Regeringens proposition
1999/2000:50

Ansvaret för fastställande av diskontot m.m.

Prop.
1999/2000:50

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 3 februari 2000

Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Sveriges riksbank inte längre skall vara
skyldig att bestämma och offentliggöra diskontot. Diskontot är numera
endast en referensränta utan penningpolitisk betydelse och uppgiften att
bestämma och publicera diskontot har kommit att bli främmande för
Riksbankens verksamhet. Eftersom det emellertid finns ett stort behov av
en officiellt fastställd ränta som kan utgöra riktmärke för annan ränte-
sättning i samhället, föreslås att uppgiften att bestämma och offentliggöra
diskontot läggs på en annan myndighet. I propositionen föreslås att Riks-
gäldskontoret övertar denna uppgift.
Vidare föreslås mindre ändringar i ett antal lagar till följd av överflytt-
ningen av uppgiften att bestämma och offentliggöra diskontot. Samtidigt
knyts räntan på för mycket avräknad fordran vid återbetalning av skatter
och avgifter till räntebestämmelserna i skattebetalningslagen i stället för
till diskontot. Syftet är att uppnå en mer enhetlig ordning inom skatte-
området.
Regeringen föreslår slutligen att Riksbanken får delta i finansiering
inom ramen för Internationella valutafondens verksamhet.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank 4
2.2 Förslag till lag om ändring i jordabalken 6
2.3 Förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635) 7
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag 8
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek 9
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter 10
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens område 11
2.8 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 12
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti 13
3 Ärendet och dess beredning 14
4 Bakgrund 15
4.1 Diskontot 15
4.2 Internationella valutafonden (IMF) 15
5 Överväganden 20
5.1 Bestämmandet av diskontot 20
5.2 Ränta på för mycket avräknad statlig fordran 22
5.3 Övriga följdändringar 22
5.4 Riksbankens medverkan i finansiering inom IMF 23
6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 25
7 Ekonomiska konsekvenser 26
8 Författningskommentar 27
8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank 27
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter 27
8.3 Övriga förslag till lagändringar 27
Bilaga 1 Remissinstanser: departementspromemorian Diskontot som
referensränta (Ds
1989:76). 28
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 2000 .. 29

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
2. lag om ändring i jordabalken,
3. lag om ändring i räntelagen (1975:635),
4. lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla
bolag,
5. lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek,
6. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter,
7. lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område,
8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
9. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 4 § och 7 kap. 4 § lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
4 §
Riksbanken skall minst två gånger om året lämna en skriftlig redo-
görelse till riksdagens finansutskott om penningpolitiken.
Riksbanken skall löpande
offentliggöra statistiska uppgifter
om valuta- och kreditförhållanden.
Riksbanken skall även offentlig-
göra beslut om diskontoföränd-
ringar.

Riksbanken skall löpande
offentliggöra statistiska uppgifter
om valuta- och kreditförhållanden.
7 kap.
4 §
I valutapolitiskt syfte får
Riksbanken ta upp utländsk kredit
och kredit i utländsk valuta,
bevilja kredit till annan
centralbank och till Internationella
valutafonden, bevilja kredit inom
ramen för verksamheten i Banken
för internationell
betalningsutjämning samt bevilja
kredit för Europeiska unionens
system för medelfristigt finansiellt
stöd.
I valutapolitiskt syfte får
Riksbanken ta upp utländsk kredit
och kredit i utländsk valuta,
bevilja kredit till annan
centralbank, bevilja kredit inom
ramen för verksamheten i Banken
för internationell
betalningsutjämning samt bevilja
kredit för Europeiska unionens
system för medelfristigt finansiellt
stöd.

Efter medgivande av riksdagen får Riksbanken i valutapolitiskt syfte
bevilja kredit till andra internationella finansorgan som Sverige är
medlem i och sluta avtal med annan än centralbank om långsiktiga
internationella låneåtaganden.
Riksbanken får också efter
medgivande av riksdagen av egna
medel tillskjuta insatskapital i
Internationella valutafonden.

Riksbanken får efter medgivan-
de av riksdagen av egna medel
tillskjuta insatskapital i
Internationella valutafonden.
Riksbanken får efter
medgivande av riksdagen också på
annat sätt än som anges i andra
och tredje styckena delta i
finansiering inom ramen för
Internationella valuta-fondens
verksamhet. Något med-givande
behövs dock inte om
finansieringen har ett valutapo-
litiskt syfte eller om det finns
särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.2 Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § jordabalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §
När en myndighet vid utsökning
eller i annat fall fördelar medel
mellan rättsägare i fastighet, har
borgenär rätt att för fordran, som
är förenad med panträtt i fastig-
heten, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt lag få
betalning ur medlen intill pant-
brevets belopp. I den mån detta ej
förslår, erhåller borgenären betal-
ning ur medlen genom ett tillägg.
Detta får icke överstiga femton
procent av pantbrevets belopp
jämte ränta på detta belopp från
den dag då fastigheten utmättes,
konkursansökan gjordes eller de
medel nedsattes som eljest skall
fördelas. Räntan beräknas för år
enligt en räntefot som motsvarar
det av riksbanken fastställda, vid
varje tid gällande diskontot ökat
med fyra procentenheter. Föränd-
ringar i diskontot som inträffar
efter upprättandet av sakägarför-
teckning skall inte beaktas.
När en myndighet vid utsökning
eller i annat fall fördelar medel
mellan rättsägare i fastighet, har
borgenär rätt att för fordran, som
är förenad med panträtt i fastig-
heten, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt lag få
betalning ur medlen intill pant-
brevets belopp. I den mån detta ej
förslår, erhåller borgenären betal-
ning ur medlen genom ett tillägg.
Detta får icke överstiga femton
procent av pantbrevets belopp
jämte ränta på detta belopp från
den dag då fastigheten utmättes,
konkursansökan gjordes eller de
medel nedsattes som eljest skall
fördelas. Räntan beräknas för år
enligt en räntefot som motsvarar
det av Riksgäldskontoret fast-
ställda, vid varje tid gällande
diskontot ökat med fyra procent-
enheter. Förändringar i diskontot
som inträffar efter upprättandet av
sakägarförteckning skall inte
beaktas.
Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteck-
ningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra,
skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse
pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet
har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är
pantförskrivet till honom i andra hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.

