Prop.
1999/200Q-47
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 januari 2000
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås en begränsning av brottsoffers skyldighet att
ersätta en skadeståndsskyldigs rättegångskostnader.
Förslaget innebär att ett brottsoffer som har tillerkänts ersättning för
lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) (kränknings-
ersättning) inte skall behöva betala den skadeståndsskyldiges
rättegångskostnader även om brottsoffret har förlorat processen.
Undantag föreslås gälla om det finns särskilda skäl mot en begränsning
av kostnadsansvaret. Begränsningen föreslås också gälla när ett
brottsoffer har tillerkänts skadestånd på grund av brott för sveda och
värk, lyte eller annat stadigvarande men eller olägenheter i övrigt, om det
finns särskilda skäl för en begränsning.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2000.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 47
Prop. 1999/2000:47
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3
2 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)...............4
3 Ärendet och dess beredning..............................................................5
4 Brottsoffers ansvar för rättegångskostnader - gällande ordning.......6
5 Brottsoffers ansvar för rättegångskostnader bör inskränkas i vissa
fall......................................................................................................8
6 Utformningen av en ny kostnadsregel.............................................12
7 Ekonomiska konsekvenser..............................................................21
8 F örfattningskommentar...................................................................22
Bilaga 1 Promemorians lagförslag.......................................................24
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
promemorian Brottsoffers ansvar för rättegångskostnader (Ju
1998/3690)............................................................................25
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................................................26
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................27
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 januari 2000......29
Regeringen föreslår att riksdagen antar förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207).
Prop. 1999/2000:47
Prop. 1999/2000:47
Härigenom föreskrivs att det i skadeståndslagen (1972:207) skall införas
en ny paragraf, 6 kap. 5 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
6 kap. 5§ En skadelidande som har Om det finns särskilda skäl olägenheter i övrigt till Jöljd av Undantag från vad som sägs i |
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000. Den nya bestämmelsen skall
dock endast tillämpas i de fall yrkandet om skadestånd har framställts
efter ikraftträdandet.
Ett par fall där brottsoffret har förpliktats att ersätta gärningsmannens
rättegångskostnad har under senare tid rönt stor uppmärksamhet (se Nytt
Juridiskt Arkiv [NJA] 1997 s. 767 och 1999 s. 441; fallen redovisas dock
inte när det gäller rättegångskostnadsfrågan). I Brottsofferutredningens
betänkande Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (1998:40)
framhålls att frågan om rättegångskostnadernas fördelning i tvistemål om
skadestånd borde studeras men att detta inte kunnat ske inom ramen för
utredningens uppdrag.
Inom Justitiedepartementet har utarbetats en promemoria med förslag
till en ny bestämmelse i skadeståndslagen som innebär att ett offer för
brott som tillerkänns ersättning för kränkning genom brott inte skall
behöva betala gärningsmannens rättegångskostnader. Även i de fall där
ett offer för brott har tillerkänts ersättning för sveda och värk, lyte eller
stadigvarande men eller olägenheter i övrigt föreslår promemorian att
rätten skall kunna bestämma att kostnaderna skall kvittas, om det finns
särskilda skäl för det. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr 1998/3690).
Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande också en översyn av
skadeståndslagens materiella bestämmelser om ersättning för ideell
skada, dvs. för skador som inte är av ekonomisk natur. Avsikten är att en
lagrådsremiss skall avlämnas under år 2000. Det kunde i och för sig vara
lämpligt att behandla också frågan om brottsoffers ansvar för rättegångs-
kostnader i det sammanhanget. Det är enligt regeringens bedömning dock
angeläget att behandlingen av rättegångskostnadsfrågan inte dröjer,
varför vi nu tar upp den särskilt.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 16 december 1999 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 4. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar och tillägg.
Regeringen har i huvudsak följt förslagen. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer till Lagrådets
synpunkter i avsnitt 5 och 6 samt i författningskommentaren.
Prop. 1999/2000:47
Prop. 1999/2000:47
Promemorian redovisar gällande lagstiftning och praxis om
rättegångskostnaders fordelning i mål där skadestånd på grund av brott
prövas.
Oavsett om handläggningen sker enligt tvistemåls- eller brottmåls-
reglema gäller bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken (RB). När det
är fråga om handläggning enligt reglerna för brottmål gäller enligt 31
kap. 11 § tredje stycket RB dock den viktiga begränsningen att det ansvar
för rättegångskostnad som målsäganden kan åläggas är begränsat till den
särskilda kostnad som orsakats av det enskilda anspråket.
Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § RB skall den som vinner bifall till sin
talan få sina kostnader för rättegången ersatta av motparten. Av bestäm-
melsen följer att ett brottsoffer, om han eller hon i stället helt och hållet
förlorar, far betala motpartens rättegångskostnader. Det gäller oavsett om
avgörandet grundas på att motparten inte anses ha begått brottet eller på
att någon skada inte anses ha uppstått.
I 18 kap. 3 och 6 §§ RB finns bestämmelser om ansvar för rätte-
gångskostnader vid försumlig processföring.
För sådana fall där talan endast delvis far framgång gäller 18 kap. 4 §
RB, som ger domstolen en betydande frihet, t.ex. att låta vardera parten
svara för sina egna kostnader eller att ge endera parten en jämkad
ersättning. Högsta domstolens (HD) praxis på denna punkt innebär i sina
huvuddrag att rättegångskostnaderna skall kvittas om ett yrkande vinner
framgång endast till hälften, att en målsägande skall tillerkännas ersätt-
ning för halva sin kostnad om han eller hon vinner framgång i fråga om
tre fjärdedelar av det omtvistade beloppet och så vidare.
I mål om ersättning för kränkning ges dock en målsägande ett viktigt
skydd i kostnadshänseende vid tillämpningen av 18 kap. 4 § RB. HD har
i två refererade avgöranden (NJA 1988 s. 532 och 1997 s. 723) slagit fast
att målsäganden får sina kostnader ersatta och inte behöver betala
motparten dennes kostnader även om skadeståndsyrkandet bifalls endast
till en mindre del. I det senare fallet - som i HD enbart gällde prövning
av kränkningsersättningens storlek - åberopades målets karaktär till stöd
för denna lösning.
När det gäller skadestånd för annat än kränkning har inte samma
principer tillämpats. I stället får målsäganden oftast betala motparten
dennes kostnader eller en del av dessa, om han eller hon vinner mindre än
hälften av det som är tvistigt och regeln i 31 kap. 11 § tredje stycket RB
om ansvarsbegränsning inte är tillämplig.
Den som får hela sitt enskilda anspråk ogillat måste ersätta sin motpart
dennes rättegångskostnader oavsett om anspråket avser ersättning för
kränkning eller något annat.
Det som har sagts nu gäller även kostnaderna i en högre instans efter
ett överklagande. Så länge åtalet och det enskilda anspråket hålls samman
eller brottsoffret vinner åtminstone en delffamgång löper alltså han eller
hon ingen större kostnadsrisk. Emellertid kan det vara så att ett brotts-
offer överklagar en underrättsdom och begär ett högre skadestånd än det
som underrätten har beslutat, utan att vinna någon framgång med
överklagandet. I ett sådant fall måste brottsoffret, om inte regeln i 31 kap.
11 § RB om ansvarsbegränsning är tillämplig, ersätta motparten dennes
kostnader i den högre domstolen, oavsett om skadeståndet avser
ersättning for kränkning eller något annat. Vid skadestånd för annat än
kränkning kan målsäganden drabbas av ett kostnadsansvar redan om hans
eller hennes överklagande ogillas till mer än hälften.
