Regeringens proposition
1999/2000:98

Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och
tillväxt

Prop.

1999/2000:98

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 28 mars 2000

Göran Persson

Björn Rosengren

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas en redogörelse för arbetsmarknadsutvecklingen
samt arbetsmarknadspolitikens inriktning och effekter under 1990-talet
samt arbetsmarknadspolitikens mål och roll framöver.

Arbetsmarknadspolitiken har tre huvuduppgifter: För det första att
förmedla arbete till arbetslösa och arbetskraft till företag. För det andra
att öka de arbetslösas kunskaper och för det tredje att stödja dem som har
svårt att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

En uppgift framstår som allt viktigare, nämligen att öka sysselsättning-
en och förhindra marginaliseringen av de updersysselsatta i skogslänen
och i vissa områden i storstäderna. För att öka sysselsättningen och för-
hindra marginalisering måste de som står längst från arbetsmarknaden
prioriteras. Det handlar om människor som drabbas av glesbygdens
strukturförändringar men också om arbetslösa socialbidragstagare i de
större städerna.

I propositionen föreslås att en aktivitetsgaranti skall införas i hela lan-
det. Syftet är att ge arbetslösa som är eller löper risk att bli långtidsin-
skrivna bättre förutsättningar att få arbete, hävda arbetslinjen och bryta
rundgången mellan åtgärder och öppen arbetslöshet.

Vidare föreslås inom ramen för aktivitetsgarantin att ett nytt särskilt
anställningsstöd införs för långtidsinskrivna personer som är 57 år eller
äldre, vars möjligheter att återkomma till den reguljära arbetsmarknaden
är små.

Anställningsskyddslagen föreslås ändras så att arbetstagare som är an-
ställda med det föreslagna särskilda anställningsstödet inte omfattas av
lagen.

1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 98

Rättelse: S. 5 raderna 11-26 sifferändring S. 8 rad 14 Står: anställningstöd Rättat till:
anställningsstöd

Regeringen föreslår vidare att det i lagen om arbetslöshetsförsäkring Prop. 1999/2000:98
införs en uttrycklig regel om att för rätt till arbetslöshetsersättning skall
den sökande anstränga sig för att finna ett lämpligt arbete. Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer föreslås bemyndigas att utfär-
da föreskrifter om lämpligt arbete.

Regeringen lämnar vidare en redogörelse för de regelförenklingar som
kommer att göras. Dessa görs i syfte att underlätta arbetet inom arbets-
förmedlingen och frigöra resurser till huvuduppgiften att förmedla arbe-
ten. En ny lag om arbetsmarknadspolitiska program föreslås.

Med anledning av den nya regleringen kring de arbetsmarknadspolitis-
ka programmen föreslås följdändringar i lagen om arbetslöshetsförsäk-
ring. Som ett led i regelförenklingen föreslås att de arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder där aktivitetsstöd utgår skall som huvudregel pågå under
längst sex månader samt att åtgärden utbildningsstöd skall upphöra.

Inom ramen för programmet särskilda insatser för personer med ar-
betshandikapp kommer en rad förenklingar att göras och föreslås ett antal
förändringar.

Regeringen lämnar slutligen en redogörelse för Arbetsmarknadverkets
organisation och behovet av att styrningen inom verket behöver förtydli-
gas. Regeringen kommer därför att vidta erforderliga åtgärder som inne-
bär att ekonomistyrning, kontroll och uppföljning inom Arbetsmarknads-
verket väsentligt förbättras.

Ansvar och befogenheter inom arbetsmarknadspolitiken skall hållas
samman och arbetsfördelning mellan staten och kommunerna skall göras
tydligare. Ordning och reda i arbetsmarknadspolitiken är en självklarhet.
Politiken skall successivt inriktas mer på omvandling och utveckling.
Åtgärderna skall inte utnyttjas för försörjning utan arbetslinjen skall stär-
kas.

Kommunerna skall få en tydligare roll i uppgiften att samordna de lo-
kala insatserna utifrån de nationella målen för arbetsmarknadspolitiken
för att häva den undersysselsättning som präglar vissa områden.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 augusti 2000.

Innehållsförteckning

Prop. 1999/2000:98

1    Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5

2   Lagtext...............................................................................................6

2.1      Förslag till lag om arbetsmarknadspolitiska program........6

2.2     Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om

anställningsskydd................................................................8

2.3     Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring.......................................................9

3   Ärendet och dess beredning............................................................13

4   Arbetsmarknadsutvecklingen under 1990-talet...............................15

5   Arbetsmarknadspolitikens roll........................................................31

6   Arbetsmarknadspolitiken under 2000-talet.....................................38

7   En effektivare platsförmedling........................................................47

7.1     Personalresurserna inom Arbetsmarknadsverket (AMV). 47

7.2     Utveckling av den individuella handlingsplanen..............48

7.3     Ansträngningar att finna lämpligt arbete..........................49

8   Insatser för att förhindra och bryta långtidsarbetslöshet.................52

8.1     Bakgrund..........................................................................52

8.2     Aktivitetsgaranti...............................................................54

9   Regelförenklingar............................................................................59

9.1      Inledning...........................................................................59

9.2     De arbetsmarknadspolitiska programmen........................61

9.3     En ny lag om arbetsmarknadspolitiska program och

följdändringar i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring.....................................................62

9.4      Tid i aktivitet....................................................................63

9.5     Åtgärden utbildningsstöd upphör.....................................64

9.6     Stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen m.m. för personer

med arbetshandikapp........................................................65

9.7     Lönebidrag och skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare

(OSA)................................................................................67

10  Styrning och uppföljning.................................................................67

10.1    Arbetsmarknadsverkets ledningsform..............................67

10.2    Styrningen inom Arbetsmarknadsverket..........................69

11  En aktivare och tydligare omställningsförsäkring...........................74

12  Förslagens ekonomiska konsekvenser............................................75

13  Författningskommentar...................................................................75

13.1    Förslag till lag om arbetsmarknadspolitiska program......75

13.2    Förslag till lag om ändring i lagen (1980:82) om

anställningsskydd..............................................................76

13.3    Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring.....................................................77

Bilaga 1 Instanser som har yttrat sig över rapporten (Dsl999:58)
Kontrakt för arbete - Rättvisa och tydliga regler i
arbetslöshetsförsäkringen.....................................................79

Bilaga 2 Instanser som har yttrat sig över betänkandet (Ds 1999:54)
Samverkan för förre bidrag och fler i jobb...........................80

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 mars 2000.........81

Rättsdatablad...........................................................................................82

Prop. 1999/2000:98

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om arbetsmarknadspolitiska program,

2. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,

3. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,

dels godkänner vad regeringen föreslår om

4. att införa en aktivitetsgaranti (avsnitt 8.2),

5. ett särskilt anställningsstöd för äldre personer (avsnitt 8.2),

6. rätt till aktivitetsstöd vid vägledning och arbetslivsinriktad rehabilite-
ring (avsnitt 9.4),

7. att en arbetsmarknadspolitisk aktivitet får pågå under längre tid än sex
månader endast om det finns särskilda skäl (avsnitt 9.4),

8. att utbildningsstöd slopas från och med den 1 augusti år 2000 (avsnitt
9-5),

9. att stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen m.m. skall avse personer med
arbetshandikapp (avsnitt 9.6),

10. stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen för företagare och fria yrkes-
utövare (avsnitt 9.6),

11. möjligheter till stöd för reparationer av hjälpmedel på arbetsplatsen
(avsnitt 9.6),

12. stöd till personligt biträde vid deltagande i arbetsmarknadspolitiska
program (avsnitt 9.6),

13. stöd av en SlUS-konsulent (avsnitt 9.6),

14. att stöd till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA) inte får
lämnas inom konkurrensutsatt verksamhet (avsnitt 9.7).

Prop. 1999/2000:98

Lagtext

Prop. 1999/2000:98

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om arbetsmarknadspolitiska program

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller övergripande bestämmelser om de arbets-
marknadspolitiska programmen. Programmen syftar till att stärka den
enskildes möjligheter att få eller behålla ett arbete.

Programmen handhas av Arbetsmarknadsverket om inte annat före-
skrivs.

2 § En kommun får anordna praktik eller annan verksamhet på heltid
för arbetslösa ungdomar som inte genomgår gymnasieskola eller liknande
utbildning till dess de fyller 20 år.

Kommunen har rätt till ersättning från staten för sådan verksamhet.
Rätten till ersättning gäller under förutsättning att avtal träffas med rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I ett sådant avtal
skall anges de villkor som skall gälla för att ersättning skall lämnas.

Kommunen beslutar om vilken ersättning som skall lämnas till den
som deltar i verksamheten.

3 § En kommun får efter överenskommelse med regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer åta sig en skyldighet att erbjuda
ungdomar som står till arbetsmarknadens förfogande en aktiverande och
utvecklande insats på heltid. En sådan skyldighet gäller från och med den
dag den unge fyller 20 år till dess hon eller han fyllt 25 år.

Kommunens skyldighet inträder om något arbete, reguljär utbildning
eller något lämpligt arbetsmarknadspolitiskt program inte kunnat erbju-
das inom 90 dagar från det att den unge anmälde sig som arbetssökande
hos den offentliga arbetsförmedlingen.

Utvecklingsinsatsen skall erbjudas inom tio dagar från det att kommu-
nens skyldighet enligt första stycket inträdde och får pågå i högst 12 må-
nader.

4 § Den som är berättigad till ersättning enligt lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring har vid deltagande i verksamhet som anordnas av
kommunen enligt 3 § rätt till aktivitetsstöd.

Kommunen skall till den som tar del av verksamhet enligt 3 § och som
uppbär försörjningsstöd enligt 6 och 6 b §§ socialtjänstlagen (1980:620)
när han eller hon börjar delta i verksamheten utge ersättning med ett be-
lopp som motsvarar försörjningsstödet. Detsamma skall gälla beträffande
den för vilken fattas beslut om sådant försörjningsstöd som avses i första
stycket under tid som han eller hon deltar i verksamheten.

Kommunen skall till deltagare som inte erhåller ersättning enligt första
eller andra stycket betala ut ersättning med 1 967 kronor per månad.

Ersättningen enligt andra och tredje stycket skall benämnas utveck-
lingsersättning.

5 § Regeringen får föreskriva att den som anordnar ett arbetsmark-
nadspolitiskt program i vissa fall skall betala finansieringsbidrag till sta-
ten.

6 § Den arbetsgivare eller anordnare av ett arbetsmarknadspolitiskt
program som mottagit stöd skall ge Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) el-
ler den myndighet AMS utser tillfälle att granska den verksamhet som
bedrivs och lämna de uppgifter som behövs för att granskningen skall
kunna genomföras.

7 § Den som tar del av ett arbetsmarknadspolitiskt program skall inte
anses som arbetstagare om inte programmet gäller en anställning med
anställningsstöd eller lönebidrag eller skyddat arbete.

När ett program bedrivs på en arbetsplats skall den som tar del av pro-
grammet dock likställas med arbetstagare vid tillämpning av följande
regler i arbetsmiljölagen (1977:1160):

- 2 kap. 19 §§ om arbetsmiljöns beskaffenhet,

- 3 kap. 1-4 och 7-14 §§ om allmänna skyldigheter,

- 4 kap. 1-4 och 8-10 §§ om bemyndiganden,

- 5 kap. 1 och 3 §§ om minderåriga,

- 7 kap. om tillsyn,

- 8 kap. om påföljder, och

- 9 kap. om överklagande.

Vad som i arbetsmiljölagen sägs om arbetsgivare skall gälla den som
har upplåtit en arbetsplats för programverksamhet.

Prop. 1999/2000:98

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti år 2000.

2. Genom lagen upphävs

- lagen (1995:706) om kommuners ansvar för ungdomar,

- lagen (1997:1268) om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20
och 24 år, och

- lagen (1998:1781) om arbetsmarknadspolitiska aktiviteter.

3. De upphävda lagarna gäller dock fortfarande för de personer som
anvisats verksamhet enligt förordningen (1995:712) om kommuners an-
svar för ungdomar, förordningen (1997:1278) om kommuners ansvar för
ungdomar mellan 20 och 24 år och förordningen (1998:1784) om arbets-
marknadspolitiska aktiviteter.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om an-
ställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

1 §’

Denna lag gäller arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Från lagens
tillämpning undantas dock

1. arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställnings-
villkor får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

2. arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj,

3. arbetstagare som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll,

4. arbetstagare som har anvisats 4. arbetstagare som är anställda

beredskapsarbete eller skyddat med särskilt anställningsstöd eller
arbete                                 i skyddat arbete.

Prop. 1999/2000:98

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2000.

1 Senaste lydelse 1992:324

Prop. 1999/2000:98

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 9, 11, 14, 16, 17, 19, 30 och 46 §§ lagen
(1997:238) om arbetslöshetsförsäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Rätt till ersättning vid arbetslöshet har sökande som

1. är arbetsföra och oförhindrade att åta sig arbete för en arbetsgivares
räkning minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar
i veckan,

2. är beredda att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken de
inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan,

3.  är anmälda som arbetssökande hos den offentliga arbets-
förmedlingen i den ordning som föreskrivs av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer, och

4. inte kan få lämpligt arbete.         4. anstränger sig för att finna ett

lämpligt arbete men inte kan få ett
sådant arbete.

11 §

Erbjudet arbete skall anses lämpligt, om

1. det inom ramen för tillgången på arbetstillfällen tagits skälig hänsyn
till den sökandes förutsättningar för arbetet samt andra personliga för-
hållanden,

2. anställningsförmånerna är förenliga med de förmåner som arbetsta-
gare får som är anställda enligt kollektivavtal eller, om kollektivavtal inte
finns, är skäliga i förhållande till de förmåner arbetstagare med likvärdiga
arbetsuppgifter och kvalifikationer får vid jämförliga företag,

3. arbetet inte hänför sig till en arbetsplats där arbetskonflikt råder till
följd av stridsåtgärder som är lovliga enligt lag och kollektivavtal, och

4. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som anges i författning
eller myndighets föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa el-
ler olycksfall.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om
lämpligt arbete.

14 §2

Prop. 1999/2000:98

Vid prövning av arbetsvillkoret bortses fran utfört förvärvsarbete

1. som arbetsgivaren finansierat
med stöd av

- förordningen (1997:1275) om
anställningsstöd, eller

- förordningen (1987:411) om
beredskapsarbete, eller

2. som bedrivits med stöd av be-

1. som arbetsgivaren finansierat
med stöd av förordningen
(1997:1275) om anställningsstöd,
eller

2. som bedrivits med stöd av be-

stämmelserna om stöd till start av
näringsverksamhet enligt förord-
ningen (2000:000) om arbets-
marknadspolitiska program.

stämmelsema om start av närings-
verksamhet enligt förordningen
(1998:1784) om arbetsmarknads-
politiska aktiviteter.

Detta gäller dock inte om den sökande när det i första stycket nämnda
arbetet påbörjades uppfyllde arbetsvillkoret med annat förvärvsarbete
enligt 12-13 §§.

16 §

När ramtid skall bestämmas enligt 12 § räknas inte den tid da den sökan-
de varit hindrad att arbeta på grund av

1. styrkt sjukdom,

2. avslutad heltidsutbildning som den sökande har avslutat efter fyllda
25 år eller som har föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på hel-
tid i minst 5 månader,

3. tvångsvård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall,

4. frihetsberövande på kriminalvårdens område,

5. vård av eget barn som inte har fyllt 2 år eller vård av adoptivbarn i 2

år efter barnets ankomst i familjen,

6. beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472) eller livsmedelslagen
(1971:511) eller föreskrifter som
har meddelats med stöd av livsme-
delslagen, eller

7. utlandsvistelse till följd av att
den sökande följt med sin make
eller maka vid dennes arbete i ut-
landet under förutsättning att ma-
kens eller makans arbetsgivare har
sitt säte i Sverige och att lönen
utbetalas från Sverige, varvid med
make eller maka jämställs person
med vilken den sökande samman-

6. beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472) eller livsmedelslagen
(1971:511) eller föreskrifter som
har meddelats med stöd av livsme-
delslagen,

7. utlandsvistelse till följd av att
den sökande följt med sin make
eller maka vid dennes arbete i ut-
landet under förutsättning att ma-
kens eller makans arbetsgivare har
sitt säte i Sverige och att lönen
utbetalas från Sverige, varvid med
make eller maka jämställs person
med vilken den sökande samman-

2 Senaste lydelse 1998:1783

10

bor under förhållanden som liknar bor under förhållanden som liknar
makars.                              makars, eller

8. deltagande i ungdomsgaran-
tin enligt förordningen (2000:000)
om arbetsmarknadspolitiska pro-
gram.

Prop. 1999/2000:98

17 §3

När ramtid skall bestämmas enligt 12 § räknas inte heller tid då den
sökande fått föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller varit hindrad att arbeta på grund av

1. tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt,

2.  en arbetsmarknadspolitisk
aktivitet enligt förordningen
(1998:1784) om arbetsmarknads-
politiska aktiviteter med undantag
av start av näringsverksamhet,

3. utbildning för vilken utbildningsbidrag lämnas enligt förordningen
(1996:1654) om särskilt utbildningsbidrag, eller

4. deltagande i verksamhet där ersättning enligt 3 a § har lämnats, i den
mån tiden inte jämställs enligt vad som följer av 19 §.

2. arbetsmarknadsutbildning,
arbetspraktik, datorteksverksamhet
och arbetslivsinriktad rehabilite-
ring,

19 §

För sökande som en gang har pabörjat en ersättningspenod enligt den-
na lag gäller följande. När det arbetsvillkor skall uppfyllas som skall lig-
ga till grund för en ny ersättningsperiod skall med tid under vilken sö-
kande enligt 12-14 §§ skall ha förvärvsarbetat jämställas den tid då de

1. deltagit i och, om inte särskil-
da skäl hindrat det, fullföljt en ar-
betsmarknadsutbildning eller yr-
kesinriktad rehabilitering enligt
förordningen (1998:1784) om ar-
betsmarknadspolitiska aktiviteter,
för vilka statligt utbildningsbidrag
lämnats,

2.  bedrivit näringsverksamhet
som avses i förordningen
(1998:1784) om arbetsmarknads-
politiska aktiviteter,

3. deltagit i och, om inte särskilda
för vilken utbildningsbidrag lämnats
särskilt utbildningsbidrag,

1. tagit del av och, om inte sär-
skilda skäl hindrat det, fullföljt
arbetsmarknadsutbildning, ar-
betspraktik, datorteksverksamhet
eller arbetslivsinriktad rehabilite-
ring,

2.  bedrivit näringsverksamhet
som avses i förordningen
(2000:000) om arbetsmarknadspo-
litiska program,

skäl hindrat det, fullföljt utbildning
enligt förordningen (1996:1654) om

3 Senaste lydelse 1998:1783

11

4. fullgjort tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
eller fått föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om allmän för-
säkring, i båda fallen dock tillsammans högst 2 månader,

5. utfört förvärvsarbete som ar- 5. utfört förvärvsarbete som ar-

Prop. 1999/2000:98

betsgivaren finansierat med stöd
av

- förordningen (1997:1275) om
anställningsstöd, eller

- förordningen (1987:411) om

betsgivaren finansierat med stöd
av förordningen (1997:1275) om
anställningsstöd, med undantag
för arbete som finansierats med
särskilt anställningsstöd, eller

beredskapsarbete, eller

6. fullföljt verksamhet där ersättning enligt 3 a § lämnats.

30 §

Dagpenning till sökande som
uppfyllt arbetsvillkoret huvudsak-
ligen genom arbetsmarknadsut-
bildning eller yrkesinriktad reha-
bilitering för vilken de har fått
statligt utbildningsbidrag får be-
stämmas till belopp som motsvarar
utbildningsbidraget.

Dagpenning till sökande som
uppfyllt arbetsvillkoret huvudsak-
ligen genom att ta del av en ar-
betsmarknadspolitisk åtgärd som
berättigar till aktivitetsstöd enligt
förordningen (1996:1100) om ak-
tivitetsstöd får bestämmas till be-
lopp som motsvarar aktivitetsstö-
det.

Detta gäller trots bestämmelserna i 26-29 §§.

46 §

Bestämmelserna i 43 § 1-3 om
arbete skall tillämpas i fråga om
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som berättigar till utbildningsbi-
drag och utbildningar för vilka
utbildningsbidrag lämnas enligt
förordningen (1996:1654) om sär-
skilt utbildningsbidrag.

Bestämmelserna i 44 och 45 §§ s'

Bestämmelserna i 43 § 1-3 om
arbete skall tillämpas i fråga om
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som berättigar till aktivitetsstöd
och utbildningar för vilka utbild-
ningsbidrag lämnas enligt förord-
ningen (1996:1654) om särskilt
utbildningsbidrag.

1 därvid gälla i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti år 2000.

12

3 Ärendet och dess beredning

I budgetpropositionen för år 2000 angav regeringen under hösten 1999
att Sverige skall ta steget in i nästa århundrade med en politik för utveck-
ling och jämlikhet som bygger på allas delaktighet (prop. 1999/2000:1
bet. 1999/2000:AU 1, rskr. 1999/2000:83). Politiken för det nya århundra-
det skall enligt propositionen vara inriktad bl.a. på att nå full sysselsätt-
ning och ökat välstånd genom en god och uthållig ekonomisk tillväxt.

Som en del i denna inriktning ingår att lägga om arbetsmarknadspoli-
tiken mot ökad kvalitet, långsiktighet och enklare regler. För att under-
lätta denna utveckling har inom Regeringskansliet under det gångna och
det innevarande året genomförts en mängd utrednings- och översynsar-
bete inom det arbetsmarknadspolitiska området men också inom andra
områden.

En arbetsgrupp inom Näringsdepartementet har under år 1999 gjort en
översyn av arbetslöshetsförsäkringen. Gruppens arbete finns redovisat i
Ds 1999:58 Kontrakt för arbete - Rättvisa och tydliga regler i arbetslös-
hetsförsäkringen. Betänkandet har remissbehandlats. De instanser som
har avgivit yttrande finns i bilaga 1. Remissyttrandena finns att tillgå i
Näringsdepartementet (dnr N1999/11935/A). I denna proposition, avsnitt
7.3, kommer endast att behandlas några av arbetsgruppens förslag. En
proposition som mer samlat behandlar arbetslöshetsförsäkringen och dess
ställning inom arbetsmarknadspolitiken kommer att överlämnas till riks-
dagen i maj i år.

I budgetpropositionen för år 2000 anmälde regeringen att den under
våren 2000 skulle återkomma till riksdagen med ett förslag till föränd-
ringar i reglerna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i anslutning
till översynen av arbetslöshetsförsäkringen (prop. 1999/2000:1, utg.omr.
14s.43). I propositionen redovisades också ett antal principer som för-
enklingarna skulle bygga på och ett utkast till en programindelning av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Arbetet med regelförenklingarna har
under hösten och vintern fortskridit inom Regeringskansliet i nära sam-
verkan med AMS. Resultatet av arbetet redovisas under avsnitt 9 Regel-
förenklingar.

Inom Regeringskansliet (Socialdepartementet) har en utredning under
år 1999 sett över arbetslösa socialbidragstagares situation. Utredningen
avlämnade i september 1999 betänkandet Ds 1999:54 Samverkan för fär-
re bidrag och fler i jobb. Betänkandet har remissbehandlats. De instanser
som har avgivit yttrande finns i bilaga 2. Remissyttranden finna att tillgå
i Näringsdepartementet (dnr N1999/11485/A). Förslag i fråga om dessa
socialbidragstagare finns i avsnittet 8.1 Aktivitetsgaranti.

Arbetsmarknadsstyrelsen har under 1999, på uppdrag av regeringen,
utrett hur de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan användas effektiva-
re för personer som varit arbetslösa och under en längre tid stått utanför
den reguljära arbetsmarkanden. Den 23 december år 1999 avlämnade
AMS en rapport, Arbetsmarknadsverket i 2000-talet (dnr
N1999/13151/A). Rapporten har inte remissbehandlats. Rapporten be-
handlas till viss del i avsnitt 8.

Prop. 1999/2000:98

13

Lagrådet

I propositionen föreslås en ny lag om arbetsmarknadspolitiska program.
Lagen föreslås få motsvarande innehåll som lagen (1995:706) om kom-
muners ansvar för ungdomar, lagen (1997:1268) om kommuneras ansvar
för ungdomar mellan 20 och 24 år och lagen (1998:1781) om arbets-
marknaspolitiska aktiviteter. Lagförslaget är därmed väsentligen av re-
daktionell art och regeringen anser att Lagrådets hörande saknar betydel-
se på grund av sakens enkla beskaffenhet.

Vidare föreslås i propositionen en ändring i lagen (1982:80) om an-
ställningsskydd. Förslaget innebär att benämningen ”beredskapsarbete”
utmönstras ur lagtexten och att det i stället anges att anställda med det
nya särskilda anställningsstödet inte omfattas av lagen.Därutöver föreslås
redaktionella ändringar. Lagrådets yttrande är inte nödvändigt eftersom
ändringarna är av enkel beskaffenhet.

Regeringen föreslår därutöver ändringar i lagen (1997:238) om ar-
betslöshetsförsäkring. Dessa faller inte inom Lagrådets granskningsom-
råde.

