Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ
varje år granskat och utvärderat den av Riksbanken
förda penningpolitiken under de tre närmast
föregående åren. Initiativet motiverades av att
Riksbanken 1999 fick en mer oberoende ställning
gentemot riksdag och regering.
Författningsenligt åligger det finansutskottet att
varje år pröva om fullmäktige och direktionen kan
beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under det
gångna verksamhetsåret. Utskottet skall i det
sammanhanget också ta ställning till Riksbankens
bokslut och då bedöma om balansräkningen och
resultaträkningen kan fastställas och hur stort
belopp som skall levereras in till statskassan.
Som underlag för prövningen har utskottet tillgång
till bl.a. Riksbankens årsredovisning, fullmäktiges
förslag till vinstdisposition och Riksdagens
revisorers granskningsberättelse samt fullmäktiges
och direktionens allmänna och särskilda (hemliga)
protokoll.
Sammanfattning
Utskottet redovisar i betänkandet sin årliga
utvärdering i efterhand av Riksbankens
penningpolitik. Utvärderingen omfattar perioden
1998-2000.
Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och
direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin
förvaltning av Riksbanken under 2000.
Utskottet ställer sig även bakom fullmäktiges
förslag till disposition av Riksbankens resultat
2000 samt föreslår att riksdagen fastställer
Riksbankens balansräkning och resultaträkning för
2000.
Den föreslagna dispositionen innebär att 28 200
miljoner kronor skall levereras in till statsverket,
varav 8 200 miljoner kronor som reguljär utdelning
och 20 000 miljoner kronor som extraordinär
utdelning. Vidare skall 7 901 miljoner kronor
överföras till dispositionsfonden och 15 792
miljoner kronor räknas av från
resultatutjämningsfonden.
Utskottet föreslår också att riksdagen genom ett
tillkännagivande skall uppmana riksbanksfullmäktige
att i anslutning till nästa års bokslut lägga fram
förslag om en extra inleverans i storleksordningen
20 miljarder kronor. Enligt utskottets mening kan en
inleverans av denna omfattning genomföras utan att
det inkräktar på Riksbankens möjligheter att
fullgöra sina penning- och valutapolitiska
åligganden. Den slutliga nivån på den extra
inleveransen bör prövas av fullmäktige mot bakgrund
av de omständigheter som då föreligger. Därmed torde
man ha uppnått en långsiktigt väl avvägd
konsolideringsnivå, och utskottet anser i det läget
att det inte är motiverat att ompröva de principer
för vinstdelning som Riksbanken tillämpat sedan
1988. De bör därför tills vidare behållas.
I betänkandet finns 6 reservationer och 2
särskilda yttranden.
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01:Fi202 av Karin Pilsäter och Lars Leijonborg (fp):
1. Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en
bestämmelse om offentliggörande, efter möjlighet till viss
fördröjning, av direktionens protokoll.
2. Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en
bestämmelse om offentliga utfrågningar i riksdagens
utskott.
2000/01:Fi203 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):
1. Riksdagen beslutar om ändring i riksbankslagen så att det
införs en föreskrift om rätt till utskottsutfrågning i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen beslutar om ändring i riksbankslagen så att det
införs regler om offentliggörande av direktionens
protokoll i enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag så att
Riksbankens ställning och ledningsorganisation återställs
till vad som gällde före den 1 januari 1999.
2000/01:Fi901 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till
ändring i berörda lagar så att stöldfärgade sedlar betraktas
som falska i enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Fi910 av Anders Sjölund (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om infärgade sedlar.
Utskottets överväganden
Utvärdering av penningpolitiken
1998-2000
Inledning
Den 1 januari 1999 fick Riksbanken en mer oberoende
ställning gentemot riksdag och regering.
Förändringarna innebar i korthet att riksdagen i
högre grad än tidigare delegerade utformningen av
penningpolitiken till Riksbanken. I riksbankslagen
(1988:1385) definieras målet för penningpolitiken
som att Riksbanken skall upprätthålla ett fast
penningvärde. Därutöver skall Riksbanken främja ett
säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken
skall självständigt arbeta mot dessa mål och vara
ansvarig inför riksdagen för sina handlingar. Den
nya lagstiftningen innebar också att en ny
ledningsstruktur för Riksbanken infördes. Riksbanken
leds sedan drygt två år tillbaka av en direktion med
sex heltidsanställda ledamöter som utses av
riksbanksfullmäktige.
I samband med behandlingen av Riksbankens
förvaltning våren 1999 (bet. 1998/99:FiU23) anförde
utskottet att det ökade oberoendet ökar behovet av
att i efterhand granska och utvärdera Riksbankens
penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje
år utföra en granskning av den förda
penningpolitiken i anslutning till utskottets
behandling av Riksbankens årsredovisning och
Riksdagens revisorers granskning av Riksbankens
verksamhet. Granskningen skall omfatta utvecklingen
under de gångna tre åren. Våren 1999 gjordes en
utvärdering som omfattade perioden 1996-1998 (bet.
1998/99:FiU23), och våren 2000 gjordes en
utvärdering för perioden 1997-1999 (1999/2000:
FiU23).
För att penningpolitiken skall kunna följas av
medborgarna och kunna utvärderas av både riksdagen
och andra intressenter krävs stor öppenhet med
information, statistik och analysinstrument. Som
utskottet konstaterat i de tidigare utvärderingarna
präglas den svenska riksbanken av en större öppenhet
än de flesta andra centralbanker. Riksbanken
offentliggör väsentlig information bl.a. i de s.k.
inflationsrapporter som publiceras fyra gånger per
år, i de protokoll från direktionens sammanträden
som offentliggörs med viss tidseftersläpning, i de
tal som direktionsledamöterna håller i olika
sammanhang och i de offentliga utfrågningar som
utskottet minst två gånger om året håller med
riksbankschefen. Protokollen från
direktionssammanträdena och de offentliga
utfrågningarna av riksbankschefen behandlas nedan av
utskottet. I samband därmed behandlas motionerna
Fi202 av Karin Pilsäter och Lars Leijonborg (fp) och
Fi203 av Gunnar Hökmark m.fl. (m). Vidare behandlas
under avsnittet Riksbankens ställning motion Fi213
av Gudrun Schyman m.fl. (v). Under avsnittet
Tillsättning av direktionsledamot granskar utskottet
den formella tillsättningen av Kristina Persson,
landshövding i Jämtlands län, som medlem i
Riksbankens direktion.
Låg inflation och hög tillväxt
Inflationen i Sverige har under de senaste åren
sjunkit kraftigt jämfört med de nivåer som rådde
under 1970-, 1980- och början av 1990-talet. Trots
en högre tillväxttakt än EU-genomsnittet och en lågt
värderad krona har den svenska inflationen de
senaste två åren legat under genomsnittet i EU.
Inflationen har tidvis också varit den lägsta bland
medlemsländerna. Under perioden 1998-2000 har den
svenska inflationstakten mätt med 12-månaderstal
varit lägst i EU under 12 månader. Under varje månad
under 2000 hade Storbritannien den lägsta
inflationstakten i EU, tätt följd av Sverige.
De senaste sju åren har Sveriges BNP ökat med i
genomsnitt omkring 3,2 % per år samtidigt som
inflationstakten mätt med konsumentprisindex (KPI)
varit i genomsnitt ca 1,3 % per år. Detta kan
jämföras med utvecklingen under 1970- och 1980-talen
då tillväxten i genomsnitt var 2,4 % respektive 2,0
% per år och inflationstakten i genomsnitt uppgick
till 8,6 % respektive 7,9 % per år.
Förväntningarna på inflationens utveckling bland
ekonomins olika aktörer - hushåll, företag,
finansmarknad och arbetsmarknadens parter - har
fallit kraftigt och har sedan mitten av 1990-talet
legat kring inflationsmålet och tidvis en bra bit
under målet. Trots den kraftigt ökade tillväxten och
den stigande sysselsättningen har även
löneökningarna de senaste åren varit måttliga och
inom ramen för vad som krävs för att inflationsmålet
skall klaras av.
Inflationsmålet
I januari 1993, två månader efter det att den fasta
växelkursen övergavs och kronan började flyta på den
internationella valutamarknaden, beslutade
riksbanksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i
operativa termer skulle formuleras som att
inflationen, mätt som KPI, skulle begränsas till 2 %
i årlig förändringstakt med ett toleransintervall på
( 1 procentenhet. Målet skulle vara symmetriskt, i
den meningen att Riksbanken skulle ta lika
allvarligt på en alltför låg som en alltför hög
inflation.
Orsaken till att KPI valdes till målvariabel var
bl.a. att måttet är välkänt hos allmänheten, att det
publiceras regelbundet med liten tidseftersläpning
och att KPI sällan revideras. KPI är också det
överlägset bredaste måttet av den privata
konsumtionen av varor och tjänster.
Som utskottet framhållit vid de tidigare
utvärderingarna har emellertid KPI en svaghet som
målvariabel genom att indexet kan påverkas av
tillfälliga faktorer som inte har någon bestående
effekt på inflationen eller
inflationsförväntningarna. En sådan viktig
tillfällig faktor, som i slutet av 1990-talet fick
ett ganska stort genomslag i KPI, är nedgången i
räntenivån. Räntefallet är ju dessutom bl.a. en
effekt av Riksbankens egna åtgärder. Andra
tillfälliga effekter som normalt inte påverkar
inflationsprocessen är förändringar i indirekta
skatter och subventioner. Enligt Statistiska
centralbyråns (SCB:s) och Riksbankens beräkningar
bidrog lägre räntekostnader för hushållen till att
minska KPI:s ökningstakt med i genomsnitt ca 0,7
procentenheter per år under perioden 1998-1999.
Under förra året var däremot bidraget från
ränteutvecklingen noll. Ändrade indirekta skatter
och subventioner har under de senaste åren påverkat
KPI i olika riktningar. Under 1998 bidrog de, bl.a.
till följd av saneringen av de offentliga
finanserna, till att höja KPI med 0,2 procentenheter
medan de under 1999 bidrog till att dämpa KPI med
drygt 0,3 procentenheter. I likhet med
räntekostnaderna var dock bidraget i fjol från
ändrade skatter och subventioner obefintligt.
Utskottet har vid de tidigare granskningarna gjort
bedömningen att det är rimligt att Riksbanken väljer
att bortse från sådana tillfälliga effekter i KPI
som inte påverkar den långsiktiga inflationen. Strax
efter sitt tillträde den 1 januari 1999 fastställde
den nya direktionen att inflationsmålet även i
fortsättningen skall vara definierat i termer av
KPI. Samtidigt gjordes ett tillägg till målet i den
meningen att direktionen angav att det finns två
skäl att avvika från målet. Det första skälet är om
KPI ett till två år framåt påverkas av tillfälliga
faktorer, som t.ex. förändringar i hushållens
räntekostnader eller förändringar av indirekta
skatter och subventioner, som inte bedöms få
varaktig inverkan på inflationen. Det andra skälet
är om inflationen ligger utanför målet och om en
snabb återgång till målet via stora
ränteförändringar får stora samhällsekonomiska
konsekvenser. Vid en sådan situation bör
uppfyllandet av målet i stället ske gradvis. I bägge
fallen skall Riksbanken i förväg ange hur stor
avvikelse som kan vara motiverad på ett till två års
sikt.
Under 1999 och 2000 har Riksbanken löpande hänvisat
till tillägget till målet. I inflationsrapporterna
och protokollen från mitten av 1999 meddelas att
direktionen i rådande läge bortser från tillfälliga
faktorer i utformningen av penningpolitiken eftersom
de inte bedöms få någon varaktig inverkan på
inflationen. I praktiken har det inneburit att
penningpolitiken under perioden baserats på en
bedömning av inflationen mätt med det underliggande
inflationsmåttet, UND1X (se definition av UND1X i
avsnitt nedan). Som redovisas nedan har dock
skillnaden mellan KPI och UND1X under 2000 varit i
stort sett obefintlig eftersom bidragen till
inflationen från tillfälliga faktorer under året
varit obetydliga.
Inflationen 1998-2000 enligt KPI och UND1X
Som framgår av tabell 1 har priserna mätt med
konsumentprisindex (KPI) ökat med i genomsnitt 0,7 %
per år under treårsperioden 1998-2000. I genomsnitt
steg KPI med 0,4 % 1998, 0,3 % 1999 och 1,3 % 2000.
Det innebär att inflationen mätt med KPI under
perioden underskridit Riksbankens inflationsmål på 2
%. Den har också legat under det s.k.
toleransintervallet på ± 1 %. Som framgår av diagram
1 har inflationstakten mätt enligt KPI inte någon
gång under perioden överstigit inflationsmålet.
Däremot har inflationen under ett flertal månader
legat under toleransintervallets nedre gräns.
Inflationstakten mätt enligt det underliggande
prismåttet UND1X, dvs. det inflationsmått som
Riksbanken under de senaste två åren använt som
målvariabel i penningpolitiken, bekräftar bilden av en
låg och relativt stabil svensk inflation. UND1X
definieras som KPI exklusive hushållens räntekostnader
för egnahem och direkta effekter av ändrade indirekta
skatter och subventioner. Enligt UND1X ökade priserna
med i genomsnitt 1,3 % per år under perioden 1998-2000
- 1,0 % 1998, 1,5 % 1999 och 1,4 % 2000. Sammantaget
innebär detta att UND1X under treårsperioden
understigit inflationsmålet på 2 %. I likhet med KPI
har UND1X inte heller överstigit inflationsmålet under
någon enskild månad. UND1X har dock i betydligt högre
utsträckning än KPI legat inom toleransintervallet.
Som tydligt framgår av bl.a. diagram 1 var
skillnaden i inflationstakt enligt KPI och UND1X
betydande under 1998 och 1999. Skillnaden förklaras
bl.a. av sjunkande räntekostnader, vilket fick
genomslag i KPI men inte i UND1X. I fjol däremot
utvecklades de bägge inflationsmåtten enligt samma
mönster. Skillnaden i inflation enligt de bägge måtten
var i stort sett obefintlig.
Diagram 1. Konsumentprisindex (KPI), index för underliggande
inflation (UND1X) och EU:s konsumentprisindex för Sverige (HIKP).
12-månaderstal
Källa: SCB, Riksbanken
Andra mått på inflationen
Mätt enligt det europeiska inflationsmåttet, HIKP, har
den svenska inflationen varit 1 % 1998, 0,6 % 1999 och
1,3 % 2000. Det ger ett genomsnitt för hela perioden
på 1 % per år, dvs. under inflationsmålet, men precis
på gränsen innanför toleransintervallet. HIKP är ett
mellan länderna harmoniserat inflationsindex som
utvecklats inom EU. HIKP används som målvariabel för
penningpolitiken av Europeiska centralbanken, ECB, och
har speciellt utformats för att fylla
stabiliseringspolitiska syften. Till skillnad från KPI
exkluderar HIKP räntekostnader för egnahem,
bostadsrättsavgifter, avgifter för viss hälso- och
sjukvård, fastighetsskatt, avskrivningar,
tomträttsavgäld och försäkringar för egnahem, del av
reparationer samt lotterier och tips.
Ett mått på den inhemskt genererade prisutvecklingen
som Riksbanken löpande använder i sin inflationsanalys
är UNDINHX. UNDINHX definieras som UND1X rensat för
förändringar i importpriserna. Enligt detta mått har
inflationen ökat med i genomsnitt 1,5 % per år under
perioden 1998-2000 - 1,8 % 1998, 1,8 % 1999 och 1 %
2000. I likhet med de övriga inflationsmåtten har
UNDINHX under den gångna treårsperioden understigit
inflationsmålet på 2 %, men UNDINHX har legat inom
toleransintervallet. Till skillnad från de övriga
inflationsmåtten sjönk dock inflationstakten relativt
kraftigt under 2000 enligt UNDINHX. Nedgången beror på
en mycket svag prisutveckling på svenskproducerade
varor och tjänster.
Reporäntan
Som framgår av tabell 2 kan utvecklingen av
Riksbankens styrränta, den s.k. reporäntan, under
perioden 1998-2000 grovt delas in i fyra delperioder.
Den första perioden sträcker sig från början av 1998
till mitten av 1998 då reporäntan låg stilla efter en
höjning i slutet av 1997 på 0,25 procentenheter. Den
andra perioden omfattar tiden från mitten av 1998 till
första kvartalet 1999, då Riksbanken successivt sänkte
reporäntan med knappt 1,5 procentenheter, från 4,35 %
till 2,9 %, till följd av bl.a. svagare
inflationstryck och sämre tillväxtutsikter i spåren av
Asienkrisen. Från april 1999 till senhösten 1999 låg
reporäntan ånyo stilla på 2,9 %. I november 1999
påbörjades en period av räntehöjningar då reporäntan
sammanlagt höjdes med 1,1 procentenheter. Den senaste
höjningen gjordes vid mitten av december i fjol då
reporäntan justerades upp med 0,25 procentenheter till
4 %. Omläggningen av penningpolitiken i slutet av 1999
och under första delen av 2000 förklaras framför allt
av den allt starkare konjunkturen i både Sverige och
internationellt och av att Riksbanken i slutet av 1999
och under 2000 bedömde att inflationen på två års sikt
något skulle överstiga inflationsmålet.
Trots räntehöjningarna sedan slutet av 1999 är den
svenska reporäntan den lägsta i EU och en av de lägsta
bland länderna i OECD-området. Vid mitten av april
2001 låg styrräntan i USA, efter den amerikanska
centralbanken Federal Reserves sänkningar under första
tertialet, på 4,5 %. I euroområdet låg styrräntan vid
samma tidpunkt på 4,75 %.
Tabell 2. Riksbankens reporänta 1998-2000
------------------------------------------
Datum Förändring Nivå efter
Vid sitt sammanträde den 6 december 2000
beslutade direktionen att den s.k.
räntekorridoren, dvs. Riksbankens in- och
utlåningsräntor inte längre skall vara ett
signalinstrument för Riksbanken. Enligt
direktionens beslut saknas behov av att
signalera den långsiktiga inriktningen av
penningpolitiken via korridoren. In- och
utlåningsräntan skall i framtiden i stället
ligga symmetriskt kring reporäntan och ändras
när reporäntan ändras. I början av april låg in-
och utlåningsräntan på 3,25 % respektive 4,75 %,
dvs. 0,75 procentenheter under respektive över
reporäntan.
Kronan
Efter en kort period av starkare krona under
våren 1998 försvagades kronan kraftigt under
hösten och vintern 1998 när den internationella
oron på finansmarknaderna tilltog på grund av
bl.a. Rysslands betalningsinställelse av den
inhemska statsskulden och kollapsen i den
amerikanska hedgefonden, Long Term Capital
Management (LTCM). I början av 1999, när
euroländernas valutor låstes mot euron, låg
kronans värde, mätt enligt det s.k. TCW-indexet,
på ett indexvärde på omkring 130 (ju högre värde
på TCW-index, desto svagare krona). Under våren
1999 minskade den finansiella oron i takt med
att farhågorna om en djup internationell nedgång
avtog, och kronan stärktes relativt kraftigt.
Efter att ha varit relativt stabil från sommaren
1999 till sommaren 2000 sjönk den svenska
kronans värde på den internationella
valutamarknaden kraftigt under sensommaren och
hösten/vintern 2000. Som framgår av diagram 2
har försvagningen fortsatt under inledningen av
2001. En del av kronans försämrade värde kan
förklaras av eurons fall mot USA-dollarn. Kronan
är på den internationella valutamarknaden
relativt intimt sammankopplad med euron och när
eurons värde sjunker mot dollarn försvagas också
kronan mot dollarn. Som framgår av diagram 3 har
kronan sedan senhösten 2000 även försvagats mot
euron. Som orsaker till den utvecklingen brukar
anges nedgången på Stockholmsbörsen, stora köp
av utländska tillgångar i samband med starten av
premiepensionssystemet, en ökad skillnad mellan
den svenska reporäntan och euroräntan och en
svagare svensk utrikeshandel. Kronans värde mot
euron steg kraftigt efter EMU:s bildande den 1
januari 1999, från en kurs på 9,49 kronor per
euro i slutet av 1998 till som lägst 8,10 våren
2000. Sedan dess har euron stadigt stärkts mot
kronan till en kurs på mellan 9,00 och 9,10 vid
mitten av april 2001.
Diagram 2. Kronans värde enligt TCW-index perioden
1998-2000
Källa: Riksbanken
Mätt enligt TCW-index låg kronans värde i början
av april 2001 (någon vecka efter det att
företaget Ericsson varnat för en svagare
vinstutveckling under första kvartalet) på ett
indexvärde på omkring 134. Tidvis låg index på
drygt 135. Det är det högsta index som noterats
sedan sommaren 1995, då kronan nådde sin lägsta
nivå sedan den fasta växelkursen släpptes i
november 1992. Vid mitten av april hade kronan
stärkts något, efter nedgången i början av
månaden.
Diagram 3. Kronans kurs mot euro och USA-dollar
Källa: Riksbanken
I Riksbankens inflationsrapport från mars 2001
redovisas en jämförelse mellan kronans och andra
valutors volatilitet på den internationella
valutamarknaden, dvs. hur mycket värdet på
respektive valuta svänger eller varierar.
Riksbankens slutsats är att svängningarna i
kronans värde under de senaste två åren, från
januari 1999 till januari 2001, varit
förhållandevis små i ett historiskt perspektiv.
Samtidigt har svängningarna inte varit
anmärkningsvärt stora i jämförelse med
svängningarna i valutor i länder som i likhet
med Sverige har en rörlig växelkurs. Den svenska
kronans svängningar har dessutom varit betydligt
mindre än eurons, vars svängningar ökat kraftigt
sedan starten i januari 1999.
Inflationen, inflationsprognoserna och
penningpolitiken för 2000
Nedan görs en översiktlig genomgång av ekonomin,
penningpolitiken, inflationen och
inflationsprognoserna för 2000. Genomgången har
som utgångspunkt att det kan ta omkring ett till
två år innan penningpolitiska åtgärder får fullt
genomslag i ekonomin och på inflationen.
Speciellt intressant blir då de överväganden, de
prognoser som gjorts och de åtgärder som
vidtagits under 1998 och 1999.
Bedömningar av 2000 gjorda 1998
I början av 1998 börjar effekterna av
Asienkrisen som tog fart under sensommaren 1997
att synas alltmer. Det internationella
pristrycket försvagas och räntorna i både
Sverige och omvärlden sjunker. Den reala
ekonomin i både Sverige och övriga
industriländer är emellertid fortfarande ganska
opåverkad. Uppgången i den svenska
industrikonjunkturen som påbörjades under första
halvan av 1997 fortsätter. Företagens
produktions- och ordertillväxt betecknas som god
i Konjunkturinstitutets (KI:s) barometrar från
inledningen av 1998. Även hushållens konsumtion
utvecklas gynnsamt samtidigt som inflationstalen
sjunker under våren.
I inflationsrapporten från mars 1998 skriver
Riksbanken ned sin prognos över framför allt
inflationen under de kommande två åren. BNP
bedöms stiga med ca 3 % 1999 och tillväxten
förväntas bli god även under 2000. KPI väntas nu
stiga till 2,1 % i december 1999 och mars 2000
(räknat som tolvmånaderstal). Det är en
nedjustering med 0,4 procentenheter jämfört med
bedömningen i december 1997 då Riksbanken höjde
reporäntan med 0,25 procentenheter. UND1X bedöms
nu stiga till 2,3 % i slutet av 1999 och 2,6 % i
mars 2000, vilket kan jämföras med 2,5-3 % i
inflationsrapporten från december 1997. Enligt
Riksbanken är också risken stor för att
Asienkrisens återverkningar på den
internationella och svenska konjunkturen kan bli
betydligt mer omfattande än vad som bedöms i
huvudscenariot.
Under senvåren och sommaren 1998 börjar
industrin känna av Asienkrisen alltmer.
Produktion och orderingång utvecklas inte som
förväntat. Den inhemska konsumtionen fortsätter
emellertid att stiga.
I inflationsrapporten från juni 1998
konstaterar Riksbanken att inflationen
utvecklats svagare än väntat bl.a. på grund av
lägre importpriser i Asienkrisens spår. Detta i
kombination med sänkta indirekta skatter som
bl.a. presenterades i den ekonomiska
vårpropositionen 1998 gör att prognosen för
inflationen de kommande två åren sänks kraftigt.
KPI väntas nu stiga till 1,6 % i juni 2000
(räknat som tolvmånaderstal). Den underliggande
inflationen bedöms nu öka med 1,8 % i juni 2000.
Riksbanken räknar också med att det kommer att
finnas överkapacitet i ekonomin under de
kommande två åren, bl.a. på grund av en stigande
produktivitet i näringslivet. I början av juni
1998 sänker Riksbanken reporäntan med 0,25
procentenheter.
Diagram 3. Riksbankens prognoser i
inflationsrapporterna över KPI 2000 jämfört med
utfallet (årsgenomsnitt)
Källa: Riksbanken
Under hösten utvidgas Asienkrisen till Ryssland
och andra tillväxtområden, vilket ökar
osäkerheten på de internationella
finansmarknaderna. Oron förstärks kraftigt av
kollapsen i den amerikanska hedgefonden LTCM.
Kronan försvagas relativt kraftigt och
industrikonjunkturen försämras. På hemmaplan
fortsätter emellertid efterfrågan att utvecklas
väl trots den finansiella oron. Hushållens
företroende för den ekonomiska utvecklingen är
fortsatt högt.
I inflationsrapporten från september skriver
Riksbanken upp inflationsprognosen något bl.a.
med motiveringen att aktiviteten i den svenska
ekonomin stiger. KPI väntas nu ligga på 1,9 % i
september 2000 (tolvmånaderstal) och UND1X på
2,0 % vid samma tidpunkt.
I rapporten från december 1998 justeras
emellertid både inflations- och
tillväxtbedömningen nedåt ganska kraftigt.
Riksbanken räknar nu med att BNP stiger med ca
2,5 % 2000, jämfört med en prognos på omkring 3
% i de inflationsrapporter som publicerats
tidigare under 1998. Inga kapacitetsproblem
väntas uppstå i ekonomin under de kommande två
åren. KPI bedöms uppgå till 1,4 % i december
2000 och 1,2 % räknat som genomsnitt under 2000.
Nedjusteringen beror på den svagare
konjunkturutvecklingen men också på de
förändringar i indirekta skatter och
subventioner som presenteras i regeringens
budgetproposition för 1999.
Under november och december sänker Riksbanken
reporäntan vid tre tillfällen med sammanlagt 0,7
procentenheter, till en nivå i slutet av
december på 3,4 %.
Bedömningar av 2000 gjorda 1999
Även inledningen av 1999 präglas av Asienkrisens
följder. Aktiviteten i den internationella
ekonomin avtar och den svenska
industrikonjunkturen försämras ytterligare,
enligt KI:s barometrar.
I inflationsrapporten från mars konstaterar
Riksbanken att förutsättningarna för den svenska
tillväxten fortfarande är goda, men att
avmattningen i världsekonomin ger en lägre
tillväxt och ett svagare både svenskt och
internationellt inflationstryck. Som framgår av
diagrammen 3, 4 och 5 räknar Riksbanken med att
BNP stiger med ungefär 2,5 % 2000 och att
inflationen mätt enligt KPI i genomsnitt ökar
med 1 % och att UND1X stiger med 1,8 %.
