
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1999/2000:80</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 15 mars</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 09.00 - 17.59</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 20.55</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>----------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Utökning av antalet extra suppleanter i EU-
nämnden</pre><pre>Valberedningen hade, enligt ett till kammaren in-
kommet protokollsutdrag, på begäran av Västerparti-
ets riksdagsgrupp, tillstyrkt att antalet suppleanter
skulle utökas från 27 till 28 i EU-nämnden.
Kammaren medgav denna utökning.</pre><pre>2 §  Val av extra suppleant i EU-nämnden</pre><pre>Företogs val av extra suppleant i EU-nämnden.</pre><pre>Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till</pre><pre>suppleant i EU-nämnden
Sven-Erik Sjöstrand (v)</pre><pre>3 §  Ny riksdagsledamot, m.m.</pre><pre>Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna</pre><pre>Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
mot och ersättare för riksdagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Riksskatte-
verket inkommit bevis om att Margareta Cederfelt
(m), Hägersten, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 1 maj 2000 sedan Ulf Kristersson (m)
avsagt sig sitt uppdrag som riksdagsledamot. Från
Riksskatteverket har också inkommit protokoll angå-
ende utseende av ersättare.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya ledamoten och protokollet angå-
ende ersättare och därvid funnit att de blivit utfärdade
i enlighet med 19 kap. 11 § vallagen.
Stockholm den 14 mars 2000
Lars Tottie
Kerstin Siverby</pre><pre>4 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 9 mars.</pre><pre>5 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Motioner
1999/2000:Ju16-Ju22 till justitieutskottet</pre><pre>6 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 8 mars</pre><pre>SkU13 Allmänna motioner om inkomstskatter
m.m.
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för inkomstbeskattning-
en)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (c)
5. res. 4 (fp)
Förberedande votering 1:
Kammaren biträdde res. 3 genom uppresning.
Förberedande votering 2:
38 för res. 2
17 för res. 3
256 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 3:
72 för res. 1
38 för res. 2
202 avstod
37 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
170 för utskottet
73 för res. 1
70 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 37 v, 15 mp
För res. 1:     73 m
Avstod: 38 kd, 17 c, 15 fp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 4 (reseavdrag)
1. utskottet
2. res. 11 (c)
Votering:
177 för utskottet
19 för res. 11
117 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 31 v, 12 fp, 15 mp
För res. 11:    1 v, 17 c, 1 fp
Avstod: 72 m, 5 v, 38 kd, 2 fp
Frånvarande:    12 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 8 (ökade levnadskostnader vid dubbel bosätt-
ning)
1. utskottet
2. res. 14 (s, mp)
Votering:
180 för utskottet
132 för res. 14
2 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  1 s, 73 m, 36 v, 38 kd, 17 c, 15 fp
För res. 14:    116 s, 1 v, 15 mp
Avstod: 2 s
Frånvarande:    12 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp
Margareta Israelsson (s) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha avstått från att rösta.
Lena Olsson (v) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Mom. 10 (bilar som används som arbetsredskap)
1. utskottet
2. res. 17 (v)
Votering:
163 för utskottet
38 för res. 17
111 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 3 m, 16 c, 11 fp, 14 mp
För res. 17:    37 v, 1 c
Avstod: 68 m, 38 kd, 4 fp, 1 mp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 14 (ideellt skadestånd)
1. utskottet
2. res. 22 (v, c, fp)
Votering:
240 för utskottet
67 för res. 22
4 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 72 m, 38 kd, 1 c, 1 fp, 10 mp
För res. 22:    37 v, 16 c, 14 fp
Avstod: 4 mp
Frånvarande:    13 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 2 mp
Nikos Papadopoulos (s) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats som frånvarande.</pre><pre>Mom. 24 (arbetsgivaravgift på ideella föreningars
ersättning till ledare, m.m.)
1. utskottet
2. res. 28 (v)
Votering:
236 för utskottet
37 för res. 28
40 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 73 m, 17 c, 14 fp, 13 mp
För res. 28:    37 v
Avstod: 38 kd, 1 fp, 1 mp
Frånvarande:    12 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 2 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SkU14 Allmänna motioner om företags- och kapi-
talbeskattning
Mom. 1 (skattenivå i företaget, resultatutjämning)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd)
Votering:
204 för utskottet
110 för res. 1
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 1 m, 37 v, 17 c, 15 fp, 15 mp
För res. 1:     72 m, 38 kd
Frånvarande:    12 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp
Lennart Fridén (m) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 2 (ägarbeskattning, m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, c, fp)
Votering:
171 för utskottet
143 för res. 2
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 37 v, 15 mp
För res. 2:     73 m, 38 kd, 17 c, 15 fp
Frånvarande:    12 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 3-17
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SkU15 Allmänna motioner om mervärdesskatt
Mom. 1 (turistnäringen, serveringstjänster, m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
202 för utskottet
73 för res. 1
39 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 37 v, 16 c, 15 fp, 15 mp
För res. 1:     73 m
Avstod: 38 kd, 1 c
Frånvarande:    12 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 2 (böcker)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, fp)
Votering:
181 för utskottet
128 för res. 3
5 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 34 v, 15 c, 13 mp
För res. 3:     73 m, 38 kd, 1 c, 15 fp, 1 mp
Avstod: 3 v, 1 c, 1 mp
Frånvarande:    12 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp
Tasso Stafilidis (v) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha rösta ja.</pre><pre>Mom. 3-11
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SkU16 Allmänna motioner om punktskatter
Mom. 1 (energibeskattningens allmänna inriktning)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
159 för utskottet
72 för res. 1
80 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 37 v, 3 c, 1 mp
För res. 1:     72 m
Avstod: 37 kd, 14 c, 15 fp, 14 mp
Frånvarande:    13 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 2 (jordbrukets energi- och miljöskatter)
1. utskottet
2. res. 5 (kd)
Votering:
187 för utskottet
39 för res. 5
87 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 37 v, 17 c, 15 mp
För res. 5:     1 m, 38 kd
Avstod: 72 m, 15 fp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 6 (biodrivmedel)
1. utskottet
2. res. 11 (c)
Votering:
256 för utskottet
18 för res. 11
37 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 73 m, 37 v, 15 fp, 14 mp
För res. 11:    1 kd, 17 c
Avstod: 37 kd
Frånvarande:    14 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 2 mp
Birger Schlaug (mp) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 11 (införsel för privat bruk, m.m.)
1. utskottet
2. res. 16 (m)
Votering:
238 för utskottet
71 för res. 16
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 37 v, 38 kd, 17 c, 14 fp, 15 mp
För res. 16:    71 m
Avstod: 1 m
Frånvarande:    14 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 3 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 13 (båtskatt)
1. utskottet
2. res. 19 (v)
Votering:
156 för utskottet
42 för res. 19
113 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 3 m, 17 c, 14 fp, 9 mp
För res. 19:    37 v, 5 mp
Avstod: 3 s, 70 m, 38 kd, 1 fp, 1 mp
Frånvarande:    15 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>LU10 Några aktiebolagsrättsliga frågor
Mom. 2 (könskvotering i bolagsstyrelser)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
259 för utskottet
50 för res. 1
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 72 m, 37 kd, 17 c, 14 fp, 1 mp
För res. 1:     37 v, 1 kd, 12 mp
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    13 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 3 fp, 2 mp</pre><pre>Mom. 3 (redovisning av könsfördelning)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m)
Votering:
202 för utskottet
110 för res. 2
1 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 37 v, 17 c, 15 fp, 15 mp
För res. 2:     73 m, 37 kd
Avstod: 1 kd
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>LU11 Vissa ersättningsrättsliga frågor (förnyad
behandling)
Mom. 1 (felaktig myndighetsinformation)
1. utskottet
2. res. 1 (fp)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.</pre><pre>Mom. 2 (ansvaret vid frihetsberövanden)
1. utskottet
2. res. 2 (v, fp)
Votering:
259 för utskottet
53 för res. 2
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 73 m, 38 kd, 17 c, 13 mp
För res. 2:     37 v, 14 fp, 2 mp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 3 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 5 (ersättning för kränkning)
1. utskottet
2. res. 3 (kd, m, c)
Votering:
185 för utskottet
128 för res. 3
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 37 v, 15 fp, 15 mp
För res. 3:     73 m, 38 kd, 17 c
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 8 (ansvar för genmodifierade organismer)
1. utskottet
2. res. 6 (c)
Votering:
281 för utskottet
31 för res. 6
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 73 m, 37 v, 38 kd, 14 fp, 1 mp
För res. 6:     17 c, 14 mp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 3 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 12 (kollektiva försäkringar)
1. utskottet
2. res. 8 (kd)
Votering:
274 för utskottet
38 för res. 8
1 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 72 m, 37 v, 17 c, 15 fp, 15 mp
För res. 8:     1 m, 37 kd
Avstod: 1 kd
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>7 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 9 mars</pre><pre>KrU8 Radio och TV
Mom. 1 (public service-uppdragets innehåll)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
225 för utskottet
73 för res. 1
15 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 37 v, 38 kd, 3 c, 15 fp, 14 mp
För res. 1:     73 m
Avstod: 14 c, 1 mp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 2 (ökat digitalt frekvensutrymme och nya pro-
gramkanaler för SVT och SR)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
276 för utskottet
37 för res. 3
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 73 m, 38 kd, 17 c, 15 fp, 15
mp
För res. 3:     37 v
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 4 (synskadades tillgång till SVT:s program)
1. utskottet
2. res. 5 (kd, m, c, fp)
Votering:
168 för utskottet
143 för res. 5
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 36 v, 15 mp
För res. 5:     73 m, 38 kd, 17 c, 15 fp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 5 (hörselskadades och dövas tillgång till SVT:s
program)
1. utskottet
2. res. 6 (kd, m, c, fp)
Votering:
170 för utskottet
142 för res. 6
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 37 v, 15 mp
För res. 6:     72 m, 38 kd, 17 c, 15 fp
Frånvarande:    13 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 9 (forskning om sexualiserat våld i olika medi-
eformer)
1. utskottet
2. res. 10 (kd, c, mp)
Votering:
242 för utskottet
71 för res. 10
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 73 m, 37 v, 14 fp
För res. 10:    38 kd, 17 c, 1 fp, 15 mp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 13 (SVT:s och SR:s satsningar på ny teknik)
1. utskottet
2. res. 12 (m, fp)
Votering:
223 för utskottet
89 för res. 12
1 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 36 v, 38 kd, 17 c, 14 mp
För res. 12:    73 m, 15 fp, 1 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp
Lars Bäckström (v) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Mom. 21 (nordiska TV-sändningar)
1. utskottet
2. res. 18 (m, v, mp)
Votering:
186 för utskottet
126 för res. 18
1 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 1 m, 38 kd, 16 c, 14 fp
För res. 18:    72 m, 37 v, 1 c, 1 fp, 15 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 22 (en fristående film- och TV-fond)
1. utskottet
2. res. 19 (mp, fp)
Votering:
270 för utskottet
30 för res. 19
13 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 73 m, 24 v, 38 kd, 17 c
För res. 19:    15 fp, 15 mp
Avstod: 13 v
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 23 (statsbidrag till Öppna kanaler)
1. utskottet
2. res. 20 (mp)
Votering:
298 för utskottet
15 för res. 20
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 73 m, 37 v, 38 kd, 17 c, 15 fp
För res. 20:    15 mp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>TU4 Vägverket, Banverket och miljön
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>BoU6 Vissa fastighetsrättsliga frågor
Mom. 1 (jordförvärvslagen)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, c, fp, mp)
Votering:
226 för utskottet
86 för res. 1
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 72 m, 36 v
För res. 1:     1 m, 38 kd, 17 c, 15 fp, 15 mp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 4 (tredimensionell fastighetsbildning)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, c, fp)
Votering:
170 för utskottet
143 för res. 2
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 37 v, 15 mp
För res. 2:     73 m, 38 kd, 17 c, 15 fp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 6 (ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen)
1. utskottet
2. res. 3 (c)
Votering:
291 för utskottet
21 för res. 3
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 71 m, 37 v, 38 kd, 13 fp, 14
mp
För res. 3:     1 m, 17 c, 2 fp, 1 mp
Frånvarande:    13 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp
Anna Lilliehöök (m) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats som frånvarande.</pre><pre>Mom. 8 (avskaffande av den kommunala förköpsrät-
ten)
1. utskottet
2. res. 5 (m)
Votering:
241 för utskottet
71 för res. 5
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 2 m, 37 v, 38 kd, 16 c, 15 fp,
15 mp
För res. 5:     71 m
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 1 mp
Nils Fredrik Aurelius (m) anmälde att han avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>BoU7 Plan- och byggfrågor
Mom. 1 (bygganmälan m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
275 för utskottet
37 för res. 1
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 73 m, 38 kd, 17 c, 15 fp, 15
mp
För res. 1:     37 v
Frånvarande:    14 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 7 (utvärdering av kommunernas flexibilitet i
planeringen)
1. utskottet
2. res. 5 (m, kd, c, fp)
Votering:
166 för utskottet
146 för res. 5
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 14 mp
För res. 5:     3 s, 73 m, 38 kd, 17 c, 15 fp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 2 mp
Ann-Marie Fagerström, Håkan Juholt och Agneta
Ringman (alla s) anmälde att de avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Mom. 8 (informations- och samrådsplikt inför mar-
karbeten)
1. utskottet
2. res. 6 (m, kd, c, fp)
Votering:
168 för utskottet
142 för res. 6
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 37 v, 15 mp
För res. 6:     73 m, 37 kd, 17 c, 15 fp
Frånvarande:    15 s, 9 m, 6 v, 5 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 9 (handelsändamålet i detaljplan)
1. utskottet
2. res. 7 (m, kd)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.</pre><pre>Mom. 12 (kommunala servicezoner)
1. utskottet
2. res. 12 (m)
Votering:
237 för utskottet
72 för res. 12
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 37 v, 38 kd, 16 c, 14 fp, 15 mp
För res. 12:    72 m
Frånvarande:    14 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 3 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 13 (boendeplaneringsprogram m.m.)
1. utskottet
2. res. 13 (v)
Votering:
276 för utskottet
36 för res. 13
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 73 m, 1 v, 38 kd, 17 c, 15 fp,
15 mp
För res. 13:    36 v
Frånvarande:    14 s, 9 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp
Andre vice talman Eva Zetterberg (v) anmälde att hon
avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 16 (äldreboende)
1. utskottet
2. res. 17 (kd, c)
Votering:
257 för utskottet
55 för res. 17
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 72 m, 37 v, 15 fp, 15 mp
För res. 17:    38 kd, 17 c
Frånvarande:    13 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 17 (barns intressen)
1. utskottet
2. res. 18 (c)
Votering:
290 för utskottet
20 för res. 18
2 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 71 m, 37 v, 38 kd, 14 fp, 12
mp
För res. 18:    17 c, 1 fp, 2 mp
Avstod: 1 m, 1 mp
Frånvarande:    13 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 21 (kommunal planering och företagande)
1. utskottet
2. res. 22 (fp)
Votering:
297 för utskottet
15 för res. 22
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 72 m, 37 v, 38 kd, 17 c, 15 mp
För res. 22:    15 fp
Frånvarande:    13 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 24 (natur- och kulturmiljövården)
1. utskottet
2. res. 25 (mp)
Votering:
297 för utskottet
15 för res. 25
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 73 m, 36 v, 38 kd, 17 c, 15 fp
För res. 25:    15 mp
Frånvarande:    13 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 28 (bullerfrågor)
1. utskottet
2. res. 28 (mp)
Votering:
292 för utskottet
16 för res. 28
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 71 m, 37 v, 38 kd, 16 c, 14 fp,
1 mp
För res. 28:    1 m, 1 c, 14 mp
Frånvarande:    16 s, 10 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 3 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>8 §  Lönebildning och arbetsrätt</pre><pre>Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1999/2000:AU5
Lönebildning och arbetsrätt (prop. 1999/2000:32).</pre><pre>Anf.  1  MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Under ett kvarts sekel steg de nomi-
nella lönerna betydligt snabbare i Sverige än i vår
omvärld. Samtidigt höjdes skatter och arbetsgivarav-
gifter kraftigt. Mellan 1970 och 1995 ökade de
svenska företagens lönekostnader med 800 %. Men
det blev väldigt lite kvar i våra plånböcker när skatt
och inflation hade tagit sitt. I stället ledde dessa höga
lönelyft till en snabb inhemsk inflation. De ledde till
att vi förlorade konkurrenskraft, och de ledde till
upprepade devalveringar. För varje gång blev Sverige
fattigare. Från att 1970 ha haft den tredje högsta
bruttonationalprodukten per capita i världen hade vi
1998 halkat ned till 18:e plats.
Under 1990-talet har vi brutit den negativa spira-
len av skenande löner och priser. Men det innebär
inte att lönebildningen fungerar problemfritt. Vi har
fortfarande högre generella löneökningar i Sverige än
vad man har i våra konkurrentländer. Vi har framför
allt en allt för dålig anpassningsförmåga och flexibi-
litet i vår inhemska svenska lönebildning. Vi ser nu
på arbetsmarknaden hur alltfler flaskhalsproblem, vi
ser hur de regionala obalanserna ökar och vi kan
tydligt iaktta att den svenska lönebildningen inte
klarar av att bidra till balans på olika delar av arbets-
marknaden. Ta byggsektorn som ett exempel. På de
få orter där det byggs ökar löneglidningen i dag
mycket kraftigt. Samtidigt är det totala byggandet
fortfarande lågt, och byggarbetslösheten hög.
Lönebildningen handlar om prissättning på arbete.
Det är ett viktigt signalsystem i samhällsekonomin.
Det är ju det som ger ekonomins aktörer information
om hur kostnader, utbud och efterfrågan förändras,
och det är efter de signalerna reagerar och förändrar
sitt beteende. Det är naturligtvis viktigt att detta sig-
nalsystem fungerar. I ett fungerande signalsystem
ligger också att lönebildningen måste stimulera, ut-
veckla och motivera individerna. Det måste löna sig
att förkovra sig och att utveckla sin kompetens. Den
som gör ett bra jobb måste få bra betalt.
Hur lönebildningen fungerar kommer i framtiden,
precis som under 70- och 80-talets förlorade år, att ha
en avgörande betydelse för vår välfärdsutveckling.
Fungerar inte lönebildningen och signalsystemet i
ekonomin kommer vi att få svårare att bibehålla en
uthållig hög tillväxt. Vi kommer att få svårare att
erbjuda nya jobb till de människor som i dag står
utanför arbetsmarknaden.
Allt detta vet regeringen om. Statsrådet Sahlin är
här, vilket jag tror att vi alla sätter värde på. Mona
Sahlin vet om detta, och regeringen vet om det. Man
har t.o.m. gett ut en skrift, Nu gäller det jobben -
lönebildningen i Sverige inför ett avgörande prov,
som innehåller en massa kloka tankar och synpunkter
kring lönebildningen och hur den ska fungera.
Trots den vällovliga skriften har denna regering, i
likhet med så många tidigare, gjort föga åt saken. Den
proposition som vi ska ta ställning till senare i dag är
väldigt innehållslös - det bidde knappt mer än en
tumme. Det är en proposition som väsentligen hand-
lar om två saker; obetydligt förlängda varseltider och
inrättande av ett nytt medlingsinstitut. Det sistnämnda
kommer i bästa fall inte att ha någon nämnvärd bety-
delse alls för lönebildningens funktionssätt, och i
sämsta fall att innebära att vi tar några små steg mot
mer av en statlig inkomstpolitik i vårt land.
Trots allt som sägs i skriften uteblir alla struktu-
rella reformer med anknytning till arbetsmarknaden.
Återigen skjuter man alla sådana förändringar på
framtiden.
Nu kan man naturligtvis säga som Hans Anders-
son alldeles strax kommer att säga, nämligen att det
inte behövs några strukturella reformer. Det går ju bra
för Sverige. Vi har tillväxt. Det skapas nya jobb.
Varför bråkar Moderaterna?
Sanningen är ju den att det kanske är just i det
ganska gynnsamma ögonblick som vi nu befinner oss
som vi har anledning att försöka få till stånd de
strukturella reformer som under en följd av år har
uteblivit på arbetsmarknadsområdet, men som det är
så viktigt att vi tar itu med om vi ska kunna möta en
sämre konjunktur i morgon eller övermorgon.
Jag skulle vilja peka på det som vi moderater upp-
fattar som fyra huvudproblem med regeringens för-
hållningssätt.
Det första problemet är inte nytt. Det har vi sett
flera gånger förut med socialdemokratiska regeringar.
Regeringen vill inte ta sitt ansvar för lönebildningen.
Man återkommer hela tiden i den här propositionen,
liksom tidigare, till att lönebildningen väsentligen är
parternas ansvar. Det är klart att avtal är bättre än
lagstiftning. Jag håller gärna med om det. Men det
innebär inte och kan inte leda till slutsatsen att ar-
betsmarknaden och lönebildningen är ett sådant ex-
klusivt område att staten där helt ska dra sig tillbaka.
Jag menar tvärtom att det är självklart att regering
och riksdag har precis samma ansvar på det här sam-
hällsområdet för att med lagstiftning ange de grund-
läggande spelreglerna och de ramar inom vilka aktö-
rerna har att hålla sig. Det här understryks för övrigt
också av att om lönebildningen fungerar dåligt drab-
bar det välfärden för alla samhällsmedborgare och
inte bara för dem som företräds av arbetsmarknadens
parter.
Det andra problemet som jag vill peka på är att
regeringen inte är opartisk i förhållande till de olika
parterna på arbetsmarknaden. I praktiken menar jag,
och jag är inte ensam om att mena det, att Socialde-
mokraterna och regeringen har tilldelat LO en veto-
rätt. Landsorganisationen och Hans Andersson har
tillsammans i stort sett slaktat det som var innebörden
av den utredning som förre generaldirektören Öberg
gjorde och som har legat till grund för den här propo-
sitionen.
I dag kan man notera att den huvudsakliga skilje-
linjen faktiskt inte längre går mellan SAF å ena sidan
och LO, TCO och SACO å den andra sidan. I väldigt
många hänseenden går skiljelinjen i dag mellan å ena
sidan LO och å andra sidan SACO, TCO och arbets-
givarna. Det är LO som i strid med övriga huvudor-
ganisationer på arbetsmarknaden har velat tilldela det
nya medlingsinstitut som föreslås i den här proposi-
tionen en normerande och samordnande roll på ar-
betsmarknaden. Det är LO som i strid med SAF,
SACO och TCO har vägrat att bejaka en mer lokal
och decentraliserad lönebildning. Det var Landsorga-
nisationen som spräckte samtalen med de övriga
huvudorganisationerna om en allians för tillväxt för
drygt ett år sedan, och man gjorde det genom LO:s
kompromisslösa krav på att centralorganisationerna
ska spela en roll i löneförhandlingarna. Det är en
ståndpunkt som inte delas av SACO, TCO och SAF.
Det har gått så långt att SACO och arbetsgivarna
gemensamt skrev till arbetsmarknadsutskottet inför
vår behandling av regeringens proposition. Man
skrev: "Vi vill fästa uppmärksamhet på den anmärk-
ningsvärda beredning som därefter har ägt rum när
det gäller förslagen i den nu aktuella lagrådsremissen.
Regeringen har på punkt efter punkt fallit efter från
kritik från LO. Det har kunnat noteras av envar ge-
nom den rapportering som förekommit i medierna
under senare tid. Först sedan LO förklarat sig nöjd
har ett slutligt förslag kunnat presenteras."
SACO och SAF fortsatte i skrivelsen: "Det är där-
för enligt vår uppfattning inte acceptabelt att rege-
ringen på det sätt som nu skett för en dialog med
enbart LO och dessutom tilldelar LO en vetorätt.
Detta gäller i särskilt hög grad om man dessutom
betänker att lönebildningens funktionssätt ytterst har
betydelse för alla medborgare. Genom att ge en part
avgörande inflytande över spelreglerna för lönebild-
ningen äventyras legitimiteten för avtalsförhandling-
arna och kollektivavtalen som lönebildningsinstru-
ment."
Det är ord och inga visor, fru talman.
Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristde-
mokraterna ville under utskottsarbetet att organisatio-
nerna skulle få komma till utskottet och utveckla sina
synpunkter. Det förvägrade en majoritet i utskottet
oss. Vi har i ett särskilt yttrande i betänkandet pro-
testerat mot den handläggningen och mot det synner-
ligen ovanliga parlamentariska beteendet att en majo-
ritet förvägrar minoriteten ett sådant inslag i bered-
ningen, i all synnerhet som det inte på något sätt hade
försenat utskottets behandling av ärendet. Jag vill
gärna till protokollet understryka den protest som vi
har avgett.
Den tredje punkten där jag tycker att det är ett
problem med regeringens förhållningssätt är lite
grann en parallell till följsamheten mot Landsorgani-
sationen. Det gäller den centralistiska syn som jag
menar att regeringen har på lönebildningen. Hela
propositionen är snäv. Den handlar egentligen bara
om förhandlingssystemet och om hur man ska hålla
de generella löneökningarna nere på en rimlig nivå.
Sveriges framtid ligger naturligtvis inte i låga lö-
ner utan i marknadsanpassade löner. Då duger det
inte med de traditionella centrala lönenormerna för
hela arbetsmarknaden. I dag sker lönebildningen
alltmer på marknadsmässiga villkor och är relativt
oberoende av centrala kollektivavtal. 40 % av företa-
gen med 50 % av de anställda omfattas för övrigt
över huvud taget inte av kollektivavtal utan står utan-
för kollektivavtalssystemet. Det viktiga är att löne-
bildningen har blivit och kommer att bli alltmer lokal.
I den privata sektorn sker den redan i stor ut-
sträckning på bransch- och företagsnivå. Även upp-
görelser om sådana saker som arbetstider och kom-
petensutveckling sker i dag ute i företagen. Detta
leder alltså till nya samarbetsformer där det tydligaste
exemplet naturligtvis är industriavtalet. Det leder
också till nya anställningsformer och nya ersättnings-
former som suddar ut många traditionella gränser
mellan anställda, uppdragstagare och delägare. Jag
tror att det är viktigt att även regeringen bejakar den
här utvecklingen.
Den fjärde och sista punkten där jag tycker att det
finns fog för att kritisera regeringen är det snäva
synsätt man anlägger. Detta är som sagt inte en pro-
position om lönebildning. Det är en proposition om
medlingsfunktionen på arbetsmarknaden.
Löneförhandlingar sker inte i ett vakuum. Därför
menar jag att det är fel när regeringen försöker att
skjuta över allt ansvar för lönebildningen på parterna.
Sanningen är ju att staten, regering och riksdag, i alla
avgörande hänseenden bestämmer förutsättningarna
för lönebildningen. Därför menar vi att det behövs
reformer på en rad olika områden om man ska kunna
understödja en sund lönebildning och underlätta en
uthållig och stabil tillväxt.
Tillsammans med Kristdemokraterna och Folk-
partiet liberalerna har vi i reservation 2 i betänkandet
angett hur vi ser på lönebildningsproblematiken. Vi
har också angett olika områden där vi menar att det är
viktigt att reformer vidtas.
Det gäller skattepolitiken. Vi behöver lägre skatter
på arbete, minskade skattekilar och slopad dubbelbe-
skattning. Det är klart att lönebildningen inte under-
lättas av att politikerna gör anspråk på större delen av
de pengar som medborgarna förtjänar.
Vi tar upp lönestrukturfrågorna där sammanpres-
sade lönestrukturer har försvagat sambandet mellan
kompetens å ena sidan och den lön man får för arbetet
å andra sidan. Vi understryker att utbildning måste få
löna sig.
Vi tar upp reservationslönerna. Det är ett problem
att staten håller uppe dem, dvs. den lönenivå som
krävs för att det ska löna sig att ta ett arbete jämfört
med att låta bli att ta arbetet. Det är ett problem att de
hålls uppe på en sådan nivå att det utestänger stora
grupper av lågutbildade, invandrare och ungdomar
från arbetsmarknaden.
Vi tar upp arbetslöshetsförsäkringen där det också
i ett lönebildningshänseende är ett problem att ar-
betslöshetsförsäkringen alltmer har kommit att ut-
vecklas mot en sorts medborgarlön för dem som har
lyckan att vara inne på arbetsmarknaden.
Slutligen pekar vi också på behovet av en moder-
nisering av det arbetsrättsliga regelverket. Jag ska
avsluta med att något kort beröra några av de mode-
rata synpunkterna på arbetsrätten.
Vi, lika lite som någon annan, ifrågasätter den
grundläggande konflikträtten. Däremot är reglerna
gamla. De stammar egentligen alla från industrialis-
mens barndom. De framstår i en del avseenden som
förlegade. Dagens ekonomi är ju väsentligt mycket
mer integrerad än gårdagens. Företagen är oändligt
mycket mer sårbara och knutna till varandra än tidi-
gare. Det har förändrat balanspunkten i de kon-
fliktregler som vi har ärvt från gårdagen. Det är i dag
fullt möjligt att lamslå en hel bransch genom att ta ut
några enstaka nyckelpersoner i konflikt. I realiteten
kan motparten inte heller utlösa de motåtgärder som i
teorin står till förfogande, eftersom de ekonomiska
skadorna blir alltför omfattande.
Mot den här bakgrunden tror vi att det behövs för-
ändringar i arbetsrätten för att återställa en grundläg-
gande balans i konfliktreglerna mellan parterna, något
som i sin tur är ägnat att främja och medverka till en
sund lönebildning. Jag vill peka på tre åtgärder som
jag skulle vilja säga är särskilt angelägna.
Det första är att införa en proportionalitetsregel i
medbestämmandelagen, en regel som innebär att det
vid illegala konflikter ska finnas en rimlig proportion
mellan en stridsåtgärds omfattning och den skada
som stridsåtgärden medför för motparten. Vi tycker
också att det ska finnas en rimlig proportion mellan
stridsåtgärdens omfattning och syftet med åtgärden.
Den första punkten tar sikte på nålsticksåtgärder där
man lamslår en omfattande verksamhet genom att ta
ut enstaka personer i konflikt. Den andra punkten tar
sikte på väldigt omfattande åtgärder som vidtas trots
att det bara är begränsade fördelar som man försöker
uppnå.
Det andra som är väsentligt - och där har vi fått
en majoritet bakom oss i utskottet - gäller förbud mot
stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag. Det är
en fråga som jag också tycker har vad jag kan kalla
en moralisk aspekt. Det framstår inte som rimligt att
det ska vara tillåtet att vidta stridsåtgärder mot ett litet
företag i syfte att framtvinga kollektivavtal när det
inte finns några anställda i företaget. Vi hoppas att
om det inte trycks fel på knapparna kunna kl. 16.10 i
dag fatta ett beslut om att återinföra förbudet mot
sådana konfliktåtgärder.
Det tredje som är väsentligt är införande av ett
förbud mot sympatiåtgärder. I normalfallet grundas
konflikträtten på att det inte finns ett gällande avtal
mellan de två parterna, men vid sympatiåtgärder är
det precis tvärtom, nämligen så att det finns ett sådant
avtal. Vi menar att grundregeln då bör vara att det
avtalet ska hållas. Det framstår som orimligt att en
utomstående part som har träffat kollektivavtal, kan-
ske efter stridsåtgärd i de egna förhandlingarna, sedan
helt oförskyllt ska drabbas av sympatiåtgärder på
grund av en intressekonflikt vid ett helt annat företag.
Med de här orden, fru talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationerna 1 och 2 vid utskottets betän-
kande. Det innebär naturligtvis inte att vi inte står
bakom också övriga motioner som vi moderater har
väckt ensamma eller tillsammans med övriga partier,
men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservationerna 1 och 2.</pre><pre>Anf.  2  HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jo, Mikael Odenberg, jag vet nog var-
för ni är så missnöjda på den moderata kanten. Det är
ju så att lönebildningen i dag fungerar bra i Sverige.
Vi har en bättre reallönetillväxt än vad vi har haft på
många år. Inflationen är lägre än i nästan varje kon-
kurrentland. Ni är missnöjda därför att ni inte orkar
eller kan utnyttja frågan om sysselsättning eller infla-
tion för angrepp. Jag vet att det är i besvikelsen över
att ni inte har lyckats rubba makten till förmån för
kapitalägarna.
Arbetsrätten handlar i grunden om makten och
motvikten till äganderätten och marknadskrafterna.
Arbetskraften är inte vilken vara som helst, Mikael
Odenberg, även om den köps och säljs. Människors
arbete är grunden för vår existens och försörjning och
för samhällets utveckling. Inflytandet över arbetsplat-
ser, arbetsmiljö och arbetsvillkor är en central del av
demokratin. Därför är löntagarinflytande, fackföre-
ningarnas ställning och kollektivavtalen helt avgö-
rande för makten över framtiden.
Mot vänstern och fackföreningsrörelsen står ka-
pitalkrafter och den politiska högern. Så var det på
30-talet, så var det på 70-talet när arbetsrättsrefor-
merna kördes igenom och så är det i dag. När vi nu
inleder 2000-talet möter vi en borgerlighet som i sina
reservationer, ibland gemensamma men oftast helt
olikartade, försöker underminera kollektivavtal, för-
utsättningarna för löntagarnas rätt att tillgripa kon-
flikter, och gå fram på annat sätt för att hävda sin rätt.
Det är en uppsjö av reservationer. De är alla till
nackdel för löntagare, vare sig det gäller anställnings-
skydd och inflytande, vare sig det gäller konfliktreg-
ler eller lönesättning - det är samma sak. Det är
klasspolitik till förmån för arbetsgivarintresset med
udden riktad mot facket.
Men ni har fel. Det är inte så man skapar välfärd,
sysselsättning och ett rättvist samhälle. För oss i
Vänsterpartiet är den produktiva rättvisans strategi
den enda framkomliga. Det handlar då om att åstad-
komma en balans på arbetsmarknaden som hävdar
löntagarnas intressen.
Lönebildningen har diskuterats länge, och det har
varit mycket av utredningar och oerhört mycket av
diskussion. Och så kom regeringens proposition om
lönebildningen. Vi menar att debatterna innehållit
oerhört mycket av överdrifter om den svenska löne-
bildningens effekter. Jag instämmer i att vi har haft en
mycket dålig reallöneutveckling under lite drygt 20 år
fram till mitten på 90-talet. Det var dåligt. Det hängde
ihop med misstag i den ekonomiska politiken. Det
hängde ihop med den anpassning som i början på 90-
talet skedde till vad som kom att bli EMU. Det häng-
de ihop med strukturproblem på den svenska arbets-
marknaden.
Jag säger inte alls att vi inte har några struktur-
problem, men det handlar om kompetensproblem,
Mikael Odenberg. Det handlar om regionala obalan-
ser, om diskrimineringsproblem när det gäller löne-
sättningen och dessutom om alldeles för stor makt för
arbetsgivarintresset när det gäller att sätta löner.
Det är självklart att löntagarna är i ett underläge,
även om man i vissa fall har större möjligheter att
genomföra nålsticksstrejker i dag än på 30-talet. Se
verkligheten! Se internationaliseringens effekter! Se
hur företagen hotar med att flytta ut från landet om
löntagarna kräver sin rättvisa!
Det är snarare marknadslönesättningen och individu-
aliseringen som är hoten när det gäller överhettning
på vissa områden. Det möter man med kompetensut-
veckling, med utbildning, med investeringar i de
regioner som behöver det, så att inte alla sitter i sam-
ma bransch på samma ort och trissar upp lönerna,
vilket sedan får spridningseffekter.
Vi har inte eftersträvat någon reform, och vi var
mycket rädda för vad som skulle hända, inte minst
när vi såg den Öbergska utredningen. Vi har för-
handlat, och vi har träffat en uppgörelse, och som
alltid är det ett uttryck för en kompromiss. Det är
mycket väl känt att många i Vänsterpartiet har haft
svårt att acceptera vad man uppfattar som alltför stora
eftergifter och att förändringarna alltför mycket är
föranledda av EMU-processen. Jag tycker att den
misstänksamheten är naturlig, men jag menar att
Vänsterpartiets ställningstagande är väl motiverat.
Det slås fast att målsättningen för lönebildningen
är att kombinera höjda reallöner med låg arbetslöshet
och god sysselsättningstillväxt utan diskriminerings-
effekter. Vi avvisar statlig inkomstpolitik, men vi vill
ha ett aktivt medlingsinstitut för att underlätta för-
handlingar, komma in i ett tidigt skede, förse parterna
med bättre lönestatistik etc., men det är ingen norm-
bildning som föreskrivs.
Flera borgerliga partier har missuppfattat situationen
och påstår att något gäller som faktiskt inte gäller,
varken i propositionen eller i utskottets betänkande.
Det blir mer av politisk debatt - och det kan man
vara rädd för - kring lönebildningen och dess effek-
ter, men jag är inte det. KI ska lägga fram en rapport,
och både finansutskottet och arbetsmarknadsutskottet
i riksdagen ska diskutera med medlingsinstitutets
chef. Jag tror att det är bra med tanke på den vulgär-
debatt som pågår.
Då får vi upp vad chefslöner på orimliga nivåer
spelar för roll i lönebildningen i stort. Då får vi upp
frågor om lönebildningens relation till inflationsef-
fekter och jämförelser med andra länder. Vi får upp
frågor om rekryteringssvårigheter och hur man verk-
ligen löser flaskhalsproblem och överhettningsfrågor,
och det sker inte i första hand med lönebildningen. Vi
får upp frågor om konkurrenskraft och sysselsättning.
Jag tycker att det är bra.
Vi ser i dag ökade klyftor och hur marknadsdriven
individualiserad lönebildning leder snett när det gäller
relationen mellan mäns och kvinnors lönesättning och
mellan offentlig sektor och privat sektor. Jag vill ha
en sådan politisk diskussion eftersom jag som riks-
dagsledamot anser mig ha ett ansvar för fördelnings-
politiken, och lönebildningen är en viktig komponent
däri.
Det slås fast att parterna bär det fulla ansvaret för
avtal och för hur man utnyttjar konfliktverktygen.
Medlingsinstitutet kan inte påtvinga parterna något
som helst avtalsutfall och heller inte förbjuda några
konflikter eller hindra att de bryter ut. Parternas avtal
och förhandlingsordning tar egentligen över lagstift-
ningen i alla fall utom den förlängda varseltiden till
sju arbetsdagar. I varje annat fall gäller den förhand-
lingsordning som parterna förhandlat sig fram till.
Det är bra att avtal går före lag. Det är den svens-
ka modellen. Om man inte har förhandlingsordnings-
avtal finns sedan möjligheter för medlaren att göra
saker och ting, bl.a. att skjuta upp en varslad konflikt
i 14 dagar. Det ska ske i undantagsfall och om det är
väl motiverat för att nå en uppgörelse. Det bygger på
förtroende och att man inte utnyttjar maxgränsen hela
tiden utan vill utnyttja det för att göra ett konstruktivt
bidrag för att finna en lösning på något som riskerar
att bli en konflikt.
Medlingsuppdraget bygger på förtroende. Det slås
fast gång på gång. Jag menar att det kan vara farligt
att utsträcka tiden av osäkerhet som ett förskjutet
varsel innebär. Jag har inte eftersträvat det. Jag tror
egentligen att parterna löser det bäst. Men jag förut-
sätter att med de skrivningar som finns i propositio-
nen ska det inte missbrukas. Den medlare som tror att
han sätter p för rättrådiga konflikter som måste till-
gripas för att hävda löntagarnas intressen hugger i
sten. Det blir aldrig någon överenskommelse i ett
sådant läge. Det vet varje klok medlare.
Jag tror att det är försvarbart ur ett vänsterpers-
pektiv. Det är ett faktum att vi avvisar hela raden av
mycket farliga förändringar av arbetsrätten på löne-
bildningens område som den Öbergska utredningen
innehöll. På punkt efter punkt avvisas det i proposi-
tionen. Den eftergift vi har gjort tillhör så att säga
ordningsreglerna i förhandlingsspelet men hindrar
aldrig ett materiellt utfall eller valet av konfliktverk-
tyg.
Det är viktigt. Den som är i underläge, löntagar-
parten, har egentligen bara ett enda vapen. Det är att
undandra tillgången på sin arbetskraft. Det är kon-
flikten i olika former. Men det är ingenting man väl-
jer med gott hjärta. Alla vet att konflikter kan ha
svåra konsekvenser för den enskildes ekonomi, för
sysselsättningen och för företagens framtid, och allt
vad det kan vara. Därför är man mycket försiktig när
det gäller att utnyttja konfliktvapnet.
Den utveckling vi nu har med marknadslöner och
individualisering är mycket farlig för löntagarna och
för fackföreningsrörelsen. Internationaliseringen gör
att företag lätt flyttar över gränsen och schappar. Det
kanske inte ens handlar om att förhandla med svenska
löntagare längre. SAF har abdikerat som förhand-
lingsmotpart. Vi har en tendens att få alltmer av lokal
lönebildning nära arbetsplatsen.
Om det blir ett system där rena marknadskrafter
härskar förlorar den som är svag. I en huggsexa vin-
ner alltid den starke. Därför har solidarisk lönekamp
alltid eftersträvat samordning. Fackens kamp för
rättvisa löner har gynnats av gemensamma utgångs-
punkter och krav och att också förhandlingar och
konflikter utformas utifrån en gemensam strategi.
Det är därför som det är så viktigt att kunna vidta
sympatiåtgärder. Mikael Odenberg säger: Det är väl
onödigt. Det är väl ingen primärkonflikt där. Nej,
men det är ett instrument som gör att den som är i ett
underläge får en hävstång för att hävda sina intressen.
På samma sätt är det när det gäller alla frågor om
proportionalitetsprinciper, där någon ska avgöra vilka
konfliktverktyg som skulle vara tillåtna. Det ska par-
terna själva disponera över.
I den här situationen drev LO sitt LISA-projekt.
Det innebär en långtgående samordning. Jag menar
att det innebär en långtgående statlig lönepolitik och
inkomstpolitik. Den gillade inte vi i Vänsterpartiet.
Vi vill slå vakt om den fackliga självständigheten. Vi
vill slå vakt om de möjligheter att gå i konflikt och
driva igenom sina avtalskrav som den svenska mo-
dellen har. Därför var vi kritiska mot LO:s förslag.
Det är inte LO som har vunnit i de manglingar
som har pågått kring den här propositionen. Det är
snarare så att det är respekten för förhandlingsord-
ningsavtalen som gäller och den fackliga friheten. Det
finns ingen samordning eller normering. Men det
finns ett underlättande, ett samspel och ett informa-
tionsutbyte från medlingsinstitutets sida.
Statens roll ska vara neutral men aktiv. Borgerlig-
heten klagar över att man inte säger tillräckligt om
lönestrukturen. Ni vill öka spännvidden i lönestruktu-
ren. Ni vill försämra konfliktverktyget så att markna-
den driver fram era lösningar, som är motsatsen till
rättvisa. Det är en svår balansgång att ta ett fördel-
ningspolitiskt ansvar och släppa parterna i neutralitet
för att de ska kunna göra upp och skaffa sig legitimi-
tet i sina avtal. Men det är vad jag tror är statens an-
svar.
Blockadförbudet som har genomförts av en ohelig
allians mellan Miljöpartiet och borgerligheten anser
jag är ett grundskott mot konflikträtten. Det är princi-
piellt mycket allvarligt att inskränka de grundliga
fackliga rättigheterna att vidta stridsåtgärder. Avtal
bör gå före lag. Det har vi löst på de flesta områden,
men det är kvar på en del områden därför att det har
materiella effekter.
Det är viktigt att det även i små företag finns kol-
lektivavtal när någon blir anställd så att man har reg-
lerade villkor och försäkringslösningar. Det fanns en
rekommendation från LO:s sida som var accepterad
av berörda förbund som gjorde att man inte skulle dra
på sig några kostnader eller förpliktelser.
Jag tycker att det är mycket dåligt hanterat, fram-
för allt av Miljöpartiet, som utnyttjar sin möjlighet att
kliva över gränsen i en fråga av yttersta betydelse för
fackföreningsrörelsen men också för Vänsterpartiet.
Det är många frågor som har varit på tapeten när
det gäller den allmänna arbetsrätten. Låt mig bara
säga följande. Vi är mycket glada för att utskottet ger
ett tillkännagivande angående behovet av en arbets-
rättslig översyn som grundar sig på frågor som hand-
lar om strukturförändringarna, flexibiliteten på ar-
betsmarknaden, korttidsanställningar, problemen för
yttrandefriheten, arbetstagarbegreppets förändring,
osv. Det gör att vi har ett sämre skydd och inflytande
i dag än vad som var tänkt när vi på 70-talet gjorde
vår arbetsrätt.
Det tillkännagivandet är mycket viktigt. Det är
motsatsen till de förslag på arbetsrättsliga utredningar
som borgerligheten står för som systematiskt under-
minerar löntagarnas ställning. För övrigt har Vänster-
partiet motionerat i en lång rad frågor som samtliga
gäller förstärkning av den enskildes rättigheter i för-
hållande till visstidsanställningar, anställningsskydd,
lokala avtal, osv.
Det finns en serie reservationer. Låt mig här bara
lyfta fram reservation 24, som handlar om principför-
budet mot utköp när någon har blivit uppsagd eller
avskedad utan saklig grund och detta är fastslaget i
domstol. Då ska det inte vara så lätt att låta pengar
och makt gå före rätt. Då ska man inte kunna göra sig
av med den som har fått rätt i domstol. I synnerliga
fall, i rena undantagsfall, där själva verksamheten i
företaget skulle upphöra kan man tänkta sig en un-
dantagsklausul. Men annars ska det vara mycket
kraftfulla böter och rättighet till återanställning för
den som har drabbats.
Fru talman! Jag yrkar bifall endast till reservation
7 i blockadfrågan och reservation 24 angående ut-
köpsfrågan.</pre><pre>Anf.  3  STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Lönebildningen är central för syssel-
sättning och tillväxt. Det har regeringen tydligt po-
ängterat alltsedan 1995 i olika ekonomisk-politiska
propositioner. Även i det EMU-beslut som den soci-
aldemokratiska kongressen nyligen tog är lönebild-
ningen en av nyckelfaktorerna innan Sverige kan vara
moget för en anslutning.
Samtidigt vet vi att Sverige har halkat efter rejält i
den s.k. välståndsligan och att den ekonomiska ut-
vecklingen under 1980- och 1990-talen har varit
sämre än för flertalet OECD-länder. De senaste årens
tillväxt har inte varit tillräcklig för att ta igen Sveriges
fall i välståndsligan sedan 1970, då vårt land var ett
av de rikaste i världen. Trots att Sveriges BNP-
tillväxt i dag är högre än i några av våra grannländer
skulle det ta över 20 år att återta den topposition som
vi hade under 1970-talets första hälft.
Under de senaste 20 åren har den svenska löne-
bildningen fungerat dåligt. Lönerna i Sverige har ökat
snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidi-
gare har detta dolts genom ständigt återkommande
devalveringar. Nu är den vägen stängd och låginfla-
tionspolitiken etablerad. Därför måste också löne-
bildningen fungera bättre och leda till avtal i sam-
klang med konkurrentländerna om vi ska få ned den
höga arbetslösheten.
Hans Andersson sade att lönebildningen har fun-
gerat bra under senare år, men det stämmer inte. Det
visar också en rapport från Näringsdepartementet,
som Mona Sahlin säkert känner till. Den heter
Benchmarking av näringspolitiken. Den visar just att
"lönekostnaderna i företagssektorn ökade väsentligt
snabbare än i flertalet övriga OECD-länder 1997-98".
Det är under senare år, Hans Andersson. Även vid en
jämförelse mellan förändringar i lönekostnader och
produktivitet ligger Sverige förhållandevis dåligt till.
Vidare heter det i rapporten: "Även om man tar hän-
syn till arbetsmarknadsläget finner man att den
svenska lönebildningen inte fungerade speciellt väl,
utan man har hamnat tillsammans med Spanien, Fin-
land, Irland och England i en grupp som verkar klara
detta sämst."
Till detta kan läggas att vi mitt i en rejäl högkon-
junktur har 9 % arbetslöshet, när vi räknar in dem
som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är
närmare 400 000 enskilda individer.
Mot den här bakgrunden, vad levererar då rege-
ringen och statsrådet Mona Sahlin för slags proposi-
tion? Vad handlar den om? Jo, den handlar om inrät-
tande av ett medlingsinstitut, och bara detta.
Vi kristdemokrater stöder i huvudsak inrättande
av detta institut - eller ska jag hellre säga utveckling
av den befintliga myndigheten Statens förliknings-
mannaexpedition? Det kan man ju säga att det är. Jag
tror att medlingsinstitutet kan fylla en viktig roll i
vissa lägen för att medverka till samordnade avtalspe-
rioder, ge råd och stöd, främja en sund lönebildning
och ha verktyg för att kunna kyla ned när en konflikt
börjar växa fram och också agera som medlare.
Fru talman! Vi anser att det endast är arbetsmark-
nadens parter som kan utveckla löneformer och an-
ställningsvillkor som är anpassade till dagens och
morgondagens arbetsmarknad med dess snabba om-
vandlingstakt och allt större variation i anställnings-
former, arbetstid och arbetsorganisation. Inrättandet
av ett medlingsinstitut får därför inte leda till statlig
inkomstpolitik. Det är viktigt att betona att det även
fortsättningsvis är arbetsmarknadens parter som har
huvudansvaret för lönebildningen. Det får inte vara så
att parternas ansvar avtar.
Men jag betonar, vilket är viktigt, att ett inrättande
av ett medlingsinstitut inte löser lönebildnings-
problemen i Sverige. Det kan spela en viss roll, och
därför stöder vi förslaget i dess väsentliga delar. Men
i den rapport från Näringsdepartementet som jag nyss
nämnde står det att vi har "ett genuint problem med
vår lönebildning". Och med lönebildning menar rap-
portförfattarna både den generella löneökningstakten
och lönebildning som ger incitament till högre utbild-
ning och kompetens och ansvarstagande.
Frågan jag måste ställa till statsrådet Mona Sahlin,
socialdemokraten Björn Kaaling i utskottet och Hans
Andersson är: Anser ni att vi har löst det "genuina
problemet" med lönebildningen med denna proposi-
tion och detta betänkande? Det är nyckelfrågan för
dagens debatt.
Det anmärkningsvärda med den proposition om
lönebildning som vi i dag ska ta ställning till är att
den uteslutande handlar om den totala löneöknings-
takten, trots att vår lönebildning lider av flera andra
centrala problem. I alltför liten utsträckning uppmunt-
ras kunskaps- och kompetensutveckling. Orsaken till
detta är bl.a. de höga skattekilarna samt den samman-
pressade lönestrukturen.
För att tala klartext: Det är för dålig ekonomisk
utdelning för en undersköterska att sätta sig på skol-
bänken och bli sjuksköterska. Många offentligt an-
ställda akademiker har lägre livslöner än personer
inom den privata sektorn som bara har gymnasieut-
bildning som högsta utbildningsnivå. Vi ser framväx-
ande flaskhalsar på arbetsmarknaden som ett tecken
på att rörligheten mellan yrken, branscher och orter
inte fungerar tillfredsställande på grund av att lö-
nestrukturer och skattesystem inte är anpassade.
Vi kristdemokrater har några punkter som jag
gärna skulle vilja trycka på som är viktiga för att
främja en god lönebildning.
1. För att uppmuntra arbete, utbildning, kompe-
tensutveckling och ökat ansvarstagande måste
skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis ge-
nom ett höjt grundavdrag. Marginalskatterna och
olika former av marginaleffekter måste hållas ne-
re. Maximal marginalskatt ska vara 50 % i enlig-
het med skattereformen.
2. Arbetslöshetsförsäkringen betalas i dag genom
relativt blygsamma medlemsavgifter, arbetsgi-
varnas arbetsmarknadsavgifter men framför allt
över statsbudgeten. Försäkringen ska vara obli-
gatorisk och gälla för alla och i större utsträck-
ning finansieras genom avgifter från de försäkra-
de. När arbetslösheten stiger ökar avgifterna, och
när den sjunker minskar de. En sådan modell ger
incitament för en bättre fungerande lönebildning.
Löntagarna kompenseras genom sänkta inkomst-
skatter, exempelvis genom höjt grundavdrag.
3. Vinstdelningssystem för de anställda kan med
fördel utgöra en del i den framtida lönebildning-
en. Ett sådant system skapar en god och flexibel
koppling mellan företagens vinster och de an-
ställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör inte
tas ut på ersättning från ett vinstdelningssystem.
4. För att utbildning ska premieras bättre och
bristyrken ska kunna locka till sig arbetskraft
måste lönebildningen ge utrymme för en bättre
löneutveckling inom dessa yrken jämfört med
hur det fungerat hitintills. Därmed kan också
ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten
inom branscher med relativt låga ingångslöner.
Fler sådana arbeten ökar möjligheten för många
att komma ut på arbetsmarknaden. Skattesänk-
ningar för låginkomsttagare kan då underlätta en
sådan process.
Fru talman! När man läser utskottsmajoritetens
text i betänkandet ser man att de ödslar stor energi på
att polemisera mot oppositionen. Det är i och för sig
trevligt att vi uppmärksammas. De mer halsbrytande
och inkonsekventa argumenten finner vi i början, där
det hävdas att vi kristdemokrater vill ha mer av statlig
styrning och att vi lägger oss i för mycket i sådant
som arbetsmarknadens parter ska sköta. Men vad är
det vi föreslår? Jo, det är, som jag nyss nämnde i mitt
tal, skatteförändringar och strukturella åtgärder som
skapar bättre förutsättningar för en sundare lönebild-
ning.
På s. 17 i utskottsmajoritetens text står precis det-
ta, nämligen att lönebildningen "verkar inom en ram
som består av den ekonomiska politiken i stort, av
arbetsmarknadspolitiken, skatte- och transfererings-
politiken, socialpolitiken m.m.". Det måste väl vara
tillåtet att försöka ändra i dessa ramar för att främja
en bättre fungerande lönebildning utan att beskyllas
för statlig inkomstpolitik. Eller menar inte utskotts-
majoriteten vad man själv skriver i sitt betänkande?
Fru talman! Det är glädjande att vi i detta betän-
kande kan samla en majoritet för att förbjuda stridsåt-
gärder mot enmans- och familjeföretag. Med hot om
blockad tvingas exempelvis ett företag där bara fa-
miljemedlemmarna arbetar att teckna kollektivavtal,
med höga kostnader som följd. Rätten att stå utanför
existerar i praktiken inte. Lika självklart som det är
att denna rättighet borde finnas bör det vara att före-
taget tecknar kollektivavtal när de har anställda som
kräver ett sådant.
Regeringens egen utredare, förre statssekreteraren
socialdemokraten Svante Öberg, har utrett detta och
föreslagit att ett förbud mot stridsåtgärder mot en-
mans- och familjeföretag ska införas. Regeringen och
Mona Sahlin var också inne på denna linje ett tag,
men fick backa efter protester från LO. LO har ju
tydligen haft veto på vad som får stå i denna proposi-
tion. Argumentet för att inte ta med detta förbud blev
att LO har lovat att de förbund som fortfarande an-
vänder denna möjlighet ska ändra i sina avtal så att
arbetsgivarna förvisso ska tvingas teckna avtal men
slippa betala en del avgifter som man tidigare tagit ut.
En fråga man ställer sig är varför fackförbunden
inte kunde ställa upp på detta tidigare, eftersom de nu
lovar att göra det. Jag har själv erfarenhet av att min
pappa blev utsatt för just denna typ av stridsåtgärder
fast han inte hade några anställda och var enmansfö-
retagare.
Jag tycker att det är en elementär rättvisefråga och
en viktig principfråga att man inte ska behöva betala
en avgift för något man inte utnyttjar och att man ska
kunna stå utanför när man är egenföretagare eller
familjeföretagare.
Allt talar för att vi behöver anta det lagförslag
som finns i detta betänkande om vi ska få ordning på
detta område och kunna hävda viktiga grundläggande
principer.
Fru talman! Får jag slutligen kommentera vad
som i detta sammanhang kanske är en detalj, men en
viktig sådan för många mindre företag. Det gäller
reservation 26, som bl.a. vi kristdemokrater står bak-
om, om semesterlön vid särskilt utbildningsbidrag.
Det är ett utmärkt exempel på hur regelsystem utfor-
mas utan hänsyn tagen till småföretagens speciella
situation.
De som studerar med särskilt utbildningsbidrag
får sin semesterlön betald av sina arbetsgivare, även
för den tid de studerat. Samtidigt ska arbetsgivaren
betala semesterlön för den som vikarierar för den
studieledige - alltså dubbel semesterlön. Det kan
givetvis inte vara rimligt. Det måste vara så att den
som betalar lön och ersättning också ska stå för se-
mesterersättningen.
Men socialdemokrater, vänsterpartister och miljö-
partister röstar emot och tycker att nuvarande ordning
är rimlig och bra. Samtidigt säger man sig vilja för-
enkla för småföretagen, men det är som vanligt
mycket prat och ingen konkret handling. Den som
med trovärdighet vill förenkla för småföretagarna
måste rätta till denna typ av brister.
Det ska bli mycket intressant att höra statsrådets
Sahlins kommentar till detta. Är det en rimlig ordning
att den som studerar i kunskapslyftet och får ersätt-
ning från staten för detta ska få semesterlön från
arbetsgivaren, samtidigt som arbetsgivaren betalar
semesterlön för vikarien? För ett stort företag spelar
det kanske ingen större roll, men för ett litet företag
kan det vara oerhört väsentligt och viktigt. Det skapar
mycket irritation, och det strider helt mot de uttalan-
den som kommer från Näringsdepartementet om att
förenkla för småföretagen.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
kristdemokratiska reservationer, men för tids vinnan-
de ska jag nöja mig med att yrka bifall till reservatio-
nerna 2 och 26. På en punkt vill jag dock yrka bifall
till utskottets majoritetstext, nämligen vad beträffar
mom. 9 angående förbud mot blockad av enmans-
och familjeföretag.</pre><pre>Anf.  4  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag anser fortfarande att kristdemo-
kraterna inte riktigt har bestämt sig för på vilken fot
de ska stå. Detta handlar om ett medlingsinstitut och
vilka uppgifter det ska ha. Det handlar om det ut-
rymme i vilket parterna har att agera när de förhand-
lar fram kollektivavtal.
Men i stället ägnas det mesta av kd:s motion och
reservation 2, Innebörden av en välfungerande löne-
bildning m.m., åt helt andra saker. Den enskilda ar-
betstagaren ska få större inflytande över anställnings-
avtalet. Det ska vara individuella avtal i stället för
kollektiva. För mycket lagstiftning på arbetsmarkna-
den ligger bakom arbetslöshet. Skattepolitiken tas
upp, och lönestrukturen. Ingångslönerna är för höga.
Reservationslönerna är för höga. Arbetslöshetsförsäk-
ringen är för generös. Det arbetsrättsliga regelverket
ger den fackliga parten för mycket att säga till om. Så
föreslår man proportionalitetsregler, förbud mot sym-
patiåtgärder osv.
Ni går rakt in i det som parterna ska avgöra! Jag
har ingen uppfattning politiskt om var ingångslönerna
ska ligga. Jag vill inte ta ställning till den relativa
fördelningen av löneutrymmet. Jag har synpunkter på
det samlade fördelningspolitiska utfallet, men låt
parterna sköta detta!</pre><pre>Anf.  5  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Vi vill inte heller gå in och fastställa
olika lönesatser, Hans Andersson. Men vi tror att man
främjar en sund lönebildning genom att använda
skatteinstrumentet, exempelvis genom att sänka
skatten för låginkomsttagare genom höjt grundav-
drag. Det gör att det blir lättare att driva löneförhand-
lingar, och de kan utfalla på en rimligare nivå och på
ett rimligare sätt.
De ekonomiska ramarna, som Hans Andersson
själv har skrivit under på i betänkandet, styr lönebild-
ningen. De skapar det ramverk som lönebildningen
verkar inom. Det är det som det handlar om.
Problemet med Hans Andersson och vänsterpar-
tisterna är att de inte vill påverka ramarna. Ni verkar
tycka att allt är bra. Det finns dock ett undantag. Det
är att Hans Andersson har ställt upp på ett antal åt-
gärder för att ändå förändra maktfördelningen på
arbetsmarknaden.
