Regeringens proposition
1999/2000:73

Jaktens villkor

Prop.
1999/2000:73

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 16 mars 2000

Göran Persson
Margareta Winberg
(Jordbruksdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den nuvarande lagen om jaktvårdsområden
ersätts med en ny lag om viltvårdsområden. Dessutom föreslås vissa änd-
ringar i jaktlagen.
Den nya lagen om viltvårdsområden innebär att ett viltvårdsområde
kan bildas i syfte att främja viltvården genom en samordning av jakten
och andra åtgärder till skydd och stöd för viltet. Fastighetsägarna inom
området bildar en viltvårdsområdesförening. Samordningen inom områ-
det skall avse någon eller några av viltarterna älg, kronhjort, dovhjort, rå-
djur, vildsvin, varg, järv, lo eller björn. Kravet gäller oavsett om de be-
rörda fastighetsägarna är överens om att bilda området eller inte. Som yt-
terligare krav för att ett viltvårdsområde skall bildas gäller att fyra femte-
delar av fastighetsägarna, som också skall äga fyra femtedelar av marken
inom området, är överens om bildandet. Jämfört med vad som gäller för
jaktvårdsområdena kommer verksamheten inom ett viltvårdsområde att
omfattas av en tydligare reglering. En viltvårdsområdesförening får rätt
att fatta beslut i viltvårdsfrågor med bindande verkan för medlemmarna
endast om lagen innehåller en uttrycklig regel om det. Föreningen är
dock oförhindrad att fatta beslut också i andra viltvårdsfrågor än de som
anges i lagen, t.ex. i sådana frågor som rör småviltet, om föreningens be-
slut inte medför att enskilds rätt kränks.
Den straffbestämmelse som finns i lagen om jaktvårdsområden ersätts
med en rätt för en viltvårdsområdesförening att besluta om avstängning
från områdesjakt. De föreslagna ändringarna i jaktlagen innebär bl.a. att
besittningsskyddet vid vissa jakträttsupplåtelser försvinner. I stället
införs regler som innebär att upplåtelseavtal som löper på ett år eller
längre tid skall sägas upp sex månader före avtalstidens slut. Samma
uppsägningstid föreslås gälla för avtal som löper på obestämd tid.
Slutligen föreslås en ändring i sekretesslagen (1980:100). Ändringen
innebär att sekretess skall gälla vad avser förande av eller uttag ur jakt-
korts- och jägarexamensregistren, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer till brottslig an-
vändning.
I propositionen föreslås att Naturvårdsverket blir ansvarig registermyn-
dighet för jaktkorts- och jägarexamensregistren. I en förordning precise-
ras registrens innehåll och ändamål. Kostnaderna för registren betalas
med medel ur jaktvårdsfonden, som i fortsättningen benämns viltvårds-
fonden. Länsstyrelsens länsviltnämnd skall i fortsättningen benämnas
viltvårdsnämnd.
Regeringen gör i propositionen den bedömningen att statens uppdrag
till Svenska Jägareförbundet att leda delar av viltvården och jakten bör
bestå. Tydliga krav på mål och syften skall dock ställas och effekterna av
bidraget ur viltvårdsfonden skall fortlöpande utvärderas. Även övrig bi-
dragsgivning ur viltvårdsfonden kommer att stramas upp. Jägarorganisa-
tionerna kommer att erhålla ett fast och ett medlemsrelaterat bidrag.
Jägarorganisationerna bör intensifiera ansträngningarna att få in fler
personer i befintliga jaktlag och verka för att fler jakttillfällen skapas för
den som vill jaga.
Prisnivån vid upplåtelse av jakt ligger på en godtagbar nivå. Det finns
inget skäl att överväga förbud mot anbudsförfarande vid
jakträttsupplåtelser.
Länsstyrelserna skall även i fortsättningen avgöra jaktens omfattning
på allmänt vatten och avgöra om jakt på allmänt vatten skall tillåtas i
större utsträckning än i dag.
Den nya lagen om viltvårdsområden och ändringarna i övriga lagar fö-
reslås träda i kraft den 1 januari 2001.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om viltvårdsområden 6
2.2 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) 14
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188)
om arrendenämnder och hyresnämnder 17
2.4 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437) 20
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1)
om samäganderätt 21
2.6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 22
3 Ärendet och dess beredning 23
4 En ny lag om viltvårdsområden 24
4.1 Gällande lagstiftning 24
4.2 Vissa grundläggande frågor 26
4.2.1 En ny lag om viltvårdsområden 26
4.2.2 Lagens tillämpningsområde 27
4.3 Villkor för bildande 28
4.3.1 Tvångssammanslutning för
samordning av viltvården 28
4.3.2 Majoritetskrav 33
4.4 Förfarandet vid bildandet 34
4.5 Viltvårdsområdesföreningens beslutsbefogenheter 35
4.5.1 Viltvårdsområdeslagstiftningens
förenlighet med regeringsformens
normgivningsregler 35
4.5.2 Jakten och viltvården 38
4.5.3 Inskränkningar i den enskildes möjlighet
att avtala om jakträttsupplåtelse 42
4.5.4 Sanktioner 44
4.5.5 Övriga bestämmelser om verksamheten 46
4.6 Viltvårdsområdets bestånd 48
4.7 Överklagande 52
4.7.1 Rätten att överklaga en
viltvårdsområdesförenings beslut 52
4.7.2 Överinstansernas befogenheter 52
4.8 Övergångsbestämmelser 53
5 Ändringar i jaktlagen m.m. 54
5.1 Upplåtelse av jakträtt 54
5.1.1 Gällande rätt 54
5.1.2 Besittningsskydd 54
5.1.3 Uppsägningsplikt och automatisk
förlängning 55
5.1.4 Uppsägningstid 57
5.1.5 Forumregler 58
5.1.6 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 59
5.2 Begreppet viltvård 59
5.3 Statens jakträtt 60
6 Jaktkorts- och jägarexamensregistren 60
7 Administrationen av jakten och viltvården 68
8 Tillgången på jaktmark och avgifter för upplåtelse av
nyttjanderätt till jakt 81
9 Jakt på allmänt vatten 86
10 Konsekvenserna av förslagen 88
11 Författningskommentarer 89
11.1 Förslag till lag om viltvårdsområden 89
11.2 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) 101
11.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188)
om arrendenämnder och hyresnämnder 102
11.4 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437) 103
11.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1)
om samäganderätt 103
11.6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 103
Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens förslag 104
Bilaga 2 Utredningens förslag till lagtext 108
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 122
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 123
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 138
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 144
Bilaga 7 Lagrådets yttrande 145
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000 146
Rättsdatablad 147

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om viltvårdsområden,
2. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
3. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder,
4. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
5. lag om ändring i lagen (1904:48 s.1) om samäganderätt,
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om viltvårdsområden
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Enligt denna lag kan två eller flera fastigheter sammanföras till ett
viltvårdsområde i syfte att främja viltvården genom en samordning av
jakten och åtgärder till skydd och stöd för viltet.
För att genomföra en sådan samordning skall ägarna till fastigheter
som ingår i området bilda en viltvårdsområdesförening.
Med fastighet avses i lagen även del av fastighet.

2 § Ett viltvårdsområde får inte omfatta mark, där samerna har rätt till
jakt enligt rennäringslagen (1971:437), när det är fråga om kronomark
ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition
eller mark på renbetesfjällen. För annan mark, där samerna har rätt till
jakt enligt rennäringslagen, får denna rätt inte inskränkas genom att ett
viltvårdsområde bildas.

3 § Länsstyrelsen beslutar om bildande av ett viltvårdsområde. I sam-
band med detta skall länsstyrelsen pröva och fastställa stadgar för vilt-
vårdsområdesföreningen i de hänseenden som anges i 17 §.

4 § Den som äger en fastighet som ingår i ett viltvårdsområde är medlem
i viltvårdsområdesföreningen.
Den som på grund av upplåtelse har rätt att under minst ett år jaga på
en fastighet som ingår i ett viltvårdsområde skall på begäran antas som
medlem i viltvårdsområdesföreningen under upplåtelsetiden, om inte sär-
skilda skäl föranleder annat.

5 § Om värdet av upplåten jakträtt minskas genom bildandet av ett vilt-
vårdsområde, skall ersättningen för nyttjanderätten sänkas till ett skäligt
belopp. Vill nyttjanderättshavaren säga upp avtalet med anledning av bil-
dandet, får han göra det. Innebär bildandet av viltvårdsområdet att nytt-
janderättens värde ökas, får fastighetsägaren säga upp avtalet, om
nyttjanderättshavaren inte medger skälig höjning av ersättningen.
Talan om sänkning av ersättningen skall väckas inom två månader från
det nyttjanderättshavaren fick del av ett lagakraftvunnet beslut om bil-
dande av viltvårdsområdet. Den som vill säga upp avtalet skall göra det
inom samma tid från det han fick del av beslutet. Iakttas inte tiden, är
rätten till talan eller uppsägning förlorad.
6 § Beslut enligt denna lag gäller även nya medlemmar.
Villkor för bildande
7 § Ett viltvårdsområde får bildas endast om samordningen enligt 1 §
första stycket avser någon eller några av viltarterna älg, kronhjort, dov-
hjort, rådjur, vildsvin, björn, lo, järv eller varg.

8 § För att ett viltvårdsområde skall få bildas krävs dessutom att bildan-
det
1. främjar vården av den eller de viltarter enligt 7 § som samordningen
avser,
2. är lämpligt med hänsyn till områdets belägenhet och omfång,
3. medges av en majoritet av fastighetsägarna inom området.
Majoriteten skall utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsäga-
re och dessa skall äga minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal. I
ett omarronderingsområde enligt 1 § jordförvärvslagen (1979:230) gäller
i stället att majoriteten skall utgöra minst hälften av antalet fastighetsäga-
re och att dessa skall äga minst hälften av viltvårdsområdets areal.
Vid omröstning har varje fastighetsägare, oavsett om han äger en eller
flera fastigheter, en röst. Personer som äger en fastighet med samägande-
rätt har en röst tillsammans.

9 § I ett viltvårdsområde får inte någon fastighet tas in som med hänsyn
till omfång eller användning saknar betydelse för verksamheten i vilt-
vårdsområdet.
En fastighet som lämpligen kan bestå som en egen enhet för viltvård
får inte anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke. Detsam-
ma gäller om det är fråga om flera fastigheter som har samma ägare.
Förfarandet vid bildandet
10 § Ansökan om bildande av ett viltvårdsområde får göras av den som
äger en fastighet som avses ingå i området. Ansökan skall göras hos läns-
styrelsen.

11 § Ansökningshandlingarna skall innehålla
1. uppgifter om vilka fastigheter som avses ingå i viltvårdsområdet, de-
ras areal och ägarnas namn och adresser samt en karta över viltvårdsom-
rådet,
2. förslag till stadgar för viltvårdsområdesföreningen,
3. utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan om viltvårds-
områdets bildande.

12 § Frågan om bildande av ett viltvårdsområde skall utredas vid en för-
rättning under ledning av en förrättningsman, om det inte är uppenbart att
förutsättningar för bildandet saknas.
Länsstyrelsen får dock utan föregående förrättning besluta att bilda ett
viltvårdsområde, om alla fastighetsägare är ense om detta eller om för-
rättning annars inte anses nödvändig.

13 § Förrättningsmannen skall med ledning av ansökningshandlingarna
och andra uppgifter som framkommit föreslå vilka fastigheter som bör
ingå i viltvårdsområdet och vilka stadgar som bör gälla för
viltvårdsområdesföreningen.
Förslagen skall behandlas vid sammanträde inför förrättningsmannen.

14 § Förrättningsmannen skall kalla fastighetsägarna till sammanträdet.
Kallelsen skall innehålla en kort beskrivning av den planerade områdes-
bildningen och uppgifter om tid och plats där ansökningshandlingarna
finns tillgängliga. Kallelsen skall i god tid före sammanträdet delges fas-
tighetsägarna.
Bestämmelserna i första stycket gäller i tillämpliga delar även då ett
nytt sammanträde utsätts. Om det vid ett sammanträde har tillkännagetts
tid och plats för nästa sammanträde, behöver kallelse inte delges den som
kallats i föreskriven ordning till det sammanträde då tillkännagivandet
skett.

15 § Vid förrättningen skall fastighetsägarna få möjlighet att yttra sig
och lägga fram utredning i frågor som är av betydelse för bildandet.

16 § Förrättningsmannen skall lämna ett utlåtande om viltvårdsområdet
bör bildas. I så fall skall förrättningsmannen i utlåtandet ta in förslag om
vilka fastigheter som området skall omfatta och förslag till stadgar för
viltvårdsområdesföreningen.
Förrättningen avslutas genom att utlåtandet och övriga förrättnings-
handlingar läggs fram för fastighetsägarna på tid och plats som bestämts
vid ett sammanträde. Handlingarna skall sedan finnas tillgängliga för
granskning under en månad.
Efter denna tid skall förrättningsmannen till länsstyrelsen skicka för-
rättningshandlingarna och de invändningar som kan ha framställts.
Stadgar
17 § I en viltvårdsområdesförenings stadgar skall anges
1. om sådan jakt som avses i 24 § första stycket skall bedrivas inom
området,
2. i vilken utsträckning föreningen skall ha rätt att besluta i frågor som
avses i 24 28 §§,
3. de förutsättningar som skall gälla för föreningens beslut i frågor som
avses i 24 27 §§,
4. vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för föreningens verksamhet,
5. grunderna för bestämmande av avgifter till föreningen,
6. grunderna för beslut om tillfällig avstängning från områdesjakt och
gemensamhetsjakt.

18 § Ett beslut om ändring av stadgarna i de hänseenden som avses i
17 § får inte tillämpas innan det har fastställts av länsstyrelsen.
Organisation
19 § För viltvårdsområdesföreningen skall det finnas en styrelse. Innan
styrelsen har utsetts kan föreningen inte förvärva rättigheter eller ta på
sig skyldigheter. Styrelsen företräder föreningen mot tredje man.

20 § Medlemmarnas rätt att delta i viltvårdsområdesföreningens angelä-
genheter utövas på föreningsstämman.

21 § I fråga om rösträtt och beslut på föreningsstämman gäller, om inte
annat följer av särskild bestämmelse i denna lag,
1. att rösträtt i frågor som avses i 24 27 och 29 31 §§ tillkommer en-
dast medlemmar som är fastighetsägare, som därvid har en röst vardera,
om inte någon sådan medlem begär att röstetalet i stället skall beräknas
efter fastighetens areal,
2. att varje medlem har en röst i övriga frågor,
3. att ingen får rösta för mer än en femtedel av det röstetal som före-
träds på stämman,
4. att den mening som har fått det högsta röstetalet gäller som stäm-
mans beslut,
5. att vid lika röstetal val avgörs genom lottning och i andra frågor den
mening gäller som stöds av de flesta röstande eller, om antalet röstande
är lika, av stämmans ordförande,
6. att ett beslut om ändring av stadgarna är giltigt om det har fattats på
två på varandra följande stämmor och inte bestrids av mer än en femtedel
av fastighetsägarna eller av de fastighetsägare som äger mer än en femte-
del av viltvårdsområdets areal,
7. att beslut om ändring av stadgarna är giltigt endast om ändringsför-
slaget funnits med i kallelsen till stämman.
Särskilda villkor för vissa beslut
22 § En viltvårdsområdesförenings beslut enligt 24 27 och 29 31 §§
skall fattas på en föreningsstämma.
Verksamhet
23 § En viltvårdsområdesförenings beslut i andra viltvårdsfrågor än de
som anges i 24 28 §§ får inte mot någons vilja medföra inskränkning i
dennes rätt att jaga eller på annat sätt nyttja en fastighet inom viltvårds-
området.
En viltvårdsområdesförening får fatta beslut enligt 24 29 §§ endast om
det anges i stadgarna.

24 § I den utsträckning det är förenligt med jaktlagstiftningens bestäm-
melser om jakttider och om tillstånd till jakt får en viltvårdsområdesföre-
ning, om det behövs med hänsyn tagen till viltvården, besluta att älg,
kronhjort och dovhjort får jagas
1. inom hela viltvårdsområdet oberoende av fastighetsgränserna (om-
rådesjakt)
2. och därvid bara tillsammans med andra jakträttshavare inom områ-
det (gemensamhetsjakt).
Om områdesjakt skall bedrivas får en viltvårdsområdesförening
besluta om avskjutningens omfattning och inriktning.

25 § I den utsträckning det är förenligt med jaktlagstiftningens bestäm-
melser om jakttider och om tillstånd till jakt får en viltvårdsområdesföre-
ning vidare besluta om
1. områdesjakt och gemensamhetsjakt efter björn, järv, varg, lo, vild-
svin och rådjur om det uppenbart behövs för att begränsa skador av så-
dant vilt,
2. avskjutningens omfattning och inriktning i fråga om rådjur om det
uppenbart behövs för att bevara rådjursstammen.

26 § En viltvårdsområdesförening får besluta om områdesjakt efter små-
vilt.
Beslut enligt första stycket gäller dock inte fastigheter vars ägare an-
mält till föreningen att de inte vill delta i sådan jakt.

27 § En viltvårdsområdesförening får besluta att det skall krävas
tillstånd (jakträttsbevis) för områdesjakt och gemensamhetsjakt enligt
24 26 §§. Föreningen får kräva visst minsta arealinnehav för att en
fastighetsägare skall tilldelas fler än ett jakträttsbevis.
Beslut om jakträttsbevis för småvilt gäller dock inte fastigheter som
undantagits från områdesjakt med stöd av 26 § andra stycket.

28 § En viltvårdsområdesförening får besluta att en medlem eller en
jakträttshavare som bryter mot en regel som har beslutats med stöd av
24 27 §§ skall avstängas från områdesjakt och gemensamhetsjakt. Ett
sådant beslut får inte avse längre tid än ett år.
Vilt som dödats i strid med viltvårdsområdesföreningens avskjutnings-
regler tillfaller föreningen.

29 § En viltvårdsområdesförening får i sina stadgar uppställa krav på fö-
reningens tillstånd för upplåtelse och överlåtelse av jakträtt inom ett vilt-
vårdsområde.
Tillstånd får vägras endast om
1. den som jakträtten upplåts eller överlåts till inte förfogar över mark
inom viltvårdsområdet av sådan storlek som anges i föreningens stadgar,
2. upplåtelsen eller överlåtelsen annars kan anses olämplig med hänsyn
till viltvården eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för medlem-
marna.
Viltvårdsområdesföreningen får upplåta rätt till områdesjakt.

30 § På begäran av en fastighetsägare som av ideella skäl motsätter sig
jakt skall hans fastighet undantas från områdesjakt och gemensamhets-
jakt.

31 § En viltvårdsområdesförening får bestämma att avgifter skall betalas
för jakten inom viltvårdsområdet och för vilt som fälls. För fastigheter
som undantagits från områdesjakt med stöd av 26 § andra stycket får av-
gift endast tas ut för stora rovdjur och annat klövvilt än rådjur.

32 § En viltvårdsområdesförening får inte bedriva verksamhet som är
främmande för det ändamål som viltvårdsområdet skall tillgodose.
Beslut med stöd av denna lag får inte vara så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom den berörda delen av en fastig-
het inom området.
Ändring och upplösning av viltvårdsområde
33 § På ansökan av styrelsen för de viltvårdsområdesföreningar som be-
rörs kan länsstyrelsen besluta att
1. föra samman flera viltvårdsområden till ett viltvårdsområde,
2. dela upp ett viltvårdsområde i flera viltvårdsområden.
För en sådan ombildning gäller villkoren för och förfarandet vid bil-
dande av viltvårdsområde.

34 § På ansökan av viltvårdsområdesföreningens styrelse får länsstyrel-
sen besluta att en fastighet skall anslutas till viltvårdsområdet. För sådan
anslutning fordras medgivande av fastighetens ägare och, om fastigheten
ingår i ett annat viltvårdsområde, av viltvårdsområdesföreningen för det
området.

35 § På ansökan av fastighetens ägare eller viltvårdsområdesföreningen
får länsstyrelsen besluta att ur viltvårdsområdet utesluta
1. en fastighet som på grund av ändrad användning eller annars saknar
väsentlig betydelse för verksamheten inom området,
2. en fastighet eller flera fastigheter med samma ägare som kan utgöra
en egen enhet för viltvård, om övriga fastigheter inom viltvårdsområdet
kan bestå som ett lämpligt sådant område.
Om fastighetsägaren och viltvårdsområdesföreningen är ense om en
uteslutning som avses i första stycket 1 får föreningen besluta i frågan.

36 § Länsstyrelsen kan besluta att viltvårdsområdet skall upphöra och
viltvårdsområdesföreningen skall upplösas om
1. fler än en femtedel av fastighetsägarna, eller de fastighetsägare som
äger mer än en femtedel av viltvårdsområdets areal, på en föreningsstäm-
ma uttalar sig för en upplösning,
2. viltvårdsområdesföreningen saknar styrelse, eller
3. viltvårdsområdesföreningen allvarligt missköter förvaltningen av
viltvårdsområdet.
Om viltvårdsområdet finns inom ett omarronderingsområde enligt 1 §
jordförvärvslagen (1979:230) gäller i stället för vad som sägs i första
stycket 1 att fler än hälften av fastighetsägarna, eller de fastighetsägare
som äger mer än hälften av viltvårdsområdets areal, skall ha uttalat sig
för en upplösning.
Vid omröstning i frågan om upplösning gäller 8 § tredje stycket.
Beslut om upplösning enligt första stycket 1 får meddelas tidigast tre
år från det att beslutet om bildande av viltvårdsområdet vann laga kraft.
37 § Länsstyrelsen får förordna att frågor som avses i 33, 35 eller 36 §
skall utredas vid förrättning innan länsstyrelsen beslutar.
För förfarandet vid sådan förrättning gäller 13 16 §§ i tillämpliga de-
lar.

38 § Vid upplösning av en viltvårdsområdesförening gäller bestämmel-
sen i 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Om en viltvårdsområdesförening är försatt i konkurs och denna avslu-
tas utan överskott, är föreningen utan hinder av första stycket upplöst när
konkursen avslutats.
Överklagande
39 § Beslut av viltvårdsområdesföreningens stämma eller styrelse får
överklagas hos länsstyrelsen av den vars rätt berörs av beslutet, om
beslutet gått honom eller henne emot, i frågor som gäller
1. jakt och annan viltvård,
2. medlemskap i föreningen enligt 4 §,
3. avstängning från områdesjakt enligt 28 §,
4. upplåtelse och överlåtelse av jakträtt enligt 29 §,
5. avgift enligt 31 §, eller
6. uteslutning ur föreningen enligt 35 § andra stycket.
Överklagandet skall ha kommit in till länsstyrelsen inom fyra veckor
från dagen för beslutet. I fråga om överklagande av styrelsens beslut räk-
nas dock tidsfristen från den dag klaganden fick del av beslutet.
Föreningsstämmans eller styrelsens beslut skall gälla även om det har
överklagats, om inte länsstyrelsen beslutar annat.

40 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Då beslut som länsstyrelsen, länsrätten eller kammarrätten meddelar
enligt denna lag angår så många att en kopia av beslutet inte lämpligen
kan skickas till var och en av dem, skall meddelande om beslutet införas i
ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag kungöran-
det har skett.
Länsstyrelsens beslut gäller omedelbart om inte något annat anges i be-
slutet.
_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001 då lagen (1980:894) om
jaktvårdsområden upphör att gälla.
2. Ett jaktvårdsområde som finns vid lagens ikraftträdande skall anses
som ett viltvårdsområde bildat enligt denna lag. För ett sådant
jaktvårdsområde och den förening som förvaltar området gäller lagen
med de undantag som anges i 3 4.
3. Bestämmelsen i 7 § hindrar inte att ett viltvårdsområde som bildats
enligt äldre bestämmelser och vars verksamhet endast omfattar vården av
småvilt består efter ikraftträdandet. Bestämmelsen hindrar inte heller att
viltvårdsområdet fortsätter med sin tidigare verksamhet.
4. Bestämmelsen i 28 § får endast tillämpas på sådana överträdelser
som skett efter det att lagen trätt i kraft.
5. Om en förenings stadgar strider mot bestämmelserna i lagen skall
styrelsen utan dröjsmål lägga fram förslag till föreningsstämman om den
ändring som behövs.
6. Om bestämmelserna i den nya lagen innebär ändrade förutsättningar
för upplåten jakträtt och värdet av upplåtelsen därigenom minskas, får
nyttjanderättshavaren säga upp avtalet. Den som vill säga upp avtalet
skall göra det inom tre månader från det att denna lag trätt i kraft. Om
han inte gör det inom denna tid har han förlorat rätten att säga upp avtalet
på denna grund.

2.2 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)
dels att 17 22 §§ samt 53 § skall upphöra att gälla,
dels att 10 a, 15, 16, 39 och 41 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 a §
Staten har jakträtten på den
mark som vid utgången av juni
1992 ingick i kronoparken Fjäll-
veden i Södermanlands län, kro-
noparken Tullgarn och angränsan-
de kronoegendomar även som kro-
noegendomarna på Eriksö i Stock-
holms och Södermanlands län,
kronoparken Karlsby i Östergöt-
lands län, kronoegendomen Otten-
by kungsladugård i Kalmar län,
kronoparken Halle- och Hunne-
berg i Västra Götalands län, kro-
noparken Haddebo i Örebro län,
kronoparken Grönbo i Örebro och
Västmanlands län samt kronopar-
ken Kloten i Örebro, Västman-
lands och Dalarnas län.
Staten har jakträtten på den
mark som vid utgången av juni
1992 ingick i kronoparken Tull-
garn och angränsande kronoegen-
domar även som kronoegendomar-
na på Eriksö i Stockholms och Sö-
dermanlands län, kronoparken
Karlsby i Östergötlands län, kro-
noegendomen Ottenby kungsladu-
gård i Kalmar län, kronoparken
Halle- och Hunneberg i Västra Gö-
talands län, kronoparken Haddebo
i Örebro län, kronoparken Grönbo
i Örebro och Västmanlands län
samt kronoparken Kloten i Örebro,
Västmanlands och Dalarnas län.

15 §
Har jakträtt upplåtits mot
ersättning och gäller avtalet för
viss tid som överstiger ett år, skall
uppsägning alltid ske för att
avtalet skall upphöra att gälla vid
avtalstidens utgång. Sådan
uppsägning skall ske på det sätt
som gäller för uppsägning enligt 8
kap. 8 § jordabalken. Vill
fastighetsägaren eller
nyttjanderättshavaren att villkoren
för avtalet ändras för en ny
upplåtelseperiod, skall han medde-
la motparten detta i den ordning
som gäller för uppsägning av
avtalet. Uppsägning och begäran
om villkorsändring skall ske senast
två månader före avtalstidens
utgång.
Om avtal som avses i första
stycket inte sägs upp inom rätt tid,
anses det förlängt på tid som mot-
svarar upplåtelsetiden, dock längst
fem år, eller, om begäran om vill-
korsändring har gjorts, på den tid
och de villkor i övrigt som bestäms
enligt 19 §.
Första och andra stycket gäller
inte upplåtelser med stöd av ren-
näringslagen (1971:437). För
upplåtelser som ingår i arrende
eller hyra gäller särskilda
bestämmelser.
Om jakträtt har upplåtits ge-
nom avtal mot ersättning, gäller,
utöver vad som följer av 7 kap.
jordabalken om nyttjanderätt i all-
mänhet, vad som sägs i 16 §.
Bestämmelserna i 16 § gäller
dock inte upplåtelser med stöd av
rennäringslagen (1971:437). För
upplåtelser som ingår i arrende el-
ler hyra gäller särskilda bestäm-
melser.
Förbehåll som strider mot 16 §
är utan verkan.

16 §
Förbehåll som strider mot 15 §
första eller andra stycket eller mot
17 22 §§ är utan verkan mot nytt-
janderättshavaren eller den som
har rätt att träda i hans ställe.
Vid upplåtelse på viss tid som är
minst ett år, skall avtalet alltid sä-
gas upp för att det skall upphöra
att gälla vid avtalstidens utgång.
Avtalet skall, om inte längre upp-
sägningstid har avtalats, sägas
upp senast sex månader före av-
talstidens utgång.
Om ett avtal som avses i första
stycket inte sägs upp inom rätt tid
anses det förlängt på tid som mot-
svarar upplåtelsetiden, dock längst
fem år.
Ett avtal som slutits på obe-
stämd tid skall, om inte längre
uppsägningstid har avtalats, sägas
upp för att upphöra att gälla vid
det månadsskifte som inträffar
närmast sex månader efter upp-
sägningen.
Uppsägning skall ske på det sätt
som gäller för uppsägning enligt 8
kap. 8 § jordabalken.

Länsviltnämnden
Viltvårdsnämnden
39 §
Till varje länsstyrelse är knuten
en länsviltnämnd med uppgift att
vara länsstyrelsens rådgivande or-
gan i frågor om viltvården.
Ledamöterna i länsviltnämnden
utses enligt föreskrifter som med-
delas av regeringen.
Till varje länsstyrelse är knuten
en viltvårdsnämnd med uppgift att
vara länsstyrelsens rådgivande or-
gan i frågor om viltvården.
Ledamöterna i viltvårdsnämnd-
en utses enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.

41 §
För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga
med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om
skyldighet för den som jagar
1. att betala en årlig avgift (jakt-
vårdsavgift),
1. att betala en årlig avgift (vilt-
vårdsavgift),
2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som fälls,
3. att betala en särskild avgift för vilt som fällts i strid mot vad som be-
stämts i en för jakt meddelad licens.
Avgifter som avses i första
stycket 1 skall bilda en fond (jakt-
vårdsfonden) som efter regering-
ens bestämmande får användas för
givna ändamål.
Avgifter som avses i första
stycket 1 skall bilda en fond (vilt-
vårdsfonden) som efter regering-
ens bestämmande får användas för
angivna ändamål.
_________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. I fråga om sådana upplåtelser som skett före ikraftträdandet tilläm-
pas äldre bestämmelser. Om avtalet förlängs efter ikraftträdandet tilläm-
pas dock därefter de nya bestämmelserna i stället för 16 21 §§ i sin äldre
lydelse.
3. Mål som är anhängiga vid arrendenämnden vid ikraftträdandet skall
även därefter handläggas av arrendenämnden.
4. I fråga om arrendenämndens beslut skall bestämmelserna i 53 § and-
ra och tredje stycket fortfarande tillämpas.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom föreskrivs att 1, 8, 11 och 23 a §§ lagen (1973:188) om arren-
denämnder och hyresnämnder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 § jordabalken har till uppgift att
1. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av
arrendeavtal vid jordbruksarrende,
bostadsarrende eller fiskearrende
eller avtal om jakträttsupplåtelse
eller om villkor för sådan förläng-
ning samt tvist i fråga som avses i
9 kap. 14 § jordabalken eller vars
prövning enligt 9 kap. 12 b, 17 a,
18, 21, 21 a, 31 eller 31 b §, 10
kap. 6 a § eller 11 kap. 6 b § sam-
ma balk ankommer på arrende-
nämnd,
2. pröva tvist om förlängning av
arrendeavtal vid jordbruksarrende,
bostadsarrende eller fiskearrende
eller om villkor för sådan förläng-
ning samt tvist i fråga som avses i
9 kap. 14 § jordabalken eller vars
prövning enligt 9 kap. 12 b, 17 a,
18, 21, 21 a, 31 eller 31 b §, 10
kap. 6 a § eller 11 kap. 6 b § sam-
ma balk ankommer på arrende-
nämnd,
3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor
som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2-4 eller 7 § eller 11 kap.
2 § jordabalken eller 3-6 § lagen (1957:390) om fiskearrenden,
4. vara skiljenämnd i arrendetvist,
5. pröva frågor enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvär-
va arrendestället.
Ärende upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten
är belägen.

8 §2
Tvist som avses i 1 § första
stycket 1 eller 2 eller 4 § första
stycket 1 3 hänskjutes av part till
nämnd genom ansökan som skall
vara skriftlig samt innehålla upp-
gift om parternas namn och hem-
vist, den berörda fastighetens belä-
genhet och tvistens beskaffenhet.
Ansökan i tvist om förlängning av
arrende- eller hyresavtal eller av
avtal om jakträttsupplåtelse skall
innehålla uppgift om de skäl som
åberopas mot förlängning. Ansö-
kan i tvist om ändring av arrende-
eller hyresvillkor eller av villkor i
avtal om jakträttsupplåtelse skall
innehålla uppgift om den ändring
av villkoren som begärs.
Tvist som avses i 1 § första
stycket 1 eller 2 eller 4 § första
stycket 1 3 hänskjutes av part till
nämnd genom ansökan som skall
vara skriftlig samt innehålla upp-
gift om parternas namn och hem-
vist, den berörda fastighetens belä-
genhet och tvistens beskaffenhet.
Ansökan i tvist om förlängning av
arrende- eller hyresavtal skall in-
nehålla uppgift om de skäl som
åberopas mot förlängning. Ansö-
kan i tvist om ändring av arrende-
eller hyresvillkor skall innehålla
uppgift om den ändring av villko-
ren som begärs.
Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämn-
den förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes
ej föreläggandet, får ansökningen avvisas.
Parts första inlaga till nämnden skall innehålla uppgift om hans person-
nummer och postadress. Vidare bör anges partens yrke och telefonnum-
mer samt de övriga omständigheter som är av betydelse för delgivning
med honom. Har part vidtalat ombud att företräda honom, skall ombudets
namn, postadress och telefonnummer anges. Sker ändring i förhållande,
som part sålunda uppgivit, skall parten utan dröjsmål anmäla det till
nämnden.
Ansökan varigenom tvisten hänskjuts till nämnden bör tillika innehålla
uppgift om motpart i de hänseenden som sägs i tredje stycket.
Återkallas ansökan, avskrives ärendet.

11 §3
Rör ärende som avskrivits enligt
10 § första stycket första punkten
tvist som avses i 9 kap. 10 §, 10
kap. 6 a § eller 12 kap. 49 eller
54 § jordabalken, 22 eller 24 § hy-
resförhandlingslagen (1978:304),
5 § lagen (1957:390) om fiskear-
renden, 2 kap. 10 § och 4 kap. 6 §
bostadsrättslagen (1991:614) eller
18 § jaktlagen (1987:259) skall
nämnden återuppta ärendet på an-
sökan av sökanden. Ansökan görs
skriftligen inom tre veckor från
den dag beslutet om avskrivning
meddelades.
Rör ärende som avskrivits enligt
10 § första stycket första punkten
tvist som avses i 9 kap. 10 §, 10
kap. 6 a § eller 12 kap. 49 eller
54 § jordabalken, 22 eller 24 § hy-
resförhandlingslagen (1978:304),
5 § lagen (1957:390) om fiskear-
renden eller 2 kap. 10 § och 4 kap.
6 § bostadsrättslagen (1991:614)
skall nämnden återuppta ärendet
på ansökan av sökanden. Ansökan
görs skriftligen inom tre veckor
från den dag beslutet om avskriv-
ning meddelades.
Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

23 a §4
Om rätt för part att klandra be-
slut av arrendenämnd i arrende-
tvist finns bestämmelser i 8 kap.
31 § jordabalken, 16 § lagen
(1957:390) om fiskearrenden och
53 § jaktlagen (1987:259).
Om rätt för part att klandra be-
slut av arrendenämnd i arrende-
tvist finns bestämmelser i 8 kap.
31 § jordabalken och 16 § lagen
(1957:390) om fiskearrenden.
Arrendenämndens yttrande enligt 12 a § andra stycket får inte överkla-
gas. Nämndens beslut i sådana frågor som avses i 23 § tredje stycket får
överklagas genom besvär hos fastighetsdomstolen. Detsamma gäller
nämndens beslut enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att för-
värva arrendestället.
Besvärshandlingen skall ges in till arrendenämnden inom tre veckor
från den dag beslutet meddelades. I fråga om handläggningen hos arren-
denämnden och fastighetsdomstolen tillämpas bestämmelserna i 52 kap.
2 12 §§ rättegångsbalken på motsvarande sätt. Fastighetsdomstolens be-
slut med anledning av besvär i frågor som avses i andra stycket tredje
meningen eller i 23 § tredje stycket 1 3 får inte överklagas.
_______________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Äldre föreskrifter tillämpas fortfarande i ärenden som enligt över-
gångsbestämmelserna i lagen (2000:000) om ändring i jaktlagen (1987:
259) skall prövas enligt äldre bestämmelser.

2.4 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437)
Härigenom föreskrivs att 32 § rennäringslagen (1971:437)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

32 §
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens
omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas
endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.
Avser upplåtelsen rätt till jakt
eller fiske, kräves dessutom att
upplåtelsen är förenlig med god
jaktvård eller fiskevård och kan
ske utan besvärande intrång i
rätten till jakt eller fiske enligt
25 §. Upplåtelse av hela fisket i
visst vatten får ske endast om
samebyn medger det.
Avser upplåtelsen rätt till jakt
eller fiske, krävs dessutom att
upplåtelsen är förenlig med god
viltvård eller fiskevård och kan
ske utan besvärande intrång i rät-
ten till jakt eller fiske enligt 25 §.
Upplåtelse av hela fisket i visst
vatten får ske endast om sa-
mebyn medger det.
_________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt
Härigenom föreskrivs att i 19 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt
ordet jaktvårdsområde skall bytas ut mot viltvårdsområde .
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.
5 §
Sekretess gäller för uppgift i
ärende enligt vapenlagen (1996:
67) samt hos polismyndighet i
verksamhet, som avser förande av
eller uttag ur vapenregister, för
uppgift som har tillförts registret,
om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan fara för att vapen el-
ler ammunition kommer till brotts-
lig användning. Under samma för-
utsättning gäller sekretess hos
Rikspolisstyrelsen för uppgift som
hänför sig till vapenregister.
Sekretess gäller för uppgift i
ärende enligt vapenlagen (1996:
67) samt hos polismyndighet i
verksamhet, som avser förande av
eller uttag ur vapenregister, för
uppgift som har tillförts registret,
om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan fara för att vapen el-
ler ammunition kommer till brotts-
lig användning.
Under samma förutsättning gäl-
ler sekretess hos
1. Rikspolisstyrelsen för uppgift
som hänför sig till vapenregister,
2. Kammarkollegiet och Natur-
vårdsverket för uppgift som hänför
sig till jaktkortsregistret, och
3. Naturvårdsverket för uppgift
som hänför sig till jägarexamens-
registret.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

3 Ärendet och dess beredning
Genom ett beslut den 17 november 1994 beslöt regeringen att tillkalla en
särskild utredare för att överväga vilka åtgärder som behövs för att öka
möjligheterna att jaga till rimliga priser. Besittningsskyddet vid upplåtel-
se av rätt till jakt skulle utvärderas. Formerna för samverkan mellan
markägare och jägare skulle ses över. Den statliga administrationen av
jakten och rollfördelningen mellan myndigheter och jägarorganisationer
skulle utvärderas.
Till särskild utredare utsågs f.d. riksdagsledamoten Ulla Pettersson.
Utredningen, som antog namnet Utredningen om vissa jaktfrågor,
överlämnade i juni 1997 betänkandet Jaktens villkor en utredning om
vissa jaktfrågor (SOU 1997:91).
Utredningens sammanfattning finns i bilaga 1 och utredningens lagför-
slag i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna och andra som yttrat sig över betänkandet finns i bilaga 3. En re-
missammanställning finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (dnr
Jo97/2094).
Regeringen tar i denna proposition upp de förslag till ändringar i jakt-
lagen (1987:259) och lagen (1980:894) om jaktvårdsområden som be-
handlats i betänkandet. Dessutom behandlas frågan om vissa följdänd-
ringar i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder, i ren-
näringslagen (1971:437) och i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt.
Staten har enligt 10 a § jaktlagen (1987:259) jakträtten på vissa krono-
parker och andra områden där Statschefen bedriver jakt. Kronoparken
Fjällveden ingår i dessa områden. Sedan kronoparken Fjällveden försålts
har de nya ägarna av marken begärt att 10 a § jaktlagen ändras så att kro-
noparken Fjällveden inte längre skall omfattas av lagbestämmelsen.
Riksmarskalksämbetet och AssiDomän AB har yttrat sig över
ansökningen. Även den begärda ändringen i 10 a § jaktlagen tas upp i
propositionen.
I propositionen ger regeringen slutligen sin syn på utredningens förslag
om administrationen av jakten och viltvården, tillgången på jaktmark, av-
gifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt samt jakt på allmänt vatten.

Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 april 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de förslag till lag om viltvårdsområden, ändringar i jaktlagen (1987:
259), lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder samt i
rennäringslagen (1971:437) som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
. När det gäller förslaget till lag om viltvårdsområden har Lagrådet utta-
lat att en tvekan om grundlagsenligheten hos bestämmelserna om en vilt-
vårdsområdesförenings stadgar bör föranleda ytterligare analys under den
fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet. Frågan behandlas i avsnitt
4.5.1 där regeringen ger uttryck för en uppfattning som i vissa avseenden
avviker från Lagrådets. Synpunkter i övrigt från Lagrådet, som i allt vä-
sentligt godtas av regeringen, tas upp i författningskommentarerna till
förslaget till lag om viltvårdsområden.
Regeringen beslutade vidare den 3 februari 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag om ändring i sekretesslagen (1980:100) som
finns i bilaga 6.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
Efter lagrådsgranskningen har tillkommit förslag om ändring i 39 §
jaktlagen (1987:259) och 19 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt.
Lagrådets hörande i den delen skulle sakna betydelse på grund av frågans
enkla beskaffenhet.
4 En ny lag om viltvårdsområden
4.1 Gällande lagstiftning
Bestämmelser om jaktvårdsområden finns i en lag från år 1980, lagen
(1980:894) om jaktvårdsområden. Enligt lagens 1 § kan två eller flera
fastigheter eller delar av fastigheter sammanföras till ett jaktvårdsområde
för att samordna jakten och viltvården och jakträttshavare inom detta bil-
da en jaktvårdsområdesförening. Samordningen av jakten och viltvården
skall ske i syfte att främja jaktvården och jakträttshavarnas gemensamma
intressen. Med jaktvård avses enligt förarbetena dels en ändamålsenlig
och efter tillgången på vilt väl lämpad jakt, dels åtgärder för viltets skydd
och förkovran (prop. 1979/80 s. 28).
Från lagens tillämpningsområde undantas i 2 § kronomark ovanför od-
lingsgränsen samt renbetesfjällen. På annan mark där samerna enligt ren-
näringslagen (1971:437) har rätt att jaga får någon inskränkning inte ske i
denna rätt genom bildande av jaktvårdsområden.
I de fall fastighetsägarna inte är eniga om att bilda ett jaktvårdsområde
ger lagen en möjlighet till tvångsbildning genom majoritetsbeslut. Majo-
riteten skall utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och
dessa skall äga minst hälften av den mark det är fråga om. För att ett jakt-
vårdsområde skall få bildas krävs att det är lämpligt med hänsyn till om-
rådets belägenhet och omfång, viltstammen samt förhållandena i övrigt
(8 §). Beslut om bildande fattas av länsstyrelsen som i samband därmed
skall fastställa stadgar för jaktvårdsområdesföreningen vad avser dels i
vilken utsträckning jakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsom-
rådet och grunderna i övrigt för jakten och viltvården, dels vilka riktlinjer
i övrigt som skall gälla för föreningens verksamhet samt grunderna för
bestämmande av avgifter till föreningen. Länsstyrelsen prövar också om
lämplighetskravet i 8 § är uppfyllt. Vid lämplighetsprövningen skall
såväl själva bildandet som stadgarnas innehåll prövas mot bakgrund av
det i 1 § angivna ändamålet.
Frågan om bildande av ett jaktvårdsområde skall, enligt 16 § lagen om
jaktvårdsområden, utredas vid förrättning under ledning av en förrätt-
ningsman, om det inte är uppenbart om förutsättningar för bildandet sak-
nas. Länsstyrelsen får dock utan föregående förrättning besluta att bilda
ett jaktvårdsområde, om alla fastighetsägare är överens om detta eller om
förrättning annars inte anses nödvändig.
Beslutanderätten i fråga om jaktvårdsområdesföreningens angelägen-
heter tillkommer i första hand fastighetsägarna inom området. Dessa
skall därför vara medlemmar i föreningen. Den som har nyttjanderätt till
jakt inom området kan under vissa förutsättningar bli medlem och få rätt
att rösta i vissa frågor. En förutsättning för medlemskap är att upplåtelse-
tiden för nyttjanderätten omfattar minst ett jaktår (3 §).
En jaktvårdsområdesförening har en mycket vidsträckt befogenhet att
fatta beslut angående den jakt som bedrivs inom området. Denna rätt be-
gränsas i princip endast av den prövning av stadgarnas innehåll som läns-
styrelsen gör mot bakgrund av det i 1 § angivna ändamålet. En jaktvårds-
områdesförening har också, enligt 10 § lagen om jaktvårdsområden, rätt
att i stadgarna föreskriva att det skall krävas tillstånd för upplåtelse eller
överlåtelse av jakträtt inom området. Vidare anges i nämnda lagrum att
en jaktvårdsområdesförening får upplåta rätt till jakt som skall bedrivas
gemensamt inom området om det finns föreskrifter om det i stadgarna.
En jaktvårdsområdesförening får också, enligt 12 § lagen om
jaktvårdsområden, bestämma att avgifter skall betalas för jakten inom
jaktvårdsområdet och för villebråd som fälls.
Länsstyrelsen kan besluta att en jaktvårdsområdesförening skall upplö-
sas. För ett sådant beslut fordras, enligt 36 § lagen om jaktvårdsområden,
att flertalet av de röstande fastighetsägarna på en jaktstämma uttalat sig
för en upplösning och att detta flertal antingen utgör mer än en tredjedel
av antalet fastighetsägare eller äger mer än hälften av den mark som
ingår i jaktvårdsområdet. Ett sådant beslut får dock inte meddelas innan
tio år förflutit från det att beslutet om bildande av jaktvårdsområdet vann
laga kraft. Vid upplösning av en jaktvårdsområdesförening gäller enligt
31 § lagen om jaktvårdsområden bestämmelsen i 62 § lagen om
förvaltning av samfälligheter. Hänvisningen innebär att ett
jaktvårdsområde inte får upplösas förrän områdets skulder har betalats
eller medel som fordras för betalning har nedsatts hos länsstyrelsen. På
ansökan av styrelsen för de jaktvårdsområdesföreningar som berörs kan
länsstyrelsen, enligt 27 § lagen om jaktvårdsområden, besluta dels att
föra samman flera jaktvårdsområden till ett jaktvårdsområde, dels att dela
upp ett jaktvårdsområde i flera jaktvårdsområden. För sådan ombildning
gäller villkoren för och förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde. På
ansökan av jaktvårdsområdesföreningens styrelse får länsstyrelsen
vidare, enligt 28 §, besluta att en fastighet skall anslutas till
jaktvårdsområdet. För sådan anslutning fordras medgivande av
fastighetens ägare och, om fastigheten ingår i ett annat jaktvårdsområde,
av jaktvårdsområdesföreningen för det området.
I 29 § lagen om jaktvårdsområden finns regler om uteslutning av fas-
tighet ur jaktvårdsområdet. Länsstyrelsen får besluta att en fastighet skall
uteslutas om fastigheten på grund av ändrad användning eller annars vä-
sentligen saknar betydelse för jaktvården. Om fastighetsägarna och jakt-
vårdsområdesföreningen är ense om att fastigheten skall uteslutas får fö-
reningen besluta i frågan.
I 32 § lagen om jaktvårdsområden föreskrivs att om den som har rätt
att jaga inom ett jaktvårdsområde bryter mot de regler som enligt
stadgarna eller jaktstämmans beslut gäller för jakten inom området döms
han till böter, om inte gärningen är belagd med straff i annan lag eller
författning. Fälls eller fångas villebråd genom sådant brott skall
villebrådet eller värdet därav förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart obilligt. Förverkat villebråd tillfaller
jaktvårdsområdesföreningen.
En medlem, vars rätt berörs av beslut på jaktstämma eller beslut av
jaktvårdsområdesföreningens styrelse, kan enligt 33 § lagen om jakt-
vårdsområden överklaga beslutet hos länsstyrelsen. Överklagandebe-
stämmelsen innebär att länsstyrelsens prövning inte skall avse det
överklagade beslutets lämplighet utan endast dess laglighet.
Länsstyrelsen har därmed inte heller befogenhet att ersätta det
överklagade beslutet med ett annat. Länsstyrelsens beslut enligt lagen får
enligt 34 § lagen om jaktvårdsområden överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
4.2 Vissa grundläggande frågor
4.2.1 En ny lag om viltvårdsområden
Regeringens förslag: Dagens jaktvårdsområden ersätts av en samver-
kansform som benämns viltvårdsområden. Bestämmelserna om vilt-
vårdsområden tas upp i en ny lag, lagen om viltvårdsområden.

