Prop.
1999/2000:49
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 januari 2000
Göran Persson
Marita Ulvskog
(Kulturdepartementet)
I propositionen läggs det fram förslag till en ny lag om förbud beträffande
viss avkodningsutrustning bl.a. för att i svensk rätt genomföra Europa-
parlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om
det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad
tillgång.
Förslaget innebär att reglerna om avkodningsutrustning som ger obehö-
rig tillgång till radio- och TV-sändningar skärps. Även informationssam-
hällets tjänster föreslås omfattas av den nya lagen. Med avkodningsut-
rustning avses all utrustning eller programvara som utformats eller anpas-
sats för att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar
form. Förslaget innebär att i stort sett all kommersiell hantering av sådan
utrustning utan tjänsteleverantörens godkännande kriminaliseras.
Vidare föreslås att den som begår brott mot lagen skall betala skälig
ersättning för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom brottet har
utnyttjats samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som brottet
har medfört.
Maximistraffet för brott mot lagen föreslås höjt från nuvarande fängelse
i sex månader till fängelse i högst två år. Åtal skall enligt förslaget fa
väckas när målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är motiverat från
allmän synpunkt.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 maj 2000 och ersätta den
nuvarande lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsut-
rustning.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 49
Prop. 1999/2000:49
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3
2 Förslag till lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.....4
3 Ärendet och dess beredning...............................................................6
4 Gällande rätt......................................................................................6
5 Europarlamentets och rådets direktiv om det rättsliga skyddet för
tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång...................7
5.1 Närmare om direktivets innehåll.........................................8
6 Allmänna utgångspunkter..................................................................9
7 Skyddade tjänster.............................................................................10
8 Förbjudna förfaranden.....................................................................11
9 Sanktioner m.m................................................................................16
10 Skadestånd.......................................................................................21
11 Ikraftträdande m.m..........................................................................23
12 Ekonomiska konsekvenser...............................................................23
13 Författningskommentar....................................................................24
13.1 Lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.....24
Bilaga 1 1998 års direktiv....................................................................27
Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian..........................................31
Bilaga 3 Promemorians författningsförslag.........................................32
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna.......................................34
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag..................................................35
Bilaga 6 Lagrådets yttrande..................................................................37
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 januari 2000.......39
Rättsdatablad............................................................................................40
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om förbud beträffande viss avkod-
ningsutrustning.
Prop. 1999/2000:49
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser som avser att förhindra obehörig till-
gång till vissa tjänster.
2 § Med tjänst avses i denna lag
1. en ljudradio- eller TV-sändning som är riktad till allmänheten,
2. varje annan tjänst som utförs elektroniskt, på distans och på begäran
av mottagaren, och
3. tillhandahållandet av villkorad tillgång till en tjänst som avses i 1 och
2, betraktat som en tjänst i sig,
om tjänsten är föremål för villkorad tillgång och tillhandahålls mot
betalning.
3 § Med villkorad tillgång till en tjänst avses att en användare eller en
mottagare av tjänsten till följd av tekniska åtgärder eller arrangemang kan
fa tillgång till tjänsten i tolkningsbar form först sedan de har blivit per-
sonligt godkända som behöriga.
4 § Med avkodningsutrustning avses utrustning eller programvara som
utformats eller anpassats för att göra en tjänst som omfattas av lagen till-
gänglig i tolkningsbar form.
5 § Avkodningsutrustning far inte yrkesmässigt eller annars i förvärvs-
syfte tillverkas, importeras, distribueras, säljas, hyras ut, innehas, installe-
ras, underhållas eller bytas ut i syfte att göra en tjänst som omfattas av
lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkän-
nande.
Med import avses införsel av en vara till Sverige från en plats utanför
Europeiska unionen.
6 § Den som på annat sätt än genom import uppsåtligen bryter mot 5 §
skall dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Om straff för olovlig införsel finns bestämmelser i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
7 § För försök till brott enligt denna lag skall dömas till ansvar enligt 23
kap. brottsbalken.
8 § Egendom som har varit föremål för brott enligt denna lag skall förkla-
ras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen
Prop. 1999/2000:49
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det
rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång (EGT nr L
320, 28.11.1998, s. 54, Celex 398L0084).
kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall
förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag
eller dess värde far förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att före-
bygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
9 § Den som uppsåtligen bryter mot 5 § skall betala skälig ersättning för
att den tjänst som gjorts tillgänglig genom gärningen har utnyttjats samt
ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som gärningen har med-
fört.
10 § Åklagaren far väcka åtal för brott mot denna lag endast om målsä-
ganden anger brottet till åtal eller åtal är motiverat från allmän synpunkt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.
2. Genom lagen upphävs lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss
avkodningsutrustning.
Prop. 1999/2000:49
1* Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 49
Prop. 1999/2000:49
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november
1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av
villkorad tillgång ingår i den s.k. handlingsplanen för den inre marknaden
och syftar till att säkerställa att tjänsteleverantörer skyddas mot olaglig
utrustning, bilaga 1. Samråd med riksdagens EU-nämnd har skett innan
direktivet antogs.
Inom Kulturdepartementet har promemorian Utökat skydd för kodade
tjänster (Ds 1999:29) upprättats. I promemorian läggs förslag fram till en
ny lag om förbud mot viss avkodningsutrustning bl.a. för att i svensk rätt
genomföra direktivet. En sammanfattning av promemorians förslag finns i
bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning av remissinstan-
serna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissvaren finns tillgäng-
lig i Regeringskansliet (dnr Kul999/1977).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 december 1999 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över det lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. I propositionens lag-
förslag har också vissa redaktionella ändringar gjorts. Lagrådets syn-
punkter berörs i avsnitt 10 och i författningskommentaren.
I dag gällande bestämmelser om avkodningsutrustning finns i lagen
(1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning
(avkodningslagen). Lagen skall förhindra att någon yrkesmässigt eller
annars i förvärvssyfte olovligen tillverkar, överlåter, hyr ut, installerar
eller underhåller avkodningsutrustning i avsikt att bereda någon utanför
abonnentkretsen tillgång till innehållet i en kodad sändning som erbjuds
mot betalning. Innehav av utrustning för olovlig avkodning liksom import
av sådan utrustning omfattas inte av lagen.
Avkodningsutrustning definieras i lagens inledande paragraf som en
anordning som är konstruerad för att ensam eller tillsammans med någon
annan anordning kunna bereda någon tillgång till innehållet i en kodad
sändning eller är särskilt anpassad för detta ändamål. Typexempel på så-
dan utrustning är s.k. smart-cards, dvs. datakort som innehåller kunskapen
om hur avkodningen skall ske.
Det är ibland svårt att avgöra vad som egentligen är avkodningsutrust-
ning. Att avkodningsutrustningen har andra funktioner, av vilka avkod-
ningsförmågan bara är en, hindrar inte att utrustningen omfattas av av-
kodningslagen (prop. 1993/94:53 s. 24 f.). Utrustningegen kan således ha
förmåga att avkoda en sändning eller flera sändningar, och kan utgöras av
en byggsats eller en del av en sådan. Någon gräns för hur väl avkodaren Prop. 1999/2000:49
måste fungera i praktiken har inte ställts upp.
En kodad sändning som erbjuds mot betalning definieras i lagen som en
sändning av ljudradio- eller televisionsprogram som är riktad till all-
mänheten och där den programbärande signalen har ändrats i avsikt att
programmen skall bli tillgängliga endast för dem som betalar för pro-
grammen (abonnentkretsen).
Med ljudradio- och TV-sändningar avses enligt förarbetena alla kända
metoder för sändningar av ljudradio och TV genom radiosignal eller tråd,
via satellit eller från marksändning, ursprunglig sändning eller vidare-
sändning. För att det skall vara fråga om en kodad sändning som erbjuds
mot betalning och därmed omfattas av avkodningslagen krävs att sänd-
ningen är riktad till allmänheten. Det innebär att s.k. programtransport
inte omfattas av begreppet (prop. 1993/94:53 s. 24). Med programtrans-
port avses t.ex. sändningar mellan olika företag som inte är riktade till
allmänheten. Något skydd för informationssamhällets tjänster finns inte i
avkodningslagen.
Straffet för att uppsåtligen bryta mot nyss nämnda bestämmelser är
böter eller fängelse i högst sex månader. Åklagare far dock väcka åtal
endast om detta av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.
Utbudet av sändningar i radio och television som bygger på villkorad till-
gång, dvs. tekniska system som reglerar att endast de som är behöriga att
ta del av ett visst program eller en viss tjänst far tillgång till dessa, har
utvecklats för att tillgodose en alltmer specialiserad efterfrågan. Detta är
huvudorsaken till att en stor del av de berörda tjänsterna betalas av slut-
användaren.
Marknadsutvecklingen pekar mot att tekniken med villkorad tillgång i
allt högre grad kommer att tillämpas också för att kontrollera tillgången
till andra digitala tjänster i informationssamhället.
Grönboken om Rättsskydd för krypterade radio- och TV-tjänster på den
inre marknaden, KOM(96) 76 slutlig som presenterades av EG-kommis-
sionen i mars 1996, och den efterföljande konsultationsprocessen ledde
fram till konstaterandet att avsaknaden av en likvärdig rättsskyddsnivå i
alla medlemsstater stör den inre marknadens funktion. Nuvarande be-
stämmelser i EU:s medlemsstater på det aktuella området uppvisar avse-
värda skillnader, bl.a. vad gäller tillämpningsområde, grad av skydd och
påfölj dsnivåer. Härigenom uppstår ett antal hinder för den fria rörligheten
för krypterade radio- och TV-tjänster och avkodningsutrustning och kon-
kurrensen snedvrids avsevärt mellan aktörer i olika medlemsstater. Dess-
utom anges i grönboken att skillnaderna i nationell lagstiftning kan
bromsa utvecklingen av en europeisk marknad för nya krypterade radio-
och TV-tjänster. Förutom att ett splittrat regelverk kan hindra den fria
7
rörligheten för varor och tjänster kan det även vara ett hot mot en väl fön- Prop. 1999/2000:49
gerande inre marknad.
Digital teknik kan öka konsumenternas valmöjligheter och bidra till
kulturell mångfald genom att allt flera tjänster enligt artiklarna 49 och 50 i
EG-fördraget utvecklas. Lönsamheten för dessa tjänster kommer dock
ofta att vara beroende av att tjänsteleverantörens betalning garanteras
genom villkorad tillgång. I ett sådant perspektiv förefaller ett rättsligt
skydd för tjänsteleverantörer mot olaglig utrustning som möjliggör kost-
nadsfri tillgång till dessa tjänster nödvändigt.
Mot denna bakgrund har Europaparlamentet och rådet antagit direktiv
98/84/EG om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs
av villkorad tillgång. Direktivets tillämpningsområde täcker alla radio-
och TV-program samt informationssamhällets tjänster där den villkorade
tillgången används för att säkerställa betalning av tjänsten.
Direktivet ställer krav på medlemsstaterna att förbjuda och tillgripa
lämpliga sanktioner mot ett brett spektrum av kommersiella verksamheter
som gäller illegala avkodare (dekodrar), s.k. smarta kort och programvara
som gör det möjligt att kringgå system med villkorad tillgång och erhålla
tjänsten kostnadsfritt. Skyddet är begränsat till tjänster som utnyttjar tek-
niker med villkorad tillgång för att säkerställa ersättning. Det är vidare
begränsat till kommersiell hantering av olaglig utrustning. Av främst pro-
portionalitets- och subsidiaritetsskäl ges medlemsstaterna ansvaret för att
vidta åtgärder mot privat innehav eller användning av olaglig utrustning.
