Regeringens proposition
1999/2000:27

En skärpt vapenlagstiftning

Prop.
1999/2000:27

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 november 1999

Ingela Thalén
Britta Lejon
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i vapenlagen (1996:67) och i
lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
(knivförbudslagen) samt en ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen syftar till att ytterligare motverka att skjutvapen kommer till
användning vid våldsbrott eller på annat sätt missbrukas. Med hänsyn
härtill föreslås att sådana vapen skall förvaras i säkerhetsskåp eller i
annat lika säkert förvaringsutrymme. Möjligheterna att förvara
skjutvapen och ammunition hos någon annan än tillståndshavaren
utvidgas i viss mån. Kontroll av att förvaringsbestämmelserna följs skall
kunna göras hos alla som har tillstånd att inneha skjutvapen. Vidare
föreslås att det införs ett förbud mot att inneha skjutvapen på allmän
plats.
Tillstånd till innehav av enhandsvapen för flerskott och helautomatiska
skjutvapen föreslås bli tidsbegränsade till att gälla i högst fem år.
Tillstånd att inneha prydnads- och minnesvapen skall som huvudregel få
ges endast om vapnet görs varaktigt obrukbart.
Den s.k. vapengarderoben behålls i princip oförändrad. Vid beviljande
av tillstånd att inneha fler än fyra jaktvapen skall dock en något mera
ingående prövning av behovet göras än vad som sker i dag.
Bestämmelserna om återkallelse av tillstånd till innehav av skjutvapen
och ammunition och omhändertagande av sådan egendom skärps.
Detsamma gäller bestämmelserna om återkallelse av tillstånd att driva
handel med skjutvapen och ammunition.
För att motverka att skjutvapen innehas av personer som till följd av
viss psykisk störning inte bör inneha sådana vapen föreslås att
anmälningsskyldigheten för läkare utvidgas till att omfatta även patienter
inom den öppna psykiatriska vården. För att förenkla tillämpningen av
dessa bestämmelser skall det som huvudregel inte behöva göras någon
bedömning av om patienten i fråga innehar skjutvapen.
Rikspolisstyrelsen föreslås få en formell rapporteringsskyldighet i
förhållande till regeringen på området för civila skjutvapen.
I knivförbudslagen införs ett förbud mot att inneha knivar m.m. i
fordon på allmän plats. Vidare föreslås att en särskild skala för grovt
brott införs.
Uppgift i ärende enligt vapenlagen skall inte få lämnas ut om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning, oberoende av om uppgiften återfinns i
ett vapenregister eller inte.
Lagförslagen avses träda i kraft den 1 juli 2000.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål 19
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 20
3 Ärendet och dess beredning 21
4 Skjutvapenlagstiftningen 22
4.1 Nuvarande ordning 22
4.2 Internationellt arbete 23
5 Bakgrund och allmänna utgångspunkter 26
6 Vapentillstånd 32
6.1 Allmänna förutsättningar för tillstånd m.m. 32
6.1.1 Behov eller giltigt skäl? 32
6.1.2 Skjutvapens lämplighet 33
6.1.3 Tidsbegränsade tillstånd 33
6.1.4 Skjutvapen med samlings-, prydnads- eller
särskilt affektionsvärde 36
6.1.5 Vapengarderoben 38
6.1.6 Helautomatiska skjutvapen 40
6.1.7 Målskytte och kravet på skjutskicklighet 41
6.1.8 Udda ändamål 42
6.2 Sammanslutningars innehav 43
7 Ammunitionstillstånd 45
8 Vapenhandelstillstånd 46
9 Förvaring m.m. av skjutvapen 49
9.1 Förvaring av skjutvapen och ammunition 49
9.2 Skjutvapen under uppsikt och transport av skjutvapen 51
9.3 Förvaring hos annan 51
9.4 Kontroll av att förvaringsbestämmelserna följs 53
10 Skjutvapen på allmän plats 55
11 Reparation, översyn och skrotning av skjutvapen 57
12 Utlåning av skjutvapen 58
13 Återkallelse av tillstånd 59
14 Omhändertagande av skjutvapen och ammunition 61
15 Information till tillståndsmyndigheterna 62
16 Påföljd vid brott m.m. 67
17 Vapenamnesti m.m. 71
18 Den systematiska översynen av vapenlagstiftningen m.m. 72
19 Sekretessfrågor 74
20 Illegal införsel av skjutvapen samt det europeiska
skjutvapenpasset 75
21 Försvarets skjutvapen 77
22 Ett utökat ansvar för Rikspolisstyrelsen avseende vapenfrågorna 78
23 Knivförbudslagstiftningen 80
23.1 Nuvarande ordning 80
23.2 Utgångspunkterna för regeringens bedömning och
förslag 80
24 Behovet av ändring i bestämmelserna om kroppsvisitation 81
25 Frågan om en utvidgning av knivförbudslagens
tillämpningsområde 82
25.1 Fordon på allmän plats 82
25.2 Sjukhus, myndighets lokaler och liknande 83
25.3 Frågan om ett utvidgat förbud mot innehav av knivar,
gatustridsvapen m.m. samt förbud mot innehav och
saluhållande av vapenattrapper och liknande föremål 84
26 Saluhållande och överlåtelse samt åldersgränsen i fråga om
springstiletter och springknivar 89
27 Straffskalor 90
28 Kostnadskonsekvenser 91
29 Författningskommentar 94
29.1 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 94
29.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål 102
29.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 103
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Förbud mot vapen på allmän
plats m.m. (SOU 1996:50) 104
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag 111
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 113
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet En samlad vapenlagstiftning
(SOU 1998:44) 114
Bilaga 5 Betänkandets lagförslag 121
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna 135
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 136
Bilaga 8 Lagrådets yttrande 151
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 18 november 1999 159
Rättsdatablad 160
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i vapenlagen (1996:67),
2. lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och
andra farliga föremål,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
Härigenom föreskrivs i fråga om vapenlagen (1996:67)
dels att 2 kap. 1, 3 6, 8, 10, 13, 14 och 16 §§, 3 kap. 3, 4, 6 och 8 §§,
4 kap. 3 §, 5 kap. 2 4 §§, 6 kap. 1 4 och 6 §§, 9 kap. 2 och 3 §§ samt
11 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 2 kap. 5 a §,
5 kap. 6 och 7 §§, 6 kap. 4 a § samt 9 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
1 §
Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen,
eller
b) driva handel med skjutvapen,

c) föra in skjutvapen eller
ammunition till Sverige.
c) yrkesmässigt ta emot
skjutvapen för reparation eller
översyn,
d) ta emot skjutvapen för
skrotning, eller
e) föra in skjutvapen eller
ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet är ett
kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett
harpunvapen och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra
jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd
enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

3 §
Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas
a) enskilda personer,
b) skytteförbund, skyttekretsar
eller skytteföreningar som tillhör
det frivilliga, statligt kontrollerade
skytteväsendet
(skyttesammanslutningar),

b) sammanslutningar för jakt
eller målskytte, som har en stabil
organisation och kontinuerlig
skytteverksamhet samt uppfyller
höga krav på säkerhet i fråga om
handhavande av vapen,
c) huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda
föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en
stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i
samlingarna, och
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning till väktare som har
meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen.

4 §
En enskild person får meddelas
tillstånd att inneha ett skjutvapen
endast om den enskilde behöver
vapnet. Tillstånd att inneha ett
skjutvapen som huvudsakligen har
samlarvärde, prydnadsvärde eller
särskilt affektionsvärde för
sökanden, får meddelas även för
andra ändamål än skjutning. I ett
sådant fall får vapnet inte utan
särskilt tillstånd användas för
skjutning.
En enskild person får meddelas
tillstånd att inneha ett skjutvapen
endast om den enskilde behöver
vapnet för ett godtagbart
ändamål. Tillstånd att inneha ett
skjutvapen som huvudsakligen har
samlarvärde, prydnadsvärde eller
särskilt affektionsvärde för
sökanden, får meddelas även för
andra ändamål än skjutning. I ett
sådant fall får vapnet inte utan
särskilt tillstånd användas för
skjutning.

5 §
Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det skäligen
kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas.
Tillstånd får meddelas endast
för särskilt angivna ändamål.
Tillståndet får förenas med villkor
att vapnet skall förvaras på ett
visst sätt eller att vapnet skall
göras varaktigt obrukbart.
Tillståndet får tidsbegränsas, om
det med hänsyn till särskilda
omständigheter kan förutses att
vapnet inte kommer att behövas
varaktigt.
Tillstånd får meddelas endast
för särskilt angivna ändamål.
Tillstånd till innehav av skjutvapen
för skjutning får meddelas endast
om vapnet är lämpat för det
ändamål som tillståndet skall avse.
Tillståndet får förenas med villkor
att vapnet skall förvaras på ett
visst sätt eller att vapnet skall
göras varaktigt obrukbart.
Tillståndet får tidsbegränsas, om
det med hänsyn till särskilda
omständigheter kan förutses att
vapnet inte kommer att behövas
varaktigt.

5 a §

Tillstånd att inneha skjutvapen,
som huvudsakligen har prydnads-
eller särskilt affektionsvärde, för
andra ändamål än skjutning, får
meddelas endast om vapnet görs
varaktigt obrukbart. Trots detta
får tillstånd meddelas om det finns
särskilda skäl för att vapnet skall
få behållas i brukbart skick.
6 §
Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen får
meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för
start- eller signalvapen.

Tillstånd för enskild att inneha
helautomatiska vapen eller
enhandsvapen för flerskott skall
tidsbegränsas till att gälla i högst
fem år om inte särskilda skäl talar
emot en sådan begränsning.

8 §
Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning
får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om
ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten
till innehav av vapnet avser.
Tillstånd att i andra fall inneha
ammunition får meddelas enskilda
personer samt sådana
skyttesammanslutningar och
huvudmän för museer som får
meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen, om det skäligen kan
antas att ammunitionen inte
kommer att missbrukas.
Tillstånd att i andra fall inneha
ammunition får meddelas enskilda
personer samt sådana
sammanslutningar och huvudmän
för museer som får meddelas
tillstånd att inneha skjutvapen, om
det skäligen kan antas att
ammunitionen inte kommer att
missbrukas.

10 §
Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas den som har
rätt att driva handel i allmänhet, har de kunskaper som behövs samt är
ordentlig och pålitlig. Tillstånd får meddelas endast för handel som skall
bedrivas yrkesmässigt.
Tillståndet medför rätt att
inneha skjutvapen. Tillståndet får
dock begränsas till att omfatta
vissa typer av skjutvapen eller ett
visst antal åt gången. Tillståndet
får förenas med villkor att vapnen
skall förvaras på ett visst sätt.
I tillståndet skall det anges vilka
typer av skjutvapen och vilket
antal av varje typ av skjutvapen
tillståndet avser. Tillståndet
medför rätt att inneha de
skjutvapen som anges där.
Tillståndet får förenas med villkor
om hur skjutvapnen skall förvaras.
Ett tillstånd enligt första stycket
medför inte rätt att inneha andra
helautomatiska skjutvapen än
sådana som tagits in för en viss
köpare.

13 §
Skjutvapen eller ammunition får föras in till Sverige utan särskilt
tillstånd i följande fall:
a) Enskilda personer får föra in
de skjutvapen och den ammunition
som de i Sverige har rätt att inneha
för personligt bruk. Detta gäller
också sådana skyttesammanslut-
ningar, huvudmän för museer och
bevakningsföretag som kan
meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen.
a) Enskilda personer får föra in
de skjutvapen och den ammunition
som de i Sverige har rätt att inneha
för personligt bruk. Detta gäller
också sådana sammanslutningar,
huvudmän för museer och
bevakningsföretag som får
meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen.
b) Enskilda personer som har permanent tillstånd från behörig
myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller
tävlingsskjutvapen för eget bruk, får medföra dessa vapen med
tillhörande ammunition till Sverige för tillfällig användning vid jakt eller
tävling i Sverige. Vapnen och ammunitionen får i ett sådant fall under
högst tre månader från dagen för införandet innehas utan tillstånd i
Sverige av den som har fört in egendomen.

14 §
Skjutvapen och ammunition får
inte förvaras på tullager eller i
frihamn utan medgivande av
länsstyrelsen. Endast den som har
tillstånd att föra in skjutvapen
eller ammunition får ta hand om
och i övrigt förfoga över sådan
egendom enligt 7 § första stycket
tullagen (1994:1550) utan att
egendomen har förtullats.
I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Skjutvapen och ammunition får
inte förvaras på tullager eller i
frizon eller frilager utan
medgivande av polismyndigheten.

16 §
Den som har rätt att driva handel
med skjutvapen får meddelas
tillstånd att till Sverige föra in
sådana skjutvapen som omfattas
av handelstillståndet.

Den som har rätt att driva handel
med skjutvapen får meddelas
tillstånd att till Sverige föra in
sådana skjutvapen som omfattas
av handelstillståndet. I fråga om
helautomatiska skjutvapen krävs
tillstånd för införsel i varje särskilt
fall.

3 kap.
3 §
Ett skjutvapen får lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en
övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en
skyttesammanslutning,
a) vapnet skall användas vid en
övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en sådan
sammanslutning som får meddelas
tillstånd att inneha skjutvapen,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas
under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller
helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas
och användas under långivarens uppsikt,
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid
tävling eller övning, eller
e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.

4 §
Enhandsvapen och helautoma-
tiska vapen får lånas ut endast för
användning under långivarens
uppsikt eller för övning eller
tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslut-
ning.
Enhandsvapen och helautoma-
tiska vapen får lånas ut endast för
användning under långivarens
uppsikt eller för övning eller
tävling som äger rum under
uppsikt av en sådan sammanslut-
ning som får meddelas tillstånd att
inneha skjutvapen.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen
eller i fråga om start- eller signalvapen.

6 §
Vapenhandlare får låna ut
skjutvapen till den som fyllt arton
år för sådan provskjutning på
skjutbana som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslut-
ning eller vapenhandlaren själv
eller någon annan person som har
godkänts av polismyndigheten att
närvara vid provskjutning.
Vapenhandlare får låna ut
skjutvapen till den som fyllt arton
år för sådan provskjutning på
skjutbana som äger rum under
uppsikt av en sådan sammanslut-
ning som får meddelas tillstånd att
inneha skjutvapen eller av vapen-
handlaren själv eller någon annan
person som har godkänts av
polismyndigheten att närvara vid
provskjutning.
Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett
vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller signalvapen.

8 §
Skjutvapen får inte lånas ut till
den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet
till innehav av skjutvapen
återkallat, om inte låntagaren ändå
är berättigad att inneha vapen av
den typ som lånet avser. Detta
hindrar dock inte att ett vapen efter
särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för
övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en skyttesamman-
slutning.
Skjutvapen får inte lånas ut till
den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet
till innehav av skjutvapen
återkallat, om inte låntagaren ändå
är berättigad att inneha vapen av
den typ som lånet avser. Detta
hindrar dock inte att ett vapen efter
särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för
övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en sådan
sammanslutning som får meddelas
tillstånd att inneha skjutvapen.

4 kap.
3 §
För reparation, översyn eller
skrotning får skjutvapen lämnas
till och tillfälligt innehas av den
som får driva handel med sådana
vapen eller den som av
polismyndigheten har godkänts att
ta emot vapen för sådana åtgärder.
För reparation eller översyn får ett
vapen också lämnas till den som
skulle ha rätt att låna och
självständigt handha vapnet.
För reparation, översyn eller
skrotning får skjutvapen lämnas
till och tillfälligt innehas av den
som får driva handel med sådana
vapen eller den som har tillstånd
att ta emot vapen för sådana
åtgärder. För reparation eller
översyn får ett vapen också lämnas
till den som skulle ha rätt att låna
och självständigt handha vapnet.

5 kap.
2 §
Skjutvapen och ammunition
skall förvaras under säkert lås
eller på något annat lika
betryggande sätt.
Om ett vapen inte förvaras i
säkerhetsskåp eller i något annat
lika säkert förvaringsutrymme,
skall en vapendel tas bort från
vapnet så att det inte kan
användas. Detta gäller dock
endast om någon vapendel kan tas
bort utan avsevärd svårighet.
Vapen, vapendel och ammunition
skall förvaras var för sig.
Dessa krav på förvaring gäller
inte för start- och signalvapen.
När skjutvapen inte brukas,
skall de förvaras i säkerhetsskåp
eller i något annat lika säkert
förvaringsutrymme.
Trots vad som sägs i första
stycket får effektbegränsade
skjutvapen samt sådana föremål
som enligt 1 kap. 3 § jämställs
med skjutvapen förvaras på annat
betryggande sätt så att det inte
finns risk för att någon obehörig
kommer åt dem. Ammunition skall
förvaras under säkert lås eller på
något annat lika betryggande sätt.

3 §
En innehavare som inte kan ta
hand om sitt vapen eller sin
ammunition får lämna över vapnet
eller ammunitionen till någon
annan för förvaring under högst
tre år åt gången. En sådan åtgärd
får vidtas först efter skriftlig
anmälan till polismyndigheten.
Vapnet eller ammunitionen får
dock inte förvaras hos en person
som är under arton år eller som
kan antas missbruka vapnet eller
ammunitionen.
En innehavare får lämna över
sitt skjutvapen eller sin
ammunition till någon annan för
förvaring om han eller hon inte
själv kan ta hand om egendomen
eller om det annars finns särskilda
skäl. För sådan förvaring krävs
tillstånd om inte utlåning i
motsvarande fall är tillåten enligt
3 kap. Vid tillståndsprövningen
skall polismyndigheten särskilt
beakta möjligheten för mottagaren
att erbjuda en säker förvaring.
Tillståndet skall tidsbegränsas.
Den hos vilken vapnet förvaras får använda vapnet endast om han eller
hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ.

4 §
Den som skickar eller
transporterar ett skjutvapen eller
ammunition skall vidta
betryggande åtgärder för att
förhindra att någon obehörig
kommer åt vapnet eller
ammunitionen.

Den som skickar eller
transporterar ett skjutvapen eller
ammunition skall vidta
betryggande åtgärder för att
förhindra att någon obehörig
kommer åt vapnet eller
ammunitionen. Vapnet skall vara
oladdat och, om det lämpligen kan
ske, isärtaget och nerpackat.

6 §

Skjutvapen får medföras på
allmän plats endast om vapnet
enligt särskilda föreskrifter ingår i
utrustning för viss tjänst eller visst
uppdrag eller om det annars med
hänsyn till vapnets art, syftet med
innehavet och övriga
omständigheter är att anse som
befogat. Detsamma gäller i fråga
om skjutvapen inom skolområde,
där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs,
eller i fordon på allmän plats.

7 §

Den som har tillstånd att inneha
skjutvapen är skyldig att låta
polismyndigheten få tillträde för
att kontrollera att
förvaringsbestämmelserna följs.

6 kap.
1 §
Ett tillstånd att inneha
skjutvapen eller att föra in
skjutvapen till Sverige får
återkallas av polismyndigheten om
a) tillståndshavaren missbrukat
vapnet,
b) tillståndshavaren visat
oaktsamhet med vapnet,
c) tillståndshavaren på annat
sätt visat sig vara olämplig att
inneha vapen,
d) förutsättningarna för till-
ståndet inte längre finns, eller
e) det annars finns någon skälig
anledning att återkalla tillståndet.
Ett tillstånd att inneha
skjutvapen eller att föra in
skjutvapen till Sverige skall
återkallas av polismyndigheten om
a) tillståndshavaren visat sig
vara olämplig att inneha
skjutvapen,
b) tillståndshavaren utan
godtagbar anledning vägrat
polismyndigheten tillträde för att
kontrollera att
förvaringsbestämmelserna följs,
c) förutsättningarna för till-
ståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig
anledning att återkalla tillståndet.
Första stycket gäller också i
fråga om tillstånd att förvara
skjutvapen hos någon annan.

2 §
Ett tillstånd att inneha
ammunition får återkallas av
polismyndigheten om
Ett tillstånd att inneha
ammunition skall återkallas av
polismyndigheten om
a) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns,
b) tillståndshavaren har missbrukat sin ammunition, eller
c) om det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

3 §
Ett tillstånd att driva handel med
skjutvapen får återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren har
åsidosatt en bestämmelse i denna
lag eller en föreskrift eller ett
villkor som meddelats med stöd av
lagen,
b) tillståndshavaren inte längre
driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna för
tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig
anledning att återkalla tillståndet.

Ett tillstånd att driva handel med
skjutvapen skall återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren inte längre
driver yrkesmässig handel,
b) förutsättningarna för
tillståndet inte längre finns, eller
c) det annars finns någon skälig
anledning att återkalla tillståndet.
Tillståndet får också återkallas
om tillståndshavaren har åsidosatt
en bestämmelse i denna lag eller
en föreskrift eller ett villkor som
meddelats med stöd av lagen.
Första och andra styckena
gäller på motsvarande sätt i fråga
om tillstånd att ta emot skjutvapen
för reparation, översyn eller
skrotning.

4 §
Polismyndigheten får besluta att
ett vapen med tillhörande
ammunition skall tas om hand om
Polismyndigheten skall besluta
att ett vapen med tillhörande
ammunition skall tas om hand om
a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller
b) det är sannolikt att tillståndet
att inneha vapnet kommer att
återkallas och det finns särskilda
omständigheter som kräver ett
omhändertagande.
Om risken för missbruk är
överhängande, får vapen eller
ammunition tas om hand även utan
ett sådant beslut. En sådan åtgärd
får vidtas av polismän,
jakttillsynsmän som förordnats av
länsstyrelsen, personal vid Kustbe-
vakningen och Tullverket eller
särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen. Åtgärden skall
skyndsamt anmälas till
polismyndigheten, som
omedelbart skall pröva om
omhändertagandet skall bestå.

b) det är sannolikt att tillståndet
att inneha vapnet kommer att
återkallas och särskilda
omständigheter inte talar emot ett
omhändertagande.
Om risken för missbruk är
överhängande, får vapen eller
ammunition tas om hand även utan
ett sådant beslut. En sådan åtgärd
får vidtas av polismän,
jakttillsynsmän som länsstyrelsen
förordnat, personal vid Kustbe-
vakningen och Tullverket eller
särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen. Åtgärden skall
skyndsamt anmälas till
polismyndigheten, som
omedelbart skall pröva om
omhändertagandet skall bestå.

4 a §

Medför någon ett skjutvapen
utan att kunna visa att han eller
hon har rätt att inneha vapnet, får
vapnet omhändertas. En sådan
åtgärd får vidtas av en polisman,
jakttillsynsman som länsstyrelsen
förordnat eller av personal vid
Kustbevakningen eller Tullverket.
Sedan en vecka förflutit efter
omhändertagandet skall vapnet
återställas, om det inte har tagits i
beslag eller det tillstånd som
medfört rätt att inneha vapnet har
återkallats. Detsamma gäller
dessförinnan, om den som
medförde vapnet kan styrka sin
rätt att ha detta med sig.

6 §
Om den som är intagen på
sjukvårdsinrättning för vård av en
psykisk störning innehar eller kan
tänkas inneha skjutvapen och det
kan antas att den intagne inte bör
inneha ett sådant vapen, skall den
läkare som är ansvarig för den
psykiatriska vården omedelbart
anmäla förhållandet till
polismyndigheten i den ort där
patienten är folkbokförd.
Om den som vårdas för psykisk
störning bedöms vara olämplig att
inneha skjutvapen, skall den läkare
som är ansvarig för den
psykiatriska vården omedelbart
anmäla förhållandet till
polismyndigheten i den ort där
patienten är folkbokförd. Anmälan
behöver inte göras om det med
hänsyn till omständigheterna står
klart för läkaren att patienten inte
innehar tillstånd för skjutvapen.
9 kap.
2 §
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det
för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,
b) bryter mot bestämmelsen om
användning vid förvaring i 5 kap.
3 § andra stycket eller om
transport i 5 kap. 4 § eller mot
föreskrifter eller villkor i fråga om
förvaring av vapen som meddelats
med stöd av denna lag,
b) bryter mot bestämmelserna
om överlämnande till förvaring
hos någon annan i 5 kap. 3 §
första stycket eller om användning
vid sådan förvaring i 5 kap. 3 §
andra stycket eller om transport i
5 kap. 4 § eller mot föreskrifter
eller villkor i fråga om förvaring
av vapen som meddelats med stöd
av denna lag,
c) bryter mot bestämmelserna
om förvaring i 5 kap. 1 3 §§ i
fråga om skjutvapen eller
ammunition som innehas av
skyttesammanslutningar,
huvudmän för museer eller
auktoriserade bevakningsföretag
eller i fråga om skjutvapen som
innehas av vapenhandlare,
c) bryter mot bestämmelserna
om förvaring i 5 kap. 1 3 §§ i
fråga om skjutvapen eller
ammunition som innehas av
sammanslutningar, huvudmän för
museer eller auktoriserade
bevakningsföretag eller i fråga om
skjutvapen som innehas av
vapenhandlare,
d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut
att lämna över ammunition för inlösen,
e) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha
ammunitionen,
f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd, eller
g) bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 11 kap.
1 § e genom att olovligen överföra
vapen eller ammunition till ett
annat land.
g) bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 11 kap.
1 § d genom att olovligen överföra
vapen eller ammunition till ett
annat land.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa
fall.

3 §
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 11 kap.
1 § f genom att underlåta att på
föreskrivet sätt anmäla utförsel
eller utlåning av skjutvapen, eller
a) bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 11 kap.
1 § e genom att underlåta att på
föreskrivet sätt anmäla utförsel
eller utlåning av skjutvapen, eller
b) underlåter att inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till
polismyndigheten att ett vapen lämnats till skrotning.

7 §

Om någon frivilligt lämnar in
skjutvapen eller ammunition till en
polismyndighet, får åtal mot denne
för olovligt innehav av vapnet eller
ammunitionen väckas av
åklagaren endast om det är
motiverat från allmän synpunkt.

11 kap.
1 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga
om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen
är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller
personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i
2 kap. 1 § inte skall gälla innehav
av skjutvapen som lämnats över
från staten till
statliga tjänstemän eller
personer som tillhör det militära
försvaret, räddningstjänsten eller
polisväsendet,
den som för statens räkning
tillverkar krigsmateriel, eller
skyttesammanslutningar,
d) andra sammanslutningar än
skyttesammanslutningar får ges
tillstånd att inneha skjutvapen,
e) tillstånd skall krävas för
överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett
annat land; och
f) den som avser att föra ut ett
skjutvapen från Sverige eller lånar
ut ett skjutvapen till någon som är
fast bosatt i ett annat land och inte
skall använda vapnet endast i
Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.
c) bestämmelserna om tillstånd i
2 kap. 1 § inte skall gälla innehav
av skjutvapen som lämnats över
från staten till
statliga tjänstemän eller
personer som tillhör det militära
försvaret, räddningstjänsten eller
polisväsendet,
den som för statens räkning
tillverkar krigsmateriel, eller
frivilliga
försvarsorganisationer,
d) tillstånd skall krävas för
överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett
annat land; och
e) den som avser att föra ut ett
skjutvapen från Sverige eller lånar
ut ett skjutvapen till någon som är
fast bosatt i ett annat land och inte
skall använda vapnet endast i
Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.

2 §1
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller
signalvapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i
övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen
och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav på vapenhandlares,
museers och skyttesammanslut-
ningars förvaring av andra vapen
än effektbegränsade vapen och
skyttesammanslutningars för-
varing av ammunition,
e) krav på vapenhandlares,
museers och sammanslutningars
förvaring av andra vapen än
effektbegränsade vapen och
sammanslutningars förvaring av
ammunition,
f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd
enligt denna lag,
g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd
att inneha skjutvapen i Sverige,
h) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer
bosatta i Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land,
i) krav på att den som har
förvärvat ett skjutvapen i Sverige
och som är bosatt i ett främmande
land skall underrätta den staten om
förvärvet, och
j) förande av vapenregister
enligt 2 kap. 17 19 §§.
i) krav på att den som har
förvärvat ett skjutvapen i Sverige
och som är bosatt i ett främmande
land skall underrätta den staten om
förvärvet,
j) förande av vapenregister
enligt 2 kap. 17 19 §§,
k) vilka sammanslutningar som
skall anses uppfylla kraven i
2 kap. 3 § b för att kunna
meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen, och
l) vad som skall iakttas utöver
bestämmelserna i 5 kap. i fråga
om transport av skjutvapen och
ammunition.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Bestämmelserna i 2 kap.
10 § tredje stycket och 5 kap. 7 § träder dock i kraft den 1 juli 2002.
2. Bestämmelserna i 2 kap. 5 a § om tillstånd att inneha vissa
skjutvapen för andra ändamål än skjutning tillämpas endast i fråga om
tillstånd som meddelas efter den 1 juli 2000. Detsamma gäller
bestämmelserna i 2 kap. 6 § andra stycket om tidsbegränsning av tillstånd
att inneha helautomatiskt vapen eller enhandsvapen för flerskott.
3. Den som före den 1 juli 2000 av polismyndigheten har godkänts att
ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning skall anses ha
tillstånd till det enligt denna lag.
4. Den som före den 1 juli 2000 hos polismyndigheten har gjort
anmälan om förvaring hos annan skall anses ha tillstånd till det enligt
denna lag till den 1 juli 2002.
5. I fråga om förvaring av skjutvapen tillämpas äldre bestämmelser till
den 1 juli 2002, om tillstånd att inneha skjutvapnet meddelats före den 1
juli 2000.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om
förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra föremål1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §2
Knivar, andra stick- och
skärvapen och andra föremål som
är ägnade att användas som vapen
vid brott mot liv eller hälsa får inte
innehas på allmän plats eller inom
skolområde där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs.
Knivar, andra stick- och
skärvapen och andra föremål som
är ägnade att användas som vapen
vid brott mot liv eller hälsa får inte
innehas på allmän plats, inom
skolområde där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs,
eller i fordon på allmän plats.
Förbudet i första stycket gäller inte, om föremålet enligt särskilda
föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om
innehavet annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och
övriga omständigheter är att anse som befogat.
Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet
snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller
springknivar) får inte innehas av personer under 21 år.

4 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § skall
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte
till ansvar.

Om brottet är grovt, döms till
fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
5 §1
Sekretess gäller hos
polismyndighet i verksamhet, som
avser förande av eller uttag ur
vapenregister, för uppgift som har
tillförts registret, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.
Under samma förutsättning gäller
sekretess hos Rikspolisstyrelsen
för uppgift som hänför sig till
vapenregister.

Sekretess gäller för uppgift i
ärende enligt vapenlagen
(1996:67) samt hos
polismyndighet i verksamhet, som
avser förande av eller uttag ur
vapenregister, för uppgift som har
tillförts registret, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.
Under samma förutsättning gäller
sekretess hos Rikspolisstyrelsen
för uppgift som hänför sig till
vapenregister.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

3 Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Justitiedepartementet i maj 1995 en särskild utredare, hovrättslagmannen
Dan Fernqvist, med uppdrag att göra en genomgripande översyn av
vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott.
Utredaren skulle med förtur ta sig an frågan om en utvärdering av lagen
(1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
(knivförbudslagen) samt utformningen av ett förbud mot att medföra
skjutvapen på allmän plats. Utredningen antog namnet 1995 års
vapenutredning.
I april 1996 lade utredningen fram delbetänkandet Förbud mot vapen
på allmän plats m.m. (SOU 1996:50). Betänkandet innehåller bl.a.
förslag om förbud mot att inneha skjutvapen och s.k. vapenattrapper på
allmän plats samt införande av en särskild skala för grovt brott. En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och dess lagförslag i
bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju 96/1414).
I mars 1998 lade utredningen fram slutbetänkandet En samlad
vapenlagstiftning (SOU 1998:44). Betänkandet innehåller en översyn av
vapenlagen i både materiellt och systematiskt avseende. På flera punkter
föreslår utredningen skärpningar av vapenlagstiftningen. Förslagen avser
bl.a. skärpta regler för förvaring av skjutvapen, begränsningar av den s.k.
vapengarderoben, införande av obligatoriskt tidsbegränsade tillstånd för
vissa vapentyper, skärpta regler för återkallelse av tillstånd och
omhändertagande av skjutvapen samt ökad information mellan den
psykiatriska vården och tillståndsmyndigheterna. I systematiskt avseende
föreslås genomgripande förändringar. Utredningen föreslår bl.a. att en
helt ny vapenlag införs och att knivförbudslagen inarbetas i denna. En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4 och dess lagförslag i
bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju 98/1272).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 21 oktober 1999 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 8.
Lagrådet har föreslagit att några av bestämmelserna i den remitterade
lagtexten ändras, huvudsakligen av lagtekniska skäl. Regeringen följer i
propositionen i princip Lagrådets förslag såvitt de avser 2 kap. 1, 4, 10
och 16 §§, 5 kap. 3, 4 och 6 §§, 6 kap. 1 3 och 4 a §§ samt 9 kap. 1 och 2
§§. Därutöver har vi gjort vissa redaktionella ändringar. Vi återkommer
till Lagrådets synpunkter i berörda avsnitt samt i
författningskommentaren till de lagrum som Lagrådet lämnat synpunkter
på.

4 Skjutvapenlagstiftningen
4.1 Nuvarande ordning
Vapenlagen
Den nu gällande vapenlagen (1996:67) trädde i kraft år 1996
(prop.1995/96:52, bet. 1995/96:JuU12, rskr.1995/96:146). Den ersatte
1973 års vapenlag (1973:1176). Genom den nya lagen gjordes
omfattande systematiska och språkliga förändringar i
vapenlagstiftningen. Vidare genomfördes vissa materiella förändringar
med anledning av Sveriges inträde i EU. Dessförinnan hade vapenlagen
varit föremål för ändringar vid ett stort antal tillfällen, senast år 1991
(prop. 1990/91:130, bet. 1990/91:JuU33, rskr. 1990/91:300, SFS
1991:1181) då lagstiftningen skärptes i olika avseenden. Översynen
handlade då bl.a. om skärpningar av bestämmelserna om förvärv och
innehav av ammunition och om strängare krav på förvaringen av vapen.
1996 års vapenlag innehåller föreskrifter om enskildas och
organisationers m.fl. befattning med vapen och ammunition. Den är inte
tillämplig på staten. Regler om statliga skjutvapen finns i stället i
förordningen (1996:31) om statliga myndigheters skjutvapen m.m.
Vapenlagen kompletteras av vapenförordningen (1996:70) och av
föreskrifter och allmänna råd som utfärdats av Rikspolisstyrelsen. Vad
gäller tillverkning och utförsel av vissa skjutvapen och viss ammunition
finns bestämmelser i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och i
förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Regler om hantering och
import av ammunition finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor. Utanför vapenlagens tillämpningsområde faller knivar,
andra stick- och skärvapen samt vissa andra föremål som, utan att vara
skjutvapen, är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller
hälsa. Bestämmelser om sådana föremål finns i lagen (1988:254) om
förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen).
Vapenregister
Den 1 april 1999 trädde nya bestämmelser om vapenregister i kraft (prop.
1998/99:36, bet. 1998/99:JuU14, rskr. 1998/99:144). Vapenlagens
tidigare bestämmelser om vapenregister var begränsade till
polismyndigheternas lokala register över tillståndspliktiga vapeninnehav
och beslut enligt vapenlagen. Det fanns drygt hundra lokala
vapenregister. Det var endast möjligt för en person åt gången att arbeta i
respektive register och någon samordning mellan registren var inte
möjlig.
De nya bestämmelserna innebär att varje polismyndighet skall föra ett
lokalt vapenregister över tillståndspliktiga vapeninnehav och beslut
enligt vapenlagen med hjälp av automatiserad databehandling. Eftersom
det nu finns endast en polismyndighet i varje län blir antalet lokala
register väsentligt färre. Rikspolisstyrelsen skall vidare föra separata
centrala register över vapeninnehavare, registrerade skjutvapen och
vapenhandlare. Registren får inte samköras med varandra.
Bestämmelserna gäller även hemvärnsmän som av Försvarsmakten har
tilldelats skjutvapen för förvaring i hemmet.
Det nya registersystemet beräknas kunna tas i bruk under år 2000.
4.2 Internationellt arbete
Frågor rörande regleringen av civila skjutvapen har under de senaste åren
aktualiserats i flera länder. Många länder har skärpt vapenlagstiftningen
och utvecklingen går mot ett utökat samarbete internationellt för att
komma till rätta med problemen med illegala vapen. Detta har visat sig
inte minst genom ett samarbete inom olika sammanslutningar av stater
eller poliskårer, där arbetsgrupper tillsatts och information om olika
länders vapenlagstiftningar inhämtas och bearbetas. En viktigt del i det
internationella arbetet är vidare åtgärder för att generellt minska
förekomsten av skjutvapen i världen.
Förenta nationerna
Vid den nionde FN-kongressen om förebyggande av brott och
behandlingen av gärningsmän, som hölls 1995, utarbetades och antogs en
resolution benämnd "Firearms regulation for purpose of crime prevention
and public safety". Innebörden i stort är att ett samarbete mellan
medlemsstater samt inomstatliga och andra organisationer bör upprättas
och vidmakthållas genom ett regelbundet informationsutbyte om
bestämmelser rörande skjutvapen samt att en studie beträffande frågor
relaterade till sådana bestämmelser bör genomföras. Som ett led i detta
arbete har en projektgrupp genomfört en enkät bland medlemsländerna.
Enkäten har sammanställts i en preliminär rapport med slutsatser och
vissa rekommendationer. På basis av den inhämtade informationen har
vidare en databas innehållande vapenbestämmelser upprättats. Av den
information som samlats in från olika länder (46 stycken) kan bl.a.
noteras att många stater på senare tid har funnit anledning att skärpa sin
vapenlagstiftning. Vidare har många stater rapporterat att det
förekommer illegal import av skjutvapen. Det framgår också att det finns
ett behov av utökat internationellt samarbete beträffande utredning av
brott där skjutvapen som importerats eller exporterats använts illegalt.
(Se också avsnitt 20.)
Inom FN bedrivs vidare ett arbete som är särskilt inriktat på light
weapons (lätta vapen) och small arms (handeldvapen). Den första
kategorin avser vapen som är avsedda att kunna förflyttas och användas
av ett par personer, medan den senare kategorin avser vapen som är
avsedda att bäras och användas av en enda person. Det huvudsakliga
syftet med detta arbete är att generellt minska förekomsten av dessa
vapentyper i världen.
Ett annat viktigt arbete som pågår inom FN är utarbetandet av en
konvention om internationell, gränsöverskridande organiserad
brottslighet och ett till denna hörande tilläggsprotokoll avseende illegal
tillverkning och handel med vapen m.m. Arbetet med protokollet
befinner sig fortfarande i ett relativt tidigt skede. Sverige har förklarat sig
välkomna initiativet och har en övergripande positiv inställning till
arbetet.
Europeiska unionen
Frågor som rör skjutvapen berör unionens samtliga tre pelare. Arbetet på
området inom respektive pelare har vidare flera beröringspunkter med
varandra.

Första pelaren

EG:s ministerråd utfärdade den 18 juni 1991 ett direktiv om kontroll av
förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG) (i det följande kallat
vapendirektivet). Det trädde i kraft för medlemsstaterna den 1 januari
1993. Direktivet är genomfört i svensk rätt (jfr prop. 1995/96:52, bet.
1995/96:JuU12, rskr. 1995/96:146). Inledningsvis anges i
vapendirektivet bl.a. att avvecklingen av den systematiska
gränskontrollen mellan medlemsländerna nödvändiggör att effektiva
regler införs för att inom länderna kunna kontrollera förvärv och innehav
av skjutvapen och även överföring av sådana mellan medlemsländerna.
Beträffande överföring av vapen sägs det vidare i ingressen att det i
princip inte bör vara tillåtet att ta med skjutvapen mellan länderna, men
att detta kan medges om ett förfarande antas som ger staterna möjlighet
att få underrättelse om att skjutvapen förs in i respektive land. Smidigare
regler bör enligt direktivet dock antas för jakt och tävlingsskytte för att
inte inskränka den fria rörligheten mer än nödvändigt.
Vapendirektivet är ett s.k. minimidirektiv och anger de lägsta krav som
medlemsländernas lagstiftning skall uppfylla men tillåter dessa att hålla
en högre skyddsnivå. Den speciella procedur med europeiska
skjutvapenpass som avser jägare och tävlingsskyttar, som behandlas i
direktivets artikel 12, skall dock alltid kunna tillämpas med i artikeln
angivna begränsningar.
Enligt artikel 17 i direktivet skall kommissionen inom fem år efter
genomförandet till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport
om den situation som tillämpningen av direktivet resulterat i, vid behov
åtföljd av förslag till åtgärder. Detta arbete har påbörjats genom att
kommissionen i maj 1999 till medlemsstaterna skickade ut ett
frågeformulär avseende direktivet.

Andra pelaren

Inom ramen för det säkerhetspolitiska samarbetet arbetar man bl.a. för att
bekämpa och bidra till att få ett slut på den destabiliserande anhopningen
och spridningen av handeldvapen och lätta vapen. Den 17 december 1998
antog ministerrådet en gemensam åtgärd med detta syfte. I juni 1998
antogs inom EU en icke-rättsligt men politiskt bindande uppförandekod
för vapenexport. Denna är av stor betydelse vad gäller handeldvapen och
lätta vapen.

Tredje pelaren

Vapenfrågorna är aktuella även inom den tredje pelaren, bl.a. inom
ramen för arbetet med att bekämpa terrorism. Inom den s.k.
terroristsamarbetsgruppen har man bl.a. diskuterat ett förslag om en
gemensam åtgärd rörande utbyte av underrättelser om olaglig handel med
vapen. Då det fanns vissa invändningar mot förslaget har man i stället
tagit fram en tiopunktslista i vilken markeras medlemsstaternas
beslutsamhet att öka samarbetet på området.
Av intresse är vidare Europolkonventionen, som undertecknades den
26 juli 1995. Konventionen har ratificerats av samtliga EU:s
medlemsstater och trädde i kraft den 1 oktober 1998. Sverige tillträdde
konventionen den 29 april 1998. Europols verksamhet inleddes den 1 juli
1999.
Genom konventionen upprättas den europeiska polisbyrån, Europol,
vars främsta uppgift är att vara ett kriminalunderrättelseorgan för
medlemsstaterna i EU. Europol skall alltså verka inom ramen för det
mellanstatliga polisiära samarbetet i EU. Europol kan tas i anspråk när de
faktiska omständigheterna visar att det förekommer en brottslig
organisation eller struktur som påverkar två eller flera medlemsstater och
som med hänsyn till brottslighetens omfattning, svårhetsgrad och
konsekvenser gör det nödvändigt med ett gemensamt handlande från
medlemsstaternas sida. Europol är under dessa förutsättningar behörigt
att ägna sig åt informationsutbyte rörande vissa särskilt allvarliga brott.
Rådet kan härutöver ge Europol i uppgift att arbeta med andra former av
brottslighet bland dem som räknas upp i en bilaga till konventionen eller
särskilda former av denna typ av brottslighet. I bilagan omnämns olika
brott mot liv, hälsa eller frihet, brott mot enskild och offentlig egendom
samt bedrägeri och slutligen olaga handel och angrepp på miljön. I den
sistnämnda kategorin tas olaga handel med vapen, ammunition och
sprängämnen upp.
Schengensamarbetet
Bestämmelser om skjutvapen finns även i Schengenkonventionen. Dessa
bestämmelser motsvaras i stor utsträckning av bestämmelserna i
vapendirektivet. Direktivets bestämmelser är dock mer omfattande och
mer detaljerade. För EU-ländernas del torde bestämmelserna i
konventionen vara i huvudsak överspelade i och med direktivet.
Inom ramen för Schengensamarbetet finns vidare en arbetsgrupp,
Vapen- och ammunitionsgruppen, för skjutvapen och ammunitionsfrågor.
I maj 1996 beslutades att ge denna i uppdrag att utarbeta en rapport om
illegalt innehav och användande av skjutvapen i de olika länderna och i
anslutning till detta framföra nödvändiga rekommendationer. Gruppen
arbetar nu med att samla in den information som skall ligga till grund för
rapporten. Man har hittills koncentrerat sig på fyra frågor, nämligen
omfattningen av den illegala trafiken med vapen, kvaliteten på dessa
vapen, vapnens ursprung och deras rutt.
Schengensamarbetet har vidare betydelse för vapenfrågan på så vis att
samarbetet innebär att personkontrollen vid nationsgränserna mellan
Schengenstater inre gräns skall upphöra och kontrollen mot yttre
gräns skärpas. Detta behandlas i avsnitt 20.
Nordiskt samarbete
Initiativ till ett nordiskt samarbete har tagits av det norska Justis- och
Politidepartementet. Representanter från de nordiska länderna har med
början hösten 1997 årligen sammanträffat för att diskutera olika
lagstiftnings- och tillämpningsfrågor beträffande vapenlagstiftningen,
som är likartad i de olika länderna.
5 Bakgrund och allmänna utgångspunkter
Regeringens bedömning: För att en generell minskning av antalet
vapenlicenser skall påverka våldsbrottsligheten skulle krävas stora
inskränkningar i möjligheterna att använda skjutvapen för lagliga
ändamål samt ett omfattande inlösenförfarande. Sannolikt skulle
effekten av en sådan åtgärd ändå bli marginell. Att minska det totala
antalet tillstånd för innehav av skjutvapen bör därför inte vara ett mål
i sig för en reform av vapenlagen. Vapenlagstiftningen bör däremot
vara så utformad att tillstånd inte beviljas för andra vapen än sådana
som innehavaren har behov av för ett godtagbart ändamål. Höga krav
måste också ställas på förvaring och övrig hantering av skjutvapen
och ammunition så att egendomen inte kommer i orätta händer eller
annars missbrukas. Arbetet med att motverka smuggling av
skjutvapen och att förhindra tillgrepp av militära skjutvapen skall
fortsätta.