Utredningens förslag: Institutet jaktvårdsområde döps om till vilt-
vårdsområde. Däremot föreslås inte att bestämmelserna tas upp i en ny
lag.
Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har föreslagit relativt
omfattande förändringar i den nuvarande lagen om jaktvårdsområden. I
stort sett alla paragrafer bör enligt förslaget ändras, antingen i sak eller
redaktionellt. De flesta remissinstanser är positivt inställda till utredning-
ens förslag i stort. Flera remissinstanser är emellertid negativa, bl.a. till
de minskade beslutsbefogenheter som en viltvårdsområdesförening före-
slås få. Andra remissinstanser anser att det inte finns skäl att ha någon
reglering på området och att hela lagstiftningen därför bör upphävas.
Regeringen anser för sin del att den samverkan över fastighetsgränser-
na som sker enligt lagen om jaktvårdsområden generellt sett är mycket
betydelsefull från viltvårdssynpunkt. Markägandet omfattar i stor ut-
sträckning enheter som med hänsyn till storlek och form inte är lämpliga
för vård av allt vilt. Lagstiftningen fyller därför enligt regeringens me-
ning ett angeläget behov. Regeringen anser alltså i likhet med utredning-
en och majoriteten av remissinstanserna att det även fortsättningsvis bör
finnas särskilda bestämmelser för en samordning av viltvården över fas-
tighetsgränserna. Det finns emellertid enligt regeringens mening skäl att
se över stora delar av regleringen och göra åtskilliga ändringar både
sakliga och redaktionella. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att
bestämmelserna om samverkan i viltvården tas upp i en ny lag.
Utredningen föreslår vidare att den nuvarande lagen om jaktvårdsom-
råden får ändrad rubrik och fortsättningsvis benämns lagen om viltvårds-
områden. Det föreslås också att begreppet jaktvård utmönstras ur lagen
och ersätts med viltvård.
I 4 § jaktlagen (1987:259) finns en allmän bestämmelse om viltvård.
Enligt paragrafens andra stycke ingår i viltvården att genom särskilda åt-
gärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter
tillgången på vilt. I den numera upphävda lagen (1938:274) om rätt till
jakt fanns en bestämmelse med motsvarande innehåll. I den lagen, som
fortfarande gällde då lagen om jaktvårdsområden infördes år 1980, tala-
des emellertid i det sammanhanget inte om viltvård utan om jaktvård. Av
motiven till lagen om jaktvårdsområden framgår att begreppet jaktvård,
som bl.a. återfinns i lagens inledande paragraf, har samma innebörd som
uttrycket har i 1938 års jaktlag, dvs. begreppet innefattar såväl jakt som
viltvård (prop. 1979/80 s. 180). I den nu gällande jaktlagen har begreppet
jaktvård nästan helt utmönstrats och ersatts med viltvård. Någon betydel-
semässig ändring är inte avsedd. Det framstår mot den nu redovisade
bakgrunden, enligt regeringens uppfattning, som naturligt att göra mot-
svarande ändring av terminologin i den nya lagen.
En del remissinstanser, däribland Svenska Jägareförbundet, har av-
styrkt utredningens förslag om ändrad rubrik. Några av de remissinstan-
ser som är negativa till förslaget menar att benämningen viltvårdsområde
är missvisande eftersom det enligt den föreslagna ordningen inte får be-
drivas någon traditionell viltvård inom området. Naturvårdsverket har
med en liknande motivering förordat att områdena skall benämnas hög-
viltsområden.
Regeringen kommer i det följande (avsnitt 4.5) att närmare redogöra
för sin uppfattning om vilka beslutsbefogenheter som en lagreglerad
sammanslutning för viltvård bör ha i framtiden. Utan att föregripa detta
resonemang kan det emellertid redan i det här sammanhanget sägas att
regeringen inte kommer att föreslå något som hindrar att det företas
traditionella viltvårdsåtgärder inom det samverkansområde som bildas.
En annan sak är att de beslut som fattas i dessa frågor, enligt regeringens
uppfattning, inte bör kunna inskränka den enskildes förfoganderätt till sin
fastighet. Mot den nu redovisade bakgrunden delar regeringen
utredningens bedömning att jaktvårdsområden fortsättningsvis bör
benämnas viltvårdsområden. Den nya lagen bör alltså ha rubriken lagen
om viltvårdsområden och området administreras genom en
viltvårdsområdesförening. I den nya lagen bör därmed också begreppet
jaktvård genomgående ersättas med uttrycket viltvård.
4.2.2 Lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Från lagens tillämpningsområde undantas krono-
mark ovanför odlingsgränsen och mark på renbetesfjällen.

Utredningens förslag: Undantagsbestämmelsen tas bort. I stället skall
den nuvarande regeln, att bildande av jaktvårdsområden inte får inskrän-
ka samernas rätt till jakt, gälla alla marker där samerna har sådan rätt.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Flera remissinstanser,
däribland ett antal domstolar och länsstyrelser samt Sametinget är nega-
tiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande lagen får ett
jaktvårdsområde inte omfatta vissa marker där samerna har rätt till jakt
enligt rennäringslagen (1971:437). Det gäller kronomark ovanför od-
lingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och mark på
renbetesfjällen. Inom andra marker får samernas rätt till jakt inte inskrän-
kas genom bildande av jaktvårdsområden.
Utredningen föreslår att undantagsbestämmelsen tas bort. I stället skall
den nuvarande regeln, att bildande av jaktvårdsområden inte får inskrän-
ka samernas rätt till jakt, gälla alla marker där samerna har sådan rätt.
Flera remissinstanser, däribland Sametinget, har motsatt sig utredningens
förslag. Utredningen har med sitt förslag sökt skapa förutsättningar för
bildande av viltvårdsområden på kronomark ovanför odlingsgränsen och
på renbetesfjällen. Det framstår emellertid som i hög grad tveksamt om
det utan vidare går att förena de rättigheter samerna är tillförsäkrade med
de föreslagna bestämmelserna för viltvårdsområden. Ett bland flera pro-
blem som måste lösas är hur de särskilda upplåtelsereglerna för dessa
marker skall förenas med den förvaltning som förutsätts ske inom ett vilt-
vårdsområde. Utredningen om ILO:s betänkande nr 169 har i
betänkandet Samerna ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25)
föreslagit att omfattningen av samernas rätt till jakt på statlig och privat
mark utreds. Utredningens förslag måste mot den angivna bakgrunden
anses alltför ofullständigt för att föranleda någon ny reglering. Vidare
kommer Rennäringspolitiska kommittén att ta upp frågan om
förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar. De nuvaran-
de bestämmelserna i det här hänseendet i lagen om jaktvårdsområden bör
följaktligen få sin motsvarighet i en ny lag om viltvårdsområden i
avvaktan på ställningstagande till förslagen i det nämnda betänkandet och
Rennäringspolitiska kommitténs fortsatta utredning.
4.3 Villkor för bildande
4.3.1 Tvångssammanslutning för samordning av viltvården
Regeringens förslag: Ett viltvårdsområde skall kunna inrättas endast om
samordningen inom området avser något av viltslagen älg, kronhjort,
dovhjort, rådjur, vildsvin, björn, järv, lo eller varg. Bildandet av vilt-
vårdsområdet skall dessutom främja vården av det berörda viltslaget och
vara lämpligt med hänsyn till områdets belägenhet och omfång samt vilt-
stammen. Kraven gäller oavsett om fastighetsägarna är överens om att
bilda området eller inte.

Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag huvudsakli-
gen genom att utredningen inte ställer upp något krav på att samordning-
en inom området skall avse vissa viltslag, om fastighetsägarna är överens
om att bilda ett viltvårdsområde.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-
slaget eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser, däribland ett
antal länsstyrelser och Svenska Jägareförbundet, anser att tvångsbildning
skall kunna ske även för jakt efter småvilt. Vägverket och Skogsstyrelsen
anser att även vården av rådjur generellt sett skall kunna motivera
tvångsbildning. Några remissinstanser anser att tvångsbildning över
huvud taget inte bör komma i fråga utan förordar att viltvården
samordnas genom frivilliga insatser.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 januari 1995 ändrades reglerna
om egendomsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen. Ändringen innebär,
såvitt nu är av intresse, att inte bara expropriation eller liknande förfo-
ganden utan också inskränkningar i rätten att använda mark och byggnad
omfattas av grundlagsskyddet. Dessutom innebär ändringen att expro-
priation eller rådighetsinskränkning får ske endast om inskränkningarna
är nödvändiga för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna in-
förlivades nämnda konvention med svensk rätt. Konventionen innefattar
bl.a. bestämmelser om egendomsskydd. Genom avgöranden av Rege-
ringsrätten har uppmärksamhet riktats mot tillämpningen i svensk rätt av
den s.k. proportionalitetsprincipen. Principen innebär att vid prövning av
frågan om en åtgärd vidtagits i allmänt intresse ingår att avgöra om det
skett en rimlig avvägning mellan det enskilda och det allmänna intresset,
eller med andra ord om åtgärden varit proportionerlig.
För bildandet av ett jaktvårdsområde krävs det enligt gällande rätt att
bildandet är lämpligt med hänsyn till områdets belägenhet och omfång,
viltstammen samt förhållandena i övrigt. Samma krav gäller oavsett om
fastighetsägarna är överens om att bilda området eller inte. Det finns inte
heller några begränsningar vad gäller vilka viltslag samordningen kan
omfatta. Tvångsbildning kan alltså ske för att samordna vården av allt
jaktbart vilt. Ägaren av en fastighet som tvångsvis tas in i området kan
bl.a. hindras från att utnyttja sin jakträtt och få tåla både att andra jagar
på hans mark och att jaktvårdsanläggningar uppförs där. Nuvarande
lagstiftning tillerkänner alltså en jaktvårdsområdesförening långtgående
beslutsbefogenheter.
Det förslag som utredningen lägger fram innebär att villkoren för att
tvångsvis bilda ett viltvårdsområde skärps. Om fastighetsägarna inte är
överens skall ett viltvårdsområde kunna bildas endast om det inbegriper
vård av stora rovdjur eller klövvilt. Den föreslagna ändringen är enligt ut-
redningen motiverad av det skärpta egendomsskyddet och av europakon-
ventionens proportionalitetsregel. Enligt utredningen skall ett viltvårds-
område kunna bildas mot en fastighetsägares vilja endast om det förelig-
ger ett starkt allmänt behov av samordning kring viltvården. Det behov
av samordning som finns måste vägas mot intresset att enskilds egendom
skall vara tryggad mot rådighetsinskränkning. För att en enskild fastig-
hetsägare skall behöva tåla att en sammanslutning av enskilda bestämmer
om jakten på hans mark måste samordningen av jakten vara motiverad av
ett angeläget allmänt intresse. Vidare måste det föreligga proportionalitet
mellan vad det allmänna vinner och vad den enskilde förlorar på grund
av sådana beslut. Enligt utredningen varierar behovet av samordning av
viltvården mellan olika viltslag. Utredningen gör den bedömningen att
jakten efter stora rovdjur och klövvilt, med undantag för rådjuret, utgör
ett angeläget allmänt intresse i hela landet. För rådjurets del föreligger ett
sådant intresse i de nordligaste delarna i landet. För småviltet finns det
däremot, enligt utredningens uppfattning, inte samma behov av
samordning. Djuren rör sig över små områden och beståndet påverkas
oftast inte av jakt. Vården av småviltet kan därför enligt utredningens
mening inte anses utgöra ett sådant angeläget allmänt intresse som kan
motivera ingrepp i den enskildes äganderätt.
Remissutfallet är blandat. Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller kommenterar det inte. Bland de som är positiva till försla-
get återfinns Naturvårdsverket, flertalet domstolar, flera länsstyrelser, hu-
vudsakligen i de södra delarna av Sverige, Jägarnas Riksförbund, Lant-
brukarnas Riksförbund och Skogsägarnas Riksförbund. Kammarrätten i
Sundsvall anser att det bör övervägas om annat än älg skall anses som ett
angeläget allmänt intresse medan en del remissinstanser anser att det över
huvud taget inte finns skäl att tillhandahålla ett särskilt institut för sam-
ordning av jakten eller att en sådan samordning bör tillåtas endast i områ-
den där ägosplittringen är stor.
Som regeringen framhållit redan i det föregående är den samverkan
över fastighetsgränserna som sker enligt lagen om jaktvårdsområden av
mycket stor betydelse för en ändamålsenlig viltvård. Lagstiftningen fyller
med andra ord ett angeläget behov. Regeringen är alltså inte beredd att
föreslå att den reglering som gäller på området slopas helt. Däremot finns
det anledning att se över de villkor som i dag gäller för bildandet av ett
viltvårdsområde.
Flera remissinstanser anser att jakt efter småvilt även fortsättningsvis
skall kunna motivera en tvångsbildning. Länsstyrelsen i Värmlands län
anser att utredningen anlägger ett alltför snävt synsätt i fråga om småvil-
tets ställning i viltvårdsområdena och menar att den allmänna målsätt-
ningen att ha en rik och varierad fauna med goda och välmående vilt-
stammar bör omfatta också småviltsstammarna. Länsstyrelsen i Gävle-
borgs län framhåller att det vid en skadskjutning under enskilda jakter
kan finnas behov av att spåra det skadade djuret över flera fastigheter.
Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att småviltsjakten inte saknar
betydelse för stammarnas individtäthet. Enligt länsstyrelsen bör saken
också ses i ett längre perspektiv. Förhållandena kan ändras och faktorer
som hårda vintrar, sjukdomsutbrott och plötslig ökning av vissa viltslag
kan leda till att viltvårdsinsatser över större områden behövs. Länsstyrel-
sen i Norrbottens län framhåller att motiven bakom ansökningar om ut-
träde i mycket få fall om ens något har varit att fastighetsägaren har
velat utnyttja sin jakträtt fullt ut. Malungs kommun anser att den före-
slagna ordningen skulle innebära en katastrof för småviltsjägarna. Skel-
lefteå kommun påtalar att en stor del av jaktutövningen inte är artspeci-
fik. Som exempel nämns klappjakt vid vilken man jagar flera viltslag
samtidigt. Skogsindustrierna menar att en samordnad småviltsjakt ökar
utbudet av jakttillfällen eftersom en samordning är en förutsättning för
att området skall kunna upplåta jakt genom försäljning av småviltskort
till marklösa jägare. Även Svenska Jägareförbundet pekar på den
möjlighet till nya jakttillfällen, framför allt på småvilt, som skapas
genom viltvårdsområdena. Jägareförbundet menar vidare att jakt efter
småvilt under vissa förhållanden kan påverka individantalet. Om en art
minskat kraftigt till följd av t.ex. en epizooti kan en total avlysning eller
en begränsning av jakt på en art under lång tid påverka artens möjlighet
till snabb återhämtning.
Som konstaterats i det föregående får ingrepp i den enskildes rådighet
ske endast när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
En tvångslagstiftning om viltvården förutsätter därför att det finns ett väl
underbyggt och ett av starka allmänna intressen motiverat behov av att
tillhandahålla en lagreglerad samordning över fastighetsgränserna. Mot
denna bakgrund anser regeringen att det finns skäl att på sätt som utred-
ningen gjort gällande särskilja de olika viltarterna vid en bedömning av i
vilken utsträckning det kan finnas ett sådant behov.
Regeringen konstaterar inledningsvis att älgen intar en särställning ge-
nom att den förekommer i princip över hela landet och genom att jakten
och andra mänskliga aktiviteter är avgörande för kopulationens storlek.
Jakten måste därför ske med kunnande och ansvar. Den kan inte heller
ske inom för små områden om den skall ha någon betydelse som antals-
reglerande faktor. Redan den köttavkastning som älgen på grund av sin
storlek och höga produktivitet genererar medför att vården av älgen är
angelägen. Det är också synnerligen angeläget att älgstammen vårdas på
ett sådant sätt att man genom anpassning av avskjutningen minimerar
älgens skadegörelse på skog och gröda samt håller antalet trafikolyckor
med älg inblandad på lägsta möjliga nivå.
Kronhjort och dovhjort har inte samma utbredning som älgen. Båda
arterna kan dock förorsaka svår skadegörelse på gröda. Kronhjorten kan
också orsaka mycket omfattande skadegörelse på skog, vilket kan leda
till betydande ekonomiska förluster. Det är därför angeläget att stammen
hålls på en rimlig nivå. Detta kan ofta kräva samordnade insatser. Vården
av kronhjort och dovhjort bör därmed typiskt sett anses som ett angeläget
allmänt intresse.
Även vildsvinet, vilket är återinfört under sen tid, kan orsaka omfattan-
de skadegörelse och då på grödor och i trädgårdsodlingar. Därtill kom-
mer att det blir allt vanligare med trafikolyckor där vildsvin inblandade.
När det gäller rådjuret kan jakten endast marginellt och under speciella
omständigheter påverka populationen. I vissa delar av landet är emeller-
tid rådjursstammen hotad och det kan i dessa delar därför finnas ett ange-
läget intresse av att rådjursstammen sköts på ett sådant sätt att dess exi-
stens inte äventyras. Regeringen delar därför utredningens bedömning att
vården av rådjursstammen, främst inom området norr om Värmland, Da-
larna och Gästrikland, kan vara ett angeläget allmänt intresse. Även om
rådjurens skadegörelse normalt är av ringa betydelse har överstora stam-
mar under senare år förorsakat skadegörelse på skogsföryngringar, fram-
för allt i södra Sverige. Under vissa förhållanden kan det därför finnas
behov av en lagligt stödd samordning för att komma till rätta med dessa
problem.
Jakten på de stora rovdjuren sker i dag endast som skyddsjakt. Det är i
första hand i fråga om jakt efter björn och lo som det finns ett behov av
en lagreglerad samordning. Trots att arterna har ett högt skyddsvärde
finns det ett behov av jakt efter björn och lo i Sverige. Det är angeläget
att jakten sker med stor försiktighet, god planering och i kombination
med samtida inventeringar och uppföljningar. Detta kan bäst uppnås ge-
nom en samverkan över ägogränserna. Även övriga stora rovdjur, varg
och järv, jagas i dag endast när det finns ett skyddsbehov och då efter
särskilt tillstånd med stöd av bestämmelserna i jaktförordningen
(1987:905). Även om behovet av en lagligt stödd samordning för
närvarande måste anses tveksamt, kan detta komma att ändras i
framtiden.
Vad slutligen gäller småviltet är förhållandet emellertid ett annat. Vilt-
forskningen och allmänna erfarenheter har visat att bestånden av småvilt
oftast inte påverkas av jakt. Dödligheten som jakten svarar för är ofta vä-
sentligen mindre än annan dödlighet. Inom områden där jakt inte före-
kommer är småviltsbestånden normalt inte heller större än inom områden
där jakt äger rum. Dessutom har småviltet normalt höga reproduktionstal.
Detta innebär att om ett alltför högt uttag skulle göras vid jakt, kommer
skadan snart att läkas genom den höga reproduktionen. Regeringen delar
alltså utredningens bedömning att det för småviltet inte finns samma be-
hov av samordning av jakten som för de större viltslagen.
En del remissinstanser har ifrågasatt den bedömning som utredningen
har gjort i den här delen och invänt att utredningens synsätt är alltför
snävt. Regeringen är medveten om att jakten kan ha betydelse för små-
viltsstammarnas individantal under speciella förhållanden. Vid avgräns-
ningen av de angelägna intressen som kan motivera en tvångsbildning
måste dock, som regeringen också framhållit i det föregående, en avväg-
ning göras mellan den inskränkning som den enskilde kan få tåla och den
betydelse som inskränkningen har i stort. Under normala förhållanden
bör en ändamålsenlig viltvård avseende småvilt kunna ske utan samord-
ning över fastighetsgränserna. Typiskt sett kan därför de inskränkningar
som en tvångsbildning kan innebära för den enskilde inte anses motive-
rade ur ett större samhälleligt perspektiv. Mot den nu redovisade bak-
grunden är regeringen beredd att instämma i den slutsats som redovisas
av utredningen, nämligen att en samordning av jakten efter småviltet inte
kan anses som ett sådant angeläget intresse som kan motivera en tvångs-
sammanslutning.
Några remissinstanser har uttryckt oro över att den av utredningen fö-
reslagna ordningen skulle leda till ett minskat utbud på jakttillfällen när
det gäller småvilt.
Att endast jakten efter högvilt bör anses som ett sådant kvalificerat in-
tresse som kan motivera bildandet av ett jaktvårdsområde innebär inte
som kommer att utvecklas i det följande att fastighetsägarna i en för
detta ändamål bildad viltvårdsområdesförening inte kan samordna jakten
också på småvilt. Det bör därför enligt regeringens mening finnas goda
förutsättningar också för ett viltvårdsområde som är bildat enligt den nu
förordade ordningen att upplåta rätt att jaga småvilt. Därtill kan det antas
att fler sammanslutningar för samordning av småvilt kommer att bildas
genom en frivillig överenskommelse mellan fastighetsägarna om det för-
slag som regeringen förespråkar godtas.
Den ordning som utredningen redovisar innebär att kravet på angeläget
allmänt intresse skall gälla endast då fastighetsägarna inte är överens om
att bilda ett jaktvårdsområde. Det skall med andra ord vara möjligt att
bilda ett viltvårdsområde i syfte att samordna vården av småvilt om alla
som är inblandade är överens. Enligt regeringens mening bör emellertid
regelsystemet i första hand tillämpas i fråga om sådan verksamhet i
vilken det finns ett behov av särskilda regler om beslutsbefogenhet,
överklagande etc. Ett sådant behov kan finnas endast om
viltvårdsområdesbildningen kan leda till inskränkningar i den enskildes
äganderätt. Som regeringen har utvecklat i det föregående bör så inte bli
fallet i fråga om samordning av jakten efter småvilt. Regeringen förordar
därför en ordning som innebär att kravet på angeläget allmänt intresse
skall gälla vid bildandet oavsett om de inblandade fastighetsägarna är
överens eller inte.
4.3.2 Majoritetskrav
Regeringens förslag: Majoritetskravet för att bilda ett viltvårdsområde
höjs från nuvarande nivå. Majoriteten skall utgöra fyra femtedelar av
samtliga fastighetsägare som skall äga minst fyra femtedelar av viltvårds-
områdets areal. För starkt ägosplittrade områden införs en särbestämmel-
se. Bestämmelsen innebär att minst hälften av de fastighetsägare som
äger minst hälften av viltvårdsområdets areal skall vara överens om bil-
dandet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet utred-
ningens förslag eller lämnar det utan erinran. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län och Sunne kommun anser att nuvarande majoritetskrav bör behållas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att majoriteten skall utgöra tre fjär-
dedelar av fastighetsägarna, vilka också skall äga minst tre fjärdedelar av
marken. Länsstyrelserna i Dalarnas och Västernorrlands län, Lantmäte-
riverket och Svenska Jägareförbundet anser att det finns behov av att un-
derlätta områdesbildning även utanför de utpekade omarronderingsområ-
dena och att det lägre majoritetskravet därför bör gälla generellt för om-
råden med splittrad ägostruktur. Lantbrukarnas Riksförbund och Skogs-
ägarnas Riksförbund menar däremot att det inte finns några skäl för att
särbehandla omarronderingsområden i fråga om villkoren för bildandet.
Skälen för regeringens förslag: För att ett jaktvårdsområde skall bil-
das krävs enligt nuvarande regler att minst tre fjärdedelar av antalet fas-
tighetsägare är överens om att bilda området. Denna majoritet skall dess-
utom äga minst hälften av den mark det är frågan om.
Utredningens förslag innebär att majoritetskravet skärps. Det bör enligt
utredningen krävas att minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare,
som äger minst fyra femtedelar av områdets mark, skall ställa sig bakom
en områdesbildning. Undantag från detta krav bör emellertid enligt utred-
ningen göras i starkt ägosplittrade områden. Majoriteten bör i dessa om-
råden utgöra minst hälften av fastighetsägarna och dessa skall äga minst
hälften av viltvårdsområdets areal. Särbestämmelsen kopplas till omar-
ronderingsbegreppet i jordförvärvslagen.
Utmärkande för ett jaktvårdsområde är att det kan bildas även om det
inte finns fullständig enighet om bildandet. Frågan om i vilken utsträck-
ning det skall krävas att fastighetsägarna godtar en områdesbildning är
helt avgörande för hur väl verksamheten inom området kommer att fun-
gera. Ett högt ställt krav på samstämmighet och en redan vid bildandet
positiv inställning hos de berörda fastighetsägarna ökar enligt
regeringens mening utsikterna att få till stånd ett väl fungerade samarbete
inom området. Utgångspunkten bör vara att en så stor andel som möjligt
av de berörda fastighetsägarna ställer sig bakom beslutet att bilda ett vilt-
vårdsområde. Regeringen ansluter sig alltså i likhet med flertalet
remissinstanser till utredningens bedömning att majoritetskravet bör
skärpas i förhållande till vad som gäller i dag. Regeringen anser att det
majoritetskrav som utredningen föreslår är väl avvägt.
När det gäller områden med mycket stark ägosplittring anser regering-
en liksom utredningen att det är angeläget att underlätta möjligheten att
få till stånd lämpligt avgränsade områden för en samordning av viltvår-
den. Det är, som utredningen också konstaterar, olyckligt att erforderlig
majoritet för bildandet av ett viltvårdsområde inte kan uppnås på grund
av svårigheter att samla röster från fastighetsägare. Regeringen ansluter
sig alltså till utredningens förslag att det bör införas en majoritetsbestäm-
melse som särskilt tar sikte på områden med stark ägosplittring. Majori-
tetsvillkoren kan i dessa områden lämpligen bestämmas så, att minst
hälften av fastighetsägarna som äger minst hälften av marken skall vara
för ett bildande. För att underlätta tillämpningen av en särbestämmelse
och för att öka förutsebarheten vid bildandet är det enligt regeringens
mening lämpligt att anknyta till jordförvärvslagens
omarronderingsbegrepp. Med omarronderingsområde i jordförvärvslagen
avses område med mycket stark ägosplittring för vilket länsstyrelsen har
fastställt en plan för rationalisering av ägostrukturen. Regeringen
bestämmer enligt lagen vilka kommuner eller delar av kommuner som
skall vara omarronderingsområden. I en bilaga till
jordförvärvsförordningen (1991:736) har regeringen preciserat vilka
kommuner eller delar av kommuner som skall vara omar-
ronderingsområden. Det handlar för närvarande om fem kommuner eller
delar av kommuner i Västra Götalands län, tio i Dalarnas län och en i
Gävleborgs län.
4.4 Förfarandet vid bildandet
Regeringens förslag: Frågan om bildandet av ett viltvårdsområde
skall prövas vid en förrättning under ledning av en förrättningsman,
om det inte är uppenbart att förutsättningar för bildandet saknas.
Länsstyrelsen får dock besluta att bilda ett viltvårdsområde utan
förrättning, om alla fastighetsägare är överens om bildandet eller om
förrättning annars inte kan anses nödvändig.

Utredningens bedömning: Frågan om bildande av ett viltvårdsområde
skall alltid hänskjutas till förrättning om de berörda fastighetsägarna inte
är överens.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar för-
slaget. Några tillstyrker den föreslagna ändringen medan Länsstyrelserna
i Gävleborgs län, Jämtlands län och Norrbottens län menar att den inte
bör genomföras. Förslaget innebär enligt dessa remissinstanser att en för-
rättning måste hållas trots att en sådan i många fall ter sig helt onödig.
Detta innebär i sin tur att bildandet av ett viltvårdsområde tar längre tid
och blir avsevärt dyrare.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om bildandet av ett jaktvårds-
område skall enligt nuvarande regler utredas vid en förrättning under led-
ning av en förättningsman, om det inte är uppenbart att förutsättningar
för bildandet saknas. Länsstyrelsen får dock besluta att bilda ett
jaktvårdsområde utan föregående förrättning, om alla fastighetsägarna är
överens om bildandet eller förrättning annars inte anses nödvändig.
Motivet till denna ordning, som innebär att länsstyrelsen i princip kan
välja den handläggningsform som framstår som lämpligast, var en
önskan att förenkla och rationalisera bildandet (prop. 1979/80:180 s. 16
f).
Som en allmän utgångspunkt gäller enligt regeringens uppfattning att
förfarandet vid bildandet av ett viltvårdsområde inte bör vara mer komp-
licerat eller kostsamt än vad som kan anses vara nödvändigt. Det saknas
anledning att tynga förfarandet med ett förrättningssammanträde om det
underlag som finns är så fullständigt och entydigt att en förrättning fram-
står som en ren formalitet. Remissutfallet har inte visat några negativa si-
dor av den nuvarande ordningen. Regeringen anser att övervägande skäl
talar för att behålla nuvarande ordning i den nya lagen.
4.5 Viltvårdsområdesföreningens beslutsbefogenheter
4.5.1 Viltvårdsområdeslagstiftningens förenlighet med
regeringsformens normgivningsregler
Regeringens förslag: En viltvårdsområdesförening får rätt att fatta
beslut i frågor som rör den viltvårdsverksamhet som bedrivs inom
området.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inga syn-
punkter på förslaget. Svea Hovrätt och Uppsala universitet anser dock att
en förenings rätt att besluta om verksamheten inom ett viltvårdsområde
står i strid med bestämmelserna om normgivning i 8 kap. regeringsfor-
men.
Skälen för regeringens förslag: Vid den genomgång som utredningen
gjort av de nuvarande bestämmelserna i lagen om jaktvårdsområden har
fråga uppkommit hur den beslutanderätt som en jaktvårdsområdesföre-
ning har enligt lagen förhåller sig till bestämmelserna om normgivning i
8 kap. regeringsformen (RF). Av remissinstanserna är det bara Svea
Hovrätt och Uppsala universitet som har kommit med synpunkter på det
resonemang som utredningen för i frågan. Båda remissinstanserna anser
att en jaktvårdsområdesförenings rätt att besluta i jaktfrågor får anses
som en otillåten delegering av normgivningsmakt till ett enskilt
rättssubjekt.
Som en allmän bakgrund kan följande anföras. Normgivningsmakten
fördelas i RF mellan riksdagen och regeringen. I viss utsträckning är det
möjligt dels för riksdagen att överlåta sin normgivningskompetens i förs-
ta hand till regeringen, dels för regeringen att delegera sin normgivnings-
kompetens till förvaltningsmyndigheter och kommuner. RF medger där-
emot inte att normgivningsmakt överlåts till ett enskilt rättssubjekt. Det
finns däremot inget hinder mot att delegera en rätt att fatta beslut i enskil-
da fall till ett enskilt rättssubjekt. Av 11 kap. 6 § tredje stycket RF fram-
går sålunda att förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening,
samfällighet, stiftelse eller till enskild individ. Kännetecknande för nor-
mer eller rättsregler är att de är bindande för myndigheter och enskilda
och att de inte avser ett konkret fall utan har generell giltighet. Regler av
generell karaktär kan också uppställas genom privata rättshandlingar,
t.ex. avtal. Sådana regler betraktas inte som normer i RF:s mening.
Bestämmelserna i lagen om jaktvårdsområden innebär att en
fastighetsägare eller jakträttshavare även mot sin vilja kan bli bunden av
föreskrifter som ingår i områdets stadgar eller av beslut som fattas av
dess beslutsorgan. Besluten och stadgarna inom ett jaktvårdsområde har
alltså en otvetydig karaktär av ensidiga diktat, något som är utmärkande
för offentligrättsliga föreskrifter. Det förhållandet att stadgarna fastställs
av länsstyrelsen, att besluten överklagas hos samma instans och att med-
lemmarna saknar befogenhet att upplösa föreningen och området innebär
också att jaktvårdsområdesinstitutet har mer eller mindre offentligrättslig
karaktär. Det torde kanske därför inte vara helt självklart att betrakta ett
jaktvårdsområde som ett alltigenom privaträttsligt subjekt.
Frågan om gränsdragningen mellan normer i RF:s mening och beslut i
det enskilda fallet har tidigare berörts i flera lagstiftningsärenden. Rege-
ringen har därvid gjort bedömningen att lokalt begränsade föreskrifter
som riktar sig till ägare av vissa bestämda fastigheter eller till vissa där-
med jämförliga rättshavare inte kan anses ha sådan generell giltighet som
karaktäriserar en norm eller rättsregel. Detta har ansetts gälla även när de
meddelade föreskrifterna är bindande inte bara för den aktuelle ägaren el-
ler rättshavaren utan även för framtida sådana (se t.ex. prop. 1975/76:112
s. 64). Det saknas enligt regeringens mening skäl att göra en annan be-
dömning av frågan i dag. Regeringen anser alltså att de stadgar och
beslut som tillkommer inom ett jaktvårdsområde och som ju har
rättsverkningar endast för en bestämd personkrets inte har den generella
karaktär som kännetecknar normgivning.
Regeringen anser sammanfattningsvis att en jaktvårdsområdesföre-
nings beslutsbefogenheter inte omfattas av normgivningsreglerna i 8 kap.
RF. Det finns alltså inte några hinder mot att också i den nya lagen dele-
gera rätten att fatta beslut i frågor som rör verksamheten inom området
till en viltvårdsområdesförening. Endast på en punkt, nämligen vad gäller
den befogenhet en jaktvårdsområdesförening i dag har enligt 32 § lagen
om jaktvårdsområden att ange vilka gärningstyper som skall beläggas
med straff, anser regeringen, i likhet med utredningen, att det nuvarande
regelsystemet bör ändras. Regeringen återkommer till frågan i avsnitt
4.5.4. Som utvecklas i nästa avsnitt finns det dessutom anledning att mer
allmänt se över hur omfattade en viltvårdsområdesförenings beslutsbefo-
genheter bör vara.
Lagrådet anför i sitt yttrande att det finns anledning till tvekan när det
gäller grundlagsenligheten av att till en viltvårdsområdesförening över-
lämna att utforma stadgebestämmelser av den karaktär som föreslås i lag-
rådsremissen. Som skäl för sitt ställningstagande anför Lagrådet att den
geografiska begränsningen, samtidigt innebärande en begränsning till
vissa bestämda fastigheter, inte är den enda faktor som kan inverka på
bedömningen av om en bestämmelse är att anse som en föreskrift i RF:s
mening. Även andra omständigheter som t.ex. i vad mån bestämmelsen
rör enskildas personliga förhållande inbördes bör beaktas. Enligt Lagrå-
det får en viltvårdsområdesförenings stadgebestämmelser främst anses
fylla funktionen av att reglera de deltagande fastighetsägarnas rättigheter
och skyldigheter mot varandra när det gäller jakt och andra åtgärder rö-
rande viltvården inom området. Det ligger enligt Lagrådets mening nära
till hands att se bestämmelser av detta slag som sådana civilrättsliga före-
skrifter som avses i 8 kap. 2 § RF. Vidare anför Lagrådet att bestämmel-
sen i lagrådsremissens lagförslag om att föreningen får avstänga medlem
eller jakträttshavare som bryter mot bestämmelser som har beslutats av
viltvårdsområdesföreningen (28 §) synes förutsätta att ifrågavarande reg-
ler har karaktär av norm. Lagrådets resonemang utmynnar i slutsatsen att
en komplettering av lagförslaget varigenom de tillåtna stadgebestämmel-
serna preciseras skulle undanröja den tvekan som finns om förslagets
grundlagsenlighet.
Regeringen gör emellertid en annan bedömning än den Lagrådet gör i
fråga om hur viltvårdsföreningens beslutsbefogenheter förhåller sig till
RF:s normbegrepp. Till att börja med förtjänar det att framhållas att lag-
rådsremissens lagförslag inte innehåller några nya beståndsdelar som kan
medföra en principiellt ändrad syn på föreningsbeslutens konstitutionella
karaktär. Den nu gällande lagen om jaktvårdsområden innehåller en mot-
svarande om än betydligt mer vidsträckt befogenhet för en viltvårds-
områdesförening att i sina stadgar reglera den verksamhet som skall be-
drivas inom området.
Det är naturligtvis riktigt att bestämmelser om förhållanden, enskilda
emellan, i allmänhet har karaktär av författning i RF:s mening. Den i lag-
rådsremissen föreslagna lagstiftningen har emellertid inte, som Lagrådet
anför, i första hand funktionen av att reglera förhållandet mellan enskilda
fastighetsägare inbördes. Lagstiftningens primära funktion är att tillhan-
dahålla ett regelsystem för en från allmän synpunkt angelägen samord-
ning av jakt och annan viltvård. En viltvårdsområdesförenings beslut i
viltvårdsfrågor kan visserligen ha betydelse för enskilda fastighetsägares
rätt att använda sin mark. Detta medför emellertid inte att besluten kan
karaktäriseras som sådana privaträttsliga regler om enskildas rättigheter
som normerar rättsförhållandet mellan fastighetsägarna. Utmärkande för
sådana regler är bl.a. att de kan åberopas och göras gällande i tvister mel-
lan enskilda. Någon sådan rätt följer inte av lagrådsremissens regelsy-
stem. Bestämmelserna i lagrådsremissens lagförslag om en viltvårdsom-
rådesförenings beslutsbefogenheter i viltvårdsfrågor har i stället en allt-
igenom offentligrättslig karaktär. En viltvårdsområdesförenings beslut i
sådana frågor är sålunda i det att de inte har generell giltighet att be-
trakta som ett utslag av myndighetsutövning.
Regeringen kan inte heller instämma i Lagrådets uttalande att bestäm-
melsen om avstängning från områdesjakt skulle förutsätta att de beslut
som avstängningen sanktionerar har karaktär av normer. Förekomsten av
en sanktion vid överträdelse av en handlingsregel har betydelse för
frågan om regeln är rättsligt bindande för den eller dem som den riktar
sig till. Visserligen kännetecknas en föreskrift i RF:s mening i princip av
att den är bindande för myndigheter eller enskilda. Detta kriterium saknar
emellertid betydelse för gränsdragningen mellan generella föreskrifter
och beslut i enskilda fall. Också förvaltningsbeslut kan vara bindande för
den eller dem som besluten riktar sig till och det finns enligt regeringens
mening inget rättsligt hinder mot att sanktionera innehållet i ett sådant
beslut. Så har också skett i annan lagstiftning (se t.ex. påföljdsbestäm-
melserna i 29 kap. 8 § punkten 2 miljöbalken).
Sammanfattningsvis anser regeringen att lagrådsremissens förslag om
viltvårdsområdesföreningens beslutsbefogenheter i alla delar är förenligt
med bestämmelserna i RF och att någon komplettering av de föreslagna
reglerna följaktligen inte är nödvändig.
4.5.2 Jakten och viltvården
Regeringens förslag: I den nya lagen regleras tydligare vilka beslutsbe-
fogenheter en viltvårdsområdesförening har. Föreningen får rätt att fatta
beslut som kan innebära ingrepp i den enskildes äganderätt endast i de
frågor och under de förutsättningar som anges i lagen. I föreningens stad-
gar skall det anges hur föreningen avser att utnyttja sina beslutsbefogen-
heter.
I den mån det är förenligt med jaktlagstiftningens bestämmelser om
jakttider och om tillstånd till jakt, får föreningen en generell rätt att
besluta om områdesjakt, gemensamhetsjakt och avskjutningens
omfattning när det gäller älg, kronhjort och dovhjort. Om det uppenbart
behövs för att begränsa skadegörelse får en viltvårdsområdesförening
också besluta om områdesjakt och gemensamhetsjakt efter björn, lo,
varg, järv, vildsvin och rådjur. Dessutom får föreningen besluta om
avskjutningens omfattning när det gäller rådjur, om det uppenbart behövs
för att inte artens existens skall äventyras.
En ny bestämmelse införs i lagen som innebär att beslut med stöd av
lagen inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom den berörda delen av en fastighet inom området.
Om områdesjakt skall bedrivas får föreningen rätt att ställa innehav av
jakträttsbevis som villkor för att få delta i sådan jakt. Föreningen får där-
vid rätt att föreskriva viss areal för att mer än ett jakträttsbevis skall
utfärdas per fastighet. Föreningen får också rätt att besluta om
områdesjakt och jakträttsbevis i fråga om jakt efter småvilt. Sådana
beslut gäller dock inte för fastighetsägare som inte vill delta i
områdesjakt efter småvilt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till
förslaget eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser, bl.a. Svens-
ka Jägareförbundet, anser emellertid att en förening bör ha större befo-
genheter att fatta beslut om småviltsjakten. Jägareförbundet menar också
att en förening skall kunna besluta om hundanvändning och jakttider
samt om mindre ingripande viltvårdsåtgärder. Några remissinstanser,
däribland Länsstyrelsen i Västerbottens län, anser att en förening i
princip bör ha obegränsade beslutsbefogenheter i fråga om jakt efter allt
vilt.
Skälen för regeringens förslag: En jaktvårdsområdesförening har i
dag en mycket långtgående beslutanderätt som kan medföra väsentliga
inskränkningar i en jakträttsinnehavares möjlighet att utnyttja sin jakträtt.
En kvalificerad majoritet av fastighetsägarna kan t.ex. bestämma att jak-
ten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet. Ett sådant beslut
kan innebära att jakträttshavarna får jaga inom hela jaktvårdsområdet
oberoende av fastighetsgränserna. En fastighetsägare måste därmed tåla
att alla medlemmar med jakträtt jagar på hans mark trots att han kanske
varit motståndare till att bilda jaktvårdsområdet. Han kan också tvingas
att mot sin vilja tåla att personer som inte äger mark inom jaktvårdsom-
rådet och inte heller är medlemmar i föreningen jagar på hans mark. Vi-
dare kan han tvingas tåla inskränkningar i sin rätt att upplåta jakträtten på
sin egen mark. En jaktvårdsområdesförening kan också besluta i frågor
om vilka jaktmedel som skall tillåtas inom området, hundanvändningen,
jakttider och avskjutningens omfattning. Slutligen kan en fastighetsägare
få tåla att det uppförs viltvårdsanläggningar på hans mark.
Det förhållandet att en förening kan fatta för den enskilde mycket in-
gripande beslut leder särskilt som beslutens lämplighet inte kan bli fö-
remål för prövning inte sällan till meningsskiljaktigheter och irritation
hos fastighetsägare och jägare.
Utredningen har framhållit att en viltvårdsområdesförening endast
skall ha rätt att fatta beslut i frågor där det föreligger en klar balans
mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar och där
allmänintresset i allmänhet väger över. Enligt förslaget kan
inskränkningar och annan reglering i jaktutövningsrätten vara befogad
vid jakt efter främst älg men också efter kronhjort och dovhjort. De
inskränkningar som kan vara befogade är enligt utredningen beslut om
områdesjakt, gemensamhetsjakt och avskjutningens omfattning. Med
områdesjakt avses enligt utredningen att alla som har rätt att jaga inom
viltvårdsområdet har den rätten över hela området, således även vid
enskilt bedriven jakt. Gemensamhetsjakt innebär enligt utredningens
definition att områdesjakt inte får bedrivas enskilt utan endast
tillsammans med övriga jakträttshavare.
Beträffande övrigt vilt bör enligt utredningens förslag generella rådig-
hetsinskränkningar inte få beslutas. Om det uppenbart behövs för be-
gränsning av viltskador inom ett viltvårdsområde får dock vid enstaka
tillfällen förekomma områdesjakt och gemensamhetsjakt beträffande
stora rovdjur och annat klövvilt än älg, kronhjort och dovhjort. Om det
behövs för bevarandet av rådjursstammen inom ett område får föreningen
även i fråga om rådjur besluta om inskränkningar beträffande avskjut-
ningens omfattning. Detta gäller främst områden norr om Värmland, Da-
larna och Gästrikland. Inskränkningar i den enskildes rätt att jaga småvilt
skall inte få göras om en fastighetsägare motsätter sig sådana åtgärder.
De flesta remissinstanserna ansluter sig till förslaget eller lämnar det
utan erinran. En del remissinstanser ställer sig dock avvisande till de fö-
reslagna begränsningarna i beslutanderätten, särskilt vad gäller rätten att
besluta om småviltsjakten.
För att de krav som nu föreslås gälla vid bildandet av ett viltvårdsom-
råde i praktiken inte skall bli innehållslösa är det enligt regeringens upp-
fattning nödvändigt att också införa bestämmelser som reglerar vilka be-
slutsbefogenheter en viltvårdsområdesförening skall ha. Regeringen delar
alltså utredningens uppfattning att verksamheten inom ett viltvårdsområ-
de bör regleras tydligare än vad som gäller i dag. Det bör av föreningens
stadgar tydligt framgå i vilken utsträckning föreningen avser att utnyttja
sina beslutsbefogenheter. Utgångspunkten bör vara att en förening skall
få fatta beslut som innebär inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja
sin egendom endast om det är angeläget av hänsyn till viltvården. Av det
ställningstagande som utredningen gjort vad gäller villkoren för en
tvångsbildning och som regeringen huvudsakligen ställt sig bakom, näm-
ligen att en samordning av jakten efter småvilt inte kan anses vara ett an-
geläget allmänt intresse i grundlagens mening, följer att en förening inte
bör få fatta beslut angående vården av småvilt om beslutet kan medföra
inskränkningar i en enskilds äganderätt. Med hänsyn till vad regeringen
sålunda anfört i det föregående om bl.a. jaktens ringa betydelse för små-
viltets population är regeringen trots det till viss del mycket negativa re-
missutfallet beredd att föreslå att utredningens förslag i den här delen ge-
nomförs.
Också utredningens förslag att en förening inte bör få en generell rätt
att besluta om inskränkningar i den enskildes äganderätt av hänsyn till
vården av rådjur, vildsvin och de stora rovdjuren är en konsekvens av de
överväganden som utredningen gjort i samband med översynen av villko-
ren för en tvångsbildning. Beslut som innebär inskränkningar i den en-
skildes bestämmanderätt bör få fattas endast i den utsträckning det finns
ett starkt behov av en samordning kring jakten. För rådjurens del innebär
det att en samordning i syfte att trygga rådjursstammens existens bör få
förekomma i vissa delar av landet. Dessutom bör beslut kunna fattas i
fråga om rådjuret liksom vad gäller vildsvinet och de stora rovdjuren
för att begränsa skador av sådant vilt.
Vad gäller utredningens förslag om vilka inskränkningar som bör tillå-
tas är det i princip endast Svenska Jägareförbundet som har framfört syn-
punkter. Jägareförbundet menar att en viltvårdsområdesförening även bör
ges behörighet att besluta om hundanvändning och jakttider. En vilt-
vårdsområdesförening bör enligt Jägareförbundet dessutom ha rätt att be-
sluta om mindre ingripande viltvårdsåtgärder utan berörd
fastighetsägares samtycke.
Regeringen anser i likhet med utredningen att det utan vidare finns skäl
att låta en viltvårdsområdesförening besluta om områdesjakt, gemensam-
hetsjakt och avskjutningens omfattning beträffande älg samt kron- och
dovhjort mot en fastighetsägares vilja. Som framhållits i det föregående
har jakten för dessa viltslag en utomordentligt stor betydelse som antals-
reglerande faktor och det måste därför under normala förhållanden anses
angeläget från allmän synpunkt att jakten efter dessa arter samordnas.
Det bör som utredningen också föreslagit även finnas en möjlighet för en
förening att vid enstaka tillfällen besluta om områdesjakt och gemensam-
hetsjakt beträffande stora rovdjur, rådjur och vildsvin. Ett sådant beslut
bör, som just nämnts, få fattas endast om åtgärden uppenbarligen behövs
för att förebygga skador av berört vilt. Självfallet förutsätter ett sådant
beslut i likhet med föreningens övriga beslut om hur jakt skall bedrivas
att det är fråga om en jakt som jaktlagstiftningen tillåter. I vissa delar i
norra Sverige där rådjursstammens existens är hotad kan det dessutom
vara angeläget att samordna jakten i syfte att bevara arten. I dessa områ-
den bör därför, om det uppenbart behövs för bevarandet av rådjursstam-
men i området, en viltvårdsområdesförening ges möjlighet att meddela
inskränkningar i fråga om avskjutningens omfattning. Det kan däremot
inte anses nödvändigt från viltvårdssynpunkt att tillåta inskränkningar i
den enskildes rätt genom beslut om områdesjakt och gemensamhetsjakt.
Som utredningen och även Jägareförbundet i sitt remissvar konstaterat
är hundanvändningen väl reglerad i gällande lagstiftning. Om det behövs
till skydd för viltet eller av andra särskilda skäl får länsstyrelsen dess-
utom enligt 19 § jaktförordningen meddela föreskrifter om inskränkning-
ar i reglerna om hundanvändning. Det finns enligt regeringens mening
inte tillräckliga skäl att tillåta ytterligare inskränkningar inom enskilda
viltvårdsområden.
Regeringen fattar beslut om jakttider. Innan beslut tas har frågan om
jakttiderna beretts i flera instanser. Enligt 2 § jaktförordningen får läns-
styrelsen meddela föreskrifter om begränsning av den allmänna eller sär-
skilda jakttiden för viss viltart om det behövs med hänsyn till snö-, is-
och klimatförhållanden. Regeringen instämmer i utredningens
bedömning att det inte finns anledning att föreslå att ytterligare
inskränkningar skall kunna ske inom enskilda viltvårdsområden. Inte
heller i övrigt finns det enligt regeringens mening skäl att tillåta att en
förening skall få meddela inskränkningar i enskilds jaktutövningsrätt.
Utredningen har vidare föreslagit att den enskilde inte längre skall vara
skyldig att tåla att viltvårdsanläggningar uppförs på hans mark mot hans
vilja. Remissinstanserna har nästan genomgående tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Regeringen, som delar utredningens uppfattning
att sådana tvångsåtgärder inte kan anses nödvändiga för en
ändamålsenlig viltvård, förordar att det införs bestämmelse om detta i
den nya lagen.
Utredningen har i det här sammanhanget också övervägt om det i en-
lighet med 2 kap. 18 § RF bör införas en bestämmelse som möjliggör för
en fastighetsägare eller jakträttshavare att få ersättning vid beslut som in-
skränker användningen av marken. Utredningens slutsats är emellertid att
en sådan regel av olika skäl inte bör införas utan att det i stället bör fast-
slås i lagen att beslut med stöd av lagen inte får vara så ingripande att den
toleransnivå som är grundlagsfäst i RF överskrids. Pågående markan-
vändning får inte avsevärt försvåras inom den berörda delen av en fastig-
het. Regeringen ansluter sig till detta förslag.
Slutligen har utredningen föreslagit att systemet med s.k. jakträttsbevis
som tillämpas i dag skall lagfästas. Den föreslagna ordningen innebär att
en viltvårdsområdesförening får möjlighet, i de fall områdesjakt får be-
drivas efter älg, kron- eller dovhjort, att ställa innehav av jakträttsbevis
som villkor för att få delta i sådan jakt. Föreningen föreslås vidare få
möjlighet att föreskriva viss areal för att fler än ett jakträttsbevis skall ut-
färdas per fastighet. Den av utredningen föreslagna ordningen med jakt-
rättsbevis överensstämmer med det system som redan tillämpas. I stort
sett samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. Regeringen förordar därför att bestämmelser om jakträttsbevis
införs i lagen. Reglerna om jakträttsbevis bör dock enligt regeringens
mening gälla inte bara när områdesjakt skall bedrivas efter älg, kron- och
dovhjort utan också när sådan jakt skall förekomma efter övrigt klövvilt
och rovdjur.
4.5.3 Inskränkningar i den enskildes möjlighet att avtala om
jakträttsupplåtelse
Regeringens förslag: Viltvårdsområdesföreningen får i sina stadgar
ställa upp krav på föreningens tillstånd för upplåtelse eller överlåtelse
av jakträtt inom viltvårdsområdet.
Sådant tillstånd får vägras bara om
1. den till vilken jakträtten upplåts eller överlåts inte förfogar över
mark inom viltvårdsområdet av sådan storlek som anges i föreningens
stadgar,
2. upplåtelsen eller överlåtelsen annars kan anses olämplig med
hänsyn till viltvården eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för
medlemmarna.

