Prop.
1999/2000:45
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 januari 2000
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen behandlas frågan om Sveriges tillträde till ett tilläggs-
protokoll till Europarådets konvention från 1983 om överforande av
dömda personer (tilläggsprotokollet). Propositionen behandlar även vissa
bestämmelser (artikel 67-69) i 1990 års tillämpningskonvention till 1985
års Schengenavtal (Schengenkonventionen).
Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer
kräver att den dömde personen samtycker till att verkställigheten av på-
följden överförs till ett annat land. Tilläggsprotokollet gör det möjligt att
i två olika situationer överföra straffverkställigheten utan att den dömda
personen har lämnat sitt samtycke. Den ena situationen är när personen
har flytt till sitt hemland innan påföljden har verkställts. Den andra är när
personen i samband med domen utvisas på grund av brottet. Motsvarande
bestämmelser om att samtycke inte krävs när den dömde har flytt till sitt
hemland innan påföljden verkställts finns i Schengenkonventionen.
I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen (1972:260) om inter-
nationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge an-
gående verkställighet av straff m.m. för att anpassa lagstiftningen till be-
stämmelserna i tilläggsprotokollet och till nämnda artiklar i Schengen-
konventionen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 45
Prop. 1999/2000:45
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom......................................................................5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m..............................15
3 Ärendet och dess beredning............................................................18
4 Nuvarande reglering om överförande av straffverkställighet m.m. 18
4.1 Internationella verkställighetslagen..................................18
4.1.1 Allmänt...........................................................18
4.1.2 Överföranden av straffverkställighet enligt
överförandekonventionen...............................19
4.1.3 Överförande av straffverkställighet enligt
brottmålsdomskonventionen...........................20
4.2 Nordiska verkställighetslagen...........................................20
4.3 Annan lagstiftning.............................................................21
5 Tilläggsprotokollet..........................................................................22
5.1 Bakgrund...........................................................................22
5.2 Tilläggsprotokollets huvudsakliga innehåll......................23
6 Schengenkonventionen....................................................................25
7 Överväganden och förslag...............................................................25
7.1 Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet...........................25
7.2 Ändringar i internationella verkställighetslagen...............27
7.2.1 Samtycke från den dömde skall inte krävas i
vissa fall..........................................................27
7.2.2 Tvångsmedel när den dömde har flytt till
Sverige............................................................29
7.2.3 Offentligt biträde m.m....................................32
7.2.4 Den dömdes immunitet...................................33
7.3 Ändringar i den nordiska verkställighetslagen.................34
8 Ikraftträdande..................................................................................36
9 Ekonomiska konsekvenser..............................................................36
10 F örfattningskommentar...................................................................37
10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom....................................................................37
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m..............................43
Bilaga 1 1997 års tilläggsprotokoll till Europarådets konvention från
1983 om överförande av dömda personer.............................45
Bilaga 2 Utdrag ur 1990 års konvention om tillämpningen av 1985 års
Prop. 1999/2000:45
Schengenavtal........................................................................53
Bilaga 3 Sammanfattning av Ds 1999:23 Överförande av
straffverkställighet utan den dömdes samtycke.....................54
Bilaga 4 Promemorians lagförslag.......................................................55
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser..........................................67
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag.................................................68
Bilaga 7 Lagrådets yttrande.................................................................81
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 2000......86
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner 1997 års tilläggsprotokoll till Europarådets konvention
från 1983 om överförande av dömda personer,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, och
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk-
ställighet av straff m.m.
Prop. 1999/2000:45
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
dels att nuvarande 25 b § skall betecknas 25 g §,
dels att 2, 3, 25, 25 a, den nya 25 g, 26, 27, 34, 34 a, 35 och 41 §§ samt
rubrikerna före 25, 26 och 34 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken före 5 § skall lyda: ”Verkställighet i Sverige enligt
brottmålsdomskonventionen”,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 25 b-25 f, 25 h och
34 b §§, samt före 25 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Prop. 1999/2000:45
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §*
Avser förordnande enligt 1 § verkställighet enligt den i Haag den 28
maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) gäller 4-24,
26 och 28—41 §§, i den mån ej annat anges i förordnandet.
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt den i Stras-
bourg den 21 mars 1983 under-
tecknade konventionen om över-
förande av dömda personer (över-
förandekonventionen) gäller 25 a,
25 b, 34 a, 35 och 37-41 §§.
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt den i Stras-
bourg den 21 mars 1983 under-
tecknade konventionen om över-
förande av dömda personer (över-
förandekonventionen) gäller 25 a,
25 g, 34 a, 35 och 37-41 §§. Avser
förordnandet verkställighet också
enligt det i Strasbourg den 18 de-
cember 1997 undertecknade till-
läggsprotokollet till överförande-
konventionen (tilläggsprotokollet)
gäller även 25 b-25 f 25 h och
34b§§.
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt artikel 67-69
i den i Schengen den 19 juni 1990
undertecknade tillämpningskon-
ventionen till Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 (Schengenkon-
ventionen) gäller 25 a §, 25 b § 1,
Senaste lydelse 1984:876.
Gäller förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt annan över-
enskommelse med främmande stat
än som anges i första eller andra
stycket, meddelar regeringen be-
stämmelser om prövning av fråga
om verkställighet i Sverige av på-
följd eller förverkande som
ådömts, ålagts eller beslutats i den
främmande staten eller fråga om
verkställighet i den främmande
staten av påföljd eller förverkande
som ådömts, ålagts eller beslutats i
Sverige. Bestämmelserna i 25-34
§§ gäller dock i tillämpliga delar.
25 c-25 g, 34 a, 35, 37-39 och Prop. 1999/2000:45
41 §§■
Gäller förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt annan över-
enskommelse med främmande stat
än som anges i första-tredje
styckena, meddelar regeringen
bestämmelser om prövning av
fråga om verkställighet i Sverige
av påföljd eller förverkande som
ådömts, ålagts eller beslutats i den
främmande staten eller fråga om
verkställighet i den främmande
staten av påföljd eller förverkande
som ådömts, ålagts eller beslutats i
Sverige. Bestämmelserna i 25,
25 a, 25 g och 26-34 §§ skall dock
tillämpas.
3§2
Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen, även om förordnande
som avses i 1 § ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande
påföljd som ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist i
Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller
annan behörig myndighet i främmande stat får verkställas i Sverige enligt
denna lag, eller att verkställighet av frihetsberövande påföljd som här i
landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon som har hemvist i viss
främmande stat, far anförtros myndighet i den främmande staten. Det
sistnämnda gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om över-
lämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
I fall som avses i första stycket
äger 2 § tredje stycket motsvar-
ande tillämpning.
I fall som avses i första stycket
äger 2 § fjärde stycket motsvar-
ande tillämpning.
Verkställighet i Sverige av annan
utländsk brottmålsdom
Verkställighet i Sverige enligt
särskild överenskommelse
Skall enligt förordnande som
avses i 2 § tredje stycket eller 3 §
verkställighet ske här i landet av
påföljd för brott, för vilket lag-
föring ägt rum i främmande stat,
gäller i fråga om sådan verkstäl-
lighet vad som är föreskrivet om
verkställighet av påföljd som
ådömts genom svensk domstols
25 §3
Skall enligt förordnande som
avses i 2 § fjärde stycket eller 3 §
verkställighet ske här i landet av
påföljd för brott, för vilket lag-
föring ägt rum i främmande stat,
gäller i fråga om sådan verkstäl-
lighet vad som är föreskrivet om
verkställighet av påföljd som
ådömts genom svensk domstols
2 Senaste lydelse 1991:1144.
3 Senaste lydelse 1984:876.
lagakraftägande dom, om ej annat lagakraftägande dom, om ej annat Prop. 1999/2000:45
följer av vad nedan sägs. följer av vad nedan sägs.
Skall verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i
landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, far verkstäl-
lighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt
svensk lag kunnat följa på brotten. Ådömda böter får verkställas, även om
bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas en-
ligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller
bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast
motsvarande art.
Verkställighet i fall som avses i denna paragraf far icke i något fall ske
på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som
ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt andra stycket
skall, i den mån det kan ske och följer av den överenskommelse med
främmande stat som är i fråga, den dömde räknas till godo vad han kan
ha utstått av påföljden i den främmande staten samt tid varunder han med
anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i
den främmande staten eller här i landet.
Verkställighet i Sverige enligt
överförandekonventionen
25 a §4
Verkställighet enligt överförandekonventionen av frihetsberövande
påföljd som på grund av brottslig gärning har ådömts eller beslutats av
domstol i stat som har tillträtt nämnda konvention får ske i Sverige, om
1. den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här,
2. den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige,
3. den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag,
och
4. den tid för frihetsberövande som återstod när framställning om verk-
ställighet kom in uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl talar
för att verkställigheten ändå förs över till Sverige.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig myndig-
het i den främmande staten hos
Aven om den dömde inte sam-
tycker får verkställighet enligt
första stycket ske i Sverige,
1. enligt tilläggsprotokollet i fall
som avses i 25 b § 1 eller 2 när
den andra staten har tillträtt
nämnda protokoll, eller
2. enligt Schengenkonventionen
i fall som avses i 25 b § 1 när den
andra staten har anslutit sig till
konventionen eller slutit avtal om
samarbete enligt denna.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig myndig-
het i den främmande staten. Fram-
Senaste lydelse 1984:876.
utrikesdepartementet och prövas
av regeringen. Regeringen kan
också själv göra framställning hos
främmande stat om att verkställig-
heten skall ske i Sverige.
ställningen skall göras hos Utri-
kesdepartementet och prövas av
regeringen. Ifall som avses i första
stycket kan regeringen också själv
göra framställning hos främmande
stat om att verkställigheten skall
ske i Sverige.
25b§
Verkställighet enligt 25 a §
andra stycket far ske endast
1. om den dömde genom att fly
till Sverige försöker att helt eller
delvis undandra sig verkställighet
av påföljden, om denna har dömts
ut genom en dom som vunnit laga
kraft i den andra staten, eller
2. om domen angående påfölj-
den, eller ett administrativt beslut
till följd av denna dom, innehåller
ett förordnande att den dömde
skall utvisas från den stat där
domen meddelats eller annars inte
får vistas i den staten efter det att
han försatts på fri fot.
25 c §
I fall som avses i 25 b § 1 och
som kan föranleda en framställ-
ning om överförande av verkstäl-
lighet får den dömde, på begäran
av behörig myndighet i den andra
staten, häktas om det finns risk för
att han avviker eller på något
annat sätt undandrar sig verkstäl-
ligheten av påföljden. Beslut om
häktning kan meddelas även efter
det att framställningen om överfö-
rande av verkställighet har gjorts
eller beviljats.
Beträffande häktning och an-
hållande gäller vad som föreskrivs
i rättegångsbalken om brottmål.
Vad som där sägs om offentlig för-
svarare skall tillämpas beträffande
offentligt biträde i den mån annat
inte följer av 25 f §. Av bestämmel-
serna i 24 kap. rättegångsbalken
tillämpas endast 1 § tredje stycket,
4 § första och andra styckena, 5 §
Prop. 1999/2000:45
första stycket, 6 § första och tredje Prop. 1999/2000:45
styckena, 7 £ första stycket, 8 §
andra och tredje styckena, 9-17
§§, 20 § första stycket 2, 22 §
första stycket och 24 §.
En ny förhandling om häktning
skall, om den dömde begär det,
hållas senast två dagar efter det
att en sådan begäran har kommit
in till rätten. En förhandling behö-
ver dock inte hållas tidigare än
efter två veckor från det att beslut i
häktningsfrågan senast meddelats.
25 d§
Om det finns skäl att anhålla
eller häkta den dömde enligt
25 c § men syftet därmed kan upp-
nås genom reseförbud eller anmäl-
ningsskyldighet, får sådant tvångs-
medel beslutas. För det gäller vad
som föreskrivs i rättegångsbalken
om brottmål. Vad som där sägs om
offentlig försvarare skall tillämpas
beträffande offentligt biträde i den
mån annat inte följer av 25 f §. Av
bestämmelserna i 25 kap. rätte-
gångsbalken tillämpas endast 1 §
tredje stycket, 2-5 §§, 7 första
och andra styckena och 9 §.
25 e §
Beslut om tvångsmedel gäller
till dess att ärendet om överför-
ande av verkställighet har avgjorts
eller, om framställningen bifalls,
till dess att påföljden har börjat
verkställas i Sverige, om beslutet
inte hävs dessförinnan.
Åklagaren eller rätten skall
häva ett beslut om anhållande,
häktning, reseförbud eller anmäl-
ningsskyldighet, om inte en fram-
ställning om överförande av verk-
ställighet görs inom fyrtio dagar
från det att den dömde anhölls
eller häktades eller beslut om rese-
förbud eller anmälningsskyldighet
meddelades.
Åklagaren eller rätten skall
|
också häva ett beslut om anhåll- Prop. 1999/2000:45 Regeringen får vid prövningen 25f§ I fall som avses i 25 b § 1 skall I ärenden hos regeringen prövas Beslut om offentligt biträde eller | |
|
25 ħ5 Skall verkställighet enligt över- |
25 g § Skall verkställighet enligt över- |
1. själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställig-
heten i Sverige, eller
2. överlämna åt Riksåklagaren att göra ansökan hos rätten om att ny
påföljd skall bestämmas enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd
för motsvarande gärning.
Senaste lydelse 1984:876.
10
Vid verkställighet enligt denna paragraf tillämpas 24 § första och andra
Prop. 1999/2000:45
styckena.
I fall som avses i första stycket 1
och tredje styckena.
I fall som avses i första stycket 2
gäller i tillämpliga delar 9 §, 10 §
andra stycket samt 11-13 och 15
§§. Påföljden far inte bestämmas
till enbart böter. I fråga om anhål-
lande, häktning, reseförbud och
anmälningsskyldighet gäller 24
och 25 kap. rättegångsbalken.
Verkställighet utomlands av
svensk brottmålsdom.
gäller i tillämpliga delar 25 § andra
I fall som avses i första stycket 2
gäller i tillämpliga delar 9 §, 10 §
andra stycket samt 11-13 och 15
§§. Påföljden far inte bestämmas
till enbart böter. I fråga om anhåll-
ande, häktning, reseförbud och an-
mälningsskyldighet gäller 24 och
25 kap. rättegångsbalken, om inte
annat följer av 25 c § eller 25 d §.
25h§
Skall verkställighet ske i Sverige
enligt 25 b § 2 tillämpas 23 §.
Verkställighet utomlands enligt
brottmålsdomskonventionen m.m.
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd enligt förord-
nande som avses i 2 § första eller
tredje stycket upptas av Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, Socialstyrel-
sen eller, i fråga om verkställighet
av böter eller förverkande, annan
myndighet som regeringen be-
stämmer. Om det föreligger sär-
skilda skäl, får en myndighet som
här avses med eget yttrande över-
lämna ett ärende till regeringen för
avgörande. Framställning om
verkställighet får ej göras, om med
motsvarande tillämpning av 5 §
andra stycket 1-8 hinder mot verk-
ställighet i den främmande staten
kan antas föreligga.
Framställning om verkställighet
göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åt-
gärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd
26 §6
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd enligt förord-
nande som avses i 2 § första eller
fjärde stycket upptas av Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, Socialstyrel-
sen eller, i fråga om verkställighet
av böter eller förverkande, annan
myndighet som regeringen be-
stämmer. Om det föreligger sär-
skilda skäl, får en myndighet som
här avses med eget yttrande över-
lämna ett ärende till regeringen för
avgörande. Framställning om
verkställighet far ej göras, om med
motsvarande tillämpning av 5 §
andra stycket 1-8 hinder mot verk-
ställighet i den främmande staten
kan antas föreligga.
av frihetsberövande påföljd får ej
Senaste lydelse 1993:205.
11
som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall Statens in-
vandrarverk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker
Invandrarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen
för avgörande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst
fall far anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiat-
risk vård, Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den
främmande staten.
Prop. 1999/2000:45
27 §7
I mål och ärenden angående verkställighet utomlands av frihetsberö-
vande påföljd skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden
avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Beslut om offentligt biträde eller
om ersättning till denne överkla-
gas hos allmän förvaltningsdom-
stol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
34 §8
På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i vilken efter fram-
ställning enligt 26 § verkställighet skall ske av påföljd som ådömts någon
vilken vid överförandet till den främmande staten var berövad friheten,
kan regeringen medge att den dömde, utan hinder av tillämpliga bestäm-
melser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen eller motsvarande be-
stämmelser i annan överenskommelse som Sverige ingått med den främ-
mande staten eller av utfästelse som avses i 33 §, far åtalas, dömas eller
berövas friheten i den främmande staten för verkställighet av påföljd eller
tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet
med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den främ-
mande staten och som ej omfattas av framställningen om verkställighet.
Sådant medgivande får lämnas endast om utlämning för brottet kunnat
lagligen äga rum eller om utlämning skulle ha varit utesluten endast på
grund av straffets längd.
Framgår av handlingarna i ären-
det att medgivande icke kan lagli-
gen lämnas, skall begäran omedel-
bart avslås. I annat fall prövas
frågan av högsta domstolen, om
det begäres av den som avses med
framställningen. Finner högsta
domstolen att hinder möter, får
medgivande ej lämnas.
Verkställighet enligt överföran-
dekonventionen
Framgår det av handlingarna i
ärendet att medgivande inte kan
lagligen lämnas, skall begäran
omedelbart avslås. I annat fall
prövas frågan av Högsta dom-
stolen, om inte den som avses med
framställningen har samtyckt till
denna. Finner Högsta domstolen
att hinder möter, får medgivande
av regeringen inte lämnas.
Verkställighet utomlands enligt
överförandekonventionen
7 Senaste lydelse 1996:1636.
8 Senaste lydelse 1984:876.
12
Prop. 1999/2000:45
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen i främ-
mande stat av här i landet ådömd
påföljd upptas av Kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verk-
ställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av Social-
styrelsen. Framställning om sådan
verkställighet far inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första stycket hinder mot
verkställighet i den främmande
staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av främ-
mande stat prövas av Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av Social-
styrelsen med motsvarande
tillämpning av 25 a § första
stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen far, om det föreligger sär-
skilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet till
regeringen för avgörande.
I fall som avses i denna paragraf gäller 27-29 och 33 §§ i tillämpliga
delar.
34 a §9
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen och, i
förekommande fall, tilläggsproto-
kollet eller Schengenkonventionen,
i främmande stat av här i landet
ådömd påföljd upptas av Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av Social-
styrelsen. Framställning om sådan
verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första och andra styckena
hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas före-
ligga.
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen enligt
första stycket på begäran av främ-
mande stat prövas av Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av Social-
styrelsen med motsvarande till-
lämpning av 25 a § första stycket.
Laga domstol i mål eller ärende
som avses i denna lag är Stock-
holms tingsrätt.
Har den dömde utvisats på
grund av brottet och överförts från
Sverige till en annan stat med till-
lämpning av överförandekonven-
tionen och tilläggsprotokollet i de
fall som motsvaras av 25 b § 2
tillämpas bestämmelserna i 34 §.
i§
Laga domstol i mål eller ärende
som avses i denna lag är Stock-
holms tingsrätt, om inte annat
följer av 25 c, 25 d, 25 f och
27 §§.
Senaste lydelse 1996:1636.
13
41 S10
Prop. 1999/2000:45
Talan mot kriminalvårdsstyrel-
sens beslut enligt denna lag eller i
anslutning till lagen meddelade
tillämpningsföreskrifter föres hos
regeringen genom besvär.
kriminalvårdsstyrelsens eller
Socialstyrelsens beslut enligt
denna lag eller i anslutning till
lagen meddelade tillämpningsföre-
skrifter överklagas till regeringen
om inte annat följer av 27 §.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
10 Senaste lydelse 1984:876.
14
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m.,
dels att 36 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 a-5 c §§, av
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 5a§ Om den dömde genom att fly till Beträffande häktning och an- En ny förhandling om häktning |
15
in till rätten. En förhandling behö- Prop. 1999/2000:45
ver dock inte hållas tidigare än
efter två veckor från det att beslut i
häktningsfrågan senast meddelats.
5b§
Om det finns skäl att anhålla
eller häkta den dömde enligt 5 a §
men syftet därmed kan uppnås
genom reseförbud eller anmäl-
ningsskyldighet, får sådant tvångs-
medel beslutas. För det gäller vad
som föreskrivs i rättegångsbalken
om brottmål. Vad som där sägs om
offentlig försvarare skall tillämpas
beträffande offentligt biträde i den
mån annat inte följer av 36 §. Av
bestämmelserna i 25 kap. rätte-
gångsbalken tillämpas endast 1 §
tredje stycket, 2-5 §§, 7 § första
och andra styckena och 9 §
5c§
Beslut om tvångsmedel gäller
till dess att ärendet om överför-
ande av verkställighet har avgjorts
eller, om framställningen bifalls,
till dess att påföljden har börjat
verkställas i Sverige, om beslutet
inte hävs dessförinnan.
