
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1999/2000:127</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 14 juni</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 9.00 - 17.56</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 20.26</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>-------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Val till riksdagsstyrelsen</pre><pre>Företogs val av tio ledamöter och tio personliga
suppleanter för ledamöterna i riksdagsstyrelsen.
Enligt ett från valberedningen inkommet protokoll
hade valberedningen berett de på föredragningslistan
upptagna valen till riksdagsstyrelsen. Valberedningen
hade därvid enhälligt beslutat om gemensam lista
som framgick av utdelad promemoria i kammaren.</pre><pre>Kammaren godkände valberedningens förslag och
valde - för tiden från den 1 juli 2000 och för återsto-
den av innevarande valperiod - till</pre><pre>ledamöter i riksdagsstyrelsen
Sven Hulterström (s)
Per Unckel (m)
Berit Andnor (s)
Mats Lindberg (s)
Lars Bäckström (v)
Göran Hägglund (kd)
Anders Björck (m)
Marianne Carlström (s)
Inger René (m)
Martin Nilsson (s)</pre><pre>Kammaren godkände valberedningens förslag och
valde - för tiden från den 1 juli 2000 och för återsto-
den av innevarande valperiod - till</pre><pre>personliga suppleanter för ledamöterna i riksdagssty-
relsen
Britt Bohlin (s)
Beatrice Ask (m)
Marianne Jönsson (s)
Anita Johansson (s)
Ingrid Burman (v)
Maria Larsson  (kd)
Per Bill (m)
Jarl Lander (s)
Carl Fredrik Graf (m)
Göran Magnusson (s)</pre><pre>2 §  Ny riksdagsledamot, m.m.</pre><pre>Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna</pre><pre>Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
mot och ersättare för riksdagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Riksskatte-
verket inkommit bevis om att Sven Brus (kd), Norr-
köping, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m.
den 4 september 2000 sedan Dan Ericsson (kd) avsagt
sig sitt uppdrag som riksdagsledamot. Från Riks-
skatteverket har också inkommit protokoll angående
utseende av ersättare.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya ledamoten och protokollet angå-
ende ersättare och därvid funnit att de blivit utfärdade
i enlighet med 19 kap. 11 § vallagen.
Stockholm den 13 juni 2000
Lars Tottie/
Kerstin Siverby</pre><pre>3 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 8 juni.</pre><pre>4 §  Anmälan om inkomna uppteckningar från
EU-nämndssammanträde</pre><pre>Talmannen anmälde att uppteckningar från EU-
nämndens sammanträde fredagen den 19 maj inkom-
mit.</pre><pre>5 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Motioner
1999/2000:Ub31-Ub37 till utbildningsutskottet</pre><pre>6 §  Riktlinjer för den ekonomiska politiken,
utgiftstak, skattefrågor, m.m.</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 1999/2000:FiU20
Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak,
skattefrågor, m.m. (prop. 1999/2000:100 delvis).</pre><pre>Anf.  1  GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Ingen reformpolitik, ingen budgetpo-
litik, ingen konjunkturpolitik - så måste tyvärr rege-
ringens vårbudget dömas ut. Svensk ekonomi går i
dag på högvarv, allra bäst går det i de delar av vårt
näringsliv där socialdemokratisk politik betyder som
minst. Trots att ekonomin nu genom 1990-talets re-
former och en stark världsekonomi går på topp,
präglas regeringens politik av stillastående. Det är
occeptabelt med tanke på de utmaningar som vi står
inför.
Det finns i vårbudgeten inga förslag till reformer
för att möta globaliseringens utmaningar och möjlig-
heter. Det finns inga reformer för att uppfylla de krav
som kuskapssamhället ställer; inga reformer för att
förnya sjukvård och skola; inga reformer för att göra
det lättare för män och kvinnor att förena arbete med
familj; inga reformer som gör det lika lätt för kvinnor
att driva och starta företag där de i dag arbetar som
det är för män inom deras vanligaste yrkesområden;
inga förändringar för att ge patienter en bättre sjuk-
vård och elever en bättre skola eller för att göra sjuk-
vården och skolan till dynamiska delar av det svenska
kunskapssamhället.
Det finns inga åtgärder som gör att alla som arbe-
tar inom sjukvården och skolan blir delaktiga i den
nya ekonomins nya nöjligheter; inga reformer för att
bekämpa segregation och socialt utanförskap; inga
reformer för att stärka svenskt företagande eller för
att modernisera den svenska arbetsmarknaden eller
för att möta den utflyttning som vi i dag ser; inga
skattepolitiska reformer för att stärka Sveriges kon-
kurrenskraft om företagande och kunskap eller för att
underlätta för de vanliga hushållens ekonomiska och
sociala trygghet.
Bristen på reformer drabbar dem som allra mest
behöver dem - enskilda människor som sitter fast i
segregationens utanförskap; patienter i sjukvårdens
köer; elever som inte får de kunskaper de behöver;
familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop;
unga människor som vill bo i sin hembygd men där
de inte kan få jobb eller som vill jobba i något av våra
tillväxtområden men där de inte kan få bo. Bristen på
reformer drabbar samhället i sin helhet.
Vi ser det i form av utflyttning av företag, företa-
gande, forskning liksom av ägande. Vi ser det i form
av att vi har den gamla tidens arbetslöshet som ställer
hundratusentals människor utanför arbetsmarknaden,
men samtidigt den nya tidens arbetsmarknad där
bristen på arbetskraft blir allt tydligare. Trots globali-
sering, trots utflyttning, trots arbetslöshet, trots segre-
gation och trots arbetskraftsbrist sker inga reformer.
Trots att näringsministrar har lovat reformer, trots
att finansministrar har lovat reformer och trots att
statsministern har sagt att reformer självklart ska till,
trots avregleringsgrupper, trots att småföretagargrup-
pen och trots att alla möjliga samtalsgrupper har sagt
att det behövs reformer så kommer det inga. Trots att
det stått i budgetpropositioner år efter år och trots att
det stått i vårpropositioner att nästa gång ska det
komma en politik för företagande och tillväxt och för
en modern arbetsmarknad så blir det inget.
Det är som i den gamla välkända sagan om skräd-
daren. Det bidde ingen rock, det bidde inga byxor och
det bidde ingen väst. Det bidde inget. Det bidde inte
ens en vante.
Skälet är enkelt. Sverige regeras av en politisk
majoritet som i varje enskild viktig fråga har ofören-
liga uppfattningar. Partierna är splittrade sig emellan,
och partierna är splittrade internt. Vi ser det i de olika
viktiga sakfrågorna och när det gäller politikens prin-
cipiella inriktning.
· Ett parti är för planekonomi och ett förstatligande
av ägandet till våra viktigaste produktionsresurser
och företag. De två andra är emot detta.
· Två av partierna bekämpar frihandeln på både
ideologiska och principiella grunder.
· Ett parti är för Sveriges medlemskap i EU. De två
andra har som främsta mål att vi ska lämna det eu-
ropeiska samarbetet.
· Ett parti bekämpar tanken på att privatisera statli-
ga företag. De två andra är splittrade i frågan men
ändå för.
· Ett parti inser problemet med att vi får allt färre
yrkesverksamma. Men de två andra partierna vill
lösa den framväxande arbetskraftsbristen genom
sitt främsta krav på att lagstifta om kortare arbets-
tid. Ett parti vill dessutom säkra välfärden genom
att avlöna dem som inte arbetar alls.
· Ett parti är emot den budgetprocess som gett den
statliga ekonomin stadga och vill nu riva upp ut-
giftstaken.
· Två av partierna är intensivt emot Sveriges delta-
gande i den gemensamma valutan. Ett parti är
splittrat men ändå för.
· Ett parti säger sig vara för reformer som under-
lättar för företagande och forskning. De två andra
är intensivt emot att sänka skatter på företag, fö-
retagande och ägande.
· Ett parti bekämpar varje form av privata alternativ
inom sjukvården och skolan. Ett andra parti är bå-
de för och emot och vill förbjuda företagande som
ger människor en bättre skola och sjukvård. Det
tredje är i princip för privata alternativ bara det
inte är i form av företag.
· Ett parti har sagt att det vill sänka skatterna, men
de två andra vill hellre höja dem.
Så här går det vidare i de grundläggande centrala
frågorna. Det är skälet till att ingenting händer.
Konsekvensen av att regeringen samarbetar med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är att inga reformer
blir politiskt möjliga eftersom dessa tre partier har
direkt oförenliga uppfattningar i politikens centrala
och avgörande frågor. Men det är inte nog med detta,
fru talman.
Regeringspartiets företrädare säger själva att det i
längden inte är politiskt och moraliskt möjligt att
samarbeta med ett parti som under årtionden hyllade
Europas socialistiska diktaturer och som ännu inte
kunnat göra upp med sitt kommunistiska förflutna,
där ledande företrädare inte bara kallar sig kommu-
nister utan framför allt är kommunister och där popu-
lismen gör seriös politik omöjlig - ett parti som är
emot privat ägande, som vill avskaffa kapitalismen,
som vill att det offentliga ska ta kontroll över de vik-
tiga företagen och naturresurserna i vårt land och som
gjort populismen till en regel har likväl - trots detta -
ett avgörande inflytande över den ekonomiska politi-
ken.
Fru talman! Vi har nog aldrig i Sveriges riksdag
sett en så splittrad regeringskoalition. Det är därför vi
aldrig har sett en så handlingsförlamad regering.
Ryktet säger att regeringen försöker att kompensera
bristen på reformer med att låta de offentliga utgifter-
na öka. Det är tyvärr ett uttryck för att regeringen inte
längre klarar trycket internt och externt på att i goda
tider börja spendera och öka de offentliga utgifterna.
Det är helt enkelt så att regeringen har tappat kon-
trollen över budgetpolitiken.
Om regeringskoalitionen inte kan ena sig om re-
former är det däremot inget problem att ena sig om
ökade utgifter. Därför ser vi nu en snabb utveckling
av de offentliga utgifterna. Det märks inte så mycket
när hela ekonomin växer, men det märks när vi har
sämre tider och ändå har kvar de höga utgifterna.
Under de borgerliga regeringsåren ökade statens
utgifter -, exklusive ränteutgifter, pensionssystemet
och bankstödet - med 5 miljarder. Det ska ställas mot
att regeringen nu i högkonjunktur ökar utgifterna med
53 miljarder från i år fram till 2003.
Men det är värre än så. Vi vet av erfarenhet att re-
geringen utnyttjar budgeteringsmarginalen till att
fylla ut med nya utgifter. Det innebär att utgiftstaken
alltmer styr ökningstakten i de statliga utgifterna.
Från 1997 fram till i år har utgiftstaken ökat med 42
miljarder. Men från i år t.o.m. 2003 ökar utgiftstaken
med 82 miljarder.
Vi ser alltså en mycket snabb utveckling av de of-
fentliga utgifterna under en tid då regeringen borde ha
lättare än någonsin att hålla i utgifterna.
Men det är inte nog med detta. Ekonomistyr-
ningsverket föreslår i sina prognoser att utgifterna
kommer att ligga över utgiftstaken med drygt 3 mil-
jarder under de kommande åren.
Men det är inte nog med detta. Regeringen ägnar
sig medvetet åt att gå runt budgettaken genom ett
budgettricksande som innebär att statliga utgifter inte
redovisas som utgifter i statens budget. Det handlar
om ytterligare 10-15 miljarder under de kommande
åren.
Regeringen har inte längre kontroll över budge-
tutvecklingen. Men det är inte nog med det. Man
saknar också förmåga att göra de prioriteringar som
måste kunna göras för att värna dem som är mest
beroende av statens stöd. Ökningen av utgifterna
kommer inte dem som är i störst behov till del. Änkor
och handikappade får fortfarande stå tillbaka för de
breda bidrag som är politiskt mer lönande att ge efter-
som LO är en starkare organisation än den enskilde
handikappade någonsin kan vara.
Det finns i regeringens budgetstrategi ett drag som
påminner om Nils Ferlins dikt:
"Men dessa de mycket fattiga
dem gör det mig ont att se.
De får aldrig ett bröd från frälsningsarmén
och aldrig ett ord i Clarté."
Det vore bra om finansministern här i dag ville ge
en förklaring till dels varför utgifterna ökar snabbare
än vad vi sett på mycket långt tid, dels varför utgif-
terna fördelar sig på ett sådant sätt att de grupper som
otvetydigt är i störst behov av stöd från det offentliga
får allra minst. Nu är det t.o.m. så att ni ska dra ned
på stödet till handikappade genom att minska stödet
till personliga ombud i en tid då man låter utgifterna
växa snabbare än på mycket länge.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet kan ena sig om ökade utgifter till stora kommuner
och stora grupper, men ni kan inte ena er om reformer
som gör välståndet större. Ni kan inte ena er om de
prioriteringar som gör att offentliga utgifter används
på de sätt som de ska användas till.
Ni brister i budgetpolitiken. Och eftersom ni
brister i budgetpolitiken får ni också en uppochned-
vänd konjunkturpolitik. Eftersom ni inte har en poli-
tik för att hålla emot utgiftskraven när tiderna är goda
ökar ni utgifterna när tiderna är som allra godast. Det
är det som kallas en expansiv finanspolitik, och det är
det som driver fram ett växande efterfrågetryck, nya
flaskhalsar och stigande räntor.
Effekterna av detta kommer man att se, kanske
inte främst när ekonomin står på topp utan när den
ekonomiska utvecklingen bryts och när plötsligt be-
hovet av de reformer som borde genomföras i dag blir
tydligare för var dag som går. Då drabbar bristen på
reformer de enskilda människorna. Då drabbar bristen
på reformer och på en budgetkontroll samhället i sin
helhet.
Fru talman! Mot denna handlingsförlamning har
vi en gemensam borgerlig politik för företagande, för
tillväxt, för att förnya sjukvård och skola, för att ge
Sverige vägar och en bättre infrastruktur, för att öka
konkurrensen och öppna nya tillväxtområden, för att
modernisera arbetsmarknaden, för att vi ska få skatter
som gör att Sverige kan bli ett land som man flyttar
till, inte ett land som företag flyttar ifrån - en politik
som gör det lättare för män och kvinnor att förena
arbete med familjeliv och som gör det lika lätt för
kvinnor som för män att starta företag inom sina olika
yrken. Vi har en budgetpolitik som syftar till balans
och minskad sårbarhet för de offentliga finanserna
och som ger prioritet åt statens viktigaste uppgifter.
Vi står enade i politikens viktigaste frågor. Vi har
en reformpolitik för Sverige. Men frågan är: Var står
ni i regeringskoalitionen? Ni har inte fått fram någon
annan politik än ökade statliga utgifter. Därför vill jag
ställa frågan till finansministern: Hur ser ert rege-
ringsprogram ut tillsammans med dessa partier? Be-
står det av ytterligare fyra år med en budget som
denna, utan reformer, utan skattesänkningar för före-
tagande och nya jobb, men med växande utgifter utan
prioritering av dem som mest behöver stöd och en
uppochnedvänd konjunkturpolitik?
Hur ska ni socialdemokrater kunna samarbeta
med ett parti av kommunister som inte bara kallar sig
kommunister utan som faktiskt vill avskaffa mark-
nadsekonomi och enskilt ägande, som motsätter sig
privatiseringar och som bekämpar Europasamarbetet
- ett parti som ni själva anser vara populister, demo-
kratiskt tvivelaktiga och dessutom inte säkerhetspoli-
tiskt trovärdiga? Hur ska ni få ihop en ansvarsfull
ekonomisk politik tillsammans med ett parti som vill
införa lön för dem som inte arbetar? Hur ser ert rege-
ringsprogram med dessa partier ut?
Fru talman! Vi har i finansutskottet och dess be-
tänkande lagt fast en gemensam borgerlig politik för
att reformera Sverige. Nu ställer vi krav på att de
rödgröna partierna redovisar sin. Väljarna vet vad vi
vill göra för att Sverige ska vara ett ledande kun-
skapssamhälle och välfärdsland. Väljarna har också
rätt att få veta vad Vänsterpartiet, Miljöpartiet och
Socialdemokraterna gemensamt vill göra för företa-
gande, tillväxt, skatter, näringsliv och forskning,
vägar och infrastrukturer, privata alternativ och
mångfald. Ökade statliga bidrag till kommunerna är
inte svar på den frågan. Sveriges medborgare har rätt
att kräva mer, för Sverige kan bättre - mycket bättre,
fru talman.</pre><pre>Anf.  2  MATS ODELL (kd):
Fru talman! Just nu går det ju mycket bra för
svensk ekonomi. Tillväxten är rekordstark, samtidigt
som inflationen är historiskt låg. De svenska räntorna
är t.o.m. lägst inom EU. Men trots den goda kon-
junkturen har Sverige hög arbetslöshet kombinerad
med utflyttning av företag och företagande och en
tilltagande segregation. Förutsättningarna för företa-
gande och för den enskilde företagaren är också helt
otillräckliga om Sverige ska kunna klara viktiga soci-
ala och ekonomiska mål inför framtiden.
Samtidigt som vi ser den starka ekonomiska till-
växten går utvecklingen snarast bakåt på en mängd
mjuka områden som är avgörande för vår livskvalitet.
I landet, med världens högsta beskattning av arbete,
företagande, sparande och konsumtion, har vi varken
råd att ge alla våra gamla en värdig vård eller alla
våra barn och ungdomar en bra skola. Brottsligheten
blir alltmer skrämmande medan rättssamhället tillåts
förfalla. Vardagsbrotten avskrivs regelmässigt redan
på polisstationen. Fru talman! Det går aldrig bra för
ett land där rättssamhällets grundvalar vacklar.
Utbrändhet och sjukskrivningar närmast explode-
rar. Problemet blir akut för oss i kammaren och i
finansutskottet i och med att kostnaderna för sjukför-
säkringen spränger alla rimliga gränser. Riksförsäk-
ringsverket räknar med att kostnaderna för sjukskriv-
ningarna kommer att öka från 24 miljarder förra året
till 31 miljarder i år. Detta är trots allt ett mindre
problem jämfört med det mänskliga lidande som
avspeglas i dessa siffror. Hur bra går det egentligen
för Sverige när fler och fler blir sjukskrivna, utbrända
och otrygga både i sina hem och på gator och torg?
En bred bild av det förvärrade läget för utsatta
grupper, som bygger på länsstyrelsernas årsrapporter,
presenteras denna vecka av Socialstyrelsen:
"Levnadsförhållandena för barn, unga och familjer
har försämrats. Antalet sociala tvångsinsatser för barn
och unga ökar, liksom drogmissbruket bland unga
flickor. Äldreomsorgen tunnas ut. Det blir allt svårare
att få personal till socialtjänsten."
Fru talman! Detta var ett citat från de 21 socialdi-
rektörerna vid landets länsstyrelser som i en debattar-
tikel i DN i söndags beskriver hur bra det går för de
allra svagaste i Sverige. Trots vallöften om motsatsen
och trots den goda ekonomiska utvecklingen, fortsät-
ter skolan, vården och omsorgen att vara utpräglade
krisbranscher.
Socialdemokraterna har, trots en ganska omfat-
tande exegetik omkring inkomstfördelningen uttryckt
i de s.k. decilgruppernas ekonomi i betänkandet, totalt
misslyckats med sin fördelningspolitik. Hela landet
håller ju på att tudelas. Storstädernas ekonomi går
som tåget. Men glesbygden och bönderna, som nu får
ersätta de fattigaste biståndstagarna som någon sorts
betalningsregulator, överges med växande avfolk-
ningsproblem, ett skandalöst förfallande vägnät och
bensinkostnader som närmar sig det absurda för dem
som är beroende av bilen.
Samtidigt som regeringen gläds åt att konjunktu-
ren är så bra just nu, visar långtidsutredningen på
stora problem runt hörnet. Dagens drygt fyraprocen-
tiga tillväxt blir magra 1,9 % i genomsnitt till år 2015.
Den förändrade ålderssammansättningen, främst på
grund av att det föds för få barn och att vi lever läng-
re, gör att vi får stora problem i framtiden med bl.a.
äldrevårdskostnader som ökar med hela 60 % i fasta
priser till 2030. Dessa demografiska utmaningar
måste mötas med både en ny familjepolitik och ett
bättre företagarklimat.
Fru talman! Om vi alla ska kunna se fram emot en
värdig ålderdom är det viktigare att stoppa utflytt-
ningen av svenska företag än att snabbstoppa väl
fungerande Barsebäcksverk. Samma sak är det med
strömmen av kunskap och kapital som i dag flyr lan-
det. Men dessa stora, långsiktiga och avgörande frå-
gor tycks varken bekymra regeringen eller dess makt-
rusiga stödpartier. Nu står i stället snabbstoppet av
Barsebäck 2 högt på dagordningen. Medan dessa
partier med värnskatter och straffskatter på högre
utbildning och svenskt riskskaparande träter om en
millimeterfördelning av tillväxtens kortlivade frukter,
offras landets långsiktiga överlevnadsförmåga på
Vänsterns symbolaltare.
Risken är nu dessutom att de offentliga kostna-
derna på allvar börjar skena i väg igen. Saneringen av
statsfinanserna genomfördes ju, som vi alla minns,
främst genom mycket kraftiga höjningar av skattesat-
serna, och de verkar ju fortfarande med full kraft. Det
nya är nu att utgiftstaken manipuleras alltmer oblygt i
ett avancerat budgettricksande. Vänsterpartiet, en av
hörnpelarna i regeringsalternativet, har t.o.m. på sin
kongress nyligen - bland mycket annat häpnadsväck-
ande - beslutat att utgiftstaken helt ska lyftas bort.
Det räcker alltså inte med världens redan högsta of-
fentliga utgiftskvot. Nu ska utgiftsanden helt släppas
ur flaskan.
Fru talman! Dagens betänkande handlar ju om in-
riktningen på den ekonomiska politiken. Efter den
senaste tidens kongresser frågar man sig verkligen
vart den förenade vänsterns ekonomiska kurs egentli-
gen leder. Hur ser karta och kompass ut? Hur ska
t.ex. nu kommunismen fasas in i folkhemmet? Vad
säger Jan Bergqvist och Bosse Ringholm? Socialde-
mokraternas och Vänsterns kvardröjande klasskamp-
sideologi är ju i själva verket förödande politiska
styrinstrument för inriktningen på svensk ekonomi
under 2000-talet. Svenskt ägande straffbeskattas,
utländskt premieras. Dubbelbeskattning av svenskt
direktägande i företagen driver sakta men säkert
ägandet av svenskt näringsliv ur landet. Det institu-
tionella ägandet omhuldas, det privata direktägandet
motarbetas. Jantelagen är inte heller någon bra ut-
gångspunkt för en beskattning som ska uppmuntra
företagande och sysselsättning. Den som kostar på sig
en längre utbildning t.ex. drabbas först av den s.k.
värnskatten - en ren straffskatt på högre utbildning.
Därefter kommer nästa bestraffning för att man arbe-
tar idogt, lever ansvarigt, amorterar på sina skulder
och sparar. Straffet kallas förmögenhetsskatt, och
denna förmögenhetsskatt staplas ofta ovanpå en
orimlig fastighetsskatt. Men undantag görs för de
allra rikaste. 17 av landets 18 aktiemiljardärer är av
regeringen helt befriade från förmögenhetsskatt på
sina aktier för att de inte ska flytta ur landet. Det
skulle ju naturligtvis märkas och se illa ut. Nej, det är
de vanliga, hederliga och sparsamma medborgarna
som bestraffas för att de levt som de flesta tycker att
folk bör leva. Ovanpå detta kommer att förmögen-
hetsskatten driver mer och mer svenskt kapital ur
landet. Men regeringen, Vänstern och Miljöpartiet
bestraffar över huvud taget det ansvarsfulla beteende
som vi kristdemokrater i stället anser borde uppmunt-
ras.
I förbifarten passar regeringen på att bestraffa
dem som går in i den mest förpliktigande samlev-
nadsformen, äktenskapet. Sambeskattningen av för-
mögenhetsskatten mellan makar är ytterligare ett
tecken på att nuvarande regering inte förstår hur man
grundlägger ett gott samhälle, hur de bästa förutsätt-
ningarna för barn och ungdomar skapas. Den ideolo-
giska vänsterkompassen pekar katastrofalt fel.
Fru talman! Kristdemokraterna är en strategisk del
av ett nytt alternativ, ett parti som står för både en
värdig vård, omsorg om de utsatta grupperna i sam-
hället och en politik för växande företagande med
bättre villkor och mer av personligt ansvarstagande
för både individer och familjer.
Vårt alternativ tar sikte på att öka sysselsättningen
så kraftfullt att välfärden långsiktigt kan tryggas för
alla. Politiken måste inriktas på att skapa förutsätt-
ningar för fler riktiga arbeten och växande företag. Vi
föreslår åtgärder för att åstadkomma ett så bra före-
tagsklimat att landets företagare vågar satsa och ny-
anställa - en skattepolitik där alla får behålla mer av
sin egen lön.
Då måste jag ställa en fråga till Bosse Ringholm
och Jan Bergqvist. Varför diskrimineras pensionärer-
na nu när skatten äntligen börjar sänkas? Varför kan
inte också pensionärerna få bättre villkor när ekono-
min nu går bättre. I vårt alternativ höjs pensionstill-
skottet med 100 kr per månad nästa år samtidigt som
vår skattesänkning även gäller 1,3 miljoner pensionä-
rer. Dessutom återställs änkepensionen.
Det skulle vara intressant om Johan Lönnroth se-
nare kunde utveckla när Vänsterpartiet tänker infria
sina löften till änkorna. När blir det möjligt för
Vänstern att i detta samarbete leva upp till de löften
som ni utställde i valrörelsen?
Fru talman! Det är ganska långt kvar till en rimlig
situation inom vården. Kristdemokraterna satsar där-
för 5 miljarder mer än regeringen under de komman-
de åren för att ge förutsättningar för en värdig vård
utan köer ute i våra kommuner och landsting. Här
handlar det både om mer resurser och nya och bättre
verksamhetsformer med en större mångfald av vård-
givare för de sjuka och gamla. Vi tror att fler arbets-
givare, utöver landstingen, att välja på också ger en
bättre löneutveckling och fler karriärvägar för de
vårdanställda.
Regeringens familjepolitik är också helt ensidigt
inriktad. Vi kristdemokrater vill att föräldrarna ska få
en chans till mer tid för barnen. Därför satsar vi mer
på ökad valfrihet för landets barnfamiljer med en bra
kommunal barnomsorg och ett utbyggt och mer flexi-
belt vårdnadsbidrag. Ett första steg är det barnom-
sorgskonto som är ett gemensamt alternativ från de
fyra borgerliga partierna till regeringens maxtaxa.
Vi kristdemokrater lägger alltså fram förslag som
ger höjda pensioner för de sämst ställda pensionärer-
na, bättre förutsättningar för en värdig vård utan köer,
fler lärare i grundskolan, ett återupprättat rättsväsen-
de, frysta taxeringsvärden och sänkt fastighetskatt. Vi
öppnar för en vit och laglig marknad för hushåll-
stjänster, en ökad miljösatsning och bättre konkur-
rensvillkor för jordbruket, fisket och åkerinäringen
samtidigt som jordens fattigaste ges bättre utveck-
lingsmöjligheter genom att biståndet höjs. Vi gör
också en storsatsning på vägnätet i både glesbygd och
storstad.
Detta når vi genom att göra omprioriteringar och
besparingar inom de utgiftsramar som vi föreslår. Vi
anser att regeringens politik på alla de här områdena
är bristfällig eller direkt felaktig.
Utskottsmajoriteten recenserar oppositionens
budgetförslag. Jag tycker att de invändningar som
riktas mot Kristdemokraternas budgetalternativ med
ett enda undantag enbart handlar om budget- och
redovisningsteknik. De budgeteffekter i vårt alterna-
tiv som ifrågasätts av majoriteten kommer samman-
taget inte ens upp till det belopp som motsvarar rege-
ringens felbudgetering för innevarande års kostnader
för sjukpenningen. Även om majoriteten skulle få rätt
i all sin kritik borde en kristdemokratisk regering ha
lika stora möjligheter som den nuvarande regeringen
att återkomma i tilläggsbudgeten nästa år. Vårt bud-
getalternativ avstyrks alltså med mycket svaga argu-
ment. Ideologiskt står utskottsmajoriteten tomhänt.
Jag tycker att det är symtomatiskt att alla era in-
vändningar mot vår politik handlar om budget- och
redovisningsteknik. Vad Sverige snarast behöver är
ett varmare och mänskligare samhälle, en ny regering
som börjar med att lyfta undan gamla klasskampspa-
roller och skrota Jantelagen som politisk doktrin.
Fru talman! Vi kristdemokrater står självfallet
bakom samtliga reservationer där vi deltar, men för
tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservatio-
nerna 1 och 13.</pre><pre>Anf.  3  LENA EK (c):
Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Jag är
övertygad om att varje människa har en inneboende
kraft att växa. Samma övertygelse finns i Centerparti-
ets partiprogram som präglas av tanken om varje
människas lika rätt och värde. För att detta ska inträf-
fa är det viktigt att frigöra människors växtkraft och
ge alla samma chans. Vi måste skapa en samhälle där
människor får växa.
Den enda långsiktigt hållbara vägen för att nå so-
cial utjämning är en förstklassig utbildning tillgänglig
för alla. Detta kan tyckas självklart, men hur själv-
klart det än är ger vi inte våra barn och ungdomar lika
möjligheter. Var femte elev som gick ut grundskolan
1999 bedömdes ha otillräckliga läs- och skrivkunska-
per. Var tionde elev var inte behörig att fortsätta på
gymnasiet. Rapporterna om en skola i kris fortsätter
att komma, så även i morgonens TV-program.
Så sent som den 6 juni medverkade Lärarförbun-
dets ordförande i Rapport, där man diskuterade pro-
blemet med minskade resurser till skolan. Större
klasser och färre vuxna i skolan drabbar hårt och
arbetssituationen blir ohållbar. Det är inte konstigt att
var fjärde lärare ifrågasätter sitt yrkesval. Jag kan
bara konstatera att skolan uppenbarligen inte är ett
prioriterat område för socialdemokrater, vänsterpar-
tister och miljöpartister, trots att man så många gång-
er i alla sammanhang sagt att nu ska man äntligen
prioritera skolområdet. Om man verkligen hade prio-
riterat skolan skulle väl inte eleverna behöva strejka
för en bättre skola såsom man gör i dag.
Centerpartiet är det parti i riksdagen som vill satsa
mest på skolan och se till att man har de resurser som
krävs för att ge alla elever möjligheter till bra kun-
skaper. Vi ger kommunerna möjligheter att genomfö-
ra en stor kvalitetssatsning och tillför 3 miljarder
extra fram till år 2003. Det motsvarar 4 500 nya med-
arbetare i skolan - människor som verkligen behövs
för att ge alla elever samma chans.
Vi vill också genomföra en särskild skolsatsning
på läs- och skrivutveckling och matematik, kvalitets-
institut och utbildningsinsatser riktade mot skolledare
och skolpolitiker. För detta avsätter vi ännu mer,
nämligen 1,2 miljarder till fram till år 2003.
Fru talman! Svensk ekonomi går på högvarv och
kommer så att göra de närmaste åren. En stabil grund
har lagts genom saneringsarbetet och samarbetet
mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Men
nu handlar det om fortsättningen. Trots en stark och
lång högkonjunktur räknar regeringen med att över
7 % av befolkningen, 300 000 personer, kommer att
vara arbetslösa när vi har avslutat den här högkon-
junkturen 2003. Över 7 % är en siffra som vi för tio
år sedan skulle ha haft på tidningarnas löpsedlar var-
enda dag och varit djupt bekymrade över. Detta är
den målsättning som regeringen nu har inför nästa
lågkonjunktur när vi vet att arbetslösheten kommer
att öka igen.
Vi i Centerpartiet anser att människor ska ges
grundläggande förutsättningar för att själva kunna ta
ansvar för sin kompetensutveckling och konkurrens-
kraft i arbetslivet genom en utbildningsgaranti. Den
här grunden ska sedan kompletteras med yrkesutbild-
ningar och genom uttag från ett kompetenskonto
kopplat till den enskilda arbetstagaren. Det gäller att
ha meningsfulla yrkesinriktade utbildningar.
Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken måste för-
ändras. Det är oerhört viktigt för den arbetslösa, och
det är oerhört viktigt för landet Sverige. Därför är det
glädjande att det som Dagens Nyheter kallat för mit-
tens magnetism gjort att Centerpartiet, Folkpartiet,
Kristdemokraterna och Moderaterna kunnat enas om
riktlinjerna för en reform som rör sysselsättning och
arbetsmarknadspolitik.
Men det skulle också behövas en politisk samling
runt frågan om hur sjukförsäkringskostnaderna ske-
nar. Från mars 1999 till mars i år har svenska folkets
sjuktimmar ökat med 25 %. Egentligen är det väl
konstigt att vi är här allihop från de olika partierna i
dag. Var fjärde av oss borde egentligen var hemma
och ligga sjuk om vi ska följa statistiken.
Regeringen tillsätter utredningar och undersöker
febrilt. Samtidigt är det ett pinsamt faktum att bara
17 % av de människor som gått sjukskrivna mer än
tolv månader faktiskt fått rehabiliteringshjälp, hjälp
att komma tillbaka till arbetslivet. Hur drabbar inte
detta en enskild människa? Kostnaderna för staten
ökar från 24 till 31 miljarder på ett år.
Till detta vill jag lägga ytterligare ett pinsamt
faktum. Försäkringskassorna fick förra året 700 mil-
joner kronor för att se vad som kunde göras för de
långtidssjukskrivna men hälften av de pengarna
skickades tillbaka. De samarbetsprojekt som finns på
olika håll i landet för att myndigheter ska jobba ihop
och ta sig an de här problemen förlängs inte. De goda
exemplen sprids inte. Människor lider och pengar
rinner ur statskassan i onödan. Här behövs det refor-
mer för framtiden, och för människorna!
Fru talman! De sociala, ekonomiska och regionala
klyftorna ökar i Sverige. Jag börjar med infrastruktu-
ren.
Anslaget på utgiftsområde 22, som gäller kom-
munikationer, dras ned med en halv miljard om året i
två år. Valåret läggs samma summa i och för sig till-
baka men det är ingen ökning. Samtidigt håller väg-
nätet på att falla samman. Bara skogsindustrin förlo-
rar 900 miljoner om året på inställda transporter.
Centerpartiet vill satsa 4 ½ miljarder på vägarna
och få till stånd en politisk överenskommelse om en
tioårsplan för att återställa vägnätet till användbart
skick.
Sedan till ett annat område inom infrastrukturen.
När stockholmarna börjar wappa, dvs. Internetkom-
municera med sina mobiltelefoner, har landsbygds-
borna datorer som går i stå när det regnar på koppar-
ledningarna och bara en fläckvis täckning av mobil-
telefonnätet. När stockholmarna beställer ISDN till
sina datorer och betalar 2 000 kr i anslutningsavgift
får landsbygdsbon offerter på 30 000, 40 000 eller
50 000 kr eller, som en kvinnlig företagare utanför
Halmstad fått, på 63 000 kr.
Vi i Centerpartiet vill ha en likvärdig telefontek-
nik över hela landet och samma anslutningsavgift till
ISDN. Vi vill ha bredband överallt där det finns tele-
fonledningar - vi vill ha en digital allemansrätt för att
få livskraft i hela landet!
I dag drar Apoteksbolaget ned på antalet kontor.
Försäkringskassan gör också det. Arbetsförmedlings-
kontor stängs och försvinner. Postkontoren är snart ett
minne blott. Polisstationer läggs ned osv.
Hur stämmer denna storskaliga centraliseringspo-
litik överens med det som Miljöpartiet säger sig stå
för när det gäller landets utveckling utanför de stora
städerna? Där behövs ju offentlig service, bättre fö-
retagsklimat, kultur och ett livskraftigt jordbruk. Det
Norrlandsuppror som en grupp ilskna företagare
startat handlar inte bara om bensinskatt och reseav-
drag, utan det handlar också om hur staten - företrädd
av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet - struntar i den regionala tudelning som alla kän-
ner och som t.ex. tidningen Aftonbladet gjort till en
riksnyhet. Vi ser alltså en regional klyfta mellan hög-
konjunkturens storstäder och resten av landet - en
klyfta som bara förvärras.
Fru talman! I budgetdebatterna brukar jag prata
om barnfamiljer, handikappade och pensionärer efter-
som statsbudgeten påverkar dessa människor så
mycket och de inte har så mycket eget att sätta mot. I
dag vill jag i stället ta upp rättstryggheten.
Förra veckan hade jag förmånen att få vara i FN
på en extra generalförsamling på temat Kvinna 2000,
jämställdhet mellan könen, utveckling och fred för
det 21:a århundradet. Det var en fantastisk upplevelse
och det var intressant och engagerande. Generalsek-
reterare Kofi Annan pekade på problem som finns
kvar över hela världen när det gäller nämnda områ-
den. Särskilt gäller det då rättstryggheten.
Familjevåldet, som också drabbar en mängd barn,
minskar inte. Hedersmord - eller, med en riktigare
beteckning, vanhedersmord - inträffar fortfarande,
också i Sverige; det vet vi. Våldtäkter och grupp-
våldtäkter drabbar många unga flickor och kvinnor.
Den som vill se ser att mycket av detta också finns i
Sverige.
Rättstryggheten är otroligt viktig för oss alla. Än-
då anmäls fortfarande 20 000 fall av misshandel mot
kvinnor i Sverige. På många håll i landet är det kö till
trygghetspaket. Rättsintygen är så illa skrivna att de
inte fungerar som bevismedel i domstol. Flertalet
barn i familjevåldssituationer har sociala myndigheter
ingen aning om därför att det inte sker någon anmälan
om att dessa barn är i fara.
Det finns polisdistrikt där utryckningstiden kan
vara en hel timme och inga sociala samverkansplaner
finns. Små tingsrätter ska läggas ned och rehabilite-
ringsprogrammen på fängelserna är i stort sett utrade-
rade.
Centerpartiet anser att mycket energi och pengar
måste satsas på att trygga rättstryggheten och upp-
fylla de mål som vi i denna kammare faktiskt varit
överens om och som vi alla anser anständiga men
som i dag inte uppfylls på det här området.
Fru talman! Vår tid kommer att präglas av ut-
vecklingen av den nya ekonomin, en ekonomi där en
enormt snabb teknikutveckling driver fram samhälls-
förändringar och påverkar och förändrar gamla sam-
band. Det gäller för oss ansvariga politiker att se
denna förändring och att faktiskt också försöka styra
den samhällsutveckling som nu sker.
Centerpartiets traditionella värnande om svaga
grupper gör att vi inte kan tänka oss att stödja det
moderata förslaget om avskaffande av statsskatten,
som ju bara tas ut på höga inkomster. Därmed lämnas
ju alla med låga inkomster i sticket. I stället vill vi i
Centerpartiet i vårt nya stora förnyelsearbete försöka
hitta politiska reformer som kan ge människor en
grundläggande trygghet i denna värld av förändring.
Därför har vi föreslagit och fått igenom, i samarbete
med Socialdemokraterna, en satsning på vården.
Totalt förs hela 8 miljarder till detta område - viktiga
pengar som satsas på den nära läkarvården på
vårdcentraler, på psykiskt sjuka - där är behoven
jättestora - och på omsorgen om de äldre. Där vet vi
alla att förbättringar behöver ske. Vidare gäller det
satsningar på mångfald inom vård och omsorg.
Klassisk socialdemokratisk politik - nu dragen åt
vänster genom hotet från Gudrun Schyman och
Vänsterpartiets kongressbeslut - ger dock trygghet
bara åt dem som finns innanför de godkända ramarna.
Man ska husvagn, skulle jag nästan vilja säga - man
ska ha fast jobb på heltid och vara medlem i facket.
Unga, studerande, invandrare, hemmafruar, projek-
tanställda, arbetslösa och egenföretagare på deltid får
alla problem med det här systemtänkandet.
Sjukpenningen räcker inte. Rapportering till bo-
stadsbidrag är enormt svårt. Beskattningen av in-
komst börjar med 30 % redan vid en årsinkomst på
8 800 kr. Föräldrapengens grundnivå går det inte att
leva på. Pensionärer med låg eller ingen inkomst
glöms i budgetarbete efter budgetarbete.
För de här grupperna föreslår vi förbättrade studi-
emedel, en höjning av grundavdraget till 15 000 kr
per år, en pensionstillskottshöjning med 3 300 kr per
år och en höjning av grundersättningen i föräldraför-
säkringen till 150 kr per dag.
Den nya ekonomin och den nya tiden måste också
kombinera grundtrygghet med snabbhet och flexibi-
litet och med ökad valfrihet och ökad mångfald. Det
är här som socialdemokratin inte hänger med.
Friskolor med ny pedagogik ses som ett hot. Privata
etableringar i vården ses som ett bekymmer på pri-
märvårdsnivån och som ett stort hot på sjukhusnivån.
Kommuner ska inte få sälja sina bostadsbolag om det
demokratiskt valda kommunfullmäktige faktiskt vill
det. Privata barnomsorgsalternativ förhindras att
etablera sig eller trängs ut. Maxtaxan stöder 75 % av
barnen men inte de 25 % för vilka familjen funnit
egna barnomsorgsalternativ.
Människor som lever i vår tid kräver mycket stör-
re valfrihet än man gjorde för bara 20 år sedan. Där-
för måste våra välfärds- och trygghetssystem kombi-
nera grundtrygghet med valfrihet och flexibilitet.
Detta kräver stora strukturreformer, politisk föränd-
ringsvilja och mod.
I dag drivs majoritetens politik tillbaka, längre in i
de fasta ramarnas samhälle, precis på tvärs mot annan
utveckling. Centerpartiet vill ha en annan utveckling i
Sverige. Delar av detta utvecklingsarbete redovisas i
vår motion som ligger till grund för en egen reserva-
tion om den ekonomiska politikens inriktning.
Jag yrkar bifall till reservation nr 14. Vad gäller
sysselsättning, konkurrens och företagande yrkar jag
bifall till den reservation som Centerpartiet, Folkpar-
tiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har gemen-
samt. Självfallet står jag bakom våra övriga yrkanden
men för tids vinnande stannar jag vid detta.</pre><pre>Anf.  4  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag ska börja som de flesta av oss
brukar göra i de här debatterna; med att säga att det
går bra för Sverige. Och det är ju bra.
Men betyder det att det är tid för oss att bara sätta
oss ned och rulla tummarna och njuta? Nej, det är inte
vår uppgift. Vår uppgift är att se till att det kommer
att gå bra för Sverige längre, och att fler får njuta
frukterna av att det faktiskt går bra.
Historien är knappast slut bara därför att vi har
bytt inte bara decennium utan också århundrade, och
att vi har hög tillväxt. Faktum är att det finns mycket
stora problem och mycket stora uppgifter för oss att
ta tag i över hela världen och hemma i vårt land. Det
är inte ens så att liberalismen har segrat, även om
marknadsekonomin för de flesta numera tillhör var-
dagen. Miljarder människor på vår jord lever fortfa-
rande i diktaturer, och miljarder människor lever i
stor fattigdom. Främlingsfientlighet och intolerans är
fortfarande ett mycket stort problem, och det växer i
land efter land.
Det finns många stora utmaningar för oss att ta tag
i. Då är inte uppgiften för politiker att bara sitta och
slå sig för bröstet och säga: Vad bra vi är, och vad bra
det går!
Just nu går det ekonomiskt bra. Det har i huvud-
sak två orsaker. Det ena är att vi har en mycket stark
internationell konjunktur. Det är mycket bra, men det
är knappast någonting som vi politiker kan rösta fram
vare sig i Sverige eller i något annat forum. Vi kan
njuta frukterna av den på grund av att vi under de
senaste 10-15 åren har gjort många stora ekonomiska
reformer i vårt land.
Man kan dra lärdom av detta på olika sätt. Rege-
ringens lärdom är uppenbarligen att det som är gjort
är gjort, och det räcker. Eller så kan man dra lärdo-
men att låta fler dra nytta av resultat genom en fort-
satt reformpolitik. Vi folkpartister tycker att man ska
dra den senare lärdomen.
Det är nu som det är tid att genomföra sådana re-
former. Sedan blir det bara jobbigare, när nedgången
kommer - för den kommer. Detta är ingen svartmål-
ning, även om jag vet att finansministern säkert i sitt
manus har inskrivet att Pilsäter som vanligt var en
dysterkvist. Men det är inte så, utan det är bara ren
och skär, vanlig och normal realism.
Det tar längre tid - kanske för lång tid - att få re-
sultat av ekonomiska reformer om man väntar. Vi vet
att resultaten kommer att behövas. Det är inte konsti-
gare än att vi vet att det efter den här vackra försom-
maren kommer att komma en vanlig sommar, och att
det sedan kommer att komma en höst. Vi vet inte
riktigt när, vi vet inte hur kallt det blir och vi vet inte
vilket datum den första snön kommer - men den
kommer.
Åtminstone tillhör jag den typ av människor som
inte låter bli att byta värmepanna i huset ifall den går
sönder bara för att sommarkvällen är ljum. Jag skick-
ar med ungarna galonisar till dagis även om det inte
regnar just i dag, för de kommer kanske att behöva
dem en annan dag.
Precis samma sak tycker jag borde prägla en an-
svarsfull regering. Det gäller att göra det som behöver
göras även om resultaten inte just för ögonblicket
riktigt framstår som exakt nödvändiga. Framför allt
ska man inte vänta till dess att resultaten inte kommer
att infinna sig när de behövs.
Vi kan se att det faktiskt inte händer någonting. På
ett sätt kan man också förstå varför sossarna vilar på
lagrarna. Det mesta av det som har gjorts har nämli-
gen gjorts mot deras vilja, eller i varje fall med dem
som både motsträviga och saktfärdiga partner. Som
Gunnar Hökmark redogjorde för här förut så är också
deras stödpartiet på varenda punkt tvärtemot. Det
gäller särskilt yrkespopulisterna i Vänsterpartiet.
Vi har reformerat sjukförsäkringen, vi har avreg-
lerat valutamarknaden, vi har gått med i Europa-
samarbetet, vi har en självständig riksbank och vi har
genomfört en inflationsbekämpningspolitik. Vi har ett
nytt pensionssystem, som är en mycket viktig del av
de ekonomiska strukturreformer som har gjorts, vi har
avreglerat telemarknaden osv.
När resultaten av den typen av förändring nu tril-
lar in är man inte sen att försöka kamma hem beröm
av det. Det är inte ens särskilt länge sedan som soci-
aldemokraterna ytterst upprört motsatte sig varje
tanke på utförsäljning av Telia. I dag är det högsta
visdom, men bara en minoritetspost. Vi kommer
säkert att få se dem backa in i nya positioner när det
gäller den här typen av förändringar. Men kan man ha
en regering som alltid backar in i framtiden?
Varför pratar vi då så mycket om att de strukturre-
former som är gjorda till ingen, eller så väldigt liten,
del bär regeringens signum? Varför är det så viktigt?
Är det för att få beröm?
Nej, det handlar om ifall man har en trovärdighet,
och om man kan tro att det kommer att hända någon-
ting för framtiden. Det är det som är poängen - inte
vem som ska ha beröm för det som har hänt nu. Det
enda vi vet om framtiden är ju att det inte blir som det
är i dag. Vi måste själva ta tag i och förändra villko-
ren i takt med att verkligheten förändras.
Passivitet eller eftergivenhet åt de bekväma lös-
ningarna kommer att ge dåliga resultat - alldeles
särskilt för de mest utsatta. Vi vet det av erfarenhet,
och vi kan tänka oss att det kommer att hända i fram-
tiden igen. Vi vet att det är änkor, invandrare, ung-
domar, kvinnor i alla kategorier, äldre och sjuka som
kommer att drabbas mest även nästa gång regeringens
slappa politik kommer att slå hårt ut bland människor.
För att hålla ihop koalitionen kommer man hela
tiden överens om minsta gemensamma nämnare,
vilket betyder stopp för reformering av svensk eko-
nomi och att man i stället är ute och ökar utgifterna.
Nu är inte Lars Bäckström med i debatten, men
jag hoppas att Johan Lönnroth också känner till detta.
Lars Bäckström brukar ju citera Magnus Uggla, och
den som jag absolut allra mest kommer att tänka på
bland alla dessa Ugglasånger är den som finns på den
senaste skivan, nämligen:
Gör det, gör det, gör det! ropar djävulen. Men gör
det fort!
Det är ungefär det som det handlar om när det
gäller regeringens ekonomiska politik: Gör det fort,
så ingen riktigt märker! Gör det fort när vi rundar av
utgiftstaken! Gör det fort när vi inte talar om vad vi
håller på med!
Men jag tror inte att man kan lura de ekonomiska
lagarna i längden, även om man kan lura slappa
marknadsaktörer med att man inte håller på med
någonting.
Jag tycker, fru talman, att det är viktigt att vi var
och en gör vår uppgift. Det är politikernas uppgift att
försöka lägga bästa möjliga grund för jobb och före-
tagande. Det görs för lite.
Det är inte bara vi som tycker så här. Vi kan se
hur inte en inhemsk politisk rörelse, utan en interna-
tionell opartisk organisation som OECD ser på den
svenska ekonomin i ett lite längre perspektiv. I den
senaste prognosen, som kom för 14 dagar sedan, har
man en medelfristig bedömning. Där startar Sverige
från en position där 15 OECD-länder har en högre
inkomst per person. Sverige ligger ungefär i mitten
bland EU-länderna. Om man menar allvar med ambi-
tionen med att Sverige ska vara ett land som kan
bjuda goda löner vid en internationell jämförelse, och
inte konkurrera som låglöneland, så måste Sveriges
relativa position förändras.
Men enligt OECD:s bedömning för åren bortom
den allra närmaste konjunkturuppgången i år och
nästa år skulle Sverige ha en lägre tillväxt än OECD-
området i övrigt. 16 OECD-länder skulle ha en högre
BNP-tillväxt än Sverige. Vår position som ett me-
delmåttigt EU-land skulle inte förändras. Och det
efter dessa fantastiska år - Göran Perssons feta år!
Sverige skulle tillhöra de länder där arbetslösheten
ökar.
Detta är någonting som oroar mig väldigt mycket,
och det borde oroa den rödgröna ledningen också.
Men uppenbarligen är så inte fallet. I varje fall ger det
inga resultat i form av förslag.
Mot denna passivitet tycker jag ändå att det känns
väldigt skönt att vi kan ställa en enad opposition med
aktiva förslag till en ekonomisk reformpolitik på de
områden som är viktiga just för jobb och företagande
för att människor ska kunna få jobb, försörja sig själ-
va och t.o.m. få ökade inkomster. Det handlar om
reformer på skattepolitikens, arbetsmarknadspoliti-
kens och konkurrenspolitikens områden och på före-
tagandets villkor.
Fru talman! Folkpartiet är med om de här försla-
gen. De är ganska noggrant redogjorda för redan.
Den här debatten handlar om inriktningen av den
ekonomiska politiken och budgetramarna för de när-
maste åren. När det gäller budgetpolitiken handlar det
om att göra rätt saker, och att göra dem på rätt sätt.
Det är väldigt bra med utgiftstaken och budgetlagen.
Det har varit en av de absolut viktigaste ekonomiska
strukturreformerna.
Det finns en sak som jag ändå tycker är lite märk-
lig, och som det skulle vara bra om man fick ett svar
på senare i debatten. Jag vet inte om finansministern
är här - han kanske lyssnar utanför. När det går så
otroligt bra för Sverige, och människors inkomster
faktiskt ökar - varför håller man på och höjer utgift-
staken, och varför tricksar man med dem?
Politik är trots allt inte bara att vilja - det handlar
också i rätt hög utsträckning om att välja och att för-
klara varför man väljer som man gör.
Sverige har fortfarande västvärldens mest kon-
junkturkänsliga statsfinanser. Resultatet av det är just
precis vad vi kommer att se när vi inte längre står på
toppen av en högkonjunktur.
Även här har OECD - om man nu inte vill tro på
vad Folkpartiet säger - kommit med en del förslag
och riktlinjer för vad vi skulle behöva göra. Man har
räknat på detta. Vi behöver skapa oss en rätt rejäl
fallhöjd just på grund av konjunkturkänsligheten, och
vi behöver minska denna känslighet så att inte statsfi-
nanserna riskerar att försämras så pass kraftigt som de
annars kommer att göra.
Vi behöver ha en rejäl fallhöjd, och den behöver
vara minst 2,5 %, säger OECD, för att vi över huvud
taget ska hålla näsan över vattenytan när det kommer
sämre tider. Men vi ser ju tyvärr ingenting av den
viljan från regeringens sida.
Den tredje punkten är ju konjunkturpolitiken. Ett
resultat av att man inte förmår att hålla i utgifterna i
en högkonjunktur är ju att man för en procyklisk
konjunkturpolitik, en politik som förstärker konjunk-
turen. Och det är ju ganska märkligt. Visserligen har
vi väl alla kunnat konstatera att inte bara Keynes är
död utan även Keynes idéer såsom funktionella i en
liten öppen ekonomi. Men man kan ändå undra varför
man så att säga använder Keynes fast tvärtom.
Fru talman! Folkpartiets alternativ till budgetra-
mar som finns beskrivna i vår motion och i reserva-
tionen i betänkandet handlar om lägre utgifter, strate-
giska skattesänkningar för jobb och företagande,
större överskott i statsfinanserna, de offentliga finan-
serna, för de närmaste åren och ytterligare större
avbetalningar på statsskulden med hjälp av utförsälj-
ningar som är strukturellt motiverade.
Vi tycker att det är viktigt att man prioriterar bätt-
re bland utgifterna än vad regeringen gör, att man
satsar på det riktigt viktiga. Vi föreslår en höjning av
biståndet, en ökad ekonomisk satsning på handikap-
pade med en stor tillgänglighetsreform och ett åter-
upprättande av assistansreformen för personer med
funktionshinder, det som vi tycker är den absolut
största frihetsreformen under 90-talet och som social-
demokraterna ständigt attackerar och försöker rasera.
Man måste återställa änkepensionerna, lösa trafikkao-
set och försöka återupprätta förtroendet för rättsvä-
sendet igen.
Fru talman! Man behöver också en inriktning på
skattepolitiken. Socialdemokraterna redovisar tyvärr
inte det. De sovande skattesamtalen blev ju sedan
stendöda. Göran Persson hänvisar alla frågor om
skatterna till höstens samtal. Man undrar om han inte
känner till det som Bosse Ringholm plötsligt kom på,
nämligen att moderaterna vill sänka skatten. Vet inte
Göran Persson om att skattesamtalen är avslutade?
Det enda som det talas om är den s.k. kompensatio-
nen för egenavgifterna. Och det är ganska märkligt.
Det är ju först och främst den enda skatt som är rik-
tigt värd att betala, eftersom man vet vad den går till.
Metoden undergräver pensionsöverenskommelsen
och är ganska märklig utifrån det perspektivet. Man
tar sig bort från de raka rören mellan avgifter och
förmåner. Vad kommer att hända i fortsättningen?
Och framför allt är det ju ingen skattereform.
Vi genomförde tillsammans med socialdemokra-
terna, konstigt nog, århundradets skattereform. Den
höll inte ens det årtiondet ut. Men, fru talman och
herr finansminister, det är ett nytt århundrade nu, och
nu gäller nya villkor. Det behövs därför en skattepo-
litik som tar till vara människors möjligheter och som
gör Sverige till ett attraktivt land för människor att
arbeta och driva företag i. Det måste löna sig att ar-
beta, spara och ta risker. Därför föreslår vi en skatte-
reform med inriktning på att sänka marginalskatterna,
att sänka skatten på arbete, att gynna risksparande,
även sådant som görs av privatpersoner, och att se till
att det blir lättare att vara företagare. Vi skulle behöva
besked om en långsiktig inriktning. Det behövs inga
nya utredningar eller tjocka böcker.
Fru talman! Jag skulle vilja säga, som vi brukar
säga till företrädare för regeringen, att om regeringen
inte vill lyssna på oss så lär av Blair. Häromdagen
skrev Tony Blair, er favoritkompis, tillsammans med
premiärminister Aznar bland mycket annat att en
viktig uppgift nu är att reformera ekonomin men att
undvika sådan skatteharmonisering och reglering som
driver jobben ut från Europa. Därför tycker vi att ni
borde lyssna mer på det än på de andra hos er som
tycker att man i stället i Europasamarbetet ska satsa
på att försöka övertyga de andra länderna om att höja
skatterna. Vad vi behöver är ett internationellt kon-
kurrenskraftigt skattesystem som gör att Sverige blir
ett attraktivt ställe för jobb och företagande.
Fru talman! Jag ska ta upp kvinnofrågorna eller
jämställdhetsfrågorna. Även jag var med i FN i förra
veckan. När man talar om jämställdhetsfrågor och
kvinnofrågor i de andra länderna så talar man om
empowerment. Man talar mycket om försörjning.
Man talar om feminiseringen av fattigdomen. Och
självklart ter sig problemen i Sverige som mycket
små och futtiga om man jämför med den situation
som kvinnor har runtom i världen. Men på något sätt
handlade det i rätt hög utsträckning om gradskillnader
och egentligen inte om artskillnader. Vi har egentli-
gen precis samma typ av problemställningar i Sveri-
ge, även om problemen inte alls är lika stor och lika
grava. Jag tycker att det vore bra om regeringen -
framför allt regeringens stödpartier som tjatar så
mycket om att de är feminister men som vill agera så
lite utifrån ett feministiskt perspektiv - verkligen
kunde ta tag i sådant som att se till att kvinnor kunde
få rejäla möjligheter till jobb och egen försörjning,
lika lön för likvärdigt arbete, lika möjligheter att
starta företag, lika möjligheter till kreditgivning i
stället för ständigt bidrag och någon gång kunde inse
att vägen till jämställdhet, makt åt kvinnor, faktiskt
inte går via mer makt åt staten.
Fru talman! Mycket har sagts tidigare i denna de-
batt. Det mesta av det som jag har sagt har jag sagt
tidigare i vår, i julas, i höstas, förra våren, osv. Men
upprepning är ju inlärningens moder. Kanske kan ett
och annat frö till slut sås hos Bosse Ringholm - drop-
pen urholkar stenen, vem vet. Jag tycker att det i
dagens betänkande finns ett antal mycket bättre för-
slag än utskottsmajoritetens förslag, och jag står gi-
vetvis bakom alla de reservationer där Folkpartiet
finns med, men jag yrkar bifall bara till reservatio-
nerna 1 och 15.</pre><pre>Anf.  5  JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Kommer våra barn och barnbarn att
få leva i ett Sverige med rent vatten, frisk luft, rik
natur och en giftfri miljö? Kan vi skapa ett framtidens
Sverige med sammanhållning och solidaritet, ett land
där det finns plats för alla, och där unga och gamla
kan leva ett tryggt och gott liv?
Vårt land har gjort en enastående resa från det
gamla gistna Fattigsverige till det moderna Välfärds-
sverige, och vi är ett stort tack skyldiga alla er som
har varit med och byggt folkhemmet och tagit oss dit
där vi är i dag.
Men nu handlar det om att möta framtidens utma-
ningar. Sverige måste besegra arbetslösheten, och vi
måste göra det så rejält att det kan bli arbete åt alla.
Vi måste ta nya steg in i kunskapssamhället, skapa
bästa tänkbara skola för våra barn, se till att alla får
chans att vara med om det livslånga lärandet och göra
Sverige till en sjudande gryta av studier och kun-
skapslyft och se till att människor kan växa i kompe-
tens och kunnande både i arbetet och utanför arbetet.
Vi ska värna välfärden, men vi ska också se till att
välfärden växer sig så stark och självklar att trygghe-
ten, vården och omsorgen finns där åt alla som behö-
ver.
Att svenska folket blir friskare och lever allt läng-
re, att det blir många gamla människor i Sverige, är
kanske det allra bästa tecknet på att vi lever i ett gott
samhälle som utvecklar sig åt rätt håll. Men vi måste
också se till att vi klarar en rättvis och solidarisk
betalning av den goda välfärden, så att alla kan få del
av den; alla, inte bara några.
För precis en vecka sedan var jag med och över-
lämnade en utredning till miljöminister Kjell Larsson
och den övriga regeringen. Den heter Framtidens
miljö - allas vårt ansvar. Den är resultatet av en om-
fattande dialog där tusentals människor har varit med
och diskuterat vad det är som krävs för att vi till nästa
generation ska kunna överlämna ett samhälle där de
svenska miljöproblemen i stort sett är lösta.
Under årens lopp har jag varit med i många statli-
ga utredningar, men ingen har varit så viktig och
avgörande som just denna. För mig är det helt klart
att ingen politisk uppgift kan vara viktigare än att vi
ger våra barn och barnbarn chansen att om de vill,
och det tror jag faktiskt att de vill, de får leva i solida-
ritetens goda och gröna folkhem, i ett Sverige där vi
har gått hela vägen från ett avloppssamhälle till ett
kretsloppssamhälle.
Låt oss därför se till att kampen för den goda
miljön kan gå hand i hand med kampen för arbete,
rättvisa och välfärd.
Hur kommer då vårpropositionen in i det här
sammanhanget? Där finns den rätta kompassriktning-
en och där tas åtskilliga steg framåt. När jag hör
Gunnar Hökmark får jag intrycket av att han över
huvud taget inte har läst vårpropositionen, och skulle
han till äventyrs ha gjort det har han i varje fall ing-
enting förstått. I vårpropositionen finns program för
fler jobb. Där finns en kraftig satsning på barn med
höjda barnbidrag, studiebidrag, flerbarnstillägg, för-
längd föräldraförsäkring, allmän förskola, maxtaxa i
barnomsorgen och ännu mer pengar till skolan.
Glädjande är också att vi kan se fram emot många
nya miljarder till en bättre vård och omsorg. Dess-
utom kan vi se fram emot högre bostadstillägg till de
sämst ställda pensionärerna. Tandvården tillförs nya
resurser från 2002, och vi får en välbehövlig förstärk-
ning av rättstryggheten. Till det kommer ökade sats-
ningar på biståndet, som Karin Pilsäter var inne på.
Vi fortsätter att göra Sverige till ett föregångsland när
det gäller miljön. Det finns alltså mycket att glädja
sig åt i Sverige just nu.
Sedan är det en annan sak att det är naturligt om
man tillhör ett oppositionsparti att man ska försöka
vara kritisk och granskande, och det är inget fel i det.
Men det är ju inte nödvändigt att man uppträder som
om man har kommit till en stämma med begravnings-
entreprenörernas förening, som jag tyckte att Gunnar
Hökmark faktiskt gjorde.
Hör ni hur Gunnar Hökmark använder ordet re-
form? Att skära ned i statens utgifter är enligt Gunnar
Hökmark en reform. Att göra a-kassan dyrare för den
enskilde är också en reform. Att försämra anställ-
ningsskyddet kallar Hökmark för en reform. De soci-
ala reformer som socialdemokraterna står för är där-
emot inga reformer. Han säger i stället att det är lik-
tydigt med ökad makt på medborgarnas bekostnad.
Det står så i reservationen.
Samma sak har i tidigare moderata program ut-
tryckts på det här målande sättet: Varje ingrepp i
medborgarnas liv, varje reglering, varje skatt försvå-
rar planer och dödar livsprojekt.
Det betyder alltså att när vi tar ut skatt och däri-
genom kan förbättra villkoren för handikappade och
pensionärer säger moderaterna att vi minskar friheten
i Sverige och dödar livsprojekt.
Men kanske är det tvärtom. Kanske ökar vi frihe-
ten och ger nytt liv åt enskilda människors möjlighe-
ter att förverkliga sina drömmar.