Utredningens bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens.
Utredningen anser att ett huvudsyfte med vapenlagstiftningen på sikt bör
vara att antalet skjutvapen reduceras.
Remissinstanserna: Vad gäller frågan om behovet av att minska det
totala antalet legala skjutvapen är meningarna bland remissinstanserna
delade. Bland dem som instämmer i utredningens bedömning härvidlag
återfinns Hovrätten över Skåne och Blekinge, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionsverket, Åklagarmyndigheten i Göteborg,
Åklagarmyndigheten i Västerås och Polismyndigheten i Skåne.
Avvisande eller tveksamma till utredningens uppfattning ställer sig bl.a.
Statens naturvårdsverk, Svenska Jägareförbundet, Sveriges
Militärsidrotts- och Mångkampsförbund, Svenska Svartkruts Skytte
Federationen, Sveriges Vapenhandlareförening och Samlarföreningen
Polcirkeln. Brottsförebyggande rådet anför att det sannolikt är så att
antalet legala vapen i samhället endast marginellt påverkar antalet brott
där vapen används och att det troligen skulle behövas relativt stora
förändringar i antalet legala skjutvapen för att detta skulle få mätbara
effekter på dessa typer av brott. Trots detta ansluter sig
Brottsförebyggande rådet till uppfattningen att antalet legala skjutvapen i
samhället borde reduceras.

Skälen för regeringens bedömning
Nuvarande situation
I Sverige finns det drygt 750 000 personer som har tillstånd enligt
vapenlagen att inneha skjutvapen. Det totala antalet tillståndsgivna civila
skjutvapen uppgår till drygt 2 miljoner. Jaktvapnen utgör med sina 75
procent den absolut största andelen av dessa vapen. Till detta kommer
statens skjutvapen, vilka uppgår till ca 930 000 stycken, av vilka den
allra största delen tillhör Försvarsmakten.
När det gäller brott som begås med hjälp av skjutvapen framgår det av
befintlig statistik att antalet fullbordade mord, dråp och misshandel med
dödlig utgång som begicks med hjälp av sådana vapen minskade under
perioden 1988 1997. Detsamma gäller bankrån. Vissa andra brott,
såsom butiksrån och taxirån som begicks med hjälp av skjutvapen, ökade
däremot ganska markant under samma period. Antalet mord, dråp och
misshandel med dödlig utgång som begicks med hjälp av skjutvapen
uppgick under perioden till i genomsnitt 29 stycken per år, eller ca 18
procent av det totala antalet sådana brott.
Även om det händer att vapen som innehas legalt används i brottsliga
sammanhang, är det enligt regeringens bedömning främst de illegala
vapnen som utgör en särskild fara för vårt samhälle. (Med illegala vapen
avses här dels vapen som stulits från dess legale innehavare eller på annat
sätt kommit i besittning av någon som inte har rätt att inneha vapnet i
fråga, dels vapen för vilka tillstånd helt saknas.) Vidare torde det vara de
illegala civila skjutvapnen som på grund av sitt stora antal utgör den
största faran. Det är inte möjligt att säga något säkert om antalet illegala
civila skjutvapen. I en rapport från Försvarsdepartementet år 1995
uppgavs att polisen uppskattade antalet sådana vapen till ca 27 000
medan antalet illegala skjutvapen som härrörde från det militära försvaret
uppskattades till ca 3 000 (Ds 1995:38 s.19).
Huvuddelen av de skjutvapen som illegalt cirkulerar i Sverige är vapen
för vilka tillstånd finns men som har stulits från deras rättmätiga
innehavare. Vidare är det sannolikt så att de flesta brott som begås med
vapen genomförs med vapen för vilka tillstånd en gång beviljats. Den
från allmänna samhälleliga utgångspunkter farligaste brottsligheten torde
å andra sidan begås av personer som sannolikt i hög utsträckning har
tillgång till vapen som inte härrör från någon legal innehavare. Det kan
bl.a. konstateras att de vapen som anträffats vid tillslag hos de s.k. mc-
gängen för det mesta inte torde kunna återfinnas i några register. Antalet
anträffade och beslagtagna skjutvapen som inte går att spåra till någon
svensk vapeninnehavare ökar kraftigt, vilket starkt talar för att allt fler
skjutvapen smugglas in i landet.
Även om det är de illegala vapnen som torde utgöra den största
samhällsfaran kan man inte helt bortse från den våldsbrottslighet där det
är den legale innehavaren som är gärningsman. Hur stor andel den
brottsligheten utgör av den totala våldsbrottsligheten där skjutvapen
kommer till användning är svårt att säga. Enligt en studie av Mikael
Rying vid Stockholms universitet avseende dödligt våld i Sverige med
skjutvapen under perioden 1990-1996 hade gärningsmannen själv
tillstånd för att inneha vapnet i fråga i 25 procent av fallen.
Ett särskilt problem som uppmärksammats på senare tid är personer
som på grund av psykisk störning inte är lämpliga att inneha skjutvapen.
Eftersom det ofta saknas utredning av om ett våldsbrott har orsakats av
en psykisk störning hos gärningsmannen är det inte möjligt att säga något
närmare om problemets omfattning. Det har dock förekommit att psykisk
störning hos tillståndsinnehavaren lett till att skjutvapen missbrukats med
tragiska konsekvenser som följd, varför det finns anledning att särskilt
uppmärksamma frågan.
Allmänna utgångspunkter för en reform
Av den tidigare redogörelsen framgår att Sverige är ett ganska vapentätt
land samtidigt som det kan konstateras att den del av det totala antalet
allvarliga våldsbrott som förövas med skjutvapen är relativt liten. Än
mindre är den andel av dessa brott som förövas av någon som har
tillstånd att inneha vapnet i fråga. Detta talar för att det kontrollsystem
som vapenlagstiftningen föreskriver avseende förutsättningarna för
innehav av skjutvapen m.m. fungerar förhållandevis väl. Den
omständigheten att tillstånd endast beviljas för vissa särskilt angivna
ändamål, där jakt och organiserat målskytte är de två största kategorierna,
samt att krav ställs på såväl kunskaper som lämplighet är säkerligen av
stor betydelse för att hålla antalet fall av brott med legala skjutvapen på
en låg nivå.
Att genom en generell minskning av antalet legala skjutvapen
åstadkomma en annat än marginell minskning av våldsbrottsligheten
skulle sannolikt vara mycket svårt. För att minska antalet skjutvapen till
hälften skulle bl.a. krävas ett inlösenförfarande till en sannolik kostnad
på flera miljarder kronor. Ändå skulle mer än en miljon skjutvapen finnas
kvar ute i samhället. En annan svårighet med en sådan åtgärd är att
bestämma kriterierna för vilka skjutvapen som inte längre skulle få
finnas kvar. Intresset för jakt i Sverige är stort och har ökat under senare
år. Tillgången till jaktmarker är förhållandevis god. Medan jakt som
fritidssysselsättning i många andra länder är förbehållet en liten grupp
välbeställda personer, utövas jakt i Sverige av alla samhällsklasser.
Särskilt mot denna bakgrund framstår det som ytterst tveksamt att göra
vapenlagstiftningen så restriktiv att inte alla som uppfyller nödvändiga
förutsättningar skulle få möjlighet att jaga. Motsvarande synsätt kan
anläggas i fråga om målskytte, även om det i det sammanhanget kan
finnas skäl att vara mera restriktiv när det gäller särskilt farliga
skjutvapen.
Mot detta resonemang kan anföras att varje vapen som finns ute i
samhället utgör en latent fara. Även om innehavaren uppfyller kraven på
kunskap och lämplighet och förvaring sker på ett korrekt sätt, kan det
aldrig uteslutas att vapnet kommer i orätta händer och därefter används
vid brott. När tragiska händelser med skjutvapen inträffar där människor
kommer till allvarlig skada väcks oavsett vilken typ av skjutvapen som
använts regelmässigt frågan om det är rimligt att lagstiftningen medger
att det finns ett så stort antal vapen ute i samhället som det faktiskt gör.
Från andra länder, bl.a. Storbritannien och Australien, finns exempel på
att tragiska vansinnesdåd med skjutvapen har lett fram till beslut om
mycket stora inskränkningar i möjligheten att inneha skjutvapen av vissa
slag. Även i övrigt har under senare tid många länder skärpt sin
vapenlagstiftning. Såsom tidigare redovisats pågår det också ett
omfattande internationellt samarbete med inriktning på att öka kontrollen
över skjutvapen i världen, både i brottsförebyggande syfte och för att
minska risken för väpnade konflikter. I detta sammanhang bör man dock
hålla i minnet att de flesta andra länder har haft en vapenlagstiftning som
varit betydligt liberalare än den svenska.
Enligt regeringens mening finns det för närvarande inte tillräckliga
skäl att genomföra en reform av vapenlagstiftningen med inriktningen att
generellt begränsa antalet vapen som innehas med stöd av tillstånd enligt
lagen. En sådan reform skulle behöva vara mycket långtgående för att få
någon positiv effekt och skulle därmed leda till oproportionerliga
kostnader och inskränkningar av den enskildes möjligheter att utöva jakt
eller målskytte.
Detta ställningstagande kan emellertid försvaras endast om
vapenlagstiftningen kan sägas utgöra ett effektivt och trovärdigt
instrument för att hindra att vapen kommer till brottslig användning. Med
hänsyn härtill är det bl.a. viktigt att se till att vapenlagstiftningen förmår
upprätthålla principen att tillstånd till innehav av skjutvapen inte skall
beviljas annat än när det är motiverat med hänsyn till ändamålet och
sökandes behov av vapnet. Även i övrigt måste vapenlagstiftningen vara
ändamålsenlig och medverka till en hög säkerhetsnivå när det gäller
hanteringen av skjutvapen och ammunition.
1995 års vapenutredning har enligt regeringens bedömning på ett
förtjänstfullt sätt gått igenom vapenlagstiftningen och dess tillämpning
samt, i de hänseenden som genomgången gett skäl till det, lagt fram
förslag till förändringar.
Regeringen behandlar i det följande utredningens förslag, utifrån de
utgångspunkter som nu redovisats. Utredningen har t.ex. konstaterat att
så många som ca tio procent av alla vapentillstånd har beviljats på den
grunden att vapnet har prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för
sökanden. Detta anser regeringen vara en orimligt avvägning mellan
skyddsintresset och den enskildes behov av skjutvapen. Regeringen
föreslår därför i avsnitt 6.1.4 att sådana skjutvapen såsom huvudregel
skall få innehas endast om de görs varaktigt obrukbara.
De förslag som läggs fram av regeringen berör emellertid tillstånd
även för andra ändamål. Förslagen, som återfinns i avsnitt 6.1.3 och
6.1.5, innefattar bl.a. att tillstånd för vissa vapentyper skall tidsbegränsas
samt att en mer ingående behovsprövning skall göras innan någon
beviljas tillstånd för flera än fyra jaktvapen. Det övergripande syftet
bakom förslagen är att undvika att det skall föreligga tillstånd till andra
skjutvapen än sådana som det finns ett reellt behov av för ett godtagbart
ändamål. Behovet skall därvid bedömas utifrån lagstiftningens krav och
inte efter den enskildes uppfattning. Avsikten är att ändringarna i
praktiken inte skall innebära några begränsningar i möjligheten att
bedriva seriöst målskytte eller jakt. Förslagen inriktas i stället på att
utvidga tillståndsmyndighetens prövning så att tillstånd inte beviljas i de
fall behov av vapnet för dessa eller andra ändamål inte föreligger.
Bestämmelserna om förvaring och transport av skjutvapen är
betydelsefulla för att hindra att de skjutvapen som innehas med stöd av
tillstånd enligt lagen skall hamna i orätta händer. Även här finns skäl att
strama upp lagstiftningen. Förslag med denna innebörd återfinns i
avsnitten 9.1 4. Det är också viktigt att polisen får kännedom om sådana
förhållanden som kan föranleda att vapentillstånd återkallas eller att en
ansökan skall avslås. I avsnitt 15 föreslås en utvidgad
anmälningsskyldighet för läkare inom den psykiatriska vården
beträffande personer som är olämpliga att inneha skjutvapen.
En mindre del av de skjutvapen som innehas illegalt har stulits från
militären. Att förhindra sådana stölder är dock särskilt viktigt eftersom de
flesta militära skjutvapen har stor eldkraft och därför är synnerligen
farliga. Försvarsmaktens skjutvapen omfattas emellertid inte av
vapenlagen. Åtgärder för att höja säkerheten vid hanteringen av sådana
skjutvapen kan således vidtas utan att förslag till ändrad lagstiftning
läggs fram för riksdagen. I avsnitt 21 redovisas det arbete som bedrivs
med denna inriktning.
Mycket talar för att smugglingen av skjutvapen har ökat till Sverige
under senare år. Denna utveckling kan knappast stoppas genom att
vapenlagen skärps. Redan i dag är i princip all införsel av skjutvapen och
ammunition till Sverige underkastad krav på tillstånd. Kontrollen vid
våra gränser är därför betydelsefull. Genom deltagande i
Schengensamarbetet har vi påtagit oss ett ansvar för att skärpa kontrollen
vid våra yttre gränser. Förslag har också utarbetats för att ge bl.a. polisen
utökade befogenheter i detta hänseende. Med det stora antal personer och
den stora mängd gods som passerar våra gränser varje dag är det
emellertid knappast möjligt att genom tullkontroll helt förhindra att
vapen olovligen förs in i landet, särskilt inte om skjutvapen finns
lättillgängliga i vårt närområde. På sikt är det därför endast genom
internationellt samarbete i syfte att globalt skärpa kontrollen av
försäljning och innehav av handeldvapen som man kan nå resultat. Ett
sådant internationellt arbete pågår redan i flera olika fora där Sverige
aktivt deltar. Frågan om åtgärder mot smuggling av skjutvapen behandlas
i avsnitt 20.
Naturligtvis är det också viktigt att ingripa direkt mot olovligt innehav
av skjutvapen, särskilt när syftet med innehavet är att vapnen skall
användas för brottslig verksamhet. I detta avseende får hänvisas till det
omfattande arbete som pågår, både nationellt och inom ramen för det
internationella samarbetet, för att bekämpa grov och organiserad
brottslighet. Detta arbete avser bl.a. utvidgning av polisens befogenheter,
organisatoriska frågor och arbetsmetoder.
Slutligen bör framhållas att utformningen av vapenlagstiftningen
liksom all annan lagstiftning på det kriminalpolitiska området måste
anpassas till samhällsutvecklingen och till det hot som brottsligheten vid
varje tidpunkt utgör. Vapenlagstiftningen har också under åren varit
föremål för ett stort antal revisioner med denna inriktning. Polisen har en
viktig uppgift i att följa utvecklingen och ta fram underlag för
nödvändiga ändringar. Inrättandet av tre centrala vapenregister, varav ett
för stulna och förkomna skjutvapen, bidrar till polisens möjligheter att
fullgöra denna uppgift. Flera av de förslag som regeringen lägger fram i
det följande syftar också till att ge polisen genom Rikspolisstyrelsen ett
ökat ansvar för att regelsystemet hålls aktuellt. Dessutom föreslås att
Rikspolisstyrelsen årligen skall rapportera till regeringen om läget på
vapenområdet.
Sammantaget kan regeringens förslag sägas innebära att det hot som
illegalt innehav av skjutvapen utgör beaktas i större utsträckning i
lagstiftningen och i den polisiära verksamheten samtidigt som rimlig
hänsyn tas till intresset av att seriös verksamhet som innefattar
användning av skjutvapen skall kunna utövas även i framtiden.
6 Vapentillstånd
6.1 Allmänna förutsättningar för tillstånd m.m.
6.1.1 Behov eller giltigt skäl?
Regeringens förslag: Begreppet behov bör vara kvar som ett
kriterium för tillstånd. I lagtexten görs ett tillägg om att vapnet skall
behövas för ett godtagbart ändamål.

Utredningens förslag: Begreppet behov ersätts med ett krav på att
sökanden skall ha giltigt skäl att inneha skjutvapen.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har inte något att
erinra mot förslaget. Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare och
Sveriges Vapenägares Förbund anser dock att det kan leda till
tolkningssvårigheter och avstyrker därför förslaget. Även Svenska
Jägareförbundet avstyrker förslaget och menar att begreppet giltigt skäl
synes ersätta både behov och ändamål.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen anför som skäl för sitt
förslag bl.a. att begreppet behov är ett subjektivt uttryck och att
begreppet giltigt skäl på ett bättre sätt markerar att det är samhället som
sätter gränserna för vad som skall anses vara ett befogat innehav.
Begreppet behov är sedan länge väl inarbetat i svensk
vapenlagstiftning och fyller en viktig avgränsande funktion vid
prövningen av tillstånd för vapen som skall användas till skjutning. En
person som inte har behov av ett sådant vapen bör inte heller kunna
beviljas tillstånd till detta. I tillämpningen torde begreppet ges ett
objektivt innehåll. Vid prövningen av om kriteriet är uppfyllt görs
således en bedömning utifrån de kriterier som uppställs i lagstiftningen.
Det är alltså inte den enskildes subjektiva uppfattning som är avgörande
för om behov kan anses föreligga eller inte.
Det har inte framkommit att användningen av begreppet leder till några
större tolknings- eller tillämpningsproblem. I lagrådsremissen anförde
emellertid regeringen att det kunde finnas skäl att i lagtexten klargöra att
behovet skall ta sikte på ett giltigt ändamål, vilket ligger i linje med
utredningens resonemang, och föreslog därför att det i lagtexten skulle
göras ett tillägg av den innebörden. Lagrådet har föreslagit att giltigt
ändamål byts ut mot godtagbart ändamål och har som skäl för detta
anfört att bestämmelsen därigenom blir mer lättolkad. Regeringen finner
inte skäl att avvika från Lagrådets förslag.
6.1.2 Skjutvapens lämplighet
Regeringens förslag: Om ett tillstånd till innehav av skjutvapen
meddelas för skjutning skall vapnet vara lämpat för det ändamål som
tillståndet avser.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har begränsat bestämmelsen till att avse skjutvapen avsedda
för jakt, målskytte och skydd. Rikspolisstyrelsen bemyndigas att meddela
föreskrifter om vilka typer av skjutvapen som skall anses lämpade för
olika ändamål.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet av remissinstanserna. Sveriges Vapenägares Förbund anser sig
dock inte kunna acceptera förslaget och menar att det kommer att leda till
att utvecklingen av nya former av skytte försvåras. Även Frivilliga
skytterörelsen motsätter sig förslaget. Sprängämnesinspektionen anser att
kravet på lämplighet också borde gälla ammunition och anför att det av
lagtexten inte kan utläsas om detta är avsikten.
Skälen för regeringens förslag: Vapenlagens bestämmelser om
tillstånd utgår från principen att tillstånd att inneha vapen beviljas för ett
visst bestämt ändamål. För att tillstånd skall beviljas för vapen som skall
användas till skjutning anser regeringen därför att en grundläggande
förutsättning bör vara att vapnet i sig är lämpligt för det ändamål det
skall nyttjas till och som tillståndet avser. Enligt tillståndsmyndigheterna
och Svenska Jägareförbundet förekommer det emellertid att tillstånd ges
för skjutvapen som inte är lämpliga för det avsedda ändamålet. Som ex-
empel kan nämnas hagelgevär, vars utförande liknar militära helauto-
matiska vapen och med vilka det inte alls går att uppnå samma skott-
precision som med ordinära hagelgevär. Sådana vapen är naturligtvis inte
lämpliga i jaktsammanhang, där strävan bör vara att minimera risken för
skadeskjutning av viltet. Av dessa skäl anser regeringen att skjutvapen
som skall användas för skjutning skall vara lämpligt för det avsedda
ändamålet.
Rikspolisstyrelsen bör ha möjlighet att genom sina allmänna råd till
vapenlagstiftningen ge vägledning för bedömningen. Något
bemyndigande på området anser regeringen däremot inte vara
nödvändigt.
6.1.3 Tidsbegränsade tillstånd
Regeringens förslag: Tillstånd till innehav av enhandsvapen för
flerskott och helautomatiska skjutvapen skall tidsbegränsas till att
gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot det.

Utredningens förslag: Tillstånd till innehav av skjutvapen för
målskytte och skydd samt enhandsvapen för jakt skall tidsbegränsas till
att gälla i högst fem år.
Remissinstanserna: Förslaget får ett ganska blandat mottagande.
Bland dem som i princip tillstyrker förslaget återfinns Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Länsrätten i Stockholms län, Åklagarmyndigheten i
Malmö, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i Skåne,
Polismyndigheten i Västernorrlands län, Brottsförebyggande rådet,
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Stockholms
län och Statens naturvårdsverk. Statens naturvårdsverk anser dock att
bestämmelsen bör avse endast enhandsvapen för flerskott och
automatiska vapen. Rikspolisstyrelsen är av liknande uppfattning och
anser att tillstånden skall tidsbegränsas bara när det gäller särskilt farliga
vapen, såsom enhandsvapen och helautomatiska vapen.
Polismyndigheten i Skåne anser att tillstånd för enhandsvapen bör
begränsas till tre år. Polismyndigheten i Västernorrlands län anser att
även tillstånd till jaktvapen bör tidsbegränsas. Även
åklagarmyndigheterna i Malmö respektive Göteborg ifrågasätter om det
inte finns skäl att låta bestämmelsen om tidsbegränsning omfatta en
vidare kategori av vapen. Avstyrker förslaget gör Överåklagaren
(Åklagarmyndigheten i Stockholms län), Jägarnas
Riksförbund/Landsbygdens Jägare (vad avser jaktvapen), Svenska
Pistolskytteförbundet, Svenska Svartkruts Skytte Federationen, Svenska
Vapenstiftelsen och Samlarförbundet Nordstjärnan. Länsrätten i
Göteborg är tveksam till förslaget på den grunden att detta i vissa fall kan
leda till att aktiva målskyttar årligen, kanske flera gånger, får ansöka om
förnyade tillstånd. Även Svenska Pistolskytteförbundet uppmärksammar
detta problem och föreslår, för det fall att förslaget genomförs, att
kontrollen sker efter fem år beträffande alla de licenser som skytten då
har, oavsett när de har utfärdats. Skytterörelsens ungdomsorganisation
kan acceptera krav på tidsbegränsade tillstånd om de aktuella
vapenkategorierna avgränsas på annat sätt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande ordning får ett
tillstånd tidsbegränsas om det med hänsyn till särskilda omständigheter
kan förutses att vapnet inte kommer att behövas varaktigt (2 kap. 5 §
vapenlagen). Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd tar bestämmelsen i
första hand sikte på tillstånd för enhandsvapen och helautomatiska vapen.
Vidare bör enligt de allmänna råden en tidsbegränsning alltid övervägas
när någon söker tillstånd att inneha vapen för skyddsändamål eller
tillstånd att inneha ett farligt vapen i tjänsten.
Teoretiskt sett vore det möjligt att införa en tidsbegränsning för alla
innehavstillstånd. En sådan ordning skulle kunna motiveras av det
generella kravet att det inte får finnas risk att ett vapen kan komma att
missbrukas, t.ex. genom att tillstånd beviljas någon som är direkt
olämplig att inneha skjutvapen. Detta skulle enligt regeringens mening
dock kräva en alltför resurskrävande administration. När det gäller vapen
som innehas av personer som inte längre uppfyller lämplighetskravet bör
resurserna i stället riktas in på sådana åtgärder som gör det möjligt att
ingripa omedelbart. Tidsbegränsade tillstånd för alla typer av skjutvapen
bör enligt regeringens mening därför inte komma i fråga.
Frågan är då om det finns vissa typer av skjutvapen för vilka det är
särskilt motiverat att tidsbegränsa tillstånden.
En hel del skjutvapen innehas sannolikt utan att det föreligger ett
sådant behov av dem som tillståndet förutsätter. Detta är naturligtvis
otillfredsställande. Ett inte ovanligt exempel på skjutvapen som inte
aktivt används för avsett ändamål är målskyttevapen som innehas av
personer som numera slutat att träna och tävla med sina vapen och
således inte längre har behov av dessa för skjutning. Utredningen har mot
den bakgrunden föreslagit att man skall tidsbegränsa tillstånden för de
vapenkategorier för vilka tillstånden är beroende av omständigheter som
kan variera med tiden. Härigenom skulle samhället avseende en icke
obetydlig mängd skjutvapen få en kontinuerlig kontroll av att
innehavaren fortfarande verkligen har behov av vapnet i fråga, vilket
naturligtvis är en god sak.
Det är emellertid viktigt att ytterligare skärpningar av
vapenlagstiftningen verkligen är motiverade och uppnår avsett syfte samt
inte onödigtvis försvårar vapenhanteringen för de seriösa
vapeninnehavarna. Vad gäller tidsbegränsade tillstånd har flera
remissinstanser pekat på att utredningens förslag kan leda till vissa
praktiska olägenheter för vapeninnehavarna, inte minst för dem som
praktiserar målskytte på högre nivå. Mot den bakgrunden anser
regeringen att i förhållande till utredningens förslag de vapenkategorier
för vilka tidsbegränsade tillstånd bör komma i fråga kan begränsas
ytterligare. En lämplig avgränsning är enligt regeringens bedömning att
låta tidsbegränsade tillstånd komma i fråga främst för sådana skjutvapen
som är särskilt stöldbegärliga eller särskilt farliga.
Av befintlig statistik framgår att enhandsvapen i förhållande till sitt
totala antal är mycket stöldbegärliga. Eftersom de är lätta att ta med sig
och gömma utgör de också en särskild fara. De torde vidare vara mycket
eftertraktade i kriminella kretsar. Att begränsa tillstånden för innehav av
sådana skjutvapen framstår därför som väl motiverat. Enhandsvapen som
inte kan avfyra mer än ett skott utan omladdning får dock bedömas som
generellt sett mindre farliga och bör därför kunna undantas.
Alla typer av helautomatiska skjutvapen utgör på grund av sin
eldkapacitet en särskild fara. Redan i dag tidsbegränsas ofta tillstånden
för innehav av sådana vapen. Med hänsyn till dessa vapens särskilda
farlighet anser regeringen att tillstånd att inneha helautomatiska
skjutvapen som huvudregel alltid skall tidsbegränsas. En sådan ordning
stämmer också väl överens med den restriktiva hållning som kommer till
uttryck i vapendirektivets bestämmelser vad gäller helautomatiska vapen.
Även jaktvapen, inte minst hagelgevär, är stöldbegärliga och används
inte sällan i samband med våldsbrottslighet. Vid prövning av tillstånd till
innehav av sådana vapen anses kravet på behov av vapnet normalt sett
uppfyllt i och med att den sökande har avlagt jägarexamen. En sådan
examen gäller utan begränsning i tiden. Således skulle det endast bli
fråga om en lämplighetskontroll vid en förnyad prövning i dessa fall.
Som vi tidigare påpekat bör kontrollen av en innehavares lämplighet ske
på andra sätt än genom att tillstånden tidsbegränsas. Av dessa skäl anser
regeringen att det inte bör komma i fråga att tidsbegränsa tillstånd för
innehav av jaktvapen. Detta gäller dock inte jaktvapen som är
enhandsvapen för flerskott, för vilka tillstånd kan beviljas för
yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov.
Anledning att behandla sådana enhandsvapen annorlunda än övriga
enhandsvapen för flerskott föreligger enligt regeringens mening inte.
Således bör tillstånden tidsbegränsas även för dessa vapen.
Regeringen anser således att tillstånd att inneha enhandsvapen för
flerskott och helautomatiska skjutvapen, som skall användas till
skjutning, som huvudregel alltid skall tidsbegränsas. Det kan dock finnas
omständigheter som gör att det i undantagsfall inte är motiverat att
tidsbegränsa tillståndet. Det bör därför vara möjligt för
tillståndsmyndigheterna att meddela tillstånd utan tidsbegränsning även
avseende dessa vapenkategorier om det finns särskilda skäl för det.
Härutöver kan det finnas anledning att även i andra fall tidsbegränsa ett
tillstånd, nämligen när det med hänsyn till särskilda omständigheter kan
förutses att vapnet inte kommer att behövas varaktigt. Nuvarande
reglering om detta bör därför finnas kvar oförändrad.
Länsrätten i Göteborg och Svenska Pistolskytteförbundet har pekat på
de olägenheter som det föreslagna systemet för tidsbegränsade tillstånd
skulle kunna leda till för i synnerhet aktiva målskyttar. Länsrätten anför
således att det inte är ovanligt att den som ägnar sig åt målskytte köper
minst ett vapen per år för att följa med i den tekniska utvecklingen. Det
system som utredningen föreslår skulle därför innebära att en aktiv
målskytt årligen skulle få ansöka om förnyelse. Ett par remissinstanser,
däribland Skytterörelsens ungdomsorganisation, har anfört att det för de
enskilda innehavarna vore mest ändamålsenligt att tidsbegränsade
tillstånd knöts till innehavaren och inte till det enskilda vapnet.
För att minska de praktiska olägenheter som ett system med
tidsbegränsade tillstånd således skulle kunna ge upphov till anser
regeringen att det bör införas en ordning enligt vilken den som har flera
vapen för samma ändamål, och för vilka tillstånden är tidsbegränsade,
skall kunna ansöka om förnyelse av tillstånden vid en och samma
tidpunkt. Detta bör vidare kunna ske till samma kostnad som för ett
vapen.
Eftersom bestämmelsen om tidsbegränsade tillstånd syftar till en
kontinuerlig uppföljning av att förutsättningarna för tillstånd är
uppfyllda, anser regeringen att tidsbegränsade tillstånd bör gälla högst
fem år i taget. Om tiden skall sättas kortare än fem år får avgöras genom
en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
De nya bestämmelserna bör enligt regeringens mening gälla endast
tillstånd som meddelas efter ikraftträdandet. I enlighet med Lagrådets
förslag bör detta framgå av en särskild övergångsbestämmelse.
6.1.4 Skjutvapen med samlings-, prydnads- eller särskilt
affektionsvärde
Regeringens förslag: Tillstånd till innehav av ett skjutvapen med
prydnads- eller särskilt affektionsvärde får meddelas endast om
vapnet görs varaktigt obrukbart. Detta gäller dock inte om det finns
särskilda skäl för att vapnet skall få behållas i brukbart skick.
Utredningens förslag: Tillstånd till innehav av skjutvapen med
prydnads- eller särskilt affektionsvärde får meddelas endast om det finns
särskilda skäl och under förutsättning av att vapnet görs varaktigt
obrukbart.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över
förslaget avstyrker eller är tveksamma till detsamma, med undantag för
Länsrätten i Stockholms län, Åklagarkammaren i Kalmar,
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockohlms län och
Riksrevisionsverket. Remisskritiken går framför allt ut på att förslaget går
för långt och innebär onödig kapitalförstöring. Statens naturvårdsverk
framhåller, vad gäller minnesvapen, att det likt övriga skjutvapen måste
vara förvaringen som är avgörande för om vapnet skall göras varaktigt
obrukbart eller inte. Även Svenska Jägareförbundet och Jägarnas
Riksförbund/Landsbygdens Jägare pekar på den aspekten.
Rikspolisstyrelsen vill däremot gå längre än utredningen och menar att
vapentillstånd på grund av arv, gåva eller testamente bör beviljas endast
om sökanden har ett giltigt skäl att inneha vapnet, t.ex. för jakt-,
målskytte- eller samlingsändamål.
Skälen för regeringens förslag: Skjutvapen med samlings-, prydnads-
eller särskilt affektionsvärde utgör hela 10 15 procent, eller mellan
200 000 och 350 000, av landets registrerade skjutvapen. Behovet av att
inneha skjutvapen till prydnad eller minne framstår enligt regeringens
uppfattning som mindre framträdande jämfört med de flesta andra
ändamål för vilka tillstånd kan beviljas, exempelvis jakt eller målskytte.
Mot den bakgrunden anser regeringen att det finns anledning att vara mer
restriktiv i fråga om tillstånd till innehav av prydnads- och minnesvapen
än vad som är fallet i dag.
Utredningen har föreslagit att det för tillstånd att inneha prydnads- och
minnesvapen skall krävas att det föreligger särskilda skäl och att vapnet
görs varaktigt obrukbart. Förslaget har utsatts för kritik av många
remissinstanser som menar att det leder till onödig kapitalförstöring.
Regeringen delar uppfattningen att det vore att gå för långt att kräva
både att det föreligger särskilda skäl och att vapnen alltid skall göras
varaktigt obrukbara. Redan i dag gäller att skjutvapen som innehas som
prydnads- eller minnesvapen inte utan särskilt tillstånd får användas för
skjutning. Regeringen anser därför att det för tillstånd att inneha ett
vapen för något av dessa ändamål som huvudregel bör krävas att vapnet
görs varaktigt obrukbart. Det kan dock finnas omständigheter i det
enskilda fallet som gör att ett sådant krav framstår som onödigt
betungande för den enskilde och som motiverar att vapnet får behållas i
brukbart skick. Så kan exempelvis vara fallet när det gäller mycket
värdefulla eller speciella vapen. En annan situation kan vara att
innehavaren av vapnet i en inte alltför avlägsen framtid avser att söka
tillstånd för att bruka vapnet till skytte. Om det föreligger sådana
särskilda skäl bör det därför inte krävas att vapnet görs varaktigt
obrukbart.
Det nu sagda gäller som framgått endast prydnads- och minnesvapen.
Vapen som är avsedda att ingå i en vapensamling berörs således inte av
den föreslagna regleringen.
De nya bestämmelserna bör enligt regeringens mening gälla endast
tillstånd som meddelas efter ikraftträdandet. I enlighet med Lagrådets
förslag bör detta framgå av en särskild övergångsbestämmelse.
6.1.5 Vapengarderoben
Regeringens bedömning: Den s.k. vapengarderoben bör behållas
oförändrad. Vid beviljande av tillstånd att inneha fler än fyra
jaktvapen skall dock en något mera ingående prövning av behovet
göras än vad som sker i dag.

Utredningens förslag: Vapengarderoben begränsas till tre jaktvapen.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av Länsrätten i Stockholm,
Åklagarkammaren i Kalmar, Åklagarmyndigheten i Göteborg,
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Västernorrlands län och
Inspektionen för strategiska produkter. Avstyrker förslaget gör Svenska
Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare, Svenska
Svartkruts Skytte Federationen, Svenska Vapenstiftelsen, Sveriges
Vapenägares Förbund, Sveriges Vapenhandlareförening och
Leverantörsföreningen för Sport- och Fritidsartiklar, sektion SPOFA-
VAPEN. Svenska Jägareförbundet påpekar bl.a. att den svenska jakten i
högsta grad är varierande och att detta motiverar att jägarna ges
möjlighet att inneha vapen av olika slag. Statens naturvårdsverk och
Brottsförebyggande rådet är tveksamma till förslaget och ifrågasätter den
brottsförebyggande effekten. I likhet med flera andra remissinstanser
poängterar vidare Statens naturvårdsverk att det är viktigt att rätt sorts
vapen används vid olika typer av jakt. Övriga remissinstanser har inget
att erinra mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: För att en enskild person skall
meddelas tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning krävs som framgått
att personen i fråga behöver vapnet. Enligt 2 kap. 4 § fjärde stycket
vapenförordningen skall den som avlagt jägarexamen anses ha behov av
jaktvapen, om inte särskilda skäl föranleder annat. Av
Rikspolisstyrelsens allmänna råd följer att behovet skall anses omfatta
totalt högst sex skjutvapen. Dessa utgör den s.k. vapengarderoben. Denna
behöver dock inte bestå av olika typer av skjutvapen. Enhandsvapen och
salongsgevär räknas inte in i vapengarderoben. Inte heller extra pipor
räknas in i antalet vapen. Tillstånd till fler än sex vapen bör enligt de
allmänna råden medges endast om ett mycket kvalificerat behov
föreligger. I stället får jägaren anpassa sitt vapeninnehav till
vapengarderoben och den jakt som faktiskt bedrivs. (RPS FS 1996:6,
4.4 5 kap.) Den nuvarande ordningen kan alltså sägas innebära att det
råder en presumtion för att den som avlagt jägarexamen har behov av upp
till sex skjutvapen. Någon egentlig prövning av behovet förekommer
därför inte i det enskilda fallet så länge sökandens innehav stannar inom
denna ram. För att få tillstånd till innehav av fler skjutvapen än sex krävs
däremot starka skäl.
Vapengarderoben har utformats i samarbete mellan Svenska
Jägareförbundet och Rikspolisstyrelsen för att underlätta en mer enhetlig
bedömning i tillståndsärenden för jaktvapen. Vapengarderoben har blivit
ett inarbetat begrepp och det råder alltså en presumtion för att en jägare
har behov av så många vapen som ingår i den. Som framgått uppgår
antalet för närvarande till sex stycken. I propositionen 1990/91:130 om
ändringar i vapenlagen (1973:1176) m.m. diskuterades en begränsning av
vapengarderoben. Bl.a. med hänsyn till den starka remisskritiken avstod
regeringen då från att lägga fram något förslag i frågan (a. prop. s. 26).
Enligt regeringens uppfattning finns det inte skäl att ifrågasätta vapen-
garderobens nuvarande omfattning i den bemärkelsen att det sannolikt
finns relativt många jägare vars verkliga behov uppgår till sex jaktvapen.
Vapengarderoben fyller också en viktig funktion såsom riktmärke vid
prövning av ansökningar om vapentillstånd. På samma gång kan man
inte bortse från den statistik som visar att de flesta jägare skaffar endast
ett mindre antal vapen. Av den undersökning som utredningen gjort
framgår att den genomsnittlige vapeninnehavaren innehar två till tre
skjutvapen. Vidare framgår av den specialgranskning som utredningen
gjort av samtliga tillståndsärenden i två län att omkring 90 procent av
dem som för första gången ansökte om tillstånd för jaktgevär endast
sökte för ett eller två vapen; vanligen ett kulgevär och ett hagelgevär.
Den som har tagit jägarexamen bör enligt regeringens mening även
fortsättningsvis anses ha behov av jaktvapen. Mot bakgrund av vad vi
nyss sagt framstår det emellertid inte som rimligt att enbart det
förhållandet att en person avlagt jägarexamen skall ge upphov till en
presumtion för att han eller hon har behov av så många som sex
jaktvapen. En sådan ordning stämmer mindre väl överens med den under
avsnitt 5 uttalade målsättningen att lagstiftningen inte bör medge att
tillstånd beviljas för fler skjutvapen än det verkligen föreligger behov av.
Enligt regeringens bedömning förefaller det därför motiverat att
beträffande jaktvapen i viss mån skärpa behovsprövningen.
Med hänsyn till vad som nu sagts och med beaktande av vad vissa
remissinstanser anfört anser regeringen att den nuvarande
vapengarderoben även fortsättningsvis bör utgöra ett riktmärke för
behovet av skjutvapen hos den som bedriver jakt i relativt stor skala.
Liksom i dag bör tillstånd till innehav av fler än sex skjutvapen för jakt
beviljas endast sökande som kan styrka ett mycket kvalificerat behov.
Som framgår av den tidigare redovisade statistiken torde emellertid de
flesta jägare vara i behov av ett mindre antal skjutvapen än sex för att
kunna utöva den jakt de faktiskt bedriver. Enbart det förhållandet att
någon avlagt jägarexamen bör därför inte medföra en presumtion om
behov av så många som sex skjutvapen. Enligt regeringens mening är det
med hänsyn till vad som tidigare redovisats rimligt att begränsa detta
antal till fyra. Vid ansökan om tillstånd till fler än fyra skjutvapen bör det
således åligga sökande att visa att behov föreligger. Så länge antalet
håller sig inom vapengarderobens ram bör emellertid kravet på den
enskilde inte ställas alltför högt i detta hänseende. I normala fall torde det
räcka med att sökanden på ett trovärdigt sätt kan motivera behovet med
utgångspunkt från sina jaktvanor och sammansättningen av sin
vapengarderob. Om det finns skäl att ifrågasätta någon uppgift bör
sökanden föreläggas att styrka denna genom att ge in relevanta
handlingar, såsom avtal om jakträtt, inbjudan till jakt, intyg från jaktlag
eller dylikt.
Tillsynsmyndigheten bör grunda prövningen på en helhetsbedömning
av sökandens behov, varvid det skall framstå som sannolikt att detta inte
kan tillgodoses med enbart fyra skjutvapen för att ansökan skall beviljas.
Därvid bör fästas särskilt avseende vid att sammansättningen av
sökandens vapeninnehav kommer att motsvara den jakt han eller hon
faktiskt bedriver. Det bör endast undantagsvis förekomma att tillstånd till
innehav av fler än fyra jaktvapen beviljas någon som helt nyligen har
tagit jägarexamen och som således ännu inte hunnit etablera några
jaktvanor.
Bestämmelserna om vapengarderoben och den utvidgade prövningen
inom ramen för denna som nu föreslagits bör tas in i vapenförordningen.
6.1.6 Helautomatiska skjutvapen
Regeringens bedömning: Ett förbud för civilpersoner att inneha
helautomatiska skjutvapen bör för närvarande inte införas. För
tillstånd att inneha helautomatiska skjutvapen bör, förutom de krav
som gäller i dag, i princip alltid krävas att sökanden är aktiv medlem i
en av Försvarsmakten godkänd skyttesammanslutning.