Åklagaren eller rätten skall
häva ett beslut om anhållande,
häktning, reseförbud eller anmäl-
ningsskyldighet, om inte en fram-
ställning om överförande av verk-
ställighet görs inom fyrtio dagar
från det att den dömde anhölls
eller häktades eller beslut om rese-
förbud eller anmälningsskyldighet
meddelades.
Åklagaren eller rätten skall
också häva ett beslut om anhåll-
ande eller häktning senast när det
finns skäl att anta att den samman-
lagda tid som den dömde har varit
berövad friheten här i landet med
stöd av 5 a § och i den andra
staten uppgår till den tid som den
dömde skulle ha varit berövad fri-
heten för det fall verkställighet av
16
påföljden hade skett i den andra
staten.
Den tid som den dömde har
varit berövad friheten enligt 5 a §
skall enligt bestämmelserna i
19 a § lagen (1974:202) om beräk-
ning av strafftid avräknas från det
straff som skall verkställas.
36 §'
I mål och ärenden angående verkställighet utomlands av frihetsberö-
vande påföljd skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden
avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Första stycket gäller även i mål
och ärenden som avses i 5 a och
5b§§.
Prop. 1999/2000:45
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Senaste lydelse 1996:1631.
17
I promemorian Överförande av straffverkställighet utan den dömdes sam-
tycke (Ds 1999:23) föreslås att Sverige tillträder ett tilläggsprotokoll till
överförandekonventionen. I promemorian föreslås även ändringar i lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott-
målsdom och lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. för att anpassa
lagstiftningen till tilläggsprotokollet och artikel 67-69 i Schengenkon-
ventionen. Konventionstexten i engelsk version med en översättning till
svenska finns i bilaga 1. Ett utdrag ur Schengenkonventionen, artikel 67-
69 finns i bilaga 2. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3.
De lagförslag som lades fram i promemorian finns i bilaga 4. Förslagen
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Jul999/3054).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 25 november 1999 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 7. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men föreslagit en
del justeringar i lagtexten, främst vad avser bestämmelserna om tvångs-
medel. Regeringen har på alla punkter utom en följt Lagrådets förslag.
Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i författningskommen-
taren.
Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom (IVL) tillkom i samband med Sveriges tillträde till Europa-
rådets konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar från
1970 (brottmålsdomskonventionen; prop. 1972:98, JuU 1972:16). En
närmare redogörelse för brottmålsdomskonventionens bestämmelser
finns i prop. 1972:98 (s. 20-22). I samband med att Sverige tillträdde
Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer
(överförandekonventionen) gjordes ett flertal ändringar i IVL (prop.
1983/84:197, JuU 1984/85:1). Överförandekonventionens bestämmelser
redovisas i prop. 1983/84:197 (s. 40—43). IVL kompletteras av förord-
ningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom.
IVL innebär att Sverige efter överenskommelse med en annan stat och
under vissa förutsättningar kan åta sig att här i landet verkställa en ut-
Prop. 1999/2000:45
18
ländsk brottmålsdom. På motsvarande sätt kan en annan stat verkställa en
svensk brottmålsdom.
Visserligen kräver IVL inte att det finns en generell överenskommelse
med den andra staten för att straffverkställigheten skall kunna överföras,
men IVL tar främst sikte på samarbete med de stater som tillträtt brott-
målsdoms- eller överförandekonventionen eller som Sverige träffat ett
bilateralt avtal med, t.ex. Thailand.
Överförande av straffverkställighet enligt IVL:s allmänna bestämmel-
ser omfattar, liksom de bestämmelser som anknyter till brottmålsdoms-
konventionen, frihetsberövande påföljder, böter eller förverkande. Över-
förande enligt lagens bestämmelser som anknyter till överförandekon-
ventionen gäller enbart frihetsberövande påföljder.
Framställning om överförande av straffverkställighet kan göras av såväl
den stat i vilken påföljden har meddelats (domslandet) som den stat som
vill överta verkställigheten (verkställighetslandet). Eftersom överförande-
konventionen inte tvingar staterna att överföra verkställigheten uppställs
endast vissa förutsättningar för överförandet och riktlinjer för förfarandet.
En första förutsättning för att verkställighet skall fa ske i Sverige är
enligt 25 a § första stycket IVL att den dömde är svensk medborgare eller
har hemvist här. I en förklaring till överförandekonventionen har Sverige
angett att med svensk medborgare likställs medborgare i annat nordiskt
land eller utomnordisk medborgare med hemvist i Sverige eller annat
nordiskt land. Vidare krävs enligt samma bestämmelse att den dömde har
samtyckt till att verkställighet sker i Sverige, att den gärning som påfölj-
den avser motsvarar brott enligt svensk lag samt att den tid för frihetsbe-
rövande som återstår när framställning om verkställighet kommer in upp-
går till sex månader om inte särskilda skäl talar för att verkställigheten
ändå förs över till Sverige. Några ytterligare krav ställs inte upp i IVL.
Om verkställighet skall ske i Sverige, kan regeringen enligt 25 b § IVL
antingen själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkstäl-
ligheten i Sverige eller överlämna åt Riksåklagaren att hos rätten ansöka
om att den skall bestämma en ny påföljd enligt vad i svensk lag är före-
skrivet om påföljd för motsvarande gärning. I de fall rätten skall be-
stämma ny påföljd hänvisas till de bestämmelser som gäller i IVL när en
verkställighet skall överföras enligt brottmålsdomskonventionen, då om-
vandling av påföljd alltid skall ske. Verkställigheten i Sverige sker enligt
svenska regler, men den upphör om den andra staten bl.a. beviljar nåd
eller amnesti eller tar upp domen till ny prövning.
Fråga om verkställighet i annan stat av här i landet ådömd påföljd tas
upp av Kriminalvårdsstyrelsen enligt 34 a § IVL eller, i fråga om över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen. Framställning om
verkställighet i annan stat av här i landet ådömd påföljd far inte göras, om
det kan antas att det finns hinder mot verkställighet i den andra staten,
t.ex. att den dömde inte samtycker till att verkställigheten överförs till
den staten.
Prop. 1999/2000:45
19
Överförande av verkställighet enligt överförandekonventionen skiljer sig
högst väsentligt från ett överförande enligt brottmålsdomskonventionen.
Som har nämnts ovan uppställs endast vissa riktlinjer för att överför-
ande skall kunna ske enligt överförandekonventionen, eftersom en kon-
ventionsstat inte är tvungen att medge en framställning. När det gäller
brottmålsdomskonventionen är det annorlunda. En anmodad stat är i
princip förpliktad att överta verkställigheten efter en framställning.
Vidare kan en framställning göras endast av domslandet. Innan verkstäl-
lighet förs över till Sverige får det inte finnas något av de hinder som
uppräknas 5 § IVL. I annat fall måste framställningen avslås. Därutöver
finns ett flertal omständigheter angivna i 6 och 7 §§ IVL som kan utgöra
grund för avslag. Som tidigare har nämnts kan överförande enligt över-
förandekonventionen avse endast frihetsberövande påföljder, medan
överförande enligt brottmålsdomskonventionen kan avse även böter och
förverkande.
Vidare omgärdas brottmålsdomskonventionen av en detaljerad regle-
ring beträffande förfarandet, från det att framställningen ges in till dess
att verkställigheten faktiskt överförs. Om inte framställningen avslås om-
gående, inleds ett domstolsförfarande där domstolen först avgör om
hinder mot överförande av verkställighet finns och, om så inte är fallet,
meddelar en ny påföljd för den dömde. Möjligheter till användning av
tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken finns. Även utevaro-
domar kan överföras.
Med hänsyn till att den dömdes samtycke inte är något krav för att
verkställighet skall få ske i Sverige finns vissa immunitetsregler som
innebär att den dömde t.ex. inte far lagföras i Sverige för annan brotts-
lighet som har begåtts före överförandet.
En framställning om verkställighet av en svensk brottmålsdom i en
annan stat görs av Kriminalvårdsstyrelsen såvitt gäller frihetsberövande
påföljder.
Överföranden av straffverkställigheter enligt brottmålsdomskonventio-
nen förekommer mycket sällan, vilket till största delen torde bero på att
endast ett fåtal stater har tillträtt konventionen (se även avsnitt 5.1).
Inom Norden är det möjligt att verkställa domar och beslut i brottmål i en
annan nordiskt stat än i domslandet. Det sker med stöd av enhetlig lag-
stiftning i de nordiska länderna. De svenska reglerna finns i lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge an-
gående verkställighet av straff m.m. (NVL) vars bestämmelser gäller i
stället för bestämmelserna i IVL.
Verkställighet av frihetsstraff kan på begäran av domslandet ske i
Sverige om den dömde är svensk medborgare eller om denne har hemvist
här. Domen kan också verkställas i Sverige om den dömde uppehåller sig
här, om det med hänsyn till omständigheterna anses lämpligast (5 § och
8 § andra stycket NVL). Den dömdes samtycke är inget krav. Bifalls
Prop. 1999/2000:45
20
framställningen om verkställighet av ett frihetsberövande straff omvand-
las straffet till fängelse på lika lång tid (6 § NVL). Straffet verkställs där-
efter som om straffet hade ådömts genom en svensk lagakraftvunnen
dom. Framställningen prövas av Kriminalvårdsstyrelsen, som även tar
ställning till om framställning skall göras till ett annat nordiskt land be-
träffande överförande av ett svenskt fängelsestraff.
Det nordiska samarbetet omfattar även verkställighet av förverkande
och böter samt anordnande av övervakning för de personer som har
dömts till villkorlig dom, skyddstillsyn eller för de som blivit villkorligt
frigivna.
Bestämmelserna om överförande av straffverkställighet bör också ses i
ljuset av bestämmelserna om utlämning, som också kan användas för att
straff skall kunna verkställas i ett annat land än där den dömde befinner
sig. En person som har ådömts en frihetsberövande påföljd (i utomnor-
diska ärenden minst fyra månader) i en annan stat men som befinner sig i
Sverige kan under vissa förutsättningar utlämnas till den andra staten för
verkställighet av påföljden. Bestämmelser om utlämning finns i lagen
(1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen). Särskild lagstift-
ning finns beträffande utlämning mellan de nordiska länderna.
Enligt utlämningslagen far en svensk medborgare inte utlämnas. Om-
ständigheter hänförliga till gärningen som sådan och till den dömde per-
sonligen skall beaktas vid en prövning om utlämning skall ske.
Inom EU har det utarbetats två konventioner som tar sikte på att under-
lätta utlämning mellan medlemsstaterna (1995 års konvention om för-
enklat utlämningsförfarande och 1996 års konvention om utlämning).
Sverige har tillträtt 1995 års konvention, men inte den andra.
Prop. 1999/2000:45
21
Prop. 1999/2000:45
När brottmålsdomskonventionen trädde i kraft var förväntningarna stora,
inte minst från svenskt håll. Fram till i dag har, förutom Sverige, endast
Cypern, Danmark, Island, Litauen, Nederländerna, Norge, Spanien, Tur-
kiet och Österrike tillträtt konventionen. När det gäller de nordiska län-
derna sker samarbetet i de frågor som omfattas av konventionen enligt
den gemensamma nordiska lagstiftningen som för Sveriges del finns i
NVL. Konventionen har av bl.a. denna anledning tillämpats sparsamt i
Sverige. Flera skäl har anförts till varför så fa stater har tillträtt brott-
målsdomskonvention. Vissa stater har anfört att konventionen föreskriver
en komplicerad procedur som förutsätter ett omfattande internt lagstift-
ningsarbete. Andra stater har hävdat att konstitutionella skäl lägger
hinder i vägen.
När Europarådet inledde arbetet på överförandekonventionen uttryckte
Sverige en viss tveksamhet, bl.a. med hänsyn till den olägenhet som det
kan tänkas innebära att ha två konventioner som i huvudsak reglerar
samma förhållanden. Andra stater menade emellertid att en ny och annor-
lunda uppbyggd konvention skulle öka förutsättningarna att fa till stånd
ett fungerande samarbete mellan europarådsstatema på det aktuella om-
rådet. Mot bakgrund av bl.a. detta utarbetades överförandekonventionen.
Syftet med överförandekonventionen är att öka möjligheterna för att
överföra verkställigheten avseende personer som dömts i ett annat land
än sitt hemland genom att erbjuda en enkel och lättillämplig ordning för
en sådan procedur. Tanken är även att utöka samarbetet till stater utanför
Europarådet genom att göra det möjligt för dessa stater att ansluta sig till
konventionen; ett arbete som Europarådet bedriver aktivt.
Sverige ratificerade överförandekonventionen 1985. I stort sett samt-
liga medlemsstater i Europarådet har tillträtt konventionen. Vidare har
flera andra stater, däribland USA, Kanada och Israel, anslutit sig till kon-
ventionen. Samarbetet på detta område har också ökat sedan konventio-
nens ikraftträdande.
I förarbetena till ändringarna i IVL med anledning av tillträdet till
överförandekonventionen uppgavs att konventionen hade fått en annan
utformning än vad Sverige hade önskat. Detta gällde framför allt det obli-
gatoriska kravet på samtycke från den dömde som en förutsättning för att
verkställigheten skulle överföras. Under förhandlingarna hade Sverige
hävdat att det, åtminstone vad gäller utländska personer som hade utvi-
sats i samband med fangelsedomen, skulle vara en fördel om verkställig-
heten kunde föras över oberoende av samtycke. Sveriges synpunkter
vann dock inte något gehör i förhandlingarna (se prop. 1983/84:197 s.
46). Justitieutskottet angav också i sitt betänkande att det onekligen hade
varit en fördel om verkställigheten kunnat överföras oberoende av sam-
tycke i dessa fall och utskottet utgick i från att Sverige i det fortsatta
internationella arbetet på området skulle söka fa de svenska intressena
22
tillgodosedda (se JuU 1984/85:1 s. 9). Denna ståndpunkt har också fram-
förts senare (se t.ex. JuU 1993/94:2 s. 16).
I den expertkommitté i Europarådet som ser över tillämpningen av de
europeiska konventionerna på det straffrättsliga området (PC-OC;
Committee of Experts on the Operation of European Conventions in the
Penal Field) har Sverige efter överförandekonventionens ikraftträdande
på nytt tagit upp frågan om det är rimligt att kräva samtycke av den
dömde personen i alla situationer. De fortsatta diskussionerna resulterade,
med anledning av det svenska initiativet, i att expertkommittén ansåg att
frågan om det obligatoriska samtycket från den dömde borde lösas. En
tanke var inledningsvis att frågorna skulle lösas med hjälp av brottmåls-
domskonventionen med hänsyn till att överförande enligt denna konven-
tionen inte kräver samtycke, men eftersom förfarandet enligt brottmåls-
domskonventionen är komplicerat samt att långt i från alla europaråds-
stater hade tillträtt konventionen ansågs den bästa lösningen vara att reg-
lera frågorna i ett tilläggsprotokoll till överförandekonventionen.
Protokollet reglerar endast två situationer där samtycke från den dömde
inte krävs för att verkställigheten skall kunna överföras. I det första fallet
har den dömde, innan verkställigheten fullgjorts, flytt till sitt hemland.
Det andra fallet reglerar den situationen där den dömde i samband med
domen utvisas eller motsvarande åtgärd beslutas på grund av brottet. Till
konventionen har utarbetats en förklaranderapport.
Tilläggsprotokollet innehåller endast nio artiklar. Syftet med tilläggs-
protokollet anges i ingressen vara att underlätta tillämpningen av överför-
andekonventionen, vars mål är att främja rättvisan och den dömdes åter-
anpassning till samhället.
I artikel 1 finns vissa allmänna tolkningsbestämmelser. För att försäkra
sig om att protokollet och överförandekonventionen tolkas enhetligt an-
ges i den första punkten att protokollet skall tolkas i konventionens anda.
I den andra punkten anges vidare att bestämmelserna i överförandekon-
ventionen skall vara tillämpliga i den utsträckning som de är förenliga
med bestämmelserna i protokollet. Bestämmelserna i protokollet har så-
ledes företräde vid en eventuell konflikt.
Den första situationen där överförande av verkställighet kan ske utan
samtycke regleras i artikel 2 (flyktfallet). Den första punkten anger förut-
sättningarna. Den person som kan bli aktuell för ett överförande skall
vara medborgare i en konventionsstat, men ha ådömts en påföljd, som
vunnit laga kraft, i en annan konventionsstat. Vidare förutsätts att perso-
nen i fråga försöker undvika att påföljden börjar verkställas, eller fort-
sätter att verkställas, genom att fly till den stat där han eller hon är med-
borgare. Är dessa villkor uppfyllda kan domslandet begära att verkstäl-
lighetslandet tar över verkställigheten av påföljden. Någon skyldighet för
den sistnämnda staten att bifalla en sådan begäran finns inte utan den
staten får ta över verkställigheten. Av tredje punkten framgår att sam-
tycke från den dömde inte krävs när verkställigheten överförs.
Prop. 1999/2000:45
23
Innan domslandet överlämnar en komplett framställning om överför-
ande eller verkställighetslandet fattar beslut i frågan kan den förstnämnda
staten enligt den andra punkten begära att verkställighetslandet anhåller
eller häktar eller på annat sätt ser till att personen i fråga stannar kvar i
den staten till dess en framställning gjorts eller ett beslut om överförande
har fattats. Den sista meningen i den andra punkten anger att den dömde
inte skall i straffrättsligt hänseende försättas i sämre läge på grund av den
tid han suttit frihetsberövad med stöd av denna bestämmelse. Den vikti-
gaste aspekten av detta krav torde vara att den tid som personen har varit
frihetsberövad skall avräknas från den tid som han eller hon skall avtjäna.
I artikel 3 regleras den andra situationen när verkställigheten kan över-
föras utan den dömdes samtycke (utvisningsfallet). I den första punkten
anges de grundläggande förutsättningarna. Överförande kan ske utan den
dömdes samtycke när han eller hon utöver den frihetsberövande påfölj-
den utvisas eller avvisas på grund av brottet antingen i brottmålsdomen
eller i anslutning till brottmålsdomen i ett administrativt beslut. Samma
sak gäller när beslutets innebörd är att den dömde inte längre far stanna
kvar i domslandet när han eller hon friges. I dessa situationer kan doms-
landet göra en framställning om att överförande skall ske. I artikelns
andra punkt fastställs att verkställighetslandet inte skall bifalla en fram-
ställning innan landet i fråga har beaktat den dömdes uppfattning om
överförande. Domslandet skall enligt den tredje punkten förse verkstäl-
lighetslandet med en förklaring innehållande den dömdes uppfattning om
överförandet samt en kopia av utvisnings- eller avvisningsbeslutet eller
något annat beslut som innebär att den dömde inte far stanna kvar i doms-
landet efter frigivningen. Med hänsyn till att ett överförande sker mot den
dömdes vilja finns i fjärde punkten en immunitetsregel. Den innebär att
den dömde inte far lagforas, anhållas, häktas eller berövas friheten för
verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin per-
sonliga frihet för brott som den dömde har begått innan han eller hon
överfördes till hemlandet och som inte avser den dom som verkställighe-
ten gäller. Den dömdes frihet får inskränkas på ovan angivet sätt, om
domslandet godkänner detta eller den dömde har möjlighet att lämna
verkställighetslandets territorium men inte gör detta inom 45 dagar efter
det att han eller hon slutgiltigt försatts på fri fot eller om han eller hon
återvänder till verkställighetslandet efter att ha lämnat det. Ett godkän-
nande skall lämnas först efter det att domslandet har tagit del av all till-
gänglig dokumentation i frågan och om gärningen utgör ett utlämnings-
bart brott enligt domslandets lagstiftning eller om utlämning skulle vara
utesluten endast på grund av straffets längd. I den femte punkten anges
att oavsett vad som sägs i den fjärde punkten kan verkställighetslandet
vidta nödvändiga åtgärder, även i den dömdes frånvaro, för att förhindra
att preskription av brott inträder. I den sjätte punkten ges avtalsstat en
möjlighet att reservera sig, dvs. förklara att den staten inte kommer att
överta straffverkställigheter enligt denna artikel.
Artikel 4 reglerar undertecknande och protokollets ikraftträdande. En-
ligt artikel 5 kan de stater som anslutit sig till överförandekonventionen
även ansluta sig till protokollet efter det att protokollet trätt i kraft. I arti-
kel 6 finns bestämmelser om territoriell tillämpning. Enligt artikel 7 är
tilläggsprotokollet tillämpligt även på straff som dömts ut innan proto-
Prop. 1999/2000:45
24
kollet trätt i kraft. Artikel 8 och 9 reglerar uppsägning respektive under- Prop. 1999/2000:45
rättelser.
Bestämmelserna i Schengenkonventionen, artikel 67-69, om överforande
av verkställighet av brottmålsdom är avsedda att komplettera överfor-
andekonventionen (artikel 67).
Bestämmelserna reglerar endast en situation där samtycke från den
dömde inte skall vara ett krav for att verkställigheten av brottmålsdomen
skall kunna överforas. Situationen, som regleras i artikel 68, är den-
samma som regleras i artikel 2 i tilläggsprotokollet, dvs. flyktfallet. Om
en medborgare i en stat, som har ådömts en frihetsberövande påföljd i
annan stat, genom att fly till sitt hemland, undandrar sig verkställigheten
av den frihetsberövande påföljden, kan straffverkställigheten överföras
till den dömdes hemland utan den dömdes samtycke (artikel 68.1 och
artikel 69). I likhet med artikel 2.2 i tilläggsprotokollet kan domslandet
begära av den stat där den dömde befinner sig att den staten säkerställer
den dömdes närvaro i den staten till dess ett beslut har fattats avseende
framställningen (artikel 68.2).