Moderaterna anser att välfärdsstaten har tjänat ut,
att välfärdsstaten ska ge vika. Så står det i deras pro-
gramskrift Land för hoppfulla. I stället ska markna-
den lösa problemen åt oss. Skatterna ska sänkas, men
i gengäld får vi räkna med att drabbas av nedskär-
ningar. Vi får betala kraftigt höjda avgifter och vi får
dryga utgifter för privata försäkringar. Dessutom ökar
klyftorna mellan fattiga och rika.
Moderaterna talar om frihet. Men vems frihet talar
de om? I frihetens namn ska statens insatser för väl-
färden hårt beskäras. I frihetens namn ska kommu-
nerna vingklippas. I frihetens namn ska landstingen
avlövas och på sikt avskaffas.
Vi socialdemokrater vill vidga frihetens gränser
för alla, öka alla människors frihet. Just därför säger
vi nej till en politik som innebär att de ekonomiskt
starka ökar sin frihet på andras bekostnad.
Jag ska nu inte gå in på vad som hände när mode-
raterna satt i regeringen, även om det vore frestande
med tanke på att Gunnar Hökmark sagt att det mode-
raterna gjorde i regeringen 1991-1994 kan de göra
igen. Däremot vill jag peka på att det även i de andra
borgerliga partierna kommer en motreaktion mot vad
moderaterna håller på med ute i regionerna. Det är
kris i de båda regionerna Skåne och Västra Götaland.
I Västra Götaland blev det nödvändigt för Folk-
partiet och Centerpartiet att bryta upp regerings-
samarbetet med de självsvåldiga moderaterna. I Skå-
ne är det ännu värre. Där klamrar sig en borgerlig
fyrklöver fast vid makten med stöd av det främlings-
fientliga partiet Skånes väl, som i sin tur redan har
spruckit.
Den borgerliga tidningen Sydsvenska Dagbladet
skriver på ledarplats så här:
En styrande borgerlig fyrklöver som ständigt
måste söka stöd för sin politik hos de bakåtsträvande
och främlingsfientliga lokalpolitikerna i Skånes väl
har själva försatt sig i ett trist och passiviserande
tillstånd.
Det handlar om sjukvården i hela Skåne, sjukvår-
den som Mats Odell här nyss ömmade för. Det är ett
samarbete som pågår i Skåne till skada för sjukvår-
den.
En annan borgerlig tidning, Helsingborgs Dag-
blad, skriver under rubriken Det knakar i fogarna:
Region Skåne har ingen kontroll på kostnaderna.
Samtidigt fräter kritiken mot att regionledningen inte
har fått ordning på sammanhållningen inom det bor-
gerliga blocket. Region Skåne kan därför gå en ut-
veckling liknande den i Västra Götaland till mötes.
Fru talman! Vi kan alla göra felbedömningar av
den ekonomiska utvecklingen. Vad gör vi då när vi
upptäcker att vi hade fel, att vi har gjort ett misstag? I
bästa fall erkänner vi öppet att vi har gjort ett misstag
och så försöker vi lära oss någonting av det för fram-
tiden.
Men när jag hör Gunnar Hökmark tycker jag att
det verkar som att han är på väg ut på trampolinen för
att göra ett nytt stort magplask i felbedömningar. Här
har vi en situation när Sveriges tillväxt är starkare än i
de flesta andra länder. Vi är inne i den starkaste till-
växtfasen i Sverige på 40 år. Det går bra i Sverige.
Det går ännu bättre för Sverige än för andra länder.
Det kommer till nya jobb i en takt som vi inte har haft
på år och dag. Vi har stigande överskott i utlandsaffä-
rerna. Vi har bättre offentliga finanser än nästan alla
andra europeiska länder. Vi har mer blomstrande
företagsklimat än vi hade under något år på 90-talet.
Enligt Riksbanken kommer vår ekonomi att växa med
nästan 12 % under treårsperioden 2000 till 2002.
Men Hökmark säger: Det bidde ingenting. Ingen-
ting hände, det var stillastående och inga reformer.
Det var vad Hökmark sade, och nu nickar han in-
stämmande. Jag kan bevisa för Hökmark att han har
fel. Jag kan göra det med hjälp av hans egna siffror.
För nästan ett år sedan, den 15 juni förra året, stod
Bo Lundgren i denna talarstol. Då påstod han att det
var över 1 miljon människor som saknade jobb i
Sverige på ett eller annat sätt. Nu läser vi er reserva-
tion i finansutskottets betänkande. Där skriver ni ned
den siffran till 700 000. Även den siffran är alldeles
för hög. Men det har alltså hänt någonting om ni
måste skriva ned siffran för sådana som är utanför
arbete med inte mindre än 300 000 människor på ett
enda år. Det visar ju att Hökmark talar i luften när
han här talar om att det inte bidde någonting, att ing-
enting händer, att det är stillastående. Det märktes ju
också om man hörde de övriga borgerliga partierna
att de inte alls hade samma bild av hur situationen är i
Sverige. Hökmark var ganska isolerad och ensam i
sin svartmålning av den ekonomiska utvecklingen.
Ändå står han här i talarstolen och säger: Vi borgerli-
ga är eniga. Vi har gemensam politik, osv. Ni är inte
mer eniga än att ni splittrar er på 27 olika reservatio-
ner i finansutskottets betänkande varav bara två är
gemensamma för alla fyra partier.
Man kan också läsa tidningen Nu. Där säger Lena
Ek: Om det är någon i det borgerliga lägret som är
udda är det snarast Moderaterna. Hon understryker:
Det finns ingen enighet om det övergripande, ingen
enighet om miljöpolitiken, ingen enighet om skatter-
na, ingen enighet om regionalpolitiken osv.
Den s.k. enigheten om ett samarbetsprogram är
som ett sönderblåst paraply som spretar åt alla håll. I
sammanhanget kan jag inte låta bli att erinra mig
Bengt Westerberg, som vid ett tillfälle under den
borgerliga regeringens tid sade: Regeringen är helt
enig, fast jag har en annan åsikt.
Ni har en reservation där ni har skrivit ihop er.
Det handlar om anklagelser om budgettricksande.
Först och främst vill jag konstatera att i sin motion
talade moderaterna om ett budgettricksande på 15
miljarder. I reservationen har ni prutat ned till knappt
7 miljarder. Mycket prutades det inte, men hälften
prutades genast.
I propositionen redovisas helt öppet vad det är
frågan om och varför. Vi hade en utfrågning med
statssekreterare Curt Malmborg från Finansdeparte-
mentet. Den utfrågningen finns ordagrant återgiven i
vårt betänkande. Där framgår att oppositionen trots
energiska försök inte på någon punkt lyckades beslå
regeringen med tricksande eller fifflande. Allt är
förenligt med budgetlagen. Om ni nu trodde på det ni
själva säger borde ni dra slutsatser av det för egen
del. Men det gör ni inte.
Den redovisning som nu föreslås för tullen, poli-
sen och Centrala studiestödsnämnden finns redan
sedan många år för Patent- och registreringsverket. Ni
kritiserar förslagen i vårpropositionen, men ni har år
efter år accepterat samma sak för Patent- och registre-
ringsverket. Inte heller i år föreslår ni någon annan
ordning för Patent- och registreringsverket. Hur tror
ni att ni kan få förtroende för er budgetpolitik om ni
uppträder på det viset?
Det verkligt allvarliga är när Gunnar Hökmark
anklagar oss andra partier för att bryta mot grundla-
gen. Det är en oerhört allvarlig anklagelse. I sak har
han fel. Han har Lagrådet emot sig, han har konstitu-
tionsutskottet emot sig och han har många juridiska
experter emot sig. Om han ändå trots allt har kommit
till den uppfattningen att reglerna för den kommunala
inkomstutjämningen bryter mot grundlagen ska han
naturligtvis kräva att detta grundlagsbrott upphör så
fort som det över huvud taget är möjligt. Men det gör
inte Hökmark. Han kräver inte att det ska ändras i år,
och han kräver inte ens att det ska ändras nästa år.
Det visar att Hökmark inte tar sig själv på allvar. Hur
ska Hökmark då kunna vinna förtroende för sin poli-
tik?
I vårt betänkande finns en hel del kritik mot bud-
getalternativen från de fyra oppositionspartierna. För
dem som är intresserade av ekonomisk politik tror jag
att det kan vara rätt intressant läsning. Det som jag
tycker är allvarligast är detta: Folkpartiet, Kristdemo-
kraterna och Moderaterna använder a-kassan och
arbetsmarknadspolitiken som om det där på något sätt
fanns en outtömlig kassakista.
Ur den plockar ni miljard efter miljard för att ni
ska betala av på statsskulden, för att ni vill sänka
skatter eller för att ni vill öka allehanda utgifter. Det
verkar som att ni väljer den summa som passar och
sedan plockar den från arbetsmarknadspolitiken.
Under treårsperioden 2001-2003 tar Folkpartiet ut 17
miljarder, Kristdemokraterna plockar ut 30 miljarder,
och Moderaterna är naturligtvis värst med 43 miljar-
der.
Vad som händer är att ni slår sönder stora delar av
arbetsmarknadspolitiken. Det kommer ofrånkomligen
att göra det svårare för många invandrare, arbetshan-
dikappade, långtidsarbetslösa och många andra. Det
är fel att tro att vi inte behöver någon arbetsmark-
nadspolitik därför att vi har en högkonjunktur. Även
då behövs det en lagom stor orkester med väl funge-
rande arbetsmarknadspolitiska instrument.
I en god konjunktur kan man komma upp till en
omsättning på 1 miljon jobb på ett enda år på arbets-
marknaden. Då måste vi ha en väl fungerande ar-
betsmarknad. Vi måste ha en kvalificerad yrkesut-
bildning utöver alla de insatser som ändå behövs för
särskilt utsatta grupper. Tänk över detta, tänk om och
lägg ned planerna på att på detta vis förstöra den
svenska arbetsmarknadspolitiken!
Mats Odell höll här ett engagerat tal om den soci-
ala välfärden. Samtidigt förenade han det med en
svavelosande predikan över hur höga skatterna är i
Sverige. Vi vet att Kristdemokraternas politik inte går
ihop i det slutliga loppet. När det väl kommer till
kritan väljer ni tydligen alltid att samarbeta med Mo-
deraterna. Därmed är det engagemang som Mats
Odell visade på inte övertygande när det gäller de
sociala frågorna.
Sedan använde sig Mats Odell av det gamla kne-
pet med förmögenhetsskatten och aktiemiljardärerna.
Jag vet inte hur ofta det används för att skapa något
slags upprördhet över att vi har förmögenhetsskatt i
Sverige. Han formulerade sig som så, att landets
aktiemiljardärer är befriade från skatt på sina aktier.
Så är det inte. Landets aktiemiljardärer får betala
förmögenhetsskatt på sina börsaktier, sina utländska
aktier, sina hus, sina bilar, sina båtar, sina banktillgo-
dohavanden osv. på precis samma sätt som alla andra.
Däremot har vi en regel i Sverige att det inte är
förmögenhetsskatt på arbetande kapital, t.ex. om man
har en stor andel av ett familjeföretag. Det ironiska är
att det var de borgerliga som gick i bräschen för re-
geln om att ta bort förmögenhetsskatten på s.k. arbe-
tande kapital. Sedan kan man fråga sig hur man defi-
nierar arbetande kapital. Det är inte alldeles enkelt att
klara ut vad som är arbetande kapital.
Att arbetande kapital skulle befrias från förmö-
genhetsskatt har de borgerliga gått i bräschen för. Nu
är de upprörda över att det förhåller sig på det sättet
att det arbetande kapitalet inte är belagt med förmö-
genhetsskatt. Jag förstår inte varför ni är så upprörda.
Ni vill ju avskaffa all förmögenhetsskatt.
Stefan Persson, som brukar användas som exem-
pel, betalade såvitt jag vet förra gången 569 miljoner i
skatt i Sverige. En betydande del av detta var förmö-
genhetsskatt. Sluta med försöken att skapa dimridåer
kring förmögenhetsskatten! Den är betydligt bättre än
sitt rykte.
Jag vill tacka Vänsterpartiet och Miljöpartiet för
ett konstruktivt och bra samarbete om vårpropositio-
nen. Jag ber också att få yrka bifall till finansutskot-
tets förslag. Därutöver vill jag säga detta. För att få ett
gott samhälle behöver vi mycket av solidaritet.
Solidaritet är att leva sig in i andra människors
villkor och att visa omsorg och omtanke om varandra.
Vi socialdemokrater vill att solidariteten ska vara
Sveriges väg att möta framtiden. Vi säger nej till
egoismens krassa marknadssamhälle. Vi vill vara
med och bygga solidaritetens goda och gröna folk-
hem.</pre><pre>Anf.  6  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Det är lite besvärande att finansut-
skottets ordförande inte kan skilja mellan den verk-
lighet vi ser här utanför och den politik som vi dis-
kuterar här i dag. Att Sveriges ekonomi går bra i dag
beror inte på den politik som vi diskuterar just nu
utan på den politik som har genomförts under 1990-
talet.
Det är slående att socialdemokraterna och Jan
Bergqvist i grunden har varit emot alla de viktiga
reformer som ledde fram till att det i dag går bra för
Sverige.
Jan Bergqvist kan ju ge ett exempel. Svara på frå-
gan: Hur ställde sig socialdemokraterna till avregle-
ringen av telemarknaden? Det är en av de viktigaste
reformerna, som har lett till att det i dag har vuxit
fram en spännande IT-industri i Sverige. Björn Ro-
sengren brukar peka på att avregleringen av tele-
marknaden är ett av de främsta skälen till att det sker
en spännande utveckling i Sverige. Svara på den
frågan inför kammaren, Jan Bergqvist! Hur röstade
Jan själv, och hur röstade socialdemokraterna?
Detta är vad det handlar om när vi säger att det
behövs reformer. De behövs för att öppna upp och
förändra, så att vi ska kunna ta till vara de nya möj-
ligheter som finns.
Men när vi diskuterar politiken här i dag är saken
den att ni socialdemokrater, Miljöpartiet och Väns-
terpartiet inte kan enas om att genomföra en enda av
de reformer som nu behövs för att skapa ytterligare
nya möjligheter. Det är t.o.m. så att era stödpartier
fortfarande är emot de reformer som ni numera ac-
cepterar efter att ha sett vilken nytta de har gjort.
Sedan ska jag ta upp budgettricksandet. Om an-
slagen och avgifterna till Vägverket sade Björn Ro-
sengren: Det ska väl erkännas att det är ett sätt att
runda utgiftstaket. Finns det något tydligare belägg
för att det handlar om budgettricksande? Det är möj-
ligt att Jan Bergqvist instämmer med Ulrica Messing,
som uppenbarligen har sagt om Rosengren att det inte
bara är i telefon som han pratar mycket.
Det skulle vara bra att få en kommentar av
Bergqvist till båda dessa saker.</pre><pre>Anf.  7  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Vid finansutskottets utfrågning av
statssekreterare Curt Malmborg fick oppositionen
möjlighet att ställa frågor och gå igenom det s.k.
budgettricksandet. Det protokollet finns bilagt till vårt
betänkande. Alla kan läsa och se där att det inte fanns
en enda punkt där något som helst budgettricksande
eller annan manipulation kunde beläggas. Så är det
med den saken.
För några år sedan var moderaterna ute och svär-
tade ned politiken och sade att allt var nattsvart. Jag
har några citat som jag skulle kunna glädja Hökmark
med om han ville. Då hade de borgerliga debattörerna
inte någon som helst lust att finna ett samband mellan
den ekonomiska utvecklingen i Sverige och den poli-
tik som de borgerliga partierna förde i början av
1990-talet.
Det intressanta är att det är först nu, när det går
väldigt bra för Sverige, som de vill hoppa på vagnen
och förklara det utifrån saker bakåt i tiden. Det gjorde
de inte för så sent som två år sedan.
Gunnar Hökmark undvek helt att kommentera det
som är allvarligast i den här debatten. Han anklagar
oss för grundlagsbrott, men han lyfter inte ett finger
för att kräva att detta grundlagsbrott ska upphöra så
snabbt som möjligt. Det tycker jag är det allra allvar-
ligaste i dagens debatt.</pre><pre>Anf.  8  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Till att börja med vill jag att kamma-
ren noterar en sak i diskussionen om reformer: Jan
Bergqvist svarade inte på frågan om hur socialdemo-
kraterna ställde sig till en av de viktigaste reformerna
som ledde till att det går bra för Sverige i dag, nämli-
gen avregleringen av telemarknaden.
Det har sin poäng. På motsvarande sätt som ni var
emot den reformen var ni emot andra, liknande re-
former som har lett till att det i dag öppnas upp för
nytt företagande och ny tillväxt i Sverige.
På samma sätt bekämpar ni de reformer som är
aktuella i dag, t.ex. att modernisera arbetsmarknaden
så att det ska bli lättare att bli anställd, att göra det
lättare för nya företag att växa fram, att motverka den
utflyttning av företagande och forskning, som vi ser
sker i dag.
Ni motverkar också de reformer som skulle kunna
göra sjukvården och skolan till nya och spännande
områden, inte bara för dem som är anställda där utan
för samhället i dess helhet. Reformerna skulle dess-
utom kunna leda till en bättre sjukvård och en bättre
skola. Dessa sektorer skulle kunna vara en bas i kun-
skapssamhället. Men ni är emot dessa reformer, pre-
cis som ni alltid har varit.
Det är symboliskt att det är så, och det blir värre
av att ni tillsammans med Miljöpartiet och Vänster-
partiet inte kan göra någonting alls.
Jag skulle ändå vilja ha en kommentar till frågan
om budgettricksandet. Curt Malmborg sade inför
utskottet att det som de hade gjort inte var kriminellt,
eftersom riksdagen hade godkänt det. Det är ingen
som har hävdat att det är kriminellt eller att Bosse
Ringholm ska ställas inför domstol. Däremot hävdar
vi att ni går runt utgiftstaken, och det håller ju Björn
Rosengren med om.
Det gjorde även statssekreteraren när han vidime-
rade att det finns en mängd olika utgifter som nu
plötsligt redovisas under myndigheterna i stället för i
statens redovisning. Den frågan tycker jag att riksda-
gens finansutskotts ordförande borde ha ett något
bättre svar på än att säga att riksdagen har godkänt
det.</pre><pre>Anf.  9  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Allt det här är öppet redovisat. Det
finns inget fifflande eller några försök att smyga
undan.
Det intressanta i sammanhanget är ju att motsva-
rande företeelse gäller för Patent- och registrerings-
verket, och det har ni accepterat i år efter år. Ni före-
slår inte heller i år någon förändring av det förhållan-
det, och därmed faller alla invändningar platt till
marken. Ni kan ju inte å ena sidan säga att det är fel
att dessa förslag finns i vårpropositionen, å andra
sidan acceptera det som redan förekommer hos Pa-
tent- och registreringsverket och för all del också en
lång rad andra statliga myndigheter.
Samma sak gäller det här med grundlagen. Ni
kommer med en oerhört grov anklagelse om att vi
skulle begå ett grundlagsbrott. Då skulle man kunna
tänka sig att ni åtminstone krävde att det skulle upp-
höra så snart som möjligt. Men det gör ni inte - inte i
år, inte nästa år och inte ens år 2002. Nej, det ska
upphöra först år 2003. Det betyder att ni inte tar er
egen kritik på allvar.
När man hör hur Gunnar Hökmark redovisar den
ekonomiska och sociala situationen i Sverige, måste
man konstatera att han inte har någon som helst kon-
takt med verkligheten. Hans ord faller platt till mar-
ken.
Moderaterna har ju själva skrivit ned att det har
skett en förbättring på arbetsmarknaden med 300 000
människor. De har alltså själva vidimerat att Hök-
mark har fel från början. Hökmark säger ju att han är
förfärligt överens med de andra borgerliga, men när
man lyssnade till vad de sade hörde man att de hade
en betydligt mer realistisk beskrivning av förhållan-
dena i Sveriges ekonomi.</pre><pre>Anf.  10  MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! I mitt inledningsanförande pekade jag
på en del förhållanden, nämligen att det trots den
starka ekonomiska utvecklingen finns områden där
det går bakåt med välfärden. Det är t.ex. att utbränd-
heten och sjukskrivningarna exploderar och att kost-
naderna för detta är ett stort bekymmer också för
statsbudgeten. Jag pekade på utvecklingen i den
svenska skolan, vården och omsorgen.
Jan Bergqvist svarade med att fly till Skåne och
Västra Götaland. Det vore intressant om Jan
Bergqvist ändå försökte kommentera några av de här
problemen som jag på ett seriöst sätt försökte lyfta
fram. Är det inte ett bekymmer också för socialde-
mokraterna att livskvaliteten för människor i Sverige
försämras, trots den goda ekonomiska utvecklingen?
Det skulle vara intressant att få höra någonting om
detta.
Denna debatt handlar som sagt om inriktningen av
den ekonomiska politiken. Det har hållits ett antal
stämmor, och Jan Bergqvist väljer att tala om begrav-
ningsentreprenörernas förbundsstämma. Jag förstår
att han gärna flyr till den typen av stämmor, med
tanke på att hans stödpartier har hållit ett par skräm-
mande stämmor som han själv är mer beroende av än
han är av begravningsentreprenörernas stämma.
Och när det gäller den inriktning av politiken som
där lades fast ställde jag också några frågor. Hur
tänker sig Jan Bergqvist att nu jämka samman infas-
ningen av kommunismen och av de verklighetsfräm-
mande förslag som också klubbades på Miljöpartiets
stämma? Är inte detta ett problem? Han pekar på vår
fyrpartireservation och talar om att enigheten är som
ett trasigt paraply. Hur tänker sig Jan Bergqvist den
långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken
tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet?
Det skulle ändå vara intressant, fru talman, om
han efter det att han har lagt ned så mycket kraft på
att analysera vårt alternativ skulle kunna presentera
lite grann av sitt alternativ. Väldigt lite, fru talman,
talar nämligen för att Jan Bergqvist kommer att ha
majoritet själv  i denna kammare i framtiden. Han är
beroende av de här stödpartierna. Svara på de här
frågorna, Jan Bergqvist!</pre><pre>Anf.  11  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det ska jag göra.
Vi är tre olika partier. Vi har väldigt olika upp-
fattningar i en del frågor, men vi har ett fungerande
samarbete. Där vi har ett samarbete fungerar det
mycket bra.
Vi kan ju bara se på vårpropositionen. Där är vi
helt eniga om 20 beslutsmoment. Ni har samlat er om
25 olika reservationer. I tilläggsbudgeten är vi helt
eniga. Ni splittrar upp er på en massa olika reserva-
tioner. I den kommunala skrivelsen finns 27 olika
reservationer. Där är vi helt eniga.
Vi är olika partier. I vissa sammanhang har vi
kraftigt olika uppfattningar, men vi har också ett väl
fungerande samarbete på de områden där vi har ett
samarbete. Så är det.
Det finns naturligtvis en hel del sociala problem i
Sverige som vi måste göra någonting åt och som vi är
i full färd med att arbeta med och förbättra. Samtidigt
finns det naturligtvis en risk om man som Mats Odell
väljer att beskriva det som att allt blir sämre och att
allt går bakåt. Så är det ju inte. Vi fick nyligen en
Unicefrapport där det i en jämförelse framgår att
barnen i Sverige har det bäst i världen. Späd-
barnsdödligheten i Sverige är bland de lägsta i värl-
den. Medellivslängden stiger osv. Det är inte så att
det allmänt sett går bakåt i sociala hänseenden i Sve-
rige. Tvärtom går det faktiskt framåt. Men visst har vi
problem som vi måste göra någonting åt. Vi ska satsa
mera på vården. Vi ska bygga ut rehabiliteringen. Det
finns mycket att göra när det gäller att ta hand om
hälsofrågorna och ta ett samlat grepp. Så visst har vi
fullt med arbetsuppgifter framöver, men samtidigt är
det roligt att kunna se att det faktiskt lönar sig att föra
en aktiv politik. Vi kan ju se att det ger positiva re-
sultat.</pre><pre>Anf.  12  MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det blir lite bestickande när Jan
Bergqvist säger att vi lever i ett gott samhälle och att
svenska folket blir friskare när vi vet att sjuktalen
exploderar. Detta landar fysiskt på finansutskottets
bord i form av information om att sjuklönekostnader-
na ökar från 24 till 31 miljarder kronor på ett år. Detta
är ju ett jätteproblem. Jag ser fram emot att Jan
Bergqvist försöker ägna sig åt de här problemen lite
mer än åt att dyka ned i de regioner där våra partier
har fått överta rena konkursbon efter en misshushåll-
ning under en annan majoritet.
Fru talman! Jan Bergqvist tog sedan upp det här
med förmögenhetsskatten. Jag vill gärna fråga Jan
Bergqvist vad han tycker om detta och om värnskat-
ten. Ser han inte ett problem i att vi i Sverige bestraf-
far ett beteende som de flesta vanliga människor
tycker är rätt? Om vi lyckas vara sparsamma, arbeta
idogt och amortera på våra skulder uppstår det en
bestraffning i form av en förmögenhetsskatt som
samtidigt i en globaliserad ekonomi driver kapital ur
Sverige. Är det inte viktigt att vi får stopp på denna
ström av oredovisat kapital som försvinner? Eller är
det viktigare för socialdemokraterna att hålla fast vid
den gamla ideologiska principen att ägande ska be-
straffas?</pre><pre>Anf.  13  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Vi hade en period då de redovisade
sjuktalen nog var för låga därför att människor gick
sjuka till jobbet. De tyckte inte att de hade råd att vara
borta från jobbet. Det var en hög arbetslöshet, och
man var angelägen om att finnas tillgänglig på jobbet.
Nu har det antal som finns i jobb ökat. Det är rik-
tigt att sjuktalen har ökat. Det är viktigt att vi tar det
på allvar och gör någonting åt det. Men man kan ändå
konstatera att det faktum att vi svenskar nu är inne i
en utveckling där vi lever längre och längre är ett
uttryck för att vi allmänt sett är friskare. Det är också
så att spädbarnsdödligheten är lägre än den har varit
någon gång. Medellivslängden stiger, och barnen har
det bättre än förut, men det betyder naturligtvis inte
att det ska vara en passivitet utan ett fullt och aktivt
arbete.
Sedan vill jag bara återigen påminna om att det är
bra att kristdemokraterna driver på i de här frågorna.
Men det hjälper ju inte mycket, eftersom ni varje
gång kommer till vägskälet och ska samarbeta med
moderaterna, som inte vill släppa till de resurser som
behövs för att klara ut detta. Varje gång som det blir
val mellan den sociala välfärden och moderaterna har
ni valt moderaterna. Det är den tragiska sanningen.
När det gäller skatter förutsätter jag att Arne
Kjörnsberg kommer att kunna utveckla den frågan
mycket bättre än vad jag kan. Men det är klart att vi
naturligtvis hela tiden måste se över vårt skattesystem
så att det stämmer också i ett internationellt perspek-
tiv. Vi ska naturligtvis inte ha sådana skatter som gör
att vi förlorar på det i ett internationellt sammanhang.
Samtidigt får man inte ge upp. Min uppfattning är
inte alls att vi måste gå ned till precis samma låga
skattenivåer som man har i lågskatteländer, utan vi
kan ha en högre skattenivå än man har i andra länder.</pre><pre>Anf.  14  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jan Bergqvist inleder sitt anförande
med en uppräkning av hur han vill att framtidens
Sverige ska se ut. Det låter i sig ganska sympatiskt.
Men det stämmer ju inte.
Framtidens Sverige är ett Sverige där det finns
plats för alla, säger Jan Bergqvist. Sanningen är ju
snarare att det, som ni driver på den regionala klyftan,
handlar om en annan betoning, dvs. en plats för alla.
Resten av Sverige är tomt.
Han pratar om att man ska skapa den bästa tänk-
bara skolan. Var femte elev går ut utan fullständigt
betyg. Lärare, elever och föräldrar strejkar och gör
skoluppror i kommun efter kommun. Utbildningsut-
skottet har diskuterat detta. Det kommer den ena
larmrapporten efter den andra, och det kommer inte
fram några förslag. Det kommer inga lösningar och
inga skolsatsningar. Ett utvecklingsarbete för den
bästa tänkbara skolan för alla finns ju inte i dagens
läge.
Jag tänkte också ta upp en tredje punkt. Jan
Bergqvist sade att svenska folket blir friskare och att
det är det bästa tecknet på att vi lever i ett gott sam-
hälle. Men antalet sjuktimmar ökade ju med 25 %
från mars förra året till mars i år. Det är väl ett tecken
på att det inte är ett gott samhälle.</pre><pre>Anf.  15  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Om Lena Ek hade lyssnat på mitt an-
förande skulle hon ha hört att jag inte påstod att vi
hade nått det goda samhället men att vi har möjlighet
att komma dit.
I jämförelse med andra länder står sig det svenska
samhället mycket väl. Det gäller också skolan. Vi kan
se många problem i skolan, och vi måste satsa på att
utveckla skolan. Vi måste ge den mer resurser. Men
jämför den svenska skolan med skolan i andra länder!
Man kan inte alls tala om att det är någon speciell kris
just i Sverige. På det stora hela står vi oss väl både
när det gäller de resurser som finns i skolan och när
det gäller hur skolan arbetar socialt och för att ut-
veckla eleverna. Men vi kan göra mera, och det är
viktigt att vi utvecklar skolan; det håller jag med om.
När det gäller regionalpolitiken håller jag med om
att vi ser ett problem och att vi har en befolknings-
minskning i stora delar av landet, i många kommuner.
Det är någonting som jag inte tycker att vi bara pas-
sivt ska åse. Det finns anledning att på olika sätt göra
någonting åt det. Jag tycker ändå att det är positivt att
den förbättring av arbetsmarknaden som under en
lång tid var koncentrerad till universitetsorterna och
de större städerna nu sprider sig över landet, så att
arbetsmarknaden förbättras även i glesare befolkade
delar av landet.</pre><pre>Anf.  16  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det är klart att det svenska skolsys-
temet är väldigt gott i en internationell jämförelse -
om man jämför med olyckligt lottade länder som t.ex.
Burkina Faso. Men jag tycker fortfarande att det är ett
väldigt klent besked till de föräldrar som tar ut sina
barn i skolstrejker runtom i Sveriges kommuner. Det
fattas fortfarande besked på detta mycket, mycket
viktiga problemområde. Det fattas pengar och det
fattas en strategi för att lösa de här frågorna. Jag tror
att väldigt många föräldrar, elever och lärare väntar
desperat på besked och reformförslag på det här om-
rådet.
När det gäller regionalpolitiken är det ju roligt att
höra att Jan Bergqvist tycker att man inte passivt ska
åse detta. Men sanningen är ju att det från majoriteten
i dag utgår förslag som tvärtom förvärrar den regio-
nala klyftan. Bara häromdagen klubbade vi att de små
tingsrätterna, som är en viktig samhällsservice, ska
läggas ned. Arbetsförmedlingskontor läggs ned. För-
säkringskassekontor läggs ned. Polisen har en timmes
utryckningstid i många polisdistrikt. Man har inte
någon satsning på digital allemansrätt som når ut till
dessa delar av landet. Och verktygen för att männi-
skor själva ska kunna skapa utveckling i sin egen
bygd och sin egen region plockar ni ju bort ett efter
ett.</pre><pre>Anf.  17  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är dåligt av
Lena Ek att tala om Burkina Faso när det handlar om
att jämföra den svenska skolan med andra länder. Det
är ett fattigt land som tyvärr har det mycket bekym-
mersamt med analfabetism osv. Jag menar att i jäm-
förelse med europeiska länder står sig den svenska
skolan faktiskt bra. Men självklart kan den bli mycket
bättre.
Det viktiga nu är att vi tar ett samlat grepp. Stra-
tegin är att ta ett samlat grepp på hela utbildningen:
med början i den allmänna förskolan, över till en bra
skola och sedan vidareutbildning, gymnasier, hög-
skolor, kunskapslyft, kompetensutveckling, det livs-
långa lärandet. Det handlar nu om att på allvar etable-
ra principen om det livslånga lärandet, se till att män-
niskor får chans att ständigt växa i kunnande och
kompetens under hela livet. Detta är den stora utma-
ningen, och här satsar vi oerhört. Självklart har bar-
nens skola en viktig del i detta sammanhang.
När det gäller regionalpolitiken kan man faktiskt
läsa i vårpropositionen att vi har satsningar på denna.
Men jag kan gärna erkänna att det inte finns några
enkla lösningar på glesbygdens avfolkningsproblem.
Det måste hanteras på många sätt. Men det är viktigt
att vi då också ser till att ha en ordentlig utjämning i
den kommunala skatteutjämningen. Där får Lena Ek
konstatera att man på den borgerliga kanten vill
minska utjämningsgraden och förstöra det här sys-
temet på ett allvarligt sätt. I jämförelse tror jag ändå
att socialdemokraterna står sig bra när det gäller regi-
onalpolitiken.</pre><pre>Anf.  18  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det här brukar bl.a. vara den stund då
oppositionens budgetalternativ avrättas av finansut-
skottets majoritet på temat: Ni kan inte läsa, skriva
eller räkna. Det skulle i och för sig kunna vara ett
naturligt resultat av socialdemokraternas flumskola,
men det stämmer faktiskt inte.
I år tycker jag verkligen att vi har fått ett mycket
bra betyg av majoriteten. Det värsta vi gör är att vi
gör som ni, fast lite tidigare. Det allvarligaste är
nämligen att vi skär ned på arbetsmarknadspolitiken.
För det första kan jag då konstatera att andelen ar-
betsmarknadsåtgärder i förhållande till de arbetslösa
aldrig har varit så högt, eller har aldrig planerats att
vara så högt, som under de närmaste åren. Den ned-
skärningen tycker vi därför är mycket väl motiverad
av strukturförändringsskäl. Det är inte rimligt att ha
3 % av arbetskraften i åtgärder när man har drygt 4 %
arbetslöshet i förhållande till hur det har varit tidiga-
re. För det andra har ni ju varje år klagat på oss för att
vi drar ned där. Sedan har ni traskat patrull - fast
efter. Det som är förgripligt och fel på våren är halvt
okej på hösten. Jag tar alltså verkligen lätt på den
kritiken och tycker att det är bra att vi har fått ett så
bra betyg av finansutskottets majoritet.
Men jag skulle vilja ställa en fråga till Jan
Bergqvist, som alltid tycker att det är otroligt viktigt
med just de demokratiska frågorna, att riksdagen ska
fatta beslut. Vi säger att vi ska ha ett överskottsmål
om i genomsnitt 2 %, vilket betyder mer i goda tider.
Men ni nöjer er i betänkandet med 2 % jäms över
tiden då det i efterhand har visat sig att regeringen har
varit god och gjort så att det har blivit mer. Varför vill
ni inte att riksdagen ska fatta beslut om de budgetmål
som ska gälla för Sverige?</pre><pre>Anf.  19  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! När det gäller arbetsmarknadspoliti-
ken är det visserligen så att Folkpartiet är det parti
som förstör minst av denna. Ni tar bort 17 miljarder
från den under en treårsperiod, medan Kristdemo-
kraterna och Moderaterna ligger på helt andra nivåer.
Men även om det resonemang som Karin Pilsäter för
i grunden är riktigt, dvs. att när arbetsmarknaden är
bättre är det rimligt att dra ned på de arbetsmarknads-
politiska åtgärderna, måste man också se till vad detta
får för praktiska konsekvenser för de människor som
är i behov av arbetsmarknadspolitiken: invandrare,
långtidsarbetslösa, handikappade och många andra
som kommer ut nya på arbetsmarknaden. Och glöm
inte att det faktiskt blir ännu större omsättning på
arbetsmarknaden när man har en så bra konjunktur
som vi har nu. En miljon på ett år i omsättning av
jobb - ska det fungera bra behövs det väl fungerande
arbetsförmedlingar. Vad Folkpartiet gör är att försäm-
ra möjligheterna, och det skadar enskilda människor.
Jag vill faktiskt be er att fundera igenom det här.
När det sedan gäller överskottsmål och den demo-
kratiska synpunkten är det ju så att den här frågan
kommer tillbaka i budgetpropositionen. Då kommer
riksdagen att ta ett beslut. Vi ska nog klara demokra-
tin även i det här fallet.</pre><pre>Anf.  20  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker det var tämligen dåliga ar-
gument som Jan Bergqvist kom med. Det sista var
verkligen en bisarr undanflykt. Riksdagen har ju
aldrig fattat beslut om några rimliga överskottsmål år
för år. Vad vi har att ta ställning till i dag är ju inrikt-
ningen på den ekonomiska politiken. Det är det da-
gens beslut handlar om. Då är det väl rimligt att vi tar
just inriktningen på den ekonomiska politiken i dag
och inte skjuter det till i höst.
Förra hösten hade vi ju samma debatt. Då fattade
vi beslut om 2 %, mot vår vilja. Sedan blir det mer,
och då är ni så glada för då uppfyller vi det långsikti-
ga budgetmålet. Men ni kommer ju inte i höst heller
att våga stå upp och säga till Bosse Ringholm att det
faktiskt ska vara riksdagen som fattar beslut om de
långsiktiga utgiftsmålen.
När det sedan gäller arbetsmarknadspolitiken är
det uppenbart att finansutskottets ordförande inte kan
skilja på en reformering av a-kassan och pengar till
arbetsmarknadsåtgärder. Det tycker jag låter lite oro-
väckande. Men det är väl likafullt bättre att fatta ett
beslut om den totala nivån och ramen nu än att i höst
göra som ni har gjort vartenda år, och säkert gör i
höst igen, nämligen dra ned på beloppen. Då blir det
mycket mer ryckigt. Då blir det ute på varje förmed-
ling: Oops, nu ska vi halvera i september. Det blir
mycket svårare, och då drabbas människor. Därför
vore det mycket bättre att ha en mer långsiktig håll-
ning och fatta besluten om detta i god tid.
Jag tycker att Jan Bergqvist och majoriteten kan
gå hem och fundera ett par varv till på vad själva
meningen med riksdagsbehandlingen av inriktningen
på den ekonomiska politiken är. Ni redovisar ju ingen
inriktning på skattepolitiken, ingen inriktning på den
övergripande budgetpolitiken och ingen vettig inrikt-
ning på de områden som handlar om de framtida
ekonomiska möjligheterna för jobb och företagande.</pre><pre>Anf.  21  JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! Den som läser finansplanen kan där
se att det finns inriktning på samtliga områden som
Karin Pilsäter talar om. En annan sak är att skattepo-
litik och annat formas efterhand. Allt är inte klart i
vår, utan vi har sagt att vi ska ta ett samlat grepp i
samband med budgetpropositionen. Det är bl.a. befo-
gat av att vi då kan avläsa hur stort utrymme det finns
för skattesänkningar med hänsyn till de allra senaste
konjunktursiffrorna som vi då har.
Sedan har jag noterat från tidigare debatter att or-
det "bisarr" är ett favorituttryck hos Karin Pilsäter. I
varje fall använder hon det om motståndarens argu-
ment. De är alltid "bisarra". Jag vet inte hur många
gånger jag har mött det i den här typen av debatter, så
jag är ganska van vid detta.
Men jag är faktiskt oroad över hur det skulle gå
för de mest utsatta grupperna om ni fick igenom er
arbetsmarknadspolitik. Det är inte bara besparingar
på a-kassan, det är besparingar på både a-kassan och
arbetsmarknadspolitiken. Ni har varit hyggliga nog
att samredovisa det, därför att det blev förmånliga
siffror. Det är 17 miljarder som ni sammantaget tar
där. Det är för mycket för att det ska bli ett bra resul-
tat. Vet man hur det här fungerar kan man utan tvivel
konstatera att det skulle skada verksamheten på ett
sätt som går ut över enskilda människor.
Jag tvivlar inte alls på att det förhållandet att vi i
samband med budgetpropositionen diskuterar hur
mycket ett överskottsmål ska vara är fullt i enlighet
med demokrati. Sedan behöver man inte nödvändigt-
vis ha målet att tala om exakt hur stort utfallet blir när
det gäller saldomål. Det är liksom en ytterligare förfi-
ning av budgetpolitiken om man ska göra det. Det
kan man naturligtvis utveckla, men det har inget med
demokrati att göra.</pre><pre>Anf.  22  JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag ska börja med att återgälda tack-
et för det goda samarbetet. Det gäller också finansmi-
nistern och Finansdepartementet. Det enda området
där vi har problem i samarbetet är väl numera fotboll.
Men jag hoppas att vi också där ska få en ändring till
stånd och att vi får ett tvåkönat fotbollslag nästa gång.
Jag ska inte heller glömma bort att tacka Matz
Hammarström och Miljöpartiet för gott samarbete när
jag ändå håller på.
Dessutom vill jag instämma i det Jan Bergqvist
har sagt i denna talarstol.
Det har talats en del om Vänsterpartiets kongress.
Den får ni gärna diskutera. Det fattades en del beslut
som innebar att vi i partiledningen fick knäppar på
näsan. Det tar vi till oss med stort allvar.
Men när det gällde budgetfrågorna var det fak-
tiskt, kan jag berätta för er, en beundransvärd disci-
plin som Vänsterpartiets kongress visade upp. Vi kan
t.ex. jämföra med den socialdemokratiska partikon-
gressen, som fattade ett par mycket kloka beslut. Det
var kanske därför vår kongress var så försiktig. Vi såg
beslutet om att avskaffa karensdagen och höja taket i
a-kassan som så viktiga åtaganden att vi på vår kon-
gress inte vågade oss på att lägga på ett antal andra
dyra reformer.
Om jag själv skulle välja ut något område där det
känns väldigt angeläget att verkligen få till stånd
ökade anslag, skulle jag i likhet med Lena Ek vilja
lyfta fram skolan. Det har talats om att inte minst vi
som finns här i kammaren borde lära oss räkna, skriva
och läsa. Det kanske är där det behövs mer resurser,
men själv skulle jag inte minst efter den här debatten
vilja lyfta fram historieämnet och kanske även litte-
raturen och poesin, som bl.a. Gunnar Hökmark visar
att ökande intresse för.
När det gäller historieskrivningen har vi, jag tror
det är i ett svar på kristdemokraternas motion, tagit
upp den lite längre historiska analys som gjorts av
Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd. Man har där jäm-
fört BNP per invånare i åldrarna 15-64 år, alltså lite
grovt sett befolkningen i produktionen, och sett när-
mare på utvecklingen mellan 1947 och 1997.
Gör man en sådan längre analys ser man att den
dominerande trenden bland de avancerade kapitalis-
tiska industriländerna är en utjämning. Sverige har
t.ex. jämfört med USA lyfts upp från att ligga på
60 % av USA:s siffra till att närma sig 80 % av
USA:s siffra. Det är alltså den genomgående stora
förändringen. Det är det som är den viktiga historiska
utvecklingen, inte växlingarna mellan upp- och ned-
gångar.
Jag kan också delvis instämma i det som sägs om
att vi inte får låta oss förblindas av den nuvarande
uppgången. Det finns långsiktiga problem, trots den
nuvarande högkonjunkturen.
Det som är problematiskt är också, som jag kan
uppleva det, att arbetarrörelsen och Vänstern mycket
länge har befunnit sig på defensiven ideologiskt. Inför
de globala krafter som verkar har vi haft problem
med att värna välfärden och solidariteten. Skolan,
vården och omsorgen inte minst.
Det är nämligen på det viset att ska man upprätt-
hålla fasta proportioner mellan å ena sidan den of-
fentliga servicen och å andra sidan den privata kon-
sumtionen krävs det faktiskt att en ökad andel av
nationalinkomsten går till den offentliga sektorn, till
skolan, vården och omsorgen. Det är väldigt svårt i en
global ekonomi, där det finns ett tryck på att sänka
skatter.
Det behövs också strukturella reformer. För vår
del är det arbetstidsreformen som är väldigt viktig.
Jag såg en undersökning där t.o.m. en majoritet av de
moderata sympatisörerna ville ha sextimmarsdag. Det
är väldigt glädjande. Det var en massiv majoritet,
framför allt bland kvinnor, för sextimmarsdagen. Jag
är övertygad om att svenska folket trots allt kan räk-
na, skriva och läsa ganska hyggligt, så de förstår att
det inte är gratis med sextimmarsdagen.
Det har gjorts en undersökning av Långtidsutred-
ningen som sträcker sig fram till 2015 och den visar
att det helt klart tar ett ganska rejält utrymme om vi
ska ha en omfattande arbetstidsreform, en arbetstids-
förkortning. Men eftersom man räknar med en sådan
massiv ökning av den privata konsumtionen, klarar vi
ändå dels en ganska kraftig ökning av den offentliga
konsumtionen, dels en rejäl arbetstidsreform. Ändå
får vi ett visst utrymme över, fast det naturligtvis blir
lägre, för en privat konsumtionstillväxt. Det är inte på
något sätt så att det inte skulle vara ekonomiskt möj-
ligt att klara en rejäl arbetstidsreform.
Sedan några ord om budgetprocessen. Det var ju
så, inte minst efter de borgerliga regeringsåren 1991-
1994, att det var nödvändigt med en skärpning av
budgetprocessen. Jan Bergqvist vill inte gräva alltför
mycket i den här gamla historien, men jag kan ändå
inte låta bli att påminna om hur det var. Alla talade
om att sänka skatten, men Moderaterna talade om att
militären ändå måste ha sitt. Kristdemokraterna talade
om att sänka skatten, men vården måste ha sitt. Folk-
partiet talade om skolan och Centerpartiet talade om
jordbruksstödet och regionalpolitiken. Vad blev re-
sultatet? Man klarade av att sänka skatten, men man
klarade inte av att minska utgifterna. Det var nödvän-
digt att få en bättre budgetdisciplin.
Nu har vi, inte minst genom ett samarbete mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, periodvis också
med Centern, och med Miljöpartiet, åstadkommit ett
på gränsen till ekonomiskt underverk. Ett underskott
på mer än 10 % av BNP i den offentliga sektorn totalt
har förbytts i ganska kraftiga överskott framöver.
Men om det ska vara möjligt att i längden upp-
rätthålla budgetdisciplinen måste också budgetpro-
cessen vara begriplig och möjlig att förklara för
svenska folket.
Det är inte rimligt att tolka budgetprocessen och
utgiftstaken på det oerhört doktrinära och nästan
högkyrkliga sättet som de borgerliga politikerna vill
göra. Jag vill, i likhet med vad Siv Holma gjorde i
utfrågningen av Curt Malmborg, påminna om den
förre finansministern Åsbrinks anförande om budget-
processen inför Nationalekonomiska föreningen. Han
talade om att man i Japan har lärt sig att bygga flex-
ibla skyskrapor så att de ska tåla åtminstone mindre
jordbävningar.
Läser man budgetlagen ser man att den ger ut-
rymme för ganska vida tolkningar. Det är möjligt att
uppfatta utgiftstaken som mål, som ibland när det
skakar till i ekonomin måste vara möjligt att tolka om
och något förändra. Vi har nu den pågående utred-
ningen om budgetprocessen. Jag är övertygad om att
vi ska nå en enighet om att göra budgetprocessen
något mera flexibel och begriplig.
Mats Odell säger att vi lever i landet med världens
högsta skatter, och ändå har vi inte råd med skola,
vård och omsorg. Ja, det var det där med poesi och
sånger. Hur är det den går? "- - - falsk matematik -
- - Noll och noll är noll - - - dé é falsk matematik."
Jag minns inte så mycket mer. Det här handlar om
skrymteri.
Jag kommer att tänka på den unge man som kom
fram till mig i den förra valrörelsen och sade att han
hade sådana problem om han skulle rösta på Kristde-
mokraterna eller Vänsterpartiet. Det var de två parti-
erna som stod för de svaga. Han tyckte att Alf Svens-
son och Gudrun Schyman var så jätteschysta, men
han kunde inte välja för han tyckte att de stod för
samma sak. Jag försökte förklara att det faktiskt inte
riktigt var så. Kristdemokraterna vill sänka skatterna
osv. Men han hade svårt att förstå att det fanns några
större skillnader. Han kanske tillhörde den lilla rännil
av väljare som enligt den senaste SCB-mätningen
gick över från Kristdemokraterna till Vänsterpartiet.
Han kanske hade upptäckt att det faktiskt fanns en
skillnad.
Mats Odell frågar om änkorna. Vi har lyckats
åstadkomma ett litet första steg. Det är otillräckligt.
30 miljoner kronor anslås till år 2003. Jag lovar att vi
ska kämpa vidare.
Gunnar Hökmark gillar poesi. Den här gången var
det Nils Ferlin. Hökmark har en poäng. Även Nils
Ferlin har en poäng i att det inte står någonting i
Clarté om de allra fattigaste. Det är en försummelse
som har funnits inom arbetarrörelsen och Vänstern.
Det som kallas för trasproletariatet i den marxistiska
traditionen har negligerats. Det är en riktig kritik.
Att höra Hökmark citera Ferlin är lite grann som
den förra debatten med Lars Bäckström. Ferlin och
Hökmark är inte riktigt på samma våglängd. För att
påminna sig lite grann om Ferlindikter finns sången
om grämelsens son. Fundera på, Hökmark, om han
inte är befryndad med grämelsens son som sjunger på
grammofon osv. Det finns också sången om dispo-
nenten, som högst belåten aldrig smakat ångesten och
gråten. Det påminner också lite grann om Hökmark.
Det är inte ofta som man har saknat Carl Bildt.
Men Carl Bildt kunde lite grann om Marx. Han hade
elementär kunskap om Marx, planekonomi, kapital-
ism, marknadsekonomi och de marxska begreppen.
Hökmark säger att det finns ett parti som tror på pla-
nekonomi. Frågan är vilket. Är det möjligen Mode-
rata samlingspartiet som älskar den militära appara-
ten? Det är planhushållningens högborg.
Någon äktliberal sade att det är EMU som är det
nu existerande bästa exemplet på planekonomiskt
tänkande, dvs. den monetära unionen.
Hökmark måste försöka sätta sig in i elementa. Vi
vill inte avskaffa marknadsekonomin. Det handlar om
kapitalismen. Det är en helt annan sak. Jag citerar Alf
Svensson, partiledare i Kristdemokraterna, som i en
bok 1976 skrev att kapitalismen uppmuntrar egoism,
och det leder till en omoralisk samhällsordning. Jag
vill helhjärtat instämma i denna Alfsvenssonska ana-
lys.
Det finns en välberättigad kritik av kapitalismen.
Det är en brist på ansvarsfulla ägare. Vi måste kom-
ma till rätta med den kortsiktiga spekulativa inrikt-
ningen på ekonomin, inte minst inför höstens pen-
sionsval. Då måste svenska folket och löntagarna
organisera sig och ikläda sig ett mer långsiktigt äga-
ransvar och därmed på längre sikt och med förnuft
avveckla detta omoraliska system som Alf Svensson
och vi vänsterpartister ibland kallar för kapitalism.
Därmed vill jag yrka bifall till hemställan i betän-
kandet.</pre><pre>Anf.  23  MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth har ett rörligt intel-
lekt, och det är alltid spännande att debattera med
honom. Det händer saker.
Johan Lönnroth började med att förvåna oss alla
genom att säga att det som skiljer regeringen från
Vänsterpartiet är fotbollen. Fotbollsområdet är det
enda återstående problemet. Då frågar man sig om
inte Vänsterns kongress har ägt rum.
Johan Lönnroth säger att han fick knäppar på nä-
san. Man måste ha blivit förvånad på vänsterkongres-
sen när man fick höra att det inte finns några problem
nu. Det är bara fotbollen kvar. Jag säger då: utgiftsta-
ket. Struntar Johan Lönnroth i kongressens uttalande
om utgiftstaket? Det är bara fotbollen kvar. Det skulle
ha förvånat vänsterstämman om Johan Lönnroth hade
hållit det här anförandet där.
Sedan säger Johan Lönnroth att det inte är rimligt
att tolka utgiftstaket så högkyrkligt som regeringen
gör. Johan Lönnroth måste ändå bestämma sig. Det
här är ändå, trots allt, en så fundamental princip som
vi talar om. Ni vill på er kongress lyfta bort hela ut-
giftstaket. Det vore bra om Johan Lönnroth till kam-
marens protokoll kunde läsa in vad det är som gäller.
Är det kongressens beslut eller är det bara fotbollen
som återstår i meningsskiljaktigheter? Det finns ett
befäst svalg mellan dessa två ståndpunkter.
Johan Lönnroth säger att det finns de som vacklar
mellan Vänstern och Kristdemokraterna. Han säger
att jag hävdar att vi inte har råd att ta hand om gamla
och barn, trots att vi har världens högsta skatter.
Sedan kommer Johan Lönnroth till svaret om än-
korna. Det Vänstern har åstadkommit är verkligen
något av änkans skärv. 30 miljoner av de 650 miljo-
ner som det hela kostar har ni kommit fram till. Kom
inte och tala om att andra partier inte klarar av detta.
Här har såvitt jag vet såväl Moderata samlingspartiet
som Folkpartiet och Centerpartiet finansierat ett slo-
pande av den inkomstprövning som i dag sker av
änkepensionen.</pre><pre>Anf.  24  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag kan lugna Mats Odell med att
det finns annat än fotboll som vi är oeniga om mellan
s, v och mp. Om Mats Odell hade legat under bordet
då Bosse Ringholm och vi andra diskuterade arbets-
tidsfrågan eller skatteväxlingen skulle han ha blivit
betydligt lugnare. Okej, det var lite av en överdrift
när jag sade att det bara var fotbollen som återstod.
När det gäller kongressen hann jag inte rätta till
vad Mats Odell sade om i sitt första anförande. Vår
kongress skrev inte in i kongressuttalandet att vi ska
avskaffa utgiftstaken. Vi skrev in att vi vill ha en
budgetprocess som möjliggör att vi bygger välfärden,
dvs. skolan, vården, omsorgen och den allmänna
välfärden.
Jag tycker att t.o.m. Mats Odell borde kunna vara
överens om att vi inte ska ha en process som inte gör
det möjligt att utveckla välfärden. Jag hoppas i alla
fall att Mats Odell också kan skriva under på det.
Sedan sade jag inte att regeringen tolkade budget-
processen högkyrkligt, utan det var de borgerliga
politikerna som i kritiken av det som de kallar mani-
pulationer tolkade det hela högkyrkligt. Gå och läs på
budgetlagen, Mats Odell! Den är inte skriven på det
extremt högkyrkliga sätt som ni tydligen skulle vilja
ha den.
Till sist kan jag säga om änkorna: Okej, det är lite
grann av änkans skärv över de 30 miljonerna. Det är
helt otillräckligt. Men eftersom ni finansierar era
ökade anslag till bl.a. änkorna genom att slå mot ännu
svagare grupper klarar vi inte det här ihop med er,
utan vi måste tillsammans med Socialdemokraterna
och Miljöpartiet fixa till detta.</pre><pre>Anf.  25  MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth säger nu att han vill
ha en process som möjliggör att man kan satsa på
svaga grupper. Den processen finns redan. Det är den
normala budgetprocessen, där man omprövar de ut-
gifter och inkomster som staten har.
Jag kan tala om för Johan Lönnroth att det i Krist-
demokraternas budgetalternativ egentligen bara är
ca 2 % som vi omfördelar. Jag tror att det för de sam-
hällsomstörtande moderaterna handlar om att de för-
ändrar ca 3 % i den här budgeten. Det är alltså fullt
möjligt att klara av detta utan att ge sig på utgiftsta-
ken.
Det ni vill är trots allt att skapa en situation där
utgiftsanden helt släpps ur flaskan. Vad detta leder till
i nedgångstider, när ekonomin går in i en svagare
utveckling och när lågkonjunkturen kommer, är stän-
digt nya nedskärningar, som då kommer igen.
Nu rättar Johan Lönnroth mig och säger att rege-
ringen inte är så högkyrklig när det gäller utgiftsta-
ken. Nej, men det är ju detta som vi kritiserar. Rege-
ringen har nu ägnat sig åt ett kvalificerat tricksande.
Om jag hade legat under bordet hade jag förstått att
det är Johan Lönnroth i första hand som krävt detta
för att över huvud taget stå kvar på trepartikoalitio-
nens fundament. Vi märker hur det knakar i fogarna.
Det skulle vara intressant att höra hur Johan
Lönnroth ser på framtiden. Tror han på en vänsterre-
gering med tre partier efter valet 2002? Kommer ni
att kunna skriva er samman? Är detta det politiska
alternativ som står mot de fyra borgerliga partierna,
som nu mer och mer samlar sig i mer och mer av
gemensamma skrivningar? Hos er har däremot de
centrifugala krafterna accelererat undan för undan.
Nu är snart varenda ledande socialdemokrat ute och
talar om att samarbetet måste brytas. Vad är det som
gäller, Johan Lönnroth?</pre><pre>Anf.  26  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Kristdemokraterna omfördelar bara
2 % och Moderaterna bara 3 %, säger Mats Odell. Ja,
det ligger något i det. När vi var i en mer renodlad
oppositionsställning brukade vi själva notera att våra
alternativa förslag totalt sett låg ganska nära i pengar
räknat. Man kan ju fundera igenom vad det är som
gör att inga partier förmår prestera riktigt radikala
alternativ till budgeten. Budgeten är kanske i grunden
ganska låst.
Vad tror jag om framtiden och samarbetet? Ja, jag
tror till att börja med att vi ska kunna komma över-
ens, åtminstone de tre samarbetande partierna - jag
hoppas faktiskt på en bredare enighet - om att göra
om budgetprocessen något så att den blir mera flexi-
bel och begriplig för allmänheten. Jag tror att det är
möjligt.
Sedan tror jag också på ett fortsatt brett samarbete
med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet.
Det är t.o.m. så att jag inte helt har gett upp hop-
pet ens om Centerpartiet och Lena Ek. Jag ser i fi-
nansutskottet varje gång hur problematiskt det är för
Lena Ek att lyssna på kamraterna med deras höger-
politik. Jag tror att det kanske ska vara möjligt att
också få Centerpartiet att ta sitt förnuft till fånga så att
vi får till stånd ett ännu bredare samarbete.
Framtiden är ljus. Jag är ledsen, men Mats Odell
får nog finna sig i att förpassas till den position som
ni nu också har förpassats till i min hemregion. Det
känns väldigt bra. Vänsterpartiet borde ha varit med,
men det kanske kommer så småningom där också.</pre><pre>Anf.  27  LENA EK (c) replik:
Herr talman! Det är ganska roligt att den här de-
batten har vidgats från ekonomiska fundament över
till kulturens område. Det berikar alla att ha en viss
kunskap runt detta.
Det var den gamle skånske proggaren Peps Pers-
sons låt Falsk matematik. Jag kommer ihåg en annan
låt, en jättebra blueslåt, som han sjöng, nämligen Hög
standard: "Vad är hög standard?" Han hade ett ord
däremellan också, som kammarens regler förbjuder
oss att uttala - vi får inte svära här.
Då kommer jag tillbaka till skoldiskussionen, där
också Johan Lönnroth säger att skolan är ett angeläget
reformområde. Jan Bergqvist sade samma sak. Jag
kommer att fråga Miljöpartiet om en stund, och jag är
säker på att de också kommer att säga att skolan är
viktig.
Men när vi tittar på det material som finns framme
här, den ekonomiska politikens inriktning, finns det
de facto ingen rejäl satsning på skolan, trots att det
här har diskuterats i utbildningsutskottet under hela
hösten, vintern och våren, trots att vi ser den ena
föräldragruppen efter den andra i desperation ta ut
sina barn i skolstrejk, lärare som slutar tro på ett yr-
kesliv i den svenska skolan och elever som själva
klagar över att de inte får lära sig tillräckligt mycket.
Det bevisar i sig att unga människor är fullt kapabla
att ta ett stort ansvar för sin egen framtid.
Jag måste fråga, i likhet med Peps Persson: Vad är
hög standard? Och vad är det som gör att ni säger
detta men inte gör någonting?</pre><pre>Anf.  28  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det är nödvändigt att se till att inte
bara skolan utan också kommuner och landsting, som
ju i huvudsak har hand om skolan, får en ökad del av
nationalinkomsten. Det ser jag som en av Vänster-
partiets huvuduppgifter, att i fortsatta budgetprocesser
få till stånd sådana ökade ramar.
I den långtidsutredning som jag redan tidigare har
pratat om finns det en kalkyl som visar att fram till
2015 skulle man kunna åstadkomma en privat kon-
sumtionsökning på mellan 40 och 45 % och samtidigt
öka den offentliga konsumtionen med en flera gånger
lägre siffra. Det måste vara möjligt att åstadkomma
en omfördelning, så att vi får en lägre ökning av den
privata konsumtionen och en högre andel som går till
bl.a. skolan.
Jag hoppas, som sagt var, att vi också ska kunna
få med Centerpartiet i ett sådant omprioriteringsar-
bete.
Sedan är det en sak som förvånar mig lite grann i
ert budgetförslag som jag kan passa på att ställa en
fråga om. Ni har en mycket kraftig reduktion när det
gäller studiebidragen. Det räcker inte med att se till
att skolan i sig har stora resurser, utan eleverna måste
också ha rimliga ekonomiska villkor när de väljer att
studera. Då är alltså frågan: Vad är bakgrunden till
era ganska kraftiga minskningar av studiebidragsan-
slagen?</pre><pre>Anf.  29  LENA EK (c) replik:
Herr talman! Snacka går ju. Frågan är fortfarande:
Vad är hög standard? Är det acceptabelt? Ni har lagt
ett förslag som åtminstone ett år - det här handlar om
tre år - permanentar en situation där var femte elev
har bristande kunskaper när det gäller att läsa och
skriva och där var tionde elev inte kommer in i gym-
nasieskolan, trots att hela samhället är uppbyggt på
att man måste ha gymnasieexamen för att få jobb i
dagens läge. Det livslånga lärandet och utvecklingen
på arbetsmarknaden gör att en elev som inte har kla-
rat grundskolan och inte har kommit in på gymnasiet
har en fruktansvärt dålig utgångspunkt i livet och
kommer att få jättesvårt att klara sig.
Det är ett mänskligt slöseri, men det är också ett
nationalekonomiskt slöseri av stora mått. Det är ändå
en situation som ni med detta förslag permanentar.
Det har heller inte förts fram förslag i utbildningsut-
skottet under året där man har använt de medel som
finns för att förbättra situationen i skolan, och det
finns inga nya pengar. Det är någonting som ni inte
kommer ifrån. Detta är faktiskt planering som gäller
tre år framåt, från nu.
Situationen är redan nu bekymmersam och myck-
et besvärlig på skolsidan, särskilt i vissa områden där
det också redan innan är en svår social situation och
där man skapar en social segregering som kommer att
bli ett väldigt bekymmer för oss alla - inte bara för
den enskilda människan, utan för oss alla framöver.
Vår satsning på skolan, som vi har valt att göra i
vårt budgetalternativ, handlar faktiskt också om fi-
nansieringen på det viset att om man kopplar ihop
familjepolitiken med studiebidragen och med vårt
studiemedelsförslag, som också är bättre än ert - mer
pengar till studenten och hälften lån och hälften bi-
drag - ger det en helhetslösning där man faktiskt
försöker göra någonting åt den sneda rekrytering som
vi också har dragits med i decennier i detta land, där
vi inte utnyttjar alla elevers fulla kapacitet.</pre><pre>Anf.  30  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det är sant att vi inte har klarat av att
inom de utgiftstak och ramar som nu finns åstad-
komma mera pengar till kommuner och landsting år
2001 och 2002. Vi åstadkom lättandet på Ludvika-
momsen, och vi har klarat av en del andra justeringar
som ger kommuner och landsting bättre ekonomi,
men det är alldeles otillräckligt. Det är en klen tröst
att jag inte kan se något borgerligt alternativ som
skulle ge mera pengar - tvärtom. Med era skattesänk-
ningar sammantaget vet vi att det i verkligheten blir
ännu mindre pengar till skolan.