Det kan också vara så att brottsoffrets motpart överklagar och far helt
bifall till sina yrkanden i högre instans. Även i ett sådant fall måste
brottsoffret, om inte regeln i 31 kap. 11 § RB är tillämplig, ersätta mot-
parten dennes rättegångskostnad i den högre domstolen oavsett om
skadeståndet avser kränkningsersättning eller något annat. Vid
skadestånd för annat än kränkning kan brottsoffret också bli ansvarigt för
rättegångskostnader om den tilltalades överklagande bifalls till mer än
hälften, t.ex. genom att en yrkad sänkning av skadeståndet far visst, men
inte fullt, bifall.
Utgången i högre instans kan också bli bestämmande för rättegångs-
kostnadernas fördelning i lägre instans (se 18 kap. 15 § RB). Detta förut-
sätter att en dom överklagas både i sak och när det gäller rättegångs-
kostnaderna. Kostnadsfrågan skall då bedömas som om målet redan i den
lägre instansen fått den utgång som den fick enligt domen i den högre
instansen. Den som är tappande part i högre instans kan alltså på grund
av denna utgång slutligen komma att förpliktas ersätta kostnader i lägre
instans.
Prop. 1999/2000:47
Prop. 1999/2000:47
Regeringens bedömning: Med hänsyn till att rättsordningen bör
upprätthålla ett rimligt mått av skydd för och stöd till dem som drabbas
av brott bör brottsoffers ansvar för rättegångskostnader inskränkas i vissa
fall.
I promemorian görs bedömningen att det finns ett behov av att
inskränka brottsoffers ansvar för rättegångskostnader i vissa fall.
Remissinstanserna delar genomgående bedömningen att det finns
behov av en ändring av rättegångskostnadsreglema i vissa mål om
skadestånd.
Skälen för regeringens bedömning: Den som har utsatts för ett brott
och som vill begära skadestånd ges i dag ett omfattande rättsskydd av
samhället. I allmänhet kan ett brottsoffer som målsägande föra fram sitt
anspråk i samma rättegång som ansvarsfrågan handläggs, vilket i sig gör
förfarandet enkelt och billigt för parterna. Åklagarens skyldighet enligt
22 kap. 2 § RB att föra målsägandens talan om enskilt anspråk innebär att
talan i de flesta fall kan föras utan några kostnader för målsäganden. En
målsägande har dessutom ofta rätt att få ett målsägandebiträde som bl.a.
bistår med att föra skadeståndstalan. Biträdet är kostnadsfritt för måls-
äganden. Om frågan om skadestånd avskiljs från brottmålet för att
handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål kvarstår måls-
ägandebiträdets uppdrag. Det gör det också om tingsrättens dom över-
klagas endast i fråga om enskilt anspråk.
När det gäller frågan om vem som skall bära ansvaret för rättegångs-
kostnader intar målsäganden redan enligt gällande rätt en särskilt för-
månlig ställning i en process om ett enskilt anspråk. Som framgått ovan
(avsnitt 4) begränsar reglerna i 31 kap. 11 § tredje stycket RB måls-
ägandens ansvar för den tilltalades kostnader till sådana som är särskilda i
de fall där anspråket kan föras fram i anslutning till ett mål om allmänt
åtal. Det innebär i praktiken att målsäganden inte ens i det fallet att det
enskilda anspråket helt ogillas brukar drabbas av något kostnadsansvar.
I mål om ersättning för kränkning ges en målsägande också ett viktigt
skydd i kostnadshänseende genom den tillämpning av 18 kap. 4 § RB
som slagits fast av HD (se avsnitt 4). Även om skadeståndsyrkandet
bifalls endast till en mindre del får målsäganden enligt denna praxis sina
kostnader ersatta och behöver inte betala motparten dennes kostnader,
oavsett i vilken ordning anspråket handläggs. I det senare fallet har, som
nämnts, målets karaktär åberopats till stöd för den lösningen. När det
gäller skadestånd för annat än kränkning har dock inte samma principer
tillämpats. Målsäganden får i stället oftast betala motparten dennes
kostnader eller en del av dessa, om han eller hon vinner mindre än hälften
av det som är tvistigt och regeln i 31 kap. 11 § tredje stycket RB om
ansvarsbegränsning inte är tillämplig.
Brottsoffret löper således ingen större kostnadsrisk så länge åtalet och
det enskilda anspråket hålls samman eller brottsoffret vinner åtminstone
en delframgång. Om ett brottsoffer överklagar en underrättsdom och
begär ett högre skadestånd än det som underrätten har beslutat, utan att
vinna någon framgång med överklagandet och målet i den högre
domstolen enbart gäller skadeståndsfrågan får dock brottsoffret ersätta
motparten dennes kostnader i den högre domstolen, oavsett om
skadeståndet avser ersättning för kränkning eller något annat. Vid
skadestånd för annat än kränkning kan brottsoffret drabbas av ett
kostnadsansvar redan om hans eller hennes överklagande ogillas till mer
än hälften.
Brottsoffret måste också ersätta motparten dennes rättegångskostnad
om motparten överklagar och får helt bifall till sina yrkanden i högre
instans, förutsatt att inte regeln i 31 kap. 11 § RB är tillämplig i den
högre domstolen. Detta gäller oavsett om skadeståndet avser kränknings-
ersättning eller något annat. Vid skadestånd för annat än kränkning kan
brottsoffret också bli ansvarig för rättegångskostnader om den tilltalades
överklagande bifalls till mer än hälften, t.ex. genom att en yrkad sänkning
av skadeståndet far visst, men inte fullt, bifall.
Utformningen av regelsystemet för rättegångskostnader innebär alltså
att en person som har utsatts för brott i vissa fall kan komma att bli skyl-
dig att betala ersättning för rättegångskostnader till den som är skade-
ståndsskyldig på grund av brottet. Som framgått i det föregående gäller
detta särskilt i de fall där en skadeståndstalan förs i brottmålet och enbart
skadeståndsfrågan överklagas, medan ansvarsfrågan stannar i under-
instansen. Vid talan om ersättning för kränkning uppstår dock inget kost-
nadsansvar så länge brottsoffrets motpart inte får helt bifall till sitt
överklagande. I andra fall kan det emellertid bli så att ett brottsoffer som i
slutfasen tillerkänns skadestånd samtidigt måste ersätta motparten för
dennes kostnader i högre domstol.
Detta förhållande rimmar mindre väl med den ställning och det stöd
som ett brottsoffer i övrigt garanteras under rättegången. Ur brottsoffrets
perspektiv torde det också ofta framstå som mer eller mindre slumpartat
att detta blir utgången av rättegången; att endast skadeståndsfrågan och
inte ansvarsfrågan blir föremål för prövning i högre rätt eller avskiljs för
handläggning enligt tvistemålsreglema är ju något som brottsoffret i vissa
fall inte alls råder över och i varje fall kan ha svårt att överblicka. Av
central betydelse i sammanhanget är att brottsoffret kan uppfatta betal-
ningsskyldigheten gentemot en gärningsman som en ytterligare kränk-
ning, utöver själva brottet. Detta är en konsekvens som i möjligaste mån
bör undvikas.
HD:s praxis enligt 18 kap. 4§ RB vid prövning av kränk-
ningsersättning ger stöd för att det i de fall det nu är fråga om finns starka
skäl att inte behandla den skadeståndsskyldige och den skadelidande som
i alla avseende likställda i rättegångskostnadshänseende. Skäl för ett
sådant synsätt, utöver vad som redan anförts, är att frågor om skadestånd
för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen i jämförelsevis hög grad är
beroende av en skönsmässig bedömning samt att förutsättningar för
förlikning typiskt sett saknas (jfr justitierådet Linds särskilda yttrande i
NJA 1997 s. 723).
