Regeringens proposition

1999/2000:26

Effektivisering av förfarandet i allmän domstol

Prop.

1999/2000:26

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 november 1999

Ingela Thalén

Britta Lejon

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen en rad åtgärder för att effektivisera
och förenkla domstolsförfarandet för parterna och för de allmänna
domstolarna. Förslagen rör framförallt handläggningen i tingsrätterna.
Överrättemas handläggning påverkas också. Förslagen syftar till att
renodla domstolarnas och domarnas verksamhet och att ge domstolarna
ökat utrymme att själva bestämma bl.a. hur olika uppgifter skall
dokumenteras. Vidare avser förslagen att för parter och domstolar få till
stånd förenklade och förbättrade handläggningsregler samt en snabbare
och effektivare handläggning.

När det gäller renodling innebär förslagen följande.

- Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för frihetsberövande flyttas
från domstol till kriminalvården i fråga om fängelsepåföljden och till
Statens institutionsstyrelse i fråga om påföljden sluten ungdomsvård.
Domstolen skall på domen anteckna och till den lokala kriminalvårds-
myndigheten respektive Statens institutionsstyrelse rapportera under vilka
tider den dömde har varit anhållen, häktad eller ffihetsberövad på något
annat sätt som kan föranleda avräkning. Domstolens ansvar ankommer i
tingsrätten på ordföranden, i hovrätten på målets referent och i Högsta
domstolen på rotelinnehavaren. En åklagare som utfärdar ett
strafföreläggande skall anteckna de frihetsberövanden som har före-
kommit och som kan komma att föranleda avräkning.

— Åklagare ges rätt att häva beslut om reseförbud innan åtal har väckts
på samma sätt som gäller för beslut om hävande av häktning.

-1 propositionen behandlas också frågan om att beslut om ersättning av
allmänna medel till förhörspersoner och tolkar skall kunna fattas utanför
rättssalen av en domstolssekreterare eller tingsnotarie.

1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 26

För att åstadkomma en ökad flexibilitet föreslås följande.

- Reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling sammanförs
till ett institut samtidigt som bestämmelserna utformas så att det ges
bättre möjligheter att anpassa rättegången till förhållandena i det enskilda
målet. Möjligheterna att låta en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll
ökas. Förbudet mot att i tvistemål låta en huvudförhandling fortsätta efter
uppehåll när denna hålls i förenklad form upphävs.

- Bestämmelsen i 1 kap. 9 § rättegångsbalken om att fler mål inte utan
synnerliga skäl får sättas ut till huvudförhandling samma dag än som kan
beräknas bli slutförda under sex timmar upphävs.

- Reglerna om protokollföring i mål och ärenden i domstol förenklas
genom att domstolarna far möjlighet att låta bli att föra protokoll när
något protokoll inte behövs. Vissa bestämmelser flyttas från rättegångs-
balken till ärendeförordningen.

- Tingsrätten ges möjlighet att avgöra mål som bara rör förverkande av
egendom utan att hålla huvudförhandling.

En rad förslag innebär en snabbare och effektivare handläggning:

- Tingsrätten skall i dispositiva tvistemål kunna meddela parterna att
förberedelsen skall anses vara avslutad vid en viss senare tidpunkt. Efter
denna tidpunkt skall en part få åberopa en ny omständighet eller ett nytt
bevis endast om parten gör sannolikt att han eller hon har haft en giltig
ursäkt att inte göra det tidigare eller om ett tillåtande av åberopandet inte
innebär att målets prövning fördröjs i någon väsentlig mån.

-1 tvistemål och i mål om enskilt åtal bör tingsrätten vidare i ett tidigt
skede av målet upprätta en tidsplan för målets handläggning, om det inte
av särskilda skäl är obehövligt. Tidpunkten för huvudförhandling skall
bestämmas så snart som möjligt.

- De s.k. jourdomstolamas behörighet enligt 19 kap. 12 § rättegångs-
balken utvidgas till att omfatta all befattning med förundersökning och
användande av tvångsmedel och alltså inte bara frågan om häktning.

För att i övrigt förenkla och förbättra handläggningsreglema föreslås
följande åtgärder.

- Tingsrätten ges möjlighet att i dispositiva tvistemål förelägga
käranden att senast viss dag uppge om han vidhåller sin talan, om det
under målets handläggning har visat sig att käranden inte medverkar i
processen. Om käranden inte svarar, får tingsrätten meddela tredskodom
mot käranden.

- Tiden för att ansöka om återvinning av en tredskodom skall räknas
från datum för domen och inte som nu från dagen då parten delgavs
domen. I föreläggandet skall anges när en tredskodom kan komma att
meddelas.

- En part i ett småmål som har förorsakat motparten kostnader genom
försumlig processföring skall ersätta dessa kostnader utan begränsning.

- Ersättningen i småmål för en rättegångsskrift eller en inställelse höjs
från 300 kr till kostnaden för en halvtimmes rådgivning enligt rätts-
hjälpslagen (f.n. ca 500 kr).

- Kravet på att ett rättegångsombud ger in sin fullmakt vid en s.k.
missnöj esanmälan tas bort. Vidare slopas kravet på att originalfullmakt
skall visas upp i högre rätt.

Prop. 1999/2000:26

- Reglerna i äktenskapsbalken och föräldrabalken om förfarandet i mål
om äktenskapsskillnad och vårdnad m.m. förenklas. Förändringarna får
bl.a. till följd att möjligheterna till enbart skriftlig handläggning utvidgas.

- Domstolens möjligheter att meddela provisoriska beslut enligt 15
kap. 3 § rättegångsbalken för att säkerställa sökandens rätt skall kunna
tillämpas även i de fall sökanden har ett fordringsanspråk eller ett
anspråk på bättre rätt till viss egendom.

I propositionen föreslås dessutom några tekniska lagändringar till följd
av att de allmänna advokatbyråerna har avvecklats.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. De ändringar som
rör avräkning av tid för ffihetsberövande föreslås dock träda i kraft den 1
oktober 2000.

Prop. 1999/2000:26

Innehållsförteckning

Prop. 1999/2000:26

1    Förslag till riksdagsbeslut..................................................................7

2   Lagtext...............................................................................................8

2.1      Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken....................8

2.2     Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken................25

2.3     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.....................27

2.4     Förslag till lag om ändring i brottsbalken.........................29

2.5     Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om

beräkning av strafftid m.m................................................33

2.6     Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister.................................................35

2.7     Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)... 36

2.8     Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om

förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.....................38

2.9     Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden.................................40

2.10    Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om

verkställighet av sluten ungdomsvård...............................41

2.11    Förslag till lag om ändring i lagen (1999:116) om

skiljeförfarande.................................................................42

3   Ärendet och dess beredning............................................................43

4   Reformarbetet för domstolsväsendet...............................................44

5   Uppehåll i huvudförhandling..........................................................45

5.1     Nuvarande regler...............................................................45

5.2     Reformbehovet..................................................................46

5.3     Tidigare reformer och reformförslag................................46

5.4     En enklare reglering avpassad efter nutida förhållanden.. 48

6   Avräkning av tid för ffihetsberövande............................................54

6.1      Gällande regler om avräkning av tid för ffihetsberövande54

6.2     Bestämmelser om beräkning av strafftid..........................55

6.3     Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för

ffihetsberövande................................................................56

6.4     Underlag för avräkningsbesluten......................................59

6.5     Domstolens uppgiftslämnande och rapportering..............63

7   Tidsplanering av mål i tingsrätt.......................................................65

8    Preklusion i tvistemål i tingsrätt......................................................68

9   Protokollföring................................................................................72

9.1     Nuvarande regler...............................................................72

9.2     Reglerna om protokoll förenklas......................................74

10  Beslut om vittnesersättning m.m.....................................................81

11  Oseriösa rättegångar m.m................................................................84

11.1    Mål där käranden inte medverkar.....................................86

11.2    Utvidgad möjlighet att avgöra mål på handlingarna.........88

11.3    Bristfälliga stämningsansökningar/ käromål.....................91

11.4    Innehållet i en ansökan om återvinning............................92

Småmål............................................................................................93

12.1    Förfarandereglema i småmål............................................94

12.2    Ansvaret för rättegångskostnader i småmål......................95

12.2.1     Räckvidden av kostnadsansvaret i småmål.....97

12.2.2     Ersättningsgilla kostnader vid försumlig

processföring..................................................98

12.2.3     Ersättning för en rättegångsskrift eller

inställelse......................................................100

12.2.4     Vittnesersättning i småmål...........................101

Utvidgad behörighet för s.k. jourdomstol.....................................102

Rättegångsregler i äktenskapsbalken och föräldrabalken.............104

14.1    Avgörande av mål utan huvudförhandling.....................104

14.2    Rätt till prövning av återkallat yrkande..........................106

14.3    Prövningen av yrkande om äktenskapsskillnad när

motparten uteblir.............................................................107

14.4    Parts utevaro när en begäran om ett interimistiskt beslut

skall prövas.....................................................................109

14.5    Delgivning av återkallelse..............................................112

Rättegångsfullmakt........................................................................113

Fristen för ansökan om återvinning av tredskodom......................117

Handläggningen av mål om förverkande av egendom..................120

Hävande av reseförbud..................................................................122

Provisoriska beslut för att säkerställa kärandens rätt....................123

Möjligheterna att överklaga beslut särskilt...................................124

Domstolarnas skyldighet att självmant pröva sin behörighet........127

Målsägandens rätt att ta över åtal..................................................129

Specificering av ombudsarvoden..................................................131

Ikraftträdande m.m........................................................................131

Ekonomiska konsekvenser............................................................132

Författningskommentar.................................................................133

26.1    Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.............133

26.2    Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken............143

26.3    Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken................144

26.4    Förslaget till lag om ändring i brottsbalken....................144

26.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om

beräkning av strafftid m.m..............................................146

26.6    Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister...............................................146

26.7    Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)146

26.8    Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om

förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m...................147

Prop. 1999/2000:26

26.9    Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden...............................147

26.10   Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om

verkställighet av sluten ungdomsvård.............................148

26.11   Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:116) om

skiljeförfarande...............................................................148

Bilaga 1 Författningsförslagen i departementspromemorian
DomstolsfÖrfarandet - Förslag till förbättringar (Ds 1997:7)149

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
departementspromemorian DomstolsfÖrfarandet - Förslag till
förbättringar (Ds 1997:7)....................................................190

Bilaga 3 Lagförslagen om tidsplaner och preklusion i betänkandet
Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65).......................... 191

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
Skilj edomsutredningens slutbetänkande Näringslivets
tvistlösning (SOU 1995:65)................................................ 193

Bilaga 5 Lagförslagen i Riksåklagarens promemoria........................194

Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
Riksåklagarens promemoria................................................196

Bilaga 7  Lagrådsremissens lagförslag...............................................197

Bilaga 8  Lagrådets yttrande...............................................................235

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 18 november 1999..........................................................................240

Prop. 1999/2000:26

Prop. 1999/2000:26

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i föräldrabalken,

4. lag om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,

6. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

7. lag om ändring i sekretesslagen (1980.100),

8. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m.,

9. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri-
hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område,

lO.lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård,

1 l.lag om ändring i lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

Lagtext

Prop. 1999/2000:26

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken¹

dels att 1 kap. 9 §, nuvarande 6 kap. samt 33 kap. 5 § skall upphöra att
gälla,

dels att 8 kap. 2, 4 och 7 §§, 12 kap. 9 §, 14 kap. 7 §, 15 kap. 3 §, 18 kap.
8 a §, 19 kap. 12 §, 25 kap. 7 §, 35 kap. 13 §, 42 kap. 6, 11, 18 och 20 §§,
43 kap. 3, 11 och 13 §§, 44 kap. 9 §, 46 kap. 3, 11 och 13 §§, 47 kap. 6, 22
och 24 §§, 50 kap. 17 §, samt 51 kap. 17 § skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande
lydelse,

dels att det i balken skall införas två nya bestämmelser, 42 kap. 15 a §
och 44 kap. 7 c § av följande lydelse.

6 kap. Om registrering av uppgifter och handlingar

1 § Vid domstolen skall det föras register över alla mål. Registret skall
utvisa tiden då varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet,
tiden för målets avgörande och, om missnöje anmälts eller överklagande
kommit in, dagen då det skett och de åtgärder som vidtagits.

Handlingarna i målet skall föras samman till en akt.

2 § Av målregistret eller av akten skall det framgå

1. domstolens avgöranden i målet, när de har beslutats och vem eller
vilka som svarar för beslutet, samt

2. vem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar.

När omröstning har förekommit skall skiljaktiga meningar framgå av
målregistret eller av akten.

3 § Vid ett sammanträde skall följande antecknas:

1. tid och ställe för sammanträdet,

2. vilka som deltar i sammanträdet,

3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen,

4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till det,

5. parternas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller be-
stridanden av motpartens yrkanden,

‘Senaste lydelse av

1 kap. 9 § 1987:747

6 kap. 1 § 1982:1123

6 kap. 2 § 1975:1288

6 kap. 3 § 1969:244

6 kap. 6 § 1999:84

6 kap. 9 § 1987:747

6 kap. 10 § 1974:573

6 kap. 11 § 1996:247

6 kap. 12 § 1996:247

6 kap. 13 § 1996:247

33 kap. 5 § 1996:1624.

6. yrkanden av andra än parter samt partemas medgivanden eller be-
stridanden av sådana yrkanden,

7. den utredning som läggs fram,

8. vad som iakttas vid en syn på stället, samt

9. det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde, i den mån det kan
ha betydelse för partema eller för högre rätt att det antecknas.

Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § om jäv gäller för den som gör anteck-
ningarna.

4 § Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål och
som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad som anges i 3 §
följande antecknas:

1. i korthet de omständigheter som partema åberopar samt motpartens
yttrande över dessa omständigheter,

2. de bevis som partema vill åberopa och vad de vill styrka med vaije
särskilt bevis, samt

3. det som i övrigt behövs till ledning för en huvudförhandling.

5 § När ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta något slutligt
avgörande i målet eller ärendet, skall det upprättas ett protokoll över vad
som förekommer.

6 § Berättelser som avges i bevissyfte skall tas upp genom ljudinspelning
eller, i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet,
skrivas ned. Detta gäller dock inte vid huvudförhandling i Högsta
domstolen.

Om berättelsen skrivs ned, skall partema och den som hörts genast få
tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som lämnat berättelsen skall
tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. En
invändning som inte leder till någon ändring skall antecknas. Därefter far
det som skrivits inte ändras.

7 § Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som
handläggs enligt denna balk.

8 kap.

2§²

Till ledamot av advokatsamfundet far endast den antas som

1. är svensk medborgare eller medborgare i en annan stat inom
Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

2. har hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen
eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

3. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till
domarämbete,

4. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och
teoretisk utbildning,

Prop. 1999/2000:26

Senaste lydelse 1999:791.

5. har gjort sig känd för redbarhet, och

6. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.

Advokatsamfundets styrelse far i enskilda fall medge undantag från
antagningskraven såvitt gäller första stycket 1 och 2. Detsamma gäller
antagningskraven enligt första stycket 3 och 4 beträffande den som är
auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande
bestämmelser.

Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en
stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbets-
området och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har
tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses
uppfylla kraven enligt första stycket 3 och 4. Detsamma gäller den som
registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år bedrivit
faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige, under förutsätt-
ning antingen att verksamheten huvudsakligen omfattat svensk rätt eller
att, om verksamheten inte huvudsakligen omfattat svensk rätt, den
registrerade på annat sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och erfaren-
heter för att antas till ledamot i samfundet.

Prop. 1999/2000:26

Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland,
Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som
därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som
biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven
enligt första stycket 3-6.

Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till
ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig

rådgivning i vissa fall, m.m. är
verksamhet.

Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid domstol eller
allmän åklagare eller kronofogde
får inte antas till ledamot; inte
heller den som annars är anställd i
en stats eller kommuns tjänst eller
hos någon annan enskild än
advokat, om inte advokatsam-
fundets styrelse medger undantag.
Vad som nu sagts gäller dock inte
den som är anställd vid allmän
advokatbyrå.

förbjuden att utöva rådgivnings-

Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid domstol eller
allmän åklagare eller kronofogde
får inte antas till ledamot; inte
heller den som annars är anställd i
en stats eller kommuns tjänst eller
hos någon annan enskild än
advokat, om inte advokatsam-
fundets styrelse medger undantag.

En advokat skall i sin
verksamhet redbart och nitiskt
utföra de uppdrag som anförtrotts
honom och iaktta god advokatsed.
I fråga om tystnadsplikt för
advokat vid allmän advokatbyrå

4§³

En advokat skall i sin
verksamhet redbart och nitiskt
utföra de uppdrag som anförtrotts
honom och iaktta god advokatsed.
En advokat är skyldig att förtiga
vad han får kännedom om i sin

³ Senaste lydelse 1994:1034.

10

finns bestämmelser i 9 kap. 9 § yrkesutövning när god advokatsed
sekretesslagen (1980:100). Annan kräver detta.

advokat är skyldig att förtiga vad

han får kännedom om i sin yrkes-

utövning när god advokatsed
kräver detta.

I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform får endast advokat vara
delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets styrelse medger
undantag.

En advokat är skyldig att hålla sina huvudmäns pengar och andra
tillgångar avskilda från det som tillhör honom själv.

Prop. 1999/2000:26

7§⁴

En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som
annars förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller
en sådan advokat som avses i 2 a § skall registreringen upphävas. Är om-
ständigheterna mildrande, får i stället varning tilldelas honom.

Åsidosätter en advokat annars sina plikter som advokat, får varning
eller erinran meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen försvår-
ande, får han uteslutas ur samfundet eller, i fråga om en sådan advokat
som avses i 2 a §, hans registrering upphävas.

Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även
åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst
femtiotusen kronor.

Om det bedöms tillräckligt får disciplinnämnden, i stället för att tilldela
en advokat erinran, göra ett uttalande om att advokatens åtgärd är felaktig
eller olämplig.

Inträder beträffande en advokat sådan omständighet att han enligt 2 §
femte eller sjätte stycket inte får antas till ledamot av samfundet, är han
skyldig att genast träda ur samfundet. Om han inte gör det, skall styrelsen
förordna om hans uteslutning. Detsamma gäller, om en advokat inte
längre uppfyller medborgarskapskravet enligt 2 § första stycket 1 eller
hemvistkravet enligt 2 § första stycket 2 och styrelsen inte medger att han
far stå kvar som ledamot av samfundet. Om en sådan advokat som avses i

2 a § fråntas rätten att uppträda som advokat i den stat där han är
auktoriserad, skall styrelsen upphäva hans registrering.

I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att
beslutet genast skall verkställas. Detsamma gäller ett beslut att upphäva
en registrering.

Brott mot tystnadsplikt enligt
4 § första stycket tredje meningen
får inte åtalas av annan än
Justitiekanslem. Åtal får väckas
endast om det är påkallat från
allmän synpunkt.

Brott mot tystnadsplikt enligt
4 § första stycket andra meningen
får inte åtalas av någon arman än
Justitiekanslem. Åtal får väckas
endast om det är påkallat från
allmän synpunkt.

⁴ Senaste lydelse 1999:791.

11

12 kap.

Skriftlig fullmakt skall företes i
huvudskrift, när ombudet första
gången vid rätten för talan i målet.

År, då fullmakt skall företes,
sådan icke tillgänglig, skall rätten
giva ombudet tid att förete den;
vad nu sagts gälle ej i fråga om
missnöjesanmälan. Finnes upp-
skov olägligt, må rätten fortsätta
med handläggningen av målet,
dock utan att däri meddela dom
eller slutligt beslut. Utfärdas
fullmakt, skall behörigheten anses
innefatta vad ombudet tidigare
åtgjort i rättegången.

Finner rätten ovisst, huruvida
parts underskrift å fullmakt är
riktig, må rätten medgiva anstånd
for ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall z
huvudskrift eller styrkt avskrift
bifogas akten.

9§^s

Skriftlig fullmakt skall visas upp
i original när ombudet första
gången för talan i målet. Fullmakt
behöver emellertid inte visas upp
för anmälan av missnöje med ett
beslut.

Om en fullmakt inte finns
tillgänglig när den skall visas upp,
skall rätten ge ombudet tid att visa
upp den. År ett uppskov olägligt,
får rätten fortsätta med hand-
läggningen av målet, dock utan att
meddela dom eller slutligt beslut.
Utfärdas fullmakt, skall behörig-
heten anses innefatta ombudets
tidigare åtgärder i rättegången.

Anser rätten att det är ovisst om
en parts underskrift på fullmakten
är riktig, får rätten ge anstånd för
att undanröja ovissheten.

Skriftlig fullmakt skall tas in i
akten i original eller bestyrkt
kopia.

Prop. 1999/2000:26

14 kap.

7§⁶

I fall som avses i 1-6 §§ far mål förenas endast om målen väckts vid
samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är
tillämplig för målen.

Väcks talan som avses i 3-5 §§
sedan huvudförhandling påbörjats
eller huvudkäromålet på annat sätt
företagits till avgörande, får rätten
handlägga målen särskilt, om de
inte utan olägenhet kan handläggas
i samma rättegång. Detsamma
gäller, om part väcker talan som
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden
för yttrande enligt 42 kap. 15 § har
gått ut

Väcks talan som avses i 3-5 §§
sedan huvudförhandling påbörjats
eller huvudkäromålet på annat sätt
företagits till avgörande, far rätten
handlägga målen särskilt, om de
inte utan olägenhet kan handläggas
i samma rättegång. Detsamma
gäller, om part väcker talan som
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden
för yttrande enligt 42 kap. 15 § har
gått ut eller efter den tidpunkt som
angetts i ett sådant meddelande
som avses i 42 kap. 15 a

⁵ Senaste lydelse 1989:656.

⁶ Senaste lydelse 1987:747.

12

15 kap.

Prop. 1999/2000:26

Om någon, i annat fall än som
avses i 1 eller 2 §, visar sannolika
skäl för att han mot någon annan
har ett anspråk, som är eller kan
antas bli föremål för rättegång eller
prövning i annan liknande ordning,
och det skäligen kan befaras att
motparten genom att utöva viss
verksamhet eller företa eller under-
låta viss handling eller på annat sätt
hindrar eller försvårar utövningen
av sökandens rätt eller väsentligt
förringar dess värde, får domstol
förordna om lämplig åtgärd för att
säkerställa sökandens rätt.

3§

Om någon visar sannolika skäl
för att han mot någon annan har ett
anspråk, som är eller kan antas bli
föremål för rättegång eller prövning
i annan liknande ordning, och det
skäligen kan befaras att motparten
genom att utöva viss verksamhet
eller företa eller underlåta viss
handling eller på annat sätt hindrar
eller försvårar utövningen av
sökandens rätt eller väsentligt
förringar dess värde, far domstol
förordna om lämplig åtgärd för att
säkerställa sökandens rätt.

En åtgärd enligt första stycket far innebära förbud vid vite att utöva viss
verksamhet eller företa viss handling eller annat föreläggande vid vite att
beakta sökandens anspråk eller förordnande av syssloman eller meddelande
av en föreskrift som är ägnad att på annat sätt förebygga intrång i sökan-
dens rätt.

18 kap.

8 a §’

I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för
bestämmelserna i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad far inte avse annat än kostnad för

1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för vaije instans och
med belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning
enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och
uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

Om en part har handlat så att 3
eller 6 § är tillämplig, får dock er-
sättning till motparten avse dennes
samtliga kostnader enligt 8 §.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för
tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.

⁷ Senaste lydelse 1981:828.

⁸ Senaste lydelse 1996:1624.

13

Har målet till en böljan handlagts i annan ordning än som gäller for mål
som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser den
tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.

Prop. 1999/2000:26

Har ett mål om betalningsföre-
läggande eller handräckning över-
lämnats till tingsrätt far, om målet
därefter avgörs genom tredskodom
mot svaranden, ersättning även
avse skälig kostnad för en rätte-
gångsskrift eller för inställelse vid
ett sammanträde inför rätten. Sådan
ytterligare ersättning utgår, om inte
särskilda skäl föranleder annan
bedömning, enligt bestämmelser
som regeringen meddelar.

Har ett mål om betalningsföre-
läggande eller handräckning över-
lämnats till tingsrätt får, om målet
därefter avgörs genom tredskodom
mot svaranden, ersättning även
avse skälig kostnad för högst en
rättegångsskrift eller inställelse vid
högst ett sammanträde inför rätten.
Sådan ytterligare ersättning lämnas,
om inte särskilda skäl föranleder
annan bedömning, med belopp som
motsvarar högst hälften av den
ersättning som betalas för
rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) under en timme.

Vad som sägs i detta kapitel skall
tillämpas även i fråga om
domstolarnas befattning med för-
undersökning och användande av
tvångsmedel.

Om särskilda skäl föreligger, för
en fråga om häktning tas upp även
av rätten i en annan ort än som
följer av reglerna i detta kapitel

19 kap.

12 §^r

Vad som sägs i detta kapitel skall
tillämpas även i fråga om
domstolarnas befattning med
förundersökning och användande
av tvångsmedel. En sådan fråga för
tas upp även av rätten i en annan ort
än som följer av reglerna i detta
kapitel, om beslut i frågan bör
fattas utan dröjsmål.

25 kap.

_7§1

Har ej inom tid, som avses i 6 §,
åtal väckts eller till rätten in-
kommit framställning om för-
längning av tiden eller förekomma
eljest ej längre skäl för reseförbud,
skall det omedelbart hävas.

Om hävande av reseförbud
förordnar åklagaren. Har förbudet
meddelats eller fastställts av

Reseförbud skall omedelbart
hävas om

1. det inom den tid som avses i
6 § varken har väckts åtal eller till
rätten inkommit framställning om
förlängning av tiden, eller

2. reseförbudet av något annat
skäl inte längre bör gälla.

Reseförbud hävs av rätten. Även
åklagaren får häva ett reseförbud,
om inte förbudet har meddelats

’ Senaste lydelse 1987:1211. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

¹⁰ Senaste lydelse 1981:1294.

14

rätten, förordnar denna om hävan-
de av förbudet. Rätten får överlåta
till åklagaren att besluta om
tillfälliga undantag från reseförbu-
det eller från föreskrifter som har
meddelats i samband med detta.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat
om häktning äge motsvarande
tillämpning beträffande reseför-
bud.

eller fastställts av rätten och åtal
har väckts. Rätten får överlåta till
åklagaren att besluta om tillfälliga
undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats
i samband med detta.

Vad som anges i 24 kap. 21 §
om häktning skall tillämpas i fråga
om reseförbud.

Prop. 1999/2000:26

35 kap.

13 §“

Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvud-
förhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av betydelse i
målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig
bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta
domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast
om det föreligger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt,
skall det förebringas genom
protokoll eller på annat lämpligt
sätt.

Om ett bevis inte tas upp på nytt,
skall det läggas fram på lämpligt
sätt.

42 kap.

6§¹²

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som
parterna åberopar till grund för sin talan,

2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,

3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med
varje bevis,

4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets
avgörande och

5. om det finns förutsättningar för förlikning.

Rätten skall driva förberedelsen Rätten skall driva förberedelsen

med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det
lämpligen kan ske bör rätten höra
parterna angående målets hand-
läggning.

med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det
lämpligen kan ske bör rätten höra
parterna angående målets hand-
läggning och, om det inte på grund
av målets beskaffenhet eller av

¹¹ Senaste lydelse 1989:656.

¹² Senaste lydelse 1987:747.

15

något annat särskilt skäl är Prop. 1999/2000:26
obehövligt, upprätta en tidsplan

för denna.

I mål där förlikning om saken är
tillåten far svaranden föreläggas att
skriftligen avge svaromål enligt 7 §
vid påföljd att tredskodom annars
kan komma att meddelas mot
honom. I föreläggandet skall anges
vad svaranden enligt 44 kap. 7 a
eller 7 b § skall iaktta för att
tredskodom inte skall kunna med-
delas mot honom.

H §¹³

I mål där förlikning om saken är
tillåten får svaranden föreläggas att
skriftligen avge svaromål enligt 7 §
vid påföljd att tredskodom annars
kan komma att meddelas mot
honom. I föreläggandet skall anges
vad svaranden enligt 44 kap. 7 a
eller 7 b § skall iaktta för att
tredskodom inte skall kunna med-
delas mot honom. I föreläggandet
skall anges när tredskodom kan
komma att meddelas.

I mål där förlikning om saken är
tillåten får käranden, om han
underlåter att medverka i målet,
föreläggas att senast en viss dag
ange om han vidhåller sin talan vid
påföljd att tredskodom annars kan
komma att meddelas mot honom. I
föreläggandet skall anges när
tredskodom kan komma att
meddelas.

15a§

I mål där förlikning om saken är
tillåten får tingsrätten meddela
parterna att förberedelsen vid en
viss senare tidpunkt skall anses
vara avslutad. I sådant fall får
efter den tidpunkten en part
åberopa en ny omständighet eller
ett nytt bevis endast om

1. parten gör sannolikt att han
har haft en giltig ursäkt att inte
åberopa omständigheten eller
beviset tidigare eller

2. målets prövning inte fördröjs
i någon väsentlig mån, om
åberopandet tillåts.

I meddelandet skall parterna
upplysas om den verkan som
meddelandet har.

¹³ Senaste lydelse 1991:847.

16

18 §¹⁴

Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får rätten
dock

1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2. meddela tredskodom,

3. meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivits,

4. stadfasta förlikning och

5. även i annat fall meddela dom, om huvudförhandling inte behövs med
hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall parterna, om de
inte kan anses redan ha slutfört sin talan, beredas tillfälle till detta.

Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §,
gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden.

Innan ett mål avgörs genom
tredskodom enligt 44 kap. 7 c §,
gäller vad som sägs i andra stycket
i fråga om svaranden.

Prop. 1999/2000:26

20 S¹⁵

Så snart förberedelsen avslutats
skall rätten, om målet inte avgjorts
enligt 18 §, bestämma tid for
huvudförhandling, om möjligt efter
samråd med parterna.
Huvudförhandling för handlägg-
ning av rättegångsfråga eller del av
saken, som kan avgöras särskilt,
far hållas även om förberedelsen

Huvudförhandling för handlägg-
ning av rättegångsfråga eller del av
saken, som kan avgöras särskilt, får
hållas även om förberedelsen av
målet i övrigt inte har avslutats.

av målet i övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen far med parternas samtycke hållas i förenklad form,
om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan
huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen
eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton
dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett
parternas samtycke far huvudförhandling i förenklad form hållas i
omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Om muntlig förberedelse hålls per telefon, får även huvudförhandling i
förenklad form hållas per telefon i omedelbart samband med förberedelsen.

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under det
sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt rum
även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

43 kap.

3§¹

Föreligger det sådant hinder mot Om det finns sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §, huvudförhandling som avses i 2 §,

¹⁴ Senaste lydelse 1991:847.

¹⁵ Senaste lydelse 1987:747.

¹⁶ Senaste lydelse 1987:747.

17

får forhandlingen ändå påbörjas,
om det kan antas att den enligt 11 §
andra stycket kan fortsätta senare
utan att ny huvudförhandling
behöver hållas och en uppdelning
av förhandlingen inte är olämplig
med hänsyn till målets beskaffen-
het.

får förhandlingen ändå påbörjas,
om det kan antas att hindret
kommer att undanröjas utan att ny
huvudförhandling behöver hållas
enligt 11 § tredje stycket och en
uppdelning av förhandlingen inte är
olämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.

Prop. 1999/2000:26

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning,
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den
som skall höras finns tillgänglig.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handlägg-
ning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom huvudför-
handlingen.

11 §'⁷

Huvudförhandlingen       skall

genomföras utan onödiga uppehåll
och så långt möjligt i ett
sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte
kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en
vecka. I andra fall skall förhand-
lingen pågå minst tre dagar per
vecka.

Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller
andra särskilda omständigheter, får
uppehåll göras i större omfattning
än vad som följer av andra stycket.
Ny huvudförhandling skall hållas,
om uppehåll i förhandlingen gjorts
i sådan omfattning att syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
väsentligen gått förlorat.

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som kan
föranledas av bestämmelserna i 1
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är
färdigt för avgörande. En påbörjad
huvudförhandling för uppskjutas
endast om förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket, om det
efter handläggningens början har
kommit fram något nytt viktigt skäl
eller bevis eller om rätten annars
finner att det är nödvändigt. En
uppskjuten huvudförhandling skall
återupptas så snart som möjligt.

Har en huvudförhandling upp-
skjutits en eller flera gånger, får
fortsatt huvudförhandling hållas,
om den sammanlagda uppskovs-
tiden uppgår till högst femton
dagar. I annat fall skall ny huvud-
förhandling hållas, om det inte med
hänsyn till målets beskaffenhet
föreligger synnerliga skäl att hålla
fortsatt huvudförhandling och syftet
med en sammanhållen huvudför-
handling inte eftersätts i väsentlig
mån. Uppslguts en huvudförhand-
ling som hålls i förenklad form,
skall alltid ny huvudförhandling

¹⁷ Senaste lydelse 1987:747.

18

hållas utan tillämpning av 42 kap.
20 § andra stycket.

Till en uppskjuten huvudför-
handling skall parterna kallas
omedelbart eller genom särskild
kallelse. I fråga om föreläggande
för parterna gäller vad som sägs i
42 kap. 12 §. Utsätts ett mål till
fortsatt huvudförhandling, far i
stället för föreläggande enligt 12 §
första stycket en part föreläggas att
inställa sig vid påföljd att annars
tredskodom kan komma att
meddelas mot honom eller målet
avgöras utan hinder av hans
utevaro.

I fråga om föreläggande i kallelse
till en senare förhandling gäller vad
som sägs i 42 kap. 12 §. Om ett mål
sätts ut till fortsatt huvudför-
handling, får i stället för före-
läggande enligt 12 § första stycket
en part föreläggas att inställa sig
vid påföljd att annars tredskodom
kan komma att meddelas mot
honom eller målet avgöras utan
hinder av hans utevaro.

13 §¹⁸

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den

slutade vid den tidigare förhandlingen.
Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig

handläggning. Bevis, som upptagits
vid tidigare handläggning, skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte föreligger hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp
på nytt, skall det förebringas genom
protokoll eller på annat lämpligt
sätt.

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upptagits
vid tidigare handläggning, skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte finns hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp
på nytt, skall det läggas fram på
lämpligt sätt.

Prop. 1999/2000:26

44 kap.

Part, mot vilken tredskodom
givits, äge hos den rätt, där talan
väckts, söka återvinning inom en
månad från den dag, då domen
delgavs honom. Sökes ej åter-
vinning, skall domen stå fast i vad

7c§

Om käranden inte följer ett
föreläggande enligt 42 kap. 11 §
andra stycket att ange om han
vidhåller sin talan, får tredskodom
meddelas mot honom.

9§

Part, mot vilken tredskodom
meddelats, får hos den rätt där talan
väckts söka återvinning inom en
månad från den dag då domen
meddelades. Om återvinning inte
söks står domen fast i den del den

¹⁸ Senaste lydelse 1987:747.

19

den gått honom emot.

Ansökan om återvinning skall
göras skriftligen. Har tredskodom
givits under förberedelsen, bör
skriften innehålla allt vad från
sökandens sida erfordras för för-
beredelsens fullföljande.

gått parten emot.

Ansökan om återvinning skall
göras skriftligen. Har tredskodom
meddelats utan huvudförhandling,
bör ansökan innehålla allt som
behövs från sökandens sida för för-
beredelsens fullföljande.

Prop. 1999/2000:26

46 kap.

3 §’’

Föreligger det sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §
första stycket 4-6, får för-
handlingen ändå påböijas, om det
kan antas att den enligt 11 § andra
stycket kan fortsätta senare utan att
ny huvudförhandling behöver
hållas och en uppdelning av
förhandlingen inte är olämplig med
hänsyn till målets beskaffenhet.

Om det finns sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §
första stycket 4-6, får förhand-
lingen ändå påböijas, om det kan
antas att hindret kommer att
undanröjas utan att ny huvud-
förhandling behöver hållas enligt
11 § tredje stycket och en upp-
delning av förhandlingen inte är
olämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning,
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den
som skall höras finns tillgänglig.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handlägg-
ning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom
huvudförhandlingen.

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som kan
föranledas av bestämmelserna i 1
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är
färdigt för avgörande. En påbörjad
huvudförhandling får uppskjutas
endast om förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket, om det
efter handläggningens början har
kommit fram något nytt viktigt skäl
eller bevis eller om rätten annars
finner att det är nödvändigt. En
uppskjuten huvudförhandling skall

11 §²°

Huvudförhandlingen       skall

genomföras utan onödiga uppehåll
och så långt möjligt i ett
sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte
kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en
vecka. 1 andra fall skall förhand-
lingen pågå minst tre dagar per
vecka.

Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller
andra särskilda omständigheter, får

¹⁹ Senaste lydelse 1987:747.

²⁰ Senaste lydelse 1993:348.

20

återupptas så snart som möjligt. Är
den tilltalade häktad, skall
förhandlingen återupptas inom en
vecka från dagen for föregående
förhandlings avslutande eller, då
han häktats därefter, från dagen för
hans häktande, om inte på grund av
särskilda omständigheter ett längre
uppskov är nödvändigt.

Har en huvudförhandling upp-
skjutits en eller flera gånger, far
fortsatt huvudförhandling hållas,
om den sammanlagda uppskovs-
tiden uppgår till högst femton
dagar. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas, om det
inte med hänsyn till målets
beskaffenhet föreligger synnerliga
skäl att hålla fortsatt huvud-
förhandling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
inte eftersätts i väsentlig mån.

Utan hinder av bestämmelserna i
andra stycket får fortsatt
huvudförhandling hållas i den mån
uppskov har föranletts av en
rättspsykiatrisk undersökning, om
det inte är olämpligt med hänsyn
till uppskovets längd och
omständigheterna i målet.

Till en uppskjuten huvudför-
handling skall parterna kallas
omedelbart eller genom särskild
kallelse. I fråga om föreläggande
gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §.

13 §²¹

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den

slutade vid den tidigare förhandlingen.
Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig

handläggning. Bevis, som upptagits
vid tidigare handläggning, skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte föreligger hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp
på nytt, skall det förebringas genom

uppehåll göras i större omfattning
än vad som följer av andra stycket.
Ny huvudförhandling skall hållas,
om uppehåll i förhandlingen gjorts
i sådan omfattning att syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
väsentligen gått förlorat. År den
tilltalade häktad, får ett uppehåll
inte göras i mer än en vecka, om
inte på grund av särskilda
omständigheter ett längre uppehåll
är nödvändigt.

I fråga om föreläggande i kallelse
till en senare förhandling gäller vad
som sägs i 45 kap. 15 §

Prop. 1999/2000:26

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upptagits
vid tidigare handläggning, skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte finns hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp
på nytt, skall det läggas fram på

21

Senaste lydelse 1987:747.

21

protokoll eller på annat lämpligt lämpligt sätt,
sätt.

Prop. 1999/2000:26

47 kap.

6r

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. den tilltalades inställning till åtalet och grunden för den,

2. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med

varje bevis samt

3. om ytterligare utredning eller
avgörande.

Rätten skall driva förberedelsen
med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det
lämpligen kan ske bör rätten höra
parterna angående målets hand-
läggning.

andra åtgärder behövs före målets

Rätten skall driva förberedelsen
med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det
lämpligen kan ske bör rätten höra
parterna angående målets hand-
läggning och, om det inte på grund
av målets beskaffenhet eller av
något annat särskilt skäl är
obehövligt, upprätta en tidsplan
for denna.

22 S²³

Så snart förberedelsen avslutats
skall rätten bestämma tid för
huvudförhandling, om möjligt efter
samråd med parterna. Huvud-
förhandling för handläggning av
rättegångsfråga eller del av saken,
som kan avgöras särskilt, får hållas
även om förberedelsen av målet i

Huvudförhandling för handlägg-
ning av rättegångsfråga eller del av
saken, som kan avgöras särskilt, far
hållas även om förberedelsen av
målet i övrigt inte har avslutats.

övrigt inte har avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom en
månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet
meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

24

Om enskilt åtal skall i övrigt vad
i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2,
3, 5, 6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i

Vid enskilt åtal tillämpas i övrigt
45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3,
5, 6, 8, 12 och 17 §§.

Beträffande huvudförhandling i

²² Senaste lydelse 1987:747.

²³ Senaste lydelse 1987:747.

22

mål, vari enskilt åtal föres, äge
bestämmelserna i 46 kap. mot-
svarande tillämpning; i dylikt mål
gälle dock följande avvikelser:

1.  Om kallelse till uppskjuten
huvudförhandling och föreläggande
för part gälle vad i 23 § i detta
kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från
rättegångstillfälle för huvudför-
handling, skall målet avskrivas.
Om påföljd för målsägande, som
uteblir eller underlåter att infinna
sig personligen, så ock om måls
återupptagande skola bestämmel-
serna i 14-16 och 18 §§ i detta
kapitel äga motsvarande tillämp-
ning. Utebliva båda parterna eller
endera från särskilt sammanträde
för behandling av rättegångsfråga,
må frågan avgöras utan hinder
därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt
eller ny huvudförhandling, äge
rätten i stället för åtgärd, som avses
i 46 kap. 12 §, för ordna, att
förberedelse skall ånyo äga rum,
samt meddela erforderliga
föreskrifter därom.

mål om enskilt åtal tillämpas Prop. 1999/2000:26
bestämmelserna i 46 kap. med
följande avvikelser:

1.  I fråga om kallelse till
huvudförhandling som återupptas
efter uppehåll och föreläggande för
part gäller det som sägs i 23 § i
detta kapitel.

2. Om båda parterna uteblir från
huvudförhandling, skall målet
avskrivas. I fråga om påföljd för
målsägande som uteblir eller
underlåter att infinna sig person-
ligen samt om måls återupptagande
tillämpas bestämmelserna i 14-16
och 18 §§ i detta kapitel. Uteblir
båda partema eller en av dem från
ett särskilt sammanträde för
behandling av rättegångsfråga, får
frågan avgöras utan hinder av
detta.

3. Då mål sätts ut till fortsatt
eller ny huvudförhandling, får
rätten i stället för åtgärd som avses
i 46 kap. 12 § besluta att
förberedelse skall äga rum på nytt
samt meddela föreskrifter om detta.

I övrigt skall det som sägs i 1
kap. 9 § samt 43 kap. 1-6 §§, 8 §
andra-fjärde styckena och 10-
14 §§ tillämpas i fråga om huvud-
förhandling i hovrätten. Reglerna i
16 § i detta kapitel skall dock
tillämpas i fråga om kallelser till
uppskjuten huvudförhandling och
föreläggande för partema.

50 kap.

17 §²⁴

I övrigt skall det som sägs i 43
kap. 1-6 §§, 8 § andra-fjärde
styckena och 10-14 §§ tillämpas i
fråga om huvudförhandling i hov-
rätten. Reglerna i 16 § i detta
kapitel skall dock tillämpas i fråga
om kallelser till huvudförhandling
som återupptas efter uppehåll och
förelägganden för partema.

Senaste lydelse 1994:1034.

23

I övrigt skall det som sägs i 1
kap. 9 § samt 46 kap. 1-5 §§, 6 §
andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och
17 §§ tillämpas i fråga om huvud-
förhandling i hovrätten. Reglerna i
16 § i detta kapitel skall dock
tillämpas i fråga om kallelser till
uppskjuten huvudförhandling och
föreläggande för parterna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, far hovrätten
besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den
förhandlingen.

I fråga om sådana åtgärder gäller 10-12 §§ i detta kapitel.

51 kap.

17 §²⁵

Prop. 1999/2000:26

I övrigt skall det som sägs i 46
kap. 1-5 §§, 6 § andra stycket, 7-9,
11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i
fråga om huvudförhandling i hov-
rätten. Reglerna i 16 § i detta
kapitel skall dock tillämpas i fråga
om kallelser till huvudförhandling
som återupptas efier uppehåll och
förelägganden för parterna.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2. Bestämmelserna i 18 kap. 8 a § i dess äldre lydelse skall tillämpas i
mål som handläggs enligt 1 kap. 3 d §, om ansökan om stämning har
kommit in till rätten före ikraftträdandet eller, när talan har väckts som
enskilt anspråk i brottmål, rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten
skall handläggas som tvistemål. Detsamma gäller om talan har väckts
genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning och
kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet har beslutat att, enligt 36 eller
54 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning,
överlämna målet till tingsrätt.

3. Har en huvudförhandling påböljats före ikraftträdandet tillämpas i
fråga om den förhandlingen 43 kap. 3 och 11 §§ eller 46 kap. 3 och 11 §§ i
deras äldre lydelse.

Senaste lydelse 1994:1034.

24

2.2

Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 9, 11, 12 och 16 §§ äktenskapsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

14 kap.

Prop. 1999/2000:26

Beslut enligt 7 § får meddelas
utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall den andra
maken få tillfälle att yttra sig över
yrkandet. Har domstolen kallat
makarna till får handling och
uteblir den make som har framställt
yrkandet, skall detta anses
återkallat till den del det inte har
medgetts av den andra maken. Att
den andra maken uteblir från
förhandlingen hindrar inte att
yrkandet prövas.

§

Innan rätten meddelar ett beslut
enligt 7 §, skall den andra maken få
tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Om en make återkallar talan om
äktenskapsskillnad sedan gemen-
sam ansökan om äktenskaps-
skillnad har getts in till domstolen
eller sedan den makens yrkande om
äktenskapsskillnad har delgetts den
andra maken, skall målet trots detta
prövas om denne yrkar det. Den
sistnämnda maken skall underrättas
om detta när återkallelsen delges
den maken.

Om en make som har yrkat
äktenskapsskillnad uteblir från en
fårhandling i denna fråga, skall
målet trots detta prövas om den
andra maken yrkar det vid
förhandlingen. En make som har
yrkat äktenskapsskillnad skall
underrättas om detta när den
maken kallas till förhandlingen.

När makarna eller en av dem yrkar
äktenskapsskillnad får målet

H§

Om en make återkallar ett
yrkande om äktenskapsskillnad
sedan gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad har getts in till
domstolen eller sedan den makens
yrkande om äktenskapsskillnad har
delgetts den andra maken, skall
yrkandet ändå prövas om den
andra maken yrkar det. Den andra
maken skall underrättas om detta
när återkallelsen skickas till honom
eller henne.

Om käranden uteblir från en
förhandling i ett mål om äkten-
skapsskillnad, skall yrkandet om
äktenskapsskillnad ändå prövas om
svaranden begär det. Rätten skall
underrätta käranden om detta i
kallelsen till förhandlingen.

12 §

När makarna eller en av dem yrkar
äktenskapsskillnad far yrkandet

25

prövas utan huvudförhandling.
Detta gäller också andra frågor i
målet, om makarna är överens om
dem.

prövas utan huvudförhandling. Prop. 1999/2000:26
Andra frågor i målet kan avgöras

utan huvudförhandling enligt
bestämmelserna i rättegångs-
balken.

I fall som avses i 6 kap. 6 § andra
stycket får domstolen på yrkande av
en av makarna besluta i frågan om
nyttjanderätt för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom
som har vunnit laga kraft. Beslut
meddelas på det sätt som anges i
9 §. Beslutet får verkställas på
samma sätt som en dom som har
vunnit laga kraft men får när som
helst ändras av domstolen.

16 §

I fall som avses i 6 kap. 6 § andra
stycket får domstolen på yrkande av
en av makarna besluta i frågan om
nyttjanderätt för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom
som har vunnit laga kraft. Innan
rätten meddelar beslut, skall den
andra maken få tillfälle att yttra sig
över yrkandet. Beslutet får
verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft men
får när som helst ändras av
domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

26

2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 och 20 §§ samt 7 kap. 15 §
föräldrabalken skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

17 §’

Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den ort där
barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med
äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp
av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning som
är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader enligt
15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står barnet under
vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i
saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för dom-
stolsärenden.

I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.

Dom i mål om vårdnad, boende
eller umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna är
överens i saken.

20 §²

I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge far rätten besluta
om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller föräldrarna
har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden.
Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.

Beslut enligt första stycket för
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Rätten kan inhämta upplys-
ningar från socialnämnden i frågan.
Har rätten meddelat ett beslut som
ännu gäller när målet eller ärendet
skall avgöras, skall rätten ompröva
beslutet.

Innan beslut enligt första stycket
meddelas skall motparten få tillfälle
att yttra sig i frågan. Rätten kan
inhämta upplysningar från social-
nämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut som ännu gäller
när målet eller ärendet skall
avgöras, skall rätten ompröva
beslutet.

Senaste lydelse 1998:319. Ändringen innebär att femte stycket upphävs.

Senaste lydelse 1998:319.

27

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en Prop. 1999/2000:26
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

7 kap.

15 §³

I mål om underhåll till barn får rätten, för tiden till dess att frågan har
avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta
om underhållet efter vad som är skäligt. Skyldighet att utge bidrag får dock
åläggas någon endast om det finns sannolika skäl för att bidragsskyldighet
föreligger. Har fråga om underhåll väckts i samband med mål om
fastställande av faderskap till barn, får beslut om skyldighet att utge bidrag
inte meddelas, om flera män är instämda i målet.

Beslut enligt första stycket kan
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas, skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Har rätten meddelat ett
beslut, skall den ompröva det när
målet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av

Innan beslut enligt första stycket
meddelas, skall motparten få
tillfälle att yttra sig i frågan. Har
rätten meddelat ett beslut, skall den
ompröva det när målet avgörs.

rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

³ Senaste lydelse 1987:790.

28

2.4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 8 § och 33 kap. 5-8 §§ brottsbalken
skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26 kap.
8§‘

Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, skall vid tillämpning av
6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Vad nu sagts gäller
dock inte tid för fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller för-

vandlingsstraff för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även
tid varunder straffet skall anses
verkställt på grund av domstols
förordnande som i 33 kap. 5 och
6 §§ sägs.

Såsom avtjänad tid räknas även
tid varunder straffet skall anses
verkställt enligt bestämmelserna i
33 kap. 6 och 7 ££ och lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.

33 kap.

Döms någon till fängelse på viss
tid eller till sluten ungdomsvård
eller förordnar rätten, med till-
lämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med
anledning av misstanke om brott
som prövats genom dom i målet,
under en sammanhängande tid av
minst tjugofyra timmar varit
berövad friheten som anhållen,
häktad eller intagen på en enhet
för rättspsykiatrisk undersökning
med stöd av 10  § lagen

(1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning, skall tiden för
frihetsberövandet, till den del
under vilken inte samtidigt en dom
i ett annat mål verkställts, anses
som tid under vilken den utdömda

5§²

Bestämmelser om att frihetsbe-
rövande i vissa fall skall till-
godoräknas som tid för verk-
ställighet av påföljd finns i lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. och i lagen
(1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård.

påföljden verkställts i anstalt eller
vid särskilt ungdomshem. Dom-
stolen skall i domen ange det antal

¹ Senaste lydelse 1993:201.

² Senaste lydelse 1998:604.

29

dagar påföljden skall anses verk-
ställd. År den tid med vilken
påföljden överstiger frihetsberö-
vandet ringa, får förordnas att
påföljden skall anses helt verk-
ställd genom frihetsberövandet.

Undanröjs villkorlig dom eller
skyddstillsyn och döms i stället till
fängelse på viss tid eller till sluten
ungdomsvård, skall, om tillgodo-
räknande inte skett enligt första
eller tredje stycket, första stycket
tillämpas även i fråga om

1. frihetsberövande som föregått
den villkorliga domen eller domen
på skyddstillsyn,

2. frihetsberövande som föregått
dom genom vilken förordnats att
den villkorliga domen eller skydds-
tillsynen skall avse även
ytterligare brott samt

3. sådant omhändertagande som
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 §
tredje stycket.

Döms någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott som prövats genom dom i
målet varit berövad friheten på
sätt som anges i första stycket, får
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövandet.

Prop. 1999/2000:26

Bestämmelserna i 5 § om till-
godoräknande av tid för frihets-
berövande som verkställighet av
påföljd må, i den mån det med
hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, tillämpas även i
fråga om frihetsberövande som ägt
rum utom riket.

6§

Om någon döms till fängelse på
viss tid eller till sluten ungdoms-
vård eller om rätten med tillämp-
ning av 34 kap. 1 § 1 förordnar att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och den dömde med
anledning av misstanke om brott
som prövats genom dom i målet har
varit berövad friheten på sätt som
enligt 19 a § första stycket lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. får tillgodoräknas
som tid under vilken påföljden
verkställts i anstalt eller vid ett
särskilt ungdomshem, får rätten

30

förordna att påföljden skall anses Prop. 1999/2000:26
helt verkställd genom frihets-
berövandet. En förutsättning för ett
sådant förordnande är att den tid
som den utdömda påföljden
överstiger frihetsberövandet med är
ringa.

Om rätten undanröjer en
villkorlig dom eller en skyddstillsyn
och i stället dömer till fängelse på
viss tid eller till sluten ungdoms-
vård, gäller första stycket även i
fråga om sådana frihetsberövanden
som anges i 19 a § andra stycket
lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.

Om någon döms till böter och
med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i
målet, har varit berövad friheten på
sätt som enligt första stycket för
tillgodoräknas som verkställighet
av påföljd, för rätten förordna att
påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihets-
berövandet.

7§³

Bestämmelserna om tillgodo-
räknande av tid för frihets-
berövande som verkställighet av
påföljd i 6 §, i 19 a § lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. och i 10 a § lagen
(1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård får tillämpas
av rätten i fråga om frihets-
berövande som ägt rum utom
riket, i den utsträckning det med
hänsyn till omständigheterna är
skäligt.

³ Förutvarande 7 § upphävd genom 1987:761.

31

Vid prövning i högre rätt av
klagan angående ådömd påföljd må
beslut i fråga som avses i 5 och
6 §§ ändras även om talan ej
fullföljts mot beslutet.

8§⁴

Vid prövning i högre rätt av ett
överklagande angående utdömd
påföljdy3r beslut i fråga som avses
i 6 och 7 §§ ändras även om
beslutet inte överklagats.

Prop. 1999/2000:26

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

Senaste lydelse 1988:942.

32

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.

dels att 22 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 19 a §, av följande
lydelse.

2.5

Prop. 1999/2000:26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19a§

Om någon har dömts till
fängelse på viss tid eller om
domstol, med tillämpning av
34 kap. 1 § 1 brottsbalken, har
förordnat att sådan påföljd skall
avse ytterligare brott, och den
dömde med anledning av misstanke
om brott, som prövats genom dom i
målet, under en sammanhängande
tid av minst 24 timmar har varit
berövad friheten som anhållen,
häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med
stöd av 10 § lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning, skall
tiden för frihetsberövandet, till den
del därunder inte samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål,
anses som tid under vilken den
utdömda påföljden verkställts i
anstalt.

Om rätten har undanröjt en
villkorlig dom eller en skyddstillsyn
och i stället dömt till fängelse på
viss tid, skall första stycket
tillämpas, i den mån tillgodo-
räknande inte skett enligt första
stycket eller 33 kap. 6 § tredje
stycket brottsbalken, även i fråga
om

1. frihetsberövande som föregått
den villkorliga domen eller domen
på skyddstillsyn,

2. frihetsberövande som föregått
dom genom vilken förordnats att
den villkorliga domen eller
skyddstillsynen skall avse även

33

2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 26

ytterligare brott samt

3. sådant omhändertagande som
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 §
tredje stycket brottsbalken.

Prop. 1999/2000:26

22 §

Skall enligt 19 a § eller domstols
förordnande enligt 33 kap. 7 §
brottsbalken fängelse anses
verkställt till visst antal dagar, skall
först beräknas slutdag utan av-
seende därpå och avdraget beräknas
från den dagen. Detsamma gäller i
fråga om tid som enligt 19 § andra
stycket skall räknas som tid var-
under straffet verkställts.

Har domstol enligt 33 kap. 5 och
6 §§ brottsbalken förordnat att
fängelse skall anses verkställt till
visst antal dagar, skall först
beräknas slutdag utan avseende
därpå och avdraget beräknas från
den dagen. Detsamma gäller i fråga
om tid som enligt 19 § andra
stycket skall räknas som tid
varunder straffet verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000. Om domstol före
ikraftträdandet har förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst
antal dagar, tillämpas 22 § i dess äldre lydelse.

Senaste lydelse 1993:202.

34

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om Prop. 1999/2000:26
rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

/ protokoll över huvudförhand-
ling behöver inte antecknas
berättelser som lämnas under
förhör i bevissyfte.

§‘

Berättelser som lämnas vid
huvudförhandling under forhör i
bevissyfte behöver inte antecknas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

Senaste lydelse 1987:683.

35

2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 9 § och 16 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

Sekretess gäller hos allmän
advokatbyrå i ärende om rättsligt
biträde eller rörande förvaltning i
konkurs

9 §*

Sekretess gäller hos notarius
publicus i verksamhet som enligt
lag eller annan författning
ankommer på honom och som inte
avser uppgift om protest av växel
eller check

1. för uppgift som det kan antas att den rättssökande har förutsatt skall
bli behandlad förtroligt,

2. för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften
röjs.

Motsvarande sekretess gäller
hos Notarius publicus i verksam-
het som enligt lag eller annan
författning ankommer på honom.
Sekretessen gäller inte uppgift om
protest av växel eller check.

16 kap.

Att friheten enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen och 1 kap.
2 § yttrandefrihetsgrundlagen att
meddela och offentliggöra uppgif-
ter i vissa fall är begränsad framgår
av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2,

4 §  1-8 samt 5 § 1 och 3

tryckfrihetsförordningen och av

5 kap. 1 § första stycket samt 3 §
första stycket 1 och 2 yttrande-
frihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnads-
plikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2

1§²

Att friheten enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen och 1 kap.
2 § yttrandefrihetsgrundlagen att
meddela och offentliggöra uppgif-
ter i vissa fall är begränsad framgår
av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2,

4 §   1-8 samt 5 § 1 och 3

tryckfrihetsförordningen och av

5 kap. 1 § första stycket samt 3 §
första stycket 1 och 2 yttrande-
frihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnads-
plikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2

Senaste lydelse 1994:595.

Lydelse enligt prop. 1998/99:38.

36

tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 §
första stycket 3 yttrandefrihets-
grundlagen i övrigt är begränsad, är
de där tystnadsplikten följer av

tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 §
första stycket 3 yttrandefrihets-
grundlagen i övrigt är begränsad, är
de där tystnadsplikten följer av

Prop. 1999/2000:26

6. 8 kap. 4 § första stycket tredje 6. 8 kap. 4 § första stycket andra
meningen rättegångsbalken         meningen rättegångsbalken

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Bestämmelsen i 9 kap. 9 §
gäller i sin äldre lydelse för uppgifter som hänför sig till tiden före
avvecklingen av den allmänna advokatbyrån.

37

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i
vissa fall vid förverkande m.m. skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

En fråga som avses i 1 § prövas,
om inte annat följer av 3 §, av
tingsrätten efter särskild talan. Om
inte annat framgår av denna lag,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter.

Utfärdas stämning, skall den mot
vilken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
vid påföljd att egendomen annars
kan förklaras förverkad. Uteblir
han, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår att
talan är ogrundad.

2§*

En fråga som avses i 1 § prövas,
om inte annat följer av 3 §, av
tingsrätten efter särskild talan. Om
inte annat framgår av denna lag,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter. Målet
får dock avgöras utan huvudför-
handling, om en sådan förhandling
inte behövs med hänsyn till
utredningen i målet och inte heller
begärs av någon av parterna.

Utfärdas stämning, skall den mot
vilken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
eller yttra sig skriftligen vid påföljd
att egendomen annars kan förklaras
förverkad. Uteblir han från
forhandlingen eller yttrar han sig
inte, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår att
talan är ogrundad.

Innan ett mål avgörs utan
huvudförhandling, skall parterna
ges tillfälle att slutföra sin talan,
om det inte är uppenbart
obehövligt.

4§²

Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, far kungörelse-
delgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som
anges i 15 § delgivningslagen (1970:428). Dessa regler far också tillämpas,
om den från vilken förverkande sker är okänd.

Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än en tiondel av det basbelopp

Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än en tiondel av det prisbasbelopp

¹ Senaste lydelse 1994:1422.

² Senaste lydelse 1994:1422.

38

enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring som gällde då beslaget
verkställdes eller om egendomen
saknar saluvärde, far delgivning ske
genom att beslutet eller stämningen
anslås på rättens kansli.

enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring som gällde då beslaget
verkställdes eller om egendomen
saknar saluvärde, får delgivning ske
genom att beslutet eller stämningen
anslås hos den myndighet som har
meddelat beslutet eller utfärdat
stämningen.

Prop. 1999/2000:26

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

39

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

Prop. 1999/2000:26

10 kap.

2§

Juryn skall under sin över-
läggning ha tillgång till rättens
protokoll och de handlingar som
har åberopats under huvudförhand-
lingen.

Juryns prövning skall grundas på
förhandlingen inför juryn.

Juryns svar skall skriftligen överlämnas till rätten.

Juryn skall under sin över-
läggning ha tillgång till de anteck-
ningar och ljudinspelningar som
har tillkommit enligt 6 kap.
rättegångsbalken och de hand-
lingar som har åberopats under
huvudförhandlingen.

id som har kommit fram vid huvud-

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

40

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om Prop. 1999/2000:26
verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse J0a§ Om någon har dömts till sluten ungdomsvård eller om rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brotts- balken, har förordnat att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, skall, i fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljden, 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. tillämpas på mot- svarande sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

41

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:116) om
skiljeförfarande

Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

35 §

En domstol far under viss tid skjuta upp ett mål om en skiljedoms
ogiltighet eller om upphävande av en skiljedom för att ge skiljemännen
tillfälle att återuppta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd som
enligt skiljemännens mening undanröjer grunden för ogiltigheten eller
upphävandet,

1. om domstolen har funnit att talan i målet skall bifallas och ena
parten har begärt uppskov, eller

2. om båda parter har begärt uppskov.

Meddelar skiljemännen en ny skiljedom, far en part inom den tid som
domstolen bestämmer utan stämningsansökan klandra skiljedomen i den
mån det föranleds av det återupptagna förfarandet eller av en ändring av
den första skiljedomen.

Fortsatt huvudförhandling får
oberoende av 43 kap. 11 § andra
stycket rättegångsbalken hållas
även om uppskovstiden uppgår till
mer än femton dagar.

Prop. 1999/2000:26

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

42

3 Ärendet och dess beredning

I promemorian DomstolsfÖrfarandet - Förslag till förbättringar (Ds
1997:7) lämnas en rad förslag som avser att förbättra handläggningen av
mål i de allmänna domstolarna. Regeringen behandlade i propositionen
Videokonferens i rättegång (prop. 1998/99:65) de förslag som rör
möjligheten att använda videokonferens vid handläggningen av mål och
ärenden i allmän domstol. I detta ärende behandlas promemorians övriga
förslag. Mot bakgrund av den försöksverksamhet med videoteknik i
domstol som föreslås i den nämnda propositionen lägger emellertid
regeringen inte nu fram några förslag om användning av telefon i
konkursärenden. Promemorians fÖrfattningsforslag finns i bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns
tillgänglig i ärendet (dnr Ju97-480).

Promemorian innehåller inte några förslag som motsvarar de förslag i
detta ärende som behandlar avräkning av tid for frihetsberövande från
påföljden sluten ungdomsvård (se avsnitt 6). Mot den bakgrunden har vid
beredningen av förslagen underhandskontakter tagits med Kriminalvårds-
styrelsen och Statens institutionsstyrelse.

I detta ärende tar regeringen även upp vissa förslag om ändringar av
reglerna om förfarandet i tvistemål i tingsrätt som lagts fram i
Skiljedomsutredningens slutbetänkande Näringslivets tvistlösning (SOU
1995:65). Utredningens lagförslag i dessa delar finns i bilaga 3.
Förslagen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet
(dnr Ju95-3110).

Regeringen behandlar vidare förslag i en promemoria från Riks-
åklagaren om ändring i rättegångsbalkens regler om reseförbud. Pro-
memorians lagförslag är intaget i bilaga 5. Promemorian har remiss-
behandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 6.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju95-
2996). Promemorians övriga förslag behandlas tillsammans med andra
förslag om effektiviseringar av handläggningen av strafförelägganden
(dnr Ju97-2631).

Regeringen tar i detta lagstiftningsärende också upp ändringar i
rättegångsbalken respektive sekretesslagen (1980:100) som är föranledda
av beslutet att avveckla de allmänna advokatbyråerna (se prop. 1998/99:1
utgiftsområde 4, bet. 1998/99:JuUl, rskr. 1998/99:80). Förslagen är
enbart redaktionella och har inte remissbehandlats.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 21 oktober 1999 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 8. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också
föreslagit vissa justeringar. Regeringen har på de flesta punkter följt
Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i

Prop. 1999/2000:26

43

lagtexten. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 10, Prop. 1999/2000:26

11.1, 11.2 och 16 samt i författningskommentaren.

