Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 januari 2000
Göran Persson
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)
Prop.
1999/2000:41
Propositionen innehåller förslag till genomförande i den svenska lagstift-
ningen av rådets direktiv 96/67/EG av den 16 oktober 1996 om tillträde
till marknaden för marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen.
Genomförandet föreslås ske genom en ny lag om marktjänster på flyg-
platser. För att slita vissa tvister m.m. föreslås att en ny myndighet, Flyg-
platsnämnden, tillskapas. Enligt förslaget skall tillträdet till marknaden
för marktjänster till tredje man och egenhantering i princip vara fritt på
de största flygplatserna. I lagen ges möjlighet för Flygplatsnämnden att
tillåta begränsningar av marknaden när sakliga skäl motiverar det. De
skäl som åsyftas är att hänföra till säkerhet, kapacitet eller tillgången på
utrymme på flygplatsen.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 maj 2000.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 41
Prop. 1999/2000:41
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
3 Ärendet och dess beredning.............................................................14
3.1 Bakgrund och tidigare åtgärder.........................................14
3.2 Departementspromemorian (Ds 1999:59) Marktjänster
på flygplatser.....................................................................14
4 Justeringar med anledning av Amsterdamfördraget........................15
5 Marktjänstdirektivets huvudsakliga innehåll...................................16
5.1 Allmänt..............................................................................16
5.2 Särskilda bestämmelser om bokföring m.m......................17
5.3 Medlemsstaternas rätt att begränsa tillhandahållandet av
marktjänster och egenhantering m.m................................18
5.3.1 Inledning.........................................................18
5.3.2 Marktjänster till tredje man.............................18
5.3.3 Egenhantering.................................................18
5.3.4 Tillträde till anläggningar...............................19
5.3.5 Särskilda godkännanden.................................19
5.4 Användarkommittéer m.m................................................19
5.5 Överprövning....................................................................19
6 Gällande svensk reglering................................................................20
6.1 Inledning...........................................................................20
6.2 Luftfartsverkets policy angående marktjänsthantering.....21
6.3 Dagens situation på svenska flygplatser............................21
7 Konkurrensrättsliga frågor...............................................................22
7.1 Sammanfattning av avsnittet.............................................22
7.2 EG:s konkurrenslagstiftning..............................................22
7.2.1 EG:s konkurrensregler....................................22
7.2.2 Konkurrensreglernas tillämpning på
transportområdet.............................................23
7.2.3 Artikel 90 i EG-fördraget................................23
7.2.4 Marktjänstdirektivet och EG:s konkurrens-
regler ...............................................................25
7.2.5 Marktjänstdirektivet och konkurrenslagen
(1993:20).........................................................27
8 Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.................................28
9 Förslag till lag om marktjänster på flygplatser................................29
9.1 Val av författningsform.....................................................29
9.2 Lagens tillämpningsområde..............................................29
9.2.1 Allmän bedömning..........................................29
9.2.2 Närmare om lagens tillämpningsområde........30
9.3 Behovet av en fristående myndighet.................................31
9.3.1 Luftfartsverkets olika roller............................31
9.3.2 Inrättande av Flygplatsnämnden.....................32
9.4 Begränsningar och urval av leverantörer av marktjänster
samt av användare som skall fa utöva egenhantering.......33
9.5 Särskilda bestämmelser om bokföring m.m......................34
9.6 Överprövning av beslut.....................................................37
9.6.1 Direktivets krav på rätt att överklaga..............37
9.6.2 Val av domstol för överprövning....................37
10 Författningskommentar....................................................................38
11 Genomförande av marktjänstdirektivet artikel för artikel...............49
Bilaga 1 Rådets direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om
Prop. 1999/2000:41
tillträde till marknaden för marktjänster på flygplatserna
inom gemenskapen................................................................52
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser för departements
promemorian (Ds 1999:59) Marktjänster på flygplatser.......71
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag..................................................72
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................81
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 2000......84
Rättsdatablad............................................................................................85
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens forslag till
lag om marktjänster på flygplatser.
Prop. 1999/2000:41
Prop. 1999/2000:41
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande1.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillträde till marknaden för
marktjänster på flygplatser som står öppna för kommersiell lufttrafik.
2 § I denna lag avses med
flygplats: varje markområde som är särskilt inrättat för landning, start
och manövrar av luftfartyg, samt de närliggande byggnader och anlägg-
ningar som kan behövas för luftfartygens markrörelser och för service till
luftfartygen och byggnader som behövs för de kommersiella luftfarts-
tjänstema,
flygplatssystem: två eller flera flygplatser som förts samman eftersom
de betjänar samma ort eller orter, enligt vad som framgår av bilaga II i
rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-luft-
trafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen2, ändrad genom
anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige,
ledningsenhet: den som tillsammans med eller självständigt från annan
verksamhet och i kraft av lagar och andra författningar har i uppdrag att
administrera flygplatsens infrastrukturer och samordna och kontrollera
den verksamhet som aktörer som befinner sig på berörd flygplats eller
berört flygplatssystem bedriver,
användare av en flygplats: varje fysisk eller juridisk person som med
flyg transporterar passagerare, post eller gods från eller till den berörda
flygplatsen,
marktjänst: en tjänst som utförs på en flygplats åt en användare av en
flygplats och finns upptagen i bilagan till denna lag,
egenhantering: en situation där en användare av en flygplats skaffar sig
en eller flera typer av marktjänster utan att ingå något som helst kontrakt
om detta med tredje man. Användare anses dock inte som tredje man, i
förhållande till varandra, om den ena innehar majoritet i den andra, eller
samma enhet innehar majoriteten i var och en av dem,
leverantör av marktjänster, varje fysisk eller juridisk person som till-
handahåller tredje man en eller flera typer av marktjänster.
1 Jfr rådets direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för
marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen (EGT L 272, 25.10.1996, s. 36, Celex
396L0067) med rättelse (EGT L 223, 24.8.1999, s. 32).
2 EGT L 240, 24.8.1992, s. 8 (Celex 392R2408).
3 § När ledningen och driften av en flygplats eller av ett flygplatssystem
sköts av flera olika enheter skall var och en av dessa anses utgöra en del
av ledningsenheten när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i
denna lag.
Om endast en ledningsenhet har upprättats för flera flygplatser eller
flygplatssystem, skall var och en av dessa flygplatser eller flygplats-
system betraktas var för sig när det gäller tillämpningen av denna lag.
4 § För att pröva vissa frågor enligt denna lag skall det finnas en särskild
nämnd, Flygplatsnämnden.
Flygplatsnämnden skall bestå av en ordförande och två andra leda-
möter. Nämndens ledamöter förordnas för viss tid av regeringen. Ord-
föranden och eventuell ersättare för honom eller henne skall vara jurist
och ha domarerfarenhet.
Kostnaderna för Flygplatsnämndens verksamhet skall tas ut av de be-
rörda flygplatserna och användarna av dessa flygplatser.
Regeringen meddelar föreskrifter om avgifterna för Flygplatsnämndens
verksamhet.
5 § Ledningsenheten skall se till att det upprättas en användarkommitté
på flygplatsen.
Kommittén skall bestå av företrädare för användarna av flygplatsen.
Alla användare av en flygplats skall ha rätt att ingå i denna kommitté
eller låta sig företrädas av en organisation som han eller hon anförtror
detta uppdrag.
6 § Bestämmelserna i denna lag om marktjänster till tredje man skall
tillämpas på flygplatser med en årstrafik som är större än eller lika med
två miljoner passagerarrörelser eller 50 000 ton gods.
Bestämmelserna i denna lag om egenhantering av sådana tjänster som
räknas upp i 12 § tillämpas på flygplatser med en årstrafik som är större
än eller lika med en miljon passagerarrörelser eller 25 000 ton gods. Be-
stämmelserna i denna lag om egenhantering av andra tjänster skall till-
lämpas på alla flygplatser som står öppna för kommersiell lufttrafik.
Om årstrafiken på en flygplats uppgår till det tröskelvärde för gods
som anges i första eller andra stycket utan att samtidigt nå motsvarande
tröskelvärde för passagerare skall bestämmelserna som anges i denna
paragraf inte tillämpas på de slag av marktjänster som endast avser
passagerare.
Prop. 1999/2000:41
Prop. 1999/2000:41
7 § Tillträdet till marknaden för marktjänster skall vara fritt. Trots detta
far tillträdet begränsas enligt 8, 9, 12 och 13 §§, dock endast i den ut-
sträckning som säkerheten, kapaciteten eller utrymmet på flygplatsen
kräver det.
Vid tillämpningen av denna lag skall, med undantag för ärenden som
skall prövas med stöd av 23 §, beslut fattas och villkor uppställas utifrån
skäl som är relevanta, objektiva, genomblickbara och icke-diskrimine-
rande.
8 § På ansökan av en ledningsenhet far Flygplatsnämnden begränsa
antalet leverantörer av marktjänster som tillåts tillhandahålla
- bagagehantering,
- ramptjänster,
- påfyllning av bränsle och olja,
- gods- och posthantering såväl vid ankomst och avgång som i transit,
när det gäller den fysiska hanteringen av gods och post mellan terminal-
anläggningen och luftfartyget.
Antalet leverantörer far dock inte begränsas till färre än två för varje
typ av tjänst. Minst en av dessa leverantörer far inte stå under direkt eller
indirekt kontroll vare sig av flygplatsens ledningsenhet, av en användare
som har transporterat mer än 25 procent av passagerarna eller av det
registrerade godset på flygplatsen under det år som föregår det år då ur-
valet av tjänsteleverantörer sker, eller av någon som kontrollerar eller
direkt eller indirekt kontrolleras av denna ledningsenhet eller av sådan
användare.
9 § Om särskilda utrymmes- eller kapacitetsbegränsningar medför att det
är omöjligt att öppna marknaden i enlighet med vad som i övrigt före-
skrivs i denna lag, far Flygplatsnämnden på ansökan av en ledningsenhet
- för en tid av högst tre år begränsa antalet leverantörer som tillåts till-
handahålla andra tjänster än som avses i 8 § första stycket på hela eller
delar av flygplatsen, varvid 8 § andra stycket skall tillämpas, eller
- för en tid av högst två år reservera en eller flera typer av tjänster som
anges i 8 § första stycket för en enda leverantör av marktjänster.
I beslut enligt första stycket skall det anges vilka tjänster som avses
med beslutet, de specifika utrymmes- eller kapacitetsbegränsningar som
utgör skälen för beslutet samt de åtgärder som skall vidtas för att komma
till rätta med begränsningarna.
10 § Om antalet tjänsteleverantörer är begränsat enligt 8 eller 9 § skall
leverantörerna väljas efter en anbudsinfordran.
Beslut om urval av leverantörer av marktjänster fattas av ledningsen-
heten efter samråd med användarkommittén om ledningsenheten inte till-
handahåller liknande marktjänster, inte direkt eller indirekt kontrollerar
något företag som tillhandahåller sådana tjänster, och inte på annat sätt
har anknytning till ett sådant företag. I andra fall beslutar Flygplats-
nämnden efter samråd med användarkommittén och ledningsenheten om
urval av leverantörer.
Den som far fatta beslut om urval av leverantörer av marktjänster skall
upprätta en anbudsinfordran och se till att denna offentliggörs i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning.
Beslut om urval far fattas för en tid av högst sju år.
Ledningsenheten skall informera användarkommittén om de beslut
som fattas enligt denna paragraf.
11 § Om antalet leverantörer av tjänster är begränsat enligt 8 eller 9 § far
ledningsenheten själv tillhandahålla marktjänster utan att vara under-
kastat det urvalsförfarande som föreskrivs i 10 §. Ledningsenheten far
också utan urvalsförfarande ge ett företag tillstånd att tillhandahålla
marktjänster på flygplatsen om enheten direkt eller indirekt kontrollerar
företaget eller om företaget direkt eller indirekt kontrollerar enheten.
Ledningsenheten skall informera användarkommittén om de beslut
som fattas enligt denna paragraf.
12 § Flygplatsnämnden far på ansökan av en ledningsenhet begränsa
rätten till egenhantering för minst två användare i fråga om
- bagagehantering,
- ramp tjänster,
- påfyllning av bränsle eller olja, samt
- gods- och posthantering såväl vid ankomst och avgång som i transit,
när det gäller den fysiska hanteringen av gods och post mellan terminal-
anläggningen och luftfartyget.
13 § Om särskilda utrymmes- eller kapacitetsbegränsningar medför att
det är omöjligt att öppna marknaden i enlighet med vad som föreskrivs i
denna lag, far Flygplatsnämnden på ansökan av en ledningsenhet för en
tid av högst tre år begränsa antalet användare som far utöva egenhante-
ring för andra typer av tjänster än som anges i 12 §, eller för en tid av
högst tre år förbjuda egenhantering eller begränsa den till en enda använ-
dare för de typer av tjänster som anges i 12 §.
I beslutet skall det anges vilka tjänster som avses med beslutet, de
specifika utrymmes- eller kapacitetsbegränsningar som utgör skälen för
beslutet samt de åtgärder som skall vidtas för att komma till rätta med
begränsningarna.
14 § Om antalet användare som får utöva egenhantering på en flygplats
är begränsat enligt 12 eller 13 § fattar Flygplatsnämnden beslut om urval
av användare.
Prop. 1999/2000:41
Prop. 1999/2000:41
15 § När ledningsenheten avser att uppställa kontraktsvillkor eller tek-
niska specifikationer som måste uppfyllas av leverantörer av marktjänster
eller av dem som önskar utöva egenhantering, skall dessa villkor eller
specifikationer fastställas efter samråd med användarkommittén på flyg-
platsen. Villkoren eller specifikationerna skall fastställas i särskilda be-
slut.
16 § Ett beslut att någon far utföra marktjänster till tredje man eller som
egenhantering befriar inte denne från skyldigheten att inneha sådana till-
stånd som föreskrivs med stöd av annan lagstiftning.
17 § När en leverantör av marktjänster eller ett företag som utför egen-
hantering inte längre utnyttjar sin rätt att bedriva verksamheten far denna
rätt återkallas av Flygplatsnämnden. Rätten att utföra marktjänster får
också återkallas från den som saknar nödvändiga tillstånd, eller från den
som på ett icke ringa sätt åsidosätter regler i denna lag eller andra be-
stämmelser, som syftar till att en flygplats skall fungera tillfredsställande.
Ledningsenheten vid berörd flygplats far hos Flygplatsnämnden ansöka
om återkallelse enligt första stycket.
18 § När en ledningsenhet på en flygplats, en användare eller en leve-
rantör av marktjänster tillhandahåller marktjänster skall en strikt uppdel-
ning i bokföringen göras mellan den verksamhet som är knuten till till-
handahållandet av dessa tjänster och övrig verksamhet.
En flygplats far inte subventionera sin marktjänstverksamhet med in-
komster som härrör från dess uppdrag som flygplatsmyndighet.
19 § En myndighet eller ett företag på vilket 18 § är tillämplig skall
årligen upprätta en redogörelse om hur man gjort den föreskrivna upp-
delningen i bokföringen. Myndigheten eller företaget skall till Flygplats-
nämnden sända in ett intyg från den som reviderar myndigheten eller
företaget. Av intyget skall det framgå om bestämmelserna i 18 § har
följts.
20 § Leverantörer av marktjänster och användare som utövar egenhante-
ring skall ges tillträde till anläggningar i sådan omfattning och på sådant
sätt som är nödvändigt för att de skall kunna tillhandahålla tjänster till
tredje man eller utöva egenhantering.
Om det behövs för att bättre och effektivare kunna utnyttja tillgängliga Prop. 1999/2000:41
utrymmen och liknande, eller för att kunna bereda plats för tillkommande
leverantörer av marktjänster och användare som utövar egenhantering far
ledningsenheten efter att ha hört användarkommittén besluta om jämk-
ningar eller omfördelningar av utrymmen och liknande mellan alla som
utför eller står i begrepp att börja utföra marktjänster på flygplatsen.
Den som innehar anläggningar som används av leverantörer av
marktjänster eller användare som utövar egenhantering får ta ut en ersätt-
ning för utnyttjandet.
21 § Ledningsenheten far besluta att leverantörer av marktjänster och
användare som utövar egenhantering skall använda sig av centraliserade
anläggningar för bagagesortering, avisning, vattenrening, bränsledistri-
bution och liknande, om anläggningarna av tekniska, miljömässiga eller
lönsamhetsmässiga skäl är svåra att dela upp eller utöka.
22 § Ledningsenheten skall minst en gång om året samråda med använ-
darkommittén och de företag som tillhandahåller marktjänster på flyg-
platsen om tillämpningen av denna lag och föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
23 § Regeringen far besluta att bestämmelserna i denna lag om rätt till
marknadstillträde helt eller delvis inte skall tillämpas för leverantörer av
marktjänster och användare från ett land som inte är medlem i Europeiska
unionen om detta land
- rättsligt eller faktiskt inte behandlar leverantörer eller användare som
bedriver egenhantering på ett sätt som är jämförbart med medlemsstater-
nas behandling av leverantörer eller användare som bedriver egenhante-
ring, eller
- rättsligt eller faktiskt inte behandlar leverantörer av marktjänster eller
användare som bedriver egenhantering från en medlemsstat enligt landets
bestämmelser, eller
- behandlar leverantörer eller användare som bedriver egenhantering och
som kommer från ett land som inte är medlem i Europeiska unionen mer
förmånligt än leverantörer av marktjänster eller användare som bedriver
egenhantering och som kommer från en medlemsstat.
Vid tillämpningen av detta lagrum avses med uttrycken ”Europeiska
unionen” och ”medlemsstat” förutom Europeiska unionen och dess med-
lemsstater även annan stat som omfattas av bestämmelserna i rådets
direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för
marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen genom avtal som är
bindande för Sverige.
Europeiska gemenskapernas kommission skall underrättas om varje
beslut enligt första stycket.
10
24 § Flygplatsnämndens eller ledningsenhetens beslut enligt 8-15 och
17 §§, 20 § första och andra styckena och 21 § samt beslut om avgifter
enligt 4 § far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstill-
stånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
Prop. 1999/2000:41
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.
11
Bilaga Prop. 1999/2000:41
FÖRTECKNING ÖVER MARKTJÄNSTER SOM DET HÄNVISAS
TILL I 2 §
1. Administrativa marktjänster och övervakning omfattar
1.1 tjänster i samband med ställföreträdarskap och samverkan med de
lokala myndigheterna eller med varje annan person, utlägg gjorda för
användarens räkning och tillhandahållande av lokaler åt dennes före-
trädare,
1.2 kontroll av lastning, meddelanden och telekommunikationer,
1.3 behandling, förvaring, hantering och administration av lastenhetema,
1.4 varje annan övervakningstjänst före, under eller efter flygning, och
varje annan administrativ tjänst som begärs av användaren.
2. Passagerartjänster omfattar varje form av tjänst till passagerarna vid
avfärd, ankomst, transitering, i anslutning till eller utanför flygplatsen,
inbegripet kontroll av biljetter, resehandlingar, incheckning av bagage
och transport av bagage ända fram till sorteringssystemen.
3. Bagagehantering omfattar behandling av bagage i sorteringshallen,
sortering av bagage, förberedelse av bagage inför avfarden, lastning och
avlastning av bagage i de system som är avsedda att föra bagaget från
flygplanet till sorteringshallen och omvänt.
4. Fraktgods och posthantering omfattar
4.1 för fraktgods, både vid export och import eller transitering, den
fysiska hantering av fraktgodset, den handläggning av tillhörande doku-
ment, de tullformaliteter och andra skyddsåtgärder som överenskommits
mellan parterna eller som omständigheterna kräver,
4.2 för posten, både vid ankomst och avfärd, den fysiska hantering av
posten, den hantering av tillhörande dokument och andra skyddsåtgärder
som överenskommits mellan parterna eller som omständigheterna kräver.
5. Ramptjänster omfattar
5.1 lotsning av flygplanet vid ankomst och avgång, om dessa tjänster inte
utförs av flygtrafiktjänsten,
5.2 tjänster i samband med parkering av flygplanet och tillhandahållande
av lämpliga hjälpmedel, om dessa tjänster inte utförs av flygtrafik-
tjänsten,
5.3 upprättande av kommunikationer mellan marken och förarkabinen,
om dessa tjänster inte utförs av flygtrafiktjänsten,
5.4 lastning och avlastning av flygplanet och tillhandahållande av nöd-
vändiga hjälpmedel samt transport av besättning och passagerare mellan
flygplanet och flygterminalen,
5.5 tjänster i samband med start av flygplanet och tillhandahållande av
nödvändiga hjälpmedel,
5.6 förflyttning av flygplanet, både vid avgång och ankomst, tillhanda-
hållande och insättning av nödvändiga hjälpmedel,
12
5.7 transport av samt inlastning i och avlastning ur flygplanet av mat och Prop. 1999/2000:41
dryck.
6. Rengöring och skötsel av flygplanet omfattar
6.1 yttre och inre rengöring av flygplanet, skötsel av toaletter och vatten-
system,
6.2 luftkonditionering och uppvärmning av kabinen, borttagning av snö
och is från flygplanet, avisning av flygplanet,
6.3 inredning av kabinen med kabinutrustningar, förvaring av dessa ut-
rustningar.
7. Bränsle- och oljepåfyllning omfattar
7.1 organisering och verkställande av tankning och tömning av bränsle,
inbegripet lagring av bränslet, kontroll av levererad kvalitet och kvantitet,
7.2 påfyllning av olja och andra vätskor.
8. Normalt underhåll omfattar
8.1 de sedvanliga operationer som utförs före flygningen,
8.2 de särskilda operationer som användaren kräver,
8.3 tillhandahållande och administration av det material som krävs för
underhåll och av reservdelar,
8.4 tillhandahållande av parkeringsplats eller en hangar för att utföra
underhållet.
9. Flygoperationer och administration av besättningar omfattar
9.1 förberedelse av flygning vid avgångsflygplatsen eller vid varje annan
plats,
9.2 tjänster under flygning, i förekommande fall ändring av resvägen
under flygningen,
9.3 tjänster efter flygningen,
9.4 administration av besättningen.
10. Transport på marken omfattar
10.1 organisation och utförande av transport av passagerare, besättning,
bagage, gods och post mellan olika flygterminaler inom samma flygplats,
dock med undantag av alla transporter mellan flygplan och andra platser,
10.2 varje specialtransport som begärs av användaren.
11. Catering omfattar
11.1 samverkan med tjänsteleverantörer och med ledningsenheten,
11.2 lagring av mat, drycker och de tillbehör som krävs för beredningen,
11.3 rengöring av tillbehör,
11.4 beredning och leverans av material och livsmedel.
13
Den 15 oktober 1996 antogs rådets direktiv 96/67/EG om tillträde till
marknaden för marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen, i fort-
sättningen kallat marktjänstdirektivet. Medlemsstaterna skulle ha satt i
kraft de författningar som krävs för genomförandet senast den 25 oktober
1997. Sverige har inte lyckats göra detta. Den 29 april 1998 anmälde
dock Sverige till kommissionen att direktivet delvis har genomförts
genom Luftfartsverkets policybeslut, jfr avsnitt 6.2.
Under våren 1997 tog dåvarande Kommunikationsdepartementet kon-
takt med Luftfartsverket. Departementet önskade synpunkter på vilka
åtgärder direktivet kunde föranleda.
I anledning av departementets förfrågan utarbetades inom Luftfarts-
verket en promemoria. I promemorian lämnades förslag om hur direktivet
borde kunna genomföras i den svenska lagstiftningen. Någon mera djup-
gående analys av alla olika aspekter som direktivet kan ge upphov till
gjordes dock inte i promemorian.
Under våren 1998 sändes Luftfartsverkets promemoria ut på remiss.
Flera remissinstanser efterlyste närmare analyser av olika frågor och an-
såg inte att promemorian kunde bilda underlag för lagstiftning.
Ärendet har därefter genomgått ytterligare genomarbetning inom Rege-
ringskansliet.
Vid arbetet med genomförandet av direktivet har noterats att den
svenska versionen av direktivet innehåller flera felaktigheter, och rådet
har den 24 augusti 1999 efter påpekande från Näringsdepartementet pub-
licerat rättelser av de mest flagranta felen i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning1.
En konsoliderad version av direktivet har gjorts inom Näringsdeparte-
mentet och finns med som bilaga 1 till denna proposition. Därvid skall
dock påpekas att det inte har varit möjligt att i denna version iaktta alla
former av grafiska anpassningar i form av spalter, indrag m.m. som
karakteriserar sedvanliga EG-rättsakter.
