Regeringens proposition 
1999/2000:26 
 
Effektivisering av förfarandet i allmän domstol 
 
Prop. 
1999/2000:26 
 
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. 
 
Stockholm den 18 november 1999 
 
Ingela Thalén 
        Britta Lejon 
        (Justitiedepartementet)  
Propositionens huvudsakliga innehåll 
I propositionen föreslår regeringen en rad åtgärder för att effektivisera 
och förenkla domstolsförfarandet för parterna och för de allmänna 
domstolarna. Förslagen rör framförallt handläggningen i tingsrätterna. 
Överrätternas handläggning påverkas också. Förslagen syftar till att 
renodla domstolarnas och domarnas verksamhet och att ge domstolarna 
ökat utrymme att själva bestämma bl.a. hur olika uppgifter skall 
dokumenteras. Vidare avser förslagen att för parter och domstolar få till 
stånd förenklade och förbättrade handläggningsregler samt en snabbare 
och effektivare handläggning. 
När det gäller renodling innebär förslagen följande. 
  Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för frihetsberövande flyttas 
från domstol till kriminalvården i fråga om fängelsepåföljden och till 
Statens institutionsstyrelse i fråga om påföljden sluten ungdomsvård. 
Domstolen skall på domen anteckna och till den lokala kriminalvårds- 
myndigheten respektive Statens institutionsstyrelse rapportera under vilka 
tider den dömde har varit anhållen, häktad eller frihetsberövad på något 
annat sätt som kan föranleda avräkning. Domstolens ansvar ankommer i 
tingsrätten på ordföranden, i hovrätten på målets referent och i Högsta 
domstolen på rotelinnehavaren. En åklagare som utfärdar ett 
strafföreläggande skall anteckna de frihetsberövanden som har före- 
kommit och som kan komma att föranleda avräkning. 
  Åklagare ges rätt att häva beslut om reseförbud innan åtal har väckts 
på samma sätt som gäller för beslut om hävande av häktning. 
  I propositionen behandlas också frågan om att beslut om ersättning av 
allmänna medel till förhörspersoner och tolkar skall kunna fattas utanför 
rättssalen av en domstolssekreterare eller tingsnotarie. 
För att åstadkomma en ökad flexibilitet föreslås följande. 
  Reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling sammanförs 
till ett institut samtidigt som bestämmelserna utformas så att det ges 
bättre möjligheter att anpassa rättegången till förhållandena i det enskilda 
målet. Möjligheterna att låta en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll 
ökas. Förbudet mot att i tvistemål låta en huvudförhandling fortsätta efter 
uppehåll när denna hålls i förenklad form upphävs. 
  Bestämmelsen i 1 kap. 9 § rättegångsbalken om att fler mål inte utan 
synnerliga skäl får sättas ut till huvudförhandling samma dag än som kan 
beräknas bli slutförda under sex timmar upphävs. 
  Reglerna om protokollföring i mål och ärenden i domstol förenklas 
genom att domstolarna får möjlighet att låta bli att föra protokoll när 
något protokoll inte behövs. Vissa bestämmelser flyttas från rättegångs- 
balken till ärendeförordningen. 
  Tingsrätten ges möjlighet att avgöra mål som bara rör förverkande av 
egendom utan att hålla huvudförhandling. 
En rad förslag innebär en snabbare och effektivare handläggning: 
  Tingsrätten skall i dispositiva tvistemål kunna meddela parterna att 
förberedelsen skall anses vara avslutad vid en viss senare tidpunkt. Efter 
denna tidpunkt skall en part få åberopa en ny omständighet eller ett nytt 
bevis endast om parten gör sannolikt att han eller hon har haft en giltig 
ursäkt att inte göra det tidigare eller om ett tillåtande av åberopandet inte 
innebär att målets prövning fördröjs i någon väsentlig mån. 
  I tvistemål och i mål om enskilt åtal bör tingsrätten vidare i ett tidigt 
skede av målet upprätta en tidsplan för målets handläggning, om det inte 
av särskilda skäl är obehövligt. Tidpunkten för huvudförhandling skall 
bestämmas så snart som möjligt. 
  De s.k. jourdomstolarnas behörighet enligt 19 kap. 12 § rättegångs- 
balken utvidgas till att omfatta all befattning med förundersökning och 
användande av tvångsmedel och alltså inte bara frågan om häktning. 
För att i övrigt förenkla och förbättra handläggningsreglerna föreslås 
följande åtgärder. 
  Tingsrätten ges möjlighet att i dispositiva tvistemål förelägga 
käranden att senast viss dag uppge om han vidhåller sin talan, om det 
under målets handläggning har visat sig att käranden inte medverkar i 
processen. Om käranden inte svarar, får tingsrätten meddela tredskodom 
mot käranden. 
  Tiden för att ansöka om återvinning av en tredskodom skall räknas 
från datum för domen och inte som nu från dagen då parten delgavs 
domen. I föreläggandet skall anges när en tredskodom kan komma att 
meddelas. 
  En part i ett småmål som har förorsakat motparten kostnader genom 
försumlig processföring skall ersätta dessa kostnader utan begränsning. 
  Ersättningen i småmål för en rättegångsskrift eller en inställelse höjs 
från 300 kr till kostnaden för en halvtimmes rådgivning enligt rätts- 
hjälpslagen (f.n. ca 500 kr). 
  Kravet på att ett rättegångsombud ger in sin fullmakt vid en s.k. 
missnöjesanmälan tas bort. Vidare slopas kravet på att originalfullmakt 
skall visas upp i högre rätt. 
  Reglerna i äktenskapsbalken och föräldrabalken om förfarandet i mål 
om äktenskapsskillnad och vårdnad m.m. förenklas. Förändringarna får 
bl.a. till följd att möjligheterna till enbart skriftlig handläggning utvidgas. 
  Domstolens möjligheter att meddela provisoriska beslut enligt 15 
kap. 3 § rättegångsbalken för att säkerställa sökandens rätt skall kunna 
tillämpas även i de fall sökanden har ett fordringsanspråk eller ett 
anspråk på bättre rätt till viss egendom. 
I propositionen föreslås dessutom några tekniska lagändringar till följd 
av att de allmänna advokatbyråerna har avvecklats. 
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. De ändringar som 
rör avräkning av tid för frihetsberövande föreslås dock träda i kraft den 1 
oktober 2000.  
Innehållsförteckning 
1       Förslag till riksdagsbeslut     7 
2       Lagtext 8 
2.1     Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken  8 
2.2     Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken  25 
2.3     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken    27 
2.4     Förslag till lag om ändring i brottsbalken      29 
2.5     Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om 
beräkning av strafftid m.m.     33 
2.6     Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om 
rättegången i arbetstvister     35 
2.7     Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 36 
2.8     Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om 
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.   38 
2.9     Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med 
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och 
yttrandefrihetsgrundlagens områden      40 
2.10    Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om 
verkställighet av sluten ungdomsvård    41 
2.11    Förslag till lag om ändring i lagen (1999:116) om 
skiljeförfarande        42 
3       Ärendet och dess beredning      43 
4       Reformarbetet för domstolsväsendet      44 
5       Uppehåll i huvudförhandling     45 
5.1     Nuvarande regler        45 
5.2     Reformbehovet   46 
5.3     Tidigare reformer och reformförslag     46 
5.4     En enklare reglering avpassad efter nutida förhållanden 48 
6       Avräkning av tid för frihetsberövande   54 
6.1     Gällande regler om avräkning av tid för frihetsberövande        54 
6.2     Bestämmelser om beräkning av strafftid  55 
6.3     Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för 
frihetsberövande        56 
6.4     Underlag för avräkningsbesluten 59 
6.5     Domstolens uppgiftslämnande och rapportering    63 
7       Tidsplanering av mål i tingsrätt        65 
8       Preklusion i tvistemål i tingsrätt      68 
9       Protokollföring 72 
9.1     Nuvarande regler        72 
9.2     Reglerna om protokoll förenklas 74 
10      Beslut om vittnesersättning m.m.        81 
11      Oseriösa rättegångar m.m.       84 
11.1    Mål där käranden inte medverkar 86 
11.2    Utvidgad möjlighet att avgöra mål på handlingarna       88 
11.3    Bristfälliga stämningsansökningar/ käromål      91 
11.4    Innehållet i en ansökan om återvinning  92 
12      Småmål  93 
12.1    Förfarandereglerna i småmål     94 
12.2    Ansvaret för rättegångskostnader i småmål       95 
12.2.1  Räckvidden av kostnadsansvaret i småmål 97 
12.2.2  Ersättningsgilla kostnader vid försumlig 
processföring   98 
12.2.3  Ersättning för en rättegångsskrift eller 
inställelse     100 
12.2.4  Vittnesersättning i småmål      101 
13      Utvidgad behörighet för s.k. jourdomstol        102 
14      Rättegångsregler i äktenskapsbalken och föräldrabalken  104 
14.1    Avgörande av mål utan huvudförhandling  104 
14.2    Rätt till prövning av återkallat yrkande        106 
14.3    Prövningen av yrkande om äktenskapsskillnad när 
motparten uteblir       107 
14.4    Parts utevaro när en begäran om ett interimistiskt beslut 
skall prövas    109 
14.5    Delgivning av återkallelse      112 
15      Rättegångsfullmakt      113 
16      Fristen för ansökan om återvinning av tredskodom        117 
17      Handläggningen av mål om förverkande av egendom 120 
18      Hävande av reseförbud   122 
19      Provisoriska beslut för att säkerställa kärandens rätt  123 
20      Möjligheterna att överklaga beslut särskilt     124 
21      Domstolarnas skyldighet att självmant pröva sin behörighet      127 
22      Målsägandens rätt att ta över åtal      129 
23      Specificering av ombudsarvoden  131 
24      Ikraftträdande m.m.     131 
25      Ekonomiska konsekvenser 132 
26      Författningskommentar   133 
26.1    Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken        133 
26.2    Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken        143 
26.3    Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken  144 
26.4    Förslaget till lag om ändring i brottsbalken    144 
26.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om 
beräkning av strafftid m.m.     146 
26.6    Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om 
rättegången i arbetstvister     146 
26.7    Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)       146 
26.8    Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om 
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.   147 
26.9    Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med 
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och 
yttrandefrihetsgrundlagens områden      147 
26.10   Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om 
verkställighet av sluten ungdomsvård    148 
26.11   Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:116) om 
skiljeförfarande        148 
Bilaga 1        Författningsförslagen i departementspromemorian 
Domstolsförfarandet   Förslag till förbättringar (Ds 1997:7)    149 
Bilaga 2        Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över 
departementspromemorian Domstolsförfarandet   Förslag till 
förbättringar (Ds 1997:7)       190 
Bilaga 3        Lagförslagen om tidsplaner och preklusion i betänkandet 
Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65)        191 
Bilaga 4        Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över 
Skiljedomsutredningens slutbetänkande Näringslivets 
tvistlösning (SOU 1995:65)      193 
Bilaga 5        Lagförslagen i Riksåklagarens promemoria        194 
Bilaga 6        Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över 
Riksåklagarens promemoria       196 
Bilaga 7        Lagrådsremissens lagförslag     197 
Bilaga 8        Lagrådets yttrande      235 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 
den 18 november 1999    240  
1 Förslag till riksdagsbeslut 
Regeringen föreslår att riksdagen 
antar regeringens förslag till 
1. lag om ändring i rättegångsbalken, 
2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 
3. lag om ändring i föräldrabalken, 
4. lag om ändring i brottsbalken, 
5. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., 
6. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 
7. lag om ändring i sekretesslagen (1980.100), 
8. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid 
förverkande m.m., 
9. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri- 
hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område, 
10. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten 
ungdomsvård, 
11. lag om ändring i lagen (1999:116) om skiljeförfarande.  
2 Lagtext 
Regeringen har följande förslag till lagtext. 
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken 
dels att 1 kap. 9 §, nuvarande 6 kap. samt 33 kap. 5 § skall upphöra att 
gälla, 
dels att 8 kap. 2, 4 och 7 §§, 12 kap. 9 §, 14 kap. 7 §, 15 kap. 3 §, 18 kap. 
8 a §, 19 kap. 12 §, 25 kap. 7 §, 35 kap. 13 §, 42 kap. 6, 11, 18 och 20 §§, 
43 kap. 3, 11 och 13 §§, 44 kap. 9 §, 46 kap. 3, 11 och 13 §§, 47 kap. 6, 22 
och 24 §§, 50 kap. 17 §, samt 51 kap. 17 § skall ha följande lydelse, 
dels att det i balken skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande 
lydelse, 
dels att det i balken skall införas två nya bestämmelser, 42 kap. 15 a § 
och 44 kap. 7 c § av följande lydelse.  
6 kap. Om registrering av uppgifter och handlingar 
 
1 § Vid domstolen skall det föras register över alla mål. Registret skall 
utvisa tiden då varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet, 
tiden för målets avgörande och, om missnöje anmälts eller överklagande 
kommit in, dagen då det skett och de åtgärder som vidtagits. 
Handlingarna i målet skall föras samman till en akt. 
 
2 § Av målregistret eller av akten skall det framgå 
1. domstolens avgöranden i målet, när de har beslutats och vem eller 
vilka som svarar för beslutet, samt 
2. vem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar. 
När omröstning har förekommit skall skiljaktiga meningar framgå av 
målregistret eller av akten. 
 
3 § Vid ett sammanträde skall följande antecknas: 
1. tid och ställe för sammanträdet, 
2. vilka som deltar i sammanträdet, 
3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen, 
4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till det, 
5. parternas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller be- 
stridanden av motpartens yrkanden, 
6. yrkanden av andra än parter samt parternas medgivanden eller be- 
stridanden av sådana yrkanden, 
7. den utredning som läggs fram, 
8. vad som iakttas vid en syn på stället, samt 
9. det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde, i den mån det kan 
ha betydelse för parterna eller för högre rätt att det antecknas. 
Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet. 
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § om jäv gäller för den som gör anteck- 
ningarna. 
 
4 § Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål och 
som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad som anges i 3 § 
följande antecknas: 
1. i korthet de omständigheter som parterna åberopar samt motpartens 
yttrande över dessa omständigheter, 
2. de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka med varje 
särskilt bevis, samt 
3. det som i övrigt behövs till ledning för en huvudförhandling. 
 
5 § När ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta något 
slutligt avgörande i målet eller ärendet, skall det upprättas ett protokoll 
över vad som förekommer. 
 
6 § Berättelser som avges i bevissyfte skall tas upp genom ljudinspelning 
eller, i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet, 
skrivas ned. Detta gäller dock inte vid huvudförhandling i Högsta 
domstolen. 
Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts genast få 
tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som lämnat berättelsen skall 
tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. En 
invändning som inte leder till någon ändring skall antecknas. Därefter får 
det som skrivits inte ändras. 
 
7 § Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som 
handläggs enligt denna balk.  
8 kap. 
2 § 
Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas som 
1. är svensk medborgare eller medborgare i en annan stat inom 
Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 
2. har hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen 
eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 
3. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till 
domarämbete, 
4. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och 
teoretisk utbildning, 
5. har gjort sig känd för redbarhet, och 
6. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet. 
Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag från 
antagningskraven såvitt gäller första stycket 1 och 2. Detsamma gäller 
antagningskraven enligt första stycket 3 och 4 beträffande den som är 
auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande 
bestämmelser. 
Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en 
stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbets- 
området och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har 
tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses 
uppfylla kraven enligt första stycket 3 och 4. Detsamma gäller den som 
registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år bedrivit 
faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige, under förutsätt- 
ning antingen att verksamheten huvudsakligen omfattat svensk rätt eller 
att, om verksamheten inte huvudsakligen omfattat svensk rätt, den 
registrerade på annat sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och erfaren- 
heter för att antas till ledamot i samfundet. 
Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, 
Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som 
därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som 
biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven 
enligt första stycket 3 6. 
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § 
föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till 
ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig 
rådgivning i vissa fall, m.m. är förbjuden att utöva rådgivnings- 
verksamhet. 
Lagfaren domare i eller befatt- 
ningshavare vid domstol eller 
allmän åklagare eller kronofogde 
får inte antas till ledamot; inte 
heller den som annars är anställd i 
en stats eller kommuns tjänst eller 
hos någon annan enskild än 
advokat, om inte advokatsam- 
fundets styrelse medger undantag. 
Vad som nu sagts gäller dock inte 
den som är anställd vid allmän 
advokatbyrå. 
Lagfaren domare i eller befatt- 
ningshavare vid domstol eller 
allmän åklagare eller kronofogde 
får inte antas till ledamot; inte 
heller den som annars är anställd i 
en stats eller kommuns tjänst eller 
hos någon annan enskild än 
advokat, om inte advokatsam- 
fundets styrelse medger undantag. 
 
4 § 
En advokat skall i sin 
verksamhet redbart och nitiskt 
utföra de uppdrag som anförtrotts 
honom och iaktta god advokatsed. 
I fråga om tystnadsplikt för 
advokat vid allmän advokatbyrå 
finns bestämmelser i 9 kap. 9 § 
sekretesslagen (1980:100). Annan 
advokat är skyldig att förtiga vad 
han får kännedom om i sin yrkes- 
utövning när god advokatsed 
kräver detta. 
En advokat skall i sin 
verksamhet redbart och nitiskt 
utföra de uppdrag som anförtrotts 
honom och iaktta god advokatsed. 
En advokat är skyldig att förtiga 
vad han får kännedom om i sin 
yrkesutövning när god advokatsed 
kräver detta. 
I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform får endast advokat vara 
delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets styrelse medger 
undantag. 
En advokat är skyldig att hålla sina huvudmäns pengar och andra 
tillgångar avskilda från det som tillhör honom själv. 
 
7 § 
En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som 
annars förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller 
en sådan advokat som avses i 2 a § skall registreringen upphävas. Är om- 
ständigheterna mildrande, får i stället varning tilldelas honom. 
Åsidosätter en advokat annars sina plikter som advokat, får varning 
eller erinran meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen försvår- 
ande, får han uteslutas ur samfundet eller, i fråga om en sådan advokat 
som avses i 2 a §, hans registrering upphävas. 
Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även 
åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst 
femtiotusen kronor. 
Om det bedöms tillräckligt får disciplinnämnden, i stället för att tilldela 
en advokat erinran, göra ett uttalande om att advokatens åtgärd är felaktig 
eller olämplig. 
Inträder beträffande en advokat sådan omständighet att han enligt 2 § 
femte eller sjätte stycket inte får antas till ledamot av samfundet, är han 
skyldig att genast träda ur samfundet. Om han inte gör det, skall styrelsen 
förordna om hans uteslutning. Detsamma gäller, om en advokat inte 
längre uppfyller medborgarskapskravet enligt 2 § första stycket 1 eller 
hemvistkravet enligt 2 § första stycket 2 och styrelsen inte medger att han 
får stå kvar som ledamot av samfundet. Om en sådan advokat som avses i 
2 a § fråntas rätten att uppträda som advokat i den stat där han är 
auktoriserad, skall styrelsen upphäva hans registrering. 
I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att 
beslutet genast skall verkställas. Detsamma gäller ett beslut att upphäva 
en registrering. 
Brott mot tystnadsplikt enligt 
4 § första stycket tredje meningen 
får inte åtalas av annan än 
Justitiekanslern. Åtal får väckas 
endast om det är påkallat från 
allmän synpunkt. 
Brott mot tystnadsplikt enligt 
4 § första stycket andra meningen 
får inte åtalas av någon annan än 
Justitiekanslern. Åtal får väckas 
endast om det är påkallat från 
allmän synpunkt.  
12 kap. 
9 § 
Skriftlig fullmakt skall företes i 
huvudskrift, när ombudet första 
gången vid rätten för talan i målet. 
Skriftlig fullmakt skall visas upp 
i original när ombudet första 
gången för talan i målet. Fullmakt 
behöver emellertid inte visas upp 
för anmälan av missnöje med ett 
beslut. 
Är, då fullmakt skall företes, 
sådan icke tillgänglig, skall rätten 
giva ombudet tid att förete den; 
vad nu sagts gälle ej i fråga om 
missnöjesanmälan. Finnes upp- 
skov olägligt, må rätten fortsätta 
med handläggningen av målet, 
dock utan att däri meddela dom 
eller slutligt beslut. Utfärdas 
fullmakt, skall behörigheten anses 
innefatta vad ombudet tidigare 
åtgjort i rättegången. 
Om en fullmakt inte finns 
tillgänglig när den skall visas upp, 
skall rätten ge ombudet tid att visa 
upp den. Är ett uppskov olägligt, 
får rätten fortsätta med hand- 
läggningen av målet, dock utan att 
meddela dom eller slutligt beslut. 
Utfärdas fullmakt, skall behörig- 
heten anses innefatta ombudets 
tidigare åtgärder i rättegången. 
Finner rätten ovisst, huruvida 
parts underskrift å fullmakt är 
riktig, må rätten medgiva anstånd 
för ovisshetens undanröjande. 
Anser rätten att det är ovisst om 
en parts underskrift på fullmakten 
är riktig, får rätten ge anstånd för 
att undanröja ovissheten. 
Skriftlig fullmakt skall i 
huvudskrift eller styrkt avskrift 
bifogas akten. 
Skriftlig fullmakt skall tas in i 
akten i original eller bestyrkt 
kopia.  
14 kap. 
7 § 
I fall som avses i 1 6 §§ får mål förenas endast om målen väckts vid 
samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är 
tillämplig för målen. 
Väcks talan som avses i 3 5 §§ 
sedan huvudförhandling påbörjats 
eller huvudkäromålet på annat sätt 
företagits till avgörande, får rätten 
handlägga målen särskilt, om de 
inte utan olägenhet kan handläggas 
i samma rättegång. Detsamma 
gäller, om part väcker talan som 
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden 
för yttrande enligt 42 kap. 15 § har 
gått ut. 
Väcks talan som avses i 3 5 §§ 
sedan huvudförhandling påbörjats 
eller huvudkäromålet på annat sätt 
företagits till avgörande, får rätten 
handlägga målen särskilt, om de 
inte utan olägenhet kan handläggas 
i samma rättegång. Detsamma 
gäller, om part väcker talan som 
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden 
för yttrande enligt 42 kap. 15 § har 
gått ut eller efter den tidpunkt som 
angetts i ett sådant meddelande 
som avses i 42 kap. 15 a §. 
15 kap. 
3 § 
Om någon, i annat fall än som 
avses i 1 eller 2 §, visar sannolika 
skäl för att han mot någon annan 
har ett anspråk, som är eller kan 
antas bli föremål för rättegång eller 
prövning i annan liknande ordning, 
och det skäligen kan befaras att 
motparten genom att utöva viss 
verksamhet eller företa eller under- 
låta viss handling eller på annat sätt 
hindrar eller försvårar utövningen 
av sökandens rätt eller väsentligt 
förringar dess värde, får domstol 
förordna om lämplig åtgärd för att 
säkerställa sökandens rätt. 
Om någon visar sannolika skäl 
för att han mot någon annan har ett 
anspråk, som är eller kan antas bli 
föremål för rättegång eller prövning 
i annan liknande ordning, och det 
skäligen kan befaras att motparten 
genom att utöva viss verksamhet 
eller företa eller underlåta viss 
handling eller på annat sätt hindrar 
eller försvårar utövningen av 
sökandens rätt eller väsentligt 
förringar dess värde, får domstol 
förordna om lämplig åtgärd för att 
säkerställa sökandens rätt. 
En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite att utöva viss 
verksamhet eller företa viss handling eller annat föreläggande vid vite att 
beakta sökandens anspråk eller förordnande av syssloman eller meddelan- 
de av en föreskrift som är ägnad att på annat sätt förebygga intrång i sökan- 
dens rätt.  
18 kap. 
8 a § 
I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för 
bestämmelserna i 8 §. 
Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för 
1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och 
med belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning 
enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme, 
2. ansökningsavgift, 
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med 
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och 
uppehälle för ombud, 
4. vittnesbevisning, 
5. översättning av handling. 
 
Om en part har handlat så att 3 
eller 6 § är tillämplig, får dock er- 
sättning till motparten avse dennes 
samtliga kostnader enligt 8 §. 
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för 
tillvaratagande av partens rätt. 
Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar. 
Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål 
som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser den 
tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna. 
Har ett mål om betalningsföre- 
läggande eller handräckning över- 
lämnats till tingsrätt får, om målet 
därefter avgörs genom tredskodom 
mot svaranden, ersättning även 
avse skälig kostnad för en rätte- 
gångsskrift eller för inställelse vid 
ett sammanträde inför rätten. Sådan 
ytterligare ersättning utgår, om inte 
särskilda skäl föranleder annan 
bedömning, enligt bestämmelser 
som regeringen meddelar. 
Har ett mål om betalningsföre- 
läggande eller handräckning över- 
lämnats till tingsrätt får, om målet 
därefter avgörs genom tredskodom 
mot svaranden, ersättning även 
avse skälig kostnad för högst en 
rättegångsskrift eller inställelse vid 
högst ett sammanträde inför rätten. 
Sådan ytterligare ersättning lämnas, 
om inte särskilda skäl föranleder 
annan bedömning, med belopp som 
motsvarar högst hälften av den 
ersättning som betalas för 
rådgivning enligt rättshjälpslagen 
(1996:1619) under en timme.  
19 kap. 
12 § 
Vad som sägs i detta kapitel skall 
tillämpas även i fråga om 
domstolarnas befattning med för- 
undersökning och användande av 
tvångsmedel. 
Om särskilda skäl föreligger, får 
en fråga om häktning tas upp även 
av rätten i en annan ort än som 
följer av reglerna i detta kapitel 
 
Vad som sägs i detta kapitel skall 
tillämpas även i fråga om 
domstolarnas befattning med 
förundersökning och användande 
av tvångsmedel. En sådan fråga får 
tas upp även av rätten i en annan ort 
än som följer av reglerna i detta 
kapitel, om beslut i frågan bör 
fattas utan dröjsmål.  
25 kap. 
7 § 
Har ej inom tid, som avses i 6 §, 
åtal väckts eller till rätten in- 
kommit framställning om för- 
längning av tiden eller förekomma 
eljest ej längre skäl för reseförbud, 
skall det omedelbart hävas. 
Reseförbud skall omedelbart 
hävas om 
1. det inom den tid som avses i 
6 § varken har väckts åtal eller till 
rätten inkommit framställning om 
förlängning av tiden, eller 
2. reseförbudet av något annat 
skäl inte längre bör gälla. 
Om hävande av reseförbud 
förordnar åklagaren. Har förbudet 
meddelats eller fastställts av 
rätten, förordnar denna om hävan- 
de av förbudet. Rätten får överlåta 
till åklagaren att besluta om 
tillfälliga undantag från reseförbu- 
det eller från föreskrifter som har 
meddelats i samband med detta. 
Reseförbud hävs av rätten. Även 
åklagaren får häva ett reseförbud, 
om inte förbudet har meddelats 
eller fastställts av rätten och åtal 
har väckts. Rätten får överlåta till 
åklagaren att besluta om tillfälliga 
undantag från reseförbudet eller 
från föreskrifter som har med- 
delats i samband med detta. 
Vad i 24 kap. 21 § är stadgat 
om häktning äge motsvarande 
tillämpning beträffande reseför- 
bud. 
Vad som anges i 24 kap. 21 § 
om häktning skall tillämpas i 
fråga om reseförbud.  
35 kap. 
13 § 
Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvud- 
förhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av betydelse i 
målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset. 
Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig 
bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast 
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta 
domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast 
om det föreligger synnerliga skäl. 
Om ett bevis inte tas upp på nytt, 
skall det förebringas genom 
protokoll eller på annat lämpligt 
sätt. 
Om ett bevis inte tas upp på nytt, 
skall det läggas fram på lämpligt 
sätt.  
42 kap. 
6 § 
Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. 
Förberedelsen har till syfte att klarlägga 
1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som 
parterna åberopar till grund för sin talan, 
2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden, 
3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med 
varje bevis, 
4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets 
avgörande och 
5. om det finns förutsättningar för förlikning. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det 
lämpligen kan ske bör rätten höra 
parterna angående målets hand- 
läggning. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det 
lämpligen kan ske bör rätten höra 
parterna angående målets hand- 
läggning och, om det inte på grund 
av målets beskaffenhet eller av 
något annat särskilt skäl är 
obehövligt, upprätta en tidsplan 
för denna. 
 
11 § 
I mål där förlikning om saken är 
tillåten får svaranden föreläggas att 
skriftligen avge svaromål enligt 7 § 
vid påföljd att tredskodom annars 
kan komma att meddelas mot 
honom. I föreläggandet skall anges 
vad svaranden enligt 44 kap. 7 a 
eller 7 b § skall iaktta för att 
tredskodom inte skall kunna med- 
delas mot honom. 
 
I mål där förlikning om saken är 
tillåten får svaranden föreläggas att 
skriftligen avge svaromål enligt 7 § 
vid påföljd att tredskodom annars 
kan komma att meddelas mot 
honom. I föreläggandet skall anges 
vad svaranden enligt 44 kap. 7 a 
eller 7 b § skall iaktta för att 
tredskodom inte skall kunna med- 
delas mot honom. I föreläggandet 
skall anges när tredskodom kan 
komma att meddelas. 
 
I mål där förlikning om saken är 
tillåten får käranden, om han 
underlåter att medverka i målet, 
föreläggas att senast en viss dag 
ange om han vidhåller sin talan vid 
påföljd att tredskodom annars kan 
komma att meddelas mot honom. I 
föreläggandet skall anges när 
tredskodom kan komma att 
meddelas.  
15 a § 
 
I mål där förlikning om saken är 
tillåten får tingsrätten meddela 
parterna att förberedelsen vid en 
viss senare tidpunkt skall anses 
vara avslutad. I sådant fall får 
efter den tidpunkten en part 
åberopa en ny omständighet eller 
ett nytt bevis endast om 
1. parten gör sannolikt att han 
har haft en giltig ursäkt att inte 
åberopa omständigheten eller 
beviset tidigare eller 
2. målets prövning inte fördröjs 
i någon väsentlig mån, om 
åberopandet tillåts. 
 
I meddelandet skall parterna 
upplysas om den verkan som 
meddelandet har. 
 
18 § 
Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får rätten 
dock 
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom, 
2. meddela tredskodom, 
3. meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivits, 
4. stadfästa förlikning och 
5. även i annat fall meddela dom, om huvudförhandling inte behövs med 
hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna. 
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall parterna, om de 
inte kan anses redan ha slutfört sin talan, beredas tillfälle till detta. 
Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §, 
gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden. 
 
Innan ett mål avgörs genom 
tredskodom enligt 44 kap. 7 c §, 
gäller vad som sägs i andra stycket 
i fråga om svaranden. 
 
20 § 
Så snart förberedelsen avslutats 
skall rätten, om målet inte avgjorts 
enligt 18 §, bestämma tid för 
huvudförhandling, om möjligt efter 
samråd med parterna. 
Huvudförhandling för handlägg- 
ning av rättegångsfråga eller del av 
saken, som kan avgöras särskilt, 
får hållas även om förberedelsen 
av målet i övrigt inte har avslutats. 
Huvudförhandling för handlägg- 
ning av rättegångsfråga eller del av 
saken, som kan avgöras särskilt, får 
hållas även om förberedelsen av 
målet i övrigt inte har avslutats. 
Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad form, 
om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan 
huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen 
eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton 
dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett 
parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i 
omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar. 
Om muntlig förberedelse hålls per telefon, får även huvudförhandling i 
förenklad form hållas per telefon i omedelbart samband med förberedelsen. 
Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under det 
sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt rum 
även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.  
43 kap. 
3 § 
Föreligger det sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 §, 
får förhandlingen ändå påbörjas, 
om det kan antas att den enligt 11 § 
andra stycket kan fortsätta senare 
utan att ny huvudförhandling 
behöver hållas och en uppdelning 
av förhandlingen inte är olämplig 
med hänsyn till målets beskaffen- 
het. 
Om det finns sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 §, 
får förhandlingen ändå påbörjas, 
om det kan antas att hindret 
kommer att undanröjas utan att ny 
huvudförhandling behöver hållas 
enligt 11 § tredje stycket och en 
uppdelning av förhandlingen inte är 
olämplig med hänsyn till målets 
beskaffenhet. 
Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, 
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den 
som skall höras finns tillgänglig. 
Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handlägg- 
ning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket. 
Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i 
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom huvudför- 
handlingen. 
 
11 § 
Huvudförhandlingen skall, utan 
annat avbrott än som kan 
föranledas av bestämmelserna i 1 
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett 
sammanhang till dess målet är 
färdigt för avgörande. En påbörjad 
huvudförhandling får uppskjutas 
endast om förhandlingen ägt rum 
enligt 3 § första stycket, om det 
efter handläggningens början har 
kommit fram något nytt viktigt skäl 
eller bevis eller om rätten annars 
finner att det är nödvändigt. En 
uppskjuten huvudförhandling skall 
återupptas så snart som möjligt. 
Har en huvudförhandling upp- 
skjutits en eller flera gånger, får 
fortsatt huvudförhandling hållas, 
om den sammanlagda uppskovs- 
tiden uppgår till högst femton 
dagar. I annat fall skall ny huvud- 
förhandling hållas, om det inte med 
hänsyn till målets beskaffenhet 
föreligger synnerliga skäl att hålla 
fortsatt huvudförhandling och syftet 
med en sammanhållen huvudför- 
handling inte eftersätts i väsentlig 
mån. Uppskjuts en huvudförhand- 
ling som hålls i förenklad form, 
skall alltid ny huvudförhandling 
hållas utan tillämpning av 42 kap. 
20 § andra stycket. 
Huvudförhandlingen skall 
genomföras utan onödiga uppehåll 
och så långt möjligt i ett 
sammanhang. 
Om huvudförhandlingen inte 
kräver mer än tre dagar, skall den 
genomföras inom loppet av en 
vecka. I andra fall skall förhand- 
lingen pågå minst tre dagar per 
vecka. 
Om det finns särskilda skäl med 
hänsyn till målets omfattning, 
huvudförhandlingens längd eller 
andra särskilda omständigheter, 
får uppehåll göras i större omfatt- 
ning än vad som följer av andra 
stycket. Ny huvudförhandling skall 
hållas, om uppehåll i förhandlingen 
gjorts i sådan omfattning att syftet 
med en sammanhållen huvudför- 
handling väsentligen gått förlorat. 
Till en uppskjuten huvudför- 
handling skall parterna kallas 
omedelbart eller genom särskild 
kallelse. I fråga om föreläggande 
för parterna gäller vad som sägs i 
42 kap. 12 §. Utsätts ett mål till 
fortsatt huvudförhandling, får i 
stället för föreläggande enligt 12 § 
första stycket en part föreläggas att 
inställa sig vid påföljd att annars 
tredskodom kan komma att 
meddelas mot honom eller målet 
avgöras utan hinder av hans 
utevaro. 
I fråga om föreläggande i kallelse 
till en senare förhandling gäller vad 
som sägs i 42 kap. 12 §. Om ett mål 
sätts ut till fortsatt huvudför- 
handling, får i stället för före- 
läggande enligt 12 § första stycket 
en part föreläggas att inställa sig 
vid påföljd att annars tredskodom 
kan komma att meddelas mot 
honom eller målet avgöras utan 
hinder av hans utevaro. 
 
13 § 
Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den 
slutade vid den tidigare förhandlingen. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upptagits 
vid tidigare handläggning, skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte föreligger hinder mot att ta upp 
beviset. Om ett bevis inte tas upp 
på nytt, skall det förebringas 
genom protokoll eller på annat 
lämpligt sätt. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upptagits 
vid tidigare handläggning, skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte finns hinder mot att ta upp 
beviset. Om ett bevis inte tas upp 
på nytt, skall det läggas fram på 
lämpligt sätt.  
44 kap. 
 
7 c § 
 
Om käranden inte följer ett 
föreläggande enligt 42 kap. 11 § 
andra stycket att ange om han 
vidhåller sin talan, får tredskodom 
meddelas mot honom. 
 
9 § 
Part, mot vilken tredskodom 
givits, äge hos den rätt, där talan 
väckts, söka återvinning inom en 
månad från den dag, då domen 
delgavs honom. Sökes ej åter- 
vinning, skall domen stå fast i vad 
den gått honom emot. 
Part, mot vilken tredskodom 
meddelats, får hos den rätt där talan 
väckts söka återvinning inom en 
månad från den dag då domen 
meddelades. Om återvinning inte 
söks står domen fast i den del den 
gått parten emot. 
Ansökan om återvinning skall 
göras skriftligen. Har tredskodom 
givits under förberedelsen, bör 
skriften innehålla allt vad från 
sökandens sida erfordras för för- 
beredelsens fullföljande. 
Ansökan om återvinning skall 
göras skriftligen. Har tredskodom 
meddelats utan huvudförhandling, 
bör ansökan innehålla allt som 
behövs från sökandens sida för för- 
beredelsens fullföljande.  
46 kap. 
3 § 
Föreligger det sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 § 
första stycket 4 6, får för- 
handlingen ändå påbörjas, om det 
kan antas att den enligt 11 § andra 
stycket kan fortsätta senare utan att 
ny huvudförhandling behöver 
hållas och en uppdelning av 
förhandlingen inte är olämplig med 
hänsyn till målets beskaffenhet. 
Om det finns sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 § 
första stycket 4 6, får förhand- 
lingen ändå påbörjas, om det kan 
antas att hindret kommer att 
undanröjas utan att ny huvud- 
förhandling behöver hållas enligt 
11 § tredje stycket och en upp- 
delning av förhandlingen inte är 
olämplig med hänsyn till målets 
beskaffenhet. 
Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, 
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den 
som skall höras finns tillgänglig. 
Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handlägg- 
ning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket. 
Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i 
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom 
huvudförhandlingen.  
11 § 
Huvudförhandlingen skall, utan 
annat avbrott än som kan 
föranledas av bestämmelserna i 1 
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett 
sammanhang till dess målet är 
färdigt för avgörande. En påbörjad 
huvudförhandling får uppskjutas 
endast om förhandlingen ägt rum 
enligt 3 § första stycket, om det 
efter handläggningens början har 
kommit fram något nytt viktigt skäl 
eller bevis eller om rätten annars 
finner att det är nödvändigt. En 
uppskjuten huvudförhandling skall 
återupptas så snart som möjligt. Är 
den tilltalade häktad, skall 
förhandlingen återupptas inom en 
vecka från dagen för föregående 
förhandlings avslutande eller, då 
han häktats därefter, från dagen för 
hans häktande, om inte på grund av 
särskilda omständigheter ett längre 
uppskov är nödvändigt. 
Har en huvudförhandling upp- 
skjutits en eller flera gånger, får 
fortsatt huvudförhandling hållas, 
om den sammanlagda uppskovs- 
tiden uppgår till högst femton 
dagar. I annat fall skall ny 
huvudförhandling hållas, om det 
inte med hänsyn till målets 
beskaffenhet föreligger synnerliga 
skäl att hålla fortsatt huvud- 
förhandling och syftet med en 
sammanhållen huvudförhandling 
inte eftersätts i väsentlig mån. 
Utan hinder av bestämmelserna i 
andra stycket får fortsatt 
huvudförhandling hållas i den mån 
uppskov har föranletts av en 
rättspsykiatrisk undersökning, om 
det inte är olämpligt med hänsyn 
till uppskovets längd och 
omständigheterna i målet. 
Till en uppskjuten huvudför- 
handling skall parterna kallas 
omedelbart eller genom särskild 
kallelse. I fråga om föreläggande 
gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §. 
Huvudförhandlingen skall 
genomföras utan onödiga uppehåll 
och så långt möjligt i ett 
sammanhang. 
Om huvudförhandlingen inte 
kräver mer än tre dagar, skall den 
genomföras inom loppet av en 
vecka. I andra fall skall förhand- 
lingen pågå minst tre dagar per 
vecka. 
Om det finns särskilda skäl med 
hänsyn till målets omfattning, 
huvudförhandlingens längd eller 
andra särskilda omständigheter, 
får uppehåll göras i större omfatt- 
ning än vad som följer av andra 
stycket. Ny huvudförhandling skall 
hållas, om uppehåll i förhandlingen 
gjorts i sådan omfattning att syftet 
med en sammanhållen huvudför- 
handling väsentligen gått förlorat. 
Är den tilltalade häktad, får ett 
uppehåll inte göras i mer än en 
vecka, om inte på grund av 
särskilda omständigheter ett längre 
uppehåll är nödvändigt. 
I fråga om föreläggande i kallelse 
till en senare förhandling gäller vad 
som sägs i 45 kap. 15 § 
. 
 
13 § 
Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den 
slutade vid den tidigare förhandlingen. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upptagits 
vid tidigare handläggning, skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte föreligger hinder mot att ta upp 
beviset. Om ett bevis inte tas upp 
på nytt, skall det förebringas 
genom protokoll eller på annat 
lämpligt sätt. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upptagits 
vid tidigare handläggning, skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte finns hinder mot att ta upp 
beviset. Om ett bevis inte tas upp 
på nytt, skall det läggas fram på 
lämpligt sätt.  
47 kap. 
6 § 
Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. 
Förberedelsen har till syfte att klarlägga 
1. den tilltalades inställning till åtalet och grunden för den, 
2. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med 
varje bevis samt 
3. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets 
avgörande. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det 
lämpligen kan ske bör rätten höra 
parterna angående målets hand- 
läggning. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det 
lämpligen kan ske bör rätten höra 
parterna angående målets hand- 
läggning och, om det inte på grund 
av målets beskaffenhet eller av 
något annat särskilt skäl är 
obehövligt, upprätta en tidsplan 
för denna. 
 
22 § 
Så snart förberedelsen avslutats 
skall rätten bestämma tid för 
huvudförhandling, om möjligt efter 
samråd med parterna. Huvud- 
förhandling för handläggning av 
rättegångsfråga eller del av saken, 
som kan avgöras särskilt, får hållas 
även om förberedelsen av målet i 
övrigt inte har avslutats. 
Huvudförhandling för handlägg- 
ning av rättegångsfråga eller del av 
saken, som kan avgöras särskilt, får 
hållas även om förberedelsen av 
målet i övrigt inte har avslutats. 
Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka 
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från 
dagen för hans häktande. 
Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom 
en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet 
meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet. 
 
24 § 
Om enskilt åtal skall i övrigt vad 
i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 
3, 5, 6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat 
äga motsvarande tillämpning. 
Vid enskilt åtal tillämpas i övrigt 
45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 
5, 6, 8, 12 och 17 §§. 
Beträffande huvudförhandling i 
mål, vari enskilt åtal föres, äge 
bestämmelserna i 46 kap. mot- 
svarande tillämpning; i dylikt mål 
gälle dock följande avvikelser: 
Beträffande huvudförhandling i 
mål om enskilt åtal tillämpas 
bestämmelserna i 46 kap. med 
följande avvikelser: 
1. Om kallelse till uppskjuten 
huvudförhandling och föreläggande 
för part gälle vad i 23 § i detta 
kapitel är stadgat. 
1. I fråga om kallelse till 
huvudförhandling som återupptas 
efter uppehåll och föreläggande för 
part gäller det som sägs i 23 § i 
detta kapitel. 
2. Utebliva båda parterna från 
rättegångstillfälle för huvudför- 
handling, skall målet avskrivas. 
Om påföljd för målsägande, som 
uteblir eller underlåter att infinna 
sig personligen, så ock om måls 
återupptagande skola bestämmel- 
serna i 14 16 och 18 §§ i detta 
kapitel äga motsvarande tillämp- 
ning. Utebliva båda parterna eller 
endera från särskilt sammanträde 
för behandling av rättegångsfråga, 
må frågan avgöras utan hinder 
därav. 
2. Om båda parterna uteblir från 
huvudförhandling, skall målet 
avskrivas. I fråga om påföljd för 
målsägande som uteblir eller 
underlåter att infinna sig person- 
ligen samt om måls återupptagande 
tillämpas bestämmelserna i 14 16 
och 18 §§ i detta kapitel. Uteblir 
båda parterna eller en av dem från 
ett särskilt sammanträde för 
behandling av rättegångsfråga, får 
frågan avgöras utan hinder av 
detta. 
3. Då mål utsättes till fortsatt 
eller ny huvudförhandling, äge 
rätten i stället för åtgärd, som avses 
i 46 kap. 12 §, förordna, att 
förberedelse skall ånyo äga rum, 
samt meddela erforderliga 
föreskrifter därom. 
3. Då mål sätts ut till fortsatt 
eller ny huvudförhandling, får 
rätten i stället för åtgärd som avses 
i 46 kap. 12 § besluta att 
förberedelse skall äga rum på nytt 
samt meddela föreskrifter om detta.  
50 kap. 
17 § 
I övrigt skall det som sägs i 1 
kap. 9 § samt 43 kap. 1 6 §§, 8 § 
andra fjärde styckena och 10 
14 §§ tillämpas i fråga om huvud- 
förhandling i hovrätten. Reglerna i 
16 § i detta kapitel skall dock 
tillämpas i fråga om kallelser till 
uppskjuten huvudförhandling och 
föreläggande för parterna. 
I övrigt skall det som sägs i 43 
kap. 1 6 §§, 8 § andra fjärde 
styckena och 10 14 §§ tillämpas i 
fråga om huvudförhandling i hov- 
rätten. Reglerna i 16 § i detta 
kapitel skall dock tillämpas i fråga 
om kallelser till huvudförhandling 
som återupptas efter uppehåll och 
förelägganden för parterna.  
51 kap. 
17 § 
I övrigt skall det som sägs i 1 
kap. 9 § samt 46 kap. 1 5 §§, 6 § 
andra stycket, 7 9, 11, 13, 16 och 
17 §§ tillämpas i fråga om huvud- 
förhandling i hovrätten. Reglerna i 
16 § i detta kapitel skall dock 
tillämpas i fråga om kallelser till 
uppskjuten huvudförhandling och 
föreläggande för parterna. 
I övrigt skall det som sägs i 46 
kap. 1 5 §§, 6 § andra stycket, 7 9, 
11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i 
fråga om huvudförhandling i hov- 
rätten. Reglerna i 16 § i detta 
kapitel skall dock tillämpas i fråga 
om kallelser till huvudförhandling 
som återupptas efter uppehåll och 
förelägganden för parterna. 
När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten 
besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den 
förhandlingen. 
I fråga om sådana åtgärder gäller 10 12 §§ i detta kapitel.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. 
2. Bestämmelserna i 18 kap. 8 a § i dess äldre lydelse skall tillämpas i 
mål som handläggs enligt 1 kap. 3 d §, om ansökan om stämning har 
kommit in till rätten före ikraftträdandet eller, när talan har väckts som 
enskilt anspråk i brottmål, rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten 
skall handläggas som tvistemål. Detsamma gäller om talan har väckts 
genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning och 
kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet har beslutat att, enligt 36 eller 
54 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, 
överlämna målet till tingsrätt. 
3. Har en huvudförhandling påbörjats före ikraftträdandet tillämpas i 
fråga om den förhandlingen 43 kap. 3 och 11 §§ eller 46 kap. 3 och 11 §§ i 
deras äldre lydelse.  
2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 9, 11, 12 och 16 §§ äktenskapsbalken 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
14 kap. 
9 § 
Beslut enligt 7 § får meddelas 
utan huvudförhandling. Innan 
beslutet meddelas skall den andra 
maken få tillfälle att yttra sig över 
yrkandet. Har domstolen kallat 
makarna till förhandling och 
uteblir den make som har framställt 
yrkandet, skall detta anses 
återkallat till den del det inte har 
medgetts av den andra maken. Att 
den andra maken uteblir från 
förhandlingen hindrar inte att 
yrkandet prövas. 
Innan rätten meddelar ett beslut 
enligt 7 §, skall den andra maken få 
tillfälle att yttra sig över yrkandet. 
 
11 § 
Om en make återkallar talan om 
äktenskapsskillnad sedan gemen- 
sam ansökan om äktenskaps- 
skillnad har getts in till domstolen 
eller sedan den makens yrkande om 
äktenskapsskillnad har delgetts den 
andra maken, skall målet trots detta 
prövas om denne yrkar det. Den 
sistnämnda maken skall underrättas 
om detta när återkallelsen delges 
den maken. 
Om en make återkallar ett 
yrkande om äktenskapsskillnad 
sedan gemensam ansökan om 
äktenskapsskillnad har getts in till 
domstolen eller sedan den makens 
yrkande om äktenskapsskillnad har 
delgetts den andra maken, skall 
yrkandet ändå prövas om den 
andra maken yrkar det. Den andra 
maken skall underrättas om detta 
när återkallelsen skickas till honom 
eller henne. 
Om en make som har yrkat 
äktenskapsskillnad uteblir från en 
förhandling i denna fråga, skall 
målet trots detta prövas om den 
andra maken yrkar det vid 
förhandlingen. En make som har 
yrkat äktenskapsskillnad skall 
underrättas om detta när den 
maken kallas till förhandlingen. 
Om käranden uteblir från en 
förhandling i ett mål om äkten- 
skapsskillnad, skall yrkandet om 
äktenskapsskillnad ändå prövas om 
svaranden begär det. Rätten skall 
underrätta käranden om detta i 
kallelsen till förhandlingen. 
 
12 § 
När makarna eller en av dem yrkar 
äktenskapsskillnad får målet 
prövas utan huvudförhandling. 
Detta gäller också andra frågor i 
målet, om makarna är överens om 
dem. 
När makarna eller en av dem yrkar 
äktenskapsskillnad får yrkandet 
prövas utan huvudförhandling. 
Andra frågor i målet kan avgöras 
utan huvudförhandling enligt 
bestämmelserna i rättegångs- 
balken. 
 
16 § 
I fall som avses i 6 kap. 6 § andra 
stycket får domstolen på yrkande 
av en av makarna besluta i frågan 
om nyttjanderätt för tiden till dess 
att frågan har avgjorts genom dom 
som har vunnit laga kraft. Beslut 
meddelas på det sätt som anges i 
9 §. Beslutet får verkställas på 
samma sätt som en dom som har 
vunnit laga kraft men får när som 
helst ändras av domstolen. 
I fall som avses i 6 kap. 6 § andra 
stycket får domstolen på yrkande 
av en av makarna besluta i frågan 
om nyttjanderätt för tiden till dess 
att frågan har avgjorts genom dom 
som har vunnit laga kraft. Innan 
rätten meddelar beslut, skall den 
andra maken få tillfälle att yttra sig 
över yrkandet. Beslutet får 
verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft men 
får när som helst ändras av 
domstolen.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 och 20 §§ samt 7 kap. 15 § 
föräldrabalken skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 kap. 
17 § 
Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den ort där 
barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med 
äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp 
av Stockholms tingsrätt. 
Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra 
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning som 
är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader enligt 
15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står barnet under 
vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i 
saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan. 
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för dom- 
stolsärenden. 
I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan 
stämning. 
Dom i mål om vårdnad, boende 
eller umgänge får meddelas utan 
huvudförhandling, om parterna är 
överens i saken.  
20 § 
I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten besluta 
om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har avgjorts 
genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller föräldrarna 
har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden. 
Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet. 
Beslut enligt första stycket får 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Rätten kan inhämta upplys- 
ningar från socialnämnden i frågan. 
Har rätten meddelat ett beslut som 
ännu gäller när målet eller ärendet 
skall avgöras, skall rätten ompröva 
beslutet. 
Innan beslut enligt första stycket 
meddelas skall motparten få tillfälle 
att yttra sig i frågan. Rätten kan 
inhämta upplysningar från social- 
nämnden i frågan. Har rätten 
meddelat ett beslut som ännu gäller 
när målet eller ärendet skall 
avgöras, skall rätten ompröva 
beslutet. 
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten.  
7 kap. 
15 § 
I mål om underhåll till barn får rätten, för tiden till dess att frågan har 
avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta 
om underhållet efter vad som är skäligt. Skyldighet att utge bidrag får dock 
åläggas någon endast om det finns sannolika skäl för att bidragsskyldighet 
föreligger. Har fråga om underhåll väckts i samband med mål om 
fastställande av faderskap till barn, får beslut om skyldighet att utge bidrag 
inte meddelas, om flera män är instämda i målet. 
Beslut enligt första stycket kan 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas, skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut, skall den ompröva det när 
målet avgörs. 
Innan beslut enligt första stycket 
meddelas, skall motparten få 
tillfälle att yttra sig i frågan. Har 
rätten meddelat ett beslut, skall den 
ompröva det när målet avgörs. 
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
2.4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 
Härigenom föreskrivs att 26 kap. 8 § och 33 kap. 5 8 §§ brottsbalken 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
26 kap. 
8 § 
Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, skall vid tillämpning av 
6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Vad nu sagts gäller 
dock inte tid för fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller för- 
vandlingsstraff för böter. 
Såsom avtjänad tid räknas även 
tid varunder straffet skall anses 
verkställt på grund av domstols 
förordnande som i 33 kap. 5 och 
6 §§ sägs. 
Såsom avtjänad tid räknas även 
tid varunder straffet skall anses 
verkställt enligt bestämmelserna i 
33 kap. 6 och 7 §§ och lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m.  
33 kap. 
5 § 
Döms någon till fängelse på viss 
tid eller till sluten ungdomsvård 
eller förordnar rätten, med till- 
lämpning av 34 kap. 1 § 1, att 
sådan påföljd skall avse ytter- 
ligare brott, och har den dömde 
med anledning av misstanke om 
brott som prövats genom dom i 
målet, under en sammanhängande 
tid av minst tjugofyra timmar varit 
berövad friheten som anhållen, 
häktad eller intagen på en enhet 
för rättspsykiatrisk undersökning 
med stöd av 10 § lagen 
(1991:1137) om rättspsykiatrisk 
undersökning, skall tiden för 
frihetsberövandet, till den del 
under vilken inte samtidigt en dom 
i ett annat mål verkställts, anses 
som tid under vilken den utdömda 
påföljden verkställts i anstalt eller 
vid särskilt ungdomshem. Dom- 
stolen skall i domen ange det antal 
dagar påföljden skall anses verk- 
ställd. Är den tid med vilken 
påföljden överstiger frihetsberö- 
vandet ringa, får förordnas att 
påföljden skall anses helt verk- 
ställd genom frihetsberövandet. 
Bestämmelser om att frihetsbe- 
rövande i vissa fall skall till- 
godoräknas som tid för verk- 
ställighet av påföljd finns i lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. och i lagen 
(1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård. 
Undanröjs villkorlig dom eller 
skyddstillsyn och döms i stället till 
fängelse på viss tid eller till sluten 
ungdomsvård, skall, om tillgodo- 
räknande inte skett enligt första 
eller tredje stycket, första stycket 
tillämpas även i fråga om 
 
1. frihetsberövande som föregått 
den villkorliga domen eller domen 
på skyddstillsyn, 
 
2. frihetsberövande som föregått 
dom genom vilken förordnats att 
den villkorliga domen eller 
skyddstillsynen skall avse även 
ytterligare brott samt 
 
3. sådant omhändertagande som 
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § 
tredje stycket. 
 
Döms någon till böter och har 
han med anledning av misstanke 
om brott som prövats genom dom i 
målet varit berövad friheten på 
sätt som anges i första stycket, får 
förordnas att påföljden skall anses 
helt eller delvis verkställd genom 
frihetsberövandet.  
6 § 
Bestämmelserna i 5 § om till- 
godoräknande av tid för frihets- 
berövande som verkställighet av 
påföljd må, i den mån det med 
hänsyn till omständigheterna 
prövas skäligt, tillämpas även i 
fråga om frihetsberövande som ägt 
rum utom riket. 
Om någon döms till fängelse på 
viss tid eller till sluten ungdoms- 
vård eller om rätten med tillämp- 
ning av 34 kap. 1 § 1 förordnar att 
sådan påföljd skall avse ytterligare 
brott, och den dömde med 
anledning av misstanke om brott 
som prövats genom dom i målet har 
varit berövad friheten på sätt som 
enligt 19 a § första stycket lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. får tillgodoräknas 
som tid under vilken påföljden 
verkställts i anstalt eller vid ett 
särskilt ungdomshem, får rätten 
förordna att påföljden skall anses 
helt verkställd genom frihets- 
berövandet. En förutsättning för ett 
sådant förordnande är att den tid 
som den utdömda påföljden 
överstiger frihetsberövandet med 
är ringa. 
 
Om rätten undanröjer en 
villkorlig dom eller en skyddstillsyn 
och i stället dömer till fängelse på 
viss tid eller till sluten ungdoms- 
vård, gäller första stycket även i 
fråga om sådana frihetsberövanden 
som anges i 19 a § andra stycket 
lagen (1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. 
 
Om någon döms till böter och 
med anledning av misstanke om 
brott, som prövats genom dom i 
målet, har varit berövad friheten på 
sätt som enligt första stycket får 
tillgodoräknas som verkställighet 
av påföljd, får rätten förordna att 
påföljden skall anses helt eller 
delvis verkställd genom frihets- 
berövandet. 
 
7 § 
 
Bestämmelserna om tillgodo- 
räknande av tid för frihets- 
berövande som verkställighet av 
påföljd i 6 §, i 19 a § lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. och i 10 a § lagen 
(1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård får tillämpas 
av rätten i fråga om frihets- 
berövande som ägt rum utom 
riket, i den utsträckning det med 
hänsyn till omständigheterna är 
skäligt. 
 
8 § 
Vid prövning i högre rätt av 
klagan angående ådömd påföljd må 
beslut i fråga som avses i 5 och 
6 §§ ändras även om talan ej 
fullföljts mot beslutet. 
Vid prövning i högre rätt av ett 
överklagande angående utdömd 
påföljd får beslut i fråga som avses 
i 6 och 7 §§ ändras även om 
beslutet inte överklagats.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.  
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om 
beräkning av strafftid m.m. 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. 
dels att 22 § skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 19 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
19 a § 
 
Om någon har dömts till 
fängelse på viss tid eller om 
domstol, med tillämpning av 
34 kap. 1 § 1 brottsbalken, har 
förordnat att sådan påföljd skall 
avse ytterligare brott, och den 
dömde med anledning av misstanke 
om brott, som prövats genom dom i 
målet, under en sammanhängande 
tid av minst 24 timmar har varit 
berövad friheten som anhållen, 
häktad eller intagen på en enhet 
för rättspsykiatrisk undersökning 
med stöd av 10 § lagen 
(1991:1137) om rättspsykiatrisk 
undersökning, skall tiden för 
frihetsberövandet, till den del 
därunder inte samtidigt skett 
verkställighet av dom i annat mål, 
anses som tid under vilken den 
utdömda påföljden verkställts i 
anstalt. 
 
Om rätten har undanröjt en 
villkorlig dom eller en skyddstillsyn 
och i stället dömt till fängelse på 
viss tid, skall första stycket 
tillämpas, i den mån tillgodo- 
räknande inte skett enligt första 
stycket eller 33 kap. 6 § tredje 
stycket brottsbalken, även i fråga 
om 
 
1. frihetsberövande som föregått 
den villkorliga domen eller domen 
på skyddstillsyn, 
 
2. frihetsberövande som föregått 
dom genom vilken förordnats att 
den villkorliga domen eller 
skyddstillsynen skall avse även 
ytterligare brott samt 
 
3. sådant omhändertagande som 
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § 
tredje stycket brottsbalken. 
 
22 § 
Har domstol enligt 33 kap. 5 och 
6 §§ brottsbalken förordnat att 
fängelse skall anses verkställt till 
visst antal dagar, skall först 
beräknas slutdag utan avseende 
därpå och avdraget beräknas från 
den dagen. Detsamma gäller i fråga 
om tid som enligt 19 § andra 
stycket skall räknas som tid 
varunder straffet verkställts. 
Skall enligt 19 a § eller domstols 
förordnande enligt 33 kap. 7 § 
brottsbalken fängelse anses 
verkställt till visst antal dagar, skall 
först beräknas slutdag utan av- 
seende därpå och avdraget beräknas 
från den dagen. Detsamma gäller i 
fråga om tid som enligt 19 § andra 
stycket skall räknas som tid var- 
under straffet verkställts.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000. Om domstol före 
ikraftträdandet har förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst 
antal dagar, tillämpas 22 § i dess äldre lydelse. 
 
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om 
rättegången i arbetstvister 
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § lagen (1974:371) om rättegången i 
arbetstvister skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
4 kap. 
4 § 
I protokoll över huvudförhand- 
ling behöver inte antecknas 
berättelser som lämnas under 
förhör i bevissyfte. 
Berättelser som lämnas vid 
huvudförhandling under förhör i 
bevissyfte behöver inte antecknas.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. 
 
2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen 
(1980:100) 
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 9 § och 16 kap. 1 § sekretesslagen 
(1980:100) skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
9 kap. 
9 § 
Sekretess gäller hos allmän 
advokatbyrå i ärende om rättsligt 
biträde eller rörande förvaltning i 
konkurs  
Sekretess gäller hos notarius 
publicus i verksamhet som enligt 
lag eller annan författning 
ankommer på honom och som inte 
avser uppgift om protest av växel 
eller check 
1. för uppgift som det kan antas att den rättssökande har förutsatt skall 
bli behandlad förtroligt, 
2. för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska 
förhållanden, om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften 
röjs. 
Motsvarande sekretess gäller 
hos Notarius publicus i verksam- 
het som enligt lag eller annan 
författning ankommer på honom. 
Sekretessen gäller inte uppgift om 
protest av växel eller check.  
16 kap. 
1 § 
Att friheten enligt 1 kap. 1 § 
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 
2 § yttrandefrihetsgrundlagen att 
meddela och offentliggöra uppgif- 
ter i vissa fall är begränsad framgår 
av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 
4 § 1 8 samt 5 § 1 och 3 
tryckfrihetsförordningen och av 
5 kap. 1 § första stycket samt 3 § 
första stycket 1 och 2 yttrande- 
frihetsgrundlagen. De fall av upp- 
såtligt åsidosättande av tystnads- 
plikt, i vilka nämnda frihet enligt 
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 
tryckfrihetsförordningen samt 
5 kap. 1 § första stycket och 3 § 
första stycket 3 yttrandefrihets- 
grundlagen i övrigt är begränsad, är 
de där tystnadsplikten följer av 
Att friheten enligt 1 kap. 1 § 
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 
2 § yttrandefrihetsgrundlagen att 
meddela och offentliggöra uppgif- 
ter i vissa fall är begränsad framgår 
av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 
4 § 1 8 samt 5 § 1 och 3 
tryckfrihetsförordningen och av 
5 kap. 1 § första stycket samt 3 § 
första stycket 1 och 2 yttrande- 
frihetsgrundlagen. De fall av upp- 
såtligt åsidosättande av tystnads- 
plikt, i vilka nämnda frihet enligt 
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 
tryckfrihetsförordningen samt 
5 kap. 1 § första stycket och 3 § 
första stycket 3 yttrandefrihets- 
grundlagen i övrigt är begränsad, är 
de där tystnadsplikten följer av 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 
 
6. 8 kap. 4 § första stycket tredje 
meningen rättegångsbalken 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 
 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 
 
6. 8 kap. 4 § första stycket andra 
meningen rättegångsbalken 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Bestämmelsen i 9 kap. 9 § 
gäller i sin äldre lydelse för uppgifter som hänför sig till tiden före 
avvecklingen av den allmänna advokatbyrån.  
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om 
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. 
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i 
vissa fall vid förverkande m.m. skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 § 
En fråga som avses i 1 § prövas, 
om inte annat följer av 3 §, av 
tingsrätten efter särskild talan. Om 
inte annat framgår av denna lag, 
gäller för sådan talan i tillämpliga 
delar reglerna i rättegångsbalken 
om åtal för brott på vilket inte kan 
följa svårare straff än böter. 
En fråga som avses i 1 § prövas, 
om inte annat följer av 3 §, av 
tingsrätten efter särskild talan. Om 
inte annat framgår av denna lag, 
gäller för sådan talan i tillämpliga 
delar reglerna i rättegångsbalken 
om åtal för brott på vilket inte kan 
följa svårare straff än böter. Målet 
får dock avgöras utan huvudför- 
handling, om en sådan förhandling 
inte behövs med hänsyn till 
utredningen i målet och inte heller 
begärs av någon av parterna. 
Utfärdas stämning, skall den mot 
vilken talan riktas föreläggas att 
inställa sig till huvudförhandling 
vid påföljd att egendomen annars 
kan förklaras förverkad. Uteblir 
han, skall egendomen förklaras 
förverkad, om det inte framgår att 
talan är ogrundad. 
Utfärdas stämning, skall den mot 
vilken talan riktas föreläggas att 
inställa sig till huvudförhandling 
eller yttra sig skriftligen vid påföljd 
att egendomen annars kan förklaras 
förverkad. Uteblir han från 
förhandlingen eller yttrar han sig 
inte, skall egendomen förklaras 
förverkad, om det inte framgår att 
talan är ogrundad. 
 
Innan ett mål avgörs utan 
huvudförhandling, skall parterna 
ges tillfälle att slutföra sin talan, 
om det inte är uppenbart 
obehövligt. 
 
4 § 
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelse- 
delgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som 
anges i 15 § delgivningslagen (1970:428). Dessa regler får också tillämpas, 
om den från vilken förverkande sker är okänd. 
Om värdet av den beslagtagna 
egendomen uppskattas till mindre 
än en tiondel av det basbelopp 
enligt lagen (1962: 381) om allmän 
försäkring som gällde då beslaget 
verkställdes eller om egendomen 
saknar saluvärde, får delgivning ske 
genom att beslutet eller stämningen 
anslås på rättens kansli. 
Om värdet av den beslagtagna 
egendomen uppskattas till mindre 
än en tiondel av det prisbasbelopp 
enligt lagen (1962: 381) om allmän 
försäkring som gällde då beslaget 
verkställdes eller om egendomen 
saknar saluvärde, får delgivning ske 
genom att beslutet eller stämningen 
anslås hos den myndighet som har 
meddelat beslutet eller utfärdat 
stämningen.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. 
 
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med 
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och 
yttrandefrihetsgrundlagens områden 
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter 
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
10 kap. 
2 § 
Juryn skall under sin över- 
läggning ha tillgång till rättens 
protokoll och de handlingar som 
har åberopats under 
huvudförhandlingen. 
Juryn skall under sin över- 
läggning ha tillgång till de anteck- 
ningar och ljudinspelningar som 
har tillkommit enligt 6 kap. 
rättegångsbalken och de hand- 
lingar som har åberopats under 
huvudförhandlingen. 
Juryns prövning skall grundas på vad som har kommit fram vid huvud- 
förhandlingen inför juryn. 
Juryns svar skall skriftligen överlämnas till rätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om 
verkställighet av sluten ungdomsvård 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
10 a § 
 
Om någon har dömts till sluten 
ungdomsvård eller om rätten, med 
tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brotts- 
balken, har förordnat att sådan 
påföljd skall avse ytterligare brott, 
skall, i fråga om tillgodoräknande 
av tid för frihetsberövande som 
verkställighet av påföljden, 19 a § 
lagen (1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. tillämpas på mot- 
svarande sätt.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000. 
 