Utredningens förslag: De nuvarande inskränkningarna i den enskildes
rätt att avtala om jakträttsupplåtelser slopas.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig
närmare i frågan. Enligt Lantmäteriverket bör frågan analyseras
ytterligare innan ändrade regler införs. Förslaget tillstyrks av
Länsstyrelsen i Jönköpings län. Lantbrukarnas Riksförbund och
Skogsägarnas Riksförbund ansluter sig med viss reservation till
utredningens förslag. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser däremot att
upplåtelser av småmarker utan någon begränsning kan leda till att vissa
jaktvårdsområden splittras och att arrendepriserna drivs upp. Även
Föreningen Skogsindustrierna pekar på risken för att ett slopat krav på
viss minsta areal för upplåtelse kan leda till att jaktvårdsområden
upplöses. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, liksom
Jägareförbundet, att motiven bakom den gällande begränsningen av
upplåtelser på småmarker fortfarande är giltiga. Även Länsstyrelsen i
Västernorrlands län avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Av 10 § första stycket lagen om jakt-
vårdsområden följer att det är tillåtet att i stadgarna för jaktvårdsområ-
desföreningen föreskriva krav på tillstånd av föreningen för att jakträtt
skall få upplåtas eller överlåtas inom jaktvårdsområdet. Enligt
paragrafens andra stycke får sådant tillstånd vägras bara om den som
arrenderar mark inom området inte förfogar över den minimiareal som
föreskrivs i stadgarna eller om upplåtelsen eller överlåtelsen annars är
olämplig med hänsyn till jaktvården eller på annat sätt är till avsevärd
olägenhet för medlemmarna.
Bakgrunden till bestämmelsen är det förhållandet att inom ett jakt-
vårdsområde får även fastigheter av mycket måttlig storlek ett betydande
jaktligt värde. Så är fallet när jakten får bedrivas i form av områdesjakt,
dvs. jakt över fastighetsgränserna på i princip all mark inom området. För
att fördela jaktmöjligheterna medlemmarna emellan tillämpas regelmäs-
sigt ett system som innebär att den som skall jaga inom jaktvårdsområdet
skall inneha ett jakträttsbevis. Medlemmarna tilldelas eller ges möjlighet
att lösa det antal jakträttsbevis som svarar mot storleken på den eller de
fastigheter som medlemmen äger eller arrenderar inom området. Om
arealkravet är exempelvis 50 ha för ett jakträttsbevis berättigar ett fastig-
hetsinnehav om 150 ha till tre jakträttsbevis. Från detta fördelningssy-
stem görs dock undantag i så måtto att alla fastighetsägare inom området,
även ägare av mycket små fastigheter, är tillförsäkrade minst ett jakträtts-
bevis för egen del. Ägaren av en liten fastighet har följaktligen en bety-
dande fördel av jaktvårdsområdet. Den fördelen gäller oinskränkt så
länge han själv jagar. Om han däremot vill arrendera ut jakten på sin fas-
tighet, godkänns ett sådant arrendeavtal först när arrendatorn förfogar
över så mycket mark inom området att han fyller arealkravet för ett jakt-
rättsbevis. Regeln syftar till att förhindra ett alltför hårt jakttryck inom
området och motverka en osund prisutveckling när det gäller jakträtts-
upplåtelser.
Utredningen anser att reglerna som begränsar upplåtelser på småfastig-
heter bör slopas. Ett skäl för utredningens ståndpunkt är att det ingår i ut-
redningens uppdrag att lämna förslag till hur markägare som inte själva
utnyttjar sin mark skall förmås att i större utsträckning än i dag upplåta
marken åt andra. Utredningen anser dessutom att de nuvarande reglerna
missgynnar vissa fastighetsägare i förhållande till andra. Enligt utred-
ningens mening är systemet med jakträttsbevis i sig ett tillräckligt väl
fungerande instrument för att reglera jakttrycket inom ett viltvårdsområ-
de. Med ett sådant system kan man reglera det totala antalet jakträttsbevis
och därmed det totala antalet jägare inom området genom att variera
arealkravet för ett bevis. Utredningen konstaterar att en ägare till en liten
fastighet visserligen kan arrendera ut sin mark till flera jägare men efter-
som han bara får ett jakträttsbevis, kan bara en av dessa jägare delta i
områdesjakten. Utredningen pekar också på att jakttrycket inom ett vilt-
vårdsområde regleras även på annat sätt. Ett exempel är älgjakten som
sker på licens som beslutas av länsstyrelsen.
Utredningen anser vidare att de nuvarande reglerna skapar osämja.
Reglerna gör därigenom mer skada än nytta för viltvårdsområdesinstitu-
tet. Inte bara de enskilda fastighetsägarna utan även jaktvårdsområdesfö-
reningen kan träffa avtal om upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområ-
det. En grund för osämjan kan därför enligt utredningen vara att före-
ningen nekar en fastighetsägare att upplåta sin mark samtidigt som före-
ningen själv upplåter jakt till en utomstående.
Regeringen delar i så måtto utredningens uppfattning att reglerna som
begränsar rätten att upplåta jakträtten på småfastigheter negativt påverkar
strävandena att öka antalet jakttillfällen. Det är emellertid viktigt att slå
fast att reglerna inte utgör något definitivt hinder för upplåtelse av jakten
på småfastigheter inom ett jaktvårdsområde. Reglerna hindrar inte upplå-
telser av små markområden under förutsättning att flera områden upplåts
till en och samma jakträttsarrendator. Som framgår av förarbetena till
reglerna (prop. 1983/84:170 s. 7) är det naturligt att jaktvårdsområdesfö-
reningen verkar för den samordning som krävs för sådana upplåtelser
från flera markägare.
Enligt regeringens uppfattning bör frågan om huruvida reglerna bör be-
hållas eller inte avgöras med hänsyn till den påverkan reglerna kan ha på
viljan att bilda och hålla samman ett viltvårdsområde. Bedömningen hit-
tills har varit att systemet med jakträttsbevis behöver kompletteras med
bestämmelser som undanröjer risken för att alltför många ägare till små-
fastigheter inom ett jaktvårdsområde genom upplåtelse sätter någon an-
nan i sitt ställe. Att ägare av småfastigheter genom egen jakt tar till vara
jaktmöjligheterna inom ett jaktvårdsområde med områdesjakt har inte an-
förts som något egentligt hinder mot att skapa intresse för områdesbild-
ningen. Av förarbetena till de gällande reglerna framgår att ett skäl till
detta är att många jaktvårdsområden bildas under den, möjligen outtala-
de, förutsättningen att inte samtliga markägare inom området kommer att
utnyttja sin jakträtt. Att låta småmarkägare utan begränsning upplåta jakt-
rätten på sina fastigheter har däremot ansetts leda till sådana olägenheter
att det negativt påverkar intresset för att bilda och också hålla samman
jaktvårdsområden. Ett alltför starkt jakttryck befaras liksom ett otillbör-
ligt gynnande av småmarkägarna på de andra markägarnas bekostnad.
Regeringen delar inte utredningens uppfattning att det numera finns
skäl att göra en annan bedömning än den som ligger till grund för de nu-
varande begränsningsreglerna. Enligt regeringens mening, som har stöd
av remissinstanser som har stor erfarenhet av jaktvårdsområden, finns det
fortfarande ett behov av att ställa särskilda krav när det är småmarker
som upplåts inom ett viltvårdsområde. Bestämmelserna i lagen om jakt-
vårdsområden som ger jaktvårdsområdesföreningen rätt att kräva att en
jakträttsarrendator skall förfoga över en viss minimiareal inom området
bör följaktligen få sin motsvarighet i en ny lag om viltvårdsområden.
4.5.4 Sanktioner
Regeringens förslag: Den befogenhet som en jaktvårdsområdesföre-
ning i dag har att bestämma vilka handlingsregler för jakten som skall
vara straffbara försvinner. Bestämmelsen ersätts med en rätt för vilt-
vårdsområdesföreningen att besluta om tillfällig avstängning från om-
rådesjakt och gemensamhetsjakt för den som inte följer föreningens
regler. Avstängningen får inte vara längre tid än ett år.
En ny bestämmelse införs i lagen om att vilt som skjuts i strid med
en viltvårdsområdesförenings avskjutningsregler tillfaller föreningen.

Utredningens förslag: Överenstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller kommenterar det inte. Svea Hovrätt och Uppsala universitet tillstyr-
ker i och för sig att den befogenhet en jaktvårdsområdesförening har i
dag att besluta om vilka handlingsregler som skall vara straffbara
försvinner men anser att den befogenhet som föreningen föreslås få i
stället även den står i strid med RF:s normgivningsregler. En del
remissinstanser har synpunkter på paragrafens placering och utformning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 32 § lagen om jaktvårdsområ-
den döms den till böter som har rätt att jaga inom ett jaktvårdsområde
och som har brutit mot de regler som enligt stadgarna eller jaktstämmans
beslut gäller inom området. En jaktvårdsområdesförening har i dag alltså
rätt att bestämma vilka handlingsregler för jakten som skall vara straff-
bara.
Enligt 8 kap. 3 § RF hör föreskrifter om brott och rättsverkan av brott
till det s.k. primära lagstiftningsområdet, dvs. normgivningskompetensen
ligger i första hand hos riksdagen. Med föreskrifter om brott och rättsver-
kan av brott avses både brottsbeskrivningar och föreskrifter om brottspå-
följd och annan rättsverkan av brott. I sådana föreskrifter som regeringen
kan meddela med stöd av delegation från riksdagen enligt 8 kap. 7 § RF
kan regeringen föreskriva böter. Regeringens befogenhet att delegera vi-
dare sin normgivningskompetens enligt 8 kap. RF är inte begränsad till
vissa bestämmelser i ämnet. Enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1973:
90 s. 320) bör straffbestämmelser emellertid inte bli föremål för subdele-
gation.
Det bör mot den här bakgrunden än mindre komma i fråga att överlåta
till ett enskilt subjekt att meddela bestämmelser om straff. Regeringen
anser därför att det inte bör finnas någon straffbestämmelse i den nya
lagen.
Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att en vilt-
vårdsområdesförening bör ha en möjlighet att besluta om sanktioner för
dem som inte följer föreningens regler för jakten. Utredningens förslag
innebär att en viltvårdsområdesförening skall kunna besluta att den som
bryter mot de regler som gäller för verksamheten inom området skall
stängas av tillfälligt från områdesjakt. Utredningen anser dessutom att
det behövs en särskild sanktionsregel för att garantera att en
viltvårdsområdesförenings avskjutningsregler efterlevs. En regel föreslås
därför som innebär att vilt som dödats i strid med
viltvårdsområdesföreningens avskjutningsregler skall tillfalla föreningen.
Den helt övervägande delen av remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan kommentar. Svea Hovrätt och Uppsala universitet
menar emellertid att en ordning som innebär att det i en förenings stadgar
anges grunderna för beslut om tillfällig avstängning från områdesjakt ger
intrycket av att grunderna i fråga är generella regler som de individuella
avstängningsbesluten utgör en tillämpning av.
Regeringen har i det föregående gjort det ställningstagandet att stadgar
och beslut som tillkommer inom ett jaktvårdsområde är att betrakta som
beslut i det enskilda fallet. Det förhållandet att det införs en möjlighet för
föreningen att sanktionera överträdelser av bestämmelser som föreningen
beslutar medför enligt regeringens uppfattning inte att bestämmelserna
förlorar sin karaktär av förvaltningsbeslut. Det finns alltså enligt rege-
ringens uppfattning inte några konstitutionella hinder mot att införa den
ordning som utredningen föreslår.
Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att en sanktion i
form av avstängning från områdesjakt och gemensamhetsjakt i normal-
fallet bör avhålla den enskilde från att bryta mot föreningens stadgar eller
beslut. Regeringen förordar alltså att förslaget genomförs. För att ett så-
dant beslut skall vara giltigt bör krävas att sanktionsbestämmelsen tagits
in i stadgarna och att det av stadgarna framgår i vilka avseenden
stämman får besluta i sådana frågor och hur lång avstängningen skall
vara. De överträdelser som kan komma att sanktioneras är t.ex. jakt på
mark som av ett eller annat skäl undantagits från områdesjakt och jakt
som bedrivs utan erforderligt jakträttsbevis. Det bör inte komma i fråga
att besluta om avstängning för längre tidsperiod än ett år. Denna
begränsning i beslutsbefogenheten bör, som några remissinstanser också
framhållit, komma till uttryck redan i lagtexten.
Regeringen delar också utredningens bedömning att det bör finnas yt-
terligare sanktionsmöjligheter för att garantera att regler om avskjutning-
en efterlevs. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att vilt
som dödats i strid med viltvårdsområdesföreningens avskjutningsregler
skall tillfalla föreningen kan antas fylla detta behov väl.
4.5.5 Övriga bestämmelser om verksamheten
Regeringens förslag: En viltvårdsområdesförening får ta ut avgifter
för jakten inom viltvårdsområdet och för villebråd som fälls. En vilt-
vårdsområdesförenings avgifter för en fastighet som undantagits från
områdesjakt efter småvilt får endast avse stora rovdjur och klövvilt.
En bestämmelse införs om att föreningen inte får bedriva verksam-
het som är främmande för viltvårdsområdets ändamål.
Regeringens bedömning: Föreningen får inte ta ut andra avgifter
än avgifter för jakten och vilt som fälls. Det införs inte heller någon
bestämmelse om att avgifterna skall användas för verksamhet som är
förenlig med föreningens ändamål.
Inte heller föreslås föreningen få rätt att undanta en fastighet från
områdesjakt som under viltvårdsområdets beståndstid ombildats eller
nybildats.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med re-
geringens vad gäller begränsningen i rätten att ta ut avgifter för en fastig-
het som undantagits från områdesjakt efter småvilt och vad gäller den all-
männa begränsningen att föreningen inte får bedriva verksamhet som är
främmande för dess ändamål. Utredningen har dessutom föreslagit att en
viltvårdsområdesförening skall få rätt att ta ut andra avgifter än för jakt
och för fällda djur samt att det införs en bestämmelse om att en förenings
inkomster bara får användas till ändamål som är förenliga med förening-
ens verksamhet. Därutöver har utredningen föreslagit att en viltvårdsom-
rådesförening skall få rätt att undanta en fastighet från områdesjakt som
under viltvårdsområdets beståndstid ombildats eller nybildats.
Remissinstanserna: Bara ett fåtal remissinstanser har kommenterat
förslagen. Länsstyrelsen i Örebro län och Svenska Jägareförbundet av-
styrker förslaget om att andra avgifter än avgifter för jakt och fällda djur
skall kunna tas ut och menar att förslaget kan befaras minska fastighets-
ägarnas vilja att bilda ett jaktvårdsområde. Skogsstyrelsen anser att för-
slaget att föreningens medel skall användas endast för att främja viltvår-
den ger uttryck för en alltför snäv syn på områdets funktion. Några re-
missinstanser anser att det inte finns något behov av att föreskriva att en
förening inte får bedriva verksamhet som är främmande för föreningens
ändamål.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
Avgifter
En jaktvårdsområdesförening har i dag rätt att ta ut avgifter för jakten
inom området och för vilt som fälls. Utredningen har föreslagit att en
viltvårdsområdesförening även skall få rätt ta ut andra avgifter.
Dessutom har föreslagits att det i lagen skall införas en ny bestämmelse
som anger att avgifterna skall användas för verksamhet som är förenlig
med föreningens ändamål. Som motiv för förslaget om en utökad rätt för
föreningen att ta ut avgifter har anförts att viltvårdsåtgärder av mer
omfattande karaktär i undantagsfall kan kräva en kombination av
investeringar och avstående från jakt på stora rovdjur och klövvilt. Med
nuvarande ordning skulle några avgifter inte inflyta under den tid då
förbud råder mot jakt på sådant vilt.
Jägareförbundet och Länsstyrelsen i Örebro län avstyrker förslaget om
att andra avgifter än de för jakt och fällda djur skall kunna tas ut inom
området. Jägareförbundet menar att det kan bli mycket svårt att förmå
fastighetsägare som inte själva jagar att ansluta sin fastighet till ett vilt-
vårdsområde med utredningens förslag eftersom förslaget innebär att fas-
tighetsägarna kan få betala för beslut som de inte deltagit i eller som inte
berör dem. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att kostnaderna för upp-
lösningen av ett viltvårdsområde kan bli mycket stora och att rätten till
uttaxering på andra grunder än jakt därför kan verka avskräckande på
fastighetsägarna när de skall ta ställning till bildandet.
Regeringen instämmer i den kritik som några av remissinstanserna rik-
tat mot förslaget i den här delen. Att ge föreningen rätt att ta ut avgifter
från fastighetsägare som inte jagar kan enligt regeringens mening antas
inverka negativt på dessa fastighetsägares vilja att ansluta sig till ett vilt-
vårdsområde. Härtill kommer att det kan bli svårt för den enskilde fastig-
hetsägaren att förutse vilka ekonomiska konsekvenser en anslutning till
ett viltvårdsområde kan få. Det har dessutom inte genom remissutfallet
framkommit att det finns något egentligt behov av andra uttaxeringsmöj-
ligheter än de som finns i dag. Regeringen anser av dessa skäl att försla-
get inte bör genomföras.
Även behovet av en bestämmelse som stadgar att föreningens medel
skall användas för verksamhet som är förenlig med föreningens ändamål
får enligt regeringen anses tveksamt. Det kan dessutom ifrågasättas hur
en sådan regel förhåller sig till den i dag praktiserade ordningen att avsät-
ta medel till en s.k. delägarfond. Regeringen avstår därför från att föreslå
att en bestämmelse med detta innehåll införs i den nya lagen.
Regeringen har i det föregående gjort det ställningstagandet att in-
skränkningar i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom endast får före-
komma beträffande klövvilt och stora rovdjur. En fastighetsägare kan
alltså välja att inte delta i områdesjakt på småvilt. I konsekvens härmed
bör en förening inte ha rätt att ta ut avgifter för jakt på småvilt eller för
småvilt som fälls av en fastighetsägare som inte deltar i områdesjakt efter
sådana djur. Regeringen ansluter sig alltså till utredningens bedömning i
den här delen.
Generella begränsningar i en viltvårdsområdesförenings befogenheter vid
förvaltningen
En viltvårdsområdesförenings ändamål är att förvalta det
viltvårdsområde för vilket den bildats. Viltvårdsområdets ändamål
bestämmer därmed ramen för föreningens verksamhet och gränserna för
föreningens befogenheter. Denna begränsning i en
viltvårdsområdesförenings befogenheter bör enligt regeringens mening
komma till uttryck direkt i lagen. Regeringen förordar alltså i likhet med
utredningen att en ny bestämmelse införs i den nya lagen om att en
viltvårdsområdesförening inte får bedriva någon verksamhet som är
främmande för det ändamål som viltvårdsområdet skall uppfylla.
Rätt att undanta fastighet från områdesjakt vid fastighetsbildning
Utredningen har också föreslagit att en viltvårdsområdesförening skall få
rätt att undanta en sådan fastighet från områdesjakt som under viltvårds-
områdets beståndstid ombildats eller nybildats. Motivet är att söka hindra
fastighetsägare från att använda fastighetsbildning för att få tillgång till
ytterligare jakträttsbevis. Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig
är positiva till förslaget.
Enligt regeringens uppfattning får behovet av en sådan bestämmelse
anses tveksamt. Den utformning som bestämmelsen fått i utredningens
förslag innebär dessutom att föreningen får en generell rätt att undanta
fastighet som efter fastighetsbildningen inte överstiger viss areal. Detta
kan innebära att en fastighet som ombildats på grund av helt andra skäl
än de som motiverar bestämmelsen kan komma att utestängas från områ-
desjakt. En annan utformning av bestämmelsen som mer direkt tar sikte
på fastighetsbildning med uttalad avsikt att erhålla ytterligare jakträttsbe-
vis skulle i och för sig kunna övervägas. En sådan bestämmelse skulle
emellertid leda till tillämpningssvårigheter eftersom det kan vara svårt att
påvisa att syftet med en fastighetsbildning huvudsakligen är att skaffa sig
jakträttsbevis. Regeringen är mot denna bakgrund, trots det till viss del
positiva remissutfallet, inte beredd att föreslå att en bestämmelse med det
angivna innehållet införs i den nya lagen.
4.6 Viltvårdsområdets bestånd
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall tidigast tre år efter bildan-
det av ett viltvårdsområde kunna besluta att en viltvårdsområdesfö-
rening skall upplösas om fler än en femtedel av fastighetsägarna eller
fastighetsägare som äger mer än en femtedel av marken har uttalat sig
för en upplösning. Inom omarronderingsområden krävs att fler än
hälften av fastighetsägarna eller fastighetsägare som äger mer än hälf-
ten av marken anser att viltvårdsområdet skall upplösas.
Länsstyrelsen kan vidare även före treårsfristens utgång besluta
om upplösning om viltvårdsområdesföreningen saknar styrelse eller
om föreningen allvarligt missköter förvaltningen av viltvårdsområdet.
En fastighet eller en del av en fastighet som på grund av ändrad an-
vändning eller annars saknar väsentlig betydelse för verksamheten
inom viltvårdsområdet skall kunna uteslutas ur området. Detsamma
gäller en eller flera fastigheter med samma ägare, om fastigheten eller
fastigheterna lämpligen kan bestå som en egen enhet för viltvård och
om kvarvarande fastigheter utgör ett lämpligt viltvårdsområde.
En viltvårdsområdesförening som försatts i konkurs skall under alla
omständigheter anses upplöst när konkursen avslutas.

Utredningens förslag: En viltvårdsområdesförening skall få upplösas
utan att någon tidsfrist inväntas. Beslut om upplösning skall fattas på två
på varandra följande föreningsstämmor. Några särskilda majoritetsregler
skall inte gälla inom omarronderingsområden. Även fastigheter med skil-
da ägare som genom avtal eller på annat sätt samordnat viltvården skall
kunna uteslutas ur ett viltvårdsområde. Vidare skall en fastighet kunna
uteslutas om fastighetens ägare och viltvårdsområdesföreningen är ense
om detta.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland
Naturvårdsverket och ett antal länsstyrelser samt Jägareförbundet, anser
att en viltvårdsområdesförening skall kunna upplösas först efter det att en
viss tid förflutit från bildandet. Den tidsfrist som föreslås av
Naturvårdsverket är tre år och av övriga fem år. Som skäl anförs att
medlemmarna i en viltvårdsområdesförening behöver viss tid för att
finna lämpliga former för sitt samarbete. Några remissinstanser har
synpunkter på majoritetskravet. Bland annat föreslås att kravet på en
majoritet bestående av ett visst minsta antal medlemmar skall
kombineras med kravet att dessa medlemmar skall äga en viss minsta
andel av marken inom viltvårdsområdet. Lantmäteriverket anser att en
viltvårdsområdesförening skall få upplösas bara om det finns sakliga
skäl. Ett skäl kan vara att sådana förändringar har inträffat att viltvården
får anses säkerställd på annat sätt än genom den samverkan som sker
inom föreningen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler bildas ett
jaktvårdsområde och dess förening för att bestå tills vidare. Först efter tio
år från bildandet kan länsstyrelsen fatta beslut om att upplösa jaktvårds-
områdesföreningen. För ett sådant beslut krävs att flertalet av de röstande
fastighetsägarna på en jaktstämma uttalat sig för en upplösning och att
detta flertal antingen utgör mer än en tredjedel av antalet fastighetsägare
eller äger mer än hälften av marken inom jaktvårdsområdet. Som motiv
för tidsgränsen tio år för rätt att få frågan om upplösning prövad anfördes
att jaktvårdsområdet därigenom ges en stabilitet som gör det möjligt att
finna arbetsformer som tillgodoser skilda önskemål. I sammanhanget
konstaterades att den valda tidsgränsen motsvarade den enligt äldre lag
gällande kortaste giltighetstiden för ett jaktvårdsområde (prop. 1979/80:
180 s. 25).
Enligt utredningens mening måste ett väl fungerande samarbete inom
ett viltvårdsområde bygga på en positiv inställning hos fastighetsägarna.
När verksamheten inom ett viltvårdsområde bedrivs på ett sådant sätt att
en stor minoritet inte längre finner samverkan meningsfull bör enligt ut-
redningen ett viltvårdsområde kunna upplösas. Så bör kunna ske när den
majoritet som krävs för bildandet inte längre finns, dvs. när fler än en
femtedel av fastighetsägarna eller fastighetsägare med mer än en femte-
del av marken uttalar sig för en upplösning.
För att viltvårdsområden i framtiden skall bli en attraktiv samverkans-
form måste det, enligt utredningen, finnas möjlighet för fastighetsägarna
att pröva institutet utan att behöva riskera att bli fast i en föreningssam-
verkan för lång tid. Utredningen föreslår därför att den nuvarande tids-
gränsen för beslut om upplösning slopas. Ett viltvårdsområde skall upp-
höra och föreningen upplösas om den angivna minoriteten uttalar sig för
en upplösning på två på varandra följande ordinarie föreningsstämmor.
Regeringen har anslutit sig till utredningens förslag att för bildande av
ett viltvårdsområde kräva medgivande av en majoritet bestående av
minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare som äger minst fyra fem-
tedelar av marken. Detta ställningstagande grundas på uppfattningen att
det är av stor betydelse att det inom viltvårdsområdet finns en näst intill
enhällig vilja till samarbete. En konsekvens av detta betraktelsesätt är att
en viltvårdsområdesförening bör kunna upplösas när det inte längre finns
en betryggande majoritet för samverkan. Regeringen anser det vara följd-
riktigt att som utredningen har föreslagit beslut om upplösning skall
kunna fattas om det i något avseende brister i den majoritet som krävs för
att bilda ett viltvårdsområde.
Enligt regeringens mening bör ytterligare ett villkor vara uppfyllt för
beslut om upplösning på grund av att fastighetsägarna har uttalat sig för
en sådan. Utredningens förslag att slopa kravet enligt den nuvarande la-
gen att det skall ha förflutit minst tio år innan ett jaktvårdsområde får
upplösas har ifrågasatts av flera remissinstanser. Regeringen delar de
synpunkter som har framförts i remissyttrandena om behovet av en viss
inkörningsperiod. Den kan emellertid sättas kortare än den som gäller en-
ligt den nuvarande lagen. Enligt regeringens uppfattning bör övergångs-
tiden vara tre år.
Om ett jaktvårdsområde skulle komma att sakna styrelse kan, enligt
den nuvarande lagen, länsstyrelsen se till att det hålls en jaktstämma för
att ta ställning till frågan om att upplösa jaktvårdsområdesföreningen.
Regeln har sin motsvarighet i utredningens förslag att länsstyrelsen skall
ha möjlighet att upplösa en viltvårdsområdesförening om föreningen
saknar styrelse. Enligt utredningen bör länsstyrelsen kunna upplösa en
viltvårdsområdesförening i ytterligare ett fall, nämligen om föreningen
allvarligt missköter förvaltningen av området.
Utredningens förslag har inte mött några invändningar från remissin-
stansernas sida. Regeringen ansluter sig till förslagen. Som utredningen
har anfört får det avgöras i praxis vad som skall rymmas under begreppet
allvarlig misskötsamhet. Ett exempel kan vara att samverkan mellan
medlemmarna inom föreningen kommit att bli så bristfällig att detta på-
verkar viltvården i en negativ riktning.
Enligt lagen om jaktvårdsområden gäller att en fastighet kan uteslutas
ur ett jaktvårdsområde om fastigheten genom ändrad användning eller
annars väsentligen saknar betydelse för jaktvården. Av motiven framgår
att bestämmelsen tar sikte på bl.a. det fallet att en fastighet tas i anspråk
för bostads-, industri- eller fritidsändamål. Är ägaren av fastigheten och
jaktvårdsområdesföreningen ense om uteslutningen kan föreningen be-
sluta i frågan. I annat fall skall frågan om uteslutning prövas av länssty-
relsen.
Den nyss beskrivna uteslutningsregeln bör, som utredningen har före-
slagit, få sin motsvarighet i en lag om viltvårdsområden. Regeringen an-
sluter sig också till utredningens förslag till den del det innebär att en fas-
tighet skall kunna uteslutas om fastigheten kan utgöra en egen enhet för
viltvård. Som villkor bör gälla att kvarvarande fastigheter kan bestå som
ett lämpligt viltvårdsområde. Vad nu sagts bör omfatta också det fallet att
flera fastigheter tillsammans kan avskiljas som en lämplig viltvårdsenhet.
Som ytterligare förutsättning bör gälla att fastigheterna har samma ägare.
I utredningens förslag ingår också att det alltid skall vara möjligt att
utesluta en fastighet om fastighetsägaren och viltvårdsområdesföreningen
är överens i frågan. Utredningen har med sitt förslag velat skapa en möj-
lighet att utesluta en fastighet i t.ex. det fallet att osämja uppstått mellan
en fastighetsägare och övriga medlemmar i föreningen. Ett villkor skall
vara att uteslutningen inte inverkar menligt på viltvården. Regeringen an-
ser sig av följande skäl inte kunna biträda förslaget. Genom den lagstift-
ning som nu föreslås ställer samhället resurser till förfogande för att sä-
kerställa att viltvårdsområdena blir lämpliga med avseende på belägenhet
och omfång. Mot den bakgrunden framstår det som en högst tveksam åt-
gärd att överlåta till viltvårdsområdesföreningen att pröva i vad mån det
är möjligt att utesluta vissa fastigheter utan att viltvården blir lidande. Att
låta länsstyrelsen pröva en uteslutning som föreningen och fastighetsäga-
ren kommit överens innebär emellertid också nackdelar. Dit hör främst
risken för återkommande diskussioner bland medlemmarna om den ena
eller andra uteslutningen, diskussioner som stör samarbetet inom vilt-
vårdsområdet och påverkar dess stabilitet. Till detta kommer att myndig-
heterna kan komma att belastas med en rad svårbedömda ärenden.
Enligt lagen om jaktvårdsområden gäller, genom en hänvisning till la-
gen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, att en jaktvårdsområ-
desförening inte får upplösas förrän föreningens skulder är betalda. Mot-
svarande regel bör gälla vid upplösning av en viltvårdsområdesförening.
I enlighet med utredningens förslag bör regeln emellertid kompletteras
med en bestämmelse för det fall föreningen saknar tillräckliga medel för
att bli skuldfri.
Sammanfattningsvis innebär regeringens förslag följande. Tidigast tre
år efter bildandet skall länsstyrelsen kunna besluta att en viltvårdsområ-
desförening skall upplösas om fler än en femtedel av fastighetsägarna el-
ler fastighetsägare som äger mer än en femtedel av marken uttalar sig för
en upplösning. Inom omarronderingsområden skall gälla särskilda majo-
ritetsregler. Oberoende av den angivna tidsfristen skall länsstyrelsen kun-
na besluta om upplösning om viltvårdsområdesföreningen saknar styrelse
eller om föreningen allvarligt missköter förvaltningen av viltvårdsområ-
det.
Länsstyrelsen skall kunna besluta att fastigheter eller fastighetsdelar
som väsentligen saknar betydelse för viltvårdsområdets verksamhet skall
uteslutas ur området. Även mark med samma ägare som kan bilda en
egen enhet för viltvård skall kunna uteslutas under förutsättning att den
kvarvarande marken kan bestå som ett lämpligt viltvårdsområde.

4.7 Överklagande
4.7.1 Rätten att överklaga en viltvårdsområdesförenings beslut
Regeringens förslag: Den vars rätt berörs av en viltvårdsområdesfö-
renings beslut får rätt att överklaga beslutet.
Endast de av en viltvårdsområdesförenings beslut som gäller jakten
och viltvårdsåtgärder, medlemskap i föreningen, uteslutning ur före-
ningen, avgifter samt upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt inom om-
rådet kan överklagas.

Utredningens förslag: Överenstämmer med regeringens vad gäller ut-
vidgningen av kretsen klagoberättigade.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser som uttalat sig tillstyrker
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt de regler som gäller i dag kan
den som är medlem i en jaktvårdsområdesförening och vars rätt berörs av
ett beslut som fattats på jaktstämma eller av styrelsen för föreningen
överklaga detta. Dessutom kan den som begär att bli medlem i en före-
ning överklaga ett beslut om vägrat medlemskap. En jakträttshavare som
inte är medlem i föreningen saknar alltså möjlighet att få ett beslut angå-
ende viltvård överprövat trots att hans rätt påverkas av beslutet. Det sak-
nas enligt regeringens uppfattning skäl för denna begränsning av kretsen
av klagoberättigade.
Enligt nuvarande ordning kan alla beslut som fattas av en jaktvårdsom-
rådesförening överklagas. Utredningen har inte föreslagit någon ändring
härvidlag. Enligt de regler som gäller i dag omfattar överinstansernas
prövning av ett överklagat beslut endast beslutets laglighet. Regeringen
föreslår i avsnitt 4.7.2 att en överprövning av en viltvårdsområdesföre-
nings beslut inte bara skall omfatta beslutets laglighet utan också dess
lämplighet. En bibehållen ordning i fråga om föreningsbeslutens över-
klagbarhet skulle därmed innebära alltför stora inskränkningar i en före-
nings angelägenheter. Rätten till överprövning bör alltså i princip begrän-
sas till beslut i frågor som berör de intressen som lagstiftningen avser att
skydda eller tillgodose.
4.7.2 Överinstansernas befogenheter
Regeringens förslag: Länsstyrelsens och den allmänna förvaltnings-
domstolens prövning av ett överklagat beslut skall inte bara omfatta
beslutets laglighet utan också dess lämplighet. I konsekvens härmed
skall länsstyrelsen och den allmänna förvaltningsdomstolen också
kunna ersätta det överklagade beslutet med ett nytt beslut.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan
tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler kan den som
överklagar en jaktvårdsområdesförenings beslut endast få beslutets lag-
lighet prövad.
Sverige är folkrättsligt bundet av den europeiska konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Konventionen har också blivit direkt tillämplig
för svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar genom att den sedan
den 1 januari 1995 gäller som svensk lag (1994:1219). Artikel 6 i kon-
ventionen garanterar rätten till en opartisk prövning av tvister om existe-
rande rättigheter och deras innehåll. Enligt praxis från domstolen är arti-
kel 6 tillämplig på tvister som rör eller påverkar äganderättsförhållanden.
En domstol som avses i artikel 6 skall enligt uttalanden från Europadom-
stolen vara behörig att bedöma saken i hela dess vidd. Detta krav anses
inte uppfyllt om domstolen bara har en befogenhet att göra en inskränkt
laglighetsprövning som utesluter faktabedömning och bevisvärdering.
Det får mot denna bakgrund anses tveksamt om den prövningsrätt som
överinstanserna har enligt de nu gällande bestämmelserna i lagen om
jaktvårdsområden uppfyller kraven på domstolsprövning enligt Europa-
konventionens artikel 6. Regeringen anser därför i likhet med utredning-
en och remissinstanserna att länsstyrelsen och domstolarna fortsättnings-
vis bör få rätt att pröva inte bara ett besluts laglighet utan också dess
lämplighet. I konsekvens härmed bör dessa myndigheter också få befo-
genhet att, inte bara undanröja eller upphäva beslutet, utan även ändra be-
slutet i visst hänseende eller ersätta det med ett nytt.
Några av remissinstanserna har uttryckt oro över att den nya lämplig-
hetsprövningen ställer ökade krav på domstolarna och ledamöternas kun-
skap i bl.a. jaktfrågor. Regeringen vill i sammanhanget peka på att läns-
styrelsen enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får ställning
som motpart i domstolsprocessen eftersom länsstyrelsen är den först be-
slutande myndigheten i processen. Domstolarna bör därmed få tillgång
till en fyllig utredning och sakfrågorna får förutsättas bli tillräckligt be-
lysta. Bestämmelsen i förvaltningsprocesslagen innebär också att länssty-
relsen har rätt att överklaga förvaltningsdomstolens dom, om domstolens
avgörande innebär att länsstyrelsens beslut har ändrats.
4.8 Övergångsbestämmelser
Den nya lagen beräknas kunna träda i kraft den 1 januari 2001. Lagen bör
enligt regeringens uppfattning tillämpas också på redan existerande jakt-
vårdsområden. Däremot bör de nya reglerna inte få till följd att de jakt-
vårdsområden som är bildade enligt lagen om jaktvårdsområden och vars
verksamhet enbart omfattar småviltet måste upplösas eller ändra sin
verksamhet sedan den nya lagen trätt i kraft. Det bör därför föreskrivas
att de krav som gäller för bildandet av ett viltvårdsområde enligt den nya
lagen inte utgör hinder för att ett jaktvårdsområde som bildats enligt
lagen om jaktvårdsområden och som endast samordnar jakten efter
småviltet består efter det att den nya lagen trätt i kraft.
5 Ändringar i jaktlagen m.m.
5.1 Upplåtelse av jakträtt
5.1.1 Gällande rätt
För upplåtelse av jakträtt gäller de allmänna bestämmelserna om nyttjan-
derätt i 7 kap. jordabalken. Av 7 kap. 3 § jordabalken framgår att upplå-
ten rätt att jaga är att betrakta som nyttjanderätt till fast egendom.
Avtal om upplåtelse av jakträtt är enligt 7 kap. 5 § jordabalken inte
bindande för längre tid än 50 år. Någon kortaste tid för jakträttsupplåtelse
är inte föreskriven. Upplåtelsetiden kan dock påverka bedömningen av
om upplåtelsen över huvud taget är att betrakta som en nyttjanderätt. För-
foganderätten över markägarens jaktområde måste överlämnas till nytt-
janderättshavaren under en inte alltför kort tid för att en verklig nyttjan-
derättsupplåtelse skall anses föreligga.
Förutom de bestämmelser av i huvudsak sakrättslig karaktär som i öv-
rigt finns i jordabalken och som gäller för nyttjanderätt i allmänhet finns
det i jaktlagen (1987:259) bestämmelser som särskilt tar sikte på nyttjan-
derätt vid jakt.
Jaktlagen innehåller i 15 22 §§ bestämmelser om villkoren vid upplå-
telse av jakträtt i vissa fall. Reglerna innebär att upplåten nyttjanderätt till

jakt i vissa fall är förenad med rätt till automatisk förlängning av upplå-
telseavtalet. Den automatiska förlängningen innebär att tiden för upplå-
telsen förlängs om inte avtalet sägs upp av någon av parterna. Om avtalet
sägs upp av markägaren har nyttjanderättshavaren i vissa fall dessutom
besittningsskydd, dvs. denne har en rätt att få avtalet förlängt mot mark-
ägarens vilja. Besittningsskyddet kan brytas endast om vissa i lagen upp-
räknade omständigheter föreligger. Reglerna om automatisk förlängning
och besittningsskydd gäller endast när parterna kommit överens om en
avtalstid som överstiger ett år. Om inte nyttjanderättshavaren godtar en
uppsägning åligger det markägaren att hänskjuta tvisten till arrendenämn-
den. Även tvister om upplåtelsevillkoren för en ny avtalsperiod skall hän-
skjutas till arrendenämnden. Bestämmelserna är tvingande i förhållande
till nyttjanderättshavaren.
Om ett avtal som är förenat med automatisk förlängning inte sägs upp
förlängs upplåtelsen på samma tid som arrendetiden, dock längst fem år.
Övriga villkor förblir oförändrade. På samma sätt som utebliven uppsäg-
ning medför förlängning, medför underlåtenhet att begära villkorsföränd-
ring att villkoren för den förlängda upplåtelsen förblir oförändrade. Upp-
sägning och begäran om villkorsändring skall ske senast två månader
före avtalstidens utgång.
5.1.2 Besittningsskydd
Regeringens förslag: Reglerna om besittningsskydd för nyttjande-
rättshavare till jakt upphävs.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Reglerna om besittningsskydd inför-
des år 1987 med den nu gällande jaktlagen. I motiven till lagen angavs att
en förstärkt rätt för nyttjanderättshavaren att få behålla en upplåten jakt-
rätt kan förutsättas stimulera till sådana viltvårdsåtgärder som ger resultat
först på längre sikt. Regeringen var medveten om att fastighetsägare för
att undvika besittningsskyddet i fortsättningen skulle kunna välja att upp-
låta jakträtt genom avtal som gäller tills vidare eller för viss bestämd tid
som inte överstiger ett år. Det förutsattes dock att flertalet fastighetsägare
skulle vara intresserade av att få nyttjanderättshavare som var villiga att
åta sig effektiv och långsiktig viltvård på fastigheten. Regeringen utgick
därför från att det skulle finnas ett starkt intresse hos fastighetsägarna att
teckna avtal på en bestämd tid som inte var allt för kort.
I utredningen redovisas ett antal undersökningar som riktat sig till
skogsbolag, samtliga stift och kommuner samt ett urval av enskilda
markägare och jägare. Resultatet av undersökningen visar att införandet
av regler om besittningsskydd inte har fått den avsedda effekten.
Tvärtom ger undersökningarna vid handen att det generellt sett finns en
mycket stark ovilja bland de fastighetsägargrupper som deltagit i
enkätundersökningarna att teckna avtal som innebär att besittningsskydd
uppkommer för nyttjanderättshavaren. En majoritet av befintliga
upplåtelser som gjorts av stora markägare gäller tills vidare eller på en
bestämd tid på ett år till skillnad från vad som var fallet före år 1988 då
det var vanligt med upplåtelser på bestämd tid överstigande ett år, ofta
fem år. Det avgörande skälet för fastighetsägarens val av kort
upplåtelsetid uppges ha varit besittningsskyddet. Utredningen gör mot
bakgrund av vad vidtagna undersökningar visar bl.a. den bedömningen
att ett slopande av reglerna om besittningsskydd skulle leda till längre
upplåtelsetider.
Regeringen delar de slutsatser som redovisas i utredningen. Enligt re-
geringens mening framstår det alltså som klart att reglerna om besitt-
ningsskydd i princip har motverkat sitt syfte. I stället för att stimulera till
längre upplåtelsetider har de, såvitt kan bedömas, lett till kortare avtalsti-
der. De bestämmelser som innebär att ett avtal under vissa omständighe-
ter kan förlängas mot en fastighetsägarens vilja bör därför upphävas.
5.1.3 Uppsägningsplikt och automatisk förlängning
Regeringens förslag: Jakträttsupplåtelser för viss tid som är ett år el-
ler längre skall alltid sägas upp för att upphöra att gälla vid avtalsti-
dens utgång. Om inte någon av parterna säger upp avtalet förlängs
upplåtelsen automatiskt på samma tid som den ursprungliga upplåtel-
setiden, dock längst fem år.