Behandling i EU-nämnden
Inför antagandet av marktjänstdirektivet har detta varit föremål för be-
handling i riksdagens EU-nämnd vid flera tillfällen, bl.a. inför transport-
ministrarnas möte den 7 och 8 december 1995.
I oktober 1999 förelåg promemorian (Ds 1999:59) Marktjänster på flyg-
platser. I promemorian föreslogs en lag som skulle gå längre än
marktjänstdirektivets minimikrav och som skulle bli tillämplig på de
EGT L 223, 24.8.1999, s. 32.
Prop. 1999/2000:41
14
flesta flygplatserna här i landet. Den sändes ut på remiss till ett antal Prop. 1999/2000:41
remissinstanser som bereddes tillfälle att lämna synpunkter på förslagen i
promemorian vid ett remissmöte den 3 november 1999 eller inkomma
med skriftligt yttrande senast samma dag. En förteckning över remissin-
stanserna finns i bilaga 2. En kortfattad sammanställning av remissytt-
randena och ett protokoll från remissmötet finns tillgängliga i Närings-
departementet (dnr N1999/10725/RS).
I stark sammanfattning kan utfallet av remissen av departements-
promemorian beskrivas på följande sätt. De flesta remissinstanserna,
däribland Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm,
Länsrätten i Stockholms län, Riksrevisionsverket, Juridiska fakulteten vid
Lunds universitet, Luftfartsverket, Konkurrensverket, Scandinavian Ai-
rlines System (SAS), Servisair AB, Svenska Transportarbetareförbundet
och Svenska Flygföretagens Riksförbund är positiva till förslaget i
huvudsak. Luftfartsverket och Svenska Kommunförbundet har dock
principiella invändningar mot att lagen föreslås bli tillämplig på alla
flygplatser som är öppna för kommersiell lufttrafik, och vill i stället att
lagen skall fa en tillämpning motsvarande marktjänstdirektivets minimi-
krav. Några remissinstanser har lämnat förslag till språkliga justeringar
och i vissa fall också smärre justeringar i sak. Flera instanser, däribland
Föreningen Svenskt Flyg, är missnöjda med att kostnaderna för Flyg-
platsnämndens verksamhet föreslås läggas på parterna och önskar i stället
att samhället står för dessa. Några andra instanser saknar en mera djup-
gående analys av vissa aspekter.
Under remisstiden har for marktjänstdirektivet ansvarig tjänsteman på
generaldirektoratet for transport inom kommissionen besökts av tjänste-
man från Näringsdepartementet. Vissa noteringar från detta besök åter-
finns i författningskommentarerna.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 december 1999 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 4. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentarerna
under respektive lagrum. I propositionens lagförslag har också vissa
redaktionella ändringar gjorts.
Den 1 maj 1999 trädde Amsterdamfördraget i kraft. Detta innebar bl.a. att
ett antal obsoleta artiklar utmönstrades ur EG-fÖrdraget och att hela för-
draget omnumrerades. I marktjänstdirektivet görs vissa hänvisningar till
EG-fÖrdraget i dess gamla lydelse. I denna proposition har därför valts att
i texten bara återge den gamla beteckningen av artikeln.
För korrekthetens skull lämnas här en jämförelsetabell över de artiklar
som omnämns och deras beteckning enligt Amsterdamfördraget.
15
|
Gammal beteckning |
Ny beteckning |
|
3 |
3 |
|
5 |
10 |
|
7a |
14 |
|
59 |
49 |
|
61 |
51 |
|
84 |
80 |
|
85 |
81 |
|
86 |
82 |
|
87 |
83 |
|
88 |
84 |
|
89 |
85 |
|
90 |
86 |
|
189c |
252 |
Prop. 1999/2000:41
Marktjänstdirektivet innehåller bestämmelser om tillhandahållande av
marktjänster till tredje man och om egenhantering på flygplatser. Direk-
tivet syftar till att avveckla inskränkningar i friheten att tillhandahålla
marktjänster inom gemenskapen.
Med marktjänster på flygplatser avses det system av åtgärder och
tjänster som behövs för mottagande av ett luftfartyg efter en flygning
samt för rustande av det inför följande färd. Utöver själva luftfartyget och
dess utrustning gäller åtgärderna och tjänsterna också flygpassagerama
samt hanteringen av bagage och fraktgods. De marktjänster som omfattas
av direktivet räknas upp i en bilaga till direktivet.
Leverantör av marktjänster är varje fysisk eller juridisk person som
tillhandahåller tredje man en eller flera typer av marktjänster. Med egen-
hantering menas en situation där en användare själv ordnar mark-
tjänsterna eller en del av dem för eget bruk. En användare av en flygplats
är varje fysisk eller juridisk person som med flyg transporterar passa-
gerare, post eller gods från eller till den berörda flygplatsen.
Direktivet är inte lättillgängligt för läsaren. Det beror till stor del på att
direktivets huvudprinciper återfinns i artiklarna 6.1 och 7.1 medan resten
av direktivet till största delen består av regler om undantag från dessa
huvudprinciper.
Utbudet av konkurrerande marktjänster och möjligheterna till egen-
hantering ansågs begränsat i Europa. Begränsningar av marktjänstema
och egenhanteringen har motiverats med att verksamheten ställer sär-
skilda krav på yrkeskunskap och därför kräver tillsyn, att den landtrafik
som rör sig inom rampområdet måste hållas nere och övervakas effektivt
samt att de utrymmen och anordningar som reserverats för marktjänstema
16
är begränsade. Begränsningarna har också motiverats med sociala syn-
punkter, såsom att användningen av billig utländsk arbetskraft måste
förhindras och de anställdas lönenivå och sociala förmåner tryggas.
Flygtrafikantema och flygbolagen har å sin sida fäst uppmärksamhet på
att den avsaknad av konkurrens som begränsningarna medför leder till en
hög prisnivå som utgör en belastning for flygtrafiken och snedvrider
konkurrensen mellan trafikidkama, särskilt på internationella rutter.
Marknaden for marktjänster inom EU skall enligt marktjänstdirektivet
öppnas och tillträdet till marknaden bli fritt. I fråga om marktjänster till
tredje man trädde bestämmelserna i direktivet i kraft vid ingången av år
1999 på flygplatser som har en årstrafik på minst tre miljoner passagerar-
rörelser eller 75 000 ton gods eller vars trafik under ett halvår överskrider
två miljoner passagerarrörelser eller 50 000 ton gods. Från och med den 1
januari 2001 utsträcks tillämpningen av bestämmelserna gällande
marktjänster till tredje man till att omfatta varje flygplats inom gemen-
skapen som står öppen for kommersiell lufttrafik och som har en årstrafik
som uppgår till minst två miljoner passagerarrörelser eller 50 000 ton
gods.
Även utförandet av egenhantering skall tillåtas. Bestämmelserna i
direktivet om frisläppande av egenhanteringen trädde i kraft från och med
ingången av 1998. För tjänsterna bagagehantering, ramptjänster, bränsle-
och oljepåfyllning samt hanteringen av gods och post mellan terminalan-
läggningen och luftfartyget i samband med flygningarna (s.k. airside-
tjänster) tillämpas direktivets bestämmelser emellertid endast på flygplat-
ser som har en årstrafik som uppgår till minst en miljon passagerarrörel-
ser eller 25 000 ton gods. (I andra sammanhang har begreppet airside-
tjänster översatts med ramptjänster i Sverige, men direktivet har en
annan, något begränsad tolkning av ordet ramptjänster.)
Det sägs inte rakt ut i direktivet men dess regler innebär bl.a. att all
form av egenhantering måste bli fri på alla flygplatser inom gemenskapen
med möjlighet till undantag for ovan nämnda äzrszafe-tjänster.
Ytterligare en fråga bör nämnas i detta sammanhang. Begreppet ”tredje
man” används i direktivet på ett sätt som inte alltid överensstämmer med
den tradition som brukar tillämpas i den svenska juridiken. I direktivet
används begreppet generellt for varje enskild eller juridisk person som är
fristående från den som tillhandahåller marktjänster.
Den som tillhandahåller marktjänster till tredje man skall i sin bokföring
särskilja marktjänsthanteringen från övrig verksamhet (artikel 4). Led-
ningsenheten för en flygplats far inte subventionera sitt eget tillhanda-
hållande av marktjänster med medel som anvisats för myndighetsverk-
samhet eller som inflyter från denna. Med ledningsenhet menas den som
administrerar flygplatsens infrastrukturer samt samordnar och kontrolle-
rar den verksamhet som olika aktörer bedriver på flygplatsen.
En oberoende kontrollant skall övervaka att bokföringen hålls åtskild.
Denne skall också kontrollera att det inte förekommer någon överföring
av medel mellan den verksamhet som ledningsenheten på en flygplats
Prop. 1999/2000:41
17
bedriver i egenskap av flygplatsmyndighet och den verksamhet som den Prop. 1999/2000:41
bedriver i fråga om marktjänster.
Enligt marktjänstdirektivet kan både tillträdet till marktjänster och utöv-
andet av egenhantering möta restriktioner vad gäller säkerheten,
kapaciteten och tillgången till utrymme. Antalet leverantörer som tillåts
utföra dessa tjänster respektive användare som far utöva egenhantering
skall därför kunna begränsas. Kriterierna för sådana begränsningar måste
i så fall vara relevanta, objektiva, genomblickbara och icke-diskrimine-
rande.
Direktivet innehåller bestämmelser som gör det möjligt att begränsa
marknaden för marktjänster till tredje man. Medlemsstaterna far begränsa
antalet tjänsteleverantörer som tillåts tillhandahålla s.k. airside-tjänster
(artikel 6). Med mracfe-tjänster menas sådana tjänster som utförs på
”flygsidan” av flygplatsen såsom bagagehantering, ramptjänster, påfyll-
ning av bränsle och olja samt gods- och posthantering såväl vid ankomst
och avgång som i transit när det gäller den fysiska hanteringen av gods
och postgång mellan flygplatsterminalen och luftfartyget. Medlems-
staterna far dock inte begränsa antalet tjänsteleverantörer till färre än två
för varje typ av tjänst. En av tjänsteleverantörema måste dessutom vara
oberoende från flygplatsens ledningsenhet.
Om begränsningar införs skall leverantörerna väljas ut efter en offent-
lig anbudsinfordran (artikel 11). Urvalet skall ske efter relevanta, objek-
tiva, genomblickbara och icke-diskriminerande kriterier.
Under särskilda omständigheter far ytterligare, tidsbegränsade be-
gränsningar införas (artikel 9). Sådana begränsningar skall bli föremål för
särskild prövning av kommissionen.
Också utövandet av egenhantering far, när det gäller amråte-tjänster, be-
gränsas till minst två användare (artikel 7).
Om utövandet av egenhantering begränsas, skall urvalet av användare
som far utöva egenhantering ske enligt relevanta, objektiva, genomblick-
bara och icke-diskriminerande kriterier. Något särskilt urvalsförfarande
liknande det som skall tillämpas för tjänsteleverantörer föreskrivs inte i
direktivet.
Under särskilda omständigheter far ytterligare, tidsbegränsade be-
gränsningar införas också när det gäller egenhantering (artikel 9).
18
Leverantörer av marktjänster och användare som bedriver egenhantering
skall garanteras tillträde till flygplatsanläggningama i den omfattning
som är nödvändig för att de skall kunna utöva den verksamhet de har till-
låtits bedriva (artikel 16). Om tillträdet till anläggningarna förenas med
avgifter eller andra villkor, skall avgifterna och övriga villkor bestämmas
på grunder som är relevanta, objektiva, genomblickbara och icke-diskri-
minerande.
De disponibla utrymmena skall fördelas mellan dem som utför
marktjänster, och när så erfordras måste tjänsteleverantörer och använ-
dare som bedriver egenhantering vara beredda på att avstå delar av tidi-
gare tilldelade utrymmen för att bereda plats åt tillkommande operatörer
eller att utrymmena far disponeras på annat sätt.
Medlemsstaterna kan kräva att den verksamhet som utövas på en flyg-
plats av en tjänsteleverantör eller en användare som utövar egenhantering
skall vara godkänd av en i förhållande till ledningsenheten fristående
myndighet (artikel 14). Ett godkännande skall grundas på kriterier som
avser ett sunt finansiellt läge och ett tillräckligt försäkringsskydd, an-
läggningarnas, luftfartygens, utrustningens och människomas säkerhet
samt skyddet av miljön och relevant sociallagstiftning.
En användarkommitté skall inrättas på varje flygplats som står öppen för
kommersiell trafik (artikel 5). Kommittén skall bestå av företrädare för
användarna eller av organisationer som företräder dessa användare. Alla
användare av flygplatsen, och även tillfälliga sådana, har rätt att ingå
eller låta sig företrädas i kommittén. Kommittén har inte någon beslutan-
derätt vad gäller marktjänstverksamhetens organisation och drift, utan
endast en samrådande roll.
Tillämpningen av direktivets bestämmelser skall bli föremål för obli-
gatoriskt samrådsförfarande mellan ledningsenheten, användarkommittén
och de företag som tillhandahåller tjänster (artikel 13). Samråd skall ske
minst en gång om året.
Den som har ett legitimt intresse skall kunna föra talan mot beslut och
åtgärder som har fattats eller vidtagits med stöd av vissa bestämmelser i
direktivet (artikel 21). De beslut och åtgärder som avses är bl.a.
— beslut och åtgärder i samband med att egenhantering av airside-t]änster
begränsas,
- beslut och åtgärder som rör val av tjänsteleverantörer i de fall dessa
begränsats,
Prop. 1999/2000:41
19
- beslut och åtgärder i strid mot bestämmelsen om samråd mellan led-
ningsenheten, användarkommittén och de foretag som tillhandahåller
tjänster,
- beslut och åtgärder i fråga om särskilda godkännanden av tjänsteleve-
rantörer och egenhanterare,
- beslut och åtgärder i anledning av tillträde till anläggningarna på flyg-
platsen.
Om en aktör inte följer uppställda regler kan en tjänsteleverantör eller
en användare förbjudas att utföra sin tjänst respektive bedriva egenhante-
ring (artikel 15). Även sådant beslut skall kunna överklagas.
Om man bortser från flygsäkerhetsaspekten saknas särskild reglering om
rätten att etablera marktjänstverksamhet på flygplatser i Sverige. Rätten
att tillåta etablering anses tillkomma flygplatsen. Denna rätt framgår
emellertid inte direkt vare sig av luftfartslagen (1957:297) eller av luft-
fartsförordningen (1986:171). Enligt 55 och 57 §§ luftfartsförordningen
meddelar Luftfartsverket föreskrifter om underhåll och drift av allmänna
flygplatser respektive om tillträde till och upprätthållande av ordningen
där. Enligt 61 § jämförd med 57 § luftfartsförordningen gäller bemyn-
digandet att meddela föreskrifter om tillträde till och upprätthållande av
ordning på flygplatser även godkända enskilda flygplatser.
I Lufträttsutredningens slutbetänkande (SOU 1999:42) Ny luftfartslag,
som har remissbehandlats och för närvarande är under beredning i Rege-
ringskansliet, föreslås bl.a. att begreppen allmänna och enskilda flygplat-
ser utmönstras. Där lämnas inga förslag som på allvarligt sätt påverkar
frågan om tillträdet till marknaden för marktjänster.
Enligt Luftfartsverkets föreskrifter Bestämmelser för civil luftfart
(BCL) är det flygplatsens innehavare som ansvarar för att stationstjänst
(marktjänst) organiseras på alla godkända flygplatser öppna för trafik
med flygplan vars högsta tillåtna startmassa är 10 000 kg eller högre eller
vars godkända kabinkonfiguration är inrättad för en befordran av 20 eller
fler passagerare. Stationstjänsten bedrivs antingen av flygplatsens inne-
havare eller av annan efter det att flygplatsens innehavare har överlåtit
delar av eller hela stationstjänsten till ett eller flera flygföretag eller
entreprenörer. För att tillgodose grundläggande krav på ordning och
säkerhet skall stationstjänstorganisationen vara operativt godkänd av
Luftfartsinspektionen. Utöver vad som betingas av flygsäkerheten saknas
alltså offentlig reglering om marktjänsthantering i luftfartslagstiftningen.
På Luftfartsverkets flygplatser regleras tillträdet till marknaden för
marktjänster i stället i avtal med marktjänstleverantörer och egenhante-
rare, s.k. verksamhetsavtal. Verksamhetsavtalen innehåller bl.a. bestäm-
melser till undvikande av konkurrensbegränsande samarbete, om miljö-
hänsyn och om ansvarsförhållanden. De innehåller också bestämmelser
om avtalstider och uppsägning. Operatörernas rätt att nyttja lokaler, mark
Prop. 1999/2000:41
20
och anläggningar regleras dock inte i verksamhetsavtalen, utan i särskilda Prop. 1999/2000:41
avtal med Luftfartsverket.
Inom Luftfartsverket finns en policy för verkets hantering av frågor om
etableringsrätten på de flygplatser som drivs av verket. Policyn ansluter
till de regler som antagits i marktjänstdirektivet.
Enligt policyn bör på flygplatser med en årlig trafikvolym som inte
understiger två miljoner passagerare eller 50 000 ton gods möjlighet till
konkurrens säkerställas genom att
- ramptjänst (toalett- och vattenservice, bagagesortering, last-
ning/lossning, uppställning, transporter, bogsering/pushback, startledare
och motorstart, hantering och lagring av bagagecontainrar för större flyg-
plan, säkerhetsåtgärder och posthantering) bedrivs av minst två operatö-
rer, och
- expeditionstjänst (cateringsamband, besättningsadministration, flight
preparation, incheckning, lastkontroll, meddelandeservice, lost and
found, flight operations, besättningstransporter, dokumentkontroll och
tjänster i samband med ombordstigning) bedrivs av minst två operatörer.
För varje kategori av tjänst bör minst en operatör vara oberoende, dvs.
stå fri från väsentligt inflytande från Luftfartsverket, varje flygföretag
som trafikerar flygplatsen eller organ som direkt eller indirekt kontrolle-
rar eller kontrolleras av Luftfartsverket eller flygföretag som trafikerar
flygplatsen.
Enligt policyn bör vidare varje flygföretag som så önskar, om de
fysiska förutsättningarna medger det, erbjudas möjlighet att utföra expe-
ditionstjänst för egen räkning (egenhantering). Policyn definierar här inte
särskilt vad det rör sig om för typ av tjänster, men enligt BCL-F 3.5
menas med expeditionstjänst sammanfattningsvis
• att expediera passagerare och bagage,
• att expediera utgående och inkommande frakt och post,
• att expediera fartygshandlingar,
• att omhänderta kommunikation, och
• att handlägga frågor angående felsänt eller förlorat bagage.
Policybeslutet för egenhantering är inte begränsad till flygplatser av
viss storlek.
I dag (juli 1999) finns det tre företag som tillhandahåller marktjänster till
tredje man på Stockholm-Arlanda och Göteborg-Landvetters flygplatser.
Det är Novia Sweden AB, som är delägt av Luftfartsverket, Servisair AB
och SAS. Dessa utför all ramptjänst och den mesta expeditionstjänsten.
De flygbolag som så önskar har rätt att utföra egen expeditionstjänst.
21
På Malmö-Sturups flygplats svarar Luftfartsverket för all ramphante-
ring och expeditionstjänstema handhas av SAS, Braathens Malmö Avia-
tion samt Luftfartsverket.
På de flesta andra flygplatserna som drivs av Luftfartsverket svarar
verket för ramptjänstema och bolagen själva för expeditionstjänstema.
En slutsats man kan dra av denna redogörelse är att det inte är särskilt
många som berörs av EG:s reglering av marktjänster här i landet.
Prop. 1999/2000:41
EG:s generella konkurrensregler gäller också inom lufttransportområdet.
Marktjänstdirektivets förhållande till EG:s konkurrensrätt, såväl primär
som sekundär, torde vara att direktivet är avsett att existera vid sidan av
EG:s konkurrensrätt och att särskild uppmärksamhet bör riktas på om-
råden där särskilda eller exklusiva rättigheter att bedriva marktjänstverk-
samhet beviljas offentliga eller andra företag.
Den svenska konkurrenslagstiftningen bör gälla fullt ut vid sidan av en
ny lag om marktjänster på flygplatser.
Enligt marktjänstdirektivets ingress, punkt 28, påverkar direktivet inte
tillämpningen av bestämmelserna i EG-fördraget. Där sägs också att
kommissionen även i fortsättningen kommer att övervaka att bestämmel-
serna följs genom att vid behov använda sig av samtliga de befogenheter
som artikel 90 i fördraget tillerkänner den.
EG:s konkurrensregler har två huvudmålsättningar, dels ett integra-
tionsffämjande syfte, dels ett konkurrensfrämjande syfte.
EG:s konkurrensrätt är en integrerad del av EG-rätten som helhet.
Konkurrensrätten syftar till att säkerställa effekten av de övriga bestäm-
melserna i fördraget. Dessa bestämmelser har som mål att integrera de
nationella marknaderna genom upprättandet av en marknad med drag av
en nationell marknad för att skapa en djupare integrering mellan med-
lemsstaterna.
Det konkurrensfrämjande syftet kommer till uttryck främst i kon-
kurrensreglerna. Artiklarna 85 och 86 i fördraget syftar till att reglera
begränsningar i företags handlande.
EG:s konkurrensregler i EG-fördraget i riktar sig enligt kapitlets rubrik
till företag. De innehåller ett förbud mot konkurrensbegränsande avtal
mellan företag (artikel 85), ett förbud mot missbruk av dominerande
ställning (artikel 86) samt vissa regler för statliga företag (artikel 90).
Artikel 90.1 riktar sig dock till medlemsstaterna.
22
Förordning nr 17 Första förordningen om tillämpning av fördragets
artiklar 85 och 862 syftar till att ge stadga och substans åt tillämpningen
av dessa artiklar. Kommissionens kompetens att i begränsad omfattning
enligt fördragets artikel 89 tillämpa konkurrensreglerna ansågs otillräck-
lig. I och med ikraftträdandet av förordning nr 17 och andra tillämp-
ningsförordningar antagna med stöd av artikel 87 i fördraget förlorade
artiklarna 88 och 89 i betydelse. Artiklarna har dock kvar sitt värde inom
de områden som faller utanför tillämpningsförordningama.
Genom rådets förordning 141 om undantag från tillämpning av rådets
förordning nr 17 för transportområdet3 undantogs vissa sektorer på
transportområdet från den senare förordningens tillämpningsområde. En-
ligt förordning nr 141 skall förordning nr 17 inte tillämpas på avtal, be-
slut och samordnande förfaranden inom transportområdet som har till
syfte eller resultat att fastställa transporttaxor, och -villkor, begränsa eller
kontrollera transportutbudet eller dela upp transportmarknader. Förord-
ning nr 141 anger särskilt att undantag från förordning nr 17 är motiverat
endast för sådana avtal, beslut och samordnande förfaranden som direkt
berör tillhandahållandet av transporttjänster. Det torde betyda att
marktjänster, som inte är transporttjänster i egentlig mening, inte om-
fattas av undantaget i förordning nr 141, vad gäller fördragets artikel 85,
utan i stället ligger kvar i tillämpningsområdet för förordning nr 17.
Förordning nr 17 skall heller inte tillämpas på sådant missbruk av en
dominerande ställning, som avses i fördragets artikel 86, inom transport-
marknaden. På de områden som omfattas av förordning nr 141 regleras
konkurrensbestämmelsema genom särskilda tillämpningsförordningar. År
1987 utfärdade rådet förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december
1987 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag
inom luftfartssektorn4. Den förordningen liknar i stora delar rådets för-
ordning nr 17.
Oavsett under vilken förordning marktjänstverksamheten faller, vad
gäller tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget, kan konstateras att
konkurrensreglerna i princip är tillämpliga, antingen med stöd av förord-
ning nr 17 eller med stöd av förordning (EEG) nr 3975/87. Det anges i
ingressen till sistnämnda förordning att förordningen inte inskränker till-
lämpningen av artikel 90 i fördraget.
Artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget behandlas inte närmare i sak här.
Det bör dock pekas på att konkurrenslagen (1993:20) knyter nära an till
innehållet i dessa artiklar.
Prop. 1999/2000:41
1 artikel 90 föreskrivs att företag som av en medlemsstat har erhållit ett
legalt monopol att bedriva en viss verksamhet eller beviljats särskilda
rättigheter ändå måste följa konkurrensreglerna. Det gäller oavsett om
2 EGT 13, 21.2.1962, s. 204, Celex 362R0017, med senare ändringar.
3 EGT 124, 28.11.1962, s. 2751, Celex 362R0141.
4 EGT L 374, 31.12.1987, s. 1, Celex 387R3975.
23
företaget är offentligt eller privat. Huvudregeln är alltså att fördragets
konkurrensregler gäller for samtliga företag.
