Regeringens proposition
1999/2000:61

Internationell rättslig hjälp i brottmål
Prop.
1999/2000:61

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 9 mars 2000

Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om internationell rättslig hjälp i brott-
mål. I lagen regleras åklagares och domstolars samarbete över gränserna
i brottsutredningar och brottmålsrättegångar. Det internationella polis-
och tullsamarbetet omfattas inte.
I lagen samlas de nuvarande reglerna om rättslig hjälp i brottmål.
Dessa regler är idag uppsplittrade i fyra lagar och flera andra författning-
ar och avser förhör under förundersökning, bevisupptagning vid domstol,
husrannsakan, beslag och kvarstad och överförande av frihetsberövade
till annan stat för förhör. Genom den nya lagen kan Sverige bistå med
ytterligare åtgärder nämligen telefonförhör, förhör genom videokonfe-
rens, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kamera-
övervakning samt andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken
utöver husrannsakan. Möjligheterna att föra över frihetsberövade perso-
ner till och från Sverige utvidgas till att omfatta fler situationer. I lagen
införs en bestämmelse som klargör att banksekretess inte utgör hinder för
rättslig hjälp. Lagen innehåller också regler som gör det möjligt för
Sverige att dela förverkad egendom med annan stat i större utsträckning
än den nuvarande lagstiftningen medger.
En ny enhetlig reglering av under vilka förutsättningar Sverige kan
lämna rättslig hjälp för olika slags åtgärder införs. Regleringen knyter an
till vad som gäller för att motsvarande åtgärder skall få vidtas i en svensk
förundersökning eller rättegång. Det betyder att åtgärderna vidtas under
samma förutsättningar som i en svensk förundersökning eller rättegång.

I fråga om förfarandet skall normalt samma regler tillämpas som när
motsvarande åtgärder vidtas i ett svenskt förfarande. Samtidigt utvidgas
möjligheterna att tillgodose den ansökande statens önskemål om att ett
speciellt förfarande skall tillämpas. Om det begärda förfarandet strider
mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen skall dock ett
sådant önskemål vägras.
Kommunikationen till och från Sverige i ärenden om rättslig hjälp för-
enklas genom att kravet på att ansökningar om rättslig hjälp skall göras
via diplomatiska kanaler tas bort och genom att åklagare och domstolar i
stor utsträckning tillåts skicka ansökningar och svar direkt till varandra,
utan förmedling av centralmyndigheten. Ansökningar skall kunna ske
genom telefax och kravet på översättningar mjukas upp. Central-
myndighetsfunktionen förs över från Utrikesdepartementet till Justitie-
departementet.
Det nuvarande kravet på att den gärning ansökan avser skall vara
straffbar också enligt svensk rätt (s.k. dubbel straffbarhet) behålls vid
tvångsmedelsanvändning, dvs. vid beslag, husrannsakan, kvarstad,
hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraöver-
vakning samt vid kroppsbesiktning, kroppsvisitation och andra liknande
tvångsåtgärder t.ex. tagande av fingeravtryck. I övrigt ställs inga krav på
dubbel straffbarhet. I fråga om beslag och husrannsakan gäller idag en
särskild reglering i förhållande till de nordiska staterna. Denna utvidgas
till att gälla i förhållande till samtliga EU-stater.
En generell regel införs om att svenska åklagare och domstolar kan
ställa upp villkor t.ex. om begränsningar att utnyttja överlämnat material
i samband med att den rättsliga hjälpen lämnas.
Nuvarande lagstiftning innehåller olika regler om att rättslig hjälp inte
lämnas bl.a. om den aktuella gärningen är ett politiskt eller militärt brott
eller redan har prövats i en svensk rättegång. Dessa regler ersätts av en
enhetlig reglering som innebär att regeringen ensam beslutar om avslag
på en sådan grund. Att den aktuella gärningen är preskriberad enligt
svensk rätt skall inte längre utgöra en självständig grund för avslag. En
uttrycklig regel tas in i lagen om att regeringen skall avslå ansökan om
ett bifall till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för
rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre
public) eller andra väsentliga intressen.
I den utsträckning det följer av en bindande internationell överenskom-
melse kan rättslig hjälp lämnas enligt lagen oavsett om det förfarande
som pågår i den ansökande staten är straffrättsligt, administrativt eller
något annat förfarande än ett straffrättsligt förfarande.
Lagstiftningen är utformad med beaktande av flera internationella
instrument. Dessa är Schengenkonventionens bestämmelser om ömsesi-
dig rättslig hjälp i brottmål, två konventioner mellan Sverige och Austra-
lien respektive Kanada om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, 1987 års
EG-konvention om förbud mot dubbel lagföring (double jeopardy), en
gemensam åtgärd antagen inom Europeiska unionen om goda rutiner vid
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, en resolution antagen inom Euro-
peiska unionen om skydd för vittnen samt en gemensam åtgärd antagen
inom Europeiska unionen om penningtvätt, identifiering, spårande,
spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott.
Den nya lagstiftningen innebär också att Sverige kan begränsa eller helt
ta bort ett antal reservationer som Sverige gjort när det gäller 1959 års
europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Härigenom ökar
också Sveriges möjligheter att få rättslig hjälp av andra stater. Det
föreslås att Sverige skall ratificera avtalen med Australien och Kanada
samt EG-konventionen om förbud mot dubbel lagföring.
I propositionen föreslås också ändringar som syftar till ett förbättrat
samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell
humanitär rätt. Det föreslås att regeringen skall kunna besluta att
villkorlig frigivning skall kunna ske vid en senare tidpunkt än som följer
av brottsbalken i de fall straffet har dömts ut av någon av tribunalerna
och att tribunalerna skall ha möjlighet att undersöka hur de som avtjänar
sådana straff behandlas här.
Dessutom föreslås en ny bestämmelse i sekretesslagen om sekretess
vid en begäran om internationell rättslig hjälp m.m. Vidare klargörs att
en ansökan om rättslig hjälp inte får vägras med hänsyn till
banksekretess. Slutligen föreslås ändringar i rättegångsbalken,
brottsbalken och delgivningslagen.
Den nya lagen föranleder följdändringar i ett antal författningar.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 oktober 2000.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål 6
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 20
2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 22
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol 26
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol 28
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott 29
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m. 30
2.8 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) 31
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom 32
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag 34
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 35
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 36
2.13 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 37
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges
samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot
internationell humanitär rätt 40
3 Ärendet och dess beredning 43
4 Nuvarande ordning 44
4.1 Internationella åtaganden om rättsligt samarbete i
brottmål 44
4.2 Den svenska regleringen av internationellt rättsligt
samarbete i brottmål 45
5 Reformbehovet 47
5.1 Allmänt 47
5.2 Svenska förbehåll och förklaringar till 1959 års
rättshjälpskonvention 47
5.3 Schengenkonventionen 48
5.4 Det rättsliga samarbetet inom EU 52
5.4.1 Handlingsplanen för bekämpande av den
organiserade brottsligheten 52
5.4.2 Utkast till EU-konvention om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål 53
5.4.3 Resolution om skydd för vittnen 53
5.4.4 Gemensam åtgärd om inrättande av ett
europeiskt rättsligt nätverk 54
5.4.5 Gemensam åtgärd om goda rutiner vid
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål 55
5.4.6 Gemensam åtgärd om penningtvätt och
förverkande 56
5.5 Nordiskt straffrättsligt samarbete 58
5.6 Pågående arbete inom Europarådet och FN m.m. 58
5.7 Bilaterala avtal 59
5.7.1 Avtalet med Australien om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål 59
5.7.2 Avtalet med Kanada om ömsesidig rättslig
hjälp 64
6 En ny lagstiftning 68
6.1 En sammanhållen lagstiftning om internationellt rättsligt
samarbete i brottmål 68
6.2 Administrativa förfaranden m.m. 72
6.3 Vilka åtgärder som omfattas av lagens tillämpnings-
område 77
6.4 Rättslig hjälp i brottmål utomlands 80
7 Lagens närmare innehåll 81
7.1 Kommunikationsvägar 81
7.1.1 Direktkommunikation mellan rättsliga
myndigheter 81
7.1.2 Behörig åklagare och domstol 87
7.2 Centralmyndighet för det rättsliga samarbetet 88
7.3 Ansökans innehåll 91
7.4 Generell hänvisning till rättegångsbalken och krav på att
motsvarande åtgärd kan genomföras i ett svenskt
förfarande 95
7.5 Förfarandet 96
7.6 Krav på dubbel straffbarhet 102
7.7 Förhör i samband med förundersökning i brottmål 107
7.8 Bevisupptagning vid domstol 108
7.9 Telefonförhör 111
7.10 Förhör genom videokonferens 114
7.11 Husrannsakan, beslag, kvarstad 118
7.12 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig
kameraövervakning 122
7.13 Överförande av frihetsberövade för förhör m.m. 124
7.13.1 Möjligheterna att överföra en frihetsberövad
person till eller från Sverige utvidgas 124
7.13.2 Krav på samtycke och dubbel straffbarhet samt
övriga krav vid överförande 126
7.13.3 Beslutande myndigheter 130
7.14 Avslag på ansökan 131
7.14.1 Avslagsgrunder och prövningen av dessa 131
7.14.2 Ordre public och liknande hinder 134
7.14.3 Politiska brott 136
7.14.4 Militära brott 139
7.14.5 Res judicata och lis pendens 140
7.14.6 Preskription 141
7.15 Villkor om begränsningar i rätten att använda
bevismaterial m.m. 142
7.16 Immunitet m.m. 146
7.17 Överklagande 148
7.18 Återkrav av kostnader 149
8 Delning av förverkad egendom med annan stat 151
9 Delgivning 154
10 Sekretessfrågor 159
10.1 Sekretess i ärenden om internationell rättslig hjälp m.m. 159
10.2 Banksekretess 167
11 Ratificering av avtalen med Australien och Kanada om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål 169
12 Lagen om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna 171
13 Utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i Sverige 174
13.1 Schengenkonventionen 174
13.2 Konventionen mellan Europeiska gemenskapernas
medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring (double
jeopardy) 176
14 Ändringar av svenska förbehåll till vissa konventioner m.m. 177
14.1 1959 års rättshjälpskonvention 177
14.2 Övriga konventioner 181
15 Ikraftträdande 182
16 Ekonomiska konsekvenser 184
17 Författningskommentar 185
17.1 Förslaget till lag om internationell rättslig hjälp i brott-
mål 185
17.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 203
17.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 203
17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol 204
17.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol 205
17.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott 205
17.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m. 205
17.8 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428) 205
17.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom 205
17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag 206
17.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 206
17.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 206
17.13 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 207
17.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:569) om
Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för
brott mot internationell humanitär rätt 208
Bilaga 1 Promemorians lagförslag 210
Bilaga 2 Utdrag ur Schengenkonventionen 247
Bilaga 3 Avtal mellan Sverige och Kanada 253
Bilaga 4 Avtal mellan Sverige och Australien 271
Bilaga 5 Rådets resolution om skydd för vittnen inom ramen för
kampen mot den organiserade brottsligheten 292
Bilaga 6 Gemensam åtgärd om goda rutiner vid inbördes rättshjälp i
brottmål 294
Bilaga 7 Lagförslaget om sekretess vid ärenden om internationell
rättslig hjälp i betänkandet Ekonomisk brottslighet och
sekretess (SOU 1999:53) 299
Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser 300
Bilaga 9 Konvention mellan Europeiska gemenskapernas
medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring 301
Bilaga 10 Lagrådsremissens lagförslag 307
Bilaga 11 Lagrådets yttrande 349
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2000 367

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
dels godkänner
1. avtalet den 18 december 1998 mellan Australien och Sverige om
inbördes rättshjälp i brottmål,
2. avtalet den 15 februari 2000 mellan Sveriges regering och
Kanadas regering om inbördes rättshjälp i brottmål,
3. konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater
om förbud mot dubbel lagföring,
dels antar regeringens förslag till
4. lag om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lag om ändring i brottsbalken,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt
utländsk domstol,
8. lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid
utländsk domstol,
9. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
10. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
11. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
12. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,
13. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag,
14. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
15. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet,
16. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
17. lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de
internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär
rätt

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om internationell rättslig hjälp i
brottmål
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige
och utomlands.
I detta kapitel finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde.
I 2 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. I
3 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands.
I 4 kap. finns särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp.
I 5 kap. finns bestämmelser om villkor om användningsbegränsningar,
immunitet, sekretess, delning av förverkad egendom mellan stater, åter-
krav av kostnader samt tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden.
Tillämpningsområde
2 § Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:
1. förhör i samband med förundersökning i brottmål,
2. bevisupptagning vid domstol,
3. telefonförhör,
4. förhör genom videokonferens,
5. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i
28 kap. rättegångsbalken,
6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,
7. hemlig kameraövervakning, och
8. överförande av frihetsberövade för förhör m.m.
Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som
anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan
tvångsåtgärd.
I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det
finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa
internationella organ.

3 § Om en annan stat ansöker om rättslig hjälp i Sverige med en åtgärd i
ett rättsligt förfarande som gäller utredning om eller lagföring för brott av
en fysisk eller juridisk person skall den begärda hjälpen lämnas enligt
bestämmelserna i denna lag.

4 § Rättslig hjälp i Sverige lämnas av åklagare eller domstol, om inte
annat anges i denna lag.

5 § Rättslig hjälp enligt 2 § skall även lämnas
1. i ärenden som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i ett
administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt
förfarande,
2. i ärenden som avser skadestånd för felaktiga frihetsberövanden, åtal
eller domslut, eller
3. i ärenden som handläggs gemensamt med brottmål.
Första stycket 1 gäller endast i den utsträckning det har avtalats i en
internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

6 § Rättslig hjälp enligt 2 § skall även lämnas i ärenden som gäller nåd,
uppskov med utdömande eller verkställighet av straff, villkorlig frigiv-
ning eller avbrott i verkställighet av straff samt i liknande ärenden.

7 § I denna lag finns vissa bestämmelser om att en svensk åklagare får
ansöka om rättslig hjälp utomlands. Lagen hindrar inte att en svensk
åklagare även annars ansöker om rättslig hjälp utomlands i den
utsträckning den andra staten tillåter det.
En svensk domstol får endast ansöka om rättslig hjälp utomlands enligt
bestämmelserna i denna lag.
2 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige
Allmänna förutsättningar
1 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1 7 skall lämnas
under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en
svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken eller
annan lag eller författning och enligt de särskilda bestämmelserna i denna
lag.
Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 8 lämnas enligt de
särskilda bestämmelserna i denna lag.
I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om att den rättsliga hjälpen får förenas
med villkor i vissa fall.

2 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1 4 och 8 får
lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott
enligt svensk lag. Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 5 7
får endast lämnas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott
enligt svensk lag (dubbel straffbarhet), om inte annat följer av 4 kap.
20 § beträffande husrannsakan och beslag.
Ansökan
3 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag får göras av
utländsk åklagare, undersökningsdomare, annan domare eller domstol
eller av någon annan som enligt en internationell överenskommelse som
är bindande för Sverige får göra en sådan ansökan.

4 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag bör innehålla
uppgift om den utländska domstol eller myndighet som handlägger
ärendet,
en beskrivning av det rättsliga förfarande som pågår,
uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna, samt
de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten,
uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i förekommande fall, i
vilken egenskap en person skall höras,
namn på och adress till de personer som är aktuella i ärendet.
I 4 kap. 8, 11, 14 och 29 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en
ansökan ytterligare skall innehålla vid vissa slag av åtgärder.
Om ärendet är brådskande eller om verkställighet önskas inom viss
tidsfrist skall detta samt skälen härför anges.
En ansökan om rättslig hjälp skall göras skriftligen genom post, bud
eller telefax. Den får även, efter överenskommelse i det enskilda fallet,
översändas annat sätt.

5 § En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall vara
skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning
till något av dessa språk, om inte den instans som enligt denna lag hand-
lägger ansökan medger annat i det enskilda fallet.

6 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag skall ges in
till Justitiedepartementet, som lämnar ansökan till Riksåklagaren eller till
behörig domstol om inte ansökan skall prövas av regeringen. Justitie-
departementet kan efter samråd med Riksåklagaren lämna ansökan direkt
till behörig åklagare.
En ansökan från en stat som är medlem i Europeiska unionen eller från
Norge eller Island får göras direkt hos behörig åklagare eller domstol.
Detsamma gäller om det i en internationell överenskommelse som är
bindande för Sverige har avtalats om att ansökan får skickas direkt.
Behörighet och överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt
7 § En ansökan som enligt denna lag handläggs av domstol skall hand-
läggas av den tingsrätt inom vars område den begärda åtgärden skall
vidtas om inte annat föreskrivs i denna lag.
En ansökan som enligt denna lag handläggs av åklagare skall hand-
läggas av den åklagare inom vars område den begärda åtgärden skall
vidtas eller den åklagare som Riksåklagaren bestämmer.
En åklagare som är behörig att vidta en av flera begärda åtgärder får
också, om det är lämpligt, vidta andra begärda åtgärder som en annan
åklagare är behörig att vidta.
Är åklagaren eller tingsrätten inte behörig att handlägga ansökan skall
denna överlämnas till behörig åklagare eller tingsrätt. Efter samråd får
ansökan överlämnas också i annat fall om det är lämpligt.

Underrättelser
8 § Har det begärts av den utländska myndigheten, skall den åklagare
eller tingsrätt som handlägger ärendet bekräfta att ansökan tagits emot,
om inte den begärda åtgärden kan vidtas genast.
Kan en begärd åtgärd inte vidtas inom den tidsfrist som angivits i
ansökan och kan det antas att detta kommer att försvåra förfarandet i den
ansökande staten, skall den åklagare eller tingsrätt som handlägger ären-
det utan dröjsmål underrätta den utländska myndigheten om när den
begärda åtgärden kan vidtas.
Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet
9 § Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för handlägg-
ningen, skall den ansökande staten ges tillfälle att komplettera ansökan.
Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under vissa villkor, skall den
ansökande staten underrättas om de hinder som finns och ges tillfälle att
yttra sig eller komplettera eller ändra ansökan.
Förfarandet
10 § Ansökningar om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. Om inte
annat föreskrivs i denna lag tillämpas samma förfarande som när en mot-
svarande åtgärd vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång.
Domstol kan bestämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på
ett främmande språk, om det är lämpligt.

11 § Innehåller en ansökan en begäran om ett visst förfarande, skall detta
tillämpas, om inte det begärda förfarandet strider mot grundläggande
principer i den svenska rättsordningen.

12 § Den som skall höras eller annars fullgöra något enligt denna lag har
rätt att vägra, om stöd finns för det i svensk lag eller i den ansökande
statens lag.
Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson
13 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som skall höras enligt denna
lag, eller som annars drabbas av en begärd åtgärd, har samma rätt till
offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en
svensk förundersökning eller rättegång.
I 4 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om offentlig försvarare.
Prövning av ansökan och beslut om avslag
14 § En ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett bifall till ansökan
skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller
strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga
intressen.
En ansökan om rättslig hjälp får också avslås om
1. gärningen har karaktär av ett politiskt brott,
2. gärningen utgör ett militärt brott, om inte gärningen motsvarar även
annat brott enligt svensk lag vilket inte är ett militärt brott,
3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse
beträffande gärningen, eller
4. omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.
Andra stycket gäller inte om ett avslag skulle strida mot en inter-
nationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten. Andra stycket 1 gäller inte ansökan från en stat som är
medlem i Europeiska unionen eller från Norge eller Island.

15 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 14 § fattas av
regeringen. Om en åklagare eller en domstol finner att en ansökan bör
avslås på någon sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen.
En ansökan får överlämnas dit för prövning av frågan om avslag också i
andra fall.
I övrigt prövar den instans som handlägger ärendet om de förutsätt-
ningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om ansökan har givits in till
Justitiedepartementet och det är uppenbart att ansökan skall avslås får
chefen för Justitiedepartementet, i stället för att vidarebefordra ansökan
enligt 6 §, direkt besluta om avslag på ansökan.

16 § Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt
utgången.
Återredovisning
17 § När handläggningen av ärendet har avslutats, skall det redovisas till
Justitiedepartementet för vidarebefordran till den ansökande staten. Har
ansökan skickats direkt enligt 6 § andra stycket, skall ärendet i stället
redovisas direkt till den ansökande myndigheten.
3 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands
1 § Bestämmelserna i 2 kap. 4 § första och tredje styckena skall tillämpas
vid ansökan om rättslig hjälp utomlands, om inte annat följer av en inter-
nationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller av krav
från den mottagande staten.
I 4 kap. 9, 10 och 13 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en an-
sökan om telefonförhör och förhör genom videokonferens skall
innehålla.

2 § En ansökan från svensk åklagare eller domstol om att en åtgärd som
avses i denna lag skall vidtas utomlands skall skickas till Justitie-
departementet för vidarebefordran till den utländska staten.
En ansökan om rättslig hjälp i Danmark, Finland, Island eller Norge
skickas direkt till behörig myndighet. Ansökan får också skickas direkt
till behörig myndighet i en annan stat om detta har avtalats i en inter-
nationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller om den
staten annars tillåter det.

3 § I 5 kap. 1 § finns bestämmelser om vad som gäller när rättslig hjälp
som lämnas till Sverige är förenad med villkor.
4 kap. Särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp
Förhör i samband med förundersökning i brottmål
1 § En ansökan om förhör i Sverige enligt bestämmelserna om förunder-
sökning i brottmål handläggs av åklagare.
Företrädare för den ansökande myndigheten får delta vid förhöret och
får med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.
Bevisupptagning vid domstol
Bevisupptagning vid svensk domstol
2 § En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol genom förhör,
skriftlig handling eller syn handläggs av tingsrätt.
Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling.
Den som är part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen
men behöver kallas endast om parten skall höras eller annars fullgöra
något vid bevisupptagningen.

3 § Vid bevisupptagning får offentlig försvarare enligt 21 kap. rätte-
gångsbalken förordnas för den misstänkte eller tilltalade även i annat fall
än som avses i 2 kap. 13 §, om det finns särskilda skäl.

4 § Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den
myndighet som begärt bevisupptagningen får delta vid denna och får med
rättens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.

5 § Om den ansökande staten har framställt önskemål om det får svensk
åklagare delta vid bevisupptagningen för att bevaka den ansökande
statens intressen.
Bevisupptagning vid utländsk domstol
6 § I ett mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta att
bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får
avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part, måls-
ägande eller någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena
rättegångsbalken.

7 § Om åtgärder som avses i 23 kap. 13 15 §§ rättegångsbalken skall
vidtas vid en utländsk domstol och den utländska staten kräver att
ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, får en tingsrätt på
begäran av åklagare besluta att sådana åtgärder skall vidtas utomlands.
Telefonförhör
Förhör med någon i Sverige
8 § En utländsk myndighet får hålla telefonförhör med en person som
befinner sig i Sverige och som samtycker till förhöret.
Om den utländska myndigheten behöver bistånd av en svensk åklagare
eller domstol vid förhöret kan myndigheten ansöka om rättslig hjälp med
telefonförhör. En sådan ansökan om rättslig hjälp i rättegång handläggs
av tingsrätt. En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör under
förundersökning handläggs av åklagare. Av ansökan skall det framgå att
den som skall höras samtycker till telefonförhör.
Tidpunkten för ett förhör som avses i andra stycket och övriga
praktiska frågor med anledning av förhöret skall beslutas efter samråd
med myndigheten i den ansökande staten. Den som skall höras skall
underrättas om tid och plats för förhöret. Identiteten och samtycket till
telefonförhöret skall kontrolleras. Om den ansökande staten begär det
skall 11 § första stycket tillämpas. I så fall skall också 12 § tillämpas.
Förhör med någon i utlandet
9 § Bestämmelserna i 46 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken om
förhör vid huvudförhandling per telefon får tillämpas när den som skall
höras befinner sig i en annan stat om den staten tillåter det.
Om den andra staten kräver att dess myndigheter skall hjälpa till vid
förhöret, skall svensk domstol ansöka om rättslig hjälp med telefon-
förhöret.
Behöver en svensk domstol hjälp av utländsk myndighet med ett
telefonförhör, får domstolen ansöka om rättslig hjälp med förhöret om
det har avtalats om sådan hjälp i en internationell överenskommelse med
den andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp.
Av en ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör skall det framgå att
den som skall höras samtycker till telefonförhör.

10 § Åklagare får hålla telefonförhör under förundersökning med en
person som befinner sig i en annan stat om den staten tillåter det.
Bestämmelserna i 9 § andra fjärde styckena gäller också i fråga om
ansökan av svensk åklagare om rättslig hjälp.
Förhör genom videokonferens
Förhör med någon i Sverige
11 § En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens i
rättegång med någon som befinner sig i Sverige skall handläggas av en
tingsrätt som har de tekniska hjälpmedel som krävs för ett sådant förhör.
Av ansökan skall det framgå att den som skall höras samtycker till förhör
genom videokonferens i rättegång. Vid handläggningen i tingsrätten skall
ärendet anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling. Den som
är part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men be-
höver kallas endast om han eller hon skall höras eller annars fullgöra
något vid bevisupptagningen. Om det behövs får rätten besluta om
biträde av tolk.
En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens under
förundersökning skall handläggas av åklagare.

12 § Ett vittne eller en sakkunnig, som skall höras vid en videokonferens
enligt 11 §, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stöd-
person) under förhöret.
Om den som skall höras begär det eller om det annars finns anledning
får tingsrätten utse en person att biträda den som skall höras enligt första
stycket. I fråga om biträdet tillämpas 26, 27, 29, 43 och 47 §§ rätts-
hjälpslagen (1996:1619). I övrigt tillämpas rättegångsbalkens regler om
rättegångsbiträde.
Förhör med någon i utlandet
13 § I ett mål eller ärende vid svensk domstol får domstolen, under
förutsättning att videokonferens i rättegång är tillåten enligt svensk rätt,
ansöka om rättslig hjälp med förhör vid utländsk myndighet genom
videokonferens med en person som befinner sig i en annan stat om det
har avtalats om sådan rättslig hjälp i en internationell överenskommelse
med den andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp. Av
ansökan skall det framgå att den som skall höras samtycker till förhör
genom videokonferens.
Åklagare får ansöka om rättslig hjälp vid utländsk myndighet med
förhör genom videokonferens under förundersökning med en person som
befinner sig i en annan stat om det har avtalats om sådan rättslig hjälp i
en internationell överenskommelse med den andra staten eller om den
staten annars ger sådan hjälp.
Kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i
28 kap. rättegångsbalken
Ansökan och förfarande
14 § Till en ansökan om kvarstad eller beslag i Sverige skall, om dom har
meddelats i den ansökande staten, en kopia av domen fogas. En ansökan
om kvarstad som avses i 23 § bör i förekommande fall innehålla uppgift
om när åtal skall väckas eller dom kan meddelas i den ansökande staten.

15 § En ansökan om kvarstad i Sverige handläggs av åklagare. Denne
skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant
fall överlämna ärendet till rätten för beslut.

16 § En ansökan om beslag i Sverige, eller om husrannsakan här för att
söka efter egendom som är underkastad beslag, handläggs av åklagare.
Verkställda beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning.
Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Vid förhand-
lingen tillämpas bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångs-
balken.

17 § Företrädare för den myndighet som begärt åtgärden får delta vid för-
handling rörande kvarstad och beslag och får med rättens samtycke ställa
frågor till den som drabbats av åtgärden.

18 § En ansökan om att andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken än
som avses i 16 § skall vidtas i Sverige handläggs av åklagare.
Beslag och överlämnande av egendom till annan stat
19 § Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten
om egendomen skäligen kan antas
ha betydelse för utredning om gärningen,
vara frånhänd någon genom brott, eller
vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat för-
verkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda
skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.

20 § Även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott
enligt svensk lag, får husrannsakan enligt 16 § göras och egendomen tas i
beslag och överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts
av en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Norge eller
Island och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande
staten.
I ett sådant ärende om rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första
stycket 1 får husrannsakan göras samt egendom tas i beslag och
överlämnas till den ansökande staten om den gärning ansökan avser
motsvarar ett brott för vilket enligt svensk lag eller enligt den ansökande
statens lag är föreskrivet fängelse i sex månader eller mer. Vad som sagts
nu gäller inte om första stycket är tillämpligt.

21 § Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om
egendomen skall överlämnas till den ansökande staten.

22 § Beslut att överlämna beslagtagen egendom till en annan stat
verkställs av åklagaren.
Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av
utländska förverkandebeslut
23 § Om förverkande som beslutas i en annan stat kan verkställas här och
det skäligen kan befaras att verkställigheten i Sverige av det utländska
förverkandebeslutet annars skulle försvåras, får
1. egendom som har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkad
på grund av brott tas i beslag, eller
2. kvarstad beslutas på så mycket av den berördes tillgångar som mot-
svarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas vara för-
verkat.

24 § När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag,
skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda
tiden får förlängas om det finns anledning till det.
Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva
åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten ge den ansö-
kande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart att det inte
behövs. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om verk-
ställighet prövas.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i Sverige
25 § En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning
av någon som befinner sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren
skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant
fall ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i utlandet
26 § Om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall äga
rum av någon som befinner sig i en annan stat och den andra staten
kräver att ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten
på begäran av svensk åklagare besluta att tillåta teleavlyssningen eller
teleövervakningen.
Hemlig kameraövervakning
Hemlig kameraövervakning av någon i Sverige
27 § En ansökan om hemlig kameraövervakning av någon som befinner
sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det
finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens till-
stånd.
Hemlig kameraövervakning av någon i utlandet
28 § Om hemlig kameraövervakning skall äga rum av någon som
befinner sig i en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först
skall prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten på begäran av svensk
åklagare besluta att tillåta kameraövervakningen.
Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.
Överförande från eller till Sverige på begäran av en annan stat
29 § Efter ansökan av en annan stat får, för förhör eller konfrontation i
samband med en förundersökning eller en rättegång där,
1. en person som är berövad friheten i Sverige föras över till den andra
staten om förhöret avser annat än utredning om den frihetsberövades
egen brottslighet, eller
2. en person som är berövad friheten i den andra staten föras över till
Sverige.
Av ansökan enligt första stycket 1 skall det framgå hur lång tid den fri-
hetsberövade behöver vistas i den andra staten.

30 § En ansökan om överförande prövas av regeringen. En ansökan från
stat som är medlem i Europeiska unionen eller från Norge eller Island
prövas dock av åklagare.
En ansökan enligt 29 § första stycket 1 får vägras om ett överförande
medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihets-
berövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet.
Om en ansökan enligt 29 § första stycket 1 bifalls, skall det framgå av
beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige, eller i
förekommande fall, försättas på fri fot.
Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller
domstol
31 § En svensk åklagare eller domstol får, för förhör eller konfrontation i
samband med en förundersökning eller en rättegång här i landet, begära
att
1. en person som är berövad friheten i Sverige förs över till annan stat,
eller
2. en person som är berövad friheten i en annan stat förs över till
Sverige.
Yttranden
32 § Innan en ansökan om att en frihetsberövad person skall föras över
till annan stat prövas, skall yttrande inhämtas från den myndighet som
ansvarar för verkställigheten av frihetsberövandet om det inte är uppen-
bart att det inte behövs. Detsamma gäller innan en sådan ansökan görs av
en svensk domstol eller åklagare.
Transport genom Sverige
33 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport
genom Sverige av en frihetsberövad person som skall föras över från en
stat till en annan stat för förhör eller konfrontation.
Förvar i Sverige av överförda personer
34 § En person som förs över till Sverige skall tas i förvar av polis-
myndighet.
Har tillstånd meddelats enligt 33 § får polismyndighet vid behov ta den
som överförs i förvar.
5 kap. Övriga bestämmelser
Villkor om användningsbegränsningar m.m.
1 § Har en svensk myndighet i ett ärende om rättslig hjälp fått uppgifter
eller bevisning från en annan stat enligt en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige och som innehåller villkor som
begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen vid
utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott,
skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är före-
skrivet i lag eller annan författning.

2 § Rättslig hjälp som lämnas enligt denna lag får i enskilda fall förenas
med villkor som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller som är
nödvändiga från allmän synpunkt.
Villkor som avses i första stycket får inte ställas upp om de strider mot
en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

3 § Den åklagare eller domstol som lämnat rättslig hjälp till en annan stat
och därvid ställt villkor enligt 2 § får på begäran av en myndighet i den
andra staten medge undantag från villkoret. Detsamma gäller i fråga om
villkor som följer direkt av bestämmelser i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige.

4 § Bestämmelserna i 1 3 §§ gäller också i fråga om överenskommelser
med mellanfolkliga organisationer.
Immunitet
5 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige får den, som efter kallelse i
enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för att höras eller
på annat sätt medverka vid utredning av brott
1. inte lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas
inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som
härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en miss-
tänkt eller tilltalad, inte är avsedd med framställningen eller kallelsen,
eller
2. inte utan eget samtycke åläggas att medverka vid annan utredning än
ansökan avser.
Första stycket gäller även i administrativa och andra förfaranden som
avses i 1 kap. 5 och 6 §§.

6 § Om någon som avses i 5 § stannar kvar i Sverige mer än femton
dagar från det att besked erhållits från den myndighet som har kallat
personen om att närvaro inte längre krävs, upphör immuniteten. Det-
samma gäller om han eller hon återvänder hit efter att ha lämnat landet.

7 § Innehåller överenskommelsen bestämmelse om att immuniteten skall
ha mindre omfattning än som följer av 5 och 6 §§, gäller i stället den
bestämmelsen.

8 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige gäller bestämmelserna om
immunitet i 5 7 §§ även en frihetsberövad som har förts över till Sverige
enligt 4 kap. 29 eller 31 §.
Sekretess
9 § För utlämnande av uppgifter i ärenden om rättslig hjälp gäller de be-
gränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100).
Undantag från banksekretess
10 § Den som har tystnadsplikt enligt 1 kap. 10 § första stycket bank-
rörelselagen (1987:617), 1 kap. 8 § första stycket lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse eller 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansierings-
verksamhet får trots det lämna uppgifter i ärenden om rättslig hjälp med
förhör i samband med förundersökning eller med husrannsakan eller
beslag.
Delning av förverkad egendom mellan stater
11 § Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som förverkats
genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis skall
överlämnas till en annan stat som under förundersökning eller rättegång
har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag eller som på
annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft betydelse för
utredningen om brottet.
I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verk-
ställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till
annan stat av egendom som förverkats genom ett utländskt avgörande.
Återkrav av kostnader
12 § Regeringen meddelar föreskrifter om att vissa kostnader för åtgärder
som vidtagits enligt denna lag kan återkrävas av den ansökande staten.
Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden
13 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av
denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som
avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.
Genom lagen upphävs lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.

2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
5 a §
Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,
meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat
som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde
stycket, får den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning,
1. om han har frikänts från ansvar,
2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.
Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6
eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på be-
gäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från Sverige
för lagföringen.
Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom
meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring
på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får åtal för gärningen
väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som
regeringen bemyndigat.
De överenskommelser som avses i första stycket är
1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar,
2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål,
3. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen omfattas av
överenskommelsen,
4. protokollet den 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av
överenskommelsen, och
4. protokollet den 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av
överenskommelsen,
5. konventionen den 26 maj
1997 om kamp mot korruption
som tjänstemän i Europeiska
gemenskaperna eller Europeiska
unionens medlemsstater är del-
aktiga i, dock endast om gärningen
omfattas av överenskommelsen.

5. konventionen den 26 maj
1997 om kamp mot korruption
som tjänstemän i Europeiska
gemenskaperna eller Europeiska
unionens medlemsstater är del-
aktiga i, dock endast om gärningen
omfattas av överenskommelsen,
6. konventionen den 19 juni
1990 om tillämpning av Schengen-
avtalet den 14 juni 1985, och
7. konventionen den 25 maj
1987 mellan Europeiska gemen-
skapernas medlemsstater om för-
bud mot dubbel lagföring.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3 5.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3 5
eller om domen meddelats av stat
som tillträtt en överenskommelse
som anges i fjärde stycket 6 eller
7.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 §, 9 kap. 7 §, 31 kap. 4 §, 33 kap.
9 §, 36 kap. 23 § och 40 kap. 16 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
1 §
Förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Kan det antagas att vid förhand-
ling kommer att förebringas upp-
gift, för vilken hos domstolen
gäller sekretess som avses i sekre-
tesslagen (1980:100) må rätten,
om det bedömes vara av synnerlig
vikt att uppgiften ej röjes, förordna
att förhandlingen i vad den angår
uppgiften skall hållas inom stäng-
da dörrar. Även i annat fall må
förhandling hållas inom stängda
dörrar, om sekretessen gäller
enligt 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller
9 kap. 15 eller 16 § sekretesslagen
eller, i vad avser domstolsför-
handling under förundersökning i
brottmål eller därmed likställt mål
eller ärende, enligt 5 kap. 1 § eller
9 kap. 17 § samma lag. För-
handling skall alltid hållas inom
stängda dörrar, om sekretessen
gäller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket samma lag och det skulle
strida mot avtal som avses där att
uppgiften röjes vid förhandlingen.
Kan det antagas att vid förhand-
ling kommer att förebringas upp-
gift, för vilken hos domstolen
gäller sekretess som avses i sekre-
tesslagen (1980:100) må rätten,
om det bedömes vara av synnerlig
vikt att uppgiften ej röjes, förordna
att förhandlingen i vad den angår
uppgiften skall hållas inom stäng-
da dörrar. Även i annat fall må
förhandling hållas inom stängda
dörrar, om sekretessen gäller
enligt 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller
9 kap. 15 eller 16 § sekretesslagen
eller, i vad avser domstols-
förhandling under förundersökning
i brottmål eller därmed likställt
mål eller ärende, enligt 5 kap. 1
eller 7 § eller 9 kap. 17 § samma
lag. Förhandling skall alltid hållas
inom stängda dörrar, om
sekretessen gäller enligt 9 kap. 3 §
andra stycket samma lag och det
skulle strida mot avtal som avses
där att uppgiften röjes vid
förhandlingen.
Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk
störning får hållas inom stängda dörrar.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom
stängda dörrar, vare det gällande.

9 kap.
7 §
Rätten får, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller
infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon
särskild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla.
Skall ett föreläggande, som
enligt särskild föreskrift skall för-
enas med vite, delges någon som
vistas utom riket, får rätten under-
låta att förelägga vite, om del-
givning annars inte kan ske i den
främmande staten. Föreläggandet
skall i övrigt vid den fortsatta
handläggningen av målet anses
jämställt med ett vitesföre-
läggande.
Skall ett föreläggande, som
enligt särskild föreskrift skall för-
enas med vite, delges någon som
vistas utom riket, får rätten under-
låta att förelägga vite, om del-
givning annars inte kan ske i den
främmande staten. Om något vite
inte har satts ut, får den förelagde
inte åläggas något ansvar för de
kostnader som kan ha uppstått till
följd av att föreläggandet inte
följts. Föreläggandet skall i övrigt
vid den fortsatta handläggningen
av målet anses jämställt med ett
vitesföreläggande.

31 kap.
4 §
Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan, genom att utebli
från rätten eller inte följa ett föreläggande, som rätten meddelat, eller
genom påståenden eller invändningar, som han insett eller bort inse
sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat
kostnader för staten, är han skyldig att ersätta sådana kostnader oavsett
hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.
Om målsäganden eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet eller
försummelse vållat kostnader för staten eller den tilltalade, är han skyldig
att ersätta dessa kostnader.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser
om kostnader när något vite inte
har satts ut.

33 kap.
9 §
Rätten får vid behov låta översätta handlingar som kommer in till eller
skickas ut från rätten.

Rätten är skyldig att översätta
en handling i brottmål eller de vik-
tigaste delarna av den, om hand-
lingen skall sändas till någon som
vistas i en annan stat inom Euro-
peiska ekonomiska samarbets-
området och det finns anledning
att anta att personen inte förstår
språket i handlingen. Handlingen
skall översättas till språket i den
andra staten eller om myndigheten
känner till att personen inte
förstår detta språk, till ett annat
språk som personen förstår.
Den som biträtt med översättning har rätt till skälig ersättning, som
betalas av staten.
Första och andra styckena skall
tillämpas även i fråga om över-
föring från punktskrift till vanlig
skrift eller omvänt.
Första och tredje styckena skall
tillämpas även i fråga om över-
föring från punktskrift till vanlig
skrift eller omvänt.

36 kap.
23 §
Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller tredska som
avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad därav för någon av
parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga vittnet att i skälig
omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta
motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt
att av vittnet få ut vad vittnet ålagts att utge.
Vad som nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta en parts kostnad
skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser
om kostnader när något vite inte
har satts ut.

40 kap.
16 §
Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller tredska som
avses i 12 eller 14 § eller uteblir en sakkunnig, som kallats till förhör,
och vållas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på
yrkande av parten ålägga den sakkunnige att i skälig omfattning ersätta
kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan
kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av den
sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge.
Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad
skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser
om kostnader när något vite inte
har satts ut.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Har i visst mål eller ärende en
utländsk domstol gjort fram-
ställning hos en svensk domstol
om att det skall vidtas någon
åtgärd som hör till rättegången,
såsom upptagande av ed, anställ-
ande av förhör med part eller
upptagande av bevis genom vittne,
sakkunnig eller syn eller av skrift-
ligt bevis, och överlämnas fram-
ställningen genom Utrikesdepar-
tementet till den svenska
domstolen, skall den begärda
åtgärden vidtas i enlighet med
denna lag. Vad som nu har sagts
skall inte tillämpas, om det är
fråga om ansvar för en gärning
som inte motsvarar brott enligt
svensk lag. I mål om ansvar för
brottslig gärning får inte heller en
part höras under ed eller
sanningsförsäkran.
Avser en framställning enligt
första stycket fråga om ansvar för
en gärning, som har karaktär av
politiskt brott, skall denna lag
tillämpas endast om framställ-
ningen har gjorts av en domstol i
en stat som har tillträtt den euro-
peiska konventionen den 27 janua-
ri 1977 om bekämpande av terro-
rism och gärningen utgör brott
som avses i denna konvention.
Har i visst mål eller ärende en
utländsk domstol gjort fram-
ställning hos en svensk domstol
om att det skall vidtas någon
åtgärd som hör till rättegången,
såsom upptagande av ed,
anställande av förhör med part
eller upptagande av bevis genom
vittne, sakkunnig eller syn eller av
skriftligt bevis, och överlämnas
framställningen genom Justitie-
departementet till den svenska
domstolen, skall den begärda
åtgärden vidtas i enlighet med
denna lag.
Lika med utländsk domstol
anses i denna lag utländsk under-
sökningsdomare och åklagare
samt det europeiska patentverket
och annan som enligt en inter-
nationell överenskommelse som är
bindande för Sverige får göra
sådan framställning.
Lika med utländsk domstol
anses i denna lag det europeiska
patentverket och annan som enligt
en internationell överenskommelse
som är bindande för Sverige får
göra sådan framställning.

Denna lag tillämpas inte om
lagen (2000:000) om inter-
nationell rättslig hjälp i brottmål
är tillämplig.

4 §
Möter ej för äskad åtgärd laga
hinder, utsätte rätten dag för
ärendets företagande.
Om det inte finns några hinder
mot den begärda åtgärden skall
rätten bestämma dag för bevisupp-
tagningen.
Avser mål däri åtgärd äskats
ansvar för brottslig gärning, give
rätten i god tid den utländska
domstolen underrättelse vilken
dag ärendet skall förekomma.
Sådan underrättelse skall ock
eljest lämnas, om den utländska
domstolen framställt begäran
därom. Har åtgärden äskats av det
europeiska patentverket, skall
underrättelse städse lämnas dit.
Om den utländska domstolen
begär det skall rätten i god tid
underrätta den utländska dom-
stolen om tidpunkten för bevisupp-
tagningen. Har åtgärden begärts
av det europeiska patentverket,
skall underrättelse alltid lämnas
dit.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol
dels att i 3 § ordet utrikesdepartementet skall bytas ut mot Justitie-
departementet ,
dels att 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
I mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta att
bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får
avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part under
sanningsförsäkran, målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra
eller tredje stycket rättegångsbalken.
I brottmål får bevisupptagning
enligt första stycket äga rum
endast om det finns synnerliga
skäl.
På begäran av åklagare får en
svensk domstol besluta att åtgär-
der som avses i 23 kap. 13 15 §§
rättegångsbalken skall vidtas vid
en utländsk domstol.

Denna lag tillämpas inte om
lagen (2000:000) om inter-
nationell rättslig hjälp i brottmål
är tillämplig.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för
brott
dels att i 23 § ordet utrikesdepartementet i olika böjningsformer skall
bytas ut mot Justitiedepartementet i motsvarande form,
dels att 14 och 26 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
Framställning om utlämning
skall inges till utrikesdeparte-
mentet. Den skall göras på
diplomatisk väg, om Sverige ej i
förhållande till den främmande
staten har överenskommit om att
tillämpa annan ordning.
Framställning om utlämning
skall ges in till Justitiedeparte-
mentet.
Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom
som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, annan utredning
på vilken framställningen grundas. I den mån det ej framgår av nämnda
handlingar, skall uppgift lämnas om personens nationalitet och hemvist,
brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den främmande
staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt
företes.

26 §
Chefen för justitiedepartementet
äger medgiva, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat må föras genom riket, såframt
denne icke är svensk medborgare
och ej heller eljest synnerliga skäl
äro däremot. Framställning härom
göres på diplomatisk väg.
Chefen för Justitiedepartementet
får medge, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat får föras genom riket, om
denne inte är svensk medborgare
och det inte heller annars finns
synnerliga skäl mot det. Framställ-
ning om detta ges in till Justitie-
departementet.
Sker utlämningen till Danmark, Finland, Island eller Norge må
medgivas, att även svensk medborgare föres genom riket, om hinder ej
skulle ha förelegat för utlämning av honom till den mottagande staten
enligt 2 eller 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 a § lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 a §
Bestämmelser om användning
av beslag och kvarstad på begäran
av myndigheter i Danmark,
Finland, Island och Norge finns i
lagen (1975:295) om användning
av vissa tvångsmedel på begäran
av främmande stat.
Bestämmelser om användning
av beslag och kvarstad på begäran
av myndigheter i Danmark,
Finland, Island och Norge finns i
lagen (2000:000) om
internationell rättslig hjälp i
brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.8 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)
Härigenom föreskrivs att 5 § delgivningslagen (1970:428) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han på ort utom riket, får delgivningen ske enligt lagen på den
orten.

En kallelse av en målsägande,
ett vittne, en sakkunnig eller någon
som avses i 36 kap. 1 § andra och
tredje styckena rättegångsbalken
får inte ske vid vite om delgivning
skall ske i en annan stat, såvida
inte lagen (1974:752) om nordisk
vittnesplikt är tillämplig.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
dels att i 8, 17, 20, 25 a, 28, 30, 32 och 40 §§ ordet utrikesdeparte-
mentet skall bytas ut mot Justitiedepartementet ,
dels att 18 och 36 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §
Har framställning om verk-
ställighet av europeisk brottmåls-
dom gjorts, kan egendom som
genom domen förklarats förverkad
tas i beslag, om beslag hade
kunnat ske enligt svensk lag i en
rättegång i Sverige. Beslut om
beslag meddelas av Riksåklagaren
eller rätten. I fråga om beslag
enligt denna paragraf skall i övrigt
bestämmelserna i 27 kap. rätte-
gångsbalken tillämpas. Bestäm-
melser om beslag och kvarstad
finns också i lagen (1975:295) om
användning av vissa tvångsmedel
på begäran av främmande stat.
Har framställning om verk-
ställighet av europeisk brottmåls-
dom gjorts, kan egendom som
genom domen förklarats förverkad
tas i beslag, om beslag hade
kunnat ske enligt svensk lag i en
rättegång i Sverige. Beslut om
beslag meddelas av Riksåklagaren
eller rätten. I fråga om beslag
enligt denna paragraf skall i övrigt
bestämmelserna i 27 kap. rätte-
gångsbalken tillämpas. Bestäm-
melser om beslag och kvarstad
finns också i lagen (2000:000) om
internationell rättslig hjälp i
brottmål.

36 §
Penningbelopp eller annan
egendom som förklarats förverkad
med stöd av denna lag tillfaller
staten. Har föremål förklarats för-
verkat, kan regeringen på begäran
av den stat som gjort framställnin-
gen om verkställighet av förverk-
andebeslut förordna, att föremålet
skall återlämnas till den staten.
Egendom eller dess värde som
förverkats med stöd av denna lag
tillfaller staten. Regeringen får på
begäran av den stat som gjort
framställningen om verkställighet
av förverkandebeslutet förordna
att egendomen eller dess värde
helt eller delvis skall överlämnas
till den staten.
Böter som bestämts enligt denna lag får inte förvandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående
brott mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Bestämmelserna i 1, 4 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömse-
sidig handräckning i skatteären-
den, bestämmelserna om förunder-
sökning och tvångsmedel i lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling, bestämmelserna i 23,
27 och 28 kap. rättegångsbalken
samt bestämmelserna i 1 § lagen
(1991:435) med vissa bestämmel-
ser om internationellt samarbete
på brottmålsområdet äger motsva-
rande tillämpning. Bestämmelse,
vars tillämpning förutsätter att
misstanke föreligger mot någon,
får dock ej tillämpas.
Tvångsmedel får ej användas i
syfte att möjliggöra förverkande
av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig hand-
räckning i skatteärenden sägs om
Riksskatteverket skall härvid i
stället avse Tullverket.
Bestämmelserna i 1, 4 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömse-
sidig handräckning i skatteären-
den, bestämmelserna om förunder-
sökning och tvångsmedel i lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling, bestämmelserna i 23,
27 och 28 kap. rättegångsbalken
samt bestämmelserna i 5 kap. 1 §
lagen (2000:000) om inter-
nationell rättslig hjälp i brottmål
äger motsvarande tillämpning. Be-
stämmelse, vars tillämpning förut-
sätter att misstanke föreligger mot
någon, får dock ej tillämpas.
Tvångsmedel får ej användas i
syfte att möjliggöra förverkande
av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden sägs
om Riksskatteverket skall härvid i
stället avse Tullverket.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 43 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

43 §
Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.
brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan
myndighet att intagen skall inställas inför denna, prövar Kriminal-
vårdsstyrelsen om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är
fråga får intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av
säkerhetsskäl.
Tiden för inställelse som avses i
första stycket inräknas i verk-
ställighetstiden. Detsamma gäller
tid som intagen vistas utanför
anstalt med stöd av 2 § lagen
(1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt sam-
arbete på brottmålsområdet.
Tiden för inställelse som avses i
första stycket inräknas i verk-
ställighetstiden. Detsamma gäller
tid som intagen vistas utanför
anstalt med stöd av 4 kap. 29 eller
31 § lagen (2000:000) om
internationell rättslig hjälp i
brottmål.
Åtalas intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i verkställig-
heten som erfordras för utförande av hans talan i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet
Härigenom föreskrivs att i 7 och 22 §§ lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ordet
utrikesdepartementet skall bytas ut mot Justitiedepartementet .

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.13 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 1 kap. 4 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja
vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella
instrument.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en myndighet i en
annan stat finns i lagen (1991:435)
med vissa bestämmelser om inter-
nationellt samarbete på brottmåls-
området, lagen (2000:000) om
internationellt polisiärt samarbete
samt lagen (2000:000) om
Schengens informationssystem.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa
uppgifter som en svensk myn-
dighet har fått från en myndighet i
en annan stat finns i lagen
(2000:000) om internationell
rättslig hjälp i brottmål, lagen
(2000:000) om internationellt
polisiärt samarbete samt lagen
(2000:000) om Schengens
informationssystem.

5 kap.

7 §

Sekretess gäller i verksamhet
som avser rättslig hjälp på begä-
ran av annan stat för uppgift som
hänför sig till
1. utredning enligt bestämmel-
serna om förundersökning i brott-
mål,
2. angelägenhet som angår
tvångsmedel,
om det kan antas att den rätts-
liga hjälpen begärts under förut-
sättning att uppgiften inte röjs.
Motsvarande sekretess gäller
hos polismyndighet och åklagar-
myndighet samt hos Rikspolis-
styrelsen, Tullverket och Kust-
bevakningen, för uppgift i en ange-
lägenhet som avses i 3 § 1 och 6
lagen (2000:000) om Schengens
informationssystem. Utan hinder
av sekretessen enligt detta stycke
får uppgift lämnas ut enligt vad
som föreskrivs i polisdatalagen
(1998:622) och lagen om
Schengens informationssystem.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år.

Nuvarande lydelse

16 kap.
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

3. denna lag enligt
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
5 kap. 2 4 §§

7 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Föreslagen lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

3. denna lag enligt
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

5 kap. 2 4§§

5 kap. 7 §

7 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om
kvarhållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig tele-
avlyssning och hemlig tele-
övervakning eller hemlig kamera-
övervakning på grund av beslut av
domstol eller åklagare

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om
Sveriges samarbete med de internationella tribuna-
lerna för brott mot internationell humanitär rätt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges
samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell
humanitär rätt
dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 12 § skall utgå.
dels att i 2 § ordet Utrikesdepartementet skall bytas ut mot Justitie-
departementet ,
dels att nuvarande 12 a § skall betecknas 11 §,
dels att rubriken närmast före 12 a § skall sättas närmast före nya 11 §,
dels att 9 §, 10 §, nya 11 § och 14 § samt rubriken närmast före 9 §
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 12 §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Beslag
Rättslig hjälp

9 §
I fråga om beslag gäller bestäm-
melserna i 1 och 2 §§, 6 § första
meningen samt 7 § lagen
(1975:295) om användningen av
vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat. Sedan utrednin-
gen avslutas skall Riksåklagaren
överlämna ärendet tillsammans
med sitt yttrande till regeringen. I
beslag tagen egendom överlämnas
till tribunalen efter beslut av
regeringen.
Om inte annat framgår av denna
lag lämnas rättslig hjälp på be-
gäran av tribunalerna enligt be-
stämmelserna i lagen (2000:000)
om internationell rättslig hjälp i
brottmål.

Har beslag verkställts, får den
som drabbats av åtgärden begära
att rätten prövar beslaget. Rätten
skall så snart det kan ske hålla
förhandling i frågan. Om förhand-
lingen gäller bestämmelserna i 24
kap. 17 § andra stycket rätte-
gångsbalken.

9 a §

Följande bestämmelser i lagen
(2000:000) om internationell
rättslig hjälp i brottmål skall inte
tillämpas,
2 kap. 2 § om dubbel straff-
barhet,
2 kap. 14 § om vissa grunder
för avslag,
2 kap. 15 § om prövning av
ansökan och beslut om avslag, och
4 kap. 15, 16 och 21 §§ om
rättens prövning av kvarstad eller
beslag.

Rättslig hjälp som avses i lagen
om internationell rättslig hjälp i
brottmål får lämnas även om den
gärning ansökan avser inte mot-
svarar brott enligt svensk lag. Om
den åklagare eller domstol som
handlägger ansökan finner att de
förutsättningar eller villkor som
enligt 2 kap. 1 § nämnda lag i
övrigt gäller beträffande den be-
gärda åtgärden inte är uppfyllda
skall ärendet överlämnas till
regeringen som beslutar om
ansökan skall avslås.

10 §
I fråga om bevisupptagning
gäller bestämmelserna i 1 § första
stycket första meningen, 2 §, 3 §
första och andra styckena samt 4
10 och 12 §§ lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk
domstol.
Sedan handläggningen av ett
ärende om beslag avslutats skall
Riksåklagaren överlämna ärendet
till regeringen. I beslag tagen
egendom överlämnas till tribu-
nalen efter beslut av regeringen.

Har beslag verkställts, får den
som drabbats av åtgärden begära
att rätten prövar beslaget. Rätten
skall så snart det kan ske hålla
förhandling i frågan. Om för-
handlingen gäller bestämmelserna
i 24 kap. 17 § andra stycket rätte-
gångsbalken.

12 a §
11 §
Har en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i eller på
annat sätt stark anknytning till Sverige av tribunalen dömts till fängelse,
kan regeringen besluta att straffet får verkställas i Sverige. Regeringen
får i varje enskilt beslut meddela de föreskrifter som behövs för verk-
ställigheten här.
Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall
upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller
meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden
inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning
prövas av regeringen sedan tribu-
nalen beretts tillfälle att yttra sig.
Regeringen får i dessa fall besluta
att villkorlig frigivning skall ske
vid en senare tidpunkt än som
följer av brottsbalken.
I fråga om transport genom Sverige av en person som berövats friheten
enligt ett avgörande av tribunalen tillämpas 40 § lagen om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

12 §

Företrädare för tribunalen eller
den tribunalen utser för att under-
söka behandlingen av den som
avtjänar straff utdömt av tribu-
nalen, har rätt att besöka den plats
där personen är placerad. Den
som ansvarar för någon som av-
tjänar ett sådant straff, skall
lämna den som genomför under-
sökningen det biträde som denne
behöver för att kunna fullgöra sina
uppgifter.

14 §
Om tribunalen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som
misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall denne, om han
begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om sådan gäller
rättegångsbalkens bestämmelser.
Vidtas en åtgärd enligt 10 eller
11 § beträffande en målsägande
skall ett särskilt biträde för denne
(målsägandebiträde) förordnas,
om det kan antas att målsäganden
har behov av sådant biträde vid
förhöret eller bevisupptagningen. I
övrigt tillämpas bestämmelserna i
3 § första meningen, 4 och 5 §§
samt 7 § första meningen lagen
(1988:609) om målsägandebiträ-
de.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