Hans Andersson sade i sitt anförande att arbetsgi-
varintressena har för stor makt när det gäller att sätta
lönerna. Nu vill Hans Andersson ändå förlänga var-
seltider, höja varselavgifter och ge medlingsinstitutet
rätt att skjuta upp en varslad stridsåtgärd - helt enkelt
att ingripa och ändra de spelregler som Hans Anders-
son tycker i för stor utsträckning är till förmån för
arbetsgivarna. Frågan är om Hans Andersson tycker
att det är en rimlig ordning - det förefaller så om man
lyssnar på hans retorik - att försvaga, ur hans synvin-
kel, arbetstagarnas intressen i lönebildningen.</pre><pre>Anf.  6  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Vad jag sade var att det inte sker nå-
gon sådan förskjutning i frågan om vilken möjlighet
jag har att ställa krav och driva igenom mina krav
eller vilka konfliktverktyg som jag kan utnyttja. Men
däremot sker det en förändring, särskilt om det inte
finns ett avtal mellan parterna, av vissa regler, t.ex.
varselregler, och av uppskjutandemöjligheter.
Men det jag vill åt - min fråga som jag ställde och
som jag inte får något svar på - är att ni inte har nå-
gonting annat än materiella försämringar för den ena
parten när det gäller konfliktverktyg att komma med,
i förhållande till propositionen. Vad ni i stället säger
är att det vore bra att sänka skatten och att ni tycker
att det är för liten lönespännvidd i Sverige. Det kan ni
ju säga. Bra! Säg det i den politiska debatt som kom-
mer att föras nu när frågan om fördelningspolitik och
lönebildning förs in i riksdagen.
Men detta är väl ingenting som ni vill ha lagfäst?
Detta är väl ingen synpunkt på vad medlingsinstitutet
ska tycka? I så fall är det ju ren och skär statlig in-
komstpolitik som ni förespråkar, fast ni säger att ni
inte gör det.</pre><pre>Anf.  7  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Vi konstaterar att regeringen själv sä-
ger att lönebildningen är central för att skapa syssel-
sättning och tillväxt, och vi har en hög arbetslöshet.
Regeringen upprepar detta ständigt och jämnt. Sedan
kommer man med den stora propositionen om löne-
bildning. Då blir det inrättande av medlingsinstitut,
som vi kristdemokrater säger kanske kan ha ett visst
värde i vissa lägen. Vi säger inte att vi är emot detta.
Men problemet är mycket större än så. Eller me-
nar verkligen Hans Andersson att lönebildnings-
problemen som beskrivs i propositionen och som
beskrivs i rapporten Benchmarking av näringspoliti-
ken är lösta med inrättandet av ett enda institut?
Vi menar att skatten exempelvis på arbete påver-
kar hur lönerörelsen utvecklas i framtiden. Vi menar
att det påverkar förutsättningarna för lönebildning i
framtiden om man exempelvis slopar arbetsgivarav-
gifter på vinstdelning i företag. Man får en sundare
miljö att fastställa rimliga löner och lönevillkor inom.
Det är den politiken vi vill föra. Vi vill inte gå in
och detaljstyra enskilda avtal. Har man fått ut det av
vår motion har man inte lärt sig läsa, vill jag påstå.</pre><pre>Anf.  8  MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Det går bra för Sverige på många sätt:
arbetslösheten minskar, tillväxten är hög och vi kan
successivt beta av våra skulder. Jag är stolt över att
Centerpartiet medverkat till detta genom ett ofta tungt
arbete för att sanera statens finanser, både i regerings-
ställning och som ansvarstagande oppositionsparti.
Centerpartiet har varit med om att sanera den då-
liga ekonomin, och vad vi nu kräver är att regeringen
följer upp det arbete som påbörjats. En del i det upp-
följningsarbetet måste vara att se till att arbetsmark-
naden får ett regelverk som är tydligt, genomskinligt
och upplevs rättvist av alla parter. Risken är annars
stor att inflationen åter stiger till nivåer liknande dem
under förra decenniet.
De som tjänat på inflationsekonomin är de som
tagit lån, för de har kunnat betala tillbaka en reellt
mindre summa på grund av att inflationen undergrävt
penningvärdet. Å andra sidan har långivarna förlorat i
samma mån, och detta har drivit upp räntorna till
ibland tvåsiffriga belopp. Lönenivåerna steg utan att
reallönerna gjorde det.
När sedan kostnadsrelationerna till andra länder
gjorde att många företag i början på 1990-talet fick
problem i lågkonjunkturen sprack hela bubblan. Fö-
retag gick omkull, och Sverige fick den högsta ar-
betslösheten på många årtionden. Arbetsmarknadens
aktörer har därefter ägnat sig åt att se till att folk har
haft något att sysselsätta sig med och inte alls funde-
rat över hur själva arbetsmarknaden ska fungera.
När vi nu börjar se resultatet av det mödosamma
arbetet med att räta upp ekonomin är det lätt att blåsa
faran över och lätta på plånboken. Inte minst såg vi
det på s-kongressen den gångna helgen. För att få
igenom sin politik hos en motsträvig kongress var
partiledningen beredd att betala dyrt med löften om
nya dyrbara reformer och ökade utgifter. Men ett
sådant lättsinne riskerar att straffa sig på sikt. Det må
vara att vi just nu skulle kunna öka utgifterna, lätta på
statsfinanserna, men någon måste i slutändan betala
det. Och ännu har vi en stor skuld, uppkommen på ett
par decennier, som riskerar att bli ett tungt arv för
våra barn.
I detta nu ser vi hur Sverige är på väg att ta steget
in i den nya ekonomin. Har dess profeter rätt, så ser
vi framför oss en lång period av tillväxt förenad med
låg inflation. Men det innebär också särskilda krav,
att vi ser den nya ekonomins förutsättningar och följ-
der. Och dit är det fortfarande långt.
I allt väsentligt har Sverige en arbetsmarknad an-
passad för industrisamhällets storskalighet och kapi-
talintensitet. Investeringar i medarbetare och deras
kunskaper missgynnas gentemot traditionella investe-
ringar i maskiner och produktion. Innovationsföretag,
ofta små och nystartade, har det besvärligt. Det finns
mycket att göra.
En avgörande förutsättning för en långvarig till-
växt är en fungerande lönebildning som ser till att
lönerna inte sticker i väg fortare än tillväxt och pro-
duktivitetsökningar med inflation som följd. Inte
minst när hjulen börjar snurra, som nu, är det angelä-
get att vara vaksam.
Bortom nästa hörn ser vi en situation med arbets-
kraftsbrist i stället för arbetslöshet. Bara kommunerna
kommer att behöva nyanställa mängder med männi-
skor för att klara sina åtaganden inom några år. Ännu
lite längre bort ser vi en situation där fyrtiotalisterna
går i pension samtidigt som de i produktiv ålder är
färre än på mycket länge. Om vi ska klara den situa-
tionen måste vi börja förbereda oss redan nu, och då
är en sund arbetsmarknad under det kommande de-
cenniet en av huvudpunkterna.
Det avgörande för en ny arbetsmarknad är kanske
inte själva medlingsinstitutet och på vilket sätt staten
håller ett vakande öga på lönebildningen. Det är nog
så viktigt, och Centerpartiet välkomnar det. Förmod-
ligen är det mer avgörande vilken syn främst social-
demokrater och vänsterpartister i regering och riksdag
ger uttryck för när det handlar om att över huvud
taget förändra och förnya. Det kommer nämligen att
vara nödvändigt med förändring och förnyelse.
Mot en sådan bakgrund blir betänkandet ganska
talande. Man motsätter sig konsekvent även små
förändringar. Blockadförbudet är ett sådant exempel
som rimligen bara handlar om maktförhållanden på
arbetsmarknaden, i detta fall fackens rätt att utöva
makt också över de företag där det inte finns några
anställda att skydda. Tilltron till anställdas och ar-
betsgivares förmåga att lokalt komma överens om
vilka regler som ska gälla är ett annat.
Trygghet, fru talman, är inget som staten eller nå-
gon annan kan garantera. Trygghet i arbetslivet kan
inte kommenderas fram. Den övertygelsen hör en
förgången tid till. Var fjärde anställd har i dag vad
man kan kalla atypiska anställningsförhållanden.
Alltfler arbetar i projektform eller som egenanställda.
Bemanningsföretagen har formligen exploderat på
bara några få år. Dessa människor ställs i stor ut-
sträckning utanför den storskaliga trygghet som da-
gens arbetsrätt har lagt grunden för. I alltför stor ut-
sträckning är deras förhållanden inte förutsedda och
därför inte med i lagstiftningen.
Jag har stor förståelse för att man kan känna olust
inför förändringen. Det invanda och trygga förändras
och försvinner ibland helt. Förändring övergår från att
vara undantag till att bli normaltillstånd. Det är i en
sådan situation tryggheten måste finnas på nytt, i den
ständiga förändringen och i annorlunda förhållanden.
Och då måste det handla om en vingarnas trygghet -
ett sätt att kunna åstadkomma att man hänger med i
förändringen och får vara en del av den. Staten har en
stor och viktig uppgift i allt detta, från att låta också
de människor som i dag ställs utanför omfattas av de
offentliga trygghetssystemen till att ge människor
förutsättningar att vara med i förändringen - genom
utbildning och kvalificerade insatser vid arbetslöshet.
Men det förutsätter att man också tar ett samlat grepp
på trygghetsbegreppet. För de allra flesta är ett jobb
att gå till grunden för den personliga tryggheten. Den
som inte har kommit in i systemet står utanför och har
ett mycket dåligt skydd även i vårt land. Har man väl
kvalificerat sig för a-kassa m.m. kan man känna sig
lugnare. Man kan förlora jobbet utan att förlora den
ekonomiska tryggheten.
För de människor som inte har kommit in på ar-
betsmarknaden är det möjligheten att över huvud
taget få ett jobb som är avgörande. Därför är det vik-
tigt att så många företag som möjligt kan etablera sig,
växa och bli starkare för att så många som möjligt ska
kunna få vara med i leken.
Av den anledningen är jag mycket förvånad över
att man inte har tagit med fler förslag från den
Öbergska utredningen i propositionen. Man har i
förslaget bara tagit med en punkt, visserligen viktig
men inte allena saliggörande. När det gäller förbud
mot blockad mot enmans- och familjeföretag har
regeringen dessutom riksdagens uppdrag att snarast
återkomma med ett förslag i ärendet. Men man har
ännu inte, nästan ett år efter riksdagens beställning,
återkommit med förslag.
Nu har det bildats en majoritet i utskottet. De oli-
ka motionsförslagen från Centerpartiet, Folkpartiet,
Kristdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet har
sammanförts till ett beslut om genomförande av för-
slaget i samband med övriga förslag i propositionen.
Jag tillstyrker den här majoritetens förslag.
Stridsåtgärdernas proportionalitet är en annan frå-
ga som drabbar företagen hårt, eftersom många per-
soner i ett företag i dag är att anse som nyckelperso-
ner. Att ta ut ett fåtal av dem kan åsamka företaget
stor skada utan att det kostar den fackliga organisa-
tionen några stora pengar.
Frågan om vem som ska ha statistikansvaret för
arbetsmarknadsområdet är en annan fråga där rege-
ringen kommer med ett förslag som jag inte kan ställa
upp på. För min del anser jag att det vore bättre om
de resurser som ska satsas på att bygga upp en statis-
tikfunktion inom Medlingsinstitutet satsades på att
förstärka SCB, Statistiska centralbyrån. Man har
redan nu en uppbyggd administration, och med ytter-
ligare resurser skulle man kunna bli ännu effektivare
när det gäller att ta fram den arbetsmarknadsstatistik
som behövs. Man skulle kunna svara för den statistik
som behövs för lönebildningen men även för de upp-
gifter som ska till Eurostat och andra myndigheter.
Nu kommer detta ansvar att vara delat på flera olika
myndigheter, och det kommer att försvåra både
framtagandet och användandet av uppgifterna.
Utskottet behandlar även en del motioner från
allmänna motionstiden med bäring på området löne-
bildning och arbetsrätt. En fråga som har kommit upp
gäller en utredning av hela arbetsrätten. Det har hänt
ganska mycket på arbetsmarknadsområdet sedan
1970-talet när lagstiftningen antogs. Därför anser vi
från Centerpartiets sida i likhet med flera andra parti-
er att en utredning behöver göras för att man ska se
vad som fortfarande fungerar, vad som behöver juste-
ras eller tas bort eller om man ska införa en helt ny
lagstiftning.
En annan fråga där några steg togs av Centerparti-
et och regeringen under den förra mandatperioden
gäller lokala avtal. Riksdagen beslutade att man under
vissa omständigheter skulle kunna göra avsteg från
centrala avtal på lokal nivå. Från vår sida finns öns-
kemål om att gå vidare i den här riktningen. Det finns
fler områden där de lokala parterna kan fatta själv-
ständiga beslut utifrån både företagets och de anställ-
das önskemål. Kollektivavtal kan vara en god grund
att stå på men ska inte hindra en för båda parter posi-
tiv utveckling.
Detta med semesterlön vid utbildningsbidrag och
hela semesterlagen behöver ses över. Det finns många
tillägg och förändringar som har gjorts under årens
lopp. Det har medfört att lagstiftningen är snårig och
svår att överblicka. En utredning som rätar ut fråge-
tecknen och ställer allt i relation till dagens arbets-
marknad är nödvändig.
Fru talman! Hela arbetsrätten behöver omformas
så att den passar dagens samhälle. Fler behöver få
jobb. Lönebildningen behöver göras internationellt
konkurrenskraftig. Andra regler behöver ses över så
att de skyddar den som behöver skydd men inte hind-
rar människor som vill komma in på arbetsmarkna-
den. Regeringen har tagit ett steg i rätt riktning, men
många fler återstår för att Sverige ska ha en stabil
arbetsmarknad och ekonomi när nästa lågkonjunktur
kommer.
Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 9 under mom. 10 och reservation 12 under mom.
13. Jag yrkar även avslag på reservation 7 under
mom. 9. För övrigt står jag givetvis bakom samtliga
reservationer som Centerpartiet har medverkat till.</pre><pre>Anf.  9  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Margareta An-
dersson om arbetsrätten i stort. Det skulle jag vilja
göra med anledning av den argumentation som har
förts i talarstolen av Margareta Andersson om att
människor med anställningar på kort tid och uthyrda
människor i företagen kommer i en sämre ställning.
Det är precis det som är en av utgångspunkterna för
det tillkännagivande som finns.
På samma sätt håller arbetstagarbegreppet på att
ändras så att man ibland mer liknar en företagare fast
man egentligen har ställning som anställd. Man mis-
sar i skydd, man missar i inflytande och man missar i
trygghet. Sedan har vi yttrandefrihetsfrågorna. Det är
en lång rad frågor som vi har nämnt när vi tagit upp
frågan om behovet av översyn.
Men i stället går Centerpartiet ihop med Modera-
terna och Kristdemokraterna och säger att vi ska ha
en genomgripande översyn av arbetsrätten. Det måste
då baseras på vad dessa partier annars framför, och
det är ju drastiska försämringar av löntagarens ställ-
ning i arbetslivet. Jag skulle vilja höra hur Margareta
Andersson tänkte när hon valde vilken översyn eller
utredning som hon var intresserad av att delta i.</pre><pre>Anf.  10  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tycker de här frågorna är väldigt
viktiga. Jag har inte i sak tagit ställning, och det gör
man inte innan man tillsätter en utredning, till vad det
är som ska utredas.
I dag är det ungefär en miljon människor som inte
omfattas av den arbetsrättsliga lagstiftning som vi har
i det här landet. Då behöver vi se över detta grund-
läggande. Vilka ställningstaganden man sedan kom-
mer fram till och vilka åtgärder som måste vidtas är
någonting som en sådan utredning får utvisa. Det
måste också skrivas utredningsdirektiv från regering-
en som gör detta möjligt att genomföra. Men det är
alldeles för många människor som står utanför det
staket som vi har byggt upp av anställningsskydd och
andra arbetsrättsliga lagar och som behöver komma
in. Vi behöver anpassa lagstiftningen, men jag vill
inte föregripa detta.
Sedan finns det vissa saker som vi i sak har tagit
ställning till och som behöver förändras för att fler
människor ska komma in på arbetsmarknaden än i
dag. En hel del kanske bara är av psykologisk natur
på arbetsgivarsidan, men det hjälper inte dem som
står utanför arbetsmarknaden. Därför behöver vi se
över lagstiftningen. Den behöver förändras så att den
fungerar i dagens samhälle.</pre><pre>Anf.  11  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det finns ju en välargumenterad linje
som går ut på att förstärka dagens skydd och infly-
tande. Det är den som har utmynnat i ett tillkännagi-
vande. Så finns det den helt motsatta linjen - att un-
dergräva kollektivavtalen, att undergräva partsbalan-
sen och att med all kraft försämra löntagarrättigheter-
na. Denna linje finns hos det borgerliga blocket, och
dit har Margareta Andersson gått när hon stött den
här reservationen.
På samma sätt är det egentligen när det gäller
ställningstagandet - även om det inte sägs i reserva-
tioner finns det i det särskilda yttrandet - att en serie
förslag borde ha införts från den Öbergska utredning-
en. Samtliga dessa försvagar arbetstagarparten.
Låt mig sedan bara kommentera de lokala avtals-
möjligheterna. Sådana har vi alltid i Sverige. Vi får
dem genom de förbundsvis träffade kollektivavtalen.
Men det som infördes 1996 och började gälla 1997
har väl inte givit ett enda jobb. Jag tror att man upp-
fattar det så i utvärderingsgruppen. Däremot har man
infört en liten rättslös zon där de som har mycket
svaga lokala fack står sig väldigt slätt i förhållande
till arbetsgivarintressena.
Det tycks mig som om Centern i sina konkreta
ställningstaganden oavbrutet lägger sig på arbetsgi-
varsidan.</pre><pre>Anf.  12  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tycker att kollektivavtal ska vara
grunden för arbetsmarknadens sätt att fungera. Kol-
lektivavtal är väldigt effektiva. De gör att man som
arbetsgivare inte behöver sluta avtal med varje en-
skild arbetstagare. Det är nödvändigt för att man ska
få en smidig och snabb hantering av avtalsfrågor.
Mycket behöver regleras. Jag vill inte frångå den
tradition vi har i Sverige av att kollektivavtal är grun-
den i större utsträckning än vad lagstiftningen säger.
Lagstiftningen ska finnas som en ram som man inte
överskrider. Sedan kan man fylla på med kollekti-
vavtal.
Men det måste också finnas större möjligheter för
enskilda företag och anställda att se till att detta fun-
gerar bra på det enskilda företaget. Det finns många
företag där man inte anställer därför att man tror att
man inte kan göra olika saker. Det är väldigt viktigt
att man känner denna förmåga och frihet att arbeta
vidare på att bygga upp sitt företag och tillsammans
med de anställda gå framåt i företaget.
Där finns det en stor skillnad mellan Centerpartiet
och Vänsterpartiet, och det är att vi vill ta till vara den
enskilda företagsamheten och den enskildes ansvar.
Den enskildes möjligheter i det här fallet är ganska
starkt begränsade av kollektivavtalen. Jag vill att de
ska finnas kvar och att de ska vidlyftiga och generösa.
Sedan ska man se till att också skydda de svagaste på
marknaden. Men vi får heller inte sätta upp staket så
att de som är starka på marknaden lämnar Sverige
och söker sig utomlands i stället. Då har vi också
förlorat en stor möjlighet till en god och positiv ut-
veckling av det här landet, både när det gäller arbets-
marknadssidan och framför allt när det gäller att ha
en grund för en välfärd som kommer att bestå - även
efter den lågkonjunktur som kommer om ett antal år,
hur många vet vi inte.</pre><pre>Anf.  13  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag tror att vi alla uppskattar rege-
ringens närvaro vid viktiga debatter. Så är inte alltid
fallet, men det hedrar statsrådet Sahlin att hon följer
sin proposition ända fram till det beslut som alltså
föregås av denna kammardebatt.
Däremot får jag väl tillstå att jag kanske blir
mindre artig då jag kommenterar denna proposition,
som nu ligger till grund för dagens debatt om löne-
bildning. Den visar nämligen än en gång att regering-
en inte är förmögen att reformera lagstiftningen när
det gäller arbetsmarknadslagar och lönebildning.
Återigen har åsikterna från LO och Vänsterpartiet
hindrat den kloka reform som Sverige skulle behövt:
en flexibel lagstiftning kring lönebildning och arbets-
rätt som bidrar till att välfärd och sysselsättning kan
tryggas.
Inför framtagandet av propositionen aviserade
statsrådet att den kanske skulle komma att innehålla
en behövlig lagstiftning när det gällde t.ex. ett bortta-
gande av blockadmöjligheten mot enmansföretag. Det
var samma sak t.ex. hösten 1996 när regeringen pre-
senterade en proposition om en s.k. ny arbetsrätt.
Först gick man ut med stora ambitioner att reformera.
Slutresultatet blev några små förslag.
Denna gång är det faktiskt likadant. Förslaget har
tappat sting under den interna processen inom det
socialdemokratiska regeringspartiet. Detta är att be-
klaga, inte minst mot bakgrund av de många och ofta
goda förslag som presenterades i de utredningar som
Svante Öberg ledde. Det gäller både Medlingsinstitut
och lönestatistik och Medling och lönebildning samt
den rapport som regeringen fick från Öberg och förre
statsminister Ingvar Carlsson och som också föregick
propositionsskrivandet.
Få politiska uppgifter är viktigare än att moderni-
sera de regler som styr den svenska arbetsmarknaden.
Dagens lagstiftning bidrar till att cementera arbets-
lösheten på en högre nivå än nödvändigt och till att
skapa problem med lönebildningen.
Skadeverkningarna av lagstiftningen märks på
många sätt: Arbetsgivare drar sig för att anställa,
småföretagare tvingas betala dryga skadestånd därför
att de missförstått snåriga regler och människor som
en gång hamnat utanför arbetsmarknaden har mycket
stora svårigheter att ta sig in. Lönesättningen av-
speglar också dåligt såväl det samhällsekonomiska
utrymmet som produktivitetsutvecklingen i skilda
branscher och företag.
Lönebildningen och arbetsmarknadslagarna ska
ses som instrument för att skapa balans mellan ar-
betsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Den
moderna arbetsmarknadslagstiftningen kom till därför
att man ansåg att den anställde hade en svag position
mot arbetsgivaren. Detta var ett riktigt påpekande
såväl när lagstiftningen infördes som i dag. Vad som
har gått snett är att organisationerna, både på arbets-
tagar- och på arbetsgivarsidan, i många fall fått för
stort inflytande. Lönebildning och arbetsrätt bör där-
för i högre grad utformas så att den enskilde arbetsta-
garen och arbetsgivaren får större inflytande över
anställningsavtalen. Detta är något som vi i Folkparti-
et hävdat i flera år och också lagt fram förslag om i
olika sammanhang.
Det är ändock viktigt att påpeka att vi anser att det
i huvudsak är avtal mellan parterna som ska lösa de
här frågorna. Lagstiftning ska endast tillämpas i de
fall där det är uppenbart att nuvarande regler inte
fungerar som tänkt.
Regeringen konstaterar att Sverige under lång tid
misslyckades med att åstadkomma en lönebildning
som var förenlig med kraven på konkurrenskraft och
goda förutsättningar för tillväxt. Detta ledde till upp-
repade devalveringar som för en tid förbättrade situa-
tionen men på sikt ledde till kompensationskrav och
hög inflation.
Regeringen konstaterar i propositionen: "I Sverige
dröjde det ända till början av 1990-talet innan ett
definitivt beslut togs om att på allvar försöka bryta
inflationsutvecklingen." Därmed tycker jag mig spåra
att man något gör upp räkningen med 80-talets lätt-
sinne och 70-talets debatt om de s.k. övervinsterna.
Rentav kanske det är ett erkännande av den tidigare
borgerliga regeringen, som inledde en programskriv-
ning som har varit en god grund när vi i 90-talet ändå
fick en förbättring.
Den dämpning av löneökningstakten som därefter
inträdde hade inte, som regeringen påstår, så mycket
att göra med de specifika formerna under vilka avta-
len då slöts som med läget på arbetsmarknaden.
I morse kunde vi lyssna på nyheter om ett intres-
sant utspel från LO. Budskapet om den accelererande
svartmarknaden och dess avarter har nu nått ända
fram till Norra Bantorget. Det är bra att den största
arbetstagarorganisationen nu öppet erkänner att det är
ett stort missförhållande. Det är övertydligt att en
betydande del av skattebasen är undanträngd genom
den växande informella arbetsmarknad som vi har i
dagens Sverige.
Enligt Riksskatteverket beräknas uppemot 15 %
ha använt sig av svart arbetskraft, och den undanhåll-
na inkomstvolymen torde vara någonstans mellan 20
och 40 miljarder kronor, dvs. i storleksordningen en
svensk försvarsbudget.
Det är bra att LO nu tar itu med de här avarterna,
avarter som inte bara drabbar finansministern och
landets ekonomi utan också medverkar till en otrygg-
het i arbetslivet genom att arbetstagare som lockas in
i svartmarknaden inte kvalificerar sig för rätt sjukför-
säkring eller ATP-poäng för kommande pensioner.
Det var synd att kammarens socialistiska majoritet för
en stund sedan voterade bort det förslag om förbätt-
ring som varit på tal i skatteutskottet.
Enligt god socialdemokratisk tradition föreslår nu
LO-utredningen att det ska inrättas ett nytt institut där
parterna och staten ska sitta i domartornet. De som
följer spelreglerna ska få en lägre momssats. Andra,
dvs. fuskarna, ska erlägga den höga momssatsen.
Det är en i och för sig ganska ointressant påföljd,
eftersom poängen med svartmarknaden för dem som
utnyttjar den är att undkomma skatt, hög som låg.
Skulle statsmakten införa ett sådant system skulle det
ju närmast vara att ge legitimitet åt den växande avart
som vi av andra, för att inte säga alla skäl måste för-
döma. Man kan möjligen fundera på om förslaget har
varit i säck innan det kom i påse. Men dagens debatt
lär väl kunna ge utrymme för ett socialdemokratiskt
besked.
Den uppgift som nu ligger framför oss är att kun-
na nå en konkurrenskraftig lönebildning även i ett
läge där konjunkturen förbättras, något som uppen-
barligen misslyckades i 1995 års avtal. Regeringen
redovisar prognoser som pekar på att mycket talar för
att löneökningarna kommer att ligga ett par procen-
tenheter över motsvarigheterna i våra konkurrentlän-
der. Det är således en viktig politisk uppgift att så
mycket som möjligt, utan att bedriva statlig inkomst-
politik, underlätta en konkurrenskraftig lönebildning.
Fru talman! Regeringen föreslår att en ny myn-
dighet med namnet Medlingsinstitutet inrättas. Folk-
partiet tycker att det är bra att medlingsfrågorna får
en större tyngd för att förbättra lönebildningen på den
svenska arbetsmarknaden. Men vi är, precis som flera
remissinstanser, tveksamma till den form av med-
lingsinstitut som regeringen föreslår i propositionen.
Det är uppenbart att regeringen här försöker sitta
på ett par stolar. Dels vill man ge intryck av att man
vidtar en kraftfull åtgärd, dels vill man försäkra tvek-
samma eller kritiska parter att det egentligen inte
innebär någon förändring. Med en så oklar politisk
vilja blir också uppdraget för det nya medlingsinsti-
tutet oklart. Det finns en risk att uppdraget på några
håll kommer att tolkas som ett klartecken för en stat-
lig inkomstpolitik.
Ett exempel på oklarheten är när regeringen i pro-
positionen säger: "För att det skall vara möjligt att
skapa fortsatt goda förutsättningar för en hög syssel-
sättningstillväxt är det väsentligt att Medlingsinstitu-
tet inte enbart har i uppgift att medla utan även på
andra sätt verkar för en väl fungerande lönebildning."
Folkpartiet anser dock att frågan om en väl funge-
rande lönebildning är så viktig att vi likväl nu accep-
terar ett medlingsinstitut.
Det är lämpligt att medlingsinstitutets verksamhet
utvärderas efter nästa omgångs löneförhandlingar.
För att vi ska finna det meningsfullt med ett med-
lingsinstitut bör det ha rimliga arbetsförutsättningar.
En sådan förutsättning är att stridsåtgärderna på ar-
betsmarknaden har en rimlig proportionalitet. Utred-
ningens förslag om stridsåtgärders proportionalitet
bör därför genomföras.
Vi beklagar att regeringen inte vågar göra något åt
frågan om ett förbud mot stridsåtgärder mot enmans-
och familjeföretag. Visserligen finns det på många
avtalsområden skydd mot åtgärder som är riktade mot
enmans- och småföretagen, men de är inte heltäckan-
de när det gäller hela LO-SAF-området.
Frågan har varit aktuell tidigare. Under den tidiga-
re borgerliga regeringsperioden infördes ett förbud
mot denna typ av åtgärder som gällde under 1994.
Tyvärr togs denna åtgärd bort i samband med den
socialdemokratiska återställarpolitiken under hösten
1994. Vi för vår del delar utredningens bedömning att
sedan förbudet upphävdes har det på nytt använts
stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag och
därför bör förbudet återinföras.
Det finns uppenbarligen delade meningar inom
regeringen i den här frågan. Men här har återigen LO
fått diktera regeringens politik. Dessbättre, fru tal-
man, finns det nu en utskottsmajoritet för att förbudet
mot blockad av de minsta företagen ska hävdas.
En allmän iakttagelse, om jag får sticka emellan
med det, kan man göra i anslutning till det här betän-
kandet. Det sammanfaller med ett politiskt skeende.
Det är den respekt som Vänsterpartiet numera har
inför landets makthavare i regeringen.
Jag minns de storvulna attackerna på socialdemo-
kratisk arbetsmarknadspolitik som vi hade vant oss
vid. De blir nu bara ett par diskreta pip i relativt oför-
argliga vänsterpartireservationer. Nu ställer man upp
på förändringar av arbetsmarknadens regelsystem.
Man instämmer i den allmänna iakttagelsen att an-
ställningsformerna har förändrats, att andelen vis-
stidsanställningar har ökat på bekostnad av tills-
vidareanställningarna. I en truism så god som någon
uttalar man tillsammans med socialdemokraterna i
utskottet att det här naturligtvis inte är bra. Det är
"inte önskvärt".
När man suckat färdigt över en sådan utveckling
ställer man ändå upp till försvar för dagens lagstift-
ning, som ett antal motionärer har påpekat inte har
uppnått harmoni då det gäller regelverket och den
faktiska situationen.
En fråga som inställer sig och som det skulle vara
intressant att få svar på är om man i Vänsterpartiet
har gett upp sina tidigare ambitioner från den tiden då
bokstaven k fanns i partinamnet, dvs. då man mer
eller mindre inte skulle acceptera några som helst
korrigerade arbetsrättsregler för t.ex. arbetstagarsi-
dan.
Den andra frågan man kan ställa sig är om man i
Vänsterpartiet vill driva en linje som innebär att man
skulle upprepa återställarpolitiken från senhösten
1994. Det var då Vänstern befann sig på grönbete
några månader. Det var en politik som den socialde-
mokratiska regeringen sedan fick fjärma sig från,
eftersom den blev alltför besvärande för arbetsmark-
naden. Eller är det så att Vänsterpartiet helhjärtat
ställer upp på utskottets skrivning i dagens betänkan-
de? Jag citerar: "Utskottets ställningstagande innebär
dock inte att utskottet avvisar förändringar av den
arbetsrättsliga lagstiftningen."
I samma avsnitt skriver Vänsterpartiet tillsam-
mans med Socialdemokraterna att "- - - den arbets-
rättsliga lagstiftningen bygger på att den som utför
arbetet är arbetstagare, innebär denna utveckling att
alltfler står utanför lagstiftningen." Tala om att sitta
på två stolar.
Nu kunde naturligtvis ett sådant här avsnitt hänvi-
sas till den retoriska arsenalen i största allmänhet.
Men eftersom det här är en punkt där utskottsmajori-
teten har vågat sig på att föreslå en beställning till
regeringen om att se över både former och omfattning
av det arbetsrättsliga läget är frågan intressant. Det
skulle vara bra med ett besked om vad det här skulle
kunna innebära.
Till sist, fru talman, har utredningen föreslaget att
vissa proportionalitetskrav ska införas för stridsåtgär-
der. Med detta menas att vissa konflikter skulle kunna
förklaras olovliga om de t.ex. är mer omfattande än
vad som är rimligt, vissa fall av sympatiåtgärder m.m.
Regeringen är dock inte beredd att följa utredningens
förslag på det här området. Utredningen pekar på tre
situationer där stridsåtgärder bör betraktas som olov-
liga.
Den första är relativt liten, men har kraftiga skad-
liga effekter på motparten på ett sätt som står i up-
penbart missförhållande till åtgärdens omfattning.
Den andra är när en stridsåtgärd tillgrips som svar
på en åtgärd som varslats av motparten och svarsåt-
gärden är väsentligt mer omfattande än vad som är
rimligt med hänsyn till den ursprungliga åtgärden.
Den tredje är när en stridsåtgärd tillgrips som
sympatiåtgärd och åtgärden kan förväntas leda till
skada som står i uppenbart missförhållande till åtgär-
dens omfattning.
Utredningen föreslår att dessa frågor ska prövas
av Arbetsdomstolen. Folkpartiet anser att utredning-
ens förslag på detta område är rimliga och väl avväg-
da och därför bör genomföras.
Fru talman! Jag vill med det anförda yrka bifall
till främst reservationerna 9 och 12.</pre><pre>Anf.  14  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det var ett mycket dunkelt anförande.
Det verkar som om Elver Jonsson är besatt av LO, så
att i stället för att tala om dagens ärende talade han
om vissa ekoinslag och ett nytt institut angående
svartarbete som LO föreslagit. Det var väl inte allde-
les väl använd tid. Det kan bero på att Elver Jonsson
egentligen inte har läst propositionen eller är klar
över vad betänkandet innehåller.
I Folkpartiets motion står det att man inte kan ac-
ceptera ett medlingsinstitut om den har möjligheter
att tvångsmässigt samordna förhandlingarna. Detta
avvisas explicit i propositionen. Det vore intressant
att höra om Elver Jonsson har någonting mera sub-
stantiellt att säga om Medlingsinstitutet och dess
uppgifter. I övrigt ansluter man sig till de allmänna
borgerliga förslagen till försämringar av konflikträt-
ten.
Den storvulna frågan till Vänsterpartiet om arbets-
rätten var lite udda. Det citat som anfördes, nämligen
att utskottets ställningstagande innebär dock inte att
utskottet är avvisande till förändringar av den arbets-
rättsliga lagstiftningen, kommer efter att de borgerli-
ga motionerna om förändringar har avvisats. Men
sedan övergår man till att säga att man väl kan tänka
sig förändringar. Sedan åberopar man Vänsterpartiets
förslag.
Vi har fem år i sträck påpekat arbetsmarknadens
strukturförändringar, som har gjort att arbetsrätten
inte tillgodoser de syften den en gång gjorde. Det
beror på korttidsanställningar, bolagisering, uppdel-
ning av arbetsenheter osv. Sedan tar man till utgångs-
punkt för en översyn, som blir tillkännagivandet,
Vänsterpartiets förslag. Så lyckas man samtidigt
påpeka att detta inte är en sådan översyn som Folk-
partiet föreslår. Folkpartiets förslag skulle innebära
försämringar av den nu gällande arbetsrätten och
tryggheten för den enskilde arbetstagaren. Det var ett
misslyckat citat, i den mån det var någon mening med
inlägget.</pre><pre>Anf.  15  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag är ledsen om jag påverkade adre-
nalintillförseln hos Hans Andersson. Men när det
gäller påståendet i den senare delen av repliken att
fem års vänsterkrav nu får sin framgång, skulle det
vara bra om Hans Andersson förklarar vad det är
regeringen måste ändra på för att den uppgörelse som
Hans Andersson menar framgår i utskottsbetänkandet
ska gå i uppfyllelse. Det är väl ett gammalt politiskt
knep att först avvisa ett antal andra motioner för att få
alibi.
Hans Andersson tycker att det jag sade var dun-
kelt sagt. Det är möjligt att man blir något fördunklad
när man läser propositionen och framför allt ut-
skottsmajoritetens skrivningar. Han ogillar att jag tar
upp svartmarknaden som ett problem i en sund löne-
bildning. Jag tycker att den verkligen hör hemma där.
När Riksskatteverkets chef säger att vi är på väg in i
ett okontrollerbart system kan ingen hävda att det inte
skulle vara ogynnsamt på en sund lönebildning. Jag
har dessutom påpekat hur illa det slår mot de stackars
människor som engagerats i svartarbete och som
kommer att sakna ATP-poäng och en rimlig sjukför-
säkring. Jag tänker återkomma i denna fråga i särskil-
da debatter med regeringen. Den är så allvarlig att det
finns anledning att påminna om den i dagens debatt.
Fru talman! Jag hade reflexionen att efter att ha
varit med i några år och lyssnat på vänsteranföranden
behöver man inte vara så finstämd i örat för att upp-
täcka skillnaden.</pre><pre>Anf.  16  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! När det gäller tillkännagivandet kan
jag hänvisa till innanläsning på s. 46 och 47. Om man
är mer intresserad går det att läsa vår motion A723.
Där finns motivet för den ändrade inställning som
utskottsmajoriteten har antagit. Tidigare har man
avvisat våra motioner och sagt att det är bra som det
är. Jag ser det som en framgång. Om det inte blir ett
tillfredsställande resultat ska Elver Jonsson vara säker
på att vi återkommer med en motion.
Jag fick inte något svar på den fråga jag ställde.
Jag vill gärna ha det. Folkpartiet säger att man inte
tvångsmässigt får samordna förhandlingar. Men det
är det som avvisas i utskottsbetänkandet.
Det allmänna tonläget från vår sida hade varit ett
annat om t.ex. blockadförbudet hade stått med i pro-
positionen, om t.ex. proportionalitetsregler, förbud
mot sympatiåtgärder och de väsentligt strängare reg-
lerna vad avser varseltider som Öberg hade med i sin
utredning hade presenterats. Det hade inneburit en
rejäl materiell försämring för löntagarnas intressen
när det gäller kampen om rättvisa löner. Jag avpassar
mitt tonläge efter verkligheten. Det är väl bättre än att
låta tonläget agera alldeles för sig självt.</pre><pre>Anf.  17  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är nog om tonlägen. Jag vill i min
sista replik mot Hans Andersson sammanfatta att
sämsta formen av lönebildning vi kan få, utöver en
okontrollerad svartmarknad, är svaga företag, flyk-
tande företag. Därför är det inte oväsentligt hur mil-
jön och omgivningen ser ut när det gäller småföreta-
gens villkor, som åtminstone i högtidstal alla partier
hyllar som framtidens räddare - jag tror att ett stats-
råd en gång sade framtidens hjältar.
Sedan var det frågan om blockadförbudet. Det har
med proportionalitet att göra. Under den tid som
blockadförbudet mot enmansföretag rådde under
1994 och 1995 var det en starkt ökande tillväxt av
arbetstillfällen i de minsta företagen.
För att sedan återställa politikens svallvågor kom
en nedgång i sysselsättningen under 1996 och 1997.
Det är möjligen ofint att påminna om den, men det
finns insatser som till synes kan verka negativa för
arbetstagarsidan men som i grunden är till stor fördel.
Om vi får ett klimat där småföretagen får en chans att
växa och utvecklas är det till fördel för alla arbetsta-
gare i dessa små företag.</pre><pre>Anf.  18  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Runt lönebildningspropositionen har
det stundtals varit en het debatt. Tack vare detta tyck-
er jag också att det är trevligt att statsrådet Mona
Sahlin är här i dag - även om hon är skadad.
Propositionen bygger på den s.k. öbergska utred-
ningen, där de olika förslagen har vållat en del rabal-
der. Jag vill i min inledning förklara hur Miljöpartiet
ser på arbetsrätten. Det finns olika kriterier i fråga om
arbetsrätten som delvis betecknar intressekonflikter.
Först och främst vill man ha ett skydd för arbets-
tagaren mot arbetsgivarens godtycke. Sedan vill man
ge företagaren handlingsfrihet och ha effektivast
möjliga ekonomi samt att man vill skydda företagaren
mot fackets godtycke.
Vilken tyngd och vilket innehåll man lägger i des-
sa kriterier beror givetvis till stor del på vilket parti
man företräder och vilka intressen partierna har.
De partier som ligger en så stor organisation som
SAF närmast ser givetvis arbetsgivarens intressen
som tyngst, medan arbetarrörelsen har sina sympatier
hos facket.
För Miljöpartiet är dock inte det ekonomiska
subjektet en organisation, den stora fackföreningen,
det stora företaget eller den stora staten. I min och
Miljöpartiets syn är det den enskilde människan. Den
enskilde människan kan för Miljöpartiet vara både
den enskilde arbetstagaren och den enskilde småfö-
retagaren.
När det gäller tryggheten för arbetstagaren är det
en mängd faktorer som spelar in: tillgången på arbete,
möjligheten att göra andra saker än att vara löne-
anställd - t.ex. studera eller starta eget - tryggheten
vid arbetslöshet och övriga sociala skyddsnät.
Det finns i dag egentligen två skolor inom eko-
nomin: den som hävdar att människor behöver mind-
re trygghet för att arbeta bra och bli kreativa och den
som hävdar att det behövs mer trygghet för att männi-
skor ska arbeta bra och bli kreativa.
Jag vill påstå att borgerliga partier kanske står för
det förra och att de gröna och vänsterpartierna delar
åsikten att det senare stämmer. Vi tycker att folk
behöver mer trygghet.
Men sedan skiljer vi oss åt en aning. Medan
vänsterpartierna bara ser lycka i ett tryggt lönearbete
ser vi mer än så. Den bild av världen som enbart
bestående av dem som köper arbetskraft och dem som
säljer den är inte längre helt relevant.
Miljöpartiet ser skalan stor mot liten i stället. Vi
utgår ifrån individen där vänstern kanske bara ser
kollektiven.
För LO är en arbetare svag och ska skyddas om
han har ett lönearbete. Startar han däremot eget blir
hon eller han genast en kapitalist och ska behandlas
med misstänksamhet.
Men för vår del är alla enskilda människor som
försöker forma sina egna liv det som utgör ekonomins
kärnpunkt. Det är de som för oss utgör det ekonomis-
ka subjektet, inte stora fackföreningar eller stora
företag.
Fru talman! Miljöpartiet blir alltid angripet av bå-
da sidor, och jag tycker att det kan vara på sin plats
med en förklaring till våra ställningstaganden.
I dagens betänkande om lönebildningen har vi till-
sammans med Moderaterna, Kristdemokraterna,
Centern och Folkpartiet en utskottsmajoritet om ett
förbud mot blockader mot enmans- och familjeföre-
tag.
Vi i Miljöpartiet vill underlätta för de små företa-
gen och arbeta för ett regelverk som anpassas för
dem.
Miljöpartiet tycker att det är fel att ha stora före-
tag som norm och samtidigt säga att småföretagandet
ska utvecklas och stimuleras. Det är bättre att dela
upp reglerna i arbetslivet i ett regelverk för stora
företag och ett för små företag.
För oss finns det en ideologisk tröskeleffekt som
drar en klar gräns mellan vilket stöd vi vill ge de små
företagen för de små företagens skull och vad vi är
villiga att ge de stora företagen. Vi bevakar alltid den
enskilda människans rättigheter mot institutionen.
Regeringen skriver i propositionen att det är
oskäligt att facket tvingar företag utan anställda att
skriva kollektivavtal. Vi vill införa ett förbud så att
blockader mot enmans- och familjeföretag i syfte att
få till stånd kollektivavtal blir förbjudna. Vi anser inte
att fackförbunden ska kunna tvinga ensamföretagare
att skriva på ett kollektivavtal på grundval av att de
kanske i framtiden ska anställa någon.
Om en företagare vägrar att skriva på inträder ofta
sanktioner som kan medföra bl.a. att kommuner drar
in sina order till företaget.
Utredningen om ett förstärkt förlikningsmannain-
stitut föreslog att ett förbud mot stridsåtgärder mot
enmans- eller familjeföretag skulle återinföras. Rege-
ringen fullföljde tyvärr inte utredningens förslag utan
den tog i sista stund bort förslaget från lagrådsremis-
sen och därmed också propositionen.
Fru talman! I detta läge väckte vi en motion med
ett färdigt lagförslag. Miljöpartiet hade dock gärna
sett att arbetsmarknadens parter själva löst frågan
avtalsvägen, vilket skulle ha kunnat förhindra en
lagstiftning om ett förbud. LO gjorde ett försök med
att förmå sina medlemmar att inte ta ut avgifter till
facket.
Men detta är inte tillräckligt, tyvärr, då blocka-
drätten mot mikroföretag trots detta kvarstår, och då
tycker vi att det inte är rimligt att facket ska kunna
sätta mikroföretagen i blockad.
Vi tycker att de omfattande skadeverkningar som
stridsåtgärder i förening med sympatiåtgärder kan
medföra för företaget och tredje man är tillräckliga
skäl för att införa ett blockadförbud.
Några problem framkom inte under det år som
förbudet tidigare var verksamt, och vi anser att efter-
som större delen av SAF-LO-området och hela
tjänstesektorn, enligt Saltsjöbadsavtalet, avstår från
sådana stridsåtgärder bör förbudet införas.
Fru talman! Miljöpartiet står bakom propositionen
i andra delar, även om vi varit starkt kritiska till en
del andra förslag i den. På grund av felaktig propa-
ganda känner jag mig nödsakad att visa på det faktum
att jag i det längsta inte ville ha en förlängning av
varseltiderna till 14 dagar, som sedermera utmynnade
i sju arbetsdagar eller en rätt att skjuta på varslade
stridsåtgärder i 14 dagar.
Proportionalitetsregeln gick vi också emot, och
den är ju inte heller med som förslag i propositionen.
Nu till en annan fråga, fru talman. Ett problem
som har uppstått på arbetsmarknaden är den stora
tystnaden som brett ut sig. Föregående år och i tidiga-
re interpellationsdebatter med bl.a. statsrådet Mona
Sahlin har jag framfört mina farhågor om detta fram-
tida arbetsmiljöproblem, som jag ser det.
Klimatet på dagens arbetsplatser har hårdnat. Ef-
ter rationaliseringar i både den offentliga och den
privata sektorn måste människor hålla hårdare i sina
jobb. Flera vittnar om hur de själva eller arbetskam-
rater har kritiserat beslut och sedan blivit hotade med
uppsägning. Statstjänstemännen kom nu med en rap-
port som visade på hur läget verkligen har försämrats.
Många väljer i stället att vara tysta. När opini-
onsinstitutet Temo förra året ställde frågan om man
tyckte att man under de senaste åren blivit mer för-
siktig när det gäller att framföra kritiska synpunkter
till ledningen på arbetsplatsen svarade 25 % att de
märkt en sådan skillnad. Detta är alarmerande siffror.
Under 90-talet har både den privata och den of-
fentliga sektorn upplevt neddragningar. Arbetstempot
har ökat. Personalen hittar inte längre utrymme för att
utvecklas och vidareutbildas, utan den vantrivs utan
att hitta ett nytt arbete. Detta leder till nästa problem:
psykisk och fysisk utbrändhet.
Den senaste arbetsmiljöundersökningen upplyste
oss om att två av tre arbetstagare anser att arbetstem-
pot ökat de senaste fem åren. Professor Gunnar
Aronsson på Arbetslivsinstitutet säger att neddrag-
ningarna har skapat ett slags överlevnadssjuka.
För att säkra sin överlevnad och må mindre dåligt
gör personalen bara uppgifter som syns och kan mä-
tas. Kritiken, fru talman, tystnar!
Arbetsbördans konsekvenser blir ett resultat av
denna problematik, och de förslag till friår och för-
kortad arbetstid som Miljöpartiet länge har propagerat
för är utmärkta åtgärder för att komma till rätta med
sådana ökande problem som utbrändhet.
Utskottsmajoriteten har nu föreslagit ett tillkänna-
givande om en översyn av arbetsrätten som ska be-
handla bl.a. frågan om den ökade tystnaden på våra
arbetsplatser. Det gläder mig. Och det gläder mig
också att statsrådet har ändrat ståndpunkt, hoppas jag,
vad gäller yttrandefrihetstillämpningarna utanför
statlig verksamhet.
Inom den privata sektorn gäller inte yttrandefri-
heten och den gäller inte heller när våra bolag privati-
seras. Många arbetsgivare kräver i dag lojal tystnad
av sina medarbetare, Inte bara privata arbetsgivare
utan också kommuner och landsting finns i skaran
som menar att lojalitet betyder att inte kritisera sina
arbetsgivare.
Enligt tryckfrihetsförordningen har anställda i of-
fentlig verksamhet meddelarskydd. De har rätt att gå
ut i pressen och påtala brister i arbetsmiljön. Görs
detta anonymt har arbetsgivaren ingen rätt att efter-
forska källan.
Denna rätt gäller inte privatanställda. De måste
sätta företagets intressen framför sina egna. Arbetsgi-
varen har även rätt att efterforska vem som har läckt
till pressen.
Denna effekt är förbisedd när offentlig verksam-
het går över i privat regi. Jag är därför nöjd att detta
kan komma att tas upp i den utredning eller den över-
syn som utskottet förordar.
När det gäller de gemensamma reservationerna
som vi har med Vänsterpartiet om föräldraledighets-
lagens skyddsregler och återanställningsrätten från
nio till tolv månader så står vi bakom dem, där båda
partierna har motionerat.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 22
och 29 och bifall till hemställan i betänkandet i öv-
rigt.
Jag vill tillägga att man i medbestämmandelagen
skulle kunna införa en regel som inte är så allmänt
skriven. Man skulle t.ex. kunna uttrycka det som att
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare ska
präglas av ömsesidig respekt. Arbetsgivaren ska
iaktta den anställdes rätt till grundläggande medbor-
gerliga fri- och rättigheter.
Sedan skulle man också kunna ändra t.ex. 8 § 3 st
i medbestämmandelagen till att lyda: Sker en kränk-
ning av arbetstagares medborgerliga fri- och rättig-
heter eller av hans föreningsrätt genom avtalsuppsäg-
ning eller annan sådan rättshandling eller genom
bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal är be-
stämmelsen ogiltig. Detta skulle även kunna gälla för
privata företagare. Då skulle vi kanske kunna se en
minskning av det som vi nu upplever i arbetslivet.</pre><pre>Anf.  19  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill först säga att det är bra att vi
har enats om flera reservationer. Det är också bra att
vi kunde förhandla fram lönebildningspropositionen
till ett resultat som ändå är rimligt, även om alla par-
ter har sina olika synpunkter.
Det som är mindre bra är den motion som Miljö-
partiet väckte och som jag tycker bryter det samar-
betsklimat och den dialog som fanns. Miljöpartiet
sade många gånger, t.o.m. i massmedierna, att man
var nöjd med den lösning som LO hade kommit fram
till.
Några reflexioner bara angående frågan om indi-
vid och kollektiv. Vi är också intresserade av indivi-
den. Jag tror att vänsterpartister är intresserade av den
enskilda människan. Men i många sammanhang finns
människan i kollektiv, i strukturer där det handlar om
makt- och resursfördelning, trygghet och inflytande.
Då är det kollektivet som är räddningsplankan för
väldigt många enskilda individer. Därför slår vi vakt
om kollektivavtalet som är ett stöd till den enskilde.
När det gäller anställningsskyddet och, i det här
fallet, kollektivavtalsrätten och personer som är an-
ställda av ett riktigt litet företag tycker jag att Miljö-
partiet inte värnar om den enskilde. Däri ligger sak-
frågan. Vi tycker heller inte att det är lyckligt med
konflikter mellan två individer av vilka en är företa-
gare och en kan vara anställd. Därför tycker vi att det
är bäst att man löser frågan avtalsmässigt, vilket man
också har gjort. Jag är övertygad om att man hade
klarat av att göra det också den här gången. Men nu
blir det en lagstiftning, och den är principiellt mycket
farlig, därför att det är en lagstiftning mot den grund-
läggande fackliga konflikträtten som är stödet för
kollektivavtalet. Att då liera sig med dem som på
punkt efter punkt vill undergräva kollektivavtalets
ställning är ingen god politik, Barbro Feltzing.</pre><pre>Anf.  20  BARBRO FELTZING (mp) replik:
Fru talman! Miljöpartiet värnar den enskilda
människan, och det tror jag säkert att också Vänster-
partiet gör, men kollektivet är så mycket större så att
säga.
Sedan är det väldigt många som står utanför av-
talen och som inte har några rättigheter. Som bl.a.
Margareta Andersson påpekade är det en miljon
människor som står utanför arbetsrätten.
Men när det gäller förbudet mot enmans- och fa-
miljeföretag tycker jag faktiskt inte att det är rimligt
att man ska kunna genomföra en blockad mot ett
sådant företag. Det har inget rimligt fackligt syfte,
tycker jag, om man reglerar arbetsvillkoren för någon
som står utanför familjen. När det gäller familjeföre-
tagen tycker jag att familjemedlemmarna själva ska
kunna bestämma vilka relationer som ska gälla inbör-
des.
Som jag sagt tidigare tycker jag inte att det är ett
skäl att ha detta förbud för det fall någon skulle an-
ställas i framtiden. Om man inte har ett kollektivavtal
finns inga skyddsmekanismer. Som jag sade tidigare
behöver ju inte en enskild företagare vara en bov,
utan jag hoppas att det oftast är en seriös företagare.
Denne företagare har ju också rätt och möjlighet att
teckna försäkringsavtal med AMF, så att ett skydd
ska gälla även för den som blir anställd.</pre><pre>Anf.  21  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att just detta är kärnpunkten,
att man kan göra si och man kan göra så, men arbets-
rätten och kollektivavtalet ger mig ett skydd om ar-
betsgivaren inte är en seriös person.
I väldigt många fall bör man uppmärksamma ar-
betsrätten och kollektivavtalet som skyddsinstitutio-
ner när inte alla är goda, snälla och omdömesgilla.
Det gäller alla arbetsgivare. Det gäller naturligtvis för
facket, som kan bete sig jätteilla mot sina anställda
osv. Man måste ha ett skydd. Det är detta skydd som
går förlorat. Vad jag tycker är rimligt är att det finns
en garanti för att den som blir anställd i ett litet, litet
företag, som det är på de här marknaderna och där
detta ofta sker, ska ha skydd för sina arbetsvillkor och
för sin försäkringslösning.
Det finns fall där den enskildes skydd och rättig-
heter har kränkts, på grund av att man inte ville träffa
ett vilande kollektivavtal. Men då fanns ju också den
där ingrediensen att det kostade pengar, och det tyck-
er jag är fel. Därför är det mycket bra att man tar bort
kostnader och förpliktelser till den sekund då jag har
någon anställd.
Men att ta till storsläggan och förbjuda fackliga
stridsmedel i det här läget det är farligt. Nästa gång
blir det sympatiåtgärder, och gången därefter blir det
- ja, vad blir det då? Barbro Feltzing ska akta sig.
Hon ger handen till hin håle själv, sett ur arbetsrätts-
lig synpunkt, när hon allierar sig med Mikael Oden-
berg, men bara ur den synpunkten.</pre><pre>Anf.  22  BARBRO FELTZING (mp) replik:
Fru talman! Jag vill inte tala om honom som bor
under marken så att säga. Men jag tycker faktiskt inte
att en enskild företagare är en hin håle, Hans Anders-
son.
Förbudet gäller ju de enmansföretag som inte har
någon anställd. Så snart någon har anställts finns det
möjlighet för fackliga organisationer att vidta
stridsåtgärder för att driva på för ett kollektivavtal, så
ur den synpunkten tycker jag att det är fel att säga så
som Hans Andersson gör. Vidare har lagen varit
tillämplig under ett år utan att det framkommit något
problem med tillämpningen, så jag tycker att det här
är ett riktigt beslut att fatta.
Sedan talade vi om att LO lade fram förslaget om
att någon avgift inte skulle tas ut. Vad som har fram-
kommit är att bl.a. Transport aldrig har tagit ut några
avgifter, så där kommer man ju inte att avstå från
något på så sätt. När Transport enades om rekom-
mendationen med LO tog man inte bort något, för
man har aldrig tagit ut några avgifter från sina med-
lemmar.
Vidare tycker Hans Karlsson i LO att detta är en
verkligt liten fråga. Det sade han till mig i en debatt
som vi hade.
Jag yrkar bifall till det som utskottsmajoriteten har
sagt om att genomföra förbudet mot blockad av en-
mans- och familjeföretag.</pre><pre>Anf.  23  BJÖRN KAALING (s):
Fru talman! Jag vill börja med att något kom-
mentera den kritik som förts fram mot utskottets
handläggning av ärendet. Jag vill poängtera att både
SACO och Svenska Arbetsgivareföreningen, som ju
har skrivit till utskottet, har haft goda möjligheter att
komma till tals i ärendet.
Både delbetänkandet och slutbetänkandet om
medling och lönebildning har remissbehandlats. Både
före och efter denna behandling har det varit semina-
rier där parterna och också arbetsmarknadsutskottets
ledamöter har haft möjlighet att delta.
Därutöver vill jag påpeka att arbetsmarknadsut-
skottet vid ett tillfälle var på besök hos Svenska Ar-
betsgivareföreningen. Där diskuterades också sam-
synsmännens arbete, och vi fick möjlighet att tala lite
grann kring Svenska Arbetsgivareföreningens syn på
lönebildningen. Jag anser mot den bakgrunden att det
inte finns något fog för den kritik mot handläggning-
en som förts fram från borgerligt håll.
Moderaterna ansluter sig, som vi har hört, till
SAF:s och SACO:s kritik också i den meningen att
man menar att regeringen bara har låtit LO komma
till tals, att det bara är LO:s synpunkter på lönebild-
ningen som har beaktats. Men jag vill gärna framhålla
att regeringen har haft kontakter med parterna på
arbetsmarknaden. Jag är inte riktigt säker - om jag
har fel får Mona Sahlin rätta mig så småningom -
men jag tror att regeringen har haft kontakt med alla
centralorganisationer på arbetsmarknaden.
Dessutom har Ingvar Carlsson och Svante Öberg
på regeringens uppdrag haft uppgiften att försöka nå
en samsyn med arbetsmarknadens parter i den här
frågan. Det har tagits många kontakter också med
dem.
En viss samsyn har nåtts mellan parterna. Man har
en gemensam syn på en så grundläggande sak som att
det är viktigt att lönebildningen fungerar väl för att vi
ska klara av en tillväxt i samhället. Men det var också
ett antal områden där man inte nådde samsyn och inte
hade förmågan eller, om man så säger, viljan att själ-
va klara av att nå en gemensam syn på lönebildning-
en. Ett viktigt undantag är, tycker jag, naturligtvis de
förhandlingsordningsavtal som är träffade på arbets-
marknaden, där parterna i konstruktiv andra faktiskt
har löst detta med hur man ska hantera frågan om
lönebildning.
Det blev alltså nödvändigt att från regeringens si-
da lägga fram ett förslag utan att det fanns en samsyn
rakt över i alla delar. Då återstår naturligtvis för rege-
ringen att lägga sina värderingar på förslaget om
lönebildning - eftersom det ju skulle läggas fram.
Och jag tycker för min del inte att det är så märkvär-
digt att de socialdemokratiska värderingarna i mångt
och mycket sammanfaller med de värderingar som
den andra grenen av arbetarrörelsen har. Det är gans-
ka naturligt för mig i alla fall. Jag tycker att det är
lika naturligt som att ni moderater t.ex. reserverar er
till förmån för Svenska Arbetsgivareföreningens
ståndpunkter i snart sagt varenda fråga i den här
kammaren.
Precis som andra redan har sagt delar jag också
självklart uppfattning att det är viktigt att vi har en
sund lönebildning. Jag delar också de grundläggande
utgångspunkterna som regeringen för fram när det
gäller att staten har sin roll och parterna sin, och att
staten ska vara neutral. Men som ytterligare någon
har sagt i debatten är det naturligtvis inte så att vare
sig regering eller riksdag kan vara neutral till en då-
ligt fungerande lönebildning. En lönebildning som
inte fungerar inom ramen för vad samhällsekonomin
tål går direkt ut över de arbetslösa och andra som står
utanför arbetskraften.
