Regeringens proposition
1999/2000:36

Ändringar i lagarna om insättningsgaranti och
investerarskydd m.m.

Prop.
1999/2000:36

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 november 1999

Lena Hjelm-Wallén
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
kompletteras på vissa punkter. Det gäller bestämmelser om ersättning då
insättaren fått utdelning i institutets konkurs samt vid pantsättning och
brottsligt förfarande. Insättningsgarantinämnden får möjlighet att anpassa
avgiften för garantin om ett institut upphör att vara anslutet till
insättningsgarantin under löpande kalenderår. Dessa ändringar innebär att
insättningsgarantilagen anpassas till vad som redan gäller enligt lagen
(1999:158) om investerarskydd.
Insättningsgarantin är begränsad när det gäller insättningar hos svenska
instituts filialer i andra EES-länder på så sätt att garantin inte får vara
mer omfattande än värdlandets egen garanti. Detta s.k. exportförbud, som
enligt EG:s insättningsgarantidirektiv är tidsbegränsat till utgången av år
1999, föreslås bli upphävt. Förslaget förutsätter dock att exportförbudet i
EG-direktivet inte förlängs. Även exportförbudet i investerarskyddslagen
föreslås bli upphävt. Också här är det en förutsättning att den EG-
direktivsbestämmelse som förbudet grundar sig på inte förlängs. Några
mindre ändringar föreslås vidare i lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2000.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om
investerarskydd 6
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse 7
3 Ärendet och dess beredning 9
4 Ändringar i lagen om insättningsgaranti 10
4.1 Avräkning av utdelning i konkurs 10
4.2 Panthavares rätt 11
4.3 Penningtvätt utesluter rätt till ersättning 12
4.4 Uttag av avgifter i de fall ett institut upphör att vara
anslutet till insättningsgarantin 13
4.5 Exportförbudet 14
5 Ändring i lagen om investerarskydd 16
6 Ändring i lagen om värdepappersrörelse 18
7 Ikraftträdande 19
8 Ekonomiska konsekvenser 20
9 Författningskommentar 21
9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti 21
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:158) om
investerarskydd 23
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse 24
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
promemorian Ändringar i lagarna om insättningsgaranti
och investerarskydd m.m. 25
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag 26
Bilaga 3 Lagrådets yttrande 31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1999 32
Rättsdatablad 33

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
2. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti
dels att 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 4 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 a och 4 b §§ av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Om en insättning omfattas av
garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels
insättningens belopp, dels
upplupen ränta till den dag då
ersättningsrätt inträder, dock för
varje institut med sammanlagt
högst 250 000 kronor.
Om en insättning omfattas av
garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels
insättningens belopp, dels
upplupen ränta till den dag då
ersättningsrätt inträder.

Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets
konkurs för en förlust som enligt
denna lag är ersättningsgill, får
dock uppgå till sammanlagt högst
250 000 kronor för varje institut.

4 a §

Om den insättning som
ersättningen avser är pantsatt,
skall panthavaren ha panträtt i
ersättningen.

4 b §

Ett krav avseende tillgångar,
som enligt en lagakraftvunnen
dom har varit föremål för brott
enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §
brottsbalken, skall inte ge rätt till
ersättning från insättningsgaran-
tin.
Om åtal har väckts för brott
enligt första stycket avseende viss
insättning och ersättning begärs
för insättningen, skall Insättnings-
garantinämnden besluta att er-
sättning tills vidare inte skall
betalas ut.

14 §
Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår
skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på summan av institutets insättningar vid årets
utgång och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra
stycket.

Om garantin för ett institut
upphör att gälla under ett löpande
kalenderår skall avgiften för det
året fastställas med hänsyn till den
tid garantin gällt. Avgiften skall i
övrigt beräknas på samma sätt
som anges i 12 och 13 §§.
__________________

Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om
investerarskydd
Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ lagen (1999:158) om investerar-
skydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Ett svenskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet enligt denna
lag.
Investerarskyddet omfattar även
tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett
annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES). Det svenska
investerarskyddets nivå och
omfattning överstiger i sådana fall
inte det skydd som gäller i det
landet.
Investerarskyddet omfattar även
tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett
annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES).

Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett svenskt
värdepappersinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta
även tillgångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land
utanför EES.
9 §
En investerare har rätt till
ersättning enligt denna lag med
sammanlagt högst 250 000 kronor
för varje värdepappersinstitut.
En investerare har inte rätt till
ersättning från investerarskyddet
till den del han erhållit utdelning i
institutets konkurs, ersättning
genom institutets
ansvarsförsäkring eller
skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:1479) om kontoföring av
finansiella instrument, för en
enligt denna lag ersättningsgill
förlust.
Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets
konkurs, ersättning genom
institutets ansvarsförsäkring och
skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:1479) om kontoföring av
finansiella instrument, för en
förlust som enligt denna lag är
ersättningsgill, får uppgå till
sammanlagt högst 250 000 kronor
för varje värdepappersinstitut.