Om en myndighet erbjuder varor och tjänster mot ersättning, föreligger
ett offentligt företag. Det är inte nödvändigt att verksamheten bedrivs
från en från myndigheten självständig enhet. Om kommersiell verksam-
het bedrivs inom en myndighet, betraktas myndigheten som offentligt
företag i dessa sammanhang.
När Luftfartsverket bedriver marktjänstverksamhet är det ett offentligt
företag i stadgandets mening.
Den andra gruppen av företag som vid sidan om offentliga företag
nämns i artikel 90.1 är företag som beviljats särskilda eller exklusiva
rättigheter. Dessa företag kan vara både offentliga och privata. Offentliga
företag som beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter faller dock inom
artikelns tillämpningsområde redan genom att vara offentliga.
I artikel 90.3 stadgas att kommissionen skall övervaka att bestämmel-
serna i artikeln tillämpas och i mån av behov utfärda lämpliga direktiv
eller beslut till medlemsstaterna.
Artikel 90 har på senare år fatt ökad uppmärksamhet, dels därför att
EG-domstolen har satt gränser for medlemsstaternas möjligheter att be-
vilja företag legala monopol, dels därför att artikel 90.3 har visat sig vara
ett effektivt verktyg i kommissionens händer for att tvinga fram avregle-
ring av tidigare reglerade branscher.
Med statlig intervention avses bl.a. att medlemsstaterna reglerar mark-
nadsförhållanden på ett sätt som gör att de allmänna konkurrensreglerna
inte längre råder på den aktuella marknaden. Medlemsstaterna intervene-
rar på marknader dels genom utfärdandet av generella regler om t.ex.
prissättning, produktionskvoter och liknande, dels genom skapandet av
legala monopol.
Artikel 90 specificerar medlemsstaternas skyldigheter vad gäller
offentliga företag for att hindra att medlemsstaterna gör dessa till redskap
för en mer nationellt inriktad ekonomisk politik, där förverkligandet av
den gemensamma marknaden kommer i skymundan.
Domstolens tolkningar av fördragets artiklar 3 g, 5, 85 och 86, vad
gäller generella marknadsregleringar, och en kombination av artiklarna
86 och 90.1 i fördraget, vad gäller legala monopol, har visat att medlems-
staternas rätt att reglera marknadsförhållandena är mer begränsad än vad
som tidigare antagits vara fallet. EG-domstolen har slagit fast att med-
lemsstaterna i sitt beslutsfattande om vilka regler som skall gälla för
näringsverksamhet på olika marknader inte far vidta åtgärder som be-
gränsar konkurrensreglernas effektivitet eller gör det möjligt for företag
att undkomma den inskränkning av företagens handlingsfrihet som för-
dragets konkurrensregler innebär.
Ett första syfte med artikel 90.1 är att säkerställa lika konkurrensvillkor
for privata och offentliga företag. EU:s medlemsstater far inte gynna
offentligt ägda eller på annat sätt offentligt kontrollerade företag på ett
sätt som skulle strida mot andra artiklar i fördraget. Medlemsstaterna far
alltså inte blanda ihop sina roller som å ena sidan marknadsreglerare och
å andra sidan marknadsaktör. Så länge medlemsstaterna inte beter sig
otillbörligt gynnande mot de offentliga företagen lägger fördraget dock
Prop. 1999/2000:41
24
inga hinder i vägen för att en viss verksamhet organiseras offentligt i en
medlemsstat.
Enligt artikel 90.1 får medlemsstaterna inte vidta eller bibehålla någon
åtgärd som strider mot fördraget. Fram till mål C-202/88 Frankrike mot
kommissionen5 angående kommissionens terminaldirektiv var den all-
männa uppfattningen att ”åtgärd” inte syftade på den konstituerande åt-
gärden att bevilja företagen särskilda eller exklusiva rättigheter. Däremot
skulle alla senare åtgärder från medlemsstaternas sida gentemot de före-
tag som beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter omfattas av artikel
90.1.1 målet fastslog EG-domstolen att varje åtgärd att bevilja exklusiva
eller särskilda rättigheter inte nödvändigtvis är förenlig med fördraget.
Domstolens uttalande innebär att medlemsstaterna inte har oinskränkt rätt
att bevilja exklusiva eller särskilda rättigheter till företag.
Under 1990-talet kan man säga att rättsläget klarnat något. När det
gäller medlemsstaternas befogenheter att bevilja företag exklusiva rättig-
heter måste man skilja ut de företag som utför en verksamhet utifrån ett
allmänt ekonomisk intresse. Statliga konkurrensbegränsningar på mark-
nader där sådana företag opererar skall bedömas enligt artikel 90.2. Om
företaget beviljats en exklusiv rättighet, men verksamheten inte är att
kvalificera som ett allmänt ekonomiskt intresse enligt artikel 90.2, skall
medlemsstatens ansvar för företagets eventuella brott mot konkurrens-
reglerna bedömas enligt artiklarna 90.1 och 86. Utgångspunkten är hela
tiden att företag som beviljats särskilda rättigheter av en medlemsstat,
men som inte är klassificerat som företag som omfattas av artikel 90.2,
inte får bryta mot fördragets konkurrensregler. Kombinationen av artik-
larna 86 och 90.1 har betydelse endast för medlemsstatens ansvar.
Sammanfattningsvis kan följande sägas om medlemsstaternas möjlig-
heter att bevilja företag exklusiva rättigheter. Själva beviljandet av exklu-
siva rättigheter i enlighet med artikel 90.1, som medför att företag kom-
mer att inneha en dominerande ställning, är inte i sig oförenlig med
artikel 86. En konflikt med fördraget föreligger om medlemsstaten med-
verkar till att företaget missbrukar sin dominerande ställning, t.ex. genom
att fastställa företagets prissättning. En konflikt föreligger också om den
exklusiva rättigheten för företaget är konstruerad på ett sådant sätt att
företaget inte kan undvika att bryta mot artikel 86.
Marktjänstdirektivet är inte utfärdat med stöd av någon konkurrensbe-
stämmelse utan med stöd av artikel 84.2 i EG-fördraget; en bestämmelse
som återfinns under avdelningen ”IV Transporter”. Kommissionen har
emellertid i anslutning till ett möte den 3 juni 1997 angående marktjänst-
direktivets genomförande hänvisat till konkurrensreglerna på ett par
ställen i ett dokument som togs fram till mötet. Dokumentet på engelska
återfinns som en bilaga i departementspromemorian (Ds 1999:59)
Marktjänster på flygplatser.
Vidare anför kommissionen i anslutning till artikel 6 i direktivet om
begränsning av tjänster till tredje man och det faktum att direktivet inte
5 Mål C-202/88 Frankrike mot kommissionen, REG I 1991, s. 1223.
Prop. 1999/2000:41
25
ställer upp några särskilda villkor under vilka begränsning far ske, att Prop. 1999/2000:41
begränsningar av marknaden måste ske efter kriterier som inte är diskri-
minerande samt ses i ljuset av artikel 11 om urvalsförfarandet och av
konkurrensreglerna.
Uttalandena talar för att konkurrensreglerna skall tillämpas fullt ut på
förfaranden inom marktjänstdirektivets tillämpningsområde. Direktivet
kan inte anses modifiera tillämpningen av EG:s konkurrensregler på
något sätt. Det betyder för företagens del, inklusive Luftfartsverket i
egenskap av offentligt företag, att artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget
gäller även inom direktivets verksamhetsområde.
Direktivet öppnar en möjlighet att begränsa marknaden till en enda ut-
övare, vilket torde vara att bevilja en exklusiv rättighet. Detta innebär en
särskild skadlig åtgärd från EG-rättslig konkurrenssynpunkt. Direktivet
sanktionerar medlemsländernas rätt till sådana åtgärder på marktjänstom-
rådet under förutsättning att allmänna konkurrensfrämjande principer
som saklighet, opartiskhet, genomblickbarhet och icke-diskriminering
tillämpas. Sådana begränsningsbeslut skall dock vara begränsade i tiden,
och kommissionen har dessutom ett särskilt inflytande vid beviljandet av
sådana exklusiva rättigheter (jfr artikel 9 i marktjänstdirektivet).
Hänvisningen i direktivet till artikel 90 i EG-fördraget torde främst
syfta till att erinra om kommissionens möjligheter att ingripa vid be-
viljandet av exklusiva eller särskilda rättigheter eller vid andra åtgärder i
samband med sådana be viljanden samt vid medlemsländernas behandling
av offentliga företag, om åtgärderna innefattar brott mot t.ex. konkurrens-
reglerna.
I sammanhanget bör noteras att Frankfurts flygplats den 14 januari
19986 fälldes för överträdelse av fördragets artikel 86 för missbruk av
dominerande ställning. Flygplatsen tillät varken flygbolag att utöva
egenhantering eller andra företag att bedriva tredjepartshantering. I be-
slutet fastslog kommissionen att direktiv 96/67/EG inte ”påverkar till-
lämpningen av bestämmelserna i fördraget, särskilt inte det faktum att
kommissionen även i fortsättningen kommer att övervaka att bestämmel-
serna följs genom att vid behov använda sig av samtliga de befogenheter
som artikel 90 i fördraget tillerkänner den”.
Om Sverige skulle tillämpa begränsningsmöjlighetema enligt direkti-
vet och på så sätt skapa en mer begränsad marknad än vad som gäller i
dag, torde kommissionen kunna ingripa med stöd av artikel 90 om åt-
gärderna innefattar brott mot konkurrensreglerna.
Jämför i detta sammanhang också artiklarna 59 och 61 i EG-fördraget,
till vilka det hänvisas i direktivet. Syftet med direktivet är att avveckla
inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen.
Om marktjänster till tredje man och egenhantering begränsas på flyg-
platser som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde gäller EG:s
konkurrensrättsliga regler på motsvarande sätt.
Eftersom direktivet genomsyras av principerna om saklighet, opartisk-
het, genomblickbarhet och icke-diskriminering till förmån för de enskilda
leverantörerna och användarna, är det svårt att förutse några andra för-
6 Kommissionens beslut 98/1890/EG av den 14 januari 1998 om ett förfarande för
tillämpning av artikel 86 i EG-fördraget (IV/34.801 FAG - Flughafen Frankfurt/Main AG),
EGT L 72, 11.3.1998, s. 30, Celex 398D0190.
26
faranden enligt marktjänstdirektivet, vars genomförande av medlems-
staten skulle kunna innebära att medlemsstaten överträder EG:s
konkurrensregler.
Särskilda godkännanden enligt marktjänstdirektivets artikel 14 kan an-
ses innebära brott mot EG:s konkurrensregler om de leder till kon-
kurrenssnedvridande följder. I stadgandet betonas därför att sådana god-
kännanden inte får rubba konkurrensen eller syftet med direktivet.
Marktjänstdirektivets förhållande till EG:s konkurrensrätt, såväl primär
som sekundär, torde sammanfattningsvis vara att direktivet är avsett att
existera vid sidan av EG:s konkurrensrätt och att särskild uppmärksamhet
bör riktas på områden där särskilda eller exklusiva rättigheter att bedriva
marktjänstverksamhet beviljas offentliga eller andra företag.
I förgående avsnitt har konstaterats att gemenskapens konkurrensregler är
tillämpliga när Luftfartsverket och andra företag bedriver verksamhet på
marktjänstmarknaden. Det gäller även förfaranden som rör verksam-
hetsavtal för sådana tjänster.
Konkurrenslagen överensstämmer materiellt sett mycket nära med
EG:s konkurrensregler i artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget. Kon-
kurrenslagens bestämmelser tar sikte på företags agerande i form av kon-
kurrensbegränsande avtal, beslut och samordnande förfaranden samt
företags missbruk av dominerande ställning. Marktjänstdirektivet reglerar
inte primärt företagens agerande, utan sätter upp ramarna för marktjänst-
verksamheten genom angivande bl.a. av miniminivå för konkurrensut-
sättning och av de krav som far ställas på företagen.
Andra allmänna intressen än rent konkurrenspolitiska skall inte beaktas
vid tillämpningen av konkurrenslagen (jfr prop. 1992/93:56 Ny kon-
kurrenslagstiftning, s. 70). Tillämpningen av lagen kan uteslutas genom
offentlig reglering i lagform som har beslutats av riksdagen. Om riks-
dagen efter avvägning mellan olika allmänna intressen genom lag be-
slutat om offentliga regleringar som medför konkurrenshämmande verk-
ningar kan den situationen alltså uppkomma att konkurrenslagen inte
skall tillämpas. Företagen kan då vara rättsligt förpliktade att handla på
visst sätt. Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor vilka sålunda
inte ger uttryck för den fria partsviljan, utan är en direkt och avsedd
effekt av lagstiftningen eller en ofrånkomlig följd av denna, kan således
inte angripas med stöd av konkurrenslagen. Ett företag kan dock bli
föremål för granskning och åtgärder enligt konkurrenslagen om ett före-
tags agerande är ett uttryck för företagets fria vilja och inte en ofrånkom-
lig följd av den offentliga reglering som den nu föreslagna lagen utgör.
Det kan gälla exempelvis trohetsrabatter vid prissättning av tjänster till
tredje man och liknande.
Marktjänstdirektivets mål är att marknaden för egenhantering och
tjänster till tredje man skall öppnas. Marknaden kan dock begränsas av
skäl som har med säkerhet, kapacitet eller tillgång till utrymme att göra,
jfr ingressen punkt 11. Syftet är inte att åstadkomma någon konkurrens-
hämmande effekt, vare sig genom agerande av medlemsstaten eller av
Prop. 1999/2000:41
27
något foretag. Syftet är inte att sätta konkurrensreglerna ur spel. I
punkten 28 i direktivets ingress påpekas att de fortfarande skall gälla och
hänvisning sker uttryckligen till artikel 90.
Det sagda innebär att den svenska konkurrenslagen bör gälla fullt ut
vid sidan av en ny lag om marktjänsthantering.
I marktjänstdirektivet finns bestämmelser som for tanken till reglema om
offentlig upphandling, se till exempel artikel 11. Trots detta torde inte
bestämmelserna i lagen om offentlig upphandling vara direkt tillämpliga
på förfarandet att välja ut leverantörer för marktjänstverksamhet till
tredje man.
I 1 kap. 4 § lagen om offentlig upphandling anges att upphandling skall
göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i
övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och an-
bud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. I lagen ges bestämmel-
ser om bl.a. tidpunkter och former for annonsering av upphandlingar,
former for anbud och ansökningar om deltagande i anbudsgivning,
mottagande och öppnande av anbud samt prövning av anbud. I övrigt ges
särskilda bestämmelser för varuupphandling, byggentreprenader, upp-
handling inom de s.k. försörjningssektorerna och tjänster. De särskilda
reglema omfattar bl.a. bestämmelser om s.k. tröskelvärden, annonsering,
val av upphandlingsforfarande och tidsfrister.
Marktjänstdirektivet syftar visserligen, i likhet med lagen om offentlig
upphandling, till att åstadkomma en öppen och konkurrensutsatt marknad
baserad på icke-diskriminering och objektivitet. Lagen om offentlig upp-
handling innehåller emellertid detaljerade bestämmelser av formell
karaktär om upphandlingens olika skeden, något som direktivet inte alls
berör. Direktivet föreskriver endast att ett urvalsförfarande skall inrättas
samt anger vissa grundläggande förutsättningar och formregler for detta.
Bestämmelserna i lagen om offentlig upphandling gäller när en offent-
lig enhet är kund. En ledningsenhet skall enligt marktjänstdirektivet in-
fordra anbud avseende marktjänster från leverantörer av sådana. Av defi-
nitionen av leverantör framgår att en sådan anskaffning måste ske for
tredje persons räkning for att direktivet skall bli tillämpligt och alltså inte
for ledningsenhetens räkning. Lagen om offentlig upphandling är därför
inte direkt tillämplig.
Länsrätten i Stockholms län har i sitt remissvar på Luftfartsverkets
första promemoria sagt sig vara av den uppfattningen att det s.k. upp-
handlingsdirektivet7 kan komma att bli tillämpligt på förfaranden som
avses i marktjänstdirektivet. Länsrätten anser därför att det finns skäl att
göra en upphandlingsbedömning och ha ämnet i beredskap inför en
framtida anpassning.
7 Jfr rådets direktiv 93/38/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av upphandlingsförfarandet för enheter som
har verksamhet inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna, EGT L 199, 9.8.1993, s. 84,
Celex 393L0038, senast ändrat genom direktiv 98/4/EG, EGT L 101, 1.4.1998, s. 1, Celex 398L0004.
Prop. 1999/2000:41
28
EG-kommissionen anser inte att de EG-rättsliga bestämmelserna om Prop. 1999/2000:41
offentlig upphandling är tillämpliga vid anbudsförfarandet (jfr s. 6 i
bilaga 2 i departementspromemorian Ds 1999:59). Om någon ändring i
detta synsätt avses bör initiativ till det i första hand tas på gemenskaps-
nivå.
På grund av det anförda är det enligt promemorians bedömning inte
lämpligt att i detta sammanhang utvidga tillämpningsområdet för lagen
om offentlig upphandling till att omfatta förfarandet att välja ut leveran-
törer som far bedriva marktjänstverksamhet till tredje man.
Regeringens förslag: Direktivet genomförs huvudsakligen i lagform.
I Luftfartsverkets promemoria föreslogs att direktivet skulle kunna
genomföras i en förordning. Detta skulle delvis låta sig göras, eftersom
reglema i direktivet till att börja med mest blir tillämpliga på de flygplat-
ser som drivs av staten genom Luftfartsverket. Men reglema som är neu-
trala i förhållande till ägaren/brukaren av en flygplats kan i framtiden bli
tillämpliga i större utsträckning också på flygplatser som ägs eller drivs
av annan än Luftfartsverket. Det rör sig således om regler om ekono-
miska förhållanden för enskild. Detta gör att direktivet, med hänvisning
till 8 kap. 3 § regeringsformen, huvudsakligen måste genomföras i lag-
form.
Regeringens förslag: Lagens regler skall vara tvingande endast för de
flygplatser som faller inom marktjänstdirektivets tillämpningsområde.
Departementspromemorians förslag: Regeringens förslag utgår till
skillnad från promemorians förslag från marktjänstdirektivets minimikrav
när det gäller på vilka flygplatser som reglema skall bli tvingande.
Remissinstanserna: Konkurrensverket, SAS, Servisair AB, Svenska
Transportarbetareförbundet och Svenska Flygföretagens Riksförbund är
positiva till ett regelverk som utgår från principen om en öppen marknad.
Luftfartsverket och Svenska Kommunförbundet är däremot kritiska och
vill att lagens regler inte skall gå längre än marktjänstdirektivets minimi-
krav. Man är rädd för att en allt för öppen marknad på de mindre flyg-
platserna skulle äventyra de ekonomiska förutsättningarna för flygplat-
sernas drift. Det är effektivare och mera ekonomiskt om man kan an-
vända samma personal för åtskilliga olika arbetsuppgifter som förekom-
mer på en mindre flygplats. Medan de flesta remissinstanserna anför att
29
de fria marknadskrafterna är den bästa regulatorn för att motverka en
oskälig överprissättning, dålig effektivitet m.m. anför Luftfartsverket att
konkurrenslagstiftningen innehåller erforderliga regler för att komma till
rätta med eventuella missförhållanden.
Skälen för regeringens förslag: De mindre flygplatserna omfattas inte
av marktjänstdirektivets bestämmelser i alla delar. Marknaden för
marktjänster till tredje man skall öppnas i första hand på de större flyg-
platserna, medan egenhantering skall tillåtas på alla flygplatser med
undantag för vissa s.k. airside-tjänster.
Det vore möjligt för Sverige att öppna marknaden för alla typer av
marktjänster på alla flygplatser inklusive de mindre flygplatser som inte
helt omfattas av direktivets tillämpningsbestämmelser. Samtidigt kan
man inte bortse från de synpunkter som förts fram av Luftfartsverket och
Svenska Kommunförbundet. Det är ju också dessa instanser som repre-
senterar flygplatshållama och som far ta de ekonomiska konsekvenserna
av den mindre rationella ordning med exempelvis ineffektivt utnyttjande
av viss personal, som skulle kunna uppkomma om marktjänstverksam-
heten på små flygplatser delades upp på flera aktörer. Någon grundlig
utredning av de ekonomiska konsekvenserna av det förslag som presente-
rades i departementspromemorian föreligger inte, vilket också påtalats av
Svenska Kommunförbundet. En tvingande lagreglering bör mot bakgrund
av det nu sagda bara genomföras i den utsträckning som följer av
marktjänstdirektivet.
Lagen blir tvingande framför allt för de största flygplatserna här i lan-
det. Detta innebär inte att Luftfartsverket eller andra flygplatshavare
måste använda sig av de möjligheter till begränsningar som lagen med-
ger. En generösare tillämpning är alltid möjlig på frivillighetens grund.
Enligt marktjänstdirektivets artikel 1 gäller inte bestämmelserna om
egenhantering av azrszrfe-tjänster på flygplatser med en årstrafik som
understiger en miljon passagerarrörelser eller 25 000 ton gods. Däremot
gäller alla andra bestämmelser om egenhantering på alla flygplatser som
är öppna för kommersiell lufttrafik.
När det gäller marktjänster till tredje man innebär direktivets tillämp-
ningsbestämmelser att reglema inte tillämpas alls på flygplatser med års-
trafik som understiger två miljoner passagerarrörelser eller 50 000 ton
gods. Det innebär att det endast är Arlanda och Landvetter som i dag be-
rörs av direktivets bestämmelser om marktjänster till tredje man. Även
Sturup skulle, enligt Luftfartsverkets bedömning, inom överskådlig tid
kunna komma att passera tvåmiljonersgränsen, men knappast någon
annan flygplats.
Förslaget i Luftfartsverkets promemoria innebar att man undantog de
mindre flygplatserna från bestämmelsernas tillämpningsområde. Flera
remissinstanser kritiserade förslaget i denna del och menade att även
mindre flygplatser borde omfattas av principen om fritt tillträde till
marknaden för marktjänster. Ett genomförande av direktivet med de
möjligheter till begränsningar som ges i direktivet skulle innebära en be-
Prop. 1999/2000:41
30
gränsning av rätten till egenhantering i jämförelse med vad som gäller i
dag. Detta har behandlats närmare i föregående avsnitt.
Direktivet är avsett att reglera miniminivån för konkurrensutsättning på
marknaden för marktjänster. Inget hindrar därför en flygplats från att
öppna marknaden för all form av hantering av alla typer av tjänster om
man så önskar.
Användarkommittéer skall enligt direktivet inrättas också på mindre
flygplatser. Leverantörer och användare där kommer därmed att fa ökad
insyn i frågor som rör flygplatsernas marktjänstverksamhet. Redan detta
förhållande kan förväntas sätta press på flygplatserna och leda till att
möjligheterna till marktjänstverksamhet och egenhantering på mindre
flygplatser ökar eller i varje fall inte försämras.
Regeringens förslag: En självständig nämnd, Flygplatsnämnden, in-
rättas för att behandla ett flertal ärenden som rör tillämpningen av
denna lag. Kostnaderna för Flygplatsnämnden skall inte belasta stats-
budgeten.
Luftfartsverkets olika roller aktualiseras vid genomförandet av
marktjänstdirektivet, särskilt rollerna som utövare av myndighetsfunktio-
ner och som kommersiell aktör i egenskap av innehavare och driftansva-
rig för flygplatser. Luftfartsverket utför också marktjänster åt tredje man
genom ett aktiebolag i vilket verket har ett betydande ägarinflytande.
Jävsliknande situationer kan uppstå om Luftfartsverket anförtros någon
eller några av de myndighetsroller som nämns i direktivet samtidigt som
Luftfartsverket har en roll som flygplatshållare. Om dessutom något
verksanknutet bolag bedriver marktjänstverksamhet på flygplatsen blir
problematiken ännu tydligare.
Direktivet placerar rättigheter och skyldigheter på flygplatsens led-
ningsenhet. Med ledningsenhet menas, som tidigare nämnts, en enhet
som tillsammans med eller självständigt från annan verksamhet och i
kraft av nationella lagar och författningar har i uppdrag att administrera
flygplatsernas infrastrukturer, samt samordna och kontrollera den verk-
samhet som aktörer som befinner sig på berörd flygplats eller berört flyg-
platssystem bedriver. På de flygplatser som drivs av Luftfartsverket kan
alltså en del av Luftfartsverket utgöra ledningsenhet samtidigt som en
annan del av verket far en myndighetsroll.