Riksbanken gör också bedömningen att det, trots
en ganska god tillväxt, på två års sikt kommer
att finnas kvar lediga resurser i den svenska
ekonomin. Det s.k. produktionsgapet kommer
sannolikt inte att slutas. Det finns, enligt
Riksbanken, också en risk för att inflationen
blir ännu lägre än i huvudscenariet till följd
av den svagare internationella utvecklingen. Den
nya direktionen i Riksbanken, som tillträdde den
1 januari 1999, drar slutsatsen att den
underliggande inflationen, UND1X, på två års
sikt något kommer att underskrida Riksbankens
inflationsmål.
Under februari och mars sänker Riksbanken
reporäntan med ytterligare 0,5 procentenheter,
till en nivå på 2,9 %. Vid ett möte i slutet av
april beslutar direktionen att hålla reporäntan
oförändrad på 2,9 %. En ledamot av direktionen
reserverar sig mot beslutet och menar att
reporäntan bör sänkas med 0,25 procentenheter
eftersom inflationen på två års sikt kommer att
underskrida inflationsmålet.
Diagram 4. Riksbankens prognoser i
inflationsrapporterna över UND1X 2000 jämfört med
utfallet (årsgenomsnitt)
Källa: Riksbanken
Under senvåren kommer tydliga signaler om en
förbättrad internationell konjunktur. I USA
fortsätter den ekonomiska aktiviteten att öka,
trots utbredda förväntningar om motsatsen. Från
Japan och flertalet övriga länder i Sydostasien
kommer flera tecken på återhämtning. Även den
svenska industrikonjunkturen förstärks, och
sysselsättningen fortsätter att öka efter
uppgången under 1998. De internationella
obligationsräntorna stiger kraftigt, vilket är
en ytterligare signal om ökad aktivitet i
världsekonomin.
I inflationsrapporten från juni skriver
Riksbanken upp tillväxtprognosen för 2000 med
0,5 procentenheter till en uppgång i BNP på 3 %.
Däremot justeras inte inflationsbedömningen utan
KPI och UND1X bedöms i likhet med i
marsrapporten uppgå till i genomsnitt 1,0 %
respektive 1,8 % under 2000. Riksbanken
konstaterar dock att risken för en djup och
långvarig internationell nedgång minskat. För
första gången i en inflationsrapport anges också
att Riksbankens penningpolitik för tillfället
baseras på en bedömning av utvecklingen i den
underliggande inflationen, UND1X. Direktionen
räknar med att UND1X kommer att underskrida
inflationsmålet på två års sikt. Reporäntan
lämnas oförändrad på 2,9 %.
Diagram 5. Riksbankens prognoser i
inflationsrapporterna över BNP 2000 jämfört med
utfallet
Källa: Riksbanken
Uppgången i den internationella konjunkturen
förstärks ytterligare under sommaren och hösten.
Såväl svenska som internationella prognosmakare
skriver kraftigt upp sina prognoser för
utvecklingen under både 1999 och 2000.
I inflationsrapporten från oktober reviderar
även Riksbanken sina bedömningar. Till följd av
den ljusare internationella konjunkturen och den
starka inhemska efterfrågan och den kraftigt
stigande sysselsättningen bedöms BNP nu stiga
med 3,8 % 2000. Riksbanken konstaterar också att
det fortfarande finns lediga resurser i den
svenska ekonomin, men att dessa kommer att tas i
anspråk i en snabbare takt än vad som tidigare
antagits. Den starkare konjunkturen ökar
inflationstrycket i ekonomin, men enligt
Riksbanken är den s.k. utväxlingen mellan
tillväxt och inflation lägre än vad man tidigare
räknat med. KPI väntas nu stiga med 1,1 % under
2000 medan UND1X bedöms öka med 1,8 %, dvs.
samma prognos som gjordes i både mars- och
junirapporterna. Den största risken bedöms vara
att bristerna på arbetsmarknaden blir mer
markerade, vilket skulle kunna leda till högre
löneökningar och ett ökat inflationstryck.
Direktionens slutsats i anslutning till
oktoberrapporten är att UND1X, vid oförändrad
reporänta, kommer att marginellt överstiga
inflationsmålet på två års sikt. Reporäntan
lämnas emellertid oförändrad på 2,9 %. Av
direktionens protokoll framgår att två
direktionsledamöter reserverar sig mot beslutet
och anför att reporäntan bör höjas med 0,25
procentenheter. Den ena av ledamöterna
reserverar sig också mot inflationsbedömningen i
inflationsrapporten och anför att inflationen
blir högre än vad som antas i huvudscenariet.
Direktionen beslutar dock vid ett möte i
november att höja reporäntan med 0,35
procentenheter till en nivå på 3,25 %. En
ledamot reserverar sig mot höjningen och anför
att reporäntan bör hållas kvar på 2,9 %. Enligt
ledamoten bör en höjning anstå tills det finns
tydliga tecken på att inflationsmålet riskerar
att överskridas.
Både de svenska och internationella
konjunkturutsikterna fortsätter att förbättras i
slutet av 1999 och inledningen av 2000.
Industrikonjunkturen förstärks och den inhemska
efterfrågan tilltar. I inflationsrapporten från
december gör Riksbanken några marginella
justeringar av inflationsprognoserna, bl.a. höjs
KPI-inflationen till en uppgång på i genomsnitt
1,4 % under 2000. Anledning är bl.a. högre
räntekostnader. Vidare höjs bedömningen av UND1X
utveckling på två års sikt. Med beaktande av
risken för en högre inflation förväntar sig
Riksbanken att UND1X något överstiger
inflationsmålet i slutet av 2001. Direktionen
beslutar dock att hålla reporäntan oförändrad
efter höjningen i november. Av direktionens
protokoll framgår att en ledamot av direktionen
reserverar sig mot inflationsrapportens
prognoser och anför att inflationen på ett och
två års sikt blir högre än vad som antas i
huvudscenariet.
I februari 2000 höjer Riksbanken reporäntan med
ytterligare 0,5 procentenheter till en nivå på
3,75 %.
Under inledningen av 2000 justerar Riksbanken
upp BNP-prognoserna för 2000 ytterligare
samtidigt som inflationsprognoserna revideras
ned något bl.a. med motiveringen att lönerna
ökar långsammare och produktiviteten stiger
snabbare än vad som tidigare antagits.
Riksbanken gör emellertid bedömningen att
inflationen överstiger målet på två års sikt.
Riksbanken lämnar emellertid reporäntan
oförändrad fram till december 2000, då den höjs
med 0,25 procentenheter till 4 %. Vid utskottets
offentliga utfrågning av riksbankschefen
tisdagen den 27 mars 2001 kallar riksbankschefen
decemberhöjningen för en försiktighetsåtgärd.
Under 2000 avlämnas sju reservationer mot
direktionens penningpolitiska beslut. En ledamot
står för sex av de sju reservationerna.
Ledamoten reserverar sig vid de
direktionssammanträden som äger rum från mars
2000 till november 2000. Vid dessa sex
sammanträden anför ledamoten att inflationen
kommer att utvecklas starkare än i Riksbankens
huvudscenario och menar att reporäntan bör höjas
med 0,5 procentenheter. En ledamot reserverar
sig mot direktionens beslut i december 2000 att
höja reporäntan med 0,25 procentenheter.
Ledamoten delar inte inflationsrapportens
bedömning att riskerna för högre inflation är
större än riskerna för lägre inflation. Enligt
ledamoten talar i stället nyinkommen information
om en svagare konjunktur för att riskbilden är
symmetrisk. Detta innebär, enligt ledamoten, att
reporäntan bör lämnas oförändrad på 3,75 %.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att den svenska
inflationen under de senaste tre åren varit låg
och en av de lägsta i den industrialiserade
världen, trots den historiskt höga svenska
tillväxten och en kraftigt ökad sysselsättning.
Inflationsförväntningarna hos de olika aktörerna
i samhällsekonomin har stabilt legat kring och
tidvis under inflationsmålet. Utskottet noterar
också att de viktigaste måtten på inflationen -
konsumentprisindex, KPI, och index över den
underliggande inflationen, UND1X - mot slutet av
den undersökta perioden legat på i stort sett
samma nivå, efter att under en följd av år ha
uppvisat relativt stora skillnader.
Enligt utskottets mening är den låga och stabila
inflationsnivån till stor del en följd av de
samlade effekterna av penning- och
finanspolitiken. Trovärdigheten för
låginflationspolitiken och Riksbankens
inflationsmål har ökat starkt. Detta är enligt
utskottets mening en viktig förutsättning för en
fortsatt god prisstabilitet i den svenska
ekonomin.
Vid en genomgång av de enskilda åren under
perioden 1998-2000 kan utskottet i efterhand
konstatera att Riksbanken i slutet av 1997 och
början av 1998 överskattade inflationen under
2000. I början av 1998 bedömde Riksbanken att
inflationen, mätt enligt både KPI och UND1X, i
inledningen av 2000 skulle överstiga
inflationsmålet på 2 % med några tiondelar. Som
redovisades ovan steg KPI med i genomsnitt 1,3 %
medan UND1X i genomsnitt gick upp med 1,4 %.
Detta berodde bl.a. på att den internationella
prisutvecklingen till följd av Asienkrisen blev
betydligt svagare än vad Riksbanken förväntade
sig i slutet av 1997 och början av 1998. Vidare
ökade produktiviteten mer och lönekostnaderna i
ekonomin steg långsammare än vad banken räknade
med vid prognostillfället. Utskottet kan dock
också konstatera att Riksbankens bedömningar i
början av 1998 delades av de flesta övriga
prognosmakare, såväl utländska som svenska. Till
exempel räknade de svenska storbankerna i
inledningen av 1998 i genomsnitt med att KPI-
inflationen under 2000 skulle stiga med omkring
2,2 %.
Samtidigt visar det sig att både Riksbanken
och övriga bedömare i början av 1998
underskattade tillväxttakten i den svenska
ekonomin under 1999 och 2000. Det tyder, enligt
utskottets mening, på att de prognoser som
gjordes i början av 1998 byggde på en
överskattning av tillväxtens effekter på
inflationen.
Utskottet kan i likhet med förra årets
utvärdering av penningpolitiken konstatera att
inflationsbenägenheten i den svenska ekonomin
har minskat under senare delen av 1990-talet.
Det verkliga utfallet i inflationen har ofta
blivit lägre än vad Riksbanken och andra
prognosmakare räknat med, bl.a. beroende på
avregleringarna av olika branscher och ett
allmänt ökat konkurrenstryck i ekonomin samt att
inflationsförväntningarna bland ekonomins olika
aktörer sjunkit kraftigt. Det faktum att den
svenska ekonomin under de senaste tre åren vuxit
kraftigt utan att inflationen stigit är
ytterligare en signal som tyder på att
inflationsbenägenheten minskat. Eventuellt kan
också effekter av den s.k. nya ekonomin - dvs.
en högre produktivitet i ekonomin till följd av
bl.a. informationstekniken och därmed också en
högre möjlig tillväxt utan stigande inflation -
ha bidragit till ett nytt inflationsmönster.
Utskottet konstaterar att Riksbanken i
inflationsrapporterna, protokollen och talen
under perioden 1998-2000 löpande utvärderat och
diskuterat inflationsbenägenheten i ekonomin och
beslutsunderlaget för penningpolitiken. I t.ex.
inflationsrapporten från oktober 1999 justerades
också den s.k. utväxlingen mellan tillväxt och
inflation ned.
I takt med att de internationella
tillväxtutsikterna försämrades under våren 1998
justerade Riksbanken kraftigt ned sina
inflationsprognoser. Utskottet kan i efterhand
konstatera att de prognoser (inklusive
bedömningarna av riskerna för att inflationen
skulle bli högre eller lägre än prognosen) över
inflationens utveckling under 2000 som
Riksbanken gjorde från andra halvan av 1998,
under 1999 och även under 2000 stämmer relativt
väl med vad som sedan blev utfallet.
Fördelningen av Riksbankens vinst
och frågan om ansvarsfrihet för
fullmäktige och direktionen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att
riksbanksfullmäktige och Riksbankens
direktion beviljas ansvarsfrihet för sin
förvaltning av Riksbanken under 2000.
Utskottet föreslår också att riksdagen
fastställer Riksbankens balans- och
resultaträkningar samt godkänner
fullmäktiges förslag till disposition av
2000 års resultat. Det innebär att
Riksbanken skall leverera in 28,2
miljarder kronor till statsverket, varav
8,2 miljarder kronor som reguljär
utdelning och 20,0 miljarder kronor i
form av en engångsutdelning.
En i sammanhanget väckt motion
avstyrks.
Fullmäktiges förslag till disposition av
2000 års resultat
I sitt förslag till disposition av 2000 års
resultat föreslår riksbanksfullmäktige dels att
8,2 miljarder kronor skall levereras in till
statsverket i enlighet med tidigare fastställda
riktlinjer, dels att Riksbanken därutöver skall
göra en engångsutdelning på 20 miljarder kronor.
Riktlinjer för Riksbankens inleveranser
till staten
Riksbankens resultat har under senare år
disponerats enligt riktlinjer som fullmäktige
lade fast i anslutning till 1988 års bokslut.
Riktlinjerna, som godkänts av riksdagen, innebär
förenklat uttryckt att Riksbanken varje år skall
leverera in 80 % av sitt överskott till staten
medan resterande 20 % skall användas för att
bygga upp det egna kapitalet. Mer preciserat har
riktlinjerna följande innebörd:
- Inleveranserna till statsverket skall varje år
motsvara 80 % av de fem senaste årens
genomsnittliga resultat före
bokslutsdispositioner. Det inlevererade
beloppet skall avrundas till jämnt 100-tal
miljoner kronor.
- Till dispositionsfonden skall årligen avsättas
10 % av samma genomsnittliga resultat. Sådana
avsättningar till dispositionsfonden skall dock
bara göras i den mån årets resultat överstiger
den beräknade inleveransen till staten.
- Återstoden av årets resultat före
bokslutsdispositioner skall föras till/från en
resultatutjämningsfond.
- Den ökning eller minskning av årets resultat
som en eventuell ned- eller uppskrivning av
kronans värde gav upphov till skulle enligt de
ursprungliga riktlinjerna räknas bort från det
årsgenomsnitt som ligger till grund för
inleveranserna till statsverket. Vid en av
fullmäktige beslutad devalvering eller
revalvering skulle i stället dispositionsfonden
utnyttjas.
Riktlinjerna kom i denna form att tillämpas fram
t.o.m. 1992 års bokslut. Efter det att kronan
släppts fri modifierade emellertid fullmäktige
den fjärde punkten, och fr.o.m. 1993 års bokslut
har gällt att underlaget för inleveranserna
skall utgöras av de fem senaste årens
genomsnittliga resultat före
bokslutsdispositioner exklusive effekten av
varje valutakursförändring. Försvagas kronan
kommer Riksbankens utländska tillgångar att öka
i värde mätt i kronor, och en sådan
värdestegring skall enligt riktlinjerna räknas
bort när man fastställer underlaget för
inleveranserna till staten. Omvänt gäller att en
förstärkning av kronans värde leder till att
beräkningsunderlaget för inleveranserna ökar.
Varje förändring av kronkursen får därmed
genomslag på inleveranserna.
I 1999 års bokslut har riktlinjerna
modifierats i ytterligare ett avseende.
Riksbankens guldinnehav marknadsvärderas sedan
1998 års bokslut, och den orealiserade
värdestegring som under 1999 och 2000 uppkommit
på marknadsvärdet av detta innehav har i
praktiken behandlats som en valutakurseffekt. I
och med det utgörs underlaget för inleveranserna
numera av de fem senaste årens genomsnittliga
resultat före bokslutsdispositioner med
valutakurseffekten och guldvärdeseffekten
borträknade.
Beräkningen av årets inleverans till
statsverket
Fullmäktiges förslag innebär att överskottet och
engångsutdelningen disponeras på följande sätt.
Riksbankens resultat för 2000 uppgår före
bokslutsdispositioner till 20 309 miljoner
kronor. Från detta överskott har fullmäktige i
enlighet med de tidigare återgivna riktlinjerna
räknat bort dels bokförda valutakursvinster,
vilka uppgår till 6 224 miljoner kronor, dels
bokförda guldprisvinster, som är uppförda med
654 miljoner kronor. Båda dessa belopp har i
stället förts till dispositionsfonden.
Resultatet före bokslutsdispositioner men
exklusive valutakurseffekter och omvärderingen
av guldtillgångarna uppgår därmed till
(20 309-6 224-654=) 13 431 miljoner kronor.
Detta resultat skall tillsammans med de fyra
närmast föregående årens motsvarande resultat
ligga till grund för beräkningen av inleveransen
och föreslås bli fördelat på så sätt att:
- en post motsvarande 80 % av de fem senaste
årens genomsnittliga resultat före
bokslutsdispositioner (avrundad till närmast
100-tal mkr) levereras in till statsverket,
- en post motsvarande 10 % av samma underlag
sätts av till dispositionsfonden,
- en extraordinär utdelning på 20 miljarder
kronor levereras in till statsverket,
- resterande belopp, som är negativt, tas från
resultatutjämningsfonden.
De fem senaste årens genomsnittliga resultat
före bokslutsdispositioner uppgår till 10 228
miljoner kronor och 80 % härav, eller avrundat
8 200 miljoner kronor, skall levereras in till
statsverket. Eftersom inleveransen är mindre än
årets resultat skall ett belopp motsvarande 10 %
av samma genomsnittsresultat, eller 1 023
miljoner kronor, sättas av till
dispositionsfonden. Resterande belopp av årets
resultat, 4 208 miljoner kronor, skulle normalt
ha förts till resultatutjämningsfonden och där
bidragit till att förstärka det egna kapitalet.
Nu föreslår emellertid fullmäktige att en
engångsutdelning på 20 000 miljoner kronor skall
göras, och för att kunna leverera in detta
belopp behöver Riksbanken i stället utnyttja
resultatutjämningsfonden och från den föra
15 792 miljoner kronor.
I sammandrag innebär detta följande för 2000
års resultat:
Resultat före bokslutsdispositioner 20 309
mkr
Reguljär inleverans till statsverket (80 % av
genomsnittsvinsten) -8 200
mkr
Engångsvis gjord inleverans till statsverket-20
000 mkr
Avsättning till dispositionsfond (10 % av
snittvinsten) -1 023 mkr
- dito (motsv. valutakurseffekten)-6 224 mkr
- dito (motsv. guldvärdeeffekten) -654 mkr-7
901 mkr
Avräkning från resultatutjämningsfond -15 792
mkr
De föreslagna åtgärderna leder således till att
dispositionsfonden ökar med 7,9 miljarder kronor
samtidigt som resultatutjämningsfonden minskar
med 15,8 miljarder kronor. Det innebär alltså
att Riksbankens eget kapital minskar med
(7,9-15,8 =) 7,9 miljarder kronor.
Riksdagens revisorers granskning
Riksdagens revisorer har med stöd av anlitad
expertis från revisionsbyrån KPMG granskat
Riksbankens verksamhet under 2000. Revisorerna
tillstyrker att fullmäktige och direktionen
beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under
detta år. De tillstyrker också att balans- och
resultaträkningarna för 2000 fastställs.
Motionen
I motion Fi15 föreslår Bengt-Ola Ryttar (s) att
ytterligare 20 miljarder kronor skall levereras
in till statsverket (yrkande 1) samt att frågan
om Riksbankens inleveranser skall utredas
utifrån de förutsättningar som råder i dag
(yrkande 2). Enligt motionären är det uppenbart
att Riksbanken med nuvarande riksbankslag och i
avsaknad av växelkursmål inte är i behov av de
dryga 200 miljarder kronor som man nu
disponerar.
Finansutskottets ställningstagande
Motionären föreslår att ytterligare 20 miljarder
kronor skall levereras in till statsverket, dvs.
sammanlagt 48,2 miljarder kronor. Förslaget
motiveras med att Riksbanken inte behöver en
balansomslutning på drygt 200 miljarder kronor.
Enligt utskottets mening kan det finnas skäl att
diskutera Riksbankens konsolideringsbehov, och
utskottet återkommer också till denna fråga i
efterföljande avsnitt av betänkandet. Utskottet
har emellertid vid sin granskning av Riksbankens
verksamhet och resultat inte funnit anledning
att frångå fullmäktiges enhälligt framlagda
förslag till vinstdisposition, som ju redan i
sig innefattar en betydande engångsöverföring.
Utskottet ser heller inte anledning att föreslå
att man nu skall utreda de tillämpade
riktlinjerna för vinstdisposition.
Finansutskottet avstyrker därför motion Fi15.
Finansutskottet har alltså inget att invända
mot fullmäktiges förslag till disposition av
2000 års resultat. Liksom Riksdagens revisorer
tillstyrker utskottet också att riksdagen
fastställer de balans- och resultaträkningar för
2000 som finns intagna i Riksbankens
årsredovisning. Balansräkningen och
resultaträkningen återges också som bilagor till
detta betänkande.
Riksbanksfullmäktige uppger att
engångsutdelningen på 20 miljarder kronor i
huvudsak skulle kunna ske genom att den inhemska
värdepappersportföljen avvecklas samtidigt som
det egna kapitalet minskas genom en extra
utdelning till staten. Även i detta avseende
tillstyrker utskottet fullmäktiges förslag.
Utskottet har vid sin granskning av
Riksbankens verksamhet under 2000 inte heller i
övrigt funnit något som motiverar att bankens
ledning inte beviljas ansvarsfrihet. I likhet
med Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet
därför att Riksbanksfullmäktige och Riksbankens
direktion beviljas ansvarsfrihet för sin
förvaltning under 2000.
Sammanfattningsvis föreslår utskottet:
- att Riksbanksfullmäktige beviljas
ansvarsfrihet för sin förvaltning under 2000,
- att Riksbankens direktion beviljas
ansvarsfrihet för sin förvaltning under 2000,
- att balans- och resultaträkningarna för 2000
fastställs,
- att 2000 års resultat fördelas på så sätt att
8 200 miljoner kronor levereras in till
statsverket i enlighet med de fastlagda
riktlinjerna, att statsverket tillförs
ytterligare 20 000 miljoner kronor i form av en
extraordinär utdelning, att 7 901 miljoner
kronor sätts av till dispositionsfonden och att
15 792 miljoner kronor förs från
resultatutjämningsfonden,
- att den extraordinära utdelningen i huvudsak
ges formen av en överföring av värdepapper samt
- att motion Fi15 avslås.
Riksbankens konsolideringsbehov
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att nuvarande
principer för Riksbankens inleveranser
tills vidare behålls och att riksdagen
genom ett tillkännagivande uppmanar
riksbanksfullmäktige att i anslutning
till nästa års bokslut lägga fram förslag
om en extra inleverans i
storleksordningen 20 miljarder kronor.
Enligt utskottets mening kan en
inleverans av denna omfattning genomföras
utan att det inkräktar på Riksbankens
möjligheter att fullgöra sina penning-
och valutapolitiska åligganden. Den
slutliga nivån på den extra inleveransen
bör prövas av fullmäktige mot bakgrund av
de omständigheter som då föreligger.
Jämför reservation 2 (m, kd, c och fp).
Bakgrund
När finansutskottet för ett år sedan behandlade
fullmäktiges förslag till disposition av 1999
års resultat, delade utskottet fullmäktiges
uppfattning att Riksbanken bör ha ett eget
kapital som säkerställer stabila inleveranser
och som ger banken möjlighet att möta kraftiga
fluktuationer i resultatet. De tillämpade
riktlinjerna hade som fullmäktige framhöll
inneburit att staten fått en jämn inleverans av
överskottsmedel, vilket utskottet fann
värdefullt. De hade emellertid också resulterat
i att Riksbanken i betydande grad kunnat
konsolidera sitt eget kapital. Bortsett från en
bokföringsmässig effekt av marknadsvärderingen
av guldinnehavet hade det egna kapitalet ökat
realt med närmare 30 %. Riksbanken hade dessutom
under åren 1995-1997 avvecklat en inom linjen
redovisad terminsskuld i utländsk valuta på
145,0 miljarder kronor. Utskottet noterade att
Riksbanken i sin analys kommit fram till att
banken var väl konsoliderad och att man inte
fann det nödvändigt med någon ytterligare
konsolidering. Å andra sidan, påpekade
utskottet, förde Riksbanken inte något
resonemang om vilken nivå det egna kapitalet bör
ligga på i dagens situation och i en framtida
situation med eventuellt andra
växelkursarrangemang. Ej heller kommenterades
närmare i vad mån de tillämpade principerna
eventuellt kunde komma att leda till att det
egna kapitalet inte bara hålls realt oförändrat
utan också fortsätter att växa i reala termer.
Med tanke på att dessa principer tillkommit i
ett läge när det rådde andra förutsättningar för
penning- och valutapolitiken ansåg utskottet att
det inte var självklart att de också borde gälla
i framtiden.
Riksbanksfullmäktiges syn på
konsolideringsbehovet
Som bakgrund till den nu föreslagna
engångsutdelningen tar fullmäktige i sin
framställning till riksdagen upp en diskussion
om nivån på det egna kapitalet och framhåller i
det sammanhanget följande:
Vad gäller frågan om hur stort Riksbankens
eget kapital bör vara handlar det om svåra
avvägningar där behovet av stabilitet och
trovärdighet i Riksbankens verksamhet bör vara
det som väger tyngst.
Riksbankens eget kapital kan
bokföringsmässigt ses som en restpost som
svarar mot skillnaden mellan balansräkningens
tillgångssida och utelöpande sedlar och mynt
på skuldsidan. På tillgångssidan i
balansräkningen dominerar valutareserven.
Omfattningen av valutareserven bedöms av
Riksbanken svara mot det behov som föreligger
för att ha beredskap för att kunna intervenera
på de internationella valutamarknaderna, när
behov av interventioner uppkommer. Även om
interventioner med nuvarande penningpolitisk
regim förekommit sparsamt, kommer
valutareserven att behövas vid ett eventuellt
svenskt deltagande i ERM II inför ett inträde
i EU:s valutaunion.
Riksbanken har behov av eget kapital för att
kunna hantera svängningar i resultatet till
följd av ränteförändringar, guldvärdes- och
valutakursförändringar i
tillgångsförvaltningen samt för att kunna ge
nödkrediter i likviditetsstödjande syfte.
Efter att ha tagit hänsyn till dessa
aspekter och även jämfört med situationen i
andra centralbanker finner fullmäktige, i
likhet med direktionen, att en
engångsutdelning på 20 miljarder kronor bedöms
vara möjlig. Den skulle i huvudsak kunna ske
genom att den inhemska värdepappersportföljen
avvecklas samtidigt som det egna kapitalet
minskas genom en extra utdelning till staten.
Det egna kapitalet, inklusive
resultatutjämningsfond, skulle efter en sådan
minskning uppgå till ca 100 miljarder kronor.
Denna engångsutdelning förutsätter dock att
regeln för vinstdisposition inte ändras.
Finansutskottets ställningstagande
När Riksbanken 1988 lade fast det nuvarande
vinstdelningssystemet skapades ett tydligt
regelverk som gav staten långsiktigt stabila
inleveranser samtidigt som Riksbankens
uppbyggnad av det egna kapitalet följde klara
principer som var enkla att följa. Så länge
växelkursen var fast ifrågasatte riksdagen
aldrig detta system.