År 2003 år läget ljusare. Det borde finnas möjlig-
heter att i de fortsatta diskussioner vi ska ha se till att
kommuner och landsting får ökade anslag. Inte minst
handlar det om skolan. Men att man däremot, t.ex.
genom olika sorters öronmärkningar av pengar, skulle
kunna åstadkomma mera pengar till skolan samtidigt
som totalanslagen till den offentliga sektorn minskar
tror jag inte på. Där kan man verkligen tala om mani-
pulationer.
Jag ska gärna sätta mig in lite bättre i det studie-
bidragssystem som ni föreslår som tydligen är så
genialt så att man med ett antal miljarder kronor
mindre i pengar kan åstadkomma större studiebidrag
till eleverna. Jag vill nog se det först, innan jag tror på
det.</pre><pre>Anf.  31  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Det är mycket prat om skolpolitik,
och det är viktigt. Jag tror att en bättre skolpolitik är
en av grunderna för långsiktig ekonomisk framgång.
Johan Lönnroth talade mycket om historieunder-
visningen. Sedan kom det någonting som visade att
den interna historieskrivningen kanske är lite bristfäl-
lig. Han säger nämligen att vi under den borgerliga
tiden kunde komma överens om skattesänkningar,
men inte om besparingar. Jag var med här då. Jag
minns hur Johan Lönnroth och de andra vänsterpar-
tisterna tokskällde dag ut och dag in just om alla de
förfärliga besparingarna. Men nu är de helt plötsligt
som bortblåsta. Jag tror nog att Johan Lönnroth borde
gå hem och läsa på även sin egen historia och fräscha
upp minnet lite.
Men det vi har nu är en situation där ni, trots allt
ert prat om det goda samarbetet, inte kan komma
överens om någotdera - varken om skattesänkningar
eller om besparingar - när ni inte har kniven mot
strupen. Det enda ni kan komma överens om är ut-
giftsökningar, och jag tror att det kommer att ta en
ända med förskräckelse.
Det pratas mycket om kultur här. Det citeras olika
sånger. Som vanligt tänker jag mest på Magnus
Uggla. Han gav ut en skiva med sådana progglåtar.
"Allting som ni gör kan jag göra bättre", kallade han
den för. Jag tycker att det låg mycket i det. Där fanns
det också ett spår som hette "Vem i hela världen kan
man lita på?" Det tycker jag är någonting som svens-
ka folket borde tänka på när det ser dessa gamla
proggare som i sin förtvivlans jakt på en ny ism att
ersätta kommunismen med har bitit sig fast i femin-
ismen. Jag tycker att det är ren och skär traditionell
solochvårpolitik.
Med Vänsterpartiet i ledningen för detta land ökar
inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män, fick vi
just se i Dagens Nyheter i dag. Man försvårar för
kvinnor att kunna jobba och försörja sig själva med
eget företagande. Vi får en feminisering av fattigdo-
men i hela världen - vi vet det - men vi vet också att
det blir precis samma processer som sätter i gång i
detta land. Vi har en könssegregerad arbetsmarknad
som ni vägrar att bryta upp, och ni vägrar att ge kvin-
norna själva mera makt.
Jag skulle vilja höra lite om hur Johan Lönnroth
ser på feminismen och frågan om makt åt kvinnorna.
Är det bara en vanlig solochvårpolitik?</pre><pre>Anf.  32  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Karin Pilsäter! Det är faktiskt så att
vi sänker skatter. Redan i år sker det en viss sänkning
av inkomstskatten som kompensation för egenavgif-
terna, om nu Karin Pilsäter skulle ha missat det. Jag
tror nog att det kommer att bli nödvändigt i höst att
enas om vissa fortsatta skattesänkningar. Bl.a. är
fastighetsskatten på hyreshus ett mycket stort pro-
blem. Det är ett område där vi vänsterpartister är
övertygade om att det är nödvändigt att göra någon
typ av sänkning. För övrigt bygger också vår arbets-
tidsreform på sänkta arbetsgivaravgifter.
Vem i hela världen kan man lita på? Kan man lita
på dessa gamla proggare? En annan gammal proggare
- man kanske inte får kalla henne det, men jag gör det
i alla fall - är Ingrid Segerstedt Wiberg från min
hemstad Göteborg, som valde att lämna Folkpartiet.
Hon klarade bara inte av omvandlingen av det som
hon upplevde som sitt gamla fina folkparti till en liten
blek kopia av Moderaterna. Jag tror att det är en hel
del av den gamla sortens folkpartister som upplever
det just på det sättet. Vem i hela världen kan man lita
på? Man litar inte på det nya moderniserade Folkpar-
tiet - moderatkopian.
Vad vill vi göra för att befrämja feminism och
jämställdhet? Jag tror att de två sakpolitiskt viktigaste
sakerna är följande. Det första är det jag redan har
varit inne på, dvs. att man ska slå vakt om den of-
fentliga sektorn. Det är oerhört väsentligt, naturligt-
vis, både för kvinnor och män. Men som det är kon-
kret i dag är det oerhört viktigt att vi ser till att vi får
mera resurser till kommuner och landsting. Sedan är
det återigen arbetstidsreformen. Den är mycket viktig
både för kvinnor och män, men det är kvinnor som är
mest helhjärtat för sextimmarsdagen, visar den färs-
kaste undersökningen.</pre><pre>Anf.  33  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Unifem - FN:s organ för kvinnofrå-
gor - är väldigt tydligt när det gäller att vägen till
jämställdhet och kvinnors framsteg just handlar om
ekonomiska framsteg. Jag tror att världens kvinnor av
ganska bitter egen erfarenhet vet att det inte är kortare
arbetstid som ger mer ekonomiska resurser. En av de
största skillnaderna mellan kvinnor och män handlar
om just ekonomisk makt och att kvinnor har mindre
ekonomisk makt inte bara i samhället i stort utan
också i sin egen vardag. Det är väl ingen slump att de
kvinnodominerade fackförbunden inte i sina avtals-
förhandlingar driver arbetstidsförkortningar. De vet
att detta måste betalas. Kvinnor vet att det alltid är
kvinnor som får betala det högsta priset när man gör
den typen av reformer. Därför tycker jag att er ar-
betstidspolitik är just rent och skärt solochvårande.
Gå ut och fråga svenskar om de föredrar att vara
rika och friska eller fattiga och sjuka. Det är klart att
de föredrar att vara rika och friska, på samma sätt
som de föredrar att jobba mindre än att jobba mer.
Men när man kompletterar med frågeställningen hur
det ska betalas är kvinnorna inte lika angelägna läng-
re, utan de vill hellre ha mera pengar.
Sedan tycker jag att den andra fråga som Vänster-
partiet tar upp inte heller handlar om feminism utan
raka motsatsen till det. Det handlar just om att man
ska se till att den könssegregerade arbetsmarknaden
ska bestå och att kvinnor även i fortsättningen ska
vara hänvisade till jobb inom den offentliga sektorn.
Kvinnor ska inte få samma möjligheter som män att
driva verksamhet i egen regi, kunna förverkliga sina
egna idéer och vad gäller den service de är beroende
av kunna välja mellan olika företag eller olika servi-
ceinrättningar som kan ge dem det de vill ha, som ger
just makt i den egna vardagen och möjligheter till
inkomstutveckling och till att t.o.m. kanske kunna
tjäna lite mer pengar om man lyckas med någonting.
Det är på denna punkt som jag menar att Vänster-
partiet i sin jakt på en annan ism än den gamla, som
man vill gömma undan, har bitit sig fast i feminismen
utan att någonsin förstå själva begreppets innebörd.
Jag ska citera Mary Wollstonecraft, en av den li-
berala feminismens riktiga grundmödrar.
Hon skriver att kvinnorna har många olika för-
pliktelser. "Men det handlar om mänskliga plikter,
och jag vidhåller bestämt att de principer som bör
styra uppfyllandet av dessa måste vara desamma för
båda könen" skriver hon.
Det är det, Johan Lönnroth, som jämställdhet och
feminism handlar om. Kvinnor och män ska ha lika
villkor.</pre><pre>Anf.  34  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag tror faktiskt att jag har begripit
att det är så och att det är den ekonomiska makten i
vardagen som det handlar om. Jan Bergqvist referera-
de tidigare till ett FN-organ som har gjort en global
undersökning som visar att det trots alla brister är det
så att kvinnors ställning här i Sverige relativt sett är
bäst i världen. Så är det faktiskt. Man kan ändå inte
förneka att det historiskt har en mycket stark koppling
till att vi här i detta land fick ett relativt sett högre
skatteuttag och därmed också möjliggjorde en växan-
de större offentlig sektor och en offentligt bedriven
barnomsorg som hade oerhört stor betydelse för
kvinnornas ekonomiska emancipation, frigörelse.
Varför driver inte en del kvinnodominerade fack
arbetstidsfrågan? Snarare driver man den inte avtal-
svägen. Däremot har jag hört flera kvinnliga ledande
företrädare för kvinnodominerade fack säga: Vi har
inte råd att avtalsvägen med våra låga löner klara en
rejäl arbetstidsreform. Vi måste ha stöd av dels lag-
stiftning, dels en ekonomisk omfördelning av pengar.
Det är just det som är innebörden av våra förslag till
arbetstidsreform, att man också måste stötta de delar
av ekonomin som inte klarar att avtalsvägen och via
produktivitetsökning, via löneutveckling eller mins-
kade vinster ta ut en betalning av arbetstidsreformen.
Sedan är vi vänsterpartister helt överens om att
det krävs ett ökat kvinnligt företagande, det handlar
inte enbart om den offentliga sektorn. Vi är helt eniga
på den punkten.</pre><pre>Anf.  35  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Det är likväl ett faktum att Vänster-
partiet är det parti som mest av alla i den här riksda-
gen går mot möjligheter för kvinnors företagande
inom det område där vi har allra flest kvinnor på
arbetsmarknaden. Det är ni som allra mest går emot
att den arbetsmarknaden ska öppnas och ska kunna
bli flexiblare och ge större möjlighet. Det vore intres-
sant, inte bara med tanke på föregående replikskifte
utan också med tanke på vad Lönnroth har sagt tidi-
gare, att få förklarat varför ni är så bestämt emot
detta.
Ni har sett, hoppas jag, att den avreglering som
skedde på telemarknaden gav helt andra möjligheter
till kunder, till företag, näringsliv och t.o.m. de en-
skilda människorna. Jag skulle vilja veta: Står Johan
Lönnroth fast vid sin inställning till telemarknadens
avreglering? Är Johan Lönnroth fortfarande emot
den? Det kan ha sitt intresse för att bedöma ställ-
ningstagandet i fråga om andra avregleringar och
andra öppningar.
Sedan till Nils Ferlin. Han pekar ut just hur poli-
tiska rörelser som Vänsterpartiet och Socialdemo-
kraterna glömmer dem som är i allra störst behov av
stöd. Johan Lönnroth höll med om detta, och det är
bra.
Ni har i samarbetskoalitionen bestämt er för att
påbörja en enorm ökning av de statliga utgifterna,
större än vi vad sett på mycket länge. När ni satt och
resonerade om detta och kom fram till att handikap-
pade och änkor inte ska ges något förstärkt stöd utan
där skulle ni fortsätta att dra ned, hur resonerade ni
då? Vad det Johan Lönnroth, Matz Hammarström och
Bosse Ringholm som satt och resonerade om detta?
Vem var det som drev frågan att de handikappade nu
skulle avstå ännu lite mer? Det kunde vara intressant
att få den interiören i frågan.</pre><pre>Anf.  36  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Vi har lagt fram ett antal förslag för
att befrämja kvinnligt företagande. Men vi lägger
något helt annat i begreppet att öppna upp arbets-
marknaden för kvinnor, det begrepp som Hökmark
talar om. Vad han talar om är att försvaga arbetsrät-
ten, försämra sjukersättningen, sänka a-kassan osv.
Som den svenska arbetsmarknaden ser ut är det all-
deles entydigt att det är kvinnor som i första hand
drabbas. Är det så att arbetsgivarna vid ökad arbets-
löshet får möjlighet att plocka bort dem som de själva
vill, blir det erfarenhetsmässigt mycket lätt så att man
plockar ut kvinnor som kanske väntar barn eller annat
sådant.
Att vi skulle glömma dem som har allra störst be-
hov av stöd. Jag är överens så långt som att historiskt
sett har vi inte ägnat tillräckligt mycket kraft åt dem
som har det allra svårast ekonomiskt. Däremot hävdar
jag alldeles bestämt att när nu Moderaterna väljer att
lyfta fram handikappade eller änkor är det fråga om
rent hyckleri. Huvudtrenden i era förslag, att ni ska
sänka ersättningen för de sjuka generellt och för de
arbetslösa, går verkligen ut över de allra svagaste. Det
leder till att kommunerna kommer att få fler som är
beroende av socialbidrag. Det är en förnedring som
många människor upplever av att behöva ta emot
understöd på det sättet. Det kommer att öka med
moderat politik.
Jag tror inte ett ögonblick på att Moderaterna i
verkligheten skulle genomföra något av det som det
är så väldigt lätt att skriva in i en budget om de svaga
grupperna. Huvudspåret är: Sänk skatterna och se till
att klassamhällets klyftor blir ännu större.</pre><pre>Anf.  37  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Som allt som oftast har Lönnroth fel
när det gäller praktiken. Den handikapplagstiftning
som väldigt många människor i dag i Sverige har
nytta av drevs igenom under en borgerlig regering.
Det var flera partier som var med om den. Det var en
avsevärd förbättring. Sedan försämrades villkoren av
Socialdemokraterna, och ni ger ert stöd.
Jag tolkar Johan Lönnroths svar på min fråga att
ni är alla gemensamt ansvariga för att ni också nu,
som vi ser i tilläggsbudgeten, drar ned på de personli-
ga ombuden till de handikappade. Det är en av många
olika frågor där spåren märks.
Den andra frågan som jag skulle vilja komma till
har att göra med den inställning som Lönnroth i sin
föregående replik hade till mäns och kvinnors möj-
ligheter att få en öppnare arbetsmarknad. Det har att
göra med debatten på kongressen. Här i kammaren i
dag ger Johan Lönnroth ett oerhört vänligt och nästan
liberalt sinnat intryck. Det är bara fotbollen som
skiljer honom och Bosse Ringholm. Samtidigt vet vi
att socialdemokrater i medierna på sistone har förkla-
rat att ni är demokratiskt mindre pålitliga, ni är säker-
hetspolitiskt inte särskilt trovärdiga och ni står för en
fullkomligt befängd och populistisk ekonomisk poli-
tik. Jag tycker att det är rent fantastiskt att av detta
dra slutsatsen att det inte skiljer så mycket.
Vill ni öka det samhälleliga ägandet? Kommer ni
att motverka privatiseringar? Kommer ni att uppfylla
det som står i det partiprogram som ni antog på kon-
gressen? Är det i så fall förenligt med att samarbeta
med Socialdemokraterna eller kommer ni att ge vika
på dessa punkter, vika för det som var den kommu-
nistiska tydligheten på kongressen, och blir det i
stället Lönnroth och Bäckström som i efterhand tol-
kar ut vad man egentligen beslutade? Jag tycker att på
den här punkten har vi i riksdagen och väljarna rätt att
få veta: Kommer ni att driva gammal god kommunis-
tisk politik, eller kommer ni att anpassa er efter den
socialdemokrati som ni dessutom anklagar för att bli
alltmer borgerlig?</pre><pre>Anf.  38  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Först ska jag säga att vi självklart tar
ansvar för helhetsbudgetförslagen som ligger på riks-
dagens bord. Det gäller också alla de områden där vi
väldigt gärna hade sett ökade anslag till handikappa-
de, till skola, vård och omsorg. Pengarna räcker inte
till allt, det är riktigt, och det får vi ta ansvar för.
Det är naturligtvis en klen tröst att vi vet att det
borgerliga alternativet egentligen inte finns, men om
det någon gång skulle förverkligas skulle det betyda
ett dråpslag för alla de svaga grupper som moderater-
na numera säger sig värna.
Så över till svaret på frågan: Vill vi öka det sam-
hälleliga ägandet? Ja, det är riktigt att vi vill det. Och
då lägger jag i det samhälleliga ägandet in lönta-
garägandet, alltså det solidariska gemensamma ägan-
det. Jag hoppas nu att Sveriges arbetande människor
ska engagera sig mer i ett aktivt ägande i samband
med t.ex. det nya premiereservsystemet.
Vill vi motverka privatisering? Ja, vi vill motver-
ka den borgerliga privatiseringen. Vi var helt eniga
om det på partikongressen. Vi var helt eniga om att vi
ville utvidga samarbetet. Under vissa villkor skulle
Vänsterpartiet också gärna vilja ingå i en kommande
regering. Det var en helt enig kongress som ställde
sig bakom detta.
När det sedan gäller den demokratiska trovärdig-
heten överlämnar jag med fullt förtroende åt svenska
folket att vid allmänna och demokratiska val avgöra
om Gunnar Hökmark eller jag har den största trovär-
digheten i fråga om tilltron till demokratin och folkets
egen rätt att fatta beslut om vem man vill ha i riksdag
och regering.</pre><pre>Anf.  39  MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Herr talman! Nu är ju inte Lena Ek här, men hon
kanske följer debatten någon annanstans. Citaten ur
dikter och annat var intressanta. Lena Ek valde att
citera ur Peps Perssons Hög standard. Om Lena Ek
verkligen lyssnar på den texten kanske hon skulle
söka sig andra kompisar i riksdagen än Odell och
Hökmark. Hög standard innehåller ju en grundläg-
gande kritik mot hela vår civilisation och dess tillväxt
och statusjakt.
Herr talman! Samarbetet mellan Socialdemokra-
terna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna håller
bättre än vad somliga trott och hoppats. Än en gång
står en riksdagsmajoritet i begrepp att ställa sig bak-
om en stark rödgrön vårproposition. Jag vill också
passa på att tacka Johan Lönnroth, Jan Bergqvist och
Bosse Ringholm för ett gott samarbete.
De borgerliga partiernas kritik känns igen. Det är
så tröttande att Mats Odell och Gunnar Hökmark i
varje debatt fortsätter att beskriva Sverige som ett
land som inte är förberett för framtiden, som har
dåligt företagsklimat, som är ett land som kapital och
kunskap flyr. Detta är och förblir en falsk bild, en
svartmålning av verkligheten. Jag har sagt det förut,
men måste alltså säga det igen: Kunskap flyr inte
landet. Det är en myt odlad av sådana som Odell och
Hökmark.
För att ta ett exempel fanns det i Sverige 70 000
civilingenjörer 1998. Bara 900 av dessa - drygt 1 % -
valde att lämna landet. Drygt hälften kom tillbaka.
Dessutom invandrar det civilingenjörer till Sverige.
Statistiska centralbyrån har påpekat att många gör
felet att jämföra det totala antalet utvandrade civilin-
genjörer - alltså 900 - med antalet nyutexaminerade
civilingenjörer, 3 300 per år. Det är genom sådana
haltande jämförelser som man får rubriker som Var
fjärde civilingenjör lämnar Sverige. Men den kor-
rekta siffran är alltså att ca 2 % av de nyutexaminera-
de utvandrar. Sedan kommer ungefär hälften tillbaka
med nya kunskaper från andra länder.
Inte heller kapital flyr landet. Det är i alla fall inte
mer som flyter ut än vad som flyter in.
Och företagsklimatet är det inget större fel på. In-
ternationella bedömare klassade Sverige förra året
som ett av de fem främsta länderna i världen när det
gäller konkurrenskraft för företagsetableringar. Nät-
verket Global Leaders of Tomorrow placerar Sverige
i Europatopp när det gäller framtidsberedskap. Så det
vore kanske dags att sluta med svartmålningen av det
svenska företagsklimatet. Den saknar förankring i
verkligheten.
Herr talman! På tal om verkligheten undrar jag
vilka beslut på Miljöpartiets kongress som Mats
Odell etiketterar som verklighetsfrämmande. Det
skulle vara intressant att få besked om det.
Ordet reformer var tveklöst det mest frekventa or-
det i Gunnar Hökmarks inledningsanförande. Men
vad är det för reformer som han vill ha genomförda?
Jo, i huvudsak två: sänkt skatt för höginkomsttagare,
kapitalägare och aktieägare samt sänkta ersättnings-
nivåer i sjukförsäkring, föräldraförsäkring och ar-
betslöshetsförsäkring. Det är riktigt, den typen av
reformer saknas i vårpropositionen. Men vi har andra
reformer, bl.a. på familjepolitikens område.
Barn kommer att få rätt till en förskoleplats obe-
roende av om föräldrarna jobbar, är arbetslösa eller är
hemma och vårdar yngre syskon.
Föräldraförsäkringen förlängs med en månad.
Inom ramen för den förlängningen reserveras två av
månaderna för mamman respektive pappan.
Samma år sänks barnomsorgskostnaderna kraftigt
genom införande av maxtaxa - eller mixtaxa som det
egentligen borde heta sedan vi kommit överens om att
avgiftstaket ska bestå av en kombination av en pro-
centsats och ett krontal. Det är en förändring som har
gjort reformen bättre för låginkomsttagare, ensamstå-
ende och deltidsarbetande.
År 2003 införs också en allmän och kostnadsfri
förskola för fyra- och femåringar.
Dessutom reformeras studiestödssystemet genom
att studiemedlets bidragsdel höjs kraftigt.
"Inga reformer", säger borgarna.
Herr talman! Och Centerpartiet har oförskämdhe-
ten att påstå att regeringens insatser på miljöområdet i
stort sett begränsas till de lokala investeringspro-
gammen. Det är möjligt att det omdömet är en träf-
fande beskrivning av den förra mandatperioden. Men
under de senaste två åren har det - tack vare det röd-
gröna samarbetet - skett stora förbättringar när det
gäller miljöarbetet.
Utöver de kraftiga ökningar som redan tidigare
gjorts innebär vårpropositionen ytterligare förstärk-
ningar av anslaget för markinköp, biotopskydd,
marksanering, kalkning, miljöforskning och mil-
jöövervakning. Dessutom ska planeringsmål för en
kraftig utbyggnad av vindkraften utarbetas och vikti-
ga järnvägssatsningar ska tidigareläggas. Surt, sade
den centerpartistiska räven.
Herr talman! Så har vi äntligen fått gehör för en
av våra hjärtefrågor. Det är en reform som innebär ett
stort steg på vägen mot ett ekologiskt hållbart sam-
hälle. Under de kommande tio åren ska miljörelate-
ringen av skattesystemet öka genom att en grön
skatteväxling på i storleksordningen 30 miljarder
genomförs. Skatteväxlingen innebär att skatten höjs
på miljöfarliga utsläpp och miljöfarlig energi samti-
digt som den sänks på arbete.
Vi vill sänka både inkomstskatter och arbetsgivar-
avgifter och hoppas att kunna få med oss Socialde-
mokraterna och Vänsterpartiet på detta. Det är viktigt
att sänka arbetsgivaravgifterna om man vill att även
industrin ska omfattas av energiskattehöjningarna,
och det är nödvändigt om vi ska kunna minska ener-
giförbrukningen och de ökande koldioxidutsläppen.
Vi har förbundit oss internationellt att minska våra
koldioxidutsläpp, men de fortsätter att öka i huvudsak
beroende på att vägtrafiken och flygtrafiken ökar. Om
vi ska kunna vrida utvecklingen åt rätt håll krävs
modiga klimatpolitiska beslut här i riksdagen. Det
effektivaste sättet att begränsa utsläppen är att göra
det dyrare att släppa ut, dvs. att höja koldioxidskatten,
och det är en viktig del av en grön skatteväxling.
Om det blir dyrare att använda fossila bränslen
kommer den tekniska utvecklingen att stimuleras.
Nya bränslen och bränslesnålare fordon kommer att
introduceras på marknaden. Moderaternas populist-
iska förslag om sänkt bensinskatt är alltså direkt tek-
nikfientligt.
Herr talman! En fråga av mycket stor betydelse
för vår livskvalitet är arbetstiden. Vi gröna har i
många år arbetat för en sänkning av  normalarbetsti-
den, i ett första steg till 35 timmar och på lite längre
sikt till 30 timmar. Detta är en mycket viktig reform.
Mats Odell har alldeles rätt när han säger att ut-
brändheten och sjukskrivningarna ökar. Men jag kan
inte se att han har någon politik för att motverka det-
ta. Det har däremot Miljöpartiet.
Arbetstidsförkortning är uppenbart ett medel för
att minska risken för utbrändhet och för att ge tid och
utrymme för ett liv som inte bara kretsar kring arbe-
tet. Efter flera år med ökad medelarbetstid finns det
hos många en önskan om att förkorta arbetstiden.
I en nyligen gjord undersökning säger 59 % av
svenskarna ja till sänkt arbetstid. Det är dags nu. Mer
fri tid är viktigare än kraftigt ökad konsumtion. Jag
hoppas att Socialdemokraterna ska våga ta detta vik-
tiga steg i höstens budgetförhandlingar.
Den internationella solidariteten är av central be-
tydelse. Därför är det glädjande att det finns en så
bred uppslutning i riksdagen för att höja biståndet och
successivt återgå till nivån 1 % av bruttonationalin-
komsten. Vi tar ett rejält kliv i den riktningen genom
att höja nivån till 0,81 % år 2003. Det är bara Mode-
raterna som, i vanlig ordning, ställer sig vid sidan om
och i stället vill sänka biståndet. Jag säger i vanlig
ordning, för moderaterna är verkligen mycket kon-
sekventa i sin extrema politik. De vill sänkta bistån-
det, trots att världens fattiga ropar på hjälp. De vill
sänka bensinskatten, trots att växthuseffekten hotar
vår framtid. De vill avveckla den statliga inkomst-
skatten, trots att det bara gynnar dem som har det gott
ställt. De vill införa en karensdag till och sänka er-
sättningsnivån i sjukförsäkring, föräldraförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring.
Det är gott att Moderaterna inte har något större
stöd för sin politik, i alla fall inte hos alla de övriga
borgerliga partierna. Det innebär också att det inte
finns något samlat reellt borgerligt budgetalternativ. I
vissa frågor finns det en gemensam nämnare, i andra
inte alls.
Men det finns inslag i mittenpartiernas, om man
nu kan kalla dem så, budgetförslag som är sympatis-
ka. Jag delar t.ex. Centerpartiets avvisande hållning
till EMU och tycker att det är mycket bra att det så
tydligt framgår av betänkandet att frågan ska under-
ställas svenska folket för prövning i en folkomröst-
ning.
Jag delar Folkpartiets åsikt om att överskottsmålet
för statens finanser ska höjas till 2 ½ % av BNP, så
att avbetalningen av statsskulden kan öka.
Jag delar Centerpartiets och Kristdemokraternas
önskan att garantinivån i föräldraförsäkringen ska
höjas. Det är en fråga som vi har drivit och kommer
att fortsätta att driva.
Jag delar de borgerliga partiernas uppfattning att
sambeskattningen av äkta makar ska slopas. Det är
något som vi nog ska kunna ordna i höstens budget-
förhandlingar, tror jag.
Avslutningsvis, herr talman, en liten fråga. För att
kunna finansiera sina omfattande skattesänkningar
säger både Moderaterna och Folkpartiet att kommu-
nernas verksamhet ska koncentreras till kärnverk-
samheten. Det skulle vara intressant att få höra deras
definition på  vad som ingår i kommunens kärnverk-
samhet. Hör sådant som kultur- och fritidsverksamhet
dit t.ex.? Vad händer med den kommunala mu-
sikskolan i Moderaternas värld?</pre><pre>Anf.  40  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Matz
Hammarström till hans nya uppdrag. Jag är säker på
att inte bara jag utan även resten av kamraterna
kommer att sakna honom i finansutskottet, men vi får
kanske tillfälle att diskutera politik och annat i andra
sammanhang.
Jag tycker också att det är ett mycket trevligt drag
att lyfta fram saker som vi är överens om. Det är just
ett par sådana saker som jag vill ställa lite frågor till
Matz Hammarström om när vi nu har sista chansen
att göra det, nämligen detta med maxtaxan eller
mixtaxan, som han nu säger att det är. Trixtaxan hör-
de jag Bosse Ringholm kalla den för på en presskon-
ferens. Jag vet att Folkpartiet och Miljöpartiet är
väldigt överens när det gäller vikten av alternativ
inom barnomsorgen, vikten av att föräldrar ska kunna
bestämma själva, vikten av att man ska kunna vara
med och driva föräldrakooperativ och sådana saker.
Är det då inte ett problem att ni nu har gått med på
den här trixtaxan, som just innebär att allt detta inte
på något sätt underlättas utan faktiskt tvärtom kom-
mer att försvåras? Det är min första fråga.
Den andra gäller skatteväxling. Där är vi överens
om att det är en bra teknik. Men vi tycker att det är
lite trist att ni hittills mest har gått in för en svartväx-
ling, nämligen att man höjer miljöskatterna och sedan
försvinner pengarna till något helt annat utan att det
blir någon sänkt skatt på arbete. Vad har ni för strate-
gi för framtiden för att det verkligen ska bli en grön
skatteväxling och att man verkligen ska få sänkt skatt
på arbete i stället för socialdemokratisk svartväxling?
Den andra delen här gäller den viktiga koldioxids-
katten. Vi vet ju inte var nationsgränserna går. Om
man ska få till stånd någon verksam förändring
handlar det ju om Europanivån och en europeisk
koldioxidskatt. Hur ska ni klara det ihop med sossar-
na, som inte vill göra detta, när ni själva egentligen
vill lämna Europasamarbetet?
Detta var några frågor som jag vet att vi egentli-
gen är överens om och som jag skulle vilja veta hur
Miljöpartiet och Matz Hammarström skulle vilja
konkretisera.</pre><pre>Anf.  41  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! För att börja med mixtaxan och al-
ternativen, är det lite tråkigt att samtliga borgerliga
partier har målat upp en vrångbild i sina budgetmo-
tioner om denna reforms inverkan på de fristående
alternativen. Mixtaxan gäller all barnomsorg som är
finansierad med kommunala medel, alltså även ko-
operativa och privata förskolor. Mixtaxan hotar inte
på något sätt de fristående alternativen. Den innebär
att mer pengar går till kommunal barnomsorg och att
mer pengar också kommer att gå till de fristående
alternativen, så vi utesluter inte alls några barn från
samhällets stöd till barnomsorg.
Men ett problem är att de föräldrar som av olika
anledningar väljer att vårda barnen hemma inte får
del av pengarna. För att komma till rätta med den
obalansen vill vi införa ett dubbelt barnbidrag för
barn i åldrarna 13 månader-3 år, och i höst kommer
vi i en motion att föreslå en lagändring som ska göra
det möjligt att bli anställd som kommunal dagbarn-
vårdare av eget barn. Om de borgerliga partierna
stöder detta förslag, räcker det till en majoritet här i
riksdagen.
När det gäller skatteväxlingen vill vi, som jag
tydligt deklarerade, att de höjda skatterna på energi
växlas mot sänkta skatter på arbete, både sänkta in-
komstskatter och sänkta arbetsgivaravgifter. Vi
kommer naturligtvis att driva frågan vidare att sänkt
arbetsgivaravgift ska ingå i skatteväxlingen. Där delar
jag Karin Pilsäters uppfattning.
När det gäller CO2-utsläppen och nationsgränser-
na inser också jag att koldioxidmolekyler är lika far-
liga oavsett var de släpps ut. Vi måste alltså kombine-
ra en grön skatteväxling i Sverige med en öppenhet
för de flexibla mekanismer som nämns i Kyotoproto-
kollet. T.ex. är handel med utsläppsrätter nog en sak
som har framtiden för sig. Men vi måste också göra
någonting i det korta perspektivet nu i Sverige, och då
är grön skatteväxling och höjd koldioxidskatt rätt
metod.</pre><pre>Anf.  42  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Matz Hammarström tycker att det är
tråkigt att vi misstolkar, men det är ju alldeles uppen-
bart när man läser propositionen och ser hur förslaget
om maxtaxa kommer att verka att de relativt sett lägre
avgifter som man kan ha inom föräldrakooperativ, där
man gör en mycket stor egen arbetsinsats, kommer att
försvinna. I propositionen står det att föräldrarna
kanske uppfattar att det finns andra fördelar med
föräldrakooperativ. Ja, det gör man, men frågan är om
de är så stora att man känner att man vill betala lika
mycket som de gör som inte gör några egna arbetsin-
satser. Det är klart att i praktiken kommer det att
försvåra för privata alternativ på olika sätt, även om
det formellt sätt inte gör det. Det borde Miljöpartiet
centralt ha förstått, för det tror jag att de miljöpartis-
tiska kommunalpolitikerna runtom i Sverige förstår.
De kämpar ofta sida vid sida med oss mot socialde-
mokrater och vänsterpartister, som vill ha allting
under kommunal ordning så att de har kontroll på
verksamheten.
När det gäller skatteväxlingen är det bra att ni har
ambitionen att sänka arbetsgivaravgiften. Men ni har
ju kommit överens med dem som har ett väldigt då-
ligt track record, nämligen de som hittills bara har
svartväxlat, dvs. höjt energiskatterna men inte sänkt
arbetsgivaravgifterna. Ni får nog göra lite mer än att
driva det och får nog ställa som ett oavvisligt krav att
den kopplingen ska finnas. Annars kommer det att bli
svartväxling även i framtiden.
Jag skulle avslutningsvis också vilja passa på till-
fället att ställa en lite mer retorisk fråga till Matz
Hammarström om arbetstiden. Hur tycker ni att alla
de saker som ni vill satsa på och det som ni ofta bru-
kar säga att ni står för, nämligen att människor ska få
ett större eget utrymme, går ihop med en lagstiftad
arbetstidsförkortning? Varför kan inte folk få be-
stämma det själva? Jag tror att det vore oerhört
mycket bättre för Sverige och för svenska folket om
de fick bestämma om mer saker själva, och det gäller
alldeles särskilt arbetstiden.
I övrigt, herr talman, vill jag tacka Matz Hammar-
ström för den här tiden av samarbete i finansutskottet
och önska honom lycka till i det fortsatta arbetet.</pre><pre>Anf.  43  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Karin Pilsäter har rätt i att kostnads-
skillnaden mellan kommunalt dagis och fristående
alternativ kommer att minska. Men det ser inte jag
som något jättestort problem, därför att det ska inte
vara kostnadsskillnaden som gör att man väljer ett
fristående alternativ, utan det bör vara en alternativ
pedagogik eller en alternativ driftsform. Naturligtvis
kommer många höginkomsttagare - och det är väl
dessa grupper som Karin Pilsäter värnar - att förlora
ekonomiskt på detta, därför att kostnadsskillnaden
mellan att ha barnen på fristående dagis och på kom-
munalt dagis blir inte lika stor för den gruppen av
föräldrar.
När det gäller skatteväxlingen kommer vi att job-
ba hårt för sänkta arbetsgivaravgifter. Jag tror att det
ska gå att komma till tals med Socialdemokraterna.
Vilka krav som vi definierar som oavvisliga eller inte
bestämmer vi själva.
När det gäller arbetstidsförkortningen fortsätter
Karin Pilsäter med mytbildning om att vi inte har
någon lagstiftning nu och att Miljöpartiet vill att vi
ska lagstifta om detta. Vi har i dag en lagstadgad
normalarbetstid på 40 timmar i veckan. Vi vill ändra
definitionen i lagstiftning av vad som är normalar-
betstid till 35 timmar i ett första steg och på längre
sikt till 30 timmar. Det är inte så att vi vill införa
lagstiftning på ett område där det inte finns någon,
utan vi vill ändra texten i en lagstiftning som redan
finns.
Sedan är det naturligtvis upp till arbetsmarkna-
dens parter att hitta sätt att lösa det uppdrag som
ligger i en ändring av definitionen av normalarbetsti-
den.</pre><pre>Anf.  44  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Låt mig först ta upp frågan om u-
landsbiståndet. Vi vet en sak, och det är att det inte
finns någonting som har gjort så mycket för fattiga
länder och fattiga människor som fri handel. Vi kan
se det runtomkring i världen. I de länder och de sam-
hällen som ägnar sig åt fri handel och öppna ekono-
mier har fattigdomen bekämpats genom ett växande
välstånd.
Samtidigt kan vi också se att i de länder som har
satt sin tillit till bistånd från andra länder och som
blivit alltmer beroende av bistånd har fattigdomen
bitit sig fast. Det är ibland skrämmande att se resul-
tatet när man jämför pärlbandet av de främsta svenska
biståndsländerna med de dynamiska nya ekonomierna
som vuxit fram.
Fri handel betyder oerhört mycket för att bekämpa
fattigdom. Miljöpartiet är det parti i Sveriges riksdag
som mest intensivt har motverkat och bekämpat fri
handel. När WTO-förhandlingarna bröt samman
konstaterade Birger Schlaug att det var bra att de
gjorde det.
Mot bakgrund av hur verkligheten ser ut - att fri
handel har gett tidigare fattiga länder och fattiga
människor nytt välstånd och nya möjligheter - skulle
jag vilja fråga Matz Hammarström hur ni moraliskt
och ekonomiskt kan förklara att ni är det parti som
mest bekämpar den fria handeln med protektionistis-
ka argument som hör hemma i svunna tider.
Sedan har jag en annan fråga som gäller familje-
politiken. Ni hade möjligheter att välja en annan ut-
formning som innebar att föräldrarna skulle få stödet,
men ni valde att kommunerna skulle få det. Jag skulle
vilja be Matz Hammarström att förklara vari det klo-
ka ideologiska vägvalet låg när ni valde att inte låta
föräldrar bestämma mer genom att få stödet. I stället
vill ni göra redan starka kommuner ännu starkare. Ge
den miljöpolitiskt ideologiskt grundade förklaringen
till varför det var bra! Varför skulle inte föräldrarna
få ökad makt?</pre><pre>Anf.  45  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Vi är kritiska till fri handel i betydel-
sen oansvarig handel, miljönonchalant handel och
socialt oansvarig handel. Vi vill motverka mil-
jödumpning och social dumpning.
Sedan kan man ju ifrågasätta EU:s funktion när
det gäller fri handel. Leder EU till ökad frihandel med
hela världen eller leder det till att man bygger upp
tullmurar mot resten av världen?
Hur var den andra frågan, Gunnar Hökmark?</pre><pre>Anf.  46  FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Reglerna medger bara att Gunnar Hökmark får en
ny replik.</pre><pre>Anf.  47  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Min första fråga var faktiskt hur
Matz Hammarström moraliskt och ekonomiskt kan
försvara motståndet mot den fria handel som har gett
fattiga människor välstånd och välfärd. Han svarade
inte på den frågan. Han svävar lite grann ut i att han
är emot oansvarig handel. Det är väl lätt att säga. I
grunden är det ju så att ni har motarbetat alla de över-
enskommelser som har varit livsavgörande för fattiga
människors tillgång till världsmarknaden och nytt
välstånd.
Sedan flyr Matz Hammarström undan lite och ta-
lar om EU. Det har inte riktigt att göra med vad Mil-
jöpartiet vill. Jag kan för min del säga att jag tycker
att Sverige ska vara en drivande kraft för att Europe-
iska unionen i sin tur också ska vara en drivande kraft
för fri handel. Men det vill inte Matz Hammarström.
Ni söker alla argument mot den fria handeln.
Den fråga som Matz Hammarström lägligt nog
glömde bort handlade om varför man hellre stöder
kommuner än föräldrar.
Till sist har jag ytterligare en fråga som handlar
om företagsklimatet. I de olika undersökningar som
finns brukar man redovisa varför och hur det svenska
företagsklimatet har blivit bättre. Ett av de främsta
argumenten är avregleringen av telemarknaden och
andra avregleringar som har skapat nya förutsättning-
ar för företagande.
Mot den bakgrunden skulle jag vilja fråga Matz
Hammarström varför ni är emot andra avregleringar
som skulle kunna ge fler människor på den svenska
arbetsmarknaden tillgång till den nya ekonomins
olika möjligheter. De skulle kunna göra sjukvården
och den svenska skolan till spännande reformområ-
den som ger bättre skola och bättre sjukvård och
samtidigt också bidrar till den ekonomiska utveck-
lingen i dess helhet. Om ni har sett att avregleringen
av telemarknaden var till nytta för hela landet, varför
är ni då så benhårt emot fortsatta avregleringar? Fö-
retagsklimatet inom hela samhällsområdet skulle bli
bättre med fortsatta avregleringar. Jag hoppas att
Matz Hammarström kommer ihåg de här frågorna.
I övrigt vill jag gärna instämma i Karin Pilsäters
vänligheter.</pre><pre>Anf.  48  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Vi är kritiska till fri handel och fri
marknad när frihet betyder avsaknad av ansvar och
avsaknad av regler. Vi vill ha ett regelverk som ga-
ranterar schysta spelregler.
När det gäller mixtaxan har vi sett problemet med
att barnfamiljerna har varit ekonomiska förlorare
under 90-talet. Föräldraavgiftens andel av den totala
barnomsorgskostnaden har stigit från 10 % till 17 %
under 90-talet. Det fanns alltså anledning att hitta en
modell för att sänka föräldrarnas kostnader för barn-
omsorgen. Mixtaxan var en sådan modell. Vi gjorde
den bättre än det ursprungliga förslaget för att den
mer skulle gynna låginkomsttagare, ensamstående
och deltidsarbetande.
Jag beskrev förut att företagsklimatet är gott i
Sverige. Avregleringen av telemarknaden har haft
goda konsekvenser. Men jag känner inte alls igen
Gunnar Hökmarks beskrivning att Miljöpartiet prin-
cipiellt skulle vara emot avregleringar.</pre><pre>Anf.  49  MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Matz Hammarström frågade mig
vilka de verklighetsfrämmande besluten på Miljöpar-
tiets kongress var. Jag är förvissad om att vi har helt
olika uppfattningar om den saken, men jag kan ändå
redovisa tre som jag anser helt verklighetsfrämmande
ämnesområden som var uppe.
Det första är medborgarlön, som jag anser är en
fullständigt feltänkt åtgärd från början till slut.
Det andra jag vill nämna är den kloka lokala mil-
jöpartist som krävde att Miljöpartiets förslag i politi-
ken skulle prismärkas. Man skulle redovisa vad Mil-
jöpartiets olika förslag skulle kosta. Det var ett myck-
et verklighetsfrämmande beslut att rösta ned det för-
slaget på kongressen.
Det tredje är detta med arbetstidsförkortningen. Ni
vill ändra i den gällande arbetstidslagen på det sätt
som Matz Hammarström själv har beskrivit.
Matz Hammarström är inte alls bekymrad över att
svenskt kapital flyr landet eftersom det kommer in
utländskt kapital. Javisst, det är ju detta som är ett av
de stora problemen. I och med att svenskt kapital
beskattas mycket hårdare genom en dubbelskattning i
det svenska ägandet är det möjligt för utländskt kapi-
tal att köpa upp svenska företag. Då strömmar ut-
ländskt kapital in i landet, Matz Hammarström. Då är
det möjligt för utländska kapitalägare att köpa svens-
ka företag. De kan noga räknat bjuda dubbelt så
mycket som en svensk ägare för ett företag och ändå
få samma avkastning efter skatt. Bekymrar inte detta
Matz Hammarström.
Herr talman! Låt mig slutligen ta upp familjepoli-
tiken. Miljöpartiet har nu sålt ut sin princip, trots allt
vad Matz Hammarström säger. Nu står även Miljö-
partiet för mindre tid för barnen i stället för mer tid
för barnen som vi kristdemokrater står för. Jag bekla-
gar det.
Sedan är det roligt att Miljöpartiet har tagit upp ett
gammalt kristdemokratiskt förslag, nämligen att man
som förälder ska kunna bli anställd som kommunal
dagbarnvårdare. Jag har själv, herr talman, väckt en
sådan motion i kommunfullmäktige i Vallentuna. Jag
tror att det var 1973 eller 1974. Men det är ändå en
omväg. Varför ska föräldrarna behöva bli kommu-
naltjänstemän för att ta hand om sina egna barn? Det
är väl mycket bättre att vi åstadkommer en valfrihet
på det sätt som bl.a. vi kristdemokrater föreslår?</pre><pre>Anf.  50  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag trodde att Mats Odell tyckte att
lön var bättre än bidrag - det skulle det nämligen bli
om man var anställd som kommunaldagbarnvårdare
åt eget barn.
Mats Odell påstår att vi numera står för mindre tid
för barnen. Men, Mats Odell, det allra bästa sättet att
öka föräldrarnas tid för sina barn är att sänka arbetsti-
den. Därför är det beklagligt att Kristdemokraterna
och övriga borgerliga partier så envist motsätter sig
en sänkning av arbetstiden.
Mats Odell tog upp frågan om medborgarlön. Jag
tror att den frågan kommer att visa sig viktig fram-
över. Medborgarlön är inte något som vi kommer att
genomföra i Sverige under den här mandatperioden
men frågan är alltför intressant för att lämnas oprö-
vad. I höst kommer vi att skriva en motion om
grundtrygghet och då kommer det att finnas med ett
avsnitt om medborgarlön. Det ska vi lägga upp på ett
sådant sätt att det kanske t.o.m. kan intressera Mats
Odell.</pre><pre>Anf.  51  MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Jag minns mycket väl när förra
språkröret Birger Schlaug häcklade förslaget om
maxtaxa. Gång på gång sade han: Detta leder till
mindre tid för barnen; detta i stället för Miljöpartiets
dåvarande familjepolitik som skulle leda till att för-
äldrarna hade mer tid för barnen. Mitt enkla konstate-
rande, herr talman, är att Matz Hammarström nu har
fört Miljöpartiet till den ståndpunkt som Birger
Schlaug - i varje fall tidigare - ville undvika.
Jag vill passa på att gratulera Matz Hammarström
till hans nya uppgifter som språkrör och tacka för den
trivsamma debatt som vi haft i finansutskottet under
den tid som Matz Hammarström suttit med där.</pre><pre>Anf.  52  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Vår huvudinvändning mot maxtaxe-
förslaget var att det hade fördelningspolitiska brister.
De bristerna har vi nu rättat till genom att omstöpa
maxtaxan till en mixtaxa.
Jag vidhåller att bästa sättet att öka föräldrarnas
tid för barnen är att sänka arbetstiden, inte att hitta
olika sätt att konstruera barnomsorgen eller taxorna.</pre><pre>Anf.  53  LENA EK (c) replik:
Herr talman! Matz Hammarström inledde sitt an-
förande med att uttrycka bekymmer över Centerparti-
ets samarbetspartner. Jag kan väl då kontra med att
jag är väldigt bekymrad över den majoritet som i dag
finns och som prisas i det ena inlägget efter det andra
när det gäller möjligheterna att samarbeta, hur sams
man är osv. Ett av de tre partierna har dock en par-
tistämma som domineras av bekännande kommunis-
ter. Det tycker jag är mycket bekymmersamt.
Jag hade egentligen tänkt ta upp regionalpolitiken
och maxtaxan. Det budgetförslag som Miljöpartiet
har skrivit under cementerar en utveckling där man
lägger ned arbetsförmedlingskontor, försäkringskas-
sekontor och polisstationer. Det blir inga anslag till
vägarna. Man aviserar en vrålhöjning av bensinpriset.
Man har alltså skrivit under på detta och placerat sitt
parti i en politisk riktning som innebär en storskalig
centraliseringspolitik. Man ökar de regionala klyftor-
na rejält eftersom man dels drar undan verktyg för
kommunal och regional utveckling, dels inte gör
några reformer som är av det slaget att situationen
förbättras regionalpolitiskt.
När det gäller maxtaxan är det bara nys att prata
om mix, eller trix. Det är ju Göran Perssons maxtaxe-
förslag, något justerat i kanten. Det är alltså ett för-
slag som innebär att man diskriminerar 25 % av Sve-
riges barn som inte deltar i den offentligt betalda
barnomsorgen med hjälp av skattepengar. Det är ett
maxtaxeförslag som innebär att man minskar valfri-
heten, ett maxtaxeförslag som fördelningspolitiskt
fortfarande är heltokigt. En höginkomsttagare kan
med det här förslaget tjäna 1 000, 2 000 eller 3 000 kr
i månaden medan en låginkomsttagare, t.ex. en ensam
mamma, kanske tjänar en hundralapp eller två i må-
naden. Det är inte fördelningspolitik!</pre><pre>Anf.  54  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Det var mycket på en gång. Lena Ek
säger att det inte blir något anslag till vägarna. Men
det finns pengar i vårpropositionen som prioriteras
för vägunderhåll.
Lena Ek talar om aviserad vrålhöjning av bensin-
priset. Jag vet inte om vårpropositionen eller tidnings-
referat av mitt anförande på kongressen åsyftas. Om
det är fråga om det sistnämnda så hänvisade jag där
till en OECD-rapport som säger att om vi vill komma
till rätta med de höjda och ökande koldioxidutsläppen
bör bensinpriset i Sverige år 2015 ligga på 30 kr. Man
vill ha en successiv höjning med 7 % per år. Det
intressanta är att man gärna lyssnar på OECD-
rapporter där det sägs att man ska sänka kapitalskatter
eller förmögenhetsskatten. Men om en OECD-rapport
säger att bensinskatten ska höjas lyssnar man inte -
inte ens i Centern, som ju ibland påstår sig vara ett
grönt parti.
Så till maxtaxan, mixtaxan. Det är en avsevärd
förändring, Lena Ek, i själva grundkonstruktionen när
man kombinerar procent av bruttoinkomsten med ett
krontak; detta jämfört med att bara ha ett rakt kron-
tak. Dessutom är nivån höjd jämfört med det ur-
sprungliga förslaget. Valfriheten för föräldrarna
minskas inte, dock med ett undantag och det gäller då
de föräldrar som av olika anledningar väljer att vårda
sina barn hemma. Den frågan har jag sagt att vi ska
återkomma till i höst. Vi kommer att lägga fram ett
förslag. Stöd det, så fixar vi den obalansen!</pre><pre>Anf.  55  LENA EK (c) replik:
Herr talman! Fortfarande är det så att maxtaxeför-
slaget gör att höginkomsttagare tjänar 1 000, 2 000
eller 3 000 kr i månaden. Låginkomsttagare - en-
samma mammor, arbetslösa och studerande - tjänar
kanske ingenting. De tjänar 100 eller 200 kr i måna-
den. Så är det ju fortfarande. Dessutom var Karin
Pilsäter och Matz Hammarström alldeles nyss över-
ens om att valfriheten minskas.
Fortfarande är det fråga om diskriminering av vart
fjärde svenskt barn. Det gäller då dem som valt att
inte ha den offentligt, via skatter, betalda barnomsor-
gen. Att det är en diskriminering av just den gruppen
kommer man inte ifrån.
Miljöfrågorna är väldigt intressanta. Klimatkom-
mittén - som vi båda följt med stort intresse eftersom
vi ändå har ett gemensamt miljöintresse, om än från
väldigt olika utgångspunkter - visar att det är bra med
åtgärder i Sverige. Men det riktigt stora problemet är
de gränsöverskridande miljöföroreningarna i Europa.
Vi har en mekanism för att ta hand om dem, nämligen
EU som organisation.
Sett till förhandlingarna med EU:s ansökarländer
tillhör miljöfrågorna tillsammans med frågorna om
demokrati och fördelningspolitik de absolut viktigaste
områdena. Redan diskussionen om medlemskap har
när det gäller miljöpolitiken åstadkommit en väldig
press i de här länderna, som ju har ett enormt behov
av att förbättra sitt arbete på det här området. Detta
samarbete vill Miljöpartiet gå ur - åtminstone har det
varit så hittills, har jag förstått. Men det är ju samar-
betet i den organisationen som på ett europeiskt plan
faktiskt kan sätta press på och verkligen förändra
utvecklingen, som måste förändras när det gäller
miljöpolitiken.
Jag tycker att det är sorgligt att Miljöpartiet till-
sammans med de två andra partierna nu styr den
långsiktiga ekonomiska inriktningen på ett sådant sätt
att de regionalpolitiska klyftorna förvärras.
Slutligen vill också jag önska Matz lycka till på
sin nya post som jag tror att han kommer att fylla
alldeles utmärkt väl. Tack för ett trevligt samarbete i
finansutskottet!</pre><pre>Anf.  56  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag får passa på att tacka dem som
har tackat mig.
När det gäller EU och miljön vill jag säga följan-
de. Än så länge är vi med, Lena Ek. Vi har sett till att
miljöfrågan har kommit upp som en av de tre högst
prioriterade frågorna under Sveriges ordförandeskap.
Vi ska alltså driva detta med miljön i EU.
Lena Ek lovade tidigare, och frågar Miljöpartiet,
om skolan. Det är lite knepigt i det här sammanhang-
et. Centerpartiet talar om att höja de generella statsbi-
dragen med blygsamma 500 miljoner kronor år 2001.
Men vad händer när de pengarna kommer i påsen till
kommunen? Jo, då sänker borgerligt styrda kommu-
ner med centerpartister i ledningen skatten eller också
prioriterar man annat. Det finns åtskilliga exempel på
sådant.
Skolan är en kommunal fråga, så där talar Lena
Ek och Centerpartiet lite grann med kluven tunga.
Det står i budgetmotionen att man slår vakt om kom-
munaliseringens fördelar. Man vill alltså inte gå in
och öronmärka pengar. Samtidigt tror man att man
ska kunna uträtta underverk i skolan genom att anslå
500 miljoner kronor mer i det generella statsbidraget
men det fungerar inte så.</pre><pre>Anf.  57  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s):
Herr talman! Den som har lyssnat under de här
timmarna på förmiddagen till den ekonomiska debat-
ten, och den som eventuellt har läst de borgerliga
partiernas motioner kan ibland få intrycket av att det
är en annan värld vi lever i än den vi har utanför det
här huset. Gunnar Hökmarks anförande var väl en
bekräftelse på det.
Jag läste i Moderaternas budgetmotion, och så här
står det:
"Med vårpropositionen markerar regeringen en
klar kursändring vad gäller den ekonomiska politiken.
Borta är det reformtänkande som till stor del präglade
svensk politik under 1990-talet."
Jag tror inte att någon svensk utanför det här huset
skulle känna igen sig i en sådan beskrivning. 1990-
talet förknippar nog ingen svensk utanför Moderata
samlingspartiet med något reformtänkande. 1990-
talets första år var ju en lång eländeshistoria med
budgetunderskott, utlandslån, 500 % ränta, växande
statsskuld osv. Det var ekonomisk misär, som skapa-
des under regeringen Bildt.
Den andra halvan av 1990-talet var en lång käm-
pig historia där den socialdemokratiska regeringen
från 1994 och framöver fick budgetsanera, budgetsa-
nera och budgetsanera.
Nu är 1990-talet dessbättre över, och vi har kom-
mit in i en reformmöjlighet och en reformtid. Då
försöker moderaterna vända på historiebeskrivningen,
och säger att det är tvärtom. Det är andra partier som
ibland brukar förknippas med historieförfalskningar,
men jag inser att nu har Moderaterna tagit ledningen i
historieförfalskarligan med den typen av beskrivning.
Inledningen på det nya årtusendet 2000 är att vi
nu efter de här tuffa åren äntligen har råd med refor-
mer. Vi ska inte vara förmätna och tro att vi kan klara
alla reformer med en gång, utan vi måste prioritera
hårt. Vi måste hålla i pengarna för att det ska kunna
bli en reformperiod som varar inte bara i ett år utan i
många år under åren framöver.
Därför har vi satsat mycket i vårpropositionen på
att vår budget för 2001 ska handla just om framtiden
- om våra barn. Det blir en satsning på barnen med
över 10 miljarder kronor de närmaste åren. Vi satsar
på jobben, på sjukvården, på de sämst ställda pensio-
närerna, på studiestödet, på polisen, på rättsväsendet,
på miljön, på de lokala investeringsprogrammen, på
de arbetslösa och på att skaffa nya jobb, på tandvår-
den och på högskolan. Jag skulle kunna fortsätta med
alla de områden som vi nu har skapat ett utrymme för
i denna vårproposition.
Det är faktiskt - och det finns skäl att säga det -
en vårproposition som präglas av den period som
Sverige nu kan uppleva, och man får gå tillbaka till
min företrädare Gunnar Strängs tid som finansminis-
ter på 60-talet för att finna en lika god och balanserad
ekonomisk utveckling som nu.
Jag vill gärna tacka finansutskottet, och särskilt
dess ordförande Jan Bergqvist för ett gott samarbete
och en god behandling av den ekonomiska vårpropo-
sitionen. Jag vill också rikta ett särskilt tack till före-
trädarna för Vänsterpartiet och Miljöpartiet i fi-
nansutskottet och i andra sammanhang där vi har
diskuterat och hanterat vårpropositionen. Som tidiga-
re har sagts från talarstolen här har det lett till ett
mycket gott resultat och en fantastisk inledning på
2000-talet med den ekonomiska politiken.
Vi presenterade vårpropositionen för ett par må-
nader. Det som har hänt sedan dess är snarast att
utvecklingen om möjligt har blivit ännu bättre än i
mitten på april. Vi har passerat den gräns som få
trodde var möjlig. Sverige har i dag faktiskt lägre
räntor än vad Tyskland har. Det gäller både den långa
svenska räntan, som ligger och pendlar några hundra-
dels procentenheter under och den s.k. reporäntan,
som ju sätts av Riksbanken. Detta sker samtidigt som
den svenska tillväxten är betydligt högre än den tys-
ka.
Detta tycker jag är oerhört viktigt. Inte minst i den
här kammaren har det nämligen under hela 90-talet
ständigt refererats till ränteutvecklingen och ränte-
marginalen mot Tyskland. Under Bildtregeringen
hade vi en fantastisk räntemarginal på över 400
punkter, eller över 4 %, högre ränta i Sverige än i
Tyskland. I dag är det tvärtom. Sverige har en lägre
ränta än vad Tyskland har.
Detta har möjliggjorts tack vare en mycket kon-
sekvent ekonomisk politik under andra halvan av 90-
talet. Det finns skäl att ställa en fråga till Moderater-
nas företrädare: Varför har det som ni länge har häv-
dat vara omöjligt nu plötsligt blivit möjligt - och
blivit möjligt med den socialdemokratiska ekonomis-
ka politik som ni hela tiden har bekämpat?
Den vårproposition som vi nu behandlar i riksda-
gen har i stor utsträckning ett framtidsperspektiv. Det
är framför allt barnen som är vårt framtidsperspektiv.
Jag tror aldrig att Sveriges riksdag tidigare har ställts
inför en kraftigare satsning på barnen än den som vi
nu föreslår. Den är i tiomiljardersklassen.
Den 1 januari nästa år höjs barnbidragen och stu-
diebidragen med ytterligare 100 kr per barn och må-
nad, på samma sätt som gjordes i år. Flerbarnstilläg-
gen höjs. Vi får dessutom en rätt för arbetslösa att
behålla sin plats i förskolan. Den 1 januari 2002 in-
förs rätt för syskon att behålla sin plats på dagis även
när mor eller far är barnledig med yngre syskon.
Samma dag införs en maxtaxa i barnomsorgen,
och det satsas en halv miljard kronor mer för att för-
bättra kvaliteten i barnomsorgen. Det blir fler vuxna,
fler anställda, i barnomsorgen. Det är något som
många efterfrågar. Vi inför ytterligare en särskild
pappamånad i föräldraförsäkringen. 2003 kommer
den allmänna förskolan.
Maxtaxan är för oss socialdemokrater naturligtvis
en väldigt viktig reform. Den gynnar både barn och
barnens föräldrar. Den har en god marginaleffekt
därför att den ger fler människor, inte minst fler kvin-
nor, chansen att komma ut i arbete, och detta med
betydligt bättre ekonomiska villkor än i dag. Det kan
helt enkelt löna sig mycket bättre att arbeta i fortsätt-
ningen med maxtaxan.
Samtidigt är detta ett viktigt steg för att göra
barnomsorgen till en del av den generella välfärden.
Man kan sammanfatta det hela och säga: Hela den
här politiken handlar helt enkelt om att skapa bättre
förhållanden för våra barn, för deras föräldrar och
därmed också en bättre framtid i Sverige.
Men det finns också många andra områden där vi
förstärker våra insatser, som jag nämnde inlednings-
vis. Det är exempelvis glädjande att se att vi nu har
möjlighet att förstärka den internationella solidarite-
ten, och kan stärka biståndet avsevärt under åren
framöver. Detta var ett viktigt tema på den socialde-
mokratiska extrakongressen för några månader sedan,
där vi ville flytta fram positionerna med biståndet och
biståndsmålet. Detta kan vi nu börja förverkliga.
Det är många, även från de borgerliga opposi-
tionspartierna, som har sagt i dag här att regeringens
ekonomiskpolitiska strategi har varit framgångsrik.
Den bygger på stabila offentliga finanser och goda
förutsättningar för privat sysselsättning och företa-
gande. Den innebär framför allt en förstärkning av
arbetslinjen, kraftiga satsningar på utbildning och en
väl fungerande arbetsmarknad.
Grunden för att nå full sysselsättning och låg ar-
betslöshet ligger i att vi inte äventyrar det som vi
redan har uppnått. Det är nämligen ingen självklarhet
att den goda ekonomiska situation som vi nu befinner
oss i varar under åren framöver. Den måste befästas
genom att vi i fortsättningen också har sunda offentli-
ga finanser och prisstabilitet som en alldeles naturlig
utgångspunkt.
Jag vet att det finns de som är frestade att överge
uppsatta utgiftstak. Men jag tror att utgiftstakens
betydelse inte nog kan överskattas. De är ju också en
riktlinje för att vi inte bara ska leva för stunden, utan
för morgondagen och för framtiden. Därför måste vi
förbereda oss för att ha råd med offentliga utgifter
också i sämre ekonomiska tider. Därför kan vi inte
tillåta att kostnadsutvecklingen drar i väg. Jag vill
inte en gång till vara med om att vi ska tvingas till
stora sociala nedskärningar som en följd av oreda i
samhällsekonomi och en för stor utgiftskostym. Jag är
övertygad om att också våra samarbetspartier, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet, delar den uppfattningen.
Sverige har nu genom den här nya ekonomiska
situationen en möjlighet att gå tillbaka till full syssel-
sättning. Krisen under 90-talet har inneburit att alltför
många i förvärvsaktiv ålder ställs utanför arbetsmark-
naden. Delaktigheten har minskat, och marginalise-
ringen har ökat.
Det finns en mycket entydig lärdom som jag inte
minst personligen har upplevt av arbetsmarknadspo-
litikens historia, och det är att om vi inte utnyttjar den
nuvarande konjunkturuppgången för att ge de grupper
som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden -
våra invandrare, långtidsarbetslösa, arbetshandikap-
pade - en chans att komma in så kommer det bara att
vara ännu svårare när konjunkturen vänder om ett
antal år.
Det är därför som vi också i vårbudgeten föreslår
en offensiv just för jobb och rättvisa. Man kan säga
att vi har tre olika grupper av förslag som handlar om
jobben för att nå 4-procentsmålet när det gäller ar-
betslösheten i höst och för att nå det långsiktiga målet
2004 om 80 % i arbete.
Det handlar för det första om insatser för att
minska arbetslösheten som i mycket handlar om att
rikta sig till de långtidsarbetslösa. Där tycker jag att
kammaren kan notera att den reform som infördes för
något halvår sedan och som riktar sig just till lång-
tidsarbetslösa och ger dem chans att med ett statligt
stöd få vanliga jobb har varit en succéartad insats just
för långtidsarbetslösa. Det är 10 000 långtidsarbetslö-
sa som har fått jobb under detta halvår, och det är
verkligen en oerhört stor framgång. Vi går vidare på
detta område med ytterligare förslag som riktar sig
just till de långtidsarbetslösa.