De övriga bestämmelserna i överförandekonventionen som inte avser
krav på samtycke skall gälla i tillämpliga delar (artikel 69).
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner tilläggsprotokollet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-
ran.
Skälen för regeringens förslag: Brottsligheten blir mer internationell
och brott begås allt oftare i någon annan stat än den där gärningsmannen
har sin hemvist. Människor har blivit allt rörligare. Kommunikationerna
har blivit enklare och snabbare. Gränserna mellan EU-statema är på väg
att försvinna och ju fler stater som blir medlemmar i EU desto större blir
det gränslösa området. Detta återspeglas också i det antal svenskar som är
frihetsberövade utomlands samt det antal utländska medborgare som är
intagna i svenska fängelser och som inte har hemvist i Sverige. Antalen
har ökat med åren och inget talar for en minskning. I ett sådant perspektiv
är det enligt regeringens uppfattning viktigt att utveckla och förbättra det
internationella rättsliga samarbetet, bl.a. genom att göra det möjligt for
dömda personer att verkställa påföljden i sitt hemland.
Brottmålsdomskonvention har inte vunnit någon bred anslutning. Kon-
ventionen ställer upp åtskilliga krav for att överförande skall kunna ske.
25
Förfarandet med domstolsprövning är onödigt komplicerat. En annan
nackdel är att endast domslandet kan göra en framställning. Konventio-
nen tillämpas också mycket sällan. Även om ytterligare stater har tillträtt
konventionen under 1990-talet torde den även framdeles tillämpas spar-
samt.
Överförandekonventionen medförde en avsevärd förbättring av möjlig-
heterna att överföra dömda personer. Visserligen är den begränsad till fri-
hetsberövande påföljder, men det är just beträffande dessa påföljder det
största behovet finns. I stort sett alla europarådsstater har tillträtt konven-
tionen och flera andra stater har anslutit sig. Överförandekonventionen,
vars huvudsyften är att främja rättvisan och den dömdes återanpassning
till ett normalt liv, ger endast vissa riktlinjer för när en dömd person skall
kunna överföras. Detta har ansetts vara tillräckligt, eftersom staterna inte
är skyldiga att bifalla en framställning. Överförandekonventionen har
därför blivit mer flexibel än sin föregångare. Vissa grundläggande krav
ställs emellertid upp, t.ex. den dömdes samtycke. Förfarandet är betydligt
enklare i jämförelse med brottmålsdomskonventionen. En annan fördel
med överförandekonventionen är att även verkställighetslandet kan göra
en framställning om överförande.
Samtycke från den dömde är således ett av de grundläggande kraven i
överförandekonventionen. Det främsta argumentet för detta är att ett
överförande utan den dömdes samtycke skulle få en motsatt effekt när det
gäller den dömdes återanpassning till ett laglydigt liv.
Under förhandlingarna om överförandekonventionen framfördes från
svensk sida att samtycke från den dömde inte borde vara ovillkorligt i
alla situationer. Som exempel angavs utländska intagna som utöver fäng-
else även utvisats på grund av brottet. Sverige påpekade att i dessa fall
skulle det vara en fördel för den dömdes återanpassning om straffverk-
ställigheten kunde överföras trots bristen på samtycke. Denna ståndpunkt
vann emellertid inte gehör, utan kravet på samtycke kom att bli generellt.
Justitieutskottet delade i sitt av riksdagen godkända betänkande i sam-
band med tillträdet till överförandekonventionen den svenska stånd-
punkten som framförts under förhandlingarna (se JuU 1984/85:1 s. 9).
Denna ståndpunkt har också framförts senare (se t.ex. JuU 1993/94:2
s. 16).
I de fortsatta diskussioner som skett inom Europarådet och dess expert-
kommitté, PC-OC, har Sverige konsekvent drivit denna linje och tagit
initiativet till en saklig ändring i konventionens generella krav på sam-
tycke från den dömde. Sverige har sålunda varit en av de pådrivande sta-
terna för att överförande av dömda personer skall kunna ske i vissa fall
även om den dömde inte har samtyckt till åtgärden.
Tilläggsprotokollet tar upp två situationer där samtycke från den
dömde inte skall vara ett krav för att verkställigheten skall kunna ske i
hans eller hennes hemland. När det gäller flyktfallet torde det främsta
skälet till att samtycke inte skall krävas vara att den dömde annars kan
slippa undan ett straff som han eller hon skall avtjäna, eftersom de flesta
stater liksom Sverige inte utlämnar sina egna medborgare. Beträffande
utvisningsfallet torde den dömdes sociala återanpassning bäst ske i det
land där han eller hon skall vistas efter villkorlig frigivning.
Prop. 1999/2000:45
26
Tilläggsprotokollet kommer att öka möjligheterna att överfora straff-
verkställigheter. Det ger också ett ökat utrymme for Sverige att överfora
personer, som här har dömts till rättspsykiatrisk vård, till sina hemländer
för fortsatt vård i form av verkställighet av brottspåföljd. Regeringen
anser att protokollet utgör ett led i det arbete som finns att bredda och
fördjupa det rättsliga samarbetet på det internationella planet; en strävan
som Sverige tar aktiv del i. Regeringen föreslår därför att riksdagen god-
känner tilläggsprotokollet.
Regeringens förslag: I lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom skall det införas bestämmelser
som innebär att verkställighet av en frihetsberövande påföljd far ske i
Sverige utan den dömdes samtycke när
1. den dömde personen har flytt till Sverige innan påföljden verk-
ställts, eller
2. den dömde i samband med domen utvisas på grund av brottet
eller på något annat sätt förbjuds att stanna kvar i den andra staten
efter det att han eller hon har försatts på fri fot.
På motsvarande sätt skall Sverige i de fall som anges ovan kunna
göra en framställning om att verkställigheten av en frihetsberövande
påföljd som har ådömts i Sverige överförs till en annan stat.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-
ran. Länsrätten i Stockholms län har ifrågasatt om inte Kriminalvårdssty-
relsen respektive Socialstyrelsen borde vara den första instans som prövar
en framställning från en annan stat om överförande av verkställighet till
Sverige. Länsrätten menar att härigenom skulle processen bättre överens-
stämma med den ordning som gäller då Kriminalvårdsstyrelsen eller
Socialstyrelsen prövar frågan om överförande av en här i landet ådömd
påföljd till en annan stat.
Skälen för regeringens förslag: I tilläggsprotokollet regleras två fall
där samtycke inte längre kommer att krävas från den dömde vid över-
förande av verkställighet. I Schengenkonventionen regleras ett fall där
samtycke från den dömde inte krävs.
Det första fallet avser flyktfallet. Situationen är den att en svensk med-
borgare eller en person med hemvist i Sverige ådöms en frihetsberövande
påföljd i den andra staten. Efter det att domen vunnit laga kraft flyr per-
sonen till Sverige för att undvika att påföljden verkställs i den andra
staten. Eftersom den dömde inte befinner sig på domslandets territorium,
är överförandekonventionen inte formellt tillämplig. Även om den andra
staten och Sverige skulle kunna enligt grunderna för överförandekonven-
tionen komma överens om att verkställigheten skall ske i Sverige, är det
långt ifrån säkert att den dömde samtycker. Är den dömde svensk med-
borgare är Sverige dessutom förhindrad att utlämna personen i fråga till
Prop. 1999/2000:45
27
den andra staten, om det inte är fråga om en annan nordisk stat då utläm- Prop. 1999/2000:45
ning kan ske i vissa fall.
En möjlig lösning i dessa fall kan vara att den dömde lagfors på nytt i
Sverige för de brott som han eller hon har begått utomlands. Detta är
dock inte alltid möjligt, eftersom bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken
ställer upp vissa villkor för att så skall kunna ske. En ny prövning far inte
ske om t.ex. verkställigheten pågår i den andra staten. Även om lagföring
enligt gällande lag skulle kunna ske, torde en sådan rättslig prövning vara
praktiskt svår att genomföra med hänsyn till att eventuella vittnen och
målsägande samt övrig bevisning kan finnas utomlands. Resultatet kan
således bli att den dömde i och med att han eller hon lyckas fly slipper att
avtjäna det straff som har ådömts honom eller henne. Den reglering
tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen tillhandahåller löser enligt
regeringens mening detta problem på ett smidigt sätt, och risken för att
den dömde slipper undan straffet minskar avsevärt. Oavsett den dömdes
inställning kan straffverkställigheten överföras till Sverige. Det självklara
kravet att en dömd person skall avtjäna sitt straff kommer i denna situa-
tion mer i fokus än den dömde personens återanpassning till samhället.
En viss nackdel gentemot överförandekonventionen är att endast doms-
landet kan göra en framställning om överförande av verkställighet. Men
problemet är troligen av mindre betydelse. När den dömde flyr blir han
eller hon med största sannolikhet internationellt efterlyst. Om han eller
hon grips i Sverige, underrättas den andra staten om detta och kan då ta
ställning till hur den skall agera. Om den dömde inte kan utlämnas, är det
troligt att den andra staten vill att personen i fråga i vart fall avtjänar sitt
straff i Sverige.
Det andra fallet avser utvisningsfallet, dvs. när den dömde utöver den
frihetsberövande påföljden i samband med domen eller i anslutning till
denna utvisas eller avvisas från eller på något annat sätt förbjuds att
stanna kvar efter frigivningen i den stat som har meddelat domen. Som
har nämnts ovan är en av överförandekonventionens syften att återan-
passa den dömde till ett normalt liv utan kriminalitet, och en förutsättning
för detta anses vara att den dömde samtycker till överförandet av verk-
ställigheten. Enligt detta resonemang skulle, för det fall samtycke inte
vore ett krav, överförandet kunna fa en motsatt effekt, dvs. en återanpass-
ning skulle t.o.m. försvåras. Detta resonemang torde dock inte ha bärig-
het när det gäller dömda personer som efter det att påföljden verkställts
skall utvisas från det land där straffet avtjänats. Skall den dömde utvisas
torde det bli svårare för kriminalvårdsmyndighetema att rehabilitera den
dömde, eftersom personen i fråga inte kommer att vistas där efter frigiv-
ningen. En återanpassning torde i stället bli bättre och mer effektiv, om
den dömde överförs till sitt hemland så tidigt som möjligt för att där bli
föremål för olika åtgärder i syfte att anpassa vederbörande till ett lagly-
digt liv i det land där han eller hon kommer att vistas. Den dömdes åter-
anpassning kan t.o.m. försvåras, om personen i fråga efter ett långt fäng-
elsestraff och utan några anpassningsåtgärder utvisas till t.ex. Sverige.
Det kan bli avsevärt svårare att då ta hand om personen. Den dömdes
uppfattning i frågan om överförande kommer också att beaktas med hän-
syn till vad som stadgas i artikel 3.2 i tilläggsprotokollet.
28
I de fall då en frihetsberövande påföljd har ådömts en person i Sverige
skall, på samma skäl som angetts ovan i flyktfallet och utvisningsfallet,
den dömde kunna överföras till en annan stat för verkställighet av den av
svensk domstol ådömda påföljden under förutsättning att den stat som
kan komma i fråga att överta verkställigheten medger detta.
Det bör påpekas att med frihetsberövande påföljd som har ådömts i
Sverige avses inte bara fängelse utan även t.ex. överlämnande till rätts-
psykiatrisk vård. Utvisningsfallet avser således även utländska medbor-
gare som här har överlämnats till sådan vård och som skall utvisas.
Frågan om tilläggsprotokollets betydelse för överförande till en annan
stat för verkställighet av denna påföljd har diskuterats av Tvångpsykiatri-
kommittén i dess slutbetänkande (se SOU 1998:32 sid. 379 f.).
Tilläggsprotokollet ger tillträdande stat en möjlighet att reservera sig
mot artikel 3, dvs. förklara att den staten inte avser att överta en verk-
ställighet i utvisningsfallen. Värdet av tilläggsprotokollet torde främst
ligga i att överförande skall kunna ske utan den dömdes samtycke i dessa
fall. Sverige bör därför enligt regeringens mening inte reservera sig mot
att överta verkställighet i utvisningsfallet.
Den fråga om instansordningen som uppmärksammats av Länsrätten i
Stockholms län kräver närmare överväganden och kan därför inte tas upp
i detta lagstiftningsärende, vilket emellertid inte hindrar att regeringen
återkommer till frågan i ett annat sammanhang.
Regeringen anser sammanfattningsvis att verkställighet skall kunna ske
i Sverige utan den dömdes samtycke i flyktfallet, som tilläggsprotokollet
och Schengenkonventionen reglerar, och i utvisningsfallet som regleras i
tilläggsprotokollet. Överförande av verkställighet skall även kunna ske
från Sverige i dessa fall. Den dömdes uppfattning får beaktas i den hel-
hetsbedömning som görs när regeringen beslutar i ärendet eller när en
framställning görs av Kriminalvårds- eller Socialstyrelsen.
Regeringens förslag: När den dömde har flytt till Sverige från en
annan stat där han eller hon har ådömts en frihetsberövande påföljd
skall den dömde kunna anhållas, häktas eller åläggas reseförbud eller
anmälningsskyldighet.
Beslut om tvångsmedel skall även kunna meddelas efter det att en
framställning om överförande har bifallits. Regler skall också införas
som begränsar den tid som den dömde kan vara föremål för ett beslut
om tvångsmedel. Regeringen och, i brådskande fall, chefen för Justi-
tiedepartementet skall vid prövningen av en framställning om överfö-
rande av verkställighet ha möjlighet att häva ett beslut om en tvångs-
åtgärd.
Den som är föremål för ett beslut om tvångsmedel skall ha möjlig-
het att begära en omprövning av beslutet.
Prop. 1999/2000:45
Promemorians förslag överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
29
Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat
det utan erinran. Stockholms tingsrätt har påpekat att efter gjorda lagänd-
ringar kommer det att finnas olika bestämmelser om tvångsmedel i ut-
lämningslagen, i reglerna som anknyter till brottmålsdomskonventionen
och i de nya reglerna. Det borde enligt tingsrättens mening vara möjligt
att åstadkomma en likartad reglering för dessa situationer.
Skälen för regeringens förslag: I flyktfallet kan den andra staten be-
gära av det land dit den dömde har flytt att myndigheterna i det landet
frihetsberövar den dömde eller på något annat sätt ser till att han eller hon
blir kvar på den senare statens territorium till dess en framställning gjorts
eller till dess beslut fattats (artikel 2.2 i tilläggsprotokollet och artikel
68.2 i Schengenkonventionen). I dessa fall bör det enligt regeringens
mening finnas en möjlighet, när den dömde rymmer till Sverige, för
svenska myndigheter att beröva honom eller henne friheten eller på annat
sätt säkerställa att han eller hon finns kvar i landet till dess ärendet har
avklarats. Om han eller hon samtycker till att verkställigheten sker i
Sverige, kan verkställigheten, om domslandet och Sverige medger detta,
överföras redan enligt grunderna för överförandekonventionen. Några
tvångsmedel grundade på överförandekonventionen finns dock inte idag.
Regler om tvångsmedel, grundade på brottmålsdomskonventionen,
finns i 17 § IVL. Dessa bestämmelser syftar till att säkerställa den
dömdes närvaro vid den förhandling som skall ske inför domstol för att
bl.a. omvandla påföljden.
Även i utlämningslagen finns bestämmelser om användande av
tvångsmedel, bl.a. i 23 §. Enligt det sistnämnda stadgandet får en person
som skall begäras utlämnad, för exempelvis verkställighet av en påföljd,
anhållas till dess en framställning om utlämning ges in. Personen i fråga
får dock inte vara anhållen mer än fyrtio dagar. I stället för att personen
anhålls kan han eller hon åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet.
Skälet till att häktning inte kan användas i detta skede är enligt motiven
till utlämningslagen att det ofta inte torde vara möjligt att få fram till-
räcklig utredning för att visa att häktningsskäl enligt rättegångsbalkens
regler finns. Den utredning som oftast finns i dessa fall är endast en efter-
lysning via Interpol eller en uppgift om att personen i fråga är dömd eller
häktad i den ansökande staten, brottet för vilket utlämning kommer att
begäras samt tid och plats för brottets förövande. När framställningen om
utlämning ges in tillämpas emellertid de vanliga reglerna om tvångsme-
del i brottmål. Dokumentationen torde i så fall vara utförligare, t.ex.
genom att en kopia av exempelvis domen då finns tillgänglig.
Den dokumentation som skall bifogas en begäran enligt artikel 2.2 i
tilläggsprotokollet skall innehålla uppgift om den dömdes namn samt
hans eller hennes födelsedatum och födelseort, hans eller hennes adress i
Sverige, om sådan finns, en uppgift om de gärningar för vilka påföljden
har bestämts samt påföljdens art och längd och tidpunkten för verkställig-
hetens påbörjande. Domen behöver däremot inte ges in och kan inte för-
väntas bli tillgänglig omgående, i vart fall inte i en översatt version.
Den dokumentation som krävs enligt protokollet torde i de flesta fall
vara tillräcklig för att pröva frågan om tvångsmedel enligt vanliga regler.
Uppgift om brottet och dess svårhetsgrad kommer att vara kända för
rätten. Det som i de flesta fallen kommer att saknas är en kopia på domen
Prop. 1999/2000:45
30
i en svensk översättning. Åklagaren borde emellertid kunna fa tillgång till Prop. 1999/2000:45
utdrag ur domen som kan redovisas for rätten. Det viktiga för domstolens
prövning måste vara att kunna konstatera att personen i fråga har dömts
för viss brottslighet. Uppgifter för att kunna bedöma den dömdes benä-
genhet att avvika eller på något annat sätt undandra sig verkställigheten
av påföljden borde åklagaren kunna införskaffa här i Sverige eller från
den andra staten före häktningsförhandlingen. De uppgifter som i nor-
malfallet kommer att vara tillgängliga torde därför vara tillräckliga för att
åklagare och domstolar skall kunna ta ställning till användande av
tvångsmedel.
Regeringen anser att de bestämmelser om tvångsmedel som finns i 17 §
IVL inte bör tillämpas också i flyktfallen, bl.a. med hänsyn till att dessa
bestämmelser syftar till att säkerställa ett annat förfarande (se ovan).
Vidare torde med hänsyn till vad som ovan sagts något behov av regler
om provisoriska tvångsmedel, motsvarande de som finns beträffande ut-
lämning, inte finnas.
Nya bestämmelser i IVL bör därför enligt regeringens mening föras in
för att göra det möjligt att använda anhållande, häktning, reseförbud och
anmälningsskyldighet i här aktuella fall till dess ärendet är avgjort eller,
om verkställighet skall ske i Sverige, till dess påföljden börjar verkställas.
Åklagaren eller rätten skall kunna fatta ett beslut om tvångsmedel även
efter det att en framställning om överförande har bifallits. I de fall en
tvångsåtgärd har vidtagits innan en framställning om överförande har
getts in bör det enligt regeringens mening införas en tidsfrist om fyrtio
dagar, motsvarande den som finns beträffande provisoriskt anhållande
enligt utlämningslagen. Den dömde som är föremål för en tvångsåtgärd
bör inte vara beroende av hur lång tid det tar innan en framställning görs.
Har en framställning inte gjorts inom fyrtio dagar från det att den dömde
anhölls eller beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet meddela-
des skall åtgärden hävas. I annat fall skall ett beslut gälla till dess en
framställning har avgjorts, och vid bifall till dess att påföljden börjar
verkställas. Den dömde skall alltid ha möjlighet att begära en ompröv-
ning av beslutet om tvångsmedel.
När regeringen avgör ett ärende om överförande av verkställighet bör
regeringen kunna häva en tvångsåtgärd om framställningen avslås. Mot
bakgrund av att det är Justitiedepartementet som handlägger ärendet bör
det även finnas en möjlighet för chefen för Justitiedepartementet att i
brådskande fall häva en tvångsåtgärd om sådan omständigheter upp-
kommer att den omedelbart bör hävas och det inte kan anses vara rimligt
att avvakta ett beslut från åklagaren eller rätten. En möjlighet för rege-
ringen eller ett statsråd att häva en tvångsåtgärd finns redan idag i utlän-
ningslagstiftningen
Den tid som den dömde har varit frihetsberövad såsom anhållen eller
häktad bör räknas honom eller henne till godo. I 25 b § IVL, som föreslås
att även gälla (med en annan beteckning) i de fall överförande sker också
med stöd av tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen, hänvisas till
13 § och 25 § tredje stycket där bestämmelser om avräkning finns. Det
torde därför vara tillräckligt att hänvisa till dessa bestämmelser. Vidare
bör, på grund av de krav som bl.a. artikel 2.2 i tilläggsprotokollet ställer,
den tid som den dömde har varit berövad friheten i den andra staten och
31
här i landet inte överstiga den tid som den dömde skulle få avtjäna för det
fall påföljden hade verkställts i den andra staten. Det kan enligt rege-
ringen inte anses vara rimligt att den dömde, på grund av att överföran-
deärendet kan dra ut på tiden, skall vara berövad friheten längre tid än
vad han eller hon skulle ha varit, om straffet hade verkställts i den stat
som meddelade domen. Den staten torde i de flesta fall ha bestämmelser
om villkorlig frigivning motsvarande de som finns i svensk lag.