Förhållandet blev delvis annorlunda efter det
att kronan släppts fri hösten 1992. Då
anpassades systemet till den nya situationen,
och varje förändring av kronans värde kom att
påverka underlaget för inleveranserna. Om kronan
försvagades, skulle underlaget för inleveransen
begränsas med växelkurseffekten och ett
motsvarande belopp i stället läggas till det
egna kapitalet. Visserligen var detta inte något
nytt. En motsvarande regel hade funnits även
före 1992, men hade då aldrig tillämpats
eftersom någon uppskrivning eller nedskrivning
av kronan inte var aktuell under dessa år. Denna
tidigare regel var dessutom avsedd att användas
endast vid förändringar som hade beslutats av
fullmäktige.
Den modifierade principen i kombination med en
successivt allt svagare krona har bidragit till
att det egna kapitalet ökat med 29 miljarder
kronor fram till utgången av förra året.
Dessutom har nivån på det egna kapitalet
påverkats av att guldtillgångarna
marknadsvärderas sedan utgången av 1998, vilket
bidragit med ytterligare drygt 14 miljarder
kronor av uppbyggnaden.
Riksbanken använder sig sedan 1994 av
penningpolitiska repor[1] för att styra
räntenivån i ekonomin. En faktor som inte direkt
inverkat på det egna kapitalet, men väl på
inleveransernas storlek är att Riksbanken under
1997 gick över från att använda sig av
riksbankscertifikat till repor, dvs. man började
då styra räntenivån genom att tillföra
banksystemet mer eller mindre likviditet i
stället för som tidigare ha styrt genom att dra
in mer eller mindre likviditet med hjälp av
riksbankscertifikat. Detta skifte från inlåning
till utlåning har positivt påverkat Riksbankens
resultat och därmed även nivån på
inleveranserna.
Genom att variera de veckovisa repornas
storlek fångar Riksbanken upp förändringar i
likviditetsläget i banksystemet. Sett över en
längre period har Riksbanken dock möjlighet att
själv bestämma vilken genomsnittlig omfattning
som de penningpolitiska reporna skall ha.
Riksbanken har sett det som angeläget att
volymen på reporna är så stor att man undviker
att transaktionerna skiftar mellan ut- och
inlåning i Riksbanken från en vecka till en
annan. Banken har därför valt att ha en
förhållandevis hög volym på reporna, och volymen
har vid bokslutstillfället under de fyra senaste
åren varierat mellan 36 och 46 miljarder kronor.
Denna volym svarar på andra sidan av
balansräkningen mot ett eget kapital av samma
omfattning.
Omständigheter som dessa har bidragit till att
underlaget för Riksbankens inleveranser blivit
mer svårtolkat, och finansutskottet har därför
vid de båda senaste årens granskning pekat på
behovet av fördjupade analyser från Riksbankens
sida. Och i sitt nu framlagda förslag till
fördelning av Riksbankens vinst ger fullmäktige
ett något fylligare underlag för sitt förslag.
Frågan kom också att beröras vid den utfrågning
som utskottet hade med riksbankschefen den 27
mars.
Utskottet vill för egen del framhålla följande i
denna fråga. Det är en självklar utgångspunkt
att Riksbanken skall ha ett så stort eget
kapital att den kan fullgöra sina penning- och
valutapolitiska åligganden på ett trovärdigt och
självständigt sätt. Det egna kapitalet skall
också säkerställa stabila inleveranser och ge
Riksbanken möjlighet att möta kraftiga
fluktuationer i resultatet.
Insatt i ett större sammanhang måste man
emellertid också beakta att det kapital som
Riksbanken förvaltar kan användas på ett annat
sätt, och så länge avkastningen på denna
alternativa användning är större än den
avkastning som Riksbanken kan uppnå, finns det
skäl att pröva om kostnaderna för Riksbankens
fonduppbyggnad framstår som rimliga och vilka
möjligheter det finns att begränsa kostnaderna
utan att bankens självständighet och
trovärdighet urholkas.
En naturlig grund för en sådan bedömning är
att ställa den avkastning som Riksbankens eget
kapital ger mot kostnaderna för statsskulden. I
genomsnitt har Riksbanken en lägre avkastning på
sina tillgångar än vad som motsvarar kostnaderna
för statsskulden. Det kan således vara
ekonomiskt fördelaktigt att omfördela resurser
från Riksbanken till staten i den mån detta inte
inkräktar på Riksbankens självständighet och
förmåga att agera i penning- och valutapolitiska
avseenden.
När de nuvarande riktlinjerna för
vinstdisposition lades fast bedömde
riksbanksledningen att banken var väl
kapitaliserad men att ytterligare fonderingar
behövdes. Under de 13 år som riktlinjerna
därefter tillämpats, har bankens eget kapital
inklusive årets resultat mer än fördubblats och
ökat från 58 till 125 miljarder kronor. Hela
denna ökning på 67 miljarder kronor har i
praktiken infallit efter det att kronan släpptes
fri hösten 1992. Som delvis redan har berörts är
det framför allt tre faktorer som har bidragit
till uppbyggnad av det egna kapitalet, nämligen
den från början förutsatta reguljära
avsättningen motsvarande i genomsnitt 20 % av
överskottet, den fallande kronkursen samt en
bokföringsmässig omvärdering av Riksbankens
guldinnehav.
Efter det att kronan släpptes fri har dess
värde fallit med ungefär 30 % fram till det
senaste årsskiftet. Ökningen av det egna
kapitalet beror till drygt 40 % på denna
kronförsvagning. Detta något paradoxala
förhållande sammanhänger med att när kronan
försvagas ökar Riksbankens utländska tillgångar
i värde mätt i kronor och därmed även det egna
kapitalet. I den mån Riksbanken inte räknar med
att kronan skall återta sitt ursprungliga värde
kan det ifrågasättas om det är nödvändigt att
bibehålla hela denna överkonsolidering. Utgår
man från den reala jämviktskurs som Riksbanken
använder sig av i sina inflationsrapporter
uppgår överkonsolideringen enbart av denna
anledning till mellan 10 och 15 miljarder
kronor.
Sedan 1998 bokförs Riksbankens innehav av guld
till marknadsvärde. Guldtillgångarna, som
tidigare varje år förts upp med ett fast värde
på i runt tal 1 miljard kronor, kom efter den då
gjorda uppskrivningen att redovisas till ett
betydligt högre belopp. Efter uppskrivningen
ökade guldinnehavet nominellt med 12,7 miljarder
kronor, och inklusive en fortsatt värdestegring
under 1999 och 2000 har denna i och för sig rent
bokföringsmässiga invärdering medfört att det
egna kapitalet ökat med drygt 20 %. Riksbankens
fysiska innehav av guld har under dessa år varit
oförändrat 185,4 ton.
Resterande knappt 40 % av ökningen av det egna
kapitalet sammanhänger med de reguljära
avsättningarna till dispositionsfond och
resultatutjämningsfond.
Syftet med det nuvarande vinstdelningssystemet
har varit att ge statsverket stabila
inleveranser och att realt vidmakthålla
Riksbankens eget kapital. Systemet har fungerat
väl när det gäller stabiliteten i
inleveranserna. Men på grund av kronfallet och
invärderingen av guldet har Riksbanken inte bara
realt vidmakthållit det egna kapitalet utan
också kraftigt förstärkt det.
Följande exempel belyser det förhållandet. Som
tidigare nämnts har i princip hela ökningen av
det egna kapitalet infallit efter det att kronan
släpptes fri. Vid utgången av 1992 uppgick
Riksbankens eget kapital inklusive årets
resultat till 59 miljarder kronor. Omräknat till
dagens penningvärde motsvarar det drygt 66
miljarder kronor, vilket kan jämföras med
motsvarande eget kapital vid utgången av 2000 på
drygt 125 miljarder kronor.
Kronfallet och de årliga omvärderingarna av
guldtillgångarna har dessutom medfört att
Riksbankens reguljära inleveranser till
statsverket inte kommit att motsvara 80 % av
bankens resultat. Under perioden 1993-2000
uppgick Riksbankens resultat före
bokslutsdispositioner till sammanlagt 115
miljarder kronor. Av detta belopp har eller
skall sammanlagt 67 miljarder kronor levereras
in till statsverket som reguljär utdelning. Det
motsvarar 58 % av resultatet. Om även
fullmäktiges nu föreslagna engångsutdelning på
20 miljarder kronor beaktas i detta sammanhang
kommer sammanlagt drygt 75 % av bankens resultat
att ha levererats in till statsverket under
denna period.
I sin framställning uppger Riksbanken att det
samlade egna kapitalet måste vara så stort att
det kan säkra bankens verksamhet. Tre typer av
svängningar skall kunna hanteras utan att
inleveranserna till staten påverkas, nämligen
svängningar i valutareserven, svängningar i
räntan samt kostnader i samband med att
Riksbanken ger nödkrediter i
likviditetsstödjande syfte. Vad händer om dessa
svängningar skulle samverka fullt ut?
Att Riksbankens eget kapital ökat kraftigt
under senare år beror som nämnts i stor
utsträckning på att kronan försvagats. Om kronan
skulle förstärkas och dess värde skulle återgå
till en från jämviktssynpunkt mer rimlig
växelkurs skulle, enligt vad Riksbanken själv
uppger i anslutning till fullmäktiges förslag,
en sådan återhämtning motsvara en förlust på i
runt tal 19 miljarder kronor.
Valutareserven är främst placerad i utländska
statsobligationer, vilket medför att
vinster/förluster uppkommer när marknadsräntan
ändras. Enligt Riksbanken kan det inte uteslutas
att räntenivån kan öka med 2 procentenheter,
vilket enligt banken skulle motsvara en
resultatförlust på omkring 15 miljarder kronor.
Eftersom resultatförändringar av detta slag inte
räknas bort från underlaget för inleveranser
till staten kommer Riksbanken, trots negativt
resultat, att i ett sådant läge få leverera in
en utdelning till staten. Det är en konsekvens
av att inleveranserna baseras på ett
femårsgenomsnitt av bankens resultat. I
genomsnitt uppgår Riksbankens resultat till
ungefär 10 miljarder kronor, och vid en större
ränteuppgång skall alltså Riksbanken utöver
resultatförlusten på 15 miljarder kronor kunna
klara en inleverans på i runt tal 8 miljarder
kronor.
Riksbankens behov av nödkrediter i
likviditetsstödjande syfte preciseras inte i
fullmäktiges framställning till riksdagen. Det
kan konstateras att Riksbanken numera i princip
endast ger nödkrediter till solida företag och
att Riksbanken i dag ställer höga krav på
säkerheter i sin utlåning via repor.
Tagna tillsammans uppgår alltså de av
Riksbanken kvantifierade, potentiella
förlusterna som mest till drygt 40 miljarder
kronor. Till detta kommer eventuella
nödkrediter. Det bör också noteras att förluster
från ränterörelser är orealiserade och tas
tillbaka när räntenivåerna normaliseras. Vidare
gäller att effekten av olika resultatpåverkande
åtgärder fördelas över en femårsperiod, och sett
över hela denna period drabbar en
resultatförsämring till 80 % staten och till
20 % Riksbanken.
Internationellt sett har Riksbanken en stark
ställning. Riksbankens eget kapital är i
förhållande till nettovalutareserven större än
flertalet andra jämförbara länder, och betydligt
större än i exempelvis våra grannländer Norge
och Danmark.
Sammanfattningsvis finner utskottet att
Riksbanken har en god kapitalstyrkebalans, såväl
internationellt sett, som sett i ljuset av de
penning- och valutapolitiska åligganden som
banken har. Kreditriskerna i Riksbankens
verksamhet är i dag också mindre än de var för
tio år sedan. Mot denna bakgrund finns det
enligt utskottets mening utrymme för Riksbanken
att nästa år göra ytterligare en extraordinär
överföring till statsverket. Utskottet delar
fullmäktiges uppfattning att man vid en prövning
av hur stort eget kapital som Riksbanken skall
ha måste tillgodose Riksbankens behov av
stabilitet och trovärdighet i sin verksamhet.
Med hänsyn till detta har utskottet kommit fram
till att det borde vara möjligt för Riksbanken
att nästa år tillföra statsverket i
storleksordningen 20 miljarder kronor i extra
utdelning utöver den på sedvanligt sätt
beräknade reguljära inleveransen. Ett förslag
till slutlig nivå på denna extra inleverans bör
utarbetas av fullmäktige mot bakgrund av de
omständigheter som föreligger vid denna
tidpunkt. Därmed torde man ha uppnått en
långsiktigt väl avvägd konsolideringsnivå, och
utskottet anser i det läget att det inte är
motiverat att ompröva de nuvarande principerna
för vinstdelning. De bör därför tills vidare
behållas.
Vad utskottet här har framhållit om betydelsen
av att Riksbanken på ett trovärdigt och
självständigt sätt skall kunna fullgöra sina
penning- och valutapolitiska åligganden, om en
extra utdelning i anslutning till 2001 års
bokslut och om att nuvarande principer för
vinstdelning tills vidare bör behållas bör
riksdagen som sin mening ge till känna för
fullmäktige i Riksbanken.
Tillsättning av ledamot i
riksbanksdirektionen
Utskottets bedömning i korthet
Enligt utskottet kan det i vissa
sammanhang vara ofrånkomligt att det tar
tid att rekrytera och anställa en ledamot
av Riksbankens direktion. Utskottet
konstaterar också att direktionen enligt
riksbankslagen är beslutsför när minst
hälften av ledamöterna deltar i
sammanträdena. Någon allvarlig olägenhet
av att direktionen under perioden januari
till april 2001 bestått av fem i stället
för sex ledamöter har därför inte
uppstått.
Jämför reservation 6 (m, kd, c, fp).
Redogörelse för ärendet
Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen skall
Riksbanken ledas av en direktion som utses av
fullmäktige. Enligt 1 kap. 4 § riksbankslagen
skall direktionen bestå av sex ledamöter som
utses för en tid av sex år.
Kerstin Hessius utsågs i slutet av 1998 till
ledamot i riksbanksdirektionen för en
mandatperiod på två år. Den 27 september 2000
meddelade Kerstin Hessius riksbanksfullmäktiges
ordförande att hon inte stod till förfogande för
omval när mandatperioden gick ut den 31 december
2000.
Vid ett extra fullmäktigesammanträde den 18
oktober 2000 beslutade fullmäktige att föreslå
riksdagen att riksbankslagen ändrades så att
antalet ledamöter i Riksbankens direktion från
den 1 januari 2001 fastställs till högst sex och
lägst tre ledamöter (förslag 2000/01:RB3). Om
riksdagen antog förslaget avsåg fullmäktige att
under våren 2001 inleda en översyn om hur många
ledamöter direktionen bör ha och presentera sina
bedömningar för riksdagen i god tid före
höstriksdagen 2001.
Finansutskottet och riksdagen avstyrkte
fullmäktiges förslag med motiveringen att det
för närvarande inte fanns några starka skäl att
ändra riksbankslagen vad gäller antalet
ledamöter i direktionen. Utskottets betänkande
(bet. 2000/01:FiU14) justerades den 30 november
2000, och beslut fattades i kammaren den 12
december 2000.
Vid sammanträde den 26 januari 2001 beslutade
fullmäktige att utse Kristina Persson,
landshövding i Jämtlands län, till ny ledamot i
Riksbankens direktion efter Kerstin Hessius.
Kristina Persson utsågs för en mandatperiod på
sex år fr.o.m. den 1 februari 2001. Fyra
ledamöter i fullmäktige reserverade sig mot
beslutet, bl.a. med motiveringen att utnämningen
av Kristina Persson bröt mot den samsyn som rått
i fullmäktige när det gäller kriterierna för val
av direktionsledamot.
Den 2 februari 2001 meddelar fullmäktiges
ordförande via ett pressmeddelande att Kristina
Persson tillträder sin befattning den 1 maj
2001. Vid möte den 14 februari 2001 beslutade
fullmäktige att ändra mandatperioden för
Kristina Persson till sex år fr.o.m. den 1 maj
2001. I protokollet från sammanträdet förklaras
förändringen med att majoriteten i beslutet den
26 januari 2001 förutsatte att Kristina Persson
under en övergångsperiod skulle kunna delta i
direktionens sammanträden och parallellt därmed
avveckla sitt uppdrag som landshövding i
Jämtlands län. I protokollet anförs vidare:
Efter detta beslut har det, efter kontakter
med Finansdepartementets rättsavdelning,
framkommit att ett sådant förfarande inte är
praktiskt möjligt ens för en kortare
övergångsperiod. Enligt 11 § lagen (1994:260)
om offentlig anställning kan Kristina Persson
inte ha två statliga anställningar samtidigt.
Hon har därför inte tillträtt tjänsten den 1
februari 2001.
Fyra ledamöter av fullmäktige reserverade sig
mot fullmäktiges beslut bl.a. med motiveringen
att beslutet innebär att riksbankslagen
åsidosätts under fyra månader genom att
direktionen då endast kommer att bestå av fem i
stället för sex ledamöter.
Finansutskottets ställningstagande
Eftersom den tidigare landshövdingen i Jämtlands
län, Kristina Persson, tillträdde sin befattning
som vice riksbankschef och ledamot av
Riksbankens direktion den 1 maj 2001 bestod
direktionen under perioden januari till april
2001 av fem ledamöter i stället för sex som
anges i riksbankslagen.
Enligt utskottets mening är det viktigt att
riksbankslagen följs. En viss förskjutning av
anställning av ledamot av direktionen kan dock
vara ofrånkomlig bl.a. eftersom det kan ta tid
att rekrytera en person till en sådan viktig
befattning samt att den rekryterade kan behöva
tid för att avsluta tidigare engagemang.
Utskottet kan samtidigt konstatera att
direktionen enligt riksbankslagen 3 kap. 3 § är
beslutsför när minst hälften av ledamöterna,
dvs. minst tre ledamöter, deltar i direktionens
sammanträden. Någon allvarlig olägenhet av att
direktionen under fyra månader bestått av fem i
stället för sex ledamöter kan därför, enligt
utskottets mening, inte anses ha uppkommit.
Som framgår av fullmäktiges protokoll från den
14 februari 2001 tillträdde Kristina Persson
inte sin tjänst den 1 februari 2001 utan detta
skedde i stället den 1 maj 2001. Någon oklarhet
om hennes tjänsteutövning borde därmed inte
kunna uppstå, varken i Riksbanken eller vid
Länsstyrelsen i Jämtland.
Lagregleringen av de offentliga
utfrågningarna om Riksbanken
Utskottets förslag i korthet
Offentliga utskottssammanträden regleras
av föreskrifterna i 4 kap. 12 §
riksdagsordningen med tillhörande
tilläggsbestämmelser. Någon särskild
reglering av de offentliga
utskottsutfrågningarna med
riksbankschefen är enligt utskottets
mening inte erforderlig. Utskottet
avstyrker motionerna.
Jämför reservation 3 (m, kd, fp).
Motionerna
I motion Fi202 av Karin Pilsäter och Lars
Leijonborg (fp) anförs att riksdagens rätt att
avhålla utfrågning med representanter för
Riksbanken bör stadfästas (yrkande 2). Enligt
motionärerna finns det i riksdagsordningen ingen
regel som garanterar allmänhetens insyn genom
offentliga utfrågningar, ej heller om
Riksbankens skyldighet att delta.
I motion Fi203 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
anförs att det vid flera tillfällen i
finansutskottet funnits delade meningar om
huruvida en utfrågning av riksbankschefen skall
göras offentligt eller ej. För att säkerställa
allmänhetens insyn bör, enligt motionärerna,
rätten att avhålla offentliga
utskottsutfrågningar med riksbankschefen skrivas
in i riksbankslagen. Som förebild kan användas
artikel 13, moment 3, andra stycket i
Amsterdamfördraget, där det föreskrivs att ECB:s
ordförande och övriga direktionsledamöter på
begäran av Europaparlamentet eller på eget
initiativ kan höras av Europaparlamentets
behöriga kommittéer. Enligt motionärerna vore
det särskilt värdefullt att få fastslaget att
rätten att föranstalta om utskottsutfrågning är
ömsesidig (yrkande 1).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet behandlade liknande yrkanden om de
offentliga utskottsutfrågningarna i sitt
yttrande till konstitutionsutskottet med
anledning av proposition 1997/98:40 om
Riksbankens ställning (yttr. 1997/98:FiU1y) och
i betänkandet om penningpolitiken och
Riksbankens förvaltning 1999 (1999/2000: FiU23).
Utskottet anförde vid bägge tillfällena att
offentliga utfrågningar av riksbankschefen, i
likhet med andra offentliga
utskottssammanträden, regleras av föreskrifterna
i 4 kap. 12 § riksdagsordningen med tillhörande
tilläggsbestämmelser. Någon särskild reglering
av de offentliga utskottsutfrågningarna med
riksbankschefen var enligt utskottets mening
inte erforderlig.
Enligt utskottets mening finns det ingen
anledning att nu ompröva detta
ställningstagande. Utskottet vill i sammanhanget
tillägga att utskottet under riksmötena 1995/96
till 2000/01 hållit sammanlagt 14
utskottsutfrågningar med riksbankschefen. Av
dessa har elva varit offentliga och tre interna.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
Fi202 (fp) yrkande 2 och Fi203 (m) yrkande 1.
Offentliggörandet av direktionens
protokoll
Utskottets förslag i korthet
Det är viktigt att offentliggörandet av
direktionens protokoll sker på sådant
sätt att det stärker den demokratiska
insynen i Riksbankens verksamhet.
Offentliggörandet av protokollen
utvecklas på ett positivt sätt, och
utskottet ser för närvarande inte skäl
att i riksbankslagen reglera denna fråga.
Motionerna avstyrks.
Jämför reservation 4 (m, v, fp).
Motionerna
I motion Fi202 av Karin Pilsäter och Lars
Leijonborg (fp) anförs att Folkpartiet
liberalerna vid införandet av riksbanksreformen
menade att Riksbankens öppenhet borde
tillförsäkras genom en regel om offentliga
protokoll från riksbanksdirektionen. Direktionen
har efter reformen valt att på eget initiativ
offentliggöra protokollen, med viss fördröjning.
För att säkerställa denna ordning för framtiden
bör, enligt motionärerna, den nu tillämpade
praxisen införas i riksbankslagen (yrkande 1).
I motion Fi203 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
anförs att Moderata samlingspartiet i samband
med riksbanksreformen krävde att det i lag
skulle föreskrivas att direktionens
sammanträdesprotokoll skulle offentliggöras.
Riksdagens majoritet beslutade emellertid att
det borde ankomma på direktionen att bestämma i
vilken form protokollen skulle göras
tillgängliga. Riksbanken har efter reformen
frivilligt valt att, med allt kortare
fördröjning, offentliggöra protokollen. För att
ge stadga åt detta förfarande bör, enligt
motionärerna, den nu i praxis tillämpade
ordningen förankras i riksbankslagen (yrkande
2).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande
i betänkandet om penningpolitiken och
Riksbankens förvaltning våren 2000 (bet.
1999/2000:FiU23).
Utskottet vill, precis som i förra årets
behandling, anföra att sedan den nya
riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari 1999
har Riksbanken valt att frivilligt, med viss
tidseftersläpning, publicera protokoll från
direktionens sammanträden. Anledningarna till
att Riksbanken i den nya riksbankslagen inte
tvingades att offentliggöra protokollen var att
en sådan regel bl.a. skulle innebära ett klart
avsteg från de principer som sekretesslagen
bygger på.
För att stärka den demokratiska insynen har
ordförande och vice ordförande i
riksbanksfullmäktige enligt riksbankslagen rätt
att närvara och yttra sig vid direktionens
sammanträden. För att det skall fungera måste
direktionens möten präglas av en öppen
diskussion där olika meningar om ekonomin och
penningpolitikens inriktning kan brytas. Det är
angeläget att offentliggörandet av protokollen
inte leder till att diskussionen på de
beslutsfattande direktionsmötena urvattnas genom
att olika ståndpunkter och ställningstaganden
formas redan före dessa möten.
Utskottet har granskat direktionens
penningpolitiska protokoll för 1999 och 2000.
Granskningen visar att debatten om det
ekonomiska läget och inriktningen av penning-
och räntepolitiken varit mycket öppen och fri.
Av protokollen framgår hur diskussionen förts
och hur argumenten vägts. Sammantaget har elva
reservationer från olika direktionsmedlemmar
publicerats, både mot majoritetens beslut om
reporäntan och de prognoser som redovisas i
inflationsrapporterna. Under 1999 avlämnades
fyra reservationer under totalt 19
penningpolitiska sammanträden och under 2000
avlämnades sju reservationer under sammanlagt
åtta penningpolitiska sammanträden.
Enligt utskottets mening utvecklas
offentliggörandet av protokollen på ett positivt
sätt. Riksbanken prövar sig fram vad gäller
mötenas uppläggning, form och protokollens
innehåll och publicering. Som framgår av tabell
3 har tiden mellan direktionens sammanträden och
protokollens offentliggörande stadigt minskat
under de senaste två åren. Under 1999 var
tidseftersläpningen i genomsnitt 29 arbetsdagar,
dock sjönk eftersläpningen kraftigt under andra
halvan av 1999. Förra året dröjde det i
genomsnitt 12 arbetsdagar innan protokollen
offentliggjordes. Under 1999 och första halvåret
2000 var Riksbankens grundregel att de
penningpolitiska protokollen skulle publiceras
30-40 arbetsdagar eller 6-8 veckor efter mötena.
Nu arbetar Riksbanken efter modellen att
protokollen skall publiceras cirka två veckor
eller tio arbetsdagar efter direktionens
sammanträden.
Det är viktigt att offentliggörandet av
direktionens protokoll sker på ett sådant sätt
att det stärker den demokratiska insynen i
Riksbankens verksamhet. I en situation där
offentliggörandet av protokollen efter hand sker
med allt kortare fördröjning ser utskottet inte
skäl att i riksbankslagen reglera denna fråga.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
Fi202 (fp) yrkande 1 och Fi203 (m) yrkande 2.
**FOOTNOTES**
[1]: En repa - från engelskans repurchase
agreement, dvs. återköpsavtal - är ett köp
av värdepapper med ett samtidigt avtal om
att köpet skall gå tillbaka efter ett
bestämt antal dagar till ett i förväg
överenskommet pris. Om banksystemet har ett
underskott på likviditet tillför Riksbanken
likviditet genom de veckovisa reporna, dvs.
Riksbanken köper värdepapper. Om
banksystemet i stället har ett överskott på
likviditet, dränerar Riksbanken
överskottslikviditeten genom att ge ut
riksbankscertifikat.
För närvarande har banksystemet som helhet ett
underskott av likviditet, och Riksbanken tillför
därför likviditet i de veckovisa reporna. Vid det
senaste årsskiftet uppgick denna repoutlåning
inklusive finjusteringar till ca 43 miljarder kronor.
Tabell 3. Antal dagar mellan direktionens möten och
Utskottet ser ett värde i att det
föreligger en bred politisk
överenskommelse om Riksbankens
ställning. Motionens förslag om att
återgå till den gamla ordningen
avvisas också med hänsyn till att
Sverige då inte skulle uppfylla sina
internationella åtaganden.
Jämför reservation 5 (v).
Motionen
I motion Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs
att Riksbankens nya ställning var ett sätt
att undandra ett av politikens sakområden
från demokratin. En politiskt vald och
politiskt avsättbar instans, det tidigare
riksbanksfullmäktige, ersattes med ett
kollegium av höga tjänstemän som under sin
mandatperiod i princip är oavsättliga.
Förändringen av Riksbankens ställning var
en anpassning till EMU och ett led i
förberedelserna för ett eventuellt EMU-
medlemskap. Förändringen var sakligt sätt
inte nödvändig. Motionärerna fastslår
följande principer: Det finns ingen över
politiken stående ekonomisk politik.