5.1 Närmare om direktivets innehåll
Syftet med direktivet är att tillnärma medlemsstaternas bestämmelser om
åtgärder mot olaglig utrustning som ger obehörig tillgång till skyddade
tjänster.
De tjänster som skyddas av direktivet är TV-sändningar enligt defini-
tionen i artikel 1 a i det s.k. TV-direktivet (direktiv 89/552/EEG), radio-
sändningar i betydelsen all överföring av radioprogram till allmänheten,
via tråd eller via etern, vilket även omfattar satellitsändningar, samt in-
formationssamhällets tjänster i den betydelse som avses i artikel 1.2 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om
ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter
och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster1. En förut-
sättning för att berörda tjänster skall omfattas av direktivet är att de till-
handahålls mot ersättning och är föremål för villkorad tillgång. Även
själva tillhandahållandet av villkorad tillgång för ovannämnda tjänster
betraktas enligt direktivet som en skyddad tjänst i sig.
I artikel 2 definieras även begreppen villkorad tillgång, utrustning för
villkorad tillgång, anknuten tjänst, olaglig utrustning och området som
samordnas av direktivet.
Av artikel 3 framgår att vaije medlemsstat skall vidta de åtgärder som
är nödvändiga för att förbjuda de enligt direktivet otillåtna åtgärderna och
1 EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet senast ändrat genom direktiv 98/48/EG (EGT L
217, 5.8.1998, s. 18).
införa de sanktioner och de möjligheter till rättelse som anges i direktivet.
Utöver vad som följer av direktivet far medlemsstaterna, inom det av
direktivet koordinerade området, inte begränsa tillhandahållandet av
skyddade tjänster eller anknutna tjänster vilka har sitt ursprung i en annan
medlemsstat eller begränsa den fria rörligheten för utrustning för villkorad
tillgång.
I artikel 4 är de verksamheter som medlemsstaterna skall förbjuda upp-
räknade. Det skall enligt direktivet vara förbjudet att tillverka, importera,
distribuera, försälja, hyra ut, inneha, installera, underhålla eller byta ut
olaglig utrustning i kommersiellt syfte liksom att marknadsföra olaglig
utrustning genom kommersiella meddelanden.
Enligt artikel 5 skall sanktionerna vara verkningsfulla, avskräckande
och proportionerliga i förhållande till de följder den otillåtna verksamhe-
ten eventuellt kan fa. Medlemsstaterna skall även vidta nödvändiga åtgär-
der för att leverantörer av skyddade tjänster har tillgång till lämpliga möj-
ligheter till rättelse.
Prop. 1999/2000:49
Huvudsyftet bakom EG-direktivet om rättsligt skydd för tjänster som byg-
ger på eller utgörs av villkorad tillgång är att förbättra skyddet för leve-
rantörer av sådana tjänster. Det syftar inte till en fullständig harmonisering
av medlemsstaternas regler på området. Medlemsstaterna far t.ex. besluta
om ett starkare skydd än det som direktivet ger. Det har ansetts tillräckligt
att begränsa direktivets räckvidd till sådana nationella bestämmelser som
kan utgöra hinder mot en väl fungerande inre marknad. Medlemsstaterna
skall senast den 28 maj 2000 sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa direktivet.
Lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning
trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagens bestämmelser stämmer i stora
delar väl överens med direktivet och lagens terminologi och systematik
kan delvis användas vid genomförandet av direktivet. Vissa ändringar
måste dock göras för att genomföra direktivet.
För att det skall bli lättare att komma till rätta med brottsliga förfaran-
den är det lämpligt att nu också överväga förändringar av avkodningsla-
gen som inte föranleds av förpliktelserna enligt direktivet. I det följande
kommer därför att föreslås ändringar som inte föranleds av direktivet.
Enligt EG:s rättsordning är det EG-domstolen som är exklusivt behörig
att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler.
Sverige har genom anslutningen till Europeiska unionen också förbundit
sig att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av regler i EG-rät-
ten. Detta medför att det i princip inte blir aktuellt att i samband med det
nu aktuella lagstiftningsarbetet uttala sig om hur direktivet i olika delar
skall tolkas.
Prop. 1999/2000:49
Regeringens förslag: Lagen görs tillämplig på alla de skyddade tjänster
som omfattas av direktivet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstansernas synpunkter: Merparten av remissinstanserna till-
styrker eller har ingen invändning mot förslaget.
Skälen för förslaget: Skyddade tjänster definieras i direktivets artikel 2
a) som TV- eller radiosändningar eller informationssamhällets tjänster
samt tillhandahållandet av villkorad tillgång som en tjänst i sig. Med in-
formationssamhällets tjänster avses här alla tjänster som utförs mot ersätt-
ning på distans, elektroniskt och på individuell begäran av mottagaren.
Detta innebär att direktivet omfattar inte bara tjänster som traditionell
betal-TV eller betalradio utan också tjänster som beställvideo (video on
demand), "music on demand", elektronisk utgivning och ett stort urval
andra online-tjänster.
För att de berörda tjänsterna skall omfattas av direktivet måste två vill-
kor vara uppfyllda. För det första måste tjänsterna vara föremål för villko-
rad tillgång, vilket enligt definitionen i artikel 2 b) är alla tekniska åtgär-
der och/eller arrangemang som gör att man kan få tillgång till en skyddad
tjänst i tolkningsbar form först sedan man blivit personligt godkänd som
behörig. För det andra skall tjänsten tillhandahållas mot ersättning. Där-
med omfattas inte tjänster som är föremål för villkorad tillgång av någon
annan anledning, t.ex. sådana tjänster som är krypterade för att säkerställa
integritet och insynsskydd såsom är fallet beträffande finansiella tjänster
eller vissa telekommunikationstjänster. Tjänster som kodats enbart av
upphovsrättsliga skäl omfattas inte heller av direktivets tillämpningsom-
råde. Inte heller behandlar direktivet tekniska aspekter såsom krypte-
ringsmetoder o. dyl.
Av 1 § avkodningslagen framgår att denna skyddar kodade sändningar
som erbjuds mot betalning när dessa utgör sändningar av ljudradio- eller
televisionsprogram som riktas till allmänheten. Med ljudradio- och televi-
sionssändning avses här alla kända metoder för sändningar av ljudradio
och television, genom radiosignal eller tråd, via satellit eller från mark-
sändare, ursprunglig sändning eller vidaresändning (prop. 1993/94:53 s.
24). I fråga om tillämpningsområdet för radio- och TV-sändningar mot-
svarar svensk rätt direktivets bestämmelser.
Lagen omfattar dock inte informationssamhällets tjänster och tjänster
som innefattar själva tillhandahållandet av villkorad tillgång. Skälet till att
tillhandahållandet av villkorad tillgång omfattas av direktivet är att det har
ansetts nödvändigt för att ge ett motsvarande skydd för de tjänsteleveran-
törer som tillhandahåller villkorad tillgång men som samtidigt inte till-
handahåller själva innehållet i tjänsten. Bestämmelserna i avkodningsla-
gen bör utformas så att också dessa tjänster skyddas.
Definitionen av villkorad tillgång bör utformas enligt motsvarande de-
finition i direktivet, vilken i stor utsträckning överensstämmer med vad
som redan i dag gäller i fråga om skyddet för radio- och TV-sändningar.
De bestämmelser som nu föreslås skiljer sig från nuvarande lagstiftning
10
genom att de även tillgodoser skyddet för tjänster som inte skyddas Prop. 1999/2000:49
genom kodning utan där den villkorade tillgången är utformad på annat
sätt, t.ex. genom användande av lösenord.
Regeringens förslag: Det skall vara straffbart att yrkesmässigt eller
annars i förvärvssyfte tillverka, importera, distribuera, sälja, hyra ut,
inneha, installera, underhålla eller byta ut avkodningsutrustning i syfte att
göra en skyddad tjänst tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleve-
rantörens godkännande.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstansernas synpunkter: Merparten av remissinstanserna till-
styrker eller har ingen invändning mot förslaget. Riksåklagaren anför att
bevisproblem uppstår när olika komponenter tillhandahålls separat på
Internet, vilket innebär att det är svårt att bevisa att dataprogrammen -
som utgör avkodningsutrustning men är gratis - tillhandahålls
"yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte". Det innebär enligt Riksåklaga-
ren att både den nuvarande lagstiftningen och den föreslagna relativt lätt
kan kringgås. Göta hovrätt menar att begreppet distribution inte har
någon vedertagen betydelse, vilket bl. a. medför osäkerhet om export av
avkodningsutrustning träffas av förbudet. Tullverket anser att det inte blir
lätt att avgöra om importen sker i förvärvssyfte eller inte och att det därför
skulle underlätta för tullen om även import för privat bruk omfattades av
importrestriktionen. STOP Scandinavian TV Organisations against
Piracy-Sweden (Föreningen STOP) föreslår en ny lydelse av 4 § för att
klarlägga och säkerställa att piratverksamhet med s.k. tomma eller delade
kort omfattas av regleringen. Föreningen anser även att ett förbud mot
enskilt innehav och enskild användning av olovlig avkodningsutrustning
samt ett förbud mot marknadsföring av olovlig utrustning bör införas i
den nya lagen. Vidare anför föreningen att datorprogram och krypterade
tjänster uppvisar sådana likheter att det inte går att motivera varför
datorprogram skulle ha ett bättre skydd. Canal Digital, SENDA, Svenska
Kabel-TV-Föreningen och Centrala Antennföreningen delar föreningen
STOP:s uppfattning. Även Copyswede, KLYS, STIM, Sveriges Television
AB, Teracom AB, Viasat AB och Tele2 AB menar att förbud mot privat
innehav och användning av avkodningsutrustning bör införas. Sveriges
Television AB anser att varken direktivet eller lagförslaget är tillräckligt
omfattande för att tillgodose behovet av skydd för kodad verksamhet och
att det är ohållbart att TV-tjänster som kodats av upphovsrättsliga skäl inte
omfattas av lagen. Teracom AB anför att lagen inte synes omfatta s.k.
tomma smartcards, vilket urholkar det rättsliga skyddet för kodade tjänster
avsevärt. Viasat AB och Tele2 AB anför att lagen bör utformas så att det
klargörs att den omfattar hanteringen av s.k. tomma kort. Telia AB in-
11
stämmer i bedömningen att någon straffrättslig sanktion för privat bruk
eller innehav av olovlig avkodningsutrustning inte bör införas.
Skälen för förslaget: I september 1991 antog Europarådet en rekom-
mendation om rättsligt skydd för krypterade TV-tjänster riktad till med-
lemsstaterna, rekommendation nr R (91) 14, kompletterad i januari 1995
genom rekommendationen om åtgärder mot piratverksamhet på ljudom-
rådet och det audiovisuella området (nr R (95) 1). Listan över förbjuden
verksamhet i direktivet bygger huvudsakligen på principerna i Europarå-
dets rekommendation.
Enligt direktivet skall (artikel 4) en rad åtgärder förbjudas av medlems-
staterna. Medlemsstaterna är enligt direktivet skyldiga att förbjuda till-
verkning, import, distribution, försäljning, uthyrning och innehav av
olaglig utrustning i kommersiellt syfte. Härtill kommer att också installa-
tion, underhåll och utbyte i kommersiellt syfte skall förbjudas liksom
marknadsföring av olaglig utrustning.