Det är värt att notera att det finns en majoritet för
att inrätta Medlingsinstitutet. Klart är att det finns
synpunkter på det förslag som regeringen lägger
fram, kring organisationen, analysen, arbetsformerna
och frågan om den förbättrade lönestatistiken.
En utgångspunkt i förslaget om lönebildning för
full sysselsättning är att vi inte ska ägna oss åt statlig
lönepolitik. Det handlar i stället om att skapa öppen-
het och ökat informationsutbyte. Medlingsinstitutet
ger förbättrad information och djupare analyser. Det
innebär att det blir bättre beslutunderlag i förhand-
lingarna. Medlingsinstitutet ska samråda och föra
diskussioner med parterna om förutsättningar och
tänkbara utfall för att på så sätt förbättra dialogen och
samspelet mellan olika avtalsområden. Det handlar
alltså om ett tidigt agerande i syfte att öka samsynen,
nå effektivare förhandlingar och på det sättet undvika
konflikter. Ett nytt avtal ska helst vara slutet innan ett
gammalt löper ut.
Innebörden av en väl fungerande lönebildning har
berörts av alla de borgerliga partierna. Där är tydligen
utgångspunkten att regeringen har en för snäv syn på
lönebildning. Så beskriver man att det är andra politi-
kområden som är av betydelse för lönebildningen. Ja,
vem har sagt något annat? Jag vill gärna ge det svaret
till Odenberg och Attefall. Vare sig regeringen eller
utskottsmajoriteten anser att vi löser de "genuina",
som Attefall uttryckte det, problemen med lönebild-
ningen genom att inrätta Medlingsinstitutet. Men det
är en viktig del.
I proposition, bara för att göra det här tydligt, står
det: "En balanserad ekonomisk utveckling via en väl
avvägd finans- och penningpolitik understödd av en
effektiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik utgör
en första viktig förutsättning för att lönebildningen
ska fungera väl" - en första viktig förutsättning alltså.
Eftersom det här är så tydligt uttalat är det märkligt
att vi ser en reservation i betänkandet i den här delen.
Vad vi inte är överens om är när att ni går in på
förutsättningarna och, precis som också Hans An-
dersson uppfattat det, har synpunkter på själva löne-
sättningen och hur den ska gå till. Ni pratar om att
ingångslönerna är för höga. Ni anser att löneskillna-
derna är för små, att den som utbildar sig får för dålig
utdelning osv. Det är definitivt exempel på frågor
som parterna på arbetsmarknaden ska lösa. Hur löne-
sättning av kompetens, ålder, kvalifikationer m.m.
ska skötas ska ju inte avgöras av staten. Det ska
självklart avgöras av parterna i centrala och lokala
förhandlingar.
Det kanske förtjänar att påpekas i sammanhanget.
Det låter ibland från borgerligt håll som att det är
facket som dikterar hur avtalen ser ut. Så är det na-
turligtvis inte. Det är en överenskommelse mellan en
facklig organisation och en arbetsgivare. Man är
alltså överens om de regler som gäller.
Så till blockadfrågan: Som framgår av betänkan-
det och debatten föreslås att ett förbud införs mot
blockad av enmans- och familjeföretag. Det är en
olycklig lösning. Enligt min uppfattning tar den inte
hänsyn till den verklighet vi har. Det är inte svårt för
mig att acceptera att ett enmansföretag som inte har
någon anställd inte ska behöva teckna ett kollekti-
vavtal. Och det är inte svårt att acceptera tanken att
detsamma ska gälla familjeföretag. När det gäller
familjeföretagen ska man dock lägga till att det här
med vilka som tillhör familjen har haft en tendens att
öka under senare år.
Nu är verkligheten inte så enkel. Det är två tre
avtalsområden på LO-sidan som har problem med det
här. Problemet är att det finns enmansföretag som
faktiskt har anställda. Miljöpartiet skriver i sin mo-
tion att fackliga organisationer har möjlighet att vidta
stridsåtgärder så snart någon utomstående anställs.
Det har Barbro Feltzing också tagit upp här i debat-
ten. Det är korrekt. Problemet är att det kan gå lång
tid innan den fackliga organisationen får vetskap om
att det finns en anställd på en arbetsplats. Under den
tiden är den anställde utan avtalsförsäkringar.
LO och de berörda förbunden har nu försökt att
lösa den här frågan själva genom ett vilande hängav-
tal. Det är för mig en praktisk lösning på den här
problematiken. Jag tycker att det är synd, och det är
fel, att Miljöpartiet går samman med borgarna. De har
ideologiska skäl i den här delen. Men ni har inte varit
så uppbundna i den buren tidigare, så jag tycker att
det är synd att ni inte ger LO och de berörda förbun-
den möjligheten att faktiskt pröva den här frågan
avtalsvägen.
Jag kan travestera det som står i någon av reser-
vationerna: Varför införa en lagstiftning som i prakti-
ken inte kommer att ha någon betydelse för de flesta
fackförbund? De berörda förbunden drabbas natur-
ligtvis av det här. Den här lagen riktar sig faktiskt
egentligen mot de här tre avtalsområdena, de tre för-
bunden. Jag tycker att det är mycket olyckligt att
Miljöpartiet går in på det här. Ta i stället vara på
chansen att man får lösa det här avtalsvägen.
När det gäller stridsåtgärdernas proportionalitet är
det värt att framhålla att vi i Sverige har ett så litet
antal konfliktdagar. Jag tror att man kan säga att vi
har färre konfliktdagar i vårt land än vad man har i
länder som faktiskt har den här regeln om proportio-
nalitet inskriven. Det faktum att vi har få konflikter
plus att vi nu inrättar ett medlingsinstitut gör att re-
geln om proportionalitet inte behöver införas enligt
vår mening.
Inte heller behöver vi en särskild nämnd, som
Folkpartiet tar upp i en motion och som också Öberg
har berört, som skulle kunna uttala sig om samhälls-
farligheten i konflikter på arbetsmarknaden.
Det tycker vi också är en fråga som man kan lösa
avtalsvägen om man finner att det är nödvändigt.
Man kan själv tillsätta en sådan nämnd och i avtal
utforma reglerna för en sådan nämnd mellan parterna.
Medlingsinstitutet blir statistikansvarig myndig-
het. Skälen till det tycker jag är bra beskrivna i pro-
positionen. De borgerliga partierna plus en del re-
missinstanser är kritiska mot detta och anser att det är
risk för att statistiken ges en normbildande roll. Det är
inte fråga om detta. Det framgår ju av propositionen.
Medlingsinstitutets analysfunktion för att statistiken
ska spegla den faktiska löneutvecklingen är utgångs-
punkten. Det är viktigt som underlag för parterna.
Medlingsinstitutet ska också utge en årlig rapport där
man ger en fördelningspolitisk analys och underlag
för osaklig lönediskriminering. Även jämställdhets-
och integrationsfrågorna ges en central plats i en
sådan här rapport och ger alltså oss som beslutsfattare
underlag som är viktiga att ha.
Arbetsrätten hinner jag inte kommentera särskilt
mycket. Det som jag slås av när jag läser de motioner
som har väckts från borgerligt håll på arbetsrättens
område är bl.a. det som Hans Andersson har varit
inne på, nämligen att de enbart går ut på att angripa
arbetsrätten och försämra den så att det försvagar de
fackliga parterna. I många av motionerna hänvisar
man dessutom till att arbetsrättsreglerna i mycket stor
utsträckning försvårar för småföretagen. Barbro Felt-
zing var inne på detta också. Jag tycker att det är en
stor fara i detta, därför att om man skulle lagstifta i
enlighet med dessa förslag och göra särskilt undantag
för småföretagen så skulle det inte vara lätt att vara
anställd i ett litet företag. 600 000 löntagare som
jobbar i småföretag skulle få det mycket svårt om
man skulle göra detta. Och jag är faktiskt inte ens
säker på att det som ni föreslår är småföretagarvän-
ligt. Om det skulle vara så stora skillnader som ni
föreslår mellan att vara anställd i ett litet företag och
att vara anställd i ett stort företag är jag övertygad om
att i ett läge där det faktiskt är arbetskraftsbrist skulle
naturligtvis den som söker anställning undvika ett
litet företag med dålig arbetsrätt och gärna ta en an-
ställning i ett företag med bättre arbetsrätt.
Det måste ju vara vår gemensamma ambition att
också de som arbetar i små företag ska få del av den
utveckling som vi vill ska gälla för oss alla. Det kan
inte vara riktigt att man ska segregera arbetsmarkna-
den på det sätt som skulle bli resultatet av det som ni
föreslår.
Stefan Attefall tog upp frågan om semesterlön och
särskilt utbildningsbidrag som tas upp i reservation
26. Jag tycker att det är på goda grunder som det
särskilda utbildningsbidraget har gjorts semesterlöne-
grundande. Jag vill referera det som stod i propositio-
nen när man fattade beslut om detta 1976, nämligen:
Jag hyser stor förståelse för att sådan ledighet görs
semesterlönegrundande.
Detta skrev Per Ahlmark, och Thorbjörn Fälldin
stod bakom detta.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i ar-
betsmarknadsutskottets betänkande 5, men naturligt-
vis inte till den del som rör blockad mot enmans- och
familjeföretag där jag vill yrka bifall till reservation
7.</pre><pre>Anf.  24  MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! När vi kritiserar utskottsmajoritetens
handläggning är det inte därför att vi uppfattar den
som ett övergrepp mot SACO och SAF och som en
åtgärd som skulle ha hindrat dessa två stora organisa-
tioner från att komma till tals. Vi kritiserar den därför
att den är ett övergrepp mot den politiska minoriteten.
Att utan bärande skäl förvägra minoriteten i utskottet
möjligheten att som ett led i ärendeberedningen i
utskottet höra utomstående strider mot all parlamenta-
risk hyfs, Björn Kaaling. Det är nonchalant, det är
maktfullkomligt, och det riskerar att straffa sig den
dagen man inte längre sitter i majoritetsställning.
För att sedan övergå till sakfrågan vill jag säga att
vi naturligtvis inte vill bestämma över ingångslöner
eller relativlöner. Dessa ska förhandlas fram i fria
förhandlingar. Men om lönebildningen ska fungera
väl menar vi att den lönebildningen ska ske så decent-
raliserat och lokalt som möjligt. Och det är den ut-
vecklingen som regeringen och socialdemokraterna i
utskottet inte bejakar. Vid sidan av att man visserli-
gen ger det nya medlingsinstitutet en del möjligheter
att kyla ned konflikter, vilket vi kan acceptera, vill
man tilldela Medlingsinstitutet en uppgift utöver den
traditionella medlarrollen, en uppgift att verka för en
väl fungerande lönebildning. Och det är ju dessa
dubbla roller som har kritiserats så hårt, inte bara av
oss utan också av TCO, SACO och SAF, därför att
dessa dubbla roller riskerar att leda i riktning mot en
statlig inkomstpolitik, kommer att motverka en de-
centraliserad lönebildning och riskerar därtill att un-
dergräva tilltron till Medlingsinstitutet i dess roll som
just medlare, vilket trots allt är den centrala. I dessa
hänseenden har regeringen och socialdemokraterna
gått helt i LO:s ledband, och det är till nackdel för
lönebildningen.</pre><pre>Anf.  25  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Mikael Odenberg, det är väl inte i
särskilt många ärenden som vi från utskottets sida har
haft så goda möjligheter att ta del av vad parterna
tycker som i detta? Jag tycker att det är fel att ni för-
söker göra detta till något stort och en formfråga som
faktiskt inte har någon grund, därför att ni och vi
andra har haft väldigt bra möjligheter att skaffa oss
den information som vi behöver i detta läge. Vi har
faktiskt besökt Svenska Arbetsgivareföreningen. Jag
har inte kännedom om att utskottet har gjort motsva-
rande besök hos Landsorganisationen. Jag kan ha fel,
eftersom jag inte har varit med i utskottet så länge.
Men hos Svenska Arbetsgivareföreningen har vi
varit.
Det är svårt att få grepp om vad moderaterna
egentligen anser om detta förslag. Ni är kritiska där-
för att regeringen säger att man inte ska lägga sig i
lönebildningen. Sedan är ni oroliga därför att detta
innebär risk för statlig inkomstpolitik. Det är inte så
lätt att bemöta detta när ni har denna dubbla inställ-
ning till förslaget. Lägger regeringen sig i för lite,
eller lägger den sig i för mycket?</pre><pre>Anf.  26  MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Handläggningen är ju uppseende-
väckande av det skälet att den innebär att majoriteten
sätter sig till doms över minoriteten och recenserar
utskottsminoritetens bevekelsegrunder för att höra
utomstående i utskottet. Det handlar inte om att ar-
betsmarknadsorganisationerna inte har fått framföra
sina uppfattningar. Men det måste väl ändå vara så i
en parlamentarisk demokrati, Björn Kaaling, att mi-
noriteten själv avgör vad minoriteten är intresserad av
att borra djupare i? Men det lät ni inte minoriteten
göra, utan ni satte er till doms över minoritetens be-
vekelsegrunder och avfärdade alltihop utan några
bärande skäl med motiveringen att de synpunkter som
hade kommit fram i skrivelser till utskottet från SA-
CO och SAF inte hade någon bärighet, därför att
departementet meddelade att så inte var fallet. Det
stämde inte. Det är anmärkningsvärt att man hantera-
de fråga på det sättet.
När det sedan återigen gäller sakfrågan kritiserar
vi den här propositionen därför att regeringen har
anammat LO:s väldigt centralistiska perspektiv på
lönebildningsprocessen. Vi har en motsatt utgångs-
punkt. Lönebildningen ska ske så decentraliserat och
så lokalt som möjligt. Vi har också kritiserat proposi-
tionen därför att den är så snäv. Den handlar bara om
själva förhandlingssystemets funktionssätt och om
vissa konfliktregler. Men det finns så mycket annat
som avgör förutsättningarna för lönebildningen, och
det förbigår regeringen med total tystnad.
Vi accepterar att man byter namn på Förliknings-
mannaexpeditionen och att Medlingsinstitutet i för-
hållande till dagens förlikningsmannaexpedition får
vissa utökade möjligheter att kyla ned konflikter.
Däremot säger vi bestämt nej till att Medlingsinstitu-
tet tilldelas dubbla roller. Vi vill se Medlingsinstitutet
som en medlingsfunktion, inte som en central norme-
rande funktion på arbetsmarknaden.</pre><pre>Anf.  27  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Mikael Odenberg hävdar att regering-
en förbigår de andra politikområdena med tystnad
men så är inte fallet. Det är bara att läsa propositio-
nen. Då ser man klart och tydligt att regeringen säger
att andra politikområden är väsentliga för lönebild-
ningen. Det är bara det att man inte har gjort en pro-
position som tar upp skattepolitiken och alla andra
politikområden - det gäller också utbildningspoliti-
ken - och gjort en sammanföring. Här har man i stäl-
let riktat in sig på medlingsfunktionen och lönebild-
ningen - en lönebildning för full sysselsättning, som
det heter. De frågorna tas alltså upp.
Vilken nivå som lönebildningen ska ske på är nå-
got som vi inte lägger oss i när det gäller Medlingsin-
stitutet, utan frågan om på vilken nivå löneuppgörel-
ser ska träffas är en sak för parterna. Det förhindras
inte att man har lokala förhandlingar. Detta framgår
av propositionen och betänkandet.</pre><pre>Anf.  28  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Björn Kaaling säger här att vi i ut-
skottet har fått chansen att ta del av de olika parternas
synpunkter men det stämmer inte alls.
Sedan år 1998, då det här utskottet valdes, har vi
varken varit inbjudna till seminarier eller haft besök
av arbetsmarknadens parter för diskussioner om löne-
bildning. Det har kanske varit en del aktiviteter före
valet 1998 men det är faktiskt det utskott som valts
efter år 1998 som har ansvaret för behandlingen av
propositionen.
Björn Kaaling säger att det är naturligt att Social-
demokraterna följer LO men vi anser att en regering
ska stå över parterna. En regering ska inte följa LO,
TCO eller SAF, utan den ska stå över parterna och
agera neutralt och försöka försvara intressena för
helheten.
Björn Kaaling försvarar möjligheten att blockera
enmans- och familjeföretag. Det är ett exempel på att
just ett intresse fått styra det hela. Förslag efter för-
slag föll bort från den socialdemokratiske statssekre-
teraren Svante Öbergs utredning. Det ena efter det
andra av hans förslag föll ju bort - inte minst gäller
det också blockadreglerna - när LO lade in sitt veto.
Ni följde alltså LO och såg inte till helheten. Det är
detta som är problemet med Socialdemokraterna.
Björn Kaaling säger att det görs stor skillnad
mellan små och stora företag när det gäller regelverk
men det gör vi kristdemokrater inte alls. Vi vill ha
lika regler för alla företag. Det är vårt huvudmål men
vi vill anpassa reglerna mer så att hänsyn också tas
till de små företagens situation. Det här med semes-
terlön är ett bra exempel.
Nu tar Björn Kaaling sådana storheter som Thor-
björn Fälldin och Per Ahlmark som garanter för att
han fattar kloka beslut. Det är möjligt att det vore bra
när det gäller övriga beslut som Björn Kaaling är med
och fattar att lyssna på de personerna. Jag struntar
faktiskt i vad Fälldin och Ahlmark eventuellt en gång
i tiden har sagt och konstaterar bara att detta slår mot
de små företagen i dag. Björn Kaaling har inte anfört
några bärande argument om varför rådande ordning
ska gälla också i fortsättningen. Sådana lyssnar jag
gärna till.</pre><pre>Anf.  29  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Man kan titta i de motioner som ni
har lagt på arbetsrättens område. I var och varannan
motion står det att det är viktigt att få de här föränd-
ringarna, inte minst därför att det är viktigt för småfö-
retagen.
Ni har inte sådan ställning här i kammaren att ni
kan få igenom era förslag. Om man tittar närmare på
dem och ser vad ni strävar efter kan man konstatera
att vi faktiskt skulle få en tudelad arbetsmarknad.
Människor som arbetar i små företag skulle inte om-
fattas av arbetsrätten på samma sätt som de som job-
bar i stora företag. Det här är inte bra. Det är en sorts
inriktning hos er som är felaktig. Jag tycker att ni ska
tänka om i den delen.
När det gäller blockadfrågan har regeringen vikit
sig för LO:s linje, sägs det här. Ja, men det är faktiskt
så att Landsorganisationen i det här fallet på ett kon-
struktivt sätt har arbetat för att ta fram ett alternativ
till lagstiftningen. Det behöver ju inte lagstiftas, i alla
fall inte förrän man har prövat möjligheten att via
avtal klara av frågan - till skydd naturligtvis för dem
som faktiskt anställs i enmansföretag. Ingen av oss
har någon annan uppfattning än den att man, om man
inte har anställning, naturligtvis inte ska behöva teck-
na ett avtal. Problemet uppstår ju därför att enmansfö-
retagare till och från har anställda.</pre><pre>Anf.  30  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag upplever att Socialdemokraterna
har sett de medelstora industriföretagen på 70-talet
som norm för sin arbetsrättsliga lagstiftning. Vi vill
kanske i större utsträckning ha småföretagen som
norm och utgångspunkt. Vi vet nämligen att där finns
nyckeln till att skapa full sysselsättning - där kan vi
skapa dynamik och där kan vi skapa jobb och väl-
stånd i framtidens Sverige. Det är den utgångspunkt
som vi har för lagstiftningen men vi vill inte ha så
olika regler för olika storlekar på företag. Om Björn
Kaaling tror det ber jag honom att läsa på lite bättre.
Björn Kaaling säger nu att LO har hittat på en re-
gel som gör att man slipper de negativa sidorna för
enmansföretag och familjeföretag. Men om man nu
inom LO är så klok att man har gjort den här föränd-
ringen, varför har den då inte gjorts tidigare? Proble-
met är ju inte nytt. Det var först när Mona Sahlin,
såvitt jag förstår, hotade med lagstiftning som LO
kröp till korset och gjorde en viss kompromiss som
var sådan att ni kunde stilla era egna relationer med
LO och släppa det här kravet.
Förlåt mig men jag litar inte riktigt på det förbund
som faktiskt först när man står där med lagstiftningen
vilande över huvudet böjer sig lite grann för att sedan
göra en kompromiss; detta därför att ni inte vågat ta
strid med LO på den här punkten, till förmån för en
viktig princip om rätten att stå utanför om så önskas
när det inte finns några anställda.
Björn Kaaling sade i sitt anförande att vi med
Medlingsinstitutet inte löser de genuina problemen
med lönebildningen. Passa nu på att i den sista repli-
ken berätta för oss vad ni vill göra utöver detta! Den
proposition som behandlas heter ju faktiskt Lönebild-
ning för full sysselsättning. Det handlar alltså om ett
helhetsgrepp om frågan. Det skulle vara intressant att
höra vad Björn Kaaling i övrigt har att säga, dvs.
förutom när det gäller inrättandet av ett institut.</pre><pre>Anf.  31  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Ja, det är riktigt att propositionen he-
ter Lönebildning för full sysselsättning.
Jag försökte tidigare säga till Stefan Attefall att
ingen av oss tror att det här förslaget i sig löser hela
problematiken med lönebildningen, och det framgår
också av propositionen. Vi säger att det här är en del
som gör det möjligt för oss att få en lönebildning som
vi kan klara från samhällsekonomiska aspekter och
som är rimlig från parternas utgångspunkter.
Det här med genuinitet var något som Stefan Atte-
fall tog upp. Jag bara svarar på frågan - vi ser det här
som ett viktigt inslag för att klara en lönebildning för
full sysselsättning. Det löser naturligtvis inte hela
problematiken, utan det är precis som jag försökte
säga i ordväxlingen med Mikael Odenberg. Rege-
ringen och utskottsmajoriteten är naturligtvis helt
medvetna om att det finns andra politikområden som
också har sin betydelse, och kanske i mycket större
utsträckning än vad just själva Medlingsinstitutet har.</pre><pre>Anf.  32  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Det framgår av Björn Kaalings anfö-
rande och också av hans repliker att detta, som han så
starkt stryker under, inte löser hela problemet. Där-
med framstår här på något sätt ett slags Perssons
ofullbordade - som något som man måste återkomma
till.
Björn Kaaling gör den helt korrekta beskrivning-
en, nämligen att staten ska vara neutral, men sedan
lägger han till: och endast ingripa när det inte funge-
rar.
Vad är det då som krävs? Ja, det är en balanserad
avvägning. Enligt vår uppfattning fanns det en sådan i
Svante Öbergs och Ingvar Carlssons försök till sam-
syn. Så säger Björn Kaaling att den viljan inte fanns.
Min fråga blir då: Hos vem saknades viljan? Var
det hos paret Carlsson-Öberg, eller var det hos LO-
folket? Jag tycker, det kan jag lägga in redan nu, att
ni har desavouerat den tidigare statsministern på ett
sätt som inte är hedrande.
Det är intressant att Björn Kaaling tar tidigare
borgerliga mittenpolitiker i statsrådsställning till
kronvittnen när han talar om semesterlagens till-
komst. Det är riktigt, det var en mycket aktiv reform-
period under de två mandatperioder vi hade borgerlig
regering i slutet av 70-talet. Det var inte bara semes-
terlagen som kom. I historiskt ljus kan man möjligen
tycka att den var väl generös. Vi fick en arbetsmiljö-
lagstiftning som var mycket långtgående. Vi fick
Samhallsföretagen, och vi fick en ny och världsunik
jämställdhetslag, en lag för övrigt som socialdemo-
kraterna motarbetade då men numera ställer upp på.
Vi har en stark uppslutning kring jämställdhetsarbetet
i arbetslivet.
Det är inte konstigt om vi inför ett nytt sekel 25 år
efter reformerna behöver se över ett och annat.</pre><pre>Anf.  33  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Elver Jonsson tar upp frågan om var
skulden ligger till att man inte nådde samsyn. Det är
en fråga som jag har mycket svårt att svara på och
uttala mig om, annat än att skulden naturligtvis inte
enbart ligger hos Landsorganisationen utan hos de
parter på arbetsmarknaden som inte har kommit över-
ens.
Vad Ingvar Carlsson och Öberg gjorde var att på
regeringens uppdrag försöka nå en samsyn på områ-
det, men parterna ville inte. Nu har vi hört från andra
partier att skulden naturligtvis var LO:s. Jag delar inte
den uppfattningen. Skulden ligger naturligtvis hos
parterna som sitter i diskussioner och som inte kan
komma överens. Skulden ligger hos båda.
Man ville inte, man hade inte förmågan. Då var
det naturligtvis än väsentligare att lägga fram det här
förslaget som nu ligger på vårt bord så att vi i alla fall
när det gäller medlingsfunktionen och att ge bra in-
formation till parterna kan göra det inför nästa års
avtalsförhandlingar som kommer i gång.
Möjligen ska jag lova från denna talarstol att jag
aldrig mer ska berömma någon borgerlig vare sig
tidigare statsminister eller arbetsmarknadsminister.
Jag ville ta det som utgångspunkt att man också då
visade på att det finns skäl till att semesterlön ska
också ges till den som får särskilt vuxenstudiestöd.
Det var bra skäl.</pre><pre>Anf.  34  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Anledningen till att jag uppmärk-
sammade att Björn Kaaling gled in i 70-talets refor-
marbete med borgerliga regeringar var att det stod
som en klar dementi mot det som socialdemokraterna
och även Björn Kaaling av och till vill framföra,
nämligen att andra regeringar än socialdemokratiska
inte skulle vara reformvänliga till löntagarnas fördel.
Det var intressant och fint att Björn Kaaling ändå
väckte den sanningen till minne.
Sedan säger Björn Kaaling att parterna inte ville.
Men det var ändå så att Carlsson-Öberg hade ett tyd-
ligt koncept som regeringen mycket väl kunde ha följt
om man hade accepterat deras slutsatser. Det var ju
där som modet eller viljan - möjligen båda - sviktade
då man backade. Därför blev det, som jag påstod i
min första replik, en ofullgången proposition och ett
mindre bra beslut som vi får i dag än om vi hade följt
upp den utredningen.
Sedan har jag påpekat här att vi finner Med-
lingsinstitutet viktigt, men vi är väldigt tydliga på att
det här måste följas upp. Det finns risker i den modell
som nu finns, men att medlingsinsatser får en stärkt
ställning tycker vi från Folkpartiets sida är bra.</pre><pre>Anf.  35  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Det är bra att vi är överens om den
delen.
Ni vill, tillsammans med de andra borgerliga par-
tierna i någon sorts samlad bedömning, försämra
arbetsrätten. Ni vill faktiskt försvaga den del av ar-
betsmarknaden som utgörs av löntagarparterna. Det
går inte att tolka era motioner på något annat sätt.
Samtidigt säger ni, och så har jag uppfattat den här
diskussionen också, att det är viktigt att man har goda
relationer på arbetsmarknaden. Men trots detta vill ni
vara med om att försämra relationerna genom att
förändra arbetsrätten på ett sådant sätt att man försva-
gar den ena delen av arbetsmarknaden. Då förstör
man naturligtvis de goda relationerna.</pre><pre>Anf.  36  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag har ett par kommentarer. Jag har
lite svårt att förstå varför man inte vill använda Sta-
tistiska centralbyrån som den myndighet som ska ta
fram den statistik som Medlingsinstitutet ska använ-
da. Jag är rätt övertygad om att man med de resurser
som man måste lägga ned för att bygga upp en admi-
nistration skulle få betydligt mera och bättre statistik
och dessutom djupare analyser om pengarna fördelas
på medlingsinstitutet och Statistiska centralbyrån,
både för att ta fram materialet och för att analysera
det.
Diskussionen om familjeföretagen anknyter till
det svar som Elver Jonsson fick alldeles nyss, att
relationerna i dag mellan de minsta företagen och de
stora fackföreningarna inte är särskilt goda. Förbudet
mot blockaden mot enmansföretagen och familjefö-
retagen är ett sätt att jämna ut det här, som vi ser det.
Man har dessutom vetat om att den här diskussionen
har förts. Det kan inte vara någon överraskning för
vare sig LO eller medlemsförbunden eller någon
annan att det här är ett önskemål, eftersom den här
lagstiftningen har funnits och man har tagit bort den.
Man hade kunnat säga att okej, vi ser att det här är ett
problem, och då löser vi det avtalsvägen, innan vi får
det här beslutet. Det är inte ens en omvändelse under
galgen. Nu hänger man tyvärr och dinglar i galgen.
Man hade kunnat lösa det här innan om man hade
insett att det här beslutet kommer förr eller senare.
Jag tycker att det är lite synd att man inte redan ti-
digare har löst problemen, för man har haft chansen
men inte tagit den. Nu får man alltså det här beslut
fram mot 16-tiden i dag.</pre><pre>Anf.  37  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag tror att de fackliga organisatio-
nerna inom de tre avtalsområden som är berörda av
blockadfrågan har mött den intensivare sedan Öberg
lade fram sitt förslag. Förbudet fanns infört i alla fall
1994 och togs bort. Där har naturligtvis parterna levt i
uppfattningen att det inte förs tillbaka, utan det blev
aktuellt i samband med Öbergutredningen. Det är
därför man har agerat på senare tid. Självklart har
regeringen med sina kontakter med Landsorganisa-
tionen också tryckt på för att försöka få parterna att
komma med egna lösningar, vilket är ytterst rimligt.
Nu har man gjort det, och det vore naturligtvis rimligt
att man fick möjlighet att pröva det, inte för att den
fackliga organisationen på något sätt ska få rätt utan,
Margareta Andersson, i grunden till skydd för de
människor som faktiskt anställs och inte är skyddade
av kollektivavtalet. Det inträffar trots allt en del fall
där man inte får ersättningar, eller t.o.m. när det går
riktigt dåligt, att anhöriga inte får ersättningar på
grund av att man har jobbat där kollektivavtal inte har
funnits.
När det gäller Medlingsinstitutets statistikansvar
är det, som jag uppfattar propositionen, fortfarande så
att det är SCB som i mångt och mycket ska göra
arbetet med statistiken men att det är Medlingsinsti-
tutet som använder den.</pre><pre>Anf.  38  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag är glad att det blev ett förtydli-
gande av att det är SCB som ska ta fram det mesta av
detta. Därmed kan vi lämna den diskussionen.
Jag håller med Björn Kaaling om att det är viktigt
att vi skyddar arbetstagarna, men vi ska ju inte skyd-
da dem så in i norden så att de inte får jobb. Där har
vi också en avgränsning - det finns många företag
som låter bli att anställa folk därför att de anser att det
är krångligt och besvärligt. Dessutom har ju enmans-
företagarna och familjeföretagarna inga anställda,
utan det är bara den egna familjen.
När nu regeringen har haft riksdagens beställning
på denna lagstiftning hängande över sig tycker jag att
den kunde ha hanterat det hela lite snabbare. Nu får
man en lagstiftning som man inte vill ha. Hade det
hela lösts på ett annat sätt så hade detta kunnat för-
falla. Nu fick man det här. Jag beklagar att det har
blivit så här, men nu ser det ut som det gör och jag
tänker stå fast vid lagen.</pre><pre>Anf.  39  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Det är synd att Marianne Andersson,
som beklagar att det blir så här, inte kan dra slutsat-
sen av det och faktiskt avstå från att stifta en lag på
detta område.
Det råder ingen delad mening mellan oss, åt-
minstone inte mellan Marianne Andersson och mig,
om att företag som inte har några anställda inte ska
behöva ha kollektivavtal. Det är därför som den före-
slagna lösningen är en mer praktisk hantering än att
lagstifta, som nu majoriteten i det här fallet tänker
göra. Det är en mer praktisk lösning att parterna kla-
rar ut det här avtalsvägen i stället för att man väljer
lagstiftningsvägen. Detta är en lagstiftning som ni
riktar mot tre stycken förbund på LO-sidan.
Lagstiftningen kan faktiskt innebära att en och
annan löntagare, eller anhörig till löntagare, drabbas
ekonomiskt av det här beslutet, Marianne Andersson.
Jag brukar ta ett exempel från Uppsala län som har en
verklighetsanknytning. Det gäller en åkare som har en
lastbil och kör byggvaror på dagarna. Han blir sjuk på
kvällen och anställer en kompis som kör lastbilen
dagen efter. Det går så olyckligt att han kör av vägen
och omkommer. De efterlevande fick ett halvt bas-
belopp i begravningsersättning i stället för nästan
250 000 kr. De drabbades inte bara av sorgen att
mista en anhörig - det fick också den här ekonomiska
konsekvensen.</pre><pre>Anf.  40  BARBRO FELTZING (mp) replik:
Fru talman! Jag undrar över en sak i anslutning till
det sista. Jag har pratat med ett antal enmansföretaga-
re som kör taxibil. De har sådana här försäkringar.
Jag undrar om Björn Kaaling är okunnig om att en-
mansföretagare kan teckna en AMF-försäkring. Det
var ju naturligtvis synd att den här åkaren med last-
bilen inte hade tecknat en sådan.
Som jag sade i mitt anförande tycker jag att det är
konstigt att man kan ändra uppfattning från en dag till
en annan. Först är en person arbetstagare, och sedan
startar han eget och har ett enmansföretag - och då
blir han betraktad som en bov. Jag undrar hur man
kan ändra uppfattning och tycka så olika om samma
människa. Vi kan ta min far som exempel. Han var
målare, och startade ett företag och blev ensamföreta-
gare. Skulle han vara en bov dagen efter? Det tycker
jag är mycket konstigt.
Björn Kaaling tog också upp den dåliga arbets-
rätten i små företag. Jag skulle vilja ha en förklaring
till varför det skulle vara sämre arbetsrätt i ett litet
företag än i ett stort på grund av att man har andra
regler där. De måste ju gälla på ett annat sätt, efter-
som det är skillnad på små och stora företag.</pre><pre>Anf.  41  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Diskussionen om att en enmansföre-
tagare kan teckna en AMF-försäkring om han får en
anställd är naturligtvis helt riktig. Men den diskussio-
nen förde ju Barbro Feltzing med Hasse Andersson -
det gäller just det här att man kan teckna. Problemet
är att det händer att företagarna inte gör det trots att
de har en anställd. Det händer att företagarna inte gör
det, och därmed inte skyddar den anställde. Det kan
förstås finnas förklaringar till att de inte gör det.
Naturligtvis ser inte vi enmansföretagare som pre-
sumtiva skurkar eller bovar. För det mesta fungerar
detta alldeles utmärkt och bra. Men som jag har för-
sökt att säga finns det några avtalsområden på LO-
sidan där man har problem och där man vill ha kvar
denna möjlighet, inte för sin egen skull utan för att
skydda dem som eventuellt anställs i de här företa-
gen. Det är för deras skull man vill ha den här möj-
ligheten kvar. Nu tar ni bort den, Barbro Feltzing. Jag
tycker att det vore rimligt att man hade möjligheten
att klara ut denna fråga avtalsvägen och inte behövde
drabbas av den lagstiftning som ni nu föreslår.</pre><pre>Anf.  42  BARBRO FELTZING (mp) replik:
Fru talman! Först vill jag upprepa min fråga: Kan
Björn Kaaling förklara det här med sämre arbetsrätt i
små företag än i stora företag?
Björn Kaaling pratar hela tiden om "ett enmansfö-
retag som har en anställd". Ett enmansföretag har
ingen anställd, för då är det inget enmansföretag!
Man kan teckna en försäkring om man får en anställd.
De enmansföretagare jag har pratat med tecknar en
försäkring innan de har en anställd. Det är det som är
verkligheten. Jag undrar om Björn Kaaling är okun-
nig om det här. Jag har pratat med många företag om
detta. Är man seriös och känner att man kanske är
tvungen att ta in någon extra, som Björn Kaaling
också pratar om här, så tecknar man också försäk-
ringen.
Jag återkommer till detta med att Björn Kaaling
säger att "man har en anställd". Är man ett enmansfö-
retag så är man det, och anställer man någon har
facken rätt att försöka få till ett kollektivavtal. Det är
riktigt - så är det.
Hela samhället uppmanar ju till att man ska starta
eget och bli enmansföretagare. Därför är det konstigt
att man har uppfattningen att enmansföretagare har en
anställd. Det stämmer inte riktigt. Vill Björn Kaaling
förklara det? Detta förbud gäller enmansföretagare
och familjeföretag - inte när man har en anställd.</pre><pre>Anf.  43  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Får jag möjligen vända på frågeställ-
ningen för att kanske göra det hela lite tydligare: Är
det totalt främmande för Barbro Feltzing att det finns
sådana som betecknas som enmansföretagare, och att
de fackliga organisationerna efter ett tag får veta att
de har haft anställda? Är det ett främmande fenomen
för Barbro Feltzing?
Nej, jag är övertygad om att Barbro Feltzing kän-
ner till att det är så här, trots att beteckningen är en-
mansföretagare. Det är ju detta som är problemet.
Jag håller med Barbro Feltzing om att om man är
renodlad enmansföretagare och inte har några anställ-
da ska man inte behöva teckna kollektivavtal. Men
det finns en diskrepans mellan detta och att det finns
sådana här fall. Jag vet inte hur många de är, men jag
tror inte att de är särskilt många. Om man går till de
berörda förbunden och frågar hur ofta de har konflikt
på detta område säger de: Det är inte så ofta egentli-
gen, men det förekommer. Och då vill man ha den här
rätten.
Man har föreslagit en bra lösning med vilande
hängavtal som automatiskt träder i kraft den dag
företaget får en anställd. Den anställde är skyddad
från samma dag som han eller hon börjar sin anställ-
ning. Det är en bra lösning. Det är en bättre lösning,
och ni borde ge parterna den här chansen.
Barbro Feltzing frågar var jag har fått det här med
uppdelningen av arbetsmarknaden ifrån. Jag noterade
i alla fall det som Barbro Feltzing sade: Dela upp
regelverket för stora och små företag.
Jag ser det inte som någonting annat än att ni till-
sammans med de borgerliga partierna har en sorts
grundläggande inställning att regelverket måste delas
upp för stora och små företag. Som jag förstår det
innebär väl det också arbetsrätten.</pre><pre>Anf.  44  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag skulle vilja börja med några av de
utgångspunkter som ligger bakom propositionen och
som är välkända för kammaren och sedan göra några
kommentarer till de inlägg som har varit.
Både sett ur ett samhällsperspektiv och ur den en-
skilde löntagarens synvinkel, och det är viktigt att
hålla båda dessa aspekter i minnet, är självfallet bak-
grunden till den debatt vi har i dag att lönebildningen
i Sverige inte har fungerat tillfredsställande under
flera decennier. Det har hänt mycket de senaste åren,
men vi har en historia och ett ansvar som ska delas av
ganska många, både parterna på arbetsmarknaden och
regeringar av olika färg.
Högre nominella löneökningar än i vår omvärld
leder till, och har lett till, att man driver upp inflatio-
nen och urholkar det som är så oerhört viktigt för
löntagare i vårt land, nämligen att få reala lönehöj-
ningar. Trots löneökningar på sammanlagt ungefär
150 % steg inte reallönerna alls mellan åren 1980 och
1995. För att klara jobben tvingades Sverige att de-
valvera ett antal gånger under den här perioden. Det
drev i sin tur upp inflationen, och så var vi fast i en
väldigt farlig spiral. Därav kommer namnet på den
här proposition. Lönebildningen är också kampen för
jobben.
Lönebildningen avgör inte bara löneutvecklingen
och fördelningen av inkomster mellan individer,
grupper eller olika sektorer. Den har självfallet också
en viktigt del - och det är inte den enda - som bety-
der mycket för tillväxt, sysselsättning och konkur-
renskraft.
Utsikterna för svensk ekonomi i dag ser ju bättre
ut än på många år, precis som Björn Kaaling har varit
inne på. Mycket talar för att vi i Sverige kan ha
många år framför oss med stark tillväxt och stabila
priser och därmed goda förutsättningar för att klara
sysselsättningen och reallöneökningarna, och det ska
vi glädja oss åt samtliga i denna kammare. Men en
viktig förutsättning för att detta ska bli verklighet är
att lönebildningen fungerar väl.
Regeringen har ju en del av ansvaret för att trygga
en fortsatt bra utveckling av den svenska ekonomin
som just nu faktiskt är en av de starkaste i Europa,
och jag ska återkomma lite senare till det. Med stärkta
spelregler för lönebildningen får parterna på arbets-
marknaden ett bättre stöd - för det är detta det hand-
lar om - att träffa avtal som leder till fler jobb, bra
reallöner och därmed också en starkare välfärd. Styr-
kan och tydligheten i spelreglerna bidrar till att hävda
de svagares ställning på arbetsmarknaden.
Sverige har en ordning där parterna på arbets-
marknaden själva tar ansvar för träffade avtal utan
inblandning av regering och riksdag, och den tänker
jag slåss för så länge jag kan. Jag har erfarenhet av
hur det kan gå när man gör en annan bedömning. Den
fria förhandlingsrätten är en grundsten på den svens-
ka arbetsmarknaden. Både löntagarnas strejkrätt och
arbetsgivarnas rätt till lockout finns därför inskrivet i
grundlagen. Det är en väldigt tydlig och viktig marke-
ring. Den förutsättningen för lönebildningen ska
givetvis fortfarande ligga fast. Ansvaret ligger fortsatt
kvar på arbetsmarknadens parter.
Staten ska dessutom vara neutral mellan parterna.
Det betonas också mycket tydligt både i propositio-
nen och i utskottsbetänkandet. Det är fördelningen av
lönerna mellan löntagargrupperna som avgörs i för-
handlingarna. Men också samhällsintresset måste
tillgodoses i diskussionen om lönebildningen. När
löntagarna har rätt till kamp för sina relativa lönepo-
sitioner, för det har de, och när arbetsgivarna har rätt
att driva sin uppfattning om hur lönesättningen bör
ske, för det har de, får inte summan bli löneinflation
och färre jobb.
Nu står lönebildningen inför ett väldigt avgörande
prov. Det kommer att gälla en stor del av de politiska
områdena. Den starka tillväxten och förbättringen av
sysselsättningsläget gör att lönebildningen nu står
inför stora påfrestningar och ett väldigt viktigt ansvar.
Jag är övertygad om att en förstärkning av spelregler-
na för lönebildningen kommer att underlätta att
komma fram till ett resultat som ger löntagarna bra
reallöner samtidigt som samhällsintresset av en stark
sysselsättningsutveckling tillgodoses. Det är alltså
inte så som det ibland framställs i diskussioner att den
här propositioner handlar om kampen för att hålla
löneökningarna nere. Så är det icke. Däremot handlar
det om kampen för att försöka garantera reallöneök-
ningar åt löntagarna.
Medlingsinstitutet är en del i arbetet för att för-
ändra möjligheterna att klara jobb och välfärd i Sve-
rige. Medlingsinstitutet ska ju, vilket Mikael Oden-
berg bl.a. invände mot, ha i uppgift att dels medla i
arbetstvister, därom är väl de flesta eniga, dels verka
för en väl fungerande lönebildning. Så ska det uppen-
barligen inte stå enligt Mikael Odenberg. Om det inte
ska stå en väl fungerande lönebildning, vad ska det då
stå? Ska det stå en ganska bra lönebildning eller en
hyfsad lönebildning? Det är klart att utgångspunkten
ska vara en väl fungerande lönebildning med de mo-
tiv och diskussioner som förs i propositionen.
Sedan ingår det också just i denna mening, att
verka för en väl fungerande lönebildning, att Med-
lingsinstitutet kan agera tidigt, bl.a. genom att kalla
parter till överläggningar, informera sig på annat sätt
och även, i den mån det finns möjligheter, se till att
tidsplaner och annat fungerar på ett smidigt sätt.
Men allt detta fungerar bara under en förutsätt-
ning, nämligen att parterna har respekt och förtroende
för Medlingsinstitutet. Det är en väldigt viktig förut-
sättning.
Löneförhandlingarna är, och måste förbli, parter-
nas ansvar. Där måste staten vara neutral mellan de
olika parterna. Men det staten gör med den proposi-
tion som nu riksdagen behandlar är att erbjuda en
medlingsorganisation med möjlighet till analyser,
med regelverk för konfliktlösningar och med en arena
för att också diskutera de samhällsekonomiska förut-
sättningarna.
Stefan Attefall frågar om detta räcker och om re-
geringen är nöjd nu. Självfallet inte, precis som Björn
Kaaling sade. Men däremot är jag säkert på att denna
proposition är en förutsättning för att lönebildningen
ska fungera väl enligt den definition som vi nu dis-
kuterar.
Men staten får aldrig vara neutral inför konsek-
venserna av en illa fungerande lönebildning. De kon-
sekvenserna är arbetslöshet, inflation och svårigheter
för dem som står allra längst bak i arbetslöshetskön,
och det är dem som den här debatten i grunden hand-
lar om.
Staten har ett ansvar för den ekonomiska politi-
ken, för arbetsmarknadspolitiken och närings- och
utbildningspolitiken. Det är här som de två stora
principiella skillnaderna finns mellan majoriteten här
i riksdagen och oppositionen, och framför allt Mode-
raterna.
Det är många här i kammaren som har sagt att
avtal är alltid bättre än lag, och man måste faktiskt
försöka vara konsekvent på den punkten. Varje gång
politiken i form av riksdag och regering träder över
den gränsen riskerar man också att ge fler parter en
möjlighet och ett argument för att dra sig undan sitt
ansvar för hur lönebildningen och arbetsmarknaden
fungerar. Den som inte vill se statlig inkomstpolitik
ska också värna den fria avtalsrätten och uppmuntra
avtalsviljan. Den diskussion om blockadförbudet som
nu förs i den här debatten blir lite märklig i propor-
tion till det som det egentligen handlar om, nämligen
lönebildningen. Den kan var nog så viktig att diskute-
ra av principiella skäl, men den har inte speciellt
mycket att göra med hur lönebildningen fungerar.
För Moderaterna är strukturella reformer - som
man alltid efterfrågar - alltid lika med svagare fack,
mer klåfingrig riksdag, svagare arbetsrätt osv. Jag
tycker att detta är gammalmodigt, Mikael Odenberg.
Det är omodernt. Och det är, med förlov sagt, ganska
tjatigt.
Oavsett om vi har en låg- eller en högkonjunktur,
oavsett om vi har brist på arbetskraft eller massar-
betslöshet och oavsett hur den internationella utveck-
lingen ser ut kommer alltid samma medicin. Detta
driver upp kostnaderna, oavsett om det gäller läke-
medel eller det område som vi nu diskuterar. Det
måste vara rätt medicin vid rätt tid för rätt åkomma
om man vill påverka problemet med svensk lönebild-
ning. Man ska inte komma dragande med samma och
åter samma lösningar, som egentligen bara handlar
om att förändra maktbalansen. Så tolkar jag de två
stora principiella skillnader som vi här diskuterar.
Det som vi i stället vill göra, vid sidan av den
proposition som framlagts - för den innehåller själv-
fallet inte allt, som Stefan Attefall var inne på - är
bl.a. att se industriavtalet som exempel på någonting
nytt som sker. Där finns ett regelverk liknande det
som nu föreslås i propositionen. Varför inte se till
kompetensutveckling i det egna yrket, något som är
så oerhört viktigt och som det nu också finns nya
resurser till? Varför inte se till de individuella kom-
petenskonton som nu utreds och som kommer att ge
en möjlighet att byta kompetens för att byta jobb på
arbetsmarknaden? Jag tror att de två inslagen har
minst lika stor betydelse som förslaget om med-
lingsinstitut för lönebildningen. Det gäller en rätt till
kompetensutveckling i det egna yrket men också
ansvaret för att skaffa sig en kompetens för att byta
jobb och inriktning på sitt arbetsliv. Det gäller att ge
möjlighet till frihet och valfrihet, inte bara att männi-
skor ska tvingas ut i en större otrygghet genom sämre
arbetsrättsregler, om man vill ha en flexibilitet på
arbetsmarknaden.
Det viktiga är att ge en trygghet och möjligheter
för individen att förändra sitt yrkesval och att därmed
bli en del i en mer flexibel arbetsmarknad. Det hand-
lar också om diskrimineringsreglerna på arbetsmark-
naden, om kampen mot deltidsarbetslösheten och om
förenklingar för småföretagen. Det ska bli mer lön-
samt att driva småföretag. Inte minst handlar det om
konkurrenspolitiken, som jag personligen tror vid
sidan av utbildningsfrågorna är den riktiga nyckeln
till prisutvecklingen och inflationen i vårt land.
Om allt detta finns det eller kommer det under
denna vår att läggas fram förslag i riksdagen. Jag
tycker att vi ska lämna retoriken och i stället komma
ut i verkligheten. Där pågår oändligt mycket mer av
konstruktivt arbete för att klara flaskhalsar, diskrimi-
nering, bristande kompetens och konkurrens och för
att skapa en bättre entreprenörsanda än vad de bor-
gerliga partierna i dagens debatt erkänner.</pre><pre>Anf.  45  MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Jag vill bestrida statsrådet Sahlins
uppfattning att skiljelinjen skulle gå mellan en dyna-
misk Mona Sahlin och en tjatig Odenberg. Skiljelin-
jen går mellan en i hög grad centralistisk socialdemo-
krati, som i lönebildningsfrågorna går i LO:s ledband,
och dem som bejakar en decentraliserad och lokal
lönebildning som sker ute i företagen.
Det är inte bara vi från borgerligt håll som kritise-
rar att man ska ge det nya medlingsinstitutet i uppgift
att utöver själva medlingen också ha ett formellt an-
svar för hur lönebildningen fungerar. Det är att till-
dela medlingsinstitutet dubbla roller. Alla huvudor-
ganisationer på arbetsmarknaden utom LO kritiserar
detta.
Jag menar att regeringen när den har lagt fram det
här förslaget inte har klarat att upprätthålla en klar
rågång mot statlig inkomstpolitik. Den uppfattningen
delas, som sagt, av TCO, SACO och SAF. Jag tillhör
dem som gillar Mona Sahlin, men det är inte en un-
derlättande faktor att Mona Sahlin har varit föredra-
gande statsråd i den här frågan. Vi kan nu i det när-
maste fira tioårsjubileum av att Mona Sahlin gjorde
sin debut som arbetsmarknadsminister i denna kam-
mare och ville lagstifta om lönerna på den svenska
arbetsmarknaden. Det är tio år sedan Mona Sahlin
ville införa strejkförbud för svenska arbetare och
tjänstemän.
Mona Sahlin är ju den nu aktiva politiker som
mest av alla symboliserar statlig inkomstpolitik. Mot
den bakgrunden är det olyckligt att regeringen inte
tydligare och klarare har kunnat upprätthålla rågång-
en mot en statlig inkomstpolitik.</pre><pre>Anf.  46  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag tycker att Mikael Odenbergs in-
lägg visade att han är ganska tjatig och håller fast vid
en mycket märklig beskrivning av det som låg bakom
det försök som den regering som jag trädde in i 1990
gjorde för att få stopp på precis det som den proposi-
tion som vi i dag behandlar rör sig om.
Det finns två vägar att gå, Mikael Odenberg. Den
ena är att riksdagen på punkt efter punkt trampar in
med lagstiftning, rubbar maktbalans och ger sig på
detaljer. Den andra är att vi försöker finna en bra
balans, vilket jag påstår finns i propositionen, mellan
statens ansvar och parternas eget och fria ansvar för
löneförhandlingarna. Jag vill påstå att det finns en
stor respekt hos samtliga centrala organisationer på
arbetsmarknaden i dag för detta.
Alla organisationer har sina intressen som de för
fram starkare än andras. Jag tycker att det är ganska
löjligt att diskutera vilka som går i vilkas ledband. Jag
går inte i någons ledband. Jag lyssnar och tar argu-
ment, och sedan försöker vi sy ihop en helhet som ska
ha en rimlig balans. Som jag sade måste institutet
kunna bygga på stor respekt och stort förtroende från
samtliga parter på arbetsmarknaden. Jag tycker att
propositionen är ett hedervärt försök att åstadkomma
detta.
När det gäller att undvika inflationskarusellen och
den diskussion om att försvaga olika parter på ar-
betsmarknaden som vi förde 1990 har vi kommit
väldigt mycket längre med den proposition som vi i
dag har framför oss. Men lönebildningsproblemen
kräver insatser på konsumentområdet, i konkur-
renspolitiken, i skattefrågorna - allt det som regering-
en samtidigt arbetar med.</pre><pre>Anf.  47  MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman Jag beskrev inte vad som låg bakom
regeringens agerande för tio år sedan. Jag beskrev
vad den dåvarande arbetsmarknadsministern Sahlin
stod för i den här kammaren. Det var statlig inkomst-
politik, statligt fastställda löner och strejkförbud för
svenska arbetare och tjänstemän. Det är kanske inte
den allra bästa bakgrunden om man på ett trovärdigt
sätt ska hålla en klar rågång mot statlig inkomstpoli-
tik.
Det har nu faktiskt gått så långt att två huvudor-
ganisationer har skrivit till ett riksdagsutskott och
hävdat att genom regeringens sätt att handla i de här
frågorna "äventyras legitimiteten för avtalsförhand-
lingarna och kollektivavtalen som lönebildningsin-
strument". Det är inte så väldigt bra om man, som
statsrådet nu säger, vill understryka vikten av en bred
tilltro till det nya medlingsinstitutet.
Vad gäller följsamheten mot Landsorganisationen
kan jag bara konstatera att regeringen i sin proposi-
tion föreslår att man vid halvårsskiftet ska inrätta en
myndighet benämnd medlingsinstitutet. LO säger ja,
och TCO, SACO och SAF säger nej.
Man vill att medlingsinstitutet utöver den med-
lande uppgiften ska verka för en välfungerande löne-
bildning. LO säger ja, TCO, SACO och SAF säger
nej.
Man vill att medlingsinstitutet ska samordna och
medverka till att det upprättas tidsplaner. LO säger ja,
och TCO, SACO och SAF säger nej.
Man förespråkar från regeringens sida att med-
lingsinstitutet ska bli statistikansvarig myndighet. LO
säger ja, och TCO, SACO och SAF säger nej.
Medlingsinstitutet ska årligen komma in till riks-
dagen för att träffa arbetsmarknadsutskottet och fi-
nansutskottet och berätta om hur det ser på lönebild-
ningen. LO säger ja, och TCO, SACO och SAF säger
nej.
Jag kan förstå att de här organisationerna - även
om det naturligtvis är så, som statsrådet Sahlin säger,
att alla organisationer har sina intressen att bevaka -
är bekymrade över den ensidighet som har vidlått
regeringens handläggning av lönebildningsfrågorna,
där regeringen i allt väsentligt har accepterat det cent-
ralistiska perspektiv som LO har.</pre><pre>Anf.  48  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att om
lusten att visa en gemensam ansvarsvilja här i kam-
maren från övriga partier för att klara det som då var
Sveriges stora problem hade varit större, hade också
regeringens agerande sett annorlunda ut. Låt oss för-
söka vidmakthålla den stora skillnad som jag trots
debatten i dag tycker finns år 2000 jämfört med år
1990. Det börjar växa fram en samsyn om inflatio-
nens faror, om lönebildningens betydelse och också
om hur lönebildningen går till.
Den lista som lästes upp hade kunnat fortsätta.
Det finns punkter där LO hade velat ha det annorlun-
da och där TCO hade velat ha det annorlunda. Fram-
för allt har det skett stora förändringar under resans
gång som gör att organisationen i dag, Mikael Oden-
berg, inte uttrycker det totala motstånd mot proposi-
tionen som Mikael Odenberg nu ger uttryck för.
Jag vill påstå att det finns en rimlig balans och en
rimlig respekt hos samtliga parter. Men det som är
avgörande är hur medlingsinstitutet kommer att byg-
ga upp sitt arbete. Det är då vi ser hur det blir och om
min bedömning eller Mikael Odenbergs var rimlig.
Jag hoppas för lönebildningens skull att det blir rege-
ringens bedömning.</pre><pre>Anf.  49  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag delar Mona Sahlins oro för sys-
selsättningssituationen och de arbetslösa och inser
vikten av att vi får till stånd en fungerande lönebild-
ning för att hjälpa de arbetslösa. Den historik som
Mona Sahlin beskrev här är också riktig. Vi har
mycket av nominella löneökningar 1980-1995 men
lite av reallöneökningar, egentligen ingenting alls.
Sedan år 1995 har lönebildningen utpekats av re-
geringen i varenda ekonomisk-politisk proposition
som den centrala faktorn som kan lösa sysselsätt-
ningsproblemen. Benchmarking av näringspolitiken,
den granskning som skett av det departement som
Mona Sahlin är statsråd i, visade att lönekostnaderna
har ökat väsentligt snabbare än i flertalet övriga
OECD-länder 1997-1998 och att lönebildningen
fortfarande inte fungerar bra. Det var flera år efter det
att regeringen påtalat vikten av att få till stånd en
bättre lönebildning.
Fem år efter det att löften utställdes om att det
skulle komma förslag om förbättrad lönebildning
kommer propositionen Lönebildning för full syssel-
sättning som bara innebär inrättandet av ett institut.
Det kan ha ett värde i sig. Det finns en del saker att
anmärka på, men i huvudsak tycker vi att det är en
riktig politik att införa ett sådant.
Men frågan är då: Är det inte ett misslyckande
från regeringens sida att man i fem års tid talar om
vikten av bättre lönebildning, när man år efter år ser
att lönebildningen inte fungerar, och allt man kommer
med i den stora propositionen, som man säger, bara är
ett institut? Det måste göra att statsrådet blir lite öd-
mjuk och tycker att det här finns mycket mer att göra.
Statsrådet nämner det som komma ska, nämligen
kompetenskonton. Bra, säger vi. Tydligen hade man
redan i förra årets budget pengar för detta men ingen
politik. Det är lite anmärkningsvärt med en regering
som ändå haft ganska många år på sig att inte göra
mer av sådant man talar högt, vitt och brett om i alla
propositioner.</pre><pre>Anf.  50  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Stefan Attefall frågar mig om jag
tycker att det är ett misslyckande att lönebildningen
har utvecklats som den har gjort. Jag vill uttrycka det
så här: Om lönebildningen misslyckas är det inte
regeringen som drabbas av det. Det är en mängd
människor som förlorar sitt jobb eller får allt längre
avstånd till möjligheten att få ett jobb. Det är de Ste-
fan Attefall talar om. Det är deras eventuella lyckan-
den eller misslyckanden som parter, regering och
riksdag har ett gemensamt ansvar för. Jag tycker att
de ska stå i fokus för debatten.
Det är inte med verkligheten överensstämmande
att beskriva det som Stefan Attefall gör. Han säger att
det enda man kommer med är ett institut. Det här är
en proposition som handlar om medlingsinstitutet och
formerna för det. Det är en analys av hur lönebild-
ningen både har fungerat och måste komma att funge-
ra, vilket ansvar parterna har och statens ansvar.
Till det kommer allt det arbete som inte minst vi
på Näringsdepartementet nu gör med kompetensut-
vecklingsfrågorna, småföretagarpolitiken, regel-
förenklingarna och konkurrenspolitiken. Det kan
tillsammans med ett starkt och vitalt medlingsinstitut
göra det som är avgörande för om Sverige ska klara
tillväxt och sysselsättning och få reallöneökningar i
stark och viktig konkurrens med våra konkurrentlän-
der och vår omvärld.
Där tror jag att denna proposition inte är avgöran-
de. Det är en viktig förutsättning för att arbetslöshe-
ten ska kunna gå ned också när ekonomin är stark.</pre><pre>Anf.  51  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Mona Sahlin kan vara lugn. Jag är
inte heller orolig för att regeringen ska drabbas. Jag
har inga större ambitioner att skydda regeringen i
denna fråga. Det är precis som Mona Sahlin säger.
Det är de enskilda människorna som inte får ett arbete
som är problemet.
Vi har 400 000 människor som mitt under en
brinnande högkonjunktur inte kommer in på arbets-
marknaden. De står utanför i öppen arbetslöshet eller
i konjunkturberoende åtgärder. Vi har dessutom en
massa människor som studerar därför att de egentli-
gen skulle vilja ha ett arbete eller är deltidsarbetslösa.
Det är det som är problemet.
Regeringen talar sedan år 1995 om lönebildningen
i varenda ekonomisk-politisk proposition. Sedan
kommer propositionen som heter Lönebildning för
full sysselsättning, och man tror att regeringen nu tar
det grepp den talat om. Men det blir bara ett institut.