Politik och lagstiftning skall i en
representativ demokrati handhas av inför
väljarna ansvariga, valbara och avsättbara
politiker. Riksbankens ställning ledd av
en förment överpolitisk direktion strider
mot detta. Motionärerna kräver därför att
ledningen av Riksbanken och
penningpolitiken återgår till en
demokratisk ledning i enlighet med det
system som gällde före den 1 januari 1999.
En sådan återgång till ett beslutsfattande
i enlighet med parlamentariska principer
kommer enligt motionärerna inte att
innebära en försämrad kvalitet av
politiken. Dessutom skulle det finnas ett
tydligt ansvar att utkräva.
Finansutskottets ställningstagande
Beslutet att stärka Riksbankens ställning
och öka dess självständighet fattades av
en bred majoritet i Sveriges riksdag,
bestående av Socialdemokraterna, Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna.
Beslutet är både en följd av att Sverige i
samband med medlemskapet i EU åtog sig att
stärka Riksbankens självständighet och ett
uttryck för en ambition att öka omvärldens
förtroende för penningpolitiken och
låginflationspolitiken.
Det nya penning- och valutapolitiska
systemet har nu varit i kraft i drygt två
år. Erfarenheterna av det nya systemet har
enligt utskottets mening hittills varit
goda. Motionens förslag måste också
avvisas eftersom det innebär att Sverige
inte skulle uppfylla sina internationella
åtaganden. Med det anförda avstyrker
utskottet motion Fi214 (v).
Stöldfärgade sedlar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen
avslår två motioner med krav på
skärpta regler för hantering av
stöldfärgade sedlar.
Motionerna
I motion Fi901 begär Marietta de Pourbaix-
Lundin (m) att regeringen skall utarbeta
ett förslag till lagändring som gör att
stöldfärgade sedlar betraktas som falska.
För att det skall bli hundraprocentigt
meningsfullt att använda färgampuller som
ett säkerhetssystem, krävs enligt
motionären att sedlarna betraktas som
falska. Annars finns risken att de
"tvättas" genom att olika brottsliga och
svåridentifierbara led ser till att
pengarna trots allt prånglas ut på
marknaden.
I motion Fi910 tar Anders Sjölund (m)
upp samma fråga från en delvis annan
infallsvinkel. Motionären påpekar att det
i dag är lagligt att använda infärgade
sedlar som giltigt betalningsmedel, och
att man i juridiskt hänseende inte gör
någon åtskillnad mellan sådana sedlar och
dem som är enbart smutsiga. För att
infärgade sedlar skall kunna urskiljas som
ogiltiga och kunna kopplas samman med
brott måste en internationell
överenskommelse nås och en standardiserad
färg med tydliga spårmedel införas. I
motionen föreslås att regeringen skall ta
initiativ inom EU för att lösa frågan med
infärgade sedlar.
Finansministerns svar på skriftlig
fråga i samma ämne
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) ställde
våren 2000 en skriftlig fråga[2] till
finansminister Bosse Ringholm av i princip
samma lydelse som den nu aktuella motionen
Fi901. I sitt svar framhöll
finansministern följande:
Marietta de Pourbaix-Lundin har frågat
mig om regeringen avser att vidta
åtgärder för att sedlar som färgats vid
rån fullt ut blir ogiltiga.
Infärgningen innebär att sedlar som
varit föremål för brott lättare kan
spåras och försvårar därmed
gärningsmannens möjligheter att utan
upptäckt tillgodogöra sig bytet.
Enligt 5 kap. 4 § lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank får Riksbanken
lösa in sedlar och mynt som är skadade
eller förslitna. För sedlar som blivit
helt förstörda får Riksbanken betala
ersättning.
Enligt Marietta de Pourbaix-Lundin
löser Riksbanken in färgade sedlar och
de ersätts således fullt ut till
skillnad från förfalskade sedlar.
Enligt uppgift från Riksbanken är detta
påstående inte korrekt. Banken följer
sina bestämmelser om inlösen av skadade
sedlar. Där framgår bl.a. att sedlar
och sedelrester som är färgade eller
söndertrasade på sådant sätt att de kan
antas ha varit utsatta för tillgrepp
eller försök till tillgrepp, ersättes
först sedan det fastställts att
inlämnaren är eller företräder rätt
ägare (3 § i Riksbankens
tillkännagivande om tillämpade regler
vid inlösen av skadade sedlar m.m.,
RBFS 1993:5).
Jag ser mot denna bakgrund inte att
det finns något behov av att ändra
regelverket med avseende på sedlar som
färgats vid rån.
Riksbankens regler för hantering av
stöldfärgade sedlar
Skadade eller förslitna sedlar får enligt
5 kap. 4 § lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank lösas in av banken. Sedlar eller
sedelrester som är färgade eller
söndertrasade på sådant sätt att de kan
antas vara utsatta för tillgrepp eller
försök till tillgrepp ersätts först sedan
det fastställts att inlämnaren är eller
företräder rätt ägare. Inlösen kan även
vägras om en sedel avsiktligt ändrats så
att dess format eller utseende avviker
från vad som tillkännagivits (3-4 §§
Riksbankens tillkännagivande om tillämpade
regler vid inlösen av skadade sedlar m.m.,
RBFS 1993:5).
Riksbanken har under våren 2000 meddelat
banker, Posten, värdetransportörer,
företrädare för handeln m.fl. att reglerna
om inlösen av färgade sedlar kommer att
tillämpas mer strikt än tidigare.
Infärgade sedlar presumeras vara
avsiktligt skadade i samband med rån eller
annat otillbörligt tillgrepp. De kommer
därför inte att lösas in av Riksbanken.
Om sedlar infärgats genom att
färgladdningar utlösts av misstag är dessa
inte avsiktligt skadade och kan därför
komma att inlösas av Riksbanken.
Inlämnande bank eller värdetransportör
skall då lämna en redogörelse som visar
att de är rätt ägare till sedlarna och som
förklarar vad som inträffat. Redogörelsens
riktighet skall styrkas av minst två
personer eller annan dokumentation, t.ex.
polisanmälan. Om sedlarna inlöses tar
Riksbanken normalt ut en avgift för
undersökningsarbetet samt ersättning för
de skadade sedlarnas produktionskostnad.
Finansutskottets ställningstagande
Som framgår av finansministerns svar på
Marietta de Pourbaix-Lundins tidigare
lämnade skriftliga fråga och de regler som
Riksbanken tillämpar i detta sammanhang
löser Riksbanken in stöldfärgade sedlar
och sedelrester först sedan det klarlagts
att de inte blivit avsiktligt skadade.
Dessa regler tillämpas dessutom nu mera
strikt än tidigare. I den motion som
frågeställaren väckt efter
finansministerns svar i riksdagen
redovisas inga nya skäl som skulle
motivera ett initiativ från riksdagen.
Utskottet avstyrker därför motion Fi901
(m).
I motion Fi910 (m) föreslås att
regeringen skall ta initiativ så att man
inom EU kan lösa frågan med infärgade
sedlar. Enligt vad utskottet under hand
har inhämtat förekommer redan ett
internationellt samarbete i frågor om
infärgning av stulna sedlar inom ramen för
Europeiska centralbanken. Sverige är genom
Riksbanken företrädd i detta samarbete.
Med hänsyn härtill anser utskottet att det
inte är påkallat med något initiativ i
denna fråga. Utskottet avstyrker därför
motion Fi910 (m).
**FOOTNOTES**
[2]: Skriftlig fråga 1999/2000:586 som
besvarades av finansminister Bosse
Ringholm den 29 februari 2000.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Utvärdering av penningpolitiken
1998-2000
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
Reservation 1 (m, kd, c, fp) - motiv.
2. Ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige
Riksdagen beviljar riksbanksfullmäktige
ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken
under 2000. Därmed bifaller riksdagen redogörelse
2000/01:RR5 punkt 1.
3. Ansvarsfrihet för Riksbankens
direktion
Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken
ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken
under 2000. Därmed bifaller riksdagen redogörelse
2000/01:RR5 punkt 2.
4. Riksbankens balans- och
resultaträkningar
Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning
och resultaträkning för räkenskapsåret 2000 som
de finns återgivna i bilaga 2. Därmed bifaller
riksdagen redogörelserna 2000/01:RB1 och
2000/01:RR5 punkt 3.
5. Dispositionen av Riksbankens vinst
Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat,
som före bokslutsdispositioner uppgår till 20 309
miljoner kronor, skall fördelas så att 7 901
miljoner kronor överförs till dispositionsfonden,
att 28 200 miljoner kronor levereras in till
statsverket, varav 8 200 miljoner kronor som
reguljär utdelning och 20 000 miljoner kronor som
extraordinär utdelning, samt att 15 792 miljoner
kronor räknas av från resultatutjämningsfonden.
Därmed bifaller riksdagen redogörelse 2000/01:RB2
samt avslår motion 2000/01:Fi15.
6. Riksbankens konsolideringsbehov
Riksdagen tillkännager för riksbanksfullmäktige
som sin mening vad utskottet anför om att
Riksbankens nuvarande vinstdispositionsprinciper
tills vidare behålls men att riksbanksfullmäktige
i anslutning till nästa års bokslut bör lägga
fram förslag om en extra inleverans i
storleksordningen 20 000 miljoner kronor.
Reservation 2 (m, kd, c, fp)
7. Lagregleringen av offentliga
utfrågningar om Riksbanken
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fi901 och
2000/01:Fi910.
Stockholm den 8 maj 2001
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Gunnar Hökmark (m), Lisbet Calner
(s), Johan Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia
Karlsson (s), Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg
(s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén
(m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin
Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s), Hans Hoff (s)
och Göran Hägglund (kd).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist
(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c),
Karin Pilsäter (fp) och Göran Hägglund
(kd).
Ställningstagande
Vi anser att det stycke under rubriken
Finansutskottets ställningstagande på s.
38 som börjar med "Enligt utskottets
mening" och slutar med "i den svenska
ekonomin." borde ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är den låga och
stabila inflationsnivån till stor del en
följd av de samlade effekterna av penning-
och finanspolitiken. Trovärdigheten för
låginflationspolitiken och Riksbankens
inflationsmål har ökat starkt. Detta är
enligt utskottets mening en viktig
förutsättning för en fortsatt god
prisstabilitet i den svenska ekonomin.
Utskottet kan dock samtidigt konstatera
att värdet på den svenska kronan under det
senaste året sjunkit med omkring 8 %.
Förändringen är räknad från kronans kurs
enligt TCW-index i början av 2000, då så
gott som samtliga bedömare, inklusive
Riksbanken, förväntade sig att kronans
värde på valutamarknaden skulle stiga.
Under mars och april i år har TCW-index
legat stabilt kring 134 (ju högre index
desto svagare krona), vilket är det högsta
indexvärde för kronan som noterats sedan
sommaren 1995. Till viss del kan
försvagningen förklaras av tillfälliga
faktorer, men enligt utskottets mening
finns det ändå skäl att med viss oro
betrakta det senaste årets kraftiga
kronfall och dess eventuella långsiktiga
effekter på både inflationen, produktionen
och efterfrågan i den svenska ekonomin.
av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist
(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c),
Karin Pilsäter (fp), och Göran Hägglund
(kd).
Vi anser att det initiativ som
utskottsmajoriteten tagit i denna fråga
inte borde ha väckts. Förslaget under
punkt 6 och den motivtext som svarar mot
detta förslag borde därför inte ha tagits
upp i betänkandet.
Vår uppfattning i frågan framgår av det
särskilda yttrande som vi har lämnat.
3. Lagregleringen av offentliga
utfrågningar om Riksbanken
(punkt 7) (m, kd, fp)
av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist
(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Karin Pilsäter
(fp) och Göran Hägglund (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för fullmäktige i
Riksbanken som sin mening vad utskottet
framför i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:Fi202 yrkande
2 och 2000/01:Fi203 yrkande 1.
Ställningstagande
Vi anser att rätten till offentlig
utfrågning av riksbankschefen eller övriga
direktionsmedlemmar i Riksbanken bör
lagregleras.
En politiskt oberoende centralbank är
väl förenlig med - och förutsätter - en
effektiv demokratisk insyn och kontroll.
Den senaste riksbanksreformen öppnade
också för flera möjligheter i detta syfte.
Däremot genomfördes ingen lagreglering av
rätten till utskottsutfrågning av
Riksbanken. I stället har det utvecklats
en ordning, där riksbankschefen infinner
sig i riksdagen för utfrågning av
finansutskottet. Till en början hölls
utfrågningarna vid slutna
utskottssammanträden, men vid några
tillfällen under senare år har de gjorts
offentliga.
Vi konstaterar att det vid flera
tillfällen i finansutskottet förelegat
meningsskiljaktigheter om huruvida en
utfrågning av riksbankschefen skall göras
offentlig eller ej. För att säkra
allmänhetens insyn bör det därför i
riksbankslagen skrivas in en rätt att
avhålla offentliga utskottsutfrågningar av
riksbankschefen eller övriga
direktionsmedlemmar i Riksbanken.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
till fullmäktige i Riksbanken som sin
mening vad vi anfört om lagreglering av
rätten av hålla offentliga
utskottsutfrågningar med företrädare för
Riksbanken. Riksdagen bifaller därmed
motionerna Fi202 (fp) yrkande 2 och Fi203
(m) yrkande 1.
4. Offentliggörandet av direktionens
protokoll (punkt 8)
(m, v, fp)
av Gunnar Hökmark (m), Johan Lönnroth
(v), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m), Siv Holma (v), Gunnar
Axén (m) och Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för fullmäktige i
Riksbanken som sin mening vad utskottet
framför i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:Fi202 yrkande
1 och 2000/01:Fi203 yrkande 2.
Ställningstagande
I flertalet länder med självständig
centralbank föreskrivs i lag att
protokollen från centralbankens
direktionssammanträden skall
offentliggöras. I samband med reformen av
den svenska Riksbanken beslutade
emellertid riksdagsmajoriteten att inte i
lag föreskriva en sådan skyldighet. Detta
motiverades med att det visserligen var
välkommet med ett offentliggörande men att
det borde ankomma på direktionen att
bestämma i vilken form protokollen skulle
göras tillgängliga.
Riksbanken har sedermera frivilligt valt
att - med allt kortare tidseftersläpning -
offentliggöra protokollen från
direktionens sammanträden. Vi kan i detta
sammanhang konstatera att de farhågor från
sekretessynpunkt som anfördes mot att göra
protokollen offentliga har visat sig vara
ogrundade. För att ge stadga åt
förfarandet anser vi därför att den
ordning som nu tillämpas av Riksbanken bör
förankras i riksbankslagen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
till fullmäktige i Riksbanken som sin
mening vad vi anfört om en lagreglering av
offentliggörandet av direktionens
protokoll. Riksdagen bifaller därmed
motionerna Fi202 (fp) yrkande 1 och Fi203
(m) yrkande 2.
5. Riksbankens ställning (punkt 9) (v)
av Johan Lönnroth och Siv Holma (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs i reservation
5. Därmed bifaller riksdagen motion
2000/01:Fi213.
Ställningstagande
Vi anser att den förändring av Riksbankens
ställning som genomfördes den 1 januari
1999 var ett sätt att undandra ett av
politikens sakområden från det
demokratiska beslutsfattandet. De
politiskt valda och avsättbara
riksbanksfullmäktige ersattes av ett
kollegium av höga tjänstemän som under sin
mandatperiod i princip inte kan avsättas.
Enligt vår mening var inte förändringen
av Riksbanken sakligt nödvändig, utan den
var ett led i en anpassning till EMU-
områdets ekonomiska politik och en
förberedelse för ett eventuellt svenskt
EMU-medlemskap.
Vår uppfattning är att den ekonomiska
politiken i en representativ demokrati
skall handhas av inför väljarna ansvariga,
valbara och avsättbara politiker.
Riksbankens nya ställning och organisation
med en direktion som leder verksamheten
strider mot denna princip.
Vi anser därför att ledningen av
Riksbanken bör återgå till det
demokratiska system som gällde före den 1
januari 1999. En sådan återgång till ett
beslutsfattande i enlighet med
parlamentariska principer betyder inte att
kvaliteten i den ekonomiska politiken
försämras. Däremot återupprättas principen
om ett tydligt ansvar som kan utkrävas.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om
att återställa Riksbankens ställning och
ledning till vad som gällde före den 1
januari 1999. Riksdagen bifaller därmed
motion Fi213 (v).
6. Tillsättning av ledamot i
riksbanksdirektionen (m, kd, c, fp)
(texten)
av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist
(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c),
Karin Pilsäter (fp) och Göran Hägglund
(kd).
Ställningstagande
Enligt riksbankslagen skall direktionen i
Riksbanken bestå av sex ledamöter som
utses för en period av sex år. Tidigt
hösten 2000 meddelade dåvarande ledamoten
av direktionen, Kerstin Hessius, att hon
inte stod till förfogande för omval när
hennes mandatperiod gick ut den 31
december 2000. I slutet av januari 2001
utsåg fullmäktige i Riksbanken den
dåvarande landshövdingen i Jämtlands län,
Kristina Persson, till ledamot i
direktionen. Efter olika turer tillträdde
hon sin tjänst den 1 maj 2001.
Utskottet kan konstatera att direktionen
i Riksbanken under de första fyra
månaderna 2001 bestått av fem ledamöter i
stället för de sex ledamöter som anges i
riksbankslagen. En genomgång av
sammanträdesprotokoll och andra handlingar
av betydelse för ärendet tyder enligt
utskottets mening på att fullmäktige i
Riksbanken inte i tillräckligt hög grad
ansträngt sig för att finna en lösning där
en kandidat i tid kunnat tillträda som
ledamot i direktionen. Det torde framgå
redan av riksbankslagen att uppdraget som
ledamot i riksbanksdirektionen inte är
förenligt med samtidigt uppdrag som
landshövding. Enligt utskottets mening är
det väsentligt för omvärldens förtroende
för Riksbanken och den svenska
penningpolitiken att riksbankslagen följs
och upprätthålls i sina olika delar.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1. Utvärdering av penningpolitiken
1998-2000 (punkt 1) (v)
av Johan Lönnroth och Siv Holma (båda
v).
Vi anser att utvärderingen av
penningpolitiken perioden 1998-2000 visar
att Riksbanken fortfarande tar den övre
gränsen i inflationsmålet på större allvar
än den nedre gränsen i inflationsmålet.
Det visade också förra årets utvärdering
för perioden 1997-1999. Under perioden
1998-2000 har inflationstakten mätt enligt
KPI uppgått till i genomsnitt 0,7 % per
år, vilket är under den undre gränsen i
inflationsmålet på 1 %. Samtidigt har
inflationstakten inte under någon månad
under perioden gått över inflationsmålet
på 2 % och därmed inte heller den övre
gränsen på 3 % i inflationsmålet.
Vi anser också att mycket talar för att
Riksbankens höjning av reporäntan i
december 2000 var omotiverad, eftersom det
vid tidpunkten för beslutet fanns tydliga
signaler om en relativt omfattande
avmattning i den internationella och den
inhemska konjunkturen. Majoriteten i
Riksbankens direktion valde dock att inte
fästa så stor vikt vid dessa tecken. En
möjlighet hade varit att lämna reporäntan
oförändrad i avvaktan på ytterligare
information. Vi konstaterar att
riksbankschefen vid utskottets offentliga
utfrågning den 27 mars 2001 betecknar
räntehöjningen i december 2000 som en
"försiktighetsåtgärd."
av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist
(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c),
Karin Pilsäter (fp), och Göran Hägglund
(kd).
Riksbanken levererar varje år in betydande
belopp till statsverket. Formellt är det
riksdagen som bestämmer hur stora dessa
inleveranser skall vara, men praxis har
hittills varit att riksdagen alltid följt
riksbanksfullmäktiges förslag i det
avseendet. För att säkerställa jämna och
stabila inleveranser har fullmäktige sedan
1988 grundat sina förslag på vissa
principer för hur Riksbankens vinst skall
disponeras. Dessa principer, som riksdagen
uttryckligen har ställt sig bakom, innebär
förenklat uttryckt att 80 % av Riksbankens
överskott varje år skall levereras in till
staten, medan resterande 20 % skall
användas för att bygga upp det egna
kapitalet. Tack vare denna ordning har
Riksbanken varje år kunnat tillföra
statskassan i genomsnitt närmare 8
miljarder kronor samtidigt som det egna
kapitalet realt har kunnat vidmakthållas.
En utskottsmajoritet bestående av
Socialdemokraterna och deras stödpartier
bryter nu för första gången i modern tid
denna praxis genom att kräva att
Riksbanken även nästa år skall leverera in
20 miljarder kronor förutom den på
sedvanligt sätt beräknade inleveransen.
Detta föreläggande är enligt vår mening
mycket anmärkningsvärt.
Riksbanksfullmäktige har nämligen efter en
grundlig analys kommit fram till att det
är möjligt för Riksbanken att i år göra en
engångsutdelning på 20 miljarder kronor,
och som en följd av detta kommer
Riksbanken under våren att leverera in
sammanlagt 28,2 miljarder kronor till
statsverket. I anslutning till detta
förslag har emellertid
Riksbanksfullmäktige också entydigt slagit
fast, att en engångsutdelning av denna
omfattning förutsätter att någon
ytterligare prövning av Riksbankens
balansräkning inte görs förrän efter ett
eventuellt svenskt inträde i EU:s
valutaunion.
Utskottsmajoritetens krav strider direkt
mot detta uttalande av fullmäktige. Det är
dessutom inte underbyggt av någon egentlig
analys. Sett i detta sken framstår det
närmast som konsekvent att
riksbanksfullmäktige inte heller har fått
tillfälle att yttra sig över förslaget.
Med sitt förslag inte bara desavouerar
utskottets vänstermajoritet
riksbanksfullmäktige. Man undergräver
också Riksbankens ställning. En stark
balansräkning utgör nämligen själva
grunden för en självständig och oberoende
riksbank och för dess förmåga att klara
sina penningpolitiska uppgifter med de
kraftiga svängningar på de finansiella
marknaderna som vi sett prov på under de
senaste decennierna.
Insatt i ett större sammanhang blir
emellertid vänstermajoritetens krav mer
begripligt. Som framgår av årets
vårproposition väntas statsbudgeten gå med
underskott under de kommande tre åren.
Eftersom regeringen, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet de gröna har bundit upp sig
för nya stora utgiftsökningar, ökar
samtidigt trycket på regeringen för att
förbättra budgetsaldot med olika
engångslösningar. Ytterligare indragningar
från AP-fonden är i det läget inte något
alternativ, inte heller indragningar från
kommunsektorn eller
premiepensionssystemet. Återstår då för
regeringen i princip tre alternativ,
nämligen att finansiera underskottet med
lån som ökar statsskulden, att sälja
statliga företag eller kräva in
miljardbelopp från Sveriges riksbank. Att
låta statsskulden växa på det sätt
regeringen räknar med i vårpropositionen
borde inte vara tilltalande ens för
vänsterblocket. De i det ingående
partierna har dessutom alltid klamrat sig
fast vid ett stort statligt ägande, och
det tycks därför som om de är inställda på
att använda sig av Riksbankens kapital för
att fylla igen de hål som den egna
politiken förorsakar. I ett längre
perspektiv undergrävs Riksbankens
oberoende av ett sådant förfarande, inte
minst eftersom de överföringar
vänsterblocket nu vill få till stånd är
ett klart avsteg från de regler som sedan
länge gällt för Riksbankens
vinstdisposition.
Uppenbarligen räcker det alltså inte med
den extra inleverans på 20 miljarder
kronor som fullmäktige har föreslagit. Nu
sträcker sig vänstermajoriteten efter mer
och kräver att ytterligare 20 miljarder
kronor av Riksbankens eget kapital skall
levereras in. Bakgrunden är lätt att
förstå. De partier som var tveksamma eller
rent av negativa till Riksbankens
självständighet ser inget värde i att
banken genom ett starkt eget kapital ges
ett tydligt oberoende.
Vi anser emellertid att det är viktigt
att Riksbankens oberoende upprätthålls
även i detta avseende. Tillsammans med EU-
medlemskapet, skattereformen och
avregleringar av bl.a. tele- och
elmarknaderna har nämligen detta bidragit
till de senaste årens goda utveckling av
svensk ekonomi. Med den förda
penningpolitiken har Riksbanken med stor
trovärdighet jagat bort inflationsspöket,
och de flesta löntagare märker nu att det
blir mer pengar över i lönekuvertet.
Kontrasten mot 1970- och 1980-talens
inflationsspiral är särskilt tydlig.
Vi motsätter oss att Socialdemokraterna
med stödpartier är beredda att undergräva
Riksbankens självständighet och dess
förmåga att försvara ett stabilt
penningvärde från yttre och inre attacker.
Det är till skada för Riksbanken att man
på detta sätt frångår de långsiktiga
reglerna för vinstdisposition och från år
till år låter underskotten i statsbudgeten
avgöra hur mycket Riksbanken skall
leverera in till staten. En sådan
kortsiktig utdelningspolitik försvagar
inte bara Riksbankens konsolidering utan
också dess trovärdighet inför framtiden.
Får vänsterblocket bestämma finns det risk
för att den nu inslagna vägen fullföljs
med nya utdelningskrav som saknar
förankring i omtanke om Riksbankens
oberoende.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade
förslag
Årsredovisning för Sveriges
riksbank för räkenskapsåret
2000
I redogörelse 2000/01:RB1 föreslår
Riksbankens direktion att riksdagen fast-
ställer Riksbankens resultat- och
balansräkning enligt förslaget (bilaga 2 i
detta betänkande).
Riksbanksfullmäktiges förslag till
disposition av Riksbankens
vinst för räkenskapsåret 2000
I förslag 2000/01:RB2 föreslår fullmäktige
i Riksbanken att riksdagen antar
fullmäktiges förslag att resultatet samt
engångsutdelningen på 20 000 miljoner
kronor disponeras på följande sätt:
---------------------------------------------------
Till statsverket inlevereras enligt 8 200
vinstdispositionsprincipen mkr
---------------------------------------------------
Till Riksbankens dispositionsfond förs 7 901
mkr
---------------------------------------------------
Från Riksbankens resultatutjämningsfond -15 792
förs mkr
---------------------------------------------------
Till statsverket inlevereras ett 20 000
engångsbelopp på mkr
---------------------------------------------------
Summa 20 309
mkr
---------------------------------------------------
Riksdagens revisorers berättelse över granskningen
av Riksbankens verksamhet under 2000
I redogörelse 2000/01:RR5 tillstyrker Riksdagens revisorer
1. att fullmäktige i Riksbanken beviljas ansvarsfrihet för
verksamheten under år 2000,
2. att direktionen i Riksbanken beviljas ansvarsfrihet för
förvaltningen av Riksbanken under år 2000,
3. att riksdagen fastställer Riksbankens resultaträkning och
balansräkning för år 2000.
Följdmotion med anledning av förslag RB2
2000/01:Fi15 av Bengt-Ola Ryttar (s):
1. Riksdagen begär att Riksbanken förutom de 20 miljarder
kronor i extra inleverans som föreslås av
riksbanksfullmäktige inlevererar ytterligare 20 miljarder
kronor till statsverket.
2. Riksdagen begär att frågan om Riksbankens inleveranser
till statsverket utreds utifrån de förutsättningar som
råder i dag.