Utredningens bedömning och förslag: Överensstämmer i sak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissistanser som uttalar sig i
frågan har inte något att erinra mot utredningens förslag.
Polismyndigheten i Stockholms län anser dock att civilpersoner
överhuvudtaget inte bör kunna meddelas tillstånd att inneha
automatvapen. Polismyndigheten i Skåne anser att endast organisationer
bör få inneha helautomatiska vapen. Länsrätten i Stockholms län anser
att frågan om civilt skytte med helautomatiska skjutvapen i vart fall på
sikt bör utredas ytterligare. Sveriges Vapenägares Förbund menar
däremot att dagens krav för innehav av sådana vapen är tillräckliga.
Skälen för regeringens bedömning: Tillstånd att inneha
helautomatiska skjutvapen får meddelas endast om det finns synnerliga
skäl (2 kap. 6 § vapenlagen, jfr 2 kap. 3 § vapenförordningen). För
kulsprutepistol eller annat helautomatiskt vapen, utom enhandsvapen,
gäller att sökanden skall ha fyllt 20 år och vara ordinarie hemvärnsman
inom det allmänna hemvärnet eller driftvärnet eller aktiv medlem i
skytteförening, förening för frivillig befälsutbildning eller motsvarande
organisation samt ha automatvapenskyttemärke i guld. Undantag från
ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. Tillstånd kan också ges
om sökanden behöver vapnet i sin tjänst eller för sin tjänst behöver ett
annat vapen än tjänstevapen för att bibehålla eller utveckla sin
skjutskicklighet (2 kap. 3 § vapenförordningen). Det kan således
konstateras att det ställs höga krav för att civilpersoner skall meddelas
tillstånd till innehav av helautomatiska skjutvapen.
Regeringen delar utredningens uppfattning att civilt skytte med
helautomatiska skjutvapen i princip bör äga rum endast inom
sammanslutningar som godkänts av Försvarsmakten. Kraven för tillstånd
bör därför justeras i enlighet med detta. Eftersom regeringen anser att de
grundläggande systematiska förändringar i vapenlagstiftningen som
utredningen föreslagit inte skall genomföras, bör bestämmelsen tas in i
vapenförordningen och inte i lagen. Enligt regeringens mening bör det
emellertid finnas ett visst utrymme för att även i andra fall undantagsvis
meddela tillstånd för innehav av helautomatiska skjutvapen för vissa s.k.
udda ändamål. I enlighet med vad som sägs i avsnitt 6.1.8 bör tillstånd
för sådana ändamål få meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl
och först efter yttrande av Rikspolisstyrelsen.
Som utredningen har anfört kan det i och för sig sättas i fråga om det är
motiverat att civilpersoner överhuvudtaget tillåts inneha helautomatiska
skjutvapen. Samtidigt måste beaktas att, enligt riksdagens försvarsbeslut
för åren 1997 2001, de frivilliga försvarsorganisationerna, däribland
Frivilliga skytterörelsen, intar en viktig roll i vårt totalförsvar och att
helautomatiska vapen används inom dessa organisationers verksamhet.
Av dessa skäl finns det inte förutsättningar för att nu införa ett
totalförbud mot civilt innehav av helautomatiska skjutvapen. Regeringen
vill dock framhålla att det föreslagna kravet att en sökande, för att kunna
beviljas tillstånd till innehav av helautomatiska skjutvapen, skall tillhöra
en skytteorganisation som har godkänts av Försvarsmakten är ägnat att
begränsa civilt innehav av sådana vapen till de fall där innehavet är
motiverat av försvarsskäl. En ytterligare skärpning utgör det tidigare
behandlade förslaget om generellt tidsbegränsade tillstånd för
helautomatiska skjutvapen.
Vi återkommer också i avsnitt 8 med förslag till inskränkningar i
möjligheterna att inneha helautomatiska skjutvapen för handel.
6.1.7 Målskytte och kravet på skjutskicklighet
Regeringens bedömning: Rikspolisstyrelsen bör ges bemyndigande
att utfärda föreskrifter om vad som krävs för att sökanden skall anses
ha visat prov på särskild skjutskicklighet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra
mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Kravet på skjutskicklighet
preciseras i dag i vapenförordningen, där det anges att kraven för vissa
skyttemärken eller motsvarande skall uppfyllas för att innehavstillstånd
skall få meddelas. Skytteförbunden bestämmer i sin tur vad som gäller
för de olika skyttemärkena.
Regeringen delar utredningens uppfattning att bestämmelserna i
vapenförordningen om krav på olika skyttemärken eller motsvarande är
av så detaljerad natur att frågor av denna art i stället lämpligen bör
handläggas av Rikspolisstyrelsen, som har bättre möjligheter att
kontinuerligt följa utvecklingen på området och ha insyn i vad de olika
märkesfordringarna innebär. Regeringen avser därför att ge
Rikspolisstyrelsen bemyndigande att meddela föreskrifter i ämnet. Någon
lagändring krävs inte eftersom bemyndigandet i 11 kap. 2 § b vapenlagen
redan ger regeringen en sådan möjlighet.
6.1.8 Udda ändamål
Regeringens bedömning: Det bör vara möjligt att meddela tillstånd
till innehav av skjutvapen för s.k. udda ändamål. Tillstånd till innehav
av skjutvapen för sådana ändamål bör dock få meddelas endast om det
föreligger synnerliga skäl och först efter yttrande av
Rikspolisstyrelsen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Utredningen föreslår dock att frågan regleras i lagen.
Remissinstanserna: Polismyndigheten i Västernorrlands län anser att
tillstånd för udda ändamål bör tidsbegränsas. Övriga remissinstanser har
inte haft något att erinra mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt vapenlagen får tillstånd
att inneha vapen meddelas endast för särskilt angivna ändamål. I
vapenförordningen anges vidare vilka särskilda krav som gäller för olika
vapentyper. De ändamål som härvid regleras är jakt, målskytte,
samlings-, prydnads- och minnesändamål samt skyddsändamål i tjänsten
(2 kap. 3 5 §§ vapenlagen samt 2 kap. 3 5 §§ vapenförordningen).
Vapen kan emellertid brukas även till andra, mindre vanliga, ändamål.
Hos tillståndsmyndigheterna kallas dessa ofta för "udda ändamål".
Ansökningar om tillstånd för sådana ändamål, och som ibland också
beviljas, kan avse
räddningstjänsten: för att punktera gasbehållare vid eldsvåda
företag: för att testa/utveckla produkter, t.ex. skottsäkra västar
bönder och slakteripersonal: för att avliva tamboskap
teater- och filmbolag: för användning vid föreställningar eller
inspelningar
anordnare av utbildning i jägarexamen: för utlåning av vapen för
övning.
Det är naturligtvis otillfredsställande att det förekommer ändamål som
bör kunna godtas, och för vilka tillstånd således också beviljas i dag, men
som inte motsvaras av någon reglering i lagen eller i förordningen.
Regelverket bör enligt regeringens uppfattning därför kompletteras med
en uttrycklig bestämmelse om möjligheten att bevilja tillstånd för s.k.
udda ändamål.
I likhet med utredningen anser regeringen att tillstånd för udda
ändamål bör ges endast undantagsvis. Det bör således föreligga starka
skäl för att tillstånd skall beviljas. Inte bara bör ändamålet framstå som
klart legitimt, utan det bör i varje enskilt fall även göras en bedömning av
om det finns några godtagbara alternativ till att använda skjutvapen.
Framstår ändamålet som legitimt, exempelvis vad gäller
räddningstjänstens bruk av skjutvapen för att kunna punktera
gasbehållare, och bruket av skjutvapen som nödvändigt, bör dock
tillstånd normalt kunna beviljas. Om verksamheten bedrivs av ett företag
eller ett kommunalt organ meddelas tillståndet lämpligen en person med
anknytning till detta. Enligt regeringens bedömning är det tillräckligt att
frågan regleras i vapenförordningen. Regeringen delar utredningens
uppfattning att Rikspolisstyrelsen bör höras i alla fall där det är aktuellt
att meddela tillstånd för s.k. udda ändamål. Rikspolisstyrelsens
uppfattning bör därvid tillmätas avsevärd tyngd. Frågan om tillståndet
bör tidsbegränsas får prövas mot de allmänna bestämmelserna i 2 kap. 5
och 6 §§ vapenlagen.
6.2 Sammanslutningars innehav
Regeringens förslag: I lagen anges de grundläggande
förutsättningarna som skall föreligga för att en sammanslutning skall
få meddelas tillstånd att inneha egna skjutvapen. En sådan
sammanslutning skall visa prov på en stabil organisation och en
kontinuerlig skytteverksamhet samt bedriva ett säkert skytte.
Regeringens bedömning: Rikspolisstyrelsen bör bemyndigas att
meddela föreskrifter om vilka sammanslutningar som skall anses
uppfylla kraven.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har föreslagit att regeringen skall besluta i fråga om
sammanslutningars innehav av skjutvapen.
Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna har något att
erinra mot förslagen i den här delen, utom Sveriges domareförbund och
Brottsförebyggande rådet som anser att beslutanderätten bör delegeras
till Rikspolisstyrelsen. Sveriges Militäridrotts- och Mångkampsförbund
anför att förbundet förutsätter att en sammanslutning, som organiserar
och utövar sporter vari skytte ingår, omfattas av den typ av
sammanslutningar som avses.

Skälen för regeringens förslag och bedömning
Vilka sammanslutningar skall ha rätt att inneha skjutvapen?
Det finns i dag inte i lagen, dess förarbeten eller förordningen angivet
vilka krav en sammanslutning bör uppfylla för att få tillstånd att inneha
skjutvapen. I stället anges i vapenförordningen endast vilka dessa
sammanslutningar/förbund är. I likhet med utredningen anser regeringen
att en lämpligare ordning vore att i lagen generellt ange vilka
sammanslutningar som kan komma i fråga för eget tillstånd.
Frågan är vilka kriterier som skall vara avgörande för att en
sammanslutning skall kunna få eget tillstånd. Enbart omfattningen eller
medlemsantalet kan inte ge lämplig vägledning. Som exempel kan
nämnas att Svenska skidskytteförbundet, som utgör en av de föreningar
som i dag anges i vapenförordningen, har endast 1 000 medlemmar.
Regeringen delar utredningens bedömning att tre grundläggande krav
bör vara uppfyllda för att en sammanslutning skall kunna ges tillstånd.
Dessa är att sammanslutningen kan uppvisa en stabil organisation och en
kontinuerlig skytteverksamhet samt att den bedriver ett skytte som
uppfyller godtagbara krav på säkerhet. Det bör av lagen vidare framgå att
sammanslutningar får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast för
jakt eller målskytte. Av bestämmelsens utformning bör även följa att en
sammanslutning som organiserar och utövar idrott där skytte ingår som
ett delmoment, exempelvis skidskytte, kan komma i fråga för eget
tillstånd.
Vem skall besluta i frågan?
I dag beslutar regeringen vilka sammanslutningar som skall få meddelas
tillstånd att inneha egna skjutvapen. Frågan är dock svårbedömd för
regeringen, inte minst på grund av att det inte finns någon kontinuerlig
uppföljning av verksamheten inom sammanslutningarna. Detta innebär
dels att det inte finns någon egentlig kontroll över att de
sammanslutningar som tagits upp i vapenförordningen fortfarande svarar
mot de krav som bör ställas för att de skall kunna betros med egna
skjutvapen, dels att sådana förbund som har starka skäl att vilja erhålla
ifrågavarande status har mycket svårt att få sin sak prövad. Enligt
regeringens bedömning bör däremot Rikspolisstyrelsen ha goda
möjligheter att kontinuerligt följa utvecklingen inom skytterörelsen.
Regeringen anser därför att Rikspolisstyrelsen bör göra den primära
bedömningen av vilka föreningar som kan komma i fråga för tillstånd.
Regeringen föreslår därför att regeringen ges bemyndigande att låta
Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om vilka sammanslutningar som
skall anses uppfylla de aktuella kraven.
Det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet
I 2 kap. 3 § b vapenlagen finns bestämmelsen om det frivilliga, statligt
kontrollerade skytteväsendet. Sannolikt har man tidigare med
bestämmelsen främst avsett den Frivilliga skytterörelsen, vilket skulle
förklara varför denna organisation inte tagits upp bland de
sammanslutningar som enligt 2 kap. 1 § 1 vapenförordningen får ges
tillstånd att inneha skjutvapen. Som utredningen funnit existerar numera
ingen frivillig, statligt kontrollerad skytteverksamhet. Vapenlagens
bestämmelse synes således inte fylla någon funktion och bör därför utgå.
Av samma skäl bör begreppet skyttesammanslutning utmönstras ut
vapenlagen, eftersom en sådan enligt lagens nuvarande lydelse definieras
som skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar som tillhör det
frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet , och i förekommande fall
ersättas med sådana sammanslutningar som avses i den föreslagna
bestämmelsen i 2 kap. 3 § b vapenlagen. Detta bör dock inte gälla
bemyndigandet i 11 kap. 1 § c, där skyttesammanslutningar i stället bör
ersättas med frivilliga försvarsorganisationer.
7 Ammunitionstillstånd
Regeringens bedömning: Lagens tillämpningsområde vad gäller
ammunition bör inte ändras.
Regeringens förslag: Tillstånd att inneha ammunition skall
återkallas om förutsättningarna härför är uppfyllda. Det fakultativa
momentet utgår således.

Utredningens förslag: Lagens tillämpningsområde utvidgas till att
gälla patroner och projektiler till skjutvapen som lagen tillämpas på.
Remissinstanserna: Sprängämnesinspektionen är tveksam till behovet
av att i vapenlagen jämställa tändhattar och andra tändmedel med färdig
ammunition.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Med ammunition
förstås enligt vapenlagen patroner och projektiler till handvapen som
lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel till sådana
patroner och projektiler (1 kap. 5 § vapenlagen). Begreppet handvapen
torde omfatta skjutvapen som man kan bära med sig. Detta innebär att
lagens bestämmelser är tillämpliga på ammunition till alla typer av vapen
som normalt kan antas förekomma i kriminella sammanhang. Utanför
lagen faller ammunition till kanoner och liknande typer av vapen. Sådan
ammunition utgör krigsmateriel och torde inte vara föremål för allmän
omsättning. Utredningen har inte närmare motiverat sitt förslag att
utvidga lagens tillämpningsområde. Regeringen anser inte att det
framkommit tillräckliga skäl för att i detta sammanhang föreslå en
ändring.
Av samma skäl som framgår i avsnitt 13 i fråga om återkallelse av
tillstånd att inneha skjutvapen föreslår regeringen att återkallelse av
tillstånd att inneha ammunition skall vara obligatorisk om
förutsättningarna härför är uppfyllda. Det fakultativa momentet utgår
således.
8 Vapenhandelstillstånd
Regeringens förslag: I vapenlagen införs en bestämmelse enligt
vilken ett tillstånd till vapenhandel alltid skall begränsas till sin
omfattning.
I vapenlagen införs en bestämmelse enligt vilken en vapenhandlare
inte har rätt att inneha andra helautomatiska skjutvapen än sådana
som tagits in för en viss köpare.
För att få föra in helautomatiska skjutvapen till Sverige införs krav
på tillstånd vid varje särskilt införseltillfälle.

Utredningens förslag: Rekvisitet att handlaren skall ha rätt att driva
handel i allmänhet tas bort. För att bli godkänd föreståndare enligt 5 kap.
3 § vapenförordningen skall krävas att man uppfyller de personliga
kvalifikationer som krävs för att få vapenhandelstillstånd. Ett
godkännande som föreståndare för en handelsrörelse får återkallas om
denne inte längre uppfyller de personliga kvalifikationerna. Utredningen
har uppmärksammat frågan om lagerhållning av helautomatiska
skjutvapen men har inte lagt fram något förslag om saken.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller har
inget att erinra mot förslagen i denna del. Kammarrätten i Sundsvall
anser att de krav som ställs på en person som önskar erhålla tillstånd att
yrkesmässigt driva handel med skjutvapen så uttömmande och så konkret
som möjligt bör anges i vapenlagen och att bestämmelserna i 6 § första
stycket i den tidigare gällande yrkestrafiklagen (1988:263) eventuellt kan
tjäna som förebild. Leverantörsföreningen för Sport- och Fritidsartiklar,
sektion SPOFA-VAPEN, anser att nuvarande ordning inte är
tillfredsställande från kontrollsynpunkt och menar att det bör finnas
skilda tillstånd för försäljning av vapen till konsumenter respektive för
import och försäljning till återförsäljare.

Skälen för regeringens förslag
Tillståndets omfattning
De flesta handelstillstånd som lämnats de senaste åren specificerar tydligt
vad en handlare enligt tillståndet får lov att inneha. Det förekommer dock
ospecificerade eller otydliga tillstånd. Ett tillstånd som inte sätter en klar
gräns för hur många vapen och vilken typ av vapen som får innehas
öppnar möjlighet för en oseriös vapenhandlare att, inom ramen för sitt
handelstillstånd, bedriva en okontrollerad handel med exempelvis
helautomatiska skjutvapen och handel med föremål som det
överhuvudtaget inte finns någon laglig civil avsättning för, t.ex. rent
militär utrustning. Det finns därför skäl att inskärpa vikten av att det i
tillståndet anges vilka skjutvapen en handlare får inneha samt vilket antal
av dessa vapen som får innehas samtidigt. Detta görs lämpligen på sätt
som utredningen föreslagit, nämligen genom att vapenlagens och
förordningens bestämmelser bringas i överensstämmelse så att det redan
av lagtexten framgår att det i tillståndet skall anges vilka typer av
skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen det avser.

Särskilt om helautomatiska skjutvapen

I avsnitt 6.1.6 har vi föreslagit att målskytte med helautomatiska
skjutvapen skall få förekomma endast för skytte som bedrivs inom
sammanslutningar som godkänts av Försvarsmakten. Även om det
således fortsättningsvis kommer att finnas en viss marknad för civila
helautomatiska skjutvapen blir denna till följd av regeringens förslag än
mer begränsad i förhållande till vad fallet är i dag. Enligt regeringens
mening kan det därför ifrågasättas om det finns behov för vapenhandlare
att i någon större utsträckning hålla helautomatiska skjutvapen i lager.
Av utredningens kartläggning framgår att hela 25 procent av alla de
vapenhandlare som har tillstånd att handla med helautomatiska
skjutvapen har rätt att inneha mer än 15 sådana vapen i lager. Regeringen
delar utredningens uppfattning att detta inte är rimligt. Tvärtom bör
åtgärder vidtas för att minimera risken för att helautomatiska skjutvapen
tillgrips vid inbrott hos vapenhandlare eller på annat sätt sprids illegalt.
Regeringen föreslår därför att en vapenhandlare inte skall ha rätt att
inneha andra helautomatiska skjutvapen än sådana som tagits in för en
viss köpare. Av detta följer att en vapenhandlare får införskaffa ett sådant
vapen först när det föreligger en beställning från någon som är behörig
att förvärva det.
Den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd
att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av
handelstillståndet (2 kap. 16 § vapenlagen). Tillståndet är generellt så till
vida att en handlare som erhållit införseltillstånd, får föra in vapen av det
antal och den typ som tillståndet omfattar. Särskilt tillstånd erfordras
således inte vid varje införseltillfälle, inte heller finns det någon
begränsning av hur många gånger införsel får ske. En sådan ordning är
enligt regeringens mening mindre lämplig när det gäller helautomatiska
skjutvapen. Kontrollen av införsel och annan hantering av sådana vapen
bör ligga på en så hög nivå som möjligt och systemet bör vara så
utformat att möjligheterna till illegal hantering minimeras. Regeringen
föreslår därför att det skall krävas särskilt tillstånd vid varje tillfälle en
vapenhandlare vill föra in ett helautomatiskt skjutvapen i landet.
Pantbelåning och försäljning av skjutvapen
Det har till regeringen inkommit en framställan om att vapenlagen skall
ändras så att pantbanker tillåts driva handel med skjutvapen (Ju 98/584).
Bakgrunden är att Regeringsrätten i en dom från 1995 (mål nr 7093-
1995) har avslagit en ansökan från ett pantbanksföretag om att få tillstånd
att driva sådan handel. I domen konstaterar Regeringsrätten att
bestämmelserna i vapenlagen och vapenförordningen uppenbarligen
utformats med tanke på den sedvanliga vapenhandeln och att det bl.a.
saknas regler för innehavare av ett vapen att överlämna detta för
belåning. Av bl.a. dessa skäl fann Regeringsrätten att
pantbanksverksamhet inte faller in under begreppet handel med
skjutvapen i vapenlagens mening.
År 1991 skärptes kraven för tillstånd att driva handel med skjutvapen
(prop. 1990/91:130, bet. 1990/91:JuU33, rskr. 1990/91:300). Dels
infördes ett uttryckligt krav på att sökanden skall ha de kunskaper som
behövs för att driva sådan handel, dels uppställdes krav på att
verksamheten skall bedrivas yrkesmässigt. Med kravet på
yrkesmässighet avses att verksamheten skall ha en viss omfattning.
Sistnämnda bestämmelse kan sägas ha två syften, dels att motverka
möjligheten att genom tillstånd till handel med vapen kringgå kraven för
att erhålla eget tillstånd för innehav av vapen, dels att garantera att den
som driver handel besitter tillräckliga kunskaper. I propositionen uttalas
sålunda att en liten omfattning av vapenhandel i de flesta fall får antas ge
mindre kunskaper om marknaden och utvecklingen inom vapenområdet.
För att ge pantbanker möjlighet att belåna och i förekommande fall låta
sälja skjutvapen skulle det sannolikt bli nödvändigt att för sådan
verksamhet bl.a. sänka kravet på yrkesmässighet, dvs. att ett visst antal
försäljningar skall ske årligen. Med beaktande av vad vi nyss sagt om
skälen till att kraven för att få driva handel med skjutvapen skärptes 1991
anser vi att detta inte vore lämpligt. Med hänsyn till kraven på kunskap
och säker hantering bör handel med skjutvapen enligt regeringens
mening tvärtom vara förbehållen vapenhandlare vars verksamhet är
inriktad på handel med skjutvapen i första hand. Till detta kommer att
omsättningen av skjutvapen skulle riskera att öka om även pantbanker
gavs tillstånd att handla med vapen, något som skulle stå i strid med
syftena bakom den nu aktuella reformen av vapenlagstiftningen.
Övrigt
Vad först gäller förslaget att i vapenlagen ange vad som krävs för att bli
godkänd som föreståndare för handelsrörelse, anser regeringen att någon
ändring inte bör göras i detta sammanhang.
Vad slutligen gäller förslaget att införa en bestämmelse enligt vilken
ett godkännande som föreståndare för handelsrörelse får återkallas om
denne inte längre uppfyller tillräckliga kvalifikationer, anser regeringen
att det är tillräckligt med den möjlighet som redan finns att återkalla
själva handelstillståndet för det fall att föreståndaren visar sig inte
uppfylla erforderliga krav eller befinns vara olämplig på annat sätt.
9 Förvaring m.m. av skjutvapen
9.1 Förvaring av skjutvapen och ammunition
Regeringens förslag: Skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp eller i
annat lika säkert förvaringsutrymme. Vissa mindre farliga skjutvapen
samt ammunition undantas från kravet på förvaring i säkerhetsskåp.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har föreslagit en övergångsbestämmelse på fem år.
Remissinstanserna: Så gott som alla remissinstanser som yttrat sig i
frågan tillstyrker förslaget om skärpta förvaringskrav för skjutvapen.
Rikspolisstyrelsen anser dock att man bör gå längre och föreslår att ett
skjutvapen skall förvaras delat på så sätt att vapnets huvuddel skall
förvaras i säkerhetsskåp eller i annat lika säkert förvaringsutrymme och
att vapnets vitala del skall förvaras väl gömt i annat låst utrymme.
Sveriges Vapenägares Förbund påpekar att kravet bör gälla endast
avseende den permanenta förvaringen. Leverantörsföreningen för Sport-
och Fritidsartiklar, sektion SPOFA-VAPEN, anser att tillståndspliktiga
luft- och kolsyrevapen bör undantas från kravet på säkerhetsskåp.

Skälen för regeringens förslag

I fråga om förvaring av skjutvapen och ammunition gäller såsom
huvudregel att innehavaren skall ta hand om egendomen och hålla den
under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer
åt den. Skjutvapen eller ammunition som inte hålls under uppsikt skall
förvaras under säkert lås eller på något annat lika betryggande sätt.
Förvaras vapnet inte i säkerhetsskåp eller i något lika säkert
förvaringsutrymme skall en vital vapendel tas bort från vapnet så att det
inte kan användas, förutsatt att detta kan göras utan avsevärd svårighet.
Vapen, vapendel och ammunition skall härefter förvaras var för sig, s.k.
delad förvaring (5 kap. 1 och 2 §§ vapenlagen).
Det finns olika meningar om vilken förvaringsmetod som är den bästa.
De flesta anser dock att förvaring i säkerhetsskåp är det säkraste
förvaringssättet. Mot detta kan i och för sig invändas att en inbrottstjuv
som lyckas forcera ett säkerhetsskåp eller t.o.m. tillgripa hela skåpet, får
tag på kompletta vapen, vilket Rikspolisstyrelsen pekar på. Förvaring i ett
säkerhetsskåp innebär dock ett avsevärt försvårande för en inbrottstjuv,
jämfört med om skjutvapnen inte förvaras i ett sådant. Ett annat tungt
vägande argument som talar för bruk av säkerhetsskåp är enligt
regeringens bedömning att den som innehar ett säkerhetsskåp som regel
också nyttjar detta för förvaring av sina skjutvapen, vilket torde
medverka till en generellt sett högre säkerhetsnivå än vid annan förvaring
som kräver mera omständliga åtgärder.
I dag förespråkar tillståndsmyndigheterna generellt förvaring i
säkerhetsskåp. Vissa myndigheter t.o.m. kräver det för att tillstånd till
innehav av skjutvapen skall meddelas, vilket i praktiken innebär att
förvaring i säkerhetsskåp redan i dag är ett minimikrav på flera orter i
landet. Utredningens genomgång av tillståndsärenden under 1995 visar
vidare att nästan alla som i dag skaffar ett nytt skjutvapen uppger att de
har säkerhetsskåp eller avser att införskaffa ett sådant. Att införa en
bestämmelse om att skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp skulle
således inte innebära någon större ekonomisk uppoffring för vapenägarna
som kollektiv.
Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det i vapenlagen
bör införas en bestämmelse om att skjutvapen skall förvaras i
säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme. Med det
senare avses att förvaring i ännu säkrare utrymme, som t.ex. i
vapenkassun, naturligtvis också kan godtas. Enbart s.k. delad förvaring
bör däremot inte accepteras.
Förvaring av effektbegränsade skjutvapen och andra föremål än skjutvapen
I fråga om vissa mindre farliga vapen samt ammunition delar regeringen
utredningens bedömning att det inte är lika motiverat att skärpa kraven
på förvaringen. Regeringen föreslår därför att de föremål som nämns i
1 kap. 3 § vapenlagen, effektbegränsade vapen som avses i 2 kap. 1 §
andra stycket vapenlagen samt ammunition skall vara undantagna från
det strängare förvaringskravet. För dessa föremål bör det även framdeles
vara tillräckligt att de förvaras på ett sådant sätt att det inte finns risk för

att någon obehörig kommer åt dem, dvs. under säkert lås eller på annat
lika betryggande sätt.
Fråga har uppkommit vilka krav på förvaring som bör gälla i en sådan
situation som när ett jaktlag under ett antal dagar uppehåller sig i en
jaktstuga. I sådana fall kan det framstå som mindre rimligt att kräva
förvaring i säkerhetsskåp. Något undantag för den situationen bör enligt
regeringens mening dock inte göras, utan här får i stället huvudregeln i
5 kap. 1 § vapenlagen tillämpas om att den som innehar skjutvapen eller
ammunition är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under
sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt
den. Närmare hur kravet på uppsikt bör uppfyllas får bedömas utifrån den
konkreta situationen. Liksom i dag bör Rikspolisstyrelsens föreskrifter ge
viss ledning.
Övergångsbestämmelser
Förvaringsbestämmelserna är tillämpliga på alla icke statliga
skjutvapeninnehav. För dem som sedan tidigare innehar skjutvapen bör
det, som utredningen föreslår, finnas en övergångsbestämmelse för att ge
dem tid att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Regeringen anser
dock att det är tillräckligt att tidsgränsen i övergångsbestämmelsen sätts
till två år i stället för av utredningen föreslagna fem år. För den som
redan innehar skjutvapen, men som söker tillstånd att inneha ett nytt
sådant, bör dock det strängare kravet på förvaring gälla omedelbart.
9.2 Skjutvapen under uppsikt och transport av skjutvapen
Regeringens förslag: Ett skjutvapen under transport skall vara
oladdat och, om det lämpligen kan ske, isärtaget och nerpackat.
Rikspolisstyrelsen ges föreskriftsrätt beträffande hur man skall
förfara med skjutvapen och ammunition vid förflyttning och
yrkesmässig transport av skjutvapen och ammunition.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit vissa förtydliganden
vad gäller gränsen mellan förvaring och uppsikt över skjutvapen och
ammunition vid användning och mellan förflyttning av skjutvapen i
samband med användning och transport i egentlig mening. Utredningen
har inte lagt fram något förslag motsvarande regeringens vad gäller
transport av skjutvapen.
Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna har haft något att
erinra mot utredningens förslag i den här delen.
Skälen för regeringens förslag: Vad gäller utredningens förslag i
fråga om vapen under uppsikt och om transport av vapen innebär dessa
inte några större förändringar i materiellt avseende. Med hänsyn till de
skiftande förhållanden som transport kan tänkas ske under är det svårt att
utforma detaljerade bestämmelser i lag. Det är emellertid av stor vikt att
transport sker under betryggande former. Ett tillägg bör därför göras i
bestämmelserna om transport av skjutvapen, enligt vilket ett skjutvapen
som transporteras skall vara oladdat och, om det lämpligen kan ske,
isärtaget och nerpackat. Bestämmelsen gäller såväl vid transport av en
självständig fraktförare som när vapeninnehavaren själv transporterar sitt
vapen t.ex. till eller från skjutbanan.
I enlighet med utredningens förslag bör Rikspolisstyrelsen också ges
rätt att meddela föreskrifter om vad som skall iakttas vid alla former av
förflyttning/transport av skjutvapen och ammunition.
9.3 Förvaring hos annan
Regeringens förslag: Möjligheten att förvara skjutvapen hos annan
utvidgas något. Tidsgränsen på tre år tas bort. För att få förvara sina
skjutvapen hos någon annan krävs antingen att innehavaren inte själv
kan ta hand om sina skjutvapen eller att det annars föreligger särskilda
skäl. Krav på tillstånd från polismyndighet införs för att få förvara
vapen hos någon annan.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka
förslaget att utvidga möjligheterna till förvaring hos annan av det skälet
att den som betros med skjutvapen själv skall ta ansvar för dessa och då
polismyndigheterna bör ha kännedom om var vapen förvaras.
Polismyndigheten i Skåne anser att förvaring hos annan endast bör få
förekomma om det finns särskilda skäl för det. Svenska Jägareförbundet
och Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare å andra sidan anser att
det finns skäl att gå längre än vad utredningen föreslår.

Skälen för regeringens förslag

Huvudregeln i dag är att en vapeninnehavare själv skall ta hand om sitt
skjutvapen. Det undantag härifrån, som omnämns i vapenlagen, är
möjligheten till s.k. långtidsförvaring av vapnet hos annan i de fall
vapeninnehavaren är förhindrad att själv ta hand om sitt skjutvapen.
Innehavaren deponerar i sådant fall sitt skjutvapen hos någon annan, efter
skriftlig anmälan till polismyndigheten.
Regeringen anser att huvudregeln även fortsättningsvis bör vara att
vapen skall tas om hand av innehavaren. Det finns dock situationer,
förutom den att tillståndsinnehavaren är förhindrad att själv förvara
vapnet, där det framstår som klart motiverat att förvaring skall kunna ske
hos någon annan. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att
möjligheterna till sådan förvaring bör vidgas i viss utsträckning. Det
kanske praktisk sett viktigaste fallet är när en son eller dotter flyttar från
föräldrahemmet till en tätort eller storstad men avser att fortsätta jaga på
sina föräldrars jaktmarker. I sådana fall kan det t.o.m. vara att föredra att
vapnet även framgent förvaras i föräldrahemmet, i stället för att tas med
till den nya bostadsorten. Sådan förvaring tillåts i vissa fall redan i dag
utan egentligt stöd i lag. Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd bör
således ett sådant förfarande kunna medges undantagsvis.
Det kan också finnas likartade situationer, vid vilka förvaring hos
någon annan framstår som mera lämpligt än förvaring hos
tillståndsinnehavaren. Så kan t.ex. vara fallet om någon flyttar till en
storstad på grund av sitt arbete men har kvar en väsentlig anknytning till
sin hembygd där han eller hon avser att fortsätta att bedriva jakt. Ett
annat fall där förvaring hos någon annan bör kunna övervägas är om
vapenägaren under en längre period vistas i utlandet eller i vart fall så
långt från hemmet att han eller hon inte har möjlighet att se till sina
vapen i tillräcklig utsträckning. För att förvaring hos annan skall tillåtas
bör krävas att det efter en helhetsbedömning framstår som motiverat att
förvaringen sker hos någon annan än tillståndshavaren. Det bör påpekas
att envar som innehar skjutvapen måste var beredd att uppfylla kraven på
säker förvaring. Bestämmelsen är således inte avsedd att användas för att
en vapeninnehavare skall kunna undgå kostnaden för att själv ordna med
säker förvaring av sina vapen.
Tillståndsplikt
Långtidsförvaring hos annan kräver i dag endast en anmälan till
polismyndigheten om förhållandet. Polismyndigheten har i princip ingen
möjlighet att förhindra att depositionen kommer till stånd. Om förvaring
hos den andre framstår som klart olämplig kan visserligen
bestämmelserna om omhändertagande av skjutvapnet samt återkallelse
av vapentillståndet tillämpas. Regeringen anser dock att förfarandet med
enbart en anmälan är otillräckligt. Den som betros att ha hand om
skjutvapen bör dessförinnan bli föremål för en lämplighetsprövning.
Detta gäller särskilt om möjligheterna till förvaring utvidgas i enlighet
med vad som tidigare sagts. Regeringen föreslår därför att förfarandet
blir tillståndspliktigt.
Tillstånd för förvaring hos någon annan bör alltid tidsbegränsas. För
hur lång tid ett tillstånd skall beviljas får avgöras med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen anser inte att det i
lagen bör anges någon längsta tid för vilken tillstånd får meddelas. Den
nuvarande bestämmelsen om att förvaring hos annan endast får ske under
högst tre år åt gången, bör därmed utgå, men bör kunna tjäna som
vägledning i fråga om normaltid för ett tidsbegränsat tillstånd. Vidare bör
tillstånd till förvaring hos någon annan alltid förenas med särskild
förvaringsföreskrift, såväl för vapeninnehavaren som förvararen.
9.4 Kontroll av att förvaringsbestämmelserna följs
Regeringens förslag: Möjligheter att kontrollera förvaring införs.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.
Inspektion av att förvaringsbestämmelserna följs skall få förekomma
endast i de fall särskild förvaringsföreskrift meddelats.
Remissinstanserna: Flertalet av dem som yttrat sig över förslaget
tillstyrker detta. Kammarrätten i Sundsvall avstyrker dock förslaget av
det skälet att ändamålet med åtgärden inte motiverar ett så långtgående
intrång. Svenska Skytteförbundet anser att det borde vara tillräckligt att
kräva att den sökande uppvisar kvitto på inköpt säkerhetsskåp.
Riksåklagaren, Åklagarkammaren i Kalmar, Åklagarmyndigheten i
Malmö och Polismyndigheten i Västernorrlands län anser å andra sidan
att inspektionsrätten inte bör begränsas till fall där särskild
förvaringsföreskrift har meddelats. Polismyndigheten i Skåne är av
uppfattningen att bestämmelsen bör gälla alla som meddelats särskild
förvaringsföreskrift och anser därför att det inte bör införas någon
övergångsbestämmelse.
Skälen för regeringens förslag: Tillståndsmyndigheterna har i dag
ingen direkt befogenhet att kontrollera hur en enskild vapeninnehavare
förvarar sina skjutvapen. Tillståndsmyndigheten kan endast
uppmärksamma sökanden på förvaringsbestämmelserna och tillfråga
denne om hur han avser att lösa förvaringsfrågan. Att förvaring i
säkerhetsskåp uppställs som ett krav i vapenlagen innebär i praktiken att
möjligheterna att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs ökar.
Det finns nämligen då inget som hindrar att en tillståndsmyndighet
fordrar att vapeninnehavaren på något sätt styrker att han uppfyller
kravet. För att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen kan
myndigheten således kräva att sökanden företer intyg om installerat
säkerhetsskåp eller kvitto på inköpt sådant.
Från bl.a. tillståndsmyndigheterna och utredare av våldsbrottslighet har
det emellertid framförts önskemål om möjlighet till en vidare kontroll av
förvaringen, såsom att inspektion av förvaringsutrymmena skall få
företas.
Regeringen instämmer i bedömningen att införandet av en möjlighet
för tillståndsmyndigheterna att kontrollera enskilda vapeninnehavares
förvaring av skjutvapen skulle kunna fylla en viktig funktion. Blotta
vetskapen om att en sådan inspektion kan komma att företas skulle med
stor sannolikhet bidra till att förvaringsbestämmelserna följdes i större
utsträckning än i dag. Vidare skulle en inspektion utgöra ett bra tillfälle
för tillståndsmyndigheten att lämna information och råd till vapenägaren
om hur risken för stöld av skjutvapen på olika sätt kan minskas. En
möjlighet till kontroll skulle naturligtvis också bidra till att uppdaga fall
där förvaringen missköts på ett sådant sätt att fråga om återkallelse av
vapentillstånd bör väckas.
Enligt regeringens mening bör kontrollmöjligheten gälla generellt. Att
såsom utredningen föreslår begränsa kontrollmöjligheten till fall där
särskild förvaringsföreskrift meddelats anser vi skulle leda till en alltför
snäv avgränsning. I och med att förvaring i säkerhetsskåp görs
obligatorisk kommer det i framtiden sannolikt att höra till undantagen att
en särskild förvaringsföreskrift meddelas en enskild vapeninnehavare.
Att låta kontroll få äga rum endast i dessa fall skulle enligt vår
bedömning endast få marginell betydelse för att minska risken för
vapenstölder.
Som framgår av avsnitt 16 föreslår vi i motsats till utredningen att
straffansvar inte skall föreskrivas för överträdelse av de generella
förvaringsbestämmelserna. Detta innebär också att det integritetsintrång
som en kontroll kan medföra begränsas. Kontrollen skall således inte
syfta till att uppdaga brottsliga gärningar, utan får i stället mer karaktären
av en åtgärd för tillsyn av tillståndspliktig verksamhet. Den sanktion som
kommer i fråga för misskötsel av förvaringen är i första hand återkallelse
av tillståndet. Innan en så ingripande åtgärd vidtas bör naturligtvis
övervägas om inte en varning eller annat påpekande är tillräckligt för att
säkerställa att förvaringsreglerna följs.
Integritetsaspekten bör även beaktas vid utformningen av möjligheten
att inspektera förvaring. Denna bör således utformas som en skyldighet
för den som innehar vapen att på begäran låta polismyndigheten få
tillträde till det utrymme där förvaring sker. En begäran om att
kontrollera förvaringen skall meddelas inom rimlig tid innan den skall
äga rum. Kontrollen får endast avse det utrymme där förvaring sker och
innefattar inte någon rätt att undersöka annan egendom i
vapeninnehavarens besittning än den som omfattas av vapentillståndet
eller är av omedelbar betydelse för förvaringen. Om det t.ex. föreligger
misstanke om olovligt innehav av vapen skall i stället rättegångsbalkens
bestämmelser om husrannsakan tillämpas.
Den omständigheten att en vapenägare utan godtagbar anledning
vägrar låta polismyndigheten få tillträde för att kontrollera att
förvaringsbestämmelserna följs bör enligt regeringens mening föranleda
att tillståndet återkallas. Lagrådet har anfört att det enligt nuvarande
bestämmelser inte är självklart att ett tillstånd att inneha skjutvapen kan
återkallas enbart på grund av vägran att medverka till inspektion av
förvaring. Med anledning av Lagrådets påpekande föreslår regeringen att
det görs ett tillägg i bestämmelserna om återkallelse i 6 kap. 1 §
vapenlagen (se avsnitt 13).
Lagrådet har vidare anfört att det kan dröja innan ett slutligt avgörande
föreligger i ett ärende om återkallelse av tillstånd. Lagrådet anser att det
mot den bakgrunden kan befaras att den föreslagna bestämmelsen om
inspektion inte får någon större effekt. Enligt Lagrådet finns det därför
skäl att överväga att förena bestämmelsen med något slag av sanktion för
det fall att någon vägrar att medverka.
Enligt regeringens bedömning torde risken för att få sitt vapentillstånd
återkallat utgöra ett starkt skäl för att dels följa de materiella
förvaringsbestämmelserna, dels efterkomma en begäran om att
kontrollera efterlevnaden av dessa (jfr avsnitt 16). Vad gäller den
omständigheten att det i vissa fall kan dröja innan ett slutligt avgörande
föreligger i ett ärende om återkallelse vill regeringen erinra om
möjligheterna att omhänderta skjutvapen enligt bestämmelserna i 6 kap.
4 § vapenlagen. Av dessa skäl och med hänsyn till de integritetsaspekter
som gör sig gällande i fråga om tillträde till någons bostad, anser
regeringen att det inte nu bör införas någon möjlighet för polisen att med
fysiskt tvång genomföra en sådan kontroll som här avses. Vi avser
emellertid att noga följa tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen
och om det visar sig nödvändigt återkomma till riksdagen med förslag till
skärpningar.
Bestämmelserna om rätten till kontroll av förvaring bör träda i kraft
samtidigt som de nya förvaringsbestämmelserna börjar tillämpas på
tillstånd som meddelats före den 1 juli 2000, dvs. den 1 juli 2002.
10 Skjutvapen på allmän plats
Regeringens förslag: Ett förbud mot att inneha skjutvapen på allmän
plats m.m. införs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har något att
erinra mot förslaget. Åklagarmyndigheten i Linköping och Statens
naturvårdsverk ifrågasätter nyttan av ett förbud. Sveriges domareförbund
anser att den ingående regleringen av vapeninnehav som finns i
vapenlagen är tillräcklig. Åklagarmyndigheten i Stockholm anser att de
föremål som finns upptagna i 1 kap. 3 § f och h inte bör omfattas av ett
förbud.
Skälen för regeringens förslag: Förvaringsbestämmelserna i
vapenlagen syftar till att förhindra att obehöriga kommer åt vapnen. Den
legala vapeninnehavarens handhavande av vapnet är inte reglerad på
annat sätt än genom bestämmelserna i 6 kap. vapenlagen om återkallelse
av tillståndet och eventuellt ett omhändertagande av vapnet för det fall
vapeninnehavaren missbrukar vapnet, visar oaktsamhet med vapnet eller
på annat sätt visar sig vara olämplig att inneha vapen. Enligt gällande
bestämmelser är det således möjligt för polisen att i flagranta fall ingripa
när det gäller skjutvapen m.m. på allmän plats. Särskilt med hänsyn till
intresset av att förebygga våldsbrott anser regeringen emellertid att det
vore önskvärt om polisen i brottsförebyggande syfte kunde ingripa mot
ett innehav av vapen som framstår som direkt olämpligt redan innan en
farlig situation uppkommit, utan att behöva ställas inför alltför besvärliga
avvägningsfrågor. Regeringen delar därför utredningens bedömning att
det skulle stå mycket att vinna med en regel motsvarande den i
knivförbudslagen som i dag ger möjlighet att ingripa mot dem som bär
kniv m.m.
De argument som motiverar ett knivförbud på allmän plats kan således
i hög grad göras gällande även beträffande skjutvapen. Enligt regeringens
mening bör det därför vara förbjudet att medföra skjutvapen på allmän
plats m.m. i samma utsträckning som gäller för knivar. Syftet med ett
sådant förbud är att man skall minska förekomsten av skjutvapen i
sammanhang där de kan tänkas komma till användning vid brott mot liv
eller hälsa och att polisen i sådana sammanhang skall kunna ingripa mot
obefogade innehav av skjutvapen.
I likhet med vad som gäller för knivar m.m. måste förbudet förses med
undantag. Samma grunder som gäller enligt knivförbudslagen bör därvid
kunna tillämpas. Från förbudet bör därför innehav vara undantagna som
avser skjutvapen som enligt särskilda föreskrifter ingår som utrustning
för viss tjänst eller visst uppdrag samt innehav som annars med hänsyn
till omständigheterna kan anses vara befogat. Inte heller bör ringa fall
leda till ansvar.
I enlighet med vad som gäller för knivar på allmän plats m.m. är det
viktigt att bestämmelsen tillämpas med förnuft och generositet.
Exempelvis är en jägares eller sportskytts innehav av vapen naturligtvis
befogat även på allmän plats under transport till och från jakt eller
skjutbana, eller då jakt enligt tillstånd bedrivs på allmän plats. Detsamma
gäller naturligtvis en person som medför exempelvis tårgasspray för
skyddsändamål, förutsatt att tillståndet omfattar just sådant ändamål. Om
inga andra omständigheter talar emot det bör en rimlig förklaring till
innehavet på platsen godtas. Liksom vad avser knivförbudet bör
föremålets art vara av stor betydelse, ävensom det sammanhang i vilket
det innehas. En sådan ordning innebär exempelvis att ett innehav av ett
skjutvapen vid en nöjestillställning eller i andra sammanhang där många
människor träffas eller uppehåller sig i princip aldrig bör kunna godtas.
Det bör inte heller kunna godtas att en innehavare av skjutvapen för detta
med sig i skjutbart skick eller ens laddat. Detta står i överensstämmelse
med det som regeringen föreslår i avsnitt 9.2, nämligen att det i
vapenlagen införs en bestämmelse enligt vilken ett skjutvapen som
transporteras skall vara oladdat och, om det lämpligen kan ske, isärtaget
och nerpackat. I detta sammanhang kan också erinras om att regeringen
föreslår att Rikspolisstyrelsen skall ges rätt att meddela föreskrifter om
vad som skall iakttas i samband med att skjutvapen
förflyttas/transporteras. Sådana föreskrifter torde omfatta även
situationen när någon bär med sig skjutvapen på allmän plats.
Vilka föremål bör omfattas?
Ett förbud av ifrågavarande art bör med hänsyn till rättssäkerheten vara
klart avgränsat. Det bör således inte få råda osäkerhet om vilka föremål
som omfattas av förbudet, vare sig bland dem som kan komma att träffas
av det eller dem som har att tillämpa det genom ingripanden. Som
utredningen påpekar är det vid bestämningen av det förbjudna området
härvid en fördel om det går att knyta an till redan vedertagna och
inarbetade bestämmelser, inte minst för den polisman som ofta
omedelbart skall kunna ingripa då han påträffar ett föremål som kan
befaras komma till användning vid våldsbrottslighet. Det framstår därför
som lämpligt att använda sig av den avgränsning som görs i vapenlagen.
Som Åklagarmyndigheten i Stockholm påpekar omfattar vapenlagen en
del mindre farliga föremål som det skulle kunna vara motiverat att göra
undantag för. Med hänsyn till betydelsen av att regeln blir enkel att
tillämpa bör avgränsningen av vilka föremål som skall omfattas av
förbudet enligt regeringens mening trots detta ske genom en hänvisning
till samtliga de föremål som omfattas av begreppet skjutvapen.
Därigenom kommer även en del i och för sig harmlösa vapendelar att
omfattas. Dessa torde dock i praktiken falla utanför det straffbara
området på grund av bestämmelser om undantag för ringa fall.
Regeringen delar dock utredningens uppfattning att ammunition bör helt
undantas från förbudets tillämpningsområde.
11 Reparation, översyn och skrotning av
skjutvapen
Regeringens förslag: En bestämmelse om att det krävs tillstånd för
att yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn samt
för att ta emot skjutvapen för skrotning tas in i vapenlagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. En
bestämmelse om att endast den som har de kunskaper som behövs samt
är ordentlig och pålitlig får meddelas tillstånd, tas in i vapenlagen.
Överlämnande till annan för reparation m.m. skall anmälas till
polismyndigheten.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft något att
erinra mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: För reparation, översyn eller
skrotning får skjutvapen enligt nuvarande ordning lämnas till och
tillfälligt innehas av den som får driva handel med sådana vapen eller den
som av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för sådana
åtgärder. För reparation eller översyn får ett vapen också lämnas till den
som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet (4 kap. 3 §
vapenlagen).
Regeringen delar utredningens uppfattning att det bör krävas tillstånd
för att yrkesmässigt ta emot vapen för reparation eller översyn. I fråga
om skrotning bör detta gälla också den som inte bedriver sådan
verksamhet yrkesmässigt. I sak innebär detta inte någon större ändring i
förhållande till vad som i dag gäller, men ett system med tillståndsplikt
stämmer bättre överens med vapenlagens systematiska uppbyggnad i
övrigt än nuvarande ordning med godkännande av polismyndighet. Vad
gäller förslaget till bestämmelse om krav på lämplighet m.m. anser
regeringen att Rikspolisstyrelsens allmänna råd, enligt vilka
polismyndigheten skall pröva den allmänna lämpligheten hos personen i
fråga, är tillräckliga. Enligt regeringens mening föreligger inte heller skäl
att införa krav på att överlämnande till annan för reparation m.m. skall
anmälas till polismyndigheten.
12 Utlåning av skjutvapen
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om utlåning av
skjutvapen bör inte ändras.

