Regeringens proposition
1999/2000:147

Lag om svenskt medborgarskap

Prop.
1999/2000:147

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 8 juni 2000

Laila Freivalds
Ulrica Messing
(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om svenskt medborgarskap. Lagför-
slaget innebär bl.a. att det skall bli fullt ut möjligt att ha dubbelt medbor-
garskap. Det skall inte krävas av den som söker svenskt medborgarskap
att han eller hon avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. Inte heller skall
en svensk medborgare som söker och förvärvar ett annat medborgarskap
därmed förlora det svenska medborgarskapet.
Vidare föreslås att ett barn med en svensk far alltid skall förvärva
svenskt medborgarskap vid födelsen om barnet föds i Sverige. Om ett
barn med en svensk far föds i utlandet skall barnet kunna få svenskt med-
borgarskap genom anmälan.
När det gäller adoptivbarn under tolv år föreslås att inte bara adop-
tionsbeslut som godkänns i Sverige utan även adoptionsbeslut som gäller
i Sverige direkt på grund av lag skall medföra automatiskt förvärv av
svenskt medborgarskap för barnet.
Ett statslöst barn som föds i Sverige skall enligt förslaget kunna få
svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har permanent uppe-
hållstillstånd i Sverige och hemvist här. Ett statslöst barn som kommer
till Sverige under sin uppväxt skall kunna få svenskt medborgarskap
genom anmälan om barnet har permanent uppehållstillstånd i Sverige och
hemvist här sedan minst tre år. Barn med utländskt medborgarskap skall
under samma förutsättningar kunna få svenskt medborgarskap om barnet
har hemvist här sedan minst fem år.
Ärenden som rör rikets säkerhet eller allmän säkerhet (s.k. säkerhets-
ärenden) skall avgöras av Migrationsverket som första instans. Migra-
tionsverkets beslut i dessa ärenden skall kunna överklagas till regeringen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om svenskt medborgarskap 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor 13
3 Ärendet och dess beredning 15
4 Bakgrund och utgångspunkter 15
5 Dubbelt medborgarskap 17
5.1 Inledning 17
5.2 Dubbelt medborgarskap godtas fullt ut 17
6 Medborgarskap efter svensk far 26
7 Svenskt medborgarskap genom adoption 31
8 Statslösa barn och ungdomar 34
9 Barn och ungdomar med enbart utländskt medborgarskap 40
10 Återvinning av svenskt medborgarskap 44
11 Svenskt medborgarskap efter ansökan (naturalisation) 45
11.1 Naturalisationsvillkor 45
11.2 Dispensgrunden till gagn för landet m.m. 48
11.3 Villkorad naturalisation 51
12 Undantag från krav på permanent uppehållstillstånd 52
13 Behörighet att göra ansökan och anmälan 54
14 Förlust av svenskt medborgarskap genom preskription 55
15 Befrielse från svenskt medborgarskap efter ansökan 56
16 Säkerhetsärenden 57
17 Överlämnande av ärenden till regeringen 60
18 Språkkunskaper och kunskaper om det svenska samhället 61
19 Information om svenskt medborgarskap 63
20 Särskilda ceremonier för nya svenska medborgare 63
21 Utfärdande av nya tillämpningsföreskrifter 64
22 Tillträde till 1997 års europeiska konvention om medborgarskap 65
23 Nordiskt samråd 66
23.1 Allmänt 66
23.2 Avtal mellan nordiska länder 67
24 Övrigt 68
25 Ikraftträdande m.m. 70
26 Ekonomiska konsekvenser 73
27 Författningskommentar 74
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Svenskt medborgarskap
(SOU 1999:34) 82
Bilaga 2 Författningsförslag i betänkandet Svenskt medborgarskap
(SOU 1999:34) 95
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 102
Bilaga 4 Europeiska konventionen om medborgarskap 103
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 126
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 135
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 juni 2000 145
Rättsdatablad 146

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om svenskt medborgarskap,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor,
3. godkänner att Sverige säger upp 1963 års konvention om begräns-
ning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser
i fall av flerfaldigt medborgarskap (avsnitt 5),
4. godkänner 1997 års europeiska konvention om medborgarskap
(avsnitt 22).

2

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om svenskt medborgarskap
Härigenom föreskrivs följande.
Förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen
1 § Ett barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen, om
1. modern är svensk medborgare,
2. fadern är svensk medborgare och barnet föds i Sverige,
3. fadern är svensk medborgare och gift med barnets mor,
4. fadern är avliden men vid sin död var svensk medborgare och barnet
föds i Sverige, eller
5. fadern är avliden men vid sin död var svensk medborgare och gift
med barnets mor.

2 § Ett hittebarn som anträffas här i landet anses som svensk medborgare
till dess något annat blir känt.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoption
3 § Ett barn som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk
medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare, om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt beslut som godkänts eller
annars gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella
rättsförhållanden rörande adoption eller som gäller enligt lagen
(1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen
om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrarnas äktenskap
4 § Ingår en svensk man äktenskap med en utländsk kvinna, blir ett barn
till makarna, som har fötts före äktenskapet och som inte har förvärvat
svenskt medborgarskap enligt 1 §, svensk medborgare om barnet är ogift
och inte har fyllt arton år.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan
5 § Ett barn, som har fötts utomlands och som inte har förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 4 § men vars far sedan barnets födelse är
svensk medborgare, förvärvar svenskt medborgarskap genom att fadern
anmäler önskemål om det innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.

6 § Ett barn, som har fötts i Sverige och som sedan födelsen är statslöst,
förvärvar svenskt medborgarskap genom anmälan av den eller dem som
har vårdnaden om barnet, om barnet har permanent uppehållstillstånd och
hemvist här i landet.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt fem år.