4 Reformarbetet för domstolsväsendet

Det pågår för närvarande ett omfattande reformarbete för att modernisera
domstolsväsendet. Några av hörnstenarna i det arbetet är att renodla
domarnas och domstolarnas arbetsuppgifter och att förenkla förfarande-
reglerna. Reformer på dessa områden och när det gäller kompetens-
utveckling, samverkan mellan domstolar och tillvaratagande av modem
teknik är nödvändiga för att domstolsväsendet också framöver skall
kunna leva upp till medborgarnas krav på rättssäkerhet och effektivitet.

Bland aktuella reformprojekt kan nämnas förslagen att koncentrera
inskrivningsverksamheten till sju tingsrätter och att överföra bouppteck-
ningshanteringen till skatteförvaltningen (se prop. 1999/2000:1,
utgiftsområde 4, s. 105 f.). Inom ramen för Domstolsverkets verksamhet
pågår vidare ett förändringsarbete som bl.a. syftar till att säkerställa och
höja kompetensen inom domstolsväsendet, att göra verksamheten mer
flexibel och mindre sårbar och att anpassa domstolarna till den tekniska
utvecklingen.

I förändringsarbetet finns också ett behov av lagändringar. I detta
lagstiftningsärende behandlar regeringen förslag till ändringar inom ett
flertal områden. I många fall rör det sig om förslag som har kommit från
domstolar och enskilda domare. Många av förslagen syftar till att renodla
domarnas arbetsuppgifter. Dit hör förslagen om att ge kriminalvården
ansvaret för beslut om avräkning av tid för frihetsberövande och att ge
möjlighet att fatta beslut om ersättning av allmänna medel utanför
rättssalen, av annan än rätten. Flera förslag syftar vidare till att - inom
givna ramar - ge domstolarna ett större utrymme att själva besluta hur
arbetet skall organiseras. Det gäller exempelvis en reform i fråga om
protokollföring och i fråga om uppehåll i förhandling. Flertalet av de
övriga förslagen tar sikte på att förenkla förfarandereglema för att - utan
att ge avkall på rättssäkerhetskraven - ge möjlighet till en snabbare och
effektivare handläggning. Detta gynnar både parter och domstolar. Här
kan särskilt nämnas förslagen om tidsplaner för handläggningen och om
preklusion av nya omständigheter och bevis. Ett annat viktigt förslag rör
jourdomstols behörighet, som föreslås utvidgad till alla beslut under
förundersökning, såsom även andra beslut om tvångsmedel än häktning
samt förordnande av målsägandebiträde och offentlig försvarare.

I lagstiftningsärendet tar regeringen också upp några lagändringar som
rör de allmänna advokatbyråerna. Verksamheten är helt avvecklad sedan
den 1 oktober 1999. I rättegångsbalken - i 8 kap. 2, 4 och 7 §§ - och i
sekretesslagen (1980:100) - 9 kap. 9 § och 16 kap. 1 § - finns särskilda
regler för verksamheten vid de allmänna byråerna. Bestämmelserna
behöver justeras med hänsyn till avvecklingen.

44

5      Uppehåll i huvudförhandling

5.1      Nuvarande regler

En grundtanke bakom reglerna om huvudförhandling i brottmål och
tvistemål är att målen skall avgöras efter en koncentrerad huvudförhand-
ling och att domstolen skall ha det som hänt under förhandlingen i färskt
minne när den överlägger till dom. Det bästa är alltså att huvud-
förhandlingen pågår i ett sammanhang och omedelbart följs av
överläggning. För de fall detta inte går att genomföra finns det regler i
rättegångsbalken om avbrott och uppskov i påbörjade huvudförhand-
lingar.

Rättegångsbalken delar upp regleringen av uppehåll i huvudförhand-
ling i två skilda institut - avbrott och uppskov. Huvudregeln finns i 1
kap. 9 § RB och innebär att en huvudförhandling skall pågå under
erforderligt antal dagar i följd. Enligt samma bestämmelse far emellertid
avbrott i förhandlingen göras under två eller, om det finns särskilda skäl,
tre dagar per vecka. En förutsättning är att avbrott kan ske utan
olägenhet. Så länge uppehållet inskränker sig till dessa antal dagar skall
det anses som om samma sammanträde fortsätter. När det är fråga om att
överskrida de tillåtna antalet dagar gäller reglerna om uppskov. Efter ett
uppskov kan antingen ny eller fortsatt huvudförhandling komma till
stånd. I inget av fallen är det samma sammanträde som fortsätter.

Avbrottsregeln syftar till att rätten och parterna skall hinna sköta andra
åligganden under en långvarig huvudförhandling och till att även i övrigt
en alltför pressande handläggningstakt skall undvikas (prop. 1986/87:89
s. 222). Uppskovsreglemas syfte är däremot närmast att lämna utrymme
för uppehåll i förhandlingen när något oförutsett inträffar som före-
trädesvis har med målets utredning att göra utan att förhandlingen
behöver tas om från början (se Första lagutskottets utlåtande nr 36 år
1956 s. 33, prop. 1956:142 s. 32 samt prop. 1986/87:89 s. 222).

Reglerna om uppskov i huvudförhandling finns i 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § RB. En påbörjad huvudförhandling far enligt dessa regler i
huvudsak uppskjutas endast om det efter handläggningens början har
kommit fram något nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars
finner att det är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall
återupptas så snart som möjligt och i brottmål där den tilltalade är häktad
i princip inom en vecka från dagen för föregående förhandlings
avslutande. Om en huvudförhandling har skjutits upp en eller flera
gånger far fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda
uppskovstiden uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet
finns synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån.

Om en huvudförhandling som hålls i förenklad form enligt 42 kap.
20 § RB skjuts upp skall alltid en ny huvudförhandling hållas.

För brottmål där uppskovet har föranletts av en rättspsykiatrisk
undersökning gäller vidare det undantaget från huvudregeln att fortsatt
huvudförhandling far hållas, om det inte är olämpligt med hänsyn till
uppskovets längd och omständigheterna i målet. Ett uppskov på åtta-tio

Prop. 1999/2000:26

45

veckor kan enligt motivuttalanden accepteras om det enda som återstår är
att bestämma påföljden på grundval av ett klart och entydigt rätts-
psykiatriskt utlåtande (prop. 1992/93:25 s. 38). Om uppskovet blir avse-
värt längre samtidigt som omständigheterna i målet, t.ex. ny bevisning,
komplicerar bedömningen kan det finnas skäl att hålla en ny huvud-
förhandling. Jävsreglema kan emellertid medföra att de domare som har
deltagit i ett beslut om att rättspsykiatrisk undersökning skall företas inte
kan delta i målets fortsatta handläggning när ny bevisning har åberopats
(NJA 1998 s. 82, jfr RH 1997:74). I ett sådant fall måste givetvis en helt
ny huvudförhandling hållas.

De nu redovisade reglerna gäller också i högre rätt (se 50 kap. 17 §,
51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB).

5.2     Reformbehovet

I de allra flesta mål är huvudförhandlingstiden så begränsad att en
tillämpning av reglerna om avbrott och uppskov inte aktualiseras eller i
varje fall inte vållar några problem. Regelsystemet är dock komplicerat
och svåröverskådligt.

I de största processerna leder svårigheterna att lagenligt tillämpa
reglerna om avbrott och uppskov till stora problem. Reglerna om när
fortsatt huvudförhandling far hållas är i många fall mycket svåra att följa.
Både hänsynen till partema och processekonomiska skäl innebär att det
inte framstår som rimligt att i dessa fall hålla ny huvudförhandling. I
promemorian görs bedömningen att domstolarna mot denna bakgrund
ofta tvingas tumma på reglerna för att kunna genomföra en huvud-
förhandling med beaktande av de engagemang i övrigt som parter, ombud
och domstolsledamöter kan ha och med beaktande av behovet av
sommarsemester. Andra svårigheter har att göra med faktorer av praktisk
art, t.ex. beträffande lokaler.

Inte minst gäller problemen rättegången i hovrätt. Om en dom i ett stort
mål överklagas till hovrätten har ofta advokater och åklagare
engagemang som innebär att det är svårt att planera för en huvudför-
handling i hovrätten inom ramen för gällande regler. Särskilt stora
problem kan uppstå när ett mål har delats upp på det sätt som skett i flera
stora ekobrottmål och förtur eller frister gäller för rättegången genom att
en part är häktad eller har fatt reseförbud. Det är då så gott som omöjligt
att genomföra parallella rättegångar i hovrätt och tingsrätt, om
huvudförhandling skall hållas tre, eller i vart fall två, dagar i veckan.

5.3      Tidigare reformer och reformförslag

När den nya rättegångsbalken infördes år 1948 var syftet att radikalt bryta
med den gamla rättegångsordningens s.k. muntligt-protokollariska
system och det omfattande uppskovsväsende som systemet lett till. För
att förverkliga den nya rättegångsbalkens tankegångar om rättegångens
muntlighet, omedelbarhet och koncentration var det nödvändigt att
reformen genomfördes med stor stränghet. Utrymmet för att anpassa

Prop. 1999/2000:26

46

handläggningen till förhållandena i det enskilda målet blev därigenom
snävt.

Principen om en koncentrerad huvudförhandling ställs i de konkreta
fallen mot kraven på hänsynstagande också till andra faktorer. Behovet
av en flexibel reglering som passar alla slags mål, även de mest
omfattande, har därför återkommande varit föremål för lagstiftarens
intresse och lett till att reglerna om avbrott och uppskov i
huvudförhandling mjukats upp ett flertal gånger.

Möjligheterna att efter uppskov fortsätta huvudförhandlingen
utvidgades år 1953 (prop. 1953:231) och år 1956 (prop. 1956:142). År
1956 justerades också kravet i fråga om vad som fick utgöra skäl för
uppskov i paragrafernas första stycke (43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB).
I det lagstiftningsärendet behandlades också frågan om det kunde läggas i
domstolens hand att avgöra om ny eller fortsatt huvudförhandling skulle
hållas efter uppskov i huvudförhandling (se SOU 1955:10 s. 42). En
sådan ordning ansågs dock medföra en risk för att den äldre rättegångs-
ordningens uppskovssystem så småningom vann insteg (prop. 1956:142
s. 29). Första lagutskottet påpekade för sin del att den förhållandevis
korta tid som förflutit sedan rättegångsbalken trädde i kraft talade emot
en ändring, men framhöll att det i en inte alltför avlägsen framtid borde
kunna finnas möjligheter att genomföra en mera fri ordning i dessa
hänseenden (Första lagutskottets utlåtande nr 36 år 1956 s. 33).

År 1956 ändrades även 1 kap. 9 § RB - dåvarande 15 § - så att det
blev möjligt att göra avbrott i en huvudförhandling under två eller tre
dagar i veckan (prop. 1956:142). Dessförinnan var bestämmelsen
undantagslös och huvudförhandling skulle pågå erforderligt antal
arbetsdagar i följd. År 1963 mjukades avbrottsregeln upp ytterligare
något (prop. 1963:156) och år 1969 gjordes bl.a. ett tillägg om att en ny
huvudförhandling alltid skall hållas om en huvudförhandling i förenklad
form skjuts upp (prop. 1969:44).

I delbetänkandet Översyn av Rättegångsbalken 1, Processen i tingsrätt
(SOU 1982:25-26) föreslog Rättegångsutredningen att bestämmelserna
om avbrott och uppskov skulle ersättas av ett gemensamt institut, kallat
”uppehåll”. Rättegångsutredningen menade att regleringen var onödigt
stel och bestämmelserna svårtydda. Gränsen mellan avbrott och uppskov
i huvudförhandling var ingalunda knivskarp. Utredningen föreslog
bestämmelser i rättegångsbalken som skulle slå fast att förhandlingen
skulle genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett
sammanhang. Därefter lämnades närmare föreskrifter om huvudförhand-
lingar som inte kunde slutföras på en dag. En huvudförhandling som inte
krävde mer än tre dagar skulle genomföras inom loppet av en vecka. I
andra fall skulle förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Om det
fanns särskilda skäl skulle dock uppehåll få göras i större omfattning. I
frågan om ny eller fortsatt huvudförhandling skulle avgörande vara om
uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en i ett
sammanhang genomförd huvudförhandling väsentligen gått förlorat
(SOU 1982:26 s. 531).

I det lagstiftningsärende som följde på Rättegångsutredningens förslag
(prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278, SFS
1987:747) anfördes att det fanns skäl att i viss mån vidga möjligheterna

Prop. 1999/2000:26

47

att låta huvudförhandlingar fortsätta efter uppehåll. Samtidigt fick en
reform i denna riktning inte ge utrymme för sådana uppehåll i en
förhandling att det uppstod risk för väsentligt försämrade förutsättningar
för målets prövning. Erfarenheterna av uppskovsväsendet under den äldre
rättegångsbalkens tid ansågs avskräckande och en ordning där tids-
gränserna för uppehåll helt slopades ansågs medföra risker för ett mer
ohämmat beviljande av uppskov. Tidsgränserna behölls därför som
normala riktvärden, men möjligheterna att i enskilda fall bevilja längre
uppskov, om ett sådant visade sig nödvändigt, vidgades något. För att en
huvudförhandling skall få fortsätta efter ett längre uppskov än femton
dagar ställdes upp en förutsättning att syftet med en sammanhållen
huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån. Att koncentrationen inte
eftersätts i väsentlig mån ansågs så viktigt att det borde framgå av
lagtexten (prop. 1986/87:89 s. 224).

Den senaste ändringen av avbrotts- och uppskovsreglema gjordes år
1993 genom att ett nuvarande tredje stycke i 46 kap. 11 § RB, som avser
fall där uppskovet har föranletts av en rättspsykiatrisk undersökning,
infördes (prop. 1992/93:25, bet. 1992/93:JuU29, rskr. 1992/93:326, SFS
1993:348).

5.4 En enklare reglering avpassad efter nutida
förhållanden

Prop. 1999/2000:26

Regeringens förslag: Reglerna om avbrott och uppskov i huvud-
förhandling sammanförs till ett enda institut samtidigt som
bestämmelserna utformas så att det ges bättre möjligheter att anpassa
rättegången till förhållandena i det enskilda målet. Möjligheterna att låta
en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll ökas. Förbudet mot att i
tvistemål låta en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll när denna
hålls i förenklad form upphävs.

Bestämmelsen i 1 kap. 9 § RB om att fler mål inte utan synnerliga skäl
får sättas ut till huvudförhandling samma dag än som kan beräknas bli
slutförda under sex timmar upphävs.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslagen utan
erinran. Stockholms tingsrätt anser att förslaget är angeläget och ser
risken för onödig tidsutdräkt som minimal. Göteborgs tingsrätt ser
vinster i att sammanföra reglerna om avbrott och uppskov till ett enda
institut och bedömer att det inte finns risk för längre uppehåll än som är
sakligt motiverade. Åklagarmyndigheten i Stockholm är positiv till en
anpassning av bestämmelserna till de behov som finns i dag.
Nämndemännens riksförbund tillstyrker med tillägget att domstolarna bör
åläggas att samverka med nämndemännen vid planering av vissa längre
mål. Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker i huvudsak förslaget
men anser att villkoren för att hålla fortsatt huvudförhandling bör vara
något mera preciserade.

Hovrätten för Övre Norrland delar uppfattningen att det finns ett behov
av att öka möjligheterna att anpassa rättegången till förhållandena i det

48

enskilda målet och att beakta oförutsedda uppehåll. Hovrätten anser dock
att förslagen går för långt, särskilt med hänsyn till att de problem som
finns gäller ett så begränsat antal mål. Hovrätten pekar på den praktiska
funktion som en begränsning av den sammanlagda uppskovstiden fyller
och framhåller värdet av att rätten har en uttrycklig regel att stödja sig på
vid påtryckningar. Hovrätten anser vidare, liksom Kammarrätten i
Göteborg att det finns ett värde med en regel om att det inte skall sättas ut
flera mål till huvudförhandling samma dag än som kan beräknas bli
slutförda under sex timmar. Kammarrätten framhåller att det från
rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att sextimmarsregeln iakttas.

Skälen for regeringens förslag: Dagens regler innebär en ingripande
och detaljerad styrning av hur huvudförhandlingar som tar flera dagar i
anspråk skall disponeras. Bakgrunden till denna reglering är tanken att ett
mål blir bäst behandlat om det avgörs efter en koncentrerad huvudför-
handling där rätten när den överlägger till dom fortfarande har
bevisningen i färskt minne. Denna utgångspunkt gäller givetvis fortfaran-
de. Vid rättegångsbalkens tillkomst var det angeläget att åstadkomma en
reglering som förhindrade de omfattande uppskov i förhandlingarna som
kännetecknade den tidigare ordningen. Mot bakgrund av att de som
skulle tillämpa de nya reglerna i rättegångsbalken var vana vid det
tidigare uppskovssystemet behövde de nya reglerna vara särskilt stränga
för att kunna utgöra en garanti för att tankarna bakom lagstiftningen
skulle slå igenom.

Ett mycket detaljerat regelsystem har emellertid ofta en hel del
nackdelar och det gäller i hög grad reglerna om uppehåll i huvud-
förhandlingar. En nackdel är att systemet efter hand har blivit lagtekniskt
komplicerat och svåröverskådligt. Av den ursprungliga bestämmelsen i 1
kap. RB som reglerar huvudförhandlingar som inte kan slutföras på en
dag följde att en sådan huvudförhandling skulle pågå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd, utan några möjligheter till uppehåll. Sådana
möjligheter gavs enbart i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB där uppskov
kunde medges om det var oundgängligen erforderligt för utredningen.
Det var en logisk reglering som var förhållandevis enkel att förstå och
sätta sig in i. Regleringen blev emellertid mer invecklad när det fördes in
regler om uppehåll i huvudförhandlingen även i 1 kap. RB. Nu har man
en reglering där man i två olika kapitel har bestämmelser om hur
domstolen skall förfara när ett uppehåll behövs i handläggningen av ett
mål som kräver flera dagars huvudförhandling.

Redan syftet att förenkla regelsystemet är därmed ett skäl att se över
dagens regler. Ett viktigare skäl är dock att dagens regler försvårar
handläggningen av de mycket omfattande målen. Dessa mål är
visserligen inte så vanliga men sätter domstolarna och parterna på svåra
prov när de förekommer. Det handlar främst om de mål där
huvudförhandlingen tar mycket lång tid - flera månader - i anspråk. I
dessa mål ger 1 kap. 9 § RB inga möjligheter att i förväg planera in tid
för semester och andra uppehåll som kan bli nödvändiga i omfattande
mål. Avbrott i förhandlingen för att parterna, försvararna och domstolens
ledamöter skall kunna ha semester under fyra sommarveckor strider mot
rättegångsbalkens regler. Risken finns att målet blir återförvisat av högre
instans på grund av detta (se dock RH 1987:69 och 1989:11). I flertalet

Prop. 1999/2000:26

49

fall bör visserligen problem av det nu berörda slaget lösas genom att en
domare skjuter på sin semester eller att en annan domare handlägger
målet. Det förekommer emellertid rättegångar som är så omfattande att
inga av dessa lösningar låter sig göras.

I särskilt omfattande mål med många advokater inblandade kan det
vidare vara svårt eller t.o.m. omöjligt att hålla huvudförhandling de
lagstadgade tre eller två dagarna varje vecka. Detta gäller särskilt i mål
som har delats upp i flera delar och där huvudförhandling pågår i
tingsrätten medan en del av målet som har avgjorts i tingsrätten har
överklagats och handläggs i hovrätten.

I promemorian görs bedömningen att den uppmjukning av reglerna
som gjordes år 1987 inte är tillräcklig för att ge domstolarna möjlighet att
klara av de största målen utan problem. Mot den bakgrunden föreslås att
bestämmelserna i rättegångsbalken om avbrott och uppskov ändras på ett
sätt som ger möjlighet att - fortfarande med principen om en
koncentrerad huvudförhandling som utgångspunkt — anpassa rättegången
till förhållandena i varje särskilt mål. Den domstol som har fatt sig
anförtrott att avgöra ett stort mål bör enligt promemorian också kunna fa
förtroendet att planera huvudförhandlingen i målet utan att detalj styras av
komplicerade och svårtillämpade bestämmelser.

Det bör framhållas att de mål där det blir aktuellt med längre uppehåll i
handläggningen är mycket få. I cirka 95 procent av alla mål som avgörs
efter förhandling är förhandlingstiden mindre än sex timmar. Mål som tar
mer än en dag i anspråk är alltså fa. De mål där förhandlingstiden
överstiger 18 timmar - dvs. normalt mer än tre dagar - är ännu farre. I
promemorian görs bedömningen att cirka 260 mål per år i praktiken
skulle beröras av en uppmjukning av reglerna om uppehåll i en
förhandling.

När ställning tas till om reglerna kan mjukas upp bör det dessutom
enligt regeringens mening ske mot bakgrund av att det bland domare,
åklagare och advokater numera torde råda allmän enighet om den
vägledande principen att ett mål i domstol bör avgöras efter en
koncentrerad huvudförhandling där rätten grundar sitt avgörande på vad
som kommit fram vid förhandlingen. Det finns alltså knappast någon risk
för att domstolarna gör uppehåll i de utsatta huvudförhandlingarna annat
än om det är absolut nödvändigt. Att ett mål utan tvingande skäl sätts ut
till förhandling på ett sådant sätt att rätten därigenom får svårigheter att
avgöra det förefaller osannolikt. Farhågorna att en ordning där tids-
gränserna för uppskov luckras upp kan medföra risk för ett mer ohämmat
beviljande av uppskov ter sig mot den bakgrunden något överdrivna (se
prop. 1986/87:89 s. 223). Detta synsätt delas av Göteborgs tingsrätt som
anser att den enskilde domaren får antas kunna stå emot krav på längre
anstånd än som är sakligt motiverade. Bedömningen av om ett uppehåll
är lämpligt måste dessutom göras med beaktande av om det är möjligt att
hålla fortsatt huvudförhandling eller om en ny huvudförhandling är
nödvändig.

I likhet med flertalet remissinstanser delar regeringen det grund-
läggande synsätt som kommer till uttryck i promemorian, nämligen att
domstolarna - inom de ramar som ställs upp av rättssäkerhetsskäl - bör
ges viss frihet att själva besluta om handläggningen av mål efter deras

Prop. 1999/2000:26

50

särskilda beskaffenhet. Regeringen gör dessutom den bedömningen att
den sammanlagda tiden för att fa domstolens slutliga avgörande i många
fall kan förkortas om reglerna för uppehåll i förhandling ändras.
Regeringen föreslår att det som huvudregel bör gälla att en
huvudförhandling skall genomföras utan onödiga uppehåll och så långt
som möjligt i ett sammanhang. De huvudförhandlingar som inte tar mer
än tre dagar i anspråk skall genomföras inom loppet av en vecka. För de
huvudförhandlingar som kräver längre tid föreslås att förhandlingen skall
pågå minst tre dagar per vecka. För att möta svårigheter framförallt i de
allra största målen bör det undantagsvis finnas en möjlighet till uppehåll i
större omfattning. För att sådana uppehåll skall kunna göras måste det
finnas särskilda skäl för det med hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter.

Vid en jämförelse med dagens ordning innebär regeringens förslag att
rätten i fråga om mål som tar två eller tre dagar i anspråk får någon dags
mindre spelrum vid tillämpning av huvudregeln. Om det kan ske utan
olägenhet medger nämligen gällande ordning avbrott under två dagar per
vecka, vilket innebär att ett uppehåll på sammanlagt fyra dagar kan göras
om dagarna fördelar sig på två olika veckor. Den föreslagna ordningen
innebär dock att längre uppehåll kan göras om det finns särskilda skäl
och innebär sammantaget sådana fördelar att denna konsekvens bör
accepteras.

När det gäller frågan om ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas
föreslås i promemorian en bestämmelse som innebär att en ny
huvudförhandling skall hållas om uppehåll har gjorts i sådan omfattning
att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått
förlorat. Förslaget är i huvudsak detsamma som Rättegångsutredningens
förslag (SOU 1982:26 s. 531) och innebär att 1 kap. 9 § RB upphävs och
att 43 kap. 3 och 11 §§ RB samt 46 kap. 3 och 11 §§ RB ändras. Några
remissinstanser har påtalat det praktiska värdet av en i lag angiven
begränsning av den sammanlagda uppskovstiden och efterlyst mer
preciserade villkor för att hålla fortsatt huvudförhandling. Regeringen
anser för sin del att bestämmelser med uttryckliga tidsramar onödigtvis
låser domstolen. Om längre uppehåll i huvudförhandlingen har varit
nödvändiga bör rätten själv fa avgöra om en fortsatt huvudförhandling
kan hållas eller om det är nödvändigt att en ny huvudförhandling hålls.
Givetvis bör rätten inhämta parternas synpunkter på frågan.

I brottmål där den tilltalade är frihetsberövad gör sig dock andra
hänsyn gällande. Den frågan behandlas särskilt i det följande.

Med tanke på att förslaget innebär ett viktigt ingrepp i en i rättegångs-
balken bärande princip - koncentrationsprincipen - bör tillämpningen av
de nya bestämmelserna under en övergångstid följas noga. Den särskilda
utredare som har fått till uppgift att undersöka hur den allmänna
domstolsprocessen i tvistemål och brottmål kan göras effektivare har fått
i uppdrag att utvärdera de nya bestämmelser i detta avseende som
riksdagen kan komma att besluta om (dir. 1999:62).

Prop. 1999/2000:26

51

Särskilt om uppehåll när huvudförhandling i tvistemål hålls i förenklad
form

För tvistemål finns en bestämmelse i 43 kap. 11 § andra stycket sista
meningen RB som innebär att fortsatt huvudförhandling inte far hållas
när uppskov skett i en förhandling som hålls i förenklad form (NJA II
1969 s. 458). Ny huvudförhandling skall därmed alltid hållas och den far
inte hållas i förenklad form.

I promemorian görs bedömningen att det inte fmns något skäl att låta
regleringen kvarstå. Det kan finnas fall där det är lämpligt att påbörja en
huvudförhandling som hålls i förenklad form och efter uppehåll fortsätta
den vid ett senare tillfälle. Bedömningen av om ny eller fortsatt
huvudförhandling skall hållas bör då göras i enlighet med den föreslagna
bestämmelsen om när fortsatt huvudförhandling kan hållas. Avgörande
blir alltså om syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen
gått förlorat eller ej. Vid den bedömningen måste hela förfarandet
beaktas. Att den förenklade huvudförhandlingen hålls flera dagar senare
än den muntliga förberedelsen kan tala mot ett uppehåll.

Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot förslaget.
Regeringen föreslår att det genomförs.

Särskilt om uppehåll i huvudförhandling i brottmål med häktade

Hänsynen till tilltalade i allmänhet och frihetsberövade i synnerhet
medför att det måste ställas särskilt höga krav på koncentrationen av
huvudförhandlingen. Detta måste givetvis beaktas vid tillämpningen av
bestämmelserna om uppehåll i huvudförhandlingen.

I dag fmns vissa tidsfrister som måste iakttas i mål med en tilltalad som
är häktad. Enligt 45 kap. 14 § RB skall huvudförhandling hållas inom en
vecka från den dag då åtalet väcktes. Om det är nödvändigt är det dock
tillåtet med längre uppskov.

När huvudförhandlingen har påbörjats är det enligt 46 kap. 11 § första
stycket RB tillåtet att göra uppehåll i förhandlingen om det kommit fram
något nytt viktigt skäl eller bevis eller om det annars är nödvändigt.
Förhandlingen skall i princip återupptas inom en vecka från det att
förhandlingen avslutades. Det finns dock en ventil om ett längre uppskov
är nödvändigt. Det fmns för sådana fall inte någon tidsram inom vilken
förhandlingen skall återupptas. En sådan tidsram skulle givetvis inte
heller kunna fungera i praktiken. Någon tidsfrist gäller inte heller för de
fall en huvudförhandling har påbörjats när det fmns ett hinder för
huvudförhandlingen som kan antas undanröjas inom en sådan tid att en
ny huvudförhandling inte behöver hållas.

I promemorian föreslås ett upphävande av bestämmelsen i 46 kap. 11 §
första stycket RB om att en huvudförhandling med en tilltalad som är
häktad som huvudregel skall återupptas inom en vecka. Förslaget grundar
sig på att kravet på att huvudförhandlingen skall fortsätta inom en vecka
inte är absolut och att det inte är så vanligt att en komplettering hinner bli
färdig inom en vecka. För de fall den fristen överskrids finns det ju heller
inte i dag några i lag angivna tidsramar.

Prop. 1999/2000:26

52

Enligt regeringens mening bör det dock ges särskilda garantier för att
säkerställa att en huvudförhandling återupptas så snart som möjligt när
den tilltalade är häktad. Även om fristen på en vecka kanske inte kan
hållas i en del fall därför att en nödvändig komplettering av process-
materialet inte hinner bli klar är fristen värdefull för övriga mål. Den kan
också vara värdefull som ett riktmärke i samtliga mål med häktade. Den
markerar vidare att en huvudförhandling med en häktad tilltalad inte
annat än under mycket speciella förhållanden kan avstanna p.g.a.
semester eller av andra liknande skäl.

Den i dag gällande huvudregeln när det gäller tilltalade som är häktade
- att huvudförhandlingen skall återupptas inom en vecka — bör alltså
gälla även i fortsättningen.

Uppehåll i huvudförhandling efter en rättspsykiatrisk undersökning

Promemorians förslag innebär att den särskilda bestämmelsen i 46 kap.
11 § tredje stycket RB om uppskov som är föranlett av en rättspsykiatrisk
undersökning (se avsnitt 5.1) upphävs såsom obehövlig. Regeringen
anser att behovet av längre uppehåll i dessa fall tillgodoses inom ramen
för den nu förordade bestämmelsen. Ingen av remissinstanserna har gett
uttryck för någon avvikande uppfattning.

Sextimmarsregeln

Enligt 1 kap. 9 § RB gäller även att det till huvudförhandling en och
samma dag inte far sättas ut fler mål än som kan beräknas bli slutförda
under en tid av sex timmar. I promemorian föreslås att regeln upphävs.
Regeringen delar bedömningen i promemorian. Det måste - oavsett
arbetsbörda och tidspress - förutsättas att domstolen inte sätter ut fler mål
än samtliga ledamöter och parter kan antas klara av utan att bli uttröttade.
Regeringen delar den uppfattning som framförs av Kammarrätten i
Göteborg att det från rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att sessionstidens
längd är begränsad. Regeringen anser att sextimmarsgränsen därvid är ett
bra riktmärke. Det bör också framhållas att det inte bara är
förhandlingstidens sammantagna längd som är viktig från
rättssäkerhetssynpunkt. Lika viktigt är att pauser hålls med rimliga
mellanrum och att tid planeras in för överläggning så att dom i görligaste
mån kan meddelas omedelbart efter överläggning. Regeringen anser att
bedömningen av denna typ av frågor kan anförtros domstolarna och att
några lagregler om detta alltså inte behövs. Bestämmelsen i 1 kap. 9 §
kan därför upphävas också i denna del.

Prop. 1999/2000:26

53

6 Avräkning av tid för frihetsberövande

6.1 Gällande regler om avräkning av tid för
frihetsberövande

Regler om avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden finns
i 33 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken (BrB). Avräkning av tid en person har
varit frihetsberövad som anhållen, häktad eller intagen för rätts-
psykiatrisk undersökning kan ske när en person döms till fängelse eller
till sluten ungdomsvård. Det kan dessutom ske när rätten förordnar att en
tidigare utdömd påföljd skall avse ytterligare brott (33 kap. 5 § första
stycket första och andra meningen samt andra stycket). Domstolen skall
när den dömer i målet göra avräkning för eventuella sådana straff-
processuella frihetsberövanden och i domen ange det antal dagar som
påföljden på grund av avräkningen skall anses verkställt i anstalt eller vid
ett särskilt ungdomshem. Denna avräkning är obligatorisk, dvs. den som
varit berövad sin frihet har en obetingad rätt att få tiden för
frihetsberövandet avräknad oavsett omständigheterna i målet. Någon
avräkning skall dock inte göras om frihetsberövandet skett samtidigt som
den dömde har avtjänat en frihetsberövande påföljd som han har dömts
till i ett annat mål.

Det finns vidare ett antal regler om s.k. fakultativ avräkning som
innebär att domstolen gör en bedömning av omständigheterna i det
enskilda fallet för att få underlag för om avräkning skall ske. För det
första kan domstolen när den dömer till en frihetsberövande påföljd i
vissa fall avräkna fler dagar än den dömde varit berövad sin frihet. Om
tiden varmed den ådömda påföljden överstiger frihetsberövandet är ringa,
kan domstolen sålunda förordna att påföljden skall anses helt verkställd
genom frihetsberövandet (33 kap. 5 § första stycket sista meningen BrB).
För det andra kan det inträffa att den som varit berövad sin frihet döms
till ett bötesstraff. I ett sådant fall kan domstolen förordna att bötesstraffet
skall anses helt eller delvis verkställt genom frihetsberövandet (33 kap.
5 § tredje stycket BrB). För det tredje kan domstolen förordna om
tillgodoräknande av frihetsberövande som ägt rum utomlands, om det är
skäligt (33 kap. 6 § BrB).

En förutsättning för tillgodoräknande är att frihetsberövandet omfattar
minst 24 timmar. Del av dag räknas i övrigt som hel dag (Berg m.fl.,
Kommentar till Brottsbalken Del III, 4.e uppl., s. 362). Tiden skall enligt
rättsfallet NJA 1973 s. 247 räknas från - inte från och med - dagen för
frihetsberövandet till och med dagen för frigivningen. Om den misstänkte
anhålls dag 1 och frisläpps dag 3, skall alltså två dagar avräknas.

Det är den fullsuttna rätten - inklusive nämndemän - som har ansvaret
för att domen blir riktig även när det gäller avräkningen.

Avräkningsbeslutet utgör en del av domen i målet i den meningen att
beslutet tas upp i samma handling. Beslutet om avräkning får överklagas
till hovrätt även om inte själva domen överklagas, se 49 kap. 5 § 10 RB.
Om domen överklagas, far högre rätt ändra beslutet om avräkning även
om beslutet inte överklagats (33 kap. 8 § BrB).

Prop. 1999/2000:26

54

6.2 Bestämmelser om beräkning av strafftid

För den som har börjat avtjäna fängelse på viss tid skall Kriminal-
vårdsstyrelsen, så snart det kan ske, fastställa dagen för strafftidens slut,
tiden för villkorlig frigivning och tiden för prövotidens utgång (20 §
lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). Ett sådant beslut skall
ändras om omständigheterna ger anledning till det.

Enligt 28 § lagen om beräkning av strafftid m.m. far regeringen
föreskriva att någon annan kriminalvårdsmyndighet än Kriminal-
vårdsstyrelsen eller en tjänsteman inom kriminalvården far meddela
beslut enligt lagen. Regeringen har i 19 § förordningen (1974:286) om
beräkning av strafftid m.m. föreskrivit att Kriminalvårdsstyrelsen far
överlämna sin befogenhet att fatta beslut i särskilda fall enligt lagen om
beräkning av strafftid åt någon annan kriminalvårdsmyndighet eller åt
någon tjänsteman inom kriminalvården.

I kriminalvårdens verkställighetsföreskrifter finns närmare bestäm-
melser om strafftidsbeslut. De mer komplicerade fallen, t.ex. när det är
fråga om sammanläggning av flera domar, handläggs av Kriminalvårds-
styrelsen enligt lagens huvudregel. I andra fall meddelas beslut av en av
de 37 lokala kriminalvårdsmyndighetema. Chefen för kriminalvårds-
myndigheten kan delegera beslutanderätten till en tjänsteman vid
myndigheten som vunnit tillräcklig kunskap om och erfarenhet av denna
typ av ärenden.

Om den som döms till fängelse inte är häktad eller intagen i
kriminalvårdsanstalt, får kriminalvårdsmyndigheten kännedom om
domen genom att domstolen skickar en kopia av den till den lokala
kriminalvårdsmyndighet som har sitt verksamhetsområde där den dömde
är bosatt eller, om den dömde inte har stadigvarande bostad i Sverige, där
domstolen fmns (6 § förordningen [1990:893] om underrättelse om dom i
vissa brottmål, m.m.). Om den som har dömts till fängelse är häktad eller
intagen i kriminalvårdsanstalt skickas en kopia av domen till häktet eller
den lokala kriminalvårdsmyndigheten (2 § förordningen [1990:893] om
underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.). Därifrån skickas i
förekommande fall en begäran om strafftid till Kriminalvårdsstyrelsen
som på så sätt underrättas om domen på fängelse.

Den 1 januari 1999 infördes sluten ungdomsvård, en tidsbestämd
frihetsberövande påföljd för personer som begått brott innan de fyllt 18
år. För verkställigheten svarar Statens institutionsstyrelse (3 § lagen
[1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Den som döms till
sluten ungdomsvård har rätt att tillgodoräkna sig den tid han har varit
frihetsberövad på samma sätt den som döms till fängelse (se avsnitt 6.1).

Beträffande sluten ungdomsvård är det Statens institutionsstyrelse som
har till uppgift att fastställa dagen för verkställighetens slut. Om den som
döms till sluten ungdomsvård inte är häktad eller intagen i kriminal-
vårdsanstalt, får Statens institutionsstyrelse kännedom om domen genom
att domstolen skickar en kopia av domen till styrelsen. Om den dömde är
häktad eller intagen i ett särskilt ungdomshem skall en kopia av domen
även skickas till häktet eller hemmet. Detta framgår av 19 a § för-
ordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.

Prop. 1999/2000:26

55

Av 2 § följer att en kopia av domen också skall sändas till det särskilda Prop. 1999/2000:26
ungdomshemmet om den tilltalade undergår sluten ungdomsvård.

6.3 Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för
frihetsberövande

Regeringens förslag: Ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för
frihetsberövande flyttas från domstol till kriminalvården och när det
gäller påföljden sluten ungdomsvård, Statens institutionsstyrelse.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Förslaget utgick dock från den ordning som gällde tidigare, när
Kriminalvårdsstyrelsen och inte de lokala kriminalvårdsmyndighetema i
större utsträckning ansvarade för strafftidsbesluten. Promemorian
behandlade inte påföljden sluten ungdomsvård.

Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till att avräkning
beslutas av Kriminalvårdsstyrelsen. Hovrätten över Skåne och Blekinge
menar att en bättre lösning vore att åklagaren åläggs att i stämnings-
ansökan redovisa de frihetsberövanden han eller hon har beslutat om med
anledning av brotten och att rätten fortsätter att svara för avräkningen.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att flera skäl talar för att besluten bör ligga
kvar hos domstol och föreslår att de i stället frikopplas från domslutet och
fattas separat enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Skälen för regeringens förslag: En huvudlinje i de senaste årens
reformarbete avseende domstolsväsendet har varit en strävan att renodla
domstolarnas verksamhet och avlasta dem uppgifter som lika väl eller
bättre kan handhas av förvaltningsmyndigheter. Domstolsväsendets
resurser skall koncentreras till straffrättskipning och tvistlösning.

Att ta reda på vilka dagar en person varit berövad sin frihet och
summera frihetsberövanden är inte en uppgift som i sig kräver domstols-
prövning. Den nuvarande ordningen där besluten fattas vid huvud-
förhandlingen samtidigt med beslut i skuld- och påfölj dsfrågan har
dessutom i många fall visat sig medföra att misstag begås. Under senare
år har ett antal fall uppmärksammats där domare tillämpat avräk-
ningsreglema på ett felaktigt sätt, vilket i några av fallen har lett till åtal
för tjänstefel (se bl.a. rättsfallen NJA 1996 s. 307 och 1996 s. 806 och
JO:s ämbetsberättelse 1997/98:JO1 s. 29). Det fmns alltså flera skäl för
att ändra den nuvarande ordningen.

Mot denna bakgrund har i promemorian förslagits att så mycket som
möjligt av ansvaret för avräkningen flyttas från domstolarna. När det
gäller obligatorisk avräkning har detta ansetts kunna ske helt och hållet.
Fakultativ avräkning bör dock enligt promemorian även i fortsättningen
ankomma på den domstol som dömer i målet. Förslaget har godtagits av
flertalet remissinstanser. Hovrätten över Skåne och Blekinge har fram-
hållit att det är angeläget att de nuvarande reglerna ändras men ställt sig
kritisk till promemorians förslag (se vidare i avsnitt 6.4). Hovrätten har
föreslagit några alternativa lösningar, bl.a. att avräkningsbesluten ligger
kvar hos domstolarna och att åklagarna åläggs att redovisa aktuella
frihetsberövanden i stämningsansökan. Regeringen anser att en sådan

56

lösning i och för sig skulle vara tilltalande. Den är emellertid inte
heltäckande eftersom åklagaren inte alltid har kännedom om alla
relevanta frihetsberövanden (se avsnitt 6.4).

Regeringen behandlar inledningsvis avräkning i förhållande till
fängelsepåföljden och tar därefter upp påföljden sluten ungdomsvård.

En ändrad ordning för beslut om avräkning förutsätter garantier för att
besluten fattas på ett tillförlitligt underlag och under former som innebär
att de blir riktiga. Detta är särskilt viktigt eftersom det rör sig om beslut
om hur länge en person skall vara berövad sin frihet. Ett förhållande som
i det hänseendet talar för den ordning som föreslås i promemorian är att
alla andra frågor rörande beräkning av strafftid handläggs inom
kriminalvårdens ram. Kriminalvårdens personal har därmed vana och
erfarenhet av liknande beslut. Under förutsättning att kriminalvården kan
ges den information som behövs för att göra korrekta avräkningsbeslut
framstår det därför som en lämplig och säker ordning att kriminalvården
också ges ansvaret för beslut om obligatorisk avräkning. Det kan här
nämnas att en liknande ordning tillämpas i Danmark där det har
överlämnats åt kriminalvården att besluta om avräkning. Domstolens
uppgift har där inskränkts till att i domen lämna upplysningar om vilka
frihetsberövanden som har förekommit i målet.

Kriminalvårdsstyrelsen har emellertid riktat flera invändningar mot
förslaget. En ordning där domstolen har kvar beslutanderätten när det
gäller de fakultativa avräkningama men inte de obligatoriska kan för det
första enligt styrelsen ge upphov till förvirring och missförstånd.
Regeringen delar inte den bedömningen. Tvärtom framstår det som en
lämplig ordning att den avräkning som anknyter till prövningen av
påfölj dsfrågan ankommer på domstolen medan den avräkning som är en
administrativ åtgärd sköts av kriminalvården. Den föreslagna ordningen
skulle vidare enligt styrelsen leda till ökad byråkrati i och med att
kriminalvårdens tjänstemän på nytt skall sätta sig in i ärendet och besluta
om avräkning. Regeringen menar dock att fördelarna med den föreslagna
ändringen överväger. Kriminalvårdens myndigheter skall ju dessutom i
dessa fall fatta beslut om dag för strafftidens slut, tiden för villkorlig
frigivning och prövotidens utgång. Avräkningsbeslutet blir alltså
ytterligare ett moment i en typ av ärenden kriminalvården redan har att
pröva. Vidare har kriminalvårdens myndigheter ofta kunskap som
domstolen inte har om vissa förhållanden som krävs för att besluta om
avräkning. Nuvarande ordning har bl.a. just den nackdelen att det kan
krävas kontakter mellan den beslutande domstolen och en kriminalvårds-
myndighet för att utröna om den misstänkte har verkställt ett fängelse-
straff samtidigt som han varit anhållen eller häktad. Ytterligare en fördel
med förslaget är att en lokal kriminalvårdsmyndighet eller Kriminal-
vårdsstyrelsen som förvaltningsmyndighet kan ompröva ett avräknings-
beslut som blivit felaktigt enligt förvaltningslagens bestämmelser.

Kriminalvårdsstyrelsen har vidare anfört att promemorians förslag
skulle innebära en försämring för enskilda. Den dömde kan ha ett
berättigat intresse av att så snart som möjligt fa besked om hur lång den
faktiska anstaltsvistelsen blir, bl.a. om han eller hon skall avge
nöjdförklaring beträffande påföljden. Någon påtaglig försämring för den
dömde torde det enligt regeringens mening inte bli fråga om. Redan av

Prop. 1999/2000:26

57

domen kommer det att framgå vilka frihetsberövanden som har Prop. 1999/2000:26
förekommit (se avsnitt 6.5). Om den dömde samtidigt med det straff-
processuella frihetsberövandet har avtjänat ett fängelsestraff och tiden för
det frihetsberövandet har avräknats i förhållande till det straffet kommer
det emellertid inte att framgå av uppgifterna på domen. Den dömde själv
torde dock vara medveten om att avräkning har skett och om att samma
tid inte kan tillgodoräknas fler än en gång.

Även med den förordade ordningen finns möjligheten att fa besluten
överprövade av domstol. Den som är missnöjd kan påkalla Kriminal-
vårdsstyrelsens prövning av den lokala kriminalvårdsmyndighetens
beslut (28 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). Kriminal-
vårdsstyrelsens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol
(29 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.).

Promemorians förslag bör alltså genomföras. En sådan ordning har bäst
förutsättningar att sörja för en effektiv och säker ordning för beslut om
avräkning. Förslagen kräver ett par lagändringar. För det första bör 33
kap. 5 § BrB ändras på det sättet att föreskrifterna om obligatorisk
avräkning tas bort och ersätts med en hänvisning av innebörd att sådana
regler finns i lagen om beräkning av strafftid. För det andra bör regler om
obligatorisk avräkning införas i lagen om beräkning av strafftid.

Påföljden sluten ungdomsvård verkställs i särskilda ungdomshem för
vilka Statens institutionsstyrelse svarar (3 § lagen [1998:603] om
verkställighet av sluten ungdomsvård). Verkställigheten skall planläggas
och genomföras i samarbete med socialtjänsten. Det är Statens
institutionsstyrelse som ansvarar för verkställighetens genomförande. Det
är också Statens institutionsstyrelse som beslutar om dagen för
strafftidens slut. I detta hänseende fullgör styrelsen alltså samma
uppgifter som kriminalvården har beträffande verkställighet av
fangelsepåföljden. Beslut av styrelsen enligt verkställighetslagen i
särskilda fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (23 §). I
övrigt gäller bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223) om ompröv-
ning m.m.. Det är mot nu beskrivna bakgrund lämpligt att styrelsen
svarar för den obligatoriska avräkningen när den ådömda påföljden är
sluten ungdomsvård. Bestämmelsen i 11 § första stycket lagen om
verkställighet av sluten ungdomsvård bör förses med en hänvisning till
den föreslagna bestämmelsen om obligatorisk avräkning i lagen om
beräkning av strafftid, och i 33 kap. 5 § BrB bör det göras en hänvisning
till den bestämmelsen.

Med hänsyn till att kriminalvården och Statens institutionsstyrelse ges
ansvar för en ny typ av uppgift och till att det rör sig om för den enskilda
mycket viktiga beslut bör den nya ordningen följas noga sedan den har
trätt i kraft.

I följande avsnitt behandlas frågor om hur myndigheterna på enklaste
sätt skall fa ett säkert underlag för sina beslut.

58

6.4

Underlag för avräkningsbesluten

Prop. 1999/2000:26

Regeringens bedömning:

1. En domstol som dömer till fängelse skall på domen anteckna och till
den lokala kriminalvårdsmyndigheten rapportera under vilka tider den
dömde har varit anhållen, häktad eller frihetsberövad på något annat sätt
som kan föranleda avräkning.

2. En domstol som dömer till skyddstillsyn eller villkorlig dom skall på
domen anteckna de frihetsberövanden som har förekommit och som kan
komma att föranleda avräkning.

3. En åklagare som utfärdar ett strafföreläggande skall anteckna de
frihetsberövanden som har förekommit och som kan komma att föranleda
avräkning.

4. En domstol som förordnar att ett tidigare utdömt fängelsestraff skall
avse ytterligare brott skall till den lokala kriminalvårdsmyndigheten
rapportera de frihetsberövanden som har förekommit och som kan
föranleda avräkning.

5. En domstol som dömer till sluten ungdomsvård skall på domen
anteckna och till Statens institutionsstyrelse rapportera under vilka tider
den dömde har varit anhållen, häktad eller frihetsberövad på något annat
sätt som kan föranleda avräkning.

6. En domstol som förordnar att tidigare utdömd sluten ungdomsvård
skall avse ytterligare brott skall till Statens institutionsstyrelse rapportera
de frihetsberövanden som har förekommit och som kan föranleda
avräkning.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens
bedömning. Promemorian behandlar inte påföljden sluten ungdomsvård.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till
promemorians förslag. Riksåklagaren tillstyrker förslaget men pekar på
risken att förslaget ses som ett sätt att flytta över ansvaret för tjänstefel på
en annan grupp tjänstemän. De remissinstanser som är kritiska till
reformen har inte haft några invändningar mot att den dömande
domstolen svarar för rapporteringen till kriminalvården. Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt och Sveriges Domareförbund
anser dock att promemorians förslag inte utgör någon nämnvärd
förbättring jämfört med vad som gäller i dag. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har vidare fört fram den alternativa lösningen att alla uppgifter
om frihetsberövanden som skall avräknas förs till ett register som skall
tjäna som underlag för en allmän avräkningsmöjlighet.

Skälen för regeringens bedömning: För att besluten om obligatorisk
avräkning skall kunna flyttas krävs, som har angetts tidigare, att
kriminalvårdsmyndighetema respektive Statens institutionsstyrelse får ett
säkert underlag för sina beslut. Det är vidare viktigt att upplysningar kan
ges utan onödig byråkrati. I promemorian föreslås att rapporteringen av
frihetsberövanden skall fullgöras av en tjänsteman vid den domstol som
har dömt i målet. Rapporteringen skall enligt promemorians förslag göras
genom att de tider som den dömde varit berövad sin frihet antecknas på
den dom som rätten ger och som expedieras till den myndighet som

59

svarar för avräkningen, som därmed har ett underlag för de Prop. 1999/2000:26
avräkningsbeslut som skall fattas.

Regeringen delar bedömningen att uppgiftsskyldigheten bör fullgöras
av den dömande domstolen. Detta bör ske genom att uppgifter om
frihetsberövanden antecknas på domen. Ingen annan än domstolen har
samtliga de uppgifter som behöver lämnas till kriminalvårdsmyndigheten
respektive Statens institutionsstyrelse för att de skall kunna besluta om
avräkning. Åklagaren har exempelvis inte alltid kännedom om vissa fall
av häktning i den tilltalades utevaro eller om tid för intagning för rätts-
psykiatrisk undersökning. För denna lösning talar också att
rapporteringen måste ske i,anslutning till att domstolen meddelar sin dom
och då domstolen till skillnad från åklagaren har handlingarna
tillgängliga. Frågan om vem som skall svara för uppgifterna behandlas i
avsnitt 6.5.

Ett alternativ som har förts fram av Hovrätten över Skåne och
Blekinge, och som också diskuteras i promemorian, är att ett register med
uppgifter om frihetsberövanden tillskapas. Möjligheten att samla
uppgifter om frihetsberövanden i ett centralt register är i och för sig en
tilltalande tanke. Det finns dock inte något underlag för att nu ta ställning
till om det är lämpligt att skapa ett sådant register. En sådan lösning
skulle bl.a. behöva säkerställa att den myndighet eller domstol som har
att besluta om avräkning - såväl obligatorisk som fakultativ - far del av
de uppgifter som krävs för att kunna fullgöra uppgiften på ett korrekt sätt.

För de fall där domstolen dömer till fängelse och samtidigt undanröjer
en tidigare dom på skyddstillsyn eller villkorlig dom föreslås i pro-
memorian att domstolens uppgifisskyldighet skall innefatta den tidigare
domen. Enligt gällande ordning antecknas de frihetsberövanden som har
förekommit och som kan komma att bli föremål för avräkning i den dom
där domstolen dömer till skyddstillsyn eller villkorlig dom. Upplysningen
tas in under avsnittet för yrkanden m.m. I huvudsak samma ordning bör
gälla även fortsättningsvis. Hur uppgiften skall antecknas och vem som
bör svara för den behandlas i avsnitt 6.5. Den domstol som dömer till
fängelse eller sluten ungdomsvård och samtidigt undanröjer en sådan
dom bör i enlighet med promemorians förslag åläggas en skyldighet att -
utöver den aktuella domen som innebär fängelse eller sluten
ungdomsvård - också expediera den tidigare domen till den lokala
kriminalvårdsmyndigheten eller Statens institutionsstyrelse.

Om en domstol undanröjer en dom på sluten ungdomsvård och dömer
till fängelse eller undanröjer en dom på fängelse och dömer till sluten
ungdomsvård bör domstolen sända över båda domarna till
kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse. Om domstolen
förordnar att en dom på fängelse eller sluten ungdomsvård skall avse
också andra brott skall domstolen liksom hittills sända den senare domen
till kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse. För alla dessa
fall bör gälla att domstolen enbart anger det frihetsberövande som har
kommit i det aktuella målet. Kriminalvården respektive Statens
institutionsstyrelse far således lägga samman frihetsberövandena enligt
anteckningar på de båda domarna.

Regeringen anser att en ändring av domstols befogenhet att besluta om
avräkning till en skyldighet att rapportera om relevanta frihetsberövanden

60

kan bidra till att förbättra hanteringen av avräkningsbesluten. För den
rapporterande domstolen innebär det att färre omständigheter än i dag
skall beaktas. Antalet dagar behöver inte summeras. Detta ankommer i
stället på kriminalvårdsmyndighetema respektive Statens institutions-
styrelse, som handlägger andra frågor om beräkning av strafftid och som
kan koncentrera sig på den uppgiften. Inte heller behöver domstolen
beakta om den dömde har undergått verkställighet av något fängelsestraff
samtidigt som han varit straffprocessuellt frihetsberövad. Detta känner ju
kriminalvårdsmyndighetema till och beaktar när det gäller verkställighet
av fängelsestraff. I de fall en villkorlig dom eller en dom på skyddstillsyn
undanröjs och det i stället döms till fängelse eller sluten ungdomsvård
behöver domstolen inte heller beakta vilka frihetsberövanden som den
dömde har undergått före den tidigare domen i vidare mån än som behövs
för att besluta om att häva en häktning för det fall straffet redan är
avtjänat eller tid för villkorlig frigivning har passerat. Den tidigare
domen skall i stället expedieras till den lokala kriminalvårdsmyndigheten
eller Statens institutionsstyrelse som skall avräkna de tidigare frihets-
berövandena.

Det torde endast i undantagsfall kunna bli aktuellt att en person som
döms till sluten ungdomsvård tidigare har dömts till ett fängelsestraff
eller sluten ungdomsvård som verkställts samtidigt som ett
straffprocessuellt frihetsberövande. Om en sådan situation skulle bli
aktuell måste Statens institutionsstyrelse fa kännedom om detta
förhållande genom någon form av underrättelse. På motsvarande sätt
måste kriminalvården fa reda på om sluten ungdomsvård har verkställts
under en häktningsperiod. Det kan lämpligen ske i samband med
rapporteringen om det frihetsberövande som har förekommit.

Den ordning regeringen nu föreslår förutsätter att domstolen på ett
tillförlitligt sätt far kännedom om relevanta frihetsberövanden för tiden
fram till stämningsansökan. I dag far domstolen sådan information genom
uppgifter som antecknas på stämningsansökan och de personblad som
bifogas förundersökningsprotokollet. I samband med att det s.k. miss-
tankeregistret (prop. 1997/98:97, bet. 1997/98:JuU20, rskr. 1997/98:276,
SFS 1998:621) införs kommer inte längre personbladen att behövas. De
uppgifter som antecknas på personbladen kommer nämligen att
registreras i misstankeregistret som både polis och åklagare har tillgång
till. Domstolarnas behov av fullständiga uppgifter om frihetsberövanden
far då tillgodoses på annat sätt än genom personblad. Det bör i vart fall
inledningsvis ske genom åklagarens försorg.

Frågan om hur domstolen skall fullgöra rapporteringsskyldigheten och
vem som skall ansvara för den behandlas i det följande (avsnitt 6.5).

När det gäller strafförelägganden som utfärdas av åklagare bör det
åvila åklagaren att på föreläggandet anteckna eventuella straffprocessuel-
la frihetsberövanden. Om den villkorliga domen undanröjs av domstol,
bör det åligga domstolen att se till att den lokala kriminalvårdsmyndig-
heten eller Statens institutionsstyrelse far en kopia av föreläggandet med
dessa uppgifter.

Den föreslagna ordningen i denna del kräver inga lagändringar.
Däremot innebär förslagen att vissa förordningsändringar bör göras.
Reglerna om vad som skall antecknas på eller i anslutning till domar när

Prop. 1999/2000:26

61

det gäller tider för frihetsberövanden bör införas i Domstolsverkets
föreskrift om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål (DVFS
1998:4). Detta förutsätter ett utökat bemyndigande för Domstolsverket i
21 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i domstol. Regler om
vad åklagaren skall anteckna i strafförelägganden vad gäller
frihetsberövanden bör stå i strafföreläggandekungörelsen (1970:60).
Domstols skyldighet att expediera domar till de lokala kriminalvårds-
myndighetema respektive till Statens institutionsstyrelse bör framgå av
förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.
Det bör dessutom införas en ömsesidig uppgiftsskyldighet mellan
kriminalvården och Statens institutionsstyrelse beträffande de uppgifter
som behövs för att kunna beräkna strafftiden. Även andra ändringar kan
bli aktuella.

Ett system som är utformat på det sätt regeringen förordar innebär att
den domstol - eller åklagare - som lämnar uppgifter om frihetsberövan-
den svarar för att de är korrekta. Den tjänsteman vid kriminalvården eller
Statens institutionsstyrelse som beslutar om avräkning ansvarar för att
uppgifterna om frihetsberövanden sammanställs, summeras och tillgodo-
räknas vid verkställigheten i enlighet med lag. I normalfallen skall alltså
de lokala kriminalvårdsmyndighetema utgå från de rapporter om
frihetsberövande som domstolen översänder. Myndigheterna är dock inte
förhindrad att beakta andra omständigheter och fatta beslut som avviker
från domstolens rapport. Finns det indikationer på att uppgifterna om
frihetsberövande är felaktiga eller att någon frihetsberövandetid saknas
bör detta givetvis undersökas och beslut fattas med utgångspunkt i de
korrekta uppgifterna. Risken för felaktigheter bör dock med denna
ordning bli mindre än i nuvarande system och samtidigt lättare att rätta
till. Det är alltså inte - som Riksåklagaren har befarat - fråga om att flytta
över risken för tjänstefel på en annan tjänstemannagrupp utan att se till
att besluten fattas i en ordning som innebär minsta möjliga risk för att fel
begås.

Ett avräkningsbeslut kan enligt dagens regler överklagas till hovrätt
även om inte resten av domen överklagas (49 kap. 5 § 10 RB). Om
domen överklagas, får högre rätt ändra beslutet om avräkning även om
avräkningsbeslutet inte har överklagats (33 kap. 8 § BrB). De uppgifter
om frihetsberövanden som enligt den nu föreslagna ordningen lämnas på
en dom kan naturligtvis inte överklagas. Detta innebär att högre rätts
ändringsmöjlighet enligt 33 kap. 8 § BrB endast behöver gälla beslut om
fakultativ avräkning. För det fall domstolen lämnar felaktiga uppgifter
och den lokala kriminalvårdsmyndigheten på grundval av dessa fattar ett
felaktigt beslut kan myndighetens beslut prövas av Kriminalvårds-
styrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas till länsrätten. Den lokala
kriminalvårdsmyndigheten kan dessutom ompröva sitt beslut enligt 27 §
förvaltningslagen (1986:223). När det gäller beslut av Statens in-
stitutionsstyrelse kan de överklagas till allmän förvaltningsdomstol (23 §
lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Besluten
kan dessutom omprövas enligt förvaltningslagen (1986:223).

Prop. 1999/2000:26

62

6.5

Domstolens uppgiftslämnande och rapportering

Prop. 1999/2000:26

Regeringens bedömning: Domstolens ansvar att lämna uppgift om
frihetsberövanden och att rapportera dessa till den lokala kriminalvårds-
myndigheten respektive Statens institutionsstyrelse bör i tingsrätten
ankomma på ordföranden och i hovrätten på målets referent. I Högsta
domstolen bör rapporteringen ankomma på den föredragande
revisionssekreteraren.

Promemorians bedömning innebär att rapporteringen sköts av den
domare som har svarat for målets beredning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. Åklagarmyndigheten i Västerås vill undvika lösningen att rätten
som kollektiv inte ansvarar for uppgifterna i domen och hänvisar till att
denna lösning inte behövs när räkneoperationen inte skall utföras och till
att det finns en risk för att rätten förbiser möjligheterna till fakultativ
avräkning om frågan inte behöver tas upp under överläggningen. Svea
hovrätt har anmärkt att en lösning bör väljas som också passar for de fall
där referenten vid huvudförhandlingen inte är den som ansvarade for
beredningen av målet. Stockholms tingsrätt har betonat vikten av att
rapporteringen - eventuellt efter ett särskilt förordnande - kan utföras av
en domstolssekreterare eller en notarie.

Skälen för regeringens bedömning: I föregående avsnitt har
regeringen föreslagit att beslut om obligatorisk avräkning skall flyttas
från domstolarna till kriminalvården respektive Statens institutions-
styrelse och att den dömande domstolen skall svara för att de far underlag
när det gäller de frihetsberövanden som skall avräknas. Att det skall vara
domstolen som rapporterar innebär emellertid inte nödvändigtvis att
rapporteringen skall göras av rätten i den sammansättning som avgör
målet. I promemorian föreslås i stället att rättens ordförande - eller i
högre rätt den domare som svarat för målets beredning, referenten -
svarar för rapporteringen.

De skäl för detta som förs fram i promemorian är de följande. Den som
rapporterar vilka frihetsberövanden som förekommit måste hämta
uppgifterna ur tingsrättens akt. Den enda person som har full kontroll
över vad det finns för handlingar i akten är i tingsrätt den som varit
ordförande vid huvudförhandlingen och i högre rätt den som i egenskap
av referent svarat för målets beredning. För honom eller henne är det
enkelt att ta fram de uppgifter som behövs för rapporteringen. Det
smidigaste sättet att göra denna rapportering är att de dagar som den
dömde varit berövad sin frihet på grund av misstanke om brott som
prövats genom dom i målet antecknas på den utskrivna domen. Ansvaret
för denna anteckning skall dock inte åvila hela rätten. Av författningstext
skall det enligt promemorian uttryckligen framgå att ansvaret i tingsrätt
åvilar den som varit ordförande vid förhandlingen och i högre rätt den av
domarna som svarat för målets beredning (referenten).

Åklagarmyndigheten i Västerås har ställt sig kritisk till att hela rätten
inte skulle ansvara för samtliga uppgifter i domen och har ifrågasatt
behovet av en sådan ändring om man flyttar skyldigheten att göra själva
avräkningen - summeringen av dagar - från domstolen. Att ta in en

63

uppgift i domen som inte hela rätten ansvarar for är förvisso en nyhet.
Regeringen anser emellertid att en konstruktion bör väljas som innebär
att uppgifterna antecknas på eller i anslutning till domen (och alltså inte i
domen) bl.a. för att tydliggöra att inte hela rätten svarar för uppgiften.
Detta bör gälla även vid villkorlig dom och vid dom på skyddstillsyn.
Hur anteckningen närmare skall utformas får avgöras av domstolarna och
Domstolsverket. Regeringen vill emellertid understryka vikten av att det
av anteckningens utformning - och vid rapporteringen - tydligt framgår
att det är fråga om en anteckning och en rapportering för kriminalvårdens
eller Statens institutionsstyrelses avräkningsbeslut.

Regeringen anser vidare att både en överflyttning av ansvaret för själva
avräkningen från domstolen och för lämnandet av uppgifter om frihets-
berövanden från den fullsuttna rätten i sig är värdefulla åtgärder som
utgör led i renodlingen av den dömande verksamheten. Det förhållandet
att rätten inte under överläggningen behöver ta ställning till det exakta
antal dagar en tilltalad har varit frihetsberövad är en förbättring jämfört
med dagens situation. Promemorians förslag i den delen bör redan av det
skälet genomföras.

En ytterligare fråga är vem som skall svara för rapporteringen.
Stockholms tingsrätt har pekat på vikten av att inte låsa regleringen till
ordföranden i tingsrätt respektive den som har svarat för beredningen av
målet i hovrätt. Frågan har beaktats i promemorian. Där framhålls att det
skulle innebära en ökad risk för fel att lämna över akten till någon annan
som skall sköta rapporteringen liksom att extra arbete måste utföras.
Regeringen anser att det finns fog både för remissynpunkterna och
ställningstagandet i promemorian. I linje med vad Åklagarmyndigheten i
Västerås har påpekat måste emellertid rätten - i praktiken ordföranden
respektive referenten i målet - känna till vilka frihetsberövanden som har
förekommit för att kunna ta ställning till frågan om en fakultativ
avräkning kan komma i fråga. Det framstår därför som lämpligast att
dessa också åläggs att svara för rapporteringen av frihetsberövanden. Det
kan bortses från de fåtaliga fall då två lagfarna domare deltar och den
som inte är ordförande är referent. I enlighet med Svea hovrätts
påpekande bör ansvaret för uppgiftslämnande och rapportering i
hovrätten åvila den som ansvarat för målet som referent vid dess
avgörande. För Högsta domstolen bör rapporteringsskyldigheten
fullgöras av rotelinnehavaren, dvs. den revisionssekreterare som ansvarar
för målets beredning.