Prop. 1999/2000:47
1* Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 47
Enligt regeringens mening kan en ytterligare begränsning av
brottsoffers ansvar för rättegångskostnader ligga väl i linje med det rätts-
skydd och stöd som det straffprocessuella systemet i övrigt bistår
brottsoffret med, bl.a. i fråga om möjligheterna att föra talan om
skadestånd på grund av brottet.
I andra vågskålen ligger visserligen att bestämmelserna om rätte-
gångskostnadernas fördelning i 18 kap. RB utgår från att parterna skall
behandlas lika i rättegångskostnadshänseende samt att begränsningar av
brottsoffers ansvar för rättegångskostnader kan uppfattas som avsteg från
denna grundläggande princip om likställdhet. Den i lagrådsremissen
föreslagna bestämmelsen innefattade i första stycket en obligatorisk regel
om att en skadelidande som tillerkänts ersättning för kränkning inte skall
förpliktas betala den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader. Lagrådet
har anfört att det bör analyseras om en sådan kategorisk regel står i
överensstämmelse med artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga
rättigheter.
Utmärkande för principen om rättvis rättegång som kommer till uttryck
i artikeln är att parterna är likställda i processen och att den ene inte
gynnas procedurmässigt på den andres bekostnad (se Danelius, Hans,
Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Stockholm 1998, s. 173). I ett
äldre mål mot Sverige har Europakommissionen uttalat att begreppet
”rättvis rättegång” fick anses innebära att den ena parten i en rättegång
inte placerades i ett väsentligt underläge i förhållande till motparten (mål
434/58 mot Sverige, Yb 2 s. 354).
Frågan om en begränsning av brottsoffers ansvar för
rättegångskostnader är förenlig med principen om en rättvis rättegång bör
enligt regeringens mening bedömas mot bakgrund av att den
särbehandling det här är fråga om, när det gäller fördelningen av
rättegångskostnader, ytterst motiveras av principen att rättsordningen bör
upprätthålla ett rimligt mått av skydd för och stöd till dem som drabbas
av brott. Den sistnämnda principen motiverar enligt regeringens
bedömning vissa olikheter i behandlingen av skadelidande och
skadeståndsskyldiga i rättegångskostnadshänseende när det är fråga om
skadestånd på grund av brott. Som framgått ovan innefattar HD:s praxis
vid tillämpningen av 18 kap. 4 § RB steg i denna riktning. Vidare är den
reglering regeringen nu föreslår, till skillnad från lagrådsremissens
förslag, inte i någon del obligatorisk. Vi återkommer till detta i avsnitt 6.
Bestämmelser med denna innebörd kan enligt vår bedömning inte anses
innefatta en sådan väsentlig obalans mellan parterna i mål där skadestånd
på grund av brott prövas att de står i strid med principen om rätten till en
rättvis rättegång.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats är det enligt regeringens
mening motiverat med en förändring av de gällande reglerna i syfte att
inskränka brottsoffers ansvar för rättegångskostnader i vissa fall. I ljuset
av principen om ett rimligt mått av skydd för och stöd till brottsoffer
framstår behovet vara tydligast vid sådana brott där skadestånd kan
lämnas på grund av kränkning. Ersättning för kränkning kan utgå för
brott som typiskt sett är integritetskränkande. Det är ofta fråga om
allvarliga brott som innebär stora fysiska och psykiska påfrestningar för
brottsoffret.
Prop. 1999/2000:47
10
Motsvarande bedömning gör sig gällande också i en del andra Prop. 1999/2000:47
näraliggande fall. Det gäller särskilt fall där någon har åsamkats en
personskada genom brott för vilken ersättning för sveda och värk, lyte,
men eller olägenheter i övrigt enligt 5 kap. 1 § första stycket 3
skadeståndslagen har dömts ut, men där bestämmelsen om ersättning för
kränkning i 1 kap. 3 § skadeståndslagen inte är tillämplig. Så kan
exempelvis vara fallet vid vissa brott som typiskt sett, eller i det enskilda
fallet, inte riktas mot den personliga integriteten eller innefattar annat
ofredande.
Ett annat och praktiskt betydelsefullt exempel rör närstående till perso-
ner som har dödats genom brott. Dessa har i vissa fall rätt till ersättning
för de psykiska besvär som de har drabbats av till följd av att en närstå-
ende har dödats. Enligt praxis krävs att dödandet har skett genom en
uppsåtlig gärning eller genom grov oaktsamhet (NJA 1993 s. 41 I och II;
1996 s. 377 och Högsta domstolens dom den 18 oktober 1999 i mål
T 107-96). De psykiska besvär som det här är fråga om ersätts som en
personskada, genom ersättning för sveda och värk. Närstående till dem
som har bragts om livet genom brott har dock inte rätt till kränk-
ningsersättning. Starka skäl talar för att också denna grupp av offer för
brott bör omfattas av en möjlighet till inskränkning av ansvaret för
motpartens rättegångskostnader. Detsamma gäller dem som direkt har
åsamkats personskada med anledning av ett allvarligare brott.
Vid utformningen av reglerna måste bland annat det syfte rättegångs-
kostnadsreglema fyller och de konsekvenser eventuella ändringar kan fa
beaktas. Dessa frågor behandlas i det följande avsnittet.
11
Prop. 1999/2000:47
Regeringens forslag: Bestämmelser som begränsar brottsoffers ansvar
för rättegångskostnader tas in i skadeståndslagen (1972:207). Bestäm-
melserna föreslås omfatta fall där ersättning för kränkning genom brott
har dömts ut och det inte finns särskilda skäl mot en begränsning av
ansvaret. Vissa fall där det finns särskilda skäl för en begränsning och där
ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men eller
olägenheter i övrigt har dömts ut för skador som har orsakats av brott
föreslås också omfattas av bestämmelserna.
Promemorians förslag överensstämmer huvudsakligen med regering-
ens förslag. I promemorian föreslås dock en obligatorisk regel om
begränsning av brottsoffers ansvar för rättegångskostnader för de fall ett
brottsoffer har tillerkänts kränkningsersättning.
Remissinstanserna anför på ett antal punkter invändningar mot pro-
memorians förslag. Kritiken är dock inte samstämmig. Det finns exem-
pelvis röster såväl för en helt och hållet fakultativ lösning som mot det
fakultativa inslag som promemorians förslag innefattar.
Skälen för regeringens förslag: En begränsning av brottsoffers ansvar
för rättegångskostnader kan utformas på olika sätt. I promemorian argu-
menteras mot en allmän möjlighet till kvittning, för en obligatorisk regel
om kvittning i de fall där ersättning för kränkning för brott har dömts ut
samt för en fakultativ regel om kvittning med krav på särskilda skäl för
de fall där ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande
men eller olägenheter i övrigt dömts ut för skador som har orsakats av
brott.
En allmän möjlighet till kvittning bör inte införas
Syftet med rättegångskostnadsregleringen är i första hand reparativt.
Reglerna om ansvar för rättegångskostnader skall kompensera kostna-
dernas negativa effekter och komplettera den materiella rätten på samma
sätt som skadeståndsreglerna gör. Reglerna om kostnadsansvar har
emellertid ytterligare ett syfte, nämligen att vara handlingsdirigerande.
Kostnadsreglema är avsedda att verka avhållande på alltför höga anspråk
samt på omotiverade bestridanden och överklaganden. Allmänt sett måste
därför en part som förlorar helt och hållet rörande det processen gäller
vara beredd att behöva ersätta motparten dennes kostnader.