För det andra gör vi också en rad insatser som
handlar om att öka sysselsättningen och tillväxten.
Jag har nämnt en sak som jag tror har oerhört stor
betydelse för sysselsättning och tillväxt, nämligen
maxtaxan. Men det finns också förslag som är riktade
till just de arbetshandikappade, nämligen lönebidra-
gen som har stor betydelse och som vi föreslår ska
öka åren framöver.
Ett område som är viktigt ur sysselsättningssyn-
punkt är våra arbetsplatser. Det är viktigt att vi kan
vara framgångsrika när det gäller att bekämpa ohäl-
san på våra arbetsplatser och i våra arbetsmiljöer.
Därför har regeringen dragit i gång ett särskilt projekt
på detta område med några statsråd i spetsen för ett
projektarbete som siktar till att tillsammans med ar-
betsmarknadens parter,  arbetsgivare, fackliga organi-
sationer, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, olika
rehabiliteringsinstitut, sjukvården, kommunerna och
alla som är intresserade av våra arbetsplatser och våra
arbetsmiljöer gemensamt ska kunna forma arbetsplat-
ser som gör att vi kan hålla nere sjukfrånvaron och
långtidssjukskrivningarna för framtiden.
Vi har i dag inte någon sjukskrivningsfrekvens
som är i närheten av den som vi hade i slutet av 80-
talet och i början av 90-talet, men det finns en viss
tendens till ökning under senare tid, och det är den
utvecklingen som vi vill bryta så att vi inte kommer
tillbaka till de nivåer som vi hade för tio år sedan.
Därför är det oerhört viktigt att vi får till stånd ett bra
samarbete på detta område. Det är ingenting som vi
kan fatta beslut om själva i kammaren, utan det är
någonting som fordrar alla dessa medverkandes insat-
ser som jag tidigare nämnde. Det finns många fler
konkreta saker bland det trettiotal förslag som vi har i
vårpropositionen som ökar sysselsättningen i fortsätt-
ningen.
Det tredje och sista området som vi också har
markerat på jobbområdet handlar om våra invandrare,
där vi förstärker arbetsförmedlingarna med särskilda
resurser för våra invandrare och ger kompletterande
utbildning både i svenska språket och på annat sätt
för invandrare som t.ex. har högskoleutbildning men
som behöver komplettering för att kunna utöva sitt
tidigare yrke även i Sverige. Vi försöker skräddarsy
utbildningar för t.ex. tvåspråkig personal inom pri-
märvård och äldreomsorg. Det är ett bra exempel
också på hur många av våra invandrare som kom till
Sverige på 50- och 60-talen nu kommer upp i sådana
åldrar att de blir delaktiga i äldreomsorg eller någon
form av sjukvård och där det behövs tvåspråkig per-
sonal och där många kan göra stora insatser.
Vi gör särskilda insatser inte minst när det gäller
rådgivningsverksamhet för de invandrare som vill
starta eller driver småföretag, vilket också är en viktig
insats när det gäller utvecklingen av fler jobb åren
framöver.
Alltsedan den socialdemokratiska regeringen till-
trädde 1994 har vi konsekvent prioriterat insatser för
vård, skola och omsorg. Det var till att börja med
naturligtvis svårt att skapa ett ekonomiskt utrymme
för detta när vi samtidigt skulle budgetsanera. Och i
takt med att ekonomin har blivit bättre har vi också
kunnat höja nivån, och nu handlar det om en nivåhöj-
ning på drygt 20 miljarder kronor mer till skola, vård
och omsorg jämfört med i mitten av 90-talet. Men,
och det är väl det mest anmärkningsvärda just nu, den
största ökningen sker faktiskt när det gäller den eko-
nomiska tillväxten, och den innebär att kommunerna
via sina inkomstskatter i år får 28 miljarder kronor
mer och nästa år 22 miljarder kronor mer. Det innebär
att de egna intäkterna till kommuner och landsting
växer så kraftigt att det bör ge möjligheter för de
flesta kommuner och landsting att kraftigt kunna
förbättra sina verksamheter i fortsättningen.
Till sist vill jag bara säga några ord om skattepo-
litiken. Vi har under den här mandatperioden ett nytt
skede i svensk skattepolitik. Den goda utvecklingen
av svensk ekonomi har alltså möjliggjort skattesänk-
ningar som både stimulerar tillväxt och en ökad rätt-
visa. Och i motsats till tidigare skattesänkningar i
början av 90-talet är det finansierade skattesänkning-
ar, vilket moderaterna särskilt kanske bör uppmärk-
samma. Vi skrev också i vårpropositionen att vi i
samband med budgetpropositionen i höst ska göra en
förnyad bedömning av det samhällsekonomiska ut-
rymmet. Det är då tre områden som är centrala för
oss. Det handlar för det första om att vidmakthålla
god budgetdisciplin, för det andra om låg inflation
och för det tredje om låga nominella löneökningar.
Om det mesta tyder på att dessa faktorer är på plats
kan vi också i budgeten i höst föreslå en fortsatt
sänkning av skatterna. För mig som socialdemokrat
står skattesänkningar för låg- och medelinkomsttaga-
re i första rummet, och det tror jag också att det finns
en bred majoritet för här i kammaren.
Den stora skiljelinjen i svensk skattepolitik finns
faktiskt mellan moderaterna och alla oss övriga. Mo-
deraternas huvudförslag i deras motion är att avskaffa
den statliga skatten. Jag tycker att det som modera-
terna föreslår är fördelningspolitiskt stötande. Jag ska
inte recensera moderaternas skatteförslag. Jag ska i
stället citera statsvetaren Erik Åsard som skrev föl-
jande på en debattsida i en av våra morgontidningar
för ett tag sedan.
"Nyligen presenterade moderaterna ett förslag om
att avskaffa den statliga inkomstskatten och i stället
införa en 'platt skatt' - - -. Detta är en idé som länge
omhuldats av konservativa amerikanska tankesmedjor
- - -.
Förslaget går idémässigt tillbaka på den 'nedsipp-
ringsteori' som nådde stor spridning under Ronald
Reagans presidenttid på 1980-talet."
Sedan fortsätter Erik Åsard:
"Denna ideologi som illa klarade mötet med 90-
talets krisekonomi, bär fortfarande upp moderaternas
skattepolitiska resonemang. I USA är idén om en
'platt skatt' - - - i dag omstridd, och det republi-
kanska partiet har ännu inte gjort den till sin.
Ledande konservativa politiker inser svårigheten
med att sälja förslag som så uttalat skulle gynna
höginkomsttagarna. Guvernör George W Bush, som
blir republikanernas presidentkandidat i sommar, har
det till exempel inte på sitt program."
Gunnar Hökmark, hur kunde ni moderater i Sve-
rige hamna så snett i skattedebatten?
Herr talman! Det betänkande som riksdagen nu
ska fatta beslut om är ett bra betänkande. Det är en
politik för jobb, tillväxt och rättvisa. Det är en politik
för utveckling och jämlikhet. Det är en politik för
barn och barnfamiljer. Det är en politik som vi kan
vara stolta över. Kort sagt är det en politik för framti-
den.</pre><pre>Anf.  58  MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Finansministern börjar med att ifrå-
gasätta om vi lever i olika världar. Jag tror att han har
rätt på en punkt, att vi lever i olika begreppsvärldar.
Bosse Ringholm använder ordet reform synonymt
med statlig utgift. Jag tror att för oss andra på den
borgerliga kanten har ordet reform en något annan
betydelse. Telelagen har nämnts här. Låt mig bara
konstatera att när jag som ansvarigt statsråd och före-
dragande för den nya telelagen kunde konstatera att
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet motarbetade
den reformen med näbbar och klor så byggde det på
en ideologisk insikt som de då hade och nu tydligen
har övergivit, vilket gläder oss. Men en reform inne-
bär ju att man gör någonting bättre. Man skapar ett
mervärde genom att göra något enklare och bättre.
Och i fråga om detta efterlyser vi åtgärder från rege-
ringssidan.
Herr talman! Äntligen har vi råd med reformer,
säger Bosse Ringholm, och börjar strö pengar över
landet. Han satsar på barnen, jobben och de arbetslösa
ungefär som om han äger medborgarnas pengar och
nu är beredd att ge tillbaka lite grann på de här områ-
dena.
Vi vill se en annan utveckling där medborgarna
får behålla mer av sina egna inkomster. Det skulle
vara intressant att få höra vad finansministern säger
om den framtida utvecklingen på det området. Det
har talats om skattesänkningar, men väldigt lite kon-
kret har ännu kommit ut.
Det finns de som är frestade att överge det fast-
lagda utgiftstaket, säger finansministern. Detta är
dagens understatement. Vi har ju nyss haft en parti-
kongress som har slagit fast att de ska bort helt och
hållet.
Därför måste slutligen min fråga till finansminis-
tern bli: Hur ser ert alternativ ut tillsammans med
Vänstern och Miljöpartiet? Stämmer det att er parti-
styrelse har överlåtit till verkställande utskottet eller
partiledningen att sköta uppbrottet från vänstersamar-
betet? Ni är ju inne i en upplösningsprocess av ert
regeringsalternativ.
Nu finns det ett nytt alternativ med fyra partier
som blir mer och mer sammansvetsade om en gemen-
sam politik. Hur ser socialdemokraternas framtida
regeringskamrater ut?</pre><pre>Anf.  59  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s) replik:
Herr talman! Mats Odell tycker att det är viktigt
att varje person får möjlighet att behålla mer av sina
egna pengar. Jag delar den uppfattningen. Det är det
som regeringens ekonomiska politik går ut på, på
minst två olika sätt.
Det första är att vi har haft en bättre reallöneut-
veckling under senare tid än på mycket länge. Den
ekonomiska politiken har möjliggjort att vi för det
första har haft en mycket låg inflation eller ingen
inflation alls under långa perioder. För det andra har
den också gett utrymme för en löneutveckling på
arbetsmarknaden som gjort att vi har haft en reallö-
neutveckling som är den bästa på kanske flera årtion-
den.
Det andra är att vi via de skattesänkningar som
framför allt riktades till låg- och medelinkomsttagare
via kompensationen av egenavgifterna från årsskiftet
har möjliggjort att folk kan få behålla en större del av
sin egen inkomst.
Men det kanske allra viktigaste för väldigt många
människor i vårt land är att få möjlighet till en egen
inkomst via ett eget jobb. Ingen annan än den social-
demokratiska regeringen har kämpat så hårt och in-
tensivt för att just sätta arbetslöshetsfrågorna, jobb-
frågorna i centrum. Jag har lagt märke till att när de
fyra borgerliga oppositionspartierna har framträtt här
under förmiddagen har de inte strött många ord över
sysselsättningsfrågor och jobbfrågor. Framför allt har
de inte haft särskilt många konkreta konstruktiva
förslag på det området.
Till sist, Mats Odell, borde väl Mats Odell som
gör anspråk på att vilja regera ihop med moderaterna
vara något bekymrad över att samtidigt som han före-
slår vissa utökningar av verksamhet, sjukvård och
annat vill moderaterna skära bort 15 miljarder kronor
just på vårdområdet och de centrala välfärdsområde-
na. Det skulle innebära 50 000 färre anställda i sjuk-
vården. Det borde väl bekymra Mats Odell.</pre><pre>Anf.  60  MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Den ekonomiska tillväxten är för
närvarande god. Men jag nämnde i mitt inledningsan-
förande att Långtidsutredningen pekar på att till 2015
ser man en tillväxt i genomsnitt på 1,9 %. Efter 2008
är vi nere i någonstans kring 0,8 % tillväxt.
Det här är det som borde bekymra regeringen. Jag
hoppas att finansministern, när vi nu diskuterar rikt-
linjerna för den ekonomiska politiken, något utveck-
lar det. Hur vill man möta både den demografiska
utvecklingen och den utveckling som ligger i den
försämrade tillväxten? Måste vi inte vårda de lättrör-
liga skattebaserna i den alltmer globaliserade ekono-
mi vi lever i? Är det möjligt för regeringen att tänka
sig att göra något åt att vi faktiskt har de högsta skat-
tesatserna på de bredaste skattebaserna med den ab-
solut effektivaste skatteindrivningen samtidigt som vi
har fri rörlighet på kapital?
Är det ett dilemma som det är möjligt för rege-
ringen att ideologiskt komma över tillsammans med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet att t.ex. dubbelbe-
skattningen på svenskt risksparande driver kapital ur
landet, att förmögenhetsskatten är något som dels
straffar ett ansvarigt beteende från medborgarnas
sida, dels driver svenskt kapital ur landet? Måste vi
inte ta tag i dessa långsiktiga politiskt faktiskt svår-
hanterliga frågor om vi ska klara framtidens utma-
ningar?</pre><pre>Anf.  61  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s) replik:
Herr talman! Mats Odell är mycket mångordig,
men på två repliker gånger två minuter - fyra minuter
- lyckas han inte på något sätt kommentera det som i
varje fall jag upplever som mycket märkligt men som
han uppenbarligen inte ens tycker är ett bekymmer.
Det är att han vill samregera och påstår att det finns
ett gemensamt borgerligt alternativ med ett moderat
samlingsparti som vill skära bort 15 miljarder kronor
från viktiga välfärdsområden.
Alldeles nyss har den socialdemokratiska rege-
ringen gjort upp om försvaret med Centerpartiet, ett
annat borgerligt parti, om att förstärka sjukvården
med 8 miljarder kronor. Det gillar inte moderaterna.
Moderaterna skär bort 15 miljarder kronor ur välfär-
den. Det är detta moderata parti som Mats Odell ska
var stödtrupp till i en tänkt borgerlig regeringskon-
stellation. Men om detta hade han ingenting att säga.
I stället ägnar han mer tid åt att diskutera vad som
händer om åtta, tio, femton år med den svenska till-
växten. Låt oss gärna diskutera det, men låt oss ha
som utgångspunkt att den goda tillväxt vi nu har, år
2000 och förhoppningsvis år 2001, ska vi kunna för-
mera under en längre period om vi beter oss klokt.
Det kan vi göra om vi satsar mer på att låta fler män-
niskor komma ut på arbetsmarknaden och ser till att
företagen får bra arbetskraft, om vi satsar mer på
utbildning och tar hänsyn till att vi har, som Mats
Odell sade, en demografisk utveckling som är lite
utmanande för framtiden eftersom vi vet att det blir
färre personer i förvärvsintensiv ålder. Det har vi
verkligen förberett både genom den inriktning som
finns i vårproposition och genom det material som
har tagits fram t.ex. i Finansdepartementets långtids-
utredning. Det är en spännande framtidsdebatt.
Men jag noterar till sist att debatten just nu om det
oerhört stora gapet mellan Moderaterna och Kristde-
mokraterna i synen på välfärden och skatterna tycks
Odell vilja glömma så fort som möjligt.</pre><pre>Anf.  62  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Finansministern har för vana att upp-
repa saker gång efter gång, oavsett om de är sanna
eller ej. Det försvårar all meningsfull politisk debatt.
Det är som finansministern säger att det som är
avgörande för kommuner och landsting är tillväxten i
ekonomin och den växande skattebasen. Därför ser vi
nu att landsting och kommuner får mer och mer re-
surser.
Det är inte sant att vi vill skära ned på sjukvården.
Det är inte sant. Men Ringholm upprepar det och
kommer att upprepa det därför att det är skrivet på de
karbonpapper han har med sig till dessa debatter.
Jag skulle vilja säga ytterligare en sak när det
gäller den debatt som har varit här i dag. Ni saknar
reformpolitik och ni saknar budgetpolitik. Det är
t.o.m. så att finansministern när han började sitt anfö-
rande ironiserade över det som är 90-talets reformer
och som har gett de många olika möjligheter vi i dag
ser i företagande och näringsliv. Men var inte tele-
marknadsavregleringen en reform värd att lyfta fram?
Det brukar ju i alla fall Björn Rosengren göra.
Jag skulle vilja ha svar på frågan: Tycker Bosse
Ringholm att telemarknadsavregleringen var en bra
reform? Då vill jag också ställa frågan: Varför vill
han inte gå vidare inom andra områden för att öppna
för konkurrens och företagande? Det är det som är
problemet.
Vi har en bra ekonomi i Sverige, men det är en
dålig ekonomisk politik ni för i dag. Ni lägger inte
grunden för att det ska gå bra för Sverige under de
kommande åren. Ni tar inte hänsyn till den växande
arbetskraftsbristen. Ni tar inte hänsyn till den växande
segregationen. Ni tar inte hänsyn till det faktum att
många människor, många fler än de ni möter i de
öppna arbetslöshetsköerna, står utan arbete. Ni ge-
nomför inte det som är morgondagens reformer. I
ställer låter ni utgifterna skena i väg.
Vi har i dag den snabbaste utgiftsökningen under
mycket lång tid i statens finanser. De utgiftstak som
ni har fastställt handlar om 82 miljarder. Likväl
kommer ni att övertrassera det enligt Ekonomistyr-
ningsverket, och likväl budgettricksar ni.
Jag skulle vilja att finansministern svarar på frå-
gan: Varför kan ni inte ta tag i den budgetutveckling-
en?</pre><pre>Anf.  63  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s) replik:
Herr talman! Gunnar Hökmark har uppenbarligen
svårt att bestämma sig för om han ska stå på det ena
eller det andra benet. Han försöker köra den dubbla
taktiken. Å ena sidan säger han att det inte längre
genomförs några reformer i Sverige. Det finns inga
reformer i vårpropositionen. Å andra sidan säger han:
Jag vill varna för kostnadsutvecklingen. Jag vill varna
för att ni gör av med så mycket pengar. Det vore
kanske bra om Gunnar Hökmark och moderaterna
bestämde sig för vilken av argumentationslinjerna
man ska använda.
Det är sant att vi har väldigt många reformer i
vårpropositionen, som jag också har räknat upp här.
Det är sant att vi har mycket hårt hävdat principen om
utgiftstaket för att hålla kontroll på utgifterna. Det
kommer vi att göra också i fortsättningen. Men det är
lika sant att moderaterna velat minska statens insat-
ser.
Jag säger lite vänligt att moderaterna vill plocka
bort åtminstone 15 miljarder från välfärden. Jag
skulle kunna gå mycket längre genom att exempelvis
säga nej till de 8 miljarderna från försvarsöverens-
kommelsen som regeringen och Centerpartiet har
gjort. De 8 miljarderna går till sjukvården.
Det finns ytterligare ett antal insatser där man vill
försämra. Det gäller arbetslöshetskassan, sjukförsäk-
ringen och andra saker. Åtminstone 15 miljarder vill
man plocka bort från välfärden. Jag tycker inte att
Hökmark behöver bli upprörd över det. Det är hans
egen politik. Jag upprörs som socialdemokrat över en
sådan politik, men jag förstår inte varför han själv är
upprörd över sin egen politik, eftersom det är den
politik han vill ha.
Vi behöver mer konkurrens på ett antal områden i
Sverige i dag, Gunnar Hökmark. Det gäller t.ex. olje-
bolagen. De har under senare tid höjt priserna rätt
ordentligt med hänvisning till dollarkurser och allt
annat som höjs. Nu har dollarkursen gått ned 50, 60
öre de senaste veckorna. Jag har ännu inte sett något
bensinbolag som med den motiveringen har sänkt
priset.</pre><pre>Anf.  64  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Det behövs mer konkurrens. Men
problemet är att finansministern och regeringen går i
täten för att motverka konkurrens inom några av de
viktigaste områdena i samhället.
När det gäller reformer och utgifter finns det en
grundläggande skiljelinje mellan er socialdemokrater
och de borgerliga. Vi anser inte att ökade utgifter som
sådana är reformer. Det kan behövas ökade utgifter
inom olika viktiga områden för att slå vakt om de
som har det allra största stödet.
Det är t.ex. så att vi sammantaget har en helt an-
nan budgetstrategi än vad ni har. Vi anser att man
inom ramen för mycket mer strikta budgetramar ska
slå vakt om änkor och handikappade. Men ni som
låter utgifterna skena i väg drar t.o.m. ned på de han-
dikappades stöd från staten.
Jag skulle vilja att Ringholm förklarade vem som
funderade ut någon mörk natt, att när man ska spara,
så ska man spara på de handikappade och änkorna.
Var det Göran Persson, var det Bosse Ringholm eller
var det kanske Matz Hammarström? Det kunder vara
intressant att få den interiörbilden här i riksdagen.
Till slut ytterligare en fråga om skatterna. Bosse
Ringholm brukar hävda att sänkta skatter hotar väl-
färden. Jag hävdar nog motsatsen. Sänkta skatter
innebär att människor själva får en del av välfärden
att bestämma över. Sänkta skatter kan också leda till
att vi får mer företagande och mer jobb som skapar
mer välfärd i form av både skattepengar och enskilda
människors välfärd.
Den skattefråga som Bosse Ringholm mest av allt
är upptagen av är sänkt skatt på sprit. Hur kan det
komma sig att sänkta skatter på företagande och jobb
hotar välfärden medan sänkta skatter på sprit inte är
något bekymmer alls? Den balansen i socialdemokra-
tisk skattepolitik tycker jag vore intressant för kam-
maren att få ta del av.</pre><pre>Anf.  65  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s) replik:
Fru talman! Sänkta skatter hotar välfärden, Gun-
nar Hökmark, om skatterna inte finansieras. Det har
svenska folket en oerhört dyrköpt erfarenhet av för en
sju åtta år sedan. Det fanns en regering som tillämpa-
de just den principen. Det ledde till en sådan ekono-
misk moras som vi aldrig tidigare hade haft i svensk
ekonomisk historia.
Sänkta skatter med en bra fördelningsprofil på det
sätt som regeringen föreslog i höstas och som genom-
fördes från den 1 januari, och som är finansierade
skattesänkningar, leder till att vanliga inkomsttagare
får mer pengar för konsumtion. Det leder till att vi får
en positiv utveckling. Det leder också till att vi kan
bekämpa arbetslösheten bättre.
Därför är det naturligtvis för varje person som står
utanför arbetsmarknaden oerhört viktigt att få en
chans att komma in antingen man är invandrare, ar-
betshandikappad, långtidsarbetslös eller tillhör någon
annan grupp. Om detta har moderaterna ingenting att
säga. Jo, en sak: Vi försämrar gärna arbetslöshetser-
sättningen för de grupperna.
Det är det bud som moderaterna har till de ar-
betslösa. Det handlar inte om att ge dem ett jobb, och
inte om att göra en insats för att ge dem en chans att
komma in på arbetsmarknaden. Moderaterna gick
emot det som har varit en succé under senare tid just
för de långtidsarbetslösa. Tiotusen långtidsarbetslösa
har fått jobb tack vare den anställningsgaranti som
infördes av riksdagen i höstas.
Jag tycker att det är fel att som Gunnar Hökmark
tala om att vi skulle försämra för handikappade än-
kor, om jag förstod honom rätt. Vi förstärker för de
handikappade. Vi förstärker för personer med funk-
tionshinder. Vi hade förslag i budgetpropositionen -
och fullföljer det nu - om den s.k. assistansreformen.
Det innebär att även de över 65 år får stödet i fort-
sättningen. Det är en stor handikappreform som vi
genomför.</pre><pre>Anf.  66  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Förra året citerade finansministern av
misstag Bertil Ohlin, Folkpartiets gamle partiledare,
när han sade att det måste löna sig att arbeta. Jag
tänkte fortsätta med ett annat Ohlincitat, nämligen att
man måste vårda de välståndsbildande krafterna. Det
tycker jag också är ett citat av Bertil Ohlin som fi-
nansministern borde ta till sig.
Vi hör här hela tiden att reformer är utgifter och
att skattesänkningar är fördelningspolitik. Men väl-
stånd är inte någonting som sprutar av sig själv ur
marken. Det måste skapas och arbetas ihop. Därför
skulle jag tycka det var mycket intressant om finans-
ministern nu i en replik, i stället för i sitt huvudanfö-
rande eller i vårpropositionen, kunde ge sin syn på
hur man ska vårda de välståndsbildande krafterna och
framför allt hur vi ska skapa ett internationellt kon-
kurrenskraftigt skattesystem i Sverige.
Delar finansministern sin partikollega Tony Blairs
uppfattning att man inte bör ägna sig åt skatteharmo-
nisering uppåt genom gemensamma regler i EU, utan
att vi var och en på hemmaplan ska se över skatterna
så att vi inte jagar ut jobb ur Europa? Det tycker jag
skulle vara ett bra besked.
Ett annat bra besked vore att man tycker att man
ska gå vidare med den typ av strukturreformer som
kan öka människors möjligheter till jobb och företa-
gande här i Sverige. Avregleringen av telemarknaden
har varit jättebra, och det har framför allt varit bra för
männen.
Är finansministern beredd att gå vidare med ett
annat viktigt område, nämligen vårdsektorn och ut-
bildningssektorn? Där finns stora framtidsmöjlighe-
ter. Hela biotekniksidan ligger i anknytning till vår-
den. Utbildning är hela världens framtidssektor, och
det är det område där kvinnorna finns. Är finansmi-
nistern beredd att gå vidare med den typen av struk-
turreformer även för kvinnorna?
En annan fråga är arbetsutbudet. Ibland när jag lä-
ser texterna om maxtaxa känner jag att det på något
sätt är 40-talisternas slutgiltiga hämnd på sina barn. I
takt med att arbetsutbudet kommer att minska är det
just småbarnsmammorna som ska arbeta mer. Har
finansministern verkligen inget annat recept för hur vi
ska klara den demografiska utmaningen i framtiden
än att småbarnsmammorna ska lösa uppgiften?</pre><pre>Anf.  67  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag minns faktiskt inte bara Bertil
Ohlin utan även Bengt Westerberg, för att ta några
tidigare folkpartiledare. Jag minns Bertil Ohlin för
diskussionen om att det ska löna sig att arbeta. Det
var inte något felcitat från min sida, utan det var
medvetet.
Det vi gör i familjepolitiken och i arbetsmark-
nadspolitiken är verkligen att förmera möjligheterna
för inte minst kvinnorna att kunna arbeta i fortsätt-
ningen. Det förvånar mig faktiskt att Karin Pilsäter
ingenting har lärt av Bertil Ohlin, och möjligtvis ännu
mindre av Bengt Westerberg. Han var ändå ansedd
som den som ville främja jämställdheten på olika
områden.
Bengt Westerberg var den som tyckte det var bra
med föräldraförsäkring. När vi i vårt stora familjepo-
litiska reformpaket föreslår både maxtaxa och ut-
byggd föräldraförsäkring tycks ingenting av detta
längre passa Folkpartiet. Jag beklagar att Folkpartiet
har bytt fot i jämställdhetsarbetet. Det hade varit en
styrka om även Folkpartiet på samma sätt som under
Bengt Westerbergs tid tyckt det varit bra med för-
stärkt föräldraförsäkring och maxtaxa som vi nu har
föreslagit.
Vi gör det inte minst mot bakgrund av hur oerhört
viktigt det är att få ut fler personer på arbetsmarkna-
den och få bättre syssesättningssituation. Till min
stora glädje kan jag konstatera att resultatet av arbets-
kraftsundersökningen nu har kommit för några mi-
nuter sedan och den visar att vi under maj månad
hade en arbetslöshet i Sverige på 4,1 %, vilket är
väldigt nära 4-procentsmålet. För kvinnorna var ar-
betslösheten i maj, Karin Pilsäter, 3,8 %. Jag tycker
att det är ett utomordentligt glädjande besked.
Vi är på rätt väg med den ekonomiska politiken,
och vi är på rätt väg med de insatser som görs via
arbetsmarknadspolitiken och i välfärden. Inte minst
kommer kvinnors möjlighet att få jobb i exempelvis
sjukvården att öka genom våra insatser - regeringens,
Centerns, Vänsterpartiets, och Miljöpartiets insatser -
för att ta fram ytterligare 9 miljarder kronor till sjuk-
vården de närmaste åren.</pre><pre>Anf.  68  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det är möjligt att Bosse Ringholms
närminne är tillräckligt bra för att komma ihåg perso-
nen Bengt Westerberg, men han har uppenbarligen
inte förstått särskilt mycket av den politik som Bengt
Westerberg försökte förmedla, nämligen att jäm-
ställdhet handlar om makt till kvinnorna.
Delad makt, delat ansvar - så hette vår jämställd-
hetsproposition, och socialdemokraterna anslöt sig i
efterhand till de flesta förslagen. Men er jämställd-
hetspolitik handlar inte om delad makt och delat an-
svar, utan den handlar om mer makt åt staten och
ansvaret åt kommunerna.
Jag behöver möjligen påminna Bosse Ringholm
om föräldraförsäkringens konstruktion. Man får bara
ut pengarna genom att vara ledig och inte arbeta, och
det ökar knappast arbetskraftsutbudet - tvärtom.
Folkpartiet har aldrig någonsin haft på förslag att
förlänga föräldraförsäkringen från tolv månader, vare
sig med eller utan Bengt Westerberg.
Dessutom fyller inte heller maxtaxan den funktion
som vi skulle önska. Den ger ju minst sänkning av
marginaleffekterna åt de människor, kvinnor, som har
de minsta marginalerna och de högsta marginalef-
fekterna. De största sänkningarna, såväl fördelnings-
politiskt statiskt som dynamiskt, ges åt dem som
redan har ganska stor frihet och ganska låga margi-
naleffekter, dvs. mammor som jag själv. Det tycker
inte jag är det stora problemet.
Det stora problemet är alla de lågavlönade kvin-
nor med höga marginaleffekter och små marginaler.
De får väldigt lite hjälp av er maxtaxa, och de får
definitivt ingen hjälp att kunna styra och ställa lite
mer i sin egen vardag. Men det är de som ska arbeta
mer.
Ni har inget svar på hur vi ska kunna lösa de lång-
siktiga framtida utmaningarna att klara äldreomsor-
gen, sjukvården och produktionen. När 40-talisterna
drar sig tillbaka är det tydligen småbarnsmammorna
som ska lösa den uppgiften, och det tycker jag är trist.
Jag skulle i stället vilja att socialdemokraterna och
hela vänsterblocket funderade lite över vad jämställd-
het och välstånd handlar om. Det handlar om männi-
skors frihet och möjlighet att kunna skapa välstånd
och bestämma mer i sin egen vardag. Där tror jag att
er politik lämnar en hel del övrigt att önska och att
våra förslag ligger betydligt bättre i linje med att
kunna jobba och verka för både kvinnor och män.</pre><pre>Anf.  69  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s) replik:
Fru talman! En viktig princip i jämställdhetspoli-
tiken är att ge alla människor möjlighet att försörja
sig själva, att ge alla möjlighet att få ett jobb. Folk-
partiet tyckte tidigare att det var viktigt att vi, som ett
led i jämställdhetspolitiken, skulle kunna utforma
våra taxor i barnomsorg och annat på ett sådant sätt
att det underlättade människors - inte minst kvinnors
- inträde på arbetsmarknaden. Men där har uppen-
barligen Folkpartiet övergett sin gamla linje och lierat
sig med de moderata krafterna.
Det är glädjande att kunna konstatera att vi nu har
nått 4-procentsmålet. Vi hade 3,8 % arbetslöshet i
maj månad för kvinnorna i Sverige. Det visar att vi
genom stora insatser har nått ett oerhört betydelsefullt
och omstritt mål, som har betvivlats av många i de
borgerliga partierna.
Men det är inte slutmålet för oss socialdemokra-
ter. För oss är det full sysselsättning som gäller för
såväl kvinnor som män. Därför tror vi att maxtaxere-
formen, föräldraförsäkringen och annat också ska
kunna underlätta för fler personer att komma ut på
arbetsmarknaden i framtiden.
Jämställdhetspolitiken handlar om makt, men
makten går via jobbet. Makten över sin egen situation
går via att ha ett jobb och kunna försörja sig. Jag
beklagar att Folkpartiet numera har slirat över i hö-
gerfilen och övergett den jämställdhetsprofil som man
hade tidigare.</pre><pre>Anf.  70  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag måste inledningsvis säga att också
jag gläder mig åt att vi i försvarsuppgörelsen har
kunnat nå en överenskommelse om att föra över 8
miljarder till vården. Av de fyra särskilt utpekade
områdena tycker jag att det är bra att man lägger
pengar på psykvården och äldreomsorgen.
Finansministern tar upp satsningen på barnen som
en av de stora sakerna i vårpropositionen och fi-
nansutskottets betänkande, som vi nu diskuterar. Jag
skulle vilja ställa några frågor om hur den verklighet
som finns utanför det här huset sammanfaller med
finansministerns ambition.
Det första jag funderar över är förstås situationen i
skolan, där var femte elev går ut grundskolan med
otillräckliga läs- och skrivkunskaper. Var tionde elev
är inte behörig att fortsätta på gymnasiet, men vi vet
att det nästan är omöjligt att få ett jobb om man inte
har en ordentlig grundutbildning.
Maxtaxan är ju ingen barnreform. Finansministern
själv nämnde den i samband med sysselsättningen
och tillväxten, där maxtaxan ska vara en viktig pus-
selbit. Jag tror faktiskt att Karin Pilsäter har rätt in-
gångsvärden i den här diskussionen.
Dessutom är det så att vissa föräldrar tjänar flera
tusen kronor i månaden på förslaget, kanske upp till
3 000 kr, medan andra bara tjänar hundralappar. Det
är ett heltokigt förslag fördelningspolitiskt.
Fördelningspolitiken är också heltokig i föräldra-
försäkringen som den ser ut i dag. För vissa barn är
det värt 60 kr om dagen att de får ha sina föräldrar
hemma genom föräldraförsäkringen. Men för andra
barn är det värt nästan 600 kr om dagen att de får ha
sina föräldrar hemma genom föräldraföräkringens
reglering.
Den här skillnaden i hur man ser på olika grupper
av barn gagnar inte barns rättigheter. Barn i t.ex.
familjevåldssituationer har en väldigt utsatt position,
och jag tycker sammantaget att den här satsningen på
barnen klingar ganska tomt.</pre><pre>Anf.  71  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag lyssnade noga på Lena Eks anfö-
rande för en stund sedan, och det var ganska välgö-
rande att hon tog avstånd ifrån moderaternas skatte-
politik. Den skattepolitiken skulle inte tillföra sam-
hället några ytterligare resurser, vare sig till skolan,
sjukvården eller omsorgen.
Därför är jag på samma sätt som Lena Ek glad
över att vi har nått en överenskommelse om en stor
satsning på sjukvården. Jag är medveten om att det
finns andra områden, som skolan och jobben, som
också behöver ännu större satsningar tiden framöver.
Därför hoppas jag naturligtvis att Lena Ek också är
beredd att diskutera och stödja en ekonomisk politik
som gör det möjligt att få fram mer resurser för den
offentliga vården, skolan och annat som vi har, också
i fortsättningen.
Jag tror att Lena Ek kanske inte riktigt inser vil-
ken väldig satsning på barnen som finns i vårproposi-
tionen, eftersom hon säger att det ekar tomt. Vi satsar
över 10 miljarder kronor på barnfamiljerna, och
maxtaxan är väl någonting som i högsta grad är bra
för barnen. Om föräldrarna får bättre inkomster
kommer det barnen till del. Om båda föräldrarna kan
få jobb och maxtaxan underlättar det, så är det väl bra
för barnen och deras situation? Om det blir mer per-
sonal på dagis och fritids så är väl det också bra för
barnen?</pre><pre>Anf.  72  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Maxtaxeförslaget diskriminerar  25 %
av Sveriges barn. Man har ju valt konstruktionen att
inom den gemensamt och offentligt finansierade
välfärden lägga fram ett förslag som riktar sig till de
barn som finns i den offentliga barnomsorgen, nämli-
gen 75 % av Sveriges barn. Men 25 % av Sveriges
barn ställs utanför detta stöd, och det är barnen som
har privat ordnad barnomsorg.
Det gläder mig att finansministern tar upp frågan
om tillväxt. I vissa kommuner i Sverige har vi ett
skoluppror, och vi har också ett Norrlandsuppror. Det
handlar om det andra stora problemområdet som jag
hade tänkt ta upp, nämligen att skillnaden i bruttona-
tionalprodukt mellan olika regioner är enormt stor i
Sverige just nu.
Om man utgår från en snittgräns på 100 för Sveri-
ge, så har vi en tillväxt på 130 i Stockholmsområdet.
Men i stora delar av Sverige ligger man på faktor 70-
75, jämfört med 100. När man inom EU diskuterar
regionalpolitik är fattigdomsgränsen 70, och då pratar
vi om sådana områden inom den europeiska unionen
som Sicilien. Där sätter man in ett massivt utveck-
lingsstöd.
I Sverige är regionalpolitiken just nu frånvarande,
höll jag på att säga. Den digitala allemansrätten
kommer inte till stånd. Utgiftsområdet kommunika-
tioner får en halv miljard mindre i anslag de närmaste
två åren. Postkontoren försvinner. Arbetsförmed-
lingskontor försvinner. Försäkringskassekontor för-
svinner. Polisen har utryckningstider på en timme i
många distrikt.
Detta innebär att politiken just nu går ut på att
plocka bort de verktyg för regional utveckling som
har funnits och inte lägga till några nya. Detta försät-
ter stora delar av Sverige i en mycket besvärlig situa-
tion.
Det här är extra problematiskt eftersom vi nu är på
toppen i en högkonjunktur. Det kommer kanske att
hålla i sig under några år, men vad händer med dessa
områden när vi går ned i en lågkonjunktur? Det är
likadant med arbetslöshetssiffrorna. Där finns samma
stora regionala skillnader.</pre><pre>Anf.  73  Finansminister BOSSE
RINGHOLM (s) replik:
Fru talman! Om Lena Ek vill tillhöra de krafter i
samhället som vill värna den gemensamma välfärden
- det hoppas jag att hon vill - genom att bygga ut
barnomsorg, skola, sjukvård och mycket annat tror
jag att det vore en fördel om Lena Ek vore lite mer
varsam med sina uppgifter om hur det verkligen för-
håller sig.
Vi minskar inga väganslag. Anslagen till vägar
och järnvägar ökar i vårpropositionen. Vi ökar insat-
serna för rättsväsendet, för polisen, kraftigt. Det ökar
ju möjligheterna att göra insatser i fortsättningen. Vi
har behållit anslagen till arbetsförmedlingarna oför-
ändrade, trots att arbetslösheten snart bara är hälften
av vad den var i början av 90-talet. Det har vi gjort
just därför att vi vill satsa mer på dem som är kvar
som arbetslösa och ge dem chansen att komma in på
arbetsmarknaden.
Jag tycker kanske att Lena Ek ska vara lite försik-
tig när hon beskriver våra insatser när det gäller polis,
arbetsförmedlingar, vägar och annat, så att vi i alla
fall talar om samma korrekta bild.
För den som då vill bygga ut välfärden på samma
sätt som regeringen och Lena Ek och Centerpartiet
vill göra är det naturligtvis oerhört viktigt att se till att
förhindra att moderaterna får en chans att via sin
skattepolitik underminera de resurser som vi behöver
för det här. Jag upprepar gärna det som jag sade förut.
Jag tycker att det var välgörande att Lena Ek tog
avstånd från moderaternas skattepolitik på den punk-
ten, men det handlar också om att i god ordning för-
söka skapa ett utrymme för de insatser som vi vill
göra åren framöver. Det innebär, Lena Ek och kanske
också andra, att vi inte kan göra allt på en gång, utan
vi måste hitta en viss turordning. Turordningen har
varit att vi har satsat väldigt mycket på vården, sko-
lan, omsorgen och jobben. Och barnen står nu i cent-
rum i denna vårproposition. Jag tycker att det är den
största och bästa framtidssatsning som vi kan göra.</pre><pre>Anf.  74  CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Det finns något unikt med varje män-
niska och med mänskligheten i dess helhet. De flesta
partier i riksdagen står upp för den enskilda männi-
skans unika värde.
Vi moderater tar vår utgångspunkt i den enskilda
människans möjligheter att förverkliga sina egna
drömmar och idéer. Det handlar om att själv välja hur
man vill leva, var och med vem och om rätten att
forma sitt eget liv och sin egen framtid.
Men Sverige har under det senaste seklet utveck-
lats i en annan riktning. Idén är att statens behov,
önskningar och ambitioner är större och viktigare än
den enskildes. Idén är att kollektivet går före indivi-
den. Detta är en människosyn och en inriktning på
politiken som vi moderater har varit och alltid kom-
mer att vara i opposition mot, vare sig vi är i rege-
ringsställning eller inte.
Det är för den enskilde individens räkning som
jag står här i dag, för att förbättra hennes möjligheter
att förverkliga sig själv, sina drömmar och sina idéer.
Det är på hennes uppdrag som jag och mina partivän-
ner tjänstgör i denna kammare.
Fru talman! Den enskilde är illa klämd i dagens
Sverige. År efter år har den svenska staten rullat ut
sin makt på den enskildes bekostnad. Lagarna blir
fler, reglerna likaså. Statens, kommunernas och
landstingens utgifter ökar stadigt, och med dem skat-
terna. Den enskildes makt över sitt eget liv, sin fram-
tid och sin vardag minskar i takt med att staten tar för
sig. Det blir allt mindre frihet, allt mindre ansvar och
allt mindre egen makt.
Det är egentligen först under det senaste decenniet
som verkligheten har börjat komma i kapp den stora
statens försvarare. Högskattestatens problem har
blivit bitter verklighet för många, inte minst de ar-
betslösa och de familjer som inte får ekonomin efter
skatt att gå ihop av egen kraft.
Vi har sett ökande brister i en offentlig sektor, så
upptagen med att göra det mesta att man knappt kla-
rar av det väsentligaste. Det är världens högsta skatter
men inte världens högsta välfärd. Det är ett oroväck-
ande resultat av decennier av socialism.
Vi moderater har konsekvent förespråkat andra
lösningar än den stora statens väg. Vi skiljer oss från
de flesta andra partier i denna kammare genom att
alltid ta avstamp i idén om den enskildes rätt till frihet
och makt över det egna livet. Men vi skiljer oss dess-
utom från regeringen genom att vi tar avstamp i den
verklighet som vi ser omkring oss. Den stora starka
staten har inte bara drabbat den enskildes frihet. Det
handlar också om de negativa effekterna på arbete,
ägande, sparande, företagsamhet och ekonomisk
utveckling som de höga skatterna för med sig.
Det handlar om en svart sektor som breder ut sig.
Det handlar om en ökad otrygghet bland landets fa-
miljer om pengarna ska räcka till när skatten är be-
tald.
För att den enskilde ska kunna förverkliga sina
egna drömmar och idéer och för att vårt samhälle ska
kunna utvecklas på bästa sätt finns det några principer
som jag hoppas att alla i den här riksdagen är villiga
att ställa upp på.
Vi borde kunna vara överens om
· att man ska kunna leva på sin lön och att männi-
skor själva ska kunna utforma sina egna liv,
· att det är viktigt att man tar ansvar för sig själv
och sina nära och kära och att det bör uppmuntras,
· att det är viktigt att vi har en stark ekonomi med
framgångsrika företag som kan ge jobb och till-
växt långsiktigt,
· att det ska löna sig att arbeta, utbilda sig och vara
duktig på det man gör,
· att det ska löna sig att ta risker och våga investera
i egna eller andras idéer och
· att vi har ett samhälle som uppmuntrar den en-
skilde att givet sina egna förutsättningar försöka
förverkliga sina egna drömmar och idéer. Det är
kanske viktigast av allt.
Dessa principer ställer dock krav på att staten
håller tassarna borta. Det handlar i stället om att ge
verktyg, inte pekpinnar, att erbjuda valfrihet i det
gemensamma och att låta folk få behålla en större del
av resultatet av det egna arbetet och de egna an-
strängningarna. Dessa principer ställer krav på sänkta
skatter.
Fru talman! Vi har valt att rikta in oss på de om-
råden där vi tror att lägre skatter skulle vara särskilt
nyttiga och välkomna, såväl för den enskilde som för
oss alla.
Vårt främsta krav är en omfattande långsiktig in-
komstskattereform. Det är de små inkomsterna som vi
vill värna. Det är alltid låg- och medelinkomsttagarna
som drabbas hårdast av klåfingriga politiker med
ambitioner att lägga andra människors liv till rätta.
Vi föreslår därför en kombination av åtgärder. Till
skillnad från en del andra partier har vi börjat med
inriktning, syfte och omfattning. Men vi lämnar öppet
för tekniken, ordningen och den rätta avvägningen
mellan höjda grundavdrag och sänkta skattesatser.
Vår målsättning är att på sikt helt avskaffa den
statliga inkomstskatten. Det vill vi göra av flera skäl:
Om vi avskaffar den statliga inkomstskatten
kommer det att löna sig bättre att utbilda sig, att för-
bättra sin egen inkomst genom att byta jobb eller bli
bättre på det som man gör. Det tycker vi är en bra
princip.
Att avskaffa den statliga inkomstskatten är en
rättvisereform. Alla kommer att betala samma pro-
centandel av sin inkomst i skatt, samtidigt som de
som tjänar mest också betalar mest skatt i kronor och
ören.
Vi får dessutom ett enklare skattesystem. Behovet
av särskilda regler för fåmansföretag minskar. Pro-
blemen med beskattningen av personaloptioner, som
drabbar många anställda i nya, snabbväxande företag,
minskar. Behovet av en särskild expertskatt för ut-
ländska experter minskar. Vårt samhälle skulle bli en
attraktivare plats för företag och människor att verka
i, till gagn för alla.
Steg för steg vill vi genomföra denna reform, med
en kombination av höjda grundavdrag och sänkt stat-
lig inkomstskatt. Det förbättrar möjligheterna för den
enskilde att kunna leva på sin lön.
Vi moderater vill även, i motsats till dagens riks-
dagsmajoritet, se sänkta kommunalskatter. Men
många kommuner har, till följd av statliga pålagor
och ett orättvist utjämningssystem, svårt att ge män-
niskorna makten åter.
Utrymmet för kommunala skattesänkningar är rätt
begränsat i socialismens Sverige. Detta drabbar män-
niskor med minst marginaler i den egna ekonomin.
Det är de höga kommunalskatterna som äter upp de
låga inkomsterna. Sänkta kommunalskatter är därför
en viktig del i en inkomstskattereform. I flera borger-
ligt styrda kommuner sker nu skattesänkningar. Det
är något vi välkomnar och vill se mer av.
Fru talman! Ett annat stort bekymmer i dagens
Sverige är fastighetsskatten. Denna djupt orättvisa
skatt drabbar tusentals svenskar vars enda önskan är
att bo i det egna hemmet. Hyresgästerna drabbas.
Villaägarna drabbas. De som bor i bostadsrätt drab-
bas. Glesbygden drabbas.
Det i dag främsta argumentet för fastighetsskat-
tens förespråkare är att det är en svårflyttad skattebas.
Det ligger i sakens natur att kapital, utbildade perso-
ner och företag är mer lättrörliga skattebaser än fas-
tigheter. Men det gör inte fastighetsskatten till en bra
skatt. Det är en djupt orättvis skatt som egentligen
bara har en enda fördel, och det är skatteindrivarens
fördel. Alla måste bo någonstans; därför kan ingen
undkomma att betala fastighetsskatt.
Vilka skatteteoretiska argument förutom orörlig-
heten finns för att beskatta fastigheter? Moms har
betalats när huset byggdes. Moms belastar alla drifts-
kostnader. Att därutöver ta ut statlig skatt på boende
ovanpå alla andra skatter kan inte uppfattas som rätt-
färdigt.
Ett hem ger ingen avkastning. Det är en konsum-
tion av boende. Skatten varierar dessutom kraftigt och
oförutsägbart i både tid och rum. Fastighetsvärdena
stiger brant i attraktiva områden och därmed också
fastighetsskatten. Resultatet blir att många inte har
råd att bo kvar i sina hem. Är detta rättvist?
Fastighetsskatten kan inte avskaffas över en natt.
Men vi skulle redan i dag i denna kammare kunna
besluta att frysa taxeringsvärdena, halvera markvärdet
som grund för beskattning och börja sänka skattesat-
serna. Det är vad vi moderater föreslår. Den som vill
är välkommen att följa med.
Men fastighetsägare riskerar att drabbas dubbelt.
De höjda taxeringsvärdena innebär att fler tvingas
betala förmögenhetsskatt på sitt boende - inte för att
lönen eller bankontot ökat i värde utan för att tomten,
väggarna eller utsikten har det. Därför vill vi mode-
rater också slopa förmögenhetsskatten, så att inte de
som valt att äga sitt eget boende ska drivas från hem
och gård.
Men förmögenhets- och kapitalbeskattningen
drabbar inte bara dem som äger hus. Skatterna har
blivit så höga att det numera inte bara är tennisstjär-
nor och artister som tröttnat på våra absurt höga
skatter. Även s.k. vanliga människor överväger att
söka sin framtid på annat håll, företag likaså. Detta
hotar naturligtvis på sikt den svenska ekonomins
utveckling. Därför vill vi steg för steg avskaffa för-
mögenhetsskatten - först genom att den orättvisa
sambeskattningen av förmögenheter för äkta makar
upphör och genom en höjd gräns för när skatten ska
börja taxeras ut.
Statsminister Göran Persson säger i Aftonbladet
den 6 juni att slopandet av sambeskattningen inte är
en prioriterad fråga. För detta har han stöd i denna
kammare, förutom av sina egna partivänner, av
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi vill slopa sambe-
skattningen nu. Tillsammans med bl.a. avskaffad
dubbelbeskattning på aktieutdelningar kommer dessa
åtgärder att förbättra våra möjligheter att bli en före-
tagarnation i världsklass. Det är något vi alla kommer
att kunna ha glädje av.
Ett annat aktuellt problem är den vansinnigt höga
bensinskatten, som lett till rekordhöga bensinpriser.
Bensinskatterna gräver djupa hål i hushållskassan,
särskilt för dem som av olika anledningar är beroende
av bilen. Men den gör det även mindre lönsamt att
pendla till jobb på annan ort. Där bilen tidigare ska-
pade frihet och möjligheter ser vi nu inlåsningseffek-
ter.
Vi moderater är det enda parti som föreslår sänk-
ningar av de höga bensinskatterna. Dessutom vill vi
se ett höjt reseavdrag och sänkt gräns för avdrag för
resor till och från jobbet.
Fru talman! Om några ögonblick är det dags för
övriga partier att kommentera moderaternas förslag.
Det blir säkert den vanliga visan. Skattesänkningarna
hotar välfärden, kommer det att heta. Men vems väl-
färd är det vi talar om - den enskildes, som får makt
över sin vardag, eller politikernas, som förlorar mak-
ten över människorna?
Skattesänkningar sägs äventyra statens finanser
och leda till ett ekonomiskt "moras". Det har inte
varit en enda debatt i den här kammaren utan att fö-
reträdare för regeringspartiet har talat om detta, i
stället för att tala om framtiden. Det är ett av finans-
ministerns favorituttryck, och hans supportrar använ-
der det gärna.
Men när staten får mindre pengar att bestämma
över får du som medborgare mer. När din makt över
ditt liv ökar minskar politikernas. Det är vad vi tror är
rätt och riktigt. Därför föreslår vi de förändringar vi
gör - för den enskilde individens och hennes näras
och käras skull, för våra barns skull, för att vi alla ska
kunna växa lite som människor och medborgare, inte
för att kollektivets makt ska öka på din och min be-
kostnad.
Det är inget mindre än en frihetsrevolution vi fö-
respråkar; i detta har mina motståndare här i riksda-
gen rätt.
Vi moderater vill gå längre än övriga. Vi vill
åstadkomma mer än andra. Vi vill ha mer frihet för
den enskilde än alla andra. Det är ingenting vi sticker
under stol med.
Fru talman! Sverige behöver sänkta skatter och
mer frihet för den enskilde. Det är vad vi moderater
tror på och slåss för. Det är också en politik vi har
föreslagit riksdagen att ställa sig bakom och som
kommer till uttryck i reservationerna till finansut-
skottets betänkande i dag. Man kan stödja den genom
att rösta bifall till de moderata reservationerna i da-
gens betänkande. Det tänker i alla fall jag och mina
partikamrater göra. Övriga är hjärtligt välkomna att
göra detsamma.
För ordningens skull, fru talman, vill jag påpeka
att jag står bakom samtliga moderata reservationer i
detta betänkande men nöjer mig med att yrka bifall
till reservation 12 under mom. 6.</pre><pre>Anf.  75  KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Dagens debatt behandlar också skat-
tepolitiken. Jag vill med anledning av detta lyfta fram
några kristdemokratiska aspekter på regeringens po-
litik och även på utskottsbetänkandet.
Jag vill redan nu meddela att jag inte ämnar yrka
något ytterligare utöver vad Mats Odell tidigare har
framfört. Vi yrkar alltså bifall till reservationerna 1
och 13.
När jag läser betänkandets skattedel finner jag en
hel del att glädjas över. Jag tänker koncentrera mig på
ett fåtal områden, men jag vill också nämna Kristde-
mokraternas skattepolitik i stort.
Utskottet belyser flera områden som inger stor
förhoppning. Låt mig t.ex. ta meningen som säger att
företagsklimatet ska bli bättre. Reglerna för företa-
garna ska bli enklare - bra! Brytpunkten för statlig
skatt ska höjas - även det bra! Detta är en bra inten-
tion som stämmer överens med vad Kristdemokrater-
na har verkat för under lång tid. Jag vill med anled-
ning av detta återkomma till vårt förslag om höjt
grundavdrag.
Internationaliseringen nämns också som grund för
att se över olika delar av skattesystemet. Detta är en
bra grund för att verkligen förbättra för landets skat-
tebetalare. Även om regeringen har uttalat önskemå-
let och målsättningen att vidta åtgärder som skulle
kunna gynna vanligt folk måste jag erkänna att det
saknas en hel del önskvärda reformer som borde vara
en lämplig följd av internationaliseringen.
Flera av förslagen som regeringen lagt fram skulle
vara enkla att genomföra fullt ut. Men frågan man
kan ställa sig är varför det ska ta så lång tid att ge-
nomföra goda idéer och förslag. Jag tänker på löftet
om att det ska bli enklare för företagare att deklarera
eller sköta sin rapportering till myndigheterna. Här är
vi kristdemokrater intresserade av att gå regeringen
till mötes. Vi kan mycket väl tänka oss att lägga fram
konkreta förslag som skulle tas emot med stor glädje
och tacksamhet av företagare och övriga deklaranter,
och säkerligen även av skattemyndigheternas perso-
nal.
I dag finns ett stort ogillande av det befintliga
skattesystemet. Det är alldeles för komplicerat. Enligt
Temos undersökning på uppdrag av RSV anser en-
dast 13 % av företagen att skattesystemet är enkelt
och bra. 17 % tycker att det är lätt att deklarera och
lämna uppgifter om olika skatter. Detta är märkligt.
Varför kan vi inte göra det enklare för den grupp som
skapar flest arbetsplatser i vårt land?
Kristdemokraterna är måna om att det ska vara
enkelt att driva företag i Sverige. Det ska vara lika
självklart att starta ett eget företag som att söka an-
ställning hos en arbetsgivare som har många anställ-
da. Redan i skolåldern ska barn få upplysning om vad
det innebär att vara egen företagare. Även om man på
sina håll kan se en viss utveckling av företagsamhet i
skolvärlden finns här mycket mer att göra. Attityder-
na måste ändras så att det blir mer normalt att tänka i
företagsamhet än i anställning. Kristdemokraterna är
helt övertygade om att det är bra för hela ekonomin,
för sysselsättning och för tillfredsställelse i yrkeslivet.
Människan är ju en kreativ varelse och ska snarare
uppmuntras än hämmas i detta.
Kristdemokraternas förslag för att skapa ett bättre
företagsklimat i Sverige är bl.a. att enklare administ-
ration införs. Beskattningen måste vara möjlig att
förstå. Småföretagare måste få enklare blanketter och
regler för beskattning. Som det är i dag lägger man
ned alltför mycket tid på rapportering av uppgifter,
vilket kan få till följd att svartsektorn ökar i stället för
att minska.
Två grupper vill jag lyfta fram som exempel på att
beskattningen slår fel. Det är människor inom dels
jordbruket, dels åkerinäringen. Båda dessa grupper av
företagare har i ett öppet Europa stora konkur-
rensnackdelar av att vara lokaliserade till svensk jord
och näring. Energibeskattningen slår hårt för dem
båda.
Kristdemokraterna anser att dieselskatten ska vara
neutral, så att våra svenska åkerier inte drabbas av en
kostnadsnivå som är 40 % högre än grannländernas i
motsvarande näringsverksamhet. Konkurrenssned-
vridningen gentemot Danmark, Tyskland och Polen,
bara för att nämna några grannländer, är påtagligt till
svensk nackdel. Detta är ohållbart om det är så att
regeringen hävdar att Sverige ska bli och vara ett
företagsvänligt land med internationell konkurrens-
kraft.
Vad ska vi då säga till jordbrukarna? Vi har gång
på gång talat om skatteryggsäcken. När ska den lyftas
av för all framtid? Det är inte så länge sedan vi talade
om energibeskattningen från denna talarstol. Där har
det blivit en skillnad på 100 miljoner kronor till
nackdel för jordbrukarna. Regeringens löften har
blivit vaga löften och i slutändan inte ens löften utan
bara tomma ord. Detta håller inte.
Det bör vara väl känt vad kristdemokraterna anser
om t.ex. dubbelbeskattningen. Den ska helt enkelt tas
bort. Det är en beskattning som hämmar företagarna.
Om vi ska göra det mer företagsvänligt är detta en
viktig skatt att radera bort ur den föråldrade skatte-
modell som Sverige har i dag.
Fru talman! För att göra en övergång till privat-
personernas beskattning vill jag i mitt anförande ta
upp möjligheterna till avdrag för hushållsnära tjäns-
ter. Genom ett avdrag för hushållsnära tjänster tror vi
att många fler skulle köpa tjänster. Därmed skulle
svartsektorn minska och staten få in fler skattekronor.
Även om vi öppnar för ett avdrag, skulle nettoeffek-
ten säkert bli positiv för statskassan.
Det finns i USA, som exempel, uppemot 4 000
olika tjänster som fortfarande saknas i det svenska
samhället. Med andra ord, om vi får avdragsrätt
skulle det inte bara ge lägre skatt för inköpta tjänster,
det skulle också ge fler arbetstillfällen och tjänstein-
riktningar som moderna svenskar med nöje skulle
köpa och utnyttja.
Kristdemokraternas skattepolitik strävar efter att
låta svenskarna få behålla och bestämma över mer av
sin egen lön. Därför vill vi föreslå att grundavdraget
höjs med 11 900 kr till 20 600 kr för alla. Vi anser att
vi på detta sätt skapar bättre förutsättning för att välja
själv. Detta är för oss en viktig politisk ståndpunkt.
Människan är skapad så att hon som person och indi-
vid själv kan fatta beslut och betänka konsekvenserna
av desamma. Därför anser vi det vara mycket viktigt
att var och en bereds ännu större möjlighet att själv
besluta och ta konsekvenserna av sitt handlande.
I dessa dagar när bensinpriset drar i väg till allt
högre höjder vill vi kristdemokrater sänka gränsen för
avdrag för resor till och från arbetet från 7 000 kr till
5 000 kr. Vi anser att det är en jämlikhetsfråga och att
den ska behandlas därefter.
Fastighetsskatten är en annan skatt som är värd att
nämna i detta sammanhang. Det är fel och rent av
stöld att vi ska skattslå människor som träget och
envist sparat för att betala sitt hus inför ålderns höst.
Nu när de skulle bo billigt och bra, ska vi ta ut
ohyggliga summor av dem i skatt. Detta anser vi vara
fel. Vi föreslår i stället en avtrappning och på sikt
borttagning av fastighetsskatten.
Fru talman! Slutligen vill jag nämna den interna-
tionalisering som vi lever mitt i just nu. Den har
hjälpt oss att se andra delar av vår jord och värld.
Våra dagstidningar innehåller på en dag lika mycket
information om världen som en människa på 1800-
talet fick del av under en hel livstid. Våra barn och
ungdomar har rest jorden runt innan de är färdigutbil-
dade. Besluten går allt snabbare. I detta sammanhang
ska vi sätta in oss själva och den beslutsprocess vi
tvingas till avseende beskattning av kapital och för-
mögenhet. Det är enkelt att byta hemvist för både
människor och kapital i dag. Det lär oss att dessa
inkomst- och skatteslag är flyktiga. Genom en har-
monisering av dessa skatter i Europa kommer kapi-
talet i större grad att stanna kvar i Sverige.
Det finns ännu en skatt som förvånar mig mycket.
Det gäller den sambeskattning vi har i vårt kompakta
skattesystem. Det vore inte svårt för regeringen att gå
bl.a. oss kristdemokrater till mötes och nedmontera
denna sista sambeskattning. Det talas så mycket om
att vi ska vara individuellt oberoende och fria ekono-
miskt sett. Kristdemokraterna anser det vara viktigt
med olika stöd för familj och äktenskap. Men denna
skatt är snarare en hämsko än en uppmuntrande sig-
nal. Som det nu är ska man vara sambo, men icke
skattesambo, eller skiljas för att få lägre förmögen-
hetsskatt. Detta kan inte vara regeringens grundtanke.
Jag frågar: Kommer vi att mötas på denna punkt? När
ämnar regeringen lägga fram förslag eller riksdagens
majoritet fatta ett positivt beslut om att besvara dessa
motioner om borttagande av sambeskattning inom
förmögenhetsskatten?
Oavsett svaret kommer Kristdemokraterna att
fortsätta kämpa för att få bort sambeskattningen inom
förmögenhetsbeskattningen.
Samma sak gäller avdragsrätten för pensionsför-
säkringar. Det är en effektiv och smart sparform för
skattesystemet. Därför ska avdragsrätten återgå till ett
helt basbelopp för alla inkomsttagare. Dessutom bor-
de kapitalbeskattningen tas bort, eftersom pensions-
försäkringar beskattas vid utbetalningstillfället.
Sänkta skatter för inkomsttagare är en fråga om
värdighet och respekt för den enskilda personen. Det
är också helt avgörande för att bryta ned det bidrags-
beroende som alltför många människor omedvetet
blir beroende av. Med sänkta inkomstskatter, såsom
höjt grundavdrag, kommer framför allt fler lågin-
komsttagare att få möjlighet att påverka och få kon-
troll över sin egen ekonomiska situation.</pre><pre>Anf.  76  ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Den svenska ekonomin går för närva-
rande på högvarv. Det har flera orsaker. Vi har en god
internationell konjunktur. Svenska entreprenörer och
företagsledare har skickligt och påpassligt utnyttjat de
möjligheter som den nya ekonomin har givit. Sane-
ringen av den svenska ekonomin under hela 90-talet
har lagt grunden för denna utveckling. Centerpartiet
har lämnat betydelsefulla bidrag till denna sanering
under hela perioden.
Det är inte enbart den svenska ekonomin i all-
mänhet som nu går bra. Även de enskilda hushållen
och medborgarna har nu i allmänhet en tryggare eko-
nomisk tillvaro än under 90-talet. Tilltron till utveck-
lingen av den egna hushållsekonomin är positiv. Det
var ju det som var syftet, som var själva målet, för
den genomförda saneringen av den svenska ekono-
min. Det är ett faktum som ofta förbises i den politis-
ka retoriken och debatten att det finns ett tydligt sam-
band mellan hushållens egen ekonomiska utveckling
och den samhällsekonomiska utvecklingen.
Man skulle kunna uttrycka det som att vi nu är in-
ne i en skördetid efter ett mödosamt såningsarbete.
Men skördetid varar aldrig för evigt. Den måste stän-
digt kombineras med ny sådd samt vaksam och öm-
sint skötsel av det som grott och växer efter sådden.