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:116) om 
skiljeförfarande 
Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
35 § 
En domstol får under viss tid skjuta upp ett mål om en skiljedoms 
ogiltighet eller om upphävande av en skiljedom för att ge skiljemännen 
tillfälle att återuppta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd som 
enligt skiljemännens mening undanröjer grunden för ogiltigheten eller 
upphävandet, 
1. om domstolen har funnit att talan i målet skall bifallas och ena 
parten har begärt uppskov, eller 
2. om båda parter har begärt uppskov. 
Meddelar skiljemännen en ny skiljedom, får en part inom den tid som 
domstolen bestämmer utan stämningsansökan klandra skiljedomen i den 
mån det föranleds av det återupptagna förfarandet eller av en ändring av 
den första skiljedomen. 
Fortsatt huvudförhandling får 
oberoende av 43 kap. 11 § andra 
stycket rättegångsbalken hållas 
även om uppskovstiden uppgår till 
mer än femton dagar.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
3 Ärendet och dess beredning 
I promemorian Domstolsförfarandet * Förslag till förbättringar (Ds 
1997:7) lämnas en rad förslag som avser att förbättra handläggningen av 
mål i de allmänna domstolarna. Regeringen behandlade i propositionen 
Videokonferens i rättegång (prop. 1998/99:65) de förslag som rör 
möjligheten att använda videokonferens vid handläggningen av mål och 
ärenden i allmän domstol. I detta ärende behandlas promemorians övriga 
förslag. Mot bakgrund av den försöksverksamhet med videoteknik i 
domstol som föreslås i den nämnda propositionen lägger emellertid 
regeringen inte nu fram några förslag om användning av telefon i 
konkursärenden. Promemorians författningsförslag finns i bilaga 1. 
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss- 
instanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns 
tillgänglig i ärendet (dnr Ju97 480). 
Promemorian innehåller inte några förslag som motsvarar de förslag i 
detta ärende som behandlar avräkning av tid för frihetsberövande från 
påföljden sluten ungdomsvård (se avsnitt 6). Mot den bakgrunden har vid 
beredningen av förslagen underhandskontakter tagits med Kriminalvårds- 
styrelsen och Statens institutionsstyrelse. 
I detta ärende tar regeringen även upp vissa förslag om ändringar av 
reglerna om förfarandet i tvistemål i tingsrätt som lagts fram i 
Skiljedomsutredningens slutbetänkande Näringslivets tvistlösning (SOU 
1995:65). Utredningens lagförslag i dessa delar finns i bilaga 3. 
Förslagen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna 
finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet 
(dnr Ju95 3110). 
Regeringen behandlar vidare förslag i en promemoria från Riks- 
åklagaren om ändring i rättegångsbalkens regler om reseförbud. Pro- 
memorians lagförslag är intaget i bilaga 5. Promemorian har remiss- 
behandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 6. 
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju95 
2996). Promemorians övriga förslag behandlas tillsammans med andra 
förslag om effektiviseringar av handläggningen av strafförelägganden 
(dnr Ju97 2631). 
Regeringen tar i detta lagstiftningsärende också upp ändringar i 
rättegångsbalken respektive sekretesslagen (1980:100) som är föranledda 
av beslutet att avveckla de allmänna advokatbyråerna (se prop. 1998/99:1 
utgiftsområde 4, bet. 1998/99:JuU1, rskr. 1998/99:80). Förslagen är 
enbart redaktionella och har inte remissbehandlats. 
Lagrådet 
Regeringen beslutade den 21 oktober 1999 att inhämta Lagrådets 
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns 
i bilaga 8. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också 
föreslagit vissa justeringar. Regeringen har på de flesta punkter följt 
Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i 
lagtexten. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 10, 
11.1, 11.2 och 16 samt i författningskommentaren. 
4 Reformarbetet för domstolsväsendet 
Det pågår för närvarande ett omfattande reformarbete för att modernisera 
domstolsväsendet. Några av hörnstenarna i det arbetet är att renodla 
domarnas och domstolarnas arbetsuppgifter och att förenkla förfarande- 
reglerna. Reformer på dessa områden och när det gäller kompetens- 
utveckling, samverkan mellan domstolar och tillvaratagande av modern 
teknik är nödvändiga för att domstolsväsendet också framöver skall 
kunna leva upp till medborgarnas krav på rättssäkerhet och effektivitet. 
Bland aktuella reformprojekt kan nämnas förslagen att koncentrera 
inskrivningsverksamheten till sju tingsrätter och att överföra bouppteck- 
ningshanteringen till skatteförvaltningen (se prop. 1999/2000:1, 
utgiftsområde 4, s. 105 f.). Inom ramen för Domstolsverkets verksamhet 
pågår vidare ett förändringsarbete som bl.a. syftar till att säkerställa och 
höja kompetensen inom domstolsväsendet, att göra verksamheten mer 
flexibel och mindre sårbar och att anpassa domstolarna till den tekniska 
utvecklingen. 
I förändringsarbetet finns också ett behov av lagändringar. I detta 
lagstiftningsärende behandlar regeringen förslag till ändringar inom ett 
flertal områden. I många fall rör det sig om förslag som har kommit från 
domstolar och enskilda domare. Många av förslagen syftar till att renodla 
domarnas arbetsuppgifter. Dit hör förslagen om att ge kriminalvården 
ansvaret för beslut om avräkning av tid för frihetsberövande och att ge 
möjlighet att fatta beslut om ersättning av allmänna medel utanför 
rättssalen, av annan än rätten. Flera förslag syftar vidare till att   inom 
givna ramar   ge domstolarna ett större utrymme att själva besluta hur 
arbetet skall organiseras. Det gäller exempelvis en reform i fråga om 
protokollföring och i fråga om uppehåll i förhandling. Flertalet av de 
övriga förslagen tar sikte på att förenkla förfarandereglerna för att   utan 
att ge avkall på rättssäkerhetskraven   ge möjlighet till en snabbare och 
effektivare handläggning. Detta gynnar både parter och domstolar. Här 
kan särskilt nämnas förslagen om tidsplaner för handläggningen och om 
preklusion av nya omständigheter och bevis. Ett annat viktigt förslag rör 
jourdomstols behörighet, som föreslås utvidgad till alla beslut under 
förundersökning, såsom även andra beslut om tvångsmedel än häktning 
samt förordnande av målsägandebiträde och offentlig försvarare. 
I lagstiftningsärendet tar regeringen också upp några lagändringar som 
rör de allmänna advokatbyråerna. Verksamheten är helt avvecklad sedan 
den 1 oktober 1999. I rättegångsbalken   i 8 kap. 2, 4 och 7 §§   och i 
sekretesslagen (1980:100)   9 kap. 9 § och 16 kap. 1 §   finns särskilda 
regler för verksamheten vid de allmänna byråerna. Bestämmelserna 
behöver justeras med hänsyn till avvecklingen. 
5 Uppehåll i huvudförhandling 
5.1 Nuvarande regler 
En grundtanke bakom reglerna om huvudförhandling i brottmål och 
tvistemål är att målen skall avgöras efter en koncentrerad huvudförhand- 
ling och att domstolen skall ha det som hänt under förhandlingen i färskt 
minne när den överlägger till dom. Det bästa är alltså att huvud- 
förhandlingen pågår i ett sammanhang och omedelbart följs av 
överläggning. För de fall detta inte går att genomföra finns det regler i 
rättegångsbalken om avbrott och uppskov i påbörjade huvudförhand- 
lingar. 
Rättegångsbalken delar upp regleringen av uppehåll i huvudförhand- 
ling i två skilda institut   avbrott och uppskov. Huvudregeln finns i 1 
kap. 9 § RB och innebär att en huvudförhandling skall pågå under 
erforderligt antal dagar i följd. Enligt samma bestämmelse får emellertid 
avbrott i förhandlingen göras under två eller, om det finns särskilda skäl, 
tre dagar per vecka. En förutsättning är att avbrott kan ske utan 
olägenhet. Så länge uppehållet inskränker sig till dessa antal dagar skall 
det anses som om samma sammanträde fortsätter. När det är fråga om att 
överskrida de tillåtna antalet dagar gäller reglerna om uppskov. Efter ett 
uppskov kan antingen ny eller fortsatt huvudförhandling komma till 
stånd. I inget av fallen är det samma sammanträde som fortsätter. 
Avbrottsregeln syftar till att rätten och parterna skall hinna sköta andra 
åligganden under en långvarig huvudförhandling och till att även i övrigt 
en alltför pressande handläggningstakt skall undvikas (prop. 1986/87:89 
s. 222). Uppskovsreglernas syfte är däremot närmast att lämna utrymme 
för uppehåll i förhandlingen när något oförutsett inträffar som före- 
trädesvis har med målets utredning att göra utan att förhandlingen 
behöver tas om från början (se Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 
1956 s. 33, prop. 1956:142 s. 32 samt prop. 1986/87:89 s. 222). 
Reglerna om uppskov i huvudförhandling finns i 43 kap. 11 § och 
46 kap. 11 § RB. En påbörjad huvudförhandling får enligt dessa regler i 
huvudsak uppskjutas endast om det efter handläggningens början har 
kommit fram något nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars 
finner att det är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall 
återupptas så snart som möjligt och i brottmål där den tilltalade är häktad 
i princip inom en vecka från dagen för föregående förhandlings 
avslutande. Om en huvudförhandling har skjutits upp en eller flera 
gånger får fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda 
uppskovstiden uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny 
huvudförhandling hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet 
finns synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med 
en sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån. 
Om en huvudförhandling som hålls i förenklad form enligt 42 kap. 
20 § RB skjuts upp skall alltid en ny huvudförhandling hållas. 
För brottmål där uppskovet har föranletts av en rättspsykiatrisk 
undersökning gäller vidare det undantaget från huvudregeln att fortsatt 
huvudförhandling får hållas, om det inte är olämpligt med hänsyn till 
uppskovets längd och omständigheterna i målet. Ett uppskov på åtta tio 
veckor kan enligt motivuttalanden accepteras om det enda som återstår är 
att bestämma påföljden på grundval av ett klart och entydigt rätts- 
psykiatriskt utlåtande (prop. 1992/93:25 s. 38). Om uppskovet blir avse- 
värt längre samtidigt som omständigheterna i målet, t.ex. ny bevisning, 
komplicerar bedömningen kan det finnas skäl att hålla en ny huvud- 
förhandling. Jävsreglerna kan emellertid medföra att de domare som har 
deltagit i ett beslut om att rättspsykiatrisk undersökning skall företas inte 
kan delta i målets fortsatta handläggning när ny bevisning har åberopats 
(NJA 1998 s. 82, jfr RH 1997:74). I ett sådant fall måste givetvis en helt 
ny huvudförhandling hållas. 
De nu redovisade reglerna gäller också i högre rätt (se 50 kap. 17 §, 
51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB). 
5.2 Reformbehovet 
I de allra flesta mål är huvudförhandlingstiden så begränsad att en 
tillämpning av reglerna om avbrott och uppskov inte aktualiseras eller i 
varje fall inte vållar några problem. Regelsystemet är dock komplicerat 
och svåröverskådligt. 
I de största processerna leder svårigheterna att lagenligt tillämpa 
reglerna om avbrott och uppskov till stora problem. Reglerna om när 
fortsatt huvudförhandling får hållas är i många fall mycket svåra att följa. 
Både hänsynen till parterna och processekonomiska skäl innebär att det 
inte framstår som rimligt att i dessa fall hålla ny huvudförhandling. I 
promemorian görs bedömningen att domstolarna mot denna bakgrund 
ofta tvingas tumma på reglerna för att kunna genomföra en huvud- 
förhandling med beaktande av de engagemang i övrigt som parter, 
ombud och domstolsledamöter kan ha och med beaktande av behovet av 
sommarsemester. Andra svårigheter har att göra med faktorer av praktisk 
art, t.ex. beträffande lokaler. 
Inte minst gäller problemen rättegången i hovrätt. Om en dom i ett 
stort mål överklagas till hovrätten har ofta advokater och åklagare 
engagemang som innebär att det är svårt att planera för en huvudför- 
handling i hovrätten inom ramen för gällande regler. Särskilt stora 
problem kan uppstå när ett mål har delats upp på det sätt som skett i flera 
stora ekobrottmål och förtur eller frister gäller för rättegången genom att 
en part är häktad eller har fått reseförbud. Det är då så gott som omöjligt 
att genomföra parallella rättegångar i hovrätt och tingsrätt, om 
huvudförhandling skall hållas tre, eller i vart fall två, dagar i veckan. 
5.3 Tidigare reformer och reformförslag 
När den nya rättegångsbalken infördes år 1948 var syftet att radikalt 
bryta med den gamla rättegångsordningens s.k. muntligt-protokollariska 
system och det omfattande uppskovsväsende som systemet lett till. För 
att förverkliga den nya rättegångsbalkens tankegångar om rättegångens 
muntlighet, omedelbarhet och koncentration var det nödvändigt att 
reformen genomfördes med stor stränghet. Utrymmet för att anpassa 
handläggningen till förhållandena i det enskilda målet blev därigenom 
snävt. 
Principen om en koncentrerad huvudförhandling ställs i de konkreta 
fallen mot kraven på hänsynstagande också till andra faktorer. Behovet 
av en flexibel reglering som passar alla slags mål, även de mest 
omfattande, har därför återkommande varit föremål för lagstiftarens 
intresse och lett till att reglerna om avbrott och uppskov i 
huvudförhandling mjukats upp ett flertal gånger. 
Möjligheterna att efter uppskov fortsätta huvudförhandlingen 
utvidgades år 1953 (prop. 1953:231) och år 1956 (prop. 1956:142). År 
1956 justerades också kravet i fråga om vad som fick utgöra skäl för 
uppskov i paragrafernas första stycke (43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § 
RB). I det lagstiftningsärendet behandlades också frågan om det kunde 
läggas i domstolens hand att avgöra om ny eller fortsatt 
huvudförhandling skulle hållas efter uppskov i huvudförhandling (se 
SOU 1955:10 s. 42). En sådan ordning ansågs dock medföra en risk för 
att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem så småningom vann 
insteg (prop. 1956:142 s. 29). Första lagutskottet påpekade för sin del att 
den förhållandevis korta tid som förflutit sedan rättegångsbalken trädde i 
kraft talade emot en ändring, men framhöll att det i en inte alltför 
avlägsen framtid borde kunna finnas möjligheter att genomföra en mera 
fri ordning i dessa hänseenden (Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 
1956 s. 33). 
År 1956 ändrades även 1 kap. 9 § RB   dåvarande 15 §   så att det 
blev möjligt att göra avbrott i en huvudförhandling under två eller tre 
dagar i veckan (prop. 1956:142). Dessförinnan var bestämmelsen 
undantagslös och huvudförhandling skulle pågå erforderligt antal 
arbetsdagar i följd. År 1963 mjukades avbrottsregeln upp ytterligare 
något (prop. 1963:156) och år 1969 gjordes bl.a. ett tillägg om att en ny 
huvudförhandling alltid skall hållas om en huvudförhandling i förenklad 
form skjuts upp (prop. 1969:44). 
I delbetänkandet Översyn av Rättegångsbalken 1, Processen i tingsrätt 
(SOU 1982:25 26) föreslog Rättegångsutredningen att bestämmelserna 
om avbrott och uppskov skulle ersättas av ett gemensamt institut, kallat 
 uppehåll . Rättegångsutredningen menade att regleringen var onödigt 
stel och bestämmelserna svårtydda. Gränsen mellan avbrott och uppskov 
i huvudförhandling var ingalunda knivskarp. Utredningen föreslog 
bestämmelser i rättegångsbalken som skulle slå fast att förhandlingen 
skulle genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett 
sammanhang. Därefter lämnades närmare föreskrifter om huvudförhand- 
lingar som inte kunde slutföras på en dag. En huvudförhandling som inte 
krävde mer än tre dagar skulle genomföras inom loppet av en vecka. I 
andra fall skulle förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Om det 
fanns särskilda skäl skulle dock uppehåll få göras i större omfattning. I 
frågan om ny eller fortsatt huvudförhandling skulle avgörande vara om 
uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en i ett 
sammanhang genomförd huvudförhandling väsentligen gått förlorat 
(SOU 1982:26 s. 531). 
I det lagstiftningsärende som följde på Rättegångsutredningens förslag 
(prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278, SFS 
1987:747) anfördes att det fanns skäl att i viss mån vidga möjligheterna 
att låta huvudförhandlingar fortsätta efter uppehåll. Samtidigt fick en 
reform i denna riktning inte ge utrymme för sådana uppehåll i en 
förhandling att det uppstod risk för väsentligt försämrade förutsättningar 
för målets prövning. Erfarenheterna av uppskovsväsendet under den 
äldre rättegångsbalkens tid ansågs avskräckande och en ordning där tids- 
gränserna för uppehåll helt slopades ansågs medföra risker för ett mer 
ohämmat beviljande av uppskov. Tidsgränserna behölls därför som 
normala riktvärden, men möjligheterna att i enskilda fall bevilja längre 
uppskov, om ett sådant visade sig nödvändigt, vidgades något. För att en 
huvudförhandling skall få fortsätta efter ett längre uppskov än femton 
dagar ställdes upp en förutsättning att syftet med en sammanhållen 
huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån. Att koncentrationen inte 
eftersätts i väsentlig mån ansågs så viktigt att det borde framgå av 
lagtexten (prop. 1986/87:89 s. 224). 
Den senaste ändringen av avbrotts- och uppskovsreglerna gjordes år 
1993 genom att ett nuvarande tredje stycke i 46 kap. 11 § RB, som avser 
fall där uppskovet har föranletts av en rättspsykiatrisk undersökning, 
infördes (prop. 1992/93:25, bet. 1992/93:JuU29, rskr. 1992/93:326, SFS 
1993:348). 
5.4 En enklare reglering avpassad efter nutida 
förhållanden 
Regeringens förslag: Reglerna om avbrott och uppskov i huvud- 
förhandling sammanförs till ett enda institut samtidigt som 
bestämmelserna utformas så att det ges bättre möjligheter att anpassa 
rättegången till förhållandena i det enskilda målet. Möjligheterna att låta 
en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll ökas. Förbudet mot att i 
tvistemål låta en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll när denna 
hålls i förenklad form upphävs. 
Bestämmelsen i 1 kap. 9 § RB om att fler mål inte utan synnerliga skäl 
får sättas ut till huvudförhandling samma dag än som kan beräknas bli 
slutförda under sex timmar upphävs. 
 
Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslagen utan 
erinran. Stockholms tingsrätt anser att förslaget är angeläget och ser 
risken för onödig tidsutdräkt som minimal. Göteborgs tingsrätt ser 
vinster i att sammanföra reglerna om avbrott och uppskov till ett enda 
institut och bedömer att det inte finns risk för längre uppehåll än som är 
sakligt motiverade. Åklagarmyndigheten i Stockholm är positiv till en 
anpassning av bestämmelserna till de behov som finns i dag. 
Nämndemännens riksförbund tillstyrker med tillägget att domstolarna bör 
åläggas att samverka med nämndemännen vid planering av vissa längre 
mål. Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker i huvudsak förslaget 
men anser att villkoren för att hålla fortsatt huvudförhandling bör vara 
något mera preciserade. 
Hovrätten för Övre Norrland delar uppfattningen att det finns ett 
behov av att öka möjligheterna att anpassa rättegången till förhållandena 
i det enskilda målet och att beakta oförutsedda uppehåll. Hovrätten anser 
dock att förslagen går för långt, särskilt med hänsyn till att de problem 
som finns gäller ett så begränsat antal mål. Hovrätten pekar på den 
praktiska funktion som en begränsning av den sammanlagda uppskovs- 
tiden fyller och framhåller värdet av att rätten har en uttrycklig regel att 
stödja sig på vid påtryckningar. Hovrätten anser vidare, liksom Kammar- 
rätten i Göteborg att det finns ett värde med en regel om att det inte skall 
sättas ut flera mål till huvudförhandling samma dag än som kan beräknas 
bli slutförda under sex timmar. Kammarrätten framhåller att det från 
rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att sextimmarsregeln iakttas. 
Skälen för regeringens förslag: Dagens regler innebär en ingripande 
och detaljerad styrning av hur huvudförhandlingar som tar flera dagar i 
anspråk skall disponeras. Bakgrunden till denna reglering är tanken att ett 
mål blir bäst behandlat om det avgörs efter en koncentrerad huvudför- 
handling där rätten när den överlägger till dom fortfarande har 
bevisningen i färskt minne. Denna utgångspunkt gäller givetvis fortfaran- 
de. Vid rättegångsbalkens tillkomst var det angeläget att åstadkomma en 
reglering som förhindrade de omfattande uppskov i förhandlingarna som 
kännetecknade den tidigare ordningen. Mot bakgrund av att de som 
skulle tillämpa de nya reglerna i rättegångsbalken var vana vid det 
tidigare uppskovssystemet behövde de nya reglerna vara särskilt stränga 
för att kunna utgöra en garanti för att tankarna bakom lagstiftningen 
skulle slå igenom. 
Ett mycket detaljerat regelsystem har emellertid ofta en hel del 
nackdelar och det gäller i hög grad reglerna om uppehåll i huvud- 
förhandlingar. En nackdel är att systemet efter hand har blivit lagtekniskt 
komplicerat och svåröverskådligt. Av den ursprungliga bestämmelsen i 1 
kap. RB som reglerar huvudförhandlingar som inte kan slutföras på en 
dag följde att en sådan huvudförhandling skulle pågå under erforderligt 
antal helgfria dagar i följd, utan några möjligheter till uppehåll. Sådana 
möjligheter gavs enbart i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB där uppskov 
kunde medges om det var oundgängligen erforderligt för utredningen. 
Det var en logisk reglering som var förhållandevis enkel att förstå och 
sätta sig in i. Regleringen blev emellertid mer invecklad när det fördes in 
regler om uppehåll i huvudförhandlingen även i 1 kap. RB. Nu har man 
en reglering där man i två olika kapitel har bestämmelser om hur 
domstolen skall förfara när ett uppehåll behövs i handläggningen av ett 
mål som kräver flera dagars huvudförhandling. 
Redan syftet att förenkla regelsystemet är därmed ett skäl att se över 
dagens regler. Ett viktigare skäl är dock att dagens regler försvårar 
handläggningen av de mycket omfattande målen. Dessa mål är 
visserligen inte så vanliga men sätter domstolarna och parterna på svåra 
prov när de förekommer. Det handlar främst om de mål där 
huvudförhandlingen tar mycket lång tid   flera månader   i anspråk. I 
dessa mål ger 1 kap. 9 § RB inga möjligheter att i förväg planera in tid 
för semester och andra uppehåll som kan bli nödvändiga i omfattande 
mål. Avbrott i förhandlingen för att parterna, försvararna och domstolens 
ledamöter skall kunna ha semester under fyra sommarveckor strider mot 
rättegångsbalkens regler. Risken finns att målet blir återförvisat av högre 
instans på grund av detta (se dock RH 1987:69 och 1989:11). I flertalet 
fall bör visserligen problem av det nu berörda slaget lösas genom att en 
domare skjuter på sin semester eller att en annan domare handlägger 
målet. Det förekommer emellertid rättegångar som är så omfattande att 
inga av dessa lösningar låter sig göras. 
I särskilt omfattande mål med många advokater inblandade kan det 
vidare vara svårt eller t.o.m. omöjligt att hålla huvudförhandling de 
lagstadgade tre eller två dagarna varje vecka. Detta gäller särskilt i mål 
som har delats upp i flera delar och där huvudförhandling pågår i 
tingsrätten medan en del av målet som har avgjorts i tingsrätten har 
överklagats och handläggs i hovrätten. 
I promemorian görs bedömningen att den uppmjukning av reglerna 
som gjordes år 1987 inte är tillräcklig för att ge domstolarna möjlighet att 
klara av de största målen utan problem. Mot den bakgrunden föreslås att 
bestämmelserna i rättegångsbalken om avbrott och uppskov ändras på ett 
sätt som ger möjlighet att   fortfarande med principen om en 
koncentrerad huvudförhandling som utgångspunkt   anpassa rättegången 
till förhållandena i varje särskilt mål. Den domstol som har fått sig 
anförtrott att avgöra ett stort mål bör enligt promemorian också kunna få 
förtroendet att planera huvudförhandlingen i målet utan att detaljstyras av 
komplicerade och svårtillämpade bestämmelser. 
Det bör framhållas att de mål där det blir aktuellt med längre uppehåll i 
handläggningen är mycket få. I cirka 95 procent av alla mål som avgörs 
efter förhandling är förhandlingstiden mindre än sex timmar. Mål som tar 
mer än en dag i anspråk är alltså få. De mål där förhandlingstiden 
överstiger 18 timmar   dvs. normalt mer än tre dagar   är ännu färre. I 
promemorian görs bedömningen att cirka 260 mål per år i praktiken 
skulle beröras av en uppmjukning av reglerna om uppehåll i en 
förhandling. 
När ställning tas till om reglerna kan mjukas upp bör det dessutom 
enligt regeringens mening ske mot bakgrund av att det bland domare, 
åklagare och advokater numera torde råda allmän enighet om den 
vägledande principen att ett mål i domstol bör avgöras efter en 
koncentrerad huvudförhandling där rätten grundar sitt avgörande på vad 
som kommit fram vid förhandlingen. Det finns alltså knappast någon risk 
för att domstolarna gör uppehåll i de utsatta huvudförhandlingarna annat 
än om det är absolut nödvändigt. Att ett mål utan tvingande skäl sätts ut 
till förhandling på ett sådant sätt att rätten därigenom får svårigheter att 
avgöra det förefaller osannolikt. Farhågorna att en ordning där tids- 
gränserna för uppskov luckras upp kan medföra risk för ett mer ohämmat 
beviljande av uppskov ter sig mot den bakgrunden något överdrivna (se 
prop. 1986/87:89 s. 223). Detta synsätt delas av Göteborgs tingsrätt som 
anser att den enskilde domaren får antas kunna stå emot krav på längre 
anstånd än som är sakligt motiverade. Bedömningen av om ett uppehåll 
är lämpligt måste dessutom göras med beaktande av om det är möjligt att 
hålla fortsatt huvudförhandling eller om en ny huvudförhandling är 
nödvändig. 
I likhet med flertalet remissinstanser delar regeringen det grund- 
läggande synsätt som kommer till uttryck i promemorian, nämligen att 
domstolarna   inom de ramar som ställs upp av rättssäkerhetsskäl   bör 
ges viss frihet att själva besluta om handläggningen av mål efter deras 
särskilda beskaffenhet. Regeringen gör dessutom den bedömningen att 
den sammanlagda tiden för att få domstolens slutliga avgörande i många 
fall kan förkortas om reglerna för uppehåll i förhandling ändras. 
Regeringen föreslår att det som huvudregel bör gälla att en 
huvudförhandling skall genomföras utan onödiga uppehåll och så långt 
som möjligt i ett sammanhang. De huvudförhandlingar som inte tar mer 
än tre dagar i anspråk skall genomföras inom loppet av en vecka. För de 
huvudförhandlingar som kräver längre tid föreslås att förhandlingen skall 
pågå minst tre dagar per vecka. För att möta svårigheter framförallt i de 
allra största målen bör det undantagsvis finnas en möjlighet till uppehåll i 
större omfattning. För att sådana uppehåll skall kunna göras måste det 
finnas särskilda skäl för det med hänsyn till målets omfattning, 
huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter. 
Vid en jämförelse med dagens ordning innebär regeringens förslag att 
rätten i fråga om mål som tar två eller tre dagar i anspråk får någon dags 
mindre spelrum vid tillämpning av huvudregeln. Om det kan ske utan 
olägenhet medger nämligen gällande ordning avbrott under två dagar per 
vecka, vilket innebär att ett uppehåll på sammanlagt fyra dagar kan göras 
om dagarna fördelar sig på två olika veckor. Den föreslagna ordningen 
innebär dock att längre uppehåll kan göras om det finns särskilda skäl 
och innebär sammantaget sådana fördelar att denna konsekvens bör 
accepteras. 
När det gäller frågan om ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas 
föreslås i promemorian en bestämmelse som innebär att en ny 
huvudförhandling skall hållas om uppehåll har gjorts i sådan omfattning 
att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått 
förlorat. Förslaget är i huvudsak detsamma som Rättegångsutredningens 
förslag (SOU 1982:26 s. 531) och innebär att 1 kap. 9 § RB upphävs och 
att 43 kap. 3 och 11 §§ RB samt 46 kap. 3 och 11 §§ RB ändras. Några 
remissinstanser har påtalat det praktiska värdet av en i lag angiven 
begränsning av den sammanlagda uppskovstiden och efterlyst mer 
preciserade villkor för att hålla fortsatt huvudförhandling. Regeringen 
anser för sin del att bestämmelser med uttryckliga tidsramar onödigtvis 
låser domstolen. Om längre uppehåll i huvudförhandlingen har varit 
nödvändiga bör rätten själv få avgöra om en fortsatt huvudförhandling 
kan hållas eller om det är nödvändigt att en ny huvudförhandling hålls. 
Givetvis bör rätten inhämta parternas synpunkter på frågan. 
I brottmål där den tilltalade är frihetsberövad gör sig dock andra 
hänsyn gällande. Den frågan behandlas särskilt i det följande. 
Med tanke på att förslaget innebär ett viktigt ingrepp i en i rättegångs- 
balken bärande princip   koncentrationsprincipen   bör tillämpningen av 
de nya bestämmelserna under en övergångstid följas noga. Den särskilda 
utredare som har fått till uppgift att undersöka hur den allmänna 
domstolsprocessen i tvistemål och brottmål kan göras effektivare har fått 
i uppdrag att utvärdera de nya bestämmelser i detta avseende som 
riksdagen kan komma att besluta om (dir. 1999:62). 
Särskilt om uppehåll när huvudförhandling i tvistemål hålls i förenklad 
form 
För tvistemål finns en bestämmelse i 43 kap. 11 § andra stycket sista 
meningen RB som innebär att fortsatt huvudförhandling inte får hållas 
när uppskov skett i en förhandling som hålls i förenklad form (NJA II 
1969 s. 458). Ny huvudförhandling skall därmed alltid hållas och den får 
inte hållas i förenklad form. 
I promemorian görs bedömningen att det inte finns något skäl att låta 
regleringen kvarstå. Det kan finnas fall där det är lämpligt att påbörja en 
huvudförhandling som hålls i förenklad form och efter uppehåll fortsätta 
den vid ett senare tillfälle. Bedömningen av om ny eller fortsatt 
huvudförhandling skall hållas bör då göras i enlighet med den föreslagna 
bestämmelsen om när fortsatt huvudförhandling kan hållas. Avgörande 
blir alltså om syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen 
gått förlorat eller ej. Vid den bedömningen måste hela förfarandet 
beaktas. Att den förenklade huvudförhandlingen hålls flera dagar senare 
än den muntliga förberedelsen kan tala mot ett uppehåll. 
Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot förslaget. 
Regeringen föreslår att det genomförs. 
Särskilt om uppehåll i huvudförhandling i brottmål med häktade 
Hänsynen till tilltalade i allmänhet och frihetsberövade i synnerhet 
medför att det måste ställas särskilt höga krav på koncentrationen av 
huvudförhandlingen. Detta måste givetvis beaktas vid tillämpningen av 
bestämmelserna om uppehåll i huvudförhandlingen. 
I dag finns vissa tidsfrister som måste iakttas i mål med en tilltalad 
som är häktad. Enligt 45 kap. 14 § RB skall huvudförhandling hållas 
inom en vecka från den dag då åtalet väcktes. Om det är nödvändigt är 
det dock tillåtet med längre uppskov. 
När huvudförhandlingen har påbörjats är det enligt 46 kap. 11 § första 
stycket RB tillåtet att göra uppehåll i förhandlingen om det kommit fram 
något nytt viktigt skäl eller bevis eller om det annars är nödvändigt. 
Förhandlingen skall i princip återupptas inom en vecka från det att 
förhandlingen avslutades. Det finns dock en ventil om ett längre uppskov 
är nödvändigt. Det finns för sådana fall inte någon tidsram inom vilken 
förhandlingen skall återupptas. En sådan tidsram skulle givetvis inte 
heller kunna fungera i praktiken. Någon tidsfrist gäller inte heller för de 
fall en huvudförhandling har påbörjats när det finns ett hinder för 
huvudförhandlingen som kan antas undanröjas inom en sådan tid att en 
ny huvudförhandling inte behöver hållas. 
I promemorian föreslås ett upphävande av bestämmelsen i 46 kap. 11 § 
första stycket RB om att en huvudförhandling med en tilltalad som är 
häktad som huvudregel skall återupptas inom en vecka. Förslaget grundar 
sig på att kravet på att huvudförhandlingen skall fortsätta inom en vecka 
inte är absolut och att det inte är så vanligt att en komplettering hinner bli 
färdig inom en vecka. För de fall den fristen överskrids finns det ju heller 
inte i dag några i lag angivna tidsramar. 
Enligt regeringens mening bör det dock ges särskilda garantier för att 
säkerställa att en huvudförhandling återupptas så snart som möjligt när 
den tilltalade är häktad. Även om fristen på en vecka kanske inte kan 
hållas i en del fall därför att en nödvändig komplettering av process- 
materialet inte hinner bli klar är fristen värdefull för övriga mål. Den kan 
också vara värdefull som ett riktmärke i samtliga mål med häktade. Den 
markerar vidare att en huvudförhandling med en häktad tilltalad inte 
annat än under mycket speciella förhållanden kan avstanna p.g.a. 
semester eller av andra liknande skäl. 
Den i dag gällande huvudregeln när det gäller tilltalade som är häktade 
  att huvudförhandlingen skall återupptas inom en vecka   bör alltså 
gälla även i fortsättningen. 
Uppehåll i huvudförhandling efter en rättspsykiatrisk undersökning 
Promemorians förslag innebär att den särskilda bestämmelsen i 46 kap. 
11 § tredje stycket RB om uppskov som är föranlett av en rättspsykiatrisk 
undersökning (se avsnitt 5.1) upphävs såsom obehövlig. Regeringen 
anser att behovet av längre uppehåll i dessa fall tillgodoses inom ramen 
för den nu förordade bestämmelsen. Ingen av remissinstanserna har gett 
uttryck för någon avvikande uppfattning. 
Sextimmarsregeln 
Enligt 1 kap. 9 § RB gäller även att det till huvudförhandling en och 
samma dag inte får sättas ut fler mål än som kan beräknas bli slutförda 
under en tid av sex timmar. I promemorian föreslås att regeln upphävs. 
Regeringen delar bedömningen i promemorian. Det måste   oavsett 
arbetsbörda och tidspress   förutsättas att domstolen inte sätter ut fler 
mål än samtliga ledamöter och parter kan antas klara av utan att bli 
uttröttade. Regeringen delar den uppfattning som framförs av 
Kammarrätten i Göteborg att det från rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att 
sessionstidens längd är begränsad. Regeringen anser att sextimmars- 
gränsen därvid är ett bra riktmärke. Det bör också framhållas att det inte 
bara är förhandlingstidens sammantagna längd som är viktig från 
rättssäkerhetssynpunkt. Lika viktigt är att pauser hålls med rimliga 
mellanrum och att tid planeras in för överläggning så att dom i görligaste 
mån kan meddelas omedelbart efter överläggning. Regeringen anser att 
bedömningen av denna typ av frågor kan anförtros domstolarna och att 
några lagregler om detta alltså inte behövs. Bestämmelsen i 1 kap. 9 § 
kan därför upphävas också i denna del. 
6 Avräkning av tid för frihetsberövande 
6.1 Gällande regler om avräkning av tid för 
frihetsberövande 
Regler om avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden finns 
i 33 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken (BrB). Avräkning av tid en person har 
varit frihetsberövad som anhållen, häktad eller intagen för rätts- 
psykiatrisk undersökning kan ske när en person döms till fängelse eller 
till sluten ungdomsvård. Det kan dessutom ske när rätten förordnar att en 
tidigare utdömd påföljd skall avse ytterligare brott (33 kap. 5 § första 
stycket första och andra meningen samt andra stycket). Domstolen skall 
när den dömer i målet göra avräkning för eventuella sådana straff- 
processuella frihetsberövanden och i domen ange det antal dagar som 
påföljden på grund av avräkningen skall anses verkställt i anstalt eller vid 
ett särskilt ungdomshem. Denna avräkning är obligatorisk, dvs. den som 
varit berövad sin frihet har en obetingad rätt att få tiden för 
frihetsberövandet avräknad oavsett omständigheterna i målet. Någon 
avräkning skall dock inte göras om frihetsberövandet skett samtidigt som 
den dömde har avtjänat en frihetsberövande påföljd som han har dömts 
till i ett annat mål. 
Det finns vidare ett antal regler om s.k. fakultativ avräkning som 
innebär att domstolen gör en bedömning av omständigheterna i det 
enskilda fallet för att få underlag för om avräkning skall ske. För det 
första kan domstolen när den dömer till en frihetsberövande påföljd i 
vissa fall avräkna fler dagar än den dömde varit berövad sin frihet. Om 
tiden varmed den ådömda påföljden överstiger frihetsberövandet är ringa, 
kan domstolen sålunda förordna att påföljden skall anses helt verkställd 
genom frihetsberövandet (33 kap. 5 § första stycket sista meningen BrB). 
För det andra kan det inträffa att den som varit berövad sin frihet döms 
till ett bötesstraff. I ett sådant fall kan domstolen förordna att 
bötesstraffet skall anses helt eller delvis verkställt genom 
frihetsberövandet (33 kap. 5 § tredje stycket BrB). För det tredje kan 
domstolen förordna om tillgodoräknande av frihetsberövande som ägt 
rum utomlands, om det är skäligt (33 kap. 6 § BrB). 
En förutsättning för tillgodoräknande är att frihetsberövandet omfattar 
minst 24 timmar. Del av dag räknas i övrigt som hel dag (Berg m.fl., 
Kommentar till Brottsbalken Del III, 4.e uppl., s. 362). Tiden skall enligt 
rättsfallet NJA 1973 s. 247 räknas från   inte från och med   dagen för 
frihetsberövandet till och med dagen för frigivningen. Om den misstänkte 
anhålls dag 1 och frisläpps dag 3, skall alltså två dagar avräknas. 
Det är den fullsuttna rätten   inklusive nämndemän   som har ansvaret 
för att domen blir riktig även när det gäller avräkningen. 
Avräkningsbeslutet utgör en del av domen i målet i den meningen att 
beslutet tas upp i samma handling. Beslutet om avräkning får överklagas 
till hovrätt även om inte själva domen överklagas, se 49 kap. 5 § 10 RB. 
Om domen överklagas, får högre rätt ändra beslutet om avräkning även 
om beslutet inte överklagats (33 kap. 8 § BrB). 
6.2 Bestämmelser om beräkning av strafftid 
För den som har börjat avtjäna fängelse på viss tid skall Kriminal- 
vårdsstyrelsen, så snart det kan ske, fastställa dagen för strafftidens slut, 
tiden för villkorlig frigivning och tiden för prövotidens utgång (20 § 
lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). Ett sådant beslut skall 
ändras om omständigheterna ger anledning till det. 
Enligt 28 § lagen om beräkning av strafftid m.m. får regeringen 
föreskriva att någon annan kriminalvårdsmyndighet än Kriminal- 
vårdsstyrelsen eller en tjänsteman inom kriminalvården får meddela 
beslut enligt lagen. Regeringen har i 19 § förordningen (1974:286) om 
beräkning av strafftid m.m. föreskrivit att Kriminalvårdsstyrelsen får 
överlämna sin befogenhet att fatta beslut i särskilda fall enligt lagen om 
beräkning av strafftid åt någon annan kriminalvårdsmyndighet eller åt 
någon tjänsteman inom kriminalvården. 
I kriminalvårdens verkställighetsföreskrifter finns närmare bestäm- 
melser om strafftidsbeslut. De mer komplicerade fallen, t.ex. när det är 
fråga om sammanläggning av flera domar, handläggs av Kriminalvårds- 
styrelsen enligt lagens huvudregel. I andra fall meddelas beslut av en av 
de 37 lokala kriminalvårdsmyndigheterna. Chefen för kriminalvårds- 
myndigheten kan delegera beslutanderätten till en tjänsteman vid 
myndigheten som vunnit tillräcklig kunskap om och erfarenhet av denna 
typ av ärenden. 
Om den som döms till fängelse inte är häktad eller intagen i 
kriminalvårdsanstalt, får kriminalvårdsmyndigheten kännedom om 
domen genom att domstolen skickar en kopia av den till den lokala 
kriminalvårdsmyndighet som har sitt verksamhetsområde där den dömde 
är bosatt eller, om den dömde inte har stadigvarande bostad i Sverige, där 
domstolen finns (6 § förordningen [1990:893] om underrättelse om dom i 
vissa brottmål, m.m.). Om den som har dömts till fängelse är häktad eller 
intagen i kriminalvårdsanstalt skickas en kopia av domen till häktet eller 
den lokala kriminalvårdsmyndigheten (2 § förordningen [1990:893] om 
underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.). Därifrån skickas i 
förekommande fall en begäran om strafftid till Kriminalvårdsstyrelsen 
som på så sätt underrättas om domen på fängelse. 
Den 1 januari 1999 infördes sluten ungdomsvård, en tidsbestämd 
frihetsberövande påföljd för personer som begått brott innan de fyllt 18 
år. För verkställigheten svarar Statens institutionsstyrelse (3 § lagen 
[1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Den som döms till 
sluten ungdomsvård har rätt att tillgodoräkna sig den tid han har varit 
frihetsberövad på samma sätt den som döms till fängelse (se avsnitt 6.1). 
Beträffande sluten ungdomsvård är det Statens institutionsstyrelse som 
har till uppgift att fastställa dagen för verkställighetens slut. Om den som 
döms till sluten ungdomsvård inte är häktad eller intagen i kriminal- 
vårdsanstalt, får Statens institutionsstyrelse kännedom om domen genom 
att domstolen skickar en kopia av domen till styrelsen. Om den dömde är 
häktad eller intagen i ett särskilt ungdomshem skall en kopia av domen 
även skickas till häktet eller hemmet. Detta framgår av 19 a § för- 
ordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. 
Av 2 § följer att en kopia av domen också skall sändas till det särskilda 
ungdomshemmet om den tilltalade undergår sluten ungdomsvård. 
6.3 Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för 
frihetsberövande 
Regeringens förslag: Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för 
frihetsberövande flyttas från domstol till kriminalvården och när det 
gäller påföljden sluten ungdomsvård, Statens institutionsstyrelse. 
 
Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens. 
Förslaget utgick dock från den ordning som gällde tidigare, när 
Kriminalvårdsstyrelsen och inte de lokala kriminalvårdsmyndigheterna i 
större utsträckning ansvarade för strafftidsbesluten. Promemorian 
behandlade inte påföljden sluten ungdomsvård. 
Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till att avräkning 
beslutas av Kriminalvårdsstyrelsen. Hovrätten över Skåne och Blekinge 
menar att en bättre lösning vore att åklagaren åläggs att i stämnings- 
ansökan redovisa de frihetsberövanden han eller hon har beslutat om med 
anledning av brotten och att rätten fortsätter att svara för avräkningen. 
Kriminalvårdsstyrelsen anser att flera skäl talar för att besluten bör ligga 
kvar hos domstol och föreslår att de i stället frikopplas från domslutet 
och fattas separat enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. 
Skälen för regeringens förslag: En huvudlinje i de senaste årens 
reformarbete avseende domstolsväsendet har varit en strävan att renodla 
domstolarnas verksamhet och avlasta dem uppgifter som lika väl eller 
bättre kan handhas av förvaltningsmyndigheter. Domstolsväsendets 
resurser skall koncentreras till straffrättskipning och tvistlösning. 
Att ta reda på vilka dagar en person varit berövad sin frihet och 
summera frihetsberövanden är inte en uppgift som i sig kräver domstols- 
prövning. Den nuvarande ordningen där besluten fattas vid huvud- 
förhandlingen samtidigt med beslut i skuld- och påföljdsfrågan har 
dessutom i många fall visat sig medföra att misstag begås. Under senare 
år har ett antal fall uppmärksammats där domare tillämpat avräk- 
ningsreglerna på ett felaktigt sätt, vilket i några av fallen har lett till åtal 
 
för tjänstefel (se bl.a. rättsfallen NJA 1996 s. 307 och 1996 s. 806 och 
JO:s ämbetsberättelse 1997/98:JO1 s. 29). Det finns alltså flera skäl för 
att ändra den nuvarande ordningen. 
Mot denna bakgrund har i promemorian förslagits att så mycket som 
möjligt av ansvaret för avräkningen flyttas från domstolarna. När det 
gäller obligatorisk avräkning har detta ansetts kunna ske helt och hållet. 
Fakultativ avräkning bör dock enligt promemorian även i fortsättningen 
ankomma på den domstol som dömer i målet. Förslaget har godtagits av 
flertalet remissinstanser. Hovrätten över Skåne och Blekinge har fram- 
hållit att det är angeläget att de nuvarande reglerna ändras men ställt sig 
kritisk till promemorians förslag (se vidare i avsnitt 6.4). Hovrätten har 
föreslagit några alternativa lösningar, bl.a. att avräkningsbesluten ligger 
kvar hos domstolarna och att åklagarna åläggs att redovisa aktuella 
frihetsberövanden i stämningsansökan. Regeringen anser att en sådan 
lösning i och för sig skulle vara tilltalande. Den är emellertid inte 
heltäckande eftersom åklagaren inte alltid har kännedom om alla 
relevanta frihetsberövanden (se avsnitt 6.4). 
Regeringen behandlar inledningsvis avräkning i förhållande till 
fängelsepåföljden och tar därefter upp påföljden sluten ungdomsvård. 
En ändrad ordning för beslut om avräkning förutsätter garantier för att 
besluten fattas på ett tillförlitligt underlag och under former som innebär 
att de blir riktiga. Detta är särskilt viktigt eftersom det rör sig om beslut 
om hur länge en person skall vara berövad sin frihet. Ett förhållande som 
i det hänseendet talar för den ordning som föreslås i promemorian är att 
alla andra frågor rörande beräkning av strafftid handläggs inom 
kriminalvårdens ram. Kriminalvårdens personal har därmed vana och 
erfarenhet av liknande beslut. Under förutsättning att kriminalvården kan 
ges den information som behövs för att göra korrekta avräkningsbeslut 
framstår det därför som en lämplig och säker ordning att kriminalvården 
också ges ansvaret för beslut om obligatorisk avräkning. Det kan här 
nämnas att en liknande ordning tillämpas i Danmark där det har 
överlämnats åt kriminalvården att besluta om avräkning. Domstolens 
uppgift har där inskränkts till att i domen lämna upplysningar om vilka 
frihetsberövanden som har förekommit i målet. 
Kriminalvårdsstyrelsen har emellertid riktat flera invändningar mot 
förslaget. En ordning där domstolen har kvar beslutanderätten när det 
gäller de fakultativa avräkningarna men inte de obligatoriska kan för det 
första enligt styrelsen ge upphov till förvirring och missförstånd. 
Regeringen delar inte den bedömningen. Tvärtom framstår det som en 
lämplig ordning att den avräkning som anknyter till prövningen av 
påföljdsfrågan ankommer på domstolen medan den avräkning som är en 
administrativ åtgärd sköts av kriminalvården. Den föreslagna ordningen 
skulle vidare enligt styrelsen leda till ökad byråkrati i och med att 
kriminalvårdens tjänstemän på nytt skall sätta sig in i ärendet och besluta 
om avräkning. Regeringen menar dock att fördelarna med den föreslagna 
ändringen överväger. Kriminalvårdens myndigheter skall ju dessutom i 
dessa fall fatta beslut om dag för strafftidens slut, tiden för villkorlig 
frigivning och prövotidens utgång. Avräkningsbeslutet blir alltså 
ytterligare ett moment i en typ av ärenden kriminalvården redan har att 
pröva. Vidare har kriminalvårdens myndigheter ofta kunskap som 
domstolen inte har om vissa förhållanden som krävs för att besluta om 
avräkning. Nuvarande ordning har bl.a. just den nackdelen att det kan 
krävas kontakter mellan den beslutande domstolen och en kriminalvårds- 
myndighet för att utröna om den misstänkte har verkställt ett fängelse- 
straff samtidigt som han varit anhållen eller häktad. Ytterligare en fördel 
med förslaget är att en lokal kriminalvårdsmyndighet eller Kriminal- 
vårdsstyrelsen som förvaltningsmyndighet kan ompröva ett avräknings- 
beslut som blivit felaktigt enligt förvaltningslagens bestämmelser. 
Kriminalvårdsstyrelsen har vidare anfört att promemorians förslag 
skulle innebära en försämring för enskilda. Den dömde kan ha ett 
berättigat intresse av att så snart som möjligt få besked om hur lång den 
faktiska anstaltsvistelsen blir, bl.a. om han eller hon skall avge 
nöjdförklaring beträffande påföljden. Någon påtaglig försämring för den 
dömde torde det enligt regeringens mening inte bli fråga om. Redan av 
domen kommer det att framgå vilka frihetsberövanden som har 
förekommit (se avsnitt 6.5). Om den dömde samtidigt med det straff- 
processuella frihetsberövandet har avtjänat ett fängelsestraff och tiden för 
det frihetsberövandet har avräknats i förhållande till det straffet kommer 
det emellertid inte att framgå av uppgifterna på domen. Den dömde själv 
torde dock vara medveten om att avräkning har skett och om att samma 
tid inte kan tillgodoräknas fler än en gång. 
Även med den förordade ordningen finns möjligheten att få besluten 
överprövade av domstol. Den som är missnöjd kan påkalla Kriminal- 
vårdsstyrelsens prövning av den lokala kriminalvårdsmyndighetens 
beslut (28 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). Kriminal- 
vårdsstyrelsens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol 
(29 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). 
Promemorians förslag bör alltså genomföras. En sådan ordning har 
bäst förutsättningar att sörja för en effektiv och säker ordning för beslut 
om avräkning. Förslagen kräver ett par lagändringar. För det första bör 
33 kap. 5 § BrB ändras på det sättet att föreskrifterna om obligatorisk 
avräkning tas bort och ersätts med en hänvisning av innebörd att sådana 
regler finns i lagen om beräkning av strafftid. För det andra bör regler om 
obligatorisk avräkning införas i lagen om beräkning av strafftid. 
Påföljden sluten ungdomsvård verkställs i särskilda ungdomshem för 
vilka Statens institutionsstyrelse svarar (3 § lagen [1998:603] om 
verkställighet av sluten ungdomsvård). Verkställigheten skall planläggas 
och genomföras i samarbete med socialtjänsten. Det är Statens 
institutionsstyrelse som ansvarar för verkställighetens genomförande. Det 
är också Statens institutionsstyrelse som beslutar om dagen för 
strafftidens slut. I detta hänseende fullgör styrelsen alltså samma 
uppgifter som kriminalvården har beträffande verkställighet av 
fängelsepåföljden. Beslut av styrelsen enligt verkställighetslagen i 
särskilda fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (23 §). I 
övrigt gäller bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223) om ompröv- 
ning m.m.. Det är mot nu beskrivna bakgrund lämpligt att styrelsen 
svarar för den obligatoriska avräkningen när den ådömda påföljden är 
sluten ungdomsvård. Bestämmelsen i 11 § första stycket lagen om 
verkställighet av sluten ungdomsvård bör förses med en hänvisning till 
den föreslagna bestämmelsen om obligatorisk avräkning i lagen om 
beräkning av strafftid, och i 33 kap. 5 § BrB bör det göras en hänvisning 
till den bestämmelsen. 
Med hänsyn till att kriminalvården och Statens institutionsstyrelse ges 
ansvar för en ny typ av uppgift och till att det rör sig om för den enskilda 
mycket viktiga beslut bör den nya ordningen följas noga sedan den har 
trätt i kraft. 
I följande avsnitt behandlas frågor om hur myndigheterna på enklaste 
sätt skall få ett säkert underlag för sina beslut.  
6.4 Underlag för avräkningsbesluten 
Regeringens bedömning: 
1. En domstol som dömer till fängelse skall på domen anteckna och till 
den lokala kriminalvårdsmyndigheten rapportera under vilka tider den 
dömde har varit anhållen, häktad eller frihetsberövad på något annat sätt 
som kan föranleda avräkning. 
2. En domstol som dömer till skyddstillsyn eller villkorlig dom skall på 
domen anteckna de frihetsberövanden som har förekommit och som kan 
komma att föranleda avräkning. 
3. En åklagare som utfärdar ett strafföreläggande skall anteckna de 
frihetsberövanden som har förekommit och som kan komma att föranleda 
avräkning. 
4. En domstol som förordnar att ett tidigare utdömt fängelsestraff skall 
avse ytterligare brott skall till den lokala kriminalvårdsmyndigheten 
rapportera de frihetsberövanden som har förekommit och som kan 
föranleda avräkning. 
5. En domstol som dömer till sluten ungdomsvård skall på domen 
anteckna och till Statens institutionsstyrelse rapportera under vilka tider 
den dömde har varit anhållen, häktad eller frihetsberövad på något annat 
sätt som kan föranleda avräkning. 
6. En domstol som förordnar att tidigare utdömd sluten ungdomsvård 
skall avse ytterligare brott skall till Statens institutionsstyrelse rapportera 
de frihetsberövanden som har förekommit och som kan föranleda 
avräkning. 
 
Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens 
bedömning. Promemorian behandlar inte påföljden sluten ungdomsvård. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till 
promemorians förslag. Riksåklagaren tillstyrker förslaget men pekar på 
risken att förslaget ses som ett sätt att flytta över ansvaret för tjänstefel på 
 
en annan grupp tjänstemän. De remissinstanser som är kritiska till 
reformen har inte haft några invändningar mot att den dömande 
domstolen svarar för rapporteringen till kriminalvården. Hovrätten över 
Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt och Sveriges Domareförbund 
anser dock att promemorians förslag inte utgör någon nämnvärd 
förbättring jämfört med vad som gäller i dag. Hovrätten över Skåne och 
Blekinge har vidare fört fram den alternativa lösningen att alla uppgifter 
om frihetsberövanden som skall avräknas förs till ett register som skall 
tjäna som underlag för en allmän avräkningsmöjlighet. 
Skälen för regeringens bedömning: För att besluten om obligatorisk 
avräkning skall kunna flyttas krävs, som har angetts tidigare, att 
kriminalvårdsmyndigheterna respektive Statens institutionsstyrelse får ett 
säkert underlag för sina beslut. Det är vidare viktigt att upplysningar kan 
ges utan onödig byråkrati. I promemorian föreslås att rapporteringen av 
frihetsberövanden skall fullgöras av en tjänsteman vid den domstol som 
har dömt i målet. Rapporteringen skall enligt promemorians förslag göras 
genom att de tider som den dömde varit berövad sin frihet antecknas på 
den dom som rätten ger och som expedieras till den myndighet som 
svarar för avräkningen, som därmed har ett underlag för de 
avräkningsbeslut som skall fattas. 
Regeringen delar bedömningen att uppgiftsskyldigheten bör fullgöras 
av den dömande domstolen. Detta bör ske genom att uppgifter om 
frihetsberövanden antecknas på domen. Ingen annan än domstolen har 
samtliga de uppgifter som behöver lämnas till kriminalvårdsmyndigheten 
respektive Statens institutionsstyrelse för att de skall kunna besluta om 
avräkning. Åklagaren har exempelvis inte alltid kännedom om vissa fall 
av häktning i den tilltalades utevaro eller om tid för intagning för rätts- 
psykiatrisk undersökning. För denna lösning talar också att 
rapporteringen måste ske i anslutning till att domstolen meddelar sin dom 
och då domstolen till skillnad från åklagaren har handlingarna 
tillgängliga. Frågan om vem som skall svara för uppgifterna behandlas i 
avsnitt 6.5. 
Ett alternativ som har förts fram av Hovrätten över Skåne och 
Blekinge, och som också diskuteras i promemorian, är att ett register med 
uppgifter om frihetsberövanden tillskapas. Möjligheten att samla 
uppgifter om frihetsberövanden i ett centralt register är i och för sig en 
tilltalande tanke. Det finns dock inte något underlag för att nu ta ställning 
till om det är lämpligt att skapa ett sådant register. En sådan lösning 
skulle bl.a. behöva säkerställa att den myndighet eller domstol som har 
att besluta om avräkning   såväl obligatorisk som fakultativ   får del av 
de uppgifter som krävs för att kunna fullgöra uppgiften på ett korrekt 
sätt. 
För de fall där domstolen dömer till fängelse och samtidigt undanröjer 
en tidigare dom på skyddstillsyn eller villkorlig dom föreslås i pro- 
memorian att domstolens uppgiftsskyldighet skall innefatta den tidigare 
domen. Enligt gällande ordning antecknas de frihetsberövanden som har 
förekommit och som kan komma att bli föremål för avräkning i den dom 
där domstolen dömer till skyddstillsyn eller villkorlig dom. 
Upplysningen tas in under avsnittet för yrkanden m.m. I huvudsak 
samma ordning bör gälla även fortsättningsvis. Hur uppgiften skall 
antecknas och vem som bör svara för den behandlas i avsnitt 6.5. Den 
domstol som dömer till fängelse eller sluten ungdomsvård och samtidigt 
undanröjer en sådan dom bör i enlighet med promemorians förslag 
åläggas en skyldighet att   utöver den aktuella domen som innebär 
fängelse eller sluten ungdomsvård   också expediera den tidigare domen 
till den lokala kriminalvårdsmyndigheten eller Statens institutions- 
styrelse. 
Om en domstol undanröjer en dom på sluten ungdomsvård och dömer 
till fängelse eller undanröjer en dom på fängelse och dömer till sluten 
ungdomsvård bör domstolen sända över båda domarna till 
kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse. Om domstolen 
förordnar att en dom på fängelse eller sluten ungdomsvård skall avse 
också andra brott skall domstolen liksom hittills sända den senare domen 
till kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse. För alla dessa 
fall bör gälla att domstolen enbart anger det frihetsberövande som har 
kommit i det aktuella målet. Kriminalvården respektive Statens 
institutionsstyrelse får således lägga samman frihetsberövandena enligt 
anteckningar på de båda domarna. 
Regeringen anser att en ändring av domstols befogenhet att besluta om 
avräkning till en skyldighet att rapportera om relevanta frihetsberövanden 
kan bidra till att förbättra hanteringen av avräkningsbesluten. För den 
rapporterande domstolen innebär det att färre omständigheter än i dag 
skall beaktas. Antalet dagar behöver inte summeras. Detta ankommer i 
stället på kriminalvårdsmyndigheterna respektive Statens institutions- 
styrelse, som handlägger andra frågor om beräkning av strafftid och som 
kan koncentrera sig på den uppgiften. Inte heller behöver domstolen 
beakta om den dömde har undergått verkställighet av något fängelsestraff 
samtidigt som han varit straffprocessuellt frihetsberövad. Detta känner ju 
kriminalvårdsmyndigheterna till och beaktar när det gäller verkställighet 
av fängelsestraff. I de fall en villkorlig dom eller en dom på skyddstillsyn 
undanröjs och det i stället döms till fängelse eller sluten ungdomsvård 
behöver domstolen inte heller beakta vilka frihetsberövanden som den 
dömde har undergått före den tidigare domen i vidare mån än som 
behövs för att besluta om att häva en häktning för det fall straffet redan är 
avtjänat eller tid för villkorlig frigivning har passerat. Den tidigare 
domen skall i stället expedieras till den lokala kriminalvårdsmyndigheten 
eller Statens institutionsstyrelse som skall avräkna de tidigare frihets- 
berövandena. 
Det torde endast i undantagsfall kunna bli aktuellt att en person som 
döms till sluten ungdomsvård tidigare har dömts till ett fängelsestraff 
eller sluten ungdomsvård som verkställts samtidigt som ett 
straffprocessuellt frihetsberövande. Om en sådan situation skulle bli 
aktuell måste Statens institutionsstyrelse få kännedom om detta 
förhållande genom någon form av underrättelse. På motsvarande sätt 
måste kriminalvården få reda på om sluten ungdomsvård har verkställts 
under en häktningsperiod. Det kan lämpligen ske i samband med 
rapporteringen om det frihetsberövande som har förekommit. 
Den ordning regeringen nu föreslår förutsätter att domstolen på ett 
tillförlitligt sätt får kännedom om relevanta frihetsberövanden för tiden 
fram till stämningsansökan. I dag får domstolen sådan information 
genom uppgifter som antecknas på stämningsansökan och de personblad 
som bifogas förundersökningsprotokollet. I samband med att det s.k. 
misstankeregistret (prop. 1997/98:97, bet. 1997/98:JuU20, rskr. 
1997/98:276, SFS 1998:621) införs kommer inte längre personbladen att 
behövas. De uppgifter som antecknas på personbladen kommer nämligen 
att registreras i misstankeregistret som både polis och åklagare har 
tillgång till. Domstolarnas behov av fullständiga uppgifter om 
frihetsberövanden får då tillgodoses på annat sätt än genom personblad. 
Det bör i vart fall inledningsvis ske genom åklagarens försorg. 
Frågan om hur domstolen skall fullgöra rapporteringsskyldigheten och 
vem som skall ansvara för den behandlas i det följande (avsnitt 6.5). 
När det gäller strafförelägganden som utfärdas av åklagare bör det 
åvila åklagaren att på föreläggandet anteckna eventuella straffprocessuel- 
la frihetsberövanden. Om den villkorliga domen undanröjs av domstol, 
bör det åligga domstolen att se till att den lokala kriminalvårdsmyndig- 
heten eller Statens institutionsstyrelse får en kopia av föreläggandet med 
dessa uppgifter. 
Den föreslagna ordningen i denna del kräver inga lagändringar. 
Däremot innebär förslagen att vissa förordningsändringar bör göras. 
Reglerna om vad som skall antecknas på eller i anslutning till domar när 
det gäller tider för frihetsberövanden bör införas i Domstolsverkets 
föreskrift om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål (DVFS 
1998:4). Detta förutsätter ett utökat bemyndigande för Domstolsverket i 
21 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i domstol. Regler om 
vad åklagaren skall anteckna i strafförelägganden vad gäller 
frihetsberövanden bör stå i strafföreläggandekungörelsen (1970:60). 
Domstols skyldighet att expediera domar till de lokala kriminalvårds- 
myndigheterna respektive till Statens institutionsstyrelse bör framgå av 
förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. 
Det bör dessutom införas en ömsesidig uppgiftsskyldighet mellan 
kriminalvården och Statens institutionsstyrelse beträffande de uppgifter 
som behövs för att kunna beräkna strafftiden. Även andra ändringar kan 
bli aktuella. 
Ett system som är utformat på det sätt regeringen förordar innebär att 
den domstol   eller åklagare   som lämnar uppgifter om frihetsberövan- 
den svarar för att de är korrekta. Den tjänsteman vid kriminalvården eller 
Statens institutionsstyrelse som beslutar om avräkning ansvarar för att 
uppgifterna om frihetsberövanden sammanställs, summeras och tillgodo- 
räknas vid verkställigheten i enlighet med lag. I normalfallen skall alltså 
de lokala kriminalvårdsmyndigheterna utgå från de rapporter om 
frihetsberövande som domstolen översänder. Myndigheterna är dock inte 
förhindrad att beakta andra omständigheter och fatta beslut som avviker 
från domstolens rapport. Finns det indikationer på att uppgifterna om 
frihetsberövande är felaktiga eller att någon frihetsberövandetid saknas 
bör detta givetvis undersökas och beslut fattas med utgångspunkt i de 
korrekta uppgifterna. Risken för felaktigheter bör dock med denna 
ordning bli mindre än i nuvarande system och samtidigt lättare att rätta 
till. Det är alltså inte   som Riksåklagaren har befarat   fråga om att 
flytta över risken för tjänstefel på en annan tjänstemannagrupp utan att se 
till att besluten fattas i en ordning som innebär minsta möjliga risk för att 
fel begås. 
Ett avräkningsbeslut kan enligt dagens regler överklagas till hovrätt 
även om inte resten av domen överklagas (49 kap. 5 § 10 RB). Om 
domen överklagas, får högre rätt ändra beslutet om avräkning även om 
avräkningsbeslutet inte har överklagats (33 kap. 8 § BrB). De uppgifter 
om frihetsberövanden som enligt den nu föreslagna ordningen lämnas på 
en dom kan naturligtvis inte överklagas. Detta innebär att högre rätts 
ändringsmöjlighet enligt 33 kap. 8 § BrB endast behöver gälla beslut om 
fakultativ avräkning. För det fall domstolen lämnar felaktiga uppgifter 
och den lokala kriminalvårdsmyndigheten på grundval av dessa fattar ett 
felaktigt beslut kan myndighetens beslut prövas av Kriminalvårds- 
styrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas till länsrätten. Den lokala 
kriminalvårdsmyndigheten kan dessutom ompröva sitt beslut enligt 27 § 
förvaltningslagen (1986:223). När det gäller beslut av Statens in- 
stitutionsstyrelse kan de överklagas till allmän förvaltningsdomstol (23 § 
lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Besluten 
kan dessutom omprövas enligt förvaltningslagen (1986:223). 
6.5 Domstolens uppgiftslämnande och rapportering 
Regeringens bedömning: Domstolens ansvar att lämna uppgift om 
frihetsberövanden och att rapportera dessa till den lokala kriminalvårds- 
myndigheten respektive Statens institutionsstyrelse bör i tingsrätten 
ankomma på ordföranden och i hovrätten på målets referent. I Högsta 
domstolen bör rapporteringen ankomma på den föredragande 
revisionssekreteraren. 
 
Promemorians bedömning innebär att rapporteringen sköts av den 
domare som har svarat för målets beredning. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget 
utan erinran. Åklagarmyndigheten i Västerås vill undvika lösningen att 
rätten som kollektiv inte ansvarar för uppgifterna i domen och hänvisar 
till att denna lösning inte behövs när räkneoperationen inte skall utföras 
och till att det finns en risk för att rätten förbiser möjligheterna till 
fakultativ avräkning om frågan inte behöver tas upp under 
överläggningen. Svea hovrätt har anmärkt att en lösning bör väljas som 
också passar för de fall där referenten vid huvudförhandlingen inte är den 
som ansvarade för beredningen av målet. Stockholms tingsrätt har 
betonat vikten av att rapporteringen   eventuellt efter ett särskilt 
förordnande   kan utföras av en domstolssekreterare eller en notarie. 
Skälen för regeringens bedömning: I föregående avsnitt har 
regeringen föreslagit att beslut om obligatorisk avräkning skall flyttas 
från domstolarna till kriminalvården respektive Statens institutions- 
styrelse och att den dömande domstolen skall svara för att de får underlag 
när det gäller de frihetsberövanden som skall avräknas. Att det skall vara 
domstolen som rapporterar innebär emellertid inte nödvändigtvis att 
rapporteringen skall göras av rätten i den sammansättning som avgör 
målet. I promemorian föreslås i stället att rättens ordförande   eller i 
högre rätt den domare som svarat för målets beredning, referenten 
svarar för rapporteringen. 
De skäl för detta som förs fram i promemorian är de följande. Den som 
rapporterar vilka frihetsberövanden som förekommit måste hämta 
uppgifterna ur tingsrättens akt. Den enda person som har full kontroll 
över vad det finns för handlingar i akten är i tingsrätt den som varit 
ordförande vid huvudförhandlingen och i högre rätt den som i egenskap 
av referent svarat för målets beredning. För honom eller henne är det 
enkelt att ta fram de uppgifter som behövs för rapporteringen. Det 
smidigaste sättet att göra denna rapportering är att de dagar som den 
dömde varit berövad sin frihet på grund av misstanke om brott som 
prövats genom dom i målet antecknas på den utskrivna domen. Ansvaret 
för denna anteckning skall dock inte åvila hela rätten. Av författningstext 
skall det enligt promemorian uttryckligen framgå att ansvaret i tingsrätt 
åvilar den som varit ordförande vid förhandlingen och i högre rätt den av 
domarna som svarat för målets beredning (referenten). 
Åklagarmyndigheten i Västerås har ställt sig kritisk till att hela rätten 
inte skulle ansvara för samtliga uppgifter i domen och har ifrågasatt 
behovet av en sådan ändring om man flyttar skyldigheten att göra själva 
avräkningen   summeringen av dagar   från domstolen. Att ta in en 
uppgift i domen som inte hela rätten ansvarar för är förvisso en nyhet. 
Regeringen anser emellertid att en konstruktion bör väljas som innebär 
att uppgifterna antecknas på eller i anslutning till domen (och alltså inte i 
domen) bl.a. för att tydliggöra att inte hela rätten svarar för uppgiften. 
Detta bör gälla även vid villkorlig dom och vid dom på skyddstillsyn. 
Hur anteckningen närmare skall utformas får avgöras av domstolarna och 
Domstolsverket. Regeringen vill emellertid understryka vikten av att det 
av anteckningens utformning   och vid rapporteringen   tydligt framgår 
att det är fråga om en anteckning och en rapportering för kriminalvårdens 
eller Statens institutionsstyrelses avräkningsbeslut. 
Regeringen anser vidare att både en överflyttning av ansvaret för själva 
avräkningen från domstolen och för lämnandet av uppgifter om frihets- 
berövanden från den fullsuttna rätten i sig är värdefulla åtgärder som 
utgör led i renodlingen av den dömande verksamheten. Det förhållandet 
att rätten inte under överläggningen behöver ta ställning till det exakta 
antal dagar en tilltalad har varit frihetsberövad är en förbättring jämfört 
med dagens situation. Promemorians förslag i den delen bör redan av det 
skälet genomföras. 
En ytterligare fråga är vem som skall svara för rapporteringen. 
Stockholms tingsrätt har pekat på vikten av att inte låsa regleringen till 
ordföranden i tingsrätt respektive den som har svarat för beredningen av 
målet i hovrätt. Frågan har beaktats i promemorian. Där framhålls att det 
skulle innebära en ökad risk för fel att lämna över akten till någon annan 
som skall sköta rapporteringen liksom att extra arbete måste utföras. 
Regeringen anser att det finns fog både för remissynpunkterna och 
ställningstagandet i promemorian. I linje med vad Åklagarmyndigheten i 
Västerås har påpekat måste emellertid rätten   i praktiken ordföranden 
respektive referenten i målet   känna till vilka frihetsberövanden som har 
förekommit för att kunna ta ställning till frågan om en fakultativ 
avräkning kan komma i fråga. Det framstår därför som lämpligast att 
dessa också åläggs att svara för rapporteringen av frihetsberövanden. Det 
kan bortses från de fåtaliga fall då två lagfarna domare deltar och den 
som inte är ordförande är referent. I enlighet med Svea hovrätts 
påpekande bör ansvaret för uppgiftslämnande och rapportering i 
hovrätten åvila den som ansvarat för målet som referent vid dess 
avgörande. För Högsta domstolen bör rapporteringsskyldigheten 
fullgöras av rotelinnehavaren, dvs. den revisionssekreterare som ansvarar 
för målets beredning. 
Så som har föreslagits i promemorian bör det i författning anges att 
ansvaret för uppgifter om frihetsberövanden och för rapporteringen till 
kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse åvilar ordföranden, 
och i högre rätt, referent respektive rotelinnehavare och alltså inte den 
fullsuttna rätten. Detta kan lämpligen regleras i Domstolsverkets 
föreskrift om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål (DVFS 
1993:21, B 86). 
7 Tidsplanering av mål i tingsrätt 
Regeringens förslag: Så snart det lämpligen kan ske bör i tvistemål och i 
mål om enskilt åtal en tingsrätt upprätta en tidsplan för målets 
handläggning, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något 
annat särskilt skäl är obehövligt. Regler om att tidpunkten för 
huvudförhandling skall bestämmas så snart förberedelsen har avslutats 
och om möjligt efter hörande av parterna upphävs. 
 
Skiljedomsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med 
regeringens såvitt gäller tidsplaner i tvistemål. 
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att tidpunkten för 
huvudförhandling skall bestämmas så snart som möjligt. 
Remissinstanserna: Skiljedomsutredningens förslag har fått ett 
mycket gott mottagande. Två remissinstanser, nämligen Svenska 
Bankföreningen och Sveriges redovisningskonsulters förbund, vill till 
och med gå något längre genom en sådan skärpning av lagtexten att 
tidsplaner blir vanligare än enligt utredningsförslaget. Den enda 
remissinstans som är kritisk är Hovrätten för Västra Sverige, som menar 
att förslaget leder till en alltför detaljerad lagstiftning och att det låser 
domstolens handlingsfrihet. Stockholms tingsrätt har åtskilliga 
synpunkter på frågor om hur och när tidsplaner bör upprättas. 
Även promemorians förslag har fått ett gott mottagande. Till de 
mycket positiva hör Stockholms tingsrätt och Sveriges advokatsamfund. 
Svea hovrätt avstyrker dock med hänvisning till att förslaget kan 
innebära effektivitetsförluster genom att domstolarna reserverar 
huvudförhandlingstider som inte blir utnyttjade. Göteborgs tingsrätt är 
inne på samma linje och menar att en tingsrätt inte skall bestämma tid för 
huvudhandling annat än när en sådan förhandling antagligen blir 
nödvändig. Halmstads tingsrätt hävdar att det kan vara svårt att tolka 
uttrycket  så snart som möjligt  och avstyrker förslaget. Hovrätten över 
Skåne och Blekinge vill behålla bestämmelsen om att huvudför- 
handlingstiden om möjligt skall bestämmas efter hörande av parterna. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 kap. 6 § tredje stycket RB 
skall tingsrätten i tvistemål driva förberedelsen med inriktning på ett 
snabbt avgörande av målet. Vidare bör rätten så snart det lämpligen kan 
ske höra parterna angående målets handläggning. Dessa bestämmelser 
tillkom på initiativ av Rättegångsutredningen som också föreslog en 
uttrycklig bestämmelse om att rätten efter samråd med parterna snarast 
möjligt skulle upprätta en plan för målets handläggning, om det inte var 
obehövligt med hänsyn till målets beskaffenhet (se SOU 1982:26 s. 
495 f.). Som skäl för tidsplaner framhöll utredningen särskilt de 
effektivitetsvinster som skulle kunna uppstå genom att en plan tvingar 
både rätten och parterna att redan i början av handläggningen tänka 
igenom vad som skall klaras ut och genom att en plan bestämmer 
förhandlingstiderna redan från början. Departementschefen delade 
utredningens uppfattning om vikten av att det upprättas en tidsplan för 
målets handläggning, men han lät inte detta komma till något direkt 
uttryck i sitt förslag till lagtext (se prop. 1986/87:89 s. 85 f.). 
Såvitt Skiljedomsutredningen kunnat utröna är det inte särskilt vanligt 
att det upprättas en tidsplan för handläggningen av ett mål. Utredningen 
anser att de skäl som Rättegångsutredningen hade för att föreslå en 
särskild lagregel alltjämt har bärkraft. I betänkandet föreslås därför att 
det till 42 kap. 6 § RB läggs en regel om att rätten så snart det lämpligen 
kan ske bör upprätta en plan för målets handläggning, om det inte är 
obehövligt. Remissutfallet är nästan genomgående positivt. 
Tidsplaner för förberedelsen av tvistemål kan enligt regeringen i 
allmänhet bidra till att förfarandet blir snabbt och effektivt. Det är värt att 
särskilt framhålla att en komprimerad handläggning av ett mål medför att 
såväl partsrepresentanter som domarna slipper att läsa in målet flera 
gånger vilket kraftigt kan reducera kostnaderna för handläggningen. 
Förslagen om uppehåll i huvudförhandling (avsnitt 5) bör dessutom 
kunna bidra till förbättrade möjligheter att planera för huvudförhandling 
på ett sätt som gynnar en snabb och effektiv handläggning. 
Regeringen anser att tidsplaner bör upprättas betydligt oftare än idag 
och att den bästa vägen att säkerställa det resultatet är lagstiftning. Det 
finns emellertid en del mål i vilka upprättande av en tidsplan skulle sakna 
mening på grund av att en dom med säkerhet kan antas komma inom en 
näraliggande framtid eller där man av annat skäl kan förutse förfarandets 
gång även utan en plan. Utredningen exemplifierar inga sådana fall men 
en del enkla familjerättsliga mål och småmål kan höra dit. Att ett mål är 
av enkel beskaffenhet innebär emellertid i första hand endast att en 
tidsplan är lätt att upprätta och kan göras mera precis än annars och alltså 
inte i sig att någon tidsplan inte behövs. Ett annat exempel på fall där 
rätten kanske inte i inledningsskedet behöver upprätta någon tidsplan är 
sådana där man med visst fog kan ifrågasätta om avvisning bör ske. 
Ytterligare exempel är att rätten omedelbart efter svaromålet kan ge 
slutförelägganden till parterna. En bestämmelse om tidsplaner bör därför, 
som utredningen föreslagit, göra undantag för de fall i vilka någon 
tidsplan inte behövs. Till grund för behovsbedömningen bör endast 
läggas förhållandena i det enskilda fallet och därför bör i lagtexten anges 
att tidsplanen skall vara obehövlig på grund av målets beskaffenhet eller 
av annat särskilt skäl. En parts önskemål om att det skall upprättas en 
tidsplan bör tillmätas stor betydelse. Att ett mål är invecklat är givetvis 
inget som gör en tidsplan obehövlig utan är snarare ett gott tecken på att 
en tidsplan behövs för att rätten skall kunna hålla ett fast grepp över 
handläggningen. 
Innan det har kommit in något svaromål är underlaget för att upprätta 
en tidsplan i de allra flesta fall alltför magert. Dessutom kan sannolik- 
heten för att det rör sig om ett tredskodomsfall vara beaktansvärd. Det 
naturliga är därför att tidsplanen upprättas omedelbart efter det att ett 
muntligt eller skriftligt svaromål har avgetts. Upprättande bör ske i 
samband med att rätten hör parterna över målets handläggning. För de 
fall där svaromålet varit skriftligt kan i allmänhet reglerna i 42 kap. 10 § 
RB om telefonsammanträde passa för detta ändamål. 
Enligt utredningen bör tidsplanen innefatta en fullständig planering 
enligt vilken målet drivs framåt mot ett avgörande och som förhindrar att 
handläggningen avstannar. Utredningen anser att en tidsplan givetvis 
skall innehålla dag för huvudförhandling i målet och att planen vidare 
kan ange när parterna senast skall komma in med slutliga bevisuppgifter 
eller andra kompletterande uppgifter. 
Fullständiga tidsplaner kan emellertid ha sina problem, eftersom det 
finns mål som är så komplexa att det inte är möjligt att redan när 
svaromålet kommer in med någon grad av säkerhet skåda längre fram än 
till de närmaste handläggningsåtgärderna. I sådant fall måste en första 
tidsplan kunna begränsas till de närmaste handläggningsåtgärderna, 
vilket leder till att en förnyad plan måste upprättas under målets senare 
handläggning. Regeringen vill dock betona vikten av att en tidsplan såvitt 
möjligt blir fullständig redan från början och får omfatta även tidpunkt 
för en huvudförhandling. Enligt nuvarande regler i 42 kap. 20 § skall 
visserligen tiden för huvudförhandlingen bestämmas först efter det att 
förberedelsen avslutats. I departementspromemorian föreslås att den 
regeln ersätts av en regel om att tidpunkten bestäms så snart som möjligt. 
Regeringen anser att en bestämmelse i ämnet helt kan undvaras. Det är 
generellt sett bättre att några bokade huvudförhandlingar ställs in när 
parterna träffat förlikning än att vissa färdigberedda mål får vänta långa 
tider på att det skall finnas utrymme för en huvudförhandling. 
Förhållandena kan emellertid växla något från tingsrätt till tingsrätt 
beroende på hur den är organiserad. En faktor som kan behöva beaktas är 
de möjligheter som finns att när en bokad tid för huvudförhandling blir 
oanvänd kalla i ett annat mål med förkortat varsel till ombud och andra 
och här spelar in hur advokatförhållandena på orten är. Även antalet 
domare vid domstolen kan vara en faktor som påverkar lämpligheten av 
att binda upp tider för s.k. tremannasitsar. Den bestämmelse som finns i 
42 kap. 20 § RB om att tiden för huvudförhandlingen skall bestämmas så 
snart förberedelsen avslutats bör sålunda utgå med hänsyn till att 
tidpunkten för huvudförhandlingen skall kunna bestämmas i tidsplanen. 
Det samråd med parterna som enligt samma paragraf skall förekomma 
och som otvivelaktigt behövs bör komma till stånd inom ramen för den 
planering av handläggningen som skall ske enligt 6 §. 
Vid förberedelsen av mål som avser enskilt åtal gäller enligt 47 kap. 
rättegångsbalken i stor utsträckning regler som överensstämmer med 
reglerna i 42 kap. samma balk om förberedelse i tvistemål. Det saknas 
anledning att inte behandla frågor om tidsplanering och bestämmande av 
tid för huvudförhandling m.m. i mål om enskilt åtal på samma sätt som 
man behandlar motsvarande frågor för tvistemål och därför bör vissa 
justeringar göras även i det förstnämnda kapitlet. 
 
8 Preklusion i tvistemål i tingsrätt 
Regeringens förslag: I ett dispositivt tvistemål skall tingsrätten kunna 
meddela parterna att förberedelsen skall anses vara avslutad vid en viss 
senare tidpunkt. Efter denna tidpunkt skall en part få åberopa en ny 
omständighet eller ett nytt bevis endast om parten gör sannolikt att han 
eller hon har haft en giltig ursäkt att inte göra det tidigare eller om ett 
tillåtande av åberopandet inte innebär att målets prövning fördröjs i 
någon väsentlig mån. Om parten i stället väcker ett genkäromål enligt 14 
kap. 3 RB eller ett återgångskrav eller liknande enligt 14 kap. 5 § RB, 
skall tingsrätten ha möjlighet att handlägga målen särskilt. I meddelandet 
skall parterna erinras om verkan av att förberedelsen avslutas. 
Regeringens bedömning: Nuvarande regler om förbud att i vissa fall 
åberopa ny bevisning eller nya omständigheter behålls oförändrade. 
 
Skiljedomsutredningens förslag överensstämmer såvitt gäller preklu- 
sionsmeddelanden till parterna i huvudsak med regeringens förslag. 
Preklusion förutsätter emellertid enligt utredningens förslag att motparten 
gör en invändning inom en viss tid och preklusion kan ske även om ett 
nytt åberopande inte orsakar någon fördröjning. Vidare innebär 
utredningsförslaget att samma ordning skall gälla för sådana fall där 
preklusion enligt en redan gällande lydelse av 42 kap. 15 § kan ske efter 
det att en part visat prov på en försumlig processföring. Dessutom 
förutsätts enligt utredningsförslaget att motparten gör en invändning för 
att regeln om särskild handläggning av mål skall bli tillämplig. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utrednings- 
förslagen eller lämnar dessa utan erinran. Svea hovrätt, Stockholms, 
Kristianstads, Malmö, Göteborgs och Sundsvalls tingsrätter samt 
Sveriges Domareförbund hör till de positiva remissinstanserna, men de är 
alla kritiska eller tveksamma till att preklusionsmöjligheten skall vara 
beroende av en invändning från part. Juridiska fakultetsnämnden vid 
Uppsala universitet menar att man i det hänseendet måste göra en 
skillnad mellan den preklusionsmöjlighet som finns enligt 42 kap. 15 § 
och den som föreslagits så att endast den senare kommer att bygga på att 
en invändning görs. Stockholms tingsrätt efterlyser ett klarläggande av 
vad som menas med ett  åberopande . 
Några remissinstanser avstyrker förslaget om preklusion. Till dem hör 
Norrköpings tingsrätt som hänvisar till rättssäkerheten och till problem 
med att i förekommande fall avgöra om en part haft giltig ursäkt. 
Domstolsverket har haft synpunkter på förslagets förhållande till förslag 
om generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. 
Konsumentverket avstyrker med hänvisning till att förslaget kan få till 
följd att ekonomiskt svaga parter som inte har råd att anlita ombud kan 
komma att lida rättsförluster. Sveriges advokatsamfund avstyrker med 
hänvisning till att oväntade frågeställningar och uttalanden kan dyka upp 
vid huvudförhandlingen och vid förberedandet av denna. Samfundet 
menar att åberopanden kan komma att göras för säkerhets skull och att 
man får problem med sluttidpunkten i de fall där ena parten gör nya 
åberopanden strax före denna tidpunkt. Även TCO menar att nuvarande 
regler är tillräckliga. 
Skälen för regeringens förslag: Rätten skall enligt 42 kap. 6 § tredje 
stycket RB driva en förberedelse i tvistemål med inriktning på ett snabbt 
avgörande av målet. Parterna i ett tvistemål skall under förberedelsen av 
målet ange vilka omständigheter och bevis som de åberopar. För att 
kunna göra detta måste de vara väl insatta i målet. Av 42 kap. 14 § andra 
stycket framgår att parterna före ett sammanträde som hålls under 
förberedelsen skall sätta sig in i saken på ett sådant sätt att det om möjligt 
inte behövs något ytterligare förberedelsesammanträde. Tingsrätten fattar 
emellertid aldrig något beslut i fråga om förberedelsens avslutande och 
parterna har i allmänhet kvar sin möjlighet att komma med nya 
åberopanden ända till dess målet företas till avgörande av tingsrätten (jfr 
42 kap. 22 § RB). Det är inte ovanligt att en part kommer med nya 
åberopanden först efter det att såväl tingsrätten som motparten uppfattat 
förberedelsen som faktiskt avslutad. Detta kan givetvis orsaka problem, 
särskilt i de fall där en redan planerad huvudförhandling måste ställas in 
till följd av nya åberopanden. Med nu gällande ordning är möjligheterna 
att motverka en sådan processföring relativt begränsade. 
Enligt 42 kap. 15 § RB finns det visserligen under förberedelsen av ett 
dispositivt tvistemål en möjlighet att förelägga en part att slutligt 
bestämma sin talan och uppge de bevis som han eller hon åberopar. Efter 
utgången av fristen i ett sådant föreläggande krävs det en giltig ursäkt för 
att parten skall kunna komma med ett nytt åberopande. För att ett 
föreläggande skall få utfärdas krävs emellertid att det är påkallat med 
hänsyn till hur parten har utfört sin talan tidigare under målets 
handlägning. Med detta avses sådana fall där det finns skäl att förmoda 
att en part utan godtagbar anledning söker fördröja ett avgörande i målet 
eller att en part inte driver processen på ett tillbörligt sätt (prop. 
1983/84:78 s. 77). Vidare gäller enligt 43 kap. 10 § RB att ett nytt 
material kan lämnas utan avseende, om en part under 
huvudförhandlingen i ett tvistemål ändrar eller gör tillägg till tidigare 
lämnade uppgifter eller åberopar omständigheter eller bevis som han 
eller hon inte uppgett före förhandlingens början. En preklusion 
förutsätter dock i det fallet att det kan antas att parten genom sitt 
förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller 
att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. 
I syfte att förhindra att handläggningen av mål drar ut på tiden så att 
uppgjorda tidsplaner (se avsnitt 7) inte håller har utredningen föreslagit 
att tingsrätten i ett dispositivt tvistemål, utan hänsyn till hur processen 
har förts, skall kunna meddela parterna att förberedelsen kommer att 
avslutas vid en viss tidpunkt. Efter denna tidpunkt skall i sådant fall en 
part inte få åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis om motparten 
inom en viss tid gör en invändning mot detta. Undantag gäller dock för 
det fallet att parten gör sannolikt att han eller hon har haft en giltig ursäkt 
att inte göra åberopandet tidigare. Förslaget godtas av det stora flertalet 
remissinstanser även om det finns en del kritik. 
Enligt regeringens mening ger den nuvarande ordningen inte parterna i 
tvistemål ett tillräckligt starkt incitament till att göra alla sina 
åberopanden i sådan tid att handläggningen kan garanteras bli effektiv. 
Särskilt allvarligt är att huvudförhandlingar alltför ofta behöver ställas in 
till följd av att en part kort före förhandlingen gör ett nytt åberopande. I 
någon utsträckning bör det kunna godtas att ett ombud, som vid 
inläsningen av målet inför en huvudförhandling upptäckt att det behövs, 
gör en mindre justering på en eller annan punkt när det gäller de 
åberopanden han eller hon redan gjort. Det kan dock inte för de 
dispositiva tvistemålen mer allmänt godtas att parter och ombud gör sina 
närmare studier av sitt mål först i samband med att huvudförhandlingen 
närmar sig. Redan nu gällande regler får anses innebära att parterna och 
deras ombud måste uppträda så att en utsatt huvudförhandling inte skall 
behöva ställas in till följd av att det tillkommer processmaterial. 
Skyldigheten sanktioneras dock inte på annat sätt än genom ansvaret för 
rättegångskostnaderna och detta sätt har i praktiken visat sig inte vara 
effektivt. 
Enligt regeringen behövs andra lösningar när det gäller att få parter och 
ombud att iaktta en ordnad processföring. Mot denna bakgrund delar 
regeringen utredningens uppfattning att en tingsrätt bör ges möjlighet att 
i ett dispositivt tvistemål åstadkomma förutsättningar för preklusion utan 
hänsyn till om parterna tidigare har visat sig vara försumliga i sin 
processföring. Den kritik som några remissinstanser har riktat mot 
utredningens förslag bör emellertid föranleda några justeringar i för- 
hållande till utredningsförslaget. Som utredningen har föreslagit bör 
konstruktionen av den nya preklusionsregeln bygga på att rätten ger 
parterna ett meddelande om att de efter en viss dag i princip inte får 
åberopa några nya omständigheter eller bevis eftersom förberedelsen 
avslutats. Uttryck som  åberopar ,  omständighet  och  bevis  måste 
läsas på samma sätt som när man läser samma uttryck i t.ex. 42 kap. 15 § 
RB om s.k. stupstocksförelägganden. 
Undantag måste givetvis göras för sådana fall där parten kan göra 
sannolikt att han eller hon har en giltig ursäkt för att inte ha gjort 
åberopandet tidigare. I fråga om hur kravet på giltig ursäkt skall tolkas 
bör gälla detsamma som vid en tillämpning av 42 kap. 15 § RB. Detta 
innebär bl.a. att kravet bör ställas lägre än vid tillämpningen av t.ex. 
50 kap. 25 § RB, som reglerar möjligheten att åberopa nya omstän- 
digheter och bevis i hovrätten. Bedömningen bör ske utifrån partens egna 
förutsättningar att föra processen på ett tillbörligt sätt. Det finns vidare på 
samma sätt som vid tillämpningen av 42 kap. 15 § RB anledning att ställa 
högre krav på en part som företräds av en advokat än på en part som 
processar ensam. 
När det i övrigt gäller behovet av undantag finns det anledning att utgå 
från den nya regelns syfte och hur den praktiskt skall kunna sörja för 
processeffektivitet. Åtskilliga nya åberopanden som en part anser sig 
behöva göra är sådana att de närmast kan sägas utgöra justeringar av 
tidigare åberopanden. Särskilt i fråga om dem är det inte sällan svårt att 
rättsligt bestämma om det verkligen rör sig om ett nytt åberopande i den 
mening som avses i gällande preklusionsregler och om parten kan sägas 
ha haft en giltig ursäkt. Samtidigt är det så att åberopanden av detta slag 
långtifrån alltid förorsakar en sådan förlängning av handläggningstiden 
som en ny preklusionsregel är avsedd att motverka. Därför bör man 
eftersträva en lösning som inte medför preklusion i andra fall än sådana 
där ett nytt åberopande faktiskt orsakar väsentliga olägenheter. Det 
rekvisit som därmed behöver komma till i lagtexten måste ha en viss 
vaghet i konturerna. Att detta i enstaka fall kan medföra något 
extraarbete för rätten uppvägs många gånger om av att rätten i andra fall 
inte behöver bedöma frågor om det har skett något nytt åberopande eller 
om den som åberopar kan göra en giltig ursäkt sannolik. Samtidigt 
undviker man en preklusion i sådana fall där det inte finns några sakliga 
skäl för en sådan annat än möjligen om man ser till det rent disciplinära. 
Regeringen anser därmed att det från den nya preklusionsregeln bör 
göras undantag för det fallet att ett tillåtande av det nya åberopandet inte 
innebär att målets prövning fördröjs i någon väsentlig mån. Att en huvud- 
förhandling förlängs något kan inte ses som någon väsentlig försening i 
det nu berörda sammanhanget. Inte heller att ett avgörande på 
handlingarna blir fördröjt några veckor till följd av att motparten behöver 
höras över det nya åberopandet. Om emellertid en huvudförhandling 
behöver ställas in är det regelmässigt klart att ett undantag från preklu- 
sionsregeln kan ske endast enligt den förut angivna undantagsregeln för 
fall där en giltig ursäkt föreligger. 
I utredningsförslaget görs undantag från preklusion också i de fall där 
motparten till den som kommer med det nya åberopandet inte gör någon 
invändning mot att åberopandet tillåts. En process i ett dispositivt tviste- 
mål bör liksom ett skiljeförfarande i hög präglas av den s.k. dispositions- 
principen, dvs. att det är parterna som bestämmer rättegångens ramar. 
Samtidigt finns det även vid sådan process ett starkt intresse av att 
tingsrätten alltid ex officio skall kunna reagera mot en försumlig eller 
kanske till och med otillbörlig processföring från en parts sida. En sådan 
tar ju generellt sett domstolens resurser i anspråk och detta kan bli till 
förfång för parter i andra mål. I de fall där preklusion kan ske enligt den 
nuvarande regeln i 42 kap. 15 § skall allvarliga anmärkningar kunna 
riktas mot partens processföring och med de förut angivna undantagen 
från en ny preklusionsregel kommer de nya preklusionsreglerna att gälla 
fall där parten utan giltig ursäkt genom sitt agerande orsakar en väsentlig 
fördröjning av tingsrättsförfarandet, i de flesta fall antagligen att en redan 
utsatt huvudförhandling behöver ställas in. Att dessutom kräva att 
motparten gör en invändning är enligt regeringens mening inte 
ändamålsenligt. Utredningens förslag i den här berörda delen bör därför 
inte genomföras. 
Enligt utredningsförslaget skall det meddelande som rätten skall 
tillställa parterna gå ut på att förberedelsen kommer att avslutas viss dag, 
men utredningen synes ha menat att det inte skall behövas något beslut 
om avslutandet för att en preklusionsverkan skall inträda. I och för sig 
finns det annars en fördel med konstruktionen att tingsrätten fattar ett 
beslut om förberedelsens avslutande. Därmed kan ju tingsrätten utan 
vidare fortsätta förberedelsen, om en part före beslutstillfället har kommit 
med nya åberopanden och motparten måste ges tillfälle till försvar. 
Motpartens intressen blir emellertid fullt tillgodosedda redan genom att 
varje försvarsåtgärd, t.ex. i form av åberopanden av motfakta och 
ytterligare bevis, måste anses vara tillåten enligt undantagsregeln för fall 
där det förekommer en giltig ursäkt. Eftersom det i de fall där ett 
meddelande getts finns anledning att undvika en fortsatt omgång med 
nya meddelanden bör enligt regeringens mening de meddelanden som 
tingsrätten utfärdar gå ut på att förberedelsen  skall anses  vara avslutad 
vid en viss senare tidpunkt. Därmed behövs det alltså inget särskilt beslut 
om själva avslutandet. 
Med tanke på de skillnader som bör råda mellan den nya 
preklusionsregeln och den som redan finns i 42 kap. 15 § RB bör den nya 
regeln tas in i en särskild paragraf, 42 kap. 15 a §. Det finns anledning att 
påpeka att den nya regeln kommer att sakna all betydelse när det gäller 
förhållandena efter det att tingsrätten gjort sin prövning, eftersom det i de 
dispositiva tvistemål där överklagande sker finns en restriktiv pre- 
klusionsregel i 50 kap. 25 § tredje stycket RB. 
Utredningens förslag omfattar även frågor om genkäromål enligt 
14 kap. 3 § RB och talan angående återgång, regress, m.m. enligt 14 kap. 
5 § RB. Mål enligt de paragraferna skall enligt nuvarande regler 
handläggas gemensamt med huvudkäromålet. Tingsrätten kan dock enligt 
14 kap. 7 § RB handlägga målen särskilt, om talan väcks sedan 
huvudförhandling påbörjats eller huvudkäromålet på annat sätt har 
företagits till avgörande eller om den väcks efter det att tiden för yttrande 
över ett föreläggande enligt 42 kap. 15 § RB har gått ut. En förutsättning 
för särskild handläggning är att målen inte utan olägenhet kan handläggas 
i samma rättegång. Utredningens förslag innebär att den fakultativa 
regeln om särskild handläggning blir tillämplig även efter den tidpunkt 
som angetts i ett preklusionsgrundande meddelande, om motparten inom 
viss tid gör en invändning mot gemensam handläggning. Förslaget har 
inte föranlett någon direkt kritik under remissbehandlingen och bör 
föranleda lagstiftning. Inte heller när det gäller de nu berörda frågorna 
bör emellertid regleringen bygga på att en motpart gör en invändning. 
Inte heller behövs det något undantag för fall av giltig ursäkt eller fall där 
en gemensam handläggning inte orsakar några problem. Regeln om 
särskild handläggning är ju fakultativ och vid behov kan tingsrätten avstå 
från att tillämpa den. 
9 Protokollföring 
9.1 Nuvarande regler 
Reglerna om allmän domstols protokoll finns i 6 kap. RB. Enligt dessa 
regler skall domstolen i princip alltid föra protokoll över handläggningen 
av målen. 
De för tingsrättsprocessen viktigaste protokollen är de som förs vid 
förberedelsesammanträden och andra sammanträden under målets bered- 
ning. I dessa protokoll antecknas upplysningar som är av betydelse för 
målets fortsatta handläggning i tingsrätten. 
De protokoll som förs vid huvudförhandlingar i brottmål och tvistemål 
har delvis andra syften. För det första har de en kontrollfunktion. Med 
protokollets hjälp kan man i efterhand kontrollera om förfarandet har gått 
rätt till. För det andra har protokollen ett värde som ett praktiskt sätt att 
dokumentera olika beslut som rätten fattar under en förhandling, 
exempelvis om vittnesersättning, häktning och liknande. Huvudförhand- 
lingsprotokollen är också ett hjälpmedel för överrätterna vid deras 
planering av målens hantering där. 
Som nämnts skall som huvudregel protokoll föras över 
handläggningen av mål. Från denna huvudregel föreskrivs tre undantag i 
6 kap. 1 § andra stycket RB, nämligen 1. om handläggningen utförs av en 
ensam domare eller tjänsteman vid domstolen, 2. om de avgöranden som 
träffas sätts upp i särskilda beslut och ingen skiljaktig mening 
förekommer, samt 3. om målet skrivs av vid handläggningen. I tredje 
stycket finns en särskild bestämmelse om de fall där en dom utfärdas i 
förenklad form enligt 30 kap. 6 § RB. I sådana fall får i stället de 
uppgifter som enligt 3 § skall tas in i ett protokoll antecknas i domen. 
I 6 kap. 2 § RB anges vem som får föra protokoll. I paragrafens andra 
stycke finns en föreskrift om att den som anlitas som protokollförare 
skall avlägga ed. 
Bestämmelserna om vad som skall antecknas i protokollen är relativt 
detaljerade. Enligt 6 kap. 3 § RB skall vid sammanträde alla protokoll 
innehålla anteckningar om 
1. domstolen samt tid och ställe för sammanträdet, 
2. rättens ledamöter, tolk och protokollförare, 
3. parterna och deras närvaro, parternas ombud eller biträden och i 
brottmål den tilltalades försvarare, 
4. muntlig rättegångsfullmakt, om en sådan har lämnats 
5. en kort beteckning av saken, 
6. skälet till att en förhandling har hållits inom stängda dörrar, 
7. rättens beslut, som inte har satts upp särskilt, 
8. skiljaktiga meningar. 
Vid ett sammanträde för förberedelse skall protokollet innehålla 
ytterligare upplysningar. Enligt 6 kap. 4 § RB skall där antecknas 
1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar i dessa samt 
medgivanden av motpartens yrkanden, 
2. en kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopar och 
motpartens yttrande över dessa, 
3. uppgift om de bevis parterna åberopar och vad de avser att styrka 
med varje bevis, samt de skriftliga handlingar och föremål som företes 
som bevis, 
4. andra uppgifter som anses nödvändiga till ledning vid huvudför- 
handlingen. 
I 6 kap. 5 § RB anges vad protokoll från en huvudförhandling skall 
innehålla. 
Utöver en kort redogörelse för förhandlingens gång skall antecknas 
1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar i dessa samt 
medgivanden av motpartens yrkanden, 
2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medger eller 
bestrider dessa yrkanden, samt 
3. vilka vittnen eller sakkunniga som har hörts och vilka bevis i övrigt 
som har förebringats. 
I 6 kap. 5 § andra stycket RB anges att, om en uppgift som skall 
antecknas i protokollet har tagits upp i en inlaga eller förut antecknats i 
protokoll, skall endast en hänvisning ske. 
Härutöver skall förhör som hålls i bevissyfte antecknas (6 kap. 6 § 
RB). Detta görs i regel genom bandupptagning. Så sker numera också 
beträffande den tilltalades berättelse (prop. 1998/99:37, bet. 
1998/99:JuU13, rskr. 1998/99:143, SFS 1999:84). Av andra stycket 
framgår att förhör i hovrätten endast behöver protokolleras om detta kan 
antas få betydelse vid överklagande till Högsta domstolen. I Högsta 
domstolen behöver inte förhören protokolleras. En motsvarande bestäm- 
melse finns i 4 kap. 4 § lagen (1971:371) om rättegången i arbetstvister 
vad gäller förhören Arbetsdomstolen. 
Enligt en särskild bestämmelse (6 kap. 7 § andra meningen RB) är det 
förbjudet att i protokollet anteckna en parts utveckling av talan i rättsligt 
hänseende. Vidare krävs särskilda skäl för att anteckna sådant som enligt 
bestämmelserna i 6 kap. RB inte skall antecknas. I de avslutande 
paragraferna finns bestämmelser om när protokollet skall få sin slutliga 
avfattning, om förhör som inte tas upp på band samt om målregister och 
aktbildning. 
I ärenden som handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden 
(ärendelagen) gäller att det vid ett sammanträde skall föras anteckningar 
om vad som förekommer vid detta när det gäller yrkanden, medgivanden, 
bestridanden, åberopanden, invändningar och erkännanden samt om den 
utredning som läggs fram vid sammanträdet (21 §). Vid ärendelagens 
tillkomst (prop. 1995/96:115 s. 163) angavs att ordet  protokoll  inte 
används, eftersom paragrafen bör lämna öppet i vilken form anteck- 
ningarna skall ske. En möjlighet är givetvis att de förs på en särskilt 
upprättad handling, dvs. att de protokollförs i hävdvunnen mening. Andra 
möjligheter är att de behövliga uppgifterna antecknas på dagboksblad 
eller i ett ADB-behandlat målregister. 
Enligt 15 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän 
domstol (ärendeförordningen) gäller som huvudregel att 6 kap. RB 
tillämpas beträffande protokoll i ärenden. Som ett undantag från denna 
regel kan enligt andra stycket rätten underlåta att upprätta ett protokoll 
från ett sammanträde, om de uppgifter som enligt ärendelagen skall 
antecknas framgår av ett särskilt uppsatt beslut som tillkommer i 
anslutning till sammanträdet. Detsamma gäller om det vid sammanträdet 
inte förekommer något som skall antecknas enligt ärendelagen  
9.2 Reglerna om protokoll förenklas 
Regeringens förslag: Reglerna om protokollföring i mål och ärenden i 
domstol ändras i förenklande syfte genom att domstolarna får möjlighet 
att låta bli att föra protokoll när något protokoll inte behövs. Vissa 
bestämmelser flyttas från rättegångsbalken till ärendeförordningen. 
Vidare tas bestämmelsen om protokollförared bort. 
 
Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslagen utan 
erinran. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Riksåklagaren 
tillstyrker förslagen. Sundsvalls tingsrätt tillstyrker en förenkling men 
anser att kravet på att föra protokoll bör bestå. Svea hovrätt och 
Hovrätten för Övre Norrland är positiva till att protokollföringen 
förenklas, men avstyrker förslagen i promemorian. Svea hovrätt 
framhåller protokollens betydelse för hovrättens planering och för 
bedömningen i hovrätt av vissa processuella frågor. Hovrätten för Övre 
Norrland menar att förslaget är oöverblickbart och att domen riskerar att 
tyngas med uppgifter. Linköpings tingsrätt anser att förslagen innebär att 
det kommer att bli svårt att hitta olika uppgifter. Lunds tingsrätt 
avstyrker förslaget och ifrågasätter liksom Statstjänstemannaförbundet 
(ST-domstol) om några rationaliseringsvinster uppnås med förslagen. 
Kammarrätten i Göteborg anser att de skäl som har redovisats för att ta 
bort protokollförarareden inte är övertygande. Åklagarmyndigheten i 
Stockholm pekar på vikten av att åklagare har möjlighet att ta del av de 
anteckningar som förs i samma utsträckning som gäller beträffande 
dagens protokoll. 
Skälen för regeringens förslag: Dagens regler om skyldigheten för 
domstolarna att föra protokoll är ingående och framstår numera som 
föråldrade. En allmän modernisering av regelsystemet bör därför göras 
med utgångspunkt i att reglerna inte bör vara mer detaljerade än vad som 
behövs och att domstolarna själva i stor utsträckning skall få avgöra i 
vilken form nödvändiga anteckningar skall göras. En sådan ordning 
gäller ju också redan enligt ärendelagen. 
I promemorian har föreslagits att rättegångsbalkens kapitel om 
protokoll ges en i det närmaste helt ny lydelse och att det skall innehålla 
bestämmelser om domstolarnas registrering av uppgifter och handlingar. 
Enligt förslaget skall reglerna om protokoll vid sammanträde ersättas 
med en regel om skyldighet att föra anteckningar. De föreslagna bestäm- 
melserna lämnar öppet i vilken form sådana anteckningar skall ske. 
Reglerna om vad som skall antecknas är vidare avsevärt mindre 
detaljerade än de gällande reglerna om protokoll. Några av de nuvarande 
bestämmelserna i 6 kap. föreslås helt utmönstrade ur rättegångsbalken. 
Bestämmelserna i rättegångsbalken föreslås kompletterade med 
bestämmelser i ärendeförordningen. För att inte binda domstolarnas 
anteckningsskyldighet till protokollsformen används inte   annat än för 
ett speciellt fall   ordet  protokoll  i lagtexten. I stället ges föreskrifter 
om domstolens skyldighet att anteckna vissa uppgifter utan att det 
uttryckligen anges var uppgifterna skall redovisas. Onödig dubbel 
dokumentering kan därmed undvikas genom att en och samma uppgift 
inte behöver antecknas både i ett protokoll och i en dom. En sådan 
ordning har också fördelen att domstolarna slipper upprätta en särskild 
protokollshandling trots att de uppgifter som motiverar protokollet lika 
gärna kan antecknas i domstolens mål- och ärenderegister eller på en 
handling i akten. 
I likhet med flertalet remissinstanser ser regeringen vinster med en 
sådan förenklad ordning för dokumentering av beslut och andra uppgifter 
under målets handläggning. Såsom några kritiker har påpekat är det 
emellertid viktigt att en förenkling och en mindre detaljerad reglering 
inte leder till att uppgifter om förfarandet tas in i domen och onödigt 
tynger denna. Det är vidare viktigt att uppgifter som är till nytta för 
parterna och för exempelvis överrätterna att ha tillgängliga antecknas i en 
form som innebär att de är lätta att hitta och att de lätt kan 
vidarebefordras till parter och andra. 
Regeringen delar alltså det grundläggande synsättet bakom pro- 
memorians förslag. I det följande behandlas de närmare detaljerna i 
förslaget. 
Målregistrering och aktbildning 
I dag finns bestämmelser i 6 kap. 11 § RB om register över alla mål. En 
bestämmelse med samma innehåll bör finnas kvar med vissa ytterligare 
föreskrifter om aktbildning m..m., som ersätter 10 §. Det bör vidare 
finnas en bestämmelse som anger att det av målregistret eller akten skall 
framgå vilka avgöranden domstolen har beslutat i målet, när besluten har 
fattats, vem som fattat besluten samt eventuella skiljaktiga meningar. Det 
bör dessutom framgå vem som svarar för anteckningar som görs i akten. 
Anteckningar vid sammanträden i allmänhet 
När det gäller bestämmelserna om vad som skall antecknas vid sam- 
manträden i allmänhet anser regeringen att de flesta av dagens 
bestämmelser är nödvändiga också i framtiden. Det finns dock ingen 
anledning att föreskriva att anteckningarna skall innehålla en kort 
beteckning av saken. Huruvida det behövs får avgöras av den som gör 
anteckningarna. 
Som har föreslagits i promemorian bör uppgifter vid ett sammanträde 
antecknas i huvudsak i enlighet med vad som gäller i dag. Anteck- 
ningarna bör i många fall göras i ett protokoll. Uppgifter om tid och ställe 
för sammanträdet samt närvaro kräver dock inte i sig ett protokoll. Om 
något protokoll inte behövs för andra uppgifter behöver sådana uppgifter 
enbart antecknas i målregistret eller på en handling i akten. Anteck- 
ningarna bör vidare inte göras i ett protokoll, om uppgifterna framgår av 
en dom eller ett särskilt uppsatt beslut. De närmare bestämmelserna om 
detta kan tas in i ärendeförordningen. 
Anteckningar vid sammanträde för huvudförhandling fyller främst 
funktionen att ge besked om den formella gången av handläggningen. 
Dessa anteckningar är inte av något stort intresse för parterna i målet 
eller för den dömande domstolen. Bestämmelsen om att protokollet skall 
innehålla en kort redogörelse för förhandlingens gång kan enligt den 
bedömning som görs i promemorian tas bort. Regeringen delar den 
uppfattningen. Det är dock viktigt att man i efterhand kan få besked om 
vilka domare som deltagit i förhandlingen, vilka parter och andra som 
varit närvarande och vilka beslut som rätten har fattat under 
förhandlingen. Som vi nyss anfört skall detta framgå av målregistret eller 
av en handling i akten eller, om ett protokoll behövs, av detta. Ofta är det 
lämpligt att ange sådana uppgifter i domen. 
Hovrätterna behöver emellertid ofta viss ytterligare information från en 
huvudförhandling vid tingsrätten för planeringen av huvudförhandlingen 
där. Svea hovrätt pekar dessutom på protokollens betydelse för de fall där 
en granskning av vad som har skett i målet är påkallad. Den föreslagna 
ordningen innebär inte någon större förändring när det gäller information 
för hovrätternas planering. De uppgifter som behövs torde i huvudsak 
vara sådana som rör huvudförhandlingens längd och förhörens om- 
fattning. Dessa uppgifter kommer också i fortsättningen att finnas 
tillgängliga för hovrätterna. Tiden för huvudförhandlingen skall ju enligt 
regeringens förslag antecknas. Förhörens omfattning framgår ju av 
anteckningar på banden där förhören har spelats in. I mer omfattande och 
komplicerade mål upprättas vidare vanligen en plan för förhandlingen 
som biläggs tingsrättens akt och som kan användas vid hovrättens 
planering. 
Det kan dock vara värdefullt med en bestämmelse som uttryckligen 
anger att det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde bör 
antecknas, i den mån det kan ha betydelse för parterna eller för högre 
instans att anteckning sker. Det gäller framförallt sådant som avviker från 
den vanliga gången vid ett sammanträde. Detta bör tillgodose de behov 
som finns för hovrätternas planering och för de fall en granskning i 
efterhand av vad som har skett i målet blir aktuell. En liknande 
bestämmelse föreslås i promemorian när det gäller anteckningar från 
sammanträden för förberedelse. 
En sådan regel kan också vara värdefull när det gäller anteckningar 
från en häktningsförhandling. Åklagarmyndigheten i Stockholm har 
pekat på att protokollen från häktningsförhandlingar   särskilt när det är 
fråga om en förhandling vid en domstol som har helgjour   ofta 
innehåller värdefull information som vid den tidpunkt den behövs inte 
finns att tillgå någon annanstans. 
När det gäller anteckningar om de yrkanden och grunder som framförs 
vid ett sammanträde har det i promemorian föreslagits att de yrkanden 
som framställs och den inställning som redovisas till framställda 
yrkanden skall antecknas. Enligt regeringens mening bör bestämmelsen 
närmare anknyta till dagens lydelse, där det bl.a. anges att uppgift om 
parternas yrkanden och invändningar skall tas in i protokollet. Detta 
uttryckssätt täcker både invändningar om processhinder och de grunder 
för bestridande av en parts yrkande som görs. Även eventuella 
medgivanden av yrkanden måste givetvis antecknas. Yrkanden som 
framställs av andra än parterna bör   i likhet med vad som gäller i dag 
också antecknas. 
I de fall protokoll skrivs vid ett sammanträde bör protokollet liksom 
hittills om möjligt sättas upp efter hand som sammanträdet pågår (se 16 § 
första stycket ärendeförordningen). 
De nu föreslagna bestämmelserna i rättegångsbalken ger stommen till 
en ny reglering av skyldigheten att föra protokoll vid domstolsförhand- 
lingar. Det nya är framförallt att rätten i större utsträckning än hittills kan 
låta bli att föra protokoll vid förhandlingar som mynnar ut i en dom eller 
ett annat avgörande som sätts upp särskilt. I många fall räcker det som 
står i domen i förening med kortfattade anteckningar i dagboken 
(målregistret). 
Ett exempel kan åskådliggöra den föreslagna ordningen. I ett brottmål 
där ett vittne hörs blir det möjligt för en domstol att föra protokoll över 
sådana förhandlingar på sedvanligt sätt. Om domstolen väljer att inte föra 
protokoll över huvudförhandlingen, skall dokumentationen ske genom att 
det av domen framgår vilka yrkanden m.m. som har framställts, vilken 
utredning som lagts fram samt eventuella iakttagelser vid syn på stället. 
Om en part lämnat en muntlig rättegångsfullmakt och om förhandlingen 
har hållits inom stängda dörrar kan det anges t.ex. i målregistret eller i 
akten. Det bör påpekas att rättens beslut skall innehålla skälen för 
beslutet. Vittnesutsagan spelas in på band och eventuella beslut under 
förhandlingen antecknas i målregistret eller i akten. Av målregistret, 
domen eller akten i övrigt framgår tidpunkten för sammanträdet, vilka 
domare som deltagit och vilka parter som varit närvarande. 
En sådan ordning bör kunna avsevärt underlätta domstolens arbete och 
göra det möjligt för domstolarna att koncentrera sina resurser på själva 
beslutsfattandet och utformningen av domar och beslut. Regeringen kan 
inte se att den föreslagna ordningen skulle innebära svårigheter att hitta 
uppgifter eller att domen skulle tyngas av tillkommande uppgifter. 
Skyldigheten att föra protokoll vid sammanträden i hovrätten torde 
med den föreslagna ordningen i stor utsträckning kunna undvaras, både i 
brottmål och tvistemål. Bortsett från de mer komplicerade målen kan 
uppgifter som inte framgår av domen göras i målregistret eller i akten. 
Regeringens förslag innebär att 10 kap. 2 § lagen (1991:1559) med 
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens 
område, som talar om protokoll, behöver ändras (se författnings- 
kommentaren, avsnitt 26.10). Förslaget har ingen motsvarighet i 
promemorian. 
Anteckningar vid sammanträden som inte utgör huvudförhandlingar 
Bestämmelserna om anteckningar och protokoll vid sammanträden i 
allmänhet kommer att gälla också vid t.ex. sammanträden för för- 
beredelse av ett mål, häktningsförhandlingar eller särskilda samman- 
träden för bevisupptagning. Det som förekommer vid ett sådant sam- 
manträde är av sådan art att ett protokoll i de allra flesta fall bör 
upprättas. 
Enligt dagens regler skall ett protokoll från ett förberedelse- 
sammanträde innehålla en kort redogörelse av de omständigheter 
parterna åberopar samt motpartens yttrande över dessa. I tillämpliga delar 
gäller detsamma vid t.ex. en häktningsförhandling. I promemorian 
föreslås med sikte på de förberedande sammanträdena att endast sådana 
omständigheter som är av omedelbar betydelse för utgången av ett mål 
skulle behöva tas med. Enligt regeringens mening kan det emellertid inte 
riktas någon egentlig kritik mot hur de nuvarande reglerna har tillämpats. 
Särskilt beaktande förtjänar det förhållandet att reglerna bör kunna 
tillämpas också i brottmål och att rättens anteckningar i nu berörda fall 
ofta får en mycket stor betydelse vid överklagande av ett inte slutligt 
beslut. Regeringen är därför inte beredd att på den nu berörda punkten 
göra någon ändring i sak. Självklart är dock att en redogörelse för 
bevisfakta som inte har samband med något överklagat beslut ofta kan 
göras mycket kort och att eventuella hjälpfakta till sådana bevisfakta inte 
behöver tas med. 
I enlighet med vad som gäller i dag skall de bevis (bevismedel) som 
parterna åberopar och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis 
antecknas. 
Utöver det som är obligatoriskt att anteckna bör sådant antecknas som 
kan vara till ledning vid målets avgörande. Hit hör, vid ett förberedelse- 
sammanträde, uppgifter om adresser till vittnen m.fl., parternas 
inställning till frågan om rätten skall bestå av en eller flera domare vid 
avgörandet, anteckningar om planering för målets fortsatta handläggning 
samt uppgifter om hur en kommande huvudförhandling bör planeras. 
Det kan också finnas anledning att anteckna parternas ståndpunkter i 
vissa rättsliga frågor. I enlighet med förslaget i promemorian föreslår 
regeringen att förbudet mot sådana anteckningar i 6 kap. 7 § RB upphävs. 
I många förberedelsefall är det av processekonomiska skäl viktigt att 
domstolen antecknar den rättsliga argumenteringen. 
Bestämmelsen om att det krävs särskilda skäl för att anteckna uppgifter 
som enligt balkens bestämmelser inte skall antecknas bör också tas bort. 
Reglerna i nuvarande 6 kap. 4 § andra stycket och 5 § andra stycket om 
att protokollföraren skall hänvisa till akten är också onödig. Det kan 
anförtros den som svarar för anteckningarna att själv avgöra om sådana 
hänvisningar skall göras. 
Det finns vissa bestämmelser om att protokoll skall upprättas i fall där 
domstolen inte skall fatta något slutligt avgörande i målet eller ärendet 
utan enbart har en utredande uppgift (se 35 kap. 11 § RB, 10 § lagen 
[1946:816] om bevisupptagning åt utländsk domstol samt 7 § lagen 
[1946:818] om bevisupptagning åt vissa internationella organ). För dessa 
fall bör finnas en särskild bestämmelse om att ett protokoll skall 
upprättas över vad som förekommer i målet eller ärendet. En sådan 
bestämmelse bör också gälla för fallen när bevisning tas upp till framtida 
säkerhet enligt 41 kap. RB. Regeringens förslag har inte någon 
motsvarighet i promemorian. 
Handläggning som inte sker vid ett sammanträde 
Som har angetts i promemorian finns det som regel inte något behov av 
ett protokoll vid handläggning som inte sker vid sammanträde. Den 
nuvarande regleringen i det avseendet bör därför ersättas med en regel 
om skyldighet att anteckna skiljaktig mening utan att det anges i vilken 
form en sådan anteckning skall ske. 
Protokollförareden m.m. 
I 6 kap. 2 § andra stycket RB finns en bestämmelse om att den som 
anlitas som protokollförare   och som inte har avlagt domared   skall 
avlägga en ed inför rättens ordförande där protokollföraren intygar att 
han eller hon skall fullgöra sin uppgift efter bästa förstånd och inte 
berätta om vad som sagts under överläggningen. Protokollförared 
avläggs av den icke rättsbildade domstolspersonal som anlitas som 
protokollförare. Efter sekretesslagens tillkomst har bestämmelsen 
emellertid inte någon praktisk betydelse. Av 12 kap. 5 § sekretesslagen 
(1980:100) framgår nämligen att sekretess gäller hos domstol för uppgift 
om vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar 
angående dom eller annat beslut. Att protokollföraren efter bästa förstånd 
skall fullgöra uppgiften som protokollförare är ett allmänt tjänste- 
åliggande och behöver inte bekräftas genom någon ed. Kammarrätten i 
Göteborg har invänt mot förslaget i promemorian att avskaffa eden och 
menar att den tjänar som en värdefull erinran om tystnadsplikten och har 
framhållit att bestämmelsen i rättegångsbalken gäller på det förvaltnings- 
processuella området. 
Regeringen delar emellertid promemorians synsätt och menar att 
protokollförareden är ett ålderdomligt institut som kan undvaras i ett 
modernt domstolsväsende. Den erinran om vad som gäller för en 
protokollförare i fråga om tystnadsplikt, men också om jäv, kan göras på 
andra sätt än genom att en ed avläggs. 
Bestämmelserna i 6 kap. 2 § första stycket RB om vem som kan vara 
protokollförare kan också utgå. Det bör vara en intern domstolsfråga vem 
som gör behövliga anteckningar. Det finns vidare inte skäl att i 
författning reglera frågan om ordföranden på något sätt skall justera 
protokollet. Som Kammarrätten i Göteborg har anfört har ingen av de 
funktioner som en sådan justering kan fylla någon sådan vikt att det bör 
regleras i författning. Bestämmelsen i 6 kap. 8 § RB kan därför 
upphävas. 
Anteckningar vid förhör 
I promemorian föreslås att förhör i bevissyfte skall tas upp elektroniskt 
eller skrivas ned för hand. Förslaget innebär att det för framtiden skulle 
ges möjligheter att ta upp förhör på videoband. Förslaget skall ses i ljuset 
av de ändringar i rättegångsbalken som föreslogs i promemorian för att 
ge domstolarna möjlighet att använda videokonferens vid handlägg- 
ningen av mål och ärenden i vissa fall. Bland annat föreslogs att 
fotografiförbudet   som anses gälla också för rätten   i 5 kap. 9 § RB 
skulle upphävas. Regeringen har emellertid   i stället för ändringar i 
rättegångsbalken   föreslagit en lag om försöksverksamhet med 
videokonferens i rättegång. Riksdagen har den 20 maj 1999 beslutat i 
enlighet med propositionen. (prop. 1998/99:65, bet. 1998/99:JuU23, rskr. 
1998/99:212). Fotografiförbudet i 5 kap. 9 § RB kvarstår därmed 
oförändrat. Mot den bakgrunden bör en bestämmelse om hur förhör i 
bevissyfte skall antecknas inte innefatta någon möjlighet att ta upp 
förhöret på videoband. Bestämmelsen bör enbart ta sikte på 
ljudinspelningar. Vidare bör möjligheten att i stället skriva ned förhöret 
kvarstå. 
Bestämmelsen i 6 kap. 9 § RB som behandlar upptagning av berättelser 
genom stenografi kan dock upphävas. Det är en metod som numera 
aldrig torde förekomma. Vidare kan bestämmelsen i 6 kap. 6 § andra 
stycket som ger möjlighet att underlåta att anteckna berättelser av vittnen 
och iakttagelser vid syn på stället i hovrätten utgå. Den särskilda 
möjligheten för Högsta domstolen att inte anteckna förhör som hålls vid 
en huvudförhandling bör dock kvarstå. Nuvarande 13 §, som anger att 
regeringen får meddela vissa närmare föreskrifter, är onödig och kan 
upphävas. 
Beträffande rättegången i Arbetsdomstolen föreskrivs i 4 kap. 4 § 
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister att förhör som lämnas i 
bevissyfte inte behöver antecknas i protokollet över huvudförhandlingen. 
Bestämmelsen bör justeras med anledning av att protokoll inte alltid 
behöver upprätttas. 
10 Beslut om vittnesersättning m.m. 
Regeringens bedömning: Beslut om ersättning av allmänna medel till 
förhörspersoner och tolkar skall kunna fattas utanför rättssalen av annan 
än rätten. 
 
Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens 
bedömning. I promemorian har föreslagits att en ändring i 
rättegångsbalken (36 kap. 24 §) görs. 
Remissinstanserna är i huvudsak positiva. Till dessa hör Hovrätten 
över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, tingsrätterna i 
Stockholm, Södertälje, Lund och Göteborg, Nämndemännens riksförbund 
samt Statstjänstemannaförbundet (ST-domstol). Flera remissinstanser 
pekar på att den föreslagna ordningen förutsätter att det finns tillgänglig 
och kompetent personal som kan fatta besluten och på vikten av att 
systemet inte görs alltför formellt utan tillåter de enskilda domstolarna att 
finna praktiska lösningar. Stockholms tingsrätt framhåller att förslagen 
fordrar att berörd personal ges utbildning. Justitieombudsmannen har 
tidigare avstyrkt ett förslag med liknande innehåll men motsätter sig inte 
att förslaget genomförs. Hovrätten för Övre Norrland har invänt mot den 
föreslagna formuleringen av bestämmelsen i 36 kap. 24 § RB med 
hänvisning till att den ger felaktiga associationer. 
Svea hovrätt, Halmstads tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt och Åklagar- 
myndigheten i Stockholm är kritiska och ifrågasätter bl.a. om förslaget 
innebär några effektivitetsvinster. Svea hovrätt föreslår att en mer allmän 
reform föregås av en försöksverksamhet. Några remissinstanser menar att 
det föreslagna systemet skulle underlättas om en schabloniserad 
ersättning infördes. 
Skälen för regeringens bedömning: Regler om ersättning till vittnen 
finns i 36 kap. 24 § RB. Bestämmelsen gäller både i brottmål och 
tvistemål. Den fick sin nuvarande lydelse i samband med införandet av den 
nya rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr. 
1996/97:55). Ersättning till vittnen som har åberopats av åklagaren eller 
som har kallats in självmant av rätten betalas av allmänna medel. När det 
gäller ersättning till ett vittne som åberopas av en enskild part är 
huvudregeln att ersättningen betalas av den parten. Ersättningen kan 
emellertid också i sådana fall betalas av allmänna medel, om det är skäligt 
med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden. Beträffande en part som 
har rättshjälp gäller att kostnader för bevisning betalas genom rättshjälpen, 
se 16 § rättshjälpslagen (1996:1619). Ersättning som skall betalas av 
allmänna medel fastställs av rätten enligt bestämmelserna i förordningen 
(1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Ersättning 
betalas för kostnader för resa, uppehälle och annan ekonomisk förlust, 
vanligen förlorad arbetsförtjänst (tidsspillan). Beloppen bestäms i hög grad 
efter schablon. Taket för ersättning för tidsspillan höjdes nyligen från 300 
kr till 700 kr (SFS 1999:706). 
Om ersättningen till ett vittne har betalats av allmänna medel svarar det 
allmänna slutligt för kostnaden. Reglerna i 31 kap. 1 § RB om tilltalades 
återbetalningskyldighet omfattar inte kostnader för ersättning till förhörs- 
personer. En motparts skyldighet att betala ersättning för rättshjälps- 
kostnader avser inte heller sådana kostnader, se 30 § rättshjälpslagen. 
Skälet till denna ordning, som infördes med den nya rättshjälpslagen, är att 
detta möjliggör att beslut om sådan ersättning fattas utanför rättssalen (a. 
prop. s. 165 och 170). 
De nu redovisade reglerna gäller även för ersättning till målsägande som 
hörs med anledning av åklagarens talan (37 kap. 3 § tredje stycket RB) och 
till den som skall höras i brottmål enligt reglerna om förhör med 
medtilltalade m.fl. (36 kap. 1 § fjärde stycket RB). 
En tolk får alltid betalt av allmänna medel. Reglerna om ersättning finns 
i 5 kap. 8 § RB. Där anges att en tolk har rätt till skälig ersättning för 
arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Domstolsverket har 
fastställt en taxa som närmare anger vilken ersättning som skall betalas 
(DVFS 1998:11). Det är alltid staten som slutligt står för ersättningen. Det 
finns alltså inga regler om återbetalningsskyldighet för någon av parterna. 
Tingsrättens beslut om ersättning enligt de nu beskrivna reglerna kan 
överklagas till hovrätten. Beslutet kan överklagas särskilt (49 kap. 5 § 
5 RB). 
Formerna för beslut om ersättning av allmänna medel till vittnen m.fl. är 
en fråga som har varit aktuell i de senaste årens diskussioner om 
renodlingen av den dömande verksamheten. Enligt dagens ordning fattas 
sådana beslut av den fullsuttna rätten under huvudförhandlingen. Både av 
renodlingsskäl och av andra skäl kan detta ifrågasättas. Ersättningsfrågorna 
kan uppfattas som irriterande avbrott, särskilt i besvärliga och krävande 
huvudförhandlingar. Det är dessutom i många fall obehagligt för 
målsägande och vittnen att inför publik behöva redogöra för sina ersätt- 
ningsanspråk och eventuellt få dem ifrågasatta. Vidare är det ett slöseri 
med arbetskraft att en fullsutten rätt   i brottmål som regel en juristdomare 
och tre nämndemän i tingsrätt och tre juristdomare och två nämndemän i 
hovrätt   skall syssla med dessa frågor i stället för att arbeta med att avgöra 
målet. Det finns också en risk att ersättningsfrågorna blir styvmoderligt 
behandlade på grund av de pressade förhållanden under vilka de 
handläggs. Det finns alltså flera goda skäl att ändra nuvarande ordning. 
Före den 1 december 1997 då den nya rättshjälpslagen trädde i kraft, 
gällde en skyldighet för en part i tvistemål som ålagts att svara för 
motpartens rättegångskostnader att till staten återbetala kostnader för den 
ersättning till förhörspersoner som betalats genom rättshjälpen. Detsamma 
gällde med vissa begränsningar för tilltalade i brottmål. Rätten hade 
därmed behov av att känna till storleken på den ersättning som betalats till 
förhörspersoner. I och med rättshjälpsreformen finns inte detta behov. Det 
finns därför i dag goda möjligheter att åstadkomma en ordning där beslut 
om ersättning av allmänna medel fattas utanför rättssalen. 
I promemorian föreslås att det genom ändringar i rättegångsbalken och i 
förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion skall bli möjligt att 
förordna en domstolssekreterare eller tingsnotarie att besluta om ersättning 
av allmänna medel till tolkar, vittnen, målsägande och s.k. medtilltalade. 
Förslaget innebär inte att några tvingande regler ges för att flytta besluten 
utanför rättssalen. Det lämnas till varje domstol att avgöra om det finns 
tillräckligt kompetent personal på plats för att fatta besluten. Är så inte 
fallet kan besluten som i dag fattas av rätten under huvudförhandlingen. I 
praktiskt hänseende förordas i promemorian en ordning där vittnen och 
andra som inte har några räkningar med sig får anteckna sina 
ersättningsanspråk på en blankett som skrivs under av vederbörande, och 
där det finns utrymme för domstolens beslut. För tolkar, som normalt 
lämnar in en räkning, förordas att besluten antecknas på räkningen, 
lämpligen med hjälp av en stämpel. 
Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget. Några domstolar är 
emellertid tveksamma till de effektivitetsvinster som kan uppnås. Rege- 
ringen ser flera fördelar med förslaget. Det ger domstolarna stora 
möjligheter att organisera beslutsfattandet på det sätt som passar den 
enskilda domstolen bäst. I de domstolar det finns möjligheter att fatta 
besluten utanför rättssalen uppnås vidare de fördelar för vittnen och 
målsägande som har angetts tidigare. 
Några remissinstanser har pekat på de svårigheter som kan uppstå när en 
ersättningsfråga är svårbedömd eller när den person som skall fatta beslutet 
inte har kännedom om alla omständigheter som bör ligga till grund för 
beslutet. Det förhållandet att det är brottsligt att lämna oriktiga uppgifter 
för att få mer pengar torde som regel innebära att de uppgifter som lämnas 
är riktiga. Eventuella problem i fråga om svårbedömda frågor bör enligt 
regeringens mening kunna bemästras med den flexibla ordning som 
föreslås. Om det på förhand är känt att ersättningsfrågan är svårbedömd 
finns ju möjligheter för rätten att fatta beslutet under förhandlingen. I andra 
fall kan beslutet anstå tills förhandlingen är avslutad eller t.ex. ett 
lunchuppehåll görs i förhandlingen och ordföranden kan fatta beslutet. På 
sikt bör detta med dagens teknik kunna åstadkommas utan att den 
ersättningsberättigade behöver vänta eller återkomma till domstolen. 
Situationer av den här typen bör vidare i stor utsträckning kunna undvikas 
genom att den som skall fatta besluten förses med vissa fakta rörande 
förhandlingen och förhörspersonen. Om detta inte är möjligt och kontant 
utbetalning är nödvändig bör dock rätten fatta beslutet. Bärande skäl att 
såsom en remissinstans föreslagit   införa en ordning med förskott på den 
otvistiga delen av ersättningen saknas därmed. Det finns inte heller skäl att 
i dag införa någon form av schabloniserad ersättning till vittnen m.fl. 
Något tungt vägande skäl att låta en reform föregås av en försöks- 
verksamhet ser regeringen inte, särskilt med hänsyn till att den ordning 
som föreslås är så flexibel. Såsom några remissinstanser påpekar bör dock 
berörd personal ges nödvändig utbildning. Detta bör som regel kunna 
skötas av de enskilda domstolarna. 
Bestämmelsen i 36 kap. 24 § tredje stycket RB kan tolkas på det sättet 
att det är rätten i den sammansättning som sköter vittnesförhöret som skall 
bestämma ersättningen till vittnen och andra som hörs inför domstolen. 
Mot den bakgrunden föreslogs i lagrådsremissen, liksom i promemorian, 
att bestämmelsen ändras så att det där föreskrivs att ersättning som skall 
utgå av allmänna medel fastställs genom rättens försorg i stället för av 
rätten. Lagrådet anser att denna ändring är överflödig och anför att beslutet 
meddelas i rättens namn oavsett vem som inom domstolen fastställer 
ersättningen (fullsutten rätt, domstolssekreterare eller tingsnotarie). 
Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning. Någon ändring i 
bestämmelsen i 36 kap. 24 § RB behöver därmed inte göras. 
När det gäller ersättning till tolk finns det inga uttryckliga 
bestämmelser om vem som på rättens vägnar beslutar om ersättning. 
Någon lagändring för att beslut om sådan ersättning skall kunna 
delegeras behövs därför inte. 
Såsom föreslås i promemorian bör en ändring i förordningen 
(1996:381) med tingsrättsinstruktion göras, av innebörd att lagmannen 
får förordna tingsnotarier och andra anställda att besluta om ersättning av 
allmänna medel till tolk, målsägande, vittnen eller någon annan. En 
liknande ändring bör göras i förordningen (1996:379) med hovrätts- 
instruktion och i förordningen (1996:377) med instruktion för Högsta 
domstolen. 
I promemorian behandlas inte frågan om förvaltningsdomstolarna bör 
ges motsvarande möjligheter att besluta om ersättning av allmänna medel 
utanför rättssalen. Kammarrätten i Göteborg anser också att något behov 
inte finns för dessa domstolar. Länsrätten i Gävleborgs län menar 
emellertid att förvaltningsdomstolarna bör ges motsvarande möjligheter, 
även om inga betydande svårigheter i dessa avseenden finns i dag. Det kan 
enligt regeringens mening finnas skäl att införa motsvarande ordning för 
förvaltningsdomstolarnas del. Den frågan får dock övervägas i särskild 
ordning i samband med andra reformer på förvaltningsprocessrättens 
område. 
11 Oseriösa rättegångar m.m. 
Reglerna om förfarandet i en tvistemålsrättegång skall tillhandahålla ett 
rationellt och rättssäkert system för parterna att lösa sina tvister. Men det 
bör också ge domstolarna medel att på ett effektivt sätt komma till rätta 
med parter som missbrukar domstolsprocessen genom att inleda rätte- 
gångar som måste anses onödiga och som inte bör få belasta domstols- 
väsendets resurser mer än vad som är absolut nödvändigt. Det finns fall 
som måste ses som missbruk av domstolsprocessen. Det kan t.ex. vara 
fråga om grundlösa skadeståndskrav, inte sällan om astronomiska 
belopp, eller obefogade enskilda åtal. Den typen av mål har varit ett stort 
problem för domstolarna. Genom lagändringar år 1984 förbättrades dock 
möjligheterna att effektivt kunna avgöra sådana mål (se avsnitt 11.2). 
Dagens regler i rättegångsbalken anses från domstolshåll dock fort- 
farande vara otillräckliga i detta avseende. Domstolarna tvingas lägga 
ned ibland mycket tidsödande arbete på mål som måste prövas i sak trots 
att processen är onödig. Det innebär bl.a. att motparten besväras av en 
onödig rättegång. Förutom de allmänna olägenheterna av att dras in i en 
process kan motparten drabbas ekonomiskt om han inte kan få ut 
ersättning för de rättegångskostnader som i domen sedermera tillerkänns 
honom. Frågan är om det genom ändringar i rättegångsbalken går att 
ytterligare effektivisera handläggningen av den här typen av mål och få 
bättre balans mellan å ena sidan målets vikt och å andra sidan domstolens 
arbetsinsats och hänsynen till motparten. I avsnitt 11.2 11.4 behandlas 
sådana förslag. 
Promemorian har kort behandlat ett antal andra förslag som inte 
bedömts böra leda till lagstiftning. Det rör sig bl.a. om förslag att en part 
i vissa fall skulle åläggas att ställa säkerhet för motpartens rättegångs- 
kostnader, vissa begränsningar i rätten till återvinning efter tredskodom 
och särskilda regler om processobehörighet (processinhabilitet). 
Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i pro- 
memorian, att det är ett viktigt samhällsintresse att vi hushållar med 
domstolarnas resurser. När det gäller tvistemålen bör de tillgängliga 
resurserna i största möjliga utsträckning avsättas för mål som är tvistiga i 
egentlig mening. De processuella reglerna skall se till att prövningen kan 
ske på ett så snabbt, enkelt och effektivt sätt som möjligt. Det är därför 
en viktig uppgift för lagstiftaren att tillhandahålla lagregler som ger 
domstolarna   och parterna   möjligheter att använda sina resurser så 
effektivt som möjligt utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. 
Reglerna bör ge domstolarna möjlighet att sålla bort det som inte hör 
hemma i domstol för att koncentrera resurserna på det som verkligen 
kräver domstolsprövning. 
Ett stort mått av försiktighet måste dock vara utgångspunkten vid varje 
försök att åstadkomma ett system som skall sålla bort tvister som inte 
kan anses vara seriösa. Det är ofta inte möjligt att bedöma om en sak är 
seriös innan det har gjorts en ordentlig genomgång av den. De flesta 
sållningssystem förutsätter att man bygger in någon form av förprövning 
i systemet. En sådan förprövning kan göras i viss utsträckning, men kan 
inte drivas för långt utan att komma i konflikt med grundläggande regler 
om medborgarnas tillgång till domstol. Ett system med en mer långt- 
gående förprövning skulle dessutom bli alltför komplicerat att handha för 
domstolarna. 
I rättegångsbalken finns dessutom ett antal regler som kan användas 
mot dem som missbrukar rättegången. Bestämmelsen i 9 kap. 1 § RB ger 
vissa möjligheter att bestraffa den som väcker talan om något han vet är 
oriktigt eller som bestrider ett krav som han vet är riktigt. Vidare gäller 
att den som bestrider ett krav som är riktigt i regel drabbas av att han blir 
skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader. Det torde verka 
avhållande för den som överväger att bestrida befogade krav. När det 
gäller s.k. småmål behandlas i avsnitt 12.2.2 ett förslag som innebär 
utökat ansvar för den förlorande parten att ersätta motpartens rätte- 
gångskostnader. Rättegångsbalken tillhandahåller dessutom numera 
instrument som innebär att tvistemål där bestridandet är obefogat kan 
handläggas relativt enkelt, exempelvis genom att tredskodom meddelas 
på handlingarna. 
11.1 Mål där käranden inte medverkar 
Regeringens förslag: Tingsrätterna ges möjlighet att i dispositiva 
tvistemål förelägga käranden att senast viss dag ange om han vidhåller 
sin talan, om det under målets handläggning har visat sig att käranden 
inte medverkar i processen. Om käranden inte svarar, får tingsrätten 
meddela tredskodom mot käranden. 
 