3 Ärendet och dess beredning
I promemorian Ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (Ds 1999:56) föreslås
en ny lag om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. I promemorian föreslås
också ändringar i brottsbalken, rättegångsbalken, delgivningslagen
(1970:428), lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internatio-
nella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt samt följd-
ändringar i olika lagar. Regeringen behandlar i detta ärende de förslag
som läggs fram i promemorian. Promemorians lagförslag finns i bilaga
1.
Lagstiftningen i promemorian är utformad med beaktande av
Schengenkonventionens bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp,
bilaga 2, två bilaterala avtal mellan Sverige och Kanada respektive
Sverige och Australien om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, bilagorna
3 och 4, resolutionen om skydd för vittnen inom ramen för kampen mot
den organiserade internationella brottsligheten (EGT C 327/5
23.11.1995), bilaga 5, och den gemensamma åtgärden om goda rutiner
vid inbördes rättshjälp i brottmål (EGT L 191, 7.7.1998, s. 19), bilaga 6.
Vid utformningen av promemorians lagförslag beaktas även det
pågående arbetet med en EU konvention om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål.
I detta ärende tar regeringen även upp ett förslag om en ny sekretess-
bestämmelse som gäller ärenden om internationell rättslig hjälp i
brottmål som lagts fram i Ekosekretessutredningens betänkande
Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53). Utredningens
lagförslag i denna del är intaget i bilaga 7. I det sammanhanget
behandlas även en fråga som uppmärksammades vid remissbehandlingen
av promemorian Polissamarbete m.m. med anledning av Schengen (Ds
1999:31).
Promemorian har tillsammans med utredningens förslag i denna del
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8.
En sammanställning över remissyttrandena finns tillgängliga på Justitie-
departementet (dnr Ju1999/4432).
I ärendet behandlar regeringen också frågan om ett svenskt tillträde till
konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om
förbud mot dubbel lagföring double jeopardy , bilaga 9. Frågan har inte
remissbehandlats. Mot bakgrund av att bestämmelserna i konventionen i
sak motsvarar Schengenkonventionens bestämmelser kan frågan behand-
las utan remissbehandling. I ärendet behandlas också, som förutskickades
i promemorian, frågan om en ratificering av de ovan nämnda avtalen med
Australien respektive Kanada.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 7 februari 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 11. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också
föreslagit vissa justeringar. Regeringen har på de flesta punkter följt
Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i
lagtexten. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt
7.1.1, 7.10, 9, 10.1 och 15.
4 Nuvarande ordning
4.1 Internationella åtaganden om rättsligt samarbete i
brottmål
Sverige lämnar sedan gammalt andra länder rättslig hjälp i brottmål. Den
svenska lagstiftningen är av tradition utformad så att den inte kräver
ömsesidighet reciprocitet utan rättslig hjälp kan lämnas även till
stater med vilka Sverige inte har några konventionsbaserade åtaganden.
En del länder kräver emellertid avtal med den andra staten för att lämna
rättslig hjälp. Sådana avtal skapar också klarhet mellan länderna under
vilka förutsättningar den rättsliga hjälpen lämnas. Avtalen brukar också
innehålla bestämmelser som syftar till att underlätta det praktiska
förfarandet.
Mellan de nordiska länderna gäller överenskommelsen den 26 april
1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning
(prop. 1974:95, SÖ 1975:42), se cirkuläret (1995:419) om inbördes rätts-
hjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom del-
givning och bevisupptagning. Överenskommelsen omfattar såväl tviste-
mål som brottmål.
Den mest betydelsefulla regleringen är i övrigt den europeiska kon-
vention som den 20 april 1959 antogs i Strasbourg, konventionen om
inbördes rättshjälp i brottmål (1959 års rättshjälpskonvention, prop.
1961:48). Sverige ratificerade konventionen 1967. I samband med detta
gjordes vissa förbehåll och förklaringar (SÖ 1968:15). Konventionen
trädde i kraft för Sveriges del den 1 maj 1968. Sverige har därefter ändrat
två av förbehållen (prop. 1975:53, SÖ 1977:88 och prop. 1991/92:46, SÖ
1992:4).
I 1959 års rättshjälpskonvention åtar sig staterna att lämna varandra
rättslig hjälp i största möjliga utsträckning i mål eller ärenden som avser
beivrandet av brott. Konventionen omfattar huvudsakligen bevisupptag-
ning förhör och överlämnande av bevismaterial eller handlingar , hus-
rannsakan och beslag, delgivning av rättegångshandlingar och judiciella
beslut, översändande av utdrag ur kriminalregister, lagföring i annat land
samt underrättelse om brottmålsdomar.
Konventionen har kompletterats med ett tilläggsprotokoll av den
17 mars 1978, som i vissa hänseenden utvidgar konventionens tillämp-
ningsområde, bl.a. i fråga om brott mot skatte- och avgiftsförfattningar
och rättslig hjälp i form av delgivning av olika handlingar m.m. på verk-
ställighetsstadiet. Sverige har tillträtt tilläggsprotokollet (prop.
1978/79:80, SÖ 1979:12).
Frågor om straffrättsligt samarbete i brottmål behandlas även i en del
andra multilaterala konventioner som Sverige har tillträtt. De flesta kon-
ventionerna är utarbetade inom Europarådet. Det gäller t.ex. den euro-
peiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 (utläm-
ningskonventionen, prop. 1958:139, SÖ 1959:65 och 1967:46), den
europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i
brottmål (lagföringskonventionen, prop. 1975/76:3, SÖ 1976:21), den
europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av
terrorism (terrorismkonventionen, prop. 1976/77:124, SÖ:1977:12), den
europeiska konventionen om penningtvätt, efterforskning, beslag och
förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen, prop.
1995/96:49, SÖ 1996:19) och den europeiska konventionen den 21 mars
1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen,
prop 1983/84;197, SÖ 1985:1).
Bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp finns också i Förenta natio-
nernas (FN) konvention mot olaglig hantering av narkotika och psy-
kotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen, prop. 1990/91:127, SÖ
1991:41).
Även i olika konventioner som utarbetats inom Europeiska unionen
finns bestämmelser om internationell rättslig hjälp bl.a. i de instrument
som behandlas i den till riksdagen nyligen överlämnade propositionen
EU-bedrägerier och korruption (prop. 1998/99:32 s. 34, 54 och 66 f).
Efter att under en lång följd av år inte ha ingått några bilaterala avtal
utanför Norden om ömsesidig rättslig hjälp ingick Sverige under 1980
talet sådana avtal med Ungern (prop. 1985/86:8, SÖ 1986:5), Tyska
Demokratiska Republiken (prop. 1986/87:96, SÖ 1987:18) och Polen
(prop. 1989/90:55, SÖ 1990:9). Avtalet med f.d. Tyska Demokratiska
Republiken upphörde enligt överenskommelse med Förbundsrepubliken
Tyskland att gälla i samband med de två tyska staternas enande den
3 oktober 1990 (SÖ 1992:3). De former av rättslig hjälp som omfattas av
avtalen med Ungern och Polen är delgivning, bevisupptagning och över-
förande av lagföring. Bestämmelserna överensstämmer i sak med be-
stämmelserna i 1959 års rättshjälpskonvention. År 1989 ingick Sverige
och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland en överens-
kommelse om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott
(brittiska förverkandeavtalet, prop. 1989/90:82, SÖ 1992:5).
4.2 Den svenska regleringen av internationellt rättsligt
samarbete i brottmål
Svenska bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp har tagits in i en
mängd olika författningar.
Förfarandet när en svensk domstol vill anlita en utländsk domstol för
att skaffa fram utredning i en rättegång regleras i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol (1946 års lag om bevisupptagning
i utlandet) och i kungörelsen (1947:847) med vissa bestämmelser rörande
tillämpningen av nämnda lag. Bestämmelserna är tillämpliga såväl i
brottmål som i tvistemål. I 1 § i lagen föreskrivs att bevisupptagning
inför utländsk domstol i brottmål får ske endast om det finns synnerliga
skäl.
Delgivning i brottmål i utlandet sker genom Utrikesdepartementet med
stöd av en kungörelsen (1933:618) angående biträde av Utrikes-
departementet för delgivning av handlingar i utlandet (1933 års kungö-
relse om delgivning i utlandet).
Bestämmelserna om bevisupptagning vid svensk domstol är i princip
desamma i brottmål och tvistemål. Förfarandet regleras i lagen
(1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol (1946 års lag om
bevisupptagning i Sverige). I kungörelsen (1947:848) med särskilda
bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande
stater finns bl.a. regler om att kostnader som har uppstått vid bevis-
upptagningen i vissa sammanhang skall betalas av svenska staten.
Bestämmelser rörande utländska framställningar om husrannsakan, be-
slag och kvarstad finns i lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen).
I lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samar-
bete på brottmålsområdet (1991 års lag om samarbete på brottmålsområ-
det) finns bl.a. regler om överförande av en i Sverige frihetsberövad
person till en annan stat för förhör eller konfrontation som avser annat än
den frihetsberövades egen brottslighet. I lagen finns också bestämmelser
som innebär att om en svensk myndighet får upplysningar eller bevisma-
terial från en annan stat med villkor som begränsar möjligheten att an-
vända materialet så skall den svenska myndigheten följa villkoren oavsett
vad som annars skulle ha gällt. Lagen reglerar också förhör på förunder-
sökningsstadiet och immunitet för vittnen m.fl.
Delgivning i Sverige på begäran av utländsk myndighet sker enligt
kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran
av utländsk myndighet (1909 års kungörelse om delgivning i Sverige)
antingen av Utrikesdepartementet eller en länsstyrelse. I praktiken
ombesörjer Utrikesdepartementet de flesta delgivningarna. Länsstyrelser-
na handlägger dock framställningar om delgivning från de nordiska
grannländerna. Vid utförandet av delgivning tillämpas i princip del-
givningslagen (1970:428), men även en begäran om delgivning i annan
ordning skall, om det kan ske, åtgärdas.
De aktuella lagarna har en i grunden likartad uppbyggnad. I särskilda
bestämmelser finns regler om vilka åtgärder som Sverige lämnar bistånd
med. I anslutning till dessa finns föreskrifter om vilka villkor som gäller
för att aktuellt bistånd skall ges. Ett exempel på mer allmänna villkor är
att gärningen, som är föremål för utredning eller lagföring i den andra
staten, skall motsvara brott enligt svensk lag eller att brottet skall vara av
en viss svårhetsgrad eller att det inte får röra sig om ett politiskt brott. De
olika villkoren är oftast tvingande; om något av dem inte är uppfyllt kan
den begärda åtgärden inte vidtas. Författningarna innehåller även regler
om själva förfarandet. I förhållande till stater utanför Norden gäller så
gott som genomgående att framställningen skall ges in till Utrikesdepar-
tementet. Normalt skall framställningen ges in på diplomatisk väg, såvida
det inte finns en överenskommelse om att framställningen får skickas
direkt till Utrikesdepartementet. I fråga om förfarandet inom Sverige
gäller i stort sett samma regler som när motsvarande åtgärd vidtas i sam-
band med en inhemsk utredning av eller lagföring för brott.
I lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tri-
bunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (lagen om samarbete
med de internationella tribunalerna) ges bestämmelser om rättslig hjälp
från Sveriges sida till tribunalerna för f.d. Jugoslavien respektive
Rwanda. I fråga om förfarandet vid verkställandet av olika åtgärder hän-
visar lagen i stor utsträckning till de ovannämnda lagarna. Eftersom en-
skilda stater enligt FN:s resolution om inrättandet av tribunalen är
skyldiga att samarbeta med tribunalerna, saknas det dock hänvisningar
till de villkor som enligt dessa lagar gäller för att en begäran från
tribunalerna skall kunna bifallas.
5 Reformbehovet
5.1 Allmänt
Den svenska lagstiftningen om ömsesidig rättslig hjälp är, som framgår
av det föregående, spridd över ett flertal författningar. Dessa har till-
kommit vid olika tidpunkter. Lagstiftningen har därigenom blivit svårtill-
gänglig och möjligheterna till enhetliga förfaranderegler inte har kunnat
tas till vara. Detta skapar problem för de tillämpande myndigheterna.
Lagstiftningen bör redan av denna anledning ses över.
Den ökade rörligheten i världen, de förbättrade kommunikationerna
och användandet av modern teknik har lett till att brottslighet i långt
större utsträckning än tidigare berör fler stater samtidigt. Denna
utveckling måste motarbetas genom ett ökat internationellt samarbete.
Särskilt den organiserade brottsligheten ställer ökade krav på det
internationella samarbetet. För att Sverige skall kunna delta i detta
samarbetet fullt ut krävs att lagstiftningen ändras och att de svenska
förbehållen till 1959 års rättshjälpskonvention begränsas (se avsnitt 5.2).
Utländska brottsutredande myndigheter måste t.ex. i större utsträckning
kunna kommunicera direkt med svenska åklagare och domstolar,
förfarandet vid lämnande av rättslig hjälp måste effektiviseras genom att
antalet beslutsnivåer och regeringens inblandning i hanteringen be-
gränsas. De villkor som ställs upp för att rättslig hjälp skall kunna ges vid
olika typer av åtgärder måste ses över, göras mer enhetliga och be-
gränsas. Detsamma gäller regleringen av när en ansökan om rättslig hjälp
skall eller får avslås. Ändrade regler krävs också för att Sverige skall
kunna leva upp till Schengenkonventionens bestämmelser (se avsnitt 5.3)
och olika instrument som antagits eller som skall antas inom ramen för
EU-samarbetet (se avsnitt 5.4). Multilaterala och bilaterala överlägg-
ningar som Sverige är engagerat i har också visat på brister i den svenska
lagstiftningen som snarast bör åtgärdas (se avsnitt 5.5 och 5.6).
Det är också en brist att vissa åtgärder som kan vidtas i ett
motsvarande svenskt förfarande inte kan vidtas på begäran av en annan
stat därför att det saknas uttryckliga regler som medger detta. Hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning på begäran av en annan stat är
exempel på detta. Målsättningen bör vara att svenska åklagare och
domstolar skall kunna bistå utländska myndigheter med samma åtgärder
som kan vidtas i svenska förundersökningar och rättegångar. Ett
ytterligare reformbehov är att reglera möjligheterna för svenska
domstolar att använda rättegångsbalkens regler om telefonförhör med
vittnen som befinner sig i utlandet och att införa regler som gör det
möjligt att bistå utländska domstolar med förhör via videokonferens över
gränserna, och att ge svenska domstolar motsvarande möjlighet.
5.2 Svenska förbehåll och förklaringar till 1959 års
rättshjälpskonvention
Vid Sveriges tillträde till 1959 års rättshjälpskonvention gjorde Sverige
olika förbehåll och förklaringar som gällde såväl i vilken utsträckning
rättsligt biträde kan lämnas och under vilka omständigheter så kan ske
som vilka förfaranden Sverige kan godta när det gällde kommunika-
tionen mellan den andra staten och Sverige. Sedan dess har vissa
förbehåll ändrats. Bland annat lämnar Sverige sedan en längre tid bistånd
i form av husrannsakan och beslag. Sverige har dock i större utsträckning
än många andra stater genom de förbehåll som kvarstår begränsat möj-
ligheterna att bistå med åtgärder. De flesta förbehållen återspeglas i vår
lagstiftning. Det finns dock exempel på förbehåll som inte har täckning i
lagstiftningen och som inte heller tillämpas i praktiken. Dessa förbehåll
kan dock, eftersom de är anmälda till Europarådet, innebära att andra
stater i onödan avstår från att begära bistånd från Sverige. Det stora an-
talet förbehåll begränsar dessutom Sveriges möjligheter att få rättsligt
biträde från andra stater. En till konventionen ansluten stat behöver näm-
ligen inte lämna en annan stat biträde i större utsträckning än den senare
är beredd att göra. Många stater kräver också ömsesidighet för att kunna
lämna biträde. Det finns mot denna bakgrund skäl för att undersöka i
vilken utsträckning Sverige kan ändra lagstiftningen så att förbehållen till
1959 års rättshjälpskonvention kan begränsas.
5.3 Schengenkonventionen
I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer
enligt Romfördragets regler ingick Tyskland, Frankrike och Benelux-
staterna (de fem grundstaterna) år 1985 ett mellanstatligt avtal,
Schengenavtalet, om att avveckla personkontrollerna vid de gemen-
samma gränserna. År 1990 undertecknades en tillämpningskonvention
till Schengenavtalet (Schengenkonventionen) som närmare reglerar
samarbetet mellan staterna.
I Schengenkonventionen finns bestämmelser om praktiska åtgärder för
att genomföra avvecklingen av gränskontrollerna vid de inre gränserna
samt övriga samarbetsåtgärder. De anslutna staterna åtar sig att ha enhet-
liga yttre gränskontroller och att harmonisera viseringspolitiken. Be-
stämmelser ges även om polissamarbete, ömsesidig rättslig hjälp i brott-
mål, dataskydd och samarbete beträffande narkotikabekämpning.
De länder som idag deltar aktivt i samarbetet är de fem grundstaterna
samt Portugal, Spanien Italien och Österrike. Danmark, Finland, Grek-
land och Sverige har undertecknat avtal om anslutning till samarbetet och
deltar i beslutsfattandet. Island och Norge, som inte är medlemmar i den
europeiska unionen, och därför inte formellt kan ansluta sig till avtalen,
har träffat särskilda samarbetsavtal för att anknyta sig till Schengen-
samarbetet.
För att Sverige fullt ut skall kunna delta praktiskt och operativt i sam-
arbetet krävs även att rådet har fattat ett särskilt beslut om att avskaffa
personkontrollerna vid de inre gränserna mot Sverige. En förutsättning
för ett sådant beslut är att Sverige uppfyller de olika krav som Schengen-
konventionen ställer upp, bl.a. när det gäller ändrad lagstiftning på områ-
det för polissamarbete och rättsligt samarbete. I prop. 1999/2000:64
Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen
föreslås lagstiftning för det polisiära samarbetet. Den lagstiftning som
krävs för det rättsliga samarbetet behandlas i detta ärende.
Bestämmelserna om rättslig hjälp i konventionens andra kapitel finns i
bilaga 2. De syftar till att komplettera och underlätta tillämpningen av
1959 års rättshjälpskonvention (artikel 48). Den svenska lagstiftningen
om rättslig hjälp i brottmål skiljer sig i ett par hänseenden från Schengen-
konventionens bestämmelser och ett operativt tillträde till Schengen-
samarbetet kräver därför vissa lagändringar. I det följande redovisas och
kommenteras Schengenkonventionens bestämmelser om rättslig hjälp i
brottmål artikel för artikel.
Schengenkonventionens regler har ett utvidgat tillämpningsområde
jämfört med 1959 års rättshjälpskonvention. Enligt artikel 49 skall ömse-
sidig rättslig hjälp lämnas inte bara i brottmål utan även i
a) i mål där det är fråga om gärningar som är straffbara enligt lagstift-
ningen i en av de två konventionsstaterna, eller i båda, varvid avses
överträdelser av bestämmelser som beivras av administrativa myndighe-
ter vars beslut kan överklagas till en domstol som är behörig att hand-
lägga brottmål,
b) i mål som gäller skadestånd på grund av felaktigt väckta åtal och
felaktiga domslut,
c) i benådningsärenden,
d) i civilmål som handläggs gemensamt med brottmål så länge brott-
målet inte slutligt avgjorts,
e) vid delgivning av underrättelser som gäller verkställighet av straff
och indrivning av böter och rättegångskostnader, samt
f) i fråga om åtgärder efter doms meddelande, såsom uppskov med
verkställighet och villkorlig frigivning.
Föreskriften i punkten a) behandlas i avsnitt 6.2.
Sverige kan idag lämna bistånd med delgivning och bevisupptagning i
civilmål enligt punkterna b), d) och e) enligt föreskrifter i 1909 års
kungörelse om delgivning i Sverige och 1946 års lag om bevisupptagning
i Sverige. Bevisupptagning kan dock enligt nuvarande regler bara ske vid
svensk domstol. För att förhör även skall kunna äga rum genom svensk
åklagare, och på begäran av utländsk åklagare, krävs justeringar i den
svenska lagstiftningen. Även den frågan behandlas i avsnitt 6.2. Del-
givningsfrågor behandlas i avsnitt 9.
Föreskriften i punkten c) om rättslig hjälp i benådningsärenden och
punkten f) om olika åtgärder efter domens meddelande motsvaras av arti-
kel 3 i 1978 års tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention. De
behandlas i avsnitt 6.2.
Enligt artikel 50 omfattar samarbetet också brott mot olika skatteför-
fattningar, nämligen punktskatter, mervärdesskatter och tullavgifter. En-
ligt artikeln får bistånd inte vägras på den grunden att den aktuella varan
inte är belagd med skatt i den anmodade staten. Begränsningar gäller i
rätten att använda erhållen information. Rättsligt biträde behöver inte
lämnas om den aktuella skatten understiger ett visst belopp. Vidare före-
skrivs att rättslig hjälp även skall lämnas i fråga om sanktioner som
handläggs av administrativa myndigheter då framställning görs av en
judiciell myndighet.
Bestämmelserna kräver inga lagändringar. Bestämmelserna i artikel 50
har sin motsvarighet i 1978 års tilläggsprotokoll som Sverige alltså har
tillträtt utan förbehåll. De svenska bestämmelserna om rättslig hjälp i
brottmål är generellt tillämpliga i fråga om skattebrott. Det finns dess-
utom vissa särregler som innebär att Sverige lämnar rättsligt biträde även
i ärenden som handläggs av administrativa myndigheter. Lagen
(1990:314) om handräckning i skatteärenden gör det möjligt för svensk
myndighet (främst Riksskatteverket) att biträda utländsk myndighet med
handräckning (utbyte av upplysningar, bistånd vid indrivning och delgiv-
ning av handlingar) i skatteärenden i den mån överenskommelse om detta
finns mellan Sverige och den andra staten. Bestämmelserna i lagen skall
enligt lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag
samt lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift
eller pålaga i vissa delar även tillämpas avseende de områden som täcks
av dessa lagar. Då skall vad som sägs om Riksskatteverket i stället gälla
Tullverket. I den mån den främmande skatten täcks av avtalet kan bistånd
ges oavsett om Sverige har motsvarande skatt eller inte. Begränsningar i
rätten att använda erhållen information har stöd i 1973 års lag om utred-
ning angående brott mot utländsk tullag. Den svenska lagstiftningen
gäller endast i den utsträckning avtal träffats mellan staterna varför den i
artikel 50 angivna beloppsbegränsningen för samarbetet blir automatiskt
gällande.
I artikel 51 finns bestämmelser om vilka förbehåll medlemsstaterna får
ställa upp för att lämna rättslig hjälp i form av husrannsakan och beslag.
Artikeln innebär i förhållande till 1959 års rättshjälpskonvention en
inskränkning i möjligheterna att vägra bistånd. De enda villkor som får
ställas upp är
att framställningen avser en gärning för vilket är stadgat fängelse i
sex månader eller mer i båda staterna eller för vilken ett sådant straff är
stadgat i den ena staten medan gärningen i den andra staten beivras av
administrativa myndigheter vars beslut kan överklagas till domstol som
är behörig att handlägga brottmål, och
att verkställandet av framställningen är förenligt med lagstiftningen i
den anmodade staten.
Föreskrifterna i artikel 51 bör ses mot bakgrund av regleringen i artikel
49 a) som innebär att rättslig hjälp i brottmål skall lämnas beträffande
gärningar som i den ena eller i båda staterna beivras i administrativ ord-
ning. I förhållande till möjligheterna enligt 1959 års rättshjälpskonven-
tion att göra förbehåll beträffande användandet av tvångsmedel innebär
regleringen en skärpning och svenska lagändringar krävs. Den frågan
behandlas vidare i avsnitt 7.6 och 7.11.
I artikel 52 ges bestämmelser om delgivning. Regleringen kräver vissa
författningsändringar. Den frågan behandlas i avsnitt 9.
I artikel 53 ges föreskrifter om kommunikationen mellan staterna av
framställningar om rättslig hjälp i brottmål. I princip bygger reglerna på
att myndigheterna i konventionsstaterna får kommunicera direkt med
varandra. Enligt den andra punkten får dock framställningar göras till den
anmodade statens justitiedepartement eller nationell central myndighet
för Interpol. Framställningar om överförande eller transitering av fri-
hetsberövade för förhör eller konfrontation skall enligt tredje punkten
alltid kommuniceras via den anmodade statens justitiedepartement. Arti-
kelns femte punkt innebär att en lagföring för brott mot lagar om kör-
och vilotider får överlämnas av en judiciell myndighet direkt till sådan
myndighet i den andra staten.
Den svenska ordningen kräver i allmänhet att framställningar ges in till
Utrikesdepartementet, direkt eller via den diplomatiska vägen. Undantag
från detta gäller i stor utsträckning för framställningar från de övriga nor-
diska staterna på så sätt att direkt kommunikation mellan myndigheterna
är tillåten. Schengenkonventionens reglering innebär att direkt kommuni-
kation skall tillåtas även i förhållande till de icke-nordiska medlemssta-
terna. Den frågan behandlas vidare i avsnitt 7.1.1. Centralmyndighets-
frågan behandlas i avsnitt 7.2.
I artikel 54 58 i Schengenkonventionen finns bestämmelser om non
bis in idem (icke två gånger för samma sak). Artiklarna kräver ett mindre
tillägg i brottsbalken. Denna fråga behandlas i avsnitt 13.1
Inom ramen för det europeiska politiska samarbetet (EPS) och innan
det straffrättsliga samarbetet formaliserades genom Maastrichtfördraget
utarbetades mellan medlemsstaterna i den europeiska gemenskapen
under senare delen av 1980 talet och början av 1990 talet ett antal
konventioner som avsåg det straffrättsliga samarbetet. En av dessa
konventioner är från 1987 och rör non bis in idem (konventionen mellan
medlemsstaterna i den europeiska gemenskapen om förbud mot dubbel
lagföring, double jeopardy ) se bilaga 9. Bestämmelserna i denna
konvention är i stort sett identiska med artikel 54 58 i
Schengenkonventionen. Frågan om Sveriges tillträde till denna
konvention och ändringar i lagstiftningen behandlas i avsnitt 13.2.
I artikel 67 69 i Schengenkonventionen finns bestämmelser om över-
förande av verkställighet av brottmålsdom som avser att komplettera
1983 års överförandekonvention. I de fall den dömde efter det att han
ådömts en frihetsberövande påföljd flyr sitt hemland för att undvika
verkställighet av påföljden kan straffverkställigheten överföras utan den
dömdes samtycke, vilket annars är ett villkor enligt överförandekonven-
tionen. Vidare finns vissa bestämmelser om användande av tvångsmedel.
I ett tilläggsprotokoll från 1997 till överförandekonventionen finns mot-
svarande bestämmelser om att överförande kan ske utan den dömdes
samtycke. I prop. 1999/2000:45 Överförande av straffverkställighet utan
den dömdes samtycke behandlas tilläggsprotokollets och Schengenkon-
ventionens bestämmelser. I propositionen föreslås att Sverige tillträder
tilläggsprotokollet och att ändringar görs i lagstiftningen för att anpassa
den till protokollets och Schengenkonventionens bestämmelser. Några
ytterligare ändringsbehov finns inte.
Utlämningsregleringen överensstämmer, som redovisats i propositio-
nen om Sveriges anslutning till Schengensamarbetet (sid 92 ff.), med den
svenska lagstiftningen på området. Den särskilda frågan om hur regle-
ringen av preskriptionsavbrott förhåller sig till motsvarande bestämmel-
ser i 1996 års EU-konvention om utlämning behandlas i en promemoria
om Sveriges tillträde till den konventionen (Ds 2000:3).
5.4 Det rättsliga samarbetet inom EU
5.4.1 Handlingsplanen för bekämpande av den organiserade
brottsligheten
Det straffrättsliga samarbetet blev en del av EU-samarbetet genom
Maastrichtfördraget, då den s.k. tredje pelaren samarbete i rättsliga och
inrikes frågor inrättades.
Sedan flera år pågår ett arbete med att förbättra det straffrättsliga sam-
arbetet mellan EU-staterna. En särskild arbetsgrupp inrättades 1995 för
att utarbeta en konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (se av-
snitt 5.4.2). Det rättsliga samarbetet mellan EU:s medlemsstater är en
prioriterad fråga som fått en än mer framskjuten plats genom den hand-
lingsplan mot den organiserade brottsligheten som antogs av rådet i april
1997 (EGT 97/C 251/01) och godkändes av Europeiska rådet vid dess
möte i Amsterdam i juni 1997. Handlingsplanen innehåller 15 politiska
riktlinjer och 30 särskilda rekommendationer. Riktlinjerna och rekom-
mendationerna innehåller uppmaningar till rådet att vidta en rad konkreta
åtgärder som spänner över ett brett område. Det rör frågor om att vidta
åtgärder för att straffbelägga vissa förfaranden, och att undersöka i vad
mån harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning kan bidra till
kampen mot den organiserade brottsligheten. Handlingsplanen betonar
också vikten av att det i varje medlemsstat finns effektiv och väl utveck-
lad lagstiftning mot penningtvätt och när det gäller att förverka vinning
av brott. Riktlinjerna och rekommendationerna lägger stor vikt vid hur
det rättsliga och polisiära samarbetet är organiserat. Ett flertal rekom-
mendationer handlar om att skapa nätverk och kontaktpunkter för att be-
främja informationsutbyte och samarbete mellan de rättsliga myndighe-
terna och polis- och tullmyndigheter såväl inom medlemsstaterna som
mellan dessa. En rad åtgärder har redan vidtagits och ett antal internatio-
nella överenskommelser har redan ingåtts mellan EU:s medlemsstater för
att förbättra samarbetat mellan länderna på det rättsliga och polisiära om-
rådet. En huvuduppgift för medlemsstaterna är att se till att dessa instru-
ment tillträds av alla medlemsstater och att de genomförs på ett effektivt
sätt.
Enligt en av handlingsplanens rekommendationer skulle det inrättas en
sektorsövergripande arbetsgrupp mot den organiserade brottsligheten. En
sådan inrättades redan i juli 1997. Arbetsgruppen har under 1998 och
1999 utarbetat ett antal gemensamma åtgärder, deklarationer och
resolutioner. Ett exempel är en gemensam åtgärd om penningtvätt,
spårande, frysning, beslag och förverkande av vinning av brott, som
antogs vid rådsmötet för rättsliga och inrikes frågor i december 1998 (se
avsnitt 5.4.6). Inom ramen för gruppens arbete har också frågor om
metodutveckling på området för både det rättsliga och det polisiära sam-
arbetet diskuterats och behandlats.
Den 5 december 1997 antogs en gemensam åtgärd om införande av en
ordning för utvärdering av tillämpning och genomförande på nationell
nivå av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade brotts-
ligheten. Åtgärden tar inte bara sikte på genomförandet av EU:s
rättsakter utan omfattar även andra internationella instrument som
medlemsstaterna tillträtt. Utvärderingen genomförs under överseende av
den sektorsövergripande arbetsgruppen mot organiserad brottslighet. Den
första utvärderingsomgången avser nationell lagstiftning och rutiner på
området för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och efterforskning och
beslag eller spärrande av egendom. Enligt planerna skall fem länder
utvärderas årligen under 1998, 1999 och 2000. Utvärderingen av Sverige
pågår för närvarande.
Under 1998 har den sektorsövergripande arbetsgruppen mot organise-
rad brottslighet utarbetat en gemensam åtgärd om goda rutiner vid ömse-
sidig rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.5) och en gemensam åtgärd
om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk (se avsnitt 5.4.4). Del-
ning medlemsstaterna emellan av förverkad egendom har också diskute-
rats (se avsnitt 8). En uppföljning av 1997 års handlingsplan är under
utarbetande och förväntas bli antagen under första halvåret 2000. Slut-
satserna från toppmötet i Tammerfors november 1999 innehåller också
tydliga riktlinjer för hur arbetet med att förbättra det straffrättsliga
samarbetet mellan EU:s medlemsstater skall drivas vidare.
5.4.2 Utkast till EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål
Hösten 1995 inrättades under den tredje pelaren inom EU en rådsarbets-
grupp för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Arbetet syftar till en kon-
vention som skall komplettera och underlätta tillämpningen av 1959 års
rättshjälpskonvention. Det handlar t.ex. om att den ansökande statens be-
gäran om att ett visst förfarande skall iakttas vid verkställandet av en
framställning om rättslig hjälp i brottmål skall efterkommas om den inte
strider mot grundläggande principer för den anmodade statens rättsord-
ning och att en frihetsberövad person skall kunna överföras inte bara till
den ansökande staten utan även till den anmodade staten för förhör eller
konfrontation. Förhör skall under vissa förutsättningar kunna genomföras
genom videokonferens eller genom telefonförhör. Vidare diskuteras
regler om hemlig teleavlyssning. Också bestämmelser om direkt kommu-
nikation och postdelgivning som i stort stämmer överens med regleringen
av dessa frågor i Schengenkonventionen (se härom avsnitt 5.3) diskute-
ras. De olika förslag som diskuteras redovisas närmare i det följande
(avsnitt 7).
De förslag som diskuteras i arbetsgruppen ligger helt i linje med den
svenska målsättning som redovisats i avsnitt 5.1. Det finns därför ingen
anledning att avvakta med ny lagstiftning till dess konventionen antas av
EU-staterna. Reglerna bör också i stor utsträckning kunna antas av
Sverige utan krav på ömsesidighet. I den mån reglerna i EU-konventio-
nen sedermera visar sig kräva justeringar i den svenska lagstiftningen
kan detta tas om hand i anslutning till Sveriges ratificering av
konventionen.
5.4.3 Resolution om skydd för vittnen
År 1995 antog Rådet för rättsliga och inrikes frågor en resolution om
skydd för vittnen inom ramen för kampen mot den organiserade interna-
tionella brottsligheten (EGT C 327/5, 23.11.1995) Resolutionen finns
intagen i bilaga 5. Syftet med resolutionen är att skapa garantier för att
den som hörs i samband med utredning av eller lagföring för brott med
anknytning till internationellt organiserad brottslighet skyddas mot
påtryckningar och våld. Med vittne avses i resolutionen var och en som
har upplysningar eller informationer som kan anses viktiga i ett
straffrättsligt förfarande och som kan innebära fara för personen i fråga
om de sprids. Resolutionen ger i avsnitt A vissa riktlinjer för hur detta
skydd skall tillförsäkras den som skall höras i nationella förfaranden. De
svenska reglerna på området stämmer överens med resolutionens
riktlinjer i denna del och resolutionens del A har därför inte föranlett
några lagändringar. Skyddet för hotade vittnen har samtidigt utvärderats
och redovisas i Brottsofferutredningens betänkande BROTTSOFFER;
Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). Genom ändringar i lagen
om fingerade personuppgifter har det blivit enklare att uppfylla förut-
sättningarna för ett medgivande om fingerade personuppgifter genom att
kraven på brottslighetens svårighetsgrad och på risken för förföljelse har
mildrats (prop. 1997/98:9).
I resolutionen ges även bestämmelser som syftar till att medlemssta-
terna skall kunna lämna ömsesidig rättslig hjälp på ett sådant sätt så att
den som skall höras får ett fullgott skydd även i dessa situationer. I reso-
lutionens avsnitt B uppmanas medlemsstaterna att underlätta ömsesidig
rättslig hjälp på området även där bestämmelser om vittnesskydd saknas i
den anmodade statens lagstiftning, förutsatt att det inte strider mot all-
männa rättsprinciper i den anmodade staten. Som exempel på en åtgärd
som medlemsstaterna kan vidta är att skapa förutsättningar för att förhör
skall kunna förmedlas via videolänk från den plats där vittnet befinner
sig till den ort där utredningen eller rättegången pågår. Den frågan kräver
lagändringar och behandlas i avsnitt 7.10. Vid genomförandet av ett för-
hör via videolänk bör enligt resolutionen den ansökande statens förfar-
anderegler tillämpas. Den frågan behandlas i avsnitt 7.5. Om lagstift-
ningen i någon av staterna tillåter att vittnet vid förhöret biträds av råd-
givare, bör det enligt resolutionen finnas möjlighet att anordna detta i den
stat där vittnet finns. Även den frågan behandlas i avsnitt 7.10.
I en särskild kostnadsregel föreskrivs att den ansökande staten skall stå
för kostnaderna för förhöret om man inte kommer överens om något
annat med den anmodade staten. Kostnadsfrågor behandlas i avsnitt 7.18.
5.4.4 Gemensam åtgärd om inrättande av ett europeiskt rätts-
ligt nätverk
Den 29 juni 1998 antog rådet en gemensam åtgärd om inrättande av ett
europeiskt rättsligt nätverk (EGT L 191, 7.7 1998, s. 4) som består av
myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för det rättsliga samarbetet
i brottmål. Syftet är i första hand att upprätta ett kontaktnät för att under-
lätta det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna. Kontaktpunkterna
skall kunna förse sina motsvarigheter i andra medlemsstater liksom
landets egna lokala myndigheter och lokala myndigheter i andra med-
lemsstater med praktisk information och information om rättssystemet i
de olika länderna. Tanken är också t.ex. att man skall kunna samordna
förfarandet om det krävs flera olika framställningar om rättslig hjälp i en
och samma utredning.
Den gemensamma åtgärden innebär att det inom EU har inrättats ett
nätverk på åklagarnivå som på sikt förhoppningsvis kan utveckla ett nära
och tätt samarbete motsvarande det som sedan länge gäller på polisnivå.
Inrättandet av ett nätverk på åklagarnivå hänger intimt samman med den
direktkommunikation mellan rättsliga myndigheter åklagare och dom-
stolar som håller på att utvecklas inom unionen (se avsnitt 7.1.1). För
Sveriges del har hittills fyra kontaktpersoner utsetts, två åklagare hos
Riksåklagaren och en åklagare vid vardera åklagarmyndigheten i Stock-
holm och Malmö.
5.4.5 Gemensam åtgärd om goda rutiner vid ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål
Den 29 juni 1998 antog rådet en gemensam åtgärd om goda rutiner vid
inbördes rättshjälp i brottmål (EGT L 191, 7.7. 1998, s. 1), se bilaga 6.
Syftet är att göra enkla och praktiska förbättringar av det internationella
samarbetet genom att varje medlemsstat åtar sig att främja ett antal goda
rutiner vid verkställandet av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp.
Sverige har, i enlighet med artikel 1 punkten 1 i den gemensamma åtgär-
den, deponerat ett uttalande till rådets sekretariat om att de rutiner som
finns angivna under punkten 3 kommer att främjas i enlighet med natio-
nell lag och med nationella rättsliga förfaranden.
Rutinerna i åtgärden innebär bl.a. följande.
Den anmodade staten skall, på begäran från den ansökande staten, be-
kräfta mottagandet av alla ansökningar och skriftliga förfrågningar om
verkställandet av ansökningar. Mottagandet av en ansökan behöver inte
bekräftas om ett snabbt svar i sak istället kan översändas.
Den ansökande staten får kräva en bekräftelse av mottagandet av en
framställning som är betecknad brådskande eller om den anser att en be-
kräftelse är nödvändig mot bakgrund av omständigheterna i ärendet. Be-
kräftelsen skall innehålla namn på och uppgifter om den myndighet som
ansvarar för verkställandet av ansökningen, t.ex. telefon och faxnummer.
Om möjligt skall även den person som ansvarar för ansökningen anges.
Den anmodade staten skall vidare, i den mån det inte strider mot natio-
nell lagstiftning, prioritera de framställningar som har betecknats som
brådskande och framställningen skall aldrig behandlas mindre gynnsamt
än ett motsvarande nationellt ärende. För det fall det kan förutses att den
rättsliga hjälpen inte kan lämnas eller endast delvis kan lämnas inom den
tidsfrist som har angivits och detta kommer att försvåra förfarandena i
den ansökande medlemsstaten, skall den anmodade staten snarast lämna
en skriftlig eller muntlig rapport om när hjälpen troligen kommer att
lämnas.
Den ansökande staten å sin sida får inte förse ansökningar av mindre
vikt med beteckningen brådskande. Om en ansökan har betecknats bråds-
kande, eller om en tidsfrist angivits, skall samtidigt skälen för brådskan
eller tidsfristen förklaras.
Medlemsstaterna åtar sig också att inte behandla framställningar om
rättslig hjälp mindre gynnsamt än andra jämförbara förfrågningar i den
anmodade staten från de egna myndigheterna.
Den anmodade staten skall, för det fall den rättsliga hjälpen inte alls
eller endast delvis kan verkställas, ge en skriftlig eller muntlig rapport
där svårigheterna förklaras. När det är möjligt skall rapporten också
innehålla ett erbjudande om att tillsammans överväga hur svårigheterna
kan övervinnas.
Den gemensamma åtgärden innehåller även mer allmänna rutiner vid
verkställande av framställningar och vid ansökningar om rättslig hjälp.
Den ansökande staten skall överlämna en framställning om rättslig hjälp
så snart det konstaterats vilken rättslig hjälp som behövs. Den ansökande
staten skall också se till att framställningar görs i överensstämmelse med
tillämpliga konventioner och att ansökan innehåller namn och uppgift på
den myndighet eller om möjligt på de personer som ansvarar för utarbe-
tandet av framställningen.
Medlemsstaten kan när som helst ändra uttalandet genom ett nytt utta-
lande i syfte att ytterligare förbättra goda rutiner vid verkställande av
framställningar om rättslig hjälp.
Medlemsstaterna är skyldiga att regelbundet se över hur dess uttalan-
den efterlevs. Det europeiska rättsliga nätverket (se avsnitt 5.4.4) skall
analysera uttalandena och får lägga fram alla förslag som det anser lämp-
liga för att förbättra den rättsliga hjälpen i brottmål.
Varje medlemsstat skall se till att rättsliga och behöriga myndigheter
får kännedom om uttalandet och skall uppmana dem att främja sådana
åtgärder inom deras behörighetsområde som kan bli nödvändigt för ge-
nomförandet. En redogörelse för den gemensamma har tagits in i
publikationerna Domstolsverket informerar och Åtal och tillsyn.
Rutinerna i åtgärden stämmer väl överrens med svenska rätts- och för-
valtningstraditioner och kan idag tillämpas inom ramen för befintlig lag-
stiftning. Vissa av åtgärdens rutiner vid handläggningen av ansökningar
om rättslig hjälp bör tas med i den nya lagen. Denna fråga behandlas i
avsnitten 7.3 och 7.5.
5.4.6 Gemensam åtgärd om penningtvätt och förverkande
Den 3 december 1998 antog rådet en gemensam åtgärd om penningtvätt
och identifiering, spårande, spärrande, frysning beslag och förverkande
av vinning som härrör från brott (EGT L 333, 9.12.1998, s.1). Genom
åtgärden, som kompletterar 1990 års förverkandekonvention, åtar sig
medlemsstaterna att begränsa sina reservationer till förverkande-
konventionens artikel 2 och artikel 6 för att lagstiftningen om penning-
tvätt och förverkande skall bli mer generellt tillämplig och inte vara
begränsad till vissa brottstyper. Medlemsstaterna åtar sig vidare att se till
att deras lagstiftning medger inte bara sak- utan också värdeförverkan-
den, såväl i nationella förfaranden som i förfaranden som inleds på be-
gäran av främmande stat, inbegripet verkställighet av utländska värde-
förverkanden, och att lagstiftningen är så utformad att misstänkt vinning
av brott kan identifieras och spåras på begäran av annan medlemsstat på
ett så tidigt utredningsstadium som möjligt.
De svenska reglerna om penningtvätt ändrades den 1 juli 1999 då det
bl.a. infördes ett nytt brott, penninghäleri i brottsbalken (prop.
1998/99:19). Sverige har därmed kunnat återkalla sin reservation till för-
verkandekonventionens artikel 6. I betänkandet Effektivare förverk-
andelagstiftning (SOU 1999:147), som avlämnades den 25 januari 2000,
lämnar Förverkandeutredningen förslag till de lagändringar som krävs
för att Sverige skall kunna begränsa reservationen till konventionens
artikel 2 i enlighet med åtagandet i den gemensamma åtgärden.
Svensk rätt medger såväl sak- som värdeförverkande och kan, om
övriga förutsättningar är uppfyllda, verkställa ett utländskt avgörande om
förverkande vare sig det handlar om sakförverkande eller värdeför-
verkande. Tvångsmedelslagen medger också att verkställigheten säkras
på förhand genom beslag vid sakförverkande och genom kvarstad vid
värdeförverkande. Dessa bestämmelser bör, som redovisas i avsnitt 7.11,
tills vidare behållas i sak oförändrade.
Svensk rätt har, till skillnad från många andra länder, inget särskilt
institut för att spåra ( trace ) tillgångar. I Sverige spåras egendom genom
sedvanlig informationsinsamlig genom polisens försorg eller genom
rättegångsbalkens regler om förhör eller husrannsakan. Denna slags
efterforskning står även till utländska myndigheters förfogande, för
polisens del genom det oreglerade internationella polissamarbetet och för
åklagarnas del genom regler i 1991 års lag om samarbete på brottmåls-
området (förhör enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken) och i
tvångsmedelslagen (husrannsakan). Reglerna kräver inte, som många
länders lagstiftning, att utredningen eller förfarandet i den ansökande
staten har nått en viss kvalificerad punkt för att rättslig hjälp med förhör
eller husrannsakan skall kunna lämnas utan det är tillräckligt att
förundersökning eller ett liknande förfarande pågår i den ansökande
staten för att förhör skall kunna hållas eller att någon är misstänkt för
brott i den ansökande staten för att husrannsakan skall kunna äga rum i
Sverige på begäran av annan stat. Även dessa bestämmelser bör, som vi
återkommer till i avsnitt 7.11 respektive 7.7, behållas i sak oförändrade.
Enligt den gemensamma åtgärden skall medlemsstaterna sträva efter
en restriktiv användning av de fakultativa vägransgrunderna i
förverkandekonventionens artikel 18 punkterna 2 och 3. Dessa tar sikte
på internationellt samarbetet som gäller att identifiera och spåra egendom
som kan bli föremål för förverkande och att säkra bevisning och bistå
med säkerhetsåtgärder för att säkra framtida verkställighet av
förverkanden genom beslag, kvarstad och dylikt. Enligt punkten 2 får en
anmodad konventionsstat vägra lämna rättslig hjälp med en sådan åtgärd
om den inbegriper tvångsmedelsanvändning om den begärda åtgärden
inte skulle vara tillåten i ett motsvarande inhemskt förfarande. Att
Sverige inte är berett att avstå från att tillämpa denna vägransgrund följer
av de överväganden vi gör i avsnitt 7.4. Däremot kan Sverige helt avstå
från att åberopa vägransgrunden i punkten 3, inte bara i förhållande till
EU:s medlemsstater utan i förhållande till alla konventionsstater. Den
nuvarande regleringen tar ingen hänsyn till om den begärda åtgärden är
förenlig med den ansökande statens inhemska reglering på området och
det finns ingen anledning att överväga en sådan begränsning för
framtiden. Som vi återkommer till i avsnitt 6.4 har Sverige heller ingen
anledning att begränsa svenska åklagares och domstolars möjligheter att
begära rättslig hjälp utomlands till att endast gälla åtgärder som kan
vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång.
I övrigt innehåller den gemensamma åtgärden en uppmaning till
medlemsstaterna att uppmuntra direktkontakter över gränserna mellan
deras domstolar och myndigheter (se härom avsnitt 7.1.1) och på olika
sätt verka för goda rutiner vid hanteringen av ansökningar om rättslig
hjälp på det område den gemensamma åtgärden täcker. Åtagandena i
denna del är av samma slag som i den gemensamma åtgärden om goda
rutiner (avsnitt 5.4.5). Den ömsesidiga utvärdering av medlemsstaternas
lagstiftning och rutiner vid ömsesidig rättslig hjälp som för närvarande
pågår och som vi redovisat i avsnitt 5.4.1 fokuserar dessutom just på
området efterforskning, beslag eller spärrande av egendom och kommer
därmed att effektivt bidra till att såväl svenska rutiner som andra
medlemsstaters rutiner på området kan förbättras också i praktiken.
5.5 Nordiskt straffrättsligt samarbete
Inom Norden har ett arbete inletts med att se över den nordiska regle-
ringen i syfte att så långt det är möjligt skapa ett gränslöst område för det
straffrättsliga samarbetet. Under arbetets gång har ett antal områden
identifierats där det finns behov av ändringar i den svenska regleringen
som bör tas om hand inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det gäller
bl.a. det krav som idag ställs att framställningar som gäller överförande
av frihetsberövade inom Norden måste ske på diplomatisk väg liksom
kravet på samtycke från den som skall överföras. Ett annat område som
kan övervägas är att skapa möjligheter för utländska poliser och åklagare
att närvara vid förhör och ställa frågor liksom möjligheter för svenska
åklagare att företräda den utländska myndigheten vid bevisupptagning
inför domstol. Den svenska regleringen om när bevisupptagningen får
ske vid utländsk domstol är snävare än i övriga nordiska länder och bör
ses över (se avsnitt 7.7 och 7.8). En intressant fråga som väckts men som
kräver ytterligare diskussion och ingående överväganden är frågan om
inte den nordiska vittnespliktslagstiftningen skulle kunna utvidgas till att
också inbegripa regler om hämtning över gränserna.
5.6 Pågående arbete inom Europarådet och FN m.m.
Inom Europarådet har en expertkommitté till uppgift att se över tillämp-
ningen av de olika europeiska konventionerna på brottmålsområdet. Ar-
betet är bl.a. inriktat på att vidareutveckla 1959 års rättshjälpskonvention
genom att utarbeta ett andra tilläggsprotokoll till konventionen. De för-
slag som diskuteras behandlar i stor utsträckning samma frågor som dis-
kuteras i EU och som behandlas i Schengenkonventionen.
Inom ramen för FN pågår förhandlingar om utarbetande av en konven-
tion om bekämpande av den organiserade gränsöverskridande brottslig-
heten. Arbetet har ännu inte nått tillräckligt långt för att man skall kunna
dra några slutsatser när det gäller den svenska regleringens överensstäm-
melse med konventionsutkastets regler om ömsesidig rättslig hjälp.
När det gäller samarbetet med de internationella tribunalerna för brott
mot internationell humanitär rätt (Jugoslavien- och Rwandatribunalerna)
genomförs för närvarande förhandlingar om särskilda straffverställighets-
avtal med de stater som har förklarat sig villiga att ta emot personer som
döms av tribunalerna. Sverige har den 23 februari 1999 slutit ett sådant
avtal med Jugoslavientribunalen. För att underlätta verkställigheten av
straff som tribunalerna dömt ut finns det behov av lagändringar som
avser villkorlig frigivning och tribunalernas tillsyn av straffverkstäl-
ligheten. Dessa frågor behandlas i avsnitt 12.
5.7 Bilaterala avtal
Sverige har med Australien och Kanada förhandlat fram två bilaterala
avtal om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, se bilagorna 3 och 4. Avtalet
med Australien undertecknades den 18 december 1998 och avtalet med
Kanada den 15 februari 2000. Avtalen följer sakligt sett i stor utsträck-
ning regleringen i 1959 års rättshjälpskonvention. Båda avtalen förut-
sätter dock vissa lagändringar som bör tas om hand i detta lagstiftnings-
ärende. I avsnitt 5.7.1 och 5.7.2 redovisas innehållet i de båda avtalen och
redovisas i anslutning till respektive artikel hur den förhåller sig till
svensk rätt eller i vilket avsnitt den aktuella frågan behandlas. Frågan om
en svensk ratificering av avtalen behandlas i avsnitt 11.
Ett bilateralt avtal om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan
Sverige och USA är i princip färdigförhandlat. Innehållet i avtalsutkastet
berörs i någon mån i detta lagstiftningsärende. Frågan om ratificering av
det avtalet kommer att behandlas i annat sammanhang.
5.7.1 Avtalet med Australien om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål
Avtalet består av 22 artiklar. I de åtta första artiklarna ges allmänna be-
stämmelser. Artiklarna 9 17 behandlar de olika former av rättshjälp som
regleras i avtalet. I de fem sista artiklarna tas frågor om bestyrkande,
tillämpningsöverenskommelser, representantskap och kostnader samt
samråd och ikraftträdande upp.
I artikel 1 åtar sig parterna att lämna varandra ömsesidig rättslig hjälp
i brottmål i enlighet med avtalet (punkten 1). I punkten 2 anges att brott-
mål även innefattar ärenden som avser brott mot skatte-, valuta- och tull-
lagstiftningen.
Enligt punkten 3 skall samarbetet omfatta bevisupptagning och förhör,
att tillhandahålla handlingar och andra uppteckningar, att lokalisera och
identifiera personer, att fullgöra ansökningar om husrannsakan och be-
slag, åtgärder för att lokalisera, beslagta eller kvarstadsbelägga egendom
som utgör vinning av brott samt att verkställa beslut som gäller sådan
egendom, att ställa frihetsberövade personer och andra till förfogande för
förhör vid rättegång eller medverkan vid brottsutredningar, delgivning
samt annan rättslig hjälp som är i överensstämmelse med avtalets syften
och som inte är oförenlig med den anmodade statens lagstiftning.
Rättslig hjälp skall enligt punkten 4 inte omfatta att frihetsberöva
någon i utlämningssyfte, verkställighet av domar i brottmål utom i den
utsträckning som är tillåtet enligt den anmodade statens lag och avtalet;
inte heller omfattas överförande av dömda personer för straffverk-
ställighet.
I artikel 2 anges att avtalet inte inskränker på avtalsparternas skyldig-
heter enligt andra avtal och inte heller hindrar dem från att lämna varand-
ra rättshjälp enligt andra avtal.
De avtalsslutande staterna skall enligt artikel 3 utse centralorgan för att
översända och ta emot framställningar om rättshjälp. För Sverige har
Utrikesdepartementet utsetts till centralorgan. Australien har utsett Justi-
tiedepartementet till centralorgan. Staterna kan ensidigt utse annan
centralmyndighet än den som angivits i avtalet. Centralmyndighetsfrågan
behandlas i avsnitt 7.2.
I artikel 4 anges när en ansökan om rättslig hjälp får avslås. Detta är
fallet om ansökan avser en gärning som av det anmodade landet betraktas
som ett politiskt brott eller ett militärt brott som inte också är ett brott
enligt den allmänna strafflagstiftningen eller om det rör sig om ett brott
som den aktuella personen redan blivit fälld, frikänd eller benådad för
eller för vilket den anmodade staten har beslutat att inte väcka åtal. En
ansökan får också avslås om den har sin grund i förföljelse av någon
person på grund av dennes ras, kön, religion, nationalitet eller politiska
uppfattning. Vidare får en ansökan avslås om gärningen inte är straffbar i
det anmodade landet, om domsrätt inte hade förelegat under motsvarande
förhållanden och om gärningen skulle varit preskriberad i det anmodade
landet om den begåtts där. Slutligen får ansökan avslås om den skulle
hindra ett rättsligt förfarande, medföra fara för annans liv eller vara allt-
för betungande för den anmodade staten eller om den anmodade staten är
av den uppfattningen att ansökan, om den beviljas, allvarligt skulle skada
dess suveränitet, säkerhet, nationella intressen eller andra väsentliga
intressen. Innan en ansökan avslås skall den anmodade staten överväga
om rättslig hjälp kan beviljas på sådana villkor som den finner nödvän-
diga.
Regleringen är fakultativt utformad. Flertalet av vägransgrunderna har
täckning i de nuvarande svenska reglerna. Som redovisats i avsnitt 5.1
bör denna reglering ses över, göras mer enhetlig och vägransgrunderna
begränsas. Dessa frågor behandlas i avsnitt 7.14.
I artikel 5 finns detaljerade regler om vilka uppgifter en ansökan skall
innehålla. Ansökans innehåll behandlas i avsnitt 7.3.
I artikel 6 finns bestämmelser om fullgörandet av en ansökan. Denna
skall av den anmodade staten åtgärdas snarast möjligt. Om det finns om-
ständigheter som kommer att orsaka en försening skall den ansökande
staten omedelbart underrättas om detta, liksom om ett beslut av den an-
modade staten att helt eller delvis inte lämna den begärda hjälpen.
Behövs det begärda materialet i ett rättsligt förfarande i den anmodade
staten, får denna avvakta med att överlämna materialet. Dessa frågor be-
handlas i avsnitt 7.5.
Av artikel 7 framgår att den ansökande staten på begäran av den anmo-
dade skall återlämna det material som tillhandahållits när det rättsliga
förfarandet har avslutats. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.11.
I artikel 8 finns bestämmelser om sekretess och begränsningar i rätten
att använda bevismaterial och information.
Den anmodade staten skall, i den utsträckning dess lagstiftning tillåter
det och om det begärs, sekretessbelägga handlingarna i ärendet. Kan de
begärda åtgärderna inte vidtas utan att sekretessen bryts skall den ansö-
kande staten underrättas om detta. Den ansökande staten skall i sin tur,
om dess lagstiftning tillåter det och om det begärs, sekretessbelägga be-
vismaterial och information som den fått från den anmodade staten. Sek-
retessfrågor behandlas i avsnitt 10.1.
Bevismaterial och information får inte utan föregående medgivande
användas för andra ändamål än sådana som uppges i framställningen.
Begränsningar i rätten att använda erhållet material behandlas i avsnitt
7.15.
Bestämmelsen i om delgivning i artikel 9 anger inledningsvis att den
anmodade staten skall ombesörja delgivning av handlingar som för detta
ändamål översänds av den ansökande staten. Gäller det en kallelse skall
framställningen om delgivning göras minst 45 dagar före inställelseda-
gen. I brådskande fall kan den anmodade staten frångå detta krav. Del-
givning får ske enligt den anmodade statens lagstiftning, däribland per
post, eller, på begäran av den ansökande staten och under förutsättning
att det inte strider mot den anmodade statens lagstiftning, på något annat
sätt som föreskrivs i den statens lagstiftning. Sedan delgivning skett skall
bevis om detta sändas till den ansökande staten. Kan delgivning inte ske
skall den ansökande staten underrättas om detta och om anledningen till
det. Artikeln avslutas med en bestämmelse om att den som underlåter att
efterkomma en kallelse inte får straffas eller underkastas tvångsåtgärder
på grund av detta.
Regleringen motsvarar regleringen i 1959 års rättshjälpskonvention
se cirkuläret 1968:32 med anledning av Sveriges tillträde till konven-
tionen och 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige och kräver
ingen särskild föreskrift i lag med undantag för förbudet att bestraffa
underlåten inställelse. Sistnämnda fråga behandlas i avsnitt 9.
Avtalet innehåller i artikel 10 en särskild bestämmelse om bevisupp-
tagning som innebär att bevisupptagning skall genomföras då framställ-
ning om detta görs, i fråga om Australien, av justitieministern eller
dennes ombud, en domare eller en magistratsdomare och i fråga om
Sverige av en domare eller en allmän åklagare. Av punkten 2 framgår att
bevisupptagning även omfattar att handlingar eller annat material företes.
I punkten 3 anges att framställningen om bevisupptagning skall innehålla
uppgift om vad förhöret skall handla om och vilka frågor som skall
ställas. Enligt fjärde punkten får parterna i det rättsliga förfarandet i den
ansökande staten, deras ombud eller den ansökande statens ombud in-
ställa sig och ställa frågor till den som avlägger vittnesmålet i den ut-
sträckning det medges enligt den anmodade statens lagstiftning.
Regleringen är i överensstämmelse med svensk rätt. Föreskrifterna om
närvarorätt och rätt att ställa frågor kräver dock viss lagstiftning. Denna
fråga behandlas i avsnitt 7.7 (förhör enligt reglerna om förundersökning i
brottmål) och 7.8 (bevisupptagning i domstol).
I artikel 10 finns också bestämmelser om rätten att vägra att avlägga
vittnesmål (punkten 5). Detta får ske om den anmodade statens lagstift-
ning skulle tillåta detta under liknande omständigheter vid ett motsva-
rande rättsligt förfarande eller om den ansökande statens lagstiftning
skulle tillåta den aktuella personen att vägra vittna i motsvarande situa-
tion. Om någon hävdar att det finns en rätt att vägra vittna enligt den an-
sökande statens lag, skall den anmodade staten godta ett intyg från cent-
ralorganet i den ansökande staten som bevis på att en sådan rätt finns.
Angående rätt att vägra, se författningskommentaren, avsnitt 17, vid 16
§.
Artikel 11 innebär en förpliktelse för avtalsparterna att på begäran för-
söka lokalisera eller identifiera personer eller inhämta upplysningar från
personer för en brottsutredning eller ett straffrättsligt förfarande i den
ansökande staten. Regleringen kräver inte någon särskild föreskrift i lag.
Enligt artikel 12 får en person, som är frihetsberövad i den anmodade
staten, på begäran av den ansökande staten föras över dit för att vittna
eller medverka vid brottsutredningar. Som förutsättning gäller att den
aktuella personen lämnar sitt samtycke till åtgärden. Den ansökande
staten skall hålla personen frihetsberövad under den tid som skall gälla
enligt den anmodade statens lagstiftning och återlämna honom, antingen
vid den tidpunkt som bestäms av den anmodade staten, eller vid den tidi-
gare tidpunkt då personens närvaro inte längre behövs i den ansökande
staten. Om den anmodade staten underrättar den ansökande staten om att
den som överförts inte längre skall hållas i förvar, skall denne försättas
på fri fot. Regleringen överensstämmer med svensk rätt. Frågor om över-
förande av frihetsberövade till annan stat behandlas i avsnitt 7.13.
Enligt artikel 13 kan en avtalspart begära hjälp med att anmoda en
person att inställa sig som vittne eller sakkunnig i straffrättsliga förfaran-
den eller att medverka i brottsutredningar i den ansökande staten. Be-
stämmelsen innehåller inte något annat åtagande än att den anmodade
staten skall medverka till att den aktuella personen frivilligt inställer sig i
den ansökande staten. Den överensstämmer med regleringen i 1959 års
rättshjälpskonvention (se cirkulär 1968:32) och kräver inte någon ändrad
lagstiftning.
Artikel 14 innehåller bestämmelser om immunitet. Om den ena staten
biträtt med delgivning av kallelse, överförande av en frihetsberövad eller
någons inställelse för förhör i den andra staten får personen i fråga inte
under sin vistelse i den andra staten åtalas eller frihetsberövas eller på
annat sätt underkastas inskränkning i den personliga friheten på grund av
någon gärning eller underlåtenhet från tiden före avresan från den anmo-
dade staten. I fråga om misstänkt eller tilltalad som inställt sig efter en
framställning om delgivning gäller detta för gärning eller underlåtenhet
som inte angivits i delgivningshandlingen. I fråga om ansökan om över-
förande av frihetsberövad eller om inställelse för förhör gäller dessutom,
enligt punkten 2, att personen inte utan eget samtycke får åläggas att
vittna i något annat rättsligt förfarande eller att medverka vid någon
annan utredning än den som avsågs i framställningen. Immuniteten upp-
hör om personen i fråga inte har lämnat den ansökande staten inom
femton dagar efter det att han har underrättats om att hans närvaro inte
längre krävs eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder dit. I
punkten 5 anges att den som inställer sig dock är underkastad den ansö-
kande statens lagstiftning vad gäller domstolstrots, mened och lämnande
av osanna uppgifter. Artikeln avslutas i punkten 6 med en bestämmelse
om att en frihetsberövad som inte samtycker till att överföras till annan
stat inte av den anledningen får straffas eller underkastas några tvångsåt-
gärder. Samma förbud gäller om någon vägrar att inställa sig för förhör i
den ansökande staten. Föreskriften i punkten 2 kräver ny lagstiftning. I
övrigt är regleringen i överensstämmelse med svensk rätt. Immunitets-
frågor behandlas ingående i avsnitt 7.16.
Avtalsparterna åtar sig i artikel 15 att tillhandahålla kopior av
allmänna handlingar som är tillgängliga för allmänheten. De får
dessutom överlämna kopior av allmänna handlingar på samma sätt och
på samma villkor som en sådan handling får lämnas ut till dess egna
myndigheter. Artikeln kräver inte någon lagstiftning.
I artikel 16 anges att den anmodade staten skall, i den utsträckning
dess lagstiftning tillåter det, fullgöra framställningar om husrannsakan,
beslag och överlämnande av bevismaterial som behövs för utredningen
eller lagföringen i ett brottmål i den ansökande staten. Som förutsättning
gäller att ansökan innehåller sådana uppgifter som enligt den anmodade
statens lag gör det möjligt att vidta en sådan åtgärd. Om beslagtaget
material överlämnas skall den ansökande staten iaktta de villkor som den
anmodade staten ställer. Artikeln kräver ingen ny lagstiftning.
Husrannsakan, beslag och kvarstad behandlas i avsnitt 7.11.
I artikel 17 finns bestämmelser om bistånd i fråga om vinning av brott.
Enligt punkten 1 skall den anmodade staten söka fastställa om det finns
sådan egendom på dess område och upplysa den ansökande staten om
resultatet av sina efterforskningar. Om sådan egendom påträffas skall den
anmodade staten enligt punkten 2 på begäran vidta sådana åtgärder som
dess lagstiftning tillåter för att förhindra befattning med, överlåtelse av
eller undanskaffande av egendomen i avvaktan på ett slutligt avgörande
av domstol i den ansökande staten. Den anmodade staten skall också
enligt punkten 3 på begäran, och i den utsträckning dess lagstiftning till-
låter det, verkställa ett beslut om förverkande av vinning av brott som
fattats av en domstol i den ansökande staten. Godtroende tredje mans
rättigheter som inte prövats av domstolen i den ansökande staten skall
enligt punkten 4 beaktas enligt den anmodade statens lagstiftning. Verk-
ställs ett beslut om förverkande skall den anmodade staten enligt punkten
5 behålla egendomen om inte något annat beslutas i det särskilda fallet.
Punkterna 6 och 8 innehåller föreskrifter om kommunikation av uppgifter
om hur länge begärd åtgärd skall bestå. I punkten 7 definieras vinning av
brott som all egendom som misstänks eller som av en domstol fastställts
vara egendom som direkt eller indirekt härrör från eller har förvärvats
genom brott eller värdet av denna egendom samt annat utbyte av brott.
Åtagandena i artikel 17 är begränsade till vad respektive stats lagstift-
ning medger. Enligt 2 a § tvångsmedelslagen kan egendom, som har för-
verkats eller skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott tas i
beslag. Bestämmelsen ger också möjlighet till kvarstad. Som ett villkor
för dessa säkerhetsåtgärder gäller att det aktuella förverkandet kan verk-
ställas här i Sverige. Enligt lagen (1972:260) om internationellt samar-
bete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställig-
hetslagen) kan regeringen, i den mån det påkallas av en överenskom-
melse som Sverige ingått med annan stat, förordna att frihetsberövande
påföljd, böter eller förverkande som, har ådömts eller beslutats efter
rättegång i brottmål i annan stat kan verkställas i Sverige enligt de
bestämmelser som meddelas i lagen; jfr förordningen (1977:178) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom. Det krävs sålunda inte någon ändrad lagstiftning i och
för denna artikel. Regeringen kan i förordning föreskriva att delar av
internationella verkställighetslagen skall tillämpas i förhållande till
Australien i likhet med vad som gjordes vid Sveriges ratificering av det
brittiska förverkandeavtalet (se avsnitt 4.1). Frågor om beslag och kvar-
stad behandlas i avsnitt 7.11.
Enligt punkten 5 i artikel 17 skall förverkad egendom behållas av den
anmodade staten om inte annat bestäms i det enskilda fallet. Artikeln är i
överensstämmelse med svensk rätt. Frågan om delning av förverkad
egendom med annan stat behandlas i avsnitt 8.
Av artikel 18 framgår att handlingar som överlämnas i ärenden enligt
avtalet skall vara legaliserade och vad som krävs för detta. Enligt artikel
19 får centralorganen ingå tillämpningsöverenskommelser med varandra.
Artikel 20 innehåller regler om representantskap och kostnader. Var-
dera parten åtar sig enligt punkten 1 att vidta de åtgärder som behövs för
att den ansökande staten skall vara företrädd i rättsliga förfaranden som
aktualiseras av en framställning och skall i övrigt företräda den ansö-
kande statens intressen. Det krävs inte att den ansökande staten alltid är
företrädd. Denna fråga, som kräver ny lagstiftning, behandlas i avsnitt
7.8.
Den anmodade staten skall enligt artikel 20 punkten 2 med vissa un-
dantag stå för kostnaderna för fullgörandet av en framställning om
rättslig hjälp. Undantag görs för transport och uppehälle i fråga om
person som överförs till eller från den anmodade staten och för vakt och
extra personal i samband därmed, utgifter för sakkunniga och, om den
anmodade staten begär det, för extraordinära kostnader i samband med
fullgörandet av en framställning. Regleringen överensstämmer med vad
som är brukligt i internationella överenskommelser. Kostnadsfrågor
behandlas i avsnitt 7.18.
Avtalsparterna skall enligt artikel 21 på begäran samråda om tolk-
ningen, tillämpningen och genomförandet av avtalet. I artikel 22 ges
bestämmelser om ikraftträdande och uppsägning av avtalet. Där framgår
att avtalet skall ratificeras och att det träder i kraft den första dagen i den
andra månaden efter utväxlingen av ratifikationsinstrumenten. Avtalet
skall tillämpas på framställningar som överlämnas efter ikraftträdandet
och detta även om de relevanta gärningarna inträffade före denna dag.
5.7.2 Avtalet med Kanada om ömsesidig rättslig hjälp
Avtalet med Kanada består av 22 artiklar. I avtalet detaljregleras de olika
formerna av rättslig hjälp inte i samma utsträckning som i avtalet med
Australien. Det inleds med allmänna bestämmelser (del I). Därefter följer
ett avsnitt med speciella bestämmelser (del II) och ett med bestämmelser
om förfarandet (del III). Sist i avtalet upptas slutbestämmelser (del IV).
Av artikel 1 framgår åtagandena. Parterna åtar sig att i största möjliga
utsträckning lämna varandra ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (punkten
1). Artikeln fortsätter med definitioner av vad som avses med ömsesidig
rättslig hjälp och med brottmål samt anger vilka åtgärder den rättsliga
hjälpen skall omfatta. Med ömsesidig rättslig hjälp avses all rättslig hjälp
i fråga om utredningar eller rättsliga förfaranden i ett brottmål oavsett om
den begärs eller skall lämnas av en domstol eller någon annan
myndighet. I fråga om bevisupptagning, överlämnande av handlingar och
föremål och tvångsåtgärder skall dock framställningen komma från
domstol eller allmän åklagare (punkten 2). Med brottmål avses för
Sveriges del förfaranden som hänför sig till brott såväl enligt
brottsbalken som till annan strafflagstiftning och för Kanadas del
förfaranden i fråga om brott enligt både federal lag och
provinslagstiftning (punkten 3). Brottmål skall även innefatta brott som
rör skatter, avgifter, tullar och internationell överföring av kapital eller
betalningar (punkten 4). Rättslig hjälp skall enligt punkten 5 omfatta
samma typ av åtgärder som enligt artikel 1.3 i avtalet med Australien.
Ansökningar om rättslig hjälp skall enligt artikel 2 verkställas skynd-
samt i enlighet med den anmodade statens lagstiftning och, i den mån det
inte är förbjudet i denna lagstiftning, på det sätt som den ansökande
staten begär. Dessa frågor behandlas i avsnitt 7.5.
En ansökan får enligt punkten 2 inte vägras under hänvisning till
banksekretess, se härom avsnitt 10.2.
Enligt artikel 3 kan en begäran om rättslig hjälp avslås om framställ-
ningen inte uppfyller de krav som ställts upp i den anmodade staten eller
om verkställigheten skulle skada dess suveränitet, säkerhet eller allmänna
rättsprinciper eller liknande väsentliga allmänna intressen, eller äventyra
någons säkerhet eller på andra grunder vara oskälig. Den begärda hjälpen
får enligt punkten 2 skjutas upp om ett fullgörande skulle hindra en pågå-
ende brottsutredning eller ett åtal i den anmodade staten. Den ansökande
staten skall underrättas om beslut att vägra och om skälen för detta
(punkten 3). Innan ansökan avslås skall den anmodade staten överväga
om rättshjälp kan beviljas under sådana villkor som den finner nödvän-
diga (punkten 4).
Vägransregleringen, som är fakultativt utformad, har täckning i svensk
rätt. Frågan behandlas i avsnitt 7.14 (se också vid artikel 4 i avtalet med
Australien).
I artikel 4 regleras rätt att närvara och ställa frågor. Den ansökande
staten skall, om det begärs, underrättas om när och var den begärda rätts-
liga hjälpen kommer att verkställas (punkten 1). Domare eller tjänstemän
i den ansökande staten och andra personer som berörs av brotts-
utredningen skall tillåtas närvara såvida detta inte är förbjudet enligt den
anmodade statens lagstiftning. Domare, åklagare och den misstänktes
försvarare skall tillåtas delta i det rättsliga förfarandet (punkten 2). Rätten
att delta skall innefatta rätt för domare och åklagare att föreslå frågor.
Försvararen skall få ställa frågor direkt. De närvarande skall vidare ha
rätt att, med hjälp av tekniska hjälpmedel säkerställa en ordagrann ned-
teckning av förfarandet (punkten 3).
Artikeln bör föranleda nya svenska regler på området. Frågorna be-
handlas i avsnitt 7.7 (förhör under förundersökning) och avsnitt 7.8
(bevisupptagning vid domstol).
Artikel 5 handlar om översändande av handlingar och föremål. Enligt
punkten 1 får kopior, i stället för orginal, översändas såvida inte den an-
sökande staten uttryckligen begär att få orginalen. Enligt punkten 2 skall
den ansökande staten på begäran återlämna orginalhandlingar och före-
mål som tillhandahållits när det rättsliga förfarandet har avslutats.
Enligt artikel 6 kan en avtalspart begära hjälp med att anmoda en
person att inställa sig som vittne eller sakkunnig i straffrättsliga förfaran-
den eller att medverka i brottsutredningar i den ansökande staten. Be-
stämmelserna innehåller inte något annat åtagande än att den anmodade
staten skall medverka till att den aktuella personen frivilligt inställer sig i
den ansökande staten. Det finns också regler om förskott för resekostna-
der m.m. Artikeln är i överensstämmelse med regleringen i 1959 års
rättshjälpskonvention (se cirkulär 1968:32) och kräver inte några nya
föreskrifter i lag.
I artikel 7 anges att en person som är frihetsberövad i den anmodade
staten på begäran skall överföras till den ansökande staten för vittnesför-
hör eller annan medverkan vid utredning. Som förutsättning gäller att den
aktuella personen samtycker till överförandet. Om frihetsberövandet skall
upphöra under vistelsen i den ansökande staten, skall personen försättas
på fri fot och behandlas som en person som inställt sig där på grund av en
framställning om detta. Reglerna är i överensstämmelse med 1959 års
rättshjälpskonvention och kräver ingen ny lagstiftning. Dessa frågor be-
handlas i avsnitt 7.13
I artikel 8 åtar sig avtalsparterna att ombesörja delgivning av hand-
lingar som sänts över från den ansökande staten för detta ändamål. Del-
givning får ske genom att handlingen överlämnas till den person som
skall delges. På begäran av den ansökande staten skall delgivning ske på
det sätt som är föreskrivet för motsvarande handlingar i den anmodade
staten eller i en särskild form som inte strider mot dess lagstiftning.
Framställning om delgivning av kallelse med en misstänkt skall sändas
till centralorganet senast 30 dagar före dagen för inställelsen. I artikeln
ges också anvisningar om bevis för att delgivning har skett. Regleringen
överensstämmer i sak med 1959 års rättshjälpskonvention (se cirkulär
1968:32 och 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige) och kräver
inga nya föreskrifter i lag.
Artikel 9 innehåller bestämmelser om immunitet som i sak överens-
stämmer med 1959 års rättshjälpskonvention. Immunitetsfrågan behand-
las i avsnitt 7.16.
Vinning av brott behandlas i artikel 10. Bestämmelserna överensstäm-
mer i huvudsak med regleringen i avtalet med Australien (artikel 17). I
fråga om förverkande anges punkten 3 att detta kan ske såväl genom att
ett beslut som har fattats i den ansökande staten verkställs som genom att
ansökan överlämnas till den myndighet i den anmodade staten som är
behörig att besluta om förverkande. I avtalet definieras förutom begrep-
pet vinning av brott även begreppen egendom och tvångsåtgärder. Med
egendom avses pengar och alla slag av lös eller fast och materiell eller
immateriell egendom inklusive varje intresse i sådan egendom. Med
tvångsåtgärder avses beslag, kvarstad eller andra åtgärder för att för-
hindra befattning med eller överlåtelse eller undanskaffande av egendom.
Enligt artikel 10.4 skall förverkad egendom behållas av den anmodade
staten om inte annat bestäms i det enskilda fallet.
Åtagandena är begränsade till vad respektive stats lagstiftning medger.
Här kan hänvisas till kommentaren till artikel 17 i avtalet med Australien
(avsnitt 5.7.1). I Kanada finns för närvarande inga regler om verkställig-
het av utländska förverkanden. I stället står ett civilt förfarande till buds
varvid det utländska beslutet om förverkande läggs till grund för en civil
dom om förverkande som kan verkställas i Kanada. Därigenom torde det
krav på ömsesidighet som gäller enligt internationella verkställighets-
lagen vara uppfyllt. Regeringen bör således, liksom i förhållande till
Australien, i förordning kunna föreskriva att delar av internationella
verkstställighetslagen skall tillämpas på kanadensiska förverkanden.
Artikel 11 innehåller detaljerade bestämmelser om ansökans innehåll.
Om elektronisk överföring används skall, enligt punkten 6, ansökan i
original snarast sändas över. I brådskande fall eller när det annars godtas
får en muntlig framställan göras. Den skall omedelbart bekräftas skriftli-
gen. Reglerna bör återspeglas i svensk rätt. Frågan behandlas i avsnitt
7.3.
De avtalsslutande staterna skall enligt artikel 12 utse centralorgan för
att översända och ta emot framställningar om rättshjälp. För Sverige har
Utrikesdepartementet utsetts till centralorgan. I Kanada är justitieminis-
tern eller en av denne utsedd tjänsteman centralorgan. Centralmyndig-
hetsfrågan behandlas i avsnitt 7.2.
Enligt artikel 13 skall den ansökande staten i den omfattning det
begärs och som är tillåten enligt dess lagstiftning sekretessbelägga en
framställning och varje åtgärd som vidtagits med anledning av
framställningen. Undantag görs för vad som kan krävas för att verkställa
den begärda hjälpen. Frågan behandlas i avsnitt 10.1.
Enligt artikel 14 får uppgifter och bevismaterial inte utan medgivande
från den anmodade statens centralorgan användas för andra ändamål än
de som beskrivits i ansökan. Den anmodade staten får också efter samråd
med den ansökande staten begära att uppgifter och bevismaterial endast
används på de villkor som den anger. Den frågan behandlas i avsnitt
7.15.
Av artikel 15 framgår att handlingar och bevismaterial som
överlämnas inte behöver legaliseras i andra fall än som angivits i artikel
5, dvs. då det begärs av den ansökande staten och ett sådant förfarande
inte är förbjudet i den anmodade statens lagstiftning.
Artikel 16 behandlar språkfrågan. Se härom avsnitt 7.3.
Enligt artikel 17 får vittnesförhör tas upp på den mottagande statens
territorium av konsulär tjänsteman. Bakgrunden till regleringen är den
kanadensiska ordningen för bevisupptagning som innebär att konsulära
tjänstemän ofta genomför förhör utomlands när förhörspersonen ställer
upp frivilligt; det är endast när tvångsmedel behöver tillgripas som man
från kanadensiskt håll behöver bistånd av utländska myndigheter. Den
mottagande staten skall underrättas i förväg och har rätt att vägra sitt
medgivande på någon av de vägransgrunder som anges i artikel 3. En
konsulär tjänsteman får också ombesörja delgivning med en person som
frivilligt inställer sig på konsulatet. Eftersom förfarandet enligt artikel 17
utesluter varje form av tvång krävs det ingen lagstiftningsåtgärd för att
denna typ av förhör skall kunna hållas i Sverige.
Reglerna om kostnader i artikel 18 överensstämmer med de i avtalet
med Australien. Kostnadsfrågor behandlas i avsnitt 7.18. Enligt artikel
19 inskränker avtalet inte på avtalsparternas skyldigheter enligt andra
avtal och inte heller hindrar det dem från att lämna varandra rättslig hjälp
enligt andra avtal.
Avtalet skall enligt artikel 20 tillämpas på framställningar som över-
lämnas efter ikraftträdandet och detta även om de relevanta gärningarna
inträffade före denna dag. Avtalsparterna skall enligt artikel 21 på begä-
ran samråda om tolkningen, tillämpningen och genomförandet av avtalet.
I artikel 22 finns bestämmelser om ikraftträdande och uppsägning av av-
talet. Där framgår att avtalet skall ratificeras och att det träder i kraft den
första dagen i den andra månaden efter utväxlingen av ratifikationsin-
strumenten.
6 En ny lagstiftning
6.1 En sammanhållen lagstiftning om internationellt
rättsligt samarbete i brottmål
Regeringens förslag: En ny lag om internationell rättslig hjälp i
brottmål införs. Lagen skall omfatta rättsligt samarbete mellan
åklagare och domstolar. Internationellt polis- och tullsamarbete
omfattas inte. I lagen ges bestämmelser som i dag regleras genom
lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, lagen
(1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol, lagen
(1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat och lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet. Vidare tas in i lagen
bestämmelser om samarbete på ytterligare områden och med fler typer
av åtgärder.
1946 års bevisupptagningslagar ändras och blir i fortsättningen
tillämpliga endast på civilrättens område. 1975 års och 1991 års lagar
kan upphävas helt. Förslaget föranleder också ändringar i lagen
(1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna
för brott mot internationell humanitär rätt och därutöver rena hänvis-
ningsändringar i ett antal lagar. I likhet med den nuvarande regle-
ringen omfattas inte brott mot tryckfrihetsförordningen eller yttrande-
frihetsgrundlagen av lagens tillämpningsområde.
Tills vidare tas inga regler om delgivning i brottmål.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till en
sammanhållen lagstiftning om internationellt rättsligt samarbete i
brottmål. Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Malmö och
Göteborgs tingsrätter, Ekobrottsmyndigheten, Juridiska fakultetsnämn-
den vid Uppsala universitet välkomnar en samlad lagstiftning rörande det
internationella samarbetet i brottmål vilket gör lagstiftningen mer över-
skådlig och enhetlig. Riksåklagaren anser att promemorians förslag inne-
bär en påtaglig förstärkning av möjligheterna med att bistå med utred-
ningsåtgärder och, som en konsekvens av detta, också ökade möjligheter
för svenska domstolar och åklagare att få bistånd när så behövs. Även om
Riksåklagaren anser att systematiseringen skulle kunnat gå ännu längre
anser Riksåklagaren att hanteringen blir påtagligt mer lätthanterlig för
praktikern än med den nuvarande lagstiftningen. Rikspolisstyrelsen är i
och för sig positiv till att samla regleringen om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål i en lag men anser att det är av stor vikt att lagen inte för med
sig att det internationella polissamarbetet försvåras eller förhindras.
Tullverket, som också ställer sig bakom de tankegångar som presenteras i
promemorian, anser att det tydligare bör framgå att internationellt polis-
och tullsamarbete inte omfattas av lagens bestämmelser. Justitiekanslern
har i huvudsak inte något att erinra mot promemorians förslag men
påpekar att lagen inte kan tillämpas inom tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden. Justitiekanslern anser
att det i och för sig inte behövs någon särskild erinran om detta i lag-
texten, men att det skulle kunna vara av värde om frågan närmare
kommenterades i det fortsatta beredningsarbetet. Riksskatteverket påpe-
kar att den nuvarande internationella regleringen av delgivning är ofull-
ständig, svåröverskådlig och delvis föråldrad och efterlyser att regeringen
initierar en genomgripande internationell översyn av delgivningsfrågorna
både på privat- och offentligrättens område.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om rättslig hjälp i
brottmål finns i flera olika författningar, närmare bestämt fyra olika
lagar, två förordningar och fyra cirkulär och två tillkännagivanden. Till
detta kommer två kungörelser om internationell delgivning. Regleringen
har tillkommit successivt och någon samlad översyn har inte skett på
detta område. Detta förhållande innebär olägenheter ur flera synvinklar.
Regleringen är svår att överblicka och det har inte gått att ta till vara alla
möjligheter till gemensamma lösningar beträffande de olika formerna för
rättsligt biträde. En framställning om rättsligt biträde från en annan stat
kan ofta innebära att åtgärder som regleras var för sig i olika lagar skall
vidtas. I viss utsträckning kan den nuvarande splittrade regleringen
innebära effektivitetsförluster när en sådan framställning skall åtgärdas.
De nya åtaganden inom det internationella straffrättsliga samarbetet
som Sverige gjort eller kan förmodas göra inom den närmaste framtiden
är i viss utsträckning gemensamma för olika former av rättsligt bistånd.
När det gäller den rättsliga regleringen av dessa åtaganden finns det klara
fördelar med en lösning som innebär att man har gemensamma bestäm-
melser i så stor utsträckning som möjligt.
Det föreslås mot den bakgrunden att alla bestämmelser om rättslig
hjälp i brottmål skall sammanföras och tas in i en ny lag.
När det gäller den nya lagens förhållande till innehållet i olika
konventioner som Sverige har tillrätt bör den lagstiftningsteknik som av
tradition brukar användas på straffrättens och straffprocessrättens område
tillämpas, dvs. åtagandena i konventionerna transformeras till svensk lag
och omarbetas till svensk författningstext. En annan metod, som ofta
används inom den internationella privat- och civilprocessrättens område
är inkorporering. Det föreskrivs då i lag att konventionens bestämmelser
skall gälla som lag i Sverige (se härom t.ex. prop 1991/92:128 s. 136 ff).
När inkorporeringsmetoden används blir alltså konventionstexten som
sådan direkt gällande svensk författningstext. Att åtagandena i olika
konventioner transformeras till svensk rätt innebär att svenska åklagare
och domstolar således inte direkt tillämpar konventionens bestämmelser
utan tillämpar den svenska författningstexten som i sin tur har utarbetas i
överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden. Samtidigt kan
svenska åklagare och domstolar inte bortse från bestämmelser i olika
konventioner. Av tradition tillämpas nämligen principen om
fördragskonform tolkning vilket innebär att svensk rätt tolkas så att den
överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden (se bl.a. NJA
1988 s. 572, 1991 s. 188 och, särskilt, 1992 s. 532). Ibland innehåller
svensk lag en uttrycklig hänvisning till innehållet i en internationell
överenskommelse som innebär att bestämmelser i en överenskommelse
fyller ut och preciserar innehållet i den svenska regeln. Exempel på detta
är 1 och 8 §§ 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet.
Lagens tillämpningsområde bör täcka internationellt rättsligt sam-
arbete, dvs. samarbete som tar sikte på rättsliga förfaranden som gäller
utredning om eller lagföring för brott. Det internationella polissamarbe-
tet, liksom tullsamarbetet, bör lämnas utanför lagens
tillämpningsområde. Detta samarbete är i huvudsak oreglerat i svensk rätt
och är ofta mycket informellt och praktiskt inriktat. Det är, som påpekats
under remissbehandlingen, angeläget att säkerställa och klargöra att detta
informella samarbete kan fortsätta och lämnas utanför en reglering av det
rättsliga samarbetet. (Angående den nyligen avlämnade propositionen
1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslut-
ning till Schengen, se avsnitt 5.3.)
Det sagda innebär att lagens tillämpningsområde uttryckligen bör
begränsas till att gälla för svenska åklagare och svenska domstolar.
Lagen bör således inte omfatta det internationella samarbete som svensk
polis och svensk tullpersonal deltar i. Däremot kan lagen mycket väl bli
tillämplig när en utländsk polis eller befattningshavare vid tullen begär
hjälp i Sverige med en åtgärd som regleras i lagen, t.ex. husrannsakan.
Det beror av hur den interna organisationen ser ut i den ansökande staten.
I vissa länder, t.ex. i Danmark och Storbritannien, fullgör polis uppgifter
som i Sverige fullgörs av åklagare och i andra länder av undersök-
ningsdomare. Det är mot den bakgrunden som 1959 års rättshjälps-
konvention som reglerar samarbete mellan rättsliga myndigheter har
överlämnat åt konventionsstaterna att vid tillträdet till konventionen ange
vilka myndigheter som är rättsliga myndigheter i konventionens mening.
Det bör därför av den nya lagen framgå att den är tillämplig för å ena
sidan svenska åklagare och svenska domstolar och å andra sidan
utländska åklagare, undersökningsdomare och domstolar och, om det
följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige,
andra myndigheter eller befattningshavare. Sverige bör ändra sin
förklaring om vilka myndigheter som är rättsliga myndigheter i Sverige
enligt 1959 års rättshjälpskonvention, se avsnitt 14.1. Det bör också
uttryckligen framgå att lagen är tillämplig när rättslig hjälp begärs utom-
lands eller i Sverige och lagen bör innehålla en definition av vilka åt-
gärder som enligt lagen utgör rättslig hjälp. Det är inte nödvändigt att
därutöver uttryckligen föreskriva att lagen inte innehåller några regler om
när svensk polis- eller tullmyndighet får ge sådan hjälp till sina utländska
motsvarigheter eller när dessa får ansöka om hjälp utomlands.
Ett annat område som inte bör omfattas av lagen är, såsom Justitie-
kanslern påpekat i sitt remissyttrande, rättslig hjälp på yttrande-
frihetsgrundlagens och tryckfrihetsförordningens områden. Ingripanden
mot grundlagsskyddade medier kan endast ske i de fall och den ordning
som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihets-
grundlagen. Förekommer i ett ärende om rättslig hjälp misstanke om
tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott i Sverige skall ärendet
handläggas av Justitiekanslern som kan besluta att inleda en svensk
förundersökning enligt den ordning som föreskrivs i dessa grundlagar.
Den nya lagen kan självfallet inte ändra på denna ordning. En ny lag på
området kan, som Justitiekanslern framhåller, inte sätta grundlagarna ur
spel och det bör därför inte tas in någon särskild erinran om detta i den
nya lagen.
Med hänsyn till den uppmärksamhet som på senare tid, såväl inom EU
som i andra internationella fora, visas juridiska personers brottslighet bör
det uttryckligen av den nya lagen framgå att den är tillämplig även i de
fall den aktuella brottsutredningen gäller en juridisk person. Detta är
ingen nyhet utan gäller redan enligt nuvarande regler på området.
I samband med att en ny sammanhållen lagstiftning införs bör termen
rättshjälp i brottmål som ofta sammanblandas med rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1996:1619) utmönstras och ersättas med termen
rättslig hjälp. Den termen knyter naturligt an till uttrycket rättsligt
samarbete och rättsliga myndigheter. Ordet inbördes är en missvisande
översättning av det engelska mutual och bör där det förekommer
översättas med ordet ömsesidig . I likhet med flera remissinstanser,
anser regeringen, att den nya lagen bör heta internationell rättslig hjälp i
brottmål. Det beskriver tydligare lagens tillämpningsområde eftersom
lagen inte kräver ömsesidighet för sin tillämpning.
De bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål som finns idag är endast
tillämpliga vid utredning om eller lagföring för brott. Lagens tillämp-
ningsområde bör utvidgas att omfatta samarbete också i andra än rent
straffrättsliga förfaranden (se avsnitt 6.2) och ytterligare slag av åtgärder
(se avsnitt 6.3).
1946 års bevisupptagningslagar innehåller regler om rättsligt biträde
som är tillämpliga beträffande såväl straffrättsliga som civilrättsliga för-
faranden. Dessa författningar bör i fortsättningen uteslutande reglera
rättsligt bistånd i civilrättsliga förfaranden. Bestämmelser i dessa lagar
som tar sikte på brottmål bör därför i avvaktan på en mer genomgrip-
ande översyn som inte är möjlig att genomföra i detta ärende mönstras
ut och i stället arbetas in i den nya lagen. Reglerna i tvångsmedelslagen
och 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet är tillämpliga endast
i brottmål och bestämmelserna i dessa lagar kan helt och hållet ersättas
av bestämmelser i den nya lagen.
Bestämmelserna i 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige och
1933 års kungörelse om delgivning i utlandet är föråldrade och, såsom
påpekats vid remissbehandlingen, i behov av en genomgripande allmän
översyn. En sådan översyn är emellertid inte är möjlig att göra inom
ramen för detta lagstiftningsärende. Den rättsliga regleringen av och
förfarandet vid delgivning i internationella sammanhang avviker dess-
utom i mycket från de regler som gäller vid andra former av rättslig hjälp
i brottmål. Det är inte självklart att den nya lagen är den bästa platsen för
regler om internationell delgivning och att regler om delgivning i
brottmål och delgivning i civilrättsliga förfaranden skall separeras. Den
nya lagen bör därför inte innehålla några regler om delgivning och den
nuvarande reglering av delgivning i internationella förhållanden behålls
till vidare oförändrad. De ändringar som Schengenkonventionen kräver i
fråga om delgivning behandlas i avsnitt 9.
Lagen bör kompletteras med föreskrifter i en förordning om inter-
nationellt rättsligt samarbete i brottmål och ett tillkännagivande av de
olika internationella överenskommelser som avses i lagen. Cirkulären bör
så långt det är möjligt upphävas.
Den nya lagstiftningen föranleder utöver en del lagändringar av hän-
visningskaraktär även ändringar i andra lagar om rättsligt samarbete
med hänsyn till centralmyndighetsfrågan (se avsnitt 7.2) och vissa följd-
ändringar i lagen samarbete med de internationella tribunalerna (se
avsnitt 12).
6.2 Administrativa förfaranden m.m.
Regeringens förslag: I den utsträckning det har avtalats i en interna-
tionell överenskommelse som är bindande för Sverige skall rättslig
hjälp som avses i lagen kunna lämnas av åklagare eller domstol
1. i ärenden som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i
ett administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straff-
rättsligt förfarande,
2. i ärenden som avser skadestånd för felaktigt väckt åtal eller fel-
aktigt domslut, eller
3. i ärenden som handläggs gemensamt med ett brottmål.
Rättslig hjälp skall också kunna lämnas på verkställighetsstadiet
utan ett krav på formell ömsesidighet.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Promemorians förslag är annorlunda formulerad.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt prome-
morians förslag eller lämnat det utan erinran.
Några remissinstanser har lämnat synpunkter på promemorians förslag
om rättslig hjälp vid administrativa förfaranden. Helsingborgs tingsrätt
menar att bestämmelsens tillämpningsområde blir alltför vidsträckt med
den föreslagna formuleringen. Stockholms tingsrätt anser att det finns ett
betydande mått av osäkerhet beträffande bestämmelsens tillämpningsom-
råde med hänsyn till att den förslagna bestämmelsen inte håller sig inom
de ramar som ges i artikel 49 a) i Schengenkonventionen och att huvud-
regeln om när rättslig hjälp kan lämnas, dvs. när åtgärden gäller utred-
ning om eller lagföring för brott, och som bestämmelsen om rättslig hjälp
vid administrativa förfaranden hänvisar till, inte kan vara en utgångs-
punkt i de fall som skall regleras. Malmö tingsrätt påpekar å sin sida att
hänvisningen till huvudregeln om när rättslig hjälp kan lämnas in-
skränker bestämmelsens tillämpningsområde på så sätt att gärningar som
avkriminaliserats men som sanktioneras genom olika avgifter inte
kommer att omfattas av lagen. Tullverket anser att det av förslaget inte
framgår klart hur de ärenden som rör administrativa förfaranden skall
hanteras mot bakgrund av att i förslaget nämns endast åklagare och dom-
stolar som kan vidta åtgärder enligt lagen men att i Sverige administra-
tiva åtgärder vanligtvis vidtas av andra myndigheter.
När det gäller rättslig hjälp på verkställighetsstadiet har Riksdagens
ombudsmän efterlyst en närmare redovisning av varför Sverige skall
lämna rättslig hjälp i dessa fall utan ett krav på ömsesidighet.
Skälen för regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde bör som
nämnts i föregående avsnitt avse internationellt rättsligt samarbete i
brottmål, dvs. samarbete mellan svenska åklagare och domstolar samt
utländska rättsliga myndigheter i ett rättsligt förfarande som gäller ut-
redning om eller lagföring för brott. Mot bakgrund av bl.a. Schengenkon-
ventionens krav, vilka har redovisats i avsnitt 5.3, bör lagen även
utsträckas till att gälla samarbete i andra avseenden.
Administrativa förfaranden eller andra rättsliga förfaranden
I Schengenkonventionens artikel 49 a) finns föreskrifter om att rättslig
hjälp skall lämnas även när det är fråga om gärningar som är straffbara i
en av de två staterna, eller båda, och där överträdelsen i fråga beivras av
administrativa myndigheter, förutsatt att ett beslut i ärendet kan överkla-
gas till domstol som är behörig att handlägga brottmål.
En liknande bestämmelse diskuteras i arbetet med EU-konventionen
om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.2) och i arbetet i
Europarådet med ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskon-
vention (se avsnitt 5.6).
I OECD:s konventionen från 1997 om bekämpande av bestickning av
utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser, som
Sverige har tillträtt, finns en bestämmelse om ömsesidig rättslig hjälp
beträffande gärningar som omfattas av konventionen (artikel 9). Rättslig
hjälp skall enligt den konventionen även kunna lämnas i de fall den andra
staten inlett ett icke straffrättsligt förfarande mot en juridisk person. I
prop. 1998/99:32 som behandlade Sveriges tillträde till denna konven-
tion konstaterade regeringen att i översynen av lagstiftningen om rättslig
hjälp i brottmål fick hänsyn tas till denna bestämmelse (se s. 67). De
förfaranden som avses är sålunda icke straffrättsliga förfaranden mot
juridiska personer. Det behöver dock inte vara ett administrativt för-
farande utan kan även vara ett civilrättsligt förfarande.
Den omständigheten att vissa länder väljer att beivra vissa överträdel-
ser i straffrättslig ordning och andra i administrativ eller annan icke
straffrättslig ordning bör enligt regeringens mening naturligtvis inte
hindra ett internationellt samarbete på området. Bestämmelsen i bl.a.
Schengenkonventionen gör det möjligt att samarbeta inom ett större om-
råde. Det bör emellertid framhållas att dess praktiska tillämpningsområde
kommer att begränsas till att Sverige kommer att kunna hjälpa andra
stater, t.ex. Tyskland och Österrike, som beivrar vissa överträdelser
genom ett administrativt förfarande på så sätt som beskrivs i Schengen-
konventionen. I Sverige finns inte några motsvarande förfaranden. Över-
trädelser som beivras av svenska administrativa myndigheter överklagas
som regel inte till en allmän domstol såsom ett brottmål. Bestämmelsen
kan emellertid bli till nytta i en svensk förundersökning eller rättegång i
de fall den andra Schengenstaten tidigare har haft ett krav på dubbel
straffbarhet för att kunna vidta den begärda åtgärden. I dessa fall kommer
det att räcka att den andra staten beivrar motsvarande gärning genom ett
administrativt förfarande (jfr även artikel 51 i Schengenkonventionen).
På motsvarande sätt kommer bestämmelsen i OECD-konvention att i
praktiken innebära att Sverige kommer att kunna hjälpa andra stater.
Den nya lagen bör mot bakgrund av vad som anförts därför innehålla
en bestämmelse som innebär att lagen blir tillämplig även om den aktu-
ella gärningen beivras i ett administrativt förfarande eller i ett annat än ett
straffrättsligt förfarande. Angående kravet på dubbel straffbarhet i sådana
fall, se avsnitt 7.6., och beträffande hemlig teleavlyssning, hemlig tele-
övervakning och hemlig kameraövervakning, se avsnitt 7.12.
Beträffande bestämmelsen utformning har några remissinstanser anfört
att promemorians formulering är otydlig och inte ger tillräcklig ledning
om bestämmelsens tillämpningsområde. En remissinstans tycker att
bestämmelsen blir för inskränkt, medan andra tycker att den blir för vid-
sträckt. Mot bakgrund härav anser regeringen att lagtextens utformning
bör ändras. Utgångspunkten bör vara att bestämmelsen endast blir till-
lämplig i förhållande till de stater som har gjort ett motsvarande åtagande
i förhållande till Sverige och endast i den omfattning som föreskrivs i
den aktuella överenskommelsen. Ett sådant krav på formell ömsesidighet
gör att tillämpningsområdet för bestämmelsen blir avgränsat samtidigt
som regleringen blir flexibel och lämnar utrymme för varierande
åtaganden i olika internationella överenskommelser. Detta bör även gälla
i förhållande till de nordiska staterna. Denna ändring i förhållande till
promemorians förslag torde inte ha någon praktisk betydelse eftersom de
nordiska staterna avser att tillträda bl.a. Schengenkonventionen.
I förhållande till Schengenstaterna och den dag EU-konventionen
träder i kraft till EU-staterna, kommer det formella kravet på ömsesi-
dighet att innebära att bestämmelsen bara gäller om beslutet som fattas i
det utländska administrativa förfarandet kan överklagas till domstol som
är behörig att handlägga brottmål. När en stat begär hjälp med stöd av
OECD-konventionen kommer Sverige att kunna ge bistånd i förfaranden
som beivras i ett annat än ett straffrättsligt förfarande men med den
begränsningen att det endast gäller förfaranden mot juridiska personer
och endast beträffande de gärningar som omfattas av konventionen. De
överenskommelser som avses i bestämmelsen och deras närmare innehåll
bör tas in i ett särskilt tillkännagivande som är kopplat till lagen. En
möjlighet att utforma lagtexten, som några remissinstanser antytt, skulle
vara att utforma den i så nära anslutning till Schengen- och OECD-
konventionens bestämmelser som möjligt. En sådan bestämmelse skulle
vara mer avgränsad och ta hand om de åtaganden Sverige har gjort,
varken mer eller mindre. Men å andra sidan skulle bestämmelsen tappa i
flexibilitet och vid varje tillfälle Sverige avser att tillträda liknande
konventioner skulle lagstiftningen troligen behöva ändras för att anpassas
till de nya åtagandena. En sådan bestämmelse skulle i längden bli alltför
detaljerad och omständlig att tillämpa. Enligt regeringens mening medför
det formella kravet på ömsesidighet att bestämmelsen blir tillräckligt
avgränsad. Lagen blir inte tillämplig om inte de kriterier som den inter-
nationella överenskommelsen ställer upp är uppfyllda. Genom tillkänna-
givandet kommer överenskommelsens begränsningar att framgå.
Med anledning av Tullverkets påpekande bör det framhållas att den
nya lagen uteslutande skall tillämpas av svenska åklagare och domstolar
och inte av några andra myndigheter och att lagen (som närmare redo-
visas i avsnitt 6.3) endast omfattar hjälp med vissa, i lagen särskilt upp-
räknade, åtgärder. Skall andra åtgärder än de i lagen uppräknade vidtas,
t.ex. mellan polisiära myndigheter eller tull- eller skattemyndigheter, är
lagen inte tillämplig.
Artikel 49 i Schengenkonventionen föreskriver vidare i punkten b) att
rättslig hjälp skall beviljas också i ärenden som gäller skadestånd för fel-
aktigt väckt åtal eller felaktigt domslut och i punkten d) att rättslig hjälp
skall lämnas också i civilmål, t.ex. skadestånd i anledning av brott, som
handläggs gemensamt med ett brottmål. Som redovisats i avsnitt 5.3 har
åtagandena redan idag i viss mån täckning i svensk rätt, t.ex. kan bevis-
upptagning ske vid domstol. För att Sverige fullt ut skall kunna leva upp
till åtagandena krävs regler som gör det möjligt att bistå även på åklagar-
nivå. Att det finns ett behov av regler på området har visats sig vid de
nordiska överläggningarna som redovisats i avsnitt 5.5 där det exem-
pelvis framkommit att svenska myndigheter vägrat bistå danska åklagare
vid förhör i ett ärende om skadestånd för oriktigt frihetsberövande som
i Danmark handläggs som ett brottmål men i Sverige som ett civilt mål
med hänvisning till att frågan inte gällde rättslig hjälp i brottmål.
För dessa ärendetyper bör i linje med allmänna svenska principer för
det straffrättsliga samarbetet inget krav på ömsesidighet ställas upp.
Ärendetyperna är tillräckligt avgränsade. Till de ärendetyper som anges i
artikel 49 b) och 2) i Schengenkonventionen bör även fogas skadestånd
om oriktiga frihetsberövanden.
Förfaranden på verkställighetsstadiet
Schengenkonventionen kräver slutligen enligt artikel 49 c) och f) lik-
som artikel 3 i tilläggsprotokollet till 1959 års rättshjälpskonvention att
bistånd i viss utsträckning skall kunna lämnas även på verkställighets-
stadiet, bl.a. i ärenden om benådning, uppskov med verkställighet och
villkorlig frigivning.
Bestämmelserna i tilläggsprotokollets artikel 3 skall ses mot bakgrund
av den oklarhet som rådde i den praktiska tillämpningen om rättslig hjälp
kunde lämnas när det gäller olika åtgärder på verkställighetsstadiet efter-
som sådana beslut ofta fattas av myndigheter som i vissa stater anses
vara administrativa myndigheter medan de i andra stater anses vara
rättsliga myndigheter. 1959 års rättshjälpskonvention omfattar enligt
artikel 1.2 inte åtgärder på verkställighetsstadiet. Genom
tilläggsprotokollets artikel 3 utvidgas tillämpningsområdet för
konventionen till att gälla vissa åtgärder som rör verkställighet av
påföljder, nämligen uppskov med ådömande eller verkställighet av
påföljd, villkorlig frigivning och uppskov med eller avbrott i sådan
verkställighet samt benådningsärenden. Vid Sveriges tillträde till
tilläggsprotokollet konstaterades att ett svenskt tillträde till artikeln
kunde ske utan lagändringar (prop. 1978/79:80 s. 18). För att det skall
inte råda någon tvekan om att Sverige kan lämna bistånd med de åtgärder
som kan aktualiseras bör det uttryckligen framgå att olika åtgärder på
verkställighetsstadiet omfattas av den nya lagen.
Det är dock inte helt klart vad detta ytterligare område för samarbete
avser eller vilka typer av åtgärder som skulle kunna bli aktuella. I princip
torde alla de typer av åtgärder som kan vidtas enligt 1959 års rättshjälps-
konvention kunna aktualiseras i sammanhanget. Vad som i praktiken kan
bli aktuellt är bl.a. delgivning, översändande av utdrag ur straffregistret
och bevisupptagning. När det gäller de två förstnämnda finns bestäm-
melser om detta i 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige och lagen
(1998:620) om belastningsregister. Beträffande bevisupptagning är det
inte självklart att dagens bestämmelser möjliggör bevisupptagning om en
sådan åtgärd begärs avseende ett ärende om t.ex. villkorlig frigivning.
Även annan slags rättslig hjälp kan komma att begäras. Det bör därför
enligt regeringens mening uttryckligen framgå av den nya lagen att rätts-
lig hjälp kan även lämnas i ärenden på verkställighetsstadiet, nämligen de
som anges i artikel 3 i tilläggsprotokollet till 1959 års rätts-
hjälpskonvention och punkten c) och f) i Schengenkonventionens artikel
49. Det finns ingen anledning att begränsa en sådan regel till att gälla i
förhållande till de stater som tillträtt tilläggsprotokollet eller Schengen-
konventionen. Den allmänna princip som gäller rättsligt samarbete, dvs.
att Sverige samarbetar utan ett krav på ömsesidighet, bör kunna slå
igenom vad gäller dessa ärendekategorier. I den mån Sverige redan i dag
kan lämna rättslig hjälp i ärenden verkställighetsstadiet uppställs inget
krav på ömsesidighet och det finns ingen anledning att ändra på detta.
Sverige bör därför kunna lämna rättslig hjälp på verkställighetsstadiet i
förhållande till alla stater. Lagtexten bör emellertid med hänsyn till att
något krav på formell ömsesidighet inte ställs upp formuleras i nära
anslutning till konventionstexterna för att därigenom begränsa
bestämmelsens användningsområde.

6.3 Vilka åtgärder som omfattas av lagens
tillämpningsområde
Regeringens förslag: Lagen skall omfatta de åtgärder som enligt den
nuvarande regleringen kan vidtas på begäran av en annan stat, nämligen
förhör i samband med förundersökning i brottmål, bevisupptagning vid
domstol, husrannsakan, beslag och kvarstad och överförande av frihets-
berövade för förhör m.m.
Lagen kompletteras med regler för ytterligare ett antal nya typer av
åtgärder, nämligen telefonförhör, förhör genom videokonferens, hemlig
teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning,
andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken än husrannsakan.
Också regler om delning av förverkad egendom mellan stater tas in i
lagen.
Lagen hindrar inte att hjälp lämnas av åklagare eller domstol med
annan åtgärd än de som särskilt anges i lagen om det kan ske utan
tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås inga regler om
kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Promemorians lagförslag in-
begriper också andra åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersök-
ning och som inte innefattar tvångsmedel. I övrigt stämmer promemo-
rians förslag överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolis-
styrelsen och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser
att det är en brist att lagen inte ger Sverige en möjlighet att bistå med
kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Riksåklagaren anser dessutom det
vara en brist att Sverige inte kan bistå med kvarhållande av försändelse
s.k. postkontroll. Rikspolisstyrelsen anser att om lagen även omfattar
annan åtgärd som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång
och som inte innefattar tvångsmedel så finns det risk att det oreglerade
internationella polissamarbetet omfattas av lagen och formaliseras och
motsätter sig detta. Justitieombudsmannen påpekar att tagande av finger-
avtryck, fotografi eller DNA test innefattar tvångsmedelsanvändning och
inte kan vidtas med stöd av lagen såsom den utformats.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller vilka olika åtgärder
samarbetet kan avse bör lagen självfallet omfatta de åtgärder som kan
vidtas idag enligt 1946 års bevisupptagningslagar, tvångsmedelslagen
och 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet. De åtgärder som
kan vidtas enligt den nuvarande regleringen är förhör i samband med för-
undersökning i brottmål (se avsnitt 7.7), bevisupptagning åt och vid
utländsk domstol (se avsnitt 7.8), husrannsakan, beslag och kvarstad (se
avsnitt 7.11) och överförande av frihetsberövade för förhör m.m. (se
avsnitt 7.13).
I enlighet med vad som redovisats i avsnitt 5.1 bör lagen därutöver
innehålla regler om ett antal nya åtgärder som kan vidtas efter en ansökan
om rättslig hjälp. Enligt regeringen bör målsättningen vara att svenska
domstolar och åklagare skall kunna ge rättslig hjälp till utländska
myndigheter med alla de åtgärder som kan vidtas vid en svensk förunder-
sökning eller rättegång. Någon anledning att utesluta vissa typer av
tvångsmedel föreligger inte. I lagen bör därför införas bestämmelser om
telefonförhör (se avsnitt 7.9), förhör genom videokonferens (se avsnitt
7.10), hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kamera-
övervakning (se avsnitt 7.12).
I promemorian föreslås att lagen inte bara skall innehålla regler om
vissa särskilt angivna åtgärder med vilka svenska åklagare och domstolar
kan bistå utländska myndigheter utan även en mer öppet formulerad regel
som fångar in och medger att även andra åtgärder som inte är specifikt
reglerade i lagen och som inte innefattar tvångsmedel kan vidtas på
begäran av främmande stat. Som exempel nämns i promemorian tagande
av fingeravtryck eller fotografi eller en begäran om att en DNA-test ska
genomföras.
Bestämmelsen har fått viss remisskritik. Flera remissinstanser
framhåller att det krävs beslut om kroppsbesiktning för att ta ett prov för
DNA-analys. Enligt Justitieombudsmannens bedömning kan inte heller
hjälp ges med tagande av fingeravtryck och fotografering enbart med
stöd av denna bestämmelse. Tillämpningsområdet för en sådan bestäm-
melse kommer därför att bli mycket begränsat. Vidare ser Rikspolis-
styrelsen en fara i att det oreglerade internationella polissamarbetet
genom bestämmelsen kan komma att omfattas av lagen och därigenom
formaliseras.
Regeringen gör följande bedömning. Förfarandet i rättegången och
under förundersökningen skiljer sig till stor del. Medan förfarandet under
rättegången av rättssäkerhetsskäl har ansetts behöva detaljerade för-
faranderegler präglas förundersökningen istället av mer flexibla förfar-
anderegler. De bestämmelser som reglerar förundersökningen rör i
huvudsak användning av tvångsmedel och andra tvångsåtgärder. Detta
innebär att många av de medel som står en åklagare till förfogande under
förundersökningen är oreglerat i lag (se även avsnitt 6.4). Detta för-
hållande speglas även i det internationella samarbetet. Den svenska
lagstiftningen innehåller inte någon heltäckande reglering av inter-
nationellt samarbete som begärs av en utländsk åklagare och riktas till en
svensk åklagare eller tvärtom. Denna avsaknad av lagstiftning hindrar
inte att det förekommer informellt samarbete mellan åklagarmyndigheter.
Om det saknas regler i svensk rätt är det inte möjligt att använda
tvångsmedel eller andra tvångsåtgärder.
Enligt regeringens bedömning bör detta grundläggande synsätt kvarstå
och komma till uttryck i lagen. Att svenska myndigheter enkelt och
smidigt skall bistå sina utländska motsvarigheter så långt det är möjligt
även i frågor där det inte finns uttryckliga regler om sådant samarbete är
självklart och en del av vår förvaltningstradition som vi måste slå vakt
om. En mer lämplig väg än att försöka reglera detta samarbete enligt pro-
memorians förslag är att det av lagen uttryckligen framgår att lagen inte
hindrar åklagare att lämna hjälp med andra åtgärder än de som särskilt
anges i lagen om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.
Regeln bör utformas så att det finns utrymme inte bara för svenska
åklagare utan även för svenska domstolar att lämna hjälp med andra åt-
gärder än de som räknas upp i lagen, förutsatt att det kan ske utan tvångs-
åtgärder eller tvångsmedelsanvändning. Det vore olyckligt om svensk
domstol skulle hindras att lämna hjälp med en åtgärd som annan stat
behöver hjälp med enbart på den grunden att den inte kan sorteras in
under någon av de uppräknade åtgärderna. Uppräkningen speglar den
svenska straffprocessrätten och det måste finnas utrymme för svensk
domstol att bistå en utländsk domstol med åtgärder som krävs enligt den
ansökande statens straffprocessrätt. Den nuvarande lagstiftningen lämna
utrymme för ett sådant oreglerat samarbete och den nya lagen bör inte ut-
formas så att den hindrar en framtida utveckling av det rättsliga sam-
arbetet. En begränsning, som inte uttryckligen behöver regleras, ligger i
att svensk domstol i princip inte bör lämna bistånd med åtgärder som det
normalt ankommer på åklagare att utföra. Om emellertid den ansökande
staten uttryckligen begär bistånd av svensk domstol, t.ex. därför att
åtgärden annars saknar verkan i det utländska förfarandet, bör svensk
domstol kunna hjälpa till. En än mer självklar begränsning av domstolens
möjligheter att bistå med oreglerade åtgärder är att den begärda åtgärden
naturligtvis inte får strida svensk lag eller mot grunderna för eller
grundläggande principer i den svenska rättsordningen. Inte heller detta
behöver uttryckligen regleras. Det föreslås därför att regeln utformas så
att lagen inte hindrar att svenska domstolar att lämna hjälp med andra
åtgärder än de som räknas upp i lagen, förutsatt att det kan ske utan
tvångsåtgärder eller tvångsmedelsanvändning. En annan sak är att svensk
domstol inte själv utan uttryckligt lagstöd kan begära rättslig hjälp
utomlands. Se härom vidare i avsnitt 6.4.
Att frivilliga förhör under förundersökning med andra än misstänkta
som polismyndigheter håller inom ramen för det informella polis-
samarbetet förblir oreglerat och faller utanför lagens tillämpningsområde
har behandlats i avsnitt 6.1.
I lagen bör även som flera remissinstanser ansett tas med särskilda
bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Även om det
kan förväntas bli mer sällsynt att hjälp begärs med dessa åtgärder kan,
som Riksåklagaren påpekat, frågan komma upp i samband med prov för
DNA-test i ärenden där det är för tidigt att begära en person utlämnad
eller där den misstänkte inte kan lämnas ut. Det kan också bli aktuellt
med en begäran om att t.ex. söka efter vissa kännetecken på en person.
Det bör också av lagen framgå att hjälp med annan åtgärd, t.ex. tagande
av fotografi och fingeravtryck, som får vidtas enligt 28 kap. rätte-
gångsbalken skall kunna lämnas till annan stat.
Genom de särskilda bestämmelserna om beslag kan bistånd ges med
kvarhållande av försändelse s.k. postkontroll enligt 27 kap. 9 § rätte-
gångsbalken (se avsnitt 7.11). Några ytterligare bestämmelser om detta
behöver därför inte införas i lagen.
I avsnitt 8 föreslås att regler om delning av förverkad egendom mellan
stater införs i den nya lagen.

6.4 Rättslig hjälp i brottmål utomlands
Regeringens förslag: I lagen tas in vissa bestämmelser om rättslig
hjälp i brottmål utomlands, i första hand för att klargöra när svenska
domstolar får begära sådan hjälp. Svenska åklagares möjligheter att
begära rättslig hjälp utomlands behålls, med vissa undantag, i princip
oreglerad. Av lagen bör därför uttryckligen framgå att svensk åklagare
får begära rättslig hjälp utomlands i den utsträckning den andra staten
tillåter det.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Univer-
sitet anser att området för rättslig hjälp bör omfatta samtliga de åtgärder
som kan vidtas i den andra staten.
Skälen för regeringens förslag: Lagen bör innehålla regler inte bara
om rättslig hjälp i brottmål i Sverige utan också vissa regler om rättslig
hjälp i brottmål utomlands.
Om och i vad mån svenska åklagare och domstolar kan påräkna
bistånd från utlandet är en fråga som styrs av lagstiftning i det aktuella
landet och/eller vilka internationella åtaganden som landet gjort i
förhållande till Sverige. Regleringen måste därför med nödvändighet
begränsas till att avse frågor som Sverige förfogar över.
I första hand krävs särskilda bestämmelser som klargör när svenska
domstolar får begära rättslig hjälp utomlands, t.ex. med bevisupptagning
eller förhör genom videokonferens. De svenska domstolarnas möjlighet
att begära rättslig hjälp i brottmål bör regleras uttömmande i den före-
slagna lagen.
Svenska åklagares möjligheter att begära rättslig hjälp i brottmål
utomlands är idag oreglerad och bör i princip så förbli. Förfarandet under
förundersökningen kräver inte samma strikta förfaranderegler som dom-
stolsprocessen (jfr bl.a. prop. 1994/95:23 s. 73). Många av de medel som
står en åklagare till buds under förundersökningen bl.a. telefonförhör, är
därför inte reglerade i lag.
I det internationella samarbetet finns det emellertid behov av vissa
regler, trots att motsvarande åtgärd i ett inhemskt förfarande inte är
reglerat i lag. Anledning till att bestämmelser behövs varierar. Vissa
regler behövs för att upplysa om att åtgärden endast kan vidtas om den
andra staten tillåter det. Många stater ser t.ex. ett telefonförhör med en
person som befinner sig på deras territorium som myndighetsutövning.
Ett sådant förhör förutsätter därför, om det inte sker enligt bestämmel-
serna i ett internationellt avtal, att den andra staten tillåter det (se avsnitt

7.9).
Andra regler syftar till att underlätta för svenska åklagare att få
utländskt bistånd. Det kan vara så att den andra staten t.ex. kräver att
frågan först prövas av svensk domstol innan framställningen görs. Ett
sådant krav uppställer flera stater i sin nationella rätt vid en begäran om
rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning (se avsnitt 7.12). Lagen bör
därför innehålla regler som gör det möjligt för en svensk åklagare att i
vissa fall utverka en sådan domstolsprövning.
Ytterligare bestämmelser behövs i vissa fall för att närmare reglera
förutsättningarna för att en åtgärd skall få vidtas. Det handlar t.ex. om att
reglera under vilka förutsättningar telefonförhör får hållas med en person
som befinner sig utomlands.
Vissa stater ställer nationellt upp ett krav på att motsvarande åtgärd
skall kunna vidtas i en förundersökning den ansökande staten. Denna
princip kommer till uttryck i förverkandekonventionen, vars artikel 18.3
tillåter att ansökan avslås om den begärda åtgärden inte är tillåten enligt
den ansökande statens lag. Någon anledning att i svensk rätt generellt
begränsa de svenska åklagarnas möjlighet att begära rättslig hjälp utom-
lands på detta sätt finns inte. Istället bör, i enlighet med promemorians
förslag, den princip som gäller idag framgå av lagen dvs. att svenska
åklagare, utan särskilt stöd i lagen, kan begära rättslig hjälp utomlands i
den utsträckning den andra staten tillåter detta. Som utvecklats i avsnitt
6.1 bör den nya lagen överhuvudtaget inte innehålla några regler om när
svensk polis får begära hjälp utomlands.
Den nya lagen bör därutöver innehålla en generell regel om hur
ansökningar om rättslig hjälp i brottmål skall göras utomlands.
7 Lagens närmare innehåll
7.1 Kommunikationsvägar
7.1.1 Direktkommunikation mellan rättsliga myndigheter
Regeringens förslag: Kravet på att den diplomatiska vägen skall an-
litas vid ansökningar till Sverige om ömsesidig rättslig hjälp tas bort.
Den nordiska modellen, att domstolar och myndigheter i andra nordis-
ka länder kan göra framställningar om rättslig hjälp i brottmål direkt
till den åklagare eller domstol som skall verkställa åtgärden, utsträcks
till att omfatta alla stater som är medlemmar i Europeiska unionen och
de stater där en internationell överenskommelse finns om direkt kom-
munikation.
Svenska åklagare och domstolar skall kunna göra framställningar
direkt, förutom till de nordiska länderna, till de stater där en inter-
nationell överenskommelse finns om direkt kommunikation eller till
stat som utan avtal tillåter en sådan kommunikation. Framställningar
till och från Sverige skall i övrigt göras via centralmyndigheten.
Centralmyndigheten skall vidarebefordra inkommande ansökningar
till behörig domstol eller Riksåklagaren, om inte ärendet skall avgöras
av regeringen. Centralmyndigheten och Riksåklagaren kan komma
överens om att ansökan skickas till behörig åklagare.
Kravet på att en ansökan om utlämning från Sverige skall ges in på
diplomatisk väg tas bort.

Promemorians förslag: I promemorians förslag anges att centralmyn-
digheten skall vidarebefordra ansökningar om rättslig hjälp till behörig
åklagare eller domstol, om inte ansökan skall prövas av regeringen. I
övrigt överensstämmer promemorians förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Riksåklagaren anser att det bör klargöras hur
fördelningen skall ske mellan Riksåklagaren och annan åklagare. En
lösning som innebär att centralmyndigheten direkt översänder en ansökan
till den åklagare som skall verkställa åtgärden är inte förenlig med Riks-
åklagarens ledning av åklagarväsendet. Riksåklagaren påpekar också att
kontrollfunktionen kan vara av särskilt värde i frågor som rör inter-
nationellt rättsligt samarbete.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 15 i 1959 års rättshjälpskon-
vention föreskrivs att framställningar om rättslig hjälp skall översändas
av den ansökande statens justitieministerium till den anmodade statens
justitieministerium. I brådskande fall kan en framställning göras från och
till de rättsliga myndigheterna i staterna. Konventionen tillåter också
direkt kommunikation mellan de rättsliga myndigheterna i andra ärenden
än sådana som gäller bevisupptagning och överförande av frihets-
berövade. Det gäller t.ex. förhör under förundersökning, information om
innehåll i kriminalregister och delgivning. I de fall direkt kommunikation
är tillåten får den ske genom Interpol. Dessa bestämmelser gäller inte för
Sverige eftersom Sverige vid tillträdet till konventionen avgav en för-
klaring om att framställningar om rättslig hjälp skall göras på
diplomatisk väg och att framställningar i brådskande fall får sändas
direkt till Utrikesdepartementet (SÖ 1968:15).
I propositionen om Sveriges tillträde till konventionen framhölls att
konventionsregleringen var utformad i enlighet med den ordning som
sedan gammalt gällde i ärenden mellan de kontinentala länderna och att
den svenska förklaringen utformades med hänsyn till vad som gällde i
Sverige beträffande rättshjälpsärenden (prop. 1961:48 s. 13 f).
Diplomatiska vägen
Sedan en lång tid tillbaka gäller således att framställningar om ömsesidig
rättslig hjälp skall ges in till Utrikesdepartementet och att den diploma-
tiska vägen skall anlitas, dvs. att framställningar skall sändas via ambas-
sad. Om det finns en internationell överenskommelse om detta kan dock
framställningar göras direkt till Utrikesdepartementet utan anlitande av
den diplomatiska vägen; se 5 § tvångsmedelslagen och 4 och 10 §§ 1991
års lag om samarbete på brottmålsområdet. Överenskommelser om sådan
direkt kommunikation med Utrikesdepartementet har träffats med
Ungern (SÖ 1986:5) och Polen (SÖ 1990:9). Kommunikation mellan
ländernas centralmyndigheter föreskrivs vidare i brittiska
förverkandeavtalet. Även förverkandekonventionen och
narkotikabrottskonventionen innehåller regler om kommunikation via
centralmyndigheter utan anlitande av den diplomatiska vägen (artikel 23
resp. artikel 7.8). Enligt avtalen med Australien och Kanada om avtal om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål skall ansökningar om rättslig hjälp ske
direkt till ländernas centralmyndigheter. Sverige har genomgående utsett
Utrikesdepartementet till centralmyndighet. Centralmyndighetsfrågan
behandlas närmare i avsnitt 7.2.
En nödvändig och närmast självskriven första åtgärd som måste vidtas
för att effektivisera handläggningen av ärenden om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål är att ta bort kravet på att ansökningar till Sverige skall
göras på diplomatisk väg. Till saken hör här att av de drygt 30 stater som
har tillträtt eller anslutit sig till 1959 års rättshjälpskonvention det endast
är Sverige som kräver den diplomatiska vägen. Kravet på att den
diplomatiska vägen skall anlitas har redan uttunnats under årens lopp
genom de olika konventionsåtaganden om kommunikation mellan
centralmyndigheter som Sverige har gjort. Likväl kommer en sådan änd-
ring att kunna medföra inte obetydliga effektivitetsvinster.
Motsvarande ändringar bör göras i fråga om utlämning. Enligt 14 §
första stycket utlämningslagen skall en framställning om utlämning från
Sverige ges in till Utrikesdepartementet och den skall göras på diploma-
tisk väg om inte Sverige i förhållande till annan stat överenskommit att
tillämpa en annan ordning. Motsvarande ordning finns beträffande fram-
ställningar om utlämning till Sverige; se 5 § förordningen (1982:306)
med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige.
I artikel 12.1 i 1957 års utlämningskonvention uppställs ett krav att
framställningar skall göras på diplomatisk väg. I ett andra tilläggsproto-
koll till konventionen från 1978 ersattes kravet med en bestämmelse om
att framställningar skall göras direkt mellan staternas justitieministerier,
men att överlämnade på diplomatisk väg inte är uteslutet. I en förklaring
till nämnda protokoll angav Sverige att framställning om utlämning
kommer att sändas och tas emot av Utrikesdepartementet i stället för
Justitiedepartementet. Ändringar gjordes i 14 § första stycket utlämnings-
lagen till nuvarande lydelse i samband med att Sverige tillträdde tilläggs-
protokollet. Protokollet är en sådan överenskommelse som anges i be-
stämmelsen och det finns således inte något krav på att den diplomatiska
vägen skall användas i dessa fall.
Trots detta görs i det stora flertalet ärenden framställningar till och från
Sverige genom anlitande av den diplomatiska vägen.
Av de knappt 40 stater som tillträtt konventionen är det drygt tio stater
som fortfarande kräver att en framställning skall göras på diplomatisk
väg. En orsak är att flera av dessa stater inte tillträtt det andra tilläggs-
protokollet. Av de stater som ställer krav på diplomatisk väg är över
hälften medlemsstater i EU. När 1996 års EU-konvention om utlämning
träder i kraft kommer kommunikationen mellan EU-länderna att ske
direkt mellan centralmyndigheterna. Därefter kommer endast ett fåtal
stater som Sverige har en internationell överenskommelse med om
utlämning att ställa krav på att den diplomatiska vägen ska anlitas.
Inte heller i fråga om utlämningsframställningar finns det skäl att
behålla en ordning där den diplomatiska vägen är huvudregeln. I det stora
flertalet fall kan en direkt kommunikation ske mellan centralmyndig-
heterna. Finns den möjligheten bör den utnyttjas för att undvika onödiga
mellanled i handläggningen. Lagstiftningen bör också tydligare spegla
den ordning som gäller enligt våra internationella åtaganden. Utläm-
ningslagen, liksom 1982 års utlämningsförordning, bör således ändras så
att huvudregeln blir att direkt kommunikation skall ske mellan staternas
centralmyndigheter. Svenska myndigheter måste samtidigt vara beredda
att skicka ansökningar via den diplomatiska kanalen i de fall där den
andra staten uttryckligen så kräver, t.ex. i de bilaterala utlämningsavtal
Sverige har med USA och Kanada.
Det bör framhållas att de här föreslagna ändringarna inte hindrar en
främmande stat, som Sverige inte har någon överenskommelse med om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, från att göra en framställning till
Sverige på diplomatisk väg. Svenska myndigheter måste också vara
beredda att använda den diplomatiska vägen i förhållande till stater som
kräver detta.
Direktkommunikation mellan rättsliga myndigheter
Inom Norden gäller sedan länge att domstolar och myndigheter får kom-
municera direkt med varandra i ärenden om rättslig hjälp utan anlitande
av någon centralmyndighet. Den nordiska ordningen i fråga framgår av
10 § tvångsmedelslagen men har i övrigt inte införlivats med svensk rätt
på annat sätt än genom cirkuläret (1995:419) om inbördes rättshjälp
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning
och bevisupptagning. Sverige har också accepterat direktkommunikation
mellan rättsliga myndigheter i brådskande fall genom tillträdet till för-
verkandekonventionen; konventionen innehåller inte några möjligheter
till förbehåll på den punkten. Tillträdet föranledde inga särskilda före-
skrifter i svensk rätt om direktkommunikation (se prop. 1995/96:49
s. 36 f).
Schengenkonventionen går ett steg längre än 1959 års rättshjälps-
konvention. Enligt artikel 53 i konventionen skall, som redovisats i av-
snitt 5.3, framställningar om ömsesidig rättslig hjälp, i likhet med nor-
diska framställningar, alltid kunna göras direkt till den myndighet som
har att verkställa den aktuella åtgärden, t.ex. bevisupptagning vid
domstol. Centralmyndigheten kommer i dessa ärenden i normalfallet inte
bli involverade. I arbetet med att utarbeta EU:s konvention om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.2) är medlemsstaterna överens om
att en ansökan om rättslig hjälp skall göras direkt utom i vissa särskilt
uppräknade fall. Motsvarande regler om att ansökningar om rättslig hjälp
i brottmål skall kunna skickas direkt mellan de myndigheter som skall
verkställa den aktuella åtgärden diskuteras även inom Europarådet i
anslutning till ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälps-
konvention.
Sverige har genom det nordiska samarbetet redan goda erfarenheter av
direkt kommunikation mellan rättsliga myndigheter. En utvidgning av
denna ordning i enlighet med Schengenkonventionens krav kommer att
effektivisera samarbetet högst påtagligt. Sverige bör dock inte stanna vid
att införliva Schengenkonventionens regler här utan bör redan nu kunna
utvidga denna ordning till att gälla inte bara inom Norden och i förhåll-
ande till Schengenstaterna utan i förhållande till samtliga medlemsstater i
EU. Regeln bör utformas som en fakultativ regel; direktkommunikation
med svenska åklagare och domstolar bör erbjudas som en möjlighet i de
fall den ansökande myndigheten känner till vart ansökan skall sändas.
Reglerna bör vidare utformas så att direktkommunikation mellan
myndigheterna blir möjlig i förhållande även till andra stater med vilka
Sverige har, eller i framtiden kan tänkas ingå, överenskommelser som
innehåller regler om sådan direkt kommunikation. Ett exempel är de
möjligheter att i brådskande fall sända framställningar direkt till rättsliga
myndigheter utan att behöva gå vägen via centralmyndighet som följer av
1959 års rättshjälpskonvention och av förverkandekonventionen. Om den
ansökande myndigheten inte vet vilken myndighet som är rätt mottagare
av ansökan bör det alltid vara möjligt att vända sig till den svenska
centralmyndigheten som kan vidarebefordra ansökan till rätt mottagare.
Lagen bör också innehålla en regel om att svenska domstolar och
myndigheter på samma sätt får vända sig direkt till utländska domstolar
och myndigheter när det finns en överenskommelse med Sverige om en
sådan direktkommunikation eller om staten i fråga även utan avtal tillåter
detta. Regeringen vill med anledning av påpekanden från några av
remissinstanserna framhålla att möjligheten till direktkommunikation
med myndigheter i andra stater är en fråga som Sverige inte förfogar
över utan är beroende av avtal eller av vad den andra staten tillåter.
Regler om att direktkommunikation är tillåten finns i Schengenkonven-
tionen och blir mer eller mindre obligatorisk i förhållande till EU:s med-
lemsstater den dag EU:s konvention om ömsesidig rättslig hjälp träder i
kraft.
I övriga fall bör framställningar göras genom centralmyndigheten.
Enligt Lagrådet förtjänar frågan hur utrikespolitiskt känsliga ärenden
bör hanteras att behandlas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Enligt Lag-
rådet kan det uppkomma fall där utrikespolitiska skäl kan tala emot att
svenska myndigheter bistår myndigheter i en annan stat, även inom EU,
och att ett samarbete genom direktkontakter på åklagar- och domstols-
nivå i stället för på regeringsnivå inte är helt okomplicerat. Lagrådet
framhåller här att visserligen är svenska åklagare och domstolar skyldiga
enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att underrätta chefen för Utrikes-
departementet när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan
stat uppkommer hos åklagaren eller domstolen men att det synes något
oklart hur denna bestämmelse förhåller sig till 11 kap. 2 och 7 §§ rege-
ringsformen, som reglerar åklagares och domstolars självständighet.
Enligt Lagrådet kan regeringen i varje fall inte utan särskilt lagstöd
ingripa i ett enskilt fall.
Skyldigheten enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att informera chefen
för Utrikesdepartementet kommer självfallet att få en praktiskt sett större
betydelse när ansökningar kan skickas direkt till svenska åklagare eller
domstolar jämfört med den situation som råder idag, när alla ansökningar
om rättslig hjälp kanaliseras genom Utrikesdepartementet och det bör,
t.ex. genom en föreskrift i lagens tillämpningsförordning, säkerställas att
åklagare och domstolar uppmärksammas på denna underrättelseskyldig-
het.
Den ordning som regeringen i detta ärende föreslår för beslut om av-
slag enligt de generella avslagsgrunderna och som innebär att en åklagare
eller domstol till regeringen kan överlämna bl.a. utrikespolitiskt känsliga
ärenden se härom i avsnitt 7.14.1 kan ses som ett komplement till
föreskriften i 10 kap. 8 § regeringsformen. Regleringen ger dessutom
regeringen uttryckligt lagstöd för att avslå ansökan i dessa fall. Enligt
regeringens mening är det inte nödvändigt att kompensera den nya ord-
ningen med direktkontakter på åklagar- och domstolsnivå med ytterligare
regler för utrikespolitiskt känsliga ärenden.
Det krävs inga särskilda regler om att direktkommunikation kan ske
genom Interpols förmedling.
Riksåklagarens roll
Genom att ordningen med direkta kommunikationer utvidgas till att avse
samtliga medlemsstater inom EU kommer åklagare, men även domstolar,
att samarbeta nära med sina motsvarigheter i andra stater på ett sätt som
till det yttre liknar det nordiska samarbetet. De praktiska förutsättning-
arna för det utomnordiska samarbetet skiljer sig dock betydligt. I ett
sådant samarbete kan exempelvis språket ställa upp hinder för eller
komplicera kommunikationerna. Betydande olikheter i rättssystemen
som kan behöva överbryggas kan också förekomma. Riksåklagaren
måste därför vara beredd på att ta på sig en rådgivande och stödjande
funktion till både svenska och utländska åklagare i enskilda ärenden. Det
rättsliga nätverk som inrättats mellan EU:s medlemsstater (se avsnitt
5.4.4) kommer förhoppningsvis i framtiden att även kunna fylla en sådan
funktion. I detta nätverk är Riksåklagaren den självklara kontaktpunkten i
Sverige. Det är angeläget att se till att en utvidgad användning av direkta
kontakter inte leder till att Riksåklagarens roll undermineras och att den
centrala kompetensen och överblicken hos Riksåklagaren i ärenden om
internationell rättslig hjälp kan bibehållas. För att möjliggöra kontroll och
tillsyn över åklagarväsendet kan Riksåklagaren t.ex. utnyttja sina möjlig-
heter att föreskriva att en kopia av ansökningar om rättslig hjälp som
görs direkt till behörig åklagare skall skickas till Riksåklagaren för
kännedom.
Vid ansökningar som görs via centralmyndigheten gäller enligt den
nuvarande ordningen, såväl vid ansökningar om husrannsakan, beslag
och kvarstad enligt tvångsmedelslagen som vid ansökningar om förhör
under förundersökning enligt 1991 års lagom samarbete på brottmåls-
området, att centralmyndigheten vidarebefordrar en ansökan till Riks-
åklagaren som i sin tur vidarebefordrar ansökan till den åklagare som har
att verkställa åtgärden. Denna ordning bör tills vidare behållas av de skäl
som nyss redovisats. Riksåklagaren bör också i fortsättningen ha
möjlighet att styra en ansökan om rättslig hjälp till den åklagare som kan
anses mest lämplig att hantera ärendet (se avsnitt 7.1.2). I lagen bör
anges att centralmyndigheten vidarebefordrar ansökningar om rättslig
hjälp som skall handläggas av åklagare till Riksåklagaren. För att inte i
onödan permanenta en ordning som innebär att en ansökan som givits in
till centralmyndigheten alltid skall passera Riksåklagaren bör det ges
möjlighet för centralmyndigheten att, efter samråd med Riksåklagaren,
skicka ansökningen direkt till den åklagare som har att verkställa
åtgärden. Denna möjlighet bör kunna utnyttjas både vid brådskande
enskilda ärenden och eller vid ärenden av visst slag och kunna ske helt
formlöst t.ex. genom ett telefonsamtal. Genom en sådan lösning
möjliggörs även att ärenden på sikt översänds direkt till den åklagare som
har att verkställa åtgärden. Kontrollfunktionen kan här lösas på samma
sätt som vid direktkommunikationer, dvs. genom att Riksåklagaren
föreskriver att en kopia av ansökningen översänds till Riksåklagaren för
kännedom.
Förklaringen till 1959 års rättshjälpskonvention
För att de stater som har tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention skall
kunna utnyttja möjligheten till kommunikation med centralmyndigheten
utan anlitande av den diplomatiska vägen och till direktkommunikation
med svenska åklagare och domstolar i brådskande fall bör Sverige återta
sin förklaring till artikel 15 i konventionen, se avsnitt 14.1. Angående
Utrikesdepartementets roll som centralmyndighet enligt konventionen, se
avsnitt 7.2.
7.1.2 Behörig åklagare och domstol
Regeringens förslag: Generella regler om åklagares och domstolars
behörighet införs; den åklagare respektive tingsrätt inom vars område
den begärda åtgärden skall vidtas är behörig. Riksåklagaren behåller
sin rätt att styra ansökningar till lämplig åklagare. Flexibla regler om
överlämnande mellan åklagare respektive tingsrätter införs.

Regeringens förslag stämmer överens med promemorians förslag.
Riksåklagarens behörighet är annorlunda formulerad i promemorian.
Remissinstanserna: Riksåklagaren anser att det bör klargöras hur
fördelningen skall ske mellan Riksåklagaren och annan åklagare.
Skälen för regeringens förslag: Svenska åklagares och domstolars
behörighet att vidta åtgärder på begäran av annan stat bör i lagen regleras
generellt och flexibelt. Huvudregeln bör vara att den åklagare respektive
tingsrätt inom vars område åtgärden skall vidtas är behörig. Som
utvecklats i avsnitt 7.1.1 bör det i lagen säkerställas att Riksåklagaren
kan utöva sin ledande och kontrollerande funktion och även i
fortsättningen kunna bestämma att annan lämplig åklagare skall vidta
åtgärden t.ex. en åklagare vid Ekobrottsmyndigheten.
Om flera olika åtgärder skall vidtas på skilda håll i landet bör en av de
behöriga åklagarna kunna vidta samtliga åtgärder om det är mer effektivt
eller lämpligare än att dela upp ansökan på flera åklagare.
Om ansökan skickats till fel åklagare eller domstol skall ansökan
överlämnas till behörig åklagare eller domstol; det bör således inte
förekomma att ansökan skickas tillbaka till den ansökande staten i sådana
fall. Det bör också vara möjligt för en i och för sig behörig åklagare eller
domstol att, efter samråd med annan åklagare respektive tingsrätt som är
lämpligare att handlägga ansökan, överlämna ansökan även i andra fall.

