Under allmänna motionstiden 2000 väcktes sju
motioner som bl.a. avhandlade det internationella
finanssystemet och införandet av en omsättningsskatt
på den internationella valutahandeln, en s.k.
Tobinskatt. Yrkandena i sex av dessa motioner
remitterades till finansutskottet. Ett snarlikt
yrkande i motion 2000/01:U404 (c) yrkande 8
remitterades till Utrikesutskottet. Utrikesutskottet
beslutade den 18 april 2001 att överlämna detta
yrkande till finansutskottet. I anslutning till
överlämnandet avgav utrikesutskottet ett yttrande,
2000/01:UU3y.
Förslagen i motionerna återges i bilaga 1 och
Utrikesutskottets yttrande återfinns i bilaga 2 till
betänkandet.
Den 3 april 2001 höll utskottet en offentlig
utfrågning under rubriken Ekonomisk politik i en
global ekonomi. Tobinskatt - hinder eller möjlighet?
Deltagare i utfrågningen var handelsminister Leif
Pagrotsky, vice riksbankschef Eva Srejber,
chefekonom i SEB Klas Eklund och ekonom Kenneth
Hermele. Protokollet från utfrågningen redovisas i
betänkandets bilaga 3.
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som
bl.a. innehåller förslag kring det internationella
finanssystemet och införandet av en omsättningsskatt
på den internationella valutahandeln, en s.k.
Tobinskatt.
Utskottet föreslår i betänkandet att regeringen
utarbetar och formulerar en globaliseringsstrategi,
inom vilken såväl förslagen om en Tobinskatt som
andra alternativa metoder för att öka stabiliteten i
det internationella finansiella systemet och för att
hantera eller finansiera åtgärder mot växande
globala utmaningar, som t.ex. miljöproblemen,
klimatförändringarna, minskat internationellt
utvecklingsbistånd etc., värderas och prioriteras.
Strategin bör sedan bilda grunden för Sveriges
agerande i olika internationella församlingar.
Utskottet bifaller därmed delvis motionerna Fi205
(v), Fi215 (s), Fi216 (s), Fi217 (s), U404 (c) och
N384 (mp). Motion U623 (m) avstyrks.
I betänkandet finns tre reservationer och tre
särskilda yttranden.
Utskottets överväganden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen genom ett
tillkännagivande uppmanar regeringen att
utarbeta och formulera en
globaliseringsstrategi, inom vilken såväl
förslaget om Tobinskatt som andra alternativa
åtgärder för att öka stabiliteten i det
finansiella systemet och för att hantera
eller finansiera åtgärder mot de växande
globala utmaningarna värderas och
prioriteras. Strategin bör bl.a. utgöra
grunden för Sveriges agerande i olika
internationella församlingar.
Jämför reservationerna 1, 2 och 3.
Motionerna
I motion Fi205 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs
att uppåt 99 % av all valutahandel har större eller
mindre inslag av spekulation och jakt på snabba och
tillfälliga värdeökningar. De finansiella
transaktionerna har nästan släppt alla band med den
produktiva ekonomin. Detta leder till svårigheter
för företag och stater att planera långsiktigt, till
ökad ekonomisk otrygghet för enskilda och till ökade
köns- och klassklyftor. De ekonomiska kriserna i
spekulationsekonomins spår drabbar framför allt
kvinnorna. Det som är allvarligast långsiktigt sett
är att de snabba penningrörelserna reducerar
parlamentens och andra demokratiska institutioners
handlingsutrymme samt minskar deras legitimitet i
allmänhetens ögon. Ett sätt att begränsa de
internationella kapitalflödena är att införa en
transaktionsskatt på valutahandel, en s.k.
Tobinskatt. En sådan skatt skulle leda till mindre
risker för kriser och börskrascher. Motionärerna
anser att Sverige, med sin tradition av
internationalism och solidaritet, i internationella
sammanhang borde lyfta fram och verka för ett
införande av den s.k. Tobinskatten.
I motion Fi215 av Inge Carlsson (s) anförs att det
behövs politiska styrmedel för att bromsa
utvecklingen i kapitalrörelserna. Dagens
fantasiomsättningar på kapitalmarknaderna är inte
långsiktigt sunda eller hållbara. Många ekonomer har
uttalat sig positivt om den ekonomiska och
institutionella möjligheten att genomföra någon form
av internationell beskattning för att minska
omfattningen av den spekulativa valutahandeln. De
resurser som skapas av en sådan skatt bör tillfalla
FN. Bara den politiska viljan finns går det att
införa en s.k. Tobinskatt. Till exempel har det
kanadensiska parlamentet antagit ett förslag om att
den kanadensiska regeringen skall verka
internationellt för genomförandet av en skatt på
finansiell verksamhet. Motionären vill se en
utveckling där även den svenska regeringen
internationellt verkar för att en internationell
skatt på spekulativa valutatransaktioner införs.
I motion Fi216 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s)
framförs att det dagligen omsätts enormt stora
valutabelopp på den internationella
kapitalmarknaden. Endast en liten del av de vinster
som görs används till varor och tjänster. Det finns
enligt motionärerna anledning att vara kritisk till
och oroad av bl.a. den instabilitet som
valutamarknaden skapar. Det är av högsta
samhällsekonomiska intresse att både de nationella
och de internationella finansmarknaderna är stabila.
Konkurrensen på marknaderna måste vara god och de
olika typer av risker som finns måste vara
kontrollerbara och hållas under uppsikt. I den s.k.
Carlsson-Ramphal-rapporten "Vårt globala grannskap"
från 1995 föreslogs att internationella skatter
skulle införas för att tillgodose det
internationella samhällets behov. Bland annat
föreslogs skatt på utländska valutatransaktioner och
en internationell bolagsskatt för transnationella
företag. Enligt motionärerna bör det göras en
översyn av möjligheten att införa någon form av
skatt på internationella finansiella transaktioner
och av möjligheten till en internationell
bolagsskatt för transnationella företag (yrkandena 1
och 3).
I motion Fi217 av Mariann Ytterberg och Barbro
Hietala Nordlund (s) anförs att FN lider av svår
underfinansiering. Problemet måste i första hand
lösas genom att medlemsländerna betalar sina
avgifter, men därutöver behövs nya
finansieringskällor. Den s.k. Tobinskatten är ett
förslag som dels syftar till att åstadkomma en
bromsande effekt på de globala finansiella
transaktionerna, dels bidra med finansiering till
den globala offentliga sektorn, dvs. FN:s
verksamhet. Ett annat förslag är en internationell
bolagsskatt för transnationella företag. I Kanada
har det kanadensiska parlamentet antagit ett förslag
om att den kanadensiska regeringen skall verka
internationellt för genomförandet av en skatt på
finansiella transaktioner. Enligt motionärerna bör
den svenska regeringen utreda möjligheten att införa
någon form av internationell bolagsskatt för
transnationella företag och någon form av skatt på
internationella finansiella transaktioner (yrkandena
1 och 3).
I motion U404 av Lennart Daléus m.fl. (c) anförs
att marknadskrafterna inte ensamma kan lösa de
grundläggande orättvisorna mellan rika och fattiga.
Motionärerna välkomnar en diskussion om beskattning
av internationella valutatransaktioner, en s.k.
Tobinskatt, som ett led i att tillförsäkra det
globala beslutsfattandet tillräckliga resurser. En
förutsättning är att det går att nå en global
enighet om införandet av en sådan skatt, eftersom
inget land skulle kunna införa en skatt på egen
hand. Sverige bör, enligt motionärerna, inom FN-
systemet verka för att förutsättningarna för
införandet av en s.k. Tobin- skatt närmare utreds
(yrkande 8).
I motion U623 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att
roten till problemen i samband med Asienkrisen inte
varit att det varit för mycket marknadsekonomi utan
tvärtom för lite. Brist på transparens har tillåtit
staten att blanda samman sin roll som lagstiftare
och övervakare med aktörens roll, antingen genom
statsägda företag eller indirekt genom att
presidenter, ministrar eller regeringspartier
samtidigt äger företag och banker, eller genom en
incitamentsstruktur i förhållandet stat-näringsliv
som gynnar ett visst beteende. Fria kapitalflöden
är, enligt motionärerna, avgörande för de svagare
länderna. En grundförutsättning för investeringar är
förutsebarhet och grundläggande marknadsekonomiska
institutioner. För att det fria kapitalet skall nå
länderna krävs dessutom att ekonomierna är sunda och
välskötta. I detta inbegrips att staten inte äger
eller på ett otillbörligt sätt styr de finansiella
institutionerna i landet. Enligt motionärerna bör
Sverige i IMF verka för en kod för transparenta och
öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och
annan påverkan på banker och andra aktörer
förhindras. Vidare är det enligt motionärerna
framför allt de svagare u-länderna som vinner på att
kapital utan onödiga regleringar kan flyttas på den
internationella marknaden. När regleringar minskas
eller försvinner leder detta till kraftigt ökade
strömmar av kapital till u-länderna. Därför är det
enligt motionärerna viktigt att planer på en s.k.
Tobinskatt med kraft avvisas (yrkandena 6 och 7).
I motion N384 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
anförs att det globala finanssystemet blivit
världens mäktigaste styrande institution. Dessvärre
finns inte längre några redskap på den
internationella nivån för att motverka kriser efter
det att Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser
och regleringar av internationella kapitalrörelser
avskaffades. För att minska omsättningen på
marknaderna anser därför motionärerna att en skatt
på 0,1 % bör införas på kortsiktiga
valutaspekulationer mot alla OECD-valutor, detta
genom en internationell överenskommelse, uppbackad
av nationell lagstiftning. Den bör tillämpas där
transaktionerna äger rum eller där affären avgörs,
vilket gör att respektive nationell centralbank blir
ansvarig för skatteuppbörden. Inkomsterna från
skatten bör användas till att minska klyftorna i
världen, t.ex. genom utvecklingsbistånd i FN:s regi
(yrkande 3).
Utrikesutskottets yttrande
De problem som tas upp i motion U404 och i den
bredare debatten om Tobin-skatten är väsentliga för
den internationella utvecklingen i stort, inte minst
eftersom de utgör aspekter på vad som kommit att
kallas globaliseringen. Problemen hänger inbördes
samman, och det har föreslagits en rad olika medel,
däribland införandet av en Tobinskatt, för att komma
till rätta med dem. Införandet av en Tobinskatt
skulle enligt många bedömare vara förknippat med en
rad svårigheter som framför allt har att göra med
dess effekter på det internationella valutasystemet
och finansmarknadernas funktionssätt, men skatten
anses även erbjuda vissa möjligheter. Som framgår av
Carlsson-Ramphal-rapporten finns det förslag om att
åtgärda de aktuella problemen också med andra medel,
vart och ett med sina för- och nackdelar. Utskottet
tar inte ställning till de olika alternativen men
vill peka på behovet av en alternativvärdering och
en fortsatt förutsättningslös analys av olika
möjliga framkomstvägar och instämmer i motionen i
denna del. För svensk del kan det arbete om en
samlad svensk globaliseringspolitik, som i
regeringen har inletts av en arbetsgrupp under
statsrådet Pagrotskys ledning, vara ett bidrag. I
sammanhanget vill utskottet även uppmärksamma den
parlamentariska utredningen (Globkom) om Sveriges
politik för global utveckling, som under år 2001
skall lämna ett samlat förslag till regeringen om
hur politiken bör utformas på fattigdomsbekämpning
och de nya förutsättningar som globaliseringen
skapar. Syftet med översynen är att utifrån en
vision om solidaritet i globaliseringens tid föreslå
åtgärder för att vidareutveckla en sammanhållen
politik för att främja en global ekonomiskt, socialt
och ekologiskt hållbar utveckling och avskaffa
fattigdomen. Utskottet vill även framhålla
betydelsen av aktivt svenskt deltagande i
förberedelsearbetet inför den FN-konferens som skall
hållas år 2002 under temat Finansiering av
utveckling, där såväl handels- som finansministrar
skall mötas för att diskutera behovet av
utvecklingsfinansiering med närvaro av bl.a.
Världsbanken, FN, WTO och IMF. Denna konferens synes
ligga i linje med vad motionärerna efterfrågar.
Utrikesutskottet anser att finansutskottet kan
besvara motion 2000/01:U404 (c) yrkande 8 med vad
som ovan anförts.
Finansutskottets ställningstagande
Bakgrund
Förändringarna av det internationella finansiella systemet är
en del av den utveckling som under de senaste åren
diskuterats under benämningen globaliseringen.
Finansmarknaderna i olika delar av världen har de
senaste decennierna genomgått en genomgripande
omvandling. Några av de mest tydliga förändringarna
sammanfattas i punkterna nedan:
· Flertalet av de regler som under perioden
1930-1960 infördes för att öka kontrollen av in-
och utgående kapital- och valutarörelser har
tagits bort. Omfattningen av avregleringarna
accelererade i slutet av 1980-talet och början av
1990-talet.
·
· Omsättningen och antalet transaktioner på
finansmarknaderna har vuxit kraftigt. Vid mitten
av 1970-talet var t.ex. omsättningen på den
internationella valutamarknaden omkring 20
miljarder dollar per dag. I slutet av 1990-talet
låg dagsomsättningen på omkring 1 500 miljarder
dollar.
·
1. Den snabba tekniska utvecklingen, t.ex.
utbyggnaden av global tele- och
datakommunikation, har bidragit till en mer
omfattande och snabbare handel med valutor och
andra värdepapper.
2.
· Avregleringarna har inneburit att olika typer av
värdepapper och instrument utvecklats, som t.ex.
terminer och optioner och olika varianter av
dessa. Vid slutet av 1990-talet var omsättningen
i termins- och optionsinstrument på
valutamarknaden större än den vanliga s.k.
avistahandeln, dvs. den handel där betalning och
leverans av valutor sker relativt omgående
(normalt inom två dagar).
·
· Ett ökat sparande i den industrialiserade världen
i olika typer av fonder, t.ex. pensionsfonder,
har bidragit till växande och förändrade
marknader.
·
En konsekvens av denna utveckling är att de tidigare
relativt skyddade regionala och nationella
finansmarknaderna nu är delar av ett betydligt
större internationellt finansiellt system, vilket
påtagligt ökat beroendet mellan olika marknader och
olika länder.
I mångt och mycket är finansmarknadernas
omvandling en positiv utveckling. Växling av valutor
och finansieringen av handeln mellan länderna har
blivit enklare och billigare. Samtidigt har
tillgången på investeringskapital ökat.
De senaste årens omfattande kriser, t.ex.
spekulationerna mot ERM-systemet 1992/93, den s.k.
Mexikokrisen 1994/95, finans- och valutakriserna i
Sydostasien 1997/98, Rysslandskrisen 1998/99,
Brasiliens valutaproblem 1999 och nu senaste finans-
och valutaturbulenserna i Argentina och Turkiet,
visar dock att det finns stora problem och en
betydande brist på stabilitet i det internationella
finanssystemet. Kriserna har framför allt drabbat de
direkt inblandade länderna, men händelserna visar
tydligt hur intimt sammanflätade världens olika
marknader blivit och att problem i ett land eller
landområde snabbt kan sprida sig till övriga delar
av världen. Speciellt tydligt var detta under den
s.k. Asienkrisen. I de mest drabbade länderna i
Sydostasien fick krisen mycket djupa och långtgående
konsekvenser, både ekonomiskt och politiskt, men
också socialt genom att effekterna av krisen framför
allt drabbade de allra fattigaste. Samtidigt spred
sig krisen via bl.a. det finansiella systemet till
andra delar av världen, och konjunkturen i stora
delar av industrivärlden mattades av. För svensk del
märktes Asienkrisen tydligt bl.a. via en försvagad
industrikonjunktur, lägre efterfrågan på svenska
exportprodukter och en försvagad svensk krona.
Som en följd av de olika finansiella kriserna under
1990-talet pågår sedan några år tillbaka ett
relativt omfattande arbete med att reformera det
internationella finansiella systemet och de
internationella finansiella institutionerna för att
öka stabiliteten i systemet. Arbetet sker i
samarbetet mellan bl.a. Världsbanken,
Internationella valutafonden (IMF), Bank for
International Settlements (BIS), Baselkommittén
(kommitté för bankinspektion som bildades vid mitten
av 1970-talet efter att två stora internationella
banker gått i konkurs), EU och den s.k. G10-gruppen,
dvs. USA, Kanada, Japan, Tyskland, Storbritannien,
Frankrike, Italien, Schweiz, Sverige, Holland och
Belgien. Efter Mexikokrisen 1995 tog G7-gruppen
(dvs. USA, Kanada, Japan, Tyskland, Storbritannien,
Frankrike och Italien) initiativ till Financial
Stability Forum, vars uppgift skulle vara att öka
samordningen mellan nationella och internationella
tillsynsmyndigheter och främja stabiliteten på de
finansiella marknaderna. Financial Stability Forum
påbörjade sin verksamhet i slutet av 1990-talet och
består bl.a. av representanter från G7,
Världsbanken, IMF, OECD och BIS. De senaste åren har
ett antal nya koder och standarder som skall främja
ett sunt internationellt finansiellt system tagits
fram. Normer och regelverk för genomlysning av
enskilda länders finans-, penning- och skattepolitik
har skapats, och vidare pågår ett löpande arbete med
att ta fram regler för förbättrad och korrekt
nationell och internationell statistik. Normer har
även utarbetats för bl.a. nationella och
internationella betalningssystem, redovisning och
revision, konkurslagstiftning, börshandel och
övervakning av försäkringsväsendet. Samtidigt har
rekommendationer för metoder att stoppa s.k.
penningtvätt getts ut. IMF och andra internationella
organisationer stöder och bistår med experthjälp
till de länder som vill anpassa sin lagstiftning
till normerna och regelverken. IMF och Världsbanken
genomför också speciella landrapporter, i vilka
medlemsländernas finanssystem specialgranskas. Bland
annat undersöks i vilken mån koder, angivna normer
och regler följs och hur landet ligger till jämfört
med "best practice". Under de senaste åren har också
IMF:s låneresurser förstärkts genom bl.a. speciella
och utökade låneprogram. Nyligen presenterade
Baselkommittén nya kapitaltäckningsregler för det
internationella banksystemet. I kommitténs förslag
kopplas kraven på kapital i högre grad än tidigare
till de risker bankerna tar samtidigt som bl.a.
bankinspektionernas övervakning av bankernas
riskspridning och kreditvärdering förslås öka.
En viktig lärdom av 1990-talets finans- och
valutakriser är att de länder som drabbats ofta haft
s.k. fasta, men justerbara, växelkurser av den typ
som t.ex. Sverige hade i början av 1990. I dag har
därför alltfler länder bytt växelkurssystem till
flytande växelkurs eller helt fast växelkurs genom
t.ex. arrangemang med sedelfonder.
För att öka stabiliteten i finanssystemet har det
under de senaste åren med ökad intensitet
diskuterats och förts fram förslag om att införa en
transaktionsskatt på den internationella
valutahandeln, en s.k. Tobinskatt. Förslaget fördes
fram första gången 1972 av ekonomiprofessorn James
Tobin. James Tobin fick 1981 Riksbankens pris i
ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Enligt
Tobin innebar de kraftigt växande finansmarknaderna
att bl.a. företagens investeringsbeslut blev
kortsiktigare, att världshandeln riskerade att
dämpas samtidigt som de enskilda ländernas
möjligheter att bedriva en långsiktig ekonomisk
politik minskade. En omsättningsskatt på
valutatransaktioner skulle enligt Tobin
· minska de kortfristiga spekulativa
kapitalrörelserna till förmån för mer långsiktiga
överväganden. Det skulle bli relativt sett dyrare
att göra korta affärer i värdepapper eller
valutor. Nivån på växelkursen skulle därmed i
högre grad återspegla det enskilda landets
långsiktiga fundamentala ekonomiska utveckling,
och valutarörelserna skulle dämpas.
·
· öka regeringarnas handlingsfrihet i finans- och
penningpolitiken genom att en skatt skulle göra
det möjligt att etablera en inhemsk räntenivå som
avvek från utlandets räntenivå utan att det
påverkade nivån på valutakursen.
·
Förslaget innebar från början bl.a. att varje köp
eller försäljning av valutor på avistamarknaden
skulle beskattas med 1 %. Efter hand har förslaget
på olika sätt modifierats och skattesatsen sänkts. I
dag diskuteras skattesatser på mellan 0,05 till 0,1
%.
Det internationella intresset för Tobinskatten ökade
i början av 1990-talet, bl.a. på grund av den
tilltagande finans- och valutaoron men också till
följd av FN:s finansieringsproblem och ett sjunkande
internationellt utvecklingsbistånd. Tobinskatten
fördes fram som ett alternativt sätt att finansiera
bl.a. FN:s verksamhet. I både den s.k.
Brundtlandkommissionen och den s.k.
Carlsson-Ramphal-kommissionen diskuterades
möjligheten att införa en internationellt verkande
skatt för att finansiera olika typer av växande
globala behov och utmaningar, t.ex. en ökad
fattigdom, den allvarliga utbredningen av hiv/aids,
miljöförstöringarna och klimatförändringarna. I
Carlsson-Ramphal-kommissionens rapport anges även
andra alternativa metoder, vid sidan av en
internationell skatt på valutatransaktioner. Olika
bedömningar som gjorts tyder på att en Tobinskatt
skulle inbringa relativt stora intäkter.
Uppskattningarna av intäkterna varierar dock
relativt kraftigt.
Förslaget om Tobinskatt har kritiserats från skilda
utgångspunkter. Bland annat anförs att införandet av
skatten kräver en internationell uppslutning och
samordning som, åtminstone i dagsläget, inte är
möjlig. Om inte skatten får en universell omfattning
finns det stor risk att merparten av valutahandeln
kommer att flytta till länder eller områden som ej
inför skatten. Vidare menar en del att införandet av
en skatt på vissa transaktioner på marknaderna
skulle kunna leda till att aktörerna tar fram nya
instrument som inte omfattas av beskattningen. Stora
frågetecken har också rests om hur en Tobinskatt
skall administreras, kontrolleras och fördelas. En
del pekar också på svårigheten att uppskatta
storleken på intäkterna, eftersom det finns en
betydande osäkerhet om hur transaktionerna på
marknaderna (dvs. skatteunderlaget) kommer att
utvecklas om en skatt införs.
Slutsats
Det senaste decenniets omfattande finansiella kriser är en
tydlig indikation på att den demokratiska kontrollen
av utvecklingen på de finansiella marknaderna
minskat. Enligt utskottets mening är det därför en
viktig uppgift att på internationell basis återvinna
det demokratiska inflytande och den demokratiska
insyn som tidigare fanns på nationell nivå.
Utskottet delar utrikesutskottets uppfattning i
yttrandet (2000/01:UU3y) att de problem som tas upp
i motionerna och den omfattande debatten om t.ex. en
global skatt på den internationella valutamarknaden,
en s.k. Tobinskatt, är viktiga frågeställningar i
det som brukar kallas globaliseringen. Det handlar
t.ex. om hur tillväxt och välstånd främjas i
utvecklingsländerna, hur finansmarknaderna
stabiliseras och görs välståndsfrämjande och hur
åtgärder mot de växande globala utmaningarna skall
finansieras, t.ex. den ökade fattigdomen i olika
delar av världen, miljöförstöringen, utbredningen av
hiv/aids och klimatförändringarna. Utskottet vill i
detta sammanhang i likhet med utrikesutskottet
framhålla betydelsen av ett aktivt svenskt
deltagande i förberedelsearbetet inför den FN-
konferens som skall hållas i början av 2002 under
temat Finansiering av utveckling.
Enligt utskottets mening är det viktigt att det
formuleras en politik som kan möta de olika
utmaningar som globaliseringen ställer och som
innebär att demokratin och medborgarnas intressen
hävdas. En viktig del i en sådan politik är att den
påbörjade reformeringen av det internationella
finanssystemet och de internationella finansiella
institutionerna för att stabilisera
finansmarknaderna och öka det demokratiska
inflytandet fortsätter och intensifieras. Tydliga
regler och normer måste införas och följas upp,
öppenheten och insynen måste förbättras både
nationellt och internationellt samtidigt som
samarbetet mellan institutioner och länder måste
utökas och fördjupas. Utskottet vill i detta
sammanhang också framhålla att en viktig
förutsättning för att kriser och oro i
finanssystemet skall kunna undvikas är att länderna
bedriver en stabil ekonomisk politik och en
trovärdig finans- och penningpolitik. En erfarenhet
av det senaste decenniets kriser är att flera av de
länder som drabbats fört en ohållbar ekonomisk
politik.
Utskottet har under beredningen studerat olika
rapporter och utvärderingar av Tobinskatten.
Utskottet har också hållit en offentlig utfrågning
där såväl argument för som argument mot en
Tobinskatt presenterats. Utskottet kan konstatera
att en del gör bedömningen att införandet av en
Tobinskatt skulle få negativa konsekvenser för det
internationella finanssystemet och
finansmarknadernas funktionssätt, medan andra menar
att skatten erbjuder möjligheter. Bedömare och
debattörer förefaller dock vara mer eller mindre
överens om att ett betydande hinder för Tobinskatten
i nuläget är att skatten till så stor del saknar
stöd hos både nationella regeringar och nationella
parlament. Det har också varit utskottets bedömning
när förslag om Tobinskatt behandlats tidigare (bet.
1994/95:FiU20, bet. 1995/96:FiU10, bet.
1997/98:FiU1, bet. 1998/99:FiU20 och
1999/2000:FiU1). För att skatten skall kunna införas
och bli effektiv krävs en bred internationell
uppslutning och samordning som i dagsläget saknas.
Därför finns det anledning att också analysera
alternativa strategier och metoder för att öka
stabiliteten i det finansiella systemet och för att
hantera de växande globala utmaningarna. I
Carlsson-Ramphal-rapporten presenteras, vid sidan av
en skatt på den internationella valutahandeln, flera
andra förslag som kan bidra till att åtgärda
problemen. Men precis som när det gäller
Tobinskatten har även dessa förslag sina för- och
nackdelar. Tobinskatten och ett flertal andra medel
- t.ex. reformer av internationella regelverk och
institutioner som WTO, IMF och Världsbanken -
behandlas i regeringens rapport om
globaliseringspolitik (En rättvisare globalisering)
som publicerades i början av 2001. Rapporten är ett
led i ett arbete med att formulera en samlad svensk
globaliseringspolitik, som inletts av en arbetsgrupp
under statsrådet Pagrotskys ledning. Utskottet har i
detta skede inte anledning att ta ställning till de
olika förslag till åtgärder som förts fram, men vill
peka på behovet av en fortsatt analys av såväl
Tobinskatten som andra möjliga framkomstvägar.
Enligt utskottets mening bör regeringen arbeta
fram en globaliseringsstrategi, där både
Tobinskatten och andra förslag för att öka
stabiliteten i det internationella finansiella
systemet och för att hantera eller finansiera
växande globala utmaningar värderas och prioriteras.
Denna strategi och prioritering av åtgärder bör
sedan utgöra grunden för Sveriges agerande i
internationella församlingar som FN och EU. Det
gäller såväl enskilt svenskt agerande som ett
samordnat agerande med övriga EU-länder.
Vad utskottet ovan framhållit om att regeringen
bör formulera en globaliseringsstrategi, i vilken
Tobinskatten och andra alternativa åtgärder värderas
och prioriteras, och som bl.a. skall utgöra grunden
för Sveriges agerande i internationella forum, bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen bifaller därmed delvis motionerna Fi205
(v), Fi215 (s), Fi216 (s) yrkandena 1 och 3, Fi217
(s) yrkandena 1 och 3, U404 (c) yrkande 8 och N384
(mp) yrkande 3. Motion U623 (m) yrkandena 6 och 7
avstyrks.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad utskottet anför om att regeringen bör utarbeta
en globaliseringsstrategi och att denna strategi bör
utgöra grunden för Sveriges agerande i
internationella församlingar. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2000/01:Fi205,
2000/01:Fi215, 2000/01:Fi216 yrkandena 1 och 3,
2000/01:Fi217 yrkandena 1 och 3, 2000/01:U404
yrkande 8 och 2000/01:N384 yrkande 3 samt avslår
motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och 7.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (kd)
Reservation 3 (fp)
Stockholm den 8 maj 2001
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Lisbet Calner (s), Johan Lönnroth (v), Lennart
Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Anna Åkerhielm
(m), Carin Lundberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek
(c), Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s) och
Hans Hoff (s).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt (m)
av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m) och Gunnar Axén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och 7 och
avslår motionerna 2000/01:Fi205, 2000/01:Fi215,
2000/01:Fi216 yrkandena 1 och 3, 2000/01: Fi217
yrkandena 1 och 3, 2000/01:U404 yrkande 8 och
2000/01:N384 yrkande 3.
Ställningstagande
Vi anser att alla sakliga utvärderingar och analyser
av förslaget om en Tobinskatt tydligt visar att
skatten skulle motverka sina syften och ha direkt
negativa effekter. Konsekvenserna och kostnaderna
för världsekonomin och för företag och
privatpersoner skulle bli betydande om skatten
infördes. Genom dess effekter på finansmarknaderna
skulle den leda till större valutasvängningar och
sämre likviditet på olika marknader. Den utveckling
mot lägre räntor som globaliseringen av
kapitalmarknaderna har inneburit skulle därmed
brytas med högre internationella räntenivåer som
följd. Det är notabelt att även anhängare till
Tobinskatten vid utskottets utfrågning i ärendet
medgivit att högre räntor skulle bli en konsekvens.
Det är framför allt utvecklingsländer med stort
behov av utländskt kapital som skulle drabbas av en
sådan utveckling. Eftersom Tobinskatten skulle
fungera som en tull skulle den leda både till
direkta tullkostnader och till bristande konkurrens
i olika länders kapitalmarknader. Hårdast drabbade
blir självfallet de länder som har små valutor och
är beroende fullt ut av de internationella
finansmarknaderna eftersom de saknar tillgång på
inhemskt kapital för de investeringar som behöver
göras. Effekterna av höga räntor och bristande
tillgång på investeringskapital skulle motverka
kampen mot fattigdom och försvåra en utveckling mot
ökad välfärd.
Anhängarna av skatten menar att den skulle öka
stabiliteten på de internationella finansmarknaderna
och minska valutasvängningarna. Enligt vår mening
finns det inga belägg för att den stigande volymen
av valutahandel de senaste årtiondena lett till
ökade svängningar på valutamarknaderna. Den s.k.
volatiliteten på valutamarknaderna ökade i början av
1970-talet i samband med Bretton Wood-systemets
sammanbrott, men därefter syns ingen nämnvärd
uppgång. I stället är det högst sannolikt att en
skatt på valutatransaktioner skulle leda till högre
svängningar och ökad instabilitet, eftersom en högre
transaktionskostnad minskar likviditeten på
marknaderna och gör det svårare och dyrare för
aktörerna på marknaden att hantera och sprida
risker.
Vi anser att finansmarknadernas utveckling under
de senaste decennierna kraftigt bidragit till en
ökad tillväxt och ett ökat välstånd i världen.
Förändringen av marknaderna har medverkat till sänka
den internationella räntenivån samtidigt som
tillgången på risk- och investeringskapital ökat.
Vidare har avregleringarna och volymtillväxten
inneburit att marknaderna öppnats för privatpersoner
och företag som tidigare inte haft de spar- och
investeringsmöjligheter som marknaderna ger.
Samtidigt har framväxten av effektiva
finansmarknader stimulerat till en ökad handel
mellan länderna genom att export- och
importfinansieringen blivit enklare och billigare.
En Tobinskatt, som når sina syften att begränsa de
finansiella flödena, skulle enligt vår mening föra
de finansiella marknaderna 20-30 år bakåt i tiden.