Prop. 1999/2000:98

14

Arbetsmarknadsutvecklingen under 1990-
talet

Prop. 1999/2000:98

Inledning

Under 1990-talet har arbetsmarknadspolitiken på grund av det svåra läget
på arbetsmarknaden fått verka i en situation som väsentligt skilt sig från
den som rådde då grunddragen i den svenska arbetsmarknadspolitiken
utformades. Mellan åren 1990 och 1993 försvann ungefär en halv miljon
arbetstillfällen eller 12 procent av sysselsättningen. Den stabiliseringspo-
litiska börda som lades på arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet har
tidvis varit ungefär dubbelt så stor som vid konjunkturnedgången i början
av 1980-talet.

Det statsfmansiella läget i kombination med den stabiliseringspolitiska
börda som lades på arbetsmarknadspolitiken gjorde att insatserna mer
kom att präglas av kvantitet än kvalitet för att förhindra att människor
slogs ut och permanent tvingades lämna arbetskraften. Ett utslag av detta
var det volymmål för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som kom att
prägla politiken fram till år 1999.

Denna inriktning kan ses som ett avsteg från kärnverksamheten i ar-
betsmarknadspolitiken, nämligen fokus på platstillsättningar, insatser för
att motverka flaskhalsar och insatser för dem som har det allra svårast att
få ett arbete.

I och med att kvantitet kom att gå före kvalitet försämrades också det
tidigare goda rykte som arbetsmarknadspolitiken haft. Många arbetslösa
hamnade i en rundgång mellan arbetslöshet och olika åtgärder. Åtgärder-
na ledde inte i samma omfattning som tidigare till arbete och de upplev-
des därför i ökad utsträckning som meningslösa. Andelen i arbete sex
månader efter yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning minskade t.ex.
från 74 procent år 1989 till som lägst 25 procent år 1993. Den stora be-
lastningen på arbetsförmedlingarna gjorde att förmedlarna kunde ägna
allt mindre tid åt varje enskild sökande, trots kraftigt ökade personalre-
surser. Samtidigt prövades en rad olika nya åtgärder och försöksverk-
samheter för att motverka de problem som fanns på arbetsmarknaden.
Försöksverksamheterna ledde också till att många projekt startades som
inte alltid hade en tydlig arbetsmarknadspolitisk inriktning.

Under 1990-talet har flera insatser gjorts för att öka det kommunala
och regionala inflytandet inom arbetsmarknadspolitiken. Kommunerna
har också tagit ett mycket stort ansvar. Ett uttryck för detta är införandet
av det kommunala programmet för ungdomar under 20 år, utvecklingsga-
rantin för ungdomar, en starkare representation för kommunerna i ar-
betsförmedlingsnämnderna m.m. Grundtanken bakom det ökade lokala
inflytandet är att effektivisera insatserna då man på lokal nivå har bäst
kunskap om det lokala näringslivet och de arbetssökande.

Den inriktning som politiken haft under 1990-talet har kritiserats från
många håll som ineffektiv och alltför omfattande. Regeringen delar
OECD:s uppfattning att den aktiva arbetsmarknadspolitiken är ett av flera
viktiga verktyg för att bekämpa arbetslösheten (Martin J (1998) ”What

15

works among active labour market policies: evidence from OECD co-
untries experiences”, OECD, Labour Market and Social Policy Occassio-
nal paper No 35). Men att effektiviteten i arbetsmarknadspolitiken natur-
ligt nog är lägre då det är låg efterfrågan och få lediga arbeten. Mycket
tyder dock på att arbetsmarknadspolitiken i flera avseenden varit fram-
gångsrik. Den mycket kraftiga sysselsättningsökning som skett sedan
början på år 1998 har kunnat ske utan att inflationen tagit fart och allt för
stora flaskhals- eller bristproblem. Antalet långtidsinskrivna har också
minskat kraftigt nu när konjunkturen vänt uppåt. Detta tyder på att de
arbetslösa, även de som varit utan arbete mycket lång tid, bl.a. tack vare
arbetsmarknadspolitiken i stor utsträckning kunnat behålla sin anknyt-
ning till arbetsmarknaden. Vi har därmed undvikt den situation som
präglar flera andra länder, där många permanent slagits ut från arbets-
marknaden.

Alternativet till den förda politiken, dvs. en betydligt lägre omfattning
på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, hade sannolikt varit att många
hade slagits ut permanent och att det skulle vara svårt att rusta dem för
arbetsmarknaden när de nu åter behövs.

Prop. 1999/2000:98

Arbetslöshets- och sysselsättningsmålet

Regeringen fastslog år 1996 som mål att Sverige år 2000 skall ha halverat
den öppna arbetslösheten till 4 procent. Under åren 1998 och 1999 har
den öppna arbetslösheten sjunkit betydligt. Arbetslösheten uppgick som
årsgenomsnitt till 5,6 procent under år 1999. Arbetslösheten var 5,2 pro-
cent bland kvinnor och 5,9 procent bland män. Med en fortsatt god sys-
selsättningsutveckling ligger regeringens mål att minska den öppna ar-
betslösheten till 4 procent under år 2000 inom räckhåll.

REGERINGENS SYSSELSÄTTNINGSMÅL

(Säsongsrensade värden, 3 månaders glidande medelvärde)

Källa: SCB

Arbetslöshetsmålet kompletterades år 1998 med ytterligare ett mål, näm-
ligen att andelen reguljärt sysselsatta av befolkningen mellan 20 och 64
år skall öka från 74 procent år 1997 till 80 procent år 2004. Med reguljärt

16

sysselsatta menas de som är sysselsatta enligt definitionen i Arbetskrafts-
undersökningen (AKU) exklusive sysselsatta i de konjunkturberoende
arbetsmarknads-politiska programmen anställningsstöd, allmänt anställ-
ningsstöd, förstärkt anställningsstöd, offentligt tillfälligt arbete (OTA),
resursarbeten i offentlig verksamhet och starta eget bidrag.

Arbetsmarknaden präglas nu av den mycket starka sysselsättningsök-
ning som sker inom stora delar av näringslivet. Antalet sysselsatta har
ökat med ca 200 000 personer sedan januari 1998. Denna ökning har
skett bland både kvinnor och män och inom alla ålderskategorier. Till-
gängliga prognoser tyder på en fortsatt stark sysselsättningsökning de
kommande åren. Andelen sysselsatta av befolkningen, är nu ca 76 pro-
cent för åldersgruppen 20 - 64 år. Detta är en förbättring med en procen-
tenhet jämfört med för ett år sedan, då andelen reguljärt sysselsatta upp-
gick till 74,9 procent.

Det finns goda förutsättningar för att nå sysselsättningsmålet på 80
procent för denna åldersgrupp år 2004. Fortsätter sysselsättningen att öka
i den takt som vi ser för närvarande under åren som följer kommer rege-
ringens sysselsättningsmål att nås tidigare än år 2004.

Utvecklingen varierar mellan olika delar av landet. Under konjunktur-
nedgången i böijan på 1990-talet minskade sysselsättningen ungefär lika
mycket i hela landet. I den konjunkturuppgång som vi nu befinner oss i
ökar däremot de regionala skillnaderna. Den största delen av de två se-
naste årens sysselsättningsökning har skett i storstadsregionerna och på
universitetsorterna. En stor del av de sysselsatta i dessa områden arbetar
inom den privata tjänstesektorn, vilken är den bransch där sysselsätt-
ningsuppgången varit starkast. Men även de industriinriktade små-
landslänen har haft en god sysselsättningsutveckling. De så kallade
skogslänen (Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västemorrlands, Gäv-
leborgs, Dalarnas och Värmlands län) har emellertid haft en svagare ut-
veckling.

Prop. 1999/2000:98

Regional fördelning av sysselsättningsförändring
mellan 4:kvartalet 1997,1998 och 1999, procent

En stor del av sysselsättningen inom dessa län finns inom offentlig sek-
tor. Sex av landets 21 län uppvisar en oförändrad eller minskad syssel-

17

sättning. Tillsammans svarar dessa län för ca 15-16 procent av den totala
sysselsättningen i landet. Även i vissa utsatta områden i storstadsregio-
nerna har en sysselsättningsutveckling som är närmast oförändrad trots de
senaste årens konjunkturuppgång. Sysselsättningen har således stigit på
de flesta håll i landet under de två senaste åren. Det finns dock stora
skillnader i sysselsättningsnivå mellan olika regioner och grupper.

Prop. 1999/2000:98

Var finns de arbetslösa?

1990-talets djupa lågkonjunktur slog hårt mot i stort sett alla grupper och
sektorer. Arbetslösheten drabbade dock framför allt personer i de yngre
åldrarna, med andra ord unga människor som antingen just skulle etable-
ra sig eller relativt nyligen hade etablerat sig på arbetsmarknaden. Då
arbetslösheten var som högst, åren 1993 - 1994, var ca två tredjedelar av
de arbetslösa under 40 år.

Nedgången i sysselsättningen drabbade såväl lågutbildade som högut-
bildade. Arbetslösheten steg för alla, visserligen från skilda nivåer, men
grupper med olika utbildningsbakgrund hade ungefär samma relativa
ökning av arbetslösheten. Ökningen av arbetslösheten och nedgången i
sysselsättningsintensitet skedde över hela landet. Till exempel var det
samma procentuella fall i sysselsättningsintensitet i Norrbottens län och i
Stockholms län mellan åren 1990 och 1994.

Den förbättrade ekonomin och den sysselsättningsuppgång som börja-
de i slutet av år 1997 innebär att arbetslösheten nu sjunker. Minskningen
är dock mer ojämnt fördelad än vad ökningen var.

Arbetslösheten är i dag spridd över alla åldersgrupper. Diagrammet
nedan visar att antalet arbetslösa i stort sett är lika många i alla ålders-
grupper. Det varierar mellan som mest 60 000 i åldersgruppen 25 - 34 år
och som minst 40 000 i åldersgruppen 55 - 64 år. År 1994 var det ca tre
gånger så många arbetslösa i åldern 25 - 34 år som i åldern 55 - 64 år.

Anta) arbetslösa efter ålder åren 1990,1994 och 1999

18

Arbetslösheten minskar således mest i de yngre åldersgrupperna. De yng- Prop. 1999/2000:98
re arbetslösa får jobb snabbare och de har även i högre utsträckning läm-
nat arbetskraften för att studera. Det är ändå värt att notera att merparten
eller ca 55 procent av de arbetslösa är under 40 år. Omkring 16 procent
av de arbetslösa är över 55 år, vilket innebär att de äldres andel av de
arbetslösa har ökat. De äldre har svårare att få jobb och har därmed läng-
re arbetslöshetstider än de yngre.

De arbetslösa finns i hela landet. Nästan hälften av de arbetslösa bor i
något av de tre storstadslänen. Ungefär 20 procent av de arbetslösa är
bosatta i något av de sju skogslänen, den resterande tredjedelen bor i öv-
riga landet. Den relativa arbetslösheten är högst i skogslänen. Arbetslös-
heten varierar mellan 3 procent i Stockholms län och 9 procent i Norr-
bottens och Gävleborgs län. De flesta län har dock en arbetslöshet kring
5-6 procent.

Obalanstalet, med vilket menas såväl de öppet arbetslösa som deltagare
i arbetsmarknadspolitiska program, är dock betydligt större i de svagare
regionerna. Detta beror på att antalet deltagare i de konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska programmen är som störst där den relativa ar-
betslösheten är som högst. Enligt statistik från AMS över antalet personer
anmälda som arbetslösa respektive i konjunkturberoende arbetsmark-
nadspolitiska program varierar obalanstalet som andel av arbetskraften
från ca 5 procent i Stockholms län till ca 16 procent i Norrbottens län. I
januari 2000 fanns det enligt AMS verksamhetsstatistik närmare 100 000
arbetslösa inklusive deltagare i konjunkturberoende arbetsmarknadspoli-
tiska program i de sju skogslänen. Vid samma tidpunkt fanns det motsva-
rande ca 160 000 arbetslösa personer i de tre storstadslänen och ytterliga-
re ca 110 000 i resterande delar av landet.

Arbetslösa + i åtgärd ( obalanstalet) och långtidsinskrivna
fördelade på län, januari 2000

Källa: AMS

Det finns dock en större dold arbetslöshet i skogslänen med en högre an-
del förtidspensionerade, många av arbetsmarknadsskäl och även ett större
antal studerande i kunskapslyftet. Men även i storstadsregionerna finns
det grupper som inte syns i arbetslöshetsstatistiken. Dessa grupper utgörs
till stor del av personer med utländsk bakgrund. Ett sätt att mer direkt

19

studera den regionala arbetsmarknadssituationen är att titta pä andelen
sysselsatta av befolkningen i åldern 16 - 64 år, den s.k. sysselsättnings-
intensiteten. Denna var för riket som helhet ca 73 procent under år 1999.
Den högsta sysselsättningsintensiteten finns i Stockholms län och i små-
landslänen där nära 79 procent av befolkningen har arbete. Lägst andel
sysselsatta har Norrbottens län med 66 procent. Noterbart är även att
storstäderna Malmö och Göteborg har en låg andel sysselsatta. I Malmö
kommun som till befolkningstorlek motsvarar Norrbottens län, var ande-
len sysselsatta av befolkningen 63 procent.

Prop. 1999/2000:98

Andel sysselsatta i relation till befolkningen i åldern 16 - 64 år, 4 kv 1999
länsvis fördelning samt vissa städer, procent.

Källa: AKU

De personer som är födda utanför Sverige drabbades mycket hårt av
konjunkturnedgången. Andelen sysselsatta bland dem med utomnordiskt
medborgarskap halverades mellan åren 1990 och 1997; från ca 70 pro-
cent till 35 procent.

Andel sysselsatta i befolkningen i åldern 16 -64 år, procent

□ samtliga

■ utomnord
medb

Källa: AKU

20

De som nyligen invandrat till Sverige eller som inte kommit in på ar- Prop. 1999/2000:98
betsmarknaden drabbades hårdast i det besvärliga arbetsmarknadsläget.

Men även de utlandsfödda som blivit svenska medborgare drabbades
kraftigt av konjunkturnedgången. Många arbetade t.ex. inom industrin
där många arbetstillfällen försvann. Glädjande nog så ser vi att syssel-
sättningsintensiteten nu ökar betydligt bland dessa grupper samtidigt som
arbetslösheten minskar. Sysselsättningsintensiteten bland utomnordiska
medborgare har ökat med över 10 procentenheter de två senaste åren och
arbetslösheten har minskat från 33 till 20 procent under samma period.
Fortfarande är dock sysselsättningsintensiteten väsentligt lägre och ar-
betslösheten högre bland personer födda utanför Sverige än bland perso-
ner födda här i landet.

Arbetslöshet bland utomnordiska medborgare resp utlandsfödda,

andel av arbetskraften.

Källa: AKU

Utbildningsbakgrund bland de sysselsatta resp arbetslösa år 1999

Källa: AKU

De arbetslösa skiljer sig delvis från de sysselsatta beträffande utbild-
ningsbakgrund. Bland de arbetslösa saknar ca 30 procent gymnasiekom-

21

petens, vilket kan jämföras med ca 20 procent av de sysselsatta. Omkring Prop. 1999/2000:98
två tredjedelar av de arbetslösa har gymnasie- eller högskolekompetens.

Det är förhållandevis få med högskoleutbildning bland de arbetslösa.

Långtidsinskrivna och rundgångsproblematik

Den långvariga krisen på arbetsmarknaden innebär att långa arbetslös-
hetstider har blivit allt vanligare. Långtidsarbetslösheten har dock hållits i
schack genom den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Antalet personer i
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder har varit betydan-
de. Trots detta har många personer stått utanför den reguljära arbets-
marknaden under långa perioder. Dessa har i många fall varvat perioder
av konjunkturberoende åtgärder med öppen arbetslöshet. Av de i dag
aktuella arbetssökande vid arbetsförmedlingen eller personer i konjunk-
turberoende åtgärd har närmare 80 procent genomgått en arbetsmark-
nadspolitisk åtgärd. Hälften av dem som varit i åtgärd hade genomgått
fyra eller fler åtgärder. En fjärdedel av dem som var arbetslösa i januari
1994 var antingen arbetslösa eller i konjunkturberoende åtgärd fem år
senare, dvs. i januari 1999.

Ett sätt att mäta långtidsarbetslöshet är att se på antalet personer som
varit kontinuerligt inskrivna vid arbetsförmedlingen utan att ha haft något
avbrott för arbete. De som har varit inskrivna i mer än två år klassificeras
som långtidsinskrivna. De långtidsinskrivna har ökat dramatiskt under
1990-talet från att i stort sätt ha varit obefintliga vid decenniets början,
till som flest år 1997 då ca 130 000 personer var långtidsinskrivna.

De långtidsinskrivna har därefter minskat betydligt. I dag är ca 70 000
personer långtidsinskrivna och de utgör därmed ca 20 procent av dem
som vid arbetsförmedlingen är registrerade som antingen arbetslösa eller
i arbetsmarknadspolitiskt konjunkturprogram. Diagrammet nedan visar
att minskningen av långtidsinskrivna har hållit samma takt som nedgång-
en i det totala obalanstalet.

Antal arbetslösa + i arbetsmarknadsåtgärder (vänster axel) samt
antalet långtidsinskrivna (höger axel)

130000

120000

110000

90000

80000

70000

100000 g

>

□c

w
c
'■U

ö>
c
■ro

Källa: AMS

60000

50000

40000

22

Vilka är då de långtidsinskrivna? Förenklat kan man säga att de lång-
tidsinskrivna har ungefär samma bakgrund som de arbetslösa i stort. De
är emellertid något äldre än övriga arbetslösa och har något lägre utbild-
ning. Även bland de långtidsinskrivna är merparten i medelåldern 35 - 54
år, medan ca 27 procent är över 55 år och ca 23 procent är under 35 år.
Ca 60 procent av de långtidsinskrivna är män.

De långtidsinskrivna är spridda över landet. I förhållande till befolk-
ningen finns det flest långtidsinskrivna i Norrbottens län. Omkring 4 000
av de 70 000 långtidsinskrivna bor i Norrbottens län. I antal räknat finns
flest långtidsinskrivna i Västra Götalands län och i Skåne län. Ca en
tredjedel av de långtidsinskrivna bor i dessa två storstadslän.

Antalet långtidsinskrivna fördelat på län och kön, januari 2000

Prop. 1999/2000:98

□ kvinnor ------------

■ män

fifilHiTt

Källa: AMS

Sett till utbildningsbakgrund, skiljer sig den formella kompetensen hos de
arbetslösa inte i någon större utsträckning från kompetensen hos de sys-
selsatta. Bland de långtidsinskrivna är det dock hela 40 procent som sak-
nar gymnasiekompetens, vilket delvis kan förklaras av att andelen äldre
är högre bland de långtidsinskrivna. Således har ca 60 procent av de
långtidsinskrivna minst gymnasiekompetens.

De långtidsinskrivna har hittills tagit del av sysselsättningsuppgången
och antalet har minskat i takt med arbetslösheten. Den grupp långtidsin-
skrivna som i dag kvarstår tenderar dock att bli allt mer svårplacerad. En
allt större del, ca 25 procent, av de långtidsinskrivna är arbetshandikap-
pade. Andelen utomnordiska medborgare utgör ca 14 procent av de lång-
tidsinskrivna, men omkring 30 procent av de långtidsinskrivna är födda
utomlands. Många av de långtidsinskrivna har nu en mycket lång in-
skrivningstid. Ca 25 000 personer har varit kontinuerligt inskrivna vid
arbetsförmedlingen i mer än fem år.

23

Prop. 1999/2000:98

Antal långtidsinskrivna fördelade efter ålder och inskrivningstid,
januari 2000

Källa: AMS

En intressant fråga är hur stora chanser de sökande vid arbetsförmedling-
en som varit utanför den reguljära arbetsmarknaden en längre tid har att
få ett arbete. AMS har tagit fram uppgifter om sannolikheten att få ett
arbete utifrån hur länge man har varit inskriven vid förmedlingen och hur
detta förändras över tiden. Diagrammet nedan visar andelen av arbetssö-
kande som får arbete varje månad för olika grupper av arbetslösa (vänster
axel) och andelen nyanmälda lediga platser, vilket här används som kon-
junkturindikator, (höger axel). Sannolikheten för en långtidsinskriven att
få arbete är ungefär en fjärdedel så stor som för en korttidsarbetslös. Det
intressanta är dock att sannolikheten har förbättrats när konjunkturen
stärkts. Även om sannolikheten för en långtidsinskriven att få jobb ligger
kvar på en låg nivå, har den ökat från två till tre procent under de senaste
åren. Dessvärre finns det en tendens att sannolikheten nu stabiliserats på
en låg nivå, trots att de lediga platserna fortsatt att öka.

Andel av de arbetsökande som får arbete per månad (vänster axel) samt

24

Slutsatsen är att ingen person är chanslös på arbetsmarknaden eftersom
även sannolikheten att få jobb för dem med sämst förutsättningar ökar när
efterfrågan på arbetskraft ökar. Det går emellertid långsamt eftersom en-
bart ca tre procent av de långtidsinskrivna får jobb varje månad. Detta
betyder förutsatt oförändrad sannolikhet, dvs. att inga fler blir långtidsin-
skrivna samt att inga långtidsinskrivna lämnar arbetskraften, att det skulle
ta ungefär tre år innan samtliga långtidsinskrivna har fått jobb.

AMS gjorde år 1998 en urvalsundersökning (Ura 1998:11 Svaga grup-
per bland arbetsförmedlingens sökande - omfattning och hinder) där ar-
betsförmedlare fick klassificera arbetssökande, med inskrivningstider
längre än ett år utan avbrott för arbete, utifrån deras möjligheter att få
jobb på den reguljära arbetsmarknaden de närmaste två åren. I denna un-
dersökning uppgav förmedlarna att det var ungefär 20 procent av de ar-
betssökande med en inskrivningstid längre än ett år som de inte kunde
hjälpa att finna ett jobb. Denna grupp bestod då av ca 35 000 personer.
De faktorer som arbetsförmedlama uppgav som de största hindren för att
denna grupp arbetslösa skulle få ett arbete var utbildning och erfarenhet i
kombination med svag efterfrågan. Ytterligare faktorer till nackdel var
ålder, ohälsa och dåliga svenska kunskaper. Sedan denna undersökning
genomfördes har arbetsmarknadsläget stärkts mer än de flesta förväntat
sig. Den dynamik som en ökad efterfrågan medför torde därför kunna
innebära att även mycket svaga grupper kan få jobb.

Sammanfattningsvis kan man ändå säga att en stor del av de arbetslösa
är förhållandevis unga och har en förhållandevis god utbildning. Det har
också varit så att antalet långtidsinskrivna personer har minskat i takt
med konjunkturuppgången genom att de har fått jobb eller påbörjat studi-
er. Det finns dock en tendens till att det är de lågutbildade, arbetshandi-
kappade och äldre som blir kvar i långtidsarbetslöshet. Bland de högut-
bildade finns invandrare som haft svårt att etablera sig på arbetsmarkna-
den till följd av att vissa arbetsgivare inte tillvaratagit den kompetens
dessa personer kan ha.

Efterfrågan på arbetskraft

En god efterfrågan på arbetskraft är en nödvändig förutsättning för att
arbetslösheten skall fortsätta att minska. En god indikator på arbetskraft-
sefterfrågan är antalet nyanmälda platser till landets arbetsförmedlingar.
Det bör dock betonas att detta inte ger en heltäckande bild av efterfrågan
på arbetskraft, eftersom endast en tredjedel av alla lediga platser anmäls
till arbetsförmedlingen.

Antalet nyanmälda platser till arbetsförmedlingen låg under år 1999 på
en hög nivå. Även under 2000-talets första månader har platserna fortsatt
att öka. Under februari månad anmäldes närmare 54 000 nya platser till
landets arbetsförmedlingar, varav drygt 50 000 platser hade en varaktig-
het på mer än tio dagar. Det är den högsta februarinoteringen sedan år
1991.

Prop. 1999/2000:98

25

Prop. 1999/2000:98

Antal nyanmälda lediga platser, >10 dgr
(Säsongsrensande värden, 3 månaders glidande medelvärde)

------Nyanmälda lediga platser

Källa: AMS

Uppgången i antalet nyanmälda platser under år 1999 var spridd över ett
flertal branscher. Antalet nyanmälda platser ökade särskilt inom upp-
dragsverksamhet, tillverkningsindustri, varuhandel samt offentlig tjänste-
sektor. Det är huvudsakligen de fasta anställningarna som ökar i antal.
Mer än varannan ledig plats som anmäls till arbetsförmedlingen är nu en
tillsvidareanställning.

De nya arbetstillfällena är dock ojämnt fördelade över landet. Situatio-
nen på arbetsmarknaden är generellt sett bäst i storstads- och universitets-
regionema samt i vissa delar av Småland.

Konjunkturinstitutets konjunkturbarometrar, vilka omfattar tillverk-
ningsindustri, byggindustri och offentlig sektor, talar också för en fortsatt
sysselsättningsexpansion. Flertalet sektorer har optimistiska förväntning-
ar om framtiden och rapporterar om planer på att öka sysselsättningen.
De största sysselsättningsökningarna väntas inom tjänstesektorerna.

Utbudet av arbetskraft - arbetskraftsbrist?

Svensk ekonomi befinner sig nu i en stark tillväxtfas. Sysselsättningen
fortsätter att stiga samtidigt som arbetslösheten minskar. Denna utveck-
ling har hittills varit förenlig med en mycket låg inflationstakt. Ökande
rekryteringssvårigheter på arbetsmarknaden utgör emellertid en orossig-
nal.