Promemorians förslag stämmer i stor utsträckning överens med 
regeringens. Promemorians förslag innebär dock att domstolen ges 
möjlighet att skriva av målet från vidare handläggning, om svaranden 
inte motsätter sig det. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan 
erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre 
Norrland, Göteborgs tingsrätt samt Konsumenverket tillstyrker förslaget. 
Hovrätten för Övre Norrland anser dock att ett sådant föreläggande som 
föreslås delges käranden. Även Stockholms tingsrätt är positiv till 
förslaget. Sveriges advokatsamfund instämmer i att det kan finnas ett 
behov av att kunna skriva av ett mål om det visar sig att käranden inte 
medverkar i processen, men menar att bestämmelsen i 18 kap. 5 § RB om 
kostnadsansvar i så fall bör kompletteras. 
Skälen för regeringens förslag: Om en kärande inte medverkar i 
processen genom att inte följa förelägganden eller på annat sätt, finns det 
skäl att anta att han eller hon egentligen inte vill fullfölja rättegången. I 
de flesta sådana fall torde käranden återkalla sin talan när domstolen 
begär besked, men det kan givetvis inträffa att käranden inte alls hörs av. 
För att målet skall kunna avslutas kan det bli nödvändigt för domstolen 
att sätta ut målet till förhandling, utan att någon muntlig förhandling 
egentligen behövs. Om käranden då uteblir, leder detta i regel till att han 
eller hon förlorar målet genom att domstolen meddelar tredskodom. 
I många fall är det fråga om mål där talan väcktes i samband med ett 
åtal för brott men där det enskilda anspråket avskilts för att handläggas 
som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. Inte sällan anser 
käranden det i sådana fall inte lönt att engagera sig i en   som det kan 
visa sig   kostsam och svårhanterlig tvistemålsrättegång. I många fall 
finns ju inte någon möjlighet att få ut eventuell ersättning av svaranden. 
Från effektivitetssynpunkt är det inte lämpligt att domstolen skall 
behöva sätta ut ett mål till förhandling enbart för att kunna avsluta målet. 
Både svaranden och domstolspersonalen belastas utan att det finns skäl 
för det. Dessa mål kan i vissa fall föranleda ett omfattande arbete innan 
de kan avslutas. 
För att komma tillrätta med dessa situationer har det i promemorian 
föreslagits att domstolen skall ges en möjlighet att förelägga käranden att 
svara på frågan om han eller hon vidhåller sin talan. Om käranden inte 
svarar kan domstolen enligt förslaget skriva av målet utan att käranden 
återkallat sin talan. En grundläggande förutsättning för att domstolen 
skall få utfärda ett sådant föreläggande är enligt promemorians förslag att 
käranden har förhållit sig helt passiv till domstolens försök att få honom 
eller henne att medverka i rättegången. Det skulle krävas att domstolen 
har förelagt käranden att komplettera sin talan med förtydligande av 
grunden för sitt anspråk eller med bevisuppgift och att käranden inte hör 
av sig eller att han eller hon i ett tidigare skede av rättegången sagt sig 
inte vilja fortsätta processen och därefter inte hört av sig. Målet skulle 
vidare inte få skrivas av om svaranden motsätter sig det. Om en 
tredskodom skulle ha meddelats skulle ju svaranden   om domen vunnit 
laga kraft   vara skyddad mot framtida processer om samma sak. 
Svaranden kan därmed ha ett intresse av att förberedelsen fortsätter. 
Regeringen delar de utgångspunkter som kommer till uttryck i 
promemorian. Det bör finnas en möjlighet att avsluta ett mål när 
käranden inte medverkar, utan att domstolen behöver sätta ut målet till 
förhandling. Vi förordar dock en något annorlunda lösning än 
promemorians. En lämpligare ordning är att förelägga den passiva 
käranden att uppge om han eller hon vidhåller sin talan vid påföljd av att 
tredskodom kan komma att meddelas. För tredskodomsinstitutet finns ett 
färdigt system av nödvändiga regler som är lämpliga även i nu aktuella 
fall. Det innebär bl.a. att käranden kan begära återvinning av 
tredskodomen om han eller hon anser att processen skall fortsätta. En 
sådan lösning är avsevärt lämpligare än att hänvisa en missnöjd kärande 
att överklaga till hovrätten, vilket sannolikt skulle innebära att käranden 
behövde påvisa att föreläggandet eller avskrivningsbeslutet var felaktigt. 
Alternativet att väcka en ny talan är också förenat med nackdelar för 
käranden, med hänsyn exempelvis till att en ny ansökningsavgift måste 
betalas. Ett system där återvinning av en tredskodom kan begäras av 
käranden innebär att processen kan fortsätta i tingsrätten utan att någon 
prövning av beslutet om föreläggande eller av tredskodomen behöver 
göras. 
Det finns med denna lösning inte något skäl att ge svaranden något 
inflytande på frågan om tredskodom skall meddelas. Det finns ju normalt 
ingen för svaranden förmånligare möjlighet att avgöra målet. Alternativet 
att få målet prövat i sak är ju inte realistiskt om käranden inte medverkar. 
Svaranden bör dock på sätt som gäller i övrigt när tredskodom skall 
meddelas, föreläggas att slutföra sin talan, bl.a. för att ges tillfälle att 
framställa sina konstnadsanspråk. 
Hovrätten för Övre Norrland har anfört att föreläggandet bör delges 
käranden. Enligt 33 kap. 2 § RB skall delgivning användas om det är 
särskilt föreskrivet, om det med hänsyn till syftet med en bestämmelse 
om underrättelse framgår att delgivning bör ske eller om det är påkallat 
med hänsyn till omständigheterna. Av förarbetena till bestämmelsen 
framgår att ett föreläggande enligt 42 kap. 11 § RB för svaranden att 
komma in med ett svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan 
komma att meddelas är ett sådant fall som kräver delgivning (prop. 
1990/91:11 s. 53). Som Lagrådet framhåller finns det inte anledning att 
göra någon skillnad mellan olika tredskodomsfall. Även utan särskild 
föreskrift bör alltså ett tredskodomsföreläggande delges med käranden. 
Den konstruktion vi föreslår innebär att föreläggandet skall anses ha 
följts såväl i de fall käranden hörs av och uppger att talan inte vidhålls 
som när käranden uppger att talan vidhålls. Bestämmelsen bör vidare 
vara fakultativ och lägga i domstolens hand att avgöra om en tredskodom 
skall meddelas i de fall föreläggandet inte har följts. Ett behov av hand- 
lingsutrymme kan exempelvis finnas i fall där käranden muntligen 
kontaktar tingsrätten och anger att han eller hon avser att driva processen. 
Förslaget föranleder ändringar i 42 kap. 11 § och 18 § RB samt en ny 
bestämmelse, 44 kap. 7 c § RB. 
11.2 Utvidgad möjlighet att avgöra mål på handlingarna 
Regeringens bedömning: Det bör inte nu införas någon möjlighet döma 
över ett uppenbart ogrundat käromål utan huvudförhandling oberoende 
av vad parterna anser om detta i de fall där stämning har utfärdats. 
 
Promemorians förslag innebär att rätten skall kunna döma över ett 
uppenbart ogrundat käromål utan huvudförhandling oberoende av vad 
parterna anser om detta även i de fall där stämning har utfärdats på 
svaranden. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig 
särskilt om förslaget. Göteborgs tingsrätt och Konsumentverket 
tillstyrker förslaget, liksom Stockholms tingsrätt, som anser att det fyller 
ett viktigt om än inte särskilt ofta förekommande behov. Konsu- 
mentverket förutsätter att en sådan bestämmelse tillämpas restriktivt. 
Hovrätten för Övre Norrland och Kammarrätten i Göteborg avstyrker 
förslaget med hänvisning till de principiella invändningar som kan göras 
mot förslaget. Kammarrätten gör en annan bedömning än promemorians 
när det gäller de krav som Europakonventionen ställer. 
Skälen för regeringens bedömning: Om en stämningsansökan 
uppfyller de krav som rättegångsbalken ställer skall rätten utfärda 
stämning på svaranden att svara på käromålet. Om kärandens 
framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det är 
uppenbart att det är ogrundat, får rätten meddela dom i målet utan att 
stämning utfärdas (42 kap. 5 § första stycket andra meningen RB). Denna 
möjlighet att omedelbart ogilla ett käromål genom dom utan att först 
utfärda stämning på svaranden infördes år 1984 (prop. 1983/84:78). 
När bestämmelsen i 42 kap. 5 § första stycket andra meningen RB 
infördes var den avsedd att förse tingsrätterna med ett effektivare vapen 
mot parter som missbrukar domstolsprocessen. Det kan emellertid uppstå 
situationer där de nuvarande lagbestämmelserna inte är tillräckligt 
effektiva. Ett tänkbart fall är att tingsrätten vid granskningen av en 
stämningsansökan har förbisett att anspråket är uppenbart ogrundat. 
Stämning har kommit att utfärdas av misstag. Med gällande regler är det 
inte möjligt att reparera misstaget. Förberedelsen i målet måste i stället 
fullföljas. Ett annat exempel på en situation där bestämmelsen i 42 kap. 
5 § RB inte är tillräcklig är de fall där bristen i kärandens anspråk inte 
kan upptäckas förrän svaranden har påtalat den. 
De fall som nu avses är inte särskilt vanligt förekommande. En regel 
som gör det möjligt att döma över ett uppenbart ogrundat käromål utan 
huvudförhandling oberoende av parternas uppfattning skulle dock kunna 
innebära att vissa mål kan handläggas på ett effektivare sätt än vad som 
är möjligt med dagens regler. I promemorian har därför föreslagits en 
sådan regel. 
Redan enligt nuvarande regler i rättegångsbalken kan sådana mål som 
avses här avgöras på handlingarna. Förutsättningen för detta är emellertid 
att ingen av parterna begär muntlig förhandling (42 kap. 18 § första 
stycket 5 RB). I den här typen av mål påkallar käranden inte sällan 
muntlig förhandling. Domstolen har då inget annat val än att kalla 
parterna till en muntlig förberedelse, men kan enligt 42 kap. 20 § andra 
stycket RB avgöra målet omedelbart efter huvudförhandling i förenklad 
form. Om saken är uppenbar krävs inte parternas samtycke för en sådan 
handläggning. 
Även om det sistnämnda förfarandet kan tyckas vara relativt enkelt är 
det fråga om en situation där muntligheten inte tjänar något egentligt 
syfte utan endast blir en kostnadskrävande formalitet för både svaranden 
och domstolen. 
En reglering av den typ som föreslås i promemorian var aktuell i ovan 
nämnda lagstiftningsärende från år 1984. I en remiss till Lagrådet 
föreslogs att en sådan dom som avses i (nuvarande) 42 kap. 5 § första 
stycket RB får meddelas under förberedelsen. Lagrådet framförde viss 
kritik mot förslaget och menade för det första att det praktiska värdet av 
den föreslagna regleringen syntes vara ringa eftersom den skulle komma 
att få betydelse endast i ett mycket begränsat antal fall av undantags- 
karaktär. Lagrådet menade dessutom att bestämmelserna skulle bli 
tillämpliga på mål som handläggningsmässigt befann sig i ett slags 
mellanskede, vilket ingav vissa betänkligheter av främst principiell natur 
(prop. 1983/84:78 s. 94). 
I lagrådsremissen gjordes bedömningen att det fanns skäl att ge 
domstolarna detta verktyg att handlägga mål effektivt och rationellt även 
om det praktiska värdet av en lagändring var begränsat till mycket få fall. 
Med den utformning bestämmelsen getts i promemorians förslag skulle 
man också komma till rätta med invändningen att målet befinner sig i ett 
mellanskede. Förslagets utformning innebär ju att målet avgörs sedan 
förberedelsen avslutats. 
Frågan är om principiella invändningar av annat slag är sådana att 
möjligheten inte bör ges. Utgångspunkten måste därvid enligt regering- 
ens mening vara att en bestämmelse som den föreslagna   liksom den i 
42 kap. 5 § RB   måste ges ett mycket restriktivt tillämpningsområde när 
det gäller bedömningen av uppenbarhetsrekvisitet och av om laga skäl 
för käromålet saknas. Den utökning av tillämpningsområdet som kan 
vara aktuell är begränsad till att ge domstolen möjlighet att rätta till ett 
misstag vid beslutet att utfärda stämning och en möjlighet att enkelt 
avgöra ett mål när det först sedan stämning har utfärdats visar sig att 
talan är uppenbart ogrundad. I lagrådsremissen gjordes bedömningen att 
det är rimligt att ge domstolen dessa möjligheter. 
Lagrådet har emellertid av principiella skäl allvarligt ifrågasatt om 
tiden är mogen att införa några nya bestämmelser om måls avgörande 
utan huvudförhandling efter den långsamma anpassning som svensk rätt 
har undergått till Europakonventionens krav på rättvis rättegång. 
Lagrådet har i den här delen anfört följande: 
 
I 42 kap. 5 § och 47 kap. 5 § ges möjligheter att av samma skäl som 
anges i de föreslagna bestämmelserna meddela dom i målet utan att 
stämning utfärdas. Det synes direkt olämpligt att rätten i ett senare 
skede omprövar förutsättningarna för sitt eget beslut att utfärda 
stämning och så att säga ångrar sig. Svarandens invändningar lär 
knappast kunna föranleda att kärandens framställning finnes inte 
innefatta laga skäl för käromålet. Återstår möjligheten att svarandens 
invändningar kommer käromålet att framstå som uppenbart ogrundat. 
Det är emellertid svårt att tänka sig några praktiska exempel på detta; 
däremot kanske svaranden påvisar att kärandens talan skall avvisas på 
grund av res judicata eller liknande. 
Under alla förhållanden måste domstolen beakta kravet på rättvis 
rättegång i artikel 6.1 i Europakonventionen. Detta krav får i det 
enskilda fallet anses ha företräde framför  bestämmelser i rättegångs- 
balken som skulle leda till motsatt resultat. För övrigt hindrar 2 kap. 
23 § regeringsformen lagstiftning som strider mot Europakonven- 
tionen. 
Lagrådet vill inte förneka att enstaka fall kan tänkas förekomma där 
de föreslagna bestämmelserna kan bli tillämpliga utan att det strider 
mot Europakonventionen. Lagrådet vill emellertid av principiella skäl 
allvarligt ifrågasätta om tiden är mogen att införa några nya 
bestämmelser om måls avgörande utan muntlig förhandling efter den 
långsamma anpassning som svensk rätt undergått till Europakonven- 
tionens krav på rättvis rättegång. Vinsten för rättsväsendets effektivitet 
synes ringa och risken för att en sådan lagstiftning skapar felaktiga 
föreställningar hos domstolarna kan inte uteslutas. 
 
Regeringen delar givetvis uppfattningen att reglerna i Europa- 
konventionen måste beaktas vid en tillämpning av den i lagrådsremissen 
föreslagna bestämmelsen. Artikel 6.1 i Europakonventionen behandlar 
rätten till en rättvis rättegång, vilken innefattar en rätt till tillgång till 
domstol (access to court) och i allmänhet en rätt till muntlig förhandling 
om någon av parterna begär det. Bestämmelsen i 42 kap. 5 § RB och dess 
förhållande till artikel 6.1 har nyligen behandlats av Högsta domstolen i 
rättsfallet NJA 1998 s. 278. Enligt Europadomstolens praxis är artikel 6.1 
underkastad en begränsning såtillvida att den enbart gäller om det är 
fråga om en tvist som är reell och seriös. I litteraturen har ett uppenbart 
ogrundat rättsligt anspråk ansetts inte utgöra en verklig tvist. Artikel 6.1 
skulle därmed inte vara tillämplig (Danelius, Mänskliga rättigheter i 
europeisk praxis, s. 125 f., 140 f. och 164 f.). Högsta domstolen anger 
dock i det nyssnämnda rättsfallet att begränsningen måste tolkas 
restriktivt och att det finns en klar presumtion för att tvister om civila 
rättigheter är reella och seriösa. 
I lagrådsremissen gjordes bedömningen att det också med beaktande 
av Europakonventionens regler och Europadomstolens praxis fanns ett 
utrymme för att döma ett mål som anses uppenbart ogrundat på 
handlingarna och att promemorians förslag därför borde genomföras. I 
likhet med Lagrådet anser emellertid regeringen att vinsterna för 
rättsväsendets effektivitet inte är stora och att risken för att en sådan 
lagstiftning skapar felaktiga föreställningar hos domstolarna inte kan 
uteslutas. Förslaget bör därför inte genomföras nu. 
11.3 Bristfälliga stämningsansökningar/ käromål 
Regeringens bedömning: Det är inte lämpligt att mjuka upp de 
nuvarande rekvisiten för avvisning av ofullständiga stämnings- 
ansökningar i tvistemål och i mål om enskilt åtal. Inte heller finns det 
skäl att lagreglera frågan om avvisning av ofullständiga käromål. 
 
Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat pro- 
memorians bedömning utan erinran. Stockholms tingsrätt har anfört att 
en uppmjukning av rekvisiten för avvisning av ofullständiga stämnings- 
ansökningar skulle fylla ett behov för tingsrätten, men att promemorians 
argumentation mot en skärpning är övertygande. 
Göteborgs tingsrätt delar inte promemorians bedömning. Den nu- 
varande ordningen fungerar enligt tingsrättens mening inte tillfreds- 
ställande. Domstolarna bör ges möjlighet att koncentrera sig på den 
centrala uppgiften att lösa tvister. I vart fall för de mål som inte är 
småmål bör kravet för att kunna avvisa en stämningsansökan sänkas. 
Göteborgs tingsrätt anser vidare att kärandens talan i många mål som har 
inletts med en ansökan om betalningsföreläggande uppvisar stora brister 
och att en ökad avvisningsmöjlighet skulle vara till gagn för en effektiv 
process. 
Skälen för regeringens bedömning: I 42 kap. 2 § RB anges vad en 
stämningsansökan skall innehålla. Om ansökningen inte uppfyller dessa 
krav eller om den i övrigt är ofullständig, skall domstolen förelägga 
käranden att avhjälpa bristen (42 kap. 3 § RB). Om käranden inte följer 
föreläggandet, skall stämningsansökan avvisas, om den inte utan 
väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång (42 kap. 4 § 
första stycket RB). Ansökningen skall också avvisas om det är uppenbart 
att målet på grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning (4 § 
andra stycket). Det har i praxis ansetts möjligt att avvisa ett käromål 
enligt grunderna för lagrummet efter det att stämning har utfärdats (NJA 
1977 s. 827). För mål om enskilt åtal finns motsvarande regler i 47 kap. 
2  4 §§ RB. 
Vad en stämningsansökan skall innehålla i vissa formella hänseenden 
framför allt uppgifter som behövs för delgivningar i målet   framgår av 
33 kap. 1 § RB. Om sådana uppgifter saknas, och bristen inte är av ringa 
betydelse för frågan om delgivning, kan föreläggande om komplettering 
ske med stöd av 10 och 12 §§ i samma kapitel. Enligt dessa regler kan i 
ett dispositivt tvistemål en underlåtenhet att följa ett föreläggande leda 
till att stämningsansökan avvisas, om det inte är oskäligt. När det gäller 
indispositiva tvistemål och brottmål kan avvisning inte ske, men under- 
låtenheten att fullgöra uppgiftsskyldigheten kan i stället föranleda ett 
vitesföreläggande. 
Bestämmelsen i 42 kap. 4 § första stycket RB fick ett nytt innehåll år 
1984 (prop. 1983/84:78). Syftet med lagändringen var att åstadkomma en 
skärpning av domstolarnas praxis när det gäller kraven på stämnings- 
ansökningarnas fullständighet (prop. s. 74). I samband med 1987 års 
ändringar i RB (prop. 1986/87:89) skärptes också kraven på innehållet i 
en stämningsansökan beträffande redogörelsen för åberopade 
omständigheter (se 42 kap. 2 § första stycket 2 RB). 
Tankar på att öka möjligheterna till avvisning av  misskötta  käromål 
har aktualiserats från domstolshåll. Med ett misskött käromål förstås här 
att käranden inte har kunnat förmås att presentera ett material som ger ett 
tillfredsställande underlag för domstolens prövning, i vissa fall trots 
omfattande arbetsinsatser från domstolens sida. 
En första fråga man ställer sig är om det skulle kunna ställas högre 
krav på innehållet i en stämningsansökan. Som nyss har nämnts skärptes 
kraven när det gäller redogörelsen för åberopade omständigheter år 1987. 
I promemorian görs bedömningen att det inte är en framkomlig väg för 
att skapa bättre förutsättningar för en effektiv rättegång att gå längre än 
vad som nu anges i 42 kap. 2 § RB. De krav på innehållet i en 
stämningsansökan som anges i paragrafen är tillräckliga för att ge det 
underlag för rättegången domstolen behöver. 
En annan fråga är om det går att skärpa bestämmelsen i 42 kap. 4 § 
första stycket RB. I dag är möjligheten att avvisa ofullständiga 
ansökningar inskränkt till sådana fall då bristerna är av mer väsentlig art. 
Den skärpning som ligger närmast till hands är att ta bort väsentlig- 
hetskravet. För avvisning skall det i så fall räcka med att stämnings- 
ansökningen är så ofullständig att den inte utan olägenhet kan läggas till 
grund för en rättegång. Det är en sådan ordning Göteborgs tingsrätt 
efterlyser, i vart fall för de mål som inte är småmål. 
Här måste emellertid kärandenas intressen anses väga tungt. Det är en 
svår konst att skriva en stämningsansökan och på ett klart och redigt sätt 
få med de omständigheter som åberopas. Erfarenheten visar att nästan 
alla stämningsansökningar i dispositiva tvistemål innehåller någon 
felaktighet. Detta föranleder givetvis olägenheter för domstolen och för 
motparten. Men det är självklart att alla dessa stämningsansökningar inte 
kan avvisas. Här ställs i stället höga   och berättigade   krav på domstol- 
ens processledning. Samma argument gör sig gällande beträffande 
kärandens talan i mål som har inletts genom en ansökan om betalnings- 
föreläggande. 
I likhet med den bedömning som görs i promemorian anser regeringen 
att det inte finns tillräckliga skäl att öka domstolens möjligheter enligt 
42 kap. 4 § RB att avvisa ofullständiga stämningsansökningar. Men det 
bör framhållas att de möjligheter som lagen ger bör utnyttjas fullt ut 
inte minst av hänsyn till svaranden. 
11.4 Innehållet i en ansökan om återvinning 
Regeringens bedömning: Det finns inget behov av att ändra reglerna om 
vad en ansökan om återvinning skall ha för innehåll eller om möjlig- 
heterna att sanktionera brister i ansökningen. 
 
Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat promemori- 
ans bedömning utan erinran. Göteborgs tingsrätt delar dock inte 
promemorians bedömning. Tingsrätten anser att det bör krävas att en 
ansökan om återvinning når upp till kraven på ett svaromål enligt 44 kap. 
7 a § RB för att tas upp till behandling och att parterna vid hand- 
läggningen hos kronofogdemyndigheten bör ges utförliga anvisningar om 
vilka krav som ställs. 
Skälen för regeringens bedömning: En ansökan om återvinning av 
en tredskodom skall göras skriftligen. För det fall tredskodom har getts 
under förberedelsen, bör skriften innehålla allt från sökandens sida som 
erfordras för förberedelsens fullföljande (44 kap. 9 § andra stycket RB). 
När det gäller återvinning av ett utslag i mål om betalningsföreläggande 
eller vanlig handräckning gäller att inga andra krav på ansökan om 
återvinning än att den skall vara skriftlig (53 § lagen [1990:746] om 
betalningsföreläggande och handräckning). 
Det har från domstolshåll framförts önskemål om att sökanden skall 
åläggas att i en ansökan om återvinning alltid skall ange sin inställning i 
målet och skälen härför. 
I de återvinningshänvisningar som domstolarna använder uppmanas 
svaranden att ange sin ståndpunkt i enlighet med vad lagen föreskriver. 
Även i kronofogdemyndigheternas utslag finns en uppmaning för den 
som söker återvinning att ange varför han gör det, vad han vill ha för 
ändring och vilka bevis han åberopar. Varken när det gäller 
tredskodomar eller utslag finns emellertid någon direkt sanktion mot dem 
som inte följer dessa anvisningar. 
Rättegångsutredningen lämnade i sitt första delbetänkande (SOU 
1982:26 s. 550) ett förslag som innebar att svaranden skulle tvingas att 
prestera relevanta skäl för ett bestridande av käromålet för att få en 
återvinningsansökan upptagen. Om käranden inte gjorde detta skulle 
ansökan avvisas. I lagstiftningsarbetet (prop. 1986/87:89 s. 230) uttalade 
departementschefen att en sådan ordning skulle medföra en del praktiska 
komplikationer. Genom möjligheten att efter återvinningen på nytt 
förelägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd av 
tredskodom   som i så fall inte blir återvinningsbar   ansåg han att 
domstolen har ett påtryckningsmedel mot svaranden som i praktiken är 
lika effektivt som möjligheten att avvisa återvinningsansökningen vid 
brist på relevanta skäl. Regeringen ansluter sig till den bedömningen. 
Det kan i klarhetens intresse tilläggas att strängare krav naturligtvis 
ställs på återvinningssökanden när det gäller att få till stånd ett beslut om 
inhibition än när det gäller själva återvinningen. 
12 Småmål 
I början av 1970-talet tillskapades ett särskilt domstolsförfarande för 
lösande av tvister om mindre värden då den numera upphävda lagen 
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) 
infördes. Bestämmelserna om småmål finns numera i rättegångsbalken. 
Ett mål är, med vissa undantag, ett s.k. småmål om värdet av vad som 
yrkas uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt lagen 
(1962:381) om allmän försäkring. Hälften av prisbasbeloppet för år 1999 
är 18 200 kr. En av grundtankarna bakom särreglerna för småmål är att 
underlätta för enskilda att föra fram sina anspråk vid domstol. Det mest 
framträdande medlet för att uppnå det syftet är att se till att kostnaderna 
för förfarandet hölls nere. Ett annat viktigt moment är att se till att den 
enskilde har möjlighet att förutse hur höga rättegångskostnaderna kan 
komma att bli. Kostnaderna hålls framförallt nere genom att behovet av 
ombudsmedverkan är litet. Domstolen har normalt en mera aktiv 
processledning i småmålen. 
Vid processreformen år 1987 upphävdes den särskilda småmålslagen. 
Småmålen ansågs kunna handläggas enligt det reformerade och mer 
flexibla förfarande som infördes för tvistemålsprocessen i allmänhet. 
Vissa särregler behölls dock. Rätten består i småmål alltid av en domare, 
prövningstillstånd krävs vid överklagande till hovrätten och särskilda 
bestämmelser för rätten till ersättning för rättegångskostnader gäller. 
Vidare finns en särskild forumbestämmelse för konsumentmål som rör 
mindre värden. 
Med rättegångskostnader avses bl.a. parternas kostnader för ombud, 
sakkunniga och vittnen. Huvudregeln i rättegångsbalken är att den 
vinnande parten får dessa kostnader ersatta av den förlorande. För 
småmålen gäller dock att endast vissa i lagen uppräknade kostnadsslag 
utgör ersättningsgilla rättegångskostnader. Det viktigaste undantaget från 
huvudregeln är att kostnaden för advokat eller annat biträde   den 
regelmässigt största kostnaden i en rättegång   i princip inte är ersätt- 
ningsgill i småmål. 
Den särskilda kostnadsregeln knyter an till den bestämmelse i 
rättshjälpslagen (1996:1619), som innebär att rättshjälp i form av advokat 
eller annat biträde inte annat än undantagsvis får beviljas i småmål. 
12.1 Förfarandereglerna i småmål 
Regeringens bedömning: Förfarandereglerna för småmål bör inte 
ändras. 
 
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har lämnat promemorians bedömning utan 
erinran. 
Skälen för regeringens bedömning: I 1974 års småmålslag fanns en 
särskild rättegångsordning för målen om mindre värden som bl.a. innebar 
att förfarandet saknade uppdelningen i förberedelse och huvudför- 
handling, som ju är skiljelinjen mellan domstolens uppgift i rättegången 
att utreda vad parterna tvistar om och dess uppgift att presentera målet 
för domstolens avgörande. När småmålslagen infördes fanns ett behov av 
att skapa en mindre formell och mer flexibel ordning än den som då 
gällde för ordinära tvistemål. När småmålslagen arbetades in i 
rättegångsbalken var ambitionen att skapa gemensamma förfaranderegler 
för alla dispositiva tvistemål. Departementschefen slog fast (prop. 
1986/87:89 s. 75) att det inte fanns anledning att i fortsättningen ha två 
skilda regelsystem beroende på tvisteföremålets värde, utan att hela 
tvistemålsprocessen i tingsrätt borde bli föremål för en gemensam 
reglering inom ramen för rättegångsbalken. Reglerna för förfarandet i 
tvistemål gjordes genom reformen mer flexibla med erfarenheterna från 
just småmålsregleringen som utgångspunkt. 
I promemorian diskuteras möjligheterna att återigen ändra och 
ytterligare förenkla förfarandereglerna för småmål. Tre frågor har 
behandlats. 
För det första har man i promemorian övervägt en utökning av 
möjligheterna att avgöra småmål genom en enbart skriftlig handläggning. 
Regler om avgörande av mål utan huvudförhandling finns i 42 kap. 18 § 
första stycket 5 RB. De innebär bland annat att ett mål där det inte finns 
någon muntlig bevisning kan avgöras efter enbart skriftlig handläggning 
under förutsättning att ingen av parterna begär förhandling. Att utvidga 
rättens möjligheter att avgöra ett  seriöst  mål utan förhandling utöver 
vad som följer av denna bestämmelse anses i promemorian vara i 
praktiken otänkbart med hänsyn särskilt till förpliktelserna enligt Europa- 
konventionen. Regeringen har samma uppfattning. 
För det andra har övervägts om den s.k. omedelbarhetsprincipen bör 
kunna frångås i de fall en huvudförhandling hålls och rätten ges 
möjlighet att grunda sitt avgörande inte bara på vad som kommer fram 
vid förhandlingen utan även på vad som finns i handlingarna. Något 
sådant förslag lämnas dock inte i promemorian. Regeringen anser att 
möjligheterna att göra ändringar på denna punkt är värda att undersökas 
för samtliga mål. En nyligen tillsatt utredning om processen i allmän 
domstol (dir. 1999:62) har fått i uppdrag bl.a. att undersöka om 
muntligheten vid avgörande av mål kan begränsas på ett eller annat sätt 
och avgörandet alltså kunna grundas även på annat än vad som har 
förekommit vid en huvudförhandling. 
För det tredje har i promemorian övervägts om rätten vid ett 
sammanträde för muntlig förberedelse skall   utöver de möjligheter som 
finns i dag när saken är uppenbar   kunna gå över till huvudförhandling 
och avgöra målet trots att någon av parterna motsätter sig det. Enligt 
regeringens mening finns det emellertid goda skäl för att en part som är 
kallad till ett förberedande sammanträde skall kunna få till stånd 
betänketid innan han eller hon överlämnar målet till slutlig prövning. Det 
är dessutom ofta möjligt att undvika risken för två förhandlingar i ett 
bagatellartat mål genom att förbereda målet genom skriftväxling och 
sedan kalla till huvudförhandling utan att gå omvägen över en muntlig 
förberedelse. 
12.2 Ansvaret för rättegångskostnader i småmål 
Huvudregeln om hur rättegångskostnaderna skall fördelas mellan 
parterna i tvistemål finns i 18 kap. 1 § RB. Enligt denna bestämmelse 
skall den förlorande parten ersätta den vinnande hans rättegångs- 
kostnader. När det gäller de dispositiva tvistemålen kan i huvudsak 
undantag endast göras i fall av onödigt processande eller försumlig 
processföring (18 kap. 3 § och 6 § RB). 
Ersättning för rättegångskostnad skall enligt 18 kap. 8 § RB fullt 
motsvara kostnader för rättegångens förberedande och talans utförande 
vilket inkluderar arvode till ombud eller biträde. En förutsättning för rätt 
till ersättning är dock att kostnaden har varit skäligen påkallad för att ta 
tillvara partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och 
tidsspillan i anledning av rättegången. 
Bestämmelsen i 18 kap 8 § regel gäller inte småmålen. För småmålen 
gäller i stället en särskild bestämmelse; 18 kap. 8 a § RB, som innebär att 
ersättningen är begränsad till vissa kostnadsslag och i vissa fall till 
schablonbestämda belopp. Även här gäller att förutsättningen att 
kostnaden har varit skäligen påkallad. 
Ersättningsgilla poster är 
  kostnader för rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för 
varje instans och med ett belopp som högst motsvarar den ersättning som 
betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Ersättningen 
för en timmes rådgivning är för år 1999 1053 kr, 
  ansökningsavgift (för närvarande 450 kr enligt förordningen 
[1987:452] om avgifter vid de allmänna domstolarna), 
  resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med 
sammanträde eller, om personlig inställelse inte har föreskrivits, resa och 
uppehälle för ombud. Ersättning betalas enligt vissa schabloner som 
finns i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till 
vittnen m.m. (se 1 § förordningen [1987:965] om ersättning för 
rättegångskostnader m.m. i mål där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken 
tillämpas), 
  vittnesbevisning, samt 
  översättning av handling. 
Om målet har inletts genom en ansökan om betalningsföreläggande 
eller vanlig handräckning och handläggs som tvistemål efter 
överlämnande till tingsrätten eller efter att målet tagits upp efter ansökan 
om återvinning, betalas ersättning för kostnader i det tidigare förfarandet 
enligt de regler som gäller för det förfarandet (18 kap. 8 a § femte stycket 
RB). Vad som kan ersättas inom ramen för det summariska förfarandet är 
normalt ansökningsavgiften, (för närvarande 300 kr enligt förordningen 
[1992:1094] om avgifter vid kronofogdemyndigheterna), kostnader för 
eget arbete samt ombudsarvode (högst 315 kr i mål om betalnings- 
föreläggande och högst 345 kr i mål om handräckning, såvitt avser 
sökanden, och med 345 kr, såvitt avser svaranden, i mål om särskild 
handräckning enligt förordningen [1991:1340] om ersättning för 
kostnader i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning hos 
kronofogdemyndighet). Ersättning betalas också för kostnader för 
registreringsbevis, för delgivning, för översättning av inlagor eller andra 
handlingar samt för viss kopiering. 
Bestämmelsen i femte stycket får betydelse även i det fallet att ett 
tvistemål angående ett mindre värde med stöd av reglerna i 22 kap. RB 
inledningsvis handlagts inom ramen för en brottmålsrättegång men 
därefter avskilts för att handläggas som tvistemål. 
I vissa fall kan ersättning också betalas för en rättegångsskrift eller för 
inställelse till en förhandling med skäligt belopp. Ersättning betalas med 
300 kr (förordningen [1987:965] om ersättning för rättegångskostnader 
m.m. i mål där 1 kap. 3 d § RB tillämpas), om inte särskilda skäl 
föranleder en annan bedömning. Denna regel gäller emellertid endast i de 
fall ett mål inletts genom ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig 
handräckning och därefter överlämnats till tingsrätt, som avgör målet 
genom tredskodom. 
Ränta på utdömd ersättning för rättegångskostnader kan inte dömas ut, 
vilket är en avvikelse från regeln för ordinära tvistemål i 18 kap. 8 § RB 
(se NJA 1981 s. 1006). 
Den särskilda kostnadsregeln i 18 kap. 8 a § RB sammanhänger som 
tidigare sagts med regleringen i rättshjälpslagen (1996:1619). Enligt 11 § 
4 får rättshjälp i småmål endast beviljas om det finns särskilda skäl. Om 
den rättssökande har behov av bistånd för bevisning eller för resa i 
samband med en förhandling kan sådant bistånd lämnas enligt 
bestämmelserna i 11 kap. 6 § och 36 kap. 24 § RB. 
12.2.1 Räckvidden av kostnadsansvaret i småmål 
Regeringens bedömning: Den grundläggande regleringen av kostnads- 
ansvaret i småmål bör inte ändras. 
 
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat 
promemorians bedömning utan erinran. Södertälje tingsrätt och Sveriges 
advokatsamfund anser dock att kostnadsreglerna för småmål inte bör 
gälla i mål mellan näringsidkare. 
Skälen för regeringens bedömning: Regeln om det begränsade 
kostnadsansvaret i småmål har återkommande utsatts för kritik. Det görs 
gällande att kostnadsregeln erbjuder möjligheter till missbruk genom att 
en betalningsovillig gäldenär kan utnyttja rättegångsförfarandet för att få 
betalningsanstånd utan att löpa någon risk att få betala mer än begränsade 
kostnader. Detta anses förekomma framförallt i mål om mindre värden 
näringsidkare emellan. 
Rättegångsutredningen redovisade i sitt första betänkande en utvärde- 
ring av den då gällande småmålslagen och den särskilda kostnadsregeln 
för småmålen (SOU 1982:26). I betänkandet föreslogs att kostnader för 
ombudsarvoden skulle vara ersättningsgilla även i småmål men att en 
särskild regel om kvittning av kostnaderna i konsumentmål skulle 
införas. Förslaget kritiserades av många remissinstanser. I det påföljande 
lagstiftningsärendet framhölls bl.a. att en regel som den föreslagna skulle 
få en alltför processavhållande effekt och att den skulle innebära en 
bristande förutsebarhet för parterna och tillämpningssvårigheter för 
domstolarna (prop. 1986/87:89 s. 71 f.). 
Småmålslagens kostnadsregel med principen att ersättning till den 
vinnande parten för ombudsarvode och egen tidsspillan inte skall utgå 
kom därmed i allt väsentligt att behållas och införas som en ny paragraf, 
18 kap. 8 a §, i RB (SFS 1987:747). En viss uppmjukning av principen 
skedde dock genom att det sista stycket i paragrafen lades till i syfte att 
stävja det missbruk av regeln som ändå konstaterats (prop. 1986/87:89 s. 
120 f. och 162). Den nya bestämmelsen innebar att viss ytterligare 
ersättning betalas i de fall ett mål har inletts genom ansökan om 
betalningsföreläggande eller handräckning och därefter överlämnats till 
tingsrätt, som avgör målet genom tredskodom. 
Avvägningar mellan intresset av att domstolsförfarandet skall vara 
lättillgängligt för vanliga människor och kravet att systemet inte får ge 
alltför stora möjligheter till missbruk är oftast svåra att göra. Det är 
självklart att förfarandet kan missbrukas när en part inte kan få ens helt 
nödvändiga kostnader ersatta av motparten. Ett generellt avskaffande av 
kostnadsbegränsningarna skulle dock leda till klara försämringar för den 
enskilde och   i negativ bemärkelse   ha en alltför processavhållande 
effekt. Av de skäl som fördes fram i 1987 års lagstiftningsärende bör det 
förslag Rättegångsutredningen lämnade inte heller nu genomföras. När 
det gäller tankarna på att låta småmål mellan näringsidkare omfattas av 
de kostnadsregler som gäller för övriga tvistemål delar regeringen pro- 
memorians bedömning att en sådan åtgärd skulle vara ett alltför trubbigt 
instrument för att kunna skilja ut de tvister där den särskilda kost- 
nadsregeln kan göra skada. Bland tvisterna mellan näringsidkare finns 
tvister där svaranden inte processar enbart för att förhala indrivning av 
klara fordringar. I ett inte ringa antal av målen är det fråga om en verklig 
tvist mellan parterna. För dessa mål väger visserligen skälen för en 
begränsning av kostnadsriskerna inte lika tungt som för de mål som rör 
privatpersoner. Även de som bedriver en mindre omfattande närings- 
verksamhet kan antas ha större möjligheter än privatpersoner att bära 
rättegångskostnader och att försäkra sig mot sådana. Riskerna med en 
process kan dock innebära att särskilt sådana näringsidkare i stor 
utsträckning avstår från att hävda sin rätt i tvister om mindre värden, om 
kostnadsansvaret är obegränsat. Regeringen är därför inte beredd att utan 
ytterligare analyser gå fram med ett förslag som ändrar reglerna om 
kostnadsansvar i småmål för näringsidkare. 
12.2.2 Ersättningsgilla kostnader vid försumlig processföring 
Regeringens förslag: En part i ett småmål som har förorsakat motparten 
kostnader genom försumlig processföring skall ersätta dessa kostnader 
utan begränsning. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med den 
skillnaden att det obegränsade kostnadsansvaret enligt promemorians 
förslag endast avser kostnader för arvode till ombud eller biträde. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat promemo- 
rians förslag utan erinran. Stockholms tingsrätt anser att det inte är 
lämpligt att begränsa det fulla kostnadsansvaret till kostnader för ombud 
och biträde. En sådan ordning skulle ge fördelar till den som anlitar ett 
ombud och motverkar ambitionen att parterna inte skall ha ombud i 
småmål. 
Lunds tingsrätt avstyrker förslaget med hänvisning till att parterna 
normalt inte har ombud och att vissa övertramp i processföringen måste 
accepteras. Tingsrätten pekar också på att förslaget innebär bristande 
förutsebarhet. Konsumentverket avstyrker förslaget då det måste finnas 
utrymme för brister i processföringen i konsumentmål. 
Skälen för regeringens förslag: Det finns ett behov av vissa 
förbättringar av kostnadsreglerna i småmål för att försvåra för parter som 
ägnar sig åt illojal processföring. 
I rättegångsbalken finns ett par bestämmelser som innebär att en part 
kan drabbas av ett ansvar för rättegångskostnader p.g.a. försumlig 
processföring. I 18 kap. 3 § RB anges att en vinnande part kan åläggas att 
stå för sina och/eller motpartens kostnader om han eller hon har inlett en 
rättegång utan att motparten gett anledning till det eller om han eller hon 
genom försummelse har föranlett en onödig rättegång. Enligt 18 kap. 6 § 
RB gäller att en part som genom vårdslöshet eller försummelse har 
föranlett uppskov i målet eller på annat sätt har vållat kostnader för 
motparten är skyldig att ersätta den kostnaden. 
Stötande resultat kan uppstå när en part gör sig skyldig till illojal eller 
försumlig processföring i småmål. I praxis har nämligen den särskilda 
kostnadsregeln i 18 kap. 8 a § RB ansetts tillämplig när en part genom 
försumlighet orsakat motpartens höga ombudskostnader. En försumlig 
part kan alltså i småmål inte åläggas att ersätta motpartens ombuds- 
kostnader till den del de överstiger arvode motsvarande rådgivningsavgift 
enligt rättshjälpslagen (se rättsfallet RH 1995:44). 
För att kunna stävja illojala och försumliga förfaranden av parter bör 
enligt den bedömning som görs i promemorian, reglerna om kostnads- 
ansvaret för försumlig processföring få tillämpning även i småmåls- 
förfarandet. Det bör inte vara möjligt för en part att medvetet kunna 
orsaka motparten dryga kostnader som denne inte har någon möjlighet att 
få ersatta. Det föreslås därför att det i 18 kap. 8 a § RB läggs till ett nytt 
stycke av innebörd att ersättning för rättegångskostnad, utöver vad som 
gäller enligt andra stycket 1, får avse kostnad för arvode till ombud eller 
biträde om en part har handlat så att 18 kap. 3 § eller 6 § är tillämplig. 
Några remissinstanser är negativa till förslaget och har framhållit 
småmålens särskilda funktion att tillhandahålla en snabb och enkel 
mekanism för tvistlösning där parterna skall kunna föra processen utan 
ombud. Detta förutsätter att det finns ett visst utrymme för brister i 
processföringen. Regeringen delar detta synsätt men anser att detta är väl 
förenligt med en ordning där en part riskerar att få stå för kostnader som 
han eller hon orsakar genom att vara försumlig i sin processföring. Man 
bör ha i åtanke att bestämmelser om försumlig processföring sällan 
kommer till användning. Varje vårdslöshet leder ju inte till att bestäm- 
melserna tillämpas. Det är också naturligt att inte ställa samma krav på 
processföringen när parten har anlitat ett juridiskt ombud som när parten 
för sin talan utan ombud eller biträde. 
Invändningen att en ändring i enlighet med promemorians förslag 
innebär en lägre grad av förutsebarhet för parterna än nuvarande ordning 
är i och för sig riktig. Enligt regeringens mening finns det dock inte 
något skäl att ge en part som bedriver en vårdslös processföring skyddet 
av att kunna förutse exakt vilket kostnadsansvar han eller hon kan 
drabbas av. 
Såsom Stockholms tingsrätt har påtalat bör det fulla kostnadsansvaret i 
dessa fall gälla samtliga ersättningsgilla poster enligt 18 kap. 8 § RB och 
inte enbart kostnader för arvode till ombud och biträden. 
12.2.3 Ersättning för en rättegångsskrift eller inställelse 
Regeringens förslag: Ersättningen för en rättegångsskrift eller en 
inställelse höjs från 300 kr till kostnaden för en halvtimmes rådgivning 
enligt rättshjälpslagen (f.n. ca 500 kr). 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser 
höjningen av ersättningen för en rättegångsskrift eller en inställelse. 
Därutöver har i promemorian föreslagits att kärandens möjlighet att få 
ersättning för en rättegångsskrift eller en inställelse när målet avgörs 
genom tredskodom mot svaranden skall utvidgas och avse även mål som 
har inletts genom en stämningsansökan. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat promemo- 
rians förslag utan erinran. Svea hovrätt menar dock att en utökning av 
tillämpningsområdet för bestämmelsen om ersättning för inställelse eller 
för en rättegångsskrift skulle innebära ökade skillnader mellan mål som 
inleds genom stämningsansökan och mål som inleds genom en ansökan 
om betalningsföreläggande eller handräckning. Linköpings tingsrätt 
föreslår att regeln utökas till att omfatta även mål som avgörs efter en 
prövning av målet i sak. Tingsrätten pekar vidare på en inkonsekvens 
som bör rättas till i samband med nu föreslagna ändringar. I ett mål som 
inleds genom en ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning 
betalas nämligen ersättning för registreringsbevis vilket dock inte görs i 
mål som inleds genom en stämningsansökan. 
Lunds tingsrätt avstyrker förslaget med hänvisning till att incitamentet 
för käranden att väcka talan genom ansökan om betalningsföreläggande 
försvinner. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer 
anser att ersättningen för en rättegångsskrift eller en inställelse till 
förhandling skall höjas och motsvara kostnaden för en timmes rådgivning 
enligt rättshjälpslagen (1996:1619). 
Skälen för regeringens förslag: I småmål kan som har angetts 
tidigare endast vissa poster ersättas som rättegångskostnader. I de fall ett 
småmål har inletts genom ett summariskt förfarande kan dock en 
vinnande part få ersättning med ytterligare 300 kr, om målet avgörs 
genom tredskodom mot svaranden (18 kap. 8 a § sista stycket RB). Sådan 
ytterligare ersättning utgår alltså endast i de fall målet har inletts genom 
ett summariskt förfarande och inte i de fall talan väckts genom ansökan 
om stämning. Bestämmelsen var avsedd att stävja det missbruk av det 
begränsade kostnadsansvaret som konstaterats och som bestod i 
grundlösa bestridanden (prop. 1986/87:89 s. 120 f. och 162). 
I promemorian föreslås   för att göra systemet enhetligt och 
konsekvent   att även mål som inleds genom ansökan om stämning bör 
omfattas av regeln om ytterligare ersättning. Regeringen anser emellertid 
att bestämmelsen i sin nuvarande utformning är både logisk och 
konsekvent. Den tar sikte på de fall där saken kan och bör avgöras genom 
det summariska förfarandet som käranden har anlitat, men där svaranden 
förhalar det slutliga avgörandet genom att bestrida ansökan eller genom 
att begära återvinning av kronofogdemyndighetens utslag och därefter 
inte går i svaromål vid handläggningen i tingsrätten. Såsom Lunds 
tingsrätt framhåller försvinner dessutom en del av incitamentet att anlita 
den summariska processen om man jämställer mål som inleds genom 
ansökan om stämning med dem som inleds genom det summariska 
förfarandet. Förslaget bör därför inte genomföras. 
Linköpings tingsrätt har pekat på att en sökande i ett mål om 
betalningsföreläggande eller handräckning har rätt till ersättning för 
registreringsbevis och att käranden i ett småmål inte har det. Tingsrätten 
menar att detta är en inkonsekvens som bör rättas till. Det finns 
emellertid inte tillräckligt beredningsunderlag för att ta ställning till den 
ändring tingsrätten efterlyser. Det finns dessutom ytterligare skillnader 
mellan småmål och den summariska processen när det gäller 
ersättningsgilla poster (se 3 § förordningen [1991:1340] om ersättning 
för kostnader i mål om betalningsföreläggande eller handräckning hos 
kronofogdemyndighet). Det gäller bl.a. kostnader för delgivning som kan 
uppgå till avsevärda belopp. 
I promemorian förslås vidare att ersättningsbeloppet bör knytas till 
rådgivningskostnaden i stället för en särskild förordning samt att dagens 
ersättningsnivå (300 kr) höjs till motsvarande högst en halvtimmes 
rådgivning (i dag ca 525 kr). En sådan ändring skulle innebära att 2 § 
förordningen (1987:965) om ersättning för rättegångskostnader m.m. i 
mål där 1 kap. 3 d § RB tillämpas kan upphävas. Förslaget i denna del 
bör genomföras och bestämmelsen i 18 kap. 8 a § sista stycket RB 
ändras. Det finns inte skäl att nu höja beloppet till en högre nivå. 
12.2.4 Vittnesersättning i småmål 
Regeringens bedömning: Regeln om vittnesersättning i småmål bör inte 
ändras. 
 
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt om promemorians 
bedömning i den här delen. 
Skälen för regeringens bedömning: De kostnader som uppstår för en 
part med anledning av ett förhör med ett vittne som parten har åberopat 
är en ersättningsgill rättegångskostnad också i småmål (18 kap. 8 a § 
första stycket 4 RB). Den enda begränsning som gäller är det krav som 
gäller i alla mål, nämligen att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad 
för att ta tillvara partens rätt (18 kap. 8 a § andra stycket RB). 
Småmålslagen innehöll vid sin tillkomst år 1974 en regel om att 
ersättningen till vittnen alltid skulle bestämmas efter de grunder som 
gäller om ersättning av allmänna medel till vittne. Det ansågs angeläget 
att det skapades garantier för att vittneskostnaden i småmål alltid hölls på 
en rimlig nivå (prop. 1973:87 s. 159). 
Denna begränsning i vittnesersättningen avskaffades i samband med 
att småmålslagen arbetades in i rättegångsbalken vid 1987 års reform. 
Numera är därför vittneskostnader i småmål ersättningsgilla på samma 
sätt som i andra tvistemål. Skälet till att begränsningen avskaffades 
angavs inte i lagstiftningsärendet. 
I promemorian diskuteras frågan om inte vittnesersättningen åter bör 
begränsas på sätt som före år 1988. Ett argument för en ändring är att 
kostnaden för vittnesbevisningen ibland kan uppgå till mycket höga 
belopp och t.o.m. i vissa fall överstiga tvisteföremålets värde, vilket inte 
anses rimligt. Det kan också anföras att regleringen leder till brister i 
förutsebarheten i fråga om rättegångskostnaderna och att mindre 
nogräknade gäldenärer kan använda regeln i  utpressningssyfte , dvs. 
med hot om att i processen åberopa flera vittnen bosatta på avlägsna 
orter. 
Det finns dock avgörande argument mot en ändring. Ett vittne som 
kallas till huvudförhandling i ett mål vid domstol bör inte komma i ett 
sämre ekonomiskt läge om det är fråga om ett småmål än om det är ett 
ordinärt tvistemål. Som ett generellt skydd för den förlorande parten 
verkar också regeln om att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad. 
Om domstolen finner att så inte varit fallet, kan den part som åberopat 
vittnet själv få stå för den kostnaden, även om han vinner målet. 
Regeringen gör mot denna bakgrund samma bedömning som har gjorts i 
promemorian och som delas av remissinstanserna, nämligen att regeln 
inte bör ändras. 
13 Utvidgad behörighet för s.k. jourdomstol 
Regeringens förslag: De s.k. jourdomstolarnas behörighet enligt 19 kap. 
12 § RB utvidgas till att omfatta all befattning med förundersökning och 
användande av tvångsmedel och alltså inte bara frågan om häktning. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget 
utan erinran. Göteborgs tingsrätt har tillstyrkt förslaget, liksom 
Stockholms tingsrätt som har anfört att en ändring är mycket angelägen. 
Åklagarmyndigheten i Stockholm anför att det ofta uppstår behov av 
beslut av jourdomstol i fråga om andra tvångsmedel än häktning, t.ex. 
hemlig teleavlyssning och i fråga om beslut om offentlig försvarare. 
Sveriges Domareförbund är å andra sidan tveksam till om jourdomstolen 
bör kunna besluta om hemliga tvångsmedel med hänsyn till de förslag 
som har lämnats av Buggningsutredningen om interimistiska beslut om 
tvångsmedel. Sådana beslut bör enligt förbundet enbart kunna beslutas av 
ordinarie domare. Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige betonar 
att det är viktigt att förordnande av målsägandebiträde kan beslutas av en 
jourdomstol. 
Stockholms tingsrätt anser att det i ett lämpligt sammanhang bör 
övervägas att ge jourdomstolen en möjlighet att i vissa fall kunna döma i 
mål vid en gemensam häktnings- och huvudförhandling. 
Skälen för regeringens förslag: I 19 kap. RB finns forumregler för 
brottmål. Behörig att handlägga ett brottmål och ta befattning med 
förundersökning och tvångsmedel är i allmänhet domstolen på gärnings- 
orten (1 § och 12 § första stycket). Om det finns särskilda skäl kan 
emellertid en fråga om häktning tas upp även av domstolen i en annan ort 
än som följer av bestämmelserna i 19 kap (19 kap. 12 § andra stycket). 
Det är med stöd av denna bestämmelse som en s.k. jourdomstol kan 
pröva frågor om häktning under helger. Bestämmelsen tillkom år 1987 
(prop. 1986/87:112, bet. 1987/88JuU7, rskr. 1987/88:30, SFS 1987:1211) 
som en följd av de förkortade tidsfristerna för handläggning av 
häktningsfrågor. Bestämmelsen är tillämplig i de fall en misstänkt grips 
på annan ort än utredningsorten och transport dit inte hinner ske med 
beaktande av tidsfristerna i 24 kap. RB och i de fall där tingsrätterna har 
beredskapstjänstgöring växelvis under veckoslut och helger (prop. 
1986/87:112 s. 41 och 69). I behörigheten för jourdomstolarna att pröva 
frågor om häktning ingår enligt propositionen (s. 69) behörighet att fatta 
beslut om mindre ingripande tvångsmedel, t.ex. reseförbud, och beslut 
som är nödvändiga för prövning av häktningsfrågan, t.ex. förordnande av 
offentlig försvarare. Vidare har domstolen rätt att bl.a. bestämma tid för 
åtals väckande och att meddela beslut om personutredning. 
Det är oklart om och i vilken utsträckning 19 kap. 12 § andra stycket 
RB kan tillämpas analogt och en jourdomstol kan pröva andra frågor än 
de nu nämnda. 
Att en jourdomstol bara får ta befattning med frågor som rör själva 
häktningsförfarandet kan leda till otillfredsställande resultat. Ett praktiskt 
exempel är en misstänkt som skall förhöras under ett veckoslut och är i 
behov av en offentlig försvarare. Sådan förordnas av rätten efter anmälan 
av åklagaren (23 kap. 5 § och 21 kap. 4 § RB). Men om förordnandet inte 
har samband med en häktningsförhandling, är det oklart om jour- 
domstolen kan pröva frågan. Andra frågor som kan aktualiseras under 
förundersökningsstadiet och kräver domstols medverkan är vissa frågor 
om bevisning (23 kap. 14 och 15 §§ RB) samt beslut om t.ex. hemlig 
teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 21 § RB). Som 
ytterligare exempel på frågor där det nu är tveksamt om jourdomstolen är 
behörig kan nämnas prövning av tvångsmedel enligt 23 § lagen 
(1957:668) om utlämning för brott. Se också prop. 1998/99:133 s. 37 
angående särskild företrädare för barn. 
För att det inte skall råda någon ovisshet om jourdomstolens 
behörighet föreslås i promemorian att 19 kap. 12 § andra stycket RB 
ändras så att jourdomstolen uttryckligen ges behörighet i fråga om dom- 
stolarnas befattning med förundersökning och användande av tvångs- 
medel. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna och svarar 
enligt regeringens mening mot ett stort behov. Detta gäller inte minst 
beslut om förordnande av offentlig försvarare och målsägandebiträde, 
vilka ofta behöver fattas under veckosluten för att polisförhör snabbt 
skall kunna genomföras. 
En av remissinstanserna framhåller att det ofta uppkommer behov av 
beslut om andra tvångsmedel än häktning. Sveriges Domareförbund 
uttrycker dock tveksamhet när det gäller att ge jourdomstol behörighet att 
besluta om hemliga tvångsmedel. Förbundet hänvisar till Buggnings- 
utredningens förslag i betänkandet Om buggning och andra hemliga 
tvångsmedel (SOU 1998:46) att införa en möjlighet att fatta 
interimistiska beslut om hemliga tvångsmedel. Sådana beslut bör enligt 
förbundets mening enbart kunna fattas av ordinarie domare. Regeringen 
har förståelse för dessa synpunkter, men anser att dessa frågor får beaktas 
vid de överväganden som måste göras om förslagen i den delen 
genomförs. Det bör inte nu tas in någon begränsning när det gäller 
jourdomstols behörighet att besluta om hemliga tvångsmedel. 
Promemorians förslag bör alltså genomföras. När tillämpningsområdet 
för undantaget från forumreglerna utvidgas på detta sätt bör dock enligt 
regeringens uppfattning kravet för att få vända sig till en annan domstol 
kvalificeras något. Bestämmelsen bör innehålla ett krav på att domstolens 
beslut är brådskande. Med tanke på att dagens bestämmelse enbart tar 
sikte på s.k. jourhäktningar innebär en sådan kvalificering ingen 
inskränkning i praktiken för de fallen. 
14 Rättegångsregler i äktenskapsbalken och 
föräldrabalken 
14.1 Avgörande av mål utan huvudförhandling 
Regeringens förslag: Reglerna i äktenskapsbalken (14 kap. 12 §) om när 
ett mål får avgöras utan huvudförhandling ändras så att de allmänna 
reglerna i rättegångsbalken gäller beträffande alla frågor som är uppe till 
bedömning i samband med ett mål om äktenskapsskillnad. Motsvarande 
regler i föräldrabalken (6 kap. 17 § femte stycket) upphävs. Föränd- 
ringarna får till följd att möjligheterna till enbart skriftlig handläggning 
utvidgas. 
 
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. 
I promemorian föreslås dock att 14 kap. 12 § äktenskapsbalken (ÄktB) 
helt och hållet upphävs. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan 
erinran. Hovrätten för Övre Norrland avstyrker förslagen. Stockholms 
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Kvinnohuset i Örebro tillstyrker för- 
slagen. Stockholms tingsrätt anför att förslaget om upphävande av 
14 kap. 12 § ÄktB bör justeras i ett närmare bestämt hänseende. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 kap. 18 § RB är balkens 
huvudregel att ett tvistemål skall avgöras efter huvudförhandling. Denna 
huvudregel är emellertid försedd med flera undantag. Bland annat är det 
möjligt att handlägga ett tvistemål utan huvudförhandling, om det inte 
behövs någon huvudförhandling med hänsyn till utredningen i målet och 
ingen av parterna begär huvudförhandling. Före den 1 januari 1988 
gällde ett absolut krav på huvudförhandling när ett tvistemål var tvistigt i 
egentlig mening. 
I 14 kap. 12 § ÄktB finns det regler om när ett äktenskapsmål får 
avgöras utan huvudförhandling. Enligt bestämmelsens första mening får 
ett mål avgöras utan huvudförhandling när makarna eller en av dem yrkar 
äktenskapsskillnad. Det gäller oavsett om frågan om äktenskapsskillnad 
är tvistig eller inte och stämmer alltså i praktiken överens med 
regleringen i rättegångsbalken. Men många äktenskapsmål rör även 
andra frågor än äktenskapsskillnad, t.ex. vårdnad om barn och underhåll 
till barn eller make. För mål som även rör sådana frågor finns det en 
regel i den andra meningen i 14 kap. 12 § ÄktB. Där föreskrivs att ett 
äktenskapsskillnadsmål som även rör annat än äktenskapsskillnad får 
prövas utan huvudförhandling om makarna är ense i alla frågor i målet 
(utom eventuellt äktenskapsskillnaden). 
Denna bestämmelse infördes den 1 januari 1974, alltså före 1988 års 
ändring av rättegångsbalkens huvudförhandlingsregler. Den var när den 
infördes avsedd att ge ett större utrymme att avgöra mål utan 
huvudförhandling än vad rättegångsbalken erbjöd (se prop. 1973:32 s. 
154, 317 f. och 330). Efter den 1 januari 1988 innebär den i stället att mål 
där det yrkas äktenskapsskillnad inte kan prövas utan huvudförhandling i 
lika stor utsträckning som andra tvistemål. Exempelvis kan ett mål om 
äktenskapsskillnad där parterna är oense om underhållsbidrag inte prövas 
utan huvudförhandling medan ett tvistigt mål som bara gäller under- 
hållsbidrag, och där rättegångsbalkens regler alltså gäller, kan prövas 
utan huvudförhandling. För att komma runt äktenskapsbalkens hinder 
mot att avgöra t.ex. underhållsfrågor utan huvudförhandling förekommer 
det att domstolarna meddelar deldom på äktenskapsskillnad och därefter 
tar upp underhållsfrågan till särskild handläggning. Då anses nämligen 
inte längre äktenskapsbalkens utan rättegångsbalkens regler om hur målet 
skall avgöras gälla (se prop. 1986/87:1, s. 212). 
Enligt regeringens mening är rättegångsbalkens nuvarande regler om 
huvudförhandling en lämplig reglering även i mål där rätten har att ta 
ställning till ett yrkande om äktenskapsskillnad och andra därmed 
sammanhängande frågor. Som Hovrätten för Övre Norrland och 
Stockholms tingsrätt påpekar innebär dock promemorians förslag att det 
inte längre skulle vara möjligt att avgöra ett yrkande om äkten- 
skapsskillnad utan huvudförhandling, om ena parten motsätter sig en 
sådan handläggning och begär huvudförhandling. En sådan konsekvens 
av förslaget är inte önskvärd. Därför bör bestämmelsen i 14 kap. 12 § 
ÄktB om att ett yrkande om äktenskapsskillnad alltid kan prövas utan 
huvudförhandling bestå. I övrigt bör det i 14 kap. 12 § ÄktB tas in en 
hänvisning till bestämmelsen i 42 kap. 18 § RB, som alltså kommer att 
gälla beträffande alla övriga frågor som kan vara uppe till bedömning i 
äktenskapsskillnadsmålet. 
Det skall tilläggas att Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutred- 
ningen  93 i betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott (SOU 
1995:26) har föreslagit en ändring av 14 kap. 12 § ÄktB som gör det 
möjligt att avgöra tvistiga underhållsfrågor på handlingarna i äktenskaps- 
skillnadsmål (se betänkandet, del B s. 560 och del A s. 352 f. och 531). 
Betänkandet har remissbehandlats. De remissinstanser som har yttrat sig 
över förslaget till ändring av 14 kap. 12 § ÄktB är positiva (en 
remissammanställning finns i ärendet, dnr Ju1997/3834). 
Även i föräldrabalken finns en särskild regel om avgörande utan 
huvudförhandling. Det är 6 kap. 17 § femte stycket föräldrabalken (FB) 
som föreskriver att dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas 
utan huvudförhandling om parterna är överens i saken. Bestämmelsen in- 
fördes den 1 januari 1980 och var då en utvidgning av möjligheterna att 
avgöra mål utan huvudförhandling jämfört med rättegångsbalkens regler. 
Nu innebär den, till skillnad från reglerna i rättegångsbalken, att det 
aldrig går att avgöra tvistiga mål utan huvudförhandling även om 
parterna vill det. Parterna i tvistiga vårdnads- och umgängesmål vill 
säkerligen i de allra flesta fall att en huvudförhandling skall hållas. Och 
det kan vidare ofta finnas skäl att hålla huvudförhandling i tvistiga 
vårdnads- och umgängesmål, oavsett parternas inställning till detta. Det 
finns emellertid inga skäl att särreglera frågan i föräldrabalken. De 
speciella förhållanden som finns i vårdnads- och umgängesmål kan väl 
tillgodoses inom ramen för den bedömning som skall göras enligt 42 kap. 
18 § RB. Att utgångspunkten för bedömningen även med en sådan 
lösning skall vara barnets bästa är självklart. Regeringen föreslår därför 
att det femte stycket i 6 kap. l7 § FB upphävs. Det innebär att 42 kap. 
18 § RB kommer att gälla i stället. 
14.2 Rätt till prövning av återkallat yrkande 
Regeringens förslag: Reglerna om vad som händer när en make som har 
yrkat äktenskapsskillnad återkallar sin talan förtydligas. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. 
Skälen för regeringens förslag: Systemet med betänketid gör att det 
ofta kan ta närmare ett år innan en ansökan om äktenskapsskillnad kan 
resultera i att makarna är skilda. Om den make som har väckt talan skulle 
ångra sig och återkalla sin talan när förfarandet närmar sig sitt slut, skulle 
målet   om inga särskilda regler fanns   komma att avskrivas. Om den 
andre maken själv skulle vilja skiljas, skulle han eller hon tvingas att 
börja om från början och riskera att det skulle ta ett år till innan han 
lyckades utverka en dom på äktenskapsskillnad. För att undvika denna 
konsekvens av betänketidssystemet finns det särskilda regler i 14 kap. 
11 § ÄktB som innebär att ett framställt yrkande om äktenskapsskillnad 
enligt 14 kap. 10 § ÄktB   om motparten så önskar   skall prövas trots 
att den make som har framställt yrkandet har återkallat det. 
Bestämmelsen i 14 kap. 11 § ÄktB uttrycker dock inte saken exakt på 
detta sätt. Där sägs i stället att  talan  om äktenskapsskillnad återkallas 
och att  målet  skall prövas trots återkallelsen om motparten yrkar det. 
Det kan leda till tveksamhet om paragrafen även omfattar det fall att det 
är ett särskilt yrkande enligt 14 kap. 10 § ÄktB som återkallas. Det kan 
också sägas vara tveksamt om det bara är yrkandet om äktenskaps- 
skillnad som skall prövas trots återkallelsen eller om bestämmelsen också 
avser sådana yrkanden som enligt 14 kap. 5 § ÄktB får prövas i samband 
med att en fråga om äktenskapsskillnad prövas. Det finns inga skäl till att 
andra återkallade yrkanden än yrkandet om äktenskapsskillnad skall 
prövas. Tvärtom måste det i allmänhet sägas vara olämpligt att en 
domstol prövar yrkanden som ingen part vidhåller. Lagstiftaren hade 
också, när den äldre motsvarigheten till 14 kap. 11 § första stycket ÄktB 
infördes, bara yrkanden om äktenskapsskillnad i tankarna (se prop. 
1973:32 s. 154) och man kan utgå från att avsikten med 14 kap. 11 § 
första stycket ÄktB har varit att det bara är äktenskapsskillnadsyrkandet 
som skall prövas. 
Regeringen föreslår därför att lagtexten i enlighet med promemorians 
förslag förtydligas för att detta skall framgå klart. 
14.3 Prövningen av yrkande om äktenskapsskillnad när 
motparten uteblir 
Regeringens förslag: Reglerna i äktenskapsbalken om vad som händer 
när en make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en förhandling 
förenklas. De allmänna reglerna i rättegångsbalken blir tillämpliga i alla 
fall där en särskild reglering för äktenskapsmål inte behövs. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan 
erinran. Hovrätten för Övre Norrland avstyrker dock förslaget med 
hänvisning till att det innebär att olika regler skall tillämpas beroende på 
vem av makarna som uteblir. 
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i 14 kap. 11 § andra 
stycket ÄktB handlar om vad som händer när den make som har yrkat 
äktenskapsskillnad uteblir från en förhandling. Bakgrunden till bestäm- 
melsen är att rättegångsbalkens reglering leder till att målet skall 
avskrivas om käranden uteblir från en huvudförhandling eller ett 
sammanträde för muntlig förberedelse (44 kap. 3 och 4 §§ RB). 
Lagstiftaren har velat skydda den andre maken från risken att få börja om 
från början med formaliteterna för äktenskapsskillnad bara för att den 
make som från början velat ha äktenskapsskillnad har ångrat sig och i 
stället för att återkalla sitt yrkande uteblir från en förhandling. 
Denna bestämmelse med sitt krav på speciell utformning av kallelserna 
till parterna är svår att förstå och tillämpa. Särskilt svårt är det att förstå 
hur parternas kallelser skall utformas i de fall då både 14 kap. 9 och 
11 §§ ÄktB skall tillämpas vid sidan av rättegångsbalkens regler. Enligt 
regeringens mening vore det bra om bestämmelsen kunde förenklas. 
Nedan under a   e redovisas de situationer som kan tänkas förekomma. 
 
a. Käranden uteblir, inget särskilt yrkande har framställts 
 
Det antagligen minst ovanliga fallet är att det är käranden som uteblir 
från en förhandling i ett fall där det inte behövs betänketid eller där det 
inte har framställts något särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad 
enligt 14 kap. 10 ÄktB. I detta fall skulle en tillämpning av 44 kap. 3 och 
4 §§ RB leda till att kärandens yrkande om äktenskapsskillnad och hans 
övriga yrkanden förföll. En tillämpning av 14 kap. 11 § andra stycket 
ÄktB leder   om svaranden vill det   till att kärandens yrkande om 
äktenskapsskillnad skall prövas. 
 
b. Käranden har framställt ett särskilt yrkande och uteblir 
 
En annan tänkbar situation är att käranden uteblir i ett fall då 
betänketiden har löpt och han har framställt ett särskilt yrkande. Även i 
detta fall skulle rättegångsbalkens regler innebära att kärandens talan 
och med den det särskilda yrkandet   förföll. En tillämpning av 14 kap. 
11 § ÄktB leder   om svaranden vill det   till att kärandens ursprungliga, 
i stämningsansökan framställda yrkande om äktenskapsskillnad och 
kärandens efter betänketidens utgång framställda särskilda yrkande skall 
prövas. 
 
c. Svaranden har framställt ett särskilt yrkande och uteblir 
 
En tredje situation är att en svarande som efter betänketidens utgång har 
framställt ett särskilt yrkande uteblir. Rättegångsbalkens regler om parts 
utevaro innebär härvid inte att svarandens särskilda yrkande förfaller. 
Yrkandet finns alltså kvar och käranden har möjlighet att utverka dom på 
äktenskapsskillnad. Det finns därmed inte något behov av regler i 
äktenskapsbalken för denna situation. 
 
d. En av två sökande uteblir, inget särskilt yrkande har framställts 
 
Ett mål om äktenskapsskillnad kan startas inte bara genom ansökan om 
stämning av den ena maken utan också av makarna gemensamt genom en 
ansökan (14 kap. 4 § ÄktB). Det händer att ett sådant mål blir tvistigt och 
att det krävs en förhandling inför rätten. Om en av makarna uteblir från 
en förhandling i ett sådant mål där det inte behövs betänketid eller där det 
ännu inte har framställts något särskilt yrkande om äktenskapsskillnad, 
kan en tillämpning av rättegångsbalkens regler inte föranleda att yrkandet 
om äktenskapsskillnad förfaller. Den andre maken har ju kommit och 
hans eller hennes yrkande kvarstår. Några särregler för denna situation i 
äktenskapsbalken behövs alltså inte. 
 
e. En av två sökande har framställt ett särskilt yrkande och uteblir 
 
Det kan också inträffa att det bara är en av makarna i ett mål som 
anhängiggjorts genom gemensam ansökan som efter betänketidens 
utgång framställer ett särskilt yrkande om äktenskapsskillnad. Om denne 
make uteblir från en förhandling innebär rättegångsbalkens regler, som 
sagts tidigare, inte att det ursprungligen framställda yrkandet om 
äktenskapsskillnad förfaller. Rättegångsbalkens regler innebär inte heller 
att den uteblivnes särskilda yrkande förfaller. Vad som kan förfalla är ju 
käromålet och om något käromål är det inte fråga här. Inte heller för 
denna situation krävs det några särskilda regler i äktenskapsbalken. 
 