Den offentliga utfrågning som utskottet höll i
början av april visar också att det finns en
mångfald av problem och frågetecken förknippade med
en Tobinskatt. Ett sådant problem torde vara att det
i praktiken är omöjligt att införa skatten eftersom
den förutsätter en internationell uppslutning som
inte existerar. Det innebär att de ansträngningar
som Sverige skulle göra för att söka förverkliga
Tobinskatten skulle vara meningslösa men ske på
bekostnad av både mer realistiska och ändamålsenliga
åtgärder för att ge de internationella finansiella
marknaderna en större stabilitet.
Enligt vår mening är det fel att se Tobinskatten
som en skatt. Vad det snarare handlar om är att det
införs en tull mellan olika valutaområden.
Europa utvecklas mot ett stort valutaområde, när
medlemsländer och kandidatländer inom EU går över
till euro. Transaktioner inom Europa kommer därför
inte att träffas av tullen på valutatransaktioner.
Det gör däremot betalningar mellan Europa och
omvärlden. Även transaktioner inom dollarområdet
kommer rimligen att stå utanför en sådan tull.
En tull på valutatransaktioner skulle stimulera
framväxten av större valutazoner, gemensamma valutor
och dollarisering av den typ som nu sker i
Latinamerika och Asien.
Transaktioner till u-länder utanför dollarområdet
och mellan u-länder sinsemellan skulle däremot
träffas av en tull på valutatransaktioner.
Högre tullar och valutaregleringar var det
normala
U-länderna har lång erfarenhet av protektionism genom tullar
och valutahinder. Till relativt nyligen levde 90 %
av u-världens invånare i länder med mycket höga
tullar och stränga valutaregleringar.
Östeuropa och Latinamerika som tidigare varit
utvecklade på västerländsk nivå halkade efter och
blev mycket fattiga. Även i Afrika och Asien var
stränga regleringar det normala vilket omöjliggjorde
eller kraftigt försvårade både valutatransaktioner
och handel. Resultatet var förödande.
Protektionismen hindrade välfärdstillväxten och
gynnade korruptionen.
Det finns alltså långvariga, omfattande och solitt
negativa erfarenheter av valutaregleringar i u-
länder.
En mindre grupp u-länder, främst i Stillahavsasien
och vissa enklaver, satsade tidigt på öppenhet.
Omfattande handel och stora kapitalrörelser är
kännetecknande för de snabbväxande u-länder som på
kort tid, en generation, tog sig från absolut
fattigdom till ett begynnande välstånd. Det handlar
om den snabbaste välståndsutvecklingen som
världshistorien känner. Den skulle ha varit helt
omöjlig utan kombinationen av fri handel och fria
kapitalrörelser.
Liberaliseringar sedan 1978
Med början i Kinas liberalisering 1978 har det skett en
dramatisk utveckling i huvuddelen av u-världen.
Tullar har minskat i snabb takt, även om de i många
fall fortfarande ligger kvar på alltför höga nivåer.
Likaså har valutaregleringar avskaffats i huvuddelen
av jordens länder.
Detta har skett med politiska beslut, främst mot
bakgrund av de förödande erfarenheter som
protektionismen givit i snart sagt varje u-land.
U-länderna har exportinkomster på i
storleksordningen 2 000 miljarder dollar. Till detta
kommer utländska direktinvesteringar på 220
miljarder, andra investeringar, lån, turistinkomster
samt privat och offentligt bistånd. Av det
sammanlagda inflödet av utländskt kapital till u-
länderna är det offentliga biståndet - ODA - ca 60
miljarder dollar, eller drygt två procent.
Fria kapitalrörelser ger u-länderna stora
möjligheter. I-världens kapital, inte minst de stora
pensionsfonderna, ställs till u-världens förfogande
för produktiva investeringar. Det är inte bara
pengarna som ställs till förfogande utan även den
kreditbedömningskapacitet som de utvecklade länderna
har utvecklat för att avgöra kvaliteten på olika
investeringar. Därmed stimuleras också utbyggnaden
av kvalificerade kreditmarknader i u-länder.
Finanskriser
Ett antal u-länder har drabbats av olika typer av finansiella
kriser. Under det senaste decenniet har det varit
Mexiko 1995, Asienkrisen 1997 som omfattade fem
länder, Ryssland 1998, Brasilien 1999 med
återverkningar på Argentina, som nu befinner sig i
stora svårigheter. Den senaste krisen är Turkiet i
februari i år.
Dessa finansiella kriser brukar ofta anföras som
argument mot fria kapitalrörelser.
Tankegången i kritiken är att u-länder har svårt
att säga nej till erbjudandet om kapital. Kapitalet
kan sedan dras undan när krisen uppstår och därmed
förvärra situationen i u-landet i fråga.
IMF och andra har noggrant studerat de finansiella
kriserna. Vissa huvudtendenser synes framgå. I
Mexikokrisen 1995 och Rysslandskrisen 1998 var det
inte utländskt kapital utan det mexikanska
respektive det ryska kapitalet som flydde från det
egna landet. I Rysslands fall ligger fortfarande
mycket stora belopp ägda ifrån Ryssland kvar
utomlands. Den ryska valutaregleringen och
osäkerheten om spelreglerna i Ryssland gör att många
är ovilliga att riskera att ta hem det kapital som
landet så väl behöver.
Asienkrisen1997 hade delvis ett annat förlopp. Den
började i Thailand och drabbade även Filippinerna,
Malaysia, Indonesien och Sydkorea men däremot inte
Taiwan, Hongkong och Singapore, som är minst lika
öppna för handel och valutarörelser.
Asienkrisens länder hade vuxit snabbt under lång
tid. Det dominerande problemet var att
kreditmarknader inte var transparenta och att de
saknade tydliga spelregler, eller spelregler som i
verkligheten åtföljdes. Det var framför allt den
finansiella instabiliteten i dessa länder som
tillsammans med fasta växelkurser ledde till de
problem som spred sig vidare. Det största problemet
var banker som stod nära regimer som i Indonesien
eller Malaysia eller de stora konglomeraten i
Sydkorea. Även i Thailand och Filippinerna fanns en
bristande insyn i hur banker och kreditinstitutioner
faktiskt låg till. Det ledde till att obalanserna
kunde förstärkas utan att några åtgärder vidtogs,
ända tills de inte längre kunde döljas på grund av
konkurser och oförmåga att betala skulder.
Tydliga lagar och kraftfulla finansinspektioner
Den viktigaste lärdomen av Asienkrisen är att länderna måste ha
kraftfulla finansinspektioner och tydliga lagar som
reglerar förhållandet på kreditmarknaden. Banker,
försäkringsbolag och andra kreditinstitutioner måste
stå fria från regimen. Risken är annars stor att den
offentliga lagstiftningen sätts ur spel genom att
statsägda och regimnära banker de facto följer andra
spelregler. Parallellen är slående till hur den
statsägda Nordbanken agerade i Sverige på 1980-
talets slut.
När det gäller finanskriserna i Turkiet och
Brasilien med återverkningar på Argentina handlar
det om traditionellt övervärderade valutor som
knutits i en fast växelkurs men där den inhemska
politiken inte var tillräckligt stram. Följden har
blivit ett inflationstryck som successivt gjort
valutan övervärderad.
Att fria kapitalrörelser är viktiga framgår inte
minst därav att det knappast är något land som
infört valutaregleringar efter krisen. Ett undantag
utgjorde Malaysia som införde en viss
valutareglering som sedan gradvis mildrats. Chile
avvecklade däremot sin tidigare valutareglering
under intryck av Asienkrisen.
Man kan hävda att fria kapitalrörelser tvärtom gör
det lättare att övervinna kriser som har sitt
ursprung i misskötsel i ett visst land. I Mexiko, i
huvuddelen av Asienkrisens länder och i Brasilien
har kriserna övervunnits snabbt inte minst tack vare
stora inflöden av kapital när problemen rättats
till.
Frihandel och fria kapitalrörelser knyter samman
länder. Därmed blir de mer beroende av varandra.
Sådana processer har hittills varit mest tydliga
inom i-ländernas krets, t.ex. genom den europeiska
integrationen. Det nya med globaliseringen är att
sammanknytningen också sker mellan i-länder och u-
länder och inte minst mellan u-länder sinsemellan.
Brist på globalisering det stora problemet
De stora problemen i u-världen finns i länder som inte alls
eller enbart i ringa grad tar del av
globaliseringen. Nordkorea, Afghanistan, Burma och
många länder i Afrika saknar nästan helt handel och
kapitalflöde från omvärlden. Det är inte
kapitalrörelserna som utgör problemet utan bristen
på sådana som är det alldeles överskuggande
problemet.
Den ohållbara skuldsättningen i 40
låginkomstländer (HIPC) har inte med fria
kapitalrörelser att göra. Det handlar om lån som är
givna oftast redan på 1970-talet från västerländska
regeringar, internationella institutioner eller det
tidigare Sovjetunionen till regimer i mycket fattiga
u-länder. Huvuddelen av dessa lån borde skrivas av
direkt eftersom 35 av HIPC-länderna inte klarar av
att fullfölja sina åtaganden. Skuldavskrivningen bör
genomföras så att nya och utvecklingsinriktade
regimer slipper bära på gamla skulder från tidigare
vanskötta regimer. Om långivande statsmakter och
internationella organisationer i stället betedde sig
mer som kommersiella långivare och skrev av
låneförlusterna skulle både u-länderna och
långivarna tjäna på detta. Nu upprätthålls en
fiktion som är skadlig. Sverige avskrev sådana lån
redan 1978.
Ur u-ländernas synpunkt skulle en tull på
valutatransaktioner vara negativ därför att den
skulle kosta resurser för u-länderna som normalt är
den mottagande parten vid kapitaltransaktioner.
För ett land som t.ex. Vietnam som får
valutainkomster på ca 20 miljarder dollar i år
skulle en tull på en promille kosta betydligt mer än
hela det svenska biståndet till landet. Inkomsterna
används till import, så teoretiskt skulle in- och
utflödet av valuta till Vietnam bli 40 miljarder. I
verkligheten är betalningstransaktioner betydligt
större. I Vietnam skulle kostnaden för en valutatull
kanske bli 100 miljoner dollar.
U-länderna behöver inte bara tillskottet av valuta
utan lika mycket den konkurrensutsättning som de
fria kapitalrörelserna skapar. Utmärkande för en
snabbväxande u-landsekonomi är den snabba ökningen
av konkurrensen och därmed av produktiviteten som är
grunden för välståndshöjningen.
En tull på valutatransaktioner skulle även göra
det svårare att överföra de viktiga
kreditmarknadsinstrument som i-världen har utvecklat
och som är en förutsättning för ett välfungerande
näringsliv. Korruption och ineffektivitet på kredit-
och finansmarknaderna är ett stort problem i de
flesta u-länder.
Ett primitivt u-land kan under en tid växa snabbt
utan avancerade finans- och kreditmarknader. Men i
takt med att landet utvecklas får det större behov
av alltmer utvecklade finans- och kreditmarknader
och en allt kraftigare konkurrensutsättning. Båda
hämmas av en tull på valutatransaktioner.
En tull på valutatransaktioner skulle främst
drabba u-länderna. Dess konsekvenser för de
internationella kapitalmarknaderna skulle också
påverka världshandelns utveckling och de
förutsättningar för tillväxt som lägre räntor och
effektiva finansmarknader utgör.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om att
införa en tull mellan olika valutaområden, det som
kallas Tobinskatt. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:U623 yrkandena 6 och 7 och avslår motionerna
2000/01:Fi205, 2000/01:Fi215, 2000/01:Fi216
yrkandena 1 och 3, 2000/01:Fi217 yrkandena 1 och 3,
2000/01:U404 yrkande 8 och 2000/01:N384 yrkande 3.
2. Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt (kd)
av Mats Odell (kd) och Per Landgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och
7 och avslår motionerna 2000/01:Fi205,
2000/01:Fi215, 2000/01:Fi216 yrkandena 1 och 3,
2000/01:Fi217 yrkandena 1 och 3, 2000/01:U404
yrkande 8 och 2000/01: N384 yrkande 3.
Ställningstagande
Vi anser att den debatt som förslaget om en
omsättningsskatt på den internationella
valutahandeln, den s.k. Tobinskatten, orsakat är
viktig och välkommen. Debatten sätter fingret på
många människors oro över en alltmer snabbrörlig och
gränsöverskridande ekonomi. Dessutom har debatten
uppmärksammat behovet av ökade resurser till det
internationella utvecklingssamarbetet.
Den globaliserade världsekonomin och det ökade
handelsutbytet frigör en enorm tillväxtpotential.
Men alla länder hinner inte med. Ökande klyftor
mellan länder och regioner är för många den mest
iögonfallande och skrämmande konsekvensen av
globaliseringen. Med globaliseringen bör följa ett
växande ansvar för den rika världen att stödja en
verkligt global utveckling och en rättvis handel.
Det kräver bl.a. ökade resurser för
utvecklingssamarbete samt en ökad handlingskraft för
FN och liknande organisationer, som i dag brottas
med allvarliga problem såväl administrativt som
finansiellt.
Dessa resurser bör dock uppbringas genom
nationella skattebaser, i stället för att det skapas
en ny, överstatlig, skattestruktur med
oöverblickbara administrativa och ekonomiska
konsekvenser. Så gott som samtliga vederhäftiga
utvärderingar och analyser av Tobinskatten visar att
kostnaderna för att införa skatten skulle bli mycket
höga, i form av t.ex. stora effektivitetsförluster
på marknaderna, stigande kostnader för kapital och
en minskad tillgång på investeringskapital för t.ex.
utvecklingsländerna. Flera analyser pekar dessutom
på att en Tobinskatt med stor sannolikhet skulle öka
instabiliteten och volatiliteten i det
internationella finansiella systemet genom stigande
transaktionskostnader och därmed också ökade
kostnader för olika aktörer att hantera och sprida
risker i verksamheten. För att skatten skall bli
effektiv krävs dessutom att i princip alla jordens
länder inför skatten; annars flyttar bara
valutahandeln till de länder eller områden som inte
inför skatten. I dagsläget finns emellertid inget
intresse hos vare sig de nationella regeringarna
eller de nationella parlamenten att införa en
Tobinskatt. I stället är motståndet relativt
kompakt. Det fåtal länder, USA, Storbritannien,
Japan, Singapore, Hongkong, Schweiz, Frankrike och
Tyskland, som svarar för runt 80 % av den
internationella valutahandeln har klart uttryckt
sitt ogillande av Tobinskatten. Enligt många
bedömare är också de beräkningar av intäkterna från
en eventuell Tobinskatt som ofta används i både den
internationella och svenska debatten kraftigt
överdrivna och osäkra eftersom ingen vet hur
omsättningen, dvs. skattebasen, utvecklas om
Tobinskatten införs.
Vi anser därför att det är mer realistiskt att
sträva efter ett ökat och effektivare bistånd såväl
i Sverige som i Europeiska unionen samt att påverka
den internationella biståndsviljan positivt. Även
skuldavskrivningar utgör en viktig åtgärd för en
rättvisare global ekonomi.
Bistånd i sig kan dock inte skapa långsiktig
tillväxt i u-länderna. För att lyfta sig själva ur
fattigdomen måste u-länderna integreras i
världsekonomin. Frihandel utgör därför grunden för
global utveckling. Väl fungerande finans- och
valutamarknader är därmed en förutsättning för
utveckling. Det är genom finans- och
valutatransaktionerna som kapital kan frigöras för
investeringar också i fattiga länder. Kapitalflöden
i sig är inget negativt. Anklagelser mot de
internationella kapitalflödena är därför överdrivna
och ibland direkt missvisande.
Samtidigt står det klart att dåligt reglerade och
kontrollerade finans- och valutamarknader
åstadkommit enorma problem både för enskilda länder
och för världsekonomin i stort. Spekulation och
irrationellt beteende kan dock motverkas på andra
sätt än genom att införa en Tobinskatt. Framför allt
krävs bättre regelverk och normer för bankers
agerande på finans- och valutamarknader.
Utvecklingsländerna behöver olika typer av stöd i
uppbyggnaden av sådana regelverk. Grundläggande för
att förebygga finans- och valutakriser är dessutom
att länderna bedriver en sund makroekonomisk politik
med för dem lämpliga växelkursregimer. Även här kan
det internationella samfundet och de rika länderna
bidra med råd och stöd.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om en global
skatt på valutamarknaderna. Riksdagen bifaller
därmed delvis motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och 7
och avslår motionerna 2000/01:Fi205, 2000/01:Fi215,
2000/01:Fi216 yrkandena 1 och 3, 2000/01: Fi217
yrkandena 1 och 3, 2000/01:U404 yrkande 8 och
2000/01:N384 yrkande 3.
3. Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt (fp)
av Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och
7 och avslår motionerna 2000/01:Fi205,
2000/01:Fi215, 2000/01:Fi216 yrkandena 1 och 3,
2000/01:Fi217 yrkandena 1 och 3, 2000/01:U404
yrkande 8 och 2000/01: N384 yrkande 3.
Ställningstagande
Frågan om en internationell skatt på
valutatransaktioner, den s.k. Tobinskatten, har
diskuterats och utretts sedan 1973. Efter den
senaste tidens finans- och valutakriser i t.ex.
Asien 1997/98, Ryssland 1998, Brasilien 1998/99 och
nu senast kriserna i Turkiet och Argentina har
diskussionen ånyo vaknat till liv. Kriser är dock
ingenting nytt, men genom ekonomins ökande
globalisering sprider sig effekterna i vidare
kretsar.
Enligt min uppfattning är införandet av en
Tobinskatt en åtgärd som inte skulle öka
stabiliteten på de internationella
finansmarknaderna. Däremot skulle den ha ett antal
skadliga verkningar. Så gott som alla utvärderingar
visar att Tobinskatten inte skulle förhindra akuta
finans- och valutakriser. En stor del av analyserna
av skattens konsekvenser visar dessutom att skatten,
tvärtemot förväntningarna hos skattens förespråkare,
skulle kunna bidra till att öka volatiliteten och
instabiliteten i det finansiella systemet.
Anledningen är bl.a. att en skatt skulle minska
likviditeten på marknaderna och försämra aktörernas
möjligheter att sprida och hantera olika typer av
risker.
De viktigaste förutsättningarna för ett stabilt
internationellt finansväsende är att länderna för en
stabilitetsinriktad finans- och penningpolitik med
en lämplig växelkursregim. Erfarenheten visar att de
länder som bedriver en stabil och sund ekonomisk
politik och följer internationellt fastställda
regler och normer bättre klarar av den typ av kriser
som vi sett under de senaste åren. I samarbete
mellan t.ex. OECD, EU, IMF, BIS, Världsbanken och
det s.k. Financial stability forum pågår sedan några
år tillbaka ett omfattande arbete med att utveckla
och ta fram standarder, regler och normer för att
förbättra stabiliteten och öka genomlysningen och
öppenheten i det internationella finansiella
systemet. Enligt min uppfattning bör detta viktiga
internationella arbeta vidareutvecklas och
intensifieras. Jag anser t.ex. att man bör överväga
att inrätta en internationell finansinspektion för
att öka samordningen mellan länderna och förbättra
övervakningen av det internationella och det
nationella bank- och finansväsendet, men vid sidan
av IMF som därmed slipper dubbla roller.
Införandet av en Tobinskatt skulle, enligt min
mening, framför allt drabba u-länderna, dvs. de
länder som skattens förespråkare påstår sig vilja
hjälpa. De senaste decenniernas utveckling visar att
de u-länder som öppnat sig för internationella
kapital- och handelsrörelser fått en högre tillväxt
och ett större välstånd jämfört med de u-länder som
tillämpat omfattande valutaregleringar,
kapitalrestriktioner och andra typer av
protektionistiska åtgärder. Inför man en skatt på
valutatransaktioner innebär det med största
sannolikhet stigande kapitalkostnader och en minskad
tillgång på kapital, vilket framför allt skulle
drabba u-länderna eftersom de många gånger är den
mottagande parten vid transaktioner av
investeringskapital.
För att u-länderna skall få del av det ökade
välstånd som globaliseringen skapar måste det
internationella utvecklingsbiståndet öka kraftigt,
samtidigt som de allra fattigaste ländernas skulder
skrivs av i en betydligt större omfattning än vad
som sker i dagsläget. Tobinskattens förespråkare
menar att intäkterna från en eventuell skatt skall
användas till bistånd och finansiering av FN-
systemet. Enligt min mening är emellertid inte
problemet att det saknas skatteunderlag för att höja
biståndet och finansiera FN:s verksamhet, utan det
stora problemet är att det inte finns en
tillräckligt stor vilja hos regeringarna i de rika
länderna att ställa medel till bl.a. FN:s
förfogande. Till exempel har Sverige under nuvarande
vänstermajoritet kommit ned på skamligt låga 0,7 %
av BNI i internationellt bistånd. Den absolut
viktigaste åtgärden för att lösa FN:s kris är därför
att arbeta för att öka de rika ländernas
betalningsvilja så att de betalar ut de bidrag som
utlovats. Vidare måste de rika länderna sänka sina
handelshinder och helt avskaffa protektionismen inom
jordbrukspolitiken så att utvecklingsländerna i ökad
utsträckning kan exportera bl.a. livsmedel och
kläder till t.ex. Europa och USA. EU:s och USA:s
jordbruksstöd uppgår i dag till belopp som är 5-10
gånger större än vad en transaktionsskatt om den
genomfördes fullt ut skulle inbringa.
Enligt min uppfattning bör beskattning och
skattepolitik i allt väsentligt fortsätta att vara
en nationell angelägenhet. En internationell skatt
av Tobintyp skulle, för att vara effektiv, däremot
behöva innebära ett stort steg mot överstatlighet i
beskattningen, långt utöver exempelvis förslagen om
en gemensam skatt i EU på ränteinkomster. Gemensamma
internationella regler kan dock inte helt uteslutas
i dagens alltmer gränslösa värld. Till exempel är
samordning av regelverk och bekämpandet av illojal
skattekonkurrens och skatteparadis viktiga
internationella angelägenheter. Dessutom är det
nödvändigt att finna gränsöverskridande lösningar på
andra gränsöverskridande problem som t.ex.
miljöförstöringen. Jag anser t.ex. att en
internationellt verkande miniminivå på
koldioxidskatt bör införas för att reducera
utsläppen och minska växthuseffekten. Ett första
steg i en sådan utveckling bör vara en gemensam,
överstatlig, koldioxidskatt på EU-nivå.
För att en Tobinskatt skall fungera krävs att den
genomförs i alla länder, annars flyttar
valutahandeln till de länder som inte inför skatten.
Enligt min mening är det orealistiskt att tro att
det går att få en internationell uppslutning kring
en Tobinskatt. I realiteten innebär det att
diskussionerna om Tobinskatten bara är teoretiska
funderingar, som inte har med verkligheten att göra.
Värdefull energi och tid förspills som kunnat ägnas
åt konstruktivt arbete för att verkligen förbättra
situationen för fattiga människor, exempelvis genom
att driva opinion för en ny jordbrukspolitik.
Sverige och andra länder i i-världen bör därför
vidta andra åtgärder som är realistiska och hjälper
i stället för stjälper situationen för de människor
som lever i fattigdom och förtryck. Jag anser därför
att frihandeln måste öka, EU:s gemensamma
jordbrukspolitik måste avvecklas, biståndet måste
höjas kraftigt och kvalitetsäkras och de fattigaste
ländernas skulder måste skrivas av, samtidigt som
arbetet med att förbättra de internationella och
nationella finansiella institutionerna och
spelreglerna intensifieras genom t.ex. införandet av
en internationell finansinspektion.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag anfört om en
global skatt på valutamarknaderna. Riksdagen
bifaller därmed delvis motion 2000/01:U623 yrkandena
6 och 7 och avslår motionerna 2000/01:Fi205,
2000/01:Fi215, 2000/01:Fi216 yrkandena 1 och 3,
2000/01: Fi217 yrkandena 1 och 3, 2000/01:U404
yrkande 8 och 2000/01:N384 yrkande 3.
Särskilda yttranden
1. Global skatt på valutamarknaderna
Johan Lönnroth (v) och Siv Holma (v) anför:
Vi anser att Sverige och den svenska regeringen
redan nu i internationella forum och
sammanslutningar, som t.ex. EU, OECD,
Internationella valutafonden (IMF),
Världsbanken, Bank for International
Settlements (BIS) och FN, bör ta upp och
driva frågan om en skatt på
valutatransaktioner.
2. Global skatt på valutamarknaderna
Lena Ek (c) anför:
I Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken,
Bank for International Settlements (BIS),
Baselkommittén och andra internationella forum pågår
ett intensivt arbete med utarbeta internationella
standarder, normer och regler för att förbättra
stabiliteten och öka genomlysningen och öppenheten i
det internationella finansiella systemet och de
internationella finansiella institutionerna. Efter
att ha diskuterat med företrädare för bl.a. IMF och
Världsbanken kan jag emellertid konstatera att
politikernas intresse för dessa frågor är relativt
begränsat. Vidare kan jag också konstatera att EU-
länderna har en låg profil och saknar samordning i
dessa viktiga frågor.
Jag anser att det är hög tid att Sverige i sin
egenskap av ordförande i EU lyfter fram frågan om
reformering av det internationella finansiella
systemet och arbetar för att EU i t.ex. IMF och
Världsbanken gemensamt driver förslag om hur
stabiliteten i det finansiella systemet skall
förbättras och hur genomlysningen skall öka.
Detsamma gäller frågorna om skuldavskrivningar för
de allra fattigaste länderna.
Egentligen borde den svenska regeringen långt
tidigare, i samband med planeringen av det svenska
ordförandeskapet i EU, ha planerat för att driva
fram en gemensam EU-strategi när det gäller dessa
frågeställningar. För ett litet öppet land som
Sverige är detta oerhört viktiga frågor. Vi är i hög
grad beroende av en stabil omvärld och ett väl
fungerande internationellt regelverk.
3. Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt
Yvonne Ruwaida (mp) anför:
Jag anser att Sverige och den svenska regeringen
redan nu i internationella forum och
sammanslutningar, som t.ex. EU, OECD,
Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken,
Bank for International Settlements (BIS) och FN, bör
ta upp och driva frågan om en skatt på
valutatransaktioner. Enligt min mening finns det
ingen anledning av avvakta med ett ställningstagande
om Tobinskatten. Den senaste tidens kriser i t.ex.
Turkiet och Argentina visar att instabiliteten på
den internationella finansmarknaden är betydande och
att enskilda länder utsätts för stora påfrestningar
av omfattande valutaspekulationer.
Grunden i ett sådant initiativ från Sveriges sida
bör vara att starta en diskussion på EU- och FN-nivå
om hur en Tobinskatt skall utformas. En
överenskommelse om Tobinskatten bör vara
internationell och uppbackad av nationell
lagstiftning. Respektive nationell centralbank bör
bli ansvarig för skatteuppbörden, och intäkterna
från skatten bör användas för t.ex.
utvecklingsbistånd i FN:s regi. Egentligen borde den
svenska regeringen långt tidigare, i samband med
planeringen av det svenska ordförandeskapet i EU, ha
planerat för att diskutera frågan om Tobinskatt.
I Internationella valutafonden (IMF),
Världsbanken, Bank for International Settlements
(BIS), Baselkommittén och andra internationella
forum pågår ett intensivt arbete med utarbeta
internationella standarder, normer och regler för
att förbättra stabiliteten och öka genomlysningen
och öppenheten i det internationella finansiella
systemet och de internationella finansiella
institutionerna. Enligt uppgift från företrädare för
bl.a. IMF och Världsbanken kan jag emellertid
konstatera att politikernas intresse för dessa
frågor är relativt begränsat. Vidare kan jag också
konstatera att EU-länderna har en låg profil och
saknar samordning i dessa viktiga frågor.
Jag anser att det är hög tid att Sverige i sin
egenskap av ordförande i EU lyfter fram frågan om
reformering av det internationella finansiella
systemet och arbetar för att EU i t.ex. IMF och
Världsbanken gemensamt driver förslag om hur
stabiliteten i det finansiella systemet skall
förbättras och hur genomlysningen skall öka.
Egentligen borde den svenska regeringen långt
tidigare, i samband med planeringen av det svenska
ordförandeskapet i EU, ha planerat för att driva
fram en gemensam EU-strategi när det gäller frågorna
om den s.k. internationella finansiella
arkitekturen. För ett litet öppet land som Sverige
är detta oerhört viktiga frågor. Vi är i hög grad
beroende av en stabil omvärld och ett väl fungerande
internationellt regelverk.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden
2000
I betänkandet behandlar utskottet nedan uppräknade
motionsyrkanden i vilka föreslås att riksdagen
fattar följande beslut.
2000/01:Fi205 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att Sverige i
internationella sammanhang skall verka för ett
införande av den s.k. Tobinskatten.
2000/01:Fi215 av Inge Carlsson (s)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införande av en s.k.
Tobinskatt.
2000/01:Fi216 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s)
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
översyn av möjligheten att införa någon form av
skatt på internationella finansiella
transaktioner.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
översyn av möjligheten att införa en
internationell bolagsskatt för transnationella
företag.
2000/01:Fi217 av Mariann Ytterberg och Barbro
Hietala Nordlund (s)
1. Riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheten av att införa någon form av skatt på
internationella finansiella transaktioner.
3. Riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheten av att införa en internationell
bolagsskatt för transnationella företag.
2000/01:U404 av Lennart Daléus m.fl. (c)
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inom
FN-systemet bör verka för att förutsättningarna
för införandet av en s.k. Tobinskatt närmare
utreds.
2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl. (m)
6. Riksdagen beslutar att Sverige i IMF skall verka
för en kod för transparenta och öppna
finansmarknader så att otillbörlig statlig och
annan påverkan på banker och andra aktörer
förhindras.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en s.k.
Tobinskatt, en slags tull på kapitalrörelser till
u-länder, med kraft bör motarbetas.
2000/01:N384 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Tobinskatten.
Bilaga 2
Utrikesutskottets yttrande
2000/01:UU3y
Global skatt på valutamarknaderna,
s.k. Tobinskatt
Till finansutskottet
Utrikesutskottet har vid sammanträde den 18 april
2001 beslutat att, under förutsättning av detta
utskotts medgivande, jämlikt 4 kap. 8 § RO, till
finansutskottet med föreliggande yttrande överlämna
motion 2000/01:U404 (c) yrkande 8.
Utskottet
I partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 8 anförs att
marknadskrafterna ensamma inte kan lösa de
grundläggande orättvisorna mellan rika och fattiga.
Centerpartiet välkomnar en diskussion om beskattning
av internationella valutatransaktioner, en s.k.
Tobinskatt, som ett led i att tillförsäkra det
globala beslutsfattandet tillräckliga resurser. En
förutsättning är att det går att nå en global
enighet om införandet av en sådan skatt, eftersom
inget land skulle kunna införa en dylik på egen
hand. Sverige bör, enligt motionärerna, inom FN-
systemet verka för att förutsättningarna för ett
införande av en s.k. Tobinskatt utreds närmare.
Utskottet noterar inledningsvis att förslag om
införande om en Tobinskatt, förutom av de skäl som
anförs i motionen och andra liknande (t.ex. att
tillgodose det internationella samhällets behov),
ofta också underbyggs på grunder som har att göra
med brister i det internationella valutasystemet och
finansmarknadernas funktionssätt.
Den globala ekonomin och Tobinskatten
Med världshandelns tillväxt och ökande
transnationella investeringar har också de
finansiella flödena ökat mellan länder och
kontinenter. Detta har lett till ett allt större
ömsesidigt beroende mellan världens ekonomier och
utgör en aspekt av vad som brukar kallas
globaliseringen.
Med de senaste årtiondenas avregleringar i många
av världens länder, liberalisering av
kapitalmarknaderna och ökade möjligheter för
portföljinvesteringar har de internationella flödena
motiverade av investeringar på de finansiella
marknaderna växt kraftigt vid sidan av de flöden som
motiveras av handel och reala investeringar. Denna
utveckling har förstärkts av den tekniska
utvecklingen, som inneburit minskade
transaktionskostnader, och av ett ökat privat
sparande, inte minst i pensionsfonder.