Varje signal om rekryteringsproblem bör tas på allvar då arbetskrafts-
brist hämmar den ekonomiska tillväxten. Rekryteringssvårigheter medför
att det tar längre tid för företagen att besätta sina vakanta platser, vilket
resulterar i en högre arbetslöshetsnivå. Rekryteringsproblem kan i värsta
fall tvinga företag att tacka nej till order eller skjuta en planerad expan-
sion på framtiden. I de fall rekryteringssvårighetema leder till att man

26

inte kan öka produktionen brukar det kallas brist. I de fall bristen påver- Prop. 1999/2000:98
kar mer än den saknade personens direkta produktion brukar man tala om
flaskhalsproblem. Slutligen kan rekryteringssvårigheter medföra att kon-
kurrensen om den kvalificerade arbetskraften tilltar, vilket ökar riskerna
för inflationsdrivande löneökningar.

AMS försöker i en återkommande enkätundersökning (URA 1999:15)

att skatta företagens förväntade arbetskraftsbrist samt flaskhalsproblem.

Andel företag som upplever brist på utbildad respektive yrkeserfaren arbetskraft
hösten 1999, procent.

Rekryte-
ringsproblem

Utbildad
arbetskraft

Därav
flaskhals

Yrkeserfaren
arbetskraft

Därav
flaskhals

Byggnads-
verksamhet

62,2

39,9

51,0

44,3

49,8

Industri-
verksamhet

49,1

28,3

36,6

29,3

38,0

Uppdrags-
verksamhet

58,2

26,3

48,4

37,8

48,9

Övriga pri-
vata tjänster

44,3

20,8

31,3

25,3

29,7

Totalt

50,4

26,2

40,0

31,0

39,9

Källa: AMS

En relativt stor andel av de intervjuade arbetsställena förväntar sig ar-
betskraftsbrist, vilka i vissa fall kan ge upphov till flaskhalsproblem. Av
de tillfrågade arbetsställena väntade sig 26 procent rekryteringssvårighe-
ter till följd av brist på utbildad arbetskraft och 31 procent till följd av
brist på yrkeserfaren arbetskraft. Tio procent av samtliga arbetsställen
räknar med flaskhalsproblem, vilket är ungefär lika stor andel som i de
två föregående undersökningarna. Rekryterings- och flaskhalsproblemen
har, jämfört med den senaste studien, tilltagit markant inom byggsektorn
samtidigt som de har avtagit något inom den privata tjänstesektorn.
Flaskhalsproblemen blir emellertid allt mer problematiska att åtgärda då
det råder brist på personer med lång utbildning såsom civilingenjörer,
högskoleutbildad IT-personal samt specialutbildade industri- och bygg-
nadsarbetare.

Rekryteringsproblemen har även drabbat den offentliga sektorn.
Landstingen och kommunerna har allt större svårigheter att rekrytera lä-
rare, läkare, sjuksköterskor samt undersköterskor.

Undersökningen visar samtidigt att hela 80 procent av de företag som
angivit att de har haft rekryteringsproblem under de senaste halvåret har
lyckats lösa problemen. Rekryteringssvårighetema innebar emellertid att
anställningsförfarandet tog betydligt längre tid än brukligt, att företaget
tvingades sänka sina kompetenskrav och/eller att företaget hyrde in ar-
betskraft. Vid intervjutillfället hade 20 procent av företagen med rekryte-
ringssvårigheter fortfarande inte löst problemet.

AMS konstaterar även att utbildningskraven på arbetsmarknaden har
tilltagit under 1990-talet. Under år 1999 krävde närmare var tredje plats

27

som anmälts till arbetsförmedlingen högskoleutbildning medan endast ca
var tionde vakans helt saknade utbildningskrav. Arbetsmarknaden riske-
rar att bli tudelad. Det finns, å ena sidan, en grupp arbetssökande som
inte uppfyller arbetsmarknadens utbildningskrav och som därför riskerar
att fastna i en rundgång av arbetslöshet, tillfälliga arbeten och arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Det finns, å andra sidan, en grupp eftertrak-
tade individer med högskoleutbildning vilken inte är tillräckligt stor för
att fylla alla arbetsmarknadens kvalificerade vakanser.

AMS visar dock i en annan undersökning (URA 1999:17) att en stor
del av de rekryteringssvårigheter som företag anser sig ha snarare är ett
uttryck för önskemål än verkliga behov. Studien baserar sig på intervjuer
av drygt 5 000 arbetsgivare vilka anmält plats till arbetsförmedlingen.
Drygt 35 procent av de intervjuade företagen anger att de upplever en
brist på kvalificerad arbetskraft. Andelen "flaskhalsar", som här definie-
ras som att företagen antingen inte lyckats rekrytera en person eller att
företagen tvingats anställa en person med lägre kompetens än vad som
krävs för att utföra det aktuella arbetet, uppgår till 11,9 procent. Den
första typen av "flaskhals", där företagen inte lyckats anställa en person
på den vakanta platsen, uppgår till 7,9 procent. Denna situation är be-
kymmersam då den hämmar tillväxten på såväl kort som lång sikt. Den
andra typen av "flaskhals", där företagen rekryterat en individ med lägre
kompetens än vad som krävs för att utföra arbetet, är en kortsiktig
"flaskhals". Företagen kan med extra insatser, till exempel genom vidare-
utbildning, höja personens produktionstillskott till en tillfredsställande
nivå. Denna typ av "flaskhals" uppgår till 4,0 procent i undersökningen.
Av den ursprungliga bristsituationen kvarstår 22,8 procent och represen-
terar företagens överdrivna kvalifikationskrav.

Studien finner även att sannolikheten att en "flaskhals" skall uppstå är
störst där de formulerade behoven från arbetsgivarna är en kombination
av låg utbildning samt liten erfarenhet. Detta resultat är överraskande då
tidigare rapporter ofta påstår att det största problemet är bristen på hög-
skoleutbildad arbetskraft. En förklaring till detta resultat är att yrken som
kräver speciella yrkesutbildningar återfinns i den lägsta utbildningskate-
gorin. Utbytbarheten och möjligheterna för arbetsgivarna att jämka på
utbildningskraven är mindre för de yrken som kräver en formell behörig-
het. De aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fyller här en viktig
funktion. Genom att anpassa de arbetssökandes kvalifikationer till de
krav som arbetsgivarna ställer kan uppkomsten av arbetskrafts-
brist/flaskhalsar motverkas. Åtgärderna kan således effektivisera match-
ningsprocessen på arbetsmarknaden och öka sysselsättningen. Det bör
emellertid poängteras att arbetsförmedlingen inte är den dominerande
sökkanalen för de arbetsställen som söker högskoleutbildad arbetskraft.
Andelen brist/flaskhalsar i denna kategori återspeglas kanske därför inte
helt korrekt i undersökningen.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns brist inom sådana
områden som arbetsförmedlingen borde kunna påverka igenom relativt
korta yrkesutbildningar. Dessutom kan konstateras att en del av rekryte-
ringsproblemen finns inom de högskoleutbildades arbetsmarknad och
därmed huvudsakligen utanför arbetsmarknadspolitikens område. Den

Prop. 1999/2000:98

28

studie som AMS nyligen genomfört tyder dock på att företagen i viss Prop. 1999/2000:98
utsträckning anger högre kompetenskrav än vad som faktiskt krävs. Det
tyder på att vissa vakanser bör kunna tillsättas med arbetslösa om företa-
gen sänker sina krav på de arbetsökande så att personer med lägre, men
tillräckliga, kvalifikationer kan komma i fråga för anställning. Det ser
således inte ut som det i dag är ett allvarligt utbudsproblem på arbets-
marknaden. För att ett utbudsproblem inte skall uppstå är det dock avgö-
rande att arbetskraftens kompetens förblir hög och att arbetsutbudet ökar.

Stor arbetskraftsreserv

Trots den kraftiga sysselsättningsökningen som skett finns det fortfarande
många som vill ha ett arbete, dvs. det finns ett stort potentiellt arbets-
kraftsutbud. Fortfarande är ca 440 000 färre sysselsatta jämfört med år
1990, detta trots att befolkningen i arbetsför ålder har ökat med ca
100 000 sedan dess. Jämfört med år 1990 är nu ca 150 000 fler personer
arbetslösa medan antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program är
80 000 fler än för tio år sedan. Det är också betydligt fler personer som
studerar. Inom kunskapslyftet studerar för närvarande ca 130 000 perso-
ner. Sammantaget är således ca 400 000 fler personer nu arbetslösa, i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller studerande. Dessutom har antalet
högskoleplatser utökats med ca 60 000 under 1990-talet.

Antal arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiskt program samt i
kunskapslyft/utbildningssatsning, åren 1990-1999

Tusentals personer

Källa: Finans- och Näringsdepartementen

Det finns även ett outnyttjat arbetskraftsutbud i form av under-
sysselsatta, dvs. personer i arbetskraften som av arbetsmarknadsskäl ar-
betar mindre än vad de önskar. Enligt SCB var antalet undersysselsatta ca
300 000 år 1999. Av de undersysselsatta år 1999 var 70 procent kvinnor.
Alla undersysselsatta är inte anmälda vid arbetsförmedlingen. Enligt ar-
betsförmedlingens sökandestatistik uppgick de deltidsarbetslösa inklusive
de timanställda till 200 000 personer. Deltidsarbetslöshet och timanställ-
ningar som leder till undersysselsättning, osäkerhet i arbetsliv och för-
sörjning för den anskilde är ett problem som i stor utsträckning drabbar
kvinnorna på arbetsmarknaden. Regeringen har, i enlighet med vård och
omsorgskommissionens åtagande att halvera deltidsarbetslösheten mellan

29

november 1999 och november 2000, kommit överens med parterna om
hur målet ska mätas och följas upp. De deltidsarbetslösa har inte minskat
i takt med nedgången av arbetslösheten, utan har legat kring 200 000 de
senaste åren. I detta fall handlar det således om ett potentiellt arbets-
kraftsutbud i form av ökad arbetstid snarare än som nya anställningar.
Nedanstående figur visar att det finns ett stort potentiellt arbetskraftsut-
bud framförallt bland de yngre och medelålders. Om sysselsättningsin-
tensiteten, dvs. antalet sysselsatta i förhållande till befolkningen i arbets-
för ålder, år 1999 hade uppgått till 1990 års nivå hade antalet sysselsatta
varit omkring 520 000 personer fler. Det rör sig framförallt om relativt
unga personer. Det är t.ex. ca 65 000 kvinnor respektive 55 000 män i
åldern 20 - 24 år färre sysselsatta jämfört med 1990 års sysselsättnings-
intensitet. Denna bild överskattar dock arbetskraftspotentialen något, då
studietiderna tenderar att bli allt längre. Det bör även noteras att sjuk-
frånvaron år 1990 nästan var dubbelt så hög som den är i dag.

Prop. 1999/2000:98

80        60        40        20         0         20        40        60        80

Tusentals personer

Källa: AKU och Näringsdepartementet

Det existerar ett särskilt stort potentiellt arbetskraftsutbud bland de invå-
nare som är utlandsfödda. Sysselsättningsintensiteten uppgick bland de
utlandsfödda till 56,7 procent år 1999. Detta skall jämföras med syssel-
sättningsintensiteten för Sveriges totala befolkning som samma år var
72,9 procent.

Nedanstående figur visar att om sysselsättningsintensiteten under år
1999 hade varit lika hög för de utlandsfödda som för Sveriges totala be-
folkning hade antalet sysselsatta varit drygt 110 000 fler. Fyra femtedelar
av det outnyttjade arbetskraftsutbudet bland de utlandsfödda fanns i åld-
rarna 25 - 54 år. 55 procent av det potentiella arbetskraftsutbudet bland
de utlandsfödda var kvinnor.

Sammanfattningsvis finns det således ett stort potentiellt arbetskraftsut-
bud att matcha mot de lediga platserna. Arbetsutbudet finns såväl bland
kämåldrama på arbetsmarknaden och i stor utsträckning bland personer
med invandrarbakgrund.

30

Skillnaden mellan antalet sysselsatta utlandsfödda år 1999 med
1999-års sysselsättningsintensitet för Sveriges totala befolkning
och antalet faktiskt sysselsatta utlandsfödda år 1999.

Ålder

60-64

55-59

45-54

35-44

25-34

20-24

20       15       10        5        0         5        10       15       20

Tusentals personer

Källa: AKU och Näringsdepartementet

Prop. 1999/2000:98

5 Arbetsmarknadspolitikens roll

Arbetsmarknadspolitiken är en del av den ekonomiska politiken. Ekono-
misk politik kan delas upp i stabiliserings-, allokerings- och fördelnings-
politik. Stabiliseringspolitik innebär att över tiden utjämna utnyttjandet
av ekonomins resurser. Allokeringspolitik innebär att ekonomins resurser
fördelas dit de bäst bidrar till ekonomisk tillväxt. Fördelningspolitikens
uppgift är fördela de resurser som skapas mellan kvinnor och män samt
regioner. Den skall också se till att alla får vara med och bidra till sin
försörjning. Arbetsmarknadspolitiken innehåller alla dessa tre delar.

De konjunkturberoende åtgärderna innebär att ekonomins resurser ut-
jämnas och delvis kompenserar för misslyckanden i den ekonomiska po-
litiken. Matchningsprocessen genom arbetsförmedlingarna och bristyr-
kesutbildningen kompletterar marknadsprocessens fördelning av resurser.
Arbetsmarknadspolitiska insatser för svårsysselsatta och inte minst ar-
betslöshetsförsäkringen bidrar till en jämnare fördelning. En ökad syssel-
sättning är samtidigt den effektivaste formen av fördelningspolitik efter-
som orsaken till låga inkomster i första hand är brist på arbete.

Varför arbetsmarknadspolitik?

Arbetslöshet kan ha flera orsaker. Den kraftiga ökningen av arbetslöshe-
ten under 1990-talets första år berodde främst på ett kraftigt efterfråge-
bortfall som också blottade en rad strukturella problem. Problemen för-
värrades också av missgrepp i den ekonomiska politiken under den bor-
gerliga regeringsperioden. Frånsett kraftiga efterfrågebortfall framstår en
orsak som den huvudsakliga. Det är att det är för låg efterfrågan eller för
få arbetsuppgifter i förhållande till antalet arbetssökande.

31

En viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken är att öka arbetskraftens
produktivitet, kunskaper och förmåga till rörlighet samt utveckling. För
vissa grupper långvarigt arbetslösa handlar det om att stärka självtilliten
genom att erbjuda stöd och möjligheter. För andra arbetslösa handlar det
om tydligare krav och mer stimulans. Ofta behövs myndighetsövergri-
pande samarbete på kommunal nivå. Insatser riktade mot individer måste
emellertid kompletteras med mer strukturellt inriktade åtgärder. Arbets-
löshet kan också bero på att arbetsgivare trots god kompetens hos de ar-
betssökande inte ger dem chansen på grund av ovidkommande faktorer
som kön, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning eller eventuella
funktionshinder. Detta kan aldrig accepteras utan måste bekämpas med
aktiv politik.

Hur stor sysselsättningen kan bli utan att prisstabiliteten hotas beror på
arbets- och produktmarknademas effektivitet. En effektiv arbetsmarknad,
ökad konkurrens på produktmarknaden samt en stabil lönebildning är
faktorer som möjliggör en kraftig sysselsättningsökning vid stabila priser.

För att det skall vara möjligt att kombinera en stigande sysselsättning
med låg arbetslöshet och låg inflation krävs således en väl fungerande
och flexibel arbetsmarknad. En sådan skapas genom att de enskilda indi-
vidernas position på arbetsmarknaden stärks via främst utbildningsinsat-
ser och praktik samt genom att yrkesmässig och geografisk rörlighet
uppmuntras.

Arbetsmarknadspolitiken är för en socialdemokratisk regering en cen-
tral del i den ekonomiska politiken. Den skapar ett effektivt arbetsutbud,
bidrar till att minska flaskhalsar och bidrar till ett högre efterfrågetryck
vid prisstabilitet så att en högre sysselsättningsnivå upprätthålls. Arbets-
marknadspolitiken är således ett av flera instrument för att öka sysselsätt-
ningsgraden i Sverige. Men dess effektivitet måste bli större.

Arbets- och kompetenslinjen

Arbetslinjen är en bärande princip för hela den svenska välfärdspolitiken.
Inom alla politikområden prioriteras aktiva åtgärder för att få en person
tillbaka i arbete framför passiva kontantersättningar. I sjuk- och arbets-
skadeförsäkringama betonas rehabilitering. Inom socialbidragsområdet
står arbetslösa bidragstagare till arbetsmarknadens förfogande och är
skyldiga att delta i såväl statliga som kommunala arbetsmarknadspolitis-
ka program. För individen innebär ett arbete en möjlighet att förfoga över
resurser som gör det möjligt att kontrollera och styra sitt liv. För samhäl-
let innebär minskat bidragsberoende förbättrade statsfinanser. En väl
fungerande arbetsmarknad i kombination med en effektiv arbetsmark-
nadspolitik är viktiga förutsättningar för en framgångsrik välfärdspolitik.

Arbetslinjen är grunden i arbetsmarknadspolitiken. Under senare år har
arbetslinjen utvecklats till en arbets- och kompetenslinje. Den innebär att
anställning normalt går före åtgärd. Om det inte finns ett arbete skall de
arbetslösa erbjudas en lämplig utbildning eller en praktikplats som kan
leda till ett arbete om det är lämpligt eller ekonomiskt möjligt, framför ett
passivt utbetalande av kontantstöd. Arbetslinjen innebär också ett mot-

Prop. 1999/2000:98

32

verkande av att arbetslöshetsersättningen används som en del i en förtida
pensionering av arbetskraften.

Arbetsmarknadspolitiken syftar bl.a. till att ge de arbetslösa en sådan
kompetens att de kan ta de lediga arbeten som finns. Endast så motverkas
passivisering och utslagning samt att lediga platser i onödan är obesatta.
En anställning på den reguljära arbetsmarknaden för den arbetslöse och
ett snabbt tillsättande av lediga platser är huvudmålet.

Arbetslinjen behöver emellertid stärkas ytterligare. Därför föreslår re-
geringen i denna proposition bl.a. att det inrättas en aktivitetsgaranti i
hela landet för dem som är eller riskerar att bli långtidsinskrivna och en
vidareutveckling och förstärkning av de individuella handlingsplanerna
för de arbetssökande. Dessutom föreslås vissa förändringar i arbetslös-
hetsförsäkringen i syfte att tydliggöra kraven på aktivitet.

Arbetsmarknadspolitikens effekter

Platsförmedling

OECD:s genomgång av utvärderingar (John Martin: Searching for Active
and Preventing Approaches, 2000) av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
visar att i internationella sammanhang är förmedlingsverksamheten en av
de få åtgärder där man så gott som alltid uppvisar positiva resultat på in-
dividernas möjligheter att få jobb. Även tidigare svenska studier redovi-
sar positiva resultat av intensifierad förmedlingsverksamhet. Det finns
ingen anledning att tro att förutsättningarna i detta avseende skulle ha
varit radikalt annorlunda under 1990-talet. Trots ett kraftigt fall i syssel-
sättningen har ändå ett stort antal nyanställningar gjorts och nya jobb har
tillkommit.

Arbetsmarknadsutbildning

De internationella och svenska erfarenheterna av arbetsmarknadsutbild-
ning är blandade. Det finns exempel på både lyckade och mindre lyckade
program.

Den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen är den åtgärd som i
Sverige blivit mest utvärderad. Studierna tyder på att ett deltagande i ar-
betsmarknadsutbildning ökade den arbetslöses chans till reguljär syssel-
sättning under merparten av 1980-talet. Dessutom blev lönen i det nya
jobbet högre än vad motsvarande individer utan utbildning fick. Denna
positiva effekt verkar dock ha övergått till att bli negativ för dem som
genomgick utbildning under slutet av 1980- och början av 1990-talen.
Detta kan bl. a. förklaras med att arbetsmarknadsutbildningen speciellt
under 1990-talet första år i allt större utsträckning kom att utnyttjats för
att förhindra utförsäkring. Så har inte varit fallet senare. Utvärderingar
för perioden 1994 - 1996 visar en viss positiv effekt av arbetsmarknads-
utbildningen på löneutvecklingen och troligen också på sysselsättnings-
graden. Resultaten antyder också att resultaten står i relation till insatser-
na. Längre utbildningar ger bättre resultat än korta. Problemet är ändå
den mycket låga sysselsättningsgrad som deltagarna uppnått även relativt
lång tid efter programmet. Tillsammans med den relativt höga kostnaden
för arbetsmarknadsutbildningen är åtminstone den ekonomiska lönsam-

Prop. 1999/2000:98

33

2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 98

heten av programmet i sin hittillsvarande utformning tveksam.

Eftersom inga studier gjorts om den långsiktiga (mer än ett par år) ef- ProP- 1999/2000:98
fekten vet man dock inte i vilken utsträckning utbildningen ändå gett
deltagarna kunskaper som på lång sikt ger utdelning i form av ökad pro-
duktivitet när man till sist får ett arbete.

Det är således viktigt att deltagarna i utbildningsprogrammen är moti-
verade för utbildningen. Arbetsmarknadsutbildningen måste vara arbets-
marknadspolitiskt meningsfull och inte enbart sättas in som en grund för
att säkra en ny ersättningsperiod. De svaga resultaten är dock till stor del
ett resultat av för liten efterfrågan på arbetskraft. Arbetsmarknadsutbild-
ningen måste därför anpassas till arbetsmarknadens efterfrågan såväl på
lång som kort sikt. Också framöver bör arbetsmarknadsutbildning använ-
das för arbetslösa som behöver byta yrke. Näringsdepartementet har som
tidigare redovisats till riksdagen tillsatt en arbetsgrupp med syfte att se
över arbetsmarknadsutbildningens organisation och effektivitete. Arbets-
gruppen presenterar sina resultat senare i vår. Regeringen återkommer till
riksdagen i budgetpropositionen för budgetåret 2001 med en närmare
redovisning av resultaten och eventuella förslag till åtgärder med anled-
ning av utredningen.

Sysselsättningsskapande åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder kan delas in i flera olika typer. En grov
indelning kan göras i åtgärder som ger en subvention under inlednings-
skedet av en anställning eller starten av ett eget företag och särskilt an-
ordnade tillfälliga jobb. Tanken med den första typen av åtgärder är att
den subventionerade anställningen eller företagsstarten skall övergå i en
normal anställning eller ett företag som kan drivas vidare utan ekono-
miskt stöd. Den andra typen av sysselsättningsskapande åtgärd skall er-
bjuda en tillfällig sysselsättning där man dels producerar ett visst värde,
dels får en möjlighet att upprätthålla kontakten med arbetslivet och få
nyttig arbetserfarenhet.

I internationella undersökningar har bidrag till start av eget företag vi-
sat sig vara en framgångsrik åtgärd. Samma sak tycks gälla i Sverige
(IFAU forskningsrapport 1999:5 Carling, Gustafson, ”Starta eget-bidrag
eller rekryteringsstöd, vilket är mest effektivt?

Företag som startas av arbetslösa med bidrag överlever i samma ut-
sträckning som andra nystartade företag och företagen återkommer i re-
lativt liten utsträckning till arbetslöshet. I en rapport från LO befaras
dock att starta-eget-bidrag kan leda till en ökning av "ofrivilliga " egenfö-
retagare med inkomster och arbetsförhållanden som är sämre än för de
anställda i branschen samt till att lågproduktiva verksamheter som saknar
marknadsutrymme hålls vid liv (LO ”Egenföretagama vår tids hjältar -
eller de nya daglönarna?”)

Personer som anställs med ekonomiskt stöd i början av anställningen
behåller också i relativt hög grad jobbet vilket tyder på att även den typen
av insatser kan vara en god hjälp att komma in på arbetsmarknaden. Pro-
blemet är här att undvika s.k. dödviktseffekter, dvs. att företaget får stöd

34

för att anställa en person som ändå skulle ha anställts. Undersökningar
tyder på att detta kan vara ett betydande problem.

Det finns ännu få utvärderingar av de sysselsättningsskapande åtgär-
derna i Sverige under 1990-talet. En jämförande studie av AMS (AMS,
Åtgärdsundersökning 1998, APra 1998:3) visar dock att chanserna att få
ett arbete efter arbetslivsutveckling, ALU, beredskapsarbete och arbets-
platsintroduktion, API, var klart sämre än efter starta-eget bidrag och
rekryteringsstöd.

API uppvisar en relativt stark positiv effekt på sysselsättningsgraden
ett år efter åtgärden. Beredskapsarbete hade också positiv effekt om än
något mindre, medan ALU inte hade någon tydlig effekt på sysselsätt-
ningsgraden. Resultaten tyder på att effekten till stor del hänger samman
med att arbetslösa får fortsatt anställning hos anordnaren av åtgärden.
Åtgärden kan alltså göra att man får in en fot på arbetsplatsen och får
"förtur" till de ordinarie jobb som uppstår på arbetsplatsen. Skillnaden
mellan de olika åtgärderna av den här typen kan alltså i stor utsträckning
hänga samman med olika möjligheter till fortsatt anställning. ALU an-
ordnades exempelvis ofta av ideella föreningar utan möjligheter att an-
ställa någon, medan API i stor utsträckning anordnas av privata företag.
Det är mer osäkert i vilken utsträckning den typen av åtgärder gör det
lättare att få jobb även hos andra arbetsgivare.

Sammanfattningsvis tyder gjorda studier på att flera av de åtgärder av
stor omfattning under 1990-talet haft en begränsad effekt på möjligheten
att få ett arbete. Det gäller i vart fall i det korta perspektivet. Åtgärderna
har dock förhindrat marginalisering av många arbetslösa. Det innebär att
politiken har medverkat till att vi har behållit ett stort antal personer i
arbetskraften och att dessa har förblivit motiverade att söka och ta er-
bjudna arbeten. Detta har underlättat tillväxten och möjligheten att i dag
öka sysselsättningen.