Utredningens förslag: Avtal om upplåtelse av jakträtt som slutits på
viss tid som överstiger två månader skall sägas upp för att upphöra att
gälla, om upplåtelsen fortlöpt längre tid än två månader.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan kommentar. En del remissinstanser anser att den före-
slagna ordningen inte bör omfatta upplåtelser som löper på så kort tid
som utredningen föreslår. Till dessa hör Arrendenämnden i Luleå, Läns-
styrelserna i Jönköpings län och Västerbottens län samt Svenska Jägare-
förbundet som alla anser att uppsägningsskyldighet och automatisk för-
längning skall gälla för avtal som ingåtts på ett år eller längre tid. Arren-
denämnden i Gävle anser att de nuvarande reglerna om uppsägningsskyl-
dighet och automatisk förlängning av avtal med en bestämd upplåtelsetid
som överstiger ett år bör behållas. Svea Hovrätt ifrågasätter om inte upp-
låtelser på i vart fall upp till fyra månader skall vara befriade från kravet
på uppsägning. Endast en remissinstans, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
är helt negativ till någon form av särreglering av upplåtelsevillkoren i
jaktlagen. Flera remissinstanser, däribland de tre arrendenämnder som
ombetts yttra sig, har framfört invändningar mot att reglerna i utredning-
ens förslag utformats med utgångspunkt i den tid som upplåtelsen varat
och inte, vilket är fallet i fråga om jämförbara upplåtelseformer, med ut-
gångspunkt i den avtalade upplåtelsetidens längd. Tre remissinstanser an-
ser att avtal på obestämd tid över huvud taget inte bör tillåtas. Slutligen
har flera remissinstanser kritiska synpunkter på den lagtekniska lösning-
en.
Skälen för regeringens förslag: Enligt allmänna civilrättsliga bestäm-
melser upphör ett tidsbestämt avtal att gälla när den avtalade tiden löpt
ut. I jaktlagen finns emellertid regler om uppsägningsplikt och automa-
tisk förlängning av vissa avtal om upplåtelse av jakträtt. Bestämmelserna
är utformade i nära överensstämmelse med de regler som gäller i fråga
om jordbruksarrende.
Utredningen har föreslagit att de nuvarande reglerna om uppsägnings-
plikt och automatisk förlängning ändras och att tillämpningsområdet ut-
ökas i syfte att stimulera parterna till att teckna avtal som löper på längre
tid. Den av utredningen föreslagna ordningen innebär att alla
visstidsavtal som överstiger två månader skall vara förenade med
uppsägningsplikt och automatisk förlängning. Utredningen föreslår också
att reglerna skall omfatta tidsbestämda upplåtelser som, oavsett den i
avtalet stipulerade upplåtelsetidens längd, faktiskt fortlöpt längre tid än
två månader.
De flesta remissinstanserna ställer sig positiva till en sådan ordning el-
ler lämnar förslaget utan kommentar. Somliga remissinstanser är i och
för sig positiva till att reglerna om uppsägningsskyldighet och rätt till
automatisk förlängning bibehålls men anser att reglerna inte bör omfatta
avtal som löper på så kort tid som drygt två månader. Länsstyrelsen i
Västerbottens län och Jägareförbundet menar att det är mycket ovanligt
med jakträttsupplåtelser som understiger ett år. Arrendenämnden i Luleå
framhåller i sitt remissvar att det kan finnas många skäl för parterna i ett
jakträttsförhållande att vilja att upplåtelsen skall avse endast en kortare
tid och att det under sådana förhållanden inte finns anledning att krångla
till rättsförhållandet mellan parterna genom att införa uppsägningsplikt.
Arrendenämnden ifrågasätter i sitt remissvar också vilket värde en sådan
förlängning av avtalet på grund av passivitet skulle ha för nyttjande-
rättshavaren.
Enligt regeringens mening bör det av hänsyn till viltvården även fort-
sättningsvis finnas särskilda regler som är tillämpliga på vissa jakträtts-
upplåtelser. Det huvudsakliga syftet med en sådan reglering är att främja
tillkomsten av längre jakträttsförhållanden. Regleringen bör emellertid
enligt regeringens uppfattning utformas på ett sätt som inte medför alltför
stora ingrepp i avtalsfriheten. Flera av remissinstanserna har framhållit
att det i praktiken är mycket ovanligt med avtal som löper på kortare tid
än ett år. I de fall sådana avtal förekommer kan det som Arrendenämnden
i Luleå anfört finnas många skäl till att parterna väljer att avtala om en
kort upplåtelsetid. Enligt regeringens uppfattning saknas det mot denna
bakgrund skäl att låta avtal som löper på alltför kort tid omfattas av
uppsägningsplikt och automatisk förlängning. Regeringen anser med
hänsyn till vad som framkommit i remissvaren att endast sådana avtal
som löper på ett år eller längre tid skall sägas upp för att upphöra att
gälla. Regeringen delar däremot utredningens bedömning att det inte
finns skäl att föreslå en minsta tid för upplåtelse av jakträtt. Avtal som
slutits på bestämd tid som understiger ett år bör således upphöra att gälla
vid avtalstidens slut.
Enligt det förslag som utredningen lagt fram är avtalsförhållandets
längd av avgörande betydelse för om reglerna om uppsägningsplikt och
automatisk förlängning skall tillämpas. Flera remissinstanser har riktat
kritik mot utredningens förslag i denna del. Arrendenämnden i Malmö
anför t.ex. att den valda ordningen torde leda till svårigheter för en part
att enkelt avgöra om uppsägning behövs eller inte och att detta i förläng-
ningen kan leda till rättsförlust för parten. Regeringen instämmer i kriti-
ken. Regleringen bör därför, liksom är fallet i dag, ha sin utgångspunkt i
den avtalade tiden och inte i avtalsförhållandets faktiska längd.
5.1.4 Uppsägningstid
Regeringens förslag: Visstidsavtal på ett år eller längre skall sägas
upp sex månader före avtalstidens slut. Det är dock möjligt att avtala
om längre uppsägningstid. För avtal som löper på obestämd tid skall
en uppsägningstid på minst sex månader gälla. Längre uppsägningstid
kan dock avtalas.

Utredningens förslag: Vid jakträttsavtal på bestämd tid som översti-
ger ett år skall, om inte längre uppsägningstid är avtalad, uppsägning ske
senast tolv månader före upplåtelsetidens utgång. Jakträttsavtal på be-
stämd tid om ett år eller kortare och jakträttsavtal på obestämd tid kan,
om upplåtelsen varat ett år eller mer och om inte längre uppsägningstid
har avtalats, sägas upp för att upphöra att gälla först vid det månadsskifte
som inträffar närmast tolv månader från uppsägningen.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är negativa till
en uppsägningstid om tolv månader. Arrendenämnderna i Gävle och Lu-
leå förordar en generell uppsägningstid om nio respektive åtta månader
medan 14 remissinstanser, däribland fem kommuner, Naturvårdsverket,
länsstyrelserna i Västerbottens, Jämtlands och Jönköpings län, Lantbru-
karnas Riksförbund, Föreningen Skogsindustrierna, Svenska jordägar-
förbundet och Svenska Jägareförbundet föreslår en längsta
uppsägningstid om sex månader. Arrendenämnden i Malmö förordar en
ordning med sex månaders uppsägningstid för tillsvidareavtal och
tidsbestämda avtal som undertiger tre år och tolv månaders
uppsägningstid för avtal som slutits för längre tid.
Skälen för regeringens förslag: Enligt utredningens förslag skall en
uppsägningstid om tolv månader gälla i fråga om visstidsavtal som slutits
på tid som överstiger tolv månader. Utredningen har motiverat sitt
förslag i denna del med att det är viktigt för parterna att få god tid på sig
att avveckla sina åtaganden. Övervägande delen av remissinstanserna är
negativa till att en uppsägningstid om tolv månader införs. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län befarar att det finns risk att så långa uppsägningstider,
liksom dagens regler om besittningsskydd, kan leda till kortare upplåtel-
setider och minska markägarens benägenhet att upplåta jakträtt. Natur-
vårdsverket framhåller att det kan vara svårt för framför allt nyttjande-
rättshavaren att så långt i förväg bedöma sin ekonomiska situation. Jäga-
reförbundet anför i sitt remissyttrande att en uppsägningstid om sex må-
nader får anses tillgodose kravet på erforderlig framförhållning, som t.ex.
att inom föreskriven tid justera förekommande registrering för älgjakt in-
för kommande jaktår. Jägarnas Riksförbund som tillstyrker utredningens
förslag i den här delen menar däremot att en uppsägningstid som är kor-
tare än tolv månader i praktiken blir verkningslös eftersom uppsägnings-
tiden då i huvudsak omfattar den tid under året då ingen jakt bedrivs.
Regeringen har för sin del svårt att se att det är nödvändigt med en
minsta uppsägningstid om tolv månader för att parterna i ett jakträttsför-
hållande skall hinna avveckla sina respektive åtaganden. Enligt regering-
ens mening finns det inte heller några andra bärande skäl som talar för att
en ordning med så långa uppsägningstider bör införas. Däremot delar re-
geringen de farhågor som framförs av Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
nämligen att en ordning med så långa uppsägningstider som tolv månader
kan leda till att parterna tvärtemot regeringens intentioner väljer att ingå
avtal som gäller tills vidare eller som löper på kortare tid. Därtill kommer
att det finns en risk för att utbudet av jakträttsupplåtelser minskar. Vid
valet av lämplig uppsägningstid ansluter sig regeringen till det förslag
som framförts av flera remissinstanser och som innebär en lagreglerad
minsta uppsägningstid om sex månader. Enligt regeringens mening talar
övervägande skäl för att samma uppsägningstid bör gälla i fråga om avtal
som löper på bestämd tid och avtal som slutits för att gälla tills vidare.
5.1.5 Forumregler
Regeringens förslag: Tvister som gäller upplåtelseförhållandet skall
fortsättningsvis handläggas vid allmän domstol enligt bestämmelserna
om fastighetsforum.

Utredningens förslag: Frågan behandlas inte av utredningen.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om en nyttjanderättshavares
rätt till förlängning av upplåtelseavtalet prövas i dag av arrendenämnden.
Arrendenämnden prövar också, på begäran av nyttjanderättshavaren eller
markägaren, skäligheten av villkoren för den fortsatta upplåtelsen. Rege-
ringens förslag om att besittningsrätten och rätten till villkorsprövning
slopas innebär enligt regeringens mening att arrendenämnden inte längre
bör handlägga tvister rörande upplåtelseförhållandet. Sådana frågor bör i
stället prövas av allmän domstol enligt de allmänna bestämmelserna om
fastighetsforum i 10 kap. 10 § RB.
5.1.6 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
De föreslagna ändringarna bör kunna träda i kraft den 1 januari 2001. Be-
stämmelserna bör generellt sett inte tillämpas på avtal som slutits före
ikraftträdandet. Övergångsbestämmelser behövs emellertid för de avtal
som i dag är upplåtna på ett sådant sätt att nyttjanderättshavaren har be-
sittningsrätt och för de avtal som ingåtts på en tid om tolv månader. Re-
geringen anser i likhet med utredningen att de nya reglerna bör tillämpas
på sådana avtal sedan den upplåtelsetid som löper vid ikraftträdandet gått
ut och avtalet blivit förlängt. Detta innebär att det vid det första förläng-
ningstillfället efter ikraftträdandet finns möjlighet för nyttjanderättshava-
ren att få avtalet förlängt mot fastighetsägarens vilja. Såväl fastighetsäga-
ren som nyttjanderättshavaren har också rätt att få villkoren för den nya
upplåtelseperioden, t.ex. avtalstidens längd, prövade av arrendenämnden.
5.2 Begreppet viltvård
Regeringens förslag: Begreppet jaktvård i olika sammansättningar
utmönstras ur jaktlagen och rennäringslagen och ersätts med begrepp-
et viltvård.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan har i
allmänhet tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I prop. 1986/87:58 om jaktlag m.m.
föreslogs att begreppet jaktvård skulle utmönstras i jaktlagstiftningen.
Föredragande statsrådet anförde att viltvård utgör en del av den allmänna
naturvården för vilken de grundläggande bestämmelserna finns i natur-
vårdslagstiftningen och i annan lagstiftning till skydd för den yttre mil-
jön. Begreppet jaktvård borde därför ersättas med viltvård. Så skedde
också i jaktlagen (1987:259) och i jaktförordningen (1987:905).
Med viltvård avses alla de åtgärder som syftar till att bevara våra vilt-
stammar i naturliga bestånd och att i möjligaste mån se till att viltstam-
marna inte utvecklas negativt på grund av mänskliga aktiviteter.
Utredningen har noterat att ordet jaktvård finns kvar i olika samman-
sättningar i lagstiftningen. Viltvård och jaktvård är två ord med samma
betydelse i lagstiftningssammanhang, men som i det dagliga livet har
skilda betydelser för många. Utredningen anser att det är angeläget att
begreppet jaktvård utmönstras i alla kombinationer och ersätts med be-
greppet viltvård för att undvika begreppsförvirring.
Begreppet jaktvård finns i 32 § rennäringslagen (1971:437). Begreppen
jaktvårdsavgift och jaktvårdsfond finns i 41 § jaktlagen (1987:259), i
jaktförordningen (1987:905) och i indrivningsförordningen (1993:1229).
Regeringen delar utredningens uppfattning att begreppet jaktvård i olika
sammansättningar bör utmönstras ur författningarna. Någon ändring i sak
är inte avsedd.
5.3 Statens jakträtt
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 10 a § jaktlagen (1987:259)
ändras så att staten inte längre har jakträtten på kronoparken Fjäll-
veden i Södermanlands län.

Skälen för regeringens förslag: Konungen har sedan lång tid tillbaka
haft jakträtten på statens mark i skiftande omfattning. I samband med
överföringen av verksamheten vid Domänverket till aktiebolagsform år
1992 ansåg staten att Konungens då gällande jakträtt borde bibehållas,
vilket skedde genom att staten behöll jakträtten på de områden som räk-
nas upp i 10 a § jaktlagen (1987:259), (prop. 1991/92:134, bet. 1991/92:
NU33, rskr. 1991/92:351). Regeringen har därefter genom beslut den 13
februari 1997 upplåtit rätten till jakt till Konungen, bl.a. på de områden
som avses i 10 a § jaktlagen.
Kronoparken Tullgarn och kronoegendomen Ottenby kungsladugård
ägs fortfarande av staten, medan övriga marker överlåtits till AssiDomän
AB.
AssiDomän AB har sålt fastigheter och delar av fastigheter inom de
områden som avses i 10 a § jaktlagen. Regeringen bemyndigade i beslu-
tet den 13 februari 1997 bolaget att för statens räkning till köparen utan
vederlag upplåta jakträtten för all framtid under förutsättning att
Statschefen förklarat sig beredd att avstå från dispositionsrätten till den
upplåtna jakten. Sådan upplåtelse har skett vid ett flertal försäljningar av
mark ingående i de aktuella kronoparkerna och kronoegendomarna. Assi-
Domän AB har numera försålt samtliga registerfastigheter som ingår i
kronoparken Fjällveden. Konungen har beslutat att för all framtid avstå
från dispositionsrätten till jakträtten inom den kronoparken. Mot bak-
grund härav och då försäljningen avsett hela kronoparken bör 10 a § jakt-
lagen ändras så att kronoparken Fjällveden inte längre ingår i de områden
där staten har jakträtt. Jakträtten övergår därmed till ägarna av de fastig-
heter som ingår i kronoparken.
6 Jaktkorts- och jägarexamensregistren
Regeringens förslag: Sekretesslagen (1980:100) ändras så att sekretess
skall gälla vad avser förande av eller uttag ur jaktkorts- och jägarexa-
mensregistren för uppgift som har tillförts registren, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.
Regeringens bedömning: Jaktkorts- och jägarexamensregistrens fö-
rande bör regleras i en förordning och i myndighetsföreskrifter. Natur-
vårdsverket bör vara ansvarig registermyndighet. Kostnaderna för re-
gistren bör täckas med medel ur jaktvårdsfonden.

Utredningens förslag: En ny lag om jaktkorts- och jägarexamensre-
gistren bör införas. Behovet av särskilda sekretessregler för registren bör
övervägas. Naturvårdsverket bör vara registeransvarig.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag. Rikspolisstyrelsen förutsätter att de uppgifter som polismyndig-
heterna behöver vid handläggningen av vapenärenden även i fortsätt-
ningen lämnas ut utan avgift. Mot bakgrund av att personuppgiftslagen
(1998:204) trätt i kraft anser Datainspektionen att en författningsregle-
ring av registren bör ske. Uppgifterna i registren är en informationskälla
för presumtiva brottslingar om var det kan finnas vapen. Stöld och brotts-
lig användning av jaktvapen bör förebyggas genom bestämmelser om
sekretess. Inspektionen ifrågasätter om uppgifter ur registren bör få säl-
jas. Kammarkollegiet påpekar att ca 30 000 inbetalningar till jaktkorts-
registret sker med vanligt inbetalningskort, där inbetalarens namn och
adress framgår. Även dessa uppgifter bör enligt kollegiet beläggas med
sekretess. Några länsstyrelser anser att det finns fördelar med ett regio-
nalt register, som förs av länsstyrelsen. Jägarnas Riksförbund anser att
det är oavvisligt nödvändigt att Naturvårdsverket handhar registren.
Svenska Jägareförbundet har inte något att erinra mot att det övergripan-
de ansvaret läggs på en myndighet. Rationella och ekonomiska skäl talar
dock, enligt Jägareförbundet, för att ansvaret för administrationen även i
fortsättningen läggs på förbundet.
Nuvarande register
Jaktkort
För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga
med syftet med jaktlagen (1987:259) får regeringen enligt 41 § jaktlagen
meddela föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en årlig
avgift, benämnd jaktvårdsavgift. Av paragrafen följer också att avgifterna
skall bilda en fond, jaktvårdsfonden. I 49 § jaktförordningen (1987:905)
har regeringen föreskrivit att den som jagar är skyldig att erlägga jakt-
vårdsavgift. Avgiften är i dag 200 kr och gäller för ett jaktår. Den som
med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskriften om avgift
kan enligt 45 § jaktlagen dömas till böter. Under jaktåret 1999/00 har
drygt 295 000 personer löst jaktkort.
Jaktkortsregistret
I början av 1950-talet fick Jägareförbundet regeringens uppdrag att upp-
rätta förteckningar över de personer som hade erlagt jaktvårdsavgift. I
dag gäller enligt 50 § jaktförordningen (1987:905) att jaktvårdsavgiften
betalas in till ett postgirokonto som disponeras av Kammarkollegiet.
Kammarkollegiet skall bokföra inkomna medel på jaktvårdsfonden. Efter
bokföringen skall kollegiet lämna Jägareförbundet uppgift om vilka som
har betalat avgiften. Jägareförbundet är fortfarande ansvarigt för
registret.
År 1974 fick Jägareförbundet tillstånd av Datainspektionen att föra
jaktkortsregistret. Av tillståndet framgår att ändamålet med registret är
att redovisa vilka som har erlagt jaktvårdsavgift, att underlätta uppbörden
av kommande avgifter genom avisering, att kontrollera innehav av
jaktkort och att kunna skicka ut meddelanden till jaktkortslösarna.
Jaktkortsregistret får enligt detta tillstånd innehålla uppgifter om
personnummer, namn, adress, län, betalningsmarkering för
jaktvårdsavgift och utrymme för framtida notering om genomgången
obligatorisk jägarexamen och skjutprov. I enlighet med Jägareförbundets
begäran i ansökan till Datainspektionen får, såvitt gäller meddelanden till
jaktkortslösarna, jaktkortsregistret endast användas för information från
myndigheter, Jägareförbundet och jakttidskrifterna samt för enkäter för
undersökning om jakt, jägare och viltvård. I övrigt får uppgift ur registret
lämnas förutom till jägarna själva endast till myndighet eller tjänsteman
som har till uppgift att kontrollera att obligatorisk jaktvårdsavgift erlagts.
Utöver de av Datainspektionen meddelade föreskrifterna framgår av
tillståndet att meddelanden som skall sändas ut till jaktkortslösarna skall
godkännas i förväg av Jägareförbundet. Adresseringen skall ske hos Pos-
tens adressregister och beställaren får aldrig del av adressmaterialet. Mo-
tivet för begränsningen är att registret utgör en sammanställning över
personer som har tillstånd att inneha jaktvapen och att adressuppgifter ur
registret därför inte skall bli åtkomliga utan att Jägareförbundet fått
möjlighet att pröva lämpligheten av att begärt material ställs till
förfogande.
Jägarexamen
Sedan år 1985 gäller att den som för första gången vill ha tillstånd att in-
neha jaktvapen, eller tillstånd att inneha jaktvapen av annan typ än han
eller hon redan innehar, skall avlägga ett teoretiskt och ett praktiskt prov.
Av 2 kap. 4 § vapenförordningen (1996:70) framgår att för tillstånd att
inneha jaktvapen krävs att sökanden har avlagt prov som visar att han har
grundläggande kännedom om jakt och viltvård och kan handha vapnet.
Provet kallas jägarexamen. Jägarexamen får avläggas även av annan än
den som är skyldig att göra sådant prov. En fullständig jägarexamen be-
står av tre praktiska prov och två teoretiska. Vilka av proven som måste
avläggas för att få tillstånd att inneha vapen är beroende av om ansök-
ningen avser hagelvapen, kulvapen för småviltsjakt eller kulvapen för
högviltsjakt.
Med stöd av 11 kap. 2 § vapenlagen (1996:67) och 2 kap. 4 § vapen-
förordningen (1996:70) har Naturvårdsverket utfärdat kungörelsen
(SNFS 1985:2, NV:21) med föreskrifter om jägarexamen. Syftet med
provet skall vara att skapa en grundläggande kunskap hos varje jägare
eller innehavare av jaktvapen så att jakten blir mer ekologiskt anpassad
och att större hänsyn visas viltet. En sådan kunskap bör också leda till att
jakten bättre anpassas till samhällets krav och att större förutsättningar
och motivation skapas för vidareutbildning (prop. 1977/78:141 s. 5). Av
propositionen framgår också att båda jägarorganisationerna i samarbete
bör svara för provens praktiska genomförande på fältet. Organisationerna
bör därvid på lika villkor erhålla bidrag ur jaktvårdsfonden för den verk-
samhet de utför med anledning av kompetensprovet. Jägarexamen skall
avläggas inför provledare som förordnats av polismyndigheten efter för-
slag av Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund. Närmare föreskrifter
om provet och i övriga frågor som avses i nämnda paragraf meddelas av
Naturvårdsverket. Kostnaderna för provtagningen skall betalas av den
som avlägger provet enligt taxa som fastställts av Naturvårdsverket.
Jägarexamensregistret
I prop. 1977/78:141 om kompetensprov för jägare föreslog regeringen att
registrering av avlagt godkänt prov skulle ske hos polisen i samband med
ansökan om licens. Föreskrifter om registreringen borde meddelas av re-
geringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Jordbruksutskottet
(bet. 1977/78:JoU28 s. 3) hade inte någon avvikande uppfattning i denna
fråga. Av 35 § andra stycket kungörelsen (SNFS 1985:2) med
föreskrifter om jägarexamen framgår att avlagda prov skall registreras på
sätt som Naturvårdsverket bestämmer. Några sådana bestämmelser har
dock inte utfärdats.
Jägarexamensregistret är inte ett eget register utan uppgifterna om jä-
garexamen ingår i jaktkortsregistret. Det finns ca 1,6 miljoner delposter
registrerade som rör jägarexamen. Hur många personer registret omfattar
är okänt. Persontabellen är gemensam för de båda registren. Jaktkortsre-
gistret är således ett relationsbaserat register. Jägareförbundet är register-
ansvarigt. Jägarexamensregistret finansieras via avgifter från provverk-
samheten.
Personuppgiftslagen
Den 24 oktober 1998 trädde personuppgiftslagen (1998:204) i kraft. Per-
sonuppgiftslagen ersätter den tidigare datalagen (1973:289) och genom-
för Europaparlamentets och rådets direktiv 94/46/EG av den 24 oktober
1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskydds-
direktivet). Särbestämmelser som behövs på olika områden förutsätts få
sin plats i särskilda registerförfattningar. Sådana bestämmelser kommer
att gälla framför personuppgiftslagen.
Personuppgiftslagen gäller all behandling av personuppgifter som är
helt eller delvis automatiserad. Lagen omfattar även manuell behandling
av personuppgifter om dessa ingår i eller avses ingå i en strukturerad
samling av personuppgifter.
Personuppgiftslagen innehåller vissa grundläggande krav på behand-
lingen av personuppgifter. Personuppgifter skall enligt dessa behandlas
på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed. Uppgifter får samlas in en-
dast för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och får
inte sedan behandlas för något ändamål som är oförenligt med det ur-
sprungliga. Behandling av personuppgifter för historiska, vetenskapliga
eller statistiska ändamål skall dock aldrig anses oförenliga med de ur-
sprungliga ändamålen. De personuppgifter som behandlas skall vara ade-
kvata och relevanta i förhållande till ändamålet. Fler uppgifter än som är
nödvändiga med hänsyn till ändamålet får inte behandlas. Känsliga per-
sonuppgifter, dvs. uppgifter som avslöjar en persons ras eller etniska ur-
sprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller med-
lemskap i fackförening eller uppgifter som rör en persons hälsa eller
sexualliv, får bara behandlas under vissa angivna förutsättningar. De per-
sonuppgifter som behandlas skall vidare vara riktiga och aktuella. Alla
rimliga åtgärder skall vidtas för att rätta, blockera eller utplåna felaktiga
eller ofullständiga uppgifter. Personuppgifter skall inte heller få bevaras
under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med behandlingen. För historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål
skall dock personuppgifter få bevaras under en längre tid.
Personuppgiftslagen innehåller en uppräkning av när behandlingen av
personuppgifter är tillåten. Som huvudregel får personuppgifter behand-
las bara om den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen.
Lagen anger härutöver vissa andra fall när personuppgifter får behandlas,
t.ex. för att en arbetsuppgift av allmänt intresse skall kunna utföras eller i
samband med att en arbetsuppgift som innebär myndighetsutövning skall
utföras.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
Behovet av en reglering av jaktkorts- och jägarexamensregistren
För att få utöva jakt måste man betala jaktvårdsavgift och det kravet är
straffsanktionerat. Från allmän synpunkt är det främsta syftet med jakt-
kortsregistret därför att redovisa vilka som har erlagt jaktvårdsavgift, att
underlätta kontrollen av att så skett och att underlätta betalningen av
kommande jaktvårdsavgifter genom avisering av nästa års avgift. Ett
krav för att få inneha jaktvapen är att sådan jägarexamen som är
nödvändig har avlagts. Jägarexamensregistrets främsta allmänna syfte är
därför att underlätta kontrollen vid ansökan om vapenlicens. Registren
fyller i dessa avseenden en viktig funktion.
Det finns ingen författning som reglerar vad registren skall innehålla
för att de skall uppfylla det allmännas krav på kontroll, tillsyn och infor-
mation. Det finns inte heller någon författningsreglering som garanterar
att myndigheterna får ta del av uppgifter ur registret för dessa ändamål.
Enligt föreskrifterna för jaktkortsregistret gäller dessutom att meddelan-
den först skall granskas och godkännas av Jägareförbundet innan t.ex. en
myndighet får tillgång till adressmaterial för att informera jägarna.
Personuppgiftslagens bestämmelser innebär i och för sig att den per-
sonregisteransvarige kan behandla uppgifter helt eller delvis automatise-
rat om det är nödvändigt för att en arbetsuppgift av allmänt intresse skall
kunna utföras eller för att arbetsuppgifter i samband med myndighetsut-
övning skall kunna utföras. Datoriserade jaktkorts- och jägarexamensre-
gister kan alltså föras enbart med stöd av personuppgiftslagens bestäm-
melser. De uppgifter som kommer att finnas i registren är inte känsliga i
sig. Däremot är registret känsligt på så sätt att de ger information om
vem som kan äga jaktvapen och vilket slag av vapen det kan vara frågan
om. Enligt regeringens uppfattning bör registren inte föras enbart med
stöd av personuppgiftslagen. Även om registren omfattar ett stort antal
personer, är innehållet inte så känsligt att en lagreglering är nödvändig.
De bör i stället regleras i en förordning.
Personregisteransvarig
Registren förs i dag av Jägareförbundet. När det gäller förhållandet mel-
lan myndigheter och organisationer liksom mellan organisationer får det
inte finnas risk att något särintresse får ett orimligt stort inflytande över
verksamheten. Förvaltningsuppgifter på jaktens och viltvårdens område
som innebär myndighetsutövning bör inte annat än i undantagsfall fullgö-
ras av intresseorganisationer. Jägareförebundets uppgift att administrera
jaktkortsregistret och jägarexamensregistret är dock att likna vid myndig-
hetsutövning. Om registren förts av myndighet och enskild begärt att få
del av uppgifter ur dessa register hade detta betraktats som myndighets-
utövning. Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del
av handlingar hos myndighet gäller dock inte i de register som förs av Jä-
gareförbundet.
Nuvarande ordning är enligt Jaktutredningen inte bra från informa-
tions-, rättssäkerhets- och konkurrenssynpunkt. Detta talar för att en
myndighet tar över ansvaret för båda registren. Jaktutredningen föreslår
att registren skall föras centralt och har särskilt övervägt fyra olika alter-
nativa ansvariga registermyndigheter. De myndigheter som varit föremål
för övervägande är Naturvårdsverket, Rikspolisstyrelsen, Skogsstyrelsen
och Statistiska Centralbyrån. För var och en av dessa myndigheter finns
argument som talar för att myndigheten är lämplig som registeransvarig
myndighet. Samtliga myndigheter torde ha möjlighet att inom respektive
myndighets befintliga datasystem föra nu aktuella register. Utredningen
anser att det är naturligast att Naturvårdsverket, som har det centrala till-
synsansvaret för jakten och viltvården, även har ansvaret för nu aktuella
centrala register. I sin roll gör Naturvårdsverket kontinuerligt en översyn
av jaktlagstiftningen och är vidare den myndighet som har föreskriftsrätt
i frågor som lyder under jaktlagen. Naturvårdsverket har därmed i dag
det centrala tillsynsansvaret över verksamheten med såväl jaktvårdsavgift
som med jägarexamen. Jägarexamens- och jaktkortsregistren bör vara en
del av detta ansvar. Ansvaret för denna verksamhet bör inte splittras upp
på flera myndigheter. Regeringen delar uppfattningen att Naturvårdsver-
ket bör vara ansvarig registermyndighet. Detta innebär att all myndig-
hetsutövning vad avser registren kommer att hanteras av Naturvårdsver-
ket.
Information till jägarna
Det finns ett behov av att sprida aktuell information till landets jägare. I
jaktkortsregistret finns uppgifter om namn och adress på landets samtliga
jägare. Det är ett allmänt intresse att främja en allsidig information inom
jaktens och viltvårdens område. Den registeransvariga myndigheten bör
därför få ta ut uppgifter ur registret för sådan information. Uppgifterna
skall avse ren myndighetsinformation.
Jaktkorts- och jägarexamensregistrens ändamål
Mot bakgrund av vad som nyss har anförts om behovet av jaktkorts- och
jägarexamensregistren bör jaktkortsregistret ha till ändamål att
1. redovisa vilka som har erlagt jaktvårdsavgift,
2. underlätta kontroll av att det straffsanktionerade kravet på erlagd
jaktvårdsavgift är uppfyllt,
3. underlätta utsändning av information från statliga myndigheter till
landets jägare.

Jägarexamensregistret
bör ha till uppgift att
1. redovisa vilka av de i jägarexamen ingående delproven som har av-
lagts,
2. underlätta kontrollen vid ansökan om tillstånd att inneha jaktvapen
att kravet på erlagda delprov för det aktuella vapnet är uppfyllt.
Närmare bestämmelser om registren
Förutom vilka register som får föras och för vilket ändamål det får ske
krävs även mer detaljerade bestämmelser om registrens innehåll, samkör-
ning med andra register, behörighetsbegränsningar och liknande. Det bör
ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att utfärda närmare föreskrifter om förandet av jaktkorts- och jägarexa-
mensregistren.
När det gäller jaktkortsregistret kan registreringen innehålla uppgifter
om exempelvis namn, adress, personnummer och län. För att underlätta
kontrollen av att jägaren uppfyller kraven för att få använda det medförda
vapnet bör även registreras vilka av jägarexamens delprov som avlagts.
I jägarexamensregistret bör främst namn, personnummer, intygsnum-
mer, prov, moment, resultat av provet, provdatum, provledare, provbana
och registreringsdatum registreras.
Sekretessfrågor
Enligt utredningen bör behovet av särskilda sekretessregler för registren
övervägas. Datainspektionen anför i sitt yttrande att registren är känsliga
genom att de kommer att vara en god informationskälla, inte bara för de
behov de är avsedda att tillgodose, utan även för den som vill skaffa sig
information om var det kan finnas vapen och vilka slag av vapen det kan
vara fråga om, således en informationskälla för presumtiva brottslingar.
Indirekt kan därför registerföringen medföra allvarliga integritetsintrång
både för de registrerade i form av inbrott i syfte att stjäla vapen och för
andra medborgare som kan bli utsatta för hot eller vållas skador med de
tillgripna vapnen. Sådana integritetsintrång bör förebyggas, bl.a. genom
bestämmelser om sekretess för uppgifter i registren. Kammarkollegiet an-
ser i sitt yttrande att uppgifterna i kollegiets bokföringsmaterial för jakt-
vårdsfonden om vilka som betalat avgiften behöver sekretesskyddas.
Även Svenska kyrkans centralstyrelse är inne på tanken att starkt begrän-
sa tillgången till registeruppgifter för att förebygga brott.
I 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) finns för närvarande bestämmel-
ser om sekretess hos polismyndighet i verksamhet som avser förande av
eller uttag ur vapenregistret för uppgift som tillförts registret, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning. Regeringen delar utredningens, Kam-
markollegiets och Datainspektionens uppfattning att motsvarande sekre-
tess bör gälla för uppgifter om vem som har betalat jaktvårdsavgift eller
avlagt prov ingående i jägarexamen. Bestämmelserna i 5 kap. 5 § sekre-
tesslagen bör följaktligen ändras så att sekretessen även avser förande av
eller uttag ur jaktkortsregistret liksom förande av eller uttag ur jägarexa-
mensregistret.
Övriga frågor
Utredningen anser att de båda registren bör bekostas av medel ur jakt-
vårdsfonden. Det är inte lämpligt att registren har två finansieringskällor.
Det innebär att finansieringen av jägarexamensregistret, som i dag är
tänkt att vara självfinansierat genom avgifter från provverksamheten,
ändras. Den centrala verksamheten, inkluderande främst jägarexamens-
registret, går med stor förlust samtidigt som regionerna har stora över-
skott. En ändring av nuvarande ordning torde enligt utredningen innebära
att avgiften för att avlägga jägarexamensprov kan bli lägre samtidigt som
den centrala verksamhetens problem övervinns. Regeringen delar utred-
ningens uppfattning.
Datainspektionen har reagerat mot utredningens förslag att både myn-
digheter och organisationer skall kunna använda registren för informa-
tionsändamål. Utredningen föreslår att registren skall kunna användas för
s.k. urvalsdragningar på samma sätt som man nu använder Statens per-
son- och adressregister (SPAR), ett register som är inrättat huvudsakligen
för informationsspridning till skillnad från de nu aktuella registren. Ur-
valsdragningar avser enligt Datainspektionen till övervägande del uttag
av adressuppgifter för direktreklamändamål. De enda begränsningar som
föreslås gälla för urvalsdragningarna är att personnummer och födelsetid
inte skall få behandlas. Uppgifter om t.ex. godkända prov utifrån vilka
vidare slutsatser torde kunna dras skall däremot få behandlas. Enligt
förslaget får sådana uttag avgiftsbeläggas. Detta innebär att en statlig
myndighet ges rätt att sälja uppgifter, t.ex. adresslistor, över personer
som nära nog undantagslöst har vapen i sin besittning. Datainspektionen
ifrågasätter detta starkt, både av integritetsskäl och av hänsyn till andra
berättigade intressen i samhället. Om en författningsreglering övervägs
bör möjligheterna till informationsspridning starkt begränsas. Som
regeringen redogjort för är registren känsliga genom att de ger
information om vem som har skjutvapen. Registren bör därför inte få
användas för uttag av adressuppgifter för direktreklam från
jägarorganisationer eller andra. För detta ändamål bör i stället SPAR
utnyttjas.

7 Administrationen av jakten och viltvården
Regeringens förslag: Länsviltnämndens namn bör ändras till vilt-
vårdsnämnden.
Regeringens bedömning: Statens uppdrag till Svenska Jägareför-
bundet att leda delar av viltvården och jakten bör behållas och utveck-
las. Tydliga krav på mål och syften bör dock ställas. Effekterna av bi-
draget ur jaktvårdsfonden bör fortlöpande utvärderas.
Stödet till jägarorganisationerna bör att lämnas i form av ett fast bi-
drag och ett medlemsrelaterat bidrag. Bidrag kan efter ansökan
lämnas för andra aktiviteter. Regeringen bör utse en styrelseledamot
och en revisor i vardera organisationen.
Naturvårdsverket bör skicka ut information i jakt- och viltvårdsfrå-
gor till landets samtliga jägare tillsammans med jaktkortsblanketterna.
Vid särskilda behov av information i jakt- och viltvårdsfrågor bör Na-
turvårdsverket och andra kunna påräkna visst bidrag ur fonden.
Länsviltnämnderna bör årligen lämna förslag till länsstyrelsen om
vilka viltvårdsåtgärder som skall prioriteras samt utvärdera det gångna
årets arbete. Länsviltnämnden bör förstärkas med två politiska företrä-
dare som utses av länsstyrelsen efter förslag av landstinget. En av dem
bör vara nämndens ordförande.