Utredningens förslag: Utlåning av ett skjutvapen för självständigt
handhavande får ske endast till den som har eget tillstånd att inneha
sådant vapen. Tvåveckorsregeln tas bort. I stället anges att skjutvapen får
lånas ut endast tillfälligt, för ett bestämt ändamål och tillfälle. Utlåning
som varar i mer än fem dagar skall anmälas till polismyndigheten.
Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig
avstyrker förslaget om att ta bort tvåveckorsregeln och att utlåning som
överstiger fem dagar skall anmälas till polismyndigheten. Jägarnas
Riksförbund/Landsbygdens Jägare har föreslagit att möjligheterna att
låna ut skjutvapen i stället utvidgas.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt gällande bestämmelser får
den som har rätt att inneha ett skjutvapen under högst två veckor låna ut
vapnet för samma ändamål som tillståndet avser (3 kap. 1 § vapenlagen).
Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde skall ha avlagt
skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig
vara lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till
den som uppfyller samma krav. Enhandsvapen och helautomatiska vapen
får dock lånas ut endast till låntagare som själv har rätt att inneha ett
sådant vapen, dvs. har eget innehavstillstånd för sådant vapen. Detta
gäller dock inte för start- och signalvapen (3 kap. 4 och 5 §§
vapenlagen).
Möjligheterna till utlåning av skjutvapen fyller enligt regeringens
bedömning en viktig praktisk funktion. Såvitt framgår av remissutfallet
fungerar nuvarande ordning bra och leder inte till några större
tillämpningssvårigheter. Det finns inte heller något som tyder på att
bestämmelserna skulle vara så utformade att de inbjuder till missbruk. En
ytterligare begränsning av möjligheterna till utlåning riskerar vidare leda
till att antalet tillstånd och därmed antalet skjutvapen ökar, vilket inte
skulle vara förenligt med de övergripande målen för reformen. Mot den
bakgrunden anser regeringen att bestämmelserna om utlåning inte bör
ändras.
13 Återkallelse av tillstånd
Regeringens förslag: Ett vapentillstånd skall återkallas om
förutsättningarna härför är uppfyllda. Det fakultativa momentet utgår
således.
De nuvarande fem grunderna för återkallelse sammanförs till tre
grunder, nämligen att
tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha vapen,
förutsättningarna för tillståndet inte längre finns,
det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
Vidare införs en ny grund för återkallelse, nämligen att
innehavaren utan godtagbar anledning vägrat låta polismyndigheten få
tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs.
Ett vapenhandelstillstånd skall återkallas om tillståndshavaren inte
längre driver yrkesmässig handel, förutsättningarna för tillståndet inte
längre finns eller om det annars finns någon skälig anledning att
återkalla tillståndet. Det fakultativa momentet utgår således i dessa tre
fall.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.
Återkallelse görs obligatorisk även i det fallet att en innehavare av
tillstånd att driva vapenhandel åsidosatt en bestämmelse i vapenlagen
eller en föreskrift eller villkor som meddelats med stöd av lagen.
Utredningen har inte föreslagit någon ny grund för återkallelse.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge, Länsrätten i
Stockholms län, Polismyndigheten i Västernorrlands län och
Skytterörelsens ungdomsorganisation tillstyrker förslaget om ändring av
återkallelsebestämmelserna. Länsrätten i Göteborg ifrågasätter om inte
grunden skälig anledning kan uteslutas eftersom alla huvudsakliga skäl
för att återkalla tillstånd ryms under de andra grunderna. Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet ifrågasätter å andra sidan om det inte
finns anledning att behålla alla fem grunder. Svenska Jägareförbundet
anser att det fakultativa momentet bör finnas kvar för att ge utrymme för
viss flexibilitet. I fråga om vapenhandelstillstånd har ingen remissinstans
haft något att erinra mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag
Återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen
Regeringen delar utredningens bedömning att vapenlagen
innehållsmässigt väl reglerar de situationer vid vilka återkallelse av ett
tillstånd att inneha skjutvapen respektive att föra in skjutvapen till
Sverige bör ske. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 9.4 om kontroll
av förvaring bör emellertid ett tillägg göras enligt vilket ett tillstånd skall
återkallas om innehavaren utan godtagbar anledning vägrat låta
polismyndigheten få tillträde för att kontrollera att
förvaringsbestämmelserna följs. Regeringen anser vidare, i likhet med
utredningen, att det kan finnas skäl att överväga om inte vissa grunder
kan utgå.
De tre första grunderna för återkallelse (a c), är att tillståndshavaren
missbrukat vapnet, visat oaktsamhet med vapnet eller på annat sätt visat
sig vara olämplig att inneha vapen. Den utredning som föreligger visar
att de två förstnämnda grunderna tillämpas i relativt liten utsträckning,
medan den tredje grunden är den i särklass mest tillämpade. Alla tre
grunderna rör tillståndshavarens personliga lämplighet att inneha vapen.
Regeringen delar utredningens bedömning att dessa med fördel kan slås
samman till en grund, nämligen att ett tillstånd skall återkallas om
tillståndshavaren är olämplig att inneha vapen. Grunden skälig
anledning bör, i enlighet med vad utredningen föreslår, däremot
behållas eftersom det kan uppkomma situationer där återkallelse bör
kunna komma i fråga men som inte täcks av någon av de övriga
grunderna.
Utredningen har föreslagit att återkallelse bör vara obligatorisk
beträffande samtliga återkallelsegrunder. Föreligger någon av dessa skall
tillståndsmyndigheten enligt utredningens förslag alltså vara skyldig att
återkalla vapentillståndet. I lagrådsremissen förklarade sig regeringen
instämma i utredningens bedömning principiellt. Regeringen föreslog
emellertid att det fakultativa momentet skulle behållas avseende den sista
av återkallelsegrunderna av det skälet att denna är så allmänt hållen att
den bedömdes knappast kunna läggas till grund för obligatorisk
återkallelse. Lagrådet har förklarat sig inte kunna finna något hållbart
skäl för att behålla det fakultativa momentet i dessa fall. Lagrådet har
framfört samma synpunkter vad gäller återkallelse av tillstånd att inneha
ammunition och att driva vapenhandel.
Regeringen kan instämma i Lagrådets uppfattning och föreslår därför
att återkallelse görs obligatorisk även i dessa fall.
Regeringen vill avslutningsvis betona vikten av att
tillståndsmyndigheten uppmärksammar frågan om återkallelse i de fall
där tillståndsinnehavaren gjort sig skyldig till våld eller hot om våld mot
någon nära anhörig.
Återkallelse av tillstånd att driva handel med skjutvapen
Samma skäl som vi anfört i fråga om återkallelse av tillstånd att inneha
skjutvapen respektive att föra in skjutvapen till Sverige gör sig gällande i
fråga om återkallelse av tillstånd att driva handel med sådana vapen.
Regeringen anser i enlighet med detta att det bör vara obligatoriskt att
återkalla ett handelstillstånd om tillståndshavaren inte längre driver
yrkesmässig handel, om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns
eller om det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
Däremot bör det fakultativa momentet behållas vad gäller grunden att
tillståndshavaren åsidosatt en bestämmelse i vapenlagen eller en
föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen, eftersom det
kan förekomma att ett åsidosättande inte är av så allvarlig karaktär att det
bör föranleda att tillståndet återkallas.
14 Omhändertagande av skjutvapen och
ammunition
Regeringens förslag: Omhändertagande av ett skjutvapen med
tillhörande ammunition skall ske om förutsättningarna härför är
uppfyllda.
I vapenlagen införs en bestämmelse enligt vilken ett skjutvapen får
omhändertas om innehavaren inte kan visa att han eller hon har rätt att
inneha vapnet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Svenska Jägareförbundet motsätter sig förslaget
att göra omhändertagande obligatoriskt av samma skäl som i fråga om
återkallelse av tillstånd. Övriga remissinstanser har inte haft något att
erinra mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att bestämmelsen
om omhändertagande av skjutvapen och ammunition är väl avgränsad
och klart utformad. Någon ändring av de materiella grunderna för
omhändertagande av skjutvapen och ammunition är således inte
behövlig. Däremot anser regeringen av samma skäl som tidigare anförts i
fråga om bl.a. innehavstillstånd, att lagstiftningen bör skärpas på så sätt
att tillståndsmyndigheten skall vara skyldig att omhänderta ett skjutvapen
med tillhörande ammunition när förutsättningarna för detta är uppfyllda.
En sådan ordning ter sig naturlig om frågan ses i ett brottsförebyggande
perspektiv.
Enligt 12 kap. 5 § vapenförordningen får en polisman omhänderta ett
skjutvapen om innehavaren inte medför tillståndsbeviset för vapnet. En
innehavare av skjutvapen skall alltså kunna visa att han har rätt att inneha
vapnet i fråga. Eftersom det är fråga om ett tvångsmedel bör
bestämmelsen finnas i vapenlagen. Regeringen föreslår därför att
bestämmelsen flyttas över till vapenlagen, dock med den ändringen att ett
skjutvapen skall kunna omhändertas om innehavaren inte kan visa att han
har rätt att inneha vapnet. Detsamma gäller den anslutande bestämmelsen
i nuvarande 12 kap. 6 § vapenförordningen om att jakttillsynsmän som
har förordnats av länsstyrelsen samt personal vid Kustbevakningen och
Tullverket vid tillämpningen av den omnämnda bestämmelsen likställs
med polisman.
Lagrådet har uppmärksammat att särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen inte ingår bland de personalkategorier som får omhänderta
vapen enligt den nu aktuella bestämmelsen, vilket däremot är fallet när
det gäller omhändertagande enligt 6 kap. 4 § vapenlagen. Enligt Lagrådet
kan det ifrågasättas varför inte denna personalkategori skall få ingripa
även enligt den föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 4 a §. Frågan har inte
berörts av utredningen. Enligt vad regeringen inhämtat i frågan synes
antalet sådana särskilt förordnade tjänstemän som avses i 6 kap. 4 §
vapenlagen numera vara ytterst begränsat, varför det eventuellt kan
ifrågasättas om det finns behov av att ha kvar den personalkategorin i
bestämmelsen. Mot den bakgrunden saknas det skäl att nu göra ändringar
i den krets av personalkategorier som avses i 12 kap. 6 §
vapenförordningen och som sålunda skall kunna ingripa enligt den
föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 4 a § vapenlagen.
15 Information till tillståndsmyndigheterna
Regeringens förslag: Läkares anmälningsskyldighet utvidgas till att
gälla även beträffande patienter inom den öppna psykiatriska vården.
Någon bedömning av om patienten i fråga innehar skjutvapen skall
inte göras. För anmälningsskyldighet krävs att patienten i fråga
bedöms vara olämplig att inneha skjutvapen. Anmälan behöver dock
inte göras om det med hänsyn till omständigheterna står klart för
läkaren att patienten inte innehar tillstånd för skjutvapen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.
Någon ändring i fråga om bedömning av vapeninnehav föreslås inte. För
anmälningsskyldighet inom den öppna psykiatriska vården skall krävas
att patienten i fråga bedöms vara uppenbart olämplig att inneha
skjutvapen.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har inte något att
erinra mot förslaget. Justitieombudsmannen, Länsrätten i Stockholms
län, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Västernorrlands län,
Socialstyrelsen och Svenska Jägareförbundet tillstyrker förslaget.
Justitieombudsmannen anser dock att det finns anledning att diskutera
om inte uppenbarhetsrekvisitet kan utgå och menar, i likhet med
Socialstyrelsen, att det finns anledning att utreda frågan om
anmälningsskyldighet för sociala myndigheter ytterligare. Även
Polismyndigheten i Västernorrlands län anser att det finns skäl att gå
längre och menar att läkare bör kontrollera vapeninnehav med berörd
polismyndighet. Länsrätten i Göteborg ifrågasätter effektiviteten av den
föreslagna utvidgningen och anser att metoderna för rapportering bör
utredas ytterligare. Länsrätten menar att det t.ex. borde vara möjligt att
införa en mera rutinmässig rapportering från läkare till ett centralt
vapenregister. Socialstyrelsen, Sveriges Vapenägares Förbund och
Svenska Skytteförbundet uppmärksammar risken för att personer avstår
från att söka sig till sjukvården på grund av anmälningsskyldigheten.
Rikspolisstyrelsen anser att det finns skäl att överväga om inte en läkares
anmälningsskyldighet skall omfatta även kroppsliga sjukdomstillstånd.

Skälen för regeringens förslag
Information från läkare
En förutsättning för att tillståndsmyndigheterna skall kunna göra en
korrekt bedömning vid prövningen av ett tillståndsärende är att den
erhåller erforderlig information om sökanden/tillståndsinnehavaren.
En fråga som aktualiserats på senare tid är hur man effektivt skall
kunna förhindra att personer som på grund av viss psykisk störning är
olämpliga att inneha skjutvapen trots detta har vapentillstånd. Allvarliga
händelser, vid vilka människor har hotats, kommit till skada eller t.o.m.
dödats, har i vissa fall haft sin grund i en psykisk störning hos
gärningsmannen. Enligt Socialstyrelsen är de flesta av psykiatrins
patienter inte mer våldsbenägna än normalbefolkningen. Det finns dock
patientgrupper bland psykossjuka, främst patienter med schizofreni och
paranoida vanföreställningssyndrom, som har en betydligt förhöjd
frekvens av våld och aggression. Sådana personer bör naturligtvis inte ha
tillstånd att inneha skjutvapen.
Som vi tidigare påpekat är det svårt att närmare uttala sig om
omfattningen av problemet. Man skall vidare ha klart för sig att det inte
är möjligt att skapa ett system som helt utesluter risken för att personer
som på grund av psykisk störning är olämpliga att inneha skjutvapen
trots detta har vapentillstånd, bl.a. då inte alla personer med psykisk
störning söker medicinsk hjälp för sina problem. Ambitionen bör enligt
regeringens mening vara att utforma tillståndssystemet så att risken för
att sådana personer innehar skjutvapen hålls på en så låg nivå som
möjligt, varvid hänsyn måste tas också till integritetsaspekten.
I detta sammanhang kan erinras om att det vid prövningen av ett
tillståndsärende regelmässigt görs en kontroll av om den sökande
förekommer i belastningsregistret. Om den psykiska störningen lett till
att den sökande begått brott torde detta framgå av registret. Härutöver
skall tillståndsmyndigheten göra en allmän bedömning av den sökandes
lämplighet i olika avseenden.
Kontroll i samband med att tillstånd söks är dock inte tillräckligt
eftersom en psykisk störning kan uppkomma även därefter. Beträffande
möjligheten till efterföljande kontroll gäller i dag att om den som är
intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en psykisk störning innehar
eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan antas att den intagne inte
bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare som är ansvarig för vården
omedelbart anmäla förhållandet till polismyndigheten i den ort där
patienten är folkbokförd. Närmare föreskrifter om anmälan meddelas av
Socialstyrelsen (6 kap. 6 § vapenlagen och 13 kap. 2 §
vapenförordningen). Patienter inom öppenvården berörs inte, varför
information rörande dessa inte når tillståndsmyndigheterna.
Av den enkätundersökning som utredningen gjort framgår att många
registerenheter anser att läkare inte fullgör sin anmälningsskyldighet i
önskvärd utsträckning. Även ett par remissinstanser menar att systemet
med anmälningsskyldighet är ineffektivt. Vad detta eventuellt skulle
kunna bero på är svårt att säga. En orsak skulle kunna vara att
bestämmelserna i dess nuvarande utformning är svåra att tillämpa.
Regeringen tänker då särskilt på bedömningen av om patienten i fråga
innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen , vilket i många fall torde
vara utomordentligt svårt att avgöra. Detta påtalas också av
Socialstyrelsen. Bestämmelserna om anmälningsskyldighet skulle
antagligen bli betydligt enklare att tillämpa om den bedömningen inte
behövde göras, vilket i sin tur sannolikt skulle leda till att systemet med
anmälningsskyldighet skulle bli effektivare och mer tillförlitligt.
Regeringen anser därför att bestämmelserna om anmälningsskyldighet
bör ändras så att rapportering skall ske i samtliga fall. Skulle det för en
läkare i det enskilda fallet framstå som klart att patienten i fråga inte
innehar tillstånd för skjutvapen bör läkaren dock kunna avstå från att
göra anmälan. Ett sådant fall kan vara att det med hänsyn till patientens
sjukdomshistoria helt kan uteslutas att han eller hon har beviljats tillstånd
till innehav av skjutvapen eller att läkaren känner patienten i fråga så väl
att läkaren helt säkert kan säga att denne inte har tillstånd att inneha
sådana vapen. Det bör betonas att detta avser endast uppenbara fall och
att det normalt alltså inte skall göras någon prövning av om patienten i
fråga har tillstånd att inneha skjutvapen eller inte.
Enligt rådande målsättning inom psykiatrin skall personer med
psykiska störningar i största möjliga mån integreras i samhället. Detta har
lett till att färre sådana personer än tidigare är intagna på sjukhus för
behandling. Många av dessa får i stället vård inom den öppna
psykiatriska vården och kan alltså inte bli föremål för anmälan enligt
gällande bestämmelser. Regeringen anser att det är viktigt att
tillståndmyndigheterna kan få information även om dessa patienter.
Regeringen delar därför utredningens uppfattning att
anmälningsskyldighet bör finnas även inom öppenvården.
Som framgått innebär regeringens förslag att det inte skall göras någon
prövning av om patienten i fråga kan tänkas inneha skjutvapen eller inte.
Detta medför att patienter som inte innehar skjutvapen kommer att
omfattas av anmälningsskyldigheten i betydligt högre utsträckning än
tidigare, något som skulle kunna ifrågasättas från integritetssynpunkt.
Utredningen har föreslagit att det för anmälningsskyldighet inom den
öppna vården skall krävas att patienten i fråga är uppenbart olämplig att
inneha skjutvapen. Med anledning av den ytterligare utvidgning som
regeringens föreslag innebär, och för att inte göra större inskränkningar
av den personliga integriteten än vad som kan anses absolut nödvändigt,
föreslog regeringen i lagrådsremissen att ett sådant uppenbarhetsrekvisit
skulle gälla även inom den slutna psykiatriska vården. Som ytterligare
skäl för en sådan ordning anförde regeringen effektivitetsskäl och pekade
på att det kan förutses att anmälningsskyldigheten kommer att fullgöras
mer konsekvent om en begränsning sker till de mer klara fallen. Att
anmälningsskyldigheten begränsas till att omfatta endast sådana fall
innebär också att patientens relation till sin läkare inte behöver äventyras
i onödan. Vidare får ett system med anmälningsskyldighet naturligtvis
inte leda till att människor som egentligen skulle behöva läkarhjälp inte
söker sådan av rädsla för att då äventyra sitt vapentillstånd, vilket i
lagrådsremissen också anfördes som skäl för att göra en viss
avgränsning.
Lagrådet har emellertid anfört att det skulle innebära en påtaglig
försvagning av anmälningsskyldigheten för den slutna psykiatriska
vården om samma avgränsning av anmälningsskyldigheten gällde för
såväl den slutna som den öppna psykiatriska vården, dvs. att det
uppställdes ett krav på uppenbarhet även inom den slutna vården. Detta
skulle enligt Lagrådet leda till en mycket kraftig begränsning av de fall
där anmälan kan komma i fråga.
Regeringen anser att de skäl som i lagrådsremissen anfördes till stöd
för att begränsa anmälningsskyldigheten till de klara fallen har avsevärd
tyngd. Regeringen vill härvid betona att ett viktigt skäl för detta varit att
skapa ett system där anmälan verkligen sker i de fall det är motiverat.
Regeringen har dock förståelse för Lagrådets synpunkter och det är
naturligtvis angeläget att förslaget inte framstår såsom innebärande en
försvagning av anmälningsskyldigheten inom den slutna vården. I dag
gäller att det för anmälningsskyldighet krävs att det kan antas att
patienten i fråga inte bör inneha skjutvapen. Att för
anmälningsskyldighet uppställa ett krav på att patienten i fråga bedöms
vara olämplig att inneha skjutvapen innebär således redan det en klarare
avgränsning i förhållande till vad som för närvarande gäller. En sålunda
utformad bestämmelse bör bli enklare att tillämpa än den nuvarande och
torde också underlätta för tillståndsmyndigheterna som har att lägga
läkarens bedömning till grund för en prövning av tillståndsfrågan. Enligt
regeringens bedömning framstår det mot den bakgrunden som en rimlig
avgränsning att det för anmälningsskyldighet uppställs ett krav på att
patienten i fråga bedöms vara olämplig att inneha skjutvapen.
Enligt regeringens uppfattning bör samma rekvisit gälla för
anmälningsskyldighet inom den öppna som inom den slutna psykiatriska
vården. Regeringen föreslår därför att det för anmälningsskyldighet inom
såväl den slutna som inom den öppna psykiatriska vården skall krävas att
patienten i fråga bedöms vara olämplig att inneha skjutvapen.
Bedömningen av om patienten i fråga är olämplig att inneha
skjutvapen eller inte bör ske av en läkare med specialistkompetens i
psykiatri.
Sammanfattningsvis anser regeringen att en läkare alltid skall vara
skyldig att anmäla en patient som på grund av psykisk störning bedöms
vara olämplig att inneha skjutvapen. Undantag görs för det fallet att det
med hänsyn till omständigheterna står klart för läkaren att patienten inte
innehar tillstånd för skjutvapen. Om det hos tillståndsmyndigheten visar
sig att personen i fråga inte innehar skjutvapen bör myndigheten
makulera uppgiften.
Med de föreslagna ändringarna skapas enligt regeringens bedömning
sannolikt bättre förutsättningar för att förhindra att personer som på
grund av psykisk störning inte bör inneha skjutvapen trots detta har
tillstånd att inneha sådana vapen.
Nuvarande bestämmelser avser endast personer som på grund av
psykisk störning inte är lämpliga att inneha skjutvapen. Som
Rikspolisstyrelsen påpekar förekommer det även att en person på grund
av omständigheter av fysisk natur, som exempelvis synnedsättning, är
olämplig att bruka skjutvapen. Regeringen är dock för närvarande inte
beredd att föreslå en utvidgning av anmälningsskyldigheten till att
omfatta även sådana omständigheter.
Information från andra myndigheter
De väsentliga källorna till information om omständigheter som bör
medföra ett ifrågasättande av en persons vapentillstånd är enligt
regeringens bedömning polismyndigheterna själva, genom registrering av
omhändertagna och brottsmisstänkta personer, samt läkare som kommer i
kontakt med personer med psykiska störningar. Det finns emellertid även
andra informationskällor som kan vara av intresse i sammanhanget.
Några remissinstanser har aktualiserat frågan om anmälningsskyldighet
för sociala myndigheter och menar att frågan bör utredas ytterligare.
I körkortslagstiftningen finns det bestämmelser enligt vilka
länsstyrelsen vid handläggningen av en ansökan om körkortstillstånd
eller förhandsbesked kan begära in yttrande av bl.a. socialnämnd. Ett
sådant yttrande skall innehålla en redogörelse för de omständigheter som
har betydelse för att bedöma sökandens lämplighet som innehavare av
körkort eller traktorkort. En omständighet som lagstiftaren särskilt haft
för ögonen är misskötsamhet i nykterhetshänseende som ju är ett mycket
allvarligt problem för trafiksäkerheten.
Justitieombudsmannen påpekar i sitt remissvar att uppgifter som
inhämtas inom ramen för den verksamhet som bedrivs med stöd av
socialtjänstlagen i väsentliga hänseenden ger en annan kännedom om den
enskilde än vad som är fallet inom den psykiatriska vården. Regeringen
kan instämma i detta i och för sig. När det gäller störningar av psykisk
natur, till vilka regeringen alltså valt att begränsa
anmälningsskyldigheten, framstår det emellertid som mer motiverat att
ålägga en undersökande läkare med särskilda kunskaper om psykiska
störningar en sådan anmälningsskyldighet än personal inom
socialtjänsten. Regeringen är mot den bakgrunden för närvarande inte
beredd att införa en anmälningsskyldighet för de sociala myndigheterna.
Vi avser emellertid att följa utfallet av den föreslagna reformen och om
det behövs återkomma med förslag till vidgad anmälningsplikt.
Rapporteringsrutiner
Information om sådana omständigheter som kan medföra ett
ifrågasättande av en persons vapeninnehav finns ofta hos
polismyndigheterna, men på andra enheter eller andra polismyndigheter
än den lokala tillståndsenheten. Det finns inga enhetliga regler för hur
sådan information skall nå de olika tillståndsenheterna.
Tjänsteföreskrifter över rapporteringsrutinerna utarbetas inom varje
myndighet för sig. Regeringen vill i detta sammanhang betona vikten av
att frågan om rapporteringsrutinerna noga övervägs eftersom dessa är av
väsentlig betydelse när det gäller att förhindra missbruk av skjutvapen.
16 Påföljd vid brott m.m.
Regeringens bedömning: Behov av att ytterligare skärpa straffskalorna
för brott mot vapenlagen föreligger inte.
De allmänna förvaringsbestämmelserna bör inte straffsanktioneras.
Regeringens förslag: Straffansvar införs för den som överlämnar ett
skjutvapen för förvaring hos någon annan i strid mot bestämmelserna om
tillstånd i 5 kap. 3 § vapenlagen.

Utredningens bedömning och förslag: Överensstämmer delvis med
regeringens. De allmänna förvaringsbestämmelserna straffsanktioneras.
Bestämmelserna om straffansvar för den som bedriver handel med
skjutvapen utan tillstånd tas in i paragrafen om ansvar för vapenbrott. En
särskild straffbestämmelse införs enligt vilken den som i
näringsverksamhet utan tillstånd tar emot skjutvapen för reparation m.m.
eller lämnar ut skjutvapen för sådan åtgärd till någon som inte har rätt att
ta emot vapnet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig i
frågan delar bedömningen att ytterligare straffskärpning inte bör ske.
Göta Vapenhistoriska Sällskap anser dock att straffet för olovligt innehav
av skjutvapen bör skärpas. Även Åklagarmyndigheten i Göteborg anser
att det finns skäl att överväga en straffskärpning. Riksåklagaren,
Åklagarmyndigheten i Västerås, Polismyndigheten i Västernorrlands län
och Försvarsmakten tillstyrker förslaget att straffsanktionera de allmänna
förvaringsbestämmelserna. Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Kammarrätten i Sundsvall, Svenska Jägareförbundet och Sveriges
Vapenhandlareförening avstyrker förslaget. Brottsförebyggande rådet är
tveksamt till detsamma. Hovrätten över Skåne och Blekinge och
Brottsförebyggande rådet anför bl.a. att en kriminalisering skulle kunna
verka hämmande på benägenheten att anmäla vapenstöld. Kammarrätten
i Sundsvall anser att tillståndsmyndigheten i stället bör ges befogenhet att
förelägga en tillståndshavare att styrka att meddelade
förvaringsföreskrifter följs vid påföljd att tillståndet annars återkallas.

Skälen för regeringens bedömning och förslag
Frågan om ytterligare straffskärpningar
Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller
överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att
inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år (9 kap. 1 §
första stycket vapenlagen). Straffskalan ändrades från fängelse i högst ett
år till två år genom en lagändring 1971. I samband med att grovt brott
infördes år 1993 ändrades straffmaximum för brott av normalgraden,
som en följd härav, till fängelse i högst ett år. Om brott enligt 9 kap. 1 §
första stycket vapenlagen är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse
i lägst sex månader och högst fyra år. Den nuvarande straffskalan för
grovt brott infördes den 1 juli 1993. Om gärning, som nämns i 9 kap. 1 §
första stycket vapenlagen, har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är
ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Regeringen delar utredningens bedömning att förändringen av
straffskalan i skärpande riktning beträffande vapenbrott har haft en stark
inverkan på domstolarnas syn på straffvärdet. Vapenbrottets karaktär av
artbrott synes ha förstärkts, vilket haft till följd att det numera krävs
mycket starka skäl huvudsakligen av personlig natur för att någon annan
påföljd än fängelse skall komma i fråga.
Det har ifrågasatts om straffskalan skulle behöva skärpas ytterligare,
t.ex. med ett straffmaximum på fängelse i sex år. I likhet med
utredningen anser emellertid regeringen att det inte föreligger något reellt
behov av detta. Det kan också konstateras att straffskalan för vapenbrott i
övriga nordiska länder inte sträcker sig längre än fyra års fängelse.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte finns behov av
ytterligare straffskärpningar för brott mot vapenlagen.
Straffsanktionering av förvaringsbestämmelserna
Frågan om att straffsanktionera de allmänna förvaringsbestämmelserna
har varit föremål för diskussion vid flera tillfällen. 1987 års
vapenutredning lade fram ett förslag om detta, vilket dock inte ledde till
lagstiftning. I det lagstiftningsärendet (prop. 1990/91:130, bet.
1990/91:JuU33, rskr. 1990/91:300) konstaterade regeringen bl.a. att det
för en kriminalisering bör krävas att en sådan kan antas få en
brottsavhållande betydelse. Regeringen redogjorde vidare för de
sanktionsformer som redan fanns, såsom återkallelse av tillstånd och
skadeståndsskyldidghet i vissa fall, och menade att det inte framstod som
sannolikt att en kriminalisering skulle få någon självständig
brottsavhållande betydelse.
Antalet förkomna eller tillgripna skjutvapen är, trots skärpningarna av
förvaringsbestämmelserna år 1992, enligt regeringens uppfattning
alltjämt oroväckande högt. Vapeninnehavarnas förvaringsmetoder tycks
dock ha förbättrats avsevärt efter de senaste årens fokusering på vikten
av en god förvaring. Majoriteten torde således förvara sina skjutvapen på
ett föredömligt sätt. Fortfarande förekommer det dock att
vapeninnehavare uppenbart nonchalerar de bestämmelser som finns,
vilket inte sällan resulterar i att skjutvapen hamnar på avvägar. Tydligen
är alltså inte de nuvarande bestämmelserna om återkallelse av tillstånd
m.m. tillräckliga för att alla vapeninnehavare skall inse hur viktigt det är
att vapnen förvaras på ett tillfredsställande sätt. Frågan är dock om en
kriminalisering är den rätta vägen att gå.
Som regeringen uttalat i andra sammanhang bör kriminalisering som
metod för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället
användas med försiktighet. Innan man beslutar att kriminalisera ett visst
handlande bör man vidare undersöka om det finns andra medel för att
motverka detsamma.
I avsnitt 9.4 föreslår vi att tillståndsmyndigheten skall få en generell
möjlighet att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs. Vetskapen
om detta, och därmed vetskapen om risken för att tillståndet återkallas
om förvaringen i samband med en inspektion konstateras vara bristfällig,
torde leda till att förvaringsbestämmelserna efterlevs i än högre
utsträckning än vad som är fallet i dag. Mot den bakgrunden framstår en
kriminalisering av förvaringsbestämmelserna som mindre angelägen.
Ett ytterligare skäl mot att kriminalisera överträdelser av
förvaringsbestämmelserna, och som bl.a. Hovrätten över Skåne och
Blekinge och Brottsförebyggande rådet pekar på, är att det kan leda till
att minska benägenheten att anmäla vapenstöld, vilket vore ytterst
olyckligt.
Skärpningen av de allmänna förvaringsbestämmelserna innebär
visserligen att de flesta av dem som i dag meddelats en särskild
förvaringsföreskrift och sålunda kan straffas för brott mot föreskriften
även fortsättningsvis är skyldiga att upprätthålla samma slags förvaring
som de gör i dag, dock utan att framdeles riskera något straff för det fall
bestämmelserna inte följs. Detta förhållande bör enligt regeringens
mening emellertid inte tillåtas vara avgörande för frågan om en
kriminalisering.
Av dessa skäl anser regeringen att de allmänna
förvaringsbestämmelserna inte bör straffsanktioneras.
Andra brott mot vapenlagen
I avsnitt 11 har regeringen föreslagit att det skall krävas tillstånd i stället
för godkännande av polismyndighet för att ta emot skjutvapen för
reparation m.m. Den som utan tillstånd tar emot ett vapen för en sådan
åtgärd kan redan enligt gällande bestämmelser straffas för olaga
vapeninnehav, för såvitt han inte på annan grund har rätt att inneha
vapnet i fråga. Regeringen anser därför att det inte behövs någon särskild
straffbestämmelse på området.
Enligt 9 kap. 1 § vapenlagen är det straffbelagt att bl.a. överlåta och
låna ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet. I
lagrådsremissen föreslog regeringen att det skulle göras ett tillägg till den
bestämmelsen enligt vilket även den som annars överlämnar ett
skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms för
vapenbrott. Syftet med förslaget var bl.a. att täcka in det fallet att någon
överlämnar ett skjutvapen för reparation m.m. till någon som inte har
tillstånd för detta. Även det fallet att någon lämnar över ett vapen för
förvaring hos någon som saknar rätt att förvara vapnet i fråga var avsett
att kunna falla under bestämmelsen. Lagrådet har beträffande detta anfört
att den föreslagna lydelsen i 9 kap. 1 § medför vissa svårigheter när det
gäller överlämnande för förvaring, eftersom tillstånd till förvaring inte
medför rätt för mottagaren att inneha vapnet och förutsätter inte heller
någon sådan rätt. Enligt Lagrådet synes det därför behövligt med en
komplettering av straffbestämmelsen med avseende på överlämnande för
förvaring. Detsamma gäller enligt Lagrådet i fråga om ansvar för den
som i strid med 5 kap. 3 § tar emot och förvarar ett vapen.
Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning att det i lagrådsremissen
föreslagna tillägget i 9 kap. 1 § kan skapa svårigheter vid tolkningen.
Tillägget bör därför utgå. Frågan är då om det mot bakgrund av vad
Lagrådet anfört finns anledning att göra några andra kompletteringar av
straffbestämmelserna med anledning av att krav på tillstånd för förvaring
hos annan har införts.
Enligt regeringens mening framstår det som rimligt att införa
straffansvar för den som lämnar över ett skjutvapen för förvaring hos
någon annan utan att erforderligt tillstånd finns. Ett sådant förfarande
medför bl.a. att polisen inte har kontroll över var vapnet i fråga befinner
sig. Ett tillägg som straffbelägger ett sådant förfarande bör därför göras i
9 kap. 2 §.
Som Lagrådet antytt föreslås inte något straffansvar för den som utan
att erforderligt tillstånd meddelats tar emot skjutvapen för förvaring. Det
är emellertid enligt regeringens mening tillräckligt att innehavaren träffas
av straffansvar enligt vad som nyss sagts samt att den som förvarar
vapnet kan straffas enligt 9 kap. 2 § b om han eller hon bryter mot
förbudet att bruka vapnet. Om syftet med överlämnandet sträcker sig
längre än endast förvaring torde mottagaren kunna träffas av straffansvar
enligt 9 kap. 1 § för olovligt innehav. Vad gäller den situationen att
någon lämnar över ett skjutvapen för reparation m.m. till någon som inte
har rätt att ta emot vapnet för ett sådant ändamål gör regeringen
bedömningen att såväl den som lämnar vapnet som mottagaren,
åtminstone i allvarligare fall, träffas av straffansvar enligt 9 kap. 1 §.
Enligt regeringens bedömning behövs därför inte någon komplettering av
straffansvaret i dessa delar.

17 Vapenamnesti m.m.
Regeringens bedömning: En i tiden obegränsad vapenamnesti bör
inte införas.
Regeringens förslag: En särskild åtalsregel införs enligt vilken åtal
för olovligt innehav av skjutvapen eller ammunition, som uppdagas
genom att skjutvapnet eller ammunitionen frivilligt lämnas till
polisen, får väckas endast om det är motiverat från allmän synpunkt.

Utredningens förslag: Illegala skjutvapen och ammunition skall
straffritt kunna lämnas in till polisen utan någon begränsning i tiden, dvs.
en i tiden obegränsad vapenamnesti.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker
förslaget, däribland Justitieombudsmannen, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborg,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionsverket och Svenska
Jägareförbundet. Tillstyrker förslaget gör Överåklagaren
(Åklagarmyndigheten i Stockholms län), Åklagarmyndigheten i Västerås,
Polismyndigheten i Västernorrlands län, Brottsförebyggande rådet,
Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare, Frivilliga skytterörelsen,
Sveriges Vapenägares Förbund och Svenska Skytteförbundet. Flera av
dem som avstyrker förslaget menar att en i tiden obegränsad
vapenamnesti i själva verket kan komma att motverka sitt eget syfte
genom att det inte föreligger någon brådska att lämna in vapen som
innehas utan tillstånd. Många pekar också på de betydande
bevissvårigheter som förslaget skulle kunna ge upphov till. Några anför
också rent principiella invändningar. Flertalet kan dock tänka sig en i
tiden begränsad vapenamnesti.

Skälen för regeringens bedömning och förslag
Vapenamnesti
Regeringen delar utredningens uppfattning att en vapenamnesti kan
utgöra ett incitament för dem som innehar skjutvapen utan tillstånd att
lämna in vapnen till polismyndigheten. I likhet med flertalet
remissinstanser anser regeringen däremot inte att det är lämpligt att låta
en vapenamnesti vara obegränsad i tiden. För det första skulle en sådan
reglering sannolikt kunna leda till att vissa dröjer med att lämna in sina
vapen, eftersom man inte är tvungen att lämna in dessa inom viss tid.
Vidare skulle bevissvårigheterna i många fall sannolikt bli avsevärda. Ett
falskt påstående från en person som grips med ett illegalt skjutvapen på
sig om att han var på väg till polisstationen för att lämna in vapnet i
fråga, skulle kunna bli svårt att vederlägga. Vidare kan rent principiella
invändningar göras. Av dessa skäl anser regeringen att utredningens
förslag i den här delen inte bör genomföras. Regeringen kan emellertid
tänka sig att vid ett senare tillfälle återkomma till frågan om en i tiden
begränsad vapenamnesti.
En särskild åtalsregel
Det har visat sig att det förekommer att en del personer av rädsla för att
bli åtalade för vapenbrott tvekar att vända sig till polisen när de
exempelvis har hittat ett gammalt bortglömt skjutvapen på vinden eller
på något annat liknande ställe. Detta är naturligtvis olyckligt. Fråga är
därför om det finns någon annan ordning av permanent karaktär som
skulle kunna uppmuntra allmänheten att lämna in skjutvapen för vilka
tillstånd saknas, än att införa en permanent vapenamnesti.
Redan i dag finns det möjlighet för åklagare att underlåta åtal för brott
i vissa fall. Att enbart erinra om dessa bestämmelser är enligt regeringens
bedömning dock inte tillräckligt för att öka viljan att lämna in illegala
skjutvapen till polisen.
Ett tänkbart alternativ vore att begränsa den allmänna åtalsplikten för
dessa brott. Omständigheterna i det enskilda fallet kan ju vara sådana att
allmänintresset av att väcka åtal på goda grunder kan ifrågasättas, t.ex.
om någon ovetandes haft ett gammalt jaktgevär på vinden för vilket
saknas tillstånd. En sådan regel skulle sannolikt leda till att öka
allmänhetens vilja att lämna in illegala skjutvapen till polisen.
Regeringen anser därför att åtal för olovligt innehav av skjutvapen, som
uppdagas genom att vapnet frivilligt lämnas till polisen, bör få väckas
endast om det är motiverat från allmän synpunkt. En prövning måste
dock göras i varje enskilt fall. Grövre överträdelser av bestämmelserna
om vapeninnehav bör kunna leda till åtal. Vi återkommer i
författningskommentaren med närmare överväganden av
gränsdragningen.
Bestämmelsen om åtalsprövning bör gälla också i fråga om olovligt
innehav av ammunition.
18 Den systematiska översynen av
vapenlagstiftningen m.m.
Regeringens bedömning: Några mer omfattande systematiska
förändringar i vapenlagstiftningen bör för närvarande inte göras.

Utredningens förslag: En helt ny vapenlag införs varvid omfattande
systematiska förändringar görs i lagstiftningen. Utredningsförslaget
innebär således en omfattande omdisponering av bestämmelserna mellan
vapenlagen, vapenförordningen och Rikspolisstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd samt att viss praxis regleras i författningsform.
Vapenlagens tillämpningsområde utvidgas till att gälla sådana föremål
som i dag regleras i knivförbudslagen. Tillståndsbestämmelserna ges en
delvis ny utformning. I vapenlagen anges såväl de allmänna
förutsättningarna för att tillstånd skall meddelas, som de olika ändamålen
som är kopplade till dessa.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna ställer sig positiva
till de föreslagna systematiska förändringarna eller lämnar förslaget i den
delen utan erinran. Detta gäller dock inte förslaget att utvidga
vapenlagens tillämpningsområde till att gälla sådana föremål som i dag
regleras i knivförbudslagen, till vilket flertalet som yttrat sig ställer sig
negativa. Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Göteborg,
Överåklagaren (Åklagarmyndigheten i Stockholms län), Sveriges
domareförbund, Skytterörelsens ungdomsorganisation och Svenska
Jägareförbundet avstyrker eller ställer sig tveksamma till att några mer
omfattande systematiska förändringar genomförs i nuvarande skede.
Skälen för regeringens bedömning: Den nya vapenlagen och
vapenförordningen trädde i kraft så sent som den 1 april 1996. Att införa
en helt ny lagstiftning med omfattande systematiska förändringar så kort
tid efter ikraftträdandet bör enligt regeringens mening ske endast om det
finns mycket starka skäl för det, i synnerhet som det rör sig om en
lagstiftning med omfattande detaljregleringar som skall tillämpas av både
myndigheter och enskilda.
I samband med att den nya vapenlagen infördes gjordes en systematisk
och språklig översyn av lagen. Det har inte framkommit att lagen leder
till några större tillämpningssvårigheter för myndigheter eller enskilda,
utan lagen tycks ha fungerat väl under den tid den varit i kraft. De
materiella förändringar som nu föreslås är heller inte så omfattande att
detta i sig motiverar att en ny lag införs. Även om det finns vissa fördelar
med den systematik som utredningen har föreslagit, anser regeringen mot
bakgrund av vad som nyss sagts att det inte är motiverat att nu
genomföra dessa.
Vad sedan gäller förslaget att inarbeta knivförbudslagen i vapenlagen
instämmer regeringen visserligen i utredningens uppfattning att det kan
finnas vissa fördelar med att ha bestämmelser om vapen samlade i en och
samma lagstiftning. Å andra sidan är de båda regelverken uppbyggda på
helt olika sätt och fyller delvis skilda funktioner.
Skjutvapenlagstiftningen har en administrativ karaktär med syfte att
genom tillståndsprövning reglera innehav av skjutvapen och ammunition,
medan knivförbudslagen är en speciallagstiftning av närmast straffrättslig
natur. Som Hovrätten över Skåne och Blekinge vidare påpekar kan det
också vara en fördel att reglera innehav av knivar och andra sådana
farliga föremål separat i syfte att inskärpa vikten av dessa bestämmelser.
Sammanfattningsvis anser således regeringen att det inte föreligger
tillräckliga skäl för att genomföra utredningens förslag i den här delen
utom på de punkter som tidigare har behandlats.
19 Sekretessfrågor
Regeringens förslag: Sekretess skall gälla även för uppgifter i ärende
enligt vapenlagen som inte tillförts något av vapenregistren.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen
(1980:100) gäller sekretess hos polismyndighet i verksamhet, som avser
förande av eller uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts
registret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att
vapen eller ammunition kommer till brottslig användning.
Uppgifter i ett ärende enligt vapenlagen som inte registrerats omfattas
enligt gällande bestämmelser däremot inte av sekretessen. Det är således
inte möjligt för tillståndsmyndigheterna att avslå en begäran om
utlämnande av sådana uppgifter. Enligt regeringens mening är detta
otillfredsställande med tanke på att sådana uppgifter skulle kunna
användas för att planera brott. Regeringen föreslår därför att sekretess
skall gälla även för uppgifter i ärende enligt vapenlagen som inte tillförts
något av vapenregistren.
När det gäller uppgifter som lämnas av läkare till polismyndighet med
anledning av bestämmelserna om anmälningsskyldighet inom den
psykiatriska vården, har fråga uppkommit om dessa omfattas av sekretess
enligt sekretesslagen. Regeringen gör den bedömningen att sådana
uppgifter omfattas av sekretess enligt 9 kap. 17 § 4 sekretesslagen.
Enligt den bestämmelsen gäller sekretess för enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden i bl.a. polismyndighets verksamhet för att
förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Lagrådet har anfört att ett
syfte med vapenlagen visserligen är att motverka att vapen kommer till
användning vid brottslig verksamhet men att syftet med lagen är vidare
än så och närmast kan beskrivas som att avse upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet generellt, utan att det behöver vara fråga om brott.
Mot denna bakgrund har Lagrådet anfört att det är tveksamt om nämnda
bestämmelse i 9 kap. sekretesslagen täcker nu aktuella uppgifter.
Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning såvitt avser
vapenlagstiftningen generellt. När det gäller bestämmelserna om
anmälningsskyldighet av personer inom den psykiatriska vården syftar
emellertid dessa direkt till att förhindra att skjutvapen innehas av
personer som kan befaras missbruka dessa på ett sätt som innefattar
brottslig gärning. Dessa bestämmelser måste därför anses ha en utpräglad
brottsförebyggande funktion. Regeringen gör därför den bedömningen att
de uppgifter som lämnas till tillståndsmyndigheterna enligt
bestämmelserna om anmälningsskyldighet täcks av sekretessen i 9 kap.
17 § 4 sekretesslagen. Det kan emellertid finnas anledning att i ett annat
sammanhang se över den gällande regleringen.
Utvidgningen av anmälningsskyldigheten till att omfatta även den
öppna psykiatriska vården innebär att även den enskilda hälso- och
sjukvården omfattas. Enligt 2 kap. 8 § lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område gäller att hälso- och
sjukvårdspersonalen inte obehörigen får röja vad han eller hon i sin
verksamhet fått veta om enskildas hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden. Som obehörigt röjande anses emellertid inte att någon
fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning, varför
en läkare inom den enskilda vården är oförhindrad att lämna ut de
aktuella uppgifterna.
20 Illegal införsel av skjutvapen samt det
europeiska skjutvapenpasset
Regeringens bedömning: Arbetet med att motverka smuggling av
skjutvapen skall fortsätta.