____________________

Denna lag träder i kraft den 1 april 2000

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1999/2000:23
Föreslagen lydelse

3 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande
utanför EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med
Finansinspektionens tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta
värdepappersrörelsen,
5. lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella
instrument för att underlätta värdepappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med
tillstånd enligt 5.
Ett värdepappersbolag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, driva
valutahandel.
När det finns särskilda skäl får inspektionen medge att ett
värdepappersbolag eller ett utländskt företag utövar annan verksamhet än
som anges i första eller tredje stycket, om verksamheten kan antas
komma att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller fjärde
stycket endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt
hemland.
Tillstånd för ett utländskt företag enligt första stycket 4 och 5 får bara
lämnas om insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som
omfattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har
en högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande
20 000 euro innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en
självrisk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade
insättning.
Tillstånd enligt första stycket 4
och 5 får inte lämnas om
insättningar hos filialen omfattas
av en utländsk garanti som har en
ersättningsnivå som överstiger den
som gäller enligt lagen om
insättningsgaranti. Ersättningen
får inte heller avse fler slag av
insättningar eller betalas till
andra insättare än vad som anges
i den lagen.

I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns
bestämmelser om rätt för värdepappersinstitut att bedriva
pensionssparrörelse.
________________

Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.

3 Ärendet och dess beredning
Den 1 januari 1996 infördes lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
varigenom Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EEG av den 30
maj 1994 om system för garanti av insättningar (insättningsgaranti-
direktivet) genomfördes. Den svenska insättningsgarantin skyddar de
insättningar som gjorts hos svenska banker och värdepappersföretag med
tillstånd att ta emot medel på konto, om institutet går i konkurs.
Ersättning kan dock utgå med högst 250 000 kronor per insättare och
institut.
För att även skapa ett liknande skydd för finansiella instrument och
medel som investerare anförtrott värdepappersföretag eller kreditinstitut
antog Europaparlamentet och rådet direktivet 97/9/EG av den 3 mars
1997 om system för ersättning till investerare (investerarskydds-
direktivet). Ersättningssystemet skall, i likhet med insättningsgarantin,
träda in om företaget eller institutet går i konkurs eller på annat liknande
sätt sätts ur stånd att fullgöra sina ekonomiska åtaganden. En
förutsättning för att skyddssystemet skall träda in är vidare att en
investerare inte kan återfå finansiella instrument eller pengar som
institutet innehaft för investerarens räkning.
Den 1 maj 1999 införde Sverige ett investerarskydd genom lagen
(1999:158) om investerarskydd (prop. 1998/99:30, bet. 1998/99:FiU15,
rskr. 1998/99:131).
I samband med lagstiftningsarbetet med investerarskyddet
uppmärksammades att det finns ett behov av att komplettera
insättningsgarantilagen på några punkter. Inom Finansdepartementet
utarbetades därför en promemoria, Ändringar i lagarna om
insättningsgaranti och investerarskydd m.m., med förslag till
kompletterande lagändringar.
Promemorian behandlar även några ytterligare frågor. En sådan fråga
rör det s.k. exportförbudet, dvs. begränsningen av insättningsgarantin och
investerarskyddet när det gäller skyddet för insättningar respektive
tillgångar hos svenska filialer i andra EES-länder, vilka har ett mindre
omfattande ersättningssystem än det svenska.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över de
remissinstanser som har yttrat sig finns i bilaga 1. Remissyttrandena
finns tillgängliga i Finansdepartementets lagstiftningsärende (dnr
Fi1999/2995).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 november 1999 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 2.
Lagrådet har den 12 november 1999 lämnat förslagen utan erinran.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 3. Vissa redaktionella ändringar i
lagförslagen har gjorts.

4 Ändringar i lagen om insättningsgaranti
4.1 Avräkning av utdelning i konkurs
Regeringens förslag: Ersättning enligt insättningsgarantilagen,
tillsammans med eventuell utdelning i institutets konkurs för en
förlust som är ersättningsgill enligt samma lag, får uppgå till
sammanlagt högst 250 000 kronor för varje institut.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att det kan ifrågasättas
om den föreslagna bestämmelsen är nödvändig. Svenska Bankföreningen
och Svenska Fondhandlareföreningen menar att bestämmelsen bör
förtydligas (se författningskommentaren).
Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 § insättningsgarantilagen har
en insättare rätt till ersättning motsvarande insättningens belopp jämte
upplupen ränta till den dag då ersättningsrätt inträder. Det högsta belopp
som får utbetalas är 250 000 kronor.
Det är tänkbart att en insättare innan han kan få ersättning från
insättningsgarantin får utdelning i institutets konkurs för en sådan
insättning som är ersättningsgill enligt 4 § insättningsgarantilagen. I
sådana fall bör det utdelade beloppet avräknas mot den ersättning som
insättaren har rätt till enligt insättningsgarantin. I annat fall skulle en
insättare kunna ersättas två gånger för samma förlust.
Insättningsgarantinämnden bör således avräkna hela det belopp som
insättaren erhållit i konkursen till den del utdelningen i konkursen
grundar sig på en insättning i det konkursdrabbade institutet. Det betyder
att insättaren inte får någon ersättning från insättningsgarantin i de fall
insättaren fått utdelning i konkursen med ett belopp som uppgår till
250 000 kronor eller mer. En sådan ordning överensstämmer med vad
som gäller enligt investerarskyddet.
Det kan anmärkas att regeringen i prop. 1998/99:30 om
investerarskydd (s. 75) anförde att en insättares rätt till ersättning från
insättningsgarantin i fall då insättaren fått ersättning i institutets konkurs
borde regleras på samma sätt som för investerarskyddet. Regeringen
ansåg emellertid att en reglering av frågan borde avvakta
Banklagskommitténs (Fi 1995:09, dir. 1995:86) kommande förslag.
Banklagskommittén har ännu inte slutfört sitt arbete. Eftersom frågan är
av okomplicerad art, och förutsättningarna inte torde komma att ändras
genom kommitténs förslag, talar övervägande skäl för att frågan bör
behandlas i förevarande sammanhang.