Det är enligt regeringens bedömning inte möjligt eller lämpligt att mer
allmänt göra undantag från denna huvudregel när det gäller enskilda
anspråk på grund av brott. Detta gäller även om man skulle begränsa
tillämpningsområdet för en sådan allmän regel till processen i högre
instans. Skälen för detta är flera.
Ett mycket tungt vägande skäl är att en undantagsregel av allmän
karaktär skulle behöva ges en rent fakultativ utformning, dvs. ge
domstolen en allmän möjlighet att kvitta kostnader, eller mera begränsat
12
en allmän möjlighet att inte förplikta ett brottsoffer att ersätta en
gärningsmans rättegångskostnader. Sveriges Försäkringsförbund har
förordat en allmän skälighetsregel med den senare innebörden och anfört
att praxis snabbt skulle kunna slås fast av domstolarna. Också Sundsvalls
och Gävle tingsrätter anser att bestämmelserna i sin helhet bör vara
fakultativa. Erfarenheterna av sådana kostnadsregler är emellertid inte
goda. De har visat att en fakultativ regel om kvittning av
rättegångskostnader tenderar att bli den helt dominerande lösningen i de
enskilda fallen. En sådan ordning skulle försvaga skyddet mot obefogade
krav, eftersom det då vore möjligt att utan risk för något ansvar för
motpartens kostnader driva en process som inte har några utsikter till
framgång.
En fakultativ regel av allmän karaktär är dessutom mindre väl ägnad att
sörja för nödvändig förutsebarhet. En ordning med preciserade och klara
regler för kostnadsansvar säkerställer att parterna har klart för sig vilka
följder i kostnadshänseende deras processande har. Förutsebarheten
skulle minska avsevärt med en generell möjlighet att inte förplikta ett
brottsoffer att ersätta en gärningsmans rättegångskostnader. En sådan
allmän fakultativ regel skulle dessutom försvaga de handlingsdirigerande
effekter som de nuvarande reglerna om kostnadsansvaret har, nämligen
att medverka till att de befogade anspråken hävdas medan andra frånfalls.
Ett annat skäl som talar mot ett allmänt undantag från dagens huvud-
regel om rättegångskostnadsansvar är svårigheter att göra rimliga av-
gränsningar av en sådan regels tillämpningsområde. Enskilda anspråk
som förs fram i en brottmålsrättegång grundar sig i många fall inte enbart
på att en brottslig gärning har begåtts. Ofta måste också rent civilrättsliga
grunder anges. En målsägande kan exempelvis behöva lägga ytterligare
ett moment till själva brottet. Det är, om man bortser från skadestånd på
grund av lidande, inte heller ovanligt att en målsägande har anledning att
som alternativ till den brottsliga gärningen åberopa en grund som är rent
civilrättslig, t.ex. vårdslöshet som grund för anspråk på ersättning för
sveda och värk trots att det åtalade brottet kräver uppsåt. Det bör också
nämnas att grunderna för ett enskilt anspråk kan komma att ändras under
en pågående brottmålsrättegång. Vidare kan anspråk som inte gäller er-
sättning för kränkning komma att behöva riktas mot annan än gärnings-
mannen. Ett enskilt anspråk som har med ett brott att göra behöver vidare
inte alltid avse ett skadeståndsanspråk. Det kan exempelvis röra sig om
en talan om bättre rätt till viss egendom.
Det skulle mot bakgrund av nu redovisade faktorer bli svårt att finna
godtagbara gränser för en allmän regel rörande anspråk på grund av brott
som avviker från huvudregeln. Någon mer allmän ändring av reglerna om
rättegångskostnadsansvaret i mål om enskilda anspråk kan alltså inte
göras. Det bör även när det gäller enskilda anspråk på grund av brott
normalt gälla att brottsoffer i vissa fall kan drabbas av ett kostnadsansvar
med anledning av detta.
Prop. 1999/2000:47
13
En regel om begränsning av brottsoffers ansvar för rättegångskostnader
bör införas for de fall där ersättning för kränkning döms ut
Det finns emellertid speciella fall där behovet av en reform gör sig starkt
gällande och där en undantagsregel kan ges en klar avgränsning. Som
anförts ovan gäller detta särskilt de fall där ett brottsoffer tillerkänns
skadestånd for kränkning.
Ett reformbehov finns i första hand i sådana fall i vilka brottsoffret har
tillerkänts ett skadestånd för kränkning i en viss domstolsinstans men den
skadeståndsskyldige överklagar och far fullt bifall till ett yrkande om
sänkning av skadeståndet, vilket innebär att domstolen kommer att till-
lämpa 18 kap. 1 § RB beträffande överrättskostnadema. Starka skäl talar
för att man för det fallet gör ett tillägg till den nuvarande kostnads-
regleringen som innebär att brottsoffret inte skall förpliktas ersätta den
skadeståndsskyldiges kostnader i den högre domstolen.
De fall där ett brottsoffer i en viss domstolsinstans har fått skadestånd
för kränkning men själv har överklagat utan att till någon del fa bifall till
ett yrkande om höjning av skadeståndet bör också omfattas av en sådan
regel. Ett visst behov av handlingsdirigering gentemot brottsoffret finns
visserligen när det gäller dessa fall. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anför att den ordning som föreslås i promemorian skulle kunna upp-
muntra till mindre övertänkta överklaganden, utan att man för den skull
kan tala om rättegångsmissbruk. Gävle tingsrätt anför att det från
målsägandens sida torde kunna förekomma överklaganden som framstår
som mer eller mindre grundlösa, utan att det kommer i fråga att tillämpa
bestämmelserna i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § RB.
Mot detta kan dock anföras att skadeståndsfrågan kan vara svår-
bedömd. Kränkningsersättning är ju ersättning för en ideell skada som
inte kan beräknas på samma sätt som en ekonomisk skada utan måste
uppskattas efter en mer skönsmässig bedömning. Helt obefogade anspråk,
i den mån sådana skulle förekomma, torde det vidare inte vara svårt för
en gärningsman att freda sig mot. Som Hovrätten över Skåne och
Blekinge anför får det också anses ligga i sakens natur att en målsägande i
normala fall känner ett sådant obehag inför processen att obefogade
överklaganden blir sällsynt förekommande, varför det är troligt att de
negativa konsekvenserna av bestämmelser av detta slag inte kommer att
vara stora i praktiken. Till bilden hör också, som hovrätten anför, en
gärningsmans möjlighet till rättshjälp i tvistemålsprocessen. Regeringen
finner vidare anledning att i sammanhanget erinra om den
handlingsdirigerande funktion som innefattas i bestämmelserna i 18 kap.
3 och 6 §§ samt 31 kap. 4§ RB. Övervägande skäl talar enligt vår
bedömning för att också de fall då brottsoffret själv har överklagat bör
omfattas av regleringen. Regleringen bör dock, som Lagrådet har anfört,
inte vara obligatorisk, utan öppna en möjlighet för undantag, om det finns
särskilda skäl för det. Vi återkommer strax till detta.
Brottsoffermyndigheten anser att det bör övervägas att skydda
brottsoffret i förhållande till hans eller hennes egna rättegångskostnader,
särskilt när endast gärningsmannen överklagat i skadeståndsdelen och
ersättningen sätts ned i högre instans. Myndigheten anför att detta inte
nödvändigtvis bör ske genom att den vinnande motparten ersätter
brottsoffret hans eller hennes kostnader. Enligt regeringens bedömning
Prop. 1999/2000:47
14
finns inte fog för en ordning där en vinnande motpart skall ersätta
brottsoffret hans eller hennes kostnader. Det bristande skyddet för
brottsoffret enligt den nuvarande ordningen består ju i att brottsoffret
förpliktas ersätta motparten dennes kostnader. I sammanhanget bör vidare
beaktas att ett brottsoffer många gånger endast har obetydliga egna
kostnader, eftersom han eller hon i de mål där ersättning för kränkning
dömts ut ofta har ett målsägandebiträde som betalas av allmänna medel.