Bilaga 2
Riksbankens bokslut
BALANSRÄKNING den 31 december
----------------------------------------------------
Tillgångar, mkr
----------------------------------------------------
2000 1999
Guld 15 428 14 774
Fordringar i utländsk valuta på
hemmahörande utanför Sverige
Fordringar på IMF 10 671 12 949
Banktillgodohavanden och värdepapper141 948 125 018
Nettoresultat av finansiella transaktioner12 009-3 352
Avgifts- och provisionsintäkter 12 53
Avgifts- och provisionskostnader -7 -7
Erhållna utdelningar 38 36
Övriga intäkter 21 17
Summa nettointäkter 21 097 4 701
Personalkostnader -253 -271
Administrationskostnader -160 -173
Avskrivningar på anläggningstillgångar -62 -69
Sedel- och myntkostnader -209 -138
Övriga kostnader -104 -125
Summa kostnader -788 -776
Årets resultat 20 3093 925
Bilaga 3
Finansutskottets offentliga utfrågning
om den aktuella penningpolitiken
Tid: Tisdagen den 27 mars 2001 kl. 10.00-12.20
Lokal: Skandiasalen, Neptunus
Inbjuden
Riksbankschefen Urban Bäckström
Deltagande ledamöter
Jan Bergqvist (s), ordförande
Gunnar Hökmark (m)
Lisbet Calner (s)
Johan Lönnroth (v)
Lennart Hedquist (m)
Sonia Karlsson (s)
Carin Lundberg (s)
Per Landgren (kd)
Lena Ek (c)
Karin Pilsäter (fp)
Protokoll från finansutskottets offentliga utfrågning
tisdagen den 27 mars 2001 med riksbankschefen Urban
Bäckström
Ordföranden: Då är det dags igen för en utfrågning i
finansutskottet med Sveriges riksbankschef. Jag ber att få
hälsa er alla mycket välkomna. Då inbegriper jag förstås
också er som följer utfrågningen via riksdagens talsvar.
Jag hälsar riksbankschefen Urban Bäckström särskilt
välkommen. Jag ber att få omedelbart lämna över ordet för en
inledning.
Urban Bäckström: Tack så mycket. Jag uppskattar mycket att
få inbjudan att komma till utskottet och diskutera lite
grann med utskottets ledamöter om penningpolitiken. Jag
tänkte som vanligt göra en inledning. Sedan är jag
självfallet beredd att försöka svara på de frågor som
ledamöterna har.
De siffror som står på overheadbilderna hänvisar till de
siffror som är i inflationsrapporten. Man kan hitta
motsvarande diagram där.
Svensk ekonomi har, som vi alla vet, ett antal år bakom
sig av stark expansion. Samtidigt har inflationstakten varit
väldigt låg. Såvitt vi i dag kan bedöma beror det på att
svensk ekonomi har fungerat bättre under 90-talet. Men det
är också en konjunkturellt betingad uppgång som vi har haft
under de senaste åren.
Det fanns nämligen, som vi alla vet, gott om lediga
resurser att ta i anspråk efter krisen i början av 90-talet.
Arbetslösheten var hög, osv. Det har minskat risken för att
produktionsuppgången snabbt skulle slå i taket.
Om ekonomin expanderar snabbt riskerar man naturligtvis
att den ihållande efterfrågeökningen förr eller senare leder
till obalanser i ekonomin, och pris- och lönestegringarna i
ekonomin brukar då normalt tillta.
En sådan utveckling leder, som vi vet, till recession,
fallande produktion och stigande arbetslöshet.
En penningpolitik som styr efter ett inflationsmål
försöker i grund och botten att få efterfrågeutvecklingen i
ekonomin att anpassa sig till den långsiktiga tillväxtbanan.
Det är vad det här diagrammet är tänkt att illustrera.
Den blå linjen är den långsiktiga tillväxtbanan såsom vi har
uppskattat den enligt en av våra metoder. Den gröna linjen
är den faktiska BNP-utvecklingen.
Mot slutet av förra året blev det dags att så smått växla
ned tillväxttakten så att den mer eller mindre blev förenlig
med en långsiktig stabil utveckling. Det tycker jag
illustreras av diagrammet.
I och med att den gröna kurvan stiger brant, vilket den
kunde göra med lediga resurser, riskerade man att hamna
väsentligt över den blå linjen. Därmed skulle man hamna i
samma typ eller liknande typ av problem som vi hade i slutet
av 80-talet. Därför blev det dags att försöka växla över
till en mer varaktig utveckling.
När vi sågs i utskottet för ett halvår sedan i början av
oktober diskuterade vi just i de termerna. Jag minns att jag
drog slutsatser. Jag sade att om den starka
konjunkturuppgången fortsatte skulle reporäntan behöva
höjas.
Det är inte konstigt. Andra centralbanker runtom i världen
hade under en tid befunnit sig i en liknande situation och
resonerade på ungefär samma sätt. Den amerikanska
centralbanken hade under 1999 och 2000 successivt höjt sin
styrränta till 6,5 %.
I Europa var det samma sak. Där stramade den europeiska
centralbanken åt sin styrränta, och den kom upp till 4,75 %.
I Storbritannien gjorde Bank of England motsvarande genom
att höja sin styrränta till 6 %.
De flesta centralbanker var i ungefär samma fas. En del
hade hunnit lite längre, andra hade kanske inte kommit fullt
lika långt och justerade upp sin styrränta.
Samma diskussion präglade oss här i Sverige. Jag minns att
åtskilliga bedömare under förra året räknade med ganska
stora räntehöjningar också i Sverige. De tyckte sig se
tydliga tecken på att svensk ekonomi var på väg mot
överhettning. De argumenterade granska kraftigt för att
Riksbanken borde agera snabbt med början hösten 1999 och
sedan fortsätta stegvis fram till sommaren förra året för
att undanröja de hoten.
De allra flesta tog sin utgångspunkt i den diskussionen, i
de spådomarna och i de kraven som framfördes till oss i just
den typen av resonemang som det här diagrammet illustrerar.
Vi gjorde en annan bedömning. Vi valde att gå mer långsamt
fram med våra räntehöjningar. Det var en bättre fungerande
ekonomi, relativt gynnsamma inflationsutsikter och en
annalkande avmattning i världskonjunkturen som gjorde att vi
tog det lite lugnare.
Ändå höjde vi reporäntan från under 3 %, som vi låg på
efter besvärligheterna 1998. Vi vidtog också en vad jag
kallade för försiktighetsåtgärd i december förra året då vi
höjde reporäntan till 4 % med 0,25 procentenheter.
Nu är inte Mats Odell här. Eftersom han och jag brukar
prata om trafik och sådant vill jag gärna göra det i dag
också. Jag kan prata med honom efteråt så att han vet vad
jag har sagt.
Svensk ekonomi var under förra hösten på väg mot en
vägkorsning. I en vägkorsning finns det olika typer av
risker. Det kan komma bilar från lite olika håll, och man är
inte riktigt säker på vad som ska hända.
Då är det naturligt att lätta lite grann på gaspedalen av
försiktighetsskäl när man passerar vägkorsningen. När man
sedan kommer förbi vägkorsningen handlar frågorna mer om hur
brant den uppförsbacke är som man väntar sig runt nästa
kurva.
Då är frågan: Är gaspedalen på lagom nivå, behövs det
mindre eller behövs det mer gas för att färden ska fortsätta
stabilt? När jag talar om färden är det färden längs den
långsiktiga tillväxtkurvan, längs den blå linjen.
Det är med detta som bakgrund som vi har utarbetat
inflationsrapporten. Vi har haft att bedöma huruvida
avmattningen i världskonjunkturen är av den omfattningen att
efterfrågeutvecklingen i Sverige har anpassat sig själv utan
räntehöjningar eller med bara försiktighetsåtgärder mot den
långsiktiga tillväxtbanan eller om det hade krävts åtgärder
i endera riktningen.
Om världskonjunkturen hade fortsatt att vara stark hade
Riksbanken behövt fortsätta med sina räntehöjningar precis
som andra centralbanker runtom i världen redan hade gjort.
Men nu befinner vi oss i ett annat läge.
Kastar man ett öga på de hot och risker som vi såg i
december och som vi då ansåg riskerade att driva upp
inflationen över inflationsprognosen kan man säga att efter
årsskiftet framstår de som betydligt mindre bekymmersamma.
Samtidigt har orosmolnen över den amerikanska ekonomin
blivit mörkare. Den amerikanska centralbanken har sänkt sin
styrränta med 150 räntepunkter eller 1½ procentenhet sedan
årsskiftet.
Det började med en ganska oväntad räntesänkning precis i
början på året, och sedan har man fortsatt vid två
ytterligare tillfällen. Detta är en illustration till på
vilket allvar amerikanska myndigheter tar den utveckling som
vi har sett under vintern.
Negativa nyheter har duggat ganska tätt i världsekonomin i
allmänhet. Men det har också handlat om vissa företag och
även stora företag i Sverige. Vi har sett aktiekurserna
komma ned ganska rejält, och framför allt har börserna varit
väldigt turbulenta.
Det som står i fokus är den amerikanska ekonomin. Hur den
utvecklas kommer att ha betydelse också för svensk ekonomi.
För att man ska försöka skapa sig en någorlunda tydlig bild
av vad som kan hända i svensk ekonomi måste man se
ytterligare på den amerikanska ekonomin.
Vi har sett en uppgång i den amerikanska ekonomin under
90-talet som har varit den längsta någonsin utan allvarliga
tecken på accelererande pris- och löneökningar. Det är en
bättre fungerande ekonomi där med högt konkurrenstryck och
en bra fungerande produkt- och arbetsmarknad.
Vi har också sett ny teknik som data- och
telekommunikation som har kommit till användning och som har
bidragit till att lyfta den långsiktiga tillväxtbanan i den
amerikanska ekonomin.
Trots detta, eller kanske rent av på grund av det,
utvecklades obalanser i kölvattnet av den eufori vi har sett
under slutet av 90-talet i den amerikanska ekonomin. Ett
sätt att illustrera euforin är förstås att titta på
börskurserna. Men det är inte den enda euforin.
Detta visar kanske framför allt Nasdaqbörsens mycket
dramatiska uppgång. Här går den hösten 1999 från indexvärde
120 upp till 240. Den stiger alltså med 100 % under en
väldigt kort period.
Här hänger andra börser med som är tekniktunga. Den
svenska börsen består till väldigt hög grad, eller har
bestått, av Ericsson i sitt index. Därför får vi en
motsvarande utveckling också av den svenska börsen.
I Tyskland hänger inte börsen alls med på samma sätt. Ett
bredare mått, som SMP 500 är i USA, hänger heller inte med
på samma sätt. Det är en teknikbubbla som utvecklar sig
under slutet av 90-talet.
Även om den nya ekonomin, tekniken eller vad man nu vill
sätta för etikett på det, i grund och botten är någonting
bra kan det också bli för mycket av det goda. Det tycker jag
att det illustrerar väldigt väl.
Det blev en kraftig förväntan om framtida vinster och
inkomster hos hushållen. Hushållen ökade sin konsumtion mer
än vad de löpande inkomsterna medgav. Samma sak var det med
företagens investeringar.
Investeringarna ökade i snabb takt för att möta
efterfrågan. De höga aktiekurserna stimulerade anskaffning
av riskvilligt kapital just för de tekniktunga företagen.
Den stigande efterfrågan och utbyggnaden av den
amerikanska ekonomins utbudssida skedde i en hög takt och
byggde på förväntningar som helt enkelt inte kunde infrias.
De amerikanska hushållen intecknade framtida inkomster i så
hög grad för sin löpande konsumtion att det inte blev något
sparande kvar för att finansiera företagens investeringar.
Därmed blev det ett sparandeunderskott mot omvärlden.
Vi vet att det amerikanska bytesbalansunderskottet ökade
ganska kraftigt i termer av BNP: Det ledde i sin tur till
att stora mängder kapital måste importeras. Det var inget
större problem eftersom vinstförväntningarna var så stora i
den amerikanska ekonomin att många placerare runtom i
världen var beredda att sätta sitt sparande i den
amerikanska ekonomin och hjälpa till med kapitalimporten.
Det drev upp dollarkursen i höjden, som vi också vet.
Både de omfattande realinvesteringarna, som bidrog till
att driva upp produktivitetsutvecklingen, och den stigande
dollarkursen höll tillbaka inflationstrycket. Frågan är om
vi inte har sett en ny typ av konjunkturmönster i den
amerikanska ekonomin under 90-talet jämfört med tidigare
cykler.
Det sedvanliga mönstret har varit att efterfrågan har
ökat. Så småningom har det lett till spänningar mot
utbudssidan. Det är vad jag har försökt att illustrera i
tidigare diagram. När de spänningarna har kommit har det
blivit inflationstryck av det. Därmed har inflationen
fungerat som en sorts varningssignal till de ekonomisk-
politiska myndigheterna att strama åt politiken.
I den senaste cykeln har vi inte sett den typen av
varningssignaler. Snarare verkar det som om det har varit
ett dynamiskt samspel mellan efterfrågesidan och utbudssidan
i den amerikanska ekonomin. De tekniska landvinningarna har
bidragit till högre produktivitet. Högre produktivitet har
skapat förväntningar om nya inkomster hos de amerikanska
hushållen och vinster i företagen. Det har drivit på
konsumtionen, aktiekurserna och investeringarna.
Det har i varje fall till en början blivit en god,
expansiv cirkel. Efterhand som uppgången har mognat har det
blivit en eufori. Man trodde att vinsterna och inkomsterna
skulle gå om inte till månen så i varje fall väldigt högt.
Man byggde sina beslut om investeringar och konsumtion på
det.
Frågan är om vi inte måste gå tillbaka till
mellankrigstiden, eller kanske t.o.m. tiden före första
världskriget, för att hitta den här typen av cykler. Jag vet
att t.ex. Johan Lönnroth är en kunnig person i detta. Det
ska bli intressant att höra vad du tycker om den här synen.
Det här är sannolikt bakgrunden till att den amerikanska
centralbanken valde att börja strama åt den amerikanska
ekonomin trots att det inte fanns några inflationssignaler
av traditionellt snitt.
Eftersom man såg excesserna och obalanserna byggas upp
genomförde man en serie räntehöjningar under 1999 och 2000.
Säkert var det så att man ville hålla tillbaka euforin och
överexpansionen.
När sedan vändningen blev uppenbar ville man säkert
begränsa förändringen i stämningsomslaget med hjälp av
kraftfulla räntesänkningar. Låt oss bara titta på ett par
indikationer på det mycket snabba stämningsomslag som har
skett.
Här är indikationer på industrikonjunkturen. Det är olika
typer av enkäter liksom ett index för industriproduktionen i
sig. Det är den gula linjen. Men titta på den gröna linjen
eller den blå och se vilket dramatiskt fall som sker på kort
tid i den amerikanska ekonomin.
Vi ser också från historien att industriproduktionen
hänger med rätt väl i stämningsomslagen. Det är precis
därför som man befarar att industriproduktionen kommer att
falla ytterligare.
Ordföranden: Vad betyder NAPM?
Urban Bäckström: Jag kan inte säga exakt vad det betyder.
Det är en enkät där man frågar inköpschefer hur de ser på
den framtida utvecklingen. Vi har samma typ av enkät i
Sverige. Sparbanken genomför varje månad en enkät hos
inköpscheferna. Det är en indikation på det snabba
stämningsomslaget.
Vi ser samma sak när det gäller konsumentförtroendet i den
amerikanska ekonomin. Det är också där ett väldigt snabbt
stämningsomslag. Det illustrerar egentligen kärnan. I den
amerikanska ekonomin har vi inte sett så mycket statistik
över en dålig utveckling än. Vad vi ser är en förändring av
stämningen som kan indikera att hushåll börjar dra ned på
sin konsumtion och att företagen drar ned på sina
investeringar.
Det gör att läget är svårbedömt. När jag säger det kan vi
alla dra lite grann på munnen. Är inte läget alltid
svårbedömt när man ska försöka tala om prognoser och
framtiden? Om man tittar i våra inflationsrapporter tror jag
att vi nästan jämt säger att läget är svårbedömt. Det är
klart att det är så.
Jag tror att man ska säga att det är den svåraste
analytiska utmaning som vi alla står inför på 10 år när det
gäller att försöka bedöma den framtida
konjunkturutvecklingen. Här får man laborera med en
huvudbedömning och riskscenarier. Det blir kanske särskilt
viktigt i den här svåra situationen.
Vi har i vårt huvudscenario stannat för en svagare
realekonomisk utveckling i omvärlden med nedgången i USA i
förgrunden. Vi tror i vår huvudbedömning att BNP-tillväxten
i Sverige går ned från 3-4 % som vi har varit vana vid per
år i tillväxttakt de senaste åren till ungefär 2½ % de
närmaste tre åren. Det är en svagare prognos än den
Konjunkturinstitutet kom med i går.
Det preliminära utfallet för fjärde kvartalet indikerar
att en sådan anpassning är på gång. En del bedömare skulle
kunna kalla det för, och har kallat det för, en
mjuklandning. Vad det i själva verket är fråga om är en
anpassning av tillväxttakten till den långsiktiga
tillväxtbanan.
Vi tror, och det gör uppenbarligen också andra bedömare,
att svensk ekonomi kan växa någonstans mellan 2 och 2½ %
uthålligt. Det är alltså i vår huvudbedömning inte fråga om
någon regelrätt konjunkturnedgång eller en risk för
recession. Men detta är huvudbedömningen. Jag kommer strax
tillbaka till riskerna.
Det positiva är att svensk ekonomi är i god balans. Vi har
haft flera år av god tillväxt. Vi har prisstabilitet. De
offentliga finanserna är i ett förhållandevis gott skick.
Allt detta är till hjälp i den här situationen. Ett antal år
med inflationsbekämpning och budgetkonsolidering har
naturligtvis gett oss ökad handlingsfrihet för den
ekonomiska politiken och gör det relativt sett mindre svårt
att hantera en konjunkturnedgång.
Anpassningen till den lägre tillväxttakten kommer förstås
till stånd genom olika kanaler. En kanal är att exporten
saktar av. Vi ser många tecken på att industrikonjunkturen
mattas av. Den minskade orderingången och mindre uttalade
kapacitetsrestriktioner slår på investeringar. Det blir
mindre behov av att bygga ut kapaciteten när efterfrågan
saktar av.
Vi har sett ett börsfall. Börserna har gått ned mycket
kraftigt. Vi har sett sjunkande optimism bland hushållen.
Det är också en kanal som slår in i den svenska ekonomin.
Dessutom kommer säkert efterfrågan temporärt att hållas
tillbaka i år av en lageranpassning, vilket normalt sker när
efterfrågan viker.
Jag har två bilder som illustrerar detta.
Här är orderingången, ett konjunkturmått, för några olika
länder. Här ser vi hur orderingången har fallit snabbt i ett
par länder. Det är framför allt två länder. Det är Sverige
och det är Finland. Varför är det så? Det är baksidan på
medaljen att ligga långt framme när det gäller IT-
investeringar och telekommunikation.
Det slår sannolikt hårdare på de länderna än på
kontinentaleuropeiska länder. I vart fall indikerar de
framåtblickande indikatorerna att länder som Sverige och
Finland är mer känsliga för det som nu händer än kanske de
kontinentaleuropeiska länderna.
Vi kan också sätta börsutvecklingen i ett perspektiv. Jag
visade tidigare en bild på Nasdaqbörsen. Ett företag som är
aktuellt i vårt land är Ericsson. Vi ser hur Ericssonaktien
följer det som händer för andra stora företag ute i världen
på samma område. Det är en anpassning som drabbar väldigt
många företag i samma bransch.
Problemen uppkommer kanske inte här, utan problemen
uppkommer naturligtvis i själva uppgången, i själva
uppbyggnaden av värderingsbubblan.
Hushållen är inte så negativa. Tvärtom hålls optimismen
fortfarande uppe hos de svenska hushållen, vilket är
positivt. Man är bekymrad för svensk ekonomi. Men det har
man också varit tidigare. Här är problemen i Asienkrisen och
hösten 1998. Det slog inte på deras inköpsbeslut.
Det som är den viktiga variabeln är hur hushållen ser på
sin egen ekonomi inte på andras ekonomi. Här har det i och
för sig varit ett fall i början av året och något mot slutet
av förra året. Men det är inte alls lika mycket. Nivåerna
är, som ni ser, förhållandevis höga i alla fall.
Än så länge är de svenska hushållen inte alltför negativa
i sin syn på framtiden.
Vi ser på arbetsmarknaden en utplaning av antalet
nyanmälda lediga platser. Det är en indikation på att
sysselsättningsuppgången som vi har sett de senaste åren är
på väg att ebba ut. Även det är en del i att anpassa sig
till den långsiktiga tillväxtbanan.
Allt detta ger en relativt stabil inflationsutveckling
under de närmaste åren. Vi räknar med en utveckling i
huvudscenariot kring målet på ungefär 2 % de närmaste åren.
Det spelar inte så stor roll om man mäter med
konsumentprisindex eller något underliggande mått med de
riksdagsbeslut vi känner till i dag.
Det är huvudprognosen. Låt mig då komma till bedömningarna
av riskerna. Här är det två olika scenarier som drar åt två
olika håll. Det första scenariot med den globala
avmattningen handlar naturligtvis om den amerikanska
ekonomin.
Bli det en djupare nedgång? Det har här talats i termer av
bokstäver, v eller u. Vi har räknat mer med något slags
banan, och inte en kraftigt markerad nedgång eller en
kraftigt markerad uppgång, utan mer en anpassning till det
som har hänt under 90-talet i den amerikanska ekonomin, och
så vänder det sakta uppåt.
Men det kan naturligtvis bli ett djupare förlopp med
ytterligare börsfall. Då skulle svensk ekonomi påverkas i
större utsträckning än vad som nu verkar bli fallet. Det
skulle förstås hålla tillbaka inflationstrycket ytterligare.
Då skulle vi inte längre hamna på den långsiktiga
tillväxtbanan utan vi skulle få en ökad arbetslöshet och
ökade lediga resurser. Det skulle öppna för en helt annan
penningpolitisk bedömning.
Nedåtrisken begränsas i Sveriges fall med kronkursen.
Skulle vi få en svagare internationell konjunkturutveckling
och samtidigt en svagare kronkurs skulle det motverka
nedgången.
Mot detta står att avtalsrörelsen inte är färdig. Det
kommer signaler på detta område som i flera fall inte är så
uppmuntrande. Skulle de kvarvarande avtalen komma ut högre
än de nivåer som man hittills har träffat avtal på kan man
riskera att inflationstrycket stiger.
Det skulle först ske via den direkta effekten. Högre
kostnader riskerar att leda till högre prisstegringar. Men
det skulle kanske framför allt ske via den indirekta
effekten. Högre löneökningar för vissa grupper nu påverkar
löneglidningen för andra grupper som redan har fått avtal
och kanske avtalen i nästa förhandlingsrunda.
Till detta kommer ju risken för en svag krona. Det är
naturligtvis inte bra för svensk ekonomi. Detta drar då åt
andra hållet.
Vi ser dock att den här vågen, som en av mina medarbetare
har konstruerat, tippar åt den globala avmattningen.
Nedåtriskerna för inflationen dominerar, menar vi. Det är en
asymmetrisk riskbild där risken för en lägre inflation är
högre än risken för en högre inflation.
Då är frågan avslutningsvis vad vi gör med reporäntan mot
den här bakgrunden. Vi har bedömt att reporäntan ska ligga
kvar på den här nivån. Marginalerna är ganska små. Där har
vi den inflationsprognos som också beaktar riskbilden. Vi
hamnar någon eller några tiondelar under 2 %. Det här är små
marginaler. Så exakt är naturligtvis inte en sådan
bedömning. Det andra skälet som jag tycker är viktigt att
lyfta fram som orsak till varför vi låter styrräntan ligga
kvar är att vi i utgångsläget ligger ganska lågt. Vi ligger
under de flesta andra länder. Trots att den amerikanska
centralbanken har agerat snabbt och kraftfullt under
inledningen av året, ligger deras styrränta på 5 %, och vår
ligger på 4 %.
Sedan är kronan mycket svag. Det är klart att det
efterhand ger en stimulans till svensk ekonomi i takt med
att den verkar in, givet att den ligger kvar förstås. Detta
talar för att det är klokt att avvakta ett tag för att se
vilken riktning som utvecklingen tar. Vi har ett
penningpolitiskt möte den 26 april, dvs. redan inom en
månad. Det gör det möjligt för oss att komma tillbaka till
den här bilden och se om vi har blivit något klokare. Vi är
redo att agera om det skulle visa sig att utvecklingen
tydligt går åt något håll i förhållande till vår prognos.
Herr ordförande! Jag stannar där. Jag är beredd att efter
bästa förmåga försöka svara på frågor.
Ordföranden: Vi tackar för inledningen och går över till
frågor från finansutskottets ledamöter.
Carin Lundberg (s): Herr ordförande! Riksdagen och
finansutskottet genomför varje år en granskning av
Riksbanken. Den här granskningen sker alltid i efterhand,
vilket gör det lättare för oss. Vi sitter ju med facit i
hand. För Riksbanken gäller det att göra bedömningar av
prognoser. Och det är svårt att göra prognoser, särskilt om
framtiden, lär Alf Henriksson ha sagt. Det är extra svårt
att göra bedömningar av det som ska inträffa inom ett eller
två år, som Riksbanken ska göra. Jag är väl medveten om
detta, men jag vill i alla fall ställa en enkel fråga. Var
det inte så att Villy Bergström hade rätt i december i fjol
när han reserverade sig mot höjningen av reporäntan?
I inflationsrapporten från december konstaterade banken
att det höga oljepriset började dämpa konsumtionen och
hushållens framtidstro. Man tittade på de större länderna,
och det var samma sak där. Men banken reviderade inte
tidigare bedömningar, utan förväntade sig en gradvis
avmattning. Banken utgick också ifrån att den svenska
konjunkturuppgången var stabil med en stark inhemsk
efterfrågan, men konsumtionen väntades bli något svagare än
tidigare. När det gäller inflationen fanns det enligt banken
en klar risk för att inflationen framöver skulle bli högre
än inflationsmålet. Bland uppåtriskerna nämnde ni att
lönerna kunde öka mer än väntat, och oljepriset kunde ligga
kvar på en hög nivå. En ytterligare risk var att den svenska
kronan skulle försvagas mer än väntat. Sammantaget gjorde
direktionen den bedömningen att reporäntan skulle höjas med
0,25 till 4 %. Villy Bergström reserverade sig mot detta,
bl.a. med motiveringen att en svagare internationell
konjunktur ökar sannolikheten för en lägre svensk inflation
under de närmaste åren.
Riksbankschefen har ju också sagt nu att kronan sjunkit en
del i värde sedan december. Men de flesta prognosinstitut
skriver ned sina inflationsrapporter. Mot den bakgrunden
vill jag ställa en fråga. Är riksbankschefen mer benägen i
dag än i december att hålla med vice riksbankschefen i de
bedömningar som han gjorde vid det penningpolitiska mötet i
december?
Det här leder mig i sin tur fram till en annan fundering.
Det gäller öppenheten och signalsystemet. Vi är ju alla
överens om att det är bra med öppenhet. Vi i utskottet har
tidigare framfört hur bra vi tycker det är med Riksbankens
bidrag till öppenheten. I tidningen Näringsliv fanns det den
22 mars i år en intervju med vice riksbankschefen Lars
Heikensten. Han säger så här: Riskerna för inflation har
förskjutits sedan förra inflationsrapporten.