För att göra sina roller tydligare har Luftfartsverket samlat sina upp-
gifter i olika avdelningar. Luftfartsverket är ändå medvetet om att roll-
konflikter kan uppstå och att de kan medföra negativa effekter från kon-
kurrenssynpunkt. Verket har emellertid i den promemoria som man upp-
rättade föreslagit att verket skall hantera ärenden enligt marktjänstdirek-
tivet. Flera remissinstanser har noterat problematiken. Verket anser att en
del av olägenheterna bör kunna motverkas genom organisatoriska åt-
Prop. 1999/2000:41
31
gärder inom verket. Flera remissinstanser anser emellertid inte att sådana
åtgärder är tillräckliga för att säkerställa konkurrensneutralitet.
Kritiken om Luftfartsverkets olika roller är befogad. Det torde inte vara
möjligt att låta Luftfartsverket vara den fristående myndighet som skall
hantera ärenden enligt marktjänstdirektivet.
Ett genomforande av direktivet förutsätter att en mängd beslut skall tas
av en instans som är fristående från berörda parter. Till största delen be-
rörs Luftfartsverkets flygplatser av direktivets bestämmelser, och redan
av den anledningen är det olämpligt att låta någon enhet inom Luftfarts-
verket fatta beslut. Det är också tveksamt om en sådan ordning skulle stå
sig vid en närmare granskning ur EG-rättsliga aspekter. Bland de myn-
digheter som skulle kunna komma i fråga som alternativa beslutsfattare
framträder Konkurrensverket som det lämpligaste alternativet. I Danmark
har man också lagt dessa uppgifter på den danska motsvarigheten, Kon-
kurrencestyrelsen. Konkurrensverket har dock i sitt remissvar på Luft-
fartsverkets promemoria med kraft avvisat dessa tankar, då man i så fall
skulle hamna i en ohållbar eller i varje fall olämplig situation om man
både skall vara den myndighet som beslutar och utser aktörer och därefter
skall utöva kontroll att dessa aktörer och andra agerar inom ramarna för
det konkurrensrättsliga regelverket. Det är svårt att hitta andra lämpliga
kandidater i den svenska myndighetsfloran.
Det enklaste sättet att lösa denna konflikt är att inrätta en liten själv-
ständig myndighet i form av Flygplatsnämnden. En förebild till denna
nämnd kan man hitta i Stängselnämnden som i dag sammanträder någon
eller några gånger per tiotal år, och då finns till hands för att lösa vissa
tvister enligt lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.
Stängselnämndens ledamöter förordnas av regeringen för viss tid. Dess
verksamhet skall bekostas till lika delar av partema. När det inte finns
några ärenden att handlägga så kan man säga att verksamheten vilar.
Med tanke på att Sverige i dag endast har ett fatal flygplatser med en så
pass stor trafik att lagens bestämmelser blir tillämpliga måste prognosen
för den arbetsbelastning som skall läggas på denna nya myndighet vara
att det kanske blir några enstaka ärenden under den första tiden. Att till-
skapa en helt fristående nämnd av nu skisserat slag bör dessutom till-
godose kraven på att en självständig instans prövar de flesta frågor enligt
direktivets krav.
Det har under en tid pågått ett fortlöpande arbete med att föra bort
olika förvaltningsärenden från regeringens arbetsuppgifter, och Flyg-
platsnämnden bör utpekas att hantera de flesta av de ärenden som kan
uppkomma vid tillämpningen av den lagstiftning som direktivet ger upp-
hov till.
Kostnaderna för denna nämnds arbetsuppgifter bör läggas på dem som
betjänas av nämndens verksamhet. Ledamöterna bör erhålla ett av rege-
ringen fastställt arvode för varje sammanträdestillfalle samt ersättas för
eventuella resekostnader och liknande. I ett ärende inför nämnden kan en
part tänkas anlita biträde av en advokat eller liknande. Sådana process-
Prop. 1999/2000:41
32
kostnader bör helt stanna på den part som anlitar biträdet. Några regler
om ersättning för ”rättegångskostnader” tas därför inte in i detta lagför-
slag.
Innan tillräcklig erfarenhet har erhållits om hur pass omfattande verk-
samheten blir bör en myndighet utpekas i förordning att tillhandahålla det
eventuella administrativa stöd som Flygplatsnämnden kan behöva. Det
stödet bör Luftfartsverket kunna stå för, tills vidare utan särskilda
kompensationsregler. Om det efter några år skulle visa sig att nämndens
arbetsuppgifter blir mera omfattande än som skisserats här bör regeringen
kunna verka för att erforderliga justeringar görs.
Det pågår diskussioner om att bryta ut flygplatserna från Luftfarts-
verket och bolagisera flygplatsverksamheten. Beroende på hur det arbetet
framskrider och genomförs kan eventuellt Luftfartsverket kunna ta över
Flygplatsnämndens arbetsuppgifter i framtiden.
Regeringens förslag: För de flygplatser där lagens bestämmelser om
begränsningar av marknaden och urval av leverantörer av marktjänster
samt om vilka som skall fa utöva egenhantering skall tillämpas skall
de flesta beslut fattas av ledningsenheten eller Flygplatsnämnden.
Departementspromemorians förslag: Regeringens förslag överens-
stämmer med promemorians förslag, med undantag för vissa språkliga
justeringar.
Remissinstanserna: Luftfartsverket och Svenska Kommunförbundet
anser att det i det generella fallet skall vara flygplatsens ledningsenhet
som skall fatta beslut om urval av vilka som skall fa komma i fråga som
marktjänstleverantörer. Varje annat system för urval inkräktar på flyg-
platshållarens rådighet över flygplatsen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt marktjänstdirektivets artikel 11
fattas beslut om urval av tjänsteleverantörer av ledningsenheten. I vissa
angivna jävsfall skall urvalsbesluten emellertid fattas av den behöriga
myndigheten. Genom tillskapandet av Flygplatsnämnden far man en in-
stans som kan göra en fristående prövning av nu aktuella ärenden. Som
verkligheten ser ut i dag, kommer jävsregeln att slå till i de allra flesta
fall och i praktiken torde samtliga ärenden att behöva handläggas av
nämnden och inte av flygplatsens ledningsenhet.
När det gäller urval av användare som skall fa utöva egenhantering
säger inte direktivet vem som skall fatta besluten om urval utan här far
medlemsstaterna besluta om hur urvalsprocessen skall gå till. Här bör
paralleller kunna dras till direktivets bestämmelser om urval av tjänste-
leverantörer. Några jävsfall som är att jämställa med dem som rör urval
av tjänsteleverantörer torde inte firmas när det gäller egenhantering på de
flygplatser som drivs av Luftfartsverket eller av kommuner då dessa inte
bedriver kommersiell luftfart. På enskilt drivna flygplatser kan man dock
Prop. 1999/2000:41
33
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 41
tänka sig att ett flygbolag kan ha eller komma att ha ekonomiska ägar- Prop. 1999/2000:41
intressen och att ledningsenheten därför inte kan behandla ett
urvalsförfarande på ett helt neutralt sätt. Det finns också en misstänksam-
het bland marknadens aktörer att andra parter inte alltid agerar på ett helt
neutralt sätt. För att motverka sådana tankar och för att även denna ur-
valsprocess bäst skall passa in i det övriga regelverket bör dock Flyg-
platsnämnden fatta också sådana beslut.
Beträffande Luftfartsverkets och Svenska Kommunförbundets invänd-
ning om att flygplatshållaren skall behålla sin rådighet över flygplatsen
kan följande anföras. Regelverket gäller bara flygplatser som är öppna för
kommersiell lufttrafik. Den som håller en privat flygplats som inte är
öppen för sådan trafik träffas inte av bestämmelserna. Däremot finns det
ett omfattande regelverk på både europeisk och svensk nivå som både ger
rättigheter, möjligheter och begränsningar till luftfartsverksamhet för
andra flygplatser. Många av bestämmelserna i det regelverket innebär
olika former av begränsningar i flygplatshållarens rådighet över flygplat-
sen. Den föreslagna lagstiftningen är snarast ett komplement till detta
regelverk, och bör kunna fördras av flygplatshållaren.
Det är sannolikt frågan om vilket eller vilka flygbolag som skall ha rätt
att utöva egenhantering som satts i fråga av Luftfartsverket och Svenska
Kommunförbundet. Därvid kan konstateras att det i dag bara är på tre
flygplatser som bolagen skall ha rätt att utföra egenhantering av airside-
tjänster. Dessa drivs alla av Luftfartsverket. Så länge det finns gott om
plats och utrymme för alla dem som vill utföra egenhantering och man
kan komma överens om villkoren, så bör man över huvud taget inte be-
höva koppla in Flygplatsnämnden. Problemen kommer först när man
börjar närma sig maximalt antal företag som rent fysiskt kan fa plats att
utföra egenhantering. Det gäller då att först få ett beslut om hur många
företag som skall kunna tillåtas, och därefter besluta om vilka kriterier
som skall gälla för urvalet av vilka som skall släppas in på marknaden i
en situation där vissa begränsningar måste råda. Slutligen skall en urvals-
process ske. I det läget — om det över huvud taget uppkommer — är det
lämpligast att en neutral instans fattar dessa beslut. När det gäller beslut
om leverantörer av marktjänster till tredje man finns det i dag ingen icke
statlig flygplats där reglema skall tillämpas. När och om reglema blir
tillämpliga där är det ledningsenheten som fattar beslut om ledningsen-
heten är helt fri från inblandning i marktjänstverksamhet i övrigt. I andra
fall skall Flygplatsnämnden fatta besluten. Detta följer av obligatoriska
regler i marktjänstdirektivet.
Regeringens förslag: All marktjänstverksamhet skall redovisas sepa-
rat av dem som bedriver sådan verksamhet. Ett uttryckligt förbud mot
korssubventionering tas in i lagen. Den som utför sedvanlig revision
av en leverantör av marktjänster skall fa ett uppdrag att utfärda ett sär-
skilt intyg om lagens regler om bokföring har följts.
34
Departementspromemorians förslag: Regeringens förslag följer i
stort promemorians förslag, med undantag för att regeringen har beaktat
vad Riksrevisionsverket anfört.
Remissinstanserna: Riksrevisionsverket har i sitt yttrande pekat på att
vad som anförs i departementspromemorian i denna del delvis bygger på
ett missförstånd om vilken roll en revisor har. Man har på ett förtjänst-
fullt sätt lämnat ett förslag till hur man kan lösa problemet.
Regeringens bedömning: En ledningsenhet på en flygplats, en använ-
dare eller en leverantör som tillhandahåller marktjänster till tredje man
skall göra en bokföringsmässig uppdelning mellan den verksamhet som
är knuten till tillhandahållandet av marktjänster och övrig verksamhet.
Eftersom samma konkurrensmässiga villkor bör gälla på alla flygplatser
bör denna skyldighet omfatta alla, även mindre flygplatser där tredje-
manshantering förekommer.
En flygplats far inte subventionera sin marktjänstverksamhet med in-
komster som härrör från dess uppdrag som flygplatsmyndighet.
Enligt artikel 4.2 i marktjänstdirektivet skall medlemsstaten utse en
oberoende kontrollant som skall övervaka att den bokföringsmässiga
uppdelningen sker och att det inte förekommer någon överföring av
finansiella medel mellan den verksamhet som ledningsenheten bedriver i
egenskap av flygplatsmyndighet och den verksamhet som den bedriver i
fråga om marktjänster. Direktivet innehåller inte någon artikel som ut-
tryckligen förbjuder sådan överföring av medel, bara att kontrollanten
skall övervaka att så inte sker. I ingressen, punkt 20, sägs emellertid att
en flygplats inte far subventionera sin marktjänstverksamhet med inkomst
som härrör från dess uppdrag som flygplatsmyndighet.
Med en strikt tolkning av direktivets tillämpningsbestämmelser om-
fattar skyldigheten att hålla en bokföringsmässig åtskillnad endast flyg-
platser med en årstrafik som är högre än eller lika med två miljoner
passagerarrörelser eller 50 000 ton gods, eftersom reglema om
marktjänster till tredje man endast omfattar dessa större flygplatser.
Luftfartsverket har emellertid i sin promemoria ansett att det finns skäl
för bokföringsmässig separering även på mindre flygplatser där tredje-
partshantering utförs av flera leverantörer. Frågan är alltså om skyldig-
heten bör utsträckas till att gälla även på de mindre flygplatserna.
Eftersom samma konkurrensmässiga villkor bör gälla alla flygplatser,
även de mindre, och det i övrigt saknas skäl att särbehandla de mindre
flygplatserna i denna del bör skyldigheten att separera bokföringen om-
fatta även mindre flygplatser där tredjemanshantering förekommer.
Ett uttryckligt förbud mot korsvis subventionering bör tas in i lagen.
Det finns flera alternativa lösningar när det gäller vem som skall vara
kontrollant. Det kan vara en revisor, en befintlig myndighet, t.ex. Kom-
merskollegium eller Konkurrensverket, eller en nyinrättad myndighet.
Både Konkurrensverket och Kommerskollegium har dock motsatt sig att
de åläggs uppgiften att vara kontrollant. Man kan också tänka sig att
någon myndighet utser en lämplig kontrollant.
I Danmark skall en statsauktoriserad revisor utses av flygplatsen och
leverantörerna. Konkurrencestyrelsen granskar på grundval av revisions-
handlingama att räkenskapsmässig åtskillnad föreligger och huruvida
Prop. 1999/2000:41
35
subventionering av medel har skett. Den danska lagstiftningen innehåller
inget uttryckligt förbud mot subventionering.
I Finland utser vederbörande ministerium en kontrollant som skall
granska företagens bokföring. Företagen skall till kontrollanten över-
lämna bokföringen och de uppgifter som behövs. Kontrollanten skall till
vederbörande ministerium lämna en berättelse med en redogörelse för hur
bokföringen genomförts. Berättelsen skall hemlighållas till den del den
innehåller uppgifter om affärs- eller yrkeshemligheter, om inte samtycke
lämnas till att uppgifterna offentliggörs. Vidare finns en bestämmelse om
tystnadsplikt för den som genomfört kontrollen. Det hänvisas till be-
stämmelser om straffansvar för den som överträder bestämmelser om
sekretess. Kontrollanten skall enligt den finska lagstiftningen också över-
vaka att inte de medel som anvisats för myndighetsuppgifter används till
att producera marktjänster eller till att subventionera de avgifter som
uppbärs för dessa. I propositionen till den finska lagen noteras att direk-
tivet inte innehåller någon bestämmelse om förbud mot korsvis subven-
tionering. I propositionen sägs också att bestämmelsen i direktivet om
övervakningsskyldighet kan anses innehålla ett ”indirekt förbud” mot
subventionering. De tillägg i den finska luftfartslagen som marktjänst-
direktivet föranlett innehåller inget uttryckligt förbud mot denna typ av
subventionering.
För svensk del kan man finna en lösning genom att snegla på hur
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december
1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre
marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna8, i
fortsättningen benämnt postdirektivet, har genomförts i den svenska lag-
stiftningen. I detta direktiv finns nämligen krav på hur viss redovisning
skall ske och hur kontroll av denna skall göras (artiklarna 12-15). Dessa
särskilda redovisningskrav och kontrollen därav genomfördes genom
7a§ postlagen (1993:1684) genom en direkt hänvisning till postdirek-
tivets bestämmelser. Där ansåg man att den som reviderar postföretagen
också skall kontrollera att postdirektivets bestämmelser iakttagits.
Luftfartsverkets verksamhet revideras av Riksrevisionsverket och de
andra företag som är aktuella i marktjänstdirektivets sammanhang är
nästan undantagslöst sådana juridiska personer som skall bli föremål för
revision som utförs helt eller delvis av en auktoriserad eller godkänd
revisor, vilka alla uppfyller kravet på oberoende kontrollant. Av praktiska
och ekonomiska skäl framstår det därför som lämpligt att Sverige upp-
fyller direktivets krav genom att utpeka dem som utför den sedvanliga
revisionen av berörda företag att också utföra den kontroll som
marktjänstdirektivet föreskriver. För att tillgodose de synpunkter som
Riksrevisionsverket har framfört bör det i lagen införas regler om att
leverantörer av marktjänster skall till Flygplatsnämnden inkomma med
ett av revisorn utfärdat intyg över utförd granskning om leverantören av
marktjänster har följt den föreslagna lagstiftningen. Leverantören av
marktjänster bör till revisorn överlämna en redogörelse för hur man orga-
niserat sin bokföring så att kravet på åtskillnad blivit tillgodosett. Revi-
sorn skall sedan uttala sig i intyget om bokföringen uppfyller lagens krav.
EGTL 15, 21.1.1998, s. 14, Celex 397R0067.
Prop. 1999/2000:41
36
Intyget skall utformas i enlighet med god redovisningssed. Regeringen Prop. 1999/2000:41
bör meddela kompletterande föreskrifter om denna intygsverksamhet.
Regeringens förslag: De flesta beslut som meddelas med stöd av
lagen om marktjänster på flygplatser skall kunna överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol.
Marktjänstdirektivet anger i artikel 21 att beslut som fattats med tillämp-
ning av artikel 7.2 och artikel 11-16 skall kunna överklagas av varje part
som kan bevisa sitt legitima intresse. Vidare slås fast att sådan talan skall
kunna föras inför nationell domstol eller inför annan från flygplatsen fri-
stående myndighet. Direktivets regelverk är av typen minimikrav, och det
bör vara möjligt att låta möjligheterna att överklaga beslut även omfatta
beslut som fattats med tillämpning av andra artiklar än de angivna. Detta
gör det möjligt att låta flera beslut bli överklagbara när detta framstår
som överensstämmande med svensk förvaltningstradition. Med detta av-
ses här rätten för enskild att fa överklaga beslut som går honom eller
henne emot. Detta stämmer i varje fall när det är det allmänna som har
fattat det negativa beslutet. När det däremot är ett enskilt rättssubjekt som
meddelar ett negativt beslut är detta inte lika givet. Då brukar det nor-
mala vara att den missnöjde enskilde far väcka talan i allmän domstol.
Enligt det lagförslag som presenteras i denna proposition skall de flesta
beslut, som kan uppfattas som negativa eller att de går enskild emot,
fattas av den nya Flygplatsnämnden. Denna nämnd blir en del av det all-
männa och då blir det rätt naturligt att dess beslut skall kunna överklagas
till allmän förvaltningsdomstol.
Remissinstansernas synpunkter på de förslag som lämnades i Luftfarts-
verkets promemoria var splittrade. Vissa ansåg att det är olämpligt att ha
flera olika instansordningar vid överprövning av beslut och åtgärder en-
ligt ett och samma direktiv. Andra kunde tänka sig en sådan lösning.
I Lufträttsutredningens slutbetänkande (SOU 1999:42) Ny luftfartslag
föreslås att alla Luftfartsverkets beslut - med ett undantag - skall kunna
överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Det framstår som tilltalande om man kan samla de flesta ärenden och
beslut inom luftfartssektorn i ett och samma regelverk för överprövning.
De flesta beslut som kommer att fattas med tillämpning av detta lagför-
slag bör därför kunna överklagas till en och samma instans. Som det
svenska domstolsväsendet är uppbyggt, och med beaktande av det pågå-
ende arbetet att minska antalet specialdomstolar, ligger det närmast till
hands att låta allmän förvaltningsdomstol handlägga överklaganden en-
37
ligt denna lag. Allmän förvaltningsdomstol har redan i dag att pröva
ärenden enligt lagen om offentlig upphandling, och eftersom det finns
inslag i marktjänstdirektivet som har påtagliga likheter med sådan upp-
handling, bör denna tillkommande ärendegrupp inte bereda de allmänna
förvaltningsdomstolarna någon alltför stor tillkommande arbetsbörda. Då
har här också beaktats den bedömning på annat håll i denna proposition
om det sannolikt låga antalet ärenden som kommer att handläggas med
tillämpning av detta lagförslag.
Som lagförslaget är utformat kommer i princip alla beslut som går en-
skild emot samt beslut om avgifter som påförs med stöd 4 § att kunna
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett undantag från denna
princip är beslut om begränsningar av tillträdet till marknaden m.m. som
grundar sig på bristande ömsesidighet i förhållande till tredje land. Här
gäller det beslut som har påtagliga inslag av politiska bedömningar som
därför är olämpliga för sedvanlig domstolsprövning. Sådana ärenden
skall också enligt lagförslaget i denna proposition prövas av regeringen.
Lagrådet har i sitt yttrande pekat på en oklarhet i det remitterade lag-
förslaget. Det gäller ersättningar som far tas ut med tillämpning av 20 §
tredje stycket när leverantörer av marktjänster och användare som utövar
egenhantering ges tillträde till anläggningar på en flygplats. Dessa an-
läggningar är ibland privatägda, och en eventuell tvist om ersättningarnas
storlek saknar all likhet med de processer som brukar föras i allmän för-
valtningsdomstol. Det är här som regel fråga om hyresersättningar,
leasingkostnader och dylikt. Processer om sådana ersättningar förs van-
ligtvis som vanliga tvistemål i allmän domstol, eller eventuellt i special-
domstol. För att undanröja den oklarhet som Lagrådet har uppmärksam-
mat ändras den föreslagna lagens sista paragraf på så sätt att tvister om
sådana ersättningar som har sin grund i 20 § tredje stycket inte längre
omfattas av överklagandebestämmelsema. Därigenom regleras inte er-
sättningar för detta slag av upplåtelser i den nu föreslagna lagen. För
tvister om sådana ersättningar kommer därför samma regler att gälla som
för andra civila tvistemål. Den allmänna regeln i 7 § andra stycket skall
däremot gälla även vid ersättningar som tas ut i nu aktuella fall, vilket är
ett krav enligt artikel 16.3 i marktjänstdirektivet.
I lagen skall enligt huvudregeln tillämpas på alla flygplatser som står
öppna för kommersiell lufttrafik. Med kommersiell lufttrafik menas trafik
där luftfartstjänster erbjuds mot betalning. Det innebär att taxiflyg och
charterverksamhet omfattas av begreppet kommersiell lufttrafik, men inte
flygningar där ett företag använder sina egna flygplan för att transportera
sin personal. Rent militära flygplatser faller också utanför tillämpnings-
området.
Definitionen av "commercial air transport operation" i bilaga 6 till
ICAO-konventionen är vägledande vid avgörande av vad som är att be-
trakta som kommersiell lufttrafik. Det är inte avgörande om det på flyg-
Prop. 1999/2000:41
38
platsen vid varje tillfälle bedrivs kommersiell lufttrafik, utan om flygplat-
sen allmänt sett står öppen for sådan trafik.
I upplysningssyfte ger kommissionen årligen ut en forteckning över de
flygplatser som avses i direktivet, senast i form av ett meddelande publi-
cerat i EGT C 61, 3.3.1999, s. 4.
2§
De uttryck som definieras i artikel 2 i marktjänstdirektivet är centrala,
och bör därför tas in i lagen.
Begreppet ledningsenhet är viktigt. Med begreppet åsyftas någon som
självständigt eller gemensamt med andra rent faktiskt fattar de beslut som
avses i direktivet, t.ex. om urval av tjänsteleverantörer eller användare
som skall fa utöva egenhantering. Avsikten är inte att Luftfartsverket som
verk betraktat skall vara ledningsenhet för de flygplatser som drivs av
verket, utan t.ex. flygplatschefen eller något annat flygplatsorgan.
Det är lämpligt att flygplatserna tydliggör vilken enhet som skall be-
traktas som flygplatsens ledningsenhet. Det saknas därvid betydelse vid
tillämpning av de materiella bestämmelserna i lagen om beslutanderätten
ligger hos någon urskiljbar juridisk person eller om den ligger hos en
eller flera fysiska personer. Denna uppgift att ange vem eller vilka som
skall betraktas som ledningsenhet på varje flygplats bör kunna tas in i en
föreskrift som utfärdas av Luftfartsverket.
Bilagan i direktivet tas in, med några språkliga justeringar efter på-
pekande från Lagrådet, som en bilaga till lagtexten. De tjänster som
nämns i bilagan är avgränsade så att de gäller endast tjänster som särskilt
ansluter till lufttrafik och flygresor. Det betyder att en stor del av de
tjänster som står till passagerarnas och den övriga allmänhetens för-
fogande på flygplatsen, såsom kioskförsäljning, cafeteria- och
restaurangverksamhet, valutaväxling, inkvartering, parkering och
marktransporter till och från flygplatsen faller utanför direktivets tillämp-
ningsområde.
Direktivets regler omfattar normalt underhåll av rutinkaraktär som ut-
förs inför varje flygning, inklusive tillhandahållande av det material som
krävs för underhåll och av reservdelar samt tillhandahållande av plats för
sådant underhåll. Reglema omfattar däremot inte sådant omfattande eller
grundläggande underhåll av flygplanet som kräver långvariga åtgärder.