7.2 Centralmyndighet för det rättsliga samarbetet
Regeringens förslag: Justitiedepartementet skall vara centralmyndig-
het beträffande ärenden om internationell rättslig hjälp i brottmål,
utlämning, överförande av straffverkställighet och överförande av lag-
föring. Detsamma skall gälla beträffande ärenden om delgivning,
bevisupptagning vid domstol i civila mål och ärenden, översändande
av ansökningar om rättslig hjälp samt uppgiften att lämna upplys-
ningar om innehållet i utländsk rätt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt prome-
morians förslag eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren har ifråga-
satt att centralmyndighetsfunktionen flyttas. Enligt Riksåklagaren
fungerar rådande ordning bra med Utrikesdepartementet som central-
myndighet och något behov att flytta funktionen finns inte. Vidare har
Riksåklagaren menat att jämförelsen med andra stater inte stämmer helt
eftersom utländska justitieministerier många gånger har en åklagarfunk-
tion. Riksåklagaren har även haft principiella invändningar mot förslaget.
För det fall nuvarande ordning skall ändras finns enligt Riksåklagaren
starka skäl att centralmyndighetsfunktionen läggs på Riksåklagaren.
Skälen för regeringens förslag: Enligt olika konventioner och proto-
koll som har utarbetats för det straffrättsliga samarbetet skall tillträdande
stater utse en centralmyndighet för att ta emot och sända framställningar.
Så gott som undantagslöst har staterna utsett sina justitieministerier till
centralmyndigheter. I andra konventioner och protokoll, särskilt sådana
som utarbetats inom Europarådet, har staternas justitieministerier i stort
sett genomgående utsetts till centralmyndigheter direkt i konventionen
eller protokollet. Det gäller bl.a. 1959 års rättshjälpskonvention och i det
andra tilläggsprotokollet till utlämningskonventionen. Samma ordning
föreskrivs i t.ex. 1964 års europeiska konvention rörande övervakning av
villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer (övervakningskon-
ventionen), 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms interna-
tionella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), lagförings-
konventionen och överförandekonventionen.
Sverige har genomgående utnyttjat de möjligheter som konventionerna
ger att göra förbehåll mot dessa bestämmelser och har angett att kom-
munikationen till och från Sverige skall ske genom Utrikesdepartemen-
tet. Även i fråga om de konventioner där tillträdande stater själva utser
sina centralmyndigheter, t.ex. förverkandekonvention och narkotika-
brottskonvention, har Sverige utsett Utrikesdepartementet som central-
myndighet. Detsamma gäller i fråga om de bilaterala avtalen om ömse-
sidig rättslig hjälp i brottmål, utlämning och överförande av straffverk-
ställighet.
Även om, som Riksåklagaren framhåller i sitt remissvar, andra länders
justitieministerier ofta också har andra funktioner än Justitiedeparte-
mentet i Sverige är det anmärkningsvärt att Sverige när det gäller Euro-
parådets konventioner i stort sett är ensam om att utse Utrikesdeparte-
mentet som centralmyndighet. Övriga stater har sina justitieministerier
som centralmyndighet. Även i t.ex. Australien, USA och Kanada är det
justitieministerierna som fungerar som centralmyndigheter. Enligt
Schengenkonventionen skall ansökningar som inte skickas direkt mellan
behöriga rättsliga myndigheter också skickas mellan ländernas justitie-
ministerier (se avsnitt 5.3).
En skäl till att Utrikesdepartementet kommit att bli centralmyndighet
när det gäller samarbete på den internationella straff- och straffprocess-
rättens område torde vara att framställningar om utlämning, rättslig hjälp
m.m. tidigare uteslutande skedde på diplomatisk väg och att denna ord-
ning till skillnad från vad som gäller i andra länder alltjämt gäller
som huvudregel i Sverige. Kravet på att framställningar om ömsesidig
rättslig hjälp och utlämning skall ges in på den diplomatiska vägen tas
bort i den nya lagen, se avsnitt 7.1.1.
Regeringskansliet har en tudelad organisation när det gäller hante-
ringen av ärenden om ömsesidig rättslig hjälp, utlämning, verkställighet i
Sverige av utländska brottmålsdomar och överförande av lagföring till
Sverige. Justitiedepartementet svarar för beredningen av regeringsären-
dena, liksom för lagstiftningen, på området. Utrikesdepartementet är
centralmyndighet och tar emot, granskar och kompletterar och vidarebe-
fordrar framställningar till och från Sverige. Utrikesdepartementet i egen-
skap av centralmyndighet har också en rådgivande roll gentemot svenska
åklagare, domstolar och myndigheter.
Centralmyndighetens, liksom Riksåklagarens, roll kommer att föränd-
ras bl.a. mot bakgrund av den utvidgning av direkta kontakter mellan de
rättsliga myndigheterna som kommer att ske (se avsnitt 7.1.1). För att
möta framtidens krav på en effektiv organisation när det gäller ärenden
om rättslig hjälp i brottmål är det angeläget att resurserna och kompeten-
sen koncentreras i största möjliga utsträckning. Riksåklagaren kommer,
som redovisats i avsnitt 7.1.1 att fylla en viktig funktion när det gäller det
praktiska och operativa samarbetet och regeringen är, som framhålls i det
avsnittet, angelägen om att säkerställa att Riksåklagaren kan fullgöra den
funktionen. På samma sätt är det angeläget att se till att centralmyndig-
heten kan fylla sin funktion på bästa sätt. Regeringen ansluter sig till pro-
memorians förslag att de resurser och den kompetens som finns inom
Utrikesdepartementet och Justitiedepartementet skall samlas på ett ställe
och att den personal inom Utrikesdepartementet respektive Justitiedepar-
tementet som handlägger ärenden om rättslig hjälp i brottmål bör därför
sammanföras till en enhet. Den nya centralmyndighetsfunktionen bör
som föreslås i promemorian placeras på Justitiedepartementet. Utrikes-
departementets särskilda kompetens när det gäller att hantera utrikespoli-
tiskt känsliga förfrågningar kan tas till vara genom att Justitiedeparte-
mentet i sin verksamhet är uppmärksam på de utrikespolitiska aspekterna
i ett ärende och samråder med Utrikesdepartementet i sådana ärenden. Ett
effektivt sätt att säkerställa att dessa aspekter vägs in i ärendehanteringen
är också att fortlöpande se till att personer med utrikespolitiska
kunskaper och erfarenhet från utrikesförvaltningen tjänstgör på
centralmyndigheten.
För en fortsatt placering av centralmyndigheten inom Regeringskans-
liet, och inte hos Riksåklagaren, talar framför allt, som redovisas i pro-
memorian och närmare utvecklas i det följande, att centralmyndighets-
funktionen för allt internationellt rättsligt samarbete, på såväl straff-
rättens och civilrättens område, även i fortsättningen bör hållas samman.
En annan inte oväsentlig faktor är att regeringsärendena bereds inom
Regeringskansliet. Det är enligt regeringens mening heller ingen nackdel
att centralmyndighetsfunktionen och den rent operativa
brottsutredningen, som i första hand Riksåklagaren och de andra
behöriga åklagarna svarar för, hålls isär.
I ärenden om utlämning, överförande av straffverkställighet och över-
förande av lagföring har Utrikesdepartementet och Justitiedepartementet
uppgifter som liknar de som redovisats i fråga om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål. Även för dessa ärenden bör
centralmyndighetsfunktionen föras över till Justitiedepartementet. En
enhetlig organisation när det gäller det internationella samarbetet på
straffrättens område har också ett värde i sig. Dessutom finns det
samordningsfördelar eftersom en och samma framställning kan innehålla
såväl en begäran om utlämning som t.ex. en begäran om förhör under
förundersökning eller beslag.
I avsnitt 6.1 redovisas skälen för att den nuvarande regleringen av del-
givning i internationella förhållanden bortsett från de ändringar som
Schengenkonventionen kräver hålls utanför detta lagstiftningsärende
och tills vidare behålls i sak oförändrade. Eftersom flertalet straffrättsliga
delgivningar görs under åberopande av 1959 års rättshjälpskonvention
finns det goda skäl för att de straffrättsliga delgivningarna handläggs i
samma organisation som det internationella straffrättsliga samarbetet i
övrigt. Det finns också nackdelar med en splittrad organisation av straff-
rättsliga och civilrättsliga delgivningar. Mot den bakgrunden bör ärenden
som gäller internationella delgivningar, såväl i brottmål som i civila mål
och ärenden, följa centralmyndigheten och föras över till Justitiedeparte-
mentet.
Utrikesdepartementet är också centralmyndighet enligt ett stort antal
konventioner inom den internationella civilrätten. Det gäller bl.a. Haag-
konventionerna från 1905, 1954, 1965, 1970 och 1980 som avser bevis-
upptagning och delgivning i mål och ärenden av civil, kommersiell,
social eller skatterättslig natur och 1977 års europeiska konvention om
översändande av ansökningar om rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619). Det finns fördelar med att hålla samman den civilrättsliga
och straffrättsliga centralmyndighetsfunktionen, allra helst om de
internationella delgivningarna hålls samman och förs över till
Justitiedepartementet. Det är också naturligt att hålla samman ärenden
som gäller bevisupptagning i civila mål och ärenden med
bevisupptagning i brottmål. När centralmyndighetsfunktionen för
brottmål och delgivningar förs över till Justitiedepartementet bör även
dessa ärenden föras över.
En naturligt inslag i en centralmyndighets uppgifter är att lämna infor-
mation om innehållet i utländsk rätt. Enligt förordningen (1981:366) om
rätt att i vissa fall begära upplysningar om innehållet i utländsk rätt
åligger det Utrikesdepartementet som centralmyndighet att bistå svenska
myndigheter med att lämna upplysningar om innehållet i utländsk rätt.
Förordningen avser både civilrättsliga och straffrättsliga regler och base-
ras på 1968 års europeiska konvention angående upplysningar om inne-
hållet i utländsk rätt och 1978 års tilläggsprotokoll till konventionen. Be-
stämmelser om upplysningar om innehållet i utländsk rätt finns också i
det bilaterala avtalet om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål med Polen.
När centralmyndighetsfunktionen förs över till Justitiedepartementet bör
uppgiften att informera om innehållet i utländsk rätt följa med.
Centralmyndighetsfunktionen enligt 1980 års Haagkonvention om de
civila aspekterna på internationella bortföranden av barn och den euro-
peiska konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden
om vårdnad om barn samt om återställande av vård om barn ligger också
på Utrikesdepartementet. Utrikesdepartementet hanterar även ärenden om
bortförda barn avseende länder som inte är anslutna till Haagkonventio-
nen. Dessa ärenden är av speciellt slag och har inte något samband med
det internationella civilrättsliga samarbetet som gäller delgivning och
bevisupptagning. Dessa uppgifter bör även i fortsättningen handhas av
Utrikesdepartementet.
Mot denna bakgrund föreslås att uppgiften att vara centralmyndighet
beträffande ovan angivna straffrättsliga och civilrättsliga samarbete förs
över till Justitiedepartementet. Det gäller ärenden om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål, utlämning, överförande av straffverkställighet, över-
förande av lagföring, delgivning, bevisupptagning åt utländsk domstol i
civila mål och ärenden, upplysningar om innehållet i utländsk rätt samt
översändande av ansökningar om rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619).
Den ändrade organisationen föranleder, utöver en reglering i den nya
lagen om internationellt rättslig hjälp i brottmål, ändringar i utlämnings-
lagen, i internationella verkställighetslagen, i lagen (1978:801) om inter-
nationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet och lagen om sam-
arbete med de internationella tribunalerna. Inga ändringar krävs i lagen
(1976:19) om internationellt samarbete rörande lagöring för brott (lag-
föringslagen); däremot bör den till lagen hörande förordningen ändras på
denna punkt, liksom 1981 års förordning om innehållet i utländsk rätt.
För det civilrättsliga samarbetet krävs ändringar i 1946 års bevisupp-
tagningslagar liksom ett antal förordningsändringar.
Sverige bör också ta bort förbehåll respektive ändra gjorda förklaringar
beträffande de konventioner och bilaterala överenskommelser där
Sverige utsett Utrikesdepartementet till centralmyndighet. Se härom
närmare i avsnitt 14.
7.3 Ansökans innehåll
Regeringens förslag: En enhetlig reglering införs om vilka uppgifter
en ansökan om rättslig hjälp i Sverige normalt skall innehålla. Mot-
svarande bestämmelser skall tillämpas för ansökningar från Sverige
om inte den utländska staten kräver annat.
En ny regel införs som gör det möjligt för den instans som hand-
lägger en ansökan om rättslig hjälp att vid behov underlåta att kräva
att handlingarna är översatta.
En ny regel införs som gör det möjligt att skicka en ansökan om
rättslig hjälp med telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda
fallet, på annat sätt.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Riksåklagaren anser att regleringen rörande över-
sättningar kräver att åklagarväsendet kommer att behöva bygga upp ett
nätverk av översättare för det praktiska arbete. Stockholms tingsrätt mot-
sätter sig att översättningar skall ombesörjas och bekostas av den instans
som handlägger en ansökan om rättslig hjälp. Tingsrätten föreslår att
översättningar istället ombesörjs av ett centralt rikstäckande organ och att
denna funktion kan anförtros Domstolsverket. Kronofogdemyndigheten i
Stockholm anser att Sverige generellt bör godta en ansökan som är
översatt till engelska.
Skälen för regeringens förslag
Ansökans innehåll
I 5 § andra stycket tvångsmedelslagen finns bestämmelser om vilka
uppgifter en ansökan enligt lagen skall innehålla. Dessa bestämmelser är
gemensamma för ansökningar från utomnordiska stater och från nordiska
stater (jfr § 10 samma lag). När det gäller ansökningar om bevisupptag-
ning saknas bestämmelser om innehållet i en ansökan till Sverige. Där-
emot finns det i 4 § kungörelsen (1947:847) med vissa bestämmelser
rörande tillämpningen av 1946 års lag om bevisupptagning i utlandet
bestämmelser om vad en svensk ansökan om bevisupptagning utomlands
skall innehålla. I 10 § i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet
finns också bestämmelser om ansökans innehåll.
Den nuvarande regleringen om vilka uppgifter en ansökan om rättslig
hjälp i Sverige skall innehålla är oöverskådlig och är dessutom inte hel-
täckande. När nu reglerna flyttas över till den nya lagen är det därför
angeläget att skapa en enhetlig reglering vid ansökningar om rättslig
hjälp i Sverige. En sådan bestämmelse bör innehålla de grundläggande
krav som bör ställas på en ansökan och som har täckning i de olika inter-
nationella överenskommelser som finns på området. Det är inte möjligt
att ha en heltäckande regel om vad en ansökan skall innehålla med
hänsyn till att vissa internationella överenskommelser har detaljerade
regler om ansökans innehåll som ofta har formulerats utifrån andra
staters behov och som inte alltid krävs för att Sverige skall kunna lämna
rättslig hjälp (se t.ex. avtalen med Australien och Kanada).
Därutöver kan det finnas behov av att reglera att en ansökan om en
särskild åtgärd skall innehålla viss information. Sådana särskilda krav på
innehållet i en ansökan bör regleras i anslutning till respektive åtgärd.
Motsvarande regler bör även gälla vid svenska ansökningar om rättslig
hjälp utomlands. Vid en svensk ansökan om rättslig hjälp utomlands
måste emellertid alltid den utländska statens egna krav på vad en ansökan
skall innehålla respekteras. Dessa krav är givetvis beroende av om de
baseras på en internationell överenskommelse eller inte. Det bör därför
vid ansökningar om rättslig hjälp utomlands ges ett undantag från
reglerna om ansökans innehåll för det fall den utländska staten kräver
annat.
En ansökan skall alltid innehålla uppgifter om den domstol eller
myndighet som handlägger ärendet i den ansökande staten och hur denna
kan nås t.ex. genom telefon och faxnummer. Där direktkommunikation är
tillåten (se avsnitt 7.1.1) bör den person som ansvarat för utarbetandet av
ansökningen anges. Om detta inte är möjligt kan istället en kontaktperson
på myndigheten anges. Vidare skall ansökan innehålla sedvanliga upp-
gifter om det rättsliga förfarande som pågår, uppgifter om den aktuella
gärningen med angivande av tid och plats för denna och de bestämmelser
som är tillämpliga i den ansökande staten. Den åtgärd som begärs skall
alltid anges. Begär den utländska staten hjälp med att höra en person t.ex.
genom videokonferens eller bevisupptagning, skall ansökan innehålla
uppgift om i vilken egenskap personen skall höras.
Mot bakgrund av den gemensamma åtgärden om goda rutiner (se
avsnitt 5.4.5) bör det även, om en ansökan har betecknats som brådskan-
de eller om det begärts att en viss åtgärd bör vidtas inom en viss tidsfrist,
även framgå skälen för brådskan eller tidsfristen.
En ansökan om rättslig hjälp i brottmål skall enligt nuvarande regler
ske skriftligen. I dag översänds handlingarna per post eller med bud. I
arbetet med en EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
diskuteras om det ska tillåtas att en ansökan skall kunna översändas även
på andra sätt som kan skapa ett skriftligt meddelande (se avsnitt 5.4.2).
Avtalet med Kanada tillåter under vissa förutsättningar att ansökan över-
sänds per telefax (se avsnitt 5.7.2). Den nya lagen bör innehålla en regel
om att en ansökan kan skickas med telefax eller, efter överenskommelse i
det enskilda fallet, på annat sätt.
Bestämmelserna i lagen bör kompletteras med särskilda föreskrifter i
förordning, t.ex. om att i ansökningar från Sverige även mål- eller
ärendenummer bör anges.
Översättningar
Enligt artikel 16 i 1959 års rättshjälpskonvention behöver inte ansök-
ningar om rättslig hjälp och bifogade handlingar vara översatta. Enligt
artikeln kan emellertid konventionsstaterna i en förklaring förbehålla sig
rätten att kräva att ansökningar och bifogade handlingar skall vara över-
satta till sitt eget språk eller till något annat av Europarådets officiella
språk. En sådan förklaring kan medföra att övriga stater ställer mot-
svarande krav.
Sverige har avgivit en förklaring i enlighet med artikel 16 som innebär
att ansökningar om bevisupptagning i Sverige och därtill fogade hand-
lingar skall vara översatta till svenska, danska eller norska. Vid ansök-
ningar om delgivning skall handlingarna vara översatta till svenska för att
tvångsdelgivning skall kunna verkställas. Bestämmelser om översättning
av handlingar som delges direkt per post redovisas i avsnitt 9.
Huvudregeln att ansökningar om rättslig hjälp i Sverige och därtill
fogade bilagor ska vara översatta till svenska, danska eller norska bör
framgå av den nya lagen. Det finns emellertid ett behov av att kunna
frångå huvudregeln om åtgärden i det enskilda fallet kan vidtas utan att
ansökningen eller samtliga bifogade handlingar översätts. Det kan vara så
att domstolen eller åklagaren kan handlägga ärendet utan att samtliga
handlingar översätts och det kan antas att den person som berörs av
åtgärden talar språket i ansökan eller kan få innehållet i ansökan översatt
på annat sätt. Det gäller i första hand handlingar som är upprättade på
eller översatta till engelska. En sådan möjlighet skulle innebära att
enskilda ärenden skulle kunna handläggas enklare och snabbare. Det bör
därför införas en möjlighet att vid behov underlåta att kräva att ansök-
ningar om rättslig hjälp i Sverige och samtliga bifogade handlingar skall
översättas. Bestämmelsen innebär att Sveriges förklaring till artikel 16 i
1959 års rättshjälpskonvention kan modifieras (se avsnitt 14.1). Frågan i
vilken omfattning handläggningen av ett ärende kan ske på ett främman-
de språk behandlas i avsnitt 7.5.
Översättningar av ansökningar om rättslig hjälp som skickas från
Sverige ombesörjs enligt den nuvarande regleringen av Utrikesdeparte-
mentet i egenskap av centralmyndighet. Även ansökningar som skickas
till Sverige översätts genom centralmyndighetens försorg i de fall ansö-
kan görs under åberopande av en konvention där Sverige ej gjort förbe-
håll om översättning till svenska eller i förhållande till stater som Sverige
inte har ingått avtal om rättslig hjälp. De artiklar i Schengenkonventionen
som berör rättslig hjälp i brottmål utgör kompletteringar till 1959 års
rättshjälpskonvention och Sveriges språkförbehåll till den konventionen
blir därför tillämpligt även i förhållande till dessa bestämmelser. Att
centralmyndigheten ombesörjt översättningar har varit naturlig ordning
eftersom samtliga ansökningar till och från Sverige utom i de nordiska
samarbetet skickas via centralmyndigheten.
I avsnitt 7.1.1 föreslås att ansökningar om rättslig hjälp från Sverige i
stor utsträckning skall kunna skickas direkt till den åklagare eller
domstol som skall verkställa ansökan i syfte att effektivisera och förenkla
handläggningen av ärenden. En ordning som innebär att en ansökan alltid
skall översättas genom centralmyndighetens försorg skulle motverka
dessa strävanden. Regeringen anser att det vid direktkommunikationer är
den åklagaren eller domstolen som ansöker om rättslig hjälp som också
bör ha ansvaret för att handlingar blir erforderligt översatta.
Översättning av det återredovisade materialet ombesörjs och bekostas
enligt den nuvarande ordningen av den instans som begärt åtgärden.
Någon ändring här föreslås inte.
I dag anlitar centralmyndigheten i stor utsträckning de auktoriserade
translatorer som finns upptagna i Kammarkollegiets förteckning. Enligt
regeringens bedömning finns det inte något behov av att, som föreslagits
under remissbehandlingen, inrätta ytterligare nätverk eller någon annan
organisation av översättare. Dessa translatorer kan vid direktkommunika-
tion även anlitas av domstolen eller åklagaren.
Kostnaderna för centralmyndighetens översättningar har fram till den
1 januari 2000 belastat rättsväsendet. Från årsskiftet belastar kostnaden
för de översättningar som görs av centralmyndigheten regeringskansliet.
Kostnaden för de översättningar som ombesörjs av den åklagare eller
domstol som begär den rättsliga hjälpen liksom kostnaden för översätt-
ning av återredovisade ärenden bör även i fortsättningen belasta rätts-
väsendet. Endast då en ansökan om rättslig hjälp sker via centralmyndig-
heten bör kostnaden belasta regeringskansliet. Frågan om kostnaderna för
översättningar behandlas även i avsnitt 16.
7.4 Generell hänvisning till rättegångsbalken och krav på
att motsvarande åtgärd kan genomföras i ett svenskt
förfarande
Regeringens förslag: En generell hänvisning till rättegångsbalkens
materiella bestämmelser tas in i lagen. Bestämmelsen kompletteras
med en regel att den begärda åtgärden får vidtas endast om mot-
svarande åtgärd hade kunnat vidtas vid en svensk förundersökning
eller rättegång.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I anslutning till vissa av de svenska
bestämmelserna om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål finns regler om
vilka åtgärder som Sverige kan lämna bistånd med. I tvångsmedelslagen
anges t.ex. att beslag får avse föremål eller skriftlig handling som finns i
Sverige och att bestämmelserna i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken
skall tillämpas. Enligt de sist nämnda bestämmelserna får t.ex. beslag
inte läggas på vissa handlingar som innehas av en advokat, en läkare eller
vissa andra yrkeskategorier som är undantagna för vittnesplikt. Enligt 3 §
får brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller
telebefordringsföretag tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet
fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag
hos mottagaren. För att husrannsakan skall få genomföras gäller, genom
hänvisningen till 28 kap. 1 och 3 §§, rättegångsbalken samma förutsätt-
ningar och villkor som vid en husrannsakan i en svensk förundersökning.
Någon hänvisning till proportionalitetsprincipen i 27 kap. 1 § tredje
stycket och 28 kap. 3a § rättegångsbalken finns dock troligen av förbi-
seende inte.
En sakligt sett rimligare ordning, som också är mer lättillgänglig, är att
införa en reglering som innebär att Sverige, på begäran av en annan stat,
skall kunna vidta en begärd åtgärd om åtgärden hade kunnat vidtas i ett
svenskt förfarande. Regleringen bör utformas så att det framgår att lagen
vilar på den filosofin att svenska åklagare och domstolar skall bistå sina
utländska motsvarigheter med olika åtgärder under samma villkor och
förutsättningar som motsvarande åtgärder kan genomföras i en svensk
förundersökning eller rättegång varken mer eller mindre. Vid prövning-
en av om åtgärden kan vidtas i Sverige skall gärningen bedömas enligt
svensk rätt. En sådan reglering bör tas in i den nya lagen och ersätta de
hänvisningar som i dag finns t.ex. i tvångsmedelslagen till
rättegångsbalkens materiella bestämmelser. En sådan generell hänvisning
till rättegångsbalkens materiella bestämmelser bör tas in i en av lagens
inledande paragrafer.
För att ett krav på s.k. dubbel straffbarhet att gärningen motsvarar
brott också enligt svensk lag inte generellt skall gälla vid alla slags
åtgärder som kan vidtas enligt lagen bör bestämmelsen kombineras med
en regel som klargör i vilka fall krav på dubbel straffbarhet inte ställs.
Den frågan behandlas utförligt i avsnitt 7.6. Bestämmelsen måste också
utformas med beaktande av att Sverige skall kunna bistå med olika
åtgärder också när den aktuella saken i Sverige handläggs i administrativ
ordning och att vissa av de åtgärder som aktualiseras är reglerade på
annat håll än i rättegångsbalken. I avsnitt 7.5 föreslås att samma för-
farande skall tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk
förundersökning eller rättegång.
7.5 Förfarandet
Regeringens förslag: En generell regel införs om att ansökningar om
rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. Om det begärs skall den
ansökande statens förfaranderegler tillämpas när den begärda åtgärden
vidtas, såvida inte förfarandet strider mot grundläggande principer i
den svenska rättsordningen. I övrigt skall den nya lagen innehålla en
generell regel om förfarandet som innebär att samma förfarande skall
tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk för-
undersökning eller rättegång. Domstolen kan, om det är lämpligt, be-
stämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på ett främ-
mande språk.
En generell regel införs om att i de fall en åtgärd som har begärts av
en annan stat riktas mot en misstänkt, tilltalad eller målsägande har
hon eller han samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde
eller stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång.
En generell regel införs som ger den som skall höras eller annars
fullgöra något enligt lagen, en rätt att vägra om stöd finns för det i
svensk lag eller i den ansökande statens lag.
I den nya lagen införs bestämmelser om att ansökningar om rättslig
hjälp som har tagits emot skall bekräftas om det begärs av den
ansökande myndigheten och att den ansökande myndigheten skall
underrättas om åtgärden inte kan vidtas inom den tidsfrist som anges i
ansökan.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. När det gäller förfarandet efterfrågar Riksåklaga-
ren en tydligare belysning av vilka förfaranden som bör vägras för att de
strider mot grunderna för den svenska rättsordningen. Stockholms tings-
rätt ifrågasätter hur den föreslagna bestämmelsen förhåller sig till den
ordre public-reglering som behandlas i avsnitt 7.14.2. Tullverket anser att
det kanske bör övervägas om ett uttryckligt skydd för den enskilde bör
införas när den ansökande statens förfaranderegler tillämpas. Såvitt avser
bestämmelsen om offentlig försvarare utgår Riksåklagaren ifrån att
frågan om offentlig försvarare får bedömas utifrån straffskalan i den
ansökande staten om den gärning som utredningen avser är straffri i
Sverige. Ekobrottsmyndigheten, särskilda avdelningen, anser att skyldig-
heten att bekräfta mottagandet av en ansökan bör göras obligatorisk och
inte vara beroende av en begäran från den ansökande myndigheten samt
att rätten att vägra fullgöra något enligt denna lag under åberopande av
utländsk rätt kan skapa tillämpningsproblem.
Skälen för regeringens förslag: Den svenska lagstiftningen om
rättslig hjälp i brottmål innebär i stor utsträckning att de förfaranderegler
som gäller då en viss åtgärd vidtas i ett inhemskt mål skall tillämpas vid
verkställande av en framställning från en annan stat om att en sådan
åtgärd skall vidtas. I viss utsträckning kan dock en begäran från den
andra staten efterkommas om att ett visst förfarande skall iakttas. I 8 § i
1946 års lag om bevisupptagning i Sverige finns t.ex. en bestämmelse om
att, om den utländska domstolens framställning innehåller en begäran om
ett visst förfarande, denna begäran skall efterkommas om det inte strider
mot svensk lag. När det gäller framställningar enligt 1970 års Haagkon-
vention om bevisupptagning i utlandet i mål eller ärende av civil eller
kommersiell natur skall enligt samma paragraf begäran efterkommas om
det inte är oförenligt med svensk lag och det begärda förfarandet inte
heller är omöjligt att tillämpa på grund av ordningen för bevisupptagning
vid svensk domstol eller på grund av praktiska svårigheter. På samma
sätt innehåller 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige en
bestämmelse om att en begäran om att delgivning skall ske på annat sätt
än enligt delgivningslagen (1970:428) skall efterkommas där så kan ske.
En generell bestämmelse av liknande innebörd har arbetats fram i ett
utkast till en EU konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Den
går dock ett steg längre. Enligt texten som det har uppnåtts politisk
enighet om mellan EU:s justitieministrar skall en begäran om att vissa
formaliteter eller ett visst förfarande efterkommas såvida det inte strider
mot grundläggande rättsliga principer i den anmodade staten. En
liknande bestämmelse diskuteras i Europarådet i anslutning till arbetet
med ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention.
Avtalet med Kanada innehåller (artikel 2.1) en generell bestämmelse
liknande den som finns i ovan nämnda bevisupptagningslag.
En bevisupptagning i främmande stat innebär ur den ansökande statens
synvinkel att en del av processmaterialet tillförs målet genom utländska
myndigheter och under en annan processordning än den som styr resten
av förfarandet. Om bevisupptagningen kan genomföras på ett sätt som, så
långt det är möjligt, stämmer överens med den ansökande statens rätts-
ordning minskar typiskt sett de olägenheter som en bevisupptagning i en
annan stat är förenad med. Ur den anmodade statens synvinkel är det
naturligt att se bevisupptagningen som en del av det utländska förfar-
andet. Ett praktiskt exempel är att den ansökande statens lagstiftning
kräver att den som berörs av den begärda åtgärden måste beredas tillfälle
att yttra sig innan åtgärden beslutas, t.ex. att vissa handlingar skall
företes, för att den aktuella handlingen skall kunna åberopas som bevis i
domstol i den ansökande staten. Ett annat exempel är att försvarare skall
närvara vid förhör. Mot den bakgrunden bör den nya lagen innehålla en
generell bestämmelse av innebörd att en begäran från den ansökande
staten om att ett visst förfarande skall tillämpas när den begärda åtgärden
vidtas normalt skall tillgodoses.
I promemorian föreslås att undantag från denna regel endast bör kunna
göras i de fall då det begärda förfarandet skulle strida mot grunderna för
den svenska rättsordningen. Enligt regeringens mening bör undantaget
formuleras något annorlunda och mer knyta an till den formulering som
valts i utkastet till EU-konvention, nämligen när det begärda förfarandet
strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.
Regeringen är ense med de remissinstanser som anser att promemorian
inte tillräckligt belyser och preciserar bestämmelsens tillämpningsom-
råde, framför allt när det gäller var gränsen går för vilka förfaranden som
bör vägras respektive accepteras. Regeringen vill här framhålla följande.
Genom en snävt formulerad undantagsregel markeras inledningsvis
tydligt att utgångspunkten är att den ansökande statens begäran om ett
visst förfarande normalt skall följas och att det endast i undantagsfall,
som närmast är av ordre public-karaktär, bör förekomma att det begärda
förfarandet vägras.
Den förordade formuleringen innebär, till skillnad från den nuvarande
regleringen i 8 § andra stycket i 1946 års lag om bevisupptagning i
Sverige, att frågan om det begärda förfarandet kan tillämpas eller inte
frikopplas från frågan om vad svensk lag föreskriver eller inte
föreskriver. Därigenom markeras också tydligt att de begärda åtgärderna
lämnas inom ramen för ett utländskt förfarande och att den svenska
regleringen, eller avsaknaden av reglering, på området saknar betydelse
så länge det begärda förfarandet inte kolliderar med de principer som den
svenska regleringen vilar på. Det innebär samtidigt att den omstän-
digheten att ett visst begärt förfarande är reglerat på annat sätt i Sverige,
är förbjudet i Sverige eller är helt oreglerat i svensk rätt inte ger några
egentliga fingervisningar om förfarandet kan tillämpas eller inte. Svaret
beror i stället av vad slags förfarande som begärs och hur det förhåller sig
till mer grundläggande principer som den svenska rättsordningen kan
sägas utgå från. Ytterst blir det naturligtvis en fråga för rättstillämp-
ningen.
En, vanligt förekommande, situation där det begärda förfarandet kan
och skall tillämpas trots att det strider mot svensk lag är att den andra
staten begär att ett visst förfarande skall tillämpas när ed avläggs, t.ex. att
eden skall formuleras på visst sätt eller att eden skall avläggas efter i
stället för före vittnesmålet. Ett sådant förfarande strider inte mot någon
grundläggande princip för den svenska rättsordningen och skall tillämpas
om den ansökande staten begär det, trots att det i och för sig strider mot
svensk lag. En konsekvens av den valda formuleringen som bör fram-
hållas i sammanhanget är för övrigt att det därmed i den nya lagen inte
krävs någon sådan särskild undantagsreglering i fråga om edsavläggelse
som finns i 8 § första stycket i 1946 års lag om bevisupptagning i
Sverige.
Förbudet att höra en misstänkt eller tilltalad under ed är visserligen
oreglerat i svensk rätt men är ett uttryck för en viktig grundläggande
princip i den svenska rättsordningen, nämligen den att en person inte
skall straffas för att han försöker skydda sig själv. En begäran om att en
misstänkt skall höras inför svensk domstol under ed skall därför vägras.
Ytterligare ett inte oväsentligt skäl i sammanhanget är också att en sådan
utsaga inte grundar menedsansvar enligt svensk rätt. För att grunda
menedsansvar enligt 15 kap. 1 § brottsbalken krävs att skyldigheten att
avlägga ed följer av lag ( laga ed ) och svensk domstol bör inte ålägga
någon att avge sin utsaga under en ed som inte kan grunda straffansvar
enligt svensk rätt (NJA 1984 s. 851).
Det uttryckliga förbudet i 36 kap. 1 § rättegångsbalken mot att höra en
målsägande under ed i brottmål är däremot knappast ett utflöde av en
grundläggande princip i den svenska rättsordningen utan är snarast
förestavat av intresset av jämvikt mellan parterna i rättegången som
Sverige knappast har anledning att upprätthålla om rättegången äger rum
utomlands enligt den ansökande statens processordning. En begäran om
att höra en målsägande under ed inför svensk domstol kan likväl inte
följas eftersom något straffansvar inte kan utkrävas vid svensk domstol.
Så länge menedsansvaret har denna begränsning är det därför uteslutet att
efterkomma en begäran om att en målsägande skall höras under ed.
Frågan om att utvidga menedsansvaret till att också omfatta vissa utsagor
som sker inom ramen för det internationella straffrättsliga samarbetet
kommer att aktualiseras inför en svensk ratificering av EU-konventionen
om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (avsnitt 5.4.2). Utkastet innehåller
en skyldighet för medlemsstaterna att se till att vittnen som hörs på deras
territorier vid en videokonferens kan straffas för mened. Den nu
redovisade frågan kan beaktas i det sammanhanget.
En annan begränsning av möjligheterna att höra en målsägande inför
svensk domstol är att det inte är möjligt att tvinga en målsägande att
lämna sin berättelse. Bestämmelserna i 36 kap. 21 § rättegångsbalken är
enbart tillämpliga på vittnen och kan inte utan uttryckligt lagstöd
tillämpas på en målsägande. Möjligheten att hämta en målsägande till
bevisupptagning utom huvudförhandling saknas också (46 kap. 14 § är
tillämplig endast vid huvudförhandling). Att det begärda förfarandet inte
skall följas i den mån det inbegriper användning av tvångsmedel eller
annan tvångsåtgärd är ett utflöde av principen att tvångsmedelsanvänd-
ning mot enskild kräver uttryckligt stöd i svensk lag.
Av flera skäl, bl.a. att ed endast kan avläggas inför domstol och att
skyldighet att avlägga ed skall följa av lag för att grunda menedsansvar,
kan en begäran om att ett åklagarlett förhör under förundersökningen
skall ske under ed inte godtas.
Om ett begärt förfarande strider mot regeringsformen eller europa-
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna kan det självklart aldrig tillämpas.
Med anledning av bl.a. Stockholms tingsrätts remissyttrande finns det
skäl att framhålla att den nu föreslagna regleringen uteslutande skall
tillämpas av den åklagare eller domstol som handlägger ärendet. I avsnitt
7.14.2 föreslås att regeringen ensam beslutar om avslag på en ansökan
om rättslig hjälp om ett bifall till ansökan strider mot allmänna svenska
rättsprinciper (ordre public). I det fallet handlar det om att den brottsliga
gärningen eller den begärda åtgärden som sådan strider mot svenska
rättsprinciper, medan den här föreslagna regleringen tar sikte på att ett
visst förfarande skall tillämpas när en i och för sig acceptabel åtgärd
verkställs. Sistnämnda fråga skall inte underställas regeringen för pröv-
ning enligt den ordning som föreslås i avsnitt 7.14.2 utan skall som sagt
prövas av den instans som handlägger ärendet. Kan det begärda förfar-
andet inte tillämpas skall, efter samråd med ansökande stat, annat förfa-
rande tillämpas, såvida inte ansökan återkallas. Vidhåller den ansökande
staten sin ursprungliga begäran får ansökan i sin helhet avslås av den
instans som handlägger ärendet. Lagtexten bör omformuleras så att det
som nu sagts framgår tydligare än enligt promemorians förslag.
I övrigt bör huvudregeln i fråga om förfarandet vara att samma
förfarande skall tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en
svensk förundersökning eller rättegång. Lagen bör inte här innehålla en
uttrycklig hänvisning till rättegångsbalkens regler eftersom det enligt
vad som föreslås i avsnitt 6.3 kan bli aktuellt att bistå med andra
åtgärder än sådana som regleras i rättegångsbalken.
En annan konsekvens av synsättet att se verkställandet av en åtgärd på
begäran av en annan stat som en del av det utländska förfarandet är att
den som är ålagd att göra något enligt denna lag skall ha samma rätt att
vägra fullgöra vad som krävs som gäller i den ansökande staten. Givetvis
kan alltid de regler till skydd för den enskilde som gäller enligt svensk
rätt också alltid kunna åberopas. En bestämmelse av denna innebörd
finns redan i 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige. En bestämmelse
av liknande innebörd har diskuterats i samband med bestämmelsen om
förhör genom videokonferens i arbetet med EU-konventionen om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 7.10) En motsvarande
bestämmelse bör införas i den nya lagen. Bestämmelsen bör i lagen
placeras så att den blir generellt tillämplig vid samtliga åtgärder.
Det bör i lagen lämnas utrymme för att avvika från regeln om att
rättegångsspråket i Sverige är svenska och tillåta domstol i det enskilda
fallet att bestämma att handläggningen helt eller delvis skall äga rum på
ett annat språk. Vid offentliga förhandlingar är utrymmet för att tillämpa
bestämmelsen begränsat (se författningskommentaren till 2 kap. 10 §).
Det krävs inga särskilda regler för att åklagare, eller centralmyndigheten,
skall kunna handlägga ärendet på t.ex. engelska.
I sammanhanget aktualiseras också en särskild fråga och det är vad
som bör gälla i fråga om rätt till offentlig försvarare för den som hörs i
anledning av en utländsk framställning. De nuvarande reglerna tiger på
den punkten och det har i den praktiska tillämpningen, särskilt vid förhör
under förundersökning, ansetts att reglerna inte ger utrymme för att
förordna offentlig försvarare i sådana fall. Det är inte tillfredsställande
om ett förhör som begärs av annan stat inte kan genomföras därför att
förhörspersonen vägrar att medverka utan försvarare; möjligheterna att
tillgripa tvångsmedel är verkningslös i sådant fall. Det är inte heller
rimligt att förhör som sker på begäran av annan stat sker med ett sämre
skydd för den misstänkte än vid motsvarande förhör som äger rum i
svensk förundersökning. Den nya lagen bör därför kompletteras med en
bestämmelse som klargör att reglerna i 21 kap. rättegångsbalken om för-
ordnande av offentlig försvarare är tillämpliga vid förhör som äger rum
enligt 23 kap. rättegångsbalken på begäran av annan stat. Med en sådan
konstruktion kommer förhör på begäran av annan stat och förhör som
sker på initiativ av svenska myndigheter i detta hänseende behandlas
lika.
Bestämmelsen bör formuleras så att den som skall höras, eller som
annars drabbas av en begärd åtgärd, har samma rätt till offentlig försva-
rare som vid en svensk förundersökning eller rättegång. Även om gär-
ningen har lågt straffvärde, eller inte är straffbar, i Sverige men har ett
högt straffvärde i den ansökande staten, finns det utrymme enligt 21 kap.
3 a § andra stycket rättegångsbalken att förordna offentlig försvarare. Det
finns därför här ingen anledning att, som Riksåklagaren förordar, bedöma
frågan om offentlig försvarare utifrån straffskalan i den ansökande staten.
Bestämmelsen bör i lagen placeras så att den blir generellt tillämplig
och inte bara gäller vid förhör under förundersökning. Den kan t.ex.
aktualiseras i anledning av en begäran om husrannsakan och beslag.
Det kan även bli aktuellt att förordna offentlig försvarare vid en
bevisupptagning i Sverige med en annan än den tilltalade eller den miss-
tänkte. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.8.
En motsvarande regel bör tas in i lagen i de fall åtgärden riktas mot en
målsägande. Genom en sådan bestämmelse kan målsägandebiträde för-
ordnas för t.ex. ett brottsoffer som hör genom videokonferens i Sverige.
Han eller hon bör ha samma rätt att erhålla målsägandebiträde eller
stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång. I båda
fallen handlar det om att den som åtgärden riktas sig emot inte skall vara
sämre lottad men inte heller bättre än om den aktuella åtgärden hade
vidtagits i en svensk förundersökning eller rättegång.
I den gemensamma åtgärden om goda rutiner vid ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål har medlemsstaterna inom EU kommit överrens om
vissa principer för handläggningen av ansökningar om rättslig hjälp. Som
redogjorts för i avsnitt 5.4.5 stämmer dessa rutiner väl överens med
svenska rätts- och förvaltningstraditioner och kan i princip tillämpas
inom ramen för befintlig lagstiftning. Några av rutinerna är emellertid så
viktiga för det internationella samarbetet att de bör framgå av den nya
lagen. Detta gäller framför allt rutinerna rörande bekräftelse av ansök-
ningar, skyldigheten att kontakta den ansökande myndigheten om en
åtgärd inte kan verkställas inom en angiven tidsfrist samt förfarandet för
det fall en ansökan inte alls eller endast delvis kan verkställas.
Enligt den gemensamma åtgärden om goda rutiner skall brådskande
ansökningar prioriteras om det inte strider mot nationell rätt. Vidare skall
ansökningar om rättslig hjälp aldrig behandlas mindre gynnsamt än ett
motsvarande nationellt ärende. Enligt nuvarande praxis skall en ansökan
om rättslig hjälp behandlas skyndsamt. Denna regel bör uttryckligen
framgå av den nya lagen. De tidsfrister som uppställs i rättegångsbalken
när en motsvarande åtgärd skall vidtas i ett inhemskt förfarande blir
direkt tillämpliga vid verkställandet av en ansökan om rättslig hjälp
genom den generella hänvisningen till förfarandet vid en svensk för-
undersökning eller rättegång. Däremot behövs särskilda bestämmelser
om skyndsamhet där rättegångsbalkens bestämmelser inte är direkt över-
förbara. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.11.

7.6 Krav på dubbel straffbarhet
Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att gärningen skall
vara straffbar i Sverige för att svenska åklagare och domstolar skall
kunna bistå en annan stat med förhör under förundersökning, med
bevisupptagning vid domstol och med överförande av frihetsberövade
för förhör eller konfrontation i den staten tas bort. Något krav på
dubbel straffbarhet bör inte heller uppställas vid telefonförhör eller
förhör genom videokonferens.
För ansökningar om husrannsakan och beslag och överlämnande av
den beslagtagna egendomen till en annan stat behålls ett krav på
dubbel straffbarhet. Kravet på att brottet skall vara av viss svårhet tas
bort. Den nordiska regleringen, som innebär att det är tillräckligt att
det för den aktuella gärningen är stadgat fängelse i den ansökande
staten, utvidgas till att även gälla ansökningar från EU:s medlems-
stater. I fråga om gärningar som i den ansökande staten eller i
Sverige beivras i administrativ ordning skall krävas att gärningen
motsvarar brott för vilket enligt den andra statens lag är stadgat
fängelse sex månader eller mer.
För ansökningar om kroppsbesiktning och kroppsvisitation samt
hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kamera-
övervakning uppställs ett krav på dubbel straffbarhet.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag. I
promemorian behandlas inte kroppsbesiktning och kroppsvisitation.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Ekobrottsmyndigheten, särskilda avdelningen, och
Stockholms tingsrätt anser att regleringen tydligare bör framgå av lag-
texten. Justitiekanslern påpekar att bestämmelsen att dubbel straffbarhet
inte skall gälla när ansökan om rättslig hjälp med husrannsakan, kvarstad
och beslag görs av något EU land eller Norge eller Island är missledande,
eftersom lagen inte kan tillämpas på tvångsåtgärder som omfattas av det
grundlagsskyddade området.
Skälen för regeringens förslag: 1959 års rättshjälpskonvention ställer
inte upp något generellt krav på dubbel straffbarhet dvs. att en gärning
skall vara straffbar även i den anmodade staten för att rättslig hjälp skall
ges. Konventionen innehåller däremot regler om dubbel straffbarhet när
det gäller husrannsakan och beslag. Enligt konventionens artikel 5 får en
stat som villkor för att lämna bistånd med husrannsakan och beslag kräva
a) att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt dess lag, b) att den
enligt den egna lagen kan föranleda utlämning och c) att verkställandet
av framställningen skall vara förenlig med den egna lagstiftningen.
Sverige och många, men inte alla, länder som anslutit sig till
konventionen har gjort ett förbehåll som innebär ett krav på dubbel
straffbarhet för att rättslig hjälp skall ges. För Sveriges del är detta
förbehåll generellt medan de flesta andra länderna har begränsat sina
förbehåll så att de endast avser rättslig hjälp med husrannsakan och
beslag. Sverige har också fullt ut utnyttjat möjligheterna att göra
förbehåll i fråga om husrannsakan och beslag enligt konventionens
artikel 5. Det innebär att Sverige bl.a. kräver att gärningen motsvarar
brott för vilket i Sverige är stadgat fängelse i mer än ett år.
I de svenska bestämmelserna ställs krav på dubbel straffbarhet för att
Sverige skall lämna rättslig hjälp med bevisupptagning vid domstol (1 § i
1946 års lag om bevisupptagning i Sverige), vid åklagares förhör under
förundersökning (9 § andra stycket i 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet) och vid överförande av frihetsberövade till annan stat
(3 § i sistnämnda lag). Krav på dubbel straffbarhet, och krav på att brottet
är av viss svårhet, gäller som sagt också vid husrannsakan och beslag om
den beslagtagna egendomen skall överlämnas till annan stat (3 §
tvångsmedelslagen jämfört med 4 § utlämningslagen). Vid beslag och
kvarstad som sker för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska
förverkanden krävs att det utländska avgörandet kan verkställas i Sverige
enligt internationella verkställighetslagen (2 a § tvångsmedelslagen),
vilket i sin tur innebär ett krav på dubbel straffbarhet. Kravet på dubbel
straffbarhet gäller med ett viktigt undantag även i fråga om nordiska
framställningar; för nordiska framställningar om husrannsakan och
beslag finns en annan reglering (se nedan). Krav på dubbel straffbarhet
ställs inte upp vid delgivning på begäran av en annan stat.
Inom EU är frågan om att begränsa kravet på dubbel straffbarhet vid
ömsesidig rättslig hjälp mellan EU:s medlemsländer aktuell såväl i den
sektorsövergripande arbetsgruppen om organiserad brottslighet hand-
lingsplanen uppmanar medlemsstaterna att överväga frågan när det gäller
den organiserade brottsligheten som i arbetet med en EU-konvention
om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.1 och 5.4.2).
Diskussionerna har ännu inte burit någon frukt.
I allmänhet torde det krav på dubbel straffbarhet som ställs upp i den
svenska lagstiftningen inte innebära något faktiskt hinder för svenska
myndigheter att lämna bistånd eftersom kriminaliseringen i de olika
länder som vi normalt samarbetar med i allmänhet är densamma som i
Sverige. Det gäller naturligtvis i hög grad i fråga om sådana brotts-
utredningar som man finner det lönt att begära utländskt bistånd med.
Det svenska kravet är vidare utformat så att det inte ställer krav på att
brotten skall vara identiska; det räcker att den aktuella gärningen
motsvarar brott enligt svensk lag .
Ett problem som kravet på dubbel straffbarhet medför är emellertid att
många ansökningar tar längre tid att utreda och ofta måste kompletteras
för att det skall kunna fastställas om den aktuella gärningen är straffbar i
Sverige. Brottsrekvisiten kan t.ex. vara något annorlunda utformade i den
ansökande staten och ansökan saknar därför uppgifter om sådana rekvisit
som krävs i Sverige. Detta innebär att ansökningarna tar såväl tid som
resurser i anspråk i Sverige och att den ansökande staten får vänta med
den hjälp som Sverige kan bistå med.
Om kravet på dubbel straffbarhet kan begränsas skulle det inter-
nationella samarbetet på brottmålsområdet underlättas. Särskilt angeläget
är att begränsa det generella svenska kravet på dubbel straffbarhet som
ställs upp för samarbete enligt 1959 års rättshjälpskonvention. Inom EU-
kretsen är det endast ett fåtal stater som har ett generellt krav på dubbel
straffbarhet enligt konventionen.
Det är inte aktuellt att helt avskaffa kravet på dubbel straffbarhet. Det
gäller främst vid tvångsmedelsanvändning mot enskilda, se vidare nedan.
Däremot bör den svenska regleringen som innebär att krav på dubbel
straffbarhet ställs upp vid åklagares förhör under förundersökning och
vid bevisupptagning vid domstol kunna avskaffas helt. Regleringen är
relativt unik inom EU-kretsen och måste numera anses vara föråldrad.
Med hänsyn till att det inte rör sig om särskilt ingripande åtgärder bör
Sverige normalt kunna godta den lagstiftning som gäller i den ansökande
staten. Sverige bör således kunna avstå från att ställa krav på att
gärningen skall motsvara brott enligt svensk lag när det begärs att en
svensk åklagare skall bistå en utländsk kollega med att förhöra olika
personer under en brottsutredning eller vid bevisupptagning vid svensk
domstol på begäran av en annan stat. Något krav på dubbel straffbarhet
bör av samma skäl inte uppställas vid telefonförhör eller vid förhör
genom videokonferens.
Även när det gäller överförande av frihetsberövade personer till annan
stat har de flesta stater som tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention avstått
från att ställa krav på dubbel straffbarhet. Sverige bör kunna göra det-
samma när det gäller sådant överförande som avses i 1959 års rättshjälps-
konvention, dvs. när den frihetsberövade förs över till den ansökande
staten för förhör eller konfrontation där. Det bör framhållas att över-
förande aldrig kan ske för att utreda den frihetsberövades egen brotts-
lighet. Normalt är personen frihetsberövad för att avtjäna straff som
gäller annan brottslighet och som utdömts av svensk domstol. I avsnitt
7.13.1 föreslås bl.a. regler om att en person som är frihetsberövad i den
ansökande staten skall kunna föras över till Sverige. Dessa förslag har sin
grund i de diskussioner som förts inom EU och Europarådet. I utkastet
till EU-konventionen och utkastet till ett andra tilläggsprotokoll till 1959
års rättshjälpskonvention ställs inte något krav på dubbel straffbarhet
upp. Även i dessa fall bör Sverige avstå från att ställa upp något krav om
dubbel straffbarhet.
Det måste naturligtvis finnas utrymme för att vägra bifalla en
framställning om omständigheterna i ett enskilt fall är sådana att det
skulle vara stötande att bistå den andra staten. Till skillnad från den
nuvarande regleringen där krav på dubbel straffbarhet är ett obliga-
toriskt villkor för bistånd bör den nya regleringen innehålla en fakul-
tativ möjlighet att vägra. Den frågan behandlas i avsnitt 7.14.2. Som
framhålls i avsnitt 7.14.1 får en sådan vägransgrund inte användas i strid
med Sveriges internationella åtaganden på området, t.ex. 1959 års rätts-
hjälpskonvention med gjorda reservationer och förklaringar till denna.
Angående ändringar av reservationer till 1959 års rättshjälpskonvention,
se sist i detta avsnitt och avsnitt 14.1.
När det gäller användning av tvångsmedel mot enskilda gör sig andra
synpunkter gällande. Det är tveksamt att utsätta enskilda för sådana
ingripande åtgärder om det inte gäller en gärning som är straffbar i
Sverige.
I dag gäller att bistånd med husrannsakan och beslag och över-
lämnande till annan stat lämnas endast om den aktuella gärningen
motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än
ett år. Utgångspunkten måste vara att kravet på dubbel straffbarhet skall
behållas för detta slag av åtgärder. Den särskilda reglering som gäller för
nordiska framställningar liksom Schengenregleringen (avsnitt 5.3) måste
samtidigt beaktas, liksom ambitionen att så långt det är möjligt
begränsa förbehållen till 1959 års rättshjälpskonvention.
I fråga om framställningar från Danmark, Finland, Norge och Island
där regleringen knyter an till den nordiska utlämningslagstiftningen
gäller att husrannsakan och beslag inte får tillgripas om gärningen i den
ansökande staten endast kan leda till böter. För nordiska framställningar
gäller således inget krav på dubbel straffbarhet. Där gäller i stället att
fängelse skall kunna ådömas för gärningen i den ansökande staten.
Som redovisats i avsnitt 5.3 innehåller artikel 51 i Schengenkonven-
tionen bestämmelser som innebär att möjligheterna att vägra efterkomma
en framställning om husrannsakan och beslag begränsas. Även krav på
att gärningen skall vara av viss svårhet är uppmjukat jämfört med vad
som gäller enligt svensk rätt; straffsatsen är fängelse minst sex månader
jämfört med den nuvarande svenska regeln som knyter an till utläm-
ningslagen fängelse mer än ett år. Kravet på dubbel straffbarhet har
också mjukats upp genom att även gärningar som i den ena staten beivras
i ett administrativt förfarande skall kunna föranleda husrannsakan och
beslag om det för gärningen i den andra staten är stadgat fängelse i minst
än sex månader (angående administrativa förfaranden se avsnitt 6.2).
En ordning som innebär att olika regler föreskrivs för nordiska
framställningar, för framställningar från Schengenstaterna, för framställ-
ningar från stater som har tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention och för
övriga stater är knappast acceptabel. Till bilden hör också de bilaterala
rättshjälpsavtalen med Polen och Ungern och avtalen med Australien och
Kanada, liksom det avtal som diskuteras med USA. Målsättningen måste
vara att hitta en reglering som kan göras så generell som möjligt.
Ett sätt kan vara att i stället för att knyta an till utlämnings-
lagstiftningens krav på brottets svårhet knyta an till Schengenreglerna
och göra dessa generellt tillämpliga i förhållande till alla stater. Det nuva-
rande kravet på brottets svårhet skulle därmed sättas ner från fängelse
minst ett år till fängelse minst sex månader. En sådan reglering skulle bli
enhetlig och öka Sveriges möjligheter att bistå utländska brottsutredande
myndigheter. En sådan lösning är samtidigt inte helt i linje med artikel 5 i
1959 års rättshjälpskonvention eftersom den skulle innebära att Sverige
skulle tvingas göra ett slags partiellt förbehåll till punkt b).
Ett alternativ är att helt ta bort kravet på att brottet skall vara av viss
svårhet. Härigenom skulle det tillsammans med de förslag som behand-
las i avsnitt 7.14.5 om res judicata m.m. och avsnitt 7.14.6 om preskrip-
tion finnas förutsättningar för Sverige att återkalla förbehållet till arti-
kel 5 b) i 1959 års konvention som innebär att det ställs krav på att
brottet kan föranleda utlämning och att inskränka förbehållet till att
endast gälla punkterna a) och c) dvs. att gärningen motsvarar brott enligt
svensk lag och att åtgärden är förenlig med svensk lag. Att Sverige
behåller sitt förbehåll enligt punkten c) är förenligt med
Schengenkonventionen (artikel 51 b). Frågan är om inte en sådan
reglering är den rimligaste och mest logiska lösningen. Den innebär att
svenska åklagare och domstolar kommer att kunna bistå utländska
brottsutredande myndigheter med tvångsåtgärder under samma
förutsättningar som tvångsåtgärder kan beslutas i en motsvarande svensk
förundersökning och rättegång. De trösklar, t.ex. i form av krav på att
brottet skall vara av viss svårhet, som gäller för att husrannsakan skall få
ske i en svensk förundersökning blir tillämpliga också i förhållande till
utländska förundersökningar (se härom förslaget i avsnitt 7.4). Det finns
inget behov av att därutöver ställa särskilda krav på att brottet skall vara
av viss svårhet, särskilt inte mot bakgrund av de regler om avslag på
ansökan som föreslås i avsnitt 7.14.2 (ordre public m.m.).
Det finns ingen anledning att ta bort den särskilda reglering som gäller
för nordiska framställningar. En tilltalande ordning som också blir en
kraftfull markering av Sveriges vilja att effektivisera det rättsliga sam-
arbetet inom EU är att utvidga den nordiska regleringen till att omfatta
samtliga EU-stater. En sådan ordning bör vara möjlig att genomföra
särskilt mot bakgrund av de möjligheter att vägra biträde som föreslås
gälla i avsnitt 7.14.2. Det föreslås därför att det för framställningar om
husrannsakan, beslag och kvarstad från EU:s medlemsstater och från
Norge och Island skall räcka att det för gärningen är stadgat fängelse i
den ansökande staten. Framställningar om beslag med anledning av
tryckfrihetsbrott eller brott mot yttrandefrihetsgrundlagen omfattas inte
av bestämmelserna i lagen. Denna fråga behandlas i avsnitt 6.1.
Kravet på dubbel straffbarhet vid beslag och kvarstad för att säkra
verkställighet i Sverige av utländska förverkanden, som är inbyggt i
kravet på att det utländska förverkandet kan verkställas i Sverige, behålls
oförändrat.
Vid kroppsbesiktning och kroppsvisitation samt hemlig teleavlyssning,
hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning bör ett oinskränkt
krav på dubbel straffbarhet ställas upp. Hemlig teleavlyssning behandlas
i avsnitt 7.12.
I fråga om gärningar som beivras genom ett administrativt förfarande i
den ansökande staten bör, i enlighet med Schengenkonventionens regler,
krävas att gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är
stadgat fängelse sex månader eller mer. Om gärningen i den ansökande
staten endast beivras i administrativ ordning bör alltså krävas att
gärningen i Sverige utgör ett brott av viss svårhet för att tvångsmedel
skall få tillgripas här.
För det motsatta fallet, dvs. då gärningen i Sverige beivras i
administrativ ordning eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt
förfarande krävs inga särskilda regler i förhållande till EU-staterna och
till Norge och Island. Den situationen täcks ju redan av den föreslagna
regeln att gärningen kan bestraffas med fängelse i den ansökande staten. I
förhållande till andra stater med vilka Sverige kan tänkas ingå avtal som
innebär att Sverige skall bistå även i fall då den aktuella gärningen inte är
straffbar i Sverige men i stället beivras i administrativ ordning en sådan
bestämmelse finns i det avtal som diskuteras med USA bör på mot-
svarande sätt som enligt Schengenreglerna krävas att gärningen utgör
brott av viss svårhet i den ansökande staten. För att inte komplicera
regleringen i onödan bör även här krävas att det för gärningen är stadgat
fängelse sex månader eller mer i den ansökande staten.
De nya reglerna gör det möjligt för Sverige att inskränka det generella
förbehåll om krav på dubbel straffbarhet som gjordes vid tillträdet till
1959 års rättshjälpskonvention och kombinerade med förslagen i av-
snitt 7.14.5 och 7.14.6 att begränsa förbehållet till artikel 5 om husrann-
sakan och beslag så att krav inte längre ställs på att den aktuella gärning-
en är utlämningsbar. Reglerna innebär också att Sverige lever upp till
åtagandena enligt Schengenkonventionen.
7.7 Förhör i samband med förundersökning i brottmål
Regeringens förslag: Regleringen av förhör i samband med förhör
under förundersökning i brottmål förs i sak oförändrade över till den
nya lagen och kompletteras med en bestämmelse om att företrädare
för den ansökande myndigheten får delta vid förhöret och ställa
frågor.
Angående krav på dubbel straffbarhet: se avsnitt 7.6, framställning-
ar som hänför sig till politiska brott: se avsnitt 7.14.3, rätt till offentlig
försvarare: se avsnitt 7.4 och kommunikationsvägar: se avsnitt 7.1.1.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I 9 och 10 §§ 1991 års lag om sam-
arbete på brottmålsområdet finns regler om förhör i samband med för-
undersökning och liknande förfaranden som pågår i andra länder och som
innebär att svenska åklagare kan bistå utländska åklagare och andra rätts-
liga myndigheter. Reglerna innebär bl.a. att tvångsåtgärder enligt 23 kap.
rättegångsbalken, dvs. hämtning, får tillgripas för att genomföra förhör.
Bestämmelserna infördes 1995 (prop. 1995/96:4) och trädde i kraft den 1
januari 1996.
I materiellt hänseende bör bestämmelserna i sak oförändrade föras över
till den nya lagen. Av redovisningen i avsnitt 6.1 följer att bestämmelser-
na inte påverkar det informella polisamarbetet som består i att polis-
myndighet på begäran av myndighet i annan stat håller frivilliga förhör
med annan än misstänkt.
Två kompletteringar bör göras i den nya lagen.
I avsnitt 7.5 föreslås nya regler som klargör att offentlig försvarare kan
förordnas för den som hörs i anledning av en utländsk framställning
under samma förutsättningar som offentlig försvarare kan förordnas i en
svensk förundersökning eller rättegång. Dessa regler kommer naturligtvis
i första hand att aktualiseras vid förhör enligt reglerna i 23 kap. rätte-
gångsbalken.
Vidare bör det i den nya lagen tas in uttryckliga regler om att
företrädare för den myndighet som begärt förhöret får delta vid förhöret
och ställa frågor, till förhörspersonen direkt eller via den svenska
förhörsledaren. Det är en ordning som på de flesta håll redan tillämpas i
dag. En uttrycklig reglering är av värde inte minst i förhållande till stater
som kräver faktisk ömsesidighet för att svenska myndigheter skall kunna
delta aktivt vid förhör som äger rum utomlands. En uttrycklig föreskrift
om detta finns också i avtalet med Australien (artikel 10.4) och i avtalet
med Kanada (artikel 4). En sådan regel innebär inte att förhöret leds av
den andra statens företrädare; det ansvaret vilar självklart alltid på den
svenska förhörsledaren och det är denne som bestämmer om frågorna
skall få ställas direkt till förhörspersonen eller inte. Det behövs inga sär-
skilda regler om närvarorätt för offentliga försvarare. Den ordning som
gäller enligt rättegångsbalken kan tillämpas direkt.
Även i ett par andra hänseenden ändras reglerna om förhör under
förundersökning på begäran av an annan stat. Det gäller kravet på dubbel
straffbarhet (se härom avsnitt 7.6), hanteringen av framställningar som
hänför sig till politiska brott (se härom avsnitt 7.14.3) och kommunika-
tionsvägarna; enligt 10 § i 1991 års lag om samarbete på brottmåls-
området skall framställningar om förhör ges in till Utrikesdepartementet
på diplomatisk väg om inte Sverige avtalat om annan ordning med den
aktuella staten. Den frågan behandlas i avsnitt 7.1.1.
Angående bestämmelsen i 1 § i 1946 års lag om bevisupptagning i
utlandet om åtgärder som avses i 23 kap. 13 15 §§, se avsnitt 7.8.
7.8 Bevisupptagning vid domstol
Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om bevisupptagning i
brottmål åt respektive vid utländsk domstol förs i princip oförändrade i
sak över till den nya lagen. Kravet på att det skall finnas synnerliga skäl
för att bevisupptagning skall kunna äga rum vid utländsk domstol tas
bort. Reglerna om rätt för domare vid den utländska domstolen eller
företrädare för den utländska myndighet som begärt bevisupptagningen
att delta vid bevisupptagning i Sverige förtydligas. Nya regler införs om
rätt för dessa att ställa frågor till förhörspersonen. En ny regel införs om
att en svensk åklagare får delta vid bevisupptagning för att bevaka den
ansökande statens intressen.
Vid bevisupptagning med annan än den misstänkte eller tilltalade får
offentlig försvarare förordnas enligt 21 kap. rättegångsbalken, om det
finns särskilda skäl.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren anser att det bör övervägas
om den svenska domstolen på eget initiativ skall kunna utse svensk
åklagare att bevaka den främmande statens intresse om man anser det
bäst med hänsyn till ärendet. Justitieombudsmannen anser att lagtexten
bör förtydligas så att det framgår att offentlig försvarare får förordnas vid
bevisupptagning med annan än den misstänkte eller tilltalade.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i 1946 års
bevisupptagningslagar bör, i den del de avser brottmål (se avsnitt 6.1) i
princip oförändrade i sak föras över till den nya lagen. Vissa justeringar
bör dock göras.
Det krav som enligt 1 § andra stycket i 1946 års lag om bevisupp-
tagning i utlandet ställs på att det skall finnas synnerliga skäl för att
bevisupptagning skall kunna äga rum utomlands i brottmål bör tas bort. I
likhet med vad som t.ex. gäller i övriga nordiska länder bör rätten kunna
bestämma i den frågan.
Bestämmelsen i 1 § tredje stycket samma lag om att svensk domstol
kan besluta om att åtgärder som avses i 23 kap. 13 15 §§ rättegångs-
balken skall vidtas vid utländsk domstol bör föras över till den nya lagen.
Bestämmelsen bör förtydligas så att det framgår att den endast är
tillämplig i de fall den andra staten kräver att en sådan ansökan skall här-
röra från domstol; i de fall den utländska domstolen accepterar en ansö-
kan från en svensk åklagare eller när svensk åklagare begär förhör
genom en utländsk åklagare behöver denne naturligtvis inte gå via
svensk domstol. Det kan här anmälas att den svenska förklaringen till
artikel 24 i 1959 års rättshjälpskonvention bör ändras så att det framgår
att svenska åklagare är att anse som rättsliga myndigheter i konventio-
nens mening och därmed berättigade att ansöka om rättslig hjälp i andra
konventionsstater (se avsnitt 14.1).
Reglerna om rätt att delta vid bevisupptagning som sker vid svensk
domstol bör förtydligas så att det klart framgår att såväl domare vid den
utländska domstolen som den undersökningsdomare eller åklagare som
begärt bevisupptagning får närvara vid förhöret. En sådan föreskrift får
särskild betydelse i de fall förhandlingar äger rum bakom stängda dörrar,
vilket bl.a. kan bli aktuellt när bevisupptagningen äger rum inom ramen
för en utländsk förundersökning (5 kap. 1 § andra stycket rättegångs-
balken). Det behövs inga särskilda regler om närvarorätt för den till-
talade, försvararen, målsäganden och ombud vid bevisupptagningen. Den
ordning som gäller enligt rättegångsbalken kan tillämpas direkt.
Det bör också uttryckligen tas in regler om rätt för domare vid den ut-
ländska domstolen och den som begärt bevisupptagningen att ställa
frågor till den som hörs. Sådana föreskrifter finns i avtalet med Austra-
lien (artikel 10) och i avtalet med Kanada (artikel 4). Ofta bör det kunna
tillåtas att frågor ställs direkt till den som skall höras. Det bör dock finnas
utrymme för den svenska domaren som ansvarar för bevisupptagningen
att bestämma att frågorna skall ställas via denne. Det kan t.ex. finnas
anledning att vara mer återhållsam med att tillåta en utländsk åklagare att
ställa frågor direkt till förhörspersonen när den misstänkte själv inte är
företrädd vid bevisupptagningen.
Under de nordiska diskussioner som pågår har framställts önskemål
om att den utländska myndigheten på ett eller annat sätt skall kunna vara
företrädd vid bevisupptagningen som ett alternativ till att denna själv är
närvarande vid bevisupptagningen. Avtalet med Australien innehåller en
bestämmelse om detta (artikel 20). En svensk åklagare skulle t.ex. kunna
delta vid bevisupptagningen och ställa frågor på den ansökande statens
vägnar. Nuvarande regler medger inte detta. En sådan möjlighet skulle
effektivisera bevisupptagningen. Den nya lagen bör därför innehålla
regler som medger att svensk åklagare inom tingsrättens domkrets deltar
vid bevisupptagningen för att bevaka den ansökande myndighetens
intressen. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening utformas på så
sätt att det är den ansökande staten som avgör om en svensk åklagare
skall delta vid bevisupptagningen för att bevaka dess intressen. Om
domstolen självmant skulle kunna besluta om att svensk åklagare skall
bevaka den utländska myndighetens intresse har den svenska åklagaren
inget uppdrag från den utländska myndigheten och har svårigheter att
bedöma vilka insatser som krävs av honom eller henne och skulle kunna
komma att ställa frågor eller vidta åtgärder som kan motverka
utredningen i den ansökande staten. Det inte heller varken möjligt eller
lämpligt att i lagen närmare reglera på vad sätt den svenska åklagaren
skall ta till vara den utländska myndighetens intressen. Det måste klaras
ut genom kontakter mellan den utländska myndigheten och den svenska
åklagaren i samband med att den utländska myndigheten begär att den
skall företrädas vid bevisupptagningen.
Motsvarande regler krävs inte vid t.ex. förhör under förundersökning
eller hemlig teleavlyssning på begäran av en annan stat. I sådana situa-
tioner är ju den ansökande staten redan företrädd genom svensk åklagare.
Genomförandet av bevisupptagningen kommer genom den nya regle-
ringen att ligga mer på parterna än vad som gäller i dag. Vid bevisupp-
tagning med annan än den misstänkte eller tilltalade är det rimligt att den
misstänktes eller tilltalades intressen kan tillvaratas genom att en
offentlig försvarare förordnas och därmed skapa en balans vid
bevisupptagningen som, om ändringarna genomförs, får karaktär av en
mer tvåpartsliknande process.
Ett skäl kan vara att den misstänkte eller tilltalade eller dennes ombud
inte är närvarande vid bevisupptagningen medan åklagarsidan är det. En
annan aspekt som bör beaktas är vad förhöret avser. När ett vittne t.ex.
skall enbart bekräfta vissa uppgifter angående mindre allvarlig brotts-
lighet bör offentlig försvarare normalt inte förordnas för den misstänkte.
I ett ärende som däremot avser grov eller omfattande brottslighet och där
vittnets utsaga är av stor betydelse är det däremot mer naturligt att
förordna en offentlig försvarare. Om den misstänktes eller tilltalades om-
bud i den utländska rättegången är närvarande finns det å andra sidan
inga skäl att förordna offentligt försvarare. Möjligheten att förordna
offentlig försvarare i dessa fall bör därför begränsas till de fall då det
finns särskilda skäl. Angående förordnande av offentlig försvarare i
andra fall, se avsnitt 7.5.

7.9 Telefonförhör
Regeringens förslag: Av lagen skall framgå att Sverige tillåter att
utländska rättsliga myndigheter håller telefonförhör med en person
som befinner sig i Sverige och som samtycker till telefonförhör.
En utländsk myndighet skall också kunna ansöka om rättslig hjälp
med telefonförhör av en person som befinner sig i Sverige. En sådan
ansökan skall handläggas av svensk åklagare eller tingsrätt beroende
på om förhöret sker under förundersökningen eller i en rättegång.
I lagen klargörs att rättegångsbalkens regler om telefonförhör får
tillämpas när den som skall höras befinner sig i en annan stat om den
andra staten tillåter det och att åklagare får hålla telefonförhör under
förundersökning med personer som befinner sig i en annan stat om
den andra staten tillåter det.
En svensk åklagare eller domstol kan också ansöka om rättslig hjälp
med telefonförhör med någon som befinner sig utomlands om det har
avtalats om sådan rättslig hjälp i en internationell överenskommelse
med den andra staten eller om den andra staten annars ger sådan hjälp.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Svea hovrätt ifrågasätter om tillåtelse till
telefonförhör skall krävas när den som skall höras är en svensk
medborgare som tillfälligt uppehåller sig utomlands. Tullverket anser att
det bör införas en ordning där utländska myndigheter informerar en
svensk myndighet om sina planer att hålla telefonförhör med en person
som befinner sig i Sverige. Den svenska myndigheten skulle då kunna
informera den enskilde om vad som gäller samtidigt som statsmakten får
en möjlighet att följa i vilken omfattning sådana förhör förekommer i
Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheten för domstol att ta upp
muntlig bevisning genom telefonförhör vid huvudförhandling i brottmål
har i Sverige funnits sedan början av 1980-talet. Efter en försöksperiod
infördes permanenta regler i samband med 1987 års tingsrättsreform
(prop. 1986/87:89, bet. JuU31, rskr. 278). Det finns inga regler om
användningen av telefonförhör i internationella förhållanden. Avsakna-
den av uttryckliga regler har enligt uppgift vållat problem i den praktiska
tillämpningen.
Sveriges hållning har sedan en lång tid tillbaka varit att det inte anses
vara myndighetsutövning att en stat håller telefonförhör med en person
på vårt territorium. Detta synsätt delar Sverige med flera stater. Dessa
stater tillåter också att svenska domstolar håller telefonförhör med
personer som befinner sig på deras territorium. Andra stater ser det som
myndighetsutövning att Sverige håller telefonförhör med personer på
deras territorium och detta oavsett personens nationalitet. I arbetet med
att utarbeta en EU konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål har
på svenskt initiativ införts bestämmelser om telefonförhör. Denna
bestämmelse som det uppnåtts politisk enighet om är i första hand av
intresse för Sverige. Det är för närvarande endast Sverige av medlems-
staterna som tillåter att bevisning tas upp genom telefonförhör under en
brottmålsrättegång eller att åklagare håller förhör under förundersök-
ningen per telefon. Bestämmelsens utformning är en eftergift för de stater
som ser telefonförhör som myndighetsutövning på deras territorium och
den uppställer vissa minimikrav för att dessa stater skall kunna godkänna
att telefonförhör hålls.
I dag tillåter många stater att svenska domstolar håller telefonförhör
med personer som befinner sig på deras territorium. Det bör därför inled-
ningsvis av den nya lagen uttryckligen framgå att det är tillåtet för dom-
stolarna att använda sig av reglerna i 46 kap. 7 § rättegångsbalken även
om den person som skall höras befinner sig utomlands under förutsätt-
ning att det land där personen befinner sig tillåter det. Med hänsyn till att
vissa stater uppfattar det som myndighetsutövning att telefonförhör hålls
med personer på deras territorier kan Sverige inte, som föreslagits vid
remissbehandlingen, ensidigt införa en möjlighet att telefonförhör får
hållas med svenska medborgare som tillfälligt befinner sig utomlands.
Svenska domstolar bör i en eller annan form fortlöpande få information
om stater som godkänner sådana telefonförhör.
Det bör även av lagen framgå att Sverige tillåter att utländska rättsliga
myndigheter håller telefonförhör med en person som befinner sig i
Sverige utan några formaliteter och utan inblandning av svenska myndig-
heter, om den som skall höras samtycker till förhöret.
Enligt utkastet till EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp skall
en medlemsstat på sina territorier kunna begära och ge rättslig hjälp med
telefonförhör under förutsättning att den som skall höras samtycker till
att förhöret sker per telefon. När telefonförhör skall hållas efter en
begäran om rättslig hjälp skall staterna i samråd bestämma tidpunkten
och övriga praktiska frågor med anledning av förhöret. Den anmodade
staten skall åta sig att meddela den som skall höras tid och plats förhöret.
Vid förhöret skall den anmodade staten kontrollera identiteten hos den
som skall höras och att denne samtycker till telefonförhör. Den
ansökande staten kan begära att konventionens bestämmelser rörande
videokonferens i vissa delar skall tillämpas (se avsnitt 7.10.)
Även inom Europarådet har diskuteras motsvarande reglering av
rättslig hjälp med telefonförhör inom ramen för utarbetande av ett andra
tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention.
Vissa EU-stater, t.ex. Nederländerna, tillämpar redan idag en ordning
som ungefär motsvarar regleringen i EU-konventionen och tilläggsproto-
kollet. Det finns därför ingen anledning att avvakta med att införa en
skyldighet för svenska åklagare och domstolar att bistå vid telefonförhör
med en person som befinner sig i Sverige till dess EU-konventionen har
trätt i kraft eller att begränsa tillämpningsområdet till att gälla i för-
hållande till vissa stater. I lagen bör därför utöver den nyss föreslagna
regeln redan nu införas bestämmelser om telefonförhör i Sverige som
utformats i enlighet med lydelsen i det utkast till EU-konvention som nu
föreligger.
På motsvarande sätt bör införas en möjlighet för svenska domstolar att
begära rättslig hjälp vid telefonförhör med en person som befinner sig
utomlands. Vissa stater tillåter endast telefonförhör på sitt territorium om
landets egna rättsliga myndigheter bistår vid förhöret på ett eller annat
sätt. Det kan också vara så att domstolen behöver hjälp med att
kontrollera identiteten hos den som skall höras. Bestämmelsen bör
utformas på så sätt att den kan tillämpas i förhållande till de stater som
Sverige i en internationell överenskommelse har avtalat om rättslig hjälp
vid telefonförhör eller om den andra staten även annars ger sådan rättslig
hjälp.
Svenska åklagares möjlighet att använda telefonförhör under
förundersökningen är inte författningsreglerad. Såväl i arbetet med att
utarbeta EU-konventionen som i arbetet inom Europarådet är avsikten att
bestämmelserna om rättslig hjälp vid telefonförhör skall kunna tillämpas
även vid förhör under förundersökningen. Efter det att dessa konventio-
ner har trätt i kraft kommer åklagarens, på samma sätt som domstolarnas,
möjlighet att ansöka om rättslig hjälp med telefonförhör av personer
utomlands följa av internationella avtal. Bestämmelsen om rättslig hjälp
med telefonförhör med någon som befinner sig utomlands vid domstol
bör därför även gälla åklagare.
Som tidigare har redogjorts för tillåter många stater att en svensk
domstol håller telefonförhör med personer på deras territorium utan att
detta föregås av en ansökan om rättslig hjälp. På motsvarande sätt tillåter
många stater också att telefonförhör hålls av åklagare under förundersök-
ningen. Ovan har i klargörande syfte föreslagits att en bestämmelse tas in
i den nya lagen om att en svensk domstol får hålla telefonförhör, enligt
bestämmelserna i rättegångsbalken, med personer som befinner sig
utomlands om det land där personen befinner sig tillåter det. För att
undvika olyckliga motsatslut bör ett motsvarande klarläggande göras i
fråga om åklagares förhör under förundersökningen, trots att åklagarnas
möjlighet att hålla telefonförhör under förundersökningen annars är
oreglerad (se avsnitt 6.4).

