I detta betänkande behandlas regeringens proposition 2000/01:26
Bostadsförsörjningsfrågor m.m. jämte motioner väckta i anledning av
propositionen samt vissa motioner i angränsande frågor från den allmänna
motionstiden.
Regeringen föreslår att en lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
skall införas den 1 januari 2001. Enligt förslaget skall varje kommun vara
skyldig att planera för bostadsförsörjningen i kommunen i syfte att skapa
förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att
främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och
genomförs. Vidare skall kommunen, om det behövs, anordna bostadsförmedling.
Kommunala bostadsförmedlingar som förmedlar lägenheter i turordning efter
kötid föreslås få en möjlighet att ta ut en köavgift av de hyressökande. Som
en följd av detta föreslås även ändring i jordabalken.
I propositionen redovisar regeringen också sin avsikt att som ett led i
uppföljningen av Byggkostnadsdelegationens arbete inrätta ett
byggkostnadsforum med uppgift att bl.a. förmedla kunskaper till byggherrar
och att främja utvecklingsarbete och innovationer. Regeringen föreslår att
kostnaderna för inrättandet av detta byggkostnadsforum och dess kostnader för
viss hantering av bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk
hållbarhet skall belasta anslaget för detta bidrag.
Propositionen innehåller regeringens bedömningar beträffande vissa
förändringar av Statens bostadskreditnämnds (BKN) verksamhet. En av
förändringarna är att BKN går över till mer försäkringsmässiga bedömningar
och värderingar i sin garantigivning.
Härutöver redovisar regeringen åtgärder och initiativ som regeringen tagit
eller avser att ta inom olika områden i syfte förbättra förutsättningarna för
sänkta byggkostnader och ökat bostadsbyggande. Motioner i anledning av denna
redovisning behandlas i betänkande 2000/01:BoU1.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Samtliga motionsyrkanden
avstyrks.
Till betänkandet har fogats tio reservationer och fyra särskilda yttranden.
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 2000/01:26 att riksdagen
1. antar regeringens förslag till
a. lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar,
b. lag om ändring i jordabalken,
2. godkänner vad regeringen föreslår om användning av medel på anslaget 31:11
under utgiftsområde 18 till inrättande av ett byggkostnadsforum (avsnitt
5.3).
Motionerna
I betänkandet behandlas
dels de med anledning av propositionen väckta motionerna
2000/01:Bo1 av Margareta Cederfelt (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det är positivt med variation av driftsformerna för
bostadsförmedlingar samt att det är varje kommuns egen angelägenhet att fatta
beslut om eventuell bostadsförmedling.
2000/01:Bo2 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
1. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar.
2. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken.
3. Riksdagen avslår regeringens förslag om att en kommun skall vara skyldig
att anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja
bostadsförsörjningen.
4. Riksdagen avslår regeringens förslag om inrättande av byggkostnadsforum.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Konkurrensverket ges uppdraget att bevaka byggkostnadsfrågorna.
2000/01:Bo3 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen avslår regeringens förslag om ny bostadsförsörjningslag i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen avslår regeringens förslag om kommunala
bostadsförsörjningsplaner i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen avslår regeringens förslag om möjlighet för regeringen att
förelägga viss kommun att anordna bostadsförmedling i enlighet med vad som
anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar att alla bostadsförmedlare, kommunala som privata,
skall ha rätt att ta ut en kö- och förmedlingsavgift i enlighet med vad som
anförs i motionen.
7. Riksdagen avslår regeringens förslag att inrätta ett byggkostnadsforum.
2000/01:Bo4 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar.
2000/01:Bo5 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bostadsförsörjningsplaner skall antas av kommunfullmäktige en
gång per mandatperiod.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bostadsförmedlingar skall vara obligatoriska med generösa
möjligheter för kommuner att begära dispens.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förmedlingsavgiften för bostadsförmedling skall reduceras
motsvarande det belopp som inbetalts som köavgift.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att återinföra anvisningslagstiftningen i någon form.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fördelningen av Eko-bidraget.
2000/01:Bo6 av Yvonne Ångström och Helena Bargholtz (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen avslår propositionen.
2000/01:Bo7 av Rigmor Stenmark m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att reglera det kommunala
bostadsförsörjningsansvaret i en särskild lag.
3. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att en kommun skall vara
skyldig att göra en särskild planering för bostadsförsörjningen.
4. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att en kommun skall vara
skyldig att anordna bostadsförmedling.
5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att alla
yrkesmässiga bostadsförmedlare som förmedlar lägenheter i turordning efter
kötid skall ha rätt att ta ut en köavgift av de bostadssökande.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
framförs om att Konkurrensverket bör ges uppdraget att bevaka
byggkostnadsfrågorna.
dels de under den allmänna motionstiden 2000 väckta motionerna
2000/01:Bo207 av Sten Lundström m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge Boverket i uppdrag att sammanställa och analysera försök med
eller avsaknad av boendeplanering i landets kommuner.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om boendeplaneringsprogram.
2000/01:Bo236 av Inger Segelström m.fl. (s) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om allas rätt till en god bostad.
2000/01:Bo405 av Sten Lundström m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Boverket bör få
till uppgift att inventera och kartlägga kraven och villkoren för att få en
bostad.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur
bostadsanvisningslagen kan återupprättas.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
bostadsförmedlingar bör vara obligatoriska.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om boendeplaneringsprogram.
2000/01:Bo407 av Sten Lundström m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om att även yrkesmässiga bostadsförmedlare skall omfattas av
registreringsskyldighet hos Fastighetsmäklarnämnden och att en översyn av
fastighetsmäklarlagen därför bör göras.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om att utreda ersättningen för förmedling av hyresbostäder.
2000/01:So356 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
10. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att
komma med förslag som tryggar individens rätt till bostad.
Utskottet
Ärendets beredning i utskottet
Utskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över
regeringens förslag. Konstitutionsutskottet behandlar i sitt yttrande frågan
om regeringsförslagets förhållande till den kommunala självstyrelsen (se
under rubriken Skyldighet att anordna bostadsförmedling). Yttrandet har
fogats till betänkandet som bilaga 3.
Lagförslagens innebörd i korthet
Lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
För att förtydliga det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen föreslår
regeringen att en lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar skall införas.
Enligt lagförslaget skall varje kommun vara skyldig att planera för
bostadsförsörjningen i kommunen. Om det behövs skall kommunen samråda med
andra kommuner. Kommunfullmäktige skall anta riktlinjer för
bostadsförsörjningen. En kommun skall till regeringen lämna uppgifter om
bostadsförsörjningsplaneringen om regeringen begär det. Länsstyrelsen skall
lämna kommunerna råd m.m.
Enligt förslaget skall vidare en kommun vara skyldig att anordna
bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Om två
eller flera kommuner behöver gemensam bostadsförmedling skall de berörda
kommunerna anordna sådan förmedling. Regeringen skall kunna förelägga en
kommun att anordna kommunal bostadsförmedling.
Lagförslaget innebär vidare att en kommunal bostadsförmedling skall få ta
ut en köavgift av den hyressökande om lägenheter förmedlas i turordning efter
kötid. Köavgiften skall få tas ut för högst ett år i taget enligt de grunder
som kommunen med tillämpning av självkostnadsprincipen (8 kap. 3 c §
kommunallagen) bestämmer. Vid förtursförmedling skall inte någon avgift kunna
tas ut. Avgiften avses kunna tas ut i förskott, för upp till ett år i taget.
Det ställs inte krav på reducering av denna avgift om förmedling sker innan
den period för vilken förskottsbetalning gjorts gått till ända. Inte heller
ställs det krav på reduktion av förmedlingsersättning med vad som erlagts i
köavgift.
Lagen om kommunalt bostadsförsörjningsansvar föreslås träda i kraft den 1
januari 2001.
Bland skälen till lagförslaget märks bl.a. följande. Syftet med förslaget
är att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och
att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och
genomförs. Regeringen framhåller att situationen på bostadsmarknaden visar
att det nu tycks finnas en osäkerhet i många kommuner om vilket ansvar man
har för bostadsförsörjningen och att missuppfattningen att
bostadsförsörjningen inte är ett kommunalt ansvar förekommer.
Bostadsförsörjningen anges ha en grundläggande betydelse för
välfärdspolitiken varför varje kommun behöver en väl genomtänkt strategi för
bostadsbyggandet. Regeringen anser därför att det finns ett behov av att
förtydliga det kommunala ansvaret genom en särskild lag. Genom kravet på
behandling av riktlinjerna för bostadsförsörjningen i kommunfullmäktige
önskar regeringen säkerställa att bostadsförsörjningsfrågan får den
behandling i kommunen som dess vikt anses kräva.
Beträffande kravet på anordnande av kommunala bostadsförmedlingar hänvisar
regeringen till att bostadsförmedlingsverksamheten har genomgått stora
förändringar under 1990-talet och avvecklats eller skurits ned i flertalet
kommuner. En kommunal bostadsförmedling anges i en besvärlig
bostadsmarknadssituation med brist på bostäder ofta vara det lämpligaste
sättet att se till att även resurssvaga hushåll ges rimliga möjligheter att
få tillgång till en god bostad. Behovet av en bostadsförmedling förutspås
vara störst på brist-orter. Det anges vara naturligt att där förmedla
lägenheter efter ett kösystem. En sådan förmedlingsverksamhet, i synnerhet om
den har långa kötider, anges vara ganska kostsam. Enligt regeringens mening
framstår det som ändamålsenligt att sådana kommunala förmedlingar som
förmedlar lägenheter i turordning efter kötid skall få ta ut en särskild
avgift. Vid förtursförmedling skall däremot inte någon avgift kunna tas ut.
Som främsta skäl för att inte ge alla yrkesmässiga förmedlare rätt att ta
ut köavgifter anför regeringen svårigheterna att säkerställa ett tillräckligt
skydd mot missbruk av ett sådant system. Beträffande konkurrensaspekterna
hänvisar regeringen bl.a. till att den kommunala förmedlingen inryms i
uppgiften att trygga bostadsförsörjningen för kommunens invånare, medan den
privata förmedlingens tjänst är rent ekonomisk och direkt inriktad på att
förmedla hyreskontrakt (till stor del andrahandskontrakt). Regeringen anser
därför att tjänsterna knappast kan anses vara utbytbara.
Som en allmän utgångspunkt anges att kommunerna utifrån lokala
förutsättningar får avgöra om bostadsförmedling skall inrättas och på vilket
sätt förmedlingsuppgiften skall utföras.
Med hänvisning till den betydelse från bostadsförsörjningssynpunkt som en
kommunal bostadsförmedling kan ha anser regeringen att det, liksom enligt den
tidigare bostadsförsörjningslagen, bör finnas en möjlighet att ingripa genom
att i ett visst fall förelägga en kommun att anordna bostadsförmedling.
Lag om ändring i jordabalken
I anslutning till förslaget till lag om kommunalt bostadsförsörjningsansvar
föreslår regeringen också vissa ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen):
Regeringen föreslår att det i 65 a § införs ett nytt andra stycke. Stycket
innebär att kommunala bostadsförmedlingars köavgifter undantas från
paragrafens förbud mot vissa avgifter vid förmedling av bostadslägenheter.
Vidare föreslås vissa redaktionella och språkliga ändringar i 35 § och 65 a
§.
Lagrådets yttrande över lagförslagen
Lagrådet har under regeringens beredning av ärendet yttrat sig över
lagförslagen. Rådet har avstyrkt förslaget i den del det ger regeringen
möjlighet att förelägga kommuner att anordna bostadsförmedling (se under
rubriken Skyldighet att anordna bostadsförmedling). I övrigt har Lagrådet
inte haft någon invändning mot lagförslagen.
Behovet av en särskild lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
Regeringens förslag att i en särskild lag förtydliga det kommunala
bostadsförsörjningsansvaret har mött invändningar i flera motioner.
Många motionärer framhåller att kommunerna redan i dag har ett tillräckligt
reglerat ansvar för bostadsförsörjningen och att ett genomförande av
regeringens förslag inte skulle leda till ett ökat antal bostäder.
I motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 och 2000/01:Bo6 (fp) yrkas avslag på
propositionen i sin helhet och således även avslag på lagförslaget. I m-
motionen framhålls bl.a. att den föreslagna lagstiftningen inte löser några
problem och att den inte leder till ett ökat byggande av bostäder. Även i fp-
motionen anser motionärerna att förslaget inte leder till att flera bostäder
skapas. De anser vidare att den nuvarande regleringen av det kommunala
ansvaret för bostadsförsörjningen är tillräcklig.
Även i den moderata partimotionen 2000/01:Bo3 yrkande 1 samt i motionerna
2000/01:Bo4 (m) och 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 1 förespråkas avslag på
lagförslaget. I partimotionen framhålls att förslaget inte kommer att leda
till flera bostäder och att det kommer att leda till en ökad byråkrati.
Motionärerna anför vidare att kommunen redan i dag har ett ansvar för att
praktiskt lösa bostadsproblem för människor med sociala problem eller
handikapp eller för människor som på grund av sin ålder är i behov av
särskilda boendeformer. De konstaterar även att kommunen genom sitt
planmonopol har det verktyg som är nödvändigt för att bidra till att goda
boendemiljöer skapas. I kd-motionen anför motionärerna att kommunallagen,
socialtjänstlagen samt plan- och bygglagen tillgodoser behovet av
lagstiftning när det gäller kommunernas befogenheter och skyldigheter, varför
lagförslaget är onödigt. De framhåller vidare bl.a. att informationen om
befintlig lagstiftning skall vara tydlig och intensifieras då det råder
osäkerhet i många kommuner om vilket ansvar de har för bostadsförsörjningen.
I motion 2000/01:Bo7 (c) yrkande 2 förespråkar motionärerna avslag på
förslaget att reglera det kommunala bostadsförsörjningsansvaret i en särskild
lag. Enligt motionärerna har kommunerna redan i dag genom kommunallagen och
socialtjänstlagen ett tydligt ansvar för bostadsförsörjningen och genom plan-
och bygglagen ett grundläggande ansvar för att planera markanvändningen.
Regeringens förslag är enligt deras mening därför onödigt.
Utskottet gör följande bedömning när det gäller behovet av en särskild lag
om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
Vid upphävandet av bostadsförsörjningslagen år 1993 underströks att lagens
avskaffande inte innebar någon förändring av kommunernas grundläggande ansvar
för bostadsförsörjningen (bet. 1992/93: BoU19). Kommunernas bostadspolitiska
ansvar styrs nu i allt väsentligt endast av kommunallagen, socialtjänstlagen
och plan- och bygglagen.
Trots att kommunernas ansvar i grunden inte har förändrats visar, som
framhålls i propositionen, situationen på bostadsmarknaden att många kommuner
inte längre tar detta ansvar.