Remissinstanserna: Länsrätten i Göteborg konstaterar att
möjligheterna till internationellt samarbete för att minska antalet illegala
vapen inte har berörts av utredningen annat än i fråga om vapenamnesti.
Svenska Svartkruts Skytte Federationen anför att det med tanke på den
erkänt stora inströmningen av illegala vapen är nödvändigt att ökade
resurser satsas på kontroll och internationellt arbete. Svenska
Pistolskytteförbundet är av liknande uppfattning. Även Sveriges
Vapenägares Förbund menar att illegal införsel av vapen till Sverige är
ett växande och allvarligt problem och anser att kontrollen av import och
annan form av införsel bör skärpas och göras mer effektiv. Sveriges
Militäridrotts- och Mångkampsförbund pekar också på behovet av skärpt
gränskontroll.
Skälen för regeringens bedömning: Det är inte möjligt att säga något
säkert om omfattningen av den illegala införseln av skjutvapen till
Sverige. Som vi tidigare konstaterat finns det dock omständigheter som
starkt talar för att allt fler vapen smugglas in i landet. Det har också
förekommit att mycket allvarliga våldsbrott begåtts med sådana vapen. I
debatten kring vapenfrågorna anförs ofta att det är den illegala införseln
av skjutvapen som utgör det verkligt allvarliga problemet på området och
att det är mot detta som resurserna bör sättas in. Regeringen delar
uppfattningen att illegal införsel av vapen är ett allvarligt problem och
anser att åtgärder för att bekämpa sådan verksamhet utgör en viktig del i
arbetet med att förhindra att skjutvapen kommer till brottslig användning.
I avsnitt 4.2 har vi redogjort för den enkät som genomförts inom ramen
för samarbetet med anledning av den FN-resolution som antogs på
området 1995. Av den sammanställning som gjorts framgår att illegal
införsel av skjutvapen är ett problem i många länder och att det tycks
finnas ett behov av utökat internationellt samarbete beträffande utredning
av brott där sådana skjutvapen använts. Olovlig införsel av skjutvapen är
således ett problem som sträcker sig över nationsgränserna och kan inte
förhindras enbart genom ändringar i den nationella vapenlagstiftningen.
För att komma till rätta med problemet krävs samarbete på internationell
nivå, något som redan pågår. Som exempel kan nämnas arbetet inom FN
med att generellt minska förekomsten av bl.a. handeldvapen i världen
och det initiativ som tagits till tilläggsprotokoll till konventionen om
internationell, gränsöverskridande organiserad brottslighet avseende bl.a.
illegal handel med skjutvapen. På det europeiska planet kan det i
samband med översynen av vapendirektivet bli aktuellt att diskutera om
minimikraven för förvärv och innehav av skjutvapen i unionens
medlemsstater bör skärpas ytterligare. En annan fråga som eventuellt bör
tas upp i detta sammanhang är frågan om ett gemensamt
märkningssystem för skjutvapen. Dessa projekt och initiativ kan få stor
betydelse i kampen för att förhindra olovlig införsel av skjutvapen till
bl.a. Sverige.
I och med att Schengensamarbetet träder i funktion fullt ut kommer
personkontrollen vid nationsgränserna mellan Schengenstater inre
gräns att upphöra. Detta kan i och för sig innebära en ökad risk för
olovlig införsel av skjutvapen från andra medlemsstater. Gränstrafiken
vid de yttre gränserna kommer å andra sidan att underkastas en desto mer
noggrann kontroll. Enligt de aktuella bestämmelserna i
Schengenkonventionen skall således personkontrollen vid de yttre
gränserna inte endast omfatta granskning av resedokument m.m. utan
även efterspaning och förhindrande av hot mot de avtalsslutande
parternas inre säkerhet och allmänna ordning. Dessutom skall fordon och
föremål som medförs av personer vid passerandet av den yttre gränsen
kontrolleras. Kontrollen skall verkställas av varje avtalsslutande part i
enlighet med dennas lagstiftning. En väl fungerande yttre gränskontroll
har naturligtvis stor betydelse för arbetet med att förhindra illegal
införsel av skjutvapen till medlemsstaterna.
För att Sverige skall uppfylla Schengenkonventionens krav i nu nämnt
avseende har det i en departementspromemoria (Ds 1999:31
Polissamarbete m.m. med anledning av Schengen) föreslagits att det i
polislagen skall införas en ny bestämmelse som skulle ge polisen vidgade
möjligheter till kroppsvisitation och husrannsakan i samband med att
någon reser in till Sverige från en icke Schengenstat. Förslaget bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
I avsnitt 22 föreslås att Rikspolisstyrelsen årligen skall rapportera till
regeringen om utvecklingen på vapenområdet bl.a. vad gäller illegal
införsel av skjutvapen.
Sammanfattningsvis kan konstateras att regeringen instämmer i
bedömningen att den illegala införseln av skjutvapen till Sverige och den
illegala handeln med sådana vapen i världen i övrigt är ett allvarligt
problem. Regeringen menar vidare att det internationella samarbetet på
området, vilket vi redogjort för, är avgörande för möjligheterna att
motverka och förhindra gränsöverskridande illegal hantering med
skjutvapen. Inte minst viktigt är arbetet inom FN med att generellt
minska förekomsten av bl.a. handeldvapen i världen. Så länge det i vår
omvärld finns stora anhopningar av sådana vapen finns det risk för att
dessa förr eller senare på illegal väg kommer in över våra gränser. Av
nödvändighet är detta ett arbete som måste bedrivas i ett relativt
långsiktigt perspektiv för att få resultat. I ett kortare perspektiv är bl.a. de

åtgärder som vidtas inom ramen för Schengensamarbetet för att förbättra
gränskontrollen vid yttre gräns av betydelse.
Regeringen avser att verka för att det internationella arbetet på
vapenområdet fortsätter med oförminskad styrka.
Det europeiska skjutvapenpasset
I vapendirektivet finns bestämmelser om s.k. europeiska skjutvapenpass,
vars främsta syfte är att förenkla den fria rörligheten för jägare och
tävlingsskyttar. Enligt vapenförordningen gäller att ett sådant pass skall
utfärdas till den som har tillstånd att i Sverige inneha skjutvapen som
avses i bilagan till förordningen (3 kap. 9 § vapenförordningen).
Till regeringen har inkommit en framställan om vissa ändringar av
reglerna för det europeiska skjutvapenpasset. Regeringen är emellertid
för närvarande inte beredd att föreslå några ändringar av dessa
bestämmelser utan avser att avvakta den kommande översynen av
vapendirektivet.
21 Försvarets skjutvapen
Regeringens bedömning: De åtgärder som vidtagits under senare år
för att förhindra tillgrepp av militära vapen och ammunition har
förbättrat säkerheten vid hanteringen m.m. av sådana vapen.

Skälen för regeringens bedömning: Statens skjutvapen, och därmed
även försvarets vapen, regleras som nämnts i förordningen om statliga
myndigheters skjutvapen m.m. Förordningen innehåller bestämmelser
om skjutvapen och viss annan farlig materiel som finns hos myndigheter
under regeringen. Bestämmelserna syftar till att begränsa förluster av
materielen, att motverka att den kommer till användning vid brott samt
att förebygga annat missbruk och olyckshändelser.
Under den senare delen av 1990-talet har arbetet med att förhindra
tillgrepp av stöldbegärliga vapen och ammunitionseffekter inom
försvaret intensifierats. Skärpta regler för hantering, förvaring och
transport av vapen och ammunition har införts. Tidigare förvarades
många av försvarets vapen i obevakade förråd i terrängen. Detta
motiverades av att den hotbild som fanns mot Sverige gjorde det
nödvändigt att ha vapnen lättillgängliga. Förvaringen av vapnen har nu
flyttats till kasernområdena där de kan bevakas mer effektivt. Dessa
åtgärder har resulterat i att vapenförlusterna inom försvaret har minskat
kraftigt. Som exempel kan nämnas att antalet förluster mer än halverades
under åren 1995 1997. Under 1998 ökade dock antalet vapenförluster till
28 stycken jämfört med 18 stycken år 1997. De två uppmärksammade
stölderna i Norrtälje och Strängnäs svarade för 17 av dessa 28 förluster.
En del av dessa vapen har sedermera återfunnits. Antalet förluster vid
inbrott hos hemvärnsmän har minskat från 11 vapen till 8 vapen.
Regeringen ser allvarligt på dessa förluster och står fast vid
målsättningen att antalet förluster skall nedbringas till noll. För att nå det
målet fortsätter ansträngningarna, bl.a. försöken med och anskaffningen
av säkerhetsmateriel såsom larm, vapenboxar, patronlägeslås och
säkerhetscontainrar. Regeringen bedömer att de åtgärder som vidtagits
har förbättrat säkerheten. Frågan om militära skjutvapens tillgänglighet
måste ytterst vägas mot kraven på beredskap.
22 Ett utökat ansvar för Rikspolisstyrelsen
avseende vapenfrågorna
Regeringens bedömning: Rikspolisstyrelsen bör ha en formell
rapporteringsskyldighet i förhållande till regeringen på området för
civila skjutvapen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
bedömning. Utredningen har föreslagit att det på Rikspolisstyrelsen
inrättas en särskild enhet, som har till uppgift att hantera vapenfrågor.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen har inget att erinra mot att de
arbetsuppgifter som åvilar styrelsen i vapenfrågor utökas på sätt som
utredningen föreslagit. Styrelsen anser emellertid att det bör ankomma på
styrelsen själv att bestämma under vilka organisatoriska former
uppgifterna skall handhas. Även Riksåklagaren, Riksrevisionsverket och
Svenska Svartkruts Skytte Federationen har uttalat sig i frågan och har
inte något att erinra mot en sådan ordning.
Skälen för regeringens bedömning: Rikspolisstyrelsen har redan i
dag ett omfattande ansvar för vapenfrågorna. Rikspolisstyrelsen utfärdar
således föreskrifter och allmänna råd på en rad områden och bistår även
på andra sätt tillståndsmyndigheterna vad gäller den praktiska
tillämpningen av vapenlagstiftningen. Vidare fyller styrelsen en viktig
funktion dels genom sitt arbete i förhållande till andra myndigheter på
området, dels genom sitt engagemang i det internationella arbetet.
I propositionen föreslår regeringen att Rikspolisstyrelsen skall få
ytterligare uppgifter på vapenområdet. Således föreslås att styrelsen skall
få föreskriftsrätt i fråga om vilka krav som skall gälla för målskyttar i
fråga om skjutskicklighet samt vilka krav som skall iakttas i samband
med förflyttning och transport av skjutvapen och ammunition. Vidare
föreslås att Rikspolisstyrelsen skall avge yttrande vad gäller tillstånd för
s.k. udda ändamål. Rikspolisstyrelsen skall också vara den instans som
beslutar om vilka sammanslutningar som skall få meddelas tillstånd att
inneha egna skjutvapen, vilket i sin tur förutsätter en kontinuerlig
uppföljning av verksamheten i dessa sammanslutningar. Styrelsen
kommer dessutom att behöva arbeta fram rutiner för bl.a.
tillståndsförfarandet avseende förvaring hos annan och för inspektion av
förvaringsutrymmen.
Det kan således konstateras att Rikspolisstyrelsens ansvar på
vapenområdet kommer att öka ytterligare om regeringens förslag
genomförs. Vidare kan det internationella arbetet på området förväntas
att intensifieras än mer framöver, vilket gör att högre krav kommer att
ställas på Rikspolisstyrelsen även i det avseendet. Alla uppgifter
sammantagna gör att Rikspolisstyrelsen torde ha goda möjligheter att
följa utvecklingen på området, både på ett övergripande plan och på en
mer detaljerad nivå. Mot den bakgrunden anser regeringen att
Rikspolisstyrelsen årligen bör rapportera till regeringen om
tillämpningen av vapenlagstiftningen och andra förhållanden av
betydelse på området. En sådan rapporteringsskyldighet är av betydelse
för lagstiftningsarbetet på området och för den brottsförebyggande
verksamheten, i vilken vapenfrågorna är av väsentlig betydelse.
Rapporteringsskyldigheten bör enligt regeringens bedömning omfatta
eventuella problem vid tillämpningen av vapenlagstiftningen och behov
av författningsförändringar, utvecklingen vad gäller stulna och förkomna
skjutvapen samt införsel av illegala skjutvapen, redogörelse för övrig
statistik på området och för det internationella arbete som
Rikspolisstyrelsen deltar i. Den närmare utformningen av
rapporteringsskyldigheten bör fastställas av regeringen.
I sammanhanget kan nämnas att det inom Rikspolisstyrelsen pågår ett
arbete som syftar till att få fram bättre och mer användbar statistik på
vapenområdet. Sådana uppgifter tillsammans med den övriga kunskap
som Rikspolisstyrelsen har i dessa frågor möjliggör sannolikt ett mera
problemorienterat arbete på området än tidigare, något som regeringen
finner mycket positivt. I detta arbete kommer naturligtvis det nya
registersystemet att fylla en viktig funktion.
Utredningen har lagt fram vissa förslag som avser Rikspolisstyrelsens
organisation för hantering av vapenfrågorna. Vad den frågan beträffar
anser regeringen, i likhet med vad styrelsen framhåller i sitt remissvar, att
det ankommer på myndigheten att själv bestämma under vilka
organisatoriska former uppgifterna skall hanteras.

23 Knivförbudslagstiftningen
23.1 Nuvarande ordning
Enligt lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga
föremål (prop. 1987/88:98, bet. 1987/88:JuU40, rskr. 1987/88:254 och
prop. 1989/90:129, bet. 1989/90:JuU35, rskr. 1989/90:287), är det
förbjudet att inneha knivar och andra farliga föremål på allmän plats eller
inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs.
Förbudet gäller dock inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår
i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars
med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga
omständigheter är befogat.
Förbudet avser enligt lagtexten knivar, andra stick- eller skärvapen och
andra föremål som är avsedda att användas som brott mot liv eller hälsa.
Förbudet omfattar i princip sådana föremål som kan utgöra vapen enligt
4 kap. 5 § brottsbalken (olaga hot) och som även avses i
förverkanderegeln i 36 kap. 3 § 2 brottsbalken. I propositionerna till
knivförbudslagen finns det exempel på vad som avses med uppräkningen
(prop. 1987/88:98 s. 14 f. och prop. 1989/90:129 s. 20).
23.2 Utgångspunkterna för regeringens bedömning och
förslag
Den vanligaste formen av dödligt våld i Sverige är knivvåld. En
undersökning av Brottsförebyggande rådet som avsåg perioden 1991
t.o.m. mitten av juni 1995 framgår att detta i särskilt hög grad gäller det
dödliga våld som begås av yngre gärningsmän. Någon anledning anta att
förhållandena har förändrats under senare år föreligger enligt regeringens
bedömning inte. Det är mot den bakgrunden angeläget att det från
samhällets sida vidtas åtgärder för att minimera förekomsten av knivar
och liknande föremål i sammanhang där dessa kan komma att användas
vid brott mot liv och hälsa.
Knivförbudslagen är en del i samhällets försök att minska förekomsten
av knivvåld. Den mest praktiska nyttan av lagen är att den ger möjlighet
att ta hand om och förverka knivar m.m. när dessa påträffas hos personer
som omhändertas eller på annat sätt är föremål för ett polisingripande
innan något allvarligare brott begås. Syftet med förbudslagstiftningen
kan emellertid också sägas vara att tydligt markera att knivar och andra
farliga föremål inte skall innehas på platser där risken för våldsbrott kan
anses vara särskilt stor.
Utredningen har gjort en utvärdering av lagstiftningen för att bl.a.
bedöma om det finns skäl att utsträcka knivförbudet också till vissa
platser dit allmänheten kan ha tillträde men som inte räknas som allmän
plats, om ett generellt förbud att inneha vissa föremål bör införas samt
om avgränsningen av de föremål som omfattas av förbud mot
saluhållande och åldersgräns för överlåtelse enligt lagen är lämpligt
avvägd.
Generellt kan sägas att utvärderingen ger vid handen att
bestämmelserna i knivförbudslagen i stort sett är väl avvägda och lätta att
tillämpa och att lagen således fungerar relativt bra, inte minst vad gäller
dess viktiga funktion som verktyg i polisens arbete med att förhindra
brott. Regeringen delar utredningens uppfattning att vad som i första
hand krävs för att minska förekomsten av knivinnehav på allmän plats
m.m. inte främst är en strängare förbudslagstiftning utan en
attitydförändring, framför allt bland ungdomar. I vissa avseenden finns
det dock anledning att överväga en utvidgning av lagens
tillämpningsområde.
Knivförbudslagen fyller en viktig funktion genom att ge polisen
möjlighet att ingripa i ett tidigt skede innan något allvarligare brott har
begåtts. Det är därför viktigt att undersöka vilka möjligheter redan
nuvarande regelverk ger i det avseendet när man bedömer behovet av att
utvidga lagens tillämpningsområde.
24 Behovet av ändring i bestämmelserna om
kroppsvisitation
Regeringens bedömning: Någon ändring av bestämmelserna om
kroppsvisitation bör inte göras.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna har gett uttryck
för någon annan uppfattning.
Skälen för regeringens bedömning: Vad gäller eventuella tolknings-
och tillämpningsproblem av knivförbudslagen visar utvärderingen att
lagen i sig inte ställer till några större sådana problem för polisen.
Däremot uppstår det oftare osäkerhet i fråga om reglerna om
kroppsvisitation.
Bestämmelser om kroppsvisitation finns bl.a. i rättegångsbalken och i
polislagen (1984:387). I sammanhanget bör särskilt nämnas
bestämmelsen i 19 § andra stycket polislagen, enligt vilken en polisman
får kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen
eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv
eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett
sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.
Bestämmelsen anknyter således till de regler om förverkande av knivar
och andra farliga föremål som finns i 36 kap. 3 § brottsbalken, vilka
direkt tar sikte på möjligheten att omhänderta knivar och andra farliga
föremål i risksituationer. Vad avser gällande rätt i övrigt på området kan
hänvisas till den förtjänstfulla redogörelse som utredningen gjort för
bestämmelserna om tvångsmedel, däribland kroppsvisitation.
Av utredningens genomgång och analys av bestämmelserna om
kroppsvisitation har inte framkommit att det finns behov av att ändra i
dessa. Några sådana förändringar föreslås därför inte.
25 Frågan om en utvidgning av
knivförbudslagens tillämpningsområde
25.1 Fordon på allmän plats
Regeringens förslag: I knivförbudslagen införs ett förbud mot att
inneha knivar m.m. i fordon på allmän plats.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig
tillstyrker förslaget. Sveriges domareförbund avstyrker förslaget och
pekar, i likhet med Domstolsverket, på att vissa gränsdragningsproblem
kan uppkomma.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om en bil som befinner sig på
allmän plats utgör allmän eller enskild plats finns i några fall behandlad i
praxis. Utredningen är av uppfattningen att en bil som befinner sig på
allmän plats också utgör allmän plats och att det därför redan i dag är
förbjudet att inneha knivar m.m. i dessa fall. En utbredd uppfattning, som
också finner stöd i rättspraxis, är emellertid att i vart fall en täckt bil
utgör en enskild plats oavsett var den befinner sig och att
knivförbudslagen därför inte är tillämplig på knivar och andra farliga
föremål som anträffas i denna. Det kan således sägas råda viss osäkerhet
om rättsläget.
Som vi tidigare påpekat är den mest praktiska nyttan av
knivförbudslagen att det ges möjlighet att ta om hand och förverka knivar
m.m. hos personer som är föremål för omhändertagande eller annat
polisingripande. Mot den bakgrunden framstår det enligt regeringen som
otillfredsställande att det inte skulle vara möjligt att ingripa även när en
kniv eller liknande återfinns i en bil på allmän plats. Å andra sidan är det
viktigt att komma ihåg att ett sådant innehav många gånger är befogat.
Personen i fråga kan ju exempelvis vara på väg ut på en fisketur eller för
att jaga eller behöva kniven i något annat sammanhang som är helt
legitimt. En sådan regel måste därför tillämpas på ett mycket nyanserat
sätt, så att den personliga integriteten inte kränks onödigtvis. En rimlig
förklaring till innehavet bör accepteras. Under förutsättning av att regeln
tillämpas på ett sådant sätt anser dock regeringen att det är motiverat att
låta ett förbud omfatta även fordon som befinner sig på allmän plats.
Eftersom rättsläget framstår som något osäkert är det lämpligt att
uttryckligen i lagtexten ange att det är förbjudet att inneha kniv i fordon
som befinner sig på allmän plats. Begreppet fordon bör härvid ha samma
innebörd som i fordonskungörelsen (1972:595).
25.2 Sjukhus, myndighets lokaler och liknande
Regeringens bedömning: Innehavsförbudet bör inte utvidgas till att
avse också enskilda platser på sjukhus, myndighets lokaler m.m.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Stockholm,
Åklagarmyndigheten i Linköping och Sveriges advokatsamfund delar
utredningens bedömning. Göteborgs tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt
anser att det finns anledning att överväga en utvidgning av lagens
tillämpningsområde till nämnda utrymmen.
Skälen för regeringens bedömning: I debatten kring
knivförbudslagen har det förekommit förslag om att förbjuda innehav av
knivar m.m. på sjukhus, i myndighets lokaler och liknande ställen.
Riksdagen har i ett tillkännagivande till regeringen (bet. 1996/97:JuU9,
rskr. 1996/97:161) förutsatt att frågan om knivförbudslagens
tillämplighet i rummet särskilt vad gäller sjukhus, socialkontor och
liknande ställen får särskild belysning i beredningen av utredningens
förslag.
I vissa fall synes förslagen grunda sig på en missuppfattning om vad
som i knivförbudslagens mening är att anse som allmän plats. Begreppet
allmän plats i knivförbudslagen har samma innebörd som det har i
brottsbalken. Med uttrycket allmän plats avses således plats inom- eller
utomhus som är upplåten för eller frekventeras av allmänheten, t.ex. gata,
torg, tunnelbane- eller järnvägsstation. Även tåg, båtar, hotell,
restauranger, affärslokaler, teater- eller biograflokaler och dylikt utgör
allmänna platser i den mån och under den tid allmänheten har tillträde till
dem. Entréer och väntrum på ett sjukhus och i myndigheters lokaler kan
således vara att betrakta som allmänna platser, nämligen om allmänheten
kan sägas ha tillträde dit. Här är det alltså förbjudet att inneha knivar
m.m. om innehavet inte är befogat.
Utrymmen som undersökningsrum, vårdavdelningar och enskilda
tjänstemäns arbetsrum torde dock inte omfattas av förbudet. Här gäller i
stället interna regler som sjukhusen eller myndigheterna själva beslutar.
Det är fullt möjligt för exempelvis ett sjukhus att förbjuda patienter att
inneha knivar och att uppställa som krav att de lämnar i från sig en
medförd kniv. Kniven kan då omhändertas för förvar under den tid
personen befinner sig på sjukhuset och återlämnas när han går därifrån.
Särskilt utsatta är exempelvis vissa psykiatriska mottagningar,
akutmottagningar och socialkontor. Enligt de kontakter som utredningen
har haft med sådana institutioner har dock inte någon utvidgning av
förbudet i knivförbudslagen efterfrågats. Det tycks som om problemet
med knivinnehav inte är särdeles stort och att de fall som uppkommer i
regel blir lösta på sätt som ovan nämnts, genom tillämpning av interna
regler
Regeringen delar vidare utredningens uppfattning att det skulle bli
svårt att på ett tillfredsställande sätt avgränsa ett straffbart område som
sträckte sig även till undersökningsrum, enskilda tjänsterum m.m.
Dessutom anser regeringen att det är klart tveksamt om ett sådant förbud
är motiverat. Vad man vill komma åt är de fall där någon kan tänkas bli
hotad av en knivförsedd person. Det är dock vanligtvis först när den
hotfulla situationen uppstått som någon form av ingripande blir aktuellt.
Personen i fråga har då i de flesta fall redan gjort sig skyldig till ett brott
mot brottsbalken, t.ex. olaga hot eller försök till misshandel. Kniven kan
under sådana förhållanden som regel beslagtas och förklaras förverkad på
grund härav.
Det kan således konstateras att de som närmast skulle beröras av en
utvidgning av innehavsförbudet till att avse också enskilda platser på
sjukhus, myndighets lokaler m.m. inte själva tycks anse att det finns
behov av en sådan utvidgning, utan att eventuella problem med
knivinnehav kan lösas genom tillämpning av interna regler. Som framgått
ovan föreligger inte heller några andra bärande argument för en
utvidgning av innehavsförbudet i nu aktuellt avseende. Regeringen anser
tvärtom att nyttan av en sådan utvidgning kan ifrågasättas. Av dessa skäl
instämmer regeringen i utredningens uppfattning att en utvidgning av
knivförbudslagens tillämpningsområde till enskilda platser på sjukhus,
myndighets lokaler m.m. inte bör ske.
25.3 Frågan om ett utvidgat förbud mot innehav av knivar,
gatustridsvapen m.m. samt förbud mot innehav och
saluhållande av vapenattrapper och liknande föremål
Regeringens bedömning: Ett generellt förbud mot innehav av
samtliga föremål som knivförbudslagen är tillämplig på bör inte
införas. Detsamma gäller s.k. gatustridsvapen. Vad gäller saluhållande
och innehav av vapenattrapper avser regeringen att återkomma till
frågan i ett senare sammanhang.

Utredningens bedömning och förslag: Överensstämmer delvis med
regeringens. Det förbjudna området för innehav enligt knivförbudslagen
utvidgas till att gälla föremål som är särskilt ägnade att användas som
vapen vid hot om brott mot liv eller hälsa.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i fråga
om ett generellt förbud mot innehav av samtliga föremål som
knivförbudslagen är tillämplig på instämmer i utredningens bedömning.
Vad däremot gäller ett totalförbud mot s.k. gatustridsvapen är samtliga
(åtta stycken) som yttrat sig i frågan positiva till att det i vart fall bedrivs

ett arbete i den riktningen.
Samtliga remissinstanser som uttalat sig utom en instämmer i
utredningens bedömning vad gäller frågan om ett generellt förbud mot
innehav och saluhållande av vapenattrapper. Konsumentverket anser att
det bör finnas förutsättningar att införa ett försäljningsförbud för exakta
reproduktioner av skjutvapen med vissa undantag.
Vad gäller förslaget om ett förbud att på allmän plats inneha föremål
som är särskilt ägnade att användas som vapen vid hot om brott mot liv
eller hälsa avstyrks detta av Åklagarmyndigheten i Stockholm,
Åklagarmyndigheten i Linköping, Rikspolisstyrelsen, Sveriges
domareförbund och Svensk Handel. Riksåklagaren och Helsingborgs
tingsrätt är tveksamma till förslaget. Åklagarmyndigheten i Göteborg
respektive i Umeå tillstyrker i huvudsak förslaget. De som avstyrker
förslaget anför bl.a. att bestämmelsens utformning är oklar och kan leda
till gränsdragningsproblem. Även effektiviteten av ett förbud ifrågasätts.

Skälen för regeringens bedömning
Frågan om ett generellt förbud mot innehav av samtliga föremål som
knivförbudslagen är tillämplig på
Tanken på att införa ett generellt förbud, dvs. ett förbud mot att
överhuvudtaget inneha vissa farliga föremål, har diskuterats i många
sammanhang. Frågan väcktes redan i samband med införandet av 1959
års stilettförordning och har sedan dess varit uppe vid ett antal tillfällen,
bl.a. vid införandet av knivförbudslagen år 1988 och vid utvidgningen av
densamma år 1990.
Som utredningen påpekar har många av de föremål som faller under
knivförbudslagens tillämpningsområde ett stort legalt
användningsområde. Detta gäller t.ex. köksknivar, moraknivar, rakblad
och sylar. Att helt eliminera förekomsten och brukandet av dessa är
därför inte genomförbart eller ens önskvärt. Ett generellt förbud måste
således vara förenat med undantag, såsom fallet är med det förbud som
gäller i dag, eller ett system med tillstånd. Ett förbud förenat med
undantag skulle troligtvis leda till svåra tolknings- och
tillämpningssvårigheter och därmed en betydande risk för godtycke och
rättsosäkerhet. Ett system med tillstånd skulle, med hänsyn till den stora
mängd tillstånd som med all sannolikhet skulle behöva sökas, bli relativt
resurskrävande samt utan tvivel mycket svårkontrollerat. Ett totalförbud
innebär vidare ett stort ingrepp i den personliga integriteten. Slutligen bör
det påpekas att det finns en risk för att ett alltför omfattande förbud
urholkar själva grunderna för knivförbudslagstiftningen, nämligen
ståndpunkten att även knivar och andra föremål som är helt accepterade
som redskap i olika sammanhang inte skall bäras i sammanhang där det
finns särskilt stor risk för att de kommer till användning som
våldsverktyg.
Av dessa skäl anser regeringen i likhet med utredningen att ett
generellt förbud inte bör införas.
Frågan om ett totalförbud mot s.k. gatustridsvapen
Även frågan om ett totalförbud begränsat till s.k. gatustridsvapen har
diskuterats vid flera tillfällen. Inför knivförbudslagens införande år 1988
förordade flera remissinstanser ett totalförbud och departementschefen
uttalade att hon hade svårt att se att s.k. gatustridsvapen hade något
existensberättigande, varför hon närmast uppfattade förslaget att förbjuda
dem på allmän plats som ett första steg mot ett mera generellt förbud.
1987 års vapenutredning, som utvärderade knivförbudslagen efter
ikraftträdandet, tog upp frågan i sitt slutbetänkande (SOU 1989:44
Översyn av vapenlagstiftningen). Utredningen ansåg dock att det var
svårt att överblicka alla konsekvenser (bl.a. omnämndes speciella
användningsområden för vissa farliga föremål, som t.ex. slangbågar vilka
användes av sportfiskare för att skjuta ut bete) och att ett totalförbud
skulle föra alltför långt. Denna inställning delades av regeringen.
Justitieutskottet uttalade vid sin behandling av propositionen att mycket
talade för att ett generellt förbud mot innehav av stiletter och
gatustridsvapen allvarligt borde övervägas, men att detta borde ske i
anslutning till den utvärdering av lagen som departementschefen
förutskickat.
I sitt delbetänkande anförde 1995 års vapenutredning att starka skäl
talar för att införa ett totalförbud mot gatustridsvapen men att ett sådant
förbud dock borde vara förenat med ett tillståndsförfarande, vilket
lämpligen regleras inom ramen för en samlad vapenlagstiftning.
Utredningen avstod därför från att lägga fram ett förslag om totalförbud i
delbetänkandet och ville i stället ta upp frågan i sitt slutbetänkande. I
slutbetänkandet konstaterar emellertid utredningen att den inte kunnat
komma fram till en acceptabel utformning av ett totalförbud.
Vad gäller remissinstansernas uppfattning i frågan bör det noteras att
så gott som samtliga yttranden hänför sig till frågans behandling i
utredningens delbetänkande och inte till dess slutbetänkande, där
utredningen alltså redovisar en delvis annan uppfattning än tidigare.
Regeringen delar uppfattningen att de flesta av de föremål som går
under benämningen gatustridsvapen inte har något egentligt
existensberättigande. Som 1987 års vapenutredning påpekat har dock
vissa av dessa ett legitimt användningsområde. Ett totalförbud skulle
därför behöva kompletteras antingen med undantagsregler eller ett
tillståndsförfarande. Den första frågan att ta ställning till är dock om det
överhuvudtaget är möjligt att tillräckligt klart avgränsa vad som avses
med s.k. gatustridsvapen. Detta är enligt regeringens uppfattning en
grundläggande förutsättning för att ett totalförbud skall kunna övervägas.
Termen "gatustridsvapen" är juridiskt sett mycket oklar. I den
nuvarande knivförbudslagen anges föremålen som "knogjärn,
kaststjärnor eller andra sådana föremål som är särskilt ägnade att
användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa". I förarbetena
förekommer en omfattande exemplifiering av vad som avses med
gatustridsvapen (prop. 1987/88:98 s. 17). Utöver vad som anges i
lagtexten faller således under begreppet även föremål som batonger,
karatepinnar, strypsnaror, rivhandskar, skarpslipade mejslar, blydaggar,
s.k. precisionsslangbågar, morgonstjärnor, kedjor som har försetts med
handtag samt ölburkar som har fyllts med cement. Som utredningen
påpekar går det visserligen av detta att relativt lätt sluta sig till vad som
utgör ett typiskt gatustridsvapen. Med hänsyn till den mängd skilda
föremål av olika karaktär som avses uppkommer trots detta svåra
avgränsningsfrågor, inte minst med tanke på att många av de föremål
som avses är av enkel beskaffenhet.
När det gäller det nuvarande förbudet mot innehav på allmän plats
bidrar begreppet gatustridsvapen i sig självt, förenat med den miljö som
förbudet avser, till att i stort sett klargöra vad som menas. I andra fall blir
det genast mer problematiskt att bestämma vad som skulle omfattas av
förbudet. Som utredningen påpekar torde den enda möjliga lösningen
vara att räkna upp vilka föremål som är förbjudna, varvid det skulle
krävas en ingående legaldefinition av varje särskilt föremål, så att inte
bara en ändrad benämning kan leda till att föremålet faller utanför
förbudet. Detta skulle medföra en mycket omfattande och komplex
reglering. En sådan kasuistisk lagstiftningsteknik riskerar, även om den
görs så uttömmande som möjligt, också att bli förhållandevis enkel att
kringgå.
Slutligen bör framhållas att knivförbudslagstiftningen till sin
utformning närmast kan liknas vid en ordningsföreskrift. För att
straffansvar för en överträdelse skall inträda krävs inte att
gärningsmannen har något uppsåt att föremålet skall komma till brottslig
användning. Om ett totalförbud mot gatustridsvapen infördes kan det
därför ifrågasättas om det vore rimligt att bestraffa alla överträdelser. Det
har således ifrågasatts om det alls kan anses straffvärt att inneha en
ölburk fylld med cement i sitt hem om det inte finns något som helst
uppsåt att den skall komma till användning vid brott. Om däremot uppsåt
att begå t.ex. misshandel föreligger är förfarandet naturligtvis straffvärt.
Sådana fall torde emellertid redan i dag kunna bestraffas såsom
förberedelse till misshandel.
Av dessa skäl avstår regeringen från att lägga fram något förslag om
ett generellt förbud mot gatustridsvapen.
Innehav och saluhållande av vapenattrapper och liknande föremål
Frågans tidigare behandling

Efterbildningar av skjutvapen förekommer i varierande utformning. Så
kallade vapenattrapper kan sägas utgöra efterbildningar som inte är, och i
princip inte heller kan göras om till, brukbara skjutvapen. Ett annat
begrepp är vapenrepliker, med vilket oftast avses föremål som är trogna
kopior av skjutvapen. Vissa av vapenreplikerna utgör fungerande
skjutvapen och faller då under vapenlagens bestämmelser.
Förslag om att reglera innehav av vapenattrapper har framförts vid
flera tillfällen. Frågan var exempelvis aktuell i samband med att
tillståndsplikt infördes för start- och signalvapen, men avfärdades då på
grund av de gränsdragningsproblem som förelåg gentemot vanliga
leksaksvapen (prop. 1986/87:154 s. 12 13).
1987 års vapenutredning tog på nytt upp frågan om en reglering av
tillhandahållandet av vapenattrapper. I syfte att få bort föremål som
kunde förväxlas med riktiga skjutvapen och därför med framgång kunde
användas som hjälpmedel vid rån och liknande brottslighet, föreslog
utredningen en bestämmelse i knivförbudslagen om att ett föremål som
har en sådan likhet med ett brukbart skjutvapen att det lätt kan förväxlas
med ett sådant (vapenattrapp) inte skulle få importeras, saluhållas eller
överlåtas.
Frågan behandlades i prop. 1990/91:130 med förslag till ändringar i
vapenlagen. Det noterades därvid att i stort sett samtliga remissinstanser
varit kritiska mot förslaget. Departementschefen uttalade att hon
visserligen hade föga förståelse för behovet av föremål som lätt kunde
uppfattas som skjutvapen och att det var önskvärt att dessa kom bort från
marknaden. Hon var emellertid inte övertygad om att merparten av de
brott som begåtts med användning av vapenattrapper inte skulle kommit
till stånd, om begränsningar när det gäller sådana funnits. Skälen för den
föreslagna regleringen ansågs således inte ha tillräcklig styrka för att man
skulle acceptera de problem som ett genomförande av förslaget skulle
medföra, främst för tullen, men också för andra som kunde ha ett legitimt
behov av vapenattrapper, t.ex. teatrar (prop. 1990/91:130 s. 52 53).

Frågan om ett generellt förbud

I samhället förekommer en mängd olika föremål som är mer eller mindre
lätta att förväxla med farliga vapen. Det är naturligtvis klart
otillfredsställande att sådana föremål kommer till användning vid brott,
särskilt som det i dessa sammanhang ofta rör sig om allvarliga brott med
inslag av hot mot liv eller hälsa, som exempelvis rån. Härtill kommer en
risk för onödig eller rent av livsfarlig våldsanvändning i samband
med att polisen skall ingripa mot någon som de uppfattat innehar ett
farligt vapen. Av sådana skäl anser regeringen att det skulle vara
önskvärt att en reglering beträffande i vart fall saluhållande av
vapenattrapper infördes.
Utredningen har inte ansett sig kunna förespråka ett generellt förbud
mot innehav av vapenattrapper men däremot föreslagit att det skall vara
förbjudet att inneha sådana föremål på allmän plats. Som skäl för sitt
ställningstagande mot ett generellt förbud anför utredningen bl.a.
svårigheterna att på ett lämpligt sätt avgränsa det förbjudna området.
Utredningen är vidare tveksam till om ett generellt förbud mot innehav
av vapenattrapper eller ett förbud mot att saluföra sådana, i sig skulle få
någon sådan egentlig brottsförebyggande effekt att det kan uppväga
olägenheterna med ett förbud.
Regeringen inser svårigheterna med att utforma ett generellt förbud,
inte minst med tanke på avgränsningsproblematiken. Enligt regeringens
uppfattning är det emellertid angeläget att söka begränsa förekomsten av
vapenattrapper och liknande föremål och anser att frågan om åtgärder för
att uppnå detta bör bli föremål för fortsatt övervägande. Regeringen avser
därför att återkomma till frågan i ett senare sammanhang. I avvaktan på
detta arbete får även frågan om ett förbud mot att inneha vapenattrapper
på allmän plats anstå.
26 Saluhållande och överlåtelse samt
åldersgränsen i fråga om springstiletter och
springknivar
Regeringens bedömning: Ingen ändring bör göras i reglerna om
saluhållande och överlåtelse. Åldersgränsen i fråga om springstiletter
och springknivar bör inte ändras.