7 § Ett barn som inte har svenskt medborgarskap förvärvar svenskt med-
borgarskap genom anmälan av den eller dem som har vårdnaden om bar-
net, om barnet har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan fem år eller, om barnet är statslöst, tre år.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.

8 § En utlänning som har fyllt arton men inte tjugo år förvärvar svenskt
medborgarskap genom anmälan, om han eller hon har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan han eller hon fyllde tretton år eller, i
fråga om den som är statslös, femton år.

9 § Den som har fyllt arton år och som har förlorat eller befriats från sitt
svenska medborgarskap återfår detta genom anmälan, om han eller hon
1. har permanent uppehållstillstånd i Sverige,
2. före arton års ålder haft hemvist här i landet under sammanlagt tio
år, och
3. sedan två år har hemvist här i landet.

10 § Om en utlänning blir svensk medborgare enligt 5, 7, 8 eller 9 §, för-
värvar även hans eller hennes ogifta barn, som har hemvist här i landet
och inte har fyllt arton år, svenskt medborgarskap om utlänningen
1. ensam har vårdnaden om barnet, eller
2. har vårdnaden gemensamt med den andre föräldern och denne är
svensk medborgare.
Blir föräldrarna till ett ogift barn som har hemvist här i landet och som
inte har fyllt arton år samtidigt svenska medborgare enligt 5, 7, 8 eller
9 §, förvärvar även barnet, om det står under bådas vårdnad, svenskt
medborgarskap.
Förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan (naturalisation)
11 § En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap
(naturaliseras), om han eller hon har
1. styrkt sin identitet,
2. fyllt arton år,
3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
4. hemvist här i landet
a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk med-
borgare,
b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som
flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529),
c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar,
och
5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

12 § Om kraven i 11 § inte är uppfyllda får, om inte annat följer av andra
stycket, sökanden ändå naturaliseras, om
1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare,
2. sökanden är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller
3. det annars finns särskilda skäl till det.
En sökande som inte kan styrka sin identitet enligt 11 § 1 får
naturaliseras, endast om han eller hon sedan minst åtta år har hemvist här
i landet och gör sannolikt att den uppgivna identiteten är riktig.

13 § I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas om även sökan-
dens ogifta barn som är under arton år förvärvar svenskt medborgarskap.
Förlust av svenskt medborgarskap
14 § En svensk medborgare förlorar sitt svenska medborgarskap när han
eller hon fyller tjugotvå år, om han eller hon
1. är född utomlands,
2. aldrig haft hemvist i Sverige, och
3. inte heller varit här under förhållanden som tyder på samhörighet
med landet.
På ansökan som görs innan den svenske medborgaren fyller tjugotvå år
får dock medges att medborgarskapet behålls.
När någon förlorar svenskt medborgarskap enligt första stycket,
förlorar även hans eller hennes barn sitt svenska medborgarskap, om
barnet förvärvat detta på grund av att föräldern varit svensk medborgare.
Barnet förlorar dock inte sitt medborgarskap om den andra föräldern har
kvar sitt svenska medborgarskap och barnet härleder sitt svenska
medborgarskap även från honom eller henne.
Förlust av svenskt medborgarskap sker inte om detta skulle leda till att
personen blir statslös.
Befrielse från svenskt medborgarskap
15 § Den som är eller önskar bli utländsk medborgare får på ansökan
befrias från sitt svenska medborgarskap. Befrielse skall medges den som
saknar hemvist i Sverige. Den som har hemvist i Sverige får vägras befri-
else endast om det finns särskilda skäl.
Är sökanden inte redan utländsk medborgare skall som villkor för be-
frielsen från svenskt medborgarskap krävas att han eller hon inom viss
tid förvärvar medborgarskap i ett annat land.
Vissa bestämmelser rörande de nordiska länderna och övriga EES-
länder
16 § Regeringen får, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller
Norge, meddela föreskrifter om tillämpning av en eller flera av bestäm-
melserna i 17 19 §§. Med avtalsstat avses i dessa bestämmelser den eller
de stater som Sverige har ingått sådant avtal med.

17 § Bestämmelsen i 14 § första stycket gäller inte för den som under
sammanlagt minst sju år haft hemvist i en avtalsstat.

18 § En medborgare i en avtalsstat förvärvar svenskt medborgarskap
genom anmälan, om han eller hon
1. har förvärvat medborgarskapet i avtalsstaten på annat sätt än efter
ansökan,
2. har fyllt arton år,
3. har hemvist här i landet sedan fem år, och
4. under denna tid inte har dömts till frihetsberövande påföljd.
Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 10 § när det gäller
medborgarens barn.

19 § Den som har förlorat sitt svenska medborgarskap och därefter oav-
brutet varit medborgare i en avtalsstat, får tillbaka svenskt
medborgarskap genom anmälan, om han eller hon har tagit hemvist här i
landet. Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 10 § när det gäller
medborgarens barn.

20 § Vad som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstill-
stånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island
eller Norge.
I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) skall vid tillämpning av denna lag ett tidsbe-
gränsat uppehållstillstånd för minst fem år likställas med permanent
uppehållstillstånd.
Förklaring
21 § Efter ansökan får meddelas förklaring att någon är svensk medbor-
gare, om det kan råda ovisshet om detta.
Bestämmelser om förfarandet
22 § Migrationsverket prövar ärenden enligt denna lag, om inte annat
framgår av andra och tredje styckena.
Anmälningar enligt 7 9, 18 eller 19 § som gäller en medborgare i
Danmark, Finland, Island eller Norge prövas av länsstyrelsen i det län
där den som anmälan gäller är folkbokförd.
Utlänningsnämnden prövar ärenden om förklaring enligt 21 §.

23 § Den som har fyllt arton år får själv göra ansökan eller anmälan
enligt denna lag även om han eller hon står under annans vårdnad.

24 § Den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut om
anmälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller inte.