Definitionen av begreppet egenhantering skall ses mot bakgrund av
önskemålet att undvika överenskommelser som möjliggör för användare
att snedvrida konkurrensen genom att erbjuda tjänster utan att genomgå
det offentliga anbudsförfarandet som gäller vid urval av leverantörer av
tjänster till tredje man.
Det är inte att anse som egenhantering om tjänster tillhandahålls av
specialiserade dotterföretag, ens om det till 100 procent ägs av trans-
portören, om inte dotterbolaget är en användare av flygplatsen, dvs. själv
transporterar passagerare, post eller gods till eller från flygplatsen.
I stadgandet ges ytterligare tolkningsanvisningar för tillämpning av be-
greppet ledningsenhet.
Prop. 1999/2000:41
39
4§
Här presenteras den nya nämnd som skall inrättas för att tillgodose direk-
tivets krav på att ett flertal beslut skall fattas av en från flygplatshållare
och flygbolag fristående instans. En förebild till denna nämnd är Stäng-
selnämnden enligt lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg
m.m. Nämnden föreslås få namnet Flygplatsnämnden. Den skall bestå av
tre ledamöter. Ordföranden skall vara en jurist med domarerfarenhet.
Detta är kravet på ordföranden i till exempel Revisorsnämnden och ett
liknande krav bör vara lämpligt även för denna nämnd. Han eller hon
skall biträdas av två personer som exempelvis föreslås av Luftfartsverket
respektive av användarkommittén vid en av Sveriges större flygplatser.
Därigenom öppnas möjligheterna för att fa frågor belysta från flera av
marknadens perspektiv. Detta får regleras närmare i den förordning som
skall komplettera detta lagförslag.
Tanken är vidare att kostnaderna för nämndens verksamhet inte skall
belasta statsbudgeten, utan betalas av dem som betjänas av nämnden.
Vid remissmötet diskuterades möjligheten att låta nämnden bestå av
fem ledamöter i stället för tre för att bredda basen och låta flera in-
tressenter bli representerade i nämnden. Den möjligheten väckte ingen
entusiasm bland de närvarande. SAS och Servisair AB har framfört tvivel
inför det lämpliga att en av nämndens ledamöter skall utses efter förslag
av Luftfartsverket. Bl.a. anför man att detta inte skulle vara i enlighet
med EG-fördragets konkurrensregler och man är också rädd för att denna
representant kommer att få ett alltför starkt inflytande i nämndens verk-
samhet. Till viss del liknar nämndens sammansättning en traditionell
skiljenämnd, och åtminstone inledningsvis bör ”båda sidorna” i ärenden
enligt detta lagförslag vara representerade i nämnden.
Lagrådet har påpekat i sitt yttrande att det bemyndigande som återfinns
i sista stycket enbart behövs för avgifterna för Flygplatsnämndens verk-
samhet, och inte för dess verksamhet i övrigt. Lagrummet har därför
justerats i enlighet med Lagrådets önskemål. Av samma skäl kan 24 § i
det till Lagrådet remitterade lagförslaget utgå.
5§
En användarkommitté skall inrättas på varje flygplats som omfattas av
lagen. Det gäller alltså även mindre flygplatser. Kommittén skall bestå av
företrädare för användare eller organisationer som företräder dessa an-
vändare. Alla användare har rätt att ingå i kommittén, även tillfälliga an-
vändare av flygplatsen. Med användare av en flygplats avses här den som
passar in på definitionen av begreppet i 2 §.
Kommittén har endast en rådgivande funktion. Att kommittén skall
rådfrågas framgår av andra stadganden, t.ex. av 10 §. Beträffande det
obligatoriska samrådsförfarandet enligt direktivets artikel 13, se nedan
under 22 §.
För att undvika att tillskapa onödig byråkrati bör det vara upp till an-
vändarkommittén vid varje enskild flygplats att utarbeta interna proce-
durer och rutiner för kommitténs sammanträden och beslutsfattande.
Den för marktjänstdirektivet ansvarige tjänstemannen vid kommissio-
nen har under hand påpekat att en leverantör av marktjänster inte är en
Prop. 1999/2000:41
40
lämplig organisation som kan eller bör företräda användare av en flyg-
plats i detta hänseende.
6-7 §§
I 6 § anges på vilka flygplatser lagens olika bestämmelser skall tillämpas.
Även om huvudprincipen är att när lagen är tillämplig skall tillträdet till
marknaden för marktjänster vara fritt, så finns det stora möjligheter till
begränsningar av detta fria tillträde. I 7 § anges närmare de skäl som skall
föreligga för att begränsningsbeslut skall fa meddelas. Det är endast
säkerhets-, kapacitets- eller utrymmesskäl som skall kunna motivera
inskränkningar i marknaderna för marktjänster till tredje man och egen-
hantering.
I andra stycket till 7 § anges en annan huvudprincip för lagens tillämp-
ning. Leverantörer och användare skall behandlas på ett affärsmässigt sätt
och beslut och liknande skall grunda sig på skäl som är relevanta, objek-
tiva, genomblickbara och icke-diskriminerande. Dessa fyra kriterier skall
i alla sammanhang vara vägledande för tillämpning av lagens bestämmel-
ser, t.ex. urvalsbestämmelsema. Ett undantag från denna huvudprincip
görs för beslut vid bristande ömsesidighet i förhållande till tredje land,
som regleras i 23 §. Länsrätten i Stockholms län har ifrågasatt om man
vid tillämpning av bestämmelserna i 23 § bara skall kunna bortse från
kravet på icke-diskriminering eller alla de fyra kriterier som anges i 7 §.
Troligen kommer beslut med tillämpning av 23 § att vara så pass politiskt
färgade att det kan vara svårt att klarlägga huruvida de övriga kriterierna
kan uppfyllas eller inte. Dessa politiskt färgade beslut bör kunna tas utan
allt för djupgående analys av skälen och någon ändring av lagförslaget
föreslås inte här.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 maj 2000.1 marktjänstdirektivet finns
i artikel 1 tämligen invecklade övergångsregler för hur reglema
successivt skall bli tillämpliga på olika stora flygplatser. Enligt den
senaste förteckningen över flygplatser som kommissionen har publicerat
(EGT C 61, 3.3.1999, s. 4) framgår att Landvetter och Arlanda har sådan
trafik som gör att alla regler skall tillämpas direkt från lagens ikraft-
trädande. Sturup har en årstrafik mellan 1 och 2 miljoner passagerarrörel-
ser och/eller mellan 25 000 och 50 000 ton gods, och når alltså inte upp
till de gränsvärden som enligt marktjänstdirektivet skall gälla senast från
den 1 januari 2001. För svensk del kan man därför låta lagförslaget direkt
gälla de gränsvärden som skall tillämpas nio månader efter det att lagen
föreslås träda i kraft utan att någon skall behöva lida någon skada i för-
hållande till marktjänstdirektivets regelverk.
De mindre flygplatser vars årstrafik inte uppgår till de i 6 § angivna
volymerna omfattas alltså inte av bestämmelserna om marktjänster till
tredje man i 8-11 §§ eller av bestämmelserna om egenhantering av air-
szJe-tjänster i 12-14 §§. På dessa flygplatser gäller dock huvudregeln i
7 § för de tjänster som skall tillåtas på dessa flygplatser.
De mindre flygplatserna omfattas av lagens övriga bestämmelser, t.ex.
dem om anläggningar för marktjänster och tillträde till dessa samt av be-
stämmelserna om användarkommittéer och samråd.
Luftfartsverket bör en gång om året upprätta en förteckning över vilka
flygplatser som når upp till en sådan årstrafik som innebär att de har
Prop. 1999/2000:41
41
kvalificerat sig för tillämpning av lagens mer detaljerade begränsnings-
och urvalsbestämmelser. Det bör framgå av ett särskilt stadgande i den
förordning, som planeras komplettera lagförslaget.
Det är årstrafiken som avgör om en flygplats faller under tillämpnings-
området for 8-14 §§. Om en flygplats når upp till de i 6 § angivna
tröskelvärdena skall lagens bestämmelser i princip tillämpas, även om
flygplatsen inte har upptagits på den nationella listan eller den lista som
kommissionen ger ut. Det krävs emellertid viss tid for den aktuella flyg-
platsen att vidta åtgärder för att uppfylla lagens krav, t.ex. att organisera
ett urvalsförfarande vid urval av tjänsteleverantörer. Sådana åtgärder
skall enligt kommissionens uppfattning ha vidtagits före utgången av det
år då publicering skedde eller inom tolv månader från utgången av det år,
under vilket flygplatsen överskred tröskelvärdena. Detta torde vara en
rimlig tillämpning av bestämmelserna.
I 6 § tredje stycket återfinns en bestämmelse om lagens tillämplighet på
en flygplats som når upp till tröskelvärdena för gods men inte vad gäller
passagerare, jämför marktjänstdirektivets artikel 1.3. Någon motsvarande
möjlighet till begränsad tillämpning när man uppnår tröskelvärdena för
passagerare men inte gods finns inte.
8-9 §§
Bestämmelserna om begränsning av marknaden för marktjänster till
tredje man är till att börja med tillämpliga endast på flygplatser som når
upp till den i 6 § första stycket angivna årstrafiken. De reglerar förutsätt-
ningar och former för att begränsa marknaden för tredjemanshantering.
Utgångspunkten är dock att marknaden skall vara öppen så långt det är
möjligt.
8 § omfattar endast azrszz/e-tjänster. För andra typer av tjänster på de
flygplatser som uppgår till den i 6 § första stycket angivna årstrafiken
gäller den principiella huvudregeln i 7 §. Detta står i överensstämmelse
med direktivets tillämpningsbestämmelser.
I 8 § anges inte några närmare förutsättningar för att begränsningar
skall fa ske. Förutsättningarna härför framgår i stället av 7 §. Det skall
röra sig om skäl som är att hänföra till säkerheten, kapaciteten och ut-
rymmet på flygplatsen. Enligt kommissionens uppfattning är det inget
som hindrar att leverantörer som kan erbjuda sina tjänster till ett stort
antal användare ges företräde.
Antalet tjänsteleverantörer far enligt stadgandet inte begränsas till färre
än två för varje typ av tjänst. För varje typ av tjänst skall användarna all-
tid ha möjlighet att välja den av de tjänsteleverantörer som har rätt att
utöva verksamhet, vars tjänster han önskar använda sig av. Denna rätt
torde inte fa begränsas genom att det t.ex. bestäms att vissa tjänste-
leverantörer skall utöva sin verksamhet på vissa områden på flygplatsen,
såsom en viss terminal, så att den användare som använder terminalen
tvingas använda just denna leverantörs tjänster.
Vidare skall minst en av leverantörerna på en flygplats vara oberoende
från flygplatsens ledningsenhet och större användare av flygplatsen eller
från en enhet som kontrollerar eller kontrolleras av denna ledningsenhet
eller användare. Detta krav förhindrar uppkomsten av situationer i vilka
den som driver flygplatsen och flygplatsens största användare i syfte att
Prop. 1999/2000:41
42
undvika konkurrens i praktiken avgör marktjänstemas prisnivå genom att
dela upp marknaden mellan sig. Vad som avses med kontroll, direkt eller
indirekt, i detta sammanhang far avgöras med hänsyn till omständig-
heterna i det enskilda fallet.
Enligt marktjänstdirektivet gäller kravet på oberoende från den 1
januari 2001 medan föreliggande lagförslag innebär att detta krav införs
den 1 maj 2000 på de största flygplatserna, dvs. de som når upp till en
årstrafik på 2 miljoner passagerarrörelser eller 50 000 ton gods.
I 9 § anges förutsättningar för att utöver vad som framgår av 8 § be-
gränsa marknaden för tredjemanshantering. I direktivet betecknas dessa
fall som undantag (jfr artikel 9). Det skall föreligga särskilda utrymmes-
eller kapacitetsskäl för att marknaden skall fa begränsas enligt 9 §. Det
kan vara begränsningar, t.ex. till följd av trängsel och nyttjandegrad av
tillgängliga ytor som gör det omöjligt att öppna marknaden till den
miniminivå som anges i 8 § vad avser a/rat/e-tjänster eller i enlighet med
huvudprincipen om fritt tillträde i 7 §. Denna typ av begränsningar far
endast meddelas för vissa, i stadgandet angivna tider. För de typer av
tjänster som anges i 9 § första stycket första strecksatsen far antalet leve-
rantörer inte begränsas till färre än två. Det framgår av hänvisningen till
8 § andra stycket.
I beslut enligt 9 § skall anges vilka tjänster som avses med beslutet,
vilka skäl som motiverar begränsningen samt de åtgärder som skall vidtas
för att komma till rätta med de specifika utrymmes- eller kapacitetsbe-
gränsningama.
Meddelade undantag skall anmälas till EG-kommissionen. Kom-
missionen kan med stöd av artikel 9.3-9.5 i marktjänstdirektivet motsätta
sig beslutet eller godkänna det. Kommissionens insyn och befogenheter
att påverka medlemsländernas beslut enligt artikel 9 innebär att den far
större insyn i fall där länderna beviljar företag exklusiva eller särskilda
rättigheter. Kommissionen kan i förekommande fall ingripa med stöd av
artikel 90 i EG-fördraget. Angående EG-rättsliga konkurrensregler, se
ovan under avsnitt 6.
Om antalet leverantörer som skall få erbjuda tjänster till tredje man har
begränsats i enlighet med 8 eller 9 § skall urvalet av leverantörer ske
efter ett anbudsförfarande. Det är alltså endast urval av tjänsteleveran-
törer som avses, inte urval av användare som skall fa utöva egenhante-
ring.
En anbudsinfordran skall göras. Den skall offentliggöras i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning, så att samtliga berörda leverantörer av
tjänster kan komma in med anbud. Leverantörerna skall väljas ut av led-
ningsenheten efter samråd med användarkommittén. Om ledningsenheten
själv tillhandahåller marktjänster eller kontrollerar en sådan tjänsteleve-
rantör eller på annat sätt har anknytning till ett sådant företag, skall Flyg-
platsnämnden utse leverantörerna. Ett påpekande från Lagrådet har be-
aktats i detta sammanhang.
Leverantörer skall vid urvalsförfarandet behandlas på ett affärsmässigt
sätt efter kriterier som är relevanta, objektiva, genomblickbara och icke-
diskriminerande. Det framgår av 7 §.
Prop. 1999/2000:41
43
Leverantörer av tjänster väljs ut för en tid av högst sju år. Om en leve-
rantör upphör med sin verksamhet före utgången av den period för vilken
han valts, skall en ersättare väljas enligt samma förfarande.
När antalet leverantörer är begränsat får ledningsenheten enligt 11 §
utan att iaktta urvalsförfarandet själv tillhandahålla marktjänster eller ge
ett företag tillstånd att tillhandahålla marktjänster på flygplatsen om en-
heten direkt eller indirekt kontrollerar företaget eller om företaget direkt
eller indirekt kontrollerar enheten.
Artikel 11 i direktivet gör det möjligt för medlemsstaterna att ställa upp
särskilda villkor för att en leverantör skall kunna komma i fråga för
marktjänstverksamhet till tredje man och att föreskriva om skyldighet att
tillhandahålla offentlig service (public service). Något behov av att införa
sådana villkor eller krav finns inte för närvarande.
12-14 §§
Bestämmelserna reglerar möjligheterna till begränsning av antalet an-
vändare som skall få utöva egenhantering och hur urval av sådana an-
vändare skall ske.
12-14 §§ är, som ovan nämnts, tillämpliga enbart på flygplatser som
har en årstrafik som är högre än eller lika med en miljon passagerarrörel-
ser eller 25 000 ton gods.
I 13 § ges möjlighet att besluta om mer långtgående, tidsbegränsade
begränsningar än vad som följer av 12 §. Förutsättningarna härför mot-
svarar dem som gäller vid begränsningar av marknaden för tredjemans-
hantering enligt 11 §. Liksom vid beslut enligt 9 § skall kommissionen
godkänna beslut enligt 13 § enligt det förfarande som anges i marktjänst-
direktivets artikel 9.3-9.5.
På de flygplatser som omfattas av bestämmelserna i denna del anges i
14 § att det är Flygplatsnämnden som väljer ut användare som skall få
utöva egenhantering i fall då dessa har begränsats till antalet. I stadgandet
anges inte några former för urvalsförfarandet. Av 7 §, som gäller alla
flygplatser, framgår emellertid att användare skall behandlas på ett
affärsmässigt sätt efter kriterier som är relevanta, objektiva, genomblick-
bara och icke-diskriminerande.
Från ett möte med den för marktjänstdirektivet ansvarige tjänste-
mannen i kommissionen kan noteras följande. Av erfarenheter från annat
håll inom EU kan man dra den slutsatsen att en flygplats, där man i dag
låter alla som så önskar utföra egenhantering, kan komma att uppnå en
maximal gräns för hur många som rent faktiskt kan utföra sådan verk-
samhet. Innan man har börjat närma sig denna gräns känner man kanske
inte något behov av att besluta om några begränsningar eller tidsbegränsa
möjligheterna till egenhantering. Det kan dock vara värt att notera att det
oftast är bra att redan från början tidsbegränsa sådana beslut, godkännan-
den eller liknande, så att man lättare kan vidta adekvata åtgärder när
maximigränsen börjar närma sig.
15 §
I denna paragraf anges att om ledningsenheten vill ställa upp villkor och
tekniska specifikationer som skall gälla en som vill utöva marktjänster, så
skall dessa villkor och specifikationer vara föremål för samråd med an-
Prop. 1999/2000:41
44
vändarkommittén innan de antas, jfr artikel 11.1 a. Även här gäller
principen om att villkoren och kraven skall vara relevanta, objektiva,
genomblickbara och icke-diskriminerande. Skälen för detta är naturligtvis
att en medlemsstat inte skall kunna begränsa sin egen marknad genom att
ställa upp en mängd ovidkommande krav. I jämförelse med departe-
mentspromemorians förslag har den sista meningen om att villkoren och
specifikationerna skall anges i särskilda beslut tillkommit för att det enk-
lare och tydligare skall framgå vad som skall kunna överklagas enligt
detta lagrum.
I detta lagrum tas bara in en erinran om att det kan behövas åtskilliga
andra tillstånd för att fa utöva marktjänster på en flygplats. Vissa sysslor
som utförs på flygsidan av en flygplats är säkerhetsklassade. Andra kan
kräva specialtillstånd, certifikat och liknande enligt föreskrifter i luft-
fartslagstiftningen eller i Luftfartsverkets Bestämmelser för civil luftfart.
Enligt marktjänstdirektivets artikel 14 är det möjligt att införa vissa krav
på godkännande av marktjänstutövare. Det är inte avsikten att här och nu
införa några nya former av tillstånd skall införas genom denna lag och
med stöd av detta lagrum. Utöver denna erinran bör det inte behövas
några ytterligare regler med innebörden att annan lagstiftning av arbets-
och milj orätts ligt slag m.m. även skall gälla vid marktjänstverksamhet.
Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande bl.a. uttalat att man saknar en
redovisning hur lagförslaget förhåller sig till lagstiftningen om säkerhets-
skydd och om skydd för samhällsviktiga anläggningar. Det förekommer
redan i dag att utomstående utför marktjänster på flygplatser som om-
fattas av nämnda författningsbestämmelser, och enligt regeringens be-
dömning skall inga förändringar i detta hänseende göras med anledning
av detta lagförslag. Några ytterligare överväganden ur denna aspekt torde
inte behöva göras för närvarande.
77f
Här lämnas regler om återkallande av rätten att utföra marktjänster. Så
bör få ske när marktjänstföretag har rätt att utöva sådan verksamhet men
inte gör det. Enligt direktivets artikel 15 skall man kunna förbjuda ett
marktjänstföretag att agera om det inte följer de regler som finns och som
syftar till att flygplatsen skall fungera tillfredsställande. Genom att införa
ett krav på att åsidosättandet av gällande regler skall ha skett på ett icke
ringa sätt avses att ett brott mot givna föreskrifter som beror på enstaka
slarv eller misstag inte i sig skall vara tillräckligt för en återkallelse.
Återkallelse bör också kunna komma i fråga för den som får för verk-
samheten nödvändiga tillstånd återkallade, eller att dessa upphör att gälla
av någon anledning.
När man på en flygplats inte har några formella begränsningar för ut-
övande av marktjänster kan flygplatsen och utövaren träffa erforderliga
avtal utan att koppla in Flygplatsnämnden eller liknande. På samma sätt
bör man formlöst kunna lämna marknaden på flygplatsen när de berörda
parterna är eniga. Reglema i denna paragraf riktar mera in sig på en situa-
tion när berörda parter inte är helt överens om vad skall inträffa fram-
över.
Prop. 1999/2000:41
45
Luftfartsverket har ifrågasatt behovet av detta lagrum. Främst åberopar Prop. 1999/2000:41
man de avtal som man träffar med berörda och som innehåller liknande
bestämmelser. Om detta är bara att säga att så länge det finns klara och
tydliga avtal om hur någon leverantör av marktjänster kan gå förlustig
denna sin rätt så bör regeln vara överflödig. Den finns mera till för den
händelse att avtalen saknar sådana regler eller att avtalen innehåller be-
stämmelser som inte är kompletta.
I andra stycket anges att det bara är ledningsenheten vid flygplatsen
som far ansöka om återkallelse. Därmed avses att minska risken för
bagatellingripande eller att mer eller mindre grundlösa processer inleds
av konkurrenter.
18-19 §§
Ledningsenheten på en flygplats, användaren eller den leverantör av
marktjänster som tillhandahåller marktjänster skall göra en strikt uppdel-
ning i bokföringen mellan den verksamhet som är knuten till tillhanda-
hållandet av dessa verksamheter och övrigt verksamhet. Bestämmelsen
gäller inte användare som utövar egenhantering. En användare som
producerat tjänster endast för eget eller ett dotterbolags bruk omfattas
alltså inte av skyldigheten, jfr definitionen av egenhantering i 2 §.
Lagen föreskriver inte närmare hur bokföringen skall ske. För svensk
del brukar ”god redovisningssed” vara vägledande i de flesta samman-
hang, och bör kunna vara det även vid tillämpningen av denna lag. Det är
upp till respektive användare att avgöra så länge det av bokföringen
framgår vilka bokföringsåtgärder som gäller tillhandahållandet av
marktjänster till tredje man.
En flygplats far inte subventionera sin marktjänstverksamhet med in-
komster som härrör från dess uppdrag som flygplatsmyndighet. Andra
subventioneringsformer är tillåtna, så länge förfarandena inte bryter mot
andra bestämmelser, t.ex. i konkurrenslagen.
Den som skall revidera det aktuella företaget eller Luftfartsverket skall
kontrollera att den bokföringsmässiga uppdelningen sker. Denne skall
också kontrollera att det inte förekommer någon överföring av finansiella
medel mellan den verksamhet som ledningsenheten bedriver i egenskap
av flygplatsmyndighet och den verksamhet som den bedriver i fråga om
marktjänster. Lagtexten har i förhållande till departementspromemorian
justerats med hänsyn till ett påpekande från Riksrevisionsverket att revi-
sorns kontrollfunktion bör ha sin grund i att han eller hon far ett tilläggs-
uppdrag att utfärda ett särskilt intyg om bokföringen i det nu aktuella
hänseendet. Intyget utformas i enlighet med god revisionssed. Berört bo-
lag eller berörd myndighet skall själv upprätta en redogörelse i saken om
hur man följt lagens bestämmelser. Revisorns granskning skall avse tro-
värdigheten i denna redogörelse.
Enligt promemorians bedömning under avsnitt 9.5 skall skyldigheten
att hålla isär bokföringen gälla alla flygplatser där tredjemanshantering
förekommer.
46
20—21 §§ Prop. 1999/2000:41
I förhållande till departementspromemorian har 21 § fatt en justerad
lydelse för att tydliggöra att formella beslut behöver fattas för att över-
klagandereglema lättare skall kunna tillämpas.
Bestämmelserna syftar till att garantera att de operatörer som fatt till-
träde till marknaden för marktjänster till tredje man eller som far utöva
egenhantering behandlas rättvist när det gäller tillträdet till anläggning-
arna och fördelningen av dessa mellan operatörerna. Det ankommer på
ledningsenhetema att se till att leverantörer och användare får tillträde till
anläggningarna.