Bestämmelsen i 14 kap. 11 § ÄktB innehåller en reglering av vad som 
händer när en make (oberoende av om makens partsställning är kärande, 
svarande eller sökande) som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en 
förhandling. Av genomgången framgår emellertid att det bara är när 
käranden uteblir (fallen a och b ovan) som det finns behov av någon 
reglering vid sidan av rättegångsbalkens. Regleringen i 14 kap. 11 § 
ÄktB av vad som händer när en make som har en annan partsställning än 
kärande uteblir är alltså onödig. 14 kap. 11 § andra stycket ÄktB bör 
ändras så att den bara avser de fall där käranden uteblir. Det gör att 
bestämmelsen blir lättare att begripa både för parterna och för domstolen. 
Dessutom bör andra stycket   i analogi med vad som föreslås beträffande 
första stycket (se avsnitt 14.2)   ändras så att det framgår att det bara är 
yrkanden om äktenskapsskillnad, och inga andra yrkanden, som avses. 
14.4 Parts utevaro när en begäran om ett interimistiskt 
beslut skall prövas 
Regeringens förslag: De särskilda reglerna i äktenskapsbalken om vad 
som händer när någon uteblir från ett sammanträde i ett äktenskaps- 
skillnadsmål där en begäran om ett interimistiskt beslut skall prövas 
upphävs. I stället skall de allmänna reglerna i rättegångsbalken gälla, 
vilket innebär en förenkling av regelsystemet. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över 
förslaget. Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget och Hovrätten för 
Övre Norrland avstyrker det. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt 
och Kvinnohuset i Örebro tillstyrker förslaget. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt 14 kap. 7 § ÄktB får tingsrätt- 
en i mål om äktenskapsskillnad meddela s.k. interimistiska eller 
provisoriska beslut om vem av makarna som skall få bo kvar i hemmet, 
om skyldighet för en av makarna att betala underhåll till den andre och 
om förbud för makarna att besöka varandra. Dessutom får rätten meddela 
interimistiska beslut om vårdnad, boende, umgänge och underhållsbidrag 
till barn (se prop. 1997/98:7). Bestämmelsen i 14 kap. 9 § ÄktB anger 
hur tingsrätten skall handlägga dessa frågor. Där föreskrivs att tingsrätten 
får fatta beslut utan att hålla huvudförhandling. Det föreskrivs dessutom 
att tingsrätten skall låta motparten till den som har begärt ett 
interimistiskt beslut yttra sig över yrkandet. De båda sista meningarna 
innehåller regler om hur frågor om provisoriska beslut skall hanteras vid 
förhandlingar. De har följande lydelse:  Har domstolen kallat makarna 
till förhandling och uteblir den make som har framställt yrkandet, skall 
detta anses återkallat till den del det inte har medgetts av den andra 
maken. Att den andra maken uteblir från förhandlingen hindrar inte att 
yrkandet prövas.  Enligt ett motivuttalande innebär denna reglering att 
 kallelsen till förhandlingen bör få en annan utformning , (prop. 
1986/87:1 s. 210). Bestämmelsen i 14 kap. 11 § ÄktB reglerar den ena 
makens rätt att få äktenskapsskillnad i situationer när den andra maken 
har återkallat sin talan. Paragrafens andra stycke anger hur domstolen 
skall förfara när den make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från 
en förhandling i  denna fråga . Enligt andra styckets sista mening skall 
den make som har yrkat äktenskapsskillnad underrättas om vad som står i 
paragrafen när han kallas till en förhandling. 
Som skäl till att de särskilda bestämmelserna om vad som händer när 
någon inte kommer till en förhandling infördes i 14 kap. 9 § ÄktB 
åberopades när reglerna tillkom följande:  De förelägganden som ges vid 
kallelse till förhandling i indispositiva tvistemål passar inte så väl i fråga 
om de följdfrågor som kan behöva regleras genom interimistiska beslut i 
mål om äktenskapsskillnad. Till den möjlighet som gäller redan i dag att 
meddela sådana beslut utan huvudförhandling ... har därför lagts 
särskilda bestämmelser om verkan i visst avseende av att en make uteblir 
från en förhandling till vilken maken har kallats  (prop. 1986/87:1 
s. 210). 
Det är enligt regeringens mening angeläget att förfarandereglerna inte 
är utformade så att handläggningen blir onödigt invecklad. De 
bestämmelser som här har redogjorts för är svåra att förstå och föranleder 
åtskilliga tillämpningsproblem för domstolarna, särskilt i samband med 
att kallelser skall utformas. Det vore värdefullt om bestämmelserna i 
14 kap. 9 och 11 §§ ÄktB kan förenklas på något sätt. Det finns därför 
anledning att undersöka vad de allmänna reglerna i rättegångsbalken 
innebär vid utevaro från sammanträde för muntlig förberedelse. I det 
följande redovisas under a   h de olika situationer där den aktuella 
bestämmelsen kan bli tillämplig. 
 
a. Käranden har begärt interimistiska beslut och uteblir   svaranden 
begär inte att skillnadsyrkandet skall prövas 
 
I allmänhet är det käranden som i sin stämningsansökan vid sidan av sina 
yrkanden om ett visst domslut även framställer yrkanden om 
interimistiska beslut för tiden till dess att rätten har dömt i målet eller 
tills 
domen har vunnit laga kraft. Enligt 42 kap. 12 § andra stycket RB, som 
gäller också i äktenskapsmål, skall käranden kallas till ett sammanträde 
för muntlig förberedelse vid påföljd att hans talan i målet annars 
förfaller. Om käranden uteblir från sammanträdet, gäller enligt 44 kap. 
3 § första stycket RB att målet skall avskrivas. För detta fall finns det 
inget utrymme för att tillämpa några ytterligare bestämmelser om vad 
som händer med kärandens yrkanden om interimistiska beslut. Det finns 
ju inget mål kvar att handlägga. 
 
b. Käranden har begärt interimistiska beslut och uteblir   svaranden 
begär att skillnadsyrkandet skall prövas 
 
En annan tänkbar situation är den att käranden uteblir och att svaranden 
utnyttjar sin rätt enligt 14 kap. 11 § andra stycket ÄktB att begära att 
målet (alltså yrkandet om äktenskapsskillnad, se förslaget i avsnitt 14.3) 
prövas trots kärandens utevaro. Även i en sådan situation innebär 44 kap. 
3 § RB att kärandens eventuella andra yrkanden (om t.ex. underhålls- 
bidrag, vårdnad och rätt att bo kvar i hemmet) förfaller i enlighet med 
vad vi har redogjort för i föregående avsnitt. Härmed förfaller också 
eventuella interimistiska yrkanden som är knutna till de huvudyrkanden 
som förfaller. För detta fall finns det alltså inte heller något utrymme för 
några ytterligare bestämmelser om vad som händer med kärandens 
yrkanden om interimistiska beslut. De har förfallit. 
 
c. Käranden har begärt interimistiska beslut   svaranden uteblir 
 
Om det är svaranden som uteblir när käranden har påkallat interimistiska 
beslut, gäller enligt 44 kap. 3 och 6 §§ RB att förhandlingen kan hållas 
utan hinder av svarandens utevaro. Det följer av allmänna 
processrättsliga principer att kärandens yrkanden om interimistiska beslut 
kan prövas i en sådan situation. Någon särskild regel om detta i 
äktenskapsbalken behövs alltså inte. 
 
d. Svaranden har begärt interimistiska beslut och uteblir 
 
Det kan emellertid också vara svaranden som under skriftväxlingen har 
begärt att rätten skall meddela interimistiska förordnanden före domen i 
målet. Enligt 42 kap. 12 § andra stycket RB skall svaranden kallas till ett 
sammanträde för muntlig förberedelse vid påföljd av vite. Om svaranden 
själv uteblir i en sådan situation, kan förhandlingen i vissa fall hållas trots 
detta (44 kap. 3 och 6 §§ RB). Då innebär regleringen i 14 kap. 9 § ÄktB 
att svarandens yrkanden om interimistiska beslut skall anses återkallade 
om käranden inte medger dem. Om bestämmelserna inte fanns, skulle 
rätten få pröva svarandens yrkanden om interimistiska beslut i denna 
situation. 
 
e. Svaranden har begärt interimistiska beslut   käranden uteblir 
svaranden begär inte att skillnadsyrkandet prövas 
 
Om det är käranden som uteblir i en situation där svaranden har begärt 
interimistiska förordnanden, förfaller käromålet om svaranden inte gör 
bruk av sin rätt att begära att skillnadsyrkandet prövas (14 kap. 11 § 
ÄktB). Svaranden kan ha framställt egna yrkanden i målet med stöd av l4 
kap. 5 § ÄktB och begärt interimistiska beslut. Dessa yrkanden från 
svaranden förfaller i och med att kärandens ursprungliga yrkande om 
äktenskapsskillnad förfaller. Det behövs ingen särskild bestämmelse i 
äktenskapsbalken som reglerar denna situation. 
 
f. Svaranden har begärt interimistiska beslut   käranden uteblir 
svaranden begär att skillnadsyrkandet prövas 
 
Eventuella yrkanden från käranden vid sidan av skillnadsyrkandet 
förfaller enligt rättegångsbalkens regler. Det gör också interimistiska 
yrkanden som är knutna till sådana yrkanden. Men det kan tänkas att 
svaranden har framställt egna yrkanden enligt 14 kap. 5 § ÄktB. Dessa 
yrkanden förfaller inte om skillnadsyrkandet hålls vid liv. Och även om 
inte bestämmelsen i 14 kap. 9 § sista meningen ÄktB fanns, skulle det 
följa av allmänna processrättsliga principer att rätten fick pröva 
svarandens interimistiska yrkanden i kärandens utevaro. Någon särskild 
regel om detta behövs alltså inte. 
 
g. En av två sökande har begärt interimistiska beslut och uteblir 
 
I denna situation finns målet kvar. Bestämmelsen i 14 kap. 9 § ÄktB 
innebär att rätten inte behöver pröva den uteblivne makens interimistiska 
yrkanden. Om bestämmelsen inte fanns, skulle rätten få pröva dem. 
 
h. En av två sökande har begärt interimistiska beslut   den andre 
uteblir. 
 
Även i denna situation finns målet kvar. Även de interimistiska 
yrkandena finns kvar. Av allmänna processrättsliga principer följer att 
sådana yrkanden får prövas även om det inte finns någon särskild regel 
om detta. Bestämmelsen i 14 kap. 9 § sista meningen ÄktB är därmed 
onödig. 
 
Av genomgången i det föregående framgår att den särskilda regleringen i 
14 kap. 9 § ÄktB bara har betydelse för fallen d och g. Om regleringen 
skulle tas bort, skulle resultatet bli att domstolarna i några udda fall 
tvingades att pröva interimistiska yrkanden framställda av personer som 
inte har dykt upp till det sammanträde där yrkandena skall prövas. Det 
säger sig självt att resultatet av en sådan prövning mera sällan utfaller till 
fördel för den part som har uteblivit. Det blir alltså i praktiken så gott 
som samma resultat som det blir om den nuvarande regleringen behålls. 
Till detta kommer att det är fråga om situationer där den som har 
begärt ett interimistiskt beslut uteblir från den förhandling dit han eller 
hon kallats med anledning av sitt yrkande. Sådana situationer är ovanliga 
i det praktiska rättslivet. De personer som framställer interimistiska 
yrkanden av detta slag är nästan undantagslöst företrädda av ombud och 
de uteblir så gott som aldrig från rättens förhandlingar. 
Detta gör att värdet av en komplicerad särreglering av utevarofallen 
kan ifrågasättas. Det förtjänar att påpekas att det inte finns några 
motsvarande regler när det gäller mål om vårdnad och underhåll enligt 
föräldrabalken och att detta såvitt känt inte har föranlett några svårigheter 
för parter eller domstolar. Mot denna bakgrund kan de eventuella 
fördelar som de nuvarande reglerna i 14 kap. 9 § ÄktB kan ha inte sägas 
uppväga de nackdelar bestämmelserna innebär för domstolspersonalen, 
särskilt när det gäller utformningen av kallelser till parterna. Regeringen 
föreslår därför att 14 kap. 9 § tredje och fjärde meningarna ÄktB 
upphävs. 
I samband därmed bör också regeln i paragrafens första mening, att 
interimistiska beslut får meddelas utan huvudförhandling, upphävas. 
Frågor om interimistiska beslut är rättegångsfrågor (se SOU 1982:26 
s. 244 och prop. 1986/87:1 Bilagedel s. 281). Det följer av rättegångs- 
balkens regler att rätten får avgöra rättegångsfrågor utan huvudför- 
handling. Någon särskild bestämmelse i äktenskapsbalken behövs inte. 
Motsvarande ändring bör göras i 6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § FB. 
14.5 Delgivning av återkallelse 
Regeringens förslag: Kravet på delgivning av en återkallelse av en talan 
i ett mål om äktenskapsskillnad slopas. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan 
erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att kravet på 
delgivning av en återkallelse av en talan i ett mål om äktenskapsskillnad 
bör kvarstå. Detsamma anser Hovrätten för Övre Norrland och 
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer som avstyrker 
förslaget. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt tillstyrker 
förslagen. 
Skälen för regeringens förslag: I 33 kap. 2 § RB föreskrivs att 
handlingar och andra underrättelser som domstolen skall överlämna till 
parter och andra skall delges om det är särskilt föreskrivet eller om det 
med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att 
delgivning bör ske men att i övrigt delgivning bör tillgripas bara om det 
är påkallat med hänsyn till omständigheterna. När det gäller en makes 
återkallelse av talan i ett äktenskapsskillnadsmål framgår av bestämmel- 
sen i 14 kap. 11 § första stycket ÄktB att återkallelsen skall delges den 
andra maken tillsammans med en underrättelse om rätten att få frågan om 
äktenskapsskillnad prövad trots återkallelsen. Frågan är om det verkligen 
är nödvändigt att en återkallelse av talan i ett äktenskapsmål alltid delges 
den andra maken eller om det inte räcker med att den maken underrättas 
om återkallelsen och möjligheten att få målet prövat genom en 
försändelse som skickas med posten i vanligt brev. 
Bestämmelsen i 14 kap. 11 § ÄktB härrör från 1987 medan den i 
33 kap. 2 § RB fick ett nytt innehåll 1991. I förarbetena till lagändringen 
i rättegångsbalken (prop. 1990/91:11 s. 52 f.) uttalade departements- 
chefen att det avgörande för om delgivning bör ske bör vara hur viktigt 
domstolen bedömer att det är att ha ett bevis för att meddelandet 
verkligen kommit fram till adressaten. Som exempel på ett fall där 
delgivning normalt inte behöver ske nämndes en handling som innehåller 
en återkallelse av talan. 
Det finns enligt regeringens mening inga vägande skäl för att delgiv- 
ning skall vara obligatorisk när det gäller underrättelse om återkallelse av 
talan i äktenskapsskillnadsmål. Om rätten att få målet prövat inte utövas, 
händer inget värre än att målet skrivs av. Detta kan dock i vissa fall få 
den följden, för det fall en make vill få till stånd en äktenskapsskillnad. 
att han eller hon måste genomgå ytterligare en betänketid. De farhågor 
vissa remissinstanser har om att underrättelsen om återkallelse inte når 
mottagaren skall dock inte överdrivas. Den som själv är intresserad av att 
en äktenskapsskillnad kan fullföljas bör kunna bevaka målet själv och ta 
egna initiativ om så behövs. Regeringen föreslår därför att 14 kap. 11 § 
första stycket ÄktB ändras så att lagrummet lämnar öppet på vilket sätt 
en underrättelse om återkallelse skall ske. I de allra flesta fall torde 
domstolen kunna avstå från delgivning. 
15 Rättegångsfullmakt 
Regeringens förslag: Kravet på att ett rättegångsombud ger in fullmakt 
vid en s.k. missnöjesanmälan tas bort. Originalfullmakt behöver inte 
visas upp i högre rätt. 
 
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att kravet på att ett 
rättegångsombud ger in sin fullmakt till rätten avskaffas för advokater 
och biträdande jurister på advokatbyråer samt för personer som varit 
ombud i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning som 
överlämnats till tingsrätt. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan 
erinran. Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms 
tingsrätt, Lunds tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Åklagarmyndigheten i 
Stockholm, Nämndemännens riksförbund (NRF) samt Sveriges 
advokatsamfund tillstyrker förslaget. Svea hovrätt och Göteborgs 
tingsrätt anser dock att förslaget enbart bör omfatta advokater och 
biträdande jurister på advokatbyråer. Även Hovrätten för Övre Norrland 
uttrycker tveksamhet när det gäller andra kategorier än dessa. Hovrätten 
över Skåne och Blekinge, som tillstyrker förslaget, anser dock att 
bestämmelsen om att en fullmakt   i original eller kopia   skall bifogas 
akten (12 kap. 9 § sista stycket RB) bör behållas eftersom det av denna 
anses följa att ett ombud inte är skyldig att lämna ifrån sig 
originalfullmakten. Hovrätten för Övre Norrland anser att fullmakts- 
kravet för staten bör ses över i samband med den föreslagna ändringen. 
Advokatsamfundet anser att den allmänna bestämmelsen i 12 kap. 8 § RB 
om rättegångsfullmakt bör ändras. Länsrätten i Gävleborgs län är också 
positiv till förslaget och ser gärna att det genomförs så att även 
förvaltningsdomstolarna kan tillämpa reglerna. Sundsvalls tingsrätt och 
Södertälje tingsrätt förordar att den lösning som finns i lagen (1996:242) 
om domstolsärenden väljs, nämligen att en skriftlig fullmakt inte behöver 
företes annat än om domstolen anser att det behövs. 
Sammanslutningen för Sveriges Juridiska Byråer anser att pro- 
memorians förslag diskriminerar sammanslutningens medlemmar och 
har förordat en lösning som innebär att en fullmakt bara behöver ges in 
om domstolen anser att det behövs. Halmstads tingsrätt avstyrker 
förslaget med hänvisning till att felaktigheter i fullmakten ofta 
förekommer. I vart fall bör förslaget enligt tingsrätten inte omfatta andra 
än advokater och biträdande jurister på advokatbyråer. Kammarrätten i 
Göteborg kan inte heller ställa sig bakom förslaget och pekar på att en 
rättegångsfullmakt tjänar som bevis inte bara om ombudets behörighet 
som sådan utan också om behörighetens omfattning. Lunds tingsrätt har 
också pekat på sistnämnda förhållande. 
Skälen för regeringens förslag: Om en part vill föra sin talan genom 
ombud skall parten ge ombudet fullmakt, som skall vara skriftlig eller 
om den ges inför rätten   muntlig (12 kap. 8 § RB). Enligt 12 kap. 9 § 
RB skall en skriftlig fullmakt för rättegångsombud företes i original när 
ombudet första gången vid rätten för talan i målet. Bakgrunden till regeln 
är att det är viktigt att rätten har klart för sig att den som säger sig vara 
ombud för någon verkligen är det. En återkallelse av en rättegångs- 
fullmakt blir inte gällande mot rätten och motparten förrän de har fått 
kännedom om den (12 kap. 18 § RB). Av fullmakten framgår också 
omfattningen av ombudets behörighet. 
Regler om ombud och fullmakter finns också på andra ställen i 
lagstiftningen. I utsökningsmål gäller enligt 2 kap. 6 § UB att ombud inte 
behöver styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om kronofogde- 
myndigheten finner det behövligt. Dessa regler gäller även i mål om 
betalningsföreläggande och handräckning (se 66 § lagen [1990:746] om 
betalningsföreläggande och handräckning). I domstolsärenden som hand- 
läggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) gäller 
att fullmakt för ombud inte behöver företes, om inte domstolen anser att 
det behövs (47 § andra stycket). Enligt förvaltningsprocesslagen 
(1971:291), som reglerar förfarandet i de allmänna förvaltnings- 
domstolarna, skall ett ombud styrka sin behörighet genom fullmakt, 
vilket torde innebära ett krav på att fullmakten skall ges in i original (49 
§ första stycket). 
Den som vållar någon en rättegångskostnad genom att processa utan 
rättegångsfullmakt, är enligt 12 kap. 20 § RB skyldig att ersätta denna 
kostnad. Om andra kostnader än rättegångskostnader uppstår, regleras 
ersättningsskyldigheten av avtalslagens allmänna regler om fullmakt. 
Rättegångsbalkens reglering när det gäller fullmakt för rättegångs- 
ombud föranleder ett visst arbete för domstolarna vars nytta kan sättas i 
fråga. Det händer inte sällan att den som är rättegångsombud försummar 
att ge in fullmakten eller ger in den endast i kopia. Tingsrätten måste då 
per telefon eller per brev   förelägga ombudet att ge in fullmakten i 
original. Många rättegångsombud kräver tillbaka originalfullmakten efter 
att ha visat upp den för tingsrätten eftersom de behöver den i andra 
rättssaker. Om tingsrättens avgörande överklagas till hovrätten, måste 
även hovrätten fordra in fullmakten i original. 
Domstolsarbetet skulle underlättas om kraven på rättegångsfullmakter 
mjukades upp. I promemorian har mot denna bakgrund övervägts om 
balkens regler bör ändras. Där framhålls också att det är mycket ovanligt 
att den som uppgett att han är rättegångsombud visar sig sakna fullmakt, 
vilket flera remissinstanser har instämt i. 
Frågan är då vilka risker en uppmjukning av reglerna skulle kunna 
innebära. 
Det kan för det första tänkas att en person utan fullmakt väcker talan 
för en uppgiven huvudmans räkning. Motparten kan därigenom vållas 
skada t.ex. genom att han tvingas till att lägga ut pengar på rättegångs- 
ombud för egen del. Den uppgivne huvudmannen kan komma att vållas 
både skada och obehag. En motsvarande situation skulle kunna inträffa 
om en person som saknar fullmakt uppträder som rättegångsombud på 
svarandesidan. 
Vid en bedömning av riskerna med en uppmjukning av kraven på 
rättegångsfullmakt måste också beaktas att fullmakten kan innehålla en 
inskränkning i rättegångsombudets behörighet. Ombudet kan t.ex. vara 
förbjuden att ingå förlikning på huvudmannens vägnar eller att ta emot 
delgivning av en genstämning. Detta är också något som ett par 
remissinstanser har påtalat. 
Det finns alltså vissa risker förknippade med en ordning där rätten inte 
självmant kontrollerar att den som uppträder som rättegångsombud har 
den fullmakt han uppger att han har. Riskerna består främst av att 
personer som drabbas av det falska ombudets processande kan åsamkas 
ekonomisk skada. Att människor kan förorsakas obehag av annat slag bör 
dock också beaktas. Mot dessa risker skall ställas att det är tungrott både 
för parter och för domstolarna med en ordning där originalfullmakten 
skall ges in till rätten. 
Varje uppmjukning av reglerna skulle visserligen innebära en lättnad 
för de inblandade, men en sådan uppmjukning får enligt regeringens 
uppfattning inte ske till priset av att osäkerhet råder om vem som 
företräder vem och vilken omfattning behörigheten har. 
I promemorian görs bedömningen att en lämplig avvägning är att 
särbehandla dem som är advokater eller biträdande jurister på advokat- 
byråer. Dessa personer anses ha en sådan kunskap om rättegångs- 
ordningen att risken för att de gör några misstag är liten. Dessutom finns 
det en tillsyn över advokatväsendet som ytterligare minskar risken för 
både oavsiktliga och avsiktliga fel. En särbehandling av advokaterna och 
deras biträdande jurister förekommer på andra håll i lagstiftningen (se 
bl.a. 21 kap. 5 § RB om offentliga försvarare, 26 § rättshjälpslagen 
[1996:1619] och 4 § lagen [1988:609] om målsägandebiträde). 
I promemorian föreslås också en lättnad av fullmaktskontrollen i mål 
som ursprungligen har handlagts enligt lagen (1990:746) om betalnings- 
föreläggande och handräckning och som har överlämnats till rätten sedan 
svaranden bestritt kärandens anspråk eller sökt återvinning. En upp- 
mjukning beträffande denna kategori skulle spara mycket arbete för 
tingsrätterna. De som för talan som ombud i dessa mål är dessutom i 
regel tjänstemän hos inkassobyråer och som enligt promemorians 
bedömning inte kan antas processa utan fullmakt. Flera remissinstanser 
har dock uttryckt oro för konsekvenserna av en lättnad av 
fullmaktskontrollen för dessa fall. 
Promemorians förslag innebär sammanfattningsvis att en skriftlig 
fullmakt inte behöver ges in till rätten av ombud som är advokat eller 
biträdande jurister på advokatbyråer eller av personer som tidigare har 
varit ombud hos kronofogdemyndigheten i mål om betalningsförelägg- 
ande och vanlig handräckning som överlämnats till rätten. Rätten skall 
dock ha möjlighet att fordra in en skriftlig fullmakt om det finns skäl för 
det. 
Regeringen är tveksam till en reglering som bygger på att vissa 
kategorier av ombud särbehandlas när det gäller kravet på ingivande av 
fullmakt. Det finns skäl att ha enhetliga regler för rättegångsfullmakter 
oavsett vem ombudet är. Promemorians förslag i den del det rör mål som 
startat som en summarisk process för dessutom enligt regeringens 
mening alldeles för långt. 
Det bör enligt regeringens mening inte komma i fråga att ta bort kravet 
på att en rättegångsfullmakt skall vara skriftlig om den inte ges inför 
rätten (12 kap. 8 § RB). Och det har ju inte heller föreslagits. En reform 
av innebörd att fullmakt inte behöver ges in eller visas upp kan emellertid 
få oroande konsekvenser, särskilt med hänsyn till frågor som har att göra 
med omfattningen av ombudets behörighet. Det finns en risk för att 
omfattningen av uppdraget eller   i vissa fall   vem som är huvudman 
inte klargörs. Det är visserligen ovanligt att den som uppger sig vara 
rättegångsombud saknar fullmakt. Det förhållandet grundar sig emellertid 
på ett system med krav på ingivande av fullmakten till rätten och säger 
inte något om hur en ordning där en fullmakt som regel inte behöver 
visas upp skulle komma att fungera. Regeringen är av dessa skäl inte 
beredd att genomföra promemorians förslag såsom det är utformat. 
Frågan är då om mindre ingripande ändringar kan göras. Ett av de 
problem som framhålls i promemorian gäller kravet på att original- 
fullmakten skall ges in i varje instans (se 12 kap. 9 § RB). Detta krav 
hindrar användningen av telefax och elektronisk post vid överklagande 
och kan enligt regeringens mening undvaras. Det bör vara tillräckligt att 
hovrätten får del av tingsrättens kopia av fullmakten   eller originalet 
genom tingsrättens akt. En part som vill begränsa ombudets behörighet 
till underrättsprocessen kan ju skriva det i fullmakten eller återkalla 
fullmakten enligt 12 kap. 18 § RB. 
I ett avseende bör dock regleringen kunna förenklas och fullmakts- 
kravet helt tas bort. Det gäller de fall där en part som vill överklaga ett 
avgörande måste göra en s.k. missnöjesanmälan (se 49 kap. 6 § RB). I 
dag gäller att rätten i sådana fall inte ens kan ge ett uppgivet ombud tid 
att ge in en fullmakt. Bakgrunden till den ordningen är att rätten är 
skyldig att skyndsamt pröva missnöjesanmälan. Regeringen menar att 
riskerna med att helt undvara en kontroll av behörigheten i dessa fall är i 
det närmaste obefintliga. En utan befogenhet gjord missnöjesanmälan 
kan inte leda till skada för någon part. För att en prövning i högre instans 
skall ske måste ju anmälan följas upp av ett överklagande och i den 
situationen gäller ju de vanliga reglerna om fullmakt. 
Det finns inte något beredningsunderlag att här behandla kravet på 
fullmakter för förvaltningsdomstolarnas del. Frågan får tas upp i 
samband med den fortlöpande översynen av förfarandereglerna för dessa 
domstolar. Inte heller frågan om fullmaktskravet för staten kan behandlas 
i detta sammanhang. 
16 Fristen för ansökan om återvinning av 
tredskodom 
Regeringens förslag: Tiden för att ansöka om återvinning av en 
tredskodom skall räknas från datum för domen och inte som nu från 
dagen då parten delgavs domen. I rättens föreläggande skall anges när en 
tredskodom kan komma att meddelas. 
 
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. 
Promemorians förslag innehåller dock inte något krav på att rättens 
föreläggande skall ange när tredskodom kan komma att meddelas. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan 
erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt och 
Göteborgs tingsrätt tillstyrker förslaget. Stockholms tingsrätt framhåller 
att det är angeläget och skulle innebära stora fördelar för såväl parter som 
för tingsrätten. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det också bör 
införas en bestämmelse om att förelägganden och kallelser skall 
innehålla en upplysning om reglerna för tredskodom och återvinning och 
att den lämpligen bör tas in i rättegångsbalken. Konsumentverket 
avstyrker förslaget och menar att det från rättssäkerhetssynpunkt är 
tveksamt att räkna tiden för återvinning från den dag då domen 
meddelades utan något krav på formlig delgivning eftersom någon 
prövning i sak inte sker i fråga om tredskodomar. 
Skälen för regeringens förslag: Den som inte inställer sig till en 
förhandling inför rätten eller underlåter att svara på vissa förelägganden 
från rätten kan i dispositiva tvistemål råka ut för påföljden tredskodom. 
En tredskodom innebär i regel att den som uteblir eller låter bli att svara 
förlorar målet utan att rätten går in i någon närmare prövning av det 
berättigade i motpartens talan. En tredskodom kan inte överklagas till 
högre instans av den part mot vilken den har getts. Däremot kan den part 
mot vilken domen har getts   normalt svaranden   söka återvinning hos 
den tingsrätt som har meddelat domen. Det måste enligt 44 kap. 9 § RB 
göras inom en månad från den dag, då domen delgavs parten. Om 
återvinning söks tar tingsrätten upp målet till handläggning igen. 
Återvinningsfristen räknas alltså från delgivningen av domen. Regler 
om när tingsrätten skall delge parten domen finns i 33 kap. 5 § RB. 
Huvudregeln är att den vinnande parten svarar för att motparten delges 
tredskodomen. I tre fall är det dock rätten som delger domen. Det gäller 
för det första om tredskodomen avser fastställelse av betalning ur fast 
eller lös egendom, för det andra om den part som har yrkat tredskodomen 
begär det och för det tredje om en part har beviljats rättshjälp. 
Systemet med återvinning finns också i den summariska processen. 
Den som är missnöjd med ett utslag som kronofogdemyndigheten har 
meddelat i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning 
får ansöka om återvinning av utslaget (52 § lagen [1990:746] om 
betalningsföreläggande och handräckning). Tiden för ansökan om 
återvinning räknas dock i dessa situationer från dagen för utslaget och 
alltså inte från delgivningsdagen. En ansökan om återvinning skall enligt 
53 § ha kommit in till kronofogdemyndigheten inom en månad från 
dagen för utslaget. I lagstiftningsärendet behandlades ingående vilka krav 
som hänsynen till rättssäkerheten ställer när det gäller utgångspunkten 
för återvinningsfristen (prop. 1989/90:85 s. 85 f.). 
Behovet av en ändring av de nuvarande reglerna om fristen för 
återvinning av tredskodomar diskuteras i promemorian. För det första 
anges att det är viktigt att en tredskodom vinner laga kraft inom rimlig tid 
och att parterna har möjlighet att förutse när detta sker. En ordning där 
domen vinner laga kraft viss tid efter det att den har delgetts ena parten 
gör att det när domen meddelas inte går att säga när fristen för att söka 
återvinning går ut. Det beror i allmänhet på när den vinnande parten 
ordnar med delgivning och på hur framgångsrika delgivningsförsöken är. 
För det andra sägs att den nu gällande ordningen medför en risk för att en 
återvinningstalan väcks lång tid efter tredskodomen. Återvinningsmålet 
kan då komma att avgöras på ett bristfälligt underlag, t.ex. om bevis som 
kunnat vara av betydelse har gått förlorade under tiden efter 
tredskodomen. För det tredje innebär enligt promemorian det gällande 
systemet en komplikation i domstolsarbetet. Det beror på att domstolen i 
vissa fall   men inte i alla   självmant skall delge tredskodomen. I de fall 
domstolen inte självmant skall delge tredskodomen, utan exepidierar den 
på sedvanligt sätt i lösbrev, kommer i regel den vinnande parten så 
småningom med en begäran om lagakraftbevis. Då måste domstolen 
kanske lång tid efter det att tredskodomen meddelades   delge domen, 
vilket kan vara både tids- och arbetskrävande. 
Det är från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att parten på ett tillförlitligt 
sätt underrättas om vilken dag han senast måste söka återvinning. En 
ordning med delgivning av tredskodomen ger naturligtvis de bästa 
garantierna härvidlag. I samband med 1990 års lagstiftning om ny 
summarisk process gjordes dock bedömningen att en ordning där 
återvinningsfristen räknas från dagen för utslaget innebär tillräckliga 
garantier från rättssäkerhetssynpunkt under förutsättning att gäldenären 
samtidigt som han delges borgenärens ansökan får besked om vad han 
skall iaktta, om han vill söka återvinning av ett eventuellt utslag i målet 
(se prop. 1989/90:85 s. 88). 
En skillnad mellan den summariska processen och rättegången är att 
det i en rättegång går att delge parten genom kungörelse under själva 
förfarandet vilket inte alltid är möjligt i summarisk process (jfr prop. 
1995/96:211 s. 17). Det innebär i sin tur att det finns fall där en part mot 
vilken domstolen har meddelat en tredskodom inte faktiskt har fått 
handlingarna i målet, vilket kan tala för att i varje fall tredskodomen bör 
delges honom innan den vinner laga kraft. Emellertid delges i dessa fall 
regelmässigt även tredskodomen genom kungörelse eller genom anslag 
på rättens kansli. Det innebär alltså i praktiken knappast någon bättre 
rättssäkerhet med en ordning som kräver att tredskodomen delges. 
Mot bakgrund av det nu anförda menar regeringen   i likhet med så 
gott som samtliga remissinstanser   att promemorians förslag bör 
genomföras. Det innebär stora fördelar för parterna och domstolen om 
kravet att en tredskodom skall delges för att vinna laga kraft avskaffas. 
Bestämmelsen i 44 kap. 9 § första stycket RB bör alltså ändras så att en 
tredskodom vinner laga kraft en månad från den dag, då den meddelats. 
Bestämmelsen i 33 kap. 5 § RB, som innehåller regler om när en 
tredskodom skall delges genom rättens försorg, kan upphävas. 
Eventuella risker från rättssäkerhetssynpunkt kan minimeras genom att 
domstolens förelägganden och kallelser förses med en upplysning om 
reglerna om återvinning. I lagrådsremissen gjordes bedömningen att 
innehållet i föreläggandena inte skulle regleras i rättegångsbalken. Det 
ansågs ankomma på Domstolsverket att utarbeta förelägganden och 
kallelser där det finns upplysningar om återvinning och tredskodom. 
Lagrådet har framhållit att den föreslagna reformen innebär att 
föreläggandet i viss mån kommer att fylla tredskodomsdelgivningens 
nuvarande informationsuppgift. Lagrådet anför följande i denna del: 
 
Den föreslagna reformen innebär att föreläggandet i viss mån kommer 
att fylla tredskodomsdelgivningens nuvarande informationsuppgift. 
Lagrådet vill i detta sammanhang erinra om att tredskodomen är en 
påföljd för försummelser i en rättegång och att förutsättningarna för 
tredskodomens meddelande, i vilka tidpunkten utgör en del, därför 
måste vara klart preciserade. Beträffande ett föreläggande, där en part 
sägs riskera att en tredskodom meddelas mot honom utan att parten 
samtidigt är kallad till en förhandling, är det ett grundläggande krav att 
tidpunkten, när detta hot kan komma att verkställas, anges. En 
uttrycklig regel om att en sådan tidsuppgift skall finnas i ett 
föreläggande bör införas i 42 kap. 11 §, såväl i första stycket som i det 
föreslagna andra stycket. Vad gäller förelägganden enligt 42 kap. 12 § 
får förutsättas att eventuell tredskodom meddelas i anslutning till 
sammanträdet. 
En sådan regel som nyss nämnts kan meddelas genom att i vartdera 
stycket läggs till en ytterligare mening av följande lydelse: "I före- 
läggandet skall också anges den tidpunkt när tredskodom kan komma 
att meddelas". Normalt bör kunna anges att tredskodom kan komma 
att meddelas omedelbart efter tidsfristens utgång. 
 
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att föreläggandet bör innehålla 
uppgifter om när tredskodom kan komma att meddelas. Regeringen anser 
dock att bestämmelsen bör ges en något annorlunda utformning än den 
som Lagrådet har förordat. Uttrycket  tidpunkt  kan ge intryck av att 
föreläggandet skall ange vilken dag en tredskodom kan komma att 
meddelas. Något sådant är naturligtvis inte möjligt, bl.a. därför att 
motparten normalt skall ges tillfälle att slutföra sin talan innan en 
tredskodom kan meddelas. I stället bör bestämmelsen utformas så att 
föreläggandet skall innehålla en uppgift om  när  en tredskodom kan 
komma att meddelas. Den närmare utformningen av bestämmelsen 
behandlas i författningskommentaren till 42 kap. 11 § (avsnitt 26.1). 
17 Handläggningen av mål om förverkande av 
egendom 
Regeringens förslag: Det skall bli möjligt för tingsrätterna att avgöra 
mål som bara rör förverkande av egendom utan att hålla huvud- 
förhandling. Parterna skall i sådana fall ges tillfälle att slutföra sin talan, 
om det inte är uppenbart obehövligt. 
Åklagares och polismäns beslut om förverkande skall inte längre 
delges genom att anslås på rättens kansli. Det skall i stället ske genom 
anslag på respektive myndighets kansli. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget 
utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt och 
Göteborgs tingsrätt tillstyrker förslagen. Stockholms tingsrätt anser att 
förslagen är angelägna. Hovrätten för Övre Norrland anmärker att det 
kan vara värdefullt med en genomgång av de situationer där det kan vara 
uppenbart obehövligt att slutföra talan. 
Skälen för regeringens förslag: Regler om förverkande finns i 
36 kap. brottsbalken (BrB) men också i specialstraffrätten, t.ex. i 
varusmugglingslagen (1960:418) och narkotikastrafflagen (1968:64). 
Frågor om förverkande prövas i allmänhet i samband med att en 
domstol prövar ett åtal. Då handläggs förverkandefrågan i enlighet med 
de bestämmelser som reglerar prövningen av åtalet. Men det kan 
förekomma att en fråga om förverkande skall avgöras utan att det finns 
något åtal att pröva. Det kan vara så att åklagaren av något skäl låtit bli 
att åtala för brottet men att det finns beslagtagen egendom som åklagaren 
vill ha förverkad. Det kan också vara så att gärningsmannen är okänd och 
att det enda som finns i behåll är beslagtagna brottsverktyg. Förverkande 
kan i vissa fall också ske utan något samband med ett brott, av föremål 
som är sådana att de kan komma till brottslig användning eller som har 
påträffats under sådan förhållanden att de kan befaras komma till 
brottslig användning. 
Regler om hur en förverkandefråga skall prövas när det inte finns 
något åtal att pröva finns i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall 
vid förverkande m.m. Om saken skall prövas av tingsrätt, är det allmän 
åklagare som väcker talan mot sin motpart och yrkar att egendomen skall 
förverkas. Rätten handlägger frågan enligt reglerna för bötesbrottmål 
vilket innebär att det är obligatoriskt med huvudförhandling. 
Åklagaren har rätt att själv besluta om förverkande av beslagtagen 
egendom under förutsättning att egendomens värde inte uppgår till 
betydande belopp och att det inte finns några andra särskilda skäl till att 
rätten bör besluta. Den som drabbas av beslaget kan anmäla missnöje hos 
åklagaren. Det skall han göra inom en månad från det att han fick del av 
åklagarens beslut. Om han anmäler missnöje, skall åklagarens beslut inte 
vidare gälla. Om åklagaren vidhåller att egendomen skall förverkas, får 
han väcka talan om det vid tingsrätten. Om han inte har väckt talan inom 
en månad, skall beslaget gå åter. 
Om den aktuella egendomen är värd mindre än en tiondel av 
prisbasbeloppet, får en polisman besluta om förverkande. Reglerna om 
hur det skall gå till överensstämmer med de regler som gäller när 
åklagare beslutar om förverkande. 
I promemorian föreslås att förfarandereglerna förenklas på ett par 
punkter. 
För det första bör frågor om förverkande kunna prövas av tingsrätten 
utan huvudförhandling. 
Det inträffar inte så sällan att åklagaren väcker åtal mot någon för ett 
brott och samtidigt yrkar att beslagtagen egendom (t.ex. pass, narkotika, 
sprutor eller kanyler) förverkas, men att åtalet sedermera läggs ned. I 
regel är det fråga om fall där åtalet läggs ned på grund av preskription 
men det kan också vara så att åklagaren efter åtalet beslutar om 
åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 a § RB. I dessa fall skulle åklagaren, 
om han inte hade väckt åtal, själv ha kunnat besluta om förverkande utan 
att vända sig till rätten. Det är inte rimligt att hålla huvudförhandling för 
att avgöra förverkandefrågan enbart därför att det tidigare har funnits ett 
åtal med i bilden. En sådan ordning innebär att resurserna inte används 
på bästa sätt, särskilt mot bakgrund av att det i dessa fall sällan finns 
någon som motsätter sig att egendomen förverkas. 
Regeringen delar promemorians bedömning. Ingen remissinstans har 
heller haft några invändningar mot förslaget. Det bör alltså i 1986 års lag 
om förfarandet vid förverkande införas regler som gör det möjligt för 
rätten att under vissa förutsättningar avgöra frågor om förverkande av 
beslagtagen egendom utan huvudförhandling. Regeln bör utformas i 
huvudsak i enlighet med promemorians förslag. Huvudförhandling skall 
alltså hållas enbart om det behövs med hänsyn till utredningen i målet 
eller begärs av någon av parterna. Parterna skall beredas tillfälle att 
slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt. Exempel på när 
det kan anses uppenbart obehövligt att slutförelägga en part ges i 
författningskommentaren (avsnitt 26.8). 
Beslut om förverkande som fattas av åklagare eller polisman och som 
avser egendom som är värd mindre än en tiondel av basbeloppet eller 
saknar saluvärde, kan delges genom att beslutet anslås på rättens kansli. 
Detta framgår av 4 § i 1986 års lag. I promemorian föreslås att 
bestämmelsen ändras så att beslut av åklagare och polismän får delges 
genom att besluten anslås i dessa myndigheters lokaler. Förslaget bör 
genomföras. 
18 Hävande av reseförbud 
Regeringens förslag: Åklagaren skall få rätt att häva beslut om 
reseförbud innan åtal har väckts på samma sätt som gäller för beslut om 
hävande av häktning. 
 
Riksåklagarens förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: En remissinstans har förklarat sig avstå från att 
yttra sig. I övrigt har samtliga remissinstanser tillstyrkt förslaget eller 
lämnat det utan erinran. 
Skälen för regeringens förslag: Reseförbud meddelas enligt 25 kap. 
3 § RB av åklagaren eller rätten. Bestämmelserna om hävande av 
reseförbud finns i 25 kap. 7 § RB. Enligt denna bestämmelse är det 
åklagaren som beslutar om hävande av reseförbudet. Om reseförbudet 
har meddelats eller fastställts av rätten är det dock rätten som skall 
förordna om hävande av förbudet. Riksåklagaren har föreslagit att samma 
ordning bör gälla som för hävande av beslut om häktning. 
I samband med 1988 års reform av de straffprocessuella tvångsmedlen 
anhållande och häktning (prop. 1986/87:112) gavs åklagaren rätt att häva 
ett beslut om häktning, under förutsättning att åtal inte väckts. Bakgrund- 
en till detta var att det ansågs otillfredsställande att ett frihetsberövande 
kunde kvarstå, trots att det inte längre fanns skäl för häktning, i avvaktan 
på att domstol efter anmälan från åklagaren kunde häva beslutet. Dessa 
argument utgör skäl för att åklagaren skall kunna häva också ett beslut 
om reseförbud, om åtal inte väcks. För den enskilde är det av stor 
betydelse att en frihetsinskränkning inte varar längre än vad som är 
oundgängligen nödvändigt. Även om reseförbud är en betydligt mindre 
ingripande tvångsmedel än häktning innebär det en påfrestning för den 
som utsätts för det. 
Den nuvarande ordningen kan dessutom ge mindre lyckade resultat. 
Om åklagaren t.ex. i en viss utredning, där två personer är misstänkta och 
den ene är häktad och den andre har reseförbud, finner att brott inte kan 
styrkas och att åtal inte skall väckas, kan åklagaren häva ett häkt- 
ningsbeslut, men inte ett beslut om reseförbud som har meddelats eller 
fastställts av rätten. Detta medför att tvångsmedlet kan upphöra betydligt 
tidigare för den som är häktad. 
Bestämmelsen i 25 kap. 7 § RB bör mot bakgrund av vad som nu har 
anförts ändras så att åklagaren kan häva beslut om reseförbud som har 
meddelats eller fastställts av rätten, om åtal ännu inte har väckts. 
Bestämmelsen bör dessutom ges en utformning som innebär att det klart 
framgår att rätten har en allmän möjlighet att häva ett beslut om 
reseförbud. 
19 Provisoriska beslut för att säkerställa 
kärandens rätt 
Regeringens förslag: Domstolens möjligheter enligt 15 kap. 3 § RB att 
meddela provisoriska beslut för att säkerställa sökandens rätt skall kunna 
tillämpas även i de fall sökanden har ett fordringsanspråk eller ett 
anspråk på bättre rätt till viss egendom. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran eller tillstyrkt 
det. 
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i 15 kap. RB 
infördes 1982 och innehåller regler om säkerhetsåtgärder. En domstol 
kan enligt dessa bestämmelser meddela provisoriska beslut om säkerhets- 
åtgärder innan dom har meddelats. Sådana beslut kan meddelas inom 
ramen för ett pågående tvistemål men också innan en rättegång har 
påbörjats. 
Den viktigaste säkerhetsåtgärden är kvarstad för att säkerställa att en 
skuld betalas. Regler om detta står i 1 §. Kvarstad kan också meddelas i 
mål som inte rör skuldförhållanden utan bättre rätt till viss egendom. Den 
som anser att han har bättre rätt än någon annan till viss egendom som 
denne har möjlighet att förfoga över, kan enligt 15 kap. 2 § RB begära att 
domstolen förordnar om kvarstad på egendomen. 
Det finns även andra säkerhetsåtgärder än kvarstad. Bestämmelsen i 
3 § ger domstolen möjlighet att förordna om en lämplig åtgärd för att 
säkerställa sökandens rätt. Sådana åtgärder kan t.ex. vara förbud att göra 
något, förordnande av syssloman eller meddelande av en föreskrift. I 4 § 
ges domstolen dessutom möjlighet att förordna om återställande av 
besittningen till viss egendom eller andra åtgärder. 
Utformningen av 3 § innebär att paragrafen är tillämplig endast i andra 
fall än som avses i 1 eller 2 §. Den är alltså inte tillämplig i de fall någon 
vill säkerställa en fordran eller en påstådd bättre rätt till viss egendom. 
Före reformen år 1982 var tillämpningsområdet för 3 § inte begränsat på 
detta sätt. I förarbetena till 1982 års reform (prop. 1980/81:84 s. 230) 
konstaterades också att den nya formuleringen innebar en viss inskränk- 
ning av paragrafens tillämpningsområde. Att kvarstad beviljats ansågs ge 
kronofogdemyndigheten en generell befogenhet att vidta de åtgärder 
beträffande egendomen som behövs för att sökandens rätt skall tas till 
vara (16 kap. 14 § andra stycket och 16 § andra stycket samt 4 kap. 31 § 
utsökningsbalken, UB). Utsökningsbalken ansågs överhuvudtaget ge 
möjlighet att vid verkställigheten vidta de åtgärder som behövs för att det 
aktuella anspråket skall skyddas (jfr 16 kap. 13 § första stycket och 16 § 
första stycket samt 6 kap. 10 § UB). 
Även om kronofogdemyndigheten vid verkställighet av ett beslut om 
kvarstad enligt 16 kap. 14 § och 4 kap. 31 § UB har relativt fria händer 
att vidta de åtgärder som behövs för att sökandens rätt skall tas till vara 
motsvarar de inte det som rätten har möjlighet att besluta om med stöd av 
15 kap. 3 § RB. Det har i tillämpningen visat sig finnas ett behov av att i 
mål som rör bättre rätt till viss egendom kunna meddela förordnanden 
enligt 3 §. I rättsfallet NJA 1987 s. 829 förde en person talan mot ett 
bolag angående rätten till vissa aktier. Han begärde att tingsrätten med 
stöd av 3 § skulle förordna att han skulle ha rätt att utöva aktieägarens 
rösträtt till aktierna. Tingsrätten och hovrätten biföll hans framställning. 
Högsta domstolen upphävde emellertid underinstansernas beslut då det 
såväl av ordalydelsen i 15 kap. 3 § RB som förarbetena till lagrummet 
framgår att det inte är tillämpligt vid talan om bättre rätt. Ett behov av att 
kunna meddela förordnanden enligt 3 § måste anses finnas också 
beträffande fordringsanspråk. 
Bestämmelsen i 15 kap. 3 § första stycket RB bör därför ändras så att 
paragrafens tillämplighet inte begränsas till  i annat fall än som avses i 1 
eller 2 § . En sådan ändring innebär att förordnanden enligt 3 § kan 
meddelas också när saken rör ett fordringsanspråk eller bättre rätt till viss 
egendom. 
20 Möjligheterna att överklaga beslut särskilt 
Regeringens bedömning: Rättegångsbalkens huvudregel att beslut i 
preliminärfrågor inte får överklagas förrän hela målet avgjorts bör inte 
ändras nu. 
 
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar promemorians 
bedömning utan erinran. Flera domstolar, liksom Sveriges advokat- 
samfund anser dock att frågan är värd en närmare utredning. 
Skälen för regeringens bedömning: Ett beslut som inte är slutligt får 
nästan alltid överklagas, men som huvudregel endast i samband med ett 
överklagande av det slutliga avgörandet i målet (49 kap. 3 § andra stycket 
RB). Till denna kategori beslut hör en tingsrätts beslut att tillåta eller 
avvisa bevisning. Huvudregeln har åtskilliga undantag vilka i de flesta 
fall går ut på att vissa beslut som inte är slutliga får överklagas särskilt, 
dvs. utan att invänta domstolens slutliga avgörande (se 49 kap. 5 § RB). I 
en del fall skall missnöje först anmälas mot beslutet (49 kap. 6 § RB). 
Om en part har anmält missnöje får rätten, om det finns särskilda skäl, 
förklara målet vilande till dess att överklagandet har prövats (49 kap. 
11 § andra stycket RB). I de fall beslutet kan överklagas särskilt utan en 
föregående missnöjesanmälan får ett överklagande av en tingsrätts beslut 
inte leda till att målets behandling skjuts upp (49 kap. 11 § tredje stycket 
RB). 
När det gäller beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot domare 
eller invändning om rättegångshinder eller beslutat om ett mål skall 
handläggas som ett småmål (se 1 kap. 3 d § RB) skall den som är 
missnöjd med beslutet först anmäla missnöje (49 kap. 4 § RB). Rätten 
skall därefter med hänsyn till omständigheterna bestämma om beslutet 
skall få överklagas särskilt eller endast i samband med ett överklagande 
av det slutliga avgörandet i målet. Valet mellan dessa former för 
överklagande är beroende bl.a. av om frågan bedöms vara tveksam och 
när under handläggningen invändningen görs (SOU 1938:44 s. 503). Om 
parten hänvisas till att överklaga särskilt, skall målet vila till dess 
överklagandet prövats. Rätten får dock bestämma att förberedelsen i 
målet skall fortsätta (49 kap. 11 § första stycket RB). 
En delvis likartad ordning gäller när tingsrätten har meddelat en 
mellandom enligt 17 kap. 5 § andra stycket RB. Rätten skall då med 
hänsyn till omständigheterna bestämma om domen skall få överklagas 
särskilt eller endast i samband med att tingsrättens slutliga avgörande 
överklagas (49 kap. 1 § andra stycket RB). 
Ett hovrättsbeslut som inte är slutligt får som huvudregel överklagas 
endast i samband med att det slutliga avgörandet i målet överklagas 
(54 kap. 5 § jämförd med 49 kap. 3 § andra stycket RB). Undantagen från 
huvudregeln är till stor del desamma som beträffande tingsrätts beslut 
som inte är slutliga. 
De nu beskrivna reglerna har ansetts kunna leda till en ineffektiv 
användning av domstolarnas resurser, särskilt när det gäller frågor om 
tillåtande av bevisning. Beslut om tillåtande av bevisning får inte 
överklagas särskilt. I de fall komplicerade bevisfrågor aktualiseras i ett 
vidlyftigt mål finns det en risk för att   sedan domen överklagats till 
hovrätt och Högsta domstolen   hela målet återförvisas till tingsrätten 
därför att överinstansen bedömer en fråga om tillåtande av bevisning 
annorlunda än vad den lägre instansen har gjort. Ett exempel på när detta 
kan ske är om överinstansen med hänvisning till Europakonventionen 
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande 
friheterna återförvisar målet för ny bevisprövning efter att ha underkänt 
viss bevisning (jfr NJA 1991 s. 512 I och II). Det finns med denna 
ordning en risk för att domstolarna tillåter bevisning i en utsträckning 
som annars inte skulle ha skett. Ett redan stort mål kan därmed bli ännu 
större. 
Ett sätt att komma till rätta med återförvisningsrisken skulle kunna 
vara att en part ges möjlighet att överklaga beslut om tillåtande av 
bevisning särskilt, efter mönster av 49 kap. 4 § RB. Domstolen skulle då, 
när det bedöms lämpligt, kunna släppa upp prövningen till högre rätt, 
innan den vidlyftiga rättegången tar sin början. 
Det nu behandlade problemet med risk för återförvisning är dock inte 
isolerat till beslut i bevisfrågor utan kan uppkomma i samtliga fall där 
domstolen felbedömer en fråga som inte går att överklaga särskilt, och 
hela processen står och faller med bedömningen av denna fråga. Det kan 
röra tillämpning av preklusionsregeln i 42 kap. 15 § RB med s.k. 
stupstocksföreläggande. Det kan vidare, för tvistemålens del, röra åbe- 
ropande av nya omständigheter där fråga uppkommer om sakens identitet 
ändrats, dvs. om det enligt 13 kap. 3 § tredje stycket RB är en otillåten 
taleändring. 
Det finns alltså vinster att göra med en utvidgning av möjligheterna att 
överklaga en tingsrätts beslut i s.k. preliminärfrågor. Såväl tid som 
resurser skulle i vissa fall kunna sparas om det finns en möjlighet att 
överklaga ett beslut särskilt, i varje fall om den fortsatta handläggningen 
bygger på bedömningen av den frågan. Den senare aspekten är ju också 
ett av motiven för den reglering som gäller beslut genom vilket 
invändning om rättegångshinder ogillats m.m., som finns i 49 kap. 4 § 
RB. Om ett sådant beslut inte skulle få överklagas särskilt och hovrätten 
senare, dvs. först i samband med att det slutliga avgörandet överklagats, 
bedömer saken annorlunda än tingsrätten gjort, är det alldeles klart att 
handläggningen vid tingsrätten varit onödig eller måste göras om. Det 
har för dessa fall lagts i rättens hand att avgöra om beslutet skall få 
överklagas särskilt eller endast i samband med det slutliga avgörandet i 
målet. 
Vinsterna skall emellertid inte överskattas. För det första förutsätter en 
sådan vinst naturligtvis att någon av parterna agerar, t.ex. genom att i 
tingsrätten begära att viss bevisning avvisas och genom att överklaga 
tingsrättsbeslut till hovrätten. Detta är inte alltid fallet. För att ett 
särskilt 
överklagande av ett beslut i en preliminärfråga skall ha något värde ur 
effektivitetssynpunkt krävs för det andra att det är fråga om ett mål av 
viss omfattning. I mindre omfattande mål finns det ingenting att vinna 
men kanske en hel del att förlora   på att dela upp handläggningen i en 
del för en preliminärfråga och en del för själva saken. 
Ett system med utökade möjligheter att överklaga beslut i preliminär- 
frågor kan dessutom innebära att rätten att överklaga används av illojala 
parter i förhalningssyfte. Den nackdelen kan dock i stor utsträckning 
undanröjas genom att det läggs i tingsrättens hand att avgöra om ett 
beslut skall få överklagas särskilt. 
En mer allvarlig nackdel är risken för att en utvidgning av möjligheter- 
na att överklaga leder till att överrätterna får mer att göra utan att det 
innebär några fördelar vare sig för parterna eller för domstolsväsendet 
som helhet. Nya möjligheter att överklaga kan nämligen leda till 
processer i överrätterna om frågor som annars inte skulle ha föranlett 
något processande där. Ett exempel är att en tingsrätt tillåter åklagaren att 
lägga fram viss kontroversiell bevisning. Om den tilltalade överklagar 
detta beslut, får hovrätten och kanske också Högsta domstolen arbeta 
med att ta ställning till bevisets tillåtlighet. Det är inte givet att detta 
arbete är till nytta. Den tilltalade vet nämligen inte, när han skall ta 
ställning till om han skall överklaga beslutet att tillåta bevisningen, hur 
det skulle gå i en rättegång där den kontroversiella bevisningen lades 
fram. Om en sådan rättegång skulle leda till att åtalet ogillades, är det 
långtifrån säkert att hovrätten över huvud taget skulle behöva befatta sig 
med målet. I ett sådant fall riskerar alltså den tänkta utökningen av 
möjligheten till särskilt överklagande att kosta rättsväsendet och parterna 
tid och pengar utan motsvarande nytta. Även i detta fall kan riskerna i 
viss mån minskas om det läggs i rättens hand att avgöra om beslutet skall 
få överklagas särskilt. 
I promemorian görs bedömningen att vinsterna med en utvidgning av 
möjligheten att överklaga är relativt begränsade samtidigt som riskerna 
när det gäller överrätternas arbetsbörda bedöms som avsevärd. Slutsatsen 
i promemorian är att de vinster som kan åstadkommas inte uppväger 
riskerna för fördyring och ökad tidsutdräkt. Något förslag till ändring av 
reglerna för överklagande av beslut i preliminärfrågor lämnas därför inte. 
Flertalet remissinstanser lämnar promemorians bedömning utan 
erinran. Göteborgs tingsrätt, liksom Stockholms tingsrätt, instämmer 
uttryckligen i promemorians bedömning. Stockholms tingsrätt pekar på 
en ytterligare svårighet med en ökad möjlighet att överklaga särskilt, 
nämligen målet kan tillföras nya omständigheter och ny argumentation i 
hovrätten. Andra remissinstanser   Svea hovrätt, Halmstads tingsrätt och 
Sveriges advokatsamfund   anser att frågan bör utredas ytterligare. 
Lunds tingsrätt är positiv till ökade möjligheter att överklaga särskilt och 
menar att de kan vara både processekonomiskt och effektivt att ge 
domstolen möjlighet att bestämma att ett beslut i en preliminärfråga skall 
få överklagas särskilt. 
Regeringen delar i och för sig promemorians tvekan när det gäller 
risken för att man med en reform ökar hovrätternas arbetsbörda utan 
någon motsvarande vinst görs. Som flera remissinstanser har anfört kan 
dock frågan förtjäna en ytterligare genomlysning. Regeringen tillsatte 
tidigare i år en utredning med uppdrag att undersöka hur den allmänna 
domstolsprocessen i tvistemål och brottmål kan göras effektivare för 
parter och domstolar (dir. 1999:62). Utredaren skall särskilt uppmärk- 
samma frågor om omedelbarhet, muntlighet och koncentration i 
förfarandet. Om utredaren i sitt utredningsarbete bedömer det lämpligt att 
undersöka möjligheterna att genomföra en förändring när det gäller 
överklagande av preliminärfrågor ryms frågan inom de direktiv han har. 
21 Domstolarnas skyldighet att självmant pröva 
sin behörighet 
Regeringens bedömning: Domstolarnas officialprövning av forum- 
frågan bör inte avskaffas. 
 
Promemorians förslag: Den i 10 kap. 18 § RB föreskrivna 
officialprövningen av forumfrågan vid svarandens passivitet avskaffas. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget 
utan erinran. Göteborgs tingsrätt har tillstyrkt förslaget, liksom 
Stockholms tingsrätt som dock har anfört att, för att svaranden skall 
skyddas, en stämningsansökan bör kunna avvisas om käranden inte 
lämnar uppgift om behörighetsgivande omständigheter. Södertälje 
tingsrätt har avstyrkt förslaget bl.a. därför att det inte ger ett tillräckligt 
skydd för svaranden och då det kan leda till att käranden inte bemödar 
sig om att stämma vid rätt domstol. 
Skälen för regeringens bedömning: I 10 kap. RB finns forumregler 
för tvistemål. Huvudregeln är att domstolen inte skall pröva sin 
behörighet annat än om svaranden begär det. Om svaranden anser att 
rätten inte är behörig att ta upp målet skall han eller hon framställa sin 
invändning senast när han eller hon första gången skall föra talan i målet 
(34 kap. 2 § RB). En särskild regel gäller dock om svaranden uteblir från 
första inställelsen eller underlåter att inge svaromål, dvs. när det kan bli 
aktuellt att meddela tredskodom (se 10 kap. 18 § RB). I dessa situationer 
är domstolen skyldig att pröva sin behörighet trots att svaranden inte 
gjort någon invändning om den. 
Även om domstolen inte gör någon officialprövning av sin behörighet 
innebär detta inte att forumprövningen ligger helt i parternas hand. Enligt 
42 kap. 2 § första stycket 4 RB åligger det käranden att i stämnings- 
ansökan ange de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte 
behörigheten framgår av ansökningen i övrigt. Domstolen skall självmant 
iaktta att bestämmelsen följs. För att underlätta kärandens möjligheter att 
vid svarandens passivitet styrka domstolens behörighet innehåller 10 kap. 
18 § andra meningen RB en bevispresumtion till kärandens förmån av 
innebörd att dennes uppgift om de omständigheter som gör att rätten är 
behörig skall godtas, om svaranden fått del av uppgiften och det inte 
finns anledning tro att den är oriktig. 
Ett motiv bakom forumreglerna är att svaranden inte utan skäl skall 
behöva inställa sig vid en domstol på främmande ort. Talan skall därför 
normalt väckas vid domstolen där svaranden har hemvist. Särregleringen 
i 10 kap. 18 § RB vid svarandens passivitet har också till syfte att skydda 
svaranden. Han eller hon skall inte behöva drabbas av en tredskodom vid 
 fel  domstol. Samtidigt leder bestämmelsen om den tid inom vilken en 
foruminvändning skall framställas för att få beaktas (se 34 kap. 2 § RB) 
till att en svarande som drabbats av en tredskodom inte kan framställa en 
foruminvändning i återvinningsmålet i annat fall än när han haft laga 
förfall för sin utevaro (se Gärde m.fl., Nya Rättegångsbalken s. 97 f.). 
Enligt den äldre rättegångsbalken medförde svarandens utevaro från ett 
sammanträde inte att domstolen skulle göra en officialprövning av 
behörighetsfrågan. Processlagberedningen ansåg (SOU 1938:44 s. 153) 
att en sådan ordning i vissa fall, då utevaron är förenad med 
tredskodomspåföljd, måste anses olämplig. Beredningen framhöll särskilt 
olägenheterna då svaranden är utlänning. 
Rättegångsutredningen föreslog (SOU 1982:26 s. 180 f. och 363 f.) att 
den särskilda forumprövningen skulle avskaffas. Utredningen analysera- 
de utförligt vilka nackdelar det skulle kunna innebära för svaranden att 
svara vid  fel  domstol. Utredningen kom fram till att det varken när det 
gällde utevaro från ett första sammanträde eller uteblivet skriftligt 
svaromål fanns anledning att bibehålla särregleringen för forumpröv- 
ningen. Rättegångsutredningens förslag ledde dock inte till lagstiftning. 
I promemorian anförs att det inte finns någon anledning att skydda 
passiva svarande från att behöva svara vid  fel  domstol när de på ett 
enkelt sätt, på telefon eller telefax eller genom brev, kan påtala 
forumfelet. Detta ligger också mer i linje med att svaranden inte i 
återvinningsansökningen kan ha framgång med en foruminvändning, om 
han inte haft laga förfall för sin underlåtenhet att höra av sig. Vidare 
anses regeln i 42 kap. 2 § första stycket 4 RB om att käranden i 
stämningsansökningen skall lämna uppgift om de omständigheter som 
gör domstolen behörig att ta upp målet ge ett tillräckligt skydd för en 
passiv svarande. Av dessa skäl bör enligt promemorians förslag den 
särskilda forumprövningen i 10 kap. 18 § RB avskaffas.. 
Regeringen delar liksom majoriteten av remissinstanserna den uppfatt- 
ning som kommer till uttryck i promemorian. Det finns skäl att behandla 
en passiv svarande på samma sätt som den som agerar i rättegången. 
Riskerna för, som Södertälje tingsrätt befarar, att en ändrad ordning 
skulle leda till att kärandena i större utsträckning vänder sig till 
domstolar som inte är behöriga bör inte överdrivas. I flertalet fall är det 
säkerligen så att svaranden agerar i rättegången och invänder i 
forumfrågan. En kärande som inte bemödar sig om att vända sig till en 
behörig domstol orsakas i sådana fall både vissa kostnader och en onödig 
omgång. 
Av helt andra skäl vill vi dock inte nu genomföra den föreslagna 
ändringen. Forumreglerna har varit i huvudsak oförändrade sedan rätte- 
gångsbalkens tillkomst och är i flera avseenden föråldrade. De bör redan 
av dessa skäl bli föremål för en mera genomgripande översyn. 
Förändringar av forumreglernas utformning aktualiseras dessutom i 
några av de reformprojekt som ingår i det utvecklingsarbete som bedrivs 
i Domstolsverkets regi. Den reformering av forumreglerna som alltså av 
flera skäl bör göras bör inte föregripas. Det förslag som lämnas i 
promemorian bör i stället behandlas i samband med det arbetet. 
22 Målsägandens rätt att ta över åtal 
Regeringens bedömning: Målsägandens rätt att ta över ett åtal bör 
kvarstå. 
 