Mona Sahlin säger att det kommer mer längre
fram. Ta som exempel kompetensutvecklingskontot,
som Mona Sahlin talade om här. Det tycker också vi
är en bra idé, men vi vet ännu inte vad det ska inne-
hålla. Det kom fram en slant pengar till detta i bud-
geten. Men det kom inga idéer, trots att det funnits en
mängd statliga utredningar om också detta och trots
att socialdemokraterna talat om vikten av kompe-
tensutveckling på olika sätt.
Problemet är dessa arbetslösa människor som inte
fått arbete därför att regeringen är senfärdig och inte
vågar angripa de problem som faktiskt finns på
svensk arbetsmarknad. Nu när vi har högkonjunktur
ska vi rätta till de problem som finns så att vi ger
människor arbete och går in i nästa lågkonjunktur på
ett betydligt starkare och bättre sätt. Risken är annars
uppenbar att de verkligt svaga kommer riktigt i kläm
med den socialdemokratiska politiken. Det är det som
är så beklagansvärt.</pre><pre>Anf.  52  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Till det sista, Stefan Attefall, vill jag
uttrycka mig så här. Det här handlar lite om den
verklighet som finns därutanför. Arbetslösheten sjun-
ker, och det har den gjort under många år. Antalet
jobb växer på ett sätt som vi inte har sett på många
årtionden. De lediga jobben är i dag fler än vad de har
varit på många år. Antalet nya företag växer. Antalet
konkurser går ned. Sverige har en av Europas star-
kaste ekonomier.
Det är i denna situation som ansvaret vilar extra
hårt på både parter och regering och riksdag att se till
att denna starka konjunktur och ekonomi inte riskeras
genom att lönebildningen inte fungerar. I det är vi
varje fall överens om att ett starkt medlingsinstitut är
en viktig faktor. Vi är också överens om att det måste
ske mer när det gäller funktionssättet på arbetsmark-
nad, utbildningspolitik och konkurrenspolitik.
Jag vill hävda att det har lagts fram många sådana
förslag. Det kommer fler inte bara i år. Jag hoppas att
det kommer fler under de kommande tio åren med en
socialdemokratisk regering när vi ska fortsätta att
modernisera och stärka Sverige för rättvisans och
jobbens skull.
Om man inte kommer in på arbetsmarknaden,
som Stefan Attefall uttryckte det, varför skulle det då
vara lättare om reglerna på arbetsmarknaden blir
svagare och balansen mellan fack och arbetsgivare
ojämn? Det är det som är den principiella debatten
som vi får anledning att återkomma till.</pre><pre>Anf.  53  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! För det första vill jag uttrycka min
uppskattning att statsrådet Sahlin är här i dag. Det är
första gången jag i arbetsmarknadsutskottet deltar i en
debatt med något av våra statsråd, och det är glädjan-
de.
Det finns många fördelar med den proposition
som har lagts fram och att vi får medlingsinstitutet.
Men jag är lite fundersam och orolig över att det är en
del frågor som vi ändå inte lyckas få håll på. Bl.a. är
det löneglidningen.
Kommer det att finnas tillräckligt mycket kraft i
lönebildningsinstitutet för att få ordning på löneglid-
ningen? Jag upplever att det är en av de saker som
kan göra att vi hamnar i trångmål när det gäller löne-
bildningen. Man går utanför de avtal som har träffats.
Sedan finns det en annan fråga som kommer upp
och som vi förhoppningsvis kommer att få en propo-
sition om i slutet av det här arbetsåret fram i maj. Det
gäller jämställdhetsfrågan. Där aviserar man att man
ska ta bort osakliga löneskillnader mellan kvinnor
och män.
Om det ska hända något positivt där innebär det
att det kommer att bli ökade löner för många kvinnor.
Det kommer också att påverka lönebildningen på ett
för många kvinnor väldigt positivt sätt. Hur hanterar
man detta? Finns det tillräckligt mycket substans i
detta för att man inte ska hamna i en lönebildning
som trots allt inte fungerar?</pre><pre>Anf.  54  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Även om många i ord säger att det är
viktigt att inte ha en statlig inkomstpolitik, att det är
viktigt att staten håller sig neutral i förhållande till
parterna, ställs ofta frågorna om t.ex. löneglidningen,
som om det vore regering och riksdag som bestämde
om den skulle vara stor eller liten. Självfallet är det
inte så.
Jag har sagt det många gånger, och jag vill betona
det igen: kraften i medlingsinstitutet ligger dels i de
uppdrag och regler som man har, dels i att man byg-
ger upp en stark tillit och ett förtroende hos parterna,
om man medverkar till att det växer fram en starkare
samsyn om vad den väl fungerande lönebildningen är,
vilka nivåer som vi pratar om, om man ska klara
konkurrenskraft och reallöner. Sedan måste parterna
själva hantera hur, på vilka nivåer och var i systemet
som man sätter lönerna.
Jag gläder mig åt att Margareta Andersson också
tog upp jämställdhetsaspekten. Det är självfallet vik-
tigt hur diskrimineringslagarna utformas i framtiden.
Det är och ska vara förbjudet att diskriminera kvin-
nor, vare sig det är fråga om lön eller i annat hänse-
ende. Då gäller det att lagstiftningen är vass, effektiv
och går att använda, men också att det växer fram en
större insikt om hur verkligheten ser ut mellan män
och kvinnor på svensk arbetsmarknad.
Därför har jag tyckt att det varit viktigt att statisti-
ken och uppdragen när det gäller jämställdhet finns i
medlingsinstitutet. Kvinnors löner hör självfallet till
det som är viktigt när vi pratar om lönebildningen.</pre><pre>Anf.  55  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tackar statsrådet Sahlin för svaret.
Jag hoppas att vi ska se den här utvecklingen och att
det ska gå åt rätt håll. Det är också fråga om bristyr-
ken. Det kommer att påverka utbudet av arbetskraft
och hur vi har det framöver, om lönebildningen blir
så pass stark att den klarar av det tryck som det blir
på grund av att det inom en snar framtid kommer att
finnas ganska få människor att anställa. Vi ser redan i
dag att kommunerna behöver anställa flera hundra
tusen människor för att förbereda när vi 40-talister
ska gå i pension - vi kommer att lämna många och
stora hål efter oss på arbetsmarknaden.
Det kommer alltså att behövas fler åtgärder för att
vi ska få en bra och väl fungerande lönebildning, så
att det inte krävs löneökningar för att det över huvud
taget ska finnas människor att anställa i olika företag.
Det är många fler saker som vi behöver göra, bl.a.
se till att fler människor blir anställningsbara, att det
inte finns så många utförsäkrade människor som går
på förtidspensioner, utan att arbetsmarknaden på
andra områden fungerar bättre än vad den gör i dag.</pre><pre>Anf.  56  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag vill bara avslutningsvis kom-
mentera att det gäller att hålla reda på - vilket jag
tycker att Margareta Andersson gjorde i sin replik -
att t.ex. frågan om bristyrken och hur de hanteras inte
är ett ansvar vi ska lasta över på medlingsinstitutet,
utan det är ett ansvar som vi politiker i riksdag, rege-
ring, kommuner och landsting har.
Det handlar väldigt mycket om utbildningspolitik,
arbetsmarknadspolitik och näringspolitik, om deltids-
arbetslösheten, möjligheterna och lusten att föda
många barn och att kvinnor också i framtiden kan
förena förvärvsarbete och föräldraskap. Det är den
typen av insatser som är avgörande för om vi kommer
att se bristyrken och flaskhalsar. Men jag hoppas att
vi är överens om medlingsinstitutets roll och att det
kommer att bli framgångsrikt.</pre><pre>Anf.  57  BARBRO FELTZING (mp) replik:
Fru talman! Jag vill först ställa en enkel fråga. Jag
vill fråga statsrådet Mona Sahlin varför förslaget om
blockadförbud mot enmans- och familjeföretag drogs
tillbaka.
Det som är glädjande är att vi från utskottet nu gör
ett tillkännagivande om översynen av tystnaden och
yttrandefriheten. Jag tror att Mona Sahlin kommer
ihåg våra interpellationsdebatter om det här. Jag und-
rar också hur statsrådet vill gå vidare när det gäller
yttrandefriheten.</pre><pre>Anf.  58  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Barbro Feltzing frågar varför försla-
get om blockadförbud drogs tillbaka, fast hon egent-
ligen vet svaret. Till att börja med, vilket inte har
kommit fram, vill jag säga en gång till att frågan om
blockadförbud egentligen inte har ett smack med
diskussionen om lönebildning och medlingsinstitut att
göra. Svante Öberg tog in detta i sitt på många sätt
mycket utmärkta arbete för att hitta en balans i det
han hade förhoppningen skulle bli en stor samlad
uppställning från samtliga parter på arbetsmarknaden.
Nu blev det inte så, och det är då inkonsekvent om vi
här i kammaren låtsas att denna fråga har med löne-
bildningen och kampen för sysselsättningen att göra.
Det regeringen ville uppnå var det som jag tror att
alla här i kammaren är överens om, nämligen att den
som inte har någon anställd inte ska drabbas av det
som Hans Andersson sade, t.ex. kostnader. Det ska
vara enkelt att starta eget, och man ska ha ett stort
ansvar den dag man anställer.
Jag tycker, som jag nu har upprepat till leda, att
avtal alltid är bättre än lag. Jag tycker då att det vore
en stor poäng om de berörda förbunden själva tog på
sig att förändra sina avtal och att de fick chansen att
göra det innan riksdagen klampar in och säger För-
bud! Det är skälet. Jag tycker att de gjorde ett heder-
värt försök, och det hade varit värt att få pröva det i
verkligheten. Jag beklagar att det inte blev så.</pre><pre>Anf.  59  BARBRO FELTZING (mp) replik:
Fru talman! Som jag sade i mitt anförande tyckte
vi inte att det förslag som lades fram räckte, dvs. ett
hängavtal där man bara tog bort avgifter. Blocka-
drätten mot mikroföretagen ligger ju kvar, och därför
tyckte vi inte att det räckte.
Jag vill återkomma till min fråga när det gäller
översynen av arbetsrätten, som vi nu tillkännager från
utskottet. Hur vill Mona Sahlin gå vidare med detta?
Kommer man att ta upp frågan om yttrandefriheten
och meddelarfriheten?</pre><pre>Anf.  60  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag tycker trots allt att det är lite
märkligt, bl.a. mot bakgrund av det exempel som
Björn Kaaling lämnade på vad som händer om man
har en anställd som man inte har försäkringar för. Det
är inte riktigt schyst att bara säga att det är synd att
inte alla har försäkringar. Om det var det som var
problemet kunde man ju ta upp en lagstiftning och
kräva försäkringar för alla. Men här riktar man i stäl-
let lagstiftningen åt andra hållet.
Jag tycker att det gjorde frågeställningen om
blockadförbud dum och onödig, när vi alla är överens
om det självklara, dvs. att det ska vara lätt och enkelt
att driva eget. Man ska inte drabbas av vare sig kost-
nader eller merarbete för kollektivavtal om man inte
har någon anställd. Vi är överens i grundfrågan. Det
var synd att man inte gav LO chansen att lösa detta.
Vi är däremot helt överens när det handlar om ytt-
randefriheten. Vi har också dragit i gång ett arbete
som handlar om integritetsfrågorna i arbetslivet som
hör nära samman med detta. Jag lovar att vi efter
riksdagens beslut här i dag återkommer mycket
snabbt med i vilken form vi ska ta upp detta mycket
viktiga och bra förslag om att verkligen säkra yttran-
defriheten och skyddet för individen på arbetsmark-
naden.</pre><pre>Anf.  61  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Den här debatten, som har handlat om
medlingsinstitutets roll på den framtida arbetsmark-
naden, har svällt ut. En del har avsiktligt bidragit till
det, bl.a. jag själv. Det visar på något sätt hur många
andra politikområden spelar in när vi nu eftersträvar
en sund lönebildning i framtiden.
Jag tycker att statsrådet Sahlin ska hållas räkning
för att hon slog fast de utgångspunkter som det inte är
svårt att instämma i, bl.a. att lönebildningen inte har
fungerat, vad det leder till om det är en sund löne-
bildning, t.ex. stabila priser, trygg utveckling och
flera jobb. I den delen brister det ju väldigt mycket.
De industrijobb som har försvunnit har inte ersatts av
andra verksamheter som vi från politiskt håll har
hjälpt till att släppa fram.
Vad jag tycker är tragiskt, vilket jag kan säga när
nu statsrådet säger att hon tycker att det är bra att vi
också får in jämställdhetsaspekten, är att den svårig-
heten framför allt drabbar kvinnor. Det gäller mycket
i tjänste- och servicesektorn. Det har talats om hus-
hållsnära tjänster. Det gäller t.ex. konsultuppdrag och
omsorgsverksamhet. Där är det uppenbara svårigheter
för dem som vill starta företag, och där har kvinnor
ofta dominerat. Vi har ett manssamhälle också på
detta område. Det finns anledning för både riksdag
och regering att ta tag i detta och se till så att det blir
en bättre tingens ordning.
Det hör också hemma i diskussionen om en för-
bättrad lönebildning. Jag tror att det, om vi kan upp-
muntra det kvinnliga företagandet - det gäller ofta
småföretagandet - skulle leda till en rättvisare löne-
bildning kvinnor och män emellan. Där förväntar
åtminstone jag och Folkpartiet oss att regeringen
kommer att agera med ett högre tempo än vad som
hittills har varit fallet.</pre><pre>Anf.  62  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag vill bara understryka att jag tyck-
er att det är värdefullt, det som Elver Jonsson sade
både nu och tidigare om att man noterar - jag hoppas
att man gör det oftare utåt - den enighet som ändå
finns om grundtankarna runt den proposition som
ligger framme. Det är värt att betona och hålla fast
vid.
Även om frågeställningen om lönebildningen och
hur man ska klara jobb och tillväxt är väldigt bred
och handlar om närings- och arbetsmarknadspolitik
och konsument- och konkurrensfrågor tycker jag
kanske inte att det är riktigt rätt tillfälle att ta den
debatt som Elver Jonsson och jag brukar föra om de
s.k. hushållsnära tjänsterna. Det tycker jag ligger lite
vid sidan av dagens debatt.
Elver Jonsson uttryckte en vällovlig förhoppning
om att vi skulle bli av med manssamhället på många
olika punkter. Men jag tycker nog att det vore bra om
just områdena städning och barnpassning blev lite
mer mansdominerade.</pre><pre>Anf.  63  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Får jag för att det ska bli en mycket
vänlig avslutning säga att jag instämmer med det
senare, även om förhoppningen för egen del om att
kunna vara progressiv på det praktiska planet inte går
att motsvara till alla delar.
Jag tror att den kamp för reala löneförbättringar
som statsrådet talat om har bitar med sig. Eftersom
statsrådet nämnde de hushållsnära tjänsterna alldeles
särskilt kan jag säga att det är klart att det känns som
ett nederlag att det är pojkarna som får den största
chansen när vi försöker uppmuntra unga människor
till att starta företagsamhet. Kvinnorna har en svårare
sits. Det gäller inte bara att starta ett företag där de
tycker sig ligga bra till, utan det gäller också på det
ekonomiska området, t.ex. vad beträffar riskkapital.
Jag är medveten om att detta flyter i väg, fru tal-
man, men det är ingen tvekan om att alla dessa frågor
starkt hänger samman. Därför tror jag att det vill till
ett samlat grepp. Då är det möjligen att beklaga att
propositionen om den sunda lönebildningen för en
full sysselsättning blev begränsad till ett förslag om
ett medlingsinstitut. Frågan är väldigt mycket större.
Återigen: Jag har förhoppningar om en tempohöj-
ning, för den är helt nödvändig.</pre><pre>Anf.  64  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag vill bara avslutningsvis återigen
instämma i den allmänna grundtanken och tacka för
en bra debatt, även om Elver Jonsson och jag lär
återkomma till diskussionen just om service- och
tjänstesektorn.
Men jag vill än en gång understryka att tempot
måste vara högt när det gäller att fylla på kampen för
full sysselsättning konsekvent under varje månad,
varje dag och varje år framöver. Den dag vi släpper
tanken på kampen för sysselsättning och säger att det
är klart har vi också förlorat.
Vi kommer att återkomma. Precis som vi har läm-
nat förslag konsekvent kommer denna regering att
fortsätta att göra det så länge vi har riksdagens och
folkets förtroende. Men lönebildningsinstitutet hop-
pas jag blir ett verksamt bidrag.</pre><pre>Anf.  65  CAMILLA SKÖLD JANS-
SON (v):
Fru talman! En stor del av dagens debatt har
handlat om den del av betänkandet som berör löne-
bildningen, och jag tänkte fortsätta med det.
Frågan om regeringens proposition om lönebild-
ningen har inte varit lätt för Vänsterpartiet. Det är inte
så konstigt. Det handlar om centrala frågeställningar
för arbetarrörelsen, som fördelningen mellan arbete
och kapital. Det handlar om fackliga rättigheter. Det
handlar om arbetstagarnas löneutveckling, osv.
Majoriteten inom v har gjort den bedömningen att
partiet ska sluta upp bakom regeringens förslag, men
det finns också en partiopinion som har dragit en
annan slutsats - en partiopinion som delar bl.a.
Transportarbetareförbundets och Handelsanställdas
förbunds uppfattning.
Det är en allvarlig kritik som förs fram. Det
handlar om att propositionen utgår ifrån att lönebild-
ningen fungerat dåligt och att det är lönerna som är
boven som hotar driva upp inflationen. Det handlar
om att propositionen ensidigt syftar till att hålla nere
arbetarnas löner, bl.a. genom att försvaga strejk- och
konfliktvapnet. Det handlar om ett sätt att se på löne-
bildningen som helt bortser från fördelningen mellan
arbete och kapital och inte ens nämner företagens
övervinster eller den gigantiska utvecklingen på bör-
sen.
I stället är det helt inriktat på att lönekampen ska
föras mellan olika grupper av löntagare på arbets-
marknaden. Det är löntagarna som genom att hålla
nere sina lönekrav ska ta ansvar för samhällsekono-
min. Man ska se till att näringslivet får sitt. Man ska
ta ansvar för dem som står utanför arbetsmarknaden -
de arbetslösa, förtidspensionärer, studerande, etc.
Ingen åtskillnad görs. Även snabbköpskassörskan,
vårdbiträdet osv. ska tänka sig för innan hon kräver
löneförhöjning.
I debatten har syftet med propositionen diskute-
rats. Ett syfte som inte har nämnts är EMU-
medlemskapet. Det är helt relevant att göra den
kopplingen. Det framgår också klart om man läser
den s.k. Öbergutredningen, som ligger till grund för
propositionen. Där sägs det i klartext att det ankom-
mer på lönebildningssystemet att verka för att syssel-
sättningen ska öka och arbetslösheten ska minska om
Sverige skulle bli medlem i den europeiska valutau-
nionen EMU. Detta är det övergripande skälet till att
det finns en opinion inom v som menar att vi inte
borde ha ställt oss bakom dagens betänkande.
Som bekant är vi motståndare till EMU, och det
borde vara självklart att vi inte medverkar till att
förbereda ett EMU-medlemskap med en politik som
dessutom helt strider mot vårt partiprogram och vårt
politiska uppdrag.
Det är uppenbart att det handlar om att förbereda
för den ekonomiska politiken inom EMU:s regelverk.
Där har vi bara en väg att gå för att balansera effek-
terna av ekonomiska kriser - kriser som vi vet kom-
mer. Det är arbetstagarna som till största delen ska
bära anpassningsbördan - någonting som är allmänt
känt och väl utrett inte minst i EMU-utredningen,
som pekade på behovet av avreglerad arbetsmarknad
och beredskap för att det kan komma att krävas även
lönesänkningar.
Mona Sahlin har i andra sammanhang varit tydlig
med EMU-kopplingen. Det har även Göran Persson
och Bosse Ringholm varit. Man säger att vi måste få
ordning på lönebildningen innan vi kan gå med i
EMU. Vad menar man då med ordning på lönebild-
ningen? Menar man att man måste bevaka att arbets-
tagarna får ut en rättmätig del av de vinster som görs,
eller menar man att företagen ska ha ett ansvar för att
använda del av vinsten som deras anställda har arbe-
tat ihop till investeringar, och inte bara spekulera?
Nej, man menar att man måste se till att arbetstagarna
inte naggar på näringslivets vinster.
Hur gör man då när man i sann EMU-anda ska
omsätta teorin i praktiken? Jo, enligt den s.k. Calm-
forskurvan är det bevisat att arbetarnas löner mest
effektivt hålls nere antingen genom att man samord-
nar förhandlingarna eller att man går mot mera lokal
lönebildning. Helt logiskt är det svårt att gå in och
styra de lokala förhandlingarna. Det återstår då att
styra upp de centrala. I en av bilagorna till den s.k.
Öbergutredningen, som Mona Sahlin tycker är så
utmärkt, för man ett resonemang kring detta och
lägger också fram några konkreta förslag, förslag som
i alla delar återkommer i dagens betänkande.
Bilagan är skriven av Steinar Holden och Karl
Ove Moene och har rubriken "Åtgärder för att för-
bättra lönebildningen i Sverige ...".
Nämnda herrar utgår från att man måste minska
pressen på lönehöjningar. I det sammanhanget slår
man fast att ju svagare arbetstagarnas förhandlingspo-
sition är desto bättre. Samtidigt höjs det ett varning-
ens finger. Man får inte gå för hårt fram, eftersom det
kan få motsatt effekt. Det gäller alltså att inleda med
försämringar som är lite lagom.
För att uppnå målet att försvaga arbetstagarnas
position menar man att det krävs tre typer av åtgärder.
För det första är det sådana åtgärder som minskar
effekterna av en strejk som vapen i löneförhandling-
arna. Det är uppfyllt i dagens betänkande genom
förlängda varseltider och rätt för medlingsinstitutet att
skjuta upp varslade stridsåtgärder.
För det andra säger man att det krävs åtgärder som
stärker samordningen. "Om stora fackförbund som
representerar stora grupper av arbetstagare samordnar
sina löneförhandlingar kan de komma att acceptera
lägre löner än vad de skulle ha gjort var och en för
sig... Om arbetsgivarna samordnar sin lönepolitik kan
deras motståndskraft mot höga löner öka." Även det
här återkommer i dagens betänkande, med ett med-
lingsinstitut som har en viktig roll just när det gäller
att samordna förhandlingarna.
För det tredje säger man att lönetrycket kan mins-
kas genom åtgärder som påverkar fackförbundens
preferenser eller deras önskemål. Det är också tillgo-
dosett genom att de samhällsekonomiska förutsätt-
ningarna och konsekvenserna ska formuleras och att
parterna ska ha en gemensam syn.
För de borgerliga partierna i den här församlingen
är det jag har sagt förmodligen inte särskilt uppröran-
de. Det ligger tvärtom i linje med en borgerlig upp-
fattning och politik. Folkpartiet säger bl.a. i sin par-
timotion att förslaget om varseltider och uppskjutande
av konfliktåtgärder osv. ligger i linje med partiets
politik.
Men vi som företräder arbetarrörelsens idéer vill
ha en politik där arbetstagarnas makt och ägande
ökar. Vi menar att det fortfarande handlar om fördel-
ningen mellan arbete och kapital. Vi menar att fack-
föreningsrörelsen ska stärkas och att strejkvapnet är
grundbulten. För oss är detta den totala kapitulationen
och beviset för att EMU i själva verket är ett i det
närmaste nyliberalt projekt där arbetarrörelsen bak-
binds och tvingas göra gemensam sak med arbetsgi-
varsidan - hålla nere arbetarnas löner.
Transportarbetareförbundet och Handelsanställdas
förbund säger i sitt remissvar till Öbergutredningen,
som också går att utläsa i propositionstexten, att för-
slaget om att medlingsinstitutet ska ha rätt att skjuta
på varslade stridsåtgärder är en allvarlig inskränkning
i den fria strejk- och förhandlingsrätten. Transportar-
betareförbundet och Handelsanställdas förbund påpe-
kar att förlängda varseltider måste ses tillsammans
med medlingsinstitutets rätt att skjuta på varsel, vilket
innebär att ett varsel kan fördröjas med 24-25 dagar.
Det är ett ingrepp som man säger är en allvarlig in-
skränkning i konflikträtten. Samma fackliga organi-
sationer, inklusive LO, anser att förslaget om att utse
tvångsmedlare är en allvarlig inskränkning i den fria
förhandlings- och strejkrätten.
Dessa försämringar säger sig alltså LO-toppen va-
ra nöjd med. Men mullret hörs ändå. Transportarbeta-
reförbundet avvisar det här. Handelsanställdas för-
bund avvisade Öbergutredningen och alla dess för-
slag. Grafikernas ordförande säger att det väl är okej,
men ställer samtidigt frågan: Varför försämra kon-
flikträtten?
Med ett accepterande av den politik som slås fast i
Maastrichtfördraget avhänder sig arbetarrörelsen det
politiska initiativet. Frivilligt sätter man sig i den
sitsen att det är negativt om löntagarna tar större
andel av de ekonomiska resurserna i anspråk och att
det snarare är ett hinder än en möjlighet med starka
fackföreningsrörelser.
I själva verket visar propositionen om lönebild-
ningen att EMU inte är något socialistiskt projekt som
bygger motmakter mot kapitalet - tvärtom.
Det är mot bakgrund av försämringarna i kon-
flikträtten och det som i ett vidare sammanhang
handlar om förberedelser för ett EMU-medlemskap
som det finns en opinion inom Vänsterpartiet som
menar att vi inte borde ha ställt oss bakom förslagen,
förutom den del som handlar om blockadförbudet. I
det avseendet råder full enighet.</pre><pre>I detta anförande instämde Kalle Larsson och
Sven-Erik Sjöstrand (båda v).</pre><pre>Anf.  66  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Det här var ju principiellt och ideolo-
giskt en svidande kritik mot den utskottsmajoritet
som har lagt fram det betänkande som vi tar ställning
till i dag. Det var intressant att höra. Jag förstår också
varför Camilla Sköld inte var med och justerade pro-
tokollet.
Det var ord som "arbetarrörelsen bakbinds",
"allvarlig inskränkning", "helt i strid med Vänster-
partiets partiprogram" och "förberedelser för EMU",
som jag har förstått att Camilla Sköld anser är det
hemskaste på jorden. Camilla Sköld ifrågasatte varför
man skulle stödja detta.
Med tanke på vad Hans Andersson tidigare har
sagt och den majoritet som finns när det gäller det här
betänkandet måste man fråga sig hur många vänster-
partister som delar Camilla Skölds uppfattning. Det
här är ju ingen kritik som handlar om att man är oen-
se om vissa metoder och medel. Det är ju en ideolo-
gisk och principiell kritik. Det gör att det egentligen
är svårt att bedöma var vi har Vänsterpartiet när det
gäller dessa frågor i framtiden. Är man nöjd med de
förändringar som föreslås i betänkandet, eller står
man på Camilla Skölds linje som innebär att man tar
avstånd från alltihop och därmed, som jag ser det,
inte heller kan samarbeta med socialdemokraterna i
andra frågor av arbetsmarknadspolitisk karaktär?
Det var ju en mycket kraftig kritik som Camilla
Sköld riktade.</pre><pre>Anf.  67  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Som jag sade har en majoritet ställt
sig bakom det här betänkandet. Därvidlag är det inga
bekymmer.
Det är inte så konstigt att sådana här saker upp-
står. Vi befinner oss i ett konstruktivt samarbete där
det handlar om att i många frågor göra bedömningar.
Det handlar om att göra bedömningar kortsiktigt och
långsiktigt. Det handlar om bedömningar av vad som
hade hänt om det hade blivit andra majoriteter med
ett annat innehåll osv. Ibland kan man som parti göra
olika bedömningar.
Det här är en ideologiskt central fråga. Det är inte
alls märkvärdigt att det finns olika strömningar i
partiet. Jag är inte alls bekymrad över det, eftersom
partiet står starkt och enat. Vi klarar av att ha de här
diskussionerna, även om det finns stark kritik och det
är laddat.</pre><pre>Anf.  68  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Det är ju skillnad mellan att vara kri-
tisk och att vara kritisk. Det ena är när man säger att
ett förslag helt strider mot partiprogrammet. Det and-
ra är när man är oense om vissa metoder och medel.
Det är den intressanta skillnaden.
Kommer Camilla Sköld i eftermiddag att rösta
mot det här betänkandet, och hur många partikamra-
ter kommer att göra det? Det kan vara intressant för
kammaren att känna till detta.</pre><pre>Anf.  69  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Eftersom vi sitter i ett samarbete där
vi tar ansvar ser vi självklart till att vi vid voteringar
fullföljer de överenskommelser som vi har gjort.
Personligen kommer jag att avstå vid voteringen i
eftermiddag.</pre><pre>Anf.  70  CARLINGE WISBERG (v):
Fru talman! Jag ska inte spinna vidare på det re-
plikskifte som utspann sig mellan Stefan Attefall och
Camilla Sköld, även om jag kanske kan ha en viss
förståelse för att Attefall reagerade på en del av
språkbruket.
Fru talman! I dag diskuterar man frågan om löne-
bildning och fackliga rättigheter. Jag tror att det kan
finnas anledning att göra det utifrån ett lite historiskt
perspektiv. Det framställs ofta i debatten - oavsett
vilket område som debatteras - att det måste ske en
förnyelse och att tankesättet måste moderniseras.
Utifrån det lanseras sedan en mängd tankegångar som
ska tolkas som ett nytänkande. En del är också nya
tankar. Men väldigt ofta är det gammalt tankegods
som presenteras i en ny förpackning.
Då det gäller den konkreta fråga som här ska
hanteras, dvs. lönebildningen, tycker jag att det är
viktigt att göra en historisk återblick.
När de stora samhällsomvandlingarna skedde un-
der 1800-talet och industrialiseringen tog fart kunde
de lönearbetande ganska snabbt konstatera att ensam
stod man svag men tillsammans, i ett kollektivt age-
rande, fick man kraften att hävda sina intressen. Man
konstaterade att genom ett samfällt och solidariskt
agerande ökade möjligheterna att förbättra sin situa-
tion. Den insikten kom också att bli fackföreningsrö-
relsens drivande tes i dess arbete.
Daglönesystemet - eller som det i dag skulle kal-
las: ett flexibelt anställningssystem - var på den tiden
ett mycket vanligt anställningsförhållande på arbets-
marknaden. Fattigdom och nära nog livegenskap var
andra välbekanta företeelser för den tidens arbetar-
klass. Med fackföreningsrörelsens inträde började
vägen mot ett bättre samhälle för svensk arbetarbe-
folkning. Många årtionden av kamp ledde också fram
till att arbetarklassens fullt legitima krav på rättighe-
ter kom att accepteras.
Man konstaterade också att det behövdes en ord-
ning på arbetsmarknaden där de s.k. arbetsmarkna-
dens parter tillsammans förhandlade fram avtal -
kollektivavtal som reglerade umgänget på arbets-
marknaden, inklusive lönevillkor. Detta var naturligt-
vis ett givande och tagande. Man kan tycka vad man
vill om de resultat som det s.k. Saltsjöbadsavtalet en
gång ledde till, men det kom att bilda rättesnöre för
svensk arbetsmarknad under ett flertal årtionden.
En produkt som kom ut av avtalet kom att bli den
solidariska lönepolitiken, som utöver att garantera att
alla anställa faktiskt fick sin del av löneutvecklingen
också var ett verksamt medel när det gällde att på-
skynda en nödvändig strukturomvandling av landet
bort från Fattig-Sverige till ett högt avancerat och
utvecklat industriland.
Den solidariska lönepolitiken innebar naturligtvis
att man på en del håll inte tog ut det löneutrymme
som av och till kunde vara möjligt. Men till skillnad
från dagens spekulationskapitalister använde man
ofta det utrymmet till investeringar och industriell
utveckling, vilket var till gagn för samhället i stort.
I takt med de ideologiska förändringar hos arbets-
givarna som kom fram i slutet av 60-talet och början
av 70-talet tvingades löntagarna allt oftare ut i s.k.
spontana konflikter. Den vi minns mest är förmodli-
gen Malmfältskonflikten. 70-talets konflikter var inte
i första hand en fråga om lönevillkor utan mer en
fråga om villkoren på arbetsmarknaden och anställ-
ningsförhållandena i stort. Dessa konflikter medförde
också att man i den här kammaren under 70-talet
vidtog en mängd lagstiftningsåtgärder som hade till
syfte att stärka arbetstagarparten på arbetsmarknaden.
Man kan faktiskt säga att lagstiftningen hade till syfte
att slå fast att de anställda var kännande människor
som hade ett legitimt krav på att ha någon form av
trygghet i sin tillvaro.
80- och 90-talens förändringar känner vi väl till.
De innebar att högertänkandet slog igenom på bred
front. Med detta kom också attackerna mot löntagarna
och de fackliga organisationerna, i första hand LO.
Arbetsgivarna började kampanja mot kollektivavtal
och ordnade förhållanden över huvud taget på ar-
betsmarknaden. Man ville inte vara med om centrala
kollektivavtal. Man jobbade konsekvent mot ett sys-
tem där löner och andra anställningsvillkor helst
skulle göras upp med varje enskild anställd. Detta
kunde vi bl.a. höra från moderat håll i förra veckans
jämställdhetsdebatt när det gällde frågan om anställ-
ningstiden.
Man kan säga att arbetsgivarna i stor utsträckning
lyckats med sin ambition under 90-talet. Påhejad av
en annan facklig organisation gick man under vintern
tillsammans ut i ett gemensamt angrepp mot den
ordning som vi i dag har att ta ställning till där vi
säger att avtal ska slutas mellan arbetsmarknadens
parter, dvs. det gamla klassiska kollektivavtalet.
Diskussionen om lönebildning och den debatt som
har drivits mot de kollektiva avtalens roll slutade som
bekant med den Öbergska utredningen. Denna var
enligt mitt sätt att se, fru talman, faktiskt ett nattens
mörker. Genom ett idogt förhandlingsarbete ratades,
naturligtvis till högerns stora besvikelse, den Öbergs-
ka utredningen. I stället har vi i dag att ta ställning till
ett lagförslag som faktiskt stärker kollektivavtalets
roll och som skapar förutsättningar att bedriva en
solidarisk lönepolitik så att även LO:s låglönegrupper
och den offentliga sektorns anställda i framtiden har
möjlighet att få sin rättmätiga del av löneutveckling-
en.
Alternativet till det här hade varit en fortsatt åter-
gång till ett system som i stora drag var förhärskande
vid 1900-talets början men som i dag, fast i annan
förpackning, presenteras som något nytt och framåt-
syftande.
Fru talman! Även om man kan ha en hel del syn-
punkter på de motivtexter som finns i betänkandet
menar jag att lagförslagen lägger grunden för kollek-
tivavtalen och en solidarisk lönepolitik som förmår
leda till en reallöneutveckling för alla grupper i sam-
hället, inte bara för dem som i kraft av sin position på
arbetsmarknaden klarar att hävda sina intressen. Na-
turligtvis är det så, fru talman, att man från högerhåll
- det har vi hört i dag - är missnöjd med att vi med
detta också bryter den utveckling som SAF och den
politiska högern länge drivit och i stället slår vakt om
kollektivavtalen och solidariteten på detta område.
Med detta, fru talman, instämmer jag i de yrkan-
den som Hans Andersson tidigare redogjort för.</pre><pre>Anf.  71  ANDERS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill lägga någonting till protokol-
let med anledning av den diskussion som har förts om
blockadrätt mot enmans- och familjeföretag.
Vi socialdemokrater utgår från att detta är en
skyddslag som ger en rättighet till anställda i företa-
get. Då är det på sin plats att tala om hur det egentli-
gen går till att handlägga ett blockadförfarande gen-
temot ett företag. Detta är ingenting som den fackliga
organisationen gör som något slags självändamål. Det
är någonting som man gör efter moget övervägande
och långa diskussioner om huruvida man verkligen
ska sätta in en blockad. Det är en besvärlig process.
Det är en dyr process.
I det första skedet tillskriver man företaget och
ber att få teckna ett kollektivavtal därför att företaget
har anställda. Det kan säkerligen ta 14 dagar innan
man får något svar på den skrivelsen från företagaren.
Om man inte får något svar går man mot blockad-
varslet. Då kopplas en förlikningsman in. Efter detta
varslar man om blockad. Det är ett varsel över sju
dagar. Det sker genom en delgivning i ett rekommen-
derat brev. Det rekommenderade brevet kan, med
förkortad liggetid på posten, kanske ta tio dagar. Om
företagaren vägrar att lösa ut det kommer det tillbaka
till den fackliga organisationen. Blockaden ska också
annonseras i minst två lokala dagstidningar till en
kostnad av ca 10 000 kr.
Fru talman! Det här är helt klart ingenting som de
fackliga organisationerna gör för att det är något
självändamål. Självklart gör man det för att man ska
ta till vara medlemmarnas intresse i företagen.
Den tid det hela tar kan bli uppemot sex-åtta
veckor innan man är framme vid den tidpunkt då
blockaden träder i kraft. Med de anställningsformer
som den här riksdagen har antagit kan den anställde
redan ha slutat i företaget innan de sex-åtta veckorna
gått. Då kommer orimligheten i att man inte får lov
att teckna avtalet från just den dag den anställde finns
i företaget fram.
Om någon liten målarfirma exempelvis, ett fa-
miljeföretag, har fått så väldigt mycket att göra att
man behöver anställa någon för att göra ett jobb är det
mycket vanligt att man anställer på fem veckor, tre
veckor eller på sex veckor. Det ger lagen möjlighet
till. Men den anställde som kommer till företaget
jobbar då utan det skyddsnät som vi tycker att det är
rimligt att ha.
Därför vädjar jag till er i kammaren som har upp-
fattningen att möjligheten att sätta enmans- och fa-
miljeföretag i blockad inte ska få finnas. Den miss-
brukas verkligen inte. Jag talar av egen erfarenhet -
15 år som ombudsman. Inte någon gång har jag under
de åren tillsammans med mina kolleger använt det här
vapnet annat än efter moget och långt övervägande.
Så än en gång, framför allt till miljöpartisterna, fun-
dera ett tag till innan ni trycker på knappen!</pre><pre>Anf.  72  JOHNNY AHLQVIST (s):
Fru talman! Jag begärde inte ordet för att jag har
något inlägg i sakfrågan. I inledningen av debatten
framfördes att majoriteten i arbetsmarknadsutskottet
hade förvägrat oppositionen anordnandet av en hea-
ring.
Jag vänder mig på det bestämdaste emot sådana
anspelningar. Är det någon fråga som vi har diskute-
rat och debatterat i utskottet är det faktiskt frågan om
lönebildningen. Vi skriver också i vårt betänkande att
här har anordnats ett antal hearingar.
Stefan Attefall hade rätt i att den första hearingen,
som gällde Öbergs utredning, hölls förra mandatperi-
oden. Men under hösten 1999 anordnade en av våra
myndigheter, som är underställd arbetsmarknadsut-
skottet och Arbetsmarknadsdepartementet, nämligen
Arbetslivsfonden, tre stycken olika seminarier, hela
tiden på temat lönebildning. Det skedde inför att
propositionen skulle läggas fram.
I de här seminarierna medverkade samtliga berör-
da organisationer på arbetsmarknaden. Här medver-
kade rättsvetare och ekonomer. I panelerna i de de-
batter som fördes förekom också gamla erfarna med-
lare som lade fram sin syn på detta.
Jag tycker nästan att det är lite skamligt när man
från oppositionens sida säger att vi sätter oss på de-
mokratin. Alla hade möjlighet att gå på de här semi-
narierna. Hela arbetsmarknadsutskottet, samtliga
ledamöter och suppleanter, var inbjudna till dessa
seminarier. Det är ju upp till var och en om man inte
vill gå och lyssna och hur mycket man vill bilda sig i
de olika frågorna innan de ska behandlas i riksdagen.
Hade oppositionen däremot begärt att man skulle
ha en utfrågning av våra egna myndigheter, hade man
kunnat få det. Men det gjorde man inte. Det är nämli-
gen minoritetsbeslut som gäller när man hanterar
sådana frågor i utskottet.
Det är därför jag vill ha detta till protokollet. Jag
vill inte framstå som en ordförande som sätter sig på
demokratin när det gäller utskottshanteringen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)</pre><pre>9 §  Skärpt vapenlagstiftning</pre><pre>Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU9
Skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27).</pre><pre>Anf.  73  MAUD EKENDAHL (m):
Fru talman! I dag ska vi behandla justitieutskottets
betänkande JuU9, Skärpt vapenlagstiftning.
Regeringen tillsatte i maj 1995 en särskild utreda-
re med uppdrag att göra en genomgripande översyn
av vapenlagstiftningen med inriktning på att förebyg-
ga våldsbrott. Under utredningstiden har det lagts
fram ett par delbetänkanden.
Rent allmänt anser vi moderater att även om syftet
med de föreslagna skärpningarna av vapenlagen och
knivförbudslagen är vällovligt är förslagen i vissa
avseenden för långtgående. De föreslagna ändringar-
na innebär enligt vår uppfattning en alltför restriktiv
syn på innehav av vapen för fullständigt legitima skäl
som jakt och tävlingsskytte.
Det har även inkommit åtskilliga skrivelser från
olika jaktförbund samt från enskilda jägare. Och jag
har all förståelse för om en del jägare anser att det
ökade vapenvåldet i samhället är en utveckling som
slår tillbaka på legala vapeninnehavare på ett orättvist
sätt.
Vapen som används vid brott tillhör oftast den il-
legala marknaden, och vi moderater anser att det är
rimligt att ytterligare intensifiera ansträngningarna för
att motverka exempelvis vapensmugglingen.
När det gäller vapengarderoben föreslås det att
den i princip ska behållas oförändrad. Utgångspunk-
ten ska således fortfarande vara att den som avlagt
jägarexamen ska anses ha behov av totalt högst sex
skjutvapen. Trots detta föreslås att tillstånd att inneha
fler vapen än fyra ska föregås av någon mer ingående
prövning än den som sker i dag.
Det här är en ren smygminskning, som vi mode-
rater inte alls kan ställa oss bakom. Det finns en hel
del jägare som är i behov av sex jaktvapen. Artrike-
domen bland viltet är stor, och en ansvarsfull viltvår-
dare måste använda sig av olika vapen för olika slags
vilt.
Ett avsnitt i betänkandet handlar om tidsbegränsa-
de vapentillstånd. Det är vår bestämda uppfattning att
bestämmelserna om tidsbegränsade tillstånd utformas
på ett sådant sätt att ett tillstånd för innehav av vapen
för tävlingsskytte inte automatiskt dras in när inneha-
varen upphör att aktivt tävla och träna med sitt vapen.
Det kan faktiskt vara så att man efter ett tag återigen
vill ta upp och utöva sin sport emellanåt. I sådana
situationer är det inte rimligt att hon eller han ska få
sitt vapen indraget.
I dag kommer riksdagens majoritet dessutom att
fatta beslut om att skjutvapen som prydnadsföremål
och med särskilt affektionsvärde ska göras obrukbara
om det inte finns särskilda skäl för att vapnet ska få
behållas i brukbart skick. Vi moderater vill framföra
att görs dessa vapen varaktigt obrukbara innebär det
en betydande kapitalförstöring. Vi anser också att
dessa vapen utgör en mycket stor och viktig del i
kulturarvet. Mot denna bakgrund kan inte vi ställa oss
bakom ett sådant beslut.
Ett mer känsligt område är huruvida anmälnings-
skyldighet bör finnas då det gäller psykiskt sjuka
människor. Regeringens förslag om en lagändring
ligger i linje med tidigare förslag från oss i Moderata
samlingspartiet. Vi anser att det är av yttersta vikt att
personer som lider av allvarliga psykiska störningar
inte tillåts att inneha vapen. Det är därför bra att ut-
vidga anmälningsskyldigheten att även gälla den
öppna psykiatriska vården. Vi vill dock gå ett steg
längre genom att anmälan bör även kunna göras i de
fall patienten för tillfället saknar tillstånd att inneha
vapen. Jag vill understryka att anmälan bör göras, och
det handlar naturligtvis om läkarens bedömning. Jag
har nämligen stor tilltro till läkarna och att bedöm-
ningen sker mycket omsorgsfullt, men i förebyggande
syfte är det av stor vikt att den möjligheten ges till
läkarna.
När det gäller vapenhandlartillstånd har det i tidi-
gare beslut gjorts skärpningar av vapenlagen som
inneburit att vapenhandlare som omsätter färre än 20
vapen per år inte ges tillstånd till vapenhandel.
Regeringen understryker i detta förslag att handel
med skjutvapen bör vara förbehållen vapenhandlare
vars verksamhet i första hand är inriktad på handel
med skjutvapen.
Jag vill här påminna om att en redan tidigare
skärpning av vapenlagen i några fall har drabbat per-
soner som behöver sitt tillstånd att handla med vapen
som en förutsättning för sin huvudsakliga verksam-
het. Ett sådant exempel är tillverkare av högteknolo-
gisk ammunition. Vapensmeder kan också drabbas.
Vår uppfattning är att bestämmelserna om vapen-
handlartillstånd kommer att drabba seriösa näringsid-
kare som kan få tillstånden indragna. Det är inte rim-
ligt!
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om knivför-
budslagen. Det är i många fall otillfredsställande att
polisen inte kan ingripa om en kniv finns i ett fordon
eftersom fordonet inte anses vara allmän plats. Jag
har all förståelse för att regeringen vill införa en
skärpning. Jag vet att polisen står ganska maktlös
eftersom ett visst klientel - om man får uttrycka sig
så i kammaren - är medvetna om att knivar i bil inte
omfattas av begreppet allmän plats. Om förslaget om
förbud av kniv i fordon går igenom drabbas andra
skötsamma samhällsmedborgare som har en kniv i sin
bil i andra syften. Därför anser vi moderater att det
vore rimligt att en bilförare kan få förvara sitt verktyg
i bagageutrymmet i sitt fordon.
Fru talman! Jag ställer mig naturligtvis bakom
samtliga våra moderata reservationer men ber att få
yrka bifall till reservation 2 vad gäller vapengardero-
ben.</pre><pre>Anf.  74  INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Som vi hörde inledningsvis gäller de-
batten i dag regeringens proposition om en skärpt
vapenlagstiftning. Detta förslag har sin grund i 1995
års vapenutredning, som lär har tillkommit som en
följd av de s.k. Stureplansmorden 1994. Om jag
minns rätt begicks dessa mord med insmugglade
illegala vapen. Denna vapenutredning utmynnade
sedan i dels delbetänkandet Förbud mot vapen på
allmän plats från 1996, dels slutbetänkandet En
samlad vapenlagstiftning m.m. från 1998.
Syftet med förslaget om skärpt vapenlagstiftning
är gott, nämligen att motverka att skjutvapen kommer
till användning vid våldsbrott eller på annat sätt miss-
brukas. Även om vi kristdemokrater till stora delar
står bakom utskottets betänkande, är vi inte överdri-
vet optimistiska över den reducerande effekt på
våldsbrottsligheten som regeringens förslag avses
medföra, eftersom vapenlagen, om den skärps aldrig
så mycket, respekteras bara av de legala vapenägarna
och påverkar inte de illegala vapen, vilka som regel är
inblandade i de våldsbrott som den nya skärpningen
vill motverka.
Fru talman! Detta tycks även regeringen vara
medveten om. På s. 27 i propositionen sägs det näm-
ligen att "även om det händer att vapen som innehas
legalt används i brottsliga sammanhang, är det enligt
regeringens bedömning främst de illegala vapnen som
utgör en särskild fara för vårt samhälle". Vidare heter
det på s. 29 att "genom en generell minskning av
antalet legala skjutvapen åstadkomma en annat än
marginell minskning av våldsbrottsligheten skulle
sannolikt vara mycket svårt".
Fru talman! Mot bakgrund av regeringens uppen-
bara klarsyn på den punkten är det förvånande att
man inte - om uttrycket tillåts - skjutit in sig på den
illegala vapenhanteringen och lagt krutet där eftersom
det är där nämnda brottslighet frodas. Vi beklagar att
regeringens förslag med sitt vällovliga syfte främst
berör dem som hanterar sina vapen legalt medan inget
övergripande förslag med inriktning på internationellt
samarbete och ökade resurser för polis och tull pre-
senteras för att motverka den ökande illegala vapen-
hanteringen, vilket är en förutsättning för att komma
till rätta med de allvarliga problem som regeringens
proposition behandlar.
Enligt vårt förmenande är det angeläget att ett
helhetsgrepp tas vid bekämpningen av illegala skjut-
vapen. Det är visserligen bra att Rikspolisstyrelsen
tillsammans med säpo försöker att kartlägga den
illegala vapenhandeln ur ett nationellt och ett interna-
tionellt perspektiv. Men det räcker inte. Det räcker
heller inte, som det står i betänkandet, att regeringen
avser att verka för att det internationella arbetet på
vapenområdet fortsätter med oförminskad styrka -
hur stor den styrkan nu är. Det är högst nödvändigt att
det arbetet intensifieras. Verkligheten visar på det.
Den 7 mars fanns i tidningen Expressen en artikel
med rubriken "Förbjudna vapen ökar i Stockholm". I
artikeln uttalar sig en namngiven polisinspektör, och
han säger att illegala vapen oftast är vapen som
smugglats in i landet. "Däremot är det relativt få
stölder nu. Stölderna minskar, medan den illegala
vapenhandeln ökar." Det finns inga exakta siffror på
hur många illegala vapen som finns i omlopp i Sveri-
ge. Polisen har dock märkt en skillnad på typen av
vapen. Utvecklingen har gått från avsågade hagelbös-
sor till modernare typer av automatvapen, vilka blir
mer och mer vanliga.
De flesta illegala vapnen anses komma från öst-
staterna. Enligt den intervjuade polisinspektören är
problemet i dag att det lönar sig att använda vapen
eftersom det som regel i praktiken inte kostar en
krona eller en sekund. Vanligtvis har även andra brott
begåtts, och då bakas vapenbrottet in i straffet. Ille-
gala vapen påträffas ofta i samband med brott eller att
en känd brottsling kontrolleras. Ett aktivt letande efter
vapen finns det ingen möjlighet att göra, enligt po-
lisinspektören.
Fru talman! Med kristdemokraternas förslag
skulle detta däremot bli möjligt. Vårt förslag går bl.a.
ut på att polisen måste ges mer resurser för att tillgo-
dose att det finns civilanställd personal i tillräcklig
omfattning så att polisens kompetens kan tas till vara
ute på fältet, t.ex. för att spåra illegala vapen. När nu
vapenstölderna minskar och smuggling av illegala
vapen ökar är det, som kristdemokraterna föreslår,
angeläget att det internationella arbetet på vapenom-
rådet utvidgas för att hindra utvecklingen av den
internationella brottsligheten. Av vikt är också att
tullen får tillgång till adekvat utrustning och utbild-
ning på området.
Som jag nämnde tidigare är vi kristdemokrater
positiva till en hel del i lagförslaget. Sverige är ett
relativt vapentätt land. 750 000 personer som har
tillstånd enligt vapenlagen att inneha skjutvapen äger
tillsammans två miljoner vapen.
När strävan är att motverka att skjutvapen kom-
mer till användning vid våldsbrott eller på annat sätt
missbrukas är det ett ofrånkomligt faktum att alla
dessa existerande vapen innebär en hög riskpotential,
varför vi finner det principiellt riktigt att försöka
nedbringa denna. Där finner vi regeringens förslag
vara ett litet steg i den riktningen.
Fru talman! Vi delar dock ej utskottsmajoritetens
uppfattning när det gäller den s.k. vapengarderoben.
Om en jägare behöver fler än fyra jaktvapen föreslår
regeringen att en mer ingående prövning ska göras.
Vår svenska faunas artrikedom medför att en seriös
jägare och viltvårdare måste använda sig av flera
olika vapen för olika sorters vilt och kan då ha behov
av tillgång till sex jaktvapen. Det är givetvis prövning
av tillstånd för det första vapnet som är viktig. Vi vill
ha kvar nuvarande ordning med särskild prövning
fr.o.m. ett sjunde vapen.
Regeringen menar i propositionen att det finns
skäl att vara mera restriktiv när det gäller, som man
uttrycker det, särskilt farliga vapen och man avser då
vapen ämnade för målskytte - en något underlig in-
ställning. I orätta händer är naturligtvis alla vapen,
som det uttrycks, särskilt farliga.
Fru talman! Vi kristdemokrater står förstås bakom
de reservationer där vi finns med, men för att måna
om tiden nöjer jag mig med att yrka bifall till reser-
vation nr 15.</pre><pre>Anf.  75  GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Det är bra att det görs en genomgri-
pande översyn av vapenlagstiftningen. Vi måste göra
allt för att förhindra att skjutvapen kommer till an-
vändning vid våldsbrott eller på annat sätt missbru-
kas.
Detta är något som Centerpartiet välkomnar. La-
gen måste vara våldsförebyggande samtidigt som den
inte får komplicera tillvaron alltför mycket för lagly-
diga och ansvarskännande människor.
Det är med stor oro som vi kan följa det som hän-
der i USA på vapenområdet. Det är avskräckande.
Runtom i världen har många länder på senare tid
funnit det angeläget att skräpa sin lagstiftning, om de
nu har haft någon lagstiftning tidigare. Men de har i
alla fall tagit tag i frågan.
Eftersom det sker en avveckling av den systema-
tiska gränskontrollen inom EU krävs det att effektiva
regler införs för att länderna även i fortsättningen ska
kunna kontrollera innehav och handel med vapen.
Detta borde man i många andra länder också ta tag i.
Centerpartiet anser att vapenlagstiftningen ska va-
ra utformad så att tillstånd inte beviljas för andra
vapen än sådana som ägaren har behov av för ett
godtagbart ändamål. Självfallet måste även hårda
krav ställas på förvaring av skjutvapen och ammuni-
tion så att egendomen inte kommer i orätta händer.
Tillstånd att inneha vapen för annat ändamål än skyt-
te, jakt och samling bör meddelas restriktivt.
Som vi hörde tidigare är det i dag ca 750 000 per-
soner som har tillstånd enligt vapenlagen att inneha
skjutvapen. Det totala antalet lagliga civila skjutva-
pen uppgår till drygt två miljoner. Jaktvapen utgör
med sina 75 % den absolut största andelen av dessa
vapen. Till detta kommer statens skjutvapen, vilka
uppgår till ca 930 000 stycken, varav merparten till-
hör Försvarsmakten. Men om man tittar på trenden
för 1999 ser man att den inte viker, snarare tvärtom.
Vapeninnehavet ökar.
Det är de illegala vapnen som utgör den största fa-
ran. Det totala antalet illegala vapen är svårt att be-
räkna, men i en rapport från Försvarsdepartementet
1995 beräknade polisen antalet vapen till ca 27 000.
Antalet illegala skjutvapen som hade sitt ursprung
från det militära försvaret uppskattades till ca 3 000.
Majoriteten av de skjutvapen som är i omlopp i
Sverige är vapen för vilka tillstånd finns men som har
stulits från de rättmätiga ägarna. Även om skjutvapen
som härrör från försvaret är mindre till antalet är
dessa stölder speciellt angelägna att bekämpa, efter-
som militära vapen har en stor eldkraft. Försvarets
vapen omfattas inte av vapenlagen.
Trots att Sverige är ett vapentätt land kan det no-
teras att den del av det totala antalet allvarliga vålds-
brott som förövats med skjutvapen är relativt litet. Än
mindre är den andel av dessa brott som förövats av
någon som har tillstånd att ha vapnet i fråga. I dag
beviljas tillstånd endast för vissa särskilt angivna
ändamål där jakt och organiserat målskytte är de två
största grupperna.
Det är viktigt att det ställs krav på såväl kunskaper
som lämplighet för att man ska kunna hålla antalet
brott med legala skjutvapen på en låg nivå.
Vi vet att jaktintresset i Sverige är stort och att det
har ökat under senare år. Vi har en stor tillgång på
jaktmarker. Medan jakt som fritidssysselsättning i
många länder är reserverat en liten grupp välbeställda
personer utövas jakt i Sverige i dag av alla samhäll-
sklasser. Särskilt mot denna bakgrund framstår det
som orimligt att göra vapenlagstiftningen så restriktiv
att inte alla som uppfyller nödvändiga förutsättningar
skulle få möjlighet att jaga.
I dag meddelas tillstånd att inneha helautomatiska
skjutvapen endast om det finns synnerliga skäl, och
så tycker vi att det ska vara också i fortsättningen.
När det gäller frågan om vilka krav som ska gälla
för vapenförvaringen i en situation när ett jaktlag
under ett antal dagar uppehåller sig i en jaktstuga
eller liknande anser Centerpartiet att undantag från
förvaring i säkerhetsskåp uttryckligen bör införas i
Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Det är orimligt att
kräva förvaring i säkerhetsskåp ute i jaktstugorna.
Enligt huvudregeln i 5 kap. 1 § vapenlagen är den
som innehar vapnet och ammunitionen skyldig att ta
hand om egendomen och hålla den under uppsikt. Det
finns dock tillfällen, t.ex. i situationer som den i jakt-
stugan, när det är orimligt att begära att vapeninneha-
varen ständigt ska hålla uppsikt över vapnen.
Jag kan ha förståelse för regeringens ståndpunkt
att inte göra något undantag, men jag förlitar mig på
att Rikspolisstyrelsens föreskrifter bör kunna ge en
ledning om hur hantering kan ske i dessa speciella
situationer. Det finns belyst i utredningen att det i dag
finns godkända patronlägeslås där säkerheten kan
uppnås med en vital vapendel förvarad på annan
plats. Låt dessa föreskrifter bli tydliga!
Centerpartiet är kritiskt till regeringens förslag om
utökade möjligheter att kontrollera vapenförvaringen.
Förslaget avstyrks, eftersom ändamålet med åtgärden
inte motiverar ett så långtgående intrång. Det borde
räcka med att kräva att den sökande kan visa att han
eller hon innehar säkerhetsskåp, t.ex. genom uppvi-
sande av kvitto på inköpt säkerhetsskåp.
Centerpartiet befarar att enskilda som blir utsatta
för en inspektion känner sig rättslösa i sitt eget hem.
Centerpartiet anser inte att det är förenligt med vår
rättstradition att i dylika fall utföra föreslagna in-
spektioner. Vi tror att denna kontroll skapar stor irri-
tation och en olustkänsla hos såväl berörda familje-
medlemmar som de poliser som ska utföra inspektio-
nen. Dessutom krävs det resurser, och man kan fråga
sig om detta har hög prioritet.
Regeringen skriver att ett inspektionstillfälle ska
vara ett bra tillfälle att lämna information om säker
vapenförvaring. Vi anser att det finns bättre sätt att
lösa informationsbehovet på, t.ex. vid jaktmöten som
i regel är mycket välbesökta.
Föreligger misstanke om olovligt innehav av va-
pen, ska rättegångsbalkens regler om husrannsakan
användas.
Centerpartiet anser att man ska ifrågasätta vape-
ninnehavet för vapenägare som begår upprepade
brott. En person som t.ex. vid ett flertal tillfällen åker
fast för grovt rattfylleri är sannolikt inte lämplig som
vapeninnehavare. Likadant är förhållandet när det
gäller andra typer av grov brottslighet, t.ex. narkoti-
kabrott eller våldsbrott av olika slag.
Jag tycker att det är bra att regeringen föreslår
förändringar som att läkare ska ha anmälningsskyl-
dighet både inom den slutna och den öppna psykiatrin
och skyldighet att anmäla om en person bedöms vara
olämplig att inneha vapen. Det är redan i dag möjligt
att dra in tillstånd om det missköts.
Centerpartiet delar regeringens bedömning att be-
hov av ytterligare straffskärpning för brott mot va-
penlagen inte föreligger. Stölder av militära vapen
sker ofta i brottsförberedande syfte. Begår man en
stöld i ett militärt förråd och är ute efter vapen med så
stor eldkraft, tyder det på att uppsåtet sträcker sig
bortom det uppsåt som man kan antas ha om man
stjäl ett enstaka jaktvapen. Därför anser Centerpartiet
att det för samhället finns anledning att se strängare
på tillgrepp av militära vapen och ammunition än vad
som är fallet i dag.