2.3 Förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635)
Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ räntelagen (1975:635) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
I fall som avses i 2 § andra
stycket beräknas ränta för år enligt
en räntefot som motsvarar det av
riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot med tillägg av
två procentenheter.
I fall som avses i 2 § andra
stycket beräknas ränta för år enligt
en räntefot som motsvarar det av
Riksgäldskontoret fastställda, vid
varje tid gällande diskontot med
tillägg av två procentenheter.

6 §
I fall som avses i 3 eller 4 §
beräknas ränta för år enligt en
räntefot som motsvarar det av
riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot med tillägg av
åtta procentenheter. Om det vid
bestämmande av skadestånd med
anledning av personskada skall
avräknas förmåner som utgår
enligt 5 kap. 3 § 1
skadeståndslagen (1972:207),
utgör dock tillägget till diskontot
för tiden till dess att det har slutligt
avgjorts vilka sådana förmåner
som utgår endast två
procentenheter.
I fall som avses i 3 eller 4 §
beräknas ränta för år enligt en
räntefot som motsvarar det av
Riksgäldskontoret fastställda, vid
varje tid gällande diskontot med
tillägg av åtta procentenheter. Om
det vid bestämmande av
skadestånd med anledning av
personskada skall avräknas
förmåner som utgår enligt 5 kap. 3
§ 1 skadeståndslagen (1972:207),
utgör dock tillägget till diskontot
för tiden till dess att det har slutligt
avgjorts vilka sådana förmåner
som utgår endast två
procentenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
6 §
För varje räkenskapsår skall en
bolagsman tillgodoräknas dels
ränta på den insats han hade kvar i
bolaget vid räkenskapsårets
början, dels ett skäligt arvode för
sin förvaltning av bolagets
angelägenheter. Räntan skall
beräknas enligt den räntefot som
motsvarar det av riksbanken
fastställda diskonto som gällde vid
räkenskapsårets början med tillägg
av två procentenheter.
För varje räkenskapsår skall en
bolagsman tillgodoräknas dels
ränta på den insats han hade kvar i
bolaget vid räkenskapsårets
början, dels ett skäligt arvode för
sin förvaltning av bolagets
angelägenheter. Räntan skall
beräknas enligt den räntefot som
motsvarar det av Riksgälds-
kontoret fastställda diskonto som
gällde vid räkenskapsårets början
med tillägg av två procentenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § lagen (1984:649) om
företagshypotek skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
5 §
En borgenär som har företags-
hypotek till säkerhet för sin ford-
ran har rätt att vid utmätning eller i
konkurs, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt lag, få
betalt för fordringen ur egendom
som omfattas av hypoteket intill
företagshypoteksbrevets belopp. I
den mån detta inte förslår har
borgenären rätt att få betalt ur
egendomen genom ett tillägg.
Tillägget får inte överstiga femton
procent av hypoteksbrevets belopp
jämte ränta på detta belopp från
den dag då egendomen utmättes
eller konkursansökan gjordes.
Räntan beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar det av
riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot ökat med fyra
procentenheter.
En borgenär som har företags-
hypotek till säkerhet för sin ford-
ran har rätt att vid utmätning eller i
konkurs, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt lag, få
betalt för fordringen ur egendom
som omfattas av hypoteket intill
företagshypoteksbrevets belopp. I
den mån detta inte förslår har
borgenären rätt att få betalt ur
egendomen genom ett tillägg.
Tillägget får inte överstiga femton
procent av hypoteksbrevets belopp
jämte ränta på detta belopp från
den dag då egendomen utmättes
eller konkursansökan gjordes.
Räntan beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar det av
Riksgäldskontoret fastställda, vid
varje tid gällande diskontot ökat
med fyra procentenheter.
Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har
inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoteksbrevets
belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.
Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om ford-
ringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse
på okända borgenärer.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om hypoteks-
brevet utgör säkerhet för honom i andra hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 §
Finner kronofogdemyndigheten att för mycket tagits i anspråk genom
avräkning på grund av att en före avräkningen gjord betalning av det
allmännas fordran inte beaktats eller fordringen av annan orsak varit
upptagen till ett för stort belopp, skall kronofogdemyndigheten besluta
om rättelse.
Den som på grund av rättelsen
skall få tillbaka ett belopp skall
även erhålla ränta från utgången av
den månad då beloppet kom
kronofogdemyndigheten till handa
till och med den månad då
beloppet utbetalas. Räntan
beräknas enligt en räntesats som
motsvarar det av riksbanken
fastställda, vid varje tid gällande
diskontot. Öretal som uppkommer
vid ränteberäkningen bortfaller.
Ränta som understiger femtio
kronor skall inte utbetalas.
Den som på grund av rättelsen
skall få tillbaka ett belopp skall
även erhålla ränta från utgången av
den månad då beloppet kom
kronofogdemyndigheten till handa
till och med den månad då
beloppet utbetalas. Räntan
beräknas enligt samma räntesats
som gäller för beräkning av
intäktsränta enligt 19 kap. 14 §
skattebetalnings-lagen (1997:483).
Öretal som upp-kommer vid
ränteberäkningen bortfaller. Ränta
som understiger femtio kronor
skall inte utbetalas.
Utbetalning med anledning av rättelse görs av kronofogde-
myndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens område
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1999/2000:55
Föreslagen lydelse

9 §
Om det belopp som programföretaget har betalat för en viss period
överstiger vad företaget skall betala enligt 3 eller 4a § eller enligt beslut
av Radio- och TV-verket eller domstol, skall det överskjutande beloppet
betalas tillbaka till företaget.
Ränta skall betalas på belopp
som återbetalas. Räntan beräknas
efter en räntesats motsvarande det
av riksbanken fastställda diskonto,
som gällde vid utgången av året
närmast före det år då åter-
betalningen äger rum. Radio- och
TV-verket beslutar om ränta.
Ränta skall betalas på belopp
som återbetalas. Räntan beräknas
efter en räntesats motsvarande det
av Riksgäldskontoret fastställda
diskonto, som gällde vid utgången
av året närmast före det år då
återbetalningen äger rum. Radio-
och TV-verket beslutar om ränta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.