7.10 Förhör genom videokonferens
Regeringens förslag: En ansökan om rättslig hjälp med
videokonferens skall handläggas av svensk åklagare eller tingsrätt
beroende på om förhöret sker under förundersökning eller vid rätte-
gång. Vid handläggning i domstol skall ärendet anses som bevisupp-
tagning utom huvudförhandling. Om det behövs får rätten besluta om
biträde av tolk.
Den som skall höras får åtföljas av en lämplig person som
personligt stöd (stödperson). Om det finns behov får domstolen för-
ordna en person att biträda ett vittne eller en sakkunnig som skall
höras vid videokonferensen.
I lagen tas också in nya bestämmelser om att svensk åklagare kan
ansöka om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens under
förundersökning och domstol kan ansöka om rättslig hjälp med förhör
genom videokonferens vid rättegång om Sverige och den utländska
staten i ett internationellt avtal har kommit överens om sådan rättslig
hjälp eller om den utländska staten även annars ger sådan hjälp.
Som en förutsättning för förhör genom videokonferens i rättegång
med någon i Sverige eller utomlands gäller att den som skall höras
samtycker till att förhöret sker genom videokonferens.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Domstolsverket anser det angeläget att det följs
upp i vilken omfattning det begärs att Sverige skall bistå med förhör
genom videokonferens och i vilken omfattning överflyttning sker till de
domstolar som omfattas av lagen (1999:613) om försöksverksamhet med
videokonferens i rättegång.
Skälen för regeringens förslag: I EU:s resolutionen om skydd för
vittnen (se avsnitt 5.4.3) uppmanar rådet att medlemsstaterna skall
underlätta rättslig hjälp mellan medlemsstaterna på ett sådant sätt att den
som skall höras får ett fullgott skydd, även om det nationellt saknas
bestämmelser om vittnesskydd. Som ett exempel anges i resolutionen att
förutsättningar kan skapas för att höra vittnen genom videokonferens.
Resolutionen anger att det vid rättslig hjälp med förhör genom
videokonferens bör beaktas bl.a. att om lagstiftningen i någon av de
berörda staterna tillåter att vittnet vid förhöret biträds av rådgivare, bör
det finnas möjlighet att anordna detta i den stat där vittnet befinner sig.
I arbetet med EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
(se avsnitt 5.4.2) diskuteras frågan om förhör genom videokonferens.
Enligt utkastet får en medlemsstat begära att förhör av vittnen och
sakkunniga, som befinner sig i en annan medlemsstat än domstolen, skall
äga rum genom videokonferens om det inte är önskvärt eller möjligt att
den som skall höras inställer sig personligen vid rättegången. Den
anmodade medlemsstaten skall medge ansökan om det inte strider mot
dess grundläggande rättsprinciper och på villkor att tekniska hjälpmedel
finns tillgängliga. Om den nödvändiga utrustningen inte finns tillgänglig
kan den ansökande staten ställa dessa till förfogande efter en överens-
kommelse mellan staterna. Bestämmelsen reglerar utförligt vad som
gäller vid förhöret, bl.a. skall en rättslig myndighet i den anmodade
staten vara företrädd och vid behov vara biträdd genom tolk. Den
rättsliga myndigheten skall kontrollera identiteten hos den som skall
höras och kontrollera att grundläggande rättsprinciper i den anmodade
staten följs. Staterna kan komma överrens om åtgärder som kan garantera
skyddet av den person som skall höras och den person som skall förhöras
får åberopa den rätt att inte vittna som den hörde skulle ha enligt lag i
antingen den anmodade eller den ansökande medlemsstaten. På begäran
av den ansökande medlemsstaten skall den som skall förhöras vid behov
biträdas av en tolk. Vidare finns i bestämmelsen regler om
kostnadsansvar (se avsnitt 7.18). Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga
åtgärder för att säkerställa tillämpningen av nationell rätt om den som
hörs vägrar vittna eller ger falskt vittnesmål. Medlemsstaterna får även
tillämpa bestämmelsen om videokonferens med den som misstänks för
eller är lagförd för brott.
Motsvarande reglering diskuteras även inom ramen för Europarådets
arbete med ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention
(se avsnitt 5.6).
Riksdagen har nyligen beslutat om en lag (1999:613) om
försöksverksamhet med videokonferens i rättegång (prop. 1998/99:65,
bet. 1998/99:JuU:23, rskr. 1998/99:212). Enligt lagen skall det på försök
införas en möjlighet att använda videokonferens vid handläggning av mål
och ärenden i de allmänna domstolarna. Enligt försökslagen kommer
parter i brottmål och tvistemål under vissa förutsättningar kunna delta i
ett sammanträde inför rätten genom videokonferens. Vidare föreslås att
bevisning, t.ex. vittnesförhör skall kunna tas upp genom videokonferens.
Lagen trädde i kraft den 1 januari år 2000 och försöksverksamheten skall
pågå i två år. Arbetet med utvärderingen skall ske fortlöpande och
inleddes i samband med att lagen trädde i kraft.
Regler om förhör genom videokonferens måste ses som ett steg framåt
inom det internationella straffrättsliga samarbetet. Vid förhör genom
användande av videoteknik undanröjs många av de olägenheter som är
förenade med traditionell rättslig hjälp i form av bevisupptagning åt
utländsk domstol (se avsnitt 7.8). Genom att förhöret hålls genom
videokonferens sker det som en del av en pågående huvudförhandling vid
den utländska domstolen och under de former som gäller för för-
handlingen i övrigt. Rätten och parterna har omedelbar kontakt via
videolänken med den person som hörs vilket skapar helt andra förut-
sättningar både vad gäller parternas, framför allt den åtalades, rättigheter
och domstolens värdering av beviset. Genom försöksverksamheten med
videokonferens i rättegång har svenska domstolar som omfattas av för-
söksverksamheten tillgång till den nödvändiga utrustningen och kunska-
pen för att genomföra en videokonferens. De praktiska förutsättningarna
för att ge bistånd med videokonferenser föreligger därför redan. Starka
skäl talar därför att det i den nya lagen skapas rättsliga förutsättningar för
att genomföra förhör genom videokonferens på begäran av en utländsk
rättslig myndighet. Saknas de tekniska förutsättningarna vid den tingsrätt
som normalt skall handlägga ärendet kan ansökan efter samråd över-
lämnas till en domstol som har de tekniska hjälpmedel som behövs för
förhöret (se avsnitt 7.1.2). De tekniska förutsättningarna kan också göras
tillgängliga av den ansökande staten. Vid utvärderingen av försöksverk-
samheten bör, som Domstolsverket förordar i sitt remissvar, även följas
upp i vilken omfattning de domstolar som omfattas av försöksverk-
samheten har bistått utländska myndigheter, med förhör genom video-
konferens eller själva beslutat om förhör genom videokonferens utom-
lands och i vilken omfattning överflyttning av ärenden har skett.
Vid utformningen av regleringen bör bestämmelsen om
videokonferens i utkastet till en EU-konvention om ömsesidig rättslig
hjälp beaktas, även om den inte genomförs fullt ut i detta
lagstiftningsärende. På samma sätt som redovisats rörande telefonförhör
(avsnitt 7.9) är avsikten att bestämmelsen skall kunna tillämpas både
under förundersökningen och vid rättegång. Avser ansökan en
videokonferens under förundersökningen bör ansökan handläggas av
åklagare. Avser ansökan en videokonferens vid rättegång bör ansökan
handläggas av tingsrätt. Det har tidigare redogjorts för synsättet att
förfarandet under förundersökningen för att vara effektivt bör vara
flexibelt och inte regleras genom strikta förfaranderegler. Lagen bör
därför, i vart fall till dess EU-konventionen har trätt i kraft, innehålla
särskilda förfaranderegler som enbart tar sikte på
domstolshandläggningen. Regleringen bör utformas så att ett ansökan om
förhör genom videokonferens vid domstol skall handläggas som en
bevisupptagning utom huvudförhandling. Härigenom omhändertas
kraven i konventionsutkastet på att en rättslig myndighet skall närvara
vid förhandlingen, kalla den berörda personen till förhandlingen,
kontrollera identiteten av den som skall höras samt bevaka att
grundläggande rättsprinciper följs vid förhandlingen. Det bör även
införas en möjlighet för rätten att besluta om biträde av tolk. I övrigt
skall videokonferens ske enligt de förutsättningar som gäller för video-
konferens enligt svensk lag (se avsnitt 7.5.). Bestämmelser under vilka
förutsättningar videokonferens kan ske i Sverige finns i lagen (1999:613)
om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång.
Lagrådet har påpekat att enligt försökslagen uppställs inget särskilt
krav på samtycke till förhör genom videokonferens från den som skall
höras. Emellertid gäller enligt försökslagen att den som motsätter sig att
delta på detta sätt har rätt att inställa sig i rättssalen. Enligt Lagrådets
mening är det inte självklart hur denna regel skall tillämpas vid förhör
genom videokonferens av någon i Sverige på begäran av annan stat.
Enligt Lagrådets mening ligger det nära till hands att på samma sätt som i
de föreslagna reglerna om telefonförhör uttryckligen ange att den som
skall höras skall samtycka till förhör i den angivna formen. Motsvarande
tillägg bör enligt Lagrådet även göras då det gäller svensk domstols
begäran om förhör genom videokonferens med någon som befinner sig
utomlands. Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning att ett
generellt krav på samtycke bör införas i bestämmelserna om video-
konferens i Sverige och utomlands för att klargöra hur de förutsättningar
som försökslagen ställer upp skall tillämpas i detta sammanhang. Vid
införandet av försökslagstiftningen angavs att användning av videokonfe-
rens i rättegång bör bygga på frivillighet, i vart fall under försöket (prop.
1998/1999:65 s. 25). Om denna förutsättning ändras efter den
utvärdering som skall ske av försökslagen bör detta även beaktas i
internationellt.
Som beskrivits ovan innebär ett förhör genom videokonferens på
begäran av en annan stat att förhöret sker som en del av det utländska
förfarandet. För ett vittne kan detta innebära att det föreligger ett särskilt
behov av stöd och hjälp under förhöret. Det bör därför, i enlighet med
vad som uppmanas i den inom EU antagna resolutionen om skydd av
vittnen, finnas en möjlighet för ett vittne att vid förhöret biträdas av en
rådgivare. I första hand bör detta efter mönster av vad som gäller för
målsägande enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken kunna tillgodoses
genom att vittnet får åtföljas av en lämplig person som personligt stöd
(stödperson). Denna möjlighet bör införas generellt och gälla både vid
förhör under förundersökningen och vid rättegång. Det bör emellertid
även införas en möjlighet för rätten att vid behov utse en person att
biträda ett vittne eller sakkunnig som skall höras.
Är det en målsägande eller en tilltalad i brottmål som skall höras finns,
enligt vad som föreslås i avsnitt 7.5, samma rätt till offentlig försvarare
och målsägandebiträde som om åtgärden hade vidtagits i en svensk
förundersökning eller rättegång.
I lagen bör också införas en möjlighet för svenska domstolar att begära
bistånd med förhör genom videokonferens när en person som skall höras
befinner sig i utlandet. Som redovisats ovan har genom lagen (1999:613)
om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång införts en möjlig-
het för de allmänna domstolarna att nationellt använda sig av videokon-
ferens vid handläggningen av mål och ärenden. I lagen anges under vilka
förutsättningar som videokonferens får användas. Även om lagen endast
är tillämplig vid de domstolar som omfattas av försöksverksamheten ger
lagen uttryck för när videokonferens är tillåten enligt svensk rätt. I
avvaktan på generella nationella regler om användande av videokon-
ferens vid rättegång bör bestämmelsen formuleras så att en svensk dom-
stol får begära bistånd med videokonferens under förutsättning att
videokonferens är tillåten enligt svensk rätt. Bestämmelsen bör utformas
på så sätt att den kan tillämpas i förhållande till de stater som Sverige i en
internationell överenskommelse har avtalat om förhör genom videokon-
ferens eller om den andra staten även annars ger sådan hjälp.
Åklagarens möjlighet att hålla förhör genom videokonferens under
förundersökningen är oreglerad i svensk rätt. Genom bestämmelserna i
både utkastet till EU-konventionen och i utkastet till det andra tilläggs-
protokollet till 1959 års rättshjälpskonvention kommer åklagarens
möjlighet att ansöka om rättslig hjälp med videokonferenser att regleras
av internationella avtal. När dessa avtal träder i kraft kommer det att
behövas detaljerade bestämmelser om vad en åklagare har att iaktta vid
en ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens. Även
om dessa internationella avtal inte genomförs i detta lagstiftningsärende
bör lagen för att undvika felaktiga motsatsslut innehålla en
bestämmelse om att svenska åklagare kan ansöka om rättslig hjälp
utomlands med förhör genom videokonferens under förundersökningen.
7.11 Husrannsakan, beslag, kvarstad
Regeringens förslag: Tvångsmedelslagens regler om husrannsakan,
beslag och kvarstad tas med vissa ändringar in i den nya lagen och
kompletteras med en bestämmelse om att företrädare för den ansö-
kande myndigheten får delta vid förhandling inför rätten. Den ordning
som gäller för prövningen av nordiska framställningar skall gälla
generellt; domstol inte regeringen prövar om beslagtagen
egendom skall överlämnas till annan stat. Den exklusiva behörigheten
för Stockholms tingsrätt att pröva beslag liksom kvarstadsansökningar
tas bort.
Angående direktkommunikation se avsnitt 7.1.1 och kravet på
dubbel straffbarhet se avsnitt 7.6.
Kravet på att gärningen skall kunna föranleda utlämning tas bort.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Promemorian saknar förslag till bestämmelse om att företrädare för den
ansökande staten skall få närvara vid förhandling inför rätten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Sveriges Domarförbund anser att motsvarande
ordning som vid prövning av inhemska beslag bör gälla dvs. att
åklagaren beslutar om beslag och den som drabbats kan begära rättens
prövning.
Skälen för regerings förslag: Tvångsmedelslagen innehåller dels
regler om husrannsakan och beslag på begäran av främmande stat där
avsikten är att den beslagtagna egendomen skall överlämnas till den
främmande staten; det gäller egendom som skäligen kan antas ha bety-
delse för utredning om brott, vara frånhänd någon genom brott eller vara
förverkad på grund av brott, dels regler om beslag och kvarstad för att
säkra verkställighet i Sverige av utländska förverkanden. Den innehåller
olika regler för nordiska ansökningar och för ansökningar från andra
stater; såväl när det gäller de förutsättningar och villkor som skall vara
uppfyllda som i fråga om förfarandet.
I fråga om utomnordiska ansökningar gäller att ansökan skall ges in till
Utrikesdepartementet på diplomatisk väg såvida inte Sverige och den
ansökande staten har kommit överens om att ansökan får skickas direkt
till Utrikesdepartementet. Ansökan vidarebefordras till Riksåklagaren
som i sin tur åtgärdar ansökan eller överlämnar ansökan till lokal åkla-
gare för åtgärd. Verkställda beslag skall överlämnas till domstol för pröv-
ning varefter Riksåklagaren skall, med eget yttrande, överlämna ärendet
till regeringen för beslut. Nordiska framställningar kan skickas direkt till
lokal åklagare för åtgärd och det är domstolen inte regeringen som
prövar om egendomen kan överlämnas till den ansökande staten.
Det är angeläget att se över kommunikationsvägarna. I avsnitt 7.1.1 har
föreslagits att den diplomatiska vägen aldrig skall behöva anlitas för
ansökningar enligt den nya lagen och att ansökningar i stor utsträckning
i första hand nordiska ansökningar och ansökningar från EU-staterna
skall kunna skickas direkt till den åklagare eller domstol som skall hand-
lägga ärendet.
Också beslutsordningen bör ses över. Om Sverige fullt ut skall kunna
delta i det straffrättsliga samarbete som sker över gränserna och effektivt
kunna bistå andra länder i deras brottsutredningar måste antalet pröv-
ningsinstanser radikalt begränsas. Den nuvarande ordningen är otidsenlig
och kan inte längre försvaras. Det är inte nödvändigt att låta alla ärenden
om beslag och husrannsakan passera regeringen, särskilt inte mot bak-
grund av den ordning som föreslås i avsnitt 7.14.1 när det gäller pröv-
ningar av de mer övergripande vägransgrunderna.
Det kan som Domarförbundet påpekar ifrågasättas om inte den ord-
ning som gäller inhemska ärenden även bör gälla en utländsk begäran om
beslag. Enligt rättegångsbalkens bestämmelser kan t.ex. åklagare besluta
om beslag och den som drabbats av åtgärden kan begära rättens prövning
av beslaget. En sådan ordning skulle ligga i linje med den filosofi som
den nya lagen bygger på, nämligen att samma förfarande skall tillämpas
som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk förundersökning (se
avsnitt 7.5). Det förfarande som gäller enligt rättegångsbalken kan
emellertid inte tillämpas fullt ut i ett internationellt sammanhang
eftersom ärendet inte kan återredovisas till den ansökande staten förrän
efter det att åtgärden vunnit laga kraft. En anpassning till den ordning
som gäller enligt rättegångsbalken skulle därför bl.a. kräva att den
enskildes rätt att begära rättens prövning tidsbegränsades. Regeringen är
därför för närvarande inte beredd att överväga en sådan ordning.
I stället bör den nordiska modellen utsträckas till att gälla alla
ansökningar. Det föreslås att den nya lagen utformas i enlighet med detta.
Detta innebär att det är rätten som dels prövar om beslaget är lagligen
grundat och dels avgör om egendomen skall överlämnas till den ansö-
kande staten och att regeringens prövning av ärendena avskaffas.
I avsnitt 7.7 föreslås att företrädare för den myndighet som begärt hjälp
med förhör under förundersökningen skall få delta vid förhöret och ställa
frågor. Det bör införas en motsvarande regel som ger företrädare för den
ansökande myndigheten rätt att få delta vid rätten förhandling med anled-
ning av verkställt beslag eller en ansökan om kvarstad. Vid en sådan för-
handling deltar alltid den svenska åklagare som verkställt beslaget eller
handlägger ansökan om kvarstad. Det kan emellertid, i mer komplicerade
ärenden, finnas ett intresse hos företrädare för den utländska myndig-
heten att delta vid förhandlingen och bistå den svenska åklagaren. Rätten
beslutar i vad mån den utländska företrädaren kan ställa frågor vid för-
handlingen till den som drabbats av åtgärden .
Domstolen skall enligt 4 § tvångsmedelslagen pröva om förbehåll skall
föreskrivas som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller från allmän
synpunkt. Det kan t.ex. handla om att egendom som överlämnas till den
ansökande staten skall återlämnas när det utländska förfarandet har
avslutats. Regeringen återkommer till den frågan i avsnitt 7.15.
Som redovisats i avsnitt 7.6 finns det en koppling mellan tvångs-
medelslagen och utlämningslagstiftningen: beslagtagen egendom får inte
överlämnas till en annan stat om hinder mot utlämning skulle ha
förelegat enligt vissa särskilt uppräknade bestämmelser i
utlämningslagstiftningen. För nordiska ansökningar hänvisas till den
nordiska utlämningslagen medan det för övriga hänvisas till den
allmänna utlämningslagen.
För ansökningar från utomnordiska stater gäller därmed att beslagtagen
egendom inte får överlämnas till en annan stat om gärningen inte mot-
svarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år,
om gärningen är ett militärt brott, om dom har meddelats eller åtals-
underlåtelse har beslutats i Sverige beträffande gärningen eller om brottet
är preskriberat enligt svensk lag. I viss utsträckning utgör också utländs-
ka domar beträffande gärningen hinder mot att överlämna egendomen.
I fråga nordiska ansökningar gäller att egendomen inte får överlämnas
om det för gärningen endast kan dömas till böter i den ansökande staten
eller om dom har meddelats eller åtalsunderlåtelse beslutats i Sverige
beträffande gärningen.
I avsnitt 7.6 föreslås att kravet på dubbel straffbarhet skall behållas vid
denna typ av rättslig hjälp men att kravet på att brottet skall vara av viss
svårhet helt skall tas bort. Vidare föreslås att den nordiska regleringen
skall utsträckas till EU-staterna så att det är tillräckligt att det för
gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten. En viktig
koppling mellan tvångsmedelslagen och utlämningslagstiftningen för-
svinner därmed. I avsnitten 7.14.4, 7.14.5 och 7.14.6 föreslås vidare att
militära brott, res judicata och preskription inte skall utgöra obligatoriska
hinder mot att lämna rättslig hjälp utan istället utgöra fakultativa vägrans-
grunder som regeringen kan tillämpa. Lagtekniskt innebär det att kopp-
lingen mellan tvångsmedelslagen och utlämningslagstiftningen helt för-
svinner samtidigt som reglerna om överlämnande av beslagtagen egen-
dom till främmande stat blir renare och enklare att tillämpa. Sverige kan
därmed begränsa sitt förbehåll till artikel 5 i 1959 års rättshjälpskonven-
tion. I avsnitt 7.6 föreslås också undantag från kravet på dubbel straff-
barhet som krävs för att Sverige skall kunna bistå med husrannsakan och
beslag även i de fall den aktuella gärningen beivras i administrativ eller
annan ordning än straffrättsligt förfarande (se också avsnitt 6.2).
Enligt 9 a § tvångsmedelslagen är Stockholms tingsrätt exklusivt be-
hörig att pröva verkställda beslag som skett för att säkra framtida verk-
ställighet i Sverige liksom framställningar om kvarstad. Forumbestäm-
melsen motiverades vid införandet med att lösningen var naturlig på
grund av att Stockholms tingsrätt ensam är behörig att pröva frågor enligt
35 § i den internationella verkställighetslagen och tingsrätten enligt 18 §
samma lag prövar beslag som gäller redan anhängiggjorda verkställig-
hetsärenden (prop. 1989/90:82 s. 35). Samtidigt förutskickades att detta
ställningstagande skulle kunna komma att omprövas i framtiden när den
internationella verkställighetslagen varit i kraft en tid.
I propositionen Överförande av straffverkställighet utan den dömdes
samtycke (prop. 1999/2000:45) föreslås att vanliga forumbestämmelser
skall gälla när domstol tar ställning till användning av tvångsmedel och
om offentlig försvarare enligt den internationella verkställighetslagen. De
skäl som motiverade den särskilda forumbestämmelsen kan därför inte
anses finnas längre och bestämmelsen bör inte föras över till den nya
lagen.
Det finns andra angelägna frågor på området som det inte finns under-
lag för att reglera i detta lagstiftningsärenden men som det finns anled-
ning att återkomma till i ett annat sammanhang och undersöka närmare.
Bl.a. finns det skäl att se över reglerna om kvarstad på begäran av en
annan stat eftersom den nuvarande regleringen innebär att kvarstadsbe-
lagd egendom aldrig kan överlämnas till en annan stat. I det samman-
hanget bör man också kunna ställa frågan om inte det internationella
samarbetet försvåras av att svensk lagstiftning skiljer på kvarstad och
beslag och om det finns utrymme för en internationellt mer lättbegriplig
reglering i och för det internationella samarbetet. En annan fråga som av
och till väcks i olika internationella sammanhang och som bl.a.
diskuteras i en arbetsgrupp inom Europarådet är behovet av att införa
regler om frysning av tillgångar för att tillgodose behovet av extremt
snabba åtgärder särskilt när det gäller IT-relaterad brottslighet.
Tvångsmedelslagen har en oöverskådlig och snårig uppbyggnad och är
svår att överblicka. När reglerna nu flyttas över till den nya lagen är det
därför angeläget att strukturera om bestämmelserna i olika avsnitt för att
göra regleringen så tydlig som möjligt.
Den nya reglering som föreslås i avsnitt 7.4, om att det skall gälla ett
generellt krav på att den begärda åtgärden hade kunnat vidtas vid en
svensk förundersökning eller rättegång, innebär att ett antal av tvångs-
medelslagens hänvisningar till rättegångsbalkens regler kan utmönstras.
Det gäller t.ex. hänvisningen till 27 kap. 2 och 3 §§ och 28 kap. 1 och
3 §§ rättegångsbalken.
I avsnitt 7.5 föreslås att samma förfarande skall tillämpas vid verk-
ställighet av en begärd åtgärd som tillämpas när en motsvarande åtgärd
vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång. Även denna gene-
rella reglering innebär att hänvisningar till rättegångsbalkens regler i
tvångsmedelslagen kan utmönstras. Det gäller bl.a. hänvisningarna till 26
kap. 4 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken liksom till 27 kap. 9
13 §§ rättegångsbalken. Rättegångsbalkens regler om förvarstagande (26
kap 3 §) och kvarhållande (27 kap. 9 §) blir alltså tillämpliga genom den
generella hänvisningen till rättegångsbalken. Att ett interimistiskt kvar-
stadsbeslut kan meddelas följer direkt av 26 kap. 2 § tredje stycket rätte-
gångsbalken.
I avsnitt 7.5 föreslås vidare att ett generellt skyndsamhetskrav införs
vid handläggningen av ärenden om rättslig hjälp. Enligt den gemen-
samma åtgärden om goda rutiner (se avsnitt 5.4.5) gäller dessutom att
ansökningar om rättslig hjälp aldrig skall behandlas mindre gynnsamt än
motsvarande inhemska ansökningar. Denna regel får betydelse vid an-
sökningar om rättslig hjälp med kvarstad och husrannsakan eftersom
motsvarande åtgärder i nationell rätt skall ske med beaktande av vissa
tidsfrister och särskilda skyndsamhetskrav. Också de tidsfrister som upp-
ställs i rättegångsbalken när en motsvarande åtgärd skall vidtas i ett
inhemskt förfarande enligt rättegångsbalken blir genom den generella
hänvisningen till förfarandet vid en svensk förundersökning eller rätte-
gång tillämpliga. Exempelvis är vid förvarstagande i avvaktan på rättens
beslut om kvarstad tidsfristerna i 26 kap. 4 § tillämpliga. Någon uttryck-
lig bestämmelse i enlighet med promemorians förslag behövs därför inte.
Emellertid krävs det att vissa särskilda bestämmelser om skyndsamhet
införs i de fall där rättegångsbalkens bestämmelser inte är direkt överför-
bara.
När ett beslag verkställts i en svensk förundersökning eller rättegång
äger den som drabbats av beslaget begära rättens prövning enligt 27 kap.
6 § rättegångsbalken. Då begäran kommit in skall rätten så snart det kan
ske och om inte synnerligt hinder möter, senast på fjärde dagen hålla för-
handling. Enligt tvångsmedelslagens bestämmelser, som föreslås över-
föras till den nya lagen, skall ett beslag som har verkställts på begäran av
en annan stat alltid anmälas hos rätten för prövning. Enligt tvångs-
medelslagen skall anmälan ske skyndsamt och rätten skall så snart det
kan ske hålla förhandling i frågan. För att ett skyndsamhetskrav som
motsvarar det som finns i inhemska ärenden skall gälla, bör tvångs-
medelslagens bestämmelser även i denna del överföras till den nya lagen.
7.12 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och
hemlig kameraövervakning
Regeringens förslag: En ny regel införs som gör det möjligt för
Sverige att bistå med hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver-
vakning i en utländsk förundersökning. Ansökan skall handläggas av
åklagare som skall pröva om förutsättningar föreligger för åtgärden
enligt rättegångsbalkens regler och i sådant fall ansöka om rättens till-
stånd till åtgärden. En motsvarande reglering införs om hemlig
kameraövervakning.
På motsvarande sätt kan en svensk åklagare begära att en annan stat
bistår med dessa tvångsmedel när den misstänkte befinner sig i den
staten. För det fall den anmodade staten kräver att ansökan föregås av
domstolsprövning får en svensk domstol besluta om dessa tvångs-
medel med tillämpning av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken
och lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran.
Skälen för regerings förslag: De svenska reglerna om rättslig hjälp i
brottmål innehåller inga regler om internationellt samarbete som gäller
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. En förutsättning för
att hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall kunna äga
rum i Sverige i en utländsk brottsutredning är därför att också en svensk
förundersökning kan inledas och att domstol ger tillstånd till att teleav-
lyssning eller teleövervakning äger rum i den svenska förunder-
sökningen. På motsvarande sätt behandlas en ansökan om bistånd med
hemlig kameraövervakning.
Europarådets ministerkommitté har antagit en rekommendation (R (85)
10) om hur 1959 års rättshjälpskonvention praktiskt skall tillämpas när
det gäller avlyssning av telekommunikationer. Rekommendationen inne-
bär att en medlemsstat endast skall kunna vägra ge bistånd under förut-
sättning att teleavlyssningen inte skulle kunnat ske i en inhemsk för-
undersökning enligt den anmodade statens lag.
I arbetet med att utarbeta en EU-konvention om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.2) diskuteras bestämmelser om hemlig
teleavlyssning. De bestämmelser som diskuteras utgår från Europarådets
rekommendation men ambitionen är även att anpassa bestämmelserna om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning till den tekniska
utvecklingen på teleområdet. Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning
är ännu inte färdigförhandlade.
Som framhållits i avsnitt 5.1 bör det i den nya lagen införas uttryckliga
regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning liksom
regler om hemlig kameraövervakning.
Vid utformningen av bestämmelserna bör Europarådets rekommen-
dation från 1985 vara utgångspunkten. I avsnitt 7.4 har föreslagits att en
regel införs i den nya lagen som innebär att en begärd åtgärd skall vidtas
under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk
förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken eller i annan lag
eller författning. En sådan bestämmelse innebär automatiskt ett krav på
dubbel straffbarhet, dvs. att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt
svensk lag. Denna ordning överensstämmer väl med Europarådets
rekommendation och några ytterligare materiella förutsättningar för
bistånd med hemlig teleavlyssning, teleövervakning eller kameraöver-
vakning behöver inte tas in i lagen. Regleringen innebär bl.a. att hemlig
teleavlyssning inte kan beviljas i de fall den aktuella gärningen i Sverige
handläggs i administrativ ordning.
Genom denna bestämmelse, att åtgärden skall vidtas under de förut-
sättningar som anges i rättegångsbalken eller i annan lag eller författning,
blir också de olika strafftrösklar som anges i svensk rätt tillämpliga. Det
finns därför inget behov av att föreskriva något särskilt krav på att brottet
skall vara av viss svårhet eftersom detta följer direkt av nationell rätt.
Hemlig teleavlyssning får, enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken,
användas vid förundersökning angående brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år eller försök, förberedelse
eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff.
Vid hemlig teleövervakning föreskrivs i 27 kap. 19 § samma balk att
åtgärden får användas vid förundersökning angående brott för vilket inte
är föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader, för
narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller för
varusmuggling 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Enligt
lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning får hemlig
kameraövervakning användas vid förundersökning angående brott för
vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år.
Tvångsmedlen får användas endast om någon är skäligen misstänkt för
brottet, åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt skälen för
åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för
den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Härigenom
finns tillräckliga garantier för att tvångsåtgärden inte skall komma i
konflikt med grundläggande regler för den svenska rättsordningen.
Vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp med dessa åtgär-
der är det lämpligt, på samma sätt som sker i en svensk förundersökning,
att låta åklagaren göra en första prövning av om förutsättningarna enligt
svensk rätt är uppfyllda. Om så är fallet bör åklagaren på samma sätt som
i en svensk förundersökning, ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.
En svensk åklagare bör naturligtvis också kunna begära hjälp från
annan stat med hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och
hemlig kameraövervakning om den misstänkte befinner sig utomlands.
Det krävs inga särskilda regler om detta (se avsnitt 6.4). Det är den
anmodade staten som prövar om förutsättningar för åtgärden föreligger
enligt sin nationella rätt. Om den anmodade staten begär att en ansökan
skall föregås av domstolsprövning i Sverige bör en svensk domstol pröva
på ansökan från åklagaren om hemlig teleavlyssning, hemlig teleöver-
vakning respektive hemlig kameraövervakning, enligt 27 kap. rättegångs-
balken respektive lagen om hemlig kameraövervakning, skall äga rum
utomlands. Efter mönster av vad som gäller, och föreslås gälla i fråga om
bevisupptagning utomlands (se avsnitt 7.8) bör en särskild regel om detta
tas in i den nya lagen.
7.13 Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.
7.13.1 Möjligheterna att överföra en frihetsberövad person till
eller från Sverige utvidgas
Regeringens förslag: Nuvarande regler om överförande av frihetsbe-
rövade i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt
samarbete på det brottmålsområdet förs över oförändrade till den nya
lagen. Sverige skall även kunna bistå andra stater med att överföra en
frihetsberövad person till Sverige för förhör eller konfrontation i sam-
band med en utländsk förundersökning eller rättegång. En i Sverige
frihetsberövad person skall under motsvarande förhållanden på
initiativ och efter ansökan av svensk domstol eller åklagare kunna
överföras till annan stat. Beträffande kravet på dubbel straffbarhet och
samtycke, se avsnitt 7.13.2.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-
ran. Justitiekanslern har påpekat att bestämmelserna i lagen (1998:74)
om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder blir till-
lämpliga när en i Sverige frihetsberövad person överförs till en annan stat
eller i motsvarande fall när en i den andra staten frihetsberövad person
förs över till Sverige och hålls i förvar med stöd av bestämmelserna i den
nya lagen. Åklagarmyndigheten i Göteborg har påpekat att den
föreslagna regeln att kunna överföra frihetsberövade personer för förhör
kommer bli ytterst begränsad med hänsyn till att förhöret inte får avse
den frihetsberövades egen brottslighet.
Skälen för regeringens förslag: En person som är frihetsberövad i
Sverige får, efter ansökan från en annan stat, föras över till den staten för
förhör eller konfrontation i samband med förundersökning eller vid rätte-
gång där om åtgärden inte avser den frihetsberövades egen brottslighet.
En person som är frihetsberövad i annan stat kan på motsvarande sätt
överföras till Sverige på begäran av svenska myndigheter. En person som
förs över från en stat till en annan stat kan transporteras genom Sverige.
Bestämmelser om detta finns i 2 7 §§ i 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet, vilka i huvudsak grundar sig på artikel 11 i 1959 års
rättshjälpskonvention och de förklaringar Sverige gjorde i samband med
den ändring av det svenska förbehållet enligt artikel 11 när de nya reg-
lerna infördes (se prop. 1991/92:46 och SÖ 1992:4). Motsvarande
reglering finns i avtalen med Australien och Kanada (se avsnitt 5.7.1 och
5.7.2). Bestämmelserna bör i sak oförändrade föras över till den nya
lagen.
I det internationella rättsliga samarbetet har det visat sig att behov
finns att även kunna överföra en person som är frihetsberövad i den stat
där det straffrättsliga förfarandet pågår till en annan stat. Myndigheterna i
den stat där brottet utreds kan ha behov av att föra över ett vittne eller en
misstänkt eller tilltalad som är frihetsberövad till en annan stat för att där
t.ex. närvara vid förhör, valla personen på en brottsplats eller genomföra
en konfrontation. Enligt nuvarande lagstiftning kan Sverige varken bistå
med eller begära sådan rättslig hjälp. Nuvarande lagstiftning medger
endast att den frihetsberövade överförs t.ex. från Sverige till den stat där
det straffrättsliga förfarande pågår. I den EU-konvention om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål som håller på att utarbetas har denna fråga beak-
tats och konventionsutkastet innehåller bestämmelser om att en frihets-
berövad person kan, efter en vanlig ansökan om rättslig hjälp, överföras
från den ansökande staten till den anmodade staten. Motsvarande
bestämmelser diskuteras inom Europarådet i arbetet med ett andra
tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention.
Regeringen anser att även om Sverige inte alltför ofta kommer att be-
höva begära att en i Sverige frihetsberövad person som är misstänkt eller
tilltalad för den gärning begäran avser eller som är vittne överförs till en
annan stat för att exempelvis vallas på en brottsplats, eller att behöva
bistå andra länder med motsvarande hjälp är det naturligt att den nya
lagen innehåller regler som gör detta möjligt. Det kan inte heller uteslutas
att behovet kommer att öka i och med att brottsligheten tenderar att bli
mer gränsöverskridande. Dessa nya bestämmelser blir ett naturligt kom-
plement till de regler som finns idag om överförande av frihetsberövade
personer. Det föreslås därför att regler om detta tas in i den nya lagen.
Justitiekanslerns påpekande att bestämmelserna i lagen (1998:74) om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder blir tillämpliga
när de nya bestämmelserna införs delas av regeringen när det gäller en i
Sverige häktad person som förs över till en annan stat i svensk förunder-
sökning. I det motsatta fallet, dvs. när en i en annan stat häktad person
förs över till Sverige och tas i förvar av svensk polismyndighet under
tiden här, torde den bestämmelse som kan bli aktuell, 5 §, tillämpas i
ytterst få fall. Bestämmelsen skulle teoretiskt sett kunna bli tillämplig
om beslutet i ärendet om rättslig hjälp var oriktigt på grund av att det
vilade på felaktiga grunder, t.ex. att framställningen om rättslig hjälp
skulle ha avslagits på grund av ordre public. Dessa fall torde inte vara
alltför frekventa. Dessutom kan det ifrågasättas om den frihetsberövade
har lidit någon skada. Om personen i fråga inte hade överförts till Sverige
hade han eller hon fortsatt att vara frihetsberövad i den andra staten.
Åklagarmyndigheten i Göteborg har påpekat att de nya bestämmel-
serna som införs torde har ett ytterst begränsat användningsområde. I
detta håller regeringen inte riktigt med. Redan enligt nuvarande bestäm-
melser kan en frihetsberövad person inte föras över om han eller hon
skall höras om sin egen brottslighet (2 § i 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet). Tanken med de nya bestämmelserna som föreslås är
att en person som är t.ex. häktad i Sverige i en förundersökning skall
kunna föras över till en annan stat för en konfrontation angående den
brottslighet som personen är häktad för. Övriga krav behandlas i avsnitt
7.13.2
Om den nya reglerna införs kommer överförande av frihetsberövade
till eller från Sverige kunna ske i fyra olika situationer. En frihetsberövad
person kan föras över till Sverige på begäran av annan stat eller på begä-
ran av svensk domstol eller åklagare. Vidare kan en frihetsberövad
person överföras från Sverige på begäran av annan stat eller på begäran
av svensk domstol eller åklagare.
7.13.2 Krav på samtycke och dubbel straffbarhet samt övriga
krav vid överförande
Regeringens förslag: En person som är frihetsberövad skall kunna
överföras till eller från Sverige utan något krav på samtycke från den
frihetsberövade personen. Något krav på dubbel straffbarhet skall inte
ställas upp.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge har
dock ifrågasatt om en frihetsberövad person skall kunna tvingas att med-
verka vid brottsutredning utomlands. I dessa fall anser hovrätten att ut-
tryckliga kriterier bör ställas upp, bl.a. tidsfrister för hur lång vistelsen
utomlands får bli och garantier för hur personen skall behandlas i den
andra staten. Vidare anser hovrätten att det bör finnas en möjlighet att
överklaga åklagarens beslut till domstol. Åklagarmyndigheten i Stock-
holm har föreslagit ett förtydligande i bestämmelsen om att överförande
inte får ske från Sverige till en annan stat i samband med förundersök-
ning eller rättegång där om förhöret avser den frihetsberövades egen
brottslighet. Uppsala universitet har inte motsatt sig att överförande kan
ske utan samtycke från den frihetsberövade, men påpekat att en sådan
åtgärd är utan påtagligt värde så länge det inte finns en mer omfattande
vittnesplikt än för närvarande.
Skälen för regeringens förslag
Krav på samtycke
I nuvarande lagstiftning är samtycke från den frihetsberövade personen
ett absolut krav för att denne skall kunna överföras från Sverige till en
annan stat, se 3 § i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet. 1959
års rättshjälpskonvention ställer inte upp ett sådant ovillkorligt krav men
ett överförande får vägras om den frihetsberövade personen inte sam-
tycker. När Sverige införde möjligheten att överföra frihetsberövade
personer (se prop. 1991/92:46) redogjordes inte för några närmare skäl
till varför samtycket skulle vara ovillkorligt. Den möjlighet som konven-
tionen gav att avslå på denna grund utnyttjades fullt ut.
I utkastet till EU:s konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
kan en stat ansöka om att en i den staten frihetsberövad person förs över
till den anmodade staten utan att den frihetsberövade behöver samtycka.
En medlemsstat kan emellertid i en reservation ange att den staten, såsom
anmodad stat, kommer att kräva samtycke från den frihetsberövade per-
sonen. Inte heller uppställs ett generellt krav på samtycke i den motsva-
rande bestämmelse som diskuteras inom Europarådet avseende det andra
tilläggsprotokollet till 1959 års rättshjälpskonvention.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt promemorians för-
slag om att samtycke inte längre skall krävas. Regeringen gör för sin del
följande bedömning. I en brottsutredning är uppgifter från vittnen m.fl.
ofta av avgörande betydelse. De är skyldiga att medverka vid brottsut-
redningar eller att inställa sig för förhör inför domstol. Utgångspunkten
är att de medverkar frivilligt, men om vederbörande vägrar kan vissa
tvångsåtgärder användas. På samma sätt som det är möjligt att tvinga fri-
hetsberövade personer att medverka t.ex. vid förhör inför domstol i rent
nationella förfaranden eller vid bevisupptagning på begäran av en annan
stat bör enligt regeringens mening förutsättningar skapas för att frihets-
berövade personer oberoende av eget samtycke kan föras över till andra
stater för att där medverka vid brottsutredningar. Det är visserligen så att
ett vittne som inte är frihetsberövat inte mot sin vilja kan tvingas att in-
ställa sig inför domstol i ett annat land. Någon skillnad i detta avseende
borde egentligen inte göras mellan den som är och den som inte är fri-
hetsberövad. Hämtning över gränserna av icke frihetsberövade personer
är emellertid en svår och känslig fråga och det är inte sannolikt att det
kommer att kunna träffas några internationella överenskommelser om
hämtning över gränserna inom överskådlig tid. Frågan har hittills inte
aktualiserats internationellt. Inom Norden har dock diskussioner inletts
om det skulle vara möjligt att hämta ett vittne i ett nordiskt land för för-
hör i ett annat nordiskt land där rättegången pågår (se avsnitt 5.5), men
det är för dagen inte möjligt att säga om de diskussionerna kommer att
leda till en överenskommelse.
När det däremot gäller frihetsberövade personer finns det redan inter-
nationellt överenskomna regler om överförande över gränserna. Sverige
bör här enligt regeringens mening kunna avstå från ett generellt krav på
samtycke från den frihetsberövade för att överförande skall kunna ske.
Användande av tvång är inget nytt när det gäller straffrättsligt samarbete,
t.ex. vid utlämning. Det primära syftet med det rättsliga samarbetet är att
underlätta en lagföring i en stat trots att delar av bevisningen finns i en
annan stat. Sverige bör ha som mål att hjälpa till så långt det över huvud
taget är möjligt och en grundläggande tanke och målsättning bakom den
nya lagen är att svenska myndigheter skall bistå utländska myndigheter
med samma åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller
rättegång. Det kan vidare inte innebära några större olägenheter för en
frihetsberövad person att överföras till en annan stat för en viss tid efter-
som han eller hon redan är berövad friheten. Man torde också kunna utgå
ifrån att en ansökan inte görs om inte den frihetsberövade personens upp-
gifter är av betydelse för utredningen eller rättegången.
Uppsala universitet har påpekat att borttagandet av samtycket är utan
påtagligt värde så länge det inte finns en mer omfattande vittnesplikt än
för närvarande. Värdet av att samtycke inte längre kommer att utgöra ett
generellt krav beror på lagstiftningen i den andra staten. När den frihets-
berövade personen har överförts till den andra staten för att t.ex. vittna i
en rättegång torde den statens regler beträffande vittnesplikten i den del
som avser en skyldighet för vittnet att lämna en sanningsenlig berättelse
att gälla (jfr prop. 1974:94 s. 101 angående nordisk vittnesplikt). Om den
staten har möjlighet att vidta olika sanktioner i de fall vittnet tredskar
eller begår mened kommer den ändring som föreslås att få en reell bety-
delse.
Enligt regeringens mening bör motsvarande ändring beträffande sam-
tycket göras i lagen om samarbete med de internationella tribunalerna där
samtycke från den frihetsberövade i dag är ett krav för att överförande
skall kunna ske.
Även om samtycke inte längre kommer att vara ett generellt krav hind-
rar detta inte att bristande samtycke från den frihetsberövade får betydel-
se när framställningen prövas. Enligt vad som föreslås i avsnitt 7.14.2
skall en ansökan kunna avslås om omständigheterna är sådana att ansö-
kan inte bör bifallas. Den omständigheten att den frihetsberövades sam-
tycke saknas kan, eventuellt i kombination med andra omständigheter, i
ett särskilt fall utgöra grund för avslag. Detta gäller även i förhållande till
de stater som har tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention eftersom avsak-
nad av samtycke från den frihetsberövade enligt konventionens artikel 11
innebär att överförande får vägras. I avtalet med Australien (se avsnitt
5.7.1) föreskrivs det särskilt att överförande av frihetsberövade inte får
ske om samtycke saknas. Det kan även noteras att om Sverige inte ställer
upp ett krav på samtycke kan den andra staten göra det, vilket i så fall
utgör ett hinder för ett överförande. Några ytterliga kriterier för att över-
föra en frihetsberövad person som inte samtycker som Hovrätten över
Skåne och Blekinge ansett behövs inte enligt regeringens mening. Inte
heller bör i dessa fall som hovrätten anfört lagen ställa upp särskilda
tidsfrister eller krävas särskilda garantier för hur den frihetsberövade
skall behandlas. Det skall redan enligt den nuvarande lagstiftningen
framgå av ett bifallsbeslut när den frihetsberövade skall senast återföras
till Sverige. Nuvarande regler innehåller inga särskilda föreskrifter om
behandlingen av den frihetsberövade och avskaffandet av kravet på
samtycke motiverar knappast några särskilda regler om detta. Frågan får
tas med i den helhetsbedömning som görs när ärendet prövas. Den
avslagsgrund som föreslås i avsnitt 7.14.2 ger möjlighet att avslå en
ansökan om den frihetsberövade skulle behöva närvara under en orimligt
lång tid eller om det kunde befaras att han eller hon inte behandlades på
ett för Sverige acceptabelt sätt.
Krav på dubbel straffbarhet
Det krav på dubbel straffbarhet att den gärning som ansökan avser är
straffbar också i Sverige som i dag finns när det gäller överförande av
frihetsberövade har sin grund i att när Sverige tillträdde 1959 års rätts-
hjälpskonvention gjorde Sverige ett allmänt förbehåll om att rättslig hjälp
skulle lämnas endast i de fall gärningen var straffbar i Sverige. När
Sverige införde bestämmelser om att en frihetsberövad person kunde
föras över till annan stat gjordes den bedömningen att kravet på dubbel
straffbarhet även skulle gälla i dessa fall och att det överensstämde med
vad som gällde i Sverige vid framställningar om bevisupptagning på be-
gäran av annan stat (se prop. 1991/92:46 s. 12 f.)
I avsnitt 7.6. föreslås att kravet på dubbel straffbarhet tas bort vid så-
dant överförande av frihetsberövade som avses i 1959 års rättshjälpskon-
vention och i förhållande till stater som inte har tillträtt denna konven-
tion ersätts av en fakultativ möjlighet att vägra om gärningen inte är
straffbar i Sverige. Motsvarande bör gälla i de fall där den frihetsberö-
vade personen förs över från den ansökande staten till den anmodade
staten.
Övriga krav
Nuvarande lagstiftning ställer även upp andra krav än samtycke och
dubbel straffbarhet (se 3 § i 1991 års lag om samarbete på brottmåls-
området). En ansökan får avslås a) om ett överförande medför att tiden
för frihetsberövandet förlängs, b) om den frihetsberövades närvaro be-
hövs i ett brottmål som handläggs här i landet, c) om den gärning som
ansökan avser utgör ett politiskt och militärt brott, samt d) om andra
tvingande skäl talar mot ett överförande. Vidare får förhöret eller kon-
frontationen i den andra staten inte avse den frihetsberövades egen brotts-
lighet.
Frågan om detta att gärningen utgör ett politiskt eller militärt brott
enligt c) ovan skall utgöra skäl för avslag behandlas i avsnitt 7.14.3 re-
spektive 7.14.4. Frågan om avslag enligt d) ovan om andra tvingande
skäl talar mot ett överförande behandlas i avsnitt 7.14.2. Dessa olika
avslagsgrunder är generella och kan bli aktuella i båda de fall där Sverige
är anmodad stat, dvs. när den frihetsberövade skall föras över från eller
till Sverige på ansökan av annan stat. Vad gäller kraven enligt a) och b)
ovan bör enligt regeringens mening inte några förändringar göras utan
dessa krav bör oförändrade arbetas in i lagen och prövas av den myndig-
het som har att ta ställning till ansökan (se härom avsnitt 7.14.1). Dessa
krav avser endast det fallet att den frihetsberövade personen skall föras
över från Sverige till annan stat efter ansökan av den staten, dvs. det fall
som nuvarande lagstiftning medger. När det sedan gäller kravet att
förhöret eller konfrontationen i den andra staten inte får avse den
frihetsberövades egen brottslighet bör även detta krav föras in i den nya
lagen. I enlighet med Åklagarmyndighetens i Stockholm förslag bör ett
tillägg göras i lagtexten om att överförande inte för ske om förhöret avser
utredning om den frihetsberövades egen brottslighet. Tillägget
motsvaras av vad som framkommer av förarbetena till nuvarande regler
(se prop 1991/92:46 s. 21), men i klarhetens intresse bör förtydligandet
göras. Kravet att t.ex. förhöret inte får avse den frihetsberövades egen
brottslighet gäller inte när en i Sverige häktad person förs över till en
annan stat i en svensk förundersökning eller rättegång. Värdet med de
nya bestämmelserna om överförande av frihetsberövade som föreslås i
avsnitt 7.13.1, och som påpekas av några remissinstanser, är att de
möjliggör just att den misstänkte eller tilltalade förs över till den anmo-
dade staten i en utredning som avser hans eller hennes egen brottslighet.
7.13.3 Beslutande myndigheter
Regeringens förslag: En ansökan om överförande från en stat som är
medlem i Europeiska unionen eller Norge eller Island prövas av åkla-
gare. Övriga fall prövas, som i dag, av regeringen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Hovrätten över Skåne och Ble-
kinge har ifrågasatt om det finns skäl att frågan skall kunna prövas av
regeringen.
Skälen för regeringens förslag: I dag prövas samtliga ärenden om
överförande av frihetsberövade till en annan stat av regeringen. Yttrande
över framställningen skall normalt inhämtas från den myndighet som
svarar för verkställigheten av frihetsberövandet.
I förarbetena till lagstiftningen anfördes att med hänsyn till att frihets-
berövandena kan vara av olika slag, och även avse administrativa frihets-
berövanden, bör prövningen inte delas upp mellan olika myndigheter.
Vidare anfördes att en åklagare inte bör besluta om en person som är fri-
hetsberövad med stöd av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen skall
överföras eller inte. Ett annat argument var att antalet ärenden inte var
fler än att de borde samlas i en myndighet och att det skulle främja en
enhetlig praxis. Att beslutanderätten kom att ligga hos regeringen
motiverades bl.a. med att de bedömningar som kan komma att behöva
göras i dessa ärenden är av sådan art att uppgiften, i vart fall i ett
inledande skede, inte bör anförtros någon annan än regeringen. Det fanns
farhågor att framställningar skulle göras av stater som var invecklade i
krig eller där krigsrisken var överhängande och att en sådan prövning
bäst gjordes av regeringen med utnyttjande av de kunskaper som fanns
inom regeringskansliet (se prop 1991/92:46 s. 15 16).
Regeringen anser att det finns anledning att nu ompröva detta ställ-
ningstagande, inte minst mot bakgrund av strävan att generellt avlasta
regeringen från renodlade förvaltningsärenden och att begränsa regering-
ens inblandning i ärenden om rättslig hjälp i brottmål. Åklagare bör
kunna pröva ansökningar som görs från stater som är medlemmar i den
europeiska unionen eller från Norge eller Island. Från dessa stater torde
inte de farhågor som framfördes i förarbetena till gällande lagstiftning bli
aktuella. Om omständigheter av ordre public-karaktär föreligger skall
åklagaren överlämna ärendet till regeringen för prövning enligt den ord-
ning som närmare redovisas i avsnitt 7.14.1.
Också i de fall personen i fråga är frihetsberövad med stöd av exem-
pelvis lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård bör åklagaren kunna
besluta om ett överförande skall ske. Åklagaren skall i de flesta fallen,
och särskilt i dessa, inhämta ett yttrande från den myndighet som svarar
för frihetsberövandet. Om myndigheten i ett särskilt fall starkt skulle in-
vända mot ett överförande kan ansökan överlämnas till regeringen för ett
avslagsbeslut (se avsnitt 7.14.1).
För ansökningar utanför den Europeiska unionen och den nordiska
kretsen föreslås i promemorian inga ändringar. Detta har ifrågasatts av
Hovrätten över Skåne och Blekinge. Regeringen anser inte att tillräckliga
skäl för närvarande finns för att låta samtliga dessa ärenden prövas av
åklagare. I viss mån är tidigare uttalanden i förarbetena aktuella. Dess-
utom skall det beaktas att överföranden med de föreslagna reglerna även
kommer att kunna ske utan den frihetsberövades samtycke. Mot bak-
grund härav bör prövningen av ansökningar från stater utanför den Euro-
peiska unionen och den nordiska kretsen enligt regeringens mening
prövas av regeringen. Detta hindrar emellertid inte att längre fram de
ärenden som handläggs av åklagare kan komma att utvidgas till att om-
fatta ansökningar från andra stater, t.ex. de som tillträtt 1959 års
rättshjälpskonvention.
7.14 Avslag på ansökan
7.14.1 Avslagsgrunder och prövningen av dessa
Regeringens förslag: Frågan om när en ansökan skall avslås bör i den
nya lagen regleras generellt och lika för alla typer av rättslig hjälp
enligt lagen. Den instans som handlägger ärendet prövar om de mate-
riella förutsättningar som gäller för att en viss åtgärd skall få vidtas är
uppfyllda och avslår ansökan om så inte är fallet.
Regeringen beslutar om avslag på vissa i lagen särskilt uppräknade
och övergripande avslagsgrunder, t.ex. om ett bifall till ansökan skulle
medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot allmänna rätts-
principer eller om gärningen utgör ett politiskt brott.
Om åklagare eller domstolen finner att ansökan skall avslås på en
sådan avslagsgrund skall den överlämnas till regeringen. Ansökan får
också i andra fall överlämnas för prövning av frågan om avslag.
En ansökan får inte avslås om ett avslag strider mot en internatio-
nell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande
staten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorians reglering av frågan är annorlunda formulerad.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Stockholms tingsrätt har haft synpunkter på
kompetensfördelningen mellan allmän domstol och regeringen vid
prövningen av avslagsgrunder av känslig natur. Tingsrätten förutser en
del komplikationer vid tillämpningen av bestämmelserna och anser att
själva kriteriet för att ett överlämnande till regeringen skall ske, dvs. om
det under ärendets handläggning framkommer skäl för avslag, är alldeles
för vagt. Från rena okynnesinvändningar till fall där det är klart att
ansökan skall avslås finns det en mängd situationer där skälen för
överlämnande kan variera och det kan bli en grannlaga uppgift att avgöra
när överlämnande skall ske. Vidare anser tingsrätten att uppdelningen av
beslutskompetensen kan leda till praktiska problem eftersom vissa
omständigheter prövas av regeringen medan andra av domstolen, t.ex. att
ärendet mer än en gång måste lämnas över till regeringen på grund av
tillkommande omständigheter. Den generella avslagsgrunden är enligt
tingsrättens uppfattning utomordentlig vag och ger föga vägledning när
ett ärende skall överlämnas och risken är att ett för stort antal ärenden
kommer att överlämnas trots att den känsliga natur som motiverar en
regeringsprövning inte finns. Slutligen anser tingsrätten att det inte är
tillräckligt utvecklat hur den föreslagna regeln förhåller sig till 11 kap.
2 § regeringsformen. Även Riksåklagaren har ansett att kompetensfördel-
ningen mellan handläggande myndighet och regeringen bör förtydligas.
Skälen för regeringens förslag: I den nya lagen är det angeläget att
klart och tydligt reglera vem som prövar ansökan och att regeringens
respektive handläggande åklagares och domstols behörighet är tydligt
avgränsad när det gäller prövningen av frågan om ansökan skall bifallas
eller avslås. Den nuvarande regleringen är otydlig på denna punkt.
Den nuvarande lagstiftningen om rättslig hjälp i brottmål innehåller
olika slags regler om när rättslig hjälp skall vägras eller inte får beviljas.
Till en grupp sådana bestämmelser hör regler om att hjälp inte får lämnas
om gärningen har karaktär av politiskt brott eller är ett militärt brott, om
den aktuella gärningen är preskriberad enligt svensk rätt, om det har
meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande den aktuella
gärningen eller om rättegång redan pågår. Till den gruppen hör också
den oskrivna regeln om att biträde inte ges om det skulle kränka
Sveriges suveränitet, medföra fara för riket säkerhet eller strida mot
svenska allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga
intressen. Dessa vägransgrunder, som antingen är obligatoriska eller
fakultativa, redovisas närmare i det följande (avsnitten 7.14.2 7.14.6).
Det är således fråga om mer generella, övergripande vägransgrunder som
alla har mer eller mindre uttalade politiska inslag. Som närmare kommer
att redovisas i de angivna avsnitten är regleringen mycket splittrad och
olika avslagsregler gäller för olika typer av bistånd. I den nya lagen bör
enligt regeringens mening frågan om när en ansökan skall avslås enligt
dessa övergripande avslagsgrunder regleras generellt och lika för alla
typer av bistånd enligt lagen.
I promemorian föreslås att dessa slags vägransgrunder i den mån de
behålls uteslutande bör tillämpas och prövas av regeringen. Förslaget
har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstan-
serna. Stockholms tingsrätt har dock fört fram kritiska synpunkter på reg-
leringens utformning och efterlyst bl.a. en klarare och tydligare reglering
av i vilka fall ärendet skall överlämnas till regeringen. Också Riksåkla-
garen anser att kompetensfördelningen mellan handläggande myndig-
heten och regeringen bör förtydligas.
Regeringen vill inledningsvis framhålla att de vägransgrunder vi talar
om här ytterst sällan aktualiseras och att det är än mer sällsynt att
prövningen leder till att ansökan avslås. Regeringen är angelägen att en
sådan återhållsamhet med reglernas tillämpning iakttas också i framtiden.
Regeringen ansluter sig till promemorians förslag att avslag på de
aktuella avslagsgrunderna alltid skall beslutas av regeringen. Det minskar
också risken för att framställningar avslås i strid med Sveriges interna-
tionella åtaganden på området. En ansökan får ju inte avslås om ett
avslag skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller
mellan Sverige och den ansökande staten, t.ex. 1959 års
rättshjälpskonvention, om avslaget inte har stöd i överenskommelsens
bestämmelser eller gjorda reservationer och förklaringar till
konventionen. Detta bör uttryckligen framgå av lagtexten.
Regeringen anser i likhet med Stockholms tingsrätt och Riksåklagaren
att promemorians förslag till reglering kan leda till tillämpningsproblem
och anser att det av lagen tydligare än enligt promemorians förslag bör
framgå om och när ärendet skall överlämnas till regeringen för prövning.
Av lagen bör tydligt framgå att beslut att avslå en ansökan på någon av
de aktuella vägransgrunderna uteslutande skall fattas av regeringen. Det
finns däremot ingen anledning att ge regeringen ensamrätt att pröva
frågan om en avslagsgrund är tillämplig eller inte. Om en domstol vid sin
prövning finner att den aktuella avslagsgrunden inte skall tillämpas skall
den begärda åtgärden vidtas utan att frågan behöver underställas rege-
ringen. Om prövningen däremot leder till att ansökan i stället skall avslås
skall ärendet alltid överlämnas till regeringen för prövning. Det finns
heller ingen anledning att frånta åklagare eller domstol rätten att pröva
om en fakultativ vägrans grund skall tillämpas i det enskilda fallet och att
besluta att inte tillämpa den.
Det bör samtidigt finnas ett utrymme men ingen skyldighet för
domstolen eller åklagaren att i andra fall överlämna ärendet till rege-
ringen för prövning av frågan om avslag. Det kan t.ex. bli aktuellt om en
tingsrätt finner att en fakultativ vägransgrund i och för sig är tillämplig
men vill överlämna åt regeringen att bestämma om den skall tillämpas i
det enskilda fallet eller om det mot bakgrund av ärendets utrikespolitiskt
känsliga natur finns skäl att låta regeringen pröva om ansökan skall
avslås. En annan situation när det kan finnas anledning att underställa
frågan regeringens prövning är om det är tveksamt om fara föreligger för
rikets säkerhet eller om någon annan ordre public-liknande grund för
avslag föreligger. Det behöver inte i lagen närmare regleras när ansökan
får överlämnas utan det bör kunna överlämnas åt åklagaren eller dom-
stolen att bestämma. Uppkommer fråga om att endast en del av ansökan
skall avslås på ovan nämnda grunder är det upp till domstolen eller
åklagaren att i det enskilda fallet avgöra om ansökan i övriga delar skall
vila i avvaktan på regeringens beslut eller inte.
Regeringens prövning kan, som Stockholms tingsrätt påpekat, leda till
att ansökan inte avslås utan återsänds till handläggande instans för
fortsatt handläggning. Det gäller naturligtvis särskilt i de fall åklagaren
eller domstolen utnyttjat sin möjlighet att överlämna en tveksam fråga till
regeringen. Tingsrätten efterlyser en analys av hur den i promemorian
föreslagna regleringen förhåller sig till 11 kap. 2 § regeringsformen. Om
det av lagen uttryckligen framgår att avslagsbeslut aldrig kan fattas av
domstol eller åklagare uppstår enligt regeringens mening ingen konflikt i
förhållande till 11 kap. 2 § regeringsformen. Åklagare och domstol är
med en sådan reglering helt enkelt inte behöriga att avslå en ansökan på
någon av de aktuella avslagsgrunderna.
Beträffande Lagrådets synpunkter på den nya bestämmelserna om
direkt kommunikation i ärenden av utrikespolitiskt känslig natur och för-
hållandet till bestämmelserna i 10 kap. 8 § samt 11 kap. 2 och 7 §§ rege-
ringsformen, se avsnitt 7.1.1.
Ett annat slag av vägransgrunder är materiellt inbyggda i lagstiftningen
och utgör förutsättningar eller rekvisit för att en viss åtgärd skall kunna
vidtas i Sverige. Beslut om avslag på en ansökan därför att en sådan för-
utsättning inte är uppfylld ankommer i den nuvarande lagstiftningen
oftast på den handläggande åklagaren eller domstolen att fatta. I den nya
lagen bör den ordningen enligt regeringens mening genomgående gälla.
Sådana hinder mot bifall som består i att de förutsättningar som lagen
ställer upp för att en viss åtgärd skall vidtas inte är uppfyllda eller andra
begränsningar som framgår av lagen skall tillämpas och beaktas av den
handläggande åklagaren eller domstolen och leda till avslag på fram-
ställningen. Det gäller t.ex. den regel som föreslås i avsnitt 7.4 om att en
åtgärd som avses i lagen får vidtas endast om en motsvarande åtgärd
hade kunnat vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång. Denna
regel har betydelse exempelvis för möjligheten att genomföra hus-
rannsakan och beslag. Även det krav på dubbel straffbarhet som föreslås
gälla för att handlingar och föremål skall kunna tas i beslag (se avsnitt
7.11) tillhör denna kategori materiella bestämmelser som skall beaktas
och tillämpas av svenska åklagare och domstolar.
Lagtekniskt innebär detta att sådana avslagsgrunder inte behöver
räknas upp i någon särskild bestämmelse, till skillnad från de mer över-
gripande avslagsgrunderna som regeringen ensam förfogar över. För att
göra denna skillnad mellan de olika slagen av vägrans- eller avslags-
grunder tydlig bör lagen uttryckligen, i anslutning till att de vägrans-
grunder som tillämpas av regeringen redovisas, innehålla en föreskrift
om att det ankommer på åklagare respektive domstol att pröva om de
förutsättningar som i övrigt gäller enligt lagen är uppfyllda och besluta
om avslag om så inte är fallet.
I de fall en ansökan om rättslig hjälp enligt lagen har givits in till
centralmyndigheten och det redan av ansökan framgår att det är uppen-
bart att ansökan inte kan bifallas bör ansökan kunna avslås direkt i stället
för att överlämnas till behörig åklagare eller domstol för avslag. Det är
inte motiverat att låta denna slags prövning göras av regeringen utan
prövningen bör kunna göras av chefen för Justitiedepartementet. Detta
gäller naturligtvis inte om avslagsbeslutet, enligt vad som nyss redo-
visats, skall fattas av regeringen.
7.14.2 Ordre public och liknande hinder
Regeringens förslag: I den nya lagen tas in en uttrycklig
bestämmelse om att regeringen skall avslå en ansökan om rättslig
hjälp om ett bifall till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet,
medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna
rättsprinciper eller andra väsentliga intressen.
Regeringen får vidare utöver på de grunder som redovisas i
avsnitt 7.14.3. 7.14.5 avslå en ansökan om rättslig hjälp om omstän-
digheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 2 b) i 1959 års rättshjälps-
konvention innehåller den klassiska vägransgrunden att framställningen
om rättslig hjälp kan avslås om den anmodade staten finner att ett bifall
till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets
säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre public)
eller andra väsentliga intressen ( the execution is likely to prejudice the
sovereignty, security, ordre public or other essential interests ).
Den svenska lagstiftningen om rättslig hjälp i brottmål innehåller ingen
uttrycklig lagreglering av frågan. Våra möjligheter att vägra bistå en
annan stat i sådana fall har ansetts vara självklar och är underförstådd.
Frågan har indirekt reglerats i 1 § andra stycket förordningen (1947:848)
med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa
främmande stater. Enligt den bestämmelsen skall, om den svenska
domstolen finner att framställningen är av beskaffenhet att kunna
kränka Sveriges suveränitet eller medföra fara för rikets säkerhet /.../,
innan sökt åtgärd vidtages, frågan underställas Utrikesdepartementet .
En nackdel med att frågan är oreglerad är att svenska åklagare och
domstolar, liksom vår omvärld, svävar i okunnighet om på vem det an-
kommer att besluta i frågan. En ny lag om internationell rättslig hjälp i
brottmål som vilar på en grundläggande filosofi om att det straffrättsliga
samarbetet skall förbättras och effektiviseras och där olika villkor och
begränsningar för att Sverige skall kunna bistå andra stater i brottsutred-
ningar och brottmålsrättegångar skall rensas bort i största möjliga ut-
sträckning måste å andra sidan innehålla regler som klart och tydligt
sätter den gränsen att bistånd inte kommer att lämnas om väsentliga
svenska intressen står på spel.
Regeringen anser därför att den nya lagen bör innehålla en uttrycklig
obligatorisk vägransgrund för ordre public och liknande situationer. Lag-
texten bör formuleras om i överensstämmelse med den formulering som
används i 1959 års rättshjälpskonvention. Det är, som utvecklats i avsnitt
7.14.1, också angeläget att i lagen uttryckligen ange att beslut och avslag
på denna grund fattas av regeringen.
Härutöver bör som närmare utvecklas i avsnitten 7.14.3 7.14.5 den
nya lagen innehålla en katalog med vägransgrunder som är fakultativa.
Ambitionen är här att inte tynga regleringen i onödan och att i möjligaste
mån ta bort regler som riskerar att fördröja svenska åklagares och
domstolars handläggning av utländska ansökningar om biträde. En regel
om att ansökan bör vägras om den aktuella gärningen är preskriberad
enligt svensk rätt kan t.ex. fördröja handläggningen i onödan om den
innebär att den svenska åklagaren som handlägger en brådskande
utländsk ansökan om husrannsakan i Sverige ser sig tvungen att begära in
kompletterande uppgifter från sin utländska kollega, uppgifter som
senare visade sig onödiga, för att säkert kunna bedöma att gärningen inte
skulle vara preskriberad enligt svensk rätt. Sådana hinder för ett effektivt
samarbete över gränserna bör tas bort (se härom vidare i avsnitt 7.14.6).
Å andra sidan är det inte möjligt att rensa den svenska lagstiftningen
från villkor och begränsningar som normalt förefaller onödiga om det
inte samtidigt finns en ventil som gör det möjligt att vägra i de fall då ett
bifall till framställningen av något skäl är stötande utan att man för den
skull kan säga att Sveriges suveränitet eller säkerhet står på spel. Lagen
bör därför innehålla en generellt utformad fakultativ vägransgrund enligt
vilken en ansökan får avslås om omständigheterna annars är sådana att
ansökan inte bör bifallas. En sådan vägransgrund är angelägen att införa
bl.a. mot bakgrund av förslaget att ta bort kravet på dubbel straffbarhet
vid vissa typer av åtgärder (se avsnitt 7.6). Genom en sådan regel finns
det vidare inte behov av att bibehålla en särskild regel om att en ansökan
om överförande av frihetsberövad till annan stat får avslås om andra
tvingande skäl talar mot ett överförande (se avsnitt 7.13.2). För att så
långt det är möjligt begränsa tillämpningsområdet bör beslut om avslag
alltid fattas av regeringen antingen direkt, om ansökan getts in till
centralmyndigheten, eller på initiativ av åklagare eller domstol (angående
överlämnande till regeringen, se avsnitt 7.14.1.
7.14.3 Politiska brott
Regeringens förslag: I den nya lagen tas in en generell bestämmelse
om att ansökan får avslås om gärningen har karaktär av politiskt brott.
En ansökan får inte avslås på denna grund om ansökan har gjorts från
en medlemsstat i den Europeiska unionen eller Norge eller Island.
Beslut om avslag på denna grund fattas av regeringen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge som har
godtagit förslaget, har haft synpunkter på att en ansökan från en
medlemsstat i EU inte skulle kunna avslås när gärningen har karaktären
av politiskt brott.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2 a) i 1959 års
rättshjälpskonvention får en stat avslå en framställning om rättslig hjälp
om framställningen hänför sig till en gärning som i den anmodade staten
betraktas som ett politiskt brott. Tillämpningsområdet för denna före-
skrift har i viss mån begränsats genom terrorismkonventionen vars artikel
8 förbjuder konventionsstaterna att vägra begärd rättslig hjälp enbart av
den anledningen att den avser politiskt brott, brott förknippat med poli-
tiskt brott eller brott inspirerat av politiska motiv. Sverige har tillträtt
terrorismkonventionen utan att göra förbehåll mot den artikeln.
I den svenska lagstiftningen finns flera begränsningar vad gäller inter-
nationell rättslig hjälp beträffande gärningar som utgör politiska brott.
Om en gärning utgör ett politiskt brott lämnar Sverige bistånd med
husrannsakan och beslag endast om framställningen har gjorts av en stat
som har tillträtt terrorismkonventionen och gärningen utgör brott enligt
denna konvention (3 § tredje stycket tvångsmedelslagen jämfört med 6 §
utlämningslagen). Om gärningen även innefattar ett brott som inte är av
politisk karaktär kan bistånd dock lämnas om det är fråga om en gärning
som är av övervägande icke-politisk karaktär. Sverige bistår inte heller
med bevisupptagning åt utländsk domstol om den aktuella gärningen
avser ett politiskt brott såvida inte terrorismkonventionen är tillämplig
(1 § i 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige).
Enligt 3 § första stycket tredje punkten i 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet skall en framställning om överförande av frihetsberö-
vad till en annan stat avslås om den gärning som framställningen avser
utgör ett politiskt brott. Enligt samma lag får en framställning om förhör
enligt 23 kap. rättegångsbalken om den avser en gärning som har
karaktären av ett politiskt brott bifallas endast om den har gjorts av en
stat som har tillträtt terrorismkonventionen och gärningen utgör ett brott
som avses i den konventionen (9 § andra stycket).
Bestämmelserna är tillämpliga även på nordiska framställningar. I för-
hållande till de nordiska länderna finns dock inga undantag för politiska
brott när det gäller bistånd med husrannsakan, beslag och kvarstad.
Regleringen av möjligheterna att vägra ömsesidig rättslig hjälp för
politiska brott är i mångt och mycket en spegelbild av vad som gäller i
fråga om utlämning. Utlämningslagen går dock längre och innehåller ett
absolut förbud mot utlämning för politiska brott och vid Sveriges tillträde
till terrorismkonventionen reserverade sig Sverige mot konventionens
bestämmelser om utlämning för politiska brott medan Sverige alltså inte
gjorde motsvarande förbehåll i fråga om ömsesidig rättslig hjälp. Det är
flera skäl som låg bakom förbudet mot utlämning för politiska brott; att
skydda individen mot en godtycklig rättegång, att ge länder en möjlighet
att förhålla sig neutrala till andra länders inrikespolitiska förhållanden
(dagens politiska förbrytare kan vara morgondagens statsmän) och att
politiska brott bör betraktas som ett nationellt och inte internationellt
problem.
Det finns ingen internationell definition av vad som avses med
politiska brott. I förarbetena till utlämningslagen görs en skillnad mellan
absolut politiska brott (brott som riktar sig mot staten, t.ex. högmålsbrott,
spioneri) och relativt politiska brott (gärningar som är straffbara som
vanliga brott men som har ett politiskt motiv eller där ett politiskt
moment ingår).
Under senare år har frågan om stater bör kunna vägra lämna bistånd i
form av rättslig hjälp i brottmål eller utlämna för politiska brott ifråga-
satts i olika sammanhang, och konventioner som antas eller utarbetas
innehåller allt som oftast regler som förbjuder konventionsstaterna att
betrakta brott enligt konventionen som politiska brott. 1997 års FN-
konvention för undertryckande av terroristbombningar (terroristbomb-
ningskonventionen) innehåller i artikel 11 en regel om att inga av de brott
som avses i konventionen får betraktas som ett politiskt brott såvitt avser
inbördes rättslig hjälp eller utlämning. Konventionen innehåller samtidigt
i artikel 12 en bestämmelse motsvarande den som finns i den svenska
utlämningslagen (7 §) om att konventionen inte förpliktar konventions-
staterna att lämna rättslig hjälp i brottmål eller utlämna en person som
riskerar förföljelse på grund av, bl.a., sin politiska uppfattning. Samma
reglering finns i den nyligen antagna andra tilläggsprotokollet till 1954
års Haagkonvention om skydd för kulturföremål i händelse av väpnad
konflikt. Sverige har undertecknat såväl 1997 års konvention som
nämnda tilläggsprotokoll och frågan om en svensk ratifikation av instru-
menten bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Inget av instru-
menten innehåller möjligheter till reservationer i denna del.
Också den mellan EU-staterna år 1996 antagna utlämningskonven-
tionen innehåller bestämmelser om att den anmodade staten inte får be-
trakta något brott som politiskt brott vid tillämpningen av konventionen.
I promemorian Ds 2000:3 Sveriges tillträde till 1996 års konvention om
utlämning, som för närvarande remissbehandlats, föreslås att Sverige
skall tillträda konventionen. Detta åtagande påverkar inte medlems-
staternas möjligheter att vägra utlämning vid sådan risk för förföljelse
som avses i 7 § utlämningslagen.
Regeringen anser inte att det är aktuellt att helt avskaffa möjligheterna
att vägra lämna bistånd med rättslig hjälp i brottmål på den grunden att
gärningen har karaktär av politiskt brott. I den nya lagen bör frågan
regleras generellt och lika för alla typer av bistånd enligt lagen. Pröv-
ningen kan i det enskilda fallet vara politiskt känslig och gräns-
dragningen är inte alltid självklar. Beslut om att vägra biträde på den
grunden att den aktuella gärningen har karaktär av politiskt brott bör
därför alltid fattas av regeringen (angående överlämnande till regeringen,
se avsnitt 7.14.1). Vägransgrunden bör utformas som en fakultativ regel
för att lämna utrymme för åklagaren eller domstolen att i enlighet med
vad som i dag gäller enligt tvångsmedelslagen bifalla framställningen
om gärningen till övervägande del utgör ett brott av icke-politisk
karaktär. Ett viktigt skäl för en fakultativ regel är också att motsvarande
regel i 1959 års rättshjälpskonvention är fakultativ. Ytterligare ett skäl
för en fakultativ regeringsprövning är också att risken för att Sverige
avslår en framställning i strid med Sveriges internationella åtaganden på
området därmed minskar.
I fråga om politiska brott bör det därför enligt regeringens mening tas
in en regel i den nya lagen av innebörd att en ansökan om rättslig hjälp
kan vägras, oavsett om det är fråga om tvångsmedel eller inte, om gär-
ningen har karaktär av politiskt brott.
I promemorian föreslås ett uttryckligt undantag från regleringen för
ansökningar från EU:s medlemsländer. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har ifrågasatt undantaget men har godtagit det mot bakgrund av
möjligheten att vägra därför att ansökan strider mot ordre public. Enligt
regeringens mening bör i förhållande till EU:s medlemsstater i enlighet
med vad som gäller vid utlämning, en ansökan aldrig kunna vägras på
den grunden att gärningen har karaktär av ett politiskt brott. Det är inte
rimligt med en ordning som ålägger Sverige att utlämna för politiska
brott till EU:s medlemsländer om en, låt vara fakultativ, möjlighet att
vägra samtidigt behålls vid ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Detsamma
bör gälla för ansökningar från Island och Norge. Den reglering som redan
gäller för nordiska framställningar om tvångsmedel utsträcks därmed till
att gälla alla former av bistånd enligt lagen.
Sverige bör återta det svenska förbehållet för politiska brott enligt
1959 års rättshjälpskonvention när det gäller tillämpningen av artikel 11,
dvs. överförande av frihetsberövade.
7.14.4 Militära brott
Regeringens förslag: I den nya lagen tas in en generell regel om att
rättslig hjälp får vägras om gärningen utgör ett militärt brott, om inte
gärningen motsvarar även annat brott enligt svensk lag som inte är ett
militärt brott. Beslut om avslag på denna grund fattas av regeringen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag men
är annorlunda formulerad.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: 1959 års rättshjälpskonvention är inte
tillämplig på militära brott. Detta framgår av artikel 1 i konventionen.
De svenska reglerna på området är olika utformade beroende på vad
slags bistånd det är fråga om. För militära brott, dvs. gärningar som
nämns i de föreskrifter i 16 kap. brottsbalken som avser brott av
krigsman eller i 21 kap. brottsbalken eller i lagen (1994:1809) om total-
försvarsplikt, lämnar Sverige inte bistånd med husrannsakan och beslag
(3 § första stycket tvångsmedelslagen som hänvisar till 5 §
utlämningslagen). Bistånd kan dock lämnas om gärningen även innefattar
andra brott för vilka utlämning kan ske. I fråga om bevisupptagning åt
utländsk domstol finns inga särskilda begränsningar för militära brott.
Inte heller vid förhör under förundersökning finns några sådana
begränsningar. Däremot bistår Sverige inte med överförande av
frihetsberövade personer om den gärning som framställningen avser
utgör ett militärt brott (3 § första stycket tredje punkten i 1991 års lag om
samarbete på brottmålsområdet).
I förhållande till de nordiska länderna uppställs inte några särskilda
villkor beträffande militära brott.
Enligt regeringens mening bör det även i fortsättningen vara möjligt att
avslå en ansökan om rättslig hjälp som avser ett militärt brott. Detta kan
åstadkommas på olika sätt. En väg är att i likhet med vad som gäller
enligt 1959 års konvention helt utesluta militära brott från lagens
tillämpningsområde. Den vägen bör dock inte väljas eftersom det innebär
att de möjligheter som i dag finns att lämna rättslig hjälp skulle
begränsas i onödan. En annan väg är att behålla de nuvarande reglerna i
sak, dvs. att rättslig hjälp inte skall ges för militära brott om det handlar
om husrannsakan och beslag eller överförande av frihetsberövade
utomlands. En nackdel med denna ordning är att det även i fortsättningen
skulle gälla olika regler för olika former av bistånd, vilket gör
lagstiftningen svåröverskådlig och kan orsaka förseningar vid
handläggningen. En tredje väg är den som valts i den finska
lagstiftningen på området och som innebär att den omständigheten att det
aktuella brottet är ett militärt brott skall utgöra en fakultativ
vägransgrund. En sådan regel uppfyller de krav på enhetlighet och
flexibilitet som eftersträvas. Regeringen föreslår därför att det i den nya
lagen tas in en regel om att rättslig hjälp får vägras om den aktuella
gärningen utgör ett militärt brott om inte gärningen motsvarar annat brott
enligt svensk lag och som inte är ett militärt brott. Det är naturligt att låta
på regeringen besluta om avslag på denna grund.
7.14.5 Res judicata och lis pendens
Regeringens förslag: Rättslig hjälp får vägras om det i Sverige har
meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse angående brottet.
Beslut om avslag på denna grund fattas av regeringen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Åklagarmyndigheten i Västerås som godtar
bestämmelsen har dock ställt frågan om enbart regeringen skall avslå en
ansökan enligt denna bestämmelse och om inte en sådan prövningen kan
göras av åklagare och domstol.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har ett antal generella förbe-
håll beträffande 1959 års rättshjälpskonvention, bl.a. att en framställning
om rättslig hjälp kan avslås om förundersökning rörande gärningen har
inletts i Sverige eller i en tredje stat, om den misstänkte åtalats för gär-
ningen i Sverige eller i en tredje stat (lis pendens), om dom rörande gär-
ningen redan meddelats i Sverige eller i tredje stat (res judicata) eller om
beslut meddelats i Sverige eller i en tredje stat att lägga ned förunder-
sökning eller åtal för gärningen eller att inte inleda förundersökning eller
åtal för gärningen. När förbehållet till konventionens artikel 11 ändrades
1992 överförande av frihetsberövade förklarade Sverige att nämnda
vägransgrunder inte kommer att tillämpas såvitt gäller framställningar
enligt den artikeln.
Om det föreligger res judicata beträffande den gärning som en fram-
ställning om rättslig hjälp avser lämnar Sverige som regel inte bistånd
med husrannsakan och beslag. Enligt 3 § första stycket tvångsmedels-
lagen jämförd med 10 § utlämningslagen gäller att en framställning om
bistånd med husrannsakan och beslag skall avslås om dom meddelats i
Sverige beträffande gärningen eller om åklagaren beslutat att ge åtals-
underlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande be-
stämmelse i annan författning. Dessutom gäller enligt samma bestäm-
melser särskilda begränsningar om dom meddelats i en annan stat än den
som gjort framställningen.
I förhållande till de nordiska länderna gäller begränsningar endast om
dom eller åtalsunderlåtelse meddelats i Sverige (3 § andra stycket tvångs-
medelslagen jämförd med 5 § nordiska utlämningslagen).
Några begränsningar vad avser res judicata finns inte i fråga om
bevisupptagning åt utländsk domstol eller som nämnts ovan vid över-
förande av frihetsberövade till annan stat. Några särskilda villkor för att
ge rättslig hjälp beträffande gärningar för vilka det föreligger lis pendens
finns inte heller i de svenska bestämmelserna.
Den nuvarande regleringen är som synes snårig och den avgränsning
som gjorts för olika typer av åtgärder avviker från vad som t.ex. gäller
för krav på dubbel straffbarhet, för politiska brott och för militära brott.
Det är enligt regeringens mening angeläget med en mer enhetlig
reglering. I likhet med vad som nyss föreslagits i fråga om militära brott
föreslås att res judicata skall utgöra en fakultativ vägransgrund som kan
tillämpas av regeringen. Bestämmelsen bör begränsas till fall då dom har
meddelats i Sverige eller beslut om åtalsunderlåtelse har meddelats i
Sverige. Därigenom utvidgas möjligheterna att ge rättslig hjälp jämfört
med i dag samtidigt som möjligheterna att vägra behålls för de angelägna
fallen.
Att det föreligger lis pendens beträffande en gärning bör liksom
tidigare inte hindra att rättslig hjälp ges oavsett om det är fråga om
tvångsmedel eller inte.
De föreslagna ändringarna innebär att Sverige kan begränsa
förbehållen till 1959 års rättshjälpskonvention (se också avsnitt 14.1).
7.14.6 Preskription
Regeringens förslag: Den omständigheten att den aktuella gärningen
är preskriberad enligt svensk rätt skall inte längre utgöra en själv-
ständig grund för avslag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Stockholms tingsrätt och Åklagarmyn-
digheten i Malmö anser att förslaget om att preskription enligt svensk rätt
inte längre skall utgöra en särskild vägransgrund bör komma till klart
uttryck i lagtexten.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har ett generellt förbehåll
beträffande 1959 års rättshjälpskonvention om att Sverige får avslå en
framställning om rättslig hjälp om straffet är förfallet enligt svensk lag.
Förbehållet gäller inte vid överförande av frihetsberövade enligt artikel
11 (SÖ 1992:4).
Om den gärning som en framställning om rättslig hjälp avser är
preskriberad lämnar Sverige som regel inte bistånd med husrannsakan
och beslag. Enligt 3 § första stycket tvångsmedelslagen jämförd med
10 § utlämningslagen gäller att en framställning om bistånd med
husrannsakan och beslag skall avslås om straff för brottet skulle vara
förfallet enligt svensk lag. För de nordiska länderna gäller dock inte
någon sådan begränsning. Några begränsning vad avser preskription
uppställs inte när det gäller andra typer av åtgärder på området.
Inom ramen för arbetet i EU:s sektorsövergripande arbetsgrupp mot
organiserad brottslighet diskuteras frågan om preskriptionsregleringen i
EU:s medlemsstater vållar några praktiska problem när det gäller det
rättsliga samarbetet över gränserna. Svaret förefaller genomgående vara
nekande. Ett skäl torde vara att preskriptionsreglerna i praktiken är
relativt överensstämmande och att det sällan är aktuellt att begära rättsligt
bistånd över gränserna i fråga om gärningar som är preskriberade i den
anmodade staten. Den svenska bestämmelsen om att bistånd med hus-
rannsakan och beslag skall vägras om gärningen är preskriberad i Sverige
torde sällan eller aldrig ha tillämpats. En obligatorisk vägransgrund är
också trubbig och kan, om situationen skulle uppstå, på ett olyckligt och
ologiskt sätt hindra svenska myndigheter från att bistå en annan stat i ett
för den staten angeläget ärende. Att preskription utgör en obligatorisk
vägransgrund vid utlämning kan inte idag ensamt motivera att regeln
behålls i en ny modern lagstiftning om internationell rättslig hjälp i brott-
mål. Mot den bakgrunden bör preskription inte behållas som en själv-
ständig obligatorisk vägransgrund. Det är heller inte motiverat att i lagen
föra in preskription som en fakultativ vägransgrund. En sådan regel
skulle antingen träffa alla former av rättslig hjälp och därmed få ett större
tillämpningsområde är dagens reglering, vilket i sin tur riskerar att
komplicera hanteringen. Regeln bör heller inte begränsas till tvångs-
medelsanvändning eftersom det skulle göra regleringen svåröverskådlig.
Regeringen föreslår därför att preskription inte längre skall utgöra en
särskild vägransgrund.
Mot den bakgrunden bör Sverige återkalla sitt förbehåll om preskrip-
tion när det gäller 1959 års rättshjälpskonvention. Det innebär t.ex. att en
ansökan som gjorts av en stat som tillträtt 1959 års konvention aldrig kan
vägras därför att gärningen är preskriberad enligt svensk rätt. I de fall
ansökan har gjorts från en stat som inte tillträtt 1959 års rättshjälpskon-
vention skulle regeringen däremot undantagsvis kunna avslå en ansökan
som avser ett i Sverige preskriberat brott, nämligen med tillämpning av
den avslagsgrund som föreslås i avsnitt 7.14.2 när omständigheterna
annars är sådana att ansökan inte bör bifallas under förutsättning att ett
avslag på grund av preskription inte strider mot en annan internationell
överenskommelse Sverige träffat med den staten. Om det skulle komma
till uttryck direkt i lagen att preskription inte längre skulle utgöra en
avslagsgrund, som några remissinstanser har föreslagit, skulle det inte
finnas möjlighet att åberopa preskription som skäl för ett avslag i de fall
det kan vara angeläget. Den möjligheten bör finnas.
7.15 Villkor om begränsningar i rätten att använda
bevismaterial m.m.
Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om villkor som
begränsar rätten att använda upplysningar och bevismaterial som
svenska myndigheter fått från en annan stat och som har sin grund i en
internationell överenskommelse som Sverige träffat med den staten
förs in i den nya lagen i den del den berör åklagare och domstolar.
Tillämpningsområdet för 4 § tvångsmedelslagen, som tillåter att
villkor ställs upp när egendom överlämnas från Sverige till annan stat,
utvidgas till att omfatta all rättslig hjälp enligt lagen. Lagtexten
formuleras om för att markera att villkor som ställs upp från allmän
synpunkt skall vara nödvändiga.
Den åklagare eller domstol som lämnat upplysningar eller bevis-
material till en annan stat får medge undantag från villkor.
Regeringens bedömning: Åklagares rätt att acceptera villkor som
annan stat ställer upp i de fall den rättsliga hjälpen erhålls utan stöd i
en internationell överenskommelse som Sverige träffat med den staten
kräver ingen reglering i lag. Regeringen kan ge Riksåklagaren ett
generellt bemyndigande att träffa sådana överenskommelser.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens
förslag. Promemorian föreslår i två olika bestämmelser att villkor eller
förbehåll skulle kunna ställas upp i den mån det följer av en internationell
överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt pro-
memorians förslag eller lämnat det utan erinran. Ekobrottsmyndigheten
har ansett det vara en brist att åklagare eller domstol endast skall kunna
föreskriva användningsbegränsningar i den mån det följer av en inter-
nationell överenskommelse som Sverige träffat med den andra staten.
Enligt Ekobrottsmyndigheten borde den möjligheten finnas i den mån det
inte strider mot en internationell överenskommelse. Justitiekanslern har
pekat på att bestämmelsen om åklagares eller domstols möjlighet att
medge undantag från uppställda villkor inte kan vara förenlig med de
internationella överenskommelser där användningsbegränsningarna blir
automatiskt gällande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Bakgrund
I konventioner förekommer allt som oftast bestämmelser om begräns-
ningar i rätten att använda bevismaterial och annat material som över-
lämnats till annan stat, t.ex. i narkotikabrottskonventionen (se rege-
ringens tillkännagivande 1992:6 av överenskommelser som avses i 1 § i
1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet). Även i förverkande-
konventionen som Sverige tillträtt innehåller sådana bestämmelser. Mot-
svarande villkor finns också i avtalen med Australien och Kanada (se av-
snitt 5.7.1 och 5.7.2). Schengenkonventionen innehåller i artikel 50.3 en
föreskrift om användningsbegränsningar som tar sikte på skattebrottmål.
Bestämmelserna i de olika internationella överenskommelserna skiljer
sig åt på så sätt att vissa villkor gäller automatiskt för all information som
överlämnas medan andra villkor gäller först om den andra staten så
kräver i det enskilda fallet.
Ett exempel från den förstnämnda kategorin är narkotikabrottskonven-
tionen. Avtalen med Australien och Kanada innehåller också automatiskt
verkande regler om användningsbegränsning. I avtalen med Australien
(artikel 8) och Kanada (artikel 13) finns även bestämmelser om att den
anmodade parten kan begära att visst material som överlämnas beläggs
med sekretess. I förverkandekonventionen kan den stat som lämnar ut
upplysningar eller bevismaterial i det enskilda fallet ställa upp villkor om
användningsbegränsning.
Bestämmelser om hur överlämnat material får användas blir alltmer
vanliga i de internationella överenskommelser som utarbetas. I utkasten
till en EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och till ett
andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention diskuteras
sådana bestämmelser. Enligt många stater fyller möjligheterna att ställa
upp villkor ett stort behov i det internationella straffrättsliga samarbetet.
Bevismaterial som lämnas till Sverige
I 1 § i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet ges regler om
begränsningar i användningen av bevismaterial och information som
svenska myndigheter fått från en annan stat. Om upplysningarna eller
bevismaterialet erhållits för att användas vid utredning av brott eller i ett
rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller, på grund av en
internationell överenskommelse med den andra staten, villkor som
begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter
följa dessa villkor oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan
författning (se prop. 1990/91:131 s. 12).
Bestämmelsen omfattar inte bara information och material som lämnas
till svenska åklagare och domstolar utan även sådant som erhålls inom
ramen för det internationella polissamarbetet. Den nya lagen bör, som
redovisats i bl.a. avsnitt 6.1, inte innehålla några bestämmelser som
gäller polissamarbete. I prop. 1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med
anledning av Sveriges anslutning till Schengen föreslås att bestämmelsen
i de delar den avser det internationella polissamarbetet förs över till den
nya lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Regeringen ansluter sig till promemorians förslag och föreslår att
bestämmelsen i den del den riktar sig till svenska åklagare och domstolar
i sak oförändrad tas in i den nya lagen och kompletteras med ett till-
kännagivande om vilka internationella överenskommelser som innehåller
användningsbegränsningar. Överflyttningen till den nya lagen föranleder
följdändringar i 1973 års lag om brott mot utländsk tullag och 1 kap. 4 §
sekretesslagen.
I en del ärenden där svenska åklagare erhåller upplysningar och bevis-
material utan att något avtal om rättslig samarbete finns mellan Sverige
och den staten, ställer den andra staten i vissa fall ensidigt upp villkor
som begränsar möjligheten att använda materialet. Enligt förarbetena till
nuvarande bestämmelser i 1991 års lag om samarbete på brottmålsom-
rådet anses detta vara en internationell överenskommelse (prop.
1990/91:131 s. 18). Detta har ställt till problem i praktiken. En åklagare
som ställs inför detta faktum skall beakta de bestämmelser som finns i
10 kap. 3 § regeringsformen, enligt vilka bemyndigande krävs från
regeringen för att ingå en sådan överenskommelse, samtidigt som det kan
vara viktigt att åklagaren snabbt får tillgång till informationen som kan
vara stor betydelse för förundersökningen. Att snabbt utverka ett
bemyndigande av regeringen i ett enskilt ärende är förenat med vissa
svårigheter och denna ordning kan vålla särskilda problem, t.ex. när de
svenska utredarna redan är på plats i den främmande staten och inte kan
få tillgång till materialet förrän det ställda villkoret accepterats. Enligt
regeringens mening är det angeläget att tillskapa en ordning som gör det
möjligt för en svensk åklagare att snabbt och enkelt kunna utverka
tillstånd att godta ett villkor som den andra staten ställer för att den skall
vara beredd att hjälpa till i en svensk förundersökning. Regeringen kon-
staterar, liksom promemorian, att frågan inte kräver särskild reglering i
lag. Regeringen bör i stället i förordning generellt bemyndiga Riks-
åklagaren att i dessa slags frågor ingå internationell överenskommelse
genom att acceptera sådana villkor som ställs upp av den andra staten (se
prop. 1973:90 s. 360). En sådan lösning kommer öka möjligheterna för
svenska åklagare att få hjälp från utländska myndigheter samtidigt som
förfarandet förenklas.
Bevismaterial som överlämnas från Sverige
Bestämmelser om att villkor får ställas upp när svenska myndigheter
överlämnar bevismaterial och annat material till en annan stat finns i 4 §
tvångsmedelslagen. Det kan t.ex. handla om att egendomen som över-
lämnats skall återlämnas när det utländska förfarandet avslutats. Bestäm-
melsen är således begränsad till att gälla fall när egendom tas i beslag
och överlämnas till annan stat enligt tvångsmedelslagens bestämmelser. I
övrigt finns inga bestämmelser som reglerar möjligheten för åklagare
eller domstol att ställa upp villkor för hur information eller bevismaterial
som överlämnats till utländska myndigheter får användas eller hur
materialet i övrigt får utnyttjas.
I promemorian föreslås att bestämmelsen i 4 § tvångsmedelslagen i sak
oförändrad tas in i den nya lagen och kompletteras med en generellt
tillämplig bestämmelse enligt vilken åklagare eller domstol som lämnar
ut upplysningar eller bevismaterial kan ställa upp villkor som begränsar
rätten att använda materialet. Villkor skall enligt promemorians förslag
kunna ställas upp endast om det följer av en internationell överens-
kommelse som Sverige träffat med den staten. Ekobrottsmyndigheten
anser att villkor skall kunna ställas i den mån det inte strider mot en
internationell överenskommelse som Sverige träffat med den ansökande
staten.
Det är ovanligt att svenska åklagare och domstolar utnyttjar
möjligheten i 4 § tvångsmedelslagen att ställa villkor beträffande använd-
ningen av egendom som överlämnas till annan stat. Likväl ansluter sig
regeringen till promemorians förslag att försiktigt utvidga möjligheterna
för svenska åklagare och domstolar att ställa villkor. Utgångspunkten för
svenska åklagare eller domstol när de lämnar rättslig hjälp bör
visserligen enligt regeringens mening i fortsättningen vara att det
material som lämnas över till den andra staten får användas fritt och i
andra sammanhang än vad den ursprungliga ansökan avsåg eller utnyttjas
på det sätt som följer av den statens regler. Det kan emellertid inte helt
uteslutas att svensk åklagare eller domstol i vissa särskilda fall kan se ett
behov att kunna ställa upp villkor. Ett exempel är att materialet som
överlämnas är aktuellt även i en pågående svensk förundersökning som
är i ett känsligt utredningsskede och den svenska åklagaren vill ha
garantier för att materialet inte används på ett sätt som kan skada den
svenska utredningen. Ett annat exempel är att handlingar som ett svenskt
företag åläggs eller är berett att förete innehåller affärshemligheter, för
vilka sekretess gäller enligt svensk rätt och vars röjande skulle skada
företaget. Ett tredje exempel är när material överlämnas som inhämtats
genom hemlig teleavlyssning eller hemlig kameraövervakning. Enligt
svenska regler skall sådant material förstöras bl.a. när domen vunnit laga
kraft. Om sådant material överlämnas torde i de flesta fall finnas ett
behov av att uppställa villkor om att materialet skall förstöras när det
rättsliga förfarandet är avslutat i den ansökande staten.
Enligt regeringens mening bör möjligheterna för svensk åklagare eller
domstol att ställa villkor regleras i lag och bör inte, såsom föreslås i
promemorian, hänvisa till föreskrifter i internationella avtal. Regeringen
förordar en lagteknisk lösning som innebär att nuvarande bestämmelser i
4 § tvångsmedelslagen görs generellt tillämplig för all slags rättslig hjälp
som lämnas enligt lagen. För att markera att bestämmelsen bör tillämpas
med stor restriktivitet bör lagtexten stramas upp. Villkor som ställs upp
skall vara nödvändiga. Om enskilds rätt berörs bör villkor kunna ställas
mer frikostigt. Lagtexten bör också innehålla en uttrycklig föreskrift om
att villkor inte får ställas om det skulle stå i strid med en internationell
överenskommelse som är tillämplig i ärendet om rättslig hjälp
Ändring av villkor
Svensk rätt innehåller inga regler om vilket förfarande som skall använ-
das om en utländsk myndighet återkommer till Sverige och med stöd av
föreskrifter i en konvention som innehåller automatiskt gällande villkor
om användningsbegränsningar begär att få använda visst material eller
information för andra ändamål eller begär att ett av Sverige uppställt vill-
kor skall ändras. En sådan begäran blir att se som en ny begäran om rätts-
lig hjälp. Den kan emellertid inte handläggas enligt de regler som gällde
den ursprungliga framställningen. Då handlade det om att skaffa fram
materialet, t.ex. genom ett beslag, och förfarandereglerna är anpassade
till detta. När den nya framställningen görs finns redan materialet i den
ansökande staten. Den anmodade staten skall därför endast ta ställning
om materialet får användas för nya ändamål eller om villkoret inte skall
gälla i ett visst avseende. Den nya lagen bör innehålla regler som gör det
möjligt att snabbt och enkelt ta ställning till en sådan ansökan. Rege-
ringen ansluter sig till promemorian och föreslår att den instans som har
lämnat informationen eller materialet och villkor om användningsbe-
gränsningar gäller skall kunna medge att uppgifter eller bevismaterial får
användas även för annat ändamål än den ursprungliga framställningen.
Regeringen vill med anledning av Justitiekanslerns påpekande framhålla
att de konventioner som innehåller automatiskt gällande villkor om an-
vändningsbegränsningar också innehåller föreskrifter om att den stat som
lämnat informationen eller materialet kan dispensera från bestämmelser-
na. Ett exempel är artikel 6.13 i narkotikabrottskonvention som föreskri-
ver att, om den anmodade staten samtycker till det, upplysningarna kan
användas för annat ändamål än vad som framgår av ansökan. Skulle en
överenskommelse, mot förmodan, inte innehålla någon sådan möjlighet
att dispensera från uppställda villkor delar regeringen Justitiekanslerns
uppfattning att då är domstolen eller åklagaren förhindrad att medge
undantag från villkor. Samtidigt skall påpekas att detta torde i praktiken
inte bli något problem eftersom de flesta stater har ett intresse av att de
internationella överenskommelserna innehåller bestämmelser som ger
staterna en möjlighet att dispensera från automatiskt uppställda villkor.
7.16 Immunitet m.m.
Regeringens förslag: Bestämmelserna om immunitet för personer
som efter kallelse reser till Sverige i enlighet med en internationell
överenskommelse förs över till den nya lagen. Bestämmelsen förtydli-
gas när det gäller immunitet för misstänkta som efter kallelse reser
och frihetsberövade som överförs till Sverige för att höras här på be-
gäran av svenska myndigheter. En ny regel införs om att den som rest
till Sverige inte skall om detta har avtalats i en internationell över-
enskommelse kunna tvingas att medverka i annan utredning eller
annat förfarande än som var avsedd med kallelsen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-
ran.
Skälen för regeringens förslag: I 8 § 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet finns bestämmelser om immunitet för dem som rest till
Sverige för att på ett eller annat sätt medverka i brottsutredningar.
Immunitet gäller bara om den stöder sig på bestämmelser i en inter-
nationell överenskommelse. Internationella avtal om rättslig hjälp
innehåller regelmässigt sådana bestämmelser och i stort sett samtliga
avtal som Sverige har ingått på området, såväl multilaterala som
bilaterala, föreskriver sådana bestämmelser. I princip är bestämmelserna
likadant utformade men vissa avvikelser förekommer. Bestämmelserna i
8 § bör med vissa justeringar och kompletteringar i sak oförändrade föras
över till den nya lagen.
I samband med tillkomsten av 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet utvidgades immunitetsregleringens tillämpnings-
område till att omfatta inte bara förfaranden inför domstol utan även vid
utredning av brott som äger rum vid polis- eller åklagarmyndighet (prop
1990/91:131 s. 20 f och 25). Inte bara tilltalade i brottmål utan även
misstänkta personer som reser till Sverige kan således åtnjuta immunitet.
Bestämmelsen bör enligt regeringens mening förtydligas så att det
framgår att immunitetsbestämmelserna även gäller misstänkta som t.ex.
frivilligt inställer sig för förhör i Sverige på begäran av svensk åklagare.
Den nuvarande regeln är utformad så att immunitet gäller för den som
efter kallelse i enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för
att höras eller på annat sätt medverka vid utredning av brott eller i ett
rättsligt förfarande med anledning av brott. Bestämmelsen bör även
förtydligas så att det även i detta avseende klart framgår att den inte bara
gäller den som rest till Sverige efter kallelse utan även omfattar t.ex.
frihetsberövade personer som förs över till Sverige på begäran av
svenska eller utländska myndigheter.
Den immunitetsreglering som finns i avtalet med Australien (artikel
14.2, se avsnitt 5.7.1) omfattar också ett åtagande för den ansökande
staten att inte ålägga den person som inställt sig hos denna stat att vittna i
något annat rättsligt förfarande eller att medverka i någon annan utred-
ning än som avses i framställningen. Detta åtagande gäller endast i de fall
personen i fråga inställer sig i den ansökande staten med bistånd från den
anmodade staten, dvs. inte när en person självmant hörsammar en kal-
lelse att resa till Sverige för förhör. Liknande bestämmelser finns på
australiensisk begäran i andra bilaterala avtal som Australien ingått om
samarbete på straffrättens område. Man är från australiensisk sida inte
beredd att medverka med att t.ex. föra över en frihetsberövad person till
en annan stat för förhör om man inte har garantier för att den statens
myndigheter inte utnyttjar situationen och tvingar personen i fråga att
medverka även i andra brottsutredningar än den som avsågs med fram-
ställningen. En sådan reglering är rimlig och har samma syfte och funk-
tion som villkor om begränsningar i rätten att använda information och
material som erhållit i ett rättshjälpsärende som är vanligt förekommande
i internationella överenskommelser om rättslig hjälp (se härom avsnitt
7.15). Det föreslås därför att en sådan regel införs. Även denna bestäm-
melse bör för sin tillämpning förutsätta att sådan immunitet har avtalats i
en internationell överenskommelse.
7.17 Överklagande
Regeringens bedömning: Inga särskilda regler om överklagande tas
in i lagen.

Promemorians förslag innehåller uttryckliga regler som begränsar
möjligheterna att överklaga beslut som domstol fattar enligt lagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Stockholms och Helsingborgs tingsrätter anser att
även avslagsbeslut i frågor om förordnande av offentlig försvarare och
målsägandebiträde bör kunna överklagas. Justitieombudsmannen, som i
övrigt inte har något att erinra mot förslaget, anser att det är rimligt att
åklagaren ges möjlighet att överklaga varje beslut om användande av
hemligt tvångsmedel om beslutet avviker från innehållet i åklagarens
ansökan. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att åklagares beslut
om att överföra en frihetsberövad person som inte samtyckt skall kunna
överklagas till domstol.
Skälen för regeringens bedömning: Ingen av de lagar som reglerar
det rättsliga samarbetet över gränserna innehåller särskilda regler om
överklagande. I stället är vanliga regler om överklagande tillämpliga.
Överklaganden är ytterst ovanliga och det finns knappast någon rätts-
praxis på området.
Åklagares beslut i ärenden om rättslig hjälp i brottmål kan enligt den
nuvarande lagstiftningen inte överklagas. I stället gäller att lägre åkla-
gares beslut kan överprövas av högre åklagare och i sista hand av Riks-
åklagaren. Inte heller regeringens beslut kan överklagas. Däremot kan
olika domstols beslut på området överklagas till högre instans.
I promemorian föreslås att rätten att överklaga begränsas till att gälla
vissa domstolsbeslut om tvångsmedel, nämligen tingsrätts beslut att
fastställa beslag, att förordna om kvarstad eller att förelägga någon att
lägga fram skriftligt bevis. Även tingsrätts beslut att avslå en ansökan om
rättslig hjälp föreslås kunna överklagas. För hovrättens beslut föreslås att
överklagandeförbud med ventil skall gälla, dvs. att beslutet endast får
överklagas om hovrätten av prejudikatskäl tillåter detta. Andra beslut
enligt lagen får enligt promemorians förslag inte överklagas. Pro-
memorian motiverar förslaget bl.a. med att det är angeläget, inte minst av
hänsyn till myndigheter i andra stater, att i den nya lagen ta in uttryckliga
regler som klargör när ett beslut får överklagas eller inte och att det finns
anledning att ge mindre utrymme för överklagande än i inhemska förfa-
randen bl.a. mot bakgrund av att tyngdpunkten i förfarandet ligger utom-
lands och att de svenska överklagandereglerna inte får utformas så att det
svenska förfarandet utvecklas till en process i den utländska processen.
Det påpekas att det förekommer att överklagandemöjligheterna i vissa
länder i bland utnyttjas i rent förhalningssyfte. Remissinstanserna har
tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran. Någon remissinstans har
förordat att också beslut att avslå en begäran om offentlig försvarare eller
målsägandebiträde bör kunna överklagas.
Regeringen är för sin del inte beredd att på det föreliggande underlaget
föreslå en sådan reglering som föreslås i promemorian. I stället bör, i vart
fall tills vidare, samma möjligheter att överklaga gälla som i motsvarande
svenska förundersökningar och rättegångar. Det är också i linje med den
filosofi som den nya lagen bygger på, nämligen att svenska åklagare och
domstolar skall bistå sina utländska motsvarigheter med samma åtgärder
som kan vidtas i ett svenskt förfarande och på samma villkor och enligt
samma förfaranderegler. Skulle det i en framtid visa sig att rätten att
överklaga, i likhet med vad som förekommer i andra stater, missbrukas i
rent förhalningssyfte får frågan övervägas på nytt. Mot den bakgrunden
bör den nya lagen inte innehålla några särskilda regler om överklagande
utan de vanliga reglerna om överklagande bör gälla fullt ut.
Det krävs inte heller några särskilda regler om att den utländska
myndigheten har rätt att överklaga tingsrätts beslut att helt eller delvis
avslå en ansökan. Om den utländska myndigheten själv ansökt t.ex. om
bevisupptagning hos svensk domstol är myndigheten part i ärendet och
kan överklaga ett avslagsbeslut till högre instans. I de fall ärendet an-
hängiggjorts i tingsrätten av svensk åklagare, t.ex. en anmälan av ett
verkställt beslag, är den svenska åklagaren part i ärendet och kan därmed
överklaga ett negativt beslut för den utländska myndighetens räkning.
7.18 Återkrav av kostnader
Regeringens bedömning: Regeringen kan utan särskilt bemyndigan-
de i lagen meddela föreskrifter om att vissa slag av kostnader kan
återkrävas av den ansökande staten. En upplysning om detta tas in i
den nya lagen.

Promemorians förslag innehåller bestämmelser om att ersättning till
den som fullgjort något till följd av en ansökan om rättslig hjälp samt
övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt den nya lagen skall
betalas av staten samt ett bemyndigande till regeringen att föreskriva att
vissa slag av kostnader kan återkrävas av den ansökande staten.
Remissinstanserna: Svea hovrätt finner att den föreslagna regleringen
av kostnadsfrågorna är rimlig. I övrigt har remissinstanserna inte särskilt
yttrat sig över frågan.
Skälen för regeringens bedömning: De internationella avtal som
Sverige har ingått rörande rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 4.1) inne-
håller bestämmelser som reglerar ansvaret för kostnader som uppkommit
till följd av en ansökan om rättslig hjälp. Samtliga internationella avtal
bygger på principen att det är den anmodade staten som skall stå för
ordinarie kostnader till följd av den rättsliga hjälpen. För denna princip
talar i första hand praktiska skäl. Det kan antas att kostnaderna för
rättslig hjälp mellan staterna jämnar ut sig över tiden och att en
kontoföring endast skulle innebära en fördyring (jfr. prop. 1961:48 s. 15).
Avtalen innehåller ofta en möjlighet att återkräva vissa speciellt
angivna kostnader. Vilka kostnader som får återkrävas varierar mellan
avtalen. Enligt 1959 års rättshjälpskonvention får kostnader för över-
förande av frihetsberövade för förhör och ersättning till sakkunniga vid
bevisupptagning återkrävas. Enligt den nordiska överenskommelsen om
inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42)
kan endast kostnad för annan sakkunnigbevisning än blodundersökning
återkrävas. I de bilaterala avtal som Sverige har ingått finns ofta mot-
svarande undantag som i 1959 års rättshjälpskonvention. Förverkande-
konventionens kostnadsreglering innebär att den anmodade staten står för
sedvanliga kostnader. Om åtgärden medfört stora eller extraordinära
kostnader skall parterna samråda angående kostnadernas fördelning.
Samma slags reglering finns i narkotikabrottskonventionen. Avtalen med
Australien och Kanada innehåller en kombination av denna typ av
reglering och regleringen i 1959 års rättshjälpskonvention.
I svensk rätt finns bestämmelser om kostnadsansvar endast rörande
bevisupptagning. I 9 § i 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige skall
ersättning till den som utan att varit part inställt sig vid rätten eller
fullgjort något till följd av ett ärende om bevisupptagning betalas av
staten. Rätten skall därefter, enligt 10 § samma lag, i ett protokoll till den
utländska domstolen ange denna kostnad eller annan kostnad som den
rättslig hjälpen har medfört om inte regeringen efter avtal med den andra
staten förordnat att visst slag av kostnader inte skall återkrävas.
Regeringen har i 3 § i kungörelsen (1947:848) med särskilda bestämmel-
ser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater angivit i
vilken omfattning kostnaderna skall betalas av staten. Det finns inga
regler om kostnader i tvångsmedelslagen, inte heller i 1991 års lag om
samarbete på brottmålsområdet. Den möjlighet som 1959 års rättshjälps-
konvention ger att kräva ersättning för kostnader som uppstått vid över-
förande av frihetsberövade har således inte utnyttjats av Sverige. Det
finns inga särskilda regler om förfarandet när extraordinära kostnader
skall fördelas mellan Sverige och annan stat enligt t.ex. förverkandekon-
ventionen eller narkotikabrottskonventionen.
I takt med att staterna kommer överens om nya och mer kostnads-
krävande former av rättslig hjälp avtalas samtidigt om nya möjligheter att
återkräva kostnader. I utkastet till en EU-konvention om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål finns en artikel om rättslig hjälp i form av förhör
genom videokonferens (se avsnitt 7.10). Artikeln anger att den
ansökande staten skall ersätta den anmodade medlemsstaten för
kostnaderna för att upprätta en videolänk, kostnaderna för dess drift i den
anmodade staten, arvode till tolkar som tillhandahålls av denne samt
ersättning inklusive reseersättning, till vittnen och sakkunniga i den
anmodade medlemsstaten, såvida den senare inte avstår från ersättning
för en del av eller alla dessa utgifter. Bakgrunden till denna kostnadsregel
är att det initialt kan uppstå stora kostnader att införskaffa den
nödvändiga utrustningen för att genomföra en videokonferens och att den
ansökande staten inte ska kunna tvinga fram sådana investeringar. När
det gäller kostnadsansvaret för videokonferenser berörs detta även i
resolutionen om skydd för vittnen inom ramen för kampen mot den
organiserade internationella brottsligheten (se avsnitt 5.4.3). Enligt denna
resolution skall den ansökande staten stå för kostnaderna för förhöret om
man inte kommer överens om något annat med den anmodade staten.
Den nya lagen bör bygga på den huvudregel som gäller internationellt
dvs. att ordinarie kostnader för rättslig hjälp i brottmål skall betalas av
den anmodade staten. Ersättning till den som har fullgjort något till följd
av en ansökan, eller övriga kostnader för åtgärder som vidtagit till följd
av ansökan, bör därför normalt betalas av den svenska staten. Någon ut-
trycklig bestämmelse av denna innebörd, som föreslogs i lagrådsremis-
sen, behövs inte. Detta följer av den generella hänvisningen till att åtgär-
der skall vidtas under samma förutsättningar som i en svensk förunder-
sökning eller rättegång. När det gäller ersättning till biträde till ett vittne
som skall höras genom videokonferens, som inte har någon motsvarighet
i en svensk rättegång, finns uttryckliga hänvisningar till rättshjälpslagen
(1996:1619) och rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde.
Det är angeläget att inte komplicera eller låsa regleringen utan skapa
utrymme för att, i takt med att överenskommelser träffas t.ex. om mer
kostsamma former av rättslig hjälp rättslig hjälp med videokonferens
och hemlig teleavlyssning är två exempel kunna justera återkravsregle-
ringen utan att fortlöpande behöva ändra lagen. Regeringen bör därför
meddela närmare föreskrifter om vilka kostnader som får återkrävas från
den ansökande staten. Något särskilt bemyndigande för detta behövs inte.
8 Delning av förverkad egendom med annan
stat
Regeringens förslag: Möjligheterna att dela förverkad egendom med
annan stat utvidgas dels till att omfatta all förverkad egendom och inte
bara föremål som förverkats, dels så att delning med annan stat skall
kunna ske inte bara när verkställighet sker i Sverige av ett utländskt
förverkandebeslut utan även när förverkande sker i Sverige och den
andra staten bistått Sverige på ett eller annat sätt under brottsutred-
ningen eller rättegången.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-
ran. Riksskatteverket har ställt sig positiv till förslaget och har bl.a. pekat
på att förslaget ger positiva signaler i arbetet med internationell verkstäl-
lighet av svenska förverkandefordringar och bidrar till ett effektivare in-
ternationellt samarbete i anslutning till de internationella överenskom-
melser som innehåller bestämmelser om förverkande. Denna positiva
inställning delas av Kronofogdemyndigheten i Stockholm och Göteborg.
Riksskatteverket har i även detta sammanhang påpekat att internationella
verkställighetslagen borde bli föremål för en översyn.
Skälen för regeringens förslag: Verkställighet i Sverige av utländska
brottmålsdomar sker enligt bestämmelserna i internationella verkställig-
hetslagen och enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Fin-
land, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska
verkställighetslagen). Enligt dessa två lagar kan verkställigheten i
Sverige även omfatta utländska domar eller beslut om förverkanden (se
1 § i respektive lag). Den nordiska samarbetet bygger på en enhetlig nor-
disk lagstiftning. När verkställighet av utländska förverkandebeslut skall
ske i Sverige enligt internationella verkställighetslagen ställs ett krav på
formell ömsesidighet upp, dvs. att det mellan Sverige och den ansökande
staten finns ett bindande avtal. De internationella överenskommelser som
är relevanta i detta sammanhang är brottmålsdomskonventionen, narkoti-
kabrottskonventionen, förverkandekonventionen och det brittiska för-
verkandeavtalet.
Enligt 36 § internationella verkställighetslagen tillfaller penningbelopp
eller annan egendom som förklarats förverkad med stöd av lagen den
svenska staten. Om det är ett föremål som har förverkats kan dock rege-
ringen enligt samma paragraf på begäran av den ansökande staten för-
ordna att föremålet skall återlämnas till den staten. Bestämmelsen bygger
på artikel 47 i brottmålsdomskonventionen som föreskriver att förverkad
egendom som är av särskilt intresse kan återsändas till den ansökande
staten om det påfordras. Narkotikabrottskonventionen (artikel 5.5), för-
verkandekonventionen (artikel 15) och det brittiska förverkandeavtalet
(artikel 7.6) medger att inte bara enstaka föremål utan all förverkad egen-
dom eller dess värde skall kunna delas med den andra staten. Även
avtalen med USA och Kanada medger sådan delning, i den mån nationell
lag så tillåter.
Den nordiska verkställighetslagen innehåller inga föreskrifter om del-
ning av förverkad egendom.
Inom EU pågår diskussioner om att utöka möjligheterna mellan med-
lemsstaterna att dela förverkad egendom eller värdet av denna. Diskus-
sionerna begränsas inte till att gälla egendom som förverkas i en med-
lemsstat och där verkställighet av förverkandebeslutet sker i en annan stat
utan omfattar även förverkanden som beslutas och verkställs i en och
samma stat men där en annan medlemsstat hjälpt till i en eller annan
form, t.ex. med rättslig hjälp i brottmål under brottsutredningen eller rät-
tegången, eller med information eller polisoperativt bistånd och däri-
genom underlättat, eller rent av möjliggjort, förverkandet.
Den svenska regleringen innebär att endast enstaka förverkade föremål
kan återlämnas till en annan stat. Regleringen torde innebära att Sverige
aldrig kan överlämna sådan förverkad egendom som faller under narkoti-
kabrottskonventionens, förverkandekonventionens och det brittiska för-
verkandeavtalets tillämpningsområden till annan stat. Det är naturligtvis
både olyckligt och omotiverat. Det borde finnas utrymme för regeringen
att besluta att avstå viss del av ett förverkat belopp, t.ex. om en större
summa pengar förts över till Sverige i syfte att söka undkomma förver-
kande i den stat där brottsutredningen pågår. Den omständigheten att
Sverige bistår med att verkställa det utländska förverkandet motiverar
inte alltid att svenska staten behåller hela summan. Till saken hör att nar-
kotikabrottskonventionen har en synnerligen bred anslutning mer är
150 stater har tillträtt konventionen och att förverkandekonventionen
tillträtts av 24 stater, däribland de flesta av EU:s medlemsstater. Brott-
målsdomskonventionen däremot har tillträtts endast av ett fåtal stater och
samarbete enligt denna konvention sker i stort sett aldrig. Det föreslås
därför att internationella verkställighetslagen ändras så att regeringen
skall kunna besluta att penningbelopp eller egendom eller dess värde som
förverkats skall kunna överlämnas till den stat som begärt verkställighet i
Sverige. Även om det knappast torde bli aktuellt att överlämna hela pen-
ningbeloppet eller all egendom som förverkats till annan stat bör lagen
inte innehålla några begränsningar i den delen.
Det finns inga skäl att stanna vid en reform som tar sikte på de fall där
Sverige bistått en annan stat med verkställighet av dom eller beslut om
förverkande. Det bör även finnas utrymme för regeringen att, i enlighet
med vad som diskuteras inom EU, besluta att överlämna del av egendom
som förverkats i Sverige när den andra staten bistått Sverige på ett eller
annat sätt under brottsutredningen eller rättegången. Slutresultatet av
diskussionerna inom EU behöver inte avvaktas utan det bör redan nu
kunna föras in regler om detta i den nya lagen.

9 Delgivning
Regeringens bedömning: Schengenkonventionens föreskrift om att
handlingar får delges direkt med post när den person som skall delges
befinner sig i en annan konventionsstat, liksom föreskriften att fram-
ställningar om biträde med delgivning får skickas direkt mellan
behöriga myndigheter, kräver inga lagändringar.
Regeringens förslag: Rättegångsbalken kompletteras med en
bestämmelse om att rätten är skyldig att översätta en handling i
brottmål, eller åtminstone de viktigaste delarna av den, om handlingen
skall sändas till någon som vistas i en annan stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och det finns anledning att anta att
personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen skall översättas
till språket i den andra staten eller om myndigheten känner till att
personen inte förstår detta språk till ett annat språk som personen
förstår.
I delgivningslagen tas in en särskild föreskrift om att en kallelse att
inställa sig vid förhör vid en förhandling i brottmål inte får förenas
med vite om kallelsen skall delges utomlands, såvida delgivning inte
skall ske enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. Rätte-
gångsbalken förtydligas genom att det föreskrivs att om vite inte har
satts ut får inte heller åläggas ansvar för de kostnader som kan ha
uppstått till följd av att föreläggande inte följs.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Svea hovrätt välkomnar förslaget till förtydligande
av kostnadsansvaret i 9 kap. 7 § rättegångsbalken.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Såsom anmärkts i
avsnitt 5.3 innehåller artikel 52 i Schengenkonventionen vissa föreskrif-
ter om delgivning. Dessa innebär att konventionsstaterna får delge hand-
lingar direkt per post när mottagaren vistas på en annan medlemsstats
område (första punkten). Handlingarna skall i sådana fall översättas till
det, eller ett av de, språk som talas i den staten om det finns skäl anta att
mottagaren inte förstår det språk som handlingen är skriven på. Om det
är känt att mottagaren bara talar ett visst språk skall handlingen, eller åt-
minstone de viktiga delarna av handlingen översättas till det språket
(andra punkten). I tredje punkten föreskrivs att ett vittne eller en sak-
kunnig som delgetts kallelse per post inte får straffas eller drabbas av vite
eller dylikt om han eller hon inte inställer sig. Föreskriften innebär en
komplettering till motsvarande regler i artikel 8 i 1959 års rättshjälpskon-
vention angående delgivning som ombesörjts av den anmodade staten.
Schengenkonventionen ålägger därutöver konventionsstaterna att se till
att kallelser av vittnen och sakkunniga inte innehåller några påföljder vid
utevaro. Av den fjärde punkten framgår att postdelgivning även får an-
vändas i fråga om gärningar som i båda staterna beivras av administrativa
myndigheter. Av punkt fem framgår att en stat får anlita den andra
statens rättsliga myndigheter för delgivning om mottagarens adress är
okänd eller om man begär att handlingarna skall delges med den sökte
personligen. Bestämmelserna föranleder viss författningsreglering. Enligt
artikel 49 e) skall bestämmelserna om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
även tillämpas vid delgivning av underrättelser som gäller verkställighet
av straff och indrivning av böter och rättegångskostnader (se avsnitt 5.3).
Delgivning direkt med post
Artikel 52 i Schengenkonventionen innebär att som huvudregel införs
delgivning direkt med post när mottagaren vistas i en annan kon-
ventionsstat. Enligt artikeln skall parterna lämna in en förteckning över
de handlingar som får översändas på detta sätt. I arbetet med en EU-
konvention om ömsesidig rättslig hjälp (se avsnitt 5.4.2) är med-
lemsstaterna överens om en liknande reglering. Enligt artikel 5 i utkastet
till EU-konvention skall varje medlemsstat sända rättegångshandlingar
till personer som befinner sig på en annan medlemsstats territorium
direkt med post. Avsikten är att begreppet rättegångshandlingar skall
tolkas i vid bemärkelse och omfatta t.ex. både domstolsbeslut och domar.
EU-konventionens bestämmelse är inte begränsad till delgivning utan är
tillämplig så fort handlingen sänds över till en person som befinner sig i
en annan stat.
Sverige tillåter redan i dag att andra stater delger mottagare som
befinner sig i Sverige direkt med post. Det finns inte heller något hinder
mot att delgivningshandlingar skickas med post till personer med adress
utomlands. Det är i praktiken mycket vanligt att domstolarna skickar
delgivningshandlingar med internationellt rek (s.k. rött kort). Schengen-
konventionens och EU-konventionens bestämmelser som innebär att
handlingarna får skickas direkt med post till den person som skall delges
överensstämmer därför väl med den svenska ordningen på området och
kräver inga författningsändringar. Det finns inte heller någon anledning
att begränsa användandet av delgivning med post till någon viss typ av
handlingar.
Både Schengenkonventionen och utkastet till en EU-konvention om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål innehåller bestämmelser om att hand-
lingar som skickas till ett annan stat per post skall översättas till språket
eller ett av språken i landet om det finns skäl att anta att mottagaren inte
förstår det språk som handlingen är skriven på. Om det är känt att motta-
garen bara talar ett annat språk skall handlingen eller i vart fall de vikti-
gaste delarna av handlingen översättas till det språket.
Skyldigheten att översätta handlingar som skickas per post i de
angivna fallen måste ses mot bakgrund av att delgivning med post införs
som huvudregel och att det kommer bli mer sällsynt att staterna begär
bistånd med delgivning. Regler för när en ansökan om rättslig hjälp och
därtill bifogade handlingar skall översättas har behandlats i avsnitt 7.3.
Domstolarnas möjlighet att översätta handlingar regleras i 33 kap. 9 §
rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen, som omfattar både tvistemål och
brottmål, får domstolen vid behov låta översätta handlingar som kommer
in eller skickas ut från rätten. Regleringen är fakultativ och bör enligt
förarbetena av kostnadsskäl tillämpas restriktivt när det gäller utgående
handlingar. Översättning genom domstolens försorg bör ske endast om
parten inte på annat sätt kan ordna en översättning (prop. 1986/87:89
s. 143).
När en domstol skickar handlingar per post till en person i utlandet och
det finns anledning att tro att personen inte talar svenska, finns i regel
behov av att översätta handlingarna. Detta synsätt överensstämmer med
domstolspraxis och har delats av JO (jfr. JO beslut 1994-12-05, dnr 822
1994). Åklagares skyldighet att översätta handlingar som skickas till
personer utomlands är oreglerad. Den ordning som tillämpas i Sverige
stämmer väl överens med Schengenkonventionens bestämmelser. Det
krävs emellertid några förtydliganden och kompletteringar för att Sverige
skall uppfylla sitt konventionsåtagande.
Regleringen i Schengenkonventionen innebär en skyldighet för myn-
digheten att översätta handlingar i de angivna fallen. Detta skiljer sig från
den svenska regleringen i rättegångsbalken där behovet av översättning
skall bedömas i det enskilda fallet. Det föreslås därför att 33 kap. 9 §
rättegångsbalken kompletteras med en bestämmelse som innebär att
rätten i brottmål är skyldig att översätta en handling, eller åtminstone de
viktigaste delarna av den, som skall sända utomlands och det finns anled-
ning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen
skall översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten
känner till att personen inte förstår detta språk, till ett språk som personen
förstår. Det finns ingen anledning att begränsa bestämmelsens tillämp-
lighet till Schengenstaterna utan den bör gälla i förhållande till alla EU-
stater och till Norge och Island.
Delgivning genom behöriga myndigheters försorg
Enligt Schengenkonventionen kan den anmodade statens rättsliga
myndigheter anlitas för biträde med delgivning om mottagarens adress är
okänd eller om den ansökande parten begär att handlingarna skall delges
med den sökte personligen. I likhet med den ordning som gäller mellan
de nordiska länderna, kan ansökningar om delgivning också översändas
direkt till de behöriga myndigheterna utan att myndigheterna behöver gå
via centralmyndigheten.
Sedan gammalt gäller i Sverige att framställningar om biträde med
delgivning i första hand hanteras av Utrikesdepartementet. Delgivning i
Sverige på begäran av en främmande stat sker enligt 1909 års kungörelse
om delgivning i Sverige av Utrikesdepartementet och länsstyrelserna.
Svenska myndigheter och enskilda kan å sin sida begära bistånd från
Utrikesdepartementet enligt 1933 års kungörelse om delgivning i
utlandet.
Inom Norden gäller, som redovisats i avsnitt 7.1, enligt 1974 års kon-
vention att framställningar om delgivning får ske genom direkt skrift-
växling mellan behöriga myndigheter utan anlitande av någon central-
myndighet. De behöriga myndigheterna har tillkännagetts genom cirkulär
(1995:419) om inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning.
Schengenkonventionens reglering kräver inga lagändringar. Nöd-
vändiga författningsändringar kan göras i förordning och behöriga
myndigheter kan tillkännages.
Undantag från rättegångsbalkens regler om vitesföreläggande i vissa fall
Enligt artikel 8 i 1959 års rättshjälpskonvention skall ett vittne eller en
sakkunnig, som med biträde av en annan stat delgetts en kallelse om att
inställa sig till en förhandling, inte underkastas påföljder vid utevaro
oavsett om sådana angetts i kallelsen, såvida vittnet eller den sakkunnige
inte därefter frivilligt inställer sig på den ansökande landets område och
på nytt kallas till förhandlingen.
Schengenkonventionen innehåller motsvarande bestämmelse vid situa-
tionen att handlingen översänts direkt med post. Enligt Schengenkonven-
tionen skall dessutom den myndighet som översänder kallelser se till att
dessa inte innehåller någon påföljd vid utevaro.
Bestämmelsen rörande delgivning enligt 1959 års rättshjälpskon-
vention föranledde inte några lagstiftningsåtgärder (prop. 1961:48 s. 10).
I lagstiftningsärendet var utgångspunkten att rättegångsbalkens regler om
vitesföreläggande vid kallelser av vittnen till sammanträde inför rätten
bygger på principen om vittnesplikten. Några lokala begränsningar av
reglerna om vitesföreläggande uppställs inte uttryckligen i rätte-
gångsbalken. Däremot följer det av rättegångsreglernas karaktär av intern
rätt att utländska myndigheter inte har någon skyldighet att medverka till
att personer inom deras område tvingas till inställelse inför svensk
domstol. I lagstiftningsärendet drog man därför den slutsatsen att man
från svensk sida inte torde kunna låta kallelser av vittnen som delges med
biträde av utländsk myndighet få tvingande verkan. I överensstämmelse
med detta angavs att en vittneskallelse inte bör innehålla någon erinran
om påföljd vid utevaro. Detta ställningstagande tillkännagavs dom-
stolarna genom Cirkulär 1968:32.
På grund av praktiska problem med att vissa länder inte bistod med
delgivning för det fall kallelsen var förenad med vite infördes år 1984 en
bestämmelse i 9 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Bestämmelsen
ger domstolen en uttrycklig rätt att underlåta att sätta ut vite i ett före-
läggande om den som skall delges föreläggandet vistas utom riket och
delgivning annars inte kan ske i den främmande staten (prop. 1983/84:78
s. 60).
Bestämmelsen i 36 kap. 7 § rättegångsbalken om att vittnen skall
kallas att personligen inställa sig vid förhandlingen vid vite är
obligatorisk. När det gäller kallelser av sakkunniga är hänvisningen till
påföljdssystemet för vittnen numera upphävd (prop. 1986/87:89 s. 187,
JuU 1986/87:31, rskr. 278). I lagstiftningsärendet ansågs det tillräckligt
att rätten har möjligheten att förelägga vite med stöd av den allmänna
bestämmelsen i 9 kap. 7 samma balk.
Bestämmelsen i 36 kap. 7 § rättegångsbalken är skriven för svenska
förhållanden och beaktar inte frågan om gränserna för svensk maktutöv-
ning (Fitger, Kommentaren till Rättegångsbalken I, 9:12). Utgångs-
punkten för bestämmelsens tillämpningsområde är, såsom angivits i 1968
års lagstiftningsärende, vittnesplikten. Endast för det fall det föreligger
en skyldighet att vittna vid den svenska domstolen kan en svensk
domstol utfärda ett vitesföreläggande. Vittnesplikt anses åligga var och
en som är underkastad den svenska statsmakten. Dit hör först och främst
svenska medborgare. Skyldigheten att vittna vid svensk domstol torde
inte annat än enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m.
omfatta utlänningar bosatta utomlands (prop. 1974:95 s. 10).
Att ett vitesföreläggande i vissa fall i princip är tillåtet enligt svensk
rätt trots att den som kallas vistas utomlands innebär inte alltid att det
också faktiskt är möjligt att ge ett sådant föreläggande. Sveriges konven-
tionsåtaganden, både enligt 1959 års rättshjälpskonvention och
Schengenkonventionen, innebär att en svensk domstol som delgivit ett
vittne eller en sakkunnig en kallelse i en konventionsstat att inställa sig
till en svensk domstol inte får utdöma straff, viten eller andra tvångs-
åtgärder vid utevaro. Enligt Schengenkonventionen gäller därutöver att
kallelser som sådan inte får innehålla några påföljder vid utevaro. Man
kan numera hävda att det är en huvudregel att utländska myndigheter inte
medverkar till delgivning av viteskallelser eller reagerar emot att kallel-
sen som sådan översänds per post till personer som befinner sig på deras
territorier. Det bör därför tas in en ny bestämmelse i delgivningslagen där
det klart framgår viten inte får sättas ut i kallelser som i brottmål delges
utomlands. Förbudet att kalla vid vite i Schengenkonventionen omfattar
vittnen och sakkunniga. Till skillnad mot vad som gäller i de flesta länder
hörs en målsägande i Sverige inte som vittne. Det är emellertid klart att
bestämmelsen även omfattar förhör med en målsägande. I klargörande
syfte bör även sådana personer som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje
styckena omnämnas i bestämmelsen, även om dessa personer anses som
vittnen i vid bemärkelse i rättegångsbalkens mening. Följden av att vite
inte sätts ut i kallelsen blir att uppmaningen att inställa sig vid förhand-
lingen är osanktionerad. Regeln bör utformas generellt och avse både
sådana kallelser som delges med biträde av en annan stat och sådana som
delges direkt med post. En sådan regel skulle dessutom tydliggöra vad
som sedan gammalt har ansetts gälla enligt svensk rätt. Undantag bör
göras för det fall när delgivning sker enligt den nordiska överens-
kommelsen.
I 9 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken föreskrivs att en domstol
vid delgivning av ett föreläggande med någon som vistas utom riket kan
underlåta att följa en särskild föreskrift om att föreläggandet skall vara
vitessanktionerat. Det föreskrivs vidare att föreläggandet i övrigt vid den
fortsatta handläggningen av målet skall vara jämställt med ett vitesföre-
läggande. Det sägs ingenting om möjligheterna att enligt 31 kap. 4 §, 36
kap. 23 § eller 40 kap. 16 § rättegångsbalken döma ut ett kostnadsansvar
i händelse av att kallelsen inte följs. Mycket talar för att stater som
motsätter sig att en svensk domstol ger ett vitesföreläggande mot någon
som vistas på dess område allmänt ställer sig avvisande till möjligheter
av det slaget. Bestämmelser som mer eller mindre uttryckligen utesluter
ett kostnadsansvar finns i såväl 1959 års rättshjälpskonvention som i
Schengenkonventionen. För den skull bör till 9 kap. 7 § andra stycket
rättegångsbalken läggas att den som i paragrafens fall inte getts något
vitesföreläggande inte får åläggas något ansvar för de kostnader som kan
uppstå till följd av att föreläggandet inte följs.
Synsättet att delgivningar av kallelser vid äventyr av vite, oavsett om
rättslig hjälp begärs av utländska myndigheter eller om de skickas direkt
per post, innebär myndighetsutövning på annan stats territorium är i
princip inte begränsat till brottmål. Motsvarande tankegångar möter man
även i internationella sammanhang både när det gäller tvistemål och
ärenden. I detta lagstiftningsärende saknas emellertid underlag att reglera
dessa typer av mål. Den föreslagna bestämmelsen i delgivningslagen om
förbud att i vissa fall sätta ut vite bör därför för dagen begränsas till
kallelser till förhör i brottmål och utformas så att den är oberoende av
om Sverige och den stat där delgivning sker har ingått en internationell
överenskommelse i frågan. I tvistemål och ärenden kan domstolen med
stöd av den fakultativa regeln i 9 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken
underlåta att sätta ut vite om delgivning annars inte kan ske i den andra
staten. Lagrådet anser att det bör övervägas huruvida tillägget i 9 kap. 7
§ bör avse även tvistemål och andra mål och ärenden där bestämmelserna
är tillämpliga. Tillägget i 9 kap. 7 § om att den förelagde inte får åläggas
något ansvar för kostnader blir genom sin konstruktion tillämpligt i samt-
liga fall då föreläggandet inte har förenats med vite. Det är enligt rege-
ringens mening en naturlig reglering för alla typer av mål eller ärenden;
om vite inte har satts ut i kallelsen bör inte något annat kostnadsansvar
åläggas till följd av att kallelsen inte följs.
10 Sekretessfrågor
10.1 Sekretess i ärenden om internationell rättslig hjälp
m.m.
Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i 5 kap. sekretess-
lagen om sekretess för uppgifter vid myndighets verksamhet som sker
efter en begäran från en annan stat för sådana utredningar som görs
enligt reglerna om förundersökning i brottmål, användning av tvångs-
medel och för uppgift i angelägenhet som avser vissa framställningar
enligt 3 § lagen (2000:00) om Schengens informationssystem. Sekre-
tessen gäller om det kan antas att åtgärden begärts under förutsättning
att uppgiften inte röjs.
Den nya bestämmelsen föranleder en följdändring i 5 kap. 1 § rätte-
gångsbalken.