Utredningens förslag: Statlig verksamhet inom jaktens och viltvår-
dens område bör bedrivas i myndighetsform. Det får inte finnas risk för
att något särintresse får ett orimligt stort inflytande över verksamheten.
Jägareförbundet skall därför inte ha statsmakternas uppdrag att ensamt
ansvara för ledningen av den praktiska viltvården och jakten. Det bör i
stället vara en gemensam uppgift för berörda myndigheter, markägare
och jägare att i sin verksamhet verka för att målen för jakten och viltvår-
den uppnås. Ett fortsatt aktivt engagemang från medlemmarna i jägaror-
ganisationerna är av allmänt intresse. Ett grundbidrag och ett medlemsre-
laterat bidrag bör därför lämnas till organisationerna för deras allmänna
verksamhet i frågor om jakt och viltvård. Dessutom skall bidrag kunna
lämnas för vissa särskilda uppdrag. En förordning om bidrag ur jakt-
vårdsfonden till jägarorganisationerna bör införas. Mål och riktlinjer för
verksamheten skall fastställas.
Det finns ett behov av opartisk information på jaktens och viltvårdens
område. Naturvårdsverket och skogsvårdsorganisationen bör därför få en
mer aktiv roll inom detta område. Regeringen bör ställa medel ur jakt-
vårdsfonden till myndigheternas förfogande för informationsinsatser.
Länsviltnämnden bör kompletteras med en politisk företrädare som skall
vara ordförande i nämnden.
Remissinstanserna: Förslaget att Jägareförbundet inte längre ensamt
skall ansvara för ledningen av den praktiska viltvården och jakten stöds
av en majoritet av remissinstanserna. Statens veterinärmedicinska anstalt
avstyrker dock förslaget eftersom det är en fördel att bara ha en organisa-
tion att samarbeta med inom viltövervakningens område. Länsstyrelsen i
Värmlands län anser att det inte finns några sakliga skäl för en sådan för-
ändring av Jägareförbundets ställning som utredningen föreslår. Några
kommuner motsätter sig också utredningens förslag.
Förslaget om ett medlemsrelaterat bidrag ur jaktvårdsfonden till jägar-
organisationerna tillstyrks också av en majoritet av remissinstanserna.
Negativa till förslaget är de som anser att Jägareförbundet skall ha kvar
ansvaret för att leda den praktiska viltvården och jakten.
Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker förslaget att medel ur jakt-
vårdsfonden skall ställas till Naturvårdsverkets förfogande för informa-
tion om jakt och viltvård. Förslaget att på samma sätt lämna medel till
Skogsvårdsorganisationen för information till markägarna om främst
praktisk viltvård får däremot ett mer blandat mottagande. Många länssty-
relser och Naturvårdsverket avstyrker det förslaget. Många länsstyrelser
anser att dessa medel i stället bör få förfogas av länsstyrelsen för länsvis
information. Ett antal kommuner och Föreningen Sveriges Skogsindustri-
er tillhör också dem som avstyrker förslaget.
Flertalet länsstyrelser, några kommuner, Jägareförbundet och Sveriges
jordägareförbund avstyrker förslaget att länsviltnämnden skall komplet-
teras med en politisk företrädare som skall vara nämndens ordförande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
Bakgrund
Sverige ratificerade år 1983 konventionen om skydd av europeiska vilda
djur och växter samt deras naturliga miljö, den s.k. Bernkonventionen.
Bernkonventionen innehåller konkreta bestämmelser om att vissa miljöer
och arter skall ha vissa grader av skydd. Varje part som har tillträtt kon-
ventionen skall införa den lagstiftning och vidta de administrativa åtgär-
der som är lämpliga och nödvändiga för att säkerställa ett särskilt skydd
av de djurarter som anges i bilaga till konventionen. Beträffande dessa är
huvudregeln enligt konventionen att all avsiktlig fångst och allt avsiktligt
dödande skall vara förbjudet. Likaså skall det vara förbjudet att avsiktligt
störa djuren, särskilt under deras yngeltid och under vintervilan, såvida
störningen kan anses betydande. Vidare skall det vara förbjudet att bedri-
va inrikeshandel med levande eller döda djur, om detta kan bidra till att
bestämmelsen om skydd av arterna får större verkan.
Det finns två EG-direktiv som har central betydelse för Sveriges möj-
ligheter att utforma sin rovdjurspolitik dels det s.k. art- och habitatdirek-
tivet, dels det s.k. fågeldirektivet.
Syftet med art- och habitatdirektivet är att säkerställa den biologiska
mångfalden. Detta skall göras på två plan. Man skall bevara dels hela
livsmiljöer, dels vilda djur- och växtarter som sådana. När åtgärder vidtas
enligt direktivet skall hänsyn tas till ekonomiska, sociala och kulturella
behov samt till regionala och lokala särdrag.
I fågeldirektivet regleras frågor om bevarande av de fågelarter som na-
turligt förekommer inom medlemsstaterna. Direktivet gäller inte bara för
fåglarna som sådana utan också deras ägg, bon och livsmiljöer. Som ett
övergripande mål när det gäller samtliga naturligt förekommande fågelar-
ter anges att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att bibehålla populationerna på en nivå som särskilt sva-
rar mot ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov.
Skyddet enligt de båda direktiven är inte absolut. Det finns vissa möj-
ligheter, men ingen skyldighet, att i vissa fall göra undantag från bestäm-
melserna om skydd.
Statsmakternas mål för den svenska jakt- och viltvårdspolitiken anges i
4 § jaktlagen (1987:259). Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter
som tillhör landets viltbestånd och främja en med hänsyn till allmänna
och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Jakten skall
anpassas efter tillgången på vilt. Det är markägaren och jakträttshavaren
som svarar för att åtgärderna utförs och anpassning sker. Ansvaret för
den praktiska jakten och viltvården tillkommer således i första hand
dessa personer.
Naturvårdsverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för ärenden
om jakt och viltvård medan länsstyrelserna är den regionalt ansvariga
myndigheten. Till Naturvårdsverkets uppgifter hör bl.a. att ta initiativ till
och följa den forskning som rör viltet samt initiera och genomföra under-
sökningar och utredningar i frågor om jakt och vilt. Verket meddelar ge-
nerella föreskrifter om viltvård och jakt till ledning för bl.a. länsstyrelser-
nas beslut och handlägger en rad olika ärenden enligt jakt- och natur-
vårdslagstiftningen.
Länsstyrelsen är prövningsmyndighet i första instans i en mängd olika
jakt- och viltvårdsärenden. Det gäller exempelvis ärenden om bildande
av jaktvårdsområden och om tillstånd till licensjakt efter olika djurslag.
Till länsstyrelsen är knuten en länsviltnämnd som är länsstyrelsens
rådgivande organ i frågor om viltvården. Ledamöterna representerar de
areella näringarna, frilufts- och naturvårdsintresset samt trafiksäkerheten.
Länsstyrelsen beslutar också om ersättning för skador orsakade av vilda
djur. Den utan jämförelse största ärendegruppen är den som rör
administrationen av älgjakten.
På det regionala planet är också andra myndigheter engagerade i admi-
nistrationen av jakten och viltvården. Det gäller främst polisen och de
skogliga myndigheterna.
Utanför kretsen av olika myndigheter finns flera frivilligorganisationer
som fullgör administrativa uppgifter och då främst inom den praktiska
viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationerna, Svenska Jägareförbun-
det och Jägarnas Riksförbund, samt Naturskyddsföreningen och Sveriges
Ornitologiska Förening.
Svenska Jägareförbundets uppdrag
Jägareförbundet biträder såväl centralt som genom sina länsjaktvårds-
föreningar regionalt myndigheterna med sakkunnigutlåtanden och
sammanställningar av uppgifter som underlag för myndigheternas beslut.
Bakgrunden till Jägareförbundets särställning i det hänseendet är att
förbundet genom riksdagsbeslut år 1938 och år 1951 anförtrotts
ledningen av jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Till arbetsuppgifterna hör
bl.a. att följa viltvårdens och viltstammarnas utveckling och sprida
kännedom om denna utveckling genom upplysning och information.
Förbundet skall tillhandagå jägarna, den vilt- och naturvårdsintresserade
allmänheten och andra intresserade med råd och upplysningar i jakt- och
viltvårdsfrågor.
Förbundet är indelat i 9 verksamhetsområden med 25 länsföreningar.
Länsföreningarna är i sin tur indelade i kretsar som i huvudsak följer
kommungränserna. Det finns ca 375 jaktvårdskretsar.
Utredningen anser att Jägareförbundet inte längre skall ha statsmakter-
nas uppdrag att ensamt ansvara för ledningen av den praktiska viltvården
och jakten. Det är vidare utredningens uppfattning att det över huvud ta-
get inte är lämpligt att ett sådant ansvar helt åläggs en enda intresseorga-
nisation. Det bör i stället vara en gemensam uppgift för myndigheter,
markägare, jägare och andra intressenter att följa lagstiftningen och där-
med i sin verksamhet verka för att målen för jakten och viltvården upp-
nås. Olika intresseorganisationer skall enligt utredningen därför inom
sina områden och utifrån de intressen de företräder stödja sina medlem-
mar i deras verksamhet. Jägarorganisationerna skall således i
fortsättningen ha ett gemensamt ansvar för att verka för att jägarna i sin
verksamhet arbetar för de mål som statsmakterna har satt upp inom
jaktens och viltvårdens områden.
Majoriteten av remissinstanserna delar utredningens uppfattning. Nå-
gon väsentlig kritik av hur förbundet skött sitt allmänna uppdrag har
emellertid inte framförts.
Jägareförbundet, som har drygt 190 000 medlemmar, är enligt rege-
ringens uppfattning en landsomfattande och väl organiserad folkrörelse
med mycket lång erfarenhet av jakt och viltvård. För att verksamheten
skall kunna drivas rationellt är det viktigt att ansvar och roller är tydliga.
Det är därför praktiskt att lägga ansvaret på en enda organisation. För att
arbetet med jakten och viltvården skall bli effektivt krävs det ett omfat-
tande samarbete med myndigheter och organisationer. Jägareförbundet
bedriver ett sådant organiserat samarbete.
Statens uppdrag till Jägareförbundet har prövats vid flera tillfällen. Det
har dock inte ansetts finnas anledning att vidta några större förändringar
eftersom uppdraget ansetts fullgjort på ett tillfredsställande sätt.
Även om det kan finnas ett visst fog för utredningens slutsatser att de
uppgifter som ingår i det allmänna uppdraget inte bör läggas på en intres-
seorganisation, finner regeringen dock att övervägande skäl talar för att
Jägareförbundet även i fortsättningen ges huvudansvaret för att leda delar
av viltvården och jakten. Det kan dock inte komma i fråga att förbundet
utan särskilt beslut skall fullgöra några myndighetsuppgifter.
Statens styrning av det allmänna uppdraget
Utredningen har gett Statskontoret i uppdrag att följa och beskriva hur
Jägareförbundet använde de 46,5 miljoner kronor som förbundet erhöll
som bidrag ur jaktvårdsfonden år 1995 för att leda den praktiska jakten
och viltvården i landet. Statskontoret skulle även klargöra
förutsättningarna för bidraget till Jägarnas Riksförbund samt medlens
huvudsakliga användning. Av Statskontorets sammanfattning framgår det
att genomgången av Jägareförbundets verksamhet visar att det inte är
möjligt att följa användningen av bidraget mer än i mycket grova termer.
Verksamheten har successivt nått nuvarande omfattning och inriktning
genom att årsredovisning och ansökningar om bidrag har prövats och
medel tilldelats genom regeringens beslut. Bidraget ur jaktvårdsfonden
finansierar för närvarande Jägareförbundets verksamhet till i genomsnitt
ca 35 %. Huvuddelen av den bidragsfinansierade verkamheten finns
inom den centrala förvaltningen samt inom den regionala
administrationen och inom organisationen med länsjaktvårdskonsulenter
inom jaktvårdsföreningarna.
Verksamhetsgrenarna Intresse och Service, inklusive jaktvårdsskolan
Öster Malma och forskningen finansieras genom bidragsmedel efter det
att affärsverksamhet och medlemsverksamhet räknats av. De sistnämnda
verksamheterna finansieras genom intäkter och medlemsavgifter. För-
lagsverksamheten och tidningen Svensk Jakt finansieras helt genom in-
täkter. Statskontorets genomgång avser den organisation som Jägareför-
bundet hade före år 1998.
Jägareförbundets fördelning av bidragsmedel till förbundets regioner
och länsjaktvårdsföreningar sker i förhållande till antalet jaktkortslösare.
Den lokala förenings- och kretsnivån finansieras genom medlemsavgifter
och bidrag från enskilda, företag och organisationer samt genom bidrag
från länsstyrelserna. Även arbetsmarknadsbidrag förekommer.
Bidraget till Jägareförbundet är enligt Statskontoret ett allmänt verk-
samhetsbidrag av samma typ som till andra frivilliga organisationer.
Några tydliga krav på prestationer eller effekter har inte formulerats av
statsmakterna, vilket innebär att uppföljning och utvärdering i princip
inte är möjlig. För att effektivisera bidragsgivningen krävs precisering av
mål och syften. Det är även en förutsättning för att kunna utvärdera
bidragets effekter.
Det allmänna uppdraget till Jägareförbundet att ansvara för den prak-
tiska viltvården och jakten i landet är enligt Statskontoret vagt formule-
rat. Uppdraget har av förbundet beskrivits som en myndighetsuppgift.
Denna uppgift har emellertid inte stöd i lag eller förordning och har inte
preciserats av statsmakterna på något annat sätt. Jägareförbundet har inte
i något fall övertagit länsstyrelsens eller någon annan myndighets uppgif-
ter men gränsen mellan myndigheternas uppgifter och förbundets uppgif-
ter är inte tydlig. Det förekommer ett omfattande och komplicerat samar-
bete mellan förbundet och myndigheterna.
Om Jägareförbundet, på statsmakternas uppdrag, skall svara för den
praktiska jakten och viltvården bör uppgiften enligt Statskontorets me-
ning preciseras i jaktförordningen och bidraget redovisas över statsbud-
geten.
Regeringen gör följande bedömning. Regeringens årliga beslut om bi-
drag till jägarorganisationerna innehåller inga villkor om användningen
av medlen. Statskontorets påpekande att bidraget har karaktär av ett all-
mänt verksamhetsbidrag äger därför sin riktighet. Som Statskontoret på-
pekat har tydliga krav på prestationer inte formulerats av statsmakterna.
För att effektivisera bidragsgivningen bör i fortsättningen syften och mål
preciseras. Det bör även ställas krav på prestationer och effekter. Därige-
nom blir det även möjligt att genomföra en uppföljning och utvärdering.
Regeringen uttalade i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. att kravet på in-
syn från statens sida i Jägarförbundets verksamhet borde tillgodoses på
annat sätt än att regeringen utsåg ordförande i förbundet. Samhällets in-
syn borde i stället garanteras genom att staten representerades i förbun-
dets ledning samt att staten utsåg revisor för verksamheten. Regeringen
utser numera en revisor för att granska Jägareförbundets räkenskaper.
Däremot har inte någon representant i förbundets ledning utsetts. Rege-
ringen anser emellertid att samhällets insyn i Jägareförbundets verksam-
het bör säkerställas genom att regeringen i fortsättningen utser en leda-
mot i förbundets styrelse. Regeringens bedömning om villkoren för bi-
drag till jägarorganisationerna gör att det kommer att ställas större krav
på båda organisationerna när det gäller beslut och ekonomisk redovis-
ning. På samma sätt som när det gäller Jägareförbundet finns det skäl för
att regeringen utser en styrelseledamot och en revisor även i Jägarnas
Riksförbund.
Användningen av jaktvårdsavgiften
Allmänt om jaktvårdsfonden
Regeringen har i avsnitt 6 redogjort för skyldigheten att betala en årlig
jaktvårdsavgift till jaktvårdsfonden. Den 1 januari 2000 hade drygt
295 000 personer löst jaktkort. Jaktvårdsfondens inkomster år 1999 upp-
gick till knappt 62 miljoner kronor i jaktvårdsavgifter och ca 5,5 miljoner
kronor som förs över från de länsvisa älgvårdsfonderna. De fonderna bil-
das av den fällavgift som jägarna betalar för varje fälld vuxen älg. Jakt-
vårdsfondens avkastning uppgick till ca 1,3 miljoner kronor. Fondens in-
komster uppgick förra året således totalt till ca 68,8 miljoner kronor.
Medlen i jaktvårdsfonden skall användas för att främja viltvården eller
andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med jaktlagen.
Regeringen beslutar årligen om bidrag ur jaktvårdsfonden. År 1999
anvisade regeringen knappt 70 miljoner kronor ur fonden. Fondens
övriga kostnader uppgick då till knappt 3,5 miljoner kronor. Regeringen
kommer nedan att redogöra för användningen av medlen och göra en
bedömning av hur medlen i fortsättningen bör användas.
I avsnitt 5.2 föreslås att begreppet jaktvård ersätts med viltvård. Om
regeringens förslag godtas blir beteckningen i fortsättningen
viltvårdsavgift och viltvårdsfonden .
Bidragen till jägarorganisationerna
Regeringen har för år 2000 beviljat Jägareförbundet 50 600 000 kr och
Jägarnas Riksförbund 3 333 000 kr ur jaktvårdsfonden.
En grundläggande tanke från utredningens sida är att jägarorganisatio-
nernas verksamhet, liksom andra föreningars och organisationers verk-
samheter, skall bygga på sin egen särart och en egen förenings- eller or-
ganisationsidé. Ett självständigt och fritt föreningsliv är en omistlig del i
vårt demokratiska system och i utvecklingen av välfärdssamhället. Den
statliga bidragsgivningen bör enligt utredningen stimulera och säkerställa
en sådan utveckling även på jaktens område. Det huvudsakliga syftet
med bidragen bör dock vara att stödja sådan föreningsverksamhet som
främjar de mål som uppsatts för jakten och viltvården.
Jägarorganisationernas allmänna verksamhet bör tillmätas stort värde.
Erkänsla bör ges för värdet av det stora och under senare år växande
arbete som läggs ned både centralt, regionalt och lokalt. Som exempel på
de båda organisationernas oegennyttiga arbete nämner utredningen
information, utbildning, inventering av viltförekomst och av skador av
vilt samt betestrycksundersökningar och de lokala samråd som skall
hållas med markägarintressena. Strävan måste vara att bevara och
utveckla denna folkrörelseprofil så att organisationernas aktiva
engagemang kan upprätthållas. Stöd för deras demokratiska verksamhet
bör därför enligt utredningen lämnas även fortsättningsvis.
En uppdragsersättning bör enligt utredningen utbetalas till verksamhet
som staten önskar få utförd genom arbetsinsatser från organisationer och
föreningar. Uppdragen bygger på att de berörda organisationerna genom
sin uppbyggnad och sina kunskaper anses lämpade att genomföra arbets-
uppgiften. De allmänna och de resultatinriktade bidragen har det gemen-
samt att de utbetalas utifrån organisationernas villkor i stor utsträckning.
De allmänna bidragen utgör generellt organisationsstöd utan krav på re-
dovisning av resultat eller arbetsinsatser. De karakteriseras av små eller
inga krav på motprestation och är svåra att utvärdera eftersom ingen mot-
prestation krävs. De resultatinriktade bidragen däremot kräver konkreta
resultat eller arbetsinsatser för att bidragen skall betalas ut.
Regeringen delar utredningens uppfattning att jägarorganisationerna
bör stödjas med medel ur jaktvårdsfonden. Detta bör ske genom att jägar-
organisationerna tills vidare erhåller ett grundbidrag och ett medlemsrela-
terat bidrag. På längre sikt är det emellertid angeläget att det schablon-
mässigt framräknade bidraget minskar och ersätts av preciserade uppdrag
där ersättningen till organisationerna bestäms särskilt för varje uppdrag.
Bidraget till jägarorganisationerna skall således enligt utredningen vara
så stort att statsmakterna skall kunna ställa vissa krav på jägarorganisa-
tionerna. I beslutet om det resultatinriktade bidraget skall därför
preciseras de verksamheter som jägarorganisationerna skall främja för att
erhålla bidrag. För verksamheten bör fastställas mål och riktlinjer som
fortlöpande kan utvärderas. Inför varje ansökningsperiod skall detta
kunna omprövas. Vidare skall jägarorganisationerna i sina ansökningar
om bidrag redovisa hur verksamheten bedrivits inom dessa
verksamhetsområden. Regeringen delar utredningens uppfattning om
dessa grundläggande fördelningsprinciper.
Enligt utredningens uppfattning utför de båda jägarorganisationerna i
dag ett värdefullt arbete inom flera verksamhetsområden. Jägarnas Riks-
förbund utför detta arbete utan att ha ett uppdrag från det allmännas sida
liknande det som Jägareförbundet har. Utredningen anser att bidraget
skall säkerställa att jägarorganisationernas värdefulla verksamhet kan
fortgå. I vart fall följande verksamhetsområden bör det medlemsrelatera-
de bidraget stödja: rådgivning, utbildning och information i jaktfrågor
och viltvårdsfrågor till myndigheter, organisationer, jägare, markägare
och övrig allmänhet, utredningar, sammanställningar av besluts- och ar-
betsunderlag till myndigheter, t.ex. till länsviltnämnderna, inventeringar
av vilt, sammanställningar av inventeringar och avskjutningsstatistik. Re-
geringen delar i huvudsak utredningens uppfattning. När det gäller de
vanligen förekommande viltinventeringarna och sammanställningar av
sådana lägger emellertid exempelvis Sveriges Ornitologiska Förening
ned ett omfattande arbete på fågelinventeringar utan att någon särskild
ersättning lämnas. Det finns mot denna bakgrund inte heller skäl att er-
sätta jägarorganisationerna särskilt för de återkommande viltinventering-
ar som de utför. Däremot bör det kunna finnas en möjlighet att lämna bi-
drag ur fonden för inventeringar som utförs för speciella ändamål.
Utredningen anser att det skall vara möjligt att därutöver ge bidrag ur
jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna för vissa särskilda uppdrag. En
verksamhet som bedrivs i dag och som kan fylla kravet på det allmänna
intresse ett sådant uppdrag bör ha är den högre viltutbildning som admi-
nistreras av Jägareförbundet.
Den svenska jägarkåren är starkt mansdominerad. Av de drygt 309 000
jaktkortslösarna år 1997 var endast drygt 11 000 kvinnor. Detta motsva-
rar knappt 4 % av jägarkåren. Utredningen anser att det främst ankommer
på jägarorganisationerna att fånga upp och uppmuntra nya jägargrupper.
Det bör också vara ett krav för att erhålla bidrag ur jaktvårdsfonden att
jägarorganisationerna aktivt verkar för jämställdhet. Vid ansökan om bi-
drag bör jägarorganisationerna ange andelen kvinnor respektive män i sin
medlemskår och i sin centrala styrelse samt redovisa hur man arbetar för
att fånga upp nya jägargrupper. Andelen av underrepresenterat kön i sty-
relsen bör åtminstone inte understiga medlemsandelen. Även på regional
och lokal nivå måste jägarorganisationerna verka för jämställdhet inom
jakten.
En av Jägareförbundets uppgifter är att tillhandagå jägarna och allmän-
heten med råd och upplysningar i jakt- och viltvårdsfrågor. I den mån
förbundets tjänstemän lämnar råd och upplysningar även till andra än
medlemmar bör bidrag ur jaktvårdsfonden kunna påräknas. Som nyss har
nämnts kommer övriga uppgifter för vilka förbundet skall kunna påräk-
nas bidrag ur jaktvårdsfonden att i framtiden vara mer preciserade. Upp-
gifterna kommer också att vara mer varierande över tiden än vad som är
fallet i dag och bli mer beroende av inom vilket område en satsning be-
döms som mest angelägen. Regeringen kommer i det följande att föreslå
bl.a. att länsviltnämnderna förstärks med politiska företrädare. För att få
ett mer lokalt inflytande över jaktvårdsfondens medelsanvändning före-
slås att nämnden lämnar förslag till vilka jakt- och viltvårdsinsatser som
bör prioriteras i länet. Därigenom kommer det även att uppstå större re-
gionala skillnader än i dag vad gäller de uppgifter som skall genomföras.
En mer flexibel bidragsgivning blir därmed nödvändig. Samtidigt är det
så att jägarorganisationerna måste ha möjlighet att planera sin verk-
samhet på lite längre sikt varför alltför stora förändringar i den årliga bi-
dragsgivningen bör undvikas.
De överväganden om bidragsgivningen till jägarorganisationerna som
regeringen nu har gjort, kommer att innebära att bidraget till Jägareför-
bundet minskar. Även överflyttningen av ansvaret för jaktkortsregistret
från förbundet till Naturvårdsverket, liksom regeringens överväganden
om bidraget till viltforskning, kommer att medföra en förändrad ekono-
misk situation för Jägareförbundet. Förbundet måste därför få en rimlig
övergångstid innan de nya principerna för bidragsgivning tillämpas fullt
ut på Jägareförbundet. Storleken av bidraget för dessa övergångsvisa
kostnader får bedömas av regeringen vid det årliga beslutet om bidrag.
Huvuddelen av bidraget används för personal- och lokalkostnader. En
treårig övergångsperiod kan därför vara lämplig så att förbundet hinner
anpassa bemanning och lokaler till de nya förutsättningarna.
Bidrag till viltforskningen
Viltforskning är viktig för att ge kunskaper för vården av landets viltbe-
stånd. Alla förhållanden och åtgärder som påverkar viltbeståndets nume-
rär och utbredning faller inom forskningsområdet. Regeringen har ställt
9 830 000 kr ur jaktvårdsfonden till Naturvårdsverkets förfogande för år
2000. Medlen skall användas i huvudsaklig överensstämmelse med ver-
kets forskningsprogram Viltforskningen mot år 2000 Forskningspro-
gram 1997 2001. Naturvårdsverket fördelade tidigare de anvisade forsk-
ningsmedlen genom en särskild forskningsnämnd. Numera har inrättats
en miljöforskningsnämnd vid verket. Regeringen anser att nämnden i
fortsättningen skall besluta om medlen för viltforskning.
Viltforskning bedrivs även av Jägareförbundet. Förutom att använda
delar av medlemsavgiften för viltforskning, avser förbundet att i år an-
vända ca 7,9 miljoner kronor av de medel som anvisats ur jaktvårdsfon-
den. Forskningen, som sker i samarbete med Naturvårdsverket, ger enligt
regeringens uppfattning ett värdefullt bidrag till en bra svensk viltvård.
Utredningen föreslår att Naturvårdsverket bör ha ansvaret för samtliga
medel som lämnas till forskning ur jaktvårdsfonden. Detta garanterar
forskningens vetenskapliga kvalitet och att forskare konkurrerar om bi-
dragsmedel på lika villkor. Regeringen delar uppfattningen att Natur-
vårdsverket bör fördela samtliga forskningsmedel ur jaktvårdsfonden. En
sådan samordning leder till effektivare forskning och enklare informa-
tionsvägar samtidigt som risken för dubbelforskning minskas. Viltforsk-
ningen bör även i fortsättningen bedrivas enligt samma huvudsakliga
riktlinjer som i dag. Det är angeläget att Naturvårdsverket vid sin bi-
dragsgivning beaktar att resurserna för viltforskning optimeras.
Rovdjursutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Sammanhållen rov-
djurspolitik (SOU 1999:146) bl.a. att staten bör öka sina satsningar på
rovdjursforskning och att en ökning med 2 miljoner kronor per år väsent-
ligt skulle förbättra villkoren för rovdjursforskningen inom de mest ange-
lägna områdena. De områden som enligt utredningen särskilt bör priori-
teras är genetiska studier, fortsatta undersökningar av de olika arterna
med hjälp av biotelemetri samt undersökningar av möjligheterna att före-
bygga skador av rovdjur. Inte minst mot bakgrund av Rovdjursutredning-
ens förslag avser regeringen att öka bidraget ur jaktvårdsfonden till vilt-
forskningen med storleksordningen 2 miljoner kronor per år.
Bidrag till Statens veterinärmedicinska anstalt
Statens veterinärmedicinska anstalt disponerar ett årligt bidrag ur jakt-
vårdsfonden för viltverksamheten. Därmed avses undersökningar av de
döda vilda djur som sänds in till anstalten. Bidraget uppgår innevarande
år till 2 556 000 kr. Eftersom verksamheten bl.a. innebär att kännedom
erhålls om de vilda djurens hälsotillstånd bör fortsatt bidrag kunna på-
räknas.
Bidrag till Naturskyddsföreningen
Naturskyddsföreningen erhåller sedan lång tid tillbaka ett årligt bidrag ur
jaktvårdsfonden. Det uppgår numera till knappt 500 000 kr per år och an-
vänds främst för den del av viltvården som avser utrotningshotade arter.
Detta arbete är angeläget varför ett fortsatt bidrag till föreningen bör läm-
nas. Även bidragsgivningen till Naturskyddsföreningen bör i fortsätt-
ningen bygga på preciserade verksamheter med mål och riktlinjer samt
en uppföljning av att målen nås.
Kostnader för att spåra, döda eller omhänderta vilda djur
Polismyndigheten kan besluta om ersättning ur jaktvårdsfonden för poli-
sens kostnader för att spåra, döda eller omhänderta de vilda djur som till-
faller staten. Detsamma gäller ersättning till den som hjälpt polisen med
detta. Dessa kostnader uppgick år 1999 till sammanlagt drygt 650 000 kr.
Sådana kostnader bör även i fortsättningen kunna betalas med medel ur
fonden.
Kostnader för jaktvårdsområden
Länsstyrelsen beslutar med stöd av 2 § förordningen (1980:896) om
jaktvårdsområden om ersättning för vissa kostnader i samband med
bildande, ombildning eller upplösning av jaktvårdsområden. Dessa
kostnader uppgick år 1999 till drygt 1,1 miljoner kronor. Regeringen har
i avsnitt 4 föreslagit att jaktvårdsområden skall ersättas av
viltvårdsområden. Regeringen anser att det ur jaktvårdsfonden bör kunna
lämnas bidrag för bildande, ombildning och upplösning även av
viltvårdsområden.
Övriga kostnader
Regeringen har nyss redogjort för vilka principer som bör gälla för bi-
dragsgivningen till jägarorganisationerna och Naturskyddsföreningen.
Det finns emellertid fler som på olika sätt lägger ned ett värdefullt arbete
inom ramen för viltvården. Dit hör exempelvis Världsnaturfonden och
Sveriges Ornitologiska Förening. Enligt regeringens uppfattning bör
även dessa ha möjlighet att få bidrag ur jaktvårdsfonden. Bidragen bör
kunna lämnas efter ansökan och då för särskilda preciserade
arbetsuppgifter som bedöms angelägna inom viltvården.
Kammarkollegiet, som förvaltar jaktvårdsfonden, tar för det arbetet ut
en fondförvaltningsavgift. Den uppgick förra året till knappt 250 000 kr.
Kammarkollegiet bör även fortsättningsvis förvalta fonden.
För sitt arbete med distributionen av jaktkortsblanketterna får Postver-
ket närmare 1,5 miljoner kronor per år.

Formerna för bidragsgivningen
Som framgått kommer bidragsgivningen ur jaktvårdsfonden i fortsätt-
ningen att bygga på preciserade verksamheter med mål och riktlinjer. En
uppföljning av att målen nås kommer att ske. Arbetet med bidragsgiv-
ningen kommer därigenom att bli mer omfattande. Regeringen avser där-
för att finansiera de ökade resurser som utarbetandet av uppdragen och
uppföljningen kräver med medel ur fonden. Genom den nya och mer
flexibla bidragsgivningen är det mindre lämpligt att reglera bidragsgiv-
ningen i förordningsform. Utredningens förslag i den delen bör därför
inte genomföras.
Information
Genom utredningens enkäter till myndigheter och organisationer har det
framkommit behov av att en opartisk information riktas också till andra
än bara jägare. Några länsstyrelser efterfrågar ordentliga centrala infor-
mationsinsatser. Detta skulle bl.a. minska behovet av regionala insatser.
Det finns, enligt utredningen, inte sällan motsättningar mellan jägarens
intresse av god tillgång på jaktbart vilt och markägarens intresse av att
skogsmarken ger god avkastning. För att information, särskilt om den
praktiska viltvården, skall få avsedd effekt är det viktigt att
informationen når ut till flertalet intresserade och att informationen är
trovärdig.
Utredningen anser således att det finns ett stort behov av opartisk
information från myndigheternas sida till framför allt jägare och
markägare. Det föreslås att medel ur jaktvårdsfonden ställs till
Naturvårdsverkets förfogande för informationsinsatser.
När det gäller information riktad till markägare i frågor om praktisk
viltvård är det enligt utredningen Skogsvårdsorganisationen som har
störst förutsättningar att ge en opartisk saklig information. Utredningen
menar att information i dessa frågor inte getts tillräcklig tyngd från det
allmännas sida. Enligt utredningens förslag bör även Skogsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelserna få medel ur jaktvårdsfonden för olika
verksamheter med anknytning till upplysning och information.
Naturvårdsverket, åtskilliga länsstyrelser och en del kommuner har i
sina remissvar avstyrkt att medel tilldelas Skogsvårdsorganisationen. I
stället bör länsstyrelserna tilldelas medel för länsvis information.
Naturvårdsverket anser att det vore ytterst olyckligt med en uppsplittring
av medlen. Ett utskick till landets jägare skulle bara i porto kosta mer än
1 miljon kronor. Detta skulle innebära att möjligheten att genomföra mer
omfattande informationsinsatser blir begränsad. Verket föreslår i stället
att samtliga medel för information ställs till verkets förfogande och att en
del av medlen fördelas till länsstyrelserna.
Jägareförbundets skriftliga information till jägarna sker genom bro-
schyrer, böcker och tidningen Svensk Jakt som utkommer två gånger i
månaden. Tidningen ingår i medlemsavgiften till Jägareförbundet. Andra
kan prenumerera på tidningen.
Det är enligt regeringens uppfattning angeläget att informationen till
landets jägare förbättras. Som nämnts i det föregående förutsätts att Jäga-
reförbundet även i fortsättningen kommer att bistå allmänheten med råd
och upplysningar. När det gäller den skriftliga informationen föreslår ut-
redningen att i första hand Naturvårdsverket skall svara för denna. Utred-
ningen föreslår också att verket blir ansvarigt för jaktkorts- och jägarexa-
mensregistren. Genom att skriftlig information biläggs jaktkortsblankett-
en nås alla landets jägare på ett billigt och smidigt sätt.
Regeringen har i avsnitt 6 föreslagit att ansvaret för bl.a. jaktkortsre-
gistret flyttas över från Jägareförbundet till Naturvårdsverket. Utredning-
ens förslag att sända ut information med jaktkortsblanketterna kan enligt
regeringens uppfattning vara en lämplig väg att nå landets jägare med
viktig information som berör alla jägare. I första hand bör det vara fråga
om upplysning om ändringar i jaktlagstiftningen som är aktuella under
det kommande jaktåret och om andra mydighetsbeslut som berör jägarna.
Även annan viktig och opartisk information av intresse för jägarna,
exempelvis information om alternativhagel, kan vara aktuell att distribu-
era. Den aktuella informationen kan tas fram av verket eller av andra
myndigheter eller organisationer. Det viktiga är att informationen är
objektiv och korrekt. Andra myndigheter och organisationer har därmed
en möjlighet att nå landets jägare med relevant information. Av kostnads-
skäl bör Naturvårdsverkets utskick i allmänhet begränsas till en gång per
år i samband med att jaktkortsblanketten sänds ut. Den ökade portokost-
naden bör budgeteras i samband med bidraget till Naturvårdsverket för
driften av jaktkortsregistret. Undantagsvis kan det emellertid finnas an-
ledning att sända ut information till jägarna också vid andra tillfällen än i
samband med jaktkortsblanketterna. Ett exempel är när det har beslutats
särskilt viktiga författningsändringar. Som framgått anser regeringen att
Jägareförbundet bör behålla det allmänna uppdraget. Något årligt fast be-
lopp bör mot denna bakgrund inte lämnas ur jaktvårdsfonden till Natur-
vårdsverket för andra informationskostnader än de som föranleds av den
ordinarie informationen. Det får i stället bli fråga om beslut i varje enskilt
fall.
Det kan uppkomma situationer när det finns behov för de centrala
myndigheterna att lämna information till jordbrukare och skogsägare i
jakt- och viltvårdsfrågor. I den mån informationen inte kan bifogas Na-
turvårdsverkets utskick av jaktkortsblanketter eller kan anses innefattas
av myndighetens ordinarie arbetsuppgifter, bör visst bidrag ur jaktvårds-
fonden kunna lämnas. Det kan gälla t.ex. informationsinsatser med sär-
skild inriktning på jordbruket, skogsbruket och viltvården som
genomförs av myndigheter och jägarorganisationer i samverkan.
Flera länsstyrelser har påtalat behovet av att medel ur jaktvårdsfonden
ställs till länsstyrelsernas förfogande. Regeringen delar uppfattningen att
länsstyrelserna kan ha ett visst behov av medel för information till länets
jägare. Det kan avse exempelvis kostnader för att genom kungörelser in-
formera om skyddsjakt. Vid behov bör därför bidrag kunna lämnas också
till länsstyrelserna.
Länsviltnämnden
Av 39 § jaktlagen (1987:259) framgår att till varje länsstyrelse är knuten
en länsviltnämnd med uppgift att vara länsstyrelsens rådgivande organ i
frågor om viltvården. Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt före-
skrifter som meddelas av regeringen.
Enligt 46 § jaktförordningen (1987:905) gäller följande för länsvilt-
nämnderna. En länsviltnämnd består av nio ledamöter utom i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län där tio ledamöter ingår i nämnden.
Länsstyrelserna utser ledamöterna för högst tre år. En ledamot utses efter
förslag av Skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av
jägarnas organisationer i länet. I Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län skall en ledamot representera renägarna i länet. Av de
övriga skall två representera frilufts- och naturvårdsintresset och en ha
särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och vilt. De återstående tre
ledamöterna skall företräda ägarna av jordbruks- och skogsmark. Bland
ledamöterna utser länsstyrelsen en ordförande. Nämnden utser inom sig
vice ordförande. Vid handläggning som kräver särskild sakkunskap får
nämnden anlita lämplig person som sakkunnig. Naturvårdsverket
fastställer arbetsordning för länsviltnämnden.
Länsviltnämndens sammansättning är sådan att olika intressen är före-
trädda. Detta kan enligt utredningen helt naturligt leda till att motsätt-
ningar uppkommer inom nämnden. I lägen där intressen står mot varand-
ra är det inte bra att en representant för ett särintresse har ordförandeska-
pet. Det är vidare så, enligt nu gällande arbetsordning, att ordföranden
ensam får handlägga ärenden som kräver snabb handläggning. Utred-
ningen menar att arbetet inom nämnden skulle vinna på att ordförande-
skapet innehades av person som företräder allmänintresset.
Enligt utredningen vore det lämpligt om organisationsrepresentationen
i länsviltnämnderna kompletterades med en politisk företrädare. Utred-
ningen föreslår därför att länsstyrelserna, efter förslag av landstinget, ut-
ser ytterligare en ledamot. Den ledamoten skall vara ordförande.
Flertalet länsstyrelser avstyrker utredningens förslag. De påpekar att
länsviltnämndens arbete fungerar bra och att det bör stå länsstyrelsen fritt
att välja ordförande. Nämnden fattar inte några för tredje man bindande
beslut. Nämnden är i stället ett rådgivande sakkunnigorgan åt länsstyrel-
sen. Skulle en jakt- eller viltvårdsfråga vara av så speciell karaktär att en
politisk bedömning behövs, kan frågan tas upp i länsstyrelsens förtroen-
demannastyrelse.
Regeringen har i det föregående förutsatt att åtgärder för att uppnå må-
len för jakten och viltvården skall kunna vidtas med stöd av medel ur
jaktvårdsfonden och med biträde av främst jägarorganisationerna. Det är
angeläget att få till stånd ett ökat lokalt inflytande över hur dessa medel
används. Enligt regeringens uppfattning är det en lämplig uppgift för
länsviltnämnden att utöva ett sådant inflytande. Länsviltnämnden bör år-
ligen lämna förslag på vilka åtgärder som bör prioriteras när det gäller
jakt- och viltvårdsarbetet i länet. Förslagen överlämnas till de båda jägar-
organisationerna och andra organisationer som underlag för deras begä-
ran om medel ur jaktvårdsfonden. Om någon av organisationerna anser
att någon åtgärd som nämnden prioriterar kan vara av intresse att utföra,
ges den därigenom möjlighet att i samband med sin ansökan om medel
även innefatta medel för detta. Länsviltnämnden bör årligen utvärdera de
insatser som organisationerna utfört.
Mot bakgrund av dessa nya och viktiga arbetsuppgifter bör enligt rege-
ringens uppfattning länsviltnämnden förstärkas med två politiska företrä-
dare. Dessa skall utses av länsstyrelsen efter förslag av landstinget. Den
ena ledamoten skall av länsstyrelsen utses till ordförande i nämnden.
För att bättre återspegla nämndens arbetsuppgifter samt dagens syn på
jakt och viltvård bör nämndens namn ändras till viltvårdsnämnden.
Förslagen innebär att en ändring bör göras i 39 § jaktlagen (1987:259)
och i jaktförordningen (1987:905).
8 Tillgången på jaktmark och avgifter för
upplåtelse av nyttjanderätt till jakt
Regeringens bedömning: Det finns ett visst behov av fler jakttillfäll-
en. Någon för jakt outnyttjad mark finns emellertid inte. En viss möj-
lighet finns att upplåta kortjakt på försvarets mark. Fler jägare bör
kunna beredas plats i befintliga jaktlag. Detta kan underlättas om mar-
kägarna upplåter jakten till föreningar eller andra juridiska personer i
stället för till enskilda personer. Regeringen konstaterar att det
ankommer på jägarorganisationerna att intensifiera ansträngningarna
att få in fler jägare i befintliga jaktlag och att även i övrigt verka för
att fler jakttillfällen skapas för den som vill jaga.
Prisnivån vid upplåtelse av jakt ligger på en godtagbar nivå. Mark-
ägarnas och jägarnas organisationer bör gemensamt verka för att pris-
nivån förblir oförändrad. Anbudsförfarande vid jakträttsupplåtelser är
så ovanligt att några förändringar av gällande regler inte bör övervä-
gas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning. Utredningen föreslår dessutom att Försvarsmakten skall ges i
uppdrag att utforma regler för hur försvarets mark skall upplåtas och där-
med ge möjligheter för varje jaktkunnig person att jaga på den marken.
Remissinstanserna: I allmänhet tillstyrks utredningens förslag eller
lämnas utan erinran. Försvarsmakten och Fortifikationsverket anser att
det med hänsyn till personalvården, militär säkerhet och sekretess finns
mycket begränsade möjligheter för allmänheten att jaga på militär mark.
Naturhistoriska riksmuseet påpekar att det totala jakttrycket för vissa ar-
ter kan bli väl högt. Sveriges Ornitologiska Förening framför liknande
synpunkter. Naturskyddsföreningen anser att jakt och fiske skall vara
förbjudet i naturskyddade områden utom i vissa större reservat om syftet
med reservatet inte hotas. Jägareförbundet anser däremot att inskränk-
ningar i jakten görs i naturreservat utan att det är erforderligt för att upp-
nå syftet med reservatet. Sveriges jordägarförbund menar att det är
olyckligt med jaktförbud i nationalparker. Glesbygdsverket föreslår att
naturskyddade områden på försök bör förvaltas lokalt i större utsträck-
ning, vilket skulle medföra att fler jakttillfällen skapas.
Utredningens bedömning om avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt
till jakt godtas av remissinstanserna.
Skälen för regeringens bedömning: Jakten är en av människans älds-
ta kulturyttringar. Den rika tillgången på vilt var under lång tid en förut-
sättning för livet i norra Europa. Så är det inte i dag men jakten har en
bred folklig förankring. Den är accepterad som en del av samhällslivet.
För många människor är jakt, liksom andra fritidsaktiviteter, en väsentlig
del av livskvaliteten. Jakten i sig bidrar därför till bättre fysisk och men-
tal hälsa. Jakten har dessutom en viktig social funktion. Det finns närma-
re 300 000 jaktkortslösare. Intresset för jakt är således stort. Inte minst
kvinnor och ungdomar tar i ökande grad jägarexamen. Det är angeläget
att det natur- och miljöintresse som dessa personer har tas till vara. De
nyblivna jägarna har emellertid ofta svårt att komma in i jaktgemenska-
pen och få tillgång till lämplig jaktmark. Det är angeläget att de som vill
jaga kan beredas möjlighet till jakt på skäliga villkor.
I likhet med andra naturresurser betraktas den vilda faunan som en hela
svenska folkets angelägenhet. Vid förvaltningen av vår vilda fauna måste
hänsyn tas till alla partsintressen. Ökad möjlighet att jaga förutsätter att
det med hänsyn till samtliga berörda intressen finns ett utrymme för
ytterligare jakt. Ett ökat antal jakttillfällen får inte äventyra en långsiktig
ekologisk balans eller en art- och individrik fauna eller hota nuvarande
skydd för utrotningshotade arter. En förutsättning för en ökad jakt är att
ökningen inte skadar viltstammarna i deras egenskap av förnyelsebar
resurs. Naturmiljöer måste tryggas så att arter som förekommer naturligt
får chansen att leva vidare under ursprungliga förhållanden och i
tillräckligt antal.
Behovet av ytterligare jaktmark
Utredningen har genom enkäter till aktiva jägare funnit att ca 130 000 jä-
gare vill ha tillgång till mer jaktmark. En stor del av dessa jägare är emel-
lertid inte beredda att betala något för att få tillgång till ytterligare mark.
Resultatet tyder, enligt utredningen, på att en stor grupp inte kan eller vill
lägga ned några större kostnader på jakt. Enkäterna visar vidare att ca
100 000 män och 30 000 kvinnor anser att brist på jaktmark är orsaken
till att de inte jagar. Åtskilliga av dem är emellertid inte intresserade av
att avlägga jägarexamen. I stort sett ingen av dem vill ha ett längre av-
stånd än 15 mil mellan bostaden och jaktmarken. De praktiska möjlighe-
terna för dessa personer att börja jaga är därmed begränsade.
Av utredningens undersökningar framgår att ett relativt stort antal jäga-
re uppger att bristen på jaktmark har betydelse för deras möjlighet att ja-
ga i den omfattning de önskar. Likaså finns det ett relativt stort antal
svenskar som är intresserade av att börja jaga men som uppger att bristen
på tillgång till jaktmark hindrar dem. Mot den bakgrunden delar
regeringen utredningens uppfattning att det kan finnas ett behov av att
skapa fler jakttillfällen.
Tillgången till ytterligare jaktmark
Utredningen har undersökt i vilken omfattning marken i Sverige används
för jakt.
När det gäller Fastighetsverket, som är den största förvaltaren av sta-
tens fasta egendom, konstaterar utredningen att det inte finns någon out-
nyttjad mark under verkets förvaltning. Genom upplåtelsesystemet för
småviltsjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjäll-
en, som omfattar drygt 6 miljoner ha, är tillgången på sådana jakttillfäll-
en mycket god. Utredningen konstaterar emellertid att denna jakt torde
vara en kostsam fritidsaktivitet för dem som inte bor inom
upplåtelseområdet eller i dess närhet.
När det gäller naturskyddade områden anser utredningen att jakt i na-
tionalparker inte bör tillåtas i större utsträckning än vad som sker i dag. I
fråga om naturreservat gäller redan att jakt upplåts när reservatets syften
så tillåter. Det finns därför enligt utredningen inga eller bara små möjlig-
heter till fler jakttillfällen inom de naturskyddade områdena.
Fortifikationsverket förvaltar de drygt 300 000 ha mark som används
för militära ändamål. Rätten att utnyttja jakten har överlåtits på Försvars-
makten. I första hand används emellertid marken som övnings- och skjut-
fält. Detta begränsar starkt möjligheten att bedriva jakt på marken. För-
svarsmakten har därför beslutat att jakten skall upplåtas till jaktklubbar, i
vilka anställning vid ett militärt förband är ett krav för medlemskap. En-
ligt utredningen bör emellertid en allmän princip vara att statligt ägd
mark skall vara öppen inte bara för statligt anställda, utan även för all-
mänheten när så är möjligt. Även om det råder speciella förhållanden på
Försvarsmaktens mark, bör det enligt utredningen vara möjligt att hitta
lösningar som tillåter allmänheten att jaga där. Enligt utredningen bör
jakten även i fortsättningen administreras av jaktklubbar med nära an-
knytning till förbanden i landet. Även de som inte är anställda vid För-
svarsmakten skulle emellertid kunna bli medlemmar i dessa klubbar och
bedriva jakt under överinseende av de försvarsanställda medlemmarna.
En sådan ordning innebär att delar av medlemmarna skulle kunna vara
marklösa jägare boende inom förbandets närområde. Försvarsmakten bör
enligt utredningen få i uppdrag att utforma regler som gör det möjligt för
allmänheten att jaga på den statliga mark som disponeras av Försvars-
makten.
Svenska kyrkan förfogar över ca 540 000 ha jaktbar mark, vilken
också används för jakt. Det som finns i vissa stift är utrymme för
ytterligare jägare i befintliga jaktlag.
När det gäller mark som förvaltas av kommunerna gäller däremot en-
ligt utredningens enkät att jaktbar mark inte alltid utnyttjas. Mycket tyder
emellertid på att de marker som det är fråga om är svåra att göra tillgäng-
liga för jägarna, eftersom de ofta är tätortsnära och ingår i fritids- och
rekreationsområden eller naturreservat. Den kommunala marken är såle-
des i det närmaste fullt utnyttjad och det finns endast ett litet utrymme för
fler jakttillfällen.
Utredningen noterar att flera kommuner upplåter jakträtten till före-
ningar med anknytning till en jägarorganisation. Ändamålet med ett så-
dant samarbete torde i flertalet fall vara att bereda föreningen ökade möj-
ligheter att utbilda jaktintresserade personer i jakt och viltvård. Mot att få
nyttja den kommunala marken ansvarar föreningen för utbildning och
fortbildning av jägare. Ofta ansvarar föreningen också för erforderligt
fältarbete med viltvården. Utredningen anser det vara önskvärt att flera
kommuner använder sin jaktbara mark på detta sätt till gagn för presum-
tiva och marklösa jägare inom kommunen. Förutom att man ger kom-
munmedlemmarna möjlighet att bedriva en meningsfull och berikande
friluftsaktivitet kan kommunen dra fördelar av ett sådant förfarande.
Kommunerna kan på ett, från både ekonomisk och praktisk synpunkt,
fördelaktigt sätt avlastas det viltvårdsansvar som åvilar markägaren.
De sex största skogsbolagen förfogar enligt utredningen över drygt 11
miljoner ha jaktbar mark. En fjärdedel av jaktmarken utnyttjas av anställ-
da, medan resten är upplåten till utomstående. All jaktmark är således
upplåten, men det finns enligt många av bolagen utrymme för fler jägare
i befintliga jaktlag.
Även fastigheter som ägs av enskilda utnyttjas i mycket hög grad för
jakt. Huvuddelen av den inte utnyttjade marken ingår i fastigheter med
mycket liten areal. Sådan mark är svår att utnyttja för jakt utan samver-
kan med andra fastigheter. De som i dag inte upplåter sin mark för jakt
torde endast i mycket liten grad vara intresserade av att göra sådana upp-
låtelser. Enligt utredningen finns det vare sig skäl eller möjligheter att
vidta några åtgärder när det gäller dessa fastigheter.
Remissinstanserna delar i huvudsak utredningens slutsatser och förslag
när det gäller behovet av ytterligare jaktmark. Försvarsmakten och Forti-
fikationsverket anser dock att av hänsyn till militär säkerhet och
sekretess bör de som har rätt att jaga och fiska på försvarets
markområden också ha anknytning till de verksamheter som bedrivs där.
Tillgång till jakt är rekryteringsbefrämjande för försvaret. Endast en
mindre del av de intresserade kan dock beredas plats i de ca 50 befintliga
jaktklubbar som jakten är upplåten till. På senare tid har dock öppnats en
möjlighet för försvarsanställda att delta i de kortjakter som klubbarna
anordnar. Det innebär att ett jaktkort löses för varje jaktdag. Sådan
kortjakt skulle kunna vara öppen även för allmänheten.
Regeringen delar utredningens uppfattning att den tillgängliga jaktmar-
ken är i stort sett helt utnyttjad. Visst utrymme för ytterligare upplåtelser
kan finnas på den mark som används för militära ändamål. Mot bakgrund
av vad Försvarsmakten och Fortifikationsverket uttalat är det inte möjligt
att utan vidare upplåta försvarets mark till ytterligare jakt. Däremot finns
det anledning för försvaret och jägarorganisationerna att inleda ett samar-
bete för att kunna utnyttja de möjligheter till kortjakt för allmänheten
som redovisas i remissvaren.
När det gäller den övriga offentligt ägda marken, liksom bolags- och
privatmarken, kan ytterligare jakttillfällen skapas i huvudsak endast ge-
nom att fler jägare bereds möjlighet att jaga på redan upplåten mark och
genom en mer effektiv förmedling av jakttillfällen.
Vad först gäller möjligheterna att öka antalet jägare på redan upplåtna
marker finns flera vägar att gå.
Mycket skulle vara vunnet om framför allt de större markägarna i förs-
ta hand upplät sina marker till jaktföreningar i stället för till enskilda per-
soner. Ett sådant förfarande skulle verksamt kunna bidra till att fler
jägare bereddes möjlighet att jaga och också öka andelen kvinnor och
ungdomar bland jägarna. Upplåtelser till föreningar i stället för till
enskilda kan förutsättas leda till ett mer effektivt utnyttjande av
jaktmarken inte minst genom att föreningsmedlemmarna kan ha skilda
jaktintressen som kan utövas oberoende av varandra. Det är följaktligen
angeläget att få till stånd fler upplåtelser till jaktföreningar av olika slag.
Det bör vara en uppgift för jägarorganisationerna att verka för att så sker.
Som redan nämnts är en sådan utveckling också redan inledd genom att
flera kommuner upplåter jakt till föreningar med anknytning till
jägarorganisationerna.
När det gäller upplåtelser till enskilda personer visar erfarenheterna att
det är svårt att förmå befintliga jaktlag att ta in nya medlemmar i laget,
även när någon medlem slutat jaga. Ett faddersystem, dvs. en etablerad
jägare tar sig an en nybliven jägare, kan vara en väg att slussa in nya
medlemmar i ett jaktlag. Att utveckla sådana system och att allmänt
verka för en attitydförändring inom jaktlagen bör också vara en uppgift
för jägarorganisationerna.
Vad därefter gäller en effektiv förmedling av jakttillfällen bör arbetet
med en sådan förmedling bedrivas vidare enligt den modell som anvisa-
des när den nuvarande jaktlagen beslutades (prop. 1986/87:58, bet. 1986/
87:JoU15, rskr. 1986/87:190). Det innebär att uppgiften att samla upp ut-
budet av jaktmöjligheter och svara för förmedling av bl.a. korttidsjakt bör
anförtros lokala samrådsgrupper som bildas på initiativ av kommunerna
eller jägarorganisationerna.
Regeringen anser följaktligen att det i hög grad är en uppgift för jägar-
nas organisationer att verka för att nyblivna jägare ges tillgång till jakt-
möjligheter. I det följande kommer regeringen att ta ställning till vilka
principer som bör gälla för bidrag ur den fond som i fortsättningen före-
slås få beteckningen Viltvårdsfonden. När bidrag ur fonden lämnas till
jägarorganisationerna bör en av beräkningsgrunderna vara vilka
ansträngningar som organisationen gjort för att generellt öka antalet
jakttillfällen och antalet upplåtelser till föreningar, utveckla
fadderverksamheten och organisera förmedling av jakttillfällen.
Avgifter för upplåtelse av rätt till jakt
Enligt regeringens uppfattning bör så många som möjligt ges tillfälle att
utnyttja de goda förutsättningar till jakt som vårt land erbjuder. Den som
vill jaga och har kunskapsmässiga förutsättningar för detta skall inte be-
höva bli utestängd från jakt av enbart ekonomiska spärrar. För att få ett
folkligt deltagande i jakten måste priserna på nyttjanderätt till jakt hållas
på en godtagbar nivå. Utredningen har därför gjort en omfattande under-
sökning för att ta reda på vilka priser som gäller vid upplåtelse av jakt i
dag. Genom att jämföra resultatet från de undersökningar som tidigare
utredningar låtit göra, kommer utredningen fram till att nuvarande
avgifter ligger på en rimlig nivå eftersom prisutvecklingen har följt
konsumentprisindex.
Mot bakgrund av de gällande prisnivåerna i landet och de värderings-
mallar som markägare och jägare utarbetat gemensamt, bör enligt utred-
ningen en god grund vara lagd för en fortsatt sund prisutveckling på jakt-
rättsupplåtelser. Markägarna och jägarna har också utarbetat standardav-
tal för sådana upplåtelser. Med ledning av det materialet är det enligt ut-
redningen möjligt för såväl markägare som för jägare att komma fram till
en rimligt avgiftsnivå vid upplåtelse av jakträtt.
Regeringen instämmer i utredningens överväganden. Det bör vara en
uppgift för markägarnas och jägarnas organisationer att gemensamt verka
för att prisnivån på jakträttsupplåtelser även fortsättningsvis förblir på en
godtagbar nivå.
Anbudsförfarande vid jakträttsupplåtelser
Utredningen har haft i uppdrag att utreda om metoden med anbudsförfa-
rande vid jakträttsupplåtelser kan avskaffas. Genom enkäter har utred-
ningen funnit att inte något av de tillfrågade skogsbolagen tillämpar an-
budsförfarande. Av landets tretton stift är det endast ett stift som delvis
tillämpar denna metod. Bland kommunerna förekommer anbudsförfaran-
de, men det får anses vara ovanligt. Utredningens enkät till enskilda fas-
tighetsägare visar att metoden med anbudsförfarande är mycket ovanlig
även här. Utredningen drar därför den slutsatsen att metoden med an-
budsförfarande är ytterst ovanlig i dag. Det finns därför inte skäl att före-
slå några särskilda åtgärder för att åstadkomma en förändring. Anbuds-
förfarandet är i dag så ovanligt att det dessutom torde vara i det närmaste
omöjligt att utvärdera eventuella åtgärder mot förfarandet.
Regeringen delar uppfattningen att några särskilda åtgärder inte behö-
ver vidtas vad gäller anbudsförfarande vid jakträttsupplåtelser.
9 Jakt på allmänt vatten
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om upplåtelse av rätt till jakt
på allmänt vatten bör inte ändras. Det ankommer på länsstyrelserna att
avgöra jaktens omfattning och om jakt på allmänt vatten bör tillåtas i
större utsträckning än i dag.