Regeringen anser inte att det finns tillräckliga skäl till ett längre gående
skydd för brottsoffret på denna punkt.
En reform bör alltså i huvudsak stanna vid att den som har tillerkänts
skadestånd för kränkning bara skall behöva betala skadevållaren
ersättning för rättegångskostnaderna i skadeståndsmålet om det finns
särskilda skäl för det. Som redovisats tidigare finns en rätt till ersättning
för kränkning i fall där ett offer för brott har tillfogats skador till följd av
brott mot den personliga friheten. Det rör sig om sexualbrott och
våldsbrott samt vissa andra brott såsom ärekränkning. Det handlar alltså
om brott där en allvarlig kränkning har förekommit, där behovet av skydd
för och stöd till brottsoffret framträder särskilt tydligt och det framstår
som särskilt angeläget att undvika att offret för brottet förpliktas betala
skadevållarens rättegångskostnader. Detta synsätt gör sig gällande oavsett
till vilken del av talan kostnaderna hänför sig.
Brottsoffermyndigheten anser att inte bara fall där ersättning för
kränkning har dömts ut bör omfattas, utan också sådana där frågan om
kränkningsersättning har prövats, utan att vinna bifall. Med hänsyn
främst till att det är den konstaterade kränkningen som motiverar
särregleringen på denna punkt finns det enligt vår mening dock inte skäl
att ge den en så vid utformning. En förutsättning bör alltså vara att
ersättning för kränkning har dömts ut. Regeln bör alltså inte omfatta fall
där ersättning för kränkning visserligen dömts ut i lägre instans men
underinstansens dom ändras i högre instans på så sätt att
kränkningsersättning inte döms ut.
Reformen bör - för att kunna fylla sitt ändamål - avse också sådana
fall där brottsoffret i samma rättegång fört talan mot skadevållaren om
något annat än skadestånd för kränkning, t.ex. skadestånd för
personskada och detta oavsett utgången i den delen. Det innebär att
brottsoffret inte skall förpliktas ersätta några rättegångkostnader i mål om
skadestånd, om han eller hon i endera instansen har tillerkänts ersättning
för kränkning. Detta gäller även om ersättningsbeloppet för kränkning är
obetydligt i förhållande till andra former av skadestånd. Som nämnts
ovan och som vi strax återkommer till bör det dock finnas en möjlighet
till undantag, om omständigheterna i målet är sådana att det finns
särskilda skäl för att låta brottsoffret bära ansvar för motpartens
rättegångskostnader.
Riksdagens ombudsmän (JO) har anfört att huvudbestämmelsen bör
begränsas till att omfatta mål där frågan om skadestånd för kränkning
prövas; om endast frågor om ersättning för sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt prövas bör enligt JO
kvittning endast kunna ske i vissa fall, oavsett om ersättning för
kränkning genom brott har dömts ut. Brottsoffermyndigheten och Riks-
Prop. 1999/2000:47
15
organisationen för Kvinnojourer i Sverige har när det gäller denna fråga
anslutit sig till promemorians förslag.
De väsentliga skälen för särregleringen är det tydliga behovet av skydd
för och stöd till brottsoffret samt det angelägna i att undvika vad som kan
uppfattas som en kränkande betalningsskyldighet för brottsoffret gent-
emot den skadeståndsskyldige. Dessa skäl gör sig enligt regeringens
bedömning gällande i de fall målsäganden har tillerkänts ersättning för
kränkning för brottet, oavsett om den frågan är föremål för prövning i
den aktuella instansen. Sveriges advokatsamfund har påpekat att det av
lagtexten tydligt bör framgå att regleringen har denna innebörd. Gävle
tingsrätt anför att det av lagtexten bör framgå att bestämmelsen inte är
tillämplig när det efter avskiljande eller överklagande är fråga om
prövning av skadestånd på grund av ett annat brott mot målsäganden än
det kränkningen innefattat. Regeringen har utformat förslaget till lagtext i
syfte att tillgodose dessa synpunkter. Tingsrätten har också tagit upp
frågan om bestämmelsen är tillämplig i de fall då målsäganden
förbehåller sig rätten att i senare rättegång framställa anspråk om
exempelvis ersättning för lyte eller annat stadigvarande men eller
olägenheter i övrigt. Regeringens förslag till lagtext har formulerats med
utgångspunkten att också sådana fall i princip skall omfattas av
bestämmelserna.
Lagrådet har dock pekat på ett antal situationer där en obligatorisk
bestämmelse inte ter sig rimlig (se närmare i bilaga 4) samt anfört att det
bör finnas någon form av ”ventil” så att avsteg från principen om
kvittning kan göras i sådana fall där regeln skulle ge ett klart
otillfredsställande resultat med hänsyn till omständigheterna i målet.
Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning och föreslår med
anledning av detta att undantag bör göras för de fall där särskilda skäl
talar mot en begränsning av brottsoffrets ansvar för motpartens
rättegångskostnader. Undantaget bör tillämpas med försiktighet. Det tar
exempelvis sikte på fall som inte omfattas av, men ligger nära
tillämpningsområdet för bestämmelserna i 18 kap. 3 och 6 §§ samt
31 kap. 4 § RB. Ett annat exempel är atypiska fall där förhållandet mellan
partema är sådant att det finns en tydlig obalans till nackdel för den
skadeståndsskyldige. Ett ytterligare exempel, som Lagrådet har anfört,
där det kan komma i fråga att tillämpa undantaget, är fall där
kränkningsersättning har dömts ut i brottmålet och en separat
skadeståndstalan angående person- eller sakskada på grund av samma
brott väcks i ett nytt mål samt den dömde i brottmålet vinner helt i alla
instanser.
I den mån rättegångskostnadernas fördelning i högre instans påverkar
fördelningen av rättegångskostnaderna i lägre instans (jfr 18 kap. 15 §
RB) kan de nu föreslagna reglerna fa verkningar för kostnadernas fördel-
ning också i lägre instans. Om exempelvis ett brottsoffer i ett mål som i
högre rätt enbart gäller storleken på en kränkningsersättning är klagande
och vinner bifall i hovrätten men därefter är helt förlorande motpart i
Högsta domstolen, kan han eller hon enligt gällande rätt förpliktas att
ersätta rättegångskostnaderna inte bara i Högsta domstolen, utan också i
hovrätten. De nu föreslagna bestämmelserna är naturligtvis avsedda att i
Prop. 1999/2000:47
16
ett fall som detta omfatta betalningsskyldigheten for rättegångskostnader Prop. 1999/2000:47
i båda instanserna.
En möjlighet till kvittning bör införas också i vissa andra fall
Promemorians förslag innebär att en fakultativ kvittningsregel bör införas
för de fall en skadelidande har tillerkänts skadestånd på grund av brott för
sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men eller olägenheter i
övrigt. För att kvittning skall komma i fråga bör det krävas att det finns
särskilda skäl. Stockholms tingsrätt har ifrågasatt om denna lösning upp-
fyller allmänna krav på förutsebarhet i lagstiftningen. Riksåklagaren har
satt i fråga om inte kravet på särskilda skäl innebär att möjligheten till
kvittning kommer att bli alltför begränsad. Föreningen brottsoffer har
ansett att det inte bör finnas något krav på särskilda skäl i dessa fall.
Brottsoffermyndigheten har anfört att det när det är fråga om ersättning
för sveda och värk till närstående till den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet dödats genom brott bör ställas upp ett krav på särskilda skäl
för att kvittning inte skall ske. Riksorganisationen for anhöriga till
våldsdödade och Riksorganisationen for Kvinnojourer i Sverige har
betonat vikten av att regler om kvittning omfattar närstående till personer
som har dödats genom brott.