Inflationsriskerna har minskat i takt med att konjunkturen
har försvagats och oljepriserna fallit. Samtidigt kvarstår
en viss uppåtrisk från den inhemska inflationen,
lönerörelsen och den svaga växelkursen.
Det här kan man ju uppfatta som en signal om kommande
ändringar av reporäntan. Ni brukar ju göra så. Ni antyder
vilken väg ni tänker gå lite steg för steg, så att
signalerna ska gå fram och överraskningsmomentet försvinna.
Det tycker jag är bra. Ingen av oss vill ju ha onödiga
störningar på finansmarknaden.
Lars Heikensten skickade samma signal vid ett besök i
Malmö veckan före, och då skissade han på tre scenarier när
det gäller den internationella tillväxten. Han pratar om
USA:s ekonomi och en luftgrop - ett tillfälligt ras. Han
pratar om en djupare svacka och vändning om ett år och att
USA når botten. Det här har riksbankschefen nu beskrivit som
v, u eller l.
Utifrån detta har jag en fråga om höjningen av reporäntan
i december. Hela hösten skickade riksbankschefen signaler om
en kommande höjning. Kan det vara så att öppenheten var för
stor och signalsystemet för tydligt under hela hösten, så
att Riksbanken blev tvungen att höja räntan? Var öppenheten
alltför öppen? Eller var det så att Riksbanken hade
underskattat den internationella konjunkturen och dess
påverkan på den svenska utvecklingen?
Urban Bäckström: Jag tror att Villy Bergström hade rätt i
december. Men jag tror också att vi andra hade rätt, och jag
ska gärna förklara varför. Vi värderade riskerna lite olika.
Vi hade tre ganska distinkta risker som vi diskuterade
mycket. Det var det som gjorde att vi hamnade på en
riskjusterad inflationsprognos på 2,3-2,4 %, jag minns inte
exakt. Det gjorde att vi höjde reporäntan med 25 punkter.
Det var lönerörelsen, kronans utveckling och oljepriserna.
Vi värderade de där riskerna lite olika.
När det gäller risken för högre löneökningar vet vi ännu
inte hur det har gått. Det är ju inte färdigt ännu. Hur
skulle det bli med kronans utveckling? Skulle den stärkas?
Villy Bergström trodde att den skulle stärkas, och vi andra
sade att det fanns en risk att den skulle fortsätta att vara
svag. Oljepriset låg då högt. Majoriteten gjorde den
bedömningen att här fanns det en risk att anpassningen nedåt
inte skulle bli så snabb som huvudscenariot byggde på.
Villy Bergström lade en lite annan betoning i sin
riskbedömning och landade då på en annan riskjusterad
prognos. Då valde han att inte höja reporäntan, medan vi
andra gjorde det.
Man kan förklara det på ett annat sätt också. Man kan säga
att när man är ute och kör bil - nu är jag där igen - och
kommer fram till en korsning finns det risker i den här
korsningen. Det finns en risk att det kommer bilar från
höger och bilar från vänster, och det vet man inte förrän
man har kört igenom korsningen och förvissat sig om att det
inte blev så. Då är frågan: När man har kört igenom
korsningen och lättat lite grann på gasen och det inte kom
någon bil vare sig från höger eller vänster, ska man då dra
slutsatsen att man hade kunnat stå på för fullt genom hela
korsningen? Jag tror inte att man kan göra det. Men när man
har kommit ut ur korsningen och ska anpassa hastigheten är
frågan hur man hanterar nedförsbacken eller uppförsbacken
bakom nästa hörn. Det är ett annat sätt att förklara detta.
Ett tredje sätt att försöka beskriva att jag i någon
mening tycker att både Villy och vi andra hade rätt är att
säga att om den här konjunkturuppgången hade fortsatt hade
kanske reporäntan under det här året och in på nästan år
behövt höjas till inte 4 utan kanske till 5, 6 eller över
6 %. Den amerikanska centralbanken gick upp till 6½ %. Under
våren har vi reviderat om penningpolitiken och sagt att
behovet av att gå upp till de höjderna har minskat betydligt
med den här internationella konjunkturavmattningen. Jag ska
inte ta fler exempel. Jag ska stanna där.
Carin Lundberg (s): Herr ordförande! Jag kör också bil
ganska mycket, och det är väldigt viktigt att jag gör en
bedömning av underlaget på de vägar jag kör. Är det
vansinnigt halt i dag? Är det moddigt? Är asfalten kanske
torr? Det leder mig då till en följdfråga om detta att göra
prognoser. När man tittar på beräkningarna och prognoserna
för den svenska tillväxten, och också av inflationen, kan
man fundera över det som jag har varit inne på tidigare,
nämligen om vi har något fel i vår statistik. Tidigare i
utfrågningen tog jag upp detta att USA:s dåvarande vice
handelsminister Robert Shapiro undrade om det var något fel
i vår statistik. Han sade att USA hade ägnat mycket tid och
mycket pengar åt att förbättra sin statistik. När man
försöker göra sig en bild av vad som händer i Sverige kan
man t.ex. se att det är skillnad mellan Riksbanken och
Konjunkturinstitutet. Jag undrar vad de här skillnaderna
beror på. Har vi något fel i avläsningen av vägunderlaget?
Urban Bäckström: Jag är helt övertygad om att vi har fel i
vår statistik. Det tror jag alla länder har. Vi har problem
att mäta verkligheten exakt, därför att verkligheten är rätt
komplicerad. Det är därför som det också är svårt att göra
korrekta prognoser. Jag och mina medarbetare i banken skulle
säkert tycka att det var fantastiskt om vi visste precis vad
som skulle hända, men nu vet vi inte det. Det är precis som
i vardagslivet, man vet inte vad som kan hända nästa dag. Då
måste man försöka bedöma detta från en risksynpunkt och väga
sannolikheten för ett bra utfall mot sannolikheten för ett
dåligt utfall. Sedan får man agera med mindre steg och lite
oftare. Då är ju sannolikheten för att man kommer någorlunda
rätt över tiden större än om man agera sällan med väldigt
stora steg. Antag att vi lade fast en bedömning i december
varje år, och sedan agerade vi med ett enda steg efter den
bilden. Jag tror att det skulle vara oerhört olyckligt.
Vi träffas var sjätte eller var åttonde vecka, agerar med
små steg, skrider till bordet med den information som då är
vid handen och närmar oss den ganska prestigelöst och ser
vad den säger oss. Hur ska vi agera på den här
informationen? Tidigare tyckte vi så och så, men det bryr vi
oss inte om nu, utan nu sätter vi oss med den här
informationen, den här bilden. Jag tror att det kan
underlätta det här arbetet. Jag tycker att det har gått
ganska hyggligt under de här åren som vi har haft den här
regimen.
Carin Lundberg (s): Jag vill tacka för svaret. Jag tycker
att Riksbankens prog- nosarbete påminner om mina körningar
på norrländska vintervägar.
Urban Bäckström: Kan vi inte få en förklaring på det?
Carin Lundberg(s): Det är ungefär lika svårt att göra en
beräkning av underlaget.
Urban Bäckström: Carin Lundberg vet ju vad man säger om
nationalekonomer. Jag har ju själv läst lite sådant så jag
kan säga det. Nationalekonomer har alltid fel, men vi har
alltid fel på ett väldigt intressant sätt. Men det är med
den kunskapen som vi måste bedriva penningpolitiken - med
försiktighet och med prestigelöshet så att svensk ekonomi
kan anpassa sig till den långsiktiga tillväxtbanan och
använda den potential som finns i vårt land.
Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande! Jag skulle vilja ta upp
frågan om kronkursens utveckling. Jag tror att den måste
komma mycket mer i fokus för den ekonomisk-politiska
debatten. I Riksbankens rapport står denna gången, liksom
rätt många gånger tidigare, att man bedömer att
kronförsvagningen ska vara av tillfällig karaktär. Sedan
konstaterar man också att när kronan förstärks kommer det
ändå att bli till ett svagare läge än vad man tidigare har
trott. Om man då sätter detta i relation till den verklighet
som vi har sett, är det så att sedan årsskiftet 1999/2000
har kronkursen försvagats med ungefär 8 procentenheter
gentemot TCW-index. Vid förra årsslutet var det 4 % gentemot
TCW-index. Det är alltså en rätt långsiktig och kontinuerlig
utveckling. Under den här perioden har Riksbanken haft den
uppfattningen att den kommer att svänga och att den kommer
att bli starkare. Men nu reviderar man ned och säger att det
blir till ett svagare utgångsläge. Jag tror att man brukar
ha som en tumregel att en nedgång i TCW-index med 3 %
motsvarar en sänkning av reporäntan med 1 %. Det visar att
det som nu sker har en rätt betydande omfattning. Det är
kanske också så att nedgången av kronkursen tvingar fram en
högre ränta än vad Riksbanken annars hade tänkt sig.
Urban Bäckström tog tidigare upp en diskussion om den
amerikanska ekonomin där vi kanske ser ett nytt mönster när
det gäller konjunkturen och där utbudet spelar en mycket mer
dynamisk roll för att möta efterfrågan. Det har en mängd
olika konsekvenser för synsättet på riskkapitalutveckling,
och även på de fallande tillgångsvärden som vi nu ser. Men
det har också sin betydelse när vi diskuterar kronkursen. Är
det någonting vi har lärt oss av de senaste 25-30 åren är
det att en fallande kronkurs gynnar det bestående och
motverkar indirekt att det nya växer fram, det som står för
det dynamiska utbudet och som har gett mycket av dynamiken i
de senaste årens utveckling.
Nu är det också så - och det är väl känt, men det
förtjänar ändå att understrykas - att en fallande kronkurs
innebär att vi förlorar välstånd och värde. Det innebär
fallande tillgångsvärden och en mängd olika svårigheter när
det gäller att ta itu med strukturproblem. Det skyler
visserligen över kortsiktigt, vilket kan vara
förtjänstfullt, men på längre sikt skapar det rätt betydande
problem. Det gäller också de olika risker för inflation och
efterfrågetryck som Urban Bäckström har pekat på.
Jag skulle vilja att Urban Bäckström försökte precisera
lite grann hur Riksbanken ser på den mer långsiktiga
utvecklingen av kronkursen. Ni har vid ett flertal
tillfällen utgått ifrån att den kommer att förstärkas. Men
det har, utan att vi bråkar om prognosens innehåll, visat
sig att vi har fått en mer långsiktig försvagning. Ni landar
nu också på en annan bedömning, nämligen att det blir till
en svagare nivå än vad man tidigare har kunnat tro. Vad är
de grundläggande skälen till denna utveckling? Det finns
också en annan sak som jag tycker är viktig att sätta i
fokus. Vad anser Riksbanken att man bör göra för att
motverka denna utveckling och skapa en större stabilitet i
kronkursen? Det är viktigt inte bara av allmänna ekonomisk-
politiska skäl, utan det är också rätt viktigt för alla de
små och medelstora företag som försöker komma ut på
världsmarknaden och som försöker konkurrera på den
europeiska marknaden. Jag skulle vara glad om Urban
Bäckström ville utveckla detta.
Urban Bäckström: Jag håller med om att det inte är bra för
svensk ekonomi att kronan svänger på det här kraftiga
sättet. Låt oss strax komma tillbaka till det. Jag har en
del bilder som illustrerar hur det här kan hänga ihop, vad
en förklaring till detta kan vara och vilken karaktär vi har
på kronförsvagningen.
Den allra senaste kronförsvagningen, som är ett år gammal
ungefär, hänger intimt ihop med börskursens utveckling. Det
är många utlänningar som har köpt aktier i Sverige. När man
säljer de aktierna så faller kronan i värde eftersom man
växlar in dem på valutamarknaden.
Man kan naturligtvis fråga sig varför kronkursen inte
apprecierade när man köpte de här aktierna en gång i
världen, för det gjorde den inte. Det är kanske inte så
konstigt att valutakursen påverkas när Sverige drabbas av en
tillväxtförsvagning och ett börsfall av den här typen. Men
det konstiga är ju att den påverkas från den låga nivån, och
det pekade Gunnar Hökmark på. Hur kommer det sig att kronan
inte var starkare när nedgången började? Hur kommer det sig
att vi inte når till de jämviktsnivåer som vi har talat om
tidigare, dvs. väsentligt bättre nivåer än de här?
Låt mig visa ett diagram till. Det finns en annan karaktär
i den här kronförsvagningen. Det är att räntorna inte
stiger. De långa räntorna stiger inte på samma sätt som de
har gjort tidigare. Ni kommer kanske ihåg när vi diskuterade
här i utskottet för fem sex år sedan. Några ledamöter satt i
utskottet då också ser jag. Då var det två problem som
alltid återkom. Det var både en kronförsvagning och en snabb
ränteuppgång. Det hängde samman med de förtroendeproblem vi
hade med de svaga statsfinanserna. Vi hade stora
budgetunderskott. Nu försvagas kronan, men de långa räntorna
ligger ganska stabilt förankrade på t.ex. den tyska nivån.
Det är ett gott tecken i sig, men det är ingen tröst när
kronan försvagas. Det visar att det är en lite annan
karaktär i den här kronförsvagningen.
Det här är ett tredje diagram som också sätter detta i ett
perspektiv. Det här är fyra valutor som har flytande
växelkurs. Det är Sveriges, Kanadas, Australiens och Nya
Zeelands. Nu har den 1 januari 1995 godtyckligt valts som
basår, men man kan lika gärna klämma ihop de här kurvorna
någon annanstans. Det framgår ganska tydligt att den svenska
kronan inte är den valuta som har svängt mest, utan är en av
de fyra som har svängt minst. Jag säger inte detta för att
förringa kronförsvagningen. Jag tycker att det som har
inträffat är bekymmersamt. Men jag vill säga att det finns
ett inslag i den här regimen som vi har valt som innebär att
växelkursen för kronan svänger. Om man har en rörlig
växelkursregim följer nackdelen att växelkursen också
svänger med, och den kan svänga rätt kraftigt.
Jag har tittat på Schweiz som har haft rörlig växelkurs
under ganska lång tid, 20-25 år, och det visar sig att
schweizerfrancen också fluktuerar väldigt kraftigt. Vad lär
oss detta? Jo, det lär oss att det inte finns någon
penningpolitisk regim som bara har fördelar med sig. Alla
regimer har fördelar och nackdelar. En fast växelkursregim,
som vi hade fram till 1992, har ju den fördelen att
växelkursen är fast. Men det finns andra nackdelar. Om den
sätts under tryck måste räntorna dras till väldigt höga
höjder. Den här växelkursregimen har den nackdelen att
räntorna kan sättas mer efter inhemska förhållanden, men i
stället svänger kronkursen kraftigt. Det gör den för många
länder. Nackdelar och fördelar måste vägas mot varandra. Om
man spärrar in den ena får man rörelser någon annanstans i
systemet.
Kan man då komma ifrån detta? Ja, det kan man naturligtvis
göra. Man kan ju gå med i EMU. Då får man en fast växelkurs
i dess mer grundläggande mening. Men man får kanske andra
nackdelar. Det är det diskussionen om huruvida det är bra
eller dåligt för Sverige att gå med i EMU handlar om.
Jag tycker sammanfattningsvis - och jag vill inte förringa
detta - att det här är bekymmersamt. Kan vi göra någonting
under den här regimen? Ja, Riksbanken har naturligtvis
möjligheten att intervenera. Frågan om Riksbankens
balansräkning kommer kanske upp senare i diskussionen, men
jag tycker att det här visar att vi måste ha en kraftfull
möjlighet att intervenera även under en flytande
växelkursregim. Vi gör det inte ofta, men det kan behövas
vid vissa tillfällen. Vi gjorde det senast 1998. Jag säger
inte att vi nödvändigtvis måste göra det, eller ska göra
det, nu heller. Jag säger bara att det är ett vapen, en
möjlighet, som en centralbank måste ha också i en rörlig
växelkursregim.
Avslutningsvis har vi frågan om man kan göra något mer.
Riksdag och regering kan naturligtvis fundera över om det
finns åtgärder man kan vidta som gör svensk ekonomi ännu mer
konkurrenskraftig så att utländska placerare och investerare
vill investera i Sverige och att svenskar inte vill föra ut
aktieförmögenheter i den utsträckning som faktiskt har skett
under de senaste åren. Här kommer frågan om kapitalskatter,
investeringsmöjligheter osv. upp. Jag har inget svar på
detta. Jag kan inte ge någon uttömmande beskrivning. Men det
finns möjligheter att fundera på vad man kan göra för att
vända detta. Och nu tänker jag inte på de allra senaste
rörelserna, för de hänger samman med Ericsson. Vilka
åtgärder kan vi i Sverige vidta för att skapa
förutsättningar för en rätt värderad, en bra värderad,
kronkurs?
Gunnar Hökmark (m): Jag tog upp den frågan därför att vi nu
så ofta i den politiska debatten talar om den låga
kronkursen som en fördel och någonting som kan hjälpa till
att överbrygga och lösa problem. Men i själva verket
förstärker den ett antal grundläggande problem. Men all
respekt för att Urban Bäckström nu tog upp och utvecklade
frågan lite grann tycker jag att Riksbanken har tagit lite
lätt på detta. I rapport efter rapport har man sagt att den
kommer att stärkas. Man säger visserligen att det spelar en
roll, men man sätter in i det i de större grundläggande
strukturella resonemang som vi för.
Jag vill ställa en fråga. Stämmer inte den tumregeln att
en sänkning av TCW-index med 3 % ungefär motsvarar en
sänkning av reporäntan med 1 % när det gäller stimulans
gentemot ekonomin? I så fall har vi sedan årsskiftet
1999/2000 haft en stimulans från kronans fall som motsvarar
en sänkning av reporäntan med 2 %. Det ska ju sättas in i
det sammanhanget att medan kronkursens fall gynnar våra
befintliga företag som mest ägnar sig åt att vinna
marknadsandelar med priskonkurrens, hade en lägre ränta
kunnat tillföra det nya företagandet en mycket större
dynamik både när det gäller att öka utbudet och när det
gäller att stärka Sveriges ekonomi på lite längre sikt.
I det här sammanhanget slog det mig att riksbankschefen tog
upp att det är en tillväxt på 2-2½ % som är den långsiktigt
möjliga tillväxten. Finansministern sade i Dagens Industri
för någon vecka sedan att det i grunden var rätt bra att vi
fick en lägre tillväxt nu, därför att annars hade den
svenska ekonomin kört i taket. Det finns ett alternativ till
att vi gillar lägre tillväxt, och det är att vi ser till att
vi kan ha en högre tillväxt. Det är just det som debatten om
kronkursen faktiskt handlar om.
Om Sverige ska kunna ha en långsiktigt högre tillväxt, och
kanske kunna ligga 1 % högre än andra OECD-länder, för att
om 17 år, enligt vad SNS har beräknat, kunna komma dit där
vi tidigare låg, krävs det ju att vi gör förändringar i våra
strukturer och ser till att vi kan få en långsiktig
tillväxtkraft. Hela tiden medverkar den fallande kronkursen
till att man i stället förstärker gamla problem. Det leder i
sin tur till att vi hela tiden riskerar att hamna i taket
när det gäller tillväxten och risken för ett växande
inflationstryck. Det är av det skälet som jag tycker att det
vore bra om Riksbanken i fortsättningen ägnade kronans
utveckling en större betydelse i sin analys av den
långsiktiga utvecklingen när det gäller penningvärdet.
Det vore också intressant att höra om riksbankschefen
instämmer i det som finansministern sade förra veckan om att
det i grunden är rätt bra om vi får en lugnare tillväxt.
Eller skulle han i själva verket efterlysa att man i stället
gör någonting åt det som begränsar den möjliga tillväxten?
Urban Bäckström: Visst vore det bra, och det kommer vi
säkert att göra, att fortsätta analysera orsaker kring
kronans utveckling i ett mer långsiktigt perspektiv, försöka
vrida och vända på de här argumenten och aspekterna
ytterligare i olika sammanhang. Det tror jag att vi kommer
att göra.
Men i inflationsrapporterna står vi inför problemet att
göra en prognos över framtiden. Jag tror att ingen av oss
här skulle jobba i Riksbanken om vi kunde göra prognoser på
växelkursen som slog in. Det skulle nämligen vara ganska
lönande. Åtminstone mina medarbetare skulle säkert tycka att
detta vore en bra sak att jobba med någon annanstans. Vi
måste hitta ett systematiskt sätt att hantera kronkursen i
våra prognoser. Ett sätt är naturligtvis att frysa den där
den ligger nu och säga: Om den ligger kvar på den här nivån
under prognosperioden, vad händer då med ekonomin? Det blir
lite konstigt. Med de mycket goda fundamenta som finns i
svensk ekonomi - överskott i bytesbalansen, låg inflation
osv. - måste man nämligen räkna med att växelkursen någon
gång framöver söker sig till något slags jämviktsnivå, och
den ligger betydligt högre än den nivå vi har nu.
Sedan kan man fråga sig: Hur ser profilen på en sådan bana
ut? Det brukar vi reglera lite grann beroende på
utvecklingen och bedömningar i vår inflationsprognos. Jag
tror inte att man kan göra på mycket annorlunda sätt. De
flesta prognosmakare gör också så. Men jag håller med om att
visst kan man titta ytterligare - och det tror jag att vi
ska göra - på olika aspekter kring kronans utveckling och
växelkursen.
Sedan vill jag lite grann ta finansministern i försvar -
inte därför att jag känner att jag måste försvara honom, men
därför att jag säger fel själv många gånger. Vi skiljer
egentligen inte någon av oss mellan tillväxt och
efterfrågan. Jag tror att det finansministern menade var att
det är bra att efterfrågan anpassas till vad tillväxten gör
möjligt, eller rättare sagt vad tillväxtbanan klarar av. Det
Gunnar Hökmark är ute efter är att det är på utbudssidan som
riksdag och regering borde vidta åtgärder för att öka
flexibiliteten och göra förbättringar. Men jag håller med
finansministern: Vi hade inte klarat en efterfrågeutveckling
på 3-4 % i längden. Då hade vi skapat överhettning. Om man
läser den här inflationsrapporten tror jag man kan se att vi
använder ordet tillväxt på samma felaktiga sätt. Jag gör det
flera gånger när jag inte tänker mig för. Men det handlar
nog om efterfråge- och utbudssidan. I den meningen tycker
jag att det var alldeles riktigt.
Gunnar Hökmark (m): Jag tror säkert att finansministern
uppskattar detta försvar. Men jag tror också att de flesta
delar detta. Det finns ju ingen annan bedömning: Med rådande
struktur klarar inte ekonomin en högre tillväxt. Det
intressanta är vilken slutsats man drar av detta. Där kommer
diskussionen om kronkursen in, för den har en avgörande
betydelse för den långsiktiga utvecklingen av strukturen.
Även om inte Riksbanken har det direkta ansvaret för
kronkursens utveckling tror jag att det rimligt och bra om
Riksbanken kunde klargöra lite mer vad som krävs för att
också kunna uppnå en lägre ränta i och med att vi har en
stabilare kronkurs, och också vad som skulle kunna uppnås
genom strukturella reformer när det gäller att underlätta
att öka den potentiella tillväxten. Där tror jag att
resonemangen om kronkursen spelar en större roll än vad jag
tycker att de har fått i rapporterna tidigare. Jag tycker
dessutom att det vore bra om vi värderade de risker som
finns med en fallande kronkurs något mer än vad som hittills
har gjorts.
Urban Bäckström: Jag var inne på det tidigare. Jag sade att
ett sätt att skapa en större stabilitet på växelkurssidan är
att titta på olika strukturella aspekter. Hur gör man
Sverige mer konkurrenskraftigt? Hur skapar man möjlighet
till en bättre fungerande utbudssida? Jag nämnde också detta
med kapitalskatter. Vi kan ju inte utesluta att en del av
vågen av aktieköp utomlands hänger samman med
skattearbitrage. Det är inte min sak att värdera om man ska
göra det ena eller det andra, men jag nämner detta - precis
som jag nämner interventioner som ett vapen bland andra som
vi förfogar över.
I inflationsrapporten finns det fördjupningsrutor. En
fördjupningsruta jämför kronans volatilitet eller rörlighet
mot euron. Man kommer till den fantastiska slutsatsen att
kronan är mindre volatil än euron. Men läs den rutan; det är
en rätt intressant slutsats.
Vad vi alla är bekymrade över är kanske mer att kronan rör
sig från dåliga nivåer redan i utgångsläget. Det kanske är
det som ligger bakom frågan. Det vill jag gärna hålla med
om: Det är naturligtvis inte bra för Sverige.
Johan Lönnroth (v): Det är svårt att låta bli att koppla
tillbaka till det där med bilåkandet. Jag kör sällan bil
själv, cyklar mycket hellre, men åker ibland med andra
bilister. Jag har märkt att bilister är väldigt olika. Om
jag jämför t.ex. min frus sätt att köra med min svärsons ser
jag att de värderar risker på väldigt olika sätt. I det ena
fallet handlar det om att minimera riskerna för att det ska
hända en olycka, i det andra fallet om att minimera risken
att komma för sent. Jag tror inte att jag har åkt med vare
sig Carin Lundberg eller riksbankschefen, men jag kan tänka
mig att också de beter sig lite olika. Dessutom är det ju så
att man får köra på ett sätt när man befinner sig uppe i
norr och på ett annat om man befinner här i närheten av
Brunkebergstorg. Det är lite olika med tätheten mellan
bilarna och annat sådant.
För att då leda över det hela till det egentliga ämnet kan
det ju också vara så att det perspektiv ur vilket man
betraktar verkligheten påverkas väldigt mycket av var man
befinner sig. Om man t.ex. befinner sig i stadsdelen Hjällbo
hemma i Göteborg, där 80 % av befolkningen är utanför
arbetsmarknaden, om man befinner sig i centrala Göteborg
eller i centrala Stockholm får man lätt lite olika
perspektiv på verkligheten och ser den annorlunda.
Då kommer jag över till svaret på frågan om huruvida Villy
Bergström hade rätt. Riksbankschefen säger: Ni hade rätt
bägge två. Det svaret kan jag acceptera. Men jag skulle
kanske formulera motiveringen på ett lite annat sätt. Det
kan ju vara så att ni båda har rätt utifrån era olika
värderingar. Det kan vara så att Villy Bergström, som jag
tror är fostrad i samma sorts nationalekonomiska tänkande
som jag är, betraktar detta med potentiell BNP på ett lite
annat sätt. På den tiden brukade man definiera potentiell
BNP som BNP vid full sysselsättning. Numera har det gått
över till att man kan ha nått potentiell BNP även i ett läge
där vi har den situation som jag just beskrev med 80 %
utanför arbetsmarknaden. Uppe i norr antar jag att det är
likadant: En stor del av befolkningen är utanför
arbetsmarknaden. Det är inte fullt kapacitetsutnyttjande
enligt det perspektivet. Men sedan kom ju det här med den
naturliga arbetslösheten och monetarismen och allt det, dvs.
den skola som jag antar att riksbankschefen är fostrad i.
Det, påstår jag, handlar inte om något slags objektiv
vetenskaplig bedömning, utan det handlar om politiska
värderingar som är skilda.
Då ska jag komma till en fråga också. Jag förstår att det
är nödvändigt. Då vill jag knyta an till diskussionen med
Gunnar Hökmark. Jag håller med Gunnar Hökmark om hur de här
mekanismerna fungerar: Har man en fallande kronkurs eller
devalverar är det inte bra långsiktigt med omvandlingstryck
och sådana saker. Jag kan i princip hålla med om det.