Utredningens förslag: Jakten efter fågel och mink på sådant allmänt
vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra styck-
et jaktlagen (1987:259) skall vara tillgänglig för varje jaktkunnig person.
Länsstyrelsen ges dock möjlighet att områdesvis begränsa denna jakt
med hänsyn till den bofasta skärgårdsbefolkningen, naturvården,
turismen och friluftslivet. Länsstyrelsen får även tillåta annan jakt på
dessa områden. Om det finns skäl att begränsa antalet upplåtelser skall
företräde ges sådana personer som är fast bosatta i upplåtelseområdet.
Jägarexamen skall i princip vara ett krav för att få jaga på allmänt vatten.
Den som jagar på allmänt vatten skall betala en avgift som gäller ett
jaktår. Avgiften skall täcka länsstyrelsens kostnader för administration,
åtgärder för viltvård och jaktbevakning.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Ungefär hälften av re-
missinstanserna avstyrker förslaget. Till dem som avstyrker hör Lunds
universitet, Naturvårdsverket, naturvårdsorganisationerna, Skärgårdar-
nas riksförbund och några länsstyrelser. De pekar på att de aktuella vat-
tenområdena i många avseenden är jämförbara med orörda kärnområden
i fjällen, att det i vissa områden inte är klarlagt vad som är allmänt
respektive enskilt vatten och att många jägare är ovana vid
skärgårdsförhållanden. De hänvisar också till svårigheterna för många
jägare att identifiera olika sjöfågelarter samt risken för högt jakttryck i
vissa områden och för konflikter med andra fritidsintressen som fiske,
bad och båtsport.
Till dem som tillstyrker utredningens förslag hör de länsstyrelser som
genom föreskrifter lämnat tillstånd till jakt på allmänt vatten. Länsstyrel-
sen i Stockholms län påpekar dock att en femtedel av landets invånare
bor i länet, däribland många jägare, och att det i länet finns ca 300 000
fritidsbåtar. Jakttrycket på sjöfågel kan därför bli stort, om inte jakten
kan begränsas av hänsyn till bl.a. naturvården. De båda
jägarorganisationerna tillstyrker i huvudsak förslaget.
Regeringens överväganden: Allmänt vatten disponeras av staten. På
allmänt vatten som gränsar till en fastighets strand har fastighetsägaren
enligt 12 § första stycket jaktlagen (1987:259) jakträtt intill 100 meter
från strandlinjen. Jakt på annat allmänt vatten, liksom på sådana holmar,
klippor och skär, som inte hör till något hemman, får endast bedrivas ef-
ter särskilt tillstånd genom beslut i det enskilda fallet eller genom före-
skrifter. Det är enligt 47 § första stycket jaktförordningen (1987:905)
länsstyrelsen som meddelar sådant tillstånd. När jakttillstånd meddelas,
bör enligt paragrafens andra stycke företräde ges åt personer som är fast
bosatta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och
goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i dessa områden.
Allmänt vatten finns i havet samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Storsjön i Jämtland. Gränsen mellan allmänt och enskilt vatten går 300
meter ut från strandlinjen eller, om kurvan för tre meters djup går längre
ut, längs den kurvan. Vid bestämmande av strandlinjen räknas emellertid
inte mindre öar och dessa kan därför vara omgivna av allmänt vatten. I
det sistnämnda fallet görs ett visst undantag från principen att det allmän-
na vattnet disponeras av staten. I den mån dessa öar utgör fastighet eller
del av fastighet har, som redan nämnts, ägaren jakträtt intill 100 meter
från stranden.
Det finns allmänt vatten i alla län utom Dalarnas och Kronobergs län.
Länsstyrelserna har inte meddelat några generella tillstånd till jakt i
insjöarna och har bara i något enstaka fall efter ansökan meddelat
enskilda personer tillstånd att bedriva jakt där. När det gäller havet är
emellertid bilden annorlunda. Samtliga berörda länsstyrelser har i
varierande omfattning meddelat enskilda personer rätt till jakt på allmänt
vatten. Länsstyrelserna i Västerbottens, Gävleborgs, Stockholms,
Gotlands, Kalmar, Blekinge samt Västra Götalands län har dessutom
genom föreskrifter meddelat vissa generella tillstånd till jakt på allmänt
vatten. I exempelvis Gävleborgs län får den bofasta kustbefolkningen
bedriva jakt på allmänt vatten. I Stockholms län får alla som är
folkbokförda på öar som saknar fast bro- eller tunnelförbindelse med
fastlandet, utom de personer som är bosatta på Rindö och Skarpö, jaga
sjöfågel på allmänt vatten i länet. Den som är folkbokförd i en församling
som gränsar till Kalmarsund eller Östersjön får enligt föreskrifter av
Länsstyrelsen i Kalmar län jaga på allmänt vatten. Länsstyrelserna i
Gotlands och Blekinge län har genom föreskrifter gett alla som är
folkbokförda i länet rätt att jaga på allmänt vatten i länet. I Västra
Götalands län får de som är bokförda i vissa församlingar eller delar av
församlingar väster om väg E6 bedriva jakt på allmänt vatten.
Möjligheterna att jaga på allmänt vatten varierar således mycket
mellan länen, i synnerhet när det gäller havet. I vissa län beviljas endast
enskilda personer tillstånd, och då bara om det finns särskilda skäl,
medan de som är folkbokförda i Gotland och Blekinge har rätt att jaga på
allmänt vatten. I samtliga fall har länsstyrelsens beslut stöd i 47 §
jaktförordningen (1987:905). Paragrafens ordalydelse innebär att
länsstyrelsen har möjlighet att ge tillstånd till jakt på allmänt vatten
oavsett bosättningsort. Det finns således redan nu möjlighet för
länsstyrelsen att besluta om jakt på allmänt vatten i den utsträckning som
utredningen föreslagit.
En skyldighet för länsstyrelsen att, i enlighet med utredningens förslag,
upplåta rätt till jakt på fågel och mink måste i många områden begränsas
starkt av hänsyn till den bofasta befolkningen, naturvården, turismen och
friluftslivet. Det är därför inte givet att antalet jakttillfällen skulle öka i
någon större utsträckning om utredningens förslag genomfördes. Risken
är i stället att samtliga berörda länsstyrelser skulle förorsakas ett omfatt-
ande merarbete för att avgränsa de områden där jakt bör vara tillåten. I
den mån länsstyrelsen bedömer att jakten på allmänt vatten kan utvidgas
bör de nu gällande bestämmelserna kunna tillämpas. Något skäl att ändra
nu gällande bestämmelser om krav på jägarexamen finns inte enligt rege-
ringens uppfattning.
10 Konsekvenserna av förslagen
Ekonomiska konsekvenser
Regeringens överväganden och förslag är generellt sett kostnadsneutrala
för såväl det allmänna som för det enskilda. Bidragen till organisationer-
na och viltforskningen kommer från jaktvårdsfonden. Fonden bildas av
den avgift på 200 kr per år som varje jägare betalar. En omfördelning av
bidragen kommer att ske, men belastningen på fonden kommer inte att
öka. Ett ökat utbud av jaktmark leder i allmänhet till att priserna för jakt
sjunker.
Arrendenämnderna har prövat åtskilliga ärenden om förlängning av
jakträttsupplåtelser. I samband därmed har ofta villkor i avtalet prövats.
Förslaget innebär att sådana ärenden inom en övergångsperiod försvinner
från arrendenämnderna. Det innebär kostnadsbesparingar för såväl det
allmänna som för det enskilda.
Regeringens förslag innebär vidare bl.a. att viltvårdsområdesföreningar
i fortsättningen inte kommer att ha den omfattande beslutanderätt som fö-
reningarna i dagens jaktvårdsområden har. Möjligheterna att utöva tvång
mot enskilda fastighetsägare och medlemmar minskar. I den mån tvång
inte behövs av allmänna skäl får parterna lösa frågorna i samförstånd.
Detta torde innebära att antalet beslut som kan leda till överklagande ock-
så minskar. Länsstyrelserna och förvaltningsdomstolarna borde därmed
få färre och i viss utsträckning enklare ärenden att avgöra. Regeringen
bedömer alltså att inga nya resurser behöver tillföras länsstyrelserna eller
domstolarna med anledning av den nya lagen.
Samtliga jaktvårdsområden samt nytillkomna viltvårdsområden kom-
mer att hanteras under ett regelsystem. Detta underlättar länsstyrelsernas
hantering. Härigenom försvinner bl.a. reglerna om förlängning av giltig-
hetstiden för jaktvårdsområden och ombildning av äldre jaktvårdsområ-
den. Kostnader för dessa åtgärder försvinner därmed.
Förslaget att de redan inrättade jaktkorts- och jägarexamensregistren
flyttas över från Jägareförbundet till Naturvårdsverket kommer att med-
föra ökade kostnader i initialskedet. Den ordinarie driften bedöms dock
inte bli dyrare än tidigare. Kostnaderna för registren täcks med medel ur
jaktvårdsfonden. Fondens medel är av den storleksordningen att de även
räcker till de ökade kostnader som kommer att uppstå inledningsvis.
Några nya kostnader som påverkar det offentliga åtagandet kommer
därför inte att uppstå.
Konsekvenser för jämställdheten
Den svenska jägarkåren är starkt mansdominerad. Fler jakttillfällen ger
större möjligheter för fler jägare, och därmed också fler kvinnor, att börja
jaga. En ytterligare förutsättning är dock att dagens aktiva jägare är posi-
tiva till detta och välkomnar kvinnliga jägare.
Jägarorganisationerna skall få ett uttalat uppdrag att ta till vara kvin-
nors och ungdomars jaktintresse. Det framtida stödet till jägarorganisa-
tionerna kommer bl.a. att baseras på hur väl organisationerna kommer att
lyckas i det avseendet. Därmed bör utredningens förslag förbättra kvin-
nors möjlighet att delta i jakt, jaktsamverkan och i föreningsverksamhet
inom jägarorganisationerna.
Konsekvenser för regionalpolitiken
Förslagen påverkar endast marginellt den regionala utvecklingen. Fler
jakttillfällen nära den enskilde jägarens bostadsort har dock i allmänhet
kunnat sägas främja viljan att stanna kvar på orten eller att etablera sig
där.
11 Författningskommentarer
11.1 Förslag till lag om viltvårdsområden
Allmänna bestämmelser
1 §
I paragrafens första stycke anges för vilket ändamål ett viltvårdsområde
och en viltvårdsområdesförening kan bildas. Ett viltvårdsområdes ända-
mål är att främja viltvården genom en samordning av jakten och andra åt-
gärder till skydd och stöd för viltet. Viltvårdsområdesföreningens ända-
mål är att förvalta det område för vilken den bildats.
Uttrycket jaktvård har utmönstrats ur lagen och ersatts med begreppet
viltvård. Till följd härav har också instituten jaktvårdsområde och jakt-
vårdsområdesförening döpts om. Begreppet viltvård har, som utvecklats i
den allmänna motiveringen, samma innebörd som det i lagen om jakt-
vårdsområden använda begreppet jaktvård. Någon saklig ändring är alltså
inte avsedd.
Bestämmelsen i lagen om jaktvårdsområden om att ett
jaktvårdsområde får bildas också i syfte att främja fastighetsägarnas
gemensamma intressen har tagits bort. Syftet är att tydliggöra att det är
viltvårdsintresset som är helt avgörande för inriktningen av den
verksamhet som skall bedrivas inom området. Detta hindrar naturligtvis
inte att det inom ett område förekommer åtgärder som främjar
medlemmarnas intressen, som t.ex. avsättande av medel till en s.k.
delägarfond.
Av paragrafens andra stycke, vilket är nytt, framgår att med fastighet
avses i lagen även del av fastighet.
Paragrafen har fått sin slutliga utformning med beaktande av vad Lag-
rådet anfört om förhållandet mellan jakt och åtgärder till skydd och stöd
för viltet. Övriga omformuleringar, som Lagrådet förordat, har däremot
inte ansetts vara nödvändiga.

2 §
Paragrafen motsvarar 2 § lagen om jaktvårdsområden.
Enligt rennäringslagen (1971:437) gäller som huvudregel att en med-
lem i en sameby har rätt att jaga på utmark inom de delar av byns betes-
område som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är
tillåten där. Det är följaktligen inom de marker där renskötsel får
bedrivas hela året (året-runt-markerna) som rätten att jaga gäller utan
någon annan tidsbegränsning än den som följer av jaktlagstiftningen. Det
är framför allt dessa marker som är av betydelse för älgjakten.
Inom de delar av året-runt-markerna som utgörs av kronomark ovan-
för odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och
renbetesfjällen gäller enligt rennäringslagen särskilda skyddsregler för
samernas rättigheter. Till dessa regler hör bestämmelserna om vilka vill-
kor som måste vara uppfyllda för att rätt till jakt skall kunna upplåtas.
Dessa bestämmelser liksom de jakträttsliga förhållandena i övrigt inom
de nämnda markområdena låter sig inte utan vidare förena med det regel-
system som föreslås gälla för viltvårdsområdena. I paragrafen görs därför
undantag för den angivna kronomarken och renbetesfjällen. När det gäl-
ler andra marker där samerna har rätt att jaga får ett viltvårdsområde inte
inkräkta på samernas rättigheter.

3 §
Paragrafen motsvarar 4 § i nu gällande lag.
Efter förslag från Lagrådet klargörs i lagtexten att länsstyrelsen vid
handläggningen av ett ärende om bildande av ett viltvårdsområde skall
göra en saklig prövning av innehållet i stadgarna. Det ligger i sakens na-
tur att länsstyrelsen efter kommunicering med berörda fastighetsägare
kan göra vissa ändringar i de till ansökan fogade stadgarna om dessa i nå-
got avseende inte anses förenliga med de i lagen uppställda kraven.
I övrigt har vissa ändringar skett som föranleds av att begreppet jakt-
vård har utmönstrats ur lagen.

4 §
Paragrafen överensstämmer i sak med 3 § i gällande lag. Begreppet mark
har bytts ut mot ordet fastighet. Någon ändring i sak är inte avsedd. En-
ligt andra stycket gäller som villkor för att en nyttjanderättshavare skall
få bli medlem i en viltvårdsområdesförening att upplåtelsen som grundar
rätt till medlemskap skall omfatta ett år i stället för som i dag ett jaktår,
dvs. den 1 juli den 30 juni. Motivet till den nya regeln är att det inte
finns något skäl att särbehandla en jakträttshavare som avtalat om en an-
nan upplåtelsetid än den som sammanfaller med jaktåret.

5 §
Paragrafen överensstämmer i sak med 5 § i gällande lag. Ändringar har
gjorts redaktionellt och som en följd av att begreppet jaktvård utmönst-
rats ur lagen. Till skillnad från utredningen föreslår regeringen inte någon
särskild forumregel i fråga om tvister om sänkning av ersättning för en
jakträttsupplåtelse. Tvister rörande sänkning av ersättningen och rörande
uppsägning av upplåtelseavtal på grund av bildandet av ett viltvårdsom-
råde skall alltså även fortsättningsvis handläggas vid fastighetsforum,
dvs. tingsrätt.

6 §
Bestämmelsen överensstämmer helt med 6 § i gällande lag.
Villkor för bildande
7 §
Av paragrafen, som saknar motsvarighet i lagen om jaktvårdsområden,
framgår att samordningen inom ett viltvårdsområde måste omfatta någon
eller några av de viltarter som anges i bestämmelsen för att det skall vara
möjligt att bilda ett viltvårdsområde. Detta krav gäller oavsett om fastig-
hetsägarna inom området är överens om att bilda området eller inte.
Att det sker en samordning av jakten och övriga viltvårdande åtgärder
över större områden i fråga om de utpekade viltarterna är enligt regering-
ens mening ett angeläget allmänt intresse och det är därför i dessa fall
motiverat att tillåta en tvångsbildning med en för föreningen relativt
långtgående beslutanderätt. Vården av de aktuella viltarterna bedöms ty-
piskt sett som angelägen från allmän synpunkt i hela landet. För rådjurets
del är det dock framför allt inom vissa områden i norra Sverige där rå-
djursstammen är hotad som det kan finnas behov av en samordning av
viltvårdsskäl. Det kan emellertid också vara angeläget att det sker en
samordning av jakten i andra områden i Sverige på grund av den skade-
görelse som överstora stammar i vissa fall kan orsaka.

8 §
Paragrafen motsvarar huvudsakligen 7 och 8 §§ i lagen om jaktvårdsom-
råden.
Villkoret i första stycket 1 saknar uttrycklig motsvarighet i nuvarande
lag. Enligt uttalande i motiven till lagen skall den angivna omständighe-
ten dock beaktas vid länsstyrelsens prövning av om bildandet av ett jakt-
vårdsområde är lämpligt (prop. 1979/80:180 s. 15). Regeringen anser att
detta av klarhetsskäl bör komma till uttryck i lagtexten. På inrådan av
Lagrådet har det dessutom klargjorts att kravet gäller endast i förhållande
till den eller de av de i 7 § uppräknade viltarterna som samordningen
inom det aktuella viltvårdsområdet skall avse.
Enligt första stycket 2 krävs att bildandet är lämpligt med hänsyn till
områdets belägenhet och omfång. Stadgandet motsvarar i princip bestäm-
melserna i 8 § i gällande lag. Regeringen har i motsats till utredningen
inte ansett det vara lämpligt att införa en regel om att en fastighet som
genom avtal eller på annat sätt samordnat viltvården inte får anslutas till
ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke. Regeringen förutsätter dock
att det vid den lämplighetsprövning som skall göras enligt förevarande
punkt och enligt punkt 1, i likhet med vad som gäller i dag, beaktas om
en fastighet ingår i en väl fungerande viltvårdssamverkan.
I första stycket 3 anges vilken majoritet som skall krävas för att ett
viltvårdsområde skall få bildas. Majoritetskravet har skärpts i förhållande
till nuvarande nivå. Huvudregeln är att majoriteten skall utgöra minst
fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och att dessa skall äga minst
fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal. Om det tänkta
viltvårdsområdet eller delar av viltvårdsområdet ingår i ett s.k.
omarronderingsområde enligt jordförvärvslagen gäller dock andra regler.
Här är det tillräckligt att majoriteten utgör minst hälften av antalet
fastighetsägare och att dessa äger minst hälften av viltvårdsområdets
areal. En regel om detta finns i paragrafens andra stycke.
När fastighetsägare röstar i fråga om bildande och upplösning av ett
viltvårdsområde gäller att varje fastighetsägare, oavsett om han äger en
eller flera fastigheter, har en röst. Dessutom räknas för fastigheter som
ägs med samäganderätt endast en röst (prop. 1979/80:180 s. 30). Enligt
regeringens mening bör detta framgå av lagtexten. En bestämmelse med
detta innehåll har därför tagits in i tredje stycket.


Bestämmelsen motsvarar i sak 9 § i gällande lag.
Förfarandet vid bildandet
10 15 §§
Bestämmelserna motsvarar 14 19 §§ i lagen om jaktvårdsområden.
I 12 § regleras hur frågan om bildande av ett viltvårdsområde skall
handläggas hos länsstyrelsen. Som närmare har kommenterats i avsnitt
4.4 har länsstyrelsen i princip rätt att välja vilken handläggningsform,
hänskjutande till förrättningssammanträde eller beslut på handlingarna,
som i det enskilda fallet framstår som lämpligast.
Bestämmelsen i 15 § reglerar förfarandet vid förrättningssammanträ-
det. Första stycket 15 § i det remitterade förslaget har på Lagrådets inrå-
dan strukits. I paragrafen anges att fastighetsägarna skall få möjlighet att
yttra sig och lämna fram utredning i frågor som är av betydelse för bil-
dandet. Lagrådet har ifrågasatt om det inte borde klargöras att bestäm-
melsen också skall gälla i de fall då länsstyrelsen fattar beslut utan före-
gående förrättning. Regeringen anser emellertid att det inte finns något
behov av att låta bestämmelsen få en generell giltighet på sätt som Lag-
rådet föreslår. Enligt 10 § 3 skall en ansökan om bildande av en
viltvårdsområde bl.a. innehålla utredning om fastighetsägarnas
inställning till frågan om viltvårdsområdes bildande. Självfallet måste
det, som regeringen framhållit i motiven till den nu gällande lagen (prop.
1979/80:180 s. 33 f.), ställas höga krav på fullständighet och noggrannhet
när det gäller utredningen om fastighetsägarnas inställning i
bildandefrågan för att länsstyrelsen skall kunna fatta beslut på
handlingarna. I de fall det inte klart framgår vilka invändningar de
fastighetsägare som motsätter sig bildandet har mot områdesbildningen
får det förutsättas att länsstyrelsen inhämtar kompletterande uppgifter
från fastighetsägarna i dessa avseenden.

16 §
Bestämmelsen överensstämmer i sak med nuvarande 20 §. Till skillnad
från utredningen har regeringen inte ansett det vara nödvändigt att i lag-
texten ta in en bestämmelse om att förrättningsmannen i sitt utlåtande
skall ta in en karta. Den som ansöker om att bilda ett viltvårdsområde
skall enligt 11 § ge in en karta över viltvårdsområdet. Det får förutsättas
att denna karta, eller, om betydande förändringar i det ursprungliga vilt-
vårdsområdets gränser föreslås, en nyritad karta, ingår i de förrättnings-
handlingar som enligt 16 § skall ges in till länsstyrelsen.
Stadgar
17 §
Av paragrafen, som motsvarar 21 § i gällande lag, framgår vad som skall
tas upp i viltvårdsområdesföreningens stadgar.
Enligt första punkten skall det framgå av stadgarna om områdesjakt
och gemensamhetsjakt skall bedrivas efter älg, kronhjort eller dovhjort.
Stadgarna kan alltså innehålla en generell bestämmelse om att jakt efter
dessa viltslag sker i en sådan ordning (se vidare i kommentaren till 24 §).
Enligt punkten 2 skall det framgå av stadgarna om en förening avser
att utnyttja den befogenhet att fatta beslut i andra viltvårdsfrågor som
föreningen tillerkänns genom bestämmelserna i 24 § andra stycket och
25 28 §§. Bestämmelsen i punkten 2 omfattar också det fallet att
områdesjakt och gemensamhetsjakt efter de arter som avses i punkten 1
inte förekommer generellt inom området.
Av stadgarna skall också framgå vilka förutsättningar som skall gälla
för de beslut som en förening fattar med stöd 24 27 §§.
Fjärde och femte punkterna motsvarar andra och tredje punkterna i
21 § lagen om jaktvårdsområden. Enligt fjärde punkten skall det av stad-
garna framgå vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för föreningens verk-
samhet. Härmed avses t.ex. de befogenheter en jaktledare kan ha att un-
der pågående jakt ingripa mot den som uppträder störande eller vårdslöst.
Enligt sjätte punkten skall av stadgarna framgå vilka grunder som gäl-
ler för föreningens beslut om avstängning från områdesjakt.
Vid bildandet av ett viltvårdsområde och vid ett beslut om stadgeänd-
ring skall innehållet i stadgarna prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
har därvid att tillse att stadgarna står i överensstämmelse med reglerna i
lagen. Detta innefattar bl.a. en prövning av om stadgarnas innehåll över-
ensstämmer med de kriterier för bildandet som uppställs i 7 och 8 §§ och
den ändamålsbeskrivning som finns i 1 §.
För att en förening skall ha rätt att fatta beslut i de viltvårdsfrågor som
regleras i 24 28 §§ och i frågor om upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt
och om avgifter till föreningen krävs att det anges i stadgarna att före-
ningen avser att utnyttja dessa befogenheter. I förekommande fall skall
också förutsättningarna för besluten framgå av stadgarna.
Lagrådet har riktat viss kritik mot innehållet i 17 § från konstitutionel-
la utgångspunkter. Regeringen har emellertid inte ställt sig bakom de
synpunkter och slutsatser som Lagrådet framfört. Skälen för regeringens
ståndpunkt redovisas i avsnitt 4.5.1.

18 §
Bestämmelsen överensstämmer helt med 22 § i den nuvarande lagen.
Organisation
19 §
Bestämmelsen motsvarar 23 § i gällande lag.

20 §
Paragrafen motsvarar 24 § i gällande lag. Eftersom det är viltvården som
står i centrum för en viltvårdsområdesförenings verksamhet har begrepp-
et jaktstämma i den nuvarande lagen ersatts av den mer neutrala termen
föreningsstämma.

21 §
Paragrafen behandlar röstningsreglerna och motsvarar 25 § i gällande
lag. Bestämmelserna skiljer sig i viss utsträckning från vad som gäller i
dag.
Punkten 1 reglerar frågan i vilken utsträckning medlemmar som inte är
fastighetsägare skall få delta i stämmans beslut. Bestämmelsen innebär
att beslutanderätten i alla viltvårdsfrågor som kan medföra ingrepp i den
enskildes rätt och i avgiftsfrågor tillkommer fastighetsägarna. I
förhållande till de regler som gäller i dag innebär regeln en ändring så till
vida att medlemmar som inte är fastighetsägare inte längre får rätt att
vara med och besluta om områdesjakt och gemensamhetsjakt.
Regeringen anser att dessa beslut har så stor betydelse för en fastighets
nyttjande för bl.a. jord- och skogsbruk att endast fastighetsägarna bör få
delta i beslutet. Ett annat skäl till att enbart fastighetsägarna bör få
besluta i frågorna är att fastighetsägaren har ansvar för viltskador och att
det från denna utgångspunkt ter sig olämpligt att både fastighetsägaren
och nyttjanderättshavaren kan rösta i frågorna och kanske därvid ge
uttryck för olika uppfattningar. En fastighetsägare är självfallet
oförhindrad att genom fullmakt överlåta sin rösträtt till
nyttjanderättshavaren.
Av punkten 2 framgår att medlemmar som inte är fastighetsägare har
rätt att besluta i andra frågor än de som nämns i punkten 1. Sådana beslut
kan avse olika viltvårdsåtgärder, t.ex. anläggande av viltvatten.
Begränsningsregeln i punkten 3 omfattar också fall då någon röstar
med fullmakt från annan.
Bestämmelserna i sjätte och sjunde punkterna innebär att majoritets-
kravet för ändring av stadgarna är ett annat än det som gäller enligt
nuvarande lag. Ett krav som likt de regler som gäller i dag följer det
majoritetskrav som gäller för bildande skulle, med de ändrade regler som
regeringen föreslår, innebära att fyra femtedelar av de röstberättigade
skall rösta för ett beslut om stadgeändring. En sådan ordning försvårar
enligt regeringens mening i alltför hög grad en stadgeändring. För beslut
om stadgeändring bör därför enligt regeringens mening de vanliga
röstningsreglerna gälla, dock med ett visst minoritetsskydd. Regeln
innebär därför att för att ett beslut om stadgeändring skall var giltigt
krävs att en sådan minoritet som kan hindra ett bildande eller upplösa ett
viltvårdsområde inte motsätter sig stadgeändringen. Det krävs också, för
att minoritetsregeln inte skall kunna missbrukas, att beslutet fattas på två
stämmor samt att stadgeändringsförslaget funnits med i kallelsen till
föreningsstämman.
Särskilda villkor för vissa beslut
22 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning, innehåller en
bestämmelse om att sådana beslut om jakt- och viltvårdsåtgärder som kan
innebära inskränkningar i den enskildes rätt skall fattas på en förenings-
stämma. Beslut om avstängning från områdesjakt omfattas dock inte av
bestämmelsen och kan alltså, om föreningen så föreskriver i stadgarna,
fattas av styrelsen. En sådan åtgärd kan i vissa fall vara brådskande och
det är därför inte lämpligt att kräva att beslutet tas på en
föreningsstämma. Även beslut om upplåtelse och överlåtelse av jakträtt
och avgiftsbeslut skall enligt bestämmelsen fattas på en
föreningsstämma.
Verksamhet
23 §
Av paragrafens första stycke, som saknar motsvarighet i gällande lag,
framgår motsatsvis att en viltvårdsområdesförening har rätt att besluta i
frågor om jakt och annan viltvård med bindande verkan för medlemmar-
na bara om lagen innehåller en uttrycklig bestämmelse om det. De be-
slutsbefogenheter som en förening ges i lagen medför typiskt sett en in-
skränkning i den enskildes äganderätt. Enligt regeringens bedömning är
det, som regeringen utvecklat i den allmänna motiveringen, dock nödvän-
digt från viltvårdssynpunkt att en förening får befogenhet att besluta i de
aktuella frågorna inom området. Hänsynen till viltvårdsintresset motive-
rar alltså i dessa fall den inskränkning i jakträtten som beslutet kan inne-
bära för den enskilde. I fråga om dessa beslut gäller vanliga rösträttsreg-
ler.
En förening kan självfallet fatta beslut i andra viltvårdsfrågor än de
som uttryckligen nämns i lagen, om de som berörs av beslutet är överens
om det. Detta klargörs också i lagrummet. Detta innebär t.ex. att före-
ningen kan besluta om olika utfodringanordningar för viltet. Sådana be-
slut får emellertid inte innebära att den enskilde mot sin vilja tvingas tåla
inskränkningar i sin rätt.
Av paragrafens andra stycke klargörs att en viltvårdsområdesförening
inte får utnyttja de beslutsbefogenheter som föreningen får i lagen, om
detta inte uttryckligen anges i stadgarna (jmf. kommentaren till 17 §).

24 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, reglerar vilka be-
slutsbefogenheter en viltvårdsområdesförening har i fråga om jakten be-
träffande älg, kronhjort och dovhjort. Bestämmelsen innebär att en före-
ning får besluta att jakten skall bedrivas utan hänsyn till fastighetsgrän-
serna inom området (områdesjakt) och som en gemensam angelägenhet
(gemensamhetsjakt). Efter påpekande av Lagrådet har definitionen av
gemensamhetsjakt förtydligats så att det klart framgår av lagtexten att ge-
mensamhetsjakt förutsätter att jakten bedrivs i form av områdesjakt.
Dessutom får en förening besluta om avskjutningens omfattning och in-
riktning. Besluten får fattas mot en eller flera fastighetsägares vilja, om
det behövs för viltvården. Befogenheten att besluta om avskjutningen har
särskild betydelse i fråga om älgjakt eftersom många viltvårdsområden
kan få status som älgskötselområden och dessa skall då själva besluta om
avskjutningens omfattning. Förutom beslut som tar sikte på
individantalet kan det också bli aktuellt att besluta om vilken inriktning
avskjutningen skall ha. Sådana beslut kan t.ex. avse koförbud,
taggbegränsning och viss kalvandel. Typiskt sett kräver hänsynen till
viltvården att jakten efter de aktuella viltslagen bedrivs enligt ett
samordnat program över relativt stora arealer. Det krävs därför i
normalfallet inte någon ingående prövning av om de förutsättningar som
krävs för att fatta beslut enligt paragrafen är uppfyllda. Det kan alltså
vara tillräckligt att en förenings stadgar innehåller en generell
bestämmelse om att jakt efter t.ex. älg sker som en gemensam
angelägenhet över hela det område som ingår i viltvårdsområdet.

25 §
I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, anges vilka beslut
en viltvårdsområdesförening kan fatta när det gäller jakt efter rådjur,
vildsvin och de fyra stora rovdjuren och vilka villkor som skall vara upp-
fyllda för att föreningen skall ha rätt att besluta i frågan. Paragrafens
första punkt innebär att en viltvårdsområdesförening får besluta att
områdesjakt och gemensamhetsjakt skall bedrivas efter de aktuella
viltarterna. En förutsättning för att sådan jakt skall bedrivas inom
området är att jakten uppenbart behövs för att begränsa skador som
orsakas av det aktuella viltet. Detta innebär att det inte är möjligt att i
stadgarna föreskriva att jakt efter något av de aktuella viltslagen alltid
skall ske över hela området eller gemensamt, utan beslut måste fattas av
föreningen när förhållandena är sådana att jakten enligt föreningens
bedömning måste ske i den här ordningen. Däremot måste det som sagts i
kommentaren till 17 § framgå av stadgarna att föreningen har för avsikt
att utnyttja den rätt föreningen har enligt lagen att fatta beslut.
Andra punkten ger en viltvårdsområdesförening rätt att besluta om av-
skjutningens omfattning och inriktning när det gäller rådjur. För att kun-
na besluta i dessa frågor krävs att beslutet uppenbart behövs för att beva-
ra rådjursstammen. Det kan därmed inte bli aktuellt med regler om av-
skjutningen annat än i de områden i norra Sverige där rådjurets existens
är hotat.

26 §
I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, klargörs att en vilt-
vårdsområdesförening får besluta att områdesjakt skall bedrivas efter
småvilt. I begreppet småvilt inbegrips även rådjur. Ett sådant beslut
gäller dock inte den fastighetsägare som inte vill delta i sådan jakt. Detta
innebär att ett beslut om områdesjakt efter småvilt omfattar samtliga
fastigheter inom viltvårdsområdet som inte motsätter sig sådan jakt. Den
som äger fastighet som undantas från områdesjakten får självfallet jaga
på den egna fastigheten.

27 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om jakträttsbevis. Enligt bestämmel-
sen ges en förening möjlighet att, i de fall områdesjakt eller gemensam-
hetsjakt bedrivs inom området, ställa krav på innehav av jakträttsbevis
för att få delta i sådan jakt. Föreningen får därvid bestämma att en fastig-
het skall ha en viss minsta areal för att fler än ett jakträttsbevis skall ut-
färdas för en fastighet. Hur många jakträttsbevis som en fastighetsägare
tilldelas kan alltså bli beroende av hur stor areal denne har. En fastighets-
ägare har dock alltid rätt till minst ett jakträttsbevis. Efter påpekande av
Lagrådet har paragrafen formulerats så att det klart framgår att bestäm-
melsen gäller även i det fallet att gemensamhetsjakt bedrivs inom om-
rådet.
Av andra stycket framgår att beslut om jakträttsbevis för småvilt inte
gäller ägare som motsätter sig områdesjakt efter småvilt på sin fastighet.

28 §
Paragrafens första stycke behandlar en viltvårdsområdesförenings
möjligheter att besluta om sanktioner för den som inte följer de regler för
jakten som föreningen har beslutat. Enligt bestämmelsen kan föreningen
besluta att den som bryter mot föreningens regler skall avstängas från
områdesjakt och gemensamhetsjakt. Om jakten bedrivs som en
gemensam angelägenhet inom området oberoende av fastighetsgränserna
innebär ett sådant beslut att den enskilde överhuvudtaget inte får jaga.
Om jakten i det aktuella fallet bedrivs av envar inom hela
viltvårdsområdet innebär ett avstängningsbeslut att den enskilde får jaga,
men endast på den egna fastigheten. Ett beslut om avstängning får inte
avse längre tid än ett år. Paragrafen har på inrådan av Lagrådet
förtydligats så att det av lagtexten framgår att den som bryter mot
föreningens regler kan avstängas från områdesjakt också när denna
bedrivs som en gemensam angelägenhet.
Andra stycket stadgar att vilt som dödats i strid med föreningens av-
skjutningregler tillfaller föreningen. Bestämmelsen är enligt regeringen
motiverad för att tillse att föreningens avskjutningsregler efterlevs.
Bestämmelserna i första och andra stycket ersätter den bestämmelse
om ansvar och förverkande som finns i 32 § i den nuvarande lagen. Skä-
len till att motsvarande bestämmelser inte har tagits in i den nya lagen
har utvecklats i den allmänna motiveringen.

29 §
Paragrafen motsvarar 10 § lagen om jaktvårdsområden.
Som framgår av paragrafens första stycke kan tillståndskravet bara gäl-
la sådana upplåtelser som avser områdesjakt. Den begränsningen torde få
praktisk betydelse främst när det gäller upplåtelse av småviltsjakt inom
ett viltvårdsområde. Fastighetsägare som inte vill ansluta sig till
områdesjakt efter småvilt kommer inte att omfattas av något
tillståndskrav. Om det inte bedrivs någon sådan områdesjakt, kan alla
fastighetsägare fritt avtala om upplåtelse av jakt efter småvilt.
Paragrafens andra stycke punkt 1 har kommenterats närmare i den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.3). Punkten 2 i samma stycke kan få
betydelse när föreningsstadgarna saknar föreskrifter om arealkrav.
Av paragrafens tredje stycke framgår att viltvårdsområdesföreningen
får upplåta jakt, om det är fråga om områdesjakt. En ytterligare förutsätt-
ning är att föreningens befogenhet att avtala om upplåtelser är inskriven i
stadgarna. I motiven till bestämmelsens motsvarighet i lagen om jakt-
vårdsområden (prop. 1983/84:170 s. 9) konstateras att det förhållandet att
föreningen bara kan upplåta sådan jakt som bedrivs oberoende av fastig-
hetsgränserna innebär att föreningens upplåtelser inte kommer att inverka
på medlemmarnas intressen på något annat sätt än andra upplåtelser som
medlemmarna själva träffar avtal om. Det framhålls också att föreningen
måste låta sina egna upplåtelser föregås av samma prövning som företas
innan föreningen godkänner fastighetsägarnas jakträttsupplåtelser.
Viltvårdsområdesföreningens upplåtelser kan i princip avse alla slag av
vilt, även småvilt. En förutsättning är att föreningen har beslutat om om-
rådesjakt efter småvilt. För upplåtelserna kommer också att gälla den be-
gränsning som följer av bestämmelsen i 26 § andra stycket, dvs. från
upplåtelserna undantas fastigheter vars ägare inte vill delta i
områdesjakten.

30 §
Paragrafen överensstämmer i sak med 11 § i lagen om jaktvårdsområden.
På inrådan av Lagrådet har paragrafen justerats så att det framgår att inte
heller gemensamhetsjakt får förekomma på den fastighet vars ägare mot-
sätter sig jakt av ideella skäl.

31 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 12 § i gällande lag. Föreningen har
möjlighet att ta ut avgifter för jakten och för vilt som fälls. I paragrafen
klargörs att föreningen inte får ta ut avgifter för småvilt från en medlem
som inte vill delta i områdesjakt efter småvilt.
Avgifter får bara tas ut av den som faktiskt utövar jakt och det får för-
utsättas att den fastighetsägare som åberopat att han har ideella betänklig-
heter mot jakt inte själv jagar eller upplåter sin jakträtt till någon annan.
Lagrådsremissens uttryckliga undantag har bedömts vara överflödigt.

32 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, innehåller bestäm-
melser om generella begränsningar i en förenings beslutanderätt. Bestäm-
melserna har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.5).
Ändring och upplösning av viltvårdsområde
33 37 §§
Paragraferna, som har kommenterats i den allmänna motiveringen, mot-
svarar i huvudsak 26 30 §§ lagen om jaktvårdsområden. Rubriken före
33 § i det remitterade förslaget har på Lagrådets förslag fått ändrad
lydelse för att bättre återspegla innehållet i paragraferna.
Bestämmelserna i 34 36 §§ i det remitterade förslaget har på Lagrå-
dets inrådan åsatts paragrafnummer 33 35.
Bestämmelserna i 33 § som gör det möjligt att föra samman flera vilt-
vårdsområden till ett eller dela upp ett viltvårdsområde i flera överens-
stämmer, frånsett jämkningar som följer av den nya terminologin, med de
nuvarande reglerna i lagen om jaktvårdsområden. Även bestämmelserna i
34 § som reglerar anslutning av ytterligare fastigheter till ett viltvårdsom-
råde överensstämmer i sak med den nuvarande ordningen. Någon juste-
ring av paragrafernas lydelse i det remitterade förslaget i enlighet med de
förslag som Lagrådet lämnat har regeringen inte ansett vara nödvändig.
Bestämmelserna i 35 § som reglerar uteslutning av fastigheter ur ett
viltvårdsområde gör det möjligt att från ett område avskilja en eller flera
fastigheter med samma ägare som kan utgöra en egen enhet för viltvård.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den nuvarande lagen.
Bestämmelserna i 33 § i det remitterade förslaget, som behandlar under
vilka förutsättningar en viltvårdsområdesförening får upplösas, har på
Lagrådets inrådan flyttats till 36 §. Bestämmelserna skiljer sig från de
nuvarande reglerna i några avseenden. Länsstyrelsen kan besluta om upp-
lösning om viltvårdsområdesföreningen saknar styrelse eller om före-
ningen allvarligt missköter förvaltningen av viltvårdsområdet. Den nuva-
rande regeln som ger länsstyrelsen rätt att föranstalta om jaktstämma för
det fall föreningen skulle sakna styrelse kan därmed undvaras. Vidare har
den nuvarande tidsgränsen, tio år, som skall ha löpt ut innan föreningen
kan fatta beslut om upplösning, förkortats till tre år. Bestämmelsens förs-
ta mening har också formulerats om i enlighet med Lagrådets förslag så
att det framgår att länsstyrelsens beslut inte bara innebär att föreningen
upplöses utan också att viltvårdsområdet upphör att finnas.

38 §
Paragrafen har sin motsvarighet i 31 § lagen om jaktvårdsområden.
Av paragrafens första stycke följer att en viltvårdsområdesförening
inte får upplösas förrän föreningens skulder är betalda eller medel som
fordras för betalningen har satts ned hos länsstyrelsen.
Paragrafens andra stycke innehåller en regel för att få en upplösning
till stånd också i sådana fall då föreningen inte kan betala sina skulder.
Viltvårdsområdesföreningen skall under alla förhållanden anses upplöst
om föreningen försatts i konkurs och denna avslutats utan överskott.

Överklagande
39 §
I paragrafen ges regler om överklagande av en viltvårdsområdesförenings
beslut. Bestämmelser om överklagande finns i 33 § lagen om jaktvårds-
områden. Överklagandebestämmelserna skiljer sig från de nuvarande
reglerna genom att länsstyrelsens prövning skall omfatta inte bara det
överklagade beslutets laglighet utan också dess lämplighet. Ett
överklagat beslut kan därmed också ändras av länsstyrelsen. Den
utvidgade prövningsrätten innebär att endast sådana beslut som kan sägas
innefatta myndighetsutövning bör kunna överklagas av den enskilde. Det
bör inte komma i fråga att beslut i rent föreningsrättsliga angelägenheter
skall bli föremål för en lämplighetsprövning. Vidare har i förhållande till
den nuvarande lagen kretsen av klagoberättigade utökats till att omfatta
även den som inte är medlem men vars rätt berörs av beslutet.

40 §
Paragrafen motsvarar i stort sett 34 § i lagen om jaktvårdsområden.
Fjärde stycket har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag. Be-
stämmelsen innebär att länsstyrelsen kan förordna att ett beslutet, som
annars gäller omedelbart, skall gälla först då det vunnit laga kraft.
Övergångsbestämmelser
Av andra punkten framgår att de jaktvårdsområden som finns vid ikraft-
trädandet skall anses bildade enligt bestämmelserna i den nya lagen. För
dessa jaktvårdsområden och dess föreningar gäller alltså de nya reglerna.
Vissa undantag från denna ordning har emellertid ansetts nödvändiga.
Punkten 3 innebär att de jaktvårdsområden som bildats innan den nya
lagen trätt i kraft och som endast omfattar vården av småvilt inte behöver
upplösas eller ändra sin verksamhetsinriktning efter lagens ikraftträdan-
de. Ett sådant jaktvårdsområde kan alltså fortsätta sin verksamhet och
samordna vården av småviltet. Bestämmelserna om verksamheten i den
nya lagen om viltvårdsområden, som ju blir tillämpliga på områdesbild-
ningen, innebär dock att de beslut som fattas av föreningen rörande vilt-
vården inte får medföra oönskade ingrepp i den enskildes rätt. Regering-
en, som delvis har anslutit sig till Lagrådets förslag rörande bestämmel-
sens utformning, har ansett att det bör sägas ut att viltvårdsområdet
består efter den nya lagens ikraftträdande.
I punkten 4 klargörs att en viltvårdsområdesförenings beslut enligt 28
§ i den nya lagen att avstänga någon från områdesjakt endast får avse
sådana överträdelser som skett efter det att lagen trätt i kraft.
Punkten 5 reglerar vad som skall göras om en förenings stadgar strider
mot bestämmelserna i den nya lagen. Bestämmelsen innebär att styrelsen
utan dröjsmål skall lägga fram förslag till föreningsstämman om ändring
av stadgarna så att de överensstämmer med de nya föreskrifterna.
Sjätte punkten gör det möjligt att under en övergångstid säga upp ett
nyttjanderättsavtal på grund av den nya lagregleringen. En eventuell tvist
prövas vid den tingsrätt där fastigheten är belägen.
På inrådan av Lagrådet har vissa justeringar av redaktionell art gjorts i
texten.
11.2 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
10 a §
I paragrafen anges inom vilka marker staten har jakträtten oavsett vem
som äger marken. Bestämmelsen har införts för att bibehålla Statschefens
jakträtt på de i paragrafen angivna områdena. Paragrafen har ändrats så
att kronoparken Fjällveden i Södermanlands län inte längre ingår bland
de uppräknade områdena. Anledningen till detta är att Konungen beslutat
att för all framtid avstå från dispositionsrätten till jakten och att staten
inte längre äger de marker som ingår i kronoparken.

15 §
I paragrafens första stycke anges tillämpningsområdet för de regler som
finns i 16 §. I stycket har också tagits in en erinran om att förutom be-
stämmelserna i 16 § skall bestämmelserna i 7 kap. jordabalken om nytt-
janderätt i allmänhet tillämpas i fråga om upplåtelse av jakträtt.
Det bör uppmärksammas att jaktlagens regler om upplåtelse och
avtalsförlängning inte gäller vid s.k. kombinerade upplåtelser, dvs.
upplåtelser där jakträtten är kombinerad med besittningsrätt till marken.
Sådana upplåtelser följer i stället de allmänna reglerna om arrende och
hyra i 8 12 kap. jordabalken. Detta klargörs i paragrafens andra stycke.
Reglerna i detta stycket överensstämmer i sak med bestämmelserna i
paragrafens tredje stycke i dess nu gällande lydelse.
Tredje stycket motsvarar nuvarande 15 § fjärde stycket. I sak har dock
bestämmelsen ändrats genom att orden mot nyttjanderättshavaren eller
den som har rätt att träda i hans ställe tagits bort. Reglerna i 16 § blir
därmed tvingande även i förhållande till fastighetsägaren. Det finns enligt
regeringens mening skäl att tro att en bestämmelse om minsta uppsäg-
ningstid som är tvingande också mot nyttjanderättshavaren kan motivera
fastighetsägaren till att teckna avtal på längre tid.

16 §
Reglerna i första stycket motsvarar i stort sett nuvarande 15 §. I sak har
dock bestämmelserna, som reglerar uppsägning av tidsbestämda
jakträttsavtal, ändrats så att det föreskrivs att även tidsbestämda avtal
med en överenskommen avtalstid om ett år skall sägas upp för att
upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Avtal med en ettårig avtalstid
upphör i dag enligt allmänna civilrättsliga bestämmelser automatiskt att
gälla när avtalstiden gått ut om inte annat överenskommits. Även
bestämmelserna om tidsfrister för uppsägning har ändrats. Ändringen
innebär att uppsägning av sådana avtal som inte upphör automatiskt skall
ske senast sex månader före avtalstidens utgång. Det skall dock vara
möjligt att avtala om längre uppsägningstid.
I nuvarande 15 § finns bestämmelser som reglerar förfarandet vid en
begäran om ändring av villkoren för avtalet. Eftersom bestämmelserna
om nyttjanderättshavarens besittningsskydd tagits bort saknas det skäl att
behålla rätten till särskild prövning av upplåtelsevillkoren. Även dessa
bestämmelser har därför tagits bort.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke motsvarar nuvarande 15 §
andra stycket. Av bestämmelsen följer att avtal med en ettårig eller
längre löptid förlängs med oförändrad avtalstid, om ingen av parterna
säger upp avtalet.
I tredje stycket har införts regler om uppsägning av avtal som löper på
obestämd tid. Ett avtal på obestämd tid upphör inte av sig självt, utan nå-
gon av parterna måste ta initiativ och säga upp avtalet. Bestämmelsen i
tredje stycket, som saknar motsvarighet i gällande rätt, innebär att om
parterna inte avtalat om längre uppsägningstid upphör ett avtal som in-
gåtts på obestämd tid att gälla vid det månadsskifte som kommer närmast
sex månader efter uppsägningen.
I fjärde stycket behandlas förfarandet vid uppsägning. Bestämmelsen,
som med endast redaktionella ändringar har förts över från nuvarande
15 §, är tillämplig oavsett om avtalet gäller för bestämd tid eller tills vi-
dare.

39 §
I paragrafen ändras begreppet länsviltnämnd till viltvårdsnämnd. Motive-
ringen till detta finns i avsnitt 7.