Undanträngningseffekter

Centrala frågor när man vill bedöma värdet av de sysselsättningsskapan-
de åtgärderna är i vilken utsträckning de leder till att sysselsättning och
produktion faktiskt ökar (additivitet) och i vilken utsträckning de i stället
leder till att sysselsättningen genom åtgärder sker på bekostnad av att
andra i stället blir utan arbete (substitution) eller att samma person som
får arbete genom ett program ändå skulle ha anställts (dödvikt). Tillsam-
mans brukar substitution och dödvikt kallas undanträngning.

Det första fallet är givetvis det mest gynnsamma eftersom det skapar
ett mervärde samtidigt som en person som annars skulle ha varit arbetslös
får ett arbete. Substitution skapar inget mervärde men kan ändå motiveras
om den som får arbete tillhör en grupp som skulle haft svårt att av egen
kraft komma in på arbetsmarknaden och då ersätter någon med bättre
möjligheter att hitta annat jobb. Dödvikt är givetvis ett misslyckande i
alla avseenden.

Vad vet vi om undanträngningens omfattning? Att delar av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken leder till direkta undanträngningseffekter är

Prop. 1999/2000:98

35

knappast ett kontroversiellt påstående. Storleken på undanträngningen
har däremot varit föremål för omfattande diskussion.

Under senare år har undanträngning studerats av flera forskare. Resul-
taten tyder på att det finns betydande undanträngningseffekter. Ofta är de
önskvärda, men det är viktigt att undanträngningseffektema beaktas vid
utformningen och genomförandet av arbetsmarknadspolitiken.

Regeringen delar uppfattningen att praktikåtgärder som exempelvis ar-
betspraktik i t.ex. servicesektorer som hotell och restaurang kan leda till
betydande konkurrensproblem mellan olika företag och till en för hög
undanträngning av reguljära arbetstillfällen. De måste därför användas
med stor restriktivitet, speciellt under högsäsong för dessa branscher.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan även tränga undan reguljär
sysselsättning via lönebildningen. I svenska studier har man i regel funnit
att öppen arbetslöshet verkar mer lönenedpressande än sysselsättning i
någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. En överföring av arbetslösa perso-
ner till åtgärder kan således medföra en tendens till löneökning och där-
för en risk för utträngning av reguljär sysselsättning. Den förväntade lö-
neuppdrivande effekten av högre ersättningsnivåer har också bekräftats i
utländska studier, även om effekten tycks vara tämligen liten. De svenska
undersökningarna bygger dock huvudsakligen på data före 1990-talets
massarbetslöshet. De radikalt ändrade förutsättningarna under det senaste
decenniet kan mycket väl ge andra resultat.

Vissa forskare anser att stora insatser för arbetslösa kan leda till effek-
ter på lönebildningen. Men insatser för arbetslösa arbetshandikappade
och äldre har sannolikt liten effekt på lönebildningen liksom insatser för
personer som har svårt att få ett arbete utan kompetenshöj ande insatser
inom arbetsmarknadspolitiken. Det innebär att det måste ställas högre
krav på de med större utsikter att få arbete eftersom deras effekt på löne-
bildningen är större. Regeringens grundläggande syn är att löneinflation
inte skall bekämpas genom ökad arbetslöshet. Regeringen återkommer
till kraven på de arbetssökande att ta lediga jobb, avstängningsregler
m.m. i den proposition om arbetslöshetsförsäkringen som regeringen
kommer att förelägga riksdagen i maj i år.

Skillnader i lokala och regionala förutsättningar

Regeringens ambition är att skapa möjligheter till tillväxt, sysselsättning
och välfärd i hela Sverige. Förutsättningarna för tillväxt och sysselsätt-
ning ser olika ut i olika delar av landet. Människors utbildning och kom-
petens, utbud och efterfrågan på arbete, närhet till infrastruktur och
marknader, tillgång till riskvilligt kapital, tillgång till social service, fö-
retagsstrukturer och traditioner av företagande är sådant som väsentligen
kan skilja sig mellan olika regioner.

En viktig utgångspunkt för att kunna ta till vara dessa skillnader på ett
strategiskt sätt är att den tillväxt- och sysselsättningsfrämjande politiken
kan anpassas till lokala och regionala förhållanden. Politiken måste också
stimulera samverkan och samarbete mellan olika sektorer och aktörer för
att de åtgärder som genomförs skall vara så välinriktade och effektiva
som möjligt.

Prop. 1999/2000:98

36

De regionala tillväxtavtalen är ett bärande instrument i den regionala
näringspolitik som regeringen introducerade våren 1998. Syftet är att
bättre ta till vara skillnader i förutsättningar och stimulera samverkan
mellan olika sektorer. Arbetsmarknadspolitiken utgör en väsentlig del i
detta. Det är regeringens uppfattning att denna process hittills har varit
mycket positiv. Staten skall självfallet ha ett övergripande ansvar för ut-
vecklingen i Sveriges alla regioner. Ingenting kan dock eller skall ersätta
de insatser som regionerna själva gör för att skapa förutsättningar för till-
växt och nya jobb. Regeringen bedömer att arbetsmarknadspolitiken har
en fortsatt mycket viktig roll att spela i detta långsiktiga strategiska ar-
bete.

De lokala utvecklingsavtalen inom ramen för storstadspolitiken (prop.
1997/98:165) bör ses som ett komplement till de regionala tillväxtavta-
len. Dessa avtal mellan stat och kommun har som syfte att genom sam-
verkan mellan olika myndigheter bryta den etniska, sociala och diskrimi-
nerande segregationen i storstadsregionerna samt att ge storstadsregio-
nerna goda förutsättningar för långsiktig hållbar tillväxt bl.a. genom ökad
sysselsättning och minskad arbetslöshet.

Problem inom arbetsmarknadspolitiken

Ett första problem är att det arbetsmarknadspolitiska skyddsnätet kan ge
incitament till lösningar på lokal nivå där aktörerna på denna nivå inte
beaktar de totala samhällsekonomiska kostnaderna. Det fattas beslut på
lokal nivå om centrala medel. Sådana lösningar kan t.ex. innebära avtal
om avvikelser från turordningsreglema enligt lagen om anställningsskydd
för äldre arbetstagare kombinerat med att dessa arbetstagare får ersättning
fram till ålderspensionering från den passiva och/eller den aktiva arbets-
marknadspolitiken och från andra offentliga system.

Ett andra problem är en sistuation liknande den under 1990-talet där
arbetsmarknadspolitiken fått bära en alltför stor börda i ett svagt syssel-
sättningsläge. Andra politikområden måste ha huvudansvaret för att sys-
selsättningsläget är tillfredsställande. Avvägningen mellan att ha en till-
räckligt stor omfattning på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att
upprätthålla arbetslinjen och kvaliteten i insatserna har visat sig vara svår
i ett läge med en omfattande arbetslöshet.

Ett tredje problem är att en kombination av passiv och aktiv arbets-
marknadspolitik kan ge ersättning under mycket lång tid och på så sätt
kan personer vara utanför den reguljära arbetsmarknaden länge, s.k.
rundgång. Perioder med öppen arbetslöshet kan i vissa fall alterneras med
insatser som inte leder till arbete, särskilt under perioder med låg arbets-
kraftsefterfrågan. Arbetsmarknadspolitiken tenderar att bli alltmer passiv
och de aktiva åtgärderna får enbart funktionen av utförsäkringsskydd.

Ett fjärde problem är att arbetsmarknadspolitiken kan påverka löne-
bildningen och därmed inflationstakten negativt. Ett starkt skyddsnät i
form av arbetsmarknadspolitik - passiv eller aktiv - kan göra att risken
för arbetslöshet inte har en lika återhållande effekt i löneförhandlingarna.
Det tyder på att arbetsmarknadspolitik och lönebildningssystem måste ses
i ett sammanhang.

Prop. 1999/2000:98

37

Styrning och kontroll

Arbetsmarknadspolitiken har under 1990-talet drabbats av allvarliga pro-
blem när det gäller styrning och kontroll och därmed åtföljande effekter
för kvalitet och kostnadsutveckling. Det har varit svårt att erbjuda aktiv
sysselsättning åt ca 500 000 arbetslösa och samtidigt bidra till omvand-
ling och utveckling på arbetsmarknaden.

Styrproblemen är omfattande. Ansvar och befogenheter hålls inte
samman. I revisionsberättelsen för AMS årsredovisning för 1998 riktade
Riksrevisionsverket (RRV) invändning, s.k. orent bokslut. Invändningen
avsåg att AMV inte uppfyllde kraven på god intern kontroll. AMV har
låg rating i Ekonomistymingsverkets rating för statliga myndigheter. Fle-
ra länsarbetsnämnder har enligt RRV brustit i kontrollen över sin budget.
I de s.k. frilänen skedde oacceptabla överskridanden av budgeten. An-
svarsförhållandet mellan dessa självständiga myndigheter och regeringen
är för otydligt. Arbetslinjen hävdas inte konsekvent. Handlingsplaner av
god kvalitet upprättas sällan trots att detta åligger arbetsförmedlingarna.
Arbetslösa besöker för sällan förmedlingarna. Institutet för arbetsmark-
nadspolitisk utvärdering (IFAU) liksom RRV, hävdar att den bristande
dokumentationen av försöksverksamheten med friare användning av ar-
betsmarknadspolitiska medel innebär att det inte går att göra någon bra
utvärdering av dessa försök.

För att öka det lokala inflytandet och effektivisera styrningen av AMV
förändrades under 1990-talet bl.a. länsarbetsnämndernas styrelser och
arbetsförmedlingsnämnder infördes. Detta kom att försvåra möjligheterna
att upprätthålla en enhetlig statlig styrning av politiken.

Arbetsmarknadspolitiken har under 1990-talet haft en alltför stor om-
fattning, vilket lett till vissa oönskade bieffekter. Detta påvisar att det är
angeläget att arbetsmarknadspolitikens utformning och omfattning noga
avvägs i ett helhetsperspektiv.

Sammanfattningsvis är det angeläget att:

- budgeterade kostnadsramar hålls,

- AMV:s verksamhet på ett tydligare sätt strävar efter att nå de mål
regeringen satt upp,

- medlen används för avsedda ändamål,

- förmedlingarna bättre tillämpar de instruktioner som finns vad gäller
krav på aktivt arbetsökande och rapporter om ifrågasatt ersättning.

6 Arbetsmarknadspolitiken under 2000-talet

Arbetsmarknadspolitikens mål

Regeringens övergripande mål på kort sikt är att den öppna arbetslöshe-
ten skall minska till 4 procent vid slutet av år 2000 och att andelen re-
guljärt sysselsatta i befolkningen i åldern 20 - 64 år skall öka till 80 pro-
cent år 2004. Därefter är målet full sysselsättning.

Arbetsmarknads- och arbetslivspolitiken skall bidra till tillväxt, syssel-
sättning och ett konkurrenskraftigt näringsliv samt skapa förutsättningar

Prop. 1999/2000:98

38

för flexibilitet, trygghet och delaktighet i arbetslivet. Arbetsmarknadspo-
litikens uppgift är främst att öka anpassningsförmågan på arbetsmarkna-
den. Det skall ske genom ett effektivt platsförmedlingsarbete som till-
sammans med kompetenshöj ande insatser och övriga åtgärder leder till
hög rörlighet på arbetsmarknaden och på så sätt bidrar till en ökad syssel-
sättning och bättre matchning mellan utbud och efterfrågan på kompetens
samtidigt som inflationsdrivande flaskhalsar på arbetsmarknaden kan
undvikas. Arbetsmarknadspolitiken skall också verka för kvinnors och
mäns rätt till arbete på lika villkor och motverka en könsuppdelad ar-
betsmarknad.

I regleringsbrevet till AMV för budgetåret 2000 anger regeringen tre
mål för arbetsmarknadspolitiken och AMV;

- hålla vakanstidema nere för lediga platser,

- minska långtidsarbetslösheten,

- motverka långa tider utan arbete.

Alla de tre konkreta målen inbegriper en satsning på kompetens. Målet
att hålla vakanstidema nere kan uppfyllas dels genom effektivt plastför-
medlingsarbete, dels genom att tillhandhålla arbetsmarknadsutbildning
inom de områden där brist förväntas. Mål två och tre handlar om att de
långtidsarbetslösa/långtidsinskrivna skall ha det stöd och den möjlighet
till kompetensuppbyggnad som krävs för att de åter skall få ett arbete.
Den ökade kompetensen kan också erhållas på en arbetsplats. Exempelvis
kan personer som varit borta från arbetsmarknaden en längre tid med
hjälp av det förstärkta anställningsstödet få anställning med lönesubven-
tion för att på arbetsplatsen åter bygga upp sin kompetens och produkti-
vitet.

Arbetsmarknadspolitikens uppgifter

Matchning

Arbetsmarknadspolitikens första och viktigaste uppgift är att förmedla
arbete till arbetslösa och arbetskraft till arbetsgivarna. Genom att vakan-
ser kan tillsättas snabbt, fungerar arbetsmarknaden bättre och friktionsar-
betslösheten kan minimeras.

Arbetsmarknadens funktionssätt, dvs. förmågan att sammanföra
(matcha) arbetslösa individer med vakanta platser, kan illustreras med en
s.k. Beveridgekurva. Nedanstående figur visar förhållandet mellan de
arbetssökande, som här definieras som summan av antalet öppet arbetslö-
sa samt personer i konjunkturberoende program, och antalet kvarstående
lediga platser. Rörelser utmed Beveridgekurvan avspeglar konjunkturella
förändringar medan ett skifte utåt av kurvan pekar på ökade matchnings-
problem.

Prop. 1999/2000:98

39

Prop. 1999/2000:98

Beveridgekurva for Sverige

öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende program i relation till arbetskraften

Källa: Finans- och Näringsdepartementen

Noteringen för år 1999 indikerar att antalet kvarstående lediga platser har
ökat något samtidigt som den totala arbetslösheten har minskat. Antalet
kvarstående platser i ekonomin är således något högre än tidigare vid en
given nivå på den totala arbetslösheten. Denna utveckling kan vara ett
tecken på att matchningsproblemen har tilltagit. Diagrammet tyder såle-
des på att anpassningen försämrats något under 1990-talet. Försämringen
är dock betydligt mindre än i flertalet andra länder visar studier som
OECD gjort.

Det bör dock poängteras att statistiken över antalet lediga platser är
bristfällig. Det mått som har används här är antalet kvarstående lediga
platser anmälda till landets arbetsförmedlingar. Arbetsförmedlingens
marknadsandelar för platser uppgick till enbart 33 procent år 1999. Det
finns även studier som visar att de platser som inte anmäls till arbetsför-
medlingen har kortare vakanstider än de som anmäls.

Öka de arbetslösas kunskaper

Arbetsmarknadspolitikens andra och allt viktigare uppgift är att öka de
arbetslösas kompetens. På så sätt underlättas anpassningen på arbets-
marknaden. Det sker främst via olika former av utbildningsinsatser för
arbetslösa. De lågutbildade är överrepresenterade bland de arbetslösa och
för många arbetslösa är bristande kompetens orsaken till svårigheterna att
få ett nytt arbete. Sammanfattningsvis betyder det att det oberoende av
konjunkturläget finns behov av arbetsmarknadsutbildning.

Utöver insatser som riktas till arbetslösa sker vissa satsningar på kom-
petensutveckling av redan anställda. Inom ramen för Europeiska Social-
fondens mål 1 och 3 genomförs under åren 2000 - 2002 en satsning på
kompetensutveckling av anställda, för vilken resursramen uppgår till to-
talt 2,4 miljarder kronor. Dessutom förutsätts medfinansiering av arbets-

40

givarna inom ramen för trepartssamverkan. En särskild utredning tar nu
fram förslag till hur ett system för individuell kompetensutveckling kan
utformas. Ett syfte med individuell kompetensutveckling är att uppnå en
allmänt högre kunskapsnivå i arbetskraften. Det förebygger risken för
arbetslöshet och förtida pensionering. Ett andra syfte är att öka individens
valfrihet. Individens resurser stärks liksom inflytandet över den egna
kompetensutvecklingen. Det tredje motivet är att underlätta omställning-
ar. Individen skall både ha möjlighet och resurser till att vara mer yrkes-
mässigt rörlig än tidigare. Att öka kompetensen hos den befintliga arbets-
styrkan kan också vara ett sätt att lösa flaskhalsproblem.

Det finns inget som tyder på att det finns ett generellt underkvalifika-
tionsproblem på den svenska arbetsmarknaden, utan snarare tvärt om.
Enligt en studie av Rune Åberg från år 1999 har andelen personer som
har högre kompetens än vad som krävs i okvalificerade arbeten ökat från
10 till 25 procent under tidsperioden 1975 - 1997. Att arbetskraften inte
skulle klara av de tillgängliga jobben är således till stor del inte sant.
Många av dem som har mer kvalifikationer än vad som krävs bör under
den pågående konjunkturuppgången kunna ta lediga arbeten som är mer
kvalificerade än de som de har och på så sätt ge plats för arbetslösa att
överta deras gamla arbetsuppgifter. Många av dessa kräver inte någon
längre utbildning eller erfarenhet. Med minskad arbetslöshet kommer
också arbetsgivare att sänka sina kvalifikationskrav. Därför finns det skäl
för optimism när det gäller möjligheten för en stor del av de arbetslösa att
få ett arbete.

Stödja dem som har svårast att få ett arbete

Den tredje uppgiften i arbetsmarknadspolitiken är att ta till vara under-
och outnyttjade resurser på arbetsmarknaden, det kan vara ofrivilligt del-
tidsarbetande kvinnor, äldre långtidsarbetslösa, utrikesfödda arbetslösa
eller personer med funktionshinder utanför arbetsmarknaden. Dessa indi-
viders svagare ställning på arbetsmarknaden beror bland annat på att de
avviker från den rådande normen; infödd svensk man i medelåldern. Ar-
betsmarknadspolitiken kan och bör underlätta för alla mänskliga resurser
att utnyttjas till fullo. För samhället är varje krona som produceras ett
bidrag till samhällets gemensamma försörjning. Allas insatser behövs.

För arbetsmarknadspolitiken finns nu en allt viktigare uppgift, nämli-
gen att öka sysselsättningen och förhindra marginaliseringen i de grupper
som har en svag eller ingen förankring på arbetsmarknaden. Det handlar
om människor som drabbats av glesbygdens strukturförändringar, men
också om arbetslösa socialbidragstagare i de större städerna. Trots det
goda konjunkturläget och tecken på tilltagande brist- och flask-
halsproblem, finns det ett mycket stort potentiellt arbetskraftsutbud som
måste mobiliseras av främst två skäl.

För det första måste allas vilja till arbete tas tillvara om det skall vara
möjligt att förhindra bristsituationer i framtiden bl.a. på grund av de de-
mografiska förändringarna. För det andra är det viktigt att förhindra att
dessa personer slås ut från arbetsmarknaden med de ekonomiska och so-
ciala konsekvenser det får för dem. Att tillvarata alla individers vilja till

Prop. 1999/2000:98

41

egen försörjning genom arbete är således nödvändigt om det skall vara
möjligt att åstadkomma en långsiktigt hög ekonomisk tillväxt.

Den ekonomiska tillväxten blir beroende av förmågan att upprätthålla
och öka arbetskraftsutbudet och av att med olika arbetsmarknadspolitiska
insatser se till att arbetsmarknaden fungerar effektivt och att sysselsätt-
ningen kan öka även bland de grupper som fått stora svårigheter på 1990-
talets arbetsmarknad. Det är en viktig uppgift för arbetsmarknadspoliti-
ken att häva den djupa undersysselsättningen som uppstått under 1990-
talet.

Den snabba strukturomvandlingen och den stora sysselsättningsned-
gången i bl. a industrin under 1990-talet har på många orter medfört att
den enda stora arbetsplatsen har försvunnit. Samtidigt gjordes stora ned-
dragningar inom den offentliga sektorn till följd av det ansträngda statsfi-
nansiella läget. Den mycket höga arbetslöshet som följde på detta till-
sammans med en betydande flyktinginvandring, ofta orsakad av krig,
skapade en betydande undersysselsättning hos vissa grupper. Det gäller i
vissa kommuner i skogslänen och särskilt i flera storstadsområden. Det
finns områden i storstädernas förorter där enbart ca 30 procent av befolk-
ningen i arbetsför ålder har arbete. Sveriges arbetsmarknad är vilket
framgår av de fakta som regeringen ovan redovisat väsentligt annorlunda
än tidigare. Sverige tillhör i dag de länder i EU som har störst andel ut-
landsfödda. Det kräver att också att arbetsmarknadspolitiken anpassas till
de nya villkoren.

Ett problem är att de utlandsfödda är överrepresenterade bland de
långstidsinskrivna och har en betydligt lägre sysselsättning. De har sam-
tidigt en låg andel av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Ett annat
problem är äldre lokalt bunden arbetskraft som har svårt att få reguljär
sysselsättning efter en lång tid av rundgång mellan öppen arbetslöshet
och åtgärder och därför riskerar att marginaliseras.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift att integrera undersysselsatta grup-
per i arbetsmarknaden behöver således stärkas väsentligt. Det kräver för
det första att arbetsmarknadspolitikens instrument blir verkningsfulla för
dessa grupper. Aktiva insatser krävs för att bryta diskriminering och för-
domar på arbetsmarknaden. Andra länders utbildning måste bli lättare att
värdera för svenska arbetsgivare. System för validering ses över i syfte
att underlätta för utlandsfödda att komplettera sina kunskaper till att bätt-
re överensstämma med kraven på den svenska arbetsmarknaden. De ut-
landsfödda bör ha en andel av åtgärderna som motsvarar deras utsatthet
på arbetsmarknaden. Vad gäller krav på geografisk och yrkesmässig rör-
lighet bör den arbetslöses ålder samt sociala situation m.m. beaktas.

Arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning

Arbetsmarknadspolitiken byggdes aldrig för att hantera så stora volymer
av åtgärder som funnits under 1990-talet. Den omfattande åtgärdsarsena-
len och den stora mängd personer som gick mellan arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder och öppen arbetslöshet medförde att en stor del av förmed-
lingsarbetet tvingades inriktas på att få fram åtgärder och placera de ar-
betssökande i dessa. Regelverket blev allt mer komplext vartefter nya
åtgärder tillkom. Systemet blev tungrott och kärnuppgiften, att förmedla

Prop. 1999/2000:98

42

kontakt mellan arbetsgivare och arbetssökande kom i skymundan. Den
börda som lades på arbetsmarknadspolitiken och den stora mängd för-
söksverksamheter och projekt som bedrivits under 1990-talet har synlig-
gjort de oklarheter och brister som funnits vad gäller AMV:s styrning och
organisation

Det som var en lämplig strategi under en lågkonjunktur kan vara direkt
olämplig då konjunkturen vänder. En stor omfattning på de arbetsmark-
nadspolitiska programmen var nödvändig då många blev arbetslösa och
en snabb aktivering var angelägen så att de arbetslösa förblev attraktiva
på arbetsmarknaden. I en högkonjunktur behövs en mindre omfattning på
de arbetsmarknadspolitiska programmen samtidigt som kvaliteten måste
öka, vilket i vissa fall leder till att kostnaden per deltagare ökar.

Den konjunkturuppgång som nu präglar arbetsmarknaden är dock inte
jämnt fördelad över landet eller mellan olika grupper. Samtidigt som ar-
betslösheten minskar kraftigt finns tecken som tyder på att antalet perso-
ner med mycket långa inskrivningstider ökar. Sysselsättningsgraden är
alltjämt relativt låg i vissa regioner och för vissa grupper. Arbetsmark-
nadspolitikens övergripande mål är att skapa en väl fungerande arbets-
markand och låg arbetslöshet i hela Sverige. Långsiktighet är nödvändig
för att politiken skall vara effektiv.

Arbetsmarknadspolitiken har därför under det senaste åren lagts om
mot en tydligare tillväxtfrämjande inriktning, dvs. från stabilisering till
allokering eller från praktikåtgärder till matchning och utbildning. Samti-
digt har insatserna för dem som har svårast att få ett arbete stärkts. Som
ett led i detta har bl. a. volymmålet tagits bort, åtgärderna har i högre grad
inriktats mot sektorer där brist på utbildad arbetskraft kan bedömas upp-
komma eller börjat synas. Bristyrkesutbildning för redan anställda har
införts som en försöksverksamhet, det nationella programmet för IT-
utbildning i samarbete med Industriförbundet, SWIT, har förlängts, an-
talet lönebidragsplatser har ökat, och ett förstärkt anställningsstöd har
införts för att öka de långtidsinskrivnas möjligheter att få ett reguljärt
arbete. Samtidigt har antalet personer i arbetspraktik dragits ner. Det har
även påbörjats ett arbete med att minska antalet åtgärder och att göra det
arbetsmarknadspolitiska regelverket enklare.

Denna förändring måste nu fortsätta och bli ännu tydligare. Insatserna
behöver koncentreras till kärnuppgifterna, dvs. platsförmedling, insatser
för att motverka flaskhalsar och för att hjälpa dem som har svårast att få
ett arbete. Politiken skall också präglas av respekt för individen, ökad
rättstrygghet och en stärkt arbetslinje.