4.2 Panthavares rätt

Regeringens förslag: Panthavare skall ha panträtt i ersättning från
insättningsgarantin i de fall insättningen är pantsatt.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Finansinspektionen ifrågasätter om den
föreslagna regeln är nödvändig med hänvisning till att det torde följa av
civilrättsliga regler att panthavaren har panträtt i ersättningen. Svenska
Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har synpunkter på
den föreslagna bestämmelsens lydelse (se författningskommentaren).
Skälen för regeringens förslag: Det är möjligt att pantsätta
tillgodohavanden i banker. I insättningsgarantilagen sägs inget om vad
som gäller i en ersättningssituation, om insättningen är pantsatt.
I samband med lagstiftningsarbetet med investerarskyddet framförde
Sveriges advokatsamfund att ersättning i fall då det finansiella
instrumentet pantsatts borde regleras. Det togs därför in en bestämmelse i
11 § investerarskyddslagen om att panthavaren skall ha panträtt i
ersättningen om de finansiella instrument eller medel som ersättningen
avser är pantsatta.
I prop. 1998/99:30 om investerarskydd (s. 71 f) anförde regeringen att
en regel om panthavarens rätt i ersättning från investerarskyddet
överensstämmer med vad som enligt 54 och 58 §§ lagen (1927:77) om
försäkringsavtal gäller vid utbetalning av försäkringsersättning. Dessa
bestämmelser innebär bl.a. att en panthavare har panträtt i
försäkringsersättning avseende den egendom som försäkrats. Det
anfördes vidare i propositionen att det visserligen kan hävdas att man bör
avstå från att införa materiella civilrättsliga regler i en skyddslagstiftning
av ifrågavarande slag. Å andra sidan skulle en sådan bestämmelse öka
förutsebarheten och på så sätt kunna förhindra tvister om vem som har
rätt till ersättningen. Vidare anfördes att det torde vara mest förenligt
med den allmänna rättsuppfattningen om den som har panträtt i viss
egendom också har panträtt i surrogatet för det fall den pantsatta
egendomen skulle gå förlorad. Dessutom skulle det förenkla
Insättningsgarantinämndens handläggning av ersättningsärenden om det i
förväg klargörs vad som gäller vid pantsättning av de tillgångar
ersättningen avser. Avslutningsvis konstaterades att det med en regel om
att panthavaren i dessa fall har panträtt i ersättningen inte torde behövas
någon uttrycklig bestämmelse om till vem ersättningen skall betalas.
Samma synsätt som det nu redovisade bör anläggas när det gäller
panträtt i ersättning från insättningsgarantin. Insättningsgarantilagen bör
därför kompletteras med en bestämmelse motsvarande den som finns i
investerarskyddslagen.
4.3 Penningtvätt utesluter rätt till ersättning
Regeringens förslag: Ett krav avseende tillgångar som enligt en
lagakraftvunnen dom har varit föremål för penninghäleri eller någon
annan form av häleribrott, dvs. brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §
brottsbalken, skall inte ge rätt till ersättning från insättningsgarantin.
Om åtal har väckts för nyss nämnda brott avseende viss insättning och
ersättning begärs för insättningen, skall Insättningsgarantinämnden
besluta att ersättning tills vidare inte skall betalas ut.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I 14 § investerarskyddslagen
föreskrivs att ersättning från investerarskyddet inte skall betalas ut i de
fall ett krav har varit föremål för häleribrott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7
a § brottsbalken (se prop. 1998/99:30 s. 72, 99 och 101). För det fall att
åtal har väckts för brott enligt någon av de nyss nämnda bestämmelserna,
men en lagakraftvunnen dom ännu inte föreligger, föreskrivs i 18 §
samma lag att Insättningsgarantinämnden skall besluta att ersättning tills
vidare inte skall betalas ut. Bestämmelserna har sin grund i artikel 3 i
investerarskyddsdirektivet. Det sägs där att krav som härrör från
transaktioner i samband med något för vilken en fällande dom om
penningtvätt har meddelats, skall uteslutas från ersättning enligt
investerarskyddet. Det sägs vidare i artikel 9.3 i direktivet att utbetalning
av ersättning kan inhiberas i väntan på dom, om en ersättningsberättigad
person anklagats för brott som har samband med penningtvätt.
Insättningsgarantidirektivet har i artikel 2 en motsvarande
bestämmelse. Det sägs där att insättningar som härrör från transaktioner i
samband med något för vilket en brottmålsdom om tvättning av pengar
(såsom penningtvätt definieras i direktiv 91/308/EEG) har meddelats,
inte skall omfattas av återbetalning från insättningsgarantin. I artikel 10.5
sägs vidare att ersättning enligt insättningsgarantin kan inhiberas i väntan
på dom i de fall den som gör anspråk på ersättning har anklagats för brott
som har samband med tvättning av pengar.
I motiven till insättningsgarantilagen (prop. 1995/96:60 s. 84)
framhålls att svensk rätt redan innehåller bestämmelser som ger
möjlighet att tillgripa straffprocessuella tvångsmedel. Enligt 26 kap.
rättegångsbalken kan t.ex. kvarstad komma i fråga om någon är skäligen
misstänkt för brott och det befaras att han genom att avvika eller genom
att undanskaffa egendom eller på annat sätt låter bli att betala värdet av
förverkad egendom eller skadestånd. I motiven dras slutsatsen att någon
särskild bestämmelse med det innehåll som anges i direktivet inte
behöver införas.
De nu refererade motivuttalandena har strängt taget bäring endast på
artikel 10.5 i direktivet, dvs. på frågan om det var nödvändigt att införa
en bestämmelse i insättningsgarantilagen som gav
Insättningsgarantinämnden rätt att tills vidare inte betala ut ersättning.
Någon analys av om det fanns ett behov av att införa ett förbud i
insättningsgarantilagen motsvarande artikel 2 förfaller inte ha gjorts. I
den nuvarande lydelsen av insättningsgarantilagen finns således inte
några bestämmelser om ersättning vid penningtvätt, vare sig det gäller
fall då det föreligger en lagakraftvunnen dom eller då åtal väckts men
dom ännu inte vunnit laga kraft. För att tydligare anpassa
insättningsgarantilagen till artiklarna 2 och 10.5 i
insättningsgarantidirektivet bör därför lagen kompletteras med
bestämmelser som innebär att rätt till ersättning inte föreligger respektive
att utbetalning av ersättning kan hållas inne i dessa fall. Därigenom
erhålls också överensstämmelse med vad som gäller enligt 14 och 18 §§
investerarskyddslagen.
4.4 Uttag av avgifter i de fall ett institut upphör att vara
anslutet till insättningsgarantin
Regeringens förslag: Insättningsgarantinämnden får vid
bestämmande av den avgift som instituten skall betala för
insättningsgarantin möjlighet att beakta även att garantin för ett
institut upphör att gälla under ett löpande kalenderår.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Finansinspektionen, Insättningsgarantinämnden,
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar
dock att ett institut vars garanti upphört under kalenderåret inte torde ha
några insättningar kvar vid årets slut, vilket bör föranleda en justering av
den i promemorian förslagna ändringen av 14 § insättningsgarantilagen.
Skälen för regeringens förslag: I 14 § insättningsgarantilagen
regleras vad som i avgiftshänseende skall gälla i de fall
insättningsgarantin börjar gälla för ett institut under löpande kalenderår. I
dessa fall skall avgiften fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt. I
praktiken innebär det att en avräkning skall göras för den del av
kalenderåret vilken institutet inte varit anslutet till insättningsgarantin. En
motsvarande bestämmelse saknas för det fall insättningsgarantin upphör
att gälla för ett institut under löpande kalenderår.
Bestämmelsen i 14 § insättningsgarantilagen bör därför ändras så att
Insättningsgarantinämnden inte bara kan reducera avgiften när en
anslutning till garantin sker under ett kalenderår utan även när den
upphör under kalenderåret.
Genom en sådan justering anpassas insättningsgarantilagen till vad
som redan gäller enligt 30 § investerarskyddslagen.