Utredningen bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i frågan delar
utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Det har bland annat från vissa av
landets polismyndigheter framförts förslag om förbud mot saluhållande
av farliga föremål, exempelvis förbud mot att saluhålla vissa farliga och
''''''''onödiga'''''''' knivar och förbud mot att sälja knivar m.m. till personer under
18 år. När det gäller frågan om förbud mot att saluhålla knivar av särskilt
farlig karaktär har regeringen förståelse för att dessa många gånger inte
kan synas ha något existensberättigande. Vissa av dessa knivar har dock
befogade användningsområden, som exempelvis dykarknivar och
jaktknivar. Ett saluhållandeförbud kan, vilket också utredningen pekar
på, medföra problem som är svåra att överblicka för den marknad som
handhar försäljningen av sådana knivar. Ett annat problem är att på ett
lämpligt sätt avgränsa den förbjudna kretsen, inte minst med tanke på att
knivar i allmänhet har ett stort användningsområde och att nya typer av
knivar ständigt dyker upp på marknaden.
För att förebygga livsfarligt våld med tillhyggen bland unga kunde det
i och för sig vara önskvärt om t.ex. personer under 18 år inte hade
tillgång till farliga föremål. Med hänsyn till det stora användningsområde
som knivar och vissa andra farliga föremål rent faktiskt har är det enligt
regeringens bedömning dock inte realistiskt att tänka sig att ungdomar
inte skulle tillåtas ha tillgång till knivar m.m. i allmänhet. Ett förbud mot
att försälja knivar m.m. till ungdomar kan därför enligt regeringens
mening knappast få någon större praktisk betydelse. Att införa ett förbud
mot att försälja vissa slag av knivar till ungdomar möter samma hinder
som nämnts ovan.
Slutligen kan det konstateras att flertalet av de knivar som kommer till
användning vid brott mot liv eller hälsa är vanligt förekommande knivar,
såsom t.ex. moraknivar, med annars naturliga och legitima
användningsområden. Sådana måste få förekomma i samhället och ett
förbud mot saluhållande och överlåtelse av endast vissa kategorier av
knivar skulle med anledning härav troligen få en endast marginell
betydelse.
Vad avser förbudet mot överlåtelse av bl.a. gatustridsvapen till
personer under 21 år torde ingripanden med anledning av bestämmelsen
sällan förekomma och har enligt utredningen inte medfört några
tolknings- eller tillämpningsproblem. Regeringen delar utredningens
bedömning att det saknas anledning att ändra åldersgränsen eller
omfattningen i övrigt av förbudet.
Vad särskilt gäller springstiletter och springknivar föreskrivs i
knivförbudslagen att sådana inte får innehas av personer under 21 år och
inte heller överlåtas till personer under 21 år. Regleringen härstammar
från den tidigare gällande stilettförordningen. När denna inarbetades i
knivförbudslagen ansågs det inte aktuellt att inskränka det förbjudna
området som gällt sedan år 1959 och som var väl inarbetat. Några skäl
för att nu ändra gällande bestämmelser har enligt regeringens bedömning
inte framkommit.
Sammantaget anser regeringen, i likhet med utredningen, att det inte är
motiverat att ändra reglerna om saluhållande eller överlåtelse och inte
heller åldersgränsen för innehav av springstiletter och springknivar.
27 Straffskalor
Regeringens förslag: En särskild skala för grovt brott införs.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller
har inget att erinra mot förslaget. Bland dem som tillstyrker återfinns
Helsingborgs tingsrätt, Riksåklagaren (som dock anser att
straffmaximum bör höjas till två år), Åklagarmyndigheten i Stockholm,
Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i Umeå,
Polismyndigheten i Göteborg, Sveriges advokatsamfund och Svensk
Handel. Göteborgs tingsrätt ifrågasätter om det inte är tillräckligt att
endast höja maximistraffet. Svea hovrätt ställer sig avvisande till att nu
införa en särskild straffskala för grovt brott. En reform i den riktningen
kräver enligt hovrätten ett annat underlag och bör ges en annan
utformning. Hovrätten förespråkar i stället att möjlighet att utdöma
ordningsbot införs. Barnombudsmannen menar att skärpta påföljder
sannolikt har ringa brottsförebyggande effekt. Sveriges domareförbund
menar att förslaget främst syftar till att praxis vad gäller brott mot
normalgraden skall bli mer nyanserad och ifrågasätter ett dylikt
tillvägagångssätt för att åstadkomma detta.
Skälen för regeringens förslag: Påföljden för brott mot
knivförbudslagen är böter eller fängelse i högst sex månader. Av den
kartläggning som utredningen har gjort framgår att tillämpningen av
straffskalan sker tämligen schablonmässigt. Hänsyn tycks sällan tas till
omständigheterna kring brottet, såsom föremålets art eller i vilket
sammanhang föremålet innehafts. En vanlig påföljd är penningböter, i de
flesta fall tolvhundra kronor. Det kan dock märkas en tendens under den
senaste tiden att se allvarligare på brottet.
Förslag om straffskärpning för brott mot knivförbudslagen har
framförts i olika sammanhang och vissa har menat att fängelse bör
komma i fråga i högre utsträckning. Straffet för brott mot
knivförbudslagen måste emellertid enligt regeringens mening ses i ett
bredare perspektiv. Ett misshandelsbrott eller olaga hot av normalgraden
medför i dag långt ifrån alltid ett fängelsestraff. Det kan då inte vara
rimligt att ett brott mot knivförbudslagen regelmässigt följs av ett sådant.
Att ha en kniv i sin ficka på en allmän plats kan inte vara mer straffvärt
än att faktiskt bruka våld mot någon. I likhet med utredningen anser
regeringen därför att det är följdriktigt att påföljden för ett brott mot
knivförbudslagen i normalfallet är böter.
Däremot delar regeringen i viss mån utredningens uppfattning att det
bör finnas utrymme för en mindre regelmässig tillämpning av storleken
på boten. Större hänsyn bör kunna tas till omständigheterna i det enskilda
fallet. Sålunda bör upprepade brott mot knivförbudslagen eller fall där
omständigheterna varit försvårande, exempelvis då en kniv innehafts på
en särskilt skyddsvärd plats eller där innehavet annars framstått som
särskilt farligt, medföra en strängare påföljd än det i praktiken gör i dag.
Det är dock viktigt att påpeka att strävan att nyansera straffmätningen
inte får skymma det intresse som finns av att för normalfall ha en
etablerad praxis som underlättar lagföring genom strafföreläggande.
Straffskalan medger redan i dag en nyanserad bedömning av storleken
på böterna och är enligt regeringens mening i och för sig väl avvägd vad
avser brott mot knivförbudslagen i normalfallet. Det kan emellertid
finnas skäl att se strängare på vissa allvarliga brott mot lagen. Regeringen
delar därför utredningens bedömning att en särskild skala för grovt brott
bör införas. Som grovt brott bör framför allt bedömas att någon innehar
föremål av särskilt farlig art eller innehav av farligt föremål i
sammanhang där det föreligger synnerlig fara för att det skall komma till
användning vid brott mot liv eller hälsa. Också innehav av större
mängder farliga föremål bör kunna bedömas som grovt brott. Detsamma
gäller en överträdelse av saluhållandeförbudet, om exempelvis
överlåtelse skett i större skala eller om den har varit av särskilt farlig art,
såsom annonsering, exponering eller försäljning till en krets av yngre
personer.
28 Kostnadskonsekvenser
Som framgår av avsnitt 22 föreslår regeringen att Rikspolisstyrelsen skall
få vissa ytterligare uppgifter när det gäller tillämpningen av vapenlagen
och utvecklingen av regelsystemet på området. Det föreslås också att
Rikspolisstyrelsen skall få ett mer övergripande ansvar för att följa
utvecklingen på vapenområdet, bl.a. skall styrelsen lämna en årlig
rapport till regeringen. Dessa utvidgade uppgifter ligger väl i linje med
Rikspolisstyrelsens roll som en stabsmyndighet inom polisväsendet. Det
ökade resursbehov som de nya uppgifterna kan föra med sig torde till en
del motsvaras av de besparingar inom polisväsendet som helhet som
uppkommer genom att regelsystemet hålls uppdaterat och eventuella
behov av förändringar uppmärksammas tidigt. Dessutom måste ett utökat
ansvar på vapenområdet anses överensstämma med den allmänna
målsättningen att öka de brottsförebyggande inslagen i polisens
verksamhet. De nya uppgifterna bör därför rymmas inom den befintliga
utgiftsramen.
Vad sedan gäller de övriga enskilda förslagens inverkan på
tillståndsmyndigheternas arbetsbelastning gör regeringen följande
bedömning.
Vad först gäller förslaget att tidsbegränsa tillstånden för vissa
vapentyper att gälla i högst fem år kan inledningsvis konstateras att detta
kommer att få genomslag först när denna tidsperiod gått ut, och det blir
aktuellt att förnya tillstånd. Avsikten är vidare att den som har flera
tidsbegränsade tillstånd skall kunna få dessa prövade på nytt i ett
sammanhang, vilket gör förfarandet mindre resurskrävande än vad som
annars skulle bli fallet. Till detta kommer att den förnyade prövningen av
de tidsbegränsade tillstånden i princip endast skall avse frågan om
sökanden fortfarande har behov av vapnet/vapnen i fråga och således är
av relativt enkel beskaffenhet. Vad sedan gäller förslaget om viss
utvidgning av möjligheterna att förvara vapen hos annan än
tillståndshavaren är detta avsett att ersätta det nuvarande systemet med
anmälan som gäller i dag, varför förslaget inte bedöms få särskilt stor
inverkan på tillståndsmyndigheternas arbetsbörda.
Den utökade prövningen av förutsättningarna för att erhålla prydnads-
och minnesvapen kan komma att kräva ökade resurser. Emellertid är det
sannolikt att bestämmelserna får den effekten att många av dem som i
dag skulle ansöka om sådant tillstånd fortsättningsvis avstår från att
inkomma med ansökan. Det är inte möjligt att i dag bedöma i vilken mån
belastningen på tillståndsmyndigheterna kommer att öka eller minska till
följd av förslaget.
Förslaget om en något mera ingående prövning vid ansökan om
tillstånd att inneha fler än fyra jaktvapen kommer sannolikt att medföra
en viss ökad belastning på tillståndsmyndigheterna. Det är även avseende
dessa ärenden svårt att på förhand avgöra hur stor ökningen kommer att
bli. Några avsevärda mängder torde det dock inte bli fråga om. Som
förslaget är utformat torde prövningen i flertalet fall inte heller bli av
särskilt komplicerad natur. Även här kan de nya bestämmelserna vidare
komma att utgöra en i viss mån hämmande faktor på antalet ansökningar.
Förslaget om ett generellt krav på säkerhetsskåp leder till att behovet
av att meddela särskilda förvaringsföreskrifter kommer att minska i
avsevärd utsträckning, vilket således gör att resurser frigörs hos
tillståndsmyndigheterna.
Sammanfattningsvis kan sägas att det är svårt att på förhand avgöra i
vilken omfattning antalet ärenden hos tillståndsmyndigheterna kommer
att öka till följd av regeringens förslag i dessa delar. Det kan dock
konstateras att den sakliga prövning som skall göras i flertalet fall inte är
av alltför komplicerad beskaffenhet. Vidare bör vägas in den
omständigheten att ett nytt ärendehanteringssystem är under installation
hos polisen, vilket torde komma att leda till en mer effektiv och rationell
handläggning av vapenärendena. Till detta kommer att några av förslagen
innebär direkta resursbesparingar hos tillståndsmyndigheterna.
Vad slutligen gäller förslagen om inspektion av förvarande av
skjutvapen och kontrollen av förbudet mot innehav av skjutvapen på
allmän plats kan konstateras att detta utgör åtgärder som får ses som en
del av polismyndigheternas normala brottsförebyggande arbete och kan
därför inte bedömas föranleda ökade kostnader.
Sammantaget gör regeringen den bedömningen att de
kostnadsökningar som reformen kan komma att ge upphov till ryms inom
befintliga kostnadsramar. I ett samhällsekonomiskt perspektiv torde
reformen på sikt kunna leda till besparingar för staten bl.a. i form av
minskad brottslighet.

29 Författningskommentar
29.1 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
2 kap. Tillstånd och register

1 §
Den nya bestämmelsen i första stycket c innebär att det i stället för
godkännande av polismyndighet uppställs krav på tillstånd för att
yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn. Den som
yrkesmässigt driver sådan verksamhet skall alltså ha tillstånd. För
tydlighetens skull bör det påpekas att detta inte innebär att det för sådan
verksamhet är ett krav att den bedrivs yrkesmässigt. Det är tvärtom
fortfarande möjligt att lämna över ett skjutvapen för reparation eller
översyn till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha
vapnet (se 4 kap. 3 §). Vid utformningen av bestämmelsen har hänsyn
tagits till Lagrådets synpunkter.
Enligt den nya bestämmelsen i första stycket d gäller i fråga om
skrotning ett motsvarande krav på tillstånd vare sig verksamheten bedrivs
yrkesmässigt eller inte.
I sak innebär detta inte någon större ändring i förhållande till vad som
tidigare gällde om krav på godkännande av polismyndighet.
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 11.

3 §
I punkten b anges de förutsättningar som en sammanslutning skall
uppfylla för att kunna ges tillstånd att inneha egna skjutvapen.
Bestämmelsen anger vidare för vilka huvudsakliga ändamål
ifrågavarande organisationer får meddelas tillstånd.
Enligt den nya bestämmelsen i 11 kap. 2 § k får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka
sammanslutningar som skall anses uppfylla nämnda krav.
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 6.2.

4 §
I paragrafen har i förtydligande syfte gjorts ett tillägg enligt vilket
tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om den enskilde
behöver vapnet för ett godtagbart ändamål. Tillägget syftar till att
klargöra att behovsrekvisitet endast är relevant för de ändamål som är
förenliga med vapenlagstiftningen. Bestämmelsen har utformats enligt
Lagrådets förslag. Tillägget behandlas närmare i avsnitt 6.1.1.

5 §
Enligt bestämmelsen i andra stycket andra meningen, som är ny, skall ett
skjutvapen för vilket tillstånd meddelas för skjutning vara lämpat för det
ändamål som tillståndet skall avse. Bestämmelsen behandlas närmare i
avsnitt 6.1.2.

5 a §
I paragrafen, som är ny, anges förutsättningarna för att meddela tillstånd
till innehav av skjutvapen med huvudsakligt prydnadsvärde eller särskilt
affektionsvärde. Bestämmelsen innebär en skärpning i förhållande till
tidigare lagstiftning. Utöver vad som tidigare gällde krävs således för
tillstånd att vapnet görs varaktigt obrukbart. Undantag görs för det fallet
att det föreligger särskilda skäl för att vapnet skall få behållas i brukbart
skick. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.1.4.

6 §
Enligt bestämmelsen i andra stycket, som är ny, skall tillstånd till
innehav av helautomatiska skjutvapen och enhandsvapen för flerskott
alltid tidsbegränsas till att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar
mot det. Med skjutvapen för flerskott avses ett vapen som kan avfyra mer
än en skott utan omladdning. Med särskilda skäl avses
undantagssituationer då det står klart att innehavarens behov av vapnet är
av permanent karaktär. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.1.3.

8 §
Ändringen i andra stycket innebär att skyttesammanslutningar bytts ut
mot sådana sammanslutningar som avses i den nya bestämmelsen i 2 kap.
3 § b. Se avsnitt 6.2.

10 §
Ändringarna i andra stycket innebär att tillstånd att driva handel med
skjutvapen alltid skall begränsas till sin omfattning. Enligt bestämmelsen
skall det i tillståndet således anges vilka typer av skjutvapen och vilket
antal av varje typ av skjutvapen det avser. Ändringen syftar till att
klargöra att generella tillstånd till handel med skjutvapen inte får
meddelas. Tillstånd får således inte beviljas för andra typer av skjutvapen
än för vilka sökanden uppfyller kraven på kunskap och yrkesmässighet.
Antalet skall anpassas till vad som behövs med hänsyn till den
förväntade omsättningen. Naturligtvis måste även sökandens möjligheter
att anordna säker förvaring av skjutvapen beaktas i detta sammanhang.
Av bestämmelsen i tredje stycket, som är ny, följer att en
vapenhandlare inte har rätt att inneha andra helautomatiska skjutvapen än
sådana som har anskaffats för en viss köpare. Vapenhandlaren skall
således kunna visa att det finns en köpare till vart och ett av de
helautomatiska skjutvapen som han i egenskap av vapenhandlare har i sin
besittning. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.
Ändringarna behandlas närmare i avsnitt 8.

13 §
Ändringen innebär att skyttesammanslutningar bytts ut mot sådana
sammanslutningar som avses i den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 § b. Se
avsnitt 6.2.
Ändringarna i övrigt är av endast språklig karaktär.

14 §
Ändringarna utgör följdändringar till ändringar i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. och
tullagen (1994:1550) samt de förändringar som har gjorts i polisens
organisation där länsstyrelsen inte längre är högsta ansvariga myndighet i
länet.
Ändringen innebär sålunda dels att frihamn bytts ut mot frizon
eller frilager , dels att länsstyrelsen bytts ut mot polismyndigheten .
Den tidigare andra meningen i första stycket har utgått på grund av att
det förfarande som avses ( hemtagning under förfogandeförbud ) inte
längre är tillåtet enligt lagen om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. I enlighet med detta har vidare
bestämmelsen i andra stycket utgått.

16 §
Enligt bestämmelsen i andra meningen, som är ny, krävs särskilt tillstånd
vid varje införseltillfälle för att föra in helautomatiska skjutvapen till
Sverige. Generellt införseltillstånd får således inte meddelas för sådana
vapen. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.

3 kap. Utlåning av skjutvapen

3 §
Ändringen i punkt a innebär att skyttesammanslutning bytts ut mot sådan
sammanslutning som avses i den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 § b. Se
avsnitt 6.2.

4 §
Ändringen i första stycket innebär att skyttesammanslutning bytts ut mot
sådan sammanslutning som avses i den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 § b.
Se avsnitt 6.2.

6 §
Ändringen i första stycket innebär att skyttesammanslutning bytts ut mot
sådan sammanslutning som avses i den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 § b.
Se avsnitt 6.2.
Ändringarna i övrigt är av endast språklig karaktär.

8 §
Ändringen innebär att skyttesammanslutning bytts ut mot sådan
sammanslutning som avses i den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 § b. Se
avsnitt 6.2.

4 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen

3 §
Ändringen utgör en följdändring till ändringen i 2 kap. 1 § första stycket
c och d.

5 kap. Förvaring och transport av skjutvapen och ammunition

2 §
Bestämmelsen i första stycket, som är ny, innebär en skärpning av de
generella förvaringsbestämmelserna.
Skjutvapen skall, när de inte brukas, alltid förvaras i säkerhetsskåp
eller i lika säkert förvaringsutrymme. Med det sistnämnda menas att
förvaringsutrymmet minst skall utgöra ett likvärdigt alternativ till ett
godkänt säkerhetsskåp. Som exempel kan nämnas egenhändigt
konstruerat säkerhetsskåp eller kassun. Delad förvaring av skjutvapen är
således inte längre ett godtaget förvaringsalternativ.
I andra stycket anges vissa undantag från det generella
förvaringskravet. De föremål som omfattas av undantaget skall dock
förvaras på ett sådant sätt att det inte finns risk för att någon obehörig
kommer åt dem, vilket innebär att tidigare förvaringskrav alltjämt gäller i
dessa fall. Detsamma gäller beträffande ammunition. I fråga om
förvaring av ammunition finns dessutom bestämmelser i lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
Ändringarna behandlas närmare i avsnitt 9.1.

3 §
Bestämmelserna i paragrafen, som delvis är nya, anger förutsättningarna
för förvaring av skjutvapen hos någon annan än tillståndshavaren.
De nya bestämmelserna innebär en viss lättnad i förhållande till de
tidigare bestämmelserna i det att en något större möjlighet att förvara
sina skjutvapen hos annan erbjuds. Huvudregeln är dock fortfarande att
det är tillståndshavaren själv som skall ta hand om och förvara sina
vapen. För att förvara skjutvapen hos annan krävs att innehavaren inte
själv kan ta hand om sina skjutvapen eller att det annars föreligger
särskilda skäl. Exempel på vad som menas med särskilda skäl finns i
avsnitt 9.3. Eftersom det införts ett generellt krav på att skjutvapen skall
förvaras i säkerhetsskåp finns det anledning att påpeka att det
förhållandet att en vapeninnehavare av någon anledning inte innehar ett
godkänt säkerhetsskåp eller motsvarande inte utgör tillräckligt skäl för att
medge förvaring hos annan. Envar som innehar skjutvapen måste vara
beredd att uppfylla kraven på säker förvaring i och för sig.
För att få förvara skjutvapen hos annan krävs tillstånd. I förtydligande
syfte har en hänvisning gjorts till bestämmelserna om utlåning av
skjutvapen, vilket inte kräver tillstånd. Bestämmelsen har utformats
enligt Lagrådets förslag.
Enligt första stycket sista meningen skall tillstånd att förvara
skjutvapen hos annan tidsbegränsas. Hur lång tid tillståndet skall avse får
avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Bestämmelsen har
placerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Till följd av att det enligt de nya bestämmelserna är
tillståndsmyndigheten som prövar frågan om förvaring hos annan inom
ramen för ett tillståndsförfarande har den tidigare bestämmelsen i första
stycket sista meningen utgått.

4 §
Enligt bestämmelsen i andra meningen, som är ny, skall ett skjutvapen
som transporteras vara oladdat och, om det lämpligen kan ske, isärtaget
och nerpackat. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 9.2.

6 §
Paragrafen är ny. Av bestämmelsen följer att det, i likhet med vad som
gäller för knivar och liknande föremål enligt lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål, som huvudregel är
förbjudet att medföra skjutvapen på allmän plats m.m. Bestämmelsen har
på Lagrådets förslag fått en något annorlunda utformning i förhållande
till motsvarande bestämmelse i lagen om förbud beträffande knivar och
andra farliga föremål. Avsikten är dock att bestämmelsen skall tillämpas
på motsvarande sätt. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.

7 §
Paragrafen, som är ny, innebär att alla som har tillstånd att inneha
skjutvapen är skyldiga att tillåta kontroll av förvaringen. Sådan kontroll
får utföras av tillståndsmyndigheten. Kontrollen skall föregås av
underrättelse inom skälig tid före förrättningen. Kontroll av förvaring
kan genomföras som stickprovskontroller eller på förekommen
anledning. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 9.4.

6 kap. Återkallelse av tillstånd, omhändertagande av vapen och
ammunition, m.m.

1 §
Ändringarna i första stycket innebär för det första att tillstånd att inneha
skjutvapen eller att föra in skjutvapen till Sverige skall återkallas om
förutsättningarna härför är uppfyllda. Det fakultativa momentet har
således utgått. För det andra innebär ändringarna att grunderna för
återkallelse enligt tidigare punkt a och b har utgått, eftersom återkallelse i
de fallen kan ske med stöd av grunden att tillståndshavaren visat sig vara
olämplig att inneha vapen. Slutligen har ytterligare en grund för
återkallelse införts, nämligen att tillståndshavaren utan godtagbar
anledning vägrat polismyndigheten tillträde för att kontrollera att
förvaringsbestämmelserna följs. Bestämmelserna behandlas närmare i
avsnitt 13.
Enligt andra stycket, som är nytt, äger vad som sägs i första stycket
motsvarande tillämpning på tillstånd att förvara skjutvapen hos någon
annan. Bestämmelsen har införts som en följd av att krav på tillstånd
föreskrivs i detta fall.

2 §
Ändringen innebär att tillstånd att inneha ammunition skall återkallas om
förutsättningarna härför är uppfyllda. Det fakultativa momentet har
således utgått. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.

3 §
Ändringen innebär att ett tillstånd att driva handel med skjutvapen skall
återkallas om tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel, om
förutsättningarna för tillståndet inte längre finns eller om det annars finns
någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Det fakultativa momentet
har således utgått i dessa fall.
Enligt tredje stycket, som är nytt, äger vad som sägs i första och andra
styckena motsvarande tillämpning på tillstånd att ta emot skjutvapen för
reparation, översyn eller skrotning. Vad gäller tillstånd att ta emot
skjutvapen för skrotning äger bestämmelsen i första stycket a inte någon
relevans, eftersom det för tillstånd för sådan verksamhet inte är någon
förutsättning att denna bedrivs yrkesmässigt. Bestämmelsen har införts
som en följd av att krav på tillstånd föreskrivs i dessa fall. Bestämmelsen
har placerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 13.

4 §
Ändringen i första stycket innebär i sak att ett skjutvapen med tillhörande
ammunition skall tas om hand om förutsättningarna för detta föreligger.
Det fakultativa momentet har således utgått. Ändringen i punkt b utgör
endast en följdändring till att det fakultativa momentet utgått.
Ändringen i andra stycket är av endast språklig karaktär.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 14.

4 a §
Paragrafen, som är ny, innebär att ett skjutvapen får omhändertas om den
som innehar vapnet inte kan visa att han eller hon har rätt att inneha
detsamma. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelse
i 12 kap. 5 § vapenförordningen. Bestämmelsen har utformats enligt
Lagrådets förslag. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 14.

6 §
Ändringarna i bestämmelsen innebär för det första att läkares
anmälningsskyldighet vidgas till att omfatta även den öppna psykiatriska
vården. Någon bedömning av om patienten i fråga innehar skjutvapen
eller inte skall i princip inte ske. Ett undantag görs för den situationen att
det står klart för läkaren att patienten i fråga inte har tillstånd att inneha
skjutvapen. Som exempel kan nämnas att patientens sjukdomshistoria
utesluter detta. För anmälningsskyldighet krävs vidare att patienten i
fråga bedöms vara olämplig att inneha skjutvapen.
Ändringarna behandlas närmare i avsnitt 15.
9 kap. Straff och förverkande

2 §
Enligt tillägget i första stycket b följer att det är straffbelagt att
överlämna ett skjutvapen för förvaring hos någon annan i strid mot
bestämmelserna i 5 kap. 3 §. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt
16. Ändringarna i övrigt är av endast redaktionell karaktär.
Ändringen i första stycket c innebär att skyttesammanslutningar bytts
ut mot sådana sammanslutningar som avses i den nya bestämmelsen i
2 kap. 3 § b. Se avsnitt 6.2.
Ändringen i första stycket g utgör en följdändring till att tidigare
11 kap. 1 § e nu utgörs av punkt d samma paragraf.

3 §
Ändringen i punkt a utgör en följdändring till att tidigare 11 kap.1§ f nu
utgörs av punkt e samma paragraf.

7 §
Enligt paragrafen, som är ny, får åtal för olovligt innehav av skjutvapen
eller ammunition, som uppdagas genom att vapnet eller ammunitionen
frivilligt lämnas till polisen, väckas av åklagaren endast om det är
motiverat från allmän synpunkt.
Bestämmelsen är inte avsedd att vara liktydig med en permanent
vapenamnesti. Det skall alltjämt vara möjligt att väcka åtal när det är
motiverat från allmän synpunkt. Ett exempel på ett sådant fall kan vara
att en person beslutar sig för att lämna in ett skjutvapen till polisen först i
och med att han eller hon riskerar att upptäckas och inlämnandet således
inte är frivilligt i egentlig mening. En annan situation när åtal kan vara
befogat är när det olaga vapeninnehavet är av allvarligare slag, t.ex. när
det avser ett vapen utan lagligt användningsområde. Det bör vidare
påpekas att bestämmelsen endast avser brott mot vapenlagen.
Bestämmelsen är således inte tillämplig i fråga om andra brott där olaga
vapeninnehav kan ingå som ett moment, exempelvis förberedelse till rån
eller häleri avseende vapnet i fråga.

11 kap. Bemyndiganden

1 §
Ändringen i punkt c innebär att bemyndigandet ändrats till att avse
sådana frivilliga försvarsorganisationer som avses i förordningen
(1994:524) om frivillig försvarsverksamhet i stället för
skyttesammanslutningar. Se avsnitt 6.2.
Att tidigare punkt d utgått har samband med att punkt k tillkommit i
2 §.

2 §
Ändringen i punkt e innebär att skyttesammanslutningar bytts mot sådana
sammanslutningar som avses i den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 § b. Se
avsnitt 6.2.
Bestämmelsen i punkt k är ny och ger regeringen möjlighet att
bemyndiga Rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om vilka
organisationer som kan anses uppfylla kraven.
Bestämmelsen i punkt l är ny och ger regeringen möjlighet att
bemyndiga Rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om vad som gäller
i fråga om transport av skjutvapen och ammunition.

29.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om
förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
1 §
Ändringen i första stycket innebär att förbudet mot innehav av knivar och
andra farliga föremål utvidgats till att avse även fordon på allmän plats.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 25.1.

4 §
Enligt andra stycket, som är nytt, har en särskild skala för grovt brott
införts. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 27.

29.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
5 kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller
beivra brott

5 §
Ändringen i första meningen innebär att sekretess gäller även för sådana
uppgifter i ärende enligt vapenlagen som inte tillförts något av
vapenregistren. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 19.

Sammanfattning av betänkandet Förbud mot vapen på
allmän plats m.m. (SOU 1996:50)
Utredningens uppdrag

Utredningen tillsattes för att göra en genomgripande översyn av
vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott. I
översynen skulle ingå dels en utvärdering av de ändringar i vapenlagen
som företogs på förslag av 1987 års vapenutredning, dels en utvärdering
av lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga
föremål (knivförbudslagen).

En utvärdering av knivförbudslagen

Flera initiativ till utvärdering av knivförbudslagen har tagits efter det att
senaste lagändringen infördes år 1990 och enkäter har genomförts såväl
hos polismyndigheter som hos åklagarmyndigheter. Av dessa har
huvudsakligen följande framkommit.
Knivförbudslagen i sig ställer inte till några större tolknings- eller
tillämpningsproblem för polisen. Däremot uppstår det oftare problem i
fråga om visitationsreglerna. Det finns uppenbarligen ett behov av en
ingående redogörelse för vilka möjligheter och befogenheter polisen har i
sådana sammanhang.
Polisen ingriper oftast inte på grund av enbart misstanke om
knivinnehav. Brott mot knivförbudslagen uppmärksammas regelmässigt i
samband med att polisen ingriper med anledning av annan brottslighet
eller omhändertar någon som är berusad eller ordningsstörande. De
misstänkta är som regel tidigare kända brottslingar och missbrukare och
är i genomsnitt omkring 30 år. De vanligaste typerna av kniv som tas i
beslag är morakniv/slidkniv, följt av fällkniv/pennkniv; de vanligaste
tillhyggena är knogjärn och yxor.
Frågan om att införa ett generellt förbud mot innehav av knivar m.m.
har berörts vid flera tillfällen, liksom förslag om att införa ett totalförbud
mot innehav av s.k. gatustridsvapen, eller i vart fall totalförbud för
ungdomar under arton år avseende sådana vapen. Majoriteten av de
tillfrågade i enkäterna tycks dock genomgående vara tveksam till en så
ingripande lagstiftning. Däremot är det ett ständigt återkommande förslag
att knivförbudslagens tillämpningsområde skall utvidgas till att gälla
innehav av knivar i fordon på allmän plats. Ett annat förslag är att
saluförandet av knivar skall vara mer restriktivt, framförallt i fråga om
försäljning till ungdomar under arton år. Vidare har många den åsikten
att knivinnehav, i vart fall grövre fall, bör straffas hårdare än det enligt
praxis gör i dag.
Många polismyndigheter menar att den nuvarande lagstiftningen bör
tillämpas oftare och mer konsekvent, att det bör förekomma en högre
polistäthet på utsatta ställen och att man skall utnyttja
närpolisverksamheten effektivt genom närkontakter med ungdomar. I
övrigt tycks de flesta mena att man bäst kommer åt problemen med
knivinnehav och knivanvändning genom en massiv information om
våldet och dess verkningar, såväl för gärningsman som offer.
Av det material som inhämtats anser sig utredningen kunna sluta sig
till att bestämmelserna i knivförbudslagen i stort är väl avvägda och lätta
att tillämpa. De frågor som uppkommit tycks framför allt ha sin orsak i
bristande kunskap om gällande bestämmelser, såväl i fråga om
knivförbudslagens tillämpningsområde som i fråga om möjligheterna att
ingripa mot knivinnehav.
En central fråga när det gäller knivförbudslagen är vad som avses med
begreppet allmän plats. Det har, framför allt genom den offentliga
debatten, framgått att det finns ett behov av att belysa detta begrepp
närmare. I nära anslutning till begreppet allmän plats har en del
frågeställningar uppkommit, t.ex. frågorna om innehavsförbud i
myndighets lokaler eller i fordon. Det har också visat sig finnas ett behov
av att närmare överväga ett utvidgat innehavsförbud i fråga om typ av
föremål och i fråga om plats, ett utvidgat förbud mot att saluhålla farliga
föremål och påföljden för brott mot knivförbudslagen. Dessa frågor
behandlas nedan. Slutligen har utredningen funnit det angeläget att peka
på vikten av att det, vid ingripanden mot knivinnehav, görs en samlad
bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid särskild vikt
bör fästas vid föremålets art liksom det sammanhang i vilket föremålet
innehas.
I fråga om polisens möjligheter att ingripa mot knivinnehav, skulle
troligen en mer konsekvent tillämpning av de regler som redan i dag står
till buds innebära att behovet av vidare befogenheter på detta område
skulle uppfattas som mindre angeläget. Efter genomgången av de
bestämmelser om kroppsvisitation som nu gäller är det utredningens
uppfattning att dessa regler, rätt tillämpade, är tillräckliga för att polisen
skall kunna ingripa i brottsförebyggande syfte och mot dem som redan
har begått ett brott mot knivförbudslagen. Det väsentliga i sammanhanget
tycks således vara att sprida kunskap om de möjligheter som polisen har
att ingripa enligt gällande regler. Det kan var på sin plats att här, liksom
det har gjorts i många andra sammanhang, framhålla vikten av att det
finns tillräckligt med polismän och annan personal med ordningshållande
uppgifter som är närvarande på platser där det erfarenhetsmässigt
föreligger stor risk för våldsbrott, med eller utan knivar eller andra
farliga föremål som redskap.
Utredningen är också av den uppfattningen, att vad som i första hand
krävs för att minska förekomsten av knivinnehav på allmän plats m.m.
inte är en strängare förbudsreglering utan en attitydförändring, framför
allt bland ungdomar. En sådan åstadkoms bäst genom
informationsinsatser.

Knivar m.m.

Ett generellt förbud m.m.

Enligt utredningens mening är det av uppenbara skäl uteslutet att införa
ett förbud mot innehav av alla slags knivar och liknande föremål som
skulle gälla även i bostad. Samtidigt bör man ha klart för sig att den
vanligaste platsen för knivvåld är just bostaden. Knivar och andra
föremål som faller under lagens tillämpningsområde kan ha ett stort
legalt användningsområde även utanför bostäder. Att helt eliminera
förekomsten och brukandet av dessa är inte genomförbart eller ens
önskvärt. Ett generellt förbud måste därför vara förenat med omfattande
undantag, med svåra bedömningsfrågor som följd. Vidare skulle det
troligen krävas kraftigt ökade resurser till de rättsvårdande instanserna
för att möjliggöra en kontroll av efterlevnaden av förbudet. Det kan
också påpekas att det finns en risk för att ett alltför omfattande förbud
urholkar den allmänpreventiva effekt lagen har. Utredningen anser
således inte att det bör införas ett generellt förbud mot innehav av
samtliga föremål som knivförbudslagen är tillämplig på.
Vad avser s.k. gatustridsvapen samt springstiletter och springknivar
anser utredningen att starka skäl talar för att det införs ett generellt
förbud mot innehav av dessa. Ett sådant förbud bör dock vara förenat
med ett tillståndsförfarande, lämpligen reglerat inom ramen för en
samlad vapenlagstiftning. Utredningen föreslår därför inte något sådant
förbud i nuläget, utan avser att närmare överväga frågan i samband med
översynen av vapenlagen. Med hänsyn härtill föreslår utredningen inte
heller någon ändring av åldersgränsen i fråga om springstiletter och
springknivar.

Allmän plats

Begreppet allmän plats i knivförbudslagen har samma innebörd som det
har i brottsbalken. Med allmän plats avses här plats, inom- eller utomhus,
som är upplåten för eller frekventeras av allmänheten. Om allmänheten
har tillträde till platsen endast under vissa tider är platsen allmän under
dessa tider men inte annars. Som exempel på allmänna platser i
brottsbalkens mening kan nämnas vägar, gator, torg, parker, för
allmänheten tillgängliga delar av flygplatser och andra trafikområden,
väntsalar, buss-, spårvagns- och tunnelbanestationer samt tåg, båtar,
bussar och andra allmänna kommunikationsmedel. Även hotell,
restauranger, affärslokaler, teatrar, biografer, idrottsområden, bad- och
campingplatser, kyrkogårdar o.dyl. utgör allmänna platser, allt i den mån
och under den tid allmänheten har tillträde till dem. Undantagna är dels
enskilda områden dit allmänheten inte har tillträde, dels skog och mark
dit allmänheten visserligen äger tillträde men någon allmänhet inte
brukar finnas. Trots att en del svårlösta avgränsningsproblem ibland
uppkommer kan dessa enligt utredningens mening inte lösas genom en
annan definition av begreppet eller en mer omfattande exemplifiering.

Sjukhus, myndighets lokaler och liknande

Väntrum och andra lokaler, dit allmänheten har tillträde, är som regel att
betrakta som allmänna platser. Här är det alltså redan i dag förbjudet att
inneha knivar m.m. om innehavet inte är befogat. Det skulle bli svårt att
på ett tillfredsställande sätt avgränsa ett straffbart område som sträckte
sig även till undersökningsrum, enskilda tjänsterum m.m. Det är
dessutom klart tveksamt om ett sådant förbud är motiverat. Det är
vanligtvis först när den hotfulla situationen uppstått som någon form av
ingripande blir aktuellt. Personen i fråga har då i de flesta fall redan gjort
sig skyldig till ett brott mot brottsbalken, t.ex. olaga hot eller försök till
misshandel, och kniven kan under sådana förhållanden som regel
beslagtas på grund härav. Sammantaget anser utredningen inte att
innehavsförbudet bör utvidgas till att avse också enskilda platser på
sjukhus, myndighets lokaler m.m.

Fordon på allmän plats

Utredningen föreslår att det i knivförbudslagen införs ett tillägg om
förbud mot att inneha knivar m.m. i fordon på allmän plats.
En utbredd uppfattning bland dem som har att tillämpa
knivförbudslagen är att det bör vara straffbart att inneha knivar och andra
farliga föremål även i fordon, om dessa befinner sig på allmän plats och
innehavet inte är befogat. Ett allmänt rådande synsätt är att sådana
innehav för närvarande inte är förbjudna enligt knivförbudslagen, med
hänvisning till att bilen i sig anses utgöra enskild plats. Utredningen är
dock av den uppfattningen att ett fordon inte bör betraktas som en enskild
plats i sig, utan att det är platsen där bilen befinner sig som skall vara
avgörande för om innehavsförbudet på allmän plats är tillämpligt eller
inte. Även om utredningen således menar att ett obefogat innehav av kniv
i en bil på allmän plats redan med dagens lagstiftning borde anses som
straffbart kan det, med hänsyn till den allmänt rådande uppfattningen,
vara lämpligt att uttryckligen i lagtexten ange att det är förbjudet att
inneha kniv i fordon som befinner sig på allmän plats.
Det är här av stor vikt att notera att det endast är sådana innehav av
knivar och andra farliga föremål som ger anledning att befara att de skall
komma till användning vid våldsbrott som avses med förbudet. Enligt
utredningens mening bör området för straffrihet, med en generös
tillämpning av undantagsreglerna, vara särskilt stort i dessa fall.

Saluhållande

Flertalet av de knivar som kommer till användning vid brott mot liv eller
hälsa är vanligt förekommande knivar med annars naturliga och legitima
användningsområden. Sådana måste få förekomma i samhället och ett
förbud mot saluhållande och överlåtelse av endast vissa kategorier av
knivar skulle med anledning härav troligen endast få en marginell
betydelse. Ett saluhållandeförbud kan vidare medföra problem som är
svåra att överblicka för den marknad som handhar försäljningen av
knivar. Ett annat problem är att på ett lämpligt sätt avgränsa den
förbjudna kretsen, inte minst med tanke på att knivar i allmänhet har ett
stort användningsområde och att nya typer av knivar ständigt dyker upp
på marknaden.
Vad avser ungdomar är det inte realistiskt att tänka sig att de inte
skulle tillåtas ha tillgång till knivar m.m. i allmänhet. Ett förbud mot att
försälja knivar till ungdomar kan därför, enligt utredningens mening,
knappast få någon större praktisk betydelse. Att införa ett förbud mot att
försälja vissa slag av knivar till ungdomar möter samma hinder som
nämnts ovan.
I sammanhanget har utredningen noterat att några av de större
postorderföretagen den senaste tiden på eget initiativ väsentligen minskat
sin exponering av knivar, i synnerhet stridsknivar som ''''''''Combat knife''''''''
och liknande. Det förekommer också att det från branschens sida
uppställs krav på att köparen skall vara över arton år.
Sammantaget anser utredningen således inte att ett utvidgat
saluhållandeförbud är motiverat.

Skjutvapen m.m.

Förvaringsbestämmelserna i vapenlagen syftar till att förhindra att
obehöriga kommer åt vapnen. Vad avser den legala vapeninnehavarens
handhavande av vapnet finns det emellertid inte någon reglering
motsvarande den som gäller för knivar m.m. enligt knivförbudslagen,
trots att samma argument som motiverar ett knivförbud på allmän plats i
hög grad kan göras gällande även beträffande skjutvapen.
Särskilt med hänsyn till den ökade våldsanvändningen i samhället vore
det önskvärt om polisen i brottsförebyggande syfte kunde ingripa mot ett
handhavande av vapnet som framstår som direkt olämpligt, redan innan
en farlig situation uppkommit och utan att behöva ställas inför alltför
besvärliga avvägningsfrågor. Utredningen föreslår därför att det i
knivförbudslagen upptagna förbudet mot innehav av knivar m.m. skall
omfatta även skjutvapen.
Bestämmelsens placering i knivförbudslagen innebär att samma
bedömningsgrunder blir tillämpliga. Vid bedömningen av om ett innehav
är befogat bör således, liksom beträffande knivförbudet, föremålets art
vara av stor betydelse, ävensom det sammanhang i vilket det innehas. Att
notera är dock att bedömningen av en invändning bör ses mot bakgrund
av att den som innehar vapen med tillstånd har kvalificerat sig för detta
genom att, vid den prövning polismyndigheten gjort, ha befunnits
lämplig såsom vapeninnehavare. Om inga andra omständigheter talar
emot det bör således en rimlig förklaring till innehavet på platsen godtas.
I fråga om skjutvapen finns bestämmelser om sådana i vapenlagen.
Utredningen föreslår att avgränsningen av de föremål som skall omfattas
av förbudet sker genom en hänvisning till de skjutvapen och vissa andra
föremål som omfattas av vapenlagen. Härigenom kommer även s.k. soft
air guns, som särskilt omnämns i direktiven, att omfattas av förbudet.
För att inga oklarheter skall uppstå i lagvalshänseende anser
utredningen att det i knivförbudslagen bör införas en särskild
bestämmelse som föreskriver att ansvar enligt denna lag inte inträder om
straff för vapenbrott kan komma i fråga. Härmed förstås också att vapnet
i förekommande fall skall förklaras förverkat enligt vapenlagen.

Vapenattrapper m.m.

Frågan om vapenattrapper m.m. har varit uppe i många sammanhang.
Naturligtvis är det otillfredsställande att sådana föremål kommer till
användning vid brott, liksom det finns anledning att beakta risken för att
nödvärnssituationer med våldsanvändning uppkommer. Ett generellt
förbud mot vissa slag av föremål kräver dock att den förbjudna kretsen är
klart avgränsad. Inte minst med hänsyn till att i princip vilka föremål som
helst kan komma till användning i t.ex. rånsituationer och då stora
svårigheter möter att på ett lämpligt sätt avgränsa den förbjudna kretsen,
anser utredningen inte det motiverat att föreslå något generellt förbud
mot att inneha eller saluhålla vapenattrapper m.m.
Ett förbud mot att inneha vissa slag av föremål på sådana platser som
omfattas av knivförbudslagen skulle emellertid inte utgöra ett så
omfattande ingrepp i den personliga sfären som fallet vore med ett
generellt förbud, varför kravet på beskrivningen av den förbjudna kretsen
kan sättas något lägre. En lämpligt avvägd reglering är därför, enligt
utredningens mening, att det i knivförbudslagen införs ett förbud mot
innehav av föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid
hot om brott mot liv eller hälsa, vilket knyter an till det redan gällande
förbudet mot innehav av föremål som är ägnade att användas som vapen
vid sådant brott. Vid bedömningen av om ett innehav är särskilt ägnat att
användas vid hot om sådant brott måste naturligtvis stor vikt läggas vid
föremålets art och det sammanhang i vilket det innehas. De föremål som
utredningen närmast har tänkt på är välliknande skjutvapenkopior men
även andra vapenliknande föremål kan komma i fråga.

Påföljd vid brott

Utredningen har konstaterat att tillämpningen av straffskalan är tämligen
onyanserad. En vanlig påföljd är penningböter, i de flesta fall tolvhundra
kronor. Det finns dock numera på sina håll en tendens till att man ser
allvarligare på brottet och låter påföljden bli dagsböter.
Utredningen anser att större hänsyn bör tas till omständigheterna i det
enskilda fallet. Sålunda bör upprepade brott mot knivförbudslagen eller
fall där omständigheterna varit försvårande, exempelvis då en kniv
innehafts på en särskilt skyddsvärd plats eller där innehavet annars
framstått som särskilt farligt, medföra en strängare påföljd än det i
praktiken gör i dag. Straffskalan medger redan i dag en mer nyanserad
bedömning av storleken på böterna och är enligt utredningens mening i
och för sig väl avvägd vad avser brott mot knivförbudslagen i
normalfallet. Det kan emellertid finnas skäl att se strängare på vissa
allvarliga brott mot lagen, i synnerhet om det införs ett förbud mot att
inneha skjutvapen på allmän plats. Möjligen skulle en bestämmelse om
grovt brott även medföra att praxis beträffande brott av normalgraden
blev mer nyanserad. Utredningen föreslår därför att en särskild skala för
grovt brott införs. Som grovt brott bör framför allt bedömas att någon
innehar föremål av särskilt farlig art eller innehav av farligt föremål i
sammanhang där det föreligger synnerlig fara för att det skall komma till
användning vid brott mot liv eller hälsa. Också innehav av större
mängder farliga föremål bör bedömas som grovt brott. Likaså bör en
överträdelse av saluhållandeförbudet kunna bedömas som grovt brott, om
exempelvis överlåtelse skett i större skala eller om den har varit av
särskilt farlig art, såsom annonsering, exponering eller försäljning till en
krets av yngre personer.

Möjligheter att ingripa

I vapenutredningens uppdrag ingår endast att belysa polisens möjligheter
att enligt gällande lagstiftning vidta åtgärder för att uppdaga och ingripa
mot brott. Utredningen har alltså inte att föreslå några ändringar i denna
del. Ämnesområdet har för övrigt varit föremål för en genomgripande
översyn av Polisrättsutredningen, vars betänkanden för närvarande
bereds inom Justitiedepartementet.
Utredningen har i vissa hänseenden försökt åskådliggöra tillämpningen
av de bestämmelser som reglerar de rättsliga förutsättningarna för olika
typer av ingripanden, t.ex. skälig misstanke.

Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål1
Härigenom föreskrivs att lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Lag (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra
farliga föremål
Lag (1988:254) om förbud mot
vapen på allmän plats m.m.

1 §
Knivar, andra stick- och skärvapen
och andra föremål som är ägnade
att användas som vapen vid brott
mot liv eller hälsa får inte innehas
på allmän plats eller inom
skolområde där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs.
1 §
Denna lag gäller skjutvapen enligt
vapenlagen (1996:67) och sådana
föremål som i vapenlagen
jämställs med skjutvapen, knivar,
andra stick- och skärvapen samt
föremål i övrigt som är ägnade att
användas som vapen vid brott mot
liv eller hälsa. Lagen gäller även
sådana föremål som är särskilt
ägnade att användas vid hot om
sådant brott.

2 §
Föremål som angetts i 1 § får inte
innehas på allmän plats, i fordon
på allmän plats eller inom
skolområde där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs.
Förbudet i första stycket gäller inte, om föremålet enligt särskilda
föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om
innehavet annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och
övriga omständigheter är att anse som befogat.
Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet
snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller
springknivar) får inte innehas av personer under 21 år.

2 §
Knogjärn, kaststjärnor eller andra
sådana föremål som är särskilt
ägnade att användas som vapen
vid brott mot liv eller hälsa samt
springstiletter eller springknivar
får inte överlåtas till personer
under 21 år eller saluhållas.
3 §
Knogjärn, kaststjärnor eller andra
sådana föremål som är särskilt
ägnade att användas som vapen
vid brott mot liv eller hälsa samt
springstiletter eller springknivar
får inte överlåtas till personer
under 21 år eller saluhållas.
I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen
(1996:67) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för
första stycket.

3 §
I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen
(1996:67) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för
denna lag.

4 §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 §
skall dömas till böter eller fängelse
i högst sex månader. I ringa fall
döms inte till ansvar.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 2 eller 3 §
döms till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Om brottet är grovt, döms till
fängelse i högst ett år.
I ringa fall döms inte till ansvar.

5 §
Bestämmelsen i 4 § tillämpas inte,
om straff kan ådömas för
vapenbrott enligt 9 kap. 1 §
vapenlagen (1996:67).

5 §
Knivar eller andra föremål som
innehafts i strid mot 1 § eller som
överlåtits eller saluhållits i strid
mot 2 § skall förklaras förverkade,
om det inte är uppenbart oskäligt.

6 §
Föremål som innehafts i strid mot
2 § eller som har överlåtits eller
saluhållits i strid mot 3 § skall
förklaras förverkade, om det inte
är uppenbart oskäligt.