2.8 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § sjölagen (1994:1009) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
4 §
När en myndighet vid utsökning
eller i något annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i ett skepp
eller skeppsbygge har en borgenär
rätt att för en fordran som är
förenad med panträtt i egendomen,
med den företrädesrätt inteck-
ningen medför enligt denna eller
annan lag, få betalning ur medlen
intill pantbrevets belopp. I den
mån detta inte räcker får
borgenären betalning ur medlen
genom ett tillägg. Detta får inte
överstiga femton procent av
pantbrevets belopp jämte räntan på
detta belopp från den dag då
egendomen utmättes,
konkursansökan gjordes eller de
medel som av något annat skäl
skall fördelas sattes ned. Räntan
beräknas för år enligt en räntefot
som motsvarar det av Riksbanken
fastställda, vid varje tid gällande
diskontot ökat med fyra
procentenheter. Förändringar i
diskontot som inträffar efter
upprättandet av en
sakägarförteckning skall inte
beaktas.
När en myndighet vid utsökning
eller i något annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i ett skepp
eller skeppsbygge har en borgenär
rätt att för en fordran som är
förenad med panträtt i egendomen,
med den företrädesrätt inteck-
ningen medför enligt denna eller
annan lag, få betalning ur medlen
intill pantbrevets belopp. I den
mån detta inte räcker får
borgenären betalning ur medlen
genom ett tillägg. Detta får inte
överstiga femton procent av
pantbrevets belopp jämte räntan på
detta belopp från den dag då
egendomen utmättes,
konkursansökan gjordes eller de
medel som av något annat skäl
skall fördelas sattes ned. Räntan
beräknas för år enligt en räntefot
som motsvarar det av
Riksgäldskontoret fastställda, vid
varje tid gällande diskontot ökat
med fyra procentenheter.
Förändringar i diskontot som
inträffar efter upprättandet av en
sakägarförteckning skall inte
beaktas.
Om flera pantbrev har överlämnats som pant för en fordran och
inteckningarna har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp
avse pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet
har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är
pantförskrivet till borgenären i andra hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

13 §
Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall
betala i avgift. Avgiften skall betalas inom en månad från dagen för
beslutet.
Avgiften skall motsvara summan av institutets insättningar till den del
de omfattas av garantin, multiplicerat med lägst 80 procent och högst 120
procent av det tal som tillämpas enligt 12 § andra eller tredje stycket.
Avgiften skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäcknings-
grad, beräknad enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Dröjsmålsränta skall tas ut på
avgifter som inte betalas i rätt tid,
om det inte finns särskilda skäl
mot det. Dröjsmålsränta skall
beräknas för år enligt en räntefot
som motsvarar det av Riksbanken
fastställda, vid varje tid gällande
diskontot med tillägg av åtta
procentenheter.
Dröjsmålsränta skall tas ut på
avgifter som inte betalas i rätt tid,
om det inte finns särskilda skäl
mot det. Dröjsmålsränta skall
beräknas för år enligt en räntefot
som motsvarar det av
Riksgäldskonto-ret fastställda, vid
varje tid gällande diskontot med
tillägg av åtta procentenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet

3 Ärendet och dess beredning

Sveriges riksbank anmälde 1988 till Finansdepartementet att banken
avsåg att avskaffa diskontot. Med anledning av detta utarbetades en
promemoria inom Finansdepartementet, Diskontot som referensränta (Ds
1989:76). I denna föreslogs att Riksbankens diskonto skulle finnas kvar,
men som referensränta i stället för ett penningpolitiskt instrument.
Promemorian remissbehandlades. En förteckning över remissinstans-
erna finns i bilaga 1. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet
(dnr Fi88/2141).
Den dåvarande utformningen i 8 kap. regeringsformen av normgiv-
ningsreglerna rörande riksdagens myndigheter innebar att ärendet kom
att fördröjas. Handläggningen inom departementet avvaktade den ändring
av grundlagen som kom att träda i kraft den 1 januari 1992 (bet.
1990/91:KU20, rskr. 1990/91:101, bet. 1991/92:KU2, rskr. 1991/92:3).
I mars 1992 meddelade Riksbanken att den skulle komma att fastställa
diskontot helt på basis av ränteutvecklingen under senaste kvartalet och
att diskontot därmed skulle vara frikopplat från penningpolitiken.
Den 1 januari 1999 trädde lagstiftning i kraft som innebar att
Riksbankens arbetsuppgifter renodlades (prop. 1997/98:40, bet.
1997/98:KU15, rskr. 1997/98:147, bet. 1998/99:KU2, rskr. 1998/99:6).
Frågan om vem som skall beräkna diskontot kom därmed att åter bli
aktuell och beredningen av detta ärende återupptogs i Regeringskansliet.
I propositionen behandlas också ett ärende som har sitt ursprung i ett
av Internationella valutafonden (IMF) på senare tid framfört önskemål
om att Riksbanken skall delta i finansieringen av den utlåning som
administreras av IMF till förmån enbart för utvecklingsländerna (s.k.
mjuka lån).
Riksbanken anser att den lagliga grunden för Riksbankens medverkan i
sådan finansiering är oklar. Riksbanken har därför i en skrivelse till
regeringen den 25 november 1999 (dnr Fi1999/4605) hemställt att
regeringen lämnar ett förslag till riksdagen om ändring i 7 kap. 4 § lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank.
Regeringen har, mot bakgrund av att Riksbanken är den enda berörda
myndigheten, ansett att det inte finns behov av att låta remissbehandla
skrivelsen.
Lagrådets yttrande över lagförslagen har inte inhämtats. Ändringarna i
lagen om Sveriges riksbank berör inte sådana föreskrifter som Lagrådet
skall granska. Flertalet av de övriga lagar som föreslås bli ändrade berör
visserligen ämnen som faller under Lagrådets granskningsområde men
ändringsförslagen innebär, med ett undantag, endast mindre justeringar.
Undantaget avser förslaget om ändring i lagen om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter. Denna ändring innebär dock endast
en justering av räntenivån på belopp som i vissa fall betalas från det
allmänna till enskilda. Samtliga de föreslagna lagändringar som faller
under Lagrådets granskningsområde är därför av sådan beskaffenhet att
Lagrådets hörande inte behövs.