Kommitténs förslag Kommitténs förslag innehåller inte någon
bestämmelse om sekretess till skydd för uppgift i angelägenhet som avser
en framställning enligt 3 § lagen (2000:000) om Schengens informations-
system till förebyggande eller beivrande av brott (se förslag i prop.
1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslut-
ning till Schengen). I övrigt överensstämmer kommitténs förslag med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran. Riksskatteverket anser att behovet av skydd för
sekretess för främmande staters intresse av att beivra brott har ökat
eftersom den ekonomiska brottsligheten under senare år har internatio-
naliserats allt mer och varnar för s.k. kringresande brottslighet. Även
Ekobrottsmyndigheten, södra och västra avdelningarna och åklagar-
myndigheterna i Malmö och Sundsvall pekar på det angelägna att
sekretessskyddet för utredningar som görs i anledning av en begäran av
främmande stat blir lika starkt som i inhemska utredningar. Riks-
åklagaren, som pekar på det angelägna att en ny sekretessbestämmelse
träder i kraft allra senast när lagen om internationell rättslig hjälp träder i
kraft, vill gå ett steg längre och anser att skaderekvisitet bör utformas
med 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) som förebild. Rikspolis-
styrelsen anser att den föreslagna bestämmelsen även bör omfatta sådana
uppgifter som omfattas av 5 kap. 1 § första stycket 4 sekretesslagen.
Finansinspektionen anser att bestämmelsen även bör omfatta sådana
uppgifter som omfattas av 5 kap. 1 § första stycket 5 sekretesslagen. Svea
hovrätt understryker det angelägna i en klar regel i saken och anser att
kommitténs förslag uppfyller kraven på en ändamålsenlig och tydlig
reglering eftersom det är fråga om ärenden av förundersökningsnatur
eller rörande tvångsmedel i brottmål.
Helsingborgs och Malmö tingsrätter och Sveriges Domarförbund
ifrågasätter om den föreslagna bestämmelsen är grundlagsenlig. Malmö
tingsrätt tillstyrker dock efter viss tvekan förslaget. Helsingborgs tings-
rätt och Sveriges domarförbund anser att skaderekvisitet bör utformas
med 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) som förebild om tanken är att
inte mer sekretess skall åstadkommas än vad som förekommer i svenska
förundersökningar.
Bakgrund: Den centrala konventionen på området, 1959 års rätts-
hjälpskonvention, saknar bestämmelser om sekretess i ärenden om inter-
nationell rättslig hjälp. Inte heller andra konventioner på området inne-
håller generella sekretessbestämmelser. Det har i det internationella
straffrättsliga samarbetet varit en självklar utgångspunkt att uppgifter i
brottsutredningar skyddas av sekretess, både i det ansökande och det
anmodade landet. Avsaknaden av sekretessbestämmelser i det anmodade
landet skulle i många fall omintetgöra samarbetet, eftersom det skulle
kunna motverka eller äventyra brottsutredningen i den ansökande staten.
På senare år har frågor om offentlighet och sekretess fått allt större
betydelse inom det europeiska samarbetet, både inom ramen för arbetet i
Europarådet och inom Europeiska unionen. Även när det gäller skydd för
personuppgifter pågår arbete inom Europarådet. Europeiska gemenska-
pen har också antagit ett direktiv på området som i Sverige har genom-
förts generellt genom personuppgiftslagen (1998:204).
Den vikt som staterna fäster vid frågor om offentlighet och sekretess
samt skydd för personuppgifter har starkt påverkat det straffrättsliga
samarbetet. Frågorna diskuteras både i arbetet med en EU konvention
om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och i arbetet med ett andra tilläggs-
protokoll till 1959 års rättshjälpskonvention (se avsnitt 5.4.2 och 5.6).
Även om staterna ännu inte har lyckats ena sig om några bestämmelser
om sekretess samt skydd för personuppgifter har den självklara utgångs-
punkten i diskussionerna varit att uppgifter i en ansökan om rättslig hjälp
liksom de uppgifter som lämnas av den anmodade staten i samband med
en sådan ansökan åtnjuter sekretesskydd för att inte motverka brottsut-
redningen i den ansökande staten.
Handlingar som överlämnas till en svensk myndighet i ett ärende om
rättslig hjälp i brottmål i Sverige är enligt tryckfrihetsförordningen all-
männa handlingar hos myndigheten. Detsamma gäller för handlingar som
upprättas av den svenska myndigheten med anledning av en ansökan om
rättslig hjälp. I 2 kap. tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om
allmänna handlingars offentlighet. Begränsningar av rätten att ta del av
allmänna handlingar skall anges i en särskild lag eller, om så är
lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar (2 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen). Den särskilda lag som åsyftas är sekretess-
lagen (1980:100). De sekretessbestämmelser som kan vara aktuella att
tillämpa vid ett ärende om rättslig hjälp är i första hand bestämmelserna i
2 kap. 1 §, 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen. I praxis har ofta
förundersökningssekretessen tillämpats av svenska myndigheter vid
ansökningar om förhör enligt bestämmelserna om förhör under
förundersökning enligt 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet
eller en ansökan om husrannsakan, beslag eller kvarstad enligt
tvångsmedelslagen.
Justitieombudsmannen har i ett ärende (JO 1997/98 s. 112) prövat om
reglerna om förundersökningssekretess i 5 kap. 1 § sekretesslagen är
tillämpliga vid förhör enligt bestämmelserna om förundersökning som
vidtas på begäran av utländsk myndighet. I ärendet hade åklagaren med
stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen vägrat en person, som på polsk begäran
skulle höras som vittne, att innan förhöret få kopia på samtliga
handlingar i den polska framställningen om rättslig hjälp.
Riksåklagaren, som yttrade sig i ärendet, ansåg att det numera torde
vara klart att bestämmelserna om förundersökningssekretess i 5 kap. 1 §
och skyddet för den enskildes integritet i 9 kap. 17 § sekretesslagen var
tillämpliga även vid ärenden om rättslig hjälp i brottmål. Till stöd för
denna slutsats hänvisade Riksåklagaren till ett uttalande i propositionen
om Sveriges tillträde till narkotikabrottskonventionen (prop. 1990/91:127
s. 31).
I sitt beslut konstaterade JO sammanfattningsvis att det numera inte
kan råda något tvivel om att reglerna i 9 kap. 17 § sekretesslagen är
tillämpliga i de situationer som åsyftas i 9 § lagen med vissa bestämmel-
ser om internationellt samarbetet på brottmålsområdet, medan däremot
en tolkning grundad på lagtextens ordalydelse leder till motsatt resultat i
fråga om bestämmelserna i 5 kap. 1 § sekretesslagen och anförde, såvitt
avser frågan om sekretess, bl.a. följande.
I den nya 9 § i lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmåls-
området som trädde i kraft den 1 januari 1996 föreskrivs att reglerna om
förundersökning i
23 kap. rättegångsbalken skall tillämpas på förhör på begäran av en utländsk
under-
sökningsdomare eller åklagare med anledning av en förundersökning eller liknande
för-
farande i en främmande stat.
Härav följer emellertid inte att bestämmelsen i 5 kap. 1 § sekretesslagen om
sekretess för
uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål är tillämpliga på ett
sådant förfar-
ande. Med förundersökning åsyftas i bestämmelsen förundersökning enligt
rättegångsbalken (Corell m.fl. Sekretesslagen. 1980 års lagstiftning med
kommentarer,
tredje upplagen s. 117). I en situation av den här aktuella slaget är det
emellertid fråga om
en förundersökning eller liknande förfarande i en främmande stat. Den utredning
som äger
rum i Sverige görs således inte inom ramen för en svensk förundersökning. En
annan sak är
att den svenska myndigheten är ålagd att också under en sådan utredning i vissa
hänseenden tillämpa de bestämmelser som enligt rättegångsbalken gäller för
förfarandet
under en förundersökning.
Man måste i detta sammanhang jämföra lydelsen av bestämmelsen i 5 kap. 1 §
sekretess-
lagen, vilken som nyss nämnts föreskriver sekretess för uppgifter som hänför
sig till för-
undersökning i brottmål med avfattningen av 9 kap. 17 § första stycket 1 i
samma lag,
som anger att sekretess gäller i utredning enligt bestämmelserna om
förundersökning i
brottmål . Syftet med den senare formuleringen har varit att göra bestämmelsen
tillämplig
inte bara på förundersökningar enligt rättegångsbalken utan också på andra
utredningar
som görs enligt bestämmelserna om förundersökning, t.ex. i ärenden om utlämning
enligt
lagen (1957:668) om utlämning för brott och enligt lagen (1959:254) om utlämning
för
brott till Danmark, Finland, Island eller Norge (Corell m.fl. a. a. s. 307).
Enligt JO:s bedömning medförde inte heller en tillämpning av bestäm-
melserna om utrikessekretess i 2 kap. 1 § sekretesslagen att handlingarna
i det aktuella ärendet skulle anses vara hemliga. JO lämnade därför ut de
aktuella handlingarna till den klagande.
Diskussionen i det redovisade ärendet rörde hur långt regeln i 5 kap.
1 § första tycket punkten 1 sekretesslagen sträcker sig. Motsvarande
fråga kan ställas när det gäller punkten 2, som skyddar uppgift som
hänför sig till användning av tvångsmedel i brottmål.
Skälen för regeringens förslag: Enligt JO:s ovan redovisade beslut
kan bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 1 sekretesslagen inte tilläm-
pas i förhållande till utredningar som utförs efter en ansökan från en
främmande stat. Detta ger anledning att överväga frågan om vilket behov
av sekretess som kan finnas i brottsutredningar på begäran av en annan
stat och hur ett sådant behov kan tillgodoses.
Enligt regeringens uppfattning är behovet av sekretess vid utredningar i
ärenden om rättslig hjälp lika stark som vid motsvarande svenska utred-
ningar. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål bygger på filoso-
fin att svenska åklagare och domstolar skall bistå sina utländska motsva-
righeter med olika åtgärder under samma villkor och förutsättningar som
motsvarande åtgärd kan genomföras i en svensk förundersökning eller
rättegång, varken mer eller mindre (se avsnitt 7.4). Detta innebär även att
de åtgärder som vidtas i Sverige i en utländska brottsutredning bör ha
lika starkt sekretesskydd som om åtgärden vidtagits i en svensk
förundersökning. Detta behov bör tillgodoses genom att en ny sekre-
tessbestämmelse införs i sekretesslagen. Flera remissinstanser pekar på
det angelägna i en sådan sekretessregel, särskilt mot bakgrund av den allt
mer internationaliserade brottsligheten.
I betänkandet föreslås att en ny sekretessbestämmelse införs som till-
godoser intresset av att förebygga och beivra brott (2 kap. 2 § första
stycket 4 tryckfrihetsförordningen) och därför bör placeras i 5 kap. sekre-
tesslagen. Malmö och Helsingborgs tingsrätter och Sveriges domar-
förbund ifrågasätter om det angivna intresset i tryckfrihetsförordningen
gör det möjligt att uppställa en sekretessregel till skydd för en
främmande stats intresse av att beivra brott.
Regeringen gör följande bedömning. Enligt ordalydelsen i 2 kap. 2 §
första stycket 4 tryckfrihetsförordningen får rätten att ta del av allmänna
handlingar endast begränsas om det är påkallat med hänsyn till intresset
av att förebygga eller beivra brott. Av de sju intressen som räknas upp i
bestämmelsen är fyra uttryckligen begränsade till svenska förhållanden. I
punkten 1 och 2 anges intresset som rikets säkerhet och rikets centrala
finanspolitik, i punkten 3 som myndighets verksamhet och i punkten 5
som det allmännas ekonomiska intresse. De övriga tre intressen, som kan
motivera att rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas, är i mot-
sats till de nyss angivna intressena, generellt utformade. Enligt regerin-
gen är det klart att bestämmelsens ordalydelse inte hindrar att en sekre-
tessbestämmelse uppställs till skydd för främmande staters intresse av att
förebygga eller beivra brott.
Enligt regeringens bedömning kan intresset av att förebygga eller
beivra brott inte stanna vid fall där brottsutredningen utförs av svenska
myndigheter. Den allvarliga brottsligheten blir alltmer organiserad och
har förgreningar i olika länder. Det blir allt vanligare att stater, efter att
ha samarbetat på förundersökningsstadiet, gemensamt beslutar att hela
eller delar av domstolsprocessen skall ske i det land där det är lämpligast
(se t.ex. bedrägerikonventionen, artikel 6, prop. 1998/99:32). I utkastet
till EU konvention om ömsesidig rättslig hjälp finns det bestämmelser
om gemensamma utredningsgrupper. Bestämmelser är avsedda att ge
riktlinjer för fall där förundersökningar i flera stater bör samordnas och
gemensamma åtgärder vidtas eller där flera medlemsstater behöver hjälpa
till i en förundersökning i en medlemsstat. Medlemsstaterna har uppnått
politisk enighet om bestämmelsen. Bestämmelsen är inte någon nyhet
utan ett sådant samarbete finns redan idag och sker informellt. Det är
svårt att se att det skulle göra någon skillnad om brottsutredningen utförs
av utländska myndigheter eller svenska myndigheter.
En annan aspekt är att en utredning i en annan stat som leder till att
någon fälls till ansvar också kan få positiva effekter i Sverige och
förebygga brott här. På motsvarande sätt kan våra ansträngningar att
förebygga och beivra brott påverka situationen i framförallt våra
grannländer. Riksskatteverket pekar på att det förekommer kringresande
brottslingar som drabbar land efter land med samma typer av brottslighet
som exempelvis investeringsbedrägerier.
En sekretessbestämmelse rörande ärenden om rättslig hjälp kan även
vara påkallad med hänsyn till rikets förhållande till annan stat (2 kap 2 §
p.1 tryckfrihetsförordningen). Det kan i detta sammanhang framhållas att
det internationella straffrättsliga samarbetet till stor del bygger på
internationella åtaganden som förutsätter att uppgifter även i utländska
förundersökningar skyddas. Ett utlämnande av uppgifter som rör den
utländska utredningen kan i dessa fall vara av den digniteten att det
skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser. Av tradition, och som
också kommer till uttryck i den föreslagna lagen om internationell rättslig
hjälp, kräver emellertid inte Sverige ömsesidighet för att bistå utländska
myndigheter. När samarbetet inte bygger på internationella åtaganden
kan det vara tveksamt om ett utlämnande av uppgifter skulle störa de
mellanfolkliga förbindelserna. Det är därför inte självklart att 2 kap. 1 §
sekretesslagen alltid kan tillämpas. Om sekretess inte kan garanteras i
Sverige kan svenska myndigheter få svårt att erhålla hjälp när de önskar
få en åtgärd vidtagen i en annan stat. Regeringen ansluter sig därför till
betänkandets förslag att en sekretessbestämmelse skall införas i 5 kap.
sekretesslagen.
När det gäller bestämmelsens närmare utformning bör en första förut-
sättning vara att den endast omfattar sådana uppgifter som framkommer
vid myndighets verksamhet som sker efter en begäran av en främmande
stat. Ärendet skall alltså ha initierats av en utländsk myndighet.
I avsnitt 7.1.1 har redogjorts för kommunikationsvägarna för ett ärende
om internationell rättslig hjälp i brottmål. Där framkommer att ett ärende
kan komma att hanteras av en rad olika myndigheter, centralmyndig-
heten, Riksåklagaren eller annan åklagare, domstol, polis. Bestämmelsen
bör därför inte begränsas att gälla vid vissa angivna myndigheter utan
gälla för samtliga de myndigheter som hanterar ärendet.
De uppgifter som bör omfattas av sekretess är i första hand sådana som
framkommer vid utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i
brottmål. Bestämmelsen bör i denna del avfattas med 9 kap. 17 § första
stycket 1 sekretesslagen som förebild och ange att sekretess gäller för
utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål . Syftet
med denna formulering är att göra bestämmelsen tillämplig när de
svenska myndigheterna tillämpar de bestämmelser som enligt rättegångs-
balken gäller förfarandet under förundersökningen trots att utredningen
inte äger rum inom ramen för en svensk förundersökning. Detta sker vid
verkställandet av ansökningar om rättslig hjälp som gäller förhör,
telefonförhör och förhör genom videokonferens under förunder-
sökningen. Bestämmelsen blir även tillämplig vid utredningar som görs
enligt bestämmelserna om förundersökning med stöd av utlämningslagen
och nordiska utlämningslagen.
Även uppgifter som framkommer vid en begäran om användning av
tvångsmedel bör omfattas av den nya bestämmelsen. Användning av
tvångsmedel på begäran av en annan stat kan ske efter en ansökan om
rättslig hjälp med husrannsakan, beslag, kvarstad, hemlig teleavlyssning,
teleövervakning och kameraövervakning liksom vid kroppsvisitation och
kroppsbesiktning.
I artikel 109 i Schengenkonventionen anges att en enskilds rätt att ta
del av uppgifter i SIS skall följa av nationell rätt. En begäran om utläm-
nande av uppgifter till den berörde skall enligt andra punkten avslås om
det kan skada verkställigheten av den åtgärd som avses. I promemorian
Polissamarbete m.m. med anledning av Schengen (Ds 1999: 31). anges
bl.a. att prövningen av en begäran om utlämnande av uppgifter i SIS
kommer att ske enligt sekretesslagens bestämmelser om bl.a. utrikes-
eller förundersökningssekretess. Promemorian föreslår inte någon
sekretessbestämmelse till skydd för den utländska brottsutredningen.
Vid remissbehandlingen av promemorian uttalade Rikspolisstyrelsen
att det mot bakgrund av Ekosekretessutredningens lagförslag om
sekretess vid internationell rättslig hjälp är oklart om bestämmelsen om
förundersökningssekretess kan tillämpas när det gäller uppgifter som
registrerats av annan Schengenstat i SIS och rör en utländsk brotts-
utredning. Rikspolisstyrelsen pekar på att om bestämmelsen i 5 kap. 1 §
första stycket 4 sekretesslagen inte kan tillämpas på dessa uppgifter, kan
de aktuella uppgifterna i SIS sekretessbeläggas endast med hänsyn till
intresset av skydd för enskild (se prop. 1999/2000:64 Polissamarbete
m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen där en ny be-
stämmelse i 7 kap. 41 § sekretesslagen föreslås) eller med stöd av
utrikessekretessen i 2 kap. 1 § sekretesslagen, men däremot inte med
hänsyn till den utländska brottsutredningen. Rikspolisstyrelsen anser det
därför angeläget att betänkandets förslag till en ny bestämmelse om
sekretess i internationell rättslig hjälp kompletteras med en tredje punkt
som avser åklagares, polismyndighets och övriga myndigheters
verksamhet i övrigt att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Den
aktuella frågan behandlas lämpligen i nu aktuellt sammanhang och
berördes därför inte i den lagrådsremiss som följde på promemorian.
Rapporter i SIS och kompletterande information på SIRENE-kontor i
angelägenheter som avser begäran om omhändertagande av en person
som har efterlysts för utlämning (artikel 95), om att en person skall nekas
tillträde till eller uppehållstillstånd inom Schengenområdet (artikel 96)
samt dold övervakning eller särskild kontroll (artikel 99) kan innehålla
uppgifter av samma slag som kan registreras i svenska polisregister eller
som förekommer i polisens m.fl. myndigheters brottsbekämpande verk-
samhet. I propositionen Polissamarbete med anledning av Sveriges
anslutning till Schengen föreslås att en ny sekretessbestämmelse införs i
7 kap. sekretesslagen som innebär att i dessa fall uppgifter om enskildas
personliga förhållanden omfattas av sekretess om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men av att uppgiften röjs. I lagrådsremissen gjordes bedömningen
att för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt Schengenkonventionen om
att en begäran om utlämnande av information till den berörda personen
skall avslås om det kan skada verkställigheten av det uppdrag som
rapporten avser, bör motsvarande sekretess gälla även till skydd för den
utländska brottsutredningen.
Enligt Lagrådet bör hänvisningen till uppgifter om att en person skall
nekas tillträde till eller uppehållstillstånd inom Schengenområdet (artikel
96) utgå eftersom denna punkt avser s.k. spärrlista där personer kan
finnas antecknade även utan samband med brott. Enligt Lagrådets me-
ning faller en bestämmelse om sekretess för sådana uppgifter utanför
5 kap. sekretesslagen som skyddar intresset att förebygga eller beivra
brott (jfr. 2 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen). Regeringen
delar lagrådets bedömning. Bestämmelsen om sekretess vid internationell
rättslig hjälp bör därför endast omfatta sådana uppgifter som avses i
punkterna 1 och 6 i lagen om Schengens informationssystem (se prop.
1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslut-
ning till Schengen). Bestämmelsen bör utformas med den föreslagna
bestämmelsen om sekretess i 7 kap. 41 § som förebild.
Finansinspektionen pekar mot bakgrund av resonemangen i betänk-
andet på att det är oklart om bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 5
sekretesslagen omfattar den verksamhet som Finansinspektionen
bedriver i syfte att konstatera brott mot insiderlagen (1990:1342) och
bestämmelsen om otillbörlig kurspåverkan inom den europeiska unionen.
Finansinspektionen föreslår därför att bestämmelsen kompletteras med
en punkt som motsvarar denna. Regeringen saknar underlag för bedöma
behovet av en sådan bestämmelse och är därför inte beredd att nu lägga
fram ett sådant förslag.
Vid förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § är skaderekvisitet
utformat på så sätt att sekretess gäller om det kan antas att syftet med
beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verk-
samheten skadas. Helsingborgs tingsrätt och Sveriges domarförbund
anser att skaderekvisitet i bestämmelsen bör utformas i enlighet härmed
om tanken inte är att mer sekretess skall åstadkommas än vad som före-
kommer i svenska förundersökningar. Regeringen anser i likhet med
Ekosekretessutredningen att ett skaderekvisit utformat med 5 kap. 1 §
som förebild blir svår att tillämpa när en svensk myndighet verkställer en
åtgärd på begäran av en utländsk myndighet. Det går ofta inte att
överblicka vilka närmare konsekvenser ett röjande av uppgifter skulle
kunna få för den utländska myndighetens utredning utan att begära
omfattande kompletteringar. Som exempel kan nämnas att svensk
åklagare på utländsk begäran har genomfört en husrannsakan men att
inget att ta i beslag har påträffats vid denna. Om inga ytterligare åtgärder
skall vidtas här i landet skulle det normalt sett inte finnas något skäl att
låta sekretessen bestå med en tillämpning av skaderekvisitet i 5 kap. 1 §
sekretesslagen. Det skulle samtidigt vara förödande för den utländska
brottsutredningen om uppgiften om att en husrannsakan ägt rum blir
allmänt känd. Om skaderekvisitet utformades med 5 kap 1 § som förebild
skulle omfattningen av rekvisitet i praktiken blir betydligt mer begränsat
i jämförelse med vad som gäller vid en svensk förundersökning.
Ett alternativ vore, som föreslås av Riksåklagaren, att använda ett
omvänt skaderekvisit. För en sådan lösning talar att utformningen närma-
re ansluter till vad som gäller i nationella förhållanden och att ett omvänt
skaderekvisit skulle kunna möta de förväntningar som många ansökande
stater har. Enligt regeringens bedömning skapas emellertid avsevärda
tillämpningssvårigheter för det fall en svensk myndighet som har att
verkställa åtgärden skall göra en bedömning av hur ett offentliggörande
av uppgifterna påverkar den fortsatta utredningen, oavsett om skade-
rekvisitet är rakt eller omvänt.
Istället bör skaderekvisitet utformas från andra utgångspunkter. Den
ansökande staten torde som regel förutsätta att sekretess gäller för
brottsutredande verksamhet och att de uppgifter som lämnas är skyddade.
Vetskap om att så inte är fallet skulle sannolikt inte sällan avhålla den
utländska myndigheten från att begära hjälp av svenska myndigheter. En
lämplig lösning är därför att den utländska myndigheten i viss
utsträckning får förfoga över frågan om sekretess, så länge det är fråga
om sekretess som inte sträcker sig längre än vad som kunnat förekomma
i en motsvarande svensk utredning. Skaderekvisitet bör därför utformas, i
enlighet med utredningens förslag, på så sätt att sekretess gäller om det
kan antas att åtgärden begärs under förutsättning att uppgiften inte röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling bör sekretessen gälla i högst fyrtio
år.
I likhet med vad som gäller för förundersökningssekretess enligt i
5 kap. 1 § sekretesslagen bör meddelarfriheten begränsas såvitt avser
uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning eller hemlig kamera-
övervakning på grund av beslut av domstol eller åklagare.
Såsom Lagrådet påpekat bör den nya sekretessbestämmelsen anges i
andra meningen i 5 kap. 1 § rättegångsbalken bland de sekretess-
bestämmelser beträffande vilka det inte för stängda dörrar krävs att det är
av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs.
10.2 Banksekretess
Regeringens bedömning: En utländsk förundersökning jämställs med
en svensk förundersökning när det gäller brytande av banksekretess.
Regeringens förslag: En bestämmelse införs i lagen om
internationell rättslig hjälp i brottmål som klargör att en ansökan om
rättslig hjälp med förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i
brottmål, husrannsakan eller beslag inte får vägras med hänvisning till
banksekretessen.

Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens. Pro-
memorian saknar förslag till bestämmelse om brytande av banksekretess.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig sär-
skilt om promemorians bedömning i den här delen. Riksskatteverket,
Ekobrottsmyndigheten, särskilda avdelningen och Finansinspektionen in-
stämmer i promemorians bedömning men anser att uttryckliga bestäm-
melser om brytande av banksekretess bör tas in i lagen om internationell
rättslig hjälp i brottmål.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Det förekommer att
internationella överenskommelser innehåller föreskrifter om att en an-
sökan om rättslig hjälp inte får vägras med hänvisning till bankssekre-
tessen. En sådan regel finns t.ex. i narkotikabrottskonventionen och i det
utkast till en FN-konvention om organiserad brottslighet som för när-
varande är under utarbetande. Även avtalet med Kanada innehåller en
sådan bestämmelse (artikel 2.2, se avsnitt 5.7.2).
Enligt 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) gäller s.k. banksekre-
tess enskildas förhållande till en bank får inte obehörigen röjas. Mot-
svarande reglering finns i 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansie-
ringsverksamhet och i 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse. Polis och åklagare kan genom beslut om husrannsakan eller
beslag utverka information från en bank utan hinder av banksekretessen.
Enligt praxis anses redan inledande av en förundersökning bryta bank-
sekretessen trots att detta inte är uttryckligen reglerat. Denna praxis
hänger samman med att förundersökningsledaren under vissa förutsätt-
ningar kan begära att vittnesförhör skall hållas under en pågående
förundersökning enligt 23 kap. 13 § rättegångsbalken och att bankens
revisorer kan åläggas att lämna upplysningar om bankens angelägenheter
till förundersökningsledaren. Vid förfrågningar om konton och bankfack
används enligt stadgad praxis en blankett som har utarbetats av
Riksåklagaren i samråd med Svenska bankföreningen. I många fall
undertecknas den formella framställningen om information av för-
undersökningsledaren, men det förekommer att denne delegerar
uppgiften till polispersonal eller ekonomer som biträder i utredningen
(SOU 1999:53 Ekonomisk brottslighet och sekretess, s. 311 ff.).
I promemorian görs bedömningen att en utländsk förundersökning
jämställs med en svensk förundersökning när det gäller brytande av
banksekretess. Regeringen, liksom de remissinstanser som särskilt yttrat
sig i denna del, delar promemorians bedömning. En utländsk åklagare
kan på samma sätt som en svensk åklagare begära bistånd med
husrannsakan eller beslag för att utverka information från banken (se
avsnitt 7.11) eller med förhör enligt bestämmelserna om förhör under
förundersökning i brottmål (se avsnitt 7.7). Någon anledning att göra
skillnad mellan en svensk och en utländsk förundersökning vid
inhämtande av uppgifter som omfattas av banksekretessen föreligger
därför inte. I avsnitt 6.3 föreslås att det uttryckligen av den nya lagen om
internationell rättslig hjälp i brottmål skall framgå att lagen inte hindrar
åklagare från att lämna hjälp med andra åtgärder än de som särskild
anges i lagen om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.
Den nya lagen hindrar alltså inte svenska åklagarna från att på begäran av
utländska åklagare, på motsvarande sätt som sker vid inhemska
förundersökningar, göra en förfrågan till banken om konton och
bankfack. Den nya lagstiftningen bör rimligen leda till att företrädarna
för bankerna och Riksåklagaren kan komma överens om vad som
närmare skall gälla beträffande utlämnande av uppgifter till de
brottsutredande myndigheterna som frivilligt sker i ett ärende om
internationell rättslig hjälp efter mönster av vad som gäller för inhemska
brottsutredningar.
I promemorian redogörs för Ekosekretessutredningen förslag att det i
bankrörelselagen och lagarna om finansieringsverksamhet och om värde-
pappersrörelse uttryckligen anges att uppgiftslämnande till de brotts-
utredande myndigheterna under förundersökning inte är ett obehörigt
uppgiftslämnande. Avsikten är att denna regel skall återspegla nuvarande
ordning utifrån en enhetlig tolkning av obehörighetsrekvisitet (se a.a.
s. 318). Flera remissinstanser framhåller att uttryckliga bestämmelser om
brytande av banksekretessen även bör införas i den nya lagen om
internationell rättslig hjälp i brottmål. Ekobrottsmyndigheten, särskilda
avdelningen, pekar på att det inte sällan ifrågasätts av bankerna på vilken
grund de är skyldiga att lämna ut uppgifterna och Ekobrottsmyndigheten
anser att en uttrycklig regel avsevärt skulle underlätta det praktiska
åklagararbetet. Även Finansinspektionen förordar att uttryckliga
bestämmelser införs för att undanröja osäkerhet om vad som gäller på
området.
Det är enligt regeringen inte lämpligt att, före remissbehandlingen av
Ekosekretessutredningens förslag till bestämmelser för nationella förfar-
anden, införa bestämmelser om tolkningen av obehörighetsrekvisitet i
ärenden om internationell rättslig hjälp. Om nuvarande praxis i inhemska
förundersökningar lagregleras, i enlighet med Ekosekretessutredningens
förslag, bör det såsom promemorian förordar även övervägas om
denna reglering skall omfatta ärenden om internationell rättslig hjälp.
Även Banklagskommitténs förslag i delbetänkandet Vårdslös kreditgiv-
ning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82) om en ny utformning
av 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) bör i detta sammanhang be-
aktas. Däremot anser regeringen att det uttryckligen bör framgå av lagen
om internationell rättslig hjälp i brottmål att en utländsk åklagare kan
utverka information som omfattas av banksekretess genom en begäran
om rättslig hjälp med förhör under förundersökning, husrannsakan eller
beslag. En sådan bestämmelse innebär ingen nyhet utan innebär endast
ett klargörande av vad som redan gäller. Bestämmelsen skulle också
markera att Sverige uppfyller sina internationella förpliktelser på
området.
I många fall kan en brottsutredning äventyras om banken meddelar
kunden om att granskning har genomförts eller att upplysningar har
lämnats till brottsutredande myndigheter. Hålls ett förhör enligt
bestämmelserna om förhör enligt förundersökning kan åklagaren med
tillämpning av 23 kap. 10 § femte stycket rättegångsbalken förhindra att
banken meddelar kunden att en förfrågan har gjorts om ett konto. Är
lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt tillämplig, föreskrivs i
11 § att företaget, dess styrelseledamöter eller anställda inte får röja för
kunden eller för någon utomstående att en granskning har genomförts
eller att uppgifter har lämnats enligt lagen. Enligt en ny bestämmelse,
som trätt i kraft den 1 juli 1999, skall den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot bestämmelsen om meddelandeförbud dömas till
böter (prop. 1998/99:19). När bankerna frivilligt lämnar uppgifter som
omfattas av banksekretessen i en förundersökning finns emellertid inte
någon reglerad möjlighet att förbjuda banken att informera kunden om de
brottsutredande myndigheternas förfrågningar.
I promemorian redogörs för Ekosekretessutredningens bedömning att
det för närvarande inte behövs någon bestämmelse som förbjuder banken
att lämna information till kunden om de brottsutredande myndigheternas
förfrågningar (a. s. 323 f.). Istället anser Ekosekretessutredningen att
frågan torde kunna lösas genom samarbete mellan bankerna och
myndighetetsföreträdarna.
När en svensk åklagare handlägger en begäran om rättslig hjälp med
förhör under förundersökning kan åklagaren på motsvarande sätt som i
en svensk förundersökning förhindra att banken meddelar kunden att
upplysningar lämnats till de brottsutredande myndigheterna. (Att samma
förfarande skall tillämpas vid verkställighet av en ansökan om rättslig
hjälp som tillämpas när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk för-
undersökning eller rättegång behandlas i avsnitt 7.5.) Lämnas uppgifter
frivilligt av banken i ett ärende om internationell rättslig hjälp saknas, på
motsvarande sätt som vid en svensk förundersökning, möjlighet att för-
bjuda banken att lämna information till kunden. Så länge frågan är
oreglerad såvitt avser svenska förundersökningar måste frågan lösas
genom samarbete mellan bankerna och myndighetsföreträdare.
11 Ratificering av avtalen med Australien och
Kanada om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
Regeringens förslag: Sverige skall ratificera avtalen om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål med Australien och Kanada.

Promemorian innehåller inget motsvarande förslag men det framhålls
att målsättningen är att avtalen skall kunna föreläggas riksdagen för
godkännande i anslutning till att den nya lagstiftningen beslutas.
Skälen för regeringens förslag: Sverige lämnar av hävd andra länder
rättslig hjälp i brottmål i den utsträckning vår lagstiftning tillåter det,
utan att avtal har träffats om rättslig hjälp. En del stater kräver dock att
det finns ett formligt avtal för att de skall lämna rättslig hjälp. Genom
avtal klargörs också förutsättningarna för samarbetet och det praktiska
förfarandet underlättas. Sverige har emellertid sedan länge intagit en
restriktiv hållning när det gäller att sluta bilaterala avtal om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål. I stället har Sverige verkat för att det
internationella arbetet på området skall befrämjas genom multilaterala
överenskommelser som utarbetats i Europarådets och FN:s regi. Skälet
för den svenska inställningen är främst att olika bilaterala regleringar
med en mångfald stater riskerar att leda till tillämpningssvårigheter för
de tillämpande myndigheterna.
De ökande internationella kontakterna ställer samtidigt krav på att vi
utvecklar även de bilaterala förutsättningarna för samarbete. Den allvar-
ligare brottsligheten berör numera allt oftare flera länder samtidigt. Det
internationella samarbetet på området får därför allt större betydelse. Att
enbart inrikta det internationella samarbetet på multilaterala överens-
kommelser medför den begränsningen att ett närmare och mer djupgå-
ende samarbete inte kan komma till stånd med t.ex. länder som inte an-
slutit sig till 1959 års konvention. Sverige har också tidigare slutit avtal
om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål med Ungern och Polen och en
överenskommelse om samarbete i fråga om förverkande med Storbritan-
nien och Nordirland.
De nu aktuella avtalen med Australien och Kanada är i fråga om for-
merna av rättshjälp utformade på ett sådant sätt att de stämmer väl över-
ens med Sveriges åtaganden enligt 1959 års konvention och förverkande-
konventionen. Avtalen är dessutom uppbyggda på det sättet att åtagan-
dena begränsas till vad respektive inhemsk lagstiftning tillåter. Den nya
lagstiftning som avtalen aktualiserar (se avsnitt 7.3, 7.7, 7.8, 7.11 och
7.16) har genomgående beaktats i promemorians förslag och ligger helt i
linje med regeringens allmänna strävanden att förbättra det inter-
nationella samarbetet i brottmål. I övrigt föranleder avtalen endast vissa
ändringar och tillägg i förordningar eller andra föreskrifter främst vad
avser delgivningsfrågor. Med hänsyn till detta och till att det från flera
synpunkter är positivt att avtal med Australien och Kanada kommer till
stånd på området, föreslår regeringen att Sverige ratificerar avtalen.

12 Lagen om Sveriges samarbete med de
internationella tribunalerna
Regeringens förslag: Lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med
de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär
rätt anpassas till den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brott-
mål.
Lagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att
regeringen skall avgöra frågor om villkorlig frigivning beträffande de
personer som i Sverige avtjänar ett fängelsestraff utdömt av någon av
de internationella tribunalerna. Vid denna prövning får regeringen be-
sluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som
följer av brottsbalken. Vidare ges tribunalen möjlighet att undersöka
behandlingen av den som dömts av tribunalen genom tillträde till den
plats där personen är placerad samt det biträde av svenska myndig-
heter som behövs för undersökningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Bakgrund: FN:s säkerhetsråd har inrättat två internationella tribunaler
för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot inter-
nationell humanitär rätt, dels för f.d. Jugoslavien, dels för Rwanda. Enligt
säkerhetsrådets resolutioner är FN:s medlemsstater skyldiga att
samarbeta med tribunalerna och att se till att nationella myndigheter
följer tribunalernas framställningar om rättsligt hjälp. Föreskrifter för att
uppfylla de förpliktelser som följer av resolutionerna finns i en särskild
lag, lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella
tribunalerna.
Skälen för regeringens förslag
Anpassning till den nya lagstiftningen
Lagen om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna gör det
möjligt att bistå tribunalen med olika åtgärder såsom utlämning, husrann-
sakan och beslag, bevisupptagning, förhör under förundersökning,
överförande av frihetsberövade för vittnesmål och överlämnande av
bevisföremål och egendom som frånhänts någon genom brott. När det
gäller förfarandet m.m. för de olika åtgärderna hänvisar lagen i stor
utsträckning till den befintliga lagstiftningen om utlämning och om andra
former av rättslig hjälp i brottmål. Lagen reglerar också frågor om över-
förande av lagföring och doms rättskraft. Eftersom säkerhetsrådets reso-
lutioner inte lämnar utrymme för att vägra lämna hjälp eller för att ställa
villkor för att en viss åtgärd skall vidtas av en medlemsstat, hänvisas det
inte till de villkor av olika slag som i andra sammanhang gäller för att en
begäran om någon form av åtgärd skall utföras.
Den nya lagstiftningen om internationell rättslig hjälp i brottmål inne-
bär att hänvisningarna i tribunallagens 9, 10 och 12 §§ till tvångs-
medelslagen, 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige och 1991 års lag
samarbete på brottmålsområdet kan ersättas av en hänvisning till den nya
lagen och att lagens 11 § om förhör enligt bestämmelserna i 23 kap. rätte-
gångsbalken kan upphävas. Svenska åklagare och domstolar bör ha
möjlighet att bistå tribunalerna med alla de åtgärder som de enligt den
nya lagen kan bistå utländska nationella myndigheter och domstolar med.
Som föreslagits i avsnitt 7.13.2 bör det krav på samtycke från en
frihetsberövad som förs över till en tribunal för vittnesförhör eller
konfrontation som gäller enligt lagens 12 § tas bort. Därmed kan den nya
lagens regler om överförande av frihetsberövade fullt ut tillämpas i för-
hållande till tribunalerna.
Vissa avvikelser från den nya lagens bestämmelser krävs såväl i sak
som i fråga om förfarandet.
Nuvarande lagstiftning om Sveriges samarbete med de internationella
tribunalerna ställer inte upp något formellt krav på att den aktuella gär-
ningen motsvarar ett brott enligt svensk lag. Denna ordning bör bibe-
hållas.
De fakultativa generella avslagsgrunderna som redovisas i avsnitt 7.14
kan inte tillämpas i förhållande till tribunalerna och detta bör uttryckligen
framgå av tribunallagen. Det finns, som redovisades i 1994 års lagstift-
ningsärende (prop. 1993/94:142 s. 29) ett visst, om än ytterst begränsat,
utrymme för regeringen att vägra att bistå tribunalerna om ett bifall till
den aktuella åtgärden skulle vara uppenbart stötande eller annars stå i
uppenbar strid med den svenska rättsordningen. Såsom framhölls i det
lagstiftningsärendet görs sådana prövningar normalt inom ramen för allt
internationellt samarbete utan att det finns några särskilda föreskrifter om
detta. Den uttryckliga reglering som i den nya lagen föreslås för denna
slags prövning knyter ordagrant an till formuleringen i 1959 års konven-
tion (se avsnitt 7.14.2) och ger därmed större utrymme för avslag än
säkerhetsrådets resolutioner medger. Bestämmelsen har också formule-
rats som en obligatorisk vägransgrund. Mot den bakgrunden kan bestäm-
melsen inte direkt tillämpas i förhållande till tribunalerna. Regeringens
möjligheter att vägra bistå tribunalerna bör därför även i fortsättningen
lämnas helt oreglerad.
För att säkerställa att hjälp lämnas till tribunalerna i den utsträckning
som krävs bör alla beslut om avslag, och inte bara beslut enligt sist-
nämnda kategori, fattas av regeringen.
Den särskilda ordning som i lagen om samarbete med de internatio-
nella tribunalerna gäller för prövning av verkställda beslag och som inne-
bär att beslag prövas av domstol endast i de fall det särskilt begärs av den
som drabbats av åtgärden, bör behållas, liksom regeln att det är regering-
en som prövar om beslagtagen egendom skall överlämnas till tribunalen.
Straffverkställighet av de internationella tribunalernas domar
När det gäller straffverkställighet av tribunalernas domar föreskriver dess
stadgar att fängelsestraff, vilket är den enda tillämpliga påföljden, skall
avtjänas i en stat som utsetts av respektive tribunal från en lista över
stater vilka för säkerhetsrådet förklarat sig villiga att ta emot personer
som dömts av tribunalen. Ett sådant fängelsestraff skall avtjänas i enlig-
het med tillämplig lag i den berörda staten under överinseende av tribu-
nalen (se artikel 27 i Jugoslavientribunalens stadga och artikel 26 i
Rwandatribunalens stadga).
Sverige har åtagit sig att verkställa fängelsestraff som någon av tribu-
nalerna har ådömt en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist
i Sverige. Föreskrifter om sådan verkställighet finns i 12 a § i den
nämnda lagen och där har möjligheten till straffverkställighet utsträckts
till att även omfatta en utlänning som, utan att ha hemvist här, på annat
sätt har stark anknytning till Sverige (se prop. 1995/96:48, s. 16 ff.).
Frågan om verkställighet i det enskilda fallet avgörs av regeringen.
För verkställigheten gäller 25 § internationella verkställighetslagen,
dvs. verkställigheten skall ske enligt svensk lag. Härigenom blir även
reglerna om villkorlig frigivning tillämpliga. Eftersom tribunalerna enligt
sina stadgar har rätt att meddela nåd och att ompröva sina domar, före-
skrivs det särskilt beträffande denna straffverkställighet att den skall upp-
höra med anledning av ett avgörande av respektive tribunal som innebär
att straffet inte längre får verkställas (12 a § andra stycket).
Jugoslavientribunalen genomför för närvarande förhandlingar om
särskilda straffverkställighetsavtal med de stater som har förklarat sig
villiga att ta emot dömda. Avsikten är att underlätta samarbetet och reg-
lera den praktiska handläggningen av straffverkställigheten (Sverige har
den 23 februari 1999 träffat ett sådant avtal med Jugoslavientribunalen).
Regler om villkorlig frigivning av fängelsedömda finns i 26 kap.
brottsbalken. Reglerna har ändrats genom ny lagstiftning som trätt i kraft
den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:96, bet. 1997/98:JuU21, rskr.
1997/98:275, SFS 1998:604). Villkorlig frigivning är i princip obligato-
risk för alla fängelsedömda efter att två tredjedelar av straffet verkställts,
men den får senareläggas om den intagne i väsentlig grad missköter sig
under verkställigheten (26 kap. 7 § brottsbalken).
Enligt 25 § internationella verkställighetslagen tillämpas brottsbalkens
bestämmelser om villkorlig frigivning även vid straffverkställighet i
Sverige av brottmålsdomar från andra länder. I dessa fall avskärs den
dömande statens inflytande över straffverkställigheten i och med att den
överförs till Sverige.
Så är emellertid inte fallet med de internationella tribunalerna.
Tvärtom bibehåller tribunalerna möjligheten att ompröva sina domar,
meddela nåd eller straffnedsättning samt möjligheten till insyn i hur
verkställigheten genomförs. Allt detta är nödvändigt för att åstadkomma
en rättvis rättskipning och tillförsäkra en god standard för de dömda. En
viktig målsättning för Sverige och andra stater som stöder tribunalernas
verksamhet måste vara att upprätthålla dess integritet och respekten för
dess domar. I denna anda har lagreglerna om samarbetet med
tribunalerna utformats.
En fråga som uppkommit i kontakterna med tribunalerna gäller villkor-
lig frigivning. Det kan argumenteras att detta är en ren verkställighets-
fråga som bör regleras genom ordinarie bestämmelser. Men villkorlig fri-
givning innebär samtidigt att den ursprungliga domens straffmätning i
viss mån förändras genom ett nationellt beslut, grundat på regler som
kanske inte varit kända vid avgörandet. Det är också svårt att låta natio-
nella regler om villkorlig frigivning påverka tribunalens påföljdsbestäm-
ning. I dessa fall är det dessutom svårt för nationella myndigheter att
reagera vid återfall i brott. Det föreligger alltså goda skäl för en ordning
som avviker från vanliga regler när det gäller villkorlig frigivning vid
straffverkställighet av tribunalernas domar.
För att underlätta samarbetet med tribunalerna bör det i stället finnas
tillräcklig flexibilitet vid dessa avgöranden så att de särskilda hänsyns-
taganden som här krävs kan beaktas. Till skillnad från de rent nationella
verkställighetsfallen behövs det alltså ett större fakultativt inslag i dessa
fall. För denna, mycket speciella grupp av intagna, bör den villkorliga fri-
givningen därmed kunna ske vid en senare tidpunkt än som följer av
brottsbalken. Det är här fråga om helt andra bedömningar än den fakul-
tativa prövning som görs inom kriminalvården. Avgörandet i dessa fall
kan därför ligga hos en särskild beslutsfattare. Det är regeringen som
enligt gällande bestämmelser beslutar om verkställighet i det enskilda
fallet och regeringen får vidare i varje enskilt beslut meddela de
föreskrifter som behövs för straffverkställigheten. Det är lämpligt att
även beslut om villkorlig frigivning i nu aktuella fall fattas av regeringen.
Därmed finns förutsättningar att även inhämta tribunalens synpunkter.
Det bör i sammanhanget framhållas att endast ett högst begränsat antal
verkställighetsfall i Sverige kan förväntas.
Vidare har tribunalerna enligt sina stadgor rätt och skyldighet att ha
överinseende över den faktiska verkställigheten av de fängelsestraff som
de har dömt ut. Jugoslavientribunalen har i verkställighetsavtalen angivit
att detta i praktiken kommer att ske med hjälp av Internationella Röda
Korset. För att möjliggöra denna tillsyn bör eventuella inspektions-
grupper tillåtas ha kontakt med de personer som avtjänar ett fängelse-
straff utdömt av en internationell tribunal och få tillträde till de platser
där de förvaras samt få allt erforderligt biträde av svenska myndigheter.
På liknande sätt som i fråga om den europeiska kommittén mot tortyr
m.m. se 2 3 §§ lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde
till den europeiska konventionen mot tortyr m.m. bör detta författnings-
regleras.
13 Utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i
Sverige
13.1 Schengenkonventionen
Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i 2 kap. 5 a § brotts-
balken om hinder mot ny lagföring skall, med vissa angivna undantag,
även omfatta de fall där domen har meddelats av en stat som tillträtt
Schengenkonventionen.

Promemorians lagförslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat
det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 54 58 i Schengenkonventio-
nen finns som redovisats i avsnitt 5.3 bestämmelser om non bis in idem
(icke två gånger för samma sak), se bilaga 2. Huvudprincipen är att en
person som dömts i en stat under vissa förutsättningar inte får åtalas för
samma gärning i en annan stat. En stat som tillträder Schengenkonven-
tionen kan i en förklaring ange att den staten i vissa fall inte är bunden av
denna princip, dvs. lagföring kan ske på nytt. En utländsk brottmålsdom
skall dock alltid innebära hinder mot ny lagföring i en stat om den staten
gjort en framställning om överförande av lagföring eller beviljat utläm-
ning av den berörda personen till den andra staten. För närmare redogö-
relse för dessa bestämmelser i Schengenkonventionen hänvisas till prop.
1997/98:42 s. 88 92.
I propositionen (1997/98:42) om Sveriges anslutning till Schengen-
samarbetet angavs att Sverige skulle avge en förklaring av den innebör-
den att Sverige inte skall vara bunden av huvudprincipen om utländsk
doms hinderverkan om gärningen har förövats helt eller delvis på svenskt
territorium eller om gärningen har skadat statens säkerhet eller andra för
Sverige lika viktiga intressen (se s. 57 58). I propositionen konstaterades
även att vissa lagändringar krävdes för att Sverige skulle leva upp till de
krav Schengenkonventionen ställde upp i detta avseende (s. 90), dvs. att
en utländsk dom i vissa fall alltid har en hinderverkan, nämligen dels om
gärningen delvis förövats på ett territorium som tillhör den stat som
meddelat domen, dels om Sverige beviljat utlämning av den berörda
personen.
I propositionen 1998/99:32 behandlas Sveriges tillträde till vissa inom
EU och OECD utarbetade konventioner och protokoll om bl.a. bedräge-
rier och korruption. I vissa av dessa överenskommelser finns bestämmel-
ser om non bis in idem vilka i stort sett motsvarar de i Schengenkonven-
tionen. I den nämnda propositionen föreslogs vissa ändringar i 2 kap.
5 a § brottsbalken för att anpassa lagstiftningen till gjorda konventions-
åtaganden. Bland annat föreslogs bestämmelser om att en utländsk dom
alltid har en hinderverkan om brottet begåtts delvis här i riket och delvis
på ett territorium som tillhör den medlemsstat som meddelat domen och
om gärningen omfattas av de internationella överenskommelser som
anges i bestämmelsen eller om Sverige beviljat utlämning för lagföring
av den berörda personen. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 1999 (bet.
1998/99:JuU16, rskr. 1998/99:167, SFS 1999:197).
För att bestämmelserna i 2 kap. 5 a § brottsbalken även skall bli till-
lämpliga när dom meddelats av en stat som är medlem i Schengensamar-
betet bör bestämmelsen kompletteras så att en dom som meddelats av en
stat som tillträtt Schengenkonventionen utgör hinder mot ny lagföring,
med de undantag som framgår av paragrafen. En sådan reglering innebär
att Sverige kommer att ge en utländsk dom hinderverkan så snart den
aktuella staten har tillträtt Schengenkonventionen och oavsett om staten i
fråga deltar i samarbetet praktiskt och operativt och oavsett om staten har
anpassat sin lagstiftning till Schengenkonventionens olika krav (se härom
i inledningen till avsnitt 5.3). Enligt regeringens mening är det ingen
nackdel. Sverige bör här kunna avstå från att ställa krav på ömsesidighet.
En särskild föreskrift om att regleringen bara gäller i förhållande till
stater som operativt deltar i Schengensamarbetet skulle också tynga reg-
leringen i onödan.
13.2 Konventionen mellan Europeiska gemenskapernas
medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring
(double jeopardy)
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda 1987 års konvention
mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om förbud mot
dubbel lagföring (double jeopardy). Vid ratificeringen av konventio-
nen skall Sverige avge en förklaring enligt artikel 2 i konventionen att
Sverige i vissa avseenden inte skall vara bunden av huvudprincipen
om hinderverkan av brottmålsdomar som meddelats av annan konven-
tionsstat. Nuvarande bestämmelser i 2 kap. 5 a § brottsbalken om
hinder mot ny lagföring skall även omfatta de fall där domen har
meddelats av en stat som har tillträtt konventionen.

Promemorian innehåller inget sådant förslag.
Skälen för regeringens förslag: Konventionen om förbud mot dubbel
lagföring utarbetades av medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna
1987, inom ramen för det Europeiska politiska samarbetet (EPS). Kon-
ventionen har ännu inte trätt i kraft. Den har ratificerats av Danmark,
Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna och Portugal. Nya medlems-
stater kan ansluta sig till konventionen.
Konventionen innehåller nio artiklar. Artikel 1 5 motsvarar artikel 54
58 i Schengenkonventionen. Övriga artiklar avser ratificering m.m.
Huvudprincipen är således att en person som har dömts i en konventions-
stat inte får åtalas för samma gärning i en annan konventionsstat. Precis
som i Schengenkonventionen kan en konventionsstat vid ratificering av
konventionen i en förklaring ange att denna huvudprincip får vika i vissa
avseenden, bl.a. om gärningen har förövats i den sistnämnda konven-
tionsstaten eller om gärningen omfattar brott mot den statens säkerhet
m.m. Även i denna konvention innebär en brottmålsdom i en konven-
tionsstat alltid hinder mot ny lagföring i en annan konventionsstat om
den sistnämnda staten beviljat överförande av lagföring av den aktuella
gärningen eller beviljat utlämning till den berörda staten eller om
gärningen helt eller delvis begåtts i den stat som meddelat domen.
Konventionen träder i kraft när samtliga tolv stater som 1987 var med-
lemmar i de europeiska gemenskaperna har deponerat sina anslutnings-
instrument. Konventionen medger samtidigt att, till dess konventionen
träder i kraft, stater som tillträder eller har tillträtt konventionen ömse-
sidigt avtalar om förtida tillämpning av konventionen.
Det finns ingen formell skyldighet för EU:s medlemsstater att tillträda
de konventioner som arbetats fram inom ramen för det europeiska poli-
tiska samarbetet. Däremot är det önskvärt och följer av den skyldighet att
samarbeta som åvilar EU:s medlemsstater (prop. 1994/95:19 s. 430). Nya
medlemsstater i EU har här samma samarbetsplikt som de EU-stater som
en gång förhandlade fram de aktuella konventionerna. Mot bakgrund av
att 1987 års konvention i sak överensstämmer med Schengenkonventio-
nens reglering finns det från svenska utgångspunkter inget som hindrar
att Sverige tillträder konventionen i anslutning till att lagstiftningen an-
passas till Schengenkonventionens krav. Så länge något eller några av
EU:s medlemsstater står utanför Schengensamarbetet kan 1987 års kon-
vention, den dag den träder i kraft eller börjar tillämpas mellan vissa EU-
stater, fylla en självständig funktion. Regeringen föreslår därför att riks-
dagen godkänner 1987 års konvention.
På motsvarande sätt som vid tillträdet till Schengenkonventionen bör
Sverige vid ratificering av konventionen avge en förklaring med inne-
börden att Sverige inte är bunden av huvudprincipen om utländsk doms
hinderverkan (artikel 1) om gärningen har förövats helt eller delvis på
svenskt territorium utom när gärningen även begåtts i den stat som med-
delat domen eller om gärningen har skadat statens säkerhet eller andra
för Sverige lika viktiga intressen. Vid deponeringen av
ratifikationsinstrumentet bör Sverige vidare förklara att Sverige, till dess
att konventionen träder i kraft, avser att tillämpa konventionen i
förhållande till de stater som har gjort motsvarande deklaration.
På motsvarande sätt som i avsnitt 13.1 föreslås i fråga om Schengen-
konventionen, bör uppräkningen i 2 kap. 5 a § brottsbalken kompletteras
med 1987 års konvention. Sverige bör kunna ge en dom från en EU-stat
som har tillträtt 1987 års konvention hinderverkan utan krav på annan
ömsesidighet än att staten i fråga har tillträtt 1987 års konvention, dvs.
utan krav på att staten i fråga har avgivit en förklaring om förtida tillämp-
ning av konventionen. En särskild föreskrift om att regleringen bara
gäller i förhållande till stater som har avgivit en förklaring om förtida
tillämpning av konventionen skulle tynga regleringen i onödan. Vi vill
här också hänvisa till vårt motsvarande ställningstagande när det gäller
Schengenkonventionen (avsnitt 13.1). Härigenom kan den här föreslagna
ändringen i 2 kap. 5 a § brottsbalken träda i kraft samtidigt med den änd-
ring som föreslås i avsnitt 13.1 och oberoende av när konventionen i
kraft eller om och när någon EU-stat avgivit en deklaration om förtida
tillämpning av konventionen.
14 Ändringar av svenska förbehåll till vissa
konventioner m.m.
14.1 1959 års rättshjälpskonvention
Regeringens förslag: Ett flertal förbehåll och förklaringar till 1959
års rättshjälpskonvention skall återkallas mot bakgrund av förslagen i
avsnitt 7, bl.a. om kommunikationsvägar och kravet på dubbel straff-
barhet. Andra förbehåll och förklaringar som inte har någon koppling
till de förändringar som föreslås i anslutning till denna lagstiftning
skall återkallas eller ändras med hänsyn till att de är otidsenliga eller
mot bakgrund av förändringar i andra delar av lagstiftningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Som redovisats i avsnitt 5.2 gjorde
Sverige vid sitt tillträde till 1959 års rättshjälpskonvention olika förbehåll
och förklaringar som gällde såväl i vilken utsträckning som rättslig hjälp
kunde lämnas och under vilka förutsättningar så kunde ske som vilka
förfaranden Sverige kunde godta när det gällde kommunikationen mellan
den andra staten och Sverige (SÖ 1968:15). Sverige förbehöll sig att inte
lämna något bistånd bl.a. vad avsåg husrannsakan och beslag (artikel 5)
och överförande av frihetsberövade (artikel 11). Dessa förbehåll har
Sverige återtagit (SÖ 1977:88 och 1992:4) men för att rättslig hjälp skall
lämnas i dessa avseenden måste ett flertal villkor uppfyllas. Som påpe-
kats i avsnitt 5.2 begränsar dessa förbehåll Sveriges möjligheter att bistå
andra stater och det finns exempel på förbehåll som inte har täckning i
nuvarande lagstiftning och som inte heller tillämpas i praktiken. Detta
förhållande är otillfredsställande, bl.a. mot bakgrund av att andra länder
avstår från att begära bistånd eftersom förbehållen finns; dessa stater kan
ju inte veta att förbehållen inte avspeglas i vår lagstiftning. Vidare kan de
gjorda förbehållen innebära att svenska myndigheters möjligheter att
erhålla bistånd begränsas eftersom en konventionsstat är inte tvungen att
lämna rättslig hjälp mer än vad den andra staten är beredd att göra. Av
dessa anledningar är det av stor vikt att se över samtliga förbehåll som
gjorts i anslutning till konventionen oavsett om de förslag som redogörs
för i avsnitt 7 direkt föranleder ändringar i förbehållen.
Förbehållen
I anslutning till artikel 2, som tar upp vissa generella avslagsgrunder, har
Sverige förbehållit sig att en framställning om rättsligt biträde kan avslås
a) om den gärning ansökan avser inte är belagd med straff i svensk lag,
b) om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller i
tredje stat,
c) om den i den ansökande staten misstänkte i Sverige eller i tredje stat
har åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats,
d) om i Sverige eller i tredje stat beslut har fattats att nedlägga för-
undersökning eller åtal för gärningen eller att inte inleda förundersökning
eller åtal för gärningen, eller
e) om straff för brottet är förfallet enligt svenska lag.
Dessa krav gäller således samtliga framställningar om rättslig hjälp
från andra stater. I avsnitt 7.6 föreslås att något generellt krav på dubbel
straffbarhet inte längre skall gälla utan endast gälla ansökningar om hus-
rannsakan och beslag. Förbehållet under a) om ett generellt krav på
dubbel straffbarhet kan därför återkallas. Vad sedan gäller förbehållen
under b) d) föreslås i avsnitt 7.14.5 att dessa grunder för avslag skall be-
gränsas till fall då dom eller beslut om åtalsunderlåtelse har meddelats i
Sverige. Det svenska förbehållet bör således ändras till att avse just
nämnda fall. Med hänsyn till vad som föreslås i avsnitt 7.14.6 om att
preskription inte skall utgöra en avslagsgrund bör förbehållet under e)
återkallas.
Förbehållet beträffande artikel 10.3 innebär att Sverige inte utbetalar
förskott till vittnen eller sakkunniga som har kallats på begäran endast av
den tilltalade. Förbehållet ställdes upp mot bakgrund av att enligt den då
gällande lagstiftningen en tilltalad själv fick stå för sina kostnader (se
prop 1961:48 s. 10 f.). Det finns inte längre någon anledning att hålla fast
vid denna ordning utan Sverige bör även i dessa fall kunna förskottera
medel för att tillgodose de önskemål som finns i brottmålsrättegången i
den ansökande staten. Vidare finns det möjlighet för Sverige att återkräva
det förskotterade beloppet. Förbehållet kan av denna anledning
återkallas.
Enligt artikel 13.1 skall Sverige översända utdrag ur straffregister och
uppgifter ur detsamma till den ansökande statens rättsliga myndigheter i
ett brottmål i samma utsträckning som svenska rättsliga myndigheter kan
erhålla sådana utdrag och uppgifter i liknande fall. Förbehållet till artikel
13.2 innebär att Sverige inte översänder utdrag ur det svenska straff-
register i andra fall. Den princip som genomsyrar den nya lagen är att
svenska myndigheter skall hjälpa utländska myndigheter i samma ut-
sträckning som de kan hjälpa andra nationella myndigheter. Denna
princip bör även gälla i detta avseende. Enligt 11 § lag (1998:620) om
belastningsregister får uppgifter ur registret lämnas ut till en utländsk
myndighet om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse
som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. Enligt 13 § 3 i
samma lag får regeringen meddela föreskrifter om att de uppgifter som
får lämnas ut enligt 11 § skall begränsas. Sådana föreskrifter finns i för-
ordningen (1999:1134) om belastningsregister. Regeringen kan i den för-
ordningen bestämma vilka uppgifter som skall lämnas ut i andra fall än
de som regleras av artikel 13.1 i konventionen. Mot bakgrund härav kan
förbehållet återkallas.
I förbehållen till artikel 15.7 och artikel 20 anges att ett protokoll från
1957 om inbördes rättshjälp mellan Danmark, Norge och Sverige skall
gälla gentemot dessa stater. I samband med att den nordiska överens-
kommelsen om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupp-
tagning (SÖ 1975:42) trädde kraft upphörde, enligt den överenskommel-
sens artikel 5 b, protokollet att gälla. Förbehållen bör återkallas och er-
sättas av en förklaring till artikel 26 i konventionen om att ovan nämnda
nordiska överenskommelse gäller mellan de nordiska staterna.
I artikel 16 har Sverige förbehållit sig att vid tvångsdelgivningar skall
delgivningshandlingarna vara översatta till svenska. I avsnitt 7.3 föreslås
att huvudregeln bör vara att ansökningar med bilagor skall vara översatta
till svenska, danska eller norska. Med hänsyn härtill och då
särregleringar bör undvikas bör förbehållet återkallas och
översättningsfrågan helt regleras i anslutning till förklaringen till artikel
16.2 (se nedan).
I artikel 22 åtar sig konventionsstat att underrätta annan konventions-
stat om straffdomar och efterföljande åtgärder, som införts i straffregister
avseende den senare statens medborgare samt att dessa underrättelser
skall ske mellan staterna justitieministerier. Enligt den förklarande rap-
porten till konventionen anges efterföljande åtgärder vara rehabiliterande
åtgärder avseende den dömde. I det svenska förbehållet till artikeln anges
att underrättelse inte kommer att lämnas beträffande efterföljande åtgär-
der samt att underrättelser skall skickas från och till Utrikesdepartemen-
tet. Åtagandet gäller endast i den mån som uppgifterna finns i ett straff-
register. De uppgifter som enligt 3 § lag (1998:620) om belastnings-
register registret skall innehålla omfattar inte efterföljande åtgärder. Av
den anledningen bör förbehållet kunna återkallas. Återkallelsen bör
emellertid, för det fall innehållet i belastningsregistret ändras i framtiden,
ersättas med en förklaring att underrättelser om efterföljande åtgärder
kommer att ske i den mån så kan ske enligt svenska föreskrifter. På mot-
svarande sätt som angetts under artikel 13 kan regeringen i förordning
bestämma vilka uppgifter som kan lämnas ut. Med hänsyn till de
ändringar som föreslås i avsnitt 7.2 kan förbehållet om att underrättelse
skall skickas till och från Utrikesdepartementet återkallas.
Förklaringarna
Enligt konventionens artikel 5 får konventionsstater genom en förklaring
förbehålla sig rätten att ställa upp följande villkor vid ansökningar om
husrannsakan och beslag, nämligen a) att gärningen är straffbar i både
den ansökande och anmodade staten, b) gärningen skall kunna föranleda
utlämning, och c) verkställande av framställningen skall vara förenligt
med den anmodade statens lagstiftning. När Sverige accepterade att
lämna rättslig hjälp enligt artikel 5 återkallades reservationen och avgavs
i stället i en förklaring vissa förutsättningar och villkor för att rättslig
hjälp skall kunna ges (SÖ 1977:88). För att egendom skulle tas i beslag
och överlämnas krävs att någon i den ansökande staten är misstänkt, till-
talad eller dömd för där straffbelagd gärning samt att egendomen skäli-
gen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen eller vara från-
händ någon genom denna. Vidare ställs krav på att gärningen är straffbar
i Sverige, att det kan ådömas ett straff mer än ett år i fängelse, samt att
verkställigheten är förenlig med svensk lag. I avsnitt 7.6. föreslås att
kravet på att brottet skall vara utlämningsbart tas bort och förbehållet
återkallas i denna del. Sverige bör begränsa sin förklaring till att avse de
villkor som anges i artikelns punkt a) och c).
I anslutning till artikel 7 punkt 3 förklarade Sverige att en kallelse som
avser en tilltalad som vistas i Sverige skall överlämnas till svensk myn-
dighet senast 30 dagar före den dag då den tilltalade skall inställa sig.
Tidsfristen är rimlig med hänsyn till den tilltalades intresse att i god tid få
reda på att han eller hon skall inställa sig i den ansökande staten och mot
bakgrund av att det kan ta viss tid innan delgivningen skett. Förklaringen
bör finnas kvar.
När Sverige genomfört lagändringar och kunde bistå med att överföra
frihetsberövade personer till en ansökande stat enligt artikel 11 åter-
kallade Sverige förbehållet mot artikel 11 och avgav i stället en förkla-
ring om att sådant bistånd kunde ges under vissa villkor (SÖ 1992:4).
Samtliga villkor, utom två, överensstämmer med de villkor som enligt
artikel 1.2, artikel 2 och artikel 11 får ställas upp utan särskild förklaring
om detta. I de delarna kan förklaringen således återtas. I avsnitt 7.13.2
föreslås att något krav på dubbel straffbarhet inte skall gälla. Även i den
delen kan förklaringen återtas. I förklaringen angavs att förhöret eller
konfrontationen inte får avse den frihetsberövades egen brottslighet. I
den delen får förklaringen stå kvar, men i övrigt kan förklaringen till
artikel 11 återkallas.
I anslutning till artikel 15.6 och artikel 21.1 förklarade Sverige att
framställningar skulle ske via diplomatiska kanaler samt att i brådskande
fall kunde framställningen sändas direkt till Utrikesdepartementet. Mot
bakgrund av de ändringar som föreslås i avsnitt 7.1.1 och 7.2 bör dessa
förklaringar återkallas. Konventionens bestämmelser om att framställ-
ningar skall översändas mellan staternas justitieministerier eller i vissa,
t.ex. brådskande, fall direkt till berörda myndigheter kommer därmed att
gälla.
I artikel 16 finns bestämmelser om översättning av en ansökan och de
därtill bifogade handlingarna. Sverige har förklarat att framställning
jämte bilagor som gäller bevisupptagning och överförande av lagföring
skall vara översatta till svenska, danska eller norska. Mot bakgrund av
vad som föreslås i avsnitt 7.3 om att den instans som handlägger ärendet
kan tillåta annat bör förbehållet modifieras på detta sätt och omfatta alla
slags ansökningar enligt konventionen.
Enligt artikel 24 skall konventionsstat ange vilka myndigheter som
anses vara rättsliga myndigheter i konventionens mening. I anslutning till
detta har Sverige i sin förklaring angett att såsom judiciell myndighet
avses domstol, undersökningsdomare, och i vissa fall åklagare. Med hän-
syn till att förklaringen är till för att ange vilka myndigheter som Sverige
anser är rättsliga myndigheter i Sverige kan undersökningsdomare tas
bort. Åklagare bör i samtliga fall anses vara rättslig myndighet i konven-
tionens mening och förklaringen bör ändras i detta avseende.
14.2 Övriga konventioner
Regeringens förslag: Med hänsyn till de ändringar som föreslås om
centralmyndigheten i avsnitt 7.2 skall förklaringar som gjorts i de
konventionerna där Utrikesdepartementet har utsetts till
centralmyndighet ändras. I stället skall Justitiedepartementet utses till
centralmyndighet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Riksskatteverket har påpekat att en ändring vad avser central-
myndigheten i det brittiska förverkandeavtalet också måste ske.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.1.1 och 7.2 föreslås att den
diplomatiska vägen såsom ett kommunikationssätt skall tas bort, att
direktkommunikationer skall tillåtas bl.a. i den mån det framgår av en
internationell överenskommelse som är bindande för Sverige samt att
centralmyndighetsfunktionen skall överflyttas från Utrikesdepartementet
till Justitiedepartementet. Överflyttningen av centralmyndighetsfunktio-
nen avser såväl det straffrättsliga som civilrättsliga samarbetet. Mot bak-
grund av dessa förslag kan Sverige återta sina förklaringar som anger att
Utrikesdepartementet är mottagande och avsändande myndighet samt att
framställningar skall skickas på diplomatisk väg.
De förklaringar som kan återkallas i konventioner och tilläggsprotokoll
som utarbetats inom det straffrättsliga området är följande:
artikel 5 i 1978 års andra tilläggsprotokollet till Europarådets kon-
vention från 1957 om utlämning
artikel 27.4 i Europarådets konvention från 1964 om övervakning av
villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer,
artikel 15.4 i Europarådets konvention från 1964 om straff för väg-
trafikbrott,
artikel 15.3 i Europarådets konvention från 1970 om brottmålsdoms
internationella verkningar,
artikel 13.3 i Europarådets konvention från 1972 om överförande av
lagföring i brottmål,
artikel 5.3 i Europarådets konvention från 1983 om överförande av
dömda personer,
artikel 7.8 och 17.7 i FN:s konvention från 1988 mot olaglig
hantering av narkotika och psykotropa ämnen, och
artikel 23.2 i Europarådets konvention från 1990 om penningtvätt,
efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott.
I flera bilaterala avtal, t.ex. i det brittiska förverkandeavtalet anges,
som Riksskatteverket påpekat, Utrikesdepartementet som centralmyndig-
het. Även här bör Sverige anmäla att centralmyndighetsfunktionen
flyttats.
Beträffande det civilrättsliga samarbetet vad avser delgivning och
bevisupptagning skall förklaringar ändras i följande konventioner:
artikel 21 i 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av
handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur,
artikel 2 och artikel 15 17 i 1970 års Haagkonvention om bevisupp-
tagning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur,
artikel 2 i Europarådets konvention från 1977 om översändande av
ansökningar om rättshjälp, och
artikel 29 i 1980 års Haagkonvention om internationell rättshjälp.
I de bilaterala avtal som Sverige träffat med andra stater vad gäller det
civilrättsliga samarbetet bör motsvarande ändringar göras. Beträffande
1968 års konvention angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt
och dess tilläggsprotokoll från 1978 har inga förklaringar gjorts be-
träffande centralmyndigheten utan centralmyndighetens placering fram-
går av förordningen (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysning-
ar om innehållet i utländsk rätt. De ändringar som föranleds av de förslag
som anges i avsnitt 7.2 kan tas om hand genom förordningsändringar.
15 Ikraftträdande
Den nya lagstiftningen bör, särskilt med hänsyn till Sveriges intresse av
att praktiskt och operativt kunna delta i Schengensamarbetet (se avsnitt
5.3), träda i kraft snarast möjligt. En lämplig dag för ikraftträdande är
den 1 oktober 2000.
Genom den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål upp-
hävs lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran
av främmande stat och lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbetet på brottmålsområdet. I lagrådsremissen
föreslås inte några särskilda övergångsbestämmelser. Lagrådet har
anmärkt att det när lagen träder i kraft kan finnas ett antal aktuella
åtgärder, vilka beslutats med stöd av de äldre bestämmelserna och för
vilka lagstödet upphör. Enligt Lagrådet måste avsikten vara att dessa
åtgärder i stället skall anses beslutade enligt motsvarande nya
bestämmelser. Enligt Lagrådets mening fordras en uttrycklig lagregel.
Lagrådet föreslår därför att det till det andra stycket i
ikraftträdandebestämmelsen fogas en övergångsbestämmelse.
Frågor om övergångsbestämmelser vid processlag behandlades ingå-
ende av Processlagsberedningen vid införandet av rättegångsbalken.
Processlagsberedningen uttalade att enligt allmänt vedertagna grunder
skall en ny processlag tilllämpas på varje processuell företeelse som in-
träffar efter det att lagen har trätt i kraft och att det är utan betydelse om
det materiella rättsförhållandet som är rättegångens föremål har upp-
kommit innan lagen trätt i kraft. Detta gäller alla nya bestämmelser av
processrättslig innebörd, vare sig det angår domstolsväsendet, förfaran-
det, ordningen för överklagande eller bevisrätten. En ny processlag får
således inte någon retroaktiv verkan. Den ändrar och rubbar inte det pro-
cessuella läge som vid dess ikraftträdande redan har inträtt eller de
processuella rättigheter eller skyldigheter som uppstått på grund av redan
företagna processhandlingar. Å andra sidan skall enligt beredningen en
ny processlag principiellt omedelbart tillämpas också på en rättegång
som börjat redan innan lagen trätt i kraft (se Fitger, Kommentaren till
rättegångsbalken vid RP:1).
De principer som Processlagsberedningen uttalade har genomgående
följts när ny processrättslig lagstiftning genomförts. Av större reformer
under senare år kan nämnas lagen (1996:242) om domstolsärenden som
ersatte 1946 års ärendelag (prop. 1995/96:115, bet. 1995/96:JuU17 och
rskr. 1995/96:193). Endast vid stora olägenheter och svårlösta konflikter
mellan gammal och ny lag har särskilda bestämmelser givits i fråga om
lagens tillämpning på rättegångar som pågår vid lagens ikraftträdande.
Sådana övergångsregler har exempelvis givits vid införandet av en be-
gränsning av möjligheten att överklaga ett beslut eller vid ändrat kost-
nadsansvar för rättegångskostnader och har inneburit att äldre bestäm-
melser skall tillämpas i vissa fall även efter ikraftträdandet av den nya
lagen. Ett exempel på en sådan övergångsbestämmelse finns i nyss
nämnda lagstiftningsärende; äldre bestämmelser i fråga om rätten att
överklaga skulle fortfarande gälla i fråga om beslut som meddelats före
ikraftträdandet enligt 1946 års ärendelag. Några sådana bestämmelser är
inte aktuella i detta lagstiftningsärende.
Beslut om åtgärder som kan ha fattats med stöd av äldre bestämmelser
i detta lagstiftningsärende är framför allt beslut om beslag och kvarstad
som fattats med stöd av reglerna i tvångsmedelslagen. Enligt de process-
rättsliga principer som redovisats ovan finns det lagstöd för dessa åtgär-
der även efter ikraftträdandet. Förutsättningarna för en åtgärd som för
övrigt är de samma i tvångsmedelslagen och i den nya lagen som har
beslutats enligt äldre lagstiftning skall efter ikraftträdandet prövas enligt
den nya lagstiftningen. Det finns mot denna bakgrund inte något behov
av en sådan övergångsbestämmelse som Lagrådet föreslår. En sådan
bestämmelse skulle tvärtom innebära ett markant avsteg från den ordning
som gällt sedan rättegångsbalkens tillkomst och skulle därmed kunna
leda till olyckliga motsatsslut och utgöra en oönskad förebild för
framtida processrättsreformer. Regeringen föreslår därför ingen
övergångsbestämmelse till den nya lagen. Regeringen vill framhålla att
bestämmelser av det slag som Lagrådet föreslår däremot ofta är
nödvändiga när ny materiell lagstiftning, dvs lagstiftning utanför
processrättens område, införs. Ett tydligt exempel är punkten 4 i
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård som föreskriver att den som vid ikraffträdandet är
intagen på sjukvårdsinrättning enligt vissa paragrafer i den gamla lagen
skall anses intagen för tvångsvård enligt viss paragraf i den nya lagen.
16 Ekonomiska konsekvenser
Den samlade effekten av förslaget om en ny lag om internationell rättslig
hjälp i brottmål bör bli att resurserna inom rättsväsendet, framför allt
inom åklagarväsendet, kan användas på ett mer rationellt och effektivt
sätt. Detta sker främst genom att direkt kommunikation i stor utsträck-
ning tillåts mellan den ansökande myndigheten och den svenska åklagare
eller domstol som skall verkställa ansökan. Detta innebär att kommuni-
kationsvägarna förkortas och att antalet handläggningsnivåer minskas.
Antalet beslutsnivåer minskas också genom att regeringen inte längre
prövar ansökningar om överlämnande av beslagtagen egendom till annan
stat. Samtidigt förenklas och effektiviseras handläggningen hos de
svenska åklagarna och domstolarna genom att enhetliga och generella
förfaranderegler införs vid handläggningen av en utländsk begäran om
rättslig hjälp. Vidare införs flexibla behörighetsregler som innebär att
onödigt dubbelarbete kan undvikas vid verkställande av en ansökan om
rättslig hjälp som avser flera åtgärder som annars skulle behövt hand-
läggas av olika åklagare inom riket. Dessa reformer innebär kostnads-
besparingar för rättsväsendet men är av sådant slag att det inte är möjligt
att mer i detalj beräkna effekterna av dem.
I avsnitt 7.3 behandlas bestämmelserna om översättning av ansök-
ningar om rättslig hjälp och i avsnitt 9 behandlas frågan om översättning
av rättegångshandlingar i brottmål som översänds direkt per post till en
person utomlands. Omfattningen av skyldigheten att översätta handlingar
motsvarar den som gäller idag. Däremot omfördelas ansvaret för över-
sättning genom att översättningar i allt större utsträckning kommer att
ombesörjas av den åklagare respektive domstol som också har ansvaret
för att handlingarna blir erforderligt översatta. Översättningskostnaden
kommer därför i större utsträckning belasta domstolsväsendet respektive
åklagarväsendet och i allt mindre utsträckning regeringskansliet.
Den nya lagen utgår, liksom de internationella konventionerna på om-
rådet, från att det är den anmodade staten som skall stå för kostnaderna
för den begärda rättsliga hjälpen. Samtidigt som nya och mer kostnads-
krävande former av rättslig hjälp tillkommer har det blivit allt vanligare i
de internationella instrumenten att den anmodade staten kan återkräva
kostnaden för den rättslig hjälpen. Detta gäller t.ex. förhör genom video-
konferens och hemlig teleavlyssning. Regeringen ges i lagen bemyndig-
ande att föreskriva att kostnaderna för rättslig hjälp får återkrävas i den
utsträckning mån det inte strider mot Sveriges åtaganden av en inter-
nationell överenskommelse. I den delen innebär den nya lagstiftningen
därför inga ökade kostnader. I den mån förutsättningar förelegat att in-
leda en svensk förundersökning och att i den t.ex. besluta om hemlig tele-
avlyssning föreligger inte några ökade kostnader. Möjligheten att åter-
kräva kostnaderna från den ansökande staten innebär istället i dessa fall
minskade kostnader för Sverige.
Genom lagen förbättras också möjligheterna för svenska åklagare och
domstolar att få rättslig hjälp utomlands, vilket i sin tur förbättrar
förutsättningarna för svenska åklagare och domstolar att utreda och
lagföra brott som har internationella inslag. De nya möjligheterna att
hålla telefonförhör och förhör genom videokonferens kan innebära
kostnadsbesparingar för rättsväsendet.
I lagen införs också en generell möjlighet för den som berörs av åtgär-
den att, på samma sätt som i en svensk förundersökning eller rättegång,
få offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson och för rätten
att utse en person att biträda den som skall höras som vittne eller sak-
kunnig genom videokonferens. Dessa förslag innebär vissa kostnader för
staten som är svåra att beräkna. I de fall en svensk förundersökning hade
kunnat inledas på grundval av den aktuella informationen i ärendet kan
förslaget inte anses föranleda några ytterligare kostnader. I sådant fall
kan ju offentlig försvarare förordnas i den svenska förundersökningen.
Dessa kostnader beräknas rymmas inom budgetramarna för offentlig
försvarare och målsägandebiträde.
Det kan antas att antalet ansökningar om rättslig hjälp kommer att öka
under de närmaste åren. Genom den nya lagen kommer Sverige att på ett
effektivare sätt, och till lägre kostnader, kunna möta den ökade ärende-
mängden. För att lagen skall få full genomslagskraft behövs det initialt
utbildningsinsatser på området.
Sett ur ett helhetsperspektiv beräknas inte förslagen, som avser att
effektivisera brottsutredningar av allvarlig och gränsöverskridande
brottslighet, vara förenade med ökade kostnader för staten.
De kostnader som kan bedömas följa av förslaget till ändringar i lagen
om samarbete med de internationella tribunalerna, avser biträde krimi-
nalvården skall lämna vid undersökningar av behandlingen av den som
verkställer ett straff utdömt av tribunalen. Dessa beräknas endast leda till
högst marginella kostnader som ryms inom befintliga budgetramar.
17 Författningskommentar
17.1 Förslaget till lag om internationell rättslig hjälp i
brottmål
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Bestämmelsen innehåller en beskrivning av lagens indelning och inne-
håll. Lagen ersätter tvångsmedelslagen och 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet samt de delar av 1946 års bevisupptagningslagar som
behandlar straffrättsligt samarbete (se härom vidare i avsnitt 6.1).
Tillämpningsområde
2 §
I paragrafen finns en uttömmande uppräkning av vilka åtgärder som
avses med rättslig hjälp enligt lagen. Frågan har behandlats i avsnitt 6.3. I
4 kap. i lagen finns detaljerade bestämmelser om de olika åtgärderna
(avsnitt 7.7 7.13). Av paragrafen framgår också att lagen inte hindrar att
åklagare eller domstolar lämnar hjälp med en åtgärd som inte omfattas av
lagen (se avsnitt 6.3). I dessa fall är det inte möjligt att använda tvångs-
medel eller andra tvångsåtgärder. I 5 kap. 11 § finns också bestämmelser
om att regeringen kan besluta att dela förverkad egendom eller dess
värde med annan stat.

3 §
Av paragrafen framgår lagens huvudsakliga tillämpningsområde, dvs. att
hjälp skall lämnas i rättsliga förfaranden som gäller utredning om eller
lagföring för brott. Detta har behandlats i avsnitt 6.1. Lagen är i viss ut-
sträckning också tillämplig vid administrativa och andra förfaranden, se
5 §. Ett förtydligande som har gjorts i förhållande till nuvarande lagstift-
ning är att lagen omfattar även de fall där det straffrättsliga förfarandet
riktar sig mot en juridisk person. Inget krav på formell ömsesidighet
ställs upp. Rättslig hjälp kan således lämnas oavsett om ett avtal finns
med den andra staten eller inte (se avsnitt 4.1). Vid beslag och kvarstad
för att säkra verkställighet i Sverige av utländska förverkanden finns
dock ett faktiskt krav på ömsesidighet inbyggt i regleringen, se vid 4 kap.
23 och 24 §§.

4 §
Av bestämmelsen framgår att rättslig hjälp enligt lagen i första hand
lämnas av åklagare eller domstol. Vid överförande av frihetsberövade för
förhör m.m. lämnas hjälpen av regeringen (se vid 4 kap. 30 §). När del-
ning av förverkad egendom skall ske med en annan stat är det regeringen
som fattar beslut (se vid 5 kap. 11 §). Polis- och tullsamarbete omfattas
inte av lagen. En utländsk polismyndighet kan dock vara behörig att an-
söka om rättslig hjälp enligt lagen om det följer av en internationell
överenskommelse som är bindande för Sverige (se vid 2 kap. 3 §).
Frågan har behandlats i avsnitt 6.1.

5 §
Av paragrafens första stycke framgår att lagen även är tillämplig i andra
förfaranden än rättsliga förfaranden som gäller utredning om eller
lagföring för brott (se 1 kap. 3 §). Vilka förfaranden som avses har
behandlats ingående i avsnitt 6.2 (se också avsnitt 5.3). En begränsning
av tillämpningsområdet för den första punkten framgår av andra stycket.
Det förfarande som ansökan avser skall omfattas av en internationell
överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.
Finns ingen sådan överenskommelse är åklagaren eller domstolen för-
hindrade att lämna rättslig hjälp med sådana åtgärder som framgår av
lagen. Bestämmelsens formulering innebär även att de begränsningar
som framgår av överenskommelsen också begränsar lagens tillämpning.
När det exempelvis gäller administrativa förfaranden begränsas använd-
ningsområdet i förhållande till de stater som tillträtt Schengen-
konventionen till att avse förfaranden där det administrativa beslutet kan
överklagas till en domstol som är behörig att döma i brottmål.
Regeringen kommer att tillkännage vilka överenskommelser som finns
och vilka begränsningar de innehåller, se under 5 kap. 13 §. Beträffande
möjligheten att använda sig av husrannsakan och beslag i administrativa
förfaranden gäller särskilda regler (avsnitt 7.11 och kommentaren till 4
kap. 20 §). De ärenden som anges i de andra och tredje punkterna har sin
grund i artikel 49 b) och d) i Schengenkonventionen. För dessa ärende-
typer ställs inte upp något formellt krav på ömsesidighet utan hjälp kan
lämnas oberoende av om det finns en internationell överenskommelse
med den ansökande staten.

6 §
Av bestämmelsen framgår att rättslig hjälp skall även kunna lämnas på
verkställighetsstadiet. Frågan har behandlats i avsnitt 6.2 (se också av-
snitt 5.3). Hjälp som avses i denna paragraf lämnas utan något krav på
ömsesidighet.

7 §
Av paragrafen framgår när svenska åklagare och domstolar har rätt att
ansöka om rättslig hjälp i en annan stat. Frågan har behandlats i avsnitt
6.4. Beträffande domstolarna är reglerna uttömmande. Domstolarna får
således endast ansöka om rättslig hjälp i de fall det framgår av bestäm-
melserna i lagen, t.ex. bevisupptagning vid utländsk domstol eller förhör
genom videokonferens. För åklagarna förhåller sig det annorlunda. En
åklagare kan ansöka om rättslig hjälp med stöd av bestämmelserna i
lagen, men lagen hindrar inte en åklagare att ansöka om annan hjälp så
länge den andra staten tillåter detta. En åklagare kan således ansöka om
rättslig hjälp utomlands med en åtgärd som är möjlig i den andra staten
även om en sådan åtgärd inte framgår direkt av lagens bestämmelser eller
är tillgänglig enligt svensk rätt. Det är sedan upp till den andra staten och
avgöra om bistånd med hänsyn till den statens bestämmelser kan lämnas
eller inte. Att det trots detta behövs vissa särskilda bestämmelser som
reglerar åklagares möjlighet att ansöka om rättslig hjälp utomlands har
behandlats i avsnitt 6.4.
2 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige
Allmänna förutsättningar
1 §
I paragrafens första stycke har en generell regel tagits in som innebär att
svenska åklagare och domstolar kan bistå den andra staten med de åt-
gärder som räknas upp i 1 kap. 2 § under de förutsättningar som gäller
för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller
rättegång. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4. I de fall den
rättsliga hjälpen lämnas under särskilda förutsättningar framgår det av
denna lag. Ett exempel är att gärningen inte alltid behöver vara straffbar i
Sverige för att hjälp skall kunna lämnas (se 2 kap. 2 §). Ett annat
exempel är att domstol alltid skall pröva ett av åklagaren gjort beslag och
inte är beroende av att den som beslaget drabbat begär en prövning av
rätten (se 4 kap. 16 §).
I det andra stycket anges att särskilda bestämmelser gäller vid över-
förande av frihetsberövade för förhör m.m., vilket följer av att någon
sådan inhemsk reglering inte finns.
I paragrafens tredje stycke anges att den rättsliga hjälpen får förenas
med villkor i vissa fall enligt bestämmelsen i 5 kap. 2 § (se avsnitt 7.15).

2 §
Av paragrafen framgår att rättslig hjälp i vissa fall kan lämnas utan att
något krav på dubbel straffbarhet dvs. att gärningen också är straffbar i
Sverige ställs upp. Detta gäller förhör enligt bestämmelserna om för-
undersökning i brottmål, bevisupptagning vid domstol, telefonförhör,
förhör genom videokonferens, överförande av frihetsberövade för förhör
m.m. Frågan har behandlats utförligt i avsnitt 7.6.
Ett krav på dubbel straffbarhet behålls som huvudregel vid hjälp med
husrannsakan, beslag och kvarstad. När det gäller kravet på dubbel
straffbarhet krävs inte att den gärning som ansökan avser skall falla
direkt under en svensk straffbestämmelse. Det är tillräckligt att den
aktuella gärningstypen är kriminaliserad i Sverige. Detta framgår av den i
lagtexten använda formuleringen, som är densamma i 4 §
utlämningslagen, dvs. att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt
svensk lag (jfr prop 1978/79:80 s.15 ff. och NJA 1993 s. 137). När det
gäller husrannsakan och beslag finns vissa undantag från kravet på
dubbel straffbarhet i 4 kap. 20 § om ansökan görs av en medlemsstat i
EU, Norge eller Island eller om gärningen i den ansökande staten eller i
Sverige beivras genom ett administrativt förfarande eller annat rättsligt
än ett straffrättsligt förfarande.
För hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig
kameraövervakning, liksom om ansökan gäller kroppsbesiktning, kropps-
visitation eller tagande av fingeravtryck m.m. eller andra åtgärder som
avses i 28 kap. rättegångsbalken gäller ett oinskränkt krav på dubbel
straffbarhet. För dessa slags åtgärder finns inga särregler för EU:s
medlemsstater eller för ansökningar från Norge och Island. Inte heller
finns några särregler som tar sikte på de fall när den gärning som
ansökan avser i den ansökande staten eller i Sverige beivras i ett t.ex.
administrativt förfarande. Sverige kan med andra ord inte bistå en stat
med t.ex. hemlig teleavlyssning med mindre den aktuella gärningen är
straffbar enligt såväl den ansökande statens lag som svensk lag. Ett krav
på dubbel straffbarhet finns i viss utsträckning redan inbyggt i 2 kap. 1 §
nämligen i de fall det enligt svensk rätt ställs krav på att brottet är av viss
svårhet för att den begärda åtgärden skall kunna vidtas.
Ansökan
3 §
I paragrafen regleras vilka myndigheter som är behöriga att ansöka om
rättslig hjälp i Sverige. Utländska åklagare, undersökningsdomare, andra
domare och domstolar är alltid behöriga att ansöka om sådan rättslig
hjälp som avses i lagen. Även andra är behöriga, om det föreskrivs i en
internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Denna
fråga har behandlats i avsnitt 6.1. Ett exempel erbjuder 1959 års rätts-
hjälpskonvention enligt vilken det är upp till varje konventionsstat att
ange vilka myndigheter de anser vara rättsliga myndigheter i konventio-
nens mening. Vissa länder, bl.a. Danmark och Storbritannien och Nord-
irland, har t.ex. i sin uppräkning även tagit med polismyndigheter.
Beträffande Sveriges förklaring till 1959 års rättshjälpskonvention
avseende i Sverige behöriga myndigheter, se avsnitt 14.1. Av 1 kap. 7 §
framgår att svensk åklagare och domstol får ansöka om rättslig hjälp
utomlands.

4 §
Av bestämmelsen framgår vad en ansökan om rättslig hjälp bör
innehålla. Frågan har behandlats i avsnitt 7.3. Det finns också i 4 kap. 8,
14 och 29 §§ särskilda bestämmelser om vad ansökan skall innehålla vid
vissa slag av åtgärder.

5 §
Paragrafen anger att en ansökan skall vara skriven på svenska, danska
eller norska eller översatt till något av dessa språk. Från denna regel kan
den handläggande instansen medge undantag i det enskilda fallet. Frågan
har behandlats i avsnitt 7.3.