Här inger regeringens och samarbetspartiernas bete-
ende oro inför framtiden. De samarbetande partierna
är fullständigt ense om att skörda frukterna av 90-
talets sådd, men där slutar också i stort sett enigheten.
Den fortsatta sådd och vård av det sådda som är nöd-
vändig för en god utveckling i framtiden lyser i stort
sett med sin frånvaro.
Det är nu - i högkonjunktur och med god tillväxt
- som strukturella åtgärder på kostnadssidan måste
vidtas. Centerpartiets åtgärdsförslag har i detta hänse-
ende tidigare redovisats av Lena Ek. Det är nu - när
statsbudgeten har stabiliserats och visar på ett bety-
dande överskott - som varaktiga och strategiska
skattesänkningar kan och bör genomföras.
Det var därför ett välkommet initiativ som Erik
Åsbrink å regeringens vägnar tog för drygt ett och ett
halvt år sedan, när han inbjöd alla riksdagspartier till
skattesamtal för att sondera möjligheterna för ett
långsiktigt, brett skattepaket med bredast möjliga
politiska uppslutning. Tyvärr visade det sig snart vara
klent med regeringens förmåga att leva upp till sina
egna ambitioner. Regeringens oförmåga i detta hän-
seende berodde, och beror, naturligtvis i stor ut-
sträckning på att man också måste släpa med sig sina
samarbetspartier för att komma till konkreta förhand-
lingsupplägg.
Värdet av skattesamtalen urholkades därför
snabbt. Efter bytet på finansministerposten skedde
ytterligare en kraftig devalvering av värdet, och sam-
talen miste snabbt varje möjlighet att åstadkomma det
ursprungligen åsyftade resultatet. Sedan en tid tillba-
ka är samtalen även officiellt avsomnade. Jag bekla-
gar detta. Sverige behöver ett brett skattepaket med
bred partipolitisk uppslutning. Det senare är viktigt
framför allt för att förändringarna ska bli varaktiga
och i huvudsak bestående även efter framtida rege-
ringsskiften.
Fru talman! Regeringens och samarbetspartiernas
skattepolitik präglas av valhänthet, brist på framtids-
visioner och brist på inriktning och av beslutsvånda.
Fiaskot med skattesamtalen bekräftar detta. Den vår-
proposition som vi nu debatterar bekräftar också
detta. Om regeringen fortsätter att låta sig passivise-
ras på skatteområdet av sina samarbetspartner kom-
mer också höstens budgetproposition att präglas av
samma valhänthet, samma brist på framtidsvisioner
och samma brist på inriktning och av samma beslut-
svånda.
Centerpartiets långsiktiga målsättning är att skat-
tetrycket ska anpassas till nivån i övriga OECD-
länder. Vi har i vårt budgetalternativ skapat ett ut-
rymme för skattesänkningar. Hur mycket av detta
utrymme som ska användas för skattesänkningar får
avgöras vid respektive budgettillfälle. Det ska då
ställas mot angelägna samhällsinvesteringar och mot
behovet av amorteringar av den alltjämt höga
statsskulden. Det ska också vid varje tillfälle avvägas
mot den då rådande konjunkturbilden. Att i lägen då
hushållens köpkraft är i starkt ökande ytterligare öka
denna köpkraft kan få allvarliga konsekvenser genom
en oönskad påverkan på inflationsutvecklingen och
därmed också på ränteutvecklingen, som de flesta
hushåll är så beroende av. När vi i det närliggande
perspektivet gör våra skatteprioriteringar, prioriterar
vi därför en sänkning av arbetsgivaravgifterna fram-
för en sänkning av inkomstskatterna.
En sänkning av arbetsgivaravgifterna enligt den
modell som genomfördes under förra mandatperioden
är en viktig strategisk och strukturell skattesänkning
som skulle stärka de svenska småföretagens möjlig-
heter att möta den lågkonjunktur som vi inte vet när
den kommer, men vi vet att den kommer. Inför och i
början av den så småningom kommande konjunktur-
nedgången bör en rejäl inkomstskattesänkning ge-
nomföras. Då, när det verkligen behövs en köpkraft-
sökning för att motverka konjunkturnedgången, är det
rätt läge för en inkomstskattesänkning. Då är det
också viktigt att inkomstskattesänkningen ges en
rättvis utformning som omfattar alla inkomstskatte-
betalare. Den inkomstskattesänkning som regeringen
och dess samarbetspartier genomfört - och av allt att
döma tänker fortsätta med framöver - utesluter ju
t.ex. en stor grupp, nämligen pensionärerna, från
skattesänkningen. Vi anser att en inkomstskattesänk-
ning ska omfatta alla, dvs. också pensionärer och
studerande. Vi anser att det bör ske genom en kraftig
höjning av det s.k. grundavdraget.
Fru talman! Regeringen och dess samarbetspartier
talar ofta med dubbla tungor. Ett exempel på detta är
det framtida fastighetsskatteuttaget. Å ena sidan an-
ger man, och utnyttjar också, i sina beräkningsunder-
lag att fastighetsskatten kommer att öka med 8 mil-
jarder när frysningen av taxeringsvärdena upphör. Å
andra sidan framgår i vårpropositionens text att en del
av denna ökning måste elimineras. Varför inte ge
berörda fastighetsägare ett klart besked på den här
punkten? Varför inte skingra den oro som finns ge-
nom att ge besked? Kanske kan Arne Kjörnsberg göra
det i dag? Vår klara uppfattning är att när frysningen
upphör ska skattesatsen justeras med minst den nivå
som motsvaras av värdehöjningen av taxeringsvärdet.
Dessutom ska förmögenhetsskatten fasas ur systemet.
Ett annat område där man har talat med dubbla
tungor är jordbrukets energiskatter. I vårbudgeten
aviserade man att dessa skulle sänkas med 330 miljo-
ner. Det är alltför lite, eftersom konkurrensnackdelen
gentemot yrkeskolleger i t.ex. Danmark är långt hög-
re. När särpropositionen kom visade det sig att sänk-
ningen stannade vid 220 miljoner kronor. Det visade
sig också att det sänkta beloppet beror på att de
minsta jordbruksföretagen inte alls får del av lättna-
den. Att regeringspartiet och Vänsterpartiet värnar
framför allt om de stora förvånar mindre, men för mig
är det en gåta att Miljöpartiet, som ju alltid sagt sig
vilja värna det småskaliga jordbruket, kan medverka
till denna uppenbara orättvisa. Har månne Yvonne
Ruwaida eller Gudrun Lindvall i dag någon förkla-
ring till detta beteende?
Ett tredje område där det är synnerligen angeläget
med klara besked till intressenterna är den komplice-
rade energibeskattningen i alla dess delar. Här är
också osäkerheten mycket stor, beroende på alla mot-
stridiga signaler från de samverkande partierna.
Fru talman! Jag har här enbart berört huvuddragen
i Centerpartiets skattepolitik. Det leder naturligen till
ett yrkande om bifall till reservation 18.
Av allt att döma går vi mot en spännande skatte-
politisk debatt framöver. Om regeringen kan samla
sig till att göra sig mindre beroende av sina nuvaran-
de samarbetspartier och återupptar skattesamtalens
ambitioner skulle det dessutom kunna leda till kon-
kreta och bestående resultat på skatteområdet. Det
skulle Sverige och de svenska medborgarna vara
betjänta av!</pre><pre>Anf.  77  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Vi i Folkpartiet liberalerna föresprå-
kar en skattereform som innebär framför allt sänkt
skatt på arbete och på risksparande under den kom-
mande treårsperioden. Vad gäller inkomstskattesänk-
ningarna handlar våra förslag om sådant som att höja
den s.k. brytpunkten till samma nivå som där vi tar ut
egenavgifter i dag. Det innebär att det dröjer avsevärt
längre för många inkomsttagare innan de förutom den
kommunala skatten ska betala den statliga skatten på
20 % extra.
Vi vill också som ett led i denna reform ta bort
den s.k. LO-puckeln, som innebär att många lågavlö-
nade män och deltidsarbetande kvinnor - för att gene-
ralisera - har mycket höga marginaleffekter även på
låga eller normala inkomster. Vi vill förstås se till att
den uppgörelse vi gjorde en gång i världen med soci-
aldemokraterna om "århundradets skattereform"
fullföljs hela vägen ut genom att den extra skatt som
tas ut med 5 % ovanpå de 50 % vi var överens om tas
bort. Det är den som ibland kallas för den s.k. värns-
katten. Vi vill också som en del i denna reform införa
en skattereduktion för alla.
Som framgår av vad som hittills har sagts föreslår
vi alltså andra inkomstskattesänkningar än de som
socialdemokraterna har pläderat för på senare tid.
Huvuddraget är något slags kompensation för de egna
pensionsavgifterna.
Vi har, som alla vet, inget emot sänkta skatter. I
själva verket arbetar vi för sådana. Men vi har lite
svårt att se vad det är som ska kompenseras i sam-
band med att vi alla är med och betalar avgifter till
någonting som är angeläget och nära oss alla, nämli-
gen den egna pensionen. Vi får väl fortsätta den stri-
den med socialdemokraterna om det dyker upp lik-
nande förslag exempelvis i höst, vilket det ibland har
flaggats för.
Fru talman! Vad gäller familjepolitiken har vi
också sett att det finns inslag i den som kan påverkas
av skattepolitiken. Vi tycker att det finns goda skäl att
se till att fler och fler kan leva på sin lön efter skatt.
Därför föreslår vi att de framtida höjningarna av det
generella barnstödet ska ta formen av skattereduktion.
Vi har också föreslagit, tillsammans med de tre
andra borgerliga partierna i vårt alternativ till den
socialdemokratiska maxtaxan, att man ska få göra
avdrag för styrkta barnomsorgskostnader. Det är i
själva verket en relativt logisk del av skattesystemet,
eftersom det i ett civiliserat samhälle inte är tillåtet att
lämna treåringar och fyraåringar hemma och gå till
jobbet. Har man ett arbete utanför hemmet får man
automatiskt barnomsorgskostnader, och dem bör man
kunna få göra avdrag för. Det är en viktig del av det
paket som vi har lagt fram som också innehåller ett
barnkonto.
En del som inte direkt har att göra med sänkt skatt
på arbete och risksparande, som är huvudspåret i vår
skattepolitik, är fastighetsbeskattningen, som man är
tvungen att göra någonting åt. Vi har föreslagit att
man inte ska ta ut de extra miljarder som dyker upp
beroende på den mer eller mindre automatiska taxe-
ringshöjningen, utan att man ska göra någonting åt
detta i samband med den reformen. Också den nuva-
rande nivån behöver sänkas.
Inom företagspolitiken har vi en lång rad av år fö-
respråkat bättre villkor för företagande. Jag skulle
vilja peka på det förslag vi har om möjligheter till
individuella utbildningskonton, där man skulle ha
möjlighet att sätta av pengar nu eller använda sig av
en del av det sparande man annars hade tänkt sig för
pensionssparande, för att någonstans mitt i livet kun-
na vidareutveckla sig, få en fortbildning eller vidare-
utbildning som gör att man förhoppningsvis blir än
mer attraktiv på arbetsmarknaden och kan få arbete
som man trivs med och som ger en hygglig förtjänst.
Vi anser att skattepolitiken bör användas mera
konsekvent vad gäller bekämpning av miljöförstöring
av olika slag. Vi har många gånger i den här talarsto-
len och på andra ställen pläderat för att man i euro-
peiska sammanhang skulle se till att sätta en minimi-
nivå som inga länder inom unionen skulle få under-
skrida vad gäller beskattning av koldioxid. Tyvärr har
vi hittills alltid haft Socialdemokraterna och även
Moderaterna emot oss, medan övriga partier i grun-
den har ställt sig bakom samma grundläggande filo-
sofi.
Fru talman! Socialdemokraterna har på senare år
sänkt skatten på bl.a. mat och starköl - och diskuterar
att kanske behöva göra det ytterligare på alkohol i
höst - och också sänkt skatten för miljardärer. Vi
anser från Folkpartiets sida att det viktigaste är att
sänka skatten så att det lönar sig att arbeta, att utbilda
sig och att ta risker.
Fru talman! Måhända är det lite gammaldags av
oss. Men det är dessa verksamheter, dvs. arbete, ut-
bildning och företagande, som har lett till det välstånd
som vi i dag har i vårt land och i många andra länder
med liknande inriktning. Så kommer det också att
vara i framtiden. Det är därför som en socialliberal
skattepolitik är så mycket bättre än en socialdemo-
kratisk.</pre><pre>Anf.  78  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Sverige ska vara rättvist. Sverige ska
vara tryggt. Sverige ska vara jämlikt. Sverige ska vara
jämställt mellan kvinnor och män.
Rättvist, tryggt, jämlikt och jämställt - det är detta
jag ska tala om.
På mitt arbetsrum i riksdagen har jag ett stort pap-
per där jag har skrivit: Ekonomisk politik och skatte-
politik är inget mål i sig. Båda sakerna är verktyg för
att skapa det Sverige vi vill ha. Verktyg är viktiga,
mycket viktiga, men de är inget annat än just verktyg.
För första gången på många år innehöll vårbud-
geten inga nedskärningar i de sociala välfärdssystem-
en. Det känns bra att vi nu kommit dit att vi åter har
ordning och reda i Sveriges ekonomi. Vi har låg in-
flation. Vi har en tillväxt som vi får gå 35-40 år till-
baka i tiden för att finna motsvarighet till. Sysselsätt-
ningen ökar. Arbetslösheten minskar. Räntorna är
låga. Kronan är stark - en del tycker att den är för
stark.
De där som vet allt men inte har förstått någon-
ting, de som för bara något år sedan talade om kronan
som en "skvalpvaluta" och en räntedifferens till
Tyskland på flera procentenheter, och som sade att
Sverige snart skulle vara i "bananrepublikklass", är
märkvärdigt tysta nu.
Var är ni? Kom igen! Förklara varför det inte blev
så som ni sade! Ni visste ju att det skulle bli så.
Allt är inte bra, men det mesta går åt rätt håll -
detta om vi ser vårt land som en helhet. Men det finns
stora regionala skillnader. Högkonjunkturen drar
väldigt hårt i vissa delar av landet. Marknadskrafter-
nas tryck är oerhört hårt.
Då finns det en del som säger: Mindre politik är
lösningen. Sänkta skatter är lösningen. Avreglering är
lösningen. Privatisering är lösningen.
Det är provat, i vårt land senast av den moderat-
ledda regeringen - ni vet den där som var den mest
kompetenta i modern svensk historia. Det var den där
regeringen som lyckades leda landet in i en kris som
vi inte sett i "modern svensk historia".
Vi socialdemokrater vill minska klyftorna, inte
öka dem. Vi vill minska klyftorna mellan grupper av
människor, mellan glesbygd och storstad, mellan dem
som har arbete och dem som inte har arbete ännu. För
att klara detta måste vi ha en stabil ekonomi och
skatteintäkter som svarar upp mot de krav, ofta berät-
tigade sådana, och önskemål, ofta vällovliga, som
människor har.
Svenska folket har förtjänat detta ekonomiska lä-
ge. Alla medborgare i vårt land har bidragit, på ena
eller andra sättet. Jag är den förste att förstå att detta
ofta har varit jobbigt, ibland nästan plågsamt. Det har
varit tufft, men min övertygelse är att det var absolut
nödvändigt. Det går inte att i längden bygga en väl-
färd värd namnet på lån, varken från bankirer i New
York, Zürich och Tokyo eller från småsparare och
storkapitalister här hemma.
Vi ska vara stolta, men inte nöjda. Mycket återstår
att göra. Samhällsomvandlingen blir aldrig färdig.
Det är inte lätt. Det går inte fort. Men just för att det
är svårt, för att det tar tid, vill vi socialdemokrater på
nytt och på nytt och på nytt gripa oss an dessa arbets-
uppgifter. Det går dock inte att göra det och det och
det och allt det andra, i varje fall inte samtidigt.
Nu ska vi vara ansvarsfulla. Vi ska verka så att vi
inte nästa gång konjunkturen går ned på nytt hamnar i
en ekonomisk kris. Vi i vårt land lärde oss, i varje fall
en del av oss, vad 500 % ränta, fördubblad statsskuld,
tredubblad arbetslöshet och fyrdubblat budgetunder-
skott betydde för klyftorna, för sammanhållningen,
för framtidstron. Aldrig mera ska vi hamna där.
Vi tror inte på några snabba klipp. Det svenska
folket har åstadkommit med Socialdemokraterna i
regeringsställning, och med benägen hjälp av Center-
partiet och till en del Vänsterpartiet och numera Mil-
jöpartiet, får inte förskingras. Vi ser att om vi sköter
oss och inte drabbas av övermod så kommer det att
finnas utrymme åren framöver för att fortsätta framåt
mot våra visioner. De satsningar vi ska göra ska i
första hand vara till gagn för barnen och de äldre.
Därför ska vi fortsätta på den inslagna vägen med
höjda barnbidrag. Vi ska införa maxtaxa på dagis. Vi
ska fortsätta med stöd till landets kommuner och
landsting. Nästa år kommer statsbidragen till kom-
muner och landsting att vara drygt 25 miljarder högre
än de var 1996. Det är mer än hela kostnaden för
barnbidrag till landets alla barn. Statsbidragen är
viktiga inte minst för att de visar vår strävan att hålla
ihop landet.
Skatteutskottet besökte för nästan exakt en månad
sedan Pajala. I Pajala kommun finns det 7 700 invå-
nare, och jag tror att kommunen ytmässigt är ungefär
lika stor som hela Blekinge.
I Pajala finns 80 byar och 23 reningsverk. I en av
kommunens skolor finns det 52 elever fördelade på
nio klasser. Man förstår att det ställer stora krav på
den kommunala ekonomin. Det är bl.a. därför som
Pajala får ungefär 20 000 kr per invånare i statsbi-
drag. För att kunna fortsätta detta behöver vi har
ordning och reda. Vi behöver tillväxt. Vi behöver
människor i arbete. Det är om det den socialdemo-
kratiska politiken handlar.
Det är alltså viktigt med statsbidrag, men än vikti-
gare är kommunernas och landstingens egna skat-
teintäkter. De beräknas i år öka jämfört med 1999
med ungefär lika mycket som statsbidragen går upp
med mellan 1996 och 2001, alltså 25 miljarder kro-
nor. Ni hörde att finansministern sade att de beräknas
öka med 28 miljarder mellan i år och nästa år.
Borås - den kommun jag själv kommer ifrån -
kommer i år att få ökade skatteintäkter och statsbi-
drag med mer än 200 miljoner. Det är inte utan att
den moderate ordföranden i kommunstyrelsen i Borås
bör vara glad över att det är en socialdemokratisk
regering i landet, som oppositionsledaren i Borås sade
i budgetdebatten i fullmäktige.
Det är med glädje vi nu kan se att vi under några
år kan höja statsbidragen till landstingen och kom-
munerna ytterligare som en följd av den försvarsupp-
görelse vi gjort med Centerpartiet. Jag har ingenting
alls emot att kalla dessa pengar för Centerpengar. Jag
uppskattar verkligen Centerpartiets insats i denna del.
När vi gjort satsningarna på barnen, de äldre,
kommunerna, landstingen och sysselsättningen kom-
mer vi, om våra prognoser stämmer - mycket tyder
på det - att kunna fortsätta på den inslagna vägen och
minska marginaleffekterna för löntagare i vanliga
inkomstlägen. Vi har börjat i år. Vi hoppas kunna
fortsätta nästa år.
Avgörande för det blir utvecklingen i ekonomin
under sommaren och vilka bedömningar vi gör om
löneutvecklingen. På nytt vill jag säga att vi inte ska
förhäva oss utan ta en sak i taget. Först ska pengarna
in. Sedan kan man börja fundera på vad man ska
betala ut dem till och hur mycket vi ska använda, som
Rolf Kenneryd så effektfullt sade, till att betala av på
statsskulden. Det är faktiskt inte konstigare än så.
Först ska pengarna in. Sedan kan man betala ut dem.
Det berättas att Tage Erlander närmast satte i
system att, när han talade med ungdomar, berätta om
sin vision om ett starkt samhälle som tog ansvar för
de äldre. Det handlade om pensioner, om hemtjänst -
jag är lite osäker på om det hette hemtjänst på 50-
talet, men det var det han menade med dagens språk-
bruk - om omsorg, om sjukvård och om sjukförsäk-
ring.
När han talade till de äldre var det barnomsorg,
barnsjukvård, dagis, fritis, skola och utbildning som
stod på dagordningen. Det var Tage Erlanders sätt att
arbeta för och argumentera för att generationerna är
beroende av varandra. Vi hör ihop, sade Tage Erlan-
der. Jag tycker att han hade alldeles rätt.
För att kunna stå upp för denna solidaritet mellan
generationerna behöver de äldre känna trygghet i sin
situation för att orka engagera sig i barnen. Det ska
finnas plats för alla - inte bara några. Det ska vara
solidaritet - inte egoism. Det ska vara mjukt. De ska
vara värme. Det ska vara samhörighet.
Men med vad ska detta betalas? I vissa avseenden
måste det betalas. Jo, med skatter. Skatter är för oss
inte något självändamål. Vi ska inte ta in en enda
krona mer i skatt än vad som behövs för att betala det
vi gemensamt tagit på oss ansvar för. Vissa skatter
vill vi sänka. Andra kanske vi måste sänka. Vi är
beredda att pröva det. Vi vill dessutom använda
skatter som ett styrmedel i miljöpolitiken.
Vi ska både bygga ut och förbättra välfärden och i
mån av utrymme sänka skatter i första hand för låg-
och medelinkomsttagare. Vi vill minska marginalef-
fekterna för dessa grupper. Det är det som det handlar
om.
Ibland funderar jag på om denna kammares leda-
möter egentligen har snappat upp vad vi håller på
med och insett vad majoriteten i kammaren gör nu. Vi
sänker skatter, Carl Fredrik Graf. Vi sänker skatte-
trycket. Ni höjde det. Ni höjde kanske inte det for-
mella skattetrycket, men det reella. Det var innebör-
den av den upplåning ni stod för. Samtidigt som ni
sänkte skatter för förmöget folk ökade ni det reella
skattetrycket för Sveriges invånare.
Nu ska vi glädja oss åt den förbättring i landets
ekonomi som vi kan avläsa. Med denna som grund
kommer vi att noga fundera på vilka vägar vi ska gå.
Jag hörde Bengt Göransson - förre kulturminis-
tern - i radio för någon vecka sedan. Han sade unge-
fär så här: Det moderna samhället är mycket snabbt
på många olika sätt. Vi förflyttar pengar och infor-
mation snabbare än en blinkning, men det tar fortfa-
rande tid att tänka.
Vi ska ta oss tid att tänka. Nu har vi den tiden. För
några år sedan var det nödvändigt att ibland bara
klippa till, när vi stod vid avgrundens rand.
Vad vill då de borgerliga partierna i den djupt
splittrade oppositionen? Jag har mycket omsorgsfullt
läst de avvikande meningarna i skatteutskottets ytt-
rande till finansutskottet. Här kommer nyckelorden -
alla gäller skatter på ena eller andra sättet: Sänka,
avveckla, slopa, sänkning, minska, avdrag, avdrag
höjs, avdrag införs, elimineras, görs lägre, skattere-
duktion, sänkas omgående, slopas, reduktion, avdrag
höjs, skattebefrias, avvecklas, utfasas, lindras, lyfts
av, kompenseras, fasas ut, avvecklas, lägre.
Puh! Det ni i oppositionen - särskilt moderaterna
- vill göra är varken mer eller mindre än ett system-
skifte. Men ni kallar det inte systemskifte längre. Nu
använder ni mer inställsamma ord. Ert problem i
Moderaterna är bara att medborgarna säger nej när de
upptäcker vad det är ni håller på med. Som pensionä-
rerna i Borås - alla pensionärsorganisationer - säger:
Vi vill inte vara någon handelsvara. Det är inte mer
kundvagnar i vården vi vill ha. Vi vill ha mer sjuk-
vård. Vi vill ha bättre omsorg. Det är mindre marknad
och mer omsorg och solidaritet, säger alla pensionär-
sorganisationer i Borås. Det är mer av att ställa upp
för varandra vi vill ha, säger de.
Ta lärdom. När ni i ert övermod kör med den ena
marknadsliberala lösningen efter den andra - er expe-
rimentverkstad - säger era borgerliga systrar och
bröder stopp och belägg, och då sätter människorna
klackarna i backen.
Ni vill slopa statsskatten. Jag vet bara tre som vill
ha platt skatt. Det är Jim Ryan, romanfigur i Tom
Clancys böcker om säkerhetsagenten. Denne Ryan
blir så småningom president i USA. Han vill ha platt
skatt. Den andre är Estlands finansminister, och den
tredje är Carl Fredrik Graf.
Det betyder att Carl Fredrik Graf vill sänka stats-
skatten för en person som tjänar 600 000 med 82 000
kr på ett år. För den som tjänar 150 000 vill han sänka
statsskatten med 200 kr. Det betyder att den som
tjänar 600 000 får 6 816 kr mer att konsumera för per
månad om man slopar statsskatten, och den som tjä-
nar 150 000 får 17 kr mer. De 17 kronorna räcker till
en brödlimpa, tror jag. Ytterligare argumentation är
väl onödig.
Framtiden ser ljus ut. Det gynnsamma läget ska vi
hantera med ansvar. Nu ska omsorgen om barnen och
de äldre komma i första hand. Jag är säker på att
höstens arbete här i riksdagen kommer att präglas av
det.
Fru talman! Till sist vill jag tacka företrädarna för
Miljöpartiet och Vänsterpartiet i utskottet för gott
samarbete. Jag vill också önska alla mina kolleger i
skatteutskottet och skatteutskottets kansli en skön och
vilsam sommar och ett varmt välkommen tillbaks i
höst. Då ska vi behandla budgetpropositionen. Där
kommer att finnas en lång rad förslag på de områden
som skatteutskottet har beredningsansvar för. Så
vänta er inte en vilsam höst - tvärtom. Vänta er en
arbetsam höst.
Allra sist vill jag visa denna tidningssida. Var det
inte en fantastisk rubrik vi kunde se i en av gårdagens
aftontidningar? "Svenska barn har det bäst i världen."
Fru talman! Vi vill göra det ännu bättre för de svens-
ka barnen, men också för barn i andra länder.</pre><pre>Anf.  79  CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag förtydliga att jag yrkar
bifall till reservation 12 under det samlade momentet
6-8.
Sedan till Arne Kjörnsbergs anförande. Det hade
varit intressant att lägga Arne Kjörnsbergs och mitt
anförande bredvid varandra. Det illustrerar väldigt väl
skillnaderna ur en ideologisk utgångspunkt. Min
ansats var medborgarperspektivet, den enskilde indi-
videns möjligheter, frihetsperspektivet, medan Arne
Kjörnsberg gladde sig åt att det skulle bli mer statsbi-
drag till kommunerna, mer bidrag av olika slag. Han
nämnde barnbidrag och gladde sig över detta och
citerade Erlander.
Ja, det är väl rätt så bra att det görs tydligt för
kammaren att det finns skillnader i perspektiv på det
här området. Jag tror inte att jag behöver kommentera
det närmare.
Arne Kjörnsberg gläds också åt att skatterna nu
håller på att sänkas med socialdemokratisk politik.
Det är ju en första ansats från världens högsta skatte-
tryck till att fortfarande vara världens högsta skatte-
tryck om än på en något lite lägre nivå.
Jag skulle ändå vilja ställa en fråga, eftersom det
nu av Arne Kjörnsberg aviseras en hel rad förslag till
hösten. Bl.a. kommer förmodligen förslaget om sänkt
skatt för utländska experter att hamna på riksdagens
bord. Det kan Arne Kjörnsberg dementera om det är
fel, men det har i varje fall diskuterats. Då uppstår
frågan: Tycker Arne Kjörnsberg att det är rimligt att
en person som kommer från utlandet och jobbar i
Sverige under en treårsperiod ska ha dramatiskt
mycket lägre skatt än en svensk expert med samma
kompetens som t.ex. får betala statlig inkomstskatt?
Vari består det rimliga i detta förfaringssätt? Man kan
naturligtvis säga att det finns motsvarande regler i
andra länder. Är slutsatsen då att svenska experter ska
jobba i utlandet? Det kunde vara bra att få reda ut det
lite grann.
Tycker Arne Kjörnsberg att vi ska ha ett skatte-
system där det lönar sig att arbeta, utbilda sig, spara
och ta risker?</pre><pre>Anf.  80  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Carl Fredrik Graf frågade mig om jag
tycker att vi ska ha ett skattesystem som gör att det
lönar sig att arbeta, utbilda sig och ta risker. Svaret är
ja.
Jag håller med Carl Fredrik Graf om att det för
jämförelsens skull vore intressant att lägga - det är
förmätet att säga det - mitt anförande bredvid Carl
Fredrik Grafs. Carl Fredrik Grafs utgångspunkt var
nämligen följande: Sverige har under det senaste
seklet gått i fel riktning - allt mindre frihet.
Jag stod väldigt nära min farmor. Hon var född
1880. Hon födde tio barn, varav åtta nådde vuxen
ålder. Två dog i späd ålder. Min farmor fick rösta
första gången när hon var 41 år. Då var alla hennes
tio barn födda. Carl Fredrik står här i Sveriges riksdag
och säger att vi under det senaste seklet har gått i fel
riktning. Jag försäkrar Carl Fredrik Graf att min far-
mor inte skulle instämma i det.</pre><pre>Anf.  81  CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar att den fråga jag ställde
om utländska experter berörde Arne Kjörnsberg inte i
sitt svar på repliken. Jag tror att de som lyssnade på
det jag hade att säga i mitt anförande förstod nog min
poäng när jag tycker att medborgarna ska få större
frihet att själva ta ansvar för sin ekonomi och vara
mindre beroende av politiska beslut.
Nu är inte replikskiftet särskilt långt. Jag tänkte
dyka ned i en detaljfråga som under den senaste tiden
har berört väldigt många människor. Det gäller sam-
beskattningen av förmögenhet. Det är lite intressant
att konstatera följande. Arne Kjörnsberg var i sitt
anförande inne på det här med jämlikhet och jäm-
ställdhet. Sedan återkom han aldrig under sitt anfö-
rande till vad det betyder i skattepolitiken. Inger Se-
gelström säger: Var och en ska försörja sig själv.
Därför är sambeskattning inget som hör hemma i
dagens samhälle. Det här är en fråga som s-kvinnorna
drivit i flera år. Det pågår diskussioner om skatterna.
Vi får se vad som händer.
Detta är Inger Segelströms sätt att uttrycka det
hela.
Statsministern säger: Det är ingen topprioriterad
fråga.
Finansministern säger: Det finns mera angelägna
frågor. Det ingår inte i våra planer att förändra den
beskattningen.
Vad är skatteutskottets ordförandes besked när det
gäller sambeskattning av förmögenhet?
Man får lätt det intrycket när man lyssnar på dessa
företrädare att kvinnoförbundet har en syn, finansmi-
nistern och statsministern verkar vara överens. Men
vad är beskedet i riksdagens kammare i dag, dagsno-
teringen i denna fråga? Vi kanske kunde få besked
åtminstone på den punkten.</pre><pre>Anf.  82  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Frågan om experter först. Som Carl
Fredrik Graf mycket riktigt påpekade finns regler i
våra nordiska grannländer, i varje fall i två av dem.
Den enkla filosofin bakom detta är att om det kom-
mer hit en forskare - vi har för resten redan forskare
på universiteten, så yrka inte avslag - men har sin
familj kvar i England, Zimbabwe eller USA och tar
alltså inte med sig barnen hit, då har vi inga kostnader
för deras barns utbildning. Då säger vi att man skulle
kunna beskatta en mindre del av deras lön. Förslag
kommer i höst. Då får vi se på detaljerna.
Sedan till sambeskattning av förmögenheter. Den
frågan får liksom mycket annat vägas av mot annat
som är angeläget. Vi kan inte göra det och det och
det, i varje fall inte samtidigt.
Åter till min farmor. Att jag tog upp detta med
anledning av Grafs inledning, fru talman, beror på att
det var så häpnadsväckande att jag blev närmast
mållös. Min farmor berättade för mig att när hon var
tio-tolv år fick hon gå en och en halv mil ned till
Lilleskogs station från en herrgård där hennes föräld-
rar var statare. På stationen skulle hon tillsammans
med sina kamrater niga för dåvarande kungen och
kronprinsen när de kom till Lilleskog för att jaga älg
på Halleberg och Hunneberg. För fjorton dagar sedan
var mitt barnbarn vid Medelhavet. Hon talade om för
mig att hon åkte flygmaskin dit. Och så säger Carl
Fredrik Graf att Sverige under det senaste seklet gått i
fel riktning - allt mindre frihet.
Fru talman! Ytterligare kommentarer är inte nöd-
vändiga.</pre><pre>Anf.  83  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Det är inte svårt för mig att fortsätta
argumenteringen i samma riktning som Carl Fredrik
Graf. Jag tänkte ställa en fråga för att få ett bättre svar
av Arne Kjörnsberg avseende sambeskattning på
kapital.
Arne Kjörnsberg räknade upp ett antal år som han
hade hittat i de borgerliga partiernas reservationer.
Jag var lite förvånad över detta. Jag har varit ganska
tacksam över att det var så stor samstämmighet dessa
år. Det råder alltså ingen tvekan om att Kristdemo-
kraterna tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet
och Moderaterna talar ett tydligt språk: Vi vill sänka
beskattningen och inte minst ta bort sambeskattning-
en på förmögenhet.
Skulle det vara helt omöjligt för Socialdemokra-
terna att gå oss till viljes och ställa sig bakom det?
Jag har ett antal väljare bakom mig som tycker så här
hemma i Helsingborg och nordvästra Skåne. Även
dessa människor borde få lov att ha en röst i Sveriges
riksdag som också resulterar i ett positivt svar. När vi
nu är så pass många borgerliga ledamöter i den här
kammaren krävs det inte så våldsamt många från den
andra sidan för att vi ska få igenom förslaget.
Vad säger Arne Kjörnsberg? Kan vi uppleva en
förändring av sambeskattningen inför höstens bud-
getberedning?</pre><pre>Anf.  84  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Mitt svar till Kenneth Lantz blir det-
samma som till Carl Fredrik Graf: Den frågan får
avvägas mot andra angelägna saker som bör göras.
Det är fullständigt klart. Vi kommer att redovisa det i
budgetpropositionen eller i en särproposition knuten
till budgetpropositionen.
Får jag ställa en enda enkel fråga till Kenneth
Lantz: Tycker Kenneth Lantz som Carl Fredrik Graf
och Estlands finansminister att man ska ha en platt
skatt, vilket innebär att den som tjänar 600 000 kr per
år får 6 817 kr mer i månaden att konsumera för än
vad han eller hon nu får? Är det en bra utveckling?</pre><pre>Anf.  85  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Som svar på den frågan kan jag säga
att vi tydligt talat om att vi vill ta bort den skatten.
Andra detaljer i den beskattningen vill jag inte göra
något uttalande om här och nu.
Däremot vill jag gå tillbaka till Kjörnsbergs anfö-
rande där man kunde höra honom i kammaren väldigt
inspirerat tala om jämställdhet, jämlikhet osv.
På det här sättet faller reformen med maxtaxa helt
mellan löftesorden om jämställdhet och jämvikt. Vad
ska jag ge för svar till min granne hemma i Helsing-
borg som vill ordna sin barnomsorg på ett annat sätt
än just med kommunalt dagis? Ska inte den här per-
sonen få uppleva ett samhälleligt stöd för detta? Ska
han tvingas in i någon form av kollektivistisk barn-
omsorg som utesluter från eget initiativ som den här
familjen anser vara den bästa omsorgsformen för sina
barn?</pre><pre>Anf.  86  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Kenneth Lantz ska
börja med att fråga om grannfamiljen tycker att det är
bra att deras barnomsorgskostnad sjunker. Nu känner
jag inte till familjens ekonomiska situation, men
kostnaden sjunker i varje fall.
Sedan är det upplysningsvis inte bara fråga om
kommunala dagis, herr Lantz. Det gäller också andra
dagis där man kommer att ha samma möjligheter
under förutsättning att de är godkända och har kom-
munala bidrag. Så dessa möjligheter finns.
När det gäller sambeskattning skulle en slopad så-
dan kosta 1,7-2 miljarder. Det är ganska mycket
pengar, men det är klart att i det stora hela är det inte
särskilt mycket även om det inte är som ett spott i
Atlanten. Men, Kenneth Lantz, man måste ta sig tid
att tänka över vad man gör. Vi har den möjligheten
nu och den måste vägas av mot t.ex. fortsatt kompen-
sation för egenavgifter eller några andra angelägna
åtgärder såsom att hjälpa Pajala kommun som består
av 80 byar. Där finns 23 reningsverk och en skola
med 59 elever uppdelade på sex klasser.
Så är det. Man kan inte bara rycka ut en sak och
säga att det ska vi göra först av allt. Det måste vägas
av mot andra saker.</pre><pre>Anf.  87  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! I Arne Kjörnsbergs inledande anfö-
rande fanns det - om jag uppfattade det rätt - med
den obligatoriska delen för socialdemokratiska talare
på ekonomiområdet, nämligen utfallet mot den rege-
ring som hade den tunga uppgiften i början av 1990-
talet att hantera en ekonomi i nästan fritt fall under
den värsta lågkonjunkturen på 60 år. Men jag tänkte
lämna den tomma socialdemokratiska retoriken åt
sidan och prata om det som dagens debatt handlar
om.
Det är ett par sakfrågor som jag skulle vilja dis-
kutera. Arne Kjörnsberg svarade nyss på en fråga från
ett annat håll som rörde sig om han var för att det
skulle löna sig att arbeta, utbilda sig och ta risker.
Den frågan svarade Arne Kjönrsberg glädjande nog ja
på. Så låt oss borra lite grann i detta för att se efter
om det finns någonting bakom detta ja-svar.
Jag har två frågor. Den ena är om Arne Kjörns-
berg tycker att det är mycket bättre med den s.k.
kompensationen för att man betalar pensionsavgifter
till den egna pensionen än att höja brytpunkten och ta
bort värnskatten så att man får behålla mer, dvs. att
det lönar sig mer att arbeta.
Den andra frågan gäller risktagande. Om man har
pengar på bank, vilket inte är så särskilt riskabelt och
lönsamt, skattar man en gång. Men om man satsar
pengar på aktier i företag beskattas de två gånger för
att man tar risker. Är Arne Kjörnsberg för att man ska
ta bort denna konstiga skillnad mellan beskattat risk-
tagande och mindre beskattat icke risktagande?</pre><pre>Anf.  88  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Bo Könberg frågade mig vilket jag
tycker är viktigast, kompensera låg- och medelin-
komsttagare för egenavgifter eller att höja brytpunk-
ten där statlig skatt utgår. Vad Bo Könberg vill göra
är att höja brytpunkten som nu ligger på ca 244 000
kr till 298 000 kr. Tjänar man 244 000 kr är det kan-
ske inte så väldigt dåligt och så väldigt farligt om
man får betala statlig skatt på den överskjutande de-
len, 54 000 kr. Men vi höjde brytpunkten i år, och vi
kommer - med hänsyn till vilka möjligheter som
finns och till utvecklingen i ekonomin - att fortsätta
att justera den.
På frågan om dubbelbeskattningen är mitt svar ett
rakt ja. Bo Könberg frågade mig om jag tyckte att det
var bra med dubbelbeskattning. Han undrade om jag
vill verka för att den ska slopas. Mitt svar är mycket
uppriktigt och rakt på sak: Det är ingen prioriterad
skattesänkning för mig.</pre><pre>Anf.  89  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är bra med raka svar, och jag
ställde ju frågan med tanke på det något förvånande
bejakandet för några minuter sedan från Arne
Kjörnsberg när han sade att han var för ett skattesys-
tem där det skulle löna sig att arbeta och ta risker
m.m. Så låt oss ta den sista frågan först.
Hur kan det vara rimligt att ha ett system där den
som tar risker ska betala mer i skatt än den som inte
tar risker? För vårt samhälle, för välståndet och för
välfärden i framtiden - som vi bägge engagerar oss
för - är det sannolikt bra att människor tar risker.
Varför ska detta extrabeskattas?
Den andra frågan gällde brytpunkten. Min fråga
handlar inte så mycket om det är dåligt eller inte
dåligt att tjäna 240 000 kr, utan den handlade om
Arne Kjörnsbergs bejakande av tanken att det ska
löna sig att arbeta. För de människor som då har in-
komster mellan 240 000 kr och 290 000 kr, dvs. mel-
lan 20 000 kr och 25 000 kr i månaden, är det klart att
det lönar sig bättre att arbeta om de får behålla 70 %
än om de får behålla knappt 50 %. Så det var väl inte
så svår tanke för skatteutskottets ordförande, som ju
väl känner till dessa frågor.</pre><pre>Anf.  90  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Bo Könberg säger att det inte borde
vara en så svår fråga för mig. Nej, den är inte svår.
Den är väldigt enkel, Bo Könberg. Det är ingen prio-
riterad fråga för mig att i ett slag höja brytpunkten
från ca 244 000 kr till 298 000 kr. Det är en fråga som
det är enkelt att svara på, och jag gjorde det i min
förra replik och jag gör det för ordningens skull också
i den här repliken, eftersom Bo Könberg på nytt ställ-
de denna fråga.
När det gäller dubbelbeskattningen vet jag inte om
Bo Könberg har noterat att den formidabla saneringen
av svensk ekonomi som socialdemokraterna genom-
förde med benägen hjälp av Centern - och på senare
tid med hjälp av Miljöpartiet och Vänsterpartiet -
under den förra mandatperioden och delvis under
denna mandatperiod har lett till ett börsrally som inte
är av denna världen.
Jag var i Hongkong för några år sedan. Börsche-
fen där var stolt över börsuppgången, men så sade
han: Det är klart, Stockholm är bättre. På nytt, Bo
Könberg: Det är inte någon prioriterad fråga för soci-
aldemokraterna. Den får vägas av mot andra frågor på
det skattepolitiska området.</pre><pre>Anf.  91  ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i den
del av Arne Kjörnsbergs anförande som pekade på
behovet av att vårda den nu sanerade gemensamma
ekonomin. Jag noterade också - och det är lite allvar-
ligare - att beredskapen uppenbarligen saknas inför
de påfrestningar som den gemensamma ekonomin
kommer att utsättas för i en vikande konjunktur. Och
jag saknar de strukturella åtgärder, både på kostnads-
sidan och på intäktssidan, som kommer att bli nöd-
vändiga, om vi ska möta denna nedgång på ett effek-
tivt sätt.
Eftersom den här delen av debatten berör skattesi-
dan vill jag ställa frågan till Arne Kjörnsberg: Är det
nu inte dags att inta lite framförhållning inför en
kommande konjunkturnedgång, t.ex. genom att stärka
företagen med hjälp av sänkta arbetsgivaravgifter?
Jag vill också återknyta till den debatt som vi ofta
har haft anledning att föra i den här kammaren om
skattesamtalen. Jag har uppfattat Arne Kjörnsberg
som värnare av dessa skattesamtal och som att det
skulle bli resultat av desamma. Jag utgår ifrån att
också Arne Kjörnsberg är besviken på att det inte
blev något resultat.
Är det inte dags, Arne Kjörnsberg, att försöka
skapa en miljö igen för rejäla skattesamtal med alla
riksdagspartier?</pre><pre>Anf.  92  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Rolf Kenneryd tar upp skattesamta-
len. Rolf Kenneryd gör en alldeles riktig bedömning,
att jag var en värnare av dem. Men det blev alltmer
meningslöst att fortsätta dem. Det var lika bra att
bryta. Vi får försöka att föra samtalen på annat sätt,
exempelvis här i riksdagen, förslagsvis i skatteut-
skottet när det gäller våra frågor.
Jag tycker faktiskt, och jag är mycket ärlig nu, att
Rolf Kenneryd har en poäng med att det särskilt på
energiskatteområdet vore mycket värdefullt om vi
kunde komma fram till lösningar som spänner över
ett bredare fält. Jag uppskattar väldigt mycket Rolf
Kenneryds inställning i den frågan. Det som andas i
det han säger lovar gott.
Vad gäller framförhållningen har Rolf Kenneryd
naturligtvis noterat att vi betalar av på statsskulden, ni
vet den där som fördubblas på tre korta år. Ja, det är
ett sätt att ha framförhållning, och det ska vi fortsätta
med för att vi ska ha en beredskap när konjunkturen
går ned. Det är därför min och mina kollegers stora
uppgift att ständigt och jämt hålla igen, för det finns
en del som vill göra det ena efter det andra samtidigt.
Då säger vi: Det går inte. Vi måste ha beredskap när
konjunkturen går ned. Annars måste vi än en gång
sänka ersättningen i sjukförsäkringen, i a-kassan och i
allt det där andra, och det orkar inte de generella och
solidariska systemen med. Det är bl.a. därför som vi
så starkt slår vakt om det.</pre><pre>Anf.  93  ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Precis som Arne säger blev skatte-
samtalen alltmer meningslösa, och det blev de ganska
snabbt beroende på regeringens oförmåga att hålla
styrfart i desamma. Det är alltså i väldigt hög grad
självförvållat från regeringspartiets sida att det blev
på det sättet. Jag skulle gärna vilja se om Arne
Kjörnsberg kan medverka till att inge regeringen lite
stadga i det hänseendet, så att det kan bli rejäla samtal
igen. Jag tror att Sverige och svenskarna behöver det.
Sedan efterlyste jag i mitt inledningsanförande
besked till villaägare och andra om vilket besked i
vårbudgeten det är som gäller i fråga om fastighets-
skatten. Är det beskedet om de ökade intäkter som
beräkningarna baseras på? Eller är det textens besked
om att den ökade fastighetsskatten inte kommer att
kunna tas ut? Jag skulle värdesätta om Arne Kjörns-
berg kunde ge ett besked, inte minst för att skingra
den oro som fastighetsägarna för närvarande känner.</pre><pre>Anf.  94  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Beskedet är att den beräkningsteknis-
ka ökningen med 8 miljarder kronor kommer, säger
jag. Men det viktigaste är att finansministern har sagt
att den inte kommer att slå igenom. Det är beskedet.
Vi kommer i budgetpropositionen i september månad
att lämna ett mycket konkret besked.
Beträffande skattesamtalen säger Rolf Kenneryd
att det var regeringens oförmåga som gjorde att de
avbröts. Jag tror att vi ska dela på skulden för detta.
Att det gick som det gick beror på att det inte längre
var meningsfullt att ha dem.
Fru talman! Jag tror därmed att jag har svarat på
Rolf Kenneryds fråga. Jag tror inte att det finns någon
mer på repliklistan. Därmed vill jag än en gång önska
mina värderade kolleger i skatteutskottet en skön och
vilsam sommar. Jag vet att ni har precis lika mycket
att göra som jag, men några veckors ledighet ska ni
väl få. Sedan ses vi, och då kommer det att vara
mycket budgetfrågor. Till dess kommer jag att glädja
mig åt rubriken Svenska barn har det bäst i världen.</pre><pre>Anf.  95  YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Det är i dag min sista debatt som le-
damot i skatteutskottet.
Det är intressant att Carl Fredrik Graf i dag hade
en mer ideologisk inriktning på sin diskussion om
skattesystemet. Carl Fredrik Graf talade om behovet
av frihet, att man ska värna individens rättigheter och
att man ska värda välfärden. Han sade bl.a. att välfär-
den är friheten att kunna åka bil.
Vad är frihet egentligen? Jag kan bli väldigt upp-
rörd över den, som jag anser, väldigt kortsiktiga syn
som moderaterna företräder i just skattediskussionen.
Är det frihet när man som mamma måste klä sina
barn i t-shirt och keps för att de inte ska få hudcancer
på grund av att vi har ett ozonskikt som uttunnas och
att UV-strålningen når ned till oss människor? Är det
frihet när människor, speciellt i de fattiga delarna av
världen, kommer att faktiskt dö på grund av växt-
huseffekten? Och vilken frihet är viktigast, är det
friheten att kunna åka bil hur mycket som helst eller
är det friheten att kunna leva ett liv utan risk för att dö
på grund av översvämningar och extremt klimat, på
grund av brist på livsmedel eller på grund av att
ozonskiktet uttunnas? För mig handlar frihet om liv-
skvalitet och om en livsmiljö som vi alla människor
kan leva i. Det handlar också om ta ansvar för framti-
da generationer och se till att de har livsmedel och att
de kan leva i ett samhälle som är stabilt. Men i mode-
raternas värld verkar det bara vara friheten att just nu
kunna konsumera hur mycket som helst och friheten
att just nu kunna åka bil hur mycket som helst.
Jag säger inte att man inte ska åka bil, men vi
måste inse att bilismen i världen och i Sverige bidrar
till växthuseffekten, och koldioxidutsläppen i världen
är ett av de största hoten mot framtiden. Här behöver
vi alla ta ett ansvar, både privatpersoner och företag.
Låt mig då berätta lite grann om växthuseffekten,
för jag vet inte om alla här i kammaren vet särskilt
mycket om vad den innebär. Växthuseffekten kom-
mer att få väldigt omfattande ekologiska konsekven-
ser. I många delar av världen kan en ökning av tem-
peraturen leda till att insekter massförökar sig kraf-
tigt, vilket kan skada både naturliga landskap och
grödor. Om vattnets temperatur stiger, vilket den gör,
kan det leda till att det marina ekosystemet allvarligt
skadas på ett sätt som gör att fiskbeståndet minskar.
Fiskbeståndet i världen är redan i dag hotat av ett
väldigt omfattande fiske.
Dessutom bidrar växthuseffekten till den torka
som vi har sett i Afrika och i Europa och till den
ökenspridning som vi kan se. Den bidrar också till att
vissa kustnära våtmarker översvämmas och kommer
att vara ett hot i framtiden.
Växthuseffekten hänger också samman med andra
miljöproblem och får miljökonsekvenser som är
mycket större än vad man kanske anar. Ibland kanske
de är så stora att inte ens forskare kan greppa de all-
varliga konsekvenser som växthuseffekten kombine-
rat med andra miljöproblem kan få. Låt mig då ge ett
exempel.
Jag ska tala om vad som händer i haven. Det vik-
tigaste ekosystemet i haven är korallreven. Korallre-
ven har den största artmångfalden bland havens eko-
system. I hela världen är det bara de tropiska skogar-
na som har en större artmångfald. Ungefär 65 % av
alla havslevande fiskarter är beroende av korallreven
under någon del av sin livscykel.
Korallreven är känsliga för de temperaturföränd-
ringar som sker i haven. Samtidigt ökar också koldi-
oxidhalten i atmosfären. Det leder också till att koldi-
oxiden absorberas i haven. Det leder i sin tur till att
halterna av kalciumkarbonat i havsvattnet minskar.
Det är ett ämne som korallerna behöver för att bygga
upp sina skelett.
Den här extra mängden av koldioxid i haven fun-
gerar också som gödning för bl.a. alger och sjögräs. I
dag ersätter de koraller på många håll, och de kom-
mer att göra det ännu mer i framtiden. Detta är också
ett resultat av kväveföroreningar.
I haven såväl som på land kan alla dessa destruk-
tiva samverkande effekter bli ett otroligt allvarligt hot
mot vår framtid. De kommer att bli det om vi inte
minskar koldioxidutsläppen. De kommer att vara ett
hot mot vår framtida livsmedelsförsörjning och ett
hot mot vår frihet.
I dag står industriländerna för 76 % av världens
ackumulerade koldioxidutsläpp sedan 1950. Vi har ett
stort ansvar. Vi är 20 % av världens befolkning och vi
står för 76 % av de ackumulerade koldioxidutsläppen
i världen. Vi tar inte vårt ansvar.
Vad händer på internationell nivå? Speciellt bor-
garna, men även andra partier, pratar sig varma för att
detta är någonting som måste göras på internationell
nivå. Vi måste verka för miniminivåer på koldioxids-
katten.
I dag är Sverige en broms i EU när det gäller att
se till att det blir en miniminivå på koldioxidskatten.
Vi vägrar att driva den frågan under den pågående
regeringskonferensen, IGC. Det finns ett förslag i dag
som är framlagt av ordförandelandet Portugal. Det
förslaget går ut på att man på EU-nivå ska ta bort
vetorätten när det gäller en miniminivå för koldiox-
idskatten. Anna Lindh har sagt till mig att detta är en
fråga som Sverige inte driver. Varför gör man inte
det?
Det finns även andra sammanhang på EU-nivå där
Sverige inte driver den här frågan, vilket jag tycker är
väldigt besynnerligt. Vi måste agera både globalt och
nationellt. Det är därför vi behöver en höjning av
koldioxidskatten. Det kommer att gå ut över bilismen
i Sverige, men det måste det också göra.
Jag har i dag en avskedspresent till ordföranden i
skatteutskottet, Arne Kjörnsberg. Det är ett miljölexi-
kon som kom ut redan 1992 som heter Miljö från A
till Ö. Det är någonting som jag tror att skatteutskottet
och ordföranden i skatteutskottet kan ha mycket
glädje av.
Som avslutningsord tänkte jag läsa upp vad som
står här om just växthuseffekten.
Växthuseffekten kan knappast stoppas. Vi kan
inte återgå till det förindustriella samhället, men vi
måste anpassa det industrisamhälle vi har så att det
blir förenligt med den ekologiska verkligheten och
med uthålligt mänskligt liv. Vi måste kraftigt minska
användningen av fossila bränslen, i synnerhet stenkol
och olja. Naturgas lämnar bara ungefär hälften så
mycket koldioxid som stenkol eller olja per utvunnen
energi, men inte heller naturgas kan användas i läng-
den.
Vad innebär egentligen allt det här? Det innebär
att vi på allvar måste gå in för att anpassa vårt sam-
hälle och vårt levnadssätt. Det är vi i de rika länderna
som är de stora förbrukarna, och därför är det vi som
först och främst måste ta på oss denna uppgift. I
praktiskt handlande betyder det t.ex. att vi måste
återföra persontrafiken mellan Stockholm och Göte-
borg från flyg till tåg. Det ger minskade koldioxidut-
släpp. Över huvud taget är energiåtgången per per-
sonkilometer mycket lägre i rälsburen trafik än i mo-
torfordon på väg, för att inte tala om flyg.
Motortrafiken måste reduceras, och det av flera
miljöskäl. Nästan var och en kan bidra genom att
cykla de korta avstånden och kollektivåka de lite
längre. Och kör man bil, kan man köra mjukt och
respektera fartgränser. Bilen tar man till utanför rutin-
fallen och där det saknas alternativ. Vi kan dra ned
inomhustemperaturen ett par grader.
Detta är bara exempel, men vi kommer till slut
inte ifrån att hela vår livsstil behöver anpassas tillba-
ka till det rimliga.
Jag hoppas att skatteutskottet tar med sig detta i
sitt framtida arbete, speciellt i budgetarbetet. Jag
kommer att överlämna den här boken till Arne
Kjörnsberg.
Jag vill också tacka alla mina övriga kolleger och
kansliet för ett fantastiskt samarbete i skatteutskottet.
Det har varit väldigt roligt att delta i arbetet de här två
åren.</pre><pre>Anf.  96  CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Yvonne Ruwaida försökte inled-
ningsvis att citera mig. Jag säger försökte för det blev
nog inte riktigt rätt. Jag talade inte om ohämmat bilå-
kande. Jag talade om att många människor i dag har
svårt att ta sig till jobbet och att pendla till en arbets-
plats på en annan ort, särskilt på landsbygden och i
glesbygden där det inte finns någon kollektivtrafik att
förlita sig på. Det är dessa människor som får svårt att
ta sig till jobbet med den höga bensinskatten. Jag tror
att de ägnar sig åt ohämmat bilåkande i väldigt liten
utsträckning.
Låt mig sedan gå över till avdelningen vänlighe-
ter. Jag ber att få önska Yvonne Ruwaida lycka till i
arbetet i finansutskottet och tackar för den tid som vi
har samarbetat i skatteutskottet.</pre><pre>Anf.  97  YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Moderaterna har ju förslagit en gene-
rell sänkning av bensinskatten. Moderaterna har inte
föreslagit en politik där man gynnar glesbygdsbor. Vi
anser att man inte ska kompensera till bilismen direkt.
Däremot behöver glesbygden en kompensation för att
man har andra kostnader där. Det är fel att rikta en
sänkning av en skatt så att den stimulerar att männi-
skor åker mer bil. Det är ju vad som sker här. Eko-
nomiska styrmedel är just ekonomiska styrmedel.
Bilismen i Sverige har ökat de senaste fem åren. Folk
åker mer bil i dag än de gjorde för fem år sedan - inte
mindre.
Vi måste ha ett högre bensinpris med tiden. Det
måste dessutom öka successivt. I andra länder, t.ex. i
Frankrike och England, har man ett högre bensinpris
än i Sverige.
Jag tror inte att vi kommer att stimulera ett ökat
kollektivtrafiksåkande och en minskad bilism - och
vi behöver en minskad bilism jämfört med i dag -
genom att sänka bensinskatten generellt, och det är
ändå vad Moderaterna föreslår.</pre><pre>Anf.  98  CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Moderaterna föreslår en kombination
av höjt reseavdrag, sänkt avdragsgräns och sänkta
bensinskatter tillsammans med andra skattesänkning-
ar. Det är den kombinationen som gör det möjligt att
fungera bättre, framför allt i glesbygden där man är
mer beroende av bilen än på de orter där det finns en
utbyggd kollektivtrafik. Jag tror inte glesbygden, för
att överleva på sikt, är betjänt av Miljöpartiets vision
om en bensinskatt på 30 kr om 15 år, som tidigare
talare i dag har varit inne på.</pre><pre>Anf.  99  YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Vi måste ha ett system som gynnar
kollektivtrafiken på olika sätt. Ett bra förslag är ju att
sänka momsen på kollektivtrafiken. Jag vet inte om
Moderaterna kan tänka sig att delta i just den skatte-
sänkningen. Vi kan i alla fall tänka oss det.
Jag förstår fortfarande inte vad Carl Fredrik Graf
menar. Carl Fredrik Graf vill ju sänka bensinskatten
generellt för alla. Det innebär att folk kommer att åka
mer eftersom det blir billigare att åka, och därför
kommer man inte att ändra sin livsstil till ett levnads-
sätt med minskad bilism och minskat bilåkande.
Sedan måste vi hitta former för att de handikap-
pade och människor i glesbygden som med tvång
måste använda bil inte ska drabbas av detta. Men det
kan vi inte åstadkomma genom en generell sänkning
av bensinskatten. Det kommer bara att öka bilismen
och medföra att människor åker mer bil.</pre><pre>Anf.  100  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har ett besked till Yvonne Ruwai-
da. Vi socialdemokrater vill inte - och jag förstår att
det är det besked som utrikesministern har lämnat till
Yvonne Ruwaida - att det ska fattas majoritetsbeslut
om nivån på skatter. Vårt land arbetar för en minimi-
nivå på koldioxidskatterna inom EU. Men vi vill inte
att de andra länderna ska kunna besluta om vilken
nivå vi ska ha på inkomstskatter, förmögenhetsskatter
eller fastighetsskatter. Man måste vara klar över det.
Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, Yvon-
ne Ruwaida. Vi kan inte säga att vi vill ha majoritets-
beslut på det området, men t.ex. inkomstskatterna har
inte de andra länderna med att göra. Det är skälet.
Får jag sedan tacka Yvonne Ruwaida för de vän-
liga orden och för den bokgåva som jag ska få. En
mig närstående person har en sådan bok men jag
kommer säkert ha stor nytta av den genom att ha den
i mitt arbetsrum på bokhyllan så att jag lätt kan ta
fram den.
Dessutom tackar jag Yvonne Ruwaida för den tid
som vi kunnat arbeta tillsammans i skatteutskottet
och för det goda samarbete som vi haft. Jag vill inte
gärna använda uttrycket lycka till, för på något sätt är
det förstört - en del förstår vad jag menar. I stället
säger jag att jag hoppas att det går bra för Yvonne
Ruwaida på det nya uppdraget. Tack!</pre><pre>Anf.  101  YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Det portugisiska förslag som i dag
ligger under regeringskonferensen handlar inte om att
ta bort majoritetsbesluten på hela skatteområdet. Det
är något som vi i Miljöpartiet väldigt mycket vänder
oss mot.
Det finns ett förslag som rör miljöskatter och som,
såvitt jag förstår - jag har inte fått se förslaget i detalj,
utan jag har bara kunnat läsa mig till det i olika tid-
ningar - också rör vissa kapitalskatter. Jag har med
Anna Lindh tagit upp det faktum att Sverige borde
lägga fram ett förslag som bara rör miniminivån på
koldioxidskatt och att det förslaget läggs under rege-
ringskonferensen. Det har Anna Lindh inte varit be-
redd till, vilket också framgår av EU-nämndens pro-
tokoll som finns att tillgå på riksdagens hemsida.
Jag har tagit upp frågan om en miniminivå på kol-
dioxidskatt också med finansministern och med nä-
ringsministern och bett dem ta upp frågan i samband
med att man nu jobbar med integrering av miljöfrå-
gorna på de olika rådsmötena. Det tänker vi inte göra,
har man då sagt. Men från Finland vet jag att för att
driva och få igenom en fråga på EU-nivå måste man
ta upp den i alla sammanhang. Man kan lägga fram
ett förslag från svensk sida om en miniminivå bara på
koldioxidskatten. Det går kanske inte igenom men då
kan man säga nej till förändringar på skatteområdet i
övrigt och använda det veto som vi har i dag. Den
typen av politik verkar man inte vilja föra från rege-
ringens sida. Det är verkligen beklagligt.</pre><pre>Anf.  102  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! En del talare i dagens debatt har oroat
sig för att dagens konstellation s-v-mp inte vårdar
den goda ekonomi som vi nu har. Men vi i Miljöpar-
tiet kommer att göra vårt yttersta i det avseendet.
Som parti har vi funnits med i många majoriteter i
kommuner och landsting. På alla ställen har vi varit
mycket seriösa. En del hävdar att vi varit snåla när
det gäller ekonomi och utgifter. Det ligger i den gröna
ideologin att vara varsam om framtiden och därmed
också om nutiden och att framför allt se till att fram-
tiden rymmer ekonomiska möjligheter så att även den
tiden kan bli god för kommande generationer. Vi är
alltså långt ifrån ett slösarparti. Jag kan garantera att
vi kommer att se till att en god ekonomi värnas för
framtiden.
Jag tänker tala om miljösatsningar. Nu kommer
pengar till miljön. Vi kan läsa artiklar i pressen om att
Naturskyddsföreningen går ut och säger: Äntligen!
Jag har varit engagerad i miljöfrågor ända sedan
60-talet och jag tillhörde de många som under 80-
talets heta engagemang kände att det inte räcker att
vara utomparlamentariskt aktiv, utan det gäller att
komma in där besluten tas. Jag var också en av dem
som tidigt engagerade sig i Miljöpartiet. 80-talets
engagemang ledde i och för sig inte till att det kom
pengar till miljön. Miljöpartiet kom däremot in i
riksdagen och har därmed haft möjlighet att mer kon-
kret, även inom systemet - i kommuner, landsting
och riksdag - föra fram synpunkter som tidigare bara
hördes utanför parlamentet.
Vad som hänt därefter är att många partier har ta-
git till sig retoriken. I dag pratar man som om man
hade ett stort miljöengagemang - man kan orden.
Däremot har vi fått vänta på pengarna. Det har inte
hänt särskilt mycket. Dock har man fått människor att
tro att alla är överens om miljöpolitiken. Så är det
naturligtvis inte. Vad man har gjort är att man har
låtsats som att alla är överens om miljöpolitiken. Men
det är först när viljan finns att satsa ekonomiskt som
man kan se att viljan finns att verkligen göra någon-
ting. Det har vi miljöpartister väntat på.