4 Bakgrund
4.1 Diskontot
Benämningen diskonto kommer från den tid då allmänheten kunde
belåna växlar i Riksbanken. Räntan kallades diskonto. Under
efterkrigstiden utgjorde diskontot den ränta som bankerna betalade för
sina krediter i Riksbanken. Krediter över ett visst belopp gavs dock till en
högre ränta, den s.k. straffräntan. Genom diskontot och straffräntan
påverkade Riksbanken bankernas in- och utlåningsräntor.
Villkoren och formerna för bankernas upplåning i Riksbanken har
förändrats under åren. När ränteregleringen avskaffades 1985 försvann
det nära sambandet mellan Riksbankens nyckelräntor och marknads-
räntorna. Diskontot och straffräntan styrde emellertid fortfarande
kostnaderna för bankernas kortfristiga lån i Riksbanken. År 1986 ersattes
dock dessa räntesatser av en räntetrappa. Därmed upphörde diskontot att
ha betydelse som penningpolitiskt instrument. En förändring av diskontot
har därefter snarast utgjort en anpassning till rådande ränteläge.
Eftersom åtskilliga lagar och avtal hänvisade till diskontot angavs i den
då nya lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att Riksbanken måste
offentliggöra beslut om ändring av diskontot. År 1988 anmälde Riks-
banken emellertid till Finansdepartementet sin avsikt att avskaffa
diskontot. Av den departementspromemoria som därefter utarbetades
Diskontot som referensränta, Ds 1989:76 och av den efterföljande
remissbehandlingen framgick att det var väl motiverat att avskaffa
diskontot som penningpolitiskt instrument. Det kom emellertid även fram
att det förelåg ett behov av en av ett offentligt organ fastställd ränta som
riktmärke för annan räntesättning i samhället; en referensränta.
En stor del av promemorians överväganden ägnades åt frågan hur en
referensränta skulle bestämmas. Även remissinstanserna lade vikt vid
frågan om beräkningen av referensräntan. Frågan hanterades under våren
1992 utan författningsändring på så sätt att Riksbanken fortsatte att
beräkna och offentliggöra diskontot men på basis enbart av den senaste
ränteutvecklingen. Riksbanken meddelade att diskontot skulle fastställas
varje kvartal och beräknas som genomsnittet av de under närmast
föregående kalenderkvartal dagligen noterade räntorna för sexmånaders
statsskuldväxlar och femåriga statsobligationer, minskat med två och en
halv procentenheter och avrundat till närmast hel eller halv procentenhet.
Detta motsvarar departementspromemorians förslag.
I promemorian diskuterades även vem som skall beräkna referens-
räntan och hur den skall benämnas. Dessa frågor behandlas i denna
proposition.

4.2 Internationella valutafonden (IMF)
Internationella valutafonden (IMF)

Internationella valutafonden (IMF) bildades liksom Världsbanken
som ett resultat av Bretton Woods-avtalet år 1944. Fondens uppgift är att
verka för ett stabilt valutasystem och att ge medlemsländerna temporär
finansiering vid betalningsbalansproblem, förutsatt att det berörda landet
genomför ekonomiska reformer. Därigenom skall länderna kunna
korrigera sina problem utan att ta till åtgärder som är destruktiva för
nationell eller internationell välfärd. Det övergripande syftet är att främja
internationell handel och tillväxt.
IMF:s roll har förändrats över tiden. Dess primära funktion var till en
början att upprätthålla ett fast växelkurssystem samt att främja ett
multilateralt betalningssystem. Fondens verksamhet förändrades gradvis
till följd av flytande växelkurser på 1970-talet (efter Bretton Woods-
systemets kollaps), en växande internationell kreditmarknad, skuldkrisen
på 1980-talet och ett utökat medlemsantal. Ett stort antal medlemmar är
utvecklingsländer. Deras betalningsbalansproblem är av mer bestående
natur och kräver mer strukturella reformer. År 1976 införde IMF en
särskild utlåningsform enbart för dessa länder, s.k. mjuk utlåning. Under
1980-talet utvidgades denna utlåningsform.

IMF:s allmänna resurser

IMF:s allmänna resurser kan användas för utlåning till samtliga 182
medlemsländer. Primärt består dessa av medel som medlemsländerna
tillskjutit i form av insatskapital (s.k. ordinarie resurser). Dessa
kompletteras av särskilda lånearrangemang.
Insatskapital: Enligt fondens stadga måste varje medlemsland som
insats erlägga ett belopp som motsvarar en särskild kvot som bestäms
med hänsyn till bl.a. landets ekonomiska betydelse och storleken av dess
utrikeshandel. Av den totala kvoten är det endast 25 procent som betalas
in till IMF. Det inbetalade beloppet utgör den s.k. reservpositionen och
ingår som en del i Riksbankens valutareserv och är en likvid fordran på
IMF. Resten av kvoten utgörs av medlemslandets valuta.
Särskilda lånearrangemang: Dessa utgörs av kreditlöften (lines of
credit) som IMF vid behov kan ta i anspråk vid hot mot den
internationella monetära stabiliteten. General Arrangements to Borrow
(GAB) är ett arrangemang i vilket elva industriländer (den s.k. G10-
gruppen inklusive Sverige) ingår. New Arrangements to Borrow (NAB)
består av 25 medlemsländer (däribland Sverige). GAB- och NAB-
arrangemangen innebär ett sammanlagt resursutrymme för IMF på 34
miljarder särskilda dragningsrätter (SDR), motsvarande 385,8 miljarder
kronor.

IMF:s låneprogram till låginkomstländer (s.k. mjuk utlåning)

Vid sidan av utlåning från de allmänna resurserna har som nämnts IMF
utvecklat låneformer avsedda enbart för IMF:s fattigaste medlemsländer
(ca 80 länder). Enligt IMF:s stadga skall denna s.k. mjuka utlåning ha
samma syfte som utlåningen från de allmänna resurserna. I övrigt
regleras den mjuka utlåningen inte i stadgan. Räntekostnaden för denna
utlåning är subventionerad genom särskilda bidrag från de rikare
medlemsländerna. Lånens löptider är långa för att länderna skall komma
till rätta med sina strukturproblem.
Medlen för den mjuka utlåningen förs på särskilda konton som
administreras av IMF (administrativa konton). Medlen på de
administrativa kontona ingår inte i IMF:s allmänna resurser. Det första
steget mot en särskild låneform för utvecklingsländerna togs år 1976
genom etablering av Trust Fund. Denna bildades av en del av vinsten när
IMF sålde en tredjedel av sitt guldinnehav. Lån från Trust Fund
upphörde år 1981. Arrangemanget följdes år 1986 av Structural
Adjustment Facility (SAF), som finansierades med återbetalningar av lån
från Trust Fund. Enhanced Structural Adjustment Facility (ESAF)
bildades år 1987 och finansieras med särskilda bilaterala lån och gåvor
från vissa rikare länder samt återbetalningar av lån som lämnats inom
ramen för SAF.
IMF har dessutom tillsammans med Världsbanken utvecklat ett
gemensamt initiativ för skuldlättnad för de fattigaste och mest
skuldtyngda medlemsländerna. Detta s.k. HIPC-initiativ (HIPC Heavily
Indebted Poor Countries) som etablerades år 1996 innebär att alla typer
av långivare, dvs. internationella organisationer samt bilaterala offentliga
och privata långivare, skall bevilja skuldlättnad i en viss omfattning mot
att det aktuella landet genomför vissa ekonomiska reformer. IMF deltar i
HIPC-initiativet med gåvor från eller lån via ESAF.
För att skydda långivarna till huvudstolen inom ESAF finns ett särskilt
reservkonto som är uppbyggt av medel inom ramen för den mjuka
utlåningen. Reserven uppgick till ca 2,4 miljarder SDR (27,2 miljarder
kronor) i april 1999. Ett land som lånar till huvudstolen inom ESAF, kan
komma överens med IMF om att det vid problem med sin egen
betalningsbalans kan få tillbaka medlen.
Den utestående mjuka utlåningen uppgick vid slutet av budgetåret
1998/99 till ca 5,8 miljarder SDR (65,8 miljarder kronor). Motsvarande
siffra för den allmänna utlåningen var drygt 60 miljarder SDR (681
miljarder kronor). Den mjuka utlåningen motsvarade alltså inte mer än
drygt 9 procent av lånen från de allmänna resurserna.