Förteckning över remissinstanserna
Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen), Svea hovrätt,
Göteborgs tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i
Stockholms län, Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län,
Polismyndigheten i Malmöhus län, Brottsförebyggande rådet,
Skolverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund,
Svenska Polisförbundet, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Vapenägares
Förbund och Svensk Handel.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i
Stockholm, Linköping, Göteborg och Umeå.
Yttrande har därutöver inkommit från Statens naturvårdsverk samt från
John Erik Ahlberg.

Sammanfattning av betänkandet En samlad
vapenlagstiftning (SOU 1998:44)
Allmänt

Utredningens uppdrag har varit att göra en genomgripande översyn av
vapenlagstiftningen som ett led i samhällets arbete med att förhindra
våldsbrott.
Utredningsarbetet har inletts med en omfattande enkät till landets alla
enheter inom polismyndigheterna som handlägger vapenärenden och en
enkät till myndigheternas kriminalavdelningar. Utfallet av enkäterna kan
sammanfattas med att det inte tycks föreligga några större problem med
tillämpningen av vapenlagstiftningen. Somliga enheter anser dock att
bestämmelserna om förvaring av skjutvapen bör skärpas och att
möjligheterna till kontroll av förvaringen bör utökas.
Utredningen har i sina allmänna utgångspunkter konstaterat att
lagtekniska förändringar av vapenlagstiftningen inte är något särskilt
effektivt instrument för att hindra eller ens minska våldsbrottsligheten.
Vad som egentligen torde behövas för det angivna syftet är enligt
utredningens mening en reduktion av antalet vapen som legalt får finnas i
samhället (nu mer än två miljoner). Utredningen uttalar också att den inte
skulle ha några principiella invändningar mot en sådan ordning som nu
har genomförts i Storbritannien. Där har införts ett allmänt förbud mot
enhandsvapen. Det är emellertid knappast en uppgift för en s.k.
expertutredning att göra en bedömning av hur långt man bör gå vid en
sådan reduktion eller vilka ändamål som alltjämt skulle bedömas som
godtagbara.
Utredningen instämmer i 1987 års vapenutrednings principiella
uttalande att det numera inte kan anses vara en mänsklig rättighet att
inneha skjutvapen. Det kan dock ifrågasättas om lagstiftningen praktiskt
sett har någon förändrad innebörd i detta hänseende. Det kan väl
knappast finnas så många fler än de mer än 750 000 personer som nu har
skjutvapentillstånd som skulle vilja ha det. Utredningen har funnit att det
är dags att ta bort det sedan länge använda grundrekvisitet att det skall
föreligga "behov" av skjutvapen. I stället föreslår utredningen efter
internationell förebild att termen "giltigt skäl" skall införas för att
markera att det är samhället som anger ramarna för vad som skall vara
tillåtet och inte medborgarnas behov av skjutvapen.
En återkommande faktor som utredningen har funnit utgöra hinder för
mer drastiska åtgärder, t.ex. utökade tillståndskrav och mera
kontrollverksamhet, är att dessa skulle medföra stora krav på resurser hos
polismyndigheterna och därmed, med nuvarande förutsättningar, inte
skulle innebära några praktiska förändringar.

Om skjutvapen

Hösten 1996 fanns det i Sverige 760 218 vapeninnehavare som
tillsammans innehade 2 090 331 registrerade skjutvapen. I genomsnitt
innehar en vapeninnehavare 2,8 tillståndspliktiga skjutvapen. I
förhållande till folkmängden har Sverige ungefär ett vapen på var fjärde
innevånare. Sverige är således ett relativt vapentätt land. Det är dock
svårt att på ett rättvisande sätt jämföra vapenstatistik mellan olika länder,
eftersom vapen som är tillståndspliktiga i ett land kanske inte är det i ett
annat land och därför inte ingår i det landets statistik över registrerade
skjutvapen.
De flesta skjutvapen i Sverige är utan tvekan jaktvapen.
Uppskattningsvis är omkring 75 procent av alla tillstånd beviljade för
jaktändamål. Andelen målskyttevapen är troligen 10 15 procent och
andelen samlings-, prydnads- och minnesvapen omkring 10 procent.
Omkring 1 856 000, eller närmare 90 procent, av landets registrerade
skjutvapen är gevär. Omkring 144 500, eller närmare 7 procent, är
enhandsvapen och omkring 3 500, eller knappt 0,2 procent, är
helautomatiska skjutvapen.

Innehav av skjutvapen

Det finns i dag inte i lagen, dess förarbeten eller förordningen angivet
vilka krav en sammanslutning bör uppfylla för att kunna få inneha
skjutvapen. I stället anges i vapenförordningen endast vilka dessa
sammanslutningar/förbund är. Frågan om vilka som får meddelas
tillstånd är inte okontroversiell. Utredningen menar att man bör försöka
lösa den på längre sikt dels genom att i lagen generellt ange vilka
kriterier som skall vara uppfyllda för att en sammanslutning skall kunna
komma i fråga för eget tillstånd, dels genom att i viss mån förändra den
nuvarande beslutsordningen. De grundläggande kraven som bör ställas är
att en sammanslutning kan uppvisa en stabil organisation och en
kontinuerlig skytteverksamhet samt att den bedriver ett skytte som
uppfyller godtagbara krav på säkerhet.
I dag beslutar regeringen vilka sammanslutningar som skall godkännas
för vapeninnehav. Frågan är dock svårbedömd för regeringen, inte minst
på grund av att det inte finns någon kontinuerlig uppföljning av
verksamheten inom sammanslutningarna. Detta innebär att det dels inte
finns någon samhällskontroll över att de sammanslutningar som tagits
upp i vapenförordningen fortfarande håller sådan klass att de kan betros
med egna skjutvapen, dels att sådana förbund som har starka skäl att vilja
erhålla ifrågavarande status har mycket svårt att få sin sak prövad.
Givetvis är det inte rimligt att föreslå att Regeringskansliet skall belastas
med en sådan uppföljningsuppgift. Rikspolisstyrelsen däremot har helt
andra möjligheter att kontinuerligt följa utvecklingen inom
skytterörelsen. Utredningen föreslår därför att Rikspolisstyrelsen ges i
uppdrag att ha en beredande funktion i form av en kontinuerlig
uppföljning av utvecklingen inom skytterörelsen och vidare att rådge
regeringen i fråga om vilka sammanslutningar som bör ha sådan status att
de får meddelas tillstånd att inneha egna skjutvapen. De
sammanslutningar som i dag tas upp i vapenförordningen torde därvid
vara självskrivna.
De allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd bör uttryckas
på ett tydligare sätt i lagstiftningen. De huvudsakliga krav som därvid
ställs bör framgå av vapenlagen, medan mer detaljerade bestämmelser
om vad som avses med de olika kraven kan bestämmas av regeringen.
Vapenutredningen föreslår därför en annan systematisk uppbyggnad av
vapenlagstiftningen. I vapenlagen bör anges såväl de allmänna
förutsättningarna för att tillstånd skall meddelas som de olika ändamål
och krav som är kopplade till dessa. Mer detaljerade bestämmelser om
vad som avses med de olika kraven tas in i vapenförordningen samt
Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd.
I Sverige har man sedan en lång tid tillbaka använt sig av uttrycket att
en vapeninnehavare skall ha "behov" av sitt vapen. Vad som konkret
avses med detta är oklart. I vapenförordningen anges att den som har
jägarexamen skall anses ha behov av jaktvapen. Beträffande övriga
kategorier av vapen finns det inte någon sådan uttolkning eller förklaring.
I flera andra länder, liksom i EU:s vapendirektiv, talar man i stället om
"good reason" eller "giltigt skäl".
Utredningen menar att det är mindre lämpligt att tala om "behov" i
samband med tillståndsgivning till innehav av vapen. "Behov" är ett
subjektivt uttryck som inte bör användas i dessa sammanhang. Alla som
vill ha vapen anser sig naturligtvis ha behov av det, till vad ändamål det
vara må. Härtill kommer att det endast beträffande jaktvapen är angivet i
lagstiftningen vad som skall anses utgöra ett godtagbart behov. I stället
bör man, enligt utredningens mening, få tillstånd att inneha skjutvapen
endast om man har ett "giltigt skäl" att inneha ett sådant. Detta markerar
på ett bättre sätt att det är samhället som sätter gränserna för vad som
skall anses vara ett befogat vapeninnehav. I lagen bör också anges vad
som är att anse som giltiga skäl, nämligen de ändamål för vilka ett
innehavstillstånd får medges. Giltiga skäl bör således vara jakt,
målskytte, skydd, samling, minne och prydnad. Vidare kan det finnas
godtagbar anledning att inneha start- och signalvapen samt, i
undantagsfall, även att inneha skjutvapen för ett s.k. udda ändamål. Vilka
dessa udda ändamål är kan vara svårt att uttömmande ge svar på. Frågan
måste bedömas från fall till fall. Därför bör inte dessa ändamål anges i
detalj i lagtexten.
En bestämmelse om att ett skjutvapen skall vara lämpligt för det
avsedda ändamålet tas in i vapenlagen.
En hel del skjutvapen innehas utan att nyttjas till avsett ändamål. Detta
är naturligtvis inte bra dels med tanke på den uttalade ambitionen att
hålla nere antalet skjutvapen i samhället, dels med hänsyn till att risken
är större att sådana vapen inte tas om hand och förvaras lika väl som
vapen som används aktivt. Utredningen anser därför att det vore mycket
att vinna på en generell tidsbegränsning av innehavstillstånden.
Samhället skulle då hålla en kontinuerlig kontroll över vapeninnehavare
dels beträffande huruvida de aktivt nyttjar sina skjutvapen och därmed
kan sägas ha ett giltigt skäl att inneha dem, dels i fråga om deras
lämplighet att inneha skjutvapen eftersom ett tillstånd bör förnyas först
efter en allmän vandelsprövning. Utredningen föreslår därför att
innehavstillstånd tidsbegränsas i betydligt större omfattning än vad som
är fallet i dag. Tillstånd till innehav av skjutvapen för målskytte och
skydd samt enhandsvapen för jakt föreslås således bli tidsbegränsade till
fem år.
Det har ifrågasatts om en jägare utan närmare prövning bör ha rätt att
ha så många vapen som sex i sin s.k. vapengarderob. Utredningens
undersökning har visat att den genomsnittlige vapeninnehavaren endast
innehar två till tre skjutvapen. Antalet vapen i vapengarderoben är i dag
endast en rekommendation, intagen i Rikspolisstyrelsens allmänna råd,
trots att den tillämpas relativt strikt. Det finns mycket som principiellt
talar för att i vart fall regeringen bör ha ett bestämmande inflytande över
hur många vapen en jägare kan tillåtas ha utan mer ingående prövning.
Bestämmelsen bör därför tas in i vapenförordningen. Utredningen
föreslår att antalet vapen som får ingå i en jägares vapengarderob
begränsas till tre. I fråga om målskyttar föreslår inte utredningen att
någon vapengarderob införs.
Med hänsyn till riksdagens och Försvarsmaktens nuvarande inställning
beträffande frivilligorganisationernas betydelse, anser utredningen i fråga
om helautomatiska skjutvapen inte att det är realistiskt att i nuläget
föreslå längre gående skärpningar i vapenlagstiftningen än att allt civilt
skytte med sådana skjutvapen i vart fall skall äga rum inom
sammanslutningar som godkänts av Försvarsmakten. Vidare föreslås att
en målskytt måste ha varit aktiv i minst tolv månader för att få inneha ett
grovkalibrigt enhandsvapen eller helautomatiskt skjutvapen.
Rikspolisstyrelsen, som bör få ansvaret för bestämmande av kraven på
skjutskicklighet, bör också överväga att uppställa strängare krav för
tillstånd till innehav av grovkalibriga enhandsvapen och helautomatiska
skjutvapen. Målsättningen bör vara att på sikt kraftigt minska antalet
sådana vapen.
Utredningen anser att nuvarande inställning, att tillstånd till innehav av
skjutvapen för skyddsändamål skall meddelas med stor restriktivitet,
alltjämt bör gälla. Detta bör i lagen markeras med krav på synnerliga skäl
för sådant tillstånd.
Med hänsyn till skjutvapens allmänna farlighet samt deras begärlighet
och användbarhet i brottsliga sammanhang kan det starkt ifrågasättas om
vapen, som inte aktivt används i godtagbart sammanhang, alls skall få
förekomma. Att hela 10 15 procent, eller mellan 200 000 och 350 000
av landets registrerade skjutvapen innehas på grund av samlings-,
prydnads- eller särskilt affektionsvärde, är enligt utredningens mening
anmärkningsvärt. En bestämmelse om att tillstånd till innehav av ett
skjutvapen för samlingsändamål får meddelas endast den som har angett
ett klart definierat och avgränsat samlingsområde föreslås bli införd i
vapenlagen. Tillstånd till innehav av ett skjutvapen med prydnads- eller
särskilt affektionsvärde bör få meddelas endast om det finns särskilda
skäl och under förutsättning att vapnet görs varaktigt obrukbart.
Beträffande antalet prydnads- eller minnesvapen bör stor restriktivitet
iakttas.
Innehav av skjutvapen för andra ändamål än de särskilt angivna, s.k.
udda ändamål, bör enligt utredningens mening tillåtas endast om
synnerliga skäl föreligger och först efter yttrande från Rikspolisstyrelsen.

Handel med skjutvapen m.m.

Utredningen menar att begreppet vapenhandel, i vapenlagens mening,
bör definieras som näringsverksamhet som utgörs av överlåtelse av
skjutvapen, vare sig handlaren faktiskt besitter skjutvapnen eller inte,
eller annan yrkesmässig hantering av skjutvapen. Avgörande är således
om handlaren disponerar över skjutvapnen.
Vapenlagens bestämmelser anpassas till att gälla även juridiska
personer. Vidare bör det av lagen framgå att ett handelstillstånd skall
begränsas till att avse vissa typer av skjutvapen, till ett visst bestämt
antal. Därvid bör tillståndsmyndigheterna vara synnerligen restriktiva
med att meddela tillstånd till innehav av flera helautomatiska skjutvapen.
Utredningens utvärdering av de skärpningar som infördes år 1992 har
visat att dessa slagit väl ut. Åtskilliga handelstillstånd har t.ex. återkallats

på grund av bristande yrkesmässighet och tillståndsmyndigheternas
uppfattning synes överlag vara att kontrollen över vapenhandlarna är
god.
Slutligen föreslås att, beträffande dem som i näringsverksamhet tar
emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring och skrotning, ett krav
på tillstånd för sådan verksamhet.

Utlåning av skjutvapen

I dag gäller att utlåning för självständigt handhavande av ett
enhandsvapen eller ett helautomatiskt skjutvapen får ske endast till den
som själv har tillstånd att inneha ett sådant vapen. Utredningen anser att
detta är något som bör gälla även beträffande andra slag av skjutvapen.
Polisens behov av att veta hur många och vilka skjutvapen som finns hos
en vapeninnehavare vid tillfället för ett ingripande motiverar att utlåning
av skjutvapen skall anmälas till polismyndigheten. Av praktiska skäl bör
dock endast en sådan utlåning som avses vara i mer än fem dagar
anmälas till polismyndigheten.

Förvaring

Efter en utvärdering av hur de nuvarande reglerna för förvaring av
skjutvapen tillämpas har utredningen kommit fram till att det inte skulle
innebära några avsevärda men för vapeninnehavarna att föreskriva att
skjutvapen i allmänhet måste förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat
lika säkert förvaringsutrymme. Enbart delad förvaring skulle således inte
längre accepteras.
Utredningen föreslår vidare en utvidgning av möjligheten att förvara
skjutvapen hos annan. Som förutsättning bör dock gälla antingen att
innehavaren inte själv kan ta hand om sina skjutvapen eller att det annars
föreligger särskilda skäl. Sådan förvaring föreslås också vara
tillståndspliktig.
I fråga om kontroll av att förvaringsbestämmelserna följs anser
utredningen att den som meddelats särskild förvaringsföreskrift bör vara
skyldig att låta inspektera att föreskriften följs. För andra fall föreslås
inte någon allmän kontrollbefogenhet. Genom att
förvaringsbestämmelserna föreslås bli straffsanktionerade kan reglerna
om husrannsakan komma att tillämpas vid misstanke om överträdelse.

Återkallelse m.m.

Utredningen anser att vapenlagen innehållsmässigt väl reglerar de
situationer vid vilka ett tillstånd att inneha skjutvapen eller ett tillstånd
att
driva handel med skjutvapen bör ifrågasättas. När det gäller information
om sådana förhållanden som kan föranleda återkallelse av ett tillstånd,
har utredningen erfarit att denna ofta finns inom polisväsendet men att
den inte alltid kommer tillståndsenheterna tillhanda. Det nya centrala
vapenhanteringssystemet kommer troligen på sikt att lösa dessa problem.

Påföljd

Det råder inte någon tvekan om att förändringen av straffskalan i
skärpande riktning beträffande vapenbrott har haft en stark effekt på
domstolarnas syn på straffvärdet. Vapenbrottets karaktär av artbrott
synes ha förstärkts, vilket haft till följd att det numera krävs mycket
starka skäl av huvudsakligen personlig natur för att någon annan påföljd
än fängelse skall komma i fråga. Domstolarna tycks inte dra sig för att
döma ut stränga straff för brottslighet med anknytning till innehav av
vapen även utan att dessa kommit till användning. Det har ifrågasatts om
straffskalan skulle behöva skärpas ytterligare, t.ex. med ett
straffmaximum på fängelse i sex år. Det är emellertid utredningens
mening att det inte föreligger något reellt behov av detta.

Vapenamnesti

Utredningen anser, i likhet med vad som angavs i förarbetena till den lag
som stadgade ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav, att alla möjligheter
att minska antalet illegala skjutvapen måste tas till vara. En vapenamnesti
vore ett led i ansträngningarna att begränsa den totala mängden vapen i
samhället och framför allt antalet illegala vapen. Utredningen föreslår
därför att en vapenamnesti åter införs. Att från en tid till en annan låta en
företeelse vara straffri kan, rent principiellt, ifrågasättas. Särskilt gäller
detta om det, som i detta fall, kan bli aktuellt att medge sådan straffrihet
vid två eller kanske flera tillfällen. Till saken hör också att skälen för en
vapenamnesti kan göras gällande vid varje tid. Utredningen menar därför
att vapenamnestin inte, som tidigare, skall vara begränsad i tiden, utan
bör gälla permanent.

Rikspolisstyrelsens ansvar för skjutvapenfrågor

Något som slagit utredningen under arbetets gång är bristen på
samordning, dels mellan olika enheter inom Rikspolisstyrelsen och
polismyndigheterna, dels mellan olika myndigheter som hanterar
vapenfrågor. Vidare saknas det en kontinuerlig uppföljning och
samordning av uppgifter som kan vara till ledning i brottsförebyggande
verksamhet och för lagstiftningsarbete på området. Sålunda skulle det
t.ex. vara av värde att man årligen redovisar en sammanställning av
statistiska uppgifter som finns att tillgå på området. En bättre samordning
och uppföljning skulle sannolikt innebära att behovet av att utreda
vapenfrågor i den ordning som hittills varit fallet, dvs. med så gott som
ständigt pågående statliga vapenutredningar, skulle minska väsentligt.
Utredningen har föreslagit en rad förändringar i vapenlagen och
vapenförordningen som om de genomförs medför utökade
arbetsuppgifter för Rikspolisstyrelsen. För att dels samordna dagens
funktioner på ett bättre sätt, dels möta de utökade arbetsuppgifterna,
föreslår utredningen att Rikspolisstyrelsen inrättar en arbetsgrupp som
kan hantera de nämnda frågorna. Den bör upprätthålla ett kontinuerligt
samarbete med andra myndigheter samt organisationer som berörs av
vapenlagen, ha en nära koppling till rikskriminalen samt fungera som
normgivare och ytterligare stöd åt tillståndsmyndigheterna.

Knivförbudslagen

Som förutskickats i utredningens delbetänkande föreslås knivförbuds-
lagen bli inarbetad i vapenlagen. Utredningen har inte funnit det praktiskt
möjligt att införa något allmänt förbud mot s.k. gatustridsvapen.

Övrigt

Vapenlagen har ändrats vid ett stort antal tillfällen. Oftast har det rört sig
om förhållandevis små ändringar som kunnat göras inom ramen för det
rådande regelverket. Genomgripande förändringar, som lett till att nytt
regelverk införts, har skett genom 1934 års vapenkungörelse, 1949 års
vapenförordning och 1973 års vapenlag. Den nuvarande vapenlagen
infördes, efter en språklig och systematisk översyn, den 1 april 1996.
Det kan synas mindre lämpligt att föreslå en ny vapenlag, så snart efter
det att 1996 års vapenlag infördes. Emellertid har utredningen föreslagit
dels omfattande förändringar av de materiella bestämmelserna, dels
omfattande förändringar av paragrafernas placering såväl i vapenlag som
vapenförordning. Inte minst har flera bestämmelser därvid omplacerats
från lag till förordning eller tvärtom. Utredningen menar att denna
omstrukturering är nödvändig för att göra bestämmelserna mer
lättbegripliga, men framför allt för att vapenlagen fortsättningsvis skall
bli hanterlig på ett sådant sätt att skärpningar och andra ändringar skall
kunna genomföras på ett betydligt smidigare sätt än vad som är fallet i
dag. Utredningen föreslår därför att en ny vapenlag skall införas.

Betänkandets lagförslag
Vapenlagen
Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller skjutvapen, sådana föremål som i lagen jämställs
med skjutvapen, ammunition, knivar, andra stick- och skärvapen samt
föremål i övrigt som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa.
Lagen gäller även sådana föremål som är särskilt ägnade att användas vid
hot om sådant brott.

2 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel,
harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av
krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande
utskjutningsmedel.

3 § Vad som sägs om skjutvapen gäller också
a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med
skjutvapen,
b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,
c) start- och signalvapen som laddas med patroner,
d) armborst,
e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga
anordningar,
f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor och trummor
till skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar,
g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med
elektrisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta, och
h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan
ammunition än de är avsedda för.

4 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till
skjutvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel
till sådana patroner och projektiler.
Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller
som innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter.

5 § Denna lag gäller inte skjutvapen, ammunition eller andra föremål
som anges i 1 §, om dessa innehas av staten.

6 § Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen,
c) i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn,
ändring eller skrotning, eller
d) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet är ett
kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett
harpunvapen och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra
jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd
enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

7 § Den som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte
meddelas tillstånd enligt denna lag.

8 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.

9 § Polismyndigheten skall föra register över meddelade tillstånd och
andra beslut enligt denna lag.

2 kap. Tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition

1 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast den som har
giltiga skäl att inneha vapnet.
Giltiga skäl att inneha skjutvapen föreligger för följande ändamål,
a) jakt,
b) målskytte,
c) skydd,
d) samling,
e) minne och
f) prydnad.
Om det finns synnerliga skäl får tillstånd meddelas även för annat
ändamål.
Innehavstillstånd får också meddelas för start- och signalvapen.

2 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det inte finns
någon risk för att skjutvapnet kan komma att missbrukas.
En enskild sökande skall ha fyllt 18 år. Detta gäller inte start- och
signalvapen. Undantag från ålderskravet får göras om det föreligger
särskilda skäl.

3 § Ett skjutvapen avsett för jakt, målskytte eller skydd skall vara lämpat
för sitt ändamål.

4 § Tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition får meddelas
1. en sammanslutning, för jakt eller målskytte, som har en stabil
organisation och kontinuerlig skytteverksamhet samt uppfyller högt
ställda krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen, i enlighet med
vad regeringen bestämmer,
2. huvudmän för museer, för skjutvapen och ammunition som skall
ingå i samlingarna, om museet får statsbidrag enligt särskilda föreskrifter
eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en stiftelse som
står under länsstyrelsens tillsyn,
3. auktoriserade bevakningsföretag, för utlåning av skjutvapen för
skyddsändamål till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha
ett sådant vapen.

5 § Tillstånd för enskild att inneha skjutvapen för jakt får meddelas
endast om sökanden har avlagt prov som visar att han kan handha vapnet
på ett säkert sätt samt att han har goda kunskaper om jakt och viltvård.
Tillstånd för enskild att inneha enhandsvapen för jakt får meddelas
endast den som dessutom visar sig ha särskild användning för ett sådant.
Rätt att använda skjutvapen för jakt innefattar, om inte annat anges,
rätt att använda vapnet även till övning eller tävling.

6 § Tillstånd för enskild att inneha skjutvapen för målskytte får meddelas
endast om sökanden är aktiv medlem i en förening ansluten till någon av
de sammanslutningar som avses i 2 kap. 4 §.
Tillstånd för enskild att inneha enhandsvapen för målskytte får
meddelas endast om sökanden dessutom visar prov på särskild
skjutskicklighet.
Tillstånd att inneha helautomatiskt skjutvapen för målskytte får
meddelas endast om sökanden är en skyttesammanslutning som godkänts
av Försvarsmakten eller aktiv medlem i en sådan sammanslutning.
Enskild sökande skall ha fyllt 20 år samt visa prov på särskild
skjutskicklighet.

7 § Tillstånd för enskild att inneha skjutvapen för skyddsändamål får
meddelas endast den som innehar en tjänst som oundgängligen kräver
detta eller det annars finns synnerliga skäl. Rätt att använda skjutvapen
för skyddsändamål innefattar, om inte annat anges, rätt att använda
vapnet även till övning eller tävling.

8 § Tillstånd för enskild att inneha skjutvapen för målskytte eller skydd
eller att inneha enhandsvapen för jakt skall tidsbegränsas till att gälla i
högst fem år. Tillstånd får tidsbegränsas även i andra fall, om det med
hänsyn till omständigheterna kan förutses att skälen för innehav av
vapnet inte kommer att bli varaktiga.

9 § Tillstånd att inneha skjutvapen för samlingsändamål får meddelas
endast den som har ett klart definierat och avgränsat samlarområde.
Vapen som innehas för samlingsändamål får inte utan särskilt tillstånd
användas för skjutning.

10 § Tillstånd att inneha skjutvapen som har huvudsakligt prydnadsvärde
eller särskilt affektionsvärde får meddelas endast om det finns särskilda
skäl och under förutsättning att vapnet görs varaktigt obrukbart. I fråga
om antalet vapen som innehas för detta ändamål skall stor restriktivitet
iakttas.

11 § Tillstånd för enskild eller organisation att inneha skjutvapen för ett
sådant ändamål som anges i 1 § tredje stycket får meddelas först efter
yttrande från Rikspolisstyrelsen.

12 § Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet
ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt
annorlunda vapen.

13 § Den som har rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan
särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är
avsedd för samma ändamål som rätten till innehav av vapnet avser.
Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas den som får
meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan antas att
ammunitionen inte kommer att missbrukas.

14 § Skjutvapen eller ammunition får överlåtas endast till den som har
rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition förvärvas
genom ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd.

15 § Skjutvapen och ammunition som ingår i ett dödsbo eller ett
konkursbo får utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand
om boet till dess
a) egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha den,
b) egendomen enligt beslut av polismyndigheten skall överlämnas till
någon annan för förvaring, i fråga om dödsbo, för inlösen enligt 8 kap.
3 §, eller
c) i fråga om konkursbo, konkursen har avslutats.

3 kap. Handel med skjutvapen m.m.

1 § Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas endast den
som har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig.
Tillstånd får meddelas endast för handel som skall bedrivas
yrkesmässigt.
För handelsrörelse som drivs av juridisk person skall finnas en av
polismyndigheten godkänd föreståndare som är ansvarig för driften av
rörelsen. Vad som sagts om de personliga förutsättningarna skall i sådant
fall gälla föreståndaren.

2 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen medför rätt att inneha
sådana vapen. Tillståndet skall begränsas till att avse vissa typer av
skjutvapen och ett visst antal som får innehas samtidigt.
Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen medför rätt att ta emot
skjutvapen för reparation översyn, ändring eller skrotning.
3 § Tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller
skrotning får meddelas endast den som har de kunskaper som behövs
samt är ordentlig och pålitlig.

4 § Har en tillståndshavare avlidit eller försatts i konkurs, får rörelsen
fortsättas för dödsboets eller konkursboets räkning under högst ett år från
dödsfallet eller edgångssammanträdet i konkursen under förutsättning att
anmälan görs till polismyndigheten inom en månad från nämnda tidpunkt
och rörelsen förestås av godkänd föreståndare eller ersättare.

4 kap. Införsel av skjutvapen eller ammunition

1 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma
förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen.
Tillstånd att föra in ammunition får meddelas den som har rätt att
inneha ammunitionen i Sverige, om det skäligen kan antas att
ammunitionen inte kommer att missbrukas.

2 § Skjutvapen eller ammunition, som en resande fört med till Sverige
för personligt bruk men inte haft rätt att föra in, får åter föras ut, om
egendomen anmälts i behörig ordning för tullmyndigheten. Vapnen och
ammunitionen tillfaller staten om egendomen inte förs ut inom antingen
fyra månader efter en sådan anmälan eller den längre tid därefter som
Generaltullstyrelsen eller, efter styrelsens bestämmande, en annan
tullmyndighet i det enskilda fallet bestämmer.
I ett sådant fall skall egendomen behandlas som om den hade förklarats
förverkad.

3 § Den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas
tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av
handelstillståndet.

5 kap. Utlåning av skjutvapen

1 § Skjutvapen får lånas ut för användning under långivarens uppsikt
eller för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en
skyttesammanslutning.

2 § I annat fall än som avses i 1 § får skjutvapen lånas ut endast till den
som själv har rätt att inneha skjutvapen av samma typ. Skjutvapnet får
lånas ut endast tillfälligt och för ett bestämt ändamål.
Om utlåningen avses vara i mer än fem dagar skall anmälan om
utlåningen ske till polismyndigheten.
Start- och signalvapen får lånas ut utan hinder av vad som sägs i första
och andra styckena.

3 § Ett skjutvapen får lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en skyttesammanslutning,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas
under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller
helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas
och användas under långivarens uppsikt,
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid
tävling eller övning, eller
e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.

4 § Ett skjutvapen får inte lånas ut för annat ändamål än långivarens
tillstånd avser.
Ett skjutvapen får aldrig lånas ut om det därigenom skulle finnas risk
för missbruk av vapnet.

5 § Utan hinder av 4 § första stycket får en vapenhandlare låna ut
skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan provskjutning på
skjutbana som äger rum under uppsikt av skyttesammanslutning eller
vapenhandlaren själv eller någon annan person som har godkänts av
polismyndigheten att närvara vid provskjutning.
Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett
vapen av den typ som lånet avser.

6 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med
bevakningsuppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till
företagets väktare. Företaget får dock låna ut vapen endast till den som
har meddelats särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant
ändamål.

7 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat,
om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som
lånet avser. Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning.

8 § För reparation, översyn eller ändring får ett skjutvapen lämnas till
den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet.
Anmälan om överlämnandet skall ske till polismyndigheten.

6 kap. Förvaring och transport av skjutvapen och ammunition

1 § Skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika
säkert förvaringsutrymme.
Utan hinder av första stycket får anordningar eller skjutvapen som
anges i 1 kap. 3 § och 6 § andra stycket förvaras på annat betryggande
sätt så att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem.
Detsamma gäller ammunition.

2 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är i samband med
användning av och förflyttning av egendomen skyldig att ta hand om den
och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon
obehörig kommer åt den.

3 § En innehavare får lämna över sitt skjutvapen eller sin ammunition till
någon annan för förvaring om han inte själv kan ta hand om egendomen
eller om det annars föreligger särskilda skäl.
För förvaring hos annan krävs tillstånd. Vid tillståndsprövningen skall
särskilt beaktas skälen för förvaring hos annan och möjligheten för
mottagaren att erbjuda en säker förvaring. Vapnet eller ammunitionen får
dock inte förvaras hos en person som är under arton år eller som kan
antas missbruka vapnet eller ammunitionen.
Den hos vilken vapnet förvaras får använda vapnet endast om han eller
hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ.

4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition
skall vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig
kommer åt vapnet eller ammunitionen.

5 § När det finns särskild anledning till det får tillstånd förenas med
villkor att vapnet skall förvaras på visst sätt. Sådan föreskrift får
meddelas även efter det att tillstånd utfärdats.
Den som meddelats sådan föreskrift är skyldig att låta
tillståndsmyndigheten eller den som särskilt förordnats inspektera att
föreskriften efterföljs.

7 kap. Återkallelse av tillstånd, omhändertagande av skjutvapen och
ammunition, m.m.

Återkallelse av tillstånd

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition eller ett tillstånd
att föra in sådan egendom till Sverige skall återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha egendomen,
b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

2 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen skall återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,
b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
Ett godkännande enligt 3 kap. 1 § andra stycket som föreståndare får
återkallas om denne inte längre uppfyller de personliga kvalifikationerna.

Omhändertagande av skjutvapen och ammunition

3 § Polismyndigheten skall besluta att ett skjutvapen med tillhörande
ammunition skall tas om hand om
a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller
b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att
återkallas och det finns särskilda omständigheter som kräver ett
omhändertagande.
Om risken för missbruk är överhängande, får vapen eller ammunition
tas om hand även utan ett sådant beslut. Åtgärden skall skyndsamt
anmälas till polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om
omhändertagandet skall bestå.

4 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över
skjutvapen eller ammunition som tagits om hand, skall egendomen
lämnas tillbaka så snart det skäligen kan antas att det inte längre finns
någon risk för missbruk.

5 § Medför någon ett skjutvapen utan att uppfylla skyldigheten enligt
föreskrift som meddelats enligt 12 kap. 1 § g, får polisman omhänderta
vapnet.
Den som har medfört vapnet kan återfå det hos polismannen eller
polismyndigheten i orten, om han styrker att han var berättigad att inneha
det.
Sedan en vecka förflutit efter omhändertagandet skall vapnet
återställas, om det ej har tagits i beslag eller det tillstånd som medfört rätt
att inneha vapnet har återkallats.

6 § En åtgärd enligt 3 § andra stycket får vidtas av polismän,
jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen, personal vid
Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen.
Med polismän likställs vid tillämpning av 5 § första stycket dels
jakttillsynsmän som har förordnats av länsstyrelsen, dels personal vid
Kustbevakningen och Tullverket.

Anmälningsskyldighet

7 § Om den som är intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en psykisk
störning innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan antas att
den intagne inte bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare som är
ansvarig för den psykiatriska vården omedelbart anmäla förhållandet till
polismyndigheten i den ort där patienten är folkbokförd.
Om en läkare i annat fall än som avses i första stycket vid
undersökning av någon som innehar skjutvapen finner att denne på grund
av psykisk störning är uppenbart olämplig att inneha vapen skall läkaren
anmäla det till polismyndigheten.

8 kap. Inlösen av skjutvapen och ammunition

1 § Skjutvapen eller ammunition skall lösas in av staten om
a) tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan
att egendomen samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,
b) innehavaren har avlidit,
c) ansökan har avslagits i fråga om tillstånd att inneha ett vapen eller
ammunition som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller
d) domstol har beslutat att ett vapen eller ammunition, som någon
innehar utan att ha rätt till det, inte skall förverkas eller åklagaren i ett
sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.

2 § Ett skjutvapen eller ammunition skall inte lösas in, om egendomen
lämnas för skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha
vapnet eller ammunitionen och om detta görs inom
a) ett år från det att innehavaren avled, eller
b) tre månader från det att tillståndet att inneha vapnet eller
ammunitionen återkallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i
förverkandefrågan meddelades av domstol eller åklagare eller beslaget
hävdes.
Vapnet eller ammunitionen skall inte heller lösas in, om ansökan om
tillstånd att inneha vapnet görs inom samma tid. Avslås ansökan skall
vapnet eller ammunitionen lösas in, om egendomen inte inom tre
månader från dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon som
har rätt att inneha den.
Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång
med högst sex månader.

3 § Innehavare av ett skjutvapen eller ammunition som skall lösas in är
skyldig att enligt polismyndighetens beslut lämna över vapnet eller
ammunitionen till polismyndigheten eller den som myndigheten
bestämmer. Om det finns ett tillståndsbevis eller någon annan
motsvarande handling, skall även den lämnas över till polismyndigheten.

4 § För skjutvapen eller ammunition som löses in skall betalas ersättning
med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.

5 § Polismyndigheten prövar frågor om inlösen enligt denna lag.

9 kap. Förbud mot vapen på allmän plats

1 § Skjutvapen, sådana föremål som i lagen jämställs med skjutvapen,
knivar, andra stick- och skärvapen samt föremål i övrigt som är ägnade
att användas vid brott mot liv eller hälsa eller sådana föremål som är
särskilt ägnade att användas vid hot om sådant brott får inte innehas på
allmän plats, i fordon på allmän plats eller inom skolområde där
grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs.
Förbudet i första stycket gäller inte, om föremålet enligt särskilda
föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om
innehavet annars med hänsyn till föremålens art, innehavarens behov och
övriga omständigheter är att anse som befogat.
Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet
snabbt kan fällas ut ur sitt skaft (springstiletter eller springknivar) får inte

innehas av personer under 21 år.

2 § Knogjärn, kaststjärnor eller andra sådana föremål som är särskilt
ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa samt
springstiletter eller springknivar får inte överlåtas till personer under 21
år eller saluhållas.
Första stycket gäller inte skjutvapen eller sådana föremål som i lagen
jämställs med skjutvapen.

10 kap. Straff och förverkande

1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det
eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att
inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år.
Detsamma skall gälla den som utan tillstånd driver handel med
skjutvapen.
Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna
i 9 kap. döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om brottet är grovt, döms till fängelse i högst ett år.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Bestämmelsen tillämpas inte om straff kan ådömas enligt 1 §.

3 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det
för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,
b) i näringsverksamhet utan tillstånd tar emot skjutvapen för
reparation, översyn, ändring eller skrotning,
c) lämnar ut skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning
till någon som inte har rätt att ta emot vapnet,
d) bryter mot bestämmelserna i 6 kap. eller mot föreskrifter om
förvaring,
e) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut
att lämna över ammunition för inlösen,
f) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha
ammunitionen, eller
g) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 § h
genom att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat land.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa
fall.

4 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter
att anmäla utlåning av skjutvapen eller överlämnande av skjutvapen till
annan för reparation, översyn eller ändring eller bryter mot föreskrifterna
som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 § i.

5 § Den som innehar ett föremål som avses i denna lag utan att vara
berättigad till det skall inte dömas till ansvar för det otillåtna innehavet,
om han eller hon frivilligt lämnar eller låter lämna föremålet till en
polismyndighet.
Den som överlämnar sådan egendom behöver inte lämna uppgift om
sin identitet.

6 § Egendom som lämnats till polismyndigheten och vars ägare inte är
känd tillfaller staten, om ägaren inte ger sig till känna inom tre månader
från det att den lämnades in.
Om ägaren är känd och inte kan anses ha avstått från sin rätt till
egendomen, skall polismyndigheten ge ägaren tillfälle att inom en månad
ta tillbaka egendomen. Egendomen tillfaller staten, om ägaren inte tar
tillbaka den.
Egendom som har tillfallit staten skall förstöras, om den inte behövs
för musealt, militärt eller annat liknande ändamål.

7 § Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen eller
ammunition och för försök till sådant brott finns i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

8 § Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 §, 2 § eller 3 §
första stycket a skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart
oskäligt. Detsamma gäller ammunition som har varit föremål för brott
som avses i 3 § e eller 3 § f. I stället för vapnet eller ammunitionen kan
dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat får även
ammunition som hör till vapnet förklaras förverkad.

9 § Jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen samt personal vid
Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen har samma befogenhet som polismän att ta sådan egendom i
beslag som skäligen kan antas vara förverkad enligt denna lag.

11 kap. Överklagande

1 § En polismyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.

2 § En polismyndighets eller en domstols beslut enligt denna lag skall
gälla omedelbart, om inte annat förordnas. En polismyndighets beslut om
återkallelse av handelstillstånd skall dock gälla omedelbart endast i de
fall då så har förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande får meddelas
om det finns särskilda skäl.

12 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får föreskriva
a) att vad som sägs i lagen om skjutvapen eller ammunition inte skall
gälla vissa föremål,
b) att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 1 kap. 6 § andra stycket,
c) att bestämmelserna om tillstånd i 1 kap. 6 § inte skall gälla innehav
av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller
personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten eller
polisväsendet, den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller
skyttesammanslutningar,
d) vilka sammanslutningar som får ges tillstånd att inneha skjutvapen,
e) begränsningar i det antal skjutvapen som får innehas,
f) närmare bestämmelser om tillämpningen av 4 kap.,
g) skyldighet att medföra och visa upp tillståndsbevis,
h) att tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett annat land, och
i) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut
ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte skall
använda vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.
j) att denna lag inte skall gälla beträffande främmande länders
polismän vid tjänstgöring i Sverige.

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller
signalvapen,
b) vilka skjutvapen som skall anses vara lämpade för jakt, målskytte
eller skydd,
c) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i
övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen
eller ammunition,
d) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen
eller att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn,
ändring eller skrotning och vad som i övrigt skall gälla vid sådan
verksamhet,
e) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 3 kap. i samband med
ändring, reparation och skrotning av skjutvapen,
f) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 6 kap. i fråga om
förvaring och transport av skjutvapen och ammunition,
g) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd
enligt denna lag,
h) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd
att inneha skjutvapen i Sverige,
i) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer
bosatta i Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land,
och
j) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är
bosatt i ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet.

3 § Regeringen får besluta att lagen inte skall gälla skjutvapen och
ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka vid besök
i Sverige inom ramen för internationellt samarbete.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den
2. Genom lagen upphävs lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål samt vapenlagen (1996:67).
3. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att förvärva, inneha,
föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition skall anses ha
tillstånd till det också enligt denna lag, om tillståndet har beviljats enligt
kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen
och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen
(1949:340), vapenlagen (1973:1176) eller vapenlagen (1996:67). Detta
gäller också den som fått ett föreskrivet bevis om att han eller hon
deklarerat innehav av vapen enligt någon av de nu nämnda kungörelserna
(deklarationsbevis).
4. Den som vid lagens ikraftträdande är berättigad enligt andra punkten
i övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i
vapenlagen (1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan
tillstånd får även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd.
5. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1996:67) tillämpas
den nya lagen vid prövning efter ikraftträdandet.
6. Den som vid utgången av år 1984 hade tillstånd att inneha
skjutvapen för jakt behöver inte uppfylla kravet enligt 2 kap. 5 § första
stycket, om han inom ett år efter det att det tidigare tillståndet upphörde
att gälla ansöker om nytt tillstånd att inneha
a) hagelvapen, om det tidigare tillståndet omfattade sådant vapen,
b) kulvapen, om det nya tillståndet avser ett vapen som enligt Statens
naturvårdsverks föreskrifter om klassindelning har samma
användningsområde som eller ett mera begränsat användningsområde än
det vapen som avsågs med det tidigare tillståndet eller kräver samma
utbildning som detta.
7. Den som vid lagens ikraftträdande av polismyndigheten har
godkänts att ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning
skall anses ha tillstånd till det enligt denna lag.
8. Den som vid lagens ikraftträdande av polismyndigheten har
godkänts som föreståndare för handelsrörelse skall anses ha godkänts
också enligt denna lag.
9. I fråga om förvaring av skjutvapen tillämpas äldre bestämmelser till
utgången av (fem år), om tillstånd att inneha skjutvapnet meddelats enligt
kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen
och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen
(1949:340), vapenlagen (1973:1176), eller vapenlagen (1996:67).
10. Bestämmelsen i 6 kap. 5 § andra stycket om skyldighet att låta
inspektera att särskild förvaringsföreskrift efterföljs gäller endast
beträffande sådan föreskrift som meddelats med stöd av denna lag.

Förteckning över remissinstanserna
Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen), Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i
Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Göteborg,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i
Stockholms län, Polismyndigheten i Skåne, Polismyndigheten i
Västernorrlands län, Statens kriminaltekniska laboratorium,
Brottsförebyggande rådet, Inspektionen för strategiska produkter,
Försvarsmaktens högkvarter, Socialstyrelsen, Generaltullstyrelsen,
Riksrevisionsverket, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Statens
försvarshistoriska museer, Sprängämnesinspektionen, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Statens naturvårdsverk,
Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska
Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens jägare, Frivilliga
skytterörelsen, Svenska Pistolskytteförbundet, Svenska
Sportskytteförbundet, Sveriges Militäridrotts- och Mångkampsförbund,
Svenska Svartkruts Skytte Federationen, Skytterörelsens
ungdomsorganisation, Svenska Vapenstiftelsen, Sveriges Vapenägares
Förbund, Sveriges Vapenhandlareförening, Samlarförbundet Nord-
stjärnan och Leverantörsföreningen för Sport- och Fritidsartiklar, sektion
SPOFA-VAPEN.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i
Stockholm, Linköping, Malmö, Göteborg, Västerås, Sundsvall och
Umeå.
Yttrande har därutöver inkommit från Mestolåset AB, Göta
Vapenhistoriska Sällskap, Samlarföreningen Polcirkeln, Svenska
Skytteförbundet och John Erik Ahlberg.