25 § Migrationsverket eller Utlänningsnämnden får överlämna ett ärende
som avses i 11 §, 12 §, 14 § andra stycket eller 15 § till regeringen, om
det bedöms vara av särskild vikt för ledning av tillämpningen av denna
lag att ärendet prövas av regeringen.
Har Migrationsverket överlämnat ett ärende som avses i första stycket
skall regeringen, om inte ärendet är synnerligen brådskande, höra Utlän-
ningsnämnden innan den avgör ärendet. Regeringen får också överlämna
ärendet till nämnden för avgörande.

26 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag får överklagas till Utlän-
ningsnämnden utom i fall som avses i andra stycket och i 27 §.
Ett beslut av en länsstyrelse eller Migrationsverket enligt 5 9 §§, av en
länsstyrelse enligt 18 eller 19 § eller av Utlänningsnämnden enligt 21 §
får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Utlänningsnämndens beslut får inte överklagas i andra fall än som av-
ses i andra stycket.

27 § Migrationsverkets beslut överklagas till regeringen om det rör ett
säkerhetsärende. Ett sådant beslut får överklagas även av Rikspolisstyrel-
sen.
Ett säkerhetsärende är ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migra-
tionsverket har föreslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säker-
het eller allmän säkerhet.
I ett säkerhetsärende gäller förvärvet av svenskt medborgarskap från
och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.

28 § En socialnämnd skall på begäran av regeringen, Migrationsverket,
Utlänningsnämnden eller Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter om en
utlännings personliga förhållanden, om uppgifterna behövs i ett ärende
om svenskt medborgarskap.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001, då lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap skall upphöra att gälla. Till följd härav upphör
även 13 § första stycket lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av
svenskt medborgarskap att gälla. Till den 1 juli 2002 skall 7 § i 1950 års
lag tillämpas när det gäller svenska medborgare som blir medborgare i en
annan stat som är bunden av 1963 års europeiska konvention om be-
gränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktel-
ser i fall av flerfaldigt medborgarskap.
2. Ett barn, som har fötts i Sverige före ikraftträdandet av den nya
lagen och som skulle ha blivit svensk medborgare om 1 § i den nya lagen
gällt vid födelsen, förvärvar svenskt medborgarskap, om
a) fadern fortfarande är svensk medborgare,
b) fadern före den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål
om svenskt medborgarskap för barnet, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.
3. Ett barn, som har adopterats före ikraftträdandet av den nya lagen
och som skulle ha blivit svensk medborgare om 3 § i den nya lagen gällt
vid adoptionen, förvärvar svenskt medborgarskap, om
a) adoptionen har beslutats den 1 juli 1992 eller senare,
b) den eller de som har vårdnaden om barnet före den 1 juli 2003 hos
Migrationsverket anmäler önskemål om svenskt medborgarskap för bar-
net, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
4. En person som har förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 7 §
lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, men som skulle haft det
kvar om den nya lagen gällt vid tidpunkten för förlusten, återfår svenskt
medborgarskap om han eller hon före den 1 juli 2003 hos Migrationsver-
ket anmäler önskemål om det. Detta gäller dock inte personer som haft
möjlighet att återfå svenskt medborgarskap redan enligt övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1979:139) om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap.
Om personen vid tidpunkten för anmälan står under annans vårdnad,
görs anmälan i stället av den eller dem som är vårdnadshavare.
Om anmälan avser ett barn som har fyllt tolv år och har utländskt med-
borgarskap, krävs för förvärv av svenskt medborgarskap att barnet sam-
tycker därtill. Sådant samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande förhållande.
5. I anmälningsärenden enligt punkt 2 4 tillämpas 24 § och 26 § andra
stycket i den nya lagen.
6. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningar enligt
2 a § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap som har gjorts före
ikraftträdandet av den nya lagen. Detsamma gäller i fråga om
anmälningar enligt 3 § i 1950 års lag som har gjorts före ikraftträdandet
av den nya lagen, om inte tillämpning av den nya lagen är förmånligare
för den enskilde. 1950 års lag skall också tillämpas i ärenden som enligt
9 a § i den lagen har överlämnats till regeringen.
7. Tilläggsartikeln till det vänskaps-, handels- och sjöfartsfördrag som
Sverige ingått med Argentina den 17 juli 1885 skall alltjämt gälla som
svensk lag utan hinder av denna lag.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:813) om homosexuella
sambor
dels att punkterna 20 och 21 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny punkt, punkt 22, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. inkomstskattelagen (1999:1229),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
11. 10 § insiderlagen (1990:1342),
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:157),
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval,
m.m.,
14. 4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall,
15. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt
16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken,
16. säkerhetsskyddslagen (1996:627),
17. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall
vid 1997 2001 års taxeringar,
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
19. 35 § andra stycket social-
tjänstlagen (1980:620),

20. 26 § tredje stycket hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763),
samt
20. 26 § tredje stycket hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763),

21. 2 kap. 4 § utlänningslagen
(1989:529).
21. 2 kap. 4 § utlänningslagen
(1989:529), samt

22. 12 § första stycket 2 lagen
(2000:000) om svenskt medbor-
garskap.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