Direktivet behandlar enbart verksamheter som sker för kommersiella
ändamål. Det är således kommersiell verksamhet som ger möjlighet till
obehörig mottagning som skall förbjudas och beläggas med påföljd.
Direktivet kräver däremot inte att olovlig mottagning förbjuds. Inte
heller påverkar det tillämpningen av nationella regler som förbjuder inne-
hav av illegal utrustning för privat bruk (preambeln p. 21).
Enligt avkodningslagen är det endast straffbart att tillverka, överlåta,
hyra ut, installera eller underhålla olovlig avkodningsutrustning. Det är
således nödvändigt att utvidga det nuvarande förbudet med ytterligare
verksamheter. Det föreslås därför att även import, distribution, innehav
och utbyte av olaglig utrustning skall förbjudas i de fall dessa verksam-
heter har kommersiellt syfte.
Med distribution avses enligt direktivet (preambeln p. 20) all överföring
och saluföring av olaglig utrustning för omsättning inom eller utom
gemenskapen. Kravet på förbud mot distribution av olaglig utrustning har
tillkommit för att tillgodose de medlemsstater som önskat ett uttryckligt
förbud mot export av olaglig utrustning. Medlemsstaterna är dock enligt
direktivet inte uttryckligen skyldiga att förbjuda export av avkodningsut-
rustning i kommersiellt syfte. Den hantering av utrustning som avses med
begreppet distribution bör normalt kunna hänföras till någon annan form
av hantering i "förbudskatalogen". Mot bakgrund av direktivets ordaly-
delse utgör detta dock inte ett tillräckligt starkt skäl att här utesluta be-
greppet distribution.
Förslaget innebär att det fortsättningsvis blir förbjudet med i stort sett
all kommersiell hantering av utrustning för olovlig avkodning.
Vad särskilt gäller import av avkodningsutrustning kan följande note-
ras. Lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
(varusmugglingslagen) bygger bl.a. på principen att föreskrifter om im-
port- och exportförbud ges i annan lag och att överträdelser av sådana
förbud straffbeläggs i varusmugglingslagen. Det finns inga skäl att i detta
fall frångå denna huvudprincip. Import av avkodningsutrustning skall
således straffbeläggas enligt varusmugglingslagen. I enlighet med direkti-
vets innebörd avser begreppet import införsel från andra länder än EU:s
medlemsstater.
Prop. 1999/2000:49
12
Marknadsföring
I förarbetena till avkodningslagen gjordes antagandet att något särskilt
förbud mot marknadsföring av utrustning för olovlig avkodning inte be-
hövdes, eftersom marknadsföring av en produkt som inte far säljas enligt
Marknadsdomstolens praxis betraktades som otillbörlig enligt 2 § mark-
nadsföringslagen (prop. 1993/94:53 s. 21). 1995 års marknadsföringslag
har ersatt den vid avkodningslagens tillkomst gällande marknadsförings-
lagen från år 1975.
Det krav som nu uppställs i marknadsföringslagen (1995:450) om att
marknadsföringen skall stämma överens med god marknadsföringssed
och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare, mot-
svarar i sak vad som gällde enligt den äldre marknadsföringslagen. Be-
greppet god marknadsföringssed omfattar förutom god affärssed såväl
föreskrifter som andra vedertagna normer för marknadsföring av produk-
ter. Det kan t.ex. vara fråga om Konsumentverkets riktlinjer, normer som
Marknadsdomstolen har skapat genom sin praxis eller internationellt
vedertagna normer. I sammanhanget bör särskilt observeras den s.k.
lagstridighetsprincipen, som innebär att marknadsföringen skall vara lag-
lig dvs. inte strida mot lag eller kunna leda till lagbrott. Med stöd av
denna princip har Marknadsdomstolen förbjudit marknadsföringen av s.k.
piratdekodrar (MD 1996:22).
Det är därför inte nödvändigt att införa ett särskilt förbud mot mark-
nadsföring av olaglig avkodningsutrustning för att uppfylla direktivets
bestämmelser.
Så gott som all annonsering om olaglig avkodningsutrustning i dags-
pressen har numera upphört, inte minst till följd av den nyss nämnda
domen från Marknadsdomstolen och branschens egen uppspårande verk-
samhet. Annonseringen har i stället flyttats till Internet och det är svårare
att ingripa mot olika marknadsföringsåtgärder som sker där. Ett särskilt
marknadsföringsförbud underlättar dock inte möjligheterna till ingripan-
den mot otillåten marknadsföring på Internet. Det finns därför inte heller
av skäl som grundar sig på annat än direktivets bestämmelser anledning
att i lagen införa ett särskilt förbud mot marknadsföring av olaglig utrust-
ning.
Förbud också för privat innehav av utrustning?
Som tidigare anförts avser direktivet verksamheter för kommersiella
ändamål. Det har, i första hand av proportionalitets- och subsidiari-
tetsskäl, inte ansetts befogat att föreskriva gemensamma regler i fråga om
privat innehav eller användning av olovlig utrustning. Ansvaret för sådana
eventuella åtgärder vilar därför på medlemsstaterna.
Flera remissinstanser hävdar att ett förbud mot privat innehav av olaglig
avkodningsutrustning är nödvändigt för att effektivt sätta stopp för pirat-
verksamheten på området. Det påpekas att sådana förbud finns på flera
håll i Europa och då också i två av våra nordiska grannländer (Finland
och Norge). Några remissinstanser har även anfört att datorprogram och
Prop. 1999/2000:49
13
1** Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 49
krypterade tjänster uppvisar sådana likheter att det inte går att motivera
varför datorprogram skulle ha ett bättre skydd.
Det finns anledning att ha förståelse för dessa remissinstansers uppfatt-
ning. Det bör emellertid poängteras att frågan om ett förbud mot privata
innehav av olaglig utrustning togs upp redan i samband med tillkomsten
av den nuvarande avkodningslagen. Då gjordes bedömningen att rättsvä-
sendets resurser borde koncentreras på sådan verksamhet som genom om-
fattning, regelbundenhet m.m. kan leda till mer allvarliga skadeverkningar
(prop. 1993/94:53 s. 21). Detta ställningstagande har naturligtvis alltjämt
bärighet. Härtill kommer att efterlevnaden av ett sådant förbud i praktiken
skulle bli omöjligt att kontrollera. Det finns även risk att ett sådant förbud
inte skulle få något genomslag utan tvärtom bidra till att minska respekten
för lagstiftningen i allmänhet. För att en kriminalisering av privat innehav
skall komma i fråga bör det även finnas ett starkt samhälleligt intresse av
ett förbud av sådant slag. Härtill kommer att uppgifter från de nordiska
länder som har infört förbud mot privata innehav inte på ett tillförlitligt
sätt visar att just denna reglering har haft en påtaglig effekt på tillgången
till olaglig utrustning.
De åtgärder mot "piratverksamhet" som nu vidtagits inom EU bör leda
till en minskning av tillgången till utrustning i användarledet. Även den
skärpning av lagstiftningen som nu föreslås bör få en sådan effekt. Vidare
bör beaktas att den utvidgade skadeståndsskyldighet som föreslås (se av-
snitt 10) innebär att de ekonomiska skadeverkningarna kan begränsas.
Vad gäller datorprogram så omfattas de bl.a. av bestämmelserna i upp-
hovsrättslagen (1960:729). Bestämmelserna ger den som t.ex. skapat ett
datorprogram vissa rättigheter att förfoga över det, dels ekonomiska
rättigheter, dels ideella rättigheter. Den nu aktuella lagen skiljer sig häri-
från genom att syftet med den är att säkerställa att en leverantör får ersätt-
ning för en tjänst han utför. Det är därför inte motiverat att utifrån ut-
formningen av det upphovsrättsliga skyddet för datorprogram kriminali-
sera privat innehav av avkodningsutrustning.
Någon särskild straffrättslig sanktion för privat bruk eller innehav av
olovlig avkodningsutrustning bör därför inte införas. Straffbarheten bör
alltjämt vara förbehållen sådant innehav och sådana handlingar som utförs
yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte.
Utrustning för olovlig avkodning
I artikel 2 i direktivet definieras olaglig utrustning som all utrustning eller
programvara som utformats eller anpassats för att göra en skyddad tjänst
tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande.
Utformningen av direktivet har i detta avseende därmed inte inriktats på
vissa tydligt avgränsade former av utrustning eller att peka ut vissa tek-
niska lösningar. En sådan teknik baserad på en eller flera konkreta till-
lämpningar har undvikits för att minska riskerna för att t.ex. modifieringar
av programvara leder till att bestämmelsen lätt kan kringgås. En så tek-
nikoberoende reglering som möjligt har således eftersträvats. Av dessa
skäl föreslås inte någon närmare definition av vilken utrustning det kan bli
fråga om. Detta hänger också samman med att det är EG-domstolen som
Prop. 1999/2000:49
14
har ensam befogenhet att slutligt tolka gemenskapsrättens innebörd. Det
bör i sammanhanget noteras att EG-kommissionen har framhållit att nivån
på det tekniska skyddet inte är avgörande för skyddsvärdet eftersom även
de leverantörer som inte har ekonomiska möjligheter att t.ex. utnyttja de
absolut säkraste och effektivaste krypteringsmetodema förtjänar ett rätts-
ligt skydd. Detta torde överensstämma med vad som redan gäller i Sverige
i dag (jfr prop. 1993/94:53 s. 24 och 25).
Här måste också uppmärksammas att det otillåtna ligger i det sätt på
vilket avkodningsutrustningen är avsedd att användas, nämligen att möj-
liggöra otillåten tillgång till en skyddad tjänst. Det är således inte avkod-
ningsutrustningen i sig som är otillåten utan olika slag av kommersiell
verksamhet med sådan utrustning.
Flera av remissinstanserna har framställt önskemål om ett klarläggande
av att s.k. tomma eller delade kort omfattas av lagstiftningen. Härtill har
Riksåklagaren anfört att bevissvårigheter kan uppkomma t.ex. på grund
av att olika delar säljs separat. Som sagts ovan har en så teknikoberoende
reglering som möjligt eftersträvats vid utformningen av direktivet. För att
undvika riskerna för att modifiering av t.ex. programvara leder till att be-
stämmelserna kan kringås har utformningen av direktivet inte inriktats på
att peka ut vissa tekniska lösningar. Detta bör även gälla den nu aktuella
lagen. Vad som anförts av remissinstanserna utgör därför inte tillräckligt
starka skäl för att avvika från direktivets definition av avkodningsutrust-
ning. Det bör dock framhållas att det i varje enskilt fall måste avgöras vad
för slags utrustning som utgör avkodningsutrustning.
Direktivet medger att det bl.a. beträffande sanktioner far föreskrivas att
den som utför verksamheten måste känna till att utrustningen i fråga var
olaglig. För straffbarhet bör det, liksom enligt nuvarande regler, krävas
uppsåt som skall täcka samtliga objektiva omständigheter (se prop.
1993/94:53 s. 26).
Särskilt om regleringens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen
Enligt direktivet skall bl.a. programvara förbjudas som utformats eller
anpassats för att göra en skyddad tjänst åtkomlig utan tjänsteleverantörens
godkännande. Sådan programvara lär vanligtvis tillhandahållas på cd-
romskiva, diskett eller online via t.ex. Internet.