Riksbanken och IMF

Riksbankslagens regler om Riksbankens förhållande till IMF infördes i
samband med att lagen trädde i kraft år 1989 och innebar till stora delar
en kodifiering av den ordning som tillämpats. Dessutom överfördes ett
par bestämmelser från den gamla riksbankslagen om kreditgivning till
IMF och om IMF:s system med särskilda dragningsrätter till den nya
lagen.
De bestämmelser som nu är av intresse återfinns i 7 kap. 4 och 6 §§
riksbankslagen i dess nuvarande lydelse.

Riksbanken som förbindelseorgan i förhållande till IMF

Enligt 7 kap. 6 § får Riksbanken verka som förbindelseorgan i
förhållande till internationella finansorgan som Sverige är medlem i.
Bestämmelsen grundas på artikel V, sektion 1 i IMF:s stadga enligt
vilken ett medlemslands finansdepartement, centralbank eller annan
likartad finansiell institution skall fungera som förbindelseorgan mellan
IMF och medlemslandet.
Inför riksdagens beslut år 1950 att ansluta Sverige till IMF föreslog
riksbanksfullmäktige att Riksbanken skulle uppträda som
förbindelseorgan gentemot IMF. Det föredragande statsrådet uttalade i
den proposition som låg till grund för riksdagens beslut (prop. 1950:89)
att han inte hade någon erinran mot fullmäktiges förslag. Denna uppgift
för Riksbanken kom emellertid inte till uttryck i någon lagbestämmelse.
Detta skedde först i samband med att den nya riksbankslagen infördes
(jfr SOU 1986:22 s. 119, 124 och 252 samt prop. 1986/87:143 s. 68).
Enligt ordalydelsen får Riksbanken vara förbindelseorgan. Lagtexten
utformades så med tanke på att regeringen och eventuellt annan
myndighet också skall kunna verka som förbindelseorgan.

Riksbankens medverkan i IMF:s finansiering

Bestämmelserna om Riksbankens medverkan i IMF:s finansiering finns
numera i 7 kap. 4 § riksbankslagen.
Enligt första stycket får Riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit
till bl.a. IMF. En motsvarighet till den bestämmelsen infördes i den
gamla riksbankslagen (15 §) i samband med att riksdagen år 1962
bemyndigade Riksbanken att biträda GAB-arrangemanget. Syftet med
den äldre regeln var att generellt bemyndiga Riksbanken att träda in som
part i de kreditavtal som ingicks inom GAB-arrangemangets ram (jfr
SOU 1986:22 s. 119). När bestämmelsen fördes över till den nya
riksbankslagen begränsades Riksbankens behörighet på så sätt att
kreditgivningen måste ha ett valutapolitiskt syfte (jfr SOU 1986:22 s. 252
och prop. 1986/87:143 s. 67).
I andra stycket sägs bl.a. att Riksbanken efter medgivande av
riksdagen i valutapolitiskt syfte får sluta avtal om långsiktiga
internationella låneåtaganden. Bestämmelsen infördes samtidigt som
den nya riksbankslagen och avsåg främst det tidigare nämnda GAB-
avtalet från år 1962. Enligt förarbetena borde riksdagen ge sitt
godkännande eftersom det rörde sig om betydande åtaganden (jfr SOU
1986:22 s. 119, 123 ff. samt prop. 1986/87:143 s. 67). Sveriges
anslutning till NAB-arrangemanget skedde med stöd av den
bestämmelsen.
Enligt paragrafens tredje stycke får Riksbanken tillskjuta insatskapital
i IMF efter medgivande av riksdagen. Bestämmelsen, som infördes i
samband med den nya riksbankslagen, är en kodifiering av den ordning
som dittills hade tillämpats. I förarbetena till riksbankslagen uttalades att
tillskott av insatskapital inte kunde betecknas som en normal
centralbanksuppgift och att ett medgivande, som hittills, borde ges av
riksdagen i varje särskilt fall. Det sades också att tillskott av insatskapital
inte kunde anses vara en uppgift av valutapolitisk art (jfr SOU 1986:22 s.
124 f och 252 samt prop. 1986/87:143 s. 67).

5 Överväganden
5.1 Bestämmandet av diskontot
Regeringens förslag: Det skall inte åligga Riksbanken att
bestämma och offentliggöra beslut om diskontoförändringar. Dessa
uppgifter skall i stället tillkomma Riksgäldskontoret.