Bostadsutskottet vill nu, liksom tidigare (senast i betänkande
1998/99:BoU11), erinra om att det enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall
särskilt åligga det allmänna att bl.a. trygga rätten till bostad samt att
verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Stadgandet
är ett uttryck för den vikt bostadspolitiken skall ha och det anger också
politikens huvudsakliga inriktning. Även det av riksdagen på förslag av
bostadsutskottet fastlagda målet för bostadspolitiken ger uttryck för samma
ambitioner. Detta mål innehåller bl.a. följande formulering: Bostaden är en
social rättighet och bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla
att leva i goda bostäder till rimliga kostnader. Utskottets ställningstagande
sker naturligen mot denna bakgrund.
Den rådande situationen på bostadsmarknaden ger enligt bostadsutskottets
mening vid handen att det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen i många
kommuner inte fungerar tillfredsställande. Det är därför befogat att i en
särskild lag förtydliga detta ansvar på det sätt som regeringen föreslagit.
Utskottet avstyrker med hänvisning till detta motionerna 2000/01:Bo1 (m)
yrkande 1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 1, 2000/01:Bo3 (m)
yrkande 1, 2000/01:Bo4 (m), 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del och
2000/01:Bo7 (c) yrkande 2 om avslag på förslaget till särskild lag om
kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
Den närmare regleringen av bostadsförsörjningsansvaret
Bostadsförsörjningsplanering
I den moderata partimotionen 2000/01:Bo3 yrkande 2 yrkas avslag på förslaget
om kommunala bostadsförsörjningsplaner. Motionärerna framhåller bl.a. att
tvånget beträffande bostadsförsörjningsplaner utgör en inskränkning i den
kommunala självstyrelsen. Även i motion 2000/01:Bo7 (c) yrkande 3 yrkar
motionärerna avslag på förslaget att en kommun skall vara skyldig att göra en
särskild planering för bostadsförsörjningen. Motionärerna framhåller att
valfrihet skall råda för utförandet av den kommunala bostadspolitiken och att
regeringens förslag inskränker möjligheterna till en lokalt anpassad
bostadspolitik.
I motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 1 förespråkar motionärerna att
bostadsförsörjningsplaner skall antas av kommunfullmäktige en gång per
mandatperiod.
De krav på kommunerna som regeringens förslag i denna del innebär är i
huvudsak att en kommun skall vara skyldig att planera bostadsförsörjningen,
att kommunfullmäktige skall anta riktlinjerna för bostadsförsörjningen och
att kommunen till regeringen skall lämna uppgifter om bostadsförsörjningen om
regeringen begär det. Avsikten är dock inte att införa någon skyldighet för
kommunerna att lämna en årlig och formaliserad redovisning av
bostadsförsörjningsplaneringen. Utgångspunkten för regeringens förslag om att
riktlinjerna för bostadsförsörjningen skall behandlas i kommunfullmäktige är
att säkerställa att bostadsförsörjningsfrågan får den behandling i kommunen
som frågans vikt kräver. Utskottet delar denna uppfattning. Även om många
kommuner redan i dag i samband med sin översiktsplanering behandlar frågor om
bostadsförsörjningen är detta i många fall inte tillräckligt. Det finns mot
denna bakgrund anledning att ställa krav på att frågorna behandlas i
kommunfullmäktige. Genom en sådan behandling skapas enligt utskottets mening
förutsättningar för en bred och allsidig genomlysning av hur kommunen skall
ta sitt ansvar för bostadsförsörjningen. Förslagen i partimotion 2000/01:Bo3
(m) yrkande 2 samt motion 2000/01:Bo7 (c) yrkande 3 avstyrks sålunda.
När det gäller frågan om med vilket intervall en kommun skall anta
riktlinjerna för bostadsförsörjningen m.m. vill utskottet anföra följande.
Regeringen har med hänvisning till att Allbo-kommittén överväger om det
kommunala ansvaret bör preciseras ytterligare i lagstiftning ansett det vara
lämpligt att avvakta kommitténs förslag innan några särskilda krav ställs på
behandlingen av riktlinjer för bostadsförsörjningen i kommunfullmäktige. Det
gäller bl.a. frågan om kommunfullmäktige med viss regelbundenhet bör ta
ställning till riktlinjerna för bostadsförsörjningen. För att garantera att
frågan hålls aktuell och anpassas efter förändringar i de lokala
förutsättningarna bör detta enligt utskottets mening ske minst en gång per
mandatperiod. Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan att frågan nu
särskilt regleras i lagen. I den mån detta inte blir fallet finns det
anledning för utskottet att på nytt ta upp frågan till bedömning.
I likhet med vad som påpekas i motion 2000/01:Bo5 (v) anser utskottet att
det i sammanhanget är viktigt att framhålla att kommunens skyldighet att
planera bostadsförsörjningen inte enbart avser nytillskott av bostäder utan
även handlar om bl.a. hur det redan byggda beståndet kan nyttjas på bästa
sätt. Det är av vikt att kommunerna i detta avseende har en helhetssyn där
alla kommuninvånares behov vägs in. Det kan gälla sociala frågor inkluderande
segregationsfrågor men även t. ex. miljöfrågor.
Enligt utskottets mening får det förutsättas att riktlinjerna antas med
minst det intervall som utskottet förordat utan någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida. Ett tillkännagivande i enlighet med förslaget i motion
2000/01:Bo5 (v) yrkande 1 kan därmed inte nu anses erforderligt.
Utskottet tillstyrker med det nu anförda lydelsen av 1, 2 och 5§§ lagen om
kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Motstående motionsyrkanden avstyrks.
Skyldighet att anordna kommunal bostadsförmedling, m.m.
I den moderata partimotionen 2000/01:Bo3 yrkande 3 samt i motionerna
2000/01:Bo2 (kd) yrkande 3 och 2000/01:Bo7 (c) yrkande 4 förespråkas avslag
på förslaget att en kommun skall vara skyldig att anordna bostadsförmedling
om det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Motionärerna framhåller
särskilt att den föreslagna möjligheten för regeringen att förelägga viss
kommun att anordna bostadsförmedling utgör en otillåten inskränkning i den
kommunala självstyrelsen. I motion 2000/01:Bo1 (m) yrkande 3 föreslår
motionärerna att riksdagen ger regeringen till känna dels att det är varje
kommuns egen angelägenhet att fatta beslut om eventuell bostadsförmedling,
dels att det är positivt med variation av driftsformerna för
bostadsförmedlingar. I motionerna 2000/01:Bo5 (v) yrkande 2 och 2000/01:Bo405
(v) yrkande 6 förespråkar motionärerna däremot att kravet på kommunala
bostadsförmedlingar skall vara obligatoriskt. I den förstnämnda motionen
kombineras detta med generösa möjligheter för kommuner att erhålla dispens.
Utskottet behandlar först frågan om förslaget utgör en otillåten
inskränkning i den kommunala självstyrelsen.
Den svenska folkstyrelsen förverkligas enligt 1 kap. 1 § regeringsformen
bl.a. genom kommunal självstyrelse. I 7 § samma kapitel i regeringsformen ges
föreskrifter om rikets indelning i primär- och landstingskommun, om
beslutanderätt i kommunala församlingar samt om kommunal beskattningsrätt.
Grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer samt för den
kommunala beskattningen m.m. bestäms enligt 8 kap. 5 § regeringsformen i lag.
Mot bakgrund av de invändningar som från olika håll riktats mot förslaget
med avseende på dess betydelse för den kommunala självstyrelsen har utskottet
berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över förslaget i denna
del. I sitt yttrande anför konstitutionsutskottet följande:
Regeringen uttalar i propositionen att det är självklart att kommunerna i lag
kan åläggas ett ansvar för bostadsförsörjningen inom sina respektive områden
och att detta inte har satts i fråga, inte heller av Lagrådet.
Konstitutionsutskottet delar denna bedömning. I detta ligger att
föreskrifter, nu liksom tidigare, vid behov kan meddelas om att kommunerna
skall planera bostadsförsörjningen, att riktlinjer för denna försörjning
skall antas av kommunfullmäktige och att kommunerna skall anordna
bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen.
Konstitutionsutskottet delar vidare regeringens bedömning att det mot
bakgrund av de skäl som anförts i propositionen inte finns några hinder mot
att införa en möjlighet att, som en yttersta utväg, förelägga en kommun att
ta sitt lagenliga ansvar för bostadsförsörjningen genom att anordna
bostadsförmedling.
Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande även behandlat den i motion
2000/01:Bo5 (v) yrkande 2 väckta frågan om huruvida kravet på kommunal
bostadsförmedling bör vara obligatoriskt (med möjligheter till dispens) eller
inte och därvid anfört följande:
Från de synpunkter utskottet har att beakta föreligger inte några hinder för
en generell bestämmelse som ålägger kommunerna skyldighet att anordna
bostadsförmedling, kombinerat med möjligheter till dispens från skyldigheten.
Om ett generellt behov av bostadsförmedling anses föreligga, är motionens
lösning att föredra. En författning bör emellertid så tydligt som möjligt
uttrycka avsikten med författningen. Om lagtexten utformas på det sätt
motionärerna föreslår innebär det - om det åsyftade resultatet är detsamma
som det som eftersträvas i propositionen - att vad som i realiteten är ett
undantag formuleras som huvudregel, medan den reella huvudregeln formuleras
som undantag. En sådan lösning är lagtekniskt mindre lämplig.
Bostadsutskottet ansluter sig till regeringens och konstitutionsutskottets
bedömningar och anser således att en kommun skall vara skyldig att anordna
bostadsförmedling om det behövs samt att regeringen skall kunna ålägga kommun
att anordna sådan.
Angående frågan om driftsformerna för bostadsförmedlingar som tas upp i
motion 2000/01:Bo1 (m) yrkande 3 vill utskottet anföra följande.
Som redovisas i propositionen innebär förslaget om anordnande av kommunala
bostadsförmedlingar inte att driften måste vara i kommunal regi. Uppgiften
kan, med undantag för den del av förmedlingsverksamheten som innefattar
myndighetsutövning (framför allt förtursärenden), lämnas över till t.ex. ett
privat företag. Det föreslagna tillkännagivandet i denna fråga skulle således
inte fylla någon funktion.
Utskottet tillstyrker med det nu anförda lydelsen av 3 § lagen om
kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Motstående motionsyrkanden avstyrks.
Köavgifter
I 12 kap. 65 a § jordabalken (hyreslagen) återfinns ett förbud mot att ta
emot, träffa avtal om eller begära ersättning av hyressökande för anvisning
av bostadslägenhet för annat ändamål än fritidsändamål. Från förbudet görs
undantag för ersättning som utgår vid yrkesmässig bostadsförmedling enligt
grunder som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Taxan för denna ersättning fastställs av Kammarkollegiet. Av taxan
framgår att den högsta ersättning som får tas ut är 2 000 kr för en lägenhet
och 700 kr för ett rum (se Kammarkollegiets författningssamling, KAMFS
2000:2). Regeringens förslag avser inte denna s.k. anvisnings- eller
förmedlingsersättning, som förmedlaren kan tillgodogöra sig endast om han
förmedlar en lägenhet, utan avser köavgifter som den sökande erlägger oavsett
om han erhåller en bostad eller inte.
I två motioner förespråkas lika villkor för olika bostadsförmedlare
beträffande förmedlings- och köavgifter. I motion 2000/01:Bo3 (m) yrkande 4
föreslår motionärerna att riksdagen beslutar att alla bostadsförmedlare,
såväl kommunala som privata, skall ha rätt att ta ut en kö- och
förmedlingsavgift. I motion 2000/01:Bo7 (c) yrkande 5 föreslår motionärerna
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla yrkesmässiga
bostadsförmedlare skall ha rätt att ta ut köavgift.
I motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 3 föreslår motionärerna att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att förmedlingsavgiften för
bostadsförmedling skall reduceras med det belopp som inbetalats som köavgift.
Som redovisats tidigare i detta betänkande anser regeringen att den
kommunala förmedlingen inryms i uppgiften att trygga bostadsförsörjningen för
kommunens invånare, medan den privata förmedlingens tjänst är rent ekonomisk
och direkt inriktad på att förmedla hyreskontrakt (till stor del
andrahandskontrakt). Mot denna bakgrund anser regeringen att de två
tjänsterna knappast kan anses vara utbytbara. Regeringen har som framgår av
propositionen övervägt frågan om alla bostadsförmedlare bör få möjlighet att
ta ut en köavgift men, främst mot bakgrund av svårigheterna att säkerställa
ett tillräckligt skydd mot missbruk av ett generell köavgiftssystem, ansett
det inte vara lämpligt att för närvarande gå vidare med ett förslag om detta.
Bostadsutskottet delar regeringens bedömning.
Av den kommunala s.k. självkostnadsprincipen (8 kap. 3 c § kommunallagen)
följer att kommuner rent allmänt inte får ta ut högre avgifter än som svarar
mot kostnaderna för de tjänster eller de nyttigheter som de tillhandahåller.
Det är således det totala avgiftsuttaget för en verksamhet som begränsas av
självkostnadsprincipen. Det har därmed inte någon betydelse vilka kostnaderna
i det enskilda fallet är, om det inte har reglerats särskilt. Utskottet anser
mot denna bakgrund att det är rimligt att kommuner vid fastställande av
avgifterna för förmedlings- och köverksamheten frivilligt anpassar det totala
avgiftsuttaget till vad som motsvarar de faktiska kostnaderna. Ett
tillkännagivande i enlighet med förslagen i motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 3
torde därmed inte vara erforderligt.
Utskottet tillstyrker med det anförda lydelsen av 4 § lagen om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar. Motstående motionsyrkanden avstyrks.
Lagförslaget i övrigt
Regeringen föreslår att lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar skall
träda i kraft den 1 januari 2001. Förslaget i denna del liksom lagförslaget i
övrigt tillstyrks av utskottet.
Förslaget till ändringar i jordabalken
I motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 och 2000/01:Bo6 (fp) yrkar
motionärerna avslag på propositionen och därmed också på förslaget till
ändringar i jordabalken. Motionärerna bakom motion 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 2
yrkar avslag på förslaget till ändringar i jordabalken.
Regeringens förslag till ändring i 12 kap. 65 a § jordabalken innebär att
paragrafens förbud mot vissa ersättningar i samband med förmedling av
bostadslägenhet inte blir tillämpligt på uttag av de köavgifter som nu
föreslås beträffande kommunala bostadsförmedlingar. I övrigt är det inte
några sakliga ändringar som regeringen förslår.
Den föreslagna sakliga ändringen är i förhållande till den nu föreslagna
bostadsförsörjningslagen nödvändig. Förslaget i övrigt godtas. På grund härav
saknas det därför grund för att avslå förslaget till ändring i jordabalken.
Utskottet avstyrker med hänvisning till detta motionerna 2000/01:Bo1 (m)
yrkande 1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 2 och 2000/01:Bo6 (fp)
i motsvarande del. Regeringens förslag till ändringar i jordabalken
tillstyrks.