4.5 Exportförbudet
Regeringens förslag: Förbudet för filialer till svenska institut att
utnyttja den svenska insättningsgarantin i andra EES-länder med en
mindre omfattande insättningsgaranti det s.k. exportförbudet
upphävs. Förslaget förutsätter att exportförbudet i insättningsgaranti-
direktivet inte förlängs när det löper ut vid årsskiftet 1999/2000.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4.1
insättningsgarantidirektivet skall en insättningsgaranti som införts och
officiellt erkänts i en medlemsstat omfatta insättare hos ett instituts
filialer i andra medlemsstater. Till utgången av år 1999 får varken nivån
på eller omfattningen av insättningsgarantin överstiga den täckning som
motsvarande garanti-system ger inom det EES-land där filialen finns.
Före den 31 december 1999 skall EG-kommissionen utarbeta en rapport
på grundval av de erfarenheter som har gjorts vid tillämpningen av
nämnda begränsningar av insättningsgarantin och bedöma behovet av om
bestämmelser om detta behöver behållas. Om så är lämpligt skall
kommissionen överlämna ett förslag till direktiv till Europaparlamentet
och rådet, i syfte att förlänga förbudets giltighetstid.
Motivet till detta s.k. exportförbud är att det vid den tidpunkt då
insättningsgarantidirektivet antogs fanns betydande skillnader mellan de
olika medlemsstaternas insättningsgarantier. Vissa medlemsstater
saknade helt insättningsgaranti, medan andra i varierande omfattning
hade ett skydd för insättningar. Med hänsyn till dessa skillnader och att
de inte omedelbart skulle jämnas ut fanns det en oro för att skillnaderna
skulle förorsaka marknadsstörningar. En insättare, var tanken, hade
kunnat lockas till ett institut av det skälet att institutet hade en mer
omfattande insättningsgaranti.
I dag har direktivet genomförts i medlemsstaterna och skillnaderna i
betydande utsträckning jämnats ut. Det finns således i varje medlemsstat
en insättningsgaranti som ersätter förluster. Miniminivån på den
ersättning som kan betalas ut är 20 000 euro.
För närvarande arbetar kommissionen med den ovan nämnda rapporten
i vilken en bedömning skall göras av om exportförbudet bör förlängas.
Visserligen är det fortfarande osäkert om en förlängning av förbudet kan
komma att föreslås av kommissionen. Detta förefaller emellertid mindre
troligt.
För svensk del innebär detta följande. Om exportförbudet, som
kommer till uttryck i 7 § insättningsgarantilagen, förlängs bör den
nuvarande svenska lagstiftningen behållas intakt, eftersom den är
anpassad till att ett exportförbud skall gälla. Om exportförbudet däremot
inte förlängs, saknas skäl att behålla bestämmelsen i 7 §
insättningsgarantilagen.
Ett problem med tanke på lagstiftningsprocessen är att ett besked
huruvida kommissionen avser föreslå en förlängning av exportförbudet
sannolikt kommer tidigast mot slutet av år 1999. Om exportförbudet i
enlighet med den nuvarande bestämmelsen i direktivet upphör att gälla
vid årsskiftet 1999/2000, bör den svenska lagstiftningen anpassas till det
i så nära anslutning till den tidpunkten som det är möjligt. Det är därför
nödvändigt för regeringen att redan nu förbereda denna anpassning
genom att lägga fram ett förslag om att 7 § insättningsgarantilagen
upphävs.
Praktiskt sett kan effekten av den föreslagna lagändringen antas bli
begränsad eftersom de flesta EES-länder har en insättningsgaranti som
ligger på en nivå som är jämförbar med den svenska.