Promemorians förslag innebär att diskontot även i fortsättningen
skall offentliggöras av Riksbanken.
Remissinstanserna: Två remissinstanser har yttrat sig i frågan. Riks-
banken tillstyrker promemorians förslag. Riksgäldskontoret uppger att
beräkningen och publiceringen av diskontot kan göras av Riksgälds-
kontoret.
Skälen för regeringens förslag: Riksbanken avsåg redan år 1988 att
avskaffa diskontot. Det fyllde inte längre någon funktion inom bankens
verksamhetsområde utan var snarare en belastning i verksamheten på så
sätt att det alltid förelåg en viss risk, särskilt i internationella
sammanhang, att en diskontoförändring uppfattades som en
penningpolitisk styrsignal. I sitt remissvar på den
departementspromemoria som upprättades med anledning av
Riksbankens deklarerade avsikt att avskaffa diskontot uppgav
Riksbanken emellertid att risken för missförstånd i allt väsentligt torde
bli eliminerad genom den i departementspromemorian föreslagna
utformningen av beräkningsregeln. Riksbanken lade därvid särskild vikt
vid att diskontoförändringarna skulle företas vid i förväg angivna, inte
alltför frekventa, tidpunkter. Banken godtog därför att även
fortsättningsvis beräkna diskontot och meddelade att diskontot skulle
bestämmas på visst närmare angivet sätt, vilket var i enlighet med
departementspromemorians förslag. Som angetts ovan vid redovisningen
av ärendets bakgrund innebär departementspromemorians förslag att
diskontot skall fastställas vid varje kvartal och beräknas som
genomsnittet av de under de senaste tre månaderna dagligen noterade
räntorna för dels sexmånaders statsskuldväxlar, dels femåriga
statsobligationer, minskat med två och en halv procentenheter och
avrundat till närmast hel eller halv procentenhet. Sedan 1992 har
diskontot alltså beräknats på detta sätt.
Det förhållande att diskontot, trots att det inte längre fyller någon
penningpolitisk roll, fortfarande skulle kunna uppfattas som en
penningpolitisk signal kvarstår emellertid. Beräkningen och
offentliggörandet av diskontot passar därför mindre väl in i Riksbankens
verksamhet. Detta framträder än tydligare sedan den 1 januari 1999, då
det genom lagstiftning klargjordes att penningpolitik är Riksbankens
huvudsakliga uppgift och bankens arbetsuppgifter renodlades i enlighet
därmed.
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian uppgav Riks-
gäldskontoret att det, på grund av de åligganden kontoret redan hade,
besatt nödvändig kunskap för att beräkna diskontot. Riksgäldskontoret
anförde vidare att en överflyttning av uppgiften från Riksbanken till
Riksgäldskontoret borde övervägas. Riksgäldskontoret var alltså villigt
att ta på sig uppgiften.
Statslåneräntan och den lägsta räntesats som skall gälla för
ungdomsbosparandet fastställs av Riksgäldskontoret. Dessutom skall
kontoret biträda Boverket vid fastställandet av subventionsräntan.
Uppgiften att fastställa diskontot har ett mer naturligt samband med
Riksgäldskontorets arbetsuppgifter än med Riksbankens. Regeringen
föreslår därför att uppgiften att fastställa diskontot flyttas över till
Riksgäldskontoret. Risken för att en diskontoändring uppfattas som en
penningpolitisk styrsignal blir på så sätt ännu mindre än i dag.
Departementspromemorians förslag att låta Riksbanken fortsätta att
ansvara för publicering av diskontoförändringar hade sin grund i att
kontinuiteten i diskontots roll som referensränta bedömdes ha ett
egenvärde. Det bedömdes bli svårt att hitta en räntebenämning som, utan
att förlora den unika prägel som diskontot har, skulle kunna ersätta
diskontot. Det antogs även att ett betydande antal lagändringar skulle
krävas. Promemorian utgick därvid från att diskontot helt skulle
försvinna och ersättas av någon annan referensränta.
Den lösning som regeringen nu föreslår innebär dock en enklare
förändring än den som diskuterades i promemorian. Regeringens förslag
innebär att benämningen diskonto inte ändras. Det finns starka skäl, inte
minst hänsynen till konsumentintresset, att behålla ett så välkänt och
inarbetat begrepp som diskontot. Det är lätt att känna igen och har en
officiell, allmängiltig prägel. Det är svårt att finna en ny benämning med
den särprägel som är önskvärd.
Under senare år har statslåneräntan kommit att bli allt mer känd av
allmänheten som referensränta. Statslåneräntan har emellertid den stora
nackdelen att den fastställs en gång per vecka. Den är därmed mindre
lämplig att tillämpa på avtal där konsumenter är inblandade eftersom det
kan vara svårt för den enskilde att räkna ut vilken ränta man har rätt till
eller är skyldig.
Vidare gör regeringen den bedömningen att beräkningsmetoden för
diskontot för närvarande inte bör ändras. Som framgår av redogörelsen
för ärendets bakgrund är den ändring av beräkningsmetoden som
diskuterades i promemorian redan genomförd, sedan Riksbanken år 1992
började fastställa diskontot på basis av den senaste ränteutvecklingen. En
översyn av den i dag tillämpade beräkningsmetoden kan dock komma att
ske i ett annat sammanhang.
Hänvisningar till diskontot finns inte endast i författningar utan också i
många avtal, t.ex. i bestämmelser om dröjsmålsränta. Enligt regeringens
bedömning innebär den föreslagna ändringen emellertid inte att dessa
avtal påverkas på något sätt. Termen diskonto behålls och beräkningen
av nivån på diskontot skall fortsätta att ske enligt den metod som
Riksbanken tillämpar i dag. Att Riksgäldskontoret övertar uppgiften att
fastställa och offentliggöra beslut om diskontoförändringar från
Riksbanken har inte några konsekvenser för avtal och andra liknande
rättsliga instrument.
Diskontots fastställande och offentliggörande regleras i författning
endast av bestämmelsen i 6 kap. 4 § lagen (1988:1385) om Sveriges riks-
bank. Denna bör upphävas och ersättas med bestämmelser i förordnings-
form om att Riksgäldskontoret skall fastställa och offentliggöra diskontot
enligt närmare angivna riktlinjer för beräkningsmetoden.

5.2 Ränta på för mycket avräknad statlig fordran
Regeringens förslag: Ränta på för mycket avräknad statlig fordran
skall utgå enligt räntebestämmelse i skattebetalningslagen (1997:483).