Termen "tekniska upptagningar" fördes in i yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL) den 1 januari 1999 efter förslag i propositionen Tryckfrihetsför-
ordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden - bam-
pomografifrågan m.m. (prop. 1997/98:43, bet. 1997/98:KU19 och
1998/99:KU4). Denna nyhet har stor betydelse för YGL:s tillämplighet på
nya former av upptagningar av information (nya fysiska databärare). Tek-
niska upptagningar utgör i detta sammanhang en samlingsterm för upp-
tagningar som innehåller text, stillbilder, rörliga bilder eller ljud och som
kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska
hjälpmedel. Ändringen medför att även t.ex. cd-romskivor och datordis-
ketter med endast text eller stillbilder omfattas av YGL. Frågan är då om
YGL, som bl.a. skyddar produktion, spridning och innehav av informa-
Prop. 1999/2000:49
15
tionsbärare, utgör ett hinder mot lagbestämmelser som förbjuder de nu Prop. 1999/2000:49
aktuella förfarandena med avkodningsutrustning.
Yttrandefriheten enligt YGL har till ändamål att säkra ett fritt menings-
utbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I
den far inga andra begränsningar göras än de som följer av den grundla-
gen (1 kap. 1 § andra stycket YGL). Huvudsyftet med YGL är således att
säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria
åsiktsbildningen i samhället. Det är alltså massmediai användning av de
angivna teknikerna som omfattas av YGL.
Grunden i programvaran är programkoden. Den kan knappast anses ut-
göra ett meddelande eller en uppgift som är avsedd för spridning till andra
i den bemärkelse som avses i YGL. En teknisk upptagning som innehåller
programvara avsedd för olaglig avkodning kan därför inte anses vara en
sådan teknisk upptagning som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. I
den mån en sådan teknisk upptagning innehåller också uppgifter som kan
omfattas av grundlagskydd torde det vara möjligt att göra en åtskillnad i
straffrättsligt hänseende som leder till att olika straff- och processrättsliga
regler kan komma att gälla för olika "sekvenser" i tekniska upptagningar
av nu aktuellt slag.
Det bör slutligen noteras att frågan om huruvida åtgärder mot olovlig
avkodning är förenliga med skyddet för yttrande- och informationsfrihet
aktualiserades även i samband med avkodningslagens tillkomst (prop.
1993/94:53 s. 12 ff). Då konstaterades bl.a. att yttrandefrihetsgrundlagen
medgav att restriktioner infördes mot s.k. piratdekodrar eftersom grundla-
gen inte skyddar den som kringgår ett villkor om betalning för att få till-
gång till ett radioprogram.
Regeringens förslag: Maximistraffet för brott mot avkodningslagen skall
vara fängelse i högst två år. Åtal för brott mot avkodningslagen får väckas
om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är motiverat från allmän
synpunkt.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstansernas synpunkter: Merparten av remissinstanserna till-
styrker eller har ingen invändning mot förslaget. Riksåklagaren föreslår
att åtalsprövningsregeln ges samma lydelse som i nuvarande lagstiftning
men att kravet på särskilda skäl skall tas bort. Vidare menar Riksåklaga-
ren att det bör övervägas om dekoderutrustning i vissa fall skall kunna
förverkas även om den inte varit föremål för brott. Rikspolisstyrelsen an-
ser att det finna goda skäl att behålla den åtalsbegränsningsregel som
finns i den nuvarande lagen. Copyswede och KLYS föreslår att 6 § komp-
letteras med en särskild bestämmelse om grova förseelser. Föreningen
STOP anför att en rätt att få skadestånd betalt av förverkade medel bör
införas. Canal Digital, SENDA, Svenska Kabel-TV-Föreningen, Teracom
16
AB, Viasat AB, Tele2 AB och Centrala Antennföreningen delar före- Prop. 1999/2000:49
ningen STOP:s uppfattning.
Skälen för förslaget: Medlemsstaterna skall föreskriva verkningsfulla
sanktioner mot de förbjudna verksamheter som avses i direktivet (artikel
5.1). I detta ligger att sanktionerna skall vara avskräckande men också att
de skall stå i proportion till de följder som den förbjudna verksamheten
eventuellt kan ha.
Varje medlemsstat skall dessutom vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att se till att tjänsteleverantörer, vars intressen påverkas av de i direkti-
vet otillåtna verksamheterna har tillgång till lämpliga möjligheter till rät-
telse, däribland möjlighet att väcka skadeståndstalan och att utverka ett
föreläggande eller annan förebyggande åtgärd och, där det anses lämpligt,
få anhålla om att olaglig utrustning avlägsnas från kommersiella kanaler
(artikel 5.2).
Straffskärpning?
Straffet för att yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte på otillåtet sätt
hantera utrustning för olovlig avkodning är i dag böter eller fängelse i sex
månader. För medverkan och försök till brott skall dömas till ansvar enligt
brottsbalkens regler. Åklagare får dock väcka åtal endast om detta av sär-
skilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.
I Kommissionens grönbok har det uppskattats att enbart de otillåtna av-
kodarna på marknaden utgör mellan 5 och 20 procent av alla de avkodare
som omsätts, vilket vaije år motsvarar miljontals ecu (grönboken s. 5).
Piratmarknaden har dessutom gett upphov till ett marknadsföringsnät,
bl.a. på Internet, som säkrar underhållet av avkodarna t.ex. genom att till-
handahålla de senaste uppdateringarna av koder. Omfattningen av pirat-
verksamheten är självfallet svår att ange. Enligt branschens egna upp-
skattningar torde antalet försålda piratkort i Sverige vara omkring 500 000
från branschens början till dagsläget. Enligt uppgift från föreningen STOP
beträffande antalet piratkort på den nordiska marknaden beräknas att det i
Danmark för närvarande finns omkring 250 000 fungerande piratkort, i
Sverige 200 000, i Norge 60 000 och i Finland 30 000.
Det ligger i sakens natur att olovlig hantering av avkodningsutrustning
kan orsaka betydande skadeverkningar och bl.a. leda till avsevärda kost-
nader för tjänsteleverantörer samt i övrigt medföra negativa konsekvenser
för såväl näringslivet som för konsumenterna. Det finns alltså anledning
att se allvarligt på förfaranden som innebär brott mot avkodningslagen.
Maximistraffet för sådana gärningar bör därför höjas väsentligt.
Vid avgörandet av hur högt straffmaximum skall sättas bör följande be-
aktas. Brott mot avkodningslagen kommer att rymma gärningar av varie-
rande straffvärde. Genom en höjning av straffsatsen kan bättre jämställd-
het med situationen vad gäller brott mot upphovsrätten uppnås. Eftersom
båda dessa typer av brott har i stort sett samma straffvärde framstår det
som naturligt att de har i huvudsak samma straffskala. Genom att också
import av olovlig avkodningsutrustning nu kriminaliseras innebär en höj-
ning av straffsatsen även bättre överensstämmelse med normalfallet av
17
brott mot varusmugglingslagen. Därför föreslås att maximistraffet för
brott mot avkodningslagen skall vara fängelse i högst två år.
Den skärpning av straffet som nu föreslås utesluter i och för sig inte att
vissa gärningar kan tänkas vara av så allvarlig beskaffenhet att det före-
slagna straffmaximum ter sig otillräckligt. Man kan t.ex. tänka sig fall där
en viss befattning avsett en stor mängd olovlig utrustning som spritts i stor
omfattning och som representerat betydande värden. Samtidigt finns det
anledning att erinra om att strafflatitudema för brott mot avkodningslagen
legat förhållandevis lågt och att det bl.a. av kriminalpolitiska skäl därför
finns anledning att iaktta viss försiktighet. Det finns därför i dagsläget inte
tillräckligt underlag för att gå längre än vad som nu föreslås. Inte heller
finns det anledning att införa en kategoriindelning av brotten.
I likhet med vad som uttalades när maximistraffet t.ex. för intrång i
industriella rättigheter enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen höjdes
från fängelse i högst sex månader till fängelse i högst två år är inte av-
sikten att de straff som döms ut på området generellt skall höjas. Vad det
handlar om är i stället att ge domstolarna ett större spelrum så att de
mycket klandervärda överträdelserna kan bestraffas på en lämplig nivå,
(jfr prop. 1993/94:122 s. 55). Däremot är det inte meningen att driva upp
straffen för mindre allvarliga förseelser mot avkodningslagen.
Höjningen av straffmaximum far även till effekt att den nuvarande tiden
för åtalspreskription förlängs från två år till fem år (35 kap. 1 §
brottsbalken).
Förutsättningarna för åtal
Som redovisats i det föregående förutsätter åtal för brott mot nu gällande
avkodningslag att åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.
Regeln syftar bl.a. till att endast straffvärda fall skall komma till åtal och
att smärre, ursäktliga fall skall lämnas utan påföljd. Av vad som tidigare
anförts följer att det inte på grund av direktivet krävs ändringar av åtals-
reglema. Det står varje land fritt att utforma sanktionssystemet på lämpligt
sätt. Utgångspunkten bör här vara att åtalsreglema inte skall ändras mer
än vad som är nödvändigt till följd av den utvidgning av det straffbara
området som nu föreslås.
Nuvarande regelverk har utformats med tanke på att det i första hand
bör vara programföretagen/tjänsteleverantörema som skall bära kostna-
derna för att skydda sig mot att obehöriga tar del av deras program. Detta
bör i princip alltjämt vara utgångspunkten vid utformningen av den före-
slagna lagen. Den snabba tekniska utvecklingen har emellertid lett till att
det blivit allt svårare att skapa ett effektivt och beständigt tekniskt skydd
till rimliga kostnader. Särskilda bestämmelser om export och användning
av krypteringsteknik påverkar också möjligheterna att skapa optimala
säkerhetssystem. Ett omfattande obehörigt utnyttjande av de av lagen
skyddade tjänsterna medför samtidigt konsekvenser som påverkar inte
minst lönsamheten och utvecklingen av näringslivet inom de aktuella
sektorerna. Såväl audiovisuella tjänster som informationssamhällets
tjänster utgör faktorer av ökande betydelse för samhället i stort. Samhället
har därmed ett intresse av att se till att regelsystemet efterlevs. Inte minst
Prop. 1999/2000:49
18
mot denna bakgrund är det nödvändigt att tillhandahålla ett system som
medger snabba och effektiva ingripanden. En förändring av nuvarande
regler vad gäller förutsättningarna för åtal bör därför göras.
Avsikten med regleringen är i hög grad att skydda de ekonomiska
intressena hos olika tjänsteleverantörer. Liksom vid brott mot upphovs-
rätten bör åtal i princip därför endast väckas om den drabbade begär det.
Som en förutsättning för åtal föreslås därför att målsäganden anger brottet
till åtal. Riksåklagaren har anfört att målsägandekollektivets intresse av att
ytterligare åtal väcks för brott av aktuellt slag får anses tillgodosett genom
en sänkning av tröskeln för åtal genom att kravet på särskilda skäl tas
bort. Ett omfattande obehörigt utnyttjande av de av lagen skyddade
tjänsterna har dock sådana konsekvenser för de enskilda tjänsteleverantö-
rema att den föreslagna ändringen är motiverad.
Utvecklingen har, som berörts ovan, blivit sådan att åtal i de fall som är
aktuella numera oftast även kan anses motiverat från allmän synpunkt,
inte minst med beaktande av de samhälleliga intressen som står på spel.