Som Stockholms tingsrätt har påpekat är det inte tillfredsställande att
olika regler om tvångsmedel kommer att finnas efter de föreslagna änd-
ringarna. Bestämmelserna i 17 § IVL och 23 § utlämningslagen tar
emellertid sikte på andra situationer än den som nu regleras. Detta
hindrar emellertid inte att frågan kan ses över i ett annat sammanhang.
Regeringen anser sammanfattningsvis att bestämmelserna i 24 och 25
kap. rättegångsbalken i största möjliga utsträckning bör vara tillämpliga i
ovan avsedda fall. De innebär dessutom att den dömde får tillgång till de
rättssäkerhetsgarantier som följer av det systemet.
Prop. 1999/2000:45
Regeringens förslag: I flyktfallen skall offentligt biträde kunna för-
ordnas om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Beslut om
förordnande av offentligt biträde eller ersättning till denne skall fattas
av domstol eller den departementstjänsteman som regeringen utser.
Den sistnämndes beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Kriminalvårdsstyrelsens och Socialstyrelsens beslut om offentligt
biträde i andra fall skall kunna överklagas till allmän förvaltnings-
domstol.
Socialstyrelsens beslut om överförande av verkställighet skall kunna
överklagas till regeringen.
Promemorians lagförslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-
ran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 27 § IVL kan i mål och ären-
den om verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd offentligt
biträde förordnas för den som åtgärden avser. I dessa ärenden kan den
dömde i vissa fall ha behov av biträde för att han eller hon på ett tillfreds-
ställande sätt skall kunna bevaka sin rätt (se bl.a. prop 1972:98 sid. 91).
På motsvarande sätt kan en dömd person vars verkställighet skall överfö-
ras till Sverige i flyktfallen ha behov av biträde. I de fall den dömde an-
hålls eller häktas eller beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet
meddelats får det antas att han eller hon i de flesta fallen har ett behov av
offentligt biträde. Möjligheter att i flyktfallen förordna om offentligt bi-
träde bör därför enligt regeringens mening införas.
I de fall ärendet har getts in till regeringen bör frågan om förordnande
av offentligt biträde och ersättning till denne beslutas av en departe-
mentstjänsteman som regeringen utser på motsvarande sätt som sker i
ärenden enligt t.ex. utlänningslagen. De beslut som fattas av den departe-
32
mentstjänstemannen bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdom-
stol.
Enligt 41 § IVL överklagas Kriminalvårdsstyrelsens beslut till rege-
ringen. Bestämmelsen bör förtydligas på så sätt att även Socialstyrelsens
beslut överklagas till regeringen. När det gäller Kriminalvårdsstyrelsens
eller Socialstyrelsens beslut om förordnande av offentligt biträde eller
ersättning till denna torde enligt regeringens mening vara en lämpligare
ordning att dessa beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol och
inte till regeringen.
Prop. 1999/2000:45
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 23 och 34 §§ lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom om immunitet för den dömde skall vara tillämpliga när
överförande av verkställighet sker till eller från Sverige enligt artikel 3
i tilläggsprotokollet (utvisningsfallet).
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-
ran.
Skälen för regeringens förslag: En vanlig princip i det internationella
rättsliga samarbetet är att den person som med tvång förs över eller i
vissa fall frivilligt beger sig till en annan stat är skyddad mot att där
ställas till ansvar för brott som är begångna i tiden före överförande eller
inresandet (den s.k. specialitetsregeln). Sådant skydd ges i t.ex. 1957 års
utlämningskonvention, 1959 års rättshjälpskonvention och brottmåls-
domskonventionen. Bestämmelser om detta finns i t.ex. utlämningslagen
och IVL.
Tilläggsprotokollet har en likartad reglering i de fall när den dömde har
utvisats eller motsvarande från den stat som meddelat domen. Den dömde
får inte lagföras, anhållas, häktas eller berövas friheten för verkställighet
av påföljd eller underkastas någon annan inskränkning i sin personliga
frihet för brott som den dömde begått innan han eller hon överfördes till
hemlandet och som inte avser den dom som verkställigheten gäller. Detta
skydd som den dömde har kan få vika i två fall. Den första är när doms-
landet samtycker till detta. Den andra är när den dömde efter det att han
eller hon har frigetts haft möjlighet att lämna landet under en samman-
hängande tid av 45 dagar men inte gjort detta eller om den dömde efter
att ha lämnat landet återvänder dit. För att samtycke skall kunna ges i det
första fallet krävs enligt protokollet att gärningen som avses skall kunna
utgöra grund för utlämning eller att utlämning skall ha varit utesluten
endast på grund av straffets längd. Tilläggsprotokollet hindrar emellertid
inte att verkställighetslandet vidtar åtgärder enligt dess gällande regler för
att förhindra att preskriptionstider löper ut.
IVL bör därför enligt regeringens mening ändras så att den person som
överförs till Sverige med stöd av artikel 3 i tilläggsprotokollet
(utvisningsfallet) ges det skydd som protokollet kräver. Vidare bör infö-
33
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 45
ras bestämmelser som medger att Sverige under vissa förutsättningar kan
godkänna att immuniteten inte skall gälla för en person som har överförts
från Sverige till en annan stat enligt samma artikel.
Något skydd av detta slag uppställs inte när den dömde flytt från doms-
landet (flyktfallet). Även i övrigt saknas det skäl att ge ett sådant skydd i
dessa fall. Någon immunitet skall således inte gälla för den som flyr till
Sverige för att undvika att påföljden verkställs i domslandet.
I IVL finns vissa bestämmelser som reglerar frågan om immunitet. I
23 § regleras det immunitetsskydd en dömd person har när han eller hon
enligt brottmålsdomskonventionen har överförts till Sverige. I 34 § regle-
ras de fall då en annan stat, efter att en här i Sverige dömd person över-
förts till den staten, gör en framställning om att immuniteten för den per-
sonen inte längre skall gälla. Under vissa förutsättningar kan regeringen, i
vissa fall efter prövning av Högsta domstolen, bifalla en sådan framställ-
ning. Med hänsyn till att dessa bestämmelser i IVL, med gjorda
ändringar, innebär samma skydd som tilläggsprotokollet kräver behövs
enligt regeringens meningen inte några nya bestämmelser om immunitet i
IVL. En hänvisning till de nuvarande reglerna är tillräcklig. När det
gäller under vilka förutsättningar Högsta domstolen skall pröva fram-
ställningen föreslås en ändring i 34 § andra stycket IVL (se författnings-
kommentaren).
Bestämmelserna i 23 och 34 §§ IVL skall således gälla i tillämpliga
delar när överförande av verkställighet sker med stöd av artikel 3
(utvisningsfallet) i tilläggsprotokollet.
Prop. 1999/2000:45
Regeringens förslag: Motsvarande bestämmelser som föreslås i lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom om möjligheten att använda tvångsmedel i flyktfallet
samt om offentligt biträde i dessa fall skall även föras in i lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat
det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Överförande av straffverkställighet
mellan Sverige och Danmark, Finland, Island eller Norge regleras i en
enhetlig nordisk lagstiftning, för Sveriges del i NVL. Bestämmelserna i
IVL är inte tillämpliga enligt 42 § IVL.
Överförandekonventionen har ingen inverkan på det nordiska samar-
betet. Enligt artikel 22.2 och förklaranderapporten till konventionen
framgår det att gemensam lagstiftning mellan konventionsstater på områ-
det får tillämpas i stället för konventionen. Den samnordiska lagstift-
ningen anges i förklaranderapporten som ett exempel. Tilläggsprotokollet
kommer inte heller att påverka det nordiska samarbetet eftersom proto-
34
kollet hänvisar till överförandekonventionen i de delar som inte regleras i
protokollet.
Motsvarande bedömning torde enligt regeringens mening kunna göras
beträffande artikel 67-69 i Schengenkonventionen (utom vad avser
kravet på samtycke från den dömde) eftersom konventionen i artikel 69
hänvisar till överförandekonventionen.
Detta hindrar emellertid inte att den nordiska lagstiftningen kan låta sig
påverkas av bestämmelserna i tilläggsprotokollet eller Schengenkonven-
tionen. De situationer som regleras i tilläggsprotokollet och Schengen-
konventionen där överförande kan ske utan den dömdes samtycke täcks
redan i dag av bestämmelserna i NVL. Den dömdes samtycke är inte
något krav för att ett frihetsstraff skall kunna överföras och frågan om
överförande kan ske även om den dömde uppehåller sig i riket när frågan
om överförande aktualiseras, se 5 § NVL. Några lagändringar behöver
därför inte övervägas i detta avseende.
I NVL finns inga bestämmelser om användande av tvångsmedel i de
situationer där den dömde flyr till Sverige från Danmark, Finland, Island
eller Norge innan påföljden verkställts, motsvarande de som finns i
tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen. I de flesta fall där en
dömd person avviker från ett nordiskt land för att undvika avtjänande av
en frihetsberövande påföljd används bestämmelserna i lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. I fall då
utlämning inte kan ske, se 2 § nämnda lag, kan ett överförande av verk-
ställigheten vara den enda möjligheten för att den dömde skall kunna
verkställa påföljden.
Vid de nordiska överläggningarna som hållits beträffande tilläggspro-
tokollet och Schengenkonventionen, bl.a. om bestämmelserna om använ-
dande av tvångsmedel i de fall en dömd person flyr till sitt hemland, har
samtliga nordiska stater ansett att sådana bestämmelser kan fylla ett
behov i de situationer där utlämning inte kan ske och att sådana bestäm-
melser bör föras in i den gemensamma nordiska lagstiftningen.
Enligt regeringens mening bör det därför införas bestämmelser om an-
vändande av tvångsmedel, i huvudsak motsvarande de som finns i IVL.
Den tid som den dömde varit frihetsberövad med stöd av dessa bestäm-
melser skall räknas honom eller henne till godo. I NVL finns inga regler
om avräkning i dessa fall, till skillnad från IVL, varför nya bestämmelser
om detta bör införas.
På de skäl som anges i avsnitt 7.2.3 bör det i flyktfallen finnas en möj-
lighet att förordna om offentligt biträde även i de nordiska ärendena.
Prop. 1999/2000:45
35
Prop. 1999/2000:45
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den dag som
regeringen bestämmer.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-
ran.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 4 i tilläggsprotokollet före-
skrivs att protokollet träder i kraft den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period om tre månader efter deponeringen av
det tredje ratifikationsinstrumentet hos Europarådets generalsekreterare. I
dagsläget (januari 2000) har inte tre ratifikationsinstrument deponerats.
Tidpunkten för protokollets ikraftträdande kan således inte förutses. Det
är även tänkbart att Sverige kan komma att träffa en bilateral överens-
kommelse med en annan stat om tillämpning av protokollets regler utan
hinder av att protokollet inte har trätt i kraft.
När det gäller Schengenkonventionen kommer Sverige troligen under
andra halvåret 2000 att bli fullvärdig medlem i Schengensamarbetet. Då
skall i stort sett den anpassning som har gjorts av svensk lagstiftning till
Schengenkonventionen träda i kraft.
Ändringarna i lagen bör därför träda i kraft samtidigt som protokollet
eller när Sverige blir fullvärdig medlem i Schengensamarbetet eller vid
någon annan tidpunkt, bl.a. till följd av en dessförinnan träffad bilateral
överenskommelse. Denna tidpunkt kan inte förutses nu. Det bör därför
ankomma på regeringen att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.
Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet, det förhållandet att Sverige blir
fullvärdig medlem i Schengensamarbetet och de därvid föreslagna lag-
ändringarna bedömer regeringen inte medföra några ökade kostnader för
staten. Den möjlighet som införs att förordna om offentligt biträde i
flyktfallet kommer inte att medföra några nämnvärt ökade kostnader med
hänsyn till de ytterst få fall då det kommer bli aktuellt. I stället torde
resultatet bli att kostnaderna i viss mån blir mindre. De svenskar som har
dömts till en frihetsberövande påföljd på grund av brott i en annan stat
samtycker redan i dag som regel till att verkställigheten överförs till
Sverige. Tilläggsprotokollet och Schengenkonventionens bestämmelser
kommer därför inte att medföra några större förändringar i detta avse-
ende. Däremot finns det ett flertal utländska intagna i Sverige som utöver
fängelsepåföljden även utvisats på grund av brottet och som inte sam-
tycker till att verkställigheten överförs till hemlandet. I dessa fall kommer
tilläggsprotokollet och de lagändringar som nu föreslås att göra det möj-
ligt att överföra dessa personer, vilket inte kan ske med nuvarande regle-
ring. Storleken av de besparingar som härigenom kan uppkomma är dock
beroende av vilka länder som tillträder tilläggsprotokollet, vilka reserva-
36
tioner de anger och när detta sker. Med det ökade rättsliga samarbetet Prop. 1999/2000:45
som sker på det internationella planet i syfte att bekämpa brottsligheten
kan emellertid enligt regeringens bedömning besparingar förutses på sikt.
När denna bedömning kan göras återkommer regeringen vid behov med
förslag till anslagskonsekvenser.
2§
I paragrafen görs ett tillägg till andra stycket för att vissa bestämmelser i
IVL skall bli tillämpliga när överförande av verkställighet skall ske till
eller från Sverige med stöd av både överförandekonventionen och
tilläggsprotokollet. Frågan om Sverige skall tillträda tilläggsprotokollet
har behandlats i avsnitt 7.1.
Det skall noteras att tilläggsprotokollet aldrig kan tillämpas isolerat
utan det sker alltid tillsammans med överförandekonventionen. Proto-
kollet innehåller endast bestämmelser om att överförande av en frihetsbe-
rövande påföljd i vissa situationer kan ske utan den dömdes samtycke. I
övrigt tillämpas överförandekonventionens bestämmelser, t.ex. vad avser
kravet på dubbel straffbarhet och om förfarandet. De bestämmelser i IVL
som rör överförande enligt överförandekonventionen skall således i
huvudsak gälla när överförande även sker med stöd av tilläggsproto-
kollet. Vissa bestämmelser som bl.a. avser situationer där den dömde
fortfarande befinner sig i domslandet torde emellertid inte bli aktuella i
flyktfallet, t.ex. 40 § om transitering, eftersom den dömde redan befinner
sig i det eventuella verkställighetslandet. I utvisningsfallet kan bestäm-
melsen däremot bli aktuell.
Till paragrafen har ett nytt tredje stycke lagts till med hänsyn till artikel
67-69 i Schengenkonventionen. Gör en medlemsstat i Schengen en fram-
ställning enligt överförandekonventionen och artikel 68 i Schengenkon-
ventionen (flyktfallet) skall de bestämmelser som stycket hänvisar till
gälla. Vad som särskilt skall poängteras är att en Schengenstat, som gör
en framställning, enligt denna bestämmelse inte behöver ha tillträtt
tilläggsprotokollet för att överförande skall kunna ske. Överförandet
grundas på att staten i fråga dels har tillträtt överförandekonventionen,
dels deltar som fullvärdig medlem i Schengensamarbetet. På motsvarande
sätt skall Kriminalvårdsstyrelsen, eller Socialstyrelsen när det är fråga om
överlämnande till rättspsykiatrisk vård, i dessa fall kunna göra en fram-
ställning till en Schengenstat om ett överförande av en svensk ådömd
påföljd.
I fjärde stycket har en redaktionell ändring gjorts. Vidare har hänvis-
ningen i slutet av stycket, efter påpekande av Lagrådet, ändrats så att
någon hänvisning till de nya bestämmelserna om tvångsmedel m.m. inte
görs.
37
3 och 25 §§
Redaktionell ändringar har gjorts i paragraferna med hänsyn till det nya
tredje stycket i 2 §.
25 a §
I paragrafen har ett nytt andra stycke lagts till. Verkställighet av frihets-
berövande påföljd i en annan stat får ske i Sverige även med stöd av
tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen. I dessa fall krävs inte
samtycke från den dömde för att verkställighet skall få ske i Sverige. I
stycket hänvisas till 25 b § där det framgår att samtycke inte krävs för
verkställighet i Sverige i flykt- och utvisningsfallet (punkterna 1 och 2).
Det senare fallet gäller emellertid inte när överförande skall ske med stöd
av Schengenkonventionen, varför hänvisning endast sker till punkt 1. En
förutsättning är att den andra staten har tillträtt överförandekonventionen.
Vidare krävs att staten i fråga har tillträtt tilläggsprotokollet eller anslutit
sig till eller slutit avtal om samarbete enligt Schengenkonventionen.
Frågan har behandlats närmare i avsnitt 7.1 och 7.2.1. I förhållande till
lagrådsremissen har vissa redaktionella ändringar gjorts.
Vidare har en ändring gjorts i det sista stycket. Nuvarande bestämmel-
sen i sista stycket ger både myndighet i domslandet och den svenska re-
geringen behörighet att göra en framställning om verkställighet i Sverige
enligt överförandekonventionen. En framställning om överförande av
verkställighet som sker med stöd av tilläggsprotokollet eller Schengen-
konventionen kan emellertid göras endast av behörig myndighet i den stat
som har meddelat domen. Den svenska regeringen har således inga möj-
ligheter att göra en framställning om verkställighet i Sverige. Däremot
kan framställning göras om verkställighet i annat land av en påföljd
ådömd i Sverige, se 34 a §.
25 b §
Paragrafen är ny och har ersatt den gamla 25 b § (som skall betecknas
25 g).
I den nya bestämmelsen regleras närmare de två situationer där sam-
tycke från den dömde inte skall vara ett krav för att den dömdes straff
skall kunna verkställas i Sverige. Bestämmelsen har behandlats under
avsnitt 7.2.1. Av artikel 1 i tilläggsprotokollet och artikel 69 i Schengen-
konventionen som hänvisar till överförandekonventionen följer att endast
frihetsberövande påföljder omfattas av regleringen.
Under den första punkten tas flyktfallet upp (artikel 2 i tilläggsproto-
kollet och artikel 68 i Schengenkonventionen). I enlighet med Lagrådets
förslag har lagtexten ändrats. Bestämmelsen är tillämplig när den dömde,
efter att ha ådömts en påföljd i en annan konventionsstat som har vunnit
laga kraft, har flytt till Sverige innan verkställigheten av påföljden har på-
börjats eller när han eller hon har flytt under den tid då verkställigheten
pågår i den andra staten. Enligt förklaranderapporten är bestämmelsen
inte tillämplig i de fall när en person är dömd i sin utevaro i den andra
staten. Efter det att den dömde har frigetts villkorligt eller verkställig-
heten skjutits upp tills vidare av någon annan anledning kan överförande
av någon verkställighet av påföljd inte heller ske. Om den dömde i en
Prop. 1999/2000:45
38
sådan situation återvänder till Sverige och den villkorliga frigivningen
förverkas eller verkställigheten av någon annan anledning återupptas där-
efter, kan överförande inte ske med stöd av tilläggsprotokollet. Den
dömde kan i en sådan situation inte anses ha flytt från domslandet.
I den andra punkten regleras utvisningsfallet (artikel 3 i tilläggsproto-
kollet). Innebörden är att verkställigheten kan överföras till Sverige utan
den dömdes samtycke när han eller hon utvisas eller avvisas från den
andra staten eller på något annat sätt förbjuds att vistas i den staten efter
det att han eller hon försätts på fri fot. Bestämmelsen innefattar varje åt-
gärd som innebär att den dömde inte far vara kvar i domslandet när han
eller hon friges. I enlighet med Lagrådets förslag har ”beslut av en admi-
nistrativ myndighet” bytts ut mot ”administrativt beslut” för att nå en
bättre överensstämmelse med konventionstexten. Beslutet kan fattas
samtidigt med domen när påföljden utdöms eller i anslutning till verk-
ställigheten av den ådömda påföljden. Beslutande myndighet i den andra
staten kan vara domstol eller administrativ myndighet.
25 c §
Paragrafen är ny och har närmare berörts i avsnitt 7.2.2. Tvångsmedel i
Sverige enligt denna bestämmelse kan tillgripas endast i flyktfallet, dvs.
när den dömde befinner sig i Sverige efter att ha flytt från den stat som
meddelat domen när frågan om överförande av verkställigheten aktualise-
ras.
Lagrådet har haft vissa synpunkter på denna bestämmelse och i anslut-
ning till bestämmelserna i 25 d och 25 e §§. Enligt Lagrådet bör bestäm-
melserna om när häktning får äga rum eller när reseförbud och anmäl-
ningsskyldighet får meddelas föras ihop. Vidare anser Lagrådet att 25 d §
bör utformas efter förebild av 25 c § samt att regler bör införas i paragra-
ferna om att rättegångsbalkens föreskrifter om offentlig försvarare skall
gälla offentligt biträde. Lagrådet har också föreslagit vissa andra juste-
ringar. Regeringen har följt Lagrådets förslag, med den justeringen att
rättegångsbalkens bestämmelser skall ”tillämpas” beträffande offentligt
biträde.