Inte heller under s-c-samarbetet kom det några
pengar till miljön, utan vi hörde bara om hur överens
man var.
Nu äntligen efter valet 1998 har vi i Miljöpartiet
möjlighet att även påverka budgeten. Nu kommer
pengarna och nu kommer de satsningar som alla vi
miljöengagerade människor så länge har väntat på!
Nu kommer satsningarna!
När vi från talarstolen här får höra från Center-
partiet att det inte kommer speciellt mycket undrar
jag hur man läser siffror. Jag kan gärna bistå med
siffrorna om man inte har dem. Mellan år 1999 och år
2002 satsar vi mer än 2 ½ miljarder; att jämföra med
satsningen år 1998 som var det sista året med samar-
betet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.
Om även år 2003 räknas in blir satsningen nästan 4
miljarder. Det är stora pengar i en ganska liten bud-
get. Det är också viktiga och nödvändiga pengar om
man nu menar allvar med de ord som vi hört så
många säga under så lång tid.
Det är viktigt att man tar ansvar för demokratin.
För mig innebär det att också vara sanningsenlig när
man står i denna talarstol - att man talar om hur bud-
geten verkligen ser ut och inte försöker snirkla till det
hela så att det verkar som någonting annat. Kanske
säger man ibland sådant som man vet är fel men man
säger det medvetet därför att det låter snyggt i medi-
erna. Jag blir alltså ganska upprörd när man står här
och säger att vi inte gör stora miljösatsningar, för det
gör vi. Jag kan ge några exempel.
År 1998 fanns det 0 kr, inte en spänn, till marksa-
nering och efterbehandling av miljöförstörda områ-
den. Men i budgeten för år 2001 finns det 150 miljo-
ner. Sedan blir det en ökning till 300 miljoner år
2002. En ökning därutöver kommer i budgeten år
2003. Till biotopskydd - dvs. de nyckelbiotoper i
skogen som innehåller hotade arter som så många
säger att det är så viktigt att bevara - fanns det 25
miljoner år 1998, alltså s-c-året. För år 2001 finns det
125 miljoner kronor och den siffran ska bestå. För
skogsinköp, för att kunna ge livsrum åt de arter i
skogen som är hotade, fanns det 215 miljoner år
1998. År 2001 kommer det att finnas det 500 miljoner
och den siffran ska bestå framöver. Det är alltså fråga
om enorma satsningar.
Detta kräver att vi förstärker både länsstyrelsen
och Naturvårdsverket så att de kan använda de här
pengarna så bra som det bara går. Därför sker sats-
ningar på de ställena.
Ytterligare ett exempel är miljöforskningen. Ock-
så där fanns det 0 kr år 1998 men där finns det 100
miljoner år 2001 och 100 miljoner år 2002. Ytterliga-
re förstärkningar är att vänta år 2003. Jag kan fort-
sätta med område efter område för att verkligen visa
att satsningarna på miljön är stora, mycket viktiga
och angelägna.
Vi i Miljöpartiet är naturligtvis oerhört glada över
att nuvarande majoritet, s-v-mp, anser att miljön är
så viktig. Jag är glad över att Socialdemokraterna nu
samarbetar med ett parti där de som verkligen är
engagerade i de här frågorna känner att det finns ett
stöd. Uppenbarligen fanns inte det stödet för miljön
under tiden för samarbetet med Centerpartiet. Egent-
ligen var det inget samarbete kring miljön utan enbart
kring jordbruket. Men vi i Miljöpartiet kommer att
göra allt för att de här satsningarna ska kunna fortgå.
De satsningar som jag nu har pratat om ligger utöver
de satsningar på LIP som görs - dvs. de som går ut
direkt till kommunerna där det i dag görs ett mycket
bra miljöarbete. Man känner att de resurser som har
kommit för lokala investeringar som tidigare till en
del kritiserats börjar få en allt tydligare och en allt
bättre miljöprofil.
Är vi då så väldigt överens? Det har kommit en
kemikalieutredning som jag vill kommentera lite.
Miljöpartiet finns inte med där. Det är nämligen en
utredning som tillsattes under s- och c-tiden, och de
utredningarna har Miljöpartiet inte fått vara med i.
Den här utredningen kom med ett delbetänkande
häromdagen, där man säger att fram till år 2007 är det
helt okej att utsätta människor för cancerframkallande
ämnen. Låter det inte helt otroligt? Det är alltså fullt
tillåtet att använda sig av kemiska ämnen som man i
dag vet är cancerframkallande i produkter. Det står
naturligtvis inte så. Det står att det fr.o.m. år 2007 ska
vara förbjudet med de här ämnena. Men fram till dess
anser man alltså att det är helt okej att man, totalt mot
bättre vetande, använder sig av kemikalier som är
cancerframkallande. Detta är så mycket värre efter-
som så många barn ersätts för kemikalierna.
Det som Yvonne Ruwaida har pratat om, växt-
huseffekten, måste kompletteras med den kemikali-
edjungel vi utsätter barn för i dag. Faktum är att även
om Sveriges barn har det bäst i världen så har också
Sveriges barngrupp den högsta allergiförekomsten i
världen. Det leder till eftertanke. Det är dags att av-
gifta samhället - att börja plocka bort kemikalier som
framför allt barn inte tål. Vi ska inte acceptera att
kemiska ämnen som är cancerogena och mutagena
och som lagras i det levande - och vilka barn ofta har
lättare att ta upp genom sin hud som är mjukare och
tunnare än vuxnas - ska få finnas kvar.
Det är dags att även här börja tänka om. Från
Miljöpartiets sida kan vi säga att det finns mycket
kvar att göra på miljöområdet. Vi har börjat, vi har
tillfört pengar och vi har en ny miljöbalk - men vi
kommer att fortsätta.
En kristdemokrat som just har slutat i riksdagen
frågade mig för några år sedan: Vad ska man göra nu
då, när vi har tillfört pengar? Från Miljöpartiets sida
är svaret: Än har vi långt kvar till att nå det ekolo-
giskt långsiktigt hållbara samhälle som vi måste nå,
men vi ska göra allt vi kan för att ta oss dit.</pre><pre>Anf.  103  HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag ska ta mig tillbaka lite grann till
budgetfrågorna i stort, och till finansutskottets betän-
kande.
Debatten har visat på stora skillnader i inriktning
och ansvar mellan partierna och blocken. Även om
den ekonomiska utvecklingen är mycket gynnsam så
har regeringsmajoritetens förslag varit tvingade att
stoppas in under hårt satta budgetrestriktioner som
har krävt tuffa prioriteringar och ibland smärtsamma
beslut.
Oppositionens ansvar är att kritisera och opponera
mot lagda förslag. Det är bra, och det är en väldigt
viktig uppgift för demokratin. Desto viktigare är det
då att oppositionen för det första är sakligt och analy-
tiskt rimlig och konstruktiv i sin kritik.
För det andra är det viktigt att oppositionen an-
vänder någorlunda verklighetsanknutna ekonomiska
analyser och beräkningar i sina budgetalternativ.
Annars förtvinar den politiska dialogen i avsaknad av
realistiska alternativ. Jag tycker att vi har fått lära oss
lite grann av den läxan i dag. Det kan i sin tur bara
gynna politikerföraktet och därmed hota demokratin.
De borgerliga partierna är oeniga i fundamentala
frågor. Det saknas ett samlat alternativ. Det kan man
tycka är illa, men värre är att deras verklighetsbild är
så fel. Jag vill uppmana de borgerliga partierna att ta
hänsyn till fakta i fortsättningen. Annars framstår ni
som löjliga, och ni drar ned den politiska debatten i
kammaren.
Sverige har i dag en oerhört stark valuta, låg ränta,
låg inflation, stark BNP och sysselsättningstillväxt
och sund lönebildning med rekordhög reallöneut-
veckling, vilket lett till en stark höjning av hushållens
disponibla inkomster och den privata konsumtionen.
Sverige har också kraftigt ökat nyföretagande, särskilt
inom tjänstesektorn och tätplats inom IT-sektorn.
Antalet nyanmälda jobb blir allt större, och den totala
arbetslösheten - öppet och i program - var i slutet på
förra veckan 100 000 personer lägre än för ett år
sedan enligt AMS uppgifter. SCB:s AKU-
undersökning som kom i dag visar på 4,1 % öppen
arbetslöshet, och kvinnornas var 3,8 %.
Är detta nu bara riksdagsmajoritetens förtjänst?
Nej, men delvis är det det. Utifrån detta kommer man
säkerligen att göra nya åtaganden. Redan nu ligger
sysselsättningsmålet om några år fast.
Inom den borgerliga oppositionen är ni ju oeniga
om mycket. Men ändå - ni har menat att en god BNP-
tillväxt är omöjlig med en skattekvot som medger en
solidarisk fördelning av välfärden, som vi har i dag i
Sverige. Fel!
Ni har menat att en arbetsrätt för löntagartrygghet
och fackligt inflytande inte är möjlig att förena med
en god sysselsättningstillväxt. Fel!
Ni har menat att a-kassan är för generös. Den gör
att folk inte vill ta jobb, och den leder till en ineffek-
tiv arbetsmarknad. Fel!
Ni har sagt att inga nya företag kan skapas i den
nya ekonomin med de här gamla systemen, och med
fackföreningarna som en kraft. Fel!
Ni har sagt att lönebildningen inte fungerar med
kollektivavtal. Den måste individualiseras, och det
blir bara inflation. Det är fel!
Det är fel - det är fel på fel!
Detta skulle jag ju kunna tycka var roligt - vad
skojigt att ni fick fel! Men jag tycker att det är sorg-
ligt, för det gör att debatten sedan kommer att vila på
en fullständigt orimlig grund. Ni får ta till politiskt
gnäll och osakliga argument. Det förlorar demokratin
på, och det förlorar faktiskt också regeringsmajorite-
tens förslag på.
Jag vill alltså uppmana er: Läs AMS-prognoserna
noggrant! Läs KI-rapporterna noggrant! Läs Riks-
bankens inflationsrapporter noggrant! Läs, lär och
tänk om i tid innan ni formulerar era motioner till
hösten!
Nu går jag över till budgetalternativens grund.
Som Jan Bergqvist tidigare har kommenterat i kam-
maren är det genom orealistiska antaganden om kost-
nader för utgiftsområde 13 och 14 som ni huvudsak-
ligen finner lösningar för era luftbudgetar. A-kassa
och arbetsmarknadspolitik kan finansiera det mesta så
länge ingen synar det. Men ni har inga argument eller
beräkningar som skulle underbygga förslagen. Ni har
ingen realistisk analys som skulle tåla verklighetens
ljus. Det är bara att skjuta från höften och säga att det
går att göra mycket mer för mindre pengar, och sedan
hoppas att ingen märker det. Men det skulle drabba
enskilda arbetslösa, och det skulle drabba sysselsätt-
ningen och tillväxten om det vore på riktigt.
Om ni slår ihop utgiftsområdena 13 och 14 och
tittar över samtliga år mellan 2001 och 2003 ser ni att
Moderaterna spar 43 miljarder, kd 31 miljarder,
Centern 16 miljarder och Folkpartiet 31 miljarder.
Dessutom säger vissa av de här partierna nej till fi-
nansieringen av olika anställningsstöd som nu finan-
sieras via skattesidan. Men ni återlägger ingenting! Ni
kompenserar ingenting i förhållande till det faktum
att stöd till långtidsarbetslösa i så fall försvinner. I
dag ligger volymen på ungefär 10 000 personer.
Det är ytterligare miljardresurser som försvinner
från de arbetslösa. Nu är siffrorna inte direkt jämför-
bara, och ni har helt olika tekniska förslag. En del slår
ihop olika utgiftsområden, en del kompenserar med
skatter och andra inte. Det är olika tekniska lösningar.
Jag hinner inte här gå in på samtliga partiers budget-
förslag, men alla spar ni mångmiljardbelopp på om-
rådet arbetslöshetsbekämpning. Och ni spar direkt
2001!
Det här är en vårproposition som lägger grunden
för budgetpropositionen som ska läggas fram i sep-
tember och som riksdagen ska fatta beslut om i mitten
av december. 14 dagar senare börjar det ticka bespa-
ringar, miljard efter miljard. Jag tror inte att ni tror på
detta själva.
Moderaterna har alltid velat skära ned på detta
område. Och kristdemokraterna hänger alltmer med
och löser det hela med skattesänkningsmodellen. Det
är osolidariskt och inte värdigt ett parti som kallar sig
för kristdemokratiskt.
Centern och Folkpartiet har tidigare varit lugnare,
men nu skär de så att det brakar om det, både Centern
och Folkpartiet. Centern vill inte ens ge de 700 miljo-
nerna i extrapengar till förmedlingarna. Ajöss med
glesbygdskontoren. Lena Ek sade här tidigare att vi
hotade glesbygdskontoren. Ja, när AMS inte trodde
att man skulle få behålla de 700 miljonerna, då lade
man fram förslaget som innebar att glesbygdskonto-
ren rasade. Bra, säger Centern - i verkligheten. Men i
retoriken försöker man hålla fram en annan bild.
Hur tänker ni? Jag tror att ni tänker så här: Går det
så går det. Men det går inte om invandrare, funk-
tionshindrade, drabbade äldre i glesbygden och lång-
tidsarbetslösa ska få sitt.
Jag vet att Ana Maria Narti kommer upp i talar-
stolen efter mig. Hon brukar tala engagerat för in-
vandrarnas arbetslöshetssituation. Den är hemsk. Den
kräver individuella handlingsplaner. Den kräver star-
ka resurser på arbetsförmedlingskontoren. Den kräver
resurser till anställningsstöd, till insatser för att få in
dessa människor i praktik så att de får visa vad de
duger till, och de duger till det mesta. De har god
utbildning.
Hur kan ni skära som ni gör i arbetsmarknadspo-
litiken? Ni skriver själva att detta innebär att det blir
lägre volymer. Det innebär att det å andra sidan blir
mindre flaskhalsar, så att arbetsmarknadspolitiken
inte stjäl jobb. Men åtgärdsprogrammen ligger i dag
nere på strax över 100 000. De ligger ju långt under
vad som planerades tidigare. Ska vi ha någon chans
att klara de långtidsarbetslösa så krävs det snarast mer
pengar. Jag har problem i majoriteten att klara våra
åtaganden inom detta budgetalternativ. Ni skär därför
att det är på låtsas.
När det gäller a-kassan tycker de borgerliga parti-
erna att den är för hög. Och ni vill ha en bortre pa-
rentes. Vad ska hända sedan då? Inga svar. Era
strukturella förändringar skulle leda till ökad otrygg-
het, ökade klyftor och ett hårdare klassamhälle. Jag
menar att taken i dag är för låga. Ni utmanar hela
fackföreningsrörelsen, från LO till SACO. Ni skapar
konfrontation på arbetsmarknaden. Alla era förslag
har udden riktad mot löntagarna och de fackliga or-
ganisationerna. Tror ni att det är så man skapar en
modern arbetsmarknad? Tror ni att det är så en stabil
tillväxt kommer till? Tror ni verkligen på det? Jag
tror faktiskt inte att ni gör det. Det är bara på låtsas.
Ni vill öka egenfinansieringen av a-kassan och
låta den enskilde arbetslöse bära bördan av arbetslös-
hetens kostnader. Det är ett systemskifte som slår mot
människor i låglöneyrken med hög arbetslöshet. Ar-
betslösheten slår helt olika mellan olika branscher
och för olika yrkeskategorier. Områden med hög
arbetslöshet får störst andel av statens kontanta stöd
till de arbetslösa. Den egna finansieringsavgiften
varierar stort mellan a-kassorna. Exempel från 1999
är följande. Farmaceuttjänstemännen bidrar med
40 % av sin finansiering av arbetslöshetsersättningen
därför att de har låg arbetslöshet, SACO med i snitt
25 %, elektrikerna med 18 %, metallarna med 8 %,
byggnadsarbetarna med 4 % och musikerna bidrar
med 2 % till sin finansiering av arbetslöshetsersätt-
ningen genom finansieringsbidragen.
En solidarisk finansisering skapar mer jämlikhet
och pekar på statsmakternas ansvar för arbetslöshets-
bekämpningen, och det tycker jag är en riktig incita-
mentspolitik.
Under andra hälften av 80-talet låg arbetslöshet-
sersättningarnas andel av den totala lönesumman på
1-2 %. Den steg för att 1994 ligga på 6 %. Nu ligger
den strax under 4 %. Det är fortfarande oerhört
mycket. Det är drygt 30 miljarder kronor som går till
passiv försörjning på grund av arbetslösheten. Ni vill
så att säga privatisera stora delar av dessa kostnader
mot en skattesänkning med en fjärdedel eller med en
tredjedel. Det är lite olika bud från olika partier. Det
handlar om 5-10 miljarder som lastas över på de
enskilda arbetslösa. Det är djupt osolidariskt, och det
ger helt fel signaler om ansvaret för arbetslösheten.
Det finns, fru talman, ingen realism i de borgerli-
gas budgetförslag. Men nu tror ingen på dem, så de
skapar inte ens en diskussion i den allmänna debatten.
Antingen är de bara på låtsas och avsedda att med
arbetsmarknadspolitik skaffa en skattkista som får
bluffinansiera i övrigt ofinansierade förslag. Eller
också är de på riktigt, och då kommer de arbetslösa i
stad och i glesbygd att vara mycket tacksamma för att
ni i dag saknar inflytande. Bristen på budgetalternativ
hos er är ett stort problem även för oss och för demo-
kratin, och särskilt nu.
Fru talman! Det finns en majoritet i kammaren för
vårpropositionen och för finansutskottets betänkande.
Vårpropositionen är framförhandlad i förväg mellan
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Desto
viktigare är det då att riksdagen har en opposition
som förmår prestera ett seriöst kritiskt underlag. Ni
var ett problem för ekonomi och sysselsättning under
början av 90-talet. Ni är, kära borgerliga partirepre-
sentanter, ett problem för den svenska demokratin i
dag när jag ser hur ni behandlar budgeten och vilka
alternativ ni lägger fram.
Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag.</pre><pre>Anf.  104  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Man kan se på en och samma förete-
else från helt olika synvinklar. Jag begärde inte re-
plik, eftersom jag visste att min tid kommer. Men jag
tror att det som jag har att berätta här faktiskt är ett
svar på Hans Anderssons frågor. Det har att göra med
riktlinjerna i den ekonomiska politiken och med kost-
naden för kunskap.
Under de senaste åren har vi allt oftare använt
några ord som tidigare var ovanliga. Vi talar om kun-
skapskapital, om kunskapssamhälle och om en
blomstrande ny ekonomi i vilken varje människa
sätter värde på det egna kunnandet och har frihet att
utnyttja det som hon har samlat i tankarna.
Om vi nu tittar på den här vårbudgeten som gläder
Hans Andersson så mycket så kan vi titta på kostna-
derna för kunskap, alltså investeringen i kunskap. Vi
kan fråga oss hur mycket Sverige satsar år 2000 på
kunskap. Frågan får ett förvånande svar, därför att det
är ett negativt svar. Investeringarna i kunskap ligger
långt under t.ex. finansieringen av socialförsäkringar-
na. Det är som om majoritetens partier i handling inte
alls vill bekräfta sina egna vackra ord om kunskap.
Låt oss titta på siffrorna när det gäller de utgiftsområ-
den som det talades om alldeles nyligen.
Arbetsmarknad och arbetsliv kostar Sverige år
2000 46,1 miljarder kronor. Om man till det lägger
det som går till trygghet vid arbetslöshet, alltså a-
kassa, utbildningsbidrag, osv., når man fram till det
astronomiska beloppet 76,7 miljarder kronor. Jämför
vi denna siffra med det som investeras i utbildning
och forskning - 32,6 miljarder kronor - så ser vi
tydligt att arbetslösheten får mer än två gånger så
mycket ekonomiska resurser som kunskapen.
Att driva jämförelsen vidare och lägga beloppen
som går till investering i kultur, medier, trossamfund
och fritid - 7,6 miljarder - bredvid AMS och länsar-
betsnämndernas subventioner betyder bara att få detta
ännu starkare bekräftat. I pengar räknat värderas
kunnandet mycket lågt av dagens majoritetspartier.
Låt oss tala konkret. Wallenbergstiftelsen annon-
serade för inte så länge sedan en stor satsning på
biogenetisk forskning. 1 miljard lades ned i två helt
nya konsortier. Så skapas stora, dynamiska och rika
forskningsmiljöer som samlar kraft från flera univer-
sitet och högskolor. Det naturliga skulle ha varit att
staten svarade på detta underbara initiativ med att
förstärka investeringen. Ingenting sådant har hänt.
Wallenbergstiftelsens investering har ett klart ut-
talat syfte. Det gäller att stoppa utvandringen av hög-
kvalitativ forskning. I en ny skrift publicerad av SAF
hittar jag statistik över detta fenomen. År 1987 låg
utvandringen av högskoleutbildade från Sverige un-
der 2 000. År 1998 har denna trend mer än tredubb-
lats. De högutbildade som lämnar landet är knappt
6 000.
Vi behöver alltså betydligt större investeringar i
utbildning och forskning om vi vill skapa riktiga
jobb. Just kunskap och nya tekniker öppnar en helt ny
värld inför landets befolkning. För detta krävs bara en
sak: att ansvariga politiker förstår vad kunskapskapi-
talet betyder för landet, vad den mänskliga energin
och den mänskliga tanken kan göra och att dessa
politiker öppnar möjligheternas fält inför de unga
som har ett helt professionellt liv framför sig.
Visst kan majoritetspartierna hävda att de satsar
på kunskap eftersom de satsar på Kunskapslyftet. Till
detta kan man svara att en gymnasial satsning tidigast
ger utdelning på forskningens område om åtta år, om
den ger utdelning då, medan en direkt satsning på
spjutspetsforskning kan åstadkomma under på myck-
et kortare tid.
Så står det till med investeringen i kunskap. Om
man tar pengar från AMS och länsarbetsnämnderna
betyder det inte alls att de arbetslösa drabbas. Sats-
ning på kunskap öppnar nämligen vägen för nya jobb,
riktiga jobb.
Vi måste också en gång för alla bli av med en de-
struktiv syn på kulturen, en destruktiv syn som syns i
siffror. Bakom de magra siffrorna för kultursatsningar
skymtar den gamla och helt felaktiga föreställningen
om kultur och kommunikation som ett slags lyx, ett
slags onödigt smycke, en marginell företeelse som
bara kräver subventioner men inte ger samhället nå-
gon vinst.
Vi behöver i dag en helt annan syn. Kultur, kom-
munikation, konst och även filosofiska debatter tar
alltmer plats i människornas vardag. När högkvalifi-
cerade experter bosätter sig i ett främmande land
söker de sig vanligtvis till spännande kulturmiljöer.
De nya informations- och kommunikationsmedierna
blandar stillbild och text, rörlig bild och musik, grafik
av hög konstnärlig kvalitet och dans eller annan form
av kroppslig kommunikation. Att i dag inte satsa
ordentligt på kulturen betyder att stänga sig själv ute
från morgondagens världsomfattande arbetsmarknad.
Vi vet att bland AMS och länsarbetsnämndernas
ständiga klienter finns många fria kulturarbetare som
tvingas leva halvt som tiggare. Om man satsade på
kulturen skulle de inte behöva göra det, och då skulle
det inte heller behövas att så många miljarder går till
det som kallas för arbetsliv - också det mycket intres-
sant att analysera på närmare håll.
Jag vill gå vidare med att säga några ord om seg-
regation och utanförskap. Det är inte så att Sverige
under 80-talet och 90-talet, när invandrarnas utanför-
skap i arbetslivet började växa lavinartat, saknade
pengar i arbetsmarknadspolitiken. Det var inte så att
AMS och länsarbetsnämnderna saknade resurser.
Ingenting av de här resurserna har kommit invandrar-
na till nytta. Det var i ett överhettat 80-tal när det
saknades arbetskraft som invandrarnas arbetslöshet
började växa och inte längre gick att tränga tillbaka.
Nu är det så att jag under de senaste åren har job-
bat praktiskt bland långtidsarbetslösa, högutbildade
invandrare. Jag har sett hur ofta deras kunskap och
kompetens fullständigt nollställdes av arbetsförmed-
lare. Jag har sett hur ofta de skickades till onödiga
kurser som inte ledde till något jobb.
Under de senaste åren har jag också sett invand-
rargrupper som på egen hand har organiserat sig och
lyckats ta en del av sina medlemmar ur den perma-
nenta arbetslösheten. Detta hände därför att de fick
möjlighet att agera för sig själva utan armén av ta-
hand-om-tanter och farbröder från jag vet inte hur
många offentliga speciella kontor som skulle ta hand
om de här människorna.
Nu går vi tillbaka till ta-hand-om-politiken. Nu
ska genom aktivitetsgaranti alla långtidsarbetslösa
trängas in i klientens ställning. Och tala inte med mig
om personliga handlingsplaner. Jag har sett de orden
skrivna under de senaste åren. De betyder ingenting.
Just de människor som systematiskt nedvärderade
invandrares kunskap brukade tala vackert om person-
liga handlingsplaner. Men de kom inte ens ihåg vad
invandraren hette eller varifrån han kom.
Vi har bevis på att människornas initiativ kan
bryta den långvariga arbetslöshetens desperation och
isolering. Men för det måste människorna få agera för
sig själva. För det behövs också pengar som går di-
rekt till de här initiativen. Kom ihåg att kvinnorna
blev fria i samhället när de började tjäna pengar, när
de fick en egen ekonomi. Inte går det att vänta sig att
invandrarna bryter ned segregationen och isoleringen
så länge som all investering på området går till den
offentliga sektorn och inte till människornas egna
planer och projekt.
Det går inte att tro att den goda ekonomin och
miljarderna som går till AMS skapar jobb automatiskt
åt dem som i dag är utestängda. Det är människorna
som skapar jobb. Så länge som människorna inte får
ekonomiska resurser och rätt till den egna handlingen
kommer vi att leva med segregation.</pre><pre>Anf.  105  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! AMS skapar inga jobb. Jag har aldrig
sagt det.
Men arbetsmarknadspolitik och en arbetslöshets-
försäkring kan ge människor stöd och kraft att ta sig
vidare och kanske bryta det mönster av segregation
och den mur av diskriminering, om jag nu pratar om
just invandrare, som har mött många invandrare.
Å andra sidan tror jag att den individualiserade
hanteringen är den enda framkomliga vägen. Det
brukar även Folkpartiet tycka vara riktigt i arbets-
marknadsutskottet, men vi ska inte föra en arbets-
marknadsdebatt nu. Vi ska tala om det jag tror är
viktigt i dag, nämligen: Vad är det för resurser man
erbjuder eller drar bort från olika områden?
Inom kulturen är man i dag alldeles för beroende
av arbetsmarknadspolitik och a-kassa, men man är
beroende. Folkpartiets förslag med en bortre parentes
och neddragningar innebär försämringar och mindre
resurser. Arbetsmarknadsutbildning är bra för kom-
petensen. Era förslag innebär att vi får halvera den.
Kunskapslyftet är det stora lyftet för många männi-
skor som i ett tidigare skede inte fick skolgång. Ni
vill skära ned det och visar nästan förakt för det i er
motion.
Ni hyvlar bort miljard efter miljard från arbets-
marknadspolitiken och erbjuder ingenting i stället
annat än skattesänkning, som möjligtvis kan ha någon
effekt på sikt, vad vet jag. Men det har den förmodli-
gen inte för de människor som vi nu talar om. Det gör
att jag är djupt kritisk till ert alternativ och hur ni
utnyttjar arbetsmarknadspolitik och a-kassa inom
utgiftsområdena 13 och 14 för att, som jag sade, låt-
sasfinansiera ett antal andra käcka reformer. Det hade
aldrig varit möjligt att göra på riktigt.</pre><pre>Anf.  106  ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Om kulturen hade fått pengar skulle
inte fria kulturarbetare tvingas leva som tiggare på
olika former av bidrag. Jag har ett mycket klart och
tydligt exempel på det.
Sverige har en av de vackraste skatterna i världen
inom museivärlden, Drottningholms teatermuseum.
Denna fantastiska skatt lever under oerhört knappa
resurser. Snart har museet ingen lokal. Det ser alltid
ut i budgeten som att det inte finns pengar för det. Det
är både ett sätt att ta arbetstillfällen från kunniga
människor och ett sätt att förstöra mycket stora vär-
den. Det är så på en hel rad områden.
I stället för att pumpa in pengar i länsarbetsnämn-
den och AMS ska man satsa på kunskap och småfö-
retag. Man måste dra ned på skatterna och de byrå-
kratiska komplikationerna som gör livet så svårt för
småföretagare. Då behövs det inte 50 000 mellanhän-
der mellan arbetsgivare och arbetstagare. Då kan
människorna själva skapa sina jobb. Det är vad jag
sade från början.
Det finns helt olika sätt att se på verkligheten. Det
är inget fel i det. Men om vårt sätt retoriskt kallas för
orealistiskt bara därför att det inte stämmer med
Vänsterpartiets synsätt tycker jag att vi faller i en
polemisk grop som skapar politikerförakt.</pre><pre>Anf.  107  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är faktiskt så att ni hyvlar bort 30
miljarder kronor från arbetsmarknadspolitikens om-
råde, och ni har ingen argumentation. Argumentatio-
nen är: Det behövs nog inte så mycket. Det är klart att
det inte behövs om jag inte ska ta hand om människor
och ge dem sin chans. Det gäller de arbetshandikap-
pade, de som är bortmotade i storstäderna och de som
har drabbats omställningen i bruksorter ute på lands-
orten. Ni erbjuder dem ingenting.
Att satsa på kultur är jättebra. Jag läste om en sak
i er motion, bokmomsen. Det är i och för sig käckt.
Men inte lever kulturarbetare på det. Jag är gärna med
på ett resonemang där man avlastar arbetsmarknads-
politiken bördan att behöva finansiera andra viktiga
saker som miljövård, skogsvård, kultur, teater och
vad det kan vara. Men låtsas inte att ni har ett alter-
nativ. Det var andemeningen i det jag sade.
När det gäller skolan har vi stora satsningar på
kommunernas område. Det är de som står för skolan.
Det är betydande satsningar på högskola, regionala
högskolor, forskning och utveckling. Vi försöker att
upprätthålla åtminstone ett minimum av arbetsmark-
nadsutbildning för att vi inte ska få ytterligare flask-
halsar ute i Sverige.
Ni brukar säga att det är bra. Så ska man göra.
Men det kostar pengar. Det är det jag menar är orea-
listiskt. Man inte bara tala och säga: Människorna får
skapa sina egna jobb. Det får gå som det går. Det var
det jag sade i talarstolen. Med den inställningen är det
väl ingen konst att vara politiker. Det drabbar oss
politiker i sin helhet om den politiken får slå igenom.</pre><pre>Anf.  108  ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Hans Andersson talar om att ta hand
om människor. Bland de långtidsarbetslösa som jag
har arbetat och fortfarande arbetar med finns det
väldigt många som skulle vara glada om ingen tog
hand om dem. De kunde t.ex. få tillgång till startka-
pital för vad de vill genomföra. Men denna möjlighet
existerar inte för socialbidragstagare i dag. Absolut
inte. Då måste de tas om hand under hela livet.
Vad betyder det när vi vill sänka skatterna för
småföretag och förenkla livet för småföretag? Det
sägs att det inte är en realistisk satsning. Vi vet att vi i
dag har en hel bransch som har utvecklats oerhört fort
utan något stöd eller ta-hand-om-politik från AMS.
Det är IT-branschen. De flesta företag som har vuxit
upp på det området var mycket små fattiga företag
från början. Det är vad vi menar med att satsa på
kunskap.
Hans Andersson kanske skrattar åt vårt förslag om
bokmomsen. Men jag har levt på att skriva, och jag
vet hur fattigt man lever på det. En ändrad bokmoms
och en fungerande bokmarknad är en enorm vinst för
hela samhället.</pre><pre>Anf.  109  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Kvar står dock att om man slår sönder
arbetsmarknadspolitiken på det sätt som de borgerliga
partierna nu föreslår så kommer man att skada situa-
tionen för många. Det förhållandet att man kan ha
erfarenhet av att arbetsmarknadspolitiken inte har
lyckats i alla avseenden och för alla människor får
inte vara ett skäl för att vi överger de människor för
vilka den har en stor betydelse. Därför är det mycket
allvarligt att ni lägger fram dessa förslag.
Sedan vill jag också peka på att man inte kan göra
en jämförelse på det sätt som Ana Maria Narti gjorde
när det gäller utbildningsinvesteringar och omfattning
av socialförsäkringarna. Utbildningsinvesteringarna
framgår inte genom att man på något enkelt sätt läser
på de olika utgiftsområdena. Det finns t.ex. utbild-
ningsinvesteringar i kommunerna när det gäller
grundskolan och gymnasiet. Det finns inte redovisat
uttryckligen i dessa tabeller.
Samtidigt är det förvånande att Ana Maria Narti
här håller ett brandtal om vikten av utbildning när jag
i Folkpartiets förslag kan läsa följande. Studiestöd: år
2001 minus 2 ½ miljard, år 2002 minus 2,4 miljarder
och år 2003 minus 950 miljoner. Utbildning och
universitetsforskning: år 2001 minus ½ miljard, år
2002 minus 4 ½ miljard och år 2003 minus 4 miljar-
der. Allmänna bidrag till kommunerna - där vi hjäl-
per till att ge skolan resurser: år 2001 minus 3 ½
miljard, år 2002 minus 2,6 miljarder och år 2003
minus 2,6 miljarder. Ana Maria Nartis appell för
utbildningsinvesteringar stämmer dåligt med Folk-
partiets budgetalternativ.</pre><pre>Anf.  110  ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Jag visste att den här repliken skulle
komma. Man kan inte bara läsa hälften av år motion.
Vi satsar mer pengar än regeringen på forskningen.
Vi drar ned på Kunskapslyftet - det är sant. Vi försö-
ker också reducera de platser på grundutbildningen
ändå står tomma, vilket vi alla vet i dag. Men vi sat-
sar mer på forskningen.
Att inte satsa för mycket på arbetsmarknaden be-
tyder inte att man inte satsar på en utveckling av
arbetslivet. Kom ihåg en sak. När ekonomin går bra,
när det i näringslivet varje dag skapas nya jobb be-
hövs det inte så oerhört många mellanhänder som
hjälper till. Det finns i dag vetenskapliga rapporter
som klart och tydligt säger att på hundra arbetsmark-
nadsåtgärder försvinner sextio riktiga jobb. Titta på
den rapport som kom för några månader sedan från
IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärde-
ring.
Där står den här siffran. Om vi nu under två år,
från och med den 1 augusti, satsar på vissa grupper
genom förstärkt rekryteringsstöd för två år framåt, då
vill jag veta vad som händer med de människorna när
de två åren har gått. Och hur många viktiga jobb
blockeras på grund av att staten köper arbetstillfällen
för långtidsarbetslösa?</pre><pre>Anf.  111  JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Ana Maria Nartis resonemang har
väldigt mycket karaktären av önsketänkande. Tyvärr
blir konsekvensen att man överger personer som är i
starkt behov av en viktig arbetsmarknadspolitisk
insats. Det är tyvärr den beklagliga konsekvensen.
Ana Maria Nartis utgångspunkt är mycket märk-
lig. Hon säger: Titta på tabellerna! Se hur mycket
som satsas på socialförsäkringar och sådant och hur
lite som satsas på utbildningsinvesteringar! Det var
utgångspunkten för hela hennes resonemang.
Men sedan kan vi läsa: Utbildning och universi-
tetsforskning: minus ½ miljard, studiestöd: minus
miljarder, allmänna bidrag till kommuner och skolor:
ytterligare minus. Ana Maria Narti fyllde själv på
genom att säga att vi naturligtvis inte ska satsa på
Kunskapslyftet.
Detta går inte ihop. Folkpartiets budgetalternativ
är inte en kraftig satsning på det livslånga lärandet, på
kompetens och kunskapsuppbyggnad. Vi får inte
studier och utbildning sjudande som en gryta i hela
Sverige. Vi måste ta ett samlat grepp om utbild-
ningsinsatserna, men Folkpartiet orkar inte. De ska
sänka skatterna.
Vi är beredda att solidariskt ta ett grepp för att det
livslånga lärandet ska kunna blomma ut, från den
allmänna förskolan upp till pensionsålderns studie-
cirklar.</pre><pre>Anf.  112  ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Ja, ja - det helt olika sättet att se på
saker och ting fortsätter att fungera alldeles utmärkt.
Det verkar som om vi inte talar med varandra utan
bredvid varandra.
Om man sänker skatterna för småföretag bidrar
man direkt till inspiration och stimulans på arbets-
marknaden. Detta är någonting som vi vet. Man kan
också titta lite närmare på relationen mellan arbets-
marknadsåtgärder och riktiga jobb, men det vägrar ni
socialdemokrater att göra. Ni har de här rapporterna
och siffrorna, men ni vill inte se.
Om man satsar så massivt som man gör i dag när
konjunkturen är så bra, vad händer då när konjunktu-
ren blir sämre? Hur många riktiga jobb kommer att
försvinna då? Kom ihåg - sist in, först ut. Alla dessa
människor som nu genom förstärkt rekryteringsstöd
går in, kommer väldigt lätt att kastas ut så fort det blir
ett svårare ekonomiskt läge.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>7 §  Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2000</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 1999/2000:FiU27
Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2000 (prop.
1999/2000:100 delvis).</pre><pre>Anf.  113  GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Vi har nu att behandla bl.a. tilläggs-
budgeten för innevarande år, utgifts- och intäktspro-
gnoser för innevarande år och det preliminära utfallet
för föregående års statsbudget. Jag kommer att foku-
sera på det faktum att regeringen nu har tappat kon-
trollen över budgeten och visa exempel på regering-
ens manipulerande med budgeten i syfte att dölja
vissa utgifter. Däremot kommer jag inte att kom-
mentera enskilda sakförslag i tilläggsbudgeten. Dessa
framgår av våra reservationer till betänkandet.
Beträffande utfallet för 1999 tvingas vi konstatera
att budgeteringsmarginalen har missbrukats för syften
som den inte ursprungligen var avsedd för. Regering-
en har visat sig vara alltför ivrig att se budgeterings-
marginalen som ett reformutrymme, inte som en
buffert för makroförändringar. Därmed förbrukades
så gott som hela budgeteringsmarginalen föregående
år.
När utgifterna för bl.a. sjukförsäkringen har fått
skena i väg har regeringen använt limiter på andra
områden i form av begränsningsbelopp. Som bl.a.
utrikesutskottets uppföljning av biståndet visar, har
regeringen tvingats tillgripa kortsiktiga åtgärder för
att skenbart klara sina budgetpolitiska mål. Det är ett
ständigt lappande och lagande på utgiftssidan i bud-
geten, men lapparna börjar att ta slut.
Om vi går över prognoserna för innevarande år
ser det ännu mörkare ut. Redan när vårpropositionen
lades fram kunde vi konstatera att den prognos för
inkomster och utgifter för innevarande år som rege-
ringen redovisade var behäftad med stor osäkerhet på
ett antal punkter. När endast drygt tre månader hade
gått av budgetåret var regeringen tvungen att redogö-
ra för att den i syfte att klara utgiftstaket bl.a. beslutat
om begränsningsbelopp. Det är en åtgärd som är
mycket kortsiktig och som tidigare i flera fall starkt
kritiserats.
Sedan dess att tilläggsbudgeten presenterades har
Ekonomistyrningsverket kommit med årets andra
budgetprognos, vilken understryker det faktum att
regeringen och dess stödpartier inte längre har kon-
troll över budgeten.
Rensad från engångseffekter visar budgetuppfölj-
ningen att det underliggande underskottet, det s.k.
strukturella budgetunderskottet, kommer att uppgå till
35,6 miljarder kronor innevarande år. Det är en kraf-
tig försämring jämför med föregående år, då det un-
derliggande saldot faktiskt uppvisade ett litet över-
skott.
Ännu viktigare är att Ekonomistyrningsverket
rapporterar att utgiftstaket kommer att överskridas
med drygt 3 miljarder kronor om inga åtgärder vidtas.
Även för de kommande två åren visar prognoserna att
utgiftstaket spricker. I förhållande till statsbudgeten
ökar utgifterna med 14,4 miljarder kronor.
Detta är resultatet av att regeringen systematiskt
gjort slut på budgeteringsmarginalerna. Det finns inte
längre några marginaler, och utgiftstaket överskrids.
Socialdemokraterna och deras stödpartier åser denna
utveckling med tystnad och utan att vidta några åt-
gärder. Varningstecken har funnits under lång tid, och
vi moderater har påpekat vilken risk regeringen tar då
man urholkar budgeteringsmarginalerna och låter
utgifterna för bl.a. sjukförsäkringssystemet och läke-
medelsförmånen skena i väg.
Även på inkomstsidan av budgeten ser det mörkt
ut. Trots att den nu genomförda delprivatiseringen av
Telia blir något större än förväntat, saknas 30 miljar-
der kronor i privatiseringsintäkter. Därmed ser bud-
getsaldot ut att försämras alltmer. Några åtgärder för
att komma till rätta med avvikelserna föreslår inte
utskottets majoritet.
Fr.o.m. innevarande år t.o.m. 2003 ökar utgiftsta-
ket med 82 miljarder kronor. För att öka utgifterna
ännu mer, utan att det syns i budgeten, ägnar sig soci-
aldemokraterna och deras stödpartier åt ett omfattan-
de budgettricksande. På detta sätt kan de statliga
utgifterna öka utan att de begränsas av det utgiftstak
som redan har spruckit.
Fru talman! Låt mig visa några exempel på  hur
regeringen gör för att trolla bort utgifter ur budgeten.
Regeringen föreslår t.ex. att Tullverket ska tillåtas
behålla inkomsterna från vissa offentligrättsliga av-
gifter. Det är avgifter som tidigare har inlevererats till
statskassan. Via nettoredovisning hålls Tullverkets
utgifter utanför statsbudgeten. Detta är inte bara ett
budgettrick utan ett helt kontraproduktivt förslag.
Tullen bedriver en samhällsnyttig verksamhet som
inte bör vara avhängig variationer i avgiftsinkomster.
Tullen arbetar dessutom för att införa avgiftsfri auto-
matklarering, vilket borde leda till att avgiftsinkoms-
terna minskar. Genom regeringens förslag riskerar
rationaliseringssträvandena att bromsas upp.
Dessutom är det så, att om rationaliseringarna ge-
nomförs så kommer inkomstkällan att försvinna och
frågan återigen väckas om hur resurser ska skjutas till
Tullen. Därför anser vi att regeringen bör återkomma
till riksdagen med en redovisning av hur utgiftsök-
ningen för Tullen ska rymmas inom utgiftstaket.
Vidare föreslår regeringen att CSN ska få dispo-
nera avgiftsintäkter som tas upp för uppläggning av
lån. Detta är ännu ett konkret exempel på regeringens
budgettricksande. Den föreslagna ordningen ger rege-
ringen ensidiga möjligheter att tillföra CSN ytterliga-
re resurser utan att det syns i budgeten och trots att
myndighetens administrativa kostnader redan är höga.
Statliga myndigheters inkomster ska vara synliga.
Beträffande CSN föreslår vi i stället att studiemedel-
sadministrationen konkurrensutsätts och att delar av
CSN bolagiseras i syfte att minska verksamhetens
kostnader.
Nästa exempel på budgettricks är regeringens för-
slag om att polisen ska få disponera inkomster från
passavgifter. Även detta trick avvisar vi. I stället bör
polisen tillföras ökade resurser genom ett höjt anslag.
Det fjärde exemplet på budgettricksande är den
teknik som regeringen använder sig av för det före-
slagna anställningsstödet. Förslaget är utformat så att
företagens skattekonton krediteras. Det ger en minsk-
ning på statsbudgetens inkomstsida i stället för en
ökning av statsbudgetens utgiftssida, vilket borde
vara det rimliga när det gäller denna form av subven-
tion. Av bl.a. denna anledning avvisar vi även detta
förslag.
Listan på budgettricks kan göras längre än så här,
och sammantaget kan vi summera ett antal miljarder
kronor i statliga utgifter som numera inte redovisas i
statsbudgeten.
När det gäller tilläggsbudgeten handlar tricksandet
företrädesvis om en ökad nettoredovisning. Detta sker
trots att man i förarbetena till budgetlagen har fram-
hållit vikten av bruttoredovisning, dvs. att intäkter
redovisas som intäkter och att utgifter redovisas som
utgifter i statsbudgeten, detta för att statens ekonomi
lätt ska gå att utläsa av budgeten.
I budgetlagen anges också att bruttoredovisning
ska vara huvudprincip. Finansutskottet har tidigare
flera gånger understrukit detta, men nu väljer ut-
skottsmajoriteten att se mellan fingrarna. Vid utskot-
tets utfrågning av statssekreteraren vid Finansdepar-
tementet, Curt Malmborg, angavs som enda motiv att
det var praktiskt med nettoredovisning. Betydligt
starkare argument än så krävs när man bryter mot
lagens huvudprincip. Statssekreteraren kunde väl inte
ange något annat skäl, eftersom han då hade fått er-
känna att det hela handlar om att kringgå utgiftstaket.
Fru talman! Låt mig innan jag sammanfattar få
kommentera en enskild post i tilläggsbudgeten. Mitt i
det stora flödet av utgiftsökningar väljer regeringen
att minska ett anslag, anslaget för personliga ombud
till funktionshindrade. Sett ur ett budgetperspektiv rör
det sig om en liten summa, 15 miljoner kronor, men
det är viktiga pengar för dem som skulle bli hjälpta.
Detta är inte en besparing utan enbart ett hårt slag
mot en mycket utsatt grupp funktionshindrade.
Fru talman! Det är fullt ut utnyttjade budgete-
ringmarginaler, spruckna utgiftstak, skenande utgif-
ter, minskade intäkter och ett kraftigt strukturellt
budgetunderskott i kombination med ett omfattande
budgettricksande. Det är fakta som talar sitt tydliga
språk om hur regeringens budgetpolitik ser ut i dag.
På toppen av en högkonjunktur är detta alarmerande
varningstecken. Vid en konjunkturnedgång, eller en
avmattning, är det inte längre varningstecken utan
akuta problem.
Jag vill därmed instämma i samtliga de reserva-
tioner som vi moderater har ställt oss bakom, men för
tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservatio-
nerna 1 och 3. Tack!</pre><pre>Anf.  114  STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Just nu finns det en riksdagskommitté
som har en referensgrupp som jobbar med hur vi i
riksdagen ska bli bättre på utvärdering och uppfölj-
ning. Jag har förmånen att sitta med i den arbetsgrup-
pen. Det handlar helt enkelt om hur vi i riksdagen ska
bli bättre på att titta på vad som har hänt och vad som
sker just nu, så att vi inte bara blickar framåt som
man ofta lätt gör i det politiska systemet. Därmed
glömmer man vad som har beslutats och vad som har
genomförts.
Det här betänkandet ger oss tillfälle att titta tillba-
ka, utvärdera och följa upp lite grann hur budgetpro-
cessen har fungerat.
Låt mig konstatera att den socialdemokratiska re-
geringen börjar tappa greppet om budgetpolitiken.
Ryckigheten blir allt värre. Man saknar den röda
tråden i regeringens politik, och mycket verkar vara
oklart tänkt från början. Då hamnar man i olika typer
av akuta situationer som man tvingas lösa.
Förklaringen ligger nog i att Socialdemokraterna
samarbetar med utgiftspartierna Vänsterpartiet och
Miljöpartiet. På Vänsterpartiets kongress beslutade
man också att man ville avskaffa utgiftstaken, ett
regelverk som socialdemokraterna själva var med och
införde och som anses vara ett mycket viktigt instru-
ment. Men i praktiken urholkas det nu alltmer genom
det budgettricksande som bl.a. Gunnar Axén var inne
på.
Jag ska också ge några exempel på detta.
I vårt system med utgiftstak ska det finnas en
budgeteringsmarginal för att man ska klara av kon-
junktursvängningar eller situationer när t.ex. sjukför-
säkringskostnaderna stiger, sådant som man inte kan
reglera på en gång. Det är sådant som tar tid. Det
handlar kanske om att förändra regelverk alternativt
göra ombudgeteringar.
Den här budgeteringsmarginalen har man urholkat
genom att fylla på med olika reformer. Därmed har
man ätit upp den här marginalen. Resultatet blir som
det blev våren 1999. Man hamnar i en panikartad
situation där man tvingas göra anslagsbesparingar på
myndigheter. Man tvingas göra begränsningar exem-
pelvis av u-landsbiståndet.
Jag läser vad ett enigt utrikesutskott skriver i be-
tänkandet på s. 14: "På grundval av det goda anseen-
de Sverige åtnjuter har senareläggning av betalningar
kunnat göras i samförstånd med berörda internatio-
nella organisationer. Detta samförstånd bygger dock
på att senareläggningarna är en engångsföreteelse.
Inom det bilaterala utvecklingssamarbetet har de
flesta samarbetsländer berörts. En rad insatser har fått
inställas eller senareläggas. Insatser inom området
demokrati och mänskliga rättigheter har drabbats
hårt."
Så här var situationen när regeringen tvingades till
panikartade åtgärder därför att man inte hade några
budgeteringsmarginaler kvar. Man hade inte greppet
om budgetpolitiken. Det här slutade med att man
klarade utgiftstaken med minsta möjliga marginal.
Men resultatet blev också att myndigheternas plane-
ring blev allt ryckigare därför att de inte kunde veta
om de kunde lita på de regelverk som fanns, att de
kunde spara anslag för kommande utgifter. Plötsligt
kom regeringen in och styrde och ställde och begrän-
sade den frihet som man hade gett myndigheterna
tidigare. Det här skapar ju ingen bra ordning i myn-
digheternas arbete.
Biståndsverksamheten är som sagt ett bra exempel
på en verksamhet som drabbades direkt.
För innevarande år har vi en budgeteringsmargi-
nal som också är ytterst knapp. Det innebär att vi
börjar få nya beslut och besked om begränsningsbe-
lopp. Vi vet, som Gunnar Axén var inne på, att Eko-
nomistyrningsverket ger prognoser om att vi kommer
att överskrida utgiftstaken om ingenting sker.
Återigen finns biståndet med bland de utgiftsom-
råden som får sådana här begränsningsbelopp och
riskerar därmed att återigen hamna i samma situation.
Ett enigt utrikesutskott varnar starkt för en sådan
upprepning.
Frågan till Bengt Silfverstrand blir ju om han kan
garantera att vi inte under detta år på nytt får uppleva
den situation som vi fick uppleva när det gäller 1999
års anslag för u-landsbiståndet.
I tilläggsbudgeten för både 2000 och 2001 kring-
går man utgiftstaken genom att låta avgifter till statlig
verksamhet behållas av myndigheterna. Därför kan
man glida under utgiftstaken. Det är en rad myndig-
heter som ska få ökade anslag, säger man, genom att
de får behålla intäkterna. Samtidigt drabbas de av de
här begränsningsbeloppen, så att de inte kan öka
anslagen. Det är dubbla signaler från regeringens sida
till vissa myndigheter. Det visar på hur ryckig och hur
utan långsiktighet regeringens politik är för närvaran-
de.
Om man går vidare med den här principen med att
låta myndigheter behålla avgifter för egen verksamhet
och nettoredovisa det hela undrar jag vad nästa steg
är. Ska polisen behålla fortkörningsböterna i framti-
den? Var finns gränserna? Vilka principer är det här
resonemanget uppbyggt på? Det kanske Bengt Sil-
fverstrand kan utveckla.
Den viktiga frågan till Bengt Silfverstrand är om
han är stolt över regeringens hanterande av budget-
processen och utgiftstaken. Är det här någonting som
Bengt Silfverstrand med stolthet försvarar och tycker
är riktigt och principiellt korrekt?
Hur manipulativt de här reglerna för budgetpro-
cessen hanteras visar också det faktum att man sätter
en massa bönder i svåra likviditetsproblem när man
skjuter fram utbetalningarna av EU:s arealersättning-
ar från november till nästa år. De har ställt in sig på,
och haft en ekonomi som bygger på, att de ska få de
här pengarna i november. Plötsligt ändrar man spel-
reglerna och låter bönderna vara utan slantarna i ett
antal månader.
Vi vet vilken debatt det var när man lade barnbi-
dragsutbetalningarna två dagar senare. Många barn-
familjers ekonomi sattes på ända på grund av detta.
Men här kan man alltså spela med böndernas arealer-
sättningar i ett par månader, och detta, menar rege-
ringen, skulle inte spela någon roll. Ändå är det här
neutralt för statskassan. Men det visar hur man, just
på grund av att man hamnat i den här återvändsgrän-
den med urgröpta budgeteringsmarginaler, i det här
fallet ställer bönderna i en mycket svår situation.
De stora regulatorerna för regeringens försök att
rädda en budgetprocess som man håller på att tappa
kontrollen över är tydligen de fattiga människorna i
u-länderna och de svenska bönderna. Det säger kan-
ske någonting om vilka grupper som står längst ned
på Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljö-
partiets prioriteringslista.
Ytterligare ett exempel på ryckigheten i regering-
ens politik är anställningsstödet för långtidsarbetslö-
sa. Sedan några år fanns ett anställningsstöd som
skulle hjälpa alla som varit arbetslösa tolv månader.
Arbetsgivaren skulle få 50 % av lönekostnaden i sex
månader. Men våren 1999 började det hända saker.
Då föreslog regeringen, med benäget stöd av v och
mp, att vi skulle införa ett förstärkt anställningsstöd
för alla som varit långtidsinskrivna på arbetsförmed-
lingarna i mer än tre år. Då skulle man få 75 % av
lönekostnaden i sex månader och därefter 25 % i 18
månader. Det här skulle börja gälla den 1 oktober
1999. Samtidigt ändrades reglerna så att bidraget nu
blev ett skatteavdrag.
Detta tyckte vi kristdemokrater ändå var ett rim-
ligt förslag, dvs. att vi har ett anställningsstöd för
långtidsinskrivna. Men i september samma år kom
regeringen igen. Nu skulle dessa regler gälla alla som
varit långtidsinskrivna i två år. De nya reglerna skulle
gälla från den 1 januari 2000. På några månader hin-
ner man alltså göra två ändringar i regelverket.
Så går hela tre månader och 28 dagar. Då föreslår
regeringen att ett särskilt anställningsstöd ska införas
från den 1 augusti 2000. Nu ska arbetsgivaren som
anställer personer över 57 år som varit långtidsin-
skrivna få 75 % av lönekostnaderna i hela två år. Så
lyder alltså den varianten. Det är den tredje ändringen
på mindre än ett år.
Det går ytterligare hela två dagar, och regeringen
lämnar sin vårbudget och tilläggsbudget. Nu ska
stödet ändras och kompletteras ännu en gång. Ett
utökat särskilt anställningsstöd införs som riktar sig
till dem som varit arbetslösa mer än fyra år, med egna
regler för hur stora subventionerna ska vara. Det är
den fjärde ändringen på ett år. Det regeringsförslag
som skrevs den 28 mars nämnde inget om vad som
skulle komma två dagar senare, den 30 mars.
Samtidigt som allt detta sker skriver regeringen
hur viktigt det är med regelförenklingar inom arbets-
marknadspolitiken.
Fru talman! Vad vi ser är en regering som saknar
linje och principer, som styrs av opinionsvindar och
av vad samarbetspartier tycker och tänker. Detta ser
vi nu slå igenom i att den budgetprocess som det
funnits en bred enighet om i riksdagen urholkas allt-
mer och allt oftare. Faran är att detta leder till en
budgetprocess som är sämre än den vi hade tidigare
och som vi alla var ense om att vi måste strama upp.
Fru talman! För tids vinnande nöjer jag mig med
att yrka bifall till reservationerna 2 och 4.</pre><pre>Anf.  115  LENA EK (c):
Fru talman! Ledamöter! Centerpartiets åsikter om
vikten av att vara varsam och noggrann med budget-
taken framgår av vår ekonomisk-politiska motion och
våra olika reservationer i betänkande FiU20, som vi
har debatterat tidigare i dag.
I debatten runt betänkande FiU27 vill jag bara sä-
ga att vi har åsikten att budgeteringsmarginalen har
missbrukats för syften som den inte ursprungligen var
avsedd för. Vi hyser också stora farhågor för den
inkomstpost i majoritetens budgetförslag som handlar
om försäljning av statlig egendom och som nu visar
sig, efter resultatet av Teliaförsäljningen, inte stämma
med de tidigare beräkningarna. Inte heller finns det
några nya förslag för att täcka upp den här delen. Det
innebär att det också på intäktssidan finns tveksam-
heter redan så här tidigt på året.
Vi vill också påpeka att Ekonomistyrningsverkets
senaste prognos pekar på att utgiftstaket kommer att
överskridas såväl i år som 2001 och 2002. Det ser vi
som mycket allvarligt.
Fru talman! Jag står självklart bakom de reserva-
tioner vi har skrivit under från Centerpartiets sida,
men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reser-
vation 1.</pre><pre>Anf.  116  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Det här betänkandet handlar om
tilläggsbudget för innevarande år. Det finns i och för
sig mycket man skulle kunna säga om regeringens
teknik med tilläggsbudget, då man inte helhetsfinan-
sierar förslagen utan lägger dem på ett sätt som gör
att de inte summerar. Jag tänker ta upp ytterligare ett
antal mer principiella frågor och inte så mycket dis-
kutera själva anslagen.
För det första vill jag instämma med det Lena Ek
sade tidigare om att budgeteringsmarginalen miss-
brukas. Det är faktiskt ett oskick av regeringen att
helt och hållet gå vid sidan av hur den här marginalen
var tänkt. Det är precis på samma sätt som vilken
vanlig privatekonomi som helst: Man behöver ett litet
belopp för oförutsedda utgifter. Men vad gör då rege-
ringen? Jo, för att kunna fläska på i valrörelsen och
för att ha någonting att förhandla med sina stödpartier
om lägger man för de år som ligger rätt långt fram i
tiden en alldeles för stor budgeteringsmarginal. Sedan
använder man den. När man ska komma överens med
varandra om vilken utgift man ska välja tar man båda
två, och så förbrukar man budgeteringsmarginalen.
Sedan, när det börjar krypa närmare inpå och man
verkligen skulle ha behövt det här reservutrymmet för
sådana kostnader som man inte kunnat förutse, finns
det ingenting kvar. Vad blir då resultatet? Jo, man får
göra tokbesparingar, sådant som kanske i längden
varken sparar några pengar eller är särskilt lämpligt
men som för ögonblicket räddar situationen.
Det här är mycket, mycket olämpligt. De värdera-
de kollegerna från de andra borgerliga partierna har
redogjort för vilka dåliga konsekvenser detta får för
verksamheterna inom ett antal olika områden. Jag
behöver bara säga biståndet.
Den andra frågan jag vill ta upp här gäller bud-
gettricksandet. Vi hade ju ganska mycket diskussion
om det redan i den förra debatten, där man från majo-
ritetens sida på något sätt vägrade att över huvud
taget diskutera frågan. Det tycker jag är nästan det
mest avslöjande. Vi har ju också haft en hearing med
statssekreteraren, som över huvud taget vägrade att
resonera om alla de frågor som vi tog upp. I stället
koncentrerade han sig bara på själva avgiftshante-
ringen och menade att den inte är olaglig, att man inte
kan åka i fängelse eller få indraget körkort osv. för att
man gör så här med avgifterna. Nej, det är inte det
som är poängen. Poängen är att man alldeles uppen-
bart gör den här avgiftshanteringen därför att man
behöver förstärka budgeten inom ett antal områden.
Då är ju det allra mest frapperande att några av dessa
områden samtidigt har belagts med begränsningsbe-
lopp. Det verkar alltså som om den ena handen över
huvud taget inte vet vad den andra gör borta på Rege-
ringskansliet.
Men det här budgettricksandet - jag säger inte
lagbrytandet eller det kriminella agerandet - gäller
många fler saker. Detta har man tydligen ingen riktig
pejl på hos majoriteten. Det vore därför intressant att
höra om Bengt Silfverstrand nu, till skillnad från de
tidigare företrädarna för sossesidan, kunde förklara
varför man redovisar utgifter som skattesänkningar
om det inte är för att runda utgiftstaket, varför man
lägger utgifter utanför budgeten, varför man ålägger
olika aktörer att leverera in mindre pengar än vad de
annars skulle och sedan ta på sig kostnader. Det är ju
det som är själva budgettricksandet.
Vi kan ha olika uppfattningar om huruvida utgif-
ten i sak är rimlig eller inte. Vi tycker t.ex. att det s.k.
förstärkta anställningsstödet, FAS, inte är någon bra
metod. Men när regeringen lägger det som ett avdrag
i stället för ett bidrag är det inte därför att man verkli-
gen vill genomföra en generell skattesänkning, för
någon sådan är det ju inte. Vad man gör är just att
lägga ett bidrag på inkomstsidan i stället för på ut-
giftssidan, och det är ingenting annat än budgettrick-
sande. Hade ni lagt det som ett bidrag menar jag att ni
hade kunnat ta diskussionen i sak likafullt. Det här
gör ni därför att ni har helt andra problemställningar
att bearbeta, nämligen att ni inte kan hålla utgiftsta-
ken.
Den sista viktiga principfrågan som jag skulle
vilja ta upp i samband med tilläggsbudgeten gäller
UMTS-tillstånden, tredje generationens mobiltelefo-
nitillstånd. Det har inte varit uppe i debatten tidigare,
tyvärr. Detta är en mycket stor och viktig fråga. Det
gäller mycket pengar. Det gäller en mycket stor sektor
av det svenska näringslivet. Det är en mycket viktig
fråga för Sverige.
Vad gör majoriteten då? Jo, i stället för att låta fö-
retagen på en marknad betala för den mycket stora
nyttighet som en licens innebär, tänker regeringen
skänka bort den till ett visst antal företag som väljs ut.
Det kan bara finnas ett visst antal licenser, som alltså
bara kan gå till ett begränsat antal företag. Man har
inget fritt in- och utträde, vilket är alldeles avgörande
för att en marknad ska kunna fungera av egen jäm-
vikt, med prissättning och lika konkurrensvillkor för
företagen. De företag som får den här nyttigheten får
självklart en otrolig fördel jämfört med andra företag
i vårt land, i Europa och i de delar av världen som
inte får den här rättigheten.
Det är svårt att veta exakt vad licensen är värd.
Den kan vara värd 25, 30, 40, ja, man har värderat
den ända upp till 50 miljarder kronor, ett värde som
nu kommer att skänkas till ett visst utvalt antal före-
tag och som de kan stoppa i sina egna fickor.
I stället tycker vi i Folkpartiet att man skulle ge-
nomföra ett auktionsförfarande. Nu har vi fått stöd
från Moderaterna, vilket vi är mycket glada för. Vi
tycker däremot att det är tråkigt att resten av partierna
är så saktfärdiga. Men det finns fortfarande chans att
ändra sig. Voteringen är inte förrän om några timmar.
De företag i Sverige, Europa och övriga delar av
världen som tycker att man kan leva upp till de vill-
kor och krav som vi ställer för att få arbeta med en
sådan här licens, som ju måste begränsas av mer
naturfysikaliska skäl, ska få lägga ett anbud där de
anger vad de anser det vara värt att betala för detta.
Det är bara då man får rättvisa spelregler mellan de
olika företagen.