3 Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 16 januari 1997 att tillkalla en parlamentarisk
kommitté med uppgift att se över lagen (1950:382) om svenskt medbor-
garskap samt att utreda vissa speciella frågeställningar som rörde med-
borgarskapslagstiftningen (dir. 1997:5). I uppdraget ingick även att över-
väga åtgärder som kunde stärka medborgarskapets status. Genom
tilläggsdirektiv den 17 juni 1998 gavs kommittén i uppdrag att förutsätt-
ningslöst utreda frågan om dubbelt medborgarskap (dir. 1998:50).
Kommittén, som antog namnet 1997 års medborgarskapskommitté,
överlämnade i november 1997 delbetänkandet Medborgarskap och iden-
titet (SOU 1997:162). Det behandlar frågeställningar som hänger
samman med kravet på styrkt identitet vid ansökan om svenskt
medborgarskap. Delbetänkandet ledde, efter remissbehandling, till en
ändring i 6 § lagen om svenskt medborgarskap (prop. 1997/98:178, bet.
1998/99:SfU3, rskr. 1998/99:27, SFS 1998:1453).
I mars 1999 överlämnade kommittén slutbetänkandet Svenskt medbor-
garskap (SOU 1999:34). En sammanfattning av betänkandet samt kom-
mitténs lagförslag finns i bilaga 1 och 2.
Slutbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin-
stanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku 1999/977).
Europarådets minsterkommitté antog i maj 1997 en konvention om
medborgarskap. Sverige undertecknade konventionen i november 1997,
med förbehåll för ratifikation. Konventionen trädde i kraft den 1 mars
2000. Konventionen finns i bilaga 4.
Under lagstiftningsarbetet har samrådsmöten mellan de nordiska län-
derna hållits (se avsnitt 23).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 27 april 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6. Lagrådets synpunkter har i allt väsentligt följts. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitt 6, 11.1, 24 och 25 samt i författningskommentaren.
Därutöver har vissa redaktionella och språkliga ändringar gjorts.
4 Bakgrund och utgångspunkter
De nuvarande reglerna om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap
finns i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap (MedbL). Lagen,
som tillkom efter samråd med Danmark och Norge, trädde i kraft den
1 januari 1951. Senare har även Finland och Island anslutit sig till samar-
betet.
MedbL bygger på tre grundprinciper; härstamningsprincipen som
innebär att föräldrarnas medborgarskap är avgörande för vilket medbor-
garskap ett barn skall få vid födelsen samt principerna om att undvika
dubbelt medborgarskap och att undvika statslöshet. Lagen har sedan den
trädde i kraft genomgått flera mindre förändringar men inte varit föremål
för någon mer genomgripande översyn.
Under den tid som förflutit sedan lagen trädde i kraft har stora föränd-
ringar skett i samhället. Det är i dag, jämfört med för 50 år sedan, betyd-
ligt vanligare att personer bosätter sig i ett annat land än det där de föd-
des. Skälen till detta kan givetvis variera. Det kan vara en i grunden ofri-
villig flytt orsakad av krig eller andra omständigheter som gör det omöj-
ligt för en person att stanna i sitt ursprungsland. Men det kan också vara
en frivillig bosättning i ett annat land på grund av arbete eller familjebild-
ning. Det har även skett en utveckling som innebär att utlänningar med
hemvist i Sverige i svensk internationell privat- och processrättslig lag-
stiftning i stor utsträckning kommit att jämställas med svenska medbor-
gare. Förklaringen till detta är främst att hemvistprincipen (dvs. att avgö-
rande vikt skall fästas vid en persons hemvist när val mellan olika rätts-
system uppstår) vunnit inträde framför nationalitetsprincipen (dvs. att vid
val av tillämplig lag är parternas medborgarskap avgörande framför deras
hemvist). Den ökade tillämpningen av hemvistprincipen har i sin tur fått
till följd att betydelsen av en persons medborgarskap har minskat. Mot
denna bakgrund och med hänsyn till den allmänt ökade internationalise-
ringen är den nuvarande lagen i behov av modernisering och anpassning
till nya förhållanden.
Regeringens utgångspunkt för en ny lagstiftning är bl.a. att härstam-
ningsprincipen och principen om undvikande av statslöshet fortfarande
skall gälla medan principen om undvikande av dubbelt medborgarskap
skall överges, om det inte medför betydande nackdelar.
På medborgarskapsrättens område finns två konventioner som tillkom-
mit inom ramen för det arbete som bedrivs i Europarådet. Den ena är
1963 års europeiska konvention om begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medbor-
garskap. 1963 års konvention ratificerades av Sverige år 1968 och har till
huvudsakligt syfte att reducera antalet fall av dubbelt medborgarskap. År
1997 tillkom en ny europeisk konvention om medborgarskap som lägger
fast heltäckande principer och regler om förvärv och förlust av medbor-
garskap. 1997 års konvention är neutral i fråga om dubbelt medborgar-
skap och överlämnar i stället till konventionsstaterna att själva bestämma
i vilken utsträckning dubbelt medborgarskap skall tillåtas. Sverige har i
november 1997 undertecknat konventionen med förbehåll för
ratifikation. Konventionen trädde i kraft den 1 mars 2000. 1997 års
konvention har i stora delar legat till grund för regeringens förslag i detta
lagstiftningsarbete.
Även FN:s konvention om barnets rättigheter, som Sverige har ratifice-
rat, har beaktats i förslaget till ny lag om svenskt medborgarskap.
Regeringen föreslog i prop. 1999/2000:43 att Statens invandrarverk
skulle byta namn till Migrationsverket och att ändringen skulle träda i
kraft den 1 juli 2000. Riksdagen har godkänt förslaget (bet.
1999/2000:SfU9, rskr. 1999/2000:159). I den nya lagen om svenskt med-
borgarskap används därför Migrationsverket genomgående i lagförslaget.