Förslag till användning av medel till inrättande av ett byggkostnadsforum
Regeringen föreslår att kostnaderna för inrättandet av byggkostnadsforum och
de kostnader som uppkommer med anledning av viss hantering av bidrag till
bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet skall belasta anslaget
31:11 under utgiftsområde 18.
Riksdagen beslutade våren 1998 att inrätta bidraget (prop. 1997/98:199,
bet. 1997/98:BoU10, rskr. 1997/98:306). Bidrag får lämnas vid ny- eller
ombyggnad av hyres- eller bostadsrättshus i sammanhållna bostadsområden för
merkostnader för investeringar som främjar ekologisk hållbarhet. Bidraget
avsågs ursprungligen lämnas fr.o.m. år 2000 inom en årlig ram om 250 miljoner
kronor. I enlighet med regeringens förslag beslutade riksdagen att
senarelägga införandet av bidraget till år 2001 (prop. 1999/2000:1 utg. omr.
18, bet. 1999/2000:BoU1, rskr. 1999/2000:71). Regeringen har i
budgetpropositionen för år 2001 föreslagit att bidragsgivningen första året
skall begränsas till 135 miljoner kronor.
Regeringen anser att det är angeläget att komma till rätta med de höga
produktionskostnaderna och att Byggkostnadsdelegationen har visat att det går
att få ner byggkostnaderna till rimliga nivåer, utan att standarden i boendet
försämras. Regeringen anser att det är angeläget att följa upp delegationens
arbete och avser därför att ge Boverket i uppdrag att fr.o.m. januari 2001,
men för en begränsad tidsperiod, inrätta ett byggkostnadsforum med uppgift
att bl.a. förmedla kunskaper till byggherrar och att främja utvecklingsarbete
och innovationer.
Mot bakgrund av bostadsinvesteringarnas historiskt låga nivåer meddelar
regeringen nu att bidraget till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk
hållbarhet, under de närmaste åren, främst skall riktas till ekologiska
åtgärder i större nybyggnadsprojekt med stor andel hyresrätter. Sökanden
skall dessutom visa hur man avser att genomföra en konsekvent
byggkostnadskontroll av projektet. Bidragsgivningen skall utvärderas efter
tre år. Denna inriktning på bidragsgivningen under inledningsskedet sägs tala
för att avvägningen mellan olika projekt bör göras utifrån ett nationellt
snarare än ett regionalt perspektiv.
Eftersom särskilt byggkostnadsaspekter bör vägas in i bedömningen av olika
ansökningar, anser regeringen att byggkostnadsforum skulle vara lämpat att
göra avvägningen mellan olika projekt. Byggkostnadsforum skall därför vara
beredande organ för regeringens beslut i dessa ärenden.
I motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 och 2000/01:Bo6 (fp) föreslås att
riksdagen skall avslå propositionen och därmed också förslaget om användning
av medel till inrättande av ett byggkostnadsforum.
I den moderata partimotionen 2000/01:Bo3 yrkande 7 och i motion 2000/01:Bo2
(kd) yrkande 4 yrkar motionärerna avslag på förslaget att inrätta ett
byggkostnadsforum. I den moderata motionen anför motionärerna bl.a. att de
inte tror att Boverket eller andra verk eller myndigheter kan ge
byggbranschen några konstruktiva råd som skulle resultera i ett billigare och
bättre byggande. I kd-motionen anförs bl.a. att ansvaret för frågorna åvilar
byggbranschen samt att särskilt konkurrensbevakningen bör skärpas. Kd-
motionärerna föreslår mot bakgrund av detta i samma motion yrkande 5 att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Konkurrensverket skall
ges uppdraget att bevaka byggkostnadsfrågorna genom att bl.a. följa upp
Byggkostnadsdelegationens arbete och förslag. Även i motion 2000/01:Bo7 (c)
yrkande 6 föreslås detta.
Regeringens föreslag om att inrätta ett byggkostnadsforum syftar framför
allt till att förmedla kunskaper till byggherrar och att främja
utvecklingsarbete och innovationer. Regeringen avser att ge Boverket i
uppdrag att inrätta detta forum. Enligt utskottets mening ligger det ett
stort värde i att ett sådant forum inrättas.
Som påpekas i ett par av motionerna är det av vikt att särskilt
uppmärksamma konkurrensfrågorna. Utskottet vill här peka på att
Konkurrensverket är central förvaltningsmyndighet för konkurrensfrågor. Det
skall verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till
nytta för konsumenterna och skall bl.a. fullgöra de uppgifter som följer av
konkurrenslagen (1993:20).
Av den nu aktuella propositionen framgår att regeringen har tillkallat en
särskild utredare med uppgift att till den 30 juni 2001 analysera vissa
frågor i konkurrenslagstiftningen. Det gäller bl.a. regelverket för att
motverka överträdelser av konkurrenslagstiftningens förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag och missbruk av dominerande
ställning. Syftet är att skapa effektivare verktyg för att spåra upp och
ingripa mot karteller och andra allvarligare konkurrensbegränsningar (dir.
2000:40). Vidare framgår att Konkurrensverket, NUTEK och Kommerskollegium har
fått i uppdrag att senast den 15 februari 2001 bl.a. analysera orsakerna till
pris- och kostnadsskillnaderna mellan Sverige och övriga Europa, på bl.a.
byggmaterialområdet. Den bristande transparensen i prissättningen och
rabattproblematiken anges som ett prioriterat området i Konkurrensverkets
verksamhet.
Enligt utskottets mening är den ordning som regeringen förespråkar,
inrättande av ett byggkostnadsforum parallellt med att frågorna om
konkurrensen inom byggsektorn uppmärksammas på det sätt som redovisats,
lämplig.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 i
motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkandena 4 och 5, 2000/01:Bo3 (m) yrkande
7, 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del, och 2000/01:Bo7 (c) yrkande 6.
I övriga delar har regeringens förslag inte mött invändningar i motioner.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag angående användningen av medel på
anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk
hållbarhet.
I motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 5 yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen av Eko-bidraget.
Motionärerna anser att bidraget skall fördelas enligt samma modell som
investeringsbidraget till studentbostäder, dvs. att Boverket, via
byggkostnadsforum, begär in underlag från länsstyrelserna och sedan gör en
ramfördelning av medlen. Enligt det åberopade systemet är det respektive
länsstyrelse som beslutar om bidragen i det enskilda fallet med en möjlighet
till överklagande till Boverket. Vidare skall, om ansökningarna om bidrag
beräknas överstiga tillgången på medel, lämnas bidrag till dem som erbjuder
de förmånligaste villkoren för de boende. Härvid skall främst hyreskostnaden
för de boende beaktas. Motionärerna anser vidare bl.a. att bidragsgivningen i
första hand bör inriktas på hyresrätter i syfte att för dessa åstadkomma
skäliga boendekostnader. De förespråkar även att det tydligt specificeras för
vilka åtgärder bidraget skall ges. Som exempel anges sophantering,
energihushållning och hushållning med vatten samt omhändertagande av avfall.
Utskottet anser att det mot bakgrund av den låga produktionen av
hyresbostäder nu finns grund för att som regeringen aviserat i propositionen
inrikta bidragsgivningen främst till ekologiska åtgärder i större
nybyggnadsprojekt med stor andel hyresrätter. Vidare bör boendekostnaderna
vägas in på det sätt som sker vid bidragsgivning till studentbostäder. Så
långt delar utskottet också motionärernas uppfattning. Ett tillkännagivande i
frågan synes inte fylla någon egentlig funktion. Utskottet förutsätter att
bidragsgivningen ända får denna inriktning.
Det saknas enligt utskottets mening skäl för att låsa bidragsgivningen till
vissa specifika åtgärder. Detta skulle om det gjordes på en mycket detaljerad
nivå kunna få rakt motsatt effekt eftersom då nya ekologiska lösningar inte
skulle premieras. Om åtgärderna å andra sidan specificerades på det sätt som
motionärerna efterlyser (sophantering, energihushållning och hushållning med
vatten) synes det inte fylla någon egentlig funktion, eftersom alla åtgärder
inom dessa områden, rätt utförda, givetvis kan vara att anse som ekologiska.
Slutligen anser utskottet att den av regeringen föreslagna ordningen med
beredning av bidragsärendena i byggkostnadsforum och beslut av regeringen bör
accepteras. Det saknas därför tillräckliga skäl för att nu gå motionärerna
till mötes.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 2001/01:Bo5 (v) yrkande 5 om
fördelning av Eko-bidraget.
Förändringar av Statens bostadskreditnämnds verksamhet
För riksdagens information har regeringen i propositionen aviserat
bedömningen att Statens bostadskreditnämnd (BKN) bör gå över till mer
försäkringsmässiga bedömningar och värderingar i sin garantigivning. Som ett
led i detta överlåter regeringen åt BKN att själv besluta om
garantiavgifternas storlek och formerna för uttag av dessa. Därigenom anges
en differentierad och riskrelaterad avgiftssättning kunna ske. Utländska
kreditgivare ges möjlighet att erhålla kreditgaranti vid finansiering av
bostäder i Sverige.
Bland skälen för regeringens bedömningar märks bl.a. följande. Den
nuvarande utgångspunkten för BKN:s verksamhet innebär att BKN för varje
enskild garanti skall sträva efter att risken för staten blir så låg som
möjligt och helst att den ligger nära noll eller är obefintlig. BKN:s
ambition är för närvarande att försöka undvika att skador uppstår. Detta
förhållningssätt står i motsats till ett mer försäkringsmässigt grundat
agerande. Projekt med låg risk saknas eftersom en BKN-garanti inte är
kostnadseffektiv i dessa fall. Priset för en kreditgaranti för projekt med
låg risk kommer vid en enhetlig avgiftsnivå nämligen att bli för hög i
förhållande till risken. Projekt med högre risk saknas i BKN:s portfölj
därför att garantiansökningarna avslagits av BKN i samband med
förhandsprövningen. Den enhetliga avgiftsnivån hämmar möjligheterna att
etablera en bredare portfölj som är baserad på ett försäkringsmässigt
synsätt. Regeringen anser att inriktningen på BKN:s verksamhet i stället för
vad som nu gäller bör vara att kunna ta risker och därmed råka ut för skador
men att i varje enskilt projekt balansera dessa med avgifter som motsvarar
riskerna. Vidare anser regeringen att ett differentierat avgiftssystem bygger
under ett försäkringsmässigt agerande där avgifterna skall vara riskbaserade
och avspegla risken i de enskilda garantierna.
En differentierad avgiftssättning kräver enligt regeringens bedömning att
en modell för fastställande av garantiavgift utarbetas. Detta anges böra
göras av BKN i nära samverkan med Riksgäldskontoret och marknaden. Även
formerna för avgiftsuttaget anser regeringen bör övervägas. Genomförandet av
de föreslagna åtgärderna bör därför kunna ske med verkan först från den 1
januari 2002.
Övriga frågor
Bostadsanvisningslag
I v-motionerna 2000/01:Bo5 yrkande 4 och 2000/01:Bo405 yrkande 5 förespråkar
motionärerna ett återinförande av den tidigare bostadsanvisningslagen.
Det är uppenbart att de kommunala bostadsförmedlingarna inte kan fylla sin
funktion om de inte erhåller lägenheter att förmedla. Kommunerna måste ges
verktyg för detta. Ett verktyg som skulle kunna användas i detta sammanhang
är, som motionärerna förespråkar, ett återinförande av en
bostadsanvisningslag. Som framgår av propositionen ingår det i Allbo-
kommitténs uppdrag att följa utvecklingen på det bostadssociala området och
att om det behövs lämna förslag till åtgärder för att kommunerna skall kunna
uppfylla sitt boendesociala ansvar. I likhet med regeringen anser utskottet
att Allbo-kommitténs överväganden, när det gäller frågan om ett återinförande
av en särskild lag om kommunal bostadsanvisningsrätt eller införande av andra
instrument för att stärka den kommunala bostadsförmedlingen, bör avvaktas
innan ställning tas i frågan.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet v-motionerna 2000/01:Bo5 yrkande 4
och 2000/01:Bo405 yrkande 5 om bostadsanvisningslag.
Rätten till bostad
I vänsterns partimotion 2000/01:So356 yrkande 10 begärs en utredning angående
lagreglering som tryggar individens rätt till bostad. I motion 2000/01:Bo405
(v) yrkande 3 förespråkar motionärerna att Boverket ges i uppdrag att
inventera och kartlägga kraven och villkoren för att få en bostad. I motion
2000/01:Bo236 (s) yrkande 4 önskar motionärerna att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om allas rätt till en god
bostad.
Allbo-kommittén har i uppdrag (dir. 1999:110) att fullfölja merparten av
det arbete som bedrivits inom Boendesociala beredningen med att följa
utvecklingen på det bostadssociala området. Kommittén skall bl.a. kunna lämna
förslag till åtgärder för att stödja särskilt utsatta grupper på
bostadsmarknaden enligt de ursprungliga direktiven för Boendesociala
beredningen (dir. 1998:56).
I avvaktan på resultatet av Allbo-kommitténs arbete finner utskottet inte
skäl att nu gå motionärerna till mötes och avstyrker därför motionerna
2000/01:Bo236 (s) yrkande 4, 2000/01:Bo405 (v) yrkande 3 och 2000/01:So356
(v) yrkande 10 om rätten till bostad.
Villkoren för förmedlingsavgift
I motion 2000/01:Bo407 (v) yrkande 2 förespråkar motionärerna att regeringen
utreder villkoren för ersättning för förmedling av hyresbostäder. Översynen
föreslås omfatta frågan om vilken nivå på förmedlingsavgiften som kan anses
skälig samt rimligheten i att ta ut avgiften i förskott.
Av den remiss beträffande Kammarkollegiets förslag till nu gällande taxa
som kollegiet i mars innevarande år tillställde bl.a. Boverket framgår att
kollegiet - på grund av att man då erfarit att det förslag om att införa
köavgifter som presenterades i promemorian (Ds 1999:69) Köavgifter vid
bostadsförmedling inte förväntades genomföras under våren år 2000 - avsåg att
så snart som möjligt höja beloppen i den gällande taxan för yrkesmässig
förmedling. Beloppen höjdes sedermera från 1 200 kr till 2 000 kr vid
förmedling av lägenhet och vid förmedling av rum från 400 kr till 700 kr.
Avsaknaden av en köavgift kan sålunda antas ha ingått som en del i underlaget
för Kammarkollegiets ställningstagande. Under dessa förhållanden anser
utskottet att det nu föreliggande förslaget om införande av köavgifter ger
grund för att på nytt se över taxan. Det finns mot denna bakgrund alltså skäl
att avvakta förnyade ställningstaganden beträffande taxan. Så långt delar
utskottet motionärernas uppfattning. När det gäller frågan om möjligheten att
kräva förskottsbetalning anser utskottet att den, i likhet med vad som nu
föreslås beträffande köavgifter, inte bör förbjudas.
Motion 2000/01:Bo407 (v) yrkande 2 om villkoren för förmedlingsavgift
avstyrks.