Hur en strängare syn rent lagtekniskt ska införas,
dvs. om brottet ska betraktas i straffvärdebedömning
eller i påföljdsval, har jag ingen uppfattning om. Men
från Centerpartiets sida vill vi att regeringen åter-
kommer med förslag till riksdagen angående detta
och anser att det är av största vikt.
Övriga centerreservationer i detta ärende kommer
Eskil Erlandsson att ta upp.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom Center-
partiets alla reservationer, men jag yrkar bifall endast
till reservation nr 17.</pre><pre>Anf.  76  SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Regeringen påpekar mycket riktigt i
propositionen att den illegala införseln av skjutvapen
till Sverige och den illegala handeln med sådana
vapen är ett allvarligt problem. Låt mig understryka,
innan jag går in på själva propositionen om de legala
vapnen, att det är viktigt att vi alla kommer ihåg att vi
ska vara lyckliga över att missbruk av  vapeninnehav
sker undantagsvis av dem som har tillstånd att inneha
vapen. Det största problemet är den illegala vapen-
hanteringen.
I betänkandet står det: "Regeringen avser därför
att verka för att det internationella arbetet på va-
penområdet fortsätter med oförminskad styrka." Se-
dan räknar man upp alltifrån FN till EU, Europol och
Schengen etc. och säger att allt detta är jätteviktigt.
Men det räcker inte att arbeta med oförminskad styr-
ka. Det gäller att intensifiera arbetet, för det är här
som vi har huvudproblemet.
Men, fru talman, eftersom dagens proposition
handlar om den legala vapenhanteringen ska jag från
Folkpartiets sida trycka på några saker som vi tycker
är viktiga.
Regeringen har föreslagit att vid en ökning av va-
peninnehav från fyra till sex vapen ska en mer ingå-
ende prövning göras av personens lämplighet och
behov. Då säger vi i Folkpartiet: Nej, gör det redan
vid den grundläggande ansökan, för skillnaden mel-
lan fyra och sex vapen kan inte betyda så väldigt
mycket. Man blir ju inte så mycket farligare bara för
att man använder sex vapen i stället för fyra. Är man
farlig, så är man det redan med det första vapnet.
Därför, fru talman, står vi bakom reservation nr 2. Vi
delar alltså inte regeringens bedömning i frågan.
Sedan har regeringen föreslagit, och majoriteten
har anslutit sig till detta, att huvudregeln är att skjut-
vapen som har samlings-, prydnads- eller särskilt
affektionsvärde ska förstöras såtillvida att de inte ska
kunna användas. Det är viktigt att komma ihåg att det
finns väldigt många sådana vapen i Sverige, 10-15 %
eller 200 000-350 000. Det är faktiskt  kapitalförstö-
ring. Huvudregeln är alltså att de ska bli obrukbara,
men vid speciella och väldigt få tillfällen ska de få
användas. Vi i Folkpartiet tycker att det är att gå för
långt. Låt huvudregeln vara att man ska kunna an-
vända dessa vapen även längre fram när man har dem
som prydnadsföremål. Därför, fru talman, står vi
också bakom reservation nr 10.
Första gången Folkpartiet hade den här motionen
var i kvinnofridspropositionen angående tårgassprej
som personligt skydd när man känner sig utsatt. Vi i
Folkpartiet menar att det ska finnas en möjlighet att
utvidga möjligheterna för utsatta kvinnor att använda
tårgassprej. Jag tror att kvinnorna klarar detta. Det är
klart att det också här finns en liten grupp människor
som av olika skäl inte kan få tillstånd att använda
tårgassprej därför att de inte klarar av det, men vi
bortser från dem.
Över huvud taget vet vi också att det är väldigt
många kvinnor i övrigt som vill ha tårgassprej. Det är
inte länge sedan som det kom statistik på att det skett
en ökning av antalet kvinnor som illegalt för in tår-
gassprej. Det kommer aldrig att bli så att alla som vill
ha tårgassprej ska få det. Men det visar ändå på att det
finns ett behov av att skydda sig och att alltför många
är rädda för att bli utsatta.
Jag vill understryka, fru talman, att de allra flesta
kvinnor klarar att använda den. Man ska inte omyn-
digförklara dem.
Jag vet inte var det största problemet ligger, om
det är hos Rikspolisstyrelsen eller i Justitiedeparte-
mentet. Rikspolisstyrelsen fick 1993 i uppdrag att
inleda en försöksverksamhet. I vissa områden såg
man till att det inte blev någon försöksverksamhet.
Rikspolisstyrelsen drog ändå slutsatser. Det var i och
för sig en viss fara med det, eftersom det blev så få
personer som ingick i försöksverksamheten. Jag läser
innantill: Rikspolisstyrelsen drar utifrån utvärdering-
en slutsatsen att verksamheten verkar ha fungerat väl
utifrån de hotade kvinnornas perspektiv.
Det var faktiskt så att de kvinnor som fick ha tår-
gassprej på lagligt sätt inte använde den, men de
upplevde det som en enorm trygghet att kunna ha
den. Jag misstänker att det är så, även om det inte står
någonstans i statistiken, att i förlängningen har man
mindre belastat bl.a. polisen. Men man utvecklar
detta från Rikspolisstyrelsens sida på ett sådant sätt
att det finns principiella frågeställningar som är svåra
och att man, om man ska permanenta detta, måste
upprätthålla standardiserade föreskrifter och riktlinjer
för verksamheten i Rikspolisstyrelsen. Men, so what,
det får man ju alltid göra. Varför skulle man inte
kunna göra det i det här fallet när man gör det annars?
Vi tycker i Folkpartiet att just hotade kvinnor ska
få en utvidgad möjlighet att inneha tårgassprej. Där-
för, fru talman, står vi också bakom reservation nr 9,
som jag också yrkar bifall till.</pre><pre>Anf.  77  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Detta betänkande har föregåtts av två
utredningar som har haft ganska radikala förslag och
synpunkter när det gäller vapenlagstiftningen. De här
utredningarna har verkligen gjort ordentliga djupdyk-
ningar. Det är tio år mellan utredningarna och den
första - det är det som är så underligt egentligen - var
mer radikal än den andra, den som betänkandet nu
vilar på. Det var Leif G W Persson som gjorde denna
utredning. Han föreslog tidsbegränsade innehavstill-
stånd för vissa vapen. Vapengarderoben skulle be-
gränsas till två vapen. Han ville att skytteklubbar,
alltså de som hade pistoler för det ändamålet, skulle
ha tidsbegränsade tillstånd. Han pratade också om
speciella vapenskåp.
Men av den utredningen blev intet. Det tillsattes
en ny utredning som skulle titta närmare på det här.
Den utredningen, som var den senaste, kom till unge-
fär samma slutsatser, fast inte så stränga skulle man
kunna säga i vissa aspekter. I fråga om vapengarde-
roben föreslogs tre vapen i stället för två, som Leif
G W Persson hade sagt. Det som förenar de här två
utredningarna är dock det gemensamma målet. Vad
skulle det gemensamma målet vara? Jo, att få ned
antalet vapen i samhället. Det var överordnat, och det
instämmer jag och Miljöpartiet i totalt. Det är mål-
sättningen.
Den andra viktiga principen för båda utredningar-
na var att det inte ska vara den enskildes behov som
styr antalet vapen i samhället. Det är subjektivt. Det
ska vara samhället som anger ramarna, och därför ska
det vara giltiga skäl. Detta är två viktiga principer,
och dem tycker jag det är synd att inte kunna tillmö-
tesgå. Det är två utredningar med bra förslag som
ingen vågar tillmötesgå. Miljöpartiet är det enda parti
som i helhet står bakom utredningens förslag.
Då kan man undra: Varför är det på det viset? Vi
måste väl ha ett gemensamt intresse, även de som
håller på med vapen, att det ska bli ett lägre antal
vapen i samhället? Det är ju inte så som det sägs här
att det inte är några risker med de legala vapenägarna,
de som har fått vapenlicens. Det är ju de legala vape-
nägarnas vapen som stjäls. De flesta vapen i det
svenska samhället är ju jaktgevär och vapen för skyt-
teändamål. Det är de som stjäls och sedan blir illega-
la. Det är också viktigt att se över en lång tid att ju
mer vapen som tillåts desto fler vapen ackumuleras i
samhället och kan komma i orätta händer, komma på
villovägar.
Varför har då inte regeringen omsatt dessa två ut-
redningars förslag i praktiken? Jag kan inte komma
till något annat svar än att jägarna och vapenlobbyn
är så starka intressenter i detta samhälle. De är
750 000 - 800 000 och med familjemedlemmar osv.
utgör de en väldigt stark grupp. De finns represente-
rade överallt. Här i riksdagen har vi också en jägar-
klubb.
Deras argument är: Varför ska vi skötsamma
människor behöva lida genom att det görs ytterligare
inskränkningar? Men det är inte fråga om det. Jag
tycker att alla måste ta sitt ansvar. Det är inte fråga
om förbud mot jakt eller förbud mot skytte. Det låter
så när vi pratar om det. Det handlar om att skära ned
antalet vapen och göra lite ytterligare begränsningar.
Utredningen har ju också mycket på fötterna. Den
har undersökt hur många vapen som jägarna har. Det
är vanligt med två till tre vapen. Det är det allra van-
ligaste. Sedan säger man också att är det speciella
skäl, är det så att man måste skjuta en viss sorts ville-
bråd, kan man ansöka om det och få extra. Men det
anser jägarna vara fruktansvärt. Det skulle vara det
hemskaste som fanns om de skulle granskas så för att
se om det fanns giltiga skäl. Därför har man gått emot
det. Därför är det en väldigt mesig skrivning som nu
presenteras i betänkandet. Det är i och för sig en liten
skärpning. Men Moderaterna och de andra borgerliga
partierna säger absolut nej. Det ska vara som det är.
Jag kommer att yrka bifall till min reservation, fru
talman, reservation 3. Där står det att vi vill ha tre
vapen i vapengarderoben. Sedan ska man ansöka om
man vill ha fler och visa giltiga skäl. Tyvärr står bara
Miljöpartiet bakom den reservationen. När det kom-
mer till slutvotering måste jag därför rösta med Soci-
aldemokraterna och Vänsterpartiet. Det blir ju ändå
en liten skärpning. Men det är som sagt inte det jag
hade önskat.
Annars får jag vara ärlig och säga att även om jag
är väldigt besviken över att de här principerna inte
uppfylldes har det ju blivit en viss skärpning i det nya
förslaget. Det är ju så. Men det gäller inte just i fråga
om principerna.
Man kan inte jämföra med USA och deras va-
penlagar. Det är inte adekvat. Det vet vi med tanke på
problemen där. Men jag skulle ändå kunna göra en
jämförelse när det gäller vapenlobbyn och hur den
påverkar beslutsfattandet. Det är faktiskt en viss rele-
vans i det. Vi får väl höra här i slutet av talarlistan.
Det ska bli intressant att höra synpunkter från dem
som står i slutet. Jag tror att de representerar just
jägarna.
Jag skulle vilja motsäga det som Kristdemokra-
ternas representant sade, att det inte är problem med
stulna vapen. Jag har i tidningar hittat flera notiser om
att polisen inte lyckas hitta stulna skjutvapen. Det är
ett stort problem. Över 1 000 vapen försvinner årligen
spårlöst, och i dag cirkulerar det enligt Rikskrimina-
len närmare 45 000 stulna eller förkomna vapen. Man
kan dock inte exakt säga siffran, ibland sägs det
30 000.
Rikskriminalens representant säger att en skärpt
lagstiftning är det enda som kan vända trenden. Man
säger också att antalet vapen i folks vapengarderober
borde begränsas så att tjuvarna får färre vapen att
stjäla. Men motståndet mot det förslaget har sedan en
längre tid varit stort bland våra jägare, och det var
precis det jag ville ge en bild av.
I polisens kartläggning av illegala vapen är det
alltså svårt att spåra vilket det ena och det andra är.
Jag har försökt få statistik på hur vanligt det är att de
här stulna vapnen från jägare och andra skyttar sedan
används. Från Riksdagens utredningstjänst har jag
dock fått fram att variabeln legalt eller illegalt vapen
inte finns i tillgänglig brottsstatistik. Enligt Brotts-
förebyggande rådet finns uppgift om användning av
ett eventuellt vapen, men alltså inte om detta är legalt
registrerat, i fråga om fullbordat mord, dråp, miss-
handel med dödlig utgång samt rånbrott. Den defini-
tionen kan man alltså inte få fram. Då får man gå på
vad poliserna, som är aktiva, säger.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3,
5 och 8. Reservation 5 handlar om tidsbegränsade
tillstånd. Där har man inte heller i regeringens förslag
gått på utredningens linje. Man har gjort en reduktion,
en viss tidsbegränsning. Miljöpartiet skulle vilja att
alla tillstånd för enhandsvapen, pistoler alltså, var
tidsbegränsade. Om man inte är aktiv i en skytteklubb
finns det ju ingen anledning att ha pistolen kvar.
Reservation 8 handlar om helautomatiska vapen.
Vi tycker inte att någon ska få förvara sådana i sin
bostad.
Jag ska också lite grann kommentera vad som har
sagts från talarstolen. Moderaterna tycker att detta är
alldeles för långtgående. Jag har åsikten att det inte är
det. Man säger också att det inte är någon fara när det
gäller de legitima skälen för jägare och skytte. Men
jag säger att det är deras vapen som blir stulna. Men
det kan bli en förbättring nu när det finns krav på
säkerhetsskåp för vapen. Det är naturligtvis bra att
polisen kan kontrollera det. Jag skulle också vilja gå
längre där.
Därmed tror jag att jag har framfört mina åsikter
och varför vi har fogat våra reservationer till betän-
kandet.</pre><pre>Anf.  78  MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Kia Andreasson är en lika stor mot-
ståndare till jakt och jägare som till EU, och snart får
vi väl höra att Kia Andreasson säger: Skjut EU! Men
det är väl inte det som vi ska ta upp i dag.
Kia Andreasson har nu hört från Moderaterna,
Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet att vi
tycker att förslaget att minska vapengarderoben är en
ren smygminskning. Miljöpartiet anser att jägare ska
få ha endast två-tre vapen. Jag tycker att det mest
häpnadsväckande i reservationen om vapengardero-
ben är:
"Detta torde alltså utgöra en jägares normalbe-
hov."
Mina frågor till Kia Andreasson är:
Hur kan ni påstå detta? Vad grundar ni er bedöm-
ning på? Tror inte Kia Andreasson att det är bättre att
en jägare använder rätt vapen till rätt vilt, så att man
inte skadeskjuter viltet?</pre><pre>Anf.  79  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Svaret står redan på s. 7 i betänkan-
det. Och om man har läst utredningen i fråga får man
svaret även där. Men jag ska läsa högt ur betänkan-
det. Där står följande:
"Som skäl för sitt förslag hänvisade utredningen
till en undersökning som visar att den genomsnittlige
vapeninnehavaren endast innehar två till tre vapen
och anförde att detta alltså torde vara en jägares nor-
malbehov."
Och utredningar fungerar ju på det sättet att de gör
en djupdykning i frågorna.</pre><pre>Anf.  80  MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! En utredning kanske inte alltid har
rätt, Kia Andreasson. Man kanske ska vara lyhörd för
jägarna. Vi hörde att det finns 750 000 jägare här i
landet. Och som Gunnel Wallin sade kommer de från
olika samhällsklasser. Det är alltså något stort att vara
viltvårdare i Sverige. Det är därför som det är så
viktigt att en viltvårdare också får använda sig av rätt
vapen, så att djuren inte skadeskjuts.
Jag har en fråga till Kia Andreasson som gäller
tidsbegränsade vapentillstånd. Ni vill att när det akti-
va utövandet upphör ska man inte ha någon rätt att ha
vapen. Vapentillståndet ska vara tidsbegränsat. Vad
är ett aktivt utövande? Om jag vill jaga en gång om
året, vartannat år eller vart tredje år, är jag då ute ur
bilden? Anser Kia Andreasson att jag faller under er
regel om att det aktiva utövandet har upphört eller
inte? Måste man jaga många gånger om året? Jag
skulle gärna vilja ha svar när det gäller er text i reser-
vationen.
Jag tycker inte att det är rätt att stå och tala om att
det är jägarnas vapen som används vid brott. Dessa
vapen är alldeles för dåliga. Vi vet mycket väl att det
tidigare har varit - det kan i viss mån ha förekommit
nu också - fråga om vapen från militärförråd. Det är
dessa vapen det handlar om. Man vill ha effektiva
vapen. Man använder sig av vapen som är betydligt
bättre än polisens för kriminella gärningar. Och de
allra flesta vapnen är insmugglade från andra länder.
Så stå inte i denna kammare och skyll på jägarna att
det är deras vapen som de kriminellt belastade använ-
der sig av. Jag vill gärna ha reda på om Kia Andreas-
son verkligen menar allvar när hon säger detta.</pre><pre>Anf.  81  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag ska besvara frågorna. Utredning-
en har naturligtvis ringt upp jägare och gjort en un-
dersökning genom att fråga jägarna hur många vapen
de har. Det har ingenting med samhällsklasser att
göra, Maud Ekendahl. Och utifrån det brukar man ju
företa alla undersökningar. Då har man kommit fram
till att innehavet är två-tre vapen. Sedan får vi inte
glömma att de som behöver, vilket inte heller vi i
Miljöpartiet har sagt emot, och har giltiga skäl kan få
ha ytterligare vapen.
Den andra frågan var om en jägare som jagar en
gång om året är aktivt utövande. Då måste jag upply-
sa Maud Ekendahl om att jägares vapentillstånd inte
prövas. Det har inte heller föreslagits att de ska prö-
vas på det sättet. Har en person fått en jägarexamen
så har den personen rätt att införskaffa ett visst antal
vapen - det är det som kallas vapengarderob - för
evig tid. Tillstånden prövas inte igen om inte något
brott inträffar. I fråga om detta finns det inga krav.
Men det som jag har tagit upp i reservationen, Maud
Ekendahl, gäller aktivt utövande om man är med i en
skytteklubb. Och för att kunna skjuta och tävla i en
klubb måste man hela tiden öva och vara aktiv med-
lem. Och om man inte har varit aktiv medlem i klub-
ben på ett, två eller tre år finns det väl ingen anled-
ning i världen att ha vapen. Anledningen till att man
har en pistol är för att man är med i en skytteklubb
och tävlar. Då ska man inte ha detta tillstånd om man
inte är det.
T.o.m. Basti Naumann i Svenska Pistolskytteför-
bundets styrelse säger: Sport eller rätt att ha vapen.
Det finns bland svenska vapenägare grovt förenklat
två läger. Det ena lägret betraktar skyttet som en
idrott där tävlingsmomentet är det viktigaste. Och i
det andra lägret är det vapnen som är det centrala, och
det är det som vi inte tycker är hälsosamt.
Den sista frågan handlade om stulna vapen. Jag
kan då bara referera till en kriminalinspektör på Riks-
polisstyrelsen, nämligen Per-Anders Fritshammar.
Han säger att de stulna automatvapnen ändå är en
rännil jämfört med den flod av vanliga jaktvapen och
pistoler som är försvunna från sina ägare. Det är inte
jag som säger det, utan det är en polis som påstår det.</pre><pre>Anf.  82  GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Kia Andreas-
son och Miljöpartiet om det bara är en liten och ex-
klusiv grupp som ska få delta i denna fantastiskt fina
folkliga fritidssysselsättningen jakt som är så typiskt
svensk, därför att om det ska vara förenat med denna
kontroll och administration så innebär det kostnader,
och då är det en stor grupp som ställs utanför på
grund av detta.</pre><pre>Anf.  83  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag förstår inte vad det har med des-
sa förslag att göra. Vilket av förslagen är det som
Gunnel Wallin avser? Vapengarderoben har ju inte
något med detta göra, dvs. att om man tar en jägarex-
amen så får man ha färre vapen med en gång, att det
får prövas lite mer. Det har ju ingenting med det att
göra. Man säger i betänkandet att man däremot teore-
tiskt sett skulle kunna tidsbegränsa alla vapentillstånd
som finns. Men då sägs det att administrationen bli
lite klumpig, om man efter fem år skulle kontrollera
om alla som har vapentillstånd har giltiga skäl. Därför
inskränker man sig till färre vapen när det gäller just
de vapen som kan skjutas utan att man laddar dem
varje gång, alltså automatvapen.
Men varför ska vi prata om resurskrävande admi-
nistration när det finns andra typer av liknande koll?
Det är ju fråga om vapen som är avsedda för att döda,
så det är klart att vi måste ha en kontroll. Jag ser dock
inte att det blir krångligare med förslagen i betänkan-
det.</pre><pre>Anf.  84  GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! I och med att man ska ansöka när det
är fråga om ytterligare vapen blir det ytterligare
krångel för den enskilde och även ytterligare kostna-
der.
Det är ju de illegala vapnen som vi ska komma åt.
Vi ska inte straffsanktionera de skötsamma, utan vi
måste bygga upp ett förtroende och en tillit gentemot
dem som kan sköta detta. Det är just med tanke på
införseln av illegala vapen och när det gäller gränser-
na och bevakningen som vi måste komma åt det här
och ha hårdare straff. Däremot gäller det alltså inte
den skötsamme jägaren. Just jakt är ju ett stort folk-
ligt nöje i alla bygder. Jakten ger en levande bygd.
Det är otroligt viktigt att vi får bibehålla detta som är
så typiskt svenskt.</pre><pre>Anf.  85  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Det handlar inte på något sätt om att
man inte kan fortsätta att vara jägare med tre vapen. I
betänkandet handlar det dessutom om fyra vapen.
Man är kanske 20 år när man tar jägarexamen. Efter
det får man alltså införskaffa fyra vapen utan något
krångel, som Gunnel Wallin säger. Om man utövar
jakt så mycket att man behöver extra vapen kan man
ansöka om och få det. Jag ser således inget som helst
krångel och inga inskränkningar i detta - det är inte
det som det är tal om.
Sedan gäller det de illegala vapen som alla pratar
om, alltså vapen som smugglas in i landet. Man har
inte koll på hur många det är fråga om men det har vi
ju förbjudit; det är helt olagligt. Jag förstår inte varför
det upprepas. Nu har ju en majoritet instiftat både
Europol och Schengen som ska ha ett samarbete
mellan sig. Alla typer av brottslighet ska förhindras,
som framgår i debatten. Men när det väl kommer till
skott är de inte värda någonting. Då framhålls de
aldrig. Låt Europol och Schengen ta hand om detta
med illegala vapen så sysslar vi med de vapen som
stjäls från legala vapenägare. Det är fråga om ganska
många. Jag har här uppgett att 45 000 sådana vapen
finns i rörelse.</pre><pre>Anf.  86  INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill göra ett tillrättaläggande.
Kia Andreasson sade i sitt anförande här att vi krist-
demokrater menar att det inte är några problem med
stulna vapen. Antingen är Kia Andreasson lite små-
fräck av sig eller också lyssnade hon dåligt på mitt
anförande. Jag väljer att tro att det var dåligt med
uppmärksamheten.
Ordagrant sade jag i mitt anförande då jag citera-
de en polisinspektör: "Däremot är det relativt få stöl-
der nu. Stölderna minskar, medan den illegala vapen-
handeln ökar."</pre><pre>Anf.  87  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Det var precis det jag kommenterade
och precis så jag uppfattade det som sades, alltså att
vapenstölderna minskar. Men den uppgiften har inte
jag. Tvärtom har jag från flera kriminalkommissarier
och också från Rikskriminalen som sysslar med detta
uppgifter om att det är en ökning, så här står ord mot
ord. Jag kan inte fortsätta att argumentera kring detta
men enligt de uppgifter jag har minskar inte stölderna
av vapen från legala vapenägare i Sverige. Tvärtom
är det fråga om samma nivå.</pre><pre>Anf.  88  INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Herr talman! Kia Andreasson får givetvis ha vil-
ken uppfattning hon vill. Vad jag vände mig mot var
just att ord lades i min mun, att jag skulle ha sagt att
vi kristdemokrater inte upplever några problem med
stulna vapen. Självklart är det problem med stulna
vapen.</pre><pre>Anf.  89  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Om man i sin föredragning säger att
vapenstölderna minskar tolkar jag det som att den
saken är ett mindre problem. Det framlades att det är
de illegala vapnen som är problemet och då säger jag
motsatsen; därav mitt inlägg.</pre><pre>Anf.  90  GÖRAN NORLANDER (s):
Herr talman! Som tidigare sagts här diskuterar vi i
dag justitieutskottets betänkande 9 om skärpt vapen-
lagstiftning. I betänkandet behandlar utskottet rege-
ringens förslag till en ny vapenlagstiftning i proposi-
tion 1999/2000:27 samt ett antal motioner som väckts
med anledning av nämnda proposition.
Utskottet tillstyrker regeringens proposition och
föreslår att ytterligare två lagändringar görs. Dels
föreslår vi att en ansvarsbestämmelse knyts till förbu-
det att inneha skjutvapen på allmän plats om inneha-
vet inte är befogat. Dels föreslår vi att en ändring görs
i 7 kap. 19 § sekretesslagen för att se till att sekretes-
sen även omfattar integritetskränkande uppgifter om
enskilds personliga förhållanden.
Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande och avslag på samtliga reserva-
tioner.
Herr talman! För att minska antalet våldsbrott där
skjutvapen används vill utskottet skärpa vapenlag-
stiftningen på en rad punkter. Grundläggande ut-
gångspunkter i lagförslaget från regeringen är att
tillstånd för att inneha ett vapen bara ska beviljas den
som har behov av vapnet för ett giltigt ändamål och
som dessutom uppfyller kraven på lämplighet. Åter-
kallelse av vapentillstånd ska ske obligatoriskt i de
fall en licensinnehavare inte uppfyller kraven på
lämplighet.
Regeringen har i sin proposition valt att behålla
begreppet behov, som Vapenutredningen ville föränd-
ra. Jag vill understryka att begreppet behov ska upp-
fattas objektivt. Det är i sista hand samhället som
bestämmer om ett behov föreligger, inte den enskilde
jägaren.
Den s.k. vapengarderoben behålls oförändrad, vil-
ket innebär att en person med jägarlicens fortfarande
har möjlighet att inneha sex jaktvapen. När tillstånd
att inneha fler än fyra jaktvapen beviljas ska dock en
mer noggrann prövning göras där vapeninnehavaren
ska visa att han har behov av fler vapen än fyra. Till-
stånd att inneha prydnads- eller minnesvapen ska bara
beviljas om vapnet görs varaktigt obrukbart. Undan-
tag kan dock göras om särskilda skäl finns.
Tillståndet för innehav av särskilt farliga vapen,
såsom pistoler, revolvrar och helautomatiska vapen,
ska i fortsättningen tidsbegränsas till högst fem år.
Bara den som är medlem i en av Försvarsmakten
godkänd skytteförening ska ha rätt att inneha helau-
tomatiska vapen. Handlare som säljer helautomatiska
vapen ska inte längre ha rätt att ha sådana i lager utan
enbart ha möjlighet att ta upp beställningar och vida-
rebefordra vapnet till köparen. De ska heller inte ha
några generella tillstånd för import av helautomatiska
vapen, utan de kommer att vara tvungna att söka
tillstånd i varje enskilt fall.
Alla skjutvapen ska förvaras i säkerhetsskåp eller
i annat lika säkert förvaringsutrymme. Polisen ges
möjlighet att inspektera förvaringen hos alla som har
tillstånd att inneha skjutvapen. Inspektioner ska an-
mälas i förväg. Regeringen och utskottet föreslår
också att ett förbud mot skjutvapen på allmän plats
införs.
Herr talman! I betänkandet finns inte mindre än
19 reservationer i de mest skiftande ämnen. Kritiken
mot förslaget till skärpt vapenlagstiftning kommer
från två håll - dels från dem som anser att vi reglerar
för mycket, dels från dem som anser att förslaget inte
är tillräckligt långtgående. Att kritiken kommer från
båda hållen kan möjligen tas till intäkt för att det
förslag som regeringen och utskottet ställt sig bakom
är väl avvägt.
Den s.k. vapengarderoben behålls, som sagt, oför-
ändrad i förslaget, vilket innebär att en person med
jägarlicens fortfarande har möjlighet att inneha sex
jaktvapen. En förändring görs dock jämfört med nu-
varande regler. När tillstånd att ha fler än fyra jaktva-
pen beviljas kommer en mer noggrann prövning att
krävas där innehavaren ska visa att han har behov av
fler vapen än fyra.
Mot detta invänder de borgerliga ledamöterna
med att det finns många jägare vars verkliga behov
uppgår till sex jaktvapen. Ja, så är det, och det är
regeringen medveten om. Det är därför regeringen
valt att inte begränsa vapengarderoben till tre vapen,
som föreslagits i Vapenutredningen. Det enda vi
kräver är att dessa jägare visar att de verkligen har
behov av så många som sex jaktvapen. Vi vet att det
genomsnittliga antalet vapen en jägare använder är
tre. Det finns därför ingen anledning att anta att alla
som innehar jägarexamen har behov av sex vapen.
När en jägare kan styrka att han har behov av fler än
fyra vapen kommer alltså tillstånd för dessa naturligt-
vis att beviljas.
Vi får inte glömma att bakgrunden till den skärp-
ning av vapenlagstiftningen som nu görs är det ökade
antalet vapen i omlopp i samhället. Det är därför
beklämmande att se att de borgerliga i reservation
efter reservation går emot alla förslag om att begränsa
tillgången på vapen. Inte nog med att det anses orim-
ligt att en jägare ska styrka sitt behov av fler än fyra
vapen. Moderaterna går också emot att en vapen-
handlare ska handla med vapen i första hand för att få
tillstånd, liksom att prydnadsvapen ska göras varak-
tigt obrukbara. Det tycks som om förståelsen för att
tillgången på vapen som sådan är en viktig faktor
bakom ett ökat vapenanvändande är bristfällig, för att
använda en grov underdrift.
Herr talman! Att minska antalet våldsbrott är
onekligen en av statens absolut viktigaste uppgifter.
Ingen ska behöva frukta för sitt liv. Låt mig än en
gång understryka att detta är en statlig angelägenhet.
Vi vill inte ha ett samhälle där människor beväpnar
sig för att försvara sig. Vapen ska endast användas till
jakt och sport. Därför får det inte finnas fler vapen i
omlopp än de som krävs för att täcka dessa behov.
Detta är den grundläggande principen i vår vapenpo-
litik, och kring detta borde det vara enkelt att samla
sig.
Med detta sagt, herr talman, vill jag än en gång
yrka bifall till utskottet hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  91  INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Herr talman! Som jag tidigare kommenterade i
mitt anförande är propositionens syfte med den
skärpta vapenlagstiftningen att motverka att skjutva-
pen kommer till användning vid våldsbrott eller på
annat sätt missbrukas. Det är bra. Men varför lägger
ni inte ned mer kraft på att komma åt den illegala
vapenhanteringen när ni framstår som medvetna om
att det är där de verkliga problemen finns?
Jag visade tidigare på detta genom några citat från
propositionen. Det finns fler. På s. 28 i propositionen
säger regeringen: "Antalet anträffade och beslagtagna
skjutvapen som inte går att spåra till någon svensk
vapeninnehavare ökar kraftigt, vilket starkt talar för
att allt fler skjutvapen smugglas in i landet."
När nu regeringen vet om problemen men inte
agerar därefter är det svårt att tolka det på annat sätt
än att regeringen bortser från de allvarliga konsek-
venser som den illegala vapenhandeln medför.
Jag vet att Göran Norlander ej kan svara för rege-
ringen, men det vore intressant att få höra hur man på
socialdemokratisk riksdagsnivå förklarar sin inställ-
ning till de nämnda problemen och förklarar varför
man ej i betänkandet vill stöta på för att få kraftfulla
åtgärder till stånd för att motverka dessa allvarliga
problem, som man är medveten om.</pre><pre>Anf.  92  GÖRAN NORLANDER (s) replik:
Herr talman! Hel klart är vi medvetna om att det
här är ett problem, som dessutom är stort. Men det
finns ingen anledning att ta med det i det här eftersom
det i första hand syftar till andra saker än den propo-
sition som vi nu behandlar. Den illegala vapenhan-
deln kommer att tas upp i andra sammanhang, bl.a.
inom EU.</pre><pre>Anf.  93  INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill ställa ytterligare en fråga: Är
Göran Norlander beredd att verka för att det ska sat-
sas mer resurser på Polisen så att effektiv spårning av
illegala vapen kan äga rum?</pre><pre>Anf.  94  GÖRAN NORLANDER (s) replik:
Herr talman! Svaret är ja.</pre><pre>Anf.  95  MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Göran Norlander sade att man inte
följde utredarens förslag om att gå ned till tre vapen.
Det förstår jag att ni inte kunde göra, för ni har en
väldigt stor grupp jägare som är era egna väljare. Så
ska ni försöka lura i era väljare att det blir oförändrat,
att det blir sex vapen i alla fall. Sedan säger ni att det
är fyra men man kan få sex vapen. Om man ändå kan
få sex vapen är frågan varför vi inte kan ha det kvar
som det har varit, oförändrat, så att man kan ha sex
vapen? Jag tycker att det är väldigt märkligt hur ni
diskuterar.
Vad vinner ni på i praktiken med att göra den här
minskningen? Kan Göran Norlander komma med
konkreta förslag om vad man tror att man vinner
framöver?</pre><pre>Anf.  96  GÖRAN NORLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag tackar Maud Ekendahl för hen-
nes omtanke om mitt partis väljare.
Sedan tycker jag att Maud Ekendahl uttryckte sig
lite illa när hon sade att vi försöker "lura i" våra väl-
jare. Här är det ingen som luras, utan det står klart
och tydligt vad det här innebär. Det är också så att
Vapenutredningen föreslog tre vapen. Men jag kan
försäkra Maud Ekendahl att vi har haft, tillsammans
med företrädare för Regeringskansliet, träffar med
olika jägarorganisationer, och vi har lyssnat till dem.
Det här är en kompromiss, och en kompromiss
brukar naturligtvis utformas på olika sätt så att det här
inte klart framgår att det blir sex vapen. Men möjlig-
heten finns. Som Kia Andreasson sade tidigare vet vi
att behovet är ungefär två till tre vapen hos de allra
flesta jägarna.</pre><pre>Anf.  97  MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Eftersom det är sista rundan skulle
jag vilja ta upp något med Göran Norlander om pryd-
nadsändamålen. Ni nonchalerar helt och hållet att det
finns människor som samlar. Ni nonchalerar helt och
hållet att det finns människor som ärver. Det går i arv
olika skjutvapen. Då har ni mage till att säga att såda-
na skjutvapen inte får vara brukbara.
Jag undrar vad Göran Norlander anser. Är det inte
så att kulturarvet går förlorat, som vi moderater tyck-
er, om man ska göra dem varaktigt obrukbara?</pre><pre>Anf.  98  GÖRAN NORLANDER (s) replik:
Herr talman! Vi nonchalerar inte, utan i betänkan-
det står det mycket klart att huvudregeln är att man
ska varaktigt förstöra. Om sedan vapnet har ett sär-
skilt affektionsvärde eller av något annat skäl bedöms
vara viktigt att förvara utan att förstöra, då ska det ges
möjlighet till det, självklart. Det ska inte förstöras
någonting.</pre><pre>Anf.  99  GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Göran Norlander svarade just ja på
frågan om han var beredd att satsa mer resurser på att
spåra illegal införsel av vapen. Då undrar jag vilken
prioritering Göran Norlander ska göra. Det finns
750 000 personer med tillstånd. Om då en uppsökan-
de rådgivande inspektionsverksamhet ska bedrivas av
tillståndsmyndigheten, som är Polisen, var ska de
resurserna tas ifrån och hur ska det prioriteras i det
kärva polisläge som vi just nu befinner oss i i vårt
land?</pre><pre>Anf.  100  GÖRAN NORLANDER (s) re-
plik:
Herr talman! Först främst är det inte jag som gör
prioriteringar, utan jag förutsätter att det är regeringen
som i sitt regleringsbrev och så småningom också
Rikspolisstyrelsen som gör de slutgiltiga prioritering-
arna vad man ska göra. Det som Gunnel Wallin här
åsyftar framgår också klart, att enbart möjligheten att
införa den här kontrollen har en preventiv effekt. Jag
tror inte för ett ögonblick att när den här lagen träder i
kraft börjar polisen springa hem i gårdarna och un-
dersöka det här.
När det gäller resurser till Polisen kommer inom
en månad vårpropositionen att presenteras. Då får vi
se hur mycket resurser det blir.</pre><pre>Anf.  101  GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag är medveten om att det inte är en
person som gör det, men eftersom det var Göran
Norlander som framförde det här måste han också stå
till svars för den situationen.
Här talar man om att införa, inte om att genomfö-
ra. Det är väl viktigt att man är klar och tydlig. Har
man satt in en åtgärd ska man naturligtvis genomföra
det.
Det behövs massor med resurser, det saknas mas-
sor med resurser till Polisen för en massa olika, som
jag tycker viktigare, ändamål i vårt samhälle i dag.
Jag vill inte göra den här prioriteringen och det här
intrånget i privatlivet, utan jag tycker att det i stället
ska bygga på förtroende och tillit.</pre><pre>Anf.  102  GÖRAN NORLANDER (s) re-
plik:
Herr talman! När det gäller det här med intrång i
privatlivet måste det vara ganska klart för oss alla att
syftet bakom detta är att vapnen ska förvaras på ett
betryggande sätt. Därigenom förhindrar man att de
stjäls och att de används i brottslig verksamhet. Det är
syftet, och jag har uppfattat av anförandena från
samtliga här tidigare att man i stort sett har ställt upp
på detta. Det är målsättningen.</pre><pre>Anf.  103  ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Jag vill inleda debatten om den
skärpta vapenlagstiftningen med att säga hur oerhört
viktig jakten är i Sverige, också som kulturarv. Jag
tycker att det är viktigt att betona detta, eftersom det
hela tiden när man diskuterar vapenlagstiftningen och
skärpningar i den framställs som att man antingen är
positiv till jakt eller motståndare till den.
Från Vänsterpartiets sida vill jag betona att vi ser
det som oerhört positivt att vi i Sverige har en kultur
där människor i hela vårt land har haft en möjlighet
att delta i jakt där inte ekonomi har varit det vägle-
dande och där inte äganderätten till mark har varit
ledande. I Sverige är inte jakt, som i de flesta andra
länder, något som är förbehållet enbart en rik klick.
Det är viktigt att bevara detta.
Men ett sådant resonemang får inte leda till att vi
från statens sida säger: Eftersom vi är positiva till jakt
så litar vi fullständigt på att ni sköter allting med
vapnen. Ni kan ha hur många vapen som helst - vi
har ingen kontroll över det.
Jag tror heller inte att svenska folket vill ha det så,
utan det är viktigt att vi hela tiden använder oss av
lagstiftningen för att se till att ha kontroll över hur
många vapen som finns, hur de förvaras och hur de
används. Ska människor som är sjuka få behålla sina
vapen eller inte? Om människor begår brott måste vi
ha möjlighet att kunna ta tillbaka tillståndet för vap-
nen.
Hela debatten har hamnat i en överdriven argu-
mentation. Man sätter kampen mot de illegala vapnen
mot att vi ska ha en kontroll över de legala vapnen.
Detta är en motsättning som de facto inte existerar. Vi
kommer från Vänsterpartiet och - det är jag överty-
gad om - även från regeringen att se till att polisen
och tullen, också i de internationella sammanhangen,
arbetar mot den illegala vapenhanteringen. Detta gör
vi redan i dag. Det räcker inte, och vi kommer att
behöva mer. Vi ser ju vad som kommer in i landet.
Men att säga att bara för att vi ska göra detta så ska vi
inte bry oss om de legala vapnen är att tala om en
motsättning som definitivt inte existerar.
Min och Vänsterpartiets målsättning är att inga
vapen - inte något legalt vapen - ska hamna i orätta
händer. Det är också vår uppgift som lagstiftare.
För en person som blir drabbad av ett brott eller
blir skjuten i ett familjedrama spelar det ingen roll om
det är ett legalt eller illegalt vapen. Därför är det
viktigt att vi hela tiden vidtar åtgärder för att ha så bra
kontroll som möjligt, men att vi samtidigt också har
respekt för de människor som har vapnen.
Kristdemokraterna säger att vi i dag har börjat
kunna se att stölderna av de legala vapnen minskar,
och det är också de uppgifter som jag har fått. Det är
en mycket positiv sak. Det är faktiskt också ett resul-
tat av att vi har en vapenlagstiftning. Genom åren har
vi krävt större säkerhet när det gäller vapen och bättre
förvaring. Därför har stölderna minskat.
Målsättningen måste givetvis vara att det i stort
sett inte ska vara några stölder alls. Så länge vi fortfa-
rande ser att stölder av vapen sker, och att förvaring-
en inte är tillräckligt bra, måste vi som politiker vidta
åtgärder.
Herr talman! Jag ska nu komma in på de konkreta
frågor som tas upp.
När det gäller vapengarderoben handlar det om en
skärpning - visst. Men som tidigare har sagts från
talarstolen vet vi att de flesta jägare har en vapengar-
derob på mellan två och tre vapen. Målsättningen
måste vara att vi inte ska ha fler vapen ute i samhället
än vad som används och vad det finns ett reellt behov
av.
Samtidigt talar också vi som står bakom betän-
kandet om de människor som har fullständigt legala
skäl och behov av att använda sig av mer än fyra
vapen. Det enda de behöver göra är följande. Om den
sökande begär tillstånd för fem eller sex vapen räcker
det i normala fall att han utöver sin jägarexamen -
och jag läser ur betänkandet:
"- - - på ett trovärdigt sätt kan motivera behovet
med utgångspunkt från sina jaktvanor och samman-
sättningen av sin vapengarderob."
Det är faktiskt inga höga krav som vi ställer! Jag
har mött många jägare. Jag kommer själv från Små-
land, där jag har släkt och en tradition som jakten är
en del av, och jag har fortfarande inte mött någon
jägare som sagt: Om jag på något sätt måste kunna
styrka att jag faktiskt har detta behov så skulle det
vara en oerhörd kränkning, och det skulle försvåra för
mig.
Jag tycker att vi har skäl att ställa dessa krav.
Sedan kommer vi in på nästa fråga, som handlar
om de tidsbegränsade vapentillstånden för tävlings-
skytte. Från moderat sida har man en reservation där
man berör detta med att någon har fått licens för ett
vapen därför att han eller hon är aktiv tävlingsskytt.
Den enda anledningen till att man får licensen är att
man är aktiv. Om personen sedan slutar med det ex-
isterar ju inte längre själva grunden för det tillstånd
han eller hon har. I det läget kan jag och Vänsterpar-
tiet inte förstå varför man inte ska säga: Nej, nu gäller
inte tillståndet längre. Skulle personen vilja uppta
tävlandet i framtiden får han eller hon söka tillstånd
och köpa ett nytt vapen. När det handlar om så vikti-
ga saker som vapen måste man kunna ställa kravet att
det ska finnas ett reellt behov av dem och en anled-
ning till att man har dem.
Sedan kommer jag in på den fråga som också har
varit uppe om skjutvapen för prydnadsändamål. Det
har varit väldigt upprörda tongångar om den fruk-
tansvärda kapitalförstöringen och om det ingrepp det
innebär att man inte ska få ha dessa vapen. Men vi
måste ju se till hur det ser ut i verkligheten i dag, med
det stora antal vapen som finns ute med fullständigt
legala skäl och där det finns ett behov. Skjutvapen
med samlings-, prydnads- eller särskilt affektionsvär-
de utgör faktiskt hela 10-15 %. Det finns alltså mel-
lan 200 000 och 350 000 vapen i Sverige som man
faktiskt inte har behov av, utan som man bara har
som prydnadsföremål. Vi i Vänsterpartiet tycker att
det är rimligt att man gör någonting för att försöka
begränsa dessa vapen.
När det gäller kulturarvet finns det möjlighet att
göra vapnen obrukbara. Jag kan förstå det känslomäs-
siga argumentet: Jag fick ärva det av farfar och jag
skulle hemskt gärna vilja ha det kvar! Jag kan mycket
väl förstå dessa argument och känslan av att vilja ha
vapnen. Men som politiker och beslutsfattare har jag
ansvaret för hur det ser ut i Sverige när det gäller
vapen och tillstånd för vapen och då måste jag säga:
Nej, det är inte tillräckligt skäl för att få behålla vap-
net i brukbart skick. Den åsikten står vi för i Vänster-
partiet.
Jag förstår att det här kan var hårt och att det kan
vara känslomässigt svårt för många människor som
får göra vapnen obrukbara. Men mitt uppdrag är att
vara brottsbekämpande, och samtidigt måste vi ha en
lagstiftning som ger kontroll över vapnen. Då är inte
detta ett tillräckligt skäl för att utvidga.
Herr talman! Jag måste lyfta upp en del av de frå-
gor som Miljöpartiet har tagit upp. Jag kan inte förstå
resonemanget om att man inte vågar ta i saken och att
det är jägarna och vapenlobbyn som hela tiden påver-
kar och gör att man tar ställning. Nej, Kia Andreas-
son, jag tror faktiskt att väldigt många människor är
inblandade i detta. Man har kanske släkt och vänner
som gör att man har detta nära inpå sig. Man vet hur
det är och hur det fungerar. Man har stor respekt för
och stor kunskap om jägarna.
Kia Andreasson säger faktiskt emot sig själv i sitt
inlägg. Först säger hon att vi måste minska vapengar-
deroben för att vi ska minska antalet vapen. Samtidigt
säger Kia Andreasson att det är så få som har så
många vapen. Därför gör det ingenting om vi tar väck
det. Det här blir motsägelsefullt. Kia Andreasson
säger att vi ska minska vapengarderoben ned till tre.
En viktig anledning till att vi ska minska antalet är att
man inte ska komma över så många vapen vid stöl-
der. Samtidigt säger Kia Andreasson att det är väldigt
få som har fler vapen än två tre. Jag kan inte riktigt se
att man skulle uppnå den effekt på stölderna som Kia
Andreasson säger.
Herr talman! Jag ska avslutningsvis säga att det
har varit en otrolig brevskörd i den här frågan. Det
tror jag att alla i utskottet har stött på. Det har kommit
mejl, telefonsamtal, brev och andra kontakter. I den
mån jag har hunnit och haft möjligheter har jag för-
sökt att besvara de här breven. Men jag hoppas också
att den här debatten har kunnat ge en hel del svar på
de frågor som vi har fått. Jag hoppas också att man
kan se helheten i det här betänkandet. Med det yrkar
jag bifall till hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  104  MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! När Alice Åström inledde sitt anfö-
rande stod hon i talarstolen och sade: Vi från statens
sida osv.
Jag inte vill vara någon som är från statens sida.
Jag står här och är folkvald. Jag är inte lika med sta-
ten.
Det är väl självklart att jägarna vill att vapnen ska
vara kvar i deras hem i stället för att hamna i orätta
händer.
Jag kan inte låta bli att gå in på detta med skjutva-
pen med samlar-, prydnads- och affektionsvärde. Vi
har sagt att det är en betydande kapitalförstöring.
Spelar det ingen roll för Vänstern att det blir en stor
kapitalförstöring? Ni bryr er kanske inte om det.</pre><pre>Anf.  105  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det var kanske ett dåligt uttryck. Jag
menade snarare från riksdagens sida. Förutom att vi
är folkvalda och ska kunna se till jägarnas behov, har
vi också en skyldighet att skydda samhället från att
vapen ska komma på villovägar. Därför har också
regering och riksdag ett gemensamt ansvar att väga in
alla dessa aspekter och försöka hitta lösningar där
man kan vinna fördelar från båda hållen. Jag anser att
man har gjort det i det här betänkandet.
När det gäller vapen för prydnadsändamål sade
jag i mitt anförande att jag inser att det är en kapital-
förstöring och att kan vara väldigt svårt för de männi-
skor som blir utsatta för det. Men jag måste ställa en
motfråga till Maud Ekendahl. Tycker verkligen Mo-
deraterna att det är helt okej att vi har ungefär
200 000-350 000 vapen som det inte finns ett reellt
behov av? Det finns inget användningsområde för
dessa vapen som finns ute i samhället. Är det inte så
att man bör bevilja detta med försiktighet och inte ha
en så stor mängd vapen ute i samhället? Maud Eken-
dahl lutar kanske snarare åt det amerikanska systemet
där det är en mänsklig rättighet att bära vapen och där
ingen ska lägga sig i.</pre><pre>Anf.  106  MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Det var väl ändå att ta i att säga att
man skulle gå med vapen på stan. Egentligen skulle
vi kanske behöva det, eftersom vi har så få poliser. Ni
i Vänsterpartiet vill ju inte heller hjälpa till så att vi
får tillräckligt med poliser i Sverige.
Jag ska gå tillbaka till detta med skjutvapen och
den betydande del av kulturarvet som går förlorad.
Alice Åström säger att hon har viss förståelse för
detta och att hon kan förstå dessa människor. Det
säger Alice Åström bara i talarstolen. Hon har inte
alls den förståelsen. Hon bryr sig inte om att man kan
ha ärvt de här vapnen i generationer. Man vårdar dem
så ömt, lika ömt som många kvinnor vårdar sina män
och juveler. Jag tycker att det är väldigt viktigt att
tänka på det. Jag tycker att det är sorgligt. Jag vill
fråga än en gång: Bryr inte Vänsterpartiet sig om
kulturarvet?</pre><pre>Anf.  107  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Efter den inledningen om hur man
vårdar sina vapen och hur man ser på dem undrar jag
om vi inte snarare behöver göra någonting för att ta
hand om ytterligare vapen. Jag tyckte att det var att
gå väl långt.
Jag kan bara upprepa det jag har sagt. Sedan får
Maud Ekendahl och Moderaterna tycka vad de vill.
Jag har förståelse för de svårigheter som drabbar de
enskilda människorna. Men jag gör en avvägningen
här. Jag vill minska antalet vapen som det inte finns
ett reellt behov av i Sverige för att kunna försvara de
vapen som det finns ett behov av. Då tar jag faktiskt
ställning för att man ska göra dessa vapen obrukbara.
Det kommer att drabba dessa människor. Det står vi i
Vänsterpartiet för.</pre><pre>Anf.  108  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! När vi nu äntligen gör en ny lagstift-
ning när det gäller vapen, Alice Åström, skulle det
väl vara konstigt om vi inte skulle vilja strama åt
detta. Den lagstiftning vi har nu bygger på 1973 års
lagstiftning.
De övergripande målen är att få ned antalet vapen
för framtiden och skärpa detta så att man verkligen
ska ha giltiga skäl. Då passar det att begränsa i lag-
stiftning till ett mindre antal i vapengarderoben inför
framtiden. Jag tycker inte att det är motsägelsefullt.
De flesta i undersökningen har två tre vapen, men
man vet ju inte vad som händer i framtiden. I hög-
konjunkturer finns det kanske mer pengar att handla
vapen för. Om man är så förtjust i vapen som Maud
Ekendahl ger uttryck för finns det stora risker för det.
Därför är det väldigt bra att begränsa antalet.</pre><pre>Anf.  109  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Precis som jag sade i mitt anförande
tycker vi att det är viktigt att man har kontroll över
vapnen och att man försöker begränsa det till de va-
pen som det finns behov av. Men att så totalt begrän-
sa möjligheterna för det legala behov som finns tyck-
er vi i Vänsterpartiet är att gå för långt i en lagstift-
ning. Man ska gå så långt som det finns ett behov av.
Man ska försöka väga samman de olika aspekterna
och försöka få fram ett förslag. Att strama upp för en
eventuell framtida explosion av antalet vapen i en
högkonjunktur är ett synsätt som vi i Vänsterpartiet
inte kan ställa upp på.
Det är viktigt att man gör de här avvägningarna.
Det är ett väl avvägt betänkande, där kontrollen över
vapnen blir bättre och till viss del stramas upp. Sam-
tidigt tillgodoses fortfarande i stort sett jägarnas le-
gala behov av att ha en vapengarderob om upp till sex
vapen. Vi tycker att det är en bra avvägning.</pre><pre>Anf.  110  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Alice Åström nu säger
emot sig själv. Det är just en begränsning till behovet
som vi i Miljöpartiet anser oss ha gjort när vi ansluter
oss till utredningens uppfattning att behovet uppgår
till två till tre vapen. Den som gjorde den förra utred-
ningen och som likaledes är jägare föreslog redan för
tio år sedan en begränsning till två vapen. Behovet
måste alltså ligga där, och vi tycker att det ska införas
i lagstiftningen.</pre><pre>Anf.  111  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det är det behov som den stora
gruppen har, men de jägare som jagar mer har inte
samma behov. Att över huvud taget inte bry sig om
deras behov utan gå ett slags medelväg tycker vi inte
skulle vara bra. Enligt betänkandet ska den som vill
ha mer än fyra vapen tala om vilket behov man har
och varför man har det, och då görs det en avvägning.
På det sättet fungerar den här lagstiftningen.</pre><pre>Anf.  112  LARS BJÖRKMAN (m):
Herr talman! Jakten har en lång historia. Den har
bedrivits av människor alltsedan vi reste oss upp för
att ta oss fram på två ben. Ändamålet med jakten var
ursprungligen av två slag. Djur dödades därför att de
utgjorde hot mot människan eller hennes egendom,
och de fångades eller avlivades medhjälp av tillhyg-
gen som ursprungligen var utomordentligt primitiva
och vars användning ofta krävde stort mod i kampen
mot en ofta både stor och farlig motståndare. Jakten
var också under avsevärda tidsperioder en viktig del i
kampen för att skaffa mat för överlevnad.
Den moderna jakten bedrivs naturligtvis i andra
syften och med bättre utrustning. Syftet är enligt min
mening att vi som ansvarsfulla jägare ska hålla våra
viltstammar vid en numerär som överensstämmer
med vad naturen tål.
Den rena bytesjakten har i allt väsentligt övergått
från att vara en överlevnadsfråga till att vara en om-
tyckt och viktig rekreation för hundratusentals jägare
över hela landet. Behovet av jakt som metod för att
reglera våra viltstammars storlek ska inte underskat-
tas, men en kombination av nytta och nöje är i detta
sammanhang en realitet. Kvaliteten och precisionen
på de moderna vapnen har avsevärt förbättrats samti-
digt som kraven för innehav av vapen har skärpts.
Regeringen vill i sin proposition En skärpt va-
penlagstiftning i de delar som hanterar skjutvapen
med sitt förslag till ny vapenlag få ett bättre grepp om
hur många vapen som finns för jaktändamål och vill
samtidigt starkt begränsa den framtida vapenlicens-
givningen såväl för redan befintliga jägare som för
nytillkommande. Samtidigt föreslås att förvaringen av
vapen ska ske på ett ur säkerhetssynpunkt betryggan-
de sätt.
I motion Ju7 har Elizabeth Nyström och jag själv
framfört vårt gillande av regeringens strävan att skär-
pa lagstiftningen beträffande såväl licensgivningsför-
farandet som förvaringen av vapnen. Dock har vi i
motionen framfört kritiska synpunkter på hur det är
tänkt att regeringens ambitioner ska genomföras.
Herr talman! För att en ansvarsfull jägare ska
kunna fälla ett villebråd utan att vålla onödigt lidande
krävs tillgång till ett modernt och effektivt vapen.
Olika jaktformer kräver helt olika vapen, och det är
av stor vikt att vid viss typ av jakt ha tillgång till rätt
vapen. Regeringens ambition att sätta en administra-
tiv gräns vid fyra vapen förefaller mig därför mera
var ett utslag av byråkratisk klåfingrighet än av insikt
om hur modern jakt verkligen bedrivs.
Enligt min mening bör i samband med den
granskning som sker vid ansökan om tillstånd för att
inneha vapen - en granskning som utförs av polis-
myndigheten - den sökandes lämplighet att bruka och
inneha vapen vara utslagsgivande för om tillstånd kan
och ska ges. Självfallet ska vederbörande ansökare
också kunna göra troligt att såväl det nya vapnet som
eventuellt ytterligare vapen som innehas kan förvaras
på ett betryggande sätt.
Att, som majoriteten i utskottet förordar, sätta
gränsen för innehav av vapen till generellt endast fyra
och att först efter ingående prövning av behovet
eventuellt medge ytterligare innehav av upp till sex
vapen saknar, som jag redan har framhållit, all rele-
vans. Enligt min mening ska den som anses uppfylla
kravet att inneha vapen för jakt- eller sportskytteän-
damål och som på ett betryggande sätt kan förvara
sina vapen också få äga och bruka det antal vapen
vederbörande har för att kunna utöva sin jakt eller sitt
sportskytte.
Herr talman! I betänkandet behandlas förslaget
om skjutvapen med samlings- eller prydnadsvärde
eller särskilt affektionsvärde, och utskottet ställer sig
delvis bakom de skäl till begränsningar som vi har
anfört i motion Ju7. Det måste dock anses vara helt
orimligt att vapen som erhållits som gåva eller genom
arv eller eljest innehas endast på grund av intresse för
dess bevarande för framtiden ska för alltid göras
obrukbart och därmed i praktiken göras värdelöst
också i ekonomiska termer.
Ett fullföljande av regeringens ursprungliga för-
slag skulle innebära kapitalförstöring av stora mått,
samtidigt som ett väsentligt kulturarv fullt medvetet
raseras. Det finns därför anledning att ytterligare
betona vad utskottet anför om möjligheten för un-
dantag från denna regel och att med generositet och
framsynthet tillämpa tillståndsgivning även i detta
avseende.
En alltför restriktiv tillämpning av det ursprungli-
ga förslaget skulle enligt min mening innebära att det
i framtiden inte kommer att finnas vapen från den
tidsepok som vi just nu lever i att bevara till efter-
världen. Alla vapen som inte fyller kravet som god-
känt jakt- eller tävlingsvapen måste ju i praktiken,
enligt andemeningen i regeringens proposition och i
utskottets betänkande, göras varaktigt obrukbara och
därmed helt värdelösa.
I likhet med ett antal remissinstanser anser jag att
möjligheten till godtagbar förvaring även här bör vara
avgörande för huruvida vapen utan egentligt
bruksvärde i samlarsyfte ska få innehas, även om
antalet i samlingen användbara vapen överstiger sti-
pulerat antal avsedda för jaktändamål.
I reservation nr 10 har moderaterna, centerpartis-
terna och folkpartisterna i utskottet utvecklat sin syn
på denna fråga, och i den delen, herr talman, vill jag
instämma med reservanterna.</pre><pre>Anf.  113  ESKIL ERLANDSSON (c):
Herr talman! Jag börjar för att spara kammarens
tid med att instämma i Gunnel Wallins anförande och
yrkande. Jag vill också instämma i den första delen av
Alice Åströms anförande, den del som handlade om
jaktens kulturella betydelse för många människor i
Sverige. Jag ska inte upprepa vad Alice Åström på
den punkten sade, men jag tyckte att det var mycket
bra framfört.
Därutöver vill jag konstatera att det, som flera
gånger har sagts, har gjorts en genomgripande över-
syn av vapenlagstiftningen i syfte att förhindra att
skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott
eller på annat sätt missbrukas. Jag vill framhålla att
det är något som vi i Centerpartiet välkomnar.
I det föreliggande förslaget från regeringen, vilket
till större delen också har blivit utskottsmajoritetens
förslag, finns en del förslag till förändringar.
Jag kan för min del konstatera att det behövs en
del ytterligare justeringar och förändringar för att
förslaget ska bli tillräckligt bra. Lagen ska enligt min
mening vara våldsförebyggande samtidigt som den
inte, och det vill jag verkligen understryka, komplice-
rar tillvaron för alltför många laglydiga och ansvars-
kännande människor i vårt land.
Jag vill ta ett par exempel. Vid beviljande av till-
stånd att inneha fler än fyra jaktvapen föreslår rege-
ringen och utskottsmajoriteten att en mer ingående
prövning av behovet än vad som sker i dag ska göras.
Jag delar inte den uppfattningen och bedömningen.
Jag vill som flera har gjort före mig betona att den
svenska jakten i väldigt hög grad är varierande, vilket
medför ett behov för jägaren att inneha vapen av
olika slag.
Av Rikspolisstyrelsens allmänna råd framgår i
dag att behovet att jaktvapen anses omfatta totalt sex
vapen. Tillstånd till fler än sex jaktvapen eller sjuk-
vapen bör enligt de allmänna råden endast medges
om det finns ett mycket kvalificerat behov. Det bör
enligt min och Centerpartiets mening gälla framgent.