Migrationsverket används också som namn på myndigheten i texterna i
övrigt när det gäller uppgifter för myndigheten som hör i hop med den
nya lagen. Däremot används namnet Statens invandrarverk i samband
med redogörelser för den nuvarande medborgarskapslagen och för
myndighetens remissyttrande.
5 Dubbelt medborgarskap
5.1 Inledning
Den nuvarande svenska medborgarskapslagstiftningen bygger på att dub-
belt medborgarskap i princip bör undvikas. De skäl som anförts för
denna hållning hänger främst samman med att undvika rösträtt och
valbarhet i flera länder, att dubbelt medborgarskap kan innebära problem
när det gäller att ge konsulärt bistånd i det andra medborgarskapslandet,
att begränsa skyldigheten att fullgöra värnplikt till ett land samt att
dubbla lojaliteter kan innebära säkerhetsproblem.
Det har vidare i olika sammanhang anförts att varje stat har ett berätti-
gat intresse av att landets medborgare inte samtidigt är medborgare i en
annan stat och att det ur ordningssynpunkt är fördelaktigt med ett system
som bara tillåter medborgarskap i en stat. Detta skulle t.ex. undanröja be-
hovet av överenskommelser mellan olika stater för reglering av en
persons medborgarrättsliga skyldigheter gentemot de olika staterna.
Principen i fråga om dubbelt medborgarskap har i många delar varit
avgörande för utformningen av lagen (1950:382) om svenskt medborgar-
skap (MedbL). Flera av lagens bestämmelser har till syfte att begränsa
uppkomsten av dubbla medborgarskap. Enligt 4 § återvinner en tidigare
svensk medborgare inte svenskt medborgarskap om han inte styrker att
han därigenom skulle förlora det utländska. Enligt 6 § femte stycket
MedbL kan det vara ett villkor för naturalisation att sökanden inom viss
tid styrker att han eller hon fått medgivande till befrielse från sitt tidigare
medborgarskap. I 7 § MedbL föreskrivs att svenskt medborgarskap förlo-
ras bl.a. av den som förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan
eller uttryckligt samtycke. 7 a § MedbL har till syfte att genom avtal be-
gränsa antalet dubbla medborgarskap.
Med begreppet dubbelt medborgarskap avses att en person har fler än
ett medborgarskap.
5.2 Dubbelt medborgarskap godtas fullt ut
Regeringens förslag: Nu gällande princip om undvikande av dubbelt
medborgarskap överges. Innehav av dubbelt medborgarskap blir därmed
fullt ut möjligt.
Riksdagen godkänner att 1963 års europeiska konvention om begräns-
ning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i
fall av flerfaldigt medborgarskap sägs upp.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksdagens
ombudsmän och Svea hovrätt ifrågasätter dock om konsekvenserna för
rösträtten vid val till Europaparlamentet har beaktats i tillräcklig
utsträckning. Justitiekanslern anser att kommittén inte behandlat de
återverkningar som de utökade möjligheterna till dubbelt medborgarskap
kan få på det internationellt privat- och processrättsliga området, särskilt
när det gäller familjerätten, och att denna brist bör botas under det
fortsatta beredningsarbetet. Rikspolisstyrelsen har ingen erinran mot
förslaget men menar att kommittén synes ha bagatelliserat de principiella
invändningar som kan resas mot dubbelt medborgarskap.
Försvarsmakten är negativ till förslaget och anser att grundprincipen
att undvika dubbelt medborgarskap bör behållas. Försvarsmakten
framhåller att personer med dubbelt medborgarskap kommer att vara
uteslutna från vissa militära uppdrag, att det ur säkerhetssynpunkt är
tveksamt om en person med dubbelt medborgarskap skall inneha en
krigsplacering i särskilt känsliga befattningar samt att de folkrättsliga
problem som kan uppstå med en ökning av dubbla medborgarskap inte
beaktats och utretts tillräckligt av kommittén.
Även Hovrätten för Västra Sverige, Utlänningsnämnden, Riksrevi-
sionsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och
Sveriges Akademikers Centralorganisation ger uttryck för kritik även om
de inte är direkt negativa till förslaget. Riksrevisionsverket efterlyser en
närmare analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter
MedbL trädde, som nämnts, i kraft år 1951. Den tillkom under en tid som
i flera avseenden skiljer sig markant från dagens förhållanden. Sedan
dess har det skett en utveckling som innebär att utlänningar med hemvist
i Sverige i stor utsträckning kommit att jämställas med svenska medbor-
gare. Denna utveckling har sin viktigaste förklaring i att
hemvistprincipen kommit att tillämpas på allt fler områden, vilket
innebär att den stadigvarande bosättningen fått ökad betydelse för en
persons rättigheter och skyldigheter. Medborgarskapet kan i motsvarande
omfattning sägas ha min-skat i betydelse.
Vidare har det sedan MedbL:s tillkomst skett en stark internationalise-
ring. Det innebär bl.a. att det blivit vanligare att svenska medborgare
arbetar och bor utomlands. Likaså förekommer internationellt
studieutbyte på ett helt annat sätt än tidigare. Därtill kommer att
invandringen till Sverige lett till att vi numera lever i ett samhälle som
allt mer präglas av etnisk och kulturell mångfald. Familjebildningar
mellan svenska medborgare och utländska medborgare är en annan
naturlig följd av internationaliseringen. Den nu beskrivna utvecklingen
har också medfört att människor i högre utsträckning än tidigare känner
verklig och djup anknytning till mer än ett land. I takt därmed har
önskemålen om att få vara medborgare i mer än ett land blivit allt fler.
Bland de praktiska fördelar för enskilda som följer av dubbelt medbor-
garskap märks en möjlighet att utan särskilt tillstånd kunna bosätta sig
och arbeta i vart och ett av medborgarskapsländerna. Ytterligare en
fördel är att det enkelt, utan hänsyn till eventuella visumregler, går att