Boendeplaneringsprogram
I motion 2000/01:Bo207 (v) yrkandena 1 och 2 föreslår motionärerna dels att
Boverket skall erhålla uppdrag att sammanställa och analysera försök med
eller avsaknad av boendeplanering i kommunerna, dels att det införs krav på
obligatoriska boendeplaneringsprogram. Även i motion 2000/01:Bo405 (v)
yrkande 7 ställer motionärerna krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram.
Mot bakgrund av det arbete som pågår inom Allbo-kommittén, vilket bl.a.
omfattar bostadsförsörjningsfrågor, samt att regeringen i den nu aktuella
propositionen aviserat att man avser att ge Boverket i uppdrag att ta fram
och sprida exempel som närmare belyser hur kommunerna i olika situationer
konkret kan arbeta med bostadsförsörjningsplaneringen, saknas det enligt
utskottets mening skäl att nu gå motionärerna till mötes. Det krav på
planering av bostadsförsörjningen som genom det nu behandlade lagförslaget
blir verklighet får i allt väsentligt anses innebära att motionärernas
önskemål har tillgodosetts. Med hänvisning till detta avstyrker utskottet
motionerna 2000/01:Bo207 (v) yrkandena 1 och 2 och 2000/01:Bo405 (v) yrkande
7 om boendeplaneringsprogram.
Registrering hos Fastighetsmäklarnämnden
I motion 2000/01:Bo407 (v) yrkande 1 framförs krav på att även de som endast
förmedlar hyresrätter skall registreras hos Fastighetsmäklarnämnden.
Boendesociala beredningen lämnade den 1 juni 1999 delbetänkandet Oseriösa
bostadsförmedlare (SOU:1999:71). Betänkandet innehåller ett förslag med krav
på registrering av sådana yrkesmässiga bostadsförmedlare som enbart förmedlar
hyreskontrakt i första eller andra hand. Förslaget bereds för närvarande inom
Regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör inte denna beredning
föregripas varför utskottet avstyrker motion 2000/01:Bo407 (v) yrkande 1 om
registrering hos Fastighetsmäklarnämnden.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på förslaget till särskild lag om
kommunernas bostadsförsörjningsansvar
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande del,
2000/01:Bo2 yrkande 1, 2000/01:Bo3 yrkande 1, 2000/01:Bo4, 2000/01:Bo6 i
motsvarande del och 2000/01:Bo7 yrkande 2,
res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis
2. beträffande lydelsen av 1, 2 och 5 § § lagen om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar
att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och
med avslag på motionerna 2000/01:Bo3 yrkande 2, 2000/01:Bo5 yrkande 1
och 2000/01:Bo7 yrkande 3 antar det i bilaga 1 intagna lagförslaget i
motsvarande del,
res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis
3. beträffande lydelsen av 3 § lagen om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar
att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och
med avslag på motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 3, 2000/01:Bo2 yrkande 3,
2000/01:Bo3 yrkande 3, 2000/01:Bo5 yrkande 2, 2000/01:Bo7 yrkande 4 och
2000/01:Bo405 yrkande 6 antar det i bilaga 1 intagna lagförslaget i
motsvarande del,
res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis
4. beträffande lydelsen av 4 § lagen om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar
att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och
med avslag på motionerna 2000/01:Bo3 yrkande 4, 2000/01:Bo5 yrkande 3
och 2000/01:Bo7 yrkande 5 antar det i bilaga 1 intagna lagförslaget i
motsvarande del,
res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis
5. beträffande lagförslaget i övrigt
att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del, i
den del det inte behandlats under momenten 1-4, antar det i bilaga 1
intagna lagförslaget i motsvarande del,
res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis
6. beträffande ändringar i jordabalken
att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och
med avslag på motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande del,
2000/01:Bo2 yrkande 2 och 2000/01:Bo6 i motsvarande del antar det i
bilaga 2 intagna lagförslaget,
res. 2 (m, kd, c, fp)
7. beträffande anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som
främjar ekologisk hållbarhet
att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och
med avslag på motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande del,
2000/01:Bo2 yrkandena 4 och 5, 2000/01:Bo3 yrkande 7, 2000/01:Bo6 i
motsvarande del och 2000/01:Bo7 yrkande 6 godkänner regeringens förslag,
res. 3 (m, fp)
res. 4 (kd, c)
8. beträffande fördelning av Eko-bidraget
att riksdagen avslår motion 2000/01:Bo5 yrkande 5,
res. 5 (m, fp) - motiv
res. 6 (kd) - motiv.
9. beträffande bostadsanvisningslag
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo5 yrkande 4 och 2000/01:Bo405
yrkande 5,
res. 7 (m, kd, c, fp) - motiv.
10. beträffande rätten till bostad
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo236 yrkande 4, 2000/01:Bo405
yrkande 3 och 2000/01:So356 yrkande 10,
res. 8 (v)
11. beträffande villkoren för förmedlingsavgift
att riksdagen avslår motion 2000/01:Bo407 yrkande 2,
12. beträffande boendeplaneringsprogram
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo207 yrkandena 1 och 2 samt
2000/01:Bo405 yrkande 7,
res. 9 (m, kd, c, fp) - motiv.
13. beträffande registrering hos Fastighetsmäklarnämnden
att riksdagen avslår motion 2000/01:Bo407 yrkande 1.
res. 10 (v)
Stockholm den 28 november 2000
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Lilian Virgin
(s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Anders Ygeman (s), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v),
Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena Hillar Rosenqvist (mp),
Rigmor Stenmark (c), Carina Adolfsson Elgestam (s), Leif Jakobsson (s) och
Lennart Degerliden (fp).
Reservationer
1. Avslag på förslaget till särskild lag om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar (mom. 1-5)
Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m), Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och
Lennart Degerliden (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Vid
upphävandet" och på s. 11 slutar med "motionsyrkanden avstyrks " bort ha
följande lydelse:
Den rådande situationen på bostadsmarknaden är inte acceptabel. Detta
gäller särskilt storstadsregionerna. Enkelt uttryckt är tillgången på
bostäder inte tillräcklig. Särskilt stor är bristen när det gäller
hyresbostäder. Skälen till detta står att finna i bl.a. det faktum att det
saknas incitament för att producera bostäder i den omfattning som skulle
krävas. Att det saknas incitament hänger bl.a. ihop med det rådande
bruksvärdessystemet och de höga skatterna och avgifterna på byggandet.
Skatter och avgifter uppgår, enligt en undersökning av Sveriges
Byggindustrier, till så mycket som ca 60 % av byggkostnaden. Hyrorna
motsvarar helt enkelt inte kostnaderna. Förslaget är ett slag i luften.
Regeringens förslag att i en särskild lag förtydliga det kommunala ansvaret
för bostadsförsörjningen har ingen positiv effekt i detta sammanhang. Det
leder således inte till att det produceras fler bostäder. Däremot kan det
tänkas leda till ökad byråkrati. Härtill kommer att kommunerna redan i dag
har ett lagreglerat ansvar för bostadsförsörjningen. Vid upphävandet av
bostadsförsörjningslagen år 1993 underströks sålunda att lagens avskaffande
inte innebar någon förändring av kommunernas grundläggande ansvar för
bostadsförsörjningen (bet. 1992/93:BoU19). Kommunernas bostadspolitiska
ansvar styrs nu i allt väsentligt av kommunallagen, socialtjänstlagen och
plan- och bygglagen. Förslaget är onödigt.
Att införa en skyldighet för kommunfullmäktige att anta riktlinjer för
bostadsförsörjningen utgör ett nytt exempel på vad regeringens bristande
respekt för den kommunala självstyrelsen kan leda till. Det förhåller sig
givetvis på det viset att det skall råda valfrihet beträffande utformningen
av den kommunala bostadspolitiken. Varje kommun måste ges möjlighet att
anpassa verksamheten till de lokala behoven och förutsättningarna. Förslaget
är klåfingrigt.
Regeringen förslag beträffande skyldigheten att anordna kommunala
bostadsförmedlingar innebär som Lagrådet påpekar att regeringen skulle kunna
ingripa i kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga rörande
kommunens angelägenheter. Rådet konstaterar att det alltså inte är fråga om
att genom föreskrifter i lag ge landets kommuner vissa uppgifter eller
åligganden.
Lagrådet redovisar härefter att beslut av kommunfullmäktige kan underkastas
viss statlig kontroll med tillämpning av kommunalbesvärsinstitutet, vilket
dock endast anges kunna resultera i att ett beslut upphävs. Rådet
understryker därvid att den statliga kontrollen inte kan ta sig uttryck i
förelägganden för kommunen att besluta på ett visst sätt.
Regeringens argumentation med hänvisning till en förmodad parallell i 12
kap. 6 § plan- och bygglagen underkänner Lagrådet och anför att regeringen i
det fallet företräder ett kommunalt eller regionalt intresse som måste hävdas
gentemot kommunens och enskilda medborgares intressen i motsats till vad som
är fallet beträffande den kommunala bostadsförsörjningen där staten och
kommunen företräder samma intressen.
Lagrådet framhåller vidare att den kommunala självstyrelsens innersta kärna
måste vara att de folkvalda i form av fullmäktige skall kunna dryfta och
besluta i frågor rörande den egna kommunen samt att själva principen skulle
komma att sättas åsido om regeringen - låt vara såsom i detta fall på ett
begränsat område - medgavs rätt att diktera beslutens innehåll. Lagrådet
anser att regeringen bör använda andra medel i sitt samarbete med kommuner i
fråga om bostadsförsörjningen.
Mot denna bakgrund avstyrker Lagrådet regeringens förslag till bestämmelse
i 3 § andra stycket.
I avvikande mening till konstitutionsutskottets yttrande i ärendet anför
minoriteten bl.a. följande.
Utskottet vill erinra om att den kommunala självstyrelsen skall fylla en
grundläggande funktion när den svenska demokratin skall realiseras. Samtidigt
preciseras det inte i lagen hur det skall gå till. Utskottet vill understryka
att detta innebär att ett stort ansvar åligger främst regering och riksdag.
Lagrådet ger i sitt yttrande vägledning i frågan om vad den kommunala
självstyrelsen skall innefatta.
Utskottet ser med stor oro på den tydliga tendensen att regeringen vill
kringskära den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det sig dessutom om
åtgärder mot kommuner med en annan politisk majoritet än regeringens. Den
bristande respekt för andras politiska uppfattningar som detta tyder på gör
enligt utskottets mening de föreslagna inskränkningarna särskilt betänkliga.
I en avvikande mening till utskottets yttrande 1998/99:KU4y till
bostadsutskottet varnades för att en fortsatt utveckling med godtyckliga
statliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen kan leda till en situation
där grundlagsregleringen blir tom på innehåll. Denna varning visar sig nu
ytterligt befogad.
Sammanfattningsvis vill utskottet från konstitutionella utgångspunkter
bestämt avråda från att en föreskrift med det av regeringen föreslagna
innehållet införs.
Bostadsutskottet ansluter sig till dessa bedömningar. Regeringens förslag bör
alltså avstyrkas på konstitutionella grunder.
Utskottet vill i sammanhanget även kommentera möjligheten att förelägga
kommuner att gemensamt anordna kommunal bostadsförmedling. Så som förslaget
är utformat kan regeringen, om en kommun har anordnat en kommunal
bostadsförmedling medan en grannkommun inte har gjort det, under
förutsättning att de inte är intresserade av att anordna en gemensam
förmedling, förelägga dem att anordna sådan gemensam kommunal
bostadsförmedling. Det är alltså inte nog med att regeringen skulle kunna
förelägga en kommun att anordna förmedling utan regeringen skulle även kunna
tvinga en kommun som redan har en kommunal bostadsförmedling att tillsammans
med annan kommun anordna en gemensam sådan förmedling. Detta innebär att
regeringen ges möjlighet att tvinga kommuner att mot sin vilja bedriva
samarbete med annan kommun i en fråga som primärt ligger på lokal och inte
regional nivå. Även detta är ett tecken på regeringens klåfingrighet och
bristande respekt för den kommunala självstyrelsen.
Regeringens förslag beträffande köavgifter innebär att konkurrensen inom
bostadsförmedlingssektorn blir snedvriden eftersom bara de kommunala
förmedlingarna föreslås få ta ut köavgifter. Argumentet att de två tjänsterna
- den som erbjuds av den privata respektive den kommunala bostadsförmedlingen
- inte skulle vara utbytbara är inte hållbart. I allt väsentligt bottnar
argumentationen i att den kommunala bostadsförmedlingen anses ingå i
uppgiften att trygga bostadsförsörjningen för kommunens invånare och att
förmedlingsverksamheten är ett av de medel som kommunen kan använda sig av
för att uppfylla sin skyldighet. Däremot kan man inte peka på någon konkret
uppgift inom bostadsförmedlingen - med undantag för förtursförmedling - som
inte kan utföras av den privata förmedlingen. I stället framhåller man att
kommunen även har andra uppgifter än de som följer av att administrera en kö
av bostadssökande till vilka man avser att förmedla bostäder. Med detta
resonemang skulle man beträffande samtliga kommunernas uppgifter kunna bevisa
att de inte är utbytbara mot en privat tjänst. Regeringen tycks tydligen anse
att ingen av de tjänster som utförs av en kommun kan utföras i privat regi.
Det är enligt utskottets mening alldeles uppenbart att den del av kommunens
verksamhet som avser just administration av de aktuella köerna går att
särskilja. Detta torde gälla alldeles oavsett hur kommunen har organiserat
sin verksamhet.
Vidare bygger det förespråkade systemet på att kommunerna med tillämpning
av den s.k. självkostnadsprincipen (se 8 kap. 3 c § kommunallagen) skall få
bestämma avgifterna.
Skall den som står i den kommunala bostadskön vara med och finansiera även
annan verksamhet än den som krävs för administrationen av kön ? I så fall
torde ersättningen inte vara att se som en avgift som utgår som ersättning
för en prestation som den enskilde frivilligt tar i anspråk men som kommunen
är skyldig att tillhandahålla.
I propositionen anförs beträffande de ekonomiska konsekvenserna av
lagförslaget att skyldigheten att anordna bostadsförmedling kan innebära
ökade kostnader för kommunen. Av lagtexten framgår att det är den kommunala
bostadsförmedlingen som, under vissa förutsättningar, får ta ut en avgift för
rätten att stå i kö (köavgift) av den hyressökande. Det torde därför inte
vara möjligt att på den köande övervältra andra kostnader än sådana som avser
just administration av kön. För att detta skall kunna uppfyllas krävs det att
kostnaderna härför kan särskiljas, vilket enligt utskottets mening inte bör
vara svårt. Om man har den uppfattningen går det givetvis även att avskilja
köverksamheten från övrig verksamhet inom den kommunala bostadsförsörjningen.
Och om det går så är denna verksamhet rimligen utbytbar mot en som drivs i
privat regi. Även detta resonemang visar att regeringens ståndpunkt inte är
hållbar.