Detta innebär bl.a. att insatserna i än större utsträckning måste inriktas
på ett effektivt platsförmedlingsarbete och företagskontakter för att mot-
verka inflationsdrivande flaskhalsar. Platsförmedlingen är och förblir det
viktigaste instrumentet. Det behövs vidare ett fortsatt omfattande utrym-
me för en yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning av hög kvalitet som
komplement till den reguljära utbildningen. Det är viktigt att arbetsmark-
nadsutbildning bedrivs i nära kontakt med arbetsmarknaden och att prak-
tik ingår. Goda erfarenheter finns av arbetsplatsförlagd arbetsmarknads-
utbildning, exempelvis den s.k. Vaggerydsmodellen. Arbetsmarknadsut-
bildningen måste ges en tydligare yrkesinriktning genom att andelen för-

Prop. 1999/2000:98

43

beredande utbildning minskar. Arbetsmarknadsutbildningen skall leda till
arbete och vara ett instrument för att motverka uppkomsten av bristsitua-
tioner på arbetsmarknaden. Vidare bör regelförenklingsarbetet fortsätta
för att arbetsförmedlarens tid skall kunna användas mer effektivt till de
väsentliga kärnuppgifterna, förmedla arbete och arbeta med att stärka de
svaga gruppernas anställbarhet.

Utvecklingen innebär att 1990-talets överskott på arbetskraft under
2000-talets första årtionde riskerar att förbytas i en arbetskraftsbrist inom
många områden om inte det stora outnyttjade arbetsutbudet som finns
kan mobiliseras. Den könsuppdelade arbetsmarknaden liksom bristen på
att se mångfaldens fördelar i arbetslivet utgör också ett hinder för att fullt
ut tillvarata arbetskraftens kompetens.

Vid sidan om tillväxt och demografiska förändringar kommer struktur-
omvandlingen på arbetsmarknaden att fortsätta ställa krav på ny kompe-
tens och förändringar i allt snabbare takt. Företagens produkt- och pro-
cessutveckling sker i snabb takt. Arbetsorganisationen förändras fortlö-
pande och ställer krav på de anställdas kompetens. Företagens teknologi-
utveckling riskerar att gå snabbare än arbetskraftens förmåga att ta till
vara ny teknik och ny arbetsorganisation.

I ljuset av dessa förändringar är det nödvändigt att mångfalden på den
svenska arbetsmarknaden bättre tas tillvara. Sverige kommer att behöva
arbetskraftens samlade kompetens för att öka tillväxten och trygga väl-
färden. Den utmaning vi står inför är att skapa en arbetsmarknad för alla
med arbetsplatser där individen värdesätts och människor med olika bak-
grund och erfarenheter kan verka och mötas.

Inom Näringsdepartementet pågår ett projekt vars utgångspunkt är
bristen på ett mångfaldsperspektiv i svenskt arbets- och näringsliv. Pro-
jektet skall i ett sammanhang och ur ett tillväxtperspektiv kartlägga och
beskriva hur aspekterna kön, ålder, klass, etnisk tillhörighet, sexuell
läggning samt funktionshinder påverkar en individs nuvarande och fram-
tida möjligheter i arbetslivet. Projektet skall senast den 1 december 2000
presentera ett förslag till nationellt program för ökad mångfald inom ar-
betsmarknad och näringsliv. Regeringen återkommer därefter till riksda-
gen med förslag till hur mångfalden i arbetslivet bättre kan utnyttjas.

Så långt som nu kan överblickas kommer följande problemområden för
arbetsmarknadspolitiken under 2000-talets första årtionde att vara cent-
rala:

• Rekryteringssvårighetema ökar inom expansiva delar av arbets-
marknaden och kan komma att begränsa sysselsättningsökningen
och därmed den ekonomiska tillväxten.

• Obalansen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft mellan olika
yrken respektive orter innebär fortsatt stora krav på en effektiv ar-
betsförmedling och att nödvändig yrkesmässig och geografisk rör-
lighet kan upprätthållas.

• Obalansen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft ställer också
ökade krav på strategisk analys och konkret samverkan mellan ar-
betsmarknads-, utbildnings-, närings- och även socialpolitiska aktö-
rer med syfte att mer långsiktigt försöka påverka de strukturella
obalanserna.

Prop. 1999/2000:98

44

• Stora regionala skillnader i sysselsättningstillväxt riskerar att leda

till allt större regional obalans. De arbetsmarknadspolitiska insatser- ProP- 1999/2000.98
na måste i ökad utsträckning utgå från dessa regionala skillnader.

• Trots kraftigt ökad sysselsättning riskerar en stor grupp arbetslösa,
som inte fyller kompetenskraven för de nya arbetstillfällena, fortsatt
långvarig arbetslöshet och att hamna helt utanför arbetsmarknaden.

Det är av yttersta vikt att de lediga platser som uppkommer kan tillsättas
snabbt och att inte de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skapar inlås-
ning och undanträngning.

De regionala tillväxtavtalen innebär att trendbrott i svenskt regionalt
utvecklingsarbete. Arbetsformen innebär programläggning av verksam-
heter som innehållsmässigt ligger nära varandra. Programmet blir den
gemensamma ramen för aktörer med olika bakgrund och förutsättningar
att komma överens om samarbete. På den regionala nivån har länsarbets-
nämnderna i stor utsträckning medverkat i framtagandet av de regionala
tillväxtavtalen. Regeringen bedömer att arbetsmarknadspolitiken även
fortsättningsvis kommer att ha stor betydelse i denna samverkansprocess
för tillväxt och sysselsättning.

En mycket viktig uppgift kommande år är således att utnyttja syssel-
sättningsökningen och rekryteringssituationen för att reducera gruppen
långtidsinskrivna och andra grupper med svag ställning.

Det behövs en ökad samverkan med kommunerna och andra myndig-
heter inom det sociala området. Detta blir en av uppgifterna för de nya
lokala arbetsmarknadsnämnder, som regeringen kommer att inrätta som
en fortsättning till de nuvarande arbetsförmedlingsnämnderna. Samtidigt
är erfarenheten av flera decenniers arbetsmarknadspolitik att arbetsför-
medlingen, för att kunna ha bibehållen kvalitet, inte kan ta på sig social-
politikens roll.

EU:s sysselsättningsriktlinjer

Den 1 maj i år kommer Sverige lämna in en nationell handlingsplan för
sysselsättning till rådet och kommissionen. Handlingsplanen bygger på
de riktlinjer för sysselsättning som antogs av ministerrådet i mars 2000.
EU:s sysselsättningsriktlinjer är indelade i fyra huvudområden; att för-
bättra anställbarheten, att utveckla företagarandan, att uppmuntra företa-
gens och de anställdas anpassningsförmåga samt att stärka jämställdhets-
politiken. Inom varje huvudområde finns riktlinjer som anger vad länder-
na bör göra och i vissa fall finns konkreta mål. Europeiska socialfonden
skall användas för att stärka stödet för genomförandet av riktlinjerna och
den nationella handlingsplanen. Socialfondens övergripande uppgift är att
förebygga och bekämpa arbetslöshet samt att utveckla de mänskliga re-
surserna.

Sysselsättningsriktlinjema, vars inriktning Sverige aktivt har påverkat,
ligger väl i linje med den svenska arbetsmarknadspolitiken och innebär
framförallt att förhindra långtidsarbetslöshet bland alla grupper i sam-

45

hället genom en ökad prioritering av utbildning och aktiv arbetsmark-
nadspolitik för att därigenom öka anställbarheten hos de arbetslösa.

I tre fall anger riktlinjerna kvantitativa mål för medlemsländernas sys-
selsättningspolitik. För det första skall alla arbetslösa ungdomar erbjudas
arbete, åtgärd, utbildning eller någon annan aktiverande insats inom 6
månader. För det andra skall motsvarande erbjudas arbetslösa vuxna in-
om 12 månader. Slutligen skall andelen arbetslösa som deltar i aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppgå till genomsnittet för de tre mest
framgångsrika länderna, vilket är 20 procent. Sverige uppfyller de tre
kvantitativa målen. I flera fall är regeringens ambition mer långtgående
än vad riktlinjerna anger, bl. a. vad gäller åtgärder för unga arbetslösa. I
riktlinje 2 deklareras bland annat att arbetslösa vuxna, innan de varit ar-
betslösa i tolv månader, skall få erbjudande om en ny start i form av ut-
bildning, omskolning, arbetslivserfarenhet, anställning eller andra åtgär-
der som främjar deras anställbarhet för att effektivt integreras i arbetsli-
vet. Vidare fastslås att dessa förebyggande åtgärder och åtgärderna för
anställbarhet bör kombineras med åtgärder för de långtidsarbetslösas
återinträde på arbetsmarknaden.

Europeiska socialfondens mål 3 i Sverige planeras under programperi-
oden 2000-2006 inriktas på att stärka individens ställning på arbetsmark-
naden genom främst kompetensutveckling av såväl arbetslösa som sys-
selsatta. Därutöver skall andra insatser göras som kompletterar den natio-
nella arbetsmarknadspolitiken, bl. a. insatser avseende mångfald, integra-
tion och jämställdhet. Mål 3-programmet skall också vara vägledande för
socialfondsinsatser inom mål 1. Den nationella medfinansieringen av mål
3 och motsvarande insatser inom mål 1 planeras till del viss ske inom
ramen för ordinarie arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I denna proposition
föreslås bland annat att en aktivitetsgaranti införs, vilket ligger helt i linje
med ovan nämnda sysselsättningsriktlinje och som delvis skall bedrivas
inom ramen för Europeiska socialfonden mål 3.

I de följande avsnitten kommer regeringen att redovisa de förslag och
bedömningar som bl.a. utifrån den beskrivning av problemen på arbets-
marknaden som lämnats ovan och den inriktning på politiken som föror-
das sammantaget skall leda till en bättre fungerande arbetsmarknad där
även de mest utsatta grupperna skall kunna beredas plats.

Prop. 1999/2000:98

46

7      En effektivare platsförmedling

7.1      Personalresurserna inom Arbetsmarknadsverket

(AMV)

Prop. 1999/2000:98

Regeringens bedömning: Regeringen avser att i budgetpropositionen
för år 2001 föreslå riksdagen att AMV under år 2001 får fortsätta att
använda högst 700 miljoner kronor av anslaget A2 Arbetsmarknads-
politiska åtgärder till personalförstärkningar vid arbetsförmedlingarna
och arbetsmarknadsinstituten. Av detta belopp skall 100 miljoner kro-
nor användas för att stärka ställningen på arbetsmarknaden för perso-
ner med utländsk bakgrund som saknar erfarenhet av svenskt arbets-
liv.

Skälen för regeringens bedömning: Under ett antal år har AMV kun-
nat använda medel under anslaget A2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för tillfälliga personalförstärkningar vid arbetsförmedlingarna och ar-
betsmarknadsinstituten. Under budgetåret 2000 kan AMV använda sam-
mantaget högst 700 miljoner kronor för tillfälliga personalförstärkningar.
Av detta belopp skall 100 miljoner kronor användas för att stärka ställ-
ningen på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund som
saknar erfarenhet av svenskt arbetsliv.

Arbetsmarknadsläget har under det senaste året fortsatt att utvecklas i
en positiv riktning med ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet.
Bedömningen är att denna utveckling kommer att fortsätta de närmaste
åren. Personalbehovet är därför fortfarande stort på arbetsförmedlingarna.
Antalet arbetslösa arbetssökande per arbetsförmedlare har minskat genom
den minskade arbetslösheten. Det totala antalet inskrivna vid landets ar-
betsförmedlingar uppgick till över 700 000 personer i början av år 2000.
Av dessa var drygt 70 000 personer långtidsinskrivna, dvs. de hade varit
inskrivna vid landets arbetsförmedlingar i mer än två år utan att ha haft
ett reguljärt arbete. För att alla skall få möjlighet att komma i fråga för de
nya jobben krävs det att de personer som har minst anknytning till ar-
betsmarknaden får bra handlingsplaner, kompetensutveckling i form av
arbetsmarknadsutbildning, tillgång till jobbsökaraktiviteter och platsför-
medlingsinsatser m.m. Den under avsnitt 8.1 föreslagna aktivitetsgarantin
innebär ett mer personalintensivt arbete genom att arbetsförmedlaren
skall arbeta som handledare i en resultatinriktad verksamhet.

Arbetsmarknadspolitiken och AMV:s verksamhet måste ständigt för-
ändras för att motsvara arbetsmarknadens krav. De främsta uppgifterna
för arbetsförmedlingen är att effektivt matcha arbetssökande med lediga
jobb för att därigenom förhindra flaskhalsar på arbetsmarknaden och
samtidigt förhindra att människor slås ut från arbetsmarknaden. Arbets-
förmedlingen måste utveckla företag skon takterna och jobbsökaraktivite-
ter även för de arbetslösa som inte kommer att ta del av aktivitetsgaran-

47

tin. Arbetsförmedlingen behöver intensifiera matchningsarbetet för per-
soner som befinner sig i slutet av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det
kan t.ex. handla om personer som har några veckor kvar på sin utbild-
ning. För att dessa uppgifter skall kunna utföras effektivt måste arbets-
förmedlingen få utökat utrymme för mer individuellt inriktade tjänster för
arbetsgivare och arbetssökande, liksom en differentiering av tjänster efter
behov och möjligheter.

Regeringens bedömning är att utifrån den positiva utvecklingen på ar-
betsmarknaden och arbetsförmedlamas insatser kommer behovet av extra
personalförstärkningar att minska på sikt.

7.2 Utveckling av den individuella handlingsplanen

Prop. 1999/2000:98

Regeringens bedömning: De individuella handlingsplanerna bör vi-
dareutvecklas. För varje arbetssökande som är anmäld hos en offentlig
arbetsförmedling bör den arbetslöse och arbetsförmedlingen upprätta
en ömsesidig handlingsplan inom rimlig tid, dock senast inom tre må-
nader. Den ömsesidiga handlingsplanen bör ange den sökandes skyl-
digheter och planerade aktiviteter.

Skälen för regeringens bedömning: Förändringar på arbetsmarkna-
den kräver att arbetsförmedlingens organisation och arbetsmetoder i hög-
re grad anpassas till de förutsättningar som föreligger för att åstadkomma
förkortade söktider. Den främsta uppgiften för arbetsförmedlingen är att
underlätta matchningen mellan arbetssökande och arbetsgivare, bl.a. ge-
nom en snabb informationsspridning. Parallellt med en effektiv informa-
tionsspridning är också de arbetssökandes sökintensitet en viktig faktor
för att korta sök- och vakanstider. Ju mer intensivt en arbetssökande sö-
ker arbete desto större är sannolikheten för denne att hitta ett arbete och
desto kortare blir arbetslöshetsperioden. En annan viktig faktor är den
arbetssökandes vilja att acceptera ett nytt arbete och till rådande förut-
sättningar på arbetsmarknaden. De flesta arbetslösa vill naturligtvis ha ett
arbete som överensstämmer med den egna kompetensen, utbildningen
och yrkeserfarenheten. Efter en tids arbetslöshet är det normala dock att
kraven på det nya arbetet måste förändras, t.ex. längre pendling eller byte
av bostadsort. Den lokala bundenheten är i hög grad beroende av familje-
situationen. Ensamstående har rimligen lättare att flytta än en arbetssö-
kande som har små barn och en maka eller make som har arbete på bo-
stadsorten.

Sedan ett antal år tillbaka skall arbetsförmedlingen utarbeta individu-
ella handlingsplaner för arbetssökande som är eller riskerar att bli lång-
tidsarbetslösa. I många fall har kvaliteten och delaktigheten i handlings-
planerna ifrågasatts. Enligt AMS har merparten av samtliga arbetssökan-
de en handlingsplan, men kvaliteten och den arbetssökandes delaktighet
måste förstärkas väsentligt. Regeringens bedömning är att de individuella
handlingsplanerna måste vidareutvecklas till ett mer effektivt instrument i
matchningsarbetet. Det måste från första början vara tydligt att den ar-

48

betssökande påbörjar en omställning för att få ett nytt arbete. Den ömse-
sidiga handlingsplanen skall innehålla krav på sökaktiviteter som tydlig-
gör yrkesmässiga och geografiska sökområden. Utöver de sökområden
som är aktuella för den arbetssökande skall handlingsplanen innehålla
aktiviteter som kan bli aktuella, t.ex. arbetsmarknadspolitiska program
och/eller jobbsökaraktiviteter. I det första skedet när handlingsplanen
upprättas bör den arbetslöse ges möjlighet att i första hand söka arbete på
eller i nära anslutning till hemorten och inom sitt yrkesområde. Detta
under förutsättning att dessa önskemål är realistiska utifrån den lokala
arbetsmarknaden. Efter hand måste kraven på geografisk och yrkesmäs-
sig rörlighet öka. Arbetsförmedlingen skall kontinuerligt följa upp hand-
lingsplanen tillsammans med den arbetssökande. Handlingsplanen skall
vara ett levande dokument som anpassas och vid behov revideras utifrån
de förutsättningar som råder på arbetsmarknaden och för den arbetssö-
kande. Handlingsplanen skall vara tydlig, konkret och aktuell. En ovilja
att följa handlingsplanen skall leda till en tydlig reaktion från arbetsför-
medlingens sida, t.ex. gäller nuvarande bestämmelser att ett avvisande av
erbjudande om en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd skall leda till
avstängning från rätten till arbetslöshetsersättning enligt lagen om ar-
betslöshetsförsäkring .

Regeringen anser därför att varje arbetssökande skall ha en ömsesidig
handlingsplan upprättad mellan sig och arbetsförmedlingen efter en viss
tid av arbetslöshet, dock senast inom tre månader. Regeringen kommer
att föreskriva att AMS skall utfärda föreskrifter för arbetsförmedlingen
om handlingsplanernas innehåll och hur de regelbundet skall följas upp.

7.3 Ansträngningar att finna lämpligt arbete

Prop. 1999/2000:98

Regeringens förslag: För att ha rätt till ersättning vid arbetslöshet skall
den arbetssökande anstränga sig för att finna ett lämpligt arbete men inte
kunna få ett sådant arbete

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får rätt att med-
dela ytterligare föreskrifter om lämpligt arbete.Förslaget träder i kraft den
1 augusti år 2000.

Arbetsgruppens förslag: Förslaget i promemorian Ds 1999:58 Kon-
trakt för arbete stämmer i huvudsak överens med regeringens.

Remissinstanserna: Försäkringskasseförbundet, Institutet för arbets-
marknadspolitisk utvärdering, Statskontoret, Sociologiska institutionen
och Umeå universitet tillstyrker förslaget om en kompletterande skriv-
ning om aktivitetskrav i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring
(lagen om arbetslöshetsförsäkring). Socialstyrelsen bedömer det som
rimligt att mer likartade krav på aktivt arbetssökande ställs på dem som
är anmälda som arbetssökande på arbetsförmedlingen. I dag ställs det ofta
högre krav på aktivt arbetssökande på den som uppbär socialbidrag enligt
socialtjänstlagen än på den som gör anspråk på arbetslöshetsersättning.
Glesbygdsverket förutsätter att det förutom arbetsmarknadshänsyn kom-

49

mer att tas individuella hänsyn vid tillämpningen av grundvillkoren.
Svenska Arbetsgivareföreningen delar arbetsgruppens uppfattning att
innebörden i kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande bör förtydli-
gas i lagen, men anser inte att den föreslagna skrivningen tillräckligt
starkt ger uttryck för kravet på aktivitet. Begreppet som sådant bör ut-
mönstras, eftersom det för tankarna till passivitet. Länsrätten i Stock-
holms län (länsrätten) avstyrker förslaget med hänvisning till att tillägget
är alltför vagt formulerat och således kan komma att medföra tillämp-
ningssvårigheter. AMS gör samma bedömning som länsrätten, men kan
samtidigt se fördelar med att kravet på aktivitet tydligare kommer till
uttryck i lagen. Frågan om hur de arbetssökandes sökaktivitet skall kunna
utvärderas har enligt AMS inte belysts av arbetsgruppen. Arbetslöshets-
kassornas Samorganisation anser att grundvillkoren redan i sin nuvarande
utformning uppställer ett rimligt aktivitetskrav och att det därför vore
olämpligt att införa ytterligare en bedömningsfaktor.

Skälen för regeringens förslag

Aktivitetskrav

I 9-11 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring regleras de allmänna villkoren
för att arbetssökanden skall ha rätt till arbetslöshetsersättning. Av 9 §
framgår att ett av grundvillkoren för ersättning är att arbetssökanden är
beredd att anta lämpligt arbete och inte kan få ett sådant arbete. En ar-
betssökande kan inte passivt avvakta att hon eller han blir erbjuden ett
lämpligt arbete av arbetsförmedlingen utan skall själv aktivt delta i sök-
processen för att finna ett nytt arbete. Redan enligt nu gällande regler
finns det alltså ett krav på att den arbetssökande aktivt skall försöka finna
ett lämpligt arbete för att ha rätt till ersättning. Den som är arbetslös och
får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen måste därför vara aktiv. Det
innebär t.ex. att arbetslöshetsförsäkringen inte skall fungera som ekono-
misk utfyllnad i väntan på en nära förestående pensionering. Detta gäller
oavsett vad arbetstagaren och arbetsgivaren har kommit överens om. Ett
villkor för att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen är att sökanden
står till arbetsmarknadens förfogande.

Regeringen delar arbetsgruppens bedömning att det av lagen uttryckli-
gen bör framgå att arbetssökanden skall anstränga sig för att finna ett
lämpligt arbete. På så sätt tydliggörs det ansvar som i dag åvilar arbetssö-
kanden för att denne skall ha rätt till ersättning. Som arbetsgruppen påpe-
kat är det inte frågan om att sökanden måste visa att denne sökt ett visst
antal arbeten utan kravet på aktivitet får bedömas utifrån de förutsätt-
ningar som råder på arbetsmarknaden. Det är emellertid viktigt att betona
att arbetssökanden hela tiden måste medverka i försöken att finna ett nytt
arbete och aktivt söka de lediga arbeten som finns på arbetsmarknaden
för att ta sig ur sin arbetslöshet.

Prop. 1999/2000:98

50

Lämpligt arbete

Av 11 § lagen om arbetslöshetsförsäkring framgår att erbjudet arbete bl.a.
skall anses lämpligt om det inom ramen för tillgången på arbetstillfällen
tagits skälig hänsyn till den sökandes förutsättningar för arbetet samt and-
ra personliga förhållanden. AMS har i Regelbok för arbetslöshetskassor
kommenterat några situationer där personliga hänsyn skall tas vid be-
dömning av vilka arbeten som är lämpliga.

Arbetsgruppen anser med något undantag att preciseringarna i kom-
mentaren är väl avvägda men ser en svaghet i att formen är en kommen-
tar. Arbetsgruppen föreslår därför att AMS bemyndigas att utfärda före-
skrift om lämpligt arbete. Utgångspunkten skall därvid vara AMS nuva-
rande kommentar om lämpligt arbete.

Kritik har framförts angående bristande likabehandling och brister i
tillämpningen av lagregeln om lämpligt arbete. Regeringen finner därför
att, som ett led för ökad rättssäkerhet i tillämpningen av lagen om ar-
betslöshetsförsäkring, regeringen eller den myndighet regeringen be-
stämmer bör bemyndigas att utfärda föreskrifter om vad som är lämpligt
arbete. Utgångspunkten för sådana föreskrifter skall vara den nuvarande
lagregeln. Läget på arbetsmarknaden är det primära. Är tillgången på
arbetstillfällen god kan det finnas skäl att ta hänsyn till personliga för-
hållanden i något större utsträckning eftersom sökande i det fallet ändock
relativt snabbt åter kan komma i arbete. Är tillgången på arbetstillfällen
sämre får de personliga förhållandena stå tillbaka något till förmån för
möjligheten att finna ett arbete.

Preciseringar i vad som skall anses vara lämpligt arbete, eller egentli-
gen vilka hänsyn som bör tas till sökandes förutsättningar för arbetet och
andra personliga förhållanden, bör alltså framgå av föreskrifter. Exempel
på vad som bör kunna ingå i sådana föreskrifter är ålder, hälsoskäl, lokal
bundenhet, kommunikationer, arbete på annan ort och väntat arbete. Där
kan också ingå en bedömning av arbete vid sidan av delpension.

Det är också angeläget att i detta sammanhang betona arbetslöshetsför-
säkringens roll av omställningsförsäkring och att den inte varit och inte är
avsedd att bli en yrkesförsäkring.

Sammanfattning

Regeringens förslag är således att i 9 § lagen om arbetslöshetsförsäkring
förs in en uttrycklig regel för rätt till ersättning att den sökande ansträng-
er sig att finna ett lämpligt arbete men inte kan få sådant arbete och att i
11 § samma lag införs ett bemyndigande för regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om lämpligt arbete.
Ändringarna bör gälla från och med den 1 augusti år 2000.

Prop. 1999/2000:98

51

Insatser för att förhindra och bryta långtids-
arbetslöshet

8.1 Bakgrund

Sysselsättningen ökar och tillväxten förstärks i Sverige. Trots det finns
det ett stort antal arbetslösa som med hjälp av de olika arbetsmarknads-
politiska åtgärderna inte har kunnat bryta sin arbetslöshet. Detta beror på
en mängd faktorer. Många av de personer som varit utan arbete under en
längre tid saknar grundläggande utbildning, vilket gör att de har svårt att
tillgodogöra sig yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar. Andra saknar
helt eller delvis arbetslivserfarenhet, t.ex. många ungdomar och invandra-
re.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna måste ständigt anpassas till ut-
vecklingen på arbetsmarknaden. Det är nu viktigt att utforma åtgärderna
så att också de som står längst från arbetsmarknaden får del av sysselsätt-
ningsuppgången och att det förhindras att dessa personer marginaliseras.
De måste ges en möjlighet att åter komma in på arbetsmarknaden nu un-
der den rådande konjunkturuppgången, annars är risken mycket stor att
de mer permanent slås ut från arbetsmarknaden.