Centerpartiet och jag anser att det är prövningen
av det första vapnet som är speciellt viktig. En sär-
skilt prövning av det femte och det sjätte vapnet sy-
nes för min del inte särskilt befogat. Den resurskrä-
vande administration som den här prövningen kom-
mer att föra med sig skulle på ett mer ändamålsenligt
sätt kunna användas till andra saker i vårt samhälle.
Jag tycker inte att det står i rimlig proportion till vär-
det av en sådan fördjupad prövning. Därför bör nuva-
rande regler bibehållas.
Ytterligare en sak har tagits upp i flera anföranden
som även jag vill poängtera. Jag och Centerpartiet är
kritiska till förslaget att tillstånd till innehav av skjut-
vapen som prydnadsföremål eller av särskilt affek-
tionsvärde får meddelas endast om vapnet görs var-
aktigt obrukbart. Detta förslag går för långt och inne-
bär onödig kapitalförstöring.
Funktionsdugliga vapen är enligt min mening inga
prydnadsföremål. Det måste därmed vara själva för-
varingen som avgör om vapnet ska göras varaktigt
obrukbart eller inte. Om man har en tillfredsställande
förvaring av vapnet bör tillstånd kunna meddelas
även om det inte görs varaktigt obrukbart. Det går då
att använda även i framtiden, och den kapitalförstö-
ring som annars skulle bli följden av regeringens och
utskottsmajoritetens förslag blir då inte verklighet.
Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande med att
yrka bifall till reservation nr 10, som behandlar den
sist avhandlade frågan.</pre><pre>Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 15.53 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då voteringen skulle börja.</pre><pre>Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.</pre><pre>10 §  Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde</pre><pre>AU5 Lönebildning och arbetsrätt
Mom. 1 (statsmakternas ansvar för lönebildningen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.</pre><pre>Mom. 2 (innebörden av en välfungerande lönebild-
ning m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, fp)
Votering:
172 för utskottet
125 för res. 2
12 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 27 v, 15 c, 16 mp
För res. 2:     75 m, 37 kd, 13 fp
Avstod: 1 s, 11 v
Frånvarande:    16 s, 7 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp</pre><pre>Mom. 9 (blockad mot enmans- och familjeföretag)
1. utskottet
2. res. 7 (s, v)
Votering:
155 för utskottet
153 för res. 7
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  1 s, 73 m, 37 kd, 15 c, 13 fp, 16 mp
För res. 7:     115 s, 38 v
Frånvarande:    15 s, 9 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp
Krister Örnfjäder (s) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 10 (stridsåtgärders proportionalitet)
1. utskottet
2. res. 9 (kd, c, fp)
Votering:
163 för utskottet
65 för res. 9
81 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 31 v, 16 mp
För res. 9:     37 kd, 15 c, 13 fp
Avstod: 74 m, 7 v
Frånvarande:    15 s, 8 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp</pre><pre>Mom. 13 (statistikansvarig myndighet)
1. utskottet
2. res. 12 (c, m, kd, fp)
Votering:
160 för utskottet
139 för res. 12
10 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 28 v, 16 mp
För res. 12:    74 m, 37 kd, 15 c, 13 fp
Avstod: 10 v
Frånvarande:    15 s, 8 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp</pre><pre>Mom. 23 (återanställningsrätt)
1. utskottet
2. res. 22 (v, mp)
Votering:
144 för utskottet
55 för res. 22
109 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 15 c, 13 fp
För res. 22:    1 m, 38 v, 16 mp
Avstod: 72 m, 37 kd
Frånvarande:    15 s, 9 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp</pre><pre>Mom. 25 (skadestånd vid ogiltigförklaring av upp-
sägning)
1. utskottet
2. res. 24 (v)
Votering:
268 för utskottet
38 för res. 24
1 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 73 m, 37 kd, 15 c, 12 fp, 16 mp
För res. 24:    38 v
Avstod: 1 s
Frånvarande:    15 s, 9 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 5 fp</pre><pre>Mom. 29 (semesterlön vid särskilt utbildningsbidrag)
1. utskottet
2. res. 26 (m, kd, c, fp)
Votering:
170 för utskottet
139 för res. 26
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 38 v, 16 mp
För res. 26:    74 m, 37 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande:    15 s, 8 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp</pre><pre>Mom. 32 (föräldraledighetslagens skyddsregler)
1. utskottet
2. res. 29 (v, mp)
Votering:
254 för utskottet
55 för res. 29
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 74 m, 36 kd, 15 c, 13 fp
För res. 29:    38 v, 1 kd, 16 mp
Frånvarande:    15 s, 8 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>11 §  (forts. från 9 §) Skärpt vapenlagstiftning
(forts. JuU9)</pre><pre>Anf.  114  MICHAEL HAGBERG (s):
Herr talman! Nu står vi här, vid vad som kan kal-
las vägs ände. Jag tycker inte att det är vägs ände,
men vi står vid en hållplats. Det har varit väldigt
spännande att följa debatten när det gäller vapenlag-
stiftning och om denna ska skärpas eller inte. Under
ca 10 år har vi diskuterat denna vapenlagstiftning,
och mycket har faktiskt hänt på området som har varit
positivt.
De flesta som handhar vapen är ofta väldigt bero-
ende av att saker och ting fungerar på ett bra sätt. Det
är många säkerhetsaspekter. Det är många tekniska
aspekter och annat som är viktigt när det gäller att
handha vapen. Mycket har också hänt historiskt när
det gäller skytterörelsen, jägarnas organisationer och
folkrörelsearbetet.
Vi har i dag fått höra mycket i kammaren som jag
tycker är spännande. Jag vill först tillägga att jag
ställer mig bakom det förslag som utskottet har lagt
fram inför kammaren. Jag ställer mig också bakom de
åsikter som Göran Norlander och Alice Åström har
redovisat, som jag tycker är välbalanserade och som
också ger en historisk tillbakablick över de traditioner
som både jakten och skytterörelsen har.
Skytteorganisationernas sätt att arbeta på lands-
bygden och i städerna har betytt mycket historiskt
sett. Också jakten har betytt mycket för utvecklingen
i vårt samhälle - både i glesbygden och i tätorterna.
De traditionerna ska vi vara väldigt noga med att
förvalta, och vi ska se till att vi tar ansvar.
En av de viktigaste sakerna för dessa verksamhe-
ters utövande är faktiskt vapnet. Det är därför som jag
tycker att det är bra att vi diskuterar en skärpt vapen-
lagstiftning. Vi är intresserade av att man skärper
synen på att handha vapen. Det är viktigt. Det gäller
både jägarna och skytteorganisationerna.
Efter långt utredande har vi nått dit där vi är i dag.
Vi ska komma överens om vilken storlek vapengarde-
roben ska ha. Det ska se ut ungefär som det gör nu,
som jag ser det. Det finns skärpningar i skrivningarna
om att man ska granska femte och sjätte vapnet lite
extra. Jag vill anknyta till det Eskil Erlandsson sade
om att det viktigaste faktiskt är granskningen av det
första. Det gäller både sportskyttet och jakten.
Man sätts i studiecirklar och utsätts för väldigt fin
utbildning, och man deltar också i övningsskytte. När
det gäller sportskytte finns det ganska hårda krav på
att man ska träffa precis mitt i tavlan. När det gäller
jakten är det oerhört mycket mer som man måste ta
hänsyn till, eftersom jakten framdeles leder till att
man ska avliva vilt.
Därför tycker vi att en skärpt vapenlagstiftning är
någonting som är bra. Det är bra för Sverige. Det är
bra för de traditioner som har med skytterörelsen att
göra. Det är bra för dem som äger vapnen.
Jag tycker också att det är bra att vi nu här kom-
mer att besluta om obligatoriskt vapenskåp för dessa
vapen. Har man ett vapen är man också rädd om det.
Då vill man förvara det på ett säkert sätt. Man är inte
alls intresserad av att denna typ av vapen ska använ-
das till brottslig verksamhet. Åtminstone jag gråter
inombords varje gång jag läser i tidningarna att ett
modifierat jaktvapen eller ett jaktvapen använts vid
brottslig verksamhet. Det är inte bra. Därför är detta
en skärpning av vapenlagstiftningen som jag ställer
mig bakom.
Nu vet jag också att departementet tycker - det
har vi krävt när vi har diskuterat det i vår grupp - att
vi ska se över de illegala vapnen ordentligt. Det är de
som har varit med vid de värsta, hårdaste och otäck-
aste brotten i vårt land och i andra länder.
Därför tycker jag att detta är som ett vägskäl, och
jag ser fram emot att vägen går vidare. I den vidare
världen ska vi diskutera automatvapnen, de illegala
vapnen och lagstiftningen kring hur de militära vap-
nen ska förvaras. Jag vet att mycket händer, men
mycket mer ska kunna hända.
Jag ställer mig bakom utskottets förslag och tack-
ar för ordet.</pre><pre>Anf.  115  MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Michael Hagberg säger att han stäl-
ler sig bakom utskottet. Michael Hagberg är som
bekant jaktklubbens ordförande i riksdagen. När man
lyssnar på Michael Hagberg låter det som om det inte
är så stor skillnad. Det är bara en liten skillnad. Det
blir en liten granskning mellan femte och sjätte vap-
net. Det har egentligen över huvud taget ingen bety-
delse i praktiken.
Varför går då Michael Hagberg som ordförande i
jaktklubben, som kunde påverka sin egen regering,
med på denna smygminskning? Det blir en föränd-
ring, även om man säger att läget är oförändrat. Var-
för ska man då skriva en text på det sätt som man har
gjort?
Jag vill fråga Michael Hagberg samma sak som
jag frågade Göran Norlander. Vad vinner man på
detta förslag i praktiken? Vad är det för målsättning?
Vad vill man nå med denna smygminskning?</pre><pre>Anf.  116  MICHAEL HAGBERG (s) replik:
Herr talman! Det har glunkats i korridoren om den
fjäder som jag tycker att det femte och sjätte vapnet
är. Jag tycker att det är bra att man har en extra kon-
troll för varje vapen som man begär tillstånd för.
När man köper sitt första vapen är det en grund-
läggande kontroll. Man utbildar sig. Man utsätts för
skytteprov. Man måste motivera vapnet. Men det
måste man även göra, Maud Ekendahl, med det and-
ra, tredje, fjärde, femte och sjätte vapnet. I dag ställs
det större krav vid det sjunde vapnet, väldigt stora
krav. Jag har förstått att man inte kommer att ställa
den typen av krav när det gäller det femte och sjätte
vapnet. Men man måste motivera dem lite extra. Den
skytt som är så aktiv - det är oftast en jaktskytt som
vi talar om - att han behöver ha flera olika kalibrar
för att kunna träna mer, eftersom det blir dyrt att
skjuta med jaktammunition, klarar av att motivera
det.
Om Maud Ekendahl och hela den moderata grup-
pen vill skaffa fler vapen tror jag att de kommer att få
sitt femte och möjligen även sitt sjätte vapen om de
kan motivera det.</pre><pre>Anf.  117  MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Jag har ändå inte fått något svar av
Michael Hagberg om vad man vinner på det här.
Det talas fortfarande om att man kan söka och att
man får det här. Man står och lovar att det går så bra
så. Men det är i alla fall en smygminskning som är på
gång. Michael Hagberg är ju insatt i jakt och vet att
det är otroligt många jägare som anser att sex vapen
är det normala att ha i sin vapengarderob. Det handlar
om dem som vill ha sex vapen och som vill använda
olika typer av vapen. Därför undrar jag om det inte är
för lite att gå ned till fyra.</pre><pre>Anf.  118  MICHAEL HAGBERG (s) replik:
Herr talman! Det är ingen smygminskning. Det
handlar om att man ska motivera det femte och sjätte
vapnet extra. Det tycker vi är bra. Vi kommer att
klara av det om vi behöver det femte och sjätte vap-
net. Det är många som behöver det, men de allra
flesta behöver det inte. De allra flesta har 2-3 vapen,
och det är fullt tillräckligt. Jag kanske inte tycker det,
eftersom det kan hända att man behöver ha lite finare
kalibrar med billigare ammunition om man ska öva
sig mer när det gäller skytte. Det är en personlig upp-
fattning.
Det här är ingen smygsänkning - tvärtom. Det
handlar om mer kontroll och mer motiveringar när det
gäller hur och till vad man ska använda vapnet. Det är
bra. Vi ska ha kontroll över våra vapen. Det tycker
jag är positivt.</pre><pre>Anf.  119  ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att den debatt som har va-
rit tyder på att man höjer rösten när argumenten try-
ter. Jag tycker att det är det som Michael Hagberg
håller på med nu.
Först säger Michael Hagberg att han delar Göran
Norlanders åsikter. I nästa mening säger han att det
inte blir någon större skillnad för den som vill behålla
sin vapengarderob eller utöka den till sex vapen. Men
Göran Norlander sade ju att han beklagade att de
borgerliga inte ville ställa upp på utskottsmajoritetens
förslag till betänkande.
För det första vill jag att Michael Hagberg reder ut
det här.
För det andra vill jag att han reder ut varför ni inte
kunde acceptera den skrivning som är framförd i
reservation 7 som gäller avlivning av t.ex. hemdjur
och en legal användning av legala vapen för sådana
ändamål.
För det tredje skulle det vara intressant att höra
Michael Hagbergs åsikt om reservation 10 om pryd-
nadsvapen. Är det inte, som framförs i den reserva-
tionen, förvaringen av dessa vapen som är det vä-
sentliga och inte om de görs obrukbara eller inte.</pre><pre>Anf.  120  MICHAEL HAGBERG (s) replik:
Herr talman! Jag ska försöka använda högtalaren
till det som den är avsedd för. När Eskil Erlandsson
från Centerpartiet talade alldeles nyss lät det nästan
som om han inte skulle behöva ha någon högtalare.
Men jag tror i alla fall att jag ska använda den här i
talarstolen.
När det gäller prydnadsvapen kommer det här
visst att vara möjligt. Några av de talare som står för
majoritetens förslag sade att man inte behöver göra
vapnet obrukbart om man förvarar det på ett lagligt,
just och korrekt sätt. Annars vore det kapitalförstö-
ring, som några också har kallat det för. Men det
finns också ett antal vapen som man kanske vill ha
framme, släktklenoder och annat. Då gäller det att de
ska vara obrukbara.
Hemdjuren nämndes också i debatten. Jag har
suttit här på eftermiddagen och lyssnat. Man för ju
också en diskussion om hur det ska gå till att avliva
hemdjur. Man använder naturligtvis inte i första hand
jaktvapen till sådant. Det handlar naturligtvis om stöd
av veterinärer och annat. Men ibland behöver det
användas jaktvapen för att man ska minska djurs
lidande. Jag hoppas också att vi kommer att kunna
föra fram en ordentlig diskussion om detta när det
gäller djurskyddet. Det är möjligt att vi kommer att
föra en sådan diskussion även i det utskott som Eskil
Erlandsson sitter i. För att minska ett djurs lidande
kan det hända att man på ett effektivt sätt kan använ-
da ett jaktvapen till att avliva det här djuret.
Skillnaden blir tydligt skriven, Eskil Erlandsson.
Den har inte varit tydligt skriven tidigare. Varje va-
pen ska motiveras. Det är bara att titta på en licensan-
sökningsblankett. Där står det vad man ska använda
vapnet till, hur det ska förvaras osv. Man ska motive-
ra det femte och sjätte vapnet lite extra. Jag har ing-
enting emot det. Jag är övertygad om att vi kommer
att klara av det. Att man är tvungen att ta till ett motiv
kanske kommer att göra att någon beslutar sig för att
vänta lite med att skaffa det femte vapnet. Jag kanske
måste skaffa mig ett bättre motiv, aktivera mig mer i
skytteklubben eller något annat.
Det, Eskil Erlandsson, var svar från mig på de här
tre frågorna.</pre><pre>Anf.  121  ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Som har framgått av mitt anförande
delar jag inte Michael Hagbergs uppfattningar i de
här avseendena.
När det gäller vapen fem och sex anser jag att
samhällets resurser kan användas på ett bättre sätt än
till att man gör särskilda kontroller utöver dem som,
självklart, normalt sker vid införskaffande av dessa
vapen.
När det gäller avlivning av hemdjur tycker jag
fortfarande att det hade varit motiverat att i det här
betänkandet klart ange hur det är. Det är ett lämpligt
tillfälle. Vi behandlar frågan. Det är motionerat i
ärendet, och jag ser det snarast som opportunt att man
inte från utskottsmajoritetens sida på ett seriöst sätt
behandlar de motioner som har inkommit och som är
väl grundade och sakligt motiverade.
När det gäller prydnadsvapen måste jag återkom-
ma till min fråga. Jag ser i likhet med när det gäller
vapen fem och sex en betydande skillnad mellan
Göran Norlander och Michael Hagberg. Michael
Hagberg säger ungefär det som vi har uttryckt i reser-
vationen, nämligen att det är förvaringen som är det
viktiga. Men så står det ju inte, Michael Hagberg, i
betänkandet. I betänkandet står det att dessa pryd-
nadsvapen ska göras obrukbara för all framtid.</pre><pre>Anf.  122  MICHAEL HAGBERG (s) replik:
Herr talman! Först gäller det hemdjuren. Jag tror
att det finns anledning att fundera över om det är den
allra viktigaste frågan när det gäller skärpt vapenlag-
stiftning. Men det är möjligt att det kan vara så för
några. Några har ju också reserverat sig och motione-
rat i ärendet. Men jag tycker nog att den frågan mer
hör hemma i de sammanhang då vi diskuterar djur-
skydd och det bästa sättet att ta till vara skyddet kring
våra djur. Det gäller även hemdjur, katter och hundar
som man har på gårdsplanen. Jag skulle kunna tänka
mig att vi tar med det i en diskussion när vi ska be-
handla djurskyddspropositionen, som vad jag kan
förstå kommer till miljö- och jordbruksutskottet i en
framtid.
Fråga två gäller förvaring av prydnadsvapen. Det
kan vara ett fullt brukbart jaktvapen. I det fallet
handlar det om att man ska motivera att man vill
spara det här vapnet. Den frågan tog vi faktiskt också
upp med utredaren för att få den saken belyst. Låt oss
säga att det handlar om, förhoppningsvis, en tjej som
är 16 år. Hennes farfar avlider. Hon är intresserad av
jakt och har redan gått en jaktcirkel. Det blir en
älgstudsare över. Om två år får hon möjlighet att köpa
den. Det är ett motiv till att man inte behöver förstöra
den här älgstudsaren. Man motiverar det med att den
förvaras i vapenskåp och att den är tillägnad den här
tösen, som ska jaga älg om två år. Den kommer då att
få stå där i två år. Efter de två åren kommer hon att ha
möjlighet att söka licens för det här vapnet.</pre><pre>Anf.  123  OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! Jag ställer mig bakom både Maud
Ekendahls och Lars Björkmans inlägg härifrån talar-
stolen. Jag kommer därför bara helt kort att beröra
den utökade kontrollen av förvaringsbestämmelserna,
som handläggs under mom. 14.
I min motion JU11 har jag redogjort för min och
många jägares och skyttars uppfattning om det in-
trång och den integritetskränkning som förslaget i
betänkandet innebär. I regeringens proposition sägs
att flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt den
utökade kontrollen. Efter att ha läst remissvaren anser
jag att det visserligen är en tolkning som kan göras,
men jag har en annan uppfattning i frågan. Kammar-
rätten i Sundsvall, som måste betraktas som en av de
tyngsta remissinstanserna, avstyrker förslaget av det
skälet att ändamålet med åtgärden inte motiverar ett
så långtgående intrång.
Jägare och andra vapeninnehavare kan knappast
förstå logiken i det här förslaget. Ska man ge polisen
mer i uppdrag? Polisen, som inte har nog stora resur-
ser för sin ordinarie verksamhet och ej heller för att
klara den illegala vapenhandeln, ska nu in i hus och
hem hos ansvarsfulla och hedervärda medborgare för
att kontrollera om garderoben finns, om den är låst
och var nyckeln är gömd.
Man går också vid sidan om den rättstradition
som vi har i Sverige. I andra sammanhang krävs skä-
lig misstanke om brott för att likvärdigt intrång ska
kunna tillåtas. När det gäller kontrollen av vapenför-
varing är utskottet tydligen berett att helt nonchalera
integritetsskyddet. Enligt min uppfattning är detta
inte acceptabelt.
Om man över huvud taget behöver ha en kontroll
måste det väl vara tillräckligt, vilket också har anförts
av andra, att man kan visa upp ett kvitto eller att man
har monterat in ett sådant här skåp. Man behöver inte
ha så här långtgående intrång och dessutom ge poli-
sen ännu mer uppgifter som också tar mycket tid i
anspråk.
Jag ställer mig givetvis bakom de moderata reser-
vationerna. Eftersom min motion sammanfaller med
Centerns reservation nr 12 yrkar jag dock bifall också
till den.</pre><pre>Anf.  124  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag tyckte att jag behövde gå upp
och på något sätt bemöta detta med det oerhörda
intrång som det sägs vara att polisen ska få möjlighet
att kontrollera det här.
Hela lagstiftningen, också den skärpning vi nu gör
beträffande hur man förvarar vapen, bygger på den
säkra förvaringen. Jag tror inte att jag är den enda i
den här kammaren som vet att det har funnits, och
finns fortfarande på många håll, brister i hur man
förvarar vapnen. Det finns exempel där man har
gamla och dåliga traditioner.
När vi nu skärper lagstiftningen är det ganska
viktigt att också kunna se hur man följer den lagstift-
ning som finns. När det nu gäller det här fallet är det
ändå ganska rimligt att man får en möjlighet att kon-
trollera detta.
Jag håller också med om att detta kan vara en
kränkning när det gäller den personliga integriteten.
Därför är det inga straffsanktioner. Polisen måste ta
kontakt i förväg, meddela i god tid att man kommer
och komma överens om när man ska få komma och
titta. Man får absolut inte titta någon annanstans än i
just exakt det här utrymmet.
Här har man ju gjort de här avvägningarna. Det är
inte så som det kan låta i argumentationen: att polisen
kommer att rusa in i jägarnas hem för att kontrollera
vapnen ungefär som vid en husrannsakan. Att göra
sådana jämförelser är faktiskt att gå ganska långt.
Både tillsynsmyndigheterna och polisen säger
detta: Man känner att det finns ett behov av att kunna
kontrollera. Det här är ett sätt att göra avvägningar.
Och jag tror inte att den som förvarar sina vapen på
ett riktigt sätt egentligen har någonting emot att
komma överens med polisen om att polisen tittar på
detta.</pre><pre>Anf.  125  OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Det är klart att man kan ha olika
uppfattningar om det här. Men jag kan säga att jag
har fått väldigt mycket brev, mejl och telefonsamtal
om det här. Jag känner också till detta eftersom jag
umgås med många, både jägare och skyttar, som
menar att det här är ett alldeles för stort intrång. När
också kammarrätten har sagt att man avstyrker det här
förslaget tycker jag att utskottet borde ha tagit till sig
det.
Även om man kan påstå att det blir en lite mjuka-
re form av kontroll är det faktiskt en integritetskränk-
ning. Jag menar att de som nu är jägare och skyttar
säkert har en så ansvarsfull uppfattning om vad inne-
havet av vapen innebär att de också ser till att detta
fungerar. Och om man nu verkligen vill veta att det
finns vapenskåp i varje hem går det att lösa utan att
man för den skull måste ta det den polisiära vägen.</pre><pre>Anf.  126  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag börjar med det sista: att detta i så
fall skulle göras av någon annan än den polisiära
myndigheten. Nu är det ändå polisen som har ansva-
ret för tillståndsgivningen och för den här biten, så
det är nog ganska rimligt att det också är polisen som
ska ha en möjlighet att utföra kontroll.
Jag har också varit ute och diskuterat detta med
jägare osv. Vad jag då har mött är att man från början
haft uppfattningen att polisen skulle ha fullständig
möjlighet att komma och kontrollera när man ville
osv. När vi då har diskuterat vad förslaget egentligen
innebär har jag inte upplevt att motståndet har varit
stort hos jägarna, då man vet att man själv förvarar
vapnet på rätt sätt.
Men jag ska också säga detta, herr talman: Skulle
det visa sig, när detta har verkat en tid, att man abso-
lut inte upptäcker några fel någonstans, att allting
fungerar helt perfekt och att detta har upplevts som
oerhört kränkande får man väl lyfta upp frågan igen.
Men jag är helt övertygad om att det här kommer att
fungera, både med avseende på skyddet för den per-
sonliga integriteten och också med avseende på sam-
hällets möjlighet att faktiskt kunna kontrollera att de
lagar om förvaring som vi stiftar också följs.</pre><pre>Anf.  127  OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Jag tror också att det kommer att
fungera. Vi är ju vana i Sverige att följa de lagar som
stipuleras. Visst är det klart att vi måste följa detta,
och det kommer säkerligen också att fungera.
Men min fundering är ändå: Varför ska vi gå ifrån
den rättstradition vi har i Sverige? Vad är det som
säger att det just här måste vara ett avsteg från det
vanliga, att det ska finnas skälig misstanke? Jag fin-
ner inte att det finns något som talar för att just den
här delen skulle vara så speciell att man måste göra
den här integritetskränkningen. Det är ju det som är
frågan: Ska vi ändra i alla andra sammanhang också
när det är fråga om den ena eller andra funderingen
om vad människor kan ha hemma? Ska vi då gå ifrån
detta med skälig misstanke? Är det här bara början?
Jag menar att vi här har tagit ett steg i utskottsbe-
tänkandet som lett alldeles för långt, och det är därför
jag har reagerat. Det är också oerhört många som har
reagerat till mig i just den här delen.
I övrigt finns det också mycket att säga om detta.
Visst är det nödvändigt med en skärpt vapenlagstift-
ning, men det finns delar i den som är oacceptabla,
bl.a. detta.</pre><pre>Anf.  128  THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! Som vapenägare måste jag hålla med
om mycket av det som har sagts här i kammaren. Just
det vapen som man har jagat med eller haft som täv-
lingsvapen känner man mycket starkt för. Som någon
beskrev vårdar man det här vapnet mycket ömt. Det
är svårt att göra sig av med vapnet och nästan otänk-
bart att förstöra det och göra det obrukbart.
Ändå tycker jag, som länge har varit vapenägare
och tävlingsskytt, att det är fel att man ska ha en va-
penlicens som räcker hur länge som helst. Jag känner
inte starkt för att göra mig av med mina vapen eller
förstöra dem. Men det är faktiskt 25 år sedan jag
tävlingssköt. Jag tycker faktiskt att det är fel att jag
ska ha de här vapnen kvar, att jag ska ha en vapenli-
cens som inte omprövas. Därför ställer jag mig helt
bakom reservation 5 om att det ska vara tidsbegrän-
sade vapentillstånd. Jag tycker att det är riktigt.
Det finns också många människor som under sin
livstid drabbas av svår sjukdom, kanske psykisk sjuk-
dom. Jag känner även till människor som har råkat i
den besvärliga situationen som har vapen hemma. Det
tycker jag inte är något drömläge. Jag tycker att det är
helt riktigt att man ska ompröva vapenlicenser. De
ska vara tidsbegränsade.
Tack för ordet!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)</pre><pre>12 §  Effektivisering av förfarandet i allmän
domstol</pre><pre>Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU10
Effektivisering av förfarandet i allmän domstol (prop.
1999/2000:26).</pre><pre>Anf.  129  MAUD EKENDAHL (m):
Herr talman! Justitieutskottets betänkande JuU10
behandlar något som kallas för effektivisering av
förfarandet i allmän domstol. Det är endast vi mode-
rater som har lämnat en reservation i det här ärendet,
därför ber jag redan nu, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation under mom. 2, rättegångsutred-
ning.
Rättegångsbalken som reglerar rättegången i all-
män domstol trädde i kraft för 52 år sedan. Balken
har förändrats med jämna mellanrum. I den nu fram-
lagda propositionen och i detta betänkande framförs
olika ytterligare reformer.
Många av förslagen kommer ursprungligen från
enskilda domare och domstolar, och det är glädjande
att regeringen har lyssnat på de synpunkterna.
Däremot, herr talman, känner sig inte majoriteten
i utskottet beredd att tillstyrka vårt förslag om ett
tilläggsyrkande till detta betänkande. Vi moderater
anser att pågående utredares uppdrag är alldeles för
begränsat. Vi anser, som jag sade, att det borde få ett
tilläggsdirektiv där övervägande vad gäller en ny
processordning skulle omfatta både allmänna dom-
stolar och förvaltningsdomstolar.
Vidare anser vi att man borde göra en samlad ge-
nomlysning av principerna om muntlighet, omedel-
barhet och koncentration. Vi vill även att pågående
utredning tittar närmare på de domstolsliknande
nämndernas ställning i EG-rättsligt hänseende.
Till sist, herr talman, känner vi moderater oss inte
övertygade om att pågående utrednings- och bered-
ningsarbete tillräckligt uppmärksammar de processu-
ella problemen kring ett effektivt skydd för målsä-
gande och vittnen.</pre><pre>Anf.  130  ANN-MARIE FAGER-
STRÖM (s):
Herr talman! I det betänkande vi nu har att ta
ställning till, Effektivisering av förfarandet i allmän
domstol, finns en rad åtgärder som, vilket framgår av
namnet, ska göra det möjligt för parterna och för de
allmänna domstolarna att effektivisera och förenkla
domstolsförfarandet, framför allt vad gäller hand-
läggningen i tingsrätterna.
Jag anser att det är ett bra förslag vi har att ta
ställning till. Det är bra att ett positivt beslut här i dag
kommer att ge domstolarna ökat utrymme att själva
bestämma bl.a. i vilka former beslut ska fattas. För-
slaget syftar till att renodla domstolarnas och domar-
nas verksamhet.
Vad beträffar renodling innebär förslaget följande:
- Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för
frihetsberövande flyttas från domstol till krimi-
nalvården i fråga om fängelsepåföljden och till
Statens institutionsstyrelse i fråga om påföljden
sluten ungdomsvård.
- Åklagare ges rätt att häva beslut om reseförbud
innan åtal har väckts på samma sätt som gäller för
beslut om hävande av häktning.
- Beslut om ersättning av allmänna medel till för-
hörspersoner och tolkar ska kunna fattas utanför
rättssalen av en domstolssekreterare eller
tingsnotarie.
För att åstadkomma en ökad flexibilitet gäller
följande:
Reglerna om avbrott och uppskov i huvudför-
handling sammanförs till ett institut samtidigt som
bestämmelserna utformas så att det ges bättre möjlig-
heter att anpassa rättegången till förhållandena i det
enskilda målet. Möjligheter att låta en huvudförhand-
ling fortsätta efter uppehåll ökas. Förbudet mot att i
tvistemål låta en huvudförhandling fortsätta efter
uppehåll när denna hålls i förenklad form upphävs.
Bestämmelserna i rättegångsbalken om att fler
mål inte utan synnerliga skäl får sättas ut till huvud-
förhandling samma dag än som kan beräknas bli
slutförda under sex timmar upphävs.
Reglerna om protokollföring i mål och ärenden i
domstol förenklas.
Vissa bestämmelser flyttas från rättegångsbalken
till ärendeförordningen.
Tingsrätterna ges möjlighet att avgöra mål som
bara rör förverkande av egendom utan att hålla hu-
vudförhandling.
En mängd förslag innebär en snabbare och effek-
tivare handläggning, varav jag nämner några exem-
pel.
Tingsrätterna ska i dispositiva tvistemål kunna
meddela parterna att förberedelsen ska anses vara
avslutad vid en viss senare tidpunkt. Efter denna
tidpunkt ska en part få åberopa en ny omständighet
eller ett nytt bevis endast om parten gör sannolikt att
han eller hon har haft en giltig ursäkt att inte göra det
tidigare eller om ett tillåtande av åberopandet inte
innebär att målets prövning fördröjs i någon väsentlig
mån.
De s.k. jourdomstolarnas behörighet enligt 19 kap.
12 § i rättegångsbalken utvidgas till att omfatta all
befattning med förundersökning och användande av
tvångsmedel och alltså inte bara frågan om häktning.
Övriga förslag står att läsa i betänkandet.
Några tekniska lagändringar föreslås dessutom till
följd av att de allmänna advokatbyråerna har av-
vecklats. Lagändringarna föreslås träda i kraft den
1 juli 2000. De ändringar som rör avräkning av tid för
frihetsberövande föreslås dock träda i kraft den
1 oktober 2000.
Herr talman! Det föreligger endast en reservation i
ärendet. Maud Ekendahl har framfört sin och mode-
raternas syn på förslaget. Såvitt jag förstår delar mo-
deraterna utskottets uppfattning om att förslaget är
bra. Moderaterna har dock en skeptisk syn på den
utredning som föreligger och det arbete som gjorts i
departementet. Utskottet hänvisar till de yrkanden
som moderaterna har gjort i sin motion i detta ärende.
Herr talman! Socialdemokraternas och utskottets
uppfattning är att de önskemål som Maud Ekendahl
efterlyser är tillgodosedda. En utredning pågår som
sagt på departementet, och direktiven tar fasta på de
stycken där Moderata samlingspartiet framfört sina
invändningar.
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till
hemställan i justitieutskottets betänkande nr 10 och
avslag på den reservation som föreligger.</pre><pre>Anf.  131  GUNNEL WALLIN (c):
Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag
inte har någon reservation i detta ärende. I dag de-
batterar vi alltså justitieutskottets betänkande om
effektivisering av förfarandet i allmän domstol.
För Centerpartiet är medborgarnas trygghet en
prioriterad fråga, och domstolarna och deras verk-
samhet är en del av denna trygghet. Jag har flera
gånger tidigare i kammaren deklarerat Centerpartiets
vilja och beredskap att ta ansvar för att reformera och
modernisera domstolsväsendet. Det är nödvändigt att
ompröva och vid behov förändra arbetsformer, orga-
nisation och regler - och det är ett ännu oavslutat
arbete. Det gäller inte minst domarutbildningen. Det
är få som söker till domarbanan i dag. Det är en sak
att ta tag i.
Centerpartiet är övertygat om att det finns utrym-
me att genomföra effektiviserande åtgärder utan att
dessa per automatik behöver innebära avkall på rätts-
säkerheten. Exempel på sådana förslag till åtgärder
ser vi i den föreliggande propositionen och i betän-
kandet.
Samtidigt som resursförstärkningarna måste
komma domstolsväsendet till del för att inte kvalite-
ten i verksamheten ska äventyras, är det viktigt att
arbetet med den nu påbörjade reformeringen och
moderniseringen av domstolsväsendet inte avstannar.
Varför är det då så angeläget att modernisera
domstolsväsendets arbetsformer? Jo, kraven på kom-
petenshöjning och specialisering gör sig gällande med
full kraft i dagens svenska samhälle. Kraven till följd
av den ökade internationaliseringen och globalise-
ringen har också blivit allt högre. Det som är gemen-
samt för alla dessa krav är att de skär tvärs genom
hela samhället, tvärs genom alla sektorer i samhället
och därmed naturligtvis även rättsväsendet. För att
kunna hänga med och möta den nya tidens förutsätt-
ningar, behov och krav behöver därför rättsväsendet -
liksom alla andra delar av vårt samhälle - rusta sig.
Detta gäller inte minst den dömande verksamheten
inom rättsväsendet.
Jag brukar för att markera domstolsväsendets spe-
ciella betydelse säga att domstolsväsendet är demo-
kratins ryggrad. Domstolarna är tillsammans med
andra aktörer inom rättsväsendet de som ytterst an-
svarar för att demokratin upprätthålls och försvaras
när de demokratiska värdena sätts på spel.
Centerpartiet har inte väckt motioner med anled-
ning av propositionen, men vi välkomnar propositio-
nen och de åtgärder som regeringen föreslår. Vi gör
det därför att vi ser åtgärderna som en del i arbetet
med att uppnå en snabbare och effektivare process
utan att för den skull göra avkall på rättssäkerheten.
Herr talman! Därför välkomnar vi fler initiativ
från regeringen och fler domstolsfrågor på riksdagens
bord. De är viktiga demokratifrågor.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)</pre><pre>13 §  Vissa narkotikafrågor m.m.</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU10
Vissa narkotikafrågor m.m.</pre><pre>Anf.  132  HANS HJORTZBERG-
NORDLUND (m):
Herr talman! Narkotikafrågan kommer upp i vår
kammare med korta intervaller. I dag är det en rad
frågor som ligger kvar från allmänna motionstiden
som ska behandlas. Tolv yrkanden ligger bakom
betänkandet.
Riksdagen har de senaste två åren givit regeringen
till känna vad ett enigt socialutskott har anfört om
narkotikapolitikens mål och inriktning samt om Sve-
riges insatser på internationell nivå. Denna inställning
vidhåller utskottet. Sverige anser att FN:s narkotika-
konventioner utgör en stabil grund för det internatio-
nella samarbetet.
I början av 60-talet genomled Sverige en period
med ökande narkotikamissbruk, framför allt var det
en våg av amfetaminmissbruk som gick över landet.
Detta åtföljdes av ett kraftigt agerande för narkotika-
liberalism från politikers men också från myndighe-
ters sida. En kraftig ökning av narkotikabruket, men
också vad man kan kalla för en urspårning av dåti-
dens legala missbruk, gjorde emellertid att vinden
vände, och vi blev i stället ett av de länder som mest
kraftfullt har bekämpat den inställning för ökad nar-
kotikaliberalism som fanns i Europa.
Än i dag står vårt utskott fast vid att målsättningen
ska vara att skapa ett narkotikafritt samhälle. Här
råder det i stort sett konsensus mellan de olika parti-
erna. Detta är förklaringen till att detta betänkande
inte översvämmas av reservationer trots ämnets något
kontroversiella karaktär.
Inom EU har en narkotikaliberal inställning fått
sprida sig alltmer. Dessa europeiska liberaliserings-
tendenser är djupt oroande. I Danmark här vi länge
haft Christianiaproblemen, i Nederländerna finns
drogsäljande coffee shops  och i Schweiz finns statligt
fördelat heroin. Det schweiziska drogprogrammet
framställs av drogliberaler som en förebild. I Spanien
och Portugal tillhandahåller kommunerna knarkark-
vartar, och i Tyskland finns det sedan en tid kommu-
nala sprutstugor där missbrukaren kan få hjälp med
sina injektioner.
Den illegala narkotikahanteringen är ett stort och
växande problem för hela världen och inte minst
inom Europa. Olika gangster- och maffiagrupper
finansierar sin verksamhet med narkotikaförsäljning.
Sveriges restriktiva narkotikapolitik ligger till
grund för ett internationellt engagemang där vi leder
motståndet mot narkotika. De liberaliseringstendenser
som ses ute i Europa är djupt oroande liksom rappor-
terna om en ökad acceptans av visst missbruk, t.ex.
haschmissbruk hos ungdomar även i vårt land. I sko-
lan måste man arbeta mer med barns och ungdomars
attityder till droger.
Föräldrarna har de största möjligheterna att upp-
täcka ett begynnande narkotikabruk hos ungdomarna.
Man bör vidta såväl kortsiktiga som långsiktiga åt-
gärder för att stoppa missbruket. På senare tid har
man i mängden av olika narkotikasorter uppmärk-
sammat bruket av rökheroin, vilket betraktas som
särskilt farligt. Man ska här komma ihåg släktskapet
med opiumrökning.
Tyvärr har föräldrarna bristfälliga kunskaper när
det gäller narkotika. Upplysande verksamhet skulle
inte vara fel.
Tyvärr hörs inte vår regering och vår socialmini-
ster så mycket i debatten. För några dagar sedan
uppmärksammade journalister vid en stor narkotika-
politisk konferens i Bryssel med flera hundra deltaga-
re en svensk tjänstemannadelegation som bestod av
fyra tjänstemän. Statsråden var inte med. Delegatio-
nen sågs vid flera tillfällen applådera särskilt drogli-
berala inlägg. Det vore nog en fördel för Sveriges
renommé om socialministern ibland ville delta i de-
batten. Men även om socialministern tiger står vårt
utskott dock fast vid att målsättningen ska vara ett
narkotikafritt samhälle.
Sedan 1986 driver sjukvården i Malmö-Lund ett
projekt där man delar ut fria sprutor till sprutnarko-
maner. Tanken är att man ska förhindra spridningen
av hepatit och överföringen av hiv på det sättet. Trots
att utskottet i flera år har bett om en utvärdering har
tyvärr ännu inte någon slutrapport om de fria sprutor-
na överlämnats, och några slutsatser har ännu inte
dragits av de delrapporter som lagts fram om Malmö.
En slutrapport bör snarast läggas fram, och vi för-
väntar oss som en följd av denna en indragning av
sprutorna.
Om detta handlar betänkandets enda reservation.
Jag yrkar bifall till denna.</pre><pre>Anf.  133  LARS GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Narkotikapolitiken har en väldigt
bred uppslutning i vårt land, tvärtemot vad den har i
t.ex. Nederländerna. Det är därför glädjande att det
finns en bred uppslutning kring målet att skapa ett
narkotikafritt Sverige. Avsikten är att bekämpa allt
icke-medicinskt bruk av narkotika.
Vissa länder har under senare år prövat att avkri-
minalisera innehav för eget bruk. Dessbättre finns
ingen förståelse för ett sådant ställningstagande i
denna kammare. Detta strider också mot FN:s narko-
tikakonventioner, vetenskap och beprövad erfarenhet.
Vi kristdemokrater anser därför att ingen kraft bör
sparas i arbetet för ett narkotikafritt samhälle. I det
arbetet utgör barn och ungdomar en prioriterad grupp.
Skolans roll som normöverförare och informatör kan
inte nog betonas. Även landsting och kommuner har
här ett stort ansvar.
Samverkan mellan olika kompetens, instanser och
ideella organisationer är viktig. Denna kan förbättras
jämfört med hur den är i dag.
De som fastnar i ett narkotika- eller drogberoende
hamnar ofta i kriminalitet och social misär med allt
vad det innebär. Det brukar följa med hela livet.
Ibland skiljer man på socialpolitik och kriminalpoli-
tik, trots att dessa borde ses i ett sammanhang.
Vid narkotikabekämpning räcker inte ett nationellt
arbete, utan ett internationellt samarbete är nödvän-
digt för att stoppa narkotikaflödet. Det vore därför bra
om EU kunde införa en gemensam policy för hur man
ska hantera dessa frågor.
Det är bl.a. därför som Kristdemokraterna i sitt
budgetförslag anslog 300 miljoner kronor mer än
riksdagsmajoriteten till tullen och polisen för att be-
kämpa narkotikabrottsligheten m.m.
Ett problem som tycks växa är det ökande miss-
bruket av rökheroin, som vi hörde här av Hans
Hjortzberg-Nordlund. Det har spritt sig i hela landet,
och det är ofta en inkörsport till tyngre droger. Detta
bör mer uppmärksammas i arbetet för ett narkotik-
afritt Sverige.
Fru talman! Problem med syntetiska droger har
ökat. Dessa har blivit alltmer sofistikerade. Nya häl-
sofarliga missbruksmedel utvecklas ständigt. Kampen
mot dessa måste fortsätta oförtrutet. Dessvärre ökar
tillgängligheten till dessa produkter trots att arbetet
för att motverka spridning har intensifierats.
I dagarna kommer signaler om ett ökat inflöde av
droger från utlandet. När ungdomar kommer i kontakt
med dessa droger får det ibland mycket allvarliga
konsekvenser - ja, t.o.m. död. Ett exempel är den nya
drogen GHB, som även i små kvantiteter kan vara
livshotande.
Det ligger både i samhällets och medborgarnas
intresse att hälsofarliga missbruksmedel inte florerar,
som ju ofta sker bland våra ungdomar.
Det finns också ett viktigt folkhälsoperspektiv på
dessa frågor som inte kan överskattas.
Kriminalitet och sexuella övergrepp, särskilt mot
kvinnor, är ofta knutna till bruk av droger i någon
form. Inte bara missbrukaren utan även omgivningen
involveras, ibland t.o.m. som brottsoffer.
I många fall leder missbruket till livslånga pro-
blem både för missbrukaren och det sociala nätverket
- om något sådant över huvud taget existerar. Därför
har samhället och beslutsfattarna ett ansvar även på
detta område som inte kan frånsägas.
Fru talman! Dopning och dopningsmedel är ett
annat bekymmer som tyvärr förekommer. Det är till
skada för dem som brukar dessa medel. Främst är det
unga människor som använder dopningsmedel, vilket
ytterligare förstärker allvaret med problemet. Kon-
sekvenser av bruket av dopningsmedel är allvarliga
fysiska bieffekter och ibland bestående men. Sam-
hället bör med kraft motverka att unga människor
utsätter sig för dylika hälsorisker. Dopningslaborato-
riet och dopningsjourernas verksamheter är viktiga att
slå vakt om. Det är därför glädjande att regeringen
beslutat att tilldela resurser för att säkra fortsatt verk-
samhet.
Vad gäller försöksverksamheten med sprutor i
Malmö och Lund är det beklagligt att regeringen inte
har agerat efter Socialstyrelsens utvärdering och fattat
ett beslut om avslutning eller ändrad inriktning av
projektet.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till den
enda reservation som finns under mom. 4.</pre><pre>Anf.  134  GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Enigheten i riksdagen är stor i kam-
pen mot drogerna. Det tycker jag känns jätteskönt och
tryggt.
Vi vet att Narkotikakommissionen arbetar, och
gör det på ett mycket grundligt sätt. Jag har själv
förmånen att kunna följa den verksamheten.
Det är viktigt att arbeta med förebyggande arbete
och att minska rekryteringen till missbruk. Det är det
allra viktigaste arbetet.
Sedan tillkommer detta att få fler missbrukare att
upphöra med sitt missbruk. Det är mycket svårare.
Man måste också begränsa tillgången på narkoti-
ka. Vi vet att det handlar om mycket pengar och
snabba pengar. Det är många som går ett fruktansvärt
öde till mötes.
Det gäller att arbeta i en bred samverkan mot
samma mål, med en helhetssyn.
En sak som också är viktig att ta upp är att det
finns personal som kan hantera de här frågorna med
en god kompetens. Jag ser att det är en stor bristvara i
dag.
Jag sade att det är viktigt att satsa på ungdomarna
och att förhindra nyrekryteringen till missbruket. Jag
vill ta ett exempel, som ligger mig väldigt nära, från
min egen kommun - Båstad kommun. Där har man
verkligen tagit ett grepp och satsat på ungdomspoliti-
ken med ett initiativ från kommunledningen. I dag är
principen bakom allt som görs på ungdomssidan att
ungdomarna själva ska vara delaktiga i processen.
Denna nya organisation ställdes verkligen på prov
förra året när en stor narkotikahärva avslöjades i
nordvästra Skåne med starka förgreningar i just Bå-
stad kommun. Ett fyrtiotal elever på en högstadie-
skola i kommunen visade sig vara inblandade. Det
började med att polisen grep ett fåtal individer, men
redan innan dess hade riktlinjerna för hur samarbetet
mellan socialförvaltningen och polisen skulle fungera
dragits upp. Vi visste att det var något på gång, och
polisen avsatte en person för att särskilt ägna sig åt
detta, säger man på socialförvaltningen. När de första
avslöjandena gjordes fanns en beredskap inom både
socialtjänst och skola.
Nästan ingen av de här ungdomarna som var in-
blandade i denna härva var tidigare känd för de soci-
ala myndigheterna. De kom från väl fungerande hem,
och hade inte heller på något sätt särskilt observerats i
skolan. Det var vanliga ungdomar, helt enkelt. Ändå
lyckades man inom loppet av en ganska kort tid iden-
tifiera merparten av de inblandade - tack vare att man
i olika sammanhang och verksamheter hade satsat på
ett brett samarbete mellan ungdomarna. De berättade
hur hela situationen såg ut. Det fanns ett förtroende.
Man har sedan arbetat vidare med elevstödjare på
olika sätt, särskilt sommartid när bygdens befolkning
blandas med en stor del turism med mycket nya
spännande saker.
Jag tycker att detta är ett exempel på hur man i en
bred samverkan och i ett tidigt skede kan arbeta före-
byggande tillsammans med ungdomar.
Jag vill också ta upp klassningen av GHB som
narkotika och bekämpningen av detta med hjälp av
narkotikastrafflagen. Jag vill ge en eloge till Birgitta
Sellén för det stora arbete som hon har gjort för att
påverka den situationen.
När det gäller försöksverksamheten med fria
sprutor i Lund och Malmö anser jag i likhet med
tidigare talare att det är viktigt att regeringen ganska
snabbt avbryter den här verksamheten. Jag yrkar
bifall till den reservationen.
Jag har haft förmånen att delta i ett studiebesök i
Schweiz tillsammans med justitieutskottet. Där såg vi
liberaliseringen, de fria sprutorna, det fria heroinet
och haschen bland ungdomar. Det kändes bedrövan-
de. Låt oss inte se någonting sådant här! Låt oss av-
bryta det här projektet med fria sprutor i Skåne!
Låt oss fortsätta det gemensamma arbetet framåt i
en bred samverkan på alla plan för att motverka nar-
kotikan och det gissel som den för med sig!</pre><pre>Anf.  135  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! I det här betänkandet har jag en mo-
tion där jag yrkar på en skyndsam lagförändring så att
GHB kan stoppas. Tack och lov att vi den 1 februari
äntligen fick en lagändring som narkotikaklassade
GHB. Den lagändringen gjorde att min motion kunde
avstyrkas.
Men jag måste ändå säga att det har varit irrite-
rande att det har tagit så lång tid att komma dit där vi
är i dag. Jag hoppas att det går fortare när det blir
aktuellt att stoppa nästa nya narkotiska preparat som
dyker upp på marknaden. Att det kommer nya prepa-
rat kan vi alla vara övertygade om. Då får det bara
inte ta så lång tid som det gjorde med GHB. Jag tror
att det tog ett helt år. Den tröghet som präglat sam-
hällets agerande när det gäller GHB får inte före-
komma. Det ger tillverkarna, langarna och brukarna
alltför stort svängrum, och de ska inte ha något
svängrum alls.
Fru talman! Det är bra att vi i stort är eniga när det
gäller narkotikafrågan och att vi inte har några narko-
tikaliberala partier i vårt parlament. Det är bra att vi
återkommande uttalar målsättningen att skapa ett
narkotikafritt samhälle. Men det känns ändå tungt att
det inte händer mer i handling på narkotikaområdet.
För några dagar sedan åt jag lunch med en av
Stockholms hemlösa. Han hade, som ni säkert förstår,
närkontakt med alla kategorier missbrukare. Ett all-
varligt problem som han framförde var att det var
alldeles för lång och krånglig väg för den missbrukare
som vill ha hjälp eller som måste ha hjälp. Det tycker
jag är någonting att tänka på. Det är också en del av
narkotikapolitiken att ge hjälp åt dem som vill ha och
behöver hjälp för att komma ur narkotikaberoendet.
Att det kan vara svårt för dem som hamnar i fängelse
att få en drogfri plats vet vi sedan länge. Att man på
många håll i socialtjänsten inte anser att det är värt att
satsa på gamla missbrukare - de som är över 25 år -
vet vi också.
I dag berättade man på nyheterna om situationen
för missbruksvården här i Stockholm, och det har
skrivits om det i pressen också. En socialchef berätta-
de att han inte var förvånad eftersom man balanserar
på gränsen hela tiden. Man tangerar de minimalaste
insatserna för en del väldigt utsatta människor. Han
pratade om missbruksvården. I det här meddelandet
talade man också om att det i princip bara är de som
hotas till livet av sitt drogmissbruk som kan få vård i
dag. Detta tas upp i medierna i dag, men jag har hört
det tidigare också av socialarbetare.
Fru talman! Vi är rätt så duktiga när det gäller
skrivningarna i våra betänkanden om vad vi vill att
samhället ska göra. Men vi är mindre duktiga i hand-
ling. Vi borde bli så duktiga att åtminstone de som
vill ha avgiftning och vård kan erbjudas den möjlig-
heten. Så är det ju tyvärr inte i dag.
I det här betänkandet är vi i stort sett överens, men
det finns en reservation. Den reservationen återkom-
mer varje år, och varje år har jag ställt mig bakom
den här reservationen. Den handlar om projektet med
rena sprutor i Malmö och Lund som har pågått i 14
år. Ibland beskrivs det här projektet som ett häl-
soprojekt. För mig är inte detta något hälsoprojekt
och kan inte heller bli ett sådant. Det känns väldigt
märkligt att vi lämnar ut instrument och förväntar oss
att missbrukarna själva på illegal väg ska skaffa nar-
kotika. Jag förstår inte hur man kan kalla det ett häl-
soprojekt.
Fru talman! Jag tycker att det är hög tid att vi av-
bryter det här projektet. Jag yrkar bifall till reserva-
tionen.</pre><pre>Anf.  136  RINALDO KARLSSON (s):
Fru talman! När det gäller narkotikapolitiken i
Sverige kan vi åtminstone vara nöjda med att partier-
na är väldigt överens. Jag som socialdemokrat kan
ställa upp på mycket av det som ledamot Hjortzberg
sade här frånsett den reservation som finns i betän-
kandet.
Eftersom det är svårt att hitta något särskilt att
bråka om kan jag väl ändå nämna någon sak. Det var
någon som sade att man hade fått vänta länge på
lagstiftningen om s.k. GHB. Det är en total missupp-
fattning. Den som har suttit ett antal år här i riksdagen
vet att det gick väldigt snabbt. När det gällde GHB
gick man till domstol för att få det klassificerat som
dopningsmedel. Det gick inte. När vi visste det gick
regeringen direkt in och lagstiftade om att narkoti-
kaklassificera det. Det kunde man göra tack vare att
riksdagen hade gett regeringen i uppdrag att göra på
det sättet och vara snabb i sina handlingar.
Jag yrkar avslag på den enda reservationen och bi-
fall till hemställan i betänkandet i dess helhet.
Jag håller med om att den här försöksverksamhe-
ten med fria sprutor som finns i Lund och Malmö har
pågått för länge. Vi har under många år sagt att vi vill
ha en utvärdering av detta så att vi kan fatta ett riktigt
beslut. Hjortzberg säger att man vill ha en utredning
nu så att man kan avslå detta. Jag vill att vi opartiskt
ska granska den utredning som kommer. Jag har varit
med några år i det här utskottet. Vi förväntade oss att
de här rena sprutorna skulle ge vissa effekter. Det var
under den tid då vi hade mycket aids i landet eller
befarade att vi skulle få det som detta infördes. Det
var bra. Det har gett ett visst resultat. Det kan vi nog
säga säkert. Det har i alla fall inte varit tvärtom.
Men vi hade också trott att det skulle ge resultat
på andra håll. Eftersom de här människorna kommer
in och ska byta ut sina sprutor tänkte man också att
man på ett helt annat sätt skulle få tag i dem och kun-
na resonera med dem för att få dem drogfria. Jag vill
att det också ska ingå i den undersökning och utvär-
dering som ska komma. Man måste ju få den effek-
ten. Vi gjorde inte det här försöket för att det skulle
bli lättare att knarka. Det gjordes av olika skäl, och ett
var det jag nämnde här sist, nämligen att få dem nar-
kotikafria.
Jag är ledsen att behöva stå här i talarstolen år ut
och år in och kräva att vi ska få den här utvärdering-
en. Socialstyrelsen fattade visst inte riktigt vad vi
menade förra gången eller också så tog man inte
riksdagen på allvar när vi krävde en utredning. Nu har
vi gett regeringen detta till känna. Om de tycker att
regeringens ord är starkare än riksdagens må det vara
upp till dem. Men nu vill vi ha en utredning så att vi
kan fatta beslut på riktiga grunder.
Jag yrkar alltså avslag på motionen och bifall till
hemställan i betänkandet i dess helhet.</pre><pre>Anf.  137  THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Rinaldo Karlsson tyckte att det har
gått fort att narkotikaklassa GHB, men det har trots
allt tagit över ett år. Bedömningen av hur fort det går
är beroende av vad man jämför med. Jämfört med hur
länge provet med fria sprutor har pågått kan man
kanske tycka att GHB-klassningen har gått fort, men
jag tycker att den har tagit alltför lång tid.</pre><pre>Anf.  138  RINALDO KARLSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker personligen att det har gått
fort. Förr fick man i sådana sammanhang vänta år ut
och år in, och man måste återvända till riksdagen med
den tid som det tog. Mot den bakgrunden tycker jag
att det gick snabbt. Jag är ledsen över att vi inte kan
göra det här på dagen, men vi vill också ha ett under-
lag för att kunna fatta besluten på ett riktigt sätt.
Jag tycker inte heller att någon här ska ta åt sig
äran av att det här har gjorts. Jag vill understryka att
vi har gjort det här tillsammans. Jag tror t.o.m. att
Julin har varit med på ett hörn.</pre><pre>Anf.  139  THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Jag håller med om att ingen ska ta åt
sig äran för detta. Det har varit många kockar om den
här soppan.</pre><pre>Anf.  140  CARLINGE WISBERG (v):
Fru talman! För att återknyta lite grann till det
som senast debatterades här, tempot i hanteringen, är
jag benägen att ställa mig bakom Rinaldo Karlssons
definition av vad som kan i det här sammanhanget
betecknas som snabbt.
Vänsterpartiet står bakom det betänkande som vi
nu har att ta ställning till. Det kan dock finnas anled-
ning att göra något av en positionsbestämning i de-
batten, inte minst med tanke på erfarenheterna från
den senaste veckan av vad EU-medlemskapet har
givit oss i form av införsel av alkohol.
Det finns ute i Europa i dag starka krafter som vill
legalisera bruket av vissa droger. Det är egentligen
bara här i Sverige som det kan sägas att det funnits en
obruten linje till försvar för en mycket restriktiv
drogpolitik. EU:s parlament har vid några tillfällen
haft frågan på bordet men lyckats avvisa framstötarna
på området, dock med en mycket liten majoritet.
Det är av största vikt att regeringen bevakar den
här frågan, så att vi inte får in en liberalisering bak-
vägen - jag får be liberalerna i församlingen om ur-
säkt för användningen av ordet liberalisering. Annars
kan vi bli bakbundna inför införseln av narkotika på
samma sätt som vi uppenbarligen kommer att bli när
det gäller införsel av alkohol.
Liksom det ute i Europa finns en legaliseringsrö-
relse finns det här en inriktning på att lösa problemet
med fler poliser och ensidigt riktade repressiva insat-
ser mot brukarna. Vänsterpartiet avvisar alla förslag
om att legalisera drogbruket. Vi slår vakt om en re-
striktiv drogpolitik men menar samtidigt att den
måste bygga på en social och solidarisk grund. Där-
vidlag finns det mycket att göra. Thomas Julin har
tidigare i ett inlägg pekat på en del sådana saker.
Drogbruket är ett samhälleligt problem som måste
lösas med samhälleliga åtgärder. Vi menar att varken
fri tillgång eller kulor och krut är någon lösning på
det här problemet.
Vi tycker också att det är viktigt att regeringen
verkligen tar till sig det tillkännagivande som utskot-
tet gör i sitt betänkande om de s.k. fria sprutorna.
Utskottet skriver i betänkandet att det är viktigt att det
kommer fram en utvärdering som är hållbar i veten-
skapligt hänseende för att vi senare ska kunna ta
ställning i den här frågan. Också jag tycker att det är
viktigt att vi får fram fakta på bordet. Vi behöver inte
springa före utredningen med det ena eller det andra
ställningstagandet. Det känns mycket bättre att ha ett
rejält vetenskapligt underbyggt underlag.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i socialutskotttets betänkande SoU10.</pre><pre>Anf.  141  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Som alla här har framhållit är utskot-
tet enigt när det gäller narkotikapolitikens mål och
inriktning. Det har vi nu varit ett antal år, och jag
tycker att det är värdefullt. Speciellt vill jag framhålla
utskottets skrivning vad gäller angelägenheten av att
regeringen med kraft fortsätter att bekämpa alla krav
på legalisering av narkotika, såväl nationellt som
internationellt.
I måndags kunde man i Svenska Dagbladet läsa
en artikel av bl.a. representanter för Ecad, Europas
städer mot narkotika, som kritiserade regeringen och
socialministern för att inte vara tillräckligt aktiva i det
internationella arbetet. Det känns därför särskilt bra
att utskottet i sitt betänkande slår fast att Sverige
måste fortsätta att aktivt driva sin inställning i narko-
tikafrågor internationellt, bl.a. inom FN, Europarådet
och EU samt i det nordiska samarbetet.