5 Ändring i lagen om investerarskydd
Regeringens förslag: Förbudet för filialer till svenska institut att
utnyttja det svenska investerarskyddet i andra EES-länder med ett
mindre omfattande investerarskydd det s.k. exportförbudet
upphävs. Förslaget förutsätter att exportförbudet i
investerarskyddsdirektivet inte förlängs när det löper ut vid årsskiftet
1999/2000.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Ett investerarskydd som enligt artikel
7.1 investerarskyddsdirektivet införts och officiellt erkänts i en
medlemsstat skall även omfatta investerare hos ett värdepappersföretags
filialer i andra medlemsstater. Fram till utgången av år 1999 får
emellertid varken nivån på eller omfattningen av investerarskyddet
överstiga vare sig den högsta nivå eller den största omfattning som
motsvarande skydd ger inom den medlemsstat där filialen ligger. Före
den 31 december 1999 skall EG-kommissionen utarbeta en rapport på
grundval av de erfarenheter som har gjorts vid tillämpningen av
exportförbudet och bedöma om bestämmelser om detta behöver behållas.
Kommissionen skall, om det är lämpligt, överlämna ett förslag till
direktiv till Europaparlamentet och rådet i syfte att förlänga förbudets
giltighetstid.
Motivet till exportförbudet är i likhet med insättningsgarantins
exportförbud att det vid den tidpunkt då investerarskyddsdirektivet
antogs fanns betydande skillnader mellan de olika medlemsstaternas
investerarskydd. Vissa medlemsstater saknade helt investerarskydd,
medan andra i varierande omfattning hade ett skydd för investerare. Med
hänsyn till dessa skillnader och att de inte omedelbart skulle jämnas ut
fanns det en oro för att skillnaderna skulle förorsaka marknadsstörningar.
En investerare, var tanken, hade kunnat lockas till ett
värdepappersföretag av det skälet att företaget hade ett mer omfattande
skydd.
Liksom när det gäller insättningsgarantin har direktivet numera
genomförts i medlemsstaterna och skillnaderna mellan respektive lands
investerarskydd i betydande utsträckning jämnats ut. Det finns således i
varje medlemsstat ett investerarskydd som ersätter förluster.
Miniminivån på den ersättningen som kan betalas ut är 20 000 euro.
För närvarande pågår inom kommissionen arbete med den ovan
nämnda rapporten i vilken en bedömning skall göras av om
exportförbudet behöver finnas kvar. Det är således fortfarande osäkert
om en förlängning av förbudet kan komma att föreslås av kommissionen.
För svensk del innebär detta följande. Om exportförbudet, som
kommer till uttryck i 4 § andra stycket investerarskyddslagen, förlängs
bör den nuvarande lagstiftningen behållas intakt, eftersom den är
anpassad till att ett exportförbud skall gälla. Om exportförbudet däremot
inte förlängs, behöver bestämmelsen i 4 § andra stycket ändras.
För svenskt vidkommande gäller samma problem för investerarskyddet
som för insättningsgarantin, nämligen att ett besked huruvida
kommissionen ämnar föreslå en förlängning av exportförbudet sannolikt
kommer tidigast mot slutet av år 1999. Om exportförbudet i enlighet med
den nuvarande bestämmelsen i direktivet upphör att gälla vid årsskiftet
1999/2000, bör den svenska lagstiftningen anpassas till det i så nära
anslutning till den tidpunkten som det är möjligt. Regeringen finner det
därför nödvändigt att nu lägga fram ett förslag om att bestämmelsen i 4 §
andra stycket investerarskyddslagen upphävs.
Praktiskt sett kan effekten av den föreslagna lagändringen antas bli
begränsad eftersom de flesta EES-länderna har ett investerarskydd som
ligger på en nivå som är jämförbar med den svenska.

6 Ändring i lagen om värdepappersrörelse

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 4 § sjunde stycket lagen
om värdepappersrörelse, att tillstånd till filialetablering avseende
länder utanför EES inte får lämnas om insättningar hos filialen
skyddas av en mer omfattande insättningsgaranti än den svenska, tas
bort.