besöka ursprungslandet. Det är självfallet även så att möjligheten att
behålla det gamla medborgarskapet i olika avseenden underlättar för de
människor som har tankar på att förr eller senare återvända till sitt
ursprungsland. Sett från den enskildes synpunkt medför dubbelt
medborgarskap vidare som regel en möjlighet att delta i parlamentsvalet i
de länder där han eller hon är medborgare. En person som har mer än ett
medborgarskap har därmed möjlighet att påverka den demokratiska
utvecklingen i flera länder.
För den enskilde kan det vara svårt att avsäga sig sitt tidigare medbor-
garskap med allt vad det bär med sig i form av identitet, traditioner och
kulturarv. Att det för dessa människor upplevs som angeläget att ha dub-
belt medborgarskap är lätt att förstå, i synnerhet om de har planer på att i
ett senare skede återvända till ursprungslandet. I förlängningen kan även
den trygghet som det innebär att ha det gamla medborgarskapet kvar
bidra till ökad trivsel och en snabbare integrering i det nya samhället. Att
få svenskt medborgarskap kan också i sig ses som ett viktigt led i integra-
tionsprocessen. Detta talar för en mer öppen attityd till dubbelt medbor-
garskap, men också för att underlätta för barn och ungdomar att förvärva
svenskt medborgarskap. Att som i dag kräva att sökanden skall avsäga
sig det gamla medborgarskapet vid en ansökan om svenskt
medborgarskap kan avhålla många från att söka medborgarskap. Detta
kan i sin tur motverka integrationen i det svenska samhället.
Önskemålen från enskilda att få ha dubbelt medborgarskap måste dock
ställas mot de skäl mot dubbelt medborgarskap som är grunden för den
nuvarande principen. Det är därför nödvändigt att göra en samlad bedöm-
ning av för- respektive nackdelar med dubbelt medborgarskap. Regering-
ens utgångspunkt vid denna bedömning är att den nuvarande ordningen
bör bestå endast om betydande nackdelar kan påvisas med en ordning
som i större utsträckning än i dag tillåter dubbla medborgarskap.
Vid denna bedömning bör även vägas in att det finns ett stort antal per-
soner med dubbelt medborgarskap bosatta i Sverige och att de undantag
från huvudregeln som finns innebär att principen om undvikande av dub-
belt medborgarskap redan i dag måste betraktas som i betydande grad
modifierad.
Det är, som tidigare sagts, främst fyra områden där problem kan uppstå
till följd av att personer innehar dubbla medborgarskap. I det följande
kommer dessa områden och deras betydelse för frågan om tillåtande av
dubbelt medborgarskap att behandlas närmare.
Rösträtten och valbarheten
Den dubbla rösträtten kan med hänvisning till principen en individ, en
röst ses som ett hinder mot att tillåta dubbelt medborgarskap.
Principen gäller dock i första hand ett och samma val. Det är också i den
situationen som principen gör sig gällande med störst styrka. Frågan är
vilken tyngd principen bör tillmätas när det som nu handlar om
valdeltagande i olika länder.
En röst i ett parlamentsval innebär att den röstande bl.a. ger sitt stöd
för en viss inriktning av det aktuella landets försvars-, utrikes- och
säkerhetspolitik. Ur principiell synpunkt är det rimligt och önskvärt att en
enskild är med och påverkar inriktningen av nämnda politikområden
endast i ett land.
I tidigare utrednings- och lagstiftningssammanhang har två olika meto-
der för att undvika dubbelröstande diskuterats och avvisats. Den ena lös-
ningen är att en person med dubbelt medborgarskap skulle avge en för-
säkran om att utöva sin rösträtt endast i det ena landet. Metoden har för-
kastats därför att den bl.a. sannolikt strider mot folkrättsliga regler.
Därtill kommer att rösträtten rimligen inte kan sägas vara föremål för
individens dispositionsrätt på det sättet att han eller hon kan avtala bort
den. Den andra metoden som diskuterats är ingående av bilaterala avtal.
Mot denna metod har anförts att genomförandet skulle kräva omfattande
och tidsödande internationellt förhandlingsarbete (DsA 1986:6 s. 123,
prop. 1990/91:195 s. 94, återkallad genom skr. 1991/92:27).
Regeringen gör i dag ingen annan bedömning när det gäller dessa
metoder. Enligt regeringens uppfattning är inte heller en lösning som in-
nebär att endast i Sverige bosatta personer med dubbelt medborgarskap
får rösta i riksdagsvalet en framkomlig väg för att begränsa möjligheten
att rösta dubbelt. Det finns därför inte några nära till hands liggande lös-
ningar när det gäller frågan om den dubbla rösträtten.
Frågan är då i vilken utsträckning det kan förväntas att möjligheten att
rösta dubbelt också utnyttjas.
Det finns ingen statistik som visar i vilken omfattning dubbel rösträtt
utnyttjas. I tidigare utrednings- och lagstiftningsarbete har emellertid den
slutsatsen dragits att så sker endast i begränsad omfattning (DsA 1986:6
s. 101, prop. 1990/91:195 s. 94). Denna slutsats överensstämmer med
vad 1997 års medborgarskapskommitté erfarit i sina kontakter med i
Sverige bosatta personer med dubbelt medborgarskap.
Sammanfattningsvis kan den bedömningen göras att det sannolikt är
förhållandevis få människor som verkligen utnyttjar sin dubbla rösträtt.
Dubbelt medborgarskap leder även till dubbel valbarhet. Regeringen
delar kommitténs uppfattning att detta med hänsyn till krav på närvaro,
väljarkontakter och liknande är en närmast teoretisk fråga som inte be-
höver tillmätas någon vikt i sammanhanget.
Några remissinstanser berör problemet med val till Europaparlamentet.
Instanserna pekar på att dubbelt medborgarskap i detta val kan leda till
att en person har flera röster i ett och samma val. Enligt 1 kap. 4 §
vallagen (1997:157) har unionsmedborgare rösträtt vid val till
Europaparlamentet i Sverige under förutsättning att de har fyllt arton år