I Folkpartiet liberalernas motion har vi betonat
hur oroade vi är över de liberaliseringstendenser som
ses i Europa. Också de rapporter som kommer om
ökad acceptans av haschbruk bland ungdomar i Sve-
rige är alarmerande, likaså att nyrekryteringen till
mera regelbundet narkotikamissbruk bland socialt
marginaliserade ungdomar tycks öka.
Fru talman! Att alla partier är eniga är en styrka,
men vi kanske trots allt behöver fundera och diskute-
ra narkotikafrågan ytterligare i socialutskottet för att
försöka finna nya vägar i kampen mot drogerna.
Fru talman! I betänkandet behandlas också frågan
om sprututbytesprojektet i Malmö och Lund. Den har
varit uppe till behandling flera gånger i utskottet. Vi
har kanske lite olika syn på den här frågan. I en reser-
vation från fyra partier vill man att projektet ska av-
brytas direkt, medan bl.a. Folkpartiet anser att det i
stället är hög tid att vi får ett ordentligt beslutsunder-
lag. Utskottsmajoriteten kräver att det mycket skynd-
samt görs en slutlig utvärdering som är hållbar i ve-
tenskapligt hänseende.
Jag har besökt projektet i Malmö, jag har varit på
mottagningen och jag har tagit del av de rapporter
som skrivits om det. Det finns ett värde i verksamhe-
ten. Jag syftar då inte bara på byte av sprutor utan
också på de medicinska och sociala insatser som görs,
kanske inte minst de som gäller smittskyddet.
Studerande på Socialhögskolan vid Lunds univer-
sitet har gjort en rapport om projektet, en intressent-
utvärdering som det har varit värdefullt att ta del av.
Det kan bl.a. konstateras att en majoritet i de politiska
partierna inom regionfullmäktige i Skåne är positivt
inställd till sprututbytesprojektet. Med undantag för
Kristdemokraterna och Skånes väl hoppas samtliga
partier att sprututbytesprojektet ska kunna bestå även
i framtiden.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i dess helhet.</pre><pre>Anf.  142  BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Ett tack till socialutskottet, som har
gjort ett bra arbete för att klassa GHB som ett narko-
tiskt preparat. Eftersom det under utskottsbehandling-
ens gång har hunnit bli klassat som narkotika accepte-
rar jag att utskottet yrkar avslag på min motion om
GHB.
Thomas Julin och Rinaldo Karlsson tvistade om
vem som ska ta åt sig äran av detta. Jag tycker att
44 900 personer i vårt land, bland dem många här i
huset, ska ta åt sig äran av det. Det var så många
namn som överlämnades till socialministern, och
socialministern sade själv att det var starkt och skulle
påverka beslutet.
GHB är en billig partydrog som lurar eller tvingar
in tjejer i sexuellt umgänge som för dem är oönskat.
Efter beslutet att klassa det som narkotika har man
blivit väldigt försiktig runtom i landet där man har
drabbats av GHB. Men vi fick ändock i helgen ett
tråkigt besked om att en person har dött i Göteborg av
att ha tagit för mycket GHB. Hans kompisar hittade
honom. Varför klarade de sig? Jo, de fortsatte väl
festandet, gick ut på krogen och drack lite mer sprit,
vilket gjorde att de klarade sig. Det är nämligen bo-
temedlet mot GHB. De som har fått en överdos och
kommer till sjukhus blir iproppade mycket alkohol
för att bota det hela.
Det står i betänkandet att fr.o.m. den 1 februari är
i princip all befattning med GHB kriminaliserad. Jag
hade önskat att det hade sluppit stå "i princip", men
samtidigt förstår jag det. Det här är ändå bara början.
Har man klassat ett ämne som narkotika därför att det
har en viss kemisk sammansättning måste man kon-
trollera nästa gång det görs en liten variation.
Redan i dag ser man att man har hittat andra lös-
ningar just när det gäller GHB. Inte minst kan man
faktiskt använda lösningsmedlet GBL som direkt
omvandlas i kroppen. Av den anledningen borde man
kunna titta på hur man ska kunna klassa ett ämne som
narkotika genom att titta på preparatens verkan och
inte på den kemiska sammansättningen. Vi vet hur
det är. Vi hinner inte mer än lära oss ett nytt namn på
ett preparat innan det kommer nya. Det bara sköljer
över oss hela tiden.
GBL, som är det lösningsmedel man tillverkar
GHB av, är väldigt lättåtkomligt. Det används för
rengöring av klotter och finns att köpa. Alltså måste
vi på något sätt bromsa även försäljningen av det.
Men även om vi gör det här i Sverige är det inte så
himla enkelt. Du kan via Internet köpa GBL. Jag
hörde från polisen att man hade hittat ett kuvert med
650 gram som en man hade tagit hem från Kanada.
Det kommer att generera 10 000-12 000 kr i intäkter
för den mannen.
Jag vädjar till utskottet, ansvarig minister och re-
geringen att fundera över möjligheterna att se på
preparatets verkan och inte stirra sig blind på den
kemiska sammansättningen för att vi ska kunna klas-
sa preparat som narkotika. Det kommer hela tiden
nya blandningar, men verkningarna är likartade.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)</pre><pre>14 §  Socialtjänstfrågor</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU6
Socialtjänstfrågor.</pre><pre>Anf.  143  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Det betänkande vi nu ska debattera
behandlar en rad motioner inom området socialtjänst-
frågor. Det är motioner som avvisas av majoriteten.
Ofta gör man det med hänvisning till den social-
tjänstutredning som just nu bereds i Regeringskansliet
och att det kommer en proposition senare under våren
på området. Jag har stor respekt för det argumentet.
Socialtjänstutredningen innehåller en rad förslag
på området som är bra. Det är också förslag som
Vänsterpartiet har drivit genom åren. Det handlar om
rätten att överklaga biståndsbeslut, att begränsningen
till akut tandvård ska upphöra samt att man även kan
få bistånd till annan tandvård. Det handlar också om
att lyfta grupper från socialbidragssystem till andra
försörjningssystem. Det gäller t.ex. invandrare som
inte har intjänat pensionspoäng i Sverige.
Det är positiva förslag, och det är en del av det
område som vi nu debatterar. Det har lyft bort en del
från den debatt vi har i dag. Det säger också ut-
skottsmajoriteten, och jag har respekt för det. Vi har
därför valt att inte motionera runt dessa frågor, utan
vi avvaktar den kommande propositionen. Det finns
ett stort behov av att seriöst titta på detta område och
att förstärka arbetet inom socialtjänsten.
Likaså finns ett stort behov av att stärka livsvill-
koren för de människor som lever under dåliga villkor
och har dålig ekonomisk försörjning under kortare
eller längre perioder i sitt liv. Personligen tror jag att
det viktigaste vi kan göra för den gruppen för att
förstärka villkoren är, utöver rätten och möjligheten
till arbete och löneinkomster, att öppna våra generella
system så att fler omfattas.
Jag tänker då främst på sjukförsäkringssystemet,
a-kassan och pensionssystemet. I dag får alltför
många sin försörjning via socialbidragssystemet fast-
än deras enda problem är att de är arbetslösa, äldre
utan intjänade pensionspoäng i Sverige eller sjuka
utan att ha en sjukpenninggrundande inkomst. Jag
tror att det är i den riktningen vi ska arbeta. Vi får
återkomma till den debatten. Dessa grupper borde få
sin försörjning i andra generella system.
Den vidare debatten ska jag och Vänsterpartiet
återkomma till när socialtjänstlagen ska behandlas i
kammaren. I stället ska jag nu använda resten av min
talartid till frågor som dessvärre inte finns med i
Socialtjänstutredningen. Det är en brist. Det är frågor
som vi har motionerat om och som utskottsmajorite-
ten har avvisat.
Det gäller bl.a. kopplingen mellan generella bi-
drag och socialbidrag. Vi menar att höjningen av
generella bidrag även ska innebära en höjning för de
familjer som lever på socialbidrag. Ett tydligt exem-
pel är just barnbidragen, som en gång kom till för att
utjämna skillnader för familjer med och utan barn.
När nu barnbidragen höjs så höjs de inte för alla barn-
familjer. Det blir en skillnad. De familjer som i dag
lever helt eller delvis på socialbidrag får inte del av
höjningen eftersom socialbidragen minskas i motsva-
rande mån.
Vi anser att det är alarmerande att de barnfamiljer
som har det sämst ställt i Sverige inte får del av barn-
bidragshöjningen. Ofta handlar det om ensamstående
kvinnor med barn. Utskottsmajoriteten avstyrker vårt
krav på att utreda frågan. Det här är som vi ser det
inte en ekonomisk fråga som man nu måste åtgärda,
men man måste utreda frågan. Men se det vill inte
utskottsmajoriteten!
Vi har också lyft frågan om föräldrars skyldighet
att försörja barn som har avslutat gymnasiet. Här
sänder nämligen samhället dubbla signaler. Ofta
nekas myndiga personer socialbidrag för eget boende
och egen försörjning samtidigt som bostadsbidraget
är konstruerat så att det reduceras när barnen blir
myndiga. Då räknas de inte längre in i hushållet. Det
här är inte rimligt. Föräldrar som kanske har liten
ekonomi ska försörja vuxna barn som nekas försörj-
ningsstöd, och samtidigt mister de bostadsbidraget för
de personer som de ska försörja. Här borde man kun-
na göra någonting.
Vi menar också att den arbetsplikt för ungdomar
som finns i socialtjänstlagen ska tas bort. Dels strider
den mot socialtjänstlagens portalparagraf om respekt
för individens självbestämmande och integritet, dels
anser vi att ungdomar ska ha samma rätt och möjlig-
het som alla andra att få tillgång till arbetsförmed-
lingens kompetens och åtgärder. De ska inte stängas
in i socialtjänstens rum med socialbidrag som för-
sörjning, kopplat till ett aktivitetskrav. De ska stå till
arbetsmarknadens förfogande och kunna utnyttja den
aktivitet och kompetens som arbetsförmedlingen
erbjuder.
Vi har även lyft andra frågor. Vi vill ha en utred-
ning av det vi kallar sociala lån. Det fanns tidigare i
form av en kommunal borgen. Läget i dag är att om
man inte har en tillsvidareanställning kan man inte få
lån i bank, och man kan inte få förstahandskontrakt
på en bostad. Man kan inte ens få ett telefonabonne-
mang utan att någon går i borgen.
Vi menar att det är dags att utreda ett system med
sociala lån av den modell som finns i Finland där
människor som inte är i direkt behov av socialbidrag
ändå kan få ett lån för att t.ex. kanske köpa en gam-
mal bil för att kunna ta sig till jobbet. Dessvärre vill
majoriteten inte ens utreda den frågan. Det är synd.
Vi har lyft orättvisan att människor som får ett
ideellt skadestånd för psykiskt lidande efter en våld-
täkt, misshandel eller sexuella trakasserier tvingas
leva upp skadeståndet, äta upp pengarna, i stället för
att använda dem t.ex. till psykoterapi eller andra åt-
gärder som ska lindra den skada man utsatts för. Vi
menar att den typen av skadestånd inte ska räknas in i
underlagsberäkningar när det gäller bostadsbidrag
eller ekonomiskt bistånd. Oavsett om man har en
egen inkomst eller ekonomiskt bistånd ska man kun-
na använda det till att försöka mildra den skada som
man åsamkats.
Inte heller detta vill utskottsmajoriteten tillstyrka.
Man hänvisar till att frågan kan komma att övervägas
inom ramen för Brottsofferutredningen. Jag upprepar:
kan komma att övervägas.
Vi har också väckt en motion där vi lyfter behovet
av både kunskaper om och åtgärder mot nya former
av prostitution och pornografi på Internet, i TV och i
andra medier. Vi säger att det är akut att få ökad kun-
skap och nya åtgärder på det här området.
Vi har också pekat på att man behöver ha bättre
kunskap om hur man bemöter och leder individer som
vill ut ur pornografi- och prostitutionsträsket vidare,
tillbaka till ett annat liv. Det har vi gjort genom att vi
säger i vår motion att vi vill vidga Socialstyrelsens
uppdrag när man ska utveckla metoder mot dold
prostitution. Även detta har avvisats. Det är synd.
Vi har också reservationer om behovet av att ut-
veckla det förebyggande arbetet mot drogmissbruk.
Det är viktigt att koppla det tillbaka till föregående
debatt. Det är bra att vi har en gemensam syn när det
gäller narkotikapolitiken. Låt oss också utveckla en
gemensam syn och ta ett vidgat ansvar för åtgärderna
när det gäller att förebygga drogmissbruk och när det
gäller att förstärka missbrukarvården.
Fru talman! Givetvis står jag bakom alla våra re-
servationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med
att yrka bifall till reservationerna 11 och 17.</pre><pre>Anf.  144  LARS ELINDERSON (m):
Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka en viss
förvåning över socialutskottets ordförandes inledning.
Fru ordföranden talade under hela sitt anförande med
beklagande om att utskottsmajoriteten inte hade till-
mötesgått Vänsterpartiets krav och motioner i diverse
olika sammanhang. Samtidigt kan man konstatera,
om man räknar de reservationer som finns till betän-
kandet, att en väsentlig del av reservationerna kom-
mer från det parti som utskottsordföranden represen-
terar. Om jag har förstått förhållandena rätt, både i
våra utskott och i vår kammare, utgör Vänsterpartiet
en del av regeringsunderlaget, dvs. inte en del av
oppositionen utan en del av den majoritet som Soci-
aldemokraterna brukar luta sig mot både i utskotten
och i kammaren.
Jag vill också säga till fru ordföranden i socialut-
skottet att jag har samma uppfattning när det gäller
förväntningarna på den proposition som vi räknar
med kommer med anledning av Socialtjänstutred-
ningens senaste betänkande. Det finns ett antal frågor
där som vi ser fram mot att behandla, även om jag
inte är så säker på att vi i slutändan kommer att ham-
na på samma uppfattning. Jag tror t.ex. inte att man
löser de grundläggande principiella problemen med
den sociala stabiliteten ute i samhället genom att byta
mellan olika former av försörjningssystem. Problemet
är ju att vi har en alltför stor utslagning i samhället i
dess helhet.
Vi har från moderat sida lagt fem reservationer till
det här betänkandet. Jag kommer framför allt att
uppehålla mig vid reservation nr 1, om de allmänna
utgångspunkterna för socialtjänsten. För att spara tid
nöjer jag mig med att yrka bifall till den reservatio-
nen, dvs. nr 1.
Jag vill ändå kommentera några av de övriga re-
servationerna.
En av huvudprinciperna för vår syn på socialpoli-
tiken är att de allmänna insatserna till stöd för männi-
skor med särskilda behov framför allt ska inriktas mot
dem som är allra mest utsatta och att insatserna i
första hand ska syfta till att mobilisera och stödja
människornas egna resurser. Det är bl.a. av det skälet
som vi har varit så konsekventa och ihärdiga när det
gäller bl.a. den s.k. assistansersättningen för funk-
tionshindrade.
Det är också därför som vi vill garantera även för-
äldrar till funktionshindrade som inte omfattas av
LSS rätten till avlösning, genom en förändring av 6 §
socialtjänstlagen. Det här har vi tyvärr inte fått stöd
för från majoriteten i utskottet.
Ibland måste också rätten till stöd kombineras
med krav för att man ska nå syftet att mobilisera
människornas egna resurser. Passivt försörjningsstöd
- oavsett om det är genom socialbidrag eller andra
bidragssystem - utan krav på motprestation riskerar
att passivisera människor i ett långsiktigt bidragsbe-
roende. Vi anser därför att regeringen ska återkomma
med förslag till bestämmelser som gör det möjligt för
kommunerna att villkora försörjningsstödet till olika
former av rehabilitering, utbildning eller kompetens-
höjning på annat sätt eller till arbetsmarknadsåtgär-
der.
Vi anser också att socialt bistånd i form av för-
sörjningsstöd ska bedömas utifrån de lokala förutsätt-
ningarna och det kostnadsläge som gäller på den
aktuella orten, framför allt därför att försörjningsstö-
det inte ska ses som en isolerad del av de sociala
insatserna utan ses som en del tillsammans med flera
andra aktiva insatser för att få tillbaka människor i ett
aktivt samhällsliv.
Fru talman! Vi moderater har som huvudinrikt-
ning i vår socialpolitik att vi vill stärka de skyddsnät
som utgörs av de naturliga gemenskaper som varje
människa lever i, "den lilla världen" - familjen, släkt
och vänner, grannar, medarbetare, arbetskamrater och
föreningsliv m.m.
Det är i den lilla världen som människors person-
lighet formas. Det är där människor utvecklas i frihet
till självständiga och ansvarstagande personer. Det är
också där som den första försvarslinjen går mot social
isolering, segregation och utanförskap.
Vi ser det som ett egenvärde att en familj kan leva
på den egna lönen och har möjlighet att själv göra de
viktiga prioriteringarna. Vi vill uppmuntra och stödja
människors egen framtidsplanering och göra det möj-
ligt att påverka sin situation och ta ansvar för sitt liv.
Det ska vara värt att göra en extra ansträngning. Sköt-
samhet ska belönas. Att spara är inte bara en dygd
utan också ett sätt att skapa trygghet och oberoende,
och det ska därför inte bestraffas.
Vår politik syftar också till att skapa incitament
för det civila samhället att öka insatserna inom den
sociala sektorn. "Konkurrens" mellan offentliga,
ideella och privata insatser ökar dessutom förutsätt-
ningarna för olika former av t.ex. professionella in-
tressen, ideella och religiösa organisationer eller
inriktningar - med olika etnisk eller kulturell bak-
grund - att engagera sig i socialt arbete. Ett varierat
utbud av olika vård- och behandlingsformer och olika
huvudmän skapar en flexibilitet som ökar förutsätt-
ningarna för att finna adekvata insatser för människor
med olika sociala problem.
Skattepolitik och socialpolitik måste gå hand i
hand. Socialstyrelsen har vid mer än ett tillfälle visat
att en genomsnittlig socialbidragstagare betalar mer i
skatt än han eller hon får i socialbidrag, dvs. att hus-
hållen betalar skatter med ena handen och tar emot
bidrag med den andra, vilket skapar ett behov av
ytterligare skattehöjningar och ett ökat bidragsbero-
ende. En naturlig princip borde vara att den som be-
talar skatt inte samtidigt ska vara i behov av bidrag
för sin försörjning och att den som får bidrag inte ska
behöva betala skatt.
En aspekt på de höga skatterna är förstås risken att
även de som har möjlighet att leva på sina inkomster
inte finner att det lönar sig att arbeta då skattetrycket
gör skillnaden mellan arbete och bidrag så liten.
Problemet med en inlåsning i ett passivt bidrags-
beroende är inte unikt för Sverige. Det gäller inte
heller bara behovsprövade bidrag utan också för soci-
alförsäkringssystemet och olika former av arbets-
marknadsersättning. Det är sannolikt så att olika for-
mer av bidragssystem kan påverka lönebildningen i
samhället.
Generellt anser vi att man så långt möjligt ska ef-
tersträva ekonomiskt stöd som aktiverar människor
och stimulerar till en återgång till arbetsmarknaden
framför passiva bidrag som låser människor i ett
bidragsberoende. Det innebär bl.a. att alla former av
bidrag ska vara tidsbegränsade. Framför allt gäller det
de behovsprövade bidragen. Det innebär också att
stödet ska kunna vara kopplat till ett krav på en mot-
prestation.
I dag hyllar många den danska kommunen Farum,
som bl.a. lyckats att helt avskaffa det behovsprövade
sociala försörjningsstödet. I stället har man infört en
arbetsgaranti. Effekten har varit påtaglig inte bara på
kommunens socialbidragskostnader utan också på
den lokala arbetsmarknaden och inte minst på den
sociala situationen i sin helhet i den kommunen.
Farum är en kommun med mycket ogynnsam be-
folkningsstruktur, en stor andel invånare med invand-
rarbakgrund och många av de sociala problem i bot-
ten som finns i den typ av kommun som Farum repre-
senterar. Men där har man lyckats att mobilisera det
civila samhället som motvärn till social utslagning
och som kraft för att återföra människor med sociala
problem till arbetsmarknaden. Man har i princip ing-
en arbetslöshet alls. Som enda kommun i Danmark
har man i princip lyckats utrota arbetslösheten.
De metoder man tillämpar där är i hög grad sam-
ma typ av åtgärder som vi förordar i vår reservation.
Jag är övertygad om att en förändring av socialpoliti-
ken i den riktningen skulle få samma effekter i vårt
land som de har fått i Danmark.</pre><pre>Anf.  145  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag är minst sagt förvånad över det
mått av okunskap om det parlamentariska läget som
Lars Elindersons påpekande gav uttryck för. Han är
förvånad över att jag, som representerar Vänsterparti-
et, inte alltid delar socialdemokraternas uppfattning
när det gäller socialtjänstfrågor. Jag ska då be att få
upplysa Lars Elinderson om att det pågår ett samar-
bete mellan tre partier. Det är Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men däremot finns
det ingen samregering. Det finns alltså en socialde-
mokratisk regering som samverkar med två partier
både när det gäller budgetfrågor och när det gäller en
lång rad propositioner där vi har en bred samsyn.
Däremot är det tre olika partier som väcker olika
motioner, och runt de motioner formas det olika ma-
joriteter. Detta borde inte förvåna Lars Elinderson.
Jag vill också säga att jag i mitt inlägg underströk
att den viktigaste åtgärd vi kan vidta är att ge alla
människor rätt och möjlighet till arbete och lönein-
komster. Sedan talade jag om behovet av att utveckla
de generella systemen.
Jag har en fråga. Det gäller just de tidsbegränsade
stöd som moderaterna föreslår. Man tidsbegränsar det
sista skyddsnät som samhället sätter upp för männi-
skor som har behov av försörjning. Sedan, då? Vad
händer efter de tre månader som jag tror att modera-
terna säger att man ska ha rätt till en försörjning un-
der?</pre><pre>Anf.  146  LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Det är självklart att detta ska kombi-
neras med andra åtgärder. Det jag hänvisade till i de
diskussioner vi har haft tidigare och de förslag vi har
fört fram är att syfte nr 1 är att aktivera människor.
Passiviserande och passiva bidragssystem ska alltid
vara tidsbegränsade. Det är vår principiella uppfatt-
ning. I stället ska det naturligtvis finnas en skyldighet
att erbjuda andra sysselsättningar och andra försörj-
ningsformer som stimulerar människor att komma ut
på arbetsmarknaden.</pre><pre>Anf.  147  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att jag fick ett riktigt
bra svar på min fråga, men jag ska be att få komplet-
tera den. Man ska alltså se till att individen aktiverar
sig. I mina öron låter det som om moderaternas poli-
tik utgår från att individen är lat. Individen tar inga
egna initiativ, och därför ska vi med ekonomiska
incitament se till att människor väljer aktivitet. Så
låter det i mina öron.
Det system vi har i dag säger att skyddsnätet ska
finnas där under kortare eller längre perioder när
människor behöver skyddsnät. Men vi ställer också
krav på att människor ska stå till arbetsmarknadens
förfogande. Gör man inte det faller detta system.
Senast var det en dom som gällde en kvinna med sju
barn, tror jag, där man drog undan just detta skydds-
nät. Det finns redan i dag ett krav på att människor
ska använda sin förmåga, men vi drar inte undan det
sista skyddsnätet annat än i extrema fall. Men det jag
hör att Lars Elinderson och moderaterna säger är att
de vill dra undan det sista skyddsnätet efter tre måna-
der. Det måste vi göra, för annars tar inte människor-
na egna initiativ - annars är inte människor aktiva.
Jag tror att det är fel utgångspunkt. Jag tror att vi
ska ha ett system som innebär att skyddsnäten finns
där i krissituationer. I övrigt ska vi ha en arbetsmark-
nadspolitik som leder människor in i arbetslivet. Den
ska vi utveckla, men vi ska inte jobba med repressali-
er.</pre><pre>Anf.  148  LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror att vi i alla fall i teorin är
överens om principen att socialbidraget inte ska ses
som en långsiktig försörjningsform, utan det ska
ersättas med andra former av aktiverande och aktiva
insatser för att människor ska komma tillbaka till ett
riktigt samhällsliv och till arbetslivet. Det har vi som
princip. Men det sociala försörjningsstödet har de
facto för en stor grupp människor blivit en del av en
långsiktig försörjning, eller för ganska många hela
den långsiktiga försörjningen, därför att det sätter en
spärr på andra insatser. Man har löst problemet från
den sociala myndighetens sida genom att klara för-
sörjningen. Man har kanske inte ork för, eller priorite-
rar inte, aktiva insatser som får in människorna i det
sociala livet och i arbetslivet.
I Farum har man gjort precis det vi säger, dvs. att
man har sagt att man inte kommer att betala ut passi-
va försörjningsstöd av den typen - man kallar det
någonting annat än vi kallar det - men man erbjuder
alla en utbildningsplats eller ett arbete med en an-
ställning. Det är precis vad vi säger att vi vill göra.
Självklart innebär det sociala skyddsnätet att vi
har ett ansvar inte i första hand för att försörja männi-
skor utan för att få ut människor i ett aktivt samhälls-
liv och ut på arbetsmarknaden. Det den nuvarande
ordningen gör är att den passiviserar människor. Jag
säger inte att människor är lata, men de flesta är för-
modligen som jag och har en tröskel att gå över.
Tröskeln har en tendens att växa och bli jobbigare ju
mer problematisk situationen blir. Jag tror att även
Ingrid Burman i en besvärlig situation skulle se den
svårighet det innebär att själv aktivera sig om man
såg ett alternativ där man kunde få sin försörjning på
ett annat sätt. Det är vårt resonemang.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.59 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>14 §  (forts.) Socialtjänstfrågor (forts. SoU6)</pre><pre>Anf.  149  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 2, men jag står självfallet också bakom
övriga reservationer där Centerpartiet förekommer.
Fru talman! För de flesta människorna i välfärds-
landet Sverige är tryggheten självklar. Det sociala
nätverket är starkt och den ekonomiska standarden
bra. Men en del människor, inte så få, har det mycket
svårt i välfärdslandet Sverige. Det handlar om en-
samhet, otrygghet, vilsenhet, hemlöshet, psykisk
ohälsa och missbruk. Listan kan göras lång. Den
ekonomiska tryggheten handlar för många om att få
det att gå ihop för dagen. Socialtjänstens bedömning
är avgörande för mat och härbärge. Det finns en risk
att Sverige går mot ett tiondelssamhälle där den stora
majoriteten har det bra medan den resterande delen av
befolkningen har det svårt och har små möjligheter att
förändra den egna situationen.
Centerpartiet vill ge makten åter till människor.
Samhällets uppgift måste vara att ge lika möjligheter
till människor och stötta enskilda initiativ i stället för
att påtala människors underlägsenhet. Vi ska fokusera
på människors inneboende kraft och vilja att förändra
sitt eget liv. Vi måste bort från ett samhälle där män-
niskorna står med mössan i hand. Det kräver ett ny-
och omtänkande, en förnyad välfärd med inriktning
på att skapa trygghet för alla och lika möjligheter för
alla.
En väl fungerande socialtjänst är en grundläggan-
de del i välfärdssamhället. Människor ska kunna
känna trygghet i att det finns ett yttersta skyddsnät
om de inte klarar upp sin situation på egen hand eller
genom anhöriga. Samtidigt är det viktigt att social-
tjänsten inte ersätter det civila samhällets uppgifter.
Ett väl fungerande civilt samhälle har också ett
skyddsnät som skyddar den enskilde. Det viktigaste i
socialt arbete, oberoende om det sker inom den
kommunala socialtjänstens ram eller genom frivilli-
gorganisationer, är att det finns ett skydd för den
enskilde mot övergrepp och hjälp till den enskilde
med att stå på egna ben.
Fru talman! Centerpartiet anser att det behöver
göras en total översyn av hela socialtjänstlagstiftning-
en. Den nuvarande socialtjänstlagstiftningen är från
1980. Därefter har enbart en del mindre justeringar
gjorts. Mycket har hänt. Det har skett större reformer,
t.ex. ädelreformen och psykädelreformen. En
riksnorm har införts m.m. Antalet medborgare som
har tvingats till socialbidrag har under ett antal år
drastiskt ökat.
Vi föreslår således en total översyn av social-
tjänstlagstiftningen. Utredningen bör få i uppdrag att
göra en samlad översyn av den enskildes rätt i hela
lagstiftningen, socialtjänstens samarbete med det
omgivande samhället och klarlägga om det finns
uppgifter inom socialtjänsten som bör flyttas bort
därifrån. Jag och Centerpartiet vill dessutom poängte-
ra hur viktigt det är att barnperspektivet får genom-
slag såväl i socialtjänstens arbete som i lagstiftning.
I Socialstyrelsens utvärdering av försörjningsstöd
konstaterar man att riksnormen har blivit en en-
hetsnorm i stället för en riksnorm. Det varnade Cen-
terpartiet för när riksnormen infördes. Vi sade att
riksnormen kommer att bli ett tak i stället för ett golv.
Centerpartiet anser alltjämt att det är socialtjänsten,
och ytterst de förtroendevalda, som ska ha ansvaret
för de bedömningar som behöver göras utifrån de
lokala förutsättningarna. Socialtjänstens helhetsbe-
dömningar, alltid med medborgarens bästa för ögo-
nen, när det gäller ekonomi, social situation m.m.
måste väga tyngre än riksnormer.
Nuvarande system gör att biståndet i vissa delar
av landet är otillräckligt medan det i andra delar kan
upplevas som alltför generöst. Vi har även föreslagit
konkreta förändringar, att den enskilde ska tillförsäk-
ras en social grundtrygghet, inte enbart skälig lev-
nadsnivå, och att medborgaren ska ges möjlighet att
ta eget ansvar. Det bör också vägas in i lagstiftningen.
Centerpartiet har även föreslagit att socialtjänstlagen
ändras så att studenter inte omfattas av kravet på
motprestationer av socialbidragstagaren. Det välmo-
tiverade syftet, att undvika passivisering, som gäller
för vissa grupper är enligt vår uppfattning inte rele-
vant för studenter som ju har sina studier att återvän-
da till.
Centerpartiet anser att grunden för vårdnad om
barnen ska vara gemensam vårdnad, i enlighet med
nuvarande lagstiftning. Det finns dock, enligt vår
uppfattning, anledning att kvalitetssäkra de vårdnads-
utredningar som socialtjänsten ansvarar för vid skils-
mässa och separation. En vårdnadsutredning är i
många fall avgörande för vem som ska få vårdnaden
om barnen vid en tvist. Därför är det viktigt att den är
av mycket hög kvalitet. Vi vill pröva möjligheterna
att införa en form av second opinion, dvs. möjlighet
till ytterligare en social prövning om endera parten
anser sig missbedömd. Centerpartiets förslag är att
kvalitetssäkring av vårdnadsutredningar skulle kunna
ske i form av, som jag sade, en second opinion. Det är
en idé som vi tycker bör utredas.
Fru talman! Med detta har jag redovisat ett sam-
mandrag av vår uppfattning när det gäller betänkan-
det om socialtjänstfrågor.</pre><pre>Anf.  150  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Kenneth Johansson talade ganska
mycket om riksnormen, att den har blivit ett tak i
stället för ett golv. Kenneth Johansson sade sedan att
det måste vara socialtjänsten i kommunen och politi-
kerna som avgör nivåer. Vad är det i den nuvarande
rekommendationen för riksnormen som hindrar de
kommunala förtroendevalda från att fatta beslut om
en högre nivå? Det är jag väldigt nyfiken på, eftersom
jag inte har sett det hindret.
Den andra frågan gäller ett citat ur den reservation
som Kenneth Johansson står bakom. Det står att
riksnormen gör att biståndet i vissa delar av landet är
otillräckligt medan det i andra delar kan upplevas
som alltför generöst. Jag är väldigt nyfiken på i vilka
delar av landet som biståndet är alltför generöst. För
mig är detta vita fläckar.
Min tredje fråga handlar om detta med barnbidra-
get kontra socialbidraget. Vad är det, Kenneth Jo-
hansson, som gör att jag och mina barn ska ta del av
barnbidragshöjningen men inte de barn som lever i en
socialbidragsberättigad familj? Var är barnperspekti-
vet i den frågan?</pre><pre>Anf.  151  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Som jag sade finns det självfallet ing-
et formellt hinder att gå ifrån normen. Däremot visar
Socialstyrelsens utvärdering, precis som jag åberopa-
de, att riksnormen i realiteten blivit ett tak i stället för
ett golv. Det var precis det som vi varnade för: att det
i realiteten blir ett stelbent system som inte gör indi-
viduella anpassningar och bedömningar. Formellt kan
man göra detta, men det görs inte i praktiken. Det är
vad Socialstyrelsen har redovisat i sin utvärdering.
Det är därför vi vill uppmuntra till att man verkli-
gen gör individuella bedömningar - självfallet utifrån
den enskildes situation, vilket ju är det viktigaste,
men även utifrån de skillnader som kan finnas i geo-
grafiskt hänseende. Peka ut några orter, landsdelar
eller kommuner tänker jag inte göra, men förutsätt-
ningarna varierar.
Sedan vill jag ge Ingrid Burman rätt: Jag tycker,
när det gäller den del som handlar om barnbidrag och
socialbidrag, att det ligger mycket i de synpunkter
som Ingrid Burman framförde i sitt anförande.</pre><pre>Anf.  152  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tackar Kenneth Johansson för den
sista delen av svaret och ser fram emot att vi kan bli
fler partier som driver den frågan i framtiden.
Sedan gällde det riksnormen. Vad som hände när
den infördes var att ett antal kommuner fick höja
socialbidragsnormen. Anledningen till att man tog
greppet att införa en riksnorm i kronor och ören var ju
att det fanns enorma skillnader över landet och att
skillnaderna gick under lågvattenmärket för vilka
ekonomiska förutsättningar människor kunde leva
under. Vad detta innebar var att vi höjde golvet, och
det tycker jag är bra. Att det sedan inte finns kommu-
nalpolitiker som tar ansvar för att göra generösare
bedömningar utifrån individers behov och kommu-
nens förutsättningar tycker jag inte vi ska åtgärda
genom att driva upp riksnormen och skapa möjlighe-
ter för kommuner att sänka detta golv, som enligt min
uppfattning ligger alltför lågt. Här sätter jag stor till-
tro till den socialtjänstutredning som vi ska debattera
senare i denna kammare och där man lyfter in fler
saker under riksnormen.
Jag tror att en bättre lösning är att Kenneth Jo-
hansson ser till att Centerns kommunalpolitiker och
jag ser till att Vänsterpartiets kommunalpolitiker blir
aktivare när det gäller att höja socialbidragsnormen i
de olika kommunerna och på så sätt få den variabel
men ovanför riksnormen.</pre><pre>Anf.  153  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det finns all anledning
att uppmuntra debatt om och insikt i att om man ger
enskilda människor i ekonomiskt trångmål en reell
chans att starta ett nytt liv i ekonomiskt hänseende är
detta för samhällsekonomin och kommunalekonomin
- och framför allt för de enskilda individerna, för
familj och anhöriga - en väldigt bra investering.
Jag har egna kommunala erfarenheter av att om
man har en bruttonorm som ligger ett par hundralap-
par högre så har man igen det, därför att man då har
möjlighet att snabbare få in människor i ett självstän-
digt liv. Det måste ju vara syftet med socialtjänstens
insatser. I den delen tycker jag att det finns all anled-
ning att hjälpas åt allihop att uppmuntra till att kom-
munala förtroendevalda diskuterar och debatterar
detta och får den insikten.
Slutligen konstaterar jag bara att Socialstyrelsens
utvärdering har pekat på att man inte gör tillräckligt
mycket av individuella bedömningar utan kör med en
likriktning som blev den effekt av riksnormen som vi
varnade för. Det tycker jag är tråkigt.</pre><pre>Anf.  154  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! I det här betänkandet har jag ett flertal
reservationer. Jag får därför nöja mig med att tala om
några av mina yrkanden.
Jag ska börja med ett yrkande som ligger nära vårt
tidigare ärende. Det gäller ett förslag om att ändra i
lagen om vård av missbrukare, LVM. Enligt lagen
ska tvångsvård beslutas om någon till följd av miss-
bruk är i behov av vård för att komma ifrån sitt miss-
bruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt soci-
altjänstlagen och om missbrukaren utsätter sin fysiska
eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper uppenbar
risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
I ett fall där LVM begärts för en höggravid kvin-
na, inte för hennes skull utan för att skydda fostret,
har det hänt att denna begäran avvisats med motivet
att kvinnans liv inte varit i fara och att lagen inte kan
ta någon hänsyn till fostret. Denna uppgift har jag fått
från en socialtjänsteman. Sedan har jag pratat med
ytterligare några socialtjänstemän om det här fallet,
och de har sagt: Ja, så är det. Så fungerar det i verk-
ligheten.
Om det kan inträffa något sådant, om lagen kan
tolkas på det sättet att inte även fostret skyddas, anser
jag att det är en allvarlig brist i lagstiftningen, en brist
som kan medföra att barn föds med bestående men på
grund av moderns missbruk och samhällets passivitet.
Vi i Miljöpartiet anser att lagen måste ändras så att
även det väntade barnet skyddas.
Fru talman! En annan viktig fråga är rätten att
kunna överklaga beslut som fattas med stöd av soci-
altjänstlagen.
Redan när regeringen 1997 föreslog inskränk-
ningar i besvärsrätten möttes förslaget av skarp kritik.
De försämrade möjligheterna att överklaga beslut har
lett till att de svagaste i samhället, de som lever på
marginalen eller därunder, fått det sämre med den nya
socialtjänstlagen. Bl.a. har missbruksvården blivit
nedprioriterad.
I Miljöpartiet anser vi att alla beslut om bistånd
ska kunna överklagas och välkomnar därför de för-
slag och krav som nu dyker upp om att åter förbättra
möjligheten att överklaga beslut om bistånd. Givetvis
tycker jag att det är synd att utskottet inte ställde sig
bakom Miljöpartiets förslag i den här frågan.
I en annan miljöpartimotion som behandlas i det
här betänkandet har vi uttalat att vi anser det beklag-
ligt att höjningen av barnbidragen inte kommer alla
barn till godo. Detta har även Ingrid Burman tagit
upp. Kommande höjningar betyder mycket för de
flesta barnfamiljer. För några innebär de inte så
mycket utan blir mer som grädde på moset. Men för
dem som mest av alla behöver en höjning av barnbi-
draget, de familjer som uppbär socialbidrag, innebär
höjningen med nuvarande regler att socialbidraget
minskar med lika mycket som barnbidraget höjs. Det
blir med andra ord kommunen som får de fattigas
barnbidragshöjning, och det tycker vi är oacceptabelt.
Vi tycker att det är orättvist och osolidariskt att de
med de största behoven blir utan. Vi vill därför att det
genomförs en förändring så att barnbidraget inte
medräknas vid beräkningen av socialbidragets stor-
lek.
Fru talman! I Miljöpartiet anser vi att det behövs
sociala förtroendenämnder. Inom vården har det
länge funnits förtroendenämnder, vilka numera kallas
patientnämnder. Vi anser att det behövs liknande
nämnder när det gäller socialtjänsten. Det är ett all-
varligt fel när som i dag socialtjänstemän måste låsa
in sig av rädsla för sina klienter och många klienter
upplever socialtjänsten som ett hot i stället för en
möjlighet till hjälp och stöd.
För många är mötet med socialtjänsten svårt. Här,
precis som på många andra områden i samhället, kan
det uppstå problem i kontakten mellan enskilda och
tjänstemän. Det är inte heller ovanligt att den som
söker hjälp eller blir kallad till socialtjänsten känner
sig kränkt och utlämnad. Den som söker hjälp kan
uppleva att han eller hon fått ett dåligt bemötande,
vara missnöjd med den hjälp som har erbjudits och
som ges eller anse att hjälpen har uteblivit. Tyvärr
känner sig många totalt utlämnade i sin kontakt med
socialtjänsten.
Fru talman! De hjälpsökande eller de som av nå-
gon anledning har en kontakt med socialtjänsten har i
dag ingen instans dit de enkelt kan vända sig för att få
information om sina rättigheter eller för att framföra
sina klagomål. Det saknas som vi ser det en säker-
hetsventil i det sociala systemet.
Vi är övertygade om att det behövs en nämnd som
kan förbättra och underlätta kontakten mellan de
hjälpsökande, klienterna, och personalen inom soci-
altjänsten. En social förtroendenämnd skulle med all
säkerhet också fungera som en säkerhetsventil. Den
skulle säkerligen också underlätta för tjänstemän vid
socialkontoren samt ge de berörda möjlighet att bli
hörda på ett mycket bättre sätt än i dag. Vi föreslår
därför att man tar ett initiativ och försöker få sådana
sociala förtroendenämnder inrättade.
Fru talman! I övrigt står jag bakom samtliga mina
reservationer till det här betänkandet, men nöjer mig
med att yrka bifall till reservation 11, som berör
barnbidraget.</pre><pre>Anf.  155  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Fru talman! I det betänkande som vi nu hanterar
behandlas 30 motioner som rör socialtjänstfrågor, och
till betänkandet har fogats 24 reservationer. Många av
de motioner som vi tar upp i dag har tidigare varit
uppe till debatt här i kammaren, medan några är nya.
Jag börjar med att yrka avslag på alla motioner
och bifall till utskottets hemställan.
Men det är några saker som jag vill lyfta fram i
debatten i dag. Det är till att börja med att det är
glädjande att kostnaderna för socialbidragen de se-
naste 1 ½ åren har minskat. Förra året, 1999, minska-
de kostnaderna med 8 % jämfört med året innan. Det
beror på att fler människor finns i arbete nu än tidiga-
re.
Även om det är glädjande är det inte tillräckligt.
Alltför många är fortfarande helt arbetslösa eller har
för lite arbete. Särskilt bland kvinnor är deltidsar-
betslösheten fortfarande hög. Invandrare, barn till
invandrare och de äldre som tidigare kanske blivit av
med jobbet har svårt att över huvud taget få ett nytt
jobb.
Moderaternas reservation vad gäller de allmänna
utgångspunkterna för socialtjänsten innehåller en
beskrivning av vad man kallar den lilla världen, som
antas vara familjen, släkt och vänner, grannar, med-
arbetare, arbetskamrater och föreningslivet. Ja,
egentligen alla utom samhället.
Den här lilla världen bör enligt moderaterna stär-
kas och, som jag förstår det, är det i första hand dessa
personer som ska gå in och hjälpa till att reda ut de
bekymmer som människor kan ha. Visst är det bra,
och så sker naturligtvis redan i dag. Människor hjäl-
per och stöder varandra sins emellan. Men det är
något helt annat att bygga ett system där människor
blir beroende av enskilda personers godtycke och lust
att hjälpa till än att ha ett generellt system som alla är
med och betalar till och alla har rätt att ta del av när
man så behöver.
Det är, fru talman, viktigt att människor verkligen
kan lita på att de system som de är med och betalar
för när de har arbete och betalar skatt verkligen finns
där och ger hjälp den dag man behöver dem. Man ska
inte behöva gå omvägen genom t.ex. sociallån, som
är ett annat moderat förslag, dvs. man ska först låna
pengar av kommunen till sin försörjning innan sam-
hällets hjälpsystem träder in.
Det är känt att människor, i motsats till vad mode-
raterna tycks tro, gör allt de kan för att undvika att gå
till kommunens socialbyrå för att ansöka om pengar.
Det är ofta precis tvärtom, att människor kanske
t.o.m. väntar för länge och hinner dra på sig ganska
stora skulder innan de tar steget och söker hjälp hos
kommunen. Det är över huvud taget så, fru talman, att
moderaterna har en paternalistisk syn på dem som är i
behov av socialtjänstens stöd, särskilt när det gäller
försörjningsstöd.
För lite sedan kunde vi i en av tidningarna ta del
av vad som har snickrats ihop i moderaternas social-
politiska arbetsgrupp. Där framförs idéer som att
omvandla landets socialpolitiskt mest utsatta områden
till särskilda utvecklingszoner. Det är en helt annan
socialpolitik än som ska råda i andra delar av landet.
Där ska moderaterna experimentera med system som
tycks ha som utgångspunkt att vissa människor
egentligen inte vill ha ett arbete och inte vill försörja
sig själva, utan behöver mycket piska, lite morot, men
framför allt repressalier om de inte lyckas ta sig ur
arbetslösheten.
Högst nio månader under en femårsperiod eller,
omräknat, nio månader av 60 ska man kunna få ett
tillfälligt ekonomiskt stöd. I övrigt gäller att den som
inte accepterar det arbete eller den sysselsättning som
kommunen förutsätts erbjuda, dock till en lön som
ska understiga avtalsenliga löner, inte som i dag ska
garanteras en skälig levnadsnivå utan någon annan
levnadsnivå.
Eget arbete och möjlighet till egen försörjning
utan att behöva ansöka om försörjningsstöd är själv-
klart en målsättning inte bara för moderaterna. Den
önskan står vi alla bakom. Men vägen till att det ska
bli verkligt för fler går inte genom försämringar för
dem som behöver stöd utan i första hand genom en
ökad efterfrågan på arbetskraft, en aktiv arbetsmark-
nadspolitik, bra möjligheter till omskolning och fort-
bildning, och för dem som långa tider av olika skäl
inte har kunnat försörja sig själva genom en kun-
skapsbaserad socialtjänst som förmår att stärka, moti-
vera och stödja personer fram till självständighet.
Fru talman! Jag ska beröra några av de förslag
som betänkandet hanterar. Jag tänker på Centerns
förslag, som vi tidigare hörde Kenneth Johansson tala
om, vad gäller total översyn av sociallagstiftningen.
Den har mycket riktigt, som Kenneth Johansson sade,
funnits sedan 1980 och har hela tiden varit utsatt för
översyn. Ett flertal större granskningar har gjorts av
socialtjänstlagen sedan den kom, nu senast genom
den socialtjänstutredning som regeringen just nu
håller på att förbereda en proposition utifrån.
Men i Centerns resonemang tas det upp att social-
tjänsten har kommit att få ett allt större ansvar för
människors grundläggande trygghet, vilket är riktigt
och har sin förklaring i situationen på arbetsmarkna-
den, som jag tidigare har berört. Detta och det faktum
att det bland dem som har jobb finns de som har så
låg lön att de behöver kompletterande ekonomiskt
stöd förändras bara genom att fler får arbete och att
lönerna i låglöneyrkena ökar.
Just nu ser det ljusare ut när det gäller möjlighe-
terna att få ett arbete än vad det har gjort på länge,
men det är en lång väg kvar innan alla har ett jobb.
Jag gör i stället analysen att den stora utmaningen
för socialtjänsten är att hitta metoder för kvalitetssäk-
ring, utvärdering och uppföljning av arbete för att se
om det resultat som skulle uppnås verkligen uppnåd-
des.
Ta som exempel individinriktade insatser för barn
och unga. Där saknas nästan helt kunskap om vilken
effekt t.ex. omhändertagande och vård utom hemmet
har haft för de barn det har varit fråga om. När det
gäller vården av vuxna missbrukare är kunskapsbris-
ten om möjligt ännu större.
Jag vet att detta är svårt, men detta är viktigt sär-
skilt för den enskilde men också för samhället, som
både beslutar om de ingripande åtgärder som det är
fråga om och som har att betala mycket stora summor
pengar för vården.
Kunskap om barn och barns behov är inte en kun-
skap som socialtjänsten automatiskt är bärare av.
Sedan riksdagen fört in i socialtjänstlagen att beslut
som rör barn ska utgå från barnets bästa ställs krav
som kräver helt nya metoder och nya instrument för
kvalitetssäkring. Det gäller också det förtydligande
som gjordes vad gäller socialtjänstens ansvar att
stödja misshandlade kvinnor på ett bättre sätt än tidi-
gare.
I det här sammanhanget passar jag också på att
nämna att det finns ett par reservationer som rör just
socialtjänstens kompetens och kvalitet. En reservation
tar upp ett förslag om att införa en andra bedömning,
en s.k. second opinion, vid vårdnadsutredningar. I de
fallen, som ofta också är en konfliktsituation, som
måste hanteras i ett arbete som redan från början ska
vara av så hög kvalitet att de inblandade parterna ska
komma fram till en lösning som kan ge alla inblanda-
de lugn och ro, vilket inte minst är viktigt för barnen,
skulle en andra bedömning bara förlänga tiden. Men
jag håller med om att en kvalitetssäkring och en ut-
veckling behövs. För detta måste socialtjänsten ta ett
ansvar. Grunden måste nämligen vara att all social-
tjänst ska utövas av personal som har rätt och till-
räcklig kompetens för uppgiften. Det behövs säkert
även här fortbildning i samtalsmetodik, konfliktlös-
ning och avtalsskrivande för den personal som ska
arbeta med frågorna.
Fru talman! Det finns fler förslag som redan har
berörts. Jag avslutar detta anförande med att säga att i
väntan på den proposition som vi alla ser fram emot
till hösten, får denna debatt bli ett litet avstamp inför
det som komma ska.</pre><pre>Anf.  156  LARS ELINDERSON (m):
Fru talman! Elisebeht Markström beskrev vår
uppfattning av det ansvar vi vill lägga på oss som
privatpersoner för den sociala utvecklingen och
tryggheten i samhället som ett samhälle som bygger
på godtycke. Hon sade att det omfattar alla utom
samhället. Vi har en helt annan syn på detta. Enskilda
människor, organisationer, familjer, arbetsliv, är för
oss en del av samhället, den viktigaste delen av sam-
hället. Samhällets offentliga institutioner är en annan
del som ska rycka in när behoven inte kan tillgodoses
på annat sätt. Det står faktiskt i socialtjänstlagen att
kommunen är skyldig att tillgodose behoven om de
inte kan tillgodoses på annat sätt.
Vi vill stödja den civila delen av samhället, män-
niskors egna möjligheter att stödja närstående och
arbetskamrater just därför att godtycket blir mindre. I
dag är det enligt inkomststatistiken en tredjedel som
ligger under vad som egentligen skulle berättiga till
socialt bistånd, och en tredjedel utnyttjar av olika skäl
detta. Det är som Elisebeht Markström säger, nämli-
gen att människor undviker bistånd så mycket som
möjligt.
Enligt riksdagens utredningstjänst är det så att om
alla människor som enligt inkomststatistiken ligger
under normen för socialbidrag skulle utnyttja bidrag
skulle vi trefaldiga kostnaderna för socialbidrag i dag.
Det är godtycke.
Jag vill förtydliga en del av det förslag som vår
integrationskommitté har presenterat. Det innebär inte
att vissa områden i landet ska väljas ut. Det innebär
att ett inledande försök ska påbörjas i vissa områden i
landet där det ska bli en skyldighet för kommunen att
erbjuda jobb i stället för ett långsiktigt socialbidrags-
beroende. Kommunen ska vara skyldig att senast
inom 48 timmar erbjuda ett jobb i stället för ett pas-
sivt bidrag.</pre><pre>Anf.  157  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Fru talman! Det är riktigt, Lars Elinderson, att om
alla som skulle ha rätt att enligt normen ansöka om
försörjningsstöd skulle göra så skulle kostnaderna
skjuta i höjden. Vi slår upp alldeles öppna dörrar, för
det är precis så människor beter sig. Människor skri-
ker inte i första hand på samhället, kommunen och
socialtjänsten, utan de allra flesta löser sina bekym-
mer på annat sätt, nämligen i den trängre kretsen.
Lars Elinderson talar om ett helt annat system,
nämligen att bygga ett system som man ska förlita sig
på till skillnad från det system som i dag finns som är
generellt och som man har rätt att ta del av under
vissa omständigheter. Det är det jag vänder mig emot.
Det är möjligt att det inte var helt korrekt återgivet
i tidningen om experimenten med utvecklingscentrum
på vissa håll i landet. Då har Lars Elinderson och
moderaterna alla möjligheter att förtydliga sig på den
punkten. I mina öron och ögon är det en riktig rysare
om vissa delar av landet, som socialpolitiskt är tunga,
ska utses till utvecklingsområden med experiment
med den typ av åtgärder som jag beskrev efter att läst
om förslagen i tidningarna.
Ambitionen är att så fort som möjligt få männi-
skor ut i arbete. Frågan är hur man ska bära sig åt. Jag
tror inte på att piskor av det slag som Lars Elinderson
och moderaterna talar om är den rätta vägen. Det är
helt andra insatser som behövs för att det ska kunna
bli en hållbar utveckling.</pre><pre>Anf.  158  LARS ELINDERSON (m):
Fru talman! De piskor som vi vill ta i anspråk
inom socialtjänstpolitiken riktar sig framför allt mot
de politiskt ansvariga lokalt i kommunernas sociala
nämnder. Det är piskor som ska stimulera eller tvinga
kommunerna att hitta praktiska åtgärder för att få
människor ut i arbete.
Den rysare som Elisebeht Markström beskriver
finns på nära håll. Den finns i Danmark. Jag vet inte
om Elisebeht Markström har haft möjlighet att stude-
ra eller läsa om det experiment som har pågått i
Danmark under ett antal år. Inledningsvis beskrevs
det av danska socialpolitiker som Elisebeht Mark-
ström nu beskriver moderat politik, men i dag hyllar
alla modellen. Det blir en modell för dansk socialpo-
litik över hela linjen - såvitt jag förstår.
Jag skulle gärna höra Elisebeht Markströms reak-
tioner på uppgifterna från Farum. Man har tagit bort
socialbidragsberoendet, och man har en arbetsgaranti,
dvs. att inom 48 timmar erbjuda arbete till alla. Man
har i princip som enda kommun i Danmark avskaffat
arbetslösheten, trots att man är en kommun med
många av de traditionella problem som finns i de
flyktingtäta områdena i våra storstadsområden. Jag
skulle vilja höra Elisebeht Markströms kommentarer
till detta.</pre><pre>Anf.  159  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har inte studerat Farum så nära
som Lars Elinderson har gjort. Jag ska självklart göra
det.
Visst är det något stickande att tala om ett system
där man ska få ersättning under kort tid. Lars Elinder-
son sade tidigare under debatten att alla behovsprö-
vade bidrag helst ska vara tidsbegränsade, så att ingen
får för sig att gå alltför lång tid.
Människor får försörjningsstöd under så lång tid
som de behöver den för att de inte kan försörja sig
själva.
Oftast beror det på arbetslöshet. De senaste åren
har det absolut största antalet berott på att man inte
har haft tillräckligt med arbete. Men det finns också
andra grupper som har försörjningsstöd och får hjälp
den vägen. Hos dem är arbete inte i första hand, just
nu i alla fall, den framkomliga vägen till egen för-
sörjning.
En fundering som man kan ha när man kikar på
Moderaternas förslag är om man ska ha den här låga
lönen för det jobb som kommunen ska skaka fram
inom 48 timmar till den som är arbetslös. Lönen ska
ju vara under kollektivavtalet eller under det löneläge
som råder på orten. Då får jag en fundering: Blir det
så att man också tar bort normen? Om människor
förutsätts försörja sig på de här pengarna, som är
under avtalsenlig lön - innebär inte det en inlåsning i
en fattigdomsfälla för en ganska stor grupp männi-
skor alldenstund normen tas bort? Lönen ska ju vara
för en vuxen person på orten.
Lars Elinderson har ingen replik kvar, men jag
tror att vi återkommer till den här debatten.</pre><pre>Anf.  160  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Elisebeht Markström argumenterar
mot Centerpartiets förslag om en översyn av social-
tjänstlagstiftningen genom att säga att det har skett ett
flertal större översyner. För egen del vill jag nog
påstå att det har skett ett flertal mindre översyner,
som har gjort att det i det närmaste är ett lapptäcke
som vi nu talar om. Detta gör också att det finns ett
mycket stort behov av att göra ett samlat arbete uti-
från det faktum att det var senast 1980 som något
sådant gjordes.
Vi är helt överens om att när det gäller kvalitets-
säkring och utvärdering behöver mycket arbete göras.
Min fråga är: Behöver det ena utesluta det andra?
Min andra fråga handlar om att kvalitetssäkra
vårdnadsutredningar och om vår idé om att utreda.
Det finns inget högre anspråk än att utreda en second
opinion i den delen. Vi är helt överens om att en be-
dömning är det absolut bästa, men att argumentet om
att fördröja skulle vara det enda argumentet för att
säga nej till att titta på möjligheterna - det har jag
svårt att förstå.
Jag tycker inte att man ska säga nej till en idé som
en reflex, utan att man ska ta upp den, titta på den och
se för- och nackdelar. Sedan kan man bedöma om det
ligger någonting i den. Är inte det ett gott råd att
jobba efter, Elisebeht Markström?</pre><pre>Anf.  161  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Fru talman! Vad gäller förslaget om total översyn
av sociallagstiftningen vill jag hävda att ett antal
sådana har gjorts. Socialtjänstlagen tillkom 1980 -
det är riktigt. Men jag tror att nästan under hela den
tid som sedan dess har förflutit, med undantag av de
första åren därefter, så har lagen varit utsatt för utvär-
dering och omarbetande. Nu senast skedde detta ge-
nom den socialtjänstutredning som regeringen just nu
skriver förslag om.
Det kanske inte egentligen är en översyn som be-
hövs, utan snarare ett fördjupande arbete kring just de
områden som jag förstår att vi är överens om. Det rör
just detta med kvalitetshöjning, uppföljning och ut-
värdering. Socialstyrelsen har i ett flertal samman-
hang påpekat just detta, och jag är glad att Socialsty-
relsen tar tag i frågan ordentligt. Detta är nämligen
svårt. Det är en grannlaga uppgift att i socialt arbete
göra rätt vid rätt tillfälle så att rätt insats verkligen
blir den insats som den berörde kommer i fråga för.
När det gäller vårdnadsutredningarna är dessa
också en grannlaga uppgift att arbeta med. Det är
samma sak där egentligen - det handlar om kvalitet.
Socialtjänsten måste hållas med personal som har rätt
kompetens för den verksamheten. Vårdnadsutred-
ningarna ska ju numera helst avslutas med ett frivil-
ligt avtal mellan parterna. Socialtjänstens personal är
med och vägleder parterna i den konfliktfyllda situa-
tion som det oftast är fråga om, och vi måste se till att
personalen har ordentlig kompetens.
Jag tror att det finns en hel del kvar att göra här,
och jag är rädd för att en second opinion egentligen
bara förlänger tiden. Det handlar om att göra rätt sak
vid första tillfället också i det sammanhanget.</pre><pre>Anf.  162  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Elisebeht Markström talar mycket om
behovet av kompetens och kvalitet. Jag delar den
uppfattningen, och jag tycker att det är bra att hon
lyfter fram den frågan.
Samtidigt avslår dock Elisebeht Markström och
socialutskottets majoritet Vänsterpartiets motion i den
delen. Eftersom den reservationen inte har berörts
vore det intressant om Elisebeht Markström bättre
kunde motivera avslaget.
Men min egentliga fråga gäller barnbidragen och
avräkningen gentemot socialbidragsnormen. Detta
innebär att de barn som bäst behöver få ta del av den
generella höjningen inte får det. Motionen går ut på
att man utreder kostnader och modeller för att lyfta in
detta. Den innebär ingen budgetkostnad nu och inget
ställningstagande nu, utan den innebär enbart en fråga
om hur detta skulle vara möjligt och om det också
skulle vara önskvärt.
Vilken är motiveringen till att avslå detta? Är det
helt enkelt så att socialdemokratin inte anser att alla
barn i Sverige ska ha del av den generella barnbi-
dragshöjningen?</pre><pre>Anf.  163  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Fru talman! Här skiljer vi oss åt i uppfattning,
Ingrid Burman och jag. Jag är nämligen oerhört noga
med att hävda att försörjningsstödet ska vara det
yttersta skyddsnätet. Vänsterpartiet anser att en del
andra inkomster ska räknas bort, t.ex. barnbidrag eller
ideella skadestånd för den delen - det har ju också
förts fram som en inkomst som bör undantas när man
räknar både försörjningsstöd och bostadsbidrag. Detta
tycker inte jag är rätt, därför att försörjningsstödet är
och ska vara det yttersta skyddsnätet. Alla andra
inkomster behöver räknas med.