Förslaget om en transaktionsskatt på
valutarörelser väcktes redan 1972 av ekonomen James
Tobin och skulle ha till syfte att begränsa de
globala finansmarknadernas omslutning. Med
transaktionsskatten vill man försöka uppnå att de
kortfristiga spekulativa kapitalrörelserna minskar
till förmån för mer långsiktiga överväganden genom
att fördyra korta affärer i värdepapper eller
valutor. Ett annat syfte var att öka regeringars
handlingsfrihet i finans- och penningpolitiken.
Det bör noteras att Tobin i sitt ursprungliga
förslag endast i mindre utsträckning berörde hur
intäkterna av transaktionsskatten skulle användas.
Intäkterna sågs mera som en följd av skatten än som
ett motiv till att införa denna. Det var först i
början av 1990-talet som en internationell
diskussion kom i gång och där införandet av en
internationell skatt sågs som ett alternativt sätt
att finansiera bl.a. FN:s verksamhet. I både
Brundtlandkommissionen och Carlsson-Ramphal-
kommissionen diskuterades möjligheten att införande
en internationell skatt för finansiering av globala
behov.
När det gäller den enligt Tobins förslag primära
målsättningen, att begränsa kortfristiga
kapitalrörelser, har det i debatten hävdats att
kapitalflöden motiverade av investeringar på de
finansiella marknaderna kan vara skadliga för
nationella ekonomier, särskilt om flödena är av
spekulativ karaktär, och att en stabilisering av de
internationella kapitalflödena bör eftersträvas. Det
har även framhållits att nationella regeringar,
särskilt i mindre ekonomier, har begränsade medel
att sätta emot om de skulle utsättas för omfattande
finanskapitalrörelser av destabiliserande karaktär.
Utskottet menar i denna del att det är legitimt
för stater att försöka skydda sig mot de negativa
effekterna som kan uppstå på grund av kortfristiga
spekulativa kapitalrörelser. Utskottet konstaterar
att detta för många regeringar i världen upplevs som
ett problem av ekonomisk/säkerhetspolitisk natur.
När det gäller den andra delen av
frågeställningen, finansiering av gemensamma
nyttigheter, återkommer utskottet till denna senare
i yttrandet.
Utveckling, kapitalflöden och handel
De internationella kapitalrörelserna har stor
betydelse för u-länderna. De underlättar
utvecklingen av handelsförbindelserna och medför att
kapital kan ställas till förfogande för reala
investeringar. Långsiktiga reala investeringar är en
förutsättning för ekonomisk tillväxt, vilken i sin
tur är en förutsättning för att utveckla välfärden.
Länder med brister vad gäller tillväxt och
fördelning av befintliga resurser löper dessutom i
högre grad risk för att interna motsättningar mellan
befolkningsgrupper kan urarta till väpnade
konfrontationer med allvarliga konsekvenser för fred
och stabilitet. Den omvända bilden är även giltig,
dvs. länder som präglas av god ekonomisk tillväxt
och bra fördelning av befintliga resurser är mer
benägna att hamna i en situation som präglas av
fredlig samvaro mellan olika befolkningsgrupper och
respekt för de demokratiska fri- och rättigheterna.
Utskottet menar att de strukturella faktorernas
betydelse för konfliktförebyggande inte får
underskattas. Utskottet har nyligen behandlat dessa
frågor i sitt betänkande 2000/01:UU4 En
säkerhetsordning för 2000-talet.
Utskottet vill i sammanhanget även peka på de
finansiella flödena av biståndskaraktär. Dessa är
visserligen små i förhållande till de totala flödena
och otillräckliga i förhållande till behoven, men de
är av strategisk karaktär genom att de kan sägas
avspegla investeringar i utveckling. Framgångsrika
utvecklingssatsningar bidrar i sin tur till att
expandera världsekonomin samt till att öka välfärden
och i bästa fall också till en rättvisare
fördelning.
Tidigare har utskottet också i sitt betänkande
1998/99:UU12 Utrikeshandel och internationella
investeringar framhållit att ökad handel kan ge
avsevärda positiva effekter vad gäller tillväxt och
ökat välstånd för de minst utvecklade länderna. Det
är därför av vikt, menar utskottet, att länderna i
tredje världen ges ett ökat tillträde till de
utvecklade ekonomiernas marknader. Detta förutsätter
en ökad frihandel. WTO har enligt utskottets mening
en central roll i detta sammanhang men även EU, som
ensidigt kan ge ökat marknadstillträde för de allra
fattigaste länderna. Utskottet välkomnar därför de
ansträngningar som har gjorts under det svenska
ordförandeskapet i EU för att öka det fattigaste
ländernas tillträde till EU:s marknad. Resultatet av
förhandlingarna i denna fråga mellan medlemsländerna
ledde till ett positivt principiellt
ställningstagande även om avvecklingen av
handelshindren för dessa länder inte kommer att ske
i den takt som utskottet önskat. Beslutet utgör dock
ett viktigt principiellt steg i rätt riktning, och
utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina
ansträngningar inom detta viktiga område.
I takt med att världssamfundet ställs inför nya
globala utmaningar, såsom hiv/aids, miljöförstöring
och klimatförändringar, växer även behovet av att
finna finansieringslösningar, inte minst för u-
länderna, som bygger på ett globalt ansvarstagande.
Utskottet har ovan pekat på betydelsen av de
finansiella flödena av biståndskaraktär, och det är
bl.a. i detta sammanhang som förslaget om en
Tobinskatt skall ses.
Utskottet konstaterar att endast ett fåtal länder,
däribland Sverige, i dag lever upp till det 0,7-
procentsmål som FN uppställt för bistånd till de
fattiga länderna. Utskottet finner dock att inte ens
om alla länder uppfyllde målet skulle det vara
tillräckligt för de finansieringsbehov som finns för
att täcka de omedelbara och grundläggande behoven
för utvecklingsländernas folk. Icke desto mindre är
ett viktigt första steg att flera länder, liksom
Sverige, lever upp till sina internationella
biståndsåtaganden för att förbättra läget vad gäller
hälsa och utbildning samt den administrativa
strukturen för dessa sektorer i de minst utvecklade
länderna. Det internationella samfundet - särskilt
de utvecklade länderna - måste enligt utskottets
uppfattning ta ett övergripande ansvar för de
gränsöverskridande hot som t.ex. hiv/aids,
miljöförstöring och klimatförändringar utgör.
Ytterligare ett problem är att vissa länder inte
heller uppfyller sina åtaganden gentemot FN vad
gäller medlemsavgifter.
Förslaget om en Tobinskatt sätter frågan om en
stabilare och bättre internationell finansiering av
globala åtgärder vad gäller bistånd och av FN i
fokus. Detta finner utskottet positivt. Utskottet
menar vidare att det är av vikt att dessa frågor får
en seriös behandling både nationellt och
internationellt samt att behovet av gemensamma
finansiella åtaganden därvid belyses.
I en rapport från 1995, Our Global Neighbourhood,
från FN:s kommission för globalt samarbete
(Carlsson-Ramphal-kommissionen) konstateras att
trots de åtaganden som har gjorts internationellt så
är biståndsfinansiering fortfarande i stor
utsträckning baserad på frivilliga bidrag från
stater. Författarna konstaterar att detta sakernas
läge har lett till förslag om att en del av behoven
för global resursöverföring skall täckas genom
internationella avgifter eller skatter. I
kommissionens rapport föreslås därför att det vidare
bör utredas om resurser kan hämtas från olika källor
som internationella avgifter på valuta-
transaktioner, vapenförsäljning samt utnyttjandet av
globala gemensamma tillgångar, t.ex.
havsvattenvägar, det internationella luftrummet
eller den geostationära rymden. Införandet av en
Tobinskatt är således ett av de förslag som
framförts, men inte det enda.
Sammanfattande bedömning
De problem som tas upp i motionen och i den bredare
debatten om Tobin-skatten är väsentliga för den
internationella utvecklingen i stort inte minst
eftersom de utgör aspekter på vad som kommit att
kallas globaliseringen. Problemen hänger inbördes
samman och det har föreslagits en rad olika medel,
däribland införandet av en Tobinskatt, för att komma
till rätta med dem. Införandet av en Tobinskatt
skulle enligt många bedömare vara förknippat med en
rad svårigheter, som framför allt har att göra med
dess effekter på det internationella valutasystemet
och finansmarknadernas funktionssätt, men skatten
anses även erbjuda vissa möjligheter. Som framgår av
Carlsson-Ramphal-rapporten finns det förslag om att
åtgärda de aktuella problemen också med andra medel,
vart och ett med sina för- och nackdelar. Utskottet
tar inte ställning till de olika alternativen men
vill peka på behovet av en alter-
nativ värdering och en fortsatt förutsättningslös
analys av olika möjliga framkomstvägar och instämmer
i motionen i denna del. För svensk del kan det
arbete om en samlad svensk globaliseringspolitik som
i regeringen har inletts av en arbetsgrupp under
statsrådets Pagrotskys ledning vara ett bidrag. I
sammanhanget vill utskottet även uppmärksamma den
parlamentariska utredning (Globkom) om Sveriges
politik för global utveckling som under år 2001
skall lämna ett samlat förslag till regeringen om
hur politiken bör utformas på viktiga områden
utifrån det övergripande målet om
fattigdomsbekämpning och de nya förutsättningar som
globaliseringen skapar. Syftet med översynen är att
utifrån en vision om solidaritet i globaliseringens
tid föreslå åtgärder för att vidareutveckla en
sammanhållen politik för att främja en globalt
ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar
utveckling och avskaffa fattigdomen. Utskottet vill
även framhålla betydelsen av aktivt svenskt
deltagande i förberedelsearbetet inför den FN-
konferens som skall hållas år 2002 under temat
Finansiering av utveckling, där såväl handels- som
finansministrar skall mötas för att diskutera
behovet av utvecklingsfinansiering med närvaro av
bl.a. Världsbanken, FN, WTO och IMF. Denna konferens
synes ligga i linje med vad motionärerna
efterfrågar.
Utskottet anser att finansutskottet kan besvara
motion 2000/01:U404 (c) yrkande 8 med vad som ovan
anförts.
Stockholm den 18 april 2001
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Viola Furubjelke (s),
Göran Lennmarker (m), Sören Lekberg
(s), Berndt Ekholm (s), Lars Ohly
(v), Holger Gustafsson (kd), Bertil
Persson (m), Carina Hägg (s), Agneta
Brendt (s), Marianne Jönsson (s),
Murad Artin (v), Jan Erik Ågren
(kd), Marianne Samuelsson (mp),
Marianne Andersson (c), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Karin Enström (m)
och Roy Hansson (m).
Avvikande meningar
1. Tobinskatten
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Karin Enström och
Roy Hansson (alla m) anför:
Gemensamt för de många variationerna på den s.k.
Tobinskatten är att den belastar transaktioner
mellan olika valutor. Att kalla Tobinskatten för
skatt är därmed oegentligt. I stället utgör den
snarast en tull mellan olika valutaområden.
Europa utvecklas mot ett stort valutaområde, när
medlemsländer och kandidatländer inom EU går över
till euro. Transaktioner inom Europa kommer därför
inte att träffas av tullen på valutatransaktioner.
Det gör däremot betalningar mellan Europa och
omvärlden. Även transaktioner inom dollarområdet
kommer rimligen att stå utanför en sådan tull.
En tull på valutatransaktioner skulle stimulera
framväxten av större valutazoner, gemensamma valutor
och dollarisering av den typ som nu sker i
Latinamerika och Asien.
Transaktioner till u-länder utanför dollarområdet
och mellan u-länder sinsemellan skulle däremot
träffas av en tull på valutatransaktioner.
Högre tullar och valutaregleringar var det
normala
U-länderna har lång erfarenhet av protektionism
genom tullar och valutahinder. Till relativt nyligen
levde 90 % av u-världens invånare i länder med
mycket höga tullar och stränga valutaregleringar.
Östeuropa och Latinamerika som tidigare varit
utvecklade på västerländsk nivå halkade efter och
blev mycket fattiga. Även i Afrika och Asien var
stränga regleringar det normala, vilket
omöjliggjorde eller kraftigt försvårade både
valutatransaktioner och handel. Resultatet var
förödande. Protektionismen hindrade
välfärdstillväxten och gynnade korruptionen.
Det finns alltså långvariga, omfattande och solitt
negativa erfarenheter av valutaregleringar i u-
länder.
En mindre grupp u-länder, främst i Stillahavsasien
och vissa enklaver, satsade tidigt på öppenhet.
Omfattande handel och stora kapitalrörelser är
kännetecknande för de snabbväxande u-länder som på
kort tid, en generation, tog sig från absolut
fattigdom till ett begynnande välstånd. Det handlar
om den snabbaste välståndsutvecklingen som
världshistorien känner. Den skulle ha varit helt
omöjlig utan kombinationen fri handel och fria
kapitalrörelser.
Liberaliseringar sedan 1978
Med början i Kinas liberalisering 1978 har det skett
en dramatisk utveckling i huvuddelen av u-världen.
Tullar har minskat i snabb takt, även om de i många
fall fortfarande ligger kvar på alltför höga nivåer.
Likaså har valutaregleringar avskaffats i huvuddelen
av jordens länder.
Detta har skett med politiska beslut, främst mot
bakgrund av de förödande erfarenheter som
protektionismen givit i snart sagt varje u-land.
U-länderna har exportinkomster på i
storleksordningen 2 000 miljarder dollar. Till detta
kommer utländska direktinvesteringar på 220
miljarder dollar, andra investeringar, lån,
turistinkomster samt privat och offentligt bistånd.
Av det sammanlagda inflödet av utländskt kapital
till u-länderna är det offentliga biståndet - ODA -
ca 60 miljarder dollar, eller drygt 2 %.
Fria kapitalrörelser ger u-länderna stora
möjligheter. I-världens kapital, inte minst de stora
pensionsfonderna, ställs till u-världens förfogande
för produktiva investeringar. Det är inte bara
pengarna som ställs till förfogande utan även den
kreditbedömningskapacitet som de utvecklade länderna
har utvecklat för att avgöra kvaliteten på olika
investeringar. Därmed stimuleras också utbyggnaden
av kvalificerade kreditmarknader i u-länder.
Finanskriser
Ett antal u-länder har drabbats av olika typer av
finansiella kriser. Under det senaste decenniet har
det varit Mexiko 1995, Asienkrisen 1997 som
omfattade fem länder, Ryssland 1998, Brasilien 1999
med återverkningar på Argentina, som nu befinner sig
i stora svårigheter. Den senaste krisen uppstod i
Turkiet i februari i år.
Dessa finansiella kriser brukar ofta anföras som
argument mot fria kapitalrörelser.
Tankegången i kritiken är att u-länder har svårt
att säga nej till erbjudandet om kapital. Kapitalet
kan sedan dras undan när krisen uppstår och därmed
förvärra situationen i u-landet i fråga.
IMF och andra har noggrant studerat de finansiella
kriserna. Vissa huvudtendenser synes framgå. I
Mexikokrisen 1995 och Rysslandskrisen 1998 var det
inte utländskt kapital utan det mexikanska
respektive det ryska kapitalet som flydde från det
egna landet. I Rysslands fall ligger fortfarande
mycket stora belopp ägda ifrån Ryssland kvar
utomlands. Den ryska valutaregleringen och
osäkerheten om spelreglerna i Ryssland gör att många
är ovilliga att riskera att ta hem det kapital som
landet så väl behöver.
Asienkrisen1997 hade delvis ett annat förlopp. Den
började i Thailand och drabbade även Filippinerna,
Malaysia, Indonesien och Sydkorea men däremot inte
Taiwan, Hongkong och Singapore, som är minst lika
öppna för handel och valutarörelser.
Asienkrisens länder hade vuxit snabbt under lång
tid. Det dominerande problemet var att
kreditmarknader inte var transparenta och att de
saknade tydliga spelregler, eller spelregler som i
verkligheten följdes. Det största problemet var
banker som stod nära regimer som i Indonesien eller
Malaysia eller de stora konglomeraten i Sydkorea.
Även i Thailand och Filippinerna var det svårt att
få uppgifter om hur banker och kreditinstitutioner
faktiskt låg till.
Tydliga lagar och kraftfulla finansinspektioner
Den viktigaste lärdomen av Asienkrisen är att
länderna måste ha kraftfulla finansinspektioner och
tydliga lagar som reglerar förhållandet på
kreditmarknaden. Banker, försäkringsbolag och andra
kreditinstitutioner måste stå fria från regimen.
Risken är annars stor att den offentliga
lagstiftningen sätts ur spel genom att statsägda och
regimnära banker de facto följer andra spelregler.
Parallellen är slående till hur den statsägda
Nordbanken agerade i Sverige på 1980-talets slut.
När det gäller finanskriserna i Turkiet och
Brasilien med återverkningar på Argentina handlar
det om traditionellt övervärderade valutor som
knutits i en fast växelkurs men där den inhemska
politiken inte var tillräckligt stram. Följden har
blivit ett inflationstryck som successivt gjort
valutan övervärderad.
Att fria kapitalrörelser är viktiga framgår inte
minst därav att det knappast är något land som
infört valutaregleringar efter krisen. Ett undantag
utgjorde Malaysia som införde en viss
valutareglering som sedan gradvis mildrats. Chile
avvecklade däremot sin tidigare valutareglering
under intryck av Asienkrisen.
Man kan hävda att de fria kapitalrörelserna
tvärtom gör det lättare att övervinna kriser som har
sitt ursprung i misskötsel i ett visst land. I
Mexiko, i huvuddelen av Asienkrisens länder och i
Brasilien har kriserna övervunnits snabbt inte minst
tack vare stora inflöden av kapital när problemen
rättats till.
Frihandel och fria kapitalrörelser knyter samman
länder. Därmed blir de mer beroende av varandra.
Sådana processer har hittills varit mest tydliga
inom i-ländernas krets, t.ex. genom den europeiska
integrationen. Det nya med globaliseringen är att
sammanknytningen också sker mellan i-länder och u-
länder och inte minst mellan u-länder sinsemellan.
Brist på globalisering det stora problemet
De stora problemen i u-världen finns i länder som
inte alls eller enbart i ringa grad tar del av
globaliseringen. Nordkorea, Afghanistan, Burma och
många länder i Afrika saknar nästan helt handel och
kapitalflöde från omvärlden. Det är inte
kapitalrörelserna som utgör problemet utan bristen
på sådana som är det alldeles överskuggande
problemet.
Den ohållbara skuldsättningen i 40
låginkomstländer (HIPC) har inte med fria
kapitalrörelser att göra. Det handlar om lån som är
givna oftast redan på 1970-talet från västerländska
regeringar, internationella institutioner eller det
tidigare Sovjetunionen till regimer i mycket fattiga
u-länder. Huvuddelen av dessa lån borde skrivas av
direkt, eftersom 35 av HIPC-länderna inte klarar av
att fullfölja sina åtaganden. Om långivande
statsmakter och internationella organisationer i
stället betedde sig mer som kommersiella långivare
och skrev av låneförlusterna skulle både u-länderna
och långivarna tjäna på detta. Nu upprätthålls en
fiktion som är skadlig. Sverige avskrev sådana lån
redan 1978.
Ur u-ländernas synpunkt skulle en tull på
valutatransaktioner vara negativ därför att den
skulle kosta resurser för u-länderna som normalt är
den mottagande parten vid kapitaltransaktioner.
För ett land som t.ex. Vietnam som får
valutainkomster på ca 20 miljarder dollar i år
skulle en tull på en promille kosta betydligt mer än
hela det svenska biståndet till landet. Inkomsterna
används till import, så teoretiskt skulle in- och
utflödet av valuta till Vietnam bli 40 miljarder
dollar. I verkligheten är betalningstransaktioner
betydligt större. I Vietnam skulle kostnaden för en
valutatull kanske bli 100 miljoner dollar.
U-länderna behöver inte bara tillskottet av valuta
utan lika mycket den konkurrensutsättning som de
fria kapitalrörelserna skapar. Utmärkande för en
snabbväxande u-landsekonomi är den snabba ökningen
av konkurrensen och därmed av produktiviteten som är
grunden för välståndshöjningen.
En tull på valutatransaktioner skulle även göra
det svårare att överföra de viktiga
kreditmarknadsinstrument som i-världen har utvecklat
och som är en förutsättning för ett väl fungerande
näringsliv. Korruption och ineffektivitet på kredit-
och finansmarknaderna är ett stort problem i de
flesta u-länder.
Ett primitivt u-land kan under en tid växa snabbt
utan avancerade finans- och kreditmarknader. Men i
takt med att landet utvecklas får det större behov
av alltmer utvecklade finans- och kreditmarknader
och en allt kraftigare konkurrensutsättning. Båda
hämmas av en tull på valutatransaktioner.
En tull på valutatransaktioner skulle främst
drabba u-länderna.
2. Tobinskatten
Holger Gustafsson och Jan Erik Ågren (båda kd)
anför:
Den debatt som förslaget om Tobinskatten orsakat är
viktig och välkommen. Debatten sätter fingret på
många människors oro över en alltmer snabbrörlig och
gränsöverskridande ekonomi. Dessutom har debatten
uppmärksammat behovet av ökade resurser till det
internationella utvecklingssamarbetet.
Den globaliserade världsekonomin och det ökade
handelsutbytet frigör en enorm tillväxtpotential.
Men alla länder hinner inte med. Ökande klyftor
mellan länder och regioner är för många den mest
iögonfallande och skrämmande konsekvensen av
globaliseringen. Med globaliseringen bör följa ett
växande ansvar för den rika världen att stödja en
verkligt global utveckling och en rättvis handel.
Det kräver bl.a. ökade resurser för
utvecklingssamarbetet samt en ökad handlingskraft
för FN och liknande organisationer, som i dag
brottas med allvarliga problem såväl administrativt
som finansiellt.
Dessa resurser bör dock kunna uppbringas genom
nationella skattebaser, i stället för att skapa en
ny, överstatlig skattestruktur. En sådan skulle
innebära alltför stora problem, både praktiskt och
principiellt. Det är mer realistiskt att sträva
efter ett ökat och effektivare bistånd såväl i
Sverige som i Europeiska unionen samt att påverka
den internationella biståndsviljan positivt. Även
skuldavskrivningar utgör en viktig åtgärd för en
rättvisare global ekonomi.
Bistånd i sig kan inte skapa långsiktig tillväxt i
u-länderna. För att lyfta sig själva ur fattigdomen
måste u-länderna integreras i världsekonomin.
Frihandel utgör därför grunden för global
utveckling.
Väl fungerande finans- och valutamarknader är
därmed en förutsättning för utveckling. Det är genom
finans- och valutatransaktionerna som kapital kan
frigöras för investeringar också i fattiga länder.
Kapitalflöden i sig är inget negativt. En stor del
av valutahandeln kommer av företags och bankers
strävan att sprida risker. Anklagelser mot de
spekulativa internationella kapitalflödena är därför
överdrivna.
Samtidigt står det klart att dåligt reglerade och
kontrollerade finans- och valutamarknader
åstadkommit enorma problem både för enskilda länder
och för världsekonomin i stort. Spekulation och
irrationellt beteende på dessa marknader kan dock
motverkas på andra sätt än med Tobinskatten. Framför
allt krävs bättre regelverk och normer för bankers
agerande på finans- och valutamarknader.
Utvecklingsländerna behöver vårt stöd i uppbyggnaden
av sådana regelverk. Dessutom är sund makroekonomisk
politik och lämpliga växelkursregimer nödvändiga
för att förebygga valutakriser. Även här kan det
internationella samfundet och de rika länderna bidra
med råd och stöd.
3. Tobinskatten
Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:
Frågan om en internationell skatt på
valutatransaktioner, den s.k. Tobinskatten, har
diskuterats och utretts under lång tid. Diskussionen
har ånyo vaknat till liv, särskilt på grund av de
finansiella kriser som drabbat vissa länder hårt på
senare tid. Asienkrisen 1997-1998 liksom i Ryssland
och Brasilien 1998-1999 är några sådana exempel.
En skatt på valutatransaktioner skulle inte kunna
förhindra uppkomsten av finansiella kriser. Om
syftet är att skapa bättre balans och bättre
fungerande kapitalmarknader, är en internationell
valutaskatt inte särskilt träffsäker. Spekulanter
betalar ändå. Det är bara smärre delar av
spekulationen som blir olönsamma. Att söka begränsa
valutarörelser tenderar dessutom troligen att skapa
en mer instabil och mer volatil valutamarknad.
Transaktionskostnader i sig skapar inte stabilare
marknader, men det skulle däremot en internationell
finansinspektion, väl fungerande nationell ekonomisk
infrastruktur i länderna och växelkurser som är
rörliga göra.
All erfarenhet visar att länder som bedriver en
stabilitetsinriktad finans- och penningpolitik, med
en lämplig växelkursregim, och som följer de
internationella regelverk och normer som främjar
stabilitet är bättre rustade att klara denna typ av
kriser. Det internationella arbete som pågår inom
ramen för exempelvis OECD, IMF och EU är mycket
viktigt för att förstärka den finansiella
stabiliteten. Folkpartiet förespråkar en rad
förbättringar inom detta område inklusive införandet
av en internationell finansinspektion.
Införandet av en Tobinskatt skulle dessutom i hög
grad drabba u-länderna, de som skattens förespråkare
påstår sig vilja hjälpa. U-länder med stränga
valutaregleringar har påverkats mycket negativt av
sådana restriktioner och protektionism. Fria
kapitalrörelser ger däremot u-länderna stora
möjligheter. Kapital från den industrialiserade
världen kan användas till värdefulla investeringar i
u-länderna. En skatt på valutatransaktioner skulle
även bli mycket kostsam för u-länderna då de
vanligen är den mottagande parten vid
kapitaltransaktioner.
Tobinskattens förespråkare menar att intäkterna av
en sådan skulle användas till bistånd och
finansiering av FN-systemet. Svårigheten med bistånd
liksom FN-systemets svåra finansiella situation är
dock knappast att det i dag saknas skattebaser, utan
att det saknas tillräcklig vilja hos regeringarna i
de rika länderna. Så har t.ex. Sverige under
nuvarande vänstermajoritet kommit ned på skamligt
låga 0,7 % av BNI. Det viktigaste för de fattiga
länderna är främst att de rika länderna sänker sina
tullmurar och avskaffar den protektionistiska
jordbrukspolitiken samt att biståndet blir både högt
och effektivt. En ökad betalningsvilja bland
länderna att betala sina utlovade bidrag till FN är
den viktigaste åtgärden för att lyfta organisationen
ur krisen.
Skattepolitiken bör i allt väsentligt fortsätta
vara en nationell angelägenhet. I en alltmer
gränslös värld kan inte gemensamma regler helt
uteslutas, samordning av regelverk och bekämpande av
illojal skattekonkurrens och skatteparadis är
viktigt. Dessutom behövs gränsöverskridande
lösningar på andra gränsöverskridande problem såsom
miljöförstöring. En internationell koldioxidskatt är
däremot något som mer leder i riktning mot en mer
hållbar och solidarisk värld. Folkpartiet vill ha en
gemensam koldioxidskatt på EU-nivå.
En internationell transaktionsskatt måste vidare
genomföras i alla länder för att bli fungerande.
Annars flyttar bara spekulationen till de länder som
inte tar ut sådan skatt. I sig gör detta alla
diskussioner om Tobinskatt till teoretiska
funderingar. Vill man i sak uppnå något finns en
lång rad andra förslag som är genomförbara inom
överskådlig tid.
I syfte att förbättra situationen för människor som
lever i fattigdom och förtryck förespråkar
Folkpartiet liberalerna bl.a. mera frihandel,
avreglering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik,
kraftfull höjning av biståndet, ökad inriktning på
skuldavskrivningar och demokratiutveckling, stöd
till uppbyggnad av fungerande ekonomiska
institutioner, en internationell finansinspektion
samt gemensam koldioxidskatt.
Bilaga 3
Finansutskottets offentliga utfrågning
om ekonomisk politik i en
global ekonomi. Tobinskatt -
hinder eller möjlighet?
Tid: Tisdagen den 3 april 2001 kl. 10.00-13.20
Lokal: Förstakammarsalen
Inbjudna
Handelsminister Leif Pagrotsky
Andre vice riksbankschef Eva Srejber
Ekonom Kenneth Hermele
Chefekonom Klas Eklund
Deltagande ledamöter
Jan Bergqvist (s) ordförande
Mats Odell (kd) vice ordförande
Gunnar Hökmark (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Lisbet Calner (s)
Johan Lönnroth (v)
Lennart Hedquist (m)
Sonia Karlsson (s)
Anna Åkerhielm (m)
Carin Lundberg (s)
Kjell Nordström (s)
Siv Holma (v)
Per Landgren (kd)
Gunnar Axén (m)
Yvonne Ruwaida (mp)
Lena Ek (c)
Karin Pilsäter (fp)
Tommy Waidelich (s)
Catharina Hagen (m)
Protokoll från finansutskottets offentliga
utfrågning om ekonomisk politik i en global miljö.
Tobinskatt - hinder eller möjlighet?
Ordföranden: Välkomna till finansutskottets
utfrågning om "Ekonomisk politik i en global
ekonomi. Tobinskatt - hinder eller möjlighet?" Vi är
glada över det stora intresse som finns för den här
utfrågningen. Jag vill särskilt säga välkomna till
er som följer utfrågningen via riksdagens talsvar.
Ni ska också känna er mycket välkomna. Jag säger
naturligtvis särskilt välkommen till våra inbjudna
gäster: handelsminister Leif Pagrotsky, vice
riksbankschef Eva Srejber, ekonom Kenneth Hermele
och chefekonom Klas Eklund.
Jag vill be handelsministern att börja och hälsar
honom välkommen till talarstolen. Varsågod!
Handelsminister Leif Pagrotsky: Jag vill börja med
att tacka för inbjudan att komma hit. Det är ett
utmärkt initiativ, tycker jag, som finansutskottet
har tagit. Det här är väldigt viktiga frågor om
globaliseringen. De är väldigt aktuella, och det
känns som ett starkt behov av att ha mer av den här
typen av samtal. Jag vill gärna börja med att bocka
för detta. Dessutom vill jag gärna säga att jag
räknar med att det blir ett intressant samtal under
de kommande timmarna och att det kommer att vara
värdefullt för mig i mitt arbete, inte minst i den
egenskap jag har i och med att jag har fått i
uppdrag av statsministern att leda ett arbete och
formulera en samlad globaliseringspolitik, som han
uttryckte det i regeringsförklaringen. Det är precis
att försöka slå bort murar mellan politikområden och
i stället bygga broar och integrera synsätt mellan
en tidigare alltför sektoriserad debatt och politik.
Just i det avseendet hoppas jag att dagens
diskussion kommer att vara nyttig för mig.
Sedan skulle jag vilja säga något om hur jag ser
på ordet globalisering. Det är ju ändå det som är
överrubriken för dagens övning. När man hör ordet
associerar man det ju normalt till att världen
krymper. Globen blir mer som en pottekula, och
konkurrensen från väldigt avlägsna länder blir
plötsligt påtaglig hemmavid. Fabriker i Sydostasien
är plötsligt de första och närmaste konkurrenterna
till arbetsplatserna hemma inpå knuten. Bilden har
dominerats av den industriella aspekten, därmed
också varuhandelsaspekten och av att det sker
någonting med världen, en förändring i riktning mot
en krympande värld, och avlägsna delar av jordklotet
kommer närmare. Det är inte riktigt min uppfattning
att det är på det sättet. Det skulle jag vilja
illustrera med en bild som jag har tagit fram.