Regeringen delar bedömningen i promemorian att det även i fall där
skadestånd på grund av kränkning inte dömts ut kan finnas skäl att
modifiera de allmänna reglerna om ersättning för rättegångskostnader.
Det gäller särskilt i fall som ligger nära kränkningsfallen och där någon
har åsamkats en personskada genom brott för vilken ersättning för sveda
och värk, lyte, men eller olägenheter i övrigt enligt 5 kap. 1 § första
stycket 3 skadeståndslagen har dömts ut, men där bestämmelsen om
ersättning för kränkning i 1 kap. 3 § skadeståndslagen inte är tillämplig.
Ett praktiskt betydelsefullt exempel rör närstående till personer som har
dödats genom brott. Dessa har i vissa fall rätt till ersättning för de
psykiska besvär som de har drabbats av till följd av att en närstående har
dödats. Enligt praxis krävs att dödandet har skett genom en uppsåtlig
gärning eller genom grov oaktsamhet (NJA 1993 s. 41 I och II; 1996 s.
377 och Högsta domstolens dom den 18 oktober 1999 i mål T 107-96).
De psykiska besvär som det här är fråga om ersätts som en personskada,
genom ersättning för sveda och värk. Närstående till dem som har bragts
om livet genom brott har dock inte rätt till kränkningsersättning. Starka
skäl talar för att också denna grupp av offer för brott bör omfattas av en
möjlighet att inte behöva ersätta gärningsmannens rättegångskostnader.
Detsamma gäller dem som direkt har åsamkats personskada med
anledning av ett allvarligare brott.
Med hänsyn till att anspråk på ersättning för sveda och värk m.m. ofta
kan grundas även på andra omständigheter än det aktuella brottet och till
att regeln annars skulle komma att omfatta ett alltför vitt område, bör
dessa mål emellertid inte omfattas av den nyss föreslagna
undantagsregeln. För att brottsoffret inte skall förpliktas ersätta
motpartens rättegångskostnader bör det i stället krävas att det finns
särskilda skäl för en kvittning. Bestämmelsen bör ta sikte på fall där
behovet av skydd för och stöd till brottsoffret är särskilt tydligt och det är
17
särskilt angeläget att undvika vad som kan uppfattas som en kränkande
betalningsskyldighet för brottsoffret gentemot gärningsmannen. Vid
exempelvis mindre allvarliga trafikbrott eller andra mindre allvarliga
brott där skadan orsakats av vårdslöshet bör normalt huvudregeln om
ansvar för rättegångskostnader gälla. Undantagsregeln måste vidare ge
utrymme för att beakta om ersättningen också har grundats på annat än
den brottsliga gärningen, dvs. om rent civilrättsliga grunder har påverkat
frågan om rätt till skadestånd och dess storlek. På motsvarande sätt som
bör gälla för de fall där ersättning för kränkning har dömts ut blir det
också möjligt att undanta sådana fall där en tillämpning av bestämmelsen
skulle ge ett klart otillfredsställande resultat med hänsyn till
omständigheterna i målet. Kravet på särskilda skäl ger enligt vår mening
en rimligt avvägd avgränsning. Det ger vidare bestämmelsen en
tillräckligt begränsad räckvidd för att en fakultativ lösning skall vara
acceptabel.
Behov av en särskild bestämmelse för närstående till dem som dödats
genom brott finns enligt vår bedömning inte. Som framgått ovan är
avsikten att dessa bör omfattas av regleringen.
Försumlig processföring
I enlighet med vad som föreslagits i promemorian bör ett undantag från
tillämpningsområdet för den nya regeln göras för det fallet att den
skadelidande är försumlig vid väckandet av talan eller i övrigt i sin
processföring. Som föreslagits i promemorian bör undantaget regleras
genom en hänvisning till bestämmelserna i 18 kap. 3 och 6 §§ samt
31 kap. 4 § RB. Brottsoffermyndigheten anser att detta undantag bör
tillämpas mycket restriktivt och illustreras med exempel i förarbetena för
att underlätta tillämpningen. Regeringen finner dock inte skäl att
särbehandla de fall det här är fråga om i dessa avseenden. Syftet med de
nu föreslagna bestämmelserna, att bidra till och upprätthålla ett rimligt
mått av skydd för och stöd till brottsoffret, motiverar enligt vår
bedömning inte att tillämpningen av reglerna om försumlig processföring
m.m. i detta sammanhang begränsas jämfört med vad som annars gäller.
Däremot bör regleringen på denna punkt - i enlighet med vad Lagrådet
anfört - vara begränsad till att avse merkostnader till följd av
försumligheten, och alltså inte innebära att möjligheten till kvittning helt
slås ut. Den nu föreslagna regleringen har utformats med denna
utgångspunkt.
Bestämmelsernas placering m.m.
JO har invänt mot promemorians förslag att ta in bestämmelserna i
skadeståndslagen (1972:207) och anfört att de systematiskt hör hemma i
RB och bör arbetas in där. Till stöd för invändningen har i huvudsak
anförts att de skadeståndsmål det här är fråga om inte är artskilda från
andra mål om skadestånd enligt skadeståndslagen och att det därför
saknas anledning att ta in särskilda bestämmelser om rättegångskostnader
i nämnda lag.
Prop. 1999/2000:47
18
Generella regler om ansvar for rättegångskostnader finns i rättegångs-
balken. Särskilda bestämmelser som enbart gäller i vissa typer av mål
eller ärenden tas normalt in i den lag som reglerar dessa mål eller
ärenden. JO:s påpekande om att det endast är grunderna för
skadeståndsyrkandena som skiljer de nu berörda skadeståndsanspråken
från andra är visserligen riktigt. Det är alltså inte fråga om någon
särreglering som gäller samtliga mål om skadestånd. Inte desto mindre är
det fråga om en särreglering. Med hänsyn till detta framstår det som
lämpligast att placera bestämmelserna tillsammans med den materiella
regleringen i enlighet med vad som förslagits i promemorian.
Sveriges advokatsamfund anför att det bör övervägas uttryckliga
hänvisningar till den särreglering det här är fråga om i 31 kap. 11 § RB
och möjligen även i anslutning till huvudregeln i 18 kap. 1 § RB.
Samfundet anför också att det av lagtexten bör framgå att syftet är att i
det enskilda fallet ersätta de regler som annars skulle ha gällt enligt
rättegångsbalken om ersättningsskyldighet för den skadelidande på grund
av utgången i målet. Uttryckliga hänvisningar av det slag samfundet
efterfrågar kunde i och för sig vara av värde. Sådana hänvisningar saknas
dock beträffande en rad liknande bestämmelser. Eftersom de lämpligen
bör vara heltäckande finner vi inte tillräckliga skäl att föreslå sådana
hänvisningar för just dessa fall. Att den särreglering det här är fråga om i
det enskilda fallet ersätter de regler som annars skulle ha gällt enligt RB
bedömer vi framgå med tillräcklig tydlighet också utan att det uttryck-
ligen sägs i lagtexten.
Information om bestämmelsernas innebörd
I promemorian framhålls vikten av att en målsägande som för fram sina
anspråk genom åklagaren ges information om vilka kostnadsrisker som
finns, särskilt när det gäller de fall där enbart ersättningsanspråken förs
upp till högre instans. Vidare anförs att detta lämpligast görs genom före-
skrifter till åklagare om den information som bör lämnas till en måls-
ägande samt att någon bestämmelse i lag inte behövs. Flera remiss-
instanser har betonat vikten av information om kostnadsriskema, särskilt
vid överklagande. Regeringen delar promemorians bedömning på denna
punkt och avser att genom kontakter med berörda myndigheter verka för
att lämpliga informationsinsatser kommer tillstånd.