Så som har föreslagits i promemorian bör det i författning anges att
ansvaret för uppgifter om frihetsberövanden och för rapporteringen till
kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse åvilar ordföranden,
och i högre rätt, referent respektive rotelinnehavare och alltså inte den
fullsuttna rätten. Detta kan lämpligen regleras i Domstolsverkets
föreskrift om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål (DVFS
1993:21, B 86).

Prop. 1999/2000:26

64

Tidsplanering av mål i tingsrätt

Prop. 1999/2000:26

Regeringens förslag: Så snart det lämpligen kan ske bör i tvistemål och i
mål om enskilt åtal en tingsrätt upprätta en tidsplan för målets
handläggning, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något
annat särskilt skäl är obehövligt. Regler om att tidpunkten för
huvudförhandling skall bestämmas så snart förberedelsen har avslutats
och om möjligt efter hörande av parterna upphävs.

Skilj edomsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens såvitt gäller tidsplaner i tvistemål.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att tidpunkten för
huvudförhandling skall bestämmas så snart som möjligt.

Remissinstanserna: Skiljedomsutredningens förslag har fatt ett
mycket gott mottagande. Två remissinstanser, nämligen Svenska
Bankföreningen och Sveriges redovisningskonsultersförbund, vill till och
med gå något längre genom en sådan skärpning av lagtexten att
tidsplaner blir vanligare än enligt utredningsförslaget. Den enda
remissinstans som är kritisk är Hovrätten för Västra Sverige, som menar
att förslaget leder till en alltför detaljerad lagstiftning och att det låser
domstolens handlingsfrihet. Stockholms tingsrätt har åtskilliga
synpunkter på frågor om hur och när tidsplaner bör upprättas.

Även promemorians förslag har fått ett gott mottagande. Till de mycket
positiva hör Stockholms tingsrätt och Sveriges advokatsamfund. Svea
hovrätt avstyrker dock med hänvisning till att förslaget kan innebära
effektivitetsförluster genom att domstolarna reserverar huvudförhand-
lingstider som inte blir utnyttjade. Göteborgs tingsrätt är inne på samma
linje och menar att en tingsrätt inte skall bestämma tid för huvudhandling
annat än när en sådan förhandling antagligen blir nödvändig. Halmstads
tingsrätt hävdar att det kan vara svårt att tolka uttrycket ”så snart som
möjligt” och avstyrker förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge vill
behålla bestämmelsen om att huvudförhandlingstiden om möjligt skall
bestämmas efter hörande av parterna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 kap. 6 § tredje stycket RB
skall tingsrätten i tvistemål driva förberedelsen med inriktning på ett
snabbt avgörande av målet. Vidare bör rätten så snart det lämpligen kan
ske höra parterna angående målets handläggning. Dessa bestämmelser
tillkom på initiativ av Rättegångsutredningen som också föreslog en
uttrycklig bestämmelse om att rätten efter samråd med parterna snarast
möjligt skulle upprätta en plan för målets handläggning, om det inte var
obehövligt med hänsyn till målets beskaffenhet (se SOU 1982:26 s.
495 f.). Som skäl för tidsplaner framhöll utredningen särskilt de
effektivitetsvinster som skulle kunna uppstå genom att en plan tvingar
både rätten och parterna att redan i böljan av handläggningen tänka
igenom vad som skall klaras ut och genom att en plan bestämmer
förhandlingstidema redan från början. Departementschefen delade
utredningens uppfattning om vikten av att det upprättas en tidsplan för
målets handläggning, men han lät inte detta komma till något direkt
uttryck i sitt förslag till lagtext (se prop. 1986/87:89 s. 85 f.).

65

3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 26

Såvitt Skiljedomsutredningen kunnat utröna är det inte särskilt vanligt
att det upprättas en tidsplan för handläggningen av ett mål. Utredningen
anser att de skäl som Rättegångsutredningen hade för att föreslå en
särskild lagregel alltjämt har bärkraft. I betänkandet föreslås därför att det
till 42 kap. 6 § RB läggs en regel om att rätten så snart det lämpligen kan
ske bör upprätta en plan för målets handläggning, om det inte är
obehövligt. Remissutfallet är nästan genomgående positivt.

Tidsplaner för förberedelsen av tvistemål kan enligt regeringen i
allmänhet bidra till att förfarandet blir snabbt och effektivt. Det är värt att
särskilt framhålla att en komprimerad handläggning av ett mål medför att
såväl partsrepresentanter som domarna slipper att läsa in målet flera
gånger vilket kraftigt kan reducera kostnaderna för handläggningen.
Förslagen om uppehåll i huvudförhandling (avsnitt 5) bör dessutom
kunna bidra till förbättrade möjligheter att planera för huvudförhandling
på ett sätt som gynnar en snabb och effektiv handläggning.

Regeringen anser att tidsplaner bör upprättas betydligt oftare än idag
och att den bästa vägen att säkerställa det resultatet är lagstiftning. Det
finns emellertid en del mål i vilka upprättande av en tidsplan skulle sakna
mening på grund av att en dom med säkerhet kan antas komma inom en
näraliggande framtid eller där man av annat skäl kan förutse förfarandets
gång även utan en plan. Utredningen exemplifierar inga sådana fall men
en del enkla familj erättsliga mål och småmål kan höra dit. Att ett mål är
av enkel beskaffenhet innebär emellertid i första hand endast att en
tidsplan är lätt att upprätta och kan göras mera precis än annars och alltså
inte i sig att någon tidsplan inte behövs. Ett annat exempel på fall där
rätten kanske inte i inledningsskedet behöver upprätta någon tidsplan är
sådana där man med visst fog kan ifrågasätta om avvisning bör ske.
Ytterligare exempel är att rätten omedelbart efter svaromålet kan ge
slutförelägganden till parterna. En bestämmelse om tidsplaner bör därför,
som utredningen föreslagit, göra undantag för de fall i vilka någon
tidsplan inte behövs. Till grund för behovsbedömningen bör endast
läggas förhållandena i det enskilda fallet och därför bör i lagtexten anges
att tidsplanen skall vara obehövlig på grund av målets beskaffenhet eller
av annat särskilt skäl. En parts önskemål om att det skall upprättas en
tidsplan bör tillmätas stor betydelse. Att ett mål är invecklat är givetvis
inget som gör en tidsplan obehövlig utan är snarare ett gott tecken på att
en tidsplan behövs för att rätten skall kunna hålla ett fast grepp över
handläggningen.

Innan det har kommit in något svaromål är underlaget för att upprätta
en tidsplan i de allra flesta fall alltför magert. Dessutom kan sannolik-
heten för att det rör sig om ett tredskodomsfall vara beaktansvärd. Det
naturliga är därför att tidsplanen upprättas omedelbart efter det att ett
muntligt eller skriftligt svaromål har avgetts. Upprättande bör ske i
samband med att rätten hör parterna över målets handläggning. För de
fall där svaromålet varit skriftligt kan i allmänhet reglerna i 42 kap. 10 §
RB om telefonsammanträde passa för detta ändamål.

Enligt utredningen bör tidsplanen innefatta en fullständig planering
enligt vilken målet drivs framåt mot ett avgörande och som förhindrar att
handläggningen avstannar. Utredningen anser att en tidsplan givetvis
skall innehålla dag för huvudförhandling i målet och att planen vidare

Prop. 1999/2000:26

66

kan ange när parterna senast skall komma in med slutliga bevisuppgifter
eller andra kompletterande uppgifter.

Fullständiga tidsplaner kan emellertid ha sina problem, eftersom det
finns mål som är så komplexa att det inte är möjligt att redan när
svaromålet kommer in med någon grad av säkerhet skåda längre fram än
till de närmaste handläggningsåtgärdema. I sådant fall måste en första
tidsplan kunna begränsas till de närmaste handläggningsåtgärdema, vilket
leder till att en förnyad plan måste upprättas under målets senare
handläggning. Regeringen vill dock betona vikten av att en tidsplan såvitt
möjligt blir fullständig redan från början och får omfatta även tidpunkt
för en huvudförhandling. Enligt nuvarande regler i 42 kap. 20 § skall
visserligen tiden för huvudförhandlingen bestämmas först efter det att
förberedelsen avslutats. I departementspromemorian föreslås att den
regeln ersätts av en regel om att tidpunkten bestäms så snart som möjligt.
Regeringen anser att en bestämmelse i ämnet helt kan undvaras. Det är
generellt sett bättre att några bokade huvudförhandlingar ställs in när
partema träffat förlikning än att vissa fårdigberedda mål får vänta långa
tider på att det skall finnas utrymme för en huvudförhandling.
Förhållandena kan emellertid växla något från tingsrätt till tingsrätt
beroende på hur den är organiserad. En faktor som kan behöva beaktas är
de möjligheter som fmns att när en bokad tid för huvudförhandling blir
oanvänd kalla i ett annat mål med förkortat varsel till ombud och andra
och här spelar in hur advokatförhållandena på orten är. Även antalet
domare vid domstolen kan vara en faktor som påverkar lämpligheten av
att binda upp tider för s.k. tremannasitsar. Den bestämmelse som finns i
42 kap. 20 § RB om att tiden för huvudförhandlingen skall bestämmas så
snart förberedelsen avslutats bör sålunda utgå med hänsyn till att
tidpunkten för huvudförhandlingen skall kunna bestämmas i tidsplanen.
Det samråd med partema som enligt samma paragraf skall förekomma
och som otvivelaktigt behövs bör komma till stånd inom ramen för den
planering av handläggningen som skall ske enligt 6 §.

Vid förberedelsen av mål som avser enskilt åtal gäller enligt 47 kap.
rättegångsbalken i stor utsträckning regler som överensstämmer med
reglerna i 42 kap. samma balk om förberedelse i tvistemål. Det saknas
anledning att inte behandla frågor om tidsplanering och bestämmande av
tid för huvudförhandling m.m. i mål om enskilt åtal på samma sätt som
man behandlar motsvarande frågor för tvistemål och därför bör vissa
justeringar göras även i det förstnämnda kapitlet.

Prop. 1999/2000:26

67

Preklusion i tvistemål i tingsrätt

Prop. 1999/2000:26

Regeringens förslag: I ett dispositivt tvistemål skall tingsrätten kunna
meddela parterna att förberedelsen skall anses vara avslutad vid en viss
senare tidpunkt. Efter denna tidpunkt skall en part få åberopa en ny
omständighet eller ett nytt bevis endast om parten gör sannolikt att han
eller hon har haft en giltig ursäkt att inte göra det tidigare eller om ett
tillåtande av åberopandet inte innebär att målets prövning fördröjs i
någon väsentlig mån. Om parten i stället väcker ett genkäromål enligt 14
kap. 3 RB eller ett återgångskrav eller liknande enligt 14 kap. 5 § RB,
skall tingsrätten ha möjlighet att handlägga målen särskilt. I meddelandet
skall parterna erinras om verkan av att förberedelsen avslutas.

Regeringens bedömning: Nuvarande regler om förbud att i vissa fall
åberopa ny bevisning eller nya omständigheter behålls oförändrade.

Skiljedomsutredningens förslag överensstämmer såvitt gäller preklu-
sionsmeddelanden till parterna i huvudsak med regeringens förslag.
Preklusion förutsätter emellertid enligt utredningens förslag att motparten
gör en invändning inom en viss tid och preklusion kan ske även om ett
nytt åberopande inte orsakar någon fördröjning. Vidare innebär
utredningsförslaget att samma ordning skall gälla för sådana fall där
preklusion enligt en redan gällande lydelse av 42 kap. 15 § kan ske efter
det att en part visat prov på en försumlig processföring. Dessutom
förutsätts enligt utredningsförslaget att motparten gör en invändning för
att regeln om särskild handläggning av mål skall bli tillämplig.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utrednings-
förslagen eller lämnar dessa utan erinran. Svea hovrätt, Stockholms,
Kristianstads, Malmö, Göteborgs och Sundsvalls tingsrätter samt
Sveriges Domareförbund hör till de positiva remissinstanserna, men de är
alla kritiska eller tveksamma till att preklusionsmöjligheten skall vara
beroende av en invändning från part. Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet menar att man i det hänseendet måste göra en
skillnad mellan den preklusionsmöjlighet som fmns enligt 42 kap. 15 §
och den som föreslagits så att endast den senare kommer att bygga på att
en invändning görs. Stockholms tingsrätt efterlyser ett klarläggande av
vad som menas med ett ”åberopande”.

Några remissinstanser avstyrker förslaget om preklusion. Till dem hör
Norrköpings tingsrätt som hänvisar till rättssäkerheten och till problem
med att i förekommande fall avgöra om en part haft giltig ursäkt.
Domstolsverket har haft synpunkter på förslagets förhållande till förslag
om generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt.
Konsumentverket avstyrker med hänvisning till att förslaget kan få till
följd att ekonomiskt svaga parter som inte har råd att anlita ombud kan
komma att lida rättsförluster. Sveriges advokatsamfund avstyrker med
hänvisning till att oväntade frågeställningar och uttalanden kan dyka upp
vid huvudförhandlingen och vid förberedandet av denna. Samfundet
menar att åberopanden kan komma att göras för säkerhets skull och att
man får problem med sluttidpunkten i de fall där ena parten gör nya

68

åberopanden strax före denna tidpunkt. Även TCO menar att nuvarande
regler är tillräckliga.

Skälen för regeringens förslag: Rätten skall enligt 42 kap. 6 § tredje
stycket RB driva en förberedelse i tvistemål med inriktning på ett snabbt
avgörande av målet. Parterna i ett tvistemål skall under förberedelsen av
målet ange vilka omständigheter och bevis som de åberopar. För att
kunna göra detta måste de vara väl insatta i målet. Av 42 kap. 14 § andra
stycket framgår att parterna före ett sammanträde som hålls under
förberedelsen skall sätta sig in i saken på ett sådant sätt att det om möjligt
inte behövs något ytterligare förberedelsesammanträde. Tingsrätten fattar
emellertid aldrig något beslut i fråga om förberedelsens avslutande och
parterna har i allmänhet kvar sin möjlighet att komma med nya
åberopanden ända till dess målet företas till avgörande av tingsrätten (jfr
42 kap. 22 § RB). Det är inte ovanligt att en part kommer med nya
åberopanden först efter det att såväl tingsrätten som motparten uppfattat
förberedelsen som faktiskt avslutad. Detta kan givetvis orsaka problem,
särskilt i de fall där en redan planerad huvudförhandling måste ställas in
till följd av nya åberopanden. Med nu gällande ordning är möjligheterna
att motverka en sådan processföring relativt begränsade.

Enligt 42 kap. 15 § RB fmns det visserligen under förberedelsen av ett
dispositivt tvistemål en möjlighet att förelägga en part att slutligt
bestämma sin talan och uppge de bevis som han eller hon åberopar. Efter
utgången av fristen i ett sådant föreläggande krävs det en giltig ursäkt för
att parten skall kunna komma med ett nytt åberopande. För att ett
föreläggande skall få utfärdas krävs emellertid att det är påkallat med
hänsyn till hur parten har utfört sin talan tidigare under målets
handlägning. Med detta avses sådana fall där det finns skäl att förmoda
att en part utan godtagbar anledning söker fördröja ett avgörande i målet
eller att en part inte driver processen på ett tillbörligt sätt (prop.
1983/84:78 s. 77). Vidare gäller enligt 43 kap. 10 § RB att ett nytt
material kan lämnas utan avseende, om en part under
huvudförhandlingen i ett tvistemål ändrar eller gör tillägg till tidigare
lämnade uppgifter eller åberopar omständigheter eller bevis som han eller
hon inte uppgett före förhandlingens början. En preklusion förutsätter
dock i det fallet att det kan antas att parten genom sitt förfarande försöker
förhala rättegången eller överrumpla motparten eller att parten annars
handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.

I syfte att förhindra att handläggningen av mål drar ut på tiden så att
uppgjorda tidsplaner (se avsnitt 7) inte håller har utredningen föreslagit
att tingsrätten i ett dispositivt tvistemål, utan hänsyn till hur processen har
förts, skall kunna meddela parterna att förberedelsen kommer att avslutas
vid en viss tidpunkt. Efter denna tidpunkt skall i sådant fall en part inte få
åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis om motparten inom en
viss tid gör en invändning mot detta. Undantag gäller dock för det fallet
att parten gör sannolikt att han eller hon har haft en giltig ursäkt att inte
göra åberopandet tidigare. Förslaget godtas av det stora flertalet
remissinstanser även om det finns en del kritik.

Enligt regeringens mening ger den nuvarande ordningen inte parterna i
tvistemål ett tillräckligt starkt incitament till att göra alla sina
åberopanden i sådan tid att handläggningen kan garanteras bli effektiv.

Prop. 1999/2000:26

69

Särskilt allvarligt är att huvudförhandlingar alltför ofta behöver ställas in
till följd av att en part kort före förhandlingen gör ett nytt åberopande. I
någon utsträckning bör det kunna godtas att ett ombud, som vid
inläsningen av målet inför en huvudförhandling upptäckt att det behövs,
gör en mindre justering på en eller annan punkt när det gäller de
åberopanden han eller hon redan gjort. Det kan dock inte för de
dispositiva tvistemålen mer allmänt godtas att parter och ombud gör sina
närmare studier av sitt mål först i samband med att huvudförhandlingen
närmar sig. Redan nu gällande regler far anses innebära att parterna och
deras ombud måste uppträda så att en utsatt huvudförhandling inte skall
behöva ställas in till följd av att det tillkommer processmaterial.
Skyldigheten sanktioneras dock inte på annat sätt än genom ansvaret för
rättegångskostnaderna och detta sätt har i praktiken visat sig inte vara
effektivt.

Enligt regeringen behövs andra lösningar när det gäller att fa parter och
ombud att iaktta en ordnad processföring. Mot denna bakgrund delar
regeringen utredningens uppfattning att en tingsrätt bör ges möjlighet att
i ett dispositivt tvistemål åstadkomma förutsättningar för preklusion utan
hänsyn till om parterna tidigare har visat sig vara försumliga i sin
processföring. Den kritik som några remissinstanser har riktat mot
utredningens förslag bör emellertid föranleda några justeringar i för-
hållande till utredningsförslaget. Som utredningen har föreslagit bör
konstruktionen av den nya preklusionsregeln bygga på att rätten ger
partema ett meddelande om att de efter en viss dag i princip inte får
åberopa några nya omständigheter eller bevis eftersom förberedelsen
avslutats. Uttryck som ”åberopar”, ”omständighet” och ”bevis” måste
läsas på samma sätt som när man läser samma uttryck i t.ex. 42 kap. 15 §
RB om s.k. stupstocksförelägganden.

Undantag måste givetvis göras för sådana fall där parten kan göra
sannolikt att han eller hon har en giltig ursäkt för att inte ha gjort
åberopandet tidigare. I fråga om hur kravet på giltig ursäkt skall tolkas
bör gälla detsamma som vid en tillämpning av 42 kap. 15 § RB. Detta
innebär bl.a. att kravet bör ställas lägre än vid tillämpningen av t.ex.
50 kap. 25 § RB, som reglerar möjligheten att åberopa nya omstän-
digheter och bevis i hovrätten. Bedömningen bör ske utifrån partens egna
förutsättningar att föra processen på ett tillbörligt sätt. Det finns vidare på
samma sätt som vid tillämpningen av 42 kap. 15 § RB anledning att ställa
högre krav på en part som företräds av en advokat än på en part som
processar ensam.

När det i övrigt gäller behovet av undantag finns det anledning att utgå
från den nya regelns syfte och hur den praktiskt skall kunna sörja för
processeffektivitet. Åtskilliga nya åberopanden som en part anser sig
behöva göra är sådana att de närmast kan sägas utgöra justeringar av
tidigare åberopanden. Särskilt i fråga om dem är det inte sällan svårt att
rättsligt bestämma om det verkligen rör sig om ett nytt åberopande i den
mening som avses i gällande preklusionsregler och om parten kan sägas
ha haft en giltig ursäkt. Samtidigt är det så att åberopanden av detta slag
långtifrån alltid förorsakar en sådan förlängning av handläggningstiden
som en ny preklusionsregel är avsedd att motverka. Därför bör man
eftersträva en lösning som inte medför preklusion i andra fall än sådana

Prop. 1999/2000:26

70

där ett nytt åberopande faktiskt orsakar väsentliga olägenheter. Det Prop. 1999/2000:26
rekvisit som därmed behöver komma till i lagtexten måste ha en viss
vaghet i konturerna. Att detta i enstaka fall kan medföra något extraarbete
för rätten uppvägs många gånger om av att rätten i andra fall inte behöver
bedöma frågor om det har skett något nytt åberopande eller om den som
åberopar kan göra en giltig ursäkt sannolik. Samtidigt undviker man en
preklusion i sådana fall där det inte finns några sakliga skäl för en sådan
annat än möjligen om man ser till det rent disciplinära. Regeringen anser
därmed att det från den nya preklusionsregeln bör göras undantag för det
fallet att ett tillåtande av det nya åberopandet inte innebär att målets
prövning fördröjs i någon väsentlig mån. Att en huvudförhandling
förlängs något kan inte ses som någon väsentlig försening i det nu
berörda sammanhanget. Inte heller att ett avgörande på handlingarna blir
fördröjt några veckor till följd av att motparten behöver höras över det
nya åberopandet. Om emellertid en huvudförhandling behöver ställas in
är det regelmässigt klart att ett undantag från preklusionsregeln kan ske
endast enligt den förut angivna undantagsregeln för fall där en giltig
ursäkt föreligger.

I utredningsförslaget görs undantag från preklusion också i de fall där
motparten till den som kommer med det nya åberopandet inte gör någon
invändning mot att åberopandet tillåts. En process i ett dispositivt tviste-
mål bör liksom ett skiljeförfarande i hög präglas av den s.k. dispositions-
principen, dvs. att det är parterna som bestämmer rättegångens ramar.
Samtidigt finns det även vid sådan process ett starkt intresse av att
tingsrätten alltid ex officio skall kunna reagera mot en försumlig eller
kanske till och med otillbörlig processföring från en parts sida. En sådan
tar ju generellt sett domstolens resurser i anspråk och detta kan bli till
förfång för parter i andra mål. I de fall där preklusion kan ske enligt den
nuvarande regeln i 42 kap. 15 § skall allvarliga anmärkningar kunna
riktas mot partens processföring och med de förut angivna undantagen
från en ny preklusionsregel kommer de nya preklusionsreglema att gälla
fall där parten utan giltig ursäkt genom sitt agerande orsakar en väsentlig
fördröjning av tingsrättsförfarandet, i de flesta fall antagligen att en redan
utsatt huvudförhandling behöver ställas in. Att dessutom kräva att
motparten gör en invändning är enligt regeringens mening inte
ändamålsenligt. Utredningens förslag i den här berörda delen bör därför
inte genomföras.

Enligt utredningsförslaget skall det meddelande som rätten skall
tillställa parterna gå ut på att förberedelsen kommer att avslutas viss dag,
men utredningen synes ha menat att det inte skall behövas något beslut
om avslutandet för att en preklusionsverkan skall inträda. I och för sig
finns det annars en fördel med konstruktionen att tingsrätten fattar ett
beslut om förberedelsens avslutande. Därmed kan ju tingsrätten utan
vidare fortsätta förberedelsen, om en part före beslutstillfallet har kommit
med nya åberopanden och motparten måste ges tillfälle till försvar.
Motpartens intressen blir emellertid fullt tillgodosedda redan genom att
varje försvarsåtgärd, t.ex. i form av åberopanden av motfakta och
ytterligare bevis, måste anses vara tillåten enligt undantagsregeln för fall
där det förekommer en giltig ursäkt. Eftersom det i de fall där ett
meddelande getts finns anledning att undvika en fortsatt omgång med nya

71

meddelanden bör enligt regeringens mening de meddelanden som Prop. 1999/2000:26
tingsrätten utfärdar gå ut på att förberedelsen ”skall anses” vara avslutad
vid en viss senare tidpunkt. Därmed behövs det alltså inget särskilt beslut
om själva avslutandet.

Med tanke på de skillnader som bör råda mellan den nya
preklusionsregeln och den som redan finns i 42 kap. 15 § RB bör den nya
regeln tas in i en särskild paragraf, 42 kap. 15 a §. Det finns anledning att
påpeka att den nya regeln kommer att sakna all betydelse när det gäller
förhållandena efter det att tingsrätten gjort sin prövning, eftersom det i de
dispositiva tvistemål där överklagande sker finns en restriktiv pre-
klusionsregel i 50 kap. 25 § tredje stycket RB.

Utredningens förslag omfattar även frågor om genkäromål enligt
14 kap. 3 § RB och talan angående återgång, regress, m.m. enligt 14 kap.
5 § RB. Mål enligt de paragraferna skall enligt nuvarande regler
handläggas gemensamt med huvudkäromålet. Tingsrätten kan dock enligt
14 kap. 7 § RB handlägga målen särskilt, om talan väcks sedan
huvudförhandling påbörjats eller huvudkäromålet på annat sätt har
företagits till avgörande eller om den väcks efter det att tiden för yttrande
över ett föreläggande enligt 42 kap. 15 § RB har gått ut. En förutsättning
för särskild handläggning är att målen inte utan olägenhet kan handläggas
i samma rättegång. Utredningens förslag innebär att den fakultativa
regeln om särskild handläggning blir tillämplig även efter den tidpunkt
som angetts i ett preklusionsgrundande meddelande, om motparten inom
viss tid gör en invändning mot gemensam handläggning. Förslaget har
inte föranlett någon direkt kritik under remissbehandlingen och bör
föranleda lagstiftning. Inte heller när det gäller de nu berörda frågorna
bör emellertid regleringen bygga på att en motpart gör en invändning.
Inte heller behövs det något undantag för fall av giltig ursäkt eller fall där
en gemensam handläggning inte orsakar några problem. Regeln om
särskild handläggning är ju fakultativ och vid behov kan tingsrätten avstå
från att tillämpa den.

9       Protokollföring

9.1      Nuvarande regler

Reglerna om allmän domstols protokoll finns i 6 kap. RB. Enligt dessa
regler skall domstolen i princip alltid föra protokoll över handläggningen
av målen.

De för tingsrättsprocessen viktigaste protokollen är de som förs vid
förberedelsesammanträden och andra sammanträden under målets bered-
ning. I dessa protokoll antecknas upplysningar som är av betydelse för
målets fortsatta handläggning i tingsrätten.

De protokoll som förs vid huvudförhandlingar i brottmål och tvistemål
har delvis andra syften. För det första har de en kontrollfunktion. Med
protokollets hjälp kan man i efterhand kontrollera om förfarandet har gått
rätt till. För det andra har protokollen ett värde som ett praktiskt sätt att
dokumentera olika beslut som rätten fattar under en förhandling,

72

exempelvis om vittnesersättning, häktning och liknande. Huvudförhand-
lingsprotokollen är också ett hjälpmedel för överrättema vid deras
planering av målens hantering där.

Som nämnts skall som huvudregel protokoll föras över handläggningen
av mål. Från denna huvudregel föreskrivs tre undantag i 6 kap. 1 § andra
stycket RB, nämligen 1. om handläggningen utförs av en ensam domare
eller tjänsteman vid domstolen, 2. om de avgöranden som träffas sätts
upp i särskilda beslut och ingen skiljaktig mening förekommer, samt 3.
om målet skrivs av vid handläggningen. I tredje stycket finns en särskild
bestämmelse om de fall där en dom utfärdas i förenklad form enligt 30
kap. 6 § RB. I sådana fall får i stället de uppgifter som enligt 3 § skall tas
in i ett protokoll antecknas i domen.

I 6 kap. 2 § RB anges vem som får föra protokoll. I paragrafens andra
stycke finns en föreskrift om att den som anlitas som protokollförare skall
avlägga ed.

Bestämmelserna om vad som skall antecknas i protokollen är relativt
detaljerade. Enligt 6 kap. 3 § RB skall vid sammanträde alla protokoll
innehålla anteckningar om

1. domstolen samt tid och ställe för sammanträdet,

2. rättens ledamöter, tolk och protokollförare,

3. parterna och deras närvaro, parternas ombud eller biträden och i
brottmål den tilltalades försvarare,

4. muntlig rättegångsfullmakt, om en sådan har lämnats

5. en kort beteckning av saken,

6. skälet till att en förhandling har hållits inom stängda dörrar,

7. rättens beslut, som inte har satts upp särskilt,

8. skiljaktiga meningar.

Vid ett sammanträde för förberedelse skall protokollet innehålla
ytterligare upplysningar. Enligt 6 kap. 4 § RB skall där antecknas

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar i dessa samt
medgivanden av motpartens yrkanden,

2. en kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopar och
motpartens yttrande över dessa,

3. uppgift om de bevis parterna åberopar och vad de avser att styrka
med varje bevis, samt de skriftliga handlingar och föremål som företes
som bevis,

4. andra uppgifter som anses nödvändiga till ledning vid huvudför-
handlingen.

I 6 kap. 5 § RB anges vad protokoll från en huvudförhandling skall
innehålla.

Utöver en kort redogörelse för förhandlingens gång skall antecknas

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar i dessa samt
medgivanden av motpartens yrkanden,

2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medger eller
bestrider dessa yrkanden, samt

3. vilka vittnen eller sakkunniga som har hörts och vilka bevis i övrigt
som har förebringats.

I 6 kap. 5 § andra stycket RB anges att, om en uppgift som skall
antecknas i protokollet har tagits upp i en inlaga eller förut antecknats i
protokoll, skall endast en hänvisning ske.

Prop. 1999/2000:26

73

Härutöver skall förhör som hålls i bevissyfte antecknas (6 kap. 6 §
RB). Detta görs i regel genom bandupptagning. Så sker numera också
beträffande den tilltalades berättelse (prop. 1998/99:37, bet.
1998/99:JuU13, rskr. 1998/99:143, SFS 1999:84). Av andra stycket
framgår att förhör i hovrätten endast behöver protokolleras om detta kan
antas fa betydelse vid överklagande till Högsta domstolen. I Högsta
domstolen behöver inte förhören protokolleras. En motsvarande bestäm-
melse finns i 4 kap. 4 § lagen (1971:371) om rättegången i arbetstvister
vad gäller förhören Arbetsdomstolen.

Enligt en särskild bestämmelse (6 kap. 7 § andra meningen RB) är det
förbjudet att i protokollet anteckna en parts utveckling av talan i rättsligt
hänseende. Vidare krävs särskilda skäl för att anteckna sådant som enligt
bestämmelserna i 6 kap. RB inte skall antecknas. I de avslutande
paragraferna finns bestämmelser om när protokollet skall fa sin slutliga
avfattning, om förhör som inte tas upp på band samt om målregister och
aktbildning.

I ärenden som handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden
(ärendelagen) gäller att det vid ett sammanträde skall föras anteckningar
om vad som förekommer vid detta när det gäller yrkanden, medgivanden,
bestridanden, åberopanden, invändningar och erkännanden samt om den
utredning som läggs fram vid sammanträdet (21 §). Vid ärendelagens
tillkomst (prop. 1995/96:115 s. 163) angavs att ordet ”protokoll” inte
används, eftersom paragrafen bör lämna öppet i vilken form anteck-
ningarna skall ske. En möjlighet är givetvis att de förs på en särskilt
upprättad handling, dvs. att de protokollförs i hävdvunnen mening. Andra
möjligheter är att de behövliga uppgifterna antecknas på dagboksblad
eller i ett ADB-behandlat målregister.

Enligt 15 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän
domstol (ärendeförordningen) gäller som huvudregel att 6 kap. RB
tillämpas beträffande protokoll i ärenden. Som ett undantag från denna
regel kan enligt andra stycket rätten underlåta att upprätta ett protokoll
från ett sammanträde, om de uppgifter som enligt ärendelagen skall
antecknas framgår av ett särskilt uppsatt beslut som tillkommer i
anslutning till sammanträdet. Detsamma gäller om det vid sammanträdet
inte förekommer något som skall antecknas enligt ärendelagen

9.2 Reglerna om protokoll förenklas

Regeringens förslag: Reglerna om protokollföring i mål och ärenden i
domstol ändras i förenklande syfte genom att domstolarna far möjlighet
att låta bli att föra protokoll när något protokoll inte behövs. Vissa
bestämmelser flyttas från rättegångsbalken till ärendeförordningen.
Vidare tas bestämmelsen om protokollförared bort.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslagen utan
erinran. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Riksåklagaren

Prop. 1999/2000:26

74

tillstyrker förslagen. Sundsvalls tingsrätt tillstyrker en förenkling men
anser att kravet på att föra protokoll bör bestå. Svea hovrätt och
Hovrätten för Övre Norrland är positiva till att protokollföringen
förenklas, men avstyrker förslagen i promemorian. Svea hovrätt
framhåller protokollens betydelse för hovrättens planering och för
bedömningen i hovrätt av vissa processuella frågor. Hovrätten för Övre
Norrland menar att förslaget är oöverblickbart och att domen riskerar att
tyngas med uppgifter. Linköpings tingsrätt anser att förslagen innebär att
det kommer att bli svårt att hitta olika uppgifter. Lunds tingsrätt avstyrker
förslaget och ifrågasätter liksom Statstjänstemannaförbundet (ST-
domstol) om några rationaliseringsvinster uppnås med förslagen.

Kammarrätten i Göteborg anser att de skäl som har redovisats för att ta
bort protokollförarareden inte är övertygande. Åklagarmyndigheten i
Stockholm pekar på vikten av att åklagare har möjlighet att ta del av de
anteckningar som förs i samma utsträckning som gäller beträffande
dagens protokoll.

Skälen för regeringens förslag: Dagens regler om skyldigheten för
domstolarna att föra protokoll är ingående och framstår numera som
föråldrade. En allmän modernisering av regelsystemet bör därför göras
med utgångspunkt i att reglerna inte bör vara mer detaljerade än vad som
behövs och att domstolarna själva i stor utsträckning skall få avgöra i
vilken form nödvändiga anteckningar skall göras. En sådan ordning
gäller ju också redan enligt ärendelagen.

I promemorian har föreslagits att rättegångsbalkens kapitel om
protokoll ges en i det närmaste helt ny lydelse och att det skall innehålla
bestämmelser om domstolarnas registrering av uppgifter och handlingar.
Enligt förslaget skall reglerna om protokoll vid sammanträde ersättas
med en regel om skyldighet att föra anteckningar. De föreslagna bestäm-
melserna lämnar öppet i vilken form sådana anteckningar skall ske.
Reglerna om vad som skall antecknas är vidare avsevärt mindre
detaljerade än de gällande reglerna om protokoll. Några av de nuvarande
bestämmelserna i 6 kap. föreslås helt utmönstrade ur rättegångsbalken.

Bestämmelserna i rättegångsbalken föreslås kompletterade med
bestämmelser i ärendeförordningen. För att inte binda domstolarnas
anteckningsskyldighet till protokollsformen används inte - annat än för
ett speciellt fall - ordet ”protokoll” i lagtexten. I stället ges föreskrifter
om domstolens skyldighet att anteckna vissa uppgifter utan att det
uttryckligen anges var uppgifterna skall redovisas. Onödig dubbel
dokumentering kan därmed undvikas genom att en och samma uppgift
inte behöver antecknas både i ett protokoll och i en dom. En sådan
ordning har också fördelen att domstolarna slipper upprätta en särskild
protokollshandling trots att de uppgifter som motiverar protokollet lika
gärna kan antecknas i domstolens mål- och ärenderegister eller på en
handling i akten.

I likhet med flertalet remissinstanser ser regeringen vinster med en
sådan förenklad ordning för dokumentering av beslut och andra uppgifter
under målets handläggning. Såsom några kritiker har påpekat är det
emellertid viktigt att en förenkling och en mindre detaljerad reglering
inte leder till att uppgifter om förfarandet tas in i domen och onödigt
tynger denna. Det är vidare viktigt att uppgifter som är till nytta för

Prop. 1999/2000:26

75

partema och för exempelvis överrättema att ha tillgängliga antecknas i en Prop. 1999/2000:26
form som innebär att de är lätta att hitta och att de lätt kan
vidarebefordras till parter och andra.

Regeringen delar alltså det grundläggande synsättet bakom pro-
memorians förslag. I det följande behandlas de närmare detaljerna i
förslaget.

Målregistrering och aktbildning

I dag finns bestämmelser i 6 kap. 11 § RB om register över alla mål. En
bestämmelse med samma innehåll bör finnas kvar med vissa ytterligare
föreskrifter om aktbildning m..m., som ersätter 10 §. Det bör vidare
finnas en bestämmelse som anger att det av målregistret eller akten skall
framgå vilka avgöranden domstolen har beslutat i målet, när besluten har
fattats, vem som fattat besluten samt eventuella skiljaktiga meningar. Det
bör dessutom framgå vem som svarar för anteckningar som görs i akten.

Anteckningar vid sammanträden i allmänhet

När det gäller bestämmelserna om vad som skall antecknas vid sam-
manträden i allmänhet anser regeringen att de flesta av dagens
bestämmelser är nödvändiga också i framtiden. Det finns dock ingen
anledning att föreskriva att anteckningarna skall innehålla en kort
beteckning av saken. Huruvida det behövs far avgöras av den som gör
anteckningarna.

Som har föreslagits i promemorian bör uppgifter vid ett sammanträde
antecknas i huvudsak i enlighet med vad som gäller i dag. Anteck-
ningarna bör i många fall göras i ett protokoll. Uppgifter om tid och ställe
för sammanträdet samt närvaro kräver dock inte i sig ett protokoll. Om
något protokoll inte behövs för andra uppgifter behöver sådana uppgifter
enbart antecknas i målregistret eller på en handling i akten. Anteck-
ningarna bör vidare inte göras i ett protokoll, om uppgifterna framgår av
en dom eller ett särskilt uppsatt beslut. De närmare bestämmelserna om
detta kan tas in i ärendeförordningen.

Anteckningar vid sammanträde för huvudförhandling fyller främst
funktionen att ge besked om den formella gången av handläggningen.
Dessa anteckningar är inte av något stort intresse för partema i målet eller
för den dömande domstolen. Bestämmelsen om att protokollet skall
innehålla en kort redogörelse för förhandlingens gång kan enligt den
bedömning som görs i promemorian tas bort. Regeringen delar den
uppfattningen. Det är dock viktigt att man i efterhand kan fa besked om
vilka domare som deltagit i förhandlingen, vilka parter och andra som
varit närvarande och vilka beslut som rätten har fattat under
förhandlingen. Som vi nyss anfört skall detta framgå av målregistret eller
av en handling i akten eller, om ett protokoll behövs, av detta. Ofta är det
lämpligt att ange sådana uppgifter i domen.

Hovrätterna behöver emellertid ofta viss ytterligare information från en
huvudförhandling vid tingsrätten för planeringen av huvudförhandlingen
där. Svea hovrätt pekar dessutom på protokollens betydelse för de fall där

76

en granskning av vad som har skett i målet är påkallad. Den föreslagna
ordningen innebär inte någon större förändring när det gäller information
för hovrätternas planering. De uppgifter som behövs torde i huvudsak
vara sådana som rör huvudförhandlingens längd och förhörens om-
fattning. Dessa uppgifter kommer också i fortsättningen att finnas
tillgängliga för hovrätterna. Tiden för huvudförhandlingen skall ju enligt
regeringens förslag antecknas. Förhörens omfattning framgår ju av
anteckningar på banden där förhören har spelats in. I mer omfattande och
komplicerade mål upprättas vidare vanligen en plan för förhandlingen
som biläggs tingsrättens akt och som kan användas vid hovrättens
planering.

Det kan dock vara värdefullt med en bestämmelse som uttryckligen
anger att det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde bör
antecknas, i den mån det kan ha betydelse för partema eller för högre
instans att anteckning sker. Det gäller framförallt sådant som avviker från
den vanliga gången vid ett sammanträde. Detta bör tillgodose de behov
som finns för hovrätternas planering och för de fall en granskning i
efterhand av vad som har skett i målet blir aktuell. En liknande
bestämmelse föreslås i promemorian när det gäller anteckningar från
sammanträden för förberedelse.

En sådan regel kan också vara värdefull när det gäller anteckningar
från en häktningsförhandling. Åklagarmyndigheten i Stockholm har
pekat på att protokollen från häktningsförhandlingar - särskilt när det är
fråga om en förhandling vid en domstol som har helgjour - ofta
innehåller värdefull information som vid den tidpunkt den behövs inte
finns att tillgå någon annanstans.

När det gäller anteckningar om de yrkanden och grunder som framförs
vid ett sammanträde har det i promemorian föreslagits att de yrkanden
som framställs och den inställning som redovisas till framställda
yrkanden skall antecknas. Enligt regeringens mening bör bestämmelsen
närmare anknyta till dagens lydelse, där det bl.a. anges att uppgift om
parternas yrkanden och invändningar skall tas in i protokollet. Detta
uttryckssätt täcker både invändningar om processhinder och de grunder
för bestridande av en parts yrkande som görs. Även eventuella
medgivanden av yrkanden måste givetvis antecknas. Yrkanden som
framställs av andra än parterna bör — i likhet med vad som gäller i dag -
också antecknas.

I de fall protokoll skrivs vid ett sammanträde bör protokollet liksom
hittills om möjligt sättas upp efter hand som sammanträdet pågår (se 16 §
första stycket ärendeförordningen).

De nu föreslagna bestämmelserna i rättegångsbalken ger stommen till
en ny reglering av skyldigheten att föra protokoll vid domstolsförhand-
lingar. Det nya är framförallt att rätten i större utsträckning än hittills kan
låta bli att föra protokoll vid förhandlingar som mynnar ut i en dom eller
ett annat avgörande som sätts upp särskilt. I många fall räcker det som
står i domen i förening med kortfattade anteckningar i dagboken
(målregistret).

Ett exempel kan åskådliggöra den föreslagna ordningen. I ett brottmål
där ett vittne hörs blir det möjligt för en domstol att föra protokoll över
sådana förhandlingar på sedvanligt sätt. Om domstolen väljer att inte föra

Prop. 1999/2000:26

77

protokoll över huvudförhandlingen, skall dokumentationen ske genom att
det av domen framgår vilka yrkanden m.m. som har framställts, vilken
utredning som lagts fram samt eventuella iakttagelser vid syn på stället.
Om en part lämnat en muntlig rättegångsfullmakt och om förhandlingen
har hållits inom stängda dörrar kan det anges t.ex. i målregistret eller i
akten. Det bör påpekas att rättens beslut skall innehålla skälen för
beslutet. Vittnesutsagan spelas in på band och eventuella beslut under
förhandlingen antecknas i målregistret eller i akten. Av målregistret,
domen eller akten i övrigt framgår tidpunkten för sammanträdet, vilka
domare som deltagit och vilka parter som varit närvarande.

En sådan ordning bör kunna avsevärt underlätta domstolens arbete och
göra det möjligt för domstolarna att koncentrera sina resurser på själva
beslutsfattandet och utformningen av domar och beslut. Regeringen kan
inte se att den föreslagna ordningen skulle innebära svårigheter att hitta
uppgifter eller att domen skulle tyngas av tillkommande uppgifter.

Skyldigheten att föra protokoll vid sammanträden i hovrätten torde
med den föreslagna ordningen i stor utsträckning kunna undvaras, både i
brottmål och tvistemål. Bortsett från de mer komplicerade målen kan
uppgifter som inte framgår av domen göras i målregistret eller i akten.

Regeringens förslag innebär att 10 kap. 2 § lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
område, som talar om protokoll, behöver ändras (se författnings-
kommentaren, avsnitt 26.10). Förslaget har ingen motsvarighet i
promemorian.

Anteckningar vid sammanträden som inte utgör huvudförhandlingar

Bestämmelserna om anteckningar och protokoll vid sammanträden i
allmänhet kommer att gälla också vid t.ex. sammanträden för för-
beredelse av ett mål, häktningsförhandlingar eller särskilda samman-
träden för bevisupptagning. Det som förekommer vid ett sådant sam-
manträde är av sådan art att ett protokoll i de allra flesta fall bör
upprättas.

Enligt dagens regler skall ett protokoll från ett förberedelse-
sammanträde innehålla en kort redogörelse av de omständigheter parterna
åberopar samt motpartens yttrande över dessa. I tillämpliga delar gäller
detsamma vid t.ex. en häktningsförhandling. I promemorian föreslås med
sikte på de förberedande sammanträdena att endast sådana omstän-
digheter som är av omedelbar betydelse för utgången av ett mål skulle
behöva tas med. Enligt regeringens mening kan det emellertid inte riktas
någon egentlig kritik mot hur de nuvarande reglerna har tillämpats.
Särskilt beaktande förtjänar det förhållandet att reglerna bör kunna
tillämpas också i brottmål och att rättens anteckningar i nu berörda fall
ofta far en mycket stor betydelse vid överklagande av ett inte slutligt
beslut. Regeringen är därför inte beredd att på den nu berörda punkten
göra någon ändring i sak. Självklart är dock att en redogörelse för
bevisfakta som inte har samband med något överklagat beslut ofta kan
göras mycket kort och att eventuella hjälpfakta till sådana bevisfakta inte
behöver tas med.

Prop. 1999/2000:26

78

I enlighet med vad som gäller i dag skall de bevis (bevismedel) som
parterna åberopar och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis
antecknas.

Utöver det som är obligatoriskt att anteckna bör sådant antecknas som
kan vara till ledning vid målets avgörande. Hit hör, vid ett förberedelse-
sammanträde, uppgifter om adresser till vittnen m.fl., parternas
inställning till frågan om rätten skall bestå av en eller flera domare vid
avgörandet, anteckningar om planering för målets fortsatta handläggning
samt uppgifter om hur en kommande huvudförhandling bör planeras.

Det kan också finnas anledning att anteckna parternas ståndpunkter i
vissa rättsliga frågor. I enlighet med förslaget i promemorian föreslår
regeringen att förbudet mot sådana anteckningar i 6 kap. 7 § RB upphävs.
I många förberedelsefall är det av processekonomiska skäl viktigt att
domstolen antecknar den rättsliga argumenteringen.

Bestämmelsen om att det krävs särskilda skäl för att anteckna uppgifter
som enligt balkens bestämmelser inte skall antecknas bör också tas bort.
Reglerna i nuvarande 6 kap. 4 § andra stycket och 5 § andra stycket om
att protokollföraren skall hänvisa till akten är också onödig. Det kan
anförtros den som svarar för anteckningarna att själv avgöra om sådana
hänvisningar skall göras.

Det fmns vissa bestämmelser om att protokoll skall upprättas i fall där
domstolen inte skall fatta något slutligt avgörande i målet eller ärendet
utan enbart har en utredande uppgift (se 35 kap. 11 § RB, 10 § lagen
[1946:816] om bevisupptagning åt utländsk domstol samt 7 § lagen
[1946:818] om bevisupptagning åt vissa internationella organ). För dessa
fall bör finnas en särskild bestämmelse om att ett protokoll skall upprättas
över vad som förekommer i målet eller ärendet. En sådan bestämmelse
bör också gälla för fallen när bevisning tas upp till framtida säkerhet
enligt 41 kap. RB. Regeringens förslag har inte någon motsvarighet i
promemorian.

Handläggning som inte sker vid ett sammanträde

Som har angetts i promemorian finns det som regel inte något behov av
ett protokoll vid handläggning som inte sker vid sammanträde. Den
nuvarande regleringen i det avseendet bör därför ersättas med en regel
om skyldighet att anteckna skiljaktig mening utan att det anges i vilken
form en sådan anteckning skall ske.

Protokollförareden m.m.

I 6 kap. 2 § andra stycket RB finns en bestämmelse om att den som
anlitas som protokollförare - och som inte har avlagt domared - skall
avlägga en ed inför rättens ordförande där protokollföraren intygar att
han eller hon skall fullgöra sin uppgift efter bästa förstånd och inte
berätta om vad som sagts under överläggningen. Protokollförared avläggs
av den icke rättsbildade domstolspersonal som anlitas som
protokollförare. Efter sekretesslagens tillkomst har bestämmelsen
emellertid inte någon praktisk betydelse. Av 12 kap. 5 § sekretesslagen

Prop. 1999/2000:26

79

(1980:100) framgår nämligen att sekretess gäller hos domstol for uppgift
om vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar
angående dom eller annat beslut. Att protokollföraren efter bästa förstånd
skall fullgöra uppgiften som protokollförare är ett allmänt tjänste-
åliggande och behöver inte bekräftas genom någon ed. Kammarrätten i
Göteborg har invänt mot förslaget i promemorian att avskaffa eden och
menar att den tjänar som en värdefull erinran om tystnadsplikten och har
framhållit att bestämmelsen i rättegångsbalken gäller på det förvaltnings-
processuella området.

Regeringen delar emellertid promemorians synsätt och menar att
protokollförareden är ett ålderdomligt institut som kan undvaras i ett
modernt domstolsväsende. Den erinran om vad som gäller för en
protokollförare i fråga om tystnadsplikt, men också om jäv, kan göras på
andra sätt än genom att en ed avläggs.

Bestämmelserna i 6 kap. 2 § första stycket RB om vem som kan vara
protokollförare kan också utgå. Det bör vara en intem domstolsfråga vem
som gör behövliga anteckningar. Det finns vidare inte skäl att i
författning reglera frågan om ordföranden på något sätt skall justera
protokollet. Som Kammarrätten i Göteborg har anfört har ingen av de
funktioner som en sådan justering kan fylla någon sådan vikt att det bör
regleras i författning. Bestämmelsen i 6 kap. 8 § RB kan därför upphävas.

Anteckningar vidförhör

I promemorian föreslås att förhör i bevissyfte skall tas upp elektroniskt
eller skrivas ned för hand. Förslaget innebär att det för framtiden skulle
ges möjligheter att ta upp förhör på videoband. Förslaget skall ses i ljuset
av de ändringar i rättegångsbalken som föreslogs i promemorian för att
ge domstolarna möjlighet att använda videokonferens vid handlägg-
ningen av mål och ärenden i vissa fall. Bland annat föreslogs att
fotografiförbudet - som anses gälla också för rätten - i 5 kap. 9 § RB
skulle upphävas. Regeringen har emellertid - i stället för ändringar i
rättegångsbalken - föreslagit en lag om försöksverksamhet med
videokonferens i rättegång. Riksdagen har den 20 maj 1999 beslutat i
enlighet med propositionen, (prop. 1998/99:65, bet. 1998/99:JuU23, rskr.
1998/99:212). Fotografiförbudet i 5 kap. 9 § RB kvarstår därmed
oförändrat. Mot den bakgrunden bör en bestämmelse om hur förhör i
bevissyfte skall antecknas inte innefatta någon möjlighet att ta upp
förhöret på videoband. Bestämmelsen bör enbart ta sikte på
ljudinspelningar. Vidare bör möjligheten att i stället skriva ned förhöret
kvarstå.

Bestämmelsen i 6 kap. 9 § RB som behandlar upptagning av berättelser
genom stenografi kan dock upphävas. Det är en metod som numera aldrig
torde förekomma. Vidare kan bestämmelsen i 6 kap. 6 § andra stycket
som ger möjlighet att underlåta att anteckna berättelser av vittnen och
iakttagelser vid syn på stället i hovrätten utgå. Den särskilda möjligheten
för Högsta domstolen att inte anteckna förhör som hålls vid en
huvudförhandling bör dock kvarstå. Nuvarande 13 §, som anger att
regeringen får meddela vissa närmare föreskrifter, är onödig och kan
upphävas.

Prop. 1999/2000:26

80

Beträffande rättegången i Arbetsdomstolen föreskrivs i 4 kap. 4 § lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister att förhör som lämnas i
bevissyfte inte behöver antecknas i protokollet över huvudförhandlingen.
Bestämmelsen bör justeras med anledning av att protokoll inte alltid
behöver upprätttas.

10 Beslut om vittnesersättning m.m.

Regeringens bedömning: Beslut om ersättning av allmänna medel till
förhörspersoner och tolkar skall kunna fattas utanför rättssalen av annan
än rätten.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens
bedömning. I promemorian har föreslagits att en ändring i
rättegångsbalken (36 kap. 24 §) görs.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva. Till dessa hör Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, tingsrätterna i
Stockholm, Södertälje, Lund och Göteborg, Nämndemännens riksförbund
samt Statstjänstemannaförbundet (ST-domstol). Flera remissinstanser
pekar på att den föreslagna ordningen förutsätter att det finns tillgänglig
och kompetent personal som kan fatta besluten och på vikten av att
systemet inte görs alltför formellt utan tillåter de enskilda domstolarna att
finna praktiska lösningar. Stockholms tingsrätt framhåller att förslagen
fordrar att berörd personal ges utbildning. Justitieombudsmannen har
tidigare avstyrkt ett förslag med liknande innehåll men motsätter sig inte
att förslaget genomförs. Hovrätten för Övre Norrland har invänt mot den
föreslagna formuleringen av bestämmelsen i 36 kap. 24 § RB med
hänvisning till att den ger felaktiga associationer.

Svea hovrätt, Halmstads tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt och Åklagar-
myndigheten i Stockholm är kritiska och ifrågasätter bl.a. om förslaget
innebär några effektivitetsvinster. Svea hovrätt föreslår att en mer allmän
reform föregås av en försöksverksamhet. Några remissinstanser menar att
det föreslagna systemet skulle underlättas om en schabloniserad
ersättning infördes.

Skälen för regeringens bedömning: Regler om ersättning till vittnen
finns i 36 kap. 24 § RB. Bestämmelsen gäller både i brottmål och
tvistemål. Den fick sin nuvarande lydelse i samband med införandet av den
nya rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr.
1996/97:55). Ersättning till vittnen som har åberopats av åklagaren eller
som har kallats in självmant av rätten betalas av allmänna medel. När det
gäller ersättning till ett vittne som åberopas av en enskild part är
huvudregeln att ersättningen betalas av den parten. Ersättningen kan
emellertid också i sådana fall betalas av allmänna medel, om det är skäligt
med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden. Beträffande en part som
har rättshjälp gäller att kostnader för bevisning betalas genom rättshjälpen,
se 16 § rättshjälpslagen (1996:1619). Ersättning som skall betalas av
allmänna medel fastställs av rätten enligt bestämmelserna i förordningen
(1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Ersättning

Prop. 1999/2000:26

81

betalas för kostnader för resa, uppehälle och annan ekonomisk förlust, Prop. 1999/2000:26
vanligen förlorad arbetsförtjänst (tidsspillan). Beloppen bestäms i hög grad
efter schablon. Taket för ersättning för tidsspillan höjdes nyligen från 300
kr till 700 kr (SFS 1999:706).

Om ersättningen till ett vittne har betalats av allmänna medel svarar det
allmänna slutligt för kostnaden. Reglerna i 31 kap. 1 § RB om tilltalades
återbetalningskyldighet omfattar inte kostnader för ersättning till förhörs-
personer. En motparts skyldighet att betala ersättning för rättshjälps-
kostnader avser inte heller sådana kostnader, se 30 § rättshjälpslagen.
Skälet till denna ordning, som infördes med den nya rättshjälpslagen, är att
detta möjliggör att beslut om sådan ersättning fattas utanför rättssalen (a.
prop. s. 165 och 170).

De nu redovisade reglerna gäller även för ersättning till målsägande som
hörs med anledning av åklagarens talan (37 kap. 3 § tredje stycket RB) och
till den som skall höras i brottmål enligt reglerna om förhör med
medtilltalade m.fl. (36 kap. 1 § fjärde stycket RB).

En tolk far alltid betalt av allmänna medel. Reglerna om ersättning finns
i 5 kap. 8 § RB. Där anges att en tolk har rätt till skälig ersättning för
arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Domstolsverket har
fastställt en taxa som närmare anger vilken ersättning som skall betalas
(DVFS 1998:11). Det är alltid staten som slutligt står för ersättningen. Det
finns alltså inga regler om återbetalningsskyldighet för någon av parterna.

Tingsrättens beslut om ersättning enligt de nu beskrivna reglerna kan
överklagas till hovrätten. Beslutet kan överklagas särskilt (49 kap. 5 §
5RB).

Formerna för beslut om ersättning av allmänna medel till vittnen m.fl. är
en fråga som har varit aktuell i de senaste årens diskussioner om
renodlingen av den dömande verksamheten. Enligt dagens ordning fattas
sådana beslut av den fullsuttna rätten under huvudförhandlingen. Både av
renodlingsskäl och av andra skäl kan detta ifrågasättas. Ersättningsfrågorna
kan uppfattas som irriterande avbrott, särskilt i besvärliga och krävande
huvudförhandlingar. Det är dessutom i många fall obehagligt för
målsägande och vittnen att inför publik behöva redogöra för sina ersätt-
ningsanspråk och eventuellt fa dem ifrågasatta. Vidare är det ett slöseri
med arbetskraft att en fullsutten rätt - i brottmål som regel en juristdomare
och tre nämndemän i tingsrätt och tre juristdomare och två nämndemän i
hovrätt - skall syssla med dessa frågor i stället för att arbeta med att avgöra
målet. Det fmns också en risk att ersättningsfrågorna blir styvmoderligt
behandlade på grund av de pressade förhållanden under vilka de handläggs.
Det fmns alltså flera goda skäl att ändra nuvarande ordning.

Före den 1 december 1997 då den nya rättshjälpslagen trädde i kraft,
gällde en skyldighet för en part i tvistemål som ålagts att svara för
motpartens rättegångskostnader att till staten återbetala kostnader för den
ersättning till förhörspersoner som betalats genom rättshjälpen. Detsamma
gällde med vissa begränsningar för tilltalade i brottmål. Rätten hade
därmed behov av att känna till storleken på den ersättning som betalats till
förhörspersoner. I och med rättshjälpsreformen finns inte detta behov. Det
fmns därför i dag goda möjligheter att åstadkomma en ordning där beslut
om ersättning av allmänna medel fattas utanför rättssalen.

82

I promemorian föreslås att det genom ändringar i rättegångsbalken och i
förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion skall bli möjligt att
förordna en domstolssekreterare eller tingsnotarie att besluta om ersättning
av allmänna medel till tolkar, vittnen, målsägande och s.k. medtilltalade.
Förslaget innebär inte att några tvingande regler ges för att flytta besluten
utanför rättssalen. Det lämnas till varje domstol att avgöra om det finns
tillräckligt kompetent personal på plats för att fatta besluten. Är så inte
fallet kan besluten som i dag fattas av rätten under huvudförhandlingen. I
praktiskt hänseende förordas i promemorian en ordning där vittnen och
andra som inte har några räkningar med sig far anteckna sina
ersättningsanspråk på en blankett som skrivs under av vederbörande, och
där det finns utrymme för domstolens beslut. För tolkar, som normalt
lämnar in en räkning, förordas att besluten antecknas på räkningen,
lämpligen med hjälp av en stämpel.

Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget. Några domstolar är
emellertid tveksamma till de effektivitetsvinster som kan uppnås. Rege-
ringen ser flera fördelar med förslaget. Det ger domstolarna stora
möjligheter att organisera beslutsfattandet på det sätt som passar den
enskilda domstolen bäst. I de domstolar det finns möjligheter att fatta
besluten utanför rättssalen uppnås vidare de fördelar för vittnen och
målsägande som har angetts tidigare.

Några remissinstanser har pekat på de svårigheter som kan uppstå när en
ersättningsfråga är svårbedömd eller när den person som skall fatta beslutet
inte har kännedom om alla omständigheter som bör ligga till grund för
beslutet. Det förhållandet att det är brottsligt att lämna oriktiga uppgifter
för att fa mer pengar torde som regel innebära att de uppgifter som lämnas
är riktiga. Eventuella problem i fråga om svårbedömda frågor bör enligt
regeringens mening kunna bemästras med den flexibla ordning som
föreslås. Om det på förhand är känt att ersättningsfrågan är svårbedömd
finns ju möjligheter för rätten att fatta beslutet under förhandlingen. I andra
fall kan beslutet anstå tills förhandlingen är avslutad eller tex. ett
lunchuppehåll görs i förhandlingen och ordföranden kan fatta beslutet. På
sikt bör detta med dagens teknik kunna åstadkommas utan att den
ersättningsberättigade behöver vänta eller återkomma till domstolen.
Situationer av den här typen bör vidare i stor utsträckning kunna undvikas
genom att den som skall fatta besluten förses med vissa fakta rörande
förhandlingen och förhörspersonen. Om detta inte är möjligt och kontant
utbetalning är nödvändig bör dock rätten fatta beslutet. Bärande skäl att -
såsom en remissinstans föreslagit - införa en ordning med förskott på den
otvistiga delen av ersättningen saknas därmed. Det finns inte heller skäl att
i dag införa någon form av schabloniserad ersättning till vittnen m.fl.

Något tungt vägande skäl att låta en reform föregås av en försöks-
verksamhet ser regeringen inte, särskilt med hänsyn till att den ordning
som föreslås är så flexibel. Såsom några remissinstanser påpekar bör dock
berörd personal ges nödvändig utbildning. Detta bör som regel kunna
skötas av de enskilda domstolarna.

Bestämmelsen i 36 kap. 24 § tredje stycket RB kan tolkas på det sättet att
det är rätten i den sammansättning som sköter vittnesförhöret som skall
bestämma ersättningen till vittnen och andra som hörs inför domstolen.
Mot den bakgrunden föreslogs i lagrådsremissen, liksom i promemorian,

Prop. 1999/2000:26

83

att bestämmelsen ändras så att det där föreskrivs att ersättning som skall
utgå av allmänna medel fastställs genom rättens försorg i stället för av
rätten. Lagrådet anser att denna ändring är överflödig och anför att beslutet
meddelas i rättens namn oavsett vem som inom domstolen fastställer
ersättningen (fullsutten rätt, domstolssekreterare eller tingsnotarie).
Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning. Någon ändring i
bestämmelsen i 36 kap. 24 § RB behöver därmed inte göras.

När det gäller ersättning till tolk finns det inga uttryckliga
bestämmelser om vem som på rättens vägnar beslutar om ersättning.
Någon lagändring för att beslut om sådan ersättning skall kunna
delegeras behövs därför inte.

Såsom föreslås i promemorian bör en ändring i förordningen
(1996:381) med tingsrättsinstruktion göras, av innebörd att lagmannen
far förordna tingsnotarier och andra anställda att besluta om ersättning av
allmänna medel till tolk, målsägande, vittnen eller någon annan. En
liknande ändring bör göras i förordningen (1996:379) med hovrätts-
instruktion och i förordningen (1996:377) med instruktion för Högsta
domstolen.

I promemorian behandlas inte frågan om förvaltningsdomstolarna bör
ges motsvarande möjligheter att besluta om ersättning av allmänna medel
utanför rättssalen. Kammarrätten i Göteborg anser också att något behov
inte finns för dessa domstolar. Länsrätten i Gävleborgs län menar
emellertid att förvaltningsdomstolarna bör ges motsvarande möjligheter,
även om inga betydande svårigheter i dessa avseenden finns i dag. Det kan
enligt regeringens mening finnas skäl att införa motsvarande ordning för
förvaltningsdomstolarnas del. Den frågan far dock övervägas i särskild
ordning i samband med andra reformer på förvaltningsprocessrättens
område.

11 Oseriösa rättegångar m.m.

Reglerna om förfarandet i en tvistemålsrättegång skall tillhandahålla ett
rationellt och rättssäkert system för parterna att lösa sina tvister. Men det
bör också ge domstolarna medel att på ett effektivt sätt komma till rätta
med parter som missbrukar domstolsprocessen genom att inleda rätte-
gångar som måste anses onödiga och som inte bör få belasta domstols-
väsendets resurser mer än vad som är absolut nödvändigt. Det fmns fall
som måste ses som missbruk av domstolsprocessen. Det kan t.ex. vara
fråga om grundlösa skadeståndskrav, inte sällan om astronomiska belopp,
eller obefogade enskilda åtal. Den typen av mål har varit ett stort problem
för domstolarna. Genom lagändringar år 1984 förbättrades dock möjlig-
heterna att effektivt kunna avgöra sådana mål (se avsnitt 11.2).