Av bestämmelserna följer inte några skyldigheter för ledningsenheten
att ordna nya utrymmen och anläggningar för leverantörerna av
marktjänster och utövarna av egenhantering. Den skall endast säkerställa
att de utrymmen och anläggningar som anvisats för marktjänster och
egenhantering står till allas förfogande eller fördelas mellan användarna
och leverantörerna på ett med hänsyn till konkurrensen neutralt sätt. Ett
inte oväsentligt inslag i artikel 16.2 i marktjänstdirektivet är att det också
föreskriver möjlighet att en ny tillkommande aktör kan tvinga fram om-
fördelningar och anpassningar av befintliga utrymmen.
För att flygplatserna skall fungera väl får ledningsenhetema anvisa
leverantörer och användare att använda sig av vissa centraliserade in-
frastrukturer. Gemensamt för centraliserade anläggningar är att dessa
anläggningar eller anläggningssystem tillhör flygplatsens grundstruktu-
rer, innebär ansenliga investeringar, kräver stort utrymme, placeras på
vissa ställen samt utgör enheter som kräver en relativt lång byggtid. Det
är inte möjligt att snabbt lägga till eller avlägsna sådana strukturer efter
behovet av marktjänster eller egenhantering. Utöver de anläggningar som
nämns i 21 § kan det röra sig om t.ex. passagerarterminaler eller incheck-
ningsutrymmen.
Att användarna kan åläggas att nyttja dessa anläggningar innebär att
det inte är tillåtet att använda egna, tillfälliga arrangemang eller medföra
egna strukturer. Obligatoriet innebär naturligtvis inte att en användare är
skyldig att använda anläggningar om han inte behöver det.
Om det på en flygplats finns t.ex. endast en anläggning för bränslepå-
fyllning så kan det vara att anse som en centraliserad anläggning, för vars
drift ett enda företag ansvarar. Flygplatsens användare kan under sådana
förhållanden hänvisas att använda sig av denna anläggning i samband
med påfyllning av bränsle. Samtidigt skall andra leverantörer av bränsle
ges möjlighet att använda anläggningen och bedriva sin verksamhet till-
sammans med det ansvariga företaget på affärsmässiga villkor.
Det skall vara möjligt att ta ut nyttjandeavgifter, hyror och liknande. I
så fall skall sådana ersättningar bestämmas på grunder som är relevanta,
objektiva, genomblickbara och icke-diskriminerande. Som närmare redo-
visats under avsnitt 9.6.2 bör tvister om nu aktuella ersättningar föras
som vanliga civilrättsliga tvister och inte som överklaganden till allmän
förvaltningsdomstol.
22 §
Artikel 13 i direktivet innehåller bestämmelser om ett obligatoriskt sam-
rådsförfarande minst en gång per år mellan flygplatsens ledningsenhet,
47
användarkommittén och de foretag som tillhandahåller marktjänster. Prop. 1999/2000:41
Skyldigheten att se till att samråd sker åvilar ledningsenheten. Samråd
skall enligt direktivet särskilt avse priserna på tjänster som varit föremål
för undantag enligt 9 § första stycket andra strecksatsen samt organisa-
tionen av hur dessa tjänster tillhandahålls.
Stadgandet är centralt, eftersom samrådsförfarandet är ägnat att ge
leverantörer och användare insyn i verksamheten och därigenom i någon
mån kontrollera att marktjänstverksamheten organiseras och bedrivs
under affärsmässiga former.
23 §
Enligt departementspromemorian skulle Flygplatsnämnden kunna med-
dela beslut om att reglema i lagen inte skall tillämpas på företag från
tredje land när det visar sig att detta tredje land diskriminerar
marktjänstutövare från EU. I vissa fall skulle nämnden kunna överlämna
frågan till regeringen för avgörande. Av hänsyn till principen att kostna-
derna för nämndens verksamhet skall fördelas på partema vid handlägg-
ning av ärenden och att det saknas sådana parter som kan eller vill betala
kostnaderna för ärenden enligt 23 §, bör regeringen vara den instans som
meddelar beslut enligt detta lagrum. Därigenom kan också den i departe-
mentspromemorian föreslagna 24 § utgå.
I andra stycket används en något omständlig förklaring om vad som
avses med Europeiska unionen och medlemsstat enligt denna paragraf.
Syftet är att täcka in dels EES-statema, dels de stater i centrala och östra
Europa med vilka det pågår förhandlingar om ett luftfartsavtal. När ett
sådant avtal träffas är tanken att man inte skall behöva belasta riksdagen
med ett förslag till ändring av denna lag.
En remissinstans har efterlyst regler om vem som skall kunna initiera
ärenden enligt detta lagrum. Sannolikt kommer den frågan att lösas i
praktiken av sig själv, och några sådana regler föreslås inte här och nu.
24 §
Här anges vilka beslut som skall vara möjliga att överklaga till allmän
förvaltningsdomstol. En form av beslut som inte bör kunna överklagas är
sådana beslut som grundar sig på bristande ömsesidighet i förhållande till
tredje land. Sådana beslut skall också enligt förslaget meddelas av rege-
ringen. Där far nya beslut fattas när den bristande ömsesidigheten be-
döms ha upphört eller när andra omständigheter ger vid handen att en
annan bedömning är aktuell.
Vissa beslut som fattas med stöd av den föreslagna lagen riktar sig till
en större obestämd krets i stället för några väl avgränsade parter. För att
besvärstid skall börja löpa och regler om överklagande skall bli tillämp-
liga bör regeringen i förordning ange att sådana beslut skall offentlig-
göras genom att sättas upp på lämplig anslagstavla, publiceras eller lik-
nande.
Som redan behandlats ovan i avsnitt 9.6.2 regleras inte i lagförslaget
hur tvister om ersättningar för utnyttjandet av vissa anläggningar på en
flygplats skall hanteras. När sådana ersättningar - som skall bestämmas
med hänsyn tagen till de allmänna reglema i 7 § andra stycket - tas ut far
48
eventuella tvister lösas på sedvanlig väg, sannolikt oftast i allmän dom- Prop. 1999/2000:41
stol som vanliga civila tvistemål.
Ikraftträdandebestämmelserna
Med hänsyn till att Sverige ligger efter med genomförande av direktivet,
bör lagen träda i kraft snarast möjligt, vilket beräknas kunna bli den 1
maj 2000.
Bilagan
Direktivets bilaga har i princip, med några smärre språkliga justeringar,
återgetts ordagrant i bilagan till lagen, och fordrar i sig inga närmare
kommentarer. Lagrådet har dock påtalat att några ord synes vara felaktigt
översatta, och regeringen delar uppfattningen att lagen bör justeras uti-
från vad som kan utläsas av den engelska och franska versionen av
marktj änstdirektivet.
Svenska Transportarbetareförbundet har framfört önskemål om att
förteckningen i bilagan kompletteras med ”falthållning”. Försvarsmakten
har särskilt begärt ett klargörande att vissa tjänster, som inte finns med i
bilagan, inte omfattas av lagens regler. Bilagans uppräkning får anses
vara komplett, och alla tjänster som inte finns med där faller utanför
lagens tillämpningsområde. Det torde inte heller vara lämpligt eller möj-
ligt att på nationell nivå införa andra tjänster i bilagan.
|
Artikel |
lag |
förordning |
|
1.1 |
lag 6 § | |
|
1.2 |
lag 6 § | |
|
1.3 |
lag 6 § | |
|
1.4 |
förordning | |
|
1.5 |
behövs inte |
behövs inte |
|
1.6 |
behövs inte |
behövs inte |
|
2 |
lag 2 § | |
|
3.1 |
lag 3 § | |
|
3.2 |
lag 3 § | |
|
3.3 |
1 kap. 1 § regerings- | |
|
4.1 |
lag 18 § | |
|
4.2 |
lag 19 § | |
49
|
5.1 |
lag 5 § | |
|
5.2 |
lag 5 § | |
|
6.1 |
lag 7 § | |
|
6.2 |
lag 8 § | |
|
6.3 |
lag 8 § | |
|
6.4 |
behövs inte |
behövs inte |
|
7.1 |
lag 7 § | |
|
7.2 |
lag 12 § | |
|
8.1 |
lag 21 § | |
|
8.2 |
lag 7 och 21 §§ | |
|
9.1 |
lag 9 och 13 §§ | |
|
9.2 |
lag 9 och 13 §§ | |
|
9.3 |
behövs inte | |
|
9.4 |
behövs inte | |
|
9.5 |
behövs inte | |
|
9.6 |
lag 9 och 13 §§ | |
|
10.1 |
behövs inte |
behövs inte |
|
10.2 |
behövs inte |
behövs inte |
|
10.3 |
behövs inte |
behövs inte |
|
10.4 |
behövs inte |
behövs inte |
|
11.1 |
lag 10 och 15 §§ | |
|
11.2 |
lag 11 § | |
|
11.3 |
lag 10 och 11 §§ | |
|
12 |
Sverige avstår |
Sverige avstår |
|
13 |
lag 22 § | |
|
14.1 |
lag 16 § i den mån det | |
|
14.2 |
lag 17 § | |
|
15 |
lag 17 § | |
|
16.1 |
lag 7 och 20 §§ | |
|
16.2 |
lag 7 och 20 §§ | |
|
16.3 |
lag 7 och 20 §§ | |
|
17 |
lag 16§ | |
|
18 |
lag 16 § |
Prop. 1999/2000:41
50
|
19 |
lag 16 § | |
|
20.1 |
lag 23 § | |
|
20.2 |
lag 23 § | |
|
21 |
lag 24 § | |
|
22 |
kräver inte lagstiftning | |
|
23.1 |
fotnot 1 i lag; inget mer |
fotnot i förordningen; |
|
23.2 |
kräver inte lagstiftning | |
|
24 |
behövs inte |
behövs inte |
|
25 |
behövs inte |
behövs inte |
|
Bilagan |
Bilagan till lagen |
Prop. 1999/2000:41
51
Konsoliderad version av marktjänstdirektivet med beaktande av rättelse
till direktivet införd i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
L 223, 24.8.1999 s. 32. (Ändringar föranledda av rättelsen har under-
strukits här.)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 84.2 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2,
i enlighet med förfarandet i artikel 189c i fördraget3, och med beaktande
av följande:
1.1 enlighet med artikel 7a i fördraget och i syfte att varaktigt främja den
ekonomiska och sociala utvecklingen har gemenskapen gradvis infört en
gemensam luftfartspolitik för att förverkliga den inre marknaden.
2. Syftet med artikel 59 i fördraget är att avveckla inskränkningar i fri-
heten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen och i enlighet med
artikel 61 i fördraget bör samma syfte uppnås inom ramen för den
gemensamma transportpolitiken.
3. Rådet har uppnått detta syfte när det gäller luftfartstjänster i egentlig
mening genom sina förordningar (EEG) nr 2407/924, (EEG) nr 2408/925
och (EEG) nr 2409/926.
4. Marktjänstema är absolut nödvändiga för att denna slags trafik skall
fungera väl och de utgör ett väsentligt bidrag till en effektiv användning
av luftfartens infrastruktur.
5. Att ge tillträde till marknaden för marktjänster är en åtgärd som bör
bidra till lägre driftkostnader för flygbolagen och bättre service för an-
vändarna.
1 EGT nr C 142, 8.6.1995, s. 7, EGT nr C 124, 27.4.1996, s. 19.
2EGTnrC301, 13.11.1995, s. 28.
3 Europaparlamentets yttrande av den 16 november 1995 (EGT nrC 323, 4.12.1995, s.
106), rådets gemensamma ståndpunkt av den 28 mars 1996 (EGT nr C 134, 6.5.1996, s. 30)
och Europaparlamentets beslut av den 16 juli 1996 (EGT nrC 261, 9.9.1996).
4 EGT nr L 240, 24.8.1992, s. 1.
5 EGT nr L 240, 24.8.1992, s. 8. Förordningen ändrad genom anslutningsakten av år 1994.
6 EGT nr L 240, 24.8.1992, s. 15.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
52
6. Mot bakgrund av subsidiaritetsprincipen är det absolut nödvändigt att
tillträdet till marknaden for marktjänster genomfors på gemenskapsnivå
samtidigt som medlemsstaterna ges möjlighet att beakta sektorns särart.
7. Kommissionen tillkännagav i sitt meddelande ”Europeiska civilflyget
mot bättre horisonter” i juni 1994 sin vilja att före utgången av 1994 ta
initiativ till att genomföra tillträde till marknaden för marktjänster på
flygplatserna inom gemenskapen, och rådet bekräftade i sin resolution av
den 24 oktober 1994 om situationen inom den civila luftfarten i Europa7
att det är nödvändigt att beakta de stora krav som kommer att ställas på
flygplatserna när marknaden öppnas.
8. I en resolution av den 14 februari 1995 om den civila luftfarten i
Europa8 erinrade Europaparlamentet om att det är angeläget att beakta
den inverkan på anställningsvillkor och säkerhet på flygplatserna inom
gemenskapen som följer av tillträdet till marknaden för marktjänster.
9. Fritt tillträde till marknaden för marktjänster är förenligt med väl-
fungerande flygplatser inom gemenskapen.
10. Det fria tillträdet till marknaden för marktjänster bör förverkligas
gradvis och på ett sätt som är anpassat till sektorns krav.
11. För vissa typer av tjänster kan både tillträdet till marknaden och ut-
övandet av egenhantering möta restriktioner vad gäller säkerheten, kapa-
citeten och tillgången till utrymme. Det är därför nödvändigt att antalet
godkända leverantörer som tillåts utföra dessa typer av tjänster kan be-
gränsas. På samma sätt bör utövandet av egenhantering kunna begränsas
och kriterierna för en sådan begränsning måste i så fall vara relevanta,
objektiva, genomblickbara och icke-diskriminerande.
12. Om antalet tjänsteleverantörer är begränsat, är det nödvändigt för en
effektiv konkurrens att på sikt minst en av tjänsteleverantörema är obero-
ende i förhållande till både flygplatsens ledningsenhet och den domine-
rande transportören.
13. För att flygplatserna skall fungera väl är det nödvändigt att de kan
förbehålla sig ansvaret för vissa infrastrukturer som är svåra att dela upp
eller utöka av orsaker som kan hänföras till teknik, lönsamhet eller in-
verkan på miljön. Att förvaltningen centraliseras far dock inte hindra
tjänsteleverantörer och användare som tillämpar egenhantering från att
använda sig av dessa infrastrukturer.
14. I vissa fall kan restriktionerna i fråga vara av sådan omfattning att
vissa begränsningar av tillträdet till marknaden eller till utövandet av
egenhantering kan vara berättigade under förutsättning av att begräns-
EGT nr C 309, 5.11.1994, s. 2.
EGT nr C 56, 6.3.1995, s. 28.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
53
ningama är relevanta, objektiva, genomblickbara och icke-diskrimine-
rande.
15. Syftet med sådana undantag måste vara att göra det möjligt för flyg-
platsmyndighetema att upphäva eller åtminstone mildra dessa restriktio-
ner. Undantagen måste godkännas av kommissionen under medverkan av
en samrådskommitté och beviljas för en begränsad tidsperiod.
16. För att en effektiv och lojal konkurrens skall kunna upprätthållas när
antalet tjänsteleverantörer är begränsat krävs det att urvalet av dessa sker
på ett genomblickbart och opartiskt sätt. Användarna bör rådfrågas vid
denna urvalsprocess eftersom det är de som främst berörs av kvaliteten
och priset på de tjänster som de förväntas ta i anspråk.
17. Det är därför viktigt att organisera hur användarna skall representeras
och rådfrågas vid urvalet av godkända tjänsteleverantörer genom att in-
rätta en kommitté som består av representanter för dem.
18. I samband med urvalet av tjänsteleverantörer på en flygplats är det
möjligt att under vissa omständigheter och speciella förhållanden ut-
sträcka skyldigheten att tillhandahålla service åt allmänheten till andra
flygplatser inom samma geografiska område i den berörda medlems-
staten.
19. Flygplatsens ledningsenhet kan också tillhandahålla marktjänster och
genom sina beslut utöva ett betydande inflytande på konkurrensen mellan
leverantörerna. Det är därför, för att säkerställa fortsatt lojal konkurrens,
absolut nödvändigt att flygplatserna i sin bokföring åtskiljer verksam-
heten inom förvaltning och reglering av infrastrukturerna å ena sidan och
tillhandahållandet av marktjänster å den andra.
20. En flygplats far inte subventionera sin marktjänstverksamhet med
inkomster som härrör från dess uppdrag som flygplatsmyndighet.
21. Samma krav på genomblickbarhet måste gälla för alla tjänste-
leverantörer som önskar tillhandahålla marktjänster till tredje man.
22. För att göra det möjligt för flygplatserna att fullgöra sitt uppdrag att
förvalta infrastrukturerna och garantera säkerheten inom flygplatsom-
rådet, samt i avsikt att säkerställa skyddet av miljön och den gällande
sociallagstiftningen, måste medlemsstaterna kunna kräva att en leverantör
av marktjänster först erhåller ett godkännande. Kriterierna för detta god-
kännande måste vara objektiva, genomblickbara och icke-diskrimine-
rande.
23. Av samma skäl måste medlemsstaterna behålla rätten att utfärda och
tillämpa de regler som är nödvändiga för att flygplatsernas infrastrukturer
skall fungera väl. Dessa regler bör ha samband med det uppställda målet
och inte leda till att tillträdet till marknaden eller utövandet av egenhante-
ring i realiteten blir av mindre omfattning än vad som anges i detta
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
54
direktiv, och de måste respektera principerna om objektivitet, genom-
blickbarhet och icke-diskriminering.
24. Befogenheten att garantera socialt skydd i adekvat omfattning för
personalen i de foretag som tillhandahåller marktjänster bör kvarstanna
hos medlemsstaterna.
25. Tillträdet till flygplatsernas anläggningar måste säkerställas för de
tjänsteleverantörer som har tillstånd att tillhandahålla marktjänster och de
transportörer som har tillstånd att tillämpa egenhantering i den utsträck-
ning som är nödvändig för utövandet av deras rättigheter och för en
effektiv och lojal konkurrens, men tillträdet bör ändå kunna vara förenat
med att en avgift tas ut.
26. Det är berättigat att de rättigheter som anges i detta direktiv gäller för
leverantörer av tjänster och användare med ursprung i tredje land endast
om det råder strikt ömsesidighet. Skulle det inte finnas sådan ömsesidig-
het bör medlemsstaten kunna återkalla rättigheterna för dessa tjänste-
leverantörer och användare.
27. Den 2 december 1987 i London enades Spanien och Förenade kunga-
riket om en ordning för utvidgat samarbete i fråga om utnyttjandet av
flygplatsen i Gibraltar i en gemensam förklaring av de båda ländernas
utrikesministrar. Denna ordning har ännu inte börjat tillämpas.
28. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i för-
draget, särskilt inte det faktum att kommissionen även i fortsättningen
kommer att övervaka att bestämmelserna följs genom att vid behov an-
vända sig av samtliga de befogenheter som artikel 90 i fördraget tiller-
känner den.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Tillämpningsområde
1. Under följande förutsättningar skall detta direktiv tillämpas på varje
flygplats inom en medlemsstats territorium som lyder under fördragets
bestämmelser och som står öppen för kommersiell lufttrafik:
a) De bestämmelser i artikel 7.1 som gäller andra typer av tjänster än de
som anges i artikel 7.2 skall tillämpas på alla flygplatser oberoende av
deras trafikvolym från och med den 1 januari 1998.
b) Bestämmelserna om de typer av tjänster som anges i artikel 7.2 skall
tillämpas från och med den 1 januari 1998 när det gäller flygplatser som
har en årstrafik som är högre än eller lika med 1 miljon passagerarrörel-
ser eller 25 000 ton gods.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
55
c) Bestämmelserna om de typer av tjänster som anges i artikel 6 skall
tillämpas från och med den 1 januari 1999 när det gäller flygplatser
- som har en årstrafik som är högre än eller lika med 3 miljoner passa-
gerarrörelser eller 75 000 ton gods, eller
- som under en sexmånadersperiod närmast före den 1 april eller den 1
oktober föregående år registrerat en trafik som var högre än eller lika
med 2 miljoner passagerarrörelser eller 50 000 ton gods.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skall
bestämmelserna i detta direktiv tillämpas från och med den 1 januari
2001 på varje flygplats inom en medlemsstats territorium, som lyder
under fördragets bestämmelser, står öppen för kommersiell lufttransport
och som har en årstrafik som är högre än eller lika med 2 miljoner passa-
gerarrörelser eller 50 000 ton gods.
3. När en flygplats når någon av de trösklar för godstrafiken som anges i
denna artikel utan att samtidigt nå motsvarande tröskel för passagerar-
trafik, skall bestämmelserna i detta direktiv inte tillämpas på de slag av
marktjänster som endast avser passagerare.
4. Kommissionen skall i informationssyfte offentliggöra en förteckning
över de flygplatser som avses i denna artikel i Europeiska gemenskaper-
nas officiella tidning. Denna förteckning skall för första gången offent-
liggöras senast tre månader efter ikraftträdandet av detta direktiv och där-
efter en gång per år. Medlemsstaterna skall till kommissionen senast den
1 juli varje år översända de uppgifter som kommissionen behöver för att
sammanställa denna förteckning.
5. Detta direktivs tillämpning på flygplatsen i Gibraltar påverkar inte
Spaniens eller Förenade kungarikets rättsliga ställning med avseende på
tvisten om överhöghet över det territorium där flygplatsen är belägen.
6. Tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv på flygplatsen i
Gibraltar skall uppskjutas till dess att ordningen i den gemensamma för-
klaring som avgavs av Spaniens och Förenade kungarikets utrikes-
ministrar den 2 december 1987 har genomförts. När så sker, skall
Spaniens och Förenade kungarikets regeringar samma dag underrätta
rådet om detta.
Artikel 2
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här
anges:
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
56
a) flygplats: varje markområde som är särskilt inrättat för landning, start
och manövrar av luftfartyg, däribland de närliggande byggnader som kan
behövas för flygtrafiken och service till luftfartygen och byggnader som
behövs för de kommersiella luftfartstjänstema.
b) flygplatssystem: två eller flera flygplatser som förts samman eftersom
de betjänar samma ort eller orter, som framgår av bilaga II i rådets för-
ordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-lufttrafikföretags
tillträde till flyglinjer inom gemenskapen.
c) ledningsenhet: en enhet som tillsammans med eller självständigt från
annan verksamhet och i kraft av nationella lagar och författningar har i
uppdrag att administrera flygplatsernas infrastrukturer, och samordna och
kontrollera den verksamhet som aktörer som befinner sig på berörd flyg-
plats eller berört flygplatssystem bedriver.
d) användare av en flygplats: varje fysisk eller juridisk person som med
flyg transporterar passagerare, post och/eller gods, från eller till den be-
rörda flygplatsen.
e) marktjänster: de tjänster som utförs på en flygplats åt en användare
enligt beskrivningen i bilagan.
f) egenhantering: situation i samband med marktjänster, där en användare
skaffar sig en eller flera typer av marktjänster utan att ingå något som
helst kontrakt med tredje man i syfte att tillhandahålla sådana tjänster.
Enligt denna definition anses inte användare som tredje man, i för-
hållande till varandra, om
- den ena innehar en majoritet av den andra, eller
- samma enhet innehar majoriteten i var och en av dem.
g) leverantör av marktjänster: varje fysisk eller juridisk person som till-
handahåller tredje person en eller flera typer av marktjänster.
Artikel 3
1. När ledningen och driften av en flygplats eller av ett flygplatssystem
inte sköts av en enda enhet utan av flera olika enheter, skall var och en av
dessa anses utgöra en del av ledningsenheten när det gäller tillämpningen
av detta direktiv.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
2. Om endast en enda ledningsenhet har upprättats för flera flygplatser
eller flygplatssystem, skall var och en av dessa flygplatser eller flygplats-
system betraktas var för sig när det gäller tillämpningen av detta direktiv.
57
3. Om ledningsenheter är underställda en offentlig myndighets tillsyn
eller kontroll skall denna myndighet, inom ramen för sina lagstadgade
skyldigheter, se till att bestämmelserna i detta direktiv tillämpas.
Artikel 4
Uppdelning av verksamheterna
1. Ledningsenheten på en flygplats, användaren eller den leverantör av
marktjänster som tillhandahåller marktjänster skall göra en strikt bok-
föringsmässig uppdelning, enligt gällande handelspraxis, mellan den
verksamhet som är knuten till tillhandahållandet av dessa tjänster och
övrig verksamhet.
2. En oberoende kontrollant, utsedd av medlemsstaten, skall övervaka att
denna bokföringsmässiga uppdelning verkligen iakttas.
Denne skall även kontrollera att det inte förekommer någon överföring av
finansiella medel mellan den verksamhet som ledningsenheten bedriver i
egenskap av flygplatsmyndighet och den verksamhet som den bedriver i
fråga om marktjänster.