Ingen ska inbilla mig och Folkpartiet att de här
stora företagen är i den här branschen av någon sorts
ideella skäl och att man i stället kommer att sänka
priserna. Så fungerar det inte. På en sådan här mark-
nad tar man betalt så mycket som man kan, och före-
tagen kommer också att vara beredda att betala så
mycket för licensen som den är värd. Vad det är kan
vi få visst intryck av när vi ser vad auktionsförfaran-
det ger i andra länder runt om i vår omvärld och hur
otroligt angeläget det är för företagen att få in en fot
på de här marknaderna som inte har ett öppet tillträde.
Det handlar inte alls bara om den rent ekonomiska
frågan, att kunna få in pengar till statskassan, även
om jag tycker att det är mycket bättre att företagen
betalar för den nyttighet de får och man kan använda
pengarna till att i stället sänka generella skattesatser.
Men problemet är just att man snedvrider hela mark-
nadssituationen.
Fru talman! Det här betänkandet visar tydligt att
vi har en regering som slösar bort sina utrymmen för
oförutsedda utgifter. Man tricksar för att hålla sig
under utgiftstaket. Man lägger ned väl fungerande
verksamheter och betalar det med budgettricksande.
Man avstår licenspengar. I går fattade vi beslut om att
man i stället ska gräva ned eller hänga upp en massa
pengar för informationsteknik som marknaden kan
sköta själv. Frågan är: Har Sverige verkligen råd med
detta? Har Sverige råd med den här regeringen? Sva-
ret på den frågan från min sida är klart nej.
Jag yrkar bifall till reservation 9, om UMTS-
tillstånden, men står självfallet bakom alla övriga
reservationer.</pre><pre>Anf.  117  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Karin Pilsäter frågade om Sverige har
råd med den nu sittande regeringen. Det får väl väl-
jarna avgöra när det är dags. Att Sverige definitivt
inte hade råd med den förra, borgerliga regeringen
torde redan vara bevisat.
Fru talman! Med hänvisning till den debatt som
redan har förts ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.
Här skulle jag kunna sätta punkt. Ty vad vi under
dagens ekonomisk-politiska debatt hört från borger-
ligt håll kan för att tala med Mikael Wiehe samman-
fattas i orden: "Det är den vanliga visan, - - -, det är
samma poänger och samma refräng." Eller för att
citera kåsören Cello: "En hög repriser till högre pri-
ser."
Svenska barn har det bäst i världen, sade skatteut-
skottets ordförande Arne Kjörnsberg tidigare i dagens
debatt med hänvisning till en stor internationell un-
dersökning. Blott den borgerliga oppositionen tycks
lida nöd i ett land som sjuder av utveckling.
Det är inte stort mer än ett år sedan man från mo-
derata tribuner kunde höra och i moderata dokument
läsa om "Sverige i utförsbacken", "Sverige som
randstat".
Många har säkert vid passage från och till Arlanda
uppmärksammat ABB:s och Ericssons skylt med
texten: "Välkomna till Sverige - framtidslandet".
Från randstad till framtidsland bara på något mer än
ett år. Det är en utveckling som torde få Asiens s.k.
tigerekonomier att blekna i jämförelse. Det är borger-
ligheten själv som har satt upp dessa utgångspunkter.
Låt mig då konstatera att när den borgerliga oppo-
sitionen inte har något mer substantiellt att komma
med när det gäller kritik mot regeringens hantering av
landets fögderi så ägnar man sig i stället åt budget-
tekniska och kamerala excesser.
I reservation 1 angående statsbudgetens prelimi-
nära utfall hävdar de borgerliga partierna att budgete-
ringsmarginalen missbrukats för syften som den inte
ursprungligen var avsedd för. Det är att tillgripa
halmstrån, och mycket sköra sådana.  Det finns var-
ken regler eller generella rekommendationer för hur
stor budgeteringsmarginalen får vara eller för vilka
ändamål den får tas i anspråk. Allt från makroekono-
miska förutsättningar, prognososäkerhet till nya re-
former får anses vara tillåtet så länge utgiftstaket
klaras och saldomålet respekteras, vilket som bekant
är fallet.
Därmed kan vi en gång för alla avskriva allt tal
om budgettricksande. Det är klart och tydligt redovi-
sat. Det är läskunnigheten eller snarare läsviljan det
handlar om och ingenting annat.
I reservation 2 angående utgiftsprognos för år
2000 skriver de fyra borgerliga partierna att regering-
ens prognos för utgifter och inkomster är behäftad
med stor osäkerhet. Med tanke på vad den borgerliga
fyrpartiregeringen åstadkom under åren 1991-1994
kan man verkligen säga: What an understatement.
Det är ju närmast en självklarhet att prognoser på
makronivå alltid är behäftade med osäkerhet. Skillna-
den mellan borgerlig och socialdemokratisk osäkerhet
har emellertid empiriskt varit att överskotten har
överträffats under socialdemokratiskt styre, medan
det är underskotten som har överträffats under de
borgerliga åren. Normpolitik kallar man detta. Men
mot bakgrund av de ekonomiska kratrar som den
politiken åstadkom borde den snarast kallas ab-norm.
Det är alls inget budgettricksande att fastställa be-
gränsningsbelopp för vissa utgiftsområden. Det är ett
sätt att säkerställa att anslagsförbrukningen inte över-
stiger en bestämd nivå.
I reservation 3 får vi också en provkarta på upp-
repningar. Det talas om manipulation med utgiftsta-
ken och att regeringen låter utgifterna löpa i väg vid
sidan om angivna utgiftstak. Det är moderaterna som
står för den reservationen.
Moderaternas tolkning av sociala reformer får i
denna reservation ett mycket pregnant uttryck. Det
gäller förslaget att minska ersättningen i sjukförsäk-
ringen till 75 %, införa ytterligare en karensdag samt
att den sjukpenninggrundade inkomsten beräknas på
de senaste 24 månaderna. Moderaternas motivering
för denna s.k. reform är förstås att många är "sjuka".
En analys av sjukfallen visar emellertid att de längre
sjukskrivningarna just nu ökar mest, medan de korta-
re sjukskrivningstidernas ökningstakt har minskat
markant de första månaderna år 2000.
Fler karensdagar skulle inte påverka den nuvaran-
de utvecklingen av den långa sjukfrånvaron. En yt-
terligare karensdag medför heller ingen tydlig effekt
för statens finanser. En mycket grov uppskattning av
vilka effekter en sänkning av ersättningsnivån till
75 % skulle få ger resultatet att utgiftsnivån skulle
sänkas med runt 2 miljarder för hela året. Det innebär
att en sänkning till 75 % de sista fyra månaderna år
2000 skulle innebära en utgiftsminskning på ca 0,7
miljarder.
Prognoserna för sjukförsäkringen ger vid handen
att utgifterna kommer att överstiga anvisade medel
med ca 4,6 miljarder. En sådan åtgärd kan alltså inte
finansiera det förväntade överskridandet annat än till
en mycket liten del. Åtgärden motiverar inte heller att
regeringens förslag till tilläggsbudget avvisas.
Vad gäller personligt ombud för psykiskt funk-
tionshindrade har regeringen nyligen gett Socialsty-
relsen i uppdrag att genomföra reformen på nationell
nivå. Det är Socialstyrelsen som ska samordna en
uppbyggnad och utveckling av nationell verksamhet.
Verksamheten bygger på kommunalt huvudmanna-
skap och är frivilligt för kommunerna. Sedan är det
länsstyrelserna som ska fördela medlen. De har i
uppgift att stimulera kommunerna att arrangera verk-
samheten, och bidraget fungerar som ett stimulansbi-
drag. Avsatta medel för ändamålet är 30 miljoner
kronor för 2000, 60 miljoner kronor för 2001 och 90
miljoner kronor per år för 2002. Regeringen har inte
bedömt att de anslagna resurserna för 2000 kommer
att tas i anspråk fullt ut under 2000. Det är den beräk-
ning som görs. Medlen har därför kunnat användas
för andra angelägna behov. Det finns ingen anledning
att ropa vargen kommer, för det är självklart att man
ska beakta behovet för den grupp som det här rör sig
om, dvs. funktionshindrade. Vi är självfallet lika
angelägna som andra partier att de ska få de medel de
behöver.
Moderaterna avvisar förslaget att Centrala studi-
estödsnämnden ska få disponera avgifter för studielån
för att förbättra servicenivån. Genom att CSN får
disponera avgifterna kan en bättre anpassning av
kapaciteten till ärendevolymen ske. Andra kreditin-
stitut tar ut liknande avgifter. Det föreligger goda
sakskäl för att CSN får disponera uppläggningsav-
gifterna. Det faktum att man får göra detta innebär
inte att avgifternas karaktär av offentligrättsliga av-
gifter förändras. Kristdemokraternas reservation 4
sammanfaller i stora delar med Moderaternas reser-
vation 3. Det är inte ovanligt att det finns tydliga
likhetstecken mellan moderater, kristdemokrater och
folkpartister. Egentligen är det ingen skillnad alls -
inte att döma av agerandet i de här frågorna.
Låt mig slutligen kommentera reservationerna 5, 6
och 7 som gäller förstärkt anställningsstöd.
Moderaterna säger att förslaget inte är fullt finan-
sierat. Den kritiken kan delvis bero på missförstånd.
På tilläggsbudget 1 föreslår regeringen att åtgärdsan-
slaget reduceras med 30 miljoner kronor för att finan-
siera kostnaderna för anställningsstödet under år
2000. Även för åren 2001-2003 har åtgärdsanslaget
och ramen för utgiftsområde 14 reducerats motsva-
rande den beräknade kostnaden för det extra för-
stärkta anställningsstödet. Reformen är med andra ord
neutral vad avser saldot. Det förtjänar här att under-
strykas att moderaterna inte hade något att invända
mot konstruktionen för finansiering när den presente-
rades första gången i 1999 års vårproposition. I sin
motion förklarade moderaterna uttryckligen att man
inte hade någon erinran mot att det allmänna anställ-
ningsstödet omformades från ett kontantbidrag till
kreditering på skattekonto.
Kristdemokraterna anser att en 75-procentig stöd-
nivå under två år är alldeles för generös för denna
utsatta grupp. Stödet utgår endast för personer som
har det extra svårt på arbetsmarknaden, dvs. de som
har varit arbetslösa i mer än fyra år. En stor andel av
denna grupp är invandrare eller de som har någon
form av arbetshandikapp. Den långa frånvaron moti-
verar den höga stödnivån under två år. Om inte denna
grupp kommer tillbaka till arbetsmarknaden under
högkonjunktur finns det en uppenbar risk att många
permanent ställs utanför arbetsmarknaden. Kristde-
mokraternas människosyn bär här verkligen syn för
sägen.
Slutligen hävdar Folkpartiet att denna typ av stöd
sällan fungerar. Verkligheten talar, som så ofta, ett
annat språk. Vi kan konstatera att sedan det förstärkta
anställningsstödet infördes den 1 oktober 1999 har
10 000 långtidsinskrivna fått arbete.</pre><pre>Anf.  118  STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Jag kommenterar först anställnings-
stödet. Vi kristdemokrater tycker att det är bra med
ett anställningsstöd för långtidsinskrivna. Men vi
reagerar mot ryckigheten, dvs. att ingen vet vilka
regler som gäller från dag till dag. Vi reagerar också
mot att man går väl långt när man ger 11 000 kr i
månaden per anställd i två års tid.
Vi är rädda för snedvriden konkurrens. Vi tycker
att det då drivs för långt och att det inte blir riktigt
sunt. Ett anställningsstöd ska vara en hjälp in på ar-
betsmarknaden, inte en subvention som innebär att
man inte får ett arbete utan bara utnyttjas av arbetsgi-
vare som billig arbetskraft. Vi ska ha anställnings-
stöd, vi ska ha individuella handlingsplaner, vi ska ha
en bred arsenal av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det tror vi är bra eftersom det hjälper långtidsarbets-
lösa. Men driv inte detta för långt så att det skapas
osund konkurrens.
Sedan handlar Silfverstrands inlägg om allt annat
än det vi diskuterar här och nu. Vi har  i riksdagen
svårt att diskutera det som har hänt, hur vi ska utvär-
dera och följa det som har inträffat och det som är på
gång att ske. Silfverstrand hamnar i den debatt vi
hade om det föregående betänkandet, nämligen den
allmänna ekonomiska politiken. Nu handlar det om
att titta på tilläggsbudget och uppföljning av årets
pengar och årets budget.
Är Bengt Silfverstrand stolt över hur man hanterar
utgiftstak och budgeteringsmarginaler? Vi diskuterar
nu hela idén med budgetprocessen. Hur ska vi hantera
den i framtiden? Är Silfverstrand stolt över att fattiga
människor i u-länderna drabbas av panikbesparingar
därför att Silfverstrand inte har kontroll över övriga
budgetprocessen? Är Silfverstrand stolt över att bön-
derna får pengarna flera månader senare därför att
Silfverstrand och hans socialdemokratiska kolleger
har svårt att köpa stöd från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet?
Silfverstrand påstår att det inte är någon skillnad
mellan m, fp och kd. Då är det väl ingen skillnad
mellan de tre partier som samarbetar om makten.
Innebär detta att socialdemokraterna också vill slopa
utgiftstaken?</pre><pre>Anf.  119  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Det är klart att man ska försvara och
vara stolt över det samarbete man har. Det var väl det
som Gunnar Hökmark tidigare i dagens debatt mena-
de med karbonpapper - mellan m, kd och fp.
Jag ska svara på frågan om stolthet. Jag är stolt
över att regeringen har lyckats under en mycket kort
period rätta till de svåra brister, de stora problem som
Sveriges ekonomi brottades med, som i stor utsträck-
ning grundlades under den tid då det bl.a. fanns krist-
demokrater i regeringen. Jag är stolt över att man har
klarat en budgetdisciplin, och jag är också stolt över
att man har gjort det tillsammans med partier som
genom historien inte har varit kända för att vara var-
ma anhängare av en, när så behövs, restriktiv ekono-
misk politik. Det är jag stolt över.
Jag är också stolt över att man har klarat utgiftsta-
ket. Det finns tydligt redovisat, och där har man lagt
vissa utgifter utanför. Jag är stolt över att man har
klarat saldomålet.
Slutligen, för att vara dagsaktuell, är jag mycket
stolt över att vi nu kan redovisa ett resultat där rege-
ringspolitiken starkt har bidragit till att arbetslösheten
enligt den senaste redovisningen från SCB i dag lig-
ger på 4,1 %. Målet att ta sig ned från 4,1 till 4,0 var
vårt viktigaste besked till väljarna. Jag tror inte att det
är en alltför oöverstiglig uppgift.</pre><pre>Anf.  120  STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Bengt Silfverstrand halkar hela tiden
in i diskussionen om vad som har hänt en lång tid
tillbaka. Vi kan diskutera historieskrivningen länge,
t.ex. när Ingvar Carlsson avgick efter berömda stop-
paket, hur tusen jobb förlorades varje dag under våren
1991 innan ni förlorade regeringsmakten, hur kurvor-
na vände uppåt under 1993 och 1994 och som bröts
när socialdemokraterna kom till makten och som har
vänts upp först 1999 och framåt. Vi kan hålla på med
en lång diskussion.
Tilläggsbudgeten och uppföljningen 1999 handlar
om hur vi hanterar vårt budgetsystem. Det är nu det
sker en prövning. Då vi nu försöker ha en kontrolle-
rad utveckling av offentliga utgifter för att inte hamna
i ett dåligt budgetläge i framtiden prövas verkligen
hållfastheten i socialdemokraternas syn på en budget-
process med vissa regler och begränsningar.
Tycker Bengt Silfverstrand att vi har en rätt och
riktig utveckling? Tycker Bengt Silfverstrand att det
är riktigt med panikbesparingar på de fattiga männi-
skorna i u-länderna, att sätta bönderna i likviditets-
problem, därför att Bengt Silfverstrands kompisar
inte kan hantera budgetprocessen? Man använder
budgeteringsmarginalen på fel sätt genom att syssla
med anslagssparande och ryckighet fram och tillbaka.
Det är den frågan som diskuteras i det här betänkan-
det.
Sedan går det att ha en allmänpolitisk ekonomisk
debatt. Det har vi haft tidigare i dag. Men kan vi få en
diskussion om det betänkandet handlar om, Bengt
Silverstrand, och inte en historieskrivning? Där kan vi
ha en särskild ordväxling.</pre><pre>Anf.  121  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Jag får väl göra som de borgerliga
partierna har gjort under hela dagen, dvs. tillämpa
upprepningarnas princip. Jag ber om ursäkt, men med
hänsyn till att Stefan Attefall har valt den metoden så
gör jag det också.
Jag kan först konstatera att tilläggsbudgeten är en
uppföljning, där man ser om man har lyckats med de
uppsatta målen. Vi har varit överens om att det är
svårt med prognoser, och särskilt svårt med prognoser
på marknaden. Vi kan titta på överskotten i de offent-
liga finanserna. Vi kan titta på utgiftskvoterna. Det är
en väsentlig förbättring.
Den borgerliga regeringen kritiserade Socialde-
mokraterna starkt för de stora utgifterna för offentlig
sektor, och där är vi mycket självkritiska. Vi har
tvingats vidta genomgripande åtgärder som vi egent-
ligen inte vill vidta när det gäller nedskärningar på
det sociala området, och vi försöker nu rätta till de
problemen.
Jag kan bara ta ett exempel. 1993 var utgifterna
för offentlig sektor i procent av BNP 70 %. Nu är de
nere i 55,3 %. Då borde borgerligheten kanske någon
gång vara så ödmjuk att den kunde erkänna att vi
faktiskt har genomfört vissa saker som också borger-
ligheten tyckte var riktiga.</pre><pre>Anf.  122  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Ja, vi ägnade en mycket stor del av
förmiddagen - om Bengt Silfverstrand möjligen lyss-
nade då - åt att diskutera just de reformer och föränd-
ringar som har genomförts under 90-talet och som har
fått det här resultatet. Vi kunde då konstatera att So-
cialdemokraterna i mycket stor utsträckning har varit
väldigt motsträviga till genomförandet av detta. Det
råder inget som helst tvivel om att vi både i Folkpar-
tiet och i de andra borgerliga partierna har tyckt att
det har varit mycket bra. Det erkännandet har ni fått
hela dagen.
Men frågan är: Vilket intryck har de förändringar-
na gjort på Bengt Silfverstrand och hans partikamra-
ter? Jag tycker att det vi diskuterar nu, om budgett-
ricksande och budgeteringsmarginal osv., kan från
Bengt Silfverstrands sida karakteriseras som att allt
som inte är förbjudet är tillåtet. Javisst, men är det
bra? Ger det ett bra resultat? Är det en vettig ekono-
misk politik? Jag har sagt det förut, att det är ingen
som säger att Bengt Silfverstrand borde få körkortet
indraget för det här budgettricksandet. Men är det
rimligt och bra, och kommer det att ge ett gott resultat
i framtiden?
Bengt Silfverstrand avfärdar det också med att vi
klamrar oss fast vid halmstrån, budgettekniska och
kamerala excesser. Det är oerhört allvarligt att en
företrädare för majoriteten ser på de miljardtals kro-
nor som det här handlar om på det viset.
Bengt Silfverstrand tror dessutom att de ekono-
miska problemen grundlades 1991-1994. Det  är
häpnadsväckande. Det är inte så konstigt om han då
har den här attityden till den fortsatta ekonomiska
politiken. Jag föreslår att han läser Kjell-Olof Feldt.
Jag skulle vilja upprepa Stefan Attefalls frågor.
Tycker Bengt Silfverstrand att det är en bra hantering
av biståndet? Tycker han att det är en bra hantering
att man först beslutar om anslag och sedan samtidigt
belägger dem med begränsningsbelopp så att de inte
får användas?
Till sist, fru talman: Skulle Bengt Silfverstrand
möjligen kunna ägna någon halv minut åt att förklara
varför Socialdemokraterna vill skänka stora värden i
form av licenstillstånden för tredje generationens
mobiltelefoni?</pre><pre>Anf.  123  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Jag tycker att det är utomordentligt
avgörande, och därmed också bra, att man klarar de
övergripande målen, nämligen budgeteringsmarginal
och utgiftstak. Det är det som det handlar om. Där
omständigheterna så kräver - det förekom också
under den borgerliga tiden - får man tillgripa den här
typen av åtgärder. Det handlar inte om vad som är
förbjudet eller tillåtet, utan det handlar om att vi inte
har fastställt några andra mål eller något annat regel-
verk som talar om hur man får göra och inte göra. Här
finns alltså möjligheter att göra detta. Förutsättningen
är naturligtvis att det klart och tydligt redovisas. Vi
kan se på punkt för punkt vad det här handlar om. Det
är inte särskilt märkvärdigt att statliga verk får an-
vända anslag, sparande och annat; det är ganska lo-
giskt under de här omständigheterna.
Det är verkligen att ta i att ständigt upprepa talet
om att man har manipulerat och tricksat. Att mani-
pulera och tricksa är ett mycket allvarligt brott mot
viktiga principer. Jag är helt övertygad om att om en
regering väljer den typen av tricksande skulle mark-
naden reagera. Det skulle påverka räntor och annat
om vår ekonomiska politik inte var trovärdig, om det
inte fanns en realekonomisk verklighet som visar att
vi är på rätt väg och att det går mycket snabbt, att vi
har ökade inkomster och minskade utgifter. Det
skulle ha blivit reaktioner om er beskrivning av verk-
ligheten vore riktig. Då skulle inte svensk ekonomi
fortsätta att förbättras.
Ni har alltså tillgripit det här halmstrået därför att
ni i dag inte kan kritisera Socialdemokraterna och
regeringen för en dålig ekonomisk politik. Därför
tillgriper ni de här mycket sköra limstickorna.</pre><pre>Anf.  124  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag vet inte om Bengt Silfverstrand
satt och sov på förmiddagen, men vi diskuterade en
lång rad andra frågor som gäller inriktningen på den
ekonomiska politiken, inklusive avsaknaden av just
tydliga mål för budgetpolitiken, och att regeringen
inte föreslår att riksdagen ska besluta om dem och att
finansutskottets majoritet fogar sig i det. Det är en
annan sak.
Vad vi nu diskuterar är bugeteringsmarginalen,
som har förbrukats för ändamål som den inte var
avsedd för, och där det blir ett resultat i form av att
man får göra saker som inte är särskilt smarta.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt att
Bengt Silfverstrand, som representant för majoriteten,
ska vara beredd att ta den diskussionen nu, när vi är
på den punkten på dagordningen, i stället för att ägna
sig åt att kalla det för halmstrån. Det är mycket all-
varligt. Det handlar om väldigt många miljarder och
om mycket viktiga verksamheter.
Jag undrar också om Bengt Silfverstrand inte är
medveten om att regeringen ägnar sig åt att med er
hjälp förvandla utgifter till minskade inkomster. Det
är precis det man gör på ett stort antal punkter. I den
hearing som vi hade fick vi bara svaret från statssek-
reteraren: Vi hade ju gjort så förut, och det hade riks-
dagen - Bengt Silfverstrand och hans kompisar -
godkänt, och därför gjorde vi så en gång till.
Men det var inte själva frågeställningen, utan den
var: Är det rimligt att kalla utgifter för minskade
inkomster? Marknadens aktörer är inte alltid så
smarta. Det är klart att man ser att det viktiga är att
budgeten på det stora hela hålls.
Men ni har ju slagit in på en väg som inte är så
smart. Vi har sett förut hur det går när Socialdemo-
kraterna slår in på vägar som leder fel. Det blev just
det resultatet, med arbetslöshetens stålbad och den
väldigt besvärliga ekonomiska situation som Sverige
hamnade i under den lågkonjunkturen. Det är därför
som vi tycker att det är så viktigt att ta den här dis-
kussionen med regeringens företrädare och som vi
vore tacksamma för ett svar.</pre><pre>Anf.  125  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! När debatten närmar sig sitt slut har
fortfarande ingen borgerlig talare - Karin Pilsäter har
inte heller lyckats med det; det är väl en omöjlig
uppgift - kunnat förklara på vilket sätt de här be-
gränsningsbeloppen, "kringgåendet" av utgiftstaket,
påverkar Sveriges reala ekonomi och på vilket sätt vi
skulle ha frångått viktiga principer.
Karin Pilsäter sade att vi har förbrukat budgete-
ringsmarginalen. Man kan också säga, med lika stor
rätt, att vi har hållit oss inom budgeteringsmarginalen
och att vi klarar utgiftstaket. Sedan har vi en senare-
läggning på 3,7 miljarder avseende arealersättning
från 2000 till 2001 och begränsningsbelopp på totalt
sex utgiftsområden. Syftet med det är klart och tydligt
att säkerställa att anslagsförbrukningen inte överstiger
en bestämd nivå.
Så enkelt är detta. Jag har svarat på de frågor som
är ställda. Jag kan inte förstå varför man säger att
tidigare socialdemokratiska företrädare inte har gjort
det. Det är er beskrivning av verkligheten, men den
har slagit snett förr.</pre><pre>Anf.  126  GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Bengt Silfverstrand hävdar att vi från
de borgerliga partierna inte har lyckats bevisa vilket
budgettricksande regeringen ägnar sig åt. I sådana fall
har Bengt Silfverstrand på ett alldeles ypperligt sätt
själv nyss förklarat hur budgettricksande går till.
Bengt Silfverstrand säger - jag kan citera nästan
ordagrant - att tricksande och manipulerande är när
man bryter mot viktiga principer.
Huvudregeln i budgetlagen är att intäkter och ut-
gifter ska redovisas tydligt, enligt bruttoredovisning-
sprincipen. Regeringen har valt - det är det Bengt
Silfverstrand och andra i utskottet stöder - att netto-
redovisa vissa intäkter och utgifter. Därmed bryter
man mot huvudregeln i budgetlagen.
Det är enligt Bengt Silfverstrands egen definition
tricksande och manipulerande. Det enda argumentet
vi har fått från regeringen för att man bryter mot
huvudregeln i budgetlagen är att det är praktiskt och
att man har gjort så förr.
Nu har Bengt Silfverstrand redan sagt att det är
tricksande och manipulerande när man bryter mot en
viktig princip och en viktig regel. När man nu bryter
mot den viktiga regeln är det ju ett tricksande. Men
jag undrar om Bengt Silfverstrand anser att det är
motiverat att bryta mot denna huvudregel i budgetla-
gen enbart med hänvisning till praktiska skäl och till
att man har gjort så förr.
Är det inte lättare att faktiskt erkänna, som Bengt
Silfverstrand har gjort tidigare, att detta handlar om
att försöka kringgå utgiftstaket?</pre><pre>Anf.  127  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Det blir inte mer sant och inte mer
konkret eller bättre för att Gunnar Axén nu med en
annan variant - ska vi kalla det variationer på ett tema
- upprepar samma sak. Brott mot budgetlagen är
någonting helt annat. Bryter man mot en lag är det ett
fall för konstitutionsutskottet. Det finns andra mode-
rata företrädare som har sagt att detta faktiskt är ännu
allvarligare - ett klart brott. Nu upprepar Gunnar
Axén detta. Det är ganska anmärkningsvärt.
Jag pratade om principer. Huvudprinciperna är
mycket klara. Här föreligger en absolut skyldighet,
naturligtvis, att klara de bitarna. Det är saldomålet på
2 %, och det är utgiftstaket. Där föreligger en skyl-
dighet.
Därför har vi också redovisat på vilket sätt detta
har skett. Om vi inte skulle göra detta skulle det na-
turligtvis ha varit ett tricksande. Men det faktum att
moderaterna lider brist på konkreta angreppspunkter
när det gäller den ekonomiska politiken visar att man
står tomhänt. Hur vill moderaterna komma åt de eko-
nomiska begränsningar som fortfarande finns, även
om det fortsätter att gå uppåt? Jo, det vill man genom
att försämra för de sjuka och de arbetslösa. Ni har vid
flera tillfällen förnekat att ni har besparingar på det
området på 15 miljarder kronor, som motsvarar
50 000 färre anställda inom en sektor som behöver
ännu flera händer och fötter. Det är ert sätt.
Vårt sätt är att redovisa att man kan ha vissa prin-
ciper som man inom huvudprinciperna kan leva upp
till. Ert alternativ är att försämra för dem som redan
har det dåligt i det svenska samhället. De är alternati-
ven i svensk politik, Gunnar Axén.</pre><pre>Anf.  128  GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Bengt Silfverstrand försöker genom
att prata om andra saker förvilla åhörarna.
Bengt Silfverstrand sade att man ägnar sig åt
tricksande och manipulerande om man bryter mot en
princip eller en viktig regel. Jag har inte sagt att man
bryter mot lagen. Jag har sagt att man bryter mot
huvudregeln, dvs. en viktig princip i budgetlagen, om
man använder sig av nettoredovisning i stället för
bruttoredovisning, vilket man nu gör.
Bengt Silfverstrand har faktiskt själv lyckats leda i
bevis att man ägnar sig åt budgettricksande och ma-
nipulerande, och det var ett bra klargörande. Jag får
tacka för det.</pre><pre>Anf.  129  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Jag har varit mycket tydlig. Jag har
redogjort för vad som är målet. Gunnar Axén slirar nu
lite på lamellerna och säger att han inte har sagt att
man bryter mot lagen utan mot huvudregeln. Ja, det
är allvarligt. Det finns inga sådana brott eftersom
dessa bitar inte är reglerade. Det står inte någonting
om att man inte får göra på detta sätt.
Det har som sagt också förekommit att man har
lagt vissa utgifter och inkomster utanför budgeten
under borgerlig tid.
Jag ska komplettera med en uppgift som Gunnar
Axén hade i sitt första anförande. Det gäller Ekono-
mistyrningsverkets prognoser, som man från borger-
ligt håll tidigare har försökt att använda som ett slag-
trä. För några år sedan hotade man nästan med miss-
troendeförklaring, som kanske Gunnar Axén kommer
ihåg.
Då visar det sig att det är för tidigt och att det är
ett för svagt underlag för att avgöra om utgiftstaket
för staten för år 2000 är hotat. Vi kan erinra oss att
Ekonomistyrningsverket förra året reviderade ned sin
prognos under perioden augusti-september med
5 miljarder kronor. Det finns ingen som helst anled-
ning att nu börja känna oro för detta.
Jag kan bara nämna att Regeringskansliets egna
beräkningar för EU-avgiften, arbetsmarknadspolitiska
program och vuxenstudiestöd hamnar väsentligt
mycket lägre än Ekonomistyrningsverkets prognoser.
Vad ni har gjort från borgerligt håll i dag kan
sammanfattas med att ni har skrikit vargen kommer,
men det kommer ingen varg.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>8 §  Utvärdering av statsskuldens upplåning och
förvaltning 1994/95-1999</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 1999/2000:FiU30
Utvärdering av statsskuldens upplåning och förvalt-
ning 1994/95-1999 (skr. 1999/2000:104).</pre><pre>Anf.  130  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Det börjar bli lite många olika frågor
här i dag. Jag hoppas att det kommer upp en repre-
sentant för majoritetssidan och redogör för betänkan-
dets huvudsakliga innehåll. Vi är överens om utvärde-
ringen av statsskuldens upplåning, men vi från Folk-
partiet har tillsammans med Moderaterna och Krist-
demokraterna reserverat oss för att Riksgäldskontoret
inte ska hålla på med en sparform som riktar sig di-
rekt till de vanliga konsumenterna. Vi tycker att det är
olämpligt att en statlig myndighet agerar som en aktör
och dessutom drar på sig helt onödiga kostnader.
Framför allt finns det ingen som helst anledning till
att Riksgäldskontoret ska konkurrera med vanlig
bankinlåning eller andra sparformer på detta vis.
Jag yrkar bifall till reservationen som finns i detta
betänkande.</pre><pre>Anf.  131  CARIN LUNDBERG (s):
Fru talman! Finansutskottet behandlar här utvär-
deringen av statsskuldens upplåning och förvaltning
för år 1994/95-1999. Finansutskottet föreslår att
regeringens skrivelse läggs till handlingarna.
Utskottet konstaterar, liksom regeringen, att det
inte är helt enkelt att dra entydiga slutsatser eftersom
det är svårt att bedöma resultatet inom upplåningen
på den inhemska nominella marknaden. Den nya
modell för statsskuldens förvaltning som infördes
fr.o.m. 1999 kommer dock enligt utskottet successivt
att skapa bättre förutsättningar för en utvärdering. Till
detta bidrar såväl ändrade målformuleringar som ett
helhetsperspektiv som präglar den nya modellen.
Liksom förra året konstaterar utskottet att Riks-
gäldskontoret uppnått det kvantitativa målet när det
gäller det totala resultatet för upplåningar på hus-
hållsmarknaden. Målet för hushållsupplåningen gäller
dock även de enskilda låneinstrumenten. I detta avse-
ende har målet inte uppnåtts, eftersom Riksgälds-
kontoret uppvisar ett samlat negativt resultat för ut-
värderingsperioden. Resultatet har dock förbättrats
för 1999.
Utskottet anser att det är viktigt att Riksgälds-
kontoret fortsätter att aktivt utveckla Riksgäldsspar
till en attraktiv sparform på den svenska sparmarkna-
den, och därmed yrkar utskottet avslag på motionen.
Fru talman! Det har varit en lång dag med eko-
nomisk debatt, och den fortsätter efter detta ärende
med ärendet om kommunernas ekonomi. I sådana
debatter talas det ofta från borgerligt håll om konkur-
rensutsättning och avreglering som ett sätt att effekti-
visera verksamheten. Om man som jag inte är helt
övertygad om dessa argument kan man få ett exempel
när man läser utvärderingen av Riksgäldskontoret.
Sedan 1992 anlitar Riksgäldskontoret externa för-
valtare till en mindre del av statsskulden för att få en
jämförelse med den egna förvaltningen. Riksgälds-
kontorets förvaltare har genomgående visat ett bättre
resultat. Resultatet har uppnåtts samtidigt som riskta-
gandet har varit lägre än för externa förvaltare.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i fi-
nansutskottets betänkande och avslag på reservatio-
nen.</pre><pre>Anf.  132  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Här skulle vi nu kunna föra en ganska
omfattande debatt som gäller utvärderingen av
statsskuldens upplåning och förvaltning, och därmed
Riksgäldskontorets verksamhet.
Det brukar sägas att riksdagen använder alldeles
för liten tid till utvärdering och uppföljning, och det
är väl symtomatiskt att när vi nu har ett sådant ärende
här framför oss så befinner sig kammaren i viss tids-
nöd - om vi ska hinna votera före kl. 18.
Därför inskränker jag mig nu till att enbart yrka
bifall till reservationen. Jag påtalar också att det
egentligen borde råda enighet om att en statlig myn-
dighet inte ska agera på en konkurrensutsatt marknad,
och därmed tävla som aktör om att attrahera inlå-
ningsmedel från hushållen till den kontoliknande
sparform som Riksgäldsspar utgör.
Men dessvärre finns det fortfarande en majoritet i
utskottet, och därmed väl i denna kammare, för att
Riksgäldskontoret ska få fortsätta att utveckla den här
sparformen. Jag är övertygad om att utvecklingen så
småningom kommer att ge oss rätt i att detta är
olämpligt.</pre><pre>Anf.  133  CARIN LUNDBERG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till Lennart Hedquist.
En stor del av svenska folket sparar i aktier. Det
såg vi senast exempel på under de senaste dagarna,
när folk stod i kö för att köpa Teliaaktier. Men det
finns också de som av olika skäl inte vill spara eller
spekulera, som man brukar säga, i aktier. För dem
tycker jag att Riksgäldsspar är ett alternativ.
För att konkurrensen ska fungera så krävs Riks-
gäldsspar, skulle man kunna säga.
Därför har jag alltså en fråga till Lennart Hed-
quist: Har Lennart Hedquist kontaktat någon bank på
senaste tiden och frågat efter hur mycket ränta han
skulle få om han skulle spara pengar i den banken?
Om Lennart Hedquist hade gjort det så skulle han
ha kunnat fortsätta att ringa till Riksgäldsspar och
fråga. Då skulle han ha sett att Riksgäldsspar erbjuder
högre ränta.
Jag undrar alltså om Hedquist har ringt runt på
bankerna och frågat hur konkurrensen fungerar.</pre><pre>Anf.  134  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Nu jämförs äpplen med päron. Jämfö-
relser med Riksgäldsspar ska ske genom att man
jämför med den typ av obligationer som utfärdas på
finansmarknaden - antingen korta obligationer på sex
månader eller längre obligationer.
Allmänheten har möjlighet att välja bland ett stort
antal sparformer som är uppbyggda på samma sätt
som Riksgäldsspar. Det handlar inte om ren inlåning
på mer eller mindre räntelösa bankkonton. Jag finner
det ganska märkligt att Riksgäldskontoret ska vara
ute och konkurrera på den marknaden. Jag noterar att
Riksgäldskontoret har ensamrätt att utfärda pre-
mieobligationer. Det kan ingen annan göra, och det är
en väldigt speciell sparform. Men konkurrensen om
övriga inlåningsmedel tycker jag ska gå genom det
vanliga bank- och finansväsendet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>9 §  Överenskommelse om en liberalisering av
handeln med tjänster m.m. mellan Europeiska
gemenskapen och dess medlemsstater och Mexicos
förenta stater</pre><pre>Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 1999/2000:UU14
Överenskommelse om en liberalisering av handeln
med tjänster m.m. mellan Europeiska gemenska-
pen och dess medlemsstater och Mexicos förenta
stater (prop. 1999/2000:108).</pre><pre>Kammaren biföll utskottets hemställan om att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>10 §  Utvecklingen inom den kommunala sek-
torn</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 1999/2000:FiU29
Utvecklingen inom den kommunala sektorn (skr.
1999/2000:102).</pre><pre>Anf.  135  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Finansutskottets betänkande 29 avser
regeringens skrivelse om utvecklingen inom den
kommunala sektorn. Såväl skrivelsen som de motio-
ner som är väckta plus betänkandet berör den mycket
omfattande kommunala verksamheten - inte minst
den inom skola och vård.
Många av de partiskiljande ståndpunkterna har
redan i andra sammanhang behandlats av riksdagen,
men återkommer nu i detta betänkande. Det är anled-
ningen till att så många som 27 reservationer fogats
till betänkandet. Jag står självfallet bakom samtliga
reservationer där vi moderater deltar, men för tids
vinnande yrkar jag här bifall bara till reservation 5
under mom. 5.
Regeringens skrivelse borde kunna vara en pro-
blemorienterad och bra genomgång, men den tenderar
alltför ofta att försöka försköna verkligheten. Jag
noterar särskilt som ett exempel den sifferexercis som
görs på s. 132 om grundskolans resultat. I det avsnit-
tet försöker man leda i bevis att fler elever i dag än
för tio år sedan lämnar grundskolan med s.k. godkän-
da resultat. Försiktigtvis så åberopas inte de rapporter
som visar hur vanligt det är att elever lämnar grund-
skolan utan att ens ha de nödvändigaste färdigheterna
i räkning, läsning och skrivning - detta bara sagt som
ett exempel på hur en sådan här skrivelse kan tendera
att försköna verkligheten.
Fru talman! Nu byggs det upp en s.k. kommunal
databas. Den beskrivs lite närmare i regeringens vår-
proposition. Den här databasen borde i kommande
skrivelser vara en källa för regeringen när det gäller
att lyfta fram goda exempel på hur tjänsteproduktion
kan bedrivas på ett för medborgarna bra sätt i olika
kommuner. Men det är symtomatiskt att socialdemo-
kraterna i utskottet tycks värja sig mot att ge en sådan
redovisning.
Vi har fått reservera oss på denna punkt tillsam-
mans med Kristdemokraterna. Man vill tydligen slå
vakt om de traditionella sätten inom de offentliga
monopolen.
Fru talman! Många kommuner befinner sig i dag i
skattetvister med skatteförvaltningarna via de kom-
munala bolagen. Det är märkligt att socialdemokra-
terna i utskottet inte inser att det måste till tydliga
regler, och troligtvis en särlagstiftning, för kommu-
nala företag.
Det är orimligt om man ute i kommunerna tror att
kommunala företag är något slags skattefrälse bara
för att kommunala förvaltningar är skattebefriade.
Det åtgår faktiskt rätt mycket statliga resurser såväl i
skatteförvaltningar som i länsrätter och andra instan-
ser till de här tvisterna. De är ett tecken på att kom-
munala bolag normalt inte är befogade, och att kom-
munal affärsverksamhet i enlighet med kommunalla-
gens bestämmelser inte bör bedrivas.
Slutligen, fru talman, kommer jag till skatteut-
jämningen. Där hade vi rätt nyligen en omfattande
interpellationsdebatt med kommunministern. Vi var
ganska många moderater från olika håll i landet som
deltog.
Men, fru talman, vi väntar fortfarande på ett be-
sked om varför vi har ett utjämningssystem som kon-
fiskerar tillväxt var den än förekommer i vårt land.
Kan kanske Sonia Karlsson här senare förklara för
kammaren varför glesbygdskommuner som Malå,
Dorotea och Sorsele, industrikommuner som Sandvi-
ken och Trollhättan eller idogt arbetande kommuner
som Gnosjö och andra, som det senaste året haft en
relativ tillväxt per invånare över riksgenomsnittet, får
hela denna tillväxt konfiskerad?
Det ter sig obegripligt att en regering som säger
sig vilja verka för ekonomisk tillväxt infört ett system
som är så groteskt tillväxtfientligt. Regeringens skri-
velse innehåller naturligtvis ingen som helst redovis-
ning av hur absurt detta inomkommunala utjämnings-
system slår för olika kommuner. Alla incitament till
att bidra till utvecklingen i vårt land är borta.
Det är inte särskilt bra med ett sådant system när
nu alltfler ute i kommunerna börjar förstå att man inte
kan påverka sin intäktsnivå med tillväxt och förstärkt
skattebas. Då drar man sig naturligtvis också för de
kostnader som man som regel har om man ska bidra
med tillväxt. Och i glesbygderna slår detta hårt. Man
förlorar befolkning och får den vägen minskade in-
täkter. Men den kvarvarande befolkningen har kanske
jobb, och det kommer också företag dit som bidrar till
att sysselsättningen ökar - Malå kan ju vara ett ty-
piskt exempel, men det finns många andra kommuner
- och då stiger den relativa skattekraften per invåna-
re, och då konfiskerar det nuvarande skatteutjäm-
ningssystemet denna tillväxt till 95-103 %. I Malå
blir det, såvitt jag förstår, ungefär 96 %.
I de områden där man har befolkningstillväxt blir
innebörden att bostadsbyggande och infrastrukturin-
vesteringar kommunalt olönsamma, och vi har sett
effekterna av hur det systemet slår t.ex. här i Stock-
holmsområdet.
Sonia Karlsson och andra socialdemokrater kom-
mer väl så småningom att vakna till och förstå att det
måste till grundläggande förändringar i detta system
som ju också är oförenligt med ordalydelsen i vår
svenska grundlag.
Fru talman! Jag hörde Jan Bergqvist tidigare i dag
ställa en fråga till Gunnar Hökmark, nämligen varför
vi moderater, om detta system är oförenligt med den
svenska grundlagen, då inte begär en omedelbar änd-
ring. Jag vill svara på den frågan genom att till Jan
Bergqvist säga att vi under de första åren hade möj-
lighet att återgå omedelbart till ett grundlagsenligt
system, och då föreslog också vi moderater att man
skulle göra det. Men i dagsläget är det faktiskt omöj-
ligt att på mycket kort sikt göra dessa förändringar.
Och det är därför som vi i stället föreslår förändringar
i skatteutjämningssystemet. Men det är helt klart att
systemet i sig inte är förenligt med den svenska
grundlagen.
Jan Bergqvist hävdade då att svenska grundlags-
experter ansåg att det var förenligt med den svenska
grundlagen. Jag vill i så fall till Sonia Karlsson eller
till Jan Bergqvist ställa frågan: Vilken svensk grund-
lagsexpert hävdar att det är förenligt med grundla-
gen? Jag är medveten om att socialdemokraterna i
konstitutionsutskottet med stöd av några andra partier
har hävdat detta. Men vilken svensk grundlagsexpert
hävdar att dagens inomkommunala utjämningssystem
är förenligt med grundlagen? Jag vet svaret på den
frågan.</pre><pre>Anf.  136  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Syftet med regeringens skrivelse, som
är en årlig skrivelse sedan Inger Davidsons tid, är
som vi har hört att redovisa utvecklingen i förhållan-
de till nationella mål inom kommunsektorn. Mening-
en är att vara deskriptiv, men såväl urval som beto-
ningar och ibland tolkningar kan också ge en beskriv-
ning av sakläget med en viss färgning och en viss
politisk nyans. Några exempel har vi tidigare hört.
Jag kan nämna ytterligare några.
Beträffande demokrati och kommunal självstyrel-
se speglas inte en, vågar jag säga, alltmer utbredd
uppgivenhet bland politiskt aktiva i kommuner och
landsting. De känner sig alltmer som marionetter.
Deras manöverutrymme krymps ständigt.
Sedan finns det också andra områden. Jag åter-
kommer till detta med kommunal självstyrelse. Men
beträffande hälso- och sjukvård, äldreomsorg, handi-
kappomsorg och färdtjänst påvisas förtjänstfullt bris-
tande måluppfyllelse på åtskilliga punkter. Och där
finns det egentligen en utmärkt redovisning som ut-
gör ett incitament till omedelbara åtgärder.
Vidare säger inte bokslut och aggregerad statistik
på en sådan nivå mycket om hur enskilda äldre har
det eller hur enskilda skolbarn har det, om barnen
känner lust att lära eller om enskilda funktionshindra-
de får den hjälp som de har rätt till, etc. Genomsnitt
visar viktiga trender, men de utplånar de enskilda
fallen, och det kan vara farligt, fru talman, för oss
rikspolitiker.
I skrivelsen redogörs som sagt för utvecklingen av
den kommunala ekonomin under de senaste tio åren.
Det står ju inte heller något om att den socialdemo-
kratiska regeringen under senare delen av 1990-talet
använt kommunsektorn som en budgetregulator allt-
efter saneringspolitikens behov. Och i detta ligger att
statsbidragen har urholkats samtidigt som specialdes-
tinerade bidrag försvagat självstyrelsen. Skatteintäk-
terna har också försvagats. Under samma period som
detta har skett har statliga reformer krävt ett ökat
kommunalt ansvarstagande som inte alltid finansie-
rats enligt finansieringsprincipen.
I kristdemokraternas arbete för en värdegrundad
demokrati ingår det att slå vakt om den kommunala
självstyrelsen, och jag ska ägna mig något åt detta nu.
Subsidiaritetsprincipen är också en viktig princip för
såväl stöd som maktdelning. Självstyrelsen förutsätter
emellertid en stabilare ekonomisk bas för den kom-
munala verksamheten. Många av de påvisade brister-
na i skrivelsen har en viktig orsak i just alltför svaga
ekonomiska resurser hos kommuner och landsting.
Mot bakgrund av dessa principer och erfarenheter
från besparingstider är det angeläget att stärka den
kommunala självstyrelsen genom att stärka den
kommunala ekonomin och den självständiga delen
och därmed förbättra planeringsförutsättningarna. Vi
föreslår detta i vårt budgetalternativ genom att på kort
sikt öka de generella statsbidragen och på lång sikt
öka den kommunala sektorns möjlighet till självfi-
nansiering. Det innebär under planperioden ett resur-
stillskott på kort sikt på 5 miljarder men också på
längre sikt att kommunsektorn t.ex. genom en skatte-
växling får ta över fastighetsbeskattningen och om-
vandla den till en kommunal fastighetsavgift. Det är
ju inte utan exempel i andra länder.
I regeringsformen pekas den kommunala självsty-
relsen ut som ett medel att förverkliga demokratin. I
praktiken har dock den kommunala självstyrelsen
fungerat som en del av den statliga förvaltningsorga-
nisationen, även om det naturligtvis inom vissa ramar
finns en frihet för kommunerna. Men i författnings-
politisk mening är det inte fråga om en riktig självsty-
relse. Kommuner och landsting fattar naturligtvis
beslut. Men om besluten inte behagar regering och
riksdagsmajoritet står det dem fritt att genom lagstift-
ning intervenera i den kommunala beslutskompeten-
sen och inskränka beslutanderätten i olika avseenden.
Det finns en förskräckande stor samling exempel på
detta. Samtidigt kräver faktiskt, fru talman, regerings-
formens logik, där den kommunala självstyrelsen
finns exemplifierad och där den får sin ställning,
också att kommunal självstyrelse måste ha ett sub-
stantiellt innehåll. Lagrådet har också skrivit att "- -
- någon innebörd måste dock den kommunala själv-
styrelsen ha".
De nuvarande förhållandena är inte acceptabla.
Om man vill ha en verklig kommunal självstyrelse så
måste det till en kraftfull rättslig kompetens för
kommunerna att utöva den. Kristdemokraterna har i
andra sammanhang påpekat att subsidiaritetsprincipen
bör bli vägledande för nationella förhållanden också.
Som bekant är den en del av EG-rätten. Den här prin-
cipen motiveras av något som man kallar för naturliga
gemenskaper. Och det är närmast spontant uppkomna
relationer. Det kan vara en familj, en släkt, ett grann-
skap, en förening, en fackförening, ett byalag, ett
samhälle, en kommun, en region.
Sådana gemenskaper, fru talman - och jag vänder
mig också via fru talman till Sonia Karlsson m.fl. -
kan man, menar jag, argumentera för har värden i sig.
Relationer är ett värde. Ett annat värde är frihet. Ett
fundamentalt värde är naturligtvis livet eller existen-
sen i sig.
Det är individers och naturliga gemenskapers rät-
tighet att få förverkliga de här värdena. Det handlar
om att förverkliga sin existens, sina relationer och sin
frihet. Frihet kan översättas med självstyrelse. Vad
gäller kommuner är det kommunal självstyrelse.
De här rättigheterna har sina motsvarigheter i
skyldigheter. Andra naturliga gemenskaper har att
respektera andras rättigheter. Det en naturlig gemen-
skap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta själv ska
den också få sköta. De överordnade gemenskaperna,
som t.ex. staten, har en skyldighet att stödja där så
behövs, och detta stöd måste respektera de enskilda
människornas rättigheter och de naturliga gemenska-
pernas egna kompetensområden.
Om subsidiaritetsprincipen tillämpas på definitio-
nen av kommunal självstyrelse konstaterar vi att det
behövs en kraftigt utökad respekt från statsmakternas
sida för den kommunala gemenskapens eget kompe-
tensområde. En sådan respekt, fru talman, måste
avspegla sig i regeringsformens bestämmelser om
denna självstyrelse.
Nu är politik alltför ofta makt, enbart makt. Med
en enkel votering här i denna kammare kan den
kommunala självstyrelsen inskränkas. Friheten kan
inskränkas - friheten för kommuerna att själva hante-
ra t.ex. sina bostadsbestånd, att själva hantera sin
barnomsorg, att själva hantera sin avgiftssättning, att
själva med en för vår del självklar solidarisk finansie-
ring hantera driften av t.ex. sjukvård i egen regi eller
inte.
Jag har tidigare här i denna kammare läst från
Kommunförbundets verksamhetsplan för 1999-2003.
Där står det följande: "Det är statsmakterna som sät-
ter ramarna för den kommunala självstyrelsen. Rege-
ringsformen understryker i sin första paragraf själv-
styrelsens betydelse för den svenska demokratin.
Ändå är insikten om denna betydelse ibland ganska
klen."
Sedan fortsätter skriften, som Ilmar Reepalu har
skrivit förordet till, med att beklaga hur självstyrelsen
har beskurits under de senaste åren.
Nu har jag något försökt att teckna, fru talman, en
ideologisk grund, en motivering, till kommunal själv-
styrelse - inte bara till kommunal självstyrelse utan
till självstyrelse eller frihet för de olika naturliga
gemenskaper som vårt samhälle ändå är uppbyggt av,
nedifrån och upp. Jag är naturligtvis intresserad av att
höra vad t.ex. Sonia Karlsson, fru talman, säger om
detta. Jag är intresserad av hur socialdemokratin mo-
tiverar kommunal självstyrelse, vad det innebär och
hur det kan komma sig att riksdagen i beslut efter
beslut med den röda majoriteten kan inskränka kom-
munernas självstyrelse som man faktiskt gör.
Vad gäller vår övriga politik som finns beskriven i
våra reservationer i denna skrivelse är sakområdena,
vågar jag säga, väl kända. Jag kommer inte att ta upp
tid här. Jag ska nu, även om vi står bakom alla våra
reservationer, för vår del yrka bifall enbart till reser-
vation 4.</pre><pre>Anf.  137  LENA EK (c):
Fru talman! Ledamöter! Vård, skola och omsorg
är kärnverksamheter i den kommunala sektorn. Det är
frågor som vi i Centerpartiet har prioriterat eftersom
vi har lovat det i våra löften till väljarna.
Vi har gjort det genom försvarsuppgörelsen där
pengar förs över från försvaret till vård och omsorg.
Centerpartiet har medverkat till att 8 miljarder kronor
fram till 2004 förs över från försvaret till vård och
omsorg. Enligt överenskommelsen mellan Centern
och Socialdemokraterna ska reurserna användas för
åtgärder inom primärvård, vård och omsorg om äldre,
prykiatri och tillgänglighet och mångfald inom vård
och omsorg.
Vi har också gjort det genom att vara det parti i
riksdagen som vill satsa mest på skolan och se till att
skolan har de resurser som krävs för att ge alla elever
möjlighet till bra kunskap. Centerpartiet vill ge kom-
munerna möjlighet att genomföra en stor kvalitets-
satsning på skolan genom att tillföra kommunerna 3
miljarder mer än regeringen fram till 2003. De extra
resurserna motsvarar ungefär 4 500 nya medarbetare i
skolan. De människorna behövs, det vet vi allihop.
Den här skrivelsen om kommunerna speglar inte
alla de svårigheter som finns. Det gäller t.ex. patien-
ter i vården, den faktiska situationen för människor
som tvingas leva med långa väntetider inför en be-
handling. Min erfarenhet är att både patienter och
vårdpersonal lever ett betydligt bättre liv när det finns
en vårdgartanti som ställer krav på korta tidsfrister.
Låt oss därför införa en sådan vårdgaranti.
Det finns i dagens läge en tudelning mellan kom-
muner. Det beror bl.a. på att en fjärdedel av kommu-
nerna och bara ett av tjugotvå landsting hade ett
sammantaget positivt resultat under 1995 till 1999.
Det här är mycket allvarligt eftersom det drabbar
vård, skola och omsorg och därmed enskilda personer
mycket hårt.
Den här tudelningen mellan tillväxtkommuner och
sådana kommuner som har mycket sämre bruttoregi-
onalprodukt än riksgenomsnittet blir värre av dåliga
infrastruktursatsningar, höjning av arbetsgivaravgif-
ten för småföretagare i Norrlands inland, nedläggning
av två tingsrätter och indragning av polisstationer,
försäkringskassor, arbetsförmedlingskontor och post-
kontor.
I stället för att satsa på verktyg som kan ge stöd
för att vända utvecklingen sparkar man undan de
kryckor kommunerna och deras befolkning har stött
sig på hittills.
Fru talman! Jag vill deklarera att Centerpartiet
tycker att det komunala skatteutjämningssystemet i
princip är bra. Det finns vissa justeringar som behö-
ver göras. Men det är nödvändigt för att det ska vara
lika rättigheter oberoende av var man bor i landet.
Men det räcker inte. Det krävs faktiskt också en
vettig regionalpolitik. I andra delar av Europa har
man visat att det går att vända en sådan utveckling
som vi ser i två tredjedelar av landets kommuner. Det
är sorgligt att vi inte får de verktygen här i Sverige.
Vid sidan av mångfald inom den offentligt finan-
sierade verksamheten är flexibilitet en nyckel för att
klara framtidens behov av välfärdstjänster inom den
kommunala sektorn. De samlade behoven av kom-
munala tjänster kommer att fortsätta att öka framöver,
men i en långsammare takt än hittills. Vi kommer att
få fler grundskoleelever - 40 000-50 000 fler - fram
till år 2003. Vi kommer att få fler gymnasieelever,
närmare 100 000, fram till 2008. När det gäller äldre-
omsorgen bedöms resursbehovet öka med 20 % fram
till 2010.
För att omprioriteringar och flexibilitet ska vara
möjligt är det viktigt att kommuner och landsting får
möjlighet att själva utforma den lokala välfärden utan
statliga pekpinnar och försök att kringskära verksam-
heten.
Ett tydligt exempel på statlig styrning av kommu-
nal verksamhet är regeringens vilja att införa maxtaxa
i barnomsorgen. Centerpartiets förslag är i stället att
det offentliga stödet omfattar alla barn, samtidigt som
föräldrarnas valfrihet att välja den barnomsorg de
tycker är bäst tillgodoses. Vi tycker att man ska sträva
efter att samhällets stöd till barn ska visa att alla barn
är lika mycket värda - inte att 75 % har ett värde och
att 25 % inte har ett värde. Föräldrar ska kunna välja
och föräldrar ska kunna spendera mer tid med sina
barn.
Det är därför roligt att de borgerliga partierna har
kunnat enats om en familjepolitisk reform som, om
man använder Dagens Nyheters ord, är grundad på
mittens magi. Det är Folkpartiets och Centerpartiets
barnkontoförslag. Det ger större valfrihet, mera peng-
ar och mer tid åt barnfamiljerna.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla de yr-
kanden som gjorts i utskottet, men för tids vinnande
yrkar jag bifall bara till reservationerna 2 och 19.</pre><pre>Anf.  138  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag har en kort och enkel fråga till
Lena Ek.
Vi moderater har ju till vår partimotion fogat en
förteckning över de kommuner som hade en relativ
ökning av sin skattekraft de senaste åren. Av dem var
påfallande många rena glesbygdskommuner, kom-
muner med vikande befolkningsunderlag men där den
relativa skattekraften har ökat.
Anser verkligen Lena Ek på fullt allvar att skatte-
utjämningssystemet är bra när det konfiskerar den
relativa tillväxten i den typen av kommuner? Jag kan
nämna - förutom de kommuner jag redan har nämnt -
hur det ser ut i en kommun som Robertfors, Lysekil
och i och för sig också Valdemarsvik.
De har alla en vikande befolkning, men den rela-
tiva skattekraften har ökat. De får minskade intäkter
på grund av befolkningsminskningen, men de får inte
behålla intäktsökningen när den relativa skattekraften
per invånare har ökat. Är det verkligen Centerns po-
litik att slå vakt om det systemet?</pre><pre>Anf.  139  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Till det skulle jag vilja svara följande.
En kommun som Valdemarsvik, som tidigare har haft
mycket hög arbetslöshet, 16½ %, och som nu har
kommit ned i 4½ %, bl.a. på grund av en stor IT-
satsning, hade under många år inte kunnat överleva
över huvud taget utan det kommunala utjämnings-
systemet. Det är mycket tydligt.
Under den värsta nedgångsperioden i kommunen
har det varit en stöttepelare och en garant för att vi
har kunnat behålla en anständig äldreomsorg, kvali-
teten i skolan och slippa kö till barnomsorgen. Det är
anledningen till att jag värnar så starkt om den kom-
munala skatteutjämningen. Den är en hjälp i svåra
tider.
Sedan finns det mindre justeringar som behöver
göras. Det gäller t.ex. tidsfaktorn vid sådana här för-
ändringar. I Valdemarsviks kommun beror den ökade
skattekraften inte på att några stora strukturföränd-
ringar har skett. Det har jag också talat om för Len-
nart Hedquist tidigare. Det beror på att det har flyttat
in en mycket förmögen familj i kommunen. Det kan
man väl kalla en engångseffekt om något.</pre><pre>Anf.  140  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Nu diskuterar Lena Ek behovet av
skattekraftsutjämning och kostnadsutjämning. Om det
råder total enighet här i riksdagen. Vad vi är oeniga
om är konstruktionen av detta system och att det inte
ska vara inomkommunalt. Därutöver är frågan om det
ska vara tillväxtfientligt.
En kommun tar tag i sina problem och svårigheter
och åstadkommer via IT-satsningar, fler företag eller
annat en ökad skattekraft. Kan det då verkligen vara
rimligt, Lena Ek, att frukterna av detta, som ibland
också har kostat pengar, ska leda till att hela tillväx-
ten konfiskeras? I dag konfiskeras den till 95-103 %.
Vi anser att det bl.a. ur regionalpolitisk synpunkt är
ett helt orimligt system.</pre><pre>Anf.  141  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Först och främst tror jag inte att invå-
narna i min hemkommun - som det tydligen är extra
roligt att diskutera - ser det som en konfiskering. De
ser det som ett mindre och kortsiktigt tack för hjälpen
för stöd under mycket svåra tider där vi alla hade
mycket svåra problem att dras med.
Vi trodde faktiskt under en period att kommunen
skulle tvingas stänga totalt och bli ett slags Skansen
för turister som fyra veckor om året skulle komma
och besöka våra naturreservat. I övrigt skulle vi alla
tvingas leva på bidrag och inte kunna klara oss själva.
Det kommunala skatteutjämningssystemet är i
grunden bra. Det ger möjligheter till överlevnad i alla
delar av landet. Det är en stor hjälp för de kommuner
som råkat mycket illa ut. Det innebär inte att det inte
finns marginella justeringar som behöver göras. Men
det finns också ett system för att göra de justeringar
och förbättra det som behöver förbättras.
För min del tycker jag att principen om rättvis
tilldelning av offentlig service över hela landet är bra.
Det är bra att kommuner hjälps åt med detta. Det är
synd att Moderaterna går så hårt åt det kommunala
skatteutjämningssystemet. Vi som har upplevt förde-
larna med det i stödkommuner och kommuner som
har haft problem, tillfälliga eller längre, är tacksamma
för att det finns.
Det innebär också att jag som riksdagsledamot
kommer att kämpa för att det solidariska systemet för
att hjälpa utsatta områden finns kvar länge till.</pre><pre>Anf.  142  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Skrivelsen om kommunerna är nästan
med nödvändighet mycket av en redovisning av det
som regeringen önskar lyfta fram. Man talar kanske
mindre högt om det man inte tycker är så smickrande,
eftersom man alltid gör ett urval. Vi har ändå från
Folkpartiet i en reservation till skrivelsen sagt att man
måste vara lite mer ödmjuk i sin redovisning så att vi
verkligen kan få en utvärderingsdebatt.
Ett av problemen i riksdagsarbetet och över huvud
taget i politiken är att det läggs ned alldeles för lite tid
på utvärdering av hur det verkligen blev och alldeles
för mycket tid på att diskutera vad vi ska göra i fram-
tiden utan att ta hänsyn till hur det ser ut i dag och hur
det kom sig att det blev som det blev.
Debatten här i riksdagen om situationen i kom-
munerna handlar också i väldigt stor utsträckning om
pengar. Det kanske inte är så konstigt, eftersom
kommunernas verksamhet är uppemot hälften av den
statliga. Vi lägger trots allt ned rätt mycket tid på att
diskutera statens ekonomi och statsbudgeten.
Vi i Folkpartiet är med på att man höjer det gene-
rella bidraget till kommunerna, eftersom det fortfa-
rande finns så pass många eftersatta verksamheter.
Men vi säger nej till den mängd av selektiva jippon
och selektiva öronmärkta pengar som regeringen nu
år för år i ökande utsträckning ägnar sig åt.
Det gäller lokala investeringsprogram, som är en
sorts byggsubvention som man åker runt och delar ut.
Det gäller också storstadspengar. Det är på samma
sätt pengar som ska delas ut för att i första hand
komma i lokaltidningen, där kommunalråd skakar
hand med statsråd. De har kommit överens om vad
som ska skapa lokal utveckling för medborgarna. Det
fungerar inte, och det är inte något vettigt sätt att
använda pengarna på.