Promemorians förslag: Målsägandens rätt enligt 20 kap. 9 § andra 
stycket RB att ta över åtal som lagts ned av åklagaren avskaffas. 
Remissinstanserna: Flera remissinstanser lämnar förslaget utan 
erinran. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt tillstyrker 
förslaget. Brottsoffermyndigheten anser att målsägandens rätt att ta över 
åtal inte bör avskaffas enbart för att underlätta arbetet i domstolarna. 
Myndigheten motsätter sig inte förslaget om det tillskapas rutiner som 
innebär att målsäganden upplyses om sin rätt att väcka ett nytt åtal om ett 
åtal läggs ned och frikännande dom inte begärs. Riksorganisationen för 
kvinnojourer i Sverige och Hovrätten för Övre Norrland avstyrker 
förslaget med hänvisning till att det strider mot reformarbetet med att 
stärka brottsoffrens ställning. Hovrätten pekar dessutom på att förslaget 
får praktiska konsekvenser. Det finns nämligen en risk för att en 
frikännande dom som överklagas av målsäganden återförvisas till 
tingsrätten. Hovrätten över Skåne och Blekinge utrycker en viss skepsis 
över förslaget och menar att det i viss mån innebär att brottsoffrens 
ställning försvagas. Åklagarmyndigheten i Västerås är också tveksam och 
menar att det bör begränsas till fall där frikännande dom inte begärs. 
Kvinnohuset i Örebro pekar på att målsägandens rätt att ta över åtalet är 
skenbar eftersom den innebär en stor kostnadsrisk. 
Skälen för regeringens bedömning: Om åklagaren lägger ned ett 
allmänt åtal därför att det inte finns tillräckliga skäl för att den misstänkte 
är skyldig till brottet, kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 § andra 
stycket RB). Om målsäganden inte utnyttjar denna rätt skall frikännande 
dom meddelas, om den tilltalade begär det. I annat fall skall målet skrivas 
av. 
Bestämmelsen är ett led i målsägandens subsidiära åtalsrätt. Den rätten 
innebär dels att målsäganden kan väcka åtal för brott som hör under 
allmänt åtal om målsäganden har angett brottet och åklagaren har beslutat 
att inte väcka åtal för det, dels att målsäganden kan biträda ett av 
åklagaren väckt åtal (20 kap. 8 § RB). I det senare fallet inträder 
målsäganden i processen som åklagarens medpart och har vissa möjlig- 
heter att agera självständigt i rättegången när det gäller ansvarsfrågan. 
Den subsidiära åtalsrätten innefattar också en befogenhet för 
målsäganden att överklaga till högre rätt. Detta gäller även om målsägan- 
den inte har biträtt åtalet vid den lägre rätten. 
Frågan om målsägandens rätt att ta över åtal har tagits upp i 
promemorian mot bakgrund av att denna rätt mycket sällan utnyttjas i 
praktiken. Den orsakar dock en hel del arbete för domstolarna i de fall 
målsäganden inte är närvarande då åtalet läggs ned. Målsäganden måste 
då få vetskap om att åtalet har lagts ned och ges tillfälle att inom en viss 
tid anmäla om han eller hon vill ta över åtalet. De praktiska 
olägenheterna är påtagliga, särskilt om det finns flera målsägande som 
skall underrättas och om vederbörande är svåra att delge. 
Handläggningen kan alltså dra ut på tiden. 
Målsägandens rätt att ta över åtal behandlades också av Rättegångs- 
utredningen i delbetänkandet Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i 
tingsrätt (SOU 1982:26 s. 405 f.) Utredningen menade att en målsägande 
som verkligen anser sig ha intresse av utgången i ansvarsfrågan sannolikt 
biträder åtalet och då inte behöver ta över åklagarens talan, om denne 
beslutat att lägga ned åtalet. Enligt utredningen anser sig nog i regel en 
målsägande inte ha någon chans till framgång med ett åtal, om åklagaren 
har beslutat att lägga ned åtalet därför att han inte finner tillräckliga skäl 
föreligga att den misstänkte är skyldig. Utredningen påpekade också att 
målsäganden tar på sig ett stort kostnadsansvar om han går vidare med 
målet. 
Rättegångsutredningen framhöll slutligen att en målsägande som inte 
biträder åtalet inte blir berövad sina möjligheter att föra talan om saken 
därför att rätten skriver av målet sedan åklagarens lagt ned åtalet eller 
meddelar en frikännande dom; ett avskrivningsbeslut hindrar nämligen 
inte ett nytt åtal och en frikännande dom kan överklagas. Mot den nu 
angivna bakgrunden ansåg Rättegångsutredningen att man kunde 
avskaffa målsägandens rätt att ta över åtalet utan att i praktiken rubba 
dennes rättsställning. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning. I det 
lagstiftningsärende som följde på utredningens betänkande uttalades att 
frågan kunde komma att belysas ytterligare i samband med det arbete för 
att stärka brottsoffrens ställning som då pågick inom Justitie- 
departementet (prop. 1986/87:89 s. 99). Frågan har inte uppmärksammats 
särskilt i senare lagstiftningsärenden eller utredningar. 
Praktiska hänsyn talar för att rätten för en målsägande att ta över ett 
åtal tas bort. Regeringen delar dock Brottsoffermyndighetens uppfattning 
att målsägandens rätt att ta över åtal inte bör tas bort enbart för att 
underlätta arbetet i domstolarna. Utgångspunkten bör i stället vara frågan 
om målsägandens rättsställning rubbas. Regeringen anser i likhet med 
några av remissinstanserna att målsägandens ställning försämras om pro- 
memorians förslag genomförs. Den subsidiära åtalsrätten enligt 20 kap. 
8 § RB och möjligheten att väcka ett nytt åtal efter ett avskrivningsbeslut 
eller överklaga en frikännande dom är inte likvärdiga med möjligheten 
att ta över målet i tingsrätten. Att målsägandens rätt att ta över åtal är ett 
led i målsägandens subsidiära åtalsrätt är vidare av principiell betydelse 
och talar mot en lagändring. Förslaget bör av nu redovisade skäl inte 
genomföras. 
23 Specificering av ombudsarvoden 
Regeringens bedömning: Ombudsarvodet bör även i fortsättningen 
specificeras i beslut om ersättning för rättegångskostnader. 
 
Promemorians förslag: Domstolen skall inte vara skyldig att 
specificera ombudsarvodet i besluten om ersättning för rättegångs- 
kostnader. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget 
utan erinran. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt tillstyrker 
förslaget. Kammarrätten i Göteborg är kritisk mot förslaget och saknar 
ett underlag för bedömningen att bestämmelsen är onödig. Föreningen 
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslaget och 
menar att det knappast kan utgöra en rationaliseringsvinst att genomföra 
förslaget. 
Skälen för regeringens bedömning: När en domstol avgör ett 
tvistemål skall den också fatta beslut om de anspråk om ersättning för 
rättegångskostnader som parterna har framställt. I regel innebär detta att 
domstolen förpliktar den som förlorat målet att ersätta motpartens 
rättegångskostnader. Om det i denna ersättning ingår arvode till den 
vinnande partens ombud eller biträde, skall domstolen särskilt ange 
arvodesbeloppet (18 kap. 14 § andra stycket RB). Skälet till denna ord- 
ning är enligt förarbetena att denna post har betydelse för ombudet eller 
biträdet (SOU 1938:44 s. 243). 
I promemorian föreslås att domstolens skyldighet att i domslutet 
särskilt ange de arvodesbelopp som skall betalas tas bort med hänvisning 
till att denna service till parter och ombud är onödig. Det är visserligen 
riktigt att den som begär ersättning för rättegångskostnad vet vad han 
eller hon har yrkat och att   om domstolen dömer ut ett lägre belopp än 
vad som har yrkats   detta framgår av domskälen. Regeringen är trots 
detta inte beredd att föra förslaget vidare. Det är ju fråga om en service 
till parter och ombud som innebär att de snabbt kan se vad domstolen har 
beslutat i arvodesfrågan, som i de flesta fall är den mest betydelsefulla 
posten. Särskilt mot bakgrund av att denna service inte kan anses belasta 
domstolen särskilt mycket eller annars utgöra något hinder för domstolen 
att handlägga mål rationellt och effektivt bör den alltså kvarstå. 
24 Ikraftträdande m.m. 
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2000. De ändringar som rör 
avräkning av tid för frihetsberövande innebär att ett nytt moment tillförs 
kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse. Detta kräver vissa 
förberedelse och det är av stor vikt att besluten blir riktiga . Ändringarna 
i brottsbalken, lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och i 
lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård bör därför 
träda i kraft först den 1 oktober 2000. 
Övergångsbestämmelser behövs för de ändrade reglerna om kostnads- 
ansvar i småmål i de fall talan har väckts före ikraftträdandet. I sådana 
fall bör äldre bestämmelser gälla. Frågan behandlas i författningskom- 
mentaren (avsnitt 26.1). Övergångsbestämmelser behövs också för den 
ändrade bestämmelsen i 9 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100), se avsnitt 
26.7. 
25 Ekonomiska konsekvenser 
Förslagen   som i många fall härrör från verksamma domare   syftar till 
en effektivare och rationellare handläggning framförallt i tingsrätterna. 
De bör kunna medföra arbetsbesparingar för domstolsväsendet och för 
parter. De kostnadsbesparingar som förslagen kan leda till är relativt små 
och bör utnyttjas för att förstärka och förbättra verksamheten vid 
domstolarna. De resurser som frigörs bör kunna användas till de svårare 
och mer komplicerade målen och ärendena. 
Avräkning av tid för frihetsberövande 
När det gäller överföringen av ansvaret för den obligatoriska avräkningen 
av tid för frihetsberövande kan det antalet ärenden kriminalvården skall 
handlägga beräknas uppgå till omkring 6 000. Det är dock inte fråga om 
helt nya ärenden utan om ett tillkommande moment i ärenden som 
kriminalvården redan handlägger. I dag skall nämligen de lokala 
kriminalvårdsmyndigheterna fatta beslut om strafftiden beträffande alla 
som har dömts till fängelse. Domen på fängelse med sitt avräknings- 
beslut   i de fall ett frihetsberövande som skall avräknas har förekommit 
  utgör ett underlag för strafftidsbeslutet. Med regeringens förslag 
kommer underlaget att utgöras av en uppgift om det avräkningsbara 
frihetsberövandet i stället för den tid i dagar som fängelsestraffet skall 
anses verkställt. Det tillkommande momentet kan inte anses särskilt 
betungande och därmed inte kostnadskrävande. 
De föreslagna ändringarna torde inte medföra annat än marginella 
kostnadsökningar för Kriminalvårdsverket. Det kan dock finnas behov av 
vissa utbildningsinsatser för den personal som skall handlägga avräk- 
ningen. Dessa kostnader ryms inom befintliga ramar. 
De förslagna ändringarna innebär inte heller mer än marginella 
kostnadsökningar för Statens institutionsstyrelse, vilka ryms inom 
befintliga ramar. 
26 Författningskommentar 
26.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 
Bestämmelsen i 1 kap. 9 § upphävs och ersätts av nya bestämmelser om 
uppehåll i huvudförhandling i 43 kap 11 § och 46 kap. 11 §. 
Bestämmelsen i 33 kap. 5 §, som innehåller bestämmelser om i vilka 
fall domstolen skall ombesörja delgivning av tredskodomar, upphävs 
som en konsekvens av att fristen för ansökan om återvinning av 
tredskodom skall räknas från den dag då domen meddelades i stället för 
den dag då domen delgavs parten (se 44 kap. 9 §). 
 
6 kap. 
Kapitlet är nytt och ersätter det tidigare kapitlet om protokoll. Även 
rubriken är ny. Ändringarna har behandlats i avsnitt 9. 
Den inledande paragrafen behandlar frågor om registrering och 
aktbildning. Därefter följer en regel om att det av målregistret eller av 
akten bl.a. skall framgå vilka avgöranden som domstolen har träffat. I 3 
och 4 §§ finns grundläggande regler om vilka uppgifter som skall 
antecknas vid ett sammanträde. I 5 § finns en bestämmelse om krav på 
protokollföring i vissa fall vid särskild bevisupptagning och i 6 § vissa 
bestämmelser om förhörsutsagor. Kapitlet avslutas med en regel om att 
bestämmelserna även gäller ärenden som handläggs enligt rättegångs- 
balken. 
Rättegångsbalkens bestämmelser innehåller alltså nästan inga bestäm- 
melser om  protokoll , men protokollformen torde i åtskilliga situationer 
vara den mest ändamålsenliga och praktiska formen för anteckningar. 
Vid huvudförhandling i brottmål torde dock protokoll i flertalet fall 
kunna undvaras. Kompletterande bestämmelserna om protokoll och 
anteckningar från handläggning ges i förordningen (1996:271) om mål 
och ärenden i allmän domstol (ärendeförordningen). 
 
6 kap. 1 § 
Första stycket innehåller regler om att det vid domstolen skall föras 
register över alla mål och vilka uppgifter registret skall innehålla. 
Regleringen motsvarar nuvarande 11 §. 
Andra stycket har viss motsvarighet i nuvarande 10 § och innehåller 
föreskrifter om att handlingarna i målet skall föras samman till en akt. 
Närmare bestämmelser om registrering och aktbildning finns i 
ärendeförordningen. 
 
6 kap. 2 § 
I första stycket föreskrivs att det av målregistret eller av akten skall 
framgå vilka avgöranden   domar och beslut   som domstolen har träffat 
i målet, när de har träffats och vem eller vilka som bär ansvaret för dem 
samt vem eller vilka som bär ansvaret för gjorda anteckningar. Detta 
stycke ersätter delvis regleringen i nuvarande 1 § och 3 § 7. 
Kompletterande reglering ges i 25 § ärendeförordningen. 
Enligt andra stycket skall skiljaktiga meningar framgå av målregistret 
eller av akten. Bestämmelsen ersätter delvis de nuvarande reglerna i 1 § 
om protokoll vid handläggning som inte sker vid ett sammanträde samt 
3 § 8. 
 
6 kap. 3 § 
Första stycket anger i nio punkter vilka uppgifter som skall antecknas vid 
ett sammanträde. Detta gäller samtliga sammanträden. I 4 § anges vilka 
ytterligare uppgifter som skall antecknas vid vissa sammanträden som 
hålls under förberedelsen av ett mål. Om anteckningarna vid ett 
sammanträde skall göras i protokoll eller i någon annan form har 
överlämnats till domstolen att avgöra. Paragrafen kompletteras av 
bestämmelser i ärendeförordningen. Det finns inte någon föreskrift om 
att hänvisning till uppgifter som finns i handlingar i akten skall göras, 
men det är givetvis möjligt, och i många fall lämpligt, att så sker. 
I 1 anges att tid och ställe för sammanträdet skall antecknas. Detta 
motsvarar nuvarande 3 § 1. 
Enligt 2 skall antecknas vilka som deltar i sammanträdet. Detta är en 
förenkling av nuvarande 3 § 2 och 3. 
3 motsvarar nuvarande 3 § 4. 
4 motsvarar nuvarande 3 § 6. 
5 och 6 innehåller föreskrifter om att parternas eller andras yrkanden 
och invändningar samt medgivanden och bestridanden skall antecknas 
som motsvarar nuvarande 5 § första stycket 1 och 2. 
I 7 anges att den utredning som läggs fram skall antecknas. 
Regleringen är i sak densamma som enligt nuvarande regler i 5 § första 
stycket 3. 
8 motsvarar nuvarande 6 § första stycket andra meningen om att det 
som iakttas vid en syn på stället skall antecknas. 
Enligt 9 skall sådant antecknas som i övrigt har förekommit vid 
sammanträdet, i den mån det kan ha betydelse för parterna eller för högre 
rätt att anteckning sker. Bestämmelsen tar framförallt sikte på sådant som 
inträffar under ett sammanträde som avviker från den normala 
rättegångsordning som förutses i rättegångsbalken. 
Andra stycket anger att anteckningarna skall göras i anslutning till 
sammanträdet. 
Tredje stycket innehåller en regel om att bestämmelserna i 4 kap. 13 § 
om jäv tillämpas på den som gör anteckningarna. 
 
6 kap. 4 § 
Paragrafen behandlar i tre punkter vilka uppgifter som utöver de som 
angetts ovan skall antecknas från ett sammanträde som hålls under 
förberedelsen av ett mål och som inte endast avser bevisupptagning. 
Enligt 1 skall i korthet antecknas de omständigheter som parterna 
åberopar samt motpartens yttrande över dessa omständigheter. 
I 2 anges att uppgifter om vilka bevis som åberopas och vad som skall 
styrkas med varje bevis skall antecknas. 
I 3 slutligen anges att det som i övrigt behövs till ledning för en 
huvudförhandling skall antecknas. Det kan gälla uppgifter om adresser 
till vittnen m.fl., parternas inställning till om rätten skall bestå av en eller 
 
flera domare vid avgörandet m.m. 
 
6 kap. 5 § 
Bestämmelsen tar sikte på de fall då domstolen inte skall fatta något 
slutligt avgörande i målet eller ärendet utan enbart har en utredande 
uppgift. I sådana fall skall ett protokoll upprättas (jfr 35 kap. 11 § RB, 
10 § lagen [1946:816] om bevisupptagning åt utländsk domstol och 7 § 
lagen [1946:818] om bevisupptagning åt vissa internationella organ). 
Bestämmelsen innefattar även sådana fall där bevisning tas upp till 
framtida säkerhet enligt 41 kap. RB men inte fall där en domstol tar upp 
bevis före en huvudförhandling eller när hovrätten håller förhör enligt 
52 kap. 11 § RB. Sistnämnda situationer omfattas av 6 kap. 4 § RB. 
 
6 kap. 6 § 
Bestämmelsen behandlar det sätt på vilket berättelser som lämnas i 
bevissyfte skall antecknas. Den ersätter nuvarande 6 §, 8 § andra stycket 
och 9 §. 
I första stycket anges att berättelserna skall tas upp genom 
ljudinspelning. Det kan ske genom bandinspelning eller på annat sätt, 
t.ex. genom att berättelserna spelas in på ett digitalt medium. Det finns 
dessutom en kompletterande möjlighet att skriva ned vad den hörde 
säger. Det hittills gällande undantaget för förhör vid huvudförhandling i 
Högsta domstolen gäller fortfarande. Sådana förhör behöver alltså inte 
spelas in eller skrivas ned. 
Andra stycket motsvarar nuvarande 8 § andra stycket. Kompletterande 
bestämmelser ges i 16 § andra stycket ärendeförordningen. 
Processlagsberedningen har i anslutning till bestämmelsen i nuvarande 
6 kap. 9 § RB uttalat att bandupptagningar och andra anteckningar enligt 
den bestämmelsen inte ingår i protokollet. I praxis har dock bandupp- 
tagningar ansetts utgöra en del av ett protokoll som förs över 
sammanträdet (RH 1989:90). Ett sådant synsätt innebär att bandupptag- 
ningen inte kan lämnas ut förrän förhandlingsprotokollet fått slutlig 
avfattning (se 2 kap. 7 § 2 tryckfrihetsförordningen). När något protokoll 
inte upprättas får frågan bedömas enligt de bestämmelser i paragrafen 
som gäller för andra fall. 
 
6 kap. 7 § 
Paragrafen anger att reglerna i 6 kap. också gäller ärenden som handläggs 
enligt rättegångsbalken. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 12 §. 
 
8 kap. 2 § 
I sista stycket har sista meningen med dess hänvisning till allmänna 
advokatbyråer tagits bort. 
 
8 kap. 4 § 
I första stycket har andra meningen med en hänvisning till sekretess vid 
allmänna advokatbyråer tagits bort. 
 
8 kap. 7 § 
I sista stycket har gjorts en redaktionell ändring med anledning av 
ändringen i 4 §. 
 
12 kap. 9 § 
Ändringen i första stycket första meningen innebär att en skriftlig 
fullmakt inte längre behöver visas upp i högre rätt efter ett överklagande. 
Andra meningen i första stycket är ny och innebär att någon fullmakt inte 
behöver visas upp när en missnöjesanmälan görs. Skälen till ändringarna 
har angetts i avsnitt 15. 
Ändringen i andra stycket är en följd av att kravet på fullmakt vid 
missnöjesanmälan tas bort. 
Ändringarna i tredje och fjärde stycket är endast språkliga. 
 
14 kap. 7 § 
Paragrafens andra stycke ger för vissa fall möjlighet till särskild 
handläggning av två mål som annars enligt 14 kap. 3 5 §§ skall 
handläggas gemensamt, om talan i det nya målet väcks på ett sent 
stadium och målen inte utan olägenhet kan handläggas i samma 
rättegång. Det gäller bl.a. genkäromål enligt 14 kap. 3 § samt 
återgångstalan och regresstalan enligt 14 kap. 5 §. Genom det tillägg till 
paragrafen som görs utsträcks möjligheten att handlägga målen särskilt 
till den situationen att talan väcks efter den tidpunkt som angetts i ett 
sådant preklusionsgrundande meddelande som avses i 42 kap. 15 a §. 
Regeln har behandlats närmare i avsnitt 8. 
 
15 kap. 3 § 
Bestämmelsen reglerar domstolens möjligheter att meddela provisoriska 
beslut för att säkerställa sökandens rätt. En ändring har gjorts i första 
stycket som innebär att bestämmelsen blir tillämplig också i de fall som 
omfattas av 15 kap. 1 och 2 §§. Skälen till ändringen behandlas i avsnitt 
19. 
 
18 kap. 8 a § 
Tredje stycket är nytt och innebär att ersättning för rättegångskostnad i 
småmål, utöver vad som gäller enligt andra stycket, får avse samtliga 
kostnader som är ersättningsgilla enligt 18 kap. 8 § om en part handlat så 
att 18 kap. 3 § eller 6 § är tillämplig. I sådana fall innefattar ersättningen 
alltså även t.ex. ombudsarvode och ränta enligt 18 kap. 8 §. Vid en 
tillämpning av 6 § måste givetvis de förutsättningar som anges i 
bestämmelsen vara uppfyllda för att kostnadsansvar skall komma i fråga, 
nämligen att kostnaderna har orsakats motparten genom sådan 
vårdslöshet eller försummelse som anges i bestämmelsen. Bestämmelsen 
har behandlats i avsnitt 12.2.2. 
I sjunde stycket har den ändringen gjorts att hänvisningen har slopats 
till de särskilda bestämmelser regeringen meddelar. Ersättning skall i 
stället i normalfallet betalas med ett belopp som motsvarar högst hälften 
av den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen 
(1996:1619) under en timme. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 
12.2.3. I enlighet med Lagrådets förslag har i första meningen ordet 
 högst  lagts till så att det klarare framgår att ersättning kan avse skälig 
kostnad för högst en rättegångsskrift eller inställelse vid högst ett 
sammanträde inför rätten. 
 
19 kap. 12 § 
Det nuvarande andra stycket har ändras något i sak och arbetats in i 
första stycket. Behörigheten för andra domstolar än de som är behöriga 
enligt bestämmelserna i kapitlet i övrigt utvidgas till att omfatta all 
befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel. 
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13. 
En sådan behörighet förutsätter enligt bestämmelsens nya lydelse att 
ett beslut av rätten bör fattas utan dröjsmål. Beslut om häktning kan 
beslutas av en s.k. jourdomstol på sätt som förekommer i dag. När det 
gäller frågor om andra tvångsmedel får bedömas från fall till fall om 
omständigheterna är sådana att beslut behöver fattas utan dröjsmål. 
Beslut om att förordna offentlig försvarare och målsägandebiträde för att 
förhör skall kunna hållas så snabbt som möjligt innefattas. 
 
25 kap. 7 § 
I ett nytt andra stycke har införts en möjlighet för åklagaren att, innan 
åtal har väckts, häva ett beslut om reseförbud som har meddelats eller 
fastställts av rätten. Bestämmelsen har vidare förtydligats när det gäller 
rättens allmänna möjlighet att häva beslut om reseförbud när frågan är 
väckt vid domstolen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 18. 
Bestämmelserna i första och tredje styckena har ändrats språkligt. 
Någon ändring i sak är inte avsedd. 
 
35 kap. 13 § 
I paragrafens tredje stycke ges regler för de fall bevis inte tas upp på nytt. 
Enligt hittills gällande regler skall ett bevis förebringas genom protokoll 
eller på annat lämpligt sätt. Bestämmelserna i 6 kap. innebär att ett 
protokoll inte alltid behöver föras (se avsnitt 9). Lydelsen av den sista 
meningen har mot den bakgrunden ändrats på så sätt att det anges att 
beviset skall läggas fram på lämpligt sätt. 
 
42 kap. 6 § 
Paragrafens andra stycke innehåller reglerna om sådana tidsplaner för 
handläggningen av tvistemål som har behandlats i avsnitt 7. En tidsplan 
måste givetvis på ett eller annat sätt dokumenteras av rätten för att fylla 
sin funktion t.ex. om ett domarbyte sker. Tidsplanen är inte formellt 
bindande men rätten kan utöva påtryckningar på parterna för att förmå 
dem att följa planen, t.ex. genom preklusionsförelägganden enligt 42 kap. 
15 §. En parts underlåtenhet att följa planen kan också komma att få 
betydelse vid bestämmande av ansvaret för rättegångskostnaderna i 
målet. Vid behov kan den upprättade planen bli föremål för justeringar, 
t.ex. om parterna vill få viss tid på sig för förlikningsförhandlingar.  
42 kap. 11 § 
I andra stycket ges en möjlighet att   vid påföljd av att tredskodom kan 
komma att meddelas   förelägga en kärande som inte medverkar i 
processen att ange om han eller hon vidhåller sin talan. En förutsättning 
för att ett tredskodomsföreläggande skall få utfärdas är att käranden 
underlåtit att agera i målet, exempelvis genom att inte svara på 
kompletteringsförelägganden. Ett föreläggande kan också utfärdas om 
käranden i något skede i målet uttalat att han eller hon inte vill fortsätta 
processen och därefter inte hörs av. Bestämmelsen   som har behandlats i 
avsnitt 11.1   gäller i dispositiva tvistemål. 
Förutsättningarna för att meddela tredskodom ges i en ny bestämmelse, 
44 kap. 7 c § RB. 
Tredskodomsföreläggandet skall givetvis vara skriftligt. Det kan vara 
kortfattat men kravet på tydlighet får inte eftersättas. I föreläggandet bör 
domstolen kort ange skälet till föreläggandet, dvs. att käranden underlåtit 
att svara på domstolens tidigare skrivelse(r) i målet. 
Av en ny mening i första resp. andra styckena följer att ett 
föreläggande som ges vid påföljd av tredskodom skall innehålla en 
upplysning om när en tredskodom kan komma meddelas. Upplysningen 
bör ange att tredskodom kan komma att meddelas omedelbart efter det att 
den tid som anges i föreläggandet har löpt ut och motparten om 
nödvändigt beretts tillfälle att slutföra sin talan. Bestämmelserna har 
lagts till efter synpunkter från Lagrådet. 
 
42 kap. 15 a § 
Paragrafen, som är ny, avser den möjlighet till preklusion av nya 
omständigheter och bevis som har behandlats i avsnitt 8. För preklusion 
krävs att målet är dispositivt och att tingsrätten meddelat parterna att 
förberedelsen skall anses vara avslutad vid en viss tidpunkt. Meddelandet 
förutsätter inte att parterna har visat prov på någon försumlighet i 
processföringen. Regeln om meddelande är fakultativ, dvs. den lägger i 
tingsrättens hand att bedöma om ett meddelande behövs. Regeln är i 
första hand tänkt för huvudförhandlingsfall, men det är i princip inte 
något som hindrar att den tillämpas i ett mål som skall avgöras på 
handlingarna. Meddelandet bör i normalfallet förutsätta att domaren för 
sin del inte ser något behov av fortsatta förberedelseåtgärder. Den 
tidpunkt som anges i meddelandet bör bestämmas med beaktande av 
regeln om skäligt rådrum i 32 kap. 1 § RB. Det uppställs i paragrafen 
inget krav på att meddelandet skall ha formligen delgetts men i de flesta 
fall torde en förenklad delgivning komma i fråga. Meddelandet skall 
innefatta en upplysning om meddelandets betydelse när det gäller 
preklusion och när det gäller begränsningar av rätten att väcka ett 
genkäromål eller en regresstalan i och för gemensam handläggning av 
målen. 
Innebörden av meddelandet är i första hand att en part efter den 
angivna tidpunkten inte får åberopa en ny omständighet eller ett nytt 
bevis utan att ettdera av två fall föreligger. Det ena fallet är att parten gör 
sannolikt att han eller hon har haft en giltig ursäkt att inte göra 
åberopandet tidigare. Det andra fallet är att ett tillåtande av åberopandet 
inte innebär att målets prövning fördröjs i någon väsentlig mån. Om en 
part trots ett meddelande gör ett nytt åberopande först vid 
huvudförhandlingen, kan det bli aktuellt att tillämpa preklusionsregeln i 
43 kap. 10 § RB när ett åberopande av nya omständigheter eller bevis 
inte orsakar att målets prövning fördröjs på det sättet. Som utredningen 
föreslagit skulle man i den anmärkta paragrafen kunna ge en upplysning 
om att preklusion kan ha inträtt redan enligt den nya bestämmelsen. Den 
typen av upplysningar är emellertid mindre väl förenliga med 
rättegångsbalkens systematik för situationer av det aktuella slaget. 
Konsekvent genomförda skulle de göra balken svåröverskådlig. Det skall 
tilläggas att det inte finns någon anledning att ge ett meddelande enligt 
paragrafen i ett fall där parterna redan har fått ett föreläggande enligt 42 
kap. 15 § RB, dvs. på grund av försumlig processföring. 
 
42 kap. 18 § 
Innan ett mål avgörs enligt den nya bestämmelsen i 44 kap. 7 c § skall 
svaranden ges tillfälle att yttra sig slutligt. Detta har föranlett en ny 
bestämmelse i ett nytt fjärde stycke. 
 
42 kap. 20 § 
Av skäl som anges i avsnitt 7 har bestämmelsen i paragrafen om att tiden 
för huvudförhandlingen skall bestämmas när förberedelsen avslutats 
tagits bort. 
 
43 kap. 3 § 
I paragrafen finns bestämmelser om hur rätten skall agera då det 
föreligger hinder mot huvudförhandling enligt 2 §. I anslutning till den 
föreslagna regleringen i 11 § har första stycket justerats språkligt. 
Hänvisningen till 11 § andra stycket har ersatts av en hänvisning till 
tredje stycket. 
 
43 kap. 11 § 
Den föreslagna bestämmelsen reglerar uppehåll i en huvudförhandling 
och ersätter nuvarande regler om avbrott i 1 kap. 9 § och om uppskov i 
paragrafens nuvarande lydelse. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5. 
I första stycket slås den grundläggande principen och huvudregeln fast, 
nämligen att en huvudförhandling skall genomföras utan onödiga 
uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Denna grund- 
läggande princip gäller i alla mål och alltså även de som omfattas av den 
särskilda regleringen i andra stycket. I kravet på att en huvudförhandling 
skall genomföras utan onödiga uppehåll ligger att förhandlingen skall 
återupptas så snart det är möjligt. 
I andra stycket ges närmare föreskrifter om en sådan huvudförhandling 
som inte kan slutföras på en dag. Om målet är av den omfattningen att 
huvudförhandlingen inte beräknas pågå mer än tre dagar, skall förhand- 
lingen genomföras inom loppet av en vecka. Tar huvudförhandlingen 
mer än tre dagar i anspråk, skall förhandlingen pågå minst tre dagar per 
vecka. Med  vecka  avses inte kalendervecka (måndag fredag) utan 
utgångspunkten är den veckodag då förhandlingen börjar. I ett 
tredagarsmål kan huvudförhandling alltså hållas t.ex. onsdag och torsdag 
i en vecka samt tisdag i påföljande vecka. 
Tredje stycket första meningen ger rätten möjlighet att besluta om 
längre uppehåll i en huvudförhandling än vad som nu har sagts, om det 
föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning, huvud- 
förhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter. 
Bestämmelsen tar sikte både på de fall där oförutsedda händelser 
inträffar sedan tid för huvudförhandling väl har bestämts eller kanske 
redan påbörjats men också vid utsättandet av en huvudförhandling kan 
det finnas skäl att tillämpa regeln. Det kan gälla mål med många parter 
där det kan vara mycket svårt att hitta förhandlingstider som passar alla. I 
vissa mål kan vidare materialet vara så svårt att tillgodogöra sig att 
handläggningen vinner på längre uppehåll (se SOU 1982:26 s. 531). 
Rättens och övriga inblandades behov av sommarsemester kan också 
beaktas. 
Vid bedömningen av om ett uppehåll kan göras måste beaktas om 
huvudförhandlingen kan fortsätta enligt tredje stycket andra meningen. 
Om det redan när uppehållet beslutas står klart att en ny 
huvudförhandling måste hållas skall förhandlingen ställas in. 
Givetvis kan   och bör   rätten överväga att i stället för att göra 
uppehåll i en huvudförhandling dela upp handläggningen av målet och 
meddela särskilda domar. Rätten bör beakta dessa möjligheter att på 
andra sätt än genom uppehåll i förhandlingen bemästra uppkommande 
problem och få till stånd den mest ändamålsenliga handläggningen av 
målet. 
I tredje stycket andra meningen regleras frågan om en fortsatt eller ny 
huvudförhandling skall hållas efter uppehåll i förhandlingen. Med fortsatt 
huvudförhandling förstås   i enlighet med vad som nu gäller   att 
handläggningen fortsätter där den slutade sist (43 kap. 13 §). Det läggs i 
rättens hand att bestämma hur den fortsatta handläggningen skall gestalta 
sig och bedömningen får göras med ledning av förhållandena i det 
enskilda målet. Samråd bör ske med parterna. Och här skall alltid hållas i 
minnet att valet att fortsätta huvudförhandlingen, som framgår av 
lagtexten, aldrig får gå ut över koncentrationsprincipens syfte, dvs. att 
möjliggöra en samlad och omedelbar bedömning av processmaterialet. 
Om syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått 
förlorat, skall ny huvudförhandling hållas. Så som Rättegångsutred- 
ningen och departementschefen särskilt poängterade (SOU 1982:26 s. 
532 och prop. 1986/87:89 s. 224) bör upptagande av olika bevis, vilkas 
värde skall vägas mot varandra, i de allra flesta fall ske inom en kort 
tidsrymd. Ett exempel på detta är den situationen att två vittnen, som 
lämnar motstridiga uppgifter på en avgörande punkt, skall höras vid 
förhandlingen. Rätten bör vidare alltid överväga sina möjligheter att 
komma ihåg vad som har förekommit under huvudförhandlingen och 
ställa sig frågan om vilka utsikter det finns att en eventuell ny 
huvudförhandling kan genomföras på ett mer koncentrerat sätt än den 
tidigare (jfr SOU 1982:26 s. 532). 
Hur rätten skall förfara efter uppehåll i huvudförhandlingen framgår av 
12 14 §§. 
Ändringarna i sista stycket är endast språkliga. 
 
43 kap. 13 § 
I paragrafens andra stycke ges regler om bevisupptagning vid ny 
huvudförhandling. Om ett bevis inte tas upp på nytt vid den nya 
huvudförhandlingen skall det enligt hittills gällande regler förebringas 
genom protokoll eller på annat lämpligt sätt. Bestämmelserna i 6 kap. 
innebär att ett protokoll inte alltid behöver föras (se avsnitt 9). Lydelsen 
av den sista meningen har mot den bakgrunden ändrats på så sätt att det 
anges att beviset skall läggas fram på lämpligt sätt. 
 
44 kap. 7 c § 
Bestämmelsen är ny (se avsnitt 11.1) och innebär att tredskodom kan 
meddelas mot en kärande som inte följer ett föreläggande enligt 42 kap. 
11 § andra stycket att ange om talan vidhålls. Föreläggandet skall anses 
ha följts i samtliga fall där käranden svarar, alltså både om han eller hon 
uppger att talan vidhålls och om svaret är att talan inte vidhålls. I 
ingetdera fallet kan alltså tredskodom meddelas. I det förstnämnda fallet 
blir resultatet att förberedelsen fortsätter. I det sistnämnda kan målet 
skrivas av såsom återkallat. 
Bestämmelsen är fakultativ. Domstolen kan alltså underlåta att 
meddela en tredskodom trots att de formella förutsättningarna för det kan 
synas vara uppfyllda, t.ex. om kärandens svar är svårtolkat. I ett sådant 
fall kan ett nytt föreläggande behövas. 
Innan tredskodom meddelas skall svaranden enligt 42 kap. 18 § sista 
stycket beredas tillfälle att slutföra sin talan om han eller hon inte kan 
anses redan ha gjort detta. 
 
44 kap. 9 § 
Paragrafens första stycke har ändrats så att fristen för ansökan om 
återvinning av tredskodom inte längre räknas från den dag då tred- 
skodomen delgavs parten utan från den dag då domen meddelades. 
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 16. Bestämmelserna i första och 
andra styckena har också ändrats redaktionellt. 
 
46 kap. 3 § 
Paragrafens första stycke har ändrats på samma sätt som bestämmelsen i 
43 kap. 3 §, som gäller i tvistemål. 
 
46 kap. 11 § 
Regleringen stämmer i stora delar   frånsett sista stycket   överens med 
motsvarande bestämmelse för tvistemål (43 kap. 11 §). Vad som sägs i 
författningskommentaren till första tredje styckena i den bestämmelsen 
gäller även här. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5. 
I mål där den tilltalade är häktad måste bedömningen av om det är 
nödvändigt med längre uppehåll än vad som ryms inom huvudregeln 
som anger minst tre huvudförhandlingsdagar per vecka   göras med 
särskilt beaktande av att den tilltalade är häktad. Uppehåll p.g.a. 
svårigheter att hitta förhandlingsdagar som passar alla inblandade bör i 
möjligaste mån undvikas. För dessa mål finns dessutom i tredje stycket 
en särskild bestämmelse som innebär att uppehållet inte får vara längre 
än en vecka, om inte särskilda omständigheter gör att det är nödvändigt 
med längre uppehåll. Bestämmelsen motsvarar i sak den regel som 
tidigare har gällt. Genom en hänvisning i 29 § lagen (1964:167) med 
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare gäller denna tidsfrist 
också i mål där åtal har väckts mot den som inte har fyllt 18 år. 
Uppehållet beräknas på samma sätt som görs enligt andra stycket. Om 
uppehållet i förhandlingen gäller från avslutande av sammanträdet en 
tisdag skall alltså huvudförhandlingen, om det inte finns särskilda 
omständigheter att ha ett längre uppehåll, återupptas senast på onsdagen 
följande vecka. 
Också ett mål där den tilltalade är häktad kan givetvis vara så 
omfattande att det av det skälet blir nödvändigt att göra ett längre 
uppehåll i förhandlingen. Inför ett längre uppehåll i förhandlingen måste 
rätten i regel ta upp frågan om det är rimligt att den tilltalade fortfarande 
är häktad. Härvid är det reglerna i 24 kap. RB som skall tillämpas. Om 
rätten kommer fram till att den tilltalade skall vara häktad under 
uppehållet, är det reglerna i 46 kap. 11 § som bestämmer hur långt 
uppehållet får vara. 
I mål med flera häktade tilltalade kan det inträffa att huvud- 
förhandlingen beträffande en av de tilltalade måste skjutas upp samtidigt 
som det inte finns något hinder mot att slutföra huvudförhandlingen 
beträffande övriga tilltalade. I en sådan situation skall huvudförhand- 
lingen fortsätta i de delar där det inte finns skäl för uppehåll och reglerna 
om deldom får användas. 
Ändringarna i sista stycket är endast språkliga. 
 
46 kap. 13 § 
I paragrafens andra stycke ges regler om bevisupptagning vid ny 
huvudförhandling. Om ett bevis inte tas upp på nytt vid den nya 
huvudförhandlingen skall det enligt hittills gällande regler läggas fram 
genom protokoll eller på annat lämpligt sätt. Bestämmelserna i 6 kap. 
innebär att ett protokoll inte alltid behöver föras (se avsnitt 9). Lydelsen 
av den sista meningen har mot den bakgrunden ändrats på så sätt att det 
anges att beviset skall läggas fram på lämpligt sätt. 
 
47 kap. 6 § 
Till paragrafen, som överensstämmer med 42 kap. 6 §, har lagts regler 
om tidsplaner för handläggningen av ett mål som avser enskilt åtal (se 
avsnitt 7). 
 
47 kap. 22 § 
Bestämmelserna i paragrafen, som för mål om enskilt åtal motsvarar 
bestämmelserna i 42 kap. 20 §, har ändrats på samma sätt som 
bestämmelserna i den paragrafen. 
 
47 kap. 24 § 
I första stycket har enbart språkliga justeringar gjorts. 
I andra stycket 1 har begreppet  uppskjuten huvudförhandling  ersatts 
av begreppet  huvudförhandling som återupptas efter uppehåll . I övriga 
punkter har enbart språkliga justeringar gjorts. 
 
50 kap. 17 § 
Andra meningen har justerats språkligt genom att begreppet  uppskjuten 
huvudförhandling  har ersatts av begreppet  huvudförhandling som 
återupptas efter uppehåll . Dessutom har hänvisningen till den upphävda 
bestämmelsen i 1 kap. 9 § strukits. 
 
51 kap. 17 § 
Paragrafens första stycke har justerats på samma sätt som bestämmelsen 
för tvistemål (50 kap. 17 §). 
Övergångsbestämmelser 
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Övergångs- 
bestämmelser har getts beträffande kostnadsregeln i 18 kap. 18 a §. När 
talan i ett småmål har väckts före ikraftträdandet skall äldre bestäm- 
melser gälla. När talan har väckts som ett enskilt anspråk i brottmål skall 
äldre bestämmelser tillämpas om rätten före ikraftträdandet har beslutat 
att anspråket skall handläggas som ett tvistemål. 
För de mål som tidigare har handlagts enligt lagen (1990:746) om 
betalningsföreläggande och handräckning gäller att äldre bestämmelser 
skall gälla om kronofogdemyndighetens beslut enligt 36 eller 54 § att 
överlämna målet till tingsrätt har fattas före ikraftträdandet. 
På Lagrådets förslag har dessutom tagis in en övergångsbestämmelse 
beträffande reglerna i 43 kap. 3 och 11 §§ samt 46 kap. 3 och 11 §§ om 
uppehåll. Om en huvudförhandling har påbörjats före ikraftträdandet 
skall äldre rätt tillämpas. 
26.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 
14 kap. 9 § 
Den nuvarande första meningen i paragrafen om att interimistiska beslut 
enligt 14 kap. 7 § får meddelas utan huvudförhandling har tagits bort. 
Frågor om interimistiska beslut är rättegångsfrågor och det följer av 
rättegångsbalkens regler att rättegångsfrågor får avgöras utan huvud- 
förhandling. 
Den nuvarande andra meningen, som föreskriver att domstolen skall 
bereda den andra maken tillfälle att yttra sig innan beslut enligt 14 kap. 
7 § meddelas, har justerats redaktionellt. 
Nuvarande tredje och fjärde meningarna i paragrafen reglerar frågan 
hur interimistiska yrkanden skall behandlas vid förhandlingar när någon 
av makarna uteblir från förhandlingen där yrkandena skall prövas. Denna 
reglering har upphävts. Skälen för detta redovisas i avsnitt 14.4. 
 
11 § 
Paragrafens första stycke handlar om en makes ovillkorliga rätt till dom 
på äktenskapsskillnad när den andra maken återkallar sin talan. 
Bestämmelsen har förtydligats på det sättet att uttrycket  ett yrkande 
ersätter  talan  och att uttrycket  yrkandet  ersätter  målet . Därigenom 
klargörs att det endast är yrkandet om äktenskapsskillnad som skall 
prövas om den andra maken begär det. 
Kravet på delgivning av en underrättelse om återkallelse av ett yrkande 
har dessutom avskaffats. 
Paragrafens andra stycke har ändrats och avser enbart kärandens 
yrkande och enbart yrkandet om äktenskapsskillnad. Det som skall 
prövas när käranden uteblir från en förhandling, om motparten begär det, 
är yrkandet om äktenskapsskillnad och inte kärandens eventuella andra 
yrkanden. Vad som gäller för dessa yrkanden regleras av rättegångs- 
balkens bestämmelser. 
 
12 § 
En hänvisning till rättegångsbalkens regler har införts för prövningen av 
andra frågor i målet än yrkandet om äktenskapsskillnad. Ändringen 
innebär att det blir möjligt att avgöra frågor som är tvistiga utan 
huvudförhandling i enlighet med 42 kap. 18 § första stycket 6 RB. 
 
16 § 
Paragrafen behandlar frågan om interimistiska beslut om nyttjanderätt till 
bohag. I den andra meningen har hänvisningen till 9 § ersatts av en regel 
om att den andra maken skall få tillfälle att yttra sig över yrkandet innan 
rätten meddelar beslut. Någon särreglering i övrigt behövs inte i 
förhållande till rättegångsbalkens regler (se kommentaren till 9 §). 
26.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 
6 kap. 17 § 
Det femte stycket i paragrafen upphävs, vilket innebär att det blir möjligt 
att avgöra frågor som är tvistiga utan huvudförhandling i enlighet med 42 
kap. 18 § första stycket 5 RB.Skälen för detta redovisas i avsnitt 14.1 
 
6 kap. 20 § 
I andra stycket första meningen har föreskriften att interimistiska beslut 
om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling tagits 
bort (jfr kommentaren till 14 kap. 9 § ÄktB). 
 
7 kap. 15 § 
I andra stycket första meningen har föreskriften att interimistiska 
beslut om underhåll får meddelas utan huvudförhandling tagits bort (jfr 
kommentaren till 6 kap. 20 § FB och 14 kap. 9 § ÄktB). 
26.4 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 
26 kap. 8 § 
Hänvisningarna i andra stycket till bestämmelser om domstols 
förordnande om avräkning har ändrats med anledning av att 
avräkningsbesluten skall fattas av kriminalvården. 
 
33 kap. 5 § 
Den nuvarande bestämmelsen har ersatts med en hänvisning till lagen 
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och lagen (1998:603) om 
verkställighet av sluten ungdomsvård. I de lagarna regleras frågor om 
obligatorisk avräkning av straffprocessuella frihetsberövanden. 
 
33 kap. 6 § 
Den nuvarande bestämmelsen i 6 §, som reglerar avräkning av 
frihetsberövande som skett utom riket, har förts över till 7 §. 
Paragrafens nya första stycke innehåller den regel om fakultativ 
avräkning som tidigare funnits i 5 § första stycket sista meningen. I 
stället för att i paragrafen räkna upp de frihetsberövanden som får 
komma i fråga vid tillgodoräknande enligt detta lagrum och de 
förutsättningar i övrigt som gäller, dvs. att frihetsberövandet överstiger 
24 timmar och att den dömde inte samtidigt undergår verkställighet av 
dom i annat mål, har en hänvisning gjorts till den nya 19 a § lagen 
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m. 
Av det andra stycket framgår att bestämmelsen i första stycket får 
tillämpas i det fall en domstol undanröjer en villkorlig dom eller 
skyddstillsyn och i stället dömer till fängelse eller till sluten 
ungdomsvård. Bestämmelsen i första stycket gäller då även vid sådana 
frihetsberövanden som anges i 19 a § andra stycket lagen (1974:202) om 
beräkning av strafftid m.m. Detta innebär ingen ändring i förhållande till 
vad som gäller i dag. 
I det tredje stycket återfinns den regel som innebär att rätten, när den 
dömer någon till böter som har varit frihetsberövad på sätt som får 
tillgodoräknas honom, får förordna att påföljden skall anses helt eller 
delvis verkställd genom frihetsberövandet. Bestämmelsen motsvarar den 
hittills gällande bestämmelsen i 5 § tredje stycket. 
 
33 kap. 7 § 
Paragrafen motsvarar den hittills gällande 6 § som ger en fakultativ 
möjlighet att avräkna tid för frihetsberövanden som ägt rum utom riket. 
Det är även fortsättningsvis rätten som beslutar om sådan avräkning. 
Om den som döms till fängelse och har varit frihetsberövad såväl 
utomlands som i Sverige, skall domstolen dels besluta om avräkning 
skall ske av det utländska frihetsberövandet, dels ange den tid under 
vilken han har varit frihetsberövad i Sverige och rapportera det till 
kriminalvården. Motsvarande gäller om den utdömda påföljden är sluten 
ungdomsvård, om ett frihetsberövande i utlandet har förekommit. 
 
33 kap. 8 § 
Paragrafens lagrumshänvisningar har ändrats till 6 och 7 §§ och i övrigt 
moderniserats språkligt. 
De beslut rörande avräkning som i fortsättningen meddelas av de 
lokala kriminalvårdsmyndigheterna kan prövas av Kriminalvårdsstyrel- 
sen enligt 22 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. 
Kriminalvårdsstyrelsens beslut kan överklagas till allmän förvaltnings- 
domstol (29 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). De 
beslut rörande avräkning som i fortsättningen skall fattas av Statens 
institutionsstyrelse kan på motsvarande sätt överklagas till allmän 
förvaltningsdomstol. 
26.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om 
beräkning av strafftid m.m. 
19 a § 
Paragrafen är ny. Innehållet är dock i huvudsak detsamma som i 
nuvarande 33 kap. 5 § BrB. Regleringen är en konsekvens av att de 
beslut om avräkningar som är obligatoriska i fortsättningen skall fattas 
inom kriminalvården. Av 28 § framgår att beslut enligt denna 
bestämmelse skall meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen och att 
regeringen får föreskriva att någon annan kriminalvårdsmyndighet än 
Kriminalvårdsstyrelsen får besluta enligt den lagen. Sådana 
bestämmelser finns i förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid 
m.m. 
I avsnitt 6.5 redogörs för hur kriminalvården skall få underlag för 
besluten rörande avräkning. 
 
22 § 
Bestämmelsen innehåller en föreskrift om hur beräkning av strafftid skall 
ske när, enligt 19 a § eller domstols förordnande enligt 33 kap. 7 § BrB 
ett fängelsestraff skall anses verkställt till visst antal dagar. Något särskilt 
 
beslut om att fängelsestraffet skall anses verkställt ett visst antal dagar 
behöver inte fattas. Kriminalvårdsmyndigheten skall dock först beräkna 
slutdag utan beaktande av den tid straffet skall anses verkställt och 
därefter beräkna avdraget för den tiden. 
Övergångsbestämmelser 
Äldre bestämmelser i 22 § tillämpas om ett förordande om avräkning har 
meddelats före ikraftträdandet. Övergångsbestämmelsen har införts på 
förslag av Lagrådet. 
26.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om 
rättegången i arbetstvister 
4 kap. 4 § 
Bestämmelsen som innebär att förhör som lämnas i bevissyfte i 
Arbetsdomstolen inte behöver antecknas i protokollet justeras som en 
följd av de nya reglerna om protokollföring (se avsnitt 9.2). Ändringen 
innebär att hänvisningen till protokoll tas bort. Någon ändring i sak i 
övrigt är inte avsedd. 
26.7 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen 
(1980:100) 
9 kap. 9 § 
Ändringen innebär att bestämmelsen om sekretess hos allmän advokat- 
byrå upphävs och är föranledd av att de allmänna advokatbyråerna har 
avvecklats. 
 
16 kap. 1 § 
Bestämmelsen har ändrats redaktionellt med hänsyn till ändringen i 9 
kap. 9 § och i 8 kap. 4 § RB. 
Övergångsbestämmelser 
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Övergångs- 
bestämmelser har getts beträffande bestämmelsen i 9 kap. 9 §. För 
uppgifter som hänför sig till tiden före avvecklingen av de allmänna 
advokatbyråerna gäller sekretess enligt bestämmelsens äldre lydelse. 
26.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om 
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. 
2 § 
I första stycket har införts en möjlighet för domstol att pröva frågor om 
förverkande utan huvudförhandling, om huvudförhandling inte behövs 
med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av 
parterna. 
I andra stycket finns bestämmelser om vad föreläggandet i en stämning 
och kallelse till huvudförhandling skall innehålla. Bestämmelsen har 
kompletterats med en bestämmelse om vad föreläggandet skall innehålla 
när det är fråga om en skriftlig handläggning. 
Av ett nytt tredje stycke framgår att parterna innan ett mål avgörs utan 
huvudförhandling skall beredas tillfälle att slutföra sin talan, om det inte 
är uppenbart obehövligt. Ett slutföreläggande är uppenbart obehövligt om 
det framstår som klart att parterna inte har något att tillägga utöver vad 
som redan kan ha anförts. 
 
4 § 
Andra stycket har ändrats på det sättet att delgivning av åklagares och 
polismans beslut om förverkande inte längre skall anslås på rättens 
kansli. Sådana beslut skall i stället   när delgivning får ske på det sättet 
anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet. 
26.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med 
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och 
yttrandefrihetsgrundlagens områden 
10 kap. 2 § 
Bestämmelsen i första stycket har justerats formellt med anledning av de 
nya bestämmelserna i 6 kap. rättegångsbalken, som innebär att det som 
skall antecknas vid ett sammanträde inte nödvändigtvis skall göras i ett 
protokoll. Den nya lydelsen anger att juryn under sin överläggning skall 
ha tillgång till de anteckningar och ljudinspelningar som tillkommit 
enligt 6 kap. RB. 
26.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om 
verkställighet av sluten ungdomsvård 
10 a § 
Bestämmelsen är ny och innebär att 19 a § lagen (1974:202) om 
beräkning av strafftid m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga 
om sluten ungdomsvård. Bestämmelsen   som har utformats i enlighet 
med Lagrådets synpunkter   är en konsekvens av att de beslut om 
avräkningar som är obligatoriska skall fullgöras av Statens 
institutionsstyrelse i fråga om påföljden sluten ungdomsvård. Med  har 
dömts till sluten ungdomsvård  förstås även det fallet att rätten med 
undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn har dömt till sluten 
ungdomsvård. Reformen behandlas i avsnitt 6. 
26.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:116) om 
skiljeförfarande 
35 § 
Första stycket med hänvisningen till bestämmelsen i 43 kap. 11 § RB om 
fortsatt huvudförhandling efter uppehåll har upphävts med anledningen 
av den bestämmelsens nya utformning. 
 
Författningsförslagen i departementspromemorian 
Domstolsförfarandet   Förslag till förbättringar 
(Ds 1997:7) 
1       Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken 
dels att 1 kap. 9 §, nuvarande 6 kap., 33 kap. 5 §, 42 kap. 10 § och 47 
kap. 10 § skall upphöra att gälla, 
dels att 5 kap. 9 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 18 §, 12 kap. 9 och 15 §§, 15 
kap. 3 §, 18 kap. 8 a  och 14 §§, 19 kap. 12 §, 20 kap. 9 och 14 §§, 35 
kap. 13 §, 36 kap. 24 §, 42 kap. 11, 18 och 20 §§, 43 kap. 3, 8, 11 och 
13 §§, 44 kap. 9 §, 45 kap. 13 §, 46 kap. 3, 7, 11 och 13 §§, 47 kap. 21, 
22 och 24 §§, 50 kap. 10 och 17 §§, 51 kap. 10 och 17 §§, 52 kap. 11 §, 
53 kap. 2 § och 55 kap. 15 § skall ha följande lydelse, 
dels att det i balken skall införas fem nya paragrafer, 11 kap. 4 a §, 20 
kap. 14 a §, 21 kap. 1 a §, 35 kap. 15 § och 44 kap. 11 § samt ett nytt 
kapitel 6 kap., av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
5 kap. 
9 § 
Det ankommer på rättens 
ordförande att upprätthålla ord- 
ningen vid rättens sammanträden 
och att meddela de föreskrifter 
som behövs. Han får utvisa den 
som stör förhandlingen eller på 
annat sätt uppträder otillbörligt. 
Han får också begränsa antalet 
åhörare i rättssalen för att undvika 
trängsel. Rätten får förbjuda att 
annan tar upp förhör på fonetisk 
väg, om det kan antas att 
upptagningen så besvärar den som 
hörs att det blir till men för 
utredningen. Fotografi får inte tas 
i rättssalen. 
Det ankommer på rättens ord- 
förande att upprätthålla ordningen 
vid rättens sammanträden och att 
meddela de föreskrifter som 
behövs. Han får utvisa den som 
stör förhandlingen eller på annat 
sätt uppträder otillbörligt. Han får 
också begränsa antalet åhörare i 
rättssalen för att undvika trängsel. 
Rätten får förbjuda att annan tar 
upp förhör på fonetisk väg, om det 
kan antas att upptagningen så 
besvärar den som hörs att det blir 
till men för utredningen. Fotogra- 
fering eller annan bildupptagning 
får inte ske i rättssalen i andra fall 
än som avses i 11 kap. 4 a §, 20 
kap. 14 a § första stycket, 21 kap. 
1 a § och 35 kap. 15 §. 
Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i 
övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla 
ordningen får rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och 
kvarhållas där så länge sammanträdet varar, dock inte längre än tre dagar. 
Om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar finns särskilda 
föreskrifter.  
6 kap. Om registrering av uppgifter och handlingar 
1 § Vid domstolen skall det föras register över alla mål. Registret skall 
utvisa tiden då varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet, 
tiden för målets avgörande och, om överklagande skett, dagen då 
anmälan eller överklagande kommit in och de åtgärder som vidtagits. 
Handlingarna i målet skall föras samman till en akt. 
2 § Av målregistret eller av akten skall framgå 
1. vilka avgöranden som domstolen har träffat i målet, när de har 
träffats och vem eller vilka som bär ansvaret för dem samt 
2. vem eller vilka som bär ansvaret för gjorda anteckningar. 
Om flera ledamöter som deltar i en omröstning inte är eniga, skall även 
de skiljaktiga meningarna framgå av målregistret eller av akten. 
3 § Vid ett sammanträde skall antecknas 
1. tid och ställe för sammanträdet, 
2. vilka som deltar i sammanträdet, 
3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen, 
4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till det, 
5. yrkanden av parterna eller av andra samt en parts eller någon annans 
inställning till ett yrkande, 
6. den utredning som läggs fram, samt 
7. vad som iakttas vid en syn. 
Vid ett sammanträde som hålls i förberedande syfte skall dessutom 
antecknas 
1. parternas åberopanden av omständigheter som är av omedelbar 
betydelse för utgången i målet samt motpartens inställning till dessa 
åberopanden, 
2. de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka med varje 
särskilt bevis, samt 
3. det som i övrigt behövs till ledning för en huvudförhandling. 
Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet. 
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § tillämpas för den som gör 
anteckningarna. 
4 § Berättelser som avges i bevisningssyfte skall tas upp elektroniskt 
eller, i sådana delar som har betydelse för målet, skrivas ned för hand. 
Detta gäller dock inte en berättelse av den som är tilltalad i brottmål. 
Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts 
omedelbart ges tillfälle att kontrollera det skrivna. Den som lämnat 
berättelsen skall i det sammanhanget tillfrågas om han har något att 
invända mot innehållet. En invändning som inte föranleder någon 
ändring skall antecknas. Därefter får det nedskrivna inte ändras. 
5 § Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som 
handläggs enligt denna balk.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
9 kap. 
5 § 
Den som vid sammanträde inför 
rätten stör förhandlingen eller 
fotograferar i rättssalen eller bryter 
mot föreskrift eller förbud, som 
har meddelats med stöd av 5 kap. 
9 §, döms till penningböter. Till 
samma straff döms den som 
muntligen inför rätten eller i 
rättegångsskrift uttalar sig 
otillbörligt. 
Den som vid sammanträde inför 
rätten stör förhandlingen eller, i 
strid mot 5 kap. 9 §, fotograferar i 
rättssalen eller bryter mot 
föreskrift eller förbud, som har 
meddelats med stöd av 5 kap. 9 §, 
döms till penningböter. Till 
samma straff döms den som 
muntligen inför rätten eller i 
rättegångsskrift uttalar sig 
otillbörligt. 
 
10 kap. 
18 § 
Är rätten av annan grund än i 
17 § sägs obehörig att upptaga 
tvist, som där väckes, skall tvisten 
dock anses väckt vid rätt domstol, 
om ej svaranden i rätt tid gjort 
invändning om domstolens behö- 
righet eller uteblivit från första 
inställelsen eller, då förberedelsen 
är skriftlig, underlåtit att inkomma 
med svaromål. Har svaranden ute- 
blivit eller underlåtit att inkomma 
med svaromål, skall kärandens 
uppgift om de omständigheter, 
som betinga domstolens behörig- 
het, tagas för god, om svaranden 
erhållit del därav och anledning ej 
förekommer, att den är oriktig. 
Är rätten av annan grund än i 
17 § sägs obehörig att ta upp tvist, 
som där väcks, skall tvisten dock 
anses väckt vid rätt domstol, om ej 
svaranden i rätt tid gjort 
invändning om domstolens behö- 
righet.  
11 kap. 
 
4 a § 
En part får infinna sig vid en 
förhandling inför rätten genom 
bild- och ljudöverföring 
1.om det är lämpligt med hänsyn 
till ändamålet med hans inställelse 
och övriga omständigheter, eller 
2. om förhandlingen annars 
skulle medföra kostnader eller 
olägenheter som inte står i rimligt 
förhållande till betydelsen av att 
parten är närvarande på vanligt 
sätt. 
Under samma förutsättningar 
som anges i första stycket får en 
part infinna sig genom telefon vid 
ett sammanträde för förberedelse 
och vid en huvudförhandling i 
förenklad form som hålls i omedel- 
bart samband med förberedelse- 
sammanträdet. 
Reglerna i denna balk om 
kallelser och förelägganden och 
om påföljder för utevaro gäller 
inte för en part som får infinna sig 
vid rätten genom bild- och 
ljudöverföring eller genom telefon.  
12 kap. 
9 § 
Skriftlig fullmakt skall företes i 
huvudskrift, när ombudet första 
gången vid rätten för talan i målet. 
En skriftlig fullmakt skall ges in 
i original när ombudet första 
gången vid rätten för talan i målet. 
Om inte rätten anser att det 
behövs, behöver dock fullmakten 
inte ges in av ett ombud som 
1. är advokat eller biträdande 
jurist på en advokatbyrå, eller 
2. har varit ombud för parten i 
ett mål som har handlagts hos 
kronofogdemyndigheten enligt 
lagen (1990: 746) om betalnings- 
föreläggande och handräckning 
och därefter överlämnats till 
rätten. 
Är, då fullmakt skall företes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva 
ombudet tid att förete den; vad nu sagts gälle ej i fråga om 
missnöjesanmälan. Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med 
handläggningen av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt 
beslut. Utfärdas fullmakt, skall behörigheten anses innefatta vad ombudet 
tidigare åtgjort i rättegången. 
Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må 
rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande. 
Skriftlig fullmakt skall i huvud- 
skrift eller styrkt avskrift bifogas 
akten.  
15 § 
I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt 
angår ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, 
att ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära 
parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; har annan inskränk- 
ning skett, vare den utan verkan. 
Har inskränkning, som är 
tillåten, icke skett i fullmakten, 
vare den ej gällande mot rätten 
och motparten, innan den bragts 
till deras kännedom muntligen 
inför rätten eller ock skriftligen. 
Om en inskränkning inte har 
antecknats i en fullmakt, som har 
getts in till rätten, gäller inskränk- 
ningen inte mot rätten eller 
motparten, innan de har upplysts 
om den muntligen inför rätten eller 
skriftligen.  
15 kap. 
3 § 
Om någon, i annat fall än som 
avses i 1 eller 2 §, visar sannolika 
skäl för att han mot någon annan 
har ett anspråk, som är eller kan 
antas bli föremål för rättegång 
eller prövning i annan liknande 
ordning, och det skäligen kan 
befaras att motparten genom att 
utöva viss verksamhet eller företa 
eller underlåta viss handling eller 
på annat sätt hindrar eller försvårar 
utövningen av sökandens rätt eller 
väsentligt förringar dess värde, får 
domstol förordna om lämplig 
åtgärd för att säkerställa sökandens 
rätt. 
Om någon visar sannolika skäl 
för att han mot någon annan har ett 
anspråk, som är eller kan antas bli 
föremål för rättegång eller 
prövning i annan liknande ordning, 
och det skäligen kan befaras att 
motparten genom att utöva viss 
verksamhet eller företa eller 
underlåta viss handling eller på 
annat sätt hindrar eller försvårar 
utövningen av sökandens rätt eller 
väsentligt förringar dess värde, får 
domstol förordna om lämplig 
åtgärd för att säkerställa sökandens 
rätt. 
En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite att utöva 
viss verksamhet eller företa viss handling eller annat föreläggande vid 
vite att beakta sökandens anspråk eller förordnande av syssloman eller 
meddelande av en föreskrift som är ägnad att på annat sätt förebygga 
intrång i sökandens rätt.  
18 kap. 
8 a § 
I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i 
stället för bestämmelserna i 8 §. 
Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för 
1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans 
och med belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för 
rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme, 
2. ansökningsavgift, 
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med 
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och 
uppehälle för ombud, 
4. vittnesbevisning, 
5. översättning av handling. 
 
I de fall 3 § eller 6 § tillämpas 
får  ersättning för rättegångskost- 
nad avse kostnad för arvode till 
ombud eller biträde utöver vad 
som gäller enligt andra stycket 1. 
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för 
tillvaratagande av partens rätt. 
Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar. 
Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för 
mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser 
den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för 
denna. 
Har ett mål om betalningsföre- 
läggande eller handräckning över- 
lämnats till tingsrätt får, om målet 
därefter avgörs genom tredskodom 
mot svaranden, ersättning även 
avse skälig kostnad för en rätte- 
gångsskrift eller för inställelse vid 
ett sammanträde inför rätten. 
Sådan ytterligare ersättning utgår, 
om inte särskilda skäl föranleder 
annan bedömning, enligt bestäm- 
melser som regeringen meddelar. 
Om ett mål avgörs genom 
tredskodom, får ersättning även 
avse skälig kostnad för en rätte- 
gångsskrift eller för inställelse vid 
ett sammanträde inför rätten. 
Sådan ytterligare ersättning utgår, 
om inte särskilda skäl föranleder 
annan bedömning, med belopp 
som motsvarar högst hälften av 
den ersättning som betalas för 
rådgivning enligt  rättshjälpslagen 
(1996:1619) under en timme. 
 
14 § 
En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall framställa 
sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari 
kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande inom den 
angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har 
uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har 
framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt 
ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut. 
Rätten skall självmant pröva 
frågor om tillämpningen av 
bestämmelserna i 1 10 samt 12 
och 13 §§, om inte sådan prövning 
är obehövlig på grund av särskilda 
omständigheter. Beslut i sådan 
kostnadsfråga som avses i detta 
kapitel meddelas när rätten avgör 
målet. Ingår i ersättning för 
rättegångskostnad arvode till 
ombud eller biträde, skall arvodets 
belopp anges. 
Rätten skall självmant pröva 
frågor om tillämpningen av 
bestämmelserna i 1 10 samt 12 
och 13 §§, om inte sådan prövning 
är obehövlig på grund av särskilda 
omständigheter. Beslut i sådan 
kostnadsfråga som avses i detta 
kapitel meddelas när rätten avgör 
målet.  
19 kap. 
12 § 
Vad som sägs i detta kapitel 
skall tillämpas även i fråga om 
domstolarnas befattning med 
förundersökning och användande 
av tvångsmedel. 
Vad som sägs i detta kapitel 
skall tillämpas även i fråga om 
domstolarnas befattning med 
förundersökning och användande 
av tvångsmedel. Om särskilda skäl 
föreligger, får sådana frågor tas 
upp även av rätten i en annan ort 
än som följer av reglerna i detta 
kapitel. 
Om särskilda skäl föreligger, får 
en fråga om häktning tas upp även 
av rätten i en annan ort än som 
följer av reglerna i detta kapitel.  
20 kap. 
9 § 
Sedan dom fallit, må ej allmänt 
åtal nedläggas. 
Allmänt åtal får inte läggas ned 
efter det att dom meddelats 
Nedlägges allmänt åtal på den 
grund, att tillräckliga skäl, att den 
misstänkte är skyldig till brottet, ej 
föreligga, må målsäganden över- 
taga åtalet; han skall dock hos 
rätten göra anmälan därom inom 
den tid, högst en månad, som av 
rätten bestämmes, sedan han 
erhöll vetskap om nedläggandet. 
Övertager ej målsäganden åtalet, 
äge han icke därefter väcka åtal 
för brottet; om den tilltalade yrkar 
det, skall frikännande dom 
meddelas. 
Läggs allmänt åtal ned därför att 
tillräckliga skäl inte längre 
föreligger för antagande att den 
tilltalade är skyldig till brottet, 
skall frikännande dom meddelas, 
om den tilltalade yrkar det. 
 
14 § 
Är målsäganden omyndig och 
rör brottet egendom, varöver han 
ej råder, eller rättshandling, som 
han ej själv äger ingå, får hans 
ställföreträdare angiva brottet eller 
tala därå. Samma rätt har en 
förvaltare enligt föräldrabalken för 
en målsägandes räkning när brottet 
rör egendom eller rättshandling 
som omfattas av förvaltarens 
uppdrag. Rör brottet den omyn- 
diges person, får den som har 
vårdnaden om honom angiva 
brottet eller tala därå. Vad i 11 
kap. 2 5 §§ är stadgat om part 
och ställföreträdare i tvistemål 
tillämpas beträffande målsägande, 
även om han ej för talan. 
Om rättegångsombud för måls- 
ägande gäller vad i 12 kap. är 
stadgat. 
Är målsäganden omyndig och 
rör brottet egendom, varöver han 
ej råder, eller rättshandling, som 
han ej själv äger ingå, får hans 
ställföreträdare angiva brottet eller 
tala därå. Samma rätt har en 
förvaltare enligt föräldrabalken för 
en målsägandes räkning när brottet 
rör egendom eller rättshandling 
som omfattas av förvaltarens 
uppdrag. Rör brottet den omyn- 
diges person, får den som har 
vårdnaden om honom angiva 
brottet eller tala därå.  
14 a § 
Åklagaren får infinna sig vid 
rättens förhandlingar genom bild- 
och ljudöverföring. 
Vad i 11 kap. 2 5 §§ är stadgat 
om part och ställföreträdare i 
tvistemål tillämpas beträffande 
målsägande, även om han ej för 
talan. 
Om rättegångsombud för måls- 
ägande gäller vad i 12 kap. är 
stadgat.  
21 kap. 
 