I första stycket anges att den dömde kan häktas om det finns risk för att
han eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig verkställig-
heten av påföljden. Frihetsberövandet syftar till att säkerställa att den
dömde finns kvar i landet till dess regeringen har fattat sitt beslut om att
verkställigheten kan överföras, eller till dess påföljden börjar verkställas.
Häktningsgrundema kollusions- och recidivfara blir därför inte aktuella.
Att den dömde har en viss benägenhet att avvika torde han eller hon
redan visat genom att undandra sig verkställigheten av påföljden i doms-
landet och fly hit. I stycket slås också fast att beslut om häktning kan
fattas även efter det att framställning om överförande av verkställighet
har gjorts eller beviljats.
I andra stycket fastslås att beträffande häktning och anhållande gäller
vad som föreskrivs rättegångsbalken om brottmål. Hänvisningen till
rättegångsbalken avser att fånga upp bestämmelser om bl.a. vilken dom-
stol som har att pröva en häktning och bestämmelserna om överklagande.
Vad som i rättegångsbalken föreskrivs om offentlig försvarare skall i
stället tillämpas beträffande offentligt biträde med undantag vad som
Prop. 1999/2000:45
39
stadgas i 25 f §. Vidare anges vilka bestämmelser i 24 kap. rättegångsbal-
ken som skall tillämpas. Dessa bestämmelser kan inte i alla delar tilläm-
pas ordagrant. När det gäller offentligt biträde skall bestämmelserna i
t.ex. 31 kap. rättegångsbalken inte gälla eftersom de utgår ifrån att någon
döms. Beträffande användande av tvångsmedel talas det i ett flertal om
den misstänkte, men skall här i stället avse den dömde. Ett flertal bestäm-
melser har undantagits, bl.a. bestämmelser om tidsfrister för väckande av
åtal och anhållande och häktning som sker av utredningsskäl. Dessa
kommer inte att bli aktuella med hänsyn till att personen i fråga redan har
ådömts en påföljd i den andra staten som har vunnit laga kraft.
Enligt fjärde stycket kan den häktade begära en omprövning av häkt-
ningsfrågan. En häktningsförhandling skall hållas inom två dagar efter
det att den häktades begäran kommit in till rätten. En sådan förhandling
behöver dock hållas tidigast efter två veckor från det att beslut i häkt-
ningsfrågan senast meddelats.
25 d§
Paragrafen är ny och har berörts i avsnitt 7.2.2. Beträffande Lagrådets
synpunkter, se kommentaren till 25 c §. I stället för att tillgripa anhållan-
de och häktning kan åklagaren eller rätten meddela beslut om reseförbud
eller anmälningsskyldighet om det kan antas vara en tillräcklig åtgärd för
att undvika att den dömde avviker eller på annat sätt undandrar sig verk-
ställighet av påföljden. På samma sätt som i 25 c § har en hänvisning
gjorts till rättegångsbalkens bestämmelser m.m., och till vilka särskilt an-
givna bestämmelser i 25 kap. rättegångsbalken som skall gälla när rese-
förbud eller anmälningsskyldighet åläggs med stöd av denna bestämmel-
se. På motsvarande sätt som angetts i författningskommentaren till 25 c §
skall de delar av bestämmelserna som syftar till den misstänkte i stället
avse den dömde. Bestämmelser som avser om åtal har väckts eller om
huvudförhandling skall hållas torde inte bli aktuella i dessa sammanhang.
25 e§
Paragrafen är ny och har behandlats i avsnitt 7.2.2. Beträffande Lagrådets
synpunkter, se kommentaren till 25 c §.
I första stycket anges att beslut om tvångsmedel enligt 25 c och 25 d §§
gäller till dess ärendet om överförande av verkställigheten har avgjorts
eller, om framställningen bifalls, till dess att påföljden har börjat verkstäl-
las i Sverige. Detta gäller dock inte om beslutet om tvångsmedel dessför-
innan har hävts.
I andra och tredje styckena finns särskilda regler om när ett beslut om
tvångsmedel skall hävas. I de flesta fallen kommer en begäran från en
annan stat att en person skall frihetsberövas före en formell framställning
om överförande av straffverkställighet till Sverige. En tidsfrist om fyrtio
dagar har därför förts in. Efter ett beslut om tvångsmedel skall en fram-
ställning göras inom fyrtio dagar. Sker inte detta skall tvångsåtgärden
hävas av åklagaren eller rätten. Frihetsberövandet far inte heller överstiga
den tid som personen i fråga skulle ha varit frihetsberövad om han eller
hon hade verkställt straffet i den stat som meddelat domen, varvid skall
beaktas även den tid som den frihetsberövande påföljden har verkställts i
Prop. 1999/2000:45
40
den andra staten samt bestämmelser om villkorlig frigivning som kan
finnas i den andra staten.
I paragrafens fjärde stycke infors en bestämmelse som ger regeringen
en möjlighet att häva åtgärden i samband med att ärendet prövas. I bråds-
kande fall har även chefen för Justitiedepartementet en möjlighet att häva
en tvångsåtgärd. En framställning om överförande av verkställighet till
Sverige handläggs av Justitiedepartementet. Under handläggningen kan
omständigheter uppkomma, som inte är kända för åklagaren eller rätten,
som medför att tvångsmedlet omedelbart bör hävas.
25 f§
Paragrafen är ny och har berörts i avsnitt 7.2.3. I första stycket finns en
allmän bestämmelse om att offentligt biträde skall utses i ärenden där
överförande av verkställighet kan ske till Sverige enligt 25 b § 1, dvs. i
flyktfallet, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. I de fall
den dömde blir föremål för frihetsberövande torde ofta, utom i rena
undantagsfall, finnas ett behov av biträde.
I det andra stycket ges regeringen en möjlighet att utse en departe-
mentstjänsteman att besluta i dessa frågor. Innan en framställning getts in
till regeringen far frågan om förordnande av offentligt biträde handhas av
domstol om det finns ett ärende i domstolen, enligt bestämmelserna i
lagen (1996:1620) om offentligt biträde. Domstolen far pröva frågan i
samband med att den tar ställning till användning av tvångsmedel. Beslut
om ersättning för arbete m.m. som lagts ned i förfarandet hos domstolen
får också beslutas av domstolen enligt nämnda lag. Ersättning för arbete
m.m. i ärendet hos regeringen beslutas dock av den tjänsteman som rege-
ringen utsett. Ersättningen avser även tidsspillan och utlägg.
I det sista stycket anges att beslut som fattas enligt andra stycket kan
överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätt.
25 g §
Paragrafen betecknades tidigare 25 b §. I första stycket har ett tillägg
gjorts för att bestämmelsen skall gälla även när tilläggsprotokollet eller
Schengenkonventionen tillämpas.
Ett tillägg har gjorts till sista stycket. I detta stycke stadgas att om en
påföljdsomvandling skall ske tillämpas bestämmelserna i 24 och 25 kap.
rättegångsbalken, dvs. häktning, reseförbud eller anmälningsskyldighet
kan beslutas. En dömd person som flyr till Sverige kan häktas med stöd
av bestämmelsen i 25 c § eller åläggas reseförbud eller anmälnings-
skyldighet enligt 25 d §. Ett sådant beslut gäller till dess påföljden börjar
verkställas. Om regeringen överlämnar ärendet till Riksåklagaren att
ansöka om påfölj dsomvandling blir även bestämmelserna i sista stycket
tillämpliga. För tydlighetens skull har ett tillägg gjorts att i flyktfallet
skall bestämmelserna i 25 c § eller 25 d § ha företräde.
25 h§
I den nya paragrafen har en hänvisning gjorts till 23 § IVL. Frågor om
immunitet har berörts i avsnitt 7.2.4. Den person som överförs till
Sverige med stöd av 25 b § 2 IVL (utvisningsfallet) skall under vissa för-
Prop. 1999/2000:45
41
utsättningar vara skyddad mot att på nytt lagforas på grund av brott som
hänför sig till tiden före överförandet, med undantag för det brott som
överförandet avser. Skyddet skall också avse användande av tvångsmedel
för samma brott. Det skydd som artikel 4.4 i tilläggsprotokollet föreskri-
ver i denna del täcks redan av 23 § IVL varför en hänvisning har skett till
den bestämmelsen.
26 §
Se 3 och 25 §§.
27 §
Ett nytt andra stycket har lagts till. Bestämmelsen har berörts i avsnitt
7.2.3. Kriminalvårdsstyrelsens och Socialstyrelsens beslut i frågor om
offentligt biträde skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol (jfr 26
och 35 §§ NVL). I enlighet med Lagrådets förslag har lagtexten förtydli-
gats på så sätt att det anges att även beslut om ersättning till offentligt bi-
träde skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Enligt gällande
ordning skall regeringen pröva dessa frågor enligt 41 § IVL och 7 § lagen
(1996:1620) om offentligt biträde. En lämpligare ordning har ansetts vara
att allmän förvaltningsdomstol prövar dessa frågor. Även beträffande
dessa beslut krävs prövningstillstånd i kammarrätten.
34 §
Enligt 34 § IVL kan regeringen utan hinder av överenskommelse som
Sverige har träffat med den andra staten medge att den dömde åtalas,
döms m.m. med anledning av brott som han eller hon har begått före
överförandet från Sverige. Sådant medgivande far lämnas endast om ut-
lämning kunnat äga rum. Enligt nuvarande regler skall frågan prövas av
Högsta domstolen, om det begärs av den som avses med framställningen.
Denna regel har hämtats från vad som tidigare gällde i utlämningslag-
stiftningen. Efter den reform som skedde av Högsta domstolen i böljan
av 1980-talet gjordes domstolens prövning i ärenden om utlämning till
utomnordiska länder beroende av om den person som begärdes utlämnad
samtyckte till framställningen eller inte. Motsvarande bör gälla i de fåll
då Högsta domstolen skall ta ställning till en begäran från en annan stat
enligt förevarande paragraf. En ändring har därför gjorts i andra stycket.
34 a §
Iförsta stycket har ett tillägg gjorts för att bestämmelsen skall gälla även
när tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen skall tillämpas.
Tillägget i andra stycket har gjorts för att klargöra att Kriminalvårds-
styrelsen, eller Socialstyrelsen, kan pröva en framställning från en annan
stat om överförande av en svensk brottmålsdom endast enligt överför-
andekonventionen. En annan stat kan inte göra en framställning om över-
förande av en i Sverige ådömd påföljd med stöd även av tilläggsproto-
kollet eller Schengenkonventionen, dvs. utan den dömdes samtycke.
Detta kan enbart ske av svenska myndigheter enligt första stycket (jfr
25 a § sista stycket IVL).
Prop. 1999/2000:45
42
34 b §
Om en dömd person överfors från Sverige med stöd av överförandekon-
ventionen och artikel 3 i tilläggsprotokollet (utvisningsfallet) kan den
andra staten begära att det immunitetsskydd som tilläggsprotokollet ger
den dömde skall vika med beaktande av de förutsättningar som ges i
tilläggsprotokollet. Frågan har behandlats i avsnitt 7.2.4. Mot bakgrund
av att 34 § IVL, med gjorda ändringar, motsvarar de krav som tilläggs-
protokollet ställer upp är det tillräckligt att hänvisa dit.
35 §
Ett förtydligande har gjorts vad beträffar laga domstol i mål och ärenden
enligt denna lag. Den nuvarande bestämmelsen avser bl.a. forumfrågan
när en verkställighet skall överföras till Sverige enligt brottmålsdomskon-
ventionen eller när påföljdsomvandling skall ske med stöd av överför-
andekonventionens bestämmelser. I de ändringar som föreslås kommer
domstol även att ta ställning till andra frågor såsom användning av
tvångsmedel och om offentligt biträde. I dessa fall skall vanliga forum-
regler gälla.
41 §
Ändringarna har berörts i avsnitt 7.2.3. En ändring har gjorts att, förutom
Kriminalvårdsstyrelsens beslut, även Socialstyrelsens beslut enligt denna
lag skall kunna överklagas till regeringen. Detta gäller dock inte beslut
beträffande offentligt biträde som enligt 27 § överklagas till förvaltnings-
domstol.
5 a-5 c §§
Paragraferna är nya. Frågan om användande av tvångsmedel när överför-
ande av frihetsstraff kan ske från Danmark, Finland, Island eller Norge
har berörts i avsnitt 7.3. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak de som
finns i 25 c-25 e §§ IVL, varför det hänvisas till avsnitt 7.2.2 och författ-
ningskommentarerna till dessa bestämmelser. Bestämmelserna har änd-
rats i enlighet med Lagrådets synpunkter som redovisats ovan.
Den bestämmelse som ger regeringen eller chefen för Justitiedeparte-
mentet möjlighet att häva en tvångsåtgärd har inte tagits med eftersom de
nordiska ärendena aldrig handläggs av regeringen.
Däremot har en bestämmelse om avräkning tagits med i 5 c §. En
person som har anhållits eller häktats enligt 5 a § skall få avräkna den tid
som han eller hon här i landet varit frihetsberövad, vilket framgår av sista
stycket. Avräkningsreglema finns för närvarande i 33 kap. 5 § brottsbal-
ken. I regeringens proposition 1999/2000:26 Effektivisering av förfaran-
det i allmän domstol föreslår regeringen att ansvaret för den obligatoriska
avräkningen av tid för frihetsberövande flyttas från domstolarna till kri-
minalvården i fråga om fangelsepåföljder. Ändringarna föreslås träda i
kraft den 1 oktober 2000. Avräkning av frihetsberövande kommer således
Prop. 1999/2000:45
43
att ske av kriminalvården, varför en hänvisning har skett till i propositio- Prop. 1999/2000:45
nen föreslagna bestämmelser.
36 §
Ett nytt andra stycke har lagts till. I flyktfallen skall den dömde ha en
möjlighet att erhålla ett offentligt biträde. Frågan har berörts i avsnitt
7.2.3 och 7.3 samt i kommentaren till 25 f § IVL, varvid hänvisas dit.
44
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 1
Additional Protocol to the
Convention on the transfer of
Sentenced Persons
The member States of the Council
of Europé, and the other States
signatory to this Protocol,
Desirous of facilitating the
application of the Convention on
the Transfer of Sentenced Persons
opened for signature at Strasbourg
on 21 March 1983 (hereinafter
referred to as ”the Convention”)
and, in particular, pursuing its
acknowledged aims of furthering
the ends of justice and the social
rehabilitation of sentenced
persons;
Aware that many States cannot
extradite their own nationals;
Considering it desirable to
supplement the Convention in
certain respects,
Have agreed as follows:
Article 1
1. The words and expressions used
in this Protocol shall be interpreted
within the meaning of the
Convention.
2. The provisions of the Conven-
tion shall apply to the extent that
they are compatible with the
provisions of this Protocol.
Tilläggsprotokoll till kon-
ventionen om överförande av
dömda personer
De medlemmar av Europarådet
och de övriga stater som under-
tecknat detta protokoll,
som vill underlätta tillämpningen
av konventionen om överförande
av dömda personer, som öppnades
för undertecknande i Strasbourg
den 21 mars 1983 (här nedan
kallad konventionen), och som
särskilt fortsätter sin allmänt
erkända strävan att främja rättvisan
och dömda personers återanpass-
ning till samhället,
som är medvetna om att många
stater inte kan utlämna sina egna
medborgare,
som anser att det är önskvärt att
komplettera konventionen i vissa
hänseenden,
har kommit överens om följande
Artikel 1
1. De ord och uttryck som an-
vänds i detta protokoll skall tolkas
i enlighet med konventionen.
2. Konventionens bestämmelser
skall gälla i den utsträckning de är
förenliga med bestämmelserna i
detta protokoll.
45
Article 2
1. Where a national of a Party who
is the subject of a sentence
imposed in the territory of another
Party as a part of a final judgment,
seeks to avoid the execution or
further execution of the sentence
in the sentencing State by fleeing
to the territory of the former Party
before having served the sentence,
the sentencing State may request
the other Party to take over the
execution of the sentence.
2. At the request of the sentencing
State, the administering State may,
prior to the arrival of the
documents supporting the request,
or prior to the decision on that
request, arrest the sentenced
person, or take any other measure
to ensure that the sentenced person
remains in its territory, pending a
decision on the request. Requests
for provisional measures shall
include the information mentioned
in paragraph 3 of Article 4 of the
Convention. The penal position of
the sentenced person shall not be
aggravated as a result of any
period spent in custody by reason
of this paragraph.
3. The consent of the sentenced
person shall not be required to the
transfer of the execution of the
sentence.
Artikel 2
1. Om en medborgare i en för-
dragsslutande stat som har ådömts
en påföljd som vunnit laga kraft i
en annan fordragsslutande stat for-
söker att undandra sig att påföljden
verkställs eller att vidare verkstäl-
lighet av denna fullföljs i doms-
landet genom att fly till den först-
nämnda fordragsslutande statens
territorium innan påföljden har
verkställts, får domslandet begära
att den förstnämnda fördragsslut-
ande staten övertar verkställig-
heten av påföljden.
2. På framställning från doms-
landet får verkställighetslandet,
innan de handlingar på vilka fram-
ställningen grundas har mottagits
eller innan något beslut med anled-
ning av framställningen har fattats,
anhålla och häkta den dömde eller
vidta andra åtgärder för att säker-
ställa att denne stannar kvar inom
dess territorium tills beslut med
anledning av framställningen har
fattats. En framställning om
sådana provisoriska åtgärder skall
innehålla de uppgifter som anges
artikel 4.3 i konventionen. Den
dömdes ställning i straffrättsligt
hänseende får inte försämras
genom dennes frihetsberövande
grundat på denna punkt.
3. Den dömdes samtycke skall
inte krävas för överförande av
verkställigheten av påföljden.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 1
46
Article 3
1. Upon being requested by the
sentencing State, the administering
State may, subject to the
provisions of this Article, agree to
the transfer of a sentenced person
without the consent of that person,
where the sentence passed on the
latter, or an administrative
decision consequential to that
sentence, includes an expulsion or
deportation order or any other
measure as the result of which that
person will no longer be allowed
to remain in the territory of the
sentencing State once he or she is
released from prison.
2. The administering State shall
not give its agreement for the
purposes of paragraph 1 before
having taken into consideration the
opinion of the sentenced person.
3. For the purposes of the
application of this Article, the
sentencing State shall fumish the
administering State with:
a) a declaration containing
the opinion of the sentenced
person as to his or her proposed
transfer, and
b) a copy of the expulsion or
deportation order or any other
order having the effect that the
sentenced person will no longer be
allowed to remain in the territory
of the sentencing State once he or
she is released from prison.
4. Any person transferred under
the provisions of this Article shall
not be proceeded against,
sentenced or detained with a view
to the carrying out of a sentence or
Artikel 3
Dömda personer som är föremål
för utvisnings- och awisnings-
beslut
1. På framställning av domslandet
får verkställighetslandet, i enlighet
med bestämmelserna i denna
artikel, lämna sitt samtycke att
överfora av en dömd person utan
dennes samtycke om den påföljd
som personen har ådömts, eller om
ett administrativt beslut fattat till
följd av denna påföljd, innehåller
beslut om utvisning eller avvisning
eller någon annan åtgärd som har
till följd att den dömde inte längre
har rätt att uppehålla sig inom
domslandets territorium sedan han
eller hon har försatts på fri fot.
2. Verkställighetslandet skall inte
ge sitt samtycke för de syften som
avses i punkt 1 i denna artikel
förrän det har beaktat den dömdes
yttrande.
3. För tillämpningen av denna
artikel skall domslandet förse
verkställighetslandet med följande
handlingar:
a) en förklaring innehållande
den dömdes yttrande om det
begärda överförandet av honom
eller henne,
b) en kopia av beslutet om
utvisning eller avvisning eller av
annat beslut som innebär att den
dömde inte längre har rätt att
uppehålla sig inom domslandets
territorium sedan han eller hon har
försatts på fri fot.
4. Den som överförts i enlighet
med bestämmelserna i denna
artikel skall inte lagföras, dömas
eller berövas friheten om detta
syftar till att verkställa en påföljd
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 1
47
detention order, for any offence
committed prior to his or her
transfer other than that for which
the sentence to be enforced was
imposed, nor shall he or she for
any other reason be restricted in
his or her personal freedom, except
in the following cases:
a) when the sentencing State
so authorises: a request for
authorisation shall be submitted,
accompanied by all relevant
documents and a legal record of
any statement made by the
convicted person; authorisation
shall be given when the offence for
which it is requested would itself
be subject to extradition under the
law of the sentencing State or
when extradition would be
excluded only by reason of the
amount of punishment;
b) when the sentenced
person, having had an opportunity
to leave the territory of the
administering State, has not
done so within 45 days of his or
her final discharge, or if he or she
has retumed to that territory after
leaving it.
eller ett häktningsbeslut för något Prop. 1999/2000:45
annat brott som begåtts före Bilaga 1
överförandet av honom eller henne
än det brott som omfattas av den
påföljd som skall verkställas; inte
heller skall hans eller hennes
personliga frihet inskränkas annat
än i följande fall:
a) med domslandets tillstånd,
varvid en framställning om
tillstånd skall överlämnas, åtföljd
av alla erforderliga handlingar
samt protokoll över berättelser
som den dömde avgivit; tillståndet
skall lämnas om det brott för vilket
det begärs är sådant att utlämning
enligt domslandets lag skulle
kunna ske eller om utlämning
skulle vara utesluten endast på
grund av straffets längd,
b) om den dömde, efter att ha
haft möjlighet att lämna
verkställighetslandets territorium,
inte har gjort det inom 45 dagar
efter det att han eller hon
slutgiltigt försatts på fri fot eller
har återvänt dit efter att ha lämnat
territoriet i fråga.