Uppdrag till AMS

Regeringen uppdrog åt AMS under år 1999 att redovisa förslag på hur de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan användas mer effektivt för sär-
skilda insatser för arbetslösa som under en längre tid har stått utanför den
reguljära arbetsmarknaden. I uppdraget betonades vikten av insatser som
förhindrar att äldre arbetslösa som bor på orter med svag lokal arbets-
marknad förtidspensioneras. Syftet angavs vara att insatserna för de mest
utsatta grupperna skulle effektiviseras så att de arbetssökande med egna
insatser, kompetensutveckling, praktik m.m. kan öka sina möjligheter att
komma tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden eller utveckla egen
verksamhet.

AMS rapport

AMS har redovisat uppdraget i en rapport den 17 december 1999. AMS
föreslår att gällande arbetsmarknadspolitiska åtgärder om vanligen sex
månader utnyttjas inom ramen för ett större sammanhållet program. Detta
innebär att grupper om 10 - 15 arbetssökande bereds möjligheter till
handledarstödd rehabilitering och/eller kompetensutveckling. Åtgärden
skall bedrivas på heltid med kvalificerad personal från arbetsförmedling-
ar och arbetsmarknadsinstitut. Målet skall vara att de arbetssökande skall
få ett reguljärt arbete eller - som ett steg på vägen till sådant arbete - får
alternativ sysselsättning på regionalt anordnade övergångsarbetsmarkna-
der. Arbete på en övergångsarbetsmarknad innebär arbete som kan imät-
tas vid sidan av den reguljära arbetsmarknaden, utan risk för undanträng-
ning. Huvudmän för dessa regionala övergångsarbetsmarknader kan vara

Prop. 1999/2000:98

52

såväl företag som myndigheter och organisationer. Det bör vara möjligt

att inrätta övergångsarbeten upp till tre år för t.ex. äldre, lokalt bundna Pr°P- 1999/2000:98
arbetslösa som bor på orter utan andra möjligheter till arbete. Målgrup-
pen skall vara arbetssökande som under lång tid varit utan reguljärt ar-
bete. Syftet är att bryta den nuvarande rundgången i de arbetsmarknads-
politiska insatserna, ge de arbetslösa en reell möjlighet till rehabilitering
och/eller kompetensutveckling och för att därpå så snabbt som möjligt
kunna få ett reguljärt arbete. Rapporten har inte remissbehandlats.

Utredningen om socialbidragsberoende

Utredningen om socialbidragsberoende lämnade sin rapport "Samverkan
för färre bidrag och fler i jobb" (Ds 1999:54) i september 1999.1 rappor-
ten föreslås att den s.k. utvecklingsgarantin för ungdomar utvidgas till att
omfatta även vuxna och bör införas som ett komplement till de ordinarie
arbetsmarknads- och utbildningspolitiska åtgärderna.

Åtgärden skall vara på heltid under ett års tid och vara individuellt an-
passad och innehålla såväl utbildning som praktik.

Vidare föreslås i rapporten att kommuner och länsarbetsnämnder skall
vara gemensamma huvudmän för åtgärden, men den skall kunna anord-
nas av ideella föreningar, kooperativ, studieförbund och privata företag.
Ersättningen föreslås antingen motsvara lägsta utbildningsbidraget eller
socialbidragsnormen samt därutöver 500 kronor i stimulansersättning.
Kostnaden föreslås delas mellan stat och kommun så att staten betalar
kostnaden för aktiviteten och halva ersättningen för deltagarna. Kommu-
nen står för den andra halvan. Arbetsförmedlingen och socialtjänsten be-
stämmer tillsammans vilka som skall komma i fråga för åtgärden. Den
som vägrar att delta i sådan åtgärd skall inte längre ha rätt till ersättning.

Utvecklingen under 1990-talet har lett till att en stor grupp människor
blivit hänvisade till socialbidrag på grund av arbetslöshet. Många av des-
sa är inskrivna på arbetsförmedlingen. Det finns emellertid också en
grupp som inte är inskriven vid arbetsförmedlingen och som därför inte
kommer i åtnjutande av förmedlingens insatser, eller som är inskrivna vid
förmedlingen men av olika skäl inte placeras i någon arbetsmarknadspo-
litisk åtgärd då de bedöms inte kunna få ett arbete. För att utreda och fö-
reslå åtgärder för personer som är socialbidragsberoende på grund av
svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden tillkallade regeringen un-
der år 1999 en särskild utredare.

Särskild åtgärd för de som varit arbetslösa mer än 4 år

Det finns nu ca 35 000 arbetslösa som varit inskrivna vid arbetsförmed-
lingen i mer än 4 år utan att ha haft ett reguljärt arbete under denna tid.
Chanserna för dessa att få ett arbete är mycket liten trots den starka kon-
junkturen. Regeringen återkommer i 2000 års ekonomiska vårproposition
med förslag till åtgärder för denna grupp.

53

8.2

Aktivitetsgaranti

Prop. 1999/2000:98

Regeringens forslag: En aktivitetsgaranti införs i hela landet från och
med den 1 augusti år 2000. Till aktivitetsgarantin kan personer som är
eller riskerar att bli långtidsinskrivna anvisas. Inom ramen för aktivi-
tetsgarantin skall de arbetslösa erbjudas en heltidsaktivitet till dess att
de kan få ett arbete eller påbörjar en utbildning i det reguljära utbild-
ningsväsendet.

Vidare bör inom ramen för aktivitetsgarantin ett nytt särskilt anställ-
ningsstöd skapas för äldre personer vars möjligheter till reguljära ar-
beten ter sig särskilt ogynnsamma. En anställning med särskildt an-
ställningsstöd skall kunna komma i fråga för den som fyllt 57 år, varit
arbetslös eller har deltagit i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i minst
24 månader och omedelbart före anvisningen under samma tid varit
anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen
samt tagit del av aktivitetsgarantin i minst tre månader. Stödet lämnas
i 24 månader med 75 procent av lönekostnaden, dock högst 525 kro-
nor per dag.

Ersättning för kringkostnader skall i vissa fall kunna lämnas till den
som anordnar aktiviteter inom ramen för aktivitetsgarantin.

Anställningsskyddslagen ändras på så sätt att den som är anställd
med särskilt anställningsstöd inte omfattas av lagen.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

AMS förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Remissinstanserna (såvitt gäller ”Samverkan för färre bidrag och fler
i jobb”): En majoritet av remissinstanserna är positiva till en åtgärd inom
ramen för en utvidgad utvecklingsgaranti men inte enligt förslagets nuva-
rande utformning. De flesta kan ställa sig bakom syftet och det allmänna
innehållet i förslaget, samtidigt som de efterlyser en långsiktig strategi för
att arbeta med problemet. En utvidgad utvecklingsgaranti riskerar att bli
en i raden av åtgärder för långtidsarbetslösa och arbetslösa socialbi-
dragstagare. Nästan samtliga instanser är positiva, dels till arbetslinjen,
dels till åtgärder som är anpassade till individen inklusive ett tydligt och
väl utarbetat handlingsprogram för varje deltagare. De flesta instanserna
är också positiva till ökad samverkan mellan stat och kommun i denna
och även i andra liknande åtgärder.

Förslaget är däremot inte utformat på ett tillfredsställande sätt anser
flertalet av remissinstanserna. I enlighet med utredningen menar många
att det är fel att använda socialbidrag som ersättning vid arbetslöshet och
utan krav på motprestation. Flera av remissinstanserna anser att målgrup-
pen inte bör definieras utifrån försöijningsform. Åtgärden bör i stället
rikta sig mer aktivt till specifika grupper, främst invandrare, flyktingar
och kvinnor. Många remissinstanser påpekar att en utvidgad utbildnings-
garanti skulle kräva mer resurser än dagens utvecklingsgaranti då den
riktar sig till en annan typ av målgrupp.

54

Flera av instanserna betonar att individen måste få incitament till del-
tagande. Ersättningen skall vara tillräckligt hög för att individen skall
kunna leva av den. Åtgärden bör utformas för att rymma större flexibilitet
för att passa individen, både när det gäller längden på programmet, hand-
lingsplan och ersättning. Den bör sättas in tidigare än vad som föreslagits
för att önskad effekt skall kunna uppnås. Alla instanserna som lämnat
synpunkter på innehållet i åtgärden är positiva till att utbildning, praktik
och arbete varvas.

Skälen för regeringens förslag: Det finns i dag ett stort antal personer
som har varit inskrivna hos arbetsförmedlingen under en längre tid och
för vilka de nuvarande åtgärderna inte visat sig effektiva. Det är nu när
konjunkturen är på väg uppåt som chanserna att få ett arbete är goda även
för dem som varit arbetslösa länge. Under 1990-talets lågkonjunktur
hamnade vissa arbetslösa i en olycklig rundgång mellan åtgärder och ar-
betslöshetsersättning. Enligt nuvarande regelverk är det möjligt att under
obegränsad tid varva arbetslöshetsperioder med arbetslöshetsersättning
med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det finns också personer som inte
är anmälda på arbetsförmedlingen och som kommunerna gör insatser för
i syfte att de skall komma in på arbetsmarknaden.

Uppdrag till AMS

Regeringen fattade den 10 februari 2000 beslut om att utforma och ge-
nomföra en aktivitetsgaranti för personer som har särskilt svårt att få ett
arbete. Verksamheten bedrivs på ca 40 orter i landet. Försöksortema har
valts ut för att spegla lokala arbetsmarknader med olika karaktär och pro-
blem respektive olika grupper av arbetslösa. På detta sätt speglas exem-
pelvis både arbetslöshetsproblem bland utomnordiska medborgare i stor-
städerna och bland äldre i Norrlands inlandskommuner.

AMS kan inom ramen för denna verksamhet anvisa arbetssökande som
har fyllt 20 år och som har varit inskrivna som arbetslösa hos den offent-
liga arbetsförmedlingen i minst 24 månader till en åtgärd benämnd akti-
vitetsgaranti. Inom ramen för aktivitetsgarantin kan befintliga arbets-
marknadspolitiska åtgärder användas, men basen i verksamheten består
av organiserade jobbsökaraktiviteter. Beslut om deltagande i aktivitetsga-
rantin får fattas för högst sex månader i taget med en genomgång och
eventuell revidering av handlingsplanen där emellan. Insatserna skall
regelbundet följas upp. Nära samarbete med bemanningsföretag kan be-
drivas under perioden. Även andra insatser kan utvecklas inom ramen för
aktivitetsgarantin, där erfarenheterna från olika projekt riktade till lång-
tidsarbetslösa är möjliga att ta till vara. Den arbetssökande skall aktivt stå
till arbetsmarknadens förfogande från den första arbetslösa dagen vilket
innebär att hon eller han skall söka arbete samt delta i de åtgärder som
arbetsförmedlingen anvisar. Särskilda hänsyn skall tas till olika yrkes-
gruppers särskilda förutsättningar, detta gäller särskilt kulturarbetare.
Utbildningsbidrag lämnas till deltagarna på samma sätt som gäller för
inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut. Ersättning för kringkostnader kan
lämnas med högst 150 kronor per person och dag till aktivitetsanordnare.

Prop. 1999/2000:98

55

Åtgärden leds av en arbetsgrupp inom AMS, som i samverkan med be-
rörda länsarbetsnämnder har till uppgift att svara för projektens inrikt-
ning, lokalisering, metodmässiga utformning etc. och som har ansvar för
utvärderingen av verksamheten. AMS har även ansvar för att åtgärderna
inom garantin inte leder till inlåsningseffekter eller konkurrenssnedvrider
arbetsmarknaden.

En aktivitetsgaranti

Regeringen anser mot den bakgrund som nu nämnts att en ny arbets-
marknadspolitisk åtgärd, aktivitetsgarantin, bör tillskapas från och med
den 1 augusti år 2000.

Målgrupp

Målgruppen för åtgärden skall vara personer som är 20 år eller äldre som
söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen och som är eller
riskerar att bli långtidsinskrivna. De skall också stå till arbetsmarknadens
förfogande. Detta bör gälla oavsett om deras försörjning är arbetslöshet-
sersättning och/eller socialbidrag. Regeringen betonar vikten av att per-
soner som uppbär socialbidrag av arbetsmarknadsskäl erhåller samma
möjligheter att omfattas av aktivitetsgarantin som arbetslösa som uppbär
arbetslöshetsersättning. De socialbidragstagare som är aktuella skall vara
de som har socialbidrag av arbetsmarknadsskäl. En aktiv samverkan
mellan kommunen och arbetsförmedlingen är särskilt angelägen för att
arbetslösa socialbidragstagares behov av arbetsmarknadspolitiska insatser
skall tillgodoses. Regeringen förutsätter därför att ett formaliserat samråd
sker mellan arbetsförmedlingen och socialtjänsten om vilka personer som
anvisas till aktivitetsgarantin. Arbetsförmedlingsnämnderna har också en
viktig roll när det gäller att finna formerna och skapa utrymme för insat-
ser inom ramen för aktivitetsgarantin för dessa personer. AMS kommer
att få i uppdrag av regeringen att i samråd med socialstyrelsen närmare
utforma kriterierna för vilka socialbidragstagare som kan placeras i åt-
gärden.

Om förmedlingen gör bedömningen att det finns en risk för långtidsin-
skrivning och att personens framtida anställbarhet främjas av snabba in-
satser kan individen komma att omfattas av aktivitetsgarantin från första
inskrivningsdagen.

AMS kommer också att få i uppdrag att utveckla metoder och insatser
inom aktivitetsgarantin.

Sy/te

Aktivitetsgarantin innebär en aktivitet på heltid. Den har fyra syften. För
det första skall den ge den arbetslöse en stabil och uthållig aktivitet fram
till en anställning på den öppna marknaden, eller som ett steg på vägen
till ett sådant arbete, eller en utbildning i det reguljära utbildningssyste-
met.

Prop. 1999/2000:98

56

För det andra skall den bryta rundgången mellan åtgärder och öppen
arbetslöshet. Det gör den genom att den arbetslöse erbjuds en heltidsakti-
vitet, eller en aktivitet på den tid den arbetslöse söker arbete. Genom stöd
och stimulans motverkas passivisering. Därigenom innebär aktivitetsga-
rantin en särskilt aktiv arbetsmarknadspolitik som präglas av att den ar-
betslöse har tätare kontakt med sin arbetsförmedlare och deltar i ett mer
sammanhållet program.

För det tredje skall aktivitetsgarantin säkerställa att de arbetslösa aktivt
söker arbete även under den tid som tillbringas i praktik, utbildning eller
anställning med särskilt anställningsstöd. Därigenom motverkas att olika
arbetslöshetskulturer utvecklas där upprepade långa perioder av öppen
arbetslöshet ses som en naturlig del av livet. Aktivitetsgarantin gör det
också möjligt för arbetsförmedlingen att förhindra missbruk av arbetslös-
hetsförsäkringen genom att de som "pensioneras med a-kassa" tidigt kan
erbjudas en heltidsaktivitet. Ett aktivt arbetssökande är också rättvist mot
den som har arbete och finansierar arbetslöshetsförsäkringen.

Det fjärde syftet med aktivitetsgarantin är att underlätta att utveckla
metoder som gör det lättare att aktivera de som drabbas av glesbygdens
strukturproblem och de större städernas segregation där utrikes födda har
en mycket låg sysselsättningsnivå.

Sammantaget bör aktivitetsgarantin leda till att kompetensen hos de ar-
betslösa hålls uppe och bättre motsvarar arbetsgivarnas krav, att utslag-
ning motverkas och missbruk av försäkringen förhindras. På så sätt kan
allas vilja till arbete bättre tillvaratas, flaskhalsar motverkas och tillväx-
ten stimuleras ytterligare.

Aktivitetsgarantin skall dock pågå under den tid det är arbetsmarknads-
politiskt motiverat. Inom ramen för aktivitetsgarantin skall den individu-
ella handlingsplanen och åtgärderna regelbundet omprövas, dock minst
en gång per år.

Aktiviteter

Den enskildes medverkan i aktivitetsgarantin skall bygga på den hand-
lingsplan som upprättats i samråd med den arbetslöse. Handlingsplanerna
skall även innehålla krav på geografisk och yrkesmässig rörlighet med
beaktande av den enskildes sociala situation. Befintliga arbetsmarknads-
politiska åtgärder och Europeiska Socialfondens mål 3 skall utnyttjas
inom ramen för ett större sammanhållet program. Erfarenheterna från
tidigare projekt riktade mot långtidsarbetslösa skall tas till vara för att
utveckla nya insatser för denna grupp inom ramen för aktivitetsgarantin.
Grupper om 10 - 15 arbetssökande skall beredas möjligheter till handle-
darstödd rehabilitering och/eller kompetensutveckling. Åtgärden skall
bedrivas på heltid med kvalificerad personal från arbetsförmedlingar och
arbetsmarknadsinstitut, eller på den tid den arbetslöse söker arbete. Den
arbetslöse kan normalt endast lämna garantin genom ett arbete, utbild-
ning eller genom avstängning från åtgärden.

Basen i verksamheten skall vara organiserade jobbsökaraktiviteter. De
arbetssökande skall i första hand söka arbete på den reguljära arbets-
marknaden. De skall kontinuerligt pröva om de kan få ett reguljärt arbete

Prop. 1999/2000:98

57

på arbetsmarknaden med hjälp av arbetsförmedlingen. Detta innebär att
arbetsförmedlingen på olika sätt skall bedöma den arbetssökandes möj- Prop. 1999/2000:98
ligheter att skaffa sig ett reguljärt arbete.

De arbetssökande skall, från första arbetslösa dagen, aktivt stå till ar-
betsmarknadens förfogande, dvs. de skall aktivt söka arbete samt delta i
de åtgärder som arbetsförmedlingen anvisar. Arbetsförmedlingen är i
dessa fall ansvarig for att lämpliga insatser, dvs. själva aktiviteten, kan
erbjudas de arbetssökande. Arbetsförmedlingen skall för ändamålet kun-
na samverka med bl.a. kommuner, grupper av arbetsgivare, beman-
ningsföretag, ideella och ekonomiska föreningar exempelvis kooperativ.
De arbetssökande kan inom ramen för sådana avtal t.ex. ha tillfälliga
jobb. Verksamheten skall bedrivas inom ramen for gällande regler. Läns-
arbetsnämnden skall samråda med den lokala fackliga organisationen
innan anvisning sker i de fall verksamheten är förlagd till en arbetsplats.
Insatserna skall följas upp regelbundet.

Insatser inom aktivitetsgarantin skall delvis ske inom ramen för Euro-
peiska socialfondens mål 3.

Särskilt anställningsstöd

Regeringen anser att det finns skäl att inom ramen för aktivitetsgarantin
ytterligare utvidga anställningsstödet för att underlätta för äldre personer
som har varit arbetslösa mycket långa perioder att komma in på den re-
guljära arbetsmarknaden. Det är viktigt att även dessa grupper far del av
den konjunkturuppgång Sverige nu befinner sig i. Många arbetsgivare är
tveksamma till att anställa personer, särskilt äldre, som har varit arbetslö-
sa mycket länge och det är därför extra viktigt att incitament skapas som
underlättar for dessa personer att fa fotfäste på arbetsmarknaden.

Regeringen föreslår därför att ett särskilt anställningsstöd införs for den
som fyllt 57 år, varit arbetslös eller deltagit i en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd i minst 24 månader och omedelbart före anvisningen under samma
tid varit anmäld på arbetsförmedlingen och tagit del av aktivitetsgarantin
i minst 3 månader. Stödet bör lämnas med 75 procent av lönekostnaden,
dock högst 525 kronor per dag, i 24 månader. Stödet bör kunna utgå till
såväl privata som offentliga arbetsgivare.

Anställningsskyddslagen

Den vars anställning finansieras med det särskilda anställningsstödet
skall inte omfattas av lagen (1982:80) om anställningsskydd (anställ-
ningsskyddslagen).

Regeringen föreslår därför ändringar i lagens tillämpningsområde. Or-
det "beredskapsarbete" bör utmönstras ur lagtexten eftersom sådana ar-
beten inte längre finns. I stället bör från lagens tillämpning undantas ock-

58

så arbetstagare som är anställda med särskilt anställningsstöd. Ändringar-
na föreslås träda i kraft den 1 augusti år 2000.

Tid i aktivitetsgarantin

Den arbetssökande deltar i aktiviteter inom ramen för aktivitetsgarantin
tills dess hon eller han har haft ett reguljärt arbete i minst sex månader
utan att parallellt med arbete ha deltagit i andra aktiviteter inom ramen
för aktivitetsgarantin, påbörjat andra studier än arbetsmarknadsutbildning
eller själv väljer att lämna de arbetsmarknadspolitiska systemen. Den
individuella handlingsplanen och åtgärderna inom ramen för aktivitetsga-
rantin skall regelbundet omprövas, dock minst en gång per år.

Ersättning

Till personer som deltar i aktivitetsgarantin lämnas aktivitetsstöd såvida
han eller hon inte har en anställning för vilken det lämnas någon form av
anställning med anställningsstöd. Då utgår avtalsenlig lön. Aktivitets stö-
det motsvarar den ersättningen den arbetslöse får från arbetslöshetsför-
säkringen om den arbetslöse är berättigad till sådan. I annat fall lämnas
ett aktivitetsstöd på 103 kronor per dag. I de fall arbetsmarknadspolitiska
åtgärder används med en annan ersättningsform än aktivitetsstöd används
den ersättningsformen.

Till den som organiserar en aktivitet inom ramen för aktivitetsgarantin
kan i vissa fall ett bidrag lämnas.

Uppföljning

Aktivitetsgarantin skall kontinuerligt följas upp och utvärderas. Statistik
skall föras på ett sådant sätt att detta är möjligt. AMS kommer att få i
uppdrag att utfärda föreskrifter för vad som skall dokumenteras så att
detta blir möjligt.

9      Regelförenklingar

9.1      Inledning

Det arbetsmarknadspolitiska regelverket har under senare år steg för steg
gjorts mer överskådligt och lättillgängligt. Strävan har varit i huvudsak
att minska antalet åtgärder och att uttrycka bestämmelserna på ett mer
kortfattat och lättläst sätt. Som exempel kan nämnas att åtgärderna in-
vandrarpraktik, akademikerpraktik, vidgad arbetsprövning, arbetspröv-
ning inom arbetsmarknadsinstitut (Ami) och praktikdelen inom ungdom-
sintroduktion den 1 juli 1995 ersattes av åtgärden arbetsplatsintroduktion
(API). API och den tidigare åtgärden arbetslivsutveckling (ALU) har
därefter ersatts av programmet arbetspraktik, vilket sedan den 1 januari
1999 regleras tillsammans med programmen arbetsmarknadsutbildning,

Prop. 1999/2000:98

59

datortek, start av näringsverksamhet och yrkesinriktad rehabilitering i en
gemensam förordning, förordningen (1998:1784) om arbetsmarknadspo-
litiska aktiviteter. Från och med år 1998 gäller också ett nytt och enhet-
ligt anställningsstöd som ersatt beredskapsarbeten, rekryteringsstöd och
utbildningsvikariat. Dessa ändringar har medfört en icke obetydlig re-
gelförenkling och ökad lättillgänglighet.

Men arbetet med förenklingar av det arbetsmarknadspolitiska regelver-
ket måste gå vidare och i budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1) aviserades att det arbetsmarknadspolitiska regelverket
skulle reduceras väsentligt samt fokuseras på arbetsmarknadspolitikens
huvuduppgifter.

Regelverket skall säkerställa konkurrensneutralitet samt minimera un-
danträngnings- och inlåsningseffekter. Regeringen anförde vidare att det
trots de regelförändringar som genomförts under senare år återstod ett
stort antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder med olika inriktning, mål-
grupper, stödnivåer och stödperioder. Det hade dessutom tillkommit en
rad förslag om regeländringar i det omfattande arbete som gjorts av länen
i samband med utarbetandet av de regionala tillväxtavtalen.

Regeringen aviserade vidare i budgetpropositionen att arbetsmark-
nadspolitiken i högre grad skall styras genom att riksdag och regering
anger prioriteringar och tydliga och uppföljningsbara mål. Detta inte
minst mot bakgrund av den omfattande projekt- och försöksverksamhet
som pågått inom det arbetsmarknadspolitiska området under senare år.
Reglerna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, som föreslogs be-
nämnas arbetsmarknadspolitiska program, borde utformas så att de blir
enkla och överblickbara samt anpassningsbara utifrån den enskildes be-
hov och de lokala förutsättningarna. De skall dessutom utformas så att de
utvecklar möjligheterna till samverkan med andra aktörer såsom arbets-
givare, arbetsmarknadens parter, försäkringskassan, kommuner och ut-
bildningsväsendet. Det nya regelsystemet bör vara så utformat att rege-
ring och riksdag kan besluta om nya satsningar eller en förändrad inrikt-
ning av insatserna utan att nya regelsystem och ny administration behö-
ver byggas upp.

Förenklingen av regelsystemen skulle bygga på följande principer:

- Antalet program (åtgärder) bör reduceras väsentligt,

- Program med i princip samma syfte bör föras samman,

- Inom varje enskilt program bör det finnas enhetliga, enkla, tydliga
och transparenta regler. Undantag och särregler bör undvikas,

- Vikten av en väl utformad redovisning av hur medlen använts och
vad de lett till betonas,

- Otraditionella insatser bör ingå i ett nytt särskilt program; projekt.