Den här bilden visar att det för oss i Västeuropa
faktiskt inte är mer globalisering i dag än det var
för 40 år sedan. 1960 och 1999 var importen från
andra delar av världen ungefär lika stor. Lärda
människor har berättat för mig att det var ungefär
likadant för hundra år sedan också. Jag skulle vilja
beskriva det som att den bild av globaliseringen som
jag just beskrev inte är särskilt träffsäker. Den är
kanske t.o.m. felaktig, åtminstone när det gäller
oss i Europa - i andra delar av världen kan bilden
vara en annan. Den är i alla händelser starkt
överdriven.
Ni ser att de enda variationer som man ser är en
uppgång i mitten av 70-talet och en nedgång i mitten
av 80-talet i Europas import, och det hänger inte
ihop med att världen krympte och växte då, utan det
hänger ihop med oljepriserna, som steg och sjönk.
Det var inte prisförändringar när det gällde oljan
som man menade var definitionen på globalisering.
För mig är det i stället två helt andra områden
som är kännetecknet på globaliseringen, på den
speciellt dramatiska form av krympning av värden som
vi är inne i nu. Det ena gäller medier, kultur,
underhållning och sådant. I hela världen ser man i
dag samma filmer. Man hör på samma musik. Britney
Spears och Baywatch är globala begrepp, och
nyhetsförmedlingen har globaliserats. Det är inte
det att vi har globala nyhetskanaler, som CNN och
BBC World i första hand, utan det är att alla lokala
nyhetskanaler i hela världen visar samma
journalfilmer från Östtimor, Makedonien, Washington
eller vad det är. Bilderna av världen konvergerar,
homogeniseras. Var man än bor i världen tenderar
nyhetsflödena att bli mer och mer lika. Det händer
någonting i Östtimor. Det är i hela världens alla
vardagsrum samma kväll. Det är nytt, och det tror
jag är viktigt och en stor förändring.
Det andra området, som jag förknippar med ordet
globalisering, gäller de finansiella marknaderna.
Det är ju det vi ska prata mer om i dag, men jag
tycker att det är en poäng att ge det här
perspektivet, mitt perspektiv, på detta. De
finansiella marknaderna har verkligen
revolutionerats. Förut var marknaderna, som Dan
Andersson brukar uttrycka det, nationella eller
regionala sjöar som kunde hanteras på olika sätt.
Det kunde blåsa på ett ställe och vara stiltje på
ett annat. Det kunde vara en sorts fisk i den ena
sjön och en annan sorts fisk i den andra. Nu är i
stället marknaderna en global finansmarknad. Och de
nationella marknaderna har reducerats till att bli
vikar i den globala oceanen, eller hur Dan nu brukar
uttrycka det - han är mycket mer slagkraftig än vad
jag är. Detta är, menar jag, en stor fundamental
förändring, inte minst för politiker och för
politiken. Den ger enormt många nya möjligheter, och
den ger enormt mycket nya risker och hot. Den ger
möjligheter för många som förut var utestängda att
låna, finansiera investeringar och bygga upp sitt
välstånd, men den innebär också risker och hot. Paul
Krugman, den kände amerikanske ekonomen, har
formulerat både möjligheterna och hoten i en, som
jag tycker, slagkraftig formulering. Han säger så
här - jag ber om ursäkt för att det är på utrikiska:
The globalization of financial markets created many
new opportunities for things to go disastrously
wrong.
Det var inte bara det att det skapade möjligheter
för länder med många år av ackumulerade underskott
att finansiera investeringar i tillväxt och en
bättre framtid. Det skapade också en helt ny
dignitet på riskerna, en helt ny utväxling, eller
hur man skulle kunna uttrycka det. Vi har några
erfarenheter av detta de senaste åren. Vi såg alla
hur den finansiella krisen i Mexiko ledde till att
hyrorna steg i Vingåker och på andra håll, och vi
har sett hur krisen i Indonesien för ett par år
sedan ledde till att hela världsekonomin gick in i
en sämre utveckling. Man kan konstatera att
bortfallet av inkomster i u-länderna, som
Asienkrisen ledde till, bara i u-länderna och bara
under ett enda år motsvarade hela världens samlade
bistånd i tio år. Tio års samlad u-hjälp raderades i
utvecklingsländerna ut på ett år av följderna av
Asienkrisen. För mig visar detta att finansiell
stabilitet är en oerhört viktig fråga, och när
kriserna sprids snabbare än mul- och klövsjuka över
världen visar det att frågan om finansiell
stabilitet är en gemensam angelägenhet. Det är inte
en angelägenhet för ett enskilt land, ett enskilt
lands bankägare eller finansministrar eller bank-
inspektörer, utan det är faktiskt en gemensam
angelägenhet. Man kan inte längre säga att
Indonesiens finanssektor är en fråga för Indonesien.
Så är det inte, utan det är en fråga som jag anser
att världens politiker bör engagera sig i, och det
måste man göra med stort allvar, och man måste göra
det genom att mobilisera många olika instrument. Det
finns inget enda läkarkvitto som ensamt klarar upp
det här, utan det är en fråga som man får ta på
stort allvar, och man får söka med ödmjukhet på
olika områden.
Främst gäller det hur reglerna och de
institutioner som ska övervaka de finansiella
marknaderna fungerar. Där måste det till en rejäl
uppryckning. Det pågår mycket arbete på många olika
områden. Jag är rätt säker på att Eva Srejber kommer
att gå in på det lite mer i detalj i sitt inlägg.
Jag räknar med att jag kan instämma i allt hon säger
om det. Jag vet inte riktigt vad det blir, men mitt
synsätt tror jag ligger nära hennes. Detta är
oerhört viktigt.
Det andra gäller öppenhet och transparens,
kapitaltäckningskrav, att det finns ordentliga
revisorer och att det finns hinder för hur ägarna
kan missbruka sina ägda banker. Det är sådana regler
som vi införde i Sverige efter Kreugerkrisen i
början av 30-talet och som ju handlar om just detta
- insyn, öppenhet, transparens och utomståendes
kontroll. Kan utomstående lita på siffrorna som står
i balansräkningen? Har de gjort en ordentlig
kreditprövning? Det står att man har fordringar på
en miljard på en kund. Är det sant eller var det
bara en kompis som fick en miljard för att köpa en
ny sommarstuga? Den typen av frågor är kolossalt
viktiga.
Det tredje är en självklarhet som man egentligen
kanske inte skulle säga någonting om. Det är att man
måste ha en sund makroekonomisk politik. Det är den
grundläggande försäkringen mot snabba svängningar,
mot spekulation. Det var den som gjorde att Sverige
drabbades hårt av Mexikokrisen och väldigt lite av
Asienkrisen. Det var inte så att kriserna var av
olika karaktär. Det var så att Sverige var av olika
karaktär, men världen är ju inte så beskaffad att
man kan försäkra hela världen mot den typen av
makroekonomiska misstag i enskilda länder.
Någonstans någon gång inträffar den här typen av
obalans. Det händer någonstans i världen med jämna
mellanrum. Livet är tyvärr inte bättre beskaffat än
så.
Men efter att ha sagt det här om vad jag tycker är
väldigt viktiga frågor vill jag för min del också
gärna säga att Tobinskatten, som ju underrubriken på
dagens övning säger att vi ska prata om och som väl
kommer att vara ett huvudtema i dag, för mig är ett
av flera instrument som passar in i det här
sammanhanget. Genom att de här marknaderna kan få
oss att sakta farten en smula tror jag att man i en
del fall kan minska riskerna för den här typen av
överreaktioner och överhysteri. För mig är detta
ingen undermedicin som försäkrar eller vaccinerar
mot sådana problem. Men det är ett av flera
instrument som kan leda i rätt riktning i en del av
de fall som det här handlar om. Att en sådan här
nedkylning kan ha den här typen av effekter styrks,
tycker jag, av att man i ett par länder har gjort
saker som har haft ungefär samma innebörd även om
man har valt en helt annan teknik. I Chile och i
Malaysia har man haft andra metoder för den här
typen av nedkylning. Det har gjort att båda de
länderna har drabbats mindre av kriserna under 90-
talet än vad deras grannländer har gjort. De har
valt nationella instrument som jag inte tycker
särskilt mycket om och som jag tycker har andra
risker, risker för korruption t.ex., som jag inte är
så glad över. Men just det här tycker jag att de
illustrerar. Men som en del av er kanske vet har jag
också kommit fram till den övertygelsen att en sådan
skatt måste vara väldigt bred, i det närmaste
världsomspännande, för att fungera. Om jag nu tror
det måste jag också konstatera att förutsättningarna
för att genomföra en sådan i dag inte finns. Däremot
kanske de kommer att finnas senare, inte minst om
det politiska engagemanget, det politiska trycket,
fortsätter. Det kanske blir fler kriser som gör att
frågan hamnar ännu högre upp på dagordningen
framöver. Men jag tycker för min del att
principiellt är det här en tilltalande, sympatisk
idé, men realistiskt kan den i dag inte komma på
plats i det korta perspektivet. Det är den
kombination av åsikter som jag har och som gör att
jag har blivit impopulär i alla läger, både hos dem
som gillar skatten, som tycker att jag är för mesig,
och hos dem som ogillar skatten, som tycker att jag
är för positiv. Så har det blivit.
Jag ser att tiden går, men låt mig ändå
sammanfatta det här med att säga att det för mig är
slöseri att lägga all politisk kraft på denna enda
fråga. Det är ju ingen som gör, så jag argumenterar
inte emot någon särskild. Jag vill bara säga att vad
vi behöver göra är att påverka globaliseringen som
samlat fenomen. Vi vill påverka globaliseringen för
att minska världsfattigdomen och minska orättvisorna
i världen. Då är de finansiella frågorna viktiga
frågor men inte de enda frågorna. Och på det
finansiella området är Tobinskatten en viktig fråga
men absolut inte den enda finansiella frågan.
Får jag bara avslutningsvis nämna några andra
frågor som jag tycker att det vore fel att inte ha
med i en diskussion om globaliseringen, som jag
tycker att vi också bör jobba med för att angripa de
brister som globaliseringen har. Låt mig nämna den
protektionism som utestänger de fattiga länderna
från möjligheten till utveckling, möjligheten till
sysselsättning och till att tjäna inkomster av sitt
eget levebröd. Vi har tagit ett mycket viktigt steg
i Västeuropa med det här initiativet, Everything but
Arms, för ett par veckor sedan, men det är inte
tillräckligt. Det finns väldigt mycket mer att göra,
inte minst inom ramen för en ny global handelsrunda.
Vi måste jobba aktivt med skuldavskrivningar. En
oerhört viktig fråga är att minska korruptionen,
inte minst genom att jaga skatteparadisen med
blåslampa, som man nu gör när man jagar Nigerias
förre härskare Abachas försvunna skatter över
världen. Det tror jag kan öppna ögonen för många nya
instrument som vi kan använda för att hindra det
här. Korruptionen är för mig ett starkt hinder för
tillväxten i fattiga länder. Vi måste jobba mer med
att få ett effektivare och bättre bistånd och ett
större bistånd i världen från de rika länderna. Vi
måste ta ett annat konkret och aktuellt exempel och
göra någonting åt de missförhållanden som råder vad
gäller patenträtten och tillgången till mediciner
för de fattigaste länderna i världen. Tack!
Förlåt om jag drog över en smula!
Ordföranden: Vi tackar Leif Pagrotsky för
inledningen och lämnar därmed över ordet till vice
riksbankschef Eva Srejber.
Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Tack för det!
Jag tycker precis som Leif just sade att det är
väldigt roligt att få komma hit och prata om de här
frågorna. Jag har i många år varit väldigt engagerad
i internationella frågor, så jag uppskattar
verkligen utskottets intresse. Det här är också ett
ämne som jag ofta är ute i landet och diskuterar.
Det är väldigt glädjande, tycker jag, att intresset
för omvärldsfrågor har ökat igen och också intresset
för alla de utmaningar som den ekonomiska politiken
möter i en mer internationaliserad värld.
Men jag tänkte börja i dag med att prata lite
grann om finansmarknadernas roll i samhällsekonomin
därför att kreditmarknaden är central för ett lands
ekonomi. Det behövs finansiella institutioner för
att förmedla hushållens och företagens betalningar,
exempelvis lönebetalningar eller betalningar av
räkningar. Dessutom förmedlar finansinstituten
kapital från sparare till låntagare. Det kan vara
ett företag som vill låna för att investera eller
ett hushåll som vill låna för att köpa en villa,
exempelvis. Sammantaget är en fungerande
finanssektor en nödvändig förutsättning för att ett
land ska uppnå högt välstånd. Men att förmedla
betalningar och att låna ut pengar är också
riskfyllt. Det är så att säga den nationella och
internationella funktionen av kreditmarknaden, men
så har vi ju olika valutor i olika delar av världen.
Den internationella valutamarknadens roll är att
koppla samman de nationella kredit- och
betalningsmarknaderna i olika länder, så att
betalningar i en valuta kan växlas till en annan
valuta. Det möjliggör handel, investeringar och
ekonomiskt bistånd mellan länder. Internationella
kapitalrörelser gör att länder som har ett
sparandeöverskott efter att ha växlat på
valutamarknaden kan finansiera investeringar i
länder som har underskott på kapital. Länder som
genom åren har utnyttjat den här internationella
kapitalmarknaden för att finansiera stora
investeringar har haft stor glädje av denna. Vi kan
gå ungefär hundra år tillbaka i tiden. Då
finansierade exempelvis ett då mycket fattigt land i
norra Europa sina järnvägar på det sättet, nämligen
Sverige. Så historiskt och nu har utländska lån och
investeringar haft en stor betydelse för tillväxt
och utveckling i fattiga länder. Så
finansmarknaderna fyller en viktig funktion i
samhället.
Men genom åren har vi ju också alla kunnat
konstatera att det ibland uppstår stora problem på
finansmarknaderna. Leif nämnde ett par exempel,
Mexikokrisen och Asienkrisen. Men vad är det då som
egentligen händer? Jo, oftast är det bankproblem i
grunden. Det är bankproblem till följd av dåliga lån
som ligger till grund för kriserna. När förtroendet
för bankerna sviktar flyr både inhemska och
utländska sparare landet för ett säkrare land, och
en valutakris kan bli följden. De sociala
kostnaderna av sådana kriser är mycket kännbara. Det
är det här och globaliseringen i allmänhet, som Leif
just beskrev, som i kölvattnet av de här kriserna
har gjort att man har börjat diskutera
globaliseringen i största allmänhet och
internationella kapitalmarknader i synnerhet. Krav
har framförts på åtgärder för att förhindra
uppkomsten av kriser. Bland annat har vi förslaget
om en skatt på finansiella transaktioner, som kallas
Tobinskatten. Det har ju kommit tillbaka. Det är ett
förslag som har funnits ganska länge. Jag tycker
inte att Tobinskatten är rätt sätt att närma sig den
här frågan eftersom den inte löser det grundläggande
problemet, nämligen felaktiga kredit- och
riskbedömningar och brist på kapital i bankerna för
att täcka eventuella förluster. Dessutom ser jag en
rad risker med förslaget, men jag ska återkomma till
det. Jag vill i stället lyfta fram det omfattande
och mödosamma arbete som har pågått i flera år, både
inom länderna och gemensamt mellan länderna, för att
säkra stabilitet och förebygga kriser utan att man
försämrar marknadernas grundläggande arbete med att
förmedla betalningar och sparande till låntagare.
Erfarenheten visar att en nödvändig förutsättning
för att undvika kriser är att föra en
stabilitetsinriktad och trovärdig finans- och
penningpolitik. Gemensamt för länder som haft
finansiella kriser är att problemen har haft sin
grund i misstag i den ekonomiska politiken och i
bristfälliga regelverk. Finansmarknaden är ofta bara
en budbärare som visar på grundläggande problem. Det
är också viktigt att valet av växelkursregim stämmer
överens med den ekonomiska politiken och ekonomins
möjligheter till anpassning. Länder som har haft
valutakriser under 90-talet har haft fasta men
justerbara växelkurser. I dag väljer därför alltfler
länder flytande växelkurs med inflationsmål, som vi
har i Sverige, eller helt fasta växelkurser, som
sedelfonder.
Erfarenheten visar också att det krävs ett väl
tillämpat övergripande ramverk med normer och
institutioner. Leif började beskriva några delar av
ett nödvändigt ramverk, och det krävs för att både
de nationella vikarna i det här gemensamma havet och
den gemensamma kontakten mellan marknaderna ska
fungera väl. Länderna har därför, som jag sade,
jobbat tillsammans i många år i olika
internationella organisationer, exempelvis inom
ramen för BIS, som är centralbankernas organisation
i Basel, med att utarbeta normer för lämpliga
regelverk på olika områden som är viktiga för den
internationella och nationella finansiella
stabiliteten. Det har gjorts stora framsteg under
senare år, både när det gäller att komma överens om
normer och när det gäller att tillämpa dem. Normer
har utarbetats bl.a. för betalningssystem,
redovisning och revision, konkurslagstiftning,
öppenhet i finans- och penningpolitik och åtgärder
mot penningtvätt. Sammanlagt är det en mängd olika
normer på ett dussintal områden som man har kommit
överens om och håller på att genomföra
internationellt. När jag var nordisk-baltisk
styrelserepresentant i Valutafondens
exekutivstyrelse arbetade vi bl.a. intensivt med att
utarbeta normer för korrekt och utförlig redovisning
av ekonomisk statistik. Ett problem i en del länder
som har haft kris är nämligen att de inte har haft
en ordentligt redovisad och sannfärdig ekonomisk
statistik. Man har dolt läget i landet, och det
skapar bara oro. Världsbanken, Valutafonden och
andra organisationer som finns stöder länder som
vill förbättra sin lagstiftning genom att skicka
experter för att hjälpa till, och flera svenskar
deltar som experter i det arbetet.
Det ligger i alla länders egenintresse att
tillämpa normerna eftersom de minskar risken för
finansiella kriser. Dessutom finns ytterligare ett
incitament att följa normerna. De länder som inte
följer normerna får svårare att låna på
kapitalmarknaden eftersom utlåningen då är mer
riskabel. Tillgången på kapital för de länderna blir
mindre och räntorna högre.
Det ligger också i ländernas egenintresse att
andra länder följer normerna eftersom finansiella
kriser oftast sprider sig från ett land som har kris
till andra länder i liknande omständigheter. Vi såg
exempel på det under Asienkrisen.
Eftersom Sverige är ett litet land med en öppen
ekonomi och väldigt beroende av omvärlden för
finansiell stabilitet bidrar vi med experter till de
grupper som arbetar med dessa frågor. Det är en stor
del av det jobb vi gör på Riksbanken.
Sverige ger också råd åt länder som vill förbättra
sin tillämpning av normerna. Riksbankens medarbetare
har hjälpt till i länder över hela världen med de
frågorna, bl.a. i Lettland, Polen och Sri Lanka,
bara för att nämna ett par tre stycken.
Jag ska ta ett exempel på internationellt
överenskomna normer för att öka stabiliteten på
finansmarknaderna. Det är kapitaltäckningsreglerna
för banker som har utarbetats av Baselkommittén. De
reglerna började gälla 1988 och omfattar bl.a.
risker i utlåning, räntehandel och valutahandel.
Grundprincipen är den att ju större risk en bank
tar desto mer kapital måste banken hålla. Eftersom
det kostar pengar att hålla kapital skapar man ett
incitament för bankerna att minska risktagandet.
Reglerna gör också att bankernas möjligheter att
täcka eventuella förluster ökar.
De nuvarande reglerna tillämpas i över 120 länder.
Förslaget till nya kapitaltäckningsregler som
Baselkommittén nyligen lade fram kopplar
kapitalkraven ännu tydligare till de risker bankerna
tar och minskar också riskerna för regelarbitrage
samt ökar kraven på öppenhet i bankernas
redovisning.
Samtidigt som Baselreglerna minskar överdrivet
risktagande skadar de inte de transaktioner som görs
för att omfördela risker mellan bankerna så att en
sund nivå på risktagandet uppnås i varje enskilt
institut.
Sådana transaktioner för att omfördela risk utgör
i dag en stor del av omsättningen på
valutamarknaden. Jag ska ta ett exempel på hur det
fungerar. Jag tror att det är viktigt att förstå
riskomfördelningsmekanismen.
Låt oss titta på ett svenskt exportföretag som har
intäkter i dollar och som betalar löner och skatt i
kronor. För att kunna göra det måste man växla
dollarintäkterna till kronor.
Företaget överlåter genom att sälja dollar mot
kronor valutarisken till sin bank. Antingen kan
företaget sälja dollar när det får dem på den s.k.
avistamarknaden eller också kan företaget sälja
framtida dollarintäkter så fort det fått en order på
den s.k. terminsmarknaden.
Skillnaden mellan avistamarknaden och
terminsmarknaden har ingenting att göra med huruvida
man ägnar sig åt någon form av kortsiktighet,
långsiktighet, spekulation eller inte spekulation.
Den grundläggande underliggande transaktionen kan
mycket väl vara av samma art.
I båda fallen köper banken dollar och tar därmed
på sig valutarisken. Det kräver banken en avgift
för. I dag är marginalerna i valutahandeln 0,02 %.
Bankens valutarisk ökar alltså om inte en annan kund
i exakt samma ögonblick råkar göra en precis lika
stor och motsatt valutatransaktion så att bankens
innehav av valutor blir oförändrat. Det är förstås
ganska osannolikt.
Exportföretagets valutaförsäljning ger därmed
upphov till flera transaktioner mellan banker i
syfte att fördela om valutarisken inom banksystemet.
På det sättet kan kundernas köp och försäljning av
olika valutor i olika banker matchas mot varandra så
att den totala risken i banksystemet inte ökar.
Den första valutatransaktionen leder alltså till
många nya transaktioner innan alla banker åter har
en sund nivå på risktagandet. Samma saker händer vid
alla sorters valutaväxlingar. Det sker exempelvis
när Sida växlar kronor till utländsk valuta för att
ge bistånd, när AP-fonderna köper utländska aktier,
när någon av oss köper utländska försäkringar eller
när bostadsinstituten lånar pengar utomlands.
Transaktioner på valutamarknaden behöver inte alls
ha med spekulation att göra även om de inte är
alldeles direkt kopplade till betalningar för
handel, investeringar eller bistånd. Det går inte
att ta summan av alla betalningar för varor och
tjänster över gränserna och sedan säga att alla
andra valutaaffärer är onödiga.
Låt mig avslutningsvis kort kommentera förslaget
till Tobinskatt. Skatter på finansiella
transaktioner har redan provats i en del länder,
bl.a. i Sverige. I slutet av 80-talet hade vi en
omsättningsskatt på värdepapper. Resultatet blev att
omsättningen minskade kraftigt. Handeln med
räntebärande värdepapper minskade med ungefär 80 %.
En del av handeln flyttade utomlands och en del
upphörde helt och hållet.
Omsättningsskatten hindrade inte 90-talets kris,
som vi alla vet. Dessutom, som Leif Pagrotsky redan
har nämnt, är Tobinskatten i praktiken svår att
genomföra eftersom den förutsätter att alla länder
ställer sig bakom den. Det är osannolikt. De länder
som inte har skatten gynnas i och med att de kan
förvänta sig att en del av den finansiella
verksamheten flyttar till dem.
Även om det vore möjligt tycker jag inte att
Tobinskatten är ett bra sätt att minska spekulation
och alltför stort risktagande på finansmarknaderna.
Tvärtom skulle risktagandet kunna öka när
möjligheten att försäkra sig mot finansiella
svängningar blir för dyra och bankernas möjlighet
till riskomfördelning minskar.
I stället ser jag det internationella arbete som
pågår med att utarbeta och tillämpa normer på olika
områden som ett mycket bättre sätt att främja
stabilitet och begränsa risker.
Sammanfattningsvis finns det några meningar som
jag verkligen vill att ni lägger på minnet.
Kredit- och valutamarknaden fyller en viktig roll i
samhället för att förmedla betalningar och sparande.
Det bästa sättet att hindra överdrivet risktagande
är inte en skatt på valutatransaktioner utan att
fler länder för en stabilitetsinriktad finans- och
penningpolitik med en lämplig växelkursregim och
följer de internationella regelverk och normer som
främjar stabilitet. De normerna måste också ständigt
anpassas så att riskerna i den finansiella sektorn
begränsas.
Ordföranden: Vi tackar Eva Srejber och överlämnar nu
ordet till ekonomen och författaren Kenneth Hermele.
Ekonom Kenneth Hermele: Tack så mycket. Det är
översvämningar igen i Moçambique. Det var det förra
året också. Man kan fråga sig varför det hela tiden
blir sådana krisförlopp i det landet.
En av anledningarna är att det regnar väldigt
mycket. När det regnar blir floderna fulla av
vatten, och dammagasinen klarar inte av att ta hand
om allt vattnet. Därför öppnar man portarna, vattnet
svischar ut, och så får människor som bor nedanför
flytta på sig eller rädda sig bäst de kan. Kvinnor
klättrar upp i träd om de behöver föda. Det går inte
att försörja sig på jorden, eftersom den är
bortspolad, osv.
Man kan fundera på vad man ska göra åt det,
eftersom det är ett återkommande problem. En
möjlighet är att man tänker sig att göra någonting
åt dammen. Man gör den starkare, högre och lite
bättre. Man tittar på konstruktionen och bygger
kanske en damm till lite högre upp utefter floden.
Den typen av åtgärder är alla de förslag som nu
cirkulerar. En del av dem har tagits fram av Bank
for International Settlements och Financial
Stability Forum. Det handlar om att göra systemet
som det är lite bättre, att bygga dammen lite högre
eller att bygga en ny damm och hoppas att det inte
blir några fler översvämningar.
En annan möjlighet vore att fundera på ursprunget
till problemet och försöka göra någonting åt att det
regnar så mycket. Där kommer en sådan idé som James
Tobins in. Det handlar om att minska storleken på
flödet, att börja uppströms i förloppet, skulle man
kunna säga.
Det finns en mängd tekniska aspekter på den här
frågan. För mig handlar det i grunden om samspelet
mellan ekonomi och samhälle, hur det samspelet ska
se ut och vem som ska bestämma spelreglerna för det
samspelet.
Under efterkrigstiden har vi egentligen bara haft
två uppfattningar om hur det samspelet ska se ut.
Den första uppfattningen, som etablerades i slutet
av andra världskriget och som lade grunden för
efterkrigstidens långa sammanhängande högkonjunktur,
sade att för att få marknaden och samspelet mellan
ekonomi och samhälle att fungera väl måste man ha en
ganska hög dos av styrning, regelverk, politik och
institutioner.
Den uppfattningen var dominerande i kanske 30 år.
Sedan fick vi en annan dominerande uppfattning.
Under de senaste 20 åren har den förhärskande
uppfattningen varit att ju mindre man försöker
reglera, ju mer man släpper marknader fria och ju
mindre politiken lägger sig i samspelet, desto
bättre.
Jag tror att vi i dag befinner oss i
brytningspunkten till en ny, gemensam uppfattning.
Vi är på väg ifrån de senaste 20 årens synsätt in i
någonting nytt. Anledningen till att vi är på väg in
i någonting nytt är att varningsklockorna börjat
ringa väldigt högt och ganska ofta.
De ringer inte bara, som man ibland kan tro, i u-
länder eller i s.k. övergångssamhällen på väg från
planhushållning till marknadshushållning. De ringer
också i väl fungerande industrialiserade samhällen
som vårt eget. Under de senaste 10-15 åren har det
kommit en serie sådana varningar.
Man kan säga att det finns ett krismedvetande.
Frågan är då vad detta krismedvetande ska resultera
i. Här finns det två huvudsakliga linjer. Den ena
linjen säger att bankerna vet bäst. Låt systemet
sköta sig självt.
Besluten från BIS, Bank for International
Settlements, eller Financial Stability Forum, de
olika typer av regelverk och koder som föreslås,
visar att det finns ett krismedvetande och att man
vill vidta åtgärder för att göra någonting åt
kriserna.
Den erfarenhet vi har när det finansiella systemet
försöker sköta sig självt är inte särskilt god. Den
pekar snarare på att vad det finansiella systemet
gör när det väl agerar, är att alltid reagera för
sent, för lite och ofta på fel områden.
För 20 år sedan, när vi bytte uppfattning om
samspelet mellan samhälle och ekonomi förra gången,
var Internationella valutafonden en av de ledande
när det gällde att genomföra skiftet från styrning,
reglering och politik till en marknadsliberal syn.
En av de ledande tjänstemännen på Internationella
valutafonden, Stanley Fischer, talar nu om vad som
gick fel.
Han säger: Vi tittade helt enkelt på fel problem.
När vi började avreglera var vi oroliga för att
handelsbalansen kanske skulle hamna fel. Vi var
oroliga för att inflationen kanske skulle bli för
hög i de länder som avreglerade och liberaliserade
finans- och kreditmarknader. Vi kunde inte då
förutse den typ av problem som sedan kom.
Detta gäller för en hel rad av dessa
institutioner. De reagerar i efterhand. De förutser
inte kriserna och vidtar inte rimliga åtgärder i
tid. De gör en del saker efteråt. Nu talar man t.ex.
väldigt mycket om behovet av mer information och mer
transparens i de finansiella systemen. Men man talar
ganska lite om verkligt kontracykliska regler,
regler som skulle göra det möjligt att stämma
flodvågen när den är på väg i stället för att
försöka göra något när krisen väl har inträffat.
Det är den första linjen. Bankerna vet bäst. De
institutioner som redan finns har börjat vidta sina
mått och steg. Vi behöver inte vara så oroliga.
Den andra linjen är att förebygga kriserna och
göra någonting åt storleken och hastigheten eller på
kapitalrörelserna och öka utrymmet för politik.
Här kommer ett förslag som vi alla kallar för
Tobinskatten efter den ekonom som myntade det för
snart 30 år sedan. Det är kul att försöka gå
tillbaka och fundera på vad som var Tobins problem.
Tobins förslag är i en tradition som var stark
efter andra världskriget och som säger att det är
skillnad på handel med pengar och handel med varor.
Är man intresserad av att behålla varuhandeln öppen
och att ha ett öppet icke-protektionistiskt system
bör man försöka reglera handeln med pengar. Annars
kommer de snabba skiftningar som finns på
penningmarknader, finansmarknader och
kapitalmarknader så småningom att leda till
politiska krav på avskärmning, protektionism och att
se om sitt eget hus. Det är en situation som skulle
påminna om den vi hade på 30-talet.
Varför är penningmarknaderna annorlunda? En av
anledningarna är att de fungerar med en sorts
flockmentalitet eller som lämmeltåg. Alla springer
åt samma håll samtidigt. En annan anledning till att
de är annorlunda är att de är väldigt skyddade
marknader. Det finns en sorts skyddad-verkstad-
inställning till det finansiella systemet som säger
att det alltid är bra att rädda bankerna så att inte
samhället blir lidande. Därför får samhället betala.
För Tobin finns det också en ytterligare synpunkt
på behovet av att stämma flodvågen. Det är att
utrymmet för politik blir mindre ju friare penning-,
kapital- och finansmarknaderna blir. Vi har, menar
han, ett behov av att kunna ha särskiljande
ekonomisk-politisk utveckling i olika länder efter
olika prioriteringar, traditioner, kulturer och
värderingar.
Tobins första utgångspunkt är alltså att
penninghandel inte är samma sak som varuhandel. Den
andra utgångspunkten är att all penninghandel inte
är likadan. Det är stor skillnad på långsiktig
handel och kortsiktig handel. Därför föreslår Tobin
ett enkelt recept. När han skriver detta för 30 år
sedan är nivån som han föreslår för en avgift 1 %. I
dag talar man om mycket lägre nivåer.
Det ska vara samma avgift på alla transaktioner.
Samma avgift på alla transaktioner skulle innebära
ett automatiskt särskiljande av olika typer av
långsiktighet. Ju snabbare och ju oftare man växlar
pengar, desto mer betungande kommer avgiften att
bli. Ju mer långsiktigt ens agerande är, desto
mindre belastande blir den.