Promemorian förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: När investerarskyddet infördes
gjordes samtidigt några ändringar i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse. En av ändringarna syftade till att upphäva
etableringsförbudet för filialer till företag från länder utanför EES där
hemlandsskyddet var mer omfattande än den svenska insättningsgarantin.
För att åstadkomma detta upphävdes 6 kap. 8 d § tredje stycket lagen om
värdepappersrörelse. Den numera upphävda bestämmelsen föreskrev att
ett tillstånd att etablera en filial till ett värdepappersföretag
hemmahörande i ett land utanför EES skulle återkallas av
Finansinspektionen, om insättningar hos filialen omfattades av en mer
omfattande insättningsgaranti än den svenska.
I den nu gällande regleringen i lagen om värdepappersrörelse sägs
emellertid i 3 kap. 4 § sjunde stycket att tillstånd till filialetablering
avseende länder utanför EES inte får lämnas om insättningar hos filialen
skyddas av en mer omfattande insättningsgaranti än den svenska. Den
bestämmelsen står i strid med syftet att ta bort det nyss nämnda
etableringsförbudet. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § sjunde stycket bör därför
upphävas.
Motsvarande ändring har gjorts i bankrörelselagen (1987:617) genom
att 1 kap. 4 § tredje stycket upphävts (se prop. 1998/99:30).

7 Ikraftträdande
Förslagen om att upphäva förbudet för filialer till svenska institut att i
andra EES-länder utnyttja insättningsgarantin och investerarskyddet, när
dessa är mer omfattande än motsvarande ersättningssystem i värdlandet,
grundar sig på regler i EG-direktiv. Direktivens förbudsregler är
tidsbegränsade och löper ut vid årsskiftet 1999/2000, om de inte förlängs.
En förlängning förutsätter att EG-kommissionen lägger fram förslag om
detta. I utkast till rapport om tillämpning av exportförbudet beträffande
insättningsgarantin har kommissionen uttalat att förbudet inte bör
förlängas. Det förefaller därför sannolikt att kommissionen inte kommer
att föreslå en förlängning av exportförbudet beträffande
insättningsgarantin och att det därmed löper ut vid det kommande
årsskiftet. Kommissionen kan komma att göra samma bedömning för
exportförbudet i investerarskyddsdirektivet.
Om exportförbuden inte förlängs, är det lämpligt att de förslag som
innebär att exportförbuden i lagen om insättningsgaranti och lagen om
investerarskydd tas bort träder i kraft så snart som möjligt. Även övriga
lagförslag bör för enkelhetens skull träda i kraft samtidigt.

8 Ekonomiska konsekvenser
Förslagen bedöms inte få några kostnadsmässiga effekter.

9 Författningskommentar
9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti

4 §
I paragrafen anges vilken ersättning som utgår ur ersättningsgarantin.
Ändringen innebär att det klargörs hur stor ersättningen skall vara i de
fall insättaren erhållit utdelning i institutets konkurs innan Insättnings-
garantinämnden gjort någon utbetalning.
Ett exempel kan visa vilken ersättning som skall utgå i ett sådant fall
som omfattas av den föreslagna ändringen. En insättare har vid institutets
konkurs en behållning på sitt konto på 500 000 kronor. I konkursen får
han 100 000 kronor i utdelning. Hela det beloppet skall avräknas mot den
ersättning som Insättningsgarantinämnden skall betala ut. Insättaren har
således rätt till ersättning med 150 000 kronor från insättningsgarantin.
Om utdelningen i konkursen hade uppgått till 250 000 kronor eller mer
får insättaren inte rätt till någon ersättning alls enligt insättningsgarantin.
Vänder sig insättaren till Insättningsgarantinämnden utan att
dessförinnan ha fått utdelning från konkursboet har han rätt till ersättning
utan någon avräkning. Insättningsgarantinämnden övertar då enligt
bestämmelsen i 19 § insättarens rätt i förhållande till konkursboet.
Ett exempel kan visa hur denna ordning fungerar. Insättaren har
500 000 kronor på en bank som går i konkurs. Insättaren vänder sig till
Insättningsgarantinämnden som betalar ut ersättning till insättaren med
250 000 kronor. I och med utbetalningen övertar
Insättningsgarantinämnden insättarens rätt i förhållande till konkursboet
upp till det utbetalade beloppet. Följaktligen får nämnden en fordran i
konkursen på 250 000 kronor. Även insättaren har en fordran i konkursen
på 250 000 kronor, nämligen motsvarande det belopp som inte ersatts
från insättningsgarantin. Som framgår av 19 § har nämnden i dessa fall
rätt till utdelning före insättaren. Om utdelningen i konkursen uppgår till
250 000 kronor, går således hela det beloppet till insättningsgarantin. Om
utdelningen däremot uppgår till 300 000 kronor går 250 000 kronor till
insättningsgarantin och 50 000 kronor till insättaren.
Det är endast sådan utdelning i konkurs som har sin grund i förlusten
av en insättning som skall avräknas från den ersättning som betalas ut
enligt insättningsgarantin.
Genom den föreslagna regleringen anpassas insättningsgarantin till vad
som gäller för investerarskyddet enligt 9 § andra stycket
investerarskyddslagen. En skillnad är att det i investerarskyddslagen
föreskrivs att avräkning skall göras inte bara för utdelning i konkurs utan
också för ersättning på grund av skadestånd enligt 7 kap. lagen
(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument eller från
institutets ansvarsförsäkring. Eftersom motsvarande möjligheter till
ersättning inte finns när det gäller insättningsgarantin saknas skäl att låta
avräkning beträffande insättningsgarantin omfatta annat än utdelning i
konkurs.
Den nu föreslagna utformningen av bestämmelsen, tar hänsyn till
Svenska Bankföreningens och Svenska Fondhandlareföreningens
påpekanden om förtydligande.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.1.