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
Härigenom föreskrivs i fråga om vapenlagen (1996:67)
dels att 2 kap.1, 3 6, 8, 10, 13, 14 och 16 §§, 3 kap. 3, 4, 6 och 8 §§,
4 kap. 3 §, 5 kap. 2 4 §§, 6 kap. 1 4 och 6 §§, 9 kap. 1 3 §§ samt
11 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 2 kap. 5 a §,
5 kap. 6 och 7 §§, 6 kap. 4 a § samt 9 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
1 §
Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen,
eller
b) driva handel med skjutvapen,

c) föra in skjutvapen eller
ammunition till Sverige.
c) i näringsverksamhet ta emot
skjutvapen för reparation, översyn
eller skrotning, eller
d) föra in skjutvapen eller
ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet är ett
kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett
harpunvapen och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra
jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd
enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

3 §
Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas
a) enskilda personer,
b) skytteförbund, skyttekretsar
eller skytteföreningar som tillhör
det frivilliga, statligt kontrollerade
skytteväsendet
(skyttesammanslutningar),

b) sammanslutningar för jakt
eller målskytte, som har en stabil
organisation och kontinuerlig
skytteverksamhet samt uppfyller
högt ställda krav på säkerhet i
fråga om handhavande av vapen,
c) huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda
föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en
stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i
samlingarna, och
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning till väktare som har
meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen.
4 §
En enskild person får meddelas
tillstånd att inneha ett skjutvapen
endast om den enskilde behöver
vapnet. Tillstånd att inneha ett
skjutvapen som huvudsakligen har
samlarvärde, prydnadsvärde eller
särskilt affektionsvärde för
sökanden, får meddelas även för
andra ändamål än skjutning. I ett
sådant fall får vapnet inte utan
särskilt tillstånd användas för
skjutning.
En enskild person får meddelas
tillstånd att inneha ett skjutvapen
endast om den enskilde behöver
vapnet för ett giltigt ändamål.
Tillstånd att inneha ett skjutvapen
som huvudsakligen har
samlarvärde, prydnadsvärde eller
särskilt affektionsvärde för
sökanden, får meddelas även för
andra ändamål än skjutning. I ett
sådant fall får vapnet inte utan
särskilt tillstånd användas för
skjutning.

5 §
Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det skäligen
kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas.
Tillstånd får meddelas endast
för särskilt angivna ändamål.
Tillståndet får förenas med villkor
att vapnet skall förvaras på ett
visst sätt eller att vapnet skall
göras varaktigt obrukbart.
Tillståndet får tidsbegränsas, om
det med hänsyn till särskilda
omständigheter kan förutses att
vapnet inte kommer att behövas
varaktigt.
Tillstånd får meddelas endast
för särskilt angivna ändamål.
Tillstånd till innehav av skjutvapen
för skjutning får meddelas endast
om vapnet är lämpat för det
ändamål som tillståndet avser.
Tillståndet får förenas med villkor
att vapnet skall förvaras på ett
visst sätt eller att vapnet skall
göras varaktigt obrukbart.
Tillståndet får tidsbegränsas, om
det med hänsyn till särskilda
omständigheter kan förutses att
vapnet inte kommer att behövas
varaktigt.

5 a §

Tillstånd att inneha skjutvapen,
som huvudsakligen har prydnads-
eller särskilt affektionsvärde, för
annat ändamål än skjutning, får
meddelas endast om vapnet görs
varaktigt obrukbart. Detta gäller
dock inte om det finns särskilda
skäl för att vapnet skall få behållas
i brukbart skick.

6 §
Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen får
meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för
start- eller signalvapen.

Tillstånd för enskild att inneha
helautomatiska vapen eller
enhandsvapen för flerskott skall
tidsbegränsas till att gälla i högst
fem år om inte särskilda skäl talar
emot det.

8 §
Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning
får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om
ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten
till innehav av vapnet avser.
Tillstånd att i andra fall inneha
ammunition får meddelas enskilda
personer samt sådana
skyttesammanslutningar och
huvudmän för museer som får
meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen, om det skäligen kan
antas att ammunitionen inte
kommer att missbrukas.
Tillstånd att i andra fall inneha
ammunition får meddelas enskilda
personer samt sådana
sammanslutningar och huvudmän
för museer som får meddelas
tillstånd att inneha skjutvapen, om
det skäligen kan antas att
ammunitionen inte kommer att
missbrukas.

10 §
Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas den som har
rätt att driva handel i allmänhet, har de kunskaper som behövs samt är
ordentlig och pålitlig. Tillstånd får meddelas endast för handel som skall
bedrivas yrkesmässigt.
Tillståndet medför rätt att
inneha skjutvapen. Tillståndet får
dock begränsas till att omfatta
vissa typer av skjutvapen eller ett
visst antal åt gången. Tillståndet
får förenas med villkor att vapnen
skall förvaras på ett visst sätt.
I tillståndet skall det anges vilka
typer av skjutvapen och vilket
antal av varje typ av skjutvapen
tillståndet avser. Tillståndet
medför rätt att inneha de
skjutvapen som anges där.
Tillståndet får förenas med villkor
om hur skjutvapnen skall förvaras.
Ett tillstånd enligt första stycket
innefattar aldrig rätt att hålla
helautomatiska skjutvapen i lager.

13 §
Skjutvapen eller ammunition får föras in till Sverige utan särskilt
tillstånd i följande fall:
a) Enskilda personer får föra in
de skjutvapen och den ammunition
som de i Sverige har rätt att inneha
för personligt bruk. Detta gäller
också sådana skyttesammanslut-
ningar, huvudmän för museer och
bevakningsföretag som kan
meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen.
a) Enskilda personer får föra in
de skjutvapen och den ammunition
som de i Sverige har rätt att inneha
för personligt bruk. Detta gäller
också sådana sammanslutningar,
huvudmän för museer och
bevakningsföretag som får
meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen.
b) Enskilda personer som har permanent tillstånd från behörig
myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller
tävlingsskjutvapen för eget bruk, får medföra dessa vapen med
tillhörande ammunition till Sverige för tillfällig användning vid jakt eller
tävling i Sverige. Vapnen och ammunitionen får i ett sådant fall under
högst tre månader från dagen för införandet innehas utan tillstånd i
Sverige av den som har fört in egendomen.

14 §
Skjutvapen och ammunition får
inte förvaras på tullager eller i
frihamn utan medgivande av
länsstyrelsen. Endast den som har
tillstånd att föra in skjutvapen
eller ammunition får ta hand om
och i övrigt förfoga över sådan
egendom enligt 7 § första stycket
tullagen (1994:1550) utan att
egendomen har förtullats.
I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Skjutvapen och ammunition får
inte förvaras på tullager eller i
frizon eller frilager utan
medgivande av polismyndigheten.

16 §
Den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd
att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av
handelstillståndet.

Särskilt tillstånd krävs dock
alltid för införsel av
helautomatiska skjutvapen.

3 kap.
3 §
Ett skjutvapen får lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en
övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en
skyttesammanslutning,
a) vapnet skall användas vid en
övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en sådan
sammanslutning som får meddelas
tillstånd att inneha skjutvapen,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas
under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller
helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas
och användas under långivarens uppsikt,
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid
tävling eller övning, eller
e) låntagaren har tillstånd att inneha vapen av samma typ.

4 §
Enhandsvapen och helautoma-
tiska vapen får lånas ut endast för
användning under långivarens
uppsikt eller för övning eller
tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslut-
ning.
Enhandsvapen och helautoma-
tiska vapen får lånas ut endast för
användning under långivarens
uppsikt eller för övning eller
tävling som äger rum under
uppsikt av en sådan sammanslut-
ning som får meddelas tillstånd att
inneha skjutvapen.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen
eller i fråga om start- eller signalvapen.

6 §
Vapenhandlare får låna ut
skjutvapen till den som fyllt arton
år för sådan provskjutning på
skjutbana som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslut-
ning eller vapenhandlaren själv
eller någon annan person som har
godkänts av polismyndigheten att
närvara vid provskjutning.
Vapenhandlare får låna ut
skjutvapen till den som fyllt arton
år för sådan provskjutning på
skjutbana som äger rum under
uppsikt av en sådan sammanslut-
ning som får meddelas tillstånd att
inneha skjutvapen eller vapen-
handlaren själv eller någon annan
person som har godkänts av
polismyndigheten att närvara vid
provskjutning.
Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett
vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller signalvapen.

8 §
Skjutvapen får inte lånas ut till
den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet
till innehav av skjutvapen
återkallat, om inte låntagaren ändå
är berättigad att inneha vapen av
den typ som lånet avser. Detta
hindrar dock inte att ett vapen efter
särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för
övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en
skyttesammanslutning.
Skjutvapen får inte lånas ut till
den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet
till innehav av skjutvapen
återkallat, om inte låntagaren ändå
är berättigad att inneha vapen av
den typ som lånet avser. Detta
hindrar dock inte att ett vapen efter
särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för
övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en sådan
sammanslutning som får meddelas
tillstånd att inneha skjutvapen.

4 kap.
3 §
För reparation, översyn eller
skrotning får skjutvapen lämnas
till och tillfälligt innehas av den
som får driva handel med sådana
vapen eller den som av
polismyndigheten har godkänts att
ta emot vapen för sådana åtgärder.
För reparation eller översyn får ett
vapen också lämnas till den som
skulle ha rätt att låna och
självständigt handha vapnet.
För reparation, översyn eller
skrotning får skjutvapen lämnas
till och tillfälligt innehas av den
som får driva handel med sådana
vapen eller den som har tillstånd
att i näringsverksamhet ta emot
vapen för sådana åtgärder. För
reparation eller översyn får ett
vapen också lämnas till den som
skulle ha rätt att låna och
självständigt handha vapnet.

5 kap.
2 §
Skjutvapen och ammunition
skall förvaras under säkert lås
eller på något annat lika
betryggande sätt.
Om ett vapen inte förvaras i
säkerhetsskåp eller i något annat
lika säkert förvaringsutrymme,
skall en vapendel tas bort från
vapnet så att det inte kan
användas. Detta gäller dock
endast om någon vapendel kan tas
bort utan avsevärd svårighet.
Vapen, vapendel och ammunition
skall förvaras var för sig.
Dessa krav på förvaring gäller
inte för start- och signalvapen.
När skjutvapen inte brukas,
skall de förvaras i säkerhetsskåp
eller i något annat lika säkert
förvaringsutrymme.
Trots första stycket får
effektbegränsade skjutvapen, start-
och signalvapen samt sådana
föremål som enligt 1 kap. 3 §
jämställs med skjutvapen förvaras
på annat betryggande sätt så att
det inte finns risk för att någon
obehörig kommer åt dem.
Ammunition skall förvaras under
säkert lås eller på något annat lika
betryggande sätt.

3 §
En innehavare som inte kan ta
hand om sitt vapen eller sin
ammunition får lämna över vapnet
eller ammunitionen till någon
annan för förvaring under högst
tre år åt gången. En sådan åtgärd
får vidtas först efter skriftlig
anmälan till polismyndigheten.
Vapnet eller ammunitionen får
dock inte förvaras hos en person
som är under arton år eller som
kan antas missbruka vapnet eller
ammunitionen.
En innehavare får lämna över
sitt skjutvapen eller sin
ammunition till någon annan för
förvaring om han eller hon inte
själv kan ta hand om egendomen
eller om det annars finns särskilda
skäl. För sådan förvaring krävs
tillstånd om inte annat följer av
bestämmelserna i 3 kap. om
utlåning av skjutvapen. Vid
tillståndsprövningen skall
polismyndigheten särskilt beakta
skälen för förvaring hos annan
och möjligheten för mottagaren att
erbjuda en säker förvaring.
Tillstånd enligt första stycket
skall tidsbegränsas.
Den hos vilken vapnet förvaras får använda vapnet endast om han eller
hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ.
4 §
Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition
skall vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig
kommer åt vapnet eller ammunitionen.

Ett vapen som transporteras på
en plats som avses i 6 § skall vara
oladdat och, om det lämpligen kan
ske, isärtaget och nerpackat.

6 §

Skjutvapen får inte innehas på
allmän plats, i fordon på allmän
plats eller inom skolområde där
grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs.
Förbudet i första stycket gäller
inte, om föremålet enligt särskilda
föreskrifter ingår i utrustning för
viss tjänst eller visst uppdrag eller
om innehavet annars med hänsyn
till föremålets art, syftet med
innehavet och övriga
omständigheter är att anse som
befogat.

7 §

Den som har tillstånd att inneha
skjutvapen är skyldig att låta
tillståndsmyndigheten inspektera
att förvaringsbestämmelserna
följs.

6 kap.
1 §
Ett tillstånd att inneha
skjutvapen eller att föra in
skjutvapen till Sverige får
återkallas av polismyndigheten om
a) tillståndshavaren missbrukat
vapnet,
b) tillståndshavaren visat
oaktsamhet med vapnet,
c) tillståndshavaren på annat
sätt visat sig vara olämplig att
inneha vapen,
d) förutsättningarna för
tillståndet inte längre finns, eller
e) det annars finns någon skälig
anledning att återkalla tillståndet.
Ett tillstånd att inneha
skjutvapen eller att föra in
skjutvapen till Sverige skall
återkallas av polismyndigheten om
tillståndshavaren visat sig vara
olämplig att inneha vapen eller om
förutsättningarna för tillståndet
inte längre finns. Tillståndet får
också återkallas om det annars
finns någon skälig anledning att
återkalla tillståndet.
Första stycket gäller på
motsvarande sätt i fråga om
tillstånd att förvara skjutvapen hos
någon annan samt tillstånd att i
näringsverksamhet ta emot
skjutvapen för reparation, översyn
eller skrotning.

2 §
Ett tillstånd att inneha
ammunition får återkallas av
polismyndigheten om
a) förutsättningarna för
tillståndet inte längre finns,
b) tillståndshavaren har
missbrukat sin ammunition, eller
c) om det annars finns någon
skälig anledning att återkalla
tillståndet.

Ett tillstånd att inneha
ammunition skall återkallas av
polismyndigheten om
förutsättningarna för tillståndet
inte längre finns eller om
tillståndshavaren har missbrukat
sin ammunition. Tillståndet får
också återkallas om det annars
finns någon skälig anledning att
återkalla tillståndet.
3 §
Ett tillstånd att driva handel med
skjutvapen får återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren har åsidosatt
en bestämmelse i denna lag eller
en föreskrift eller ett villkor som
meddelats med stöd av lagen,
b) tillståndshavaren inte längre
driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna för
tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig
anledning att återkalla tillståndet.

Ett tillstånd att driva handel med
skjutvapen skall återkallas av
polismyndigheten om
tillståndshavaren inte längre driver
yrkesmässig handel eller om
förutsättningarna för tillståndet
inte längre finns. Tillståndet får
också återkallas om
tillståndshavaren har åsidosatt en
bestämmelse i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som
meddelats med stöd av lagen eller
om det annars finns någon skälig
anledning att återkalla tillståndet.

4 §
Polismyndigheten får besluta att
ett vapen med tillhörande
ammunition skall tas om hand om
Polismyndigheten skall besluta
att ett vapen med tillhörande
ammunition skall tas om hand om
a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller
b) det är sannolikt att tillståndet
att inneha vapnet kommer att
återkallas och det finns särskilda
omständigheter som kräver ett
omhändertagande.
Om risken för missbruk är
överhängande, får vapen eller
ammunition tas om hand även utan
ett sådant beslut. En sådan åtgärd
får vidtas av polismän,
jakttillsynsmän som förordnats av
länsstyrelsen, personal vid Kustbe-
vakningen och Tullverket eller
särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen. Åtgärden skall
skyndsamt anmälas till
polismyndigheten, som
omedelbart skall pröva om
omhändertagandet skall bestå.

b) det är sannolikt att tillståndet
att inneha vapnet kommer att
återkallas och särskilda
omständigheter inte talar emot ett
omhändertagande.
Om risken för missbruk är
överhängande, får vapen eller
ammunition tas om hand även utan
ett sådant beslut. En sådan åtgärd
får vidtas av polismän,
jakttillsynsmän som länsstyrelsen
förordnat, personal vid Kustbe-
vakningen och Tullverket eller
särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen. Åtgärden skall
skyndsamt anmälas till
polismyndigheten, som
omedelbart skall pröva om
omhändertagandet skall bestå.

4 a §

Medför någon ett skjutvapen
utan att kunna visa att han eller
hon har rätt att inneha vapnet, får
vapnet omhändertas. En sådan
åtgärd får vidtas av en polisman,
jakttillsynsman som länsstyrelsen
förordnat eller av personal vid
Kustbevakningen eller Tullverket.
Den som har medfört vapnet kan
återfå det hos polismannen eller
polismyndigheten i orten, om han
eller hon styrker att han eller hon
hade rätt till det.
Sedan en vecka förflutit efter
omhändertagandet skall vapnet
återställas, om det inte har tagits i
beslag eller det tillstånd som
medfört rätt att inneha vapnet har
återkallats.

6 §
Om den som är intagen på
sjukvårdsinrättning för vård av en
psykisk störning innehar eller kan
tänkas inneha skjutvapen och det
kan antas att den intagne inte bör
inneha ett sådant vapen, skall den
läkare som är ansvarig för den
psykiatriska vården omedelbart
anmäla förhållandet till
polismyndigheten i den ort där
patienten är folkbokförd.
Om den som vårdas för psykisk
störning bedöms vara uppenbart
olämplig att inneha skjutvapen,
skall den läkare som är ansvarig
för den psykiatriska vården
omedelbart anmäla förhållandet
till polismyndigheten i den ort där
patienten är folkbokförd. Anmälan
behöver inte göras om det med
hänsyn till omständigheterna står
klart för läkaren att patienten inte
innehar tillstånd för skjutvapen.

9 kap.
1 §
Den som uppsåtligen innehar ett
skjutvapen utan att ha rätt till det
eller överlåter eller lånar ut ett
skjutvapen till någon som inte har
rätt att inneha vapnet döms för
vapenbrott till fängelse i högst ett
år.
Den som uppsåtligen innehar ett
skjutvapen utan att ha rätt till det
eller överlåter, lånar ut eller
annars överlämnar ett skjutvapen
till någon som inte har rätt att
inneha vapnet döms för vapenbrott
till fängelse i högst ett år.
Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det
för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,
b) bryter mot bestämmelsen om
användning vid förvaring i 5 kap.
3 § andra stycket eller om
transport i 5 kap. 4 § eller mot
föreskrifter eller villkor i fråga om
förvaring av vapen som meddelats
med stöd av denna lag,
b) bryter mot bestämmelsen om
användning vid förvaring i 5 kap.
3 § tredje stycket eller om
transport i 5 kap. 4 § eller mot
föreskrifter eller villkor i fråga om
förvaring av vapen som meddelats
med stöd av denna lag,
c) bryter mot bestämmelserna
om förvaring i 5 kap. 1 3 §§ i
fråga om skjutvapen eller
ammunition som innehas av
skyttesammanslutningar,
huvudmän för museer eller
auktoriserade bevakningsföretag
eller i fråga om skjutvapen som
innehas av vapenhandlare,
c) bryter mot bestämmelserna
om förvaring i 5 kap. 1 3 §§ i
fråga om skjutvapen eller
ammunition som innehas av
sammanslutningar, huvudmän för
museer eller auktoriserade
bevakningsföretag eller i fråga om
skjutvapen som innehas av
vapenhandlare,
d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut
att lämna över ammunitionen för inlösen,
e) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha
ammunitionen,
f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd, eller
g) bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 11 kap.
1 § e genom att olovligen överföra
vapen eller ammunition till ett
annat land.
g) bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 11 kap.
1 § d genom att olovligen överföra
vapen eller ammunition till ett
annat land.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa
fall.

3 §
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 11 kap.
1 § f genom att underlåta att på
föreskrivet sätt anmäla utförsel
eller utlåning av skjutvapen, eller
a) bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 11 kap.
1 § e genom att underlåta att på
föreskrivet sätt anmäla utförsel
eller utlåning av skjutvapen, eller
b) underlåter att inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till
polismyndigheten att ett vapen lämnats till skrotning.

7 §

Om någon frivilligt lämnar in
skjutvapen eller ammunition till en
polismyndighet, får åtal mot denne
för olovligt innehav av vapnet eller
ammunitionen väckas av
åklagaren endast om det är
motiverat från allmän synpunkt.

11 kap.
1 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga
om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen
är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller
personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i
2 kap. 1 § inte skall gälla innehav
av skjutvapen som lämnats över
från staten till
statliga tjänstemän eller
personer som tillhör det militära
försvaret, räddningstjänsten eller
polisväsendet,
den som för statens räkning
tillverkar krigsmateriel, eller
skyttesammanslutningar,
d) andra sammanslutningar än
skyttesammanslutningar får ges
tillstånd att inneha skjutvapen,
e) tillstånd skall krävas för
överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett
annat land; och
f) den som avser att föra ut ett
skjutvapen från Sverige eller lånar
ut ett skjutvapen till någon som är
fast bosatt i ett annat land och inte
skall använda vapnet endast i
Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.
c) bestämmelserna om tillstånd i
2 kap. 1 § inte skall gälla innehav
av skjutvapen som lämnats över
från staten till
statliga tjänstemän eller
personer som tillhör det militära
försvaret, räddningstjänsten eller
polisväsendet,
den som för statens räkning
tillverkar krigsmateriel, eller
frivilliga
försvarsorganisationer,
d) tillstånd skall krävas för
överföring av skjutvapen eller
ammunition från Sverige till ett
annat land; och
e) den som avser att föra ut ett
skjutvapen från Sverige eller lånar
ut ett skjutvapen till någon som är
fast bosatt i ett annat land och inte
skall använda vapnet endast i
Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.

2 §1
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller
signalvapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i
övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen
och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav på vapenhandlares,
museers och skyttesammanslut-
ningars förvaring av andra vapen
än effektbegränsade vapen och
skyttesammanslutningars
förvaring av ammunition,
e) krav på vapenhandlares,
museers och sammanslutningars
förvaring av andra vapen än
effektbegränsade vapen och
sammanslutningars förvaring av
ammunition,
f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd
enligt denna lag,
g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd
att inneha skjutvapen i Sverige,
h) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer
bosatta i Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land,
i) krav på att den som har
förvärvat ett skjutvapen i Sverige
och som är bosatt i ett främmande
land skall underrätta den staten om
förvärvet, och
j) förande av vapenregister
enligt 2 kap. 17 19 §§.
i) krav på att den som har
förvärvat ett skjutvapen i Sverige
och som är bosatt i ett främmande
land skall underrätta den staten om
förvärvet,
j) förande av vapenregister
enligt 2 kap. 17 19 §§,
k) vilka sammanslutningar som
skall anses uppfylla kraven i
2 kap. 3 § b för att kunna
meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen, och
l) vad som skall iakttas utöver
bestämmelserna i 5 kap. i fråga
om transport av skjutvapen och
ammunition.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2000. Bestämmelserna i 2 kap.
10 § tredje stycket och 5 kap. 7 § träder dock i kraft den 1 april 2002.
2. Den som före den 1 april 2000 av polismyndigheten har godkänts att
ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning skall anses ha
tillstånd till det enligt denna lag.
3. Den som före den 1 april 2000 hos polismyndigheten har gjort
anmälan om förvaring hos annan skall anses ha tillstånd till det enligt
denna lag till den 1 april 2002.
4. I fråga om förvaring av skjutvapen tillämpas äldre bestämmelser till
den 1 april 2002, om tillstånd att inneha skjutvapnet meddelats före den 1
april 2000.

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra föremål1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §2
Knivar, andra stick- och
skärvapen och andra föremål som
är ägnade att användas som vapen
vid brott mot liv eller hälsa får inte
innehas på allmän plats eller inom
skolområde där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs.
Knivar, andra stick- och
skärvapen och andra föremål som
är ägnade att användas som vapen
vid brott mot liv eller hälsa får inte
innehas på allmän plats, i fordon
på allmän plats eller inom
skolområde där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs.
Förbudet i första stycket gäller inte, om föremålet enligt särskilda
föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om
innehavet annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och
övriga omständigheter är att anse som befogat.
Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet
snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller
springknivar) får inte innehas av personer under 21 år.

4 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § skall
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte
till ansvar.

Om brottet är grovt, döms till
fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
5 §1
Sekretess gäller hos
polismyndighet i verksamhet, som
avser förande av eller uttag ur
vapenregister, för uppgift som har
tillförts registret, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.
Under samma förutsättning gäller
sekretess hos Rikspolisstyrelsen
för uppgift som hänför sig till
vapenregister.

Sekretess gäller hos
Rikspolisstyrelsen och hos
polismyndighet för uppgift i
ärende enligt vapenlagen
(1996:67) samt i verksamhet, som
avser förande av eller uttag ur
vapenregister, för uppgift som har
tillförts registret, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-11-08

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Susanne
Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 21 oktober 1999 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i vapenlagen (1996:67),
2. lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivaroch
andra farliga föremål,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lotta
Gustavson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i vapenlagen

2 kap. 1 §

I första stycket c införs ett krav på tillstånd för att i näringsverksamhet ta
emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning. Vad som avses
med "näringsverksamhet" framgår inte närmare av lagtexten eller av
författningskommentaren. Enligt Lagrådets mening tillgodoser uttrycket
"yrkesmässigt" bättre syftet med bestämmelsen. Det kan anmärkas att
begreppet näringsverksamhet inte tidigare använts i vapenlagen och att
uttrycket "yrkesmässigt" redan förekommer i 2 kap. 10 § och 6 kap. 3 §
där det talas om att bedriva handel yrkesmässigt. Mot bakgrund av det
anförda föreslår Lagrådet att punkt c i första stycket ges följande lydelse.

"c) yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller
skrotning".

2 kap. 4 §

I den föreslagna lagtexten används uttrycket "giltigt ändamål". Enligt
Lagrådets mening blir bestämmelsen mera lättolkad om "giltigt" byts mot
"godtagbart". (Jfr SOU 1998:44 s. 120 f.).

2 kap. 10 §

I ett nytt tredje stycke införs en regel av innehåll att ett tillstånd att driva

handel med skjutvapen aldrig innefattar rätt att hålla helautomatiska
skjutvapen i lager. Vad som avses därmed kan synas något tveksamt. Av
författningskommentaren framgår emellertid att syftet med
bestämmelsen är att en vapenhandlare skall ha rätt att köpa in och ta hem
ett helautomatiskt skjutvapen endast för att vidareförmedla vapnet till en
kund som beställt vapnet. Detta syfte bör klarare framgå av lagtexten.
Lagrådet förordar att tredje stycket ges följande lydelse.

"Ett tillstånd enligt första stycket medför inte rätt att inneha andra
helautomatiska skjutvapen än sådana som har tagits in för en viss
köpare."

2 kap. 16 §

Enligt den nuvarande lydelsen av paragrafen får den som har rätt att driva
handel med skjutvapen meddelas tillstånd att till Sverige föra in sådana
skjutvapen som omfattas av handelstillståndet. I lagrådsremissen föreslås
ett nytt andra stycke i paragrafen, i vilket anges att särskilt tillstånd dock
alltid krävs för införsel av helautomatiska skjutvapen. Av
författningskommentaren framgår att avsikten härmed är att det skall
krävas tillstånd vid varje särskilt införseltillfälle för att föra in
helautomatiska skjutvapen. Denna innebörd framgår dock inte klart av
den föreslagna lagtexten, som inte utesluter tolkningen att ett särskilt
generellt tillstånd att föra in helautomatiska skjutvapen kan meddelas vid
sidan av de tillstånd som avses i första stycket. Lagrådet förordar därför
att andra stycket utgår och att i stället följande tillägg görs till den
befintliga paragrafen.

"I fråga om helautomatiska skjutvapen krävs tillstånd för införsel i varje
särskilt fall."

4 kap. 3 §

Lagrådet har föreslagit i fråga om 2 kap. 1 § att orden "i
näringsverksamhet" byts ut mot "yrkesmässigt". Om Lagrådets förslag
följs bör även i förevarande paragraf "i näringsverksamhet" bytas ut mot
"yrkesmässigt."

5 kap. 3 §

I paragrafen införs krav på tillstånd när en vapenägare lämnar sitt vapen
för förvaring till någon annan. Enligt författningskommentaren har i
förtydligande syfte gjorts en hänvisning till bestämmelserna om utlåning
av skjutvapen, vilket inte kräver tillstånd. Avsikten har vid
föredragningen upplysts vara att förvaring inte skall kräva tillstånd, om
utlåning i motsvarande fall skulle kunna ske enligt bestämmelserna i 3
kap. Detta har inte kommit till klart uttryck i lagtexten, som förslagsvis
bör avfattas: " För sådan förvaring krävs tillstånd, om inte utlåning i
motsvarande fall är tillåten enligt 3 kap." Vidare bör det nya andra
stycket utgöra en avslutande mening i första stycket, med lydelsen:
"Tillståndet skall tidsbegränsas." Följs detta senare förslag, kan
ändringen av 9 kap. 2 § första stycket b undvaras.
5 kap. 4 §

Av det föreslagna nya andra stycket framgår att ett vapen som
transporteras på allmän plats, i ett fordon på allmän plats eller inom ett
skolområde, där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, skall
vara oladdat och, om det lämpligen kan ske, isärtaget och nerpackat.
Bestämmelsen utgör ett tillägg till den allmänna bestämmelsen i
paragrafens första stycke om att den som skickar eller transporterar ett
skjutvapen eller ammunition skall vidta betryggande åtgärder för att
förhindra att någon obehörig kommer åt vapnet eller ammunitionen. Den
sist nämnda bestämmelsen synes ta sikte på transport som utförs av
annan än vapenägaren och inte på sådan förflyttning av vapen som sker
t.ex. mellan hemmet och ett jaktställe eller en skjutbana (SOU 1998:44 s.
192 ff. och 202 ff.). Av motiven till det nya stycket (avsnitt 9.2) framgår
inte varför detta bara avser transport på allmän plats m.m. Det är svårt att
se varför inte den nya regeln bör avse skickande och transport i allmänhet
och ha samma tillämpningsområde som första stycket i paragrafen.
Lagrådet förordar därför att det övervägs om inte den nya regeln bör tas
in som en andra mening i första stycket och lyda: "Vapnet skall vara
oladdat och, om det lämpligen kan ske, isärtaget och nerpackat." Om
avsikten med den nya bestämmelsen däremot är att den skall gälla också
vid sådan förflyttning av vapen som inte avses i det nuvarande första
stycket, bör bestämmelsen hellre tas in i 6 § som ett tillägg till det första
stycket där.

5 kap. 6 §

Lagrådet har ingen erinran mot förslaget att införa ett förbud mot
"innehav" av skjutvapen på allmän plats m.m. Eftersom ordet innehav
har en juridisk betydelse som kan innebära att en person som vistas på
allmän plats innehar ett skjutvapen som är inlåst i ett säkerhetsskåp i
hans bostad, är det bättre att säga att skjutvapen inte får "medföras" på
allmän plats m.m. Den nya paragrafen har utformats med förebild i lagen
om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Med hänsyn till
vapenlagens utformning i övrigt bör paragrafen ges förslagsvis följande
lydelse.

"Skjutvapen får medföras på allmän plats endast om vapnet enligt
särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag
eller om det annars med hänsyn till vapnets art, syftet med innehavet och
övriga omständigheter är att anse som befogat. Det samma gäller i fråga
om skjutvapen inom skolområde, där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats."

5 kap. 7 §

Enligt den föreslagna nya paragrafen är den som har tillstånd att inneha
skjutvapen skyldig att låta tillståndsmyndigheten inspektera att
förvaringsbestämmelserna följs. Någon rätt för polismyndigheten att
genomföra inspektion även i det fall vapeninnehavaren vägrar medverka
föreslås dock inte i remissen. I allmänmotiveringen anförs (avsnitt 9.4)
att om en vapenägare utan godtagbar anledning vägrar att låta
polismyndigheten inspektera förvaring bör fråga väckas om återkallelse
av tillståndet. Lagrådet vill med anledning härav framhålla att det inte är
självklart att ett tillstånd att inneha skjutvapen kan återkallas enbart på
grund av vägran att medverka till inspektion av förvaring. Om avsikten är
att detta skall kunna föranleda återkallelse behövs ett klarläggande i
anslutning till bestämmelsen om återkallelse i 6 kap. 1 §. Härtill kommer
att det kan dröja innan ett slutligt avgörande föreligger i ett ärende om
återkallelse av tillstånd. Den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att
låta tillståndsmyndigheten genomföra inspektion av vapenförvaringen
kan därför befaras inte få någon större effekt. Enligt Lagrådets mening
finns skäl att överväga att förena bestämmelsen med något slag av
sanktion för det fall någon vägrar att medverka. Att tillsynsmyndigheter
som vägras tillträde har möjlighet att påkalla handräckning eller vidta
andra åtgärder för att kunna fullgöra sin tillsynsuppgift är vanligt i annan
lagstiftning (se t.ex. 19 § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor, 8 kap. 4-7 §§ alkohollagen (1994:1738) och
11 § lagen (1992:860) om kontroll av narkotika). Lagrådet vill vidare
föreslå att paragrafen utformas enligt följande.

"Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att låta
polismyndigheten få tillträde för att kontrollera att förvarings-
bestämmelserna följs."

6 kap. 1-3 §§

I paragraferna behandlas återkallande av tillstånd. Bestämmelserna är f.n.
utformade så att ett tillstånd, om vissa villkor är uppfyllda, "får" åter-
kallas. I lagrådsremissen föreslås att i 1-3 §§ ordet "får" byts ut mot
"skall" såvitt avser de nya första meningarna i paragraferna. Av
författningskommentaren framgår att syftet med lagändringarna är att låta
det fakultativa momentet utgå. Lagrådet vill peka på att bestämmelserna
visserligen formellt har en fakultativ utformning. Om det konstateras att
villkoren för återkallande av ett tillstånd är uppfyllda, sker emellertid i
praktiken ett obligatoriskt återkallande. Lagrådet har dock inga
invändningar mot det föreslagna bytet av "får" till "skall". Ett sådant byte
bör emellertid göras även beträffande bestämmelserna i andra
meningarna i 1 och 2 §§. Något hållbart skäl att, i fråga om återkallelse-
grunden "det annars finns någon skälig anledning att återkalla till-
ståndet", behålla "får" kan Lagrådet inte finna. Genom en om-
formulering bör en motsvarande ändring åstadkommas också i 3 §. När
det gäller regeln i samma paragraf att tillstånd får återkallas om tills-
tåndshavaren har åsidosatt en viss angiven bestämmelse bör däremot
ordet "får" bibehållas.

Till 1 § har fogats ett nytt andra stycke av innebörd att vad som sägs i
första stycket gäller också i fråga om tillstånd att förvara skjutvapen hos
någon annan samt tillstånd att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för
reparation, översyn eller skrotning. Det senare ledet bör enligt Lagrådets
mening föras över till 3 §, som behandlar återkallelse av tillstånd att
driva handel med skjutvapen, och tas in som ett nytt andra stycke. I
samband därmed bör orden "i näringsverksamhet" bytas ut mot
"yrkesmässigt" (jfr vad Lagrådet anfört under 2 kap. 1 § och 4 kap. 3 §
ovan).
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att i 1 och 2 §§ i
nuvarande lydelser endast görs den ändringen att "får" byts ut mot "skall"
samt att till 1 § fogas ett andra stycke av följande lydelse.

"Första stycket gäller också i fråga om tillstånd att förvara skjutvapen
hos någon annan."

Beträffande 3 § föreslår Lagrådet följande lydelse.

"Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen skall återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,
b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren har åsidosatt en
bestämmelse i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som med-
delats med stöd av lagen.

Första och andra styckena gäller på motsvarande sätt i fråga om tillstånd
att yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrot-
ning."

6 kap. 4 a §

I första stycket räknas upp ett antal personkategorier som får ta om hand
skjutvapen. En motsvarande uppräkning av personer som får vidta en
sådan åtgärd finns i 4 § andra stycket. I det lagrummet nämns, förutom
samma personer som i 4 a §, också särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen. Det kan ifrågasättas varför inte även denna sistnämnda
personalkategori skall få ingripa enligt 4 a § (jfr också 9 kap. 6 §).

Andra stycket innehåller en regel om att en vapeninnehavare kan återfå
sitt vapen, som tagits om hand enligt första stycket, om han eller hon
t.ex. visar upp sitt tillstånd att inneha vapnet när detta medfördes och togs
om hand. I tredje stycket finns en bestämmelse om att vapnet skall
återställas efter en vecka, om det inte har tagits i beslag eller det tillstånd
som ger rätt att inneha vapnet har återkallats. Det torde inte vara avsett
att den som kan visa upp ett tillstånd skall ha rätt att återfå sitt vapen, om
detta tagits i beslag eller om tillståndet återkallats efter
omhändertagandet, vilket den föreslagna lagtexten kan ge intryck av.
Denna oklarhet undviks, om andra stycket utgår och till det sista stycket
läggs en mening av följande lydelse.

" Detsamma gäller dessförinnan, om den som medförde vapnet kan
styrka sin rätt att ha detta med sig."

6 kap. 6 §

I första meningen av den föreslagna nya lydelsen av paragrafen anges att
om den som vårdas för psykisk störning bedöms vara uppenbart olämplig
att inneha skjutvapen skall den läkare som är ansvarig för den
psykiatriska vården omedelbart anmäla förhållandet till polismyndig-
heten i den ort där patienten är folkbokförd. Av allmänmotiveringen
(avsnitt 15) framgår att avsikten med ändringen bl.a. är att förenkla
bestämmelserna jämfört med vad som för närvarande gäller och därmed
göra systemet med anmälningsskyldighet effektivare och mer
tillförlitligt. Vidare är avsikten att utsträcka reglerna om anmälnings-
skyldighet till att omfatta också den öppna psykiatriska vården. Genom
att samma avgränsning av anmälningsskyldigheten föreslås gälla för
såväl den slutna som den öppna psykiatriska vården har emellertid en
påtaglig försvagning av anmälningsskyldigheten för den slutna
psykiatriska vården åstadkommits. Att anmälningsskyldighet endast skall
föreligga då någon bedöms uppenbart olämplig att inneha skjutvapen
innebär en mycket kraftig begränsning av de fall där anmälan kan komma
i fråga. Lagrådet ifrågasätter om önskemålet att ha samma avgränsning
av anmälningsskyldigheten för såväl den slutna som den öppna
psykiatriska vården uppväger nackdelen av att så påtagligt inskränka
anmälningsskyldigheten för den slutna psykiatriska vården, där det inte
sällan förekommer patienter vars innehav av skjutvapen skulle kunna
medföra påtagliga risker. Lagrådet vill erinra om att hälso- och
sjukvårdssekretessen hindrar utlämnande av uppgifter om patienter i den
mån uppgiftslämnandet inte klart täcks av anmälningsskyldigheten.
Någon möjlighet för läkaren att göra anmälan i det fall tvekan kan råda
om uppenbarhetsrekvisitet finns därför inte. Enligt Lagrådets mening bör
den föreslagna inskränkningen av anmälningsskyldigheten för den slutna
psykiatriska vården - ett förslag som inte förts fram av 1995 års
vapenutredning - i vart fall inte genomföras utan ytterligare beredning.

9 kap. 1 §

Enligt första stycket i paragrafen döms den som uppsåtligen innehar ett
skjutvapen utan att ha rätt till det, eller överlåter eller lånar ut ett
skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet, för vapenbrott
till fängelse i högst ett år. I lagrådsremissen föreslås att uppräkningen av
straffbara gärningar utökas med fallet att ett skjutvapen "annars
överlämnas" till någon som inte har rätt att inneha vapnet. Av allmän-
motiveringen (avsnitt 16) framgår att tillägget tar sikte på situationen att
någon lämnar ut ett skjutvapen för reparation m.m. till någon som inte
har tillstånd till detta (jfr de föreslagna ändringarna i 2 kap. 1 § och 4
kap. 3 §). Vid lagrådsföredragningen har upplysts att avsikten är att
straffbestämmelsen också skall kunna tillämpas i det fall att någon utan
tillstånd överlämnar ett vapen för förvaring i strid med den föreslagna
nya lydelsen av 5 kap. 3 §. Den föreslagna lydelsen av 9 kap. 1 § medför
dock vissa svårigheter när det gäller överlämnande för förvaring.
Tillstånd till förvaring medför ju inte rätt för mottagaren att "inneha"
vapnet (jfr 2 kap. 10 § och 4 kap. 3 §) och förutsätter inte heller någon
sådan rätt. Det synes därför behövligt med en ytterligare komplettering
av straffbestämmelsen med avseende på överlämnande för förvaring.
Detsamma gäller i fråga om ansvar för den som i strid med 5 kap. 3 § tar
emot och förvarar ett vapen. Vidare uppkommer frågan om hur
straffbestämmelsen skall tolkas i det fallet att någon överlämnar ett vapen
för förvaring under omständigheter då förutsättningar för utlåning
föreligger och tvåveckorsfristen för utlåning senare löper ut. Liknande
problem som vid förvaring uppstår om ett vapen lämnas för transport (jfr
5 kap. 4 §). Enligt Lagrådets mening måste de nu angivna frågorna
analyseras och klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I remissen föreslås att lagändringarna i huvudsak skall träda i kraft den 1
april 2000. Vissa övergångsbestämmelser föreslås, vilka främst tar sikte
på de nya reglerna rörande förvaring av vapen. Enligt Lagrådets mening
kan emellertid ifrågasättas om det inte finns behov av ytterligare
övergångsbestämmelser. Det gäller dels ifråga om skjutvapen med
huvudsakligen prydnads- eller affektionsvärde, vilka enligt huvudregeln i
de nya bestämmelserna skall göras varaktigt obrukbara, dels ifråga om
den nya tidsbegränsningen av tillstånd för helautomatiska vapen och
enhandsvapen för flerskott. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att
avsikten är att de nya reglerna i båda dessa fall endast skall gälla i fråga
om tillstånd som meddelas efter ikraftträdandet. Lagrådet föreslår att en
övergångsbestämmelse i nu nämnda hänseenden utformas enligt följande.
Bestämmelsen kan lämpligen inplaceras närmast efter punkten rörande
ikraftträdandet.

"Bestämmelserna i 2 kap. 5 a § om tillstånd att inneha vissa skjutvapen
för annat ändamål än skjutning tillämpas endast i fråga om tillstånd som
meddelas efter den 1 april 2000. Detsamma gäller bestämmelserna i 2
kap. 6 § andra stycket om tidsbegränsning av tillstånd att inneha
helautomatiskt vapen eller enhandsvapen för flerskott."

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Vid föredragningen i Lagrådet har upplysts att nuvarande andra
meningen i 5 kap. 5 § bör finnas kvar. Lagrådet föreslår att första
meningen i så fall skall lyda.

"Sekretess gäller för uppgift i ärende enligt vapenlagen (1996:67) samt
hos polismyndighet i verksamhet, som avser förande av eller uttag ur
vapenregister, för uppgift som har tillförts registret, om det inte står klart
att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer
till brottslig användning."

Lagrådet vill vidare väcka frågan om ytterligare en ändring i
sekretesslagen.

I författningskommentaren till den föreslagna ändringen i 6 kap. 6 §
vapenlagen sägs att de uppgifter en läkare delger en polismyndighet
enligt paragrafen bör omfattas av sekretessbestämmelsen i 9 kap. 17 §
första stycket 4. Den bestämmelsen avser sekretess i bl.a. polis-
myndighets verksamhet att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott.
Visserligen är ett syfte med vapenlagen att motverka att vapen kommer
till användning vid brottslig verksamhet. Syftet med lagen är emellertid
vidare än så och kan närmast beskrivas som att avse upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet generellt utan att det behöver vara fråga om
brott. Det är därför tveksamt om det är befogat att anse att den angivna
sekretessbestämmelsen täcker ett behov av sekretess för uppgifter som
läkare lämnar till en polismyndighet för att denna skall kunna bedöma
om en person bör ha ett tillstånd enligt vapenlagen. Det kan anmärkas att
det i 5 kap. sekretesslagen, som innehåller en motsvarande bestämmelse
om s.k. förundersökningssekretess (1 §), finns den särskilda 5 § angående
sekretess för uppgifter som finns hos polismyndigheter med anledning av
just vapenlagstiftningen (se prop. 1986/87:3 s. 19 ff.). Med det synsätt
som har anlagts i författningskommentaren borde den paragrafen inte
behövas, och inte heller den ändring som nu föreslås beträffande den. En
möjlighet synes vara att göra ett tillägg till 7 kap. 19 § sekretesslagen för
att åstadkomma önskad sekretess för uppgifter som läkare lämnar (jfr
också 7 kap. 31 § angående sekretess i körkortsärenden m.m.).

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 november 1999

Närvarande: statsrådet Thalén, ordförande, och statsråden Ulvskog,
Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Rosengren, Larsson,
Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: Britta Lejon

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:27 En skärpt
vapenlagstiftning

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Vapenlagen (1996:67)
11 kap. 1 och 2 §§

1 Senaste lydelse 1999:74.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:413.
2 Senaste lydelse 1990:413.
1 Senaste lydelse 1998:624.
1 Rubriken samt 1, 2 och 5 §§ erhöll denna lydelse genom Lag 1990:413.
1 Senaste lydelse 1999:74.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:413.
2 Senaste lydelse 1990:413.
1 Senaste lydelse 1998:624.

Prop. 1999/2000:27

5

1

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 1

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 1

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 4

Prop. 1999/2000:xx
Bilaga 4

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 6

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 7

Prop. 1999/2000:xx
Bilaga 7

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 8

Prop. 1999/2000:27
Bilaga 8

Prop. 1999/2000:27