Regeringen har dock som främsta skäl för att inte ge yrkesmässiga privata
bostadsförmedlare rätt att ta ut köavgift anfört att man vill skydda
bostadssökande mot oseriösa förmedlare. I verkligheten förhåller det sig på
det viset att dessa redan har en marknad att verka på eftersom de tillåts ta
ut förskottsavgifter för anvisning av bostäder. Förskottsavgiften skall
visserligen enligt gällande regler återbetalas om det inte förmedlas någon
lägenhet men den oseriöse förmedlaren har ju möjligheten att smita med de
bostadssökandens avgifter. Däremot leder förslaget helt säkert till att man,
eftersom de kommunala förmedlingarna får bättre förutsättningar till att
verka på förmedlingsmarknaden, försvårar för de seriösa privata förmedlarna.
Utskottet avstyrker mot denna bakgrund och i enlighet med förslagen i
motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd)
yrkandena 1 och 3, 2000/01:Bo3 (m) yrkandena 1-3, 2000/01:Bo4 (m),
2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del och 2000/01:Bo7 (c) yrkandena 2-4
regeringens förlag. Motion 2000/01:Bo5 (v) yrkandena 1-3 avstyrks.
Regeringen bör återkomma med ett nytt förslag om köavgifter för samtliga
yrkesmässiga bostadsförmedlare. Detta bör riksdagen i anledning av motionerna
2000/01:Bo1 (m) yrkande 3, 2000/01:Bo3 (m) yrkande 4 och 2000/01:Bo7 (c)
yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1-5 bort ha följande lydelse:
1-5. beträffande avslag på förslaget till särskild lag om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande
del, 2000/01:Bo2 yrkandena 1 och 3, 2000/01:Bo3 yrkandena 1-3,
2000/01:Bo4, 2000/01:Bo6 i motsvarande del och 2000/01:Bo7 yrkandena 2-4
och med anledning av motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 3, 2000/01:Bo3
yrkande 4 och 2000/01:Bo7 yrkande 5 samt med avslag på motion
2000/01:Bo5 yrkandena 1-3 dels avslår proposition 2000/01:26 i
motsvarande del, dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Ändringar i jordabalken (mom. 6)
Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m), Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och
Lennart Degerliden (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Den
föreslagna" och slutar med "jordabalken tillstyrks" bort ha följande lydelse:
Det förslag till ändringar i hyreslagen som regeringen lägger fram är en
direkt följd av förslaget till bostadsförsörjningslag - ett förslag som
utskottet avvisat. Förslaget avstyrks redan på denna grund. Ändringarna gör
att kommunala bostadsförmedlingar inte skulle omfattas av det i 65 a §
hyreslagen intagna förbudet mot vissa ersättningar. Mot förslaget kan
dessutom invändas att det härigenom skulle skapas en snedvriden
konkurrenssituation där de kommunala förmedlingarna gynnades. Detta är
oacceptabelt. Förslaget bör även av denna anledning, i enlighet med vad som
föreslås i motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 i motsvarande del,
2000/01:Bo2 (kd) yrkande 2 och 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del, inte
genomföras varför det avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande ändringar i jordabalken
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande
del, 2000/01:Bo2 yrkande 2 och 2000/01:Bo6 i motsvarande del avslår
proposition 2000/01:26 i motsvarande del,
3. Anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk
hållbarhet (mom. 7)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik Skårman
(m) och Lennart Degerliden (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Regeringens
förslag" och på s. 14 slutar med "ekologisk hållbarhet" bort ha följande
lydelse:
Regeringen tror att inrättandet av ett byggkostnadsforum med syfte att
framför allt förmedla kunskaper till byggherrar och att främja
utvecklingsarbete och innovationer skulle få någon påverkan på de faktiska
byggkostnaderna. Utskottet delar inte denna uppfattning. Utskottet har svårt
att tänka sig att detta forum som skulle inrättas av Boverket skulle kunna
lämna några konstruktiva råd som skulle resultera i ett billigare och ett
bättre byggande. Det är givetvis så att ansvaret för dessa frågor till stora
delar ligger på aktörerna på marknaden.
När det gäller att komma tillrätta med byggkostnaderna är det i stället
viktigt att fokusera på det mest betydelsefulla, nämligen skatter och
avgifter. Några sådana initiativ tar dock inte regeringen.
Mot den nu redovisade bakgrunden bör, såsom föreslås i motionerna
2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 4,
2000/01:Bo3 (m) yrkande 7 och 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del, regeringens
förslag om att inrätta ett byggkostnadsforum avslås. Motionerna 2000/01:Bo2
(kd) yrkande 5 och 2000/01:Bo7 (c) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som
främjar ekologisk hållbarhet
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande
del, 2000/01:Bo2 yrkande 4, 2000/01:Bo3 yrkande 7 och 2000/01:Bo6 i
motsvarande del avslår proposition 2000/01:26 i motsvarande del och
motionerna 2000/01:Bo2 yrkande 5 och 2000/01:Bo7 yrkande 6,
4. Anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk
hållbarhet (mom. 7)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Regeringens
förslag" och på s. 14 slutar med "ekologisk hållbarhet" bort ha följande
lydelse:
Regeringen tror att inrättandet av ett byggkostnadsforum med syfte att
framför allt förmedla kunskaper till byggherrar och att främja
utvecklingsarbete och innovationer skulle få någon påverkan på de faktiska
byggkostnaderna. Utskottet delar inte denna uppfattning. Utskottet har svårt
att tänka sig att detta forum som skulle inrättas av Boverket skulle kunna
lämna några konstruktiva råd som skulle resultera i ett billigare och ett
bättre byggande. När det gäller att komma tillrätta med byggkostnaderna är
det i stället viktigt att fokusera på skatterna och avgifterna. Några sådana
initiativ tar dock inte regeringen.
Nästa stora fråga är konkurrensen inom sektorn. Ansvaret för detta bör
tilldelas Konkurrensverket i samverkan med byggbranschen. Bl.a. måste
transparensen i prissättningen stärkas i hela värdekedjan. Med de tecken på
karteller som byggmaterialbranschen visar antydningar till måste det till
kraftfullare medel än vad ett byggkostnadsforum skulle utrustas med.
Konkurrensverket är därför den naturliga myndigheten för en sådan
genomlysning och bevakning som kan utveckla en mer effektiv och öppen
byggmarknad. Konkurrensverket bör således tilldelas uppgiften att följa upp
konkurrensen inom byggsektorn.
Med det nu anförda tillstyrker utskottet motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande
1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkandena 4 och 5, 2000/01:Bo3 (m)
yrkande 7, 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del samt 2000/01:Bo7 (c) yrkande 6
och avstyrker regeringens förslag. Vad utskottet anfört om Konkurrensverket
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som
främjar ekologisk hållbarhet
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande
del, 2000/01:Bo2 yrkandena 4 och 5, 2000/01:Bo3 yrkande 7, 2000/01:Bo6 i
motsvarande del och 2000/01:Bo7 yrkande 6 samt med avslag på proposition
2000/01:26 i motsvarande del ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Fördelning av Eko-bidraget (mom. 8, motiveringen)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik Skårman
(m) och Lennart Degerliden (fp) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 14 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "av Eko-bidraget" bort
ha följande lydelse:
Utskottet vill inledningsvis framhålla att det som utmärker de flesta
subventionssystem är att det är svårt att utforma dem så att de får sin
avsedda effekt. Dessutom påverkas priserna och konkurrensen på den marknad
där subventionerna sätts in. Det är väl känt att ett statligt stöd riskerar
att snedvrida konkurrensen och leda till minskad priskänslighet vilket i sig
leder till ökade kostnader för de åtgärder som det är avsett att
subventionera. Regeringens förslag till s.k. Eko-bidrag avvisas därför
bestämt.
Eftersom bidragsgivningen således är felaktig anser utskottet att det inte
finns anledning ta ställning i någon av de av motionärerna aktualiserade
frågorna vilka inte har någon inverkan på det förslag angående
byggkostnadsforum som regeringen har lagt. Motion 2000/01:Bo5 (v) om
fördelning av Eko-bidraget avstyrks.
6. Fördelning av Eko-bidraget (mom. 8, motiveringen)
Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson (kd) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Utskottet anser" och slutar med
"av Eko-bidraget" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill inledningsvis framhålla att det som utmärker de flesta
subventionssystem är att det är svårt att utforma dem så att de får sin
avsedda effekt. Dessutom påverkas priserna och konkurrensen på den marknad
där subventionerna sätts in. Det är väl känt att ett statligt stöd riskerar
att snedvrida konkurrensen och leda till minskad priskänslighet vilket i sig
leder till ökade kostnader för de åtgärder som det är avsett att
subventionera. Regeringens förslag till s.k. Eko-bidrag avvisas därför.
Utskottet är dock positivt till investeringsbidrag för utsatta grupper under
begränsad tid, t. ex. bidrag till studentbostäder.
Beträffande de nu av regeringen redovisade principerna för fördelningen av
bidraget vill utskottet, i anslutning till de i motionen aktualiserade
frågorna, framhålla att inriktningen på bidragsgivningen definitivt inte bör
vara att, som regeringen föreslår, ge bidrag till stora projekt. Utskottet
anser således att det av regeringen förespråkade systemet, där bidrag främst
skall ges till större nybyggnadsprojekt, i grunden är felaktigt.
Eftersom bidragsgivningen i grunden är felaktig anser utskottet att det
inte finns anledning att nu ta ställning i någon av de av motionärerna
aktualiserade frågorna. Motion 2000/01:Bo5 (v) om fördelning av Eko-bidraget
avstyrks.
7. Bostadsanvisningslag (mom. 9, motiveringen)
Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m), Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och
Lennart Degerliden (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s.
15 börjar med "Det är" och på s. 16 slutar med "om bostadsanvisnings-lag"
bort ha följande lydelse:
Vid avskaffandet av lagen (1987:1274) om kommunal bostadsanvisningsrätt år
1993 ansåg utskottet att de kommunala insatserna bör vägledas av de lokala
behoven och förutsättningarna i stället för av ett centralt regelsystem. En
av utskottet då förordad utgångspunkt för den statliga regleringen av
kommunernas ansvar för boendefrågorna angavs vara att kommunerna självmant
vidtar de åtgärder som behövs för att kommuninvånarna skall få godtagbara
bostäder. Utskottet har samma uppfattning i dag och vill understryka
betydelsen av kommunalt självstyrelse samt avvisar bestämt alla förslag om
återinförande av en bostadsanvisningslag.
V-motionerna 2000/01:Bo5 yrkande 4 och 2000/01:Bo405 yrkande 5 om
bostadsanvisningslag avstyrks.
8. Rätten till bostad (mom. 10)
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Allbo-
kommittén har" och slutar med "till bostad" bort ha följande lydelse:
Enligt den kartläggning av hemlösheten i Sverige som gjorts inom ramen för
en ESO-rapport (Ds 1999:46), har hemlösheten i Sverige trots all
uppmärksamhet bitit sig fast på en hög nivå. De hemlösa är ungefär lika många
nu som år 1993, och även andelen uteliggare är oförändrad. I rapporten
redovisas att tre av fyra hemlösa har missbruksproblem. Såväl hemlösa
missbrukare som hemlösa med psykiska funktionshinder har relativt sett blivit
flera under 1990-talet. Samtidigt tycks andelen kvinnor ha blivit större.
Samhället har inte, trots höga socialpolitiska ambitioner, lyckats förhindra
att de hemlösa fortfarande utgör en stor grupp.
Välgörenhetsorganisationerna ordnar soppkök och härbärgen. Det är i och för
sig mycket vällovliga initiativ som underlättar för de människor som hamnat
utanför bostadsmarknaden. Staten har också tagit ett ansvar och avsatt
projektmedel för de kommuner som aktivt arbetar med gruppen hemlösa för att
säkerställa ett boende, men detta är inte tillräckligt. Visserligen står det
i regeringsformen att "Det skall åligga det allmänna att trygga rätten till
arbete, bostad, utbildning och en god levnadsmiljö", men i socialtjänstlagen
är det bara eventuellt boende som kan intolkas. Vad man har rätt till är
ekonomiskt bistånd till hyreskostnad.
Enligt utskottets mening är det ingen enkel uppgift att säkra rätten till
bostad för alla. En sådan rättighet kan t.ex. komma i konflikt med andra
personers rätt till en lugn boendemiljö. Utskottet anser dock att man måste
försöka hitta en långsiktig lösning på hur samhället skall kunna uppfylla
regeringsformens intentioner. Då räcker det inte med projektverksamhet för
att lindra och lösa akuta problem. Regeringen har också tillsatt en
boendesocial beredning som nu följs upp av Allbo-kommittén. Kommittén skall
följa utvecklingen på det boendesociala området och föreslå åtgärder för att
stödja särskilt utsatta grupper. I direktiven (dir. 1999:110) hänvisas det
till att kommunerna ansvarar för bostadsförsörjningen på lokal nivå och att
både socialtjänsten och bostadsföretagen har viktiga roller för att stödja
och hjälpa människor som vräks eller riskerar att vräkas. Direktiven lämnar
inte något uppdrag att utreda eller föreslå lagändringar för att trygga
individens rätt till bostad. En sådan lagändring skulle kunna vara att
förstärka socialtjänstlagen.
Bostadsutskottet kommer att med stor uppmärksamhet ta del av Allbo-
kommitténs förslag men anser att en ny utredning redan nu bör tillsättas för
att utreda och föreslå lagändringar för att trygga individens rätt till
bostad. Detta bör riksdagen som sin mening med anledning av v-motionerna
2000/01:So356 yrkande 10, 2000/01:Bo405 yrkande 3 och 2000/01:Bo236 (s) ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande rätten till bostad
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Bo236, 2000/01:Bo405
yrkande 3 och 2000/01:So356 yrkande 10 ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m), Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och
Lennart Degerliden (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s.
17 börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "om boendeplaneringsprogram" bort
ha följande lydelse:
Vid avskaffandet av 1947 års bostadsförsörjningslag år 1993 ansåg utskottet
att de kommunala insatserna bör vägledas av de lokala behoven och
förutsättningarna i stället för av ett centralt regelsystem. En av utskottet
då förordad utgångspunkt för den statliga regleringen av kommunernas ansvar
för boendefrågorna angavs vara att kommunerna självmant vidtar de åtgärder
som behövs för att kommuninvånarna skall få godtagbara bostäder. Utskottet
har samma uppfattning i dag och vill understryka betydelsen av kommunalt
självstyrelse samt avvisar bestämt alla förslag om införande av obligatoriska
boendeplaneringsprogram.
V-motionerna 2000/01:Bo207 yrkandena 1 och 2 och 2000/01:Bo405 yrkande 7 om
boendeplaneringsprogram avstyrks.