Dagens regler i rättegångsbalken anses från domstolshåll dock fort-
farande vara otillräckliga i detta avseende. Domstolarna tvingas lägga
ned ibland mycket tidsödande arbete på mål som måste prövas i sak trots
att processen är onödig. Det innebär bl.a. att motparten besväras av en
onödig rättegång. Förutom de allmänna olägenheterna av att dras in i en
process kan motparten drabbas ekonomiskt om han inte kan få ut

Prop. 1999/2000:26

84

ersättning för de rättegångskostnader som i domen sedermera tillerkänns
honom. Frågan är om det genom ändringar i rättegångsbalken går att
ytterligare effektivisera handläggningen av den här typen av mål och få
bättre balans mellan å ena sidan målets vikt och å andra sidan domstolens
arbetsinsats och hänsynen till motparten. I avsnitt 11.2-11.4 behandlas
sådana förslag.

Promemorian har kort behandlat ett antal andra förslag som inte
bedömts böra leda till lagstiftning. Det rör sig bl.a. om förslag att en part
i vissa fall skulle åläggas att ställa säkerhet för motpartens rättegångs-
kostnader, vissa begränsningar i rätten till återvinning efter tredskodom
och särskilda regler om processobehörighet (processinhabilitet).

Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i pro-
memorian, att det är ett viktigt samhällsintresse att vi hushållar med
domstolarnas resurser. När det gäller tvistemålen bör de tillgängliga
resurserna i största möjliga utsträckning avsättas för mål som är tvistiga i
egentlig mening. De processuella reglerna skall se till att prövningen kan
ske på ett så snabbt, enkelt och effektivt sätt som möjligt. Det är därför en
viktig uppgift för lagstiftaren att tillhandahålla lagregler som ger
domstolarna - och parterna - möjligheter att använda sina resurser så
effektivt som möjligt utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan.
Reglerna bör ge domstolarna möjlighet att sålla bort det som inte hör
hemma i domstol för att koncentrera resurserna på det som verkligen
kräver domstolsprövning.

Ett stort mått av försiktighet måste dock vara utgångspunkten vid varje
försök att åstadkomma ett system som skall sålla bort tvister som inte kan
anses vara seriösa. Det är ofta inte möjligt att bedöma om en sak är seriös
innan det har gjorts en ordentlig genomgång av den. De flesta
sållningssystem förutsätter att man bygger in någon form av förprövning
i systemet. En sådan förprövning kan göras i viss utsträckning, men kan
inte drivas för långt utan att komma i konflikt med grundläggande regler
om medborgarnas tillgång till domstol. Ett system med en mer långt-
gående förprövning skulle dessutom bli alltför komplicerat att handha för
domstolarna.

I rättegångsbalken fmns dessutom ett antal regler som kan användas
mot dem som missbrukar rättegången. Bestämmelsen i 9 kap. 1 § RB ger
vissa möjligheter att bestraffa den som väcker talan om något han vet är
oriktigt eller som bestrider ett krav som han vet är riktigt. Vidare gäller
att den som bestrider ett krav som är riktigt i regel drabbas av att han blir
skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader. Det torde verka
avhållande för den som överväger att bestrida befogade krav. När det
gäller s.k. småmål behandlas i avsnitt 12.2.2 ett förslag som innebär
utökat ansvar för den förlorande parten att ersätta motpartens rätte-
gångskostnader. Rättegångsbalken tillhandahåller dessutom numera
instrument som innebär att tvistemål där bestridandet är obefogat kan
handläggas relativt enkelt, exempelvis genom att tredskodom meddelas
på handlingarna.

Prop. 1999/2000:26

85

11.1

Mål där käranden inte medverkar

Prop. 1999/2000:26

Regeringens förslag: Tingsrätterna ges möjlighet att i dispositiva
tvistemål förelägga käranden att senast viss dag ange om han vidhåller
sin talan, om det under målets handläggning har visat sig att käranden
inte medverkar i processen. Om käranden inte svarar, får tingsrätten
meddela tredskodom mot käranden.

Promemorians förslag stämmer i stor utsträckning överens med
regeringens. Promemorians förslag innebär dock att domstolen ges
möjlighet att skriva av målet från vidare handläggning, om svaranden
inte motsätter sig det.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre
Norrland, Göteborgs tingsrätt samt Konsumenverket tillstyrker förslaget.
Hovrätten för Övre Norrland anser dock att ett sådant föreläggande som
föreslås delges käranden. Även Stockholms tingsrätt är positiv till
förslaget. Sveriges advokatsamfund instämmer i att det kan finnas ett
behov av att kunna skriva av ett mål om det visar sig att käranden inte
medverkar i processen, men menar att bestämmelsen i 18 kap. 5 § RB om
kostnadsansvar i så fall bör kompletteras.

Skälen för regeringens förslag: Om en kärande inte medverkar i
processen genom att inte följa förelägganden eller på annat sätt, finns det
skäl att anta att han eller hon egentligen inte vill fullfölja rättegången. I
de flesta sådana fall torde käranden återkalla sin talan när domstolen
begär besked, men det kan givetvis inträffa att käranden inte alls hörs av.
För att målet skall kunna avslutas kan det bli nödvändigt för domstolen
att sätta ut målet till förhandling, utan att någon muntlig förhandling
egentligen behövs. Om käranden då uteblir, leder detta i regel till att han
eller hon förlorar målet genom att domstolen meddelar tredskodom.

I många fall är det fråga om mål där talan väcktes i samband med ett
åtal för brott men där det enskilda anspråket avskilts för att handläggas
som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. Inte sällan anser
käranden det i sådana fall inte lönt att engagera sig i en - som det kan
visa sig - kostsam och svårhanterlig tvistemålsrättegång. I många fall
finns ju inte någon möjlighet att få ut eventuell ersättning av svaranden.

Från effektivitetssynpunkt är det inte lämpligt att domstolen skall
behöva sätta ut ett mål till förhandling enbart för att kunna avsluta målet.
Både svaranden och domstolspersonalen belastas utan att det finns skäl
för det. Dessa mål kan i vissa fall föranleda ett omfattande arbete innan
de kan avslutas.

För att komma tillrätta med dessa situationer har det i promemorian
föreslagits att domstolen skall ges en möjlighet att förelägga käranden att
svara på frågan om han eller hon vidhåller sin talan. Om käranden inte
svarar kan domstolen enligt förslaget skriva av målet utan att käranden
återkallat sin talan. En grundläggande förutsättning för att domstolen
skall fa utfärda ett sådant föreläggande är enligt promemorians förslag att
käranden har förhållit sig helt passiv till domstolens försök att fa honom
eller henne att medverka i rättegången. Det skulle krävas att domstolen
har förelagt käranden att komplettera sin talan med förtydligande av

86

grunden för sitt anspråk eller med bevisuppgift och att käranden inte hör
av sig eller att han eller hon i ett tidigare skede av rättegången sagt sig
inte vilja fortsätta processen och därefter inte hört av sig. Målet skulle
vidare inte fa skrivas av om svaranden motsätter sig det. Om en
tredskodom skulle ha meddelats skulle ju svaranden - om domen vunnit
laga kraft - vara skyddad mot framtida processer om samma sak.
Svaranden kan därmed ha ett intresse av att förberedelsen fortsätter.

Regeringen delar de utgångspunkter som kommer till uttryck i
promemorian. Det bör finnas en möjlighet att avsluta ett mål när
käranden inte medverkar, utan att domstolen behöver sätta ut målet till
förhandling. Vi förordar dock en något annorlunda lösning än
promemorians. En lämpligare ordning är att förelägga den passiva
käranden att uppge om han eller hon vidhåller sin talan vid påföljd av att
tredskodom kan komma att meddelas. För tredskodomsinstitutet finns ett
färdigt system av nödvändiga regler som är lämpliga även i nu aktuella
fall. Det innebär bl.a. att käranden kan begära återvinning av
tredskodomen om han eller hon anser att processen skall fortsätta. En
sådan lösning är avsevärt lämpligare än att hänvisa en missnöjd kärande
att överklaga till hovrätten, vilket sannolikt skulle innebära att käranden
behövde påvisa att föreläggandet eller avskrivningsbeslutet var felaktigt.
Alternativet att väcka en ny talan är också förenat med nackdelar för
käranden, med hänsyn exempelvis till att en ny ansökningsavgift måste
betalas. Ett system där återvinning av en tredskodom kan begäras av
käranden innebär att processen kan fortsätta i tingsrätten utan att någon
prövning av beslutet om föreläggande eller av tredskodomen behöver
göras.

Det fmns med denna lösning inte något skäl att ge svaranden något
inflytande på frågan om tredskodom skall meddelas. Det finns ju normalt
ingen för svaranden förmånligare möjlighet att avgöra målet. Alternativet
att få målet prövat i sak är ju inte realistiskt om käranden inte medverkar.
Svaranden bör dock på sätt som gäller i övrigt när tredskodom skall
meddelas, föreläggas att slutföra sin talan, bl.a. för att ges tillfälle att
framställa sina konstnadsanspråk.

Hovrätten för Övre Norrland har anfört att föreläggandet bör delges
käranden. Enligt 33 kap. 2 § RB skall delgivning användas om det är
särskilt föreskrivet, om det med hänsyn till syftet med en bestämmelse
om underrättelse framgår att delgivning bör ske eller om det är påkallat
med hänsyn till omständigheterna. Av förarbetena till bestämmelsen
framgår att ett föreläggande enligt 42 kap. 11 § RB för svaranden att
komma in med ett svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan
komma att meddelas är ett sådant fall som kräver delgivning (prop.
1990/91:11 s. 53). Som Lagrådet framhåller finns det inte anledning att
göra någon skillnad mellan olika tredskodomsfall. Även utan särskild
föreskrift bör alltså ett tredskodomsföreläggande delges med käranden.

Den konstruktion vi föreslår innebär att föreläggandet skall anses ha
följts såväl i de fall käranden hörs av och uppger att talan inte vidhålls
som när käranden uppger att talan vidhålls. Bestämmelsen bör vidare
vara fakultativ och lägga i domstolens hand att avgöra om en tredskodom
skall meddelas i de fall föreläggandet inte har följts. Ett behov av hand-

Prop. 1999/2000:26

87

lingsutrymme kan exempelvis finnas i fall där käranden muntligen
kontaktar tingsrätten och anger att han eller hon avser att driva processen.

Förslaget föranleder ändringar i 42 kap. 11 § och 18 § RB samt en ny
bestämmelse, 44 kap. 7 c § RB.

11.2 Utvidgad möjlighet att avgöra mål på handlingarna

Regeringens bedömning: Det bör inte nu införas någon möjlighet döma
över ett uppenbart ogrundat käromål utan huvudförhandling oberoende
av vad parterna anser om detta i de fall där stämning har utfärdats.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians förslag innebär att rätten skall kunna döma över ett
uppenbart ogrundat käromål utan huvudförhandling oberoende av vad
partema anser om detta även i de fall där stämning har utfärdats på
svaranden.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig
särskilt om förslaget. Göteborgs tingsrätt och Konsumentverket tillstyrker
förslaget, liksom Stockholms tingsrätt, som anser att det fyller ett viktigt
om än inte särskilt ofta förekommande behov. Konsumentverket
förutsätter att en sådan bestämmelse tillämpas restriktivt.

Hovrätten för Övre Norrland och Kammarrätten i Göteborg avstyrker
förslaget med hänvisning till de principiella invändningar som kan göras
mot förslaget. Kammarrätten gör en annan bedömning än promemorians
när det gäller de krav som Europakonventionen ställer.

Skälen för regeringens bedömning: Om en stämningsansökan
uppfyller de krav som rättegångsbalken ställer skall rätten utfärda
stämning på svaranden att svara på käromålet. Om kärandens
framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det är
uppenbart att det är ogrundat, far rätten meddela dom i målet utan att
stämning utfärdas (42 kap. 5 § första stycket andra meningen RB). Denna
möjlighet att omedelbart ogilla ett käromål genom dom utan att först
utfärda stämning på svaranden infördes år 1984 (prop. 1983/84:78).

När bestämmelsen i 42 kap. 5 § första stycket andra meningen RB
infördes var den avsedd att förse tingsrätterna med ett effektivare vapen
mot parter som missbrukar domstolsprocessen. Det kan emellertid uppstå
situationer där de nuvarande lagbestämmelserna inte är tillräckligt
effektiva. Ett tänkbart fall är att tingsrätten vid granskningen av en
stämningsansökan har förbisett att anspråket är uppenbart ogrundat.
Stämning har kommit att utfärdas av misstag. Med gällande regler är det
inte möjligt att reparera misstaget. Förberedelsen i målet måste i stället
fullföljas. Ett annat exempel på en situation där bestämmelsen i 42 kap.
5 § RB inte är tillräcklig är de fall där bristen i kärandens anspråk inte
kan upptäckas förrän svaranden har påtalat den.

De fall som nu avses är inte särskilt vanligt förekommande. En regel
som gör det möjligt att döma över ett uppenbart ogrundat käromål utan
huvudförhandling oberoende av parternas uppfattning skulle dock kunna
innebära att vissa mål kan handläggas på ett effektivare sätt än vad som
är möjligt med dagens regler. I promemorian har därför föreslagits en
sådan regel.

88

Redan enligt nuvarande regler i rättegångsbalken kan sådana mål som
avses här avgöras på handlingarna. Förutsättningen for detta är emellertid
att ingen av parterna begär muntlig förhandling (42 kap. 18 § första
stycket 5 RB). I den här typen av mål påkallar käranden inte sällan
muntlig förhandling. Domstolen har då inget annat val än att kalla
parterna till en muntlig förberedelse, men kan enligt 42 kap. 20 § andra
stycket RB avgöra målet omedelbart efter huvudförhandling i förenklad
form. Om saken är uppenbar krävs inte parternas samtycke för en sådan
handläggning.

Även om det sistnämnda förfarandet kan tyckas vara relativt enkelt är
det fråga om en situation där muntligheten inte tjänar något egentligt
syfte utan endast blir en kostnadskrävande formalitet för både svaranden
och domstolen.

En reglering av den typ som föreslås i promemorian var aktuell i ovan
nämnda lagstiftningsärende från år 1984. I en remiss till Lagrådet
föreslogs att en sådan dom som avses i (nuvarande) 42 kap. 5 § första
stycket RB far meddelas under förberedelsen. Lagrådet framförde viss
kritik mot förslaget och menade för det första att det praktiska värdet av
den föreslagna regleringen syntes vara ringa eftersom den skulle komma
att fa betydelse endast i ett mycket begränsat antal fall av undantags-
karaktär. Lagrådet menade dessutom att bestämmelserna skulle bli
tillämpliga på mål som handläggningsmässigt befann sig i ett slags
mellanskede, vilket ingav vissa betänkligheter av främst principiell natur
(prop. 1983/84:78 s. 94).

I lagrådsremissen gjordes bedömningen att det fanns skäl att ge
domstolarna detta verktyg att handlägga mål effektivt och rationellt även
om det praktiska värdet av en lagändring var begränsat till mycket fa fall.
Med den utformning bestämmelsen getts i promemorians förslag skulle
man också komma till rätta med invändningen att målet befinner sig i ett
mellanskede. Förslagets utformning innebär ju att målet avgörs sedan
förberedelsen avslutats.

Frågan är om principiella invändningar av annat slag är sådana att
möjligheten inte bör ges. Utgångspunkten måste därvid enligt regering-
ens mening vara att en bestämmelse som den föreslagna - liksom den i
42 kap. 5 § RB - måste ges ett mycket restriktivt tillämpningsområde när
det gäller bedömningen av uppenbarhetsrekvisitet och av om laga skäl för
käromålet saknas. Den utökning av tillämpningsområdet som kan vara
aktuell är begränsad till att ge domstolen möjlighet att rätta till ett misstag
vid beslutet att utfärda stämning och en möjlighet att enkelt avgöra ett
mål när det först sedan stämning har utfärdats visar sig att talan är
uppenbart ogrundad. I lagrådsremissen gjordes bedömningen att det är
rimligt att ge domstolen dessa möjligheter.

Lagrådet har emellertid av principiella skäl allvarligt ifrågasatt om
tiden är mogen att införa några nya bestämmelser om måls avgörande
utan huvudförhandling efter den långsamma anpassning som svensk rätt
har undergått till Europakonventionens krav på rättvis rättegång.

Lagrådet har i den här delen anfört följande:

I 42 kap. 5 § och 47 kap. 5 § ges möjligheter att av samma skäl som
anges i de föreslagna bestämmelserna meddela dom i målet utan att

Prop. 1999/2000:26

89

stämning utfärdas. Det synes direkt olämpligt att rätten i ett senare
skede omprövar förutsättningarna för sitt eget beslut att utfärda
stämning och så att säga ångrar sig. Svarandens invändningar lär
knappast kunna föranleda att kärandens framställning finnes inte
innefatta laga skäl för käromålet. Återstår möjligheten att svarandens
invändningar kommer käromålet att framstå som uppenbart ogrundat.
Det är emellertid svårt att tänka sig några praktiska exempel på detta;
däremot kanske svaranden påvisar att kärandens talan skall avvisas på
grund av res judicata eller liknande.

Under alla förhållanden måste domstolen beakta kravet på rättvis
rättegång i artikel 6.1 i Europakonventionen. Detta krav far i det
enskilda fallet anses ha företräde framför bestämmelser i rättegångs-
balken som skulle leda till motsatt resultat. För övrigt hindrar 2 kap.
23 § regeringsformen lagstiftning som strider mot Europakonven-
tionen.

Lagrådet vill inte förneka att enstaka fall kan tänkas förekomma där
de föreslagna bestämmelserna kan bli tillämpliga utan att det strider
mot Europakonventionen. Lagrådet vill emellertid av principiella skäl
allvarligt ifrågasätta om tiden är mogen att införa några nya
bestämmelser om måls avgörande utan muntlig förhandling efter den
långsamma anpassning som svensk rätt undergått till Europakonven-
tionens krav på rättvis rättegång. Vinsten för rättsväsendets effektivitet
synes ringa och risken för att en sådan lagstiftning skapar felaktiga
föreställningar hos domstolarna kan inte uteslutas.

Regeringen delar givetvis uppfattningen att reglerna i Europa-
konventionen måste beaktas vid en tillämpning av den i lagrådsremissen
föreslagna bestämmelsen. Artikel 6.1 i Europakonventionen behandlar
rätten till en rättvis rättegång, vilken innefattar en rätt till tillgång till
domstol (access to court) och i allmänhet en rätt till muntlig förhandling
om någon av partema begär det. Bestämmelsen i 42 kap. 5 § RB och dess
förhållande till artikel 6.1 har nyligen behandlats av Högsta domstolen i
rättsfallet NJA 1998 s. 278. Enligt Europadomstolens praxis är artikel 6.1
underkastad en begränsning såtillvida att den enbart gäller om det är
fråga om en tvist som är reell och seriös. I litteraturen har ett uppenbart
ogrundat rättsligt anspråk ansetts inte utgöra en verklig tvist. Artikel 6.1
skulle därmed inte vara tillämplig (Danelius, Mänskliga rättigheter i
europeisk praxis, s. 125 f., 140 f. och 164 f.). Högsta domstolen anger
dock i det nyssnämnda rättsfallet att begränsningen måste tolkas
restriktivt och att det finns en klar presumtion för att tvister om civila
rättigheter är reella och seriösa.

I lagrådsremissen gjordes bedömningen att det också med beaktande av
Europakonventionens regler och Europadomstolens praxis fanns ett
utrymme för att döma ett mål som anses uppenbart ogrundat på
handlingarna och att promemorians förslag därför borde genomföras. I
likhet med Lagrådet anser emellertid regeringen att vinsterna för
rättsväsendets effektivitet inte är stora och att risken för att en sådan
lagstiftning skapar felaktiga föreställningar hos domstolarna inte kan
uteslutas. Förslaget bör därför inte genomföras nu.

Prop. 1999/2000:26

90

11.3

Bristfälliga stämningsansökningar/ käromål

Prop. 1999/2000:26

Regeringens bedömning: Det är inte lämpligt att mjuka upp de
nuvarande rekvisiten för avvisning av ofullständiga stämnings-
ansökningar i tvistemål och i mål om enskilt åtal. Inte heller finns det
skäl att lagreglera frågan om avvisning av ofullständiga käromål.

Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat pro-
memorians bedömning utan erinran. Stockholms tingsrätt har anfört att en
uppmjukning av rekvisiten för avvisning av ofullständiga stämnings-
ansökningar skulle fylla ett behov för tingsrätten, men att promemorians
argumentation mot en skärpning är övertygande.

Göteborgs tingsrätt delar inte promemorians bedömning. Den nu-
varande ordningen fungerar enligt tingsrättens mening inte tillfreds-
ställande. Domstolarna bör ges möjlighet att koncentrera sig på den
centrala uppgiften att lösa tvister. I vart fall för de mål som inte är
småmål bör kravet för att kunna avvisa en stämningsansökan sänkas.
Göteborgs tingsrätt anser vidare att kärandens talan i många mål som har
inletts med en ansökan om betalningsföreläggande uppvisar stora brister
och att en ökad avvisningsmöjlighet skulle vara till gagn för en effektiv
process.

Skälen för regeringens bedömning: I 42 kap. 2 § RB anges vad en
stämningsansökan skall innehålla. Om ansökningen inte uppfyller dessa
krav eller om den i övrigt är ofullständig, skall domstolen förelägga
käranden att avhjälpa bristen (42 kap. 3 § RB). Om käranden inte följer
föreläggandet, skall stämningsansökan avvisas, om den inte utan
väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång (42 kap. 4 §
första stycket RB). Ansökningen skall också avvisas om det är uppenbart
att målet på grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning (4 §
andra stycket). Det har i praxis ansetts möjligt att avvisa ett käromål
enligt grunderna för lagrummet efter det att stämning har utfärdats (NJA
1977 s. 827). För mål om enskilt åtal fmns motsvarande regler i 47 kap.
2-4§§RB.

Vad en stämningsansökan skall innehålla i vissa formella hänseenden -
framför allt uppgifter som behövs för delgivningar i målet - framgår av
33 kap. 1 § RB. Om sådana uppgifter saknas, och bristen inte är av ringa
betydelse för frågan om delgivning, kan föreläggande om komplettering
ske med stöd av 10 och 12 §§ i samma kapitel. Enligt dessa regler kan i
ett dispositivt tvistemål en underlåtenhet att följa ett föreläggande leda till
att stämningsansökan avvisas, om det inte är oskäligt. När det gäller
indispositiva tvistemål och brottmål kan avvisning inte ske, men under-
låtenheten att fullgöra uppgiffsskyldigheten kan i stället föranleda ett
vitesföreläggande.

Bestämmelsen i 42 kap. 4 § första stycket RB fick ett nytt innehåll år
1984 (prop. 1983/84:78). Syftet med lagändringen var att åstadkomma en
skärpning av domstolarnas praxis när det gäller kraven på stämnings-
ansökningarnas fullständighet (prop. s. 74). I samband med 1987 års
ändringar i RB (prop. 1986/87:89) skärptes också kraven på innehållet i

91

en stämningsansökan beträffande redogörelsen för åberopade Prop. 1999/2000:26
omständigheter (se 42 kap. 2 § första stycket 2 RB).

Tankar på att öka möjligheterna till avvisning av ”misskötta” käromål
har aktualiserats från domstolshåll. Med ett misskött käromål förstås här
att käranden inte har kunnat förmås att presentera ett material som ger ett
tillfredsställande underlag för domstolens prövning, i vissa fall trots
omfattande arbetsinsatser från domstolens sida.

En första fråga man ställer sig är om det skulle kunna ställas högre
krav på innehållet i en stämningsansökan. Som nyss har nämnts skärptes
kraven när det gäller redogörelsen för åberopade omständigheter år 1987.
I promemorian görs bedömningen att det inte är en framkomlig väg för
att skapa bättre förutsättningar för en effektiv rättegång att gå längre än
vad som nu anges i 42 kap. 2 § RB. De krav på innehållet i en
stämningsansökan som anges i paragrafen är tillräckliga för att ge det
underlag för rättegången domstolen behöver.

En annan fråga är om det går att skärpa bestämmelsen i 42 kap. 4 §
första stycket RB. I dag är möjligheten att avvisa ofullständiga
ansökningar inskränkt till sådana fall då bristerna är av mer väsentlig art.
Den skärpning som ligger närmast till hands är att ta bort väsentlig-
hetskravet. För avvisning skall det i så fall räcka med att stämnings-
ansökningen är så ofullständig att den inte utan olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång. Det är en sådan ordning Göteborgs tingsrätt
efterlyser, i vart fall för de mål som inte är småmål.

Här måste emellertid kärandenas intressen anses väga tungt. Det är en
svår konst att skriva en stämningsansökan och på ett klart och redigt sätt
få med de omständigheter som åberopas. Erfarenheten visar att nästan
alla stämningsansökningar i dispositiva tvistemål innehåller någon
felaktighet. Detta föranleder givetvis olägenheter för domstolen och för
motparten. Men det är självklart att alla dessa stämningsansökningar inte
kan avvisas. Här ställs i stället höga - och berättigade - krav på domstol-
ens processledning. Samma argument gör sig gällande beträffande
kärandens talan i mål som har inletts genom en ansökan om betalnings-
föreläggande.

I likhet med den bedömning som görs i promemorian anser regeringen
att det inte fmns tillräckliga skäl att öka domstolens möjligheter enligt
42 kap. 4 § RB att avvisa ofullständiga stämningsansökningar. Men det
bör framhållas att de möjligheter som lagen ger bör utnyttjas fullt ut -
inte minst av hänsyn till svaranden.

11.4 Innehållet i en ansökan om återvinning

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av att ändra reglerna om
vad en ansökan om återvinning skall ha för innehåll eller om möjlig-
heterna att sanktionera brister i ansökningen.

Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat promemori-
ans bedömning utan erinran. Göteborgs tingsrätt delar dock inte
promemorians bedömning. Tingsrätten anser att det bör krävas att en

ansökan om återvinning når upp till kraven på ett svaromål enligt 44 kap.
7 a § RB för att tas upp till behandling och att parterna vid hand-
läggningen hos kronofogdemyndigheten bör ges utförliga anvisningar om
vilka krav som ställs.

Skälen för regeringens bedömning: En ansökan om återvinning av en
tredskodom skall göras skriftligen. För det fall tredskodom har getts
under förberedelsen, bör skriften innehålla allt från sökandens sida som
erfordras för förberedelsens fullföljande (44 kap. 9 § andra stycket RB).
När det gäller återvinning av ett utslag i mål om betalningsföreläggande
eller vanlig handräckning gäller att inga andra krav på ansökan om
återvinning än att den skall vara skriftlig (53 § lagen [1990:746] om
betalningsföreläggande och handräckning).

Det har från domstolshåll framförts önskemål om att sökanden skall
åläggas att i en ansökan om återvinning alltid skall ange sin inställning i
målet och skälen härför.

I de återvinningshänvisningar som domstolarna använder uppmanas
svaranden att ange sin ståndpunkt i enlighet med vad lagen föreskriver.
Även i kronofogdemyndigheternas utslag finns en uppmaning för den
som söker återvinning att ange varför han gör det, vad han vill ha för
ändring och vilka bevis han åberopar. Varken när det gäller tredskodomar
eller utslag finns emellertid någon direkt sanktion mot dem som inte
följer dessa anvisningar.

Rättegångsutredningen lämnade i sitt första delbetänkande (SOU
1982:26 s. 550) ett förslag som innebar att svaranden skulle tvingas att
prestera relevanta skäl för ett bestridande av käromålet för att få en
återvinningsansökan upptagen. Om käranden inte gjorde detta skulle
ansökan avvisas. I lagstiftningsarbetet (prop. 1986/87:89 s. 230) uttalade
departementschefen att en sådan ordning skulle medföra en del praktiska
komplikationer. Genom möjligheten att efter återvinningen på nytt
förelägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd av
tredskodom - som i så fall inte blir återvinningsbar - ansåg han att
domstolen har ett påtryckningsmedel mot svaranden som i praktiken är
lika effektivt som möjligheten att avvisa återvinningsansökningen vid
brist på relevanta skäl. Regeringen ansluter sig till den bedömningen.

Det kan i klarhetens intresse tilläggas att strängare krav naturligtvis
ställs på återvinningssökanden när det gäller att få till stånd ett beslut om
inhibition än när det gäller själva återvinningen.

12 Småmål

I början av 1970-talet tillskapades ett särskilt domstolsförfarande för
lösande av tvister om mindre värden då den numera upphävda lagen
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen)
infördes. Bestämmelserna om småmål finns numera i rättegångsbalken.
Ett mål är, med vissa undantag, ett s.k. småmål om värdet av vad som
yrkas uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Hälften av prisbasbeloppet för år 1999
är 18 200 kr. En av grundtankarna bakom särreglerna för småmål är att

Prop. 1999/2000:26

93

underlätta för enskilda att föra fram sina anspråk vid domstol. Det mest
framträdande medlet för att uppnå det syftet är att se till att kostnaderna
för förfarandet hölls nere. Ett annat viktigt moment är att se till att den
enskilde har möjlighet att förutse hur höga rättegångskostnaderna kan
komma att bli. Kostnaderna hålls framförallt nere genom att behovet av
ombudsmedverkan är litet. Domstolen har normalt en mera aktiv
processledning i småmålen.

Vid processreformen år 1987 upphävdes den särskilda småmålslagen.
Småmålen ansågs kunna handläggas enligt det reformerade och mer
flexibla förfarande som infördes för tvistemålsprocessen i allmänhet.
Vissa särregler behölls dock. Rätten består i småmål alltid av en domare,
prövningstillstånd krävs vid överklagande till hovrätten och särskilda
bestämmelser för rätten till ersättning för rättegångskostnader gäller.
Vidare fmns en särskild forumbestämmelse för konsumentmål som rör
mindre värden.

Med rättegångskostnader avses bl.a. parternas kostnader för ombud,
sakkunniga och vittnen. Huvudregeln i rättegångsbalken är att den
vinnande parten får dessa kostnader ersatta av den förlorande. För
småmålen gäller dock att endast vissa i lagen uppräknade kostnadsslag
utgör ersättningsgilla rättegångskostnader. Det viktigaste undantaget från
huvudregeln är att kostnaden för advokat eller annat biträde - den
regelmässigt största kostnaden i en rättegång - i princip inte är ersätt-
ningsgill i småmål.

Den särskilda kostnadsregeln knyter an till den bestämmelse i
rättshjälpslagen (1996:1619), som innebär att rättshjälp i form av advokat
eller annat biträde inte annat än undantagsvis får beviljas i småmål.

12.1     Förfarandereglema i småmål

Regeringens bedömning: Förfarandereglema för småmål bör inte
ändras.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har lämnat promemorians bedömning utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning: I 1974 års småmålslag fanns en
särskild rättegångsordning för målen om mindre värden som bl.a. innebar
att förfarandet saknade uppdelningen i förberedelse och huvudför-
handling, som ju är skiljelinjen mellan domstolens uppgift i rättegången
att utreda vad parterna tvistar om och dess uppgift att presentera målet för
domstolens avgörande. När småmålslagen infördes fanns ett behov av att
skapa en mindre formell och mer flexibel ordning än den som då gällde
för ordinära tvistemål. När småmålslagen arbetades in i rättegångsbalken
var ambitionen att skapa gemensamma förfaranderegler för alla
dispositiva tvistemål. Departementschefen slog fast (prop. 1986/87:89
s. 75) att det inte fanns anledning att i fortsättningen ha två skilda
regelsystem beroende på tvisteföremålets värde, utan att hela tviste-
målsprocessen i tingsrätt borde bli föremål för en gemensam reglering
inom ramen för rättegångsbalken. Reglerna för förfarandet i tvistemål

94

gjordes genom reformen mer flexibla med erfarenheterna från just
småmålsregleringen som utgångspunkt.

I promemorian diskuteras möjligheterna att återigen ändra och
ytterligare förenkla förfarandereglema för småmål. Tre frågor har
behandlats.

För det första har man i promemorian övervägt en utökning av
möjligheterna att avgöra småmål genom en enbart skriftlig handläggning.
Regler om avgörande av mål utan huvudförhandling fmns i 42 kap. 18 §
första stycket 5 RB. De innebär bland annat att ett mål där det inte finns
någon muntlig bevisning kan avgöras efter enbart skriftlig handläggning
under förutsättning att ingen av parterna begär förhandling. Att utvidga
rättens möjligheter att avgöra ett ”seriöst” mål utan förhandling utöver
vad som följer av denna bestämmelse anses i promemorian vara i
praktiken otänkbart med hänsyn särskilt till förpliktelserna enligt Europa-
konventionen. Regeringen har samma uppfattning.

För det andra har övervägts om den s.k. omedelbarhetsprincipen bör
kunna frångås i de fall en huvudförhandling hålls och rätten ges
möjlighet att grunda sitt avgörande inte bara på vad som kommer fram
vid förhandlingen utan även på vad som finns i handlingarna. Något
sådant förslag lämnas dock inte i promemorian. Regeringen anser att
möjligheterna att göra ändringar på denna punkt är värda att undersökas
för samtliga mål. En nyligen tillsatt utredning om processen i allmän
domstol (dir. 1999:62) har fatt i uppdrag bl.a. att undersöka om
muntligheten vid avgörande av mål kan begränsas på ett eller annat sätt
och avgörandet alltså kunna grundas även på annat än vad som har
förekommit vid en huvudförhandling.

För det tredje har i promemorian övervägts om rätten vid ett
sammanträde för muntlig förberedelse skall - utöver de möjligheter som
finns i dag när saken är uppenbar - kunna gå över till huvudförhandling
och avgöra målet trots att någon av parterna motsätter sig det. Enligt
regeringens mening finns det emellertid goda skäl för att en part som är
kallad till ett förberedande sammanträde skall kunna fa till stånd
betänketid innan han eller hon överlämnar målet till slutlig prövning. Det
är dessutom ofta möjligt att undvika risken för två förhandlingar i ett
bagatellartat mål genom att förbereda målet genom skriftväxling och
sedan kalla till huvudförhandling utan att gå omvägen över en muntlig
förberedelse.

Prop. 1999/2000:26

12.2 Ansvaret för rättegångskostnader i småmål

Huvudregeln om hur rättegångskostnaderna skall fördelas mellan
parterna i tvistemål finns i 18 kap. 1 § RB. Enligt denna bestämmelse
skall den förlorande parten ersätta den vinnande hans rättegångs-
kostnader. När det gäller de dispositiva tvistemålen kan i huvudsak
undantag endast göras i fall av onödigt processande eller försumlig
processföring (18 kap. 3 § och 6 § RB).

Ersättning för rättegångskostnad skall enligt 18 kap. 8 § RB fullt
motsvara kostnader för rättegångens förberedande och talans utförande
vilket inkluderar arvode till ombud eller biträde. En förutsättning för rätt

95

till ersättning är dock att kostnaden har varit skäligen påkallad for att ta
tillvara partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och
tidsspillan i anledning av rättegången.

Bestämmelsen i 18 kap 8 § regel gäller inte småmålen. För småmålen
gäller i stället en särskild bestämmelse; 18 kap. 8 a § RB, som innebär att
ersättningen är begränsad till vissa kostnadsslag och i vissa fall till
schablonbestämda belopp. Även här gäller att förutsättningen att
kostnaden har varit skäligen påkallad.

Ersättningsgilla poster är

- kostnader för rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för
varje instans och med ett belopp som högst motsvarar den ersättning som
betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Ersättningen
för en timmes rådgivning är för år 1999 1053 kr,

- ansökningsavgift (för närvarande 450 kr enligt förordningen [1987:452]
om avgifter vid de allmänna domstolarna),

- resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse inte har föreskrivits, resa och
uppehälle för ombud. Ersättning betalas enligt vissa schabloner som finns
i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen
m.m. (se 1 § förordningen [1987:965] om ersättning för rättegångs-
kostnader m.m. i mål där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken tillämpas),

- vittnesbevisning, samt

- översättning av handling.

Om målet har inletts genom en ansökan om betalningsföreläggande
eller vanlig handräckning och handläggs som tvistemål efter
överlämnande till tingsrätten eller efter att målet tagits upp efter ansökan
om återvinning, betalas ersättning för kostnader i det tidigare förfarandet
enligt de regler som gäller för det förfarandet (18 kap. 8 a § femte stycket
RB). Vad som kan ersättas inom ramen för det summariska förfarandet är
normalt ansökningsavgiften, (för närvarande 300 kr enligt förordningen
[1992:1094] om avgifter vid kronofogdemyndigheterna), kostnader för
eget arbete samt ombudsarvode (högst 315 kr i mål om betalnings-
föreläggande och högst 345 kr i mål om handräckning, såvitt avser
sökanden, och med 345 kr, såvitt avser svaranden, i mål om särskild
handräckning enligt förordningen [1991:1340] om ersättning för
kostnader i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning hos
kronofogdemyndighet). Ersättning betalas också för kostnader för
registreringsbevis, för delgivning, för översättning av inlagor eller andra
handlingar samt för viss kopiering.

Bestämmelsen i femte stycket far betydelse även i det fallet att ett
tvistemål angående ett mindre värde med stöd av reglerna i 22 kap. RB
inledningsvis handlagts inom ramen för en brottmålsrättegång men
därefter avskilts för att handläggas som tvistemål.

I vissa fall kan ersättning också betalas för en rättegångsskrift eller för
inställelse till en förhandling med skäligt belopp. Ersättning betalas med
300 kr (förordningen [1987:965] om ersättning för rättegångskostnader
m.m. i mål där 1 kap. 3 d § RB tillämpas), om inte särskilda skäl
föranleder en annan bedömning. Denna regel gäller emellertid endast i de
fall ett mål inletts genom ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig

Prop. 1999/2000:26

96

handräckning och därefter överlämnats till tingsrätt, som avgör målet
genom tredskodom.

Ränta på utdömd ersättning för rättegångskostnader kan inte dömas ut,
vilket är en avvikelse från regeln för ordinära tvistemål i 18 kap. 8 § RB
(se NJA 1981 s. 1006).

Den särskilda kostnadsregeln i 18 kap. 8 a § RB sammanhänger som
tidigare sagts med regleringen i rättshjälpslagen (1996:1619). Enligt 11 §
4 far rättshjälp i småmål endast beviljas om det fmns särskilda skäl. Om
den rättssökande har behov av bistånd för bevisning eller för resa i
samband med en förhandling kan sådant bistånd lämnas enligt
bestämmelserna i 11 kap. 6 § och 36 kap. 24 § RB.

12.2.1 Räckvidden av kostnadsansvaret i småmål

Regeringens bedömning: Den grundläggande regleringen av kostnads-
ansvaret i småmål bör inte ändras.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna:    Flertalet remissinstanser har lämnat

promemorians bedömning utan erinran. Södertälje tingsrätt och Sveriges
advokatsamfund anser dock att kostnadsreglema för småmål inte bör
gälla i mål mellan näringsidkare.

Skälen för regeringens bedömning: Regeln om det begränsade
kostnadsansvaret i småmål har återkommande utsatts för kritik. Det görs
gällande att kostnadsregeln erbjuder möjligheter till missbruk genom att
en betalningsovillig gäldenär kan utnyttja rättegångsförfarandet för att få
betalningsanstånd utan att löpa någon risk att få betala mer än begränsade
kostnader. Detta anses förekomma framförallt i mål om mindre värden
näringsidkare emellan.

Rättegångsutredningen redovisade i sitt första betänkande en utvärde-
ring av den då gällande småmålslagen och den särskilda kostnadsregeln
för småmålen (SOU 1982:26). I betänkandet föreslogs att kostnader för
ombudsarvoden skulle vara ersättningsgilla även i småmål men att en
särskild regel om kvittning av kostnaderna i konsumentmål skulle
införas. Förslaget kritiserades av många remissinstanser. I det påföljande
lagstiftningsärendet framhölls bl.a. att en regel som den föreslagna skulle
få en alltför processavhållande effekt och att den skulle innebära en
bristande förutsebarhet för parterna och tillämpningssvårigheter för
domstolarna (prop. 1986/87:89 s. 71 f.).

Småmålslagens kostnadsregel med principen att ersättning till den
vinnande parten för ombudsarvode och egen tidsspillan inte skall utgå
kom därmed i allt väsentligt att behållas och införas som en ny paragraf,
18 kap. 8 a §, i RB (SFS 1987:747). En viss uppmjukning av principen
skedde dock genom att det sista stycket i paragrafen lades till i syfte att
stävja det missbruk av regeln som ändå konstaterats (prop. 1986/87:89 s.
120 f. och 162). Den nya bestämmelsen innebar att viss ytterligare
ersättning betalas i de fall ett mål har inletts genom ansökan om
betalningsföreläggande eller handräckning och därefter överlämnats till
tingsrätt, som avgör målet genom tredskodom.

97

4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 26

Avvägningar mellan intresset av att domstolsförfarandet skall vara
lättillgängligt för vanliga människor och kravet att systemet inte far ge
alltför stora möjligheter till missbruk är oftast svåra att göra. Det är
självklart att förfarandet kan missbrukas när en part inte kan fa ens helt
nödvändiga kostnader ersatta av motparten. Ett generellt avskaffande av
kostnadsbegränsningarna skulle dock leda till klara försämringar för den
enskilde och - i negativ bemärkelse - ha en alltför processavhållande
effekt. Av de skäl som fördes fram i 1987 års lagstiftningsärende bör det
förslag Rättegångsutredningen lämnade inte heller nu genomföras. När
det gäller tankarna på att låta småmål mellan näringsidkare omfattas av
de kostnadsregler som gäller för övriga tvistemål delar regeringen pro-
memorians bedömning att en sådan åtgärd skulle vara ett alltför trubbigt
instrument för att kunna skilja ut de tvister där den särskilda kost-
nadsregeln kan göra skada. Bland tvisterna mellan näringsidkare fmns
tvister där svaranden inte processar enbart för att förhala indrivning av
klara fordringar. I ett inte ringa antal av målen är det fråga om en verklig
tvist mellan parterna. För dessa mål väger visserligen skälen för en
begränsning av kostnadsriskema inte lika tungt som för de mål som rör
privatpersoner. Även de som bedriver en mindre omfattande närings-
verksamhet kan antas ha större möjligheter än privatpersoner att bära
rättegångskostnader och att försäkra sig mot sådana. Riskerna med en
process kan dock innebära att särskilt sådana näringsidkare i stor
utsträckning avstår från att hävda sin rätt i tvister om mindre värden, om
kostnadsansvaret är obegränsat. Regeringen är därför inte beredd att utan
ytterligare analyser gå fram med ett förslag som ändrar reglerna om
kostnadsansvar i småmål för näringsidkare.

12.2.2 Ersättningsgilla kostnader vid försumlig processföring

Regeringens förslag: En part i ett småmål som har förorsakat motparten
kostnader genom försumlig processföring skall ersätta dessa kostnader
utan begränsning.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med den
skillnaden att det obegränsade kostnadsansvaret enligt promemorians
förslag endast avser kostnader för arvode till ombud eller biträde.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat promemo-
rians förslag utan erinran. Stockholms tingsrätt anser att det inte är
lämpligt att begränsa det fulla kostnadsansvaret till kostnader för ombud
och biträde. En sådan ordning skulle ge fördelar till den som anlitar ett
ombud och motverkar ambitionen att parterna inte skall ha ombud i
småmål.

Lunds tingsrätt avstyrker förslaget med hänvisning till att parterna
normalt inte har ombud och att vissa övertramp i processföringen måste
accepteras. Tingsrätten pekar också på att förslaget innebär bristande
förutsebarhet. Konsumentverket avstyrker förslaget då det måste finnas
utrymme för brister i processföringen i konsumentmål.

98

Skälen for regeringens förslag: Det finns ett behov av vissa Prop. 1999/2000:26
förbättringar av kostnadsreglema i småmål för att försvåra för parter som
ägnar sig åt illojal processföring.

I rättegångsbalken finns ett par bestämmelser som innebär att en part
kan drabbas av ett ansvar för rättegångskostnader p.g.a. försumlig
processföring. I 18 kap. 3 § RB anges att en vinnande part kan åläggas att
stå för sina och/eller motpartens kostnader om han eller hon har inlett en
rättegång utan att motparten gett anledning till det eller om han eller hon
genom försummelse har föranlett en onödig rättegång. Enligt 18 kap. 6 §
RB gäller att en part som genom vårdslöshet eller försummelse har
föranlett uppskov i målet eller på annat sätt har vållat kostnader för
motparten är skyldig att ersätta den kostnaden.

Stötande resultat kan uppstå när en part gör sig skyldig till illojal eller
försumlig processföring i småmål. I praxis har nämligen den särskilda
kostnadsregeln i 18 kap. 8 a § RB ansetts tillämplig när en part genom
försumlighet orsakat motpartens höga ombudskostnader. En försumlig
part kan alltså i småmål inte åläggas att ersätta motpartens ombuds-
kostnader till den del de överstiger arvode motsvarande rådgivningsavgift
enligt rättshjälpslagen (se rättsfallet RH 1995:44).

För att kunna stävja illojala och försumliga förfaranden av parter bör
enligt den bedömning som görs i promemorian, reglerna om kostnads-
ansvaret för försumlig processföring få tillämpning även i småmåls-
förfarandet. Det bör inte vara möjligt för en part att medvetet kunna
orsaka motparten dryga kostnader som denne inte har någon möjlighet att
få ersatta. Det föreslås därför att det i 18 kap. 8 a § RB läggs till ett nytt
stycke av innebörd att ersättning för rättegångskostnad, utöver vad som
gäller enligt andra stycket 1, får avse kostnad för arvode till ombud eller
biträde om en part har handlat så att 18 kap. 3 § eller 6 § är tillämplig.

Några remissinstanser är negativa till förslaget och har framhållit
småmålens särskilda funktion att tillhandahålla en snabb och enkel
mekanism för tvistlösning där parterna skall kunna föra processen utan
ombud. Detta förutsätter att det finns ett visst utrymme för brister i
processföringen. Regeringen delar detta synsätt men anser att detta är väl
förenligt med en ordning där en part riskerar att få stå för kostnader som
han eller hon orsakar genom att vara försumlig i sin processföring. Man
bör ha i åtanke att bestämmelser om försumlig processföring sällan
kommer till användning. Vaije vårdslöshet leder ju inte till att bestäm-
melserna tillämpas. Det är också naturligt att inte ställa samma krav på
processföringen när parten har anlitat ett juridiskt ombud som när parten
för sin talan utan ombud eller biträde.

Invändningen att en ändring i enlighet med promemorians förslag
innebär en lägre grad av förutsebarhet för partema än nuvarande ordning
är i och för sig riktig. Enligt regeringens mening finns det dock inte något
skäl att ge en part som bedriver en vårdslös processföring skyddet av att
kunna förutse exakt vilket kostnadsansvar han eller hon kan drabbas av.

Såsom Stockholms tingsrätt har påtalat bör det fulla kostnadsansvaret i
dessa fall gälla samtliga ersättningsgilla poster enligt 18 kap. 8 § RB och
inte enbart kostnader för arvode till ombud och biträden.

99

12.2.3 Ersättning för en rättegångsskrift eller inställelse

Regeringens förslag: Ersättningen for en rättegångsskrift eller en
inställelse höjs från 300 kr till kostnaden för en halvtimmes rådgivning
enligt rättshjälpslagen (f.n. ca 500 kr).

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser
höjningen av ersättningen för en rättegångsskrift eller en inställelse.
Därutöver har i promemorian föreslagits att kärandens möjlighet att få
ersättning för en rättegångsskrift eller en inställelse när målet avgörs
genom tredskodom mot svaranden skall utvidgas och avse även mål som
har inletts genom en stämningsansökan.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat promemo-
rians förslag utan erinran. Svea hovrätt menar dock att en utökning av
tillämpningsområdet för bestämmelsen om ersättning för inställelse eller
för en rättegångsskrift skulle innebära ökade skillnader mellan mål som
inleds genom stämningsansökan och mål som inleds genom en ansökan
om betalningsföreläggande eller handräckning. Linköpings tingsrätt
föreslår att regeln utökas till att omfatta även mål som avgörs efter en
prövning av målet i sak. Tingsrätten pekar vidare på en inkonsekvens
som bör rättas till i samband med nu föreslagna ändringar. I ett mål som
inleds genom en ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning
betalas nämligen ersättning för registreringsbevis vilket dock inte görs i
mål som inleds genom en stämningsansökan.

Lunds tingsrätt avstyrker förslaget med hänvisning till att incitamentet
för käranden att väcka talan genom ansökan om betalningsföreläggande
försvinner. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
anser att ersättningen för en rättegångsskrift eller en inställelse till
förhandling skall höjas och motsvara kostnaden för en timmes rådgivning
enligt rättshj älpslagen (1996:1619).

Skälen för regeringens förslag: I småmål kan som har angetts tidigare
endast vissa poster ersättas som rättegångskostnader. I de fåll ett småmål
har inletts genom ett summariskt förfarande kan dock en vinnande part få
ersättning med ytterligare 300 kr, om målet avgörs genom tredskodom
mot svaranden (18 kap. 8 a § sista stycket RB). Sådan ytterligare ersätt-
ning utgår alltså endast i de fall målet har inletts genom ett summariskt
förfarande och inte i de fall talan väckts genom ansökan om stämning.
Bestämmelsen var avsedd att stävja det missbruk av det begränsade
kostnadsansvaret som konstaterats och som bestod i grundlösa
bestridanden (prop. 1986/87:89 s. 120 f. och 162).

I promemorian föreslås - för att göra systemet enhetligt och
konsekvent - att även mål som inleds genom ansökan om stämning bör
omfattas av regeln om ytterligare ersättning. Regeringen anser emellertid
att bestämmelsen i sin nuvarande utformning är både logisk och
konsekvent. Den tar sikte på de fall där saken kan och bör avgöras genom
det summariska förfarandet som käranden har anlitat, men där svaranden
förhalar det slutliga avgörandet genom att bestrida ansökan eller genom
att begära återvinning av kronofogdemyndighetens utslag och därefter
inte går i svaromål vid handläggningen i tingsrätten. Såsom Lunds
tingsrätt framhåller försvinner dessutom en del av incitamentet att anlita

Prop. 1999/2000:26

100

den summariska processen om man jämställer mål som inleds genom Prop. 1999/2000:26
ansökan om stämning med dem som inleds genom det summariska
förfarandet. Förslaget bör därför inte genomföras.

Linköpings tingsrätt har pekat på att en sökande i ett mål om
betalningsföreläggande eller handräckning har rätt till ersättning för
registreringsbevis och att käranden i ett småmål inte har det. Tingsrätten
menar att detta är en inkonsekvens som bör rättas till. Det finns
emellertid inte tillräckligt beredningsunderlag för att ta ställning till den
ändring tingsrätten efterlyser. Det finns dessutom ytterligare skillnader
mellan småmål och den summariska processen när det gäller
ersättningsgilla poster (se 3 § förordningen [1991:1340] om ersättning för
kostnader i mål om betalningsföreläggande eller handräckning hos
kronofogdemyndighet). Det gäller bl.a. kostnader för delgivning som kan
uppgå till avsevärda belopp.

I promemorian förslås vidare att ersättningsbeloppet bör knytas till
rådgivningskostnaden i stället för en särskild förordning samt att dagens
ersättningsnivå (300 kr) höjs till motsvarande högst en halvtimmes
rådgivning (i dag ca 525 kr). En sådan ändring skulle innebära att 2 §
förordningen (1987:965) om ersättning för rättegångskostnader m.m. i
mål där 1 kap. 3 d § RB tillämpas kan upphävas. Förslaget i denna del
bör genomföras och bestämmelsen i 18 kap. 8 a § sista stycket RB
ändras. Det finns inte skäl att nu höja beloppet till en högre nivå.

12.2.4 Vittnesersättning i småmål

Regeringens bedömning: Regeln om vittnesersättning i småmål bör inte
ändras.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt om promemorians
bedömning i den här delen.

Skälen för regeringens bedömning: De kostnader som uppstår för en
part med anledning av ett förhör med ett vittne som parten har åberopat
är en ersättningsgill rättegångskostnad också i småmål (18 kap. 8 a §
första stycket 4 RB). Den enda begränsning som gäller är det krav som
gäller i alla mål, nämligen att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad
för att ta tillvara partens rätt (18 kap. 8 a § andra stycket RB).
Småmålslagen innehöll vid sin tillkomst år 1974 en regel om att
ersättningen till vittnen alltid skulle bestämmas efter de grunder som
gäller om ersättning av allmänna medel till vittne. Det ansågs angeläget
att det skapades garantier för att vittneskostnaden i småmål alltid hölls på
en rimlig nivå (prop. 1973:87 s. 159).

Denna begränsning i vittnesersättningen avskaffades i samband med att
småmålslagen arbetades in i rättegångsbalken vid 1987 års reform.
Numera är därför vittneskostnader i småmål ersättningsgilla på samma
sätt som i andra tvistemål. Skälet till att begränsningen avskaffades
angavs inte i lagstiftningsärendet.

I promemorian diskuteras frågan om inte vittnesersättningen åter bör
begränsas på sätt som före år 1988. Ett argument för en ändring är att

101

kostnaden för vittnesbevisningen ibland kan uppgå till mycket höga
belopp och t.o.m. i vissa fall överstiga tvisteföremålets värde, vilket inte
anses rimligt. Det kan också anföras att regleringen leder till brister i
förutsebarheten i fråga om rättegångskostnaderna och att mindre
nogräknade gäldenärer kan använda regeln i ”utpressningssyfte”, dvs.
med hot om att i processen åberopa flera vittnen bosatta på avlägsna
orter.

Det finns dock avgörande argument mot en ändring. Ett vittne som
kallas till huvudförhandling i ett mål vid domstol bör inte komma i ett
sämre ekonomiskt läge om det är fråga om ett småmål än om det är ett
ordinärt tvistemål. Som ett generellt skydd för den förlorande parten
verkar också regeln om att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad. Om
domstolen finner att så inte varit fallet, kan den part som åberopat vittnet
själv fa stå för den kostnaden, även om han vinner målet. Regeringen gör
mot denna bakgrund samma bedömning som har gjorts i promemorian
och som delas av remissinstanserna, nämligen att regeln inte bör ändras.

13 Utvidgad behörighet för s.k. jourdomstol

Regeringens förslag: De s.k. jourdomstolamas behörighet enligt 19 kap.
12 § RB utvidgas till att omfatta all befattning med förundersökning och
användande av tvångsmedel och alltså inte bara frågan om häktning.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. Göteborgs tingsrätt har tillstyrkt förslaget, liksom Stockholms
tingsrätt som har anfört att en ändring är mycket angelägen. Åklagar-
myndigheten i Stockholm anför att det ofta uppstår behov av beslut av
jourdomstol i fråga om andra tvångsmedel än häktning, t.ex. hemlig
teleavlyssning och i fråga om beslut om offentlig försvarare. Sveriges
Domareförbund är å andra sidan tveksam till om jourdomstolen bör
kunna besluta om hemliga tvångsmedel med hänsyn till de förslag som
har lämnats av Buggningsutredningen om interimistiska beslut om
tvångsmedel. Sådana beslut bör enligt förbundet enbart kunna beslutas av
ordinarie domare. Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige betonar
att det är viktigt att förordnande av målsägandebiträde kan beslutas av en
jourdomstol.

Stockholms tingsrätt anser att det i ett lämpligt sammanhang bör
övervägas att ge jourdomstolen en möjlighet att i vissa fall kunna döma i
mål vid en gemensam häktnings- och huvudförhandling.

Skälen för regeringens förslag: I 19 kap. RB finns forumregler för
brottmål. Behörig att handlägga ett brottmål och ta befattning med
förundersökning och tvångsmedel är i allmänhet domstolen på gämings-
orten (1 § och 12 § första stycket). Om det fmns särskilda skäl kan
emellertid en fråga om häktning tas upp även av domstolen i en annan ort
än som följer av bestämmelserna i 19 kap (19 kap. 12 § andra stycket).
Det är med stöd av denna bestämmelse som en s.k. jourdomstol kan
pröva frågor om häktning under helger. Bestämmelsen tillkom år 1987

Prop. 1999/2000:26

102

(prop. 1986/87:112, bet. 1987/88JuU7, rskr. 1987/88:30, SFS 1987:1211)
som en följd av de förkortade tidsfristerna för handläggning av
häktningsfrågor. Bestämmelsen är tillämplig i de fall en misstänkt grips
på annan ort än utredningsorten och transport dit inte hinner ske med
beaktande av tidsfristerna i 24 kap. RB och i de fall där tingsrätterna har
beredskapstjänstgöring växelvis under veckoslut och helger (prop.
1986/87:112 s. 41 och 69). I behörigheten för jourdomstolama att pröva
frågor om häktning ingår enligt propositionen (s. 69) behörighet att fatta
beslut om mindre ingripande tvångsmedel, t.ex. reseförbud, och beslut
som är nödvändiga för prövning av häktningsffågan, t.ex. förordnande av
offentlig försvarare. Vidare har domstolen rätt att bl.a. bestämma tid för
åtals väckande och att meddela beslut om personutredning.

Det är oklart om och i vilken utsträckning 19 kap. 12 § andra stycket
RB kan tillämpas analogt och en jourdomstol kan pröva andra frågor än
de nu nämnda.

Att en jourdomstol bara far ta befattning med frågor som rör själva
häktningsförfarandet kan leda till otillfredsställande resultat. Ett praktiskt
exempel är en misstänkt som skall förhöras under ett veckoslut och är i
behov av en offentlig försvarare. Sådan förordnas av rätten efter anmälan
av åklagaren (23 kap. 5 § och 21 kap. 4 § RB). Men om förordnandet inte
har samband med en häktningsförhandling, är det oklart om jour-
domstolen kan pröva frågan. Andra frågor som kan aktualiseras under
förundersökningsstadiet och kräver domstols medverkan är vissa frågor
om bevisning (23 kap. 14 och 15 §§ RB) samt beslut om t.ex. hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 21 § RB). Som
ytterligare exempel på frågor där det nu är tveksamt om jourdomstolen är
behörig kan nämnas prövning av tvångsmedel enligt 23 § lagen
(1957:668) om utlämning för brott. Se också prop. 1998/99:133 s. 37
angående särskild företrädare för barn.

För att det inte skall råda någon ovisshet om jourdomstolens
behörighet föreslås i promemorian att 19 kap. 12 § andra stycket RB
ändras så att jourdomstolen uttryckligen ges behörighet i fråga om dom-
stolarnas befattning med förundersökning och användande av tvångs-
medel. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna och svarar
enligt regeringens mening mot ett stort behov. Detta gäller inte minst
beslut om förordnande av offentlig försvarare och målsägandebiträde,
vilka ofta behöver fattas under veckosluten för att polisförhör snabbt
skall kunna genomföras.

En av remissinstanserna framhåller att det ofta uppkommer behov av
beslut om andra tvångsmedel än häktning. Sveriges Domareförbund
uttrycker dock tveksamhet när det gäller att ge jourdomstol behörighet att
besluta om hemliga tvångsmedel. Förbundet hänvisar till Buggnings-
utredningens förslag i betänkandet Om buggning och andra hemliga
tvångsmedel (SOU 1998:46) att införa en möjlighet att fatta
interimistiska beslut om hemliga tvångsmedel. Sådana beslut bör enligt
förbundets mening enbart kunna fattas av ordinarie domare. Regeringen
har förståelse för dessa synpunkter, men anser att dessa frågor far beaktas
vid de överväganden som måste göras om förslagen i den delen
genomförs. Det bör inte nu tas in någon begränsning när det gäller
jourdomstols behörighet att besluta om hemliga tvångsmedel.

Prop. 1999/2000:26

103

Promemorians förslag bör alltså genomföras. När tillämpningsområdet
för undantaget från forumreglema utvidgas på detta sätt bör dock enligt
regeringens uppfattning kravet för att fa vända sig till en annan domstol
kvalificeras något. Bestämmelsen bör innehålla ett krav på att domstolens
beslut är brådskande. Med tanke på att dagens bestämmelse enbart tar
sikte på s.k. jourhäktningar innebär en sådan kvalificering ingen
inskränkning i praktiken för de fallen.

14     Rättegångsregler i äktenskapsbalken och

föräldrabalken

14.1    Avgörande av mål utan huvudförhandling

Regeringens förslag: Reglerna i äktenskapsbalken (14 kap. 12 §) om när
ett mål far avgöras utan huvudförhandling ändras så att de allmänna
reglerna i rättegångsbalken gäller beträffande alla frågor som är uppe till
bedömning i samband med ett mål om äktenskapsskillnad. Motsvarande
regler i föräldrabalken (6 kap. 17 § femte stycket) upphävs. Föränd-
ringarna får till följd att möjligheterna till enbart skriftlig handläggning
utvidgas.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I
promemorian föreslås dock att 14 kap. 12 § äktenskapsbalken (AktB) helt
och hållet upphävs.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Hovrätten för Övre Norrland avstyrker förslagen. Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Kvinnohuset i Örebro tillstyrker för-
slagen. Stockholms tingsrätt anför att förslaget om upphävande av
14 kap. 12 § ÄktB bör justeras i ett närmare bestämt hänseende.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 kap. 18 § RB är balkens
huvudregel att ett tvistemål skall avgöras efter huvudförhandling. Denna
huvudregel är emellertid försedd med flera undantag. Bland annat är det
möjligt att handlägga ett tvistemål utan huvudförhandling, om det inte
behövs någon huvudförhandling med hänsyn till utredningen i målet och
ingen av parterna begär huvudförhandling. Före den 1 januari 1988
gällde ett absolut krav på huvudförhandling när ett tvistemål var tvistigt i
egentlig mening.

I 14 kap. 12 § ÄktB finns det regler om när ett äktenskapsmål far
avgöras utan huvudförhandling. Enligt bestämmelsens första mening far
ett mål avgöras utan huvudförhandling när makarna eller en av dem yrkar
äktenskapsskillnad. Det gäller oavsett om frågan om äktenskapsskillnad
är tvistig eller inte och stämmer alltså i praktiken överens med
regleringen i rättegångsbalken. Men många äktenskapsmål rör även andra
frågor än äktenskapsskillnad, t.ex. vårdnad om barn och underhåll till
barn eller make. För mål som även rör sådana frågor finns det en regel i
den andra meningen i 14 kap. 12 § ÄktB. Där föreskrivs att ett
äktenskapsskillnadsmål som även rör annat än äktenskapsskillnad far

104

prövas utan huvudförhandling om makarna är ense i alla frågor i målet
(utom eventuellt äktenskapsskillnaden).

Denna bestämmelse infördes den 1 januari 1974, alltså före 1988 års
ändring av rättegångsbalkens huvudförhandlingsregler. Den var när den
infördes avsedd att ge ett större utrymme att avgöra mål utan
huvudförhandling än vad rättegångsbalken erbjöd (se prop. 1973:32 s.
154, 317 f. och 330). Efter den 1 januari 1988 innebär den i stället att mål
där det yrkas äktenskapsskillnad inte kan prövas utan huvudförhandling i
lika stor utsträckning som andra tvistemål. Exempelvis kan ett mål om
äktenskapsskillnad där parterna är oense om underhållsbidrag inte prövas
utan huvudförhandling medan ett tvistigt mål som bara gäller under-
hållsbidrag, och där rättegångsbalkens regler alltså gäller, kan prövas
utan huvudförhandling. För att komma runt äktenskapsbalkens hinder
mot att avgöra t.ex. underhållsffågor utan huvudförhandling förekommer
det att domstolarna meddelar deldom på äktenskapsskillnad och därefter
tar upp underhållsfrågan till särskild handläggning. Då anses nämligen
inte längre äktenskapsbalkens utan rättegångsbalkens regler om hur målet
skall avgöras gälla (se prop. 1986/87:1, s. 212).

Enligt regeringens mening är rättegångsbalkens nuvarande regler om
huvudförhandling en lämplig reglering även i mål där rätten har att ta
ställning till ett yrkande om äktenskapsskillnad och andra därmed
sammanhängande frågor. Som Hovrätten för Övre Norrland och
Stockholms tingsrätt påpekar innebär dock promemorians förslag att det
inte längre skulle vara möjligt att avgöra ett yrkande om äkten-
skapsskillnad utan huvudförhandling, om ena parten motsätter sig en
sådan handläggning och begär huvudförhandling. En sådan konsekvens
av förslaget är inte önskvärd. Därför bör bestämmelsen i 14 kap. 12 §
ÄktB om att ett yrkande om äktenskapsskillnad alltid kan prövas utan
huvudförhandling bestå. I övrigt bör det i 14 kap. 12 § AktB tas in en
hänvisning till bestämmelsen i 42 kap. 18 § RB, som alltså kommer att
gälla beträffande alla övriga frågor som kan vara uppe till bedömning i
äktenskapsskillnadsmålet.

Det skall tilläggas att Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutred-
ningen -93 i betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott (SOU
1995:26) har föreslagit en ändring av 14 kap. 12 § AktB som gör det
möjligt att avgöra tvistiga underhållsfrågor på handlingarna i äktenskaps-
skillnadsmål (se betänkandet, del B s. 560 och del A s. 352 f. och 531).
Betänkandet har remissbehandlats. De remissinstanser som har yttrat sig
över förslaget till ändring av 14 kap. 12 § ÄktB är positiva (en
remissammanställning finns i ärendet, dnr Jul 997/3 834).