Regeringen kommer att reglera de övergripande principerna i förord-
ningen om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Övriga regler
kommer att finnas i ett fåtal förordningar.

Prop. 1999/2000:98

60

Prop. 1999/2000:98

9.2 De arbetsmarknadspolitiska programmen

Regeringens bedömning: De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör
från och med den 1 augusti år 2000 indelas i sju olika arbetsmark-
nadspolitiska program. Dessa program bör vara arbetsmarknadsut-
bildning, arbetspraktik, anställningsstöd, utvecklingsgaranti, start av
näringsverksamhet, projekt med arbetsmarknadspolitisk inriktning
samt särskilda insatser för arbetshandikappade.

Åtgärder inom de olika programmen bör kunna kombineras för att
uppnå önskad effekt, dvs. att deltagare snabbare kommer i arbete.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen menar att det är av
stor vikt att en kontinuerlig prövning av det arbetsmarknadspolitiska re-
gelverket sker så att åtgärderna får avsedd effekt. Arbetsmarknadens för-
ändrade krav på kompetens i samband med att sammansättningen av de
arbetslösa varierar gör det nödvändigt att ha arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder som svarar upp till de behov som uppstår. Detta gör att utgångs-
punkten för regeringens arbete, gällande regelförenklingar inom arbets-
marknadspolitikens område, fokuseras på att de insatser som skall finnas
är så effektiva och rättvisa som möjligt. Reglerna skall klara av de för-
ändringar som ständigt sker på arbetsmarknaden samtidigt som de skall
kunna tillämpas med hänsyn till den enskildes behov.

Regeringen anser vidare att det är viktigt att de arbetsmarknadspolitis-
ka programmen i högre grad skall kunna kombineras med varandra för att
på detta sätt kunna användas på ett effektivt sätt.

De arbetsmarknadspolitiska programmen

Program den 1 augusti år 2000

Arbetsmarknadsutbildning

Arbetspraktik

Anställningsstöd

Utvecklingsgaranti

Start av näringsverksamhet

Projekt med arbetsmarknads-
politisk inriktning

Särskilda insatser för
personer med arbetshandikapp

Exempel på insatser

Arbetsmarknadsutbildning

Arbetspraktik

Anställningsstöd och stöd till
utbildning på ett företag

Aktivitetsgaranti och ungdomsgaranti

Start av näringsverksamhet

Datortek, Kommunalt ungdomsprogram
och projekt

Lönebidrag, skyddat arbete hos offentliga
arbetsgivare och merkostnader för t.ex.
arbetsbiträde, arbetshjälpmedel och särskilt
stöd vid start av näringsverksamhet

61

Av tabellen framgår programmen och exempel på insatser under pro-
grammen. Flera insatser kan tillkomma och de exemplifierade insatserna
kan komma att inordnas under andra program. Regeringen har de senaste
budgetåren successivt minskat antalet program och förenklat regelverket
kring dessa.

Prop. 1999/2000:98

9.3 En ny lag om arbetsmarknadspolitiska program och
följdändringar i lagen (1997:238) om arbetslöshets-
försäkring

Regeringens förslag: En ny lag - lagen om arbetsmarknadspolitiska
program - införs från och med den 1 augusti år 2000. Den ersätter la-
gen (1995:706) om kommuners ansvar för ungdomar, lagen
(1997:1268) om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år
och lagen (1998:1781) om arbetsmarknadspolitiska aktiviteter som
upphör att gälla vid samma tidpunkt.

Förslagen om nya program föranleder också ändringar i lagen
(1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Lagändringarna bör gälla från
och med den 1 augusti år 2000.

Skälen för regeringens förslag: De arbetsmarknadspolitiska pro-
grammen har i dag stöd i tre lagar. Det är lagen (1995:706) om kommu-
ners ansvar för ungdomar, lagen (1997:1268) om kommuners ansvar för
ungdomar mellan 20 och 24 år och lagen (1998:1781) om arbetsmark-
nadspolitiska aktiviteter. Som ett led i regelförenklingsarbetet bör de tre
lagarna slås samman till en lag, en ny lag om arbetsmarknadspolitiska
program.

Lagen skall - liksom de lagar den ersätter - innehålla bestämmelser om
framför allt kommunala förhållanden och om att den som tar del av pro-
grammen i allmänhet inte är att betrakta som arbetstagare men att vissa
regler i arbetsmiljölagen (1977:1160) ändå skall gälla. Ingen ändring i
sak är avsedd i förhållande till de lagar som finns i dag.

De tre lagar som finns i dag bör upphävas och den nya lagen bör träda i
kraft den 1 augusti år 2000.

Med anledning av den nya regleringen kring de arbetsmarknadspolitis-
ka programmen, bör följdändringar göras i lagen om arbetslöshetsförsäk-
ring. Ändringar bör göras i 14, 16, 17 och 19 §§ om prövning av arbets-
villkoret, ramtidens beräkning och återkvalificering samt i 30 och 46 §§.

Enligt nu gällande lydelse av 19 § är arbete som finansierats med stöd
av anställningsstöd återkvalificerande. Denna ordning bör bestå som hu-
vudregel, men genom ett tillägg anges att arbete med särskilt anställ-
ningsstöd inte skall vara återkvalificerande.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 augusti år 2000.

62

9.4

Tid i aktivitet

Prop. 1999/2000:98

Regeringens förslag: De arbetsmarknadspolitiska aktiviteterna där
aktivitetsstöd lämnas, skall pågå under längst sex månader. Endast vid
särskilda skäl skall aktiviteterna kunna pågå under längre tid.

Aktivitetsgarantin skall dock pågå under den tid det är arbetsmark-
nadspolitiskt motiverat. Inom ramen för aktivitetsgarantin skall den
individuella handlingsplanen och åtgärderna regelbundet omprövas,
dock minst en gång per år.

Aktivitetsstöd lämnas förutom för de aktiviteter som omfattas i dag
också till den som hos arbetsförmedlingen tar del av heltidsaktiviteter
i form av vägledning samt aktiviteter inom ramen för arbetslivsinrik-
tad rehabilitering.

Förslaget träder i kraft den 1 augusti år 2000.

Skälen för regeringens förslag: I dagens regelverk finns olika tids-
gränser och möjligheter till undantag från tidsgränser. Undantagen har
tillkommit för att möjliggöra att de grupper som regering och riksdag
prioriterar skall kunna ta del av längre åtgärdstider i de fall det varit mo-
tiverat. Arbetspraktik kan pågå i högst 6 månader. För invandrare och
arbetshandikappade kan dock praktiken förlängas med 6 månader. Vid
start av näringsverksamhet får bidrag lämnas under högst 6 månader. Om
särskilda skäl finns kan dock bidraget beviljas under ytterligare högst 6
månader. Vid arbetsmarknadsutbildning finns idag ingen tidsgräns för
tiden i åtgärd.

Regeringens arbete med det nya arbetsmarknadspolitiska regelverket
har haft som utgångspunkt att öka förutsättningarna för att de arbets-
marknadspolitiska programmen på bästa sätt skall kunna bidra till att öka
den arbetslöses möjligheter att åter få ett reguljärt arbete.

Ytterligare en utgångspunkt i regelförenklingsarbetet är att skapa en-
hetliga regler för de arbetsmarknadspolitiska programmen. Regeringen
föreslår därför att en enhetlig tidsgräns införs för de aktiviteter där akti-
vitetsstöd lämnas. Förslaget innebär att aktiviteten skall kunna utgå under
längst sex månader, vilket är den norm som gäller även i dagens regel-
verk. Därefter är det endast om särskilda skäl föreligger som aktiviteten
kan pågå under längre tid.

Regeringens förslag innebär alltså att arbetsmarknadspolitiska aktivi-
teter endast vid särskilda skäl skall kunna pågå i mer än 6 månader. Re-
geringens avsikt med detta förslag är att förenkla regelverket och skapa
en ökad flexibilitet. Avsikten är inte att den genomsnittliga tiden i ar-
betsmarknadspolitiska aktiviteter skall öka. Den praxis som finns idag
vad gäller skäl till förlängning av tid i vissa åtgärder samt hur lång tid
som beviljas vissa prioriterade grupper - t.ex. arbetshandikappade och
invandrare - bör utgöra ett riktmärke för vad som skall kunna anses som
lämpligt i det nya regelverket. Detta gäller också vid den yrkesinriktade
arbetsmarknadsutbildningen där det även framöver skall vara möjligt att
deltaga i utbildningar som pågår i mer än 6 månader.

63

Det är samtidigt viktigt att framhålla att inom de grupper som rege-
ringen och riksdagen prioriterar finns både arbetslösa med svårigheter att
få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden och arbetslösa vilka har
goda möjligheter att snabbt få ett reguljärt arbete. Särskilda skäl kan t.ex.
föreligga för arbetslösa inom de prioriterade grupperna som har en svag
ställning på arbetsmarknaden och har behov av särskilda insatser. Den
förlängda tiden i åtgärd ska bedömas kunna stärka deras ställning på ar-
betsmarknaden och därmed öka deras möjligheter att återkomma till den
reguljära arbetsmarknaden.

9.5 Åtgärden utbildningsstöd upphör

Prop. 1999/2000:98

Regeringens förslag: Den arbetsmarknadspolitiska åtgärden utbild-
ningsstöd upphör från och med den 1 augusti år 2000.

Skälen för regeringens förslag: I dag finns två former av stöd till ar-
betsgivare som utbildar sina anställda; bidrag till utbildning i företag och
utbildningsstöd.

Utbildning i företag innebär att en arbetsgivare kan få bidrag om den
av arbetsmarknadspolitiska skäl anordnar utbildning för sina anställda.
Bidragsbeloppet är högst 60 kronor per utbildningstimme, dock högst
55 200 kronor per deltagare. För att förhindra uppsägningar inom den
offentliga sektorn har AMV lämnat bidrag med upp till 50 000 kronor per
individ som deltar i utbildning.

Utbildningsstöd kan ges för en viss utbildning som arbetsgivaren be-
kostar för en arbetstagare om arbetsgivaren samtidigt anställer en ersätta-
re med anställningsstöd. Arbetsgivare kan få utbildningsstöd med högst
40 kronor per utbildningstimme, dock högst 20 000 kronor per anställd.

Regeringen menar att bidrag till utbildning i ett företag och utbild-
ningsstöd i stora delar liknar varandra och har i samband med översynen
av regelverket funnit att utbildningsstödet bör avvecklas från och med
den 1 augusti år 2000.

Det är även i framtiden viktigt att stimulera arbetsgivare till kompe-
tensutveckling av sina anställda. Regeringen menar att bidrag till utbild-
ning i företag fortsättningsvis bör ha denna uppgift och att stödet skall
kunna användas som delfinansiering inom det nationella programmet för
Europeiska socialfondens Mål 3. Stödet skall också kunna användas för
att finansiera IT-utbildning för anställda inom offentlig sektor, framför
allt riktad till kvinnor.

64

Prop. 1999/2000:98

9.6 Stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen m.m. för perso-
ner med arbetshandikapp

Regeringens bedömning: Beteckningarna för de arbetsmarknadspo-
litiska insatserna för personer med arbetshandikapp kommer att ändras
så att insatsernas innebörd blir tydligare.

Beslut om stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen, personligt biträde
och särskilt stöd vid start av näringsverksamhet (näringshjälp) får inte
längre överklagas till regeringen.

Regeringens förslag: Stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen m.m. skall
avse personer med arbetshandikapp. Stöd till hjälpmedel på arbets-
platsen till företagare och fria yrkesutövare skall lämnas enligt samma
villkor som för närvarande gäller för anställda. Möjligheterna till stöd
för reparationer av hjälpmedel utvidgas.

Stöd till personligt biträde skall kunna lämnas vid samtliga arbets-
marknadspolitiska program. En person i behov av en SlUS-konsulent
kan få sådant stöd under högst sex månader.

Skälen för regeringens bedömning: Beteckningarna för de arbets-
marknadspolitiska insatserna för personer med arbetshandikapp kan för
närvarande vara svåra att förstå. Regeringen avser därför att förtydliga
deras innebörd genom att ändra namn på följande insatser:

• Stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen ersätter "bidrag till arbets-
hjälpmedel".

• Stöd till personligt biträde ersätter "bidrag till arbetsbiträde".

På detta sätt framgår det tydligare att stöden inte enbart lämnas för
den som får ett arbete utan även när en person deltar i t.ex. ett
arbetsmarknadspolitiskt program, vilket redan nu är möjligt när det
gäller arbetspraktik.

• Särskilt stöd vid start av näringsverksamhet ersätter "näringshjälp".
Namnbytet förtydligar kopplingen till stöd till start av näringsverk-
samhet ("starta-eget").

Enligt nu gällande regler kan länsarbetsnämndens beslut om stöd till
hjälpmedel på arbetsplatsen, stöd till personligt biträde och särskilt stöd
vid start av näringsverksamhet överklagas till AMS och därefter till rege-
ringen. Detta innebär att ärendena prövas av tre instanser: länsarbets-
nämnden, AMS och regeringen. Möjligheten att överklaga besluten till
regeringen bör upphöra i enlighet med den allmänna strävan att avlasta
regeringen förvaltningsärenden och principen om tvåinstansprövning.
Besluten bör således i fortsättningen endast kunna överklagas till AMS.

Överklaganden av AMS beslut före den 1 augusti år 2000 skall dock
prövas av regeringen.

Skälen for regeringens förslag: För närvarande riktas de insatser som
behandlas i förordningen (1987:409) om arbetshjälpmedel m.m., dvs.

65

3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 98

arbetshjälpmedel, arbetsbiträde och näringshjälp, till funktionshindrade.
Lönebidrag och stöd till skyddat arbete, dvs. OSA och arbete i Samhall,
kan däremot lämnas till arbetsgivare som anställer personer med arbets-
handikapp. Det finns en skillnad mellan dessa två begrepp. Funktions-
hinder innebär i dessa sammanhang att individen har en fysisk, medicinsk
eller psykisk nedsättning, som kan medföra begränsningar i det dagliga
livet. Ett arbetshandikapp medför att individen har nedsatt arbetsförmåga
i förhållande till arbetsuppgiften. Detta är en bedömning som görs av
arbetsförmedlingen eller Ami. Ett funktionshinder behöver alltså inte
leda till ett arbetshandikapp. Regeringen anser att endast beteckningen
"arbetshandikapp" skall användas i bestämmelserna om arbetsmarknads-
politiska program för personer med arbetshandikapp. Begreppet är dels
direkt relaterat till arbetslivet, dels underlättar det att använda sig av en-
dast ett begrepp i dessa sammanhang.

Enligt nu gällande regler kan en företagare och fria yrkesutövare med
arbetshandikapp få stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen endast om det
finns särskilda skäl för det. Regeringen anser att villkoren för stödet bör
vara desamma för alla som kan komma i fråga som mottagare. Särregle-
ringen för företagare bör därmed avskaffas.

Stöd kan för närvarande inte lämnas för reparationer av hjälpmedel på
arbetsplatsen som består av en fast anordning, en maskin eller en bygg-
nad. Inte heller kan AMV ersätta kostnader om en expert måste undersö-
ka om det finns behov av att reparera hjälpmedlet. Regeringen anser att
dessa undantag skapar ett otydligt regelverk. Ersättning bör kunna lämnas
för reparationer av hjälpmedel utan de nu nämnda undantagen och kost-
nader för expertundersökningar bör kunna ersättas även om undersök-
ningen gäller reparationer.

Stöd till personligt biträde till deltagare i arbetsmarknadspolitiska pro-
gram kan enligt nu gällande regler lämnas endast till den som tar emot
personer i arbetspraktik. Regeringen anser att stöd till personligt biträde
bör kunna lämnas för deltagare i alla arbetsmarknadspolitiska program.
Möjligheten till stöd för anställda, företagare, fria yrkesutövare och den
som tar del av arbetslivsinriktad rehabilitering och praktisk arbetslivsori-
entering skall därutöver kvarstå som hittills.

De nuvarande bestämmelserna om särskilt stöd för introduktion och
uppföljning (SIUS) speglar inte hur åtgärden används i praktiken. Reg-
lerna är för närvarande utformade inom ramen för lönebidraget, vilket ger
en oklar bild av insatsens reella innebörd. Bestämmelsen om att SIUS-
konsulenten kan vara verksam i upp till två år begränsas till vad som nu
vanligtvis tillämpas. Det bör därför av bestämmelserna framgå att per-
sonligt stöd kan lämnas under högst sex månader och att SIUS-
konsulenten därefter medverkar vid uppföljningen av anställningen.

Förslagen bör träda i kraft den 1 augusti år 2000.

Reformen i sin helhet är kostnadsneutral.

Förslagen påverkar inte ramen för utgiftsområdet.

Prop. 1999/2000:98

66

9.7

Lönebidrag och skyddat arbete hos offentliga arbets-

z A J                         &            Prop. 1999/2000:98

givare (OSA)                                       H

Regeringens förslag: Stöd till OSA får inte lämnas om det skyddade
arbetet bedrivs inom konkurrensutsatt sektor eller verksamhet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande regler får skyddat
arbete i form av OSA inte avse industriell tillverkning. Regeringen anser
att konkurrensaspekten är så viktig att stöd till OSA inte skall lämnas om
det skyddade arbetet bedrivs inom konkurrensutsatt sektor eller verksam-
het.

Regeringen kommer att föreskriva att rekvisitionstiden för ersättning
för lönebidrag och OSA kortas till 30 dagar, med möjlighet till dispens
om det finns synnerliga skäl. Ekonomistymingsverket har i sin slutrap-
port "Ekonomistyrning av det statliga lönebidraget" (Dnr N2000/333/A),
som presenterades i januari år 2000, föreslagit att tiden för arbetsgivare
som vill rekvirera ersättning för anställning med lönebidrag och OSA
minskas från nuvarande tre månader till tio dagar. Den kortare rekvis-
tionstiden har föreslagits med anledning av att AMV har problem med att
periodisera kostnaderna för lönebidrag och OSA. För att AMV skall få en
uppfattning om vad anställningar med lönebidrag och OSA kostade under
exempelvis januari 2000, får myndigheten vänta till april månad, då
samtliga arbetsgivare har rekvirerat sina medel för januari månad. Detta
skapar problem med att bl.a. göra prognoser för medelsförbrukningen.
Endast om det finns synnerliga skäl kommer en längre rekvisitionstid att
medges.

Förslaget bör träda i kraft den 1 augusti år år 2000.

10     Styrning och uppföljning

10.1     Arbetsmarknadsverkets ledningsform

Utvecklingen under 1990-talet har visat att styrningen och uppföljningen
av AMV:s verksamhet inte har fungerat tillfredsställande. Det finns även
brister i intemkontrollen och styrningen inom verket.

Som tidigare redovisats i budgetpropositionen för år 2000 har Riksre-
visionsverket (RRV) haft invändningar vid granskningen av AMV:s års-
redovisning. RRV menar att AMV inte uppfyller kraven på intern kon-
troll i vissa avseenden. Bidrag har betalats ut för utbildning i företag med
belopp som överstiger den verkliga kostnaden och underlagen för utbe-
talningar har varit bristfälliga. RRV har också uppmärksammat att vissa
beslut om arbetsgivarstöd har fattats med retroaktiv verkan. Vidare har
RRV synpunkter på redovisningen av AMS verksamhetsstatistik och dess
betydelse för måluppfyllelsen för verksamhetsmålen.

67

Kritik har även riktats mot AMV i andra sammanhang. I samband med
utvärderingen av friare användning av arbetsmarknadspolitiska medel,
som pågått som försök i fem län, har såväl RRV som Institutet för ar-
betsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) haft allvarliga invändningar
mot AMV:s sätt att redovisa hur medlen använts. Både IFAU och RRV
har framhållit att utvärderingen varit svår och i vissa avseenden omöjlig
att genomföra tillfredsställande därför att det statistiska underlaget varit
bristfälligt. Av respektive slutredovisning framgår också att medlen inte
alltid använts på avsett sätt.

Regeringen bedömer också att det finns brister i ekonomistyrningen.
Regeringen har med anledning av detta gett AMS i uppdrag att utarbeta
och till regeringen redovisa en handlingsplan som syftar till att förbättra
ekonomistyrningen.

Bland annat har Ekonomistymingsverket på regeringens uppdrag ana-
lyserat ekonomistyrningen av lönebidraget och konstaterar i sin slutrap-
port att detta inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Det är också uppenbart att det funnits oklarheter i AMS roll som
chefsmyndighet i relation till länsarbetsnämnderna. AMS har som
chefsmyndighet ansvar för att anslagen för arbetsmarknadspolitiken an-
vänds enligt de riktlinjer och intentioner som statsmakterna har beslutat.
Det betyder att AMS har ett absolut ansvar för att planering, statistiksys-
tem och ekonomisystem är av sådan kvalitet att uppföljning och redovis-
ning av verksamheten blir möjlig. Detta har inte alltid varit fallet. Rege-
ringen aviserade därför i budgetpropositionen för år 2000 att den skulle
återkomma till riksdagen med information i denna fråga under våren
2000.

Enligt propositionen, Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst, (prop.
1997/98:136, bet,1997/98:KU31, rskr. 1997/98:294) skall regeringen
välja den ledningsform för myndigheten som bäst gagnar verksamheten
och de uppställda målen.

Arbetsmarknadsverkets nuvarande organisation

AMV består av AMS och en länsarbetsnämnd i varje län samt Rådet för
Europeiska socialfonden i Sverige (Svenska ESF-rådet). I länsarbets-
nämnderna ingår den offentliga arbetsförmedlingen och arbetsmark-
nadsinstituten. AMV är alltså den sammanfattande benämningen på
myndigheterna AMS, länsarbetsnämnderna och Svenska ESF-rådet.
AMV:s organisation och ledning framgår av förordningen (1999:1423)
med instruktion för Arbetsmarknadsverket och verksförordningen
(1995:1322).

Arbetsförmedlingsnämnderna

Arbetsförmedlingsnämnden är ett samarbetsorgan vars uppgift är att ut-
forma den arbetsmarknadspolitiska verksamheten utifrån lokala förutsätt-
ningar och behov. Länsarbetsnämnden avgör vilka frågor som skall prö-
vas av arbetsförmedlingsnämnden.

Prop. 1999/2000:98

68

Ordförande och andra ledamöter i arbetsförmedlingsnämnden utses av
länsarbetsnämnden för en bestämd tid.

Länsarbetsnämnden avgör också hur många ledamöter som skall ingå. I
nämnden skall det finnas företrädare för länsarbetsnämnden, arbetsför-
medlingen, berörda kommuner, det lokala näringslivet och lokala arbets-
tagarorganisationer. En majoritet av ledamöterna, däribland ordförande,
skall utses på förslag av berörda kommuner.

10.2 Styrningen inom Arbetsmarknadsverket

Både AMS och länsarbetsnämnderna har ledningsformen styrelse med
fullt ansvar. En styrelse med fullt ansvar utgör det högsta ledningsorganet
inom en myndighet. Det faktum att ledningsformen styrelse med fullt
ansvar varit densamma på båda myndighetsnivåerna har lett till otydlig-
heter i vissa avseenden. Såväl förhållandet mellan de båda styrelserna
som förhållandet till regeringen har varit oklart och bidragit till att styr-
ningen, framför allt internt, inte varit tillfredsställande. Både generaldi-
rektören och respektive länsarbetsdirektör har att sköta den löpande verk-
samheten enligt sin styrelses direktiv och riktlinjer.

Av instruktion och verksförordning framgår att AMS är central för-
valtningsmyndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor och chefsmyn-
dighet för länsarbetsnämnderna. Som chefsmyndighet och ytterst ansva-
rig för verksamheten åligger det AMS att vidta relevanta åtgärder så att
riksdagens och regeringens beslut blir verkställda. AMS lyder direkt un-
der regeringen och länsarbetsnämnderna lyder under AMS. Såsom
chefsmyndighet skall AMS sätta upp mål och riktlinjer för verksamheten
vid länsarbetsnämnderna samt följa upp och utvärdera den arbetsmark-
nadspolitiska verksamheten. Det är också AMS som har att fördela resur-
serna till länsarbetsnämnderna. Detta innebär att länsarbetsnämnderna
skall eftersträva att uppnå de mål och riktlinjer som AMS har angivit.
AMS ansvarar också för återrapportering av verksamhets- och ekonomis-
ka resultat till regeringen. Länsarbetsnämnderna har att lämna sådana
underlag till AMS så att det blir möjligt.

Regeringens slutsats är följande. De senaste årens allvarliga kritik mot
brister i ekonomistyrning innebär krav på åtgärder. Många länsarbets-
nämnder har inte klarat av verksamheterna på ett godtagbart sätt och
AMS förfogar inte i tillräcklig omfattning över erforderliga styr-, upp-
följnings- och kontrollsystem. Det är angeläget att budgetar hålls, verk-
samhetsmålen uppnås och medlen används för avsedda ändamå. Vidare
är det viktigt att förmedlingen bättre tillämpar de regler och instruktioner
som finns dels vad gäller kontrollen av att sökande aktivt söker arbete
dels rapporter om ifrågasatt ersättning.

Regeringen kommer därför att vidta erforderliga åtgärder som innebär
att ekonomistryning, kontroll och uppföljning inom arbetsmarknadsver-
ket väsentligt förbättras.