Samtidigt kan jag inte hålla med när riksbankschefen
uttrycker sig väl generellt, tycker jag, och säger att det
alltid slår på välfärden om kronkursen faller. Vi kan ju ta
fallet 1992. Hade inte kronkursen fått falla 1992 hade det
varit förfärande för välfärden. Då hade vi kanske kommit upp
i en arbetslöshet på 30 %. Det kan vara så, också nu, att
det är jättebra att kronkursen kan få falla om det nu skulle
bli en riktigt dramatik i nedgången. Den historiska
erfarenheten är faktiskt att vi alltid har tenderat - alla,
oavsett värderingar - att underskatta kraften i
omsvängningarna. Går man tillbaka i tiden ser man att det
alltid har varit så. Min fråga är till sist: Kan
riksbankschefen hålla med mig om att det är högst sannolikt
att både riksbankschefen och jag upprepar det gamla
misstaget att inte riktigt se kraften i att det nu svänger
åt andra hållet?
Urban Bäckström: Det är ett gammalt trick att citera någon
fel och sedan argumentera starkt emot detta. Det var precis
vad Johan Lönnroth nu gjorde. Det var inte jag som sade att
det var en fara för välfärden. Jag tror att det var Gunnar
Hökmark som sade det. Men det kanske passade bättre.
Jag håller med om, och jag sade tidigare, att det är
utomordentligt svårt att göra bedömningar. Det finns risker
i det här systemet; det är ingen tvekan om det. Det kan vara
så att man överskattar en uppgång och att man underskattar
en nedgång. Det tror jag att vi kan vara helt överens om.
Låt mig ta detta med riskerna och trafiken igen, och göra
det med en viss allvarlig underton. Jag kan hålla med om att
vi inte vet med någon "objektiv exakt vetenskap" var fullt
kapacitetsutnyttjande och resursutnyttjande ligger i
Sverige. Det vet vi inte. Man kan ha hypoteser och räkna på
det här. Man kan ha uppskattningar. Det är precis som
vägkorsningen: Man vet inte om det kommer någon från höger
eller vänster. Man har ingen aning. Men man anpassar
hastigheten - det håller jag också med om - efter
situationen. Och det är klart: När vi befinner oss långt
ifrån den långsiktiga tillväxtbanan, när vi har mycket hög
arbetslöshet som vi hade, är det lättare att köra fortare än
om man närmar sig den här vägkorsningen och inte riktigt vet
vad som kan hända där, dvs. när vi närmar oss en tänkt
långsiktig tillväxtbana. Det innebär inte att man tvärnitar.
Tanken är inte att man tvärnitar men att man inte kör för
fort, för då är risken att det händer någonting otrevligt.
Det handlar just om att värdera riskerna beroende på var man
befinner sig någonstans.
I många stycken tycker jag att vi är helt överens. Jag är
helt överens med vad Johan Lönnroth sade i de avseendena.
Jag tycker inte heller att detta är särskilt konstigt. Visar
det sig att vi har fel i uppbromsningen av tillväxtbanan,
att regeringen - för finansministern sade ungefär samma sak
- har fel och vi har fel, kommer vi att se att svensk
ekonomi klarar en snabbare tillväxt. Då kommer vi att
anpassa oss till detta, precis som vi har anpassat
bedömningarna kring inflationsbenägenheten i svensk ekonomi
successivt under de senaste åren. Vi har fått kritik för det
ibland av olika aktörer och bedömare. Men vi har ändå gjort
det, för vi har känt att vi har stått på en ganska stabil
grund. Precis samma sak kommer vi naturligtvis att göra här.
Johan Lönnroth (v): Vi får väl kolla i det skriftliga
protokollet vem som sade vad. Det är möjligt att jag hörde
fel och missuppfattade. Men strunt i det.
Det skulle vara intressant att höra om Urban Bäckström
delar min uppfattning att det också handlar om värderingar,
dvs. att man faktiskt kan bedöma riskerna för arbetslöshet
och för inflation på olika sätt. Man kan lägga olika tyngd
på de här båda riskerna. Ett av mina gamla älsklingscitat
kommer från president Gerald Ford, han som fick hoppa in när
Nixon fick gå. Han håller 1975 ett tal inför ett jublande
börssällskap där han säger: Trots allt, mina vänner:
Arbetslösheten påverkar bara 5 % av befolkningen, men
inflationen påverkar 100 %. Och så jublar hela sällskapet.
Det är liksom ett uttryck för den omsvängning av
perspektivet som skedde under krisen i mitten av 70-talet.
Nu har det ju förts en debatt. Jag läste LO-ekonomernas
senaste rapport - jag hoppas att riksbankschefen läser den -
där man upprepar en anklagelse som även jag har framfört
tidigare, nämligen att Riksbanken har en tendens att lägga
tyngdpunkten vid faran för den övre gränsen i
inflationsmålet, dvs. att man gärna ligger i underkant. Man
är mycket räddare för att ligga över 3 % än vad man är för
att ligga under 1 %, om man uttrycker det så. Det finns
alltså en asymmetri i riksbankspolitiken, eller åtminstone
har det varit så. Det, påstår jag, grundar sig bl.a. i
sådana här skilda värderingar. Det är också det, tror jag,
som avspeglas i att Villy Bergström avviker i december.
Till sist vill jag bara säga att jag tror att Villy
Bergström hade rätt. Jag är ganska säker på det. Jag hoppas
dessutom - även om det är på gränsen till otillåtet att säga
det numera - att Riksbanken sänker räntan nästa gång.
Urban Bäckström: Jag tror att Villy Bergström skulle bli
utomordentligt ledsen om han hörde det här. Då skulle man
säga så här: Villy Bergström fattar inte det här beslutet på
grundval av sin kompetens utan på grundval av politiska
värderingar. Jag tror inte att han resonerade så.
Johan Lönnroth gör sitt bästa för att försöka väcka upp
den gamla motsättningen mellan låg arbetslöshet och låg
inflation. Det skulle alltså finnas ett val: Vill man ha låg
inflation måste man acceptera hög arbetslöshet. Jag tror att
den ekonomiska vetenskapen har kommit mycket längre än så.
Jag tror dessutom att verkligheten i flera länder har visat
att det inte alls är på det sättet. Det val som man står
inför här är möjligen ett annat. Nu talar jag inte om
decemberbeslutet, för det har andra förtecken, men jag talar
om den valsituation som Johan Lönnroth tar fram där han
försöker säga: Eftersom det inte är en objektiv sanning är
det ett politiskt beslut. Ett partipolitiskt beslut sade
inte Johan Lönnroth, men det ligger naturligtvis i
förlängningen, eller att det är en ideologisk fråga. Det,
menar jag, är det inte alls. Man kan hantera den här
osäkerheten också på ett förhållandevis objektivt sätt. Här
handlar valsituationen om att köra för fort, att riskera att
passera den här linjen och därmed skapa en arbetslöshet som
vi faktiskt har sett utveckla sig här. Vi har ju prövat
detta. Vi har ju prövat att ta de här riskerna, att värdera
riskbilden på ett annorlunda sätt. Vi gjorde ju det i slutet
av 80-talet när vi inte förmådde att strama åt den
ekonomiska politiken i vårt land. Det ledde till inflation,
men den inflationen skapade, enligt mitt sätt att se det,
den höga arbetslösheten i nedgången sedan. Jag tror att
Johan Lönnroth kanske ser det på något annorlunda sätt. Men
min bedömning är att det är precis det här man ska undvika.
Låter man inflationen slå rot och få fart riskerar man också
en nedgång, recession och stigande arbetslöshet runt hörnet.
Det är precis därför man ska ta det lite lugnare när man
kommer till korsningen. Kommer det sedan ingen bil, då kan
man möjligen gasa på.
Johan Lönnroth (v): Jag har absolut inte sagt att det här
enbart är en politisk eller ideologisk fråga. Det är precis
som med bilkörande: Man måste kunna köra bil. Det är helt
grundläggande att ha körkort och kunna tekniken. Men sedan
kan olika bilister ha olika värderingar av olika risker, och
precis på samma sätt är det i detta fall. Vi får väl höra
med Villy Bergström om han blir sur över vad jag har sagt.
Jag är inte så säker på att han blir det. Och det kan inte
vara en slump att det ibland utbryter stridigheter om vem
man ska utse till riksbanksdirektör. Det ligger politiska
värderingar i botten, och att försöka dölja det tror jag
inte befrämjar den nya öppenhet som jag mycket starkt
värderar att Riksbanken och Urban Bäckström anstränger sig
för att iaktta.
Jag tror att vi ska tala klartext om det här. Visst
handlar det om kompetens och förmåga att bedöma. Men i
grunden ligger också skilda värderingar av vad som är
viktigast. För den politiska ideologi jag företräder är det
viktigast med arbetslösheten. Det går förvisso att hålla
både låg arbetslöshet och låg inflation, och det är viktigt
med båda delarna. Men det finns ibland en avvägning som man
måste göra, och då handlar det bl.a. om politiska
värderingar när det gäller vilket man prioriterar.
Urban Bäckström: Låt mig säga, för det här är en viktig
punkt för oss sex som jobbar i Riksbanken, att det inte är i
Riksbanken som den politiska värderingen kommer till uttryck
på det sätt som Johan Lönnroth säger. Vårt uppdrag läggs
fast av finansutskottet och riksdagen. Här sker den
politiska diskussionen kring vilken inriktning Riksbanken
ska ha. När sedan riksdagen och finansutskottet säger till
oss att vi ska upprätthålla ett fast penningvärde vidtar den
tekniska diskussionen och analysen hos oss. Jag håller inte
alls med om att vi borde utses på partipolitiska grunder,
utan den partipolitiska diskussionen är redan tagen här i
riksdagen. Jag vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte
stod bakom den uppgörelse som de andra partierna träffade,
men den ska inte jag lägga mig i. Nu har jag fått det här
uppdraget, tillsammans med mina kolleger, och det är väldigt
tydligt vad vi ska göra. Jag menar att det inte ligger någon
partipolitik i detta.
Per Landgren (kd): Det står ju Johan Lönnroth fritt att i
budgetförhandlingar vilja ändra inflationsmål och annat.
Annars tror jag att det är en historisk insikt att ekonomi
är en av de praktiska vetenskaperna, inte en absolut
vetenskap som matematik, fysik osv. Å andra sidan förhåller
man sig hela tiden till verkligheten. Det gäller alltså att
beskriva denna så bra som möjligt och samtidigt, när man
försöker göra det, inte påverka den. Vi såg tidigare
overheadbilder på några olika enkäter. Man kan i alla fall
befara, när enkäterna ställer frågor om en förväntad
verklighet som senare visar sig avvika från hur verkligheten
blev, att psykologi och annat kan leda till någon typ av
massbeteende som då kan påverka just den verklighet man vill
beskriva. Det är ju en fara.
Annars skulle jag bara vilja höra ytterligare något om
kronkursen, frågan om kronans styrka osv. Det finns ju ett
antal olika faktorer som man gärna anger. Tidigare har man
pekat på relationen till dollarn, och på senare tid har man
sett att kronan även försvagats mot euron. Så kan man då
diskutera olika orsaksfaktorer till detta. En av dem, som
bl.a. påpekades i Dagens Industri häromdagen av Cavalli-
Björkman, är det förändrade ATP-systemet och
premiepensionssystemet. Den typen av faktorer borde man ju
kunna kvantifiera och relativt snart - fast det kanske är
tidigt - se någon typ av tendens, om det är
engångsföreteelser eller om det är sådant som håller i sig.
Jag skulle vilja ha någon typ av kommentar eller bedömning
av de här olika orsaksfaktorerna som man pekar på, och i
samband med det en kommentar till Riksbankens balansräkning
och egna resurser för att kunna intervenera. Till det behövs
ju en del resurser. Man skulle kunna säga så här, utan att
hamna i någon typ av partipolemik: Det är inte bara
individerna som sitter i bilen som gör sina riskbedömningar,
utan det måste även myndigheterna göra. Man lägger fram
lagförslag och propositioner om infrastrukturförändringar.
Man måste bygga bort fyrvägskorsningar och bredda vägar för
att kakan ska kunna bli större och ekonomin fungera bättre.
Om detta inte sker, om inte denna typ av strukturreformer
kommer, behöver Riksbanken kanske ha större resurser att
intervenera. Men jag förväntar mig kanske inte den typen av
politiska kommentarer utan mera om orsaksfaktorer och om
vilka konsekvenser stora inbetalningar från Riksbanken kan
få.
Urban Bäckström: Det är klart att Ericssonaktien faller när
vi ändrar placeringsregler för institutioner. Då
diversifierar de sina portföljer och köper utländska aktier.
Det har en neddragande effekt på kronan osv. Att
institutioner får ändrade placeringsregler och pensionärerna
får möjlighet att sprida sina risker är i grunden någonting
bra, men om olika länder gör detta i lite olika faser kan
man råka ut för detta. Men det är kanske inte det, utan det
är väl kronans grundläggande styrka som det är fråga om. Då
kommer vi tillbaka till det som Gunnar Hökmark tog upp och
som jag kommenterade, nämligen konkurrenskraften i svensk
ekonomi, utbudssidans förmåga att möta en högre efterfrågan.
Vi kommer till frågan om kapitalskatter - är det så att det
sker ett skattearbitrage där en del svenska placerare
flyttar pengar någonstans där skatterna är lägre eller inte
alls finns? Vad spelar det här för roll? Jag har ingen
ordentlig utredning som jag kan visa, och jag tror också en
sådan är utomordentligt svår att göra. Men i den
diskussionen när man frågar vad man kan göra åt detta är
naturligtvis detta några faktorer. Det finns andra också.
Låt mig sedan komma till frågan om Riksbankens resurser,
balansräkning och eget kapital. Det här är ju en diskussion
som har pågått i flera år och där utskottet har pekat på
olika aspekter av detta. Det har varit inleveransen, det har
varit valutareservens storlek, det har varit det egna
kapitalet osv. I grund och botten tror jag att det handlar
om att Riksbanken behöver mer resurser när man står ensam.
Går vi med i EMU behöver vi naturligtvis mindre resurser.
Står vi ensamma och det blåser behöver vi mer resurser. Hur
mycket resurser behöver man då? Ja, det är lika svårt att
säga det som att förutspå nästa kris eller nästa stora
turbulens. Vad vi vet är att de nuvarande resurserna har
fungerat sedan slutet av 80-talet. Jag tror inte att man kan
utreda det här med någon stor exakthet och komma fram till
precis den siffra det handlar om. Man måste göra bedömningar
på hur stor valutareserv Riksbanken måste ha, hur stort eget
kapital Riksbanken måste ha.
Sedan tror jag att det vore bra att man någonstans stänger
den här diskussionen och skapar en möjlighet för oss att
agera med goda resurser. När jag kom till Riksbanken fanns
det ingen valutareserv. Den var slut då. Det här upptog
många marknadsaktörer, dvs. att vi inte hade några resurser.
Vi hade i och för sig bruttopositioner. Vi hade en
valutareserv - i kronor och ören, höll jag på att säga, men
i dollar och D-mark - men så hade vi en stor negativ
terminsposition där vi var skyldiga lika mycket. Detta var
naturligtvis resultatet av kronförsvaret. Det var väldigt
besvärligt att ha det på det viset. Nu har vi byggt upp, på
olika sätt, en bra valutareserv. Att då ständigt ha
riksdagens ifrågasättande av detta är en besvärlig
situation. Man måste på något sätt stänga detta, sätta punkt
för diskussionen och fatta ett beslut: Nu gör vi så här.
Låt mig illustrera hur svårt det är att göra en bedömning
av hur stor valutareserven ska vara. Jag lägger på en bild
som visar hur mycket eget kapital Riksbanken hade i slutet
av 80-talet, dvs. före krisen, och hur mycket vi har nu.
Slutsatsen blir att vi har lika mycket eget kapital nu.
Omräknat till dagens värde hade Riksbanken i slutet av 80-
talet 72 miljarder kronor i eget kapital. I dag har vi 105
miljarder. Två faktorer förklarar skillnaden. Det är kronans
försvagning och att vi på ett öppet, marknadsmässigt sätt
redovisar guldet. Det redovisades inte öppet i värdet för
slutet av 80-talet. Den enda skillnaden mellan de två
staplarna är alltså växelkurseffekten. När kronan står i 135
har Riksbanken mycket pengar. Om den går upp till 140 har vi
ännu mer pengar. Går den ned till 120, 110 eller 100
förändras läget högst betydligt. Det är tvära kast vi talar
om.
Jag lägger på en bild som visar hur mycket eget kapital
Riksbanken har vid olika växelkurser. Med den växelkurs som
rådde den sista december hade vi 105 miljarder. Det framgår
också av vår skrivelse. Om kronan skulle gå ned till 110,
skulle vårt egna kapital vara 80 miljarder. Det är alltså 25
miljarder som försvinner. Det visar hur kronans variation
slår. Nu är kronan undervärderad. Därför har vi skenbart en
uppblåst balansräkning.
Räntorna är låga globalt. Om räntorna stiger med 100
punkter eller 200 punkter handlar det om 10-15 miljarder i
förluster i balansräkningen. Det slår mot det egna
kapitalet.
Hur kan man säga var kronan kommer att hamna i nästa kris
och hur mycket vi kommer att behöva intervenera? Hur kan man
säga om räntorna kommer att stiga eller sjunka och till
vilken nivå? Hur kan man säga exakt hur stort eget kapital
som behövs? Det går inte. Därför har fullmäktige och
direktionen resonerat på följande sätt: Vi hade ett eget
kapital när vi gick in i krisen i slutet av 80-talet. Det
fungerade tämligen väl för vår balansräkning. Vi har lika
mycket pengar nu, om man korrigerar för kronans
undervärdering. Låt oss behålla det. Vi har också gjort en
internationell jämförelse, som visade att vårt egna kapital
kanske låg lite högt 1988. Det är svårt att bedöma exakt.
Låt oss göra en extra inbetalning på 20 miljarder. Kronan
ska nog inte tillbaka till indexvärdet 100, utan den ska
ligga något högre. Då landade vi på 20 miljarder.
Låt mig visa ytterligare en illustration. Jag blir
engagerad, och jag hoppas att jag får ta lite tid till
detta. Jag lägger på en bild av det diagram som finns i
promemorian. Jag borde ha förstått att det skulle leda till
diskussion. Diagrammet innehåller tre komponenter:
valutareserven netto, eget kapital och som bas
balansomslutning. Vad är då balansomslutningen? Jo, det är
helheten i balansräkningen. Den styrs av betalningsvanorna i
ett land. Om vi i Sverige snabbt går över till giron,
checkar och kreditkort och färre sedlar i förhållande till
hela BNP blir balansomslutningen mindre. Ett land som
Tyskland, där man använder mycket sedlar och lite kort,
glider åt andra hållet.
Om jag tar bort balansomslutningskomponenten blir
resultatet annorlunda. De stora länderna ska naturligtvis ha
stora valutareserver och stort eget kapital. Men det finns
ett förhållande mellan eget kapital och valutareserv. Därför
finns en linje inlagd i diagrammet. Sverige är tämligen väl
representerat i ett europeiskt genomsnitt. Vi är inte
särskilt avvikande. Det är balansomslutningen som drar det
åt olika håll. Ett skäl till att det blir så är
penningmängden. Ett annat är att centralbankerna har olika
uppgifter. Centralbankerna har också olika ansvar för
valutareserverna. Det är därför t.ex. Kanada ligger väldigt
lågt. En del av Kanadas valutareserv ligger inte i
centralbankens balansräkning. Den ligger i
finansdepartementet. Så är det även med Bank of England.
Jag tror inte att man kan utreda sig fram till den exakta
vetenskapen. Om man försöker göra det, ställer man sig också
frågan hur nästa kris kommer att se ut.
Per Landgren (kd): När det gäller första delen av min fråga
vill jag bara göra kommentaren att det behövs harmonisering,
t.ex. av kapitalbeskattning, inom EU och internationellt.
Man kan likna det vid infrastrukturreformer för ekonomin.
Den andra delen av min fråga gällde inleveranser från
Riksbanken. Menar Urban Bäckström att kraven på att
inleveranserna skulle vara större går tillbaka på en
ofullständig bild av sakläget? En moderniserad ekonomi när
det gäller transaktionssätten ger en bild av att resurserna
skulle vara större. När man räknar bort det är resurserna i
den svenska riksbanken inte mycket större än i andra. Urban
Bäckström sade att han gärna ville avsluta diskussionen. Är
det utifrån det svar Urban Bäckström ger nu, som han gärna
vill ska komma ut? Skadar diskussionen Riksbanken?
Urban Bäckström: Nu har vi levt i tre år med diskussionen.
Det vore bra om riksdagen fattade ett beslut och bestämde
hur det ska vara. Sedan är saken utagerad. I utskottets
betänkande har man hoppat mellan olika saker. Först var det
vinstleveranserna, om jag minns rätt. Vi har försökt visa
att de, realt sett, ger oss ett oförändrat eget kapital. Vi
har ungefär 100 miljarder i eget kapital. Vi tjänar 10
miljarder per år i genomsnitt. Om vi får behålla 2 av de 10
miljarderna och inflationen är 2 %, blir det egna kapitalet
realt sett oförändrat. Det har vi försökt beskriva.
Sedan hoppade man till valutareserven. Då var det
valutareserven som var oklar, påföljande år. Vi har försökt
visa varför vi behöver en valutareserv av en viss storlek.
Dagens läge visar att det kan uppkomma situationer också med
en rörlig växelkurs som innebär att en centralbank behöver
rejält med resurser. Nu är valutareserven uppblåst till
följd av att kronan är så svag. Av det skälet är den något
för stor.
Tredje gången hoppade utskottet över till det egna
kapitalet. Nu har vi ägnat tid åt det. Jag tror att det
finns en gräns för hur långt man kan utreda det. Det finns
ingen exakt vetenskap. Direktionen och fullmäktige har gjort
en bedömning att det ska vara ungefär 20 miljarder. Man kan
naturligtvis ha budgivning kring det, och det har
förekommit. Jag kan inte säga att 18 eller 21½ är fel. Jag
kan bara utgå från det egna kapital vi hade i slutet av 80-
talet. Det räckte ganska väl för att klara sig igenom en
ordentlig blåst. Det är svårt att komma till riksdagen och
säga att vi vill ha 40 miljarder, därför att det blåser där
ute. Då har riksdagen andra problem att ta sig an, med
statsfinanserna.
Låt oss nu stänga diskussionen och fatta ett beslut. Sedan
får utskottet bestämma vad det ska vara.
Per Landgren (kd): Jag kan inleda med att stänga
diskussionen.
Sonia Karlsson (s): Min spontana reaktion är att den som
blir granskad kan bli irriterad. Det kan man märka ibland.
Finansutskottet ska granska Riksbanken. Ett par av de
diagram riksbankschefen har visat har vi tidigare inte haft
tillgång till, trots vad vi skrev våren 2000. Jag ber Per
Mårtensson lägga på samma bild som riksbankschefen visade
alldeles nyss. Jag vill ta diskussionen med riksbankschefen
en gång till.
För det första kan jag med tillfredsställelse konstatera
att det blev en extrautdelning efter finansutskottets
uttalande förra året. Det gör att vi nu närmar oss principen
om en 80-procentig inleverans, närmare bestämt 76 %. Jag är
också helt klar över att vi ska ha en riksbank som är väl
konsoliderad.
I det sista diagrammet som riksbankschefen visade framgick
att Sverige inte alls låg så högt, utan att det hade att
göra med balansomslutningens effekter. Det borde ha varit
med i den skrift vi har fått från fullmäktige. Enligt det
diagram som var med i det material vi har fått har Sverige
ett eget kapital på ungefär 40 %. Danmark och Australien har
15 %, Norge har 10 %. I Kanada har man under många år klarat
sig helt utan eget kapital.
Min utgångspunkt är fortfarande att vi ska ha en god
konsolidering av Riksbanken. Jag vill ändå kommentera det
som ett enigt utskott skrev förra gången. Vi noterade att
Riksbanken i sin analys för egen del bedömer att banken är
väl konsoliderad och att någon ytterligare konsolidering för
närvarande inte anses nödvändig. Något resonemang om vilken
nivå det egna kapitalet bör ligga på i dagens situation och
i en framtida situation med eventuellt andra
växelkursarrangemang förs däremot inte. Ej heller
kommenteras närmare i vad mån nuvarande principer eventuellt
kan komma att leda till att det egna kapitalet inte bara
hålls oförändrat utan också fortsätter att växa i reala
termer.
Jag kan jämföra med de grundliga analyser som t.ex. Sjunde
AP-fonden och Riksgäldskontoret genomför när det gäller
tillgångar och skulder. Vi har i riksdagen inte sett något
motsvarande för Riksbankens del. Även om riksbankschefen
skulle önska att finansutskottet satte streck och inte sade
något mer i denna fråga, vill jag fråga om riksbankschefen
är beredd att till nästa år presentera en mer fördjupad och
grundlig analys av de olika frågeställningarna. I en sådan
analys skulle man kunna se på storleken på det egna
kapitalet, tillgångssidans sammansättning och behandla
utdelningsmodellen.
Riksbankschefen har kommenterat diagrammet en gång. Jag
skulle gärna vilja ha en kommentar till exempelvis hur
Kanada kunde klara sig helt utan eget kapital och även till
de andra länder som jag har nämnt.
Urban Bäckström: Som jag sade kan man belysa frågan på olika
sätt. Man kan utreda den. Man kan skriva mycket. Men en
pensionsfond har inte samma situation som vi. Riksbanken har
en konflikt: ju sämre det går för kronkursen, desto mer
pengar tjänar vi och desto sämre går det för landet. Vi har
inte en traditionell skuld- och tillgångsförvaltning. Vi har
valutareserven och det egna kapitalet för att kunna hantera
kriser. För att exakt kunna utreda och bedöma vilket eget
kapital och vilken storlek på valutareserven man behöver ha,
måste man veta vilka kriser man kommer att råka ut för. Om
vi visste det skulle vi med stor precision kunna utreda hur
mycket eget kapital vi behöver. Varje sätt att belysa frågan
rymmer motargument.
Det diagram som vi talar om är bra, utifrån sin
utgångspunkt. Men i promemorian står tydligt att man måste
tänka på att diagrammet rymmer olika redovisningsprinciper.
Centralbankerna har olika uppgifter. Lagstiftningen är olika
i olika länder.
I Maastrichtfördraget sägs att vi ska ha resurser så att
vi själva kan fatta beslut om vilken budget vi ska ha. Andra
centralbanker, som inte omfattas av Maastrichtfördraget, får
sin budget av politiska organ. Det kan vara regering eller
parlament. I en del fall ligger valutareserverna i
centralbankens balansräkning. I andra fall ligger den någon
annanstans. I en del fall ligger penningmängden i
centralbanken. I andra fall ligger den hos
finansdepartementet. Det beror alldeles på vilken typ av
lagstiftning man har. Jag kan spekulera i om finansministern
har större möjlighet att snabbt använda statliga medel för
att hantera kriser. I Sverige har man lagt den uppgiften i
Riksbanken.
Ett sätt att förbättra analysen eller att se den på ett
annat sätt är att eliminera balansomslutningsfaktorn. Om jag
hade sett den från Riksgäldskontorets eller
premiepensionssystemets horisont är balansomslutningen
viktig. Det är inte säkert att man kan ta bort den. Från en
viss utgångspunkt är det möjligt. Om vi pratar om det i
termer av giron och sedlar i omlopp inser vi att det inte
ligger någon risk i det. Här måste vi kanske ta bort den,
åtminstone i vissa fall.