6 §
I paragrafens första stycke anges att en ansökan som huvudregel skall
skickas till centralmyndigheten, utan anlitande av den diplomatiska
vägen, som sedan vidarebefordrar ansökan till behörig domstol eller
Riksåklagaren. Centralmyndigheten kan vidarebefordra en ansökan direkt
till behörig åklagare efter samråd med Riksåklagaren. Exempel på sådana
fall är när ärendet är brådskande. Frågan har behandlats i avsnitt 7.1. Av
paragrafen framgår att centralmyndigheten för ansökningar om rättslig
hjälp i brottmål är Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2). I de fall en an-
sökan skall prövas av regeringen överlämnas den inte till Riksåklagaren
eller någon domstol. Detta gäller bl.a. vissa ansökningar om överförande
av frihetsberövade för förhör m.m. Ett annat fall där ansökan inte skall
vidarebefordras är om det är uppenbart att ansökan skall avslås med stöd
av 2 kap. 15 §. Ärenden om delning av förverkad egendom mellan stater
överlämnas inte heller eftersom regeringen prövar en sådan fråga.
Enligt andra stycket kan en ansökan göras direkt till behörig åklagare
eller domstol om ansökan görs av en medlemsstat i EU eller Norge eller
Island eller om Sverige i en internationell överenskommelse har avtalat
med den ansökande staten om en sådan direkt kommunikation (se avsnitt
7.1.1). Ett exempel på ett sådan överenskommelse är artikel 15.2 i 1959
års rättshjälpskonvention där en ansökan kan skickas över direkt till den
verkställande myndigheten i brådskande fall.
Behörighet och överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt
7 §
Paragrafen anger vilken domstol eller åklagare som är behörig att hand-
lägga en ansökan. För att undvika att en ansökan skall behöva handläggas
av flera behöriga åklagare med hänsyn till ansökans innehåll föreskrivs
att en åklagare som är behörig att handlägga en av flera begärda åtgärder
får även vidta andra åtgärder som en annan åklagare är behörig att vidta.
Det finns också regler om att en ansökan kan överlämnas till annan
åklagare eller tingsrätt för det fall åklagaren eller tingsrätten vid ärendets
handläggning finner att den inte är behörig eller om det är lämpligt att så
sker. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.1.2.
Underrättelser
8 §
I första stycket framgår huvudregeln att en bekräftelse alltid skall över-
sändas om det begärs av den ansökande myndigheten. Det är endast om
åtgärden kan vidtas genast som en bekräftelse inte behöver översändas. I
det andra stycket anges hur den handläggande myndigheten skall förfara
gentemot den ansökande statens myndigheter om en uppställd tidsfrist
inte kan iakttas. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5.
Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet
9 §
Av paragrafen framgår att den ansökande staten kan komplettera eller
yttra sig över en ansökan som i visst avseende är ofullständig eller om
ansökan endast kan bifallas delvis eller under vissa villkor.
Bestämmelsen som har behandlats i avsnitt 7.5 klargör
samarbetsskyldigheten och att eventuella brister i ansökan eller hinder
för verkställigheten inte skall föranleda att ansökan avslås utan att den
handläggande instansen i första hand skall begära kompletterande
uppgifter. Kommunikationsvägen vid en begäran om komplettering
lämnas i bestämmelsen oreglerad. Det naturliga är att kompletteringar
begärs på motsvarande väg som ansökan ges in. Det är naturligtvis inget
som hindrar att den handläggande instansen direkt tar kontakt med den
ansökande myndigheten för att begära kompletteringar. I de fall direkt
kommunikation sker med den ansökande myndigheten bör också den
handläggande instansen tillsammans med den ansökande myndigheten
överväga hur de uppkomna hindren kan övervinnas (se gemensam åtgärd
om goda rutiner, avsnitt 5.4.5).

Förfarandet
10 §
I paragrafen uppställs ett generellt skyndsamhetskrav. Enligt bestämmel-
sen skall vidare samma förfarande tillämpas som när en motsvarande åt-
gärd vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång om inte annat
föreskrivs i lagen. Detta innebär att bestämmelserna i rättegångsbalken
eller i annan författning skall tillämpas när en domstol eller åklagare
verkställer en ansökan om rättslig hjälp. Endast då det finns en särskild
föreskrift i lagen skall avsteg göras från den ordning som gäller vid
svenska förundersökningar eller rättegångar. Frågan har behandlats ingå-
ende i avsnitt 7.5. Till förfarandet hör även bestämmelser rörande över-
klagbarhet av beslut (se avsnitt 7.17). Enligt bestämmelsen kan en dom-
stol också bestämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på ett
annat språk än svenska om det är lämpligt. Att domstolen kan underlåta
att översätta ansökan och bifogade handlingar framgår av 2 kap. 5 §. Vid
tillämpningen av detta undantag från huvudregeln att rättegångsspråket
skall vara svenska, bör domstolen beakta om de personer som berörs av
handläggningen behärskar det andra språket. Är handläggningen skriftlig
eller sker den vid en förhandling bakom stängda dörrar finns det ett
större utrymme att tillämpa bestämmelsen. Att en förhandling under för-
undersökning i den andra staten kan hållas bakom stängda dörrar
behandlas i avsnitt 17.3. Sker däremot handläggningen vid en offentlig
förhandling är utrymmet mycket begränsat. Domstolen är då skyldig att
se till att inte den grundläggande principen om att förhandlingar i
domstol ska vara offentliga inte beskärs. Finns det åhörare bör det därför
finnas möjlighet till tolkning för att förhandlingen skall kunna ske på
annat språk än svenska. Det krävs inga särskilda regler för att åklagare
eller regeringen skall kunna handlägga en ansökan på ett annat språk än
svenska. I 2 kap. 11 § finns bestämmelser om att ett annat förfarande kan
tillämpas om det begärs av den ansökande staten. När det gäller
överförande av frihetsberövade personer för förhör m.m. skall det
särskilda förfarande som föreskrivs i denna lag tillämpas.

11 §
Denna bestämmelser är ett undantag från den huvudregel som föreskrivs
i föregående paragraf eftersom den ansökande staten kan begära att ett
visst utifrån svenska förhållanden annorlunda förfarande skall tillämpas.
Det begärda förfarandet får dock inte tillämpas om det skulle mot grund-
läggande principer i den svenska rättsordningen. Frågan har behandlats
ingående i avsnitt 7.5.

12 §
Paragrafen ger den som skall höras eller fullgöra något rätt att vägra
under åberopande av såväl bestämmelser i svensk rätt som bestämmelser
i den ansökande statens lag. Frågan har behandlats i avsnitt 7.5. Ett
exempel är att bevisupptagning skall ske med en person som tillhör en
annan yrkeskategori än de som framgår av 36 kap. 5 § rättegångsbalken,
men en rätt att vägra vittna finns enligt den ansökande statens lagstift-
ning. Uppkommer en sådan fråga får den handläggande instansen vid be-
hov vända sig till den ansökande statens myndigheter, antingen direkt
eller via centralmyndigheten, och begära upplysning om rättsläget i den
aktuella frågan.
Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson
13 §
Genom paragrafen införs en generell rätt för en misstänkt, tilltalad eller
målsägande att i de fall en åtgärd riktas mot honom eller henne erhålla en
offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson under samma
förutsättningar som gäller vid en svensk förundersökning eller rättegång.
Domstolen kan inom ramen för bedömningen enligt 21 kap. 3a § rätte-
gångsbalken beakta det internationella inslaget såsom att gärningen har
ett högt straffvärde i den ansökande staten. Bestämmelsen har behandlats
i avsnitt 7.5. I 4 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om offentlig för-
svarare för den misstänkte eller tilltalade vid bevisupptagning vid svensk
domstol när den begärda åtgärden inte riktar sig mot den misstänkte eller
tilltalade själv (se avsnitt 7.8). Vid förhör med ett vittne eller en sak-
kunnig genom videokonferens finns i 4 kap. 12 § särskilda bestämmelser
om stödperson och rättegångsbiträde (se avsnitt 7.10).
Prövning av ansökan och beslut om avslag
14 §
I paragrafens första stycke regleras den enda obligatoriska avslagsgrun-
den. En ansökan skall avslås om ett bifall skulle kränka Sveriges suverä-
nitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna
rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga intressen. Bestäm-
melsen har behandlats i avsnitt 7.14.2.
De avslagsgrunder som finns i det andra stycket är fakultativa, dvs. en
ansökan kan avslås på dessa grunder. Dessa grunder är om gärningen har
karaktär av politiskt brott (avsnitt 7.14.3), om gärningen utgör ett militärt
brott (avsnitt 7.14.4) eller om det i Sverige har meddelats en dom eller
beslut om åtalsunderlåtelse beträffande den gärning som ansökan avser
(avsnitt 7.14.5). När det gäller militära brott kan ansökan inte avslås om
gärningen även motsvarar ett annat brott som inte är ett militärt brott.
I det andra styckets fjärde punkt finns en mer allmänt hållen grund för
avslag; om omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bi-
fallas (avsnitt 7.14.2). Bestämmelsen skall ses som en säkerhetsventil för
de fall inte någon av de ovan nämnda avslagsgrunderna är tillämplig men
ansökan ändå inte bör bifallas med hänsyn till omständigheterna i ären-
det. Det ligger i sakens natur att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt.
Av avsnitt 7.14.6 framgår att den omständigheten att brottet är preskri-
berat enligt svenska bestämmelser inte längre utgör en självständig av-
slagsgrund. Inte heller skall en dom meddelad i en annan stat utgöra
grund för avslag. I dessa fall kan det i stället bli aktuellt att tillämpa
denna ventil om det i ett särskilt fall skulle vara stötande att bifalla en
ansökan med hänsyn till bl.a. att dom meddelats i en annan stat avseende
samma gärning eller att brottet enligt svenska regler är preskriberat sedan
en lång tid tillbaka. Ett annat exempel då denna avslagsgrund kan bli
tillämplig är om en frihetsberövad person inte samtycker till att föras
över till en annan stat.
När den handläggande myndigheten finner att en ansökan skall avslås
på en av de ovan anförda grunderna skall ansökan enligt 2 kap. 15 §
överlämnas till regeringen (se avsnitt 7.14.1).
Av tredje stycket framgår att de fakultativa avslagsgrunderna aldrig får
tillämpas om ett avslag skulle strida mot en internationell överenskom-
melse som är bindande för Sverige. 1959 års rättshjälpskonvention
tillåter t.ex. att en ansökan om överförande av en frihetsberövad avslås
vid bristande samtycke (se avsnitt 7.13.2) men tillåter inte att
preskription åberopas som vägransgrund (se avsnitt 7.14.6 och 14.1). Om
ansökan har gjorts från en medlemsstat i EU eller Norge eller Island får
en ansökan aldrig avslås på den grunden att gärningen har karaktär av ett
politiskt brott (se avsnitt 7.14.3).

15 §
Av paragrafens första stycke framgår att endast regeringen kan avslå en
ansökan på de grunder som anges i 2 kap. 3 §. Om domstolen eller åkla-
garen vid sin handläggning av ärendet konstaterar att en ansökan skall
avslås på en sådan grund skall ansökan överlämnas till regeringen. En
möjlighet finns för den handläggande instansen att överlämna ärendet till
regeringen även i andra fall. Bestämmelsen har behandlats ingående i
avsnitt 7.14.1.
Av andra stycket framgår att övriga förutsättningar som gäller enligt
denna lag prövas och beslutas av den instans som handlägger ansökan. I
uppenbara fall kan chefen för Justitiedepartementet, i de fall ansökan
givits in till centralmyndigheten, avslå ansökan direkt (se avsnitt 7.14.1).

16 §
Bestämmelsen kräver ingen närmare kommentar mer än att den ger
uttryck för en allmän princip att beslut som går emot en sökande skall
motiveras av den beslutande instansen. Detsamma gäller när en ansökan
avslås delvis.
Återredovisning
17 §
Paragrafen reglerar till vem ärendet skall redovisas efter avslutad hand-
läggning. Huvudregeln är att ärendet skall återredovisas till centralmyn-
digheten för vidarebefordran till den ansökande staten, men där direkt
kommunikation är tillåten skall redovisning ske direkt till den myndighet
som gjort ansökan. Har den ansökande staten valt att skicka ansökan till
centralmyndigheten, trots att direkt kommunikation är tillåten, skall
ärendet återredovisas via centralmyndigheten. Detta hindrar förstås inte
att centralmyndigheten och den handläggande instansen kommer överens
om annat, t.ex. om en åklagare efter kontakt med den utländska myndig-
heten anser att det är lämpligare att ärendet redovisas direkt.
3 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands
1 §
Av paragrafen framgår genom en hänvisning till 2 kap. 4 § första och
tredje styckena vad en ansökan om rättslig hjälp utomlands bör innehålla,
om den andra staten inte kräver något annat. Frågan har behandlats i
avsnitt 7.3. Vissa överenskommelser innehåller en detaljerad katalog
över vilka uppgifter som en ansökan skall innehålla. Om en ansökan görs
med stöd av en internationell överenskommelse måste därför avtalets
bestämmelser om ansökans innehåll också beaktas. I de fall ansökan görs
till en stat som Sverige inte har något avtal med blir ansökans innehåll
beroende av de krav som den staten ställer upp. Sådan information får
införskaffas via centralmyndigheten.
I 1 kap. 7 § finns bestämmelser om att svensk åklagare och domstol får
ansöka om rättslig hjälp utomlands. I anslutning till att Sverige justerar
de förbehåll och förklaringar som Sverige gjort till 1959 års rättshjälps-
konvention (se avsnitt 5.2 och 14.1) kommer Sverige att ändra förkla-
ringen till artikel 24 så att det framgår att svensk åklagare är rättslig myn-
dighet i konventionens mening och inte som nu, bara vid tillämpningen
av vissa av konventionens artiklar. Därigenom ökar svenska åklagares
möjligheter att få utländskt bistånd i förundersökningar.

2 §
Av paragrafen framgår kommunikationsvägarna. Frågan har behandlats i
avsnitt 7.1.1. Huvudregeln är att ansökningarna skall ges in till Justitie-
departementet som sedan vidarebefordrar ansökan. Om ett avtal om
direkt kommunikation finns kan svenska åklagare eller domstolar skicka
en ansökan direkt till den andra statens myndigheter. Schengenkonven-
tionen är ett exempel på en sådan överenskommelse. I förhållande till
Danmark, Finland, Island och Norge gäller enligt den nordiska
överenskommelsen på området att sådan direkt kommunikation alltid
användas.

3 §
Paragrafen innehåller, genom en hänvisning till bestämmelsen i 5 kap.
1 §, en påminnelse om att rättslig hjälp som lämnas till Sverige kan vara
förenad med villkor, t.ex. när det gäller hur översänt material får använ-
das (se avsnitt 7.15).
4 kap. Särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp
Förhör i samband med förundersökning i brottmål
1 §
Bestämmelserna om förhör på förundersökningsstadiet genom åklagare
motsvarar i sak 9 § i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet. En
nyhet är den uttryckliga föreskriften om att företrädare för den ansökande
staten får närvara vid förhöret och med samtycke får ställa frågor direkt
till den som förhörs. Den svenske förhörsledaren leder och ansvarar
emellertid alltid för förhöret. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.7.
Om förhör skall ske med misstänkt, tilltalad eller målsägande kan offent-
lig försvarare eller målsägandebiträde förordnas enligt bestämmelserna i
2 kap. 13 §. I vad mån en offentlig försvarare har rätt att närvara vid
förhöret regleras enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken. Även
i övrigt skall bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken tillämpas vid
förhöret.
Bevisupptagning vid domstol
Bevisupptagning vid svensk domstol
2 §
Paragrafen motsvarar i sak 1 § första stycket, 2 § första stycket, 4 § andra
stycket och 5 § första stycket i 1946 års lag om bevisupptagning i
Sverige. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.8.

3 §
Av paragrafen framgår att när bevisupptagning sker med någon annan än
den misstänkte eller tilltalade i det förfarande som ansökan avser, skall
en offentlig försvarare kunna förordnas om det finns särskilda skäl för
detta. Särskilda skäl kan föreligga om bevisupptagning sker med ett
vittne vars utsaga är av stor betydelse och den myndighet som begärt
bevisupptagningen är närvarande eller en svensk åklagare deltar för att
bevaka den ansökande statens intresse. Är däremot den misstänktes
ombud i den utländska rättegången närvarande föreligger inte särskilda
skäl. Frågan har behandlats i avsnitt 7.8.

4 §
Bestämmelsen motsvarar delvis 5 § andra stycket i 1946 års lag om
bevisupptagning i Sverige. Förutom domare vid den utländska domstolen
har även företrädare för den ansökande myndigheten som begärt bevis-
upptagningen, t.ex. åklagaren, rätt att delta vid bevisupptagningen. Denna
rätt får särskild betydelse när en förhandling enligt 5 kap. 1 § rättegångs-
balken skall ske inom stängda dörrar t.ex. på grund av att bevisupptag-
ningen sker under förundersökningen i den ansökande staten. Företrädare
för den ansökande staten får med rättens samtycke ställa frågor till den
som hörs. Parters och biträdes rätt att närvara regleras i rättegångsbalken.
Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.8.

5 §
Av paragrafen som är helt ny framgår att svensk åklagare på den an-
sökande statens begäran får delta vid bevisupptagningen och bevaka den
ansökande statens intressen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.8.
Bevisupptagning vid utländsk domstol
6 och 7 §§
Bestämmelserna motsvarar i sak 1 § första och tredje styckena i 1946 års
lag om bevisupptagning i utlandet. Bestämmelserna har behandlats i av-
snitt 7.8. En nyhet är att några synnerliga skäl inte längre krävs för att
bevisupptagning skall kunna ske i utlandet utan domstolen får avgöra
behovet utifrån de allmänna bestämmelserna i 35 kap. rättegångsbalken.
Som alternativ till bevisupptagning enligt dessa bestämmelser kan dom-
stolen hålla telefonförhör eller förhör genom videokonferens enligt
bestämmelserna i 4 kap. 9 § eller 4 kap. 13 § (se avsnitt 7.9 och 7.10).
Telefonförhör
Förhör med någon i Sverige
8 §
I bestämmelsen regleras närmare förutsättningarna för att telefonförhör
skall få ske med någon i Sverige. Frågan har behandlats i avsnitt 7.9.
Huvudregeln är att förhör får ske utan inblandning av svensk åklagare
eller domstol. Detta förutsätter dock att den som skall höras samtycker
till det. Vill den andra staten ha bistånd av svensk åklagare eller domstol
med ett telefonförhör skall sådant bistånd lämnas. Den handläggande in-
stansen åtar sig då att kalla den som skall höras och kontrollera identite-
ten och att denna samtycker. Om så begärs av den ansökande staten kan
bestämmelserna i 4 kap. 11 andra stycket tillämpas, dvs. att ärendet skall
anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling (kallelse av part
och utseende av tolk). I sådant fall skall också 4 kap. 12 § tillämpas (för-
ordnande av stödperson eller rättegångsbiträde).
Förhör med någon i utlandet
9 §
Av bestämmelsen framgår att svenska domstolar får hålla telefonförhör
med en person som befinner sig i utlandet enligt bestämmelserna i rätte-
gångsbalken under förutsättning att den andra staten tillåter detta. Någon
ansökan om rättslig hjälp behövs inte då.
I de fall den utländska staten inte tillåter ett telefonförhör utan bistånd
från dess rättsliga myndigheter eller om den svenska domstolen behöver
bistånd med förhöret får domstolen ansöka om rättslig hjälp med
telefonförhöret under förutsättning att den som hörs samtycker till åtgär-
den. Ett bifall till ansökan beror på om den anmodade staten tillåter såda-
na förhör eller om det finns en internationell överenskommelse i ämnet.
Sådana bestämmelser finns i utkastet till EU-konventionen om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål och i utkastet till ett andra tilläggsprotokoll till
1959 års rättshjälpskonvention. Se härom vidare i avsnitt 7.9.

10 §
I paragrafen finns motsvarande bestämmelser som i 4 kap. 9 § när en
åklagare vill hålla telefonförhör med någon i utlandet.

Förhör genom videokonferens
Förhör med någon i Sverige
11 och 12 §§
Av bestämmelserna framgår att förhör genom videokonferens kan ske i
Sverige såväl under rättegång i den andra staten som under en förunder-
sökning där. Av 2 kap. 1 § framgår att videokonferens skall ske under de
förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk för-
undersökning eller rättegång. Förutsättningarna för en videokonferens i
rättegång framgår av lagen (1999:613) om försöksverksamhet med
videokonferens i rättegång. Av försökslagen uppställs ett krav på att den
som skall höras samtycker till att förhöret sker med videolänk. Något
krav på formell ömsesidighet ställs inte upp. Om ett förhör genom video-
konferens skall ske med ett vittne eller sakkunnig får han eller hon
åtföljas av en stödperson. Tingsrätten kan även utse ett biträde åt den
som skall höras. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.10.
Förhör med någon i utlandet
13 §
Bestämmelserna som tar upp frågan om förhör med någon i utlandet
genom videokonferens har behandlats i avsnitt 7.10. En förutsättning för
att en svensk domstol skall kunna begära hjälp utomlands med förhör
genom videokonferens är att ett sådant förhör är tillåten enligt svensk
rätt. Bestämmelser om videokonferens finns i lagen (1999:613) om för-
söksverksamhet med videokonferens i rättegång. Inga motsvarande be-
gränsningar gäller för att en svensk åklagare skall kunna begära hjälp
med videokonferens utomlands. En annan förutsättning, som även gäller
när en åklagare vill ha motsvarande bistånd från utlandet, är att Sverige
och den andra staten i en internationell överenskommelse har avtalat om
sådan hjälp eller om den andra staten annars ger sådan hjälp. För närva-
rande finns inga internationella överenskommelser som innehåller be-
stämmelser om förhör genom videokonferens. Sådana regler diskuteras
emellertid i utkasten till EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål och ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonven-
tion.
Kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap.
rättegångsbalken
Ansökan och förfarande
14 17 §§
Bestämmelserna motsvarar i sak 5 § andra stycket, 8 § första och andra
styckena samt 9 § första stycket tvångsmedelslagen. Bestämmelserna har
behandlats i avsnitt 7.11. En nyhet är att företrädare för den ansökande
staten får delta vid rättens förhandling och med rättens samtycke ställa
frågor. Se även kommentarerna under 4 kap. 4 §.

18 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.3. Kroppsbesiktning kan bli
aktuellt i de fall den ansökande staten ansöker om att en person skall
undergå ett prov för DNA-test. Andra åtgärder som kan aktualiseras är
tagande av fingeravtryck eller fotografier (28 kap. 14 § rättegångs-
balken). Genom bestämmelsen finns även möjlighet att bistå med andra
former av husrannsakan än som anges i 4 kap. 16 §.
Beslag och överlämnande av egendom till annan stat
19 §
Bestämmelsen motsvarar i sak 2 § tvångsmedelslagen och har behandlats
i avsnitt 7.11.

20 §
Bestämmelsen tar upp frågan om kravet på s.k. dubbel straffbarhet vid
husrannsakan enligt 4 kap. 16 § och beslag. Frågan om dubbel straffbar-
het behandlas i avsnitt 7.6. Huvudregeln vid tvångsmedelsanvändning är
enligt 2 kap. 2 § att gärningen som ansökan avser skall motsvara ett brott
enligt svensk lag. I förevarande paragraf föreskrivs vissa undantag från
detta krav.
I första stycket anges att om ansökan görs från en medlemsstat i EU
eller Norge eller Island krävs endast att det för gärningen kan dömas till
fängelse i den ansökande staten.
I ärenden som avser en gärning som i den ansökande staten handläggs i
ett administrativt förfarande eller annat än ett straffrättsligt förfarande (se
avsnitt 6.2) får husrannsakan göras och egendomen tas i beslag enligt
andra stycket om gärningen som ansökan avser motsvarar ett brott enligt
svensk lag för vilket det är föreskrivet fängelse sex månader eller mer.
Hjälp kan även lämnas i ärenden som avser en gärning som i Sverige
handläggs i ett administrativt förfarande eller annat än ett straffrättsligt
förfarande i Sverige om det för gärningen är föreskrivet fängelse i sex
månader eller mer i den ansökande staten. Det sistnämnda fallet gäller
inte en om en ansökan görs från en medlemsstat i Europeiska unionen
eller Norge och Island eftersom första stycket då är tillämpligt. En förut-
sättning för att det andra stycket skall kunna tillämpas är att det förfar-
ande som är aktuellt och den åtgärd som begärs omfattas av en inter-
nationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten, se 1 kap. 5 § första stycket 1 och andra stycket.

21 och 22 §§
Av paragrafen framgår att rätten skall pröva om beslaget är lagligen
grundat vilket motsvarar 8 § första stycket tvångsmedelslagen. Vidare
skall rätten även avgöra om egendomen skall överlämnas till den ansök-
ande staten. Av 5 kap. 2 § följer att rätten, så länge det inte strider mot en
internationell överenskommelse, kan ställa villkor om användnings-
begränsningar m.m. (se avsnitt 7.15). Beslut om att överlämna
beslagtagen egendom verkställs av åklagaren. Bestämmelserna har
behandlats i avsnitt 7.11.
Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av
utländska förverkandebeslut
23 och 24 §§
Bestämmelsen motsvarar 2 a § och 9 § tredje stycket tvångsmedelslagen
och har behandlats i avsnitt 7.11. I de fall som regleras i paragraferna
överlämnas inte den beslagtagna eller kvarstadsbelagda egendomen till
den ansökande staten utan egendomen blir kvar i Sverige i avvaktan på
att det utländska förverkandebeslutet eller domen kan verkställas i
Sverige. Verkställighet sker i sådant fall enligt internationella verk-
ställighetslagen.
Den lagtekniska konstruktionen innebär för det första att det ställs krav
på att det finns en överenskommelse om verkställighet av utländska
domar med den aktuella staten för att förevarande paragraf skall bli
tillämplig, se 1 § i internationella verkställighetslagen. En sådan överens-
kommelse är brottmålsdomskonventionen (se 2 § samma lag). Konven-
tionen har endast tillträtts av ett fåtal stater (se 1 § i förordningen
[1977:178] med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom). Konventioner som har ett betydligt
större antal ratifikationer är narkotikabrottskonventionen (se 21 b §
samma förordning och bilaga 1 till förordningen) och förverkandekon-
ventionen (se 21 c § samma förordning och bilaga 2 till förordningen).
För det andra innebär den lagtekniska konstruktionen ett oinskränkt
krav på dubbel straffbarhet vid tillämpning av paragraferna. För att
verkställighet skall kunna ske i Sverige av en utländsk dom krävs
nämligen att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt svensk lag (se
5 § i internationella verkställighetslagen).
Beslagtagen egendom som kan antas vara förverkad på grund av brott
kan i vissa fall överlämnas till den ansökande staten för att säkra verk-
ställighet i det landet se 4 kap. 19 § tredje strecksatsen. Kvarstadsbe-
lagd egendom kan för närvarande aldrig överlämnas till annan stat (angå-
ende reformbehov på området, se avsnitt 7.11).
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i Sverige
eller utlandet
25 och 26 §§
Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i
Sverige och utomlands har behandlats i avsnitt 7.12. Av 27 kap. 24 §
rättegångsbalken följer att upptagningar av avlyssnat material skall för-
störas när förundersökningen lags ned eller avslutats eller, om åtal
väckts, målet avgjorts slutligt. Syftet är att avlyssnat material inte skall
sparas. Av 5 kap. 2 § följer att åklagaren när avlyssnat material
överlämnas kan, i den mån det inte strider mot en internationell
överenskommelse, förena överlämnandet av materialet med villkor. Ett
sådant villkor kan vara att materialet skall förstöras efter det att det
rättsliga förfarandet är avslutat i den ansökande staten (se avsnitt 7.15).
Hemlig kameraövervakning
Hemlig kameraövervakning av någon i Sverige eller utlandet
27 och 28 §§
Bestämmelserna om hemlig kamerarövervakning i Sverige och utom-
lands har behandlats i avsnitt 7.12. I 7 § lagen (1995:1506) om hemlig
kameraövervakning finns en bestämmelse om att upptagningar skall för-
störas som motsvarar 27 kap. 24 § rättegångsbalken. I denna del hänvisas
till kommentaren till 4 kap. 25 och 26 §§.
Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.
Överförande från eller till Sverige på begäran av en annan stat
29 §
Av bestämmelsen framgår att en i Sverige frihetsberövad person för föras
över till den ansökande staten för förhör eller konfrontation i samband
med en förundersökning eller rättegång där. Av ansökan skall framgå hur
lång tid den frihetsberövade behöver närvara i den andra staten. Vidare
får överförande inte ske om förfarandet i den ansökande staten avser ut-
redning om den frihetsberövades egen brottslighet. Dessa bestämmelser
motsvaras av 2 § och 4 § andra stycket 4 i 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet. Vidare framgår av paragrafen att en person som är
frihetsberövad i den ansökande staten kan föras över till Sverige på be-
gäran av den staten. Bestämmelserna har behandlats avsnitt 7.13.1.

30 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 3 § och 4 § första stycket i 1991 års
lag om samarbete på brottmålsområdet. Något krav på samtycke ställs
dock inte upp. Inte heller krävs enligt 2 kap. 2 § att den aktuella gär-
ningen motsvarar brott enligt svensk lag (se avsnitt 7.6). En ansökan
skall som huvudregel prövas av regeringen. I de fall en ansökan görs av
en medlemsstat i EU eller Norge eller Island prövas ansökan av åklagare.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.13.2 och 7.13.3.
Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller
domstol
31 §
Bestämmelsen tar upp de två fall en frihetsberövad person kan föras över
från eller till Sverige på begäran av en svensk åklagare eller domstol.
Skall personen föras över från Sverige får det ske även i de fall utred-
ningen avser den frihetsberövades egen brottslighet (jfr 2 kap 29 § första
stycket 1). Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.13.1.
Yttranden
32 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 5 § i 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet. Något yttrande behöver inte inhämtas om det är
uppenbart att det inte behövs. Ett exempel är att det är klart att framställ-
ningen skall avslås oavsett av vad som kan framkomma i ett yttrande. Ett
annat exempel är om en svensk åklagare vill att en i målet häktad person
skall föras över till en annan stat för att där t.ex. vallas på en brottsplats
och det finns inget som skulle tala för att ett överförande inte skulle
kunna genomföras med hänsyn till den frihetsberövades tillstånd. I dessa
fall tjänar ett yttrande från häktet normalt inte något syfte.
Transport genom Sverige och förvar i Sverige av överförda personer
33 och 34 §§
Bestämmelserna motsvarar 6 och 7 §§ i 1991 års lag om samarbete på
brottmålsområdet och har behandlats i avsnitt 7.13.1.
5 kap. Övriga bestämmelser
Villkor om användningsbegränsningar m.m.
1 §
Bestämmelsen motsvarar i sak 1 § i 1991 års lag om samarbete på brott-
målsområdet. Vissa redaktionella ändringar har gjorts. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 7.15.

2 §
Paragrafen ger svenska åklagare och domstolar en möjlighet att förena
den rättsliga hjälpen som lämnas med villkor om användningsbegräns-
ningar m.m. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.15. Bestämmelsen
har sitt ursprung i 4 § tvångsmedelslagen som föreskriver att förbehåll får
ställas upp när beslagtagen egendom överlämnas till den ansökande
staten om det är påkallat av hänsyn till tredje mans rätt eller från allmän
synpunkt. De förbehåll som ställs upp torde ofta innebära att egendomen
som överlämnas skall lämnas tillbaka när det rättsliga förfarandet är
avslutat i den ansökande staten. Bestämmelsen har inte begränsats till
avse enbart beslagtagen egendom som överlämnas utan den har gjorts
generellt tillämplig på all slags rättslig hjälp enligt lagen. Det innebär att
allt material och all information som överlämnas med stöd av denna lag
kan förenas med villkor om hur materialet får användas eller på annat sätt
utnyttjas. Bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Om villkor skall
ställas upp från allmän synpunkt krävs det att det är nödvändigt (se
härom avsnitt 7.15). En annan begränsande faktor är att några villkor inte
får ställas upp om de strider mot en internationell överenskommelse som
gäller mellan Sverige och den ansökande staten. I förhållande till stater
som tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention kan några villkor t.ex. inte
ställas upp i fråga om bevismaterial som överlämnas efter en bevisupp-
tagning vid domstol. Däremot kan det finnas utrymme för att ställa upp
vissa villkor vid överlämnande av beslagtagen egendom i förhållande till
dessa stater. Detta kan utläsas in i den förklaring som Sverige avgett
beträffande artikel 5 dvs. att bistånd lämnas om verkställigheten är
förenlig med svensk lag (jfr avsnitt 14.1). Frågan om att reglera frågan
om användningsbegränsningar enligt 1959 års rättshjälpskonvention
diskuteras i arbetet med ett andra tilläggsprotokoll till konventionen.

3 §
Av paragrafen framgår att den åklagare eller domstol som lämnat rättslig
hjälp och därvid ställt villkor enligt 5 kap. 2 § får medge undantag från
villkoret. I de fall villkor om exempelvis användningsbegränsningar föl-
jer direkt av den internationella överenskommelse som legat till grund för
den hjälp som Sverige lämnat (t.ex. narkotikabrottskonventionen) får den
åklagare eller domstol som lämnat den rättsliga hjälpen medge undantag
om det följer av den internationella överenskommelsen. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 7.15. Vid bedömning om undantag skall medges
skall prövning på nytt göras av om villkoren är påkallade av hänsyn till
enskilds rätt eller nödvändiga från allmän synpunkt utifrån de skäl som
anförts från den ansökande staten att undantag bör medges. I vilket syfte
uppgifterna skall användas får också betydelse.

4 §
Bestämmelserna i 5 kap. 1 3 §§ gäller även i fråga om överenskommel-
ser med mellanfolkliga organisationer. Bestämmelsen är inte ny utan
motsvarar andra stycket i 1991 års lag om samarbete på brottmåls-
området.
Immunitet
5 8 §§
Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 8 § i 1991 års lag om samarbete
på brottmålsområdet. Mot bakgrund av avtalet med Australien (se avsnitt
5.7.1 och 11) har ett tillägg gjorts som innebär att den som reser till
Sverige för att höras i en visst förfarande inte utan eget samtycke får
åläggas att medverka vid annan utredning eller annat förfarande än som
är avsedd med kallelsen. Immunitetsreglerna gäller även den som över-
förs till Sverige med stöd av 4 kap. 29 och 31 §§ i den utsträckning det
har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sve-
rige och den andra staten. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.16.
Sekretess
9 §
Bestämmelsen är en ren hänvisning till sekretesslagen (1980:100);
jämför avsnitt 10.1 och lagförslag 2.13.
Undantag från banksekretess
10 §
Bestämmelsen klargör att regler om banksekretess och tystnadsplikt inte
hindrar att rättslig hjälp lämnas enligt bestämmelserna om förhör under
förundersökning eller husrannsakan och beslag. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 10. 2.

11 §
Av paragrafen framgår att regeringen får besluta om att egendom eller
dess värde som har förverkats genom ett svenskt avgörande kan delas
med en annan stat som har lämnat Sverige bistånd som har haft betydelse
för utredningen om brottet. Regeringen kan ta upp en sådan fråga såväl
efter ansökan från den andra staten som på eget initiativ. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 8. I 36 § internationella verkställighetslagen finns
särskilda bestämmelser om delning av egendom efter det att Sverige
bistått annan stat med verkställighet av ett förverkandebeslut. Den
bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas (se lagförslag 2.9 och
avsnitt 17.9).
Återkrav av kostnader
12 §
Paragrafen som ger upplysning om att regeringen meddelar föreskrifter
om att kostnader för rättslig hjälp kan återkrävas av den ansökande staten
har behandlats i avsnitt 7.18.
Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden
13 §
I paragrafen bemyndigas regeringen att i förordning ge närmare
tillämpningsföreskrifter. Det framgår också att regeringen i tillkänna-
givande redovisar de olika internationella överenskommelser som det
hänvisas till i olika paragrafer.
17.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
2 kap. 5 a §
Tilläggen i tredje och fjärde styckena föranleds av Schengenkonven-
tionens bestämmelser i artikel 54 58 och Sveriges tillträde till 1987 års
konvention mellan medlemsstaterna i den europeiska gemenskapen om
förbud mot dubbel lagföring (double jeopardy) som föreskriver att om
dom meddelats i konventionsstat föreligger hinder mot ny lagföring för
brott, med vissa undantag, i de andra konventionsstaterna. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 13.
17.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
5 kap. 1 §
I 5 kap. 7 § sekretesslagen finns en ny bestämmelse som syftar till att
sekretess skall kunna gälla vid en begäran om rättslig hjälp i brottmål (se
avsnitt 10.1). Mot bakgrund härav har ett tillägg gjorts i 5 kap. 1 § andra
meningen rättegångsbalken genom en hänvisning till aktuell
bestämmelse i sekretesslagen. Detta innebär att det för stängda dörrar
inte krävs att det är av synnerlig vikt att uppgift inte röjs.

9 kap. 7 §
Tillägget i andra stycket innebär att den som inte förelagts vid vite enligt
vad som föreskrivs i paragrafen inte får åläggas ansvar för de kostnader
som kan uppstå till följd av att föreläggandet inte följs. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 9. Se även kommentaren till ändringen i 5 § del-
givningslagen (avsnitt 17.8) om att kallelse att inställa sig vid
förhandling i brottmål inte får förenas med vite om kallelsen skall delges
utomlands, annat än enligt den nordiska lagen om vittnesplikt.

31 kap. 4 §
I paragrafens nya andra stycke hänvisas till att i 9 kap. 7 § rättegångs-
balken finns bestämmelser om kostnader när något vite inte har satts ut.

33 kap. 9 §
I andra stycket införs en skyldighet för rätten att översätta handlingar i
brottmål, om handlingen skall sändas till någon som vistas inom Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområdet och det finns anledning att anta att
personen inte förstår språket i handlingen. Bestämmelsen är tillämplig i
de fall handlingen skall delges men också när underrättelser eller domar
och beslut skall översändas till personer som befinner sig utomlands.
Enligt huvudregeln skall handlingen, eller de viktigaste delarna över-
sättas till språket som talas i landet. Har staten flera officiella språk
räcker det att handlingen översätts till ett av språken. Om rätten känner
till att personen inte förstår detta språk skall handlingen översättas till ett
språk som personen förstår. Om en handlingen skall delges med en
person i Norge eller Danmark behöver handlingen alltså endast
översättas om rätten känner till att personen inte förstår norska eller
danska. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.

36 kap. 23 § och 40 kap. 16 §
Tilläggen i dessa paragrafer motsvarar det tillägg som gjorts i 31 kap. 4 §
rättegångsbalken.
17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol
1 och 4 §§
I lagen har de bestämmelser som gäller bevisupptagning i brottmål ut-
mönstrats. I de fall den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brott-
mål är tillämplig skall 1946 års lag inte tillämpas. Lagen blir i fortsätt-
ningen endast tillämplig i tvistemål (se avsnitt 6.1). Överflyttningen av
centralmyndigheten från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet
(se avsnitt 7.2) har också föranlett en ändring. Övriga ändringar är av
redaktionell karaktär.
17.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol
1 och 3 §§
Ändringarna motsvarar ändringarna i lagförslag 17.4.
17.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott
14, 23 och 26 §§
Ändringarna är föranledda av kravet på att den diplomatiska vägen skall
användas när framställningarna görs tas bort samt att centralmyndighets-
funktionen flyttas över från Utrikesdepartementet till Justitiedeparte-
mentet (se avsnitt 7.1.1 och 7.2).
17.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.
4 a §
Hänvisningen till tvångsmedelslagen har ersatts med en hänvisning till
den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
17.8 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)
5 §
Bestämmelsen i det andra stycket är ny och innebär att vite inte får sättas
ut i en kallelse av en målsägande, ett vittne, en sakkunnig eller någon
som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken att in-
ställa sig vid förhandling i brottmål om kallelsen skall delges utomlands.
Bestämmelsen är generell och omfattar både sådana kallelser som delges
med biträde av en annan stat och sådana som delges direkt per post.
Undantag görs för de fall där kallelse av ett vittne eller en målsägande
sker med stöd av den nordiska lagen om vittnesplikt. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 9. Se även kommentaren till ändringen i 9 kap. 7 §
rättegångsbalken, avsnitt 17.3.
17.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom
8, 17, 20, 25 a, 28, 30, 32 och 40 §§
Ändringarna är föranledda av att centralmyndighetsfunktionen förs över
från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2).

18 §
Hänvisningen till tvångsmedelslagen har ersatts av en hänvisning till den
nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

36 §
Ändringen innebär att inte bara enstaka föremål som förverkats i Sverige
efter ansökan av en annan stat utan även dess värde kan delas med den
staten. Av 5 kap. 11 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål
framgår att delning på motsvarande sätt kan ske i de fall en annan stat har
lämnat rättsligt bistånd till Sverige i en svensk utredning eller rättegång.
Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 8.
17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag
2 §
Hänvisningen till 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet har
ersatts med en hänvisning till den nya lagen om internationell rättslig
hjälp i brottmål.
17.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
43 §
Nuvarande hänvisningen till 2 § i 1991 års lag om samarbete på brott-
målsområdet om att en frihetsberövad person i Sverige kan föras över till
en ansökande stat har ersatts med en hänvisning till motsvarande
bestämmelse i 4 kap. 29 § lagen om internationell rättslig hjälp i
brottmål. Hänvisningen innebär att den tid som den frihetsberövade
vistats utanför anstalt med stöd av sistnämnda bestämmelse skall
inräknas i tiden för inställelse. Vidare hänvisas till 4 kap. 31 § i samma
lag eftersom en frihetsberövad kan vistas utanför anstalt när t.ex. en
svensk åklagare kan ansöka om att en i Sverige frihetsberövad person
överförs till ett annat land (se avsnitt 7.13.1). Även denna tid skall anses
som inställelsetid.
17.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet
7 och 22 §§
Ändringarna är föranledda av att centralmyndighetsfunktionen förs över
från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2).
17.13 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
1 kap. 4 §
Hänvisningen till 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet har
ersätts med en hänvisning till den nya lagen om internationell rättslig
hjälp i brottmål.

5 kap. 7 §
En ny bestämmelse införs i 5 kap. Bestämmelsen har behandlats
ingående i avsnitt 10.1.
Bestämmelsen i första stycket innebär att sekretess skall kunna gälla
vid en begäran om rättslig hjälp i brottmål i Sverige för uppgift i utred-
ning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller rörande
angelägenhet som avser användning av tvångsmedel. Sekretessen kan
omfatta även de uppgifter som förekommer i en ansökan om rättslig hjälp
och därtill fogade handlingar. Uppgifterna är sådana att de skulle ha om-
fattats av förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen om
de förekommit i en svensk förundersökning. Med hänsyn till den begrän-
sade information som svenska myndigheter i normalfallet har rörande
hela brottsutredningen i den andra staten är skaderekvisitet utformat på
ett annat sätt än vad som gäller vid förundersökningssekretess. Den
svenska myndigheten skall pröva om det kan antas att uppgiften lämnats
under förutsättning att uppgiften inte röjs. Mot bakgrund av att det inom
det straffrättsliga samarbetet är en självklar utgångspunkt att känsliga
uppgifter i den utländska brottsutredningen kan skyddas i den anmodade
staten råder en stark presumtion för sekretess.
Sekretess enligt andra stycket gäller hos polismyndighet och
åklagarmyndighet samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Kust-
bevakningen för vissa uppgifter enligt lagen (2000:000) om Schengens
informationssystem. Sekretess kan gälla för motsvarande uppgifter till
skydd för den enskilde enligt en ny bestämmelse i 7 kap. 41 § sekretess-
lagen (se prop. 1999/2000:64). För att uppfylla Sveriges åtaganden enligt
Schengenkonventionen bör dessa uppgifter även kunna skyddas med
hänsyn till den utländska brottsutredningen.

16 kap. 1 §
Meddelarfrihet viker för tystnadsplikt som följer av sekretessbestäm-
melsen, såvitt avser uppgifter som hänför sig till uppgift om kvarhållande
av försändelse till befodringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig
kameraövervakning och hemlig teleövervakning på grund av beslut av
domstol eller åklagare.

17.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:569) om
Sveriges samarbete med de internationella tribuna-
lerna för brott mot internationell humanitär rätt
2 §
Ändringen är föranledd av att centralmyndigheten förs över från Utrikes-
departementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2).

9, 9 a och 10 §§
I de nuvarande bestämmelserna hänvisas till olika bestämmelser i tvångs-
medelslagen och 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige. De har er-
satts med en i 9 § generell hänvisning till lagen om internationell rättslig
hjälp i brottmål. I 9 a § anges i huvudsak vilka bestämmelser som i lagen
om internationell rättslig hjälp i brottmål inte skall tillämpas när rättslig
hjälp begärs av tribunalerna. Bestämmelserna i nuvarande 9 § har förts
över till 10 §. Ändringarna har behandlats i avsnitt 12.

11 §
Paragrafen, tidigare betecknad 12 a §, som infördes när lagen ändrades
med anledning av inrättandet av tribunalen för Rwanda (se prop.
1995/96:48), behandlar straffverkställighet i Sverige av tribunalernas
domar m.m.
I paragrafen har ett nytt tredje stycke införts. Ändringen har behandlats
i avsnitt 12 och avser villkorlig frigivning av personer som i Sverige
avtjänar ett fängelsestraff utdömt av en internationell tribunal. De nya
bestämmelserna skapar en särskild ordning för villkorlig frigivning som
avviker från vad som annars gäller vid verkställighet enligt 25 §
internationella verkställighetslagen, som hänvisar till att vanliga verk-
ställighetsregler skall gälla. Det är i dessa fall regeringen som beslutar
om villkorlig frigivning. Prövningen har ett starkare fakultativt inslag än
vad som annars gäller och regeringen får besluta att villkorlig frigivning
skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken. Innan
frågan prövas skall den berörda tribunalen ges tillfälle att lämna
synpunkter.
Det tidigare tredje stycket har oförändrat överförts till ett nytt fjärde
stycke.

12 §
Nuvarande 12 § har upphört att gälla, se vid kommentaren till 9, 9 a och
10 §§. Paragrafen är ny och reglerar tribunalernas tillsyn av straffverk-
ställighet i Sverige. Frågan behandlas i avsnitt 12. Företrädare för tribu-
nalen eller den tribunalen utser, t.ex. Internationella Röda Korset, har rätt
att besöka den plats där straffet avtjänas för att undersöka behandlingen
av den intagne. För att möjliggöra och underlätta denna tillsyn föreskrivs
vidare att den som ansvarar för en sådan person, dvs. kriminalvården,
skall lämna det biträde som krävs. Det biträde som kan bli aktuellt är
t.ex. att ge tillträde till och möjlighet att fritt förflytta sig inom den plats

där den intagne är placerad, möjlighet till enskilda samtal med den
intagne och andra som kan lämna upplysningar om behandlingen samt
erforderlig information. Skyldigheten att lämna biträde är inte inskränkt
att gälla i samband med besök utan det kan även vara fråga om att t.ex.
lämna skriftlig information som begärs av tribunalen eller den som har
utsetts att fullgöra tillsynen. Det är alltså fråga om i princip samma
bistånd som i dag tillhandahålls den europeiska kommittén mot tortyr
m.m. enligt lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den
europeiska konventionen mot tortyr m.m.

14 §
Det andra stycket i paragrafen har tagits bort mot bakgrund av motsva-
rande bestämmelse finns i 2 kap. 13 § i lagen om internationell rättslig
hjälp i brottmål.

Promemorians lagförslag
1 Förslag till lag om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde, m.m.
1 § Om en myndighet i en annan stat ansöker om rättslig hjälp i Sverige
med en åtgärd i ett rättsligt förfarande som gäller utredning om eller
lagföring för brott, skall den begärda hjälpen lämnas enligt bestäm-
melserna i denna lag.
Om rättslig hjälp som avses i första stycket begärs av en myndighet i
en nordisk stat skall den begärda hjälpen lämnas även om förfarandet i
den ansökande staten eller i Sverige, eller i båda, är ett administrativt
förfarande.
Den begärda hjälpen skall också lämnas om rättslig hjälp begärs av en
myndighet i en nordisk stat i ett förfarande som har samband med ett
brottmål även om ärendet i den ansökande staten eller i Sverige, eller i
båda, handläggs i ett annat rättsligt förfarande än ett straffrättsligt.
Andra och tredje stycket gäller också annan stat i den utsträckning
Sverige och den andra staten har avtalat om detta i en internationell
överenskommelse.

2 § Denna lag tillämpas också när rättslig hjälp begärs i Sverige i ett i
den ansökande staten pågående förfarande som gäller nåd, uppskov med
utdömande eller verkställighet av straff, villkorlig frigivning, avbrott i
verkställighet av straff eller liknande.

3 § I lagen finns allmänna bestämmelser och särskilda bestämmelser om
rättslig hjälp i brottmål i Sverige.
I lagen finns också allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål
utomlands. I lagen finns vissa särskilda bestämmelser om att svensk
åklagare får ansöka om rättslig hjälp utomlands. I övrigt får svensk
åklagare ansöka om rättslig hjälp utomlands i den utsträckning den andra
staten tillåter detta. Svensk domstol får ansöka om rättslig hjälp
utomlands enligt särskilda bestämmelser i denna lag.

4 § Med rättslig hjälp enligt denna lag avses
1. förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål
2. bevisupptagning vid domstol
3. telefonförhör
4. förhör genom videokonferens
5. husrannsakan, beslag, kvarstad
6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
7. hemlig kameraövervakning
8. överförande av frihetsberövade för förhör m.m.
9. delning av förverkad egendom mellan stater
10. annan åtgärd som kan vidtas i en svensk förundersökning eller
rättegång och inte innefattar tvångsmedel.
I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det
finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa
internationella organ.
Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige
Villkor och förutsättningar för rättslig hjälp
5 § Rättslig hjälp som avses i 4 § första stycket 1 7 och 10 skall lämnas
på de villkor och under de förutsättningar som gäller för en motsvarande
åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångs-
balken eller annan lag eller författning och enligt särskilda föreskrifter i
denna lag.
Rättslig hjälp som avses i 4 § första stycket 8 och 9 lämnas enligt
särskilda bestämmelser i denna lag.
Rättslig hjälp som avses i 4 § första stycket 1 4, 8 och 10 får lämnas
även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar brott enligt
svensk lag.
Ansökan
6 § En ansökan om rättslig hjälp i brottmål enligt denna lag får göras av
utländsk åklagare, domstol eller undersökningsdomare eller av någon
annan som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för
Sverige får göra en sådan ansökan.

7 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag bör innehålla
uppgift om den utländska domstol eller myndighet som handlägger
ärendet,
en beskrivning av det rättsliga förfarande som pågår,
uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna, samt
de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten,
uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i förekommande fall, i
vilken egenskap en person skall höras,
namn på och adress till de personer som är aktuella i ärendet.
Om ärendet är brådskande eller om verkställighet önskas inom viss
tidsfrist skall detta samt skälen för brådskan eller tidsfristen anges.
En ansökan om rättslig hjälp skall göras skriftligen. Den får
översändas per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet,
på annat sätt.
I lagen finns särskilda bestämmelser om vad en ansökan skall innehålla
vid vissa slag av åtgärder.

8 § En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall vara
skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning
till något av dessa språk, om inte den instans som enligt denna lag
handlägger ärendet tillåter annat.
Vart ansökan skall skickas
9 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag skall ges in
till Justitiedepartementet, som vidarebefordrar ansökan till behörig
åklagare eller domstol såvida inte ansökan skall prövas av regeringen.
En ansökan från en stat som är medlem i den Europeiska Unionen eller
från Norge eller Island får ges in direkt till behörig åklagare eller
domstol. Detsamma gäller om Sverige och den ansökande staten i en
internationell överenskommelse har avtalat om sådan direkt
kommunikation.
Behörighet, överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt
10 § En ansökan som enligt denna lag handläggs av åklagare skall
handläggas av Riksåklagaren eller den åklagare inom vars område den
begärda åtgärden skall vidtas. En ansökan som enligt denna lag
handläggs av domstol skall handläggas av den tingsrätt inom vars område
den begärda åtgärden skall vidtas om inte annat föreskivs i denna lag.
En åklagare som är behörig att vidta en av flera begärda åtgärder får
också, om det är lämpligt, vidta andra begärda åtgärder som annan
åklagare är behörig att vidta.
Finner åklagaren eller tingsrätten under ärendets handläggning att den
inte är behörig att handlägga ansökan, skall ansökan överlämnas till
behörig åklagare eller tingsrätt. I annat fall får ett sådant överlämnande
ske efter samråd, om det finns en åklagare eller tingsrätt som är
lämpligare att handlägga ansökan.
Underrättelser
11 § Om det begärts av den utländska myndigheten, eller om ansökan har
överlämnats enligt 10 § tredje stycket, skall den åklagare eller tingsrätt
som handlägger ärendet bekräfta att ansökan tagits emot, såvida inte den
begärda åtgärden kan vidtas genast.
Kan en begärd åtgärd inte vidtas inom den tidsfrist som angivits i
ansökan och kan det antas att detta kommer att försvåra förfarandet i den
ansökande staten, skall den åklagare eller tingsrätt som är ansvarig för
handläggningen av ärendet utan dröjsmål underrätta den utländska
myndigheten om när den begärda åtgärden kan komma att vidtas.
Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet
12 § Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för
handläggningen, skall den ansökande staten ges tillfälle att komplettera
ansökan. Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under vissa villkor
skall den ansökande staten underrättas om de hinder som finns och ges
tillfälle att yttra sig eller komplettera eller justera ansökan.
Återredovisning
13 § När handläggningen av ärendet har avslutats skall det redovisas till
Justitiedepartementet för vidarebefordran till den ansökande staten. Om
direktkommunikation är medgiven enligt 9 § andra stycket, skall ärendet
istället redovisas direkt till den myndighet i den ansökande staten som
gjort ansökan.
Förfarandet och tillämplig lag
14 § Ansökningar om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. I fråga
om förfarandet tillämpas, om inte annat föreskrivs i denna lag, samma
förfarande som tillämpas när en motsvarande åtgärd vidtas vid en svensk
förundersökning eller rättegång. Domstol kan bestämma att handlägg-
ningen helt eller delvis skall ske på ett främmande språk, om det är
lämpligt.

15 § Innehåller ansökan en begäran om att ett visst förfarande skall
tillämpas när den begärda åtgärden vidtas skall detta tillämpas om det
inte strider mot grunderna för den svenska rättsordningen.

16 § Den som skall höras eller annars fullgöra något enligt denna lag har
rätt att vägra att följa vad som krävs av honom eller henne, om stöd för
detta finns i svensk lag eller i den ansökande statens lag.
Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson
17 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som skall höras enligt
bestämmelserna i denna lag, eller som annars drabbas av en begärd
åtgärd, har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller
stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång.
Om det finns särskilda skäl får offentlig försvarare enligt 21 kap.
rättegångsbalken förordnas för att tillvarata den misstänktes eller
tilltalades intressen vid en bevisupptagning vid svensk domstol.
Avslag
18 § Om de förutsättningar eller villkor som enligt 5 § gäller beträffande
den begärda åtgärden inte är uppfyllda, beslutar den instans som
handlägger ärendet om avslag på ansökan. Om ansökan har givits in till
Justitiedepartementet och det är uppenbart att förutsättningarna eller
villkoren inte är uppfyllda får chefen för Justitiedepartementet, i stället
för att vidarebefordra ansökan enligt 9 §, direkt besluta om avslag på
ansökan.

19 § Utöver vad som följer av 18 § skall en ansökan om rättslig hjälp
avslås om ett bifall till ansökan strider mot grundläggande principer för
den svenska rättsordningen eller kränker Sveriges suveränitet eller
medför fara för rikets säkerhet.
En ansökan om rättslig hjälp får också avslås om
1. gärningen har karaktär av politiskt brott,
2. gärningen utgör ett militärt brott,
3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse
angående gärningen, eller
4. omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.
Frågan om en ansökan om rättslig hjälp skall avslås enligt denna
paragraf prövas av regeringen. Om det under åklagarens eller domstolens
handläggning av en ansökan framkommer skäl för avslag enligt denna
paragraf, skall ärendet överlämnas till Justitiedepartementet.
Andra stycket gäller inte om ett avslag strider mot en internationell
överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.
Andra stycket 1 gäller inte ansökan från en stat som är medlem i
Europeiska unionen eller från Norge eller Island.

20 § Ett beslut att avslå ansökan skall redovisa de skäl som bestämt
utgången.
Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål utomlands
Ansökan
21 § En ansökan från svensk åklagare eller domstol om att en åtgärd som
avses i denna lag skall vidtas utomlands skall skickas till
Justitiedepartementet för vidarebefordran till den utländska staten.
En ansökan om rättslig hjälp i Danmark, Finland, Island eller Norge
skickas direkt till behörig myndighet. Ansökan får också skickas direkt
till behörig myndighet i en annan stat om sådan direkt kommunikation
har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för
Sverige eller om den staten även annars tillåter detta.
Bestämmelserna i 7 § första och andra stycket skall tillämpas vid
ansökan om rättslig hjälp utomlands, om inte den mottagande staten
kräver annat.
Särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige och
utomlands
Förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål i Sverige
22 § En ansökan om förhör i Sverige enligt bestämmelserna om
förundersökning i brottmål handläggs av åklagare.
Företrädare för den ansökande staten får närvara vid förhöret och får
med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till förhörspersonen.
Bevisupptagning vid domstol
Bevisupptagning vid svensk domstol
23 § En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol som innebär att
förhör skall hållas, skriftligt bevis tas upp eller syn skall hållas vid
svensk domstol handläggs av tingsrätt.
Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling.
Part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men
behöver kallas endast om han eller hon skall höras eller annars fullgöra
något vid bevisupptagningen.
Så snart tidpunkt för bevisupptagningen bestämts skall den som begärt
bevisupptagningen underrättas om tid och plats för denna.

24 § Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den
domstol eller myndighet som begärt bevisupptagningen, liksom parterna
och deras ombud, får närvara vid bevisupptagningen och får med rättens
samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.

25 § Om den ansökande staten har framställt önskemål om detta får
svensk åklagare inom tingsrättens domkrets närvara vid bevisupptag-
ningen och bevaka den ansökande statens intressen vid bevisupptag-
ningen.
Bevisupptagning vid utländsk domstol
26 § I ett mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta
att bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning
får avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part,
målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje stycket
rättegångsbalken.

27 § Om åtgärder som avses i 23 kap. 13 15 §§ rättegångsbalken skall
vidtas vid en utländsk domstol och den utländska staten kräver att
ansökan föregås av domstolsprövning i Sverige, får tingsrätt på begäran
av åklagare besluta att sådana åtgärder skall vidtas utomlands.
Telefonförhör
Telefonförhör i Sverige
28 § En utländsk rättslig myndighet får hålla telefonförhör med en person
som befinner sig i Sverige utan särskilt medgivande. Om den utländska
myndigheten behöver bistånd av svensk åklagare eller domstol vid
förhöret kan myndigheten ansöka om rättslig hjälp med telefonförhör.
En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör vid rättegång
handläggs av tingsrätt. En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör
under förundersökningen handläggs av Riksåklagaren eller annan
åklagare. Av ansökan skall framgå att den som skall höras samtycker till
telefonförhör.
Tidpunkten för ett förhör som avses i andra stycket och övriga
praktiska arrangemang kring förhöret skall beslutas efter samråd med
myndigheten i den ansökande staten. Den som skall höras skall
underrättas om tid och plats för förhöret. Förhörspersonens identitet och
att han eller hon samtycker till telefonförhör skall kontrolleras. Om den
ansökande staten begär det skall 30 och 31 §§ tillämpas vid förhöret.
Telefonförhör utomlands
29 § Bestämmelserna i 46 kap 7 § andra stycket rättegångsbalken om
förhör vid huvudförhandling per telefon får tillämpas när
förhörspersonen befinner sig utomlands om den utländska staten tillåter
det. Åklagare får hålla telefonförhör under förundersökning med en
person som befinner sig utomlands om den utländska staten tillåter det.
En svensk domstol får också ansöka om rättslig hjälp av utländsk
myndighet vid telefonförhör som avses i första stycket om Sverige och
den utländska staten i en internationell överenskommelse har avtalat om
sådan rättslig hjälp eller om den staten även annars ger sådan hjälp.
Åklagare får ansöka om sådan rättslig hjälp om Sverige och den
utländska staten i en internationell överenskommelse har avtalat om
sådan rättslig hjälp eller staten annars ger sådan hjälp. Av ansökan skall
det framgå att den som skall höras samtycker till telefonförhör.
Förhör genom videokonferens
Videokonferens i Sverige
30 § En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens i
rättegång skall handläggas av tingsrätt som har de tekniska hjälpmedel
som krävs för ett sådant förhör. En ansökan om rättslig hjälp med förhör
genom videokonferens under förundersökningen skall handläggas av
Riksåklagaren eller annan åklagare.
Vid handläggning i domstol skall ärendet anses som en bevisupp-
tagning utom huvudförhandling. Parterna skall underrättas om tid och
plats för bevisupptagningen men behöver inte kallas om de inte skall
höras eller annars fullgöra något vid bevisupptagningen. Om det behövs
får rätten besluta om biträde av tolk.

31 § Ett vittne eller en sakkunnig, som skall höras vid en videokonferens
enligt 30 §, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd
(stödperson) under förhöret.
Om det behövs får tingsrätten utse en person att biträda den som skall
höras enligt första stycket. I fråga om biträdet tillämpas 26, 27, 29, 43
och 47 §§ rättshjälpslagen (1996:1619). I övrigt tillämpas
rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde.
Videokonferens utomlands
32 § I ett mål eller ärende vid svensk domstol får domstolen, under
förutsättning att videokonferens i rättegång är tillåten enligt svensk rätt,
ansöka om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens med en
person som befinner sig utomlands om Sverige och den utländska staten i
en internationell överenskommelse har avtalat om sådan rättslig hjälp
eller om den utländska staten även annars ger sådan hjälp.
Åklagare får ansöka om rättslig hjälp med förhör genom
videokonferens under förundersökningen med en person som befinner
sig utomlands om Sverige och den utländska staten i en internationell
överenskommelse har avtalat om sådan rättslig hjälp eller om den
utländska staten även annars tillåter det.
Husrannsakan, beslag och kvarstad i Sverige
Gemensamma bestämmelser
33 § En ansökan om beslag eller kvarstad i Sverige, eller om
husrannsakan här för att söka efter egendom som är underkastad beslag,
handläggs av åklagare.
Om dom har meddelats i den främmande staten skall till ansökan fogas
en kopia av domen. En ansökan om beslag som avses i 35 § bör i
förekommande fall innehålla uppgifter om när åtal skall väckas eller dom
kan meddelas i den ansökande staten.

34 § Verkställda beslag och ansökningar om kvarstad skall skyndsamt
anmälas hos rätten för prövning. Rätten skall så snart det kan ske hålla
förhandling i frågan. Om egendom har tagits i förvar i avvaktan på
rättens beslut om kvarstad skall de tidsfrister som anges i 26 kap. 4 §
rättegångsbalken tillämpas. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna
i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken.
Rätten skall underrätta åklagaren om de beslut som rätten fattar i
ärendet.
Beslag och överlämnande av beslagtagen egendom till annan stat
35 § Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten
om egendomen skäligen kan antas
ha betydelse för utredning om brott,
vara frånhänd någon genom brott eller
vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat
förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns
särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.

36 § Om den gärning som ansökan avser inte motsvarar brott enligt
svensk lag får husrannsakan företas och egendomen tas i beslag och
överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts av en stat
som är medlem i Europeiska unionen eller av Norge eller Island och det
för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.
Om den gärning som ansökan avser beivras genom ett administrativt
förfarande i den ansökande staten får egendomen tas i beslag och
överlämnas om gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är
stadgat fängelse i sex månader eller mer. Om gärningen i Sverige beivras
genom ett administrativt förfarande får egendomen tas i beslag och
överlämnas om det för gärningen är stadgat fängelse i sex månader eller
mer i den ansökande staten såvida inte första stycket är tillämpligt.

37 § Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och avgöra om
egendomen skall överlämnas till den ansökande staten samt föreskriva
förbehåll som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller från allmän
synpunkt. Förbehåll får föreskrivas endast i den mån det följer av
internationell överenskommelse som Sverige träffat med den andra
staten.

38 § Beslut att överlämna beslagtagen egendom till annat stat verkställs
av åklagaren.
Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av
utländska förverkanden
39 § Om förverkande som beslutas efter en rättegång i en annan stat kan
verkställas här får, om det skäligen kan befaras att verkställigheten i
Sverige av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras,
1. egendom som i rättegången har förverkats eller skäligen kan antas
vara förverkad på grund av brott tas i beslag, eller
2. det beslutas om kvarstad på så mycket av den berördes tillgångar
som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas
vara förverkat.

40 § När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag,
skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda
tiden får förlängas om det finns anledning till det.
Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva
åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten ge den
ansökande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart
obehövligt. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om
verkställighet prövas.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i Sverige
41 § En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning
handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det finns
förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd
till åtgärden.
Om rätten lämnar tillstånd till åtgärden, skall rätten i sitt beslut upplysa
om bestämmelserna i 27 kap. 24 § rättegångsbalken.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utomlands
42 § Om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall äga
rum utomlands och den utländska staten kräver att ansökan föregås av
domstolsprövning i Sverige, får tingsrätt på begäran av åklagare besluta
att tillåta hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning som skall
äga rum utomlands.
Hemlig kameraövervakning
Hemlig kameraövervakning i Sverige
43 § En ansökan om hemlig kameraövervakning handläggs av åklagare.
Åklagaren skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden
och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd.
Om rätten lämnar tillstånd till åtgärden, skall rätten i sitt beslut upplysa
om bestämmelsen i 7 § lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervak-
ning.
Hemlig kameraövervakning utomlands
44 § Om hemlig kameraövervakning skall äga rum utomlands och den
utländska staten kräver att ansökan föregås av domstolsprövning i
Sverige, får en svensk domstol på begäran av åklagare besluta att hemlig
kameraövervakning enligt skall äga rum utomlands.
Överförande av frihetsberövade
Överförande från eller till Sverige på begäran av annan stat
45 § Efter ansökan av annan stat får en person som är berövad friheten
1. i Sverige föras över till den andra staten för förhör eller
konfrontation i samband med förundersökning eller rättegång där, om
förhöret avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet, eller
2. i den staten föras över till Sverige för förhör eller konfrontation i
samband med förundersökning eller rättegång där.
Av ansökan enligt första stycket 1 skall det framgå hur lång tid den
frihetsberövade behöver vistas i den andra staten.

46 § Ansökan prövas av regeringen. En ansökan från stat som är medlem
i Europeiska unionen eller från Island eller Norge prövas av åklagare.
En ansökan enligt 45 § första stycket 1 får avslås om ett överförande
medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihets-
berövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet.
Om en ansökan enligt 45 § första stycket 1 bifalls skall det framgå av
beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige, eller i
förekommande fall, försättas på fri fot.
Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller
domstol
47 § En person som är berövad friheten i Sverige eller i annan stat får
föras över till den andra staten eller till Sverige för förhör eller
konfrontation i samband med en förundersökning eller rättegång i
Sverige.
Yttranden
48 § Innan en ansökan prövas eller görs om en frihetsberövad person
skall föras över till annan stat skall yttrande inhämtas från den myndighet
som svarar för omhändertagandet av den frihetsberövade om det inte är
uppenbart att det inte behövs.
Transport genom Sverige
49 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport
genom Sverige av en frihetsberövad person som skall föras över från en
stat till en annan stat för förhör eller konfrontation.
Förvar i Sverige av överförda personer
50 § En person som förs över till Sverige skall tas i förvar av
polismyndighet. Har tillstånd meddelats enligt 49 § får polismyndigheten
vid behov ta den som överförs i förvar.
Annan åtgärd
51 § En ansökan om sådan åtgärd som avses i 4 § första stycket 10
handläggs av den instans som handlägger motsvarande åtgärd i ett
inhemskt förfarande.
Delning av förverkad egendom med annan stat
52 § Om det begärs får regeringen besluta att egendom eller dess värde
som förverkats genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft kraft
helt eller delvis skall överlämnas till en annan stat som under
förundersökningen eller rättegången har lämnat Sverige sådan rättslig
hjälp som avses i denna lag eller som på annat har lämnat information
eller bistånd som har haft betydelse för utredningen om brottet.
I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verk-
ställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till
annan stat av förverkad egendom.
Övriga bestämmelser
Begränsningar i möjligheterna att använda erhållen information m.m.
53 § Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från
en annan stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott och gäller på grund av
överenskommelse med den andra staten villkor som begränsar
möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa
villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan
författning.

54 § En svensk åklagare eller domstol som med tillämpning av denna lag
lämnar information eller bevismaterial till en annan stat får ställa villkor
som begränsar möjligheten att använda materialet i den utsträckning
detta har avtalats i en internationell överenskommelse mellan Sverige
och den andra staten.
Den åklagare eller domstol som enligt första stycket överlämnat
information eller bevismaterial får på begäran av myndighet i den andra
staten medge undantag från villkor.

55 § Bestämmelsen i 53 och 54 §§ gäller också i fråga om
överenskommelser med mellanfolkliga organisationer.
Immunitet för vittnen m.m.
56 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som Sverige ingått med en stat eller med en mellanfolklig
organsation får den som efter kallelse i enlighet med överenskommelsen
har rest in i Sverige för att höras eller på annat sätt medverka vid
utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott
inte
1. lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas
inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som
härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en
misstänkt eller tilltalad, inte är avsedd med framställningen eller
kallelsen eller
2. utan eget samtycke åläggas att medverka vid annan utredning eller
annat förfarande än som är avsedd med framställningen.

57 § Om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att han eller hon,
haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av femton
dagar från det att besked erhållits från myndigheten om att närvaro inte
längre krävs upphör den immunitet som avses i 56 §. Detsamma gäller
om han eller hon återvänder hit efter att ha lämnat landet.
Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha
mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.

58 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som Sverige har ingått med en annan stat gäller
bestämmelserna om immunitet i 56 och 57 §§ även en frihetsberövad
som har förts över till Sverige enligt 45 och 47 §§.
Sekretess
59 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter i ärenden om internationell
rättslig hjälp finns i 2 kap 1 §, [5 kap. 7 §] och 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100).
Överklagande
60 § Tingsrätts beslut att fastställa ett beslag, att förordna om kvarstad
eller förelägga någon att lägga fram skriftligt bevis får överklagas.
Detsamma gäller tingsrättens beslut att avslå en ansökan om rättslig
hjälp. Hovrättens beslut får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att
beslutet överklagas om det finns särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.
Andra beslut som meddelats enligt denna lag får inte överklagas.
Kostnader
61 § Ersättning till den som fullgjort något till följd av en ansökan om
rättslig hjälp samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt
denna lag skall betalas av staten.
I den utsträckning återkrav inte strider mot Sveriges åtaganden i en
internationell överenskommelse kan regeringen föreskriva att visst slag
av kostnader, liksom höga eller extraordinära kostnader, skall återkrävas
av den ansökande staten.
Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden
62 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av
denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som
avses i denna lag. Regeringen tillkännager också de internationella
överenskommelser som avses i 19 § fjärde stycket och som inte tillåter
avslag på den grunden att gärningen har karaktär av politiskt brott.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.
Genom lagen upphävs lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.

2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
5 a §
Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,
meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat
som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde
stycket, får den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning,
1. om han har frikänts från ansvar,
2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.
Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6
eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på
begäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från
Sverige för lagföring.
Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom
meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring
på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får åtal för gärningen
väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som
regeringen bemyndigat.
De överenskommelser som avses i första stycket är
1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar,
2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål,
3. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen
omfattas av överenskommelsen,
4. protokollet den 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av
överenskommelsen, och
4. protokollet den 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av
överenskommelsen,
5. konventionen den 26 maj
1997 om kamp mot korruption
som tjänstemän i Europeiska
gemenskaperna eller Europeiska
unionens medlemsstater är
delaktiga i, dock endast om
gärningen omfattas av överens-
kommelsen.
5. konventionen den 26 maj
1997 om kamp mot korruption
som tjänstemän i Europeiska
gemenskaperna eller Europeiska
unionens medlemsstater är
delaktiga i, dock endast om
gärningen omfattas av överens-
kommelsen, och

6. konvention den 19 juni 1990
om tillämpning av Schengenavtalet
den 14 juni 1985.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3 5.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3 5
eller om domen meddelats av stat
som tillträtt den överenskommelse
som anges i fjärde stycket 6.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 § och 33 kap. 9 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 kap.
7 §
Rätten får, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller
infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon
särskild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla.
Skall ett föreläggande, som
enligt särskild föreskrift skall
förenas med vite, delges någon
som visats utom riket, får rätten
underlåta att förelägga vite, om
delgivning annars inte kan ske i
den främmande staten. Före-
läggandet skall i övrigt vid den
fortsatta handläggningen av målet
anses jämställt med ett vites-
föreläggande.
Skall ett föreläggande, som
enligt särskild föreskrift skall
förenas med vite, delges någon
som visats utom riket, får rätten
underlåta att förelägga vite, om
delgivning annars inte kan ske i
den främmande staten. Om något
vite inte har satts ut, får den
förelagde inte åläggas något
ansvar för de kostnader som kan
ha uppstått till följd av att
föreläggandet inte följs. Före-
läggandet skall i övrigt vid den
fortsatta handläggningen av målet
anses jämställt med ett vites-
föreläggande.

33 kap.
9 §
Rätten får vid behov låta översätta handlingar som kommer in till eller
skickas ut från rätten.

Rätten är skyldig att översätta
en rättegångshandling i brottmål
eller de viktigaste delarna av den,
om handlingen skall delges med
någon som vistas i en annan stat
inom den Europeiska unionen eller
i Norge eller Island och det finns
anledning att anta att personen
inte förstår språket i handlingen.
Handlingen skall översättas till
språket eller ett av språken i
landet dit handlingen sänds eller,
om myndigheten känner till att
personen endast förstår ett annat
språk, till det språket.
Den som biträtt rätten med översättning har rätt till skälig ersättning,
som betalas av staten.
Första och andra stycket skall
tillämpas även i fråga om
överföring från punktskrift till
vanlig skrift eller omvänt.
Första och tredje stycket skall
tillämpas även i fråga om
överföring från punktskrift till
vanlig skrift eller omvänt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Har i visst mål eller ärende en
utländsk domstol gjort fram-
ställning hos en svensk domstol
om att det skall vidtas någon
åtgärd som hör till rättegången,
såsom upptagande av ed,
anställande av förhör med part
eller upptagande av bevis genom
vittne, sakkunnig eller syn eller av
skriftligt bevis, och överlämnas
framställningen genom Utrikes-
departementet till den svenska
domstolen, skall den begärda
åtgärden vidtas i enlighet med
denna lag. Vad som nu har sagts
skall inte tillämpas, om det är
fråga om ansvar för en gärning
som inte motsvarar brott enligt
svensk lag. I mål om ansvar för
brottslig gärning får inte heller en
part höras under ed eller
sanningsförsäkran.
Avser en framställning enligt
första stycket fråga om ansvar för
en gärning, som har karaktär av
politiskt brott, skall denna lag
tillämpas endast om framställ-
ningen har gjorts av en domstol i
en stat som har tillträtt den
europeiska konventionen den 27
januari 1977 om bekämpande av
terrorism och gärningen utgör
brott som avses i denna
konvention.
Har i visst mål eller ärende en
utländsk domstol gjort fram-
ställning hos en svensk domstol
om att det skall vidtas någon
åtgärd som hör till rättegången,
såsom upptagande av ed,
anställande av förhör med part
eller upptagande av bevis genom
vittne, sakkunnig eller syn eller av
skriftligt bevis, och överlämnas
framställningen genom
Justitiedepartementet till den
svenska domstolen, skall den
begärda åtgärden vidtas i enlighet
med denna lag.
Lika med utländsk domstol
anses i denna lag utländsk under-
sökningsdomare och åklagare
samt det europeiska patentverket
och annan som enligt en inter-
nationell överenskommelse som är
bindande för Sverige får göra
sådan framställning.
Lika med utländsk domstol
anses i denna lag det europeiska
patentverket och annan som enligt
en internationell överenskommelse
som är bindande för Sverige får
göra sådan framställning.

Bestämmelser om bevisupp-
tagning på begäran av främmande
stat i rättsliga förfaranden som
gäller utredning om eller lagföring
för brott finns i lagen (2000:000)
om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål.

4 §
Möter ej för äskad åtgärd laga
hinder, utsätte rätten dag för
ärendets företagande.
Om det inte finns några hinder
mot den begärda åtgärden skall
rätten bestämma dag för ärendets
behandling.
Avser mål däri åtgärd äskats
ansvar för brottslig gärning, give
rätten i god tid den utländska
domstolen underrättelse vilken
dag ärendet skall förekomma.
Sådan underrättelse skall ock
eljest lämnas, om den utländska
domstolen framställt begäran
därom. Har åtgärden äskats av det
europeiska patentverket, skall
underrättelse städse lämnas dit.
Om den utländska domstolen
begär det skall rätten i god tid
underrätta den utländska dom-
stolen om tidpunkten för bevisupp-
tagningen. Har åtgärden begärts av
det europeiska patentverket, skall
underrättelse alltid lämnas dit.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1946:817) om bevisupptagning vid
utländsk domstol skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
I mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta att
bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får
avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part under
sanningsförsäkran, målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra
eller tredje stycket rättegångsbalken.
I brottmål får bevisupptagning
enligt första stycket äga rum
endast om det finns synnerliga
skäl. På begäran av åklagare får
en svensk domstol besluta att
åtgärder som avses i 23 kap. 13
15 §§ rättegångsbalken skall
vidtas vid en utländsk domstol.

Bestämmelser om internationell
rättslig hjälp i rättsliga
förfaranden som gäller utredning
om eller lagföring för brott finns i
lagen (2000:000) om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott
Härigenom föreskrivs att 14, 23 och 26 §§ lagen (1957:668) om
utlämning för brott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
Framställning om utlämning
skall inges till utrikesdeparte-
mentet. Den skall göras på
diplomatisk väg, om Sverige ej i
förhållande till den främmande
staten har överenskommit om att
tillämpa annan ordning.
Framställning om utlämning
skall ges in till Justitiedeparte-
mentet.
Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom
som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, annan utredning
på vilken framställningen grundas. I den mån det ej framgår av nämnda
handlingar, skall uppgift lämnas om personens nationalitet och hemvist,
brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den främmande
staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt
företes.

23 §
Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott,
vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begäran av
behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där
utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller
anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om
brottmål. Beslag får också ske i sådant fall.
Beslut om användning av
tvångsmedel skall utan uppskov
anmälas hos rätten, som
skyndsamt efter förhandling enligt
vad om brottmål är stadgat prövar
åtgärden samt, om anhållande eller
reseförbud eller
anmälningsskyldighet skall bestå,
genast underrättar chefen för
justitiedepartementet därom.
Finner denne, att hinder mot
utlämning föreligger eller att
utlämning eljest ej bör ske, har han
att utverka regeringens förord-
nande om upphävande av
åtgärden. I annat fall skall den
främmande staten genom
utrikesdepartementets försorg
underrättas om åtgärden. Därvid
skall anges viss av chefen för
justitiedepartementet bestämd tid,
inom vilken framställning om
utlämning skall göras. Denna tid
får inte vara längre än fyrtio dagar
från den dag personen anhölls eller
reseförbud eller
anmälningsskyldighet meddelades
enligt första stycket. När en
framställning om utlämning kom-
mer in, skall utrikesdepartementet
genast underrätta den myndighet
som först meddelat beslut om
åtgärden. Sådan underrättelse skall
även lämnas, om en framställning
om utlämning inte kommer in
inom utsatt tid.
Beslut om användning av
tvångsmedel skall utan uppskov
anmälas hos rätten, som
skyndsamt efter förhandling enligt
vad om brottmål är stadgat prövar
åtgärden samt, om anhållande eller
reseförbud eller
anmälningsskyldighet skall bestå,
genast underrättar chefen för
Justitiedepartementet därom.
Finner denne, att hinder mot
utlämning föreligger eller att
utlämning eljest ej bör ske, har han
att utverka regeringens förord-
nande om upphävande av
åtgärden. I annat fall skall den
främmande staten genom
Justitiedepartementets försorg
underrättas om åtgärden. Därvid
skall anges viss av chefen för
Justitiedepartementet bestämd tid,
inom vilken framställning om
utlämning skall göras. Denna tid
får inte vara längre än fyrtio dagar
från den dag personen anhölls eller
reseförbud eller
anmälningsskyldighet meddelades
enligt första stycket. När en
framställning om utlämning kom-
mer in, skall Justitiedepartementet
genast underrätta den myndighet
som först meddelat beslut om
åtgärden. Sådan underrättelse skall
även lämnas, om en framställning
om utlämning inte kommer in
inom utsatt tid.
Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller
underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för
prövning, om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor
från det beslut senast meddelats.
Har en framställning om utlämning av den som är anhållen eller
underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet inte gjorts inom den
enligt andra stycket bestämda tiden, skall den anhållne friges eller
beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma
gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat
fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande
senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av
utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts,
skall den anhållne omedelbart friges.

26 §
Chefen för justitiedepartementet
äger medgiva, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat må föras genom riket, såframt
denne icke är svensk medborgare
och ej heller eljest synnerliga skäl
äro däremot. Framställning härom
göres på diplomatisk väg.
Chefen för Justitiedepartementet
äger medgiva, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat må föras genom riket, såframt
denne icke är svensk medborgare
och ej heller eljest synnerliga skäl
äro däremot. Framställning härom
ges in till Justitiedepartementet.
Sker utlämningen till Danmark, Finland, Island eller Norge må
medgivas, att även svensk medborgare föres genom riket, om hinder ej
skulle ha förelegat för utlämning av honom till den mottagande staten
enligt 2 eller 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 a § lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 a §
Bestämmelser om användning
av beslag och kvarstad på begäran
av myndigheter i Danmark,
Finland, Island och Norge finns i
lagen (1975:295) om användning
av vissa tvångsmedel på begäran
av främmande stat.
Bestämmelser om användning
av beslag och kvarstad på begäran
av myndigheter i Danmark,
Finland, Island och Norge finns i
lagen (2000:000) om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

8 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)
Härigenom föreskrivs att 5 § delgivningslagen (1970:428) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han på ort utom riket, får delgivning ske enligt lagen på den orten.

En kallelse av ett vittne eller en
sakkunnig att inställa sig vid
förhandling i brottmål får inte ske
vid vite om kallelsen skall delges
utomlands, såvida inte delgivning
skall ske i Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 8, 17, 18, 20, 25 a, 28, 30, 32, 36 och 40 §§
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §
Framställning om verkställighet
göres hos utrikesdepartementet.
Framställning om verkställighet
görs hos Justitiedepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller dom eller
avgörande som avses i 1 § första stycket eller att hinder mot
verkställighet möter enligt 5 § andra stycket 1 7, skall framställningen
omedelbart avslås. I fråga om utevarodom får framställningen dock ej
avslås enbart på den grund att domen ännu ej vunnit laga kraft.
Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av
förhållande som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första stycket 1, 4,
5 eller 6. Regeringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att
förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 7 eller 8 föreligger.
Avslås ej framställningen, skall den överlämnas till riksåklagaren för
vidare handläggning.

17 §
Har främmande stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen till
utrikesdepartementet meddelat, att
den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har
sådan framställning gjorts, kan
riksåklagaren anhålla den dömde,
om enligt svensk lag kan följa
fängelse i ett år eller däröver på
brott motsvarande den gärning
påföljden avser och det finns risk
för att den dömde skall avvika
eller, då fråga är om utevarodom,
att han undanröjer bevis. På
ansökan av riksåklagaren kan
rätten under motsvarande
förutsättningar besluta om
häktning av den dömde eller om
reseförbud eller
anmälningsskyldighet. Reseförbud
eller anmälningsskyldighet får
beslutas, även om det svåraste
straff som enligt svensk lag kan
följa på motsvarande brott är
lindrigare än fängelse i ett år.
Oberoende av brottets beskaffen-
het får den dömde anhållas, häktas
eller underkastas reseförbud eller
anmälningsskyldighet, om han
saknar hemvist i Sverige och det
finns risk för att han genom att
bege sig från landet undandrar sig
påföljd.
Har främmande stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen till
Justitiedepartementet meddelat, att
den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har
sådan framställning gjorts, kan
Riksåklagaren anhålla den dömde,
om enligt svensk lag kan följa
fängelse i ett år eller däröver på
brott motsvarande den gärning
påföljden avser och det finns risk
för att den dömde skall avvika
eller, då fråga är om utevarodom,
att han undanröjer bevis. På
ansökan av Riksåklagaren kan
rätten under motsvarande
förutsättningar besluta om
häktning av den dömde eller om
reseförbud eller
anmälningsskyldighet. Reseförbud
eller anmälningsskyldighet får
beslutas, även om det svåraste
straff som enligt svensk lag kan
följa på motsvarande brott är
lindrigare än fängelse i ett år.
Oberoende av brottets beskaffen-
het får den dömde anhållas, häktas
eller underkastas reseförbud eller
anmälningsskyldighet, om han
saknar hemvist i Sverige och det
finns risk för att han genom att
bege sig från landet undandrar sig
påföljd.
I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet
enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 4 24 §§ och 25 kap. 2
9 §§ rättegångsbalken. Ett beslut om anhållande eller häktning skall
hävas senast när den sammanlagda tid den dömde varit berövad friheten i
den främmande staten och här i landet med anledning av det eller de brott
framställningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts
för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska
domen. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om
verkställighet gjorts, skall beslutet om anhållande eller häktning hävas
inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte framställning
om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

18 §
Har framställning om verk-
ställighet av europeisk brottmåls-
dom gjorts, kan egendom som
genom domen förklarats förverkad
tas i beslag, om beslag hade
kunnat ske enligt svensk lag i en
rättegång i Sverige. Beslut om
beslag meddelas av Riksåklagaren
eller rätten. I fråga om beslag
enligt denna paragraf skall i övrigt
bestämmelserna i 27 kap. rätte-
gångsbalken tillämpas. Bestäm-
melser om beslag och kvarstad
finns också i lagen (1975:295) om
användning av vissa tvångsmedel
på begäran av främmande stat.
Har framställning om verk-
ställighet av europeisk brottmåls-
dom gjorts, kan egendom som
genom domen förklarats förverkad
tas i beslag, om beslag hade
kunnat ske enligt svensk lag i en
rättegång i Sverige. Beslut om
beslag meddelas av Riksåklagaren
eller rätten. I fråga om beslag
enligt denna paragraf skall i övrigt
bestämmelserna i 27 kap. rätte-
gångsbalken tillämpas. Bestäm-
melser om beslag och kvarstad
finns också i lagen (2000:000) om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.

20 §
Sedan framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 §
överlämnats till Riksåklagaren, skall den dömde personligen delges
domen och underrättas om att han inom trettio dagar från delfåendet kan
hos Riksåklagaren anhängiggöra talan om omprövning av domen
(opposition). Anför den dömde ej opposition inom föreskriven tid,
tillämpas 9 16 §§.
Anför den dömde opposition
inom föreskriven tid med begäran
att hans talan prövas av behörig
domstol i den främmande staten,
överlämnar riksåklagaren hand-
lingarna i ärendet till utrikesde-
partementet, som med över-
sändande av handlingarna under-
rättar behörig myndighet i den
främmande staten. Begär den
dömde prövning vid svensk dom-
stol eller anför han opposition utan
angivande av var han vill att hans
talan prövas, gör riksåklagaren hos
rätten ansökan om förhandling för
prövning av den dömdes talan.
Anför den dömde opposition
inom föreskriven tid med begäran
att hans talan prövas av behörig
domstol i den främmande staten,
överlämnar Riksåklagaren hand-
lingarna i ärendet till Justitie-
departementet, som med över-
sändande av handlingarna under-
rättar behörig myndighet i den
främmande staten. Begär den
dömde prövning vid svensk dom-
stol eller anför han opposition utan
angivande av var han vill att hans
talan prövas, gör Riksåklagaren
hos rätten ansökan om förhandling
för prövning av den dömdes talan.

25 a §
Verkställighet enligt överförandekonventionen av frihetsberövande
påföljd som på grund av brottslig gärning har ådömts eller beslutats av
domstol i stat som har tillträtt nämnda konvention får ske i Sverige, om
1. den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här,
2. den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige,
3. den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag,
och
4. den tid för frihetsberövande som återstod när framställning om
verkställighet kom in uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl
talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige.

Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig
myndighet i den främmande staten
hos utrikesdepartementet och
prövas av regeringen. Regeringen
kan också själv göra framställning
hos främmande stat om att verk-
ställigheten skall ske i Sverige.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig
myndighet i den främmande staten
hos Justitiedepartementet och
prövas av regeringen. Regeringen
kan också själv göra framställning
hos främmande stat om att verk-
ställigheten skall ske i Sverige.

28 §
Framställning som avses i 26 §
jämte det avgörande varigenom
påföljden ådömts eller ålagts och
övriga handlingar i ärendet
överlämnas till utrikesdeparte-
mentet, som vidarebefordrar fram-
ställningen till behörig myndighet
i den främmande staten.
Framställning som avses i 26 §
jämte det avgörande varigenom
påföljden ådömts eller ålagts och
övriga handlingar i ärendet
överlämnas till Justitiedeparte-
mentet, som vidarebefordrar fram-
ställningen till behörig myndighet
i den främmande staten.

30 §
Göres med stöd av förordnande som avses i 2 § första stycket
framställning enligt 26 § om verkställighet i främmande stat av
utevarodom och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos
behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans talan
prövas vid svensk domstol, gör Riksåklagaren ansökan hos rätten om
förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om sådan
förhandling gäller 21 § första stycket och andra stycket första punkten.
Avvisas oppositionen och vinner
avvisningsbeslutet laga kraft,
sänder rätten underrättelse om
beslutet till utrikesdepartementet,
som vidarebefordrar underrättelsen
till behörig myndighet i den
främmande staten.
Avvisas oppositionen och vinner
avvisningsbeslutet laga kraft,
sänder rätten underrättelse om
beslutet till Justitiedepartementet,
som vidarebefordrar underrättelsen
till behörig myndighet i den
främmande staten.
Avvisas ej oppositionen, skall rätten med undanröjande av domen eller
föreläggandet upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden
ålagts. Därvid gäller rörande sakens handläggning rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegången i brottmål. Framställningen enligt 26 §
förfaller.

32 §
Den som på grund av att han
anfört opposition kallats till
förhandling enligt 30 § första
stycket och därför lämnat den
främmande statens område får ej
med anledning av annat brott,
vilket begåtts innan han lämnade
den statens område, lagföras,
anhållas eller häktas eller berövas
friheten för verkställighet av
påföljd eller underkastas annan
inskränkning i sin personliga
frihet, om det ej i kallelsen särskilt
angivits att sådan åtgärd kan
komma att vidtagas mot honom
eller han skriftligen lämnat sitt
uttryckliga samtycke till åtgärden
eller han under en tid av femton
dagar, räknat från den dag rätten
meddelat slutligt avgörande med
anledning av oppositionen, haft
möjlighet att lämna landet men ej
gjort detta eller efter att ha lämnat
landet återvänt hit utan att på nytt
ha kallats till förhandling som nyss
sagts. Lämnar den dömde skriftligt
samtycke, skall den myndighet
som beslutar åtgärden sända
avskrift av medgivandet till
utrikesdepartementet, som vidare-
befordrar handlingen till behörig
myndighet i den främmande
staten.
Den som på grund av att han
anfört opposition kallats till
förhandling enligt 30 § första
stycket och därför lämnat den
främmande statens område får ej
med anledning av annat brott,
vilket begåtts innan han lämnade
den statens område, lagföras,
anhållas eller häktas eller berövas
friheten för verkställighet av
påföljd eller underkastas annan
inskränkning i sin personliga
frihet, om det ej i kallelsen särskilt
angivits att sådan åtgärd kan
komma att vidtagas mot honom
eller han skriftligen lämnat sitt
uttryckliga samtycke till åtgärden
eller han under en tid av femton
dagar, räknat från den dag rätten
meddelat slutligt avgörande med
anledning av oppositionen, haft
möjlighet att lämna landet men ej
gjort detta eller efter att ha lämnat
landet återvänt hit utan att på nytt
ha kallats till förhandling som nyss
sagts. Lämnar den dömde skriftligt
samtycke, skall den myndighet
som beslutar åtgärden sända
avskrift av medgivandet till
Justitiedepartementet, som vidare-
befordrar handlingen till behörig
myndighet i den främmande
staten.

36 §
Penningbelopp eller annan
egendom som förklarats förverkad
med stöd av denna lag tillfaller
staten. Har föremål förklarats
förverkat, kan regeringen på be-
gäran av den stat som gjort fram-
ställningen om verkställighet av
förverkandebeslut förordna, att
föremålet skall återlämnas till den
staten.
Penningbelopp eller annan
egendom eller dess värde som
förklarats förverkad med stöd av
denna lag tillfaller staten. Rege-
ringen får på begäran av den stat
som gjort framställningen om
verkställighet av
förverkandebeslutet förordna att
penningbeloppet eller egendomen
helt eller delvis skall överlämnas
till den staten.
Böter som bestämts enligt denna lag får inte förvandlas.

40 §
Chefen för justitiedepartementet
kan efter framställning till utrikes-
departementet av behörig myndig-
het i främmande stat medge, att
utlänning, som är berövad friheten
i den staten och som enligt
bestämmelser i överenskommelse
som avses i 1 § skall föras till
annan främmande stat för
verkställighet av påföljd för brott
eller för förhandling med anled-
ning av framställning om sådan
verkställighet, får föras över
svenskt område. Under sådan
genomresa skall frihetsberövandet
bestå, om icke den främmande
staten begär att den transiterade
friges. Friges han ej, tillämpas vad
som i allmänhet gäller om behand-
ling av anhållen eller häktad.
Chefen för Justitiedepartementet
kan efter framställning till Justitie-
departementet av behörig myndig-
het i främmande stat medge, att
utlänning, som är berövad friheten
i den staten och som enligt
bestämmelser i överenskommelse
som avses i 1 § skall föras till
annan främmande stat för
verkställighet av påföljd för brott
eller för förhandling med anled-
ning av framställning om sådan
verkställighet, får föras över
svenskt område. Under sådan
genomresa skall frihetsberövandet
bestå, om icke den främmande
staten begär att den transiterade
friges. Friges han ej, tillämpas vad
som i allmänhet gäller om behand-
ling av anhållen eller häktad.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående
brott mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Bestämmelserna i 1, 4 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:431) om ömse-
sidig handräckning i skatte-
ärenden, bestämmelserna i om
förundersökning och tvångsmedel
i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, bestämmelserna i
23, 27 och 28 kap. rättegångs-
balken samt bestämmelserna i 1 §
lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet
äger motsvarande tillämpning.
Bestämmelse, vars tillämpning
förutsätter att misstanke föreligger
mot någon, får dock ej tillämpas.
Tvångsmedel får ej användas i
syfte att möjliggöra förverkande
av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:431) om ömsesidig hand-
räckning i skatteärenden sägs om
Riksskatteverket skall härvid i
stället avse Generaltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 1, 4 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:431) om ömse-
sidig handräckning i skatte-
ärenden, bestämmelserna i om
förundersökning och tvångsmedel
i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, bestämmelserna i
23, 27 och 28 kap. rättegångs-
balken samt bestämmelserna i 53 §
lagen (2000:000) om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål äger
motsvarande tillämpning. Bestäm-
melse, vars tillämpning förutsätter
att misstanke föreligger mot
någon, får dock ej tillämpas.
Tvångsmedel får ej användas i
syfte att möjliggöra förverkande
av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:431) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden sägs
om Riksskatteverket skall härvid i
stället avse Generaltullstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 43 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

43 §
Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.
brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan
myndighet att intagen skall inställas vid denna, prövar Kriminal-
vårdsstyrelsen om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är
fråga får intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av
säkerhetsskäl.
Tiden för inställelse som avses i
första stycket inräknas i verk-
ställighetstiden. Detsamma gäller
tid som intagen vistas utanför
anstalt med stöd av 2 § lagen
(1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt sam-
arbete på brottmålsområdet.
Tiden för inställelse som avses i
första stycket inräknas i verk-
ställighetstiden. Detsamma gäller
tid som intagen vistas utanför
anstalt med stöd av 45 eller 47 §
lagen (2000:000) om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrivs att 7 och 22 §§ lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 §
Framställning om verkställighet
inges till utrikesdepartementet.
Framställning om verkställighet
inges till Justitiedepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk
brottmålsdom som avses i 2 § 1 eller att hinder mot verkställighet möter
enligt 4 § andra stycket 1 6 eller 9, skall framställningen omedelbart
avslås. Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av
förhållande som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.
Regeringen kan avslå framställningen om det är uppenbart att
förhållande som avses i 5 § 1 4 föreligger.

22 §
Framställning som avses i 21 §
jämte den dom varigenom på-
följden har ådömts och övriga
handlingar i ärendet överlämnas
till utrikesdepartementet, som
vidarebefordrar framställningen
till behörig myndighet i den främ-
mande staten.
Framställning som avses i 21 §
jämte den dom varigenom på-
följden har ådömts och övriga
handlingar i ärendet överlämnas
till Justitiedepartementet, som
vidarebefordrar framställningen
till behörig myndighet i den främ-
mande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

13 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja
vissa uppgifter som är ägande att väsentligt påverka kursen på finansiella
instrument.
I lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationells
samarbete på brottmålsområdet
finns bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en främmande stat.
I lagen (2000:000) om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
finns bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om
Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för
brott mot internationell humanitär rätt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges
samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell
humanitär rätt
dels att 2, 9 och 10 §§ och rubriken närmast före 9 § skall ha följande
lydelse,
dels att 11 och 12 §§ och rubriken närmast före 12 § skall upphöra att
gälla,
dels att 12 a § skall betecknas 11 § och ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
En framställning om åtgärd som
avses i 1 § görs av någon av
tribunalens dömande instanser
eller av dess åklagare. Framställ-
ningen ges in till Utrikesdeparte-
mentet.
En framställning om åtgärd som
avses i 1 § görs av någon av
tribunalens dömande instanser
eller av dess åklagare. Framställ-
ningen ges in till Justitiedeparte-
mentet.

Beslag
Rättslig hjälp

9 §
I fråga om beslag gäller
bestämmelserna i 1 och 2 §§, 6 §
första meningen samt 7 § lagen
(1975:295) om användningen av
vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat. Sedan utred-
ningen avslutas skall Riksåkla-
garen överlämna ärendet tillsam-
mans med sitt yttrande till rege-
ringen. I beslag tagen egendom
överlämnas till tribunalen efter
beslut av regeringen.
På begäran av tribunalen
lämnas rättslig hjälp enligt be-
stämmelserna i lagen (2000:000)
om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål med följande avvikelser.
Bestämmelserna i 18 § och 19 §
andra stycket om avslag på
ansökan och i 34, 36 och 37 §§ om
krav på dubbel straffbarhet och
om rättens prövning av beslag
gäller inte.
Om den åklagare eller domstol
som handlägger ansökan finner att
de förutsättningar eller villkor som
gäller beträffande den begärda
åtgärden enligt 5 § lagen om
internationellt rättsligt samarbete
i brottmål inte är uppfyllda skall
ärendet överlämnas till regeringen
som prövar om ansökan skall
avslås.

10 §
I fråga om bevisupptagning
gäller bestämmelserna i 1 § första
stycket första meningen, 2 §, 3 §
första och andra styckena samt 4
10 och 12 §§ lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk
domstol.
Sedan handläggningen av ett
ärende om beslag avslutats skall
Riksåklagaren överlämna ärendet
till regeringen. I beslag tagen
egendom överlämnas till tribu-
nalen efter beslut av regeringen.

Har beslag verkställts, får den
som drabbats av åtgärden begära
att rätten prövar beslaget. Rätten
skall så snart det kan ske hålla
förhandling i frågan. Om för-
handlingen gäller bestämmelserna
i 24 kap. 17 § andra stycket
rättegångsbalken.

11 §
Har en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i eller på
annat sätt stark anknytning till Sverige av tribunalen dömts till fängelse,
kan regeringen besluta att straffet får verkställas i Sverige. Regeringen
får i varje enskilt beslut meddela de föreskrifter som behövs för
verkställigheten här.
Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall
upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller
meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden
inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning
prövas av regeringen sedan tribu-
nalen beretts tillfälle att yttra sig.
Regeringen får i dessa fall besluta
att villkorlig frigivning skall ske
vid en senare tidpunkt än som
följer av brottsbalken.
I fråga om transport genom Sverige av en person som berövats friheten
enligt ett avgörande av tribunalen tillämpas 40 § lagen om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

12 §

Företrädare för tribunalen eller
den tribunalen utser för att
undersöka behandlingen av den
som verkställer straff utdömt av
tribunalen, har rätt att besöka den
plats där personen är placerad.
Den som ansvarar för någon som
avtjänar ett sådant straff, skall
lämna den som genomför under-
sökningen det biträde som denne
behöver för att kunna fullgöra sina
uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

Utdrag ur Schengenkonventionen
Utdrag ur konvention
om tillämpningen av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan
regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och
Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de
gemensamma gränserna (Schengenkonventionen)

Avdelning III
Kapitel 2
Inbördes rättshjälp i brottmål
Artikel 48

1. Bestämmelserna i detta kapitel avser att komplettera den europeiska
konventionen av den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål
samt, vad avser relationerna mellan de avtalsslutande parter som ingår i
den ekonomiska unionen Benelux, kapitel 2 i Beneluxavtalet av den 27
juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål, ändrat genom
tilläggsprotokoll av den 11 maj 1974, och att underlätta tillämpningen av
dessa avtal.

2. Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av mer vittomfattande
bestämmelser i gällande bilaterala avtal mellan de avtalsslutande
parterna.

Artikel 49

Inbördes rättshjälp skall även beviljas

a) i ärenden där det är fråga om handlingar som är straffbara enligt
nationell lag hos en av två avtalsslutande parter, eller enligt båda de
avtalsslutande parternas lagar, varvid avses överträdelser av
bestämmelser som beivras av administrativa myndigheter vars beslut kan
överklagas till en domstol som är behörig att handlägga brottmål,

b) i ärenden som gäller skadestånd för felaktigt väckt åtal eller felaktigt
domslut,

c) i benådningsärenden,

d) i civilmål som handläggs gemensamt med brottmål så länge
brottmålsdomstolen ännu inte slutgiltigt avgjort brottmålet,

e) för delgivning av rättsligt meddelande som gäller verkställighet av
straff eller annan åtgärd, indrivning av böter eller rättegångskostnader,

f) i fråga om åtgärder som gäller uppskov med utdömande eller
verkställighet av straff eller annan åtgärd, villkorlig frigivning eller
uppskov med eller avbrott i verkställighet av straff eller annan åtgärd.

Artikel 50

1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att i enlighet med den
konvention och det avtal som avses i artikel 48 lämna varandra inbördes
rättshjälp beträffande brott mot lagbestämmelser och förordningar om
punktskatter, mervärdesskatter och tullavgifter. Med bestämmelser om
tullavgifter förstås de särskilda reglerna i artikel 2 i konventionen av den
7 september 1967 mellan Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland,
Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna om ömsesidigt
administrativt bistånd mellan deras tullmyndigheter samt i artikel 2 i
rådets förordning (EEG) nr 1468 av den 19 maj 1981.

2. Framställningar om undandragande av punktskatter kan inte avslås
med motiveringen att den mottagande staten inte belägger de varor som
avses i framställningen med skatt.