Det finns en mängd frågor om detta. En av frågorna
är: Är det möjligt att genomföra rent tekniskt?
Skulle det gå om man ville? En av anledningarna till
att jag tror att man kan svara ja på den frågan är
att valutahandeln är så väldigt starkt koncentrerad
till ett fåtal valutor och ett fåtal handelsplatser.
Man behöver inte ha hela världen med, men man
behöver en väldigt stor del av handeln för att det
ska fungera.
Skulle då inte handeln flytta på sig och fly om
t.ex. EU och USA tillsammans bestämde sig för att
införa en sådan avgift? Skulle inte handeln då
flytta till skatteparadis eller till andra
marknadsplatser?
Eva Srejber tar upp den s.k. valpskatten. Det är
en hotbild som man manar fram. Men valpskatten är
ett ganska dåligt exempel. Den var inte ett försök
att få med en stor del av handeln som ett införande
av Tobinskatten skulle vara.
När det gäller skatteparadisen pågår redan ett
arbete med att göra dammen lite högre, att få
skatteparadisen mer kontrollerade, mer redovisande
och att inlemma dem i det stora internationella
finansiella systemet.
Det finns en möjlighet att tvinga dem för att de
över huvud taget ska få vara verksamma på de stora
marknaderna. Jag tror alltså att man överdriver
risken för att handeln skulle flytta om man inför en
väldigt låg avgift.
Jag menar att en skatt är tekniskt möjlig, men
politiskt ännu inte möjlig. Det är därför vi är här
och diskuterar politiken. Innebär en Tobinskatt att
handeln skulle minska väldigt mycket? Det vet vi
inte. Jag tror inte att den kommer att göra att
spekulation upphör.
Vi talar om storleken på de finansiella flödena
och att de har ökat väldigt mycket. Leif Pagrotsky
sade att finansmarknadernas explosion var en av
komponenterna i den nya globaliseringen. Jag tycker
att man ska sätta den i relation till varuhandeln.
Om vi går tillbaka 25 år i tiden kan vi se att även
när marknaderna var reglerade och det var mycket mer
tröghet i systemet, förekom det en stor handel med
valutor, en handel som översteg varuhandeln även på
den tiden med ungefär fyra gånger. Utrymmet för
snabba kapitalrörelser och för spekulation kommer
att finnas kvar också med en Tobinavgift.
Kan Tobinavgiften göra att det inte blir några
framtida ekonomiska kriser? Nej. Tobinskatten
handlar inte om att undvika kriser och att göra det
omöjligt för en ny Asienkris att inträffa. Sådana
kriser beror på andra faktorer. Tobinskatten handlar
bara om att göra flödet lite långsammare och lite
mer förutsägbart och att öka utrymmet för politik.
Har Tobinskatten en kostnad? Visst. Det tror jag
att man måste säga. Det har det mesta. Men är de
risker som en Tobinskatt minskar inte mer värda? Jag
tror det. Jag tycker att vi under det senaste
decenniets kriser kan se att kostnaderna för de
kriser vi har fått är så stora att de negativa
följderna av att införa en Tobinskatt är ganska små
i jämförelse.
Sammanfattningsvis: Tobinskatten handlar för mig
om synsättet på samspelet mellan ekonomi och
samhälle. Där går vi in på ett nytt spår om vi
ställer oss positiva till en Tobinavgift, en global
skatt. Bankerna går emot det. De vill sköta detta
själva. De vill inte ha någon politisk inblandning.
Men jag menar att den globala ekonomin också kräver
en global styrning, inklusive globala skatter.
Vi behöver kontracykliska regler, dvs. regler som
kan jämna ut de alltför snabba rörelserna. Vi
behöver utrymme för nationell politik. Några exempel
har varit uppe här. Vi behöver en stärkning av
regelverket, som vi också har talat om. Vi behöver
en minskning av flödet. Vi behöver någonting i stil
med det som Tobin tänker sig.
Slutsatsen för er som är politiker är att frågan
måste lyftas, som jag tror att man säger i det här
huset, så att det blir en viktig politisk fråga inte
bara för oss som diskuterar den här i dag, utan
också politiskt, inom EU.
Inte minst kan vi dra nytta av det faktum att
Sverige är medlem i den s.k. tiogruppen. Det är en
lite fånig benämning på en grupp som består av 11
länder. Tiogruppen är den grupp länder som ligger
bakom och är utgångspunkten för Bank for
International Settlements och Financial Stability
Forum.
Inom bägge dessa områden, inom EU och inom
Tiogruppen, finns det utrymme för att driva frågor
politiskt. Det tycker jag att man ska göra.
Ordföranden: Vi tackar Kenneth Hermele. Därefter är
det chefekonom Klas Eklund. Vi hade räknat med att
hinna med inledningarna på ungefär en timme. Jag vet
att du är en väldigt skicklig både pedagog och
talare. Jag utmanar dig att inom 15 minuter hinna
med allt som jag vet att du gärna vill framföra. Var
så god, Klas.
Chefekonom Klas Eklund: Jag ska göra mitt bästa, och
jag ska tala fort. Men jag har väldigt mycket att
täcka. Det är ett stort och viktigt ämne. Jag liksom
de andra tackar för att ha fått komma hit.
Jag förstår att många är oroliga för svängningar
på finansmarknader som kan te sig okontrollerbara.
Ska man diskutera vad man ska göra åt det måste man
börja utifrån definitionen av själva problemet och
sedan diskutera vilket medel man ska använda för att
lösa problemet.
Problemet med Tobinskatten i detta sammanhang är
att den föreslogs i en annan tid och för andra
ändamål. Förslaget är som sagt 30 år gammalt.
Skatten föreslogs i en tid när det gamla systemet
med fasta växelkurser höll på att kollapsa. Den
syftade till att minska svängningarna, eller
volatiliteten som ekonomerna säger, kring just de
fasta valutakurserna.
Jag tror inte att det medlet fungerar på dagens
valutamarknader. Jag tror inte att Tobinskatten
uppnår huvudmålet att reducera volatiliteten. Jag
tror att den har många oönskade bieffekter. Jag tror
därför att det är ett dåligt medel.
Det finns också ett antal utredningar som har
kommit till precis den slutsatsen, bl.a. av EU-
parlamentet och nu senast av det finska
finansdepartementet. Att vi ändå står här och
diskuterar det här medlet i dag tror jag, om jag ska
vara ärlig, beror på att medlet för många har blivit
ett mål.
Man utgår från medlet. Det låter bra för många: En
skatt på finansmarknader. Sedan söker man ändamål
som helgar medlet. Jag tycker att det är ett bakvänt
sätt att resonera.
Jag vet att jag efter vad jag nu sagt borde
diskutera vad som är problemet och sedan utforma
medlet. Jag ska ändå göra precis tvärtom. Jag har
fått mig tilldelat uppgiften att diskutera medlet
Tobinskatten, och jag ska göra det betydligt mer
tekniskt än de tidigare talarna.
Jag ska gå igenom hur jag - som ekonom verksam på
finansmarknaderna och med ett politiskt förflutet
såsom om icke lagstiftare så ändå verksam i
Finansdepartementet - tror att medlet skulle få för
effekter. Jag kommer att tala direkt till
finansutskottets ledamöter om vilken herkulisk
uppgift ni tar på er om ni verkligen försöker att
genomföra det.
Jag ska göra det i form av tio påståenden, och jag
ska försöka klara detta på tio minuter fr.o.m. nu.
Vi får se hur det går.
1. Det första argumentet för den här skatten som
vi har hört är att den genom att minska omfattningen
av valutahandeln, omfattningen av valutaväxlingarna,
framför allt de korta affärerna, ska minska
svängningarna på marknaden. Själva förslaget bygger
alltså på hypotesen att den snabbt växande volymen
valutahandel skulle ha orsakat svängningarna och att
omsättningen därför bör minskas. Flödet ska minskas.
Problemet är att det inte finns några som helst
belägg för att det ser ut på det viset.
Svängningarna på valutamarknaden, det som ekonomerna
mäter som volatiliteten i växelkurserna, ökade
precis när Tobin skrev sin artikel i samband med att
det gamla Bretton Woods-systemet bröt ihop.
Men sedan dess har faktiskt volatiliteten på de
här marknaderna varit i stort sett konstant trots
att varu- och valutahandeln har ökat väldigt
kraftigt och trots att spreadarna, alltså
skillnaderna i köp- och säljkurser, har minskat
väldigt kraftigt. Dessa spreadar, som Eva Srejber
talade om, ligger på euro/dollarmarknaden i dag på
0,02 %. Den viktiga poängen här är att
valutakursernas rörelser faktiskt inte tycks hänga
samman med transaktionsvolymen på valutamarknaden.
Om något kan man faktiskt argumentera för det
motsatta. God likviditet har sänkt
transaktionskostnaderna och medfört lägre pris på
försäkring mot valutarisk.
Jag vill understryka det som Eva Srejber sade
förut. Valutahandel sker i mycket stora volymer
mellan professionella handlare som normalt handlar
med extremt små marginaler. De arbetar normalt sett
inte alls med att "ta position", alltså att
spekulera mot någon valuta, utan med att sprida
riskerna vidare. Jargongen på marknaden är hot
potato trading, det gäller alltså att få någon annan
att ta hand om den heta potatis som uppstår när den
första valutatransaktionen har gjorts, precis som
Eva Srejber beskrev.
Det här ger en djup och likvid marknad där
transaktionsvolymen i sig lika mycket tycks minska
svängningarna som öka dem. Slutsats nummer ett är
därför att om målet är att minska svängningarna på
valutamarknaden är medlet inte att minska
omsättningen. Tobinskatten är i den meningen ett
dåligt medel.
2. Hur är det då med hypotesen att Tobinskatten är
bra för att den slår mot vissa flöden, de
spekulativa, destabiliserande flödena? Nej, jag tror
inte på det heller. Syftet är att bestraffa
kortsiktiga flöden, och det gör den ju rent
matematiskt genom att de korta flödena beskattas mer
eftersom skatten slår i vartenda led. Ju fler led du
handlar i desto högre blir skatten. Men det är inte
alls säkert att den tekniken slår mot spekulanterna.
Ekonomer har ett stort problem med själva
beteckningen spekulant. För oss är ofta en person
som köper billigt och säljer dyrt en person som
balanserar marknaden och motverkar svängningar. Att
slarvigt använda det här begreppet i nedsättande
ordalag tycker jag är fel, i alla fall för en
lagstiftare som ska fundera rätt ordentligt över vem
lagarna ska straffa, drabba osv.
Om farmor vill spara pengar i en pensionsfond i
USA och fonden väljer att valutasäkra denna
placering för att separera valutarisk från börsrisk,
gör det då farmor eller fonden till en spekulant? Om
ett företag som SKF vill terminssäkra sina
exportintäkter, är de då spekulanter?
Förutom att det är svårt att så att säga moraliskt
avgöra detta är saken tekniskt knepig.
Valutamarknaden fungerar som jag har sagt, jag vill
understryka det, inte som de flesta andra marknader.
De flesta affärer är korta. De sker i
interbankledet, mellan bankerna, eller direkt mellan
valutahandlarna i flera steg med extremt små
marginaler.
Den här handeln fortgår oavsett vem som är
slutkund, oavsett om det gäller George Soros, Ikea
eller farmor och pensionsfonden. Det finns en rad
empiriska undersökningar som alla utan undantag
visar att långsiktiga placerare och slutkunder
handlar i den korta handeln precis lika intensivt
som de s.k. spekulanterna för att dra nytta av eller
försäkra sig mot snabba förändringar, ny information
och andra rörelser som ändrar förutsättningarna. Det
är alltså inte så att korta affärer självklart är
mer spekulativa än långa. Ett medel som straffar
just de korta affärerna är därför inte särskilt
effektivt. För er som ska stifta lagar tror jag att
det i praktiken är omöjligt att skilja mellan
spekulativ valutahandel å ena sidan och fundamental
eller långsiktig handel å den andra. Jag ser inte
hur ni som lagstiftare ska kunna definiera eller i
lagtext separera goda valutahandlare från onda.
3. Det finns praktiska förslag som har förts fram
på hur man skulle kunna göra det här. Det finns en
professor Berndt Spaan som i ett papper som blivit
mycket om diskuterat bland ekonomer har försökt lösa
knuten genom att föreslå en tudelad Tobinskatt.
Tanken är att skatten på valutahandel ska vara låg
inom ett visst band, men så fort valutarörelserna
går utanför det här bandet ökar skatten. Det är
viktigt att understryka att det här förslaget
förutsätter fasta växelkurser. Syftet är att nagla
fast dem som vill spekulera mot en viss valuta.
Problemet är naturligtvis att alla tekniska problem
som finns med den vanliga Tobinskatten förvärras med
den tudelade Tobinskatten.
Hur ska man konstruera de här nya tröskelvärdena
så att de är likvärdiga för alla olika instrument?
Det kan gälla avista- eller spothandel, derivat,
swappar osv. - alla de tekniska termer som
valutahandlarna svänger sig med. Ingen vet. Hur
skarpa ska trösklarna bli? Ingen vet. Hur ska
skattemyndigheterna kontrollera det här? Ingen vet.
Hur ska bandet kring valutans rätta eller normala
värde bestämmas? Vi kan ta Sverige som exempel. Vi
har rörlig växelkurs i dag. Ska vi överge den? Vem
ska i så fall ta på sig att spika vad kronan
egentligen borde vara värd? Hur då? Mot vilka
valutor? Ska kronan vara i eller utanför det här
bandet nu? Och om den avviker - hur ska skatten
konkret användas för att föra tillbaka den till det
rätta värdet?
Vad jag vill understryka är att om ni verkligen
överväger att lagstifta om en Tobinskatt på det här
viset betyder det att ni skattelagstiftare ger er
direkt in i penning- och valutapolitiken. Det
betyder att Sverige de facto går till en sorts fast
eller halvfast växelkurs igen - av skatteskäl! Det
betyder att vi kan glömma Riksbankens självständiga
ställning. Detsamma gäller inflationsmålet eftersom
det inte går att ha både inflationsmål och
växelkursmål. Det betyder att ni, kära
riksdagsledamöter, inte bara ska vara ledamöter i
finansutskottet. Ni ska också vara valutaexperter.
Ni ska snabbt och löpande kunna ta ställning till om
trösklarna överskrids och om det föranleder
skatteingripanden osv. Ni ska göra allt detta
samtidigt som skattesatserna ska överenskommas
globalt och dessutom sättas så att spot- och
terminshandeln fungerar neutralt.
Det är rätt självklart att den här typen av
hybridskatt inbjuder till spekulation, om inte annat
så för att testa er, snarare än att motverka
spekulationen. Just det faktum att en sådan
skattesats träder i aktion, i funktion, utgör en
signal till valutahandlarna om att kronan är i
farozonen. Risken är med andra ord att ni med
skatten snarare lockar fram hajarna än skrämmer bort
dem.
4. Det är uppenbarligen så att den här skatten kan
drabba helt fel flöden. Den kan mycket väl öka
volatiliteten i stället för att minska den. Det
beror på att skatten inför en tröskel när
transaktionskostnaderna stiger och priset på
försäkring mot valutarisk ökar. Om den förväntade
vinsten för valutahandlaren ligger under tröskeln
uteblir transaktionen. Om vinsten ligger över
tröskeln genomförs transaktionen trots skatten.
Ingen vet hur det här påverkar marknadens rörelser.
Det är fullt möjligt att den dagliga
arbitrageverksamheten, som vi säger, och
försäkringsverksamheten torkar upp medan de stora
spekulativa attackerna mot växelkurserna kvarstår
eftersom de, om de lyckas, ger klart högre vinster
än vad skatten kostar. I så fall kan faktiskt
resultatet bli ökad och inte minskad ryckighet.
Jag vill understryka att ingen av de ekonomer,
utredningar osv. som analyserat den här skatten och
de här förslagen har hävdat att de stora
valutakriserna, ERM-krisen 92/93, Mexiko 95, Asien,
Ryssland osv. skulle ha hindrats av en Tobinskatt.
Dessa kriser berodde inte på den dagliga, korta
valutahandeln utan hade en helt annan bakgrund. Det
var olika makroekonomiska problem som osund
långivning, dåliga statsfinanser och felprissatta
fasta växelkurser som attackerades både av
kortsiktiga spekulanter och av fundamentalister. Det
paradoxala är faktiskt att denna typ av spekulation
som brukar framhållas i debatten i själva verket är
ett exempel på kontroverser om långsiktiga
makrofrågor. Det kan Tobinskatten självklart aldrig
hantera. Också här är alltså skatten ett dåligt
medel för att uppnå målet.
5. Argumenten hittills går ut på att det här som
sagt är ett dåligt medel. Då är frågan om det över
huvud taget går att lagstifta och få igenom skatten.
Här kommer vi till det som alla har pratat om. Jag
ska vara mer kortfattad om detta. Skattebasen är
rörlig. Finansiellt kapital är rörligt, och
transaktioner med finansiellt kapital är också en
rörlig skattebas. Handeln sker elektroniskt i
cyberspace och kan flyttas väldigt snabbt. Det är
lätt att fly. Det är också så att för de stater som
ska välja om de ska anta en sådan här skatt måste
det vara frestande att inte lägga på en skatt för
att locka till sig handel. Valutahandel och
finansiella transaktioner är verksamhet som betalar
sig väl. De betalar höga löner, så det är lockande
att försöka få dit dem.
Jag ska inte upprepa den sorgliga historien om
valpskatten. Den har redan berörts av flera. Men jag
kan elaborera i frågestunden om ni så vill. Därom
kan jag ge besked, ty jag var med. Jag satt i
Finansdepartementet när vi fattade det där sorgliga
beslutet.
Nu kan man som Kenneth Hermele säga att skatten
kanske inte behöver täcka alla jordens länder. Men
det är klart att en skatt på valutaväxling
åtminstone måste omfatta världens stora finansiella
centrum: London, New York, Frankfurt, Tokyo. Det
måste också vara en förutsättning att IMF stadfäster
den som krav för medlemskap om man också ska få off
shore-centrum att ansluta sig till det här. Då ska
man notera att det för detta krävs en artikeländring
i IMF:s stadga, vilket förutsätter kvalificerad
majoritet.
Så jag landar i slutsatsen att en Tobinskatt om
den ska kunna fungera och genomföras måste få stöd
av USA, Storbritannien, hela EU, EMU naturligtvis,
Schweiz, Japan och Valutafonden. Då ska ni också ha
i minnet svårigheterna att få igenom en skatt inom
EU på gränsöverskridande räntesparande. Det här är
mycket värre, mycket svårare. EU-kommissionen har
slagit fast att den anser att Tobinskatten t.o.m.
strider mot Romfördraget.
6. Även om man skulle komma överens om att införa
en skatt - hur ska den konkret se ut? Den är svår
att implementera rent tekniskt. Skattebasen är
nämligen inte bara geografiskt rörlig, utan den är
också funktionellt rörlig. Finansiella transaktioner
kan utformas på många olika sätt. Det öppnas väldigt
många möjligheter för marknadens aktörer att gå runt
skatten, vältra över den på andra, genom att ändra
det sätt på vilket de utför transaktionerna.
Skattebasen blir full av undantag. Det måste den
ju bli. Centralbankernas, riksgäldskontorens och de
internationella organisationernas
valutatransaktioner ska väl undantas? Men gäller det
fullt ut? Vad händer om de här organisationerna
inlåter sig på det som många av er kanske skulle
tycka var spekulation? Vem ska dra gränsen för vad
som är spekulation respektive hedging i ett sådant
fall? Hur är det med olika typer av halvoffentliga
organ som t.ex. AP-fonder eller stiftelser? Hur är
det med Sida, Rädda Barnen, Lutherhjälpen? Jag
provocerar, men poängen är: Vem ska avgöra vilka av
dessa som ska få skydda sin valutahandel, och hur
ska man uppnå uppgörelser om liknande organisationer
i andra länder med andra politiska värderingar som
ser andra sådana här organ som behjärtansvärda?
Knappt hälften av handeln i dag är spothandel
eller avistahandel. En växande andel utgörs av olika
sorters derivat; optioner, terminer, swappar. Det är
fel, som redan har påpekats, att se spothandel som
kortsiktig och terminshandel som långsiktig.
Dessutom är det så att terminshandel och
derivathandel ofta är betydligt mer komplicerad. Att
bara beskatta spothandel betyder att handeln med
derivat vidgas. Och att beskatta derivathandeln så
att den blir symmetriskt med spothandeln är väldigt
svårt eftersom transaktionerna kan omfatta flera
mellanled som måste analyseras vart och ett för sig.
Vad som kommer att hända är naturligtvis att
valutahandlarna för att undvika skatten kommer att
försöka simulera valutahandel utan att använda
valutan i sig. De kommer att visa stor påhittighet,
inte minst därför att transaktionskostnaderna och
spreadarna är så låga. Även en låg skatt slår därför
direkt mot lönsamheten. Modern, sofistikerad teknik
gör det möjligt att handla med obligationer i olika
valutor utan att genomföra själva valutaväxlingen.
Man kan handla i varor och råvaror. Man kan räkna av
eller "netta" fordringar på varandra i olika
valutor eller andra tillgångar utan att formellt
genomföra själva växlingen.
I det här ligger naturligtvis stora problem. Man
får bieffekter. Det är en rörelse tillbaka till
bilateralism i utrikeshandeln, något som jag tror
att utrikeshandelsministern skulle vara stark
motståndare till. Mer komplexa derivatinstrument kan
bli väldigt svåra att förstå. Återigen vill jag säga
att alla utredningar landar i samma sak: Efter
Europaparlamentets utredning för några år sedan drog
man en uppgiven suck när man hade gått igenom det
här och landade i slutsatsen att lagstiftaren skulle
hamna i precis samma situation som Alice i
underlandet. Bara för att befinna sig på samma fläck
måste hon springa snabbare och snabbare.
7. Ger det några pengar då? Ja, det gör det
naturligtvis. Men hur mycket vet ingen. Återigen:
Det är en rörlig skattebas. Vi har inga som helst
praktiska exempel på hur marknaden skulle reagera.
Valpskatten har nämnts, men jag tror att effekten
här blir mycket större eftersom marginalerna är
oändligt mycket mindre i dag än de var på
valpskattens tid. Transaktionskostnaderna skulle öka
kraftigt, från 0,02 % spread i dag till kanske en
total skatt på 0,1 %. Det är en femdubbling. Det är
en enorm skillnad. Det är klart att det slår på
volymerna.
Hur mycket det slår vet ingen. Osäkerheten är
mycket stor. Den utredning som det finska
finansdepartementet gjorde gissade att det skulle
kunna innebära att 80 % av handeln i interbankledet
skulle kunna försvinna. Beroende på olika antaganden
om vad det här betyder för skattebasen kan man landa
i enormt olika antaganden eller slutsatser om vad
det betyder för skatteintäkterna. Den finska
utredningen landade på skatteintäkter på mellan 70
och 175 miljarder dollar. Det är mycket pengar, men
det är mycket lägre än de fantasibelopp på tusentals
miljarder dollar som en del entusiaster har talat
om.
8. Vem betalar? Det låter väl bra med skatt på
spekulanter som går till tredje världen. Det är
klart att spekulanterna betalar i så måtto att en
del av de vinster som kan göras vid en spekulativ
attack mot en valuta dras in i skatt. Men
proportionellt sett är det klart att skatten slår
hårdast mot de skattebetalare som har svårast att
undkomma skatten, vilket i praktiken blir de som gör
små valutaväxlingar, alltså små banker, småföretag
och enskilda personer. Det är faktiskt fullt möjligt
att skatten på det här viset skulle verka
regressivt, vilket också är någonting som de olika
utredningar som gjorts påpekar.
Sedan är det en annan sak som är knepig. Även om
det är så att bankerna och valutahandlarna betalar
skatt är frågan: Vem betalar i slutändan,
incidensen, som ekonomerna säger? Det är ju så att
företag har möjligheter att övervältra kostnader på
kunder och anställda. Det gäller t.ex.
bolagsskatten. Alla ekonomer vet att bolagsskatten
inte betalas av bolagen. Bolagsskatten betalas av
kunder och anställda i en global värld. Risken är
betydande att precis samma sak kommer att ske med
den här typen av skatt. Den slutsatsen förstärks om
det är så att transaktionskostnaderna stiger i hela
valutahandeln och att det höjer priserna på
internationellt handlade varor och tjänster. Samma
slutsats följer naturligtvis också av att
möjligheterna för pensionssparare och andra att
fördela risker minskar.
Jag går vidare. Jag vet att jag har dragit över
tiden, men det jag säger är så pass viktigt att jag
hoppas ordföranden lyssnar tåligt. Jag har två
punkter kvar.
9. Om ni i alla fall skulle vilja införa en sådan
här skatt återstår ytterligare några icke
oväsentliga frågor. Hur ska den drivas in och hur
ska den fördelas? Den måste vara så gott som
universell eller global, det har jag redan berört.
Men om nu det osannolika skulle inträffa att alla
stora finansiella centrum i världen skulle införa
det här, vad händer då? Uppenbarligen krävs det
överenskommelser. Intäkterna går ju till länder som
har stora finansiella centrum. Skatteintäkterna
hamnar i London, New York, Tokyo, Frankfurt och
Zürich, inte i tredje världen. Det betyder att om
pengarna ska överföras någonstans måste den
nationella suveräniteten över skattemedlen ges upp.
Ni ska alltså övertyga Blair, Bush och de andra om
att de verkligen ska överge den nationella
suveräniteten över dessa skatteintäkter.
Även om de här hindren mot förmodan skulle
övervinnas återstår frågan: Vem ska sedan hantera
medlen och hur ska de fördelas? Rimligen blir det
väl ett övernationellt organ. Det förefaller ju som
en ödets ironi eftersom min gissning är att många av
dem som förespråkar en Tobinskatt i andra sammanhang
mycket starkt ogillar den typ av övernationella
organ som kan bli aktuella. Är det Valutafonden? Det
föreslog ju Tobin. Är det Världsbanken? Det är väl
knappast ATTAC:s cup of tea att säga att
Valutafonden tar hand om pengarna, men det var
Tobins ursprungliga förslag. FN kanske ska göra det,
med sin historia av, om vi ska vara ärliga, väldigt
ineffektiva program. Det kanske ska vara något helt
nytt organ. Administrerat av vem? Det är återigen
frågor som söker svar.
10. Allra sist vill jag säga något som ni får ta
hur vi vill, kära riksdagsledamöter, men den här
tesen följer av de övriga. Om en sådan här
komplicerad skatt ska kunna implementeras kräver den
allvisa och filantropiska politiker i alla länder.
Ni ska sätta rätt skattesatser på olika komplicerade
finansiella instrument. Ni måste veta hur marknaden
reagerar och veta vilka skattesatser som måste till
för att neutralisera skillnaden mellan olika
derivat. Ni måste snabbt kunna ändra det här i takt
med att marknadens uppfinningsrikedom skapar nya
instrument.
Ni ska också sätta de här skatterna så att
penningpolitiken inte störs, och ni ska göra det på
global nivå efter förhandlingar med amerikaner,
fransmän, ryssar osv. Ni ska bygga ett
administrativt system som förmår kontrollera skatten
från enskildas köp av turistvaluta till
storbankernas stora volymer. Och det ska också vara
globalt. Ni ska också komma överens globalt om hur
skatterna ska drivas in och om hur de ska fördelas.
Ni ska se till att intäkterna verkligen når de
världens fattiga som sägs vara de som ska få
pengarna.
Jag vet att det är overkill att dra slutsatserna
explicit. Men ändå: Det finns inga belägg för att
volatiliteten minskar med en sådan skatt. Det finns
ingenting som säkerställer att spekulanterna
verkligen betalar den. Den är extremt svår att
implementera. Den ger osäkra intäkter. Det vi
diskuterar i dag är alltså en skatt som måste
genomföras i global skala, som är extremt svår att
tillämpa, vars effekter vi inte vet så mycket om,
vars intäkter är osäkra och där vi inte vet hur
pengarna ska användas. Det är inget bra medel. Det
är inte något bra medel.
Vad vi i stället borde diskutera om vi vill stödja
tredje världen är frihandel på jordbruksvaror och
biståndspolitik. Om vi vill minska svängningarna på
finansmarknaden borde vi diskutera den finansiella
arkitekturen, som det kallas; genomlysningen,
kapitaltäckningsreglerna och samordningen av
övervakningen, det som Eva Srejber tog upp. Ibland
kan tillfälliga regleringar som i Chile, som Leif
Pagrotsky tog upp, vara en lösning på nationell
nivå. Men notera den chilenska erfarenheten: Det var
en depositionsavgift på inflöde av hett kapital, och
den togs bort i samband med Asien- och
Rysslandskrisen för att Chile då vill stimulera mer
inflöde. Det är en helt annan sak än en Tobin-
skatt.
Dessutom kan jag inte avhålla mig från att påpeka
att om det verkligen är valutahandeln man vill åt är
det bästa receptet att ha färre valutor i världen,
fler valutaunioner således. Tack!
Ordföranden: Tack, Klas Eklund! Det var många
frågor. Vi får se hur många frågor som utskottets
ledamöter hinner ställa nu när vi går in på
frågestunden. Jag vill också utnyttja den frihet jag
har som ordförande att säga ett särskilt välkommen
till Karin Söder, vår förra utrikesminister. Vi är
glada att se dig här som deltagare i utfrågningen.
Nu startar vi med frågor. Först är det Tommy
Waidelich från Socialdemokraterna.
Tommy Waidelich (s): Flera av inledarna har ju
ifrågasatt realismen i förslaget om en Tobinskatt,
inte minst den senaste inledaren. Det är möjligt att
idén om Tobinskatten aldrig kommer att förverkligas.
Men utan den här skatteidén hade vi nog inte suttit
här i dag och diskuterat globalisering. Tobinskatten
har givit luft åt en debatt som är både nödvändig
och avgörande för vår framtid, nämligen hur
politiken, demokratin och folkviljan ska ges
inflytande i en global ekonomi där valutahandel och
snabba transaktioner i allt större utsträckning
dikterar villkoren för miljarder människor. Det kan
vi tacka Tobin och hans förslag om Tobinskatt för,
men också rörelsen ATTAC, som har fört upp den här
frågan på dagordningen.
Hur som helst: Leif Pagrotsky ställer sig i sin
inledning positiv till en bred, världsomspännande
Tobinskatt. Han berör också, liksom andra inledare,
kriserna i Asien och Mexiko. Jag skulle vilja ställa
en direkt fråga till Leif Pagrotsky. Hade vi med en
sådan här bred, världsomspännande Tobinskatt kunnat
undvika kriserna i Mexiko och Asien?
Handelsminister Leif Pagrotsky: Nej, det tvivlar jag
faktiskt starkt på. Däremot tror jag att förloppet
hade blivit mindre dramatiskt om det hade varit
mindre mängder kortsiktigt kapital placerat i de här
länderna. Jag tror att det här är viktigt t.ex. vad
gäller fallet Indonesien. Det var där Asienkrisen
utlöstes. Det landet är så stort att det kom att få
reella effekter där även om det i tiden kommer lite
efter Thailand, som väl låg först. Jag tycker att
det är väldigt viktigt att ha saker och ting på
plats vad gäller just Indonesien. Jag tror att
förloppet hade kunnat bli lite lindrigare. Det
kanske inte hade spridit sig till lika många länder.
I Sydkorea pratar man mycket om att man råkade ut
för det här oförskyllt. Man hade inte de problem som
fanns i andra länder.