Min poäng är att det går att utreda och skriva texter, men
jag tror inte att man kan komma fram till särskilt mycket
klokare slutsatser. Man kan göra en bedömning. Den har
fullmäktige och direktionen gjort och skickat till
utskottet.
Sonia Karlsson (s): Jag har givetvis läst den bedömningen.
Men den var inte tillräcklig, och det var därför jag frågade
om riksbankschefen var beredd att till nästa år tillföra
analysen en mer noggrann genomgång av vissa saker som har
redovisats här i dag. Då kanske riksbankschefen kan få tyst
på finansutskottet.
Urban Bäckström: Låt mig säga till Sonia Karlsson att jag
inte alls är irriterad. Däremot blir jag engagerad ibland.
Jag ber om ursäkt ifall det låter som om jag är irriterad.
Det är riksdagen som bestämmer och Riksbanken ska foga sig
i det. Man kan belysa frågan på många sätt. Låt mig ta ett
exempel till, för att illustrera. Vi gör repotransaktioner
på ungefär 40 miljarder var fjortonde dag. Kan de vara 30
miljarder eller 20 miljarder? Borde de vara 50 miljarder?
Vi har resonerat på följande sätt. Att kastas mellan
inlåning och utlåning i banksystemet har tidigare skapat en
del osäkerhet på marknaden. Vi har velat undvika den
diskussionen, eftersom vi har så många andra diskussioner
att föra varje vecka. Vi har i stället valt att ligga
ordentligt på ena sidan. Vi har bedömt att 30-40 miljarder
skulle kunna vara tillfyllest. Det svarar mot ett eget
kapital på andra sidan. Kan man utreda det ytterligare och
komma fram till om det ska vara 29 miljarder eller 31½
miljarder? Kan man i en centralbank räkna räntepunkter med
samma exakthet som en skuldförvaltare gör?
Jag är tillbaka vid samma punkt som förut. Man kan utreda
frågan. Men i grunden handlar det om hur stor sannolikheten
är för nästa kris och hur den kommer att se ut. Det är vad
frågan gäller för en centralbank. Den frågan är inte aktuell
för en premiepensionsmyndighet eller för ett
riksgäldskontor.
Sonia Karlsson (s): Det skulle ändå vara av värde att få en
noggrann utvärdering. Där kan man titta på valutareserv,
repotransaktionerna och det egna kapitalet, t.ex. om det är
möjligt att reducera det egna kapitalet. Den analysen kanske
visar tydligt för finansutskottet den ena eller andra
riktningen.
Efter förra årets uttalande visade det sig att
finansutskottet inte hade helt fel, eftersom det blev 20
miljarder i extra utdelning.
Urban Bäckström: Det bygger inte på någon objektiv
bedömning. Riksbanken - fullmäktige och direktionen - ville
visa att vi inte sitter och klämmer på pengar bara för att
vara envisa. Vi har gjort i stort sett samma bedömning och
analys som förra gången. Vi valde att göra en extra
utdelning på 20 miljarder. Möjligen skulle man kunna hänga
upp det på att kronkursen kanske inte kommer att gå tillbaka
till den ursprungliga nivån. Det skulle kunna vara
argumentet. Men det gäller 10 miljarder.
Lena Ek (c): Jag vill ta upp tre frågor. I
inflationsrapporten i december framfördes att den svaga
kronan var ett argument för att höja räntan. Så är det inte
nu. Det har också inträffat ett antal händelser i det
sammanhanget, och det kommer att fortsätta. I april och maj
t.ex. ska 18-20 miljarder PPM-medel placeras. Den vändning
för kronan som talas om i rapporten kanske ligger lite
längre bort än så. Jag skulle vilja föra en diskussion om
det.
Det andra området som jag har funderingar kring är
löneglidning och sysselsättningen. Vi har nu totalt sett en
hög arbetslöshet samtidigt som vi har flaskhalseffekter. Nu
kommer uttalade krav om att höja lönerna inom den offentliga
sektorn, särskilt från Kommunal. Det gäller framför allt
kvinnolöner. Ur jämställdhetssynpunkt är det alldeles rätt
och riktigt. Men det blir ganska dyrt, därför att de är så
många. Det är vad som verkar emot en höjning av de lägsta
kvinnolönerna, just att de är så många. Det blir så dyrt.
Det är en fara, som jag ser det.
Det är väl inte dags att börja prata om pensionärsboomen
ännu. Den ligger lite längre bort. Men den kommer att
innebära en lönespiral inom den offentliga sektorn, med
bristen på arbetskraft. Den kommer att bli svår för kommuner
och landsting framöver.
Det tredje området är hushållen och deras förväntningar.
Vi har ju haft en bilkörningsdiskussion. Jag skulle vilja
avsluta den och säga att jag struntar i hur riksbankschefen
kör bil, bara han inte är ute och cyklar. Varför säger jag
då det? Siffrorna från USA är mycket tydliga när det gäller
hushållens förväntningar. Efter ett antal larmrapporter är
det vad som har ändrat inställningen hos många bedömare när
det gäller utvecklingen i USA. Vi har precis samma kurvor i
det svenska materialet. Frågan är om Europa orkar hålla emot
framöver, så att kurvan får formen av en banan, som
riksbankschefen uttryckte det. Jag är ganska skeptisk till
det. Vi har inte ännu diskuterat hushållens förväntningar
och den europeiska situationen.
Urban Bäckström: Jag kan inte uttala mig om någon vändning
för kronan. Det är mycket svårt. Jag hoppas att jag är
ursäktad för att jag avstår från det.
I debatten får man intrycket att pensionsboomen skulle
ligga långt fram i tiden. Redan 2003 och 2004 blir
ålderssammansättningen sådan att arbetsutbudsökningen är
mycket liten. Sedan planar den ut. Det är inte något som
ligger långt borta utan det händer snart. Vi måste börja ta
in det i våra bedömningar. Arbetstidsförkortningar har också
diskuterats, vilket kommer att förstärka effekten
ytterligare. Det påverkar tillväxtbanan i svensk ekonomi och
måste också påverka vår analys av efterfrågeutvecklingen och
förhållandet mellan utbud och efterfrågan i svensk ekonomi.
Vi får inte tro att pensionsfrågan ligger långt fram i
tiden. Den ligger nära och är i allra högsta grad i behov av
politisk uppmärksamhet.
Lena Ek frågar om Europa orkar hålla emot. Hittills har
övriga Europa varit mindre IT-intensivt och beroende av
telekommunikation än t.ex. Sverige, Finland och USA. Det har
fört något gott med sig. Det har gått bättre i de länderna
än i Kontinentaleuropa. Nu slår det tillbaka och det kan gå
sämre i de länderna än i Kontinentaleuoropa. I
huvudprognosen kommer Kontinentaleuropa att påverkas, men
inte så mycket. Här finns också risker, som jag har påpekat
tidigare. Den amerikanska utvecklingen står i centrum för
bedömningen av den frågan.
Lena Ek (c): Det finns en skillnad mellan
Konjunkturinstitutet och Riksbanken när det gäller böjen på
bananen, om man ska uttrycka sig så. Konjunkturinstitutet
förväntar sig en uppgång i tillväxten redan efter ett år
medan Riksbankens bedömning har en förskjutning med ett år
till, om man ser hastigt på siffrorna. Vilka är de
tydligaste förklaringarna till skillnaderna?
Urban Bäckström: Jag har bara tittat snabbt på
Konjunkturinstitutets prognos. En förklaring är den
internationella aspekten. Hur man bedömer USA:s utveckling
får återverkningar på den prognos och bedömning man gör för
Europa och Sverige. Det är en skillnad mellan oss och
Konjunkturinstitutet.
Ledamöterna har kanske noterat att KI har en starkare
tillväxt men en lägre inflation än Riksbanken i sin
bedömning. Återigen vill jag säga att jag bara har tittat
snabbt. Men jag har fått intrycket att Konjunkturinstitutet
har en mycket starkare appreciering av kronan än vi. Med en
starkare appreciering av kronan får man också en lägre
inflationstakt. Vi ska inte tvista om ifall det kommer att
bli så. Vi kan bara konstatera att det är ett underliggande
antagande, som gör att Konjunkturinstitutet kommer fram till
en lägre sammantagen inflationstakt.
Karin Pilsäter (fp): Det är alltid lika spännande att se hur
djupt in i garagen man kommer med diskussionen. Häromdagen
försökte jag föra in städliknelserna i en annan ekonomisk
debatt. Det gick inte så bra. Vi får väl hålla oss till
bilkörningen och se om jag klarar det.
Johan Lönnroth talade förut om inflation, arbetslöshet och
Ford. Det var väl han som inte kunde tugga tuggummi och gå
på en gång, om jag har förstått saken rätt. Det finns en
annan Ford, Henry Ford, som sade: Varje gång jag ser en Alfa
Romeo lyfter jag på hatten.
Som har påpekats här underskattar vi ofta både upp- och
nedgångar. Det får till effekt att man tar till för små
åtgärder. I USA har man gjort lite större justeringar, först
uppåt och sedan nedåt. Kan det vara så att våra
felbedömningar av takten i upp- och nedgångar och av berg
och dalar indikerar att vi borde byta från Ford till Alfa
Romeo, där man kan trycka lite hårdare på gaspedalen?
Kan det vara så att vi redan har bytt bil när det gäller
effekterna av reporänteförändringar på inflationen?
Bedömningen av hur snabbt genomslag på ekonomin
reporänteförändringar får är oförändrad. Samtidigt får vi
indikationer på att ekonomin i övrigt på alla möjliga
fronter fungerar annorlunda. Det går snabbare. Det är också
så att åtgärder som brukar ha effekt inte har det och vice
versa.
Min andra fråga gäller inflationsmålet. Det har vi
diskuterat mycket. En bredare diskussion som förs är den om
inflationsmålet i sig är lämpligt uttryckt. Är t.ex. 2 % en
lagom nivå? Är det ett lagom spann att tala om plus eller
minus 1 %? I rosa pressen har bl.a. Thomas Franzén och Johan
Lybeck tagit upp det. Det förs också en internationell
diskussion. För ni någon diskussion om det eventuellt skulle
vara ett större spann inför framtiden, också med hänvisning
till mätproblem, produktivitetsökningar och effekter på
priser?
Urban Bäckström: Jag får väl skylla mig själv - det var jag
som tog upp det där med bilen. Jag var inte riktigt med när
det gällde Alfa Romeo, måste jag säga.
Man tenderar att ha svårt att pricka in vändpunkter i
konjunkturen. Man har svårt att exakt uppskatta nedgångar
och uppgångar. Man tenderar att underskatta och överskatta
vid de olika tillfällena. Så är det nog. Vad beror det på?
En faktor är psykologin. När jag visar att hushållen i USA
är bekymrade över sin egen framtid - det är inte alls på
samma sätt i Sverige - är frågan: Detta bekymmer som man går
runt och känner, i vad mån omsätter man det i praktisk
handling? Vad betyder det när man går till affären? Vad
betyder det när man sitter vid styrelsebordet och ska fatta
ett beslut om investeringar? Ja, ekonomer har väldigt svårt
att få kläm på exakt vad det är. Man agerar kanske inte på
samma sätt varje gång.
Vad är det som sedan styr förväntningarna om framtiden?
Vad är det som gör att man vid ett tillfälle blir mycket
bekymrad över en situation och vid ett annat tillfälle ännu
mer bekymrad?
I efterhand kan man fråga sig: Hur kommer det sig att vi
fick den här IT-bubblan, den här enorma euforin på
aktiemarknaden, där olika företag skulle ha mer än hela
världens invånare som sina kunder för att kunna räkna hem de
där aktiekurserna? Hur kom det sig? Varför blev det så?
Ingen av oss har något svar på det.
Men är det inte det som gör ekonomisk politik så
spännande, att det hela tiden är att lägga ett pussel, att
inse från början att man inte kommer att ha exakt rätt men
att man får arbeta med olika scenarier och sannolikheter för
att försöka ta sig fram längs den här vägen? Ibland gör man
fel, som Johan Lönnroth skulle säga, och ibland gör man
rätt, som kanske någon annan skulle säga. Man kan göra mer
eller mindre fel. Man kan tolka fakta på olika sätt. Även om
det inte behöver vara med politiska förtecken kan man, av
andra skäl, tolka fakta på olika sätt. Så är det. Det är den
värld vi lever i.
Det för mig till diskussionen om inflationsmålet. Jag
tycker att det är mycket bra att det förs en sådan
diskussion. Jag önskar att fler skulle vara med. Jag ska väl
säga att jag inte hängde med riktigt i alla turerna där
heller, men det kan bero på att jag är lite konservativ
också i andra avseenden. Jag tycker att det här
inflationsmålet fungerar väldigt bra. I våra interna
diskussioner kommer vi, och även våra duktiga ekonomer som
belyser det här på olika sätt, också till den slutsatsen.
Men inflationsmålspolitiken rymmer mycket mer flexibilitet
än vad jag tror att flera av debattörerna utgår från. Om det
är så att vi ser en annalkande kris i banksystemet, en stark
kredittillväxt, tycker jag att riksdagens uppdrag till oss,
det andra uppdraget, att främja ett säkert och effektivt
betalningsväsende, gör att vi kan säga att nu kommer vi att
se mer flexibelt på inflationsmålet. Så kommer vi att
bedriva en stramare penningpolitik, och det är den här
kredittillväxten som vi är ute efter och de här
tillgångspriserna.
Jag menar att den möjligheten finns redan i dag, med det
uppdrag som riksdagen har gett oss och det sätt på vilket vi
tolkar inflationsmålet. Men det är mycket bra att
diskussionen förs. Jag tror att det är bra. Villy Bergström
brukar säga att ingen penningpolitisk regim varar för evigt.
Jag tror att det är oerhört centralt att vi som jobbar i
Riksbanken är vakna på morgonen och funderar lite grann på
vilka misstag vi gör i dag som vi ännu inte begriper att vi
gör. Diskussionen är mycket bra.
Karin Pilsäter (fp): Liknelsen mellan Ford och Alfa Romeo
var väl den att om man trycker på gaspedalen på en Ford tar
det lite längre tid innan det händer något. Min
frågeställning gällde just detta: Kan det vara så att
ekonomin har "bytt bil"? Du hoppade över just den
diskussionen. Är bedömningen att en reporänteförändring i
dag får genomslag om två år fortfarande hållbar och rimlig,
när så mycket annat i ekonomin har förändrats?
Urban Bäckström: Ja, jag tror att det är den bästa
uppskattning vi kan göra. Men det är riktigt att saker och
ting förändras. Det är flera saker som förändras. Först är
det de finansiella marknaderna, som får en allt större
betydelse. De reagerar ju blixtsnabbt på förändringar av
reporäntan - kanske redan innan reporäntan har förändrats,
genom att det har kommit något tal eller uttalande. Många
villaägare och egnahemsägare i Sverige har gått över till
rörliga bostadslån, och de träffas ju direkt av en
penningpolitisk förändring. Det där och andra faktorer drar
otvetydigt åt ena hållet: snabbare genomslag för
penningpolitiken.
Men det finns också någonting som drar åt andra hållet,
och det ser man mer sällan i diskussionen. I en
låginflationsregim tenderar det att vara så att företagen
ändrar sina prislistor mer sällan. Det är en av fördelarna
med låginflationsregim. Eftersom prisutvecklingen inte är så
turbulent kan man ha samma prislistor. Det är en av
fördelarna. Men när man väl ändrar dem har det gått riktigt
långt, och då tar man i ordentligt i stället. Det talar för
att de s.k. menykostnaderna drar åt andra hållet. Vi kanske
inte ser effekterna av just den aspekten förrän efter två
eller tre år, och vi får göra ett genomsnitt av de här två
faktorerna som drar åt olika håll.
Jag tror att det bästa vi kan göra är att hålla fast vid
tumregeln att penningpolitiken får huvuddelen av sitt
genomslag mellan år 1 och år 2. Men det betyder inte att
ingenting händer dag 1, och det betyder inte heller att
ingenting händer månad 25. Både före och efter den här
perioden händer det saker, men fokus skulle nog även
fortsättningsvis kunna sägas vara 1-2 år.
Lennart Hedquist (m): Jag ska ställa min fråga så här: Är
Sveriges riksbank långsammare, trögare, eller snabbare? Då
gäller det inte bilkörning. Jag ställer frågan med
utgångspunkt i den s.k. enkla regel som finns på s. 59 och
61, med två formler, som möjligen ger enkelheten en ny
betydelse.
Utifrån den här regeln sägs det - det låter mycket
begripligt - följande: "Den som lyckas förutsäga Riksbankens
inflationsprognoser kommer också att kunna göra ganska
tillförlitliga prognoser över kommande
reporänteförändringar." Det innebär ju att kan man bara veta
vad Riksbanken kommer att säga i sina inflationsprognoser
kommer man också att kunna förutsäga tidpunkten för
reporänteförändringarna.
Sedan anges det: "Eftersom regeln emellertid inte
beskriver penningpolitiken perfekt, och eftersom det med all
sannolikhet inte heller vore optimalt för Riksbanken att
följa den exakt, finns det behov av att kunna förklara
varför räntan ibland förändrats snabbare eller långsammare
än vad den enkla regeln anger."
Såvitt jag förstår har den här studien givit indikationer
på hur regeln fungerar i förhållande till den verklighet som
har varit under den beskrivna perioden. Därför är min fråga:
Har Riksbanken varit snabbare eller långsammare än vad den
här regeln har indikerat?
Urban Bäckström: Vi ser ofta i massmedierna att man vill
sätta en etikett på oss sex som sitter i direktionen i
termer av hök och duva. Vi tycker att det är väldigt
missvisande. En hök skulle vara en person som inte bara vill
att utfallet kan bli sådant utan systematiskt siktar under
2 %. En duva skulle vara en person som systematiskt siktar
över 2 %. Skulle man göra så skulle man ju avvika från den
grundläggande tankeramen och i förlängningen även från
riksdagens instruktion till oss. Det blir så konstigt att
tänka i de termerna.
Däremot skulle man kunna tänka precis i de termer som
Lennart Hedquist tar upp, nämligen graden av aktivism: Hur
snabb är man att trycka på avtryckaren när man ser att det
lutar åt det ena eller det andra hållet? Vad behöver man i
bagaget i sin analys för att man ska säga att det har
blivit så mycket nedåt eller uppåt att man ändrar räntan?
Jag kan tänka mig att synen varierar bland
direktionsledamöterna. Det är alltså sammansättningen av
direktionsledamöterna som bestämmer huruvida helheten är som
Trigger Happy eller inte. Det är just därför som protokollen
finns, för att man ska kunna se vad en person har röstat på
över tiden, om en person präglas av hög eller låg grad av
aktivism.
Jag kan inte svara på frågan, för jag vill inte svara på
frågan, om genomsnittet av oss sex är aktivistiskt, mer
eller mindre, utan det får Lennart Hedquist och andra själva
bilda sig en uppfattning om. Jag har i min inledning
tidigare motiverat varför vi inte har ändrat räntan i dag.
Lennart Hedquist (m): Jag kan möjligen förstå det. Men nu
har man ju med de här formlerna angivit en enkel regel, och
den utgår från de inflationsprognoser som har förelegat vid
varje angiven tidpunkt. Utifrån dem skulle man då kunna
förutsäga tidpunkten för reporänteförändringarna. Men de
kan, som det står, komma snabbare eller långsammare. Det
måste man ju ha tittat på retrospektivt.
Min undran är då om det finns en tendens. Jag skulle tro
att tendensen är att de är långsammare, men jag är inte helt
säker - jag har inte trängt in i materialet på den här korta
tiden.
Man skulle möjligen också kunna ställa frågan hur andra
centralbanker agerar. Är de snabbare eller långsammare
utifrån en sådan här tänkt enkel regel? Den amerikanska
centralbanken diskuterar vi rätt mycket, och det finns nu
angivet i riksbankschefens anförande att den har gått
relativt resolut fram på senare tid. Är Sveriges riksbank
trögare än den amerikanska centralbanken vid en sådan
jämförelse, eller är den snabbare?
Urban Bäckström: Jag vill inte uttala mig om det, för jag
har egentligen ingen grundad analys där jag kan säga att vi
skulle vara snabbare eller långsammare. Det är just därför
vi offentliggör protokollen. Det gör de också, så varsågod
och gör en analys!
När det gäller den första frågan finns det ett diagram på
s. 61, och det visar hur reporäntan skulle ha varit om man
exakt skulle ha gått på prognosen vid olika tillfällen. Det
indikerar något av helheten, att vi inte har sprungit i alla
riktningar i alla lägen utan tagit det lite lugnt. Men om
detta är mycket eller lite ger inte den här analysen svar
på. Tänk också på att det här är en modell av verkligheten,
och den ger inte hela sanningen. Läs gärna den här rutan! Vi
tar gärna emot samtal och synpunkter på detta, om vi kan
bidra med någon ytterligare analys kring vårt beteende. Men
ytterst handlar det om vilka direktionsledamöter som sitter
där och hur de agerar.
Det som är viktigt för oss är att politiken är någorlunda
förutsägbar för marknaden. Jag har sagt någon gång att det
bästa vore om alla våra åtgärder togs emot med en gäspning.
Nu går det inte att i alla lägen signalera hur
penningpolitiken kommer att läggas upp, därför att den
bestäms på ett möte som ännu inte hållits i det läget.
Därför måste vi ibland uttrycka oss lite dunkelt och med
reservationer.
För det mesta tycker jag ändå att man kan säga att
marknadsaktörerna redan har räknat ut ungefär vad vi kommer
att säga och göra. Det är ofta bra. När man läste tidningen
i dag fick man intrycket att inflationsrapporten
presenterades redan i går. Det är väl ett bra betyg, både åt
dem och i någon mån åt oss - vi förstår varandra. Vi får nu
se om det är någonting i analysen som senare under dagen har
väckt frågetecken, och då får vi försöka berätta och
diskutera detta med olika aktörer.
Lisbet Calner (s): På de här utfrågningarna med
riksbankschefen pratar vi väldigt mycket om inflation, och
även så i dag. I förra veckan läste jag lite av den rosa
pressen och hittade en artikel som var väldigt intressant
med rubriken Tänk om det är centralbankerna som själva
skapar inflationen. Det är fil.dr. Mats Kinnwall som har
skrivit en artikel där han menar att inflationen är ett
1900-talets fenomen, för på 1800-talet fanns det just ingen
inflation - den var i alla fall väldigt låg. Han jämför med
att Federal Reserve inrättades 1913 och efter det gick
inflationen upp. Han säger så här: Innan västvärlden började
med aktiv penningpolitik fanns det nästan ingen inflation.
Kanske gör centralbankernas ingripande mer skada än nytta.
Det saknas faktiskt belägg för att bankerna lyckas bättre än
marknaden. Det är dags att byta fokus i tillväxtdebatten.
Det finns åtgärder som är betydligt viktigare för tillväxten
än inflationsbekämpningen.
Jag undrar vad Riksbanken har för kommentarer till dessa
påståenden - de kanske är felaktiga, men de är mycket
intressanta.
Urban Bäckström: Jag håller med om att vi pratar mycket om
inflation. Jag försöker bredda diskussionen till svensk
ekonomi i ett större perspektiv, dvs. det som formar
inflationsutvecklingen eller risken för den.
Men sedan pratar vi också väldigt kortsiktigt. Nu pratar
vi om alla problem och alla risker som finns här. Men faktum
är att svensk ekonomi i grund och botten ser väsentligt
mycket bättre ut än den gjorde på 70- och 80-talen. Det får
vi inte glömma bort. Även om vi nu drabbas av en förkylning
eller en lunginflammation från väster måste vi understryka
att svensk ekonomi ser bra ut och ser väsentligt bättre ut
om vi går in i en avmattning nu än vad den har gjort på
väldigt länge.
Jag sade att jag inte hängde med i alla turer. Mats
Kinnwalls artikel var en av de turer där jag inte riktigt
hängde med.
Ett av skälen till att riksdagen tog över Riksbanken en
gång i världen var att Riksbanken, eller den bank som var
föregångare till Riksbanken, gjorde det klassiska misstaget
att trycka för mycket pengar. Det skapade ett fall i
penningvärdet på de pengar som man då gav ut. Det blev
oreda. Sedan tog riksdagen över Riksbanken, och den blev en
offentlig inrättning. Men det som hände då - det är det
intressanta från detta perspektiv - var att det blev en
diskussion mellan regeringsmakten, som då företräddes av
kungen, och riksdagen: Vem skulle vara huvudman? Här förstod
riksdagen att med medlet riksbanken kunde man ge ut för
mycket pengar och skapa inflation. Kungar på den tiden ville
föra krig, som stora statsmän då ville, och krig kostade
pengar och måste finansieras. Ett bra sätt var att införa en
typ av skatt som inte direkt märks till en början. Det var
precis vad man gjorde. 1700-talet är fullt av sådana här
perioder.
Då kan man säga: Är det centralbankernas existens som är
problemet, eller är det hur olika makthavare har velat
utnyttja deras existens? Bytesmedel i någon form ska man ju
ha, och varför inte ha en ordnad form för detta i en
centralbank?
Men om man har ett för starkt inflytande av den omedelbara
politiska makten, som naturligtvis kan hamna i kortsiktiga
problem, råkar man ut för sådant här. Det är precis därför
som den här diskussionen har kommit, om man inte ska ha
centralbankerna på lite armslängds avstånd - inte utanför
demokratisk kontroll - så att man kan fatta de löpande
besluten själv.
Däremot kan det mycket väl vara så att vi alla, inte bara
centralbanker, förstår konjunkturcyklerna lite dåligt och
att naturen skiftar i konjunkturcyklerna. Jag beskrev den
klassiska konjunkturcykeln där efterfrågeutvecklingen drar i
väg och sedan blir det inflation. Om vi nu har sett en
gammal typ av konjunkturcykel, inte minst i USA, där vi får
samspelet mellan utbuds- och efterfrågesidan och där
inflationen i förstone inte blir den här varningssignalen
innan ekonomin vänder ned kraftigt, måste vi lära oss det.
Vi kanske ska diskutera hur vi på ett lite annorlunda sätt
kan tillämpa inflationsmålet. Jag tror att det är en
diskussion som vi bör föra framöver.
Frågan är i grunden intressant, men jag tycker att det
exempel som användes inte riktigt hängde ihop med det.
Lisbet Calner (s): Jag vill tacka för den historiska
exposén. Det var, som jag trodde, en mycket intressant
fråga. Det är också viktigt, som riksbankschefen säger, att
det är många politiska beslut vad gäller arbete, utbildning,
företagsklimat och tillgång och efterfrågan som naturligtvis
spelar roll för inflationens vara eller inte vara, om man
uttrycker sig på det viset. Tack så mycket!
Ordföranden: Först och främst skulle jag vilja tacka er som
har följt utfrågningen via riksdagens talsvar. Ni har inte
haft möjlighet att se bilder och ta del av de diagram som vi
har diskuterat här, men jag hoppas att både riksdagen och
Riksbanken kan hjälpa er att få ytterligare uppgifter om ni
så önskar.
I övrigt ber jag att få tacka alla andra som har medverkat
och visat intresse för den här utfrågningen. Framför allt
vill jag givetvis tacka Urban Bäckström för att ha medverkat
och som vanligt gett oss god information, till gagn för vårt
fortsatta arbete.