3. Den avtalsslutande part som gör en framställning får inte utan
mottagande parts föregående samtycke vare sig överlåta eller utnyttja
uppgifter eller bevismaterial som den har fått av denna part för andra
ändamål än de undersökningar, rättsliga åtgärder eller förfaranden som
anges i framställningen.

4. Inbördes rättshjälp som avses i denna artikel får vägras när den
sannolika skatteavgift som tagits ut med för lågt belopp eller undanhållits
motsvarar högst 25 000 ecu, eller när det sannolika värdet av varor som
exporterats eller importerats utan tillstånd inte överstiger ett belopp av
100 000 ecu, såvida inte ärendet med hänsyn till omständigheterna eller
vem den anklagade är anses som mycket allvarligt av den avtalsslutande
part som gör framställningen.

5. Bestämmelserna i denna artikel gäller även när den begärda inbördes
rättshjälpen avser en gärning som endast bestraffas med böter för
överträdelser av bestämmelser som beivras av administrativa
myndigheter, om framställningen om inbördes rättshjälp härrör från en
judiciell myndighet.

Artikel 51

De avtalsslutande parterna får inte som villkor för att lämna biträde som
avser husrannsakan och beslag ställa upp andra än följande:

a) För den gärning som har föranlett framställningen är enligt lagen hos
båda avtalsslutande parter stadgat frihetsstraff eller annan frihets-
inskränkande åtgärd i sex månader eller mer, eller enligt lagstiftningen
hos den ena av de två avtalsslutande parterna ett motsvarande straff och
gärningen enligt den andra avtalsslutande partens lagstiftning hänförs till
en överträdelse av föreskrifter som beivras av administrativa
myndigheter, vars beslut kan överklagas till domstol som är behörig att
handlägga brottmål.

b) Verkställandet av framställningen om biträde är förenlig med
lagstiftningen hos den avtalsslutande part till vilken framställningen görs.

Artikel 52

1. Varje avtalsslutande part kan översända delgivningshandlingar direkt
med post till personer som vistas på en annan avtalsslutande parts
territorium. De avtalsslutande parterna skall lämna den verkställande
kommittén en förteckning över handlingar som får översändas på detta
sätt.

2. När det finns skäl att anta att mottagaren inte förstår det språk
handlingen är skriven på skall handlingen, eller åtminstone de viktiga
delarna av den, översättas till de, eller ett av de språk som talas på den
avtalsslutande parts territorium där mottagaren vistas. Om den myndighet
som översänder handlingen känner till att mottagaren endast har
kunskaper i ett annat språk, skall handlingen, eller åtminstone de viktiga
delarna av den, översättas till detta andra språk.

3. En sakkunnig eller ett vittne som inte följt en kallelse, översänd med
post, att inställa sig skall inte, även om kallelsen i fråga innehållit påföljd
vid utevaro, utsättas för straff, vite eller tvångsåtgärder, såvida han inte
därefter frivilligt infinner sig på den ansökande partens territorium och
där lagligen kallas på nytt. Den myndighet som med post översänder
kallelser skall se till att dessa inte innehåller någon påföljd vid utevaro.
Denna bestämmelse skall inte påverka tillämpningen av artikel 34 i
Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp
i brottmål, ändrat genom tilläggsprotokoll av den 11 maj 1974.

4. Om en framställning om inbördes rättshjälp avser en gärning som är
straffbar enligt båda avtalsslutande parters lagar och hänförs till
överträdelser mot förordningar som beivras av administrativa
myndigheter, vars beslut kan överklagas till domstol som är behörig att
handlägga brottmål gäller vid översändandet av delgivningshandlingar i
princip samma förfarande som i punkt 1.

5. Trots punkt 1 kan delgivningshandlingar översändas genom den
anmodade partens judiciella myndigheter, om mottagarens adress är
okänd eller om den ansökande parten begär att handlingarna skall delges
med den sökte personligen.

Artikel 53

1. Framställningar om inbördes rättshjälp kan översändas direkt mellan
de judiciella myndigheterna och återsändas på samma sätt.

2. Punkt 1 innebär inte något hinder mot att framställningar översänds
och återsänds mellan justitieministerier eller genom nationella centrala
myndigheter för interpol.

3. Framställningar om tillfällig överföring eller transitering av personer
som är tillfälligt omhändertagna, anhållna eller frihetsberövade, samt
löpande eller tillfälligt utbyte av uppgifter ur straffregister skall
översändas genom de avtalsslutande parternas justitieministerier.

4. I enlighet med den europeiska konventionen av den 20 april 1959 om
inbördes rättshjälp i brottmål avses med justitieministerium i
Förbundsrepubliken Tyskland förbundsrepublikens justitieminister och
delstaterna justitieministrar eller senatorer.

5. Information som syftar till lagföring för brott mot lagar om kör- och
vilotider i enlighet med artikel 21 i den europeiska konventionen av den
20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål eller artikel 42 i
Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp
i brottmål, ändrat genom tilläggsprotokoll av den 11 maj 1974, kan
översändas av den ansökande partens judiciella myndigheter direkt till
den anmodade partens judiciella myndigheter.

Kapitel 3
Principen Non bis in idem (icke två gånger för samma sak)
Artikel 54

En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom
lagakraftägande som hos en part, får inte åtalas för samma gärning av en
annan part, under förutsättning att straffet vid fällande dom avtjänats
eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna
hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.

Artikel 55

1. I samband med ratificering, antagande eller godkännande av denna
konvention kan en avtalsslutande part förklara sig icke bunden av artikel
54 i ett eller flera av följande fall:

a) Om gärning som avses i en utländsk dom förövats helt eller delvis på
den egna avtalsslutande partens territorium; i det senare fallet skall dock
inte detta undantag gälla om brottet i fråga delvis förövats på ett
territorium som tillhör den avtalsslutande part hos vilken domen
avkunnats.

b) Om gärning som avses i en utländsk dom omfattar brott mot statens
säkerhet eller andra för denna avtalsslutande part lika väsentliga
intressen.

c) Om gärning som avses i en utländsk dom begåtts av en tjänstemän hos
denna avtalsslutande part och omfattat missbruk av tjänsteställning.

2. En avtalsslutande part som avgivit en förklaring angåenden de
undantag som anges i punkt 1 skall ange vilka brott som undantaget
avser.

3. En avtalsslutande part kan när som helst återta en förklaring angående
ett eller flera av undantagen i punkt 1.

4. En förklaring enligt punkt 1 skall inte tillämpas, om den berörda
avtalsslutande parten avseende samma gärning gjort framställning om
överförande av lagföring till den andra parten eller beviljat utlämning av
den berörda personen.

Artikel 56

Om en avtalsslutande part väcker nytt åtal mot någon som dömts för
samma gärning av en annan avtalsslutande part, skall vad han undergått
av frihetsberövande på den senare partens territorium avräknas vid
påföljdens bestämmande. I den utsträckning nationell lagstiftning så
tillåter skall hänsyn även tas till andra påföljder han undergått förutom
frihetsberövande.

Artikel 57

1. Om en avtalsslutande part åtalar en person för ett brott och de behöriga
myndigheterna hos denna part har skäl att anta att åtalet avser samma
gärning som personen redan dömts för av en annan part, skall
myndigheterna i fråga, om skäl föreligger, göra en framställning om
upplysningar av betydelse för ärendet till de behöriga myndigheterna hos
den part på vars territorium den misstänkte redan dömts.

2. Den begärda informationen skall överlämnas snarast möjligt och skall
beaktas när det gäller vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den
pågående rättegången.

3. I samband med ratificering, antagande eller godkännande av denna
konvention skall var och en av de avtalsslutande parterna ange de
myndigheter som är bemyndigade att begära och lämna de uppgifter som
avses i denna artikel.

Artikel 58

Bestämmelserna ovan skall inte utesluta tillämpning av mer vittgående
nationella bestämmelser avseende principen non bis in idem i samband
med rättsliga avgöranden som meddelats i främmande stat.

Avtal mellan Sverige och Kanada
TREATY BETWEEN THE
GOVERNMENT OF CANADA
AND THE GOVERNMENT OF
SWEDEN ON MUTUAL
ASSISTANCE IN CRIMINAL
MATTERS

AVTAL OM INBÖRDES
RÄTTSHJÄLP I BROTTMÅL
MELLAN SVERIGES
REGERING OCH KANADAS
REGERING

The Government of Canada and
the Government of Sweden
Sverige regering och Kanadas
regering

DESIRING to improve the
effectiveness of both countries in
the investigation, prosecution and
suppression of crime through
cooperation and mutual assistance
in criminal matters,

SOM ÖNSKAR förbättra de båda
ländernas effektivitet i fråga om
utredning, lagföring och
bekämpning av brott genom
samarbete och inbördes rättshjälp i
brottmål,

Have agreed as follows:
har kommit överens om följande:

PART I GENERAL
PROVISIONS

DEL I ALLMÄNNA
BESTÄMMELSER

Article 1
Obligation to grant mutual
assistance
Artikel 1
Skyldighet att bevilja inbördes
rättshjälp

(1) The Contracting Parties shall,
in accordance with this Treaty,
grant each other the widest
measure of mutual assistance in
criminal matters.

1. De avtalsslutande parterna skall
enligt detta avtal i största möjliga
utsträckning lämna varandra in-
bördes rättshjälp i brottmål.

(2) Mutual assistance for the
purpose of paragraph 1 shall be
any assistance in respect of
investigations or proceedings in
the Requesting State in a criminal
matter, irrespective of whether the
assistance is sought or to be
provided by a court or some other
authority. However, requests
regarding the taking of evidence
of persons, the production of
documents and objects and the
restraining of property shall
emanate from a court or public
prosecutor of the Requesting
State.

2. Vid tillämpning av punkt 1
avses med inbördes rättshjälp all
rättshjälp i fråga om utredningar
eller rättsligt förfarande i ett
brottmål i den ansökande staten,
oavsett om rättshjälpen begärs
eller skall lämnas av en domstol
eller någon annan myndighet.
Framställningar som avser bevis-
upptagning, att handlingar och
föremål skall överlämnas samt
tvångsåtgärder avseende egendom
skall dock härröra från en domstol
eller allmän åklagare i den
ansökande staten.

(3) Criminal matters for the
purpose of paragraph 1 mean, for
Sweden, investigations or pro-
ceedings relating to any offence
created by the Penal Code or any
other offence subject to the
jurisdiction of a court, and, for
Canada, investigations or pro-
ceedings relating to any offence
created by a law of Parliament or
by the legislature of a province.

3. Vid tillämpning av punkt 1
avses med brottmål, i fråga om
Sverige, utredningar eller rättsligt
förfarande som hänför sig till brott
enligt brottsbalken eller annan
strafflagstiftning och, i fråga om
Kanada, utredningar eller rättsligt
förfarande som hänför sig till brott
enligt federal lag eller enligt
provinslagstiftning.

(4) Criminal matters shall also
include investigations or pro-
ceedings relating to offences con-
cerning taxation, duties, customs
and international transfer of
capital or payments.
4. Brottmål skall även innefatta
utredningar eller rättsliga för-
faranden som hänför sig till brott
som rör skatter, avgifter, tullar och
internationell överföring av kapital
eller betalningar.

(5) Assistance shall include:
5. Rättshjälp skall omfatta:

(a) taking of evidence and
obtaining of statements of persons
a) bevisupptagning och hållande
av förhör,

(b) provision of information,
documents and other records,
including criminal records,
judicial records and government
records;
b) att tillhandahålla upplysningar,
handlingar och andra uppteck-
ningar, inklusive straffregister,
domstolsprotokoll samt handlingar
från myndigheter,

(c) location of persons and objects,
including their identification;
c) att lokalisera personer och
föremål, inklusive identifiering av
dessa,

(d) search and seizure;
d) husrannsakan och beslag,

(e) delivery of property, including
lending of exhibits;
e) att överlämna egendom, in-
klusive utlåning av bevisföremål,

(f) making detained persons and
others available to give evidence
or assist investigations;
f) att ställa frihetsberövade
personer och andra till förfogande
för förhör eller medverkan vid
brottsutredningar,
(g) service of documents, in-
cluding documents seeking the
attendance of persons;

g) delgivning av handlingar,
inklusive kallelse till inställelse,

(h) measures to locate, restrain and
secure the confiscation of
proceeds of crime; and
h) åtgärder för att lokalisera,
beslagta och säkerställa för-
verkande av vinning av brott, samt

(i) other assistance consistent with
the objects of this Treaty.
i) annan rättshjälp som är förenlig
med detta avtals syften.

Article 2
Execution of requests
Artikel 2
Verkställighet av framställning

(1) Requests for assistance shall
be executed promptly in
accordance with the law of the
Requested State and, insofar as it
is not prohibited by that law, in the
manner requested by the
Requesting State.
1. Framställningar om rättshjälp
skall verkställas skyndsamt i
enlighet med den anmodade
statens lagstiftning och, i den mån
det inte är förbjudet i denna
lagstiftning, på det sätt som den
ansökande staten begär.

(2) The Requested State shall not
decline execution of a request on
the ground of bank secrecy.
2. Den anmodade staten skall inte
vägra att verkställa en framställ-
ning med hänvisning till bank-
sekretess.

Article 3
Refusal or postponement of
assistance
Artikel 3
Vägrad eller uppskjuten
rättshjälp

(1) Assistance may be refused if
the request does not meet the legal
requirements for execution in the
Requested State or, in the opinion
of the Requested State, the
execution of the request would
impair its sovereignty, security,
public order or similar essential
public interest, prejudice the
safety of any person or be
unreasonable on other grounds.
1. En begäran om rättshjälp kan
avslås, om framställningen inte
uppfyller de rättsliga krav för
verkställighet som ställts upp i den
anmodade staten eller om verk-
ställigheten av de begärda
åtgärderna, enligt den anmodade
statens uppfattning, skulle skada
dess suveränitet, säkerhet, all-
männa rättsprinciper eller liknande
väsentliga allmänna intressen,
äventyra någons säkerhet eller på
andra grunder vara oskälig.

(2) Assistance may be postponed
by the Requested State if
execution of the request would
interfere with an ongoing
investigation or prosecution in the
Requested State.
2. En begäran om rättshjälp kan
skjutas upp av den anmodade
staten, om ett verkställande av
framställningen skulle hindra en
pågående brottsutredning eller ett
åtal i den anmodade staten.

(3) The Requested State shall
promptly inform the Requesting
State of a decision of the Re-
quested State not to comply in
whole or in part with a request for
assistance, or to postpone
execution, and shall give reasons
for that decision.
3. Den anmodade staten skall
omedelbart underrätta den an-
sökande staten om ett beslut av
den anmodade staten att helt eller
delvis inte efterkomma en fram-
ställning om rättshjälp eller att
skjuta upp verkställigheten och
skall ange skälen för detta beslut.

(4) Before refusing to grant a
request for assistance or before
postponing the grant of such
assistance, the Requested State
shall consider whether assistance
may be granted subject to such
conditions as it deems necessary.
If the Requesting State accepts
assistance subject to these con-
ditions, it shall comply with them.

4. Innan den anmodade staten
beslutar att avslå eller skjuta upp
en begäran om rättshjälp, skall den
överväga om rättshjälp kan
beviljas med sådana förbehåll som
den finner nödvändiga. Om den
ansökande staten godtar rättshjälp
på dessa villkor, skall den rätta sig
efter dessa.

PART II SPECIFIC
PROVISIONS

DEL II SÄRSKILDA
BESTÄMMELSER

Article 4
Presence of persons involved in
the proceedings in the
Requested State

Artikel 4
Närvaro vid det rättsliga
förfarandet i den anmodade
staten

(1) The Requested State shall,
upon request, inform the Re-
questing State of the time and
place of execution of the request
for assistance.
1. Den anmodade staten skall på
begäran underrätta den ansökande
staten om när och var den begärda
rättshjälpen kommer att
verkställas.

(2) To the extent not prohibited by
the law of the Requested State,
judges, or officials of the
Requesting State and other
persons concerned in the
investigation or proceedings shall
be permitted to be present at the
execution of the request. Judges,
prosecutors and counsel for the
accused shall be permitted to
participate in the proceedings in
the Requested State.
2. I den utsträckning det inte är
förbjudet enligt den anmodade
statens lagstiftning, skall domare
eller tjänstemän i den ansökande
staten och andra personer som
berörs av brottsutredningen eller
det rättsliga förfarandet tillåtas att
närvara när den begärda rätts-
hjälpen verkställs. Domare, åkla-
gare och den misstänktes för-
svarare skall tillåtas att delta i det
rättsliga förfarandet i den
anmodade staten.

(3) The right to participate shall
include the right of judges or
officials of the Requesting State to
propose questions and the right of
counsel for the accused to pose
questions directly. The persons
present at the execution of a
request shall be permitted to make
a verbatim transcript of the
proceedings. The use of technical
means to make such a verbatim
transcript shall be permitted.
3. Rätt att delta skall innefatta rätt
för den ansökande statens domare
eller tjänstemän att föreslå frågor
och rätt för den misstänktes för-
svarare att få ställa frågor direkt.
De personer som är närvarande
när den begärda rättshjälpen
verkställs skall ha rätt att
ordagrant nedteckna det rättsliga
förfarandet. Det skall vara tillåtet
att använda tekniska hjälpmedel
för att göra en sådan ordagrann
nedteckning.

Article 5
Transmission of documents and
objects
Artikel 5
Översändande av handlingar
och föremål

(1) When the request for
assistance concerns the
transmission of records and
documents, the Requested State
may transmit certified true copies
thereof, unless the Requesting
State expressly requests the
originals.

1. Då den begärda rättshjälpen
gäller översändande av handlingar,
får den anmodade staten
översända bestyrkta kopior av
dessa, såvida inte den ansökande
staten uttryckligen begär att få
originalen.

(2) The original records or
documents and objects transmitted
to the Requesting State shall be
returned to the Requested State as
soon as possible, upon the latter''''s
request.
2. De originalhandlingar och
föremål som översänts till den
ansökande staten skall på den
anmodade statens begäran åter-
lämnas till denna så snart som
möjligt.

(3) Insofar as not prohibited by the
law of the Requested State,
documents, objects and records
shall be transmitted in a form or
accompanied by such certification
as may be requested by the
Requesting State in order to make
them admissible according to the
law of the Requesting State.

3. I den mån det inte är förbjudet i
den anmodade statens lagstiftning,
skall handlingar och föremål
översändas i den form eller
åtföljas av sådant bestyrkande som
den ansökande staten begär för att
de skall vara tillåtna enligt den
ansökande statens lagstiftning.

Article 6
Availability of persons to give
evidence or assist investigations
in the Requesting State
Artikel 6
Inställelse för förhör eller
medverkan vid utredningar i
den ansökande staten

(1) The Requesting State may
request that a person be made
available to testify or to assist an
investigation.
1. Den ansökande staten får begära
att en person inställer sig för att
avge vittnesmål eller på annat sätt
medverka vid en utredning.

(2) The Requested State shall
invite the person to assist an
investigation or to appear as a
witness in the proceedings and
seek that person''''s concurrence
thereto.
2. Den anmodade staten skall
uppmana personen i fråga att
medverka vid utredning eller att
inställa sig som vittne i det
rättsliga förfarandet och försöka få
denna persons samtycke till detta.

(3) The request shall indicate the
approximate allowances payable
and the travelling and subsistence
expenses refundable by the
Requesting State.
3. I framställningen skall anges det
ungefärliga beloppet på utgående
traktamente samt vilka kostnader
för resa och uppehälle som åter-
betalas av den ansökande staten.

(4) At the request of the
Requesting State, the Requested
State may grant the person an
advance which shall be refunded
by the Requesting State.
4. På begäran av den ansökande
staten får den anmodade staten
bevilja personen i fråga ett
förskott, som skall återbetalas av
den ansökande staten.

Article 7
Making detained persons
available to give evidence or
assist investigations
Artikel 7
Frihetsberövade personers in-
ställelse vid vittnesförhör eller
medverkan vid utredningar

(1) A person in custody in the
Requested State shall, at the
request of the Requesting State, be
temporarily transferred to the
Requesting State to assist in-
vestigations or to appear as a
witness in the proceedings,
provided that the person consents
to that transfer and there are no
overriding grounds against
transferring the person.
1. En person som är
frihetsberövad i den anmodade
staten skall på begäran av den
ansökande staten tillfälligt
överföras till denna för att där
medverka vid utredningen eller
inställa sig som vittne i det
rättsliga förfarandet, förutsatt att
han samtycker till överförandet
och att det inte finns övervägande
skäl som talar mot ett sådant
överförande.

(2) Where the person transferred is
required to be kept in custody
under the law of the Requested
State, the Requesting State shall
hold that person in custody and
shall return the person in custody
at the conclusion of the execution
of the request.

2. Om den överförde skall vara
frihetsberövad enligt den an-
modade statens lagstiftning, skall
den ansökande staten hålla honom
frihetsberövad och återföra honom
frihetsberövad, då de åtgärder som
framställningen avser har
avslutats.

(3) Where the sentence imposed
expires, or where the Requested
State advises the Requesting State
that the transferred person is no
longer required to be held in
custody, that person shall be set at
liberty and be treated as a person
present in the Requesting State
pursuant to a request seeking that
person''''s attendance.
3. Om den påföljd som utdömts
upphör eller om den anmodade
staten underrättar den ansökande
staten om att den överförde inte
längre behöver hållas frihets-
berövad, skall han försättas på fri
fot och behandlas som en person
som befinner sig i den ansökande
staten i enlighet med en fram-
ställning om hans inställelse där.

Article 8
Service of documents
Artikel 8
Delgivning av handlingar

(1) The Requested State shall
effect service of documents that
are transmitted to it for this
purpose by the Requesting State.
1. Den anmodade staten skall
ombesörja delgivning av hand-
lingar som översänds till den för
detta ändamål av den ansökande
staten.

(2) Service may be effected by
simple transmission of the
document to the person to be
served. If the Requesting State
expressly so requests, service shall
be effected by the Requested State
in the manner provided for the
service of analogous documents
under its own law or in a special
manner consistent with such law.
2. Delgivning får ske genom att
handlingen överlämnas till den
person som skall delges. Om den
ansökande staten uttryckligen be-
gär det, skall delgivning ombe-
sörjas av den anmodade staten på
det sätt som föreskrivs för
delgivning av motsvarande hand-
lingar enligt dess egen lagstiftning
eller i en särskild form, som är
förenlig med denna lagstiftning.

(3) Proof of service shall be given
by means of a receipt dated and
signed by the person served or by
means of a declaration made by
the Requested State that service
has been effected and stating the
form and date of such service. If
service cannot be effected, the
reasons shall be communicated
immediately by the Requested
State to the Requesting State.
3. Bevis om delgivning skall
lämnas genom ett av adressaten
daterat och undertecknat erkän-
nande av mottagandet eller genom
ett intyg utfärdat av den anmodade
staten som utvisar att delgivning
skett och som anger hur och när
denna ägt rum. Om delgivning inte
kan ske, skall den anmodade
staten omedelbart underrätta den
ansökande staten om anledningen
till detta.

(4) Requests for service of a
summons on an accused person
who is in the territory of the
Requested State shall be
transmitted to the central authority
of that State at least thirty (30)
days before the date set for
appearance.

4. Framställningar om delgivning
av en kallelse med en tilltalad,
som befinner sig på den anmodade
statens område, skall översändas
till den statens centralorgan senast
trettio (30) dagar före angiven
inställelsedag.

Article 9
Safe conduct

Artikel 9
Immunitet

(1) A person present in the
Requesting State in response to a
request seeking that person''''s
attendance, including the service
of a summons, shall not be
prosecuted, detained or subjected
to any other restriction of personal
liberty in that State for any acts or
omissions which preceded that
person''''s departure from the
Requested State, nor shall that
person be obliged to give evidence
in any proceeding other than the
proceedings to which the request
relates.
1. Den som befinner sig i den
ansökande staten med anledning
av en framställning om hans
inställelse, inklusive delgivning av
en kallelse, får inte åtalas,
frihetsberövas eller underkastas
någon annan inskränkning i sin
personliga frihet i den staten på
grund av gärningar eller under-
låtenhet som inträffat innan han
reste från den anmodade staten.
Han får inte heller tvingas att
vittna i något annat rättsligt
förfarande än det som framställ-
ningen avser.

(2) A person, present in the
Requesting State by consent as a
result of a request for the person''''s
attendance, including the service
of a summons, to answer before a
judicial authority for any acts,
omissions or convictions, shall not
be prosecuted or detained or
subjected to any other restriction
of personal liberty for acts and
omissions or convictions which
preceded that person''''s departure
from the Requested State, not
specified in the request.
2. Den som efter samtycke
befinner sig i den ansökande
staten med anledning av en
framställning om hans inställelse,
inklusive genom delgivning, för
att inför judiciell myndighet stå till
svars för gärningar, underlåtenhet
eller domar, får inte åtalas eller
frihetsberövas eller underkastas
någon annan inskränkning i sin
personliga frihet på grund av
gärningar, underlåtenhet eller
domar som härrör från tiden innan
han reste från den anmodade
staten och som inte angivits i
framställningen.

(3) Paragraphs 1 and 2 of this
Article shall cease to apply if a
person, being free to leave the
Requesting State, has not left it
within a period of fifteen (15) days
after being officially notified that
that person''''s attendance is no
longer required or, having left that
territory, has voluntarily returned.
3. Punkterna 1 och 2 i denna
artikel upphör att gälla, om en
person som är oförhindrad att
lämna den ansökande staten inte
har lämnat den inom en tid av
femton (15) dagar efter det att han
blivit officiellt underrättad om att
hans närvaro inte längre krävs
eller, efter att ha lämnat landet,
frivilligt återvänt dit.

(4) Any person who fails to appear
in the Requesting State in
response to a request, may not be
subjected to any sanction or
compulsory measure for such
failure to appear.
4. Den som underlåter att inställa
sig i den ansökande staten med
anledning av en framställning, får
inte underkastas någon påföljd
eller tvångsåtgärd för denna ute-
varo.

Article 10
Proceeds of crime
Artikel 10
Vinning av brott

(1) The Requested State shall,
upon request, endeavour to
ascertain whether any proceeds of
crime are located within its
jurisdiction and shall notify the
Requesting State of the results of
its inquiries.

1. Den anmodade staten skall på
begäran försöka fastställa om
någon vinning av brott finns inom
dess område och skall underrätta
den ansökande staten om resultatet
av sina efterforskningar.

(2) Upon request, the Requested
State shall take such measures as
are permitted by its law to restrain
property which is believed to
constitute the proceeds of crime,
pending a final determination by a
court of the Requesting or
Requested State.
2. Den anmodade staten skall på
begäran vidta de tvångsåtgärder
som dess lagstiftning medger i
fråga om egendom som förmodas
utgöra vinning av brott, i avvaktan
på ett slutligt avgörande av en
domstol i den ansökande eller den
anmodade staten.

(3) A request may be made for
assistance in securing the con-
fiscation of proceeds of crime.
Such assistance shall be given in
accordance with the law of the
Requested State by whatever
means are appropriate. This may
include enforcing an order made
by a court in the Requesting State
or submitting the request to the
competent authorities for the
purpose of seeking a confiscation
order and the enforcement thereof
in the Requested State.
3. Rättshjälp för att säkerställa
förverkande av vinning av brott
får begäras. Sådan rättshjälp skall
lämnas på lämpligt sätt i enlighet
med den anmodade statens lag-
stiftning. Detta kan innefatta
verkställighet av ett beslut som har
meddelats av en domstol i den
ansökande staten eller att fram-
ställningen överlämnas till den
myndighet som är behörig att
besluta om förverkande så att detta
beslut verkställs i den anmodade
staten.

(4) Proceeds of crime confiscated
pursuant to this Treaty shall
accrue to the Requested State,
unless otherwise agreed in a
particular case.

4. Vinning av brott som förverkats
enligt detta avtal skall tillfalla den
anmodade staten, om inte annat
överenskommits i ett särskilt fall.

(5) In the application of this
Article the rights of bona fide third
parties shall be respected.
5. Vid tillämpningen av denna
artikel skall godtroende tredje
mans rättigheter tillgodoses.

(6) The Requesting State shall
promptly inform the Requested
State of any circumstances,
including any other enforcement
action, which may affect the
request or its execution or which
may make it inappropriate to
proceed with giving effect to it.
6. Den ansökande staten skall
genast underrätta den anmodade
staten om varje omständighet, däri
inbegripet andra verkställighets-
åtgärder, som kan inverka på
framställningen eller dess verk-
ställande eller som kan göra det
olämpligt att efterkomma den
vidare.

(7) For the purpose of this Treaty:
7. Vid tillämpning av detta avtal:

(a) proceeds of crime means any
property that is derived or realised
directly or indirectly by any
person from an offence or
offences, or the value of any such
property;
a) innebär vinning av brott varje
egendom som härrör från brott
eller som någon direkt eller in-
direkt har förvärvat genom brott,
eller värdet av sådan egendom,

(b) property includes money and
all kinds of moveable or im-
moveable and tangible or in-
tangible property, and includes
any interest in such property; and
b) innefattar egendom pengar och
alla slag av lös eller fast och
materiell eller immateriell egen-
dom och inkluderar varje intresse i
sådan egendom, och

(c) restraint means seizure,
attachment or other measures for
the prevention of dealing in or
transfer or disposal of property.
c) innebär tvångsåtgärder beslag,
kvarstad eller andra åtgärder för
att förhindra befattning med eller
överlåtelse eller undanskaffande
av egendom.

PART III PROCEDURE

DEL III FÖRFARANDE

Article 11
Contents of requests
Artikel 11
Framställningens innehåll

(1) In all cases requests for
assistance shall include:
1. I samtliga fall skall en fram-
ställning om rättshjälp innehålla

(a) the name of the competent
authority conducting the in-
vestigation or proceedings to
which the request relates;
a) uppgift om den behöriga
myndighet som handlägger utred-
ningen eller det rättsliga
förfarande som framställningen
avser,

(b) a description of the nature of
the investigation or proceedings,
including a summary of the
relevant facts and laws;
b) en beskrivning av vad slags
utredning eller rättsligt förfarande
som pågår, inklusive en samman-
fattning av de fakta och
tillämpliga lagar som är av
betydelse i ärendet,

(c) the purpose for which the
request is made and the nature of
the assistance sought;

c) syftet med framställningen samt
vilken åtgärd som begärs,

(d) where possible, the identity,
nationality and location of the
person or persons who are the
subject of the investigation or
proceedings;
d) om möjligt, uppgift om
identitet, nationalitet och adress
beträffande den eller de personer
som är föremål för utredningen
eller det rättsliga förfarandet,

(e) a statement as to whether
assistance should be provided by a
court or some other authority;
e) uppgift om huruvida den
begärda rättshjälpen bör lämnas av
domstol eller någon annan
myndighet,

(f) the need, if any, for
confidentiality and the reasons
therefor; and

f) det eventuella behovet av
sekretess och skälen till detta,
samt

(g) any time limit within which
compliance with the request is
desired.

g) eventuell tidsfrist inom vilken
framställningen önskas verkställd.

(2) Requests for assistance shall
also contain the following
information
2. En framställning om rättshjälp
skall även innehålla följande
upplysningar:

(a) where necessary, details of any
particular procedure or require-
ment that the Requesting State
wishes to be followed and the
reasons therefor;

a) där så är nödvändigt, uppgifter
om särskilt förfarande eller krav
som den ansökande staten önskar
skall iakttas och skälen till detta,

(b) in the case of requests for the
taking of evidence or search and
seizure, a statement indicating the
basis for belief that evidence may
be found in the jurisdiction of the
Requested State;
b) i fråga om framställningar om
bevisupptagning eller husrann-
sakan och beslag, uppgift om på
vilken grund det finns anledning
att anta att bevis kan finnas inom
den anmodade statens område,

(c) in the case of requests to take
evidence from a person, a
statement as to whether sworn or
affirmed statements are required,
and a description of the subject
matter of the evidence or
statement sought;
c) i fråga om framställningar om
bevisupptagning genom förhör,
uppgift om huruvida personen
skall höras under ed eller
sanningsförsäkran samt vilka
omständigheter som bevisupptag-
ningen avser,

(d) in the case of lending of
exhibits, the person or class of
persons who will have custody of
the exhibit, the place to which the
exhibit is to be removed, any tests
to be conducted and the date by
which the exhibit will be returned;
and
d) om det gäller lån av bevis-
föremål, uppgift om den person
eller den kategori av personer som
kommer att ha hand om föremålet,
till vilken plats föremålet kommer
att flyttas, vilka undersökningar
som skall utföras och den dag då
föremålet kommer att återlämnas,
och

(e) in the case of making detained
persons available, the person or
class of persons who will have
custody during the transfer, the
place to which the detained person
is to be transferred and the date of
that person''''s return.
e) om det gäller inställelse av
frihets- berövade personer, uppgift
om vem eller vilka personer som
skall svara för bevakningen under
överförandet, den plats till vilken
den frihetsberövade skall
överföras samt dagen för hans
återkomst.

(3) In addition to the requirements
of paragraph 1, a request for the
location and restraint of proceeds
of crime shall include:
3. Utöver de krav som anges i
punkt 1 skall en framställning som
gäller efterforskning och tvångs-
åtgärder avseende vinning av brott
innehålla

(a) a statement describing the
proceedings which have been or
are about to be instituted;

a) uppgift om det rättsliga
förfarandet som har inletts eller
skall inledas,
(b) to the extent possible, a state-
ment describing the property to
which measures of restraint are to
be applied, including its location
and its connection with the person
against whom proceedings have
been or are to be instituted;
b) i den utsträckning det är
möjligt, en beskrivning av den
egendom som skall bli föremål för
tvångsåtgärder, inklusive uppgift
om var den finns samt dess
anknytning till den person mot
vilken rättsligt förfarande har
inletts eller skall inledas.

(c) to the extent possible, a
statement describing the person or
persons in possession of the
property and their connection, if
any, to the investigation;
c) i den utsträckning det är
möjligt, uppgift om den eller de
personer som har egendomen i sin
besittning samt deras eventuella
anknytning till utredningen,

(d) a statement describing the
grounds for belief that the
property represents the proceeds
of crime;
d) uppgift om på vilka grunder det
finns anledning att anta att
egendomen utgör vinning av brott,
(e) where appropriate, a statement
of the amount which it is desired
to restrain and the grounds on
which this amount is estimated;
e) i förekommande fall, uppgift
om det belopp som den sökta
åtgärden avser och grunderna för
hur detta belopp har beräknats,

(f) a statement of the estimated
time expected to elapse before a
final confiscation order may be
given in the Requesting State; the
Requesting State shall advise the
Requested State of any alteration
in this respect;
f) uppgift om den tid som
beräknas förflyta innan ett slutligt
beslut om förverkande kan
meddelas i den ansökande staten;
den ansökande staten skall
meddela den anmodade staten om
varje ändring i detta hänseende,

(g) where the Requested State so
requires, a statement describing
the evidence which would be
available for proceedings in the
Requested State; and
g) om den anmodade staten begär
detta, uppgift om vilken bevisning
som är tillgänglig för ett rättsligt
förfarande i den anmodade staten,
samt

(h) where a confiscation order has
been made, a copy of that order.
h) om ett beslut om förverkande
har fattats, en kopia av detta
beslut.

(4) In addition to the requirements
of paragraph 1, a request for the
confiscation of proceeds of crime
or the enforcement of a
confiscation order shall include or
be accompanied by:
4. Utöver de uppgifter som anges i
punkt 1 skall en framställning om
förverkande av vinning av brott
eller om verkställighet av ett
beslut om förverkande innehålla
eller åtföljas av

(a) where available, a copy of any
order made in the Requesting
State relating to the proceeds of
crime, including a confiscation
order or an order imposing a fine
or pecuniary penalty, and a
statement that neither the order
nor any conviction to which it
relates is subject to appeal and that
the order, but for the location of
the property, would be enforceable
in the Requesting State;
a) i förekommande fall, en kopia
av beslut som fattats i den an-
sökande staten som gäller vinning
av brott, inklusive beslut om
förverkande, föreläggande om
böter eller penningstraff, och en
uppgift om att varken beslutet
eller någon dom som det hänför
sig till är föremål för överklagande
samt att beslutet, bortsett från var
egendomen finns, skulle vara
verkställbart i den ansökande
staten,

(b) a description of the property to
which the measures of
confiscation are to be applied,
including its location, and its
connection to the any offence and
any person against whom an order
referred to in subparagraph (a) has
been made; and

b) en beskrivning av den egendom
som är föremål för förverkande,
inklusive uppgift om var den finns
samt dess anknytning till det brott
och den person mot vilken ett
beslut som avses i a) har fattats,
samt

(c) such evidence as may be
required by the Requested State.
c) den bevisning som den an-
modade staten begär.

(5) If the Requested State
considers that the information
contained in the request is not
sufficient to enable the request to
be dealt with, that Party may
request that additional details be
furnished.

5. Om den anmodade staten anser
att de uppgifter som lämnas i
framställningen inte är tillräckliga
för att framställningen skall kunna
behandlas, kan den begära
ytterligare uppgifter.

(6) A request shall be made by any
means affording a record in
writing. Where electronic means
of transmission are used, the
original of the request shall be
transmitted as soon as possible. In
urgent circumstances or where
otherwise permitted by the
Requested State, a request may be
made orally but shall be confirmed
in writing promptly thereafter.
6. En framställning skall göras på
ett sätt som lämnar en skriftlig
uppteckning. Om elektronisk över-
föring används, skall framställ-
ningen i original översändas så
snart som möjligt. I brådskande
fall eller när det annars godtas av
den anmodade staten, får en
framställning göras muntligen
men skall bekräftas skriftligen
omedelbart därefter.

Article 12
Central authorities

Artikel 12
Centralorgan

Central authorities shall transmit
and receive all requests and res-
ponses thereto for the purpose of
this Treaty. The central authority
for Canada shall be the Minister of
Justice or an official designated by
that Minister; the central authority
for Sweden shall be the Ministry
for Foreign Affairs.
Centralorganen skall för tillämp-
ningen av detta avtal översända
och ta emot alla framställningar
och svar på dessa. Kanadas
centralorgan skall vara justitie-
ministern eller en tjänsteman som
utsetts av ifrågavarande minister.
Sveriges centralorgan skall vara
Utrikesdepartementet.

Article 13
Confidentiality
Artikel 13
Sekretess

(1) The Requested State may
require, after consultation with the
Requesting State, that information
or evidence furnished or the
source of such information or
evidence be kept confidential or be
disclosed only subject to such
terms and conditions as it may
specify.
1. Den anmodade staten kan, efter
samråd med den ansökande staten,
begära att uppgifter eller bevis-
material som lämnats eller att
källan till uppgifterna eller bevis-
materialet sekretessbeläggs eller
endast röjs på de villkor som den
anger.

(2) The Requested State shall to
the extent requested and permitted
by its law keep confidential a
request, its contents, supporting
documents and any action taken
pursuant to the request except to
the extent necessary to execute it.
2. Den anmodade staten skall i den
omfattning som begärs och som är
tillåten enligt dess lagstiftning
sekretessbelägga en framställning,
dess innehåll, till denna fogade
handlingar och varje åtgärd som
vidtagits med anledning av fram-
ställningen med undantag av vad
som kan krävas för att verkställa
denna.

Article 14
Limitation of use
Artikel 14
Begränsningar i användningen

(1) The Requesting State shall not
use information or evidence
furnished for purposes other than
those stated in the request without
the prior consent of the central
authority of the Requested State.
1. Den ansökande staten skall inte
utan föregående medgivande från
den anmodade statens
centralorgan använda lämnade
uppgifter eller bevismaterial för
andra ändamål än de som angivits
i framställningen.

(2) The Requested State may
require, after consultation with the
Requesting State, that information
or evidence furnished or the
source of such information or
evidence be used only subject to
such terms and conditions as it
may specify.

2. Den anmodade staten kan efter
samråd med den ansökande staten
begära att uppgifter eller bevis-
material som lämnats eller källan
till sådana uppgifter eller sådant
bevismaterial endast används på
de villkor som den anger.

Article 15
Authentication
Artikel 15
Legalisering

Evidence or documents
transmitted pursuant to this Treaty
shall not require any form of
authentication, save as is specified
in Article 5.

Bevismaterial eller handlingar
som överlämnats enligt detta avtal
behöver inte legaliseras med
undantag för vad som anges i
artikel 5.

Article 16
Language
Artikel 16
Språk

Requests and supporting docu-
ments shall be accompanied by a
translation into an official
language of the Requested State.
Framställningar och bifogade
handlingar skall åtföljas av en
översättning till ett officiellt språk
i den anmodade staten.

Article 17
Consular officials
Artikel 17
Konsulära tjänstemän

(1) Consular officials may take
evidence in the territory of the
receiving state from a witness on a
voluntary basis without a formal
request. Prior notice of the
intended proceedings shall be
given to the receiving state. That
state may refuse its consent for
any reason provided in Article 3.
1. Konsulära tjänstemän får utan
formell framställning uppta
vittnesmål på den mottagande
statens territorium från ett vittne
som frivilligt inställer sig. Den
mottagande staten skall i förväg
underrättas om att förfarandet
kommer att äga rum. Denna stat
får vägra att lämna sitt
medgivande på någon av de i
artikel 3 angivna grunderna.

(2) Consular officials may serve
documents on a person who
appears voluntarily at the consular
premises.

2. Konsulära tjänstemän får delge
handlingar med en person som
frivilligt inställer sig på
konsulatet.

Article 18
Expenses

Artikel 18
Kostnader
(1) The Requested State shall meet
the cost of executing the request
for assistance,except that the
Requesting State shall bear:
1. Den anmodade staten skall stå
för kostnaderna för verkställig-
heten av en framställning om
rättshjälp med undantag för att den
ansökande staten skall stå för:

(a) the expenses associated with
conveying any person to or from
the territory of the Requested State
at the request of the Requesting
State, and any allowance or
expenses payable to that person
while in the Requesting State
pursuant to a request under
Articles 6 or 7 of this Treaty; and
a) kostnader som hänför sig till
transport av en person till eller
från den anmodade statens
territorium på begäran av den
ansökande staten liksom för
ersättning och traktamente eller
annan kostnads- ersättning som
skall betalas till denne medan han
befinner sig i den ansökande
staten till följd av en framställning
enligt artiklarna 6 eller 7 i detta
avtal, samt

(b) the expenses and fees of
experts either in the Requested
State or the Requesting State.
b) kostnader och ersättning till
sakkunniga såväl i den anmodade
staten som i den ansökande staten.

(2) If it becomes apparent that the
execution of the request requires
expenses of an extraordinary
nature, the Contracting Parties
shall consult to determine the
terms and conditions under which
the requested assistance can be
provided.

2. Om det visar sig att verk-
ställigheten av framställningen
kräver extraordinära utgifter, skall
de avtalsslutande parterna i
samråd fastställa på vilka villkor
den begärda rättshjälpen kan
lämnas.

PART IV FINAL
PROVISIONS

DEL IV
SLUTBESTÄMMELSER

Article 19
Other assistance
Artikel 19
Annat bistånd

This Treaty shall not derogate
from obligations subsisting
between the Contracting Parties
whether pursuant to other treaties,
arrangements or otherwise, or
prevent the Contracting Parties
providing or continuing to provide
assistance to each other pursuant
to other treaties, arrangements or
otherwise.
Detta avtal skall inte inskränka på
skyldigheter som de avtalsslutande
parterna har antingen enligt andra
avtal, överenskommelser eller på
annat sätt eller hindra de avtals-
slutande parterna från att lämna
eller fortsätta att lämna bistånd till
varandra enligt andra avtal,
överenskommelser eller i annan
ordning.

Article 20
Scope of application
Artikel 20
Tillämpningsområde

This Treaty shall apply to any
requests presented after its entry
into force even if the relevant acts
or omissions occurred before that
date.
Detta avtal skall tillämpas på
framställningar som överlämnas
efter dess ikraftträdande, även om
de relevanta gärningarna eller
underlåtenheten inträffade före
denna dag.

Article 21
Consultations
Artikel 21
Samråd

The Contracting Parties shall
consult promptly, at the request of
either Party, concerning the
interpretation and the application
of this Treaty.

De avtalsslutande parterna skall på
begäran av endera parten omedel-
bart samråda angående tolkningen
och tillämpningen av detta avtal.

Article 22
Entry into force and termination
Artikel 22
Ikraftträdande och uppsägning

(1) This Treaty shall be ratified;
the instruments of ratification
shall be exchanged in ........... as
soon as possible.
1. Detta avtal skall ratificeras.
Ratifikationsinstrumenten skall
utväxlas i .. så snart som möjligt

(2) This Treaty shall enter into
force on the first day of the second
month after the exchange of the
instruments of ratification.
2. Detta avtal träder i kraft den
första dagen i den andra månaden
efter utväxlingen av ratifikations-
instrumenten.

(3) Either Contracting Party may
terminate this Treaty. The termi-
nation shall take effect one year
from the date on which it was
notified to the other party.
3. Endera avtalsslutande part får
säga upp detta avtal. Uppsäg-
ningen blir gällande ett år efter
den dag då den andra parten
underrättades om uppsägningen.

In Witness thereof the under-
signed, being duly authorized
thereto by their respective
Governments, have signed this
Treaty.
Till bekräftelse härav har
undertecknade, därtill vederbör-
ligen befullmäktigade av sina
respektive regeringar,
undertecknat detta avtal.

Done at .........................................
this day of .............. .
One Thousand nine hundred and
ninety ..... in duplicate, in
Swedish, English and French, each
version being equally authentic.
Som skedde i . . . . . . . . . . . . . . . .
den . . . . . . . . . . . . . . . 1999 i två
exemplar på engelska, franska och
svenska, vilka alla har lika
giltighet.

Avtal mellan Sverige och Australien
TREATY BETWEEN
AUSTRALIA AND SWEDEN
ON MUTUAL ASSISTANCE IN
CRIMINAL MATTERS

AVTAL MELLAN
AUSTRALIEN OCH SVERIGE
OM INBÖRDES RÄTTSHJÄLP
I BROTTMÅL
Australia and Sweden

Australien och Sverige
DESIRING to extend to each other
the widest measure of co-operation
to combat crime,

SOM ÖNSKAR samarbeta med
varandra i största möjliga ut-
sträckning för att bekämpa brott,
HAVE AGREED as follows:

HAR KOMMIT ÖVERENS om
följande.

ARTICLE 1
SCOPE OF APPLICATION

ARTIKEL 1
TILLÄMPNINGSOMRÅDE
1. The Contracting States shall, in
accordance with this Treaty, grant
to each other assistance in respect
of criminal matters.

1. De avtalsslutande staterna skall
i enlighet med detta avtal lämna
varandra rättshjälp i brottmål.
2. Criminal matter includes
matters relating to revenue
offences, foreign exchange control
offences and customs duties
offences.

2. Brottmål innefattar ärenden som
avser brott mot skatte-, valuta- och
tullagstiftningen.
3. Such assistance shall include:

3. Sådan rättshjälp skall omfatta
(a) taking of evidence and
obtaining of statements ofpersons;

a) bevisupptagning och förhör,
(b) provision of documents and
other records;

b) att tillhandahålla handlingar och
andra uppteckningar,
(c) location and identification of
persons;

c) att lokalisera och identifiera
personer,
(d) execution of requests for
search and seizure;

d) att fullgöra framställningar om
husrannsakan och beslag,
(e) measures to locate and restrain
proceeds of crime and to enforce
orders in respect of proceeds of
crime;

e) åtgärder för att lokalisera,
beslagta eller kvarstadsbelägga
egendom som utgör vinning av
brott samt verkställa beslut som
gäller sådan egendom,

(f) making persons in custody
available to give evidence or to
assist investigations;
f) att ställa frihetsberövade
personer till förfogande för förhör
vid rättegång eller medverkan vid
brottsutredningar,

(g) making other persons available
to give evidence or to assist
investigations;

g) att ställa andra personer till
förfogande för förhör vid rättegång
eller medverkan vid brotts-
utredningar,

(h) service of documents; and

h) delgivning, samt
(i) other assistance consistent with
the objects of this Treaty which is
not inconsistent with the law of the
the Requested State.

i) annan rättshjälp som är i
överensstämmelse med detta
avtals syften, och som inte är
oförenlig med den anmodade
statens lagstiftning.

4. Assistance shall not include:

4. Rättshjälp skall inte omfatta
(a) the arrest or detention of any
person with a view to extradition;

a) att frihetsberöva någon i
utlämningssyfte,
(b) the execution in the Requested
State of criminal judgements
imposed in the Requesting State
except to the extent permitted by
the law of the Requested State and
this Treaty; and

b) verkställighet i den anmodade
staten av domar i brottmål, som
utdömts i den ansökande staten
utom i den utsträckning som är
tillåtet enligt den anmodade
statens lag och detta avtal, samt

(c) the transfer of prisoners to
serve sentences.

c) att överföra dömda personer för
straffverkställighet.
ARTICLE 2
OTHER ASSISTANCE

ARTIKEL 2
ANNAN RÄTTSHJÄLP
This Treaty shall not derogate
from obligations subsisting
between the Contracting States
whether pursuant to other treaties
or arrangements or otherwise nor
prevent the Contracting States
providing assistance to each other
pursuant to other treaties or
arrangements.

Detta avtal skall inte inskränka på
skyldigheter som de avtalsslutande
staterna har antingen enligt andra
avtal eller överenskommelser eller
på annat sätt och inte heller hindra
de avtalsslutande staterna att
lämna rättshjälp till varandra enligt
andra avtal eller
överenskommelser.

ARTICLE 3
CENTRAL OFFICE

ARTIKEL 3
CENTRALORGAN
1. The Contracting States shall
each appoint a Central Office to
transmit and receive requests for
the purpose of this Treaty. Until
either Contracting State designates
another authority, the Central
Office for Australia shall be the
Attorney-General''''s Department,
Canberra and the Central Office
for Sweden shall be the Ministry
for Foreign Affairs, Stockholm.

1. De avtalsslutande staterna skall
var och en utse ett centralorgan för
att översända och ta emot
framställningar om rättshjälp
enligt detta avtal. Till dess att
någon av de avtalsslutande
staterna utser en annan myndighet
skall Australiens centralorgan vara
Justitiedepartementet, Canberra
och Sveriges centralorgan
Utrikesdepartementet, Stockholm.
2. Requests for assistance shall be
made through the Central Offices
which shall arrange for the prompt
carrying out of such requests

2. Rättshjälpsframställningar skall
göras genom centralorganen, som
skall verka för att sådana fram-
ställningar snabbt fullgörs.
ARTICLE 4
REFUSAL OF ASSISTANCE

ARTIKEL 4
RÄTT ATT VÄGRA
RÄTTSHJÄLP

1. Assistance may be refused if:

1. En framställning om rättshjälp
får avslås om

(a) the request relates to an offence
that is regarded by the Requested
State as:

a) framställningen avser en
gärning som av den anmodade
staten betraktas som
(i) an offence of a political
character;

i) politiskt brott,
(ii) a military offence which is not
also an offence under the ordinary
criminal law of the Requested
State; or

ii) militärt brott som inte också är
ett brott enligt den allmänna
strafflagstiftningen i den
anmodade staten, eller
(iii) an offence in respect of which
the person concerned has been
finally convicted, acquitted or
pardoned in the Requested State or
in a third State or in respect of
which the Requested State has
decided not to prosecute;

iii) brott för vilket den person som
framställningen avser har blivit
fälld, frikänd eller benådad i den
anmodade staten eller i en tredje
stat eller för vilket den anmodade
staten har beslutat att inte väcka
åtal,
(b) there are substantial grounds
for believing that the request for
assistance has been made to
facilitate the prosecution of a
person, or, in respect of Article 17,
that the order has been brought
about or aggravated, on account of
that person''''s race, sex, religion,
nationality or political opinions or
that that person''''s position may be
prejudiced for any of these
reasons;

b) det finns skäl att anta att
framställningen om rättshjälp har
gjorts för att underlätta åtal av en
person, eller, i fråga om artikel 17,
att beslutet har tillkommit eller
skärpts, på grund av ifrågavarande
persons ras, kön, religion,
nationalitet eller politiska upp-
fattning eller att denna persons
ställning skulle kunna försämras
på grund av någon av dessa
omständigheter,

(c) the request relates to an offence
where the acts or omissions
alleged to constitute that offence
would not, if they had taken place
within the jurisdiction of the
Requested State, have constituted
an offence;

c) framställningen avser ett brott
där det handlande eller den
underlåtelse som påstås utgöra
brottet inte skulle ha utgjort ett
brott, om det hade ägt rum i den
anmodade staten,
(d) the request relates to an
offence which is committed
outside the territory of the
Requesting State and the law of
the Requested State does not
provide for the punishment of an
offence committed outside its
territory in similar circumstances;

d) framställningen avser ett brott
som begåtts utanför den ansökande
statens territorium om ett brott
som begåtts utanför den anmodade
statens territorium inte kan
lagföras under liknande
omständigheter,
(e) the results of the request for
assistance are to be used in
relation to an offence which, had it
been committed in the Requested
State, could no longer be
prosecuted by reason of lapse of
time or any other reason;

e) resultatet av rättshjälps-
framställningen skall användas i
fråga om ett brott som, om det
hade begåtts i den anmodade
staten, inte längre skulle kunna bli
föremål för åtal på grund av
preskription eller av annan orsak,
(f) the provision of the assistance
sought could prejudice an in-
vestigation or proceeding in the
Requested State, prejudice the
safety of any person or impose an
excessive burden on the resources
of that State; or

f) lämnandet av den begärda
rättshjälpen skulle hindra en ut-
redning eller ett rättsligt förfarande
i den anmodade staten, medföra
fara för någons säkerhet eller bli
alltför betungande för denna stat;
eller
(g) the Requested State is of the
opinion that the request, if granted,
would seriously impair its
sovereignty, security, national
interest or other essential interests.

g) den anmodade staten är av den
uppfattningen att framställningen,
om den beviljades, allvarligt skulle
skada dess suveränitet, säkerhet,
nationella intressen eller andra
väsentliga intressen.

2. Before refusing to grant a
request for assistance the
Requested State shall consider
whether assistance may be granted
subject to such conditions as it
deems necessary.

2. Innan en framställning om
rättshjälp avslås, skall den
anmodade staten överväga om
rättshjälp kan beviljas på sådana
villkor som den finner
nödvändiga.
ARTICLE 5
CONTENTS OF REQUESTS

ARTIKEL 5
FRAMSTÄLLNINGENS
INNEHÅLL

1. Requests for assistance shall
include:

1. En framställning om rättshjälp
skall innehålla
(a) the name of the competent
authority conducting the in-
vestigation or proceedings to
which the requests relate;

a) uppgift om den behöriga
myndighet som handlägger den
utredning eller det rättsliga för-
farande som framställningen avser,

(b) a description of the nature of
the criminal matter including a
statement setting out the relevant
facts and laws;

b) en beskrivning av brottet med
uppgift om de omständigheter som
är av betydelse i ärendet samt
tillämpliga lagrum,
(c) the court order, if any, sought
to be enforced and a statement to
the effect that it is a final order;

c) i förekommande fall den dom
eller det beslut som begärs
verkställt och uppgift om att
domen eller beslutet inte kan
överklagas,

(d) except in cases of requests for
service of documents, a
description of the essential acts, or
omissions or matters alleged or
sought to be ascertained;

d) såvida det inte gäller
delgivning, en redogörelse för den
gärning eller underlåtenhet som
påstås föreligga eller uppgift om
de omständigheter som begärs
utredda,

(e) the purpose for which the
request is made and the nature of
the assistance sought;

e) syftet med framställningen och
vilken typ av rättshjälp som
begärs,
(f) details of any particular
procedure or requirement that the
Requesting State wishes to be
followed;

f) närmare uppgifter om något
särskilt förfarande skall iakttas
eller andra krav som den
ansökande staten ställer,
(g) the requirements, if any, of
confidentiality and the reasons
therefor; and

g) eventuella krav på sekretess och
skälen härför; samt
(h) specification of any time limit
within which compliance with the
request is desired.

h) uppgift om inom vilken tid
framställningen önskas fullgjord.
2. Requests for assistance, to the
extent necessary and insofar as
possible, shall also include:

2. Framställningar om rättshjälp
skall i nödvändig omfattning och i
den mån det är möjligt även
innehålla

(a) the identity, nationality and
location of the person or persons
who are the subject of the
investigation or proceeding;

a) uppgift om identitet, nationalitet
och adress beträffande dem som är
föremål för utredningen eller det
rättsliga förfarandet,
(b) a statement as to whether
assistance should be provided by a
court or some other authority;

b) uppgift om huruvida
rättshjälpen skall lämnas av
domstol eller av någon annan
myndighet,
(c) a statement as to whether
sworn or affirmed evidence or
statements are required;

c) uppgift om huruvida det krävs
att vittnesmål eller utsagor skall
avges under ed eller sannings-
försäkran,

(d) a description of the
information, statement or evidence
sought;

d) uppgift om vilka upplysningar,
uppgifter eller bevis som begärs,
(e) a description of the documents,
records or articles or evidence to
be produced as well as a
description of the appropriate
person to be asked to produce
them and, to the extent not
otherwise provided for, the form in
which they should be reproduced
and authenticated; and

e) en redogörelse för vilka
handlingar eller bevis som skall
företes liksom en beskrivning av
den person som är lämplig att
förete dem och, i den mån det inte
framgår på annat sätt, i vilken
form de skall framställas och
legaliseras; samt
(f) information as to the
allowances and expenses to which
a person appearing in the
Requesting State will be entitled.

f) uppgift om traktamente och
kostnadsersättning som en person
har rätt till för sin inställelse i den
ansökande staten.
3. All documents submitted in
support of a request shall be
accompanied by a translation into
the language of the Requested
State.

3. Alla handlingar som bifogas en
framställning skall åtföljas av en
översättning till den anmodade
statens språk.
4. If the Requested State considers
that the information contained in
the request is not sufficient in
accordance with this Treaty to
enable the request to be dealt with,
it may request additional in-
formation.

4. Om den anmodade staten finner
att framställningen inte innehåller
upplysningar som enligt detta avtal
är tillräckliga för att fram-
ställningen skall kunna åtgärdas,
får den begära ytterligare upp-
lysningar.
ARTICLE 6
EXECUTION OF REQUESTS

ARTIKEL 6
FULLGÖRANDE AV
FRAMSTÄLLNINGAR

1. To the extent permitted by its
law, the Requested State shall
provide assistance in accordance
with the requirements specified in
the request and shall respond to
the request as soon as practicable.

1. Den anmodade staten skall i den
omfattning det är tillåtet enligt
dess lagstiftning lämna rättshjälp i
enlighet med de krav som anges i
framställningen och snarast
möjligt fullgöra framställningen.
2. The Requested State may
postpone the delivery of material
requested if such material is
required for proceedings in respect
of criminal or civil matters in that
State. The Requested State shall,
upon request, provide certified
copies of documents.

2. Den anmodade staten får
avvakta med att överlämna begärt
bevismaterial, om detta behöver
användas i ett straff- eller civil-
rättsligt förfarande i den anmodade
staten. Den anmodade staten skall
på begäran tillhandahålla bestyrkta
kopior av handlingar.

3. The Requested State shall
promptly inform the Requesting
State of circumstances, when they
become known to the Requested
State, which are likely to cause a
significant delay in responding to
the request.

3. Den anmodade staten skall
omedelbart underrätta den an-
sökande staten när den konstaterar
att det föreligger omständigheter
som sannolikt kommer att orsaka
en betydande försening vad gäller
framställningens fullgörande.

4. The Requested State shall
promptly inform the Requesting
State of a decision of the
Requested State not to comply in
whole or in part with a request for
assistance and the reason for that
decision.

4. Den anmodade staten skall
omedelbart underrätta den an-
sökande staten om ett beslut av
den anmodade staten att helt eller
delvis inte efterkomma en fram-
ställning om rättshjälp samt skälen
för detta.

ARTICLE 7
RETURN OF MATERIAL TO
REQUESTED STATE

ARTIKEL 7
ÅTERLÄMNANDE AV
MATERIAL TILL DEN
ANMODADE STATEN

Where required by the Requested
State, the Requesting State, after
the completion of the proceedings,
shall return to the Requested State
material provided by the
Requested State.

På begäran av den anmodade
staten skall den ansökande staten,
efter det att det rättsliga
förfarandet avslutats, återlämna
det material som tillhandahållits av
den anmodade staten.
ARTICLE 8
PROTECTING
CONFIDENTIALITY AND
RESTRICTING USE OF
EVIDENCE AND
INFORMATION

ARTIKEL 8
SEKRETESS SAMT
BEGRÄNSNINGAR I
ANVÄNDNINGEN AV
BEVISMATERIAL OCH
INFORMATION
1. The Requested State, to the
extent permitted by its law and if
so requested, shall keep the
application for assistance, the
contents of a request and its
supporting documents, and the fact
of granting of such assistance,
confidential. If the request cannot
be executed without breaching
confidentiality, the Requested
State shall so inform the
Requesting State which shall then
determine whether the request
should nevertheless be executed.

1. Den anmodade staten skall, i
den utsträckning det är tillåtet
enligt dess lagstiftning, och om det
begärs, sekretessbelägga rätts-
hjälpsframställningen, dess inne-
håll, till denna fogade handlingar
samt beviljandet av sådan rätts-
hjälp. Om de begärda åtgärderna
inte kan fullgöras utan att
sekretessen bryts, skall den an-
modade staten underrätta den
ansökande staten om detta, vilken
därefter skall bestämma om
framställningen ändå skall
fullgöras.

2. The Requesting State, to the
extent permitted by its law and if
so requested, shall keep con-
fidential evidence and information
provided by the Requested State.

2. Den ansökande staten skall, i
den utsträckning det är tillåtet
enligt dess lagstiftning, och om det
begärs sekretessbelägga bevis-
material och information som
tillhandahållits av den anmodade
staten.

3. The Requesting State shall not
use evidence obtained, nor
information derived therefrom, for
purposes other than those stated in
a request without the prior consent
of the Requested State.

3. Den ansökande staten får inte
utan föregående medgivande av
den anmodade staten använda
bevismaterial eller information
som härrör därifrån för andra
ändamål än sådana som uppges i
framställningen.

ARTICLE 9
SERVICE OF DOCUMENTS

ARTIKEL 9
DELGIVNING
1. The Requested State shall effect
service of documents which are
transmitted to it for this purpose
by the Requesting State.

1. Den anmodade staten skall
ombesörja delgivning av hand-
lingar som för detta ändamål
översänds till denna av den
ansökande staten.

2. A request to effect service of a
document requiring the appearance
of a person shall be made to the
Requested State not less than 45
days before the date on which the
appearance is required. In urgent
cases, the Requested State may
waive this requirement.

2. En framställning om delgivning
av en kallelse skall göras till den
anmodade staten minst 45 dagar
före inställelsedagen. I brådskande
fall kan den anmodade staten
frångå detta krav.
3. The Requested State may effect
service of any document in
accordance with its law including
by mail, or, if the Requesting State
so requests, in any other manner
required by the law of the
Requesting State which is not
inconsistent with the law of the
Requested State.

3. Den anmodade staten får
ombesörja delgivning enligt sin
lagstiftning, inbegripet per post,
eller, om den ansökande staten
begär detta, på något annat sätt
som föreskrivs i den ansökande
statens lagstiftning,som inte är
oförenligt med den anmodade
statens lagstiftning.
4. The Requested State shall
forward to the Requesting State
proof of service of the documents.
If service cannot be effected, the
Requesting State shall be so
informed and advised of the
reasons.

4. Den anmodade staten skall
vidarebefordra delgivningsbevis
till den ansökande staten. Om
delgivning inte kan ske, skall den
ansökande staten underrättas om
detta och anledningen härtill.
5. A person who fails to answer a
summons to appear, service of
which has been requested, shall
not by reason thereof, be liable to
any penalties or be subjected to
any coercive measures
notwithstanding any contrary
statement contained in the
summons, unless the person
subsequently voluntarily enters the
Requesting State and is there again
duly summoned.

5. Den som underlåter att
efterkomma en kallelse, om vars
delgivning framställning har
gjorts, skall inte på grund därav
straffas eller underkastas
tvångsåtgärder även om motsatsen
angivits i kallelsen, såvida inte
personen i fråga senare frivilligt
beger sig till den ansökande staten
och där vederbörligen kallas på
nytt.
ARTICLE 10
TAKING OF EVIDENCE OF
WITNESSES AND EXPERTS

ARTIKEL 10
BEVISUPPTAGNING MED
VITTNEN OCH
SAKKUNNIGA

1. Where a request is made:

1. Då en framställning görs
(i) in the case of Australia, by the
Attorney-General or his delegate, a
judge or magistrate;

i) i fråga om Australien, av
justitieministern eller dennes om-
bud, en domare eller magistrats-
domare,

(ii) in the case of Sweden, by a
court or a public prosecutor;

ii) i fråga om Sverige, av en
domstol eller allmän åklagare
for the taking of evidence of
witnesses and experts for the
purpose of a proceeding in relation
to a criminal matter in the
Requesting State, the Requested
State shall take that evidence for
transmission to the Requesting
State.

Om bevisupptagning med vittnen
och sakkunniga för ett straff-
rättsligt förfarande i den
ansökande staten, skall den
anmodade staten genomföra
bevisupptagningen för
vidarebefordran till den ansökande
staten.
2. For the purpose of this Treaty,
the giving or taking of evidence
shall include the production of
documents, records or other
material.

2. Vid tillämpningen av detta avtal
skall avläggande av vittnesmål
eller bevisupptagning innefatta
företeende av handlingar eller
annat material.
3. For the purposes of requests
under this Article the Requesting
State shall specify the subject
matter about which witnesses or
experts are to be examined
including any questions to be put.

3. I framställningar enligt denna
artikel skall den ansökande staten
ange vad vittnen eller sakkunniga
skall höras om, inklusive vilka
frågor som skall ställas.
4. Where, pursuant to a request for
assistance, a witness or expert is to
give evidence for the purpose of
proceedings in the Requesting
State, the parties to the relevant
proceedings in the Requesting
State, their legal representatives or
representatives of the Requesting
State may, subject to the laws of
the Requested State, appear and
question the person giving that
evidence.

4. Om ett vittne eller en sakkunnig
skall avlägga vittnesmål enligt en
framställning om rättshjälp för ett
rättsligt förfarande i den
ansökande staten, får parterna i det
aktuella förfarandet i den
ansökande staten, deras juridiska
ombud eller den ansökande statens
ombud inställa sig och ställa
frågor till den som avlägger
vittnesmålet, med förbehåll för
den anmodade statens lagstiftning.
5. A witness or expert who is
required to give evidence in the
Requested State pursuant to a
request for assistance may decline
to give evidence where either:

5. Ett vittne eller en sakkunnig
som ombeds avlägga vittnesmål i
den anmodade staten enligt en
framställning om rättshjälp får
vägra att göra detta om endera
(a) the law of the Requested State
would permit that person to
decline to give evidence in similar
circumstances in proceedings
which originated in the Requested
State; or

a) den anmodade statens lag-
stiftning skulle tillåta denna person
att vägra vittna under liknande
omständigheter i ett rättsligt för-
farande i den anmodade staten;
eller
(b) where the law of the Re-
questing State would permit that
person to decline to give evidence
in such proceedings in the
Requesting State.

b) den ansökande statens
lagstiftning skulle tillåta denna
person att vägra vittna i ett sådant
förfarande i den ansökande staten.
6. If any person claims that there is
a right to decline to give evidence
under the law of the Requesting
State, the Requested State shall
with respect thereto rely on a
certificate of the Central Authority
of the Requesting State as
evidence of the existence of that
right.

6. Om en person hävdar att det
föreligger rätt att vägra vittna
enligt den ansökande statens lag,
skall den anmodade staten i detta
hänseende godta ett intyg från
centralorganet i den ansökande
staten som bevis på att sådan rätt
föreligger.
ARTICLE 11
LOCATING AND IDENTI-
FYING PERSONS AND
OBTAINING STATEMENTS

ARTIKEL 11
LOKALISERING OCH
IDENTIFIERING AV
PERSONER SAMT FÖRHÖR
1. The Requested State shall
endeavour, upon request, to locate
or identify persons for the purpose
of an investigation or proceeding
in relation to a criminal matter in
the Requesting State.

1. Den anmodade staten skall på
begäran försöka att lokalisera eller
identifiera personer för en brotts-
utredning eller ett straffrättsligt
förfarande i den ansökande staten.
2. The Requested State shall
endeavour, upon request, to obtain
statements of persons for the
purpose of an investigation or
proceeding in relation to a criminal
matter in the Requesting State.

2. Den anmodade staten skall på
begäran försöka utverka förhörs-
utsagor från personer för en
brottsutredning eller ett straff-
rättsligt förfarande i den
ansökande staten.

ARTICLE 12
AVAILABILITY OF PERSONS
IN CUSTODY TO GIVE
EVIDENCE OR ASSIST
INVESTIGATIONS

ARTIKEL 12
FRIHETSBERÖVADE
PERSONERS INSTÄLLELSE
FÖR VITTNESFÖRHÖR
ELLER MEDVERKAN VID
UTREDNINGAR

1. A person in custody in the
Requested State may, at the
request of the Requesting State, be
temporarily transferred to the
Requesting State to give evidence
or to assist investigations.

1. En person som är frihetsberövad
i den anmodade staten får på
begäran av den ansökande staten
tillfälligt överföras till den
ansökande staten för att vittna eller
medverka vid brottsutredningar.
2.The Requested State shall not
transfer a person in custody to the
Requesting State unless the person
consents.

2. Den anmodade staten får inte
överföra en frihetsberövad person
till den ansökande staten, såvida
inte personen i fråga ger sitt
samtycke.

3. While the person is required to
be held in custody under the law of
the Requested State, the
Requesting State shall hold that
person in custody and shall return
that person in custody either:

3. Under den tid som personen i
fråga skall vara frihetsberövad
enligt den anmodade statens
lagstiftning, skall den ansökande
staten hålla denne i förvar och
återlämna vederbörande antingen
(i) at such time as is stipulated by
the Requested State; or

i) vid den tidpunkt som bestäms av
den anmodade staten eller
(ii) at such earlier time as the
person s presence is no longer
required.

ii) vid den tidigare tidpunkt då
vederbörandes närvaro inte längre
krävs.
4. Where the Requested State
advises the Requesting State that
the transferred person is no longer
required to be held in custody, that
person shall be set at liberty and
be treated as a person referred to
in Article 13.

4. Om den anmodade staten
underrättar den ansökande staten
om att den som överförts inte
längre behöver hållas i förvar,
skall vederbörande försättas på fri
fot och behandlas som en person
som avses i artikel 13.

ARTICLE 13
AVAILABILITY OF OTHER
PERSONS TO GIVE
EVIDENCE OR ASSIST
INVESTIGATIONS

ARTIKEL 13
INSTÄLLELSE FÖR FÖRHÖR
ELLER MEDVERKAN VID
UTREDNINGAR
1. The Requesting State may
request the assistance of the
Requested State in inviting a
person:

1. Den ansökande staten får begära
rättshjälp från den anmodade
staten med att anmoda en person
(a) to appear as a witness or expert
in proceedings in relation to a
criminal matter in the Requesting
State; or

a) att inställa sig som vittne eller
sakkunnig i straffrättsliga för-
faranden i den ansökande staten,
eller
(b) to assist investigations in
relation to a criminal matter in the
Requesting State.

b) att medverka vid brotts-
utredningar i den ansökande
staten.
2. The Requested State shall, if
satisfied that satisfactory arrange-
ments for that person''''s security
will be made by the Requesting
State, invite the person to appear
as a witness or expert in
proceedings or to assist in the
investigations.

2. Den anmodade staten skall
anmoda personen i fråga att
inställa sig som vittne eller
sakkunnig i rättsligt förfarande
eller att medverka vid utredningar,
om den finner att tillfredsställande
åtgärder kommer att vidtas av den
ansökande staten för denna
persons säkerhet.

ARTICLE 14
SAFE CONDUCT

ARTIKEL 14
IMMUNITET
1. Where a person is in the
Requesting State pursuant to a
request made under Articles 9, 12
or 13 that person shall not be
prosecuted or detained or
subjected to any other restriction
of personal liberty in the
Requesting State in respect of any
act or omission which preceded
the person''''s departure from the
Requested State.

1. Den som befinner sig i den
ansökande staten med anledning
av en framställning som gjorts
enligt artiklarna 9, 12 eller 13, får
inte åtalas eller frihetsberövas eller
på annat sätt underkastas inskränk-
ning i sin personliga frihet i den
ansökande staten på grund av
någon gärning eller underlåtenhet
från tiden före vederbörandes
avresa från den anmodade staten.
2. Where a person is in the
Requesting State pursuant to a
request under Articles 12 and 13
that person additionally shall not,
without that person''''s consent, be
required to give evidence in any
proceeding or to assist in any
investigation other than the
proceedings or investigation to
which the request relates.

2. Den som befinner sig i den
ansökande staten med anledning
av en framställning enligt
artiklarna 12 och 13, får dessutom
inte utan eget samtycke åläggas att
vittna i något annat rättsligt
förfarande eller att medverka vid
någon annan utredning än som
avses i framställningen.
3. Notwithstanding paragraph 1 of
this Article, where the person
whose appearance is required
pursuant to paragraph 2 of Article
9 is the suspect or the accused, that
person shall not be prosecuted or
detained or subjected to any other
restriction of personal liberty for
acts or omissions which preceded
that person''''s departure from the
Requested State and are not
specified in the document served.

3. Om den som kallas att inställa
sig enligt punkt 2 i artikel 9 är den
misstänkte eller den tilltalade, får
denne, utan hinder av bestäm-
melserna i punkt 1 i denna artikel,
inte åtalas eller frihetsberövas eller
på annat sätt underkastas in-
skränkning i sin personliga frihet
för gärningar eller underlåtenhet
från tiden före avresan från den
anmodade staten och som inte
angivits i delgivningshandlingen.

4. Paragraphs 1, 2 and 3 of this
Article shall cease to apply if that
person, being free to leave, has not
left the Requesting State 15 days
after that person has been
officially notified that his or her
presence is no longer required or,
having left, has returned.

4. Punkterna 1, 2 och 3 i denna
artikel upphör att gälla, om
vederbörande, oförhindrad att
lämna den ansökande staten, inte
har lämnat den inom en tid av 15
dagar efter det att han har blivit
officiellt underrättad om att hans
närvaro inte längre krävs eller,
efter att ha lämnat landet, återvänt
dit.

5. A person appearing in the
Requesting State pursuant to a
request under Articles 9, 12 or 13
is subject to the law of that State in
relation to contempt, perjury and
the making of false declarations.

5. Den som inställer sig i den
ansökande staten med anledning
av en framställning enligt
artiklarna 9, 12 eller 13 är
underkastad den statens
lagstiftning vad gäller
domstolstrots, mened och läm-
nande av osanna uppgifter.

6. A person who does not consent
to a request pursuant to Articles 12
or 13 shall not, by reason thereof,
be liable to any penalty or be
subjected to any coercive measure
notwithstanding any contrary
statement in the request or in any
document accompanying the
request.

6. Den som inte samtycker till en
framställning enligt artiklarna 12
eller 13 får inte av denna
anledning straffas eller under-
kastas några tvångsåtgärder även
om motsatsen anges i fram-
ställningen eller i någon handling
som åtföljer framställningen.
ARTICLE 15
PROVISION OF PUBLICLY
AVAILABLE AND OFFICIAL
DOCUMENTS

ARTIKEL 15
TILLHANDHÅLLANDE AV
ALLMÄNNA OCH
OFFENTLIGA HANDLINGAR
1. The Requested State shall
provide copies of documents and
records that are open to public
access as part of a public register
or otherwise, or that are available
for purchase by the public.

1. Den anmodade staten skall
tillhandahålla kopior av allmänna
handlingar som är tillgängliga för
allmänheten genom att de ingår i
ett offentligt register eller på annat
sätt, eller som finns att köpa för
allmänheten.

2. The Requested State may
provide copies of any official
document or record in the same
manner and under the same
conditions as such document or
record may be provided to its own
law enforcement and judicial
authorities.

2. Den anmodade staten får
tillhandahålla kopior av en allmän
handling på samma sätt och på
samma villkor som en sådan
handling får lämnas ut till dess
egna rättsvårdande myndigheter.
ARTICLE 16
SEARCH AND SEIZURE

ARTIKEL 16
HUSRANNSAKAN OCH
BESLAG

1. The Requested State shall
insofar as its law permits carry out
requests for search, seizure and
delivery of any material relevant to
the investigation or prosecution of
a criminal matter, to the
Requesting State, provided the
request contains information that
would justify such action under
the law of the Requested State.

1. Den anmodade staten skall i den
utsträckning dess lagstiftning
tillåter fullgöra framställningar om
husrannsakan, beslag och
överlämnande av bevismaterial
som behövs för utredningen eller
lagföringen i ett brottmål i den
ansökande staten, under
förutsättning att framställningen
innehåller uppgifter som enligt den
anmodade statens lag möjliggör en
sådan åtgärd.

2. The Requested State shall
provide such information as may
be required by the Requesting
State concerning the result of any
search, the place of seizure, the
circumstances of seizure, and the
subsequent custody of the material
seized.

2. Den anmodade staten skall
lämna de upplysningar som begärs
av den ansökande staten angående
resultatet av en husrannsakan,
platsen för beslaget, omständlig-
heterna i samband med beslaget
samt omhändertagandet av det
beslagtagna materialet.
3. The Requesting State shall
observe any conditions imposed
by the Requested State in relation
to any seized material which is
delivered to the Requesting State.

3. Den ansökande staten skall
iaktta de villkor som den
anmodade staten ställer avseende
beslagtaget material som
överlämnas till den ansökande
staten.

ARTICLE 17
PROCEEDS OF CRIME

ARTIKEL 17
VINNING AV BROTT
1. The Requested State shall, upon
request, endeavour to ascertain
whether any proceeds of a crime
alleged are located within its
jurisdiction and shall notify the
Requesting State of the results of
its inquiries. In making the
request, the Requesting State shall
notify the Requested State of the
basis of its belief that such
proceeds may be located in its
jurisdiction.

1. Den anmodade staten skall på
begäran försöka fastställa om
egendom, som påstås utgöra
vinning av brott finns inom dess
område och skall underrätta den
ansökande staten om resultatet av
sina efterforskningar. När
framställningen görs skall den
ansökande staten underrätta den
anmodade staten om på vilken
grund det finns anledning att tro
att sådan egendom kan finnas
inom dess område.

2. Where pursuant to paragraph 1
suspected proceeds of crime are
found the Requested State shall,
upon request, take such action as
is permitted by its law to prevent
any dealing in, transfer or disposal
of, those suspected proceeds of
crime, pending a final
determination in respect of those
proceeds by a court of the
Requesting State.

2. Om egendom som misstänks
utgöra vinning av brott påträffas
enligt punkt 1, skall den anmodade
staten på begäran vidta de åtgärder
som dess lagstiftning tillåter för att
förhindra befattning med,
överlåtelse eller undanskaffande
av egendomen i avvaktan på ett
slutligt avgörande av domstol i
den ansökande staten.
3. The Requested State shall, upon
request and insofar as its law
permits, give effect to a final order
forfeiting or confiscating the
proceeds of crime, made by a court
of the Requesting State, being an
order that, but for the location of
the property, would be enforceable
in the Requesting State.

3. Den anmodade staten skall på
begäran och i den utsträckning
dess lagstiftning tillåter verkställa
ett slutligt beslut om förverkande
av vinning av brott, som fattats av
en domstol i den ansökande staten
och som skulle vara verkställbart i
den ansökande staten, om
egendomen befunnit sig där.
4. In the application of this Article
the rights of bona fide third parties
which have not been determined
by courts of the Requesting State
shall be respected under the law of
the Requested State.

4. Vid tillämpningen av denna
artikel skall de rättigheter som
tillkommer godtroende tredje man
och som inte har prövats av
domstol i den ansökande staten
beaktas enligt den anmodade
statens lag.

5. The Requested State shall retain
the property obtained in
satisfaction of the order referred to
in paragraph 3 unless otherwise
mutually decided in a particular
case.

5. Den anmodade staten skall
behålla den egendom som erhållits
genom det beslut som avses i
punkt 3, såvida inte annat beslutats
i ett särskilt fall.
6. In making a request for restraint
pursuant to this Article, the
Requesting State shall notify the
Requested State of the estimated
time which will elapse before final
judgement may be given. If final
judgement is not given by the
expiration of the time estimated in
the request, the Requesting State
shall advise the Requested State of
the stage of proceedings reached
and a revised estimate of time. The
Requested State may then impose
a condition setting the duration of
the restraint.

6. När en framställning om
tvångsåtgärder enligt denna artikel
görs skall den ansökande staten
underrätta den anmodade staten
om när en lagakraftvunnen dom
kan föreligga. Om dom inte har
meddelats vid utgången av den
tidsfrist som angivits i
framställningen, skall den
ansökande staten underrätta den
anmodade staten om på vilket
stadium det rättsliga förfarandet
befinner sig och ange en ny
beräknad tidsfrist. Den anmodade
staten får då ställa villkor
angående tvångsåtgärdens
varaktighet.

7. In this Article proceeds of
crime means any property
suspected, or found by a court, to
be property derived or realised,
directly or indirectly, as a result of
the commission of an offence or to
represent the value of that property
as well as any other benefits
derived from the commission of an
offence.

7. I denna artikel avses med
vinning av brott all egendom
som misstänks eller som av en
domstol fastställts vara egendom
som direkt eller indirekt härrör
från eller har förvärvats genom
brott eller värdet av denna
egendom samt annat utbyte av
brott.
8. The Requesting State shall
promptly inform the Requested
State of any circumstances,
including any other enforcement
action, which may affect the
request or its execution or which
may make it inappropriate to
proceed with giving effect to it.

8. Den ansökande staten skall
snarast underrätta den anmodade
staten om sådana omständigheter,
inbegripet andra verkställighets-
åtgärder, som kan påverka fram-
ställningen eller dess fullgörande
eller som kan göra det olämpligt
att fortsätta fullgörandet av den.

ARTICLE 18
CERTIFICATION AND
AUTHENTICATION

ARTIKEL 18
BESTYRKANDE OCH
LEGALISERING
1. Documents supporting the
request for assistance and docu-
ments and other material supplied
in response to such a request shall
be authenticated in accordance
with paragraph 2.

1. Handlingar som bifogas rätts-
hjälpsframställningen samt hand-
lingar och annat material som
tillhandahållits som svar på en
sådan framställning skall legalise-
ras i enlighet med punkten 2.

2. Documents and materials are
authenticated for the purposes of
this Treaty if:

2. Handlingar och annat material
har legaliserats för detta avtals
ändamålom
(a) they purport to be signed or
certified by an officer in or of the
State sending the document; and

a) de är undertecknade eller
bestyrkta av en tjänsteman i eller
från den stat som sänder hand-
lingen och

(b) they purport to be sealed with
an official seal of the State sending
the document or of a minister of
state, or of a Department or officer
of the Government, of that State.

b) de försetts med ett officiellt
sigill tillhörande den stat som
sänder handlingen eller ett statsråd
eller ett departement eller en
regeringstjänsteman i den staten.
ARTICLE 19
SUBSIDIARY
ARRANGEMENTS

ARTIKEL 19
TILLÄMPNINGSÖVERENSK
OMMELSER
The Central Office of each
Contracting State may enter into
subsidiary arrangements with each
other consistent with the purposes
of this Treaty to the extent that
such arrangements are consistent
with the laws of both Contracting
States.

Centralorganet i vardera avtals-
slutande staten får ingå tillämp-
ningsöverenskommelser med
varandra i överensstämmelse med
detta avtals ändamål i den mån
sådana överenskommelser är
förenliga med de båda avtals-
slutande staternas lagar.
ARTICLE 20
REPRESENTATION AND
EXPENSES

ARTIKEL 20
REPRESENTANTSKAP OCH
KOSTNADER
1. Unless otherwise provided in
this Treaty the Requested State
shall make the necessary arrange-
ments for the representation of the
Requesting State in proceedings
arising out of a request for
assistance and shall otherwise
represent the interests of the
Requesting State.

1. Om inte annat föreskrivs i detta
avtal, skall den anmodade staten
vidta de åtgärder som behövs för
att den ansökande staten skall vara
företrädd i rättsliga förfaranden
med anledning av en framställning
om rättshjälp och skall i övrigt
företräda den ansökande statens
intressen.
2. The Requested State shall meet
the cost of fulfilling the request for
assistance except that the
Requesting State shall bear:

2. Den anmodade staten skall stå
för kostnaderna för fullgörandet av
rättshjälpsframställningen med
undantag av att den ansökande
staten skall svara för

(a) the expenses associated with
conveying any person to or from
the territory of the Requested
State, and any fees, allowances or
expenses payable to that person
whilst in the Requesting State
pursuant to a request under
Articles 12 or 13;

a) kostnader som hänför sig till
transport av en person till eller
från den anmodade statens område
och avgifter, traktamente eller
annan kostnadsersättning som
skall betalas till denne medan han
befinner sig i den ansökande staten
till följd av en framställning enligt
artiklarna 12 eller 13;

(b) the expenses associated with
conveying custodial or escorting
officers;

b) utgifter i samband med
transporten av vakt eller eskort-
personal;
(c) the expenses associated with
the attendance of experts in the
Requested State; and

c) utgifter i samband med sak-
kunnigas närvaro i den anmodade
staten, samt
(d) where required by the
Requested State, exceptional
expenses in fulfilling the request.

d) om den anmodade staten kräver
detta, extraordinära kostnader i
samband med fullgörandet av
framställningen.

ARTICLE 21
CONSULTATION

ARTIKEL 21
SAMRÅD
The Contracting States shall
consult promptly, at the request of
either, concerning the inter-
pretation, the application or the
carrying out of this Treaty either
generally or in relation to a
particular case.

De avtalsslutande staterna skall på
begäran av endera staten omedel-
bart samråda med varandra an-
gående tolkningen, tillämpningen
och genomförandet av detta avtal,
antingen vad gäller avtalet i sin
helhet eller med avseende på ett
särskilt fall.

ARTICLE 22
ENTRY INTO FORCE AND
TERMINATION

ARTIKEL 22
IKRAFTTRÄDANDE OCH
UPPSÄGNING
1. This Treaty shall be ratified; the
instruments of ratification shall be
exchanged in Stockholm as soon
as possible. It shall enter into force
on the first day of the second
month after the exchange of the
instruments of ratification.

1. Detta avtal skall ratificeras;
ratifikationsinstrumenten skall
utväxlas i Stockholm så snart som
möjligt. Det träder i kraft den
första dagen i den andra månaden
efter utväxlingen av ratifika-
tionsinstrumenten.
2. This Treaty shall apply to
requests pursuant to it whether or
not the relevant acts or omissions
occurred prior to this Treaty
entering into force.

2. Detta avtal skall tillämpas på
framställningar som omfattas av
detta, även om de relevanta
gärningarna eller underlåtenheten
ägde rum innan detta avtal trädde i
kraft.

3. Either Contracting State may
terminate this Treaty by notice in
writing at any time and it shall
cease to be in force on the one
hundred and eightieth day after the
day on which notice is given.

3. Endera avtalsslutande staten får
vid vilken tidpunkt som helst säga
upp detta avtal genom skriftlig
uppsägning och det upphör att
gälla den etthundraåttionde dagen
efter dagen för uppsägningen.

Till bekräftelse härav har
undertecknade, därtill vederbör-
ligen befullmäktigade av sina
respektive regeringar, under-
tecknat detta avtal.

IN WITNESS WHEREOF, the
undersigned, being duly authorised
thereto by their respective
Governments, have signed this
Treaty.

Till bekräftelse härav har
undertecknade, därtill vederbör-
ligen befullmäktigade av sina
respektive regeringar,
undertecknat detta avtal.
DONE at Stockholm on the
eighteenth day of December, one
thousand nine hundred and ninety-
eight in the English and Swedish
languages, both texts being equally
authentic.

Upprättat i Stockholm den 18
december 1998 på svenska och
engelska språken, vilka båda texter
har lika giltighet.
FOR AUSTRALIA: FOR SWEDEN:
FÖR SVERIGE: FÖR AUSTRALIEN:

Rådets resolution om skydd för vittnen inom ramen
för kampen mot den organiserade brottsligheten
RÅDETS RESOLUTION
av den 23 november 1995 om skydd av vittnen inom ramen för
kampen mot den organiserade brottsligheten
(95/C 327/04)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD UTFÄRDAR DENNA
RESOLUTION

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen,

med beaktande av de rekommendationer som fastställts av justitie- och
inrikesministrarna vid mötet i Kolding (Danmark) den 6 och den 7 maj
1993 i syfte att intensifiera det rättsliga samarbetet,

med beaktande av rådets (inrikes och rättsliga frågor) prioriteringar av
den 29 och den 30 november 1993 och rådets arbetsprogram för 1994,

med beaktande av rådets (inrikes och rättsliga frågor) slutsatser av den 30
november och den 1 december 1994,

och då kampen mot den organiserade internationella brottsligheten kräver
att medlemsstaterna på ett effektivt och konkret sätt garanterar vittnens
säkerhet med iakttagande av Konventionen om skyddande av
grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Rådet
A. uppmanar medlemsstaterna att tillförsäkra vittnen lämpligt skydd
genom att beakta följande riktlinjer:

1. Med vittne avses i denna resolution var och en som oavsett sin
rättsliga ställning innehar upplysningar eller information som av behörig
myndighet anses viktiga i ett straffrättsligt förfarande och som kan
innebära fara för personen i fråga, om de sprids.

2. Sådana vittnen bör skyddas mot alla typer av hot och påtryckningar,
direkta eller indirekta.

3. Medlemsstaterna bör garantera ett lämpligt och effektivt skydd av
vittnet före, under och efter rättegången, om den behöriga myndigheten
finner detta nödvändigt.

4. Skydd bör också tillförsäkras föräldrar, barn och andra vittnet
närstående personer, om det är nödvändigt för att undvika alla former av
indirekta påtryckningar.

5. Vid utformningen av skyddet skall det undersökas från fall till fall,
huruvida det finns skäl att inhämta vittnets eller de närståendes samtycke.

6. Behörig myndighet bör ges möjlighet att på eget initiativ eller på
vittnets begäran besluta att hemvist och allt som kan identifiera denne
inte skall komma till någon annans kännedom än de berörda
myndigheternas.

7. Om hotet är särskilt allvarligt kan vittnet och, om det behövs,
närstående personer tillåtas byta identitet.

8. Bland tänkbara skyddsåtgärder finns möjligheten att vittna på annan
ort än svarandens genom användande av, om så behövs, audiovisuell
teknik och med hänsyn tagen till den kontradiktoriska principen som den
tolkas enligt rättspraxis vid Europadomstolen för de mänskliga
rättigheterna.

B. uppmanar medlemsländerna att underlätta inbördes rättshjälp på
området, även där bestämmelser om vittnesskydd saknas i den anmodade
statens lagstiftning, utom om verkställandet av ansökan om rättshjälp
strider mot allmänna rättsprinciper i staten i fråga. För att kunna
underlätta användandet av audiovisuell teknik bör särskilt följande
punkter beaktas:

1. Det bör i princip förutses att vittnesförhöret i rättsligt och materiellt
avseende skall kunna genomföras på den ansökande statens villkor.

2. Om lagstiftningen i någon av de berörda staterna tillåter att vittnet vid
förhöret biträds av rådgivare, bör det finnas möjlighet att anordna detta i
den stat där vittnet befinner sig.

3. Kostnader för översättning och användande av audiovisuell teknik bör
betalas av den ansökande staten, såvida inte annat överenskoms med den
anmodade staten.

C. uppmanar medlemsländerna att utvärdera genomförandet av denna
resolution och anmodar berörda instanser
att lämna rapport härom till rådet senast vid utgången av 1996.

Gemensam åtgärd om goda rutiner vid inbördes
rättshjälp i brottmål
GEMENSAM ÅTGÄRD
av den 29 juni 1998 beslutad av rådet på grundval av artikel K3 i
Fördraget om Europeiska unionen om goda rutiner vid inbördes rättshjälp
i brottmål (98/427/RIF)

GEMENSAM ÅTGÄRD av den 29 juni 1998 beslutad av rådet på
grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om goda
rutiner vid inbördes rättshjälp i brottmål (98/427/RIF)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT OM FÖLJANDE
GEMENSAMMA ÅTGÄRD

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K
3.2 b i detta,

med beaktande av den av Europeiska rådet i Amsterdam den 16-17 juni
1997 godkända rapporten från högnivågruppen för frågor om organiserad
brottslighet (1), särskilt rekommendation nr 16 i rapporten,

med beaktande av resultaten från seminariet Ett bättre rättsligt
samarbete och skydd för mänskliga rättigheter , som hölls i Luxemburg
den 1 2 oktober 1997,

med beaktande av den gemensamma åtgärden 98/428/RIF av den 29 juni
1998, beslutad av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om
Europeiska unionen, om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk,
särskilt artiklarna 4 och 5 i denna (2),

med beaktande av den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i
brottmål av den 20 april 1959, andra konventioner som gäller inom detta
område samt förslaget till konvention om inbördes rättshjälp i brottmål
mellan medlemsstaterna, och

med beaktande av följande:

Det är nödvändigt att göra ytterligare praktiska förbättringar av den
inbördes rättshjälpen mellan medlemsstaterna, särskilt i syfte att
bekämpa grov brottslighet.

Rådet har granskat Europaparlamentets synpunkter (3) sedan
ordförandeskapet i enlighet med artikel K 6 i
fördraget genomfört samråd.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Uttalanden om goda rutiner
1. Varje medlemsstat skall inom 12 månader efter det att denna
gemensamma åtgärd träder i kraft hos generalsekretariatet vid Europeiska
unionens råd deponera ett uttalande om goda rutiner vid verkställande av
framställningar inbegripet överföring av resultat från andra
medlemsstater och vid översändande till andra
medlemsstater av framställningar om rättshjälp i brottmål.

2. Rådets generalsekretariat skall till de officiella gemenskapsspråken
översätta de uttalanden som avses i punkt 1 och sända översättningarna
till medlemsstaterna.

3. De uttalanden från varje medlemsstat som avses i punkt 1 skall, utan
att det påverkar bestämmelserna i förslaget till konvention om inbördes
rättshjälp i brottmål mellan medlemsstaterna och i enlighet med den
förklaring som biläggs denna gemensamma åtgärd, innefatta åtaganden
att främja följande rutiner i överensstämmelse med medlemsstatens
nationella lag och nationella rättsliga förfaranden:

a) Att på begäran av den ansökande medlemsstaten bekräfta
mottagandet av alla framställningar och skriftliga förfrågningar om
verkställande av sådana framställningar, om inte ett svar i sak snabbt
översänds; den ansökande medlemsstaten får inte kräva bekräftelse av
mottagandet annat än om den har försett framställningen med
beteckningen brådskande eller om den anser en bekräftelse
nödvändig mot bakgrund av omständigheterna i ärendet.

b) Att vid bekräftande av mottagande av framställningar och
förfrågningar enligt denna punkt meddela den ansökande myndigheten
namn på och uppgifter om däribland telefon- och faxnummer den
myndighet, och om möjligt den person, som ansvarar för verkställande
av framställningen.

c) Att, i den mån detta inte strider mot lagstiftningen i den anmodade
medlemsstaten, prioritera de framställningar som av den ansökande
myndigheten tydligt har försetts med beteckningen brådskande och
att inte behandla framställningarna, oavsett om dessa har beteckningen
brådskande eller inte, mindre gynnsamt än jämförbara förfrågningar
i den anmodade medlemsstaten från den medlemsstatens egna
myndigheter.

d) Att i de fall då den begärda rättshjälpen inte alls eller endast delvis
kan verkställas, avge en skriftlig eller muntlig rapport till den
ansökande myndigheten där svårigheterna förklaras; om möjligt skall
rapporten innefatta ett erbjudande om att tillsammans med den
ansökande myndigheten överväga hur svårigheterna kan övervinnas.

e) Att i de fall då det kan förutses att rättshjälpen inte kan lämnas eller
endast delvis kan lämnas inom den tidsfrist som bestämts av den
ansökande medlemsstaten, och att detta kommer att försvåra
förfarandena i den ansökande medlemsstaten, snarast lämna dess
myndighet en skriftlig eller muntlig rapport samt de eventuella
ytterligare rapporter som den myndigheten begär och härvid förklara
när den begärda rättshjälpen troligen kommer att lämnas.

f) Att överlämna framställningar om rättshjälp så snart det exakt har
konstaterats vilken rättshjälp som behövs, samt att, om en
framställning har betecknats som brådskande eller om en tidsfrist
anges, förklara skälen till brådskan eller tidsfristen; uttalandet skall
innehålla ett åtagande att inte förse framställningar av mindre vikt
med beteckningen brådskande .

g) Att se till att framställningarna görs i överensstämmelse med det
relevanta fördraget eller andra internationella överenskommelser.

h) Att när en framställning om rättshjälp överlämnas förse de
anmodade myndigheterna med namn på och uppgifter om däribland
telefon- och faxnummer den myndighet, och om möjligt den person,
som ansvarar för utarbetandet av framställningen.

4. Varje medlemsstat skall se till att dess rättsliga eller behöriga
myndigheter får kännedom om uttalandet och skall uppmana dem att
främja sådana åtgärder inom deras behörighetsområde som kan bli
nödvändiga för genomförandet.

5. Varje uttalande som överlämnas i enlighet med denna artikel kan, utan
att detta påverkar tillämpningen av punkt 3, när som helst ändras av den
medlemsstat som gjorde det genom ytterligare ett uttalande, som skall
deponeras hos rådets generalsekretariat. Varje sådant ytterligare uttalande
skall göras i syfte att ytterligare förbättra goda rutiner vid verkställande
av framställningar om rättshjälp i brottmål.
Artikel 2
Översyn av verksamheten
Utan att detta påverkar den ordning för utvärdering av tillämpning och
genomförande på nationell nivå av internationella åtaganden i kampen
mot den organiserade brottsligheten, som fastställdes av rådet i
gemensam åtgärd 97/827/RIF (4), skall varje medlemsstat regelbundet se
över hur dess uttalanden i enlighet med artikel 1 efterlevs. Ordningen för
denna översyn skall varje medlemsstat själv bestämma med beaktande av
sina egna arrangemang för rättshjälp i brottmål.

Artikel 3
Det europeiska rättsliga nätverket
Rådets generalsekretariat skall hålla de uttalanden som avses i artikel 1
tillgängliga för det europeiska rättsliga nätverket så snart de har
deponerats. Nätverket skall analysera uttalandena mot bakgrund av sin
egen behörighet och erfarenhet och får lägga fram alla förslag den anser
lämpliga för att förbättra rättshjälpen i brottmål, inbegripet när det gäller
att finna gemensamma metoder för att utvärdera verksamheten.
Artikel 4
Översyn
Rådet skall se över denna gemensamma åtgärd mot bakgrund av de
resultat som uppnås med hjälp av den ordning för utvärdering av
tillämpning och genomförande på nationell nivå av internationella
åtaganden i kampen mot den organiserade brottsligheten, som inrättades i
gemensam åtgärd 97/827/RIF.
Artikel 5
Ikraftträdande
Denna gemensamma åtgärd träder i kraft samma dag som den
offentliggörs.
Artikel 6
Publikation
Den skall offentliggöras i Officiella tidningen.

Utfärdad i Luxemburg den 29 juni 1998.
På rådets vägnar

R. COOK
Ordförande

Bilaga

FÖRKLARING AV FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND

Förbundsrepubliken Tyskland uttalar att de tyska myndigheterna kommer
att utfärda bekräftelser enligt artikel 1.3 a) och b) i den gemensamma
åtgärden om goda rutiner vid inbördes rättshjälp i brottmål om de anser
detta lämpligt för att skynda på verkställandet av framställningen eller
förfrågningen.

Lagförslaget om sekretess vid ärenden om
internationell rättslig hjälp i betänkandet Ekonomisk
brottslighet och sekretess (SOU 1999:53)
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) att det i
lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.

7 §

Sekretess gäller för uppgift i
myndighetets verksamhet för
åtgärd på begäran av främmande
stat.

1. i utredning enligt reglerna om
förundersökning i brottmål,

2. rörande angelägenhet som
avser användning av tvångsmedel,

om det kan antas att åtgärden
begärts under förutsättning att
uppgiften inte röjs. Under samma
förutsättning gäller sekretess även
för framställning om sådan
åtgärd.

I frågan om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år.

Förteckning över remissinstanser
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt , Karlstads tingsrätt, Luleå tingsrätt, Justitiekanslern,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolis-
styrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Riksskatteverket, Finansinspektionen,
Tullverket, huvudkontoret, Konkurrensverket, Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges Advokatsamfund,
Svenska Bankföreningen, Sveriges Domareförbund.

Konvention mellan Europeiska gemenskapernas
medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring
CONVENTION BETWEEN
THE MEMBER STATES OF
THE EUROPEAN
COMMUNITIES ON DOUBLE
JEOPARDY
KONVENTION MELLAN
EUROPEISKA GEMENSKA-
PERNAS MEDLEMSSTATER
OM FÖRBUD MOT DUBBEL
LAGFÖRING

PREAMBLE
INGRESS

THE MEMBER STATES OF
THE EUROPEAN COMMU-
NITIES hereinafter referred to as
The Member States ,
EUROPEISKA GEMENSKA-
PERNAS MEDLEMSSTATER, i
det följande kallade medlems-
staterna ,

MINDFUL of the close links
existing between their peoples,
SOM ÄR MEDVETNA OM de
nära förbindelser som finns mellan
deras folk,

TAKING INTO ACCOUNT the
developments tending to the
elimination of obstacles to the free
movement of persons between the
Member States,
SOM BEAKTAR den utveckling
som syftar till att avskaffa hindren
för fri rörlighet för personer
mellan medlemsstaterna,

DESIRING to extend their co-
operation in criminal matters on
the basis of mutual trust,
understanding and respect,
SOM ÖNSKAR utöka sitt straff-
rättsliga samarbete på grundval av
ömsesidigt förtroende, förståelse
och respekt,

CONVINCED that a mutual
recognition on the rule against
double jeopardy with respect to
foreign judicial decisions
constitutes the embodiment of
such a trust, understanding and
respect,
SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att
ett ömsesidigt erkännande av
regeln om förbud mot dubbel lag-
föring beträffande utländska rätts-
liga avgöranden utgör förverk-
ligandet av sådant förtroende,
förståelse och respekt.