Men att det blev som det blev i Indonesien beror
ju på korruptionen och maktmissbruket. Det beror på
vanstyret i Indonesien. Då tycker jag inte att vi
ska hjälpa Suharto att komma undan genom att säga
att det var spekulanternas fel, Soros fel eller
Valutafondens fel. Det var alla möjliga som var
medskyldiga, men huvudskälet är att det indonesiska
samhället var i sådant skick att det inte passade in
i världssamfundet. Banker lånade ut till vänner och
bekanta utan säkerheter. Det var bokföring som inte
hade med verkligheten att göra. Presidentpalatset
ringde och beordrade krediter till vem som helst för
att bygga golfbanor och vägar. Det var tullar som
användes för att skydda presidentfamiljens
affärsintressen och inte för att bygga upp
långsiktig industriell kapacitet och annat. Det var
orsaken till att det gick som det gick i Indonesien.
Sedan kanske det är så att om det inte hade funnits
sådana väldiga stockar uppbyggda av helt likvida
finansiella resurser hade det inte fått ett så
våldsamt och dramatiskt förlopp. Det kanske inte
hade spridit sig till lika många andra länder. Så
tror jag mycket väl att det kan ha varit. Men det är
som flera andra här har sagt. Att man helt ska kunna
förebygga kriser med hjälp av det här, så långt tror
jag inte att det sträcker sig.
Tommy Waidelich (s): Då kan jag tolka det som att
det som flera har nämnt här om den finansiella
arkitekturen: Ett bättre samarbete mellan de
internationella institutionerna och internationella
regelverk för ökad övervakning och transparens är
ett alternativ för att komma till rätta med det här.
Då har jag en fråga om det skulle visa sig att
Tobinskatten inte går att förverkliga på lång sikt.
Kan vi under tiden klara oss med en reform av de här
internationella institutionerna och regelverken för
att helt enkelt motverka de negativa effekterna av
globaliseringen och valutahandeln?
Handelsminister Leif Pagrotsky: Jag tycker att vi
ska göra så mycket vi kan på alla områden. Ju mer vi
klarar, desto bättre. Det gäller också en sådan här
skatt. Det är min åsikt. Det ena utesluter inte det
andra. Vi måste jobba med transparens. Vi måste
jobba med kapitaltäckningsregler. Vi måste jobba med
bättre bankinspektioner. Vi måste jobba med
kunskapsöverföring och hjälpa fattiga länder,
Ryssland och andra, att bygga upp fungerande
inspektionssystem. Vi måste jobba med att stödja en
stabil makroekonomisk utveckling. Men jag tycker att
det passar in i det här att också ha en global, låg
transaktionsskatt av det här slaget. Alla dessa
åtgärder har olika tidshorisont. Vi måste jobba över
hela fältet på en gång. Som Eva Srejber beskrev är
det ju en ganska febril aktivitet runtom, även om
jag tycker att det finns skäl att vara otålig. Det
kunde göras mer och det kunde göras med högre
politisk profil på olika sätt. Nu sköts det ofta på
ämbetsmannanivå och det ges inte den kraft i
huvudstäderna som det kanske skulle ha förtjänat.
Tommy Waidelich (s): Den arbetsgrupp som Leif
Pagrotsky leder på uppdrag av statsministern har ju
nyligen presenterat en rapport som på ett mycket
heltäckande sätt presenterar konkreta åtgärder i en
sådan här möjlig globaliseringspolitik. Vad blir
nästa steg i arbetsgruppens arbete?
Handelsminister Leif Pagrotsky: Som första steg i
vårt arbete har vi försökt beskriva vad som pågår på
många olika områden och beskriva bredden i det
internationella arbetet på olika områden som berörs
av det som vi brukar kalla globalisering. Vad vi nu
håller på med är att på basis av detta försöka titta
framåt och se hur vi bättre kan samordna vad vi gör,
hur vi kan se över arbetsformerna i
Regeringskansliet för att få ökad slagkraft i de
positioner vi intar och de grundvärderingar vi slår
fast. Det handlar kanske också om att försöka göra
någon sorts prioritering av vad vi ska satsa på i
det internationella arbetet. De frågor som vi
diskuterar i dag kommer, det kan jag avslöja redan i
dag, inte att glömmas bort i det arbetet. Jag tror,
som framgick av min inledning, att det här är en
huvudfråga för alla oss som är engagerade i att
forma globaliseringen inför framtiden.
Gunnar Hökmark (m): Debatten om Tobinskatten har
lett till att vi diskuterar globaliseringen som ett
stort bekymmer för fattiga länder och folk, i
stället för något som ger kraft åt kraven att
utveckla frihandeln. Vi vet ju att växande frihandel
och globalisering har gjort underverk för stora
delar av världens befolkning. Jag vänder mig starkt
mot den bild som handelsministern visade här
tidigare i dag, som ett tecken på globaliseringens
omfattning. I själva verket har vi fått en växande
konkurrens och växande delaktighet i ett växande
välstånd.
Vi har kunnat se hur stora delar av både Asien och
Latinamerika har fått en växande välfärd för
enskilda människor. En lång rad fattigdomströsklar
har passerats. Ett skäl till att det har varit
möjligt är snabbt växande kapitalmarknader. Det har
inneburit bättre tillgång på kapital, större
möjligheter till investeringar och lägre räntor.
Det finns en drastisk skillnad i räntenivå mellan
80-talet och dagens situation. Till stor del beror
det på en annan typ av inflation i världsekonomin.
Men det vore direkt felaktigt att inte se den
betydelse som den snabbt framväxande
kapitalmarknaden har haft för att göra kapital
tillgängligt också för fattiga länder och folk och
för att underlätta en växande handel.
Det är mot denna bakgrund befogat att ställa en
fråga till Kenneth Hermele. Är det din uppfattning
att Tobinskatten skulle leda till lägre räntor i den
tredje världen? Är det din uppfattning att den
skulle leda till att det blir lättare för den tredje
världens nationer att låna kapital till olika
investeringar? Kenneth Hermele använde själv
exemplet Moçambique. Men om man kastar grus i
maskineriet för kapitalmarknad och finansmarknad
kommer det att bli svårare att bygga nya dammar och
dyrare att bevattna i torrtider.
Vi har under en lång följd av år sett hur viljan
att reglera och styra ekonomin har drabbat fattiga
människor mer än rika. Blir det högre eller lägre
räntor, enligt Kenneth Hermeles uppfattning?
Vem kommer att betala Tobinskatten? Ibland räknar
man med att den ska ge intäkter på 100 miljarder.
Jag har svårt att se annat än att det är världens
låntagare som kommer att betala den skatten.
Generellt kan man påstå att låntagare,
definitionsmässigt, är mindre bemedlade än
långivare. I den rika världen kan vi växla mellan
att vara långivare och låntagare. Men den fattiga
världen är mer nettolåntagare än någon annan.
Vem betalar Tobinskatten? Hur påverkas räntorna,
blir de högre eller lägre?
Ekonom Kenneth Hermele: Det är viktigt att ha klart
för sig skillnaden mellan handeln med varor och
handeln med kapital. Det är sant att globaliseringen
har inneburit en ökande handel med varor och också
med kapital. Men det är inte sant att fattigdomen
därför har försvunnit ur världen. I Världsbankens
statistik finns två olika uppgifter om vad som har
skett de senaste 20-25 åren. Den ena säger att
fattigdomen har minskat mätt i procent av
befolkningen. Den andra säger att fattigdomen har
ökat, när man räknar hur många människor som lever
på en eller två dollar om dagen.
Den grundläggande konsekvensen av en avreglerad
handel med varor och kapital är ökade klyftor,
alltså en spridning av levnadsförhållandena.
Frågan om hur en Tobinskatt skulle kunna hindra
ekonomiska kriser är så att säga beside the point.
Tobinskatten syftar inte till att lösa kriser, inte
ens till att förebygga kriser. Den syftar till att
göra systemet lite långsammare och öka utrymmet för
ekonomisk politik.
Vi pratar om en ganska låg avgift. Tobin började
med 1 %. Nu pratar vi om bråkdelar av det. Man kan
säga som Klas Eklund, att det innebär ganska stora
ökningar i förhållande till kostnaderna. Poängen är,
som jag ser det, att det automatiskt skiljer ut
olika typer av kapitalrörelser. Det är svårt att
säga vad som är spekulation och vad som inte är det,
som Klas Eklund sade. Snabbhet och kortsiktighet
skulle bestraffas, och det är väl meningen med en
sådan avgift.
Lite grus i maskineriet, säger Gunnar Hökmark. Det
är en välfunnen bild. Det är Tobins egen bild.
Maskineriet ska inte stoppas, utan det ska gå lite
långsammare. Det skulle kunna leda till mera
långsiktighet, genom att inflödena inte går så fort
och blir mindre "slagiga". Det skulle innebära en
möjlighet för de länder som inte kan göra det som
bl.a. Chile och Malaysia gjorde. Det var ganska
framgångsrikt, men det kräver en avancerad
finansiell administration, en bra centralbank osv.
Det är sådant som inte alla länder har.
Gunnar Hökmark ställde två konkreta frågor. Han
frågade först vem som ska betala Tobinskatten. Som
jag sade tidigare finns det en kostnad förenad med
den. Det kommer att bli mindre valutahandel och
högre avgifter. Men det finns också en vinst, vilket
är den stora poängen med skatten. Den ökar utrymmet
för politik, för att knyta ihop samhälle och ekonomi
så att konsekvenserna inte blir så katastrofala som
de blir regelbundet återkommande i en sådan
spekulationsekonomi som den vi nu lever i.
Gunnar Hökmark (m): Först till
verklighetsbeskrivningen. Den utveckling som har
skett i världen, som präglat Latinamerika och stora
delar av Asien sedan 80-talet, har inneburit en
förändring från en stillastående och stagnerad
ekonomisk utveckling till en dynamisk utveckling.
Något annat är svårt att säga. Det har gett mängder
med människor bättre livsmöjligheter. Det är oerhört
svårt att tänka sig att det inte beror på att vi har
fått mer av marknadsekonomi och frihandel, det som
är globalisering i sig.
Vi borde i dag sätta fokus på hur vi utvecklar mer
frihandel. Det är kanske där som Tobinskattens
anhängare gör allra störst skada. I stället
diskuterar vi Tobinskatten från utgångspunkten att
den globala ekonomin är negativ. Det är viktigt att
se sig runt i omvärlden. Det är i de delar där det
har blivit mer frihandel och delaktig globalisering
som den ekonomiska utvecklingen sker. I stora delar
av Afrika finns det inte. Hur gör vi för att
förändra detta?
Jag fick inget riktigt svar från Kenneth Hermele
på min fråga om räntorna. Han sade bara att det är
bra med grus i maskineriet. Är det någon som tror
att utvecklingen i den fattiga delen av världen blir
bättre för att det går långsammare att låna kapital
till investeringar eller för att räntorna blir
högre? Det är inte bara en fråga om ekonomisk
effektivitet utan i hög grad en fråga om moral. Vi
från västvärlden ska inte göra om misstaget från 60-
talet, att föra in den fattiga världen i tron att
mer politisk reglering löser problemen. Vi har sett
att mer demokrati och mindre politisk styrning av
ekonomin har gett utveckling. Kenneth Hermele och
Tobinskattens anhängare predikar tyvärr motsatsen.
Svara gärna på frågan om det blir högre eller lägre
räntor för den fattiga världen.
Ekonom Kenneth Hermele: Jag tror att det blir högre
räntor. Det finns kostnader förenade med en sådan
skatt. Den bild som Gunnar Hökmark ger av
världsekonomin stämmer dock inte överens med de
siffror jag kan läsa i t.ex. Världsbankens senaste
årsbok, om att ekonomisk tillväxt inte automatiskt
bekämpar fattigdomen. Tvärtom leder den till att ett
ökat antal människor befinner sig under
fattigdomsstrecket. Det är bara att räkna. Det gör
Världsbanken.
Det är dumt att hamna i en diskussion om man är för
eller emot globalisering och en vettig politik. Det
är klart att alla människor är för en vettig
politik. Frågan är vad den vettiga politiken går ut
på, vad den innehåller. Vi har pratat om kriserna i
Östasien och Mexiko. Där finns ett samband med
avreglering av finans- och kapitalmarknader. Många
av länderna, framför allt i Östasien, har under en
lång period fört en reglerad och relativt skyddande
politik när det gäller finanssektorn och handeln med
valutor. Så har det varit fram till nyligen, då de
efter påtryckningar och goda råd från OECD-länderna
och från IMF, tog bort regleringen. I Sydkoreas fall
handlade det om att landet ville bli medlem i OECD.
De finansiella kriserna kom snabbt därefter. De
orsakades inte av avregleringen, utan var en följd
av att länderna inte skyddades för de konsekvenser
som följer med alltför snabbt spekulativt kapital.
Gunnar Hökmark (m): Det är en växande andel i dessa
regioner som befinner sig ovanför
fattigdomsstrecket.
Det är bra att Kenneth Hermele accepterade och
medgav att Tobinskatten innebär högre räntor. Då är
vi klara med den delen av debatten. Då kan var och
en ställa sig frågan om högre räntor och därmed
mindre tillgång till kapital innebär större
möjligheter för den fattiga världen att bli mer
oberoende genom att ha egen förädlingsindustri,
bygga ut egen infrastruktur, eller om det skapar
större problem.
Jag vill hävda att Tobinskatten är ett sätt att
upprepa samma gamla regleringsmisstag som drabbat
den fattiga världen alltför många gånger. Det tycker
jag att Kenneth Hermeles svar också visar. Det är
bra att vi har fått svart på vitt att Tobinskatten
innebär högre räntor, från en av de främsta
anhängarna. Därmed kan en viktig del av debatten
sorteras upp.
Ekonom Kenneth Hermele: Det är rimligt att säga att
alla möjliga typer av politik har en positiv och en
negativ sida. Nu måste vi ställa frågan om
kostnaderna för en reglering av valutamarknader och
valutahandel också medför någon fördel. Jag hävdar
att det finns fördelar när det gäller möjligheten
att bedriva långsiktig utvecklingspolitik i många
länder i tredje världen. Tobin- skatten är inte en
lösning på situationen, men den är ett bidrag.
Man kan fråga sig om inte också frånvaron av ett
bromssystem medför kostnader. Det är det som ligger
bakom funderingarna från ekonomer som Tobin och
Keynes, om behovet av att särskilja de snabba,
rörliga kapitalmarknadernas utveckling från den mer
långsiktiga utvecklingen av handeln med varor. Den
senare vill man behålla och utveckla. Det finns en
risk att finanskriser drabbar handeln med varor och
tjänster. Därför vill man förebygga krisförloppen.
Johan Lönnroth (v): Jag har en fråga till Eva
Srejber och en till Klas Eklund. Eva Srejber säger
att Tobinskatten inte löser grundproblemet, som är
felaktiga kredit- och riskbedömningar. Hon nämner
också Asienkrisen som exempel. Före den krisen sade
Valutafonden och en mycket stor del av världens
professionella ekonomer att de länder som drabbades
värst av krisen hade sunda makroekonomiska
fundamenta, med låg inflation, sunda statsfinanser
och högt sparande. Länder som Indien och Kina,
däremot, som hade regleringar, kritiserades för
dessa.
Vad kan det ha varit för fel på det ekonomiska
tänkandet hos alla dessa ekonomer och Valutafonden
när de gjorde dessa, mycket grova, felbedömningar?
Min fråga till Klas Eklund följer samma spår. För
mig är inte grundproblemet det som Eva Srejber
nämner, utan det är för lite demokratisk makt och
för stor makt över världsekonomin för dem som äger
mycket pengar. Vi som vill ha Tobinskatten tror och
hoppas att den ska kunna förskjuta makten, så att
Leif Pagrotsky och Siv Holma får mer makt och Klas
Eklund mindre, om jag uttrycker det lite förenklat.
Men det som jag har talat om är inte något problem
enligt den nuvarande ortodoxa ekonomiska teorin.
Tvärtom anses demokratins makt vara ett problem.
Politiker är nämligen kortsiktiga och populistiska
och behöver disciplineras av finansmarknaden. Den är
inte bara budbärare, som Eva Srejber säger. Den är
också ordningspolis. Klas Eklund säger att politiker
inte är allvisa och filantropiska. Det kan jag väl
hålla med honom om.
Min fråga är följande: Är Klas Eklund bättre skickad
att bedöma ekonomin och kreditrisker nu när han
jobbar på SE-banken jämfört med när han jobbade på
Finansdepartementet?
Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Johan Lönnroth
tar upp vad som hände i Asien. Det är precis som han
sade, att Indonesien, Thailand och Korea hade låg
inflation och det som man brukar kalla sunda
statsfinanser. De hade låga statsskulder och en lång
tradition av att budgetsaldot rörde sig runt noll.
Det var inte problemet. Jag ska komma till
grundproblemet.
Jag jobbade som nordisk-baltisk exekutivdirektör i
styrelsen för Valutafonden under de åren. Jag vet
att Valutafonden, och i och för sig även andra, såg
de stora problemen i Thailand. Valutafonden varnade
Thailand kraftigt. Men man kan inte varna
offentligt, för då utlöser man den kris man vill
undvika.
Det var svårt för utanförstående betraktare och
analytiker att förstå omfattningen på problemen i
Indonesien, Thailand och Korea. Det var inte bara
problem med osunda relationer och korruption i
Indonesien, som Leif Pagrotsky talade om nyss. Även
i Korea fanns en tradition av allianser mellan
banker, företag och politiker. Den gjorde att
företag som för länge sedan hade slutat tjäna pengar
fick fortsatta lån. Redovisningsreglerna innebar att
det inte fanns någon koncernredovisning. Det gick
inte att se att förluster flyttades mellan olika
bolag.
I Korea och Thailand fanns inte heller någon
egentlig redovisning av ekonomisk statistik. Man
redovisade inte att valutareserverna var slut. I
Korea rådde uppfattningen att den samlade
kortfristiga utlandsskulden var 60 miljarder dollar,
när den i själva verket var 125 miljarder dollar.
Det fanns många brister i basen för ett
välfungerande samhälle.
Problemen i Thailand kände man igen som nordbo. De
var lika de problem vi själva och även Finland hade
drabbats av tidigt på 90-talet. Det som skilde
Thailand från Norden var att lagar och regelverk för
konkurser och för att ta och försälja panter var
otydliga och svåra att tillämpa. Viljan att göra
något åt problemen var låg, eftersom det är svårt
och smärtsamt.
Grundproblemet i de flesta länder är att man
förlorar stora pengar på utlåning, antingen på grund
av dålig kreditbedömning eller på grund av
relationer mellan banker, företag och - i många fall
i de fattiga länderna - politikerna. Jag återkommer
till det. Allt detta leder till att det inte görs
någon riskbedömning. Man lånar ut fastän man vet att
man inte kommer att få pengarna tillbaka. Man utgår
från att det ska ordna sig på något sätt via
skattsedeln. Det är det vi försöker arbeta mot nu i
det internationella samfundet. Det handlar om att
skapa normer för god redovisning, revisorernas
verksamhet och för öppenhet. Det är inte glamoröst.
Det är långsamt, svårt och besvärligt, men det är
det enda sättet. Då går man verkligen på de
grundläggande problemen.
Chefekonom Klas Eklund: Johan Lönnroth frågar
underfundigt om jag är bättre skickad att svara på
era frågor nu, när jag arbetar inom finansmarknaden,
än tidigare, när jag var politruk i
Finansdepartementet. Det är inte så lätt att svara
på, har jag kommit underfund med under de minuter
jag har tänkt. Jag tror att svaret är ja, i en snäv
teknisk mening, och nej, i en mer filosofisk mening.
I dag, efter cirka tio års erfarenhet från
finansdepartement och statsrådsberedning och
dessutom ungefär tio års erfarenhet från
finansmarknaden, varav sju år som chefekonom på
Nordens största valutabank, kan jag mer om hur
valutamarknaden fungerar rent tekniskt. I den
meningen är jag förhoppningsvis skickligare på att
bedöma vissa konkreta effekter av en Tobinskatt än
jag skulle varit för 15 år sedan, när jag satt i
Finansdepartementet. Om jag hade haft den kunskapen
då, hade jag agerat annorlunda och kanske tekniskt
skickligare än jag gjorde. I den meningen är jag nog
bättre skickad att svara på frågorna i dag.
Samtidigt är svaret nej, i en annan mening. Jag är
inte principiellt mer värd, finare eller tjusigare,
bara för att jag råkar jobba på finansmarknaden. Jag
instämmer inte alls i den underton som låg i Johan
Lönnroths fråga. Det anser jag inte att jag är.
Självklart har jag minst lika ofta fel nu som då,
konkret, i prognoser och bedömningar. Världen har
blivit mycket svårare att spå. Men det vet ni alla.
Ni litar ju inte på ekonomer ändå. Jag begär inte
att ni ska lita på mig när det gäller prognosmakeri
eller att ni ska anse att jag är en finare människa.
Däremot tror jag att jag, till skillnad från många
av er, konkret vet hur valutamarknaden fungerar och
hur svårt det är att implementera en skatt av den
typ vi talar om i dag.
Johan Lönnroth (v): Det kanske var så att ni i
Valutafonden visste vad som var på gång i Thailand.
Men Eva Srejber kanske kan hålla med om att man på
andra håll inte kunde se vad som höll på att hända.
Ekonomer har haft fel inte bara då, som Klas Eklund
antyder. Det måste vara någon brist. Kanske är de
ekonomiska teorierna alltför snäva och förenklade
och beskriver verkligheten som om den vore en enda
stor grönsaksmarknad. Ingen har invänt mot det
reformarbete som Eva Srejber talar om, det tröga och
icke-glamorösa osv. Men frågan gäller nu
Tobinskatten. Jag har inte hört något argument från
Eva Srejber som gör att jag känner mig övertygad om
att vi inte ska ha Tobin- skatten.
Jag ska ändra frågan till Klas Eklund. Det är nog
sant att vi inte litar på ekonomer och du litar inte
på politiker, kanske bl.a. efter din erfarenhet från
Finansdepartementet. Men ser du inte en risk i det
tänkandet, att man lyfter av ansvaret från oss och
förlägger det t.ex. till en riksbank? Eller ska
finansmarknadens aktörer själva lösa problemet? Ser
du inte en risk för att vi inte tar det ansvaret? Då
tar inte heller väljarna ansvaret. Ser du inte ett
djupt demokratiskt problem i hela tänkandet, som
hävdar att politiker definitionsmässigt är
populistiska, kortsiktiga och icke allvetande? Så
pass mycket socialdemokrat är du väl fortfarande att
du ser det som ett problem.
Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Jag tror att
Johan Lönnroth och jag är alldeles väldigt överens
om att verkligheten är ganska komplicerad. Det är
svårt att beskriva den i enkla termer. Tobinskatten
är en enkel åtgärd som inte riktas mot
grundproblemet. Det försöker jag också att visa.
Grundproblemet består ofta i dålig kreditbedömning
eller korrupta förhållanden i fattiga länder. Det är
det vi måste lösa. Vi håller på att jobba med de
frågorna. Jag tror att vi alla är överens om att det
är viktigt.
Jag tänkte nämna en sak som låg i Johan Lönnroths
förra fråga. Jag glömde tyvärr det, och det ber jag
om ursäkt för. Johan Lönnroth lyfte fram frågan om
varför man kritiserade politiken i Kina och Indien
men inte Thailand, Korea och Indonesien. Jag tolkar
det som att Johan Lönnroth tyckte att Thailand,
Indonesien och Korea var helt avreglerade. Så var
det inte riktigt. De länderna gjorde en obalanserad
avreglering och öppnade för kortfristigt kapital men
inte för långfristiga direkta investeringar. Det
förstärkte krisen.
Dan Andersson brukar kalla avregleringar för
omregleringar. Det är ett mycket bättre namn. Man
tar inte bort alla regler, utan man ersätter vissa
regler med andra regler. Det är viktigt att man gör
det på ett bra sätt. När man ändrar reglerna måste
tillsynsmyndigheter följa med och bli duktigare på
sin verksamhet. Det har varit ett problem i alla
länder som har ändrat reglerna på finansmarknaderna,
inklusive vårt eget. Det har varit svårt för
tillsynsmyndigheterna att hänga med. De
internationella organisationerna är väl medvetna om
detta problem. Det pågår också en stor
utbildningsverksamhet, bl.a. inom ramen för BIS och
IMF. De internationella organisationerna består av
alla oss länder tillsammans. De blir vad vi gör dem
till.
Chefekonom Klas Eklund: Jo, Johan Lönnroth, jag är
fortfarande socialdemokrat. Jag har aldrig missat en
medlemsinbetalning, såvitt jag vet. Men jag är
osäker på vad det har med debatten om Tobinskatten
att göra, om jag ska vara ärlig. Jag tycker inte och
har inte sagt eller påstått att ni som politiker är
populistiska och kortsiktiga. Vad jag däremot har
sagt är att om Tobinskatten ska genomföras, med alla
sina komplikationer, måste ni vara oändligt mycket
mer skickliga än jag, på en lång rad olika områden.
Det vore mig fjärran att ha synpunkter på hur er
utfrågning går till. Men jag hade kanske hoppats få
lite konkreta frågor om det jag faktiskt tog upp.
Det gäller sambandet mellan volymerna på marknaden,
volatiliteten, svårigheterna att skilja ut
spekulativa flöden från långsiktiga, de tekniska
problemen med skattebaserna, indrivningen och allt
det där. Jag trodde att det var i den egenskapen jag
blev hitkallad, för att vara expert, och inte för
att svara på frågor om jag fortfarande är
socialdemokrat.
Johan Lönnroth (v): Jag ska försöka vara väldigt
kort. När det gäller det första - vilka bedömningar
man gjorde i Valutafonden, t.ex. - har jag byggt
väldigt mycket på en uppsats av Heikki Patomäki i
Ekonomiska samfundets tidskrift, som är mycket
intressant. Den går igenom vad man sade före och vad
man sade efter.
När det gäller Klas Eklund vill jag säga att jag
har kunnat ta del av i princip allt han sade - det
låter lite brutalt - i ganska omfattande material
kring Tobinskatten. T.ex. vad gäller volatiliteten
anser jag att det var väldigt annorlunda
institutionella förhållanden på 70-talet jämfört med
nu, så den jämförelse man har gjort för att påstå
att det inte alls är så att en ökad kostnad
nödvändigtvis minskar kvaliteten är oerhört
vansklig. Men det skulle kräva lite för lång tid att
gå in på, så det kan vi inte göra.
Du har kanske tagit illa upp när jag har frågat dig
om det politiska, men detta handlar inte om ekonomi;
det handlar i grunden om politik. Tobinskatten är
till för att öka den politiska makten - öka
demokratins makt. Det är det som är huvudproblemet,
anser jag - inte det som Eva Srejber definierar som
huvudproblemet. Därför tillät jag mig att också gå
in på sådana frågor.
Chefekonom Klas Eklund: Bara för att hålla mig på
det tekniska planet vill jag säga att de
undersökningar som har gjorts just om sambandet
mellan volatilitet, alltså valutakursernas
svängningar, å ena sidan och flödena och storleken
på marknaden å andra sidan kommer till samma
slutsatser som jag just drog. Det får du även om du
räknar bort 70-talet, därför att det skilde sig från
dagsläget på grund av Bretton Woods-systemets
sammanbrott. Det gäller även om du bara jämför 80-
tal och 90-tal. Jag har siffrorna med mig i bänken.
Vi kan gå igenom dem efteråt, om du vill.
Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Jag tycker att
lagar, regler och normer som vi beslutar om
tillsammans efter att först ha förhandlat länderna
emellan - sedan får varje land bära hem dessa
förslag till sina riksdagar och parlament - är lika
demokratiskt som att införa en skatt. Jag tycker
inte att det är någon skillnad vad gäller
demokratin. Det är inte där skillnaden ligger. Det
gäller inte att vi begränsar marknadernas
risktagande, utan vilka metoder vi använder för att
göra det. Det är det som jag pratar om.
Beslutsprocessen är ju densamma.
När det gäller Valutafondens bedömningar kan jag
säga att det som Valutafonden missbedömde i Asien
var djupet av krisen. Man blev överraskad av att den
blev så djup, och man blev överraskad av att den
påverkade länderna inom Asien så fort och så snabbt.
Mats Odell (kd): Jag skulle vilja börja med att
påminna om bakgrunden till denna utfrågning. Vi har
i finansutskottet åtta motionsyrkanden om att
Sveriges riksdag ska verka för att vi ska införa en
Tobinskatt. Det är klart att detta i dag är en
mycket populär åtgärd av olika skäl. Vi har varit
inne på det. Men dessa motionsyrkanden är inte vilka
som helst, utan ett flertal av dem kommer från
partiledaren för ett av partierna som regeringen
samarbetar med om den ekonomiska politiken, och det
andra kommer från ett tidigare språkrör inom det
andra samarbetspartiet. Dessa partier vill göra
detta. Därför har denna utfrågning naturligtvis
betydelse för regeringspartiet, eftersom det måste
lita på de borgerliga partierna när det gäller att
utforma ett betänkande - ett förslag till Sveriges
riksdag - om hur vi ska rösta i denna fråga om någon
månad. Till den delen har vi inbjudit två
representanter som vi trodde skulle belysa, vilket
de också gjort på ett förtjänstfullt sätt, sin syn
på den massiva kritik som finns av Tobinskattens
tänkta positiva effekter, och två personer som
skulle bemöta den kritiken, varav en är statsråd i
den nuvarande regeringen.
Om jag recenserar ställningen så här långt måste
jag säga att statsrådet redan i inledningsskedet
övergav mycket av grundtankarna bakom Tobinskatten
och talade om ungefär samma saker som Eva Srejber
och Klas Eklund, som var det mest naturliga. Han
tvivlade också på att det skulle gå att genomföra.
Srejber och Eklund har instämt i att valutahandeln
flyttar till skatteparadis, att det är ett svagt
samband mellan transaktionskostnader och mindre
valutarörelser, att det försämrar likviditeten på
marknaden, osv.
Så kom vi då till Kenneth Hermele, som egentligen
är den ende som här rakt upp och ned försvarar
Tobinskatten och föreslår, såvitt jag förstår, att
den införs. Han börjar sitt anförande med att tala
om översvämningarna i Moçambique. Jag måste ställa
en fråga till honom. Han anser inte att problemet
ska lösas genom att vi bygger starkare och bättre
dammar, utan vi ska minska regnen över Afrika. Jag
tycker att detta är ganska symtomatiskt för hela
frågeställningen som vi talar om. Det är alltså ett
generellt verkande medel. För den som något har
följt problemen på den afrikanska kontinenten är det
klart att det inte är översvämningarna som är
problemet. Nu vill jag fråga Kenneth Hermele om han
står fast vid att vi ska införa någonting som i
praktiken skulle minska regnen över Afrika, dvs. att
det är så generellt verkande medel som är lösningen
för den afrikanska kontinenten.
Min fråga till Eva Srejber och Klas Eklund är om
det i dag finns stora problem med
valutatransaktionernas omfattning. Delar ni min
uppfattning att globaliseringens effekter inte är en
del av problemet för den fattiga delen av världen,
utan snarare en del av lösningen?
Slutligen har jag en fråga till Leif Pagrotsky.
Anser du att du under denna utfrågning har stärkts i
din tro på Tobinskattens välsignelser, eller har du
mera kommit till ståndpunkten att detta i själva
verket mest är en skadlig åtgärd?
Ekonom Kenneth Hermele: Det kanske är svårt att tala
i liknelser och i bilder. Jag tycker att man måste
slå fast ganska tydligt, eftersom det hela tiden
kommer upp igen, vad som är syftet med en
Tobinskatt. Det är ett generellt verkande
övergripande politiskt redskap för att minska
någonting som jag uppfattar som skadligt för
samhällelig utveckling och som bidrar till en
utveckling som är alltför ojämlik och alltför
kostsam för många människor i många länder och som
samtidigt ökar utrymmet för politik - för att knyta
ihop samhällsutvecklingen med ekonomin.