1 a § 
Den misstänkte får infinna sig 
vid en förhandling inför rätten 
genom bild- och ljudöverföring 
1. om det är lämpligt med 
hänsyn till ändamålet med hans 
inställelse och övriga omständig- 
heter, eller 
2. om förhandlingen annars 
skulle medföra kostnader eller 
olägenheter som inte står i rimligt 
förhållande till betydelsen av att 
han är närvarande på vanligt sätt. 
Första stycket gäller inte 
1. häktningsförhandlingar i 
tingsrätt 
2. huvudförhandlingar i tings- 
rätt i mål där det finns anledning 
att döma till annan påföljd än 
böter. 
Under samma förutsättningar 
som anges i första stycket får den 
misstänkte infinna sig genom 
telefon vid ett sammanträde för 
förberedelse och ett sammanträde 
enligt 52 kap. Reglerna i denna 
balk om kallelser och föreläggan- 
den och om påföljder för utevaro 
gäller inte för en misstänkt som får 
infinna sig vid rätten genom bild- 
och ljudöverföring eller genom 
telefon.  
35 kap. 
13 § 
Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom 
huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av 
betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset. 
Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig 
bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast 
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta 
domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast 
om det föreligger synnerliga skäl. 
Om ett bevis inte tas upp på 
nytt, skall det förebringas genom 
protokoll eller på annat lämpligt 
sätt. 
Om ett bevis inte tas upp på 
nytt, skall det förebringas genom 
uppspelning av en elektronisk upp- 
tagning eller på annat lämpligt 
sätt.  
15 § 
Bevisning får tas upp genom 
bild- och ljudöverföring eller 
genom telefon 
1. om det är lämpligt med 
hänsyn till bevisningens art och 
övriga omständigheter, eller 
2. om bevisupptagning enligt 
vanliga regler skulle medföra 
kostnader eller olägenheter som 
inte står i rimligt förhållande till 
betydelsen av att bevisningen tas 
upp på sådant sätt. 
Vid bevisupptagning genom 
bild- och ljudöverföring eller 
genom telefon gäller inte reglerna 
i denna balk om kallelser och 
förelägganden och om påföljder 
för utevaro.  
36 kap. 
24 § 
Vittne äger rätt till ersättning enligt vad som sägs nedan. 
Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av 
parten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att 
förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör 
under allmänt åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och 
båda för en. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel. 
Ersättning, som skall utgivas av 
part, skall innefatta gottgörelse för 
nödiga kostnader till resa och 
uppehälle samt för tidsspillan efter 
vad rätten prövar skäligt. Ersätt- 
ning, som skall utgå av allmänna 
medel, fastställes av rätten enligt 
bestämmelser som regeringen 
meddelar. 
Ersättning, som skall utgivas av 
part, skall innefatta gottgörelse för 
nödiga kostnader till resa och 
uppehälle samt för tidsspillan efter 
vad rätten prövar skäligt. Ersätt- 
ning, som skall utgå av allmänna 
medel, fastställes genom rättens 
försorg enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar.  
42 kap. 
11 § 
 
I mål där förlikning om saken är 
tillåten får käranden, om han 
underlåter att medverka i rätte- 
gången, föreläggas att senast viss 
dag uppge om han vidhåller sin 
talan vid påföljd att målet annars 
kan komma att avskrivas. 
I mål där förlikning om saken är tillåten får svaranden föreläggas att 
skriftligen avge svaromål enligt 7 § vid påföljd att tredskodom annars 
kan komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges vad 
svaranden enligt 44 kap. 7 a eller 7 b § skall iaktta för att tredskodom inte 
skall kunna meddelas mot honom. 
 
18 § 
Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får 
rätten dock 
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom, 
 
2. meddela dom om kärandens 
framställning inte innefattar laga 
skäl för käromålet eller om det 
annars är uppenbart att detta är 
ogrundat, 
2. meddela tredskodom, 
3. meddela tredskodom, 
3. meddela dom i anledning av 
talan som medgivits eller efter- 
givits, 
4. meddela dom i anledning av 
talan som medgivits eller efter- 
givits, 
4. stadfästa förlikning och 
5. stadfästa förlikning och 
5. även i annat fall meddela 
dom, om huvudförhandling inte 
behövs med hänsyn till 
utredningen i målet och inte heller 
begärs av någon av parterna. 
6. även i annat fall meddela 
dom, om huvudförhandling inte 
behövs med hänsyn till utred- 
ningen i målet och inte heller 
begärs av någon av parterna. 
Innan ett mål avgörs med stöd 
av första stycket 5, skall parterna, 
om de inte kan anses redan ha 
slutfört sin talan, beredas tillfälle 
till detta. 
Innan ett mål avgörs med stöd 
av första stycket 2 eller 6, skall 
parterna, om de inte kan anses 
redan ha slutfört sin talan, beredas 
tillfälle till detta. 
Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §, 
gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden. 
 
20 § 
Så snart förberedelsen avslutats 
skall rätten, om målet inte avgjorts 
enligt 18 §, bestämma tid för 
huvudförhandling, om möjligt efter 
samråd med parterna. Huvudför- 
handling för handläggning av 
rättegångsfråga eller del av saken, 
som kan avgöras särskilt, får hållas 
även om förberedelsen av målet i 
övrigt inte har avslutats. 
Rätten skall så snart som möjligt 
bestämma tid för huvudförhand- 
ling. Huvudförhandling för hand- 
läggning av rättegångsfråga eller 
del av saken, som kan avgöras 
särskilt, får hållas även om 
förberedelsen av målet i övrigt inte 
har avslutats. 
Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad 
form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan 
huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen 
eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton 
dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett 
parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i 
omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar. 
Om muntlig förberedelse hålls 
per telefon, får även huvudför- 
handling i förenklad form hållas 
per telefon i omedelbart samband 
med förberedelsen. 
 
Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under 
det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt 
rum även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid 
denna.  
43 kap. 
3 § 
Föreligger det sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 §, 
får förhandlingen ändå påbörjas, 
om det kan antas att den enligt 
11 § andra stycket kan fortsätta 
senare utan att ny huvudför- 
handling behöver hållas och en 
uppdelning av förhandlingen inte 
är olämplig med hänsyn till målets 
beskaffenhet. 
Föreligger det sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 §, 
får förhandlingen ändå påbörjas, 
om det kan antas att hindret 
kommer att undanröjas utan att ny 
huvudförhandling behöver hållas 
enligt 11 § tredje stycket och en 
uppdelning av förhandlingen inte 
är olämplig med hänsyn till målets 
beskaffenhet. 
Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, 
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och 
den som skall höras finns tillgänglig. 
Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan 
handläggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra 
stycket. 
Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i 
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom 
huvudförhandlingen. 
 
8 § 
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas. 
Skall en part höras i bevissyfte, bör förhöret äga rum innan 
vittnesbevisning tas upp rörande den omständighet förhöret gäller. 
Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid 
huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Detta får ske endast 
om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av bevisen och det 
inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. 
Bevisning får vid huvudför- 
handling tas upp per telefon, om 
det är lämpligt med hänsyn till 
bevisningens art och övriga 
omständigheter eller om bevisupp- 
tagning enligt vanliga regler 
skulle medföra kostnader eller 
olägenheter som inte står i rimligt 
förhållande till betydelsen av att 
bevisningen tas upp på sådant sätt. 
Vid bevisupptagning per telefon 
gäller inte reglerna i denna balk 
om kallelser och förelägganden 
och om påföljder för utevaro.  
11 § 
Huvudförhandlingen skall, utan 
annat avbrott än som kan 
föranledas av bestämmelserna i 1 
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett 
sammanhang till dess målet är 
färdigt för avgörande. En 
påbörjad huvudförhandling får 
uppskjutas endast om förhand- 
lingen ägt rum enligt 3 § första 
stycket, om det efter handlägg- 
ningens början har kommit fram 
något nytt viktigt skäl eller bevis 
eller om rätten annars finner att 
det är nödvändigt. En uppskjuten 
huvudförhandling skall återupptas 
så snart som möjligt. 
Har en huvudförhandling upp- 
skjutits en eller flera gånger, får 
fortsatt huvudförhandling hållas, 
om den sammanlagda uppskovs- 
tiden uppgår till högst femton 
dagar. I annat fall skall ny 
huvudförhandling hållas, om det 
inte med hänsyn till målets 
beskaffenhet föreligger synnerliga 
skäl att hålla fortsatt huvud- 
förhandling och syftet med en 
sammanhållen huvudförhandling 
inte eftersätts i väsentlig mån. 
Uppskjuts en huvudförhandling 
som hålls i förenklad form, skall 
alltid ny huvudförhandling hållas 
utan tillämpning av 42 kap. 20 § 
andra stycket. 
Huvudförhandlingen skall 
genomföras utan onödiga uppehåll 
och så långt som möjligt i ett 
sammanhang. 
Om huvudförhandlingen inte 
kräver mer än tre dagar, skall den 
genomföras inom loppet av en 
vecka. I andra fall skall 
förhandlingen pågå minst tre 
dagar per vecka. Om det finns 
särskilda skäl, får dock uppehåll 
göras i större omfattning än vad 
som nu har sagts. 
Ny huvudförhandling skall 
hållas, om uppehåll i förhand- 
lingen gjorts i sådan omfattning 
att syftet med en sammanhållen 
huvudförhandling väsentligen gått 
förlorat. 
Till en uppskjuten huvudför- 
handling skall parterna kallas 
omedelbart eller genom särskild 
kallelse. I fråga om föreläggande 
för parterna gäller vad som sägs i 
42 kap. 12 §. Utsätts ett mål till 
fortsatt huvudförhandling, får i 
stället för föreläggande enligt 12 § 
första stycket en part föreläggas att 
inställa sig vid påföljd att annars 
tredskodom kan komma att 
meddelas mot honom eller målet 
avgöras utan hinder av hans 
utevaro. 
Om rätten beslutar om uppehåll 
i förhandlingen, skall parterna 
kallas till den senare förhand- 
lingen omedelbart eller genom 
särskild kallelse. I fråga om 
föreläggande för parterna gäller 
vad som sägs i 42 kap. 12 §. 
Utsätts ett mål till fortsatt 
huvudförhandling, får i stället för 
föreläggande enligt 12 § första 
stycket en part föreläggas att 
inställa sig vid påföljd att annars 
tredskodom kan komma att 
meddelas mot honom eller målet 
avgöras utan hinder av hans 
utevaro. 
 
13 § 
Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den 
slutade vid den tidigare förhandlingen. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upp- 
tagits vid tidigare handläggning, 
skall tas upp på nytt, om rätten 
finner detta vara av betydelse i 
målet och det inte föreligger 
hinder mot att ta upp beviset. Om 
ett bevis inte tas upp på nytt, skall 
det förebringas genom protokoll 
eller på annat lämpligt sätt. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upp- 
tagits vid tidigare handläggning, 
skall tas upp på nytt, om rätten 
finner detta vara av betydelse i 
målet och det inte föreligger 
hinder mot att ta upp beviset. Om 
ett bevis inte tas upp på nytt, skall 
det förebringas genom uppspel- 
ning av en elektronisk upptagning 
eller på annat lämpligt sätt.  
44 kap. 
9 § 
Part, mot vilken tredskodom 
givits, äge hos den rätt, där talan 
väckts, söka återvinning inom en 
månad från den dag, då domen 
delgavs honom. Sökes ej åter- 
vinning, skall domen stå fast i vad 
den gått honom emot. 
Part, mot vilken tredskodom 
givits, äge hos den rätt, där talan 
väckts, söka återvinning inom en 
månad från den dag då domen 
meddelades. Sökes ej återvinning, 
skall domen stå fast i vad den gått 
honom emot. 
Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits 
under förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida 
erfordras för förberedelsens fullföljande.  
11 § 
Om käranden underlåter att 
följa ett föreläggande enligt 42 
kap. 11 § första stycket att uppge 
om han vidhåller sin talan, får 
målet avskrivas, om inte svaran- 
den motsätter sig det.  
45 kap. 
13 § 
Om särskilda skäl föreligger, får rätten hålla sammanträde för 
förberedelse med parter och andra som berörs. I fråga om kallelse av 
parter skall 15 § tillämpas. 
Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om 
det främjar förberedelsens syfte. Om den som uteblivit förelagts vite, får 
rätten besluta att nytt vite skall föreläggas eller att han skall hämtas till 
rätten. 
Vad som sägs om sammanträde 
per telefon i 42 kap. 10 § skall 
gälla även vid sammanträde enligt 
denna paragraf.  
46 kap. 
3 § 
Föreligger det sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 § 
första stycket 4 6, får förhand- 
lingen ändå påbörjas, om det kan 
antas att den enligt 11 § andra 
stycket kan fortsätta senare utan 
att ny huvudförhandling behöver 
hållas och en uppdelning av för- 
handlingen inte är olämplig med 
hänsyn till målets beskaffenhet. 
Föreligger det sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 § 
första stycket 4 6, får förhand- 
lingen ändå påbörjas, om det kan 
antas att hindret kommer att 
undanröjas utan att ny huvud- 
förhandling behöver hållas enligt 
11 § tredje stycket och en upp- 
delning av förhandlingen inte är 
olämplig med hänsyn till målets 
beskaffenhet. 
Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, 
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och 
den som skall höras finns tillgänglig. 
Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan 
handläggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra 
stycket. 
Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i 
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom 
huvudförhandlingen. 
 
7 § 
Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid 
huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Detta får ske endast 
om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av bevisen och det 
inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. 
Bevisning får vid huvud- 
förhandling tas upp per telefon, 
om det är lämpligt med hänsyn till 
bevisningens art och övriga 
omständigheter eller om bevis- 
upptagning enligt vanliga regler 
skulle medföra kostnader eller 
olägenheter som inte står i rimligt 
förhållande till betydelsen av att 
bevisningen tas upp på sådant sätt. 
Vid bevisupptagning per telefon 
gäller inte reglerna i denna balk 
om kallelser och förelägganden 
och om påföljder för utevaro.  
11 § 
Huvudförhandlingen skall, utan 
annat avbrott än som kan 
föranledas av bestämmelserna i 
1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett 
sammanhang till dess målet är 
färdigt för avgörande. En 
påbörjad huvudförhandling får 
uppskjutas endast om förhand- 
lingen ägt rum enligt 3 § första 
stycket, om det efter handlägg- 
ningens början har kommit fram 
något nytt viktigt skäl eller bevis 
eller om rätten annars finner att 
det är nödvändigt. En uppskjuten 
huvudförhandling skall återupptas 
så snart som möjligt. Är den 
tilltalade häktad, skall förhand- 
lingen återupptas inom en vecka 
från dagen för föregående 
förhandlings avslutande eller, då 
han häktats därefter, från dagen 
för hans häktande, om inte på 
grund av särskilda omständigheter 
ett längre uppskov är nödvändigt. 
Har en huvudförhandling upp- 
skjutits en eller flera gånger, får 
fortsatt huvudförhandling hållas, 
om den sammanlagda uppskovs- 
tiden uppgår till högst femton 
dagar. I annat fall skall ny 
huvudförhandling hållas, om det 
inte med hänsyn till målets 
beskaffenhet föreligger synnerliga 
skäl att hålla fortsatt huvudför- 
handling och syftet med en 
sammanhållen huvudförhandling 
inte eftersätts i väsentlig mån. 
Utan hinder av bestämmelserna 
i andra stycket får fortsatt huvud- 
förhandling hållas i den mån 
uppskov har föranletts av en 
rättspsykiatrisk undersökning, om 
det inte är olämpligt med hänsyn 
till uppskovets längd och omstän- 
digheterna i målet. 
Till en uppskjuten huvudför- 
handling skall parterna kallas 
omedelbart eller genom särskild 
kallelse. I fråga om föreläggande 
gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §. 
Huvudförhandlingen skall 
genomföras utan onödiga uppehåll 
och så långt som möjligt i ett 
sammanhang. 
Om huvudförhandlingen inte 
kräver mer än tre dagar, skall den 
genomföras inom loppet av en 
vecka. I andra fall skall förhand- 
lingen pågå minst tre dagar per 
vecka. Om det finns särskilda skäl, 
får dock uppehåll göras i större 
omfattning än vad som nu har 
sagts. 
Ny huvudförhandling skall 
hållas, om uppehåll i förhand- 
lingen gjorts i sådan omfattning 
att syftet med en sammanhållen 
huvudförhandling väsentligen gått 
förlorat. 
Om rätten beslutar om uppehåll 
i förhandlingen, skall parterna 
kallas till den senare 
förhandlingen omedelbart eller 
genom särskild kallelse. I fråga 
om föreläggande gäller vad som 
sägs i 45 kap. 15 §. 
 
13 § 
Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där 
den slutade vid den tidigare förhandlingen. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upp- 
tagits vid tidigare handläggning, 
skall tas upp på nytt, om rätten 
finner detta vara av betydelse i 
målet och det inte föreligger 
hinder mot att ta upp beviset. Om 
ett bevis inte tas upp på nytt, skall 
det förebringas genom protokoll 
eller på annat lämpligt sätt. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig hand- 
läggning. Bevis, som upptagits vid 
tidigare handläggning, skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte föreligger hinder mot att ta 
upp beviset. Om ett bevis inte tas 
upp på nytt, skall det förebringas 
genom uppspelning av en 
elektronisk upptagning eller på 
annat lämpligt sätt.  
47 kap. 
21 § 
Under förberedelsen må beslut 
meddelas i fråga om måls 
avvisande. 
Under förberedelsen får beslut 
meddelas i fråga om måls 
avvisande. 
Rätten får också utan huvud- 
förhandling meddela dom om 
målsägandens framställning inte 
innefattar laga skäl för åtalet eller 
om det annars är uppenbart att 
detta är ogrundat. Innan målet 
avgörs skall parterna, om de inte 
kan anses redan ha slutfört sin 
talan, beredas tillfälle till detta. 
 
22 § 
Så snart förberedelsen avslutats 
skall rätten bestämma tid för 
huvudförhandling, om möjligt efter 
samråd med parterna. Huvudför- 
handling för handläggning av 
rättegångsfråga eller del av saken, 
som kan avgöras särskilt, får hållas 
även om förberedelsen av målet i 
övrigt inte har avslutats. 
Rätten skall så snart som möjligt 
bestämma tid för huvudförhand- 
ling. Huvudförhandling för hand- 
läggning av rättegångsfråga eller 
del av saken, som kan avgöras 
särskilt, får hållas även om 
förberedelsen av målet i övrigt inte 
har avslutats. 
Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en 
vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats 
därefter, från dagen för hans häktande. 
Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom 
en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet 
meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av 
beslutet. 
 
24 § 
Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 
5, 6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. 
Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, äge 
bestämmelserna i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle 
dock följande avvikelser: 
1. Om kallelse till uppskjuten 
huvudförhandling och föreläggan- 
de för part gälle vad i 23 § i detta 
kapitel är stadgat. 
1. Om kallelse till huvudför- 
handling som återupptas efter 
uppehåll och föreläggande för part 
gäller vad i 23 § i detta kapitel är 
stadgat. 
2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudförhandling, 
skall målet avskrivas. Om påföljd för målsägande, som uteblir eller 
underlåter att infinna sig personligen, så ock om måls återupptagande 
skola bestämmelserna i 14 16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande 
tillämpning. Utebliva båda parterna eller endera från särskilt 
sammanträde för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan 
hinder därav. 
3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten i 
stället för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse 
skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.  
50 kap. 
10 § 
Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. 
Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under 
förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om 
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra 
sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det 
finns särskilda skäl. 
Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en 
ändamålsenlig handläggning av målet. 
Vad som sagts om sammanträde 
per telefon i 42 kap. 10 § skall 
gälla även vid sammanträde enligt 
denna paragraf.  
17 § 
I övrigt skall det som sägs i 
1 kap. 9 § samt 43 kap. 1  6 §§, 
8 § andra fjärde styckena och 10 
14 §§ tillämpas i fråga om 
huvudförhandling i hovrätten. 
Reglerna i 16 § i detta kapitel skall 
dock tillämpas i fråga om kallelser 
till uppskjuten huvudförhandling 
och föreläggande för parterna. 
I övrigt skall det som sägs i 43 
kap 1 6 §§, 8 § andra och tredje 
styckena och 10 14 §§ tillämpas i 
fråga om huvudförhandling i 
hovrätten. Reglerna i 16 § i detta 
kapitel skall dock tillämpas i fråga 
om kallelser till huvudförhandling 
som återupptas efter uppehåll och 
föreläggande för parterna.  
51 kap. 
10 § 
Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om 
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar 
betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till 
den tilltalade i mål om allmänt åtal. 
Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under 
förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om 
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra 
sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det 
finns särskilda skäl. 
Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en 
ändamålsenlig handläggning av målet. Hovrätten får besluta att den som 
är anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet. 
Vad som sagts om sammanträde 
per telefon i 45 kap. 13 § och 47 
kap. 10 § skall gälla även vid sam- 
manträde enligt denna paragraf.  
17 § 
I övrigt skall det som sägs i 
1 kap. 9 § samt 46 kap. 1  5 §§, 
6 § andra stycket, 7 9, 11, 13, 16 
och 17 §§ tillämpas i fråga om 
huvudförhandling i hovrätten. 
Reglerna i 16 § skall dock 
tillämpas i fråga om kallelser till 
uppskjuten huvudförhandling och 
föreläggande för parterna. 
I övrigt skall det som sägs i 46 
kap. 1 5 §§, 6 § andra stycket, 7 
9, 11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i 
fråga om huvudförhandling i 
hovrätten. Reglerna i 16 § i detta 
kapitel skall dock tillämpas i fråga 
om kallelser till huvudförhandling 
som återupptas efter uppehåll och 
föreläggande för parterna. 
När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten 
besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den 
förhandlingen. 
I fråga om sådana åtgärder gäller 10 12 §§ i detta kapitel.  
52 kap. 
11 § 
Om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon 
annan hörs muntligen, får hovrätten besluta om detta på lämpligt sätt. 
Hovrätten skall besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas 
till förhöret. 
Det som sägs i 43 kap. 8 § 
fjärde stycket gäller även vid ett 
förhör enligt första stycket. 
 
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande 
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.  
53 kap. 
2 § 
I brottmål som skall tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas 
bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45 47 kap. med följande 
avvikelser: 
1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda stämning. 
2. Hovrätten skall i stämningen förelägga den tilltalade att svara 
skriftligen inom en viss tid. Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen 
till åklagaren. Om det behövs får hovrätten besluta om ytterligare 
skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om 
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra 
sig. 
3. I stället för den tid om en 
vecka som gäller enligt 45 kap. 
14 §, 46 kap. 11 § och 47 kap. 22 § 
för hållande av huvudförhandling i 
vissa fall skall en tid om två 
veckor gälla. 
3. I stället för den tid om en 
vecka som gäller enligt 45 kap. 
14 § och 47 kap. 22 § för hållande 
av huvudförhandling i vissa fall 
skall en tid om två veckor gälla. 
4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än 
böter, får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling. I sådant fall 
tillämpas 51 kap. 14 §.  
55 kap. 
15 § 
Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande 
bestämmelser tillämpas: 
1. i tvistemål, 50 kap. 10 § 
tredje och fjärde styckena, 12 §, 
14 22 §§, 24 § och 25 § första och 
andra styckena och 
1. i tvistemål, 50 kap. 10 § 
tredje stycket, 12 §, 14 22 §§, 24 § 
och 25 § första och andra styckena 
och 
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde 
stycket, 10 § tredje och fjärde 
styckena, 12 §, 14 22 §§, samt 
23 a, 24, 25 och 30 §§. 
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde 
stycket, 10 § tredje stycket 12 §, 
14 22 §§, samt 23 a, 24, 25 och 
30 §§. 
Det som sägs i 50 kap. 26 29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26 
29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om 
återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 
Bestämmelserna i 18 kap. 8 a § i dess äldre lydelse gäller dock 
fortfarande i mål som handläggs enligt 1 kap. 3 d § om ansökan om 
stämning har kommit in till rätten före ikraftträdandet eller, när talan 
väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning 
eller som enskilt anspråk i brottmål, rätten före ikraftträdandet beslutat 
att tvisten skall handläggas som tvistemål.  
2       Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken 
dels att 14 kap. 12 § skall upphöra att gälla, 
dels att 14 kap. 9, 11 och 16 §§ skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
14 kap. 
9 § 
Beslut enligt 7 § får meddelas 
utan huvudförhandling. Innan 
beslutet meddelas skall den andra 
maken få tillfälle att yttra sig över 
yrkandet. Har domstolen kallat 
makarna till förhandling och 
uteblir den make som har 
framställt yrkandet, skall detta 
anses återkallat till den del det 
inte har medgetts av den andra 
maken. Att den andra maken 
uteblir från förhandlingen hindrar 
inte att yrkandet prövas. 
Innan rätten meddelar ett beslut 
enligt 7 §, skall den andra maken 
få tillfälle att yttra sig över 
yrkandet. 
 
11 § 
Om en make återkallar talan om 
äktenskapsskillnad sedan gemen- 
sam ansökan om äktenskapsskill- 
nad har getts in till domstolen eller 
sedan den makens yrkande om 
äktenskapsskillnad har delgetts 
den andra maken, skall målet trots 
detta prövas om denne yrkar det. 
Den sistnämnda maken skall 
underrättas om detta när 
återkallelsen delges den maken. 
Om en make återkallar ett 
yrkande om äktenskapsskillnad 
sedan gemensam ansökan om 
äktenskapsskillnad har getts in till 
domstolen eller sedan den makens 
yrkande om äktenskapsskillnad 
har delgetts den andra maken, 
skall yrkandet trots detta prövas 
om denne yrkar det. Den sist- 
nämnda maken skall underrättas 
om detta när återkallelsen skickas 
till den maken. 
Om en make som har yrkat 
äktenskapsskillnad uteblir från en 
förhandling i denna fråga, skall 
målet trots detta prövas om den 
andra maken yrkar det vid 
förhandlingen. En make som har 
yrkat äktenskapsskillnad skall 
underrättas om detta när den 
maken kallas till förhandlingen. 
Om käranden uteblir från en 
förhandling i ett mål om 
äktenskapsskillnad, skall hans 
yrkande om äktenskapsskillnad 
trots detta prövas om svaranden 
yrkar det. Rätten skall underrätta 
käranden om detta i kallelsen till 
förhandlingen. 
 
16 § 
I fall som avses i 6 kap. 6 § 
andra stycket får domstolen på 
yrkande av en av makarna besluta 
i frågan om nyttjanderätt för tiden 
till dess att frågan har avgjorts 
genom dom som har vunnit laga 
kraft. Beslut meddelas på det sätt 
som anges i 9 §. Beslutet får 
verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft men 
får när som helst ändras av 
domstolen. 
I fall som avses i 6 kap. 6 § 
andra stycket får domstolen på 
yrkande av en av makarna besluta 
i frågan om nyttjanderätt för tiden 
till dess att frågan har avgjorts 
genom dom som har vunnit laga 
kraft. Innan rätten meddelar 
beslut, skall den andra maken få 
tillfälle att yttra sig över yrkandet. 
Beslutet får verkställas på samma 
sätt som en dom som har vunnit 
laga kraft men får när som helst 
ändras av domstolen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.  
3       Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 och 20 §§ samt 7 kap. 15 § 
föräldrabalken skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
6 kap. 
17 § 
Frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där barnet 
har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med 
äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna 
upp av Stockholms tingsrätt. 
Frågor om vårdnad som avses i 4 8 och 10 §§ samt 10 b § andra 
stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 § handläggs i den 
ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får 
de väcka talan genom gemensam ansökan. 
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för 
domstolsärenden. 
I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning. 
Dom i mål om vårdnad eller 
umgänge får meddelas utan 
huvudförhandling, om parterna är 
överens i saken.  
20 § 
I mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge får rätten, för tiden till 
dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit 
laga kraft, besluta om vårdnad eller umgänge. Står barnet under vårdnad 
av båda föräldrarna får rätten i stället besluta vem barnet skall bo 
tillsammans med. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet. 
Beslut enligt första stycket får 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Rätten kan inhämta 
upplysningar från socialnämnden i 
frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut, skall den ompröva det när 
målet eller ärendet avgörs. 
Innan beslut enligt första stycket 
meddelas skall motparten få 
tillfälle att yttra sig i frågan. 
Rätten kan inhämta upplysningar 
från socialnämnden i frågan. Har 
rätten meddelat ett beslut, skall 
den ompröva det när målet eller 
ärendet avgörs. 
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten. 
7 kap. 
15 § 
I mål om underhåll till barn får rätten, för tiden till dess att frågan har 
avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta 
om underhållet efter vad som är skäligt. Skyldighet att utge bidrag får 
dock åläggas någon endast om det finns sannolika skäl för att 
bidragsskyldighet föreligger. Har fråga om underhåll väckts i samband 
med mål om fastställande av faderskap till barn, får beslut om skyldighet 
att utge bidrag inte meddelas, om flera män är instämda i målet. 
Beslut enligt första stycket kan 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas, skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut, skall den ompröva det när 
målet avgörs. 
Innan beslut enligt första stycket 
meddelas, skall motparten få 
tillfälle att yttra sig i frågan. Har 
rätten meddelat ett beslut, skall 
den ompröva det när målet avgörs. 
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.  
4       Förslag till lag om ändring i brottsbalken 
Härigenom föreskrivs att 33 kap. 5 8 §§ brottsbalken skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
33 kap. 
5 § 
Dömes någon till fängelse på 
viss tid eller förordnar rätten, med 
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att 
sådan påföljd skall avse 
ytterligare brott, och har den 
dömde med anledning av 
misstanke om brott, som prövats 
genom dom i målet, under en 
sammanhängande tid av minst 
tjugofyra timmar varit berövad 
friheten som anhållen, häktad eller 
intagen på en enhet för 
rättspsykiatrisk undersökning med 
stöd av 10 § lagen (1991: 1137) 
om rättspsykiatrisk undersökning, 
skall tiden för frihetsberövandet, 
till den del därunder icke 
samtidigt skett verkställighet av 
dom i annat mål, anses som tid 
under vilken den ådömda 
påföljden verkställts i anstalt. 
Domstolen skall i domen angiva 
det antal dagar påföljden skall 
anses verkställd. Är den tid 
varmed ådömt fängelse överstiger 
frihetsberövandet ringa, må 
förordnas att fängelsestraffet skall 
anses helt verkställt genom 
frihetsberövandet. 
Undanröjes villkorlig dom eller 
skyddstillsyn och dömes i stället 
till fängelse på viss tid, äger, i den 
mån tillgodoräknande inte skett 
enligt första eller tredje stycket, 
första stycket tillämpning även i 
fråga om 
1. frihetsberövande som föregått 
den villkorliga domen eller domen 
på skyddstillsyn, 
2. frihetsberövande som föregått 
dom genom vilken förordnats att 
den villkorliga domen eller 
skyddstillsynen skall avse även 
ytterligare brott samt 
3. sådant omhändertagande som 
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § 
tredje stycket. 
Bestämmelser om tillgodoräk- 
nande av tid för frihetsberövande 
som verkställighet av påföljd finns 
i lagen (1974: 202) om beräkning 
av strafftid m.m. 
Dömes någon till böter och har 
han med anledning av misstanke 
om brott, som prövats genom dom 
i målet, varit berövad friheten på 
sätt som angives i första stycket, 
må förordnas att påföljden skall 
anses helt eller delvis verkställd 
genom frihetsberövandet.  
6 § 
Bestämmelserna i 5 § om till- 
godoräknande av tid för frihets- 
berövande som verkställighet av 
påföljd må, i den mån det med 
hänsyn till omständigheterna 
prövas skäligt, tillämpas även i 
fråga om frihetsberövande som ägt 
rum utom riket. 
Om någon döms till fängelse på 
viss tid eller om rätten med 
tillämpning av 34 kap. 1 § 1 
förordnar att sådan påföljd skall 
avse ytterligare brott, och den 
dömde med anledning om 
misstanke om brott, som prövats 
genom dom i målet, har varit 
berövad friheten på sätt som enligt 
19 a § första stycket lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. får tillgodoräknas 
som tid varunder påföljden 
verkställts i anstalt, får rätten 
förordna att fängelsestraffet skall 
anses helt verkställt genom 
frihetsberövandet. En 
förutsättning för ett sådant 
förordnande är att den tid varmed 
ådömt fängelse överstiger 
frihetsberövandet är ringa. 
Om rätten undanröjer en 
villkorlig dom eller en 
skyddstillsyn och i stället dömer 
till fängelse på viss tid, gäller 
första stycket även i fråga om 
sådana frihetsberövanden som 
anges i 19 a § andra stycket lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. 
Om någon döms till böter och 
med anledning av misstanke om 
brott, som prövats genom dom i 
målet, har varit berövad friheten 
på sätt som enligt första stycket får 
tillgodoräknas som verkställighet 
av påföljd, får rätten förordna att 
påföljden skall anses helt eller 
delvis verkställd genom frihets- 
berövandet.  
7 § 
Bestämmelserna i 6 § och i 
19 a § lagen (1974:202) om beräk- 
ning av strafftid m.m. om 
tillgodoräknande av tid för 
frihetsberövande som verkställig- 
het av påföljd får, i den mån det 
med hänsyn till omständigheterna 
prövas skäligt, tillämpas av rätten 
i fråga om frihetsberövande som 
ägt rum utom riket. 
 
8 § 
Vid prövning i högre rätt av 
klagan angående ådömd påföljd 
må beslut i fråga som avses i 5 och 
6 §§ ändras även om talan ej 
fullföljts mot beslutet. 
Vid prövning i högre rätt av ett 
överklagande angående ådömd 
påföljd får beslut i fråga som avses 
i 6 och 7 §§ ändras även om 
beslutet inte överklagats.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 
 
5       Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om 
beräkning av strafftid m.m. 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen  (1974:202) om beräkning  av 
strafftid m.m. 
dels att 22 § skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 19 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
19 a § 
Om någon döms till fängelse på 
viss tid eller om domstol, med 
tillämpning av 34 kap. 1 § 1 
brottsbalken, har förordnat att 
sådan påföljd skall avse 
ytterligare brott, och den dömde 
med anledning av misstanke om 
brott, som prövats genom dom i 
målet, under en sammanhängande 
tid av minst 24 timmar har varit 
berövad friheten som anhållen, 
häktad eller intagen på en enhet 
för rättspsykiatrisk undersökning 
med stöd av 10 § lagen (1991: 
1137) om rättspsykiatrisk under- 
sökning, skall tiden för frihets- 
berövandet, till den del därunder 
inte samtidigt skett verkställighet 
av dom i annat mål, anses som tid 
under vilken den ådömda 
påföljden verkställts i anstalt. 
Om rätten har undanröjt en 
villkorlig dom eller en skydds- 
tillsyn och i stället dömt till 
fängelse på viss tid, skall första 
stycket tillämpas, i den mån 
tillgodoräknande inte skett enligt 
första stycket eller 33 kap. 6 § 
tredje stycket brottsbalken, även i 
fråga om 
1. frihetsberövande som föregått 
den villkorliga domen eller domen 
på skyddstillsyn, 
2. frihetsberövande som föregått 
dom genom vilken förordnats att 
den villkorliga domen eller 
skyddstillsynen skall avse även 
ytterligare brott samt 
3. sådant omhändertagande som 
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § 
tredje stycket brottsbalken. 
Kriminalvårdsstyrelsen skall 
besluta om det antal dagar 
påföljden skall anses verkställd. 
 
22 § 
Har domstol enligt 33 kap. 5 och 
6 §§ brottsbalken förordnat att 
fängelse skall anses verkställt till 
visst antal dagar, skall först 
beräknas slutdag utan avseende 
därpå och avdraget beräknas från 
den dagen. Detsamma gäller i 
fråga om tid som enligt 19 § andra 
stycket skall räknas som tid 
varunder straffet verkställts. 
Har Kriminalvårdsstyrelsen 
enligt 19 a § eller domstol enligt 
33 kap. 7 § brottsbalken förordnat 
att fängelse skall anses verkställt 
till visst antal dagar, skall först 
beräknas slutdag utan avseende 
därpå och avdraget beräknas från 
den dagen. Detsamma gäller i 
fråga om tid som enligt 19 § andra 
stycket skall räknas som tid 
varunder straffet verkställts.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 
 
6       Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om 
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. 
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet 
i vissa fall vid förverkande m.m. skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 § 
En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 §, av 
tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, 
gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om 
åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. 
Utfärdas stämning, skall den 
mot vilken talan riktas föreläggas 
att inställa sig till huvudförhand- 
ling vid påföljd att egendomen 
annars kan förklaras förverkad. 
Uteblir han, skall egendomen 
förklaras förverkad, om det inte 
framgår att talan är ogrundad. 
Utfärdas stämning, skall den 
mot vilken talan riktas föreläggas 
att inställa sig till 
huvudförhandling vid påföljd att 
egendomen annars kan förklaras 
förverkad. Uteblir han, skall 
egendomen förklaras förverkad, 
om det inte framgår att talan är 
ogrundad. Om huvudförhandling 
inte behövs med hänsyn till 
utredningen i målet och inte heller 
begärs av någon av parterna, får 
målet dock avgöras utan sådan 
förhandling. 
Innan ett mål avgörs utan 
huvudförhandling, skall parterna 
beredas tillfälle att slutföra sin 
talan, om det inte är uppenbart 
obehövligt. 
 
4 § 
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får 
kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de 
förutsättningar som anges i 15 § delgivningslagen (1970:428). Dessa 
regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd. 
Om värdet av den beslagtagna 
egendomen uppskattas till mindre 
än en tiondel av det basbelopp 
enligt lagen (1962: 381) om 
allmän försäkring som gällde då 
beslaget verkställdes eller om 
egendomen saknar saluvärde, får 
delgivning ske genom att beslutet 
eller stämningen anslås på rättens 
kansli. 
Om värdet av den beslagtagna 
egendomen uppskattas till mindre 
än en tiondel av det basbelopp 
enligt lagen (1962: 381) om 
allmän försäkring som gällde då 
beslaget verkställdes eller om 
egendomen saknar saluvärde, får 
delgivning ske genom att beslutet 
eller stämningen anslås hos den 
myndighet som har meddelat 
beslutet eller utfärdat stämningen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 
 
7       Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 2 § konkurslagen skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
16 kap. 
2 § 
I konkursärenden gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål 
i tillämpliga delar, om inte något annat sägs i denna lag. Sker 
handläggningen vid förhandling, tillämpas bestämmelserna om 
huvudförhandling i tvistemål, om inte sakens beskaffenhet motiverar 
avsteg därifrån. 
Om den som har kallats till en förhandling uteblir, hindrar det inte att 
den fråga som förhandlingen gäller prövas och avgörs. 
 
Vid ett sammanträde för pröv- 
ning av en konkursansökan får 
parterna infinna sig genom bild- 
och ljudöverföring eller genom 
telefon under de förutsättningar 
som anges i 11 kap. 4 a § första 
stycket rättegångsbalken. 
Den som skall infinna sig vid 
sammanträde inför rätten under 
handläggningen av konkursen får 
göra det genom bild- och 
ljudöverföring eller genom telefon 
under de förutsättningar som 
anges i 11 kap. 4 a § första stycket 
rättegångsbalken. 
Rättens avgörande sker genom beslut.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 
 
8       Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om 
domstolsärenden 
Härigenom föreskrivs att 19, 23, 24 och 25 §§ lagen (1996:242) om 
domstolsärenden skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
19 § 
Ett sammanträde får hållas på 
telefon, om det är lämpligt med 
hänsyn till sammanträdets ända- 
mål och övriga omständigheter 
eller om ett sammanträde inför 
domstolen skulle medföra kostna- 
der och olägenheter som inte står i 
rimligt förhållande till betydelsen 
av att sammanträdet hålls inför 
domstolen. 
En part får infinna sig vid ett 
sammanträde genom bild- och 
ljudöverföring eller genom telefon 
1. om det är lämpligt med 
hänsyn till ändamålet med hans 
inställelse och övriga omstän- 
digheter, eller 
2. om sammanträdet annars 
skulle medföra kostnader eller 
olägenheter som inte står i rimligt 
förhållande till betydelsen av att 
parten är närvarande på vanligt 
sätt. 
För sammanträden som hålls på 
telefon gäller inte bestämmelserna 
i 18 §. 
Reglerna i 18 och 20 §§ gäller 
inte för en part som får infinna sig 
genom bild- och ljudöverföring 
eller genom telefon. 
 
23 § 
I fråga om bevisning i allmänhet 
tillämpas 35 kap. 1 7 och 10 
12 §§ rättegångsbalken. 
I fråga om bevisning i allmänhet 
tillämpas 35 kap. 1 7, 10 12 och 
15 §§ rättegångsbalken. 
Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till 
domstolen utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka 
åberopas som bevis och kan flyttas till domstolen. Om det behövs får 
domstolen förelägga den part som åberopat beviset att inom en viss tid ge 
in detta. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan 
komma att avgöras även om parten inte gett in beviset. 
 
24 § 
Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed. 
I övrigt tillämpas 36 kap. 1 18 och 20 25 §§ rättegångsbalken på 
förhöret. 
Förhöret får hållas på telefon, 
om det är lämpligt med hänsyn till 
bevisningens art och övriga om- 
ständigheter eller om bevisupp- 
tagning vid ett sammanträde inför 
domstolen skulle medföra kostna- 
der eller olägenheter som inte står 
i rimligt förhållande till betydelsen 
av att bevisningen tas upp på 
sådant sätt. Vid bevisupptagning 
på telefon gäller inte rättegångs- 
balkens bestämmelser om kallelser 
och förelägganden och om 
påföljder för utevaro.  
25 § 
I fråga om skriftliga bevis 
tillämpas 38 kap. 1 5 och 7  9 §§ 
rättegångsbalken. I fråga om syn 
tillämpas 39 kap. 1 och 4 5 §§ 
rättegångsbalken. I fråga om 
sakkunnig tillämpas 40 kap. 
rättegångsbalken, dock inte hän- 
visningen i 11 § till 36 kap. 19 § 
rättegångsbalken. Förhör med 
sakkunniga får hållas på telefon 
enligt 24 § andra stycket. 
I fråga om skriftliga bevis 
tillämpas 38 kap. 1 5 och 7  9 §§ 
rättegångsbalken. I fråga om syn 
tillämpas 39 kap. 1 och 4 5 §§ 
rättegångsbalken. I fråga om 
sakkunnig tillämpas 40 kap. 
rättegångsbalken, dock inte hän- 
visningen i 11 § till 36 kap. 19 § 
rättegångsbalken.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 
 
9       Förslag till förordning om ändring i 
vattenrättsförordningen (1983:788) 
Härigenom föreskrivs att det i vattenrättsförordningen (1983: 788) 
skall införas en ny paragraf, 16 a §, samt närmast före 16 a § en ny rubrik 
av följande lydelse.  
Anteckningar från handläggning  
16 a § 
I fråga om anteckningar från 
handläggning  i mål vid vatten- 
domstol tillämpas 6 kap. 2 och 
3 §§ rättegångsbalken.  
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1998.  
10      Förslag till förordning om ändring i förordningen 
(1987:965) om ersättning för rättegångskostnader m.m. i 
mål där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken tillämpas 
 
Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1987:965) om ersättning 
för rättegångskostnader m.m. i mål där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken 
tillämpas skall upphöra att gälla.  
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1998. 
 
11      Förslag till förordning om ändring i förordningen 
(1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:271) om mål och 
ärenden i allmän domstol 
dels att nuvarande 14 och 18 §§ skall upphöra att gälla, 
dels att 15 17 §§, 19 och 20 §§ samt rubriken närmast före 19 § skall 
ha följande lydelse, 
dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 14 §, av 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
Protokoll och anteckningar från handläggning  
14 § 
I fråga om sammanträden i 
ärenden gäller 6 kap. 3 och 4 §§ 
rättegångsbalken. 
 
15 § 
I ärenden gäller 6 kap. rätte- 
ångsbalken i fråga om protokoll. 
Vid ett sammanträde i ett ärende 
enligt lagen (1996:242) om 
domstolsärenden behöver något 
protokoll inte upprättas, om de 
uppgifter som enligt den lagen 
skall antecknas framgår av ett 
särskilt uppsatt beslut som till- 
kommer i anslutning till samman- 
trädet. Detsamma gäller om det 
vid sammanträdet inte förekommer 
något som enligt den lagen skall 
antecknas. 
Sådana anteckningar som enligt 
6 kap. 3 § rättegångsbalken skall 
föras vid ett sammanträde skall 
göras i ett protokoll över samman- 
trädet. Ett protokoll behöver dock 
inte upprättas, om de uppgifter 
som enligt 6 kap. 3 § första stycket 
3 7 rättegångsbalken skall anteck- 
nas framgår av en dom eller ett 
särskilt uppsatt beslut som till- 
kommer i anslutning till samman- 
trädet. Detsamma gäller om det 
vid sammanträdet inte förekommer 
något som skall antecknas. 
 
16 § 
Ett protokoll över ett sammanträde skall om möjligt sättas upp efter 
hand som sammanträdet pågår. Om inte det kan ske, skall minnes- 
anteckningar göras. Med ledning av dessa skall protokollet sättas upp 
snarast möjligt efter sammanträdets slut. 
Om minnesanteckningar an- 
vänds för uppteckning av en 
utsaga som enligt 6 kap. 8 § andra 
stycket rättegångsbalken skall 
granskas av den hörde och 
granskningen sker innan utsagan 
antecknats i protokollet, får dessa 
minnesanteckningar inte ändras 
efter granskningen. 
Om minnesanteckningar an- 
vänds för uppteckning av en 
utsaga som enligt 6 kap. 4 § andra 
stycket rättegångsbalken skall 
granskas av den hörde och 
granskningen sker innan anteck- 
ningen av utsagan färdigställts, får 
minnesanteckningarna inte ändras 
efter granskningen. 
Minnesanteckningar skall förvaras i akten. 
 
17 § 
När det enligt 6 kap. 1 § andra 
stycket 2 rättegångsbalken eller 
enligt 15 § andra stycket inte förs 
något protokoll över handlägg- 
ning, skall det i målregistret eller 
på någon handling i akten 
antecknas tidpunkten för hand- 
läggningen, vilka domare som 
deltar i denna och vem som 
ansvarar för anteckningarna. I de 
fall som avses i 15 § andra stycket 
skall dessutom antecknas vilka 
parter som är närvarande. 
Om ett protokoll inte upprättas 
över ett sammanträde, skall i 
målregistret eller på någon hand- 
ling i akten antecknas tidpunkten 
för sammanträdet, vilka domare 
som deltar, vilka parter som är 
närvarande och vem som ansvarar 
för anteckningarna.  
Bandinspelningar m.m. 
Elektroniska upptagningar 
 
19 § 
Begär någon att få del av en 
berättelse som har spelats in på 
band enligt 6 kap. 9 § 
rättegångsbalken skall en kopia av 
bandinspelningen tillhandahållas, 
om inte den domstol där banden 
förvaras anser att det finns 
särskilda skäl att göra en utskrift. 
Om en berättelse tas upp genom 
stenografi enligt 6 kap. 9 § 
rättegångsbalken, tas stenogram- 
met in i akten. Begär någon en 
utskrift av berättelsen, skall dom- 
stolen tillhandahålla berättelsen i 
vanlig skrift. 
Begär någon att få del av en 
berättelse som har tagits upp 
elektroniskt enligt 6 kap. 4 § 
rättegångsbalken skall en kopia av 
upptagningen tillhandahållas, om 
inte den domstol där upptagningen 
förvaras anser att det finns 
särskilda skäl att göra en utskrift. 
När en utskrift görs skall utskriftens riktighet bestyrkas. Ett exemplar 
av utskriften skall tas in i akten. 
 
20 § 
En bandinspelning skall bevaras 
i två månader efter det att 
domstolen avgjorde målet eller 
ärendet. Om avgörandet 
överklagas skall dock inspelningen 
bevaras till dess att målet eller 
ärendet har avgjorts genom en 
dom eller ett beslut som fått laga 
kraft. 
En elektronisk upptagning skall 
bevaras i två månader efter det att 
domstolen avgjorde målet eller 
ärendet. Om avgörandet överkla- 
gas skall dock upptagningen 
bevaras till dess att målet eller 
ärendet har avgjorts genom en 
dom eller ett beslut som fått laga 
kraft.  
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1998. 
 
12      Förslag till förordning om ändring i förordningen 
(1996:381) med tingsrättsinstruktion 
Härigenom föreskrivs att 16 § förordningen (1996:381) med 
tingsrättsinstruktion skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
16 § 
Lagmannen får förordna tingsnotarier och andra anställda som har 
tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar 
1. utfärda stämning sedan en lagfaren domare beslutat om stämning, 
2. fullgöra rättens eller domarens uppgifter i samband med 
delgivningar, 
3. underteckna och expediera kallelser, förelägganden, förordnanden 
och andra meddelanden, 
4. underteckna och expediera skrivelser, underrättelser, kungörelser 
och uppgifter som rätten eller domaren skall utfärda eller avge i samband 
med domar eller beslut, 
5. ta emot häktningsframställningar, anmälningar enligt 24 kap. 17 och 
19 §§ rättegångsbalken och framställningar om åtgärder enligt 24 kap. 
20 § rättegångsbalken, 
6. ta emot överklaganden av tingsrättens domar eller beslut och pröva 
om överklagandet har kommit in i rätt tid samt, om så är fallet, vidta de 
åtgärder som detta föranleder, 
7. förordna tolk, 
8. bestämma grundavgift och 
procentsats efter vilken tilläggs- 
avgift skall betalas samt högsta 
belopp för tilläggsavgift enligt 
15 § rättshjälpslagen (1972:429), 
och 
8. bestämma grundavgift och 
procentsats efter vilken tilläggs- 
avgift skall betalas samt högsta 
belopp för tilläggsavgift enligt 
15 § rättshjälpslagen (1972:429), 
 
9. besluta om ersättning av 
allmänna medel till tolk, måls- 
ägande, vittne, eller någon annan, 
och 
9. i den utsträckning lagmannen 
bestämmer utföra andra arbets- 
uppgifter som inte enligt lag eller 
annan författning måste utföras av 
någon som är lagfaren. 
10. i den utsträckning lagman- 
nen bestämmer utföra andra 
arbetsuppgifter som inte enligt lag 
eller annan författning måste 
utföras av någon som är lagfaren. 
Förordnanden för andra anställda än tingsnotarier enligt första stycket 
3 får inte innefatta rätt att underteckna kallelser enligt lagen (1974:752) 
om nordisk vittnesplikt m.m. Ett förordnande enligt första stycket 4 för 
någon som inte är lagfaren får inte innefatta arbetsuppgifter som enligt 
särskilda bestämmelser skall utföras av någon som är lagfaren.  
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1998. 
 
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över 
departementspromemorian Domstolsförfarandet 
Förslag till förbättringar (Ds 1997:7) 
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, 
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, 
Stockholms tingsrätt, Södertälje tingsrätt, Falu tingsrätt, Linköpings 
tingsrätt, Lunds tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, 
Sundsvalls tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Gävleborgs 
län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, 
Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Konsumentverket, 
Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Sveriges advokat- 
samfund, Sveriges Domareförbund, Nämndemännens riksförbund, 
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Samman- 
slutningen för Sveriges Juridiska Byråer, Brottsofferjourernas Riks- 
förbund (BOJ), Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), 
Statstjänstemannaförbundet (ST-Domstol) och Kvinnohuset i Örebro. 
Riksåklagaren har bifogat yttrande av åklagarmyndigheterna i 
Stockholm, Västerås och Umeå.  
Lagförslagen om tidsplaner och preklusion i 
betänkandet Näringslivets tvistlösning (SOU 
1995:65) 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
14 kap. Om förening av mål och tredje mans deltagande i 
rättegång 
7 § 
I fall som avses i 1 6 §§ får mål förenas endast om målen väckts vid 
samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är 
tillämplig för målen. 
Väcks talan som avses i 3 5 §§ 
sedan huvudförhandling påbörjats 
eller huvudkäromålet på annat sätt 
företagits till avgörande, får rätten 
handlägga målen särskilt, om de 
inte utan olägenhet kan handläggas 
i samma rättegång. Detsamma 
gäller, om part väcker talan som 
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden 
för yttrande enligt 42 kap. 15 § 
har gått ut. 
Väcks talan som avses i 3 5 §§ 
sedan huvudförhandling påbörjats 
eller huvudkäromålet på annat sätt 
företagits till avgörande, får rätten 
handlägga målen särskilt, om de 
inte utan olägenhet kan handläggas 
i samma rättegång. Detsamma 
gäller, om part väcker talan som 
avses i 3 eller 5 § efter det att den i 
42 kap. 15 § första stycket angivna 
tiden har gått ut och motparten 
gör invändning mot gemensam 
handläggning då han första 
gången har att yttra sig över 
denna fråga. 
 
42 kap. Om stämning och förberedelse och om avgörande   av mål 
utan huvudförhandling 
 
6 § 
 
Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. 
Förberedelsen har till syfte att klarlägga 
1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som 
parterna åberopar till grund för sin talan, 
2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden, 
3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med 
varje bevis, 
4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets 
avgörande och 
5. om det finns förutsättningar för förlikning. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det lämpli- 
gen kan ske bör rätten höra parterna 
angående målets handläggning. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det lämpli- 
gen kan ske bör rätten höra parterna 
angående målets handläggning och, 
om det inte är obehövligt, upprätta 
en plan för denna. 
 
15 § 
Är saken sådan att förlikning 
därom är tillåten, får en part 
föreläggas att slutligt bestämma 
sin talan och uppge de bevis han 
åberopar, om det är påkallat med 
hänsyn till hur parten utfört sin 
talan tidigare under målets 
handläggning. Efter det att tiden 
för sådant yttrande har gått ut, får 
parten inte åberopa någon ny 
omständighet eller något nytt 
bevis, om han inte gör sannolikt 
att han har haft giltig ursäkt för 
sin underlåtenhet att åberopa 
omständigheten eller beviset 
tidigare. 
Är saken sådan att förlikning 
därom är tillåten, får en part 
föreläggas att senast viss dag 
slutligt bestämma sin talan och 
uppge de bevis han åberopar, om 
det är påkallat med hänsyn till hur 
parten utfört sin talan tidigare 
under målets handläggning. 
Tingsrätten får om saken är sådan 
som nyss nämnts alltid meddela 
parterna att förberedelsen i målet 
kommer att avslutas viss dag. 
Efter det att denna tid har gått 
ut får part mot motpartens 
invändning åberopa en ny 
omständighet eller ett nytt bevis 
endast om parten gör sannolikt att 
han har haft giltig ursäkt för att 
inte göra det tidigare. Part skall 
erinras om denna verkan i 
föreläggandet och meddelandet. 
Vill part göra invändning mot 
att andra parten åberopar ny 
omständighet eller nytt bevis skall 
han göra det genast, om åbero- 
pandet framställs vid samman- 
träde, och annars inom en vecka 
från den dag då han fick del av 
åberopandet.  
43 kap. Om huvudförhandling  
10 § 
Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg till 
tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller 
bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, får det nya 
materialet lämnas utan avseende, om det kan antas att parten genom detta 
förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller 
att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. 
 
Att en part redan före huvudför- 
handlingen kan ha förlorat sin rätt 
att åberopa en ny omständighet 
eller ett nytt bevis följer av 42 kap. 
15 §. 
 
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig 
över Skiljedomsutredningens slutbetänkande 
Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65) 
Remissyttranden har avgetts av Högsta domstolens ledamöter, Svea 
hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Uppsala 
tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Malmö tingsrätt, 
Göteborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Umeå tingsrätt, Hyres- och 
arrendenämnden i Stockholm, Domstolsverket, Riksrevisionsverket, 
Statskontoret, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, 
Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala, Juridiska fakultetsnämnden i 
Lund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges 
Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Central- 
organisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska bankföreningen, 
Stockholms Handelskammare, Internationella Handelskammarens 
Svenska Nationalkommitté, Sveriges Industriförbund, Sveriges 
Verkstadsindustrier, Sveriges Redareförening, Byggentreprenörerna, 
Franchisetagarna, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Sveriges 
Köpmannaförbund, Kooperativa Förbundet, Företagarnas Riksorganisa- 
tion, Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen. 
SACO har hänvisat till yttranden från medlemsförbunden 
Civilekonomerna, Sveriges Civilingenjörsförbund och JUSEK. 
Följande instanser har beretts tillfälle att yttra sig men avstått: 
Finansinspektionen, Kommerskollegiet, Sydsvenska Handelskammaren, 
Sveriges Allmänna Exportförening, Grossistförbundet Svensk Handel, 
Finansbolagens förening, Svenska Franchiseföreningen och Föreningen 
auktoriserade revisorer.  
Lagförslagen i Riksåklagarens promemoria 
1       Förslag till ändring i rättegångsbalken  
25 kap. 
7 § 
Har ej inom tid, som avses i 6 §, 
åtal väckts eller till rätten inkom- 
mit framställning om förlängning 
av tiden eller förekomma eljest ej 
längre skäl för reseförbud, skall 
det omedelbart hävas. 
Har inte inom tid, som avses i 
6 §, åtal väckts eller till rätten 
inkommit framställning om 
förlängning av tiden eller finns det 
inte annars skäl för fortsatt 
reseförbud, skall det omedelbart 
hävas. 
Om hävande av reseförbud 
förordnar åklagaren. Har förbudet 
meddelats eller fastställts av 
rätten, förordnar denna om 
hävande av förbudet. Rätten får 
överlåta till åklagaren att besluta 
om tillfälliga undantag från 
reseförbudet eller från föreskrifter 
som har meddelats i samband med 
detta. 
Åklagaren beslutar om hävande 
av reseförbud. Har förbudet 
meddelats eller fastställts av 
rätten, förordnar denna om 
hävande av förbudet. Innan åtal 
har väckts får åklagaren häva 
även ett sådant reseförbud som 
har meddelats eller fastställts av 
rätten. Rätten skall snarast 
underrättas om åtgärden. Rätten 
får överlåta till åklagaren att 
besluta om tillfälliga undantag från 
reseförbudet eller från föreskrifter 
som har meddelats i samband med 
detta. 
Vad i 24 kap. 21 § är stadgat om 
häktning äge motsvarande tillämp- 
ning beträffande reseförbud. 
Vad som i 24 kap. 21 § är 
föreskrivet om häktning skall ha 
motsvarande tillämpning be- 
träffande reseförbud.  
48 kap. 
12a § 
Om åklagaren finner att ett 
strafföreläggande, som har 
godkänts, innehåller en uppenbar 
oriktighet till följd av åklagarens 
eller någon annans skrivfel, räkne- 
fel, eller liknande förbiseende 
skall han, sedan den som har 
godkänt strafföreläggandet har 
getts tillfälle att yttra sig, besluta 
om rättelse av strafföreläggandet. 
Om åklagaren finner att ett 
strafföreläggande, som har 
godkänts, innehåller en uppenbar 
oriktighet till följd av åklagarens 
eller någon annans skrivfel, räkne- 
fel, eller liknande förbiseende 
skall han besluta om rättelse av 
strafföreläggandet. Innan rättelse 
får ske skall den som har godkänt 
strafföreläggandet ges tillfälle att 
yttra sig, om det inte är uppenbart 
att rättelsen saknar betydelse för 
honom. 
Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet 
motsätter sig det. 
En rättelse får inte innebära att 
straffet höjs. 
En rättelse får inte innebära att 
straffet höjs eller att gärningen 
hänförs under en strängare straff- 
bestämmelse. 
 
17 § 
Bestämmelserna i 6 § andra 
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11 
och 12a §§ gäller även i fråga om 
ordningsbot. Vad som sägs om 
åklagare i 12a § skall därvid i 
stället avse polisman. 
Bestämmelserna i 6 § andra 
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11 
och 12a §§ gäller även i fråga om 
ordningsbot. Vad som sägs om 
åklagare i 12a § skall därvid i 
stället avse polisman. En ord- 
ningsbot får endast rättas om den 
som har godkänt föreläggandet 
har fått tillfälle att yttra sig och 
inte motsätter sig ändringen.  
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig 
över Riksåklagarens promemoria 
 
Riksdagens ombudsmän (JO), Göta Hovrätt, Huddinge tingsrätt, 
Norrköpings tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Halmstads tingsrätt, 
Härnösands tingsrätt, Umeå tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten i 
Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i 
Sollentuna, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i 
Kalmar, Åklagarmyndigheten i Helsingborg, Åklagarmyndigheten i 
Göteborg, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åklagarmyndigheten i 
Östersund, Åklagarmyndigheten i Luleå, Rikspolisstyrelsen, Polismyn- 
digheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Uppsala, Polismyndig- 
heten i Falköping, Polismyndigheten i Umeå, Kriminalvårdsstyrelsen, 
Sveriges Advokatsamfund. 
Tjänstemännens centralorganisation har beretts tillfälle att yttra sig 
över förslaget men avstått.  
Lagrådsremissens lagförslag 
1       Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken 
dels att 1 kap. 9 § samt 33 kap. 5 § skall upphöra att gälla, 
dels att 6 kap., 8 kap. 2, 4 och 7 §§, 12 kap. 9 §, 14 kap. 7 §, 15 kap. 3 §, 
18 kap. 8 a §, 19 kap. 12 §, 25 kap. 7 §, 35 kap. 13 §, 36 kap. 24 §, 42 kap. 
6, 11, 18 och 20 §§, 43 kap. 3, 11 och 13 §§, 44 kap. 9 §, 46 kap. 3, 11 och 
13 §§, 47 kap. 6, 21, 22 och 24 §§, 50 kap. 17 §, samt 51 kap. 17 § skall ha 
följande lydelse, 
dels att det i balken skall införas två nya bestämmelser, 42 kap. 15 a § 
och 44 kap. 7 c § av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
6 kap. Om registrering av uppgifter och handlingar 
 
1 § Vid domstolen skall det föras register över alla mål. Registret skall 
utvisa tiden då varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet, 
tiden för målets avgörande och, om överklagande skett, dagen då 
anmälan eller överklagande kommit in och de åtgärder som vidtagits. 
Handlingarna i målet skall föras samman till en akt. 
 
2 § Av målregistret eller av akten skall det framgå 
1. domstolens avgöranden i målet, när de har beslutats och vem eller 
vilka som svarar för beslutet, samt 
2. vem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar. 
När omröstning har förekommit skall skiljaktiga meningar framgå av 
målregistret eller av akten. 
 
3 § Vid ett sammanträde skall följande antecknas: 
1. tid och ställe för sammanträdet, 
2. vilka som deltar i sammanträdet, 
3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen, 
4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till det, 
5. parternas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller bestrid- 
anden av motpartens yrkanden, 
6. yrkanden av andra än parter samt parternas medgivanden eller bestrid- 
anden av sådana yrkanden, 
7. den utredning som läggs fram, 
8. vad som iakttas vid en syn på stället, samt 
9. det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde, i den mån det kan 
ha betydelse för parterna eller för högre instans att det antecknas. 
Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet. 
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § om jäv gäller för den som gör anteck- 
ningarna. 
 
4 § Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål och 
som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad som anges i 3 § 
följande antecknas: 
1. i korthet de omständigheter som parterna åberopar samt motpartens 
yttrande över dessa omständigheter, 
2. de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka med varje 
särskilt bevis, samt 
3. det som i övrigt behövs till ledning för en huvudförhandling. 
 
5 § När ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta något 
slutligt avgörande i målet eller ärendet, skall det upprättas ett protokoll 
över vad som förekommer. 
 
6 § Berättelser som avges i bevissyfte skall tas upp genom ljudinspelning 
eller, i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet, 
skrivas ned. Detta gäller dock inte vid huvudförhandling i Högsta 
domstolen. 
Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts genast få 
tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som lämnat berättelsen skall 
tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. En 
invändning som inte leder till någon ändring skall antecknas. Därefter får 
det som skrivits inte ändras. 
 
7 § Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som 
handläggs enligt denna balk.  
8 kap. 
2 § 
Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas som 
1. är svensk medborgare eller medborgare i en annan stat inom 
Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 
2. har hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen 
eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 
3. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till 
domarämbete, 
4. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och 
teoretisk utbildning, 
5. har gjort sig känd för redbarhet, och 
6. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet. 
Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag från 
antagningskraven såvitt gäller första stycket 1 och 2. Detsamma gäller 
antagningskraven enligt första stycket 3 och 4 beträffande den som är 
auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande 
bestämmelser. 
Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en 
stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbets- 
området och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har 
tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses 
uppfylla kraven enligt första stycket 3 och 4. Detsamma gäller den som 
registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år bedrivit 
faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige, under 
förutsättning antingen att verksamheten huvudsakligen omfattat svensk 
rätt eller att, om verksamheten inte huvudsakligen omfattat svensk rätt, 
den registrerade på annat sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och 
erfarenheter för att antas till ledamot i samfundet. 
Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, 
Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som 
därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som 
biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven 
enligt första stycket 3 6. 
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § 
föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till 
ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig 
rådgivning i vissa fall, m.m. är förbjuden att utöva rådgivnings- 
verksamhet. 
Lagfaren domare i eller befatt- 
ningshavare vid domstol eller 
allmän åklagare eller kronofogde 
får inte antas till ledamot; inte 
heller den som annars är anställd i 
en stats eller kommuns tjänst eller 
hos någon annan enskild än 
advokat, om inte advokatsam- 
fundets styrelse medger undantag. 
Vad som nu sagts gäller dock inte 
den som är anställd vid allmän 
advokatbyrå. 
Lagfaren domare i eller befatt- 
ningshavare vid domstol eller 
allmän åklagare eller kronofogde 
får inte antas till ledamot; inte 
heller den som annars är anställd i 
en stats eller kommuns tjänst eller 
hos någon annan enskild än 
advokat, om inte advokatsam- 
fundets styrelse medger undantag. 
 
4 § 
En advokat skall i sin 
verksamhet redbart och nitiskt 
utföra de uppdrag som anförtrotts 
honom och iaktta god advokatsed. 
I fråga om tystnadsplikt för 
advokat vid allmän advokatbyrå 
finns bestämmelser i 9 kap. 9 § 
sekretesslagen (1980:100). Annan 
advokat är skyldig att förtiga vad 
han får kännedom om i sin yrkes- 
utövning när god advokatsed 
kräver detta. 
En advokat skall i sin 
verksamhet redbart och nitiskt 
utföra de uppdrag som anförtrotts 
honom och iaktta god advokatsed. 
En advokat är skyldig att förtiga 
vad han får kännedom om i sin 
yrkesutövning när god advokatsed 
kräver detta. 
I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform får endast advokat vara 
delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets styrelse medger 
undantag. 
En advokat är skyldig att hålla sina huvudmäns pengar och andra 
tillgångar avskilda från det som tillhör honom själv. 
 