Åtal för brott bör därför ske inte bara om målsäganden anger brottet till
åtal utan dessutom i sådana fall när åtal ändå är motiverat från allmän
synpunkt. Den särskilda återhållsamhet vid prövning av åtalsfrågan som
det innebär att det skall föreligga särskilda skäl för åtal bör däremot inte
längre gälla.
Andra sanktioner och rättelse
Som nämnts i inledningen till detta avsnitt åligger det enligt direktivet
vaije medlemsstat att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att
de tjänsteleverantörer vars intressen påverkas av de i direktivet otillåtna
verksamheterna har tillgång till lämpliga möjligheter till rättelser, däri-
bland att väcka skadeståndstalan och att utverka ett föreläggande eller
annan förebyggande åtgärd och, där det anses lämpligt, få anhålla om att
olaglig utrustning avlägsnas från kommersiella kanaler.
Tyngdpunkten i det svenska sanktionssystemet mot olagliga förfaranden
med avkodningsutrustning ligger på straffrättssidan. I det straffrättsliga
förfarandet kan rättegångsbalkens regler om tvångsmedel i brottmål
komma till användning. Av särskilt intresse i detta sammanhang är reg-
lerna om husrannsakan och beslag.
Bestämmelser om husrannsakan i brottsutredande syfte finns i 28 kap.
rättegångsbalken. Husrannsakan kan vara antingen reell eller personell,
dvs. avse antingen föremål eller personer.
Reell husrannsakan företas för att söka efter föremål som är under-
kastade beslag eller för att utröna omständigheter som kan få betydelse för
utredning om ett brott. För sådan husrannsakan fordras enligt 28 kap. 1 §
att det finns anledning att anta att det har förövats ett brott på vilket
fängelse kan följa, vilket är fallet vid misstanke om brott mot avkod-
ningslagen.
Ett förordnande om husrannsakan meddelas enligt 28 kap. 4 § av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om en husrannsakan kan
antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos
vilken åtgärden vidtas, bör åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.
Prop. 1999/2000:49
19
Befogenheterna för polisen att vid en husrannsakan söka efter uppgifter
som finns lagrade i datorer eller på smarta kort är inte närmare reglerad.
Frågan kan ha särskild betydelse vid misstänkt brott mot avkodnings-
lagen. Den kan också ha betydelse for inhämtande av affarsuppgifter som
kan visa omfattningen av ett misstänkt brott mot avkodningslagen. Det är
inte ovanligt att polisen bereder sig tillträde till datorer for att inhämta
uppgifter i brottsutredande syfte. Polisen anses berättigad att under en
husrannsakan söka efter information i en dator lika väl som polisen kan
läsa de handlingar eller studera andra föremål som påträffas under en hus-
rannsakan (se prop. 1998/99:11 s. 40 med där gjord hänvisning).
Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. Enligt
huvudregeln i 1 § far föremål tas i beslag om de skäligen kan antas äga
betydelse for utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller
på grund av brott förverkat.
Det kan också nämnas att med den föreslagna höjningen av straff-
maximum för brott mot avkodningslagen kan anhållande och häktning
komma i fråga i större omfattning än nu. Dessa möjligheter kan ha bety-
delse i utredningar om brott mot avkodningslagen, eftersom det ibland
gäller att kunna handla snabbt så att den misstänkte exempelvis inte far
möjligheter att röja undan bevis.
Härtill kommer att också bestämmelserna om skriftligt bevis och syn i
38 respektive 39 kap. rättegångsbalken har betydelse för tillgång till rele-
vant bevisning i såväl tvistemål som brottmål. I tvistemål kan också reg-
lerna i 41 kap. om bevisning till framtida säkerhet göra det möjligt att
säkra bevisning som annars riskerar att gå förlorad.
Nyligen har införts bestämmelser om skyddsåtgärder vid immaterial-
rättsintrång som innebär att en rättighetshavare skall kunna begära att det
görs en s.k. intrångsundersökning för att säkra bevis hos någon som
misstänks ha gjort intrång i en immateriell rättighet (prop. 1998/99:11 Ny
skyddsåtgärd vid immaterialrättsintrång). Allmän domstol skall besluta
om en sådan undersökning, om det skäligen kan antas att någon har begått
intrång i den immateriella rättigheten.
Den nya skyddsåtgärden vid immaterialrättsintrång skall ses mot bak-
grund av den diskussion som förts om bl.a. omfattningen av intrång i im-
materiella rättigheter, att det svenska systemet för att skydda sådana rät-
tigheter inte ansetts ge ett ändamålsenligt skydd och Sveriges förpliktelser
enligt det internationella avtalet om handelsrelaterade aspekter av imma-
terialrätter (det s.k. TRIP:s-avtalet).
Skälen för en motsvarande reglering som tar sikte på överträdelser av
avkodningslagen är inte riktigt lika starka. Förhållandena på den aktuella
marknaden är heller inte sådana att det i normalfallet finns något intresse
hos den "drabbade" leverantören att nå en uppgörelse i godo. Som tidigare
påpekats ligger tyngdpunkten här på straffrättssidan och ingripanden mot
olagliga förfarande enligt avkodningslagen sker efter bl.a. polisanmälan
och åtalsprövning. De möjligheter till skadestånd som finns bygger på att
ett brott har begåtts. Möjligheterna att införskaffa utredning och säkra
bevisning för en eventuell tvistemålsprocess torde i tillräckligt hög grad
tillgodoses inom ramen för det straffrättsliga förfarandet.
Prop. 1999/2000:49
20
Inte heller Sveriges åtaganden enligt TRIP:s-avtalet, som innehåller Prop. 1999/2000:49
materiella regler om immaterialrättsligt skydd och särskilda regler om
säkerställande av skyddet för immaterialrättigheterna, föranleder någon
annan bedömning.
I avkodningslagen finns bestämmelserna om förverkande. Flera re-
missinstanser har anfört att en rätt att få ersättning betald av förverkade
medel bör införas i lagen på samma sätt som följer av brottsbalkens be-
stämmelser i 36 kap. 17 § andra stycket. Denna fråga rör inte bara avkod-
ningslagen utan även andra fall där brott skett mot någon bestämmelse i
en specialförfattning. Frågan behandlas för närvarande av Förverkandeut-
redningen (Ju 1997:02). Det föreligger därför inte nu skäl att ändra be-
stämmelsen om förverkande. I detta sammanhang kan även nämnas att
bestämmelserna om förverkande i 36 kap. 3 § brottsbalken är tillämpliga
även för brott enligt specialstraffrätten (jfr Kommentar till brottsbalken
del III, 4:e uppl., s. 473).
Sammantaget bör den slutsatsen kunna dras att det redovisade systemet
uppfyller direktivets bestämmelser om rättelse m.m. Inte heller i övrigt
finns skäl att ändra nuvarande system på detta område.
Regeringens förslag: Den som begått ett brott mot lagen skall betala
skälig ersättning för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom brottet har
utnyttjats samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som brottet
har medfört.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstansernas synpunkter: Merparten av remissinstanserna till-
styrker eller har ingen invändning mot förslaget. Göta hovrätt anför att
skillnaderna vad gäller skadeståndskyldigheten mellan förslaget och vid
t.ex. ett upphovsrättsintrång bör övervägas.
Skälen för förslaget: Som tidigare framhållits kräver direktivet att
medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
leverantörer av skyddade tjänster, vars intressen påverkas av otillåten
verksamhet och som bedrivs på medlemsstaternas territorium, har tillgång
till lämpliga möjligheter till rättelse, däribland möjlighet att väcka skade-
ståndstalan (artikel 5.2).
De möjligheter till skadeståndstalan som finns i det nuvarande svenska
regelsystemet uppfyller i sig direktivets krav.
Huvudregeln i svensk rätt är att ren förmögenhetsskada leder till skade-
ståndsskyldighet om den vållats genom brott (2 kap. 4 § skadeståndsla-
gen). Vid brott mot avkodningslagen skall därför huvudregeln tillämpas,
dvs. ersättning utgår för ren förmögenhetsskada. Exempel på sådan skada
är försämrat rörelseresultat för företag och andra rörelseidkare, försäm-
rade inkomster av arbete, uppdrag, royalties etc. för enskilda personer,
ökade utgifter utan motsvarande nytta, om förlusten uppstår utan att ha
förmedlats av person- eller sakskada. Skadeståndsskyldighet drabbar i
21
första hand den som gjort sig skyldig till den brottsliga handlingen. Kan
medverkan straffas leder också den till skadeståndsskyldighet.
I samband med avkodningslagens tillkomst diskuterades att infora en
särskild regel om skadestånd. Några remissinstanser hävdade t.ex. att
skadeståndet skulle omfatta såväl ersättning för utebliven intäkt som ide-
ellt skadestånd. Regeringen ansåg emellertid att lagens syfte torde kunna
uppnås utan att det skedde några ändringar i gällande regler för skade-
stånd (prop. 1993/94:53 s. 23). Någon särskild skadeståndsregel infördes
därför inte. Från branschens sida hävdas att det skadestånd som döms ut
på grund av brott mot avkodningslagen sällan ger tjänsteleverantörema
föll ersättning för den skada som brottet har medfört.
Som tidigare nämnts kan hanteringen av olovlig utrustning orsaka bety-
dande skadeverkningar och bl.a. leda till avsevärda kostnader för tjänste-
leverantörer samt i övrigt medföra negativa konsekvenser för såväl
näringslivet som för konsumenterna. Det är därför angeläget att tjänstele-
verantörema ersätts för de skador som orsakas genom denna brottslighet.
I mål av nu aktuellt slag är det ofta svårt att styrka en skadas omfatt-
ning. Detta hänger samman bl.a. med den osäkerhet som är förenad med
att göra antaganden om den förlust som ett intrång av detta slag medför. I
ett fall där avkodningsutrustning har spritts på ett straffbart sätt kan den
skadeståndsskyldige t.ex. invända att kunderna, om de inte hade skaffat
sig avkodningsutrustning, ändå inte skulle ha tecknat avtal med tjänstele-
verantören. Det ter sig i stort sett omöjligt för tjänsteleverantören att be-
visa vilka kunder som hade varit beredda att betala det ordinarie priset för
tjänsten, samtidigt som det vore orimligt att inte anta att en del kunder
skulle ha gjort det. I ett fall som detta kan domstolen med stöd av 35 kap.
5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till ett skäligt belopp. En sådan
skälighetsbedömning leder till särskilt otillfredsställande osäkerhet när
domstolen skall bedöma hur många kunder som skulle vara beredda att
betala det ordinarie priset. Denna ordning kan leda till att tjänsteleveran-
törema inte far någon ersättning trots ah den olovliga hanteringen lett till
att deras tjänster har utnyttjats utan betalning.
Liknande svårigheter vid beräkningen av den förlust som ett intrång
medför finns på det immaterialrättsliga området. På det området har man
försökt lösa problemet genom regler som innebär att den som begår in-
trång uppsåtligen eller av oaktsamhet alltid skall betala, förutom ersätt-
ning för den skada som intrånget har medfört, skälig ersättning för ut-
nyttjandet av rättigheten (jfr 54 § 1 stycket upphovsrättslagen [1960:729]
och 38 § varumärkeslagen [1960:644]). Sådan ersättning skall betalas
även om rättighetshavaren faktiskt inte har lidit någon förlust till följd av
det brottsliga förfarandet (se bl.a. prop. 1993/94:122 s. 50 f.).