41 §
I avsnitt 5.2 föreslås att begreppet jaktvård i olika sammansättningar
utmönstras ur författningarna. I paragrafens första stycke, punkten 1,
ändras därför begreppet jaktvårdsavgift till viltvårdsavgift.
I paragrafens andra stycke ändras begreppet jaktvårdsfonden till vilt-
vårdsfonden.
Någon ändring vad gäller skyldigheten att erlägga sådan avgift eller
hur fondens medel får användas är däremot inte avsedd.
Övergångsbestämmelserna
De nya bestämmelserna om jakträttsupplåtelser gäller enligt huvudregeln
inte för avtal som slutits före ikraftträdandet. De äldre bestämmelserna
om besittningsskydd och villkorsprövning gäller alltså vid det första för-
längningstillfället efter lagens ikraftträdande. Är nyttjanderättshavaren
inte nöjd med de villkor som fastställs vid denna prövning har han rätt att
säga upp avtalet med stöd av bestämmelsen i nuvarande 22 §. Om upplå-
telsen förlängs efter det att de nya reglerna trätt i kraft skall däremot de
nya reglerna om uppsägningsplikt och uppsägningstid tillämpas på av-
talet.
11.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder
1, 8, 11, 23 a §§ och övergångsbestämmelserna.
Ändringarna är föranledda av att tvister angående upplåtelse av jakt-
rätt inte längre skall prövas av arrendenämnden.
11.4 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437)
32 §
I paragrafens andra stycke ändras begreppet jaktvård till viltvård.
Motiveringen till detta finns i avsnitt 5.2.
11.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt
19 §
I paragrafens andra stycke ändras begreppet jaktvårdsområde till vilt-
vårdsområde. Motiveringen till detta finns i avsnitt 4.2.1.

11.6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
5 kap.

5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess för uppgifter som hän-
för sig till vapenregister. Paragrafen ändras så att sekretess även skall
gälla hos Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hänför
sig till jaktkortsregistret och hos Naturvårdsverket avseende uppgift som
hänför sig till jägarexamensregistret. Ändringen är föranledd av att an-
svaret för de båda registren skall föras över från Svenska Jägareförbundet
till Naturvårdsverket. Kammarkollegiet är den myndighet som bokför in-
betald viltvårdsavgift. Motiveringen till detta finns i avsnitt 6.

Sammanfattning av utredningens förslag
Utredningen behandlar i betänkandet vissa jaktfrågor. Frågorna kan med
utgångspunkt i direktiven sammanfattas i följande punkter.
Undersöka hur fler personer skall kunna ges möjlighet att jaga.
Analysera utvecklingen på prisområdet för jaktupplåtelser.
Utvärdera besittningsskyddet vid upplåtelse av jakträtt.
Utveckla jaktvårdsområdena så att de utgör en bas för lokalt inflytan-
de under demokratiska former.
Se över ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och jägarorgani-
sationerna
Fler jakttillfällen
I kapitlen 3 och 4 analyserar utredningen behovet av fler jakttillfällen och
tillgången på jaktmark.
De undersökningar utredningen gjort bland jägare och vad utredningen
valt att kalla presumtiva jägare visar att det finns behov av fler jakttillfäl-
len. Genom bl.a. enkätundersökningar har utredningen undersökt hur
jaktmarkerna utnyttjas i dag och vilka möjligheter det finns att skapa fler
jakttillfällen.
Utredningen konstaterar att småviltjakten på statens mark ovan od-
lingsgränsen och på renbetesfjällen redan i dag gör det möjligt för ett
stort antal marklösa jägare att bedriva småviltjakt. När det gäller våra
nationalparker och naturreservat gör utredningen den bedömningen att
det inte är möjligt att skapa fler jakttillfällen där. I fråga om statlig mark
som förvaltas av Försvarsmakten föreslår utredningen att reglerna vad
gäller jaktupplåtelser ses över. Utredningen föreslår utökade möjligheter
att jaga fågel och mink på allmänt vatten.
Utredningens undersökning av de sex största skogsbolagens mark och
den kyrkliga marken visar att all jaktbar mark utnyttjas för jakt men att
det finns utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag. Även när det gäller
den kommunala marken är marken i det närmaste fullt utnyttjad och det
finns endast ett litet utrymme för fler jakttillfällen. Resultatet från under-
sökningen av de privata brukningsenheterna visar att dessa utnyttjas i
mycket hög grad för jakt.
Enligt utredningen är det möjligt att skapa fler jakttillfällen inom jakt-
vårdsområdena. Detta kan ske genom att ägare till små fastigheter får till-
baka rätten att upplåta jakträtten på sin fastighet. Varje fastighetsägare
skall enligt utredningen ha rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta
en annan person i sitt ställe.
Utredningen föreslår att jägarorganisationerna får i uppdrag att verka
för införande av ett faddersystem.
Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt
I kapitel 5 redovisas de undersökningar som utredningen har utfört för att
utröna vilka priser som gäller vid upplåtelse av jakt i dag. Utredningen
har jämfört materialet med de undersökningar som Jakt- och viltvårdsbe-
redningen gjorde åren 1979 och 1980. Utredningen kommer fram till att
nuvarande avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt är på en accep-
tabel nivå samt att utvecklingen på avgiftsområdet sedan 1979/1980 följt
konsumentprisindex. Utredningen anser att utvecklingen är godtagbar.
Metoden med anbudsförfarande är, enligt utredningens undersökning-
ar, ytterst ovanlig i dag. Därför finns det inte skäl att föreslå några sär-
skilda åtgärder för att arbeta bort anbudsförfarandet som metod för pris-
sättning på jaktupplåtelser.
Besittningsskyddet
Utredningen föreslår i kapitel 6 att reglerna i 17 § jaktlagen (1987:259),
om nyttjanderättshavarens rätt till förlängning av ett jakträttsavtal i vissa
fall, skall upphöra. För att främja längre upplåtelsetider vill utredningen
införa andra tvingande regler. Utredningen föreslår att huvudregeln skall
vara att tidsbestämda jakträttsavtal upphör att gälla först efter uppsägning
och att det införs en lagstadgad uppsägningstid på tolv månader.
Bestämmelsen i nuvarande 15 § enligt vilken ett avtal som inte sägs
upp inom rätt tid anses förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden
dock längst fem år blir kvar oförändrad.
Viltvårdsområden
Utredningen föreslår i kapitel 7 relativt omfattande förändringar av den
nuvarande jaktvårdsområdeslagstiftningen och döper samtidigt om insti-
tutet jaktvårdsområde till viltvårdsområde. Bland annat har det ägande-
rättsskydd som gäller enligt 2 kap. regeringsformen och den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen) föranlett vissa föränd-
ringar. Nedan sammanfattas de viktigaste förändringarna punktvis.
Lagen föreslås omfatta hela landet. Det undantag som gällt för
kronomark ovanför odlingsgränsen och mark på renbetesfjällen upphör.
Villkoren för att tvångsvis kunna bilda ett viltvårdsområde skärps.
Området får bildas endast om det tillgodoser ett för viltvården angeläget
allmänt intresse samt om fyra femtedelar av fastighetsägarna, vilka skall
äga minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal, medger det. För
mycket starkt ägosplittrade områden införs en särbestämmelse.
Fastigheter som genom avtal eller på annat sätt samordnat viltvården
får inte anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke.
Verksamheten inom ett viltvårdsområde regleras tydligare. Vad som
får respektive inte får beslutas av en viltvårdsområdesförening skall tyd-
ligt framgå av lag eller underlydande författning.
De möjligheter som finns i dag för en förening att inskränka jaktut-
övningsrätten minskar. Generella inskränkningar i rätten att jaga inom ett
viltvårdsområde får endast gälla älg, kronhjort och dovhjort samt avse
regler om områdesjakt, gemensamhetsjakt och avskjutningens omfatt-
ning.
Beträffande småvilt får viltvårdsområdesföreningen alltjämt besluta om
områdesjakt och upplåtelse av sådan jakt. Föreningens beslut omfattar
inte fastigheter som motsätter sig områdesjakt på småvilt.
Den möjlighet som finns i dag att inskränka vissa fastighetsägares rätt
att förfoga över jakträtten genom upplåtelse försvinner.
Systemet med jakträttsbevis lagfästs.
Det blir möjligt att i vissa fall undanta en fastighet från områdesjakt om
den ombildas eller nybildas.
Det införs en bestämmelse i lagen som innebär att beslut med stöd av
lagen inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastighet.
Beträffande stadgarna ändras kravet på vad de skall innehålla.
Röstningsreglerna ändras så att rösträtt tillkommer endast fastighets-
ägarna i viktiga frågor som innebär inskränkningar i jakträtten.
Ett viltvårdsområde skall upplösas om fler än en femtedel av antalet
fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än en femtedel av vilt-
vårdsområdets areal på två på varandra följande ordinarie föreningsstäm-
mor uttalar sig för en upplösning.
Bestämmelsen att ett område inte får upplösas innan tio år har förflutit
från bildandebeslutet försvinner.
Möjligheterna att utesluta en fastighet ur ett viltvårdsområde utökas.
Straffbestämmelsen i lagen tas bort och ersätts med en möjlighet för fö-
reningen att besluta om tillfällig avstängning från områdesjakt.
Den prövning som länsstyrelsen och förvaltningsdomstol skall göra vid
ett överklagande skall i fortsättningen inte bara avse beslutets laglighet
utan även dess lämplighet.
Administrationen av jakten
I kapitel 9 behandlar utredningen vad som kan kallas administrationen av
jakten.
Utredningen föreslår att Svenska Jägareförbundet inte skall ha stats-
makternas uppdrag att ensamt ansvara för ledningen av den praktiska
viltvården och jakten. Det bör i stället vara en gemensam uppgift för be-
rörda myndigheter, markägare, jägare och andra intressenter att i sin
verksamhet verka för att målen för jakten och viltvården uppnås.
Ett fortsatt aktivt engagemang från medlemmarna i de båda jägarorga-
nisationerna är av allmänt intresse. Ett medlemsrelaterat bidrag skall där-
för utgå till jägarorganisationerna för deras oegennyttiga allmänna verk-
samhet i frågor om jakt och viltvård. Utredningen föreslår att en förord-
ning om bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna införs. I bi-
dragsbeslutet skall preciseras vilka verksamheter som jägarorganisatio-
nerna skall främja för att erhålla bidrag. För verksamheten bör fastställas
mål och riktlinjer som fortlöpande kan utvärderas. Jägarorganisationerna
skall i sin ansökan om bidrag redovisa hur denna verksamhet bedrivits.
Utöver organisationsbidrag grundat på antal medlemmar skall det vara
möjligt att ge bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna för vis-
sa specifika uppdrag.
Av informations-, rättssäkerhets- och konkurrensskäl bör, enligt utred-
ningen, en myndighet vara registeransvarig för jaktkortsregistret och jä-
garexamensregistret. Utredningen föreslår att Naturvårdsverket, som stat-
lig tillsynsmyndighet för faunavård innefattande jakt och viltvård, ansva-
rar för dessa register.
Utredningen kommer fram till att det finns ett behov av opartisk infor-
mation på jaktens och viltvårdens område. Det finns vidare ett behov av
att informationen sprids bredare. Utredningen föreslår att Naturvårdsver-
ket och skogsvårdsorganisationen får en mer aktiv roll inom detta områ-
de. Regeringen bör därför ställa medel ur jaktvårdsfonden till myndighe-
ternas förfogande för informationsinsatser.
Utredningen föreslår den förändringen beträffande länsviltnämnderna
att organisationsrepresentationen i nämnden kompletteras med en politisk
företrädare

Utredningens förslag till lagtext
Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)
dels att 17-22 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 15 § skall ha följande lydelse,
dels att 15 och 16 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Upplåtelse av jakträtt i vissa fall
Upplåtelse av jakträtt
15 §
Har jakträtt upplåtits mot ersätt-
ning och gäller avtalet för viss tid
som överstiger ett år, skall upp-
sägning alltid ske för att avtalet
skall upphöra att gälla vid avtals-
tidens utgång. Sådan uppsägning
skall ske på det sätt som gäller för
uppsägning enligt 8 kap. 8 § jor-
dabalken. Vill fastighetsägaren el-
ler nyttjanderättshavaren att vill-
koren för avtalet ändras för en ny
upplåtelseperiod, skall han medde-
la motparten detta i den ordning
som gäller för uppsägning av
avtalet. Uppsägning och begäran
om villkorsändring skall ske senast
två månader före avtalstidens
utgång.
Om avtal som avses i första
stycket inte sägs upp inom rätt tid,
anses det förlängt på en tid som
motsvarar upplåtelsetiden, dock
längst fem år, eller, om begäran
om villkorsändring har gjorts, på
den tid och de villkor i övrigt som
bestäms enligt 19 §.
Första och andra stycket gäller
inte upplåtelser med stöd av ren-
näringslagen (1971:437). För upp-
låtelser som ingår i arrende eller
hyra gäller särskilda bestäm-
melser.
I fråga om avtal, varigenom nå-
gon mot ersättning upplåter jakt-
rätt åt annan, skall utöver vad som
beträffande nyttjanderätt i allmän-
het följer av 7 kap. jordabalken,
gälla vad som sägs i 16 §. 16 §
omfattar dock inte upplåtelser på
två månader eller kortare tid om
inte upplåtelsen på grund av för-
längning eller eljest fortlöper un-
der längre tid än två månader.
Förbehåll som strider mot 16 § är
utan verkan.

Första stycket gäller inte upplå-
telser med stöd av rennäringslagen
(1971:437). För upplåtelser som
ingår i arrende eller hyra gäller
särskilda bestämmelser.

16 §
Förbehåll som strider mot 15 §
första eller andra stycket eller mot
17 22 §§ är utan verkan mot nytt-
janderättshavaren eller den som
har rätt att träda i hans ställe.

Vid upplåtelse på viss tid skall
uppsägning alltid ske för att jakt-
rättsavtal skall upphöra att gälla
vid avtalstidens utgång.
Jakträttsavtal på bestämd tid
överstigande ett år skall, om inte
längre uppsägningstid avtalats,
sägas upp senast tolv månader
före upplåtelsetidens utgång. Om
avtalet inte sägs upp inom rätt tid
anses det förlängt på en tid som
motsvarar upplåtelsetiden, dock
längst fem år.
Jakträttsavtal på bestämd tid om
ett år eller kortare och jakträttsav-
tal på obestämd tid, som fortlöpt
mer än ett år, kan tidigast sägas
upp för att upphöra att gälla vid
det månadsskifte som inträffar
närmast tolv månader från upp-
sägningen. För jakträttsavtal som
fortlöpt ett år eller kortare gäller
två månaders uppsägningstid.
Uppsägning skall ske på det sätt
som gäller för uppsägning enligt 8
kap. 8 § jordabalken.
_______________

1. Denna lag träder i kraft den
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet, och som om-
fattas av de äldre bestämmelserna i 15 22 §§, gäller de nya bestämmel-
serna först efter den tidpunkt då upplåtelsetiden för avtalet förlängts ef-
ter ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1980:894) om
jaktvårdsområden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:894) om jaktvårdsområden
dels att nuvarande 7, 8, 11 och 12 §§ skall betecknas 8, 7, 12 respek-
tive 12 a §§,
dels att rubriken till lagen samt 1 5, nya 7 och 8, 9 11, 12 17, 19 21,
23 29 och 31 33 §§ samt rubrikerna närmast före 26 och 32 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 10 a och 35 §§ samt
närmast före 10, 11, 12 och 35 §§ fyra nya rubriker, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Lag om jaktvårdsområden
Lag om viltvårdsområden
Allmänna bestämmelser
1 §
I syfte att främja jaktvården och
jakträttsinnehavarnas gemensam-
ma intressen genom en samord-
ning av jakten och viltvården kan
enligt denna lag två eller flera fas-
tigheter eller delar av fastigheter
sammanföras till ett jaktvårdsom-
råde och jakträttsinnehavare inom
detta bilda en jaktvårdsområdes-
förening.
Enligt denna lag kan beslutas att
ägare till fastigheter inom ett visst
område (viltvårdsområde) skall
samordna den jakt och de övriga
åtgärder inom området som be-
hövs för att främja viltvården. För
genomförande av sådan samord-
ning skall ägarna av de fastigheter
som ingår i området bilda en vilt-
vårdsområdesförening.

2 §
Ett jaktvårdsområde får inte
omfatta mark, där samerna har
rätt till jakt enligt rennäringslagen
(1971:437), såvitt fråga är om kro-
nomark ovanför odlingsgränsen
som står under statens omedelbara
disposition eller mark på renbetes-
fjällen. Beträffande annan mark,
där samerna har rätt till jakt enligt
rennäringslagen, får någon in-
skränkning inte ske i denna rätt
genom bildande av jaktvårdsområ-
den.
Bildande av viltvårdsområden
och verksamheten inom dessa får
inte inskränka samernas rätt till
jakt enligt rennäringslagen (1971:
437).

3 §
Den som äger mark som ingår i
ett jaktvårdsområde är medlem i
jaktvårdsområdesföreningen.

Den som på grund av upplåtelse
har rätt att under minst ett jaktår
(den 1 juli den 30 juni) jaga på
mark som ingår i ett jaktvårdsom-
råde skall på begäran antas som
medlem i jaktvårdsområdesföre-
ningen under upplåtelsetiden, om
inte särskilda skäl föranleda annat.

Den som äger fastighet som helt
eller delvis ingår i ett viltvårdsom-
råde är medlem i viltvårdsområ-
desföreningen.
Den som på grund av upplåtelse
har rätt att under minst ett år jaga
på fastighet eller del av fastighet
som ingår i ett viltvårdsområde
skall på begäran antas som med-
lem i viltvårdsområdesföreningen
under upplåtelsetiden, om inte sär-
skilda skäl föranleder annat.

4 §
Beslut om bildande av ett jakt-
vårdsområde meddelas av länssty-
relsen, som i samband därmed
skall fastställa stadgar för jakt-
vårdsområdesföreningen i de
hänseenden som anges i 21 §.
Beslut om bildande av ett vilt-
vårdsområde meddelas av länssty-
relsen, som i samband därmed
skall fastställa stadgar för vilt-
vårdsområdesföreningen i de hän-
seenden som anges i 21 §.

5 §
Om värdet av upplåten jakträtt
minskas genom bildandet av ett
jaktvårdsområde, skall ersättning-
en för nyttjanderätten nedsättas
med skäligt belopp. Vill nyttjande-
rättshavaren säga upp avtalet med
anledning av bildandet, får han
göra det. Innebär bildandet av jakt-
vårdsområdet att nyttjanderättens
värde ökas, får fastighetsägaren
säga upp avtalet, om nyttjande-
rättshavaren inte medger skälig
höjning av ersättningen.
Talan om nedsättning av ersätt-
ningen skall väckas inom två må-
nader från det nyttjanderättshava-
ren erhöll del av lagakraftvunnet
beslut om bildande av jaktvårds-
området. Den som vill säga upp
avtalet skall göra det inom samma
tid från det han fick del av beslu-
tet. Iakttas inte tiden, är rätten till
talan eller uppsägning förlorad.

Om värdet av upplåten jakträtt
minskas genom bildandet av ett
viltvårdsområde, skall
ersättningen för nyttjanderätten
sänkas till skäligt belopp. Vill
nyttjanderättshavaren säga upp
avtalet med anledning av
bildandet, får han göra det. Innebär
bildandet av viltvårdsområdet att
nyttjanderättens värde ökas, får
fastighetsägaren säga upp avtalet,
om nyttjanderättshavaren inte
medger skälig höjning av ersätt-
ningen.
Talan om sänkning av ersätt-
ningen skall väckas vid fastighets-
domstol inom två månader från det
nyttjanderättshavaren erhöll del av
lagakraftvunnet beslut om bildan-
de av viltvårdsområdet. Den som
vill säga upp avtalet skall göra det
inom samma tid från det han fick
del av beslutet. Iakttas inte tiden,
är rätten till talan eller uppsägning
förlorad.

Villkor för bildande
7 §
Ett jaktvårdsområde får bildas
endast om en majoritet av fastig-
hetsägarna medger det. Majorite-
ten skall utgöra minst två tredjede-
lar av antalet fastighetsägare och
dessa skall äga minst hälften av
den mark som det är fråga om.
För att ett viltvårdsområde skall
få bildas krävs att bildandet
1. främjar vården av berörda
viltstammar,
2. är lämpligt med hänsyn till
områdets belägenhet och omfång
samt viltstammarna.

8 §
För att ett jaktvårdsområde skall
få bildas krävs att bildandet är
lämpligt med hänsyn till markom-
rådets belägenhet och omfång,
viltstammen samt förhållandena i
övrigt.
Om fastighetsägarna inom om-
rådet inte är överens får ett vilt-
vårdsområde bildas endast om
1. det tillgodoser ett för viltvår-
den angeläget allmänt intresse och
2. en majoritet av fastighetsägar-
na medger det.
Majoriteten skall utgöra minst
fyra femtedelar av antalet fastig-
hetsägare och dessa skall äga
minst fyra femtedelar av viltvårds-
områdets areal. I ett omarronde-
ringsområde enligt 1 § jordför-
värvslagen (1979:230) gäller i
stället att majoriteten skall utgöra
minst hälften av antalet fastighets-
ägare och dessa skall äga minst
hälften av viltvårdsområdets areal.
Vid omröstning har varje fastig-
hetsägare, oavsett om han äger en
eller flera fastigheter, en röst. Per-
soner som äger fastighet med sam-
äganderätt har en röst tillsam-
mans.

9 §
I ett jaktvårdsområde får inte tas
in någon fastighet som med
hänsyn till omfång eller
användning eller av annan orsak
saknar betydelse för jaktvård.

Mark som har samma ägare och
som lämpligen bör bestå som en
enhet för sig för jaktvård, får inte
anslutas till ett jaktvårdsområde
utan ägarens samtycke.

I ett viltvårdsområde får inte tas
in någon fastighet eller del av fas-
tighet som med hänsyn till omfång
eller användning eller av annan or-
sak saknar betydelse för verksam-
heten i viltvårdsområdet.
En fastighet eller flera med sam-
ma ägare som lämpligen kan bestå
som en enhet för viltvård, får inte
anslutas till ett viltvårdsområde
utan ägarens samtycke. Detsamma
gäller då flera fastigheter med
skilda ägare genom avtal eller på
annat sätt samordnat viltvården.
Verksamhet

S t o r a r o v d j u r o c h
k l ö v v i l t

10 §1
För upplåtelse eller överlåtelse
av jakträtt inom ett jaktvårdsom-
råde får föreskrivas krav på till-
stånd av jaktvårdsområdesföre-
ningen.
Tillstånd får vägras endast
1. om den till vilken jakträtten
upplåts eller överlåts inte förfogar
över mark inom jaktvårdsområdet
av sådan storlek som föreskrivs i
föreningens stadgar,
2. om upplåtelsen eller överlå-
telsen annars kan anses olämplig
med hänsyn till jaktvården eller på
annat sätt är till avsevärd olägen-
het för medlemmarna.
Jaktvårdsområdesföreningen får
upplåta rätt till jakt som skall be-
drivas gemensamt inom jaktvårds-
området, om det finns föreskrifter
om sådan upplåtelse i stadgarna.

Om det behövs med hänsyn till
viltvården får en viltvårdsområ-
desförening beträffande jakt efter
älg, kronhjort och dovhjort vid fö-
reningsstämma besluta
1. att jakten får bedrivas inom
hela viltvårdsområdet oberoende
av fastighetsgränserna (områdes-
jakt),
2. att områdesjakt inte får bedri-
vas enskilt utan endast tillsam-
mans med övriga jakträttshavare
(gemensamhetsjakt) eller
3. om avskjutningens omfatt-
ning.
En viltvårdsområdesförening
får, utöver vad som sägs i första
stycket, besluta om
1. områdesjakt och gemensam-
hetsjakt beträffande stora rovdjur
och övrigt klövvilt när det uppen-
bart behövs för att begränsa ska-
dor av sådant vilt,
2. avskjutningens omfattning be-
träffande rådjur när det uppenbart
behövs för bevarandet av rådjurs-
stammen.

10 a §
Om områdesjakt enligt 10 §
första stycket skall bedrivas inom
området får en viltvårdsområdes-
förening vid föreningsstämma be-
sluta regler om att
1. det krävs tillstånd (jakträtts-
bevis) för att utöva sådan jakt,
2. föreningen får upplåta rätt till
områdesjakt.
I fråga om jakträttsbevis får fö-
reningen uppställa krav på minsta
arealinnehav för att fler än ett be-
vis skall utfärdas per fastighet. I
övrigt får jakträttsbevis inte väg-
ras fastighetsägare eller jakträtts-
havare.

S m å v i l t

11 §
På begäran av en fastighetsägare
som av ideella skäl motsätter sig
jakt skall hans fastighet undantas
från jakt som inom jaktvårdsom-
rådet skall bedrivas gemensamt.

I fråga om småvilt får en vilt-
vårdsområdesförening vid före-
ningsstämma besluta regler om
1. områdesjakt,
2. jakträttsbevis och upplåtelse
av områdesjakt enligt 10 a §.
Beslut enligt första stycket gäl-
ler inte fastighet vars ägare an-
mält till föreningen att han inte vill
delta i områdesjakt på småvilt.

A l l m ä n n a r e g l e r

12 §
En jaktvårdsområdesförening
får bestämma att avgifter skall
betalas för jakten inom jaktvårds-
området och för villebråd som
fälls.

På begäran av en fastighetsägare
som av ideella skäl motsätter sig
jakt skall hans fastighet undantas
från områdesjakt.
Fastighet som ombildas eller
nybildas genom fastighetsbildning
får undantas från områdesjakt om
fastigheten inte har sådan storlek
som bestäms i föreningens stad-
gar.

12 a §
En viltvårdsområdesförening får
bestämma att avgifter skall betalas
för jakten inom viltvårdsområdet
och för vilt som fälls. För fastighet
som undantagits från områdesjakt
med stöd av 11 § får avgift endast
tas ut för stora rovdjur och klöv-
vilt. Medlem vars fastighet undan-
tagits från jakt av ideella skäl får
inte omfattas av avgiftsskyldighet.
Föreningens medel får
användas endast till verksamhet
som är förenlig med det ändamål
som föreningen skall tillgodose.
Kan inte föreningens medelsbe-
hov täckas med sådana avgifter
som avses i första stycket får före-
ningen ta ut andra avgifter av
medlemmarna, om det finns be-
stämmelser om det i stadgarna.

13 §
En fastighetsägare är skyldig att
tåla att anläggningar som behövs
för viltvården utförs på hans mark
inom jaktvårdsområdet, om det
inte medför olägenhet av bety-
delse.
En viltvårdsområdesförening får
inte driva verksamhet som är
främmande för det ändamål som
föreningen skall tillgodose. Före-
ningen skall vid förvaltningen till-
godose fastighetsägarnas och and-
ra medlemmars gemensamma bäs-
ta. Vid förvaltningen skall enskilda
intressen beaktas i skälig omfatt-
ning.
Beslut med stöd av denna lag
får inte vara så ingripande att
pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd
del av fastighet inom området.
Förfarandet vid bildande
14 §
Ansökan om bildande av ett
jaktvårdsområde får göras av den
som äger en fastighet som avses
ingå i området. Ansökan skall gö-
ras hos länsstyrelsen.
Ansökan om bildande av ett vilt-
vårdsområde får göras av den som
äger en fastighet som avses ingå i
området. Ansökan skall göras hos
länsstyrelsen.

15 §
Ansökningshandlingarna skall
innehålla
1. uppgift om vilka fastigheter
som avses ingå i jaktvårdsområ-
det, deras areal och ägarnas namn
och adresser samt karta över jakt-
vårdsområdet,
2. förslag till stadgar för jakt-
vårdsområdesföreningen,
3. utredning om fastighetsägar-
nas inställning till frågan om jakt-
vårdsområdets bildande.
Ansökningshandlingarna skall
innehålla
1. uppgift om vilka fastigheter
som avses ingå i viltvårdsområdet,
deras areal och ägarnas namn och
adresser samt karta över viltvårds-
området,
2. förslag till stadgar för vilt-
vårdsområdesföreningen,
3. utredning om fastighetsägar-
nas inställning till frågan om vilt-
vårdsområdets bildande.

16 §
Frågan om bildande av ett jakt-
vårdsområde skall utredas vid en
förrättning under ledning av en
förrättningsman, om det inte är
uppenbart att förutsättningar för
bildandet saknas.
Länsstyrelsen får dock utan fö-
regående förrättning besluta att
bilda ett jaktvårdsområde, om alla
fastighetsägare är ense om detta
eller om förrättning annars inte
anses nödvändig.
Frågan om bildande av ett vilt-
vårdsområde skall utredas vid en
förrättning under ledning av en
förrättningsman, om det inte är
uppenbart att förutsättningar för
bildandet saknas.
Länsstyrelsen får dock utan fö-
regående förrättning besluta att
bilda ett viltvårdsområde, om alla
fastighetsägare är ense om detta.

7 §
Förrättningsmannen skall med
ledning av ansökningshandlingar-
na och vad som i övrigt har före-
kommit göra upp ett förslag till
vilken mark som bör ingå i jakt-
vårdsområdet och vilka stadgar
som bör gälla för jaktvårdsom-
rådesföreningen.
Förrättningsmannen skall med
ledning av ansökningshandlingar-
na och vad som i övrigt har före-
kommit göra upp ett förslag till
vilka fastigheter som bör ingå i
viltvårdsområdet och vilka stadgar
som bör gälla för viltvårdsområ-
desföreningen.
Förslaget skall behandlas vid sammanträde inför förrättningsmannen.

19 §
Vid förrättningen skall förutsätt-
ningarna för bildande av jakt-
vårdsområdet utredas.
Fastighetsägarna skall få tillfälle
att yttra sig och förebringa utred-
ning i frågor som är av betydelse
för bildandet.
Vid förrättningen skall förutsätt-
ningarna för bildande av viltvårds-
området utredas.
Fastighetsägarna skall få tillfälle
att yttra sig och lägga fram utred-
ning i frågor som är av betydelse
för bildandet.

20 §
Förrättningsmannen skall avge
ett utlåtande om jaktvårdsområdet
bör komma till stånd. Finner för-
rättningsmannen att det bör ske,
skall han i utlåtandet ta in förslag i
fråga om vilken mark som området
skall omfatta och förslag till stad-
gar för jaktvårdsområdesförening-
en.
Förrättningsmannen skall lämna
ett utlåtande om viltvårdsområdet
bör komma till stånd. Finner för-
rättningsmannen att det bör ske,
skall han i utlåtandet ta in förslag i
fråga om vilka fastigheter som
området skall omfatta, karta och
förslag till stadgar för viltvårdsom-
rådesföreningen.
Förrättningen avslutas genom att utlåtandet och övriga förrättnings-
handlingar läggs fram för fastighetsägarna på tid och plats som bestämts
vid sammanträde. Handlingarna hålls härefter tillgängliga för granskning
under en månad.
Efter utgången av denna tid skall förrättningsmannen översända för-
rättningshandlingarna och de erinringar som kan ha framställts till läns-
styrelsen.
Stadgar
21 §
Av stadgarna för en jaktvårds-
områdesförening skall framgå
1. i vilken utsträckning jakten
skall bedrivas gemensamt inom
jaktvårdsområdet och grunderna i
övrigt för jakten och viltvården,
2. vilka riktlinjer i övrigt som
skall gälla för föreningens verk-
samhet,
3. grunderna för bestämmandet
av avgifter till föreningen.
Av stadgarna för en viltvårds-
områdesförening skall framgå
1. om områdesjakt och gemen-
samhetsjakt skall bedrivas,

2. om föreningen skall ha be-
stämmanderätt i övriga frågor som
avses i 10 12 §§,
3. de förutsättningar som skall
gälla för föreningens beslut i frå-
gor som avses i 10 12 §§,
4. vilka riktlinjer i övrigt som
skall gälla för föreningens verk-
samhet,
5. grunderna för bestämmandet
av avgifter till föreningen,
6. grunderna för beslut om till-
fällig avstängning från områdes-
jakt.
Organisation
23 §
För jaktvårdsområdesföreningen
skall finnas en styrelse. Innan sty-
relsen har utsetts kan föreningen
inte förvärva rättigheter eller iklä-
da sig skyldigheter. Styrelsen före-
träder föreningen mot tredje man.
För viltvårdsområdesföreningen
skall finnas en styrelse. Innan sty-
relsen har utsetts kan föreningen
inte förvärva rättigheter eller iklä-
da sig skyldigheter. Styrelsen före-
träder föreningen mot tredje man.

24 §
Medlemmarnas rätt att delta i
handhavandet av jaktvårdsområ-
desföreningens angelägenheter ut-
övas på jaktstämma.
Medlemmarnas rätt att delta i
handhavandet av viltvårdsområ-
desföreningens angelägenheter ut-
övas på föreningsstämma.

25 §
I fråga om rösträtt och beslut på
jaktstämma gäller, om inte annat
följer av särskild bestämmelse i
denna lag,
1. att varje medlem har en röst i
frågor som rör åtgärder för vilt-
vården och de närmare föreskrif-
terna för jaktutövningen med un-
dantag för föreskrifter om avskju-
tningen,

2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast medlem som är
fastighetsägare, som därvid har en
röst, om inte någon sådan medlem
begär att röstetalet i stället skall
beräknas efter fastigheternas areal,
3. att ingen får för egen del rösta
för mer än en femtedel av det på
stämman företrädda röstetalet,
I fråga om rösträtt och beslut på
föreningsstämma gäller, om inte
annat följer av särskild bestämmel-
se i denna lag,
1. att i frågor som avses under
10 12 a §§ rösträtt tillkommer en-
dast medlem som är fastighetsäga-
re, som därvid har en röst, om inte
någon sådan medlem begär att rös-
tetalet i stället skall beräknas efter
fastigheternas areal,
2. att varje medlem har en röst i
övriga frågor,

3. att ingen får rösta för mer än
en femtedel av det på stämman fö-
reträdda röstetalet,
4. att den mening som har fått det högsta röstetalet gäller som stäm-
mans beslut,
5. att vid lika röstetal val avgörs genom lottning och i andra frågor den
mening gäller som biträds av de flesta röstande eller, om även antalet
röstande är lika, av stämmans ordförande,
6. att beslut om ändring av stad-
garna inte är giltigt, om det inte bi-
träds av en majoritet av fastighets-
ägarna som skall utgöra minst två
tredjedelar av antalet fastighets-
ägare och äga minst hälften av den
mark som ingår i jaktvårdsområ-
det.
6. att beslut om ändring av stad-
garna är giltigt om det har fattats
på två på varandra följande stäm-
mor och inte bestrids av mer än en
femtedel av antalet fastighetsägare
eller av fastighetsägare som äger
mer än en femtedel av viltvårds-
områdets areal,
7. att beslut om ändring av stad-
garna är giltigt endast om änd-
ringsförslaget funnits med i kallel-
sen till stämman.
Jaktvårdsområdes bestånd
Viltvårdsområdes bestånd
26 §
Länsstyrelsen kan besluta att en
jaktvårdsområdesförening skall
upplösas.
För beslut enligt första stycket
fordras att flertalet av de röstande
fastighetsägarna på en jaktstämma
uttalat sig för en upplösning och
att detta flertal antingen utgör mer
än en tredjedel av antalet fastig-
hetsägare eller äger mer än hälften
av den mark som ingår i jaktvårds-
området.
Saknas styrelse för jaktvårdsom-
rådesföreningen, får länsstyrelsen
föranstalta att jaktstämma hålls
för behandling av frågan om upp-
lösning av föreningen.
Beslut om upplösning av en
jaktvårdsområdesförening får inte
meddelas innan tio år har förflutit
från det beslutet om bildande av
jaktvårdsområdet vann laga kraft.

Ett viltvårdsområde skall upp-
höra och dess förening upplösas
om fler än en femtedel av antalet
fastighetsägare eller fastighetsäga-
re som äger mer än en femtedel av
viltvårdsområdets areal på två på
varandra följande ordinarie före-
ningsstämmor uttalat sig för en
upplösning. Vid omröstning gäller
8 § tredje stycket.
Beslut enligt första stycket
fattas av länsstyrelsen efter
anmälan. Anmälan skall innehålla
uppgift om områdets totala areal,
totala antalet fastighetsägare,
vilka fastighetsägare som uttalat
sig för en upplösning och den
totala areal de företräder.
Om viltvårdsområdesföreningen
saknar styrelse eller föreningen
allvarligt missköter förvaltningen
av området skall länsstyrelsen
upplösa föreningen varvid vilt-
vårdsområdet upphör.

27 §
På ansökan av styrelsen för de
jaktvårdsområdesföreningar som
berörs kan länsstyrelsen besluta att
1. föra samman flera jaktvårds-
områden till ett jaktvårdsområde,
2. dela upp ett jaktvårdsområde
i flera jaktvårdsområden.
För sådan ombildning gäller
villkoren för och förfarandet vid
bildande av jaktvårdsområde.
På ansökan av styrelsen för de
viltvårdsområdesföreningar som
berörs kan länsstyrelsen besluta att
1. föra samman flera viltvårds-
områden till ett viltvårdsområde,
2. dela upp ett viltvårdsområde i
flera viltvårdsområden.
För sådan ombildning gäller
villkoren för och förfarandet vid
bildande av viltvårdsområde.

28 §
På ansökan av jaktvårdsområ-
desföreningens styrelse får
länsstyrelsen besluta att en
fastighet skall anslutas till
jaktvårdsområdet. För sådan
anslutning fordras medgivande av
fastighetens ägare och, om
fastigheten ingår i ett jakt-
vårdsområde, av jaktvårdsområ-
desföreningen för det området.
På ansökan av viltvårdsområ-
desföreningens styrelse får läns-
styrelsen besluta att en fastighet
skall anslutas till viltvårdsområdet.
För sådan anslutning fordras med-
givande av fastighetens ägare och,
om fastigheten ingår i ett annat
viltvårdsområde, av viltvårdsom-
rådesföreningen för det området.

29 §
Om en fastighet, som ingår i ett
jaktvårdsområde, på grund av änd-
rad användning eller annars vä-
sentligen saknar betydelse för jakt-
vården samt fastighetsägaren och
jaktvårdsområdesföreningen är en-
se om att fastigheten skall uteslu-
tas ur jaktvårdsområdet, får före-
ningen besluta detta. Föreligger
inte sådan enighet, skall frågan om
uteslutning prövas av länsstyrel-
sen.
Föreningen skall genast under-
rätta länsstyrelsen om sitt beslut
att utesluta en fastighet ur jakt-
vårdsområdet.
På ansökan av fastighetens äga-
re eller viltvårdsområdesförening-
en skall länsstyrelsen utesluta en
fastighet ur viltvårdsområdet
1. om fastigheten på grund av
ändrad användning eller annars vä-
sentligen saknar betydelse för
verksamheten i viltvårdsområdet
eller,
2. om fastigheten uppfyller vad
som sägs i 9 § andra stycket och
övriga fastigheter inom området
utgör ett lämpligt viltvårdsområde.
Om fastighetsägaren och före-
ningen är ense får föreningen be-
sluta om uteslutning. Föreningen
skall genast underrätta länsstyrel-
sen om sitt beslut.

31 §
Vid upplösning av en jaktvårds-
områdesförening gäller bestäm-
melsen i 62 § lagen (1973:1150)
om förvaltning av samfälligheter.
Vid upplösning av en viltvårds-
områdesförening gäller bestäm-
melsen i 62 § lagen (1973:1150)
om förvaltning av samfälligheter.
Är en viltvårdsområdesförening
försatt i konkurs och avslutas den-
na utan överskott är föreningen
utan hinder av första stycket upp-
löst när konkursen avslutas.
Ansvar m.m.
Överklagande m.m.
32 §
Bryter den som har rätt att jaga
inom ett jaktvårdsområde mot de
regler som enligt stadgarna eller
jaktstämmans beslut gäller för jak-
ten inom området döms till böter,
om inte gärningen är belagd med
straff i annan lag eller författning.
Sådant brott får åtalas av åkla-
gare endast efter angivelse av
målsägande. Som målsägande an-
ses även jaktvårdsområdesföre-
ningen.
Fälls eller fångas villebråd ge-
nom brott som avses i första styck-
et, skall villebrådet eller värdet
därav förklaras förverkat, om det
inte är uppenbart obilligt. Förver-
kat villebråd tillfaller jaktvårds-
områdesföreningen.
En föreningsstämma får besluta
att medlem eller jakträttshavare,
som bryter mot en regel som
beslutats med stöd av 10 11 och
35 §§, tillfälligt skall avstängas
från områdesjakt. För att ett
sådant beslut skall vara gällande
krävs att det av stadgarna framgår
i vilka avseenden stämman får
bestämma i sådana frågor.
Vilt som dödats i strid mot vilt-
vårdsområdesföreningens avskjut-
ningsregler tillfaller föreningen.

33 §
Anser en medlem vars rätt be-
rörs av beslut på jaktstämma eller
beslut av jaktvårdsområdesföre-
ningens styrelse att beslutet inte
har tillkommit i behörig ordning
eller att det strider mot denna lag
eller annan författning eller mot
stadgarna eller kränker hans en-
skilda rätt, får han överklaga be-
slutet hos länsstyrelsen genom be-
svär. Den som fått avslag på en
begäran enligt 3 § andra stycket
om medlemskap får anföra besvär
mot avslagsbeslutet.
Beslut av föreningsstämman el-
ler viltvårdsområdesföreningens
styrelse får överklagas hos
länsstyrelsen av medlem eller den
vars rätt berörs av beslutet.
Besvärshandlingen skall ha inkommit till länsstyrelsen inom fyra
veckor från dagen för beslutet. I fråga om besvär mot styrelsens beslut
räknas dock besvärstiden från den dag klaganden fick del av beslutet.
Jaktstämmans eller styrelsens
beslut skall gälla utan hinder av
att det har överklagats, om inte
länsstyrelsen förordnar annat.
Föreningsstämmans eller sty-
relsens beslut skall gälla även om
det har överklagats, om inte läns-
styrelsen beslutar annat

Bemyndiganden
35 §
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter i
frågor om områdesjakt och
gemensamhetsjakt.
_______________

1. Denna lag träder i kraft den
2. Jaktvårdsområde som bildats enligt äldre föreskrifter eller lagen
(1938:274) om rätt till jakt skall anses som ett viltvårdsområde bildat en-
ligt de nya föreskrifterna. För ett jaktvårdsområde och en jaktvårdsområ-
desförening som bildats före denna lag trätt i kraft gäller de nya före-
skrifterna med de undantag som anges nedan.
3. Den särskilda forumregeln i 5 § gäller inte i de fall talan väckts vid
tingsrätt före ikraftträdandet.
4. Om en förenings stadgar strider mot de nya föreskrifterna får stad-
garna i dessa delar inte tillämpas. Styrelsen skall utan dröjsmål lägga
fram förslag till föreningsstämman om ändring av stadgarna så att de
överensstämmer med de nya föreskrifterna.
5. Bestämmelsen i 12 § andra stycket gäller inte fastigheter som om-
bildats eller nybildats genom fastighetsbildning före lagens ikraftträdan-
de.
6. Om de nya föreskrifterna innebär ändrade förutsättningar för upplå-
ten jakträtt och värdet av upplåtelsen därigenom minskas får nyttjande-
rättshavaren säga upp avtalet. Den som vill säga upp avtalet skall göra
det inom tre månader från det denna lag trätt i kraft. Iakttas inte tiden är
rätten till uppsägning förlorad.

Förteckning över remissinstanserna
Förteckning över remissinstanser som har lämnat skriftliga synpunkter
över betänkandet Jaktens villkor en utredning om vissa jaktfrågor
(SOU 1997:91).
Svea Hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Uppsala tingsrätt, Eksjö
tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Östersunds tings-
rätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönkö-
ping, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Västmanlands län, Läns-
rätten i Skåne län, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i
Norrbottens län, Länsrätten i Dalarnas län, Länsrätten i Kalmar län,
Länsrätten i Skaraborgs län, Hyres- och arrendenämnden i Linköping,
Hyres- och arrendenämnden i Malmö, Hyres- och arrendenämnden i
Gävle, Hyres- och arrendenämnden i Luleå, Åklagarmyndigheten i
Västerås, Åklagarmyndigheten i Sundsvall, Rikspolisstyrelsen, Data-
inspektionen, Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Vägverket, Kammar-
kollegiet, Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån,
Naturvetenskapliga forskningsrådet, Forskningsrådsnämnden, Uppsala
universitet, Lunds universitet, Statens jordbruksverk, Statens veterinär-
medicinska anstalt, Skogs- och jordbrukets forskningsråd, Sametinget,
Sveriges lantbruksuniversitet, Naturhistoriska riksmuseet, Svenska kyr-
kans centralstyrelse, Skogsstyrelsen, Glesbygdsverket, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Söderman-
lands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings
län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länssty-
relsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne
län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus
län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Läns-
styrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i
Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorr-
lands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens
län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Lantmäteriverket, Statens natur-
vårdsverk, Alvesta kommun, Bergs kommun, Borås kommun, Eskilstuna
kommun, Göteborgs kommun, Haninge kommun, Kungsbacka kommun,
Luleå kommun, Malmö kommun, Malungs kommun, Norrköpings kom-
mun, Ronneby kommun, Skellefteå kommun, Skövde kommun, Sund-
svalls kommun, Sunne kommun, Föreningen Skogsindustrierna, Jägarnas
riksförbund Landsbygdens jägare, Lantbrukarnas Riksförbund, Natur-
skyddsföreningen, Skogsägarnas riksförbund, Skärgårdarnas Riksför-
bund, Svenska jägareförbundet, Svenska samernas riksförbund, Sveriges
jordägareförbund, Sveriges ornitologiska förening.
Skrivelser har dessutom kommit in från Jägarnas riksförbund Lands-
bygdens jägare i Västernorrland, Kungl. skogs- och lantbruksakademien,
Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök, Riksföreningen Hän-
synsfull Jakt, Samrådsgruppen för Arrendatorsföreningarna på och kring
sydsvenska höglandet, Stiftsjägmästarföreningen, Svenska Jakthund-
gruppen, Svenska Kennelklubben och Talma sameby samt från privat-
personer

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om viltvårdsområden
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Enligt denna lag kan två eller flera fastigheter sammanföras till ett
viltvårdsområde i syfte att främja viltvården genom att samordna jakten
och andra åtgärder till skydd och stöd för viltet.
För att genomföra en sådan samordning skall ägarna till fastigheter
som ingår i området bilda en viltvårdsområdesförening.
Med fastighet avses i lagen även del av fastighet.

2 § Ett viltvårdsområde får inte omfatta mark, där samerna har rätt till
jakt enligt rennäringslagen (1971:437), när det är fråga om kronomark
ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition
eller mark på renbetesfjällen. För annan mark, där samerna har rätt till
jakt enligt rennäringslagen, får denna rätt inte inskränkas genom att ett
viltvårdsområde bildas.

3 § Den som äger en fastighet som ingår i ett viltvårdsområde är medlem
i viltvårdsområdesföreningen.
Den som på grund av upplåtelse har rätt att under minst ett år jaga på
en fastighet som ingår i ett viltvårdsområde skall på begäran antas som
medlem i viltvårdsområdesföreningen under upplåtelsetiden, om inte sär-
skilda skäl föranleder annat.

4 § Länsstyrelsen beslutar om bildande av ett viltvårdsområde. I sam-
band med detta skall länsstyrelsen fastställa stadgar för viltvårdsområ-
desföreningen i de hänseenden som anges i 17 §.

5 § Om värdet av upplåten jakträtt minskas genom bildandet av ett vilt-
vårdsområde, skall ersättningen för nyttjanderätten sänkas till ett skäligt
belopp. Vill nyttjanderättshavaren säga upp avtalet med anledning av bil-
dandet, får han göra det. Innebär bildandet av viltvårdsområdet att nytt-
janderättens värde ökas, får fastighetsägaren säga upp avtalet, om nytt-
janderättshavaren inte medger skälig höjning av ersättningen.
Talan om sänkning av ersättningen skall väckas inom två månader från
det nyttjanderättshavaren fick del av ett lagakraftvunnet beslut om bil-
dande av viltvårdsområdet. Den som vill säga upp avtalet skall göra det
inom samma tid från det han fick del av beslutet. Iakttas inte tiden, är rät-
ten till talan eller uppsägning förlorad.

6 § Beslut enligt denna lag gäller även nya medlemmar.
Villkor för bildande
7 § Ett viltvårdsområde får bildas endast om samordningen enligt 1 §
första stycket avser någon av viltarterna älg, kronhjort, dovhjort, rådjur,
vildsvin, björn, lo, järv eller varg.