Övrigt
Sveriges Försäkringsförbund anför att ”gärningsman” bör användas i
stället för ”motpart” i lagtexten, för att undvika tolkningen att kvittning
även skulle kunna göras gällande mot en skadelidandes försäkringsbolag.
Regeringen finner det lämpligast att använda uttrycket ”den skadestånds-
skyldige”. På detta sätt framgår det tydligare att bestämmelserna inte är
avsedda att tillämpas i tvister mellan en skadelidande och dennes försäk-
ringsbolag. Det framgår vidare att bestämmelserna omfattar också de fall
där den skadeståndsskyldige på grund av s.k. principalansvar enligt
3 kap. 1 § skadeståndslagen är en juridisk person.
Prop. 1999/2000:47
19
I promemorian föreslås en övergångsbestämmelse enligt vilken de nya
bestämmelserna endast skall tillämpas i de fall yrkandet om skadestånd
har framställts efter ikraftträdandet. Lagrådsremissens förslag innefattade
inte någon sådan bestämmelse. Lagrådet har dock anfört att det vore
principiellt oriktigt att ändra ”spelreglerna” på det sätt som
remissförslaget innebär. I enlighet med denna synpunkt föreslår
regeringen en övergångsbestämmelse med nyss nämnd innebörd. I
sammanhanget bör också nämnas att det av allmänna civilrättsliga
grundsatser visserligen torde följa att äldre lag om skadestånd är
tillämplig på skadefall som inträffat före ikraftträdandet. Bestämmelserna
som här föreslås gäller dock inte skadestånd, utan ansvar för
rättegångskostnader. Hinder mot att tillämpa bestämmelserna också när
skadefallet inträffat före ikraftträdandet finns alltså inte. De nya
bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 maj 2000.
Prop. 1999/2000:47
20
Prop. 1999/2000:47
Förslaget tar sikte på mål mellan enskilda parter och påverkar det allmän-
nas kostnader enbart i fall där brottsoffrets motpart har rättshjälp. I pro-
memorian görs bedömningen att de där föreslagna bestämmelserna inte
medför några beaktansvärda kostnader för det allmänna. Domstolsverket
och Brottsoffermyndigheten har instämt i detta. Regeringen gör ingen an-
nan bedömning beträffande de bestämmelser som nu föreslås.
21
Prop. 1999/2000:47
6 kap.
5§
Paragrafen - som är ny - innehåller särskilda bestämmelser om ansvar
för rättegångskostnader för mål om skadestånd där ersättning för
kränkning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen har dömts ut.
Bestämmelserna förutsätter att rättegångsbalkens regler om fördelning av
rättegångskostnader skall tillämpas i första hand. Bestämmelserna träder
enbart in i de fall där den som har tillerkänts ersättning för lidande eller
sveda och värk m.m. skulle bli ersättningsskyldig i förhållande till
motparten enligt rättegångsbalkens regler. Undantag görs i tredje stycket
för fall av försumlighet från den skadelidandes sida. Möjligheten att inte
förplikta ett brottsoffer att ersätta en motparts rättegångskostnader gäller i
förhållande till alla rättegångskostnader i målet. Bestämmelsen är, som
följer av ordalydelsen, enbart tillämplig när den skadelidande själv för
talan, och alltså inte om ett försäkringsbolag har trätt i brottsoffrets ställe
eller när staten för en regresstalan mot den skadeståndsskyldige efter att
ha betalat ut brottsskadeersättning för brottet.
Bestämmelsen i första stycket gäller fall där en skadelidande har
tillerkänts ersättning för kränkning genom brott enligt 1 kap. 3 §.
Undantag görs endast för de fall då särskilda skäl finns mot att begränsa
den skadelidandes ansvar för rättegångskostnader. Som framgår av
lagtexten är det en förutsättning att det är fråga om ett mål där skadestånd
på grund av brottet prövas. Bestämmelsen gäller alltså också i högre
instans, oavsett om någon fråga som rör skadestånd för kränkning har
överklagats dit. Tillämpning av bestämmelsen kan alltså komma i fråga
både i situationer där den prövande instansen beslutar att tillerkänna ett
offer för brott ersättning för kränkning och i situationer där sådan
ersättning har beslutats i underinstansen och enbart andra frågor har
överklagats. Bestämmelsen omfattar inte fall där ersättning för kränkning
visserligen dömts ut i lägre instans men underinstansens dom ändras i
högre instans på så sätt att kränkningsersättning inte döms ut.
Bestämmelsen kan också tillämpas när andra skadeståndsfrågor har
prövats i rättegången samt när frågan om skadestånd på grund av brottet
har avskiljts. Skälen till detta har behandlats i avsnitt 6. Undantaget för
de fall där det finns särskilda finns mot att begränsa den skadelidandes
ansvar för rättegångskostnader har införts i enlighet med synpunkter från
Lagrådet och har behandlats i avsnitt 6.
I andra stycket ges en fakultativ regel om begränsning av brottsoffrets
skyldighet att ersätta rättegångskostnader också i de fall skadestånd för
sveda och värk, lyte, men eller olägenheter i övrigt har tillerkänts en
person med anledning av ett brott. Bestämmelsens formella tillämpnings-
område begränsas av att det skall vara fråga om skadestånd på grund av
brott. Lokutionen "på grund av brott" är avsedd att ha samma innebörd
som uttrycket "grundas på ett brott" i 22 kap. 2 § RB (se NJA 1994 s.
22
306). Skadeståndet behöver alltså inte grundas uteslutande på brottet för
att bestämmelsen skall kunna tillämpas.
Utrymmet för att inte förplikta brottsoffret att ersätta motpartens
rättegångskostnader i de fall som avses i andra stycket är begränsat i
förhållande till vad som gäller för skadestånd för kränkning. En
förutsättning är att det finns särskilda skäl för kvittning. Bestämmelsen
tar sikte på de fall där den som har utsatts för brott som ger rätt till
ersättning enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen riskerar att
få betala motpartens rättegångskostnader, och att detta i det enskilda
fallet står i strid med principen att brottsoffret bör ha ett rimligt mått av
skydd och stöd under processen. Bestämmelsen torde i första hand
komma att tillämpas vid uppsåtliga brott som typiskt sett visserligen inte
riktas mot den personliga integriteten eller innebär ofredande, men där
personskador kan uppkomma. Så kan vara fallet vid vissa allmänfarliga
brott (se NJA 1998 s. 310). Även vid allvarligare vårdslöshetsbrott bör
bestämmelsen kunna tillämpas. Fall där ersättning för sveda och värk
m.m. har tillerkänts efterlevande till personer som har dödats genom brott
är ett annat exempel på när en tillämpning av bestämmelsen kan komma i
fråga.
För att brottsoffret inte skall förpliktas ersätta motpartens
rättegångskostnader krävs att skadeståndet huvudsakligen grundas på den
brottsliga gärningen och inte på andra omständigheter. Att
kompletterande civilrättsliga grunder har legat till grund för
bedömningen i skadeståndsfrågan utesluter dock inte att bestämmelsen
tillämpas. Det gäller exempelvis kompletterande grunder som avser
förekomsten av skada, orsakssamband mellan den brottsliga gärningen
och skadan samt skadans storlek.
På samma sätt som gäller för första stycket tillämpas bestämmelsen
exempelvis också i de fall skadestånd på grund av brottet prövas i högre
instans, oavsett om frågan om ersättning för sveda och värk m.m. är uppe
till prövning i sak i den instansen.