En liknande minimiregel för skadeståndets beräkning vid brott mot av-
kodningslagen torde till stora delar kunna avhjälpa de beskrivna proble-
men. Det föreslås därför att den som begår brott mot avkodningslagen
skall betala skälig ersättning för att den tjänst som gjorts tillgänglig
genom brottet har utnyttjats.
Bestämmelsen avser inte att ändra de grundläggande reglerna om ska-
destånd enligt nuvarande rätt, nämligen att tjänsteleverantören skall fa full
ersättning för den skada som uppkommit på grund av brottet.
Prop. 1999/2000:49
22
Lagrådet har anfört att det synes lämpligt att, med anledning av svårig-
heten att bevisa att en tjänst faktiskt har utnyttjats, i stället kräva att tjäns-
ten ”har kunnat” utnyttjas. Avgörande för att ersättning skall kunna utgå
bör dock, enligt regeringens uppfattning, vara att utrustningen har tagits i
bruk dvs. har utnyttjats. Härvid kan noteras att, om det inte föreligger
några omständigheter som talar i motsatt riktning, man normalt torde
kunna utgå från att den utrustning som spritts också utnyttjats. Lagrådets
påpekande föranleder därför inte någon ändring av förslaget.
Vad gäller överträdelser av varusmugglingslagen synes som Lagrådet
konstaterat sådana överträdelser på grund av principen om skyddat in-
tresse inte kunna föranleda ersättningsskyldighet.
Prop. 1999/2000:49
Regeringens förslag: Den nuvarande lagen ersätts med en ny lag. Den
nya lagen skall träda i kraft den 1 maj 2000.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att den nya lagen skall
träda i kraft den 1 april 2000.
Skälen för förslaget: Med hänsyn till de ändringar som föreslås i för-
hållande till den nu gällande lagen bör denna ersättas med en ny lag. Den
nya lagen bör därvid i största möjliga mån följa direktivets text. Vissa
omskrivningar behöver dock göras, bl.a. för att anpassa texten till svensk
lagstil.
Direktivet om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller ut-
görs av villkorad tillgång skall vara genomfört den 28 maj 2000. Det före-
slås därför att den nya lagen skall träda i kraft den 1 maj 2000.
De nya straffbestämmelserna skall självfallet inte tillämpas för brott
som begåtts innan de nya bestämmelserna trätt i kraft. Av 5 § lagen
(1964:163) om införandet av brottsbalken (BrP) följer att den nya
strängare straffskalan inte blir tillämplig på brott som har begåtts innan de
nya bestämmelserna träder i kraft. I fråga om den nya åtalsbestämmelsen i
9 § kommer principen i 7 § andra meningen BrP att bli tillämplig. Enligt
denna skall åklagares befogenhet att väcka åtal bedömas enligt äldre lag
bl.a. om när handlingen företogs särskilt villkor var föreskrivet för sådant
åtal. För brott mot avkodningslagen som begåtts före ikraftträdandet av
den nya bestämmelsen gäller alltså fortfarande kravet att åtal skall vara av
särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt. Några särskilda övergångs-
bestämmelser är inte nödvändiga.
Förslaget i propositionen innebär dels ett genomförande av EG-direktivet
om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad
23
tillgång, dels ytterligare anpassningar som bedömts nödvändiga i avkod- Prop. 1999/2000:49
ningslagens bestämmelser.
Det föreligger vissa svårigheter att närmare beräkna de sammantagna
kostnadseffekterna av den föreslagna lagstiftningen. Förslaget innebär
bl.a. att ytterligare befattningar med olaglig avkodningsutrustning än vad
som för närvarande är fallet blir kriminaliserade. Att det straffbara områ-
det således utökas skulle kunna antas leda till ett ökat antal brottsutred-
ningar och mål vid domstolar. Någon avsevärd utökning av det straffbara
området är det emellertid inte fråga om. Merparten av de åtgärder i form
av brottsutredningar m.m. som nu kan bli aktuella hade sannolikt vidtagits
redan med nuvarande regelverk. Eftersom inte heller privat hantering av
olaglig avkodningsutrustning omfattas bör förändringarna i detta avse-
ende inte medföra någon märkbart ökad arbetsbelastning for rättsväsen-
det. Att nu också import av olaglig utrustning kriminaliseras påverkar inte
denna bedömning.
Borttagandet av den särskilda åtalsregeln bör medföra att det för rätts-
väsendet blir möjligt att ingripa oftare än i dag. Den ökade arbetsbelast-
ningen till följd av denna förändring bör dock, med hänsyn till att regle-
ringen endast inriktas på kommersiella förfaranden, bli marginell och där-
för inte fordra ökade resurser för rättsväsendet.
Sammantaget finns det inte nu grund för att anta att de föreslagna änd-
ringarna kommer att leda till ökade utgifter av sådan omfattning att de
inte kan finansieras inom ramen för befintliga medel.
13.1 Lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning
1§
Paragrafen anger kortfattat vad lagen handlar om. De närmare bestäm-
melserna om lagens tillämpningsområde framgår av de följande paragra-
ferna.
2§
Paragrafen behandlas i avsnitt 7. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag. Avsikten är att den skall ha samma innebörd som arti-
kel 2 a i direktivet. I paragrafens andra led anges vilka krav som ställs för
att en tjänst skall omfattas av lagen.
3§
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I paragrafen
definieras vad som avses med villkorad tillgång till en tjänst. Definitionen
överensstämmer med artikel 2 b i direktivet. I syfte att förtydliga och för
att anpassa direktivets text till svensk lagstil har uttrycket "man har blivit
personligt godkänd som behörig" ersatts av "användare eller mottagare ...
24
har blivit personligt godkända som behöriga". Detta uttryckssätt avser att
klargöra att tillgången till en tjänst kan vara villkorad i lagens mening
även i de situationer då den som skall använda en tjänst som omfattas av
lagen (användaren) inte nödvändigtvis är den som rent faktiskt skall anses
ta emot tjänsten (mottagaren). Denna distinktion har endast betydelse för
bedömningen av om en tjänst omfattas av lagen. Denna åtskillnad saknar
däremot betydelse vid t.ex. prövning enligt 5 och 6 §§.
4§
Utrustning för avkodning har behandlats i avsnitt 8. Definitionen i para-
grafen anknyter till direktivet vad gäller "utrustning för villkorad tillgång"
och "olaglig utrustning", artikel 2 c och 2 e.
5§
Paragrafen motsvarar i väsentliga delar 2 § i den nuvarande lagen. Den
innebär att import, tillverkning, distribution, försäljning, uthyrning, inne-
hav, installation, underhåll eller utbyte av avkodningsutrustning som sker
yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte blir otillåten om avsikten är att
göra en av lagen omfattad tjänst åtkomlig i tolkningsbar form där tjänste-
leverantören inte har lämnat sitt godkännande. Bestämmelsen tillgodoser
artikel 4 i direktivet. Ändringen har behandlats i avsnitt 8. Med import
avses införsel från andra länder än EU:s medlemsstater.
Den begränsning som följer av begreppet "tolkningsbar form" avser de
situationer då utrustningen i och för sig ger viss faktisk "tillgång" till en
tjänst som omfattas av lagen, men där det inte är praktiskt möjligt att på
sedvanligt sätt tillgodogöra sig tjänstens innehåll. Ett exempel på när en
tjänst inte är tillgänglig i tolkningsbar form kan vara när ett s.k. videokort
i en dator gör det möjligt att på bildskärmen uppfatta enbart en kodad bild
av t.ex. en betal-TV-kanal. En annan sak är självfallet bedömningen av
uppsåtet hos den som bereder sig tillgång till tjänsten.
Angående innebörden av bestämmelsen se även prop. 1993/94:53
s. 25 f.
6§
Paragrafen kommenteras närmare i avsnitt 9. I andra stycket hänvisas till
varusmugglingslagens bestämmelser vad gäller straff för olovlig införsel
och andra förfaranden med smuggelgods. Så som angetts tidigare inne-
fattar import inte införsel av varor från andra EU-länder. Tullagen
(1994:1550) gäller därmed för Tullverkets övervakning och kontroll av
import av avkodningsutrustning, medan lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen inte kan bli tillämplig.
7§
Paragrafen motsvarar 4 § i den nuvarande lagen.
8§
Paragrafen motsvarar 5 § i den nuvarande lagen.
25
Prop. 1999/2000:49
9§
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 10 innehåller bestämmelser om ska-
deståndsskyldighet vid brott mot avkodningslagen. Som Lagrådet före-
slagit framgår det av bestämmelsen att skadestånd kan utbetalas när någon
uppsåtligen bryter mot 5 §.
I paragrafens första led föreskrivs att den som gör sig skyldig till brott
mot lagen skall betala skälig ersättning för att den tjänst som gjorts till-
gänglig genom brottet har utnyttjats. Detta är en minimiregel för skade-
ståndets beräkning. Skadeståndet avser ersättning för att tjänsteleverantö-
remas tjänster utnyttjats till följd av den olagliga hanteringen. En ut-
gångspunkt vid bedömningen av vad som utgör skälig ersättning bör - på
motsvarande sätt som inom det immaterialrättsliga området - vara den
avgift som skulle ha betalats om avtal tecknats med tjänsteleverantören.
Hur mycket tjänsten utnyttjats - t.ex. hur många TV-program som de per-
soner som använt tjänsten faktiskt tittat på - har däremot ingen betydelse.
Avgörande är i stället att tjänsten utnyttjats, dvs. att den tagits i bruk. Som
anförts i avsnitt 10 torde man normalt - om det inte föreligger några sär-
skilda omständigheter som talar i motsatt riktning - kunna utgå från att
den utrustning som spritts utnyttjats.
Förutom den nu föreslagna minimiersättningen har den drabbade
tjänsteleverantören rätt till ersättning för deri ytterligare ekonomiska skada
som brottet har medfört, vilket framgår av det andra ledet av paragrafen.
10 §
Paragrafen har närmare kommenterats i avsnitt 9.
Prop. 1999/2000:49
26
L 320/54
r~sv~i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 1
28. 11.98
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÄDETS DIREKTIV 98/84/EG
av den 20 november 1998
om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad
tillgång
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS
RÄD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Euro-
peiska gemenskapen, särskilt artiklarna 57.2, 66 och 100 a
i detta,
med beaktande av kommissionens förslag ('),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande (*),
måste grundas på vederbörlig hänsyn till andra
legitima intressen som förtjänar rättsligt skydd.
(4) Kommissionen genomförde ett omfattande samråd
med utgångspunkt i grönboken om ”Rättsskydd för
krypterade radio- och TV-tjänster på den inre
marknaden”. Resultaten från samrådet bekräftade
behovet av en gemenskapsrättsakt som säkerställer
det rättsliga skyddet för alla de tjänster som
utnyttjar villkorad tillgång som ett sätt att garantera
betalningen.
enligt förfarandet i artikel 189 b i fördraget Q och
av följande skäl:
(1) I målen för gemenskapen ingår enligt fördraget att
skapa en allt fastare sammanslutning mellan de
europeiska folken och att säkerställa ekonomiska
och sociala framsteg genom att undanröja de
barriärer som skiljer dem åt.