Artikel 5
1. Senast tolv månader efter ikraftträdandet av det här direktivet skall
medlemsstaterna försäkra sig om att en kommitté, som består av före-
trädare för användarna eller av organisationer som företräder dessa an-
vändare, inrättas för var och en av de angivna flygplatserna.
2. Alla användare har rätt att ingå i denna kommitté eller, om användaren
föredrar det, att låta sig företrädas av en organisation som han anförtror
detta uppdrag.
Artikel 6
Tjänster till tredje man
1. Medlemsstaterna skall i enlighet med artikel 1 vidta de åtgärder som
behövs för att garantera tredje man fritt tillträde till marknaden för
marktjänster.
Medlemsstaterna far kräva att leverantörerna av marktjänster är etable-
rade i gemenskapen.
2. Medlemsstaterna far begränsa antalet tjänsteleverantörer som tillåts
tillhandahålla följande typer av marktjänster:
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
- Bagagehantering.
58
- Ramptjänster.
- Påfyllning av bränsle och olja.
- Gods- och posthantering såväl vid ankomst och avgång som i transit när
det gäller den fysiska hanteringen av gods och postgång mellan flyg-
platsterminalen och luftfartyget.
De far dock inte begränsa detta antal till mindre än två för varje typ av
tjänst.
3. Dessutom far åtminstone en av dessa godkända leverantörer av tjänster
från och med den 1 januari 2001 inte stå under direkt eller indirekt kon-
troll varken av
- flygplatsens ledningsenhet,
- en användare som har transporterat mer än 25 % av passagerarna eller
av registrerat gods på flygplatsen under det år som föregår det år då ur-
valet av tjänsteleverantörer sker, eller av
- en enhet som kontrollerar eller direkt eller indirekt kontrolleras av
denna ledningsenhet eller av en sådan användare.
Senast den 1 juli 2000 far en medlemsstat dock begära att skyldigheten i
denna punkt skjuts upp till den 31 december 2002.
Kommissionen skall, biträdd av den kommitté som anges i artikel 10,
granska denna begäran och far med beaktande av utvecklingen inom
denna sektor och i synnerhet situationen vid flygplatser som är jämför-
bara vad beträffar trafikvolym och trafikmönster, besluta om att bevilja
ovan nämnda begäran.
4. När medlemsstaterna begränsar antalet godkända tjänsteleverantörer i
enlighet med punkt 2, far medlemsstaterna inte hindra en användare av en
flygplats - oberoende av vilken del av denna flygplats som användaren
tilldelats - att i fråga om var och en av de typer av marktjänst som kan bli
begränsade få möjlighet att göra ett verkligt val mellan åtminstone två
leverantörer av marktjänster, med de förutsättningar som anges i punk-
terna 2 och 3.
Artikel 7
Egenhantering
1. Medlemsstaterna skall, i enlighet med bestämmelserna i artikel 1, vidta
de åtgärder som behövs för att säkerställa att egenhanteringen kan utövas
fritt.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
59
2. Emellertid kan medlemsstaterna, vad gäller tjänsterna
- bagagehantering,
- ramptjänster,
- påfyllning av bränsle och olja,
- gods- och posthantering såväl vid landning och start som i transit när
det gäller den fysiska hanteringen av gods och post mellan terminalan-
läggningen och luftfartyget,
reservera utövandet av egenhantering for åtminstone två användare,
under förutsättning att dessa väljs efter relevanta, objektiva, genomblick-
bara och icke-diskriminerande kriterier.
Artikel 8
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 6 och 7 far medlems-
staterna för ledningsenheten eller för en annan enhet reservera den tek-
niska administrationen av centraliserade infrastrukturer såsom bagage-
sortering, avisning, vattenrening och bränsledistribution. De kan ålägga
leverantörerna av marktjänster och de användare som tillämpar egenhan-
tering att använda sig av dessa infrastrukturer.
2. Medlemsstaterna skall se till att administrationen av de infrastrukturer
som avses i punkt 1 säkerställs på ett genomblickbart, objektivt och icke-
diskriminerande sätt, särskilt så att den inte hindrar leverantörerna av
tjänster och de användare som tillämpar egenhantering att använda sig av
infrastrukturerna inom de gränser som fastställs i detta direktiv.
Artikel 9
1. När specifika utrymmes- eller kapacitetsbegränsningar (särskilt sådana
som beror på trängsel och nyttjandegrad av tillgängliga ytor) vilket gör
det omöjligt att öppna marknaden och/eller utföra egenhantering i den
omfattning som föreskrivs genom detta direktiv, får den berörda med-
lemsstaten besluta följande:
a) Att begränsa antalet leverantörer av tjänster för en eller flera andra
typer av marktjänster än dem som avses i artikel 6.2 på hela eller delar av
flygplatsen; i detta fall skall bestämmelserna i artikel 6.2 och 6.3 gälla.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
b) Att reservera en eller flera typer av sådana tjänster som avses i artikel
6.2 för en enda leverantör av tjänster.
60
c) Att reservera utövandet av egenhanteringen för ett begränsat antal an-
vändare när det gäller andra typer av marktjänster än dem som avses i
artikel 7.2, på villkor att dessa användare väljs ut på relevanta, objektiva,
genomblickbara och icke-diskriminerande grunder.
d) Att förbjuda utövandet av egenhantering eller begränsa den till en enda
användare för de typer av marktjänster som avses i artikel 7.2.
2.1 varje beslut om undantag enligt punkt 1 skall
a) anges den eller de tjänstetyper för vilka undantag beviljas samt de
specifika utrymmes- och kapacitetsbegränsningar som berättigar till
undantag,
b) en plan bifogas för åtgärder som syftar till att komma till rätta med
dessa begränsningar. Vidare skall ett undantag inte
i) otillbörligen inverka menligt på syftet med detta direktiv,
ii) snedvrida konkurrensen mellan leverantörer av marktjänster och/eller
användare som tillämpar egenhantering,
iii) vara av större omfattning än nödvändigt.
3. Medlemsstaterna skall minst tre månader före ikraftträdandet anmäla
till kommissionen varje undantag som beviljats på grundval av punkt 1
samt de skäl som berättigar till undantaget.
Kommissionen skall offentliggöra en sammanfattning i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning av de beslut som anmälts och anmoda
berörda parter att yttra sig.
4. Kommissionen skall ingående granska det beslut om undantag som
lämnats in av medlemsstaten. En detaljerad analys av situationen och ut-
redning av de åtgärder som medlemsstaten anser lämpliga ger kom-
missionen möjlighet att för ändamålet verifiera om de begränsningar som
åberopas föreligger och om det är omöjligt att bereda tillträde till mark-
naden och/eller utöva egenhantering i den omfattning som föreskrivs
genom direktiv.
5. Kommissionen kan efter utförd undersökning och samråd med den
berörda medlemsstaten antingen godkänna medlemsstatens beslut eller
motsätta sig det, om de åberopade begränsningarna inte anses föreligga
eller inte anses vara av sådan omfattning att de berättigar till undantag.
Efter samråd med den berörda medlemsstaten kan kommissionen också
kräva att medlemsstaten ändrar undantagets räckvidd eller begränsar det
till enbart vissa delar av en flygplats eller ett flygplatssystem där de åbe-
ropade begränsningarna verkligen kan påvisas.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
61
Kommissionens beslut skall föreligga senast tre månader efter anmälan
från medlemsstaten och offentliggöras i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning.
6. De undantag som beviljas av medlemsstaterna enligt punkt 1 far inte
beviljas for längre tid än tre år, utom for undantag som beviljas enligt
punkt 1 b. Senast tre månader före utgången av denna period skall med-
lemsstaten fatta ett nytt beslut beträffande ansökan om undantag, vilken
också skall prövas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i denna
artikel.
Undantag enligt punkt 1 b far inte beviljas for längre tid än två år. En
medlemsstat får dock på grundval av bestämmelserna i punkt 1 begära att
denna period en enda gång förlängs med ytterligare två år. Kommissio-
nen skall, biträdd av den kommitté som anges i artikel 10, besluta om en
sådan begäran.
Artikel 10
1. Kommissionen skall biträdas av en rådgivande kommitté som skall
bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha kommissionens före-
trädare som ordförande.
2. Kommittén skall bistå kommissionen med råd beträffande tillämp-
ningen av artikel 9.
3. Dessutom kan kommittén rådfrågas av kommissionen beträffande
samtliga frågor som rör tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv.
4. Kommittén skall själv fastställa sin arbetsordning.
Artikel 11
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att ordna ett ur-
valsförfarande för de leverantörer av tjänster som har tillstånd att till-
handahålla marktjänster på en flygplats, när deras antal är begränsat så
som avses i artikel 6.2 eller i artikel 9. Detta förfarande skall ta hänsyn
till följande principer:
a) När medlemsstaterna avser att uppställa kontraktsvillkor eller tekniska
specifikationer som måste uppfyllas av dessa tjänsteleverantörer, skall
dessa villkor eller specifikationer fastställas efter förberedande samråd
med användarkommittén. De urvalskriterier som föreskrivs i dessa kon-
traktsvillkor eller de tekniska specifikationerna skall vara relevanta, ob-
jektiva, genomblickbara och icke-diskriminerande.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
62
Efter att ha underrättat kommissionen far den berörda medlemsstaten i
standardvillkoren eller i de tekniska specifikationer som tjänsteleveran-
törema har att rätta sig efter, skriva in skyldigheten att tillhandahålla
offentlig service för de flygplatser som betjänar perifera områden eller
utvecklingsregioner som ingår i medlemsstatens territorium, vilka saknar
kommersiellt intresse men som är av stor betydelse för den berörda med-
lemsstaten.
b) En anbudsinfordran skall göras, som skall offentliggöras i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning, så att samtliga berörda leverantörer av
tjänster kan komma in med anbud.
c) Leverantörer av tjänster skall väljas ut
i) av ledningsenheten efter samråd med användarkommittén, om den
förra
- inte tillhandahåller liknande marktjänster,
- inte direkt eller indirekt kontrollerar något företag som tillhandahåller
sådana tjänster, och - inte är delägare i sådant företag;
ii) i övriga fall av medlemsstaternas behöriga myndigheter som är fristå-
ende från ledningsenhetema, men efter samråd med användarkommittén
och ledningsenhetema.
d) Leverantörerna av tjänster skall väljs ut för en tid av högst sju år.
e) När en leverantör av tjänster upphör med sin verksamhet före utgången
av den period för vilken han valts ut, skall en ersättare väljas ut enligt
samma förfarande.
2. När antalet leverantörer av tjänster är begränsat enligt artikel 6.2 eller
artikel 9, far ledningsenheten själv tillhandahålla marktjänster utan att
iaktta det urvalsförfarande som föreskrivs i punkt 1. Utan att iaktta
nämnda förfarande får ledningsenheten också ge ett företag som till-
handahåller tjänster tillstånd att tillhandahålla marktjänster på flygplatsen
i fråga,
- om enheten direkt eller indirekt kontrollerar företaget, eller
- om företaget direkt eller indirekt kontrollerar enheten.
3. Ledningsenheten skall informera användarkommittén om de beslut
som fattas enligt denna artikel.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
63
Artikel 12
Flygplatser belägna på öar
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
I samband med valet av tjänsteleverantörer till en flygplats så som anges i
artikel 11, far en medlemsstat utvidga skyldigheten att tillhandahålla
offentlig service till att omfatta också andra flygplatser i medlemsstaten,
under förutsättning - att flygplatserna ligger på öar i samma geografiska
region,
- att dessa flygplatser har en trafikvolym som inte understiger 100 000
passagerarrörelser per år, och
- att en sådan utvidgning godkänns av kommissionen, biträdd av den
kommitté som avses i artikel 10.
Artikel 13
Medlemsstaterna skall se till att tillämpningen av dessa bestämmelser blir
föremål för ett obligatoriskt samrådsförfarande mellan ledningsenheten,
användarkommittén och de företag som tillhandahåller tjänster. Samrådet
skall särskilt avse priserna på de tjänster som varit föremål för undantag i
enlighet med artikel 9.1 b samt organisationen av hur dessa tjänster till-
handahållits. Samråd skall äga rum minst en gång om året.
Artikel 14
1. Medlemsstaterna kan fordra att den verksamhet som på en flygplats
utövas av en tjänsteleverantör eller en användare som bedriver egen-
hantering, skall vara godkänd av en i förhållande till flygplatsens led-
ningsenhet fristående myndighet.
Detta godkännande skall grundas på kriterier som avser ett sunt finan-
siellt läge och ett tillräckligt försäkringsskydd, anläggningarnas, luft-
fartygens, utrustningens och människomas säkerhet samt skyddet av
miljön och relevant sociallagstiftning.
Kriterierna skall beakta följande principer:
a) Tillämpas på de olika leverantörerna och användarna på ett icke-
diskriminerande sätt.
b) Ha samband med det uppställda målet.
c) Får inte leda till att tillträdet till marknaden eller utövandet av egen-
hantering i realiteten blir mindre omfattande än vad som föreskrivs i detta
direktiv.
Dessa kriterier skall offentliggöras, och tjänsteleverantören eller använ- Prop. 1999/2000:41
daren som bedriver egenhantering skall i förväg informeras om förfaran- Bilaga 1
det för godkännande.
2. Godkännande far vägras eller återkallas endast om tjänsteleverantören
eller användaren som bedriver egenhantering, på grund av faktorer som
kan hänföras till honom, inte uppfyller de kriterier som anges i punkt 1.
Orsakerna till att godkännande vägrats eller återkallats skall delges den
berörda leverantören eller användaren och ledningsenheten.
Artikel 15
Förhållningsregler
På förslag från ledningsenheten kan en medlemsstat i förekommande fall
- förbjuda en tjänsteleverantör eller en användare att utföra sin tjänst
respektive bedriva egenhantering, om denne leverantör eller användare
inte följer de regler medlemsstaten föreskrivit och som syftar till att
garantera att flygplatsen fungerar tillfredsställande; dessa regler skall be-
akta principerna att
a) de skall tillämpas på de olika leverantörerna och användarna på ett
icke-diskriminerande sätt,
b) de skall ha samband med det uppställda målet,
c) de far inte leda till att tillträdet till marknaden eller utövandet av egen-
hantering i realiteten blir av mindre omfattning än vad som föreskrivs i
detta direktiv;
- ålägga i synnerhet de leverantörer som tillhandahåller marktjänster på
flygplatsen att på ett rättvist och icke-diskriminerande sätt medverka till
att uppfylla den skyldighet att utföra offentlig service som föreskrivs i
nationella lagar och förordningar, särskilt skyldigheten att säkerställa
tjänsternas kontinuitet.
Artikel 16
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att tjänste-
leverantörema respektive användarna som önskar tillämpa egenhantering
skall garanteras tillträde till flygplatsanläggningama, i den mån tillträde
är nödvändigt för utövandet av deras verksamheter. Om flygplatsens led-
ningsenhet eller i förekommande fall den statliga myndigheten eller
annan kontrollmyndighet uppställer villkor för tillträdet, skall dessa vara
relevanta, objektiva, genomblickbara och icke-diskriminerande.
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 41
2. De disponibla utrymmena för marktjänster på flygplatsen skall fördelas
mellan de olika leverantörerna av tjänster och mellan alla användare som
tillämpar egenhantering, inklusive nytillkomna, alltefter vad som behövs
för att bedriva verksamheten samt lämna utrymme för effektiv och lojal
konkurrens grundad på regler och kriterier som är relevanta, objektiva,
genomblickbara och icke-diskriminerande.
3. När tillträdet till flygplatsens anläggningar är förenat med att en avgift
tas ut, skall avgiften bestämmas på grunder som är relevanta, objektiva,
genomblickbara och icke-diskriminerande.
Artikel 17
Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte i något avseende medlems-
staternas rättigheter och skyldigheter i fråga om allmän ordning och
säkerhet på flygplatserna.
Artikel 18
Socialt skyddsnät och miljövård
Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv
och med beaktande av gemenskapsrättens övriga bestämmelser kan
medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de an-
ställdas rättigheter skyddas samt att hänsyn tas till miljön.
Artikel 19
Hänsyn till nationella bestämmelser
En leverantör som i en medlemsstat bedriver marktjänstverksamheter på
en flygplats är skyldig att rätta sig efter de nationella föreskrifter som är
förenliga med gemenskapslagstiftningen.
Artikel 20
Ömsesidighet
1. Utan att det påverkar tillämpningen av gemenskapens internationella
åtaganden, kan, vad gäller tillträde till marktjänster eller egenhantering,
när det visar sig att ett tredje land
a) rättsligt eller faktiskt inte behandlar leverantörer och användare som
bedriver egenhantering på ett sätt som är jämförbart med medlemsstater-
nas behandling av leverantörer och användare som bedriver egenhante-
ring, eller
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
66
b) rättsligt eller faktisk inte behandlar leverantörer av tjänster och använ-
dare från en medlemsstat som bedriver egenhantering enligt landets be-
stämmelser, eller
c) behandlar leverantörer och användare som bedriver egen hantering
vilka kommer från ett annat tredje land mer förmångligt än leverantörer
och användare som bedriver egenhantering vilka kommer från en med-
lemsstat,
en medlemsstat helt eller delvis upphäva de skyldigheter som följer av
detta direktiv för de leverantörer och användare från ifrågavarande tredje
land, i enlighet med gemenskapsrätten.
2. Medlemsstaten skall underrätta kommissionen om varje upphävande
eller tillbakadragande av rättigheter eller skyldigheter.
Artikel 21
Medlemsstaterna eller i förekommande fall ledningsenhetema, skall se
till att varje part som kan bevisa sitt legitima intresse kan föra talan mot
de beslut eller enskilda åtgärder som kommit till genom tillämpning av
artikel 7.2 och artikel 11-16.
Talan skall kunna föras inför en nationell domstol eller inför en annan
statlig myndighet än den berörda flygplatsens ledningsenhet och som, vid
behov, skall var fristående från den statliga myndighet som kontrollerar
flygplatsens ledningsenhet.
Artikel 22
Medlemsstaterna skall till kommissionen lämna den information som är
nödvändig för att upprätta kommissionens rapport om tillämpningen av
bestämmelserna i detta direktiv.
Rapporten, som skall åtföljas av eventuella förslag till översyn av direk-
tivet, skall upprättas senast den 31 december 2001.
Artikel 23
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att detta direktiv skall kunna följas senast ett år efter
det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tid-
ning och skall genast underrätta kommissionen om detta.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
67
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hän-
visning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till
centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det om-
råde som omfattas av detta direktiv.
Artikel 24
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har
offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
Artikel 25
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 15 oktober 1996.
På rådets vägnar
B. HOWLIN
Ordförande
68
BILAGA
FÖRTECKNING ÖVER MARKTJÄNSTER
1. Administrativa marktjänster och övervakning omfattar
1.1 tjänster i samband med representation och samverkan med de lokala
myndigheterna eller med varje annan person, utlägg gjorda för använda-
rens räkning och tillhandahållande av lokaler åt dennes företrädare,
1.2 kontroll av lastning, meddelanden och telekommunikationer,
1.3 behandling, förvaring, hantering och administration av lastenhetema,
1.4 varje annan övervakningstjänst före, under eller efter flygning, och
varje annan administrativ tjänst som begärs av användaren.
2. Passagerartjänster omfattar varje form av tjänst till passagerarna vid
avfärd, ankomst, transitering, i anslutning till eller utanför flygplatsen,
inbegripet kontroll av biljetter, resehandlingar, incheckning av bagage
och transport av bagage ända fram till sorteringssystemen.
3. Bagagehantering omfattar behandling av bagage i sorteringshallen,
sortering av bagage, förberedelse av bagage inför avfärden, lastning och
avlastning av bagage i de system som är avsedda att föra bagaget från
flygplanet till sorteringshallen och omvänt.
4. Fraktgods och posthantering omfattar
4.1 för fraktgods, både vid export och import eller transitering, den
fysiska hantering av fraktgodset, den handläggning av tillhörande doku-
ment, de tullformaliteter och andra skyddsåtgärder som överenskommits
mellan parterna eller som omständigheterna kräver,
4.2 för posten, både vid ankomst och avfärd, den fysiska hantering av
posten, den hantering av tillhörande dokument och andra skyddsåtgärder
som överenskommits mellan partema eller som omständigheterna kräver.
5. Ramp tjänster omfattar
5.1 lotsning av flygplanet vid ankomst och avgång (1*),
5.2 tjänster i samband med parkering av flygplanet och tillhandahållande
av lämpliga hjälpmedel (2*),
5.3 upprättande av kommunikationer mellan marken och förarkabinen
(3*),
5.4 lastning och avlastning av flygplanet och tillhandahållande av nöd-
vändiga hjälpmedel samt transport av besättning och passagerare mellan
flygplanet och flygterminalen,
5.5 tjänster i samband med start av flygplanet och tillhandahållande av
nödvändiga hjälpmedel,
5.6 förflyttning av flygplanet, både vid avgång och ankomst, tillhanda-
hållande och insättning av nödvändiga hjälpmedel,
5.7 förflyttning av flygplanet, in- och avlastning av mat och dryck.
6. Rengöring och skötsel av flygplanet omfattar
6.1 yttre och inre rengöring av flygplanet, skötsel av toaletter och vatten-
system,
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
6.2 luftkonditionering och uppvärmning av kabinen, borttagning av snö
och is från flygplanet, avisning av flygplanet,
6.3 inredning av kabinen med kabinutrustningar, förvaring av dessa ut-
rustningar.
7. Bränsle- och oljepåfyllning omfattar
7.1 organisering och verkställande av tankning och tömning av bränsle,
inbegripet lagring av bränslet, kontroll av levererad kvalitet och kvantitet,
7.2 påfyllning av olja och andra vätskor.
8. Normalt underhåll omfattar
8.1 de sedvanliga operationer som utförs före flygningen,
8.2 de särskilda operationer som användaren kräver,
8.3 tillhandahållande och administration av det material som krävs för
underhåll och av reservdelar,
8.4 tillhandahållande av parkeringsplats och/eller en hangar för att utföra
underhållet.
9. Flygoperationer och administration av besättningar omfattar
9.1 förberedelse av flygning vid avgångsflygplatsen eller vid varje annan
plats,
9.2 tjänster under flygning, i förekommande fall, ändring av resvägen
under flygningen,
9.3 tjänster efter flygningen,
9.4 administration av besättningen.
10. Transport på marken omfattar
10.1 organisation och utförande av transport av passagerare, besättning,
bagage, gods och post mellan olika flygterminaler inom samma flygplats,
dock med undantag av alla transporter mellan flygplan och andra platser,
10.2 varje specialtransport som begärs av användaren.
11. Catering omfattar
11.1 samverkan med tjänsteleverantörer och med ledningsenheten,
11.2 lagring av mat, drycker och de tillbehör som krävs för beredningen,
11.3 rengöring av tillbehör,
11.4 beredning och leverans av material och livsmedel.
(1*) Om dessa tjänster inte utförs av flygtrafiktjänsten.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 1
70
Hovrätten for Västra Sverige
Kammarrätten i Stockholm
Länsrätten i Stockholms län
Rikspolisstyrelsen
Revisorsnämnden
Chefen för Försvarsmakten
Riksrevisionsverket
Lunds universitet, juridiska fakulteten
Luftfartsverket
Konkurrensverket
Svenska Kommunförbundet
Föreningen Auktoriserade Revisorer
Svenska Revisorsamfundet
Braathens Malmö Aviation
Scandinavian Airlines System
Föreningen Svenskt Flyg
Novia Sweden AB
Servisair AB
Flygarbetsgivama
Svenska Transportarbetareförbundet
Utöver remissinstanserna har yttrande inkommit från
Svenska Flygföretagens Riksförbund
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 2
71
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande1.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillträde till marknaden för
marktjänster på flygplatser som står öppna för kommersiell lufttrafik.
2 § I denna lag avses med
flygplats: varje markområde som är särskilt inrättat för landning, start
och manövrar av luftfartyg, samt de närliggande byggnader och anlägg-
ningar som kan behövas för luftfartygens markrörelser och för service till
luftfartygen och byggnader som behövs för de kommersiella luftfarts-
tjänstema,
flygplatssystem: två eller flera flygplatser som förts samman eftersom
de betjänar samma ort eller orter, enligt vad som framgår av bilaga II i
rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-luft-
trafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen2, ändrad genom
anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige,
ledningsenhet: en enhet som tillsammans med eller självständigt från
annan verksamhet och i kraft av lagar och andra författningar har i upp-
drag att administrera flygplatsens infrastrukturer och samordna och kon-
trollera den verksamhet som aktörer som befinner sig på berörd flygplats
eller berört flygplatssystem bedriver,
användare av en flygplats: varje fysisk eller juridisk person som med
flyg transporterar passagerare, post eller gods, från eller till den berörda
flygplatsen,
marktjänst: en tjänst som utförs på en flygplats åt en användare av en
flygplats och finns upptagen i bilagan till denna lag,
egenhantering: en situation där en användare av en flygplats skaffar sig
en eller flera typer av marktjänster utan att ingå något som helst kontrakt
om detta med tredje man. Användare anses dock inte som tredje man, i
förhållande till varandra, om den ena innehar majoritet i den andra, eller
samma enhet innehar majoriteten i var och en av dem,
leverantör av marktjänster: varje fysisk eller juridisk person som till-
handahåller tredje man en eller flera typer av marktjänster.