Skälen för regeringens förslag: Av lagen (1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och avgifter framgår att om någon har rätt till
återbetalning eller annan utbetalning på grund av bestämmelse i ett antal
skatteförfattningar skall i de flesta fall en eventuell fordran som det
allmänna har mot denna person avräknas från det belopp som skall
återbetalas. Om för mycket avräknas, skall rättelse och utbetalning ske av
det felaktigt avräknade beloppet. På denna utbetalning skall enligt 10 §
ränta utgå med det av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande
diskontot.
Till följd av den lagändring som föreslås i föregående avsnitt kommer
Riksgäldskontoret överta uppgiften att meddela diskontot. Bestämmelsen
i 10 § lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter måste
därmed ändras.
För att uppnå en mer enhetlig ordning inom skatteområdet anser
regeringen dock att kopplingen till diskontot bör upphöra och att
ränteberäkningen i stället knytas till räntebestämmelserna i
skattebetalningslagen (1997:483). Enligt den lagen gäller att en
skattskyldig tillgodoförs ränta motsvarande 45 procent av den s.k.
basräntan, dvs. den räntesats som gäller för sexmånaders statsskuldväxlar
fastställd till helt procenttal (19 kap. 3 och 14 §§ skattebetalningslagen).
Historiskt sett har 45 procent av basräntan varit en lägre räntesats än
diskontot. För närvarande är dock skillnaden försumbar.

5.3 Övriga följdändringar
Regeringens förslag: Hänvisning till det av Riksbanken fastställda
diskontot ersätts med hänvisning till det av Riksgäldskontoret
fastställda diskontot i
jordabalken,
räntelagen (1975:635),
lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag,
lagen (1984:649) om företagshypotek,
lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område,
sjölagen (1994:1009),
lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Skälen för regeringens förslag: I ett antal författningar förekommer
hänvisningar till det av Riksbanken fastställda diskontot. Till följd av den
lagändring som föreslås i avsnitt 5.1 kommer Riksbanken inte längre att
meddela något diskonto. Regeringen avser att i förordning ge Riksgälds-
kontoret i uppgift att fastställa och offentliggöra diskontot. Därför
föreslår regeringen att hänvisningarna i lag till det av Riksbanken
fastställda diskontot ersätts med hänvisning till det av Riksgäldskontoret
fastställda diskontot.

5.4 Riksbankens medverkan i finansiering inom IMF
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 7 kap. 4 § lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank ändras så att Riksbanken får delta i finansiering
inom ramen för IMF:s verksamhet.
Riksdagen skall lämna sitt medgivande beträffande de engagemang
som inte har något valutapolitiskt syfte. Något medgivande behövs
dock inte om det finns särskilda skäl.

Riksbankens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: IMF har svårigheter att finna
finansiering för den s.k. mjuka utlåningen, dvs. utlåning till de fattigaste
och mest skuldtyngda utvecklingsländerna. IMF försöker därför inom
ramen för fondens stadga arrangera olika finansieringslösningar. De
arrangemang som hittills varit aktuella förutsätter godkännande eller
någon form av medverkan från berörda medlemsländer. I det följande ges
exempel på sådana arrangemang.
I december 1998 beviljades Brasilien ett lån från IMF på 13 miljarder
SDR (147,5 miljarder kronor). Lånet var delvis finansierat genom ett
NAB-arrangemang. IMF föreslog att en del av ränteintäkterna från lånet
skulle användas för att finansiera den mjuka utlåningen. Den aktuella
delen av ränteintäkterna var ursprungligen avsedd för IMF:s allmänna
reserver, vilka skyddar fondens ordinarie resurser, dvs. insatskapital från
centralbankerna. En sådan överföring av ränteintäkterna till den mjuka
utlåningen förutsatte att de bakomliggande kreditgivarna bland andra
Riksbanken var eniga och medgav överföringen. I likhet med övriga
kreditgivare medgav Riksbanken överföringen. Riksbankens valutareserv
påverkades inte härav.
Ett annat fall innebär att ett särskilt reservkonto skall användas för den
mjuka utlåningen. Det aktuella kontot, the Special Contingent Account-2
(SCA-2), skall skydda IMF mot eventuella förluster för särskilt riskfylld
utlåning av de allmänna resurserna till en begränsad grupp
utvecklingsländer. SCA-2 har byggts upp genom högre avgifter än de
ordinarie för låntagarländerna och lägre intäkter än de normala för
långivarländerna. Kontot, som omfattar 1 miljard SDR (11,3 miljarder
kronor), behövs inte längre. Då kontot upplöses får varje land avgöra om
det vill ha tillbaka sin andel eller låna ut medlen till IMF:s mjuka
utlåning. Riksbankens andel utgör ca 10,6 miljoner SDR (120 miljoner
kronor).
Det är sannolikt att liknande arrangemang i framtiden kommer att
initieras av IMF. Frågan är vilken legal grund det finns enligt svensk rätt
för Riksbankens medverkan i sådana finansieringslösningar som nu
beskrivits. Den frågan får bedömas i första hand med utgångspunkt i 7
kap. 4 § första stycket riksbankslagen. Enligt den bestämmelsen får
Riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit till bl.a. IMF. Det är av
två skäl oklart om den bestämmelsen är tillämplig på de nu aktuella
arrangemangen.
För det första är det tveksamt om kravet på valutapolitiskt syfte är
uppfyllt. Den mjuka utlåningen går ju till utvecklingsländer där
rubbningar i betalningsbalansen och strukturproblem normalt sett inte är
något hot mot den internationella monetära stabiliteten. Det kan därför
hävdas att finansiering av mjuk utlåning inte är en åtgärd av
valutapolitisk art.
För det andra kan finansieringslösningarna innebära att
medlemsländerna medverkar i annan form än genom kreditgivning. Ett
exempel på sådana engagemang är det tidigare nämnda fallet om
överföring av ränteintäkter till IMF:s mjuka utlåning.
Det sagda betyder att det är tveksamt om riksbankslagen ger stöd för
Riksbankens medverkan i sådana arrangemang som nu är aktuella.
Det återstår då att bedöma om regeringsformens bestämmelser om
internationella överenskommelser (10 kap. regeringsformen) i stället bör
tillämpas. De bestämmelserna innebär i huvudsak att regeringen, i vissa
fall efter riksdagens godkännande, ingår internationella
överenskommelser eller gör ett internationellt åtagande för Sverige. Ett
godkännande från riksdagen bör krävas t.ex. om en överenskommelse
eller ett åtagande innebär ett förfogande över valutareserven (jfr 9 kap. 8
§ och 10 kap. 2 § regeringsformen). Regeringen kan också uppdra åt en
förvaltningsmyndighet att ingå en internationell överenskommelse eller
göra ett internationellt åtagande när riksdagens (eller utrikesnämndens)
medverkan inte behövs.
Enligt Riksbankens mening passar regeringsformens bestämmelser om
internationella överenskommelser mindre väl för medverkan i sådana
arrangemang som nu är aktuella. Regeringen delar denna bedömning.
Enligt IMF:s stadga skall alla medlemmar kunna låna från IMF. För att
utvecklingsländer även i praktiken skall ha denna möjlighet, bör det
finnas tillgång till utlåning på mjuka villkor. Sverige stöder IMF:s mjuka
utlåning. Den mjuka utlåningen har begränsad omfattning i förhållande
till IMF:s hela utlåningsverksamhet. Det är därför naturligt att
Riksbanken får möjlighet att finansiera även fondens mjuka utlåning och
därmed ge sitt stöd till hela fondens verksamhet.
Regeringen instämmer med Riksbanken och anser mot denna bakgrund
att riksbankslagen bör ändras på så sätt att det blir klart att Riksbanken
har lagligt utrymme att medverka i sådana finansieringslösningar. För att
åstadkomma detta bör 7 kap. 4 § riksbankslagen ändras så att finansiering
av IMF:s verksamhet kan ske i även andra former än genom
kreditgivning och utan att det föreligger något valutapolitiskt syfte.
Den nya bestämmelsen bör, i linje med de nuvarande reglerna i 7 kap.
4 § riksbankslagen, ge Riksbanken en möjlighet men ingen skyldighet att
medverka i finansiering inom ramen för IMF:s verksamhet. De
transaktioner som aktualiserat detta ärende har typiskt sett inte något
valutapolitiskt syfte. En medverkan från Riksbankens sida ligger därför
utanför en centralbanks egentliga uppgifter. Riksbanken måste i varje
enskilt fall bedöma om det är lämpligt att delta i finansiering av IMF:s
verksamhet. Riksbankens engagemang måste naturligtvis hela tiden vara
förenligt med en ansvarsfull förvaltning av valutareserven. En
förutsättning för Riksbankens engagemang i den mjuka utlåningen bör
också vara att Sveriges andel vid varje tillfälle vilar på en rimlig
bördefördelning mellan de rikare medlemsländerna i IMF. Dessutom bör,
i enlighet med de nuvarande bestämmelserna, riksdagen som huvudregel
lämna sitt medgivande beträffande de engagemang som inte har något
valutapolitiskt syfte