8 § För att ett viltvårdsområde skall få bildas krävs dessutom att bildan-
det
1. främjar vården av berörda viltarter,
2. är lämpligt med hänsyn till områdets belägenhet och omfång,
3. medges av en majoritet av fastighetsägarna inom området.
Majoriteten skall utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsäga-
re och dessa skall äga minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal. I
ett omarronderingsområde enligt 1 § jordförvärvslagen (1979:230) gäller
i stället att majoriteten skall utgöra minst hälften av antalet fastighetsäga-
re och att dessa skall äga minst hälften av viltvårdsområdets areal.
Vid omröstning har varje fastighetsägare, oavsett om han äger en eller
flera fastigheter, en röst. Personer som äger en fastighet med samägande-
rätt har en röst tillsammans.

9 § I ett viltvårdsområde får inte någon fastighet tas in som med hänsyn
till omfång eller användning saknar betydelse för verksamheten i vilt-
vårdsområdet.
En fastighet som lämpligen kan bestå som en egen enhet för viltvård
får inte anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke. Detsam-
ma gäller om det är fråga om flera fastigheter som har samma ägare.
Förfarandet vid bildandet
10 § Ansökan om bildande av ett viltvårdsområde får göras av den som
äger en fastighet som avses ingå i området. Ansökan skall göras hos läns-
styrelsen.

11 § Ansökningshandlingarna skall innehålla
1. uppgifter om vilka fastigheter som avses ingå i viltvårdsområdet, de-
ras areal och ägarnas namn och adresser samt en karta över viltvårdsom-
rådet,
2. förslag till stadgar för viltvårdsområdesföreningen,
3. utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan om viltvårds-
områdets bildande.

12 § Frågan om bildande av ett viltvårdsområde skall utredas vid en för-
rättning under ledning av en förrättningsman, om det inte är uppenbart att
förutsättningar för bildandet saknas.
Länsstyrelsen får dock utan föregående förrättning besluta att bilda ett
viltvårdsområde, om alla fastighetsägare är ense om detta eller om för-
rättning annars inte anses nödvändig.

13 § Förrättningsmannen skall med ledning av ansökningshandlingarna
och andra uppgifter som framkommit föreslå vilka fastigheter som bör
ingå i viltvårdsområdet och vilka stadgar som bör gälla för viltvårdsom-
rådesföreningen.
Förslaget skall behandlas vid sammanträde inför förrättningsmannen.

14 § Förrättningsmannen skall kalla fastighetsägarna till sammanträdet.
Kallelsen skall innehålla en kort beskrivning av den planerade områdes-
bildningen och uppgifter om tid och den plats där ansökningshandlingar-
na finns tillgängliga. Kallelsen skall i god tid före sammanträdet delges
fastighetsägarna.
Bestämmelserna i första stycket gäller i tillämpliga delar även då ett
nytt sammanträde utsätts. Om det vid ett sammanträde har tillkännagetts
tid och plats för nästa sammanträde, behöver kallelse inte delges den som
kallats i föreskriven ordning till det sammanträde då tillkännagivandet
skett.

15 § Vid förrättningen skall förutsättningarna för bildande av viltvårds-
området utredas.
Fastighetsägarna skall få möjlighet att yttra sig och lägga fram utred-
ning i frågor som är av betydelse för bildandet.

16 § Förrättningsmannen skall lämna ett utlåtande om viltvårdsområdet
bör bildas. I så fall skall förrättningsmannen i utlåtandet ta in förslag om
vilka fastigheter som området skall omfatta och förslag till stadgar för
viltvårdsområdesföreningen.
Förrättningen avslutas genom att utlåtandet och övriga förrättnings-
handlingar läggs fram för fastighetsägarna på tid och plats som bestämts
vid ett sammanträde. Handlingarna skall sedan finnas tillgängliga för
granskning under en månad.
Efter denna tid skall förrättningsmannen till länsstyrelsen skicka för-
rättningshandlingarna och de invändningar som kan ha framställts.
Stadgar
17 § I en viltvårdsområdesförenings stadgar skall anges
1. om sådan jakt som avses i 24 § första stycket skall bedrivas inom
området,
2. i vilken utsträckning föreningen skall ha rätt att besluta i frågor som
avses i 24 28 §§,
3. de förutsättningar som skall gälla för föreningens beslut i frågor som
avses i 24 27 §§,
4. vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för föreningens verksamhet,
5. grunderna för bestämmande av avgifter till föreningen,
6. grunderna för beslut om tillfällig avstängning från områdesjakt.

18 § Ett beslut om ändring av stadgarna i de hänseenden som avses i
17 § får inte tillämpas innan det har fastställts av länsstyrelsen.
Organisation
19 § För viltvårdsområdesföreningen skall det finnas en styrelse. Innan
styrelsen har utsetts kan föreningen inte förvärva rättigheter eller ta på
sig skyldigheter. Styrelsen företräder föreningen mot tredje man.

20 § Medlemmarnas rätt att delta i viltvårdsområdesföreningens angelä-
genheter utövas på föreningsstämman.

21 § I fråga om rösträtt och beslut på föreningsstämman gäller, om inte
annat följer av särskild bestämmelse i denna lag,
1. att rösträtt i frågor som avses i 24 27 och 29 31 §§ tillkommer en-
dast medlemmar som är fastighetsägare, som därvid har en röst vardera,
om inte någon sådan medlem begär att röstetalet i stället skall beräknas
efter fastighetens areal,
2. att varje medlem har en röst i övriga frågor,
3. att ingen får rösta för mer än en femtedel av det röstetal som före-
träds på stämman,
4. att den mening som har fått det högsta röstetalet gäller som stäm-
mans beslut,
5. att vid lika röstetal val avgörs genom lottning och i andra frågor den
mening gäller som stöds av de flesta röstande eller, om antalet röstande
är lika, av stämmans ordförande,
6. att ett beslut om ändring av stadgarna är giltigt om det har fattats på
två på varandra följande stämmor och inte bestrids av mer än en femtedel
av fastighetsägarna eller av de fastighetsägare som äger mer än en femte-
del av viltvårdsområdets areal,
7. att beslut om ändring av stadgarna är giltigt endast om ändringsför-
slaget funnits med i kallelsen till stämman.
Särskilda villkor för vissa beslut
22 § En viltvårdsområdesförenings beslut enligt 24 27 och 29 31 §§
skall fattas på en föreningsstämma.
Verksamhet
23 § En viltvårdsområdesförenings beslut i andra viltvårdsfrågor än de
som anges i 24 28 §§ får inte mot någons vilja medföra inskränkning i
dennes rätt att jaga eller på annat sätt nyttja en fastighet inom viltvårds-
området.
En viltvårdsområdesförening får fatta beslut enligt 24 29 §§ endast om
det anges i stadgarna.

24 § En viltvårdsområdesförening får, om det behövs med hänsyn till
viltvården, besluta att älg, kronhjort och dovhjort får jagas
1. inom hela viltvårdsområdet oberoende av fastighetsgränserna (områ-
desjakt),
2. bara tillsammans med andra jakträttshavare inom området (gemen-
samhetsjakt).
Om områdesjakt skall bedrivas får en viltvårdsområdesförening
besluta om avskjutningens omfattning och inriktning.

25 § En viltvårdsområdesförening får vidare besluta om
1. områdesjakt och gemensamhetsjakt efter björn, järv, varg, lo, vild-
svin och rådjur om det uppenbart behövs för att begränsa skador av så-
dant vilt,
2. avskjutningens omfattning och inriktning i fråga om rådjur om det
uppenbart behövs för att bevara rådjursstammen.

26 § En viltvårdsområdesförening får besluta om områdesjakt efter små-
vilt.
Beslut enligt första stycket gäller dock inte fastigheter vars ägare an-
mält till föreningen att de inte vill delta i sådan jakt.

27 § En viltvårdsområdesförening får besluta att det skall krävas tillstånd
(jakträttsbevis) för områdesjakt enligt 24 26 §§. Föreningen får kräva
visst minsta arealinnehav för att en fastighetsägare skall tilldelas fler än
ett jakträttsbevis.
Beslut om jakträttsbevis för småvilt gäller dock inte fastigheter som
undantagits från områdesjakt med stöd av 26 § andra stycket.

28 § En viltvårdsområdesförening får besluta att en medlem eller en
jakträttshavare som bryter mot en regel som har beslutats med stöd av
24 27 §§ skall avstängas från områdesjakt. Ett sådant beslut får inte avse
längre tid än ett år.
Vilt som dödats i strid med viltvårdsområdesföreningens avskjutnings-
regler tillfaller föreningen.

29 § En viltvårdsområdesförening får i sina stadgar uppställa krav på fö-
reningens tillstånd för upplåtelse och överlåtelse av jakträtt inom ett vilt-
vårdsområde.
Tillstånd vägras endast om
1. den som jakträtten upplåts eller överlåts till inte förfogar över mark
inom viltvårdsområdet av sådan storlek som anges i föreningens stadgar,
2. upplåtelsen eller överlåtelsen annars kan anses olämplig med hänsyn
till viltvården eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för medlem-
marna.
Viltvårdsområdesföreningen får upplåta rätt till områdesjakt.

30 § På begäran av en fastighetsägare som av ideella skäl motsätter sig
jakt skall hans fastighet undantas från områdesjakt.

31 § En viltvårdsområdesförening får bestämma att avgifter skall betalas
för jakten inom viltvårdsområdet och för vilt som fälls. För fastigheter
som undantagits från områdesjakt med stöd av 26 § andra stycket får av-
gift endast tas ut för stora rovdjur och annat klövvilt än rådjur. Medlem-
mar vars fastigheter undantagits från jakt av ideella skäl får inte omfattas
av avgiftsskyldighet.

32 § En viltvårdsområdesförening får inte bedriva verksamhet som är
främmande för det ändamål som viltvårdsområdet skall tillgodose.
Beslut med stöd av denna lag får inte vara så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom den berörda delen av en fastig-
het inom området.
Viltvårdsområdets bestånd
33 § Länsstyrelsen kan besluta att en viltvårdsområdesförening skall upp-
lösas om
1. fler än en femtedel av fastighetsägarna, eller de fastighetsägare som
äger mer än en femtedel av viltvårdsområdets areal, på en föreningsstäm-
ma uttalar sig för en upplösning,
2. viltvårdsområdesföreningen saknar styrelse, eller
3. viltvårdsområdesföreningen allvarligt missköter förvaltningen av
viltvårdsområdet.
Om viltvårdsområdet finns inom ett omarronderingsområde enligt 1 §
jordförvärvslagen (1979:230) gäller i stället för vad som sägs i första
stycket 1 att fler än hälften av fastighetsägarna, eller de fastighetsägare
som äger mer än hälften av viltvårdsområdets areal, skall ha uttalat sig
för en upplösning.
Vid omröstning i frågan om upplösning gäller 8 § tredje stycket.
Beslut om upplösning enligt första stycket 1 får meddelas tidigast tre
år från det att beslutet om bildande av viltvårdsområdet vann laga kraft.

34 § På ansökan av styrelsen för de viltvårdsområdesföreningar som be-
rörs kan länsstyrelsen besluta att
1. föra samman flera viltvårdsområden till ett viltvårdsområde,
2. dela upp ett viltvårdsområde i flera viltvårdsområden.
För en sådan ombildning gäller villkoren för och förfarandet vid bil-
dande av viltvårdsområde.

35 § På ansökan av viltvårdsområdesföreningens styrelse får länsstyrel-
sen besluta att en fastighet skall anslutas till viltvårdsområdet. För sådan
anslutning fordras medgivande av fastighetens ägare och, om fastigheten
ingår i ett annat viltvårdsområde, av viltvårdsområdesföreningen för det
området.

36 § På ansökan av fastighetens ägare eller viltvårdsområdesföreningen
får länsstyrelsen besluta att ur viltvårdsområdet utesluta
1. en fastighet som på grund av ändrad användning eller annars saknar
väsentlig betydelse för verksamheten inom området,
2. en fastighet eller flera fastigheter med samma ägare som kan utgöra
en egen enhet för viltvård, om övriga fastigheter inom viltvårdsområdet
kan bestå som ett lämpligt sådant område.
Om fastighetsägaren och viltvårdsområdesföreningen är ense om en
uteslutning som avses i första stycket 1 får föreningen besluta i frågan.

37 § Länsstyrelsen får förordna att frågor som avses i 33, 34 eller 36 §§
skall utredas vid förrättning innan länsstyrelsen beslutar.
För förfarandet vid sådan förrättning gäller 13 16 §§ i tillämpliga de-
lar.

38 § Vid upplösning av en viltvårdsområdesförening gäller bestämmel-
sen i 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Om en viltvårdsområdesförening är försatt i konkurs och avslutas den-
na utan överskott, är föreningen utan hinder av första stycket upplöst när
konkursen avslutats.
Överklagande
39 § Beslut av viltvårdsområdesföreningens stämma eller styrelse får
överklagas hos länsstyrelsen av den vars rätt berörs av beslutet, om
beslutet gått honom eller henne emot, i frågor som gäller
1. jakt och annan viltvård,
2. medlemskap i föreningen enligt 3 §,
3. avstängning från områdesjakt enligt 28 §,
4. upplåtelse och överlåtelse av jakträtt enligt 29 §,
5. avgift enligt 30 §, eller
6. uteslutning ur föreningen enligt 36 § andra stycket.
Överklagandet skall ha kommit in till länsstyrelsen inom fyra veckor
från dagen för beslutet. I fråga om överklagande av styrelsens beslut räk-
nas dock tidsfristen från den dag klaganden fick del av beslutet.
Föreningsstämmans eller styrelsens beslut skall gälla även om det har
överklagats, om inte länsstyrelsen beslutar annat.

40 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Då beslut som länsstyrelsen, länsrätten eller kammarrätten meddelar
enligt denna lag angår så många att en kopia av beslutet inte lämpligen
kan skickas till var och en av dem, skall meddelande om beslutet införas i
ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag kungöran-
det har skett.
Länsstyrelsens beslut skall gälla även om det har överklagats, om inte
domstol beslutar annat.
_______________

1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 juli år 2000 då lagen
(1980:894) om jaktvårdsområden (gamla lagen) upphör att gälla.
2. Ett jaktvårdsområde som bildats enligt den gamla lagen eller enligt
lagen (1938:274) om rätt till jakt skall anses som ett viltvårdsområde bil-
dat enligt den nya lagen. För ett sådant jaktvårdsområde och förening
som förvaltar området gäller den nya lagen med de undantag som anges i
3 4.
3. Bestämmelsen i 7 § den nya lagen hindrar inte att ett viltvårdsområ-
de som bildats enligt den gamla lagen och vars verksamhet endast omfat-
tar vården av småvilt består efter ikraftträdandet.
4. Bestämmelsen i 24 § i den nya lagen får endast tillämpas på sådana
överträdelser som skett efter det att den nya lagen trätt i kraft.
5. Om en förenings stadgar strider mot bestämmelserna i den nya lagen
skall styrelsen utan dröjsmål lägga fram förslag till föreningsstämman
om den ändring som behövs.
6. Om bestämmelserna i den nya lagen innebär ändrade förutsättningar
för upplåten jakträtt och värdet av upplåtelsen därigenom minskas, får
nyttjanderättshavaren säga upp avtalet. Den som vill säga upp avtalet
skall göra det inom tre månader från det att denna lag trätt i kraft. Om
han inte gör det inom denna tid det har han förlorat rätten att säga upp
avtalet.

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)
dels att 17 22 §§ samt 53 § skall upphöra att gälla,
dels att 10 a, 15, 16 och 41 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 a §
Staten har jakträtten på den
mark som vid utgången av juni
1992 ingick i kronoparken Fjäll-
veden i Södermanlands län, kro-
noparken Tullgarn och angrän-
sande kronoegendomar ävensom
kronoegendomarna på Eriksö i Sö-
dermanlands län, kronoparken
Karlsby i Östergötlands län, kro-
noegendomen Ottenby kungsladu-
gård i Kalmar län, kronoparken
Halle- och Hunneberg i Älvsborgs
och Skaraborgs län, kronoparken
Haddebo i Örebro län, kronopar-
ken Grönbo i Örebro och Väst-
manlands län samt kronoparken
Kloten i Örebro, Västmanlands
och Dalarnas län.
Staten har jakträtten på den
mark som vid utgången av juni
1992 ingick i kronoparken Tull-
garn och angränsande kronoegen-
domar även som kronoegendomar-
na på Eriksö i Stockholms och Sö-
dermanlands län, kronoparken
Karlsby i Östergötlands län, kro-
noegendomen Ottenby kungsladu-
gård i Kalmar län, kronoparken
Halle- och Hunneberg i Älvsborgs
och Skaraborgs län, kronoparken
Haddebo i Örebro och Västman-
lands län samt kronoparken Kloten
i Örebro, Västmanlands och Dalar-
nas län.

15 §
Har jakträtt upplåtits mot
ersättning och gäller avtalet för
viss tid som överstiger ett år, skall
uppsägning alltid ske för att
avtalet skall upphöra att gälla vid
avtalstidens utgång. Sådan
uppsägning skall ske på det sätt
som gäller för uppsägning enligt 8
kap. 8 § jordabalken. Vill
fastighetsägaren eller
nyttjanderättshavaren att villkoren
för avtalet ändras för en ny
upplåtelseperiod, skall han medde-
la motparten detta i den ordning
som gäller för uppsägning av av-
talet. Uppsägning och begäran om
villkorsändring skall ske senast två
månader före avtalstidens utgång.
Om avtal som avses i första
stycket inte sägs upp inom rätt tid,
anses det förlängt på tid som mot-
svarar upplåtelsetiden, dock längst
fem år, eller, om begäran om vill-
korsändring har gjorts, på den tid
och de villkor i övrigt som bestäms
enligt 19 §.
Första och andra stycket gäller
inte upplåtelser med stöd av ren-
näringslagen (1971:437). För
upplåtelser som ingår i arrende
eller hyra gäller särskilda
bestämmelser.
Om jakträtt har upplåtits ge-
nom avtal mot ersättning, gäller,
utöver vad som följer av 7 kap.
jordabalken om nyttjanderätt i all-
mänhet, vad som sägs i 16 §.
Bestämmelserna i 16 § gäller
dock inte upplåtelser med stöd av
rennäringslagen (1971:437). För
upplåtelser som ingår i arrende el-
ler hyra gäller särskilda
bestämmelser.
Förbehåll som strider mot 16 §
är utan verkan.

16 §
Förbehåll som strider mot 15 §
första eller andra stycket eller mot
17 22 §§ är utan verkan mot nytt-
janderättshavaren eller den som
har rätt att träda i hans ställe.
Vid upplåtelse på viss tid som är
minst ett år, skall avtalet alltid sä-
gas upp för att det skall upphöra
att gälla vid avtalstidens utgång.
Avtalet skall, om inte längre upp-
sägningstid har avtalats, sägas
upp senast sex månader före av-
talstidens utgång.
Om ett avtal som avses i första
stycket inte sägs upp inom rätt tid
anses det förlängt på tid som mot-
svarar upplåtelsetiden, dock längst
fem år.
Ett avtal som slutits på obe-
stämd tid skall, om inte längre
uppsägningstid har avtalats,
sägas upp för att upphöra att gälla
vid det månadsskifte som inträffar
närmast sex månader efter upp-
sägningen.
Uppsägning skall ske på det sätt
som gäller enligt 8 kap. 8 § jorda-
balken.

41 §
För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga
med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyl-
dighet för den som jagar
1. att betala en årlig avgift (jakt-
vårdsavgift),
1. att betala en årlig avgift (vilt-
vårdsavgift),
2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som fälls,
3. att betala en särskild avgift för vilt som fällts i strid mot vad som be-
stämts i en för jakt meddelad licens.
Avgifter som avses i första
stycket 1 skall bilda en fond (jakt-
vårdsfonden) som efter regering-
ens bestämmande får användas för
angivna ändamål.
Avgifter som avses i första
stycket 1 skall bilda en fond (vilt-
vårdsfonden) som efter regering-
ens bestämmande får användas för
angivna ändamål.
_________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. I fråga om sådana upplåtelser som skett före ikraftträdandet tilläm-
pas äldre bestämmelser. Om avtalet har förlängts efter ikraftträdandet
tillämpas dock de nya bestämmelserna i stället för 16 21 §§ i sin äldre
lydelse.
3. Mål som är anhängiga vid arrendenämnden vid ikraftträdandet skall
även därefter handläggas av arrendenämnden.
4. I fråga om arrendenämndens beslut skall bestämmelserna i 53 § and-
ra och tredje stycket fortfarande tillämpas.

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom föreskrivs att 1, 8, 11 och 23 a §§ lagen (1973:188) om ar-
rendenämnder och hyresnämnder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 § jordabalken har till uppgift att
1. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av
arrendeavtal vid jordbruksarrende,
bostadsarrende eller fiskearrende
eller avtal om jakträttsupplåtelse
eller om villkor för sådan förläng-
ning samt tvist i fråga som avses i
9 kap. 14 § jordabalken eller vars
prövning enligt 9 kap. 12 b, 17 a,
18, 21, 21 a, 31 eller 31 b § 10
kap. 6 a § eller 11 kap. 6 b § sam-
ma balk ankommer på arrende-
nämnd,
2. pröva tvist om förlängning av
arrendeavtal vid jordbruksarrende,
bostadsarrende eller fiskearrende
eller om villkor för sådan förläng-
ning samt tvist i fråga som avses i
9 kap. 14 § jordabalken eller vars
prövning enligt 9 kap. 12 b, 17 a,
18, 21, 21 a, 31 eller 31 b § 10
kap. 6 a § eller 11 kap. 6 b § sam-
ma balk ankommer på arrende-
nämnd.
3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor
som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2-4 eller 7 § eller 11 kap.
2 § jordabalken eller 3-6 §§ lagen (1957:390) om fiskearrenden,
4. vara skiljenämnd i arrendetvist,
5. pröva frågor enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvär-
va arrendestället.
Ärende upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten
är belägen.

8 §2
Tvist som avses i 1 § första
stycket 1 eller 2 eller 4 § första
stycket 1 3 hänskjutes av part till
nämnd genom ansökan som skall
vara skriftlig samt innehålla upp-
gift om parternas namn och hem-
vist, den berörda fastighetens be-
lägenhet och tvistens beskaffenhet.
Ansökan i tvist om förlängning av
arrende- eller hyresavtal eller av
avtal om jakträttsupplåtelse skall
innehålla uppgift om de skäl som
åberopas mot förlängning. Ansö-
kan i tvist om ändring av arrende-
eller hyresvillkor eller av villkor i
avtal om jakträttsupplåtelse skall
innehålla uppgift om den ändring
av villkoren som begärs.
Tvist som avses i 1 § första
stycket 1 eller 2 eller 4 § första
stycket 1 3 hänskjutes av part till
nämnd genom ansökan som skall
vara skriftlig samt innehålla upp-
gift om parternas namn och hem-
vist, den berörda fastighetens be-
lägenhet och tvistens beskaffenhet.
Ansökan i tvist om förlängning av
arrende- eller hyresavtal skall in-
nehålla uppgift om de skäl som
åberopas mot förlängning. Ansö-
kan i tvist om ändring av arrende-
eller hyresvillkor skall innehålla
uppgift om den ändring av villko-
ren som begärs.
Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämn-
den förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes
ej föreläggandet, får ansökningen avvisas.
Parts första inlaga till nämnden skall innehålla uppgift om hans person-
nummer och postadress. Vidare bör anges partens yrke och telefonnum-
mer samt de övriga omständigheter som är av betydelse för delgivning
med honom. Har part vidtalat ombud att företräda honom, skall ombudets
namn, postadress och telefonnummer anges. Sker ändring i förhållande,
som part sålunda uppgivit, skall parten utan dröjsmål anmäla det till
nämnden.
Ansökan varigenom tvisten hänskjuts till nämnden bör tillika innehålla
uppgift om motpart i de hänseenden som sägs i tredje stycket.
Återkallas ansökan, avskrives ärendet.

11 §3
Rör ärende som avskrivits enligt
10 § första stycket första punkten
tvist som avses i 9 kap. 10 §, 10
kap. 6 a § eller 12 kap. 49 eller
54 § jordabalken, 22 eller 24 § hy-
resförhandlingslagen (1978: 304),
5 § lagen (1957:390) om fiskear-
renden, 2 kap. 10 § och 4 kap. 6 §
bostadsrättslagen (1991: 614) eller
18 § jaktlagen (1987: 259) skall
nämnden återuppta ärendet på an-
sökan av sökanden. Ansökan görs
skriftligen inom tre veckor från
den dag beslutet om avskrivning
meddelades.
Rör ärende som avskrivits enligt
10 § första stycket första punkten
tvist som avses i 9 kap. 10 §, 10
kap. 6 a § eller 12 kap. 49 eller
54 § jordabalken, 22 eller 24 § hy-
resförhandlingslagen (1978: 304),
5 § lagen (1957:390) om fiskear-
renden eller 2 kap. 10 § och 4 kap.
6 § bostadsrättslagen (1991:614)
skall nämnden återuppta ärendet
på ansökan av sökanden. Ansökan
görs skriftligen inom tre veckor
från den dag beslutet om avskriv-
ning meddelades.
Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

23 a §4
Om rätt för part att klandra be-
slut av arrendenämnd i arrende-
tvist finns bestämmelser i 8 kap.
31 § jordabalken, 16 § lagen
(1957:390) om fiskearrenden och
53 § jaktlagen (1987:259).
Om rätt för part att klandra be-
slut av arrendenämnd i arrende-
tvist finns bestämmelser i 8 kap.
31 § jordabalken och 16 § lagen
(1957:390) om fiskearrenden.
Arrendenämndens yttrande enligt 12 a § andra stycket får inte överkla-
gas. Nämndens beslut i sådana frågor som avses i 23 § tredje stycket får
överklagas genom besvär hos fastighetsdomstolen. Detsamma gäller
nämndens beslut enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvär-
va arrendestället.
Besvärshandlingen skall ges in till arrendenämnden inom tre veckor
från den dag beslutet meddelades. I fråga om handläggningen hos arren-
denämnden och fastighetsdomstolen tillämpas bestämmelserna i 52 kap.
2 12 §§ rättegångsbalken på motsvarande sätt. Fastighetsdomstolens be-
slut med anledning av besvär i frågor som avses i andra stycket tredje
meningen eller i 23 § tredje stycket 1 3 får inte överklagas.
_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Äldre föreskrifter tillämpas fortfarande i ärenden som enligt över-
gångsbestämmelserna i lagen (1999:000) om ändring i jaktlagen (1987:
259) skall prövas enligt äldre bestämmelser.

Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Härigenom föreskrivs att 32 § rennäringslagen (1971:437)1 skall ha föl-
jande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

32 §
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens
omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas
endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.
Avser upplåtelsen rätt till jakt
eller fiske, krävs dessutom att upp-
låtelsen är förenlig med god jakt-
vård eller fiskevård och kan ske
utan besvärande intrång i rätten till
jakt eller fiske enligt 25 §. Upplå-
telse av hela fisket i visst vatten
får ske endast om samebyn
medger det.
Avser upplåtelsen rätt till jakt
eller fiske, krävs dessutom att
upplåtelsen är förenlig med god
viltvård eller fiskevård och kan
ske utan besvärande intrång i rät-
ten till jakt eller fiske enligt 25 §.
Upplåtelse av hela fisket i visst
vatten får ske endast om
samebyn medger det.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-05-12

Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet Ingegerd
Westlander, regeringsrådet Susanne Billum.

Enligt en lagrådsremiss den 22 april 1999 (Jordbruksdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om viltvårdsområden,
2. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
3. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyres-
nämnder,
4. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Maria
Wetterling.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslag till lag om viltvårdsområden
1 §
Första stycket innehåller bestämmelser om för vilket ändamål ett vilt-
vårdsområde får bildas. Därvid anges att syftet är att "främja viltvården
genom att samordna jakten och andra åtgärder till skydd och stöd för vil-
tet."
Av 7 § i förslaget följer att ett viltvårdsområde får bildas endast om
"samordningen enligt 1 § första stycket" avser någon eller några av vilt-
arterna "älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin" (i remissen samman-
fattningsvis betecknade klövdjur) "björn, lo, järv eller varg" (betecknade
stora rovdjur).
Efter en jämförelse mellan nu berörda bestämmelser uppkommer till en
början frågan om vad som avses med "jakten" respektive "viltet" i
förevarande paragrafs första stycke. Den närmast till hands liggande
tolkningen är väl då att "jakten" och "viltet" bara avser den eller de av de
i 7 § uppräknade viltarterna för vilka det enskilda viltvårdsområdet har
bildats. (Jfr uttrycket "berörda viltarter" i 8 § första stycket 1.) Av 26 § i
förslaget framgår emellertid att en viltvårdsområdesförening även får
besluta om områdesjakt efter småvilt. En förutsättning är därvid att
stadgarna medger detta och även anger de förutsättningar som i så fall
skall gälla för beslutet (17 § första stycket 2. och 3.).
Mot bakgrund av det anförda synes tolkningen av vad som avses med
"jakten" och "viltet" kunna variera beroende i första hand på vad som an-
ges i den enskilda föreningens stadgar. Vid sådant förhållande och efter-
som det normalt torde vara svårt att hävda att jakt är en åtgärd som sker
till "skydd och stöd" för det aktuella viltet, förordar Lagrådet att första
stycket i förevarande paragraf ges följande lydelse:
"Enligt denna lag kan två eller flera fastigheter sammanföras till ett
viltvårdsområde i syfte att viltvården skall främjas genom en samordning
av jakt och åtgärder till skydd och stöd för vilt."
Som en förtydligande följdändring kan sedan den ändringen vidtas i
andra stycket att orden "av viltvården" sätts in efter ordet "samordning".

3 och 4 §§
I 3 § finns bestämmelser om medlemskap i viltvårdsområdesförening.
Den följande paragrafen klargör att det är länsstyrelsen som skall besluta
om bildande av viltvårdsområde och i samband därmed "fastställa" stad-
garna för viltvårdsområdesföreningen i vissa hänseenden.
Enligt Lagrådets mening framstår det som mest logiskt att byta ordning
mellan nämnda paragrafer, så att reglerna om medlemskap kommer efter
vad som gäller bildandet av en viltvårdsområdesförening.
Vad särskilt gäller ordet "fastställa" i föreslagna 4 § finns anledning
notera, att det i författningskommentaren till 17 § sägs, att vid bildandet
av ett viltvårdsområde, liksom vid ett beslut om stadgeändring, "skall in-
nehållet i stadgarna prövas av länsstyrelsen". Det har vid föredragningen
inför Lagrådet upplysts, att det förutsätts att länsstyrelsen därvid skall ha
möjlighet att avvika från föreliggande förslag till stadgar (jfr bl.a. 16 §
första stycket).
Det kan enligt Lagrådets mening ifrågasättas om nämnda avsikt angå-
ende länsstyrelsens hantering av stadgefrågor framgår av lagtexten. Lag-
rådet förordar därför att det i den aktuella paragrafen anges att länsstyrel-
sen skall "pröva och fastställa" stadgar för viltvårdsområdesföreningen i
de hänseenden som anges i 17 §.

8 §
Lagrådet hänvisar här till vad som i anslutning till 1 § antytts om den inte
helt säkra innebörden av begreppet "berörda viltarter" i denna paragrafs
första stycke. Med hänsyn till innehållet i den närmast föregående para-
grafen ligger det således nära till hands att uppfatta att det här är fråga
endast om någon eller några av "klövvilten" eller de "stora rovdjuren".
Enligt Lagrådets mening finns här ett behov av att lagtexten ger ett
klart besked.

15 §
I paragrafens första stycke anges att vid en förrättning (enligt 12 §) skall
"förutsättningarna för bildande av viltvårdsområdet utredas".
Eftersom det redan i 12 § första stycket klargörs, att frågan om bildan-
de av ett viltvårdsområde normalt "skall utredas vid en förrättning under
ledning av en förrättningsman" kan det enligt Lagrådets mening starkt
ifrågasättas, om första stycket i förevarande paragraf behövs.
Andra stycket föreskriver att fastighetsägarna skall få möjlighet att ytt-
ra sig och lägga fram utredning i frågor som är av betydelse för
bildandet.
Av inledningen till paragrafen, liksom av dess placering i lagförslaget,
framgår att föreskriften i andra stycket bara avses gälla fall då frågan om
bildande av viltvårdsområde behandlas vid en förrättning.
Eftersom bestämmelserna i 12 § andra stycket i förslaget emellertid
medger att beslut om att bilda viltvårdsområde ibland får fattas utan fö-
regående förrättning, bl.a. om "förrättning annars inte anses nödvändig",
kan ifrågasättas om det inte finns skäl att klargöra att vad som sägs i and-
ra stycket i förevarande paragraf skall ha en mer generell giltighet.
En sådan ordning skulle kunna åstadkommas om första stycket, av
nyss angivna skäl utgår, samt paragrafen sedan ges följande lydelse:
"Innan förrättningsmannen avger sitt utlåtande enligt 15 §, eller innan
länsstyrelsen fattar beslut om bildande av viltvårdsområde i fall då det
kan ifrågasättas om samtliga fastighetsägare samtycker därtill, skall alla
berörda fastighetsägare ges möjlighet att yttra sig och lägga fram utred-
ning i frågor av betydelse för bildandet av viltvårdsområdet."

17 §
Enligt paragrafen skall i en viltvårdsområdesförenings stadgar anges bl.a.
i vilken utsträckning föreningen skall ha rätt att besluta i frågor som av-
ses i 24 28 §§ (punkt 2), de förutsättningar som skall gälla för förening-
ens beslut i frågor som anges i 24 27 §§ (punkt 3) samt grunderna för
beslut om tillfällig avstängning från områdesjakt (punkt 6). Av 23 §
andra stycket framgår att en viltvårdsområdesförening får fatta beslut
enligt 24 29 §§ endast om det anges i stadgarna. Av 4 § framgår vidare
att länsstyrelsen skall fastställa stadgarna och ändringar däri i nu aktuella
hänseenden.
Nu nämnda bestämmelser väcker frågor om den konstitutionella natu-
ren hos såväl viltvårdsområdesförenings beslut om antagande av stadgar
som länsstyrelsens beslut om fastställelse av dessa. En första fråga är om
viltvårdsområdesföreningens beslut kan anses som en förvaltningsuppgift
som kan överlämnas till enskild med stöd av 11 kap. 6 § tredje stycket re-
geringsformen (RF). I andra hand uppkommer frågan om länsstyrelsens
beslut utgör en förvaltningsuppgift eller om det bör ses som ett medde-
lande av föreskrifter, vilket i så fall måste ha stöd i 8 kap. RF.
De föreslagna lagreglernas förenlighet med RF:s normgivningsregler
diskuteras i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.1). Härvid hänvisas
till tidigare lagstiftningsärenden, vari gjorts bedömningen att lokalt be-
gränsade föreskrifter som riktar sig till ägare av vissa bestämda fastighe-
ter eller till vissa därmed jämförliga rättshavare inte kan anses ha sådan
generell giltighet som karakteriserar en norm eller en rättsregel. Enligt
regeringens mening saknas skäl att göra en annan bedömning av frågan i
dag. Regeringen anser alltså att de stadgar och beslut som tillkommer
inom ett viltvårdsområde och som ju har rättsverkningar endast för en be-
stämd personkrets inte kan anses ha den generella karaktär som
kännetecknar normgivning. Regeringen anser sammanfattningsvis att en
viltvårdsområdesförenings beslutsbefogenheter inte omfattas av
normgivningsreglerna i 8 kap. RF.
Vid lagrådsföredragningen har som exempel på tidigare lagstiftnings-
ärenden där dessa frågor berörts angetts förarbetena till plan- och bygg-
lagen, främst Lagrådets yttrande i BoU 1986/87:1, vilket i sin tur om-
nämner den i lagrådsremissen angivna proposition 1975/76:112 om kun-
görande av lagar och andra författningar. Några senare lagstiftningsären-
den har inte kunnat anges.
I den nu aktuella lagrådsremissen har avgörande vikt fästs vid att före-
skrifter i en viltvårdsområdesförenings stadgar är lokalt begränsade och
riktar sig till ägare till vissa bestämda fastigheter eller därmed jämförliga
rättshavare. Som framgår av Lagrådets ovannämnda yttrande över försla-
get till plan- och bygglag är emellertid gränsen mellan föreskrifter i RF:s
mening normer och andra bestämmelser inte helt klar. Lagrådet an-
förde vidare att när ställning skall tas i ett enskilt fall det uppenbarligen
inte sällan blir nödvändigt att sammanväga olika omständigheter som kan
inverka på bedömningen. Avgörandet av om en bestämmelse tillhör den
ena eller andra kategorin kan stundom i sista hand bli beroende av om-
ständigheter som tagna var och en för sig närmast är av detaljbetonad ka-
raktär.
Den geografiska begränsningen, samtidigt innebärande en begränsning
till vissa bestämda fastigheter, är alltså inte den enda faktor som kan in-
verka på bedömningen av om en bestämmelse är att anse som en före-
skrift i RF:s mening, även om denna faktor självklart har stor betydelse.
Av lagrådsremissen framgår dock inte hur stora viltvårdsområden som
avses kunna bildas enligt den nya lagen. Enligt Lagrådets mening ligger
det vidare nära till hands att också beakta sådana omständigheter som i
vad mån bestämmelsen rör enskildas personliga rättsförhållanden inbör-
des och om överträdelse av bestämmelsen kan medföra någon form av
sanktion.
I förevarande fall får stadgebestämmelserna, även om viltvården anses
utgöra ett angeläget allmänt intresse, främst anses fylla funktionen att
regera de deltagande fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter gent-
emot varandra när det gäller jakt och andra åtgärder rörande viltvården
inom området. Det ligger nära till hands att se bestämmelser av detta slag
som sådana föreskrifter som avses i 8 kap. 2 § RF.
Den medlem eller jakträttsinnehavare som bryter mot vissa regler som
har beslutats av viltvårdsområdesföreningen kan vidare av föreningen för
viss tid avstängas från områdesjakt (28 § i lagförslaget). Denna bestäm-
melse synes förutsätta att ifrågavarande regler har karaktär av norm.
Sammantaget finner Lagrådet att det finns anledning till tvekan när det
gäller grundlagsenligheten av att till viltvårdsområdesförening överlämna
att utforma stadgebestämmelser som får karaktär av bindande rättsregler
för de berörda fastighetsägarna. Detta gäller även om länsstyrelsens be-
slut om fastställelse av stadgarna skulle anses utgöra grunden för bestäm-
melserna. En komplettering av lagförslaget varigenom de tillåtna stadge-
bestämmelserna preciseras skulle kunna undanröja denna tvekan. Enligt
Lagrådets mening bör dessa frågor bli föremål för ytterligare analys un-
der den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet.

24 §
I denna paragraf finns bestämmelser angående viltvårdsområdesför-
enings möjlighet att besluta om områdesjakt och gemensamhetsjakt på
älg, kronhjort och dovhjort. Gemensamhetsjakt beskrivs enligt första
stycket 2. som jakt "bara tillsammans med andra jakträttshavare inom
området".
Det har vid föredragningen inför Lagrådet upplysts att gemensamhets-
jakt utgör en särskild form av områdesjakt. Eftersom detta inte framgår
helt otvetydigt av den nyss citerade beskrivningen i 2. "inom området"
knyter ju bara an till "jakträttshavare" förordar Lagrådet att orden "och
därvid" förs in i texten framför ordet "bara".
25 §
Denna paragraf anger vilka beslut en viltvårdsområdesförening kan fatta
beträffande jakt på bl.a. stora rovdjur.
Av remissen framgår inte hur stora viltvårdsområden det finns praktis-
ka förutsättningar att bilda. Sannolikheten för att en förening skall få
meddela beslut om områdesjakt eller gemensamhetsjakt på stora rovdjur
framstår dock under alla förhållanden, i varje fall för närvarande, som
rätt obetydlig. Det finns i sammanhanget kanske också skäl påpeka, att
ett eventuellt beslut enligt ifrågavarande eller liknande bestämmelser i
denna lag givetvis inte i sig ger någon rätt att jaga det aktuella viltet.

26 31 §§
Med anledning av vad Lagrådet anfört under 24 § om att gemensamhets-
jakt skall betraktas som en särskild form av "områdesjakt" bör framhållas
att när det ordet förekommer i rubricerade paragrafer har det litet varie-
rande betydelser. I 26 och 31 §§ är det endast fråga om just områdesjakt.
Sannolikt gäller detsamma 29 §. I 27 och 28 §§ avses, angående beslut
enligt 24 och 25 §§ samt 27 §, även gemensamhetsjakt. Detsamma är fal-
let i 30 §.
Förtydliganden i nämnda hänseenden bör ske under det fortsatta lag-
stiftningsarbetet.

33 38 §§
I de angivna paragraferna anges under vilka förutsättningar flera vilt-
vårdsområden får föras samman till ett viltvårdsområde, ett viltvårdsom-
råde delas upp i flera sådana områden, ytterligare fastighet anslutas till ett
redan bildat viltvårdsområde, en fastighet uteslutas ur ett viltvårdsområde
samt en viltvårdsområdesförening upplösas. Mot bakgrund av det
sålunda angivna innehållet i paragraferna är den föreslagna rubriken
"Viltvårdsområdets bestånd" inte adekvat. Innehållet skulle bättre
återspeglas med en rubrik lydande "Ändring och upplösning av
viltvårdsområde". Lagrådet förordar därför att rubriken ändras i enlighet
härmed.
I 33 § anges under vilka förutsättningar en viltvårdsområdesförening
får upplösas och i 34 36 §§ hur ett viltvårdsområde får förändras. Över-
skådligheten skulle förbättras om bestämmelserna i 33 § flyttades ner un-
der bestämmelserna i 34 36 §§. En sådan ordning skulle också stämma
bättre överens med den av Lagrådet förordade rubriken. Lagrådet förslår
därför att paragrafen 33 åsätts nummer 36 och att paragraferna 34 36
åsätts nummer 33 35.
Vad gäller den närmare lydelsen av den föreslagna 33 § framgår av
författningskommentaren att länsstyrelsens beslut skall avse inte bara
viltvårdsområdesföreningen utan även själva viltvårdsområdet. Lagrådet
föreslår därför att paragrafens inledande text får lydelsen "Länsstyrelsen
kan besluta att viltvårdsområdet skall upphöra och viltvårdsområdesföre-
ningen upplösas om". 34 § första stycket inleds med orden "På ansökan
av styrelsen för de viltvårdsområdesföreningar". Eftersom det kan vara
fråga om mer än en förening bör före ordet "styrelsen" sättas in orden
"styrelserna eller".
Enligt 35 § får länsstyrelsen på ansökan av viltvårdsområdesförening-
ens styrelse besluta att en fastighet skall anslutas till viltvårdsområdet.
För att det klart skall framgå att det rör en fastighet som tidigare inte in-
går i området bör uttrycket "en fastighet" bytas ut mot uttrycket "ytterli-
gare fastighet".
I 37 § första stycket bör med hänsyn till den av Lagrådet föreslagna
omnumreringen av 33 36 §§ 34 § bytas ut mot 35 §.

40 §
I fjärde stycket av paragrafen anges att länsstyrelsens beslut skall gälla
även om det har överklagats, om inte domstol beslutar annat. Domstols
befogenhet att besluta om inhibition framgår emellertid redan av 28 §
förvaltningsprocesslagen. Det är vidare vanligt att den beslutande myn-
digheten har möjlighet att, om beslutet annars gäller omedelbart,
förordna att det skall gälla först då det vunnit laga kraft (se t.ex. 45 §
andra stycket körkortslagen, 10 kap. 2 § vapenlagen, 9 kap. 1 §
alkohollagen m.fl.). Enligt Lagrådets mening saknas anledning att inte ge
länsstyrelsen motsvarande befogenhet enligt lagen om viltvårdsområden.
Lagrådet förordar därför att fjärde stycket ges följande lydelse:
"Länsstyrelsens beslut gäller omedelbart om inte något annat anges i
beslutet."
Övergångsbestämmelserna
Enligt punkt 2 första meningen skall ett jaktvårdsområde som bildats en-
ligt den gamla lagen eller enligt lagen (1938:274) om rätt till jakt anses
som ett viltvårdsområde bildat enligt den nya lagen. Enligt Lagrådets me-
ning bör den angivna meningen hellre formuleras enligt följande:
"Ett jaktvårdsområde som finns vid lagens ikraftträdande skall anses
som ett viltvårdsområde bildat enligt denna lag."
Punkt 3 anger att bestämmelsen i 7 § den nya lagen inte hindrar att ett
viltvårdsområde som bildats enligt den gamla lagen och vars verksamhet
endast omfattar vården av småvilt består efter ikraftträdandet. Lagrådet
förordar att punkten formuleras enligt följande:
"Ett jaktvårdsområde vars verksamhet endast omfattar vården av små-
vilt får trots bestämmelsen i 7 § fortsätta med samma verksamhet."
I punkt 6 sista meningen, vilken handlar om rätten till uppsägning av
upplåten jakträtt, bör orden "på denna grund" tillfogas.
Med de ändringar som Lagrådet föreslagit i punkt 2 och 3 framstår det
som onödigt att använda sig av uttrycken "den nya lagen" respektive
"den gamla lagen". Att paragrafhänvisningarna avser den lag som över-
gångsbestämmelserna ingår i får anses självklart. Lagrådet förordar där-
för att man endast använder uttrycket "denna lag" i den mån det är fråga
om mer än enstaka paragrafer.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinra

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.
5 §
Sekretess gäller hos polismyn-
dighet i verksamhet, som avser fö-
rande av eller uttag ur vapenregis-
ter, för uppgift som har tillförts re-
gistret, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan fara för
att vapen eller ammunition kom-
mer till brottslig användning. Un-
der samma förutsättning gäller
sekretess hos Rikspolisstyrelsen
för uppgift som hänför sig till
vapenregister.
Sekretess gäller hos polismyn-
dighet i verksamhet, som avser fö-
rande av eller uttag ur vapenregis-
ter, för uppgift som har tillförts re-
gistret, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan fara för
att vapen eller ammunition kom-
mer till brottslig användning.
Under samma förutsättning gäl-
ler sekretess hos
1. Rikspolisstyrelsen för uppgift
som hänför sig till vapenregister,
2. Kammarkollegiet och Natur-
vårdsverket för uppgift som hänför
sig till jaktkortsregistret, och
3. Naturvårdsverket för uppgift
som hänför sig till jägarexamens-
registret.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-02-08

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Susanne
Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 3 februari 2000 (Jordbruksdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bjarne
Örnstedt.
Lagrådet, som påpekar att 5 kap. 5 § första stycket sekretesslagen före-
slås få ändrad lydelse i prop. 1999/2000:27, lämnar förslaget utan erinran
i övrigt.

Jordbruksdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,
Ringholm

Föredragande: statsrådet Winberg

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:73 Jaktens villkor

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Jaktlagen (1987:259)
39 och 41 §§

Senaste lydelse 1997:343.
Senaste lydelse 1996:1554.
Senaste lydelse 1994:1424.
1 Senaste lydelse 1995:568.
2 Senaste lydelse 1987:264.
3 Senaste lydelse 1991:620.
4 Senaste lydelse 1987:264.
1 Lagen omtryckt 1993:36.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse prop. 1999/2000:27.
Senaste lydelse 1996:1554.
1 Senaste lydelse 1984:377.
Senaste lydelse 1987:262.
Senaste lydelse 1997:226.
Senaste lydelse 1996:1554.
Senaste lydelse 1994:1424.
1 Senaste lydelse 1995:568.
2 Senaste lydelse 1987:264.
3 Senaste lydelse 1991:620.
4 Senaste lydelse 1987:264.
1 Lagen omtryckt 1993:36.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1998:624.
Prop. 1999/2000:73

121

1

Prop. 1999/2000:73

Prop. 1999/2000:73

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 1

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 1
104

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 3

143

148

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 4

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 4

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 6

Prop. 1999/2000:73
Bilaga 7

Prop. 1999/2000:73

Prop. 1999/2000:73