Även i föräldrabalken finns en särskild regel om avgörande utan
huvudförhandling. Det är 6 kap. 17 § femte stycket föräldrabalken (FB)
som föreskriver att dom i mål om vårdnad eller umgänge far meddelas
utan huvudförhandling om parterna är överens i saken. Bestämmelsen in-
fördes den 1 januari 1980 och var då en utvidgning av möjligheterna att
avgöra mål utan huvudförhandling jämfört med rättegångsbalkens regler.
Nu innebär den, till skillnad från reglerna i rättegångsbalken, att det
aldrig går att avgöra tvistiga mål utan huvudförhandling även om
parterna vill det. Parterna i tvistiga vårdnads- och umgängesmål vill
säkerligen i de allra flesta fall att en huvudförhandling skall hållas. Och

Prop. 1999/2000:26

105

det kan vidare ofta finnas skäl att hålla huvudförhandling i tvistiga
vårdnads- och umgängesmål, oavsett parternas inställning till detta. Det
finns emellertid inga skäl att särreglera frågan i föräldrabalken. De
speciella förhållanden som finns i vårdnads- och umgängesmål kan väl
tillgodoses inom ramen för den bedömning som skall göras enligt 42 kap.
18 § RB. Att utgångspunkten för bedömningen även med en sådan
lösning skall vara barnets bästa är självklart. Regeringen föreslår därför
att det femte stycket i 6 kap. 17 § FB upphävs. Det innebär att 42 kap.
18 § RB kommer att gälla i stället.

14.2 Rätt till prövning av återkallat yrkande

Regeringens förslag: Reglerna om vad som händer när en make som har
yrkat äktenskapsskillnad återkallar sin talan förtydligas.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Systemet med betänketid gör att det
ofta kan ta närmare ett år innan en ansökan om äktenskapsskillnad kan
resultera i att makarna är skilda. Om den make som har väckt talan skulle
ångra sig och återkalla sin talan när förfarandet närmar sig sitt slut, skulle
målet - om inga särskilda regler farms - komma att avskrivas. Om den
andre maken själv skulle vilja skiljas, skulle han eller hon tvingas att
börja om från början och riskera att det skulle ta ett år till innan han
lyckades utverka en dom på äktenskapsskillnad. För att undvika denna
konsekvens av betänketidssystemet finns det särskilda regler i 14 kap.
11 § AktB som innebär att ett framställt yrkande om äktenskapsskillnad
enligt 14 kap. 10 § ÄktB - om motparten så önskar - skall prövas trots att
den make som har framställt yrkandet har återkallat det.

Bestämmelsen i 14 kap. 11 § ÄktB uttrycker dock inte saken exakt på
detta sätt. Där sägs i stället att ”talan” om äktenskapsskillnad återkallas
och att ”målet” skall prövas trots återkallelsen om motparten yrkar det.
Det kan leda till tveksamhet om paragrafen även omfattar det fall att det
är ett särskilt yrkande enligt 14 kap. 10 § ÄktB som återkallas. Det kan
också sägas vara tveksamt om det bara är yrkandet om äktenskapsskillnad
som skall prövas trots återkallelsen eller om bestämmelsen också avser
sådana yrkanden som enligt 14 kap. 5 § AktB far prövas i samband med
att en fråga om äktenskapsskillnad prövas. Det finns inga skäl till att
andra återkallade yrkanden än yrkandet om äktenskapsskillnad skall
prövas. Tvärtom måste det i allmänhet sägas vara olämpligt att en
domstol prövar yrkanden som ingen part vidhåller. Lagstiftaren hade
också, när den äldre motsvarigheten till 14 kap. 11 § första stycket AktB
infördes, bara yrkanden om äktenskapsskillnad i tankarna (se prop.
1973:32 s. 154) och man kan utgå från att avsikten med 14 kap. 11 §
första stycket ÄktB har varit att det bara är äktenskapsskillnadsyrkandet
som skall prövas.

Regeringen föreslår därför att lagtexten i enlighet med promemorians
förslag förtydligas för att detta skall framgå klart.

106

14.3

Prövningen av yrkande om äktenskapsskillnad när Prop. 1999/2000:26
motparten uteblir

Regeringens förslag: Reglerna i äktenskapsbalken om vad som händer
när en make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en förhandling
förenklas. De allmänna reglerna i rättegångsbalken blir tillämpliga i alla
fall där en särskild reglering för äktenskapsmål inte behövs.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Hovrätten för Övre Norrland avstyrker dock förslaget med
hänvisning till att det innebär att olika regler skall tillämpas beroende på
vem av makarna som uteblir.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i 14 kap. 11 § andra
stycket ÄktB handlar om vad som händer när den make som har yrkat
äktenskapsskillnad uteblir från en förhandling. Bakgrunden till bestäm-
melsen är att rättegångsbalkens reglering leder till att målet skall
avskrivas om käranden uteblir från en huvudförhandling eller ett
sammanträde för muntlig förberedelse (44 kap. 3 och 4 §§ RB).
Lagstiftaren har velat skydda den andre maken från risken att få börja om
från böljan med formaliteterna för äktenskapsskillnad bara för att den
make som från början velat ha äktenskapsskillnad har ångrat sig och i
stället för att återkalla sitt yrkande uteblir från en förhandling.

Denna bestämmelse med sitt krav på speciell utformning av kallelserna
till parterna är svår att förstå och tillämpa. Särskilt svårt är det att förstå
hur parternas kallelser skall utformas i de fall då både 14 kap. 9 och
11 §§ AktB skall tillämpas vid sidan av rättegångsbalkens regler. Enligt
regeringens mening vore det bra om bestämmelsen kunde förenklas.
Nedan under a - e redovisas de situationer som kan tänkas förekomma.

a. Käranden uteblir, inget särskilt yrkande har framställts

Det antagligen minst ovanliga fallet är att det är käranden som uteblir
från en förhandling i ett fall där det inte behövs betänketid eller där det
inte har framställts något särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad
enligt 14 kap. 10 ÄktB. I detta fall skulle en tillämpning av 44 kap. 3 och
4 §§ RB leda till att kärandens yrkande om äktenskapsskillnad och hans
övriga yrkanden förföll. En tillämpning av 14 kap. 11 § andra stycket
ÄktB leder - om svaranden vill det - till att kärandens yrkande om
äktenskapsskillnad skall prövas.

b. Käranden har framställt ett särskilt yrkande och uteblir

En annan tänkbar situation är att käranden uteblir i ett fall då
betänketiden har löpt och han har framställt ett särskilt yrkande. Även i
detta fall skulle rättegångsbalkens regler innebära att kärandens talan -
och med den det särskilda yrkandet - förföll. En tillämpning av 14 kap.
11 § ÄktB leder - om svaranden vill det - till att kärandens ursprungliga,
i stämningsansökan framställda yrkande om äktenskapsskillnad och

107

kärandens efter betänketidens utgång framställda särskilda yrkande skall Prop. 1999/2000:26
prövas.

c. Svaranden har framställt ett särskilt yrkande och uteblir

En tredje situation är att en svarande som efter betänketidens utgång har
framställt ett särskilt yrkande uteblir. Rättegångsbalkens regler om parts
utevaro innebär härvid inte att svarandens särskilda yrkande forfaller.
Yrkandet fmns alltså kvar och käranden har möjlighet att utverka dom på
äktenskapsskillnad. Det fmns därmed inte något behov av regler i
äktenskapsbalken for denna situation.

d. En av två sökande uteblir, inget särskilt yrkande har framställts

Ett mål om äktenskapsskillnad kan startas inte bara genom ansökan om
stämning av den ena maken utan också av makarna gemensamt genom en
ansökan (14 kap. 4 § ÄktB). Det händer att ett sådant mål blir tvistigt och
att det krävs en förhandling inför rätten. Om en av makarna uteblir från
en förhandling i ett sådant mål där det inte behövs betänketid eller där det
ännu inte har framställts något särskilt yrkande om äktenskapsskillnad,
kan en tillämpning av rättegångsbalkens regler inte föranleda att yrkandet
om äktenskapsskillnad förfaller. Den andre maken har ju kommit och
hans eller hennes yrkande kvarstår. Några särregler för denna situation i
äktenskapsbalken behövs alltså inte.

e. En av två sökande har framställt ett särskilt yrkande och uteblir

Det kan också inträffa att det bara är en av makarna i ett mål som
anhängiggjorts genom gemensam ansökan som efter betänketidens
utgång framställer ett särskilt yrkande om äktenskapsskillnad. Om denne
make uteblir från en förhandling innebär rättegångsbalkens regler, som
sagts tidigare, inte att det ursprungligen framställda yrkandet om
äktenskapsskillnad förfaller. Rättegångsbalkens regler innebär inte heller
att den uteblivnes särskilda yrkande förfaller. Vad som kan förfalla är ju
käromålet och om något käromål är det inte fråga här. Inte heller för
denna situation krävs det några särskilda regler i äktenskapsbalken.

Bestämmelsen i 14 kap. 11 § ÄktB innehåller en reglering av vad som
händer när en make (oberoende av om makens partsställning är kärande,
svarande eller sökande) som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en
förhandling. Av genomgången framgår emellertid att det bara är när
käranden uteblir (fallen a och b ovan) som det finns behov av någon
reglering vid sidan av rättegångsbalkens. Regleringen i 14 kap. 11 §
ÄktB av vad som händer när en make som har en annan partsställning än
kärande uteblir är alltså onödig. 14 kap. 11 § andra stycket ÄktB bör
ändras så att den bara avser de fall där käranden uteblir. Det gör att
bestämmelsen blir lättare att begripa både för parterna och för domstolen.
Dessutom bör andra stycket - i analogi med vad som föreslås beträffande
första stycket (se avsnitt 14.2) - ändras så att det framgår att det bara är
yrkanden om äktenskapsskillnad, och inga andra yrkanden, som avses.

108

14.4

Parts utevaro när en begäran om ett interimistiskt
beslut skall prövas

Regeringens förslag: De särskilda reglerna i äktenskapsbalken om vad
som händer när någon uteblir från ett sammanträde i ett äktenskaps-
skillnadsmål där en begäran om ett interimistiskt beslut skall prövas
upphävs. I stället skall de allmänna reglerna i rättegångsbalken gälla,
vilket innebär en förenkling av regelsystemet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över
förslaget. Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget och Hovrätten för
Övre Norrland avstyrker det. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt
och Kvinnohuset i Örebro tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 14 kap. 7 § ÄktB far tingsrätt-
en i mål om äktenskapsskillnad meddela s.k. interimistiska eller
provisoriska beslut om vem av makarna som skall få bo kvar i hemmet,
om skyldighet för en av makarna att betala underhåll till den andre och
om förbud för makarna att besöka varandra. Dessutom far rätten meddela
interimistiska beslut om vårdnad, boende, umgänge och underhållsbidrag
till barn (se prop. 1997/98:7). Bestämmelsen i 14 kap. 9 § ÄktB anger hur
tingsrätten skall handlägga dessa frågor. Där föreskrivs att tingsrätten får
fatta beslut utan att hålla huvudförhandling. Det föreskrivs dessutom att
tingsrätten skall låta motparten till den som har begärt ett interimistiskt
beslut yttra sig över yrkandet. De båda sista meningarna innehåller regler
om hur frågor om provisoriska beslut skall hanteras vid förhandlingar. De
har följande lydelse: ”Har domstolen kallat makarna till förhandling och
uteblir den make som har framställt yrkandet, skall detta anses återkallat
till den del det inte har medgetts av den andra maken. Att den andra
maken uteblir från förhandlingen hindrar inte att yrkandet prövas.” Enligt
ett motivuttalande innebär denna reglering att ”kallelsen till
förhandlingen bör få en annan utformning”, (prop. 1986/87:1 s. 210).
Bestämmelsen i 14 kap. 11 § ÄktB reglerar den ena makens rätt att få
äktenskapsskillnad i situationer när den andra maken har återkallat sin
talan. Paragrafens andra stycke anger hur domstolen skall förfara när den
make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en förhandling i
”denna fråga”. Enligt andra styckets sista mening skall den make som har
yrkat äktenskapsskillnad underrättas om vad som står i paragrafen när
han kallas till en förhandling.

Som skäl till att de särskilda bestämmelserna om vad som händer när
någon inte kommer till en förhandling infördes i 14 kap. 9 § ÄktB
åberopades när reglerna tillkom följande: ”De förelägganden som ges vid
kallelse till förhandling i indispositiva tvistemål passar inte så väl i fråga
om de följdfrågor som kan behöva regleras genom interimistiska beslut i
mål om äktenskapsskillnad. Till den möjlighet som gäller redan i dag att
meddela sådana beslut utan huvudförhandling ... har därför lagts särskilda
bestämmelser om verkan i visst avseende av att en make uteblir från en
förhandling till vilken maken har kallats” (prop. 1986/87:1 s. 210).

Det är enligt regeringens mening angeläget att förfarandereglema inte
är utformade så att handläggningen blir onödigt invecklad. De

Prop. 1999/2000:26

109

bestämmelser som här har redogjorts for är svåra att förstå och föranleder
åtskilliga tillämpningsproblem för domstolarna, särskilt i samband med
att kallelser skall utformas. Det vore värdefullt om bestämmelserna i
14 kap. 9 och 11 §§ ÄktB kan förenklas på något sätt. Det finns därför
anledning att undersöka vad de allmänna reglerna i rättegångsbalken
innebär vid utevaro från sammanträde för muntlig förberedelse. I det
följande redovisas under a - h de olika situationer där den aktuella
bestämmelsen kan bli tillämplig.

a. Käranden har begärt interimistiska beslut och uteblir - svaranden
begär inte att skillnadsyrkandet skall prövas

I allmänhet är det käranden som i sin stämningsansökan vid sidan av sina
yrkanden om ett visst domslut även framställer yrkanden om
interimistiska beslut för tiden till dess att rätten har dömt i målet eller tills
domen har vunnit laga kraft. Enligt 42 kap. 12 § andra stycket RB, som
gäller också i äktenskapsmål, skall käranden kallas till ett sammanträde
för muntlig förberedelse vid påföljd att hans talan i målet annars förfaller.
Om käranden uteblir från sammanträdet, gäller enligt 44 kap. 3 § första
stycket RB att målet skall avskrivas. För detta fall finns det inget
utrymme för att tillämpa några ytterligare bestämmelser om vad som
händer med kärandens yrkanden om interimistiska beslut. Det finns ju
inget mål kvar att handlägga.

b. Käranden har begärt interimistiska beslut och uteblir - svaranden
begär att skillnadsyrkandet skall prövas

En annan tänkbar situation är den att käranden uteblir och att svaranden
utnyttjar sin rätt enligt 14 kap. 11 § andra stycket AktB att begära att
målet (alltså yrkandet om äktenskapsskillnad, se förslaget i avsnitt 14.3)
prövas trots kärandens utevaro. Även i en sådan situation innebär 44 kap.
3 § RB att kärandens eventuella andra yrkanden (om t.ex. underhålls-
bidrag, vårdnad och rätt att bo kvar i hemmet) förfaller i enlighet med
vad vi har redogjort för i föregående avsnitt. Härmed förfaller också
eventuella interimistiska yrkanden som är knutna till de huvudyrkanden
som förfaller. För detta fall finns det alltså inte heller något utrymme för
några ytterligare bestämmelser om vad som händer med kärandens
yrkanden om interimistiska beslut. De har förfallit.

c. Käranden har begärt interimistiska beslut - svaranden uteblir

Om det är svaranden som uteblir när käranden har påkallat interimistiska
beslut, gäller enligt 44 kap. 3 och 6 §§ RB att förhandlingen kan hållas
utan hinder av svarandens utevaro. Det följer av allmänna
processrättsliga principer att kärandens yrkanden om interimistiska beslut
kan prövas i en sådan situation. Någon särskild regel om detta i
äktenskapsbalken behövs alltså inte.

d. Svaranden har begärt interimistiska beslut och uteblir

Prop. 1999/2000:26

110

Det kan emellertid också vara svaranden som under skriftväxlingen har
begärt att rätten skall meddela interimistiska förordnanden före domen i
målet. Enligt 42 kap. 12 § andra stycket RB skall svaranden kallas till ett
sammanträde för muntlig förberedelse vid påföljd av vite. Om svaranden
själv uteblir i en sådan situation, kan förhandlingen i vissa fall hållas trots
detta (44 kap. 3 och 6 §§ RB). Då innebär regleringen i 14 kap. 9 § ÄktB
att svarandens yrkanden om interimistiska beslut skall anses återkallade
om käranden inte medger dem. Om bestämmelserna inte fanns, skulle
rätten få pröva svarandens yrkanden om interimistiska beslut i denna
situation.

e. Svaranden har begärt interimistiska beslut - käranden uteblir -
svaranden begär inte att skillnadsyrkandet prövas

Om det är käranden som uteblir i en situation där svaranden har begärt
interimistiska förordnanden, förfaller käromålet om svaranden inte gör
bruk av sin rätt att begära att skillnadsyrkandet prövas (14 kap. 11 §
ÄktB). Svaranden kan ha framställt egna yrkanden i målet med stöd av 14
kap. 5 § ÄktB och begärt interimistiska beslut. Dessa yrkanden från
svaranden förfaller i och med att kärandens ursprungliga yrkande om
äktenskapsskillnad förfaller. Det behövs ingen särskild bestämmelse i
äktenskapsbalken som reglerar denna situation.

f. Svaranden har begärt interimistiska beslut - käranden uteblir -
svaranden begär att skillnadsyrkandet prövas

Eventuella yrkanden från käranden vid sidan av skillnadsyrkandet
förfaller enligt rättegångsbalkens regler. Det gör också interimistiska
yrkanden som är knutna till sådana yrkanden. Men det kan tänkas att
svaranden har framställt egna yrkanden enligt 14 kap. 5 § ÄktB. Dessa
yrkanden förfaller inte om skillnadsyrkandet hålls vid liv. Och även om
inte bestämmelsen i 14 kap. 9 § sista meningen ÄktB fanns, skulle det
följa av allmänna processrättsliga principer att rätten fick pröva
svarandens interimistiska yrkanden i kärandens utevaro. Någon särskild
regel om detta behövs alltså inte.

g. En av två sökande har begärt interimistiska beslut och uteblir

I denna situation finns målet kvar. Bestämmelsen i 14 kap. 9 § ÄktB
innebär att rätten inte behöver pröva den uteblivne makens interimistiska
yrkanden. Om bestämmelsen inte fanns, skulle rätten fa pröva dem.

h. En av två sökande har begärt interimistiska beslut - den andre
uteblir.

Även i denna situation finns målet kvar. Även de interimistiska
yrkandena finns kvar. Av allmänna processrättsliga principer följer att
sådana yrkanden far prövas även om det inte finns någon särskild regel
om detta. Bestämmelsen i 14 kap. 9 § sista meningen ÄktB är därmed
onödig.

Prop. 1999/2000:26

111

Av genomgången i det föregående framgår att den särskilda regleringen i
14 kap. 9 § ÄktB bara har betydelse för fallen d och g. Om regleringen
skulle tas bort, skulle resultatet bli att domstolarna i några udda fall
tvingades att pröva interimistiska yrkanden framställda av personer som
inte har dykt upp till det sammanträde där yrkandena skall prövas. Det
säger sig självt att resultatet av en sådan prövning mera sällan utfaller till
fördel för den part som har uteblivit. Det blir alltså i praktiken så gott
som samma resultat som det blir om den nuvarande regleringen behålls.

Till detta kommer att det är fråga om situationer där den som har
begärt ett interimistiskt beslut uteblir från den förhandling dit han eller
hon kallats med anledning av sitt yrkande. Sådana situationer är ovanliga
i det praktiska rättslivet. De personer som framställer interimistiska
yrkanden av detta slag är nästan undantagslöst företrädda av ombud och
de uteblir så gott som aldrig från rättens förhandlingar.

Detta gör att värdet av en komplicerad särreglering av utevarofallen
kan ifrågasättas. Det förtjänar att påpekas att det inte fmns några
motsvarande regler när det gäller mål om vårdnad och underhåll enligt
föräldrabalken och att detta såvitt känt inte har föranlett några svårigheter
för parter eller domstolar. Mot denna bakgrund kan de eventuella fördelar
som de nuvarande reglerna i 14 kap. 9 § ÄktB kan ha inte sägas uppväga
de nackdelar bestämmelserna innebär för domstolspersonalen, särskilt när
det gäller utformningen av kallelser till parterna. Regeringen föreslår
därför att 14 kap. 9 § tredje och fjärde meningarna ÄktB upphävs.

I samband därmed bör också regeln i paragrafens första mening, att
interimistiska beslut far meddelas utan huvudförhandling, upphävas.
Frågor om interimistiska beslut är rättegångsffågor (se SOU 1982:26
s. 244 och prop. 1986/87:1 Bilagedel s. 281). Det följer av rättegångs-
balkens regler att rätten far avgöra rättegångsffågor utan huvudför-
handling. Någon särskild bestämmelse i äktenskapsbalken behövs inte.
Motsvarande ändring bör göras i 6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § FB.

14.5 Delgivning av återkallelse

Regeringens förslag: Kravet på delgivning av en återkallelse av en talan
i ett mål om äktenskapsskillnad slopas.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att kravet på
delgivning av en återkallelse av en talan i ett mål om äktenskapsskillnad
bör kvarstå. Detsamma anser Hovrätten för Övre Norrland och
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer som avstyrker
förslaget. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt tillstyrker
förslagen.

Skälen för regeringens förslag: I 33 kap. 2 § RB föreskrivs att
handlingar och andra underrättelser som domstolen skall överlämna till
parter och andra skall delges om det är särskilt föreskrivet eller om det
med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att

112

delgivning bör ske men att i övrigt delgivning bör tillgripas bara om det
är påkallat med hänsyn till omständigheterna. När det gäller en makes
återkallelse av talan i ett äktenskapsskillnadsmål framgår av bestämmel-
sen i 14 kap. 11 § första stycket ÄktB att återkallelsen skall delges den
andra maken tillsammans med en underrättelse om rätten att fa frågan om
äktenskapsskillnad prövad trots återkallelsen. Frågan är om det verkligen
är nödvändigt att en återkallelse av talan i ett äktenskapsmål alltid delges
den andra maken eller om det inte räcker med att den maken underrättas
om återkallelsen och möjligheten att få målet prövat genom en
försändelse som skickas med posten i vanligt brev.

Bestämmelsen i 14 kap. 11 § ÄktB härrör från 1987 medan den i
33 kap. 2 § RB fick ett nytt innehåll 1991.1 förarbetena till lagändringen
i rättegångsbalken (prop. 1990/91:11 s. 52 f.) uttalade departements-
chefen att det avgörande för om delgivning bör ske bör vara hur viktigt
domstolen bedömer att det är att ha ett bevis för att meddelandet
verkligen kommit fram till adressaten. Som exempel på ett fall där
delgivning normalt inte behöver ske nämndes en handling som innehåller
en återkallelse av talan.

Det finns enligt regeringens mening inga vägande skäl för att delgiv-
ning skall vara obligatorisk när det gäller underrättelse om återkallelse av
talan i äktenskapsskillnadsmål. Om rätten att fa målet prövat inte utövas,
händer inget värre än att målet skrivs av. Detta kan dock i vissa fall få
den följden, för det fall en make vill få till stånd en äktenskapsskillnad,
att han eller hon måste genomgå ytterligare en betänketid. De farhågor
vissa remissinstanser har om att underrättelsen om återkallelse inte når
mottagaren skall dock inte överdrivas. Den som själv är intresserad av att
en äktenskapsskillnad kan fullföljas bör kunna bevaka målet själv och ta
egna initiativ om så behövs. Regeringen föreslår därför att 14 kap. 11 §
första stycket ÄktB ändras så att lagrummet lämnar öppet på vilket sätt
en underrättelse om återkallelse skall ske. I de allra flesta fall torde
domstolen kunna avstå från delgivning.

Prop. 1999/2000:26

15 Rättegångsfullmakt

Regeringens förslag: Kravet på att ett rättegångsombud ger in fullmakt
vid en s.k. missnöjesanmälan tas bort. Originalfullmakt behöver inte
visas upp i högre rätt.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att kravet på att ett
rättegångsombud ger in sin fullmakt till rätten avskaffas för advokater
och biträdande jurister på advokatbyråer samt för personer som varit
ombud i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning som
överlämnats till tingsrätt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt,
Lunds tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Åklagarmyndigheten i Stockholm,
Nämndemännens riksförbund (NRF) samt Sveriges advokatsamfund
tillstyrker förslaget. Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser dock att

113

förslaget enbart bör omfatta advokater och biträdande jurister på
advokatbyråer. Även Hovrätten för Övre Norrland uttrycker tveksamhet
när det gäller andra kategorier än dessa. Hovrätten över Skåne och
Blekinge, som tillstyrker förslaget, anser dock att bestämmelsen om att en
fullmakt - i original eller kopia - skall bifogas akten (12 kap. 9 § sista
stycket RB) bör behållas eftersom det av denna anses följa att ett ombud
inte är skyldig att lämna ifrån sig originalfullmakten. Hovrätten för Övre
Norrland anser att fullmaktskravet for staten bör ses över i samband med
den föreslagna ändringen. Advokatsamfundet anser att den allmänna
bestämmelsen i 12 kap. 8 § RB om rättegångsfullmakt bör ändras.
Länsrätten i Gävleborgs län är också positiv till förslaget och ser gärna
att det genomförs så att även förvaltningsdomstolarna kan tillämpa
reglerna. Sundsvalls tingsrätt och Södertälje tingsrätt förordar att den
lösning som finns i lagen (1996:242) om domstolsärenden väljs,
nämligen att en skriftlig fullmakt inte behöver företes annat än om
domstolen anser att det behövs.

Sammanslutningen för Sveriges Juridiska Byråer anser att pro-
memorians förslag diskriminerar sammanslutningens medlemmar och har
förordat en lösning som innebär att en fullmakt bara behöver ges in om
domstolen anser att det behövs. Halmstads tingsrätt avstyrker förslaget
med hänvisning till att felaktigheter i fullmakten ofta förekommer. I vart
fall bör förslaget enligt tingsrätten inte omfatta andra än advokater och
biträdande jurister på advokatbyråer. Kammarrätten i Göteborg kan inte
heller ställa sig bakom förslaget och pekar på att en rättegångsfullmakt
tjänar som bevis inte bara om ombudets behörighet som sådan utan också
om behörighetens omfattning. Lunds tingsrätt har också pekat på
sistnämnda förhållande.

Skälen for regeringens förslag: Om en part vill föra sin talan genom
ombud skall parten ge ombudet fullmakt, som skall vara skriftlig eller -
om den ges infor rätten - muntlig (12 kap. 8 § RB). Enligt 12 kap. 9 § RB
skall en skriftlig fullmakt for rättegångsombud företes i original när
ombudet första gången vid rätten for talan i målet. Bakgrunden till regeln
är att det är viktigt att rätten har klart for sig att den som säger sig vara
ombud for någon verkligen är det. En återkallelse av en rättegångs-
fullmakt blir inte gällande mot rätten och motparten förrän de har fatt
kännedom om den (12 kap. 18 § RB). Av fullmakten framgår också
omfattningen av ombudets behörighet.

Regler om ombud och fullmakter fmns också på andra ställen i
lagstiftningen. I utsökningsmål gäller enligt 2 kap. 6 § UB att ombud inte
behöver styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om kronofogde-
myndigheten finner det behövligt. Dessa regler gäller även i mål om
betalningsföreläggande och handräckning (se 66 § lagen [1990:746] om
betalningsföreläggande och handräckning). I domstolsärenden som hand-
läggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) gäller
att fullmakt for ombud inte behöver företes, om inte domstolen anser att
det behövs (47 § andra stycket). Enligt forvaltningsprocesslagen
(1971:291), som reglerar förfarandet i de allmänna förvaltnings-
domstolarna, skall ett ombud styrka sin behörighet genom fullmakt,
vilket torde innebära ett krav på att fullmakten skall ges in i original (49
§ första stycket).

Prop. 1999/2000:26

114

Den som vållar någon en rättegångskostnad genom att processa utan
rättegångsfullmakt, är enligt 12 kap. 20 § RB skyldig att ersätta denna
kostnad. Om andra kostnader än rättegångskostnader uppstår, regleras
ersättningsskyldigheten av avtalslagens allmänna regler om fullmakt.

Rättegångsbalkens reglering när det gäller fullmakt för rättegångs-
ombud föranleder ett visst arbete för domstolarna vars nytta kan sättas i
fråga. Det händer inte sällan att den som är rättegångsombud försummar
att ge in fullmakten eller ger in den endast i kopia. Tingsrätten måste då -
per telefon eller per brev - förelägga ombudet att ge in fullmakten i
original. Många rättegångsombud kräver tillbaka originalfullmakten efter
att ha visat upp den för tingsrätten eftersom de behöver den i andra
rättssaker. Om tingsrättens avgörande överklagas till hovrätten, måste
även hovrätten fordra in fullmakten i original.

Domstolsarbetet skulle underlättas om kraven på rättegångsfullmakter
mjukades upp. I promemorian har mot denna bakgrund övervägts om
balkens regler bör ändras. Där framhålls också att det är mycket ovanligt
att den som uppgett att han är rättegångsombud visar sig sakna fullmakt,
vilket flera remissinstanser har instämt i.

Frågan är då vilka risker en uppmjukning av reglerna skulle kunna
innebära.

Det kan för det första tänkas att en person utan fullmakt väcker talan
för en uppgiven huvudmans räkning. Motparten kan därigenom vållas
skada t.ex. genom att han tvingas till att lägga ut pengar på rättegångs-
ombud för egen del. Den uppgivne huvudmannen kan komma att vållas
både skada och obehag. En motsvarande situation skulle kunna inträffa
om en person som saknar fullmakt uppträder som rättegångsombud på
svarandesidan.

Vid en bedömning av riskerna med en uppmjukning av kraven på
rättegångsfullmakt måste också beaktas att fullmakten kan innehålla en
inskränkning i rättegångsombudets behörighet. Ombudet kan t.ex. vara
förbjuden att ingå förlikning på huvudmannens vägnar eller att ta emot
delgivning av en genstämning. Detta är också något som ett par
remissinstanser har påtalat.

Det finns alltså vissa risker förknippade med en ordning där rätten inte
självmant kontrollerar att den som uppträder som rättegångsombud har
den fullmakt han uppger att han har. Riskerna består främst av att
personer som drabbas av det falska ombudets processande kan åsamkas
ekonomisk skada. Att människor kan förorsakas obehag av annat slag bör
dock också beaktas. Mot dessa risker skall ställas att det är tungrott både
för parter och för domstolarna med en ordning där originalfullmakten
skall ges in till rätten.

Varje uppmjukning av reglerna skulle visserligen innebära en lättnad
för de inblandade, men en sådan uppmjukning får enligt regeringens
uppfattning inte ske till priset av att osäkerhet råder om vem som
företräder vem och vilken omfattning behörigheten har.

I promemorian görs bedömningen att en lämplig avvägning är att
särbehandla dem som är advokater eller biträdande jurister på advokat-
byråer. Dessa personer anses ha en sådan kunskap om rättegångs-
ordningen att risken för att de gör några misstag är liten. Dessutom finns
det en tillsyn över advokatväsendet som ytterligare minskar risken för

Prop. 1999/2000:26

115

både oavsiktliga och avsiktliga fel. En särbehandling av advokaterna och
deras biträdande jurister förekommer på andra håll i lagstiftningen (se
bl.a. 21 kap. 5 § RB om offentliga försvarare, 26 § rättshjälpslagen
[1996:1619] och 4 § lagen [1988:609] om målsägandebiträde).

I promemorian föreslås också en lättnad av fullmaktskontrollen i mål
som ursprungligen har handlagts enligt lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning och som har överlämnats till rätten sedan
svaranden bestritt kärandens anspråk eller sökt återvinning. En upp-
mjukning beträffande denna kategori skulle spara mycket arbete for
tingsrätterna. De som for talan som ombud i dessa mål är dessutom i
regel tjänstemän hos inkassobyråer och som enligt promemorians
bedömning inte kan antas processa utan fullmakt. Flera remissinstanser
har dock uttryckt oro for konsekvenserna av en lättnad av
fullmaktskontrollen for dessa fall.

Promemorians förslag innebär sammanfattningsvis att en skriftlig
fullmakt inte behöver ges in till rätten av ombud som är advokat eller
biträdande jurister på advokatbyråer eller av personer som tidigare har
varit ombud hos kronofogdemyndigheten i mål om betalningsförelägg-
ande och vanlig handräckning som överlämnats till rätten. Rätten skall
dock ha möjlighet att fordra in en skriftlig fullmakt om det fmns skäl för
det.

Regeringen är tveksam till en reglering som bygger på att vissa
kategorier av ombud särbehandlas när det gäller kravet på ingivande av
fullmakt. Det finns skäl att ha enhetliga regler för rättegångsfullmakter
oavsett vem ombudet är. Promemorians förslag i den del det rör mål som
startat som en summarisk process for dessutom enligt regeringens mening
alldeles for långt.

Det bör enligt regeringens mening inte komma i fråga att ta bort kravet
på att en rättegångsfullmakt skall vara skriftlig om den inte ges inför
rätten (12 kap. 8 § RB). Och det har ju inte heller föreslagits. En reform
av innebörd att fullmakt inte behöver ges in eller visas upp kan emellertid
fa oroande konsekvenser, särskilt med hänsyn till frågor som har att göra
med omfattningen av ombudets behörighet. Det finns en risk för att
omfattningen av uppdraget eller - i vissa fall - vem som är huvudman
inte klargörs. Det är visserligen ovanligt att den som uppger sig vara
rättegångsombud saknar fullmakt. Det förhållandet grundar sig emellertid
på ett system med krav på ingivande av fullmakten till rätten och säger
inte något om hur en ordning där en fullmakt som regel inte behöver
visas upp skulle komma att fungera. Regeringen är av dessa skäl inte
beredd att genomföra promemorians förslag såsom det är utformat.

Frågan är då om mindre ingripande ändringar kan göras. Ett av de
problem som framhålls i promemorian gäller kravet på att original-
fullmakten skall ges in i varje instans (se 12 kap. 9 § RB). Detta krav
hindrar användningen av telefax och elektronisk post vid överklagande
och kan enligt regeringens mening undvaras. Det bör vara tillräckligt att
hovrätten far del av tingsrättens kopia av fullmakten - eller originalet -
genom tingsrättens akt. En part som vill begränsa ombudets behörighet
till underrättsprocessen kan ju skriva det i fullmakten eller återkalla
fullmakten enligt 12 kap. 18 § RB.

Prop. 1999/2000:26

116

I ett avseende bör dock regleringen kunna förenklas och follmakts-
kravet helt tas bort. Det gäller de fall där en part som vill överklaga ett
avgörande måste göra en s.k. missnöjesanmälan (se 49 kap. 6 § RB). I
dag gäller att rätten i sådana fall inte ens kan ge ett uppgivet ombud tid
att ge in en fullmakt. Bakgrunden till den ordningen är att rätten är
skyldig att skyndsamt pröva missnöjesanmälan. Regeringen menar att
riskerna med att helt undvara en kontroll av behörigheten i dessa fall är i
det närmaste obefintliga. En utan befogenhet gjord missnöjesanmälan kan
inte leda till skada för någon part. För att en prövning i högre instans
skall ske måste ju anmälan följas upp av ett överklagande och i den
situationen gäller ju de vanliga reglerna om fullmakt.

Det fmns inte något beredningsunderlag att här behandla kravet på
fullmakter för förvaltningsdomstolarnas del. Frågan får tas upp i samband
med den fortlöpande översynen av förfarandereglema för dessa dom-
stolar. Inte heller frågan om fullmaktskravet för staten kan behandlas i
detta sammanhang.

16 Fristen för ansökan om återvinning av
tredskodom

Regeringens förslag: Tiden för att ansöka om återvinning av en
tredskodom skall räknas från datum för domen och inte som nu från
dagen då parten delgavs domen. I rättens föreläggande skall anges när en
tredskodom kan komma att meddelas.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Promemorians förslag innehåller dock inte något krav på att rättens
föreläggande skall ange när tredskodom kan komma att meddelas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt och
Göteborgs tingsrätt tillstyrker förslaget. Stockholms tingsrätt framhåller
att det är angeläget och skulle innebära stora fördelar för såväl parter som
för tingsrätten. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det också bör
införas en bestämmelse om att förelägganden och kallelser skall innehålla
en upplysning om reglerna för tredskodom och återvinning och att den
lämpligen bör tas in i rättegångsbalken. Konsumentverket avstyrker
förslaget och menar att det från rättssäkerhetssynpunkt är tveksamt att
räkna tiden för återvinning från den dag då domen meddelades utan något
krav på formlig delgivning eftersom någon prövning i sak inte sker i
fråga om tredskodomar.

Skälen för regeringens förslag: Den som inte inställer sig till en
förhandling inför rätten eller underlåter att svara på vissa förelägganden
från rätten kan i dispositiva tvistemål råka ut för påföljden tredskodom.
En tredskodom innebär i regel att den som uteblir eller låter bli att svara
förlorar målet utan att rätten går in i någon närmare prövning av det
berättigade i motpartens talan. En tredskodom kan inte överklagas till
högre instans av den part mot vilken den har getts. Däremot kan den part

117

mot vilken domen har getts - normalt svaranden - söka återvinning hos
den tingsrätt som har meddelat domen. Det måste enligt 44 kap. 9 § RB
göras inom en månad från den dag, då domen delgavs parten. Om
återvinning söks tar tingsrätten upp målet till handläggning igen.

Återvinningsfristen räknas alltså från delgivningen av domen. Regler
om när tingsrätten skall delge parten domen finns i 33 kap. 5 § RB.
Huvudregeln är att den vinnande parten svarar för att motparten delges
tredskodomen. I tre fall är det dock rätten som delger domen. Det gäller
för det första om tredskodomen avser fastställelse av betalning ur fast
eller lös egendom, för det andra om den part som har yrkat tredskodomen
begär det och för det tredje om en part har beviljats rättshjälp.

Systemet med återvinning finns också i den summariska processen.
Den som är missnöjd med ett utslag som kronofogdemyndigheten har
meddelat i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning
far ansöka om återvinning av utslaget (52 § lagen [1990:746] om
betalningsföreläggande och handräckning). Tiden för ansökan om
återvinning räknas dock i dessa situationer från dagen för utslaget och
alltså inte från delgivningsdagen. En ansökan om återvinning skall enligt
53 § ha kommit in till kronofogdemyndigheten inom en månad från
dagen för utslaget. I lagstiftningsärendet behandlades ingående vilka krav
som hänsynen till rättssäkerheten ställer när det gäller utgångspunkten för
återvinningsfristen (prop. 1989/90:85 s. 85 f.).

Behovet av en ändring av de nuvarande reglerna om fristen för
återvinning av tredskodomar diskuteras i promemorian. För det första
anges att det är viktigt att en tredskodom vinner laga kraft inom rimlig tid
och att parterna har möjlighet att förutse när detta sker. En ordning där
domen vinner laga kraft viss tid efter det att den har delgetts ena parten
gör att det när domen meddelas inte går att säga när fristen för att söka
återvinning går ut. Det beror i allmänhet på när den vinnande parten
ordnar med delgivning och på hur framgångsrika delgivningsförsöken är.
För det andra sägs att den nu gällande ordningen medför en risk för att en
återvinningstalan väcks lång tid efter tredskodomen. Återvinningsmålet
kan då komma att avgöras på ett bristfälligt underlag, t.ex. om bevis som
kunnat vara av betydelse har gått förlorade under tiden efter
tredskodomen. För det tredje innebär enligt promemorian det gällande
systemet en komplikation i domstolsarbetet. Det beror på att domstolen i
vissa fall - men inte i alla - självmant skall delge tredskodomen. I de fall
domstolen inte självmant skall delge tredskodomen, utan exepidierar den
på sedvanligt sätt i lösbrev, kommer i regel den vinnande parten så
småningom med en begäran om lagakraftbevis. Då måste domstolen -
kanske lång tid efter det att tredskodomen meddelades - delge domen,
vilket kan vara både tids- och arbetskrävande.

Det är från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att parten på ett tillförlitligt
sätt underrättas om vilken dag han senast måste söka återvinning. En
ordning med delgivning av tredskodomen ger naturligtvis de bästa
garantierna härvidlag. I samband med 1990 års lagstiftning om ny
summarisk process gjordes dock bedömningen att en ordning där
återvinningsfristen räknas från dagen för utslaget innebär tillräckliga
garantier från rättssäkerhetssynpunkt under förutsättning att gäldenären
samtidigt som han delges borgenärens ansökan får besked om vad han

Prop. 1999/2000:26

118

skall iaktta, om han vill söka återvinning av ett eventuellt utslag i målet
(se prop. 1989/90:85 s. 88).

En skillnad mellan den summariska processen och rättegången är att
det i en rättegång går att delge parten genom kungörelse under själva
förfarandet vilket inte alltid är möjligt i summarisk process (jfr prop.
1995/96:211 s. 17). Det innebär i sin tur att det finns fall där en part mot
vilken domstolen har meddelat en tredskodom inte faktiskt har fatt
handlingarna i målet, vilket kan tala för att i varje fall tredskodomen bör
delges honom innan den vinner laga kraft. Emellertid delges i dessa fall
regelmässigt även tredskodomen genom kungörelse eller genom anslag
på rättens kansli. Det innebär alltså i praktiken knappast någon bättre
rättssäkerhet med en ordning som kräver att tredskodomen delges.

Mot bakgrund av det nu anförda menar regeringen - i likhet med så
gott som samtliga remissinstanser - att promemorians förslag bör
genomföras. Det innebär stora fördelar för parterna och domstolen om
kravet att en tredskodom skall delges för att vinna laga kraft avskaffas.

Bestämmelsen i 44 kap. 9 § första stycket RB bör alltså ändras så att en
tredskodom vinner laga kraft en månad från den dag, då den meddelats.
Bestämmelsen i 33 kap. 5 § RB, som innehåller regler om när en
tredskodom skall delges genom rättens försorg, kan upphävas.

Eventuella risker från rättssäkerhetssynpunkt kan minimeras genom att
domstolens förelägganden och kallelser förses med en upplysning om
reglerna om återvinning. I lagrådsremissen gjordes bedömningen att
innehållet i föreläggandena inte skulle regleras i rättegångsbalken. Det
ansågs ankomma på Domstolsverket att utarbeta förelägganden och
kallelser där det finns upplysningar om återvinning och tredskodom.

Lagrådet har framhållit att den föreslagna reformen innebär att
föreläggandet i viss mån kommer att fylla tredskodomsdelgivningens
nuvarande informationsuppgift. Lagrådet anför följande i denna del:

Den föreslagna reformen innebär att föreläggandet i viss mån kommer
att fylla tredskodomsdelgivningens nuvarande informationsuppgift.
Lagrådet vill i detta sammanhang erinra om att tredskodomen är en
påföljd för försummelser i en rättegång och att förutsättningarna för
tredskodomens meddelande, i vilka tidpunkten utgör en del, därför
måste vara klart preciserade. Beträffande ett föreläggande, där en part
sägs riskera att en tredskodom meddelas mot honom utan att parten
samtidigt är kallad till en förhandling, är det ett grundläggande krav att
tidpunkten, när detta hot kan komma att verkställas, anges. En
uttrycklig regel om att en sådan tidsuppgift skall finnas i ett
föreläggande bör införas i 42 kap. 11 §, såväl i första stycket som i det
föreslagna andra stycket. Vad gäller förelägganden enligt 42 kap. 12 §
far förutsättas att eventuell tredskodom meddelas i anslutning till
sammanträdet.

En sådan regel som nyss nämnts kan meddelas genom att i vartdera
stycket läggs till en ytterligare mening av följande lydelse: "I före-
läggandet skall också anges den tidpunkt när tredskodom kan komma
att meddelas". Normalt bör kunna anges att tredskodom kan komma
att meddelas omedelbart efter tidsfristens utgång.

Prop. 1999/2000:26

119

Regeringen delar Lagrådets uppfattning att föreläggandet bör innehålla
uppgifter om när tredskodom kan komma att meddelas. Regeringen anser
dock att bestämmelsen bör ges en något annorlunda utformning än den
som Lagrådet har förordat. Uttrycket ”tidpunkt” kan ge intryck av att
föreläggandet skall ange vilken dag en tredskodom kan komma att
meddelas. Något sådant är naturligtvis inte möjligt, bl.a. därför att
motparten normalt skall ges tillfälle att slutföra sin talan innan en
tredskodom kan meddelas. I stället bör bestämmelsen utformas så att
föreläggandet skall innehålla en uppgift om ”när” en tredskodom kan
komma att meddelas. Den närmare utformningen av bestämmelsen
behandlas i författningskommentaren till 42 kap. 11 § (avsnitt 26.1).

17 Handläggningen av mål om förverkande av
egendom

Regeringens förslag: Det skall bli möjligt för tingsrätterna att avgöra
mål som bara rör förverkande av egendom utan att hålla huvud-
förhandling. Parterna skall i sådana fall ges tillfälle att slutföra sin talan,
om det inte är uppenbart obehövligt.

Åklagares och polismäns beslut om förverkande skall inte längre
delges genom att anslås på rättens kansli. Det skall i stället ske genom
anslag på respektive myndighets kansli.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt och
Göteborgs tingsrätt tillstyrker förslagen. Stockholms tingsrätt anser att
förslagen är angelägna. Hovrätten för Övre Norrland anmärker att det
kan vara värdefullt med en genomgång av de situationer där det kan vara
uppenbart obehövligt att slutföra talan.

Skälen för regeringens förslag: Regler om förverkande finns i
36 kap. brottsbalken (BrB) men också i specialstraffrätten, t.ex. i
varusmugglingslagen (1960:418) och narkotikastrafflagen (1968:64).

Frågor om förverkande prövas i allmänhet i samband med att en
domstol prövar ett åtal. Då handläggs förverkandefrågan i enlighet med
de bestämmelser som reglerar prövningen av åtalet. Men det kan
förekomma att en fråga om förverkande skall avgöras utan att det finns
något åtal att pröva. Det kan vara så att åklagaren av något skäl låtit bli
att åtala för brottet men att det finns beslagtagen egendom som åklagaren
vill ha förverkad. Det kan också vara så att gärningsmannen är okänd och
att det enda som fmns i behåll är beslagtagna brottsverktyg. Förverkande
kan i vissa fall också ske utan något samband med ett brott, av föremål
som är sådana att de kan komma till brottslig användning eller som har
påträffats under sådan förhållanden att de kan befaras komma till
brottslig användning.

Regler om hur en förverkandefråga skall prövas när det inte finns något
åtal att pröva finns i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid

120

förverkande m.m. Om saken skall prövas av tingsrätt, är det allmän
åklagare som väcker talan mot sin motpart och yrkar att egendomen skall
förverkas. Rätten handlägger frågan enligt reglerna för bötesbrottmål
vilket innebär att det är obligatoriskt med huvudförhandling.

Åklagaren har rätt att själv besluta om förverkande av beslagtagen
egendom under förutsättning att egendomens värde inte uppgår till
betydande belopp och att det inte finns några andra särskilda skäl till att
rätten bör besluta. Den som drabbas av beslaget kan anmäla missnöje hos
åklagaren. Det skall han göra inom en månad från det att han fick del av
åklagarens beslut. Om han anmäler missnöje, skall åklagarens beslut inte
vidare gälla. Om åklagaren vidhåller att egendomen skall förverkas, far
han väcka talan om det vid tingsrätten. Om han inte har väckt talan inom
en månad, skall beslaget gå åter.

Om den aktuella egendomen är värd mindre än en tiondel av
prisbasbeloppet, far en polisman besluta om förverkande. Reglerna om
hur det skall gå till överensstämmer med de regler som gäller när
åklagare beslutar om förverkande.

I promemorian föreslås att forfarandereglema förenklas på ett par
punkter.

För det första bör frågor om förverkande kunna prövas av tingsrätten
utan huvudförhandling.

Det inträffar inte så sällan att åklagaren väcker åtal mot någon for ett
brott och samtidigt yrkar att beslagtagen egendom (t.ex. pass, narkotika,
sprutor eller kanyler) förverkas, men att åtalet sedermera läggs ned. I
regel är det fråga om fall där åtalet läggs ned på grund av preskription
men det kan också vara så att åklagaren efter åtalet beslutar om
åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 a § RB. I dessa fall skulle åklagaren, om
han inte hade väckt åtal, själv ha kunnat besluta om förverkande utan att
vända sig till rätten. Det är inte rimligt att hålla huvudförhandling for att
avgöra förverkandefrågan enbart därför att det tidigare har funnits ett åtal
med i bilden. En sådan ordning innebär att resurserna inte används på
bästa sätt, särskilt mot bakgrund av att det i dessa fall sällan finns någon
som motsätter sig att egendomen förverkas.

Regeringen delar promemorians bedömning. Ingen remissinstans har
heller haft några invändningar mot förslaget. Det bör alltså i 1986 års lag
om förfarandet vid förverkande införas regler som gör det möjligt för
rätten att under vissa förutsättningar avgöra frågor om förverkande av
beslagtagen egendom utan huvudförhandling. Regeln bör utformas i
huvudsak i enlighet med promemorians förslag. Huvudförhandling skall
alltså hållas enbart om det behövs med hänsyn till utredningen i målet
eller begärs av någon av parterna. Parterna skall beredas tillfälle att
slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt. Exempel på när
det kan anses uppenbart obehövligt att slutforelägga en part ges i
författningskommentaren (avsnitt 26.8).

Beslut om förverkande som fattas av åklagare eller polisman och som
avser egendom som är värd mindre än en tiondel av basbeloppet eller
saknar saluvärde, kan delges genom att beslutet anslås på rättens kansli.
Detta framgår av 4 § i 1986 års lag. I promemorian föreslås att
bestämmelsen ändras så att beslut av åklagare och polismän får delges

Prop. 1999/2000:26

121

genom att besluten anslås i dessa myndigheters lokaler. Förslaget bör Prop. 1999/2000:26
genomföras.

18 Hävande av reseförbud

Regeringens förslag: Åklagaren skall få rätt att häva beslut om
reseförbud innan åtal har väckts på samma sätt som gäller för beslut om
hävande av häktning.

Riksåklagarens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: En remissinstans har förklarat sig avstå från att
yttra sig. I övrigt har samtliga remissinstanser tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Reseförbud meddelas enligt 25 kap.
3 § RB av åklagaren eller rätten. Bestämmelserna om hävande av
reseförbud fmns i 25 kap. 7 § RB. Enligt denna bestämmelse är det
åklagaren som beslutar om hävande av reseförbudet. Om reseförbudet har
meddelats eller fastställts av rätten är det dock rätten som skall förordna
om hävande av förbudet. Riksåklagaren har föreslagit att samma ordning
bör gälla som för hävande av beslut om häktning.

I samband med 1988 års reform av de straffprocessuella tvångsmedlen
anhållande och häktning (prop. 1986/87:112) gavs åklagaren rätt att häva
ett beslut om häktning, under förutsättning att åtal inte väckts. Bakgrund-
en till detta var att det ansågs otillfredsställande att ett frihetsberövande
kunde kvarstå, trots att det inte längre fanns skäl för häktning, i avvaktan
på att domstol efter anmälan från åklagaren kunde häva beslutet. Dessa
argument utgör skäl för att åklagaren skall kunna häva också ett beslut
om reseförbud, om åtal inte väcks. För den enskilde är det av stor
betydelse att en frihetsinskränkning inte varar längre än vad som är
oundgängligen nödvändigt. Även om reseförbud är en betydligt mindre
ingripande tvångsmedel än häktning innebär det en påfrestning för den
som utsätts för det.

Den nuvarande ordningen kan dessutom ge mindre lyckade resultat.
Om åklagaren t.ex. i en viss utredning, där två personer är misstänkta och
den ene är häktad och den andre har reseförbud, finner att brott inte kan
styrkas och att åtal inte skall väckas, kan åklagaren häva ett häkt-
ningsbeslut, men inte ett beslut om reseförbud som har meddelats eller
fastställts av rätten. Detta medför att tvångsmedlet kan upphöra betydligt
tidigare för den som är häktad.

Bestämmelsen i 25 kap. 7 § RB bör mot bakgrund av vad som nu har
anförts ändras så att åklagaren kan häva beslut om reseförbud som har
meddelats eller fastställts av rätten, om åtal ännu inte har väckts.
Bestämmelsen bör dessutom ges en utformning som innebär att det klart
framgår att rätten har en allmän möjlighet att häva ett beslut om
reseförbud.

122

19

Provisoriska beslut för att säkerställa
kärandens rätt

Prop. 1999/2000:26

Regeringens förslag: Domstolens möjligheter enligt 15 kap. 3 § RB att
meddela provisoriska beslut för att säkerställa sökandens rätt skall kunna
tillämpas även i de fall sökanden har ett fordringsanspråk eller ett
anspråk på bättre rätt till viss egendom.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran eller tillstyrkt
det.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i 15 kap. RB
infördes 1982 och innehåller regler om säkerhetsåtgärder. En domstol
kan enligt dessa bestämmelser meddela provisoriska beslut om säkerhets-
åtgärder innan dom har meddelats. Sådana beslut kan meddelas inom
ramen för ett pågående tvistemål men också innan en rättegång har
påbörjats.

Den viktigaste säkerhetsåtgärden är kvarstad för att säkerställa att en
skuld betalas. Regler om detta står i 1 §. Kvarstad kan också meddelas i
mål som inte rör skuldförhållanden utan bättre rätt till viss egendom. Den
som anser att han har bättre rätt än någon annan till viss egendom som
denne har möjlighet att förfoga över, kan enligt 15 kap. 2 § RB begära att
domstolen förordnar om kvarstad på egendomen.

Det finns även andra säkerhetsåtgärder än kvarstad. Bestämmelsen i
3 § ger domstolen möjlighet att förordna om en lämplig åtgärd för att
säkerställa sökandens rätt. Sådana åtgärder kan t.ex. vara förbud att göra
något, förordnande av syssloman eller meddelande av en föreskrift. I 4 §
ges domstolen dessutom möjlighet att förordna om återställande av
besittningen till viss egendom eller andra åtgärder.

Utformningen av 3 § innebär att paragrafen är tillämplig endast i andra
fall än som avses i 1 eller 2 §. Den är alltså inte tillämplig i de fall någon
vill säkerställa en fordran eller en påstådd bättre rätt till viss egendom.
Före reformen år 1982 var tillämpningsområdet för 3 § inte begränsat på
detta sätt. I förarbetena till 1982 års reform (prop. 1980/81:84 s. 230)
konstaterades också att den nya formuleringen innebar en viss inskränk-
ning av paragrafens tillämpningsområde. Att kvarstad beviljats ansågs ge
kronofogdemyndigheten en generell befogenhet att vidta de åtgärder
beträffande egendomen som behövs för att sökandens rätt skall tas till
vara (16 kap. 14 § andra stycket och 16 § andra stycket samt 4 kap. 31 §
utsökningsbalken, UB). Utsökningsbalken ansågs överhuvudtaget ge
möjlighet att vid verkställigheten vidta de åtgärder som behövs för att det
aktuella anspråket skall skyddas (jfr 16 kap. 13 § första stycket och 16 §
första stycket samt 6 kap. 10 § UB).

Även om kronofogdemyndigheten vid verkställighet av ett beslut om
kvarstad enligt 16 kap. 14 § och 4 kap. 31 § UB har relativt fria händer
att vidta de åtgärder som behövs för att sökandens rätt skall tas till vara
motsvarar de inte det som rätten har möjlighet att besluta om med stöd av
15 kap. 3 § RB. Det har i tillämpningen visat sig finnas ett behov av att i
mål som rör bättre rätt till viss egendom kunna meddela förordnanden

123

enligt 3 §. I rättsfallet NJA 1987 s. 829 förde en person talan mot ett
bolag angående rätten till vissa aktier. Han begärde att tingsrätten med
stöd av 3 § skulle förordna att han skulle ha rätt att utöva aktieägarens
rösträtt till aktierna. Tingsrätten och hovrätten biföll hans framställning.
Högsta domstolen upphävde emellertid underinstansemas beslut då det
såväl av ordalydelsen i 15 kap. 3 § RB som förarbetena till lagrummet
framgår att det inte är tillämpligt vid talan om bättre rätt. Ett behov av att
kunna meddela förordnanden enligt 3 § måste anses finnas också
beträffande fordringsanspråk.

Bestämmelsen i 15 kap. 3 § första stycket RB bör därför ändras så att
paragrafens tillämplighet inte begränsas till ”i annat fall än som avses i 1
eller 2 §”. En sådan ändring innebär att förordnanden enligt 3 § kan
meddelas också när saken rör ett fordringsanspråk eller bättre rätt till viss
egendom.

Prop. 1999/2000:26

20 Möjligheterna att överklaga beslut särskilt

Regeringens bedömning: Rättegångsbalkens huvudregel att beslut i
preliminärfrågor inte får överklagas förrän hela målet avgjorts bör inte
ändras nu.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar promemorians
bedömning utan erinran. Flera domstolar, liksom Sveriges advokat-
samfund anser dock att frågan är värd en närmare utredning.

Skälen for regeringens bedömning: Ett beslut som inte är slutligt får
nästan alltid överklagas, men som huvudregel endast i samband med ett
överklagande av det slutliga avgörandet i målet (49 kap. 3 § andra stycket
RB). Till denna kategori beslut hör en tingsrätts beslut att tillåta eller
avvisa bevisning. Huvudregeln har åtskilliga undantag vilka i de flesta
fall går ut på att vissa beslut som inte är slutliga far överklagas särskilt,
dvs. utan att invänta domstolens slutliga avgörande (se 49 kap. 5 § RB). I
en del fall skall missnöje först anmälas mot beslutet (49 kap. 6 § RB).
Om en part har anmält missnöje får rätten, om det fmns särskilda skäl,
förklara målet vilande till dess att överklagandet har prövats (49 kap.
11 § andra stycket RB). I de fall beslutet kan överklagas särskilt utan en
föregående missnöjesanmälan får ett överklagande av en tingsrätts beslut
inte leda till att målets behandling skjuts upp (49 kap. 11 § tredje stycket
RB).

När det gäller beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot domare
eller invändning om rättegångshinder eller beslutat om ett mål skall
handläggas som ett småmål (se 1 kap. 3 d § RB) skall den som är
missnöjd med beslutet först anmäla missnöje (49 kap. 4 § RB). Rätten
skall därefter med hänsyn till omständigheterna bestämma om beslutet
skall få överklagas särskilt eller endast i samband med ett överklagande
av det slutliga avgörandet i målet. Valet mellan dessa former för
överklagande är beroende bl.a. av om frågan bedöms vara tveksam och
när under handläggningen invändningen görs (SOU 1938:44 s. 503). Om

124

parten hänvisas till att överklaga särskilt, skall målet vila till dess
överklagandet prövats. Rätten far dock bestämma att förberedelsen i
målet skall fortsätta (49 kap. 11 § första stycket RB).

En delvis likartad ordning gäller när tingsrätten har meddelat en
mellandom enligt 17 kap. 5 § andra stycket RB. Rätten skall då med
hänsyn till omständigheterna bestämma om domen skall fa överklagas
särskilt eller endast i samband med att tingsrättens slutliga avgörande
överklagas (49 kap. 1 § andra stycket RB).

Ett hovrättsbeslut som inte är slutligt får som huvudregel överklagas
endast i samband med att det slutliga avgörandet i målet överklagas
(54 kap. 5 § jämförd med 49 kap. 3 § andra stycket RB). Undantagen från
huvudregeln är till stor del desamma som beträffande tingsrätts beslut
som inte är slutliga.

De nu beskrivna reglerna har ansetts kunna leda till en ineffektiv
användning av domstolarnas resurser, särskilt när det gäller frågor om
tillåtande av bevisning. Beslut om tillåtande av bevisning far inte
överklagas särskilt. I de fall komplicerade bevisfrågor aktualiseras i ett
vidlyftigt mål finns det en risk för att - sedan domen överklagats till
hovrätt och Högsta domstolen - hela målet återförvisas till tingsrätten
därför att överinstansen bedömer en fråga om tillåtande av bevisning
annorlunda än vad den lägre instansen har gjort. Ett exempel på när detta
kan ske är om överinstansen med hänvisning till Europakonventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna återförvisar målet för ny bevisprövning efter att ha underkänt
viss bevisning (jfr NJA 1991 s. 512 I och II). Det finns med denna
ordning en risk för att domstolarna tillåter bevisning i en utsträckning
som annars inte skulle ha skett. Ett redan stort mål kan därmed bli ännu
större.

Ett sätt att komma till rätta med återförvisningsrisken skulle kunna
vara att en part ges möjlighet att överklaga beslut om tillåtande av
bevisning särskilt, efter mönster av 49 kap. 4 § RB. Domstolen skulle då,
när det bedöms lämpligt, kunna släppa upp prövningen till högre rätt,
innan den vidlyftiga rättegången tar sin början.

Det nu behandlade problemet med risk för återförvisning är dock inte
isolerat till beslut i bevisfrågor utan kan uppkomma i samtliga fall där
domstolen felbedömer en fråga som inte går att överklaga särskilt, och
hela processen står och faller med bedömningen av denna fråga. Det kan
röra tillämpning av preklusionsregeln i 42 kap. 15 § RB med s.k.
stupstocksföreläggande. Det kan vidare, för tvistemålens del, röra åbe-
ropande av nya omständigheter där fråga uppkommer om sakens identitet
ändrats, dvs. om det enligt 13 kap. 3 § tredje stycket RB är en otillåten
taleändring.

Det finns alltså vinster att göra med en utvidgning av möjligheterna att
överklaga en tingsrätts beslut i s.k. preliminärfrågor. Såväl tid som
resurser skulle i vissa fall kunna sparas om det finns en möjlighet att
överklaga ett beslut särskilt, i varje fall om den fortsatta handläggningen
bygger på bedömningen av den frågan. Den senare aspekten är ju också
ett av motiven för den reglering som gäller beslut genom vilket
invändning om rättegångshinder ogillats m.m., som finns i 49 kap. 4 §
RB. Om ett sådant beslut inte skulle fa överklagas särskilt och hovrätten

Prop. 1999/2000:26

125

senare, dvs. forst i samband med att det slutliga avgörandet överklagats,
bedömer saken annorlunda än tingsrätten gjort, är det alldeles klart att
handläggningen vid tingsrätten varit onödig eller måste göras om. Det har
för dessa fall lagts i rättens hand att avgöra om beslutet skall fa
överklagas särskilt eller endast i samband med det slutliga avgörandet i
målet.

Vinsterna skall emellertid inte överskattas. För det första förutsätter en
sådan vinst naturligtvis att någon av parterna agerar, t.ex. genom att i
tingsrätten begära att viss bevisning avvisas och genom att överklaga
tingsrättsbeslut till hovrätten. Detta är inte alltid fallet. För att ett särskilt
överklagande av ett beslut i en preliminärfråga skall ha något värde ur
effektivitetssynpunkt krävs för det andra att det är fråga om ett mål av
viss omfattning. I mindre omfattande mål fmns det ingenting att vinna -
men kanske en hel del att förlora - på att dela upp handläggningen i en
del för en preliminärfråga och en del för själva saken.

Ett system med utökade möjligheter att överklaga beslut i preliminär-
frågor kan dessutom innebära att rätten att överklaga används av illojala
parter i förhalningssyfte. Den nackdelen kan dock i stor utsträckning
undanröjas genom att det läggs i tingsrättens hand att avgöra om ett
beslut skall få överklagas särskilt.

En mer allvarlig nackdel är risken för att en utvidgning av möjligheter-
na att överklaga leder till att överrättema får mer att göra utan att det
innebär några fördelar vare sig för parterna eller för domstolsväsendet
som helhet. Nya möjligheter att överklaga kan nämligen leda till
processer i överrättema om frågor som annars inte skulle ha föranlett
något processande där. Ett exempel är att en tingsrätt tillåter åklagaren att
lägga fram viss kontroversiell bevisning. Om den tilltalade överklagar
detta beslut, får hovrätten och kanske också Högsta domstolen arbeta
med att ta ställning till bevisets tillåtlighet. Det är inte givet att detta
arbete är till nytta. Den tilltalade vet nämligen inte, när han skall ta
ställning till om han skall överklaga beslutet att tillåta bevisningen, hur
det skulle gå i en rättegång där den kontroversiella bevisningen lades
fram. Om en sådan rättegång skulle leda till att åtalet ogillades, är det
långtifrån säkert att hovrätten över huvud taget skulle behöva befatta sig
med målet. I ett sådant fall riskerar alltså den tänkta utökningen av
möjligheten till särskilt överklagande att kosta rättsväsendet och partema
tid och pengar utan motsvarande nytta. Även i detta fall kan riskerna i
viss män minskas om det läggs i rättens hand att avgöra om beslutet skall
få överklagas särskilt.