10. Registrering hos Fastighetsmäklarnämnden (mom. 13)
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med
"Boendesociala beredningen" och slutar med "hos Fastighetsmäklarnämnden" bort
ha följande lydelse:
Mäklare som enbart förmedlar hyresrätter är undantagna från
fastighetsmäklarlagens tillämpning. Erfarenheterna av sådana förmedlares
verksamhet motiverar inte detta undantag. Flera av dem har visat sig vara
oseriösa. I dag får en bostadssökande betala ett högt pris för en genomförd
förmedling, upp till 2 000 kr. Avgiften tas ut i förskott. Det innebär att en
bostadssökande tvingas ligga ute med åtskilliga tusenlappar om han eller hon
genom att anlita flera förmedlare söker öka sina chanser att få tag i en
lägenhet. En del av förmedlingsföretagen tar in förskottsbeloppen och
avslutar sedan sin verksamhet, genom konkurs eller på annat sätt, utan
möjligheter för de bostadssökande att återfå förskottsbeloppen.
Boverkets enkätundersökningar visar att bostadsbristen kommer att öka, både
vad gäller antalet orter och i styrka. De oseriösa förmedlingsföretagens
antal förväntas öka i takt med att bostadsbristen förvärras. Detta har
påvisats av Boendesociala beredningen i delbetänkandet Oseriösa
bostadsförmedlare (SOU 1999:71).
Villkoren för yrkesmässig bostadsförmedling bör som princip regleras på
samma sätt oavsett om verksamheten avser egnahem, bostadsrätter eller
hyresrätter. Fastighetsmäklarlagen bör därför ses över i syfte att ta bort
undantaget för mäklare som endast förmedlar hyresrätter. I vart fall bör
Fastighetsmäklarnämnden utöva tillsyn också över sådana förmedlare. Det bör
dessutom bli ett obligatorium att dessa förmedlare skall registreras hos
nämnden. Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motion
2000/01:Bo407 (v) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande registrering hos Fastighetsmäklarnämnden
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Bo407 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Kommunal bostadsförmedling
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anför:
Vi delar regeringens uppfattning om att det måste ställas krav på att
kommunala bostadsförmedlingar inrättas.
En vägledande princip inom respektive kommun måste vara att den enskilde
invånaren lätt och överskådligt skall kunna få information om kommunens
bostadsbestånd och att rättvisa köregler skall ersätta dagens situation där
kontakter och en tjock plånbok styr möjligheterna att få en bostad Det sagda
gör sig gällande på alla orter, även de där tillgången på bostäder är god.
Det naturliga hade därför enligt vår uppfattning varit att göra det
obligatoriskt för kommunerna att ha en kommunal bostadsförmedling. Vi har
dock tills vidare kunnat acceptera regeringens förslag.
Det finns anledning att närmare följa den kommande utvecklingen och studera
den nya lagens verkningar. I den mån det nu föreslagna systemet för kommunala
bostadsförmedlingar inte skulle få de önskade effekterna eller om förändrade
förhållanden inom bostadssektorn skulle visa att det mer allmänt skulle
behövas kommunala bostadsförmedlingar avser Vänsterpartiet att på nytt ta
initiativ i dessa frågor.
2. Bidraget till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anför:
Beträffande det s.k. Eko-bidraget vill vi framhålla att de av regeringen nu
redovisade principerna gäller en bidragsgivning som skall utvärderas efter
tre år. Det är således en tillfällig ordning för dessa bidrag. Vi kan mot den
bakgrunden acceptera att bidragsgivningen inledningsvis innehåller delar som
vi är tveksamma till. Det finns därför skäl att närmare följa den kommande
bidragsgivningen. Vi vill dock redan nu framhålla följande.
För det första är Vänsterpartiet principiellt motståndare till en ordning
där regeringen är den instans som beslutar om bidragen i det enskilda fallet.
Det är av flera skäl olämpligt. För att garantera att ansökningar om bidrag
erhåller en rättvis och lika behandling som inte påverkas av t.ex.
ovidkommande politiska hänsyn, är det väsentligt att beslutsfattaren inte kan
misstänkas ha skäl för att ta sådana hänsyn. Ur den aspekten är ett system
med beslut av länsstyrelsen som sedan kan överklagas till Boverket, dvs. den
ordning som gäller för bl.a. bidraget till studentbostäder, att föredra.
För det andra anser Vänsterpartiet det givetvis vara väsentligt att bidrag
fördelas efter klara riktlinjer. Även detta syftar till att behandlingen av
bidragsansökningarna skall vara rättvis och lika. Men det har också ett annat
syfte. Det är att bidraget skall gå till det ändamål som det är avsett för.
Vi förutsätter därför att reglerna för det aktuella bidraget preciseras på
ett sätt som gör att endast åtgärder som verkligen är ekologiska åtgärder
erhåller bidrag.
3. Eko-bidraget
Rigmor Stenmark (c) anför:
Vi är positiva till bidragsgivning för ekologiska åtgärder. Inriktningen bör
dock modifieras.
För det första bör inte den ämnade upplåtelseformen ha någon betydelse. Den
föreslagna inriktningen mot projekt med stor andel hyresrätter är således
inte lämplig. En sådan inriktning motverkar en frihet i upplåtelseformer.
För det andra bör bidragen inte inriktas mot större projekt. Det är nog så
viktigt att små projekt stimuleras. Även detta gynnar valfriheten och torde
leda till att flera ekologiska lösningar utvecklas.
4. Registrering hos Fastighetsmäklarnämnden
Rigmor Stenmark (c) anför:
Med den överhettade bostadssituation som nu råder i vissa områden i Sverige
är det risk för att ett stort antal oseriösa bostadsmäklare härjar på
marknaden på konsumenternas bekostnad.
Det måste därför ställas utbildningskrav på alla mäklare oavsett vilken
boendeform som de arbetar med. Vi anser mot denna bakgrund att det är av stor
vikt att regeringen skyndsamt bereder Boendesociala beredningens
delbetänkande Oseriösa bostadsförmedlare (SOU:1999:71).
Vi förutsätter därför att regeringen snarast återkommer med ett förslag till
reglering.
Propositionens förslag till lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Varje kommun skall planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa
förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att
främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och
genomförs.
Vid planeringen av bostadsförsörjningen skall kommunen, om det behövs,
samråda med andra kommuner som berörs av planeringen.
Riktlinjer för bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige.
2 § Länsstyrelsen skall lämna kommunerna i länet råd, information och
underlag för deras planering av bostadsförsörjningen.
3 § Om det behövs för att främja bostadsförsörjningen skall en kommun anordna
bostadsförmedling. Om två eller flera kommuner behöver gemensam
bostadsförmedling, skall dessa kommuner anordna sådan bostadsförmedling.
Regeringen får förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling
enligt första stycket.
4 § En kommunal bostadsförmedling som förmedlar lägenheter i turordning efter
kötid får, utöver sådan förmedlingsersättning som får tas ut vid yrkesmässig
bostadsförmedling enligt 12 kap. 65 a § jordabalken, ta ut en avgift för
rätten att stå i kö (köavgift) av den hyressökande. Kravet på förmedling
efter kötid skall inte hindra att ett begränsat antal lägenheter som är
tillgängliga för kön fördelas enligt ett förturssystem.
Köavgiften får tas ut för högst ett år i taget. Kommunen får bestämma
avgiften och grunderna för hur den skall tas ut.
5 § En kommun skall lämna regeringen de uppgifter om kommunens
bostadsförsörjningsplanering som regeringen begär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Propositionens förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 35 och 65 a §§ jordabalken[1] skall ha
följande lydelse.
--------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------
12 kap.
35 §[2]
Hyresgästen får överlåta hyresrätten till sin bostadslägenhet för att genom
byte få en annan bostad, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen.
Tillstånd skall lämnas, om hyresgästen har beaktansvärda skäl för bytet och
detta kan äga rum utan påtaglig olägenhet för hyresvärden samt inte heller
andra särskilda skäl talar emot bytet. Tillståndet kan förenas med villkor.
Första stycket gäller inte, om
1. lägenheten hyrs i andra hand,
2. lägenheten utgör en del av upplåtarens bostad,
3. lägenheten är belägen i ett enfamiljshus som inte är avsett att hyras ut
varaktigt eller i ett tvåfamiljshus,
4. lägenheten har upplåtits av någon som innehade den med bostadsrätt och
lägenheten alltjämt innehas med sådan rätt, eller
5. hyresavtalet avser ett möblerat rum eller en lägenhet för fritidsändamål
och hyresförhållandet inte har varat längre än nio månader i följd.
--------------------------------------------------------------
Medverkar en kommun till Medverkar en kommun till
att hyresgästen får en annan att hyresgästen får en annan
bostad genom att anvisa bostad genom att förmedla
eller förmedla denna, får denna, får kommunen ansöka
kommunen ansöka hos hos hyresnämnden om
hyresnämnden om tillstånd tillstånd som avses i första
som avses i första stycket. stycket.
Detta gäller även
kommunalförbund som har hand
om bostadsförmedling som är
gemensam för två eller flera
kommuner.
--------------------------------------------------------------
65 a §[3]
--------------------------------------------------------------
Ingen får ta emot, träffa Ingen får ta emot, träffa
avtal om eller begära avtal om eller begära
ersättning av hyressökande ersättning av hyressökande
för anvisning av för förmedling av
bostadslägenhet för annat bostadslägenhet för annat
ändamål än fritidsändamål. ändamål än fritidsändamål.
Sådan ersättning får dock Sådan ersättning får dock
utgå vid yrkesmässig utgå vid yrkesmässig
bostadsförmedling enligt bostadsförmedling enligt
grunder som föreskrivs av grunder som föreskrivs av
regeringen eller den regeringen eller den
myndighet som regeringen myndighet som regeringen
bestämmer. bestämmer.
I fråga om köavgift vid
kommunal bostadsförmedling
gäller särskilda
bestämmelser i lagen
(2000:000) om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar.
--------------------------------------------------------------
Den som uppsåtligen bryter mot första stycket döms till böter eller fängelse
i högst sex månader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.
Den som har uppburit otillåten ersättning är skyldig att betala tillbaka den.
[3]: Senaste lydelse 1993:407.
Konstitutionsutskottets yttrande
2000/01:KU6y
Skyldighet för kommunerna att anordna bostadsförmedling
2000/01:BoU2
Bilaga 3
Till bostadsutskottet
Bostadsutskottet har den 26 oktober 2000 beslutat bereda
konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 2000/01:26
Bostadsförsörjningsfrågor m.m. jämte de motioner som kunde komma att väckas
med anledning av propositionen.
Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till frågan om förslagets
förhållande till den kommunala självstyrelsen.
Utskottet
Propositionen
Förslag
Regeringen föreslår att en lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
införs. Den föreslagna lagen innehåller bl.a. en bestämmelse att varje kommun
skall vara skyldig att planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa
förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att
främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och
genomförs. Kommunfullmäktige skall enligt förslaget anta riktlinjer för
bostadsförsörjningen.
Enligt lagförslaget skall vidare en kommun, om det behövs, vara skyldig att
anordna bostadsförmedling, och regeringen skall få förelägga en kommun att
anordna kommunal bostadsförmedling (3 §).
Länsstyrelsen skall enligt lagförslaget lämna kommunerna i länet råd,
information och underlag för deras planering. Kommunerna skall lämna
regeringen de uppgifter om sin bostadsförsörjningsplanering som regeringen
begär.
Anförda skäl
Regeringen erinrar i propositionen om att ansvaret för bostadsförsörjningen
och bostadspolitiken på lokal nivå i första hand är en kommunal angelägenhet
som det enligt bestämmelserna om kommunal självstyrelse i princip ankommer på
kommunerna själva att besluta om.
Regeringen erinrar vidare om att det redan enligt gällande rätt finns
möjligheter för regeringen att förelägga en kommun att fatta beslut av visst
innehåll. Om det behövs för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller
4 kap. miljöbalken eller om regleringen av sådana frågor om användningen av
mark- och vattenområden som angår fler kommuner inte har samordnats på ett
lämpligt sätt, får regeringen enligt 12 kap. 6 § plan- och bygglagen
(1987:10) förelägga en kommun att inom viss tid anta, ändra eller upphäva en
detaljplan eller områdesbestämmelser (s.k. planföreläggande). Ett
planföreläggande kan alltså användas för att tillgodose både ett riksintresse
och ett intresse som berör flera kommuner.
Regeringen anför att förhållandena kan vara sådana att det är nödvändigt
att se bostadsförsörjningsfrågan i ett vidare perspektiv än den enskilda
kommunens. Som exempel kan nämnas förhållandena i storstadsområdena, där en
stor inflyttning innebär att en redan besvärlig situation på bostadsmarknaden
förvärras. Saken blir därmed inte bara en rent lokal angelägenhet utan får
enligt regeringen i högsta grad betydelse även för andra kommuner och för den
berörda regionen.
Om en enskild kommun underlåter att ta det viktiga sociala ansvaret för
bostadsförsörjning inom sitt område måste det enligt regeringen - för att
regelsystemet skall bli meningsfullt - finnas en yttersta möjlighet för
staten att ingripa i syfte att komma till rätta med problemet med beaktande
av de skilda allmänna intressen som gör sig gällande. Förhållandena på
bostadsförsörjningens område skiljer sig härvidlag enligt regeringen inte i
något avgörande avseende från vad som gäller på t.ex. det närliggande plan-
och byggområdet, där för övrigt statens möjligheter att ingripa i det
enskilda fallet är mer långtgående än vad som nu föreslås.
Regeringen påpekar vidare att den föreslagna bestämmelsen hade sin
motsvarighet i den tidigare bostadsförsörjningslagen, där det föreskrevs en
möjlighet för regeringen att förelägga en kommun att anordna avgiftsfri
bostadsförmedling om det behövdes för att främja bostadsförsörjningen. Den
bestämmelsen fick sin utformning år 1975, då lagen sågs över och anpassades
till regeringsformens regler för normgivningsmakten. Möjligheten för
regeringen att förelägga en kommun att anordna bostadsförmedling gällde fram
till den 1 juli 1993, då bostadsförsörjningslagen upphävdes. Riksdagen har
alltså redan tidigare haft att ta ställning till om en bestämmelse som den nu
föreslagna är förenlig med regeringsformen och kan vara motiverad med hänsyn
till behovet av att kunna tillgodose andra än rent kommunala intressen. Inte
heller framfördes det enligt regeringen någon kritik från konstitutionell
utgångspunkt mot bestämmelsen under den tid den var i kraft.
Regeringen anser sammanfattningsvis att det inte finns några hinder mot att
införa en möjlighet att, som en yttersta utväg, förelägga en kommun att ta
sitt lagenliga ansvar för bostadsförsörjningen genom att anordna
bostadsförmedling.
Motioner
Förslag
Propositionen har föranlett en partimotion från Moderata samlingspartiet,
kommittémotioner från Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna samt två enskilda motioner (m).