Den diskussionen är inte ny, utan har åtminstone
förts sedan andra världskriget. Om man går tillbaka
till de ekonomiska klassikerna ser man att detta
egentligen också där diskuteras på ett ganska
ingående sätt. Det som är lite förvånande är att det
är flera här som pratar precis som om den gamla
strömfåran i utvecklingstänkandet fortfarande
gällde. Min utgångspunkt när jag kom hit var att jag
trodde att vi var inne i ett nytt skede - att vi var
på väg in i ett nytt tänkande där Tobinskatten blir
en sorts symbolfråga när det gäller att bryta åren
av avreglering att låta marknaden sköta sig själv
och bankerna bestämma vad som är bäst för
utvecklingen inom det finansiella området. Jag
trodde att vi höll på att lämna den synen och var på
väg in i någonting nytt - en ny typ av blandning av
ekonomi och politik, kanske. Det är på många sätt en
återgång till den typ av diskussion som vi hade
efter andra världskriget.
Men detta försvar för avreglering och den fortsatta
önskan att låta bankerna sköta sig själva tyder
snarare på att man inte har ändrat sig ett dugg
trots de kriser som har varit, och trots kostnaderna
för de kriserna under senare år.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Jag skulle också
vilja svara på den fråga jag fick av Mats Odell. Jag
är inbjuden för att svara på frågor från ett
vetgirigt och nyfiket finansutskott som har att ta
ställning till ett antal svåra motioner och vill
bilda sig och skaffa underlag för den bedömning man
måste göra. Jag blir lite besviken när jag hör Mats
Odell. Han är ju färdig med alla sina åsikter. Han
vet precis hur det är. Han har sorterat in oss och
graderat om världen i enlighet med den karta han
hade innan vi började här i dag och vill göra detta
till något slags allmänpolitiskt debattutrymme. Det
var några andra som var inne på samma tema.
Debatter förs i kammaren, och jag antar att ni för
debatter också vid finansutskottets
sammanträdesbord. Här skulle vi i dag ha ett utbyte
av typen frågor och svar och klarlägga vad olika
ståndpunkter innebär, men det verkar som om det
börjar överges.
Jag vill som svar på Mats Odells konkreta fråga
till mig säga att jag är kvar vid ungefär den
uppfattning jag har haft under lång tid, dvs. att
detta är en svår fråga som man får närma sig med
viss ödmjukhet och inte med den tvärsäkerhet som
Kristdemokraterna tydligen har här. Vi rör oss med
en extremt snabbrörlig verklighet. Finansmarknaden
har utvecklats enormt i det globala perspektivet.
Problemen förändras. Världsbilden förskjuts. Våra
möjligheter förändras och ökar på vissa områden -
när det gäller att göra gemensamma internationella
ansträngningar - och minskar på andra områden, dvs.
när det gäller att göra nationella ansträngningar
för olika saker, t.ex. Att i det läget vara helt
fastgjuten i marken och säga att man har bestämt sig
en gång för alla - så här ligger det till - och att
det nu gäller att se till att fler ansluter sig till
den ena eller andra positionen är inte bra. Jag vill
gärna betacka mig för den typen av omfamning.
Jag tycker att detta är en oerhört viktig fråga.
Kan vi minska risken för kriser, framför allt i
fattiga länder men också i länder som Sverige -
Norge och Finland har nämnts här också - är det
enormt mycket värt. Det är värt att ha en och annan
kostnad i form av en försäkringspremie även om det
sedan inte råkar börjar brinna - så tror jag att
även Mats Odell brukar göra i sitt privata liv - och
att närma sig denna fråga med viss ödmjukhet.
Jag inser att det är stora risker om en sådan
skatt går fel, men det är också stora risker med att
stå med armarna i kors och inte göra någonting. Alla
de andra åtgärder som vi nu håller på och jobbar med
ska vi fortsätta att jobba aktivt med, men var finns
det politiska stödet i riksdagen för det? När hörde
man Gunnar Hökmark mobilisera sina kolleger i andra
länder för den typen av åtgärder? När hörde man Mats
Odell driva opinion i dessa viktiga frågor?
Nu har vi fått en stark offentlighet och en stark
uppmärksamhet kring Tobinskatten. Låt inte det
polarisera hela debatten. Det är viktiga mål om att
minska klyftorna i världen, underlätta utvecklingen
i fattiga länder, minska risken för bakslag i
fattiga länder på väg upp på inkomststegen och inte
minst minska riskerna för bakslag också i länder som
Sverige. Vi har haft många problem med den typen av
sammanväxning mellan finansiell och industriell
sektor, även om vi inte har haft riktigt lika många
problem som Sydkorea. Men Coronado och SE-banken i
Göteborg, eller Penser och Nordbanken, har varit på
väg att dra större enheter än Klas Eklunds
arbetsgivare i graven. Vi ska inte hålla för fin ton
i förhållande till dessa fattiga länders korruption.
Vi är inte fria från detta själva heller. Ordet
"korruption" kom inte avsiktligt. Det menar jag
verkligen inte. Men vi slarvar också vi med
transparens, genomlysning, revisorers makt och
koncernredovisning. Vem hade koncernredovisning för
Pensergruppen? Vem hade koncernredovisning för
Gamlestaden? Det är inte så långt borta här heller.
Mats Odell (kd): Jag håller med Kenneth Hermele i
den delen att Tobinskattefrågan har blivit en
symbolfråga som har blivit en katalysator för
debatten. Men Kenneth Hermele håller ändå fast vid
generella åtgärder, dvs. att samtliga regn över
Afrika behöver minska, i stället för att åtgärda
problemen där det blir översvämningar. Vi vet att
det största problemet är torka.
Jag är lite besviken också på att Leif Pagrotsky
väljer att bekräfta att han har fått uppdraget att
hålla ATTAC-flanken stången inom regeringen snarare
än att svara på frågan om han här i dag fått något
stöd för uppfattningen att Tobinskatten är ett
verkningsfullt medel eller om han fått stöd för
uppfattningen att den inte är det. Då väljer han att
komma med en lång politisk tirad. Jag skulle vara
tacksam över att få veta om han tycker att de
invändningar som har kommit från Eva Srejber och som
har kommit också från Klas Eklund har någon
relevans. Men det kanske vi får reda på en annan
gång.
Ekonom Kenneth Hermele: Det är riktigt att poängen
är att det är en generellt verkande åtgärd. Det är
det som Tobin själv kallar för skönheten med
förslaget. Åtgärden är generell och väljer
automatiskt ut den typ av ekonomiska aktiviteter som
man vill minska men inte undanröja helt.
Vi pratar hela tiden som om Tobinskatten vore ett
sådant fantastiskt ingrepp i en väl fungerande
internationell finansmarknad. Men dels är det inte
ett så fantastiskt stort ingrepp, dels är den
marknaden inte väl fungerande. Vad man kan hoppas på
med denna typ av ingrepp är att man gör marknaden
lite bättre. Alla marknader mår bra av och behöver
regelverk.
Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Jag tänkte
försöka svara på Mats Odells två frågor om huruvida
transaktionernas omfattning är ett problem och om
globaliseringen är en del av lösningen. Låt mig
börja bakifrån. Jag tycker att möjligheten för
fattiga länder att låna till viktiga investeringar i
infrastruktur, precis som vi i Sverige gjorde när vi
var fattiga, är viktig. Det är också så att
frihandel är en viktig möjlighet. Där är det så att
industriländerna har ganska mycket tullar och
tariffer vad gäller de varor som de fattiga länderna
kan exportera. UNDP har räknat ut att de tullarna
och tarifferna kostar i storleksordningen 100-150
miljarder dollar för u-länderna.
När det gäller frihandel och möjligheter att låna
kapital vill jag säga att det just är en möjlighet.
Sedan måste det politiska systemet i varje enskilt
land bestämma hur fördelningen av vinsterna från
frihandel och kapitalrörelser ska fördelas inom
landet mellan medborgarna. Det måste det politiska
systemet i varje enskilt land besluta. Det är en
möjlighet till någonting.
Sachs och Warner från Harvard har studerat u-
länder under tiden 1970-1990. De har funnit att
utvecklingsländer med en öppen handelspolitik i
genomsnitt har vuxit med 4,7 % per år, jämfört med
0,7 % per år för de utvecklingsländer som haft
stängda gränser.
När det gäller frågan om bankerna ska bestämma eller
inte kan jag säga att jag inte tycker att bankerna
ska bestämma själva utan något regelverk. Det behövs
regler och tillsyn, så att det inte tas för stora
risker. Kapitaltäckningsregler och andra normer när
det gäller redovisning och tillsyn bidrar till det.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Mats Odell ber mig
precisera om jag av dagens frågestund har blivit
upplyst om någonting och fått nya impulser. Det
framgick att Mats Odell inte har fått det. Han
visste förut hur det var.
På ett område tycker jag mig ha hört intressanta
saker. Eva Srejber beskrev utvecklingen i Sydkorea
på ett sätt som var nytt för mig. Jag medger att jag
inte har läst allt som har sagts förut, så jag är
absolut inte övertygad om att det är nytt, men för
mig var det nytt. Jag trodde att synen var den som
hon utvecklade tidigare, dvs. att det var det
makroekonomiska som avgjorde och att finansmarknaden
bara var en budbärare. Vi är vana vid attityden från
en del andra centralbanker att man inte har särskilt
mycket ansvar för problemen. De ligger någon
annanstans. Regeringar och andra har ansvaret. Men
det hon listar är ju precis det som också jag menar
är huvudförklaringen, som jag med min bild av
Indonesien försökte beskriva. Det fanns av lite
annan art - man är i samma härad, om jag uttrycker
det så - i Sydkorea. Det finansiella systemets
fundament fungerar nämligen inte. Kreditgivningen
och slussningen av lånemedel kors och tvärs i
ekonomin fungerar inte.
Detta är en centralbanks ansvar. Det står i varje
lands centralbankslag att man har att värna det
finansiella systemets stabilitet. Så är det också i
Sverige. Så var det också i Sverige när vi gick in i
väggen. Det var också vår centralbanks främsta
uppgift.
Det var en viktig ögonöppnare för mig, och jag
tycker att det var en klok och bra sak som Eva
Srejber sade. Det är kanske en brist hos mig att jag
inte har sett det förut, men jag tyckte inte att jag
hörde det i det första inledningsanförandet heller.
Där var det bara makroekonomi och politiker som inte
klarar budgetar som var grunden.
Jag vill gärna säga att det för mig hittills har
varit en upplysande övning.
Mats Odell (kd): Det var glädjande. Nu tycker jag
att vi börjar bli konstruktiva. Min fråga gäller
egentligen också om du anser att de som har talat
för att Tobinskatten har direkt negativa effekter
har fel.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Jag har sagt flera
gånger att jag kan se att det har en kostnad här och
där, som alla skatter. Men den relevanta frågan är
inte om det finns en kostnad, utan den relevanta
frågan är om kostnaden står i proportion till den
nytta man tror sig kunna få. En del av det som anses
vara en kostnad av vissa är ju en förtjänst för
andra.
Om syftet är att lugna ned och sakta in är det
inte självklart ett tecken på en kostnad om man
lyckas minska volymen, utan det är en del av det som
Tobin vill åstadkomma, dvs. att skapa andrum,
rådrum, betänketid och tid för ekonomisk-politiska
myndigheter - för riksbanker, regeringar och
parlament - att agera innan dammarna brister.
Tobin själv kallar sitt förslag modest - a modest
proposal - och menar att det ökar manöverutrymmet
för de ekonomisk-politiska myndigheterna med en
fraction - en andel - av det de har förlorat. Han
framhåller inte detta som en universalmedicin som
ska lösa allting.
Jag försökte använda exemplet med brandförsäkringar.
Om detta i någon mån kan minska risken för att
kriser sprider sig - jag jämförde med galna ko-
sjukan - minska hastigheten som de sprider sig med
och minska utslaget en smula är jag beredd att ta en
och annan risk för att åstadkomma detta, även om det
visar sig att jag tog den risken i onödan. Jag tror
inte risken är så himla stor som den beskrivs om den
är global. Det är där skon klämmer. Det är därför
jag får folk som skäller på mig i alla läger - både
de som vill ha det och de som inte vill ha det. I m
sorry, men det verkar som om jag inte har några
vänner här.
Bengt Silfverstrand (s): Herr ordförande! Även om
det vore frestande att fortsätta denna debatt med
Tobinskattens kategoriska belackare - inte minst
från den utgångspunkten att en del av argumenten
starkt påminner om dem som i dessa dagar förs fram i
Skattebetalarnas förenings landsomfattande kampanjer
om skatters allmänna skadlighet - vill jag inte göra
det utan försöka vidga perspektivet, eftersom
Tobinskatten bara är en del av dagens ämne.
I regeringens globaliseringsrapport tas även
utvecklingsländernas situation upp. Det nämns
förslag om ökat bistånd, skuldavskrivning och
frihandel. Man uttrycker också från regeringens sida
stark oro över att jordbrukspolitiken, exempelvis,
och stödordningar som exportsubventioner inom den
europeiska jordbrukspolitiken hindrar
jordbruksproducerande u-länder fån ekonomisk
utveckling. Ett exempel på detta är den förlängda
processen när det gäller att avveckla tullar på
socker.
Av dessa förslag anser många att ökad frihandel
skulle ge de största positiva effekterna för
utvecklingsländernas ekonomi. Regeringen säger sig
vilja driva detta arbete mot ökad frihandel inte
minst inom EU. Med denna utgångspunkt vill jag
ställa frågor till Leif Pagrotsky. Hur bedömer du
erfarenheterna av detta arbete så här långt? Hur
värderar du överenskommelsen om ökad frihandel som
träffats under det svenska ordförandeskapet?
Handelsminister Leif Pagrotsky: Jag får tacka Bengt
Silfverstrand för att han flyttade fokus till som
jag tycker andra viktiga frågor i detta sammanhang.
Vi har varit inne på en aspekt av Tobinskatten som
är jätteviktig för de fattiga länderna, nämligen att
minska bakslagen i form av finanskriser som kommer
då och då och som skapar oerhörda lidanden i form av
ökad fattigdom och avbrott i den ekonomiska
utvecklingen. Men det finns också annat som är
viktigt.
En egenskap hos globaliseringen som jag tycker är
särskilt stötande är denna: Globaliseringen har
skapat fantastiska möjligheter till utveckling och
till välstånd för många länder - både för oss i den
rika världen och för många fattiga länder som har
förmått dra fördel av detta. Men den har också gjort
skillnaderna ännu skarpare och tydligare. De länder
som har stannat kvar i den extrema fattigdomen och
inte lyckats kravla sig vidare uppåt har ju sett
resten av världen segla ifrån dem. Klyftorna har
ökat och gjort orättvisorna bjärtare, skarpare och
synligare.
Jag menar att huvuduppgiften för oss politiker som
är aktiva nu för de kommande åren måste vara att
påverka globaliseringen, så att just detta angrips
och så att vi kan få dessa länder med oss i
utvecklingen vad gäller inkomst och välstånd.
De länderna kan tillverka ytterst lite. En oerhört
viktig sak är att de har väldigt små möjligheter att
sälja det lilla de kan tillverka, för det råkar vara
sådant där vi inte har någon frihandel - mat och
kläder. Det är det första man gör. Så gjorde vi i
Sverige, och så har i stort sett alla andra länder
som har kommit i gång med sin ekonomiska utveckling
gjort. Därför var det, tycker jag, en oerhört viktig
signal när EU som första tullområde valde att säga
att man sätter en slutpunkt för tullar, kvoter och
sådana skyddsmekanismer mot de fattigaste länderna.
Ingen annan har gjort det. USA och Japan har inte
gjort det, men jag hoppas att de nu följer efter och
att detta kan vara starten på en trend i
handelspolitiken, i den ekonomiska politiken och på
andra områden mot att sätta fokus på just detta.
Jag tror att vad vi gör i EU är en viktig och
betydelsefull signal till de andra rika länderna och
till de fattiga länderna om att en ny
förhandlingsrunda måste bli en utvecklingsrunda som
kommer att arbeta till de fattigastes fördel och
adressera deras svårigheter och deras problem med
t.ex. läkemedelsförsörjning och
livsmedelsförsörjning.
Jag är övertygad om att vi från EU:s sida kommer att
driva en förhandling som blir mer generös mot u-
länderna än vad den har varit hittills. Motståndet
från jordbruksintressena är försvagat, inte minst
med tanke på den legitimitetskris de har fått efter
krisen i det högindustrialiserade skyddade jordbruk
som vi har i EU. Jag tror att vi där har en nyckel
till framgång i fattigdomsbekämpningen. Precis som
Klas Eklund och andra har varit inne på är både u-
hjälp, Tobinskatt och annat rätt små saker jämfört
med detta.
Bengt Silfverstrand (s): Herr ordförande! I debatten
om globalisering är naturligtvis väldigt mycket
fokuserat kring valutasamarbetet. Men måste vi inte
också fråga oss vad vi kan göra här hemma i Sverige
för att rusta oss i dessa frågor mot
globaliseringens negativa verkningar? Jag skulle
vilja fråga Leif Pagrotsky hur han ser på de
instrumenten när det gäller
sysselsättningspolitiken, utbildningen och de
stabila välfärdssystemen, exempelvis. Vad kan de
bidra med när det gäller att hantera globaliseringen
på ett mer dynamiskt och konstruktivt sätt?
Handelsminister Leif Pagrotsky: Min åsikt är att
globaliseringen ställer krav på ökad
förändringshastighet i alla länder. Vi är mer
utsatta för impulser utifrån. Vi har mindre av
nationell politik och nationellt manöverutrymme.
Många ser det som ett hot att man måste överge gamla
invanda sätt att göra saker och ting; andra ser det
som en möjlighet.
Jag menar att den svenska erfarenheten är att vi
är rätt bra - bättre än vårt rykte - på just detta,
dvs. förändring, flexibilitet och att flytta
resurser från gamla sektorer till nya sektorer. Jag
tror att det har att göra med just det som Bengt
Silfverstrand pekar på. Vi har ett väl utbyggt
samhällsmaskineri för detta. Vi har ett brett
inriktat utbildningsväsende. Vi har möjlighet till
återkommande utbildning. Vi har inkomsttrygghet vid
förändring. Allt det som våra höga skatter till en
viss ekonomisk kostnad ändå lyckas åstadkomma på
utgiftssidan tror jag på det hela taget ökar våra
möjligheter att bli vinnare i denna process.
Jag tror att Sverige, som en liten öppen ekonomi,
är ett av de länder som har mest att vinna på att
världen globaliseras. Men det gäller också för oss
att se till att det inte bara stannar hos sådana som
vi med välutvecklade välfärdssamhällen, hög
utbildningsnivå och hög inkomststandard i
utgångsläget så att bara vi blir vinnare. Vi måste
se till att detta inte är ett nollsummespel och att
vi inte vinner på någon annans bekostnad. Fördelarna
av dessa processer måste komma alla till del - också
dem jag nämnde för en stund sedan och andra länder.
Men jag tycker också att det är viktigt att vi står
upp och inte skäms för vår samhällsmodell. Vi bör
säga som det faktiskt är, nämligen att den passar
rätt väl in när vi nu är på väg mot en
kunskapsbaserad ekonomi i hela världen och att höga
skatter kan betala saker som gör oss till vinnare i
detta. Vi ska inte bara säga att högt skattetryck är
ett minus i globaliseringen.
Lena Ek (c): Allra först skulle jag vilja ta upp
utfrågningens form. Vi ska kanske ändra rubriken
till utfrågning från vissa partier i
finansutskottet. Nu är tiden utgången, och det är
tre partier...
Ordföranden: Låt mig bara säga att nu är det din tid
att ställa frågor. Vi lägger inga begränsningar,
utan du har samma rättighet att ställa frågor som de
tidigare. Varsågod.
Lena Ek (c): Jag har två korta frågor. För det
första tycker jag att det är olyckligt med
sammanblandningen mellan reformeringen av det
internationella finansiella systemet och
finansieringen av FN. Dels ger det väldigt konstiga
effekter, bl.a. i den här frågestunden, dels måste
FN:s problem lösas på ett något annorlunda sätt och
på ett sätt som inte ändrar FN:s folkrättsliga
status från en mellanstatlig organisation till en
organisation med delvis överstatliga inslag. Den
internationella finansiella arkitekturen har det
ställts många frågor om, och det handlar till stor
del om Valutafonden och Världsbanken. Det handlar
där i dagens läge väldigt mycket om hur EU agerar i
det här sammanhanget. Vi har haft tidigare
referenser till Romfördraget och de regler som finns
där. Men när man pratar med Valutafonden och
Världsbanken, som delar av finansutskottet gjorde i
höstas, ser man ingen samordning mellan EU:s
medlemsstater när det gäller just att förbättra den
finansiella arkitekturen, åtminstone inte på ett så
tydligt sätt att det påverkar ordentligt. Jag skulle
vilja fråga Leif Pagrotsky, som nu leder EU på det
här området, hur man egentligen arbetar.
Den andra frågan riktar sig till Eva Srejber. När vi
har pratat om att öka manöverutrymmet för politiken,
som många har nämnt i det här sammanhanget, har det
ju bara rört sig om en teknik som har gjort
valutatransaktioner dyrare men egentligen inte
långsammare. Vi har ju ett system där man kan stoppa
handeln med aktier i vissa sammanhang. Man förvånar
sig också över att valutatransaktioner i vissa lägen
sker med oändligt stora belopp otroligt snabbt, på
sekunder över hela världen, medan överföring av en
vanlig lön för en vanlig löntagare tar 48 timmar.
Det är en skillnad som förvånar många människor i
Sverige. Kan man tänka sig en annan teknik för att
öka manöverutrymmet, nämligen en fördröjningsteknik
på något sätt?
Handelsminister Leif Pagrotsky: Denna
sammanblandning mellan FN:s finansiering och frågan
om den finansiella arkitekturen tror jag är just den
koppling som har gjort att Tobinskatten blivit en så
stor fråga i opinionen. Det förvånar mig lite att
denna fråga inte har kommit förrän nu när klockan
börjar närma sig ett. Själv grämer jag mig över att
jag inte har lyckats komma ihåg att ta upp den för
egen del. Det var Ingvar Carlssons kommission för
att förnya FN:s arbetsformer som förde fram idén -
jag tror att den ursprungligen kom från Jacques
Delors - att man skulle finansiera FN:s
fredsbevarande verksamhet på ett annat sätt än i
dag, eftersom finansieringen ju inte fungerar i dag.
Ett stort medlemsland finner sig inte i
majoritetsbeslut och är inte med, helt enkelt. Jag
tycker för egen del att detta är ett av
huvudargumenten. Som ni märkt av mitt sätt att prata
om hur Tobinskatten skulle kunna fungera i det
finansiella systemet argumenterar jag inte lika
självsäkert och kraftfullt som en del andra, utan
jag har en mer nyanserad syn. Men för mig handlar
det just om det fiskala - även om det är en mycket
låg skattesats, även om det får effekter på volymen,
ger det bra med pengar till viktiga gemensamma
globala utgifter, just det som vi i dag har allra
svårast att klara av att finansiera. För mig är det
ett starkt plus i detta. Sedan kan vi diskutera om
det ska vara FN, allmän skuldavskrivning, u-
landsstöd eller något annat. Det är nog inte svårt
att hitta bra former för detta. FN tycker jag är en
mycket bra kandidat, men eftersom jag också anser
att detta ligger några år fram i tiden tycker jag
inte att det är värt att spilla så mycket energi på
detta nu. Jag tror att det blir en enkel match den
dag den frågan kommer.
Vad gäller EU-samordning och den finansiella
arkitekturen uppträder ju EU:s länder individuellt i
fora som Basel, IMF och sådant. IMF har dessutom
valkretsar som inte följer EU. Sverige delar
valkrets med Baltikum osv. EU-samordningen är inte
heller så himla effektiv. Men om det vore så att vi
i EU hade en och samma åsikt och visste vilken åsikt
vi skulle driva skulle vi vara väldigt
inflytelserika. Jag har inga som helst tvivel om
det. Problemet är ju att vi i Europa har varit mer
angelägna om att samordna vår röst än om att
diskutera vad denna röst ska uttrycka för åsikter
och värderingar. Vi har inte riktigt samma syn i
alla frågor inom Europa. Om Europa slöt sig samman
skulle Europa bli väldigt starkt, men kanske i
gengäld kompromissa så mycket om vad denna röst ska
säga att den rösten inte hördes särskilt mycket
ändå. Jag vet inte.
Som det är i dag är kanske det stora problemet att i
huvudstäderna ger man motstridiga signaler i olika
internationella fora. Man säger i ett forum att det
är viktigt att satsa på u-länderna och i ett annat
forum att vi måste skydda våra bönder - samma
regeringar. Samma regering skriver på konventioner i
ILO om grundläggande arbetsvillkor och bekämpar i
andra fora ansträngningarna att få dessa att bli
effektiva. I huvudstäderna går den viktigaste
frontlinjen för samordning, inte mellan
huvudstäderna i dag, enligt min mening.
Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Jag håller med
om att det är en stor skillnad på hur snabbt små
betalningar kan flytta mellan länderna jämfört med
stora. Det är också en fråga som man har
uppmärksammat inom ramen för EU. Europeiska
bankföreningen håller gemensamt på och utvecklar ett
datasystem för småbetalningar där det ska gå
snabbare med just småbetalningar också för oss
vanliga människor. Något motsvarande på global nivå
finns ännu inte. Jag håller helt med dig om att det
är en väldigt stor skillnad, och den är inte bra.
Jag går sedan över till den andra frågan, om det
manöverutrymme som flera har pratat om. Det jag
frågar mig när jag lyssnar på er är: Vad är det ni
vill göra? Det vi behöver för att få en hög och
stabil tillväxt och högre välstånd är sunda
statsfinanser, inte för stor statsskuld,
prisstabilitet, bra lagar, bra normer, bra
institutioner osv. - allt det som skapar ett bra
samhälle. Har man det har man också stort
manöverutrymme.
Lena Ek (c): Det konstiga är ju att det finns normer
- bl.a. för att öka genomskinlighet och transparens
samt ge en bättre förutsägbarhet och stabilitet -
som man är överens om, bl.a. i Baselkommitténs
arbete som Eva Srejber har redogjort för. Men detta
förs ju inte vidare i Världsbanken och Valutafonden
genom ett enat agerande från EU:s sida. Det tycker
jag är mycket märkligt. Det finns ju ändå just på
detta område gemensamma åsikter om hur stabiliteten
och genomskinligheten ska ökas. För min del handlar
det bara om att utrikeshandelsministern inte har
upptäckt detta politiska fält, eller inte använder
sig av det, om jag ska tolka detta svar.
Sedan kan jag bara konstatera att skillnaden vad det
gäller valutatransaktioner är enorm i tid. De här 48
timmarna kan ju gälla vanliga människors lön inom
Sverige. Då är alltså inte tiden något problem, så
att säga.
Chefekonom Klas Eklund: Jag vill bara kort svara på
Lenas fråga om man skulle kunna använda olika typer
av fördröjningsmekanismer i stället för skatter för
att få det hela att snurra långsammare. Jag måste
erkänna att jag inte tänkt igenom det ordentligt,
men min maggropskänsla är att du stöter på likartade
problem som med skatten. Ett sådant beslut måste ju
också rimligen vara globalt, annars flyttar handeln
till dem som inte inför den här typen av
fördröjningsmekanismer. Du inför tröskeleffekter som
också är väldigt svåra, och du inför drivkrafter för
handlarna att försöka gå runt den här typen av
fördröjningsmekanismer. Jag tror att de tekniska
problemen blir ungefär desamma om du försöker lugna
ned detta utan skatt men med antalet timmar i
stället. Det är inte en väg som jag tekniskt skulle
rekommendera i alla fall.
Ekonom Kenneth Hermele: Jag håller med Lena Ek om
din kommentar: Varför måste man koppla ihop
finansieringsfrågan av FN med diskussionen om den
finansiella arkitekturen? Det är visserligen möjligt
att det är den kopplingen som gör att frågan blir
politiskt brännbar. Men det finns egentligen ingen
anledning att göra just den kopplingen. Man kan
tänka sig många olika kopplingar mellan de inkomster
som kommer att genereras av en Tobinavgift i
framtiden.
Den viktiga frågan är snarare om de förändringar
av de regelsystem vi har pratat om är tillräckliga
eller inte, om Tobin kan bidra till att öka
stabiliteten och långsiktigheten eller om vi kommer
att klara oss med det som Bank for International
Settlements och Financial Stability Forum redan
håller på att genomföra. Om man inte tror att detta
är tillräckligt, om man tror att det är för lite och
för sent, måste man börja värdera om Tobin är en
möjlig framkomlig väg.
När det gäller Eva Srejbers fråga tidigare om vad de
som pratar om Tobin vill kan man säga att vi har ett
antal exempel där många av de makroekonomiska
indikatorerna har varit ganska bra men där man ändå
fått problem på grund av snabbheten, på grund av ett
väldigt stort kortsiktigt kapitalinflöde eller på
grund av ett väldigt snabbt utflöde. Tanken bakom
Tobin är ju att göra dessa flöden lite mindre och
lite långsammare. Det är alltså ett komplement.
Ibland pratar vi om Tobin som om den som är positivt
inställd skulle säga att detta skulle lösa problem
som annars inte skulle vara lösbara. Jag ser det
bara som ett komplement, eftersom jag inte tror att
de regelförstärkningar som redan är på gång är
tillräckliga. Anledningen till att jag inte tror det
är att jag tycker att man har så många historiska
exempel på att reaktionerna kommer för sent. De
kommer efter nästa kris. Det är klart att vi kan
vänta på en ny stor kris. Då kommer vi att få nya
och ännu bättre åtgärder - men för sent.
Karin Pilsäter (fp): Jag ska försöka ställa mina
frågor snabbt så att ni hinner svara på dem, med
tanke på att vi har lagt ned tillräckligt mycket tid
på att finansutskottets ledamöter ska hålla
anföranden.
Jag tänkte fråga Kenneth Hermele följande: Du
återkommer hela tiden till att Tobinskatten
egentligen inte hindrar några kriser. Den kommer
inte att göra att handeln upphör och den kommer inte
att hindra kriser, men den ska öka utrymmet för
politik. Men det kommer aldrig riktigt fram på
vilket sätt denna politiska insats skulle bidra till
en bättre utveckling. Vi hade ett exempel om
Moçambique och regnen och floden, och slutsatsen där
är ju inte att införa en vattenskatt. Det är inte
den slutsats som de drar, även om det skulle kunna
vara ett politiskt beslut. Min fråga till dig blir
då: På vilket sätt skulle Tobinskatten i sig bidra
till den utveckling vi är ute efter. Man kan ju
också fatta beslut politiskt om att stå och kasta
wettexdukar i floden, men det kommer inte heller att
hindra översvämningen. Men även det är ju ett
politiskt beslut som man kan fatta. Det kanske låter
som om jag raljerar, men jag vill vara tydlig. Det
låter lite som om du mer är ute efter att
politikerna ska kunna fatta beslut whatsoever än att
de, så att säga, ska vara funktionella.
Detta är också min fråga till Leif Pagrotsky, som ju
gjorde en snabb exposé över viktiga åtgärder för att
förbättra det finansiella systemet, biståndet,
frihandeln och allt detta men på något sätt ändå
kommer fram till att en Tobinskatt också är bra. Men
riktigt vad den skulle vara bra till tyckte jag inte
heller riktigt framgick i dina inlägg. När det
gäller vad de andra sakerna ska vara bra till har
jag väl ett ungefärligt hum om vad du tycker, även
om du inte lade ned så mycket tid på det heller. Men
vad anser du att en Tobinskatt i sig, om den vore
genomförbar och om den vore global osv., skulle
bidra till? När det gäller finansieringsfrågan är
det ju inte så att det saknas skattebaser. Det
saknas vilja att betala till FN eller till biståndet
- det är ju där skon klämmer. Vad skulle i sig bli
bättre av Tobinskatten, anser ni två? Och på vilket
sätt, även om ni båda menar att det finns
motargument, bemöter ni själva grundargumentet från
i det fallet Eklund och Srejber, nämligen att det
förmodligen i sig inte skulle minska volatiliteten
utan minska användningen av riskspridning?