I promemorian görs bedömningen att vinstema med en utvidgning av
möjligheten att överklaga är relativt begränsade samtidigt som riskerna
när det gäller överrättemas arbetsbörda bedöms som avsevärd. Slutsatsen
i promemorian är att de vinster som kan åstadkommas inte uppväger
riskerna för fördyring och ökad tidsutdräkt. Något förslag till ändring av
reglerna för överklagande av beslut i preliminärfrågor lämnas därför inte.

Flertalet remissinstanser lämnar promemorians bedömning utan
erinran. Göteborgs tingsrätt, liksom Stockholms tingsrätt, instämmer
uttryckligen i promemorians bedömning. Stockholms tingsrätt pekar på
en ytterligare svårighet med en ökad möjlighet att överklaga särskilt,
nämligen målet kan tillföras nya omständigheter och ny argumentation i

Prop. 1999/2000:26

126

hovrätten. Andra remissinstanser - Svea hovrätt, Halmstads tingsrätt och
Sveriges advokatsamfund - anser att frågan bör utredas ytterligare. Lunds
tingsrätt är positiv till ökade möjligheter att överklaga särskilt och menar
att de kan vara både processekonomiskt och effektivt att ge domstolen
möjlighet att bestämma att ett beslut i en preliminärfråga skall fa
överklagas särskilt.

Regeringen delar i och för sig promemorians tvekan när det gäller
risken för att man med en reform ökar hovrätternas arbetsbörda utan
någon motsvarande vinst görs. Som flera remissinstanser har anfört kan
dock frågan förtjäna en ytterligare genomlysning. Regeringen tillsatte
tidigare i år en utredning med uppdrag att undersöka hur den allmänna
domstolsprocessen i tvistemål och brottmål kan göras effektivare för
parter och domstolar (dir. 1999:62). Utredaren skall särskilt uppmärk-
samma frågor om omedelbarhet, muntlighet och koncentration i
förfarandet. Om utredaren i sitt utredningsarbete bedömer det lämpligt att
undersöka möjligheterna att genomföra en förändring när det gäller
överklagande av preliminärfrågor ryms frågan inom de direktiv han har.

21 Domstolarnas skyldighet att självmant pröva
sin behörighet

Regeringens bedömning: Domstolarnas officialprövning av forum-
frågan bör inte avskaffas.

Prop. 1999/2000:26

Promemorians förslag: Den i 10 kap. 18 § RB föreskrivna
officialprövningen av forumfrågan vid svarandens passivitet avskaffas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. Göteborgs tingsrätt har tillstyrkt förslaget, liksom Stockholms
tingsrätt som dock har anfört att, för att svaranden skall skyddas, en
stämningsansökan bör kunna avvisas om käranden inte lämnar uppgift
om behörighetsgivande omständigheter. Södertälje tingsrätt har avstyrkt
förslaget bl.a. därför att det inte ger ett tillräckligt skydd för svaranden
och då det kan leda till att käranden inte bemödar sig om att stämma vid
rätt domstol.

Skälen för regeringens bedömning: I 10 kap. RB fmns forumregler
för tvistemål. Huvudregeln är att domstolen inte skall pröva sin
behörighet annat än om svaranden begär det. Om svaranden anser att
rätten inte är behörig att ta upp målet skall han eller hon framställa sin
invändning senast när han eller hon första gången skall föra talan i målet
(34 kap. 2 § RB). En särskild regel gäller dock om svaranden uteblir från
första inställelsen eller underlåter att inge svaromål, dvs. när det kan bli
aktuellt att meddela tredskodom (se 10 kap. 18 § RB). I dessa situationer
är domstolen skyldig att pröva sin behörighet trots att svaranden inte
gjort någon invändning om den.

Även om domstolen inte gör någon officialprövning av sin behörighet
innebär detta inte att forumprövningen ligger helt i partemas hand. Enligt
42 kap. 2 § första stycket 4 RB åligger det käranden att i stämnings-

127

ansökan ange de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte
behörigheten framgår av ansökningen i övrigt. Domstolen skall självmant
iaktta att bestämmelsen följs. För att underlätta kärandens möjligheter att
vid svarandens passivitet styrka domstolens behörighet innehåller 10 kap.
18 § andra meningen RB en bevispresumtion till kärandens förmån av
innebörd att dennes uppgift om de omständigheter som gör att rätten är
behörig skall godtas, om svaranden fatt del av uppgiften och det inte
fmns anledning tro att den är oriktig.

Ett motiv bakom forumreglema är att svaranden inte utan skäl skall
behöva inställa sig vid en domstol på främmande ort. Talan skall därför
normalt väckas vid domstolen där svaranden har hemvist. Särregleringen
i 10 kap. 18 § RB vid svarandens passivitet har också till syfte att skydda
svaranden. Han eller hon skall inte behöva drabbas av en tredskodom vid
”fel” domstol. Samtidigt leder bestämmelsen om den tid inom vilken en
foruminvändning skall framställas för att få beaktas (se 34 kap. 2 § RB)
till att en svarande som drabbats av en tredskodom inte kan framställa en
foruminvändning i återvinningsmålet i annat fall än när han haft laga
förfall för sin utevaro (se Gärde m.fl., Nya Rättegångsbalken s. 97 f.).

Enligt den äldre rättegångsbalken medförde svarandens utevaro från ett
sammanträde inte att domstolen skulle göra en officialprövning av
behörighetsfrågan. Processlagberedningen ansåg (SOU 1938:44 s. 153)
att en sådan ordning i vissa fall, då utevaron är förenad med
tredskodomspåföljd, måste anses olämplig. Beredningen framhöll särskilt
olägenheterna då svaranden är utlänning.

Rättegångsutredningen föreslog (SOU 1982:26 s. 180 f. och 363 f.) att
den särskilda forumprövningen skulle avskaffas. Utredningen analysera-
de utförligt vilka nackdelar det skulle kunna innebära för svaranden att
svara vid ”fel” domstol. Utredningen kom fram till att det varken när det
gällde utevaro från ett första sammanträde eller uteblivet skriftligt
svaromål fanns anledning att bibehålla särregleringen för forumpröv-
ningen. Rättegångsutredningens förslag ledde dock inte till lagstiftning.

I promemorian anförs att det inte fmns någon anledning att skydda
passiva svarande från att behöva svara vid ”fel” domstol när de på ett
enkelt sätt, på telefon eller telefax eller genom brev, kan påtala
forumfelet. Detta ligger också mer i linje med att svaranden inte i
återvinningsansökningen kan ha framgång med en foruminvändning, om
han inte haft laga förfall för sin underlåtenhet att höra av sig. Vidare
anses regeln i 42 kap. 2 § första stycket 4 RB om att käranden i
stämningsansökningen skall lämna uppgift om de omständigheter som
gör domstolen behörig att ta upp målet ge ett tillräckligt skydd för en
passiv svarande. Av dessa skäl bör enligt promemorians förslag den
särskilda forumprövningen i 10 kap. 18 § RB avskaffas..

Regeringen delar liksom majoriteten av remissinstanserna den uppfatt-
ning som kommer till uttryck i promemorian. Det fmns skäl att behandla
en passiv svarande på samma sätt som den som agerar i rättegången.
Riskerna för, som Södertälje tingsrätt befarar, att en ändrad ordning
skulle leda till att kärandena i större utsträckning vänder sig till domstolar
som inte är behöriga bör inte överdrivas. I flertalet fall är det säkerligen
så att svaranden agerar i rättegången och invänder i forumfrågan. En

Prop. 1999/2000:26

128

kärande som inte bemödar sig om att vända sig till en behörig domstol
orsakas i sådana fall både vissa kostnader och en onödig omgång.

Av helt andra skäl vill vi dock inte nu genomfora den föreslagna
ändringen. Forumreglema har varit i huvudsak oförändrade sedan rätte-
gångsbalkens tillkomst och är i flera avseenden föråldrade. De bör redan
av dessa skäl bli föremål för en mera genomgripande översyn.
Förändringar av forumreglemas utformning aktualiseras dessutom i några
av de reformprojekt som ingår i det utvecklingsarbete som bedrivs i
Domstolsverkets regi. Den reformering av forumreglema som alltså av
flera skäl bör göras bör inte föregripas. Det förslag som lämnas i
promemorian bör i stället behandlas i samband med det arbetet.

Prop. 1999/2000:26

22 Målsägandens rätt att ta över åtal

Regeringens bedömning: Målsägandens rätt att ta över ett åtal bör
kvarstå.

Promemorians förslag: Målsägandens rätt enligt 20 kap. 9 § andra
stycket RB att ta över åtal som lagts ned av åklagaren avskaffas.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt tillstyrker förslaget.
Brottsoffermyndigheten anser att målsägandens rätt att ta över åtal inte
bör avskaffas enbart för att underlätta arbetet i domstolarna. Myndigheten
motsätter sig inte förslaget om det tillskapas rutiner som innebär att
målsäganden upplyses om sin rätt att väcka ett nytt åtal om ett åtal läggs
ned och frikännande dom inte begärs. Riksorganisationen för kvinno-
jourer i Sverige och Hovrätten för Övre Norrland avstyrker förslaget med
hänvisning till att det strider mot reformarbetet med att stärka
brottsoffrens ställning. Hovrätten pekar dessutom på att förslaget far
praktiska konsekvenser. Det finns nämligen en risk för att en frikännande
dom som överklagas av målsäganden återförvisas till tingsrätten.
Hovrätten över Skåne och Blekinge utrycker en viss skepsis över
förslaget och menar att det i viss mån innebär att brottsoffrens ställning
försvagas. Åklagarmyndigheten i Västerås är också tveksam och menar
att det bör begränsas till fall där frikännande dom inte begärs.
Kvinnohuset i Örebro pekar på att målsägandens rätt att ta över åtalet är
skenbar eftersom den innebär en stor kostnadsrisk.

Skälen för regeringens bedömning: Om åklagaren lägger ned ett
allmänt åtal därför att det inte fmns tillräckliga skäl för att den misstänkte
är skyldig till brottet, kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 § andra
stycket RB). Om målsäganden inte utnyttjar denna rätt skall frikännande
dom meddelas, om den tilltalade begär det. I annat fall skall målet skrivas
av.

Bestämmelsen är ett led i målsägandens subsidiära åtalsrätt. Den rätten
innebär dels att målsäganden kan väcka åtal för brott som hör under
allmänt åtal om målsäganden har angett brottet och åklagaren har beslutat
att inte väcka åtal för det, dels att målsäganden kan biträda ett av
åklagaren väckt åtal (20 kap. 8 § RB). I det senare fallet inträder

129

5 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 26

målsäganden i processen som åklagarens medpart och har vissa möjlig-
heter att agera självständigt i rättegången när det gäller ansvarsfrågan.
Den subsidiära åtalsrätten innefattar också en befogenhet för
målsäganden att överklaga till högre rätt. Detta gäller även om målsägan-
den inte har biträtt åtalet vid den lägre rätten.

Frågan om målsägandens rätt att ta över åtal har tagits upp i
promemorian mot bakgrund av att denna rätt mycket sällan utnyttjas i
praktiken. Den orsakar dock en hel del arbete för domstolarna i de fall
målsäganden inte är närvarande då åtalet läggs ned. Målsäganden måste
då få vetskap om att åtalet har lagts ned och ges tillfälle att inom en viss
tid anmäla om han eller hon vill ta över åtalet. De praktiska
olägenheterna är påtagliga, särskilt om det fmns flera målsägande som
skall underrättas och om vederbörande är svåra att delge.
Handläggningen kan alltså dra ut på tiden.

Målsägandens rätt att ta över åtal behandlades också av Rättegångs-
utredningen i delbetänkandet Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i
tingsrätt (SOU 1982:26 s. 405 f.) Utredningen menade att en målsägande
som verkligen anser sig ha intresse av utgången i ansvarsfrågan sannolikt
biträder åtalet och då inte behöver ta över åklagarens talan, om denne
beslutat att lägga ned åtalet. Enligt utredningen anser sig nog i regel en
målsägande inte ha någon chans till framgång med ett åtal, om åklagaren
har beslutat att lägga ned åtalet därför att han inte finner tillräckliga skäl
föreligga att den misstänkte är skyldig. Utredningen påpekade också att
målsäganden tar på sig ett stort kostnadsansvar om han går vidare med
målet.

Rättegångsutredningen framhöll slutligen att en målsägande som inte
biträder åtalet inte blir berövad sina möjligheter att föra talan om saken
därför att rätten skriver av målet sedan åklagarens lagt ned åtalet eller
meddelar en frikännande dom; ett avskrivningsbeslut hindrar nämligen
inte ett nytt åtal och en frikännande dom kan överklagas. Mot den nu
angivna bakgrunden ansåg Rättegångsutredningen att man kunde
avskaffa målsägandens rätt att ta över åtalet utan att i praktiken rubba
dennes rättsställning. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning. I det
lagstiftningsärende som följde på utredningens betänkande uttalades att
frågan kunde komma att belysas ytterligare i samband med det arbete för
att stärka brottsoffrens ställning som då pågick inom Justitie-
departementet (prop. 1986/87:89 s. 99). Frågan har inte uppmärksammats
särskilt i senare lagstiftningsärenden eller utredningar.

Praktiska hänsyn talar för att rätten för en målsägande att ta över ett
åtal tas bort. Regeringen delar dock Brottsoffermyndighetens uppfattning
att målsägandens rätt att ta över åtal inte bör tas bort enbart för att
underlätta arbetet i domstolarna. Utgångspunkten bör i stället vara frågan
om målsägandens rättsställning rubbas. Regeringen anser i likhet med
några av remissinstanserna att målsägandens ställning försämras om pro-
memorians förslag genomförs. Den subsidiära åtalsrätten enligt 20 kap.
8 § RB och möjligheten att väcka ett nytt åtal efter ett avskrivningsbeslut
eller överklaga en frikännande dom är inte likvärdiga med möjligheten att
ta över målet i tingsrätten. Att målsägandens rätt att ta över åtal är ett led
i målsägandens subsidiära åtalsrätt är vidare av principiell betydelse och

Prop. 1999/2000:26

130

talar mot en lagändring. Förslaget bör av nu redovisade skäl inte
genomföras.

Prop. 1999/2000:26

23 Specificering av ombudsarvoden

Regeringens bedömning: Ombudsarvodet bör även i fortsättningen
specificeras i beslut om ersättning for rättegångskostnader.

Promemorians förslag: Domstolen skall inte vara skyldig att
specificera ombudsarvodet i besluten om ersättning för rättegångs-
kostnader.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt tillstyrker förslaget.
Kammarrätten i Göteborg är kritisk mot förslaget och saknar ett underlag
för bedömningen att bestämmelsen är onödig. Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslaget och menar att det
knappast kan utgöra en rationaliseringsvinst att genomföra förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: När en domstol avgör ett
tvistemål skall den också fatta beslut om de anspråk om ersättning för
rättegångskostnader som parterna har framställt. I regel innebär detta att
domstolen förpliktar den som förlorat målet att ersätta motpartens
rättegångskostnader. Om det i denna ersättning ingår arvode till den
vinnande partens ombud eller biträde, skall domstolen särskilt ange
arvodesbeloppet (18 kap. 14 § andra stycket RB). Skälet till denna ord-
ning är enligt förarbetena att denna post har betydelse för ombudet eller
biträdet (SOU 1938:44 s. 243).

I promemorian föreslås att domstolens skyldighet att i domslutet
särskilt ange de arvodesbelopp som skall betalas tas bort med hänvisning
till att denna service till parter och ombud är onödig. Det är visserligen
riktigt att den som begär ersättning för rättegångskostnad vet vad han
eller hon har yrkat och att - om domstolen dömer ut ett lägre belopp än
vad som har yrkats - detta framgår av domskälen. Regeringen är trots
detta inte beredd att föra förslaget vidare. Det är ju fråga om en service
till parter och ombud som innebär att de snabbt kan se vad domstolen har
beslutat i arvodesfrågan, som i de flesta fall är den mest betydelsefulla
posten. Särskilt mot bakgrund av att denna service inte kan anses belasta
domstolen särskilt mycket eller annars utgöra något hinder för domstolen
att handlägga mål rationellt och effektivt bör den alltså kvarstå.

24 Ikraftträdande m.m.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2000. De ändringar som rör
avräkning av tid för frihetsberövande innebär att ett nytt moment tillförs
kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse. Detta kräver vissa
förberedelse och det är av stor vikt att besluten blir riktiga . Ändringarna
i brottsbalken, lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och i

131

lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård bör därför
träda i kraft först den 1 oktober 2000.

Övergångsbestämmelser behövs för de ändrade reglerna om kostnads-
ansvar i småmål i de fall talan har väckts före ikraftträdandet. I sådana
fall bör äldre bestämmelser gälla. Frågan behandlas i författningskom-
mentaren (avsnitt 26.1). Övergångsbestämmelser behövs också för den
ändrade bestämmelsen i 9 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100), se avsnitt
26.7.

Prop. 1999/2000:26

25 Ekonomiska konsekvenser

Förslagen - som i många fall härrör från verksamma domare - syftar till
en effektivare och rationellare handläggning framförallt i tingsrätterna.
De bör kunna medföra arbetsbesparingar för domstolsväsendet och för
parter. De kostnadsbesparingar som förslagen kan leda till är relativt små
och bör utnyttjas för att förstärka och förbättra verksamheten vid
domstolarna. De resurser som frigörs bör kunna användas till de svårare
och mer komplicerade målen och ärendena.

Avräkning av tid för frihetsberövande

När det gäller överföringen av ansvaret för den obligatoriska avräkningen
av tid för frihetsberövande kan det antalet ärenden kriminalvården skall
handlägga beräknas uppgå till omkring 6 000. Det är dock inte fråga om
helt nya ärenden utan om ett tillkommande moment i ärenden som
kriminalvården redan handlägger. I dag skall nämligen de lokala
kriminalvårdsmyndighetema fatta beslut om strafftiden beträffande alla
som har dömts till fängelse. Domen på fängelse med sitt avräkningsbeslut
- i de fall ett frihetsberövande som skall avräknas har förekommit - utgör
ett underlag för strafftidsbeslutet. Med regeringens förslag kommer
underlaget att utgöras av en uppgift om det avräkningsbara frihets-
berövandet i stället för den tid i dagar som fängelsestraffet skall anses
verkställt. Det tillkommande momentet kan inte anses särskilt betungande
och därmed inte kostnadskrävande.

De föreslagna ändringarna torde inte medföra annat än marginella
kostnadsökningar för Kriminalvårdsverket. Det kan dock finnas behov av
vissa utbildningsinsatser för den personal som skall handlägga avräk-
ningen. Dessa kostnader ryms inom befintliga ramar.

De förslagna ändringarna innebär inte heller mer än marginella
kostnadsökningar för Statens institutionsstyrelse, vilka ryms inom
befintliga ramar.

132

26     Författningskommentar

26.1     Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Bestämmelsen i 1 kap. 9 § upphävs och ersätts av nya bestämmelser om
uppehåll i huvudförhandling i 43 kap 11 § och 46 kap. 11 §.

Bestämmelsen i 33 kap. 5 §, som innehåller bestämmelser om i vilka
fall domstolen skall ombesörja delgivning av tredskodomar, upphävs som
en konsekvens av att fristen för ansökan om återvinning av tredskodom
skall räknas från den dag då domen meddelades i stället för den dag då
domen delgavs parten (se 44 kap. 9 §).

6 kap.

Kapitlet är nytt och ersätter det tidigare kapitlet om protokoll. Även
rubriken är ny. Ändringarna har behandlats i avsnitt 9.

Den inledande paragrafen behandlar frågor om registrering och
aktbildning. Därefter följer en regel om att det av målregistret eller av
akten bl.a. skall framgå vilka avgöranden som domstolen har träffat. I 3
och 4 §§ fmns grundläggande regler om vilka uppgifter som skall
antecknas vid ett sammanträde. I 5 § fmns en bestämmelse om krav på
protokollföring i vissa fall vid särskild bevisupptagning och i 6 § vissa
bestämmelser om förhörsutsagor. Kapitlet avslutas med en regel om att
bestämmelserna även gäller ärenden som handläggs enligt rättegångs-
balken.

Rättegångsbalkens bestämmelser innehåller alltså nästan inga bestäm-
melser om ”protokoll”, men protokollformen torde i åtskilliga situationer
vara den mest ändamålsenliga och praktiska formen för anteckningar.
Vid huvudförhandling i brottmål torde dock protokoll i flertalet fall
kunna undvaras. Kompletterande bestämmelserna om protokoll och
anteckningar från handläggning ges i förordningen (1996:271) om mål
och ärenden i allmän domstol (ärendeförordningen).

6 kap. 1 §

Första stycket innehåller regler om att det vid domstolen skall föras
register över alla mål och vilka uppgifter registret skall innehålla.
Regleringen motsvarar nuvarande 11 §.

Andra stycket har viss motsvarighet i nuvarande 10 § och innehåller
föreskrifter om att handlingarna i målet skall föras samman till en akt.

Närmare bestämmelser om registrering och aktbildning fmns i
ärendeförordningen.

6 kap. 2 §

I första stycket föreskrivs att det av målregistret eller av akten skall
framgå vilka avgöranden - domar och beslut - som domstolen har träffat
i målet, när de har träffats och vem eller vilka som bär ansvaret för dem
samt vem eller vilka som bär ansvaret för gjorda anteckningar. Detta
stycke ersätter delvis regleringen i nuvarande 1 § och 3 § 7.
Kompletterande reglering ges i 25 § ärendeförordningen.

Enligt andra stycket skall skiljaktiga meningar framgå av målregistret
eller av akten. Bestämmelsen ersätter delvis de nuvarande reglerna i 1 §

Prop. 1999/2000:26

133

om protokoll vid handläggning som inte sker vid ett sammanträde samt Prop. 1999/2000:26
3 §8.

6 kap. 3 §

Första stycket anger i nio punkter vilka uppgifter som skall antecknas vid
ett sammanträde. Detta gäller samtliga sammanträden. I 4 § anges vilka
ytterligare uppgifter som skall antecknas vid vissa sammanträden som
hålls under förberedelsen av ett mål. Om anteckningarna vid ett
sammanträde skall göras i protokoll eller i någon annan form har
överlämnats till domstolen att avgöra. Paragrafen kompletteras av
bestämmelser i ärendeförordningen. Det fmns inte någon föreskrift om att
hänvisning till uppgifter som fmns i handlingar i akten skall göras, men
det är givetvis möjligt, och i många fall lämpligt, att så sker.

I 1 anges att tid och ställe för sammanträdet skall antecknas. Detta
motsvarar nuvarande 3 § 1.

Enligt 2 skall antecknas vilka som deltar i sammanträdet. Detta är en
förenkling av nuvarande 3 § 2 och 3.

3 motsvarar nuvarande 3 § 4.

4 motsvarar nuvarande 3 § 6.

5 och 6 innehåller föreskrifter om att parternas eller andras yrkanden
och invändningar samt medgivanden och bestridanden skall antecknas
som motsvarar nuvarande 5 § första stycket 1 och 2.

I 7 anges att den utredning som läggs fram skall antecknas.
Regleringen är i sak densamma som enligt nuvarande regler i 5 § första
stycket 3.

8 motsvarar nuvarande 6 § första stycket andra meningen om att det
som iakttas vid en syn på stället skall antecknas.

Enligt 9 skall sådant antecknas som i övrigt har förekommit vid
sammanträdet, i den mån det kan ha betydelse för parterna eller för högre
rätt att anteckning sker. Bestämmelsen tar framförallt sikte på sådant som
inträffar under ett sammanträde som avviker från den normala
rättegångsordning som förutses i rättegångsbalken.

Andra stycket anger att anteckningarna skall göras i anslutning till
sammanträdet.

Tredje stycket innehåller en regel om att bestämmelserna i 4 kap. 13 §
om jäv tillämpas på den som gör anteckningarna.

6 kap. 4 §

Paragrafen behandlar i tre punkter vilka uppgifter som utöver de som
angetts ovan skall antecknas från ett sammanträde som hålls under
förberedelsen av ett mål och som inte endast avser bevisupptagning.

Enligt 1 skall i korthet antecknas de omständigheter som parterna
åberopar samt motpartens yttrande över dessa omständigheter.

I 2 anges att uppgifter om vilka bevis som åberopas och vad som skall
styrkas med varje bevis skall antecknas.

I 3 slutligen anges att det som i övrigt behövs till ledning för en
huvudförhandling skall antecknas. Det kan gälla uppgifter om adresser
till vittnen m.fl., parternas inställning till om rätten skall bestå av en eller
flera domare vid avgörandet m.m.

134

6 kap. 5 §

Bestämmelsen tar sikte på de fall då domstolen inte skall fatta något
slutligt avgörande i målet eller ärendet utan enbart har en utredande
uppgift. I sådana fall skall ett protokoll upprättas (jfr 35 kap. 11 § RB,
10 § lagen [1946:816] om bevisupptagning åt utländsk domstol och 7 §
lagen [1946:818] om bevisupptagning åt vissa internationella organ).

Bestämmelsen innefattar även sådana fall där bevisning tas upp till
framtida säkerhet enligt 41 kap. RB men inte fall där en domstol tar upp
bevis före en huvudförhandling eller när hovrätten håller förhör enligt
52 kap. 11 § RB. Sistnämnda situationer omfattas av 6 kap. 4 § RB.

6 kap. 6 §

Bestämmelsen behandlar det sätt på vilket berättelser som lämnas i
bevissyfte skall antecknas. Den ersätter nuvarande 6 §, 8 § andra stycket
och 9 §.

I första stycket anges att berättelserna skall tas upp genom
ljudinspelning. Det kan ske genom bandinspelning eller på annat sätt,
t.ex. genom att berättelserna spelas in på ett digitalt medium. Det finns
dessutom en kompletterande möjlighet att skriva ned vad den hörde
säger. Det hittills gällande undantaget för förhör vid huvudförhandling i
Högsta domstolen gäller fortfarande. Sådana förhör behöver alltså inte
spelas in eller skrivas ned.

Andra stycket motsvarar nuvarande 8 § andra stycket. Kompletterande
bestämmelser ges i 16 § andra stycket ärendeförordningen.

Processlagsberedningen har i anslutning till bestämmelsen i nuvarande
6 kap. 9 § RB uttalat att bandupptagningar och andra anteckningar enligt
den bestämmelsen inte ingår i protokollet. I praxis har dock bandupp-
tagningar ansetts utgöra en del av ett protokoll som förs över
sammanträdet (RH 1989:90). Ett sådant synsätt innebär att bandupptag-
ningen inte kan lämnas ut förrän förhandlingsprotokollet fatt slutlig
avfattning (se 2 kap. 7 § 2 tryckfrihetsförordningen). När något protokoll
inte upprättas får frågan bedömas enligt de bestämmelser i paragrafen
som gäller för andra fall.

6 kap. 7 §

Paragrafen anger att reglerna i 6 kap. också gäller ärenden som handläggs
enligt rättegångsbalken. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 12 §.

8 kap. 2 §

I sista stycket har sista meningen med dess hänvisning till allmänna
advokatbyråer tagits bort.

8 kap. 4 §

I första stycket har andra meningen med en hänvisning till sekretess vid
allmänna advokatbyråer tagits bort.

8 kap. 7 §

I sista stycket har gjorts en redaktionell ändring med anledning av
ändringen i 4 §.

Prop. 1999/2000:26

135

12 kap. 9 §

Ändringen i första stycket första meningen innebär att en skriftlig
fullmakt inte längre behöver visas upp i högre rätt efter ett överklagande.
Andra meningen i första stycket är ny och innebär att någon fullmakt inte
behöver visas upp när en missnöjesanmälan görs. Skälen till ändringarna
har angetts i avsnitt 15.

Ändringen i andra stycket är en följd av att kravet på fullmakt vid
missnöjesanmälan tas bort.

Ändringarna i tredje och fjärde stycket är endast språkliga.

14 kap. 7 §

Paragrafens andra stycke ger för vissa fall möjlighet till särskild
handläggning av två mål som annars enligt 14 kap. 3-5 §§ skall
handläggas gemensamt, om talan i det nya målet väcks på ett sent
stadium och målen inte utan olägenhet kan handläggas i samma
rättegång. Det gäller bl.a. genkäromål enligt 14 kap. 3 § samt
återgångstalan och regresstalan enligt 14 kap. 5 §. Genom det tillägg till
paragrafen som görs utsträcks möjligheten att handlägga målen särskilt
till den situationen att talan väcks efter den tidpunkt som angetts i ett
sådant preklusionsgrundande meddelande som avses i 42 kap. 15 a §.
Regeln har behandlats närmare i avsnitt 8.

15 kap. 3 §

Bestämmelsen reglerar domstolens möjligheter att meddela provisoriska
beslut för att säkerställa sökandens rätt. En ändring har gjorts i första
stycket som innebär att bestämmelsen blir tillämplig också i de fall som
omfattas av 15 kap. 1 och 2 §§. Skälen till ändringen behandlas i avsnitt
19.

18 kap. 8 a §

Tredje stycket är nytt och innebär att ersättning för rättegångskostnad i
småmål, utöver vad som gäller enligt andra stycket, får avse samtliga
kostnader som är ersättningsgilla enligt 18 kap. 8 § om en part handlat så
att 18 kap. 3 § eller 6 § är tillämplig. I sådana fall innefattar ersättningen
alltså även t.ex. ombudsarvode och ränta enligt 18 kap. 8 §. Vid en
tillämpning av 6 § måste givetvis de förutsättningar som anges i
bestämmelsen vara uppfyllda för att kostnadsansvar skall komma i fråga,
nämligen att kostnaderna har orsakats motparten genom sådan
vårdslöshet eller försummelse som anges i bestämmelsen. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 12.2.2.

I sjunde stycket har den ändringen gjorts att hänvisningen har slopats
till de särskilda bestämmelser regeringen meddelar. Ersättning skall i
stället i normalfallet betalas med ett belopp som motsvarar högst hälften
av den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) under en timme. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt
12.2.3. I enlighet med Lagrådets förslag har i första meningen ordet
”högst” lagts till så att det klarare framgår att ersättning kan avse skälig
kostnad för högst en rättegångsskrift eller inställelse vid högst ett
sammanträde inför rätten.

Prop. 1999/2000:26

136

19 kap. 12 §                                                           Prop. 1999/2000:26

Det nuvarande andra stycket har ändras något i sak och arbetats in i
första stycket. Behörigheten for andra domstolar än de som är behöriga
enligt bestämmelserna i kapitlet i övrigt utvidgas till att omfatta all
befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13.

En sådan behörighet förutsätter enligt bestämmelsens nya lydelse att ett
beslut av rätten bör fattas utan dröjsmål. Beslut om häktning kan beslutas
av en s.k. jourdomstol på sätt som förekommer i dag. När det gäller
frågor om andra tvångsmedel far bedömas från fall till fall om
omständigheterna är sådana att beslut behöver fattas utan dröjsmål.
Beslut om att förordna offentlig försvarare och målsägandebiträde för att
förhör skall kunna hållas så snabbt som möjligt innefattas.

25 kap. 7 §

I ett nytt andra stycke har införts en möjlighet för åklagaren att, innan
åtal har väckts, häva ett beslut om reseförbud som har meddelats eller
fastställts av rätten. Bestämmelsen har vidare förtydligats när det gäller
rättens allmänna möjlighet att häva beslut om reseförbud när frågan är
väckt vid domstolen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 18.

Bestämmelserna i första och tredje styckena har ändrats språkligt.
Någon ändring i sak är inte avsedd.

35 kap. 13 §

I paragrafens tredje stycke ges regler för de fall bevis inte tas upp på nytt.
Enligt hittills gällande regler skall ett bevis förebringas genom protokoll
eller på annat lämpligt sätt. Bestämmelserna i 6 kap. innebär att ett
protokoll inte alltid behöver föras (se avsnitt 9). Lydelsen av den sista
meningen har mot den bakgrunden ändrats på så sätt att det anges att
beviset skall läggas fram på lämpligt sätt.

42 kap. 6 §

Paragrafens andra stycke innehåller reglerna om sådana tidsplaner för
handläggningen av tvistemål som har behandlats i avsnitt 7. En tidsplan
måste givetvis på ett eller annat sätt dokumenteras av rätten för att fylla
sin funktion t.ex. om ett domarbyte sker. Tidsplanen är inte formellt
bindande men rätten kan utöva påtryckningar på parterna för att förmå
dem att följa planen, t.ex. genom preklusionsförelägganden enligt 42 kap.
15 §. En parts underlåtenhet att följa planen kan också komma att fa
betydelse vid bestämmande av ansvaret för rättegångskostnaderna i
målet. Vid behov kan den upprättade planen bli föremål för justeringar,
t.ex. om parterna vill fa viss tid på sig för förlikningsförhandlingar.

42 kap. 11 §

I andra stycket ges en möjlighet att - vid påföljd av att tredskodom kan
komma att meddelas - förelägga en kärande som inte medverkar i
processen att ange om han eller hon vidhåller sin talan. En förutsättning
för att ett tredskodomsföreläggande skall få utfärdas är att käranden
underlåtit att agera i målet, exempelvis genom att inte svara på

137

kompletteringsförelägganden. Ett föreläggande kan också utfördas om Prop. 1999/2000:26
käranden i något skede i målet uttalat att han eller hon inte vill fortsätta
processen och därefter inte hörs av. Bestämmelsen - som har behandlats i
avsnitt 11.1- gäller i dispositiva tvistemål.

Förutsättningarna för att meddela tredskodom ges i en ny bestämmelse,
44 kap. 7 c § RB.

Tredskodomsföreläggandet skall givetvis vara skriftligt. Det kan vara
kortfattat men kravet på tydlighet far inte eftersättas. I föreläggandet bör
domstolen kort ange skälet till föreläggandet, dvs. att käranden underlåtit
att svara på domstolens tidigare skrivelse(r) i målet.

Av en ny mening i första resp, andra styckena följer att ett
föreläggande som ges vid påföljd av tredskodom skall innehålla en
upplysning om när en tredskodom kan komma meddelas. Upplysningen
bör ange att tredskodom kan komma att meddelas omedelbart efter det att
den tid som anges i föreläggandet har löpt ut och motparten om
nödvändigt beretts tillfälle att slutföra sin talan. Bestämmelserna har lagts
till efter synpunkter från Lagrådet.

42 kap. 15 a §
Paragrafen, som är ny, avser den möjlighet till preklusion av nya
omständigheter och bevis som har behandlats i avsnitt 8. För preklusion
krävs att målet är dispositivt och att tingsrätten meddelat parterna att
förberedelsen skall anses vara avslutad vid en viss tidpunkt. Meddelandet
förutsätter inte att parterna har visat prov på någon försumlighet i
processföringen. Regeln om meddelande är fakultativ, dvs. den lägger i
tingsrättens hand att bedöma om ett meddelande behövs. Regeln är i
första hand tänkt för huvudförhandlingsfall, men det är i princip inte
något som hindrar att den tillämpas i ett mål som skall avgöras på
handlingarna. Meddelandet bör i normalfallet förutsätta att domaren för
sin del inte ser något behov av fortsatta förberedelseåtgärder. Den
tidpunkt som anges i meddelandet bör bestämmas med beaktande av
regeln om skäligt rådrum i 32 kap. 1 § RB. Det uppställs i paragrafen
inget krav på att meddelandet skall ha formligen delgetts men i de flesta
fall torde en förenklad delgivning komma i fråga. Meddelandet skall
innefatta en upplysning om meddelandets betydelse när det gäller
preklusion och när det gäller begränsningar av rätten att väcka ett
genkäromål eller en regresstalan i och för gemensam handläggning av
målen.

Innebörden av meddelandet är i första hand att en part efter den
angivna tidpunkten inte får åberopa en ny omständighet eller ett nytt
bevis utan att ettdera av två fall föreligger. Det ena fallet är att parten gör
sannolikt att han eller hon har haft en giltig ursäkt att inte göra
åberopandet tidigare. Det andra fallet är att ett tillåtande av åberopandet
inte innebär att målets prövning fördröjs i någon väsentlig mån. Om en
part trots ett meddelande gör ett nytt åberopande först vid
huvudförhandlingen, kan det bli aktuellt att tillämpa preklusionsregeln i

43 kap. 10 § RB när ett åberopande av nya omständigheter eller bevis
inte orsakar att målets prövning fördröjs på det sättet. Som utredningen
föreslagit skulle man i den anmärkta paragrafen kunna ge en upplysning
om att preklusion kan ha inträtt redan enligt den nya bestämmelsen. Den

138

typen av upplysningar är emellertid mindre väl förenliga med Prop. 1999/2000:26
rättegångsbalkens systematik för situationer av det aktuella slaget.
Konsekvent genomförda skulle de göra balken svåröverskådlig. Det skall
tilläggas att det inte finns någon anledning att ge ett meddelande enligt
paragrafen i ett fall där parterna redan har fatt ett föreläggande enligt 42
kap. 15 § RB, dvs. på grund av försumlig processföring.

42 kap. 18 §
Innan ett mål avgörs enligt den nya bestämmelsen i 44 kap. 7 c § skall
svaranden ges tillfälle att yttra sig slutligt. Detta har föranlett en ny
bestämmelse i ett nytt jjärde stycke.

42 kap. 20 §
Av skäl som anges i avsnitt 7 har bestämmelsen i paragrafen om att tiden
för huvudförhandlingen skall bestämmas när förberedelsen avslutats
tagits bort.

43 kap. 3 §

I paragrafen finns bestämmelser om hur rätten skall agera då det
föreligger hinder mot huvudförhandling enligt 2 §. I anslutning till den
föreslagna regleringen i 11 § har första stycket justerats språkligt.
Hänvisningen till 11 § andra stycket har ersatts av en hänvisning till
tredje stycket.

43 kap. 11 §
Den föreslagna bestämmelsen reglerar uppehåll i en huvudförhandling
och ersätter nuvarande regler om avbrott i 1 kap. 9 § och om uppskov i
paragrafens nuvarande lydelse. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.

\ första stycket slås den grundläggande principen och huvudregeln fast,
nämligen att en huvudförhandling skall genomföras utan onödiga
uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Denna grund-
läggande princip gäller i alla mål och alltså även de som omfattas av den
särskilda regleringen i andra stycket. I kravet på att en huvudförhandling
skall genomföras utan onödiga uppehåll ligger att förhandlingen skall
återupptas så snart det är möjligt.

I andra stycket ges närmare föreskrifter om en sådan huvudförhandling
som inte kan slutföras på en dag. Om målet är av den omfattningen att
huvudförhandlingen inte beräknas pågå mer än tre dagar, skall förhand-
lingen genomföras inom loppet av en vecka. Tar huvudförhandlingen mer
än tre dagar i anspråk, skall förhandlingen pågå minst tre dagar per
vecka. Med ”vecka” avses inte kalendervecka (måndag-fredag) utan
utgångspunkten är den veckodag då förhandlingen börjar. I ett
tredagarsmål kan huvudförhandling alltså hållas t.ex. onsdag och torsdag
i en vecka samt tisdag i påföljande vecka.

Tredje stycket första meningen ger rätten möjlighet att besluta om
längre uppehåll i en huvudförhandling än vad som nu har sagts, om det
föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning, huvud-
förhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter.

Bestämmelsen tar sikte både på de fall där oförutsedda händelser
inträffar sedan tid för huvudförhandling väl har bestämts eller kanske

139

redan påbörjats men också vid utsättandet av en huvudförhandling kan Prop. 1999/2000:26
det finnas skäl att tillämpa regeln. Det kan gälla mål med många parter
där det kan vara mycket svårt att hitta förhandlingstider som passar alla. I
vissa mål kan vidare materialet vara så svårt att tillgodogöra sig att
handläggningen vinner på längre uppehåll (se SOU 1982:26 s. 531).

Rättens och övriga inblandades behov av sommarsemester kan också
beaktas.

Vid bedömningen av om ett uppehåll kan göras måste beaktas om
huvudförhandlingen kan fortsätta enligt tredje stycket andra meningen.
Om det redan när uppehållet beslutas står klart att en ny
huvudförhandling måste hållas skall förhandlingen ställas in.

Givetvis kan - och bör - rätten överväga att i stället för att göra
uppehåll i en huvudförhandling dela upp handläggningen av målet och
meddela särskilda domar. Rätten bör beakta dessa möjligheter att på
andra sätt än genom uppehåll i förhandlingen bemästra uppkommande
problem och fa till stånd den mest ändamålsenliga handläggningen av
målet.

I tredje stycket andra meningen regleras frågan om en fortsatt eller ny
huvudförhandling skall hållas efter uppehåll i förhandlingen. Med fortsatt
huvudförhandling förstås - i enlighet med vad som nu gäller - att
handläggningen fortsätter där den slutade sist (43 kap. 13 §). Det läggs i
rättens hand att bestämma hur den fortsatta handläggningen skall gestalta
sig och bedömningen far göras med ledning av förhållandena i det
enskilda målet. Samråd bör ske med parterna. Och här skall alltid hållas i
minnet att valet att fortsätta huvudförhandlingen, som framgår av
lagtexten, aldrig far gå ut över koncentrationsprincipens syfte, dvs. att
möjliggöra en samlad och omedelbar bedömning av processmaterialet.
Om syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått
förlorat, skall ny huvudförhandling hållas. Så som Rättegångsutredningen
och departementschefen särskilt poängterade (SOU 1982:26 s. 532 och
prop. 1986/87:89 s. 224) bör upptagande av olika bevis, vilkas värde
skall vägas mot varandra, i de allra flesta fall ske inom en kort tidsrymd.
Ett exempel på detta är den situationen att två vittnen, som lämnar
motstridiga uppgifter på en avgörande punkt, skall höras vid
förhandlingen. Rätten bör vidare alltid överväga sina möjligheter att
komma ihåg vad som har förekommit under huvudförhandlingen och
ställa sig frågan om vilka utsikter det finns att en eventuell ny
huvudförhandling kan genomföras på ett mer koncentrerat sätt än den
tidigare (jfr SOU 1982:26 s. 532).

Hur rätten skall förfara efter uppehåll i huvudförhandlingen framgår av
12-14 §§.

Ändringarna i sista stycket är endast språkliga.

43 kap. 13 §

I paragrafens andra stycke ges regler om bevisupptagning vid ny
huvudförhandling. Om ett bevis inte tas upp på nytt vid den nya
huvudförhandlingen skall det enligt hittills gällande regler förebringas
genom protokoll eller på annat lämpligt sätt. Bestämmelserna i 6 kap.
innebär att ett protokoll inte alltid behöver föras (se avsnitt 9). Lydelsen

140

av den sista meningen har mot den bakgrunden ändrats på så sätt att det Prop. 1999/2000:26
anges att beviset skall läggas fram på lämpligt sätt.

44 kap. 7 c §

Bestämmelsen är ny (se avsnitt 11.1) och innebär att tredskodom kan
meddelas mot en kärande som inte följer ett föreläggande enligt 42 kap.
11 § andra stycket att ange om talan vidhålls. Föreläggandet skall anses
ha följts i samtliga fall där käranden svarar, alltså både om han eller hon
uppger att talan vidhålls och om svaret är att talan inte vidhålls. I
ingetdera fallet kan alltså tredskodom meddelas. I det förstnämnda fallet
blir resultatet att förberedelsen fortsätter. I det sistnämnda kan målet
skrivas av såsom återkallat.

Bestämmelsen är fakultativ. Domstolen kan alltså underlåta att
meddela en tredskodom trots att de formella förutsättningarna för det kan
synas vara uppfyllda, t.ex. om kärandens svar är svårtolkat. I ett sådant
fall kan ett nytt föreläggande behövas.

Innan tredskodom meddelas skall svaranden enligt 42 kap. 18 § sista
stycket beredas tillfälle att slutföra sin talan om han eller hon inte kan
anses redan ha gjort detta.

44 kap. 9 §

Paragrafens första stycke har ändrats så att fristen för ansökan om
återvinning av tredskodom inte längre räknas från den dag då tred-
skodomen delgavs parten utan från den dag då domen meddelades.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 16. Bestämmelserna i första och
andra styckena har också ändrats redaktionellt.

46 kap. 3 §

Paragrafens första stycke har ändrats på samma sätt som bestämmelsen i
43 kap. 3 §, som gäller i tvistemål.

46 kap. 11 §

Regleringen stämmer i stora delar - frånsett sista stycket - överens med
motsvarande bestämmelse för tvistemål (43 kap. 11 §). Vad som sägs i
författningskommentaren till första-tredje styckena i den bestämmelsen
gäller även här. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.

I mål där den tilltalade är häktad måste bedömningen av om det är
nödvändigt med längre uppehåll än vad som ryms inom huvudregeln -
som anger minst tre huvudförhandlingsdagar per vecka - göras med
särskilt beaktande av att den tilltalade är häktad. Uppehåll p.g.a.
svårigheter att hitta förhandlingsdagar som passar alla inblandade bör i
möjligaste mån undvikas. För dessa mål finns dessutom i tredje stycket en
särskild bestämmelse som innebär att uppehållet inte får vara längre än en
vecka, om inte särskilda omständigheter gör att det är nödvändigt med
längre uppehåll. Bestämmelsen motsvarar i sak den regel som tidigare har
gällt. Genom en hänvisning i 29 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare gäller denna tidsfrist också i mål
där åtal har väckts mot den som inte har fyllt 18 år. Uppehållet beräknas
på samma sätt som görs enligt andra stycket. Om uppehållet i
förhandlingen gäller från avslutande av sammanträdet en tisdag skall

141

alltså huvudförhandlingen, om det inte finns särskilda omständigheter att
ha ett längre uppehåll, återupptas senast på onsdagen följande vecka.

Också ett mål där den tilltalade är häktad kan givetvis vara så
omfattande att det av det skälet blir nödvändigt att göra ett längre
uppehåll i förhandlingen. Inför ett längre uppehåll i förhandlingen måste
rätten i regel ta upp frågan om det är rimligt att den tilltalade fortfarande
är häktad. Härvid är det reglerna i 24 kap. RB som skall tillämpas. Om
rätten kommer fram till att den tilltalade skall vara häktad under
uppehållet, är det reglerna i 46 kap. 11 § som bestämmer hur långt
uppehållet får vara.

I mål med flera häktade tilltalade kan det inträffa att huvud-
förhandlingen beträffande en av de tilltalade måste skjutas upp samtidigt
som det inte finns något hinder mot att slutföra huvudförhandlingen
beträffande övriga tilltalade. I en sådan situation skall huvudförhand-
lingen fortsätta i de delar där det inte finns skäl för uppehåll och reglerna
om deldom får användas.

Ändringarna i sista stycket är endast språkliga.

46 kap. 13 §

I paragrafens andra stycke ges regler om bevisupptagning vid ny
huvudförhandling. Om ett bevis inte tas upp på nytt vid den nya
huvudförhandlingen skall det enligt hittills gällande regler läggas fram
genom protokoll eller på annat lämpligt sätt. Bestämmelserna i 6 kap.
innebär att ett protokoll inte alltid behöver föras (se avsnitt 9). Lydelsen
av den sista meningen har mot den bakgrunden ändrats på så sätt att det
anges att beviset skall läggas fram på lämpligt sätt.

47 kap. 6 §

Till paragrafen, som överensstämmer med 42 kap. 6 §, har lagts regler
om tidsplaner för handläggningen av ett mål som avser enskilt åtal (se
avsnitt 7).

47 kap. 22 §

Bestämmelserna i paragrafen, som för mål om enskilt åtal motsvarar
bestämmelserna i 42 kap. 20 §, har ändrats på samma sätt som
bestämmelserna i den paragrafen.

47 kap. 24 §

Iförsta stycket har enbart språkliga justeringar gjorts.

I andra stycket 1 har begreppet ”uppskjuten huvudförhandling” ersatts
av begreppet ”huvudförhandling som återupptas efter uppehåll”. I övriga
punkter har enbart språkliga justeringar gjorts.

50 kap. 17 §

Andra meningen har justerats språkligt genom att begreppet ”uppskjuten
huvudförhandling” har ersatts av begreppet ”huvudförhandling som
återupptas efter uppehåll”. Dessutom har hänvisningen till den upphävda
bestämmelsen i 1 kap. 9 § strukits.

Prop. 1999/2000:26

142

51 kap. 17 §

Paragrafens första stycke har justerats på samma sätt som bestämmelsen
för tvistemål (50 kap. 17 §).

Övergångsbestämmelser

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Övergångs-
bestämmelser har getts beträffande kostnadsregeln i 18 kap. 18 a §. När
talan i ett småmål har väckts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser
gälla. När talan har väckts som ett enskilt anspråk i brottmål skall äldre
bestämmelser tillämpas om rätten före ikraftträdandet har beslutat att an-
språket skall handläggas som ett tvistemål.

För de mål som tidigare har handlagts enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning gäller att äldre bestämmelser
skall gälla om kronofogdemyndighetens beslut enligt 36 eller 54 § att
överlämna målet till tingsrätt har fattas före ikraftträdandet.

På Lagrådets förslag har dessutom tagis in en övergångsbestämmelse
beträffande reglerna i 43 kap. 3 och 11 §§ samt 46 kap. 3 och 11 §§ om
uppehåll. Om en huvudförhandling har påbörjats före ikraftträdandet
skall äldre rätt tillämpas.

26.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

14 kap. 9 §

Den nuvarande första meningen i paragrafen om att interimistiska beslut
enligt 14 kap. 7 § får meddelas utan huvudförhandling har tagits bort.
Frågor om interimistiska beslut är rättegångsffågor och det följer av
rättegångsbalkens regler att rättegångsffågor får avgöras utan huvud-
förhandling.

Den nuvarande andra meningen, som föreskriver att domstolen skall
bereda den andra maken tillfälle att yttra sig innan beslut enligt 14 kap.
7 § meddelas, har justerats redaktionellt.

Nuvarande tredje och fjärde meningarna i paragrafen reglerar frågan
hur interimistiska yrkanden skall behandlas vid förhandlingar när någon
av makarna uteblir från förhandlingen där yrkandena skall prövas. Denna
reglering har upphävts. Skälen för detta redovisas i avsnitt 14.4.

11 §

Paragrafens första stycke handlar om en makes ovillkorliga rätt till dom
på äktenskapsskillnad när den andra maken återkallar sin talan.
Bestämmelsen har förtydligats på det sättet att uttrycket ”ett yrkande”
ersätter ”talan” och att uttrycket ”yrkandet” ersätter ”målet”. Därigenom
klargörs att det endast är yrkandet om äktenskapsskillnad som skall
prövas om den andra maken begär det.

Kravet på delgivning av en underrättelse om återkallelse av ett yrkande
har dessutom avskaffats.

Paragrafens andra stycke har ändrats och avser enbart kärandens
yrkande och enbart yrkandet om äktenskapsskillnad. Det som skall
prövas när käranden uteblir från en förhandling, om motparten begär det,

Prop. 1999/2000:26

143

är yrkandet om äktenskapsskillnad och inte kärandens eventuella andra
yrkanden. Vad som gäller för dessa yrkanden regleras av rättegångs-
balkens bestämmelser.

12 §

En hänvisning till rättegångsbalkens regler har införts för prövningen av
andra frågor i målet än yrkandet om äktenskapsskillnad. Ändringen
innebär att det blir möjligt att avgöra frågor som är tvistiga utan
huvudförhandling i enlighet med 42 kap. 18 § första stycket 6 RB.

16 §

Paragrafen behandlar frågan om interimistiska beslut om nyttjanderätt till
bohag. I den andra meningen har hänvisningen till 9 § ersatts av en regel
om att den andra maken skall fa tillfälle att yttra sig över yrkandet innan
rätten meddelar beslut. Någon särreglering i övrigt behövs inte i
förhållande till rättegångsbalkens regler (se kommentaren till 9 §).

26.3     Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

6 kap. 17 §

Det femte stycket i paragrafen upphävs, vilket innebär att det blir möjligt
att avgöra frågor som är tvistiga utan huvudförhandling i enlighet med 42
kap. 18 § första stycket 5 RB.Skälen för detta redovisas i avsnitt 14.1

6 kap. 20 §

I andra stycket första meningen har föreskriften att interimistiska beslut
om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling tagits
bort (jfr kommentaren till 14 kap. 9 § AktB).

7 kap. 15 §

I andra stycket första meningen har föreskriften att interimistiska
beslut om underhåll far meddelas utan huvudförhandling tagits bort (jfr
kommentaren till 6 kap. 20 § FB och 14 kap. 9 § ÄktB).

26.4     Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

26 kap. 8 §

Hänvisningarna i andra stycket till bestämmelser om domstols
förordnande om avräkning har ändrats med anledning av att
avräkningsbesluten skall fattas av kriminalvården.

33 kap. 5 §

Den nuvarande bestämmelsen har ersatts med en hänvisning till lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård. I de lagarna regleras frågor om
obligatorisk avräkning av straffprocessuella frihetsberövanden.

Prop. 1999/2000:26

144

33 kap. 6 §

Den nuvarande bestämmelsen i 6 §, som reglerar avräkning av
frihetsberövande som skett utom riket, har förts över till 7 §.

Paragrafens nya första stycke innehåller den regel om fakultativ
avräkning som tidigare funnits i 5 § första stycket sista meningen. I stället
för att i paragrafen räkna upp de frihetsberövanden som far komma i
fråga vid tillgodoräknande enligt detta lagrum och de förutsättningar i
övrigt som gäller, dvs. att frihetsberövandet överstiger 24 timmar och att
den dömde inte samtidigt undergår verkställighet av dom i annat mål, har
en hänvisning gjorts till den nya 19 a § lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid m.m.

Av det andra stycket framgår att bestämmelsen i första stycket får
tillämpas i det fall en domstol undanröjer en villkorlig dom eller
skyddstillsyn och i stället dömer till fängelse eller till sluten
ungdomsvård. Bestämmelsen i första stycket gäller då även vid sådana
frihetsberövanden som anges i 19 a § andra stycket lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. Detta innebär ingen ändring i förhållande till
vad som gäller i dag.

I det tredje stycket återfinns den regel som innebär att rätten, när den
dömer någon till böter som har varit frihetsberövad på sätt som far
tillgodoräknas honom, far förordna att påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihetsberövandet. Bestämmelsen motsvarar den
hittills gällande bestämmelsen i 5 § tredje stycket.

33 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar den hittills gällande 6 § som ger en fakultativ
möjlighet att avräkna tid för frihetsberövanden som ägt rum utom riket.
Det är även fortsättningsvis rätten som beslutar om sådan avräkning.

Om den som döms till fängelse och har varit frihetsberövad såväl
utomlands som i Sverige, skall domstolen dels besluta om avräkning skall
ske av det utländska frihetsberövandet, dels ange den tid under vilken han
har varit frihetsberövad i Sverige och rapportera det till kriminalvården.
Motsvarande gäller om den utdömda påföljden är sluten ungdomsvård,
om ett frihetsberövande i utlandet har förekommit.

33 kap. 8 §

Paragrafens lagrumshänvisningar har ändrats till 6 och 7 §§ och i övrigt
moderniserats språkligt.

De beslut rörande avräkning som i fortsättningen meddelas av de
lokala kriminalvårdsmyndighetema kan prövas av Kriminalvårdsstyrel-
sen enligt 22 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut kan överklagas till allmän förvaltnings-
domstol (29 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). De
beslut rörande avräkning som i fortsättningen skall fattas av Statens
institutionsstyrelse kan på motsvarande sätt överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.

Prop. 1999/2000:26

145

26.5     Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.

19a§

Paragrafen är ny. Innehållet är dock i huvudsak detsamma som i
nuvarande 33 kap. 5 § BrB. Regleringen är en konsekvens av att de
beslut om avräkningar som är obligatoriska i fortsättningen skall fattas
inom kriminalvården. Av 28 § framgår att beslut enligt denna
bestämmelse skall meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen och att
regeringen far föreskriva att någon annan kriminalvårdsmyndighet än
Kriminalvårdsstyrelsen får besluta enligt den lagen. Sådana bestämmelser
fmns i förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m.

I avsnitt 6.5 redogörs för hur kriminalvården skall fa underlag för
besluten rörande avräkning.

22 §

Bestämmelsen innehåller en föreskrift om hur beräkning av strafftid skall
ske när, enligt 19 a § eller domstols förordnande enligt 33 kap. 7 § BrB
ett fängelsestraff skall anses verkställt till visst antal dagar. Något särskilt
beslut om att fängelsestraffet skall anses verkställt ett visst antal dagar
behöver inte fattas. Kriminalvårdsmyndigheten skall dock först beräkna
slutdag utan beaktande av den tid straffet skall anses verkställt och
därefter beräkna avdraget för den tiden.

Övergångsbestämmelser

Äldre bestämmelser i 22 § tillämpas om ett förordande om avräkning har
meddelats före ikraftträdandet. Övergångsbestämmelsen har införts på
förslag av Lagrådet.

26.6     Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

4 kap. 4 §

Bestämmelsen som innebär att förhör som lämnas i bevissyfte i
Arbetsdomstolen inte behöver antecknas i protokollet justeras som en
följd av de nya reglerna om protokollföring (se avsnitt 9.2). Ändringen
innebär att hänvisningen till protokoll tas bort. Någon ändring i sak i
övrigt är inte avsedd.

26.7     Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

9 kap. 9 §

Ändringen innebär att bestämmelsen om sekretess hos allmän advokat-
byrå upphävs och är föranledd av att de allmänna advokatbyråerna har
avvecklats.

Prop. 1999/2000:26

146

16 kap. 1 §

Bestämmelsen har ändrats redaktionellt med hänsyn till ändringen i 9
kap. 9 § och i 8 kap. 4 § RB.

Övergångsbestämmelser

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Övergångs-
bestämmelser har getts beträffande bestämmelsen i 9 kap. 9 §. För
uppgifter som hänför sig till tiden före avvecklingen av de allmänna
advokatbyråerna gäller sekretess enligt bestämmelsens äldre lydelse.

26.8     Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

2§

I första stycket har införts en möjlighet för domstol att pröva frågor om
förverkande utan huvudförhandling, om huvudförhandling inte behövs
med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av
partema.

I andra stycket finns bestämmelser om vad föreläggandet i en stämning
och kallelse till huvudförhandling skall innehålla. Bestämmelsen har
kompletterats med en bestämmelse om vad föreläggandet skall innehålla
när det är fråga om en skriftlig handläggning.

Av ett nytt tredje stycke framgår att partema innan ett mål avgörs utan
huvudförhandling skall beredas tillfälle att slutföra sin talan, om det inte
är uppenbart obehövligt. Ett slutföreläggande är uppenbart obehövligt om
det framstår som klart att partema inte har något att tillägga utöver vad
som redan kan ha anförts.

4§

Andra stycket har ändrats på det sättet att delgivning av åklagares och
polismans beslut om förverkande inte längre skall anslås på rättens
kansli. Sådana beslut skall i stället - när delgivning far ske på det sättet -
anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet.

26.9     Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559)
med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden

10 kap. 2 §

Bestämmelsen i första stycket har justerats formellt med anledning av de
nya bestämmelserna i 6 kap. rättegångsbalken, som innebär att det som
skall antecknas vid ett sammanträde inte nödvändigtvis skall göras i ett
protokoll. Den nya lydelsen anger att juryn under sin överläggning skall
ha tillgång till de anteckningar och ljudinspelningar som tillkommit
enligt 6 kap. RB.

Prop. 1999/2000:26

147

26.10   Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård

10 a §

Bestämmelsen är ny och innebär att 19 a § lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om
sluten ungdomsvård. Bestämmelsen - som har utformats i enlighet med
Lagrådets synpunkter - är en konsekvens av att de beslut om avräkningar
som är obligatoriska skall fullgöras av Statens institutionsstyrelse i fråga
om påföljden sluten ungdomsvård. Med ”har dömts till sluten ungdoms-
vård” forstås även det fallet att rätten med undanröjande av villkorlig
dom eller skyddstillsyn har dömt till sluten ungdomsvård. Reformen
behandlas i avsnitt 6.

26.11    Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:116) om
skiljeförfarande

35 §

Första stycket med hänvisningen till bestämmelsen i 43 kap. 11 § RB om
fortsatt huvudförhandling efter uppehåll har upphävts med anledningen
av den bestämmelsens nya utformning.

Prop. 1999/2000:26

148

Författningsförslagen i departementspromemorian
Domstolsförfarandet - Förslag till förbättringar
(Ds 1997:7)

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken¹

dels att 1 kap. 9 §, nuvarande 6 kap., 33 kap. 5 §, 42 kap. 10 § och 47
kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 5 kap. 9 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 18 §, 12 kap. 9 och 15 §§, 15
kap. 3 §, 18 kap. 8 a och 14 §§, 19 kap. 12 §, 20 kap. 9 och 14 §§, 35
kap. 13 §, 36 kap. 24 §, 42 kap. 11, 18 och 20 §§, 43 kap. 3, 8, 11 och
13 §§, 44 kap. 9 §, 45 kap. 13 §, 46 kap. 3, 7, 11 och 13 §§, 47 kap. 21,
22 och 24 §§, 50 kap. 10 och 17 §§, 51 kap. 10 och 17 §§, 52 kap. 11 §,
53 kap. 2 § och 55 kap. 15 § skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas fem nya paragrafer, 11 kap. 4 a §, 20
kap. 14 a §, 21 kap. 1 a §, 35 kap. 15 § och 44 kap. 11 § samt ett nytt
kapitel 6 kap., av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

Det ankommer på rättens
ordförande att upprätthålla ord-
ningen vid rättens sammanträden
och att meddela de föreskrifter
som behövs. Han far utvisa den
som stör förhandlingen eller på
annat sätt uppträder otillbörligt.
Han får också begränsa antalet
åhörare i rättssalen för att undvika
trängsel. Rätten får förbjuda att
annan tar upp förhör på fonetisk
väg, om det kan antas att
upptagningen så besvärar den som
hörs att det blir till men för
utredningen. Fotografi får inte tas

9§^z

Det ankommer på rättens ord-
förande att upprätthålla ordningen
vid rättens sammanträden och att
meddela de föreskrifter som
behövs. Han far utvisa den som
stör förhandlingen eller på annat
sätt uppträder otillbörligt. Han får
också begränsa antalet åhörare i
rättssalen för att undvika trängsel.
Rätten far förbjuda att annan tar
upp förhör på fonetisk väg, om det
kan antas att upptagningen så
besvärar den som hörs att det blir
till men för utredningen. Fotogra-
fering eller annan bildupptagning

¹ Senaste lydelse av

1 kap. 9 § 1987:747

6 kap. 1 § 1982:1123

6 kap. 2 § 1975:1288

6 kap. 3 § 1969:244

6 kap. 6 § 1987:747

² Senaste lydelse 1981:1065.

6 kap. 9 § 1987:747

6 kap. 10 § 1974:573

6 kap. 11 § 1996:247

6 kap. 12 § 1996:247

6 kap. 13 § 1996:247

33 kap. 5 § 1996:1624

42 kap. 10 § 1987:747

47 kap. 10 § 1987:747.

149

i rättssalen.                           får inte ske i rättssalen i andra fall

än som avses ill kap. 4 a §, 20
kap. 14 a § första stycket, 21 kap.
1 a § och 35 kap. 15 §.

Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i
övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla
ordningen får rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och
kvarhållas där så länge sammanträdet varar, dock inte längre än tre dagar.

Om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar finns särskilda
föreskrifter.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

6 kap. Om registrering av uppgifter och handlingar

1 § Vid domstolen skall det föras register över alla mål. Registret skall
utvisa tiden då varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet,
tiden för målets avgörande och, om överklagande skett, dagen då
anmälan eller överklagande kommit in och de åtgärder som vidtagits.

Handlingarna i målet skall föras samman till en akt.

2 § Av målregistret eller av akten skall framgå

1. vilka avgöranden som domstolen har träffat i målet, när de har
träffats och vem eller vilka som bär ansvaret för dem samt

2. vem eller vilka som bär ansvaret för gjorda anteckningar.

Om flera ledamöter som deltar i en omröstning inte är eniga, skall även
de skiljaktiga meningarna framgå av målregistret eller av akten.

3 § Vid ett sammanträde skall antecknas

1. tid och ställe för sammanträdet,

2. vilka som deltar i sammanträdet,

3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen,

4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till det,

5. yrkanden av parterna eller av andra samt en parts eller någon annans
inställning till ett yrkande,

6. den utredning som läggs fram, samt

7. vad som iakttas vid en syn.

Vid ett sammanträde som hålls i förberedande syfte skall dessutom
antecknas

1. parternas åberopanden av omständigheter som är av omedelbar
betydelse för utgången i målet samt motpartens inställning till dessa
åberopanden,

2. de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka med varje
särskilt bevis, samt

3. det som i övrigt behövs till ledning för en huvudförhandling.

Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § tillämpas för den som gör
anteckningarna.

4 § Berättelser som avges i bevisningssyfte skall tas upp elektroniskt
eller, i sådana delar som har betydelse för målet, skrivas ned för hand.
Detta gäller dock inte en berättelse av den som är tilltalad i brottmål.

Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts omedelbart
ges tillfälle att kontrollera det skrivna. Den som lämnat berättelsen skall i
det sammanhanget tillfrågas om han har något att invända mot innehållet.

150

En invändning som inte föranleder någon ändring skall antecknas.
Därefter far det nedskrivna inte ändras.

5 § Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som
handläggs enligt denna balk.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Den som vid sammanträde inför
rätten stör förhandlingen eller
fotograferar i rättssalen eller bryter
mot föreskrift eller förbud, som
har meddelats med stöd av 5 kap.
9 §, döms till penningböter. Till
samma straff döms den som
muntligen inför rätten eller i
rättegångsskrift uttalar sig
otillbörligt.

Föreslagen lydelse

9 kap.

5§⁵

Den som vid sammanträde inför
rätten stör förhandlingen eller, i
strid mot 5 kap. 9 §, fotograferar i
rättssalen eller bryter mot
föreskrift eller förbud, som har
meddelats med stöd av 5 kap. 9 §,
döms till penningböter. Till samma
straff döms den som muntligen
inför rätten eller i rättegångsskrift
uttalar sig otillbörligt.

10 kap.

18 §

Är rätten av annan grund än i
17 § sägs obehörig att upptaga
tvist, som där väckes, skall tvisten
dock anses väckt vid rätt domstol,
om ej svaranden i rätt tid gjort
invändning om domstolens behö-
righet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen
är skriftlig, underlåtit att inkomma
med svaromål. Har svaranden ute-
blivit eller underlåtit att inkomma
med svaromål, skall kärandens
uppgift om de omständigheter, som
betinga domstolens behörighet,
tagas för god, om svaranden
erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig.

Är rätten av annan grund än i
17 § sägs obehörig att ta upp tvist,
som där väcks, skall tvisten dock
anses väckt vid rätt domstol, om ej
svaranden i rätt tid gjort
invändning om domstolens behö-
righet.

11 kap.

En part får infinna sig vid en
förhandling inför rätten genom
bild- och ljudöverföring

l.om det är lämpligt med hänsyn

³ Senaste lydelse 1991:241.

151

Skriftlig fullmakt skall företes i
huvudskrift, när ombudet första
gången vid rätten för talan i målet.

till ändamålet med hans inställelse
och övriga omständigheter, eller

2. om förhandlingen annars
skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att
parten är närvarande på vanligt
sätt.

Under samma förutsättningar
som anges i första stycket får en
part infinna sig genom telefon vid
ett sammanträde för förberedelse
och vid en huvudförhandling i
förenklad form som hålls i omedel-
bart samband med förberedelse-
sammanträdet.

Reglerna i denna balk om
kallelser och förelägganden och
om påföljder för utevaro gäller
inte för en part som far infinna sig
vid rätten genom bild- och
ljudöverföring eller genom telefon.

12 kap.

9§⁴

En skriftlig fullmakt skall ges in
i original när ombudet första
gången vid rätten för talan i målet.

Om inte rätten anser att det
behövs, behöver dock fullmakten
inte ges in av ett ombud som

1. är advokat eller biträdande

jurist på en advokatbyrå, eller

2. har varit ombud för parten i
ett mål som har handlagts hos
kronofogdemyndigheten enligt
lagen (1990: 746) om betalnings-
föreläggande och handräckning
och därefter överlämnats till
rätten.

Är, då fullmakt skall företes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva
ombudet tid att förete den; vad nu sagts gälle ej i fråga om
missnöjesanmälan. Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med
handläggningen av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt
beslut. Utfärdas fullmakt, skall behörigheten anses innefatta vad ombudet
tidigare åtgjort i rättegången.

Senaste lydelse 1989:656. Ändringen innebär bl.a. att sista stycket upphävs.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

152

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må
rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall i huvud-

skrift eller styrkt avskrift bifogas
akten.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

15 §

I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt
angår ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning,
att ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära
parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; har annan inskränk-

ning skett, vare den utan verkan.

Har inskränkning, som är
tillåten, icke skett i fullmakten,
vare den ej gällande mot rätten
och motparten, innan den bragts
till deras kännedom muntligen
inför rätten eller ock skriftligen.

Om en inskränkning inte har
antecknats i en fullmakt, som har
getts in till rätten, gäller inskränk-
ningen inte mot rätten eller
motparten, innan de har upplysts
om den muntligen inför rätten eller
skriftligen.

15 kap.

Om någon, i annat fall än som
avses i 1 eller 2 §, visar sannolika
skäl för att han mot någon annan
har ett anspråk, som är eller kan
antas bli föremål för rättegång
eller prövning i annan liknande
ordning, och det skäligen kan
befaras att motparten genom att
utöva viss verksamhet eller företa
eller underlåta viss handling eller
på annat sätt hindrar eller försvårar
utövningen av sökandens rätt eller
väsentligt förringar dess värde, far
domstol förordna om lämplig
åtgärd för att säkerställa sökandens
rätt.

Om någon visar sannolika skäl
för att han mot någon arman har ett
anspråk, som är eller kan antas bli
föremål för rättegång eller
prövning i annan liknande ordning,
och det skäligen kan befaras att
motparten genom att utöva viss
verksamhet eller företa eller
underlåta viss handling eller på
annat sätt hindrar eller försvårar
utövningen av sökandens rätt eller
väsentligt förringar dess värde, far
domstol förordna om lämplig
åtgärd för att säkerställa sökandens
rätt.

En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite att utöva
viss verksamhet eller företa viss handling eller annat föreläggande vid
vite att beakta sökandens anspråk eller förordnande av syssloman eller
meddelande av en föreskrift som är ägnad att på annat sätt förebygga
intrång i sökandens rätt.

⁵ Senaste lydelse 1981:828.

153

18 kap.

8a§°

I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i
stället för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för

1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans
och med belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för
rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och
uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

I de fall 3 § eller 6 § tillämpas
får ersättning for rättegångskost-
nad avse kostnad for arvode till
ombud eller biträde utöver vad
som gäller enligt andra stycket 1.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för
tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.

Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för
mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser
den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för
denna.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Har ett mål om betalningsföre-
läggande eller handräckning över-
lämnats till tingsrätt får, om målet
därefter avgörs genom tredskodom
mot svaranden, ersättning även
avse skälig kostnad för en rätte-
gångsskrift eller för inställelse vid
ett sammanträde infor rätten.
Sådan ytterligare ersättning utgår,
om inte särskilda skäl föranleder
annan bedömning, enligt bestäm-
melser som regeringen meddelar.

Om ett mål avgörs genom
tredskodom, får ersättning även
avse skälig kostnad för en rätte-
gångsskrift eller för inställelse vid
ett sammanträde inför rätten.
Sådan ytterligare ersättning utgår,
om inte särskilda skäl föranleder
annan bedömning, med belopp
som motsvarar högst hälften av
den ersättning som betalas for
rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) under en timme.

14 §⁷

En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall framställa
sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari
kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande inom den
angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har
uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har

⁶ Lydelse enligt SFS 1996:1624.

⁷ Senaste lydelse 1987:747.

154

framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt
ersättning for ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Rätten skall självmant pröva
frågor om tillämpningen av
bestämmelserna i 1-10 samt 12
och 13 §§, om inte sådan prövning
är obehövlig på grund av särskilda
omständigheter. Beslut i sådan
kostnadsfråga som avses i detta
kapitel meddelas när rätten avgör
målet. Ingår i ersättning för
rättegångskostnad arvode till
ombud eller biträde, skall arvodets
belopp anges.

Rätten skall självmant pröva
frågor om tillämpningen av
bestämmelserna i 1-10 samt 12
och 13 §§, om inte sådan prövning
är obehövlig på grund av särskilda
omständigheter. Beslut i sådan
kostnadsfråga som avses i detta
kapitel meddelas när rätten avgör
målet.

19 kap.

8

12 §

Vad som sägs i detta kapitel
skall tillämpas även i fråga om
domstolarnas befattning med
förundersökning och användande
av tvångsmedel.

Vad som sägs i detta kapitel
skall tillämpas även i fråga om
domstolarnas befattning med
förundersökning och användande
av tvångsmedel. Om särskilda skäl
föreligger, får sådana frågor tas
upp även av rätten i en annan ort
än som följer av reglerna i detta
kapitel.

Om särskilda skäl föreligger, får
en fråga om häktning tas upp även
av rätten i en annan ort än som
följer av reglerna i detta kapitel.

20 kap.

Sedan dom fallit, må ej allmänt
åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den
grund, att tillräckliga skäl, att den
misstänkte är skyldig till brottet, ej
föreligga, må målsäganden över-
taga åtalet; han skall dock hos
rätten göra anmälan därom inom
den tid, högst en månad, som av
rätten bestämmes, sedan han
erhöll vetskap om nedläggandet.
Övertager ej målsäganden åtalet,
äge han icke därefter väcka åtal

§

Allmänt åtal får inte läggas ned
efter det att dom meddelats

Läggs allmänt åtal ned därför att
tillräckliga skäl inte längre
föreligger för antagande att den
tilltalade är skyldig till brottet,
skall frikännande dom meddelas,
om den tilltalade yrkar det.

⁸ Senaste lydelse 1987:1211. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

155

för brottet; om den tilltalade yrkar
det, skall frikännande dom
meddelas.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

¹⁴ §⁹

Är målsäganden omyndig och
rör brottet egendom, varöver han
ej råder, eller rättshandling, som
han ej själv äger ingå, far hans
ställföreträdare angiva brottet eller
tala därå. Samma rätt har en
förvaltare enligt föräldrabalken för
en målsägandes räkning när brottet
rör egendom eller rättshandling
som omfattas av förvaltarens
uppdrag. Rör brottet den omyn-
diges person, far den som har
vårdnaden om honom angiva
brottet eller tala därå. Vad i 11
kap. 2-5 §§ är stadgat om part
och ställföreträdare i tvistemål
tillämpas beträffande målsägande,
även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för måls-
ägande gäller vad i 12 kap. är
stadgat.

Är målsäganden omyndig och
rör brottet egendom, varöver han
ej råder, eller rättshandling, som
han ej själv äger ingå, far hans
ställföreträdare angiva brottet eller
tala därå. Samma rätt har en
förvaltare enligt föräldrabalken for
en målsägandes räkning när brottet
rör egendom eller rättshandling
som omfattas av förvaltarens
uppdrag. Rör brottet den omyn-
diges person, far den som har
vårdnaden om honom angiva
brottet eller tala därå.

14a§

Åklagaren far infinna sig vid
rättens förhandlingar genom bild-
och ljudöverföring.

Vad i 11 kap. 2-5 §§ är stadgat
om part och ställföreträdare i
tvistemål tillämpas beträffande
målsägande, även om han ej för
talan.

Om rättegångsombud för måls-
ägande gäller vad i 12 kap. är
stadgat.

21 kap.

7

Den misstänkte får infinna sig
vid en förhandling inför rätten
genom bild- och ljudöverföring

1. om det är lämpligt med
hänsyn till ändamålet med hans

Senaste lydelse 1988:1260. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

156

inställelse och övriga omständig-
heter, eller

2. om förhandlingen annars
skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att
han är närvarande på vanligt sätt.

Första stycket gäller inte

1.   häktningsförhandlingar i
tingsrätt

2. huvudförhandlingar i tings-
rätt i mål där det finns anledning
att döma till annan påföljd än
böter.

Under samma förutsättningar
som anges i första stycket får den
misstänkte infinna sig genom
telefon vid ett sammanträde för
förberedelse och ett sammanträde
enligi 52 kap. Reglerna i denna
balk om kallelser och föreläggan-
den och om påföljder för utevaro
gäller inte for en misstänkt som får
infinna sig vid rätten genom bild-
och ljudöverföring eller genom
telefon.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

35 kap.

13 §¹⁰

Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom
huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av
betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig
bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta
domstolen far de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast
om det föreligger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på
nytt, skall det förebringas genom
protokoll eller på annat lämpligt
sätt.

Om ett bevis inte tas upp på
nytt, skall det förebringas genom
uppspelning av en elektronisk upp-
tagning eller på annat lämpligt
sätt.

15 §

Bevisning får tas upp genom
bild- och ljudöverföring eller

¹⁰ Senaste lydelse 1989:656.

157

genom telefon

1.  om det är lämpligt med
hänsyn till bevisningens art och
övriga omständigheter, eller

2.  om bevisupptagning enligt
vanliga regler skulle medföra
kostnader eller olägenheter som
inte står i rimligt förhållande till
betydelsen av att bevisningen tas
upp på sådant sätt.

Vid bevisupptagning genom
bild- och ljudöverföring eller
genom telefon gäller inte reglerna
i denna balk om kallelser och
förelägganden och om påföljder
för utevaro.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

36 kap.

24 §^H

Vittne äger rätt till ersättning enligt vad som sägs nedan.

Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av
parten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att
förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör
under allmänt åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och
båda för en. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Ersättning, som skall utgivas av
part, skall innefatta gottgörelse för
nödiga kostnader till resa och
uppehälle samt för tidsspillan efter
vad rätten prövar skäligt. Ersätt-
ning, som skall utgå av allmänna
medel, fastställes av rätten enligt
bestämmelser som regeringen
meddelar.

Ersättning, som skall utgivas av
part, skall innefatta gottgörelse för
nödiga kostnader till resa och
uppehälle samt för tidsspillan efter
vad rätten prövar skäligt. Ersätt-
ning, som skall utgå av allmänna
medel, fastställes genom rättens
försorg enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.

kap.

§'²

¹¹ Senaste lydelse 1974:573.

¹² Senaste lydelse 19911847.

42

11

I mål där förlikning om saken är
tillåten får käranden, om han
underlåter att medverka i rätte-
gången, föreläggas att senast viss
dag uppge om han vidhåller sin
talan vid påföljd att målet annars
kan komma att avskrivas.

158

I mål där förlikning om saken är tillåten far svaranden föreläggas att
skriftligen avge svaromål enligt 7 § vid påföljd att tredskodom annars
kan komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges vad
svaranden enligt 44 kap. 7 a eller 7 b § skall iaktta för att tredskodom inte
skall kunna meddelas mot honom.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

18 §¹³

Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får
rätten dock

1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2. meddela tredskodom,

3. meddela dom i anledning av
talan som medgivits eller efiter-
givits,

4. stadfasta förlikning och

5. även i annat fall meddela
dom, om huvudförhandling inte
behövs med hänsyn till
utredningen i målet och inte heller
begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd
av första stycket 5, skall partema,
om de inte kan anses redan ha
slutfört sin talan, beredas tillfälle
till detta.

2. meddela dom om kärandens
framställning inte innefattar laga
skäl för käromålet eller om det
annars är uppenbart att detta är
ogrundat,

3. meddela tredskodom,

4. meddela dom i anledning av
talan som medgivits eller efter-
givits,

5. stadfästa förlikning och

6. även i annat fall meddela
dom, om huvudförhandling inte
behövs med hänsyn till utred-
ningen i målet och inte heller
begärs av någon av partema.

Innan ett mål avgörs med stöd
av första stycket 2 eller 6, skall
partema, om de inte kan anses
redan ha slutfört sin talan, beredas
tillfälle till detta.

Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §,
gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden.

20 §¹⁴

Så snart förberedelsen avslutats
skall rätten, om målet inte avgjorts
enligt 18 §, bestämma tid för
huvudförhandling, om möjligt efter
samråd med parterna. Huvudför-
handling för handläggning av
rättegångsfråga eller del av saken,
som kan avgöras särskilt, far hållas
även om förberedelsen av målet i

Rätten skall så snart som möjligt
bestämma tid för huvudförhand-
ling. Huvudförhandling för hand-
läggning av rättegångsfråga eller
del av saken, som kan avgöras
särskilt, far hållas även om
förberedelsen av målet i övrigt inte
har avslutats.

övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen far med parternas samtycke hållas i förenklad
form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan
huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen

¹³ Senaste lydelse 1991:847.

¹⁴ Senaste lydelse 1987:747. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

159

eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton
dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett
parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i
omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Om muntlig förberedelse hålls
per telefon, får även huvudför-
handling i förenklad form hållas
per telefon i omedelbart samband
medförberedelsen.

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under
det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt
rum även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid
denna.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

43 kap.

15

3§
Föreligger det sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §,
far förhandlingen ändå påbörjas,
om det kan antas att den enligt
11 § andra stycket kan fortsätta
senare utan att ny huvudför-
handling behöver hållas och en
uppdelning av förhandlingen inte
är olämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.

Föreligger det sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §,
far förhandlingen ändå påböijas,
om det kan antas att hindret
kommer att undanröjas utan att ny
huvudförhandling behöver hållas
enligt 11 § tredje stycket och en
uppdelning av förhandlingen inte
är olämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, far rätten ändå ta upp muntlig bevisning,
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och
den som skall höras finns tillgänglig.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan
handläggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra
stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom
huvudförhandlingen.

8§¹⁶

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall en part höras i bevissyfte, bör förhöret äga rum innan
vittnesbevisning tas upp rörande den omständighet förhöret gäller.

Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid
huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Detta får ske endast
om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av bevisen och det
inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Bevisning får vid huvudför-
handling tas upp per telefon, om

¹⁵ Senaste lydelse 1987:747.

¹⁶ Senaste lydelse 1987:747. Ändringen innebär att fjärde stycket upphävs.

160

det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga
omständigheter eller om bevisupp-
tagning enligt vanliga regler
skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att
bevisningen tas upp på sådant sätt.
Vid bevisupptagning per telefon
gäller inte reglerna i denna balk
om kallelser och förelägganden
och om påföljder for utevaro.

11

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som kan
föranledas av bestämmelserna i 1
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är
färdigt för avgörande. En
påbörjad huvudförhandling får
uppskjutas endast om förhand-
lingen ägt rum enligt 3 § första
stycket, om det efter handlägg-
ningens början har kommit fram
något nytt viktigt skäl eller bevis
eller om rätten annars finner att
det är nödvändigt. En uppskjuten
huvudförhandling skall återupptas
så snart som möjligt.

Har en huvudförhandling upp-
skjutits en eller flera gånger, får
fortsatt huvudförhandling hållas,
om den sammanlagda uppskovs-
tiden uppgår till högst femton
dagar. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas, om det
inte med hänsyn till målets
beskaffenhet föreligger synnerliga
skäl att hålla fortsatt huvud-
förhandling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
inte eftersätts i väsentlig mån.
Uppskjuts en huvudförhandling
som hålls i förenklad form, skall
alltid ny huvudförhandling hållas
utan tillämpning av 42 kap. 20 §
andra stycket.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Huvudförhandlingen skall
genomföras utan onödiga uppehåll
och så långt som möjligt i ett
sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte
kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en
vecka. I andra fall skall
förhandlingen pågå minst tre
dagar per vecka. Om det finns
särskilda skäl, får dock uppehåll
göras i större omfattning än vad
som nu har sagts.

Ny huvudförhandling skall
hållas, om uppehåll i förhand-
lingen gjorts i sådan omfattning
att syftet med en sammanhållen
huvudförhandling väsentligen gått
förlorat.

¹⁷ Senaste lydelse 1987:747.

161

6 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 26

Till en uppskjuten huvudför-
handling skall parterna kallas
omedelbart eller genom särskild
kallelse. I fråga om föreläggande
för parterna gäller vad som sägs i
42 kap. 12 §. Utsätts ett mål till
fortsatt huvudförhandling, får i
stället för föreläggande enligt 12 §
första stycket en part föreläggas att
inställa sig vid påföljd att annars
tredskodom kan komma att
meddelas mot honom eller målet
avgöras utan hinder av hans
utevaro.

Om rätten beslutar om uppehåll
i förhandlingen, skall parterna
kallas till den senare förhand-
lingen omedelbart eller genom
särskild kallelse. I fråga om
föreläggande for parterna gäller
vad som sägs i 42 kap. 12 §.
Utsätts ett mål till fortsatt
huvudförhandling, får i stället for
föreläggande enligt 12 § första
stycket en part föreläggas att
inställa sig vid påföljd att annars
tredskodom kan komma att
meddelas mot honom eller målet
avgöras utan hinder av hans
utevaro.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

13 §¹⁸

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den
slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upp-
tagits vid tidigare handläggning,
skall tas upp på nytt, om rätten
finner detta vara av betydelse i
målet och det inte föreligger
hinder mot att ta upp beviset. Om
ett bevis inte tas upp på nytt, skall
det förebringas genom protokoll
eller på annat lämpligt sätt.

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upp-
tagits vid tidigare handläggning,
skall tas upp på nytt, om rätten
finner detta vara av betydelse i
målet och det inte föreligger
hinder mot att ta upp beviset. Om
ett bevis inte tas upp på nytt, skall
det förebringas genom uppspel-
ning av en elektronisk upptagning
eller på annat lämpligt sätt.

44 kap.

9§

Part, mot vilken tredskodom
givits, äge hos den rätt, där talan
väckts, söka återvinning inom en
månad från den dag, då domen
delgavs honom. Sökes ej åter-
vinning, skall domen stå fast i vad
den gått honom emot.

Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits
under förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida
erfordras för förberedelsens fullföljande.

Part, mot vilken tredskodom
givits, äge hos den rätt, där talan
väckts, söka återvinning inom en
månad från den dag då domen
meddelades. Sökes ej återvinning,
skall domen stå fast i vad den gått
honom emot.

¹⁸ Senaste lydelse 1987:747.

162

11 §

Om käranden underlåter att
följa ett föreläggande enligt 42
kap. 11 § första stycket att uppge
om han vidhåller sin talan, får
målet avskrivas, om inte svaran-
den motsätter sig det.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Om särskilda skäl föreligger, far rätten hålla sammanträde för
förberedelse med parter och andra som berörs. I fråga om kallelse av
parter skall 15 § tillämpas.

Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om
det främjar förberedelsens syfte. Om den som uteblivit förelagts vite, får
rätten besluta att nytt vite skall föreläggas eller att han skall hämtas till
rätten.

Vad som sägs om sammanträde
per telefon i 42 kap. 10 § skall
gälla även vid sammanträde enligt
denna paragraf.

46 kap.

Föreligger det sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §
första stycket 4-6, far förhand-
lingen ändå påbörjas, om det kan
antas att den enligt 11 § andra
stycket kan fortsätta senare utan
att ny huvudförhandling behöver
hållas och en uppdelning av för-
handlingen inte är olämplig med
hänsyn till målets beskaffenhet.

Föreligger det sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §
första stycket 4-6, får förhand-
lingen ändå påbörjas, om det kan
antas att hindret kommer att
undanröjas utan att ny huvud-
förhandling behöver hållas enligt
11 § tredje stycket och en upp-
delning av förhandlingen inte är
olämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, far rätten ändå ta upp muntlig bevisning,
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och
den som skall höras fmns tillgänglig.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, far även annan
handläggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra
stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom
huvudförhandlingen.

¹⁹ Senaste lydelse 1987:747. Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.

²⁰ Senaste lydelse 1987:747.

163

7§²¹

Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid
huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Detta far ske endast
om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av bevisen och det
inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Bevisning får vid huvud-
förhandling tas upp per telefon,
om det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga
omständigheter eller om bevis-
upptagning enligt vanliga regler
skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att
bevisningen tas upp på sådant sätt.
Vid bevisupptagning per telefon
gäller inte reglerna i denna balk
om kallelser och förelägganden
och om påföljder för utevaro.

11

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som kan
föranledas av bestämmelserna i
1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är
färdigt för avgörande. En
påbörjad huvudförhandling får
uppskjutas endast om förhand-
lingen ägt rum enligt 3 § första
stycket, om det efter handlägg-
ningens början har kommit fram
något nytt viktigt skäl eller bevis
eller om rätten annars finner att
det är nödvändigt. En uppskjuten
huvudförhandling skall återupptas
så snart som möjligt. År den
tilltalade häktad, skall förhand-
lingen återupptas inom en vecka
från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller, då
han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om inte på
grund av särskilda omständigheter
ett längre uppskov är nödvändigt.

Har en huvudförhandling upp-

§²²

Huvudförhandlingen      skall

genomföras utan onödiga uppehåll
och så långt som möjligt i ett
sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte
kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en
vecka. I andra fall skall förhand-
lingen pågå minst tre dagar per
vecka. Om det finns särskilda skäl,
får dock uppehåll göras i större
omfattning än vad som nu har
sagts.

Ny huvudförhandling skall
hållas, om uppehåll i förhand-
lingen gjorts i sådan omfattning
att syftet med en sammanhållen
huvudförhandling väsentligen gått
förlorat.

Om rätten beslutar om uppehåll
i forhandlingen, skall parterna
kallas till den senare
förhandlingen omedelbart eller
genom särskild kallelse. I fråga om
föreläggande gäller vad som sägs i

²¹ Senaste lydelse 1987:747. Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

²² Senaste lydelse 1993:348.

164

skjutits en eller flera gånger, får
fortsatt huvudförhandling hållas,
om den sammanlagda uppskovs-
tiden uppgår till högst femton
dagar. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas, om det
inte med hänsyn till målets
beskaffenhet föreligger synnerliga
skäl att hålla fortsatt huvudför-
handling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
inte eftersätts i väsentlig mån.

Utan hinder av bestämmelserna
i andra stycket får fortsatt huvud-
förhandling hållas i den mån
uppskov har foranletts av en
rättspsykiatrisk undersökning, om
det inte är olämpligt med hänsyn
till uppskovets längd och omstän-
digheterna i målet.

Till en uppskjuten huvudför-
handling skall parterna kallas
omedelbart eller genom särskild
kallelse. I fråga om föreläggande
gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §.

45 kap. 15 §.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

13 §²³

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där
den slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upp-
tagits vid tidigare handläggning,
skall tas upp på nytt, om rätten
finner detta vara av betydelse i
målet och det inte föreligger
hinder mot att ta upp beviset. Om
ett bevis inte tas upp på nytt, skall
det förebringas genom protokoll
eller på annat lämpligt sätt.

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig hand-
läggning. Bevis, som upptagits vid
tidigare handläggning, skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte föreligger hinder mot att ta
upp beviset. Om ett bevis inte tas
upp på nytt, skall det förebringas
genom uppspelning av en
elektronisk upptagning eller på
annat lämpligt sätt.

47 kap.

21 §

Under förberedelsen må beslut Under förberedelsen får beslut
meddelas i fråga om måls meddelas i fråga om måls
avvisande.                           avvisande.

Senaste lydelse 1987:747.

165

Rätten får också utan huvud-
förhandling meddela dom om
målsägandens framställning inte
innefattar laga skäl för åtalet eller
om det annars är uppenbart att
detta är ogrundat. Innan målet
avgörs skall parterna, om de inte
kan anses redan ha slutfört sin
talan, beredas tillfälle till detta.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Så snart förberedelsen avslutats
skall rätten bestämma tid för
huvudförhandling, om möjligt efter
samråd med parterna. Huvudför-
handling för handläggning av
rättegångsfråga eller del av saken,
som kan avgöras särskilt, får hållas
även om förberedelsen av målet i

Rätten skall så snart som möjligt
bestämma tid för huvudförhand-
ling. Huvudförhandling för hand-
läggning av rättegångsfråga eller
del av saken, som kan avgöras
särskilt, far hållas även om
förberedelsen av målet i övrigt inte
har avslutats.

övrigt inte har avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en
vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats
därefter, från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom
en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet
meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av
beslutet.

24 §

Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3,
5, 6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, äge
bestämmelserna i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle
dock följande avvikelser:

1. Om kallelse till uppskjuten
huvudförhandling och föreläggan-
de för part gälle vad i 23 § i detta
kapitel är stadgat.

1. Om kallelse till huvudför-
handling som återupptas efter
uppehåll och föreläggande för part
gäller vad i 23 § i detta kapitel är
stadgat.

2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfalle för huvudförhandling,
skall målet avskrivas. Om påföljd för målsägande, som uteblir eller
underlåter att infinna sig personligen, så ock om måls återupptagande
skola bestämmelserna i 14-16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande
tillämpning. Utebliva båda parterna eller endera från särskilt
sammanträde för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan
hinder därav.

²⁴ Senaste lydelse 1987:747.

166

3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten i Prop- 1999/2000:26
stället för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse Bilaga 1
skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

50 kap.

10 §²⁵

Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden.

Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under
förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra
sig. En part far föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det
finns särskilda skäl.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en
ändamålsenlig handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde
per telefon i 42 kap. 10 § skall
gälla även vid sammanträde enligt
denna paragraf.

17 §²⁶

I övrigt skall det som sägs i
1 kap. 9 § samt 43 kap. 1- 6 §§,
8 § andra-fjärde styckena och 10-
14 §§ tillämpas i fråga om
huvudförhandling i hovrätten.
Reglerna i 16 § i detta kapitel skall
dock tillämpas i fråga om kallelser
till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för parterna.

I övrigt skall det som sägs i 43
kap 1-6 §§, 8 § andra och tredje
styckena och 10-14 §§ tillämpas i
fråga om huvudförhandling i
hovrätten. Reglerna i 16 § i detta
kapitel skall dock tillämpas i fråga
om kallelser till huvudförhandling
som återupptas efter uppehåll och
föreläggande för partema.

51 kap.

io r

Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till
den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Om det behövs, far hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under
förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra
sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det
finns särskilda skäl.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en
ändamålsenlig handläggning av målet. Hovrätten får besluta att den som
är anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet.

Vad som sagts om sammanträde

²⁵ Senaste lydelse 1994:1034. Ändringen innebär att fjärde stycket upphävs.

²⁶ Senaste lydelse 1994:1034.

²⁷ Senaste lydelse 1994:1034. Ändringen innebär att fjärde stycket upphävs.

167

per telefon i 45 kap. 13 § och 47
kap. 10 § skall gälla även vid sam-
manträde enligt denna paragraf.

i fråga om
hovrätten,
skall dock
kallelser till

I övrigt skall det som sägs i 46
kap. 1-5 §§, 6 § andra stycket, 7-
9, 11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i
fråga om huvudförhandling i
hovrätten. Reglerna i 16 § i detta
kapitel skall dock tillämpas i fråga
om kallelser till huvudförhandling
som återupptas efter uppehåll och
föreläggande för parterna.

17 §²⁸

I övrigt skall det som sägs i

1 kap. 9 § samt 46 kap. 1- 5 §§,

6 § andra stycket, 7-9, 11, 13, 16
och 17 §§ tillämpas
huvudförhandling i
Reglerna i 16 §
tillämpas i fråga om

uppskjuten huvudförhandling och
föreläggande för parterna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, far hovrätten
besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den
förhandlingen.

I fråga om sådana åtgärder gäller 10-12 §§ i detta kapitel.

52 kap.

11 §²⁹

Om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon
annan hörs muntligen, får hovrätten besluta om detta på lämpligt sätt.
Hovrätten skall besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas
till förhöret.

Det som sägs i 43 kap. 8 § fjärde
stycket gäller även vid ett förhör
enligt första stycket.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och ijärde styckena tillämpas.

I brottmål som skall tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas
bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45-47 kap. med följande
avvikelser:

1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfårda stämning.

2. Hovrätten skall i stämningen förelägga den tilltalade att svara
skriftligen inom en viss tid. Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen
till åklagaren. Om det behövs får hovrätten besluta om ytterligare
skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra
sig.

3. I stället för den tid om en 3. I stället för den tid om en

vecka som gäller enligt 45 kap.   vecka som gäller enligt 45 kap.

²⁸ Senaste lydelse 1994:1034.

²⁹ Senaste lydelse 1994:1034. Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

³⁰ Senaste lydelse 1994:1034.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

168

14 §, 46 kap. 11 § och 47 kap. 22 §
för hållande av huvudförhandling i
vissa fall skall en tid om två
veckor gälla.

4. Om det inte finns anledning ;
böter, far hovrätten avgöra målet
tillämpas 51 kap. 14 §.

14 § och 47 kap. 22 § för hållande
av huvudförhandling i vissa fall
skall en tid om två veckor gälla.

döma till någon annan påföljd än
tn huvudförhandling. I sådant fall

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

55 kap.

Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande

bestämmelser tillämpas:

1.  i tvistemål, 50 kap. 10 §
tredje och Jjärde styckena, 12 §,
14-22 §§, 24 § och 25 § första och
andra styckena och

2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde
stycket, 10 § tredje och Jjärde
styckena, 12 §, 14-22 §§, samt
23 a, 24, 25 och 30 §§.

Det som sägs i 50 kap. 26-29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26-
29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om
återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

1.  i tvistemål, 50 kap. 10 §
tredje stycket, 12 §, 14-22 §§, 24 §
och 25 § första och andra styckena
och

2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde
stycket, 10 § tredje stycket 12 §,
14-22 §§, samt 23 a, 24, 25 och
30 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Bestämmelserna i 18 kap. 8a§ i dess äldre lydelse gäller dock
fortfarande i mål som handläggs enligt 1 kap. 3 d § om ansökan om
stämning har kommit in till rätten före ikraftträdandet eller, när talan
väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning
eller som enskilt anspråk i brottmål, rätten före ikraftträdandet beslutat att
tvisten skall handläggas som tvistemål.

Senaste lydelse 1994:1034.

169

2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken
dels att 14 kap. 12 § skall upphöra att gälla,
dels att 14 kap. 9, 11 och 16 §§ skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14

Beslut enligt 7 £ får meddelas
utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall den andra
maken få tillfälle att yttra sig över
yrkandet. Har domstolen kallat
makarna till förhandling och
uteblir den make som har
framställt yrkandet, skall detta
anses återkallat till den del det
inte har medgetts av den andra
maken. Att den andra maken
uteblir från förhandlingen hindrar
inte att yrkandet prövas.

11

Om en make återkallar talan om
äktenskapsskillnad sedan gemen-
sam ansökan om äktenskapsskill-
nad har getts in till domstolen eller
sedan den makens yrkande om
äktenskapsskillnad har delgetts
den andra maken, skall målet trots
detta prövas om denne yrkar det.
Den sistnämnda maken skall
underrättas om detta när
återkallelsen delges den maken.

Om en make som har yrkat
äktenskapsskillnad uteblir från en
förhandling i denna fråga, skall
målet trots detta prövas om den
andra maken yrkar det vid
förhandlingen. En make som har
yrkat äktenskapsskillnad skall
underrättas om detta när den
maken kallas till förhandlingen.

kap.

9§

Innan rätten meddelar ett beslut
enligt 7 £ skall den andra maken
få tillfälle att yttra sig över
yrkandet.

§

Om en make återkallar ett
yrkande om äktenskapsskillnad
sedan gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad har getts in till
domstolen eller sedan den makens
yrkande om äktenskapsskillnad har
delgetts den andra maken, skall
yrkandet trots detta prövas om
denne yrkar det. Den sistnämnda
maken skall underrättas om detta
när återkallelsen skickas till den
maken.

Om käranden uteblir från en
förhandling i ett mål om
äktenskapsskillnad, skall hans
yrkande om äktenskapsskillnad
trots detta prövas om svaranden
yrkar det. Rätten skall underrätta
käranden om detta i kallelsen till
förhandlingen.

170

16 §

I fall som avses i 6 kap. 6 §
andra stycket får domstolen på
yrkande av en av makarna besluta i
frågan om nyttjanderätt för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom dom som har vunnit laga
kraft. Beslut meddelas på det sätt
som anges i 9 §. Beslutet får
verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft men
får när som helst ändras av
domstolen.

I fall som avses i 6 kap. 6 §
andra stycket far domstolen på
yrkande av en av makarna besluta i
frågan om nyttjanderätt för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom dom som har vunnit laga
kraft. Innan rätten meddelar
beslut, skall den andra maken få
tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Beslutet får verkställas på samma
sätt som en dom som har vunnit
laga kraft men får när som helst
ändras av domstolen.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

171

3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 och 20 §§ samt 7 kap. 15 §
föräldrabalken skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

17 §’

Frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där barnet
har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med
äktenskapsmål. Om det inte fmns någon behörig domstol, tas frågorna
upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 10 §§ samt 10 b § andra
stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 § handläggs i den
ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får
de väcka talan genom gemensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning.

Dom i mål om vårdnad eller
umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna är
överens i saken.

20 §²

I mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge far rätten, för tiden till
dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit
laga kraft, besluta om vårdnad eller umgänge. Står barnet under vårdnad
av båda föräldrarna far rätten i stället besluta vem barnet skall bo
tillsammans med. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.

Beslut enligt första stycket får
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Rätten kan inhämta
upplysningar från socialnämnden i
frågan. Har rätten meddelat ett
beslut, skall den ompröva det när
målet eller ärendet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet far dock när som helst ändras av
rätten.

Innan beslut enligt första stycket
meddelas skall motparten fa
tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från
socialnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut, skall den
ompröva det när målet eller
ärendet avgörs.

7 kap.

Senaste lydelse 1994:1433. Ändringen innebär att femte stycket upphävs.

Senaste lydelse 1990:1526.

172

15 §³

I mål om underhåll till barn får rätten, för tiden till dess att frågan har
avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta
om underhållet efter vad som är skäligt. Skyldighet att utge bidrag får
dock åläggas någon endast om det finns sannolika skäl för att
bidragsskyldighet föreligger. Har fråga om underhåll väckts i samband
med mål om fastställande av faderskap till barn, får beslut om skyldighet
att utge bidrag inte meddelas, om flera män är instämda i målet.

Beslut enligt första stycket kan
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas, skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Har rätten meddelat ett
beslut, skall den ompröva det när
målet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Innan beslut enligt första stycket
meddelas, skall motparten få
tillfälle att yttra sig i frågan. Har
rätten meddelat ett beslut, skall
den ompröva det när målet avgörs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

³ Senaste lydelse 1987:790.

173

4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 33 kap. 5-8 §§ brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Dömes någon till fängelse på
viss tid eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med
anledning av misstanke om brott,
som prövats genom dom i målet,
under en sammanhängande tid av
minst tjugofyra timmar varit berö-
vad friheten som anhållen, häktad
eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med
stöd av 10 § lagen (1991: 1137)
om rättspsykiatrisk undersökning,
skall tiden för frihetsberövandet,
till den del därunder icke samtidigt
skett verkställighet av dom i annat
mål, anses som tid under vilken
den ådömda påföljden verkställts i
anstalt. Domstolen skall i domen

33 kap.

5§’

Bestämmelser om tillgodoräk-
nande av tid för frihetsberövande
som verkställighet av påföljd finns
i lagen (1974: 202) om beräkning
av strafftid m.m.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

angiva det antal dagar påföljden
skall anses verkställd. År den tid
varmed ådömt fängelse överstiger
frihetsberövandet ringa, må
förordnas att fängelsestraffet skall
anses helt verkställt genom
frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller
skyddstillsyn och dömes i stället
till fängelse på viss tid, äger, i den
mån tillgodoräknande inte skett
enligt första eller tredje stycket,
första stycket tillämpning även i
fråga om

1. frihetsberövande som föregått
den villkorliga domen eller domen
på skyddstillsyn,

Senaste lydelse 1992:373.

174

2. frihetsberövande som föregått
dom genom vilken förordnats att
den villkorliga domen eller
skyddstillsynen skall avse även
ytterligare brott samt

3. sådant omhändertagande som
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 §
tredje stycket.

Dömes någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott, som prövats genom dom
i målet, varit berövad friheten på
sätt som angives i första stycket,
må förordnas att påföljden skall
anses helt eller delvis verkställd
genom frihetsberövandet.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Bestämmelserna i 5 § om till-
godoräknande av tid för frihets-
berövande som verkställighet av
påföljd må, i den mån det med
hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, tillämpas även i
fråga om frihetsberövande som ägt
rum utom riket.

Om någon döms till fängelse på
viss tid eller om rätten med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1
förordnar att sådan påföljd skall
avse ytterligare brott, och den
dömde med anledning om
misstanke om brott, som prövats
genom dom i målet, har varit
berövad friheten på sätt som enligt
19 a § första stycket lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. får tillgodoräknas
som tid varunder påföljden
verkställts i anstalt, får rätten
förordna att fängelsestraffet skall
anses helt verkställt genom
frihetsberövandet. En förutsättning
för ett sådant förordnande är att
den tid varmed ådömt fängelse
överstiger frihetsberövandet är

ringa.

Om rätten undanröjer en
villkorlig dom eller en
skyddstillsyn och i stället dömer
till fängelse på viss tid, gäller
första stycket även i fråga om
sådana frihetsberövanden som
anges i 19 a § andra stycket lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.

Om någon döms till böter och
med anledning av misstanke om

175

brott, som prövats genom dom i P^roP- 1999/2000:26
målet, har varit berövad friheten Bilaga 1
på sätt som enligt första stycket får
tillgodoräknas som verkställighet
av påföljd, får rätten förordna att
påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihets-
berövandet.

Bestämmelserna i 6 § och i
19 a § lagen (1974:202) om beräk-
ning av strafftid m.m. om
tillgodoräknande av tid för
frihetsberövande som verkställig-
het av påföljd får, i den mån det
med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, tillämpas av rätten
i fråga om frihetsberövande som
ägt rum utom riket.

Vid prövning i högre rätt av
klagan angående ådömd påföljd
må beslut i fråga som avses i 5 och
6 §§ ändras även om talan ej
fullföljts mot beslutet.

Vid prövning i högre rätt av ett
överklagande angående ådömd
påföljd får beslut i fråga som avses
i 6 och 7 §§ ändras även om
beslutet inte överklagats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

² Förutvarande 7 § upphävd genom 1987:761.

³ Senaste lydelse 1988:942.

176

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om          ^Prop- ¹⁹⁹9/2000:26

beräkning av strafftid m.m.                                Bilaga 1

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.

dels att 22 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 19 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19 a § Om någon döms till fängelse på viss tid eller om domstol, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brottsbalken, har förordnat att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst 24 timmar har varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1991: 1137) om rättspsykiatrisk undersökning, skall tiden for frihetsberövandet, till den del därunder inte samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Om rätten har undanröjt en villkorlig dom eller en skydds- tillsyn och i stället dömt till fängelse på viss tid, skall första stycket tillämpas, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt första stycket eller 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken, även i fråga om 1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn, 2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den villkorliga domen eller

skyddstillsynen skall avse även
ytterligare brott samt

3. sådant omhändertagande som
avses i 28 kap. 6 b§ eller 11 §
tredje stycket brottsbalken.

Kriminalvårdsstyrelsen skall
besluta om det antal dagar
påföljden skall anses verkställd.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

22 §

Har domstol enligt 33 kap. 5 och
6 §§ brottsbalken forordnat att
fängelse skall anses verkställt till
visst antal dagar, skall först
beräknas slutdag utan avseende
därpå och avdraget beräknas från
den dagen. Detsamma gäller i
fråga om tid som enligt 19 § andra
stycket skall räknas som tid
varunder straffet verkställts.

Har Kriminalvårdsstyrelsen
enligt 19 a § eller domstol enligt
33 kap. 7 f brottsbalken förordnat
att fängelse skall anses verkställt
till visst antal dagar, skall först
beräknas slutdag utan avseende
därpå och avdraget beräknas från
den dagen. Detsamma gäller i
fråga om tid som enligt 19 § andra
stycket skall räknas som tid
varunder straffet verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

¹ Senaste lydelse 1993:202.

178

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet
i vissa fall vid förverkande m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §*

En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 §, av
tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, gäller
för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för
brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter.

Utfärdas stämning, skall den
mot vilken talan riktas föreläggas
att inställa sig till huvudförhand-
ling vid påföljd att egendomen
annars kan förklaras förverkad.
Uteblir han, skall egendomen
förklaras förverkad, om det inte
framgår att talan är ogrundad.

Utfärdas stämning, skall den
mot vilken talan riktas föreläggas
att inställa sig till
huvudförhandling vid påföljd att
egendomen annars kan förklaras
förverkad. Uteblir han, skall
egendomen förklaras förverkad,
om det inte framgår att talan är
ogrundad. Om huvudförhandling
inte behövs med hänsyn till
utredningen i målet och inte heller
begärs av någon av parterna, får
målet dock avgöras utan sådan
förhandling.

Innan ett mål avgörs utan
huvudförhandling, skall parterna
beredas tillfälle att slutföra sin
talan, om det inte är uppenbart
obehövligt.

4§²

Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får
kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de
förutsättningar som anges i 15 § delgivningslagen (1970:428). Dessa
regler far också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.

Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än en tiondel av det basbelopp
enligt lagen (1962: 381) om
allmän försäkring som gällde då
beslaget verkställdes eller om
egendomen saknar saluvärde, får
delgivning ske genom att beslutet

Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än en tiondel av det basbelopp
enligt lagen (1962: 381) om
allmän försäkring som gällde då
beslaget verkställdes eller om
egendomen saknar saluvärde, får
delgivning ske genom att beslutet

¹ Senaste lydelse 1994:1422.

² Senaste lydelse 1994:1422.

eller stämningen anslås på rättens eller stämningen anslås hos den
kansli.                            myndighet som har meddelat

beslutet eller utfärdat stämningen.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

180

7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 2 § konkurslagen skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

16 kap.
2§

I konkursärenden gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i
tillämpliga delar, om inte något annat sägs i denna lag. Sker
handläggningen vid förhandling, tillämpas bestämmelserna om
huvudförhandling i tvistemål, om inte sakens beskaffenhet motiverar
avsteg därifrån.

Om den som har kallats till en förhandling uteblir, hindrar det inte att
den fråga som förhandlingen gäller prövas och avgörs.

Vid ett sammanträde för pröv-
ning av en konkursansökan får
parterna infinna sig genom bild-
och ljudöverföring eller genom
telefon under de förutsättningar
som anges i 11 kap. 4 a§ första
stycket rättegångsbalken.

Den som skall infinna sig vid
sammanträde infår rätten under
handläggningen av konkursen får
göra det genom bild- och
ljudöverföring eller genom telefon
under de förutsättningar som
anges i 11 kap. 4 a § första stycket
rättegångsbalken.

Rättens avgörande sker genom beslut.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

181

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om
domstolsärenden

Härigenom föreskrivs att 19, 23, 24 och 25 §§ lagen (1996:242) om
domstolsärenden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ett sammanträde för hållas på
telefon, om det är lämpligt med
hänsyn till sammanträdets ända-
mål och övriga omständigheter
eller om ett sammanträde inför
domstolen skulle medföra kostna-
der och olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till betydelsen
av att sammanträdet hålls inför
domstolen.

För sammanträden som hålls på
telefon gäller inte bestämmelserna
H8§.

19 §

En part för infinna sig vid ett
sammanträde genom bild- och
ljudöverföring eller genom telefon

1.  om det är lämpligt med
hänsyn till ändamålet med hans
inställelse och övriga omstän-
digheter, eller

2.  om sammanträdet annars
skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att
parten är närvarande på vanligt
sätt.

Reglerna i 18 och 20 §§ gäller
inte för en part som får infinna sig
genom bild- och ljudöverföring
eller genom telefon.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

23 §

I fråga om bevisning i allmänhet I fråga om bevisning i allmänhet
tillämpas 35 kap. 1-7 och 10- tillämpas 35 kap. 1-7, 10-12 och
12 §§ rättegångsbalken.              15 §§ rättegångsbalken.

Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till
domstolen utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas
som bevis och kan flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen
förelägga den part som åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I
föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att
avgöras även om parten inte gett in beviset.

24 §*

Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed.
I övrigt tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på
förhöret.

Förhöret för hållas på telefon,
om det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga om-
ständigheter eller om bevisupp-
tagning vid ett sammanträde inför

¹ Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

182

domstolen skulle medföra kostna-
der eller olägenheter som inte står
i rimligt förhållande till betydelsen
av att bevisningen tas upp på
sådant sätt. Vid bevisupptagning
på telefon gäller inte rättegångs-
balkens bestämmelser om kallelser
och förelägganden och om
påföljder för utevaro.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

25 §

I fråga om skriftliga bevis
tillämpas 38 kap. 1-5 och 7- 9 §§
rättegångsbalken. I fråga om syn
tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§
rättegångsbalken. I fråga om
sakkunnig tillämpas 40 kap.
rättegångsbalken, dock inte hän-
visningen i 11 § till 36 kap. 19 §
rättegångsbalken. Förhör med
sakkunniga får hållas på telefon
enligt 24 § andra stycket.

I fråga om skriftliga bevis
tillämpas 38 kap. 1-5 och 7- 9 §§
rättegångsbalken. I fråga om syn
tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§
rättegångsbalken. I fråga om
sakkunnig tillämpas 40 kap.
rättegångsbalken, dock inte hän-
visningen i 11 § till 36 kap. 19 §
rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

183

9 Förslag till förordning om ändring i
vattenrättsförordningen (1983:788)

Härigenom föreskrivs att det i vattenrättsförordningen (1983: 788)
skall införas en ny paragraf, 16 a §, samt närmast före 16 a § en ny rubrik
av följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Anteckningar från handläggning

16a§

I fråga om anteckningar från
handläggning i mål vid vatten-
domstol tillämpas 6 kap. 2 och
3 §§ rättegångsbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1998.

184

10 Förslag till förordning om ändring i förordningen
(1987:965) om ersättning för rättegångskostnader m.m. i
mål där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken tillämpas

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1987:965) om ersättning
för rättegångskostnader m.m. i mål där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken
tillämpas skall upphöra att gälla.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1998.

185

11 Förslag till förordning om ändring i förordningen
(1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:271) om mål och
ärenden i allmän domstol

dels att nuvarande 14 och 18 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 15-17 §§, 19 och 20 §§ samt rubriken närmast före 19 § skall
ha följande lydelse,

dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 14 §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Protokoll och anteckningar från handläggning

14 §

1 fråga om sammanträden i
ärenden gäller 6 kap. 3 och 4 §§
rättegångsbalken.

I ärenden gäller 6 kap. rätte-
ångsbalken i fråga om protokoll.

Vid ett sammanträde i ett ärende
enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden behöver något
protokoll inte upprättas, om de
uppgifter som enligt den lagen
skall antecknas framgår av ett
särskilt uppsatt beslut som till-
kommer i anslutning till samman-
trädet. Detsamma gäller om det
vid sammanträdet inte förekommer
något som enligt den lagen skall
antecknas.

15 §

Sådana anteckningar som enligt
6 kap. 3 § rättegångsbalken skall
föras vid ett sammanträde skall
göras i ett protokoll över samman-
trädet. Ett protokoll behöver dock
inte upprättas, om de uppgifter
som enligt 6 kap. 3 § första stycket
3-7 rättegångsbalken skall anteck-
nas framgår av en dom eller ett
särskilt uppsatt beslut som till-
kommer i anslutning till samman-
trädet. Detsamma gäller om det
vid sammanträdet inte förekommer
något som skall antecknas.

16 §

Ett protokoll över ett sammanträde skall om möjligt sättas upp efter
hand som sammanträdet pågår. Om inte det kan ske, skall minnes-
anteckningar göras. Med ledning av dessa skall protokollet sättas upp
snarast möjligt efter sammanträdets slut.

Om minnesanteckningar an-
vänds för uppteckning av en
utsaga som enligt 6 kap. 8 § andra
stycket rättegångsbalken skall
granskas av den hörde och
granskningen sker innan utsagan
antecknats i protokollet, får dessa

Om minnesanteckningar an-
vänds för uppteckning av en
utsaga som enligt 6 kap. 4 § andra
stycket rättegångsbalken skall
granskas av den hörde och
granskningen sker innan anteck-
ningen av utsagan färdigställts, får

186

minnesanteckningar inte ändras minnesanteckningarna inte ändras
efter granskningen.                   efter granskningen.

Minnesanteckningar skall förvaras i akten.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

När det enligt 6 kap. 1 § andra
stycket 2 rättegångsbalken eller
enligt 15 § andra stycket inte förs
något protokoll över handlägg-
ning, skall det i målregistret eller
på någon handling i akten
antecknas tidpunkten för hand-
läggningen, vilka domare som
deltar i denna och vem som
ansvarar för anteckningarna. I de
fall som avses i 15 § andra stycket
skall dessutom antecknas vilka
parter som är närvarande.

17 §

Om ett protokoll inte upprättas
över ett sammanträde, skall i
målregistret eller på någon hand-
ling i akten antecknas tidpunkten
för sammanträdet, vilka domare
som deltar, vilka parter som är
närvarande och vem som ansvarar
för anteckningarna.

Bandinspelningar m.m.

Elektroniska upptagningar

19

Begär någon att fa del av en
berättelse som har spelats in på
band enligt 6 kap. 9 §
rättegångsbalken skall en kopia av
bandinspelningen tillhandahållas,
om inte den domstol där banden
förvaras anser att det fmns
särskilda skäl att göra en utskrift.

Om en berättelse tas upp genom
stenograf! enligt 6 kap. 9 §
rättegångsbalken, tas stenogram-
met in i akten. Begär någon en
utskrift av berättelsen, skall dom-
stolen tillhandahålla berättelsen i

Begär någon att fa del av en
berättelse som har tagits upp
elektroniskt enligt 6 kap. 4 §
rättegångsbalken skall en kopia av
upptagningen tillhandahållas, om
inte den domstol där upptagningen
förvaras anser att det finns
särskilda skäl att göra en utskrift.

vanlig skrift.

När en utskrift görs skall utskriftens riktighet bestyrkas. Ett exemplar
av utskriften skall tas in i akten.

20 §

En bandinspelning skall bevaras
i två månader efter det att
domstolen avgjorde målet eller
ärendet. Om avgörandet
överklagas skall dock inspelningen
bevaras till dess att målet eller
ärendet har avgjorts genom en
dom eller ett beslut som fått laga

En elektronisk upptagning skall
bevaras i två månader efter det att
domstolen avgjorde målet eller
ärendet. Om avgörandet överkla-
gas skall dock upptagningen
bevaras till dess att målet eller
ärendet har avgjorts genom en
dom eller ett beslut som fått laga

187

kraft.

kraft.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1998.

188

12 Förslag till förordning om ändring i förordningen
(1996:381) med tingsrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs att 16 § förordningen (1996:381) med
tingsrättsinstruktion skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 §

Lagmannen får förordna tingsnotarier och andra anställda som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar

1. utfärda stämning sedan en lagfaren domare beslutat om stämning,

2. fullgöra rättens eller domarens uppgifter i samband med
delgivningar,

3. underteckna och expediera kallelser, förelägganden, förordnanden
och andra meddelanden,

4. underteckna och expediera skrivelser, underrättelser, kungörelser
och uppgifter som rätten eller domaren skall utfärda eller avge i samband
med domar eller beslut,

5. ta emot häktningsframställningar, anmälningar enligt 24 kap. 17 och

19 §§ rättegångsbalken och framställningar om åtgärder enligt 24 kap.

20 § rättegångsbalken,

6. ta emot överklaganden av tingsrättens domar eller beslut och pröva
om överklagandet har kommit in i rätt tid samt, om så är fallet, vidta de
åtgärder som detta föranleder,

7. förordna tolk,

8. bestämma grundavgift och
procentsats efter vilken tilläggs-
avgift skall betalas samt högsta
belopp för tilläggsavgift enligt
15 § rättshjälpslagen (1972:429),
och

8. bestämma grundavgift och
procentsats efter vilken tilläggs-
avgift skall betalas samt högsta
belopp för tilläggsavgift enligt
15 § rättshjälpslagen (1972:429),

9.  besluta om ersättning av
allmänna medel till tolk, måls-
ägande, vittne, eller någon annan,
och

10. i den utsträckning lagman-
nen bestämmer utföra andra
arbetsuppgifter som inte enligt lag
eller annan författning måste
utföras av någon som är lagfaren.

9. i den utsträckning lagmannen
bestämmer utföra andra arbets-
uppgifter som inte enligt lag eller
annan författning måste utföras av
någon som är lagfaren.

Förordnanden för andra anställda än tingsnotarier enligt första stycket
3 får inte innefatta rätt att underteckna kallelser enligt lagen (1974:752)
om nordisk vittnesplikt m.m. Ett förordnande enligt första stycket 4 för
någon som inte är lagfaren får inte innefatta arbetsuppgifter som enligt
särskilda bestämmelser skall utföras av någon som är lagfaren.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1998.

189

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
departementspromemorian Domstolsförfarandet -
Förslag till förbättringar (Ds 1997:7)

Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland,
Stockholms tingsrätt, Södertälje tingsrätt, Falu tingsrätt, Linköpings
tingsrätt, Lunds tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Sundsvalls tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Gävleborgs
län, Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Konsumentverket,
Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Sveriges advokat-
samfund, Sveriges Domareförbund, Nämndemännens riksförbund,
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Samman-
slutningen för Sveriges Juridiska Byråer, Brottsofferjouremas Riks-
förbund (BOJ), Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS),
Statstjänstemannaförbundet (ST-Domstol) och Kvinnohuset i Örebro.

Riksåklagaren har bifogat yttrande av åklagarmyndigheterna i
Stockholm, Västerås och Umeå.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 2

190

Lagförslagen om tidsplaner och preklusion i
betänkandet Näringslivets tvistlösning (SOU
1995:65)

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 3

14 kap. Om förening av mål och tredje mans deltagande i
rättegång

7§

I fall som avses i 1-6 §§ får mål förenas endast om målen väckts vid
samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är
tillämplig för målen.

Väcks talan som avses i 3-5 §§
sedan huvudförhandling påbörjats
eller huvudkäromålet på annat sätt
företagits till avgörande, får rätten
handlägga målen särskilt, om de
inte utan olägenhet kan handläggas
i samma rättegång. Detsamma
gäller, om part väcker talan som
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden
för yttrande enligt 42 kap. 15 §
har gått ut.

Väcks talan som avses i 3-5 §§
sedan huvudförhandling påbörjats
eller huvudkäromålet på annat sätt
företagits till avgörande, far rätten
handlägga målen särskilt, om de
inte utan olägenhet kan handläggas
i samma rättegång. Detsamma
gäller, om part väcker talan som
avses i 3 eller 5 § efter det att den i
42 kap. 15 § första stycket angivna
tiden har gått ut och motparten
gör invändning mot gemensam
handläggning då han första
gången har att yttra sig över
denna fråga.

42 kap. Om stämning och förberedelse och om avgörande av mål
utan huvudförhandling

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. partemas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som
partema åberopar till grund för sin talan,

2. i vad mån partema är oense om åberopade sakförhållanden,

3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med
varje bevis,

4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets
avgörande och

5. om det finns förutsättningar för förlikning.

Rätten skall driva förberedelsen Rätten skall driva förberedelsen

med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det lämpli-
gen kan ske bör rätten höra partema
angående målets handläggning.

med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det lämpli-
gen kan ske bör rätten höra partema
angående målets handläggning och,

191

om det inte är obehövligt, upprätta Prop. 1999/2000:26
en plan för denna.                  Bilaga 3

Är saken sådan att förlikning
därom är tillåten, får en part
föreläggas att slutligt bestämma
sin talan och uppge de bevis han
åberopar, om det är påkallat med
hänsyn till hur parten utfört sin
talan tidigare under målets
handläggning. Efter det att tiden
for sådant yttrande har gått ut, får
parten inte åberopa någon ny
omständighet eller något nytt
bevis, om han inte gör sannolikt
att han har haft giltig ursäkt för
sin underlåtenhet att åberopa
omständigheten eller beviset
tidigare.

¹⁵ § ..

Är saken sådan att förlikning
därom är tillåten, far en part
föreläggas att senast viss dag
slutligt bestämma sin talan och
uppge de bevis han åberopar, om
det är påkallat med hänsyn till hur
parten utfört sin talan tidigare
under målets handläggning.
Tingsrätten får om saken är sådan
som nyss nämnts alltid meddela
parterna att förberedelsen i målet
kommer att avslutas viss dag.

Efter det att denna tid har gått
ut får part mot motpartens
invändning åberopa en ny
omständighet eller ett nytt bevis
endast om parten gör sannolikt att
han har haft giltig ursäkt for att
inte göra det tidigare. Part skall
erinras om denna verkan i
föreläggandet och meddelandet.

Vill part göra invändning mot
att andra parten åberopar ny
omständighet eller nytt bevis skall
han göra det genast, om åbero-
pandet framställs vid samman-
träde, och annars inom en vecka
från den dag då han fick del av
åberopandet.

43 kap. Om huvudförhandling

10 §

Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg till
tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller
bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, får det nya
materialet lämnas utan avseende, om det kan antas att parten genom detta
förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller
att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.

Att en part redan före huvudför-
handlingen kan ha förlorat sin rätt
att åberopa en ny omständighet
eller ett nytt bevis följer av 42 kap.
15 §.

192

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över Skilj edomsutredningens slutbetänkande
Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65)

Remissyttranden har avgetts av Högsta domstolens ledamöter, Svea
hovrätt, Hovrätten for Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Uppsala
tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Umeå tingsrätt, Hyres- och
arrendenämnden i Stockholm, Domstolsverket, Riksrevisionsverket,
Statskontoret, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden,
Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala, Juridiska fakultetsnämnden i
Lund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Central-
organisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska bankföreningen,
Stockholms Handelskammare, Internationella Handelskammarens
Svenska Nationalkommitté, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Verkstadsindustrier, Sveriges Redareförening, Byggentreprenörerna,
Franchisetagama, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Sveriges
Köpmannaförbund, Kooperativa Förbundet, Företagarnas Riksorganisa-
tion, Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen.
SACO har hänvisat till yttranden från medlemsförbunden
Civilekonomerna, Sveriges Civilingenjörsförbund och JUSEK.

Följande instanser har beretts tillfälle att yttra sig men avstått:
Finansinspektionen, Kommerskollegiet, Sydsvenska Handelskammaren,
Sveriges Allmänna Exportförening, Grossistförbundet Svensk Handel,
Finansbolagens förening, Svenska Franchiseföreningen och Föreningen
auktoriserade revisorer.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 4

193

7 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 26

Lagförslagen i Riksåklagarens promemoria

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 5

1 Förslag till ändring i rättegångsbalken

25 kap.

Har ej inom tid, som avses i 6 §,
åtal väckts eller till rätten inkom-
mit framställning om förlängning
av tiden eller förekomma eljest ej
längre skäl för reseförbud, skall
det omedelbart hävas.

Om hävande av reseförbud
förordnar åklagaren. Har förbudet
meddelats eller fastställts av rätten,
förordnar denna om hävande av
förbudet. Rätten får överlåta till
åklagaren att besluta om tillfälliga
undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats
i samband med detta.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat om
häktning äge motsvarande tillämp-
ning beträffande reseförbud.

7§

Har inte inom tid, som avses i
6 §, åtal väckts eller till rätten
inkommit framställning om
förlängning av tiden eller fmns det
inte annars skäl för fortsatt
reseförbud, skall det omedelbart
hävas.

Åklagaren beslutar om hävande
av reseförbud. Har förbudet
meddelats eller fastställts av rätten,
förordnar denna om hävande av
förbudet. Innan åtal har väckts får
åklagaren häva även ett sådant
reseförbud som har meddelats
eller fastställts av rätten. Rätten
skall snarast underrättas om
åtgärden. Rätten får överlåta till
åklagaren att besluta om tillfälliga
undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats
i samband med detta.

Vad som i 24 kap. 21 § är
föreskrivet om häktning skall ha
motsvarande tillämpning be-
träffande reseförbud.

Om åklagaren finner att ett
strafföreläggande, som har
godkänts, innehåller en uppenbar
oriktighet till följd av åklagarens
eller någon annans skrivfel, räkne-
fel, eller liknande förbiseende skall
han, sedan den som har godkänt
strafföreläggandet har getts
tillfälle att yttra sig, besluta om
rättelse av strafföreläggandet.

48 kap.

12a §

Om åklagaren finner att ett
strafföreläggande, som har
godkänts, innehåller en uppenbar
oriktighet till följd av åklagarens
eller någon annans skrivfel, räkne-
fel, eller liknande förbiseende skall
han besluta om rättelse av
strafföreläggandet. Innan rättelse
får ske skall den som har godkänt
strafföreläggandet ges tillfälle att
yttra sig, om det inte är uppenbart

194

att rättelsen saknar betydelse för
honom.

Rättelse far inte göras, om den som har godkänt föreläggandet
motsätter sig det.

En rättelse får inte innebära att En rättelse far inte innebära att
straffet höjs.                           straffet höjs eller att gärningen

hänförs under en strängare straff-
bestämmelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 5

Bestämmelserna i 6 § andra
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11
och 12a §§ gäller även i fråga om
ordningsbot. Vad som sägs om
åklagare i 12a § skall därvid i
stället avse polisman.

17 §

Bestämmelserna i 6 § andra
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11
och 12a §§ gäller även i fråga om
ordningsbot. Vad som sägs om
åklagare i 12a § skall därvid i
stället avse polisman. En ord-
ningsbot för endast rättas om den
som har godkänt föreläggandet
har fött tillfälle att yttra sig och
inte motsätter sig ändringen.