senast på valdagen, är folkbokförda här samt inte röstar i någon annan
medlemsstat i EU. I de bindande och detaljerade EG-rättsliga
bestämmelser som finns om val av företrädare till Europaparlamentet,
främst den så kallade valrättsakten, fogad till rådets beslut
76/787/EKSG/EEG/Euratom, av den 20 september 1976 och rådets
direktiv 93/109/EG av den 6 december 1993 om fastställande av närmare
bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet för
unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är
medborgare, stadgas att vid val av företrädare till församlingen får ingen
rösta mer än en gång i samma val. I direktiv 93/109/EG finns vidare
bestämmelser om att medlemsstaterna skall utbyta information för att
säkerställa att ingen röstar mer än en gång. Valrättsaktens och direktivets
bestämmelser har införlivats i vallagen. Det finns mot denna bakgrund
inget som tyder på att detta utgör något problem i dag.
Med beaktande av det anförda anser regeringen att dubbel rösträtt och
valbarhet inte är ett skäl mot att tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.
Möjligheterna att ge konsulärt bistånd
Problemen i fråga om möjligheterna att ge konsulärt bistånd har sin
grund i att en stat enligt folkrätten i princip inte har rätt att intervenera
hos en annan stat för någon av sina medborgare som är medborgare
också i den andra staten (jfr artikel 4 i 1930 års Haagkonvention för
lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar).
Detta innebär emellertid inte att en stat är helt utan möjlighet att hjälpa
en av landets medborgare som befinner sig i något annat land där han
eller hon också är medborgare. För det första anses diplomatiska under-
handskontakter vara tillåtna så länge dessa accepteras av den andra
staten. För det andra utesluter konventionsbestämmelsen inte heller ett
ingripande i de situationer då detta kan anses vara påkallat av humanitära
skäl. Möjligheterna för en stat att i sådana situationer agera för sina
medborgare är emellertid i realiteten till stor del beroende av den andra
statens goda vilja. Den som har dubbelt medborgarskap befinner sig
således i dessa fall i en mer utsatt position än personer med enbart ett
medborgarskap.
Den som beviljas svenskt medborgarskap och som även tillåts att be-
hålla sitt gamla medborgarskap uppmärksammas i dag på de konsulära
problemen i en bilaga som Statens invandrarverk bifogar beslutet om
svenskt medborgarskap. Den som förvärvar svenskt medborgarskap efter
ansökan eller anmälan är således informerad om de problem som kan
uppstå och styr därmed huvudsakligen själv över risken att hamna i en
situation av det nu aktuella slaget. Finns det en sådan risk, kan han eller
hon låta bli att resa till landet i fråga och därmed undgå problem. Företas
resan ändå, så är det i vart fall i medvetande om att de svenska myndig-
heternas möjligheter att bistå vid vistelse i det andra landet är
begränsade. Den enskilde kan även välja att söka befrielse från det andra
medborgarskapet.
Mot bakgrund härav är, enligt regeringens uppfattning, eventuella svå-
righeter att lämna konsulärt bistånd inte något starkt skäl mot att tillåta
dubbelt medborgarskap fullt ut.
Skyldigheten att fullgöra värnplikt
Frågor som hänger samman med dubbelt medborgarskap och fullgörande
av värnplikt regleras i 1963 års europeiska konvention om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av
flerfaldigt medborgarskap (SÖ 1969:24) samt i 1977 års protokoll om
ändring av konventionen (SÖ 1978:117). Sverige har på området vidare
träffat särskilda överenskommelser med övriga nordiska länder samt med
USA och Argentina. Frågorna regleras även i 1997 års konvention.
Gemensamt för 1963 års konvention och de särskilda överenskommel-
serna liksom för 1997 års konvention är att de syftar till att den som är
medborgare i mer än en avtalsslutande stat inte skall behöva göra värn-
plikt i mer än en av dem. Eventuella problem är därmed i praktiken be-
gränsade till personer som är medborgare i Sverige och i ett land som
varken har tillträtt någon av konventionerna eller träffat en särskild över-
enskommelse med Sverige. Som regel uppstår dock inte heller i dessa
situationer något problem vilket beror på att flertalet stater generellt intar
den ståndpunkten att värnplikt i princip endast skall fullgöras i en stat
även om personen i fråga har dubbelt medborgarskap.
Av 4 kap. 3 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt framgår att den
som har dubbelt medborgarskap även om den andra medborgarskaps-
staten inte är ansluten till 1963 års konvention kan befrias från
värnplikt här om han har fullgjort militärtjänst i sitt andra hemland. Det
är tillräckligt att den enskilde väljer att göra militärtjänst i ett annat land
om det också står klart att tjänstgöringen kommer att fullgöras i det andra
landet, allt under förutsättning att utbildningen till längd och effektivitet
är likvärdig med den svenska. I det motsatta fallet, dvs. att någon först
gjort värnplikt i Sverige och därefter rest till sitt andra hemland, kan det
däremot inte uteslutas att denne kan komma att tvingas göra militärtjäst
även där. Den aspekten på problemet synes emellertid vara av
huvudsakligen teoretisk art.
Mot denna bakgrund och med beaktande av de konventioner och över-
enskommelser som finns på området framstår problemen med skyldighe-
ter för personer med dubbelt medborgarskap att fullgöra värnplikt i mer
än ett land sammantaget som relativt små. De utgör således inte något
hinder mot att tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.
Säkerhetsaspekter m.m.
Säkerhetsaspekter har av tradition ansetts vara ett viktigt skäl mot att till-
låta dubbelt medborgarskap. Med säkerhetsaspekter avses i detta sam-