Prop. 1999/2000:98

4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 98

Rättelse: S. 74 rad 2-3 nedifrån Står: xx resp. 8.1 Rättat till: 7.2 resp. 8.2

69

Arbetsförmedlingsnämnder blir Arbetsmarknadsnämnder

Prop. 1999/2000:98

Arbetsförmedlingsnämnderna är ett samarbetsorgan som fick sin nuva-
rande utformning år 1996 i samband med att en försöksverksamhet med
lokal samverkan infördes i ett antal kommuner. Kommunerna fick då
majoritet i nämnderna och därigenom ett större inflytande. De fick också
rätt att utse ordföranden. De utvärderingar som gjorts av arbetsförmed-
lingsnämndernas verksamhet ger som helhetsintryck att ledamöterna an-
ser att arbetet fungerar bra. Kommunerna anser att deras kunskaper och
engagemang om arbetsmarknadsfrågor har ökat och att ledamöterna i
nämnderna har fått ökad förståelse för varandras arbete. Konkreta projekt
och aktiviteter har kunnat genomföras genom beslut i arbetsförmedlings-
nämnderna. Vad som också framkommit är att rollfördelningen mellan
arbetsförmedlingsnämnden och chefen för arbetsförmedlingen varit oklar
och att det funnits tydliga målkonflikter vad gäller de nationella och lo-
kala målen för arbetsmarknadspolitiken. Utvärderingarna pekar på att den
kommunala majoriteten skapat det felaktiga intrycket att kommunernas
arbetsmarknadspolitik går före riksintressen.

Regeringen anser därför att instruktionen för AMV bör förtydligas vad
gäller arbetsförmedlingsnämnderna så att det blir tydligt att målen för den
nationella arbetsmarknadspolitiken skall prioriteras. Detta innebär inte
någon inskränkning av nuvarande uppgifter utan är mer en markering av
att en av huvuduppgifterna för arbetsmarknadspolitiken är att den skall
underlätta geografisk och yrkesmässig rörlighet. De snävt kommunala
egenintressena får inte prioriteras framför bekämpningen av arbetslöshet
och begynnande flaskhalsar eftersom det kan ge oönskade effekter på
arbetsmarknadens funktionssätt.

Regeringen anser dock att den kommunala majoriteten skall gälla även
forsättningsvis.

Det är angeläget att olika lokala intressen företräds i arbetet med att
minska arbetslösheten bland annat genom utformningen av efterfrågehö-
jande insatser. Lokalt inflytande och frihet inom en väl utbyggd och re-
sursstark arbetsförmedling är avgörande för att åtgärderna skall bli väl
anpassade till lika förutsättningar och att regionala obalanser skall mot-
verkas. Utgångspunkten för arbetet skall vara att samordna insatserna
utifrån individens perspektiv. Likaså är det nödvändigt med ett väl orga-
niserat samarbete på lokal nivå för att det samverkansuppdrag som Soci-
alstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Arbetarskyddsstyrelsen och AMS har
skall få full effekt i och mellan respektive fältorganisationer.

Regeringen menar också att det är relevant att byta namn från arbets-
förmedlingsnämnd till arbetsmarknadsnämnd för att betona att uppdraget
är mer omfattande än den rena förmedlingsverksamheten.

Arbetsmarknadsnämndens uppdrag skall vara

• att medverka till att målen för den nationella arbetsmarknadspoliti-
ken uppnås,

• att medverka till att finna former och skapa utrymme för aktivitets-
garantin för personer med svag ställning på arbetsmarknaden,

• att ansvara för kvaliteten i ungdomsgarantin för ungdomar,

70

• att skapa samsyn mellan olika aktörer för att främja att varje indi-
vids arbetsförmåga tas tillvara så att det blir möjligt för den enskilde
att försörja sig genom eget arbete,

• att mobilisera det lokala arbetsmarknadsutbudet, och

• att medverka till att den arbetsmarknadspolitiska verksamheten ut-
formas utifrån lokala förutsättningar och behov inom ramen för den
statliga arbetsmarknadspolitiken.

Bland ledamöterna från den kommunala sidan skall det finnas personer
med insikt om bland annat sociala frågor, arbetsmarknad och skola. Det
är även lämpligt att kunskaper om försäkringskassans område finns bland
ledamöterna. Ordföranden skall besitta goda kunskaper om såväl den
nationella arbetsmarknadspolitiken som den lokala arbetsmarknaden.
Övriga ledamöter skall föreslås av det lokala näringslivet och arbetsta-
garorganisationerna.

Kompetensförsörjning

Förutsättningen för att kunna fullgöra ett uppdrag är att ledamöterna i
såväl styrelse som i arbetsmarknadsnämnder får en god introduktion och
fortlöpande utbildning inom det område där de skall verka.

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har på rege-
ringens uppdrag genomfört en genomförandestudie av arbetsförmed-
lingsnämnderna. Av denna framgår att endast 20 procent av ledamöterna
anser att den utbildning de fått för uppdraget varit tillräcklig. Siffran är
illavarslande och åtgärder måste vidtas.

Det åligger AMS och länsarbetsnämnderna att se till att samtliga leda-
möter får en sådan introduktion och kompetensförsörjning att mål och
resurser för verksamheten klargörs samt att ledamöternas ansvar och
uppdrag blir tydligt.

Arbetsmarknadsinstituten (Ami)

AMS fick i regleringsbrevet för år 1999 regeringens uppdrag att analyse-
ra och beskriva hur den yrkesinriktade rehabiliteringen vid Ami bör be-
drivas i framtiden. Syftet var att uppnå ökad effektivisering och att säker-
ställa att resurserna används på ett för den enskilde sökande effektivt sätt.
I rapporten föreslår AMS i huvudsak följande.

• Begreppet yrkesinriktad rehabilitering föreslås ersatt av arbetslivsin-
riktad rehabilitering.

• Yrkesinriktad rehabilitering föreslås bli ett eget tjänsteområde till-
sammans med platsförmedling och yrkesvägledning inom arbets-
förmedlingen och beteckningen Ami ersätts därmed med Arbets-
förmedling - med lämplig underrubrik.

• Arbetssökande med arbetshandikapp skall även i fortsättningen vara
en prioriterad grupp men tjänsterna inom den yrkesinriktade rehabi-
literingen bör byggas ut även för andra sökandegrupper med stora
servicebehov.

Prop. 1999/2000:98

71

• Regionala och interregionala särskilda resurser för olika arbetshan-
dikapp skall finnas.

• Resultatet av insatserna skall mätas genom resultatindikatom
"omsättning till arbete och utbildning" samt genom kundundersök-
ningar.

Bakgrund

AMV fick det samlade ansvaret för den yrkesinriktad rehabiliteringen år
1980. Olika insatser inom området hade dessförinnan varit splittrade på
olika huvudmän. Nu skedde en sammanslagning av landstingens arbets-
vårdsinstitut, Statens arbetsklinik, viss kursverksamhet inom Skolöver-
styrelsen samt verksamhet som bedrevs av de arbetspsykologiska institu-
ten. Motivet var att en samordnad organisation skulle kunna öka möjlig-
heterna att snabbt och effektivt anpassa insatserna efter den enskildes
behov och förutsättningar och framför allt kunna anpassa verksamheten
till utvecklingen på arbetsmarknaden. Inom institutens verksamhet sam-
lades sådan kompetens som gagnade kvalitet i rehabiliteringen såsom
psykologer, socialkonsulenter, arbetsterapeuter osv.

Ami inrättades i samtliga län och institut med särskilda resurser för
olika handikappgrupper inrättades i olika delar av landet med interregio-
nalt uppdrag.

Instituten skulle ha en bred inriktning mot såväl yrkesobestämda sö-
kande som personer med begränsad arbetsförmåga. De skulle på uppdrag
av arbetsförmedlingen planera och genomföra väglednings- och rehabi-
literingsinsatser för arbetssökande vid arbetsförmedlingen.

Utvecklingsarbetet under 1990-talet

Under 1990-talet har den ökade efterfrågan på rehabiliteringsservice
medfört en omstrukturering av verksamhetens organisation och servi-
ceutbud. De förändringar som genomförts har inneburit att sökande fått
kortare väg till institutens service- och handläggnings- och rehabilite-
ringstider har förkortats. Uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan ar-
betsförmedlingen och Ami har förändrats och visst dubbelarbete som
tidigare funnits i samarbetet har försvunnit. I flertalet län har den nya
fördelningen inneburit att instituten har eget slutföraransvar för arbetssö-
kande med nedsatt arbetsförmåga och de har även egen medelstilldelning
vad gäller de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. På mindre orter har
kompetens och personal inom området yrkesinriktad rehabilitering till-
förts arbetsförmedlingen.

Regeringens ställningstagande

Genom ändring av instruktionen för AMV har regeringen i december
1999 accepterat benämningen arbetslivsinriktad rehabilitering på den
verksamhet som bland annat bedrivs vid Ami.

Prop. 1999/2000:98

72

Regeringen är angelägen om att betona vikten av att de resurser som
AMV tilldelats för verksamheten arbetslivsinriktad rehabilitering kvali-
tetsäkras och bibehålls i omfattning.

Olika utredningar har bedömt att behovet av arbetslivsinriktad rehabi-
litering kommer att öka. Det är också väsentligt att verksamhetens tjäns-
ter tydliggörs för de personer som har behov av den. Ett namnbyte - från
arbetsmarknadsinstitut till arbetsförmedling - påverkar varken omfatt-
ning av eller kvalitet i verksamheten. Detta måste säkerställas i annan
ordning.

Regeringen har alltså inget att erinra beträffande AMS förslag om
namnbyte.

Enligt instruktionen för AMV skall AMS bl.a. utveckla den arbets-
marknadspolitiska verksamheten. Regeringen anser att förutsättningen för
att verket skall kunna tillhandahålla en kvalitetsmässig och omvärlds-
och individanpassad arbetslivsinriktad rehabilitering är att medel avsätts
på såväl central som regional nivå för kompetens- och metodutveckling
inom området. Det centrala utvecklingsråd för Ami med särskilda resur-
ser som finns inrättat inom AMV bör kunna stå modell för regionala råd
med särskilt ansvar för kompetens- och metodutveckling inom den ar-
betslivsinriktade rehabiliteringen.

Regeringen vill också kraftigt betona vikten av att särskilda resurser
för olika funktionshinder säkerställs. AMS föreslår inte heller några för-
ändringar i det avseendet.

AMS anger i sin rapport att resurser behöver omfördelas från arbets-
förmedling till den yrkesinriktade rehabiliteringen. Huruvida en sådan
omfördelning är nödvändig kan bäst bedömas av AMV med hänsyn tagen
till tillströmningen av arbetssökande med behov av arbetslivsinriktad
rehabilitering i förhållande till utvecklingen på arbetsmarknaden. Rege-
ringen har inget att invända mot att sådana resurser används för t.ex. en
intensifiering av insatserna för utslussning på arbetsmarknaden.

Regeringen samtycker alltså till AMS förslag beträffande den framtida
organisationen av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Det är dock
nödvändigt att betona vikten av att såväl kvantitet som kvalitet i verk-
samheten tillförsäkras på ett sådant sätt att det svarar mot de behov som
utsatta grupper har för att komma ut på arbetsmarknaden. Regeringen
kommer att följa utvecklingen noga bland annat genom att uppdra till
AMS att redovisa

• i vilken omfattning tjänsteutbud och personalresurser finns tillgäng-
liga för arbetssökande med behov av arbetslivsinriktad rehabilite-
ring

• omfattningen av servicen och de särskilda resurserna inom den ar-
betslivsinriktade rehabiliteringen för olika grupper av arbetshandi-
kappade samt

• insatser för kompetens - och metodutveckling inom den arbets-
livsinriktade rehabiliteringen på olika nivåer inom AMS verksam-
het.

Regeringen avvaktar vidare resultatet av Utredning om Den Arbets-
livsinriktade Rehabiliteringen (S 1999:08).

Prop. 1999/2000:98

73

11 En aktivare och tydligare omställningsförsäk-
ring

Arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring har kommit
att betonas allt starkare under de senaste åren. Betydande ändringar har
gjorts av ersättningsreglerna i syfte att förstärka denna utveckling. Ytter-
ligare steg bör nu tas i denna riktning. Inte bara för att befästa att arbets-
löshetsersättningen är och skall vara en ersättning som lämnas endast
under en övergångsperiod från ett arbete till ett annat eller till en lämplig
åtgärd som underlättar återinträdet på arbetsmarknaden för den arbetslöse
utan också för att betona att perioder av arbetslöshet skall präglas av ak-
tivitet.

Bl.a. mot denna bakgrund har en översyn av arbetslöshetsförsäkringen
genomförts under det gångna året. Översynen har genomförts av en ar-
betsgrupp inom Näringsdepartementet. Gruppens arbete finns redovisat i
Ds 1999:58 Kontrakt för arbete - Rättvisa och tydliga regler i arbetslös-
hetsförsäkringen. Förutom att behandla en rad försäkringstekniska frågor
har arbetsgruppen övervägt ett antal mer genomgripande frågor som har
bäring på legitimiteten i arbetslöshetsförsäkringssystemet.

Systemets legitimitet har ifrågasatts från flera håll bl.a. mot bakgrund
av den omfattande rundgång mellan arbetslöshetsersättning och arbets-
marknadspolitiska åtgärder som det nuvarande systemet tillåter. Vidare
har tillämpningen av reglerna ifrågasatts, särskilt vad gäller kraven på att
stå till arbetsmarknadens förfogande och vad som skall anses som s.k.
lämpligt arbete. Tillämpningen skiljer sig åt inte bara mellan olika ar-
betslöshetskassor utan även i hög grad mellan olika arbetsförmedlingar.
Detta tar sig uttryck bl.a. i att vissa arbetsförmedlingar aldrig eller myck-
et sällan ifrågasätter en arbetslös persons rätt till ersättning medan andra
förmedlingar mer konsekvent tillämpar gällande regler. Denna ordning är
klart otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. För den arbetslöse
skall det i detta avseende inte spela någon roll i vilken arbetslöshetskassa
han eller hon är medlem, inte heller var i landet han eller hon söker ar-
bete. Samma tillämpning skall gälla oavsett arbetslöshetskassa eller ar-
betsförmedling.

Regeringen avser att i maj i år i en proposition till riksdagen föreslå en
rad ändringar i reglerna för arbetslöshetsförsäkringen. Regeringens för-
slag kommer att syfta till en försäkring präglad av aktivitet och till att
skapa en större tydlighet i reglerna samt en större rättssäkerhet i tillämp-
ningen och ett hävdande av inkomstbortfallsprincipen.

Reglerna kommer att utformas så att de på ett kraftfullt sätt understöd-
jer den effektivisering av sökprocessen hos arbetsförmedlingen som nyss
(avsnitt 7.2) har redogjorts för. Reglerna skall också samverka väl med
syftet med den aktivitetsgaranti som regeringen i det tidigare (avsnitt 8.2)
har förslagit skall införas i hela landet.

Prop. 1999/2000:98

74

12     Förslagens ekonomiska konsekvenser

De reformer inom arbetsmarknadspolitiken som regeringen föreslår ryms
inom de medelsramar riksdagen anvisat under utgiftsområde 14 Arbets-
marknad och arbetsliv. Förslaget om ett särskilt anställningsstöd för äldre
personer inom den föreslagna aktivitetsgarantin påverkar dock statsbud-
getens inkomstsida. Ersättningen till arbetsgivarna sker i form av en kre-
ditering av arbetsgivarnas skattekonto på samma sätt som för de nuva-
rande allmänna och förstärkta anställningsstöden. Inkomsterna beräknas
minska med 70 miljoner kronor år 2000, 490 miljoner kronor år 2001,
samt 490 miljoner kronor från år 2002. Regeringen avser därför att åter-
komma till riksdagen i 2000 års ekonomiska vårproposition med förslag
om utgiftsminskningar under utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och ar-
betsliv med ett belopp motsvarande de beräknat minskade inkomsterna.

13     Författningskommentar

13.1     Förslag till lag om arbetsmarknadspolitiska program

Den nya lagen om arbetsmarknadspolitiska program ersätter lagen
(1995:706) om kommuners ansvar för ungdomar, lagen (1997:1268) om
kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år och lagen
(1998:1781) om arbetsmarknadspolitiska aktiviteter. I huvudsak innebär
förslaget att befintliga bestämmelser utan ändring i sak sammanförs i en
ny lag. - 6 § är dock ny i förhållande till de lagar som nu föreslås upphö-
ra att gälla.

Lagen har behandlats i avsnitt 9.2.

Av 1 § framgår att lagen innehåller övergripande bestämmelser om de
arbetsmarknadspolitiska programmen. I denna lagens övergripande ka-
raktär ligger att bestämmelserna är allmänt hållna och utgör nödvändigt
lagstöd för närmare regler om arbetsmarknadspolitiska program i förord-
ningar.

Programmen handhas i allmänhet av Arbetsmarknadsverket (AMV). I
några fall är dock kommuner huvudmän för verksamheten. De fallen
framgår av 2-4 §§.

Bestämmelsen motsvarar 1 och 2 §§ i lagen (1995:706) om kommuners
ansvar för ungdomar. Den medför ingen ändring i sak.

Prop. 1999/2000:98

75

Prop. 1999/2000:98

Bestämmelsen motsvarar 1, 3, 4 §§ i lagen (1997:1268) om kommu-
ners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år. Den medför ingen ändring
i sak.

Bestämmelsen motsvarar 6, 8, 9 och 10 §§ i lagen (1997:1268) om
kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år. Den medför ingen
ändring i sak.

Bestämmelsen motsvarar 2 § lagen (1998:1781) om arbetsmarknads-
politiska aktiviteter. Den medför ingen ändring i sak.

Bestämmelsen är ny i förhållande till de lagar som upphör att gälla.
Den ger lagstöd för Arbetsmarknadsstyrelsens granskning av arbetsgivare
eller anordnare av program som tar emot ekonomiskt stöd inom ramen
för ett arbetsmarknadspolitiskt program.

Bestämmelsen motsvarar 3 § lagen (1995:706) om kommuners ansvar
för ungdomar, 5 § lagen (1997:1268) om kommuners ansvar för ungdo-
mar mellan 20 och 24 år och 2 § lagen (1998:1781) om arbetsmarknads-
politiska aktiviteter. Den medför ingen ändring i sak.

13.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:82) om an-
ställningsskydd

Ändringen, som behandlas i avsnitt 8.1, innebär följande.

Ordet "beredskapsarbete" har utmönstrats ur lagtexten eftersom sådana
arbeten inte längre finns. Förordningen (1987:411) om beredskapsarbete
upphörde att gälla hösten 1999.

Vidare anges att från anställningsskyddslagens tillämpning undantas
också arbetstagare som är anställda med särskilt anställningsstöd. Det
särskilda anställningsstödet är det särskilda stöd inom ramen för den ar-
betsmarknadspolitiska aktivitetsgarantin som inriktas mot äldre personer
vars möjligheter till reguljära arbeten ter sig särskilt ogynnsamma.

En ytterligare förändring är att ordet "anvisats" bytts ut mot "är anställ-
da". Detta gäller förutom anställningar med det särskilda anställningsstö-

76

det även skyddat arbete, dvs. arbete hos arbetsgivare inom Samhallkon-
cemen och arbete hos offentliga arbetsgivare som får statsbidrag för att ta
emot personer med arbetshandikapp (OSA). De som är anställda hos
Samhall anvisas inte sådana arbeten. Beteckningen anvisning är således
något oegentlig i sammanhanget och har därför ändrats. Detta innebär
inte någon ändring av förhållandena i sak.

13.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring

Ändringarna i lagen har behandlats i avsnitten 7.3 och 9.2.

Paragrafen har ändrats på så sätt att det i fjärde punkten införts ett krav
på att den arbetssökande skall anstränga sig för att finna ett lämpligt ar-
bete. Syftet med lydelsen har varit att förtydliga kravet på aktivitet som
redan i dag gäller för den arbetssökande.

Ett nytt andra stycke har tillförts paragrafen. Det anger att regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare
föreskrifter om lämpligt arbete.

14 §

I 14 § anges vilka typer av förvärvsarbete som bortses från när arbets-
villkoret prövas. Redaktionella ändringar har gjorts. Dels har hänvisning-
en till förordningen om beredskapsarbete utgått. Dels har referensen till
stöd till start av näringsverksamhet ändrats så att det framgår att åtgärden
regleras i den nya förordningen om arbetsmarknadspolitiska program.

16 §

I lagens 16 och 17 §§ anges s.k. överhoppningsbar tid, dvs. tid som inte
räknas när man bestämmer den ramtid inom vilken arbetsvillkoret skall
uppfyllas.

Enligt 7 § lagen (1997:1268) om kommuners ansvar för ungdomar
mellan 20 och 24 år skall tid då den unge varit hindrad att arbeta på
grund av deltagandet i verksamhet som anordnas av kommunen enligt
den lagen inte räknas vid bestämmande av ramtiden enligt 12 §. Denna
bestämmelse har nu överförts från 1997 års lag, som upphört att gälla, till
en ny åttonde punkt 16 §.Detta medför ingen ändring i sak.

Prop. 1999/2000:98

77

17 §

I 17 § har den redaktionella ändringen gjorts att hänvisningen till för-
ordningen om arbetsmarknadspolitiska aktiviteter ersatts med uppgiften
att tid i arbetsmarknadsutbildning, arbetspraktik, datorteksverksamhet
och arbetslivsinriktad rehabilitering är överhoppningsbar i den mån den
inte jämställs med förvärvsarbete enligt 19 §.

19 §

Förutsättningarna för att en arbetssökande skall kunna kvalificera sig
för en ny ersättningsperiod anges i 19 §. Bestämmelsens lydelse har an-
passats redaktionellt på så sätt att det anges att arbetsmarknadsutbildning,
arbetspraktik, datorteksverksamhet och arbetslivsinriktad rehabilitering
jämställs med förvärvsarbete.

Enligt nu gällande lydelse av 19 § är arbete som finansierats med stöd
av anställningsstöd återkvalificerande. Denna ordning består som huvud-
regel, men genom ett tillägg har angetts att arbete med särskilt anställ-
ningsstöd inte är återkvalificerande.

Även i 19 § har hänvisningen till 1987 års förordning om beredskaps-
arbete utmönstrats.

30 och 46 §§

Ändringarna i 30 och 46 §§ är av redaktionell art.

Prop. 1999/2000:98

78

Instanser som har yttrat sig över rapporten (Dsl999:58) Kontrakt för
arbete - Rättvisa och tydliga regler i arbetslöshetsförsäkringen

Kammarrätten i Stockholm

Länsrätten i Stockholms län

Riksförsäkringsverket

Socialstyrelsen

Riksrevisionsverket

Arbetsgivarverket

Statskontoret

Arbetsmarknadsstyrelsen efter hörande av länsarbetsnämnderna
Arbetslivsinstitutet

ILO-kommittén

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering

Glesbygdsverket

Uppsala Universitet, Nationalekonomiska institutionen

Umeå Universitet, Sociologiska institutionen

Svenska Kommunförbundet

Landstingsförbundet

Landsorganistionen i Sverige

Tj änstemännens centralorganisation

Sveriges Akademikers Centralorganisation

Svenska Arbetsgivareföreningen

Arbetslöshetskassornas samorganisation

Företagarnas Riksorganisation

Försäkringskasseförbundet

Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd

Dessutom har ett stort antal enskilda personer och lokala föreningar och
organisationer inkommit med synpunkter på förslagen.

Prop. 1999/2000:98

Bilaga 1

79

Instanser som har yttrat sig över betänkandet (Ds 1999:54) Samverkan
för färre bidrag och fler i jobb

Riksdagens ombudsmän (JO)

Kammarrätten i Stockholm

Länsrätten i Göteborg och Bohus län

Kriminalvårdsstyrelsen

Statskontoret

Statens invandrarverk

Utlänningsnämnden

Riksförsäkringsverket

Försäkringskasseförbundet

Socialstyrelsen

Handikappombudsmannen

Riksrevisionsverket

Arbetsgivarverket

Ungdomsstyrelsen

Diskri mineringsombudsmannen

Integrationsverket

Arbetsmarknadsstyrelsen

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU)

J ämställdhetsombudsmannen

Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen i Skåne län

Länsstyrelsen i Jönköpings län

Länsstyrelsen i Örebro län

Länsstyrelsen i Västra Götalands län

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Länsarbetsnämnden i Västra Götalands län

Länsarbetsnämnden i Jämtlands län

Nynäshamns kommun

Oxelösunds kommun

Jönköpings kommun

Malmö kommun

Göteborgs kommun

Marks kommun

Lidköpings kommun

Västerås kommun

Gävle kommun

Skellefteå kommun

Svenska kommunförbundet

Landstingsförbundet

Sveriges Akademikers Centralorganisation

Landsorganisationen i Sverige

Sveriges Kommunaltj änstemannaförbund

Företagarnas riksorganisation

Föreningen Sveriges socialchefer

Riksförbundet för social och mental hälsa

Handikappförbundens Samarbetsorgan

Verdandi

Prop. 1999/2000:98

Bilaga 2

80

Näringsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 mars 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Winberg,
Ulvskog, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Lejon, Lövdén

Föredragande: statsrådet Rosengren

Prop. 1999/2000:98

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknads-
politik för delaktighet och tillväxt

81

Rättsdatablad

Prop. 1999/2000:98

Författningsrubrik

Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-

Celexnummer för bak-
omliggande EG-regler

häver eller upprepar

ett normgivnings-
bemyndigande

Lagen (1998:1781) om 2§
arbetsmarknadspolitiska
aktiviteter

Lagen (1999:591) om
kreditering av anställ-
ningsstöd på skattekonto

Lag om arbetsmarknads- 5 §
politiska program

Lag (1997:238) om ar-
betslöshetsförsäkring       11 §

82

Eländers Gotab 59986, Stockholm 2000