1 Jfr rådets direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för
marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen (EGT L 272, 25.10.1996, s. 36, Celex
396L0067) med rättelse (EGT L 223, 24.8.1999, s. 32).
2 EGT L 240, 24.8.1992, s. 8 (Celex 392R2408).
72
3 § När ledningen och driften av en flygplats eller av ett flygplatssystem Prop. 1999/2000:41
sköts av flera olika enheter skall var och en av dessa anses utgöra en del Bilaga 3
av ledningsenheten när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i
denna lag.
Om endast en ledningsenhet har upprättats for flera flygplatser eller
flygplatssystem, skall var och en av dessa flygplatser eller flygplats-
system betraktas var for sig när det gäller tillämpningen av denna lag.
4 § För att hantera vissa frågor enligt denna lag skall det finnas en sär-
skild nämnd, Flygplatsnämnden.
Flygplatsnämnden skall bestå av en ordförande och två andra leda-
möter. Nämndens ledamöter forordnas för viss tid av regeringen. Ord-
föranden och eventuell ersättare för honom eller henne skall vara jurist
och ha domarerfarenhet.
Kostnaderna for Flygplatsnämndens verksamhet skall tas ut av de be-
rörda flygplatserna och användarna av dessa flygplatser.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om Flygplatsnämnden, och
om avgifterna for dess verksamhet.
5 § Ledningsenheten skall se till att det upprättas en användarkommitté
på flygplatsen.
Kommittén skall bestå av företrädare för användarna av flygplatsen.
Alla användare av en flygplats skall ha rätt att ingå i denna kommitté
eller låta sig företrädas av en organisation som han eller hon anförtror
detta uppdrag.
6 § Bestämmelserna i denna lag om marktjänster till tredje man skall
tillämpas på flygplatser med en årstrafik som är större än eller lika med
två miljoner passagerarrörelser eller 50 000 ton gods.
Bestämmelserna i denna lag om egenhantering av sådana tjänster som
räknas upp i 12 § tillämpas på flygplatser med en årstrafik som är större
än eller lika med en miljon passagerarrörelser eller 25 000 ton gods. Be-
stämmelserna i denna lag om egenhantering av andra tjänster skall till-
lämpas på alla flygplatser som står öppna för kommersiell lufttrafik.
Om årstrafiken på en flygplats uppgår till det tröskelvärde för gods
som anges i första eller andra stycket utan att samtidigt nå motsvarande
tröskelvärde för passagerare skall bestämmelserna som anges i denna
paragraf inte tillämpas på de slag av marktjänster som endast avser
passagerare.
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 41
7 § Tillträdet till marknaden för marktjänster skall vara fritt. Trots detta
far tillträdet begränsas enligt 8, 9, 12 och 13 §§, dock endast i den ut-
sträckning som säkerheten, kapaciteten eller utrymmet på flygplatsen
kräver det.
Vid tillämpningen av denna lag skall, med undantag för ärenden som
skall prövas med stöd av 23 §, beslut fattas och villkor uppställas utifrån
skäl som är relevanta, objektiva, genomblickbara och icke-diskrimine-
rande.
8 § På ansökan av en ledningsenhet far Flygplatsnämnden begränsa
antalet leverantörer av marktjänster som tillåts tillhandahålla
- bagagehantering,
- ramptjänster,
- påfyllning av bränsle och olja,
- gods- och posthantering såväl vid ankomst och avgång som i transit,
när det gäller den fysiska hanteringen av gods och post mellan terminal-
anläggningen och luftfartyget.
Antalet leverantörer far dock inte begränsas till färre än två för varje
typ av tjänst. Minst en av dessa leverantörer far inte stå under direkt eller
indirekt kontroll vare sig av flygplatsens ledningsenhet, en användare
som har transporterat mer än 25 procent av passagerarna eller av det
registrerade godset på flygplatsen under det år som föregår det år då ur-
valet av tjänsteleverantörer sker, eller av en enhet som kontrollerar eller
direkt eller indirekt kontrolleras av denna ledningsenhet eller av sådan
användare.
9 § Om särskilda utrymmes- eller kapacitetsskäl medför att det är omöj-
ligt att öppna marknaden i enlighet med vad som i övrigt föreskrivs i
denna lag, far Flygplatsnämnden på ansökan av en ledningsenhet
- för en tid av högst tre år begränsa antalet leverantörer som tillåts till-
handahålla andra tjänster än som avses i 8 § första stycket på hela eller
delar av flygplatsen, varvid 8 § andra stycket skall tillämpas, eller
- för en tid av högst två år reservera en eller flera typer av tjänster som
anges i 8 § första stycket för en enda leverantör av marktjänster.
I beslut enligt första stycket skall det anges vilka tjänster som avses
med beslutet, de specifika utrymmes- eller kapacitetsbegränsningar som
utgör skälen för beslutet samt de åtgärder som skall vidtas för att komma
till rätta med begränsningarna.
10 § Om antalet tjänsteleverantörer är begränsat enligt 8 eller 9 § skall
leverantörerna väljas efter en anbudsinfordran.
Beslut om urval av leverantörer av marktjänster fattas av ledningsen-
heten efter samråd med användarkommittén om ledningsenheten inte till-
handahåller liknande marktjänster, inte direkt eller indirekt kontrollerar
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 3
74
något foretag som tillhandahåller sådana tjänster, och inte är delägare i
sådant foretag. I andra fall beslutar Flygplatsnämnden efter samråd med
användarkommittén och ledningsenheten om urval av leverantörer.
Den som far fatta beslut om urval av leverantörer av marktjänster skall
upprätta en anbudsinfordran och se till att denna offentliggörs i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning.
Beslut om urval far fattas for en tid av högst sju år.
Ledningsenheten skall informera användarkommittén om de beslut
som fattas enligt denna paragraf.
11 § Om antalet leverantörer av tjänster är begränsat enligt 8 eller 9 § far
ledningsenheten själv tillhandahålla marktjänster utan det urvalsförfaran-
de som föreskrivs i 10 §. Ledningsenheten far också ge ett företag till-
stånd att tillhandahålla marktjänster på flygplatsen om enheten direkt
eller indirekt kontrollerar företaget eller om företaget direkt eller indirekt
kontrollerar enheten.
Ledningsenheten skall informera användarkommittén om de beslut
som fattas enligt denna paragraf.
12 § Flygplatsnämnden far på ansökan av en ledningsenhet reservera
marknaden för egenhantering för minst två användare för
- bagagehantering,
- ramptjänster,
- påfyllning av bränsle eller olja, samt
- gods- och posthantering såväl vid ankomst och avgång som i transit,
när det gäller den fysiska hanteringen av gods och post mellan terminal-
anläggningen och luftfartyget.
13 § Om särskilda utrymmes- eller kapacitetsbegränsningar medför att
det är omöjligt att öppna marknaden i enlighet med vad som föreskrivs i
denna lag, far Flygplatsnämnden på ansökan av en ledningsenhet för en
tid av högst tre år begränsa antalet användare som far utöva egenhante-
ring för andra typer av tjänster än som anges i 12 §, eller för en tid av
högst tre år förbjuda egenhantering eller begränsa den till en enda använ-
dare för de typer av tjänster som anges i 12 §.
I beslutet skall det anges vilka tjänster som avses med beslutet, de
specifika utrymmes- eller kapacitetsbegränsningar som utgör skälen för
beslutet samt de åtgärder som skall vidtas för att komma till rätta med
begränsningarna.
14 § Om antalet användare som far utöva egenhantering på en flygplats
är begränsat enligt 12 eller 13 § fattar Flygplatsnämnden beslut om urval
av användare.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 3
75
15 § När den som driver en flygplats avser att uppställa kontraktsvillkor
eller tekniska specifikationer som måste uppfyllas av leverantörer av
marktjänster eller av dem som önskar utöva egenhantering, skall dessa
villkor eller specifikationer fastställas efter samråd med användarkom-
mittén på flygplatsen. Villkoren eller specifikationerna skall fastställas i
särskilda beslut.
16 § Ett beslut att någon far utföra marktjänster till tredje man eller som
egenhantering befriar inte denne från skyldigheten att inneha sådana till-
stånd som föreskrivs med stöd av annan lagstiftning.
17 § När en leverantör av marktjänster eller ett företag som utför egen-
hantering inte längre utnyttjar sin rätt att bedriva verksamheten far denna
rätt återkallas av Flygplatsnämnden. Rätten att utföra marktjänster far
också återkallas från den som saknar andra nödvändiga tillstånd, eller
från den som på ett icke ringa sätt åsidosätter regler i denna lag eller
andra bestämmelser, som syftar till att en flygplats skall fungera tillfreds-
ställande.
Ledningsenheten vid berörd flygplats far hos Flygplatsnämnden ansöka
om återkallelse enligt första stycket.
18 § Ledningsenheten på en flygplats, användaren eller den leverantör
som tillhandahåller marktjänster skall göra en strikt uppdelning i bok-
föringen mellan den verksamhet som är knuten till tillhandahållandet av
dessa tjänster och övrig verksamhet.
En flygplats far inte subventionera sin marktjänstverksamhet med in-
komster som härrör från dess uppdrag som flygplatsmyndighet.
19 § En myndighet eller ett företag på vilket 18 § är tillämplig skall
årligen upprätta en redogörelse om hur man gjort den föreskrivna upp-
delningen i bokföringen. Myndigheten eller företaget skall till Flygplats-
nämnden sända in ett intyg från den som reviderar myndigheten eller
företaget. Av intyget skall det framgå om bestämmelserna i 17 § har
följts.
20 § Leverantörer av marktjänster och användare som utövar egenhante-
ring skall ges tillträde till anläggningar i sådan omfattning och på sådant
sätt som är nödvändigt för att de skall kunna tillhandahålla tjänster till
tredje man eller utöva egenhantering.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 3
76
Om det behövs for att bättre och effektivare kunna utnyttja tillgängliga
utrymmen och liknande, eller för att kunna bereda plats för tillkommande
leverantörer av marktjänster och användare som utövar egenhantering far
ledningsenheten efter att ha hört användarkommittén besluta om jämk-
ningar eller omfördelningar av utrymmen och liknande mellan alla som
utför eller står i begrepp att börja utföra marktjänster på flygplatsen.
Den som innehar anläggningar som används av leverantörer av
marktjänster eller användare som utövar egenhantering får ta ut en avgift
för utnyttjandet.
21 § Ledningsenheten får besluta att leverantörer av marktjänster och
användare som utövar egenhantering skall använda sig av centraliserade
anläggningar för bagagesortering, avisning, vattenrening, bränsledistri-
bution och liknande om anläggningarna av tekniska, miljömässiga eller
lönsamhetsmässiga skäl är svåra att dela upp eller utöka.
22 § Ledningsenheten skall minst en gång om året samråda med använ-
darkommittén och de företag som tillhandahåller marktjänster på flyg-
platsen om tillämpningen av denna lag och föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
23 § Regeringen får besluta att bestämmelserna i denna lag om rätt till
marknadstillträde helt eller delvis inte skall tillämpas för leverantörer av
marktjänster och användare från ett land som inte är medlem i Europeiska
unionen om detta land
- rättsligt eller faktiskt inte behandlar leverantörer eller användare som
bedriver egenhantering på ett sätt som är jämförbart med medlemsstater-
nas behandling av leverantörer eller användare som bedriver egenhante-
ring, eller
- rättsligt eller faktiskt inte behandlar leverantörer av marktjänster eller
användare som bedriver egenhantering från en medlemsstat enligt landets
bestämmelser, eller
- behandlar leverantörer eller användare som bedriver egenhantering och
som kommer från ett land som inte är medlem i Europeiska unionen mer
förmånligt än leverantörer av marktjänster eller användare som bedriver
egenhantering och som kommer från en medlemsstat.
Vid tillämpningen av detta lagrum avses med uttrycken ”Europeiska
unionen” och ”medlemsstat” förutom Europeiska unionen och dess med-
lemsstater även annan stat som omfattas av bestämmelserna i rådets
direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för
marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen genom avtal som är
bindande för Sverige.
Europeiska gemenskapernas kommission skall underrättas om varje
beslut enligt första stycket.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 3
77
24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag.
25 § Flygplatsnämndens eller ledningsenhetens beslut enligt 8-15, 17,
20 och 21 §§ samt beslut om avgifter som tas ut med stöd av denna lag
far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätt.
Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
78
FÖRTECKNING ÖVER MARKTJÄNSTER SOM DET HÄNVISAS
TILL I 2 §
1. Administrativa marktjänster och övervakning omfattar
1.1 tjänster i samband med representation och samverkan med de lokala
myndigheterna eller med varje annan person, utlägg gjorda för använda-
rens räkning och tillhandahållande av lokaler åt dennes företrädare,
1.2 kontroll av lastning, meddelanden och telekommunikationer,
1.3 behandling, förvaring, hantering och administration av lastenhetema,
1.4 varje annan övervakningstjänst före, under eller efter flygning, och
varje annan administrativ tjänst som begärs av användaren.
2. Passagerartjänster omfattar varje form av tjänst till passagerarna vid
avfärd, ankomst, transitering, i anslutning till eller utanför flygplatsen,
inbegripet kontroll av biljetter, resehandlingar, incheckning av bagage
och transport av bagage ända fram till sorteringssystemen.
3. Bagagehantering omfattar behandling av bagage i sorteringshallen,
sortering av bagage, förberedelse av bagage inför avfärden, lastning och
avlastning av bagage i de system som är avsedda att föra bagaget från
flygplanet till sorteringshallen och omvänt.
4. Fraktgods och posthantering omfattar
4.1 för fraktgods, både vid export och import eller transitering, den
fysiska hantering av fraktgodset, den handläggning av tillhörande doku-
ment, de tullformaliteter och andra skyddsåtgärder som överenskommits
mellan parterna eller som omständigheterna kräver,
4.2 för posten, både vid ankomst och avfard, den fysiska hantering av
posten, den hantering av tillhörande dokument och andra skyddsåtgärder
som överenskommits mellan parterna eller som omständigheterna kräver.
5. Ramptjänster omfattar
5.1 lotsning av flygplanet vid ankomst och avgång, om dessa tjänster inte
utförs av flygtrafiktjänsten
5.2 tjänster i samband med parkering av flygplanet och tillhandahållande
av lämpliga hjälpmedel, om dessa tjänster inte utförs av flygtrafiktjänsten
5.3 upprättande av kommunikationer mellan marken och förarkabinen,
om dessa tjänster inte utförs av flygtrafiktjänsten
5.4 lastning och avlastning av flygplanet och tillhandahållande av nöd-
vändiga hjälpmedel samt transport av besättning och passagerare mellan
flygplanet och flygterminalen,
5.5 tjänster i samband med start av flygplanet och tillhandahållande av
nödvändiga hjälpmedel,
5.6 förflyttning av flygplanet, både vid avgång och ankomst, tillhanda-
hållande och insättning av nödvändiga hjälpmedel,
5.7 förflyttning av flygplanet, in- och avlastning av mat och dryck.
6. Rengöring och skötsel av flygplanet omfattar
6.1 yttre och inre rengöring av flygplanet, skötsel av toaletter och vatten-
system,
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 3
6.2 luftkonditionering och uppvärmning av kabinen, borttagning av snö
och is från flygplanet, avisning av flygplanet,
6.3 inredning av kabinen med kabinutrustningar, förvaring av dessa ut-
rustningar.
7. Bränsle- och oljepåfyllning omfattar
7.1 organisering och verkställande av tankning och tömning av bränsle,
inbegripet lagring av bränslet, kontroll av levererad kvalitet och kvantitet,
7.2 påfyllning av olja och andra vätskor.
8. Normalt underhåll omfattar
8.1 de sedvanliga operationer som utförs före flygningen,
8.2 de särskilda operationer som användaren kräver,
8.3 tillhandahållande och administration av det material som krävs för
underhåll och av reservdelar,
8.4 tillhandahållande av parkeringsplats och/eller en hangar för att utföra
underhållet.
9. Flygoperationer och administration av besättningar omfattar
9.1 förberedelse av flygning vid avgångsflygplatsen eller vid varje annan
plats,
9.2 tjänster under flygning, i förekommande fall, ändring av resvägen
under flygningen,
9.3 tjänster efter flygningen,
9.4 administration av besättningen.
10. Transport på marken omfattar
10.1 organisation och utförande av transport av passagerare, besättning,
bagage, gods och post mellan olika flygterminaler inom samma flygplats,
dock med undantag av alla transporter mellan flygplan och andra platser,
10.2 varje specialtransport som begärs av användaren.
11. Catering omfattar
11.1 samverkan med tjänsteleverantörer och med ledningsenheten,
11.2 lagring av mat, drycker och de tillbehör som krävs för beredningen,
11.3 rengöring av tillbehör,
11.4 beredning och leverans av material och livsmedel.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 3
80
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-12-13
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 2 december 1999 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
marktjänster på flygplatser.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Olof Hedberg.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
4§
I sista stycket föreslås ett bemyndigande för regeringen att meddela när-
mare föreskrifter om Flygplatsnämnden och om avgifterna för dess verk-
samhet. Föreskrifter om Flygplatsnämnden kan hänföras till föreskrifter
av sådan intern organisatorisk natur att de kan meddelas av regeringen
med stöd av 8 kap. 13 § första stycket 2 regeringsformen (den s.k. rest-
kompetensen). Ett bemyndigande i lagen i detta ämne framstår därför
som överflödigt. De avgifter som avses i den föreslagna regeln har där-
emot sådan tvångskaraktär att ett bemyndigande är erforderligt enligt
8 kap. 9 § andra stycket regeringsformen. Ett bemyndigande i sista
stycket av den föreslagna paragrafen kan förslagsvis ges följande lydelse:
”Regeringen meddelar föreskrifter om avgifterna för Flygplatsnämndens
verksamhet.”
/Of
Enligt andra stycket fattas efter en anbudsinfordran beslut om urval av
leverantörer av marktjänster till tredje man av ledningsenheten efter sam-
råd med användarkommittén, om ledningsenheten inte tillhandahåller
liknande marktjänster, inte direkt eller indirekt kontrollerar något företag
som tillhandahåller sådana tjänster och inte är delägare i sådant företag. I
andra fall fattas beslutet av Flygplatsnämnden efter visst samråd.
En ledningsenhet kan exempelvis vara en flygplatschef som är anställd
i Luftfartsverket (jfr definitionen i 2 §). Ett av Luftfartsverket delägt
företag tillhandahåller marktjänster till tredje man på de flygplatser där
sådana tjänster regleras av lagen. Det synes inte böra komma i fråga att
det är en anställd hos Luftfartsverket som avgör urvalet vid konkurrens
mellan ett av Luftfartsverket delägt företag och andra företag.
Det synes endast med svårighet kunna göras gällande att en flygplats-
chef som är anställd hos Luftfartsverket indirekt kontrollerar ett av verket
delägt dotterföretag. Vad angår uttrycket ”och inte är delägare i sådant
företag” används i de engelska och franska texterna orden ”has no in-
volvement in any such undertaking” respektive ”ne détient aucune parti-
cipation dans une telle entreprise”. I vart fall det engelska uttrycket synes
81
kunna avse även andra förbindelser mellan ledningsenheten och företaget
i fråga än ett delägarskap och vara ägnat att träffa sådana jävssituationer
som här antytts. Hur långt de angivna begränsningarna sträcker sig
undandrar sig emellertid Lagrådets bedömning. Frågan torde fa över-
vägas under det fortsatta beredningsarbetet i Regeringskansliet.
20 §
I sista stycket föreslås en regel med följande lydelse: ”Den som innehar
anläggningar som används av leverantörer av marktjänster eller använ-
dare som utövar egenhantering far ta ut en avgift för utnyttjandet.” Av
författningskommentaren framgår att avgiften kan vara ”nyttjandeavgift,
hyra eller liknande”. Det ligger nära till hands att anta att vad som åsyftas
är upplåtelser mot ersättning i ett privaträttsligt förhållande. Den som
innehar anläggningen kan också vara annan än Luftfartsverket, t.ex. ett
enskilt företag. Innehavaren, oavsett om det är Luftfartsverket eller någon
annan, kommer enligt den föreslagna regeln att bestämma den avgift som
skall tas ut för utnyttjandet. Om avgiften skulle vara att anse som privat-
rättslig, bör en tvist om avgiftens storlek m.m. kunna hänskjutas till all-
män domstols prövning.
Beslut om avgifter som tas ut med stöd av den föreslagna lagen skall
emellertid få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (förslagets
25 §). Denna regel tyder på att det slags avgift som avses i 20 § sista
stycket skulle vara av offentligrättslig art. Regeln i 20§ sista stycket
skulle då få den vidare betydelsen att en förvaltningsuppgift, som inne-
fattar myndighetsutövning, överlämnas till privaträttsliga subjekt (11 kap.
6 § sista stycket regeringsformen). Några regler om handläggningen av
de ifrågavarande avgiftsärendena finns inte i lagförslaget. Förvaltnings-
lagen gäller inte för enskilda subjekt, inte ens om myndighetsutövning
anförtrotts åt dem.
Lagrådet anser att det bör klargöras huruvida det slags avgift som avses
i sista stycket skall vara privaträttslig eller offentligrättslig. Om avgiften
skall vara offentligrättslig, bör vidare övervägas om inte ytterligare regler
är erforderliga, t.ex. om beräkningen av avgifternas storlek och avgifts-
ärendenas handläggning.
24 §
Det föreslagna bemyndigandet omfattar rätten att meddela ytterligare
föreskrifter för tillämpningen av denna lag. I författningskommentaren
sägs visserligen att det skulle vara fråga om ”kompletterande” föreskrif-
ter, men den föreslagna lagtexten, vilket vid föredragningen inför Lag-
rådet också bekräftades vara avsikten med regeln, gäller föreskrifter om
lagens verkställighet. Regeringen får emellertid med stöd av 8 kap. 13 §
första stycket 1 regeringsformen genom förordning besluta föreskrifter
om verkställighet av lag, och vidare får regeringen i en sådan förordning
överlåta åt myndighet under regeringen att meddela bestämmelser i äm-
net (8 kap. 13 § tredje stycket). Eftersom regeringen redan enligt rege-
ringsformen har rätt att meddela verkställighetsföreskrifter och att inom
ramen för denna rätt besluta subdelegation till underordnad myndighet,
kan den föreslagna paragrafen utgå såsom överflödig.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 4
82
Bilagan
I den svenska språkversionen av direktivet innehåller bilagan åtminstone
två punkter som är missvisande.
Som punkt 1.1 upptas ”tjänster i samband med representation och sam-
verkan med de lokala myndigheterna”. I den engelska versionen talas om
”representation and liaison services with local authorities”, i den franska
om ”les services de représentation et de liaison avec les autorités
locales”. I allmänt svenskt språkbruk för ordet ”representation” tankarna
till annat än vad som här synes vara avsett, nämligen ställföreträdarskap,
ombudsuppdrag eller liknande.
I punkterna 5.6 och 5.7 omtalas ”förflyttning av flygplanet”, i punkten
5.7 följt av ”in- och avlastning av mat och dryck”. I den engelska versio-
nen avser punkten 5.7 emellertid ”the transport, loading on to and
unloading from the aircraft of food and beverages”, i den franska ”le
transport, le chargement dans 1'avion et le déchargement de 1'avion de la
nourriture et des boissons”. Vad som synes vara avsett torde på svenska
bättre återges som ”transport av samt inlastning och avlastning av mat
och dryck” eller ”transport av samt inlastning i och avlastning ur flyg-
planet av mat och dryck”.
Prop. 1999/2000:41
Bilaga 4
83
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 2000.
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Messing, Engqvist, Larsson, Wämersson, Lejon,
Lövdén och Ringholm.
Föredragande: Mona Sahlin
Prop. 1999/2000:41
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:41 Marktjänster på flyg-
platser
84
Prop. 1999/2000:41
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om marktjänster på |
4 § 396L0067 |
85
Eländers Gotab 59702, Stockholm 2000