HAVE AGREED AS FOLLOWS:
HAR KOMMIT ÖVERENS OM
FÖLJANDE:

ARTICLE 1
ARTIKEL 1

A person whose trial has finally
been disposed of in a Member
State may not be prosecuted in
another Member State in respect
of the same facts, provided that if
the sanction was imposed, it has
been enforced or can no longer be
enforced under the laws of the
sentencing State.
En person beträffande vilken en
fråga om ansvar har prövats
genom lagakraftägande dom i en
medlemsstat får inte åtalas för
samma gärning av en annan
medlemsstat, under förutsättning
att, om en påföljd har ådömts,
denna har verkställts, är under
verkställighet eller inte längre kan
verkställas enligt lagstiftningen i
den dömande staten.

ARTICLE 2
ARTIKEL 2

1. A Member State may, at the
time of ratification, acceptance or
approval of this Convention,
declare that it shall not be bound
by Article 1 in one or more of the
following cases:
1. En medlemsstat får vid tidpunk-
ten för ratifikation, godtagande
eller godkännande av denna
konvention förklara sig inte vara
bunden av artikel 1 i ett eller flera
följande fall:
a) If the facts which were the
subject of the judgment rendered
abroad took place on its own
territory either in whole or in part.
In the latter case this exception
shall not apply if those facts took
place partly on the territory of the
Member State where the judgment
was rendered.
a) Om gärningen som omfatta-
des av den utomlands meddelade
domen ägde rum helt eller delvis
på den egna medlemsstatens terri-
torium. I det senare fallet skall
detta undantag inte gälla om den
gärningen delvis begåtts på det
territorium som tillhör den med-
lemsstat som meddelade domen.
b) If the facts which were the
subject of the judgment rendered
abroad constitute an offence
directed against the security or
other equally essential interests of
that Member State.
b) Om gärningen som omfatta-
des av den utomlands meddelade
domen utgör ett brott riktat mot
statens säkerhet eller andra lika
väsentliga intressen i denna
medlemsstat.
c) If the facts which were the
subject of the judgment rendered
abroad were committed by an
official of that Member State
contrary to the duties of his office.
c) Om gärningen som omfatta-
des av den utomlands meddelade
domen begåtts av en tjänsteman i
denna medlemsstat i strid mot
hans tjänsteförpliktelser.

2. A Member State which makes a
declaration in respect ot the excep-
tion in paragraph 1 b) shall specify
the type of offences to which that
exception may be applied.
2. En medlemsstat som avger en
förklaring angående undantaget i
punkt 1 b) skall ange vilka brott
som undantaget avser.

3. A Member State may at any
time withdraw such a declaration
in respect of one or more of the
exceptions in paragraph 1. The
withdrawal shall be notified to the
Foreign Ministry of Belgium and
shall take effect on the first day of
the month following the date of
such notification.
3. En medlemsstat kan när som
återta en förklaring angående ett
eller flera av undantagen i punkt 1.
En underrättelse om återtagande
skall lämnas till Belgiens utrikes-
ministerium och återtagandet
träder i kraft den första dagen i
den månad som följer efter dagen
för underrättelsen.

4. The exceptions which may be
the subject of a declaration under
paragraph 1 shall not apply if the
Member State concerned in re-
spect of the same facts requested
the other Member State to bring
the prosecution or granted extradi-
tion of the person concerned.
4. En förklaring enligt punkt 1
skall inte tillämpas om den be-
rörda medlemsstaten med avsende
på samma gärning gjort en fram-
ställning om överförande av lag-
föring eller har beviljat utlämning
av den berörda personen.

ARTICLE 3
ARTIKEL 3

If a Member State brings a further
prosecution in respect of the same
facts against a person whose trial
has finally been disposed of in
another Member State, any period
of deprivation of liberty served in
the latter Member State arising
from those facts shall be deducted
from any sanction imposed. To the
extent permitted by national law
sanctions not involving depriva-
tion of liberty shall also be taken
into account insofar as they have
been enforced.
Om en medlemsstat väcker nytt
åtal mot en person som dömts för
samma gärning av en annan
medlemsstat, skall den tid vad han
undergått av frihetsberövande i
den senare medlemsstaten och som
avser samma gärning avräknas vid
påföljdens bestämmande. I den
utsträckning nationell lagstiftning
tillåter skall även påföljder som
inte innefattar frihetsberövande
beaktas, i den mån som de har
verkställts.

ARTICLE 4
ARTIKEL 4

1. If a criminal charge is brought
against a person in a Member State
and the competent authorities of
that Member State have reasons to
believe that this charge concerns
the same facts as those in respect
of which his trial has finally been
disposed of in another Member
State they shall, if they consider it
necessary, seek relevant informa-
tion from the competent
authorities of the Member State
where the trial took place.
1. Om åtal väcks mot en person i
en medlemsstat och de behöriga
myndigheterna i den medlems-
staten har skäl att anta att åtalet
avser samma gärning som perso-
nen redan dömts för i en annan
medlemsstat, skall dessa behöriga
myndigheter, om de anser det nöd-
vändigt, begära relevant informa-
tion av de behöriga myndigheterna
i den medlemsstat där rättegången
ägde rum.

2. Information thus requested shall
be given as soon as possible and
shall be taken into account in
determining whether the pro-
ceedings should be continued.
2. Den begärda informationen
skall överlämnas snarast möjligt
och skall beaktas när det gäller att
avgöra om den pågående rätte-
gången skall fortsätta.

3. Each Member State shall, at the
time of signature, ratification,
acceptance or approval of this
Convention, specify the authorities
authorised to request and receive
information under this Article.
3. Varje medlemsstat skall vid
tidpunkten för undertecknande,
ratifikation, godtagande eller
godkännande av denna konvention
ange de myndigheter som är
behöriga att begära och ta emot
information enligt denna artikel.

ARTICLE 5
ARTIKEL 5

The preceding provisions shall not
prevent the application of wider
domestic provisions relating to the
rule against double jeopardy
attached to foreign judicial
decisions.
Bestämmelserna ovan skall inte
hindra tillämpning av mer vitt-
gående nationella bestämmelser
avseende regeln om förbud mot
dubbel lagföring avseende
utländska rättsliga avgöranden

ARTICLE 6
ARTIKEL 6

1. This Convention shall be open
for signature by the Member
States. It shall be subject to
ratification, acceptance or
approval. The instruments of
ratification, acceptance or
approval shall be deposited with
the Foreign Ministry of Belgium.
1. Denna konvention skall vara
öppen för undertecknande av med-
lemsstaterna. Den skall ratificeras,
godtas eller godkännas. Ratifi-
kations-, godtagande- eller god-
kännandeinstrumenten skall depo-
neras hos Belgiens utrikesministe-
rium

2. This Convention shall enter into
force 90 days after the deposit of
the instruments of ratification,
acceptance or approval by all the
States which are members of the
European Communities at the date
on which this Convention is
opened for signature.
2. Denna konvention träder i kraft
90 dagar efter deponering av ratifi-
kations-, godtagande- eller god-
kännandeinstrumenten av samtliga
de stater som är medlemmar av
Europeiska gemenskaperna den
dag då denna konvention öppnas
för undertecknande.

3. Each State may, when
depositing its intrument of
ratification, acceptance or
approval, or at any later date until
the entry into force of this
Convention, declare that this
Convention will apply to it in its
relations with other States that
have made the same declaration 90
days after the date of deposit.
3. Varje stat kan, när den depone-
rar sitt ratifikations-, godtagande-
eller godkännandeinstrument eller
vid en senare tidpunkt fram till
dess att konventionen träder i
kraft, förklara att denna konven-
tion skall tillämpas på den staten i
förhållande till andra stater som
avgivit samma förklaring 90 dagar
efter tidpunkten för deponering.

ARTICLE 7
ARTIKEL 7

1. This Convention shall be open
for accession by any State which
becomes a Member of the
European Communities. The
instrument of accession shall be
deposited with the Foreign
Ministry of Belgium.
1. Denna konvention skall vara
öppen för anslutning av varje stat
som blir medlem av Europeiska
gemenskaperna. Anslutnings-
instrumenten skall deponeras hos
Belgiens utrikesministerium.

2. This Convention shall enter into
force for any State acceding
thereto 90 days after the deposit of
its instrument of accession.
2. Denna konvention träder i kraft
i förhållande till varje stat som
ansluter sig till konventionen 90
dagar efter deponeringen av dess
anslutningsinstrument.

ARTICLE 8
ARTIKEL 8

1. Each Member State may, at any
time of signature or when
depositing its intrument of
ratification, acceptance or
approval, specify the territory or
territories to which this
Convention shall apply.
1. Varje medlemsstat kan vid tid-
punkten för undertecknandet eller
när den deponerar sitt ratifika-
tions-, godtagande- eller godkänn-
andeinstrument ange vilket terri-
torium eller vilka territorier denna
konvention skall vara tillämplig

2. Each Member State may, when
depositing its instrument of
ratification, acceptance or
approval or at any later date, be
declaration addressed to the
Foreign Ministry of Belgium
extend this Convention to any
other territory specified in the
declaration and for whose
international relations it is
responsible or on whose behalf it
is authorised to give undertakings.
2. Varje medlemsstat kan när den
deponerar sitt ratifikations-, godta-
gande- eller godkännandeinstru-
ment eller vid en senare tidpunkt,
genom förklaring ställd till
Belgiens utrikesministerium ut-
sträcka dennna konvention till ett
annat territorium som anges i för-
klaringen och för vars internatio-
nella relationer medlemsstaten är
ansvarig eller på vars vägnar med-
lemsstaten är behörig att göra
åtaganden.

3. Any declaration made in
pursuance of the preceding para-
graph may, as regards any territory
specified in that declaration, be
withdrawn by means or a
notification addressed to the
Foreign Ministry of Belgium.
3. En förklaring som avgivits i
enlighet med föregående punkt
kan, med avseende på territorium
som har angivits i förklaringen,
återtas genom en underrättelse
ställd till Belgiens utrikes-
ministerium.

The withdrawal shall have effect
immediately or at such later date
as may be specified in the
notification.
Återtagandet träder i kraft
omedelbart eller vid den senare
tidpunkt som anges i under-
rättelsen.

ARTICLE 9
ARTIKEL 9

The Foreign Ministry of Belgium
shall notify all the Member State
of any signature, deposit of
instruments, declaration or
notification.
Belgiens utrikesministerium skall
underrätta alla medlemsstater om
varje undertecknande, deponering
av instrument, förklaring eller
underrättelse.

The Foreign Ministry of Belgium
shall transmit certified copies to
the government of each Member
State.
Belgiens utrikesministerium skall
översända bestyrkta kopior till
varje medlemsstats regering.

Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige
och utomlands.
I detta kapitel finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde.
I 2 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. I
3 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands.
I 4 kap. finns särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige och
utomlands.
I 5 kap. finns bestämmelser om villkor om användningsbegränsningar,
immunitet, sekretess, kostnader och bemyndiganden.
Tillämpningsområde
2 § Om en annan stat ansöker om rättslig hjälp i Sverige med en åtgärd i
ett rättsligt förfarande som gäller utredning om eller lagföring för brott av
en fysisk eller juridisk person skall den begärda hjälpen lämnas enligt
bestämmelserna i denna lag.

3 § Rättslig hjälp som avses i denna lag lämnas av åklagare eller domstol,
om inte annat anges i denna lag.

4 § I lagen finns vissa särskilda bestämmelser om att en svensk åklagare
får ansöka om rättslig hjälp utomlands. I övrigt får en svensk åklagare
ansöka om rättslig hjälp utomlands i den utsträckning den andra staten
tillåter detta.
En svensk domstol får endast ansöka om rättslig hjälp utomlands enligt
särskilda bestämmelser i denna lag.

5 § Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:
1. förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. bevisupptagning vid domstol,
3. telefonförhör,
4. förhör genom videokonferens,
5. husrannsakan, beslag och kvarstad samt andra åtgärder enligt 28
kap. rättegångsbalken,
6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,
7. hemlig kameraövervakning,
8. överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och
9. delning av förverkad egendom mellan stater
Lagen hindrar inte att åklagare eller domstol lämnar hjälp med annan
åtgärd än de som anges i första stycket om det kan ske utan att använda
tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.
I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det
finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa
internationella organ.
Administrativa förfaranden m.m.
6 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige skall rättslig hjälp enligt 5 §
lämnas
1. i ärenden som avser gärningar i den ansökande staten eller i Sverige
och som handläggs i ett administrativt förfarande eller i ett annat
förfarande än ett straffrättsligt förfarande,
2. i ärenden som avser skadestånd för felaktigt väckt åtal eller felaktigt
domslut, eller
3. i ärenden som handläggs gemensamt med ett brottmål.

7 § Rättslig hjälp enligt 5 § skall lämnas i ärenden som gäller nåd,
uppskov med utdömande eller verkställighet av straff, villkorlig
frigivning eller avbrott i verkställighet av straff eller i liknande ärenden.
2 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige
Villkor och förutsättningar
1 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 1 7 skall lämnas
på de villkor och under de förutsättningar som gäller för en motsvarande
åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångs-
balken eller annan lag eller författning och enligt särskilda bestämmelser
i denna lag.
Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 8 och 9 lämnas
enligt särskilda bestämmelser i denna lag.
I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om att den rättsliga hjälpen får förenas
med villkor i vissa fall.
I vilka fall det ställs krav på dubbel straffbarhet
2 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 1 4, 8 och 9 får
lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott
enligt svensk lag. Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 5 7
får endast lämnas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott
enligt svensk lag (dubbel straffbarhet). I 4 kap. 16 § finns vissa undantag
från kravet på dubbel straffbarhet vid rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 §
första stycket 5.
Generella grunder för avslag
3 § En ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett bifall till ansökan
skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller
strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra
väsentliga intressen.
En ansökan om rättslig hjälp får också avslås om
1. gärningen har karaktär av ett politiskt brott,
2. gärningen utgör ett militärt brott, om inte gärningen motsvarar även
annat brott enligt svensk lag som inte är ett militärt brott,
3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse
beträffande gärningen, eller
4. omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.
Andra stycket gäller inte om ett avslag skulle strida mot en
internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten. Andra stycket 1 gäller inte ansökan från en stat som är
medlem i Europeiska unionen eller från Norge eller Island.
Ansökan
4 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag får göras av
utländsk åklagare, undersökningsdomare eller domstol eller av någon
annan som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för
Sverige får göra en sådan ansökan.

5 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag bör innehålla
uppgift om den utländska domstol eller myndighet som handlägger
ärendet,
en beskrivning av det rättsliga förfarande som pågår,
uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna, samt
de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten,
uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i förekommande fall, i
vilken egenskap en person skall höras,
namn på och adress till de personer som är aktuella i ärendet.
I 4 kap. 8, 13 och 26 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en
ansökan skall innehålla vid vissa slag av åtgärder.
Om ärendet är brådskande eller om verkställighet önskas inom viss
tidsfrist skall detta samt skälen för brådskan eller tidsfristen anges.
En ansökan om rättslig hjälp skall göras skriftligen. Den får
översändas per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet,
på annat sätt.

6 § En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall vara
skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning
till något av dessa språk, om inte den instans som enligt denna lag
handlägger ansökan tillåter annat.
Vart ansökan skall skickas
7 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag skall ges in
till Justitiedepartementet, som vidarebefordrar ansökan till Riksåklagaren
eller till behörig domstol om inte ansökan skall prövas av regeringen.
Justitiedepartementet kan efter samråd med Riksåklagaren vidarebefordra
ansökan direkt till behörig åklagare.
En ansökan från en stat som är medlem i Europeiska unionen eller från
Norge eller Island får göras direkt till behörig åklagare eller domstol.
Detsamma gäller om det har avtalats om sådan direkt kommunikation i
en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Behörighet och överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt
8 § En ansökan som enligt denna lag handläggs av domstol skall
handläggas av den tingsrätt inom vars område den begärda åtgärden skall
vidtas om inte annat föreskrivs i denna lag.
En ansökan som enligt denna lag handläggs av åklagare skall
handläggas av den åklagare inom vars område den begärda åtgärden skall
vidtas eller den åklagare som Riksåklagaren bestämmer.
En åklagare som är behörig att vidta en av flera begärda åtgärder får
också, om det är lämpligt, vidta andra begärda åtgärder som en annan
åklagare är behörig att vidta.
Finner åklagaren eller tingsrätten under ärendets handläggning att den
inte är behörig att handlägga ansökan, skall ansökan överlämnas till
behörig åklagare eller tingsrätt. Ansökan får också överlämnas efter
samråd, om det finns en åklagare eller tingsrätt som är lämpligare att
handlägga ansökan.
Underrättelser
9 § Har det begärts av den utländska myndigheten, skall den åklagare
eller tingsrätt som handlägger ärendet bekräfta att ansökan tagits emot,
om inte den begärda åtgärden kan vidtas genast.
Kan en begärd åtgärd inte vidtas inom den tidsfrist som angivits i
ansökan och kan det antas att detta kommer att försvåra förfarandet i den
ansökande staten, skall den åklagare eller tingsrätt som handlägger
ärendet utan dröjsmål underrätta den utländska myndigheten om när den
begärda åtgärden kan komma att vidtas.
Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet
10 § Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för
handläggningen, skall den ansökande staten ges tillfälle att komplettera
ansökan. Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under vissa villkor,
skall den ansökande staten underrättas om de hinder som finns och ges
tillfälle att yttra sig eller komplettera eller ändra ansökan.
Återredovisning
11 § När handläggningen av ärendet har avslutats, skall det redovisas till
Justitiedepartementet för vidarebefordran till den ansökande staten. Har
ansökan skickats direkt enligt 7 § andra stycket, skall ärendet i stället
redovisas direkt till den myndighet i den ansökande staten som har gjort
ansökan.
Förfarandet och tillämplig lag
12 § Ansökningar om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. Om inte
annat föreskrivs i denna lag tillämpas samma förfarande som när en
motsvarande åtgärd vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång.
Domstol kan bestämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på
ett främmande språk, om det är lämpligt.

13 § Innehåller ansökan en begäran om att ett visst förfarande skall
tillämpas när den begärda åtgärden vidtas, skall detta tillämpas om det
inte strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.

14 § Den som skall höras eller annars fullgöra något enligt denna lag har
rätt att vägra, om stöd finns för det för i svensk lag eller i den ansökande
statens lag.
Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson
15 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som skall höras enligt
bestämmelserna i denna lag, eller som annars drabbas av en begärd
åtgärd, har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller
stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång.
I 4 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om offentlig försvarare.
Prövning av ansökan och beslut om avslag
16 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 3 § fattas av
regeringen. Om en åklagare eller en domstol finner att en ansökan skall
avslås på någon sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen.
En ansökan får överlämnas också i andra fall.
I övrigt prövar och beslutar den instans som handlägger ärendet om de
förutsättningar och villkor som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om
ansökan har givits in till Justitiedepartementet och det är uppenbart att
ansökan skall avslås, får chefen för Justitiedepartementet, i stället för att
vidarebefordra ansökan enligt 7 §, direkt besluta om avslag på ansökan.

17 § Ett beslut att helt eller delvis avslå ansökan skall innehålla de skäl
som bestämt utgången.
3 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål
utomlands
Ansökan
1 § Bestämmelserna i 2 kap. 5 § första och tredje styckena skall tillämpas
vid ansökan om rättslig hjälp utomlands, om inte den mottagande staten
kräver annat.
I 4 kap. 9 § finns särskilda bestämmelser om vad en ansökan om
telefonförhör skall innehålla.
Vart ansökan skall skickas
2 § En ansökan från svensk åklagare eller domstol om att en åtgärd som
avses i denna lag skall vidtas utomlands skall skickas till
Justitiedepartementet för vidarebefordran till den utländska staten.
En ansökan om rättslig hjälp i Danmark, Finland, Island eller Norge
skickas direkt till behörig myndighet. Ansökan får också skickas direkt
till behörig myndighet i en annan stat om sådan direkt kommunikation
har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för
Sverige eller om den staten annars tillåter detta.
Villkor om användningsbegränsningar m.m.
3 § I 5 kap. 1 § finns bestämmelser om vad som gäller när rättslig hjälp
som lämnas till Sverige är förenad med villkor.
4 kap. Särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige
och utomlands
Förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål
1 § En ansökan om förhör i Sverige enligt bestämmelserna om
förundersökning i brottmål handläggs av åklagare.
Företrädare för den ansökande staten får närvara vid förhöret och får
med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.
Bevisupptagning vid domstol
Bevisupptagning vid svensk domstol
2 § En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol som innebär att
förhör skall hållas, skriftligt bevis tas upp eller att syn skall förrättas
handläggs av tingsrätt.
Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling.
Den som är part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen
men behöver kallas endast om parten skall höras eller annars fullgöra
något vid bevisupptagningen.
Så snart tidpunkt för bevisupptagningen bestämts, skall den som begärt
bevisupptagningen underrättas om tid och plats för denna.
3 § Vid bevisupptagning med någon annan än den misstänkte eller
tilltalade får offentlig försvarare enligt 21 kap. rättegångsbalken
förordnas om det finns särskilda skäl.

4 § Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den
domstol eller myndighet som begärt bevisupptagningen får närvara vid
bevisupptagningen och får med rättens samtycke ställa frågor direkt till
den som hörs.

5 § Om den ansökande staten har framställt önskemål om det får svensk
åklagare närvara och bevaka den ansökande statens intressen vid bevis-
upptagningen.
Bevisupptagning vid utländsk domstol
6 § I ett mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta att
bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får
avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part,
målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje stycket
rättegångsbalken.

7 § Om åtgärder som avses i 23 kap. 13 15 §§ rättegångsbalken skall
vidtas vid en utländsk domstol och den utländska staten kräver att
ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, får en tingsrätt på
begäran av åklagare besluta att sådana åtgärder skall vidtas utomlands.
Telefonförhör
Telefonförhör i Sverige
8 § En utländsk rättslig myndighet får hålla telefonförhör med en person
som befinner sig i Sverige om han eller hon samtycker till förhöret.
Om den utländska myndigheten behöver bistånd av en svensk åklagare
eller domstol vid förhöret kan myndigheten ansöka om rättslig hjälp med
telefonförhör. En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör vid
rättegång handläggs av tingsrätt. En ansökan om rättslig hjälp med
telefonförhör under förundersökningen handläggs av åklagare. Av
ansökan skall det framgå att den som skall höras samtycker till
telefonförhör.
Tidpunkten för ett förhör som avses i andra stycket och övriga
praktiska frågor med anledning av förhöret skall beslutas efter samråd
med myndigheten i den ansökande staten. Den som skall höras skall
underrättas om tid och plats för förhöret. Även identiteten och att han
eller hon samtycker till telefonförhör skall kontrolleras. Om den
ansökande staten begär det skall 10 § andra stycket och 11 § tillämpas
vid förhöret.
Telefonförhör utomlands
9 § Bestämmelserna i 46 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken om
förhör vid huvudförhandling per telefon får tillämpas när den som skall
höras befinner sig utomlands om den utländska staten tillåter det.
Åklagare får hålla telefonförhör under förundersökning med en person
som befinner sig utomlands om den utländska staten tillåter det.
En svensk domstol får ansöka om rättslig hjälp av utländsk myndighet
vid telefonförhör som avses i första stycket om det har avtalats om sådan
rättslig hjälp i en internationell överenskommelse som är bindande för
Sverige eller om den staten annars ger sådan hjälp. Åklagare får ansöka
om rättslig hjälp med telefonförhör om det har avtalats om sådan rättslig
hjälp i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverig
eller staten annars ger sådan hjälp. Av ansökan skall det framgå att den
som skall höras samtycker till telefonförhör.
Förhör genom videokonferens
Videokonferens i Sverige
10 § En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens i
rättegång skall handläggas av en tingsrätt som har de tekniska hjälpmedel
som krävs för ett sådant förhör. En ansökan om rättslig hjälp med förhör
genom videokonferens under förundersökningen skall handläggas av
åklagare.
Vid handläggning i domstol skall ärendet anses som en
bevisupptagning utom huvudförhandling. Den som är part skall
underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men behöver kallas
endast om han eller hon skall höras eller annars fullgöra något vid
bevisupptagningen. Om det behövs får rätten besluta om biträde av tolk.

11 § Ett vittne eller en sakkunnig, som skall höras vid en videokonferens
enligt 10 §, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd
(stödperson) under förhöret.
Om den som skall höras begär det eller om det annars finns anledning
får tingsrätten utse en person att biträda den som skall höras enligt första
stycket. I fråga om biträdet tillämpas 26, 27, 29, 43 och 47 §§
rättshjälpslagen (1996:1619). I övrigt tillämpas rättegångsbalkens regler
om rättegångsbiträde.
Videokonferens utomlands
12 § I ett mål eller ärende vid svensk domstol får domstolen, under
förutsättning att videokonferens i rättegång är tillåten enligt svensk rätt,
ansöka om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens med en
person som befinner sig utomlands om det har avtalats om sådan rättslig
hjälp i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige
eller om den utländska staten annars ger sådan hjälp.
Åklagare får ansöka om rättslig hjälp med förhör genom
videokonferens under förundersökningen med en person som befinner
sig utomlands om det har avtalats om sådan rättslig hjälp i en
internationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller om
den utländska staten annars ger sådan hjälp.
Husrannsakan, beslag och kvarstad samt andra åtgärder enligt 28 kap.
rättegångsbalken
Gemensamma bestämmelser
13 § En ansökan om beslag eller kvarstad i Sverige, eller om
husrannsakan här för att söka efter egendom som är underkastad beslag,
handläggs av åklagare.
Om dom har meddelats i den andra staten skall en kopia av domen
fogas till ansökan. En ansökan om beslag som avses i 15 § bör i
förekommande fall innehålla uppgifter om när åtal skall väckas eller dom
kan meddelas i den ansökande staten.

14 § Verkställda beslag och ansökningar om kvarstad skall skyndsamt
anmälas hos rätten för prövning. Rätten skall så snart det kan ske hålla
förhandling i frågan. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna i 24
kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken.
Företrädare för den ansökande staten får närvara vid förhandlingen och
får med rätten samtycke ställa frågor till den som drabbats av åtgärden.
Rätten skall underrätta åklagaren om de beslut som rätten fattar i
ärendet.
Beslag och överlämnande av beslagtagen egendom till annan stat
15 § Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten
om egendomen skäligen kan antas
ha betydelse för utredning om gärningen,
vara frånhänd någon genom brott, eller
vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat
förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns
särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.

16 § Om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt
svensk lag, får husrannsakan enligt 13 § göras och egendomen tas i
beslag och överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts
av en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Norge eller
Island och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande
staten.
I ett ärende som avser en gärning i den ansökande staten och som
handläggs i ett administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett
straffrättsligt förfarande som avses i 1 kap. 6 §, får husrannsakan göras
och egendomen tas i beslag och överlämnas om gärningen motsvarar ett
brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i sex månader
eller mer. I ett ärende som avser en gärning i Sverige och som handläggs
i ett administrativt förfarande eller annat förfarande än ett straffrättsligt
förfaranden och första stycket inte är tillämpligt, får husrannsakan göras
och egendomen tas i beslag och överlämnas om det för gärningen är
föreskrivet fängelse i sex månader eller mer i den ansökande staten.

17 § Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och avgöra om
egendomen skall överlämnas till den ansökande staten.

18 § Beslut att överlämna beslagtagen egendom till en annan stat
verkställs av åklagaren.
Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av
utländska förverkanden
19 § Om förverkande som beslutas efter en rättegång i en annan stat kan
verkställas här får, om det skäligen kan befaras att verkställigheten i
Sverige av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras,
1. egendom som i rättegången har förverkats eller skäligen kan antas
vara förverkad på grund av brott tas i beslag, eller
2. det beslutas om kvarstad på så mycket av den berördes tillgångar
som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas
vara förverkat.

20 § När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag,
skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda
tiden får förlängas om det finns anledning till det.
Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva
åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten ge den
ansökande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart att det inte
behövs. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om
verkställighet prövas.
Andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken
21 § En ansökan om att andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken än
som avses i 13 § skall vidtas i Sverige handläggs av åklagare.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i Sverige
22 § En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning
handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det finns
förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd
till åtgärden.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utomlands
23 § Om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall äga
rum utomlands och den utländska staten kräver att ansökan först skall
prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten på begäran av en åklagare
besluta att tillåta teleavlyssningen eller teleövervakningen.
Hemlig kameraövervakning
Hemlig kameraövervakning i Sverige
24 § En ansökan om hemlig kameraövervakning handläggs av åklagare.
Åklagaren skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden
och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd.
Hemlig kameraövervakning utomlands
25 § Om hemlig kameraövervakning skall äga rum utomlands och den
utländska staten kräver att ansökan först skall prövas av domstol i
Sverige, får tingsrätten på begäran av en åklagare besluta att tillåta
kameraövervakningen.
Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.
Överförande från eller till Sverige på begäran av en annan stat
26 § Efter ansökan av en annan stat får en person som är berövad friheten
1. i Sverige föras över till den andra staten för förhör eller
konfrontation i samband med förundersökning eller rättegång där, om
förhöret avser annat än utredning om den frihetsberövades egen
brottslighet, eller
2. i den staten föras över till Sverige för förhör eller konfrontation i
samband med förundersökning eller rättegång där.
Av ansökan enligt första stycket 1 skall det framgå hur lång tid den
frihetsberövade behöver vistas i den andra staten.

27 § Ansökan prövas av regeringen. En ansökan från stat som är medlem
i Europeiska unionen eller från Island eller Norge prövas av åklagare.
En ansökan enligt 26 § första stycket 1 får avslås om ett överförande
medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihets-
berövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet.
Om en ansökan enligt 26 § första stycket 1 bifalls skall det framgå av
beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige, eller i
förekommande fall, försättas på fri fot.
Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller
domstol
28 § En person som är berövad friheten i Sverige eller i en annan stat får
på begäran av svensk åklagare eller domstol föras över till den andra
staten eller till Sverige för förhör eller konfrontation i samband med en
förundersökning eller rättegång i Sverige.
Yttranden
29 § Innan en ansökan om att en frihetsberövad person skall föras över
till annan stat prövas, skall yttrande inhämtas från den myndighet som
svarar för omhändertagandet av den frihetsberövade om det inte är
uppenbart att det inte behövs. Detsamma gäller innan en sådan ansökan
görs av en svensk domstol eller åklagare.
Transport genom Sverige
30 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport
genom Sverige av en frihetsberövad person som skall föras över från en
stat till en annan stat för förhör eller konfrontation.
Förvar i Sverige av överförda personer
31 § En person som förs över till Sverige skall tas i förvar av
polismyndighet. Har tillstånd meddelats enligt 30 § får polismyndigheten
vid behov ta den som överförs i förvar.
Delning av förverkad egendom mellan stater
32 § Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som förverkats
genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis skall
överlämnas till en annan stat som under förundersökningen eller
rättegången har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag
eller som på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft
betydelse för utredningen om brottet.
I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till
annan stat av förverkad egendom.
5 kap. Övriga bestämmelser
Villkor om användningsbegränsningar m.m.
1 § Har en svensk myndighet fått uppgifter eller bevisning från en annan
stat enligt en internationell överenskommelse som är bindande för
Sverige och som innehåller villkor som begränsar möjligheten att
använda uppgifterna eller bevisningen vid utredning av brott eller i ett
rättsligt förfarande med anledning av brott, skall svenska myndigheter
följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan
författning.

2 § Rättslig hjälp som lämnas enligt denna lag får förenas med villkor
som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller nödvändiga från allmän
synpunkt.
Villkor som avses i första stycket får inte ställas upp om det strider
mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

3 § Den åklagare eller domstol som lämnat rättslig hjälp till en annan stat
och därvid ställt villkor enligt 2 § får på begäran av en myndighet i den
andra staten medge undantag från villkoret. Detsamma gäller i fråga om
villkor som följer direkt av bestämmelser i en internationell
överenskommelse som är bindande för Sverige.

4 § Bestämmelsen i 1 3 §§ gäller också i fråga om överenskommelser
med mellanfolkliga organisationer.
Immunitet
5 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige får den, som efter kallelse i
enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för att höras eller
på annat sätt medverka vid utredning av brott
1. inte lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas
inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som
härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en
misstänkt eller tilltalad, inte är avsedd med framställningen eller
kallelsen eller
2. inte utan eget samtycke åläggas att medverka vid annan utredning än
ansökan avser.
Första stycket gäller även i administrativa och andra förfaranden som
avses i 1 kap. 6 och 7 §§.

6 § Om den som avses i 5 § stannar kvar i Sverige mer än femton dagar
från det att besked erhållits från den myndighet som har kallat personen
om att närvaro inte längre krävs, upphör den immunitet som avses i
bestämmelsen. Detsamma gäller om han eller hon återvänder hit efter att
ha lämnat landet.
Innehåller överenskommelsen bestämmelse om att immuniteten skall
ha mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den
bestämmelsen.

7 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige gäller bestämmelserna om
immunitet i 5 och 6 §§ även en frihetsberövad som har förts över till
Sverige enligt 4 kap. 26 och 28 §§.
Sekretess
8 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter i ärenden om internationell
rättslig hjälp finns i sekretesslagen (1980:100).

Brytande av banksekretess och tystnadsplikt
9 § Bestämmelserna i 1 kap. 10 § första stycket bankrörelselagen
(1987:617), 1 kap. 8 § första stycket lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse och 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansierings-
verksamhet hindrar inte att rättslig hjälp lämnas med förhör enligt
bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller husrannsakan och
beslag.
Kostnader
10 § Ersättning till den som fullgjort något till följd av en ansökan om
rättslig hjälp samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt
denna lag skall betalas av staten.
I den utsträckning återkrav inte strider mot Sveriges åtaganden i en
internationell överenskommelse kan regeringen föreskriva att vissa
kostnader, liksom höga eller extraordinära kostnader, skall återkrävas av
den ansökande staten.
Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden
11 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av
denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som
avses i denna lag. Regeringen tillkännager också de internationella
överenskommelser som avses i 2 kap. 3 § tredje stycket och som inte
tillåter avslag på den grunden att gärningen har karaktär av politiskt brott.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.
Genom lagen upphävs lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.

2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
5 a §
Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,
meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat
som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde
stycket, får den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning,
1. om han har frikänts från ansvar,
2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.
Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6
eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på
begäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från
Sverige för lagföring.
Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom
meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring
på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får åtal för gärningen
väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som
regeringen bemyndigat.
De överenskommelser som avses i första stycket är
1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar,
2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål,
3. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen
omfattas av överenskommelsen,
4. protokollet den 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av
överenskommelsen, och
4. protokollet den 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av
överenskommelsen,
5. konventionen den 26 maj
1997 om kamp mot korruption
som tjänstemän i Europeiska
gemenskaperna eller Europeiska
unionens medlemsstater är
delaktiga i, dock endast om
gärningen omfattas av överens-
kommelsen.

5. konventionen den 26 maj
1997 om kamp mot korruption
som tjänstemän i Europeiska
gemenskaperna eller Europeiska
unionens medlemsstater är
delaktiga i, dock endast om
gärningen omfattas av
överenskommelsen,
6. konvention den 19 juni 1990
om tillämpning av Schengenavtalet
den 14 juni 1985, och
7. konvention den 25 maj 1987
mellan Europeiska gemenskaper-
nas medlemsstater om förbud mot
dubbel lagföring.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3 5.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3 5
eller om domen meddelats av stat
som tillträtt de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 6 och 7.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 § och 33 kap. 9 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 kap.
7 §
Rätten får, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller
infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon
särskild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla.
Skall ett föreläggande, som
enligt särskild föreskrift skall
förenas med vite, delges någon
som visats utom riket, får rätten
underlåta att förelägga vite, om
delgivning annars inte kan ske i
den främmande staten. Före-
läggandet skall i övrigt vid den
fortsatta handläggningen av målet
anses jämställt med ett vites-
föreläggande.
Skall ett föreläggande, som
enligt särskild föreskrift skall
förenas med vite, delges någon
som visats utom riket, får rätten
underlåta att förelägga vite, om
delgivning annars inte kan ske i
den främmande staten. Om något
vite inte har satts ut, får den
förelagde inte åläggas något
ansvar för de kostnader som kan
ha uppstått till följd av att
föreläggandet inte följts. Före-
läggandet skall i övrigt vid den
fortsatta handläggningen av målet
anses jämställt med ett vites-
föreläggande.

33 kap.
9 §
Rätten får vid behov låta översätta handlingar som kommer in till eller
skickas ut från rätten.

Rätten är skyldig att översätta
en handling i brottmål eller de
viktigaste delarna av den, om
handlingen skall sändas till någon
som vistas i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet och det finns
anledning att anta att personen
inte förstår språket i handlingen.
Handlingen skall översättas till
språket eller ett av språken i
landet, dit handlingen sänds eller,
om myndigheten känner till att
personen endast förstår ett annat
språk, till det språket.
Den som biträtt med översättning har rätt till skälig ersättning, som
betalas av staten.
Första och andra styckena skall
tillämpas även i fråga om
överföring från punktskrift till
vanlig skrift eller omvänt.
Första och tredje styckena skall
tillämpas även i fråga om
överföring från punktskrift till
vanlig skrift eller omvänt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Har i visst mål eller ärende en
utländsk domstol gjort fram-
ställning hos en svensk domstol
om att det skall vidtas någon
åtgärd som hör till rättegången,
såsom upptagande av ed,
anställande av förhör med part
eller upptagande av bevis genom
vittne, sakkunnig eller syn eller av
skriftligt bevis, och överlämnas
framställningen genom Utrikes-
departementet till den svenska
domstolen, skall den begärda
åtgärden vidtas i enlighet med
denna lag. Vad som nu har sagts
skall inte tillämpas, om det är
fråga om ansvar för en gärning
som inte motsvarar brott enligt
svensk lag. I mål om ansvar för
brottslig gärning får inte heller en
part höras under ed eller
sanningsförsäkran.
Avser en framställning enligt
första stycket fråga om ansvar för
en gärning, som har karaktär av
politiskt brott, skall denna lag
tillämpas endast om framställ-
ningen har gjorts av en domstol i
en stat som har tillträtt den
europeiska konventionen den 27
januari 1977 om bekämpande av
terrorism och gärningen utgör
brott som avses i denna
konvention.
Har i visst mål eller ärende en
utländsk domstol gjort fram-
ställning hos en svensk domstol
om att det skall vidtas någon
åtgärd som hör till rättegången,
såsom upptagande av ed,
anställande av förhör med part
eller upptagande av bevis genom
vittne, sakkunnig eller syn eller av
skriftligt bevis, och överlämnas
framställningen genom Justitie-
departementet till den svenska
domstolen, skall den begärda
åtgärden vidtas i enlighet med
denna lag.
Lika med utländsk domstol
anses i denna lag utländsk under-
sökningsdomare och åklagare
samt det europeiska patentverket
och annan som enligt en inter-
nationell överenskommelse som är
bindande för Sverige får göra
sådan framställning.
Lika med utländsk domstol
anses i denna lag det europeiska
patentverket och annan som enligt
en internationell överenskommelse
som är bindande för Sverige får
göra sådan framställning.

Bestämmelser om bevisupp-
tagning på begäran av en annan
stat i rättsliga förfaranden som
gäller utredning om eller lagföring
för brott finns i lagen (2000:000)
om internationell rättslig hjälp i
brottmål.

4 §
Möter ej för äskad åtgärd laga
hinder, utsätte rätten dag för
ärendets företagande.
Om det inte finns några hinder
mot den begärda åtgärden skall
rätten bestämma dag för ärendets
behandling.
Avser mål däri åtgärd äskats
ansvar för brottslig gärning, give
rätten i god tid den utländska
domstolen underrättelse vilken
dag ärendet skall förekomma.
Sådan underrättelse skall ock
eljest lämnas, om den utländska
domstolen framställt begäran
därom. Har åtgärden äskats av det
europeiska patentverket, skall
underrättelse städse lämnas dit.
Om den utländska domstolen
begär det skall rätten i god tid
underrätta den utländska dom-
stolen om tidpunkten för bevisupp-
tagningen. Har åtgärden begärts
av det europeiska patentverket,
skall underrättelse alltid lämnas
dit.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
I mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta att
bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får
avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part under
sanningsförsäkran, målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra
eller tredje stycket rättegångsbalken.
I brottmål får bevisupptagning
enligt första stycket äga rum
endast om det finns synnerliga
skäl.
På begäran av åklagare får en
svensk domstol besluta att
åtgärder som avses i 23 kap. 13
15 §§ rättegångsbalken skall
vidtas vid en utländsk domstol.

Bestämmelser om internationell
rättslig hjälp i rättsliga för-
faranden som gäller utredning om
eller lagföring för brott finns i
lagen (2000:000) om
internationell rättslig hjälp i
brottmål.

3 §
Då rätten beslutat bevisuptagning vid utländsk domstol samt, i fall som
avses i 2 §, vad där är föreskrivit blivit fullgjort, utfärde rätten
framställning till den utländska domstolen om bevisupptagning enligt
bestämmelser som regeringen meddelar.
Framställning om bevisupptag-
ning skall av rätten tillställas
utrikesdepartementet för vidare
åtgärd. Framställning enligt den i
Haag den 18 mars 1970
dagtecknade konventionen om
bevisupptagning i utlandet i mål
och ärenden av civil eller
kommersiell natur får i stället
översändas till myndighet i den
främmande staten som utsetts att
mottaga sådan framställning
(centralorganet). Där enligt rege-
ringens förordnande omedelbar
skriftväxling med den utländska
domstolen må äga rum,
översändes framställning om
bevisupptagning till den
domstolen.
Framställning om bevisupptag-
ning skall av rätten tillställas
Justitiedepartementet för vidare
åtgärd. Framställning enligt den i
Haag den 18 mars 1970
dagtecknade konventionen om
bevisupptagning i utlandet i mål
och ärenden av civil eller
kommersiell natur får i stället
översändas till myndighet i den
främmande staten som utsetts att
mottaga sådan framställning
(centralorganet). Där enligt rege-
ringens förordnande omedelbar
skriftväxling med den utländska
domstolen må äga rum,
översändes framställning om
bevisupptagning till den
domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott
Härigenom föreskrivs att 14, 23 och 26 §§ lagen (1957:668) om
utlämning för brott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
Framställning om utlämning
skall inges till utrikesdeparte-
mentet. Den skall göras på
diplomatisk väg, om Sverige ej i
förhållande till den främmande
staten har överenskommit om att
tillämpa annan ordning.
Framställning om utlämning
skall ges in till Justitiedeparte-
mentet.
Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom
som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, annan utredning
på vilken framställningen grundas. I den mån det ej framgår av nämnda
handlingar, skall uppgift lämnas om personens nationalitet och hemvist,
brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den främmande
staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt
företes.

23 §
Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott,
vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begäran av
behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där
utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller
anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om
brottmål. Beslag får också ske i sådant fall.
Beslut om användning av
tvångsmedel skall utan uppskov
anmälas hos rätten, som
skyndsamt efter förhandling enligt
vad om brottmål är stadgat prövar
åtgärden samt, om anhållande eller
reseförbud eller
anmälningsskyldighet skall bestå,
genast underrättar chefen för
justitiedepartementet därom.
Finner denne, att hinder mot
utlämning föreligger eller att
utlämning eljest ej bör ske, har han
att utverka regeringens förord-
nande om upphävande av
åtgärden. I annat fall skall den
främmande staten genom
utrikesdepartementets försorg
underrättas om åtgärden. Därvid
skall anges viss av chefen för
justitiedepartementet bestämd tid,
inom vilken framställning om
utlämning skall göras. Denna tid
får inte vara längre än fyrtio dagar
från den dag personen anhölls eller
reseförbud eller
anmälningsskyldighet meddelades
enligt första stycket. När en
framställning om utlämning kom-
mer in, skall utrikesdepartementet
genast underrätta den myndighet
som först meddelat beslut om
åtgärden. Sådan underrättelse skall
även lämnas, om en framställning
om utlämning inte kommer in
inom utsatt tid.
Beslut om användning av
tvångsmedel skall utan uppskov
anmälas hos rätten, som
skyndsamt efter förhandling enligt
vad om brottmål är stadgat prövar
åtgärden samt, om anhållande eller
reseförbud eller
anmälningsskyldighet skall bestå,
genast underrättar chefen för
Justitiedepartementet därom.
Finner denne, att hinder mot
utlämning föreligger eller att
utlämning eljest ej bör ske, har han
att utverka regeringens förord-
nande om upphävande av
åtgärden. I annat fall skall den
främmande staten genom
Justitiedepartementets försorg
underrättas om åtgärden. Därvid
skall anges viss av chefen för
Justitiedepartementet bestämd tid,
inom vilken framställning om
utlämning skall göras. Denna tid
får inte vara längre än fyrtio dagar
från den dag personen anhölls eller
reseförbud eller
anmälningsskyldighet meddelades
enligt första stycket. När en
framställning om utlämning kom-
mer in, skall Justitiedepartementet
genast underrätta den myndighet
som först meddelat beslut om
åtgärden. Sådan underrättelse skall
även lämnas, om en framställning
om utlämning inte kommer in
inom utsatt tid.
Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller
underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för
prövning, om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor
från det beslut senast meddelats.
Har en framställning om utlämning av den som är anhållen eller
underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet inte gjorts inom den
enligt andra stycket bestämda tiden, skall den anhållne friges eller
beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma
gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat
fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande
senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av
utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts,
skall den anhållne omedelbart friges.

26 §
Chefen för justitiedepartementet
äger medgiva, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat må föras genom riket, såframt
denne icke är svensk medborgare
och ej heller eljest synnerliga skäl
äro däremot. Framställning härom
göres på diplomatisk väg.
Chefen för Justitiedepartementet
äger medgiva, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat må föras genom riket, såframt
denne icke är svensk medborgare
och ej heller eljest synnerliga skäl
äro däremot. Framställning härom
ges in till Justitiedepartementet.
Sker utlämningen till Danmark, Finland, Island eller Norge må
medgivas, att även svensk medborgare föres genom riket, om hinder ej
skulle ha förelegat för utlämning av honom till den mottagande staten
enligt 2 eller 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 a § lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 a §
Bestämmelser om användning
av beslag och kvarstad på begäran
av myndigheter i Danmark,
Finland, Island och Norge finns i
lagen (1975:295) om användning
av vissa tvångsmedel på begäran
av främmande stat.
Bestämmelser om användning
av beslag och kvarstad på begäran
av myndigheter i Danmark,
Finland, Island och Norge finns i
lagen (2000:000) om
internationell rättslig hjälp i
brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

8 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)
Härigenom föreskrivs att 5 § delgivningslagen (1970:428) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han på ort utom riket, får delgivning ske enligt lagen på den orten.

En kallelse av ett vittne eller en
sakkunnig att inställa sig vid
förhandling i brottmål får inte ske
vid vite om kallelsen skall delges
utomlands, såvida inte delgivning
skall ske i Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 8, 17, 18, 20, 25 a, 28, 30, 32, 36 och 40 §§
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §
Framställning om verkställighet
göres hos utrikesdepartementet.
Framställning om verkställighet
görs hos Justitiedepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller dom eller
avgörande som avses i 1 § första stycket eller att hinder mot
verkställighet möter enligt 5 § andra stycket 1 7, skall framställningen
omedelbart avslås. I fråga om utevarodom får framställningen dock ej
avslås enbart på den grund att domen ännu ej vunnit laga kraft.
Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av
förhållande som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första stycket 1, 4,
5 eller 6. Regeringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att
förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 7 eller 8 föreligger.
Avslås ej framställningen, skall den överlämnas till riksåklagaren för
vidare handläggning.

17 §
Har främmande stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen till
utrikesdepartementet meddelat, att
den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har
sådan framställning gjorts, kan
riksåklagaren anhålla den dömde,
om enligt svensk lag kan följa
fängelse i ett år eller däröver på
brott motsvarande den gärning
påföljden avser och det finns risk
för att den dömde skall avvika
eller, då fråga är om utevarodom,
att han undanröjer bevis. På
ansökan av riksåklagaren kan
rätten under motsvarande
förutsättningar besluta om
häktning av den dömde eller om
reseförbud eller
anmälningsskyldighet. Reseförbud
eller anmälningsskyldighet får
beslutas, även om det svåraste
straff som enligt svensk lag kan
följa på motsvarande brott är
lindrigare än fängelse i ett år.
Oberoende av brottets
beskaffenhet får den dömde
anhållas, häktas eller underkastas
reseförbud eller anmälnings-
skyldighet, om han saknar hemvist
i Sverige och det finns risk för att
han genom att bege sig från landet
undandrar sig påföljd.
Har främmande stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen till
Justitiedepartementet meddelat, att
den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har
sådan framställning gjorts, kan
Riksåklagaren anhålla den dömde,
om enligt svensk lag kan följa
fängelse i ett år eller däröver på
brott motsvarande den gärning
påföljden avser och det finns risk
för att den dömde skall avvika
eller, då fråga är om utevarodom,
att han undanröjer bevis. På
ansökan av Riksåklagaren kan
rätten under motsvarande
förutsättningar besluta om
häktning av den dömde eller om
reseförbud eller
anmälningsskyldighet. Reseförbud
eller anmälningsskyldighet får
beslutas, även om det svåraste
straff som enligt svensk lag kan
följa på motsvarande brott är
lindrigare än fängelse i ett år.
Oberoende av brottets
beskaffenhet får den dömde
anhållas, häktas eller underkastas
reseförbud eller anmälnings-
skyldighet, om han saknar hemvist
i Sverige och det finns risk för att
han genom att bege sig från landet
undandrar sig påföljd.
I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet
enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 4 24 §§ och 25 kap. 2
9 §§ rättegångsbalken. Ett beslut om anhållande eller häktning skall
hävas senast när den sammanlagda tid den dömde varit berövad friheten i
den främmande staten och här i landet med anledning av det eller de brott
framställningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts
för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska
domen. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om
verkställighet gjorts, skall beslutet om anhållande eller häktning hävas
inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte framställning
om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

18 §
Har framställning om verk-
ställighet av europeisk brottmåls-
dom gjorts, kan egendom som
genom domen förklarats förverkad
tas i beslag, om beslag hade
kunnat ske enligt svensk lag i en
rättegång i Sverige. Beslut om
beslag meddelas av Riksåklagaren
eller rätten. I fråga om beslag
enligt denna paragraf skall i övrigt
bestämmelserna i 27 kap. rätte-
gångsbalken tillämpas. Bestäm-
melser om beslag och kvarstad
finns också i lagen (1975:295) om
användning av vissa tvångsmedel
på begäran av främmande stat.
Har framställning om verk-
ställighet av europeisk brottmåls-
dom gjorts, kan egendom som
genom domen förklarats förverkad
tas i beslag, om beslag hade
kunnat ske enligt svensk lag i en
rättegång i Sverige. Beslut om
beslag meddelas av Riksåklagaren
eller rätten. I fråga om beslag
enligt denna paragraf skall i övrigt
bestämmelserna i 27 kap. rätte-
gångsbalken tillämpas. Bestäm-
melser om beslag och kvarstad
finns också i lagen (2000:000) om
internationell rättslig hjälp i
brottmål.

20 §
Sedan framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 §
överlämnats till Riksåklagaren, skall den dömde personligen delges
domen och underrättas om att han inom trettio dagar från delfåendet kan
hos Riksåklagaren anhängiggöra talan om omprövning av domen
(opposition). Anför den dömde ej opposition inom föreskriven tid,
tillämpas 9 16 §§.
Anför den dömde opposition
inom föreskriven tid med begäran
att hans talan prövas av behörig
domstol i den främmande staten,
överlämnar riksåklagaren hand-
lingarna i ärendet till utrikesde-
partementet, som med över-
sändande av handlingarna under-
rättar behörig myndighet i den
främmande staten. Begär den
dömde prövning vid svensk dom-
stol eller anför han opposition utan
angivande av var han vill att hans
talan prövas, gör riksåklagaren hos
rätten ansökan om förhandling för
prövning av den dömdes talan.
Anför den dömde opposition
inom föreskriven tid med begäran
att hans talan prövas av behörig
domstol i den främmande staten,
överlämnar Riksåklagaren hand-
lingarna i ärendet till Justitie-
departementet, som med över-
sändande av handlingarna under-
rättar behörig myndighet i den
främmande staten. Begär den
dömde prövning vid svensk dom-
stol eller anför han opposition utan
angivande av var han vill att hans
talan prövas, gör Riksåklagaren
hos rätten ansökan om förhandling
för prövning av den dömdes talan.

25 a §
Verkställighet enligt överförandekonventionen av frihetsberövande
påföljd som på grund av brottslig gärning har ådömts eller beslutats av
domstol i stat som har tillträtt nämnda konvention får ske i Sverige, om
1. den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här,
2. den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige,
3. den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag,
och
4. den tid för frihetsberövande som återstod när framställning om
verkställighet kom in uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl
talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige.
Även om den dömde inte samtycker får verkställighet enligt första
stycket ske i Sverige,
1. enligt tilläggsprotokollet i fall som avses i 25 b § 1 eller 2 när den
andra staten tillträtt nämnda protokoll, eller
2. enligt Schengenkonventionen i fall som avses i 25 b § 1 när den
andra staten har anslutit sig till konventionen eller slutit avtal om
samarbete enligt denna.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig
myndighet i den främmande
staten. Framställningen skall göras
hos utrikesdepartementet och
prövas av regeringen. I fall som
avses i första stycket kan
regeringen också själv göra
framställning hos främmande stat
om att verkställigheten skall ske i
Sverige.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig
myndighet i den främmande
staten. Framställningen skall göras
hos Justitiedepartementet och
prövas av regeringen. I fall som
avses i första stycket kan
regeringen också själv göra
framställning hos främmande stat
om att verkställigheten skall ske i
Sverige.

28 §
Framställning som avses i 26 §
jämte det avgörande varigenom
påföljden ådömts eller ålagts och
övriga handlingar i ärendet
överlämnas till utrikesdeparte-
mentet, som vidarebefordrar fram-
ställningen till behörig myndighet
i den främmande staten.
Framställning som avses i 26 §
jämte det avgörande varigenom
påföljden ådömts eller ålagts och
övriga handlingar i ärendet
överlämnas till Justitiedepart-
ementet, som vidarebefordrar
framställningen till behörig
myndighet i den främmande
staten.

30 §
Göres med stöd av förordnande som avses i 2 § första stycket
framställning enligt 26 § om verkställighet i främmande stat av
utevarodom och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos
behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans talan
prövas vid svensk domstol, gör Riksåklagaren ansökan hos rätten om
förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om sådan
förhandling gäller 21 § första stycket och andra stycket första punkten.
Avvisas oppositionen och vinner
avvisningsbeslutet laga kraft,
sänder rätten underrättelse om
beslutet till utrikesdepartementet,
som vidarebefordrar underrättelsen
till behörig myndighet i den
främmande staten.
Avvisas oppositionen och vinner
avvisningsbeslutet laga kraft,
sänder rätten underrättelse om
beslutet till Justitiedepartementet,
som vidarebefordrar underrättelsen
till behörig myndighet i den
främmande staten.
Avvisas ej oppositionen, skall rätten med undanröjande av domen eller
föreläggandet upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden
ålagts. Därvid gäller rörande sakens handläggning rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegången i brottmål. Framställningen enligt 26 §
förfaller.

32 §
Den som på grund av att han
anfört opposition kallats till
förhandling enligt 30 § första
stycket och därför lämnat den
främmande statens område får ej
med anledning av annat brott,
vilket begåtts innan han lämnade
den statens område, lagföras,
anhållas eller häktas eller berövas
friheten för verkställighet av
påföljd eller underkastas annan
inskränkning i sin personliga
frihet, om det ej i kallelsen särskilt
angivits att sådan åtgärd kan
komma att vidtagas mot honom
eller han skriftligen lämnat sitt
uttryckliga samtycke till åtgärden
eller han under en tid av femton
dagar, räknat från den dag rätten
meddelat slutligt avgörande med
anledning av oppositionen, haft
möjlighet att lämna landet men ej
gjort detta eller efter att ha lämnat
landet återvänt hit utan att på nytt
ha kallats till förhandling som nyss
sagts. Lämnar den dömde skriftligt
samtycke, skall den myndighet
som beslutar åtgärden sända
avskrift av medgivandet till ut-
rikesdepartementet, som vidare-
befordrar handlingen till behörig
myndighet i den främmande
staten.
Den som på grund av att han
anfört opposition kallats till
förhandling enligt 30 § första
stycket och därför lämnat den
främmande statens område får ej
med anledning av annat brott,
vilket begåtts innan han lämnade
den statens område, lagföras,
anhållas eller häktas eller berövas
friheten för verkställighet av
påföljd eller underkastas annan
inskränkning i sin personliga
frihet, om det ej i kallelsen särskilt
angivits att sådan åtgärd kan
komma att vidtagas mot honom
eller han skriftligen lämnat sitt
uttryckliga samtycke till åtgärden
eller han under en tid av femton
dagar, räknat från den dag rätten
meddelat slutligt avgörande med
anledning av oppositionen, haft
möjlighet att lämna landet men ej
gjort detta eller efter att ha lämnat
landet återvänt hit utan att på nytt
ha kallats till förhandling som nyss
sagts. Lämnar den dömde skriftligt
samtycke, skall den myndighet
som beslutar åtgärden sända
avskrift av medgivandet till
Justitiedepartementet, som vidare-
befordrar handlingen till behörig
myndighet i den främmande
staten.

36 §
Penningbelopp eller annan
egendom som förklarats förverkad
med stöd av denna lag tillfaller
staten. Har föremål förklarats
förverkat, kan regeringen på be-
gäran av den stat som gjort fram-
ställningen om verkställighet av
förverkandebeslut förordna, att
föremålet skall återlämnas till den
staten.
Penningbelopp eller annan
egendom eller dess värde som
förklarats förverkad med stöd av
denna lag tillfaller staten. Rege-
ringen får på begäran av den stat
som gjort framställningen om
verkställighet av förverkande-
beslutet förordna att penning-
beloppet eller egendomen helt
eller delvis skall överlämnas till
den staten.
Böter som bestämts enligt denna lag får inte förvandlas.

40 §
Chefen för justitiedepartementet
kan efter framställning till utrikes-
departementet av behörig myndig-
het i främmande stat medge, att
utlänning, som är berövad friheten
i den staten och som enligt
bestämmelser i överenskommelse
som avses i 1 § skall föras till
annan främmande stat för
verkställighet av påföljd för brott
eller för förhandling med anled-
ning av framställning om sådan
verkställighet, får föras över
svenskt område. Under sådan
genomresa skall frihetsberövandet
bestå, om icke den främmande
staten begär att den transiterade
friges. Friges han ej, tillämpas vad
som i allmänhet gäller om behand-
ling av anhållen eller häktad.
Chefen för Justitiedepartementet
kan efter framställning till Justitie-
departementet av behörig myndig-
het i främmande stat medge, att
utlänning, som är berövad friheten
i den staten och som enligt
bestämmelser i överenskommelse
som avses i 1 § skall föras till
annan främmande stat för
verkställighet av påföljd för brott
eller för förhandling med anled-
ning av framställning om sådan
verkställighet, får föras över
svenskt område. Under sådan
genomresa skall frihetsberövandet
bestå, om icke den främmande
staten begär att den transiterade
friges. Friges han ej, tillämpas vad
som i allmänhet gäller om behand-
ling av anhållen eller häktad.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående
brott mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Bestämmelserna i 1, 4 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömse-
sidig handräckning i skatte-
ärenden, bestämmelserna i om
förundersökning och tvångsmedel
i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, bestämmelserna i
23, 27 och 28 kap. rättegångs-
balken samt bestämmelserna i 1 §
lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet
äger motsvarande tillämpning.
Bestämmelse, vars tillämpning
förutsätter att misstanke föreligger
mot någon, får dock ej tillämpas.
Tvångsmedel får ej användas i
syfte att möjliggöra förverkande
av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig hand-
räckning i skatteärenden sägs om
Riksskatteverket skall härvid i
stället avse Tullverket.
Bestämmelserna i 1, 4 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömse-
sidig handräckning i skatte-
ärenden, bestämmelserna i om
förundersökning och tvångsmedel
i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, bestämmelserna i
23, 27 och 28 kap. rättegångs-
balken samt bestämmelserna i
5 kap. 1 § lagen (2000:000) om
internationell rättslig hjälp i
brottmål äger motsvarande
tillämpning. Bestämmelse, vars
tillämpning förutsätter att miss-
tanke föreligger mot någon, får
dock ej tillämpas. Tvångsmedel
får ej användas i syfte att
möjliggöra förverkande av
egendom. Vad som i ovan nämnda
bestämmelser i lagen (1990:314)
om ömsesidig handräckning i
skatteärenden sägs om
Riksskatteverket skall härvid i
stället avse Tullverket.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 43 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

43 §
Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.
brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan
myndighet att intagen skall inställas inför denna, prövar Kriminal-
vårdsstyrelsen om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är
fråga får intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av
säkerhetsskäl.
Tiden för inställelse som avses i
första stycket inräknas i verk-
ställighetstiden. Detsamma gäller
tid som intagen vistas utanför
anstalt med stöd av 2 § lagen
(1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt sam-
arbete på brottmålsområdet.
Tiden för inställelse som avses i
första stycket inräknas i verk-
ställighetstiden. Detsamma gäller
tid som intagen vistas utanför
anstalt med stöd av 4 kap. 26 eller
28 § lagen (2000:000) om
internationell rättslig hjälp i
brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrivs att 7 och 22 §§ lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 §
Framställning om verkställighet
inges till utrikesdepartementet.
Framställning om verkställighet
inges till Justitiedepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk
brottmålsdom som avses i 2 § 1 eller att hinder mot verkställighet möter
enligt 4 § andra stycket 1 6 eller 9, skall framställningen omedelbart
avslås. Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av
förhållande som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.
Regeringen kan avslå framställningen om det är uppenbart att förhållande
som avses i 5 § 1 4 föreligger.

22 §
Framställning som avses i 21 §
jämte den dom varigenom på-
följden har ådömts och övriga
handlingar i ärendet överlämnas
till utrikesdepartementet, som
vidarebefordrar framställningen
till behörig myndighet i den främ-
mande staten.
Framställning som avses i 21 §
jämte den dom varigenom på-
följden har ådömts och övriga
handlingar i ärendet överlämnas
till Justitiedepartementet, som
vidarebefordrar framställningen
till behörig myndighet i den främ-
mande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

13 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 1 kap. 4 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen införs en ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja
vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella
instrument.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en myndighet i en
annan stat finns i lagen (1991:435)
med vissa bestämmelser om inter-
nationellt samarbete på brottmåls-
området, lagen (2000:000) om
internationellt polisiärt samarbete
samt lagen (2000:000) om
Schengens informationssystem.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa
uppgifter som en svensk myn-
dighet har fått från en myndighet i
en annan stat finns i lagen
(2000:000) om internationell
rättslig hjälp i brottmål, lagen
(2000:000) om internationellt
polisiärt samarbete samt lagen
(2000:000) om Schengens
informationssystem.

5 kap.
7 §

Sekretess gäller för uppgift i
myndighets verksamhet för åtgärd
på begäran av annan stat
1. i utredning enligt reglerna om
förundersökning i brottmål,
2. rörande angelägenhet som
avser användning av tvångsmedel,
om det kan antas att åtgärden
begärts under förutsättning att
uppgiften inte röjs. Under samma
förutsättning gäller sekretess även
för en framställning om en sådan
åtgärd.
Motsvarande sekretess gäller
hos polismyndighet och åklagar-
myndighet samt hos Rikspolis-
styrelsen, Tullverket och Kust-
bevakningen, för uppgift i en
angelägenhet som avser en
framställning enligt 3 § 1, 2, 4 och
6 lagen (2000:000) om Schengens
informationssystem. Utan hinder
av sekretessen enligt detta stycke
får uppgift lämnas ut enligt vad
som föreskrivs i polisdatalagen
(1998:622) och lagen (2000:000)
om Schengens informationssystem.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år.

Nuvarande lydelse

16 kap.
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

3. denna lag enligt
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
5 kap. 2 4 §§

7 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Föreslagen lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

3. denna lag enligt
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

5 kap. 2 4§§

5 kap. 7 §

7 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om
kvarhållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig tele-
avlyssning och hemlig tele-
övervakning eller hemlig kamera-
övervakning på grund av beslut av
domstol, undersökningsledare
eller åklagare

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om
Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för
brott mot internationell humanitär rätt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges
samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell
humanitär rätt
dels att 2, 9 och 10 §§ och rubriken närmast före 9 § skall ha följande
lydelse,
dels att 11 och 12 §§ och rubriken närmast före 12 § skall upphöra att
gälla,
dels att 12 a § skall betecknas 11 § och ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
En framställning om åtgärd som
avses i 1 § görs av någon av
tribunalens dömande instanser
eller av dess åklagare. Fram-
ställningen skall ges in till Utrikes-
departementet.
En framställning om åtgärd som
avses i 1 § görs av någon av
tribunalens dömande instanser
eller av dess åklagare. Fram-
ställningen skall ges in till Justitie-
departementet.

Beslag
Rättslig hjälp

9 §
I fråga om beslag gäller
bestämmelserna i 1 och 2 §§, 6 §
första meningen samt 7 § lagen
(1975:295) om användningen av
vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat. Sedan utred-
ningen avslutas skall Riksåkla-
garen överlämna ärendet tillsam-
mans med sitt yttrande till rege-
ringen. I beslag tagen egendom
överlämnas till tribunalen efter
beslut av regeringen.
Rättslig hjälp lämnas på
begäran av tribunalerna enligt
bestämmelserna i lagen
(2000:000) om internationell
rättslig hjälp i brottmål med
följande avvikelser. Bestäm-
melserna i 2 kap. 2 § om dubbel
straffbarhet, i 2 kap. 3 § om
generella grunder för avslag, i 2
kap. 16 § om prövning av ansökan
och beslut om avslag och i 4 kap.
14 och 17 §§ om rättens prövning
av beslag gäller inte.
Rättslig hjälp som avses i lagen
får lämnas även om den gärning
ansökan avser inte motsvarar brott
enligt svensk lag. Om den
åklagare eller domstol som
handlägger ansökan finner att de
förutsättningar eller villkor som
enligt 2 kap. 1 § i övrigt gäller
beträffande den begärda åtgärden
inte är uppfyllda skall ärendet
överlämnas till regeringen som
beslutar om ansökan skall avslås.
Har beslag verkställts, får den
som drabbats av åtgärden begära
att rätten prövar beslaget. Rätten
skall så snart det kan ske hålla
förhandling i frågan. Om förhand-
lingen gäller bestämmelserna i 24
kap. 17 § andra stycket
rättegångsbalken.

10 §
I fråga om bevisupptagning
gäller bestämmelserna i 1 § första
stycket första meningen, 2 §, 3 §
första och andra styckena samt 4
10 och 12 §§ lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk
domstol.
Sedan handläggningen av ett
ärende om beslag avslutats skall
Riksåklagaren överlämna ärendet
till regeringen. I beslag tagen
egendom överlämnas till tribu-
nalen efter beslut av regeringen.

Har beslag verkställts, får den
som drabbats av åtgärden begära
att rätten prövar beslaget. Rätten
skall så snart det kan ske hålla
förhandling i frågan. Om för-
handlingen gäller bestämmelserna
i 24 kap. 17 § andra stycket
rättegångsbalken.

11 §
Har en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i eller på
annat sätt stark anknytning till Sverige av tribunalen dömts till fängelse,
kan regeringen besluta att straffet får verkställas i Sverige. Regeringen
får i varje enskilt beslut meddela de föreskrifter som behövs för
verkställigheten här.
Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall
upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller
meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden
inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning
prövas av regeringen sedan tribu-
nalen beretts tillfälle att yttra sig.
Regeringen får i dessa fall besluta
att villkorlig frigivning skall ske
vid en senare tidpunkt än som
följer av brottsbalken.
I fråga om transport genom Sverige av en person som berövats friheten
enligt ett avgörande av tribunalen tillämpas 40 § lagen om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

12 §

Företrädare för tribunalen eller
den tribunalen utser för att
undersöka behandlingen av den
som verkställer straff utdömt av
tribunalen, har rätt att besöka den
plats där personen är placerad.
Den som ansvarar för någon som
avtjänar ett sådant straff, skall
lämna den som genomför under-
sökningen det biträde som denne
behöver för att kunna fullgöra sina
uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-02-28

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Susanne
Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 7 februari 2000 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om internationell rättslig hjälp i brottmål,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i rättegångsbalken,
4. lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk
domstol,
5. lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid
utländsk domstol,
6. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
7. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
8. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
9. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,
10. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag,
11. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
12. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet,
13. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
14. lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med
de internationella tribunalerna för brott mot
internationell humanitär rätt.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Karin Kussak
och hovrättsassessorn Ulf Wallentheim.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål
I lagrådsremissen finns förslag till en ny lag om internationell rättslig
hjälp i brottmål. Förslaget innebär en angelägen modernisering av
nuvarande lagstiftning i ämnet. Det leder till att regelsystemet blir
enhetligare vilket är en klar vinst.
Den nya lagen skiljer sig från hittillsvarande regler såvitt gäller rättslig
hjälp i brottmål i förhållande till utomnordiska stater genom att det blir
ett ökat utrymme för direktkontakter om sådant bistånd mellan svenska
åklagare och domstolar, å ena sidan, och utländska myndigheter, å andra
sidan. Samtidigt kan antalet ärenden om rättslig hjälp förväntas öka.
Även om direktkontakter i första hand skall ske inom EU är det inte helt
okomplicerat med ett sådant samarbete på åklagar- och domstolsplanet i
stället för på regeringsnivå. Det kan uppkomma fall där utrikespolitiska
skäl kan tala emot att svenska myndigheter bistår myndigheter i en annan
stat, även inom EU. Visserligen är svenska åklagare och domstolar enligt
10 kap. 8 § regeringsformen skyldiga att underrätta chefen för
Utrikesdepartementet när fråga, som är av betydelse för förhållandet till
en annan stat, uppkommer hos åklagaren eller domstolen. Syftet med
bestämmelsen är att utrikesministern skall få tillfälle att orientera om
sakens utrikespolitiska betydelse (Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna s.
360). Hur denna bestämmelse förhåller sig till de i 11 kap. 2 och 7§§
givna föreskrifterna om myndigheternas självständighet i sin verksamhet
synes något oklart. I varje fall kan regeringen inte utan direkt lagstöd
ingripa i ett enskilt fall och besluta i detta, t.ex. i sådana fall som avses i
det remitterade lagförslagets 2 kap. 3 §. Frågan hur utrikespolitiskt
känsliga ärenden bör hanteras förtjänar att behandlas i det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
Lagrådet vill göra ett påpekande när det gäller de föreslagna reglerna
om förhör genom videokonferens (4 kap. 10 12 §§ i det remitterade
lagförslaget). Enligt den svenska regleringen på området, lagen
(1999:613) om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång,
uppställs inget särskilt krav på samtycke till förhör genom
videokonferens från den som skall höras. Emellertid gäller att den som
motsätter sig att delta på detta sätt har rätt att inställa sig i rättssalen.
Det
är inte självklart hur denna regel skall tillämpas vid förhör genom
videokonferens i Sverige på begäran av en domstol i annan stat. Enligt
Lagrådets mening ligger det nära till hands att på samma sätt som i de
föreslagna reglerna om telefonförhör uttryckligen ange att den som skall
höras skall samtycka till förhör i den angivna formen. Motsvarande
tillägg bör göras även då det gäller svensk domstols begäran om förhör
genom videokonferens med någon som befinner sig utomlands.
Den nya lagen om rättslig hjälp föreslås träda i kraft den 1 oktober
2000. Genom lagen upphävs 1975 års lag om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat och 1991 års lag med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Några
särskilda övergångsregler föreslås inte i remissen. När lagen träder i kraft
kan det emellertid finnas ett antal aktuella åtgärder, vilka beslutats med
stöd av de äldre bestämmelserna och för vilka lagstödet upphör. Avsikten
måste vara att dessa åtgärder i stället skall anses beslutade enligt
motsvarande nya bestämmelser. Enligt Lagrådets mening fordras en
uttrycklig lagregel. Lagrådet föreslår därför att det till det andra stycket i
ikraftträdandebestämmelserna fogas en övergångsbestämmelse.
Lagrådet vill vidare framhålla att det är viktigt att den nya lagen blir så
överskådlig och tydlig som möjligt. Det ämne som behandlas i den är
komplicerat i sig, och lagen skall tillämpas samtidigt med
bestämmelserna i rättegångsbalken om tvångsmedel i brottmål. Under
föredragningen har från Regeringskansliets sida lämnats förslag till vissa
justeringar av de föreslagna reglerna. Lagrådet förordar för sin del
ytterligare förändringar i syfte att göra den nya lagen mera lättförståelig.
Lagrådet föreslår att lagen ges den utformning som framgår av bilagan.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
I lagrådsremissen föreslås en ny 5 kap. 7 § i sekretesslagen. Den nya
paragrafen avser sekretess för uppgifter i ärenden om internationell
rättslig hjälp i brottmål. Den bör anges i andra meningen i
5 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken bland de
sekretessbestämmelser beträffande vilka det inte för stängda dörrar krävs
att det är av synnerlig vikt att uppgift inte röjs.
Det tillägg som föreslås i fråga om 9 kap. 7 § andra stycket
rättegångsbalken bör ses i samband med förslaget till ändring i 5 §
delgivningslagen. Vid föredragningen har upplysts att sist nämnda
bestämmelse bör avse kallelse av förutom vittnen och sakkunniga
också målsägande samt sådana personer som avses i 36 kap. 1 § andra
och tredje styckena rättegångsbalken. Lagrådet godtar mot den
bakgrunden det föreslagna tillägget till 9 kap. 7 § men förordar att en
hänvisning till detta lagrum görs i dels 36 kap. 23 § och 40 kap. 16 §
vilka paragrafer reglerar vittnens och sakkunnigas skyldighet att ersätta
kostnader, dels 31 kap. 4 § där det finns motsvarande bestämmelser i
fråga om målsägande och tilltalade. Det bör övervägas huruvida tillägget
i 9 kap. 7 § bör avse förutom brottmål som är den i lagrådsremissen
aktuella måltypen även tvistemål och andra mål och ärenden där
bestämmelserna är tillämpliga.
Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
Vid föredragningen i Lagrådet har upplysts att bestämmelsen i det nya
andra stycket i 5 § bör avse också målsägande och person som avses i 36
kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Stycket kan i så fall
avfattas på följande sätt.

En kallelse av en målsägande, ett vittne, en sakkunnig eller någon som
avses i 36 kap. 1 § andra eller tredje stycket rättegångsbalken får inte ske
vid vite om delgivning skall ske i en annan stat, såvida inte lagen
(1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. är tillämplig.
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
Sista meningen i 5 kap. 7 § första stycket synes överflödig. I andra
stycket av paragrafen föreskrivs om sekretess för uppgifter i en
angelägenhet som avser framställning enligt 3 § 1, 2, 4 och 6 lagen om
Schengens informationssystem. Vid föredragningen har anmälts att
hänvisningen till punkten 4 skall utgå. Enligt Lagrådets mening bör även
hänvisningen till punkten 2 utgå, eftersom denna punkt avser s.k.
spärrlista där personer kan finnas antecknade även utan samband med
brott. En bestämmelse om sekretess för sådana uppgifter faller utanför 5
kap. sekretesslagen som skyddar intresset att förebygga eller beivra brott
(jfr 2 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen).
Lagrådet föreslår att paragrafen i så fall ges följande lydelse.

Sekretess gäller i verksamhet, som avser rättslig hjälp på begäran av
annan stat, för uppgift som hänför sig till
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet som angår tvångsmedel,
om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning
att uppgiften inte röjs.
Motsvarande sekretess gäller hos polismyndighet och
åklagarmyndighet samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket och
Kustbevakningen för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § 1 eller 6
lagen (2000:000) om Schengens informationssystem. Utan hinder av
sekretessen enligt detta stycke får uppgift lämnas ut enligt vad som
föreskrivs i polisdatalagen (1998:622) och lagen om Schengens
informationssystem.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio
år.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Bilaga till Lagrådets yttrande

Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige
och utomlands.
I detta kapitel finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde.
I 2 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. I
3 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands.
I 4 kap. finns särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp.
I 5 kap. finns bestämmelser om villkor om användningsbegränsningar,
immunitet, sekretess, delning av förverkad egendom mellan stater, åter-
krav av kostnader samt tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden.
Tillämpningsområde
2 § Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:
1. förhör i samband med förundersökning i brottmål,
2. bevisupptagning vid domstol,
3. telefonförhör,
4. förhör genom videokonferens,
5. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i
28 kap. rättegångsbalken,
6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,
7. hemlig kameraövervakning, och
8. överförande av frihetsberövade för förhör m.m.
Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som
anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan
tvångsåtgärd.
I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det
finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa
internationella organ.

3 § Om en annan stat ansöker om rättslig hjälp i Sverige med en åtgärd i
ett rättsligt förfarande som gäller utredning om eller lagföring för brott av
en fysisk eller juridisk person skall den begärda hjälpen lämnas enligt
bestämmelserna i denna lag.

4 § Rättslig hjälp i Sverige lämnas av åklagare eller domstol, om inte
annat anges i denna lag.

5 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige skall rättslig hjälp enligt 2 § även
lämnas
1. i ärenden som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i ett
administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt
förfarande,
2. i ärenden som avser skadestånd för felaktigt väckt åtal eller felaktigt
domslut, eller
3. i ärenden som handläggs gemensamt med brottmål.

6 § Rättslig hjälp enligt 2 § skall även lämnas i ärenden som gäller nåd,
uppskov med utdömande eller verkställighet av straff, villkorlig frigiv-
ning eller avbrott i verkställighet av straff samt i liknande ärenden.

7 § I denna lag finns vissa bestämmelser om att en svensk åklagare får
ansöka om rättslig hjälp utomlands. Lagen hindrar inte att en svensk
åklagare även annars ansöker om rättslig hjälp utomlands i den
utsträckning den andra staten tillåter det.
En svensk domstol får endast ansöka om rättslig hjälp utomlands enligt
bestämmelserna i denna lag.
2 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige
Allmänna förutsättningar
1 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1 7 skall lämnas
under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en
svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken eller
annan lag eller författning och enligt de särskilda bestämmelserna i denna
lag.
Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 8 lämnas enligt de
särskilda bestämmelserna i denna lag.
I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om att den rättsliga hjälpen får förenas
med villkor i vissa fall.

2 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1 4 och 8 får
lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott
enligt svensk lag. Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 5 7
får endast lämnas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott
enligt svensk lag (dubbel straffbarhet), om inte annat följer av 4 kap.
20 § beträffande husrannsakan och beslag.
Ansökan
3 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag får göras av
utländsk åklagare, undersökningsdomare, annan domare eller domstol
eller av någon annan som enligt en internationell överenskommelse som
är bindande för Sverige får göra en sådan ansökan.

4 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag bör innehålla
uppgift om den utländska domstol eller myndighet som handlägger
ärendet,
en beskrivning av det rättsliga förfarande som pågår,
uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna, samt
de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten,
uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i förekommande fall, i
vilken egenskap en person skall höras,
namn på och adress till de personer som är aktuella i ärendet.
I 4 kap. 8, 14 och 29 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en
ansökan ytterligare skall innehålla vid vissa slag av åtgärder.
Om ärendet är brådskande eller om verkställighet önskas inom viss
tidsfrist skall detta samt skälen härför anges.
En ansökan om rättslig hjälp skall göras skriftligen genom post, bud
eller telefax. Den får även, efter överenskommelse i det enskilda fallet,
översändas annat sätt.

5 § En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall vara
skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning
till något av dessa språk, om inte den instans som enligt denna lag hand-
lägger ansökan medger annat i det enskilda fallet.

6 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag skall ges in
till Justitiedepartementet, som lämnar ansökan till Riksåklagaren eller till
behörig domstol om inte ansökan skall prövas av regeringen. Justitie-
departementet kan efter samråd med Riksåklagaren lämna ansökan direkt
till behörig åklagare.
En ansökan från en stat som är medlem i Europeiska unionen eller från
Norge eller Island får göras direkt hos behörig åklagare eller domstol.
Detsamma gäller om det i en internationell överenskommelse som är
bindande för Sverige har avtalats om att ansökan får skickas direkt.
Behörighet och överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt
7 § En ansökan som enligt denna lag handläggs av domstol skall hand-
läggas av den tingsrätt inom vars område den begärda åtgärden skall
vidtas om inte annat föreskrivs i denna lag.
En ansökan som enligt denna lag handläggs av åklagare skall hand-
läggas av den åklagare inom vars område den begärda åtgärden skall
vidtas eller den åklagare som Riksåklagaren bestämmer.
En åklagare som är behörig att vidta en av flera begärda åtgärder får
också, om det är lämpligt, vidta andra begärda åtgärder som en annan
åklagare är behörig att vidta.
Är åklagaren eller tingsrätten inte behörig att handlägga ansökan skall
denna överlämnas till behörig åklagare eller tingsrätt. Efter samråd, får
ansökan överlämnas också i annat fall, om det är lämpligt.
Underrättelser
8 § Har det begärts av den utländska myndigheten, skall den åklagare
eller tingsrätt som handlägger ärendet bekräfta att ansökan tagits emot,
om inte den begärda åtgärden kan vidtas genast.
Kan en begärd åtgärd inte vidtas inom den tidsfrist som angivits i
ansökan och kan det antas att detta kommer att försvåra förfarandet i den
ansökande staten, skall den åklagare eller tingsrätt som handlägger ären-
det utan dröjsmål underrätta den utländska myndigheten om när den
begärda åtgärden kan vidtas.
Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet
9 § Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för handlägg-
ningen, skall den ansökande staten ges tillfälle att komplettera ansökan.
Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under vissa villkor, skall den
ansökande staten underrättas om de hinder som finns och ges tillfälle att
yttra sig eller komplettera eller ändra ansökan.
Förfarandet
10 § Ansökningar om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. Om inte
annat föreskrivs i denna lag tillämpas samma förfarande som när en mot-
svarande åtgärd vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång.
Domstol kan bestämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på
ett främmande språk, om det är lämpligt.

11 § Innehåller en ansökan en begäran om ett visst förfarande skall detta
tillämpas, såvida inte det begärda förfarandet strider mot grundläggande
principer i den svenska rättsordningen.

12 § Den som skall höras eller annars fullgöra något enligt denna lag har
rätt att vägra, om stöd finns för det i svensk lag eller i den ansökande
statens lag.
Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson
13 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som skall höras enligt denna
lag, eller som annars drabbas av en begärd åtgärd, har samma rätt till
offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en
svensk förundersökning eller rättegång.
I 4 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om offentlig försvarare.
Prövning av ansökan och beslut om avslag
14 § En ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett bifall till ansökan
skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller
strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga
intressen.
En ansökan om rättslig hjälp får också avslås om
1. gärningen har karaktär av ett politiskt brott,
2. gärningen utgör ett militärt brott, om inte gärningen motsvarar även
annat brott enligt svensk lag vilket inte är ett militärt brott,
3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse
beträffande gärningen, eller
4. omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.
Andra stycket gäller inte om ett avslag skulle strida mot en inter-
nationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten. Andra stycket 1 gäller inte ansökan från en stat som är
medlem i Europeiska unionen eller från Norge eller Island.

15 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 14 § fattas av
regeringen. Om en åklagare eller en domstol finner att en ansökan bör
avslås på någon sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen.
En ansökan får överlämnas dit för prövning av frågan om avslag också i
andra fall.
I övrigt prövar den instans som handlägger ärendet om de förutsätt-
ningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om ansökan har givits in till
Justitiedepartementet och det är uppenbart att ansökan skall avslås, får
chefen för Justitiedepartementet, i stället för att vidarebefordra ansökan
enligt 6 §, direkt besluta om avslag på ansökan.

16 § Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt
utgången.
Återredovisning
17 § När handläggningen av ärendet har avslutats, skall det redovisas till
Justitiedepartementet för vidarebefordran till den ansökande staten. Har
ansökan skickats direkt enligt 6 § andra stycket, skall ärendet i stället
redovisas direkt till den utländska myndigheten.
3 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands
1 § Bestämmelserna i 2 kap. 4 § första och tredje styckena skall tillämpas
vid ansökan om rättslig hjälp utomlands, om inte annat följer av en inter-
nationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller av krav
från den mottagande staten.
I 4 kap. 9, 10 och 13 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en
ansökan om telefonförhör och videokonferens skall innehålla.

2 § En ansökan från svensk åklagare eller domstol om att en åtgärd som
avses i denna lag skall vidtas utomlands skall skickas till Justitie-
departementet för vidarebefordran till den utländska staten.
En ansökan om rättslig hjälp i Danmark, Finland, Island eller Norge
skickas direkt till behörig myndighet. Ansökan får också skickas direkt
till behörig myndighet i en annan stat om detta har avtalats i en inter-
nationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller om den
staten annars tillåter det.

3 § I 5 kap. 1 § finns bestämmelser om vad som gäller när rättslig hjälp
som lämnas till Sverige är förenad med villkor.
4 kap. Särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp
Förhör i samband med förundersökning i brottmål
1 § En ansökan om förhör i Sverige enligt bestämmelserna om förunder-
sökning i brottmål handläggs av åklagare.
Företrädare för den ansökande myndigheten får delta vid förhöret och
får med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.
Bevisupptagning vid domstol
Bevisupptagning vid svensk domstol
2 § En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol genom att förhör
hålls, skriftligt bevis företes eller att syn hålls handläggs av tingsrätt.
Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling.
Den som är part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen
men behöver kallas endast om parten skall höras eller annars fullgöra
något vid bevisupptagningen.

3 § Vid bevisupptagning får offentlig försvarare enligt 21 kap. rätte-
gångsbalken förordnas för den misstänkte eller tilltalade även i annat fall
än som avses i 2 kap. 13 §, om det finns särskilda skäl.

4 § Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den
myndighet som begärt bevisupptagningen får delta vid denna och får med
rättens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.

5 § Om den ansökande staten har framställt önskemål om det får svensk
åklagare delta vid bevisupptagningen för att bevaka den ansökande
statens intressen.
Bevisupptagning vid utländsk domstol
6 § I ett mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta att
bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får
avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part, måls-
ägande eller någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena
rättegångsbalken.

7 § Om åtgärder som avses i 23 kap. 13 15 §§ rättegångsbalken skall
vidtas vid en utländsk domstol och den utländska staten kräver att
ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, får en tingsrätt på
begäran av åklagare besluta att sådana åtgärder skall vidtas utomlands.
Telefonförhör
Förhör med någon i Sverige
8 § En utländsk myndighet får hålla telefonförhör med en person som
befinner sig i Sverige och som samtycker till förhöret.
Om den utländska myndigheten behöver bistånd av en svensk åklagare
eller domstol vid förhöret kan myndigheten ansöka om rättslig hjälp med
telefonförhör. En sådan ansökan om rättslig hjälp vid rättegång
handläggs av tingsrätt. En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör
under förundersökning handläggs av åklagare. Av ansökan skall det
framgå att den som skall höras samtycker till telefonförhör.
Tidpunkten för ett förhör som avses i andra stycket och övriga
praktiska frågor med anledning av förhöret skall beslutas efter samråd
med myndigheten i den ansökande staten. Den som skall höras skall
underrättas om tid och plats för förhöret. Även identiteten och samtycket
till telefonförhöret skall kontrolleras. Om den ansökande staten begär det
skall 11 § andra stycket tillämpas. I så fall skall också 12 § tillämpas.
Förhör med någon utomlands
9 § Bestämmelserna i 46 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken om
förhör vid huvudförhandling per telefon får tillämpas när den som skall
höras befinner sig i en annan stat om den andra staten tillåter det.
Om den andra staten kräver att dess myndigheter skall bistå vid för-
höret skall svensk domstol ansöka om rättslig hjälp med telefonförhöret.
Om en svensk domstol behöver bistånd av utländsk myndighet med ett
telefonförhör får domstolen ansöka om rättslig hjälp med förhöret om det
har avtalats om sådan hjälp i en internationell överenskommelse med den
andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp.
Av en ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör skall det framgå att
den som skall höras samtycker till telefonförhör.

10 § Åklagare får hålla telefonförhör under förundersökning med en
person som befinner sig i en annan stat om den andra staten tillåter det.
Bestämmelserna i 9 § andra fjärde styckena gäller också i fråga om
ansökan av svensk åklagare om rättslig hjälp.
Förhör genom videokonferens
Förhör med någon i Sverige
11 § En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens i
rättegång med någon som befinner sig i Sverige skall handläggas av en
tingsrätt som har de tekniska hjälpmedel som krävs för ett sådant förhör.
En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens under
förundersökning skall handläggas av åklagare. Av ansökan skall det
framgå att den som skall höras samtycker till förhör genom video-
konferens.
Vid handläggningen i tingsrätten skall ärendet anses som en
bevisupptagning utom huvudförhandling. Den som är part skall
underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men behöver kallas
endast om han eller hon skall höras eller annars fullgöra något vid
bevisupptagningen. Om det behövs får rätten besluta om biträde av tolk.

12 § Ett vittne eller en sakkunnig, som skall höras vid en videokonferens
enligt 11 §, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stöd-
person) under förhöret.
Om den som skall höras begär det eller om det annars finns anledning
får tingsrätten utse en person att biträda den som skall höras enligt första
stycket. I fråga om biträdet tillämpas 26, 27, 29, 43 och 47 §§ rätts-
hjälpslagen (1996:1619). I övrigt tillämpas rättegångsbalkens regler om
rättegångsbiträde.
Förhör med någon i utlandet
13 § I ett mål eller ärende vid svensk domstol får domstolen, under
förutsättning att videokonferens i rättegång är tillåten enligt svensk rätt,
ansöka om rättslig hjälp med förhör vid utländsk myndighet genom
videokonferens med en person som befinner sig i en annan stat om det
har avtalats om sådan rättslig hjälp i en internationell överenskommelse
med den andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp. Av
ansökan skall framgå att den som skall höras samtycker till förhör.
Åklagare får ansöka om rättslig hjälp vid utländsk myndighet med
förhör genom videokonferens under förundersökning med en person som
befinner sig i en annan stat om det har avtalats om sådan rättslig hjälp i
en internationell överenskommelse med den andra staten eller om den
staten annars ger sådan hjälp.
Kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28
kap. rättegångsbalken
Ansökan och förfarande
14 § Till en ansökan om kvarstad eller beslag i Sverige skall, om dom har
meddelats i den ansökande staten, fogas en kopia av domen. En ansökan
om kvarstad som avses i 23 § bör i förekommande fall innehålla uppgift
om när åtal skall väckas eller dom kan meddelas i den ansökande staten.

15 § En ansökan om kvarstad i Sverige handläggs av åklagare. Denne
skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant
fall överlämna ärendet till rätten för beslut.

16 § En ansökan om beslag i Sverige, eller om husrannsakan här för att
söka efter egendom som är underkastad beslag, handläggs av åklagare.
Verkställda beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning.
Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Vid förhand-
lingen tillämpas bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångs-
balken.

17 § Företrädare för den myndighet som begärt åtgärden får delta vid för-
handling rörande kvarstad och beslag och får med rättens samtycke ställa
frågor till den som drabbats av åtgärden.

18 § En ansökan om att andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken än
som avses i 16 § skall vidtas i Sverige handläggs av åklagare.
Beslag och överlämnande av egendom till annan stat
19 § Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten
om egendomen skäligen kan antas
ha betydelse för utredning om gärningen,
vara frånhänd någon genom brott, eller
vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat för-
verkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda
skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.

20 § Även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott
enligt svensk lag, får husrannsakan enligt 16 § göras och egendomen tas i
beslag och överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts
av en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Norge eller
Island och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande
staten.
I ett sådant ärende om rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § 1 får hus-
rannsakan göras samt egendom tas i beslag och överlämnas till den ansö-
kande staten om den gärning ansökan avser motsvarar ett brott för vilket
enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i sex månader eller mer, eller för
vilket det i den ansökande staten är föreskrivet fängelse i sex månader
eller mer. Vad nu sagts gäller inte om första stycket är tillämpligt.

21 § Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om
egendomen skall överlämnas till den ansökande staten.

22 § Beslut att överlämna beslagtagen egendom till en annan stat
verkställs av åklagaren.
Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av
utländska förverkandebeslut
23 § Om förverkande som beslutas i en annan stat kan verkställas här och
det skäligen kan befaras att verkställigheten i Sverige av det utländska
förverkandebeslutet annars skulle försvåras får
1. egendom som har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkad
på grund av brott tas i beslag, eller
2. kvarstad beslutas på så mycket av den berördes tillgångar som mot-
svarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas vara för-
verkat.

24 § När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag,
skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda
tiden får förlängas om det finns anledning till det.
Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva
åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten ge den ansö-
kande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart att det inte
behövs. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om verk-
ställighet prövas.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i Sverige
25 § En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning
av någon som befinner sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren
skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant
fall ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i utlandet
26 § Om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall äga
rum av någon som befinner sig i en annan stat och den andra staten
kräver att ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten
på begäran av svensk åklagare besluta att tillåta teleavlyssningen eller
teleövervakningen.
Hemlig kameraövervakning
Hemlig kameraövervakning av någon i Sverige
27 § En ansökan om hemlig kameraövervakning av någon som befinner
sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det
finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens till-
stånd.
Hemlig kameraövervakning av någon i utlandet
28 § Om hemlig kameraövervakning skall äga rum av någon som
befinner sig i en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först
skall prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten på begäran av svensk
åklagare besluta att tillåta kameraövervakningen.
Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.
Överförande från eller till Sverige på begäran av en annan stat
29 § Efter ansökan av en annan stat får för förhör eller konfrontation i
samband med en förundersökning eller en rättegång där
1. en person som är berövad friheten i Sverige föras över till den andra
staten om förhöret avser annat än utredning om den frihetsberövades
egen brottslighet, eller
2. en person som är berövad friheten i den andra staten föras över till
Sverige.
Av ansökan enligt första stycket 1 skall det framgå hur lång tid den fri-
hetsberövade behöver vistas i den andra staten.

30 § En ansökan om överförande prövas av regeringen. En ansökan från
stat som är medlem i Europeiska unionen eller från Island eller Norge
prövas dock av åklagare.
En ansökan enligt 29 § första stycket 1 får vägras om ett överförande
medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihets-
berövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet.
Om en ansökan enligt 29 § första stycket 1 bifalls, skall det framgå av
beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige, eller i
förekommande fall, försättas på fri fot.
Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller
domstol
31 § En svensk åklagare eller domstol får för förhör eller konfrontation i
samband med en förundersökning eller en rättegång här i landet begära
att
1. en person som är berövad friheten i Sverige förs över till annan stat,
eller
2. en person som är berövad friheten i en annan stat förs över till
Sverige.
Yttranden
32 § Innan en ansökan om att en frihetsberövad person skall föras över
till annan stat prövas, skall yttrande inhämtas från den myndighet som
ansvarar för verkställigheten av frihetsberövandet om det inte är uppen-
bart att det inte behövs. Detsamma gäller innan en sådan ansökan görs av
en svensk domstol eller åklagare.
Transport genom Sverige
33 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport
genom Sverige av en frihetsberövad person som skall föras över från en
stat till en annan stat för förhör eller konfrontation.
Förvar i Sverige av överförda personer
34 § En person som förs över till Sverige skall tas i förvar av polis-
myndighet.
Har tillstånd meddelats enligt 33 § får polismyndighet vid behov ta den
som överförs i förvar.
5 kap. Övriga bestämmelser
Villkor om användningsbegränsningar m.m.
1 § Har en svensk myndighet i ett ärende om rättslig hjälp fått uppgifter
eller bevisning från en annan stat enligt en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige och som innehåller villkor som
begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen vid
utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott,
skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är före-
skrivet i lag eller annan författning.

2 § Rättslig hjälp som lämnas enligt denna lag får i enskilda fall förenas
med villkor som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller som är
nödvändiga från allmän synpunkt.
Villkor som avses i första stycket får inte ställas upp om de strider mot
en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

3 § Den åklagare eller domstol som lämnat rättslig hjälp till en annan stat
och därvid ställt villkor enligt 2 § får på begäran av en myndighet i den
andra staten medge undantag från villkoret. Detsamma gäller i fråga om
villkor som följer direkt av bestämmelser i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige.

4 § Bestämmelserna i 1 3 §§ gäller också i fråga om överenskommelser
med mellanfolkliga organisationer.
Immunitet
5 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige får den, som efter kallelse i
enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för att höras eller
på annat sätt medverka vid utredning av brott
1. inte lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas
inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som
härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en miss-
tänkt eller tilltalad, inte är avsedd med framställningen eller kallelsen
eller
2. inte utan eget samtycke åläggas att medverka vid annan utredning än
ansökan avser.
Första stycket gäller även i administrativa och andra förfaranden som
avses i 1 kap. 5 och 6 §§.

6 § Om någon som avses i 5 § stannar kvar i Sverige mer än femton
dagar från det att besked erhållits från den myndighet som har kallat
personen om att närvaro inte längre krävs, upphör immuniteten. Det-
samma gäller om han eller hon återvänder hit efter att ha lämnat landet.

7 § Innehåller överenskommelsen bestämmelse om att immuniteten skall
ha mindre omfattning än som följer av 5 och 6 §§, gäller i stället den
bestämmelsen.

8 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-
kommelse som är bindande för Sverige gäller bestämmelserna om
immunitet i 5 7 §§ även en frihetsberövad som har förts över till Sverige
enligt 4 kap. 29 eller 31 §.
Sekretess
9 § För utlämnande av uppgifter i ärenden om rättslig hjälp gäller de be-
gränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100).
Undantag från banksekretess
10 § Den som har tystnadsplikt enligt 1 kap. 10 § första stycket bank-
rörelselagen (1987:617), 1 kap. 8 § första stycket lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse eller 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansierings-
verksamhet får utan hinder därav lämna uppgifter i ärenden om rättslig
hjälp med förhör i samband med förundersökning eller med
husrannsakan eller beslag.
Delning av förverkad egendom mellan stater
11 § Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som förverkats
genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis skall
överlämnas till en annan stat som under förundersökningen eller rätte-
gången har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag eller
som på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft
betydelse för utredningen om brottet.
I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verk-
ställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till
annan stat av egendom som förverkats genom ett utländskt avgörande.
Återkrav av kostnader
12 § Regeringen meddelar föreskrifter om att vissa kostnader för åtgärder
som vidtagits enligt denna lag kan återkrävas av den ansökande staten.
Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden
13 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av
denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som
avses i denna lag. Regeringen tillkännager också de internationella
överenskommelser som avses i 2 kap. 14 § tredje stycket och som inte
tillåter avslag på den grunden att gärningen har karaktär av politiskt brott.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.
Genom lagen upphävs lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.
Åtgärder som beslutats med stöd av nämnda lagar gäller som om de
beslutats enligt motsvarande nya bestämmelser.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Thalén, Winberg, Lindh, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:61 Internationell rättslig
hjälp i brottmål

Senaste lydelse 1999:197.
Senaste lydelse 1991:1549.
Senaste lydelse 1984:131.
Senaste lydelse 1990:443.
Senaste lydelse 1987:747.
Senaste lydelse 1987:747.
Senaste lydelse 1987:747.
Senaste lydelse 1995:1227.
Senaste lydelse 1978:154.
Senaste lydelse 1995:1228.
Senaste lydelse 1979:98.
Senaste lydelse 1975:292.
Senaste lydelse 1990:275.
Senaste lydelse 1990:274.
Senaste lydelse 1991:300.
Senaste lydelse 1999:405.
Senaste lydelse 1992:108.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av
Sveriges an-
slutning till Schengen.
Senaste lydelse 1999:989.
Senaste lydelse 1995:1306.
Senaste lydelse 1999:197.
Senaste lydelse 1987:747.
Senaste lydelse 1995:1227.
Senaste lydelse 1978:154.
Senaste lydelse 1995:1228.
Senaste lydelse 1979:78.
Senaste lydelse 1981:1297.
Senaste lydelse 1975:292.
Senaste lydelse 1990:275.
Senaste lydelse 1984:876.
Senaste lydelse 1987:1214.
Senaste lydelse 1990:279.
Senaste lydelse 1984:876.
Senaste lydelse 1991:300.
Senaste lydelse 1991:436.
Senaste lydelse 1992:108.
Senaste lydelse 1996:1017.
Senaste lydelse 1999:197.
Senaste lydelse 1984:131.
Senaste lydelse 1987:747.
Senaste lydelse 1995:1227.
Senaste lydelse 1978:154.
Senaste lydelse 1995:1228.
Senaste lydelse 1985:943
Senaste lydelse 1979:98.
Senaste lydelse 1981:1297.
Senaste lydelse 1975:292.
Senaste lydelse 1990:275.
Senaste lydelse 1984:876.
Senaste lydelse 1987:1214.
Senaste lydelse 1990:274.
Lydelse enligt prop- 1999/2000:45 Överförande av straffverkställighet utan den
dömdes
samtycke.
Senaste lydelse 1991:300.
Senaste lydelse 1999:405.
Senaste lydelse 1992:108.
Lydelse enligt lagrådsremiss Polissamarbete med anledning av Sveriges
anslutning till
Schengen.
Senaste lydelse 1999:989.
Senaste lydelse 1995:1306.

Prop. 1999/2000:61

5

1

Prop. 1999/2000:61

5

Prop. 1999/2000:61

2

19

14

Prop. 1999/2000:61

209

244

Prop. 1999/2000:61

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 1

246

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 1

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 1

Bilaga 1

269

49

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 4

298

20

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 4

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 6

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 7

366

346

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 8

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 9

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 10

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 10

Prop. 1999/2000:61
Bilaga 11

Prop. 1999/2000:61

367

1