Det viktigaste av allt för kommunernas ekonomi
är kommunernas egna skatteintäkter. Jag vill inled-
ningsvis slå fast proportionerna på statsbidragen,
även om vi stöder de ökade statsbidragen. De är i
runda tal 100 miljarder, medan kommunernas skat-
teintäkter är långt över 300 miljarder.
Under de senaste tre åren har ökningen av skat-
teintäkterna varit omkring 80 miljarder medan ök-
ningen av statsbidragen är omkring 20 miljarder. Det
absolut viktigaste för kommunernas inkomstsida är
utvecklingen av de egna skatteintäkterna, och statsbi-
dragen är av mindre vikt. Det är också därför som det
är så viktigt att vi skapar bra system för tillväxt och
jobb inte bara på vissa ställen utan över hela landet.
Den politiken har vi tidigare ägnat en stor del av
dagen åt att diskutera.
Det handlar inte bara om vilka pengar man har
utan också hur man använder dem. Det är som bekant
inte alltid de stora inkomsterna utan utgifterna det
hänger på. Kommunerna har de senaste åren fått 80
miljarder i ökade egna intäkter. Man kan undra vad
kommunerna har gjort med pengarna. Hittills finns,
som framgår av skrivelsen, inte så väldigt starka indi-
kationer på att servicen skulle ha blivit så mycket
bättre och att tjänsterna skulle ha blivit bättre, tvärt-
om.
Lärarförbundet har just gjort en undersökning som
visar att man fortsätter med besparingar i skolan, trots
att vi hela tiden får höra att de nya statsbidragen till
kommunerna är bidrag till skolan och vården. De
bidragen till kommunerna hamnar i många fall i helt
andra sammanhang. Två tredjedelar av kommunerna
fortsätter att spara på skolan. En tredjedel av kommu-
nerna sparar mer än tidigare, enligt Lärarförbundets
undersökning. Det tycker jag är ganska alarmerande,
eftersom situationen i skolan i dag är så allvarlig.
Det handlar förvisso inte bara om pengar. Det
handlar i mycket stor utsträckning om vad man gör
för pengarna och hur skolpolitiken och verksamheten
i skolan är utformad. Vi från Folkpartiet har gång
efter annan sett mycket stor anledning att kritisera
Socialdemokraterna och dess stödpartier, och vi har
lagt fram ändringsförslag för att få skolan att fungera
bättre.
Det är kanske en av de absolut viktigaste rättvise-
frågorna i vårt land. De förutsättningar som barn och
ungdomar får med sig ut i livet avgörs i otroligt stor
utsträckning av hur god utbildning de får i barn- och
ungdomsskolan. Vi fick t.ex. så sent som i går en
rapport från Skolverket som säger att gymnasierefor-
men är misslyckad. Det tycker jag är mycket alarme-
rande.
Fru talman! Man måste göra rätt saker. Kommu-
nerna måste satsa på vården och skolan och sluta att
satsa på det som vi i många fall tycker är mindre
viktigt. Till det hör kommunalt företagande. Vi i
Folkpartiet är mycket kritiska till att man runtom i
landet fortsätter att bedriva verksamhet i kommunala
företag. De drivs ibland med underskott, och de drivs
ibland med skattebetalarnas pengar som riskinsats.
De används i många fall för att konkurrera med och
konkurrera ut privata företag som skulle ha kunnat
vara livskraftiga och gett människor jobb och egna
inkomster.
Man får inte vad man borde kunna få för pengarna
i kommunerna, därför att man inom de områden som
är kommunens ansvar, främst vården och skolan, inte
tillåter en större frihet på "produktionssidan". Det
ordet kan låta konstigt i ett sådant här sammanhang,
men det är precis vad det handlar om.
Finns det någonstans några indikationer på att so-
ciala eller andra problem generellt sett följer i spåren
av att man låtit andra aktörer komma in i verksamhe-
ter? Svaret på den frågan är nej. Det finns gott om
exempel på privata vårdgivare och privata förskolor
där verksamheten inte alltid har fungerat så bra, men
det finns minst lika många exempel på att det har
fungerat dåligt i kommunala verksamheter.
Det har alltså inte med organisationsformen att
göra om det blir misslyckat, utan det har att göra med
helt andra saker i styrsystemet och annat. Men vi kan
se att det har kommit fram många nya idéer och att
kvaliteten kan öka. Framför allt kan kvaliteten öka för
var och en av oss om mångfalden får öka.
Det är en ständigt strid ström av attacker mot
friskolor och fri barnomsorg. Det senaste exemplet på
Socialdemokraternas motvilja mot annat än kommu-
nala monopol är det tänkta förbudet mot att akutsjuk-
hus ska kunna ägas av företag. Detta är t.o.m. Land-
stingsförbundets socialdemokratiska majoritet emot.
Man undrar vilken Socialdemokraternas nästa attack
blir.
Det kommer en hel del förslag om hur barnom-
sorgen ska förändras, men vi hör väldigt lite om kva-
litet och pedagogisk ledning. Vi tror att en av de stora
bristerna, som gör att man inte får tillräcklig valuta
för pengarna, är att det inte tydligt anges att det ska
vara pedagogiskt utbildad personal som leder verk-
samheten och att valfriheten i sig leder till ökad kva-
litet, därför att var och en kan hitta det som man ef-
tersöker.
Hur långa köerna till barnomsorgen är och hur
många familjer som inte hittar sin barnomsorg redo-
visas tyvärr inte i skrivelsen. Där redovisas inte heller
hur vårdköerna växer och hur det känns för de männi-
skor som fastnar i dem.
Till sist, fru talman, skulle jag vilja ta upp frågan
om utjämningssystemet. Ur ett ekonomiskt perspektiv
tror jag att det har en otroligt stor betydelse för verk-
samheten runtom i våra kommuner. Kristdemokrater-
na talar om en organisk syn på naturliga gemenska-
per, men jag vänder mig lite emot det.
I stället för denna organiska subsidiaritetsprincip
vill vi i Folkpartiet tala om en närhetsprincip. Det
betyder att uppgifterna ska lösas så nära de människor
det gäller som möjligt. Man ska också lösa uppgifter-
na på effektivast möjliga sätt. Det kan vara genom
individen, kommunen eller på andra nivåer.
Men det handlar också om att kunna ha centrala
regelverk till skydd och stöd för individen. Avväg-
ningen mellan centrala regelverk och lokalt självstyre
är ingalunda helt självklar och kan inte fastställas
enligt någon enkel princip. Den måste göras från fall
till fall.
Men vi tycker att det hela har gått överstyr på det
sättet att det i alldeles för stor utsträckning är så att
riksdagen ska fatta beslut om det man själv gillar och
tycker är viktigt. Maxtaxan är ett sådant exempel.
Från socialdemokratiskt håll vill man alltmer föra
över beslutanderätten om assistansersättning till
kommunerna. Men där tycker vi att regelverket fak-
tiskt ska ligga centralt för att garantera individen det
stöd och den frihet som de personliga assistenterna
innebär.
Vi tycker, och har slagit fast i enighet, att det är
otroligt viktigt att utjämningssystemet ska bidra till
att kommunerna får likvärdiga ekonomiska förutsätt-
ningar att bedriva sin kärnverksamhet. Men utjäm-
ningen ska inte kompensera för skillnader i serviceni-
vå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet. Det är
viktigt att man särskiljer detta.
Det nuvarande systemet har blivit alldeles för om-
fattande, och det finns alldeles för många faktorer,
varav många inte rör kärnverksamheten eller opå-
verkbara förhållanden. Det är alldeles uppenbart att
det leder snett.
Den långtgående inkomstutjämningen, som sker
separat, blir ett negativt incitament för kommunerna.
Vi kan se resultatet i form av att många kommuner
tycker sig sakna ekonomiska möjligheter att satsa på
bostadsbyggande, så att människor ska kunna bo och
vara verksamma på de orter de själva vill.
Det talades förut om sagan om mäster skräddare,
där det bidde en vante i stället för en kostym. Jag
tänkte då på sagan om Tödde och Mödde och bo-
stadsbyggandet. Det bidde ingen trea på Järvafältet,
utan det bidde bara en parkeringsplats. Problemet just
nu är att det inte ens blir parkeringsplatser utan tra-
fikkaos och bostadsbrist.
Skillnaderna mellan rika kommuner och andra har
inte minskat utan ökat med det nuvarande systemet,
och det har inte lett till några långsiktiga förbättringar
av kommunernas och landstingens situation. Vi var
för systemet när det infördes, även om vi hade ett
antal förslag till ändringar. Men nu tycker i alla fall vi
från Folkpartiets sida att det är rimligt att säga att
systemet mer eller mindre har havererat i takt med att
man lappat och lagat och lagt till.
Metodkritiken är fullkomligt förödande och full-
ständigt tillräcklig för att man ska förespråka att vi
måste göra om systemet lite mer grundligt. Utjäm-
ningen bör grundas på strukturella faktorer och på
både kostnader och intäkter tillsammans. På så sätt
kan kommuner som har en hög egen skattekraft men
höga strukturella kostnader få klara av dem själva i
större utsträckning. I stället kan man se till att kom-
pensera de kommuner som har höga kostnader men
inga intäkter för det. Då skulle vi få ett bättre funge-
rande utjämningssystem.
Fru talman! Med hänvisning till detta yrkar jag bi-
fall till reservation nr 7.</pre><pre>Anf.  143  SONIA KARLSSON (s):
Fru talman! Skrivelsen om den kommunala ut-
vecklingen är ett faktaunderlag, en beskrivande redo-
visning av hur ekonomi och verksamhet i kommuner
och landsting har utvecklats de senaste åren. Som
vanligt föreslår utskottet att skrivelsen ska läggas till
handlingarna.
Det som är ovanligt i år - och det nämnde Lennart
Hedquist tidigare - är att vi har inte mindre än 27
reservationer. Det är lika många som i finansutskot-
tets betänkande om hela den ekonomiska politiken.
Av dessa 27 reservationer är det bara två som handlar
om skrivelsens utformning.
Det verkar som om några i oppositionen hugger
som hungriga abborrar efter varje krok som man kan
fästa en reservation på. Jag vill inte förneka att det tas
upp en del viktiga frågor i reservationerna. Jag har
heller inget att invända mot att riksdagsledamöterna
är så aktiva som möjligt för att driva på i olika frågor.
Men ni motionärer och reservanter måste också ställa
er frågan vad som är rationellt och effektivt i riks-
dagsarbetet.
Är det verkligen så att man har fört en fråga fram-
åt om man ser till att den blir avslagen fem gånger
under ett enda riksdagsår? Yrkandet om ett kvalitets-
institut som finns i reservation 20 har nu inom åtta
månader hunnits väckas fem gånger. Varje gång som
riksdagen avslår det finns det risk för att det bankas in
en ny spik i kistan.
Inom Riksdagskommittén pågår ett arbete för att
vi ska undvika dubbelarbete i budgetarbetet. Vi kan-
ske ska börja med att undvika femdubbelt arbete i
andra sammanhang, t.ex. i samband med riksdagens
behandling av den kommunala skrivelsen. Det är ett
råd i all välmening - fundera på saken!
I skrivelsen redovisas utvecklingen i kommuner
och landsting de senaste åren, i huvudsak förhållan-
dena under verksamhetsåret 1998. Utskottet anser att
den här årliga skrivelsen är viktig för riksdagens och
utskottens möjlighet till uppföljning och utvärdering
av fattade beslut. Utskottet tycker att regeringen har
breddat och fördjupat den nationella uppföljningen av
utvecklingen inom kommunsektorn på ett bra sätt.
I 1999 års vårproposition rapporterade regeringen
om det pågående utvecklingsarbetet. Bland annat
pekades på behovet av att vidareutveckla och förtyd-
liga befintliga mål för skola, vård och omsorg samt
att förbättra det statistiska underlaget för att tydligare
kunna följa måluppfyllelsen. Regeringen anmälde då
också ett pågående arbete med att upprätta en kom-
munal databas för att skapa förutsättningar för en
bättre samlad uppföljning och aktiva jämförelser.
I årets vårproposition redovisar regeringen hur ar-
betet med uppföljningen fortsätter att utvecklas. Det
arbete som har bedrivits hittills visar bl.a. att natio-
nella mål inte är något entydigt begrepp. De bestäm-
melser som i lag benämns som mål anger ofta mål av
mycket övergripande karaktär, medan de lagparagra-
fer som innehåller mer konkreta, målliknande for-
muleringar i allmänhet inte benämns som mål för
verksamheten. En annan fråga är hur man ska få en
bättre överblick över den statistik om kommunerna
som samlas in av olika myndigheter.
Arbetet med en kommunal databas som ska inne-
hålla uppgifter som beskriver verksamhetens volym,
kostnader och kvalitet fortgår. Databasen ska vara ett
stöd för statens och kommunernas uppföljning av
verksamhet och ekonomi utifrån både nationella och
lokala prioriteringar. En utbyggd databas ska också
ge underlag för jämförelser mellan kommunerna i
syfte att öka deras produktivitet och effektivitet. Pro-
jektet med en provdatabas omfattar barnomsorg,
skola, vuxenutbildning samt socialtjänst. Förslag till
nyckeltal som belyser kvalitet och måluppfyllelse i
verksamheten ska utarbetas.
Utskottet ser positivt på det utvecklingsarbete som
bedrivs och konstaterar att regeringens ambitioner
beträffande kvaliteten på uppgifterna i databasen
ligger väl i linje med vad utskottet anförde vid före-
gående års behandling av motsvarande skrivelse.
Fru talman! Som jag sade tidigare ska skrivelsen
vara ett faktaunderlag, en beskrivande redovisning,
och i den mån det förekommer analyser är de till för
att förklara ett samband som ger en utveckling på ett
visst område. Det finns inga politiska skrivningar
eller analyser i skrivelsen. De politiska analyser som
görs av materialet står i vårpropositionen.
Kristdemokraterna och moderaterna vill att skri-
velsen kommande år även redovisar vilka kommuner
som har uppnått de bästa resultaten inom olika verk-
samhetsområden.
Jag nämnde nyss om framtagandet av en provda-
tabas. En utbyggd databas kan bidra med mellan-
kommunala jämförelser och därigenom ge impulser
till att effektivisera den egna verksamheten. Utskottet
understryker dock att det huvudsakliga syftet med
skrivelsen är att ge underlag för uppföljning av kom-
munsektorn som helhet och inte att redovisa enskilda
kommuners utveckling.
Centern och Folkpartiet anser att redovisningen i
regeringens skrivelse sammantaget visar på en för-
bättring inom kommuner och landsting. Men de på-
står att de förbättringar som presenteras i vissa avse-
enden är otillräckligt grundade på klara siffror.
Det är något som jag inte kan hålla med om. En-
ligt utskottets uppfattning finns det ingen grund för
uppfattningen att de redovisade förbättringarna för
kommunsektorn skulle vara baserade på ett sämre
underlag än övriga uppgifter som redovisas i skrivel-
sen.
I tre reservationer kritiserar man utjämningssys-
temet.
Jag tror inte alls att utjämningssystemet skulle bli
bättre om vi följde de tankegångar som finns i reser-
vationerna. För övrigt har regeringen under hösten
tillsatt en delegation för fortsatt uppföljning av sys-
temet samt en expertgrupp för utredning av möjlig-
heterna att förenkla det. Delegationen ska bl.a. svara
för en fortsatt uppföljning och utvärdering av träffsä-
kerheten hos de enskilda delarna av kostnadsutjäm-
ningen. Dessutom ska delegationen lämna sådana
förslag till förändringar som förbättrar systemets
förmåga att skapa likvärdiga ekonomiska förutsätt-
ningar för alla kommuner respektive landsting. I
direktiven till expertgruppen säger regeringen att
frågan om förenkling av systemet måste analyseras
utifrån bl.a. demokratiska aspekter samt inte minst
rättviseaspekter. Båda utredningarna ska lämna sina
förslag senast den 30 november i år.
Delegationen har lämnat en delrapport med vissa
förslag till förändringar i inkomstutjämningen för
kommuner samt förslag om ett omställningsbidrag för
landsting med befolkningsminskning. Förslaget, som
redovisas i regeringens proposition Vissa kommuna-
lekonomiska frågor, innebär bl.a. att negativa margi-
naleffekter som eventuellt har funnits för vissa kom-
muner elimineras. Motionstiden gick ut i går, och
propositionen kommer att behandlas i höst.
Övriga reservationer gäller bl.a. hälso- och sjuk-
vård, äldreomsorg, handikappomsorg, barnomsorg,
skola, vuxenutbildning m.m.
Socialutskottet och utbildningsutskottet har yttrat
sig över frågor som berör deras beredningsområden
samt föreslagit finansutskottet att avstyrka motion-
syrkandena.
Socialutskottet noterar att motionsyrkanden om
obligatorisk hälsoförsäkring, vårdgaranti, mångfald
av vårdgivare, nya vårdplatser och konkurrensutsätt-
ning av offentlig verksamhet nyligen har behandlats
och avstyrkts i betänkande SoU9, den 22 mars i år.
Motionsyrkanden beträffande läkartillgänglighet
m.m. har nyligen behandlats och avstyrkts i betän-
kande SoU8, den 22 februari i år. Motionsyrkanden
rörande bl.a. högkostnadsskydd vid köp av läkemedel
har nyligen behandlats och avstyrkts i betänkande
SoU9, den 22 mars i år. Motionsyrkanden gällande
den framtida finansieringen av äldreomsorgen, samt
avgiftssättning inom äldreomsorgen har behandlats
och avstyrkts i betänkande SoU8 den 22 februari i år.
Utbildningsutskottet konstaterar att merparten av
de frågor som tas upp i motionsyrkandena har be-
handlats av utskottet tidigare under detta riksmöte.
Utskottet avstyrkte de då aktuella yrkandena, och
riksdagen har avslagit dem.
Utbildningsutskottet har bl.a. pekat på en rad olika
åtgärder som har vidtagits under senare tid i syfte att
förbättra kvaliteten i skolan. Det system med olika
former av kvalitetsinstrument som har skapats på
både nationell nivå och i kommuner och skolor ger
enligt utskottets uppfattning förutsättningar för att
utveckla och garantera kvalitet och likvärdighet i
skolan. Utskottet har också noterat att regeringen har
tillsatt en expertgrupp för att analysera behov av
insatser för att stärka den individuella planeringen
och måluppfyllelsen i grundskolan.
Och så kommer jag då slutligen till moderaternas
förslag om ett nationellt fristående kvalitetsinstitut för
skolan. Utbildningsutskottet har behandlat och av-
styrkt motsvarande yrkande två gånger den 12 okto-
ber förra året - det var två olika betänkanden - en
gång den 23 november och en gång den 23 mars i år.
Riksdagen har varje gång avslagit yrkandena. Utbild-
ningsutskottet har ingen annan uppfattning nu och
hänvisar till vad utskottet anfört tidigare. Utskottet
har bl.a. sagt att konstruktionen med en kvalitets-
granskningsnämnd knuten till den ansvariga sek-
torsmyndigheten enligt utskottets uppfattning är att
föredra framför ett fristående kvalitetsinstitut. Kvali-
tetsgranskningsnämnden inrättades vid Skolverket
den 1 juli 1999.
Fru talman! Jag föreslår att vi nu för femte gången
under riksdagsåret avslår detta yrkande samt yrkar
även i övrigt bifall till finansutskottets förslag.
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.56 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>10 §  (forts.) Utvecklingen inom den kommunala
sektorn (forts. FiU29)</pre><pre>Anf.  144  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Sonia Karlsson ironiserade, möjligen
med viss rätt, över att vi här i riksdagen får anledning
att ett antal gånger besluta om samma sak, eller att
man avvisar propåer från oppositionspartierna i an-
slutning till olika ärenden om samma sak. Paradex-
emplet var det fristående kvalitetsinstitutet för skolan.
Jag vill bara säga att det kanske vore bra om man
något kunde se över riksdagens sätt att arbeta för att
förhindra den typen av upprepningar.
Å andra sidan, Sonia Karlsson, tyckte jag att So-
nia Karlsson sade att om inte det här upprepades
alltför ofta kunde vi kanske få ett sådant här friståen-
de kvalitetsinstitut. Om det är på det sättet ska vi
naturligtvis inte komma tillbaka med det här försla-
get. Annars trodde jag möjligen att det är droppen
som urholkar stenen. För man fram ett förslag till-
räckligt ofta brukar socialdemokraterna till slut inse
att det ligger någonting i det. Det tror jag t.ex. gäller
det fristående kvalitetsinstitutet för skolan - som så
många medborgare utanför det här huset inser att vi
måste ha.
Sedan noterade jag att Sonia Karlsson inte uppe-
höll sig särskilt mycket vid det kommunala utjäm-
ningssystemet, grundlagsstridigt och tillväxtfientligt
som det är. Jag är fortfarande intresserad av att höra
Sonia Karlsson eller någon annan namnge någon
svensk grundlagsexpert som på fullt allvar anser att
dagens inomkommunala utjämningssystem är fören-
ligt med grundlagen.
Allvarligare på kort sikt tycker jag dock är att det
är så tillväxtfientligt. Tycker Sonia Karlsson verkli-
gen att en kommun som ökar sin relativa skattekraft
ska få hela den ökningen konfiskerad?</pre><pre>Anf.  145  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill i alla fall säga att om Lennart
Hedquist skulle komma med förslaget om kvalitetsin-
stitut en sjätte gång vore det kontraproduktivt. Det
kan vi väl vara överens om.
Sedan har ju det här kvalitetsinstitutet inte funnits
i ett år än. I nästa motion kanske det vore idé att titta
på hur man har skött det här. När vi ser på de resultat
som Skolverket har publicerat det senaste året måste
vi väl ändå säga att man verkligen försöker fylla sin
uppgift så bra som möjligt. Jag har svårt att se att man
skulle kunna ifrågasätta integriteten hos Skolverket i
det fallet.
Jag vet att Lennart Hedquist älskar att debattera
inkomst- och kostnadsutjämningen. Han tror väl att
även detta urholkar stenen, men jag menar att det är
precis tvärtom, att det är kontraproduktivt. Det är i
dag sjätte gången vi debatterar detta, tror jag, så man
kan säga att moderaterna är mycket för upprepningar.
Det gäller inte bara kvalitetsinstitutet.
Jag har tyvärr inget namn på någon sakkunnig,
men jag nöjer mig med att Lagrådet har ställt sig
bakom detta och anser att det är helt grundlagsenligt.
Lagrådet är ju dessutom flera personer. Det strider
inte mot grundlagen. Lennart Hedquist debatterade
också detta senast i maj med Lars-Erik Lövdén och
försökte även då få upp det här. Vi kan dock mycket
tydligt konstatera att detta är förenligt med grundla-
gen.
När det sedan gäller kommunerna, t.ex. Malå
kommun, är jag ganska övertygad om att Malå inte
skulle vilja byta ut den inkomst- och kostnadsutjäm-
ning man har nu mot Lennart Hedquists förslag. Har
man under medelskattekraften gynnas man av utjäm-
ningssystemet. Malå skulle förlora med Lennart Hed-
quists förslag; den saken är klar.</pre><pre>Anf.  146  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Nej, Malå skulle vinna på att få be-
hålla en ökning av den relativa skattetillväxten. Sonia
Karlsson försöker sprida missuppfattningen att mode-
raternas förslag skulle innebära ett avskaffande av
skatteutjämningen. Det är självklart att kommuner
med för låg egen skattekraft måste få resurser, men de
resurserna ska staten stå för. Det är dock lika viktigt
att kommuner som ökar sin skattekraft - oavsett om
de har låg, medelstor eller hög skattekraft i utgångs-
läget - som incitament måste kunna få behålla den
relativa ökningen.
Beträffande grundlagsenligheten hade jag inte till-
fälle att diskutera den med Lars-Erik Lövdén. Men
det brukar framhållas från socialdemokratiskt håll att
det inte skulle vara något fel på grundlagsenligheten.
Lagrådet hänvisade ju till att regeringen hade tillsatt
en utredning samt till att det enda man kunde åberopa
var konstitutionell praxis.
Jag vill, eftersom Jan Bergqvist tog upp detta tidi-
gare i kammaren i dag, att man från socialdemokra-
tiskt håll namnger en enda grundlagsexpert som anser
att det inomkommunala utjämningssystemet är fören-
ligt med den svenska grundlagens lydelse.</pre><pre>Anf.  147  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag måste verkligen beklaga att Len-
nart Hedquist inte passade på att ta debatt med Jan
Bergqvist när det hade varit möjligt att diskutera
frågan.
Sedan har faktiskt Lagrådet ställt sig bakom detta
och sagt att det följer grundlagen. Konstitutionsut-
skottet har behandlat det, finansutskottet har behand-
lat det och riksdagen har beslutat om det ett flertal
gånger. Jag är ledsen att Lena Ek inte är i plenisalen
nu, för då skulle jag ha tackat henne för att hon också
försökt förmedla kunskapen till Lennart Hedquist om
vilken nytta inkomst- och kostnadsutjämningen fak-
tiskt gör. Den är till för att vi ska ha en bra skola,
vård och omsorg i hela landet - inte bara i tillväxt-
kommunerna, inte bara i Stockholm eller Göteborg
eller där man har en god tillväxt. Hela landet ska
kunna leva.
När det sedan gäller Malå ska ju Lennart Hedquist
någonstans ändå finansiera detta med att man skulle
få behålla den relativa ökningen av skattekraften.
Därför skulle Malå förlora på Hedquists förslag. Malå
har i inkomst- och kostnadsutjämningen 21 miljoner.
Med Hedquists förslag skulle det bli 3 miljoner. Man
skulle alltså göra en ganska stor förlust. Jag har också
förstått att Lennart Hedquist har pratat med kommun-
styrelsens ordförande i Malå. Jag pratade med honom
för tio minuter sedan, och han sade att han inte ville
byta ut sin inkomstutjämning mot Lennart Hedquists
förslag.
I maj var jag i Robertsfors. Kommunstyrelsens
ordförande i Robertsfors talade då just om hur viktig
kostnads- och inkomstutjämningen var för att Ro-
bertsfors ska ha möjlighet att ge sina kommuninvåna-
re en bra vård, skola och omsorg. Jag tycker nog att
Lennart Hedquist ska åka lite utanför Stockholm och
Uppsala, åka omkring i landet och verkligen besöka
kommuner och diskutera och se de problem som
finns.</pre><pre>Anf.  148  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! När Sonia Karlsson ondgör sig över
antalet reservationer osv. ska väl jag ta till mig det.
Det kan hända att vi inte kommer att ha med så
många reservationer.
Å andra sidan vill jag påpeka att Sonia Karlsson,
fru talman, såvitt jag kan bedöma gör två fel, om man
nu ska tala om fel. För det första skiljer hon inte på
form och innehåll. Som jag ser det blir det väldigt
konstigt om man bara skulle diskutera formen och
inte innehållet. Om man bara skulle uppehålla sig vid
skrivelsen, säga att skrivelsen borde ha haft den och
den lydelsen i det och det avseendet men inte komma
in på det materiella innehållet, är det ett sätt att arbeta
som jag faktiskt tror är omöjligt.
För det andra har hon en otidsenlig syn på objek-
tivitet - som om tjänstemän i Regeringskansliet
skulle kunna producera en alltigenom objektiv skri-
velse! Naturligtvis är det ett urval av fakta, och i
botten är det en produkt som är regeringens. Jag
skulle önska att Sonia Karlsson höll sig till debatten
och debattens innehåll.
Då vill jag fråga Sonia Karlsson: Vad säger Sonia
Karlsson om kommunal självstyrelse? Hur motiverar
socialdemokraterna kommunal självstyrelse, och hur
går det ihop med alla de beslut som tas här av den
socialistiska majoriteten som begränsar den kommu-
nala självstyrelsen och inkräktar på den?</pre><pre>Anf.  149  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Om jag höll mig till debattens inne-
håll, sade Per Landgren. Vi ska ju behandla den
kommunala skrivelse som gäller utvecklingen i
kommuner och landsting under 1998. Vi har också
tagit fram olika instrument. Det är viktigt för riksda-
gen och dess utskott att ha bra underlag när vi ska se
hur de beslut vi fattar följs upp och verkställs i verk-
ligheten. Det är vad det i första hand handlar om.
En stor diskussion om den kommunala självsty-
relsen kanske vi får ta vid ett alldeles särskilt tillfälle.
Men den kommunala självstyrelsen regleras ju i rege-
ringsformen, i grundlagen. Sedan har vi portalpara-
grafen i kommunallagen som talar om att kommuner-
na ska göra det som är bra för medborgarna. Man ska
inte göra sådana saker som staten gör. Man ska heller
inte göra sådana saker som det privata gör. Men man
ska göra det bästa för medborgarna i sin kommun.
Sedan har riksdagen rätt att stifta lagar. Det vet ju
Per Landgren. Det kanske vi inte ska ifrågasätta.</pre><pre>Anf.  150  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte om någon har ifrågasatt
rätten att stifta lagar. Jag vill bara ha en enkel motive-
ring till den kommunala självstyrelsen. Jag noterar att
Sonia Karlsson i alla fall inte nu vill ge den. Jag hop-
pas att den kan komma så småningom. Jag vet inte
om jag vågar lita på det löftet.
Grunden för den skrivelse vi debatterar har att gö-
ra med hur man ser på kommunerna och den kommu-
nala självstyrelsen. Det var det jag tog upp. Jag note-
rar igen att Sonia Karlsson inte med ett ord tog upp
den kastade handsken och debatterade den kommu-
nala självstyrelsen i inlägget tidigare. Nu är det mer
rena påståenden om att det står talas om kommunal
självstyrelse i lagtexten. Den informationen hade jag
helt klart kunnat leva utan. Det känner jag till.
Men hur motiverar ni kommunal självstyrelse och
hur går den ihop med inskränkningarna i vad kom-
muner får göra med sina bostadsbestånd, vad lands-
tingen får göra när det gäller sjukhusverksamheten,
vad man får göra när det gäller maxtaxa etc. Jag cite-
rade en skrivelse från Kommunförbundet där Reepalu
m.fl. är bekymrade över att statsmakterna inte tar
hänsyn till kommunal självstyrelse.</pre><pre>Anf.  151  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det var Per Landgren som i sitt förra
inlägg ifrågasatte att riksdagen kunde ändra beslut.
Det är det jag menar, riksdagen kan ändra beslut,
eftersom riksdagen stiftar lagar som också kan ha
med kommunen att göra.
Vi har lagt många uppgifter på kommunerna. Hela
det viktiga området skola, vård och omsorg har man
hand om. Det generella statsbidraget på 3 miljarder
ger vi i en påse till kommunerna och de använder
pengarna på bästa sätt.
Maxtaxa är inget som vi tvingar på dem, utan om
kommunerna vill införa maxtaxa får de pengar till
det.
Det är bara det att jag känner att det är lite tids-
brist. Jag har här en tjock bok om den kommunala
självstyrelsen och skulle kunna föra en lång debatt
med Per Landgren om den. Men jag tror ändå att våra
kolleger här i kammaren är ganska tacksamma om vi
inte tar den just i dag.
Dessutom anser vi socialdemokrater att det är
mycket viktigt med den kommunala självstyrelsen.
Jag sitter själv i kommunfullmäktige hemma i min
kommun och känner mig inte alls särskilt styrd, ska
jag be att få tala om.</pre><pre>Anf.  152  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Sonia Karlsson ägnade väldigt myck-
et av sitt anförande åt att tala om att vi hade motione-
rat om fel saker, yrkat på fel saker och reserverat oss
mot fel saker och dessutom alldeles för mycket. Det
är klart att det är ett enkelt sätt för majoriteten att
glida undan en sakdiskussion som på något sätt alltid
är för tidig, för sen eller vid fel tillfälle när det gäller
synen på den kommunala verksamhetens mer över-
gripande perspektiv.
Jag kan förstå att det är ett bekvämt sätt att glida
undan sakfrågorna, men då är det desto mer konstigt
att Sonia Karlsson väljer att helt förbigå de krav och
förslag som finns i reservationerna på just ytterligare
faktaunderlag och vad man bör redovisa, vad man
hade bort redovisa och vad man ska se till att redovisa
till nästa gång, så att vi får fram det faktaunderlag
som vi kanske tycker att vi behöver för att ytterligare
med fakta och argument kunna understryka våra för-
slag till förändringar.
För att bara ta några exempel som Sonia Karlsson
förbigick tar vi i vår reservation om hälso- och sjuk-
vården upp att vi helt saknar uppgifter om skillnaden
mellan privat och offentlig regi när det gäller sjuk-
vården och situationen när det gäller vårdköer. Vi vet
alla att de växer, men det är fullkomligt hopplöst att
få fram en landsomfattande statistik över detta.
Samma sak gäller barnomsorgen där vi år ut och
år in från Folkpartiets sida efterlyser en kartläggning
av hur många barn det handlar om i barnomsorgskön,
inte bara hur många kommuner som har kö. Om det
är ett eller hundra barn, om det är en stor eller en liten
kommun menar jag faktiskt är en ganska stor skillnad
för de individer det gäller.
Vi har en stor reservation som gäller bostadssek-
torn, där vi tycker att det är tråkigt att skrivelsen bara
tar upp de bostadsfrågor som ligger direkt under den
statliga bostadsdelegationen. Vi har krav på kartlägg-
ning och information kring försörjningsstöden.
Alla de här frågorna förbigår Sonia Karlsson i sitt
anförande. Nu har hon ju chansen i repliken.
Sedan skulle jag vilja säga att utjämningssystemet
är helt avgörande. Den proposition som har kommit
visar ju att uppgiften för de här delegationerna och de
expertgrupper som är tillsatta inte är att i grunden se
över själva tekniken i systemet, utan deras uppgift har
mest varit att utveckla systemet genom att inveckla
det ytterligare. Och det tycker i varje fall inte jag är
någon bra metod.</pre><pre>Anf.  153  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag sade i min inledning och hänvisa-
de till både delegationen och expertgruppen som
fortlöpande ser över detta och kommer att lägga fram
förslag under hösten.
Jag tyckte att jag uttryckte mig ganska noga, för
jag tycker att det är viktigt just hur vi ska granska
måluppfyllelsen och hur de beslut vi har fattat följs
upp i kommuner och landsting. Finansutskottet har
varje år när vi har behandlat skrivelsen haft syn-
punkter och skrivelsen har kommit tillbaka utvidgad.
Jag hänvisade till den kommunala databas som
håller på att byggas upp. Det är nu en projektdatabas,
men den ska förhoppningsvis byggas upp så att vi kan
få in alla kommuner i den. Då har man stora möjlig-
heter att göra sådana här jämförelser både till nytta
för kommunerna och för oss här i riksdagen.
Vad gäller vårdköer och barnomsorg kan jag bara
hänvisa till att Skolverket har ett uppdrag att göra
fördjupade studier av hur barnomsorgen fördelar sig
utifrån både barn och barnfamiljer, sociala och eko-
nomiska levnadsvillkor, tillgänglighet samt nyttjande
av barnomsorg. Det här kommer i mars 2001. Det
pågår många olika sådana här utredningar för att
riktigt kunna belysa hur utvecklingen ser ut och så att
vi får bättre underlag.
Jag ser faktiskt fram emot att det här kommer att
utvecklas och bli bättre. Exempelvis kommer man när
vi får bra underlag för hur skolan ser ut i de olika
kommunerna i landet inte att fortsättningsvis kunna
generalisera och säga att vi har en så dålig skola i
Sverige. Vi kommer att ha ett bra underlag och verk-
ligen kunna bemöta och påvisa att vi har väldigt
många bra skolor, som vi inte ska förglömma i de-
batten.</pre><pre>Anf.  154  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Min frågeställning om utjämnings-
systemet står fortfarande, som så många gånger förut,
helt obesvarad. Det system som man har valt, med
väldigt många faktorer som inte grundar sig på
strukturellt opåverkbara kostnadsskillnader osv.,
ligger inte i de här delegationernas uppdrag. Den
delproposition som nu har kommit visar just att med
den väg man har slagit in på kommer systemet inte att
bli renare, mer rättvisande och mer utjämnande för de
strukturella skillnaderna, utan det kommer bara att bli
ännu mer invecklat. Det tycker vi är dåligt. Men up-
penbarligen känner sig socialdemokraterna fullt nöjda
med den utvecklingen. Det är i och för sig ett besked
så gott som något, men det visar ju också att ni inte är
beredda att ompröva tidigare intagna ståndpunkter när
nya fakta kommit fram. Det tycker jag är beklagligt.
Sedan vet jag inte om jag ska tolka Sonia Karls-
son på det sättet att alla punkter som vi har reserverat
oss på håller ni egentligen med om att det är viktig
information som borde fram. Ni har avstyrkt reserva-
tionerna ändå, men ni kommer att se till att den här
informationen finns. I så fall är det en mycket god
nyhet. Men det är ett ganska konstigt metodval.
Jag tillåter mig tvivla på att det blir på det viset att
exempelvis skillnader i kvalitet och måluppfyllelse
mellan privat och offentlig regi kommer att visas i
skrivelsen i fortsättningen. Men jag får väl ta Sonia
Karlsson på orden och tro att det är så det kommer att
bli, att de droppar som vi har kastat år ut och år in till
slut har urholkat stenen. Men det hade varit bra om
det hade framgått av materialet och av Sonia Karls-
sons inlägg att hon delar vår uppfattning att på de här
punkterna behövs det betydligt mycket bättre fak-
taunderlag och att man också sedan är beredd att dra
slutsatser av det.</pre><pre>Anf.  155  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ska inte glädja Karin Pilsäter ge-
nom att helt godta alla de förslag som finns i hennes
reservationer och som jag har yrkat avslag på.
T.ex. Skolverket ska göra utvärderingar, bl.a. om
privata entreprenörer. Utbildningsutskottet har skrivit
om utvärderingar av utbildning både inom kommunal
verksamhet men också av privata entreprenörer. Ar-
betet pågår redan.
Sedan var det frågan om utjämningssystemet. Det
var någon som sade tidigare i dag i debatten - nu
kommer jag tyvärr inte ihåg vem - att Folkpartiet har
börjat att bli lite moderat. Just i den här delen är jag
rädd att Karin Pilsäter har påverkats av moderaterna.
Tidigare stod Folkpartiet upp för utjämningssystemet
och tyckte att det var viktigt att alla kommuner i lan-
det hade en bra skola, vård och omsorg. Nu säger ni i
era reservationer att ni i princip vill ha ett annat sys-
tem. I vilket fall som helst vill ni sänka utjämnings-
graden till 80 %. Det skulle göra att de kommuner
som har behov av pengarna skulle förlora dem, och
pengarna skulle gå till dem som har en stark och bra
tillväxt. Det är inte särskilt rättvist eller fördelnings-
politiskt.</pre><pre>Anf.  156  SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag ska i mitt anförande koncentrera
mig på synpunkter på skrivelsens utformning, dvs.
kommunala företag, utjämning, hälso- och sjukvården
och några synpunkter på Kommundelegationens ar-
bete. Avslutningsvis ska jag säga några ord om hur
vissa budgetförslag påverkar kommunernas ekonomi.
Det finns en gemensam reservation från Kristde-
mokraterna och Moderaterna vad gäller skrivelsens
utformning. Där efterlyser man en jämförelse som
redovisar goda exempel som uppnåtts genom konkur-
rensutsättning och fler friskolor i kommunerna.
Centerns och Folkpartiets gemensamma reserva-
tion handlar om att de förbättringar som presenteras i
skrivelsen saknar grund i de redovisade siffrorna.
Jag vill börja med att instämma i föregående tala-
res synpunkter när det gäller skrivelsens utformning.
Moderaterna och Kristdemokraterna vill naturligtvis i
sin reservation argumentera för ökad konkurrensut-
sättning, som ofta har en tendens att skapa mer
konstlade marknader och mindre kostnadskontroll i
den offentliga sektorn. Det vore klädsamt om det
fanns mer av en problematisering av dem som före-
språkar en privatisering. Att det innebär en överföring
av offentliga skattemedel till privata vinstintressen
verkar man inte vara särskilt bekymrad över.
När den offentliga sektorn försvagades genom
nedskärningar under 90-talet uppstod en grogrund för
missnöje. Medborgarna upplevde att samhället inte
kunde tillgodose grundläggande mänskliga behov. De
som har råd börjar teckna privata försäkringar för att
garantera sig en god vård. Det som tidigare finansie-
rades solidariskt och kollektivt börjar förvandlas till
en individuell försäkringsfråga. Men den mest fun-
damentala förändringen är att en helt ny människosyn
håller på att uppstå - medborgare ersätts med kund.
Att vara kund är någonting helt annat än att vara
medborgare. Kunden är aktör på en marknad, med-
borgare är en del av folket som folkstyret, demokra-
tin, bygger på.
Kunden behöver varken argumentera eller resone-
ra. Konsekvenserna av hur andra påverkas blir irrele-
vanta. Egennyttan står i centrum. Kundens rösträtt är
graderad efter hur mycket pengar hon har.
På medborgaren ställs däremot andra och större
krav. Hon måste besvara frågor som t.ex. hur vi an-
vänder våra gemensamma resurser på bästa sätt, både
på kort och på lång sikt. Den helhetssyn och långsik-
tighet som medborgarrollen får förstärks ytterligare
av den representativa demokratin. Frågor om vad som
är bäst för dem jag företräder och för samhället som
helhet måste få svar.
Att vi är kunder när vi väljer mellan olika varor i
en livsmedelsaffär kan fungera rationellt. Dessutom
får kunden en förstärkning genom konsumentlagstift-
ningen. Men ju större behov av vård eller omsorg en
människa har, desto större blir beroendet och ojäm-
likheten. Vad är det för lagstiftning som behövs för
att skydda denna nya form av kundrelation? Är det
offentligt finansierade specialistläkare som personliga
juridiska ombud? Vilken typ av reklamationsrättig-
heter ska gälla, och vem ska ta hand om de tvisterna?
Vad finns det för en marknad när det på grund av
reseavstånd och begränsat befolkningsunderlag
knappt finns utövare? Att överföra samma mekaniska
och egoistiska kundrelation som finns i en butik till
beslut som rör skola, vård och omsorg kan i sin för-
längning leda till att välfärdssystemet och demokratin
allvarligt hotas.
Låt mig hämta följande citat från den statliga ut-
redningen Välfärd vid vägskäl. Där framgår att det är
särskilt vanligt att resursstarka familjer flyttar barnen
från skolor i områden där andelen högutbildade är
relativt låg. Den socioekonomiska och etniska segre-
gationen som är en följd av det segregerade boendet
tenderar på detta sätt att förstärkas av de utökade
möjligheterna att välja skolor i andra områden och
utbyggnaden av friskolor.
Av ett ytterligare exempel framgår att detta torde
försvåra uppfyllandet av de nationella målen om
likvärdig tillgång till utbildning och omsorg.
Det förekommer både inom skola och barnomsorg
kundvalsmodeller - checkar. Visserligen är inte alla
effekterna genomlysta i tillräcklig omfattning. Men
däremot framkommer i utredningen konsekvenserna
av att man t.ex. i privat barnomsorg kan ta ut högre
föräldraavgifter än i det kommunala. På så sätt kan
offentligt subventionerad barnomsorg i privat drift bli
ett alternativ för bättre ekonomiskt ställda grupper i
tider av nedskärningar.
Vänsterpartiet tror inte att en privatisering av vår-
den, omsorgen eller skolan löser strukturella problem.
Vi tror på demokratisering. Riv pyramiderna, hierar-
kierna, och satsa på lagarbete. Ta bättre till vara på
personalens idéer och engagemang. Det behövs rejäla
satsningar på arbetsmiljön. Det är inte minst perso-
nalen, kvinnorna, i den offentliga sektorn som drab-
bas av utbrändhet och långtidssjukskrivningar.
Vi vill satsa på reellt brukarinflytande och en hel-
hetssyn på människan. Det är brukarna som ska vara i
centrum. "Människovärdet vi fordra tillbaka!"
Det är också en vänsterståndpunkt att ha en effek-
tiv och kvalitetsmedveten offentlig vård, skola och
omsorg. Det handlar om att försäkra sig om att ge-
mensamma skattemedel används på bästa sätt.
Fru talman! I den borgerliga reservationen om
kommunala företag förekommer en del intressanta
skrivningar. "Kommunala bolag skapar problem
beträffande demokratin, ekonomin och konkurrensen
gentemot privata företag. - - - ett stort inslag av
bolag i den kommunala verksamheten gör det svårare
för kommunmedlemmarna att överblicka hela verk-
samheten, vilket är en klar nackdel från demokrati-
och insynssynpunkt." Men samtidigt är det just de
borgerliga kommunal- och landstingspolitikerna som
själva driver på bolagiseringar. De har varit steg i en
medveten strategi i att konkurrensutsätta och privati-
sera. Ta det senaste exemplet som jag känner till,
nämligen S:t Görans sjukhus, som omvandlades till
aktiebolag och numera ägs av Bure.
Demokratikritiken är i och för sig riktig. Bolags-
formen innebär att den politiska insynen i verksam-
heten minskar. Det kan se ut som om de borgerliga
partierna motsätter sig de kommunala bolagen av
demokratiska skäl, men varför ställer de inte samma
krav när det handlar om privata bolag som utförare?
Jag antar att det inte är själva bolagsformen i sig som
kritiken avser, utan kritiken riktar sig mot att det är
kommunala bolag. Jag efterlyser samma patos när det
gäller att slå vakt om kommunmedlemmarnas och
personalens rätt till demokrati och insyn i de privata
vårdbolagen.
När det gäller skattelagstiftning ska den vara lika
för kommunala och privata bolag.
Fru talman! Jag ska säga något kort om utjäm-
ningssystemet. Förändringar i inkomstutjämnings-
systemet kommer att behandlas till hösten. Det är två
saker som med prioritet har behandlats, och det är
inkomstutjämningssystemet och befolkningsminsk-
ningar för landstingen. Sedan kommer ytterligare
utredningar om merkostnader för hälso- och sjukvård
i glesbygd och storstad, och även jämställdhetsanaly-
ser av en del variabler. De två första frågorna kom-
mer vi att kunna behandla till hösten.
Förändringsförslaget när det gäller inkomstutjäm-
ningen går ut på att ha kvar en långtgående inkom-
stutjämning och samtidigt eliminera de s.k. pomperi-
possaeffekterna. Det finns också ett förslag om extra
bidrag till landsting som har särskilda ekonomiska
problem på grund av stor utflyttning. Om vi menar
allvar med att ge det kommunala självstyret ett reellt
innehåll måste också kommuner och landsting ges
likvärdiga ekonomiska förutsättningar.
Vi i Vänsterpartiet tycker inte att det är fel att an-
svaret när det gäller skola, vård och omsorg har dele-
gerats till kommunerna. Det gagnar demokratin. Men
till syvende och sist handlar hela det här systemet om
solidaritet, om att hela landet ska ges möjligheter att
ha en likvärdig skola, vård och omsorg. Solidaritet
och rättvisa är produktivt; det är faktorer som be-
främjar tillväxten.
Dessutom vill jag säga att det översynsarbete som
går ut på att försöka göra utjämningssystemet mer
rättvist, enklare och mer överskådligt beräknas vara
slutfört i november i år.
Fru talman! Det finns dessutom ett anslag för sär-
skilda insatser för kommuner och landsting som har
en särskilt svår ekonomisk situation. Flera av dessa
har en mycket negativ befolkningsutveckling. Ansla-
get inrättades i samband med att det nya utjämnings-
systemet infördes 1996. Det är intressant att veta att
både moderater och folkpartister tycker att det här
anslaget inte ska behöva finnas kvar. Bostads- och
kommundelegationen har arbetat och kommer att
arbeta med ett hundratal ansökningar. Låt mig ge en
ögonblicksbild.
Bland de sökande finns landstinget i Norrbotten.
Stora ekonomiska problem har uppstått på grund av
en stor utflyttning, som i sin tur skapat ett alltmer
minskande skatteunderlag. Men norrbottningen är en
kämpe. Under hela våren och vintern har norrbott-
ningarna diskuterat med landstingspolitiker och andra
länsbor hur den framtida sjukvården ska se ut. Pro-
jektet har gått under namnet Utmaningen. Tyvärr vill
nu den nya politiska majoriteten i landstinget, bestå-
ende av moderater och socialdemokrater, inte avvakta
resultatet av denna utmaning, utan man har nyligen
gått in till Kommundelegationen med en komplette-
ring, med en ny, snabbt hopsnickrad sparplan, för att
få bidrag. Motivet till att man är beredd att sätta de-
mokratin åt sidan och förkasta Utmaningen sägs vara
att Kommundelegationen upphör med sitt arbete vid
halvårsskiftet.
Jag vill bara slutligen vädja till regeringen och
kollegerna bland riksdagsledamöterna att verka för att
Norrbotten ska få tillräckligt med tid för att vänta in
resultatet av den påbörjade demokratiprocessen. Det
kan handla om maximalt sex månader. Nedskärningar
på grund av ett minskat befolkningsunderlag är ofta
smärtsamma, men kanske ändå lättare att acceptera
om de föregåtts av en bra och trovärdig demokrati-
process. Detta är för övrigt ett krav som har ett myck-
et brett politiskt stöd i landstingsfullmäktige i länet.</pre><pre>Anf.  157  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Låt mig bara helt kort konstatera att
Siv Holma presterar en fantastisk exegetik genom att
läsa in en ny människosyn i reservationerna, inte
minst de reservationer som kristdemokraterna står
bakom. Då dyker reprisen om medborgare kontra
kund upp.
Jag vill då bara säga att i den mån som vi över
huvud taget använder ordet kund i det här samman-
hanget - jag tror inte att det förekommer speciellt ofta
- är det en metafor. Det kan liknas ungefär vid att
man går in i en butik och har en valfrihet. För vår del,
och för övriga partier också vågar jag säga, handlar
det om en valfrihet kombinerad med solidarisk finan-
siering, ingenting annat.</pre><pre>Anf.  158  SIV HOLMA (v):
Fru talman! Det kan vara en solidarisk finansie-
ring. Men faktum är att i ett privatiseringssamman-
hang, när man har privata utförare, har man inte möj-
ligheter att få den demokratiska insynen, som är en
del av detta med medborgare och demokrati, som det
bygger på.
Socialstyrelsen säger i en rapport att huvuddelen
av marknaden för privata entreprenörer domineras av
nio större företag. 70 % av kostnaderna för t.ex. pri-
vat äldreomsorg kontrolleras av de här marknadsle-
darna. 16 % av det totala antalet entreprenader i Sve-
rige gick 1999 till Partena Care AB. Så ser det ut.
Man privatiserar en offentlig, demokratiskt och
solidariskt finansierad välfärd. Då får vi bolag, och
människor som är brukare blir kunder.</pre><pre>Anf.  159  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Nej, man är naturligtvis fortsatt bru-
kare, även om man någon gång skulle kunna säga att
man är kund. Det handlar, som sagt var, om valfrihet
och solidarisk finansiering.
Jag konstaterar att Siv Holma inte längre lägger ut
det där med att det skulle vara en ny människosyn i
reservationerna. Det beror snarare på att det är en
inläsning än en exegetik som Siv Holma bedriver.</pre><pre>Anf.  160  SIV HOLMA (v):
Fru talman! Faktum är att denna förändring inne-
bär att vi får ett mer kundrelaterat system när det
gäller skola, vård och omsorg. Valfriheten innebär ju
det. I de här checksystemen blir brukaren kund. Och
som politiker eller personal har man inte längre någon
demokratisk insyn.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>11 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats den 13 juni</pre><pre>UbU17 Forskning för framtiden - en ny organisa-
tion för forskningsfinansiering
Mom. 1 (avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
162 för utskottet
129 för res. 1
1 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 36 v, 15 mp
För res. 1:     68 m, 37 kd, 11 c, 13 fp
Avstod: 1 c
Frånvarande:    20 s, 14 m, 7 v, 5 kd, 6 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 17 (genomförande m.m.)
Yrkanden:
1. utskottet
2. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. Ub30 yrk. 1 (v)
Votering:
272 för utskottet
8 för mot.
19 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 69 m, 22 v, 36 kd, 2 c, 13 fp, 15
mp
För mot.:       8 v
Avstod: 7 v, 1 kd, 11 c
Frånvarande:    16 s, 13 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp
Lars Gustafsson (kd) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>NU17 Vissa organisationsfrågor inom näringspoli-
tiken
1. utskottet
2. res. (m, kd, fp)
Votering:
180 för utskottet
120 för res.
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 13 c, 15 mp
För res.:       70 m, 37 kd, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>NU12 Ny naturgaslag
Mom. 1 (naturgasens roll i det svenska energisystem-
et)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, fp)
3. res. 2 (mp)
Förberedande votering:
118 för res. 1
16 för res. 2
166 avstod
49 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
165 för utskottet
119 för res. 1
16 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 13 c
För res. 1:     69 m, 37 kd, 13 fp
Avstod: 1 m, 15 mp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 2 (undantag från koncession)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, fp)
Votering:
180 för utskottet
120 för res. 3
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 13 c, 15 mp
För res. 3:     70 m, 37 kd, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 3 (förutsättningar för koncession)
1. utskottet
2. res. 5 (mp)
Votering:
164 för utskottet
17 för res. 5
118 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 1 m, 36 v, 12 c
För res. 5:     1 m, 1 fp, 15 mp
Avstod: 68 m, 1 v, 37 kd, 1 c, 11 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 5 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 4-7
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>JuU23 Brottsoffer
Mom. 1 (åtgärder till stöd för brottsoffer)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, fp)
Votering:
180 för utskottet
120 för res. 1
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 13 c, 15 mp
För res. 1:     70 m, 37 kd, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 2 (skydd för utsatta kvinnor)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, c, fp)
Votering:
166 för utskottet
133 för res. 2
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 37 v, 15 mp
För res. 2:     70 m, 37 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande:    17 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 3 (skyddsutrustning för kvinnor)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
132 för res. 3
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 15 mp
För res. 3:     70 m, 37 kd, 13 c, 12 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 5 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 12 (målsägandebiträde i våldtäktsmål)
1. utskottet
2. res. 6 (mp)
Votering:
283 för utskottet
15 för res. 6
1 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 69 m, 37 v, 37 kd, 13 c, 13 fp
För res. 6:     15 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande:    16 s, 13 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 13 (stödperson för brottsoffer)
1. utskottet
2. res. 7 (m, kd ,c, fp)
Votering:
167 för utskottet
133 för res. 7
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 15 mp
För res. 7:     70 m, 37 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 17 (åtgärder mot prostitution)
1. utskottet
2. res. 8 (v)
Votering:
263 för utskottet
37 för res. 8
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 70 m, 37 kd, 13 c, 13 fp, 15 mp
För res. 8:     37 v
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 26 (kristelefon för våldsutsatta kvinnor)
1. utskottet
2. res. 12 (v)
Votering:
263 för utskottet
37 för res. 12
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 70 m, 37 kd, 13 c, 13 fp, 15 mp
För res. 12:    37 v
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>12 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde</pre><pre>FiU20 Riktlinjer för den ekonomiska politiken,
utgiftstak, skattefrågor, m.m.
Mom. 1 (riktlinjer för den allmänna ekonomiska poli-
tiken såvitt avser konkurrens, företagande och syssel-
sättning)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
133 för res. 1
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 15 mp
För res. 1:     70 m, 37 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 6-8 (utgiftstak för staten, utgiftstak för den
offentliga sektorn och preliminär fördelning på ut-
giftsområden)
1. utskottet
2. res. 12 i motsvarande del  (m)
3. res. 13 i motsvarande del  (kd)
4. res. 14 i motsvarande del  (c)
5. res. 15 i motsvarande del  (fp)
Förberedande votering 1:
16 för res. 14
13 för res. 15
270 avstod
50 frånvarande
Kammaren biträdde res. 14.
Förberedande votering 2:
37 för res. 13
13 för res. 14
250 avstod
49 frånvarande
Kammaren biträdde res. 13.
Förberedande votering 3:
72 för res. 12
37 för res. 13
190 avstod
50 frånvarande
Kammaren biträdde res. 12.
Huvudvotering:
167 för utskottet
70 för res. 12
63 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 15 mp
För res. 12:    70 m
Avstod: 37 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 9 (skattepolitikens inriktning)
1. utskottet
2. res. 18 (c)
Votering:
165 för utskottet
13 för res. 18
122 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 37 v, 15 mp
För res. 18:    13 c
Avstod: 2 s, 70 m, 37 kd, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU27 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2000
Mom. 1 (statsbudgetens preliminära utfall 1999)
utskottets hemställan med godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
133 för res. 1
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan och motive-
ring.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 15 mp
För res. 1:     70 m, 37 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 2 (utgiftsprognos för 2000)
Godkännande av utskottets hemställan med
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 2 (kd, m, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
133 för res. 2
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan och motive-
ring.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 15 mp
För res. 2:     70 m, 37 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 3 (tilläggsbudget för budgetåret 2000)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
3. res. 4 (kd)
Förberedande votering:
73 för res. 3
37 för res. 4
190 avstod
49 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
193 för utskottet
70 för res. 3
37 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 13 c, 13 fp, 15 mp
För res. 3:     70 m
Avstod: 37 kd
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp
Nikos Papadopoulos (s) anmälde att han avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 8 (fördelning av UMTS-tillstånd)
1. utskottet
2. res. 9 (m, fp)
Votering:
217 för utskottet
83 för res. 9
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 37 kd, 13 c, 15 mp
För res. 9:     70 m, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU30 Utvärdering av statsskuldens upplåning och
förvaltning 1994/95- 1999
Mom. 7 (Riksgäldsspar)
1. utskottet
2. res. (kd, m, fp)
Votering:
180 för utskottet
120 för res.
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 13 c, 15 mp
För res.:       70 m, 37 kd, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 5 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>UU14 Överenskommelse om en liberalisering av
handeln med tjänster m.m. mellan Europeiska
gemenskapen och dess medlemsstater och Mexikos
förenta stater
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU29 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Mom. 2 (skrivelsens utformning)
1. utskottet
2. res. 2 (c, fp)
Votering:
166 för utskottet
25 för res. 2
107 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 37 v, 15 mp
För res. 2:     1 m, 1 kd, 11 c, 12 fp
Avstod: 1 s, 69 m, 36 kd, 1 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 7 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 4 (den kommunala sektorns självfinansiering)
1. utskottet
2. res. 4 (kd)
Votering:
261 för utskottet
38 för res. 4
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 69 m, 37 v, 12 c, 13 fp, 15 mp
För res. 4:     1 m, 37 kd
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 6 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 5 (utjämningssystemet)
1. utskottet
2. res. 5 (m)
3. res. 7 (fp)
Förberedande votering:
Kammaren bitr. res. 5 med acklamation.
Huvudvotering:
179 för utskottet
70 för res. 5
50 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 37 v, 12 c, 15 mp
För res. 5:     70 m
Avstod: 37 kd, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 6 v, 5 kd, 6 c, 4 fp, 1 mp</pre><pre>Mom. 11 (barnomsorgen)
1. utskottet
2. res. 19 (c, fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>13 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Propositioner
1999/2000:109 Ny insiderlagstiftning m.m.
1999/2000:147 Lag om svenskt medborgarskap
1999/2000:149 Nationell handlingsplan för utveck-
ling av hälso- och sjukvården</pre><pre>Förslag
1999/2000:RR12 Statligt bildade stiftelser m.m.</pre><pre>Motioner
med anledning av prop. 1999/2000:112 Ändringar i
utsädeslagen
1999/2000:MJ35 av Eskil Erlandsson m.fl. (c)</pre><pre>med anledning av prop.1999/2000:115 Vissa kom-
munalekonomiska frågor
1999/2000:Fi54 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
1999/2000:Fi55 av Per Landgren m.fl. (kd)
1999/2000:Fi56 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
1999/2000:Fi57 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)</pre><pre>med anledning av prop. 1999/2000:124 En ny
smugglingslag m.m.
1999/2000:Ju35 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
1999/2000:Ju36 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v)</pre><pre>med anledning av prop. 1999/2000:126 En ny tullag
1999/2000:Sk31 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m)
1999/2000:Sk32 av Johan Pehrson och Karin Pilsäter
(fp)
1999/2000:Sk33 av Kenneth Lantz m.fl. (kd)</pre><pre>14 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 13 juni</pre><pre>1999/2000:1115 av Margareta Cederfelt (m) till
näringsminister Björn Rosengren
Trafiksituationen i Stockholmsregionen
1999/2000:1116 av Margareta Cederfelt (m) till
finansminister Bosse Ringholm
Skatteutjämningssystemet
1999/2000:1117 av Margareta Cederfelt (m) till
utbildningsminister Thomas Östros
Högskoleutbildade personer
1999/2000:1118 av Helena Bargholtz (fp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Rätt att reklamera högre utbildning</pre><pre>den 14 juni</pre><pre>1999/2000:1119 av Marianne Andersson (c) till utri-
kesminister Anna Lindh
Kriget mellan Etiopien och Eritrea
1999/2000:1120 av Gudrun Lindvall (mp) till social-
minister Lars Engqvist
Spel på hundar
1999/2000:1121 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Hundhållning och hundkapplöpningar
1999/2000:1122 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
SIDA-Sandö
1999/2000:1123 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Asylsökande och svenskundervisning</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 19 september.</pre><pre>15 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 14 juni</pre><pre>1999/2000:1027 av Ewa Larsson (mp) till statsrådet
Britta Lejon
Samernas representativitet i beslutsfattande försam-
lingar
1999/2000:1050 av Inger René (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Kustfiskets framtid
1999/2000:1053 av Marianne Andersson (c) till soci-
alminister Lars Engqvist
Tortyrskadade
1999/2000:1054 av Mona Berglund Nilsson (s) till
socialminister Lars Engqvist
Psykisk ohälsa bland barn och ungdom
1999/2000:1055 av Göran Norlander (s) till social-
minister Lars Engqvist
Industrikemikalier
1999/2000:1058 av Barbro Hietala Nordlund (s) till
socialminister Lars Engqvist
Konkurrensutsättning av LSS-verksamhet
1999/2000:1059 av Birgitta Sellén (c) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Livsfarliga partydroger
1999/2000:1060 av Birgitta Sellén (c) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Narkotikaklassning av olika preparat
1999/2000:1063 av Göran Norlander (s) till statsmi-
nister Göran Persson
Kompensation för långa resor
1999/2000:1064 av Carl Fredrik Graf (m) till stats-
minister Göran Persson
Bensinskatten
1999/2000:1065 av Anders Karlsson (s) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Utländska företagare som billig arbetskraft
1999/2000:1066 av Rolf Gunnarsson (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Bensinskatten
1999/2000:1068 av Ewa Thalén Finné (m) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Verksamheten vid Lunds Historiska Museum
1999/2000:1070 av Kerstin-Maria Stalin (mp) till
statsrådet Maj-Inger Klingvall
Kön som skäl för asyl
1999/2000:1071 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till stats-
rådet Maj-Inger Klingvall
Återtagandeavtal
1999/2000:1073 av Carl Fredrik Graf (m) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Pyroteknikutredningen
1999/2000:1075 av Elizabeth Nyström (m) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Pitbullterrier
1999/2000:1079 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till jordbruksminister Margareta Winberg
Burhöns
1999/2000:1082 av Håkan Juholt (s) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Plågsamma hästtransporter
1999/2000:1083 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Biståndet till Etiopien och Eritrea
1999/2000:1085 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Dublinkonventionens tillämpning på bosniska med-
borgare som kommer från Tyskland
1999/2000:1092 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Bekämpningsmedel i lantbruket
1999/2000:1094 av Maud Ekendahl (m) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Narkotikafrågor inför Sveriges EU-ordförandeskap
1999/2000:1098 av Lars Wegendal (s) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Vårdköerna</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 19 september.</pre><pre>16 §  Kammaren åtskildes kl. 20.26.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 21 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 64 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 100 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 132
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.</pre>