I tredje stycket görs undantag för de fall den skadelidande har föranlett
en onödig rättegång, eller genom försummelse har orsakat kostnader för
motparten på sätt som anges i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § RB. Är
en sådan situation för handen att dessa paragrafer blir tillämpliga, kan
brottsoffret alltså förpliktas att svara för motpartens rättegångskostnader i
den omfattning som anges i dessa bestämmelser. Regleringen är
begränsad till att avse merkostnader till följd av försumligheten och
innebär alltså inte att möjligheten till kvittning helt slås ut.
Prop. 1999/2000:47
23
Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).
Härigenom föreskrivs att det i skadeståndslagen (1972:207) skall införas
en ny paragraf, 6 kap. 5 §, av följande lydelse.
Föreslagen lydelse
6 kap.
5§
En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för lidande enligt 1 kap.
3 § skall inte förpliktas att ersätta motparten dennes rättegångskostnader.
Detsamma gäller en skadelidande som har tillerkänts skadestånd på grund
av brott för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men eller oläg-
enheter i övrigt enligt 5 kap. 1 § första stycket 3, om det finns särskilda
skäl.
Första stycket gäller inte om den skadelidande har uppträtt på ett sätt
som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. Den nya bestämmelsen skall
dock endast tillämpas i de fall yrkandet om skadestånd har framställts
efter ikraftträdandet.
Prop. 1999/2000:47
Bilaga 1
24
Riksdagens ombudsmän, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolis-
styrelsen, Brottsoffermyndigheten, Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Stockholms tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Gävle tingsrätt, Lunds univer-
sitet, Juridiska fakulteten, Nämndemännens Riksförbund, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Domareförbund,
Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Samman-
slutningen för Sveriges Juridiska byråer, Sveriges Psykologförbund,
Svensk handel, Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, Sveriges
kvinnojourers riksförbund, Brottsofferjouremas riksförbund, Föreningen
Brottsoffer, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade.
Prop. 1999/2000:47
Bilaga 2
25
Prop. 1999/2000:47
Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härigenom föreskrivs att det i skadeståndslagen (1972:207) skall införas
en ny paragraf, 6 kap. 5 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
6 kap. 5§ En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för lidande Om det finns särskilda skäl Vad som sägs i första och andra |
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.
26
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-12-29
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 16 december 1999 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i skadeståndslagen (1972:207).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Carl
Josefsson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I lagrådsremissen föreslås begränsningar av brottsoffers skyldighet att
ersätta en skadeståndsskyldigs rättegångskostnader. Förslaget i första
stycket av paragrafen innebär att brottsoffer i princip inte skall behöva
betala sådana rättegångskostnader, om den skadelidande har tillerkänts
s.k. kränkningsersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Undantag
från denna princip skall gälla endast vid försumlig processföring från den
skadelidandes sida.
Förslaget väcker flera frågor. En mera grundläggande sådan är den nya
regelns förhållande till artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga
rättigheter. Denna artikel ställer krav på bl.a. rättvis rättegång, "fair trial",
angående civila rättigheter och skyldigheter, t.ex. skadeståndsskyldighet.
I detta krav ingår att det skall föreligga "equality of arms" mellan
parterna i en sådan rättegång (se Danelius, Mänskliga rättigheter i
europeisk praxis s. 172 ff.). Det bör i det fortsatta lagstiftningsarbetet
analyseras huruvida den föreslagna kategoriska regeln står i
överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt artikeln.
Det är i och för sig vällovligt att brottsoffers ställning stärks. Lagrådet
kan instämma i uppfattningen att det t.ex. i ett sådant fall som NJA 1997
s. 767 bör finnas möjlighet att kvitta parternas rättegångskostnader i ett
skadeståndsmål. Frågan är emellertid om inte den föreslagna regeln om
obligatorisk kvittning kan leda till otillfredsställande resultat i vissa fall.
Ett sådant fall är att en kränkningsersättning har dömts ut i ett brottmål.
Målsäganden väcker senare en separat skadeståndstalan i ett nytt mål
angående person- eller sakskada på grund av samma brott. Den nya
regeln innebär att kvittning också skall ske i ett sådant fall, även om
svaranden, dvs. den dömde i brottmålet, vinner helt i alla instanser. En
liknande situation är om bara andra skadeståndsfrågor än
kränkningsersättningen - som kan vara ostridig - överklagas av
målsäganden i brottmålet och föranleder en vidlyftig och kostsam process
i överrätt samt målsäganden förlorar helt i överrättema.
Prop. 1999/2000:47
Bilaga 4
27
En annan situation där tillämpning av den nya regeln kan ifrågasättas är
den att kränkningsersättning visserligen dömts ut i första instans men det
senare i överrätt - efter överklagande i andra delar av målet - visar sig att
den åtalade inte skall dömas för det brott som ersättningen avser eller det
då bedöms att brottet i fråga inte är av det slag som anges i 1 kap. 3 §
skadeståndslagen.
Ytterligare ett fall där den föreslagna regeln inte alltid ter sig rimlig är
skadeståndstalan på grund av ärekränkning, där käranden kanske
tillerkänts bara en mycket liten del av yrkat skadestånd men driver
processen vidare i högre rätt beträffande ett mycket större belopp men
inte far någon framgång med det.
Första stycket innehåller en kategorisk regel om kvittning medan andra
stycket ger en möjlighet att kvitta rättegångskostnader, om det finns,
särskilda skäl, i mål om ersättning för sveda och värk m.m. För måls-
äganden blir det då av stor betydelse att ersättning avser kränkning och
inte sveda och värk e.d. Gränsdragningen mellan den ena och andra
ersättningsgrunden är emellertid inte alldeles klar (se SOU 1992:84 s. 97
ff och 217 ff samt 1995:33 s. 86). Mot denna bakgrund synes skillnaden
mellan möjligheterna till kvittning enligt första och andra styckena väl
stor.
Med hänsyn till det anförda anser Lagrådet att den föreslagna regeln i
6 kap. 5 § första stycket bör förses med någon form av "ventil" så att
avsteg från principen om kvittning kan göras i sådana fall där regeln
skulle ge ett klart otillfredsställande resultat med hänsyn till om-
ständigheterna i målet. En möjlighet är att till första styckets lagtext lägga
"om inte särskilda skäl föranleder annat".
Beträffande tredje stycket i paragrafen vill Lagrådet anmärka att också
denna regel synes alltför kategorisk. Om t.ex. ett brottsoffer inte anser sig
orka komma till en huvudförhandling utan att laga förfall kan anses
föreligga, verkar det inte rimligt att de nya kvittningsmöjlighetema helt
slås ut. Försumlig processföring brukar annars leda till skyldighet att
ersätta motpartens merkostnader och ingen rätt att fa ersättning för egna
kostnader som har samband med försumligheten (se 18 kap. 6 § och 31
kap. 4 § rättegångsbalken). Motsvarande synsätt bör gälla fall som
regleras i det föreslagna tredje stycket.
I lagrådsremissen föreslås inte någon övergångsbestämmelse av det slag
som fanns i den underliggande promemorian. När det gäller pågående
processer anser Lagrådet det vara principiellt oriktigt att ändra "spel-
reglerna" på det sätt som remissförslaget innebär. Har ett yrkande om
skadestånd som avses i första eller andra stycket framställts före
lagändringens ikraftträdande bör därför de nya bestämmelserna inte
tillämpas.
Prop. 1999/2000:47
Bilaga 4
28
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 januari 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wämersson, Lejon, Lövdén.
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1999/2000:47
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:47 Brottsoffers ansvar för
rättegångskostnader.
29
Eländers Gotab 59714, Stockholm 2000