6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2000. För att
klargöra att ränta som avser tid före ikraftträdandet av lagändringarna
även fortsättningsvis skall beräknas med utgångspunkt i det diskonto som
Riksbanken fastställde för den aktuella tidpunkten, bör en
övergångsbestämmelse införas i berörda lagar.

7 Ekonomiska konsekvenser
Överflyttandet av bestämningen och offentliggörandet av diskontot från
Riksbanken till Riksgäldskontoret kommer inte att medföra några
kostnader.
Riksbankens medverkan i finansiering inom ramen för IMF:s
verksamhet bedöms inte få några kostnadsmässiga effekter.

8 Författningskommentar
8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank
6 kap. 4 §

Ändringen, som behandlas i avsnitt 5.1, innebär att Riksbanken inte
längre har någon skyldighet att publicera beslut om diskontoförändringar.
Detta medför samtidigt att Riksbanken över huvud taget inte skall fatta
beslut som rör diskontot.

7 kap. 4 §

De föreslagna ändringarna, som behandlas i avsnitt 5.4, innebär att den
nuvarande bestämmelsen i första stycket om kreditgivning till IMF
flyttas till ett nytt fjärde stycke. Den föreslagna nya bestämmelsen
omfattar inte bara kreditgivning utan även andra finansieringsformer,
utom långsiktiga internationella låneåtaganden (som t.ex. GAB och
NAB) och tillskott av insatskapital, vilka regleras i andra respektive
tredje styckena (se vidare härom i avsnitt 4.2).
Förslaget innebär att Riksbanken kan underlåta att inhämta riksdagens
medgivande vid finansieringsåtgärder som inte är av valutapolitisk art
under förutsättning att det finns särskilda skäl. Exempel på sådana skäl
kan vara att riksdagens medgivande inte hinner inhämtas innan en
transaktion för den mjuka utlåningen skall genomföras. Ett annat
exempel bör vara att det aktuella engagemanget är så obetydligt att det
framstår som obehövligt att vända sig till riksdagen.

8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
10 §

Ändringen, som behandlas i avsnitt 5.2, innebär att ränta på belopp som
skall betalas tillbaka skall beräknas på samma sätt som intäktsränta enligt
skattebetalningslagen, dvs. efter en räntesats som motsvarar 45 procent
av basräntan.

8.3 Övriga förslag till lagändringar
Ändringarna i de övriga lagar som omfattas av förslaget består i att ordet
Riksbanken byts ut mot Riksgäldskontoret. Frågan behandlas i avsnitt
5.3.

Remissinstanser: departementspromemorian
Diskontot som referensränta (Ds 1989:76)
Bankinspektionen, Försäkringsinspektionen, Kommerskollegium, Kon-
sumentverket, Statens industriverk, Riksskatteverket, Riksrevisions-
verket, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg,
fullmäktige i Sveriges riksbank, Riksgäldskontoret, Svenska bank-
föreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Sveriges
Föreningsbankers Förbund, Föreningsbankernas bank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska
skeppshypotekskassan, Finansbolagens Förening, Svenska
Fondhandlareföreningen, Föreningen svenska
penningmarknadsmäklarna, Näringsfrihetsombudsmannen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation,
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska bankmannaförbundet,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Småföretagens Riksorganisation,
Företagareförbundet, Sveriges Industriförbund, Svensk Industriförening,
Svenska kommunförbundet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Sveriges Köpmannaförbund, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges
Advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Svenska
revisorssamfundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa
förbundet, HSB:s Riksförbund ekonomisk förening, Allmänna
pensionsfonden första-tredje fondstyrelserna, Lantbrukarnas
riksförbund, länstyrelsen i Kopparbergs län, länstyrelsen i Östergötlands
län, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Lantmäteriverket, Stockholms
Handelskammare och Sydsvenska Handelskammaren.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Freivalds, Thalén, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Ringholm

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:50 Ansvaret för fastställande
av diskontot m.m.

Lagen omtryckt 1999:19.
Balken omtryckt 1971:1209.
Senaste lydelse 1985:172.
Senaste lydelse 1984:291.
Senaste lydelse 1985:174.
Senaste lydelse 1997:119.

1

Prop. 1999/2000:50

Prop. 1999/2000:50

Prop. 1999/2000:50

27

29

Prop. 1999/2000:50
Bilaga 1

Prop. 1999/2000:50