(2) Tillhandahållandet av radio- och TV-tjänster och av
informationssamhällets tjänster över gränserna kan,
ur den enskildes synvinkel, bidra till att yttrandefri-
heten som grundläggande rättighet får full verkan
och, ur kollektiv synvinkel, bidra till att målen i
fördraget uppnås.
(3) I fördraget fastställs rätten till fri rörlighet för alla
tjänster som normalt utförs mot ersättning. Denna
rättighet, tillämpad på radio- och TV-tjänster och
på informationssamhällets tjänster, är också
gemenskapslagstiftningens särskilda uttryck för en
mer allmän princip, nämligen yttrandefriheten så
som den läggs fast i artikel 10 i Europakonven-
tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. I den artikeln
fastslås uttryckligen medborgarnas rättighet att
mottaga och sprida uppgifter oberoende av territo-
riella gränser, varje inskränkning i denna rättighet
(5) I sin resolution av den 13 maj 1997 om grön-
boken (4) anmodade Europaparlamentet kommis-
sionen att lägga fram ett förslag till ett direktiv som
omfattar alla de kodade tjänster som kodas för att
garantera betalningen av en avgift, vilket skulle
omfatta såväl informationssamhällets tjänster som
tillhandahålls på distans på elektronisk väg och på
särskild begäran av en tjänstemottagare, som radio-
och TV-tjänster.
(6) Digital teknik kan öka konsumenternas valmöjlig-
heter och bidra till kulturell mångfald genom att
allt fler tjänster enligt artiklarna 59 och 60 i
fördraget utvecklas. Lönsamheten för dessa tjänster
kommer ofta att vara beroende av att tjänsteleveran-
törens betalning garanteras genom villkorad till-
gång. Ett rättsligt skydd för tjänsteleverantörer mot
olaglig utrustning som möjliggör kostnadsfri till-
gång till dessa tjänster förefaller därför nödvändigt
för att säkerställa tjänsternas ekonomiska livskraft.
(7) Kommissionen erkände dessa frågors betydelse i
sitt meddelande om ett europeiskt initiativ inom
elektronisk handel.
(•) EGT C 314, 16.10.1997, s. 7 samt EGT C 203, 30.6.1998,
s. 12.
(*) EGT C 129, 27.4.1998, s. 16.
f3) Europaparlamentets yttrande av den 30 april 1998 (EGT C
152, 18-5.1998, s. 59), rådets gemensamma ståndpunkt av den
29 juni 1998 (EGT C 262, 19.8.1998, s. 34) och Europaparla-
mentets beslut av den 8 oktober 1998 (EGT C 328,
26.10.1988). Rådets beslut av den 9 november 1998.
(8) Enligt artikel 7 a i fördraget skall den inre mark-
naden omfatta ett område utan inre gränser, där fri
rörlighet för varor och tjänster säkerställs. Enligt
artikel 128.4 i fördraget skall gemenskapen beakta
de kulturella aspekterna då den handlar enligt
andra bestämmelser i fördraget. Enligt artikel 130.3
i fördraget skall gemenskapen genom sin politik
(*) EGT C 167, 2.6.1997, s. 31.
27
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 1
28.11.98 I SV I
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
L 320/55
och verksamhet bidra till att skapa de nödvändiga
förutsättningarna för gemenskapsindustrins
konkurrensförmåga.
(9) Detta direktiv påverkar inte eventuella framtida
gemenskapsföreskrifter eller nationella föreskrifter
avsedda att säkerställa att ett antal radio- och TV-
tjänster som anses vara av allmänt intresse inte
bygger på villkorad tillgång.
(10) Detta direktiv påverkar inte de kulturella aspek-
terna av andra eventuella gemenskapsåtgärder avse-
ende nya tjänster.
(11) Skillnaden i de nationella reglerna om rättsligt
skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av
villkorad tillgång kan skapa hinder för den fria
rörligheten för varor och tjänster.
(12) Det räcker inte med att tillämpa fördraget för att
undanröja dessa hinder för den inre marknaden.
Dessa hinder bör därför undanröjas genom att det
inrättas en enhetlig skyddsnivå i alla medlems-
stater. Detta innebär en tillnärmning av de natio-
nella reglerna om sådan kommersiell verksamhet
som rör olaglig utrustning.
(13) Det verkar nödvändigt att se till att medlemssta-
terna tillhandahåller lämpligt rättsligt skydd mot
saluförande, i direkt eller indirekt ekonomiskt
vinstsyfte, av olaglig utrustning som möjliggör eller
underlättar obehörigt kringgående av tekniska
åtgärder avsedda att garantera betalningen av legalt
tillhandahållna tjänster.
(14) Den kommersiella verksamhet som rör olaglig
utrustning omfattar alla kommersiella medde-
landen i form av annonsering, direkt marknads-
föring, sponsring, säljfrämjande åtgärder och
reklam för sådana produkter och tjänster.
(15) Denna kommersiella verksamhet är till skada för
konsumenterna som vilseleds om den olagliga
utrustningens ursprung. Det behövs en hög konsu-
mentskyddsnivå för att bekämpa denna typ av
konsumentbedrägerier. I artikel 129 a.l i fördraget
föreskrivs att gemenskapen skall bidra till att en
hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder
som beslutas enligt artikel 100 a i detta.
(16) De rättsliga ramarna för skapandet av ett enda
audiovisuellt område enligt rådets direktiv 89/
552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av
vissa bestämmelser som fastställts i medlemssta-
ternas lagar och andra författningar om utförandet
av sändningsverksamhet för television ('), bör
kompletteras med en hänvisning till teknik för vill-
korad tillgång enligt det här direktivet, inte minst
för att garantera likabehandling av de tjänsteleve-
rantörer som tillhandahåller radio- och TV-tjänster
över gränserna, oavsett etableringsort.
(17) I enlighet med rådets resolution av den 29 juni
1995 om enhetlig och effektiv tillämpning av
gemenskapsrätten och om sanktioner som skall till-
lämpas vid överträdelser av gemenskapsrättsliga
bestämmelser om den inre marknaden (2), måste
medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa att
gemenskapsrätten tillämpas lika effektivt och rigo-
röst som den nationella lagstiftningen.
(18) I enlighet med artikel 5 i fördraget är medlemssta-
terna skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att
säkerställa gemenskapslagstiftningens tillämpning
och effektivitet, särskilt genom att se till att de
valda sanktionerna är verkningsfulla, avskräckande
och proportionerliga samt rättelsemöjlighetema
anpassade.
(19) Tillnärmningen av medlemsstaternas lagar och
andra författningar bör begränsas till vad som är
nödvändigt för att uppnå målen för den inre mark-
naden i enlighet med proportionalitetsprincipen, så
som anges i artikel 3 b tredje stycket i fördraget.
(20) Distribution av olaglig utrustning omfattar all över-
föring och saluföring av sådan utrustning för
omsättning inom eller utom gemenskapen.
(21) Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av några
nationella regler som förbjuder innehav av olaglig
utrustning för privat bruk, tillämpningen av
gemenskapens konkurrensregler eller tillämp-
ningen av gemenskapens regler om immateriella
rättigheter.
(22) I nationell lagstiftning om sanktioner och möjlig-
heter till rättelse mot otillåten kommersiell verk-
samhet kan föreskrivas att den som utför verksam-
heten måste känna till, eller på goda grunder kan
antas känna till, att utrustningen i fråga var olaglig.
(') EGT L 298, 17.10.1989, s. 23. Direktivet ändrat genom Euro-
paparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG (EGT L 202,
30.7.1997, s. 60).
f) EGT C 188, 22.7.1995, s. 1.
28
L 320/56 r~SV~l
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 2
28. 11.98
(23) De sanktioner och möjligheter till rättelse som
föreskrivs i detta direktiv påverkar inte använd-
ningen av någon annan sanktion eller möjlighet till
rättelse enligt nationell lag, såsom förebyggande
åtgärder i allmänhet eller beslagtagande av olaglig
utrustning. Medlemsstaterna är inte förpliktade att
stadga straffrättsliga sanktioner mot otillåten verk-
samhet som omfattas av detta direktiv. Medlemssta-
ternas. bestämmelser för skadeståndstalan skall
överensstämma med deras nationella lagstiftning
och rättssystem.
(24) Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av natio-
nella regler som inte hör till det område som
härmed samordnas, till exempel de regler som
antagits för skydd av minderåriga, inbegripet
reglerna i enlighet med direktiv 89/552/EEG eller
nationella bestämmelser om allmän ordning eller
allmän säkerhet.
b) villkorad tillgäng: alla tekniska åtgärder och/eller
arrangemang som gör att man kan få tillgång till en
skyddad tjänst i tolkningsbar form först sedan man har
blivit personligt godkänd som behörig,
c) utrustning för villkorad tillgäng: all utrustning, eller
programvara som utformats eller anpassats för att göra
en skyddad tjänst tillgänglig i tolkningsbar form,
d) anknuten tjänst: installation, underhåll och utbyte av
utrustning för villkorad tillgång samt tillhandahål-
landet av tjänster för kommersiella meddelanden som
har samband med dessa eller med skyddade tjänster,
e) olaglig utrustning, all utrustning eller programvara
som utformats eller anpassats för att göra en skyddad
tjänst tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleve-
rantörens gödkännande,
f) omräde som samordnas genom detta direktiv, alla
bestämmelser som avser den otillåtna verksamhet som
anges i artikel 4.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Tillämpningsområde
Syftet med detta direktiv är att tillnärma bestämmelserna i
medlemsstaterna om åtgärder mot olaglig utrustning som
ger obehörig tillgång till skyddade tjänster.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv avses med
a) skyddad tjänst: alla de tjänster som nämns nedan om
de tillhandahålls mot ersättning och är föremål för
villkorad tillgång, nämligen
— TV-sändning enligt definitionen i artikel 1 a i
direktiv 89/552/EEG,
— radiosändning i betydelsen all överföring av radio-
program riktade till allmänheten, via tråd eller via
etern, vilket även omfattar satellitsändningar,
— informationssamhällets tjänster i den betydelse
som avses i artikel 1.2 i Europaparlamentets och
rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om
ett informationsförfarande beträffande tekniska
standarder och föreskrifter och beträffande före-
skrifter för informationssamhällets tjänster ('),
eller tillhandahållandet av villkorad tillgång för ovan-
nämnda tjänster betraktat som en tjänst i sig.
Artikel 3
Principerna för den inre marknaden
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att på sitt territorium förbjuda sådan verk-
samhet som förtecknas i artikel 4 och för att införa de
sanktioner och de möjligheter till rättelse som fastställs i
artikel 5.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får
medlemsstaterna inte, av skäl som faller inom det område
som samordnas genom detta direktiv,
a) begränsa tillhandahållandet av skyddade tjänster eller
anknutna tjänster vilka har sitt ursprung i en annan
medlemsstat,
b) begränsa den fria rörligheten för utrustning för vill-
korad tillgång.
(’) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18).
Artikel 4
Otillåten verksamhet
Medlemsstaterna skall inom sitt territorium förbjuda
följande verksamheter:
a) Tillverkning, import, distribution, försäljning, uthyr-
ning eller innehav av olaglig utrustning i kommersiellt
syfte.
b) Installation, underhåll eller utbyte av olaglig utrustning
i kommersiellt syfte.
c) Marknadsföring av olaglig utrustning genom kommer-
siella meddelanden.
29
28.11.98 | SV I
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 1
L 320/57
Artikel 5
Sanktioner och möjligheter till rättelse
1. Sanktionerna skall vara verkningsfulla, avskräckande
och proportionerliga i förhållande till de följder den otill-
låtna verksamheten eventuellt kan få.
2. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för
att säkerställa att leverantörer av skyddade tjänster, vars
intressen påverkas av sådan otillåten verksamhet som
anges i artikel 4 och som bedrivs på medlemsstaternas
territorium, har tillgång till lämpliga möjligheter till
rättelse, däribland möjlighet att väcka skadeståndstalan
och att utverka ett föreläggande eller annan förebyggande
åtgärd och där det anses.lämpligt få anhålla om att olaglig
utrustning avlägsnas från kommersiella kanaler.
Artikel 6
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv
senast den 28 maj 2000. De skall genast underrätta
kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av
en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare före-
skrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje
medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som
de antar inom det område som samordnas genom detta
direktiv.
Artikel 7
Rapportering
Senast tre år efter ikraftträdandet av detta direktiv, och
därefter vartannat år, skall kommissionen till Europaparla-
mentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén
överlämna en rapport om genomförandet av detta
direktiv, vid behov åtföljd av förslag till anpassningar,
särskilt när det gäller definitionerna i artikel 2, mot
bakgrund av den tekniska och ekonomiska utvecklingen
samt av kommissionens samråd.
Artikel 8
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentlig-
görs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 9
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 20 november 1998.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
J.M. GIL-ROBLES E. HOSTASCH
Ordförande Ordförande
30
I denna departementspromemoria läggs det fram förslag till en ny lag om
förbud mot viss avkodningsutrustning för att bl.a. i svensk rätt genomföra
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november
1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av
villkorad tillgång. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2000
och ersätta den nuvarande lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss
avkodningsutrustning. I lagens namn görs bara en redaktionell ändring.
Förslaget innebär i huvudsak följande. Reglerna mot olaglig utrustning
som ger obehörig tillgång till radio- och TV-sändningar skärps. Även
informationssamhällets tjänster skyddas genom den nya lagen. Med olag-
lig utrustning avses här all utrustning eller programvara som utformats
eller anpassats för att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i
tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande. I stort sett kri-
minaliseras all kommersiell hantering av sådan utrustning.
I lagen införs en helt ny bestämmelse som innebär att den som begår brott
mot lagen skall betala skälig ersättning för att den tjänst som gjorts till-
gänglig genom brottet har utnyttjats samt ersättning för den ytterligare
ekonomiska skada som brottet har medfört.
Maximistraffet för brott mot avkodningslagen höjs från nuvarande
fängelse i sex månader till fängelse i högst två år. Åtal för brott mot lagen
skall fa väckas när målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är motive-
rat från allmän synpunkt.
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 2
31
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 3
Lag om förbud mot viss avkodningsutrustning
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser mot obehörig tillgång till vissa tjäns-
ter.
2 § Med tjänster avses i denna lag
1. ljudradio- eller TV-sändningar som är riktade till allmänheten,
2. andra tjänster som utförs elektroniskt, på distans och på begäran av
mottagaren, eller
3. tillhandahållandet av villkorad tillgång till de tjänster som avses i 1
och 2.
3 § För att en tjänst skall omfattas av lagen krävs det att tillgången till
den är villkorad och att den hålls till handa mot betalning.
Med villkorad tillgång till en tjänst avses att tekniska åtgärder eller
arrangemang gör att användare eller mottagare kan få tillgång till tjänsten
i tolkningsbar form först sedan de har blivit personligt godkända som be-
höriga.
4 § Med avkodningsutrustning avses utrustning eller programvara som
utformats eller anpassats för att göra en tjänst som omfattas av lagen till-
gänglig i tolkningsbar form.
5 § Avkodningsutrustning får inte yrkesmässigt eller annars i förvärvs-
syfte importeras, tillverkas, distribueras, säljas, hyras ut, innehas, installe-
ras, underhållas eller bytas ut i syfte att göra en tjänst som omfattas av
lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkän-
nande.
6 § Den som på annat sätt än genom import uppsåtligen bryter mot 5 §
skall dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
7 § För försök till brott enligt denna lag skall dömas till ansvar enligt 23
kap. brottsbalken.
8 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det
rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång (EGT nr L
320, 28.11.1998, s. 54, Celex 398L0084).
32
dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall för-
klaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag
eller dess värde far förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att före-
bygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
9 § Den som gör sig skyldig till brott mot 5 § skall betala skälig ersätt-
ning för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom brottet har utnyttjats
samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som brottet har med-
fört.
10 § Åklagaren far väcka åtal för brott mot denna lag endast om måls-
äganden anger brottet till åtal eller åtal är motiverat från allmän synpunkt.
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 3
33
Göta hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Helsingborgs tingsrätt, Justitie-
kanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Datain-
spektionen, Statskontoret, Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen,
Ekonomistymingsverket, Riksrevisionsverket, Konsumentverket, Göte-
borgs universitet, Kungliga tekniska högskolan, Granskningsnämnden för
radio och TV, Radio- och TV-verket, Post- och telestyrelsen, Kommuni-
kationsforskningsberedningen, Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Konkurrensverket, IT-kommissionen, Canal Digital Sverige
AB, Copyswede, Dataföreningen i Sverige, Föreningen STOP, Grossist-
förbundet Svensk Handel, Hyresgästernas Riksförbund, IT-företagen,
Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS),
Netcom Systems AB, Radiotjänst i Kiruna AB, Senda i Sverige AB,
Stjäm-TV-nätet AB, Sweden on line AB, Svenska kabel-TV-föreningen,
Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM), Sveriges advokat-
samfund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
Television AB, Telenordia AB, Telia AB, Teracom AB, TV 4 AB, Viasat
AB
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 4
34
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 5
Lag om förbud mot viss avkodningsutrustning
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser mot obehörig tillgång till vissa tjäns-
ter.
2 § Med tjänster avses i denna lag
1. ljudradio- eller TV-sändningar som är riktade till allmänheten,
2. andra tjänster som utförs elektroniskt, på distans och på begäran av
mottagaren, eller
3. tillhandahållandet av villkorad tillgång till de tjänster som avses i 1
och 2.
3 § För att en tjänst skall omfattas av lagen krävs det att tillgången till
den är villkorad och att den hålls till handa mot betalning.
Med villkorad tillgång till en tjänst avses att tekniska åtgärder eller
arrangemang gör att användare eller mottagare kan fa tillgång till tjänsten
i tolkningsbar form först sedan de har blivit personligt godkända som be-
höriga.
4 § Med avkodningsutrustning avses utrustning eller programvara som
utformats eller anpassats för att göra en tjänst som omfattas av lagen till-
gänglig i tolkningsbar form.
5 § Avkodningsutrustning far inte yrkesmässigt eller annars i förvärvs-
syfte importeras, tillverkas, distribueras, säljas, hyras ut, innehas, installe-
ras, underhållas eller bytas ut i syfte att göra en tjänst som omfattas av
lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkän-
nande.
6 § Den som på annat sätt än genom import uppsåtligen bryter mot 5 §
skall dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
7 § För försök till brott enligt denna lag skall dömas till ansvar enligt 23
kap. brottsbalken.
8 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan
dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall för-
klaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
35
Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag
eller dess värde far förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att före-
bygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
9 § Den som gör sig skyldig till brott mot 5 § skall betala skälig ersätt-
ning för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom brottet har utnyttjats
samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som brottet har med-
fört.
10 § Åklagaren far väcka åtal för brott mot denna lag endast om måls-
äganden anger brottet till åtal eller åtal är motiverat från allmän synpunkt.
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 5
36
Prop. 1999/2000:49
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-12-10
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 2 december 1999 (Kulturdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Ann-Jeanette Eriksson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
2 och 3 §§
Lagens tillämpningsområde skulle tydligare framgå av de inledande be-
stämmelserna, om förutsättningen att en skyddad tjänst skall vara föremål
för villkorad tillgång och tillhandahållas mot betalning flyttas från 3 §, där
begreppet villkorad tillgång definieras, till 2 §. Paragraferna skulle då
kunna få följande lydelse:
2§
Med tjänst avses i denna lag
1. en ljudradio- eller TV-sändning som är riktad till allmänheten,
2. varje annan tjänst som utförs elektroniskt, på distans och på begäran av
mottagaren och
3. tillhandahållandet av villkorad tillgång till en tjänst som avses i 1 och 2,
betraktat som en tjänst i sig,
om tjänsten är föremål för villkorad tillgång och tillhandahålls mot betal-
ning.
3§
Med villkorad tillgång till en tjänst avses att en användare eller en motta-
gare av tjänsten till följd av tekniska åtgärder eller arrangemang kan få
tillgång till tjänsten i tolkningsbar form först sedan de har blivit personligt
godkända som behöriga.
9§
Enligt paragrafen skall "den som gör sig skyldig till brott mot 5 §" betala
ersättning. Avsikten är att ersättningsskyldighet enligt bestämmelsen skall
komplettera den skadeståndsskyldighet som annars följer på grund av
37
brottet. Av allmänna rättsgrundsatser följer att skadestånd kan ådömas, Prop. 1999/2000:49
även om brottet begåtts av underårig eller är preskriberat. Bilaga 6
Enligt 1 kap. 1 § brottsbalken är brott en gärning som är beskriven i bal-
ken eller annan lag eller författning och för vilken föreskrivs straff som
sägs i balken. Det är först i 6 § i förevarande lag samt i lagen om straff för
varusmuggling som de subjektiva rekvisiten för ansvar anges och de gär-
ningar som avses i 5 § beläggs med straff. Det synes därför vara något
oegentligt att tala om brott "mot 5 §"; däremot skulle man kunna tala om
brott mot de intressen som skyddas av 5 § (jfr 1 kap. 3 § skadeståndsla-
gen). På grund av hänvisningen till lagen om straff för varusmuggling är
det heller inte lämpligt att skriva "brott enligt 6 §". Bättre synes vara att
ange förutsättningarna för skadeståndsskyldighet genom att upprepa för-
utsättningarna för straffansvar.
Avsikten synes vara att som huvudregel uppsåt skall krävas för skade-
ståndsskyldighet enligt förevarande paragraf. Ansvar enligt lagen om
straff för varusmuggling kan inträda även vid grovt oaktsamma gär-
ningar. Överträdelse av den lagen synes emellertid på grund av principen
om skyddat intresse inte kunna föranleda ersättningsskyldighet i sådana
fall som nu avses (se Hellner, Skadeståndsrätt, 1995 s. 81). Vid detta för-
hållande synes det inkonsekvent att som förutsättning för skadestånds-
skyldighet enligt förevarande bestämmelse ha olika subjektiva rekvisit
beroende på om det är fråga om import eller om någon annan straffbelagd
gärning.
Med tanke på den i författningskommentaren antydda svårigheten att
bevisa att en tjänst faktiskt har utnyttjats synes det lämpligt att i stället
kräva att tjänsten "har kunnat" utnyttjas.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att paragrafen ges följande
lydelse: "Den som uppsåtligen bryter mot 5 § skall betala skälig ersättning
för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom gärningen har kunnat ut-
nyttjas samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som gär-
ningen har medfört."
38
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 januari 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wämersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: Marita Ulvskog
Prop. 1999/2000:49
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:49
Utökat skydd för kodade tjänster.
39
Prop. 1999/2000:49
|
Författnings rubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om förbud beträffan- |
398L0084 |
Eländers Gotab 59712, Stockholm 2000
40