5. Notwithstanding the provisions
of paragraph 4, the administering
State may take any measures
necessary under its law, including
proceedings in absentia, to prevent
any legal effects of lapse of time.
6. Any contracting State may, by
way of a declaration addressed to
the Secretary General of the
Council of Europé, indicate that it
will not take over the execution of
sentences under the circumstances
described in this Article.
5. Utan hinder av bestämmelserna
i punkt 4 får verkställighetslandet
vidta alla nödvändiga åtgärder som
är förenliga med dess lagstiftning,
inklusive lagföring i den tilltalades
frånvaro, för att förhindra presk-
ription.
6. En fordragsslutande stat kan
genom en förklaring ställd till
Europarådets generalsekreterare
meddela att den inte avser att
överta verkställighet av påföljder
enligt bestämmelserna i denna
artikel.
48
Article 4
1. This Protocol shall be open for
signature by the member States of
the Council of Europé and the
other States signatory to the
Convention. It shall be subject to
ratification, acceptance or approv-
al. A Signatory may not ratify,
accept or approve this Protocol
unless it has previously or
simultaneously ratified, accepted
or approved the Convention.
Instruments of ratification,
acceptance or approval shall be
deposited with the Secretary
General of the Council of Europé.
2. This Protocol shall enter into
force on the first day of the month
following the expiration of a
period of three months after the
deposit of the third instrument of
ratification, acceptance or
approval.
3. In respect of any signatory State
which subsequently deposits its
instrument of ratification,
acceptance or approval, the
Protocol shall enter into force on
the first day of the month
following the expiration of a
period of three months after the
date of deposit.
Article 5
1. Any non-member State which
has acceded to the Convention
may accede to this Protocol after it
has entered into force.
2. In respect of any acceding State,
the Protocol shall enter into force
Artikel 4
1. Detta protokoll är öppet för
undertecknande av Europarådets
medlemsstater och de övriga stater
som har undertecknat konven-
tionen. Det skall ratificeras, godtas
eller godkännas. En signatärstat far
inte ratificera, godta eller
godkänna detta protokoll om den
inte tidigare eller samtidigt har
ratificerat, godtagit eller godkänt
konventionen. Ratifikations-, god-
tagande- och godkännande-
instrument skall deponeras hos
Europarådets generalsekreterare.
2. Detta protokoll träder i kraft
den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period
om tre månader efter deponeringen
av det tredje ratifikations-,
godtagande- eller godkännande-
instrumentet.
3. I förhållande till en signatärstat
som senare deponerar sitt
ratifikations-, godtagande- eller
godkännandeinstrument träder
protokollet i kraft den första dagen
i den månad som följer efter
utgången av en period om tre
månader efter dagen för
deponeringen.
Artikel 5
1. En icke-medlemsstat som har
anslutit sig till konventionen får
ansluta sig till detta protokoll efter
det att det har trätt i kraft.
2. I förhållande till en stat som
ansluter sig träder protokollet i
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 1
49
on the first day of the month
following the expiration of a
period of three months after the
date of the deposit of the
instrument of accession.
Article 6
1. Any State may at the time of
signature or when depositing its
instrument of ratification,
acceptance, approval or accession,
specify the territory or territories
to which this Protocol shall apply.
2. Any Contracting State may, at
any later date, by declaration
addressed to the Secretary General
of the Council of Europé, extend
the application of this Protocol to
any other territory specified in the
declaration. In respect of such
territory the Protocol shall enter
into force on the first day of the
month following the expiration of
a period of three months after the
date of receipt of such declaration
by the Secretary General.
3. Any declaration made under the
two preceding paragraphs may, in
respect of any territory specified in
such declaration, be withdrawn by
a notification addressed to the
Secretary General. The withdrawal
shall become effective on the first
day of the month following the
expiration of a period of three
months after the date of receipt of
such notification by the Secretary
General.
kraft den första dagen i den månad
som följer efter utgången av en
period om tre månader efter den
dag då anslutningsinstrumentet
deponerades.
Artikel 6
1. Varje stat kan vid underteck-
nandet eller vid deponeringen av
instrument rörande ratifikation,
godtagande, godkännande eller an-
slutning närmare ange det eller de
områden beträffande vilka proto-
kollet skall tillämpas.
2. Varje fordragsslutande stat kan
vid vilken som helst senare tid-
punkt, genom förklaring ställd till
Europarådets generalsekreterare,
utsträcka tillämpningen av detta
protokoll till vilket som helst annat
område som anges i förklaringen.
Med avseende på ett sådant om-
råde träder protokollet i kraft den
första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period
om tre månader efter den dag då
generalsekreteraren mottog förkla-
ringen.
3. En förklaring som avgetts i
enlighet med de båda föregående
punkterna kan, beträffande område
som har angetts i förklaringen,
återtas genom en underrättelse
ställd till generalsekreteraren.
Återtagandet träder i kraft den
första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period
om tre månader efter den dag då
generalsekreteraren mottog under-
rättelsen.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 1
50
Article 7
This Protocol shall be applicable
to the enforcement of sentences
imposed either before or after its
entry into force.
Article 8
1. Any Contracting State may at
any time denounce this Protocol
by means of a notification
addressed to the Secretary General
of the Council of Europé.
2. Such denunciation shall become
effective on the first day of the
month following the expiration of
a period of three months after the
date of receipt of the notification
by the Secretary General.
3. This Protocol shall, however,
continue to apply to the
enforcement of sentences of
persons who have been transferred
in conformity with the provisions
of both the Convention and this
Protocol before the date on which
such denunciation takes effect.
4. Denunciation of the Convention
automatically entails denunciation
of this Protocol.
Article 9
The Secretary General of the
Council of Europé shall notify the
member States of the Council of
Europé, any Signatory, any Party
and any other State which has been
invited to accede to the
Artikel 7
Detta protokoll skall tillämpas på
verkställighet av påföljder som
ådömts såväl före som efter
protokollets ikraftträdande.
Artikel 8
1. En fordragsslutande stat kan
när som helst säga upp detta
protokoll genom en till Europa-
rådets generalsekreterare ställd
underrättelse.
2. Uppsägningen träder i kraft den
första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period
om tre månader efter den dag då
generalsekreteraren mottog under-
rättelsen.
3. Detta protokoll skall emellertid
fortsätta att tilllämpas på verk-
ställighet av påföljder beträffande
personer som har överförts i
enlighet med bestämmelserna både
i konventionen och i detta
protokoll före den dag då en sådan
uppsägning träder i kraft.
4. Uppsägning av konventionen
medför automatiskt uppsägning av
detta protokoll.
Artikel 9
Europarådets generalsekreterare
skall underrätta Europarådets
medlemsstater, signatärstatema,
varje fordragsslutande stat och
varje annan stat som har inbjudits
att ansluta sig till konventionen om
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 1
51
Convention of:
a) any signature;
b) the deposit of any
instrument of ratification, accept-
ance, approval or accession;
c) any date of entry into
force of this Protocol in accord-
ance with Artides 4 or 5;
d) any other act, declaration,
notification or communication
relating to this Protocol.
In witness whereof the
undersigned, being duly authorised
thereto, have signed this Protocol.
Done at Strasbourg, this eighteenth
day of December 1997, in English
and in French, both texts being
equally authentic, in a single copy
which shall be deposited in the
archives of the Council of Europé.
The Secretary General of the
Council of Europé shall transmit
certified copies to each member
State of the Council of Europé, to
the other States signatory to the
Convention and to any State
invited to accede to the
Convention.
a) undertecknande,
b) deponering av ratifika-
tions-, godtagande-, godkännande-
eller anslutningsinstrument,
c) dagen för protokollets
ikraftträdande enligt artiklarna 4
eller 5, samt
d) andra åtgärder, förklaring-
ar, underrättelser eller medde-
landen som rör detta protokoll.
Till bekräftelse härav har under-
tecknade, därtill vederbörligen be-
fullmäktigade, undertecknat detta
protokoll.
Upprättat i Strasbourg den 18
december 1997 på engelska och
franska, vilka båda texter är lika
giltiga, i ett enda exemplar, som
skall forvaras i Europarådets arkiv.
Europarådets generalsekreterare
skall översända bestyrkt avskrift
därav till alla medlemsstaterna i
Europarådet, till de övriga stater
som har undertecknat konven-
tionen samt till de stater som har
inbjudits att ansluta sig till den.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 1
52
Följande bestämmelser avser att komplettera Europarådets konvention av
den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer mellan de
avtalsslutande parter som tillträtt denna konvention.
1. Om en medborgare i en avtalsslutande part som genom lagakraft-
vunnen dom dömts till frihetsstraff eller någon annan frihetsberövande
åtgärd genom att fly till sitt eget land undandragit sig verkställighet av
detta straff eller denna åtgärd, kan den avtalsslutande part som
lagföringen ägt rum hos göra en framställning till den andra parten om
verkställighet av straffet eller åtgärden, om den dömde påträffas på den
senares territorium.
2.1 avvaktan på de handlingar som åberopas i framställningen om verk-
ställighet av frihetsstraff eller annan frihetsberövande åtgärd eller
återstående del av straff och på beslut i samband med framställningen,
kan den berörda anmodade parten på begäran av den ansökande parten
kvarhålla den dömde eller vidta andra åtgärder för att säkra dennes
närvaro på den anmodade partens territorium.
Det överförande av verkställighet som avses i artikel 68 kräver inte sam-
tycke av den som dömts till frihetsstraff eller annan frihetsberövande
åtgärd. Övriga bestämmelser i Europarådets konvention av den 21 mars
1983 om överförande av dömda personer skall gälla i tillämpliga delar.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 2
53
I promemorian behandlas frågan om Sveriges tillträde till ett tilläggspro-
tokoll till Europarådets konvention om överförande av dömda personer.
Promemorian behandlar även vissa bestämmelser {artikel 67-69) i 1990
års tillämpningskonvention till 1985 års Schengenavtal. Syftet med
tilläggsprotokollet är att i vissa situationer göra det möjligt att överföra
dömda personer utan den dömdes samtycke, som annars är ett ovillkorligt
krav enligt överförandekonventionens bestämmelser. De två situationer
som berörs är när den dömde flytt till sitt hemland innan påföljden till
verkställts i den andra staten och när den dömde i samband med domen
utvisas på grund av brottet. Motsvarande bestämmelser om att samtycke
inte krävs när den dömde har flytt till sitt hemland innan påföljden har
verkställts finns i angivna artiklar i Schengenkonventionen. I promemo-
rian föreslås att Sverige tillträder tilläggsprotokollet. Vidare innehåller
promemorian förslag till vissa lagändringar för att anpassa lagstiftningen
till bestämmelserna i tilläggsprotokollet och aktuella artiklar i Schengen-
konventionen.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 3
54
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
dels att nuvarande 25 b § skall betecknas 25 g §,
dels att 2, 3, 25, 25 a, den nya 25 g, 26, 27, 34, 34 a, 35 och 41 §§ samt
rubrikerna närmast före 26 och 34 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 5 § skall lyda: ”Verkställighet i Sverige
enligt brottmålsdomskonventionen”,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 25 b-25 f, 25 h och
34 b §§, samt närmast före 25 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§
Avser förordnande enligt 1 § verkställighet enligt den i Haag den 28
maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) gäller 4-24,
26 och 28-41 §§, i den mån ej annat anges i förordnandet.
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt den i Stras-
bourg den 21 mars 1983 under-
tecknade konventionen om över-
förande av dömda personer (över-
förandekonventionen) gäller 25 a,
25 b, 34 a, 35 och 37—41 §§.
Gäller förordnande enligt 1 §
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt den i Stras-
bourg den 21 mars 1983 under-
tecknade konventionen om över-
förande av dömda personer (över-
förandekonventionen) gäller 25 a,
25 g, 34 a, 35 och 37-41 §§. Avser
förordnandet verkställighet också
enligt det i Strasbourg den 18
december 1997 undertecknade
tilläggsprotokollet till överför-
andekonventionen (tilläggsproto-
kollet) gäller även 25 b-25 f 25 h
och 34 b §§.
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt artikel 67-69
enligt den i Schengen den 19 juni
1990 undertecknade tillämpnings-
konventionen till Schengenavtalet
av den 14 juni 1985 (Schengen-
konventionen) gäller 25 a §, 25 b §
första stycket 1, 25 c-25 g, 34 a,
35 och 37— 41 §§.
Gäller förordnande enligt 1 §
55
verkställighet enligt annan
överenskommelse med främmande
stat än som anges i första eller
andra stycket, meddelar rege-
ringen bestämmelser om prövning
av fråga om verkställighet i
Sverige av påföljd eller för-
verkande som ådömts, ålagts eller
beslutas i den främmande staten
eller fråga om verkställighet i den
främmande stat en av påföljd eller
förverkande som ådömts, ålagts
eller beslutats i Sverige. Be-
stämmelserna i 25-34 §§ gäller
dock i tillämpliga delar.
verkställighet enligt annan
överenskommelse med främmande
stat än som anges i första-tredje
stycket, meddelar regeringen
bestämmelser om prövning av
fråga om verkställighet i Sverige
av påföljd eller förverkande som
ådömts, ålagts eller beslutas i den
främmande staten eller fråga om
verkställighet i den främmande stat
en av påföljd eller förverkande
som ådömts, ålagts eller beslutats i
Sverige. Bestämmelserna i 25-34
§§ gäller dock i tillämpliga delar.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 4
3§
Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen, även om förordnande
som avses i 1 § ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande
påföljd som ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist i
Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller
annan behörig myndighet i främmande stat får verkställas i Sverige enligt
denna lag, eller att verkställighet av frihetsberövande påföljd som här i
landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon som har hemvist i viss
främmande stat, far anförtros myndighet i den främmande staten. Det
sistnämnda gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om över-
lämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
I fall som avses i första stycket I fall som avses i första stycket
äger 2 § tredje stycket motsvar- äger 2 § fjärde stycket motsvar-
ande tillämpning. ande tillämpning.
25 §
Skall enligt förordnande som
avses i 2 § fjärde stycket eller 3 §
verkställighet ske här i landet av
påföljd för brott, för vilket lag-
föring ägt rum i främmande stat,
gäller i fråga om sådan verk-
ställighet vad som är föreskrivet
om verkställighet av påföljd som
ådömts genom svensk domstols
lagakraftägande dom, om ej annat
följer av vad nedan sägs.
Skall enligt förordnande som
avses i 2 § tredje stycket eller 3 §
verkställighet ske här i landet av
påföljd för brott, för vilket lag-
föring ägt rum i främmande stat,
gäller i fråga om sådan verk-
ställighet vad som är föreskrivet
om verkställighet av påföljd som
ådömts genom svensk domstols
lagakraftägande dom, om ej annat
följer av vad nedan sägs.
Skall verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i
landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får verk-
ställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt
svensk lag kunnat följa på brotten. Ådömda böter far verkställas, även om
bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas
enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller
56
bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast
motsvarande art.
Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske
på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som
ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt andra stycket
skall, i den mån det kan ske och följer av den överenskommelse med
främmande stat som är i fråga, den dömde räknas till godo vad han kan
ha utstått av påföljden i den främmande staten samt tid varunder han med
anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i
den främmande staten eller här i landet.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 4
Verkställighet i Sverige enligt
överförandekonventionen m.m.
Verkställighet enligt överför-
andekonventionen av frihetsberöv-
ande påföljd som på grund av
brottslig gärning har ådömts eller
beslutats av domstol i stat som har
tillträtt nämnda konvention får ske
i Sverige, om
den dömde är svensk med-
borgare eller har hemvist här,
den dömde har samtyckt till att
verkställighet sker i Sverige,
den gärning som påföljden avser
motsvarar brott enligt svensk lag,
och
den tid för frihetsberövande som
återstod när framställning om
verkställighet kom in uppgick till
minst sex månader eller särskilda
skäl talar för att verkställigheten
ändå förs över till Sverige.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig myndig-
het i den främmande staten hos
25a§
Verkställighet enligt överför-
andekonventionen av frihetsberöv-
ande påföljd som på grund av
brottslig gärning har ådömts eller
beslutats av domstol i stat som har
tillträtt nämnda konvention far ske
i Sverige, om
den dömde är svensk med-
borgare eller har hemvist här,
den dömde har samtyckt till att
verkställighet sker i Sverige,
den gärning som påföljden avser
motsvarar brott enligt svensk lag,
och
den tid för frihetsberövande som
återstod när framställning om
verkställighet kom in uppgick till
minst sex månader eller särskilda
skäl talar för att verkställigheten
ändå förs över till Sverige.
Verkställighet enligt första
stycket får dock ske i Sverige utan
den dömdes samtycke
1. enligt tilläggsprotokollet i fall
som avses i 25 b § 1 eller 2 när
den andra staten har tillträtt
nämnda protokoll, eller
2. enligt Schengenkonventionen
i fall som avses i 25 b § 1 när den
andra staten har anslutit sig till
eller slutit avtal om samarbete
enligt Schengenkonventionen.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig myndig-
het i den främmande staten hos
57
utrikesdepartementet och prövas
av regeringen. Regeringen kan
också själv göra framställning hos
främmande stat om att verkställig-
heten skall ske i Sverige.
Utrikesdepartementet och prövas Prop. 1999/2000:45
av regeringen. I fall som avses i Bilaga 4
första stycket kan regeringen själv
göra framställning hos främmande
stat om att verkställigheten skall
ske i Sverige.
25 b §
Verkställighet enligt 25 a §
andra stycket får ske endast,
om den dömde försöker undvika
verkställigheten av en frihetsbe-
rövande påföljd, som har ådömts
genom en lagakraftvunnen dom i
den andra staten, genom att fly till
Sverige innan frihetsberövandet
till fullo har verkställts, eller
om påföljden, eller ett beslut
som har fattats av administrativ
myndighet, till följd av denna
påföljd, innebär att den dömde ut-
visas från den stat som meddelat
domen eller på annat sätt förbjuds
att vistas i den staten efter det att
han eller hon försätts på fri fot.
25 c §
I fall som avses i 25 b § 1 och
som kan föranleda en framställ-
ning om överförande av straffverk-
ställighet får den dömde, på be-
gäran av behörig myndighet i den
andra staten, häktas om det finns
risk för att han eller hon avviker
eller på något annat sätt undan-
drar sig verkställigheten av på-
följden.
Beslut om häktning fattas av
rätten på framställning av åkla-
garen enligt vad som i rättegångs-
balken stadgas om brottmål.
I fråga om anhållande och
häktning gäller i tillämpliga delar
24 kap. 1 § tredje stycket, 4 §
första och andra stycket, 5 § första
stycket, 6 § första och tredje
stycket, 7 § första stycket, 8 §
andra och tredje stycket, 9-11 §§,
12 § första och tredje stycket, 13—
15 §§, 16 § första och tredje
58
stycket, 20 § första stycket 2 och
andra stycket, 22 § första stycket
samt 23-24 §§ rättegångsbalken.
En ny förhandling om häktning
skall, om den häktade begär det,
äga rum inom två veckor efter det
att beslut senast meddelats.
25 d§
Finns det skäl att anhålla eller
häkta den dömde men kan det
antas att syftet därmed kan till-
godoses genom reseförbud eller
anmälningsskyldighet får åklaga-
ren eller rätten meddela beslut om
detta. I fråga om reseförbud och
anmälningsskyldighet gäller i
tillämpliga delar 25 kap. 1 §
tredje stycket, 2-5, 7 § första och
andra stycket och 9 § rättegångs-
balken.
25 e§
Beslut om tvångsmedel kan
meddelas även efter det att fram-
ställningen om överförande har
beviljats.
Beslut om anhållande, häktning
eller reseförbud och anmälnings-
skyldighet skall hävas om inte
framställning ges in inom fyrtio
dagar efter det att den dömde
anhölls eller beslut om reseförbud
eller anmälningsskyldighet medde-
lades. I annat fall gäller beslutet
till dess framställning om över-
förande av verkställighet har av-
gjorts eller, om framställningen bi-
falls, till dess att påföljden börjar
verkställas. Ett beslut om anhåll-
ande eller häktning skall upphävas
senast när det finns skäl att anta
att den sammanlagda tid som den
dömde har varit berövad friheten
här i landet i anledning av denna
bestämmelse och i den andra
staten uppgår till den tid som den
dömde skulle varit berövad fri-
heten för det fall verkställighet av
påföljden hade skett i den andra
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 4
59
staten.