195

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över Riksåklagarens promemoria

Riksdagens ombudsmän (JO), Göta Hovrätt, Huddinge tingsrätt,
Norrköpings tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Halmstads tingsrätt,
Härnösands tingsrätt, Umeå tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten i
Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i
Sollentuna, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i
Kalmar, Åklagarmyndigheten i Helsingborg, Åklagarmyndigheten i
Göteborg, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åklagarmyndigheten i
Östersund, Åklagarmyndigheten i Luleå, Rikspolisstyrelsen, Polismyn-
digheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Uppsala, Polismyndig-
heten i Falköping, Polismyndigheten i Umeå, Kriminalvårdsstyrelsen,
Sveriges Advokatsamfund.

Tjänstemännens centralorganisation har beretts tillfälle att yttra sig
över förslaget men avstått.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 6

196

Lagrådsremissens lagförslag

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken¹

dels att 1 kap. 9 § samt 33 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels att 6 kap., 8 kap. 2, 4 och 7 §§, 12 kap. 9 §, 14 kap. 7 §, 15 kap. 3 §,
18 kap. 8 a §, 19 kap. 12 §, 25 kap. 7 §, 35 kap. 13 §, 36 kap. 24 §, 42 kap.
6, 11, 18 och 20 §§, 43 kap. 3, 11 och 13 §§, 44 kap. 9 §, 46 kap. 3, 11 och
13 §§, 47 kap. 6, 21, 22 och 24 §§, 50 kap. 17 §, samt 51 kap. 17 § skall ha
följande lydelse,

dels att det i balken skall införas två nya bestämmelser, 42 kap. 15 a §
och 44 kap. 7 c § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

6 kap. Om registrering av uppgifter och handlingar

1 § Vid domstolen skall det föras register över alla mål. Registret skall
utvisa tiden då varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet,
tiden för målets avgörande och, om överklagande skett, dagen då
anmälan eller överklagande kommit in och de åtgärder som vidtagits.

Handlingarna i målet skall föras samman till en akt.

2 § Av målregistret eller av akten skall det framgå

1. domstolens avgöranden i målet, när de har beslutats och vem eller
vilka som svarar för beslutet, samt

2. vem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar.

När omröstning har förekommit skall skiljaktiga meningar framgå av
målregistret eller av akten.

3 § Vid ett sammanträde skall följande antecknas:

1. tid och ställe för sammanträdet,

2. vilka som deltar i sammanträdet,

3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen,

4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till det,

5. partemas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller bestrid-
anden av motpartens yrkanden,

6. yrkanden av andra än parter samt partemas medgivanden eller bestrid-
anden av sådana yrkanden,

7. den utredning som läggs fram,

8. vad som iakttas vid en syn på stället, samt

‘Senaste lydelse av

1 kap. 9 § 1987:747

33 kap. 5 § 1996:1624.

197

9. det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde, i den mån det kan
ha betydelse för parterna eller för högre instans att det antecknas.

Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § om jäv gäller för den som gör anteck-
ningarna.

4 § Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål och
som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad som anges i 3 §
följande antecknas:

1. i korthet de omständigheter som parterna åberopar samt motpartens
yttrande över dessa omständigheter,

2. de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka med vaije
särskilt bevis, samt

3. det som i övrigt behövs till ledning för en huvudförhandling.

5 § När ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta något slutligt
avgörande i målet eller ärendet, skall det upprättas ett protokoll över vad
som förekommer.

6 § Berättelser som avges i bevissyfte skall tas upp genom ljudinspelning
eller, i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet,
skrivas ned. Detta gäller dock inte vid huvudförhandling i Högsta
domstolen.

Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts genast fa
tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som lämnat berättelsen skall
tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. En
invändning som inte leder till någon ändring skall antecknas. Därefter far
det som skrivits inte ändras.

7 § Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som
handläggs enligt denna balk.

8 kap.

2§²

Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas som

1. är svensk medborgare eller medborgare i en annan stat inom
Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

2. har hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen
eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

3. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till
domarämbete,

4. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och
teoretisk utbildning,

5. har gjort sig känd för redbarhet, och

6. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.

Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag från
antagningskraven såvitt gäller första stycket 1 och 2. Detsamma gäller

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Lydelse enligt prop. 1998/99:108.

198

antagningskraven enligt första stycket 3 och 4 beträffande den som är
auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande
bestämmelser.

Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en
stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbets-
området och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har
tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses
uppfylla kraven enligt första stycket 3 och 4. Detsamma gäller den som
registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år bedrivit
faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige, under
förutsättning antingen att verksamheten huvudsakligen omfattat svensk
rätt eller att, om verksamheten inte huvudsakligen omfattat svensk rätt,
den registrerade på annat sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och
erfarenheter för att antas till ledamot i samfundet.

Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland,
Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som
därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som
biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven
enligt första stycket 3-6.

Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken far inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till
ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

rådgivning i vissa fall, m.m. är
verksamhet.

Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid domstol eller
allmän åklagare eller kronofogde
får inte antas till ledamot; inte
heller den som annars är anställd i
en stats eller kommuns tjänst eller
hos någon annan enskild än
advokat, om inte advokatsam-
fundets styrelse medger undantag.
Vad som nu sagts gäller dock inte
den som är anställd vid allmän
advokatbyrå.

En advokat skall i sin
verksamhet redbart och nitiskt
utföra de uppdrag som anförtrotts
honom och iaktta god advokatsed.
I fråga om tystnadsplikt för
advokat vid allmän advokatbyrå
finns bestämmelser i 9 kap. 9 §
sekretesslagen (1980:100). Annan
advokat är skyldig att förtiga vad
han far kännedom om i sin yrkes-

förbjuden att utöva rådgivnings-

Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid domstol eller
allmän åklagare eller kronofogde
far inte antas till ledamot; inte
heller den som annars är anställd i
en stats eller kommuns tjänst eller
hos någon annan enskild än
advokat, om inte advokatsam-
fundets styrelse medger undantag.

§³

En advokat skall i sin
verksamhet redbart och nitiskt
utföra de uppdrag som anförtrotts
honom och iaktta god advokatsed.
En advokat är skyldig att förtiga
vad han får kännedom om i sin
yrkesutövning när god advokatsed
kräver detta.

³ Senaste lydelse 1994:1034.

199

utövning när god advokatsed

kräver detta.

I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform far endast advokat vara
delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets styrelse medger
undantag.

En advokat är skyldig att hålla sina huvudmäns pengar och andra
tillgångar avskilda från det som tillhör honom själv.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

7§⁴

En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som
annars förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller
en sådan advokat som avses i 2 a § skall registreringen upphävas. Är om-
ständigheterna mildrande, far i stället varning tilldelas honom.

Åsidosätter en advokat annars sina plikter som advokat, får varning
eller erinran meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen försvår-
ande, får han uteslutas ur samfundet eller, i fråga om en sådan advokat
som avses i 2 a §, hans registrering upphävas.

Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även
åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst
femtiotusen kronor.

Om det bedöms tillräckligt får disciplinnämnden, i stället för att tilldela
en advokat erinran, göra ett uttalande om att advokatens åtgärd är
felaktig eller olämplig.

Inträder beträffande en advokat sådan omständighet att han enligt 2 §
femte eller sjätte stycket inte får antas till ledamot av samfundet, är han
skyldig att genast träda ur samfundet. Om han inte gör det, skall styrelsen
förordna om hans uteslutning. Detsamma gäller, om en advokat inte
längre uppfyller medborgarskapskravet enligt 2 § första stycket 1 eller
hemvistkravet enligt 2 § första stycket 2 och styrelsen inte medger att han
får stå kvar som ledamot av samfundet. Om en sådan advokat som avses i

2 a § fråntas rätten att uppträda som advokat i den stat där han är
auktoriserad, skall styrelsen upphäva hans registrering.

I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att
beslutet genast skall verkställas. Detsamma gäller ett beslut att upphäva
en registrering.

Brott mot tystnadsplikt enligt
4 § första stycket tredje meningen
får inte åtalas av annan än
Justitiekanslem. Åtal får väckas
endast om det är påkallat från
allmän synpunkt.

Brott mot tystnadsplikt enligt
4 § första stycket andra meningen
får inte åtalas av någon annan än
Justitiekanslem. Åtal får väckas
endast om det är påkallat från
allmän synpunkt.

12 kap.

9§⁵

Skriftlig fullmakt skall företes i Skriftlig fullmakt skall visas upp
huvudskrift, när ombudet första i original när ombudet första

⁴ Lydelse enligt prop. 1998/99:108.

⁵ Senaste lydelse 1989:656.

200

gången vid rätten for talan i målet.

År, då fullmakt skall företes,
sådan icke tillgänglig, skall rätten
giva ombudet tid att förete den; vad
nu sagts gälle ej i fråga om
missnöjesanmälan. Finnes upp-
skov olägligt, må rätten fortsätta
med handläggningen av målet,
dock utan att däri meddela dom
eller slutligt beslut. Utfärdas
fullmakt, skall behörigheten anses
innefatta vad ombudet tidigare
åtgjort i rättegången.

Finner rätten ovisst, huruvida
parts underskrift å fullmakt är
riktig, må rätten medgiva anstånd
for ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall i
huvudskrift eller styrkt avskrift
bifogas akten.

gången for talan i målet. Fullmakt
behöver emellertid inte visas upp
för anmälan av missnöje med ett
beslut.

Om en fullmakt inte finns
tillgänglig när den skall visas upp,
skall rätten ge ombudet tid att visa
upp den. År ett uppskov olägligt,
får rätten fortsätta med hand-
läggningen av målet, dock utan att
meddela dom eller slutligt beslut.
Utfärdas fullmakt, skall behörig-
heten anses innefatta ombudets
tidigare åtgärder i rättegången.

Anser rätten att det är ovisst om
en parts underskrift på fullmakten
är riktig, får rätten ge anstånd for
att undanröja ovissheten.

Skriftlig fullmakt skall tas in i
akten i original eller bestyrkt
kopia.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

14 kap.

7§⁶

I fall som avses i 1-6 §§ far mål förenas endast om målen väckts vid
samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är

tillämplig for målen.

Väcks talan som avses i 3-5 §§
sedan huvudförhandling påbörjats
eller huvudkäromålet på annat sätt
företagits till avgörande, far rätten
handlägga målen särskilt, om de
inte utan olägenhet kan handläggas
i samma rättegång. Detsamma
gäller, om part väcker talan som
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden
for yttrande enligt 42 kap. 15 § har
gått ut.

Väcks talan som avses i 3-5 §§
sedan huvudförhandling påbörjats
eller huvudkäromålet på annat sätt
företagits till avgörande, far rätten
handlägga målen särskilt, om de
inte utan olägenhet kan handläggas
i samma rättegång. Detsamma
gäller, om part väcker talan som
avses i 3 eller 5 § efter det att tiden
for yttrande enligt 42 kap. 15 § har
gått ut eller efter den tidpunkt som
angetts i ett sådant meddelande
som avses i 42 kap. 15 a §.

Senaste lydelse 1987:747.

201

15 kap.

Om någon, i annat fall än som
avses i 1 eller 2 §, visar sannolika
skäl för att han mot någon annan
har ett anspråk, som är eller kan
antas bli föremål för rättegång eller
prövning i annan liknande ordning,
och det skäligen kan befaras att
motparten genom att utöva viss
verksamhet eller företa eller
underlåta viss handling eller på
annat sätt hindrar eller försvårar
utövningen av sökandens rätt eller
väsentligt förringar dess värde, far
domstol förordna om lämplig
åtgärd för att säkerställa sökandens
rätt.

3 §'

Om någon visar sannolika skäl
för att han mot någon annan har ett
anspråk, som är eller kan antas bli
föremål för rättegång eller prövning
i annan liknande ordning, och det
skäligen kan befaras att motparten
genom att utöva viss verksamhet
eller företa eller underlåta viss
handling eller på annat sätt hindrar
eller försvårar utövningen av
sökandens rätt eller väsentligt
förringar dess värde, far domstol
förordna om lämplig åtgärd för att
säkerställa sökandens rätt.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite att utöva viss
verksamhet eller företa viss handling eller annat föreläggande vid vite att
beakta sökandens anspråk eller förordnande av syssloman eller meddelande
av en föreskrift som är ägnad att på annat sätt förebygga intrång i sökan-
dens rätt.

18 kap.

8a§⁸

I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för
bestämmelserna i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad far inte avse annat än kostnad för

1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för vaije instans och
med belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning
enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och
uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

Om en part har handlat så att 3
eller 6 § är tillämplig, får dock er-
sättning till motparten avse dennes
samtliga kostnader enligt 8 §.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för
tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.

Senaste lydelse 1981:828.

Senaste lydelse 1996:1624.

202

Har målet till en böijan handlagts i annan ordning än som gäller för mål
som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser den
tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Har ett mål om betalningsföre-
läggande eller handräckning över-
lämnats till tingsrätt far, om målet
därefter avgörs genom tredskodom
mot svaranden, ersättning även
avse skälig kostnad för en
rättegångsskrift eller för inställelse
vid ett sammanträde inför rätten.
Sådan ytterligare ersättning utgår,
om inte särskilda skäl föranleder
annan bedömning, enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.

Har ett mål om betalnings-
föreläggande eller handräckning
överlämnats till tingsrätt får, om
målet därefter avgörs genom
tredskodom mot svaranden, ersätt-
ning även avse skälig kostnad för
en rättegångsskrift eller för in-
ställelse vid ett sammanträde inför
rätten. Sådan ytterligare ersättning
lämnas, om inte särskilda skäl
föranleder annan bedömning, med
belopp som motsvarar högst hälften
av den ersättning som betalas för
rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) under en timme.

19 kap.

12 8’

Vad som sägs i detta kapitel skall
tillämpas även i fråga om
domstolarnas befattning med för-
undersökning och användande av
tvångsmedel.

Om särskilda skäl föreligger, får
en fråga om häktning tas upp även
av rätten i en annan ort än som
följer av reglerna i detta kapitel.

Vad som sägs i detta kapitel skall
tillämpas även i fråga om
domstolarnas befattning med
förundersökning och användande
av tvångsmedel. En sådan fråga får
tas upp även av rätten i en annan
ort än som följer av reglerna i detta
kapitel, om det bör beslutas i
frågan utan dröjsmål.

Har ej inom tid, som avses i 6 §,
åtal väckts eller till rätten in-
kommit framställning om för-
längning av tiden eller förekomma
eljest ej längre skäl för reseförbud,
skall det omedelbart hävas.

25 kap.

7

Reseförbud skall omedelbart
hävas om

1. det inom den tid som avses i
6 § varken har väckts åtal eller till
rätten inkommit framställning om
förlängning av tiden, eller

2. reseförbudet av något annat
skäl inte längre bör gälla.

⁹ Senaste lydelse 1987:1211. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

¹⁰ Senaste lydelse 1981:1294.

203

Om hävande av reseförbud
förordnar åklagaren. Har förbudet
meddelats eller fastställts av rätten,
förordnar denna om hävande av
förbudet. Rätten far överlåta till
åklagaren att besluta om tillfälliga
undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats
i samband med detta.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat
om häktning äge motsvarande
tillämpning beträffande reseför-
bud.

Reseförbud hävs av rätten. Även
åklagaren för häva ett reseförbud,
om inte förbudet har meddelats
eller fastställts av rätten och åtal
har väckts. Rätten far överlåta till
åklagaren att besluta om tillfälliga
undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats
i samband med detta.

Vad som anges i 24 kap. 21 §
om häktning skall tillämpas i fråga
om reseförbud.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

35 kap.

13 §"

Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom
huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av
betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig
bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta
domstolen far de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast
om det föreligger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt,
skall det förebringas genom
protokoll eller på annat lämpligt
sätt.

Om ett bevis inte tas upp på nytt,
skall det läggas fram på annat
lämpligt sätt.

36 kap.

24 §*

Vittne har rätt till ersättning enligt vad som sägs nedan.

Ersättning till ett vittne, som har åberopats av en enskild part skall
betalas av parten. Om det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska
förhållanden får dock rätten besluta att ersättningen skall betalas av
allmänna medel. Har rätten självmant inkallat ett vittne och är saken sådan,
att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som inte
hör under allmänt åtal, skall ersättningen betalas av parterna en för båda
och båda för en. I annat fall skall ersättningen betalas av allmänna medel.

Ersättning, som skall betalas av
part, skall avse nödvändiga kost-
nader för resa, uppehälle och
tidsspillan efter vad rätten prövar
skäligt. Ersättning, som skall
betalas av allmänna medel, fast-

Ersättning som skall betalas av
part skall avse nödvändiga kost-
nader för resa, uppehälle och
tidsspillan efter vad rätten prövar
skäligt. Ersättning, som skall
betalas av allmänna medel fastställs

¹¹ Senaste lydelse 1989:656.

¹² Senaste lydelse 1996:1624.

204

ställs av rätten enligt bestämmelser   genom rättens försorg enligt Prop. 1999/2000:26

som regeringen meddelar.            bestämmelser som regeringen Bilaga 7

meddelar.

42 kap.

6§¹³

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som
parterna åberopar till grund för sin talan,

2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,

3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med
varje bevis,

4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets
avgörande och

5. om det fmns förutsättningar för förlikning.

Rätten skall driva förberedelsen Rätten skall driva förberedelsen

med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det
lämpligen kan ske bör rätten höra
parterna angående målets hand-
läggning.

med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det
lämpligen kan ske bör rätten höra
parterna angående målets hand-
läggning och, om det inte på grund
av målets beskaffenhet eller av
något annat särskilt skäl är
obehövligt, upprätta en tidsplan
för denna.

11 §¹⁴

I mål där förlikning om saken är tillåten far svaranden föreläggas att
skriftligen avge svaromål enligt 7 § vid påföljd att tredskodom annars kan
komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges vad
svaranden enligt 44 kap. 7 a eller 7 b § skall iaktta för att tredskodom inte
skall kunna meddelas mot honom.

I mål där förlikning om saken är
tillåten får käranden, om han
underlåter att medverka i målet,
föreläggas att senast en viss dag
ange om han vidhåller sin talan vid
påföljd att tredskodom annars kan
komma att meddelas mot honom.

15a§

I mål där förlikning om saken är
tillåten får tingsrätten meddela
parterna att förberedelsen vid en
viss senare tidpunkt skall anses

¹³ Senaste lydelse 1987:747.

¹⁴ Senaste lydelse 1991:847.

205

vara avslutad. I sådant fall får Prop. 1999/2000:26
efter den tidpunkten en part Bilaga 7
åberopa en ny omständighet eller
ett nytt bevis endast om

1. parten gör sannolikt att han
har haft en giltig ursäkt att inte
åberopa omständigheten eller
beviset tidigare eller

2. ett tillåtande av åberopandet
inte innebär att målets prövning
fördröjs i någon väsentlig mån.

I meddelandet skall parterna
upplysas om den verkan som med-
delandet har.

18 §¹⁵

Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan forhandling får rätten
dock

1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2. meddela dom om kärandens
framställning inte innefattar laga
skäl för käromålet eller om det
annars är uppenbart att detta är
ogrundat,

3. meddela tredskodom,

4. meddela dom i anledning av
talan som medgivits eller eftergivits,

2. meddela tredskodom,

3. meddela dom i anledning av
talan som medgivits eller efter-
givits,

4. stadfästa förlikning och

5. även i annat fall meddela
dom, om huvudförhandling inte
behövs med hänsyn till utred-
ningen i målet och inte heller
begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd
av första stycket 5, skall parterna,
om de inte kan anses redan ha
slutfört sin talan, beredas tillfälle
till detta.

5. stadfasta förlikning och

6. även i annat fall meddela dom,
om huvudförhandling inte behövs
med hänsyn till utredningen i målet
och inte heller begärs av någon av
parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd av
första stycket 2 eller 6, skall partema,
om de inte kan anses redan ha
slutfört sin talan, beredas tillfälle till
detta.

Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §,
gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden.

Innan ett mål avgörs genom
tredskodom enligt 44 kap. 7 c §,
gäller vad som sägs i andra stycket
i fråga om svaranden.

¹⁵ Senaste lydelse 1991:847.

206

20 §¹⁶

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Så snart förberedelsen avslutats
skall rätten, om målet inte avgjorts
enligt 18 §, bestämma tid för
huvudförhandling, om möjligt efter
samråd med parterna. Huvud-
förhandling för handläggning av
rättegångsfråga eller del av saken,
som kan avgöras särskilt, får hållas
även om förberedelsen av målet i

Huvudförhandling för handlägg-
ning av rättegångsfråga eller del av
saken, som kan avgöras särskilt, far
hållas även om förberedelsen av
målet i övrigt inte har avslutats.

övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad form,
om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan
huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen
eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton
dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett
parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i
omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Om muntlig förberedelse hålls per telefon, får även huvudförhandling i
förenklad form hållas per telefon i omedelbart samband med förberedelsen.

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under det
sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt rum
även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

Föreligger det sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §,
får förhandlingen ändå påböijas,
om det kan antas att den enligt 11 §
andra stycket kan fortsätta senare
utan att ny huvudförhandling
behöver hållas och en uppdelning
av förhandlingen inte är olämplig
med hänsyn till målets
beskaffenhet.

43 kap.

3§¹⁷

Om det finns sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §,
får förhandlingen ändå påböijas,
om det kan antas att hindret
kommer att undanröjas utan att ny
huvudförhandling behöver hållas
enligt 11 § tredje stycket och en
uppdelning av förhandlingen inte är
olämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning,
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den
som skall höras finns tillgänglig.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handlägg-
ning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom
huvudförhandlingen.

¹⁶ Senaste lydelse 1987:747.

¹⁷ Senaste lydelse 1987:747.

207

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som kan
föranledas av bestämmelserna i 1
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett
sammanhang frZZ dess målet är
färdigt för avgörande. En påbörjad
huvudförhandling får uppskjutas
endast om förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket, om det
efter handläggningens början har
kommit fram något nytt viktigt skäl
eller bevis eller om rätten annars
finner att det är nödvändigt. En
uppskjuten huvudförhandling skall
återupptas så snart som möjligt.

Har en huvudförhandling upp-
skjutits en eller flera gånger, får
fortsatt huvudförhandling hållas,
om den sammanlagda uppskovs-
tiden uppgår till högst femton
dagar. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas, om det
inte med hänsyn till målets be-
skaffenhet föreligger synnerliga
skäl att hålla fortsatt huvudför-
handling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
inte eftersätts i väsentlig mån.
Uppskjuts en huvudförhandling
som hålls i förenklad form, skall
alltid ny huvudförhandling hållas
utan tillämpning av 42 kap. 20 §
andra stycket.

Till en uppskjuten huvudför-
handling skall parterna kallas
omedelbart eller genom särskild
kallelse. I fråga om föreläggande
för parterna gäller vad som sägs i
42 kap. 12 §. Utsätts ett mål till
fortsatt huvudförhandling, far i
stället för föreläggande enligt 12 §
första stycket en part föreläggas att
inställa sig vid påföljd att annars
tredskodom kan komma att
meddelas mot honom eller målet
avgöras utan hinder av hans
utevaro.

¹⁸ Senaste lydelse 1987:747.

Huvudförhandlingen       skall

genomföras utan onödiga uppehåll
och så långt som möjligt i ett
sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte
kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en
vecka. I andra fall skall
förhandlingen pågå minst tre dagar
per vecka.

Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller
andra särskilda omständigheter, får
uppehåll göras i större omfattning
än vad som anges i andra stycket.
Ny huvudförhandling skall hållas,
om uppehåll i förhandlingen gjorts
i sådan omfattning att syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
väsentligen gått förlorat.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

I fråga om föreläggande i
kallelse till en senare förhandling
gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §.
Utsätts ett mål till fortsatt
huvudförhandling, får i stället för
föreläggande enligt 12 § första
stycket en part föreläggas att
inställa sig vid påföljd att annars
tredskodom kan komma att
meddelas mot honom eller målet
avgöras utan hinder av hans
utevaro.

208

13 §¹⁹

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den
slutade vid den tidigare förhandlingen.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upptagits
vid tidigare handläggning, skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte föreligger hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp
på nytt, skall det förebringas genom
protokoll eller på annat lämpligt
sätt.

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis som upptagits
vid tidigare handläggning skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte finns hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp
på nytt, skall det läggas fram på
annat lämpligt sätt.

44 kap.

7c§

Om käranden inte följer ett
föreläggande enligt 42 kap. 11 §
andra stycket att ange om han
vidhåller sin talan, för tredskodom
meddelas mot honom.

Part, mot vilken tredskodom
givits, äge hos den rätt, där talan
väckts, söka återvinning inom en
månad från den dag, då domen
delgavs honom. Sökes ej åter-
vinning, skall domen stå fast i vad
den gått honom emot.

Ansökan om återvinning skall
göras skriftligen. Har tredskodom
givits under förberedelsen, bör
skriften innehålla allt vad från
sökandens sida erfordras för för-
beredelsens fullföljande.

9§

Part, mot vilken tredskodom
getts, för hos den rätt där talan
väckts söka återvinning inom en
månad från den dag då domen
meddelades. Om återvinning inte
söks står domen fast i den del den
gått parten emot.

Ansökan om återvinning skall
göras skriftligen. Har tredskodom
getts utan huvudförhandling, bör
ansökan innehålla allt som behövs
från sökandens sida för förberedel-
sens fullföljande.

46 kap.

Föreligger det sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §
första stycket 4-6, far för-
handlingen ändå påbörjas, om det

3§²⁰

Om det finns sådant hinder mot
huvudförhandling som avses i 2 §
första stycket 4-6, får förhand-
lingen ändå påböijas, om det kan

¹⁹ Senaste lydelse 1987:747.

²⁰ Senaste lydelse 1987:747.

209

kan antas att den enligt 11 § andra
stycket kan fortsätta senare utan att
ny huvudförhandling behöver
hållas och en uppdelning av
förhandlingen inte är olämplig med
hänsyn till målets beskaffenhet.

antas att hindret kommer att Prop. 1999/2000:26
undanröjas utan att ny huvud- Bilaga 7
förhandling behöver hållas enligt

11 § tredje stycket och en upp-
delning av förhandlingen inte är
olämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, far rätten ändå ta upp muntlig bevisning,
om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den
som skall höras finns tillgänglig.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, far även annan handlägg-
ning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i
tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom
huvudförhandlingen.

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som kan
föranledas av bestämmelserna i 1
kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är
färdigt för avgörande. En påbörjad
huvudförhandling får uppskjutas
endast om förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket, om det
efter handläggningens början har
kommit fram något nytt viktigt skäl
eller bevis eller om rätten annars
finner att det är nödvändigt. En
uppskjuten huvudförhandling skall
återupptas så snart som möjligt. År
den tilltalade häktad, skall
förhandlingen återupptas inom en
vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller, då
han häktats därefter, från dagen för
hans häktande, om inte på grund av
särskilda omständigheter ett längre
uppskov är nödvändigt.

Har en huvudförhandling upp-
skjutits en eller flera gånger, får
fortsatt huvudförhandling hållas,
om den sammanlagda uppskovs-
tiden uppgår till högst femton
dagar. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas, om det
inte med hänsyn till målets

11 §²¹

Huvudförhandlingen skall
genomföras utan onödiga uppehåll
och så långt som möjligt i ett
sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte
kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en
vecka. I andra fall skall
förhandlingen pågå minst tre dagar
per vecka.

Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller
andra särskilda omständigheter, får
uppehåll göras i större omfattning
än vad som anges i andra stycket.
Ny huvudförhandling skall hållas,
om uppehåll i förhandlingen gjorts
i sådan omfattning att syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
väsentligen gått förlorat. År den
tilltalade häktad, för ett uppehåll
inte göras i mer än en vecka, om
inte på grund av särskilda
omständigheter ett längre uppehåll
är nödvändigt.

I fråga om föreläggande i kallelse
till en senare förhandling gäller vad
som sägs i 45 kap. 15 §.

²¹ Senaste lydelse 1993:348.

210

beskaffenhet föreligger synnerliga
skäl att hålla fortsatt huvud-
förhandling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling
inte eftersätts i väsentlig mån.

Utan hinder ctv bestämmelserna i
andra stycket får fortsatt
huvudförhandling hållas i den mån
uppskov har föranletts av en
rättspsykiatrisk undersökning, om
det inte är olämpligt med hänsyn
till uppskovets längd och
omständigheterna i målet.

Till en uppskjuten huvudför-
handling skall parterna kallas
omedelbart eller genom särskild
kallelse. I fråga om föreläggande
gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

b r

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den

slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upptagits
vid tidigare handläggning, skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte föreligger hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp
på nytt, skall det förebringas genom
protokoll eller på annat lämpligt
sätt.

Vid ny huvudförhandling skall
målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upptagits
vid tidigare handläggning, skall tas
upp på nytt, om rätten finner detta
vara av betydelse i målet och det
inte finns hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp
på nytt, skall det läggas fram på
annat lämpligt sätt.

47 kap.

6§²³

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. den tilltalades inställning till åtalet och grunden för den,

2. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med
varje bevis samt

3. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets
avgörande.

Rätten skall driva förberedelsen Rätten skall driva förberedelsen

med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det

med inriktning på ett snabbt avgö-
rande av målet. Så snart det

²² Senaste lydelse 1987:747.

²³ Senaste lydelse 1987:747.

211

lämpligen kan ske bör rätten höra   lämpligen kan ske bör rätten höra Prop. 1999/2000:26

parterna angående målets hand-   parterna angående målets hand- Bilaga 7

läggning.                             läggning och, om det inte av

särskilda skäl är obehövligt, upp-

rätta en tidsplan for denna.

21 §

Under förberedelsen må beslut Under förberedelsen far beslut
meddelas i fråga om måls meddelas i fråga om måls

avvisande.

avvisande. Rätten får också utan huvudför- handling meddela dom om målsägandens framställning inte innefattar laga skäl for åtalet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat. Innan målet avgörs skall parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.

22 S²⁴

Så snart förberedelsen avslutats
skall rätten bestämma tid for
huvudförhandling, om möjligt efter
samråd med parterna. Huvud-
förhandling för handläggning av
rättegångsfråga eller del av saken,
som kan avgöras särskilt, far hållas
även om förberedelsen av målet i

Huvudförhandling för handlägg-
ning av rättegångsfråga eller del av
saken, som kan avgöras särskilt, får
hållas även om förberedelsen av
målet i övrigt inte har avslutats.

övrigt inte har avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom en
månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet
meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

Om enskilt åtal skall i övrigt vad
i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2,
3, 5, 6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i
mål, vari enskilt åtal föres, äge
bestämmelserna i 46 kap. mot-
svarande tillämpning; i dylikt mål
gälle dock följande avvikelser:

1. Om kallelse till uppskjuten

24 §

Vid enskilt åtal tillämpas i övrigt
45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3,
5,6, 8, 12ochl7§§.

Beträffande huvudförhandling i
mål om enskilt åtal tillämpas
bestämmelserna i 46 kap. med
följande avvikelser:

1. I fråga om kallelse till

Senaste lydelse 1987:747.

212

huvudförhandling och föreläggande
för part gälle vad i 23 § i detta
kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från
rättegångstillfälle för huvudför-
handling, skall målet avskrivas. Om
påföljd för målsägande, som uteblir
eller underlåter att infinna sig
personligen, så ock om måls
återupptagande skola bestämmel-
serna i 14-16 och 18 §§ i detta
kapitel äga motsvarande tillämp-
ning. Utebliva båda parterna eller
endera från särskilt sammanträde
för behandling av rättegångsfråga,
må frågan avgöras utan hinder
därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt
eller ny huvudförhandling, äge
rätten i stället för åtgärd, som avses
i 46 kap. 12 §, förordna, att
förberedelse skall ånyo äga rum,
samt meddela erforderliga
föreskrifter därom.

huvudförhandling som återupptas
efter uppehåll och föreläggande för
part gäller det som sägs i 23 § i
detta kapitel.

2. Om båda parterna uteblir från
huvudförhandling, skall målet
avskrivas. I fråga om påföljd för
målsägande som uteblir eller
underlåter att infinna sig personlig-
en samt om måls återupptagande
tillämpas bestämmelserna i 14-16
och 18 §§ i detta kapitel. Uteblir
båda parterna eller en av dem från
ett särskilt sammanträde för
behandling av rättegångsfråga, får
frågan avgöras utan hinder ctv
detta.

3. Då mål sätts ut till fortsatt
eller ny huvudförhandling, får
rätten i stället för åtgärd som avses
i 46 kap. 12 § besluta att
förberedelse skall äga rum på nytt
samt meddela föreskrifter om detta.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

I övrigt skall det som sägs i 1
kap. 9 § samt 43 kap. 1-6 §§, 8 §
andra-fjärde styckena och 10-
14 §§ tillämpas i fråga om huvud-
förhandling i hovrätten. Reglerna i
16 § i detta kapitel skall dock
tillämpas i fråga om kallelser till
uppskjuten huvudförhandling och
föreläggande för parterna.

50 kap.

17 §²⁵

I övrigt skall det som sägs i 43
kap. 1-6 §§, 8 § andra-fjärde
styckena och 10-14 §§ tillämpas i
fråga om huvudförhandling i hov-
rätten. Reglerna i 16 § i detta
kapitel skall dock tillämpas i fråga
om kallelser till huvudförhandling
som återupptas efter uppehåll och
föreläggande för parterna.

I övrigt skall det som sägs i 1
kap. 9 § samt 46 kap. 1-5 §§, 6 §
andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och
17 §§ tillämpas i fråga om huvud-
förhandling i hovrätten. Reglerna i

51 kap.

17 §²⁶

I övrigt skall det som sägs i 46
kap. 1-5 §§, 6 § andra stycket, 7-9,
11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i
fråga om huvudförhandling i hov-
rätten. Reglerna i 16 § i detta

²⁵ Senaste lydelse 1994:1034.

²⁶ Senaste lydelse 1994:1034.

213

16 § i detta kapitel skall dock
tillämpas i fråga om kallelser till
uppskjuten huvudförhandling och
föreläggande för parterna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, far hovrätten

besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den
förhandlingen.

I fråga om sådana åtgärder gäller 10-12 §§ i detta kapitel.

kapitel skall dock tillämpas i fråga
om kallelser till huvudförhandling
som återupptas efter uppehåll och
föreläggande för parterna.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2. Bestämmelserna i 18 kap. 8 a § i sin äldre lydelse skall tillämpas i mål
som handläggs enligt 1 kap. 3 d §, om ansökan om stämning har kommit in
till rätten före ikraftträdandet eller, när talan har väckts som enskilt anspråk
i brottmål, rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall handläggas
som tvistemål. Detsamma gäller om talan har väckts genom ansökan om
betalningsföreläggande eller handräckning och kronofogdemyndigheten
före ikraftträdandet har beslutat att, enligt 36 eller 54 § lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och handräckning, överlämna målet till
tingsrätt.

214

2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 och 20 §§ samt 7 kap. 15 §
föräldrabalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

6 kap.

17 §’

Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den ort där
barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med
äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp
av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning som
är föreskriven för tvistemål. Frågor om fördelning av resekostnader enligt
15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står barnet under
vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i
saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för dom-
stolsärenden.

I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.

Dom i mål om vårdnad, boende
eller umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna är
överens i saken.

20 §²

I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten besluta
om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller föräldrarna
har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden.
Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.

Beslut enligt första stycket får
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Rätten kan inhämta
upplysningar från socialnämnden i
frågan. Har rätten meddelat ett
beslut som ännu gäller när målet
eller ärendet skall avgöras, skall

Innan beslut enligt första stycket
meddelas skall motparten få tillfälle
att yttra sig i frågan. Rätten kan
inhämta upplysningar från
socialnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut som ännu gäller
när målet eller ärendet skall
avgöras, skall rätten ompröva
beslutet.

¹ Senaste lydelse 1998:319. Ändringen innebär att femte stycket upphävs.

² Senaste lydelse 1998:319.

215

rätten ompröva beslutet.

Ett beslut enligt denna paragraf far verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

7 kap.

15 §³

I mål om underhåll till barn får rätten, for tiden till dess att frågan har
avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta
om underhållet efter vad som är skäligt. Skyldighet att utge bidrag får dock
åläggas någon endast om det finns sannolika skäl for att bidragsskyldighet
föreligger. Har fråga om underhåll väckts i samband med mål om
fastställande av faderskap till barn, får beslut om skyldighet att utge bidrag
inte meddelas, om flera män är instämda i målet.

Beslut enligt första stycket kan
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas, skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Har rätten meddelat ett
beslut, skall den ompröva det när

målet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av

Innan beslut enligt första stycket
meddelas, skall motparten få
tillfälle att yttra sig i frågan. Har
rätten meddelat ett beslut, skall den
ompröva det när målet avgörs.

rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

³ Senaste lydelse 1987:790.

216

3 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 9, 11, 12 och 16 §§ äktenskapsbalken
skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap.

Beslut enligt 7 £ får meddelas
utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall den andra
maken fö tillfälle att yttra sig över
yrkandet. Har domstolen kallat
makarna till förhandling och
uteblir den make som har framställt
yrkandet, skall detta anses
återkallat till den del det inte har
medgetts av den andra maken. Att
den andra maken uteblir från
förhandlingen hindrar inte att
yrkandet prövas.

Om en make återkallar talan om
äktenskapsskillnad sedan gemen-
sam ansökan om äktenskaps-
skillnad har getts in till domstolen
eller sedan den makens yrkande om
äktenskapsskillnad har delgetts den
andra maken, skall målet trots detta
prövas om denne yrkar det. Den
sistnämnda maken skall underrättas
om detta när återkallelsen delges
den maken.

Om en make som har yrkat
äktenskapsskillnad uteblir från en
förhandling i denna fråga, skall
målet trots detta prövas om den
andra maken yrkar det vid
förhandlingen. En make som har
yrkat äktenskapsskillnad skall
underrättas om detta när den
maken kallas till förhandlingen.

9§

Innan rätten meddelar ett beslut
enligt 7 §, skall den andra maken få
tillfälle att yttra sig över yrkandet.

H §

Om en make återkallar ett
yrkande om äktenskapsskillnad
sedan gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad har getts in till
domstolen eller sedan den makens
yrkande om äktenskapsskillnad har
delgetts den andra maken, skall
yrkandet ändå prövas om den
andra maken yrkar det. Den andra
maken skall underrättas om detta
när återkallelsen skickas till honom
eller henne.

Om käranden uteblir från en
förhandling i ett mål om äkten-
skapsskillnad, skall yrkandet om
äktenskapsskillnad ändå prövas om
svaranden begär det. Rätten skall
underrätta käranden om detta i
kallelsen till förhandlingen.

217

När makarna eller en av dem yrkar
äktenskapsskillnad får målet
prövas utan huvudförhandling.
Detta gäller också andra frågor i
målet, om makarna är överens om
dem.

I fall som avses i 6 kap. 6 § andra
stycket får domstolen på yrkande av
en av makarna besluta i frågan om
nyttjanderätt för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom
som har vunnit laga kraft. Beslut
meddelas på det sätt som anges i
9 §. Beslutet får verkställas på
samma sätt som en dom som har
vunnit laga kraft men får när som
helst ändras av domstolen.

12 §

När makarna eller en av dem yrkar
äktenskapsskillnad får målet
prövas utan huvudförhandling.
Andra frågor i målet kan avgöras
utan huvudförhandling enligt
bestämmelserna i rättegångs-
balken.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

16 §

I fall som avses i 6 kap. 6 § andra
stycket får domstolen på yrkande av
en av makarna besluta i frågan om
nyttjanderätt för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom
som har vunnit laga kraft. Innan
rätten meddelar beslut, skall den
andra maken få tillfälle att yttra sig
över yrkandet. Beslutet får
verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft men
får när som helst ändras av
domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

218

4 Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 22 kap. 16 § miljöbalken skall ha följande
lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 kap.

16 §

När målet är klart för huvudförhandling skall miljödomstolen

bestämma tid och plats för den.

Om det är uppenbart onödigt
med huvudförhandling, behöver
sådan förhandling inte hållas. Om
parterna begär det skall den dock
hållas. Att målet eller ärendet kan

Om det är uppenbart onödigt
med huvudförhandling, behöver
sådan förhandling inte hållas. Om
partema begär det skall den dock
hållas. Att målet eller ärendet kan

komma att avgöras på handlingarna
skall anges i kungörelsen. I frågor
som avses i 26 § andra stycket
behöver inte huvudförhandling
hållas. Detsamma gäller i fall som
avses i 42 kap. 18 § första stycket
1, 4 och 5 rättegångsbalken.

komma att avgöras på handlingarna
skall anges i kungörelsen. I frågor
som avses i 26 § andra stycket
behöver inte huvudförhandling
hållas. Detsamma gäller i fall som
avses i 42 kap. 18 § första stycket
1, 3 och 4 rättegångsbalken.

Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas
partema i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om
anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor
som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,
skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.

Huvudförhandling far hållas, även om en part uteblir från den.
Tredskodom får dock inte meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

219

5 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 8 § och 33 kap. 5-8 §§ brottsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

26 kap.

8 §*

Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, skall vid tillämpning av

6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Vad nu sagts gäller
dock inte tid för fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller för-

vandlingsstraff för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även
tid varunder straffet skall anses
verkställt på grund av domstols
förordnande som i 33 kap. 5 och
6 §§ sägs.

Såsom avtjänad tid räknas även
tid varunder straffet skall anses
verkställt enligt bestämmelserna i
33 kap. 6 och 7 ££ och lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.

33 kap.

Döms någon till fängelse på viss
tid eller till sluten ungdomsvård
eller förordnar rätten, med till-
lämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med
anledning av misstanke om brott
som prövats genom dom i målet,
under en sammanhängande tid av
minst tjugofyra timmar varit
berövad friheten som anhållen,
häktad eller intagen på en enhet
för rättspsykiatrisk undersökning
med stöd av 10  § lagen

(1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning, skall tiden för
frihetsberövandet, till den del
under vilken inte samtidigt en dom
i ett annat mål verkställts, anses
som tid under vilken den utdömda
påföljden verkställts i anstalt eller

5§^z

Bestämmelser om att frihetsbe-
rövande i vissa fall skall till-
godoräknas som tid för verk-
ställighet av påföljd finns i lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. och i lagen
(1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård.

Senaste lydelse 1993:201.

² Senaste lydelse 1998:604.

220

vid särskilt ungdomshem. Dom-
stolen skall i domen ange det antal
dagar påföljden skall anses verk-
ställd. År den tid med vilken
påföljden överstiger frihetsberö-
vandet ringa, får förordnas att
påföljden skall anses helt
verkställd genom frihetsberövan-
det.

Undanröjs villkorlig dom eller
skyddstillsyn och döms i stället till
fängelse på viss tid eller till sluten
ungdomsvård, skall, om tillgodo-
räknande inte skett enligt första
eller tredje stycket, första stycket
tillämpas även i fråga om

1. frihetsberövande som föregått
den villkorliga domen eller domen
på skyddstillsyn,

2. frihetsberövande som föregått
dom genom vilken förordnats att
den villkorliga domen eller skydds-
tillsynen skall avse även
ytterligare brott samt

3. sådant omhändertagande som
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 §
tredje stycket.

Döms någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott som prövats genom dom i
målet varit berövad friheten på
sätt som anges i första stycket, får
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövandet.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Bestämmelserna i 5 § om till-
godoräknande av tid för frihets-
berövande som verkställighet av
påföljd må, i den mån det med
hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, tillämpas även i
fråga om frihetsberövande som ägt
rum utom riket.

6§

Om någon döms till fängelse på
viss tid eller till sluten ungdoms-
vård eller om rätten med tillämp-
ning av 34 kap. 1 § 1 förordnar att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och den dömde med
anledning av misstanke om brott
som prövats genom dom i målet har
varit berövad friheten på sätt som
enligt 19 a § första stycket lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. får tillgodoräknas

221

som tid under vilken påföljden Prop. 1999/2000:26
verkställts i anstalt eller vid ett Bilaga 7
särskilt ungdomshem, för rätten
förordna att påföljden skall anses
helt verkställd genom frihets-
berövandet. En förutsättning för ett
sådant förordnande är att den tid
som den utdömda påföljden
överstiger frihetsberövandet med är
ringa.

Om rätten undanröjer en
villkorlig dom eller en skyddstillsyn
och i stället dömer till fängelse på
viss tid eller till sluten ungdoms-
vård, gäller första stycket även i
fråga om sådana frihetsberövanden
som anges i 19 a § andra stycket
lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.

Om någon döms till böter och
med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i
målet, har varit berövad friheten på
sätt som enligt första stycket får
tillgodoräknas som verkställighet
av påföljd, för rätten förordna att
påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihets-
berövandet.

7§³

Bestämmelserna i 6 §, 19 a §
lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.och i 11 § första
stycket lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdoms-
vård om tillgodoräknande av tid
för frihetsberövande som verk-
ställighet av påföljd får tillämpas
av rätten i fråga om frihets-
berövande som ägt rum utom
riket, i den utsträckning det med
hänsyn till omständigheterna är
skäligt.

8§⁴

Vid prövning i högre rätt av Vid prövning i högre rätt av ett

³ Förutvarande 7 § upphävd genom 1987:761.

⁴ Senaste lydelse 1988:942.

222

klagan angående ådömd påföljd må
beslut i fråga som avses i 5 och
6 §§ ändras även om talan ej
fullföljts mot beslutet.

överklagande angående utdömd Prop. 1999/2000:26
påföljd får beslut i fråga som avses Bilaga 7

i 6 och 7 §§ ändras även om

beslutet inte överklagats.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

223

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.

dels att 22 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 19 a §, av följande
lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19a§ Om någon döms till fängelse på viss tid eller om domstol, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brotts- balken, har förordnat att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst 24 timmar har varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1991:1137) om rätts- psykiatrisk undersökning, skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder inte samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt. Om rätten har undanröjt en villkorlig dom eller en skyddstillsyn och i stället dömt till fängelse på viss tid, skall första stycket tillämpas, i den mån tillgodo- räknande inte skett enligt första stycket eller 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken, även i fråga om 1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn, 2. frihetsberövande som föregått

dom genom vilken förordnats att Prop. 1999/2000:26
den villkorliga domen eller Bilaga 7
skyddstillsynen skall avse även

ytterligare brott samt

3. sådant omhändertagande som

avses i 28 kap. 6 b § eller 11 §
tredje stycket brottsbalken.

Har domstol enligt 33 kap. 5 och
6 §§ brottsbalken förordnat att
fängelse skall anses verkställt till
visst antal dagar, skall först
beräknas slutdag utan avseende
därpå och avdraget beräknas från
den dagen. Detsamma gäller i fråga
om tid som enligt 19 § andra
stycket skall räknas som tid
varunder straffet verkställts.

22 §*

Skall enligt 19 a § eller domstols
förordnande enligt 33 kap. 7
brottsbalken fängelse anses
verkställt till visst antal dagar, skall
först beräknas slutdag utan av-
seende därpå och avdraget beräknas
från den dagen. Detsamma gäller i
fråga om tid som enligt 19 § andra
stycket skall räknas som tid var-
under straffet verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

¹ Senaste lydelse 1993:202.

225

8 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 26

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

I protokoll över huvudförhand-
ling behöver inte antecknas
berättelser som lämnas under
förhör i bevissyfte.

§'

Berättelser som lämnas vid
huvudförhandling under förhör i
bevissyfte behöver inte antecknas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

¹ Senaste lydelse 1987:683.

226

8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 9 § och 16 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

Sekretess gäller hos allmän
advokatbyrå i ärende om rättsligt
biträde eller rörande förvaltning i
konkurs

9§‘

Sekretess gäller hos Notarius
publicus i verksamhet som enligt
lag eller annan författning
ankommer på honom och som inte
avser uppgift om protest av växel
eller check

1. för uppgift som det kan antas att den rättssökande har förutsatt skall
bli behandlad förtroligt,

2. för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften
röjs.

Motsvarande sekretess gäller
hos Notarius publicus i
verksamhet som enligt lag eller
annan författning ankommer på
honom. Sekretessen gäller inte
uppgift om protest av växel eller
check

16 kap.

Att friheten enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen och 1 kap.

2 § yttrandefrihetsgrundlagen att
meddela och offentliggöra
uppgifter i vissa fall är begränsad
framgår av 7 kap. 3 § första
stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och
av 5 kap. 1 § första stycket samt

3 § första stycket 1 och 2 yttrande-
frihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnads-

1§²

Att friheten enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen och 1 kap.

2 § yttrandefrihetsgrundlagen att
meddela och offentliggöra
uppgifter i vissa fall är begränsad
framgår av 7 kap. 3 § första
stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och
av 5 kap. 1 § första stycket samt

3 § första stycket 1 och 2 yttrande-
frihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tyst-

Senaste lydelse 1994:595.

Lydelse enligt prop. 1998/99:38.

227

plikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2
tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 §
första stycket 3 yttrandefrihets-
grundlagen i övrigt är begränsad, är
de där tystnadsplikten följer av

nadsplikt, i vilka nämnda frihet
enligt 7 kap. 3 § första stycket 3
och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen
samt 5 kap. 1 § första stycket och
3 § första stycket 3 yttrandefrihets-
grundlagen i övrigt är begränsad, är
de där tystnadsplikten följer av

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

6. 8 kap. 4 § första stycket tredje 6. 8 kap. 4 § första stycket andra
meningen rättegångsbalken         meningen rättegångsbalken

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Bestämmelsen i 9 kap. 9 §
gäller i sin äldre lydelse för uppgifter som hänför sig till tiden före
avvecklingen av den allmänna advokatbyrån.

228

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i
vissa fall vid förverkande m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

En fråga som avses i 1 § prövas,
om inte annat följer av 3 §, av
tingsrätten efter särskild talan. Om
inte annat framgår av denna lag,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter.

Utfärdas stämning, skall den mot
vilken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
vid påföljd att egendomen annars
kan förklaras förverkad. Uteblir
han, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår att
talan är ogrundad.

2§‘

En fråga som avses i 1 § prövas,
om inte annat följer av 3 §, av
tingsrätten efter särskild talan. Om
inte annat framgår av denna lag,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter. Målet
får dock avgöras utan huvudför-
handling, om en sådan förhandling
inte behövs med hänsyn till
utredningen i målet och inte heller
begärs av någon av parterna.

Utfärdas stämning, skall den mot
vilken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
eller yttra sig skriftligen vid påföljd
att egendomen annars kan förklaras
förverkad. Uteblir han från
förhandlingen eller yttrar han sig
inte, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår att
talan är ogrundad.

Innan ett mål avgörs utan
huvudförhandling, skall parterna
ges tillfälle att slutföra sin talan,
om det inte är uppenbart
obehövligt.

4§²

Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelse-
delgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som
anges i 15 § delgivningslagen (1970:428). Dessa regler får också tillämpas,
om den från vilken förverkande sker är okänd.

Senaste lydelse 1994:1422.

Senaste lydelse 1994:1422.

229

Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än en tiondel av det basbelopp
enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring som gällde då beslaget
verkställdes eller om egendomen
saknar saluvärde, far delgivning ske
genom att beslutet eller stämningen
anslås på rättens kansli.

Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än en tiondel av det prisbasbelopp
enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring som gällde då beslaget
verkställdes eller om egendomen
saknar saluvärde, far delgivning ske
genom att beslutet eller stämningen
anslås hos den myndighet som har
meddelat beslutet eller utfärdat
stämningen.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

230

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

10 kap.

Juryn skall under sin över-
läggning ha tillgång till rättens
protokoll och de handlingar som
har åberopats under huvudförhand-
lingen.

Juryns prövning skall grundas på vad som har kommit fram vid huvud-
förhandlingen inför juryn.

Juryns svar skall skriftligen överlämnas till rätten.

2§

Juryn skall under sin över-
läggning ha tillgång till de anteck-
ningar och ljudinspelningar som
har tillkommit enligt 6 kap.
rättegångsbalken och de hand-
lingar som har åberopats under
huvudförhandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

231

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård skall ha följande lydelse.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

H§

I fråga om beräkning av den tid
som verkställigheten skall pågå,
skall 19, 19 a, 21-23 och 25 §§
lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. tillämpas på mot-
svarande sätt.

I fråga om beräkning av den tid
som verkställigheten skall pågå,
skall 19, 21-23 och 25 §§ lagen
(1974:202) om beräkning av straff-
tid m.m. tillämpas på motsvarande
sätt.

Så snart domen på sluten ungdomsvård har börjat verkställas, skall
Statens institutionsstyrelse fastställa dagen för verkställighetens slut.
Styrelsen skall fastställa en ny sådan slutdag om omständigheterna ger
anledning till det.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.

232

12 Förslag till lag (1998:812) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 10 § lagen (1998:812) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

10 §

Om målet avgörs utan huvudför-
handling i annat fall än som avses i
42 kap. 18 § första stycket 7-5
rättegångsbalken, skall miljödom-
stolen ha den sammansättning som
anges i 20 kap. 4 § första stycket
miljöbalken.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Om målet avgörs utan huvudför-
handling i annat fall än som avses i
42 kap. 18 § första stycket 1-4
rättegångsbalken, skall miljödom-
stolen ha den sammansättning som
anges i 20 kap. 4 § första stycket
miljöbalken.

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål eller
att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling och
om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångsbalkens
bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

233

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:116) om
skiljeförfarande

Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1998:116) om skiljeförfarande
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

35 §

En domstol far under viss tid skjuta upp ett mål om en skiljedoms
ogiltighet eller om upphävande av en skiljedom för att ge skiljemännen
tillfälle att återuppta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd som
enligt skiljemännens mening undanröjer grunden för ogiltigheten eller
upphävandet,

1. om domstolen har funnit att talan i målet skall bifallas och ena
parten har begärt uppskov, eller

2. om båda parter har begärt uppskov.

Meddelar skiljemännen en ny skiljedom, får en part inom den tid som
domstolen bestämmer utan stämningsansökan klandra skiljedomen i den
mån det föranleds av det återupptagna förfarandet eller av en ändring av
den första skiljedomen.

Fortsatt huvudförhandling får
oberoende av 43 kap. 11 § andra
stycket rättegångsbalken hållas
även om uppskovstiden uppgår till
mer än femton dagar.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 7

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

234

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-11-01

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 21 oktober 1999 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över forslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i äktenskapsbalken,

4. lag om ändring i miljöbalken,

5. lag om ändring i brottsbalken,

6. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,

7. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

9. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m.,

10. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri-
hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område,

11. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård,

12. lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet,

13. lag om ändring i lagen (1998:116) om skiljeförfarande.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementsrådet

Cecilia Renfors.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 8

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

18 kap. 8 a §

Den numera vanliga lagstiftningstekniken med användande av obestämd
artikel framför substantiv medför ett behov av att, när en begränsning till
enstaka fall verkligen är avsedd, understryka detta i lagtexten. I sista
stycket första meningen - som visserligen överensstämmer med gällande
lydelse - finns en bestämmelse om ersättning i mål om betalningsföre-
läggande eller handräckning som överlämnats till tingsrätt. Denna
bestämmelse skulle bli tydligare, om den gavs följande lydelse: ”Har ett
mål om betalningsföreläggande eller handräckning överlämnats till
tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden,
ersättning även avse skälig kostnad för antingen högst en rättegångsskrift
eller inställelse vid högst ett sammanträde inför rätten.”

36 kap. 24 §

1 lagrådsremissen föreslås att det skall bli möjligt att förordna en
domstolssekreterare eller tingsnotarie att besluta om ersättning av

235

allmänna medel till tolkar, vittnen, målsägande och s.k. medtilltalade.
Genomförandet av förslaget skulle i första hand kräva att förordningarna
med instruktioner för de allmänna domstolarna erhöll en ny bestämmelse
i detta avseende. Det har emellertid också föreslagits att orden ”av rätten”
i 36 kap. 24 § sista stycket sista meningen skall ersättas med orden
”genom rättens försorg”. Denna lagändring framstår som överflödig.
Oavsett vem som inom domstolen fastställer ersättningen (fullsutten rätt,
domstolssekreterare eller tingsnotarie), meddelas beslutet i rättens namn.
När rättegångsbalken använder uttrycket ”genom rättens försorg” avses i
allmänhet åtgärder som faktiskt utförs av någon annan, t.ex. delgivning,
33 kap. 2 och 5 §§.

42 kap. 11 §

Förslaget innebär att tredskodom kan meddelas mot en kärande som
underlåtit att medverka i målet, om han inte senast en viss dag efter
föreläggande anger att han vidhåller sin talan. Enligt vad som med
hänvisning till bestämmelsen i 33 kap. 2 § RB framhålls i den allmänna
motiveringen är det tillräckligt att delgivning sker t.ex. när det enligt
domstolens bedömning framstår som särskilt angeläget att fa ett bevis om
att parten verkligen har fatt del av föreläggandet. Av förarbetena till den
nyss nämnda bestämmelsen framgår att ett föreläggande enligt 42 kap. 11
§ RB för svaranden att avge svaromål vid äventyr av tredskodom är ett
sådant fall som kräver (kurs, här) delgivning (prop. 1990/91:11 s. 53).
Enligt Lagrådets mening finns det inte någon anledning att i detta
hänseende göra någon skillnad mellan olika tredskodomsfall. Även utan
särskild föreskrift bör alltså ett tredskodomsföreläggande delges med
käranden.

Under 44 kap. 9 § förordar Lagrådet ändringar i förevarande paragraf.

42 kap. 18 § och 47 kap. 21 §

I 42 kap. 18 § föreslås möjlighet att meddela dom utan huvudförhandling,
om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller
om det annars är uppenbart att detta är ogrundat. I 47 kap. 21 § föreslås
motsvarande i fråga om målsägandens framställning och enskilt åtal; vad
som i fortsättningen sägs om kärandens framställning och käromålet
gäller på motsvarande sätt även sistnämnda bestämmelse.

I 42 kap. 5 § och 47 kap. 5 § ges möjligheter att av samma skäl som
anges i de föreslagna bestämmelserna meddela dom i målet utan att
stämning utfärdas. Det synes direkt olämpligt att rätten i ett senare skede
omprövar förutsättningarna för sitt eget beslut att utfärda stämning och så
att säga ångrar sig. Svarandens invändningar lär knappast kunna
föranleda att kärandens framställning finnes inte innefatta laga skäl för
käromålet. Återstår möjligheten att svarandens invändningar kommer
käromålet att framstå som uppenbart ogrundat. Det är emellertid svårt att
tänka sig några praktiska exempel på detta; däremot kanske svaranden
påvisar att kärandens talan skall avvisas på grund av res judicata eller
liknande.

Under alla förhållanden måste domstolen beakta kravet på rättvis
rättegång i artikel 6.1 i Europakonventionen. Detta krav får i det enskilda
fallet anses ha företräde framför bestämmelser i rättegångsbalken som

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 8

236

skulle leda till motsatt resultat. För övrigt hindrar 2 kap. 23 §
regeringsformen lagstiftning som strider mot Europakonventionen.

Lagrådet vill inte förneka att enstaka fall kan tänkas förekomma där de
föreslagna bestämmelserna kan bli tillämpliga utan att det strider mot
Europakonventionen. Lagrådet vill emellertid av principiella skäl allvar-
ligt ifrågasätta om tiden är mogen att införa några nya bestämmelser om
måls avgörande utan muntlig förhandling efter den långsamma
anpassning som svensk rätt undergått till Europakonventionens krav på
rättvis rättegång. Vinsten för rättsväsendets effektivitet synes ringa och
risken för att en sådan lagstiftning skapar felaktiga föreställningar hos
domstolarna kan inte uteslutas.

Om förslaget inte vidhålles bortfaller punkten 2 i första stycket av 42
kap. 18 §. Detta föranleder i så fall att föreslagna ändringar i hänvis-
ningar till paragrafen skall utgå i andra lagrum.

44 kap. 9 §

I första stycket första meningen föreslås att en tredskodom skall vinna
laga kraft en månad från den dag, då den meddelats. För närvarande är
utgångspunkten den dag, då tredskodomen delges parten. I motiven till
den föreslagna lagändringen klargörs att eventuella risker från rättssäker-
hetssynpunkt minimeras genom att domstolens förelägganden och
kallelser förses med en upplysning om reglerna om återvinning. En regel
om föreläggande för svaranden fmns i 42 kap. 11 §, och i ett nytt andra
stycke föreslås en regel om föreläggande för käranden.

För att kunna utnyttja möjligheten till återvinning måste parten känna
till att en tredskodom meddelats mot honom. Om kravet på delgivning av
tredskodom borttages, kommer den enda obligatoriska information som
delges parten att vara själva föreläggandet. Enligt motiven anser
regeringen inte att innehållet i föreläggandena bör regleras i
rättegångsbalken (jfr dock den gällande lydelsen av 42 kap. 11 §). I
stället skall det ankomma på Domstolsverket att utarbeta förlagor till
förelägganden och kallelser.

Den föreslagna reformen innebär att föreläggandet i viss mån kommer
att fylla tredskodomsdelgivningens nuvarande informationsuppgift.
Lagrådet vill i detta sammanhang erinra om att tredskodomen är en
påföljd för försummelser i en rättegång och att förutsättningarna för
tredskodomens meddelande, i vilka tidpunkten utgör en del, därför måste
vara klart preciserade. Beträffande ett föreläggande, där en part sägs
riskera att en tredskodom meddelas mot honom utan att parten samtidigt
är kallad till en förhandling, är det ett grundläggande krav att tidpunkten,
när detta hot kan komma att verkställas, anges. En uttrycklig regel om att
en sådan tidsuppgift skall finnas i ett föreläggande bör införas i 42 kap.

II §, såväl i första stycket som i det föreslagna andra stycket. Vad gäller
förelägganden enligt 42 kap. 12 § far förutsättas att eventuell tredskodom
meddelas i anslutning till sammanträdet.

En sådan regel som nyss nämnts kan meddelas genom att i vartdera
stycket läggs till en ytterligare mening av följande lydelse: ”1
föreläggandet skall också anges den tidpunkt när tredskodom kan komma
att meddelas”. Normalt bör kunna anges att tredskodom kan komma att
meddelas omedelbart efter tidsfristens utgång.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 8

237

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet ifrågasätter om inte en övergångsbestämmelse behövs även
beträffande reglerna om uppehåll i huvudförhandlingen. För enkelhetens
skull synes, om huvudförhandlingen påbörjats före ikraftträdandet, äldre
rätt böra tillämpas. Lagrådet föreslår därför en ny punkt i övergångs-
bestämmelserna av förslagsvis följande lydelse: ”Har en huvudförhand-
ling påbörjats före ikraftträdandet tillämpas i fråga om den förhandlingen
43 kap. 3 och 11 §§ eller 46 kap. 3 och 11 §§ i deras äldre lydelse.”

Förslaget till lag om ändring i lagen om beräkning av strafftid m.m.
Övergångsbestämmelse

Om förordnande om avräkning meddelats före ikraftträdandet måste vid
beräkning av strafftid äldre bestämmelser tillämpas. Detta bör för
tydlighets skull anges. Lagrådet föreslår därför en övergångsbestämmelse
av följande lydelse: ”Om domstol före ikraftträdandet har förordnat att
fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, tillämpas 22 § i dess
äldre lydelse.”

Förslaget till lag om ändring i lagen om verkställighet av sluten
ungdomsvård

H §

Paragrafen föreslås ändrad så, att föreskriften att vissa bestämmelser skall
tillämpas ”på motsvarande sätt” i fråga om beräkning av den tid som
verkställighet skall pågå utvidgas att omfatta även 19 a § lagen om
beräkning av strafftid m.m. Emellertid avser nyssnämnda paragraf inte
”beräkning” av strafftid utan föreslås innehålla de materiella förutsätt-
ningarna för avräkning. Det är också svårt att låta ordet ”motsvarande”
omfatta även förutsättningen för att avräkning skall ske, när denna enligt
nyssnämnda 19 a § är att någon har dömts till fängelse etc. och här är
fråga om sluten ungdomsvård. Lagrådet förordar att samma systematik
tillämpas som i förslaget till lag om ändring i lagen om beräkning av
strafftid m.m. och att hänvisningen till 19 a § placeras i en särskild, ny
paragraf, 10 a §, av följande lydelse: ”Om någon har dömts till sluten
ungdomsvård eller om rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brotts-
balken, har förordnat att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, skall i
fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet
av påföljden 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
tillämpas på motsvarande sätt.”

Med ”har dömts till sluten ungdomsvård” får därvid förstås även det
fallet att rätten med undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn
har dömt till sluten ungdomsvård.

Genomförs den föreslagna ändringen skall hänvisningen i 33 kap. 7 §
brottsbalken till 11 § första stycket förevarande lag i stället avse 10 a §.
Vidare behöver 11 § inte ändras medan däremot en ändring krävs i
lagförslagets ingress.

Prop. 1999/2000:26

Bilaga 8

238

Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1999/2000:26 Bilaga 8

239

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 november 1999

Närvarande: statsrådet Thalén, ordförande, och statsråden Ulvskog,

Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Rosengren, Larsson,

Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Lejon

Prop. 1999/2000:26

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:26 Effektivisering av
förfarandet i allmän domstol

Eländers Gotab 59421, Stockholm 1999

240