4 a §
Paragrafen, som är ny, behandlar den situationen att den insättning som
ersättningen avser har pantsatts. Enligt paragrafen skall panträtt i sådana
fall gälla i den utbetalade ersättningen (s.k. surrogation). Detta får till
följd att Insättningsgarantinämnden inte automatiskt skall betala ut
ersättningen till insättaren. Det blir i stället panthavaren som får
bestämma till vem utbetalningen skall ske.
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har
påpekat att bestämmelsen bör utformas så att det framgår att panträtt
fortsätter att gälla efter det att insättningsgarantin utlösts och att
panträtten således inte uppkommer vid det tillfälle då ersättningen betalas
ut. Den i promemorian föreslagna utformningen av bestämmelsen bör
dock behållas eftersom den överensstämmer med utformningen av
motsvarande bestämmelse i investerarskyddslagen. Den föreslagna
utformningen av bestämmelsen torde inte heller lämna någon tvekan om
hur bestämmelsen skall tillämpas.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.2.

4 b §
I paragrafen, som är ny, föreskrivs att tillgångar som varit föremål för
brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken inte skall ge rätt till
ersättning. Hänvisningen gäller såväl häleri och häleriförseelse som de
nya brotten penninghäleri och penninghäleriförseelse. En konsekvens av
detta blir att ersättning aldrig skall betalas ut i hälerifall. Ersättning skall

således inte heller utgå om det rör sig om ett häleri som inte
sammanhänger med penningtvätt. Ett utförligt resonemang i denna fråga
fördes i motiven till investerarskyddslagen (se prop. 1998/99:30 s. 72 f.).
I bestämmelsen föreskrivs också att Insättningsgarantinämnden tills
vidare inte skall betala ut ersättning i de fall åtal har väckts avseende
nyss nämnda brott.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.3.

7 §
Genom att det s.k. exportförbudet upphävs kommer den svenska
insättningsgarantin att gälla fullt ut beträffande insättningar som görs hos
svenska instituts filialer i andra EES-länder. Detta gäller både det högsta
belopp med vilket ersättning kan betalas och de olika slag av insättningar
som garantin omfattar.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.5.
14 §
Paragrafen behandlar den situationen att ett institut påbörjar eller avslutar
sin verksamhet under löpande kalenderår eller kompletteringsansluter en
filial under året. Med stöd av bestämmelsen kan
Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till detta när avgifterna fastställs för
institutet. Den föreslagna ändringen innebär att nämnden nu ges
uttryckligt lagstöd för att ta hänsyn även till de fall då ett institut eller en

filial upphör att vara anslutet under löpande kalenderår.
Såsom vissa remissinstanser påpekat finns det skäl att förtydliga den i
promemorian föreslagna ordalydelsen så att det av bestämmelsen framgår
att avgiften beräknas på olika underlag beroende på om ett institut
upphör att vara anslutet till garantin under löpande kalenderår eller om
det träder in i garantisystemet under löpande kalenderår.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.4.

9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:158) om
investerarskydd

4 §
Ändringen i paragrafen innebär att andra meningen i andra stycket
strukits.
Genom att det s.k. exportförbudet upphävs kommer det svenska
investerarskyddet att gälla fullt ut hos svenska värdepappersföretags
filialer i andra EES-länder. Detta gäller både det högsta belopp med
vilket ersättning kan betalas och de olika finansiella instrument m.m. som
skyddet omfattar.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 5.

9 §
Paragrafen har fått ändrad lydelse för att det av lagtexten tydligare skall
framgå att ersättningen från insättningsgarantin jämte utdelning i
institutets konkurs, ersättning genom institutets ansvarsförsäkring eller
skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen om kontoföring av finansiella
instrument aldrig får överstiga 250 000 kronor för en förlust som är
ersättningsgill enligt den förevarande lagen. Genom den ändrade lydelsen
uppnås också bättre överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i
lagen om insättningsgaranti, se den föreslagna ändringen av 4 § i den
lagen. Den ändrade lydelsen innebär ingen ändring i sak.

9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse
3 kap. 4 §
Lagändringen innebär att det nuvarande sjunde stycket upphävs.
Därigenom utökas Finansinspektionens möjligheter att ge tillstånd till
utländska företag med filialer i Sverige. Dessa kommer att kunna få
tillstånd att ta emot kunders medel på konto för att underlätta
värdepappersrörelsen
eller lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella
instrument för att underlätta värdepappersrörelsen även i de fall
insättningar hos filialen omfattas av en utländsk garanti som har en
ersättningsnivå som överstiger eller avser fler slag av insättningar eller
andra insättare än den svenska.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 6.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över promemorian Ändringar i lagarna om
insättningsgaranti och investerarskydd m.m.
Efter remiss har yttrande inkommit från Sveriges riksbank, Svea hovrätt,
Kammarrätten i Göteborg, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret,
Insättningsgarantinämnden, Konsumentverket, Fondbolagens förening,
Fristående Sparbankers Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Svenska
Fondhandlareföreningen och Sveriges Advokatsamfund

Lagrådsremissens lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti
dels att 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 4 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 a § och 4 b § av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Om en insättning omfattas av
garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels
insättningens belopp, dels
upplupen ränta till den dag då
ersättningsrätt inträder, dock för
varje institut med sammanlagt
högst 250 000 kronor.
Om en insättning omfattas av
garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels
insättningens belopp, dels
upplupen ränta till den dag då
ersättningsrätt inträder.

Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets
konkurs för en förlust som enligt
denna lag är ersättningsgill, får
dock uppgå till sammanlagt högst
250 000 kronor för varje institut.

4 a §

Om den insättning som
ersättningen avser är pantsatt,
skall panthavaren ha panträtt i
ersättningen.

4 b §

Ett krav avseende tillgångar
som enligt en lagakraftvunnen
dom har varit föremål för brott
enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §
brottsbalken, skall inte ge rätt till
ersättning från insättningsgaran-
tin.
Om åtal har väckts för brott
enligt första stycket avseende viss
insättning och ersättning begärs
för insättningen, skall
Insättningsgarantinämnden
besluta att ersättning tills vidare
inte skall betalas ut.

14 §
Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår
skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på summan av institutets insättningar vid årets
utgång och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra
stycket.

Om garantin för ett institut
upphör att gälla under ett löpande
kalenderår skall avgiften för det
året fastställas med hänsyn till den
tid garantin gällt. Avgiften skall i
övrigt beräknas på samma sätt
som anges 12 och 13 §§.
__________________

Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.

Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om
investerarskydd
Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ lagen (1999:158) om investerar-
skydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Ett svenskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet enligt denna
lag.
Investerarskyddet omfattar även
tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett
annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES). Det svenska
investerarskyddets nivå och
omfattning överstiger i sådana fall
inte det skydd som gäller i det
landet.
Investerarskyddet omfattar även
tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett
annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES).

Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett svenskt
värdepappersinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta
även tillgångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land
utanför EES.
9 §
En investerare har rätt till
ersättning enligt denna lag med
sammanlagt högst 250 000 kronor
för varje värdepappersinstitut.
En investerare har inte rätt till
ersättning från investerarskyddet
till den del han erhållit utdelning i
institutets konkurs, ersättning
genom institutets
ansvarsförsäkring eller skadestånd
enligt 7 kap. 2 § lagen (1998:1479)
om kontoföring av finansiella
instrument, för en enligt denna lag
ersättningsgill förlust.
Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets
konkurs, ersättning genom
institutets ansvarsförsäkring eller
skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1999:1479) om kontoföring av
finansiella instrument för en
förlust som enligt denna lag är
ersättninggill, får uppgå till
sammanlagt högst 250 000 kronor
för varje värdepappersinstitut.

____________________

Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande
utanför EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med
Finansinspektionens tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta
värdepappersrörelsen,
5. lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella
instrument för att underlätta värdepappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med
tillstånd enligt 5.
Ett värdepappersbolag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, driva
valutahandel.
När det finns särskilda skäl får inspektionen medge att ett
värdepappersbolag eller ett utländskt företag utövar annan verksamhet än
som anges i första eller tredje stycket, om verksamheten kan antas
komma att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller fjärde
stycket endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt
hemland.
Tillstånd för ett utländskt
företag enligt första stycket 4 och
5 får bara lämnas om insättningar
hos filialen omfattas av garantin
enligt lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti eller av en
utländsk garanti som omfattar
insättningar som anges i 2 § lagen
om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte
understiger ett belopp
motsvarande 20 000 ecu innan det
i förekommande fall har gjorts
avdrag för en självrisk med högst
10 procent av en enskild insättares
garanterade insättning.
Tillstånd enligt första stycket 4
och 5 får inte lämnas om
insättningar hos filialen omfattas
av en utländsk garanti som har en
ersättningsnivå som överstiger den
som gäller enligt lagen om
insättningsgaranti. Ersättningen
får inte heller avse fler slag av
insättningar eller betalas till
andra insättare än vad som anges
i den lagen.
Tillstånd för ett utländskt
företag enligt första stycket 4 och
5 får bara lämnas om insättningar
hos filialen omfattas av garantin
enligt lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti eller av en
utländsk garanti som omfattar
insättningar som anges i 2 § lagen
om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte
understiger ett belopp
motsvarande 20 000 euro innan
det i förekommande fall har gjorts
avdrag för en självrisk med högst
10 procent av en enskild insättares
garanterade insättning.

I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns
bestämmelser om rätt för värdepappersinstitut att bedriva
pensionssparrörelse.
________________

Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-11-12

Närvarande: f.d. justitierådet Lars C. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 4 november 1999 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
2. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet
Mats Walberg.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1999

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Freivalds, Winberg, Lindh, Sahlin, von Sydow, Östros, Messing,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Ringholm

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:36 Ändringar i lagarna om
insättningsgaranti och investerarskydd m.m

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om ändring i lagen

394L0019
(1995:1571) om
insättningsgaranti

Lag om ändring i lagen

397L0009
(1999:158) om
investerarskydd

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om
system för
garanti av insättningar (EGT nr L 135, 31.5.1994, s. 5, Celex 394L0019).
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om
system för
ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997, s. 22, Celex 397L0009).
Senaste lydelse 1996:1011.
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om
system för
garanti av insättningar (EGT nr L 135, 31.5.1994, s. 5, Celex 394L0019).
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om
system för
ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3. 1997, s. 22, Celex 397L0009).
Senaste lydelse 1996:1011.

Prop. 1999/2000:36

30

1

Prop. 1999/2000:36

Prop. 1999/2000:36

Prop. 1999/2000:xx

Prop. 1999/2000:36
Bilaga 1

Prop. 1999/2000:36
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:36
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:36
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:36