7 § 
En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som 
annars förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller 
en sådan advokat som avses i 2 a § skall registreringen upphävas. Är om- 
ständigheterna mildrande, får i stället varning tilldelas honom. 
Åsidosätter en advokat annars sina plikter som advokat, får varning 
eller erinran meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen försvår- 
ande, får han uteslutas ur samfundet eller, i fråga om en sådan advokat 
som avses i 2 a §, hans registrering upphävas. 
Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även 
åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst 
femtiotusen kronor. 
Om det bedöms tillräckligt får disciplinnämnden, i stället för att tilldela 
en advokat erinran, göra ett uttalande om att advokatens åtgärd är 
felaktig eller olämplig. 
Inträder beträffande en advokat sådan omständighet att han enligt 2 § 
femte eller sjätte stycket inte får antas till ledamot av samfundet, är han 
skyldig att genast träda ur samfundet. Om han inte gör det, skall styrelsen 
förordna om hans uteslutning. Detsamma gäller, om en advokat inte 
längre uppfyller medborgarskapskravet enligt 2 § första stycket 1 eller 
hemvistkravet enligt 2 § första stycket 2 och styrelsen inte medger att han 
får stå kvar som ledamot av samfundet. Om en sådan advokat som avses i 
2 a § fråntas rätten att uppträda som advokat i den stat där han är 
auktoriserad, skall styrelsen upphäva hans registrering. 
I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att 
beslutet genast skall verkställas. Detsamma gäller ett beslut att upphäva 
en registrering. 
Brott mot tystnadsplikt enligt 
4 § första stycket tredje meningen 
får inte åtalas av annan än 
Justitiekanslern. Åtal får väckas 
endast om det är påkallat från 
allmän synpunkt. 
Brott mot tystnadsplikt enligt 
4 § första stycket andra meningen 
får inte åtalas av någon annan än 
Justitiekanslern. Åtal får väckas 
endast om det är påkallat från 
allmän synpunkt.  
12 kap. 
9 § 
Skriftlig fullmakt skall företes i 
huvudskrift, när ombudet första 
gången vid rätten för talan i målet. 
Skriftlig fullmakt skall visas upp 
i original när ombudet första 
gången för talan i målet. Fullmakt 
behöver emellertid inte visas upp 
för anmälan av missnöje med ett 
beslut. 
Är, då fullmakt skall företes, 
sådan icke tillgänglig, skall rätten 
giva ombudet tid att förete den;vad 
nu sagts gälle ej i fråga om 
missnöjesanmälan. Finnes upp- 
skov olägligt, må rätten fortsätta 
med handläggningen av målet, 
dock utan att däri meddela dom 
eller slutligt beslut. Utfärdas 
fullmakt, skall behörigheten anses 
innefatta vad ombudet tidigare 
åtgjort i rättegången. 
Om en fullmakt inte finns 
tillgänglig när den skall visas upp, 
skall rätten ge ombudet tid att visa 
upp den. Är ett uppskov olägligt, 
får rätten fortsätta med hand- 
läggningen av målet, dock utan att 
meddela dom eller slutligt beslut. 
Utfärdas fullmakt, skall behörig- 
heten anses innefatta ombudets 
tidigare åtgärder i rättegången. 
Finner rätten ovisst, huruvida 
parts underskrift å fullmakt är 
riktig, må rätten medgiva anstånd 
för ovisshetens undanröjande. 
Anser rätten att det är ovisst om 
en parts underskrift på fullmakten 
är riktig, får rätten ge anstånd för 
att undanröja ovissheten. 
Skriftlig fullmakt skall i 
huvudskrift eller styrkt avskrift 
bifogas akten. 
Skriftlig fullmakt skall tas in i 
akten i original eller bestyrkt 
kopia.  
14 kap. 
7 § 
I fall som avses i 1 6 §§ får mål förenas endast om målen väckts vid 
samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är 
tillämplig för målen. 
Väcks talan som avses i 3 5 §§ 
sedan huvudförhandling påbörjats 
eller huvudkäromålet på annat sätt 
företagits till avgörande, får rätten 
handlägga målen särskilt, om de 
inte utan olägenhet kan handläggas 
i samma rättegång. Detsamma 
gäller, om part väcker talan som 
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden 
för yttrande enligt 42 kap. 15 § har 
gått ut. 
Väcks talan som avses i 3 5 §§ 
sedan huvudförhandling påbörjats 
eller huvudkäromålet på annat sätt 
företagits till avgörande, får rätten 
handlägga målen särskilt, om de 
inte utan olägenhet kan handläggas 
i samma rättegång. Detsamma 
gäller, om part väcker talan som 
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden 
för yttrande enligt 42 kap. 15 § har 
gått ut eller efter den tidpunkt som 
angetts i ett sådant meddelande 
som avses i 42 kap. 15 a §.  
15 kap. 
3 § 
Om någon, i annat fall än som 
avses i 1 eller 2 §, visar sannolika 
skäl för att han mot någon annan 
har ett anspråk, som är eller kan 
antas bli föremål för rättegång eller 
prövning i annan liknande ordning, 
och det skäligen kan befaras att 
motparten genom att utöva viss 
verksamhet eller företa eller 
underlåta viss handling eller på 
annat sätt hindrar eller försvårar 
utövningen av sökandens rätt eller 
väsentligt förringar dess värde, får 
domstol förordna om lämplig 
åtgärd för att säkerställa sökandens 
rätt. 
Om någon visar sannolika skäl 
för att han mot någon annan har ett 
anspråk, som är eller kan antas bli 
föremål för rättegång eller prövning 
i annan liknande ordning, och det 
skäligen kan befaras att motparten 
genom att utöva viss verksamhet 
eller företa eller underlåta viss 
handling eller på annat sätt hindrar 
eller försvårar utövningen av 
sökandens rätt eller väsentligt 
förringar dess värde, får domstol 
förordna om lämplig åtgärd för att 
säkerställa sökandens rätt. 
En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite att utöva viss 
verksamhet eller företa viss handling eller annat föreläggande vid vite att 
beakta sökandens anspråk eller förordnande av syssloman eller meddelan- 
de av en föreskrift som är ägnad att på annat sätt förebygga intrång i sökan- 
dens rätt.  
18 kap. 
8 a § 
I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för 
bestämmelserna i 8 §. 
Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för 
1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och 
med belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning 
enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme, 
2. ansökningsavgift, 
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med 
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och 
uppehälle för ombud, 
4. vittnesbevisning, 
5. översättning av handling. 
 
Om en part har handlat så att 3 
eller 6 § är tillämplig, får dock er- 
sättning till motparten avse dennes 
samtliga kostnader enligt 8 §. 
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för 
tillvaratagande av partens rätt. 
Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar. 
Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål 
som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser den 
tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna. 
Har ett mål om betalningsföre- 
läggande eller handräckning över- 
lämnats till tingsrätt får, om målet 
därefter avgörs genom tredskodom 
mot svaranden, ersättning även 
avse skälig kostnad för en 
rättegångsskrift eller för inställelse 
vid ett sammanträde inför rätten. 
Sådan ytterligare ersättning utgår, 
om inte särskilda skäl föranleder 
annan bedömning, enligt be- 
stämmelser som regeringen med- 
delar. 
Har ett mål om betalnings- 
föreläggande eller handräckning 
överlämnats till tingsrätt får, om 
målet därefter avgörs genom 
tredskodom mot svaranden, ersätt- 
ning även avse skälig kostnad för 
en rättegångsskrift eller för in- 
ställelse vid ett sammanträde inför 
rätten. Sådan ytterligare ersättning 
lämnas, om inte särskilda skäl 
föranleder annan bedömning, med 
belopp som motsvarar högst hälften 
av den ersättning som betalas för 
rådgivning enligt rättshjälpslagen 
(1996:1619) under en timme.  
19 kap. 
12 § 
Vad som sägs i detta kapitel skall 
tillämpas även i fråga om 
domstolarnas befattning med för- 
undersökning och användande av 
tvångsmedel. 
 
Vad som sägs i detta kapitel skall 
tillämpas även i fråga om 
domstolarnas befattning med 
förundersökning och användande 
av tvångsmedel. En sådan fråga får 
tas upp även av rätten i en annan 
ort än som följer av reglerna i detta 
kapitel, om det bör beslutas i 
frågan utan dröjsmål. 
Om särskilda skäl föreligger, får 
en fråga om häktning tas upp även 
av rätten i en annan ort än som 
följer av reglerna i detta kapitel.  
25 kap. 
7 § 
Har ej inom tid, som avses i 6 §, 
åtal väckts eller till rätten in- 
kommit framställning om för- 
längning av tiden eller förekomma 
eljest ej längre skäl för reseförbud, 
skall det omedelbart hävas. 
Reseförbud skall omedelbart 
hävas om 
1. det inom den tid som avses i 
6 § varken har väckts åtal eller till 
rätten inkommit framställning om 
förlängning av tiden, eller 
2. reseförbudet av något annat 
skäl inte längre bör gälla. 
Om hävande av reseförbud 
förordnar åklagaren. Har förbudet 
meddelats eller fastställts av 
rätten, förordnar denna om 
hävande av förbudet. Rätten får 
överlåta till åklagaren att besluta 
om tillfälliga undantag från 
reseförbudet eller från föreskrifter 
som har meddelats i samband med 
detta. 
Reseförbud hävs av rätten. Även 
åklagaren får häva ett reseförbud, 
om inte förbudet har meddelats 
eller fastställts av rätten och åtal 
har väckts. Rätten får överlåta till 
åklagaren att besluta om tillfälliga 
undantag från reseförbudet eller 
från föreskrifter som har med- 
delats i samband med detta. 
Vad i 24 kap. 21 § är stadgat 
om häktning äge motsvarande 
tillämpning beträffande reseför- 
bud. 
Vad som anges i 24 kap. 21 § 
om häktning skall tillämpas i 
fråga om reseförbud.  
35 kap. 
13 § 
Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom 
huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av 
betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset. 
Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig 
bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast 
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta 
domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast 
om det föreligger synnerliga skäl. 
Om ett bevis inte tas upp på nytt, 
skall det förebringas genom 
protokoll eller på annat lämpligt 
sätt. 
Om ett bevis inte tas upp på nytt, 
skall det läggas fram på annat 
lämpligt sätt.  
36 kap. 
24 § 
Vittne har rätt till ersättning enligt vad som sägs nedan. 
Ersättning till ett vittne, som har åberopats av en enskild part skall 
betalas av parten. Om det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska 
förhållanden får dock rätten besluta att ersättningen skall betalas av 
allmänna medel. Har rätten självmant inkallat ett vittne och är saken sådan, 
att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som inte 
hör under allmänt åtal, skall ersättningen betalas av parterna en för båda 
och båda för en. I annat fall skall ersättningen betalas av allmänna medel. 
Ersättning, som skall betalas av 
part, skall avse nödvändiga kost- 
nader för resa, uppehälle och 
tidsspillan efter vad rätten prövar 
skäligt. Ersättning, som skall 
betalas av allmänna medel, fast- 
ställs av rätten enligt bestämmelser 
som regeringen meddelar. 
Ersättning som skall betalas av 
part skall avse nödvändiga kost- 
nader för resa, uppehälle och 
tidsspillan efter vad rätten prövar 
skäligt. Ersättning, som skall 
betalas av allmänna medel fastställs 
genom rättens försorg enligt 
bestämmelser som regeringen 
meddelar.  
42 kap. 
6 § 
Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. 
Förberedelsen har till syfte att klarlägga 
1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som 
parterna åberopar till grund för sin talan, 
2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden, 
3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med 
varje bevis, 
4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets 
avgörande och 
5. om det finns förutsättningar för förlikning. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det 
lämpligen kan ske bör rätten höra 
parterna angående målets hand- 
läggning. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det 
lämpligen kan ske bör rätten höra 
parterna angående målets hand- 
läggning och, om det inte på grund 
av målets beskaffenhet eller av 
något annat särskilt skäl är 
obehövligt, upprätta en tidsplan 
för denna. 
 
11 § 
I mål där förlikning om saken är tillåten får svaranden föreläggas att 
skriftligen avge svaromål enligt 7 § vid påföljd att tredskodom annars kan 
komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges vad 
svaranden enligt 44 kap. 7 a eller 7 b § skall iaktta för att tredskodom inte 
skall kunna meddelas mot honom. 
 
I mål där förlikning om saken är 
tillåten får käranden, om han 
underlåter att medverka i målet, 
föreläggas att senast en viss dag 
ange om han vidhåller sin talan vid 
påföljd att tredskodom annars kan 
komma att meddelas mot honom.  
15 a § 
 
I mål där förlikning om saken är 
tillåten får tingsrätten meddela 
parterna att förberedelsen vid en 
viss senare tidpunkt skall anses 
vara avslutad. I sådant fall får 
efter den tidpunkten en part 
åberopa en ny omständighet eller 
ett nytt bevis endast om 
1. parten gör sannolikt att han 
har haft en giltig ursäkt att inte 
åberopa omständigheten eller 
beviset tidigare eller 
2. ett tillåtande av åberopandet 
inte innebär att målets prövning 
fördröjs i någon väsentlig mån. 
 
I meddelandet skall parterna 
upplysas om den verkan som med- 
delandet har. 
 
18 § 
Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får rätten 
dock 
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom, 
 
2. meddela dom om kärandens 
framställning inte innefattar laga 
skäl för käromålet eller om det 
annars är uppenbart att detta är 
ogrundat, 
2. meddela tredskodom, 
3. meddela tredskodom, 
3. meddela dom i anledning av 
talan som medgivits eller efter- 
givits, 
4. meddela dom i anledning av 
talan som medgivits eller eftergivits, 
4. stadfästa förlikning och 
5. stadfästa förlikning och 
5. även i annat fall meddela 
dom, om huvudförhandling inte 
behövs med hänsyn till utred- 
ningen i målet och inte heller 
begärs av någon av parterna. 
6. även i annat fall meddela dom, 
om huvudförhandling inte behövs 
med hänsyn till utredningen i målet 
och inte heller begärs av någon av 
parterna. 
Innan ett mål avgörs med stöd 
av första stycket 5, skall parterna, 
om de inte kan anses redan ha 
slutfört sin talan, beredas tillfälle 
till detta. 
Innan ett mål avgörs med stöd av 
första stycket 2 eller 6, skall par- 
terna, om de inte kan anses redan ha 
slutfört sin talan, beredas tillfälle till 
detta. 
Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §, 
gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden. 
 
Innan ett mål avgörs genom 
tredskodom enligt 44 kap. 7 c §, 
gäller vad som sägs i andra stycket 
i fråga om svaranden.  
20 § 
Så snart förberedelsen avslutats 
skall rätten, om målet inte avgjorts 
enligt 18 §, bestämma tid för 
huvudförhandling, om möjligt efter 
samråd med parterna. Huvud- 
förhandling för handläggning av 
rättegångsfråga eller del av saken, 
som kan avgöras särskilt, får hållas 
även om förberedelsen av målet i 
övrigt inte har avslutats. 
Huvudförhandling för handlägg- 
ning av rättegångsfråga eller del av 
saken, som kan avgöras särskilt, får 
hållas även om förberedelsen av 
målet i övrigt inte har avslutats. 
Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad form, 
om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan 
huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen 
eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton 
dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett 
parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i 
omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar. 
Om muntlig förberedelse hålls per telefon, får även huvudförhandling i 
förenklad form hållas per telefon i omedelbart samband med förberedelsen. 
Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under det 
sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt rum 
även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.  
43 kap. 
3 § 
Föreligger det sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 §, 
får förhandlingen ändå påbörjas, 
om det kan antas att den enligt 11 § 
andra stycket kan fortsätta senare 
utan att ny huvudförhandling 
behöver hållas och en uppdelning 
av förhandlingen inte är olämplig 
med hänsyn till målets 
beskaffenhet. 
Om det finns sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 §, 
får förhandlingen ändå påbörjas, 
om det kan antas att hindret 
kommer att undanröjas utan att ny 
huvudförhandling behöver hållas 
enligt 11 § tredje stycket och en 
uppdelning av förhandlingen inte är 
olämplig med hänsyn till målets 
beskaffenhet. 
Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, 
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den 
som skall höras finns tillgänglig. 
Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handlägg- 
ning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket. 
Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i 
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom 
huvudförhandlingen. 
 
11 § 
Huvudförhandlingen skall, utan 
annat avbrott än som kan 
föranledas av bestämmelserna i 1 
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett 
sammanhang till dess målet är 
färdigt för avgörande. En påbörjad 
huvudförhandling får uppskjutas 
endast om förhandlingen ägt rum 
enligt 3 § första stycket, om det 
efter handläggningens början har 
kommit fram något nytt viktigt skäl 
eller bevis eller om rätten annars 
finner att det är nödvändigt. En 
uppskjuten huvudförhandling skall 
återupptas så snart som möjligt. 
Har en huvudförhandling upp- 
skjutits en eller flera gånger, får 
fortsatt huvudförhandling hållas, 
om den sammanlagda uppskovs- 
tiden uppgår till högst femton 
dagar. I annat fall skall ny 
huvudförhandling hållas, om det 
inte med hänsyn till målets be- 
skaffenhet föreligger synnerliga 
skäl att hålla fortsatt huvudför- 
handling och syftet med en 
sammanhållen huvudförhandling 
inte eftersätts i väsentlig mån. 
Uppskjuts en huvudförhandling 
som hålls i förenklad form, skall 
alltid ny huvudförhandling hållas 
utan tillämpning av 42 kap. 20 § 
andra stycket. 
Huvudförhandlingen skall 
genomföras utan onödiga uppehåll 
och så långt som möjligt i ett 
sammanhang. 
Om huvudförhandlingen inte 
kräver mer än tre dagar, skall den 
genomföras inom loppet av en 
vecka. I andra fall skall 
förhandlingen pågå minst tre dagar 
per vecka. 
Om det finns särskilda skäl med 
hänsyn till målets omfattning, 
huvudförhandlingens längd eller 
andra särskilda omständigheter, 
får uppehåll göras i större 
omfattning än vad som anges i 
andra stycket. Ny huvudförhandling 
skall hållas, om uppehåll i 
förhandlingen gjorts i sådan 
omfattning att syftet med en 
sammanhållen huvudförhandling 
väsentligen gått förlorat. 
Till en uppskjuten huvudför- 
handling skall parterna kallas 
omedelbart eller genom särskild 
kallelse. I fråga om föreläggande 
för parterna gäller vad som sägs i 
42 kap. 12 §. Utsätts ett mål till 
fortsatt huvudförhandling, får i 
stället för föreläggande enligt 12 § 
första stycket en part föreläggas att 
inställa sig vid påföljd att annars 
tredskodom kan komma att 
meddelas mot honom eller målet 
avgöras utan hinder av hans 
utevaro. 
I fråga om föreläggande i 
kallelse till en senare förhandling 
gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §. 
Utsätts ett mål till fortsatt 
huvudförhandling, får i stället för 
föreläggande enligt 12 § första 
stycket en part föreläggas att 
inställa sig vid påföljd att annars 
tredskodom kan komma att 
meddelas mot honom eller målet 
avgöras utan hinder av hans 
utevaro. 
 
13 § 
Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den 
slutade vid den tidigare förhandlingen. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upptagits 
vid tidigare handläggning, skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte föreligger hinder mot att ta upp 
beviset. Om ett bevis inte tas upp 
på nytt, skall det förebringas 
genom protokoll eller på annat 
lämpligt sätt. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis som upptagits 
vid tidigare handläggning skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte finns hinder mot att ta upp 
beviset. Om ett bevis inte tas upp 
på nytt, skall det läggas fram på 
annat lämpligt sätt.  
44 kap. 
 
7 c § 
 
Om käranden inte följer ett 
föreläggande enligt 42 kap. 11 § 
andra stycket att ange om han 
vidhåller sin talan, får tredskodom 
meddelas mot honom. 
 
9 § 
Part, mot vilken tredskodom 
givits, äge hos den rätt, där talan 
väckts, söka återvinning inom en 
månad från den dag, då domen 
delgavs honom. Sökes ej åter- 
vinning, skall domen stå fast i vad 
den gått honom emot. 
Part, mot vilken tredskodom 
getts, får hos den rätt där talan 
väckts söka återvinning inom en 
månad från den dag då domen 
meddelades. Om återvinning inte 
söks står domen fast i den del den 
gått parten emot. 
Ansökan om återvinning skall 
göras skriftligen. Har tredskodom 
givits under förberedelsen, bör 
skriften innehålla allt vad från 
sökandens sida erfordras för för- 
beredelsens fullföljande. 
Ansökan om återvinning skall 
göras skriftligen. Har tredskodom 
getts utan huvudförhandling, bör 
ansökan innehålla allt som behövs 
från sökandens sida för förberedel- 
sens fullföljande.  
46 kap. 
3 § 
Föreligger det sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 § 
första stycket 4 6, får för- 
handlingen ändå påbörjas, om det 
kan antas att den enligt 11 § andra 
stycket kan fortsätta senare utan att 
ny huvudförhandling behöver 
hållas och en uppdelning av 
förhandlingen inte är olämplig med 
hänsyn till målets beskaffenhet. 
Om det finns sådant hinder mot 
huvudförhandling som avses i 2 § 
första stycket 4 6, får förhand- 
lingen ändå påbörjas, om det kan 
antas att hindret kommer att 
undanröjas utan att ny huvud- 
förhandling behöver hållas enligt 
11 § tredje stycket och en upp- 
delning av förhandlingen inte är 
olämplig med hänsyn till målets 
beskaffenhet. 
Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, 
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den 
som skall höras finns tillgänglig. 
Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handlägg- 
ning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket. 
Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i 
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom 
huvudförhandlingen. 
 
11 § 
Huvudförhandlingen skall, utan 
annat avbrott än som kan 
föranledas av bestämmelserna i 1 
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett 
sammanhang till dess målet är 
färdigt för avgörande. En påbörjad 
huvudförhandling får uppskjutas 
endast om förhandlingen ägt rum 
enligt 3 § första stycket, om det 
efter handläggningens början har 
kommit fram något nytt viktigt skäl 
eller bevis eller om rätten annars 
finner att det är nödvändigt. En 
uppskjuten huvudförhandling skall 
återupptas så snart som möjligt. Är 
den tilltalade häktad, skall 
förhandlingen återupptas inom en 
vecka från dagen för föregående 
förhandlings avslutande eller, då 
han häktats därefter, från dagen för 
hans häktande, om inte på grund av 
särskilda omständigheter ett längre 
uppskov är nödvändigt. 
Har en huvudförhandling upp- 
skjutits en eller flera gånger, får 
fortsatt huvudförhandling hållas, 
om den sammanlagda uppskovs- 
tiden uppgår till högst femton 
dagar. I annat fall skall ny 
huvudförhandling hållas, om det 
inte med hänsyn till målets 
beskaffenhet föreligger synnerliga 
skäl att hålla fortsatt huvud- 
förhandling och syftet med en 
sammanhållen huvudförhandling 
inte eftersätts i väsentlig mån. 
Utan hinder av bestämmelserna i 
andra stycket får fortsatt 
huvudförhandling hållas i den mån 
uppskov har föranletts av en 
rättspsykiatrisk undersökning, om 
det inte är olämpligt med hänsyn 
till uppskovets längd och 
omständigheterna i målet. 
Till en uppskjuten huvudför- 
handling skall parterna kallas 
omedelbart eller genom särskild 
kallelse. I fråga om föreläggande 
gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §. 
Huvudförhandlingen skall 
genomföras utan onödiga uppehåll 
och så långt som möjligt i ett 
sammanhang. 
Om huvudförhandlingen inte 
kräver mer än tre dagar, skall den 
genomföras inom loppet av en 
vecka. I andra fall skall 
förhandlingen pågå minst tre dagar 
per vecka. 
Om det finns särskilda skäl med 
hänsyn till målets omfattning, 
huvudförhandlingens längd eller 
andra särskilda omständigheter, 
får uppehåll göras i större 
omfattning än vad som anges i 
andra stycket. Ny huvudförhandling 
skall hållas, om uppehåll i 
förhandlingen gjorts i sådan 
omfattning att syftet med en 
sammanhållen huvudförhandling 
väsentligen gått förlorat. Är den 
tilltalade häktad, får ett uppehåll 
inte göras i mer än en vecka, om 
inte på grund av särskilda 
omständigheter ett längre uppehåll 
är nödvändigt. 
I fråga om föreläggande i kallelse 
till en senare förhandling gäller vad 
som sägs i 45 kap. 15 §. 
 
13 § 
Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den 
slutade vid den tidigare förhandlingen. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upptagits 
vid tidigare handläggning, skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte föreligger hinder mot att ta upp 
beviset. Om ett bevis inte tas upp 
på nytt, skall det förebringas 
genom protokoll eller på annat 
lämpligt sätt. 
Vid ny huvudförhandling skall 
målet företas till fullständig 
handläggning. Bevis, som upptagits 
vid tidigare handläggning, skall tas 
upp på nytt, om rätten finner detta 
vara av betydelse i målet och det 
inte finns hinder mot att ta upp 
beviset. Om ett bevis inte tas upp 
på nytt, skall det läggas fram på 
annat lämpligt sätt.  
47 kap. 
6 § 
Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. 
Förberedelsen har till syfte att klarlägga 
1. den tilltalades inställning till åtalet och grunden för den, 
2. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med 
varje bevis samt 
3. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets 
avgörande. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det 
lämpligen kan ske bör rätten höra 
parterna angående målets hand- 
läggning. 
Rätten skall driva förberedelsen 
med inriktning på ett snabbt avgö- 
rande av målet. Så snart det 
lämpligen kan ske bör rätten höra 
parterna angående målets hand- 
läggning och, om det inte av 
särskilda skäl är obehövligt, upp- 
rätta en tidsplan för denna. 
 
21 § 
Under förberedelsen må beslut 
meddelas i fråga om måls 
avvisande. 
Under förberedelsen får beslut 
meddelas i fråga om måls 
avvisande. 
Rätten får också utan huvudför- 
handling meddela dom om 
målsägandens framställning inte 
innefattar laga skäl för åtalet eller 
om det annars är uppenbart att 
detta är ogrundat. Innan målet 
avgörs skall parterna, om de inte 
kan anses redan ha slutfört sin 
talan, ges tillfälle till detta. 
 
22 § 
Så snart förberedelsen avslutats 
skall rätten bestämma tid för 
huvudförhandling, om möjligt efter 
samråd med parterna. Huvud- 
förhandling för handläggning av 
rättegångsfråga eller del av saken, 
som kan avgöras särskilt, får hållas 
även om förberedelsen av målet i 
övrigt inte har avslutats. 
Huvudförhandling för handlägg- 
ning av rättegångsfråga eller del av 
saken, som kan avgöras särskilt, får 
hållas även om förberedelsen av 
målet i övrigt inte har avslutats. 
Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka 
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från 
dagen för hans häktande. 
Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom 
en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet 
meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet. 
 
24 § 
Om enskilt åtal skall i övrigt vad 
i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 
3, 5, 6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat 
äga motsvarande tillämpning. 
Vid enskilt åtal tillämpas i övrigt 
45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 
5, 6, 8, 12 och 17 §§. 
Beträffande huvudförhandling i 
mål, vari enskilt åtal föres, äge 
bestämmelserna i 46 kap. mot- 
svarande tillämpning; i dylikt mål 
gälle dock följande avvikelser: 
Beträffande huvudförhandling i 
mål om enskilt åtal tillämpas 
bestämmelserna i 46 kap. med 
följande avvikelser: 
1. Om kallelse till uppskjuten 
huvudförhandling och föreläggande 
för part gälle vad i 23 § i detta 
kapitel är stadgat. 
1. I fråga om kallelse till 
huvudförhandling som återupptas 
efter uppehåll och föreläggande för 
part gäller det som sägs i 23 § i 
detta kapitel. 
2. Utebliva båda parterna från 
rättegångstillfälle för huvudför- 
handling, skall målet avskrivas. 
Om påföljd för målsägande, som 
uteblir eller underlåter att infinna 
sig personligen, så ock om måls 
återupptagande skola bestämmel- 
serna i 14 16 och 18 §§ i detta 
kapitel äga motsvarande tillämp- 
ning. Utebliva båda parterna eller 
endera från särskilt sammanträde 
för behandling av rättegångsfråga, 
må frågan avgöras utan hinder 
därav. 
2. Om båda parterna uteblir från 
huvudförhandling, skall målet 
avskrivas. I fråga om påföljd för 
målsägande som uteblir eller 
underlåter att infinna sig personlig- 
en samt om måls återupptagande 
tillämpas bestämmelserna i 14 16 
och 18 §§ i detta kapitel. Uteblir 
båda parterna eller en av dem från 
ett särskilt sammanträde för 
behandling av rättegångsfråga, får 
frågan avgöras utan hinder av 
detta. 
3. Då mål utsättes till fortsatt 
eller ny huvudförhandling, äge 
rätten i stället för åtgärd, som avses 
i 46 kap. 12 §, förordna, att 
förberedelse skall ånyo äga rum, 
samt meddela erforderliga 
föreskrifter därom. 
3. Då mål sätts ut till fortsatt 
eller ny huvudförhandling, får 
rätten i stället för åtgärd som avses 
i 46 kap. 12 § besluta att 
förberedelse skall äga rum på nytt 
samt meddela föreskrifter om detta.  
50 kap. 
17 § 
I övrigt skall det som sägs i 1 
kap. 9 § samt 43 kap. 1 6 §§, 8 § 
andra fjärde styckena och 10 
14 §§ tillämpas i fråga om huvud- 
förhandling i hovrätten. Reglerna i 
16 § i detta kapitel skall dock 
tillämpas i fråga om kallelser till 
uppskjuten huvudförhandling och 
föreläggande för parterna. 
I övrigt skall det som sägs i 43 
kap. 1 6 §§, 8 § andra fjärde 
styckena och 10 14 §§ tillämpas i 
fråga om huvudförhandling i hov- 
rätten. Reglerna i 16 § i detta 
kapitel skall dock tillämpas i fråga 
om kallelser till huvudförhandling 
som återupptas efter uppehåll och 
föreläggande för parterna.  
51 kap. 
17 § 
I övrigt skall det som sägs i 1 
kap. 9 § samt 46 kap. 1 5 §§, 6 § 
andra stycket, 7 9, 11, 13, 16 och 
17 §§ tillämpas i fråga om huvud- 
förhandling i hovrätten. Reglerna i 
16 § i detta kapitel skall dock 
tillämpas i fråga om kallelser till 
uppskjuten huvudförhandling och 
föreläggande för parterna. 
I övrigt skall det som sägs i 46 
kap. 1 5 §§, 6 § andra stycket, 7 9, 
11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i 
fråga om huvudförhandling i hov- 
rätten. Reglerna i 16 § i detta 
kapitel skall dock tillämpas i fråga 
om kallelser till huvudförhandling 
som återupptas efter uppehåll och 
föreläggande för parterna. 
När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten 
besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den 
förhandlingen. 
I fråga om sådana åtgärder gäller 10 12 §§ i detta kapitel.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. 
2. Bestämmelserna i 18 kap. 8 a § i sin äldre lydelse skall tillämpas i mål 
som handläggs enligt 1 kap. 3 d §, om ansökan om stämning har kommit in 
till rätten före ikraftträdandet eller, när talan har väckts som enskilt anspråk 
 
i brottmål, rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall handläggas 
som tvistemål. Detsamma gäller om talan har väckts genom ansökan om 
betalningsföreläggande eller handräckning och kronofogdemyndigheten 
före ikraftträdandet har beslutat att, enligt 36 eller 54 § lagen (1990:746) 
om betalningsföreläggande och handräckning, överlämna målet till 
tingsrätt. 
 
2       Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 och 20 §§ samt 7 kap. 15 § 
föräldrabalken skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
6 kap. 
17 § 
Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den ort där 
barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med 
äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp 
av Stockholms tingsrätt. 
Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra 
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning som 
är föreskriven för tvistemål. Frågor om fördelning av resekostnader enligt 
15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står barnet under 
vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i 
saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan. 
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för dom- 
stolsärenden. 
I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan 
stämning. 
Dom i mål om vårdnad, boende 
eller umgänge får meddelas utan 
huvudförhandling, om parterna är 
överens i saken.  
20 § 
I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten besluta 
om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har avgjorts 
genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller föräldrarna 
har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden. 
Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet. 
Beslut enligt första stycket får 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Rätten kan inhämta 
upplysningar från socialnämnden i 
frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut som ännu gäller när målet 
eller ärendet skall avgöras, skall 
rätten ompröva beslutet. 
Innan beslut enligt första stycket 
meddelas skall motparten få tillfälle 
att yttra sig i frågan. Rätten kan 
inhämta upplysningar från 
socialnämnden i frågan. Har rätten 
meddelat ett beslut som ännu gäller 
när målet eller ärendet skall 
avgöras, skall rätten ompröva 
beslutet. 
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten.  
7 kap. 
15 § 
I mål om underhåll till barn får rätten, för tiden till dess att frågan har 
avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta 
om underhållet efter vad som är skäligt. Skyldighet att utge bidrag får dock 
åläggas någon endast om det finns sannolika skäl för att bidragsskyldighet 
föreligger. Har fråga om underhåll väckts i samband med mål om 
fastställande av faderskap till barn, får beslut om skyldighet att utge bidrag 
inte meddelas, om flera män är instämda i målet. 
Beslut enligt första stycket kan 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas, skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut, skall den ompröva det när 
målet avgörs. 
Innan beslut enligt första stycket 
meddelas, skall motparten få 
tillfälle att yttra sig i frågan. Har 
rätten meddelat ett beslut, skall den 
ompröva det när målet avgörs. 
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
3       Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 9, 11, 12 och 16 §§ äktenskapsbalken 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
14 kap. 
9 § 
Beslut enligt 7 § får meddelas 
utan huvudförhandling. Innan 
beslutet meddelas skall den andra 
maken få tillfälle att yttra sig över 
yrkandet. Har domstolen kallat 
makarna till förhandling och 
uteblir den make som har framställt 
yrkandet, skall detta anses 
återkallat till den del det inte har 
medgetts av den andra maken. Att 
den andra maken uteblir från 
förhandlingen hindrar inte att 
yrkandet prövas. 
Innan rätten meddelar ett beslut 
enligt 7 §, skall den andra maken få 
tillfälle att yttra sig över yrkandet. 
 
11 § 
Om en make återkallar talan om 
äktenskapsskillnad sedan gemen- 
sam ansökan om äktenskaps- 
skillnad har getts in till domstolen 
eller sedan den makens yrkande om 
äktenskapsskillnad har delgetts den 
andra maken, skall målet trots detta 
prövas om denne yrkar det. Den 
sistnämnda maken skall underrättas 
om detta när återkallelsen delges 
den maken. 
Om en make återkallar ett 
yrkande om äktenskapsskillnad 
sedan gemensam ansökan om 
äktenskapsskillnad har getts in till 
domstolen eller sedan den makens 
yrkande om äktenskapsskillnad har 
delgetts den andra maken, skall 
yrkandet ändå prövas om den 
andra maken yrkar det. Den andra 
maken skall underrättas om detta 
när återkallelsen skickas till honom 
eller henne. 
Om en make som har yrkat 
äktenskapsskillnad uteblir från en 
förhandling i denna fråga, skall 
målet trots detta prövas om den 
andra maken yrkar det vid 
förhandlingen. En make som har 
yrkat äktenskapsskillnad skall 
underrättas om detta när den 
maken kallas till förhandlingen. 
Om käranden uteblir från en 
förhandling i ett mål om äkten- 
skapsskillnad, skall yrkandet om 
äktenskapsskillnad ändå prövas om 
svaranden begär det. Rätten skall 
underrätta käranden om detta i 
kallelsen till förhandlingen. 
 
12 § 
När makarna eller en av dem yrkar 
äktenskapsskillnad får målet 
prövas utan huvudförhandling. 
Detta gäller också andra frågor i 
målet, om makarna är överens om 
dem. 
När makarna eller en av dem yrkar 
äktenskapsskillnad får målet 
prövas utan huvudförhandling. 
Andra frågor i målet kan avgöras 
utan huvudförhandling enligt 
bestämmelserna i rättegångs- 
balken. 
 
16 § 
I fall som avses i 6 kap. 6 § andra 
stycket får domstolen på yrkande 
av en av makarna besluta i frågan 
om nyttjanderätt för tiden till dess 
att frågan har avgjorts genom dom 
som har vunnit laga kraft. Beslut 
meddelas på det sätt som anges i 
9 §. Beslutet får verkställas på 
samma sätt som en dom som har 
vunnit laga kraft men får när som 
helst ändras av domstolen. 
I fall som avses i 6 kap. 6 § andra 
stycket får domstolen på yrkande 
av en av makarna besluta i frågan 
om nyttjanderätt för tiden till dess 
att frågan har avgjorts genom dom 
som har vunnit laga kraft. Innan 
rätten meddelar beslut, skall den 
andra maken få tillfälle att yttra sig 
över yrkandet. Beslutet får 
verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft men 
får när som helst ändras av 
domstolen.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
4       Förslag till lag om ändring i miljöbalken 
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 16 § miljöbalken skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
22 kap. 
16 § 
När målet är klart för huvudförhandling skall miljödomstolen 
bestämma tid och plats för den. 
Om det är uppenbart onödigt 
med huvudförhandling, behöver 
sådan förhandling inte hållas. Om 
parterna begär det skall den dock 
hållas. Att målet eller ärendet kan 
komma att avgöras på handlingarna 
skall anges i kungörelsen. I frågor 
som avses i 26 § andra stycket 
behöver inte huvudförhandling 
hållas. Detsamma gäller i fall som 
avses i 42 kap. 18 § första stycket 
1, 3 och 4 rättegångsbalken. 
Om det är uppenbart onödigt 
med huvudförhandling, behöver 
sådan förhandling inte hållas. Om 
parterna begär det skall den dock 
hållas. Att målet eller ärendet kan 
komma att avgöras på handlingarna 
skall anges i kungörelsen. I frågor 
som avses i 26 § andra stycket 
behöver inte huvudförhandling 
hållas. Detsamma gäller i fall som 
avses i 42 kap. 18 § första stycket 
1, 4 och 5 rättegångsbalken. 
Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas 
parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om 
anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor 
som avses behandlas vid huvudförhandlingen. 
Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, 
skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges. 
Huvudförhandling får hållas, även om en part uteblir från den. 
Tredskodom får dock inte meddelas.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
5       Förslag till lag om ändring i brottsbalken 
Härigenom föreskrivs att 26 kap. 8 § och 33 kap. 5 8 §§ brottsbalken 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
26 kap. 
8 § 
Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, skall vid tillämpning av 
6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Vad nu sagts gäller 
dock inte tid för fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller för- 
vandlingsstraff för böter. 
Såsom avtjänad tid räknas även 
tid varunder straffet skall anses 
verkställt på grund av domstols 
förordnande som i 33 kap. 5 och 
6 §§ sägs. 
Såsom avtjänad tid räknas även 
tid varunder straffet skall anses 
verkställt enligt bestämmelserna i 
33 kap. 6 och 7 §§ och lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m.  
33 kap. 
5 § 
Döms någon till fängelse på viss 
tid eller till sluten ungdomsvård 
eller förordnar rätten, med till- 
lämpning av 34 kap. 1 § 1, att 
sådan påföljd skall avse ytter- 
ligare brott, och har den dömde 
med anledning av misstanke om 
brott som prövats genom dom i 
målet, under en sammanhängande 
tid av minst tjugofyra timmar varit 
berövad friheten som anhållen, 
häktad eller intagen på en enhet 
för rättspsykiatrisk undersökning 
med stöd av 10 § lagen 
(1991:1137) om rättspsykiatrisk 
undersökning, skall tiden för 
frihetsberövandet, till den del 
under vilken inte samtidigt en dom 
i ett annat mål verkställts, anses 
som tid under vilken den utdömda 
påföljden verkställts i anstalt eller 
vid särskilt ungdomshem. Dom- 
stolen skall i domen ange det antal 
dagar påföljden skall anses verk- 
ställd. Är den tid med vilken 
påföljden överstiger frihetsberö- 
vandet ringa, får förordnas att 
påföljden skall anses helt 
verkställd genom frihetsberövan- 
det. 
Bestämmelser om att frihetsbe- 
rövande i vissa fall skall till- 
godoräknas som tid för verk- 
ställighet av påföljd finns i lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. och i lagen 
(1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård. 
Undanröjs villkorlig dom eller 
skyddstillsyn och döms i stället till 
fängelse på viss tid eller till sluten 
ungdomsvård, skall, om tillgodo- 
räknande inte skett enligt första 
eller tredje stycket, första stycket 
tillämpas även i fråga om 
 
1. frihetsberövande som föregått 
den villkorliga domen eller domen 
på skyddstillsyn, 
 
2. frihetsberövande som föregått 
dom genom vilken förordnats att 
den villkorliga domen eller 
skyddstillsynen skall avse även 
ytterligare brott samt 
 
3. sådant omhändertagande som 
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § 
tredje stycket. 
 
Döms någon till böter och har 
han med anledning av misstanke 
om brott som prövats genom dom i 
målet varit berövad friheten på 
sätt som anges i första stycket, får 
förordnas att påföljden skall anses 
helt eller delvis verkställd genom 
frihetsberövandet.  
6 § 
Bestämmelserna i 5 § om till- 
godoräknande av tid för frihets- 
berövande som verkställighet av 
påföljd må, i den mån det med 
hänsyn till omständigheterna 
prövas skäligt, tillämpas även i 
fråga om frihetsberövande som ägt 
rum utom riket. 
Om någon döms till fängelse på 
viss tid eller till sluten ungdoms- 
vård eller om rätten med tillämp- 
ning av 34 kap. 1 § 1 förordnar att 
sådan påföljd skall avse ytterligare 
brott, och den dömde med 
anledning av misstanke om brott 
som prövats genom dom i målet har 
varit berövad friheten på sätt som 
enligt 19 a § första stycket lagen 
(1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. får tillgodoräknas 
som tid under vilken påföljden 
verkställts i anstalt eller vid ett 
särskilt ungdomshem, får rätten 
förordna att påföljden skall anses 
helt verkställd genom frihets- 
berövandet. En förutsättning för ett 
sådant förordnande är att den tid 
som den utdömda påföljden 
överstiger frihetsberövandet med 
är ringa. 
 
Om rätten undanröjer en 
villkorlig dom eller en skyddstillsyn 
och i stället dömer till fängelse på 
viss tid eller till sluten ungdoms- 
vård, gäller första stycket även i 
fråga om sådana frihetsberövanden 
som anges i 19 a § andra stycket 
lagen (1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. 
 
Om någon döms till böter och 
med anledning av misstanke om 
brott, som prövats genom dom i 
målet, har varit berövad friheten på 
sätt som enligt första stycket får 
tillgodoräknas som verkställighet 
av påföljd, får rätten förordna att 
påföljden skall anses helt eller 
delvis verkställd genom frihets- 
berövandet. 
 
7 § 
 
Bestämmelserna i 6 §, 19 a § 
lagen (1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m.och i 11 § första 
stycket lagen (1998:603) om 
verkställighet av sluten ungdoms- 
vård om tillgodoräknande av tid 
för frihetsberövande som verk- 
ställighet av påföljd får tillämpas 
av rätten i fråga om frihets- 
berövande som ägt rum utom 
riket, i den utsträckning det med 
hänsyn till omständigheterna är 
skäligt. 
 
8 § 
Vid prövning i högre rätt av 
klagan angående ådömd påföljd må 
beslut i fråga som avses i 5 och 
6 §§ ändras även om talan ej 
fullföljts mot beslutet. 
Vid prövning i högre rätt av ett 
överklagande angående utdömd 
påföljd får beslut i fråga som avses 
i 6 och 7 §§ ändras även om 
beslutet inte överklagats.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.  
6       Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om 
beräkning av strafftid m.m. 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. 
dels att 22 § skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 19 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
19 a § 
 
Om någon döms till fängelse på 
viss tid eller om domstol, med 
tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brotts- 
balken, har förordnat att sådan 
påföljd skall avse ytterligare brott, 
och den dömde med anledning av 
misstanke om brott, som prövats 
genom dom i målet, under en 
sammanhängande tid av minst 24 
timmar har varit berövad friheten 
som anhållen, häktad eller intagen 
på en enhet för rättspsykiatrisk 
undersökning med stöd av 10 § 
lagen (1991:1137) om rätts- 
psykiatrisk undersökning, skall 
tiden för frihetsberövandet, till den 
del därunder inte samtidigt skett 
verkställighet av dom i annat mål, 
anses som tid under vilken den 
utdömda påföljden verkställts i 
anstalt. 
 
Om rätten har undanröjt en 
villkorlig dom eller en skyddstillsyn 
och i stället dömt till fängelse på 
viss tid, skall första stycket 
tillämpas, i den mån tillgodo- 
räknande inte skett enligt första 
stycket eller 33 kap. 6 § tredje 
stycket brottsbalken, även i fråga 
om 
 
1. frihetsberövande som föregått 
den villkorliga domen eller domen 
på skyddstillsyn, 
 
2. frihetsberövande som föregått 
dom genom vilken förordnats att 
den villkorliga domen eller 
skyddstillsynen skall avse även 
ytterligare brott samt 
 
3. sådant omhändertagande som 
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § 
tredje stycket brottsbalken.  
22 § 
Har domstol enligt 33 kap. 5 och 
6 §§ brottsbalken förordnat att 
fängelse skall anses verkställt till 
visst antal dagar, skall först 
beräknas slutdag utan avseende 
därpå och avdraget beräknas från 
den dagen. Detsamma gäller i fråga 
om tid som enligt 19 § andra 
stycket skall räknas som tid 
varunder straffet verkställts. 
Skall enligt 19 a § eller domstols 
förordnande enligt 33 kap. 7 § 
brottsbalken fängelse anses 
verkställt till visst antal dagar, skall 
först beräknas slutdag utan av- 
seende därpå och avdraget beräknas 
från den dagen. Detsamma gäller i 
fråga om tid som enligt 19 § andra 
stycket skall räknas som tid var- 
under straffet verkställts.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.  
7       Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om 
rättegången i arbetstvister 
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § lagen (1974:371) om rättegången i 
arbetstvister skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
4 kap. 
4 § 
I protokoll över huvudförhand- 
ling behöver inte antecknas 
berättelser som lämnas under 
förhör i bevissyfte. 
Berättelser som lämnas vid 
huvudförhandling under förhör i 
bevissyfte behöver inte antecknas.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
8       Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 9 § och 16 kap. 1 § sekretesslagen 
(1980:100) skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
9 kap. 
9 § 
Sekretess gäller hos allmän 
advokatbyrå i ärende om rättsligt 
biträde eller rörande förvaltning i 
konkurs  
Sekretess gäller hos Notarius 
publicus i verksamhet som enligt 
lag eller annan författning 
ankommer på honom och som inte 
avser uppgift om protest av växel 
eller check 
1. för uppgift som det kan antas att den rättssökande har förutsatt skall 
bli behandlad förtroligt, 
2. för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska 
förhållanden, om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften 
röjs. 
Motsvarande sekretess gäller 
hos Notarius publicus i 
verksamhet som enligt lag eller 
annan författning ankommer på 
honom. Sekretessen gäller inte 
uppgift om protest av växel eller 
check.  
16 kap. 
1 § 
Att friheten enligt 1 kap. 1 § 
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 
2 § yttrandefrihetsgrundlagen att 
meddela och offentliggöra 
uppgifter i vissa fall är begränsad 
framgår av 7 kap. 3 § första 
stycket 1 och 2, 4 § 1 8 samt 5 § 1 
och 3 tryckfrihetsförordningen och 
av 5 kap. 1 § första stycket samt 
3 § första stycket 1 och 2 yttrande- 
frihetsgrundlagen. De fall av upp- 
såtligt åsidosättande av tystnads- 
plikt, i vilka nämnda frihet enligt 
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 
tryckfrihetsförordningen samt 
5 kap. 1 § första stycket och 3 § 
första stycket 3 yttrandefrihets- 
grundlagen i övrigt är begränsad, är 
de där tystnadsplikten följer av 
Att friheten enligt 1 kap. 1 § 
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 
2 § yttrandefrihetsgrundlagen att 
meddela och offentliggöra 
uppgifter i vissa fall är begränsad 
framgår av 7 kap. 3 § första 
stycket 1 och 2, 4 § 1 8 samt 5 § 1 
och 3 tryckfrihetsförordningen och 
av 5 kap. 1 § första stycket samt 
3 § första stycket 1 och 2 yttrande- 
frihetsgrundlagen. De fall av upp- 
såtligt åsidosättande av tyst- 
nadsplikt, i vilka nämnda frihet 
enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 
och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen 
samt 5 kap. 1 § första stycket och 
3 § första stycket 3 yttrandefrihets- 
grundlagen i övrigt är begränsad, är 
de där tystnadsplikten följer av 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 
 
6. 8 kap. 4 § första stycket tredje 
meningen rättegångsbalken 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 
 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 
 
6. 8 kap. 4 § första stycket andra 
meningen rättegångsbalken 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Bestämmelsen i 9 kap. 9 § 
gäller i sin äldre lydelse för uppgifter som hänför sig till tiden före 
avvecklingen av den allmänna advokatbyrån.  
9       Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om 
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. 
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i 
vissa fall vid förverkande m.m. skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
2 § 
En fråga som avses i 1 § prövas, 
om inte annat följer av 3 §, av 
tingsrätten efter särskild talan. Om 
inte annat framgår av denna lag, 
gäller för sådan talan i tillämpliga 
delar reglerna i rättegångsbalken 
om åtal för brott på vilket inte kan 
följa svårare straff än böter. 
En fråga som avses i 1 § prövas, 
om inte annat följer av 3 §, av 
tingsrätten efter särskild talan. Om 
inte annat framgår av denna lag, 
gäller för sådan talan i tillämpliga 
delar reglerna i rättegångsbalken 
om åtal för brott på vilket inte kan 
följa svårare straff än böter. Målet 
får dock avgöras utan huvudför- 
handling, om en sådan förhandling 
inte behövs med hänsyn till 
utredningen i målet och inte heller 
begärs av någon av parterna. 
Utfärdas stämning, skall den mot 
vilken talan riktas föreläggas att 
inställa sig till huvudförhandling 
vid påföljd att egendomen annars 
kan förklaras förverkad. Uteblir 
han, skall egendomen förklaras 
förverkad, om det inte framgår att 
talan är ogrundad. 
Utfärdas stämning, skall den mot 
vilken talan riktas föreläggas att 
inställa sig till huvudförhandling 
eller yttra sig skriftligen vid påföljd 
att egendomen annars kan förklaras 
förverkad. Uteblir han från 
förhandlingen eller yttrar han sig 
inte, skall egendomen förklaras 
förverkad, om det inte framgår att 
talan är ogrundad. 
 
Innan ett mål avgörs utan 
huvudförhandling, skall parterna 
ges tillfälle att slutföra sin talan, 
om det inte är uppenbart 
obehövligt. 
 
4 § 
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelse- 
delgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som 
anges i 15 § delgivningslagen (1970:428). Dessa regler får också tillämpas, 
om den från vilken förverkande sker är okänd. 
Om värdet av den beslagtagna 
egendomen uppskattas till mindre 
än en tiondel av det basbelopp 
enligt lagen (1962: 381) om allmän 
försäkring som gällde då beslaget 
verkställdes eller om egendomen 
saknar saluvärde, får delgivning ske 
genom att beslutet eller stämningen 
anslås på rättens kansli. 
Om värdet av den beslagtagna 
egendomen uppskattas till mindre 
än en tiondel av det prisbasbelopp 
enligt lagen (1962: 381) om allmän 
försäkring som gällde då beslaget 
verkställdes eller om egendomen 
saknar saluvärde, får delgivning ske 
genom att beslutet eller stämningen 
anslås hos den myndighet som har 
meddelat beslutet eller utfärdat 
stämningen.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
10      Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med 
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och 
yttrandefrihetsgrundlagens områden 
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter 
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
10 kap. 
2 § 
Juryn skall under sin över- 
läggning ha tillgång till rättens 
protokoll och de handlingar som 
har åberopats under 
huvudförhandlingen. 
Juryn skall under sin över- 
läggning ha tillgång till de anteck- 
ningar och ljudinspelningar som 
har tillkommit enligt 6 kap. 
rättegångsbalken och de hand- 
lingar som har åberopats under 
huvudförhandlingen. 
Juryns prövning skall grundas på vad som har kommit fram vid huvud- 
förhandlingen inför juryn. 
Juryns svar skall skriftligen överlämnas till rätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
11      Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om 
verkställighet av sluten ungdomsvård 
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
11 § 
I fråga om beräkning av den tid 
som verkställigheten skall pågå, 
skall 19, 21 23 och 25 §§ lagen 
(1974:202) om beräkning av straff- 
tid m.m. tillämpas på motsvarande 
sätt. 
I fråga om beräkning av den tid 
som verkställigheten skall pågå, 
skall 19, 19 a, 21 23 och 25 §§ 
lagen (1974:202) om beräkning av 
strafftid m.m. tillämpas på mot- 
svarande sätt. 
Så snart domen på sluten ungdomsvård har börjat verkställas, skall 
Statens institutionsstyrelse fastställa dagen för verkställighetens slut. 
Styrelsen skall fastställa en ny sådan slutdag om omständigheterna ger 
anledning till det.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.  
12      Förslag till lag (1998:812) med särskilda bestämmelser 
om vattenverksamhet 
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 10 § lagen (1998:812) med särskilda 
bestämmelser om vattenverksamhet skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
7 kap. 
10 § 
Om målet avgörs utan huvudför- 
handling i annat fall än som avses i 
42 kap. 18 § första stycket 1 4 
rättegångsbalken, skall miljödom- 
stolen ha den sammansättning som 
anges i 20 kap. 4 § första stycket 
miljöbalken. 
Om målet avgörs utan huvudför- 
handling i annat fall än som avses i 
42 kap. 18 § första stycket 1 5 
rättegångsbalken, skall miljödom- 
stolen ha den sammansättning som 
anges i 20 kap. 4 § första stycket 
miljöbalken. 
Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål 
eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling 
och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller 
rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är 
tillåten.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
13      Förslag till lag om ändring i lagen (1998:116) om 
skiljeförfarande 
Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1998:116) om skiljeförfarande 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
35 § 
En domstol får under viss tid skjuta upp ett mål om en skiljedoms 
ogiltighet eller om upphävande av en skiljedom för att ge skiljemännen 
tillfälle att återuppta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd som 
enligt skiljemännens mening undanröjer grunden för ogiltigheten eller 
upphävandet, 
1. om domstolen har funnit att talan i målet skall bifallas och ena 
parten har begärt uppskov, eller 
2. om båda parter har begärt uppskov. 
Meddelar skiljemännen en ny skiljedom, får en part inom den tid som 
domstolen bestämmer utan stämningsansökan klandra skiljedomen i den 
mån det föranleds av det återupptagna förfarandet eller av en ändring av 
den första skiljedomen. 
Fortsatt huvudförhandling får 
oberoende av 43 kap. 11 § andra 
stycket rättegångsbalken hållas 
även om uppskovstiden uppgår till 
mer än femton dagar.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.  
Lagrådets yttrande 
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-11-01 
 
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif 
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin. 
 
Enligt en lagrådsremiss den 21 oktober 1999 (Justitiedepartementet) har 
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 
1. lag om ändring i rättegångsbalken, 
2. lag om ändring i föräldrabalken, 
3. lag om ändring i äktenskapsbalken, 
4. lag om ändring i miljöbalken, 
5. lag om ändring i brottsbalken, 
6. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., 
7. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 
9. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid 
förverkande m.m., 
10. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri- 
hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område, 
11. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten 
ungdomsvård, 
12. lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om 
vattenverksamhet, 
13. lag om ändring i lagen (1998:116) om skiljeförfarande. 
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementsrådet 
Cecilia Renfors. 
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: 
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 
18 kap. 8 a § 
Den numera vanliga lagstiftningstekniken med användande av obestämd 
artikel framför substantiv medför ett behov av att, när en begränsning  till 
enstaka fall verkligen är avsedd, understryka detta i lagtexten. I sista 
stycket första meningen   som visserligen överensstämmer med gällande 
lydelse   finns en bestämmelse om ersättning i mål om betalningsföre- 
läggande eller handräckning som överlämnats till tingsrätt. Denna 
bestämmelse skulle bli tydligare, om den gavs följande lydelse:  Har ett 
mål om betalningsföreläggande eller handräckning överlämnats till 
tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, 
ersättning även avse skälig kostnad för antingen högst en rättegångsskrift 
eller inställelse vid högst ett sammanträde inför rätten. 
 
36 kap. 24 § 
I lagrådsremissen föreslås att det skall bli möjligt att förordna en 
domstolssekreterare eller tingsnotarie att besluta om ersättning av 
allmänna medel till tolkar, vittnen, målsägande och s.k. medtilltalade. 
Genomförandet av förslaget skulle i första hand kräva att förordningarna 
med instruktioner för de allmänna domstolarna erhöll en ny bestämmelse 
i detta avseende. Det har emellertid också föreslagits att orden  av rätten 
i 36 kap. 24 § sista stycket sista meningen skall ersättas med orden 
 genom rättens försorg . Denna lagändring framstår som överflödig. 
Oavsett vem som inom domstolen fastställer ersättningen (fullsutten rätt, 
domstolssekreterare eller tingsnotarie), meddelas beslutet i rättens namn. 
När rättegångsbalken använder uttrycket  genom rättens försorg  avses i 
allmänhet åtgärder som faktiskt utförs av någon annan, t.ex. delgivning, 
33 kap. 2 och 5 §§. 
 
42 kap. 11 § 
Förslaget innebär att tredskodom kan meddelas mot en kärande som 
underlåtit att medverka i målet, om han inte senast en viss dag efter 
föreläggande anger att han vidhåller sin talan. Enligt vad som med 
hänvisning till bestämmelsen i 33 kap. 2 § RB framhålls i den allmänna 
motiveringen är det tillräckligt att delgivning sker t.ex. när det enligt 
domstolens bedömning framstår som särskilt angeläget att få ett bevis om 
att parten verkligen har fått del av föreläggandet. Av förarbetena till den 
nyss nämnda bestämmelsen framgår att ett föreläggande enligt 42 kap. 11 
§ RB för svaranden att avge svaromål vid äventyr av tredskodom är ett 
sådant fall som kräver (kurs. här) delgivning (prop. 1990/91:11 s. 53). 
Enligt Lagrådets mening finns det inte någon anledning att i detta 
hänseende göra någon skillnad mellan olika tredskodomsfall. Även utan 
särskild föreskrift bör alltså ett tredskodomsföreläggande delges med 
käranden. 
Under 44 kap. 9 § förordar Lagrådet ändringar i förevarande paragraf. 
 
42 kap. 18 § och 47 kap. 21 § 
I 42 kap.18 § föreslås möjlighet att meddela dom utan huvudförhandling, 
om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller 
om det annars är uppenbart att detta är ogrundat. I 47 kap. 21 § föreslås 
motsvarande i fråga om målsägandens framställning och enskilt åtal; vad 
som i fortsättningen sägs om kärandens framställning och käromålet 
gäller på motsvarande sätt även sistnämnda bestämmelse. 
I 42 kap. 5 § och 47 kap. 5 § ges möjligheter att av samma skäl som 
anges i de föreslagna bestämmelserna meddela dom i målet utan att 
stämning utfärdas. Det synes direkt olämpligt att rätten i ett senare skede 
omprövar förutsättningarna för sitt eget beslut att utfärda stämning och så 
att säga ångrar sig. Svarandens invändningar lär knappast kunna 
föranleda att kärandens framställning finnes inte innefatta laga skäl för 
käromålet. Återstår möjligheten att svarandens invändningar kommer 
käromålet att framstå som uppenbart ogrundat. Det är emellertid svårt att 
tänka sig några praktiska exempel på detta; däremot kanske svaranden 
påvisar att kärandens talan skall avvisas på grund av res judicata eller 
liknande. 
Under alla förhållanden måste domstolen beakta kravet på rättvis 
rättegång i artikel 6.1 i Europakonventionen. Detta krav får i det enskilda 
fallet anses ha företräde framför  bestämmelser i rättegångsbalken som 
skulle leda till motsatt resultat. För övrigt hindrar 2 kap. 23 § 
regeringsformen lagstiftning som strider mot Europakonventionen. 
Lagrådet vill inte förneka att enstaka fall kan tänkas förekomma där de 
föreslagna bestämmelserna kan bli tillämpliga utan att det strider mot 
Europakonventionen. Lagrådet vill emellertid av principiella skäl allvar- 
ligt ifrågasätta om tiden är mogen att införa några nya bestämmelser om 
måls avgörande utan muntlig förhandling efter den långsamma 
anpassning som svensk rätt undergått till Europakonventionens krav på 
rättvis rättegång. Vinsten för rättsväsendets effektivitet synes ringa och 
risken för att en sådan lagstiftning skapar felaktiga föreställningar hos 
domstolarna kan inte uteslutas. 
Om förslaget inte vidhålles bortfaller punkten 2 i första stycket av 42 
kap. 18 §. Detta föranleder i så fall att föreslagna ändringar i hänvis- 
ningar till paragrafen skall utgå i andra lagrum. 
 
44 kap. 9 § 
I första stycket första meningen föreslås att en tredskodom skall vinna 
laga kraft en månad från den dag, då den meddelats. För närvarande är 
utgångspunkten den dag, då tredskodomen delges parten. I motiven till 
den föreslagna lagändringen klargörs att eventuella risker från rättssäker- 
hetssynpunkt minimeras genom att domstolens förelägganden och 
kallelser förses med en upplysning om reglerna om återvinning. En regel 
om föreläggande för svaranden finns i 42 kap. 11 §, och i ett nytt andra 
stycke föreslås en regel om föreläggande för käranden. 
För att kunna utnyttja möjligheten till återvinning måste parten känna 
till att en tredskodom meddelats mot honom. Om kravet på delgivning av 
tredskodom borttages, kommer den enda obligatoriska information som 
delges parten att vara själva föreläggandet. Enligt motiven anser 
regeringen inte att innehållet i föreläggandena bör regleras i 
rättegångsbalken (jfr dock den gällande lydelsen av 42 kap. 11 §). I 
stället skall det ankomma på Domstolsverket att utarbeta förlagor till 
förelägganden och kallelser. 
Den föreslagna reformen innebär att föreläggandet i viss mån kommer 
att fylla tredskodomsdelgivningens nuvarande informationsuppgift. 
Lagrådet vill i detta sammanhang erinra om att tredskodomen är en 
påföljd för försummelser i en rättegång och att förutsättningarna för 
tredskodomens meddelande, i vilka tidpunkten utgör en del, därför måste 
vara klart preciserade. Beträffande ett föreläggande, där en part sägs 
riskera att en tredskodom meddelas mot honom utan att parten samtidigt 
är kallad till en förhandling, är det ett grundläggande krav att tidpunkten, 
när detta hot kan komma att verkställas, anges. En uttrycklig regel om att 
en sådan tidsuppgift skall finnas i ett föreläggande bör införas i 42 kap. 
11 §, såväl i första stycket som i det föreslagna andra stycket. Vad gäller 
förelägganden enligt 42 kap. 12 § får förutsättas att eventuell tredskodom 
meddelas i anslutning till sammanträdet. 
En sådan regel som nyss nämnts kan meddelas genom att i vartdera 
stycket läggs till en ytterligare mening av följande lydelse:  I 
föreläggandet skall också anges den tidpunkt när tredskodom kan komma 
att meddelas . Normalt bör kunna anges att tredskodom kan komma att 
meddelas omedelbart efter tidsfristens utgång. 
Övergångsbestämmelserna 
Lagrådet ifrågasätter om inte en övergångsbestämmelse behövs även 
beträffande reglerna om uppehåll i huvudförhandlingen. För enkelhetens 
skull synes, om huvudförhandlingen påbörjats före ikraftträdandet, äldre 
rätt böra tillämpas. Lagrådet föreslår därför en ny punkt i övergångs- 
bestämmelserna av förslagsvis följande lydelse:  Har en huvudförhand- 
ling påbörjats före ikraftträdandet tillämpas i fråga om den förhandlingen 
43 kap. 3  och 11 §§ eller 46 kap. 3 och 11 §§  i deras äldre lydelse. 
Förslaget till lag om ändring i lagen om beräkning av strafftid m.m. 
Övergångsbestämmelse 
Om förordnande om avräkning meddelats före ikraftträdandet måste vid 
beräkning av strafftid äldre bestämmelser tillämpas. Detta bör för 
tydlighets skull anges. Lagrådet föreslår därför en övergångsbestämmelse 
av följande lydelse:  Om domstol före ikraftträdandet har förordnat att 
fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, tillämpas 22 § i dess 
äldre lydelse. 
Förslaget till lag om ändring i lagen om verkställighet av sluten 
ungdomsvård 
11 § 
Paragrafen föreslås ändrad så, att föreskriften att vissa bestämmelser 
skall tillämpas  på motsvarande sätt  i fråga om beräkning av den tid 
som verkställighet skall pågå utvidgas att omfatta även 19 a § lagen om 
beräkning av strafftid m.m. Emellertid avser nyssnämnda paragraf inte 
 beräkning  av strafftid utan föreslås innehålla de materiella förutsätt- 
ningarna för avräkning. Det är också svårt att låta ordet  motsvarande 
omfatta även förutsättningen för att avräkning skall ske, när denna enligt 
nyssnämnda 19 a § är att någon har dömts till fängelse etc. och här är 
fråga om sluten ungdomsvård. Lagrådet förordar att samma systematik 
tillämpas som i förslaget till lag om ändring i lagen om beräkning av 
strafftid m.m. och att hänvisningen till 19 a § placeras i en särskild, ny 
paragraf, 10 a §, av följande lydelse:  Om någon har dömts till sluten 
ungdomsvård eller om rätten, med tillämpning  av 34 kap. 1 § 1 brotts- 
balken, har förordnat att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, skall i 
fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet 
av påföljden 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. 
tillämpas på motsvarande sätt. 
Med  har dömts till sluten ungdomsvård  får därvid förstås även det 
fallet att rätten med undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn 
har dömt till sluten ungdomsvård. 
Genomförs den föreslagna ändringen skall hänvisningen i 33 kap. 7 § 
brottsbalken till 11 § första stycket förevarande lag  i stället avse 10 a §. 
Vidare behöver 11 § inte ändras medan däremot en ändring krävs i 
lagförslagets ingress. 
Övriga lagförslag 
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.  
Justitiedepartementet 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 november 1999 
 
Närvarande: statsrådet Thalén, ordförande, och statsråden Ulvskog, 
Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Rosengren, Larsson, 
Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm 
 
Föredragande: statsrådet Lejon  
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:26 Effektivisering av 
förfarandet i allmän domstol  
 Senaste lydelse av 
1 kap. 9 § 1987:747 
6 kap. 10 § 1974:573 
 
6 kap. 1 § 1982:1123 
6 kap. 11 § 1996:247 
 
6 kap. 2 § 1975:1288 
6 kap. 12 § 1996:247 
 
6 kap. 3 § 1969:244 
6 kap. 13 § 1996:247 
 
6 kap. 6 § 1999:84 
33 kap. 5 § 1996:1624. 
 
6 kap. 9 § 1987:747  
  Senaste lydelse 1999:791. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1999:791. 
  Senaste lydelse 1989:656. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1981:828. 
  Senaste lydelse 1996:1624. 
  Senaste lydelse 1987:1211. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1981:1294. 
  Senaste lydelse 1989:656. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1991:847. 
  Senaste lydelse 1991:847. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1993:348. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1998:319. Ändringen innebär att femte stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1998:319. 
  Senaste lydelse 1987:790. 
  Senaste lydelse 1993:201. 
  Senaste lydelse 1998:604. 
  Förutvarande 7 § upphävd genom 1987:761. 
  Senaste lydelse 1988:942. 
  Senaste lydelse 1993:202. 
  Senaste lydelse 1987:683. 
  Senaste lydelse 1994:595. 
  Lydelse enligt prop. 1998/99:38. 
  Senaste lydelse 1994:1422. 
  Senaste lydelse 1994:1422. 
  Senaste lydelse av 
1 kap. 9 § 1987:747     6 kap. 9 § 1987:747     33 kap. 5 § 1996:1624 
6 kap. 1 § 1982:1123    6 kap. 10 § 1974:573    42 kap. 10 § 1987:747 
6 kap. 2 § 1975:1288    6 kap. 11 § 1996:247    47 kap. 10 § 1987:747. 
6 kap. 3 § 1969:244     6 kap. 12 § 1996:247 
6 kap. 6 § 1987:747     6 kap. 13 § 1996:247 
  Senaste lydelse 1981:1065. 
  Senaste lydelse 1991:241. 
  Senaste lydelse 1989:656. Ändringen innebär bl.a. att sista stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1981:828. 
  Lydelse enligt SFS 1996:1624. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:1211. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1988:1260. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1989:656. 
 
  Senaste lydelse 1974:573. 
  Senaste lydelse 1991:847. 
  Senaste lydelse 1991:847. 
  Senaste lydelse 1987:747. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. Ändringen innebär att fjärde stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. Ändringen innebär att tredje stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. Ändringen innebär att andra stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1993:348. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1994:1034. Ändringen innebär att fjärde stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1994:1034. Ändringen innebär att fjärde stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1994:1034. Ändringen innebär att andra stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1994:1433. Ändringen innebär att femte stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1990:1526. 
  Senaste lydelse 1987:790. 
  Senaste lydelse 1992:373. 
  Förutvarande 7 § upphävd genom 1987:761. 
  Senaste lydelse 1988:942. 
  Senaste lydelse 1993:202. 
  Senaste lydelse 1994:1422. 
  Senaste lydelse 1994:1422. 
  Ändringen innebär att andra stycket upphävs. 
 Senaste lydelse av 
1 kap. 9 § 1987:747 
33 kap. 5 § 1996:1624. 
  Lydelse enligt prop. 1998/99:108. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Lydelse enligt prop. 1998/99:108. 
  Senaste lydelse 1989:656. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1981:828. 
  Senaste lydelse 1996:1624. 
  Senaste lydelse 1987:1211. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1981:1294. 
  Senaste lydelse 1989:656. 
  Senaste lydelse 1996:1624. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1991:847. 
  Senaste lydelse 1991:847. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1993:348. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1987:747. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1994:1034. 
  Senaste lydelse 1998:319. Ändringen innebär att femte stycket upphävs. 
  Senaste lydelse 1998:319. 
  Senaste lydelse 1987:790. 
  Senaste lydelse 1993:201. 
  Senaste lydelse 1998:604. 
  Förutvarande 7 § upphävd genom 1987:761. 
  Senaste lydelse 1988:942. 
  Senaste lydelse 1993:202. 
  Senaste lydelse 1987:683. 
  Senaste lydelse 1994:595. 
  Lydelse enligt prop. 1998/99:38. 
  Senaste lydelse 1994:1422. 
  Senaste lydelse 1994:1422.  
Prop. 1999/2000:26  
189  
1  
Prop. 1999/2000:26  
Prop. 1999/2000:26  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 1  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 1  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 2  
92  
190  
Bilaga 2  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 3  
92  
192  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 3  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 4  
92  
193  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 4  
Prop.1999/2000:26 
Bilaga 5  
92  
195  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 5  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 6  
92  
235  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 6  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 7  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 7  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 8  
Prop. 1999/2000:26 
Bilaga 8  
239  
92  
Prop. 1999/2000:26