I motion 2000/01:Bo3 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas avslag dels på
lagförslaget i dess helhet, dels på förslagen om kommunala
bostadsförsörjningsplaner och om möjlighet för regeringen att förelägga viss
kommun att anordna bostadsförmedling. I motion 2000/01:Bo2 av Ulla-Britt
Hagström m.fl. (kd) yrkas också dels avslag på lagförslaget, dels på
förslaget att en kommun skall vara skyldig att anordna bostadsförmedling om
det behövs för att främja bostadsförsörjningen. I motion 2000/01:Bo7 av
Rigmor Stenmark m.fl. (c) yrkas avslag på förslagen att reglera det kommunala
bostadsförsörjningsansvaret i en särskild lag, om att en kommun skall vara
skyldig att göra en särskild planering för bostadsförsörjningen och om att en
kommun skall vara skyldig att anordna bostadsförmedling. I motion 2000/01:Bo6
av Yvonne Ångström och Helena Bargholtz (fp) yrkas avslag på propositionen.
I motion 2000/01:Bo5 av Owe Hellberg m.fl. (v) föreslås att riksdagen ger
regeringen till känna att det skall vara obligatoriskt för kommunerna att
anordna bostadsförmedlingar men med generösa möjligheter till dispens.
I motionerna framförs även en del andra yrkanden, som inte behöver
redovisas här. Inte heller redovisas de enskilda motionerna (m) som i sak
inte gäller andra frågor än de som behandlas i partimotionen.
Anförda skäl
I Moderata samlingspartiets partimotion pekas på att kommunal självstyrelse
uttryckligen skall fylla en grundläggande funktion när den svenska demokratin
skall realiseras, samtidigt som det inte i lagen preciseras hur detta skall
gå till. Motionärerna framhåller att detta innebär att ett stort ansvar
åligger främst regering och riksdag och att Lagrådet i sitt yttrande ger
vägledning i frågan om vad den kommunala självstyrelsen skall innefatta.
Motionärerna ser med stor oro på den enligt dem tydliga tendensen att
regeringen vill kringskära den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det
sig dessutom om aktioner riktade mot kommuner med annan politisk majoritet än
regeringens, vilket gör de aktuella inskränkningarna extra allvarliga och
klandervärda.
Politiska församlingar på lokal nivå utövar enligt motionärerna demokrati i
dess bästa form i och med att besluten tas så nära folket som möjligt. Den
stora fördelen är att de lokala beslutsfattarna har en närmare relation till
sina väljare, kan möta dem och uppmärksamma deras önskemål. Med denna kunskap
kan lösningar skapas som passar den egna kommunen bäst. Den kommunala
självstyrelsen är därmed något som skall värnas och stärkas.
Motionärerna hänvisar till och delar Lagrådets uppfattning att det är en
grundlagstridig inskränkning i den kommunala självstyrelsen att införa en
möjlighet att låta regeringen förelägga en viss kommun att anordna
bostadsförmedlingar.
I fråga om regeringens hänvisning till den tidigare
bostadsförsörjningslagens bestämmelser anför motionärerna att den lagen
tillkom 1947 med anledning av efterkrigstidens enorma bostadsbrist och behov
av att få i gång och styra bostadsbyggandet. Att lagen tidigare gällt med
samma lydelse anser motionärerna inte vara ett godtagbart skäl, eftersom ett
samhälle och dess behov av regler förändras och utvecklas med tiden.
Kristdemokraterna anför i sin motion att det skulle innebära en
tillbakagång och ett inkräktande på den kommunala självstyrelsen att stifta
en lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. För Kristdemokraterna gäller
subsidiaritetsprincipen, som innebär att besluten skall fattas så nära
medborgarna som möjligt. Att tvinga kommuner att inrätta bostadsförmedlingar
urholkar inte bara det kommunala självstyret utan försvagar också den lokala
demokratin.
I motionen från Centerpartiet anförs att förslaget att regeringen skall
kunna förelägga en kommun att anordna bostadsförmedling innebär ett klart
brott mot det kommunala självstyret, och motionärerna hänvisar till Lagrådets
avstyrkande på denna punkt.
Motionärerna från Folkpartiet liberalerna anser att propositionen andas ett
visst förakt för det kommunala självstyret och den lokala demokratin. De
framhåller att förhållandena i kommunerna är mycket olika och att det måste
avgöras lokalt om det finns behov av att inrätta kommunal bostadsförmedling.
Motionärerna instämmer i Lagrådets kritik av förslagets förhållande till den
kommunala självstyrelsen.
Även i Vänsterpartiets motion framförs kritik. Kritiken gäller att regeringen
inte löst konflikten med synpunkten att förslaget om rätt för regeringen att
förelägga en kommun att inrätta bostadsförmedling utgör ett ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Motionärerna anser att det vore bättre att
undanröja tvivlen i frågan genom att föreskriva obligatoriska kommunala
bostadsförmedlingar. En generell lagstiftning skulle undanröja alla tvivel om
vad som gäller.
Bakgrund
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen förverkligas den svenska folkstyrelsen
bl.a. genom kommunal självstyrelse. I 1 kap. 7 § regeringsformen finns
föreskrifter om beslutanderätt i kommunala församlingar samt om kommunal
beskattningsrätt.
Någon reglering av vilka uppgifter som kommunerna har finns inte i
regeringsformen. Däremot anges i 8 kap. 5 § att grunderna för kommunernas
organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen liksom
kommunernas befogenheter i övrigt och deras åligganden skall bestämmas i lag,
dvs. av riksdagen. Utan hinder av 5 § har riksdagen dock enligt 7 § i samma
kapitel möjlighet att bemyndiga regeringen att genom förordning meddela
föreskrifter i vissa ämnen.
Närmare bestämmelser om kommunernas befogenheter finns i kommunallagen
(1991:900). I tidigare gällande kommunallag var kommunernas kompetens endast
bestämd på det sättet att kommunerna själva skulle vårda sina angelägenheter.
Kommuner och landsting får enligt 2 kap. 1 § kommunallagen själva ha hand
om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till
kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall
handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon
annan.
I kommunallagen finns också bestämmelser om laglighetsprövning som innebär
att varje medlem av en kommun eller ett landsting har rätt att få lagligheten
av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga dem hos
länsrätten. Laglighetsprövningen motsvarar det tidigare
kommunalbesvärsinstitutet.
Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen på lokal nivå baseras i allt
väsentligt på kommunallagen och socialtjänstlagen (1980:620).
Motivuttalanden om den kommunala självstyrelsen
I förarbetena till 1974 års regeringsform (prop. 1973:90 s. 190 f.) uttalas
följande om den kommunala självstyrelsen och den därmed förenade
beskattningsrätten.
I vårt land präglas förhållandet mellan kommunerna och statsmakterna och
därmed den kommunala självstyrelsen av en helhetssyn. Generellt sett gäller
sålunda att staten och kommunerna samverkar på skilda områden och i olika
former för att uppnå gemensamma samhälleliga mål. Utgår man från detta
synsätt, är det varken lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra
orubbliga och preciserade gränser i grundlag kring en kommunal
självstyrelsesektor. Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och
kommun måste i stället i ganska vid omfattning kunna ändras i takt med
samhällsutvecklingen.
Vid en grundlagsreglering av hithörande frågor måste beaktas att den
kommunala självstyrelsen är föremål för överväganden inom olika statliga
utredningar. Utredningsuppdragen berör flera för kommunerna betydelsefulla
angelägenheter. - - -
Vad jag hittills har framhållit talar visserligen för att man iakttar
återhållsamhet när det gäller att i grundlag ange den kommunala
självstyrelsen. Det hindrar enligt min mening emellertid inte att RF ger
tydligt uttryck för vissa fundamentala drag i fråga om kommunernas ställning
i styrelseskicket.
Genom lagstiftningen har som nämnts kommunerna fått betydelsefulla
åligganden. Dessa uppgifter ger många gånger stor handlingsfrihet åt
kommunerna. Av grundläggande betydelse för kommunernas kompetens är
emellertid att de utöver sina särskilda åligganden har en fri sektor inom
vilken de kan ombesörja egna angelägenheter. Inom detta område finns alltså
utrymme för en kommunal initiativrätt. Denna initiativrätt kan sägas bilda en
kärna i den kommunala självbestämmanderätten som bör komma till klart uttryck
i RF. Jag föreslår därför att det redan i RF:s inledande paragraf tas in en
bestämmelse med innehåll att den svenska folkstyrelsen förverkligas förutom
genom ett representativt och parlamentariskt statsskick också genom kommunal
självstyrelse. Det senare uttrycket är visserligen obestämt, men det kan
likväl anses belysande när det gäller att ge uttryck åt principen om en
självständig och inom vissa ramar fri bestämmanderätt för kommunerna.
Den kommunala initiativrätten är starkt förbunden med den kommunala
beskattningsrätten. En ändamålsenlig avvägning mellan olika kommunala ändamål
och åtgärder förutsätter en kombination av politiskt och ekonomiskt ansvar.
Liksom beredningen [GLB] anser jag att principen om rätt för kommunerna att
utkräva skatt för att täcka medelsbehovet skall förankras i grundlag. Jag
förordar emellertid att principen kommer till uttryck redan i 1 kap. RF om
statsskickets grunder (5 §). De grunder efter vilka kommunalskatt får tagas
ut skall naturligtvis bestämmas i lag. En bestämmelse om detta är i
departementsförslaget upptagen i 8 kap. 5 § RF.
Den närmare ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bör mot bakgrund av
vad jag nyss har sagt inte anges i grundlag. Däremot delar jag beredningens
uppfattning att RF bör anvisa på vilket sätt kommunernas uppgiftsområde skall
avgränsas. I princip bör också här ställas kravet att lagformen skall
anlitas. Genom kravet på riksdagens medverkan skapas en garanti för att
frågorna om de kommunala arbetsuppgifterna blir föremål för den allmänna
debatt och därav följande genomlysning som deras vikt fordrar. Jag föreslår
en bestämmelse i ämnet i 8 kap. 5 § RF. Genom att välja formuleringen att
kommunernas befogenhet och åligganden skall anges i lag har jag velat tydligt
markera att kommunerna också i fortsättningen skall ha sig tilldelade ett
område där de själva mera fritt bedömer vilken verksamhet som skall bedrivas.
Det förhållandet att statsmakterna i särskilda författningar har ålagt
kommunerna att sörja för betydande samhällsuppgifter, vilka alltså blir
obligatoriska för kommunerna, sätter sin särskilda prägel på svensk
förvaltning. Den omfattande kommunalisering av förvaltningen som har ägt rum
bör stadfästas i grundlag. I 1 kap. 6 § RF föreslår jag i likhet med
beredningen en bestämmelse som anger att det för den offentliga förvaltningen
finns förutom statliga också kommunala förvaltningsmyndigheter. I 11 kap. RF,
som handlar om rättskipning och förvaltning, bör emellertid därutöver enligt
min mening tas in ett i förhållande till beredningens förslag nytt stadgande
som direkt utsäger att förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun.
I förarbetena till kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) uttalas att
bestämmelsen om självstyrelse i grunden handlar om en princip för relationen
mellan staten och den kommunala nivån och att denna princip gäller för all
kommunal verksamhet. Vidare framhålls att den kommunala självstyrelsen aldrig
kan vara total. Graden av självstyrelse avgörs - heter det - ytterst av
formerna för samverkan mellan staten och den kommunala sektorn.
Utredningsbetänkanden
Den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd
Regeringen beslutade 1995 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med
uppgift att analysera innebörden av den kommunala självstyrelsen och
beskattningsrätten och dess förhållande till grundlagsbestämmelserna.
Kommitténs arbete avslutades 1996 med att betänkandet (SOU 1996:129) Den
kommunala självstyrelsen och grundlagen avgavs.
Kommittén uttalade att det under arbetets gång visat sig att kommunal
självstyrelse är ett svårfångat begrepp, som används både för att beteckna en
princip och som ett honnörsord. Kommittén beskriver sammanfattningsvis den
kommunala självstyrelsen på följande sätt.
Den kommunala självstyrelsen är en grundläggande och allomfattande princip
för relationen mellan stat och kommun. Den säger att kommunen respektive
landstinget själv skall styra, d.v.s. inom sitt område beträffande de
kommunala angelägenheterna. Vilka dessa angelägenheter är bestäms genom lag.
Några av dem är specialreglerade i särskild lag, och här föreligger i regel
en skyldighet för kommunen eller landstinget att ombesörja dem. En
förutsättning för den kommunala självstyrelsen är den kommunala
beskattningsrätten.
Utmärkande för den offentliga sektorn är samverkan mellan stat och kommun.
Och det finns motstående intressen. Den kommunala självstyrelsen kan därför
inte vara total. Frihetsgraden varierar efter angelägenheternas art. Men för
folkstyrelsen representerar den kommunala självstyrelsen grundläggande
värden. Den skall därför ha en reell innebörd och väga mycket tungt i
relation till de motstående intressen som kan finnas.
Kommittén gör vidare en genomgång bl.a. av motiv för den kommunala
självstyrelsen, av den kommunala självstyrelsen och dess begränsningar och av
den kommunala självstyrelsens innebörd och dess förhållande till
regeringsformen.
Kommitténs förslag har remissbehandlats men inte lett till lagstiftning.
Ärendet är dock alltjämt öppet inom Regeringskansliet.
Demokratiutredningen
Demokratiutredningen diskuterar i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) En
uthållig demokrati rättsliga och ekonomiska förändringar för den kommunala
självstyrelsen samt redogör för debatt på området (bet. s. 139 f.).
Utredningen anser att det är dags att inleda en långsiktigt syftande
förstärkning av den kommunala självstyrelsen. Utredningen inriktar sig dock i
denna fråga främst på medborgarnas förhållande till kommunen. Som ett medel
att säkra kommunernas handlingsutrymme nämner utredningen att ge den
kommunala självstyrelsen en starkare grundlags- och lagreglering med
möjligheter till rättsprövning.
Tidigare bostadsförsörjningslag och dess upphävande
Till lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande överfördes år 1967 bestämmelser i hyresregleringslagen att
regeringen, om det behövdes för att främja bostadsförsörjningen, kunde
förordna att en kommun skulle anordna bostadsförmedling. Vid anpassningen av
lagen år 1975 till den nya regeringsformens regler om normgivningsmakten
kunde det enligt föredragande statsrådets mening, mot bakgrund av att
bestämmelserna tillämpats endast i fråga om ett fåtal kommuner och då endast
på framställning av kommun, ifrågasättas om man inte skulle kunna överlämna
till kommunerna själva att bedöma i vilka fall det behövdes
bostadsförmedling. Med hänsyn till den betydelse från
bostadsförsörjningssynpunkt som bostadsförmedlingarna hade kommit att få i
många kommuner hade han dock funnit att en möjlighet till statligt ingripande
borde finnas kvar (se prop. 1975:15).
Lagen upphävdes, som nämnts, under år 1993 (prop. 1992/93:242, bet.
1992/93:BoU19, SFS 1993:404).