Regeringen eller chefen for
Justitiedepartementet får häva en
åtgärd som meddelats enligt 25 c
eller 25 d §§.
Den tid som den dömde har
varit berövad friheten enligt denna
bestämmelse skall enligt be-
stämmelserna i 33 kap. 5 §
brottsbalken avräknas från det
straff som skall verkställas.
25 f§
I fall som avses i 25 b § 1 skall
offentligt biträde forordnas för den
dömde, om det inte måste antas att
behov av biträde saknas.
I ärende hos regeringen fattas
beslut om förordnande av
offentligt biträde och ersättning
till denne för dennes arbete i
ärendet hos regeringen av den
departementstjänsteman som
regeringen utser.
Beslut enligt andra stycket
överklagas till allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till
kammarrätten.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 4
Skall verkställighet enligt över-
förandekonventionen ske i Sverige
av frihetsberövande påföljd, kan
regeringen efter omständigheterna
antingen
25 g §
Skall verkställighet enligt över-
förandekonventionen och, i före-
kommande fall, tilläggsprotokollet
eller Schengenkonventionen ske i
Sverige av en frihetsberövande
påföljd, kan regeringen efter
omständigheterna antingen
1. själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställig-
heten i Sverige, eller
2. överlämna åt Riksåklagaren att göra ansökan hos rätten om att ny
påföljd skall bestämmas enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd
för motsvarande gärning.
Vid verkställighet enligt denna paragraf tillämpas 24 § första och andra
styckena.
I fall som avses i första stycket 1 gäller i tillämpliga delar 25 § andra
och tredje styckena.
I fall som avses i första stycket 2 gäller i tillämpliga delar 9 §, 10 §
andra stycket samt 11-13 och 15 §§. Påföljden får inte bestämmas till
60
enbart böter. I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmäl- Prop. 1999/2000:45
ningsskyldighet gäller 24 och 25 kap. rättegångsbalken. Bilaga 4
25 h§
Skall verkställighet ske i Sverige
enligt 25 b § 2 gäller i tillämpliga
delar 23 § första stycket.
Verkställighet utomlands av Verkställighet utomlands enligt
svensk brottmålsdom. brottmålsdomskonventionen m.m.
Fråga om verkställighet i
främmande stat av här i landet
ådömd eller ålagd påföljd enligt
förordnande som avses i 2 § första
eller tredje stycket upptas av
Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård,
Socialstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av böter eller för-
verkande, annan myndighet som
regeringen bestämmer. Om det
föreligger särskilda skäl, får en
myndighet som här avses med eget
yttrande överlämna ett ärende till
regeringen för avgörande. Fram-
ställning om verkställighet får ej
göras, om med motsvarande
tillämpning av 5 § andra stycket 1-
-8 hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas
26 §
Fråga om verkställighet i
främmande stat av här i landet
ådömd eller ålagd påföljd enligt
förordnande som avses i 2 § första
eller fjärde stycket upptas av
Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård,
Socialstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av böter eller för-
verkande, annan myndighet som
regeringen bestämmer. Om det
föreligger särskilda skäl, får en
myndighet som här avses med eget
yttrande överlämna ett ärende till
regeringen för avgörande. Fram-
ställning om verkställighet får ej
göras, om med motsvarande
tillämpning av 5 § andra stycket 1-
-8 hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas
föreligga. föreligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd far ej
göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åt-
gärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd
som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall Statens
invandrarverk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden.
Avstyrker Invandrarverket att framställning göres, underställes ärendet
regeringen för avgörande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst
fall far anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, Socialstyrelsen att framställning om verkställighet
görs i den främmande staten.
I mål och ärenden angående
27 §
I mål och ärenden angående
61
verkställighet utomlands av fri-
hetsberövande påföljd skall offen-
tligt biträde förordnas för den som
åtgärden avser, om det inte måste
antas att behov av biträde saknas.
verkställighet utomlands av fri- Prop. 1999/2000:45
hetsberövande påföljd gäller 25 f § Bilaga 4
i tillämpliga delar.
Beslut enligt denna bestämmelse
av Kriminalvårdsstyrelsen eller
Socialstyrelsen överklagas till all-
män förvaltningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
34 §
På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i vilken efter fram-
ställning enligt 26 § verkställighet skall ske av påföljd som ådömts någon
vilken vid överförandet till den främmande staten var berövad friheten,
kan regeringen medge att den dömde, utan hinder av tillämpliga be-
stämmelser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen eller motsvarande
bestämmelser i arman överenskommelse som Sverige ingått med den
främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 §, far åtalas, dömas
eller berövas friheten i den främmande staten för verkställighet av påföljd
eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga
frihet med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den
främmande staten och som ej omfattas av framställningen om verk-
ställighet. Sådant medgivande får lämnas endast om utlämning för brottet
kunnat lagligen äga rum eller om
endast på grund av straffets längd.
Framgår av handlingarna i
ärendet att medgivande icke kan
lagligen lämnas, skall begäran
omedelbart avslås. I annat fall
prövas frågan av högsta
domstolen, om det begäres av den
som avses med framställningen.
Finner högsta domstolen att hinder
möter, får medgivande ej lämnas.
utlämning skulle ha varit utesluten
Framgår av handlingarna i
ärendet att medgivande icke kan
lagligen lämnas, skall begäran
omedelbart avslås. I annat fall
prövas frågan av Högsta
domstolen, om inte den som avses
med framställningen har samtyckt
till denna. Finner Högsta dom-
stolen att hinder möter, får
medgivande av regeringen ej
lämnas.
Verkställighet enligt överför-
andekonventionen
Verkställighet utomlands enligt
överförandekonventionen
34 a
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen i
främmande stat av här i landet
ådömd påföljd upptas av Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen och, i
förekommande fall, tilläggsproto-
kollet eller Schengenkonventionen
i främmande stat av här i landet
ådömd påföljd upptas av Kriminal-
62
rättspsykiatrisk vård, av Social-
styrelsen. Framställning om sådan
verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första stycket hinder mot
verkställighet i den främmande
staten kan antas föreligga.
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av Social-
styrelsen. Framställning om sådan
verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första och andra stycket
hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas före-
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 4
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av
främmande stat prövas av
Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård,
av Socialstyrelsen med motsvaran-
de tillämpning av 25 a § första
stycket.
ligga.
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen enligt
första stycket på begäran av
främmande stat prövas av
Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård,
av Socialstyrelsen med motsvar-
ande tillämpning av 25 a § första
stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen får, om det föreligger
särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet
till regeringen för avgörande.
I fall som avses i denna paragraf gäller 27-29 och 33 §§ i tillämpliga
delar.
34 b §
Har en person, som utöver
ådömd påföljd utvisats på grund
av brottet, överförts från Sverige
till en annan stat med tillämpning
av överförandekonventionen och
tilläggsprotokollet gäller i tillämp-
liga delar 34 §.
35 §
Laga domstol i mål eller ärende Laga domstol i mål eller ärende
som avses i denna lag är Stock- som avses i denna lag är Stock-
holms tingsrätt. holms tingsrätt, om inte annat
följer av 25 c, 25 d, 25 f och
27 §§.
Talan mot kriminalvårdsstyrel-
sens beslut enligt denna lag eller i
anslutning till lagen meddelade
tillämpningsföreskrifter föres hos
regeringen genom besvär.
41 §
Kriminalvårdsstyrelsens eller
Socialstyrelsens beslut enligt
denna lag eller i anslutning till
lagen meddelade tillämpningsföre-
skrifter överklagas till regeringen.
63
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 4
64
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff att
det skall införas tre nya paragrafer, 5 a-5 c §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5a§
1 de fall den dömde försöker
undvika verkställigheten av ett fri-
hetsstraff genom att fly till Sverige
innan frihetsberövandet till fullo
har verkställts får den dömde på
begäran av behörig myndighet i
Danmark, Finland, Island eller
Norge häktas, om det finns risk för
att han eller hon avviker eller på
något annat sätt undandrar sig
verkställigheten av straffet.
Beslut om häktning fattas av
rätten på framställning av åkla-
garen enligt vad som i rättegångs-
balken stadgas om brottmål.
I fråga om anhållande och
häktning gäller i tillämpliga delar
24 kap. 1 § tredje stycket, 4 §
första och andra stycket, 5 § första
stycket, 6 § första och tredje
stycket, 7 £ första stycket, 8 §
andra och tredje stycket, 9—11 §§,
12 § första och tredje stycket, 13-
15 §§, 16 § första och tredje
stycket, 20 § första stycket 2 och
andra stycket, 22 § första stycket
samt 23-24 §§ rättegångsbalken.
En ny förhandling om häktning
skall, om den häktade begär det,
äga rum inom två veckor efter det
att beslut senast meddelats.
5b§
Finns det skäl att häkta eller
anhålla den dömde men kan det
antas att syftet därmed kan till-
godoses genom reseförbud eller
anmälningsskyldighet får beslut
65
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 45
meddelas härom. I fråga om rese-
förbud och anmälningsskyldighet
gäller i tillämpliga delar 25 kap. 1
§ tredje stycket, 2-5, 7 £ första och
andra stycket och 9 § rättegångs-
balken.
5c§
Beslut om tvångsmedel kan
meddelas även efter det att fram-
ställningen om överförande har
beviljats.
Beslut om anhållande, häktning
eller reseförbud och anmälnings-
skyldighet skall hävas om inte
framställning ges in inom fyrtio
dagar efter det att den dömde
anhölls eller beslut om reseförbud
eller anmälningsskyldighet medde-
lades. I annat fall gäller beslutet
till dess framställning om över-
förande av verkställighet har av-
gjorts eller, om framställningen
bifalls, till dess att påföljden
börjar verkställas. Ett beslut om
anhållande eller häktning skall
under alla omständigheter upp-
hävas senast när det finns skäl att
anta att den sammanlagda tid som
den dömde har varit berövad fri-
heten här i landet i anledning av
denna bestämmelse och i Dan-
mark, Finland, Island eller Norge
uppgår till den tid som den dömde
skulle varit berövad friheten for
det fall verkställighet av påföljden
hade skett i Danmark, Finland,
Island eller Norge.
Den tid som den dömde har
varit berövad friheten enligt denna
bestämmelse skall enligt be-
stämmelserna i 33 kap. 5 §
brottsbalken avräknas från det
straff som skall verkställas.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
66
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande
instanser:
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Göte-
borgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län,
Domstolsverket, Riksåklagaren. Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrel-
sen, Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
och Sveriges Advokatsamfund.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 5
67
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
dels att nuvarande 25 b § skall betecknas 25 g §,
dels att 2, 3, 25, 25 a, den nya 25 g, 26, 27, 34, 34 a, 35 och 41 §§ samt
rubriken före 26 § och rubriken närmast före 34 a § skall ha följande
lydelse,
dels att rubriken före 5 § skall lyda: ”Verkställighet i Sverige enligt
brottmålsdomskonventionen”,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 25 b-25 f, 25 h och
34 b §§, samt närmast före 25 a § och 25 c § nya rubriker av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§>
Avser förordnande enligt 1 § verkställighet enligt den i Haag den 28
maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) gäller 4-24,
26 och 28-41 §§, i den mån ej annat
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt den i Stras-
bourg den 21 mars 1983 under-
tecknade konventionen om över-
förande av dömda personer (över-
förandekonventionen) gäller 25 a,
25 b, 34 a, 35 och 37-41 §§.
anges i förordnandet.
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt den i Stras-
bourg den 21 mars 1983 under-
tecknade konventionen om över-
förande av dömda personer (över-
förandekonventionen) gäller 25 a,
25 g, 34 a, 35 och 37-41 §§. Avser
förordnandet verkställighet också
enligt det i Strasbourg den 18
december 1997 undertecknade
tilläggsprotokollet till överför-
andekonventionen (tilläggsproto-
kollet) gäller även 25 b-25 f 25 h
och 34 b §§.
Avser förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt artikel 67-69
i den i Schengen den 19 juni 1990
undertecknade tillämpnings-
konventionen till Schengenavtalet
av den 14 juni 1985 (Schengen-
konventionen) gäller 25 a §, 25 b §
första stycket 1, 25 c-25 g, 34 a,
Senaste lydelse 1984:876
68
Gäller förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt annan
överenskommelse med främmande
stat än som anges i första eller
andra stycket, meddelar regeringen
bestämmelser om prövning av
fråga om verkställighet i Sverige
av påföljd eller förverkande som
ådömts, ålagts eller beslutats i den
främmande staten eller fråga om
verkställighet i den främmande
staten av påföljd eller förverkande
som ådömts, ålagts eller beslutats i
Sverige. Bestämmelserna i 25-34
§§ gäller dock i tillämpliga delar.
35, 37-39 och 41 §§.
Gäller förordnande enligt 1 §
verkställighet enligt annan
överenskommelse med främmande
stat än som anges i första-P-e^e
styckena, meddelar regeringen
bestämmelser om prövning av
fråga om verkställighet i Sverige
av påföljd eller förverkande som
ådömts, ålagts eller beslutats i den
främmande staten eller fråga om
verkställighet i den främmande
staten av påföljd eller förverkande
som ådömts, ålagts eller beslutats i
Sverige. Bestämmelserna i 25-34
§§ gäller dock i tillämpliga delar.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
3§2
Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen, även om förordnande
som avses i 1 § ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande
påföljd som ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist i
Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller
annan behörig myndighet i främmande stat far verkställas i Sverige enligt
denna lag, eller att verkställighet av frihetsberövande påföljd som här i
landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon som har hemvist i viss
främmande stat, får anförtros myndighet i den främmande staten. Det
sistnämnda gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om över-
lämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
I fall som avses i första stycket I fall som avses i första stycket
äger 2 § tredje stycket motsvar- äger 2 § jjärde stycket motsvar-
ande tillämpning. ande tillämpning.
Skall enligt förordnande som
avses i 2 § tredje stycket eller 3 §
verkställighet ske här i landet av
påföljd för brott, för vilket lag-
föring ägt rum i främmande stat,
gäller i fråga om sådan verk-
ställighet vad som är föreskrivet
om verkställighet av påföljd som
ådömts genom svensk domstols
lagakraftägande dom, om ej annat
följer av vad nedan sägs.
Skall verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i
landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, far verk-
ställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt
25 §3
Skall enligt förordnande som
avses i 2 § jjärde stycket eller 3 §
verkställighet ske här i landet av
påföljd för brott, för vilket lag-
föring ägt rum i främmande stat,
gäller i fråga om sådan verk-
ställighet vad som är föreskrivet
om verkställighet av påföljd som
ådömts genom svensk domstols
lagakraftägande dom, om ej annat
följer av vad nedan sägs.
2 Senaste lydelse 1991:1144
3 Senaste lydelse 1984:876
69
svensk lag kunnat följa på brotten. Ådömda böter får verkställas, även om
bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas
enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller
bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast
motsvarande art.
Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske
på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som
ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt andra stycket
skall, i den mån det kan ske och följer av den överenskommelse med
främmande stat som är i fråga, den dömde räknas till godo vad han kan
ha utstått av påföljden i den främmande staten samt tid varunder han med
anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i
den främmande staten eller här i landet.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
Verkställighet i Sverige enligt
överförandekonventionen m.m.
25 a §4
Verkställighet enligt överförandekonventionen av frihetsberövande
påföljd som på grund av brottslig gärning har ådömts eller beslutats av
domstol i stat som har tillträtt nämnda konvention får ske i Sverige, om
1. den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här,
2. den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige,
3. den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag,
och
4. den tid för frihetsberövande som återstod när framställning om verk-
ställighet kom in uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl talar
för att verkställigheten ändå förs över till Sverige.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig myndig-
het i den främmande staten hos
utrikesdepartementet och prövas
av regeringen. Regeringen kan
också själv göra framställning hos
främmande stat om att verkställig-
heten skall ske i Sverige.
Verkställighet enligt första
stycket får också ske i Sverige utan
att den dömde samtycker,
1. enligt tilläggsprotokollet i fall
som avses i 25 b § 1 eller 2 när
den andra staten har tillträtt
nämnda protokoll, eller
2. enligt Schengenkonventionen
i fall som avses i 25 b § 1 när den
andra staten har anslutit sig till
eller slutit avtal om samarbete
enligt Schengenkonventionen.
Framställning om verkställighet
i Sverige görs av behörig myndig-
het i den främmande staten.
Framställningen skall göras hos
Utrikesdepartementet och prövas
av regeringen. I fall som avses i
första stycket kan regeringen också
själv göra framställning hos
4 Senaste lydelse 1984:876
70
främmande stat om att verk- Prop. 1999/2000:45
ställigheten skall ske i Sverige. Bilaga 6
Verkställighet enligt 25 a §
andra stycket får ske endast,
1. om den dömde försöker
undandra sig verkställigheten av
en frihetsberövande påföljd, som
har dömts ut genom en dom som
vunnit laga kraft i den andra
staten, genom att fly till Sverige
innan frihetsberövandet till fullo
har verkställts, eller
2. om påföljden, eller ett beslut
som har fattats av en administrativ
myndighet till följd av denna
påföljd, innebär att den dömde ut-
visas från den stat som meddelat
domen eller på annat sätt förbjuds
att vistas i den staten efter det att
han eller hon försätts på fri fot.
Tvångsmedel när den dömde har
flytt till Sverige
25 c §
I fall som avses i 25 b § 1 och
som kan föranleda en framställ-
ning om överförande av straffverk-
ställighet får den dömde, på be-
gäran av behörig myndighet i den
andra staten, häktas om det finns
risk för att han eller hon avviker
eller på något annat sätt undan-
drar sig verkställigheten av på-
följden.
Beslut om häktning fattas av
rätten på framställning av åkla-
garen enligt vad som i rättegångs-
balken stadgas om brottmål.
I fråga om anhållande och häkt-
ning tillämpas följande bestäm-
melser i 24 kap. rättegångsbalken:
1 § tredje stycket, 4 § första och
andra stycket, 5 § första stycket,
6 § första och tredje stycket, 7 §
första stycket, 8 § andra och tredje
stycket, 9-11 §§, 12 § första och
tredje stycket, 13—15 §§, 16 §
71
första och tredje stycket, 20 § Prop. 1999/2000:45
första stycket 2 och andra stycket, Bilaga 6
22 § första stycket samt 23-24 §§.
En ny förhandling om häktning
skall, om den häktade begär det,
hållas senast två dagar efter en
sådan begäran kommit in till
rätten. En förhandling behöver
dock inte hållas tidigare än efter
två veckor efter det att beslut i
häktningsfrågan senast meddelats.
25 d §
Om det finns skäl att anhålla
eller häkta den dömde enligt
25 c § och samma syfte kan
uppnås genom reseförbud eller an-
mälningsskyldighet får åklagaren
eller rätten meddela beslut om
detta. I fråga om reseförbud och
anmälningsskyldighet tillämpas
25 kap. 1 § tredje stycket, 2—5 §§,
7 j' första och andra stycket och
9 § rättegångsbalken.
25 e§
Beslut om tvångsmedel enligt
25 c och 25 d §§ kan meddelas
även efter det att framställningen
om överförande av verkställighet
har beviljats.
Åklagaren eller rätten skall
häva ett beslut om anhållande,
häktning, reseförbud och anmäl-
ningsskyldighet om inte en fram-
ställning om överförande av
verkställighet lämnas in inom
fyrtio dagar efter det att den
dömde anhölls eller beslut om
reseförbud eller anmälnings-
skyldighet meddelades. I annat fall
gäller beslutet till dess att
framställningen har avgjorts eller,
om framställningen bifalls, till
dess att påföljden har börjat verk-
ställas. Åklagaren eller rätten
skall häva ett beslut om anhåll-
ande eller häktning senast när det
finns skäl att anta att den samman-
lagda tid som den dömde har varit
72
Skall verkställighet enligt över-
förandekonventionen ske i Sverige
av frihetsberövande påföljd, kan
regeringen efter omständigheterna
antingen
berövad friheten, här i landet med
stöd av 25 c § och i den andra
staten, uppgår till den tid som den
dömde skulle ha varit berövad fri-
heten för det fall verkställighet av
påföljden hade skett i den andra
staten.
Regeringen får vid prövningen
av en framställning om över-
förande av verkställighet häva en
åtgärd som meddelats enligt 25 c
eller 25 d §. Chefen för Justitie-
departementet får i brådskande
fall också häva en sådan åtgärd.
25f§
I fall som avses i 25 b § 1 skall
offentligt biträde förordnas för den
dömde, om det inte måste antas att
behov av biträde saknas.
I ärenden hos regeringen prövas
frågor om offentligt biträde av den
departementstjänsteman som
regeringen utser.
Beslut om offentligt biträde eller
om ersättning till denne över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammar-
rätten.
25 g §5
Skall verkställighet enligt över-
förandekonventionen och, i före-
kommande fall, tilläggsprotokollet
eller Schengenkonventionen ske i
Sverige av en frihetsberövande
påföljd, kan regeringen efter
omständigheterna antingen
1. själv meddela de närmare föreskrifter som behövs for verkställig-
heten i Sverige, eller
2. överlämna åt Riksåklagaren att göra ansökan hos rätten om att ny
påföljd skall bestämmas enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd
för motsvarande gärning.