Det som Ingrid Burman och Vänsterpartiet egent-
ligen talar om är en normhöjning för barnfamiljerna
alldenstund man beräknar försörjningsstöd. I sådana
fall är det enligt mitt förmenande bättre att föreslå en
normhöjning. Vi ska inte börja göra en rad undantag i
systemet. Det ena undantaget kommer snart att leda
till krav på nya undantag, och det är det som jag för-
söker att värja mig mot.
Den s.k. normen ska vara tillräckligt hög så att
barnfamiljerna lever på en skälig levnadsnivå. Men
vägen ut går egentligen bara genom arbete.</pre><pre>Anf.  164  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Det sista håller jag med om - vägen
ut går genom arbete.
Men det finns ett problem i Elisebeht Markströms
resonemang, nämligen att det finns en riksnorm för
vad barn får och ska kosta. Den sätter också normen
för vad barn får och ska kosta i socialbidragssystem-
et. Sedan sätter staten en annan norm när man ska
utjämna skillnader mellan familjer där det finns barn
och inte. Det innebär att man då höjer standarden för
de barnfamiljer som inte lever på socialbidrag. Man
höjer normen, och det kallas för generellt barnbidrag.
Men man höjer inte parallellt eller samtidigt den
norm som staten indirekt sätter via myndigheter för
vad barn får kosta inom socialbidragssystemet. Man
ser alltså att det finns två olika normsättningar för
barns levnadsvillkor om man tittar på resultatet av det
här systemet.
Vi har sagt att vi kan tänka oss många olika tekni-
ker för att åstadkomma att denna orättvisa utjämnas.
Det kan t.ex. vara att man, parallellt med att man
höjer barnbidragsnormen för att staten tycker att nu
ska barnen ha lite bättre levnadsvillkor, går in och
justerar upp inom ramen för socialbidragsnormen. Vi
har sagt att vi kan lägga detta utanför. Vi är beredda
att diskutera olika tekniker. Men vi är inte beredda att
acceptera orättvisan.</pre><pre>Anf.  165  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Fru talman! Det konkreta förslaget från Vänster-
partiet i den här motionen som avstyrks är ju just att
barnbidragen ska frånräknas när man beräknar för-
sörjningsstödet. Det är det som vi vänder oss emot.
Vi tycker att försörjningsstödet ska vara det yttersta
skyddsnätet. De inkomster som man har därutöver
ska räknas med när man beräknar försörjningsstödet.
Det finns ju också andra inkomster som människor
kan ha. Den skäliga levnadsnivån ska naturligtvis
vara uträknad så att också barnfamiljerna kan leva på
en skälig levnadsnivå.
Bekymret över huvud taget när det gäller behovs-
prövade system är ju att när människor skaffar sig en
inkomst, antingen genom att man t.ex. övergår från
deltid till heltid eller från arbetslöshet till arbete, kan
det hända att man initialt inte tjänar fler kronor varje
månad. Man måste upp över en viss nivå för att det
ska märkas i plånboken. Det är ett bekymmer i sig.
Det inser jag. Jag har själv varit i den situationen.
Man måste se det så att man bakåt i tiden får räkna att
det stöd som familjen har fått verkligen har varit
någonting värt. Det är därför vi tycker att det är vik-
tigt att man håller kvar synsättet på försörjningsstödet
och inte börjar räkna från en rad inkomster, t.ex.
barnbidraget eller de ideella skadestånden. Det är ju
ett annat förslag som kan uppgå till ganska stora
summor som Vänsterpartiet tycker att man kan från-
räkna. Vi vänder oss mot det synsättet.</pre><pre>Anf.  166  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag begärde ordet för att korrigera
Elisebeht Markström på en punkt. Hon vidhåller att vi
har en motion som pekar på en lösning. Jag ska be att
få citera ur motionen.
Vi säger att nu höjs barnbidraget, och det kommer
inte vissa barnfamiljer till del. Vi säger: "Det innebär
att riksnormen för barnfamiljer bör höjas med samma
belopp som barnbidraget." Det är lösning ett.
"En annan långsiktig lösning kan vara att barnbi-
draget lyfts ur normen". Det är lösning två.
Uppdraget innebär att vi ber regeringen att utreda
modeller och kostnader för att generella bidrag, dvs.
barnbidrag, ska få genomslag även för familjer som
lever på socialbidrag. Det handlar alltså om modeller.
Vi är redo att diskutera flera saker.
Sedan vidgar Elisebeht Markström den här dis-
kussionen och tar in en annan motion där vi talar om
ideella skadestånd. Jag ska gärna ta den diskussionen
också.
Men låt oss, för att hålla debatten ren, vara eniga
om att Vänsterpartiets förslag handlar om att utreda
modeller för att inte den här orättvisan ska få genom-
slag. Det kan handla om att fånga ambitionen i Elise-
beht Markströms anförande, som jag hör den i alla
fall, att man kanske bör se över normen för barnfa-
miljer samtidigt som man höjer barnbidragen, vilket
vi har tagit upp som ett alternativ i vår motion. Tek-
niken är inte det viktigaste om man tycker att man
bryter mot andra principer.
Min fråga till Elisebeht Markström kvarstår. Är
det rättvist eller orättvist att det faktiskt får genom-
slag för dem som har ganska bra inkomster men inte
för de fattigaste familjerna? Vi vet båda två att vi här
talar om de ensamstående mammorna - kvinnor med
barn.</pre><pre>Anf.  167  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Fru talman! Ja, jag tycker att det är rättvist, Ingrid
Burman, att vi har det system vi har. Jag har egentli-
gen inte något annat svar än det som jag har gett två
gånger. Vi socialdemokrater anser att försörjnings-
stödet ska vara det yttersta skyddsnätet. När man
beräknar det måste man ta hänsyn till familjens hela
inkomst. Det är barnbidrag om det finns barn med i
bilden, men det kan finnas andra stöd för andra grup-
per som också ska räknas med. Jag tycker att det är
viktigt att man håller fast vid att systemet verkligen
tar hänsyn till de inkomster som man kan ha från
annat håll. Detta är väldigt viktigt för att upprätthålla
respekten för systemet som ett yttersta skyddsnät.
Om vi börjar föra in undantag av olika inkomst-
slag kommer snart hela systemet att ifrågasättas i
första hand av dem vars inkomstslag inte räknas bort
och i andra hand av den stora allmänheten. Det är jag
alldeles övertygad om. Låt oss hålla systemet rent.
Sedan gäller det uppdraget som Vänsterpartiet be-
gär. Det går ju ut på att räkna ut hur det som vi soci-
aldemokrater inte vill ha ungefär skulle kunna gå till.
Därför säger vi också nej till förslaget på den punk-
ten.
Jag tycker att diskussionen om de ideella skade-
stånden är minst lika intressant eftersom den landar i
samma ställningstagande. Vi försöker att hålla en rak
linje här.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)</pre><pre>15 §  Folkhälsofrågor m.m.</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU7
Folkhälsofrågor m.m.</pre><pre>Anf.  168  LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Hälsa och ohälsa är någonting som vi
upplever individuellt. Därför finns det en spänning
mellan den individuella hälsan och det vi kallar folk-
hälsa, som är ett mer kollektivt och abstrakt begrepp.
Åtgärder som har som ändamål att förbättra folkhäl-
san som den uttrycks i statistiska mått behöver ju inte
nödvändigtvis vara något positivt för den egna hälsan.
Samtidigt finns det förvisso en önskan hos oss alla att
man genom allmänna och enkla preventiva åtgärder
skulle kunna förebygga ohälsa och sjukdom så vi
slapp det lidande som dessa medför.
Ibland medför denna längtan att orealistiskt stora
förhoppningar knyts till det förebyggande arbetet.
Entusiasmen kan väl ibland skymma den mer krassa
verkligheten. Rosenröda förhoppningar och tro tar ju
lätt överhanden över de mer realistiskt gråfärgade.
Det är fortfarande väldigt mycket som vi inte vet
om förebyggande insatser, t.ex. vilka som är effektiva
och vilka som inte är det. Ett illustrativt exempel
presenterades för cirka en månad sedan.
Fru talman! Det har mycket länge varit en veten-
skaplig sanning att mindre salt i kosten generellt
skulle minska risken för högt blodtryck - en folk-
sjukdom. Folkhälsan skulle alltså förbättras om vi
minskade saltintaget. Nu visar nya metaanalyser av
forskningsresultaten att så inte är fallet. Om man inte
av speciella skäl har det svårt med saltomsättningen
har saltintaget för den vanliga medborgaren ingen
som helst betydelse för utvecklandet av blodtrycks-
sjukdom. Det visar hur individuellt olika hälsoförut-
sättningarna är, hur oerhört försiktig man måste vara
och hur synnerligen välbelagd en rekommendation på
befolkningsnivå måste vara om inte folkhälsoupplys-
ningen ska förlora sin legitimitet.
Även vid väl underbyggda åtgärder är det en svår
balansgång mellan försvarliga ingrepp i livsstil och
personlig integritet för att främja hälsa och sådana
åtgärder som för många är oacceptabla och med rätta
kan ses som ett förmynderi. Detta speciellt då ingrep-
pen inte säkert påverkar individens hälsa positivt utan
endast, och i bästa fall, kommer till uttryck i statistis-
ka befolkningsmått som den enskilde, med viss rätt,
kanske inte upplever som så glädjande och upplyf-
tande att det försvarar åtgärder som nedsätter hans
livskvalitet, som ju faktiskt är något mer än hälsa.
Fru talman! Låt mig ge ett exempel som belyser
detta. Vi vet med stor säkerhet att ökad solning och
sannolikt även solariesolning ökar risken för hudcan-
cer, men vi kan inte säga vem som drabbas. Att mins-
ka solningen på befolkningsnivå skulle avsätta klara
positiva spår i folkhälsostatistiken, men accepterar
individer att man reglerar hur mycket de får sola?
Förslag härom har av experter framförts till Na-
tionella folkhälsokommittén och diskuterats i denna.
Fru talman! Man kom i kommittén fram till att det
inte skulle accepteras, eftersom solning skänker ett
välbefinnande och höjer livskvaliteten för människor.
Det uppskattas av de flesta och är för många i viss
mån en livsstil. Man kan då inte göra mer än att ge
information om klokt solande. Det är det enda rimli-
ga, trots den starka vetenskapliga grunden vad gäller
solningens effekter.
Att då låta vetenskapligt svagt grundade förmo-
danden som att minskning av inkomstklyftor är bra
för hälsan ligga till grund för nationella folkhälsomål
är inte försvarbart. Det räcker inte att studier i några
amerikanska delstater är förenliga med påståendet,
inte ens när forskaren backar upp dem med studier på
hierarkier bland babianer. Den politiska bockfoten
tittar alltför tydligt fram. Det krävs bättre underlag för
att folkhälsoråd ska ha någon legitimitet. Man måste
åtminstone just i ett sådant här fall kunna förklara
varför t.ex. kvinnor i Frankrike, där inkomstutjäm-
ningen är mycket mindre än i Sverige, har statistiskt
sett bättre hälsa än sina svenska systrar.
Påståenden om att orsakerna till skillnader i hälsa
mellan olika grupper bäst löses genom utbyggnad av
transfereringssystemen är också svagt underbyggda.
Tron att dessa kan avhjälpa problem som kommer av
en dåligt fungerande arbetsmarknad och en bristande
social rörlighet är lite av självbedrägeri. Benägenhe-
ten att se bidragssystem som nycklar för att åtgärda
hälsoproblem leder fel.
Det finns forskare som menar att när väl skillna-
derna i hälsa mellan socialklasser benas upp kvarstår
som enda relevanta förklarande orsak skillnaderna i
motionsvanor mellan grupperna. Jag säger inte att det
är på det sättet. Jag menar bara att det återigen visar
att försiktighet med slutsatser och rekommendationer
är av nöden.
Det finns enligt min mening minst lika goda skäl
att anta att om människor i större utsträckning fick
möjlighet att bestämma själva över sin vardag och
sina pengar, fick verka på en mindre reglerad arbets-
marknad med större flexibilitet och möjligheter, slapp
hamna i bidragsfällor, som vi ju nyligen har diskute-
rat, och inte var så politikerberoende, skulle den eko-
nomiska stressen minska och självkänslan växa, och
därmed skulle man få ett hälsobefrämjande samhälle.
Kunskaperna är inom de flesta områden otillräck-
liga om vilka förebyggande insatser som är effektiva
och om vilka åtgärder i preventivt syfte som är möjli-
ga och försvarbara att genomföra. Det behövs alltså
mer forskning, vilket, fru talman, är vad jag har velat
understryka. Den får inte nedprioriteras. Den som vill
satsa på forskning på området kan ha svårt att få an-
slag då nyttan, som jag sagt, inte är alldeles uppenbar.
Det finns därför en risk att forskning om förebyggan-
de insatser nedprioriteras just för att sådan forskning
kräver långsiktighet och stabilitet.
Åtgärder föreslagna i hastigt mod på dåligt un-
derlag eller på grund av att de är för dagen politiskt
korrekta kan när man upplever att de inte stämmer
försämra möjligheten till det långsiktiga seriösa kun-
skapsuppbyggandet. Det kommer in tvivel i bilden,
och man vill inte satsa på det långsiktiga.
Det är därför angeläget att man studerar vilka pre-
ventiva insatser som har effekt, som är lättast att
genomföra samt också är förenliga med respekten för
individen. Vi moderater har därför anslutit oss till den
folkpartimotion som ligger till grund för reservation 5
om ökade kunskaper för ett målinriktat och effektivt
folkhälsoarbete.
Det är nämligen, fru talman, som jag har försökt
belysa, ett etiskt dilemma att anslå resurser till friska
för att förebygga högst eventuell sjukdom eller ohäl-
sa, när de som redan är sjuka och lider får vänta i
vårdköer på åtgärder. En offentlig verksamhet som
inte kan leva upp till sina basala åtaganden riskerar
snabbt att förlora sin legitimitet.
Preventiva åtgärder måste alltså grundas på
mycket starkt faktaunderlag för att vara försvarbara.
Det är just genom att påpeka behovet av långsiktig
forskning inom folkhälsoområdet som riksdagen bäst
kan påverka, inte genom att gå in i enskilda folkhäl-
soproblem och ta ställning för eller mot mer eller
mindre väl underbyggda åsikter och åtgärder.
Fru talman! Låt mig slutligen få säga att hälsout-
vecklingen i Sverige är positiv vid en internationell
jämförelse. Medellivslängden är bland de längsta i
världen. Dödsfall i arbetsolycksfall liksom självmord
minskar kontinuerligt. Vi har ett skapligt grepp på
den största enskilda hälsoriskfaktorn tobaksrökning-
en. Barnadödligheten är lägst i världen osv.
Detta är något som vi ska vara glada och stolta
över. Vi behöver inte måla upp situationen, som allt-
för ofta görs, i mörka färger, som om det gick alldeles
utför med vår folkhälsa. Det är inte på det sättet. Det
finns ändock gott om reella problem. Det är mycket
gott om områden som måste utforskas mycket mer
innan vi kan göra något inom folkhälsan. De måste
attackeras med kunskapens vapen, utan att vi behöver
måla i alltför mörka färger. Detta är ett område där vi
fortfarande tillhör de mest framstående i världen.</pre><pre>Anf.  169  ROLF OLSSON (v):
Fru talman! I ett samhälle som tydligt uttalar am-
bitionen att vara ett välfärdssamhälle för alla måste
ett mycket aktivt och brett folkhälsoarbete bedrivas
och befinna sig i centrum för den politiska diskussio-
nen.
Vi har i Sverige jämförelsevis goda traditioner
och erfarenheter av ett framsynt och brett folkhälso-
arbete. Genom konkreta insatser som utbyggnad av
mödra- och barnhälsovården, skolhälsovården, arbe-
tarskyddet och arbetsmiljösatsningar, genom en jäm-
förelsevis socialt präglad bostadspolitik och en miljö-
politik med folkhälsoaspekter har viktiga bidrag gi-
vits till att Sverige kan uppvisa genomsnittligt goda
resultat i folkhälsohänseende och ohälsotal som ligger
relativt lågt.
Jag vill dock understryka att dessa framgångar
inte är beständiga, utan de kräver underhåll och vak-
samhet. Det finns en rad bekymmersamma tendenser
som kräver noggrann analys och åtgärder. Situationen
ute i arbetslivet med ökade upplevelser av stress och
det som brukar benämnas utbrändhet är mycket all-
varliga tecken. Situationen på bostadsmarknaden, där
trångboddhet och bostadsbrist åter kan börja konstate-
ras, innebär också steg bakåt i utvecklingen som
främst drabbar yngre människor och är en negativ
samverkande folkhälsofaktor.
Redan i dag finns det emellertid existerande skill-
nader vad avser ohälsotal som är oacceptabelt stora.
Hälsotillståndet har en mycket ojämn fördelning, och
jag menar att klassamhället tydligt slår igenom också
på folkhälsoområdet. Det finns rapporter som pekar
på att dessa skillnader i hälsoläget, bl.a. vad avser den
psykiska hälsan, har ökat under 90-talet. Höga ohäl-
sotal samvarierar mycket ofta med hög arbetslöshet,
låg inkomst, låg utbildningsnivå, sämre boendevillkor
och upplevelser av maktlöshet i livssituationen.
Dessa skillnader är många gånger tydliga också på
det lokala planet. I kommunerna, inte minst i storstä-
derna, är skillnaderna mycket stora mellan stadsde-
larna vad avser såväl ohälsotal som genomsnittlig
livslängd. I min hemstad Göteborg skiljer det t.ex.
nästan tio år i genomsnittlig livslängd mellan männen
i Älvsborg och i Bergsjön till Bergsjöns nackdel.
Bland kvinnorna skiljer det 7 ½ år. Det är självklart
ett upprörande och orimligt förhållande. Skillnader i
ohälsotalen är också groteskt stora.
Vi kan konstatera att det också finns tydliga köns-
skillnader när det gäller hälsotillståndet, till kvinnor-
nas nackdel. Kvinnor har längre livslängd men drab-
bas under åren mer av sjukdom, skador och ohälsa än
män. Detta, menar Vänsterpartiet, sammanhänger ofta
med mer utsatta positioner i arbetslivet med tunga
och slitsamma arbetsuppgifter, ofta kombinerade med
mindre inflytande och lägre lön än männen.
På en variabel är skillnaderna direkt stötande: Den
enda grupp under 90-talet som inte uppvisar en sjun-
kande dödlighet är kvinnor i okvalificerade arbetaryr-
ken. Alla andra grupper beskriver en minskad dödlig-
het. Detta förhållande anser vi i Vänsterpartiet måste
leda till åtgärder. Det är inte rimligt att kvinnor i
denna grupp inte ska uppvisa samma minskande
dödlighet som andra grupper.
För Vänsterpartiet är det viktigt att politiskt mot-
verka klasskillnader och könsskillnader på alla sam-
hällsområden. Det gäller inte minst på folkhälsans
område. 90-talet har medfört ökade sociala skillnader
i Sverige. Vissa grupper har fått uppleva kraftiga
försämringar av sina levnadsvillkor.
Det är utomordentligt viktigt att söka bryta denna
utveckling av ökade klyftor i landet, och på folkhäl-
sans område måste krafttag tas för att minska skillna-
derna. Folkhälsoinstitutet har en central roll att spela i
detta arbete. Det måste klart framgå av dess direktiv
att det är en förstarangsuppgift för institutet att arbetet
bedrivs med detta som ett överordnat mål.
Om vi sedan går över till att titta på mer konkreta
arbetsområden är en fortsatt restriktiv politik på alko-
hol- och tobaksområdena utomordentligt centralt om
vi menar allvar med att föra en aktiv och medveten
folkhälsopolitik. På alkoholpolitikens område har vi
haft anledning att flera gånger de senaste månaderna
reflektera över folkhälsokonsekvenser av olika beslut
och ställningstaganden.
Vänsterpartiet motsatte sig aktivt försöken med
lördagsöppet med hänvisning till de folkhälsorisker vi
kunde se med en ökad totalkonsumtion och med ris-
ker för en ökad misshandelsfrekvens. Den rapport vi
fick häromdagen om statistiken vad avser en kraftigt
ökad andel misshandelsärenden i försöksområdena
utgör en mycket oroande signal. Det finns all anled-
ning att mycket noggrant bevaka utvecklingen den
närmaste tiden. Jag uppfattade i debatten ett löfte om
att försöket skulle avbrytas om det klart framgick att
konsekvensen blev en uppgång i misshandelsfall. Det
löftet har jag tagit fasta på.
När det gäller införselkvoterna har turerna varit
många för att vi ska få behålla fortsatta undantag. Just
nu, efter hårda förhandlingar, är budet att vi får be-
hålla undantag till år 2003. I vilken utformning åter-
står att se. Sedan ska det vara EU:s enormt tilltagna
kvoter som ska gälla. Detta sista bud ska vi uppen-
barligen förväntas vara glada och tacksamma för.
Vänsterpartiet har med debatten inför EU-
omröstningen i bevarat minne och med konsekven-
serna av en med tiden alltmer raserad alkoholpolitik i
tankarna svårt att uppelva någon entusiasm.
Vänsterpartiet hävdar att rätten att föra en själv-
ständig restriktiv alkoholpolitik är och förblir en
central folkhälsofråga.
Tobaken är ett annat viktigt område där det gäller
att värna folkhälsoarbetet. Vi får anledning att åter-
komma till detta i samband med en förväntad propo-
sition på området inom en inte allför lång tid.
Ett område som belyses i betänkandet är proble-
men med skadliga ljudnivåer. Vänsterpartiet har i en
reservation pekat på problemen kring musikkonserter
både inomhus och utomhus där framför allt ungdomar
utsätts för så höga ljudvolymer att riskerna för hörsel-
skador i form av tinnitus och andra skador är mycket
stora. Asvarsfrågorna måste förtydligas och riskgrän-
ser bör sättas. Det finns aktuella rapporter som pekar
på en ökad frekvens av hörselskador hos ungdomar,
och åtgärder på detta område brådskar.
Självmordsprevention är ett angeläget område,
och det gäller då inte minst bland barn och ungdomar.
Under flera år har olika utredningar och rapporter
berättat för oss om att alltfler ungdomar umgås med
självmordstankar. Barn- och ungdomspsykiatrin har
länge larmat om ett kraftigt ökat tryck från ungdomar
som uppvisar allvarlig psykisk ohälsa.
Ett särskilt kritiskt moment för många ungdomar
med allvarliga psykiska problem tycks vara över-
gången från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxen-
psykiatrin. Det är ofta förbundet med kriser av olika
slag. Jag vill i sammmanhanget påminna om att det
nu är två år sedan Barnpsykiatrikommittén lade fram
sitt betänkande, och det är viktigt att ta fasta på de
förslag som lades fram att kommittén.
Transsexuella är en grupp människor som har att
kämpa mot såväl stora fördomar som problem vad
avser lagstiftning och social acceptans. Lagstiftningen
tillåter inte att en gift person ansöker om könsbyte.
Det finns exempel på långvariga äktenskap där ma-
karna tvingas ta ut skilsmässa för att en av dem ska få
den medicinska hjälp vederbörande har rätt till. Detta
är, menar vi, inte ett rimligt förhållande, och det har
vi markerat i en reservation där också en utredning
föreslås som ska belysa de transsexuellas situation ur
ett helhetsperspektiv.
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet står bakom våra
reservationer, men för tids vinnande väljer jag att
endast yrka bifall till reservationerna 1 och 7.</pre><pre>Anf.  170  LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Jag kan inte låta bli fälla en kom-
mentar till Leif Carlsons inlägg. Jag tror att det är
väldigt bra att vi har hastighetsbegränsningar på våra
vägar även om jag äger en Ferrari.
Fru talman! Forskning och beprövad erfarenhet
visar alltmer hur människans hälsotillstånd relaterar
till hennes psykiska välmående. Professor Sven
Carlsson vid Psykologiska institutionen i Göteborg
uttryckte det så här i Psykologtidningen: "Eftersom
man inte kan dela upp ohälsa i somatiska orsaker för
sig och psykologiska orsaker för sig, bör man inte
göra det i vården heller." Detta stärker insikten om
vikten av det förebyggande folkhälsoarbetet och sy-
nen på människan som en helhet.
I Nationella folkhälsokommitténs delbetänkade
Hälsa för alla påtalas vikten av sociala relationer för
människan. De är nödvändiga för att skapa hennes
identitet och känsla av samhörighet med sin familj
och sin kultur. De är också helt nödvändiga för hen-
nes psykologiska utveckling. Sociala relationer är av
största vikt för att en människa ska kunna känna tillit
och trygghet. Sambandet mellan sociala relationer
och deras betydelse för folkhälsan kan därmed be-
kräftas.
De ickemateriella värdena måste få ett större ut-
rymme i folkhälsoarbetet. Människors behov av ge-
menskap och trygghet kan inte ersättas utan måste
tillfredsställas redan från födseln. Otrygghet grundad
i barndomen följer ofta individen genom livet. Talet
om att det är bättre att gråta i en Rolls Royce än i en
Folkvagn är inte verklighetsförankrat utan byggt på
klichéer om en människas behov för en god hälsa.
Långsiktigheten i folkhälsoarbetet är en annan
grundbult som måste befästas när man inser vilken
tidsrymd som krävs för att nå resultat. Förändringar i
tänkesätt och livsstilar som kan generera ohälsa kan
sällan mätas från år till år. Satsningar på forskning på
området är också en viktig förutsättning för ett reellt
underbyggt folkhälsoarbete.
På några håll i Sverige har det förebyggande ar-
betet värderats så högt att man i primärvården avsät-
ter hela 40 % av budgeten till det förebyggande ar-
betet. De ekonomiska och hälsomässiga vinsterna på
lång sikt har fått ett faktiskt genomslag i budgetarbe-
tet.
Nationella folkhälsokommittén tar i sitt delbetän-
kande också upp frågor om bl.a. ojämlikheter i hälsa,
de bestående sociala olikheterna i hälsa, de psykiska
och psykosomatiska besvären hos yngre kvinnor i
arbeten med låga utbildningskrav, barn- och barnfa-
miljers situation och stressrelaterad ohälsa. Det finns
uppenbart mycket att arbeta med i det framtida arbe-
tet för en bättre folkhälsa i Sverige. Hälsofrämjande
forskning är en viktig del i det strategiska arbetet för
en bättre hälsa.
Jag kommer att begränsa mig till att lyfta fram
några av de frågor som berörs i Kristdemokraternas
folkhälsomotion. Ett växande problem är den tillta-
gande psykiska ohälsan, särskilt bland barn och ung-
domar. Rotlöshet, ensamhet och utanförskap är fakto-
rer som bidrar till detta. Avsaknad av sociala relatio-
ner med familj, släkt och vänner är andra. Ungdomars
situation och behov måste belysas ur ett större och
sammanhängande perspektiv i folkhälsoarbetet. Det-
samma gäller invandrare.
Alltfler undersökningar visar att stress håller på
att bli ett folkhälsoproblem. Christina Doctare visar i
sin bok om hjärnstress att detta kan drabba vem som
helst. Hon pekar på det ökade tempo som genomsyrar
vårt samhälle. Resultatet blir utbrändhet, depression,
sämre kontroll över den egna livssituationen, minskad
empati och kreativitet. De samhällsstrukturer som vi
skapar måste vara i samklang med människan och
hennes möjligheter att påverka sin egen situation.
Den människa som under en längre tid utsätts för
hög belastning med negativ stress riskerar att slås ut.
De som hamnar i denna situation behöver oftast lång
tid för att komma tillbaka till arbetet. Ibland är åter-
gång omöjlig. Stressen kan inte enbart avgränsas till
dem som arbetar mycket utan förekommer också
bland arbetslösa vilka stressas av sin arbetslöshet och
svåra ekonomiska situation.
Föräldrarnas överbelastning får också konsekven-
ser för barnens välmående och hälsa. Så sent som i
dag kom ännu ett larm om stress hos barn. Flexiblare
arbetstider och ökade valmöjligheter för familjen är
inslag som skulle medföra förbättringar för dessa
grupper. En slutsats som kan dras är familjers behov
av mer tid tillsammans och den hälsovinst detta inne-
bär även för samhället.
Migrän och annan svår huvudvärk är ett dolt
funktionshinder som kan slå ut människor från arbete
och social gemenskap. Man beräknar att ungefär en
miljon människor i Sverige lider av dessa eller lik-
nande åkommor med svår huvudvärk. Med tanke på
hur många som lider av dessa åkommor borde detta
ingå i det nationella folkhälsoprogrammet.
Allergier och annan överkänslighet är ett annat
ökande problem. Trots omfattande forskning har man
ännu inte kunnat se något definitivt trendbrott. Det
finns dock åtgärder som kan vidtas för att minska
ökningen och för att lindra sjukdomsbilden hos dem
som drabbats. Allergisaneringar, allergianpassade
bostäder och byggmetoder är några. Allvaret i och
omfattningen av problemet är så stora att rejäla sats-
ningar på forskning, utbildning och information ford-
ras för att vända trenden.
Tobakens skadeverkningar är kända. 8 000 perso-
ner avlider årligen till följd av tobaksrelaterade sjuk-
domar. Dessvärre verkar inte tillströmningen av nya
rökare minska - tvärtom. Arbetet med att minska
bruket av tobak måste intensifieras och utvecklas på
det lokala planet. Vi tror inte att det räcker enbart
med att dela ut programblad för att komma till rätta
med det. Samverkan med ideella krafter är också ett
bra sätt. Offentliga lokaler måste göras rökfria. Passiv
rökare ska ingen behöva bli på grund av att några har
detta behov.
Fru talman! Till sist vill jag beröra turerna kring
den svenska alkoholpolitiken och de nu förväntade
nya införselreglerna. Hur gärna vi än vill kan vi krist-
demokrater inte beteckna senareläggningen av EU:s
införselregler som en seger för folkhälsan och den
svenska alkoholpolitiken. Det som vi nu ställs inför är
ett mycket stort förebyggande och lindrande arbete
vars syfte är att mildra konsekvenserna av en alko-
holpolitik som allt färre experter världen över före-
språkar. Våra sociala strukturer och dryckesmönster
talar inte för, som vissa anför, en oförändrad kon-
sumtion. Konsekvenserna av Sveriges anslutning till
EU:s införselregler och vad detta medför av lägre
alkoholskatt kommer att omintetgöra de nu effektiva
styrinstrumenten tillgänglighet och prisreglering. De
mål som Nationella folkhälsokommittén satt upp för
att minska alkoholskador blir nu ännu svårare att
uppnå. Folkhälsan har alltså förlorat. Oscar Wildes
devis "Det bästa sättet att hantera en frestelse är att
falla för den" passar bra in i sammanhanget.
Vi kristdemokrater anser att det hade varit bättre
om Sverige hållit fast vid sin alkoholpolitik och, om
så verkligen varit nödvändigt, låtit frågan om hälso-
perspektivet ställas mot den fria handeln för avgöran-
de i EU. Folkhälsan kunde ändå inte ha förlorat mer
än vad den nu har gjort.
Till sist, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 2, men vi står givetvis bakom våra övriga
reservationer.</pre><pre>Anf.  171  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 3, men jag står självfallet bakom övriga
reservationer där Centerpartiet förekommer.
Fru talman! Den medicinska utvecklingen under
1900-talet är enastående. Behandlingsmetoder, läke-
medel och diagnostik har sammantaget gett impone-
rande hälsovinster. Men samtidigt finns andra ut-
vecklingstendenser som oroar. Flera larmrapporter
det senaste året visar att folkets välmående förändras
snabbt. Inom vården märker vi att köerna och vänte-
tiderna är orimligt långa. Den kraftiga ökningen av
sjukförsäkringskostnaderna visar att stressen, dåliga
arbetsmiljöer och känslan av vanmakt över den egna
situationen ibland leder till utbrändhet och långa
sjukskrivningar. Den psykiska ohälsan bland barn och
ungdomar ökar osv. Svenska folket måste få må bätt-
re. Därför är det bråttom med flera förändringar som
kan bidra till en förbättrad livssituation för många
människor.
Folkhälsoarbetet bör genomsyra allt samhällsar-
bete och de politiska besluten grundas på principen
om en hållbar hälsoutveckling och att människor ges
möjlighet att leva ett hälsosamt liv. Ekonomisk till-
växt innebär inte med automatik förbättrad social
utveckling, om stora delar av befolkningen inte får
del av de växande resurserna. Centerpartiet anser att
nationalräkenskaperna bör inkludera positiva respek-
tive negativa effekter på folkhälsan, dvs. ett hälso-
justerat BNP-mått.
Ett lyckat folkhälsoarbete kräver flera aktörer och
ett sektorsöverskridande arbete. Alla beslutsnivåer
måste vara beredda att göra insatser för att klarlägga
riskfaktorer och för att förbättra miljön inom sitt
ansvarsområde. Vi vill från Centerpartiet särskilt
betona vikten av arbetet på den lokala nivån. Enskilda
individer, föreningar, bostadsföretag, kommuner och
landsting har alla möjlighet att påverka och förbättra
den lokala miljön. Betydelsen av det lokala arbetet
har vi utvecklat i vår motion.
Centerpartiet anser även att det före viktiga beslut
ska göras en omfattande analys av vad besluten kan
få för betydelse för hälsoutvecklingen, motsvarande
vad som redan i dag görs på miljöområdet. Metoder
för hälsokonsekvensanalyser bör med andra ord ut-
vecklas.
Den nationella nivån har ansvar för att utveckla
strategier för individprevention och mer befolk-
ningsinriktat förebyggande arbete. Just nu arbetar
Nationella folkhälsokommittén med att ta fram fram-
åtsyftande mål för hälsoutvecklingen samt föreslå
strategier för att nå dessa mål. Andra viktiga uppgif-
ter för Folkhälsokommittén är att föreslå åtgärder för
att minska hälsoklyftorna och redovisa förslag på hur
målen kan förankras i olika beslutsprocesser och inte
minst hur medborgarengagemanget kan stimuleras.
Centerpartiet anser vidare att ett omfattande
forskningsprogram bör initieras om den sociala ge-
menskapens betydelse för folkhälsan. Det behövs ny
kunskap om social integration och om vilka meka-
nismer som påverkar människors levnadsvillkor.
Tyvärr glöms kvinnoperspektivet i folkhälsoarbetet
ofta bort. Detta är två viktiga områden på forsknings-
området som vi har utvecklat i vår motion och som vi
också framför. För att klara forskningen kring hälsa
och dess bestämningsfaktorer krävs dessutom tillgång
till könsuppdelat statistiskt underlagsmaterial.
Folkhälsa blev 1994 ett formellt samarbetsområde
inom EU genom Maastrichtfördragets antagande.
Amsterdamfördraget ger folkhälsofrågorna en ännu
viktigare roll i EU:s framtida arbete. Inom EU har
diskuterats ett eventuellt behov av ett hälsoobservato-
rium. Centerpartiet har välkomnat detta och av flera
skäl framfört att Sverige borde vara ett lämpligt
värdland för en EU-myndighet, och då gärna för
folkhälsa. Jag vet att även socialministern arbetat för
samma linje men fått ge sig för andra intressen i rege-
ringen.
Fru talman! I dag har Centerpartiet, på annan plats
i detta hus, tillsammans med socialministern redovi-
sat hur långt vi har kommit i arbetet med de 8 miljar-
der som ska tillskjutas till vården och omsorgen. Det
är ett viktigt arbete, som nu kommit ganska långt.
Primärvården, vård och omsorg om äldre, psykiatrin
och ökad tillgänglighet och mångfald är prioriterade
områden. Det handlar om att lösa akuta problem, men
framför allt att starta processer.
Utvecklingen framåt kommer att ställa krav på en
tydligare hälsoinriktning för vården. I vår prioritering
av just primärvården ligger utöver att säkra den lång-
siktiga personalförsörjningen av allmänläkare, sjuk-
sköterskor m.fl. att möjliggöra för primärvården att
utveckla sin preventiva kompetens och nyckelroll.
Primärvårdens förmåga att nå alla, men göra det
individuellt, är här av stor betydelse. Bra tillgänglig-
het och hög kompetens är en förutsättning för att
primärvården ska lyckas. Självfallet är folkhälsoas-
pekterna mycket viktiga avseende äldre och även för
gruppen psykiskt sjuka. Det får vi återkomma till i
annat sammanhang.
Fru talman! Träffen mellan socialutskottet och
skatteutskottet och kommissionär Bolkestein om
införselreglerna för en dryg vecka sedan var åtmins-
tone för mig något av en tragikomisk upplevelse - en
manifestation från alla partier i Sveriges riksdag utom
Moderaterna om att vi står bakom en folkhälsoinrik-
tad alkoholpolitik. Sällan har känslan varit tydligare
att vi pratade för döva öron. Jag känner mig å Center-
partiets vägnar uppriktigt orolig för utvecklingen på
alkoholområdet.
Större införselkvoter leder med största sannolikhet
till en större okontrollerad marknad i Sverige, som i
sin tur tvingar fram sänkta alkoholskatter. En ökad
tillgång leder till flera alkoholskador, med ökade
folkhälsoklyftor som följd. Till på köpet ska det expe-
rimenteras med lördagsöppet och annat. Det känns,
tycker jag, inte bra.
Solidaritet måste visas med dem som lever nära
den negativa sidan av alkoholen. Den sidan syns inte i
brevskörden till EU-kommissionen, men den linjen
företräder jag och Centerpartiet.
Regeringen har nu dribblat bort den svenska linjen
i alkoholpolitiken, och det tycker jag är tråkigt. Jag
ser helt klart att det hade varit bättre att strida för att
få en förlängning och helst ett permanent undantag
när det gäller införselkvoterna och samtidigt, paral-
lellt med det, göra insatser för att förbättra den svens-
ka alkoholpolitiken och ta fram nya instrument som
stärker den folkhälsoinriktade politiken.
Fru talman! Det var Centerpartiets synpunkter när
det gäller betänkandet Folkhälsofrågor m.m.</pre><pre>Anf.  172  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag ska inte ta upp någon alkoholpo-
litisk debatt, men eftersom det framförts synpunkter
både av Kenneth Johansson och andra kan jag inte
låta bli att kommentera detta. Här framför man just
synpunkter så tvärsäkert på att alkohol påverkar folk-
hälsan på ett negativt sätt, men det är ett svagt under-
byggt resonemang. Det är ingen tvekan om, och ingen
har sagt att det är fel, att missbruk av alkohol påver-
kar folkhälsan negativt. Men det är snarare starkare
belagt att de stora vinnarna alltid är måttlighetsdrick-
arna. De visar sig ha den bästa hälsan av alla.
Jag kan be Kenneth Johansson att läsa senaste
numret av Läkartidningen, som innehåller två artiklar
just om hur ett måttlighetsbruk har mycket gynn-
samma effekter på individens hälsa och att måttlig-
hetsdrickarna, som jag sade, visar sig vara vinnare i
alla lägen.
Det visar att man inte kan föra detta resonemang
och säga att det är svart och döden bara åt ett håll, i
stället för att se på den andra sidan. Vi måste ha en
aktiv modern alkoholpolitik - inte en förlegad. Vi
måste ha en alkholpolitik som faktiskt bejakar både
riskerna och farorna, som så riktigt poängteras här,
och andra sidor om vi ska vara trovärdiga i befolk-
ningens ögon.
Det finns inte skäl och inte underlag för att uttala
sig så kategoriskt om folkhälsoeffekter. Det är fak-
tiskt så att det är problem för 10 % missbrukare.
Resten av befolkningen har inte det problemet. Då är
det de 10 procenten vi ska hjälpa till hälsosamt bete-
ende.</pre><pre>Anf.  173  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! När det gäller alkoholpolitiken kör
moderaterna lite av ett eget race. Det gör att jag tyck-
er att det är lite av en extremlinje. Det får moderater-
na stå för. Jag respekterar och tar till mig synpunkter,
men det är ett eget race.
Övriga partier uppfattar jag ändå ställer upp bak-
om en princip som det allra mesta av forskningen
stöder. Jag vet att Leif Carlson har några exempel på
undantag, men det mesta av forskningen stöder tesen
att man ökar konsumtionen och skadorna om man
ökar tillgängligheten. Det är ganska självklart och
naturligt att det är så.
Om det är 10 % som har problem med att hantera
alkoholen tycker jag att vi som tror oss klara att han-
tera alkoholen ska visa solidaritet med de 10 procen-
ten, även om det kostar på att planera sina inköp så att
man kan göra dem på vardagar i stället för på lörda-
gar och även om det kostar på att i andra avseenden
göra lite avkall på sin egen bekvämlighet. Det bör
man göra just för att visa solidaritet med dem som
inte klarar av hanteringen. Det är för mig en solida-
risk handling som man ska ställa upp på. Man ska
ställa upp på de medmänniskor som har det svårt och
är utsatta i olika situationer.</pre><pre>Anf.  174  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att man ska koncentrera sig
just på att som Kenneth Johansson säger hjälpa de
10 % som behöver det. Det gör man inte genom att
föra en politik som gynnar illegal hantering och dyg-
netruntöppen handel till låga priser till såväl ungdom
som missbrukare. Det gör den politik vi har nu. Den
är alltså en stor del av det problem vi har. Vi måste
skaffa oss en modern politik.
Kenneth Johansson må uppfatta oss som extrema
och ensamma. Det beror på vilket perspektiv man har.
Det är riktigt av vi är ensamma om vi bara ser oss
omkring här i landet, men vi ingår ju i en union. Jag
tror att ni som förespråkar den linje som Kenneth
Johansson förespråkar måste anses vara den mindre
gruppen - mer extrem och mer avvikande än genom-
snittet av Europas medborgare.</pre><pre>Anf.  175  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det handlar ytterst om huruvida man
tror på den svenska modellen. Jag tror på den svenska
modellen - Centerpartiet står bakom det - att prispo-
litik och tillgänglighetsfrågor är viktiga för att se till
att man har en så låg totalkonsumtion som möjligt.
Det tycker inte jag är någonting som man ska skäm-
mas för, utan det är tvärtom viktigt att vi ser till att
begränsa tillgängligheten.
Det gäller inte minst vissa grupper. Jag tänker
speciellt på ungdomar. Ju längre vi kan skjuta upp
alkoholdebuten bland våra ungdomar, desto bättre. Ju
flera alkoholfria miljöer vi kan erbjuda, desto bättre.
Här finns en rad olika insatser som samhället kan
göra.
Det jag konstaterar är att vi är på väg att dribbla
bort den svenska linjen i alkoholpolitiken. Vi är på
väg att missa de möjligheter att begränsa tillgänglig-
heten som prispolitiken har inneburit. Jag påstår att
det mesta av forskningen ger stöd för att man ökar
konsumtionen och skadorna om man ökar tillgänglig-
heten.
Jag tycker att vi ska visa solidaritet med dem som
har problem. Vi vet inte vilka av oss som har de pro-
blemen i morgon.</pre><pre>Anf.  176  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Folkhälsan har stadigt förbättrats un-
der 1900-talet, om man mäter den i ökning av medel-
livslängd. Det beror på flera olika saker. Det handlar
inte minst om tillgången till verksamma mediciner,
vaccinationer, bättre bostäder och fullgod kost. Sam-
tidigt ökar en del hälsoproblem, t.ex. allergier och
rörelseorganens sjukdomar. Bullerskador är en reali-
tet. Tobaks- och alkoholrelaterade sjukdomar är ett
stort problem.
En framgångsrik folkhälsopolitik måste grunda
sig på goda kunskaper om den pågående samhällsut-
vecklingen, om ohälsans orsaker och om vilka meto-
der som är framgångsrika. Hälso- och sjukvården har
ett givet ansvar för folkhälsoarbetet. Det är i hälso-
och sjukvården som man möter patienter med olika
hälsoproblem och har möjlighet att identifiera och
därmed förebygga de bakomliggande orsakerna. Häl-
so- och sjukvården har en viktig uppgift på individni-
vå, men den måste också kunna känna sitt samhäll-
sansvar när det gäller att bidra med förmedling av
kunskaper om hälsorisker till andra sektorer i sam-
hället som också de kan spela en betydelsefull roll i
folkhälsoarbetet. Naturliga samarbetspartner är kom-
munerna, eftersom de har ett ansvar för skolan, äldre-
omsorgen, socialtjänsten etc.
Andra viktiga samarbetspartner är de ideella or-
ganisationerna. Stat, landsting och kommun måste ta
vara på organisationernas engagemang och bidra till
att de kan utföra sitt viktiga arbete. Socialtjänsten kan
också hjälpa till med att bryta onda cirklar som beror
på sociala omständigheter, men socialtjänstens kun-
skap om att fånga upp, förstå och se tidiga varnings-
signaler behöver utvecklas. Apoteken spelar också en
viktig roll i folkhälsoarbetet genom att ge information
till kunder som inte behöver söka hälso- och sjukvår-
den. Oavsett vilken ställning apoteken kommer att få
i framtiden anser Folkpartiet liberalerna att det är
viktigt att även de spelar en aktiv roll inom folkhälso-
arbetet.
Fru talman! Att förebygga ohälsa är mer humant
och billigare än att reparera i efterhand. Det behövs
därför kunskap för ett målinriktat och effektivt folk-
hälsoarbete. Det finns områden där det har visat sig
att förebyggande arbete lönar sig. Exempel på det är
skadeprevention och åtgärder mot tobaksbruk. För
andra områden, som primärprevention av hjärt-
kärlsjukdomar och cancer, behövs mer forskning för
att man ska kunna utröna vilka metoder som är mest
kostnadseffektiva. Därför är det mycket viktigt att
forskningen rörande vilka förebyggande insatser som
är mest effektiva utifrån en mänsklig och hälsoeko-
nomisk utgångspunkt prioriteras och stimuleras. Ett
annat forskningsfält som måste stimuleras är forsk-
ning kring hur kunskap om livsstilars betydelse för
folkhälsan kan förmedlas.
Folkpartiet anser att Folkhälsoinstitutets roll är att
till stöd för folkhälsoarbetet göra systematiska kun-
skapsöversikter på basen av den vetenskapliga forsk-
ningen. Folkhälsoinstitutet bör också initiera och
stödja forskning av strategisk betydelse för det hälso-
främjande och förebyggande arbetet. Man bör också
systematiskt utvärdera olika arbetssätt för att före-
bygga olika hälsoproblem. Utskottets majoritet är inte
avvisande till forskning inom folkhälsoområdet utan
anser att den har en stor betydelse. Det är bra, men vi
vill från Folkpartiets sida ändå genom vår reservation
lyfta fram våra förslag när det gäller inriktningen på
forskningen och vikten av den.
Fru talman! Problemet med höga ljudnivåer upp-
märksammas alltmer. Det är oroande att så många
unga människor får tillfälliga eller bestående hörsel-
skador. Ungefär var tionde person i Sverige lider i
dag av en hörselskada. Att höra illa och behöva hö-
rapparat innebär inte sällan också ett socialt problem.
Det är därför väsentligt att bullerstörningarna i sam-
hället minskas, så att ljudnivåerna sänks och färre
människor utsätts för buller. Folkhälsoinstitutet bör
därför enligt Folkpartiets mening få i uppdrag att
utveckla ett åtgärdsprogram mot bullerstörningar i
samarbete med berörda samhällssektorer som skolan,
Trafiksäkerhetsverket m.fl. Vi är medvetna om att det
pågår arbete kring skadliga ljudnivåer, och utskotts-
majoriteten delar också den oro som vi har uttryckt.
Men den handlingsplan som riksdagen antog 1994,
och som man hänvisar till, har dock inte visat sig
speciellt verkningsfull, eftersom hörselskadorna ökar
år från år. Därför finns det all anledning, trots olika
utredningars pågående arbete med bullerfrågan ur ett
folkhälsoperspektiv, att ta fram det här. Det gäller att
snabbt förhindra att ännu fler ungdomar drabbas av
ett livslångt handikapp. Problemet med att ungdomar
riskerar att få hörselskador togs för övrigt upp i förra
veckans nummer av Läkartidningen. I en artikel fram-
fördes bl.a. krav på att ett gränsvärde för ljudnivån
ska fastställas i lagstiftning. Det gäller musikkonser-
ter där det ofta är väldigt höga ljudnivåer.
Fru talman! I en undersökning omfattande nära
400 elever, hälften pojkar och hälften flickor, visade
det sig att drygt en tredjedel hade haft självmordstan-
kar. 6 % har gjort självmordsförsök. Intervjuerna
visade att eleverna sällan hade talat med sina föräld-
rar om problemen. I första hand hade de vänt sig till
kamrater eller andra vuxna. Som en röd tråd genom
svaren gick att ungdomarna önskar att vuxenvärlden
ska bry sig, prata med dem, ha tid för dem. Bristande
kontinuitet i den psykiatriska vården kan också vara
en självmordsrisk för unga. En undersökning av  den
psykiatriska slutenvården för 34 unga människor som
senare tog sitt liv visar att kontinuiteten inom den
barn- och ungdomspsykiatriska vården är god men att
den brister inom vuxenpsykiatrin och att detta har
haft betydelse för att de här ungdomarna har tagit sina
liv.
Hälften av dem som tog sina liv gjorde det i an-
slutning till sin vård inom vuxenpsykiatrin, på vår-
davdelningen, vid förflyttning mellan vårdavdelning-
ar eller inom ett dygn efter utskrivningen. Folkpartiet
anser att dessa brister måste uppmärksammas och
åtgärdas. Utskottets reaktion är att den vidhåller sin
tidigare bedömning om att det självmordspreventiva
arbetet tydligen fungerar, eftersom antalet självmord
nu minskar och hänvisar till Nationella folkhälso-
kommitténs arbete i stället för att uppmärksamma de
problem som är kända.
Fru talman! I en flerpartimotion lyfts de transsex-
uellas problem fram. De organiserar sig sedan några
år i Riksförbundet för transsexuella, som är en fristå-
ende sammanslutning utan koppling till t.ex. RFSL
eller RFSU. Det finns också andra organisationer som
de transsexuella tillhör. Hitintills har Riksförbundet
för transsexuella inte fått någon form av offentligt
stöd för sin verksamhet, trots att den är av stor bety-
delse för de transsexuella som genom sin förening
kan få stöd, information och kontakt med andra i
samma situation. Vi stöder yrkandet i flerpartimotio-
nen om att det bör undersökas på vilket sätt staten kan
ge ekonomiskt stöd åt transsexuellas organisationer.
Vi stöder också förslaget om att det behövs en utred-
ning som ur ett helhetsperspektiv belyser transsexu-
ellas situation i det svenska samhället.
Fru talman! Jag står bakom samtliga mina reser-
vationer men yrkar endast bifall till reservation nr 4.</pre><pre>Anf.  177  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Det finns några frågor som jag ser
som speciellt viktiga när det gäller folkhälsan. Först
och främst är rökningen en av de stora orsakerna till
ohälsa. Visserligen kommer våra motioner om tobak
att debatteras vid ett senare tillfälle, men jag vill ändå
i det här sammanhanget säga att jag anser att det är
dags att ta krafttag för att minska rökningen och
framför allt göra insatser för att så få som möjligt ska
börja röka.
Vi satsar alldeles för lite på det här området med
tanke på tobakens betydelse när det gäller ohälsan. Vi
måste på ett mycket bättre sätt backa upp alla dem
som jobbar för en minskning av rökningen. Det är
inte nog med att det är viktigt för folkhälsan och för
den enskilde. Det är också en god affär för hälso- och
sjukvården.
Fru talman! Jag vill också säga några ord om al-
koholen under det här avsnittet. För oss i Miljöpartiet
är det viktigt att tillgängligheten när det gäller alkohol
inte ökar. Vi gick därför emot försöket med lör-
dagsöppet. Vi såg det här som en folkhälsofråga. Jag
hoppas verkligen att det inte är så som det skrivs i
medierna nu i dagarna, nämligen att man redan börjar
märka att kvinnomisshandeln ökar i de områden där
lördagsöppet har införts. Om det visar sig vara på det
sättet måste försöket med lördagsöppet snarast av-
brytas, eftersom vi inte kan experimentera med män-
niskors hälsa och säkerhet. När det gäller inför-
selkvoterna är vi ju noga med att framhålla just folk-
hälsan.
En annan stor fråga när det gäller folkhälsan är
allergipreventionen, dvs. att förebygga så att befolk-
ningen inte drabbas av olika allergier.
Allergier är en varningssignal. De är ett växande
folkhälsoproblem i hela industrivärlden. Denna var-
ningssignal borde väga tungt när vi planerar vårt
samhälle och bestämmer reglerna för kemikaliean-
vändningen och för vilka tillsatser som får finnas i
våra livsmedel. Samhället borde använda sig av för-
siktighetsprincipen i större utsträckning än i dag, när i
stället billighetsprincipen verkar vara ledstjärnan.
De senaste decenniernas ökningstakt för allergier
är mer än oroväckande. Att det är våra barn som
många gånger först blir drabbade borde faktiskt få oss
att vakna. Vi vet att det är faktorer i vår omgivande
miljö som orsakar ökningen. Förändringar i livsmil-
jön har skett i en rasande takt. En viktig faktor i
sammanhanget är sannolikt det fenomen vi brukar
kalla kemikaliesamhället. Till detta kan även räknas
den dåliga luftkvalitet vi får både inomhus och utom-
hus till följd av biltrafik, industriutsläpp, olämpliga
byggmaterial, felaktig ventilation och dålig städning.
I mötet med alltfler allergiframkallande ämnen är det
människor med ärftlig benägenhet för allergi eller
annan s.k. överkänslighet som drabbas först.
Allergisjukdomarna innebär stora lidanden och
sänkt livskvalitet. De samhällsekonomiska kostna-
derna är också betydande. Dessa har år 1993 beräk-
nats till ca 6 miljarder kronor, varav medicin och
sjukvård tillsammans står för ca 2 miljarder.
Det riktigt allvarliga med allergierna är öknings-
takten. 40 % av 11-åringarna och ca 50 % av 20-
åringarna lider i dag av någon form av allergi. Om
ökningstakten fortsätter som hittills kommer snart
vartannat skolbarn att ha någon form av allergi. Hur
kommer inte det att påverka folkhälsan, och hur
kommer inte det att påverka vård- och läkemedel-
skostnaderna?
Födoämnesallergierna är också ett område där vi
behöver öka vår kunskap. Likaså finns behov av
forskning när det gäller livsmedelstillsatser.
Ett stort problem är också starkt luktande rakvat-
ten och andra parfymer samt tobaksrök, lukter som
genom tanklöshet vid flera tillfällen skapar och utlö-
ser många allergiska reaktioner.
Det finns redan i dag tillräckligt med kunskap
som måste omsättas i politiska beslut när det gäller
allergisanering av inomhusmiljöer, behovet av frisk
luft och rena livsmedel. Framför allt för våra barns
skull måste saneringsåtgärderna för att förhindra
allergier slutföras i skolor, på daghem och i våra
bostäder. Det är viktigt att riksdagen agerar kraftfullt
och ser till att det upprättas långsiktiga program för
allergisanering och luftvård. Innehållsdeklarationer
på livsmedel och kemikalier måste förbättras. Där
måste vi vara föregångare i stället för att anpassa oss.
Det är naturligtvis också angeläget att förebygga så
att de små barnen inte utvecklar allergier. Mödra- och
barnhälsovårdens personal bör här få en utökad roll.
Utbildning när det gäller möjligheter till allergi-
prevention och metoder för att få föräldrar att sluta
röka är viktiga. Vi måste också skapa bra boende-
miljöer och handla livsmedel och andra produkter
som är så bra som möjligt i allergihänseende. Det är
angeläget att redan etablerade nätverk tas till vara i
kommuner, landsting, myndigheter och näringsliv för
att skapa ett samhälle som kan motverka allergierna.
Fru talman! Det behövs ett långsiktigt program för
att minska allergierna.
Jag yrkar bifall till reservation 13, som handlar
just om allergiprevention.
(forts. prot. 83)</pre><pre>16 §  Beslut om fortsatt ärendebehandling</pre><pre>Kammaren beslutade att ärendebehandlingen
skulle fortsättas vid arbetsplenum onsdagen den
22 mars.</pre><pre>17 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Proposition
1999/2000:77 Ändring i partnerskapslagens anknyt-
ningskrav</pre><pre>Redogörelser
1999/2000:RR5 Riksdagens revisorers berättelse över
granskningen av Riksbankens verksamhet under
1999
1999/2000:RR6 Riksdagens revisorers berättelse över
granskningen av Riksbankens Jubileumsfonds
verksamhet under 1999</pre><pre>18 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 15 mars</pre><pre>1999/2000:294 av Bengt Silfverstrand (s) till utri-
kesminister Anna Lindh
Sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien
1999/2000:295 av Inga Berggren (m) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Svensk Fisks framtid
1999/2000:296 av Birgitta Sellén (c) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
Folkbildningen
1999/2000:297 av Gunnar Hökmark (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Statsbudgetens utgiftstak
1999/2000:298 av Carl Erik Hedlund (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Införselreglerna för alkohol</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 21 mars.</pre><pre>19 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 14 mars</pre><pre>1999/2000:694 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Pinochets immunitet
1999/2000:695 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Flyktingarna i Västtimor
1999/2000:696 av Gun Hellsvik (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Personal vid inskrivningsmyndigheter
1999/2000:697 av Jeppe Johnsson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Påföljder för kvinnomisshandel
1999/2000:698 av Gun Hellsvik (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Införsel av narkotiska läkemedel till Sverige för pri-
vat bruk
1999/2000:699 av Marianne Jönsson (s) till närings-
minister Björn Rosengren
Omställningsåtgärder till Hässleholm
1999/2000:700 av Rolf Gunnarsson (m) till justitie-
minister Laila Freivalds
Säkerhet och ordning
1999/2000:701 av Lena Ek (c) till kulturminister
Marita Ulvskog
Vadstena-Akademien
1999/2000:702 av Charlotta L Bjälkebring (v) till
kulturminister Marita Ulvskog
Smuggelgods från Sydamerika</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 21 mars.</pre><pre>20 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 15 mars</pre><pre>1999/2000:636 av Kerstin Heinemann (fp) till soci-
alminister Lars Engqvist
Medlemsavgift till de registrerade trossamfunden
1999/2000:646 av Hans Hoff (s) till statsrådet Ulrica
Messing
Invandrare inom vården
1999/2000:650 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till socialminister Lars Engqvist
Barn med funktionshinder
1999/2000:651 av Rolf Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Psykiskt funktionshindrade missbrukare
1999/2000:655 av Eva Flyborg (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Mobiltelefoner för barn
1999/2000:656 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till socialminister Lars Engqvist
Systembolagets diskriminering av funktionshindrade
1999/2000:658 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Kvinnors rehabilitering
1999/2000:659 av Ronny Olander (s) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Förebyggande åtgärder mot prostatacancer
1999/2000:662 av Ewa Larsson (mp) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Skydd av industriminne
1999/2000:664 av Lennart Beijer (v) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Beslutsprocessen vid förvaring av det svenska kär-
navfallet
1999/2000:666 av Tomas Eneroth (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Underhållsstödet
1999/2000:667 av Lennart Kollmats (fp) till kultur-
minister Marita Ulvskog
Unescokonventionen om kulturegendom
1999/2000:668 av Lennart Kollmats (fp) till kultur-
minister Marita Ulvskog
Smuggelgods på museer
1999/2000:669 av Yvonne Ruwaida (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Jämställdhet vid universitet och högskolor
1999/2000:670 av Inger Strömbom (kd) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Plan- och bygglagen
1999/2000:671 av Chatrine Pålsson (kd) till miljö-
minister Kjell Larsson
Ekdöd
1999/2000:674 av Inger René (m) till näringsminister
Björn Rosengren
E 6 klar till 2007
1999/2000:675 av Chatrine Pålsson (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Radonskador via vattenverk
1999/2000:677 av Kenth Skårvik (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Vägarnas standard i Dalsland
1999/2000:678 av Gun Hellsvik (m) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Broavgifter
1999/2000:680 av Lena Ek (c) till miljöminister Kjell
Larsson
Radonhalt i vattenverk
1999/2000:681 av Gunilla Wahlén (v) till statsrådet
Mona Sahlin
IT-företag och kollektivavtal</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 21 mars.</pre><pre>21 §  Kammaren åtskildes kl. 20.55</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8 §
anf. 3 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 44
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 81
(delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 133
(delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.59 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>