Ekonom Kenneth Hermele: Jag kommer nog att ångra att
jag försökte använda en bild i inledningen av mitt
anförande. Nu får vi en diskussion om Afrikas
jordbrukskris, om klimatförhållandena där och om
wettexdukar. Min tanke var att man genom en enkel
bild kunde fundera på skillnaderna i att stoppa
eller minska ett flöde som skapar problem, i detta
fall kortsiktiga kapitalrörelser, och att nöja sig
med att fundera på det säkerhetssystem som man har
byggt upp runt detta, t.ex. de tolv normer och koder
som Financial Stability Forum har valt ut som de
viktigaste. Jag tycker att man kan se en likhet i
den här typen av förhållningssätt - att antingen
försöka göra någonting åt en del av problemet innan
det uppstår, eller att ha ett system som tar hand om
problemet när det väl uppstått.
Mycket av diskussionen handlar om hur stora
kostnaderna skulle bli för att införa den här typen
av avgift, hur mycket handeln skulle påverkas och
vart den eventuellt skulle kunna tänkas flytta.
Många av de invändningarna har jag försökt bemöta,
men det grundläggande tycker jag är att man ofta
pratar som om den globala finansiella marknaden
fungerar relativt väl. Utgångspunkten för att man
över huvud taget funderar på och pratar om detta är
ju att vi har ett antal exempel på att den fungerar
väldigt dåligt. Jag nämnde i min inledning en del av
de faktorer som gör att den finansiella marknaden
har egenskaper som varuhandel inte har, varför
sådana här förändringar och sådan här rörlighet och
snabbhet inte är lika farliga när det gäller
varuhandeln som när det gäller den finansiella
marknaden. I en genomgång som Världsbanken har gjort
av bank- och finanskriser under de senaste 20 åren
räknar man upp 114 mer eller mindre allvarliga
kriser i 93 olika länder. Det gäller
övergångssamhällen, det gäller u-länder och det
gäller i-länder. Ibland är kostnaderna enormt höga -
upp till 50 % eller lite därutöver av
bruttonationalprodukten. Ibland är kostnaderna mera
hanterliga, men de är i nästan alla fall väldigt
omfattande. En Tobinavgift, tänker jag mig, skulle
kunna fungera som ett bromsande element i ett flöde
som har en destruktiv potential.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Karin Pilsäter
ställer frågorna föredömligt rappt: Vad ska en
Tobinskatt vara bra till? Jag ska dra ut lite av det
jag har sagt förut.
Vi har ett extremt flockbeteende på de finansiella
marknaderna. Det gäller inte bara valuta- och
räntemarknaderna som vi pratar om nu. Även på
aktiemarknaden har vi det senaste året sett extrema
utslag åt olika håll just på grund av flockbeteende:
Alla springer ihop för att någon någonstans har
gjort en ny värdering. Därför tror jag att det är
nyttigt om det finns något som stimulerar folk att
tänka två gånger innan man börjar springa, att
tänka: Är det motiverat att börja springa nu och
sätta flocken i rörelse? Flocken kanske då blir lite
mindre som en hord och lite mindre kraftfull i sina
mekanismer. Jag tror att det kan minska riskerna för
sådana här krisförlopp en smula - förmodligen mer än
en smula; det var slarvigt uttryckt.
Dessutom har vi det jag försökte säga om
Asienkrisen. Där tror jag inte att detta var en
utlösande faktor, men när krisen väl var ett faktum
kanske den hade spridits lite långsammare och inte
till lika många länder. Det bekräftas av att de
länder som införde egna, annorlunda medel att
åstadkomma samma nedkylning - mycket kraftigare
medel var det väl i och för sig - slapp undan med
blotta förskräckelsen. De fick kanske andra
bieffekter på längre sikt, vad vet jag, men den
instabilitet som drabbade Thailand, Sydkorea,
Indonesien och andra slapp man i t.ex. Malaysia i
hög grad. Chile drabbades inte på samma sätt som
Brasilien osv.
Det tredje - och det vill jag än en gång påminna
om så att det inte glöms bort - är att denna skatt
ger ordentligt med pengar. Alla skatter kan anses ha
skadliga effekter någonstans, och jag tror att detta
kan ge pengar som i förhållande till andra
alternativ har mindre snedvridande effekter. En låg
skatt har ju inte några effekter alls på den som
betalar en gång, vare sig det gäller en vara eller
en långsiktig placering. Ju oftare man köper och
säljer, däremot, desto mer effekt får den. Och det
är precis det man vill. Så pengaargumentet vill jag
påminna om. Det är inte att negligera för mig.
Karin Pilsäter (fp): Jag uppfattade inte att någon
av er bemötte det som framför allt Klas Eklund och
Eva Srejber för fram om att en sådan här skatt
kanske inte alls skulle minska volatiliteten utan
tvärtom leda till att man minskar på
riskspridningen.
Sedan skulle jag vilja ställa en kompletterande fråga till Leif
Pagrotsky. Du sade att man ska jobba på alla de här
fronterna samtidigt, och det kan man ju säga som
debattör. Men uppfattar inte du i din roll som
exekutiv politiker - och nu är frågan nästan lite
ledande - att det möjligen blir lite
kontraproduktivt att jobba på alltför många arenor
på en gång? Minskar inte det t.ex. möjligheten att
driva igenom en snabb reformering av CAP om du och
vi politiker använder våra trots allt begränsade
tidsresurser på alltför många arenor på samma gång?
Borde inte dina och våra gemensamma ansträngningar
att verkligen göra någonting åt handelspolitiken
ligga mest i fokus?
Handelsminister Leif Pagrotsky: För mig ligger de
mest i fokus. Jag jobbar mycket med det. Men när det
gäller just CAP är vår huvudtorped Margareta
Winberg, och hon är mycket effektivare på det än vad
jag är. Den delen av handelspolitiken bedrivs, har
jag lärt mig, i hög grad i jordbruksministerkretsen.
Det är en mycket viktig grupp. Men när jag säger att
vi ska jobba på alla områden samtidigt i det fält vi
diskuterar i dag, dvs. på det finansiella området,
menar jag att vi inte ska sätta dem emot varandra.
Vi ska inte låta bankinspektionssamarbetet bli
viktigare än det som man bedriver vad gäller att få
bättre revisorssed osv. På de områdena har vi
resurser att jobba parallellt. Har vi inte det
tycker jag att vi ska skaffa det och sätta in det,
för detta är så pass viktigt.
Däremot är min åsikt att vad gäller Tobinskatten
är det inte meningsfullt att ta upp det och yrka vid
bordet i EU eller i Valutafonden att nu ska vi fatta
beslut om det här. Det är uppenbart, och det
uppfattar jag att Kenneth Hermele håller med mig om,
att det bara skulle avslås och sedan skulle frågan
vara borta. Vad som krävs här är att man jobbar på
normala demokratiska arenor med att skapa opinion
som sedan i sin tur kan påverka politiken i ett
senare läge. Men när det gäller frågorna om
finansmarknadernas arkitektur och sådant tycker jag
att vi ska ha gasen i botten över hela fältet. Som
Eva Srejber sade är detta trögarbetat och
oglamoröst, det berör massor av parlament och massor
av länders byråkrater och vi har inte råd att vänta.
Därför är det så viktigt.
Inte minst gäller det den länk av detta som leder in
i skatteparadisen. Att man än i dag kan ha konton i
Västindien för företag som visserligen inte är
anonyma i förhållande till banken men som kan ha
anonyma ägare är fullständigt häpnadsväckande. Och
banker från civiliserade länder har lov att handla
med den typen av företag, den typen av banker och
den typen av länder. Jag tycker att de borde frysas
ut ur internationella gemenskaper på det här området
om de inte höjer sin standard. Där jobbar vi aktivt,
och där tycker jag gott att vi kunde vara mycket
tuffare. Men detta driver Sverige, och det tycker
jag att vi gör med viss framgång.
Ekonom Kenneth Hermele: Jag har en kommentar till
Leif Pagrotsky. Den skillnad du gör mellan att
arbeta inom ramen för de olika internationella
säkerhetssystem som byggs upp för bankväsendet, och
vad man kan göra inom EU tycker jag är konstig.
Frågan är ju redan i EU. Den drivs ju av ett antal
parlamentariker. Kommissionen uttalar sig om
huruvida det är möjligt att genomföra den här typen
av politik i förhållande till EU:s stadgar. Det
hittillsvarande svaret verkar vara att vissa
paragrafer, utifrån hur man tolkar dem, skulle göra
att det inte är förenligt med stadgan. Då borde
frågan, om man är intresserad av den, fortsätta att
drivas även där. Det görs redan, som sagt, av
parlamentariker.
Karin Pilsäter (fp): Jag noterar att vad Leif
Pagrotsky i praktiken nu sade var att
finansutskottet har ägnat årets enda övning som
handlar om internationella frågor, finansiell
stabilitet och solidaritet med tredje världen åt en
fråga som inte finns på dagordningen, i stället för
att prata om det som verkligen finns på
dagordningen.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Absolut inte! Dagens
rubrik handlar om globalisering. Sedan är det upp
till finansutskottets ledamöter att välja om man
vill diskutera det ena eller andra eller tredje. Jag
tycker att alla de frågor som har diskuterats här i
dag i hög grad är relevanta. Globaliseringen är ett
stort och brett område och lika uppsplittrat,
förmodar jag, i behandlingen i riksdagen som det är
i behandlingen i regeringskanslierna runtom i
världen. Att ha en diskussion om globaliseringen i
ett utskott som har ett övergripande ansvar tycker
jag är väl motiverat. Jag förstår inte den
självkritiska kommentaren.
Yvonne Ruwaida (mp): Först har jag några frågor till
Leif Pagrotsky. Jag tycker att det som Karin
Pilsäter tog upp är väldigt relevant, nämligen hur
prioriterad frågan om Tobinskatten är. Själv är jag
väldigt positiv till Tobinskatten, precis som mitt
parti. Vi tycker att det vore bra om man från svensk
sida, speciellt nu under ordförandeskapet, lyfte upp
frågan om Tobinskatten på EU-nivå och inte bara sade
att det är en fråga för opinionsbildning, att det
behövs mer opinionsbildning i olika länder. Det
svenska ordförandeskapet borde kunna ta upp frågan -
inte till beslut i ett första skede, men till debatt
och diskussion.
Här har ju även framförts kritik och invändningar
mot Tobinskatten. Speciellt Klas Eklund har haft en
hel del reservationer. Han sade själv att hur
marknaderna skulle reagera på en Tobinskatt vet vi
inte säkert. Man säger också t.ex. att det inte alls
är säkert att Tobinskatten skulle slå mot
spekulanterna. Men det här är en fråga som också
handlar väldigt mycket om politik. Lite grann visar
det sig också i det som Klas Eklund själv sade,
nämligen att man från bankernas sida t.o.m. kan
tycka om spekulanterna: för oss är det ofta en
person som köper billigt och säljer dyrt, en som
balanserar marknaden och som motverkar stora
svängningar. En spekulant kan vara någonting gott.
Klas Eklund varnar oss politiker för att blanda oss
i marknaden. Marknaden är oförutsägbar, den är
uppfinningsrik och vi politiker ska inte komma in
och styra.
Det finns i dag politiska uppfattningar om att
marknaden behöver vissa ramar, ekologiska och
sociala ramar, t.ex. en Tobinskatt eller en
koldioxidskatt på en hög nivå, och att detta är
någonting som är nödvändigt just för att marknaden
inte klarar av detta själv. Men här säger t.ex. Klas
Eklund väldigt tydligt: Aja baja, ni politiker ska
inte röra marknaden eftersom den är både
oförutsägbar och uppfinningsrik. Det här är en
politisk fråga i väldigt stor utsträckning.
Klas Eklund visade själv på i sitt tal att det
finns osäkerheter. Det finns frågor som vi inte har
svar på. Hur skulle marknaden reagera på en Tobin-
skatt? Det finns ingen här i rummet som har svaret
fullt ut. Ändå förkastar man totalt Tobinskatten.
Här vill jag ställa en till fråga till Leif
Pagrotsky. Är det inte dags att från svensk sida
diskutera frågorna på EU-nivå men också ha en
utredning om Tobinskatten?
Chefekonom Klas Eklund: Jag vet inte om jag sade att
man kan tycka om spekulanterna. Jag sade att jag
ogärna lägger de moralistiska övertoner som ofta
förekommer i debatten. Ofta är det så, konkret på
marknaden, att den som köper billigt och säljer dyrt
är stabiliserande, framför allt om personen,
handlaren, går emot det som andra gör. Så enkelt är
det.
Jag tror att det är så gott som omöjligt att
skilja på god och ond spekulation. Jag försökte att
ge en lång rad konkreta exempel på hur svårt det är.
Jag har inte fått höra ett enda konkret argument mot
att det skulle vara lätt eller vem som skulle kunna
göra det. Jag skulle bli rädd om Yvonne Ruwaida i
lagstiftning bestämmer vem som är ond och vem som är
god i valutahandel och hur marknaden ska fungera.
Varnar jag nu politikerna för att blanda sig i
marknaden? Jag varnar inte politikerna för att
blanda sig i marknaden i största allmänhet! Tvärtom
är jag mycket starkt för den typ av förbättrade och
hårdare spelregler på många plan som till syvende
och sist kräver politiska beslut för att marknaden
ska fungera - som Eva Srejber sade.
Jag varnar däremot politikerna för att stifta dåliga
lagar som får marknaden att fungera på ett icke
avsett sätt. Jag tror fullt och fast att en
Tobinskatt skulle få marknaden att fungera sämre,
och jag tror inte att den ger lägre volatilitet. Jag
tror att den ger högre trösklar. Jag tror att
marknaden på olika sätt skulle smita undan. Just
effekten av att smita undan är den effekt ni inte
vill ha. Jag trodde att jag var inbjuden att försöka
förklara så enkelt, tydligt och tekniskt som
möjligt. Själv lägger jag inte någon som helst
moraliserande syn på detta. Min poäng är att om ni
ska stifta lagar är det bra om ni vet och ordentligt
diskuterar vad effekterna av lagarna faktiskt kan
tänkas bli. Att säga att eftersom ingen vet kan vi
lika gärna köra på, låter oerhört ansvarslöst. Jag
hoppas att ni andra inte tänker så.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Yvonne Ruwaida
brukar alltid säga när vi träffas att hon har en ny
fråga, och sedan ställer hon samma fråga. Hon har nu
ställt denna fråga två gånger under rubriken Ny
fråga. Varför lyfter vi inte upp frågan inom EU, när
aktiviteterna finns i parlamentet med brev till
kommissionen osv.?
Jag har flera gånger försökt att säga att jag inte
tror att frågan är mogen för detta i dag. Det pågår
ett opinionsbildningsarbete och debatt i parlamentet
osv. Den kanske i en framtid blir det.
Jag instämmer i det som Karin Pilsäter sade för en
stund sedan, nämligen att det för mig är oerhört
mycket viktigare att ägna min tid på den nivå där
jag är verksam i EU åt att driva t.ex. frågan om
tullfrihet för de fattiga u-länderna, frågan om en
utvecklingsrunda för de fattigaste länderna där vi
kan gå dem till mötes på områden som t.ex. jordbruk
och tekosidan. Det är för mig mycket viktigare
prioriteringar än att nu ta upp detta på ett sätt
som jag är övertygad om inte skulle få någon
praktisk betydelse. Det har inte nått det stadium
att jag i rådet kan ta upp till omröstning att göra
en utredning.
Klas Eklund beskriver förtroendeingivande vad
effekterna är och hur de många transaktionerna leder
till ökad riskspridning och därmed minskat
risktagande. Det är någonting som jag inte får att
gå ihop.
Volymerna har ökat enormt. Det är ett uttryck för
att riskspridningen har ökat enormt. Det är ett
uttryck för att folk agerar risker på alla håll och
kanter. Det är inte bara hängslen och livrem, utan
det är femtioelva olika saker för att komma upp till
dessa explosiva tal.
I stället för ökad stabilitet har det ju gett
oförändrad volatilitet. Jag har lärt mig av Eva
Srejber att volatiliteten i ett längre perspektiv är
oförändrad. Den består av två komponenter. Den ena
är att det har blivit stabilare i vardagen.
Svängningarna har gått ned jämfört med 70- och 80-
talen. Men det äts upp av att när det blir kris
svänger det oerhört dramatiskt. Men det skulle bli
tryggare och mindre risker. Det var ett sätt att
försäkra bort riskerna. I stället verkar det som om
vi försäkrar bort riskerna i vardagen till priset av
bomber som briserar då och då med oerhört kraftfulla
effekter på välfärden i världen. Detta sker trots
att de makroekonomiska sakerna - de viktigaste av
allt - har varit gynnsamma och borde tala för ökad
stabilitet. Vi har färre länder med hyperinflation.
Vi har färre länder med hyperbudgetunderskott. Vi
har en mer konvergerande utveckling mot rimlig
inflation och hygglig finansiell disciplin. Ändå har
det blivit mediokert, trots denna explosiva
utveckling av dessa trygghetsskapande
betalningsmängder. Jag får det inte att stämma.
Yvonne Ruwaida (mp): Att ställa samma fråga till
handelsministern kallas för att opinionsbilda i en
fråga som man tycker är viktig.
När det gäller just Leif Pagrotskys syn på varför
Sverige inte kan ta upp frågan när Sverige är
ordförande i EU, håller jag inte med om att den inte
kan tas upp till diskussion. Jag förstår att det är
möjligt att komma fram till beslut. Jag menade att
en utredning ska göras i Sverige. Den behöver inte
vara på EU-nivå. Hur ställer sig ministern till det?
Jag har även en kompletterande fråga. Den rör just
det som EU-kommissionen har sagt. EU-kommissionen
har sagt att det strider mot EU-stadgan om enskilda
länder skulle vilja införa Tobinskatt tillsammans
med andra länder, som t.ex. USA. Det är en fråga som
måste diskuteras på EU-nivå. Först och främst kan
inte ett enskilt EU-land införa Tobinskatt
tillsammans med andra länder. Det strider mot EU-
stadgan. Hur kan vi ändra på detta faktum så att det
blir demokratiskt rätt att göra så? Jag anser att
det är en demokratisk brist.
Lugn, Klas Eklund, vi vill inte lagstifta om vem
som är spekulant. Det är inte det det handlar om.
Det är ingen lagstiftning på det viset. Man kan ändå
ha olika syn på om spekulation är bra eller dåligt.
Det verkar som att din inställning är att
spekulation är bra i många olika fall. Att tjäna
pengar på att spekulera i aktier är bra - även om
det är stora skillnader. Frågan är om vi alla här
har samma syn på det. Jag tror nog att det system
som vi bygger på, om Tobinskatt leder till mindre
spekulation, och mindre vinst i spekulationen,
kanske vissa här anser är positivt.
Du säger själv, Klas Eklund, och det är därför jag
pratar om en utredning, att du vet inte hur
marknaden skulle reagera på en Tobinskatt. Vi sitter
här och diskuterar och filosoferar, men det är inte
tillräckligt utrett för att någon av oss ska kunna
ha ett mer djupt svar. Därför skulle jag vilja att
Leif Pagrotsky skulle vara positiv till att frågan
kan utredas.
Chefekonom Klas Eklund: Vi har säkert väldigt olika
uppfattningar om vad spekulation är och hur den ska
motverkas. Om Leif Pagrotsky nu bröt debattordningen
och hoppar på sina bänkgrannar - låt mig få bunta
ihop er båda på denna punkt.
Leif Pagrotsky sade att han inte förstår hur jag
kan försvara ett system som innebär en stabilare
vardag och stora kriser däremellan. Det är precis så
det ser ut. Det är precis därför som jag så
pedagogiskt jag har kunnat, men uppenbarligen inte
tillräckligt pedagogiskt, har försökt att förklara
att Tobinskatten är ett dåligt medel. Tobinskatten
riskerar att slå framför allt på de små vardagliga
försäkringstransaktionerna, men inte kunna stoppa de
stora spekulationsvågorna. Det är precis det som är
problemet. Jag förstår faktiskt inte hur Leif
Pagrotsky kan ha missuppfattat. Det är precis det
jag säger. Det är därför jag är emot Tobinskatten.
I stället sade Leif Pagrotsky på en förklaring på
Karin Pilsäters fråga om varför han var för en
Tobinskatt, att den är bra om det minskar
flockbeteendet. Då blir frågan: Hur i hela fridens
namn skulle denna skatt minska flockbeteendet?
Förklara det för mig. Jag förstår inte. Det var
precis det jag försökte beskriva med tio punkter,
varav fem handlade om spekulation, flockbeteende och
trösklar.
Jag är ledsen om jag förolämpar finansutskottets
ledamöter och några statsråd. Jag hade gärna sett
att den här diskussionen hade varit betydligt mer
teknisk, betydligt mer ingående om hur marknaden
fungerar. Jag har försökt att beskriva så gott jag
har kunnat riskerna. Jag får känslan av att det
ibland handlar om att hålla politiska anföranden och
begrava frågor i stället för att konkret gå igenom
dem. Det kanske var elakt sagt, men jag får den
känslan ibland.
Detta leder mig slutligen till frågan om
utredning. Det är klart att det går att utreda en
Tobinskatt. Den har utretts många gånger på olika
håll. En rekommendation till finansutskottet skulle
vara att titta på vad andra har gjort innan man
fattar beslutet att utreda frågan själv. Den senaste
utredningen som kom för bara någon månad sedan är
från Finland. Finnarna har utrett frågan. Det finska
finansdepartementet har gjort det. Jag sitter med
utredningen framför mig här. Jag är säker på att
finansutskottets kanslichef och sekretariat har den,
Promoting the Stability of International Capital
Movements, februari 2001. De landar i den entydiga
slutsatsen att absolut inte ha Tobinskatt.
När Yvonne Ruwaida säger att vi inte vet och att vi
måste därför utreda, är argumentet att vi inte vet
därför att skatten inte har genomförts. Vad vi
däremot vet är att den har utretts gång på gång.
Alla utredningar har landat i exakt samma svar. Den
här skatten fungerar inte så som den är tänkt.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Låt också mig lägga
mig i debatten om utredningen! Klas Eklund får
alltid allting att framstå som så enkelt. Detta har
utretts, och alla är så överens. "Alla säger precis
det jag säger." Så är det inte riktigt.
De lärda är faktiskt inte helt överens. De lärda
tvistar om vad som är rätt och fel. James Tobin är
av en åsikt. Finlands finansdepartement har en
annan. Däremellan finns hur många andra experter som
helst. Vi politiker måste välja bland experterna -
såsom det brukar vara.
Samtidigt har Klas Eklund helt rätt i att frågan
har utretts många gånger. Om regeringen tillsätter
en utredning som kommer fram till det Yvonne Ruwaida
vill är den slutlig, om den inte kommer fram till
det är den inte slutlig - och så ska det utredas
igen.
Vi socialdemokrater valde för några år sedan att
på vår kant försöka få någon som vi litar på att
sätta sig in debatten, sätta sig in i vetenskapen,
tolka historien om våra kriser i Norden och andra
kriser och försöka samla ihop dem till en slutsats.
Jag är förvånad att Börje Kragh inte är tillfrågad i
dag. Han är nestor i den finansiella
utredningsvärlden. Han var chef för
Konjunkturinstitutet. Han har utrett kreditmarknaden
i alla sammanhang sedan 1960-talet. Han satte ihop
en studie åt oss, Att hantera valutakriser. Han
sammanfattar de olika rapporter och studier som har
varit på ett förtjänstfullt sätt. Nu är den
visserligen fem sex år gammal, och det har hänt ett
och annat sedan dess, men jag vill ändå mana till
viss ödmjukhet.
Klas Eklund, det var inte min mening att mucka
gräl eller söka polemik, men jag gjorde reflexionen
att du säger att transaktionerna är
stabilitetsskapande. Om då i en värld som ökar
förutsättningarna för stabilitet med färre länder
med hyperinflation, färre länder med stora
budgetunderskott, om det trots denna radikala ökning
i detta stabilitetsskapande beteende inte blir någon
ökning i stabiliteten, är det inte någonting annat
som måste till i analysen? Det är en stilla
reflexion och undran. Jag kan inte se att denna
enorma ökning i de korta kapitalrörelserna bara har
en enda effekt, nämligen att öka stabiliteten. Då
hade systemet inte blivit det det har blivit. Det
var inte polemik i sakfrågan, inte ens ett inlägg i
sakfrågan. Jag är inte riktigt klar över var den
reflexionen leder mig i frågan om Tobinskatten. Det
är bara en reflexion kring den debattbild Klas
Eklund beskriver.
Nu ska jag avhålla mig från debatt. Vi har blivit
tillhållna att inte ha en debatt i panelen. Det är
frågor och svar mellan utskottet och oss.
Yvonne Ruwaida (mp): Vi har fått lyxen att alla få
ett skriftligt anförande från Klas Eklund. Jag har
vid två tillfällen noterat att Klas Eklund faktiskt
säger att vi inte vet hur marknaden skulle reagera
på en transaktionsskatt. Klas Eklund har tagit
ställning i sakfrågan, och det har jag också gjort -
trots detta. Men det finns saker som det går att
titta vidare på i en utredning. Denna hearing i dag
bekräftar detta.
Jag fick inte svar från Leif Pagrotsky i frågan om
EU-kommissionens synpunkt om att inget EU-land får
vara delaktigt i att införa en Tobinskatt om det
inte är ett EU-beslut. Hur förhåller sig Leif
Pagrotsky till det?
Handelsminister Leif Pagrotsky: Förlåt, jag glömde
att svara på den frågan.
För mig är saken mycket enkel. Det här är inte en
juridisk fråga. Om EU-länderna vill införa en skatt,
och den inte är förenlig med dagens EU-regler, får
man väl ändra dem. Det handlar om ett politiskt bud.
Är man överens om att göra det kan man göra det.
Krävs det att man ändrar fördraget, får man ändra
fördraget. Det är inte fråga om juridik. Det är
fråga om den politiska viljan, och den finns inte i
dag. Det är det som hindrar, inte juridiken.
Yvonne Ruwaida (mp): Du har missförstått mig! Ett
enskilt land får inte införa Tobinskatt. Om England
och USA vill införa en Tobinskatt, hävdar EU-
kommissionen att det strider mot EU-stadgan. England
skulle inte självt få införa en Tobinskatt om inte
hela EU gör det.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Då förstår jag
frågan annorlunda. Jag ber om ursäkt för det.
Det här är en diskussion som jag inte förstår. Det
är inte mitt sakområde. Jag är inte tillräckligt
insatt i det. Det måste jag medge.
Men jag kan inte heller se att frågan har någon
betydelse. Jag har inte träffat någon som tror att
det går att införa en sådan skatt i ett enskilt EU-
land i dag, så sammanflätade som vi är. För mig är
inte detta något huvudproblem.
Jag har ingen aning om det formella där. Jag måste
passa på den frågan och hänvisa till finansministern
som är ansvarig fackminister på detta specialområde.
Catharina Hagen (m): Jag har en fråga till Leif
Pagrotsky. Du sade i ditt inledningsanförande att
Tobinskatten skulle kunna vara ett sätt att sakta
farten, att lugna ned den finansiella marknaden.
Syftet med Tobinskatten skulle då också kunna vara
att minska den fattigdom som orsakas av
globaliseringen. Jag får inte det att gå ihop. Du
själv är ju en ivrig förespråkare för ökad handel
och rivna tullar och rivna handelshinder. På vilket
sätt skulle Tobinskatten minska fattigdomen? Det
skulle innebära en tull på handel. I alla andra
sammanhang vill du minska tullarna på handel för att
öka välståndet.
Handelsminister Leif Pagrotsky: Som tull betraktad
är detta försumbart. Ingen tullmyndighet i världen
skulle besvära sig med att ta upp tull på den nivå
vi diskuterar i sammanhanget. Vi har väldigt höga
tullar på allt möjligt, tiotals hela procent. Här
pratar vi om tiondelar av procent, t.o.m. tiondelar
av promille. Jag har aldrig sagt att globaliseringen
skapar fattigdom.
Jag menar följande: Vi har ett flockbeteende i
marknaden - jag försökte att låta bli att kommentera
ytterligare en sak för Klas Eklund, men jag fick en
ny chans. Om det finns ett kraftigt flockbeteende är
det risk att hela flocken börjar springa och få
systemet i självsvängning. Den risken minskar. Om
man inför något som förmår folk att tänka två eller
tre gånger innan de börjar springa - det är ganska
enkelt - något som får dem att tänka efter lite
grann, det är lite dyrare att göra affärer, blir det
en ganska enkel sak. Om det kan leda till färre
kriser - inte noll - som är lite mindre allvarliga
för att de inte sprids lika långt och lika snabbt,
har vi åstadkommit mycket för att bekämpa
fattigdomen. Dessa kriser skapar fattigdom. Kriser
är fattigdomsskapande. Det är inte bara brist på
ekonomisk utveckling, skolor osv. som gör att
fattiga länder är fattiga. Det är också att det
inträffar finansiella kriser och andra kriser,
naturkatastrofer, inbördeskrig osv. Detta är en
sådan sak som skapar fattigdom. Kan detta i någon
grad minska detta har vi åstadkommit någonting i
fattigdomsbekämpningen. Jag har inte sagt att
globaliseringen skapar fattigdom. Det ställer jag
inte upp på.
Catharina Hagen (m): Jag kan ändå inte få det att gå
ihop. Du säger själv att Tobinskatten inte skulle
kunna förhindra de kriser som inträffade i t.ex.
Mexiko och i Asien. Det var mer fundamenta som låg
bakom de kriserna. Det har många andra talare
påpekat här. Därför kan jag ändå inte få det att gå
ihop när du säger att Tobinskatten skulle minska
fattigdomen. Eftersom kriserna inte har med en sådan
skatt som Tobinskatten att göra, på vilket sätt
skulle fattigdomen kunna minskas?
En annan konstig faktor är att vi har fått en
överenskommelse på EU-nivå som bidrar till att få en
bättre finansiell marknad och en gemensam
kapitalmarknad. Syftet med det är att underlätta
affärsuppgörelser och inte sätta hinder i vägen för
att göra affärer på många olika sätt. Varför ska man
då införa en Tobinskatt som lägger grus i
maskineriet, när man i andra sammanhang vill göra
allt för att underlätta handel?
Handelsminister Leif Pagrotsky: Jag tror inte att
jag lyckas få så mycket mer förståelse för det jag
uttrycker. Jag har många gånger sagt, och jag kan
säga en gång till, att jag tror att Asienkrisen hade
kommit ändå, men hade kanske blivit lite lindrigare.
De länder som lyckades hade inte grus i maskineriet
utan käppar i hjulet för marknaden slapp ganska
lindrigt undan. Det trodde jag inte i förväg. Jag
var mycket kritisk till vad man gjorde i Malaysia.
Jag tyckte att det var frånstötande på många sätt,
och jag tog avstånd från det. Jag tvingas i
efterhand konstatera att de klarade sig bättre än
Taiwan, Sydkorea och en del andra som inte gjorde
det. Men att jag ska ha förmågan att få alla att
förstå vad jag säger tror jag mig inte om. Jag
tvingas att ge upp. Jag beklagar.
Ordföranden: Jag vill härmed rikta ett varmt tack
till er alla som har visat ett stort intresse för
vår utfrågning och har hållit ut i 3 timmar och 23
minuter. Särskilt vill jag rikta ett tack till våra
fyra inbjudna gäster som har försett oss med mycket
information som vi säkert kommer att ha mycket stor
nytta av när vi sedan fortsätter att diskutera dessa
frågor. Ett stort tack till alla. Utfrågningen är
avslutad.