Vid verkställighet enligt denna paragraf tillämpas 24 § första och andra
styckena.
I fall som avses i första stycket 1 gäller i tillämpliga delar 25 § andra
och tredje styckena.
5 Senaste lydelse 1984:876
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 45
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
73
I fall som avses i första stycket 2
gäller i tillämpliga delar 9 §, 10 §
andra stycket samt 11-13 och 15
§§. Påföljden får inte bestämmas
till enbart böter. I fråga om
anhållande, häktning, reseförbud
och anmälningsskyldighet gäller
24 och 25 kap. rättegångsbalken.
Verkställighet utomlands av
svensk brottmålsdom.
I fall som avses i första stycket 2
gäller i tillämpliga delar 9 §, 10 §
andra stycket samt 11-13 och 15
§§. Påföljden får inte bestämmas
till enbart böter. I fråga om
anhållande, häktning, reseförbud
och anmälningsskyldighet gäller
24 och 25 kap. rättegångsbalken,
om inte bestämmelserna i 25 c § är
tillämpliga.
25h§
Skall verkställighet ske i Sverige
enligt 25 b § 2 tillämpas 23 §
första stycket.
Verkställighet utomlands enligt
brottmålsdomskonventionen m.m.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
Allmänna bestämmelser
26 §6
Fråga om verkställighet i
främmande stat av här i landet
ådömd eller ålagd påföljd enligt
förordnande som avses i 2 § första
eller fjärde stycket upptas av
Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård,
Socialstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av böter eller för-
verkande, annan myndighet som
regeringen bestämmer. Om det
föreligger särskilda skäl, får en
myndighet som här avses med eget
yttrande överlämna ett ärende till
regeringen för avgörande. Fram-
ställning om verkställighet får ej
göras, om med motsvarande
tillämpning av 5 § andra stycket 1-
8 hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas
Fråga om verkställighet i
främmande stat av här i landet
ådömd eller ålagd påföljd enligt
förordnande som avses i 2 § första
eller tredje stycket upptas av
Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård,
Socialstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av böter eller för-
verkande, annan myndighet som
regeringen bestämmer. Om det
föreligger särskilda skäl, far en
myndighet som här avses med eget
yttrande överlämna ett ärende till
regeringen for avgörande. Fram-
ställning om verkställighet far ej
göras, om med motsvarande
tillämpning av 5 § andra stycket 1-
8 hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas
föreligga. föreligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej
göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åt-
gärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd
Senaste lydelse 1993:205
74
som ådömts eller ålagts arman än svensk medborgare, skall Statens
invandrarverk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden.
Avstyrker Invandrarverket att framställning göres, underställes ärendet
regeringen för avgörande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst
fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, Socialstyrelsen att framställning om verkställighet
görs i den främmande staten.
27 §7
I mål och ärenden angående verkställighet utomlands av frihetsbe-
rövande påföljd skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden
avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Beslut av Kriminalvårdsstyrel-
sen eller Socialstyrelsen enligt
första stycket överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
34 §8
På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i vilken efter fram-
ställning enligt 26 § verkställighet skall ske av påföljd som ådömts någon
vilken vid överförandet till den främmande staten var berövad friheten,
kan regeringen medge att den dömde, utan hinder av tillämpliga be-
stämmelser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen eller motsvarande
bestämmelser i annan överenskommelse som Sverige ingått med den
främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 §, far åtalas, dömas
eller berövas friheten i den främmande staten för verkställighet av påföljd
eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga
frihet med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den
främmande staten och som ej omfattas av framställningen om verk-
ställighet. Sådant medgivande får lämnas endast om utlämning för brottet
kunnat lagligen äga rum eller om utlämning skulle ha varit utesluten
endast på grund av straffets längd.
Framgår av handlingarna i
ärendet att medgivande icke kan
lagligen lämnas, skall begäran
omedelbart avslås. I annat fall
prövas frågan av högsta
domstolen, om det begäres av den
som avses med framställningen.
Finner högsta domstolen att hinder
möter, far medgivande ej lämnas.
Framgår det av handlingarna i
ärendet att medgivande inte kan
lämnas, skall begäran omedelbart
avslås. I annat fall prövas frågan
av Högsta domstolen, om inte den
som avses med framställningen
har samtyckt till denna. Finner
Högsta domstolen att hinder
möter, far medgivande av
regeringen inte lämnas.
Senaste lydelse 1996:1636
Senaste lydelse 1984:876
75
Verkställighet enligt överfor- Verkställighet utomlands enligt
andekonventionen överförandekonventionen m.m.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
34 a S9
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen i
främmande stat av här i landet
ådömd påföljd upptas av Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av Social-
styrelsen. Framställning om sådan
verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första stycket hinder mot
verkställighet i den främmande
staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen och, z
förekommande fall, tilläggsproto-
kollet eller Schengenkonventionen,
i främmande stat av här i landet
ådömd påföljd upptas av Kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av Social-
styrelsen. Framställning om sådan
verkställighet far inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första och andra stycket
hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas före-
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av
främmande stat prövas av
Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård,
av Socialstyrelsen med motsvaran-
de tillämpning av 25 a § första
stycket.
ligga.
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen enligt
första stycket på begäran av
främmande stat prövas av
Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av över-
lämnande till rättspsykiatrisk vård,
av Socialstyrelsen med motsvar-
ande tillämpning av 25 a § första
stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen får, om det föreligger
särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet
till regeringen för avgörande.
I fall som avses i denna paragraf gäller 27-29 och 33 §§ i tillämpliga
delar.
34b§
Har en person, som utöver
utdömd påföljd utvisats på grund
av brottet överförts från Sverige
till en annan stat med tillämpning
av överförandekonventionen och
tilläggsprotokollet tillämpas
bestämmelserna om immunitet i
34 §.
9 Senaste lydelse 1996:1636
76
35 §
Laga domstol i mål eller ärende Laga domstol i mål eller ärende
som avses i denna lag är Stock- som avses i denna lag är Stock-
holms tingsrätt. holms tingsrätt, om inte annat
följer av 25 c, 25 d, 25 f och
27 §§.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
41 S10
Talan mot kriminalvårdsstyrel-
sens beslut enligt denna lag eller i
anslutning till lagen meddelade
tillämpningsföreskrifter föres hos
regeringen genom besvär.
kriminalvårdsstyrelsens eller
Socialstyrelsens beslut enligt
denna lag eller i anslutning till
lagen meddelade tillämpningsföre-
skrifter överklagas till regeringen
om inte annat följer av 27 §.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
10 Senaste lydelse 1984:876
77
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff,
dels att 36 § skall ha följande lydelse,
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
dels att det i lagen skall införas
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
tre nya paragrafer, 5 a-5 c §§, av
Föreslagen lydelse
5a§
I de fall den dömde försöker
undvika verkställigheten av ett fri-
hetsstraff genom att fly till Sverige
innan frihetsstraffet till fullo har
verkställts och som kan föranleda
att verkställigheten överförs enligt
denna lag får den dömde på be-
gäran av behörig myndighet i
Danmark, Finland, Island eller
Norge häktas, om det finns risk för
att han eller hon avviker eller på
något annat sätt fortsätter att
undandra sig verkställigheten av
straffet.
Beslut om häktning fattas av
rätten på framställning av åkla-
garen enligt vad som i rättegångs-
balken stadgas om brottmål.
Ifråga om anhållande och häkt-
ning tillämpas följande bestäm-
melser i 24 kap. rättegångsbalken:
1 § tredje stycket, 4 § första och
andra stycket, 5 § första stycket,
6 § första och tredje stycket, 7
första stycket, 8 § andra och tredje
stycket, 9-11 §§, 12 § första och
tredje stycket, 13-15 §§, 16 §
första och tredje stycket, 20 §
första stycket 2 och andra stycket,
22 § första stycket samt 23-24 §§.
En ny förhandling om häktning
skall, om den häktade begär det,
hållas senast två dagar efter en
sådan begäran kommit in till
rätten. En förhandling behöver
dock inte hållas tidigare än efter
78
två veckor efter det att beslut i Prop. 1999/2000:45
häktningsfrågan senast meddelats. Bilaga 6
Om det finns skäl att anhålla
eller häkta den dömde enligt 5 a §
och samma syfte kan uppnås
genom reseförbud eller an-
mälningsskyldighet får åklagaren
eller rätten meddela beslut om
detta. I fråga om reseförbud och
anmälningsskyldighet tillämpas
25 kap. 1 § tredje stycket, 2-5 §§,
7 £ första och andra stycket och
9 § rättegångsbalken.
5c§
Beslut om tvångsmedel enligt
5 a och 5 b §§ kan meddelas även
efter det att framställningen om
överförande av verkställighet har
beviljats.
Åklagaren eller rätten skall
häva ett beslut om anhållande,
häktning eller reseförbud och
anmälningsskyldighet om inte en
framställning om överförande av
verkställighet lämnas in inom
fyrtio dagar efter det att den
dömde anhölls eller beslut om
reseförbud eller anmälnings-
skyldighet meddelades. I annat fall
gäller beslutet till dess att
framställningen har avgjorts eller,
om framställningen bifalls, till
dess att påföljden har börjat verk-
ställas. Åklagaren eller rätten
skall häva ett beslut om an-
hållande eller häktning senast när
det finns skäl att anta att den
sammanlagda tid som den dömde
har varit berövad friheten, här i
landet med stöd av 5 a § och i
Danmark, Finland, Island eller
Norge, uppgår till den tid som den
dömde skulle varit berövad
friheten for det fall verkställighet
av påföljden hade skett i Danmark,
Finland, Island eller Norge.
Den tid som den dömde har
79
varit berövad friheten enligt 5 a §
skall enligt bestämmelserna i 19 a
§ lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid avräknas från det straff
som skall verkställas.11
36 §12
I mål och ärenden angående verkställighet utomlands av frihets-
berövande påföljd skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden
avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Första stycket gäller även i mål
och ärenden som avses i 5 a §
första stycket.
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
11 Lydelse enligt prop. 1999/2000:26 Effektivisering av förfarandet i allmän domstol
12 Senaste lydelse 1996:1631
80
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 7
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-12-13
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Susanne
Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 25 november 1999 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom, och
2. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulf
Wallentheim.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
Av 2 § fjärde stycket framgår att, när det gäller verkställighet enligt
annan internationell överenskommelse än brottmålsdomskonventionen,
överförandekonventionen, tilläggsprotokollet eller Schengenkonventio-
nen, regeringen meddelar bestämmelser om prövning av fråga om verk-
ställigheten. I andra meningen i stycket anges att bestämmelserna i 25 -
34 §§ dock gäller i tillämpliga delar. Paragrafhänvisningen föreslås inte
ändrad i det remitterade lagförslaget. Härigenom kommer den att omfatta
också de nya bestämmelserna i 25 b - 25 f och 25 h §§. Vid föredrag-
ningen inför Lagrådet har upplysts att avsikten emellertid inte varit att
dessa bestämmelser skall gälla i fråga om verkställighet enligt föreva-
rande stycke. En rättelse av hänvisningen bör därför göras.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att andra meningen i
fjärde stycket ges följande lydelse.
”Bestämmelserna i 25, 25 a, 25 g och 26 - 34 §§ gäller dock i tillämpliga
delar”.
Rubriken före 25 § lyder: ”Verkställighet i Sverige av annan utländsk
brottmålsdom”. Rubriken har i lagförslaget lämnats oändrad. Framför 25
a § i förslaget har förts in en helt ny rubrik ”Verkställighet enligt över-
förandekonventionen”. Den förstnämnda rubriken omfattar efter änd-
ringen endast 25 §. Rubriken bör ges en utformning som bättre täcker
innehållet i paragrafen. Lagrådet förordar att rubriken ges följande
lydelse:
”Verkställighet i Sverige enligt särskild överenskommelse”.
I 25 b § regleras de två fall, flykt- och utvisningsfallen, där samtycke från
den dömde inte skall vara ett krav för att verkställigheten skall kunna ske
81
i Sverige. Utvisningsfallet tas upp i punkten 2. Där används bl.a. ut-
trycket ”beslut som har fattats av en administrativ myndighet”. I artikel 3
1. i tilläggsprotokollet talas emellertid inte om ”beslut av en administrativ
myndighet” utan om ”an administrative decision”. För att nå en överens-
stämmelse med konventionstexten bör därför orden ”beslut som har
fattats av en administrativ myndighet” bytas ut mot ”ett administrativt
beslut”. Även i övrigt bör i tydlighetens intresse en omredigering ske av
lagtexten.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse.
”Verkställighet enligt 25 a § andra stycket far ske endast
1. om den dömde genom att fly till Sverige försöker att helt eller delvis
undandra sig verkställighet av påföljden, om denna har dömts ut genom
en dom som vunnit laga kraft i den andra staten, eller
2. om domen angående påföljden, eller ett administrativt beslut till
följd av denna dom, innehåller ett förordnande att den dömde skall utvi-
sas från den stat där domen meddelats eller annars inte far vistas i den
staten efter det att han försatts på fri fot.”
I 25 c § första stycket och 25 e § första stycket finns bestämmelser om
när häktning får äga rum. På motsvarande sätt finns föreskrifter om rese-
förbud och anmälningsskyldighet i 25 d och 25 e §§. Bestämmelserna bör
föras ihop först i 25 c och 25 d §§. Vidare bör 25 d § utformas efter före-
bild av 25 c § samt regler införas i paragraferna om att rättegångsbalkens
föreskrifter om offentlig försvarare skall gälla offentligt biträde. Med
också vissa andra justeringar bör 25 c - 25 e §§ ges följande lydelse.
”25 c §
I fall som avses i 25 b § 1 och som kan föranleda en framställning om
överförande av verkställighet får den dömde, på begäran av behörig
myndighet i den andra staten, häktas om det finns risk för att han avviker
eller på något annat sätt undandrar sig verkställigheten av påföljden.
Beslut om häktning kan meddelas även efter det att framställningen om
överförande av verkställighet har gjorts eller beviljats.
Beträffande häktning och anhållande gäller vad som föreskrivs i rätte-
gångsbalken om brottmål. Vad som där sägs om offentlig försvarare skall
gälla offentligt biträde i den mån annat inte följer av 25 f §. Av bestäm-
melserna i 24 kap. rättegångsbalken tillämpas endast 1 § tredje stycket, 4
§ första och andra styckena, 5 § första stycket, 6 § första och tredje
styckena, 7 § första stycket, 8 § andra och tredje styckena, 9-17 §§, 20 §
första stycket 2, 22 § första stycket och 24 §.
En ny förhandling om häktning skall, om den dömde begär det, hållas
senast två dagar efter det att en sådan begäran har kommit in till rätten.
En förhandling behöver dock inte hållas tidigare än efter två veckor från
det att beslut i häktningsfrågan senast meddelats.”
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 7
82
”25 d §
Om det finns skäl att anhålla eller häkta den dömde enligt 25 c § men
syftet därmed kan uppnås genom reseförbud eller anmälningsskyldighet,
far sådant tvångsmedel beslutas. För det gäller vad som föreskrivs i rätte-
gångsbalken om brottmål. Vad som där sägs om offentlig försvarare skall
gälla offentligt biträde i den mån annat inte följer av 25 f §. Av bestäm-
melserna i 25 kap. rättegångsbalken tillämpas endast 1 § tredje stycket, 2-
5 §§, 7 § första och andra styckena och 9 §.”
”25 e §
Beslut om tvångsmedel gäller till dess att ärendet om överförande av
verkställighet har avgjorts eller, om framställningen bifalls, till dess att
påföljden har börjat verkställas i Sverige, om beslutet inte hävs dessför-
innan.
Åklagaren eller rätten skall häva ett beslut om anhållande, häktning, rese-
förbud eller anmälningsskyldighet, om inte en framställning om överför-
ande av verkställighet görs inom fyrtio dagar från det att den dömde an-
hölls eller häktades eller beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet
meddelades.
Åklagaren eller rätten skall också häva ett beslut om anhållande eller
häktning senast när det finns skäl att anta att den sammanlagda tid som
den dömde har varit berövad friheten här i landet med stöd av 25 c § och
i den andra staten uppgår till den tid som den dömde skulle ha varit berö-
vad friheten för det fall verkställighet av påföljden hade skett i den andra
staten.
Regeringen far vid prövningen av en framställning om överförande av
verkställighet häva ett beslut som meddelats enligt 25 c eller
25 d §. Även chefen för Justitiedepartementet far i brådskande fall häva
ett sådant beslut.”
I 27 § finns bestämmelser om att offentligt biträde i vissa fall skall för-
ordnas för den som åtgärden avser. I remissen föreslås tillägg av ett nytt
andra stycke, enligt vilket Kriminalvårdsstyrelsens och Socialstyrelsens
beslut enligt första stycket överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Det nya andra stycket innebär ett undantag från huvudregeln i 41 § om att
de nämnda myndigheternas beslut enligt lagen överklagas till regeringen.
Vid lagrådsföredragningen har upplysts att avsikten med tillägget till 27 §
är att alla frågor rörande offentligt biträde, inbegripet frågor om ersätt-
ning till denne, skall prövas av allmän förvaltningsdomstol och inte av
regeringen. Enligt Lagrådets mening kommer inte detta till klart uttryck i
den föreslagna lagtexten, eftersom första stycket, vartill hänvisas, endast
anger när offentligt biträde skall förordnas. Det andra stycket bör därför
ges en utformning som klargör att regeln inte endast omfattar frågor om
förordnande av biträde (jfr 1 § och 7 § första stycket lagen om offentligt
biträde). Vidare saknas anledning att i andra stycket ange beslut av FCri-
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 7
83
minalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen, eftersom det framgår av 26 § att
det är dessa myndigheter som handlägger ärenden av nu aktuellt slag.
Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda att det nya andra
stycket utformas enligt följande.
”Beslut om offentligt biträde eller om ersättning till denne överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten.”
Bestämmelserna i 5 a-5 c §§ bör utformas på motsvarande sätt som 25 b-
25 e §§ internationella verkställighetslagen och därför ges följande
lydelse.
”5a§
Om den dömde genom att fly till Sverige försöker att helt eller delvis
undandra sig verkställighet av ett frihetsstraff och fallet kan föranleda en
framställning om överförande av verkställighet, far den dömde, på begä-
ran av behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge, häktas
om det finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar
sig verkställigheten av påföljden. Beslut om häktning kan meddelas även
efter det att framställningen om överförande av verkställighet har gjorts
eller beviljats.
Beträffande häktning och anhållande gäller vad som föreskrivs i rätte-
gångsbalken om brottmål. Vad som där sägs om offentlig försvarare skall
gälla offentligt biträde i den mån annat inte följer av 36 §. Av bestäm-
melserna i 24 kap. rättegångsbalken tillämpas endast 1 § tredje stycket, 4
§ första och andra styckena, 5 § första stycket, 6 § första och tredje
styckena, 7 § första stycket, 8 § andra och tredje styckena, 9-17 §§, 20 §
första stycket 2, 22 § första stycket och 24 §.
En ny förhandling om häktning skall, om den dömde begär det, hållas
senast två dagar efter det att en sådan begäran har kommit in till rätten.
En förhandling behöver dock inte hållas tidigare än efter två veckor från
det att beslut i häktningsfrågan senast meddelats.”
”5 b §
Om det finns skäl att anhålla eller häkta den dömde enligt 5 a § men
syftet därmed kan uppnås genom reseförbud eller anmälningsskyldighet,
far sådant tvångsmedel beslutas. För det gäller vad som föreskrivs i
rättegångsbalken om brottmål. Vad som där sägs om offentlig försvarare
skall gälla offentligt biträde i den mån annat inte följer av 36 §. Av be-
stämmelserna i 25 kap. rättegångsbalken tillämpas endast 1 § tredje
stycket, 2-5 §§, 7 § första och andra styckena och 9 §.”
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 7
84
”5c§
Beslut om tvångsmedel gäller till dess att ärendet om överförande av
verkställighet har avgjorts eller, om framställningen bifalls, till dess att
påföljden har börjat verkställas i Sverige, om beslutet inte hävs dessför-
innan.
Åklagaren eller rätten skall häva ett beslut om anhållande, häktning, rese-
förbud eller anmälningsskyldighet, om inte en framställning om överför-
ande av verkställighet görs inom fyrtio dagar från det att den dömde an-
hölls eller häktades eller beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet
meddelades.
Åklagaren eller rätten skall också häva ett beslut om anhållande eller
häktning senast när det finns skäl att anta att den sammanlagda tid som
den dömde har varit berövad friheten här i landet med stöd av 5 a § och i
den andra staten uppgår till den tid som den dömde skulle ha varit berö-
vad friheten för det fall verkställighet av påföljden hade skett i den andra
staten.
Den tid som den dömde har varit berövad friheten enligt 5 a § skall enligt
bestämmelserna i 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid av-
räknas från det straff som skall verkställas.”
Prop. 1999/2000:45
Bilaga 7
85
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Messing, Engqvist, Larsson, Wämersson, Lejon,
Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1999/2000:45
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:45 Överförande av
straffverkställighet utan den dömdes samtycke
86
Eländers Gotab 59701, Stockholm 2000