Regeringens proposition i det ärendet grundades på förslag av 1991 års
bostadsförmedlingsutredning i betänkande (SOU 1992:71) Bostadsförmedling i
nya former. Enligt utredningen (bet. s. 58) fick den formella möjligheten att
tvinga en kommun att anordna bostadsförmedling ses i sitt historiska
sammanhang, och i praktiken hade kommunerna själva utifrån lokala
förutsättningar bestämt om det behövdes en särskild kommunal
bostadsförmedling eller inte. I linje med att kommunerna föreslogs få frihet
att själva bedöma behovet av bostadsförmedling föreslog utredningen också att
möjligheten för regeringen att ålägga en kommun att inrätta bostadsförmedling
skulle avskaffas.
I propositionen framhöll föredragande statsrådet (s. 17) som en allmän
utgångspunkt att man förutsätter att en kommun självmant vidtar de åtgärder
som behövs för att kommuninnevånarna skall kunna få godtagbara bostäder i
kommunen. Kommunernas befogenheter och skyldigheter borde enligt
propositionen så långt möjligt styras av kommunallagen och socialtjänstlagen
och särskild lagstiftning tillgripas bara om staten har krav på att
kommunerna vidtar åtgärder som annars inte skulle komma till stånd eller om
dessa lagar inte ger kommunerna rätt att vidta nödvändiga åtgärder.
I propositionen framhölls vidare (s. 22) att förhållandena i kommunerna är
mycket olika beroende på bl.a. kommunernas storlek och struktur och
bostadsbeståndets sammansättning samt att frågan om det finns behov av att
inrätta kommunal bostadsförmedling därför måste avgöras lokalt utifrån de
förhållanden som råder i den enskilda kommunen.
Tidigare utskottsbedömning om den kommunala självstyrelsen
Konstitutionsutskottet har under 1990-talet vid flera tillfällen gjort
principiella uttalanden i frågor om den kommunala självstyrelsen och
beskattningsrätten m.m.
Utskottet uttalade sig senast i fråga om den kommunala självstyrelsen i
yttrande 1998/99:KU4y till bostadsutskottet över regeringens proposition
1998/99:122 Kommunala bostadsföretag jämte motioner. På initiativ av
bostadsutskottet hade i detta ärende yttrande inhämtats från Lagrådet (se
bet. 1998/99:BoU11).
Lagrådet pekade på de grundläggande bestämmelserna om den kommunala
självstyrelsen i 1 kap. 1 och 7 §§ regeringsformen. Enligt Lagrådet var det
svårt att ge någon mera strikt innebörd åt bestämmelsen i 7 § att
beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar. Lagrådet
konkluderade att så som bestämmelserna i regeringsformen är utformade syntes
det dock ytterst vara riksdagen som sätter gränser för det kommunala
självbestämmandet. Någon bestämd avgränsning mellan statens och kommunernas
verksamhet hade inte varit avsedd eller ens ansetts möjlig, utan den måste
kunna förändras under skiftande samhällsförhållanden (se prop. 1973:90 s.
190). Någon innebörd måste dock den kommunala självstyrelsen enligt Lagrådet
ha, och Lagrådet beklagade att regeringsformen trots erfarenheter av nära 25
års tillämpning fortfarande inte ger fylligare riktlinjer för förhållandet
mellan stat och kommun eller med andra ord för den kommunala självstyrelsens
reella innebörd. Tills vidare fick man enligt Lagrådet utgå från att den
kommunala självstyrelsen är en realitet men att det är ovisst hur långt den
sträcker sig.
Den av regeringen föreslagna åtgärden som syftade till att genom vissa
sanktionsmedel avhålla kommunerna från att avhända sig sina kommunala
bostadsföretag var enligt Lagrådet utan tvivel ett ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, och frågan var om denna går längre än som kan godtas från
konstitutionella utgångspunkter. Med den obestämda avgränsning som
regeringsformen ger åt det kommunala självstyret ansåg Lagrådet att denna
fråga ytterst var av politisk natur.
Sammanfattningsvis ifrågasatte Lagrådet allvarligt om en inskränkning i den
kommunala rätten till självstyrelse borde göras på det föreslagna sättet.
Konstitutionsutskottet kunde i sitt yttrande till bostadsutskottet inte
finna att lagförslaget stred mot bestämmelserna om kommunal självstyrelse i
regeringsformen. Något så omfattande ingrepp i den kommunala verksamheten
handlade det inte om att den kommunala självstyrelsen helt urgröptes. Inte
heller rubbades de valda kommunala församlingarnas formella rätt att besluta
om avyttring av kommunala bostadsföretag eller andra åtgärder som drabbades
av sanktionerna. Ingreppet föreslogs i överensstämmelse med grundlagsregeln
bli beslutat i form av lag.
Vid prövningen mot principen om kommunal självstyrelse, såsom den
formulerats, kunde enligt utskottet bedömningen inte bli någon annan än att
kommunernas självständiga beslutsfattande inskränktes genom statlig påverkan
av utövningen av ägandet av de kommunala bostadsföretagen. Enligt utskottet
innebar således lagförslaget att den kommunala självstyrelsen på detta område
inskränktes. Även principen om kommunal självstyrelse såsom den beskrivits
ovan tillät emellertid inskränkningar. Utskottet hade därför att ta ställning
till om det rörde sig om ett godtagbart ingrepp eller ej.
Med tanke på det övergripande ansvar som staten har inom bostadspolitiken
ansåg utskottet, på anförda skäl, att det fick anses godtagbart att
tillfälligt inskränka det kommunala självbestämmandet på detta område.
Bakom den refererade bedömningen stod utskottets ledamöter från
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Ledamöterna från
Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
anförde en avvikande mening och motsatte sig från konstitutionella
utgångspunkter att en lag med det föreslagna innehållet infördes. De ville
samtidigt varna för att en fortsatt utveckling med godtyckliga statliga
ingrepp i den kommunala självstyrelsen kunde leda till en situation där
grundlagsregleringen blev tom på innehåll.
Lagrådets yttrande över det föreliggande förslaget
Lagrådet erinrar i sitt yttrande om vad som sägs i regeringsformen om
kommunal självstyrelse m.m. och att det ansetts varken lämpligt eller möjligt
att dra orubbliga eller preciserade gränser i grundlag kring en kommunal
självstyrelsesektor. Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och
kommun måste i stället, erinrar Lagrådet, i ganska vid omfattning kunna
ändras i takt med samhällsutvecklingen. Genom lagstiftning kan därför
kommunerna få viktiga uppgifter och åligganden och deras uppgiftsområden även
avgränsas.
Lagrådet anför att det åläggande för kommunerna att ansvara för
bostadsförsörjningen som lagförslaget innebär naturligtvis innebär en uppgift
som riksdagen enligt det sagda har full frihet att besluta om. Dit hör enligt
Lagrådet bestämmelsen i 3 § första stycket att en kommun vid behov skall
anordna bostadsförmedling eller, tillsammans med en annan kommun, gemensam
bostadsförmedling.
Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 3 § andra stycket att regeringen
skall få förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling anför
Lagrådet att bestämmelsen innebär att regeringen skulle kunna ingripa i
kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga rörande kommunens
angelägenheter. Det är alltså inte fråga om att genom föreskrifter i lag ge
landets kommuner vissa uppgifter eller åligganden. Lagrådet anför vidare att
beslut av kommunfullmäktige kan underkastas en viss statlig kontroll med
tillämpning av kommunalbesvärsinstitutet, men att detta kan resultera endast
i att ett beslut upphävs, medan den statliga kontrollen inte kan ta sig
uttryck i förelägganden för kommunen att besluta på ett visst sätt eller
vidta andra åtgärder.
Lagrådet kommenterar vidare att det vid föredragningen inför Lagrådet
framhållits att det enligt 12 kap. 6 § plan- och bygglagen finns en möjlighet
för regeringen att förelägga en kommun att inom viss tid anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, ett s.k. planföreläggande.
Lagrådet framhåller att regeringen i det fallet företräder ett riksintresse
eller regionalt intresse som måste hävdas gentemot kommunens och enskilda
medborgares intressen. Beträffande den kommunala bostadsförsörjningen kommer
staten och kommunen enligt Lagrådet att företräda samma allmänna intresse,
nämligen bostadsförsörjningen i kommunen, och den meningsskiljaktighet som
kan uppstå gäller frågan om det finns behov av en bostadsförmedling eller
inte.
Lagrådet framhåller att den kommunala självstyrelsens innersta kärna måste
vara att de folkvalda i form av fullmäktige skall kunna dryfta och besluta i
frågor rörande den egna kommunen samt att själva principen skulle komma att
sättas åsido om regeringen - låt vara såsom i detta fall på ett begränsat
område - medgavs rätt att diktera beslutens innehåll. Lagrådet anser att
regeringen bör använda andra medel i sitt samarbete med kommuner i fråga om
bostadsförsörjningen, och Lagrådet avstyrker avslutningsvis förslaget i denna
del.
Utskottets bedömning
Regeringen uttalar i propositionen att det är självklart att kommunerna i lag
kan åläggas ett ansvar för bostadsförsörjningen inom sina respektive områden
och att detta inte har satts i fråga, inte heller av Lagrådet.
Konstitutionsutskottet delar denna bedömning. I detta ligger att
föreskrifter, nu liksom tidigare, vid behov kan meddelas om att kommunerna
skall planera bostadsförsörjningen, att riktlinjer för denna försörjning
skall antas av kommunfullmäktige och att kommunerna skall anordna
bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen.
Konstitutionsutskottet delar vidare regeringens bedömning att det mot
bakgrund av de skäl som anförts i propositionen inte finns några hinder mot
att införa en möjlighet att, som en yttersta utväg, förelägga en kommun att
ta sitt lagenliga ansvar för bostadsförsörjningen genom att anordna
bostadsförmedling.
I motion 2000/01:Bo5 föreslås att skyldigheten för kommunerna att anordna
bostadsförmedling skall vara generell, dvs. gälla alla kommuner, men att det
skall ges generösa möjligheter till dispens. Från de synpunkter utskottet har
att beakta föreligger inte några hinder för en generell bestämmelse som
ålägger kommunerna skyldighet att anordna bostadsförmedling, kombinerat med
möjligheter till dispens från skyldigheten. Om ett generellt behov av
bostadsförmedling anses föreligga, är motionens lösning att föredra. En
författning bör emellertid så tydligt som möjligt uttrycka avsikten med
författningen. Om lagtexten utformas på det sätt motionärerna föreslår
innebär det - om det åsyftade resultatet är detsamma som det som eftersträvas
i propositionen - att vad som i realiteten är ett undantag formuleras som
huvudregel, medan den reella huvudregeln formuleras som undantag. En sådan
lösning är lagtekniskt mindre lämplig.
Stockholm den 21 november 2000
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd),
Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Mats Einarsson (v),
Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager (mp), Helena
Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist (s), Per-Samuel Nisser (m), Carl-Erik
Skårman (m) och Marianne Andersson (c).
Avvikande mening
Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik
Aurelius (m), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel Nisser (m), Carl-Erik Skårman
(m) och Marianne Andersson (c) anser att utskottets yttrande under rubriken
Utskottets bedömning borde ha haft följande lydelse.
Det ansvar kommunerna måste anses ha för bostadsförsörjningen inom sina
respektive områden grundas på bestämmelser i kommunallagen och
socialtjänstlagen. Utskottet har inte anledning att nu från konstitutionella
utgångspunkter uttala sig om behovet av en särskild lag i frågan.
Från konstitutionella utgångspunkter finns däremot all anledning att
kritisera den del i regeringens förslag som gäller möjligheten för regeringen
att förelägga enskilda kommuner skyldighet att anordna bostadsförmedling.
Som Lagrådet pekat på innebär bestämmelsen att regeringen skulle kunna
ingripa i kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga rörande
kommunens angelägenheter genom att förelägga kommunen att besluta på ett
visst sätt eller vidta andra åtgärder.
Liksom Lagrådet vill utskottet framhålla att regeringen i fråga om s.k.
planförelägganden företräder ett riksintresse eller regionalt intresse som
måste hävdas gentemot kommunens och enskilda medborgares intressen, medan
staten beträffande den kommunala bostadsförsörjningen kommer att företräda
samma allmänna intresse, nämligen bostadsförsörjningen i kommunen. Den
meningsskiljaktighet som kan uppstå gäller frågan om det finns behov av en
bostadsförmedling eller inte.
Lagrådet framhåller att den kommunala självstyrelsens innersta kärna måste
vara att de folkvalda i form av fullmäktige skall kunna dryfta och besluta i
frågor rörande den egna kommunen samt att själva principen skulle komma att
sättas åsido om regeringen - låt vara såsom i detta fall på ett begränsat
område - medgavs rätt att diktera beslutens innehåll. Lagrådet anser att
regeringen bör använda andra medel i sitt samarbete med kommuner i fråga om
bostadsförsörjningen, och Lagrådet avstyrker avslutningsvis förslaget i denna
del.
Utskottet vill erinra om att den kommunala självstyrelsen skall fylla en
grundläggande funktion när den svenska demokratin skall realiseras. Samtidigt
preciseras det inte i lagen hur det skall gå till. Utskottet vill understryka
att detta innebär att ett stort ansvar åligger främst regering och riksdag.
Lagrådet ger i sitt yttrande vägledning i frågan om vad den kommunala
självstyrelsen skall innefatta.
Utskottet ser med stor oro på den tydliga tendensen att regeringen vill
kringskära den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det sig dessutom om
åtgärder mot kommuner med en annan politisk majoritet än regeringens. Den
bristande respekt för andras politiska uppfattningar som detta tyder på gör
enligt utskottets mening de föreslagna inskränkningarna särskilt betänkliga.
Regeringens hänvisning till den tidigare bostadsförsörjningslagens
bestämmelser är enligt utskottets uppfattning inte relevant. Dessa
bestämmelser infördes under en annan tid och under andra förhållanden, och
ett samhälle och dess behov av regler förändras och utvecklas med tiden.
Enligt utskottets bedömning strider således förslaget om möjlighet för
regeringen att ålägga en enskild kommun att anordna bostadsförmedling mot den
kommunala självstyrelsens grunder.
I en avvikande mening till utskottets yttrande 1998/99:KU4y till
bostadsutskottet varnades för att en fortsatt utveckling med godtyckliga
statliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen kan leda till en situation
där grundlagsregleringen blir tom på innehåll. Denna varning visar sig nu
ytterligt befogad.
Sammanfattningsvis vill utskottet från konstitutionella utgångspunkter
bestämt avråda från att en föreskrift med det av regeringen föreslagna
innehållet införs.
I motion 2000/01:Bo5 föreslås att skyldigheten för kommunerna att anordna
bostadsförmedling skall vara generell och gälla för alla kommuner men att det
skall ges generösa möjligheter till dispens. Något generellt behov av
bostadsförmedling har emellertid inte från något håll påståtts föreligga. Det
i motionen åsyftade resultatet förefaller vara detsamma som det som
eftersträvas i propositionen och förkastats av Lagrådet. Utskottet avstyrker
motionen.