manhang främst frågan om dubbelt medborgarskap kan öka
benägenheten att medverka i brottslighet riktad mot statliga intressen.
Frågeställningen har sin grund i uppfattningen att dubbelt medborgarskap
skulle kunna leda till dubbla lojaliteter mot länder och således till
lojalitetskonflikter.
Försvarsmakten uttalar i sitt remissyttrande att den inte kan dela kom-
mitténs slutsats att fördelarna för den enskilde att ha dubbelt medborgar-
skap överväger de problem som uppkommer om dubbelt medborgarskap
tillåts i en ökad omfattning. Försvarsmakten anser att den nuvarande
principen att undvika dubbelt medborgarskap skall behållas.
Försvarsmakten pekar i sitt yttrande särskilt på följande. Beträffande
en del internationella uppdrag, främst fredsbevarande operationer, kan en
persons dubbla medborgarskap vara direkt olämpligt och utesluta perso-
nen från sådana uppdrag. Sverige har genom överenskommelser med
andra stater, främst i s.k. säkerhetsskyddsavtal, åtagit sig att inte
vidarebefordra hemlig information som erhållits från en annan stat till
utländska medborgare. Till denna kategori torde höra personer med
dubbelt medborgarskap. Vidare är dubbelt medborgarskap en av de
aspekter som bör vägas in vid den säkerhetsprövning som
Försvarsmakten har att göra enligt 11 § säkerhetsskyddslagen
(1996:627). Vid denna prövning kan det uppstå tvekan om en person med
dubbelt medborgarskap skall inneha en krigsplacering i särskilt känsliga
befattningar. Anställda inom Försvarsmakten med dubbla medborgarskap
kommer att vara uteslutna från vissa uppdrag och härigenom föreligger
en risk för särbehandling av dessa personer. Slutligen anser
Försvarsmakten att kommittén inte i tillräckligt stor utsträckning har tagit
hänsyn till och utrett de folkrättsliga problem som kan uppstå,
exempelvis på grund av förbudet att tvinga en motparts medborgare att
delta i krigsoperationer som är riktade mot deras land.
Vid de kontakter som kommittén under utredningsarbetet hade med
Rikspolisstyrelsen/Säkerhetspolisen och Försvarsmakten framkom att det
erfarenhetsmässigt är andra faktorer än ett eventuellt dubbelt medborgar-
skap som är avgörande för om en person kommer att ägna sig åt brottslig
verksamhet som utgör en säkerhetsrisk för ett land. Av betänkandet fram-
går vidare att inte något av de länder som tillfrågats i kommitténs under-
sökning uppgav sig ha erfarenhet av att innehavet av dubbelt medborgar-
skap haft någon betydelse i samband med brott mot rikets säkerhet. Även
i övrigt visade resultatet av undersökningen tydligt att de säkerhetsmäs-
siga aspekterna på dubbelt medborgarskap internationellt inte upplevs
som något problem.
Det som Försvarsmakten framfört i fråga om den internationella verk-
samheten och eventuella folkrättsliga problem bör enligt regeringens
mening kunna hanteras genom att personal med dubbelt medborgarskap
inte ges uppdrag där just innehavet av dubbla medborgarskap bedöms
utgöra ett problem. Enligt 7 § 3 säkerhetsskyddslagen skall en säker-
hetsprövning göras i syfte att förebygga att personer som inte är pålitliga
från säkerhetssynpunkt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet. Säkerhetsprövningen skall klarlägga om personen kan antas
vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i
övrigt pålitlig från säkerhetssynpunkt (11 § säkerhetsskyddslagen). Vid
den lämplighets- och säkerhetsbedömning som således föregår en
anställning inom försvaret kan även dubbelt medborgarskap vägas in som
en av flera omständigheter.
Sammantaget anser regeringen att inte heller säkerhetsaspekter utgör
ett hinder mot att tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.
Andra frågor
En situation av annat slag där dubbelt medborgarskap i och för sig skulle
kunna tänkas skapa problem är då Sverige begär en person med dubbelt
medborgarskap varav det ena svenskt utlämnad till Sverige på grund
av brott. Riktas begäran mot den andra stat som personen är medborgare
i, finns det risk för att begäran avslås eftersom många länder inte tillåter
att man lämnar ut sina egna medborgare för lagföring i något annat land.
Samma förhållanden gäller i den motsatta situationen, dvs. att ett annat
land begär en person med bl.a. svenskt medborgarskap utlämnad från
Sverige. Situationen är emellertid i praktiken mycket ovanlig och Sverige
har, såvitt känt, hittills aldrig råkat ut för ett avslag på sådana grunder.
Det bör i sammanhanget understrykas att ett vägrat utlämnande inte
nödvändigtvis är liktydigt med att personen i fråga undgår rättegång. I
många fall övertar vistelsestaten lagföringen för det aktuella brottet. Om
reformen om att tillåta innehav av dubbelt medborgarskap fullt ut skulle
visa sig medföra ökade problem vad gäller utlämning på grund av brott,
kan det dock bli aktuellt med en översyn av dessa bestämmelser.
I regeringsformen (RF) och vissa andra författningar finns krav på
svenskt medborgarskap för att inneha vissa anställningar och uppdrag (se
t.ex. 11 kap. 9 § RF). Den som är svensk medborgare uppfyller detta
krav, oavsett om personen är medborgare även i ett annat land. I de fall
en särskild säkerhetsprövning skall göras kan dock dubbelt
medborgarskap vägas in som en aspekt i bedömningen (se resonemanget
ovan under Säkerhetsaspekter m.m.). I sammanhanget kan hänvisas till
Kommittén om medborgarskapskrav i lagstiftningen som skall redovisa
sitt arbete senast den 1 december 2000 (dir. 1999:4 och 2000:3). I
kommitténs uppdrag ingår bl.a. att pröva relevansen av befintliga krav
och vid behov föreslå författningsändringar.
Ett annat förhållande som bör beaktas är att det, som nämnts ovan,
redan i dag finns ett stort antal personer bosatta i Sverige med dubbelt
medborgarskap. 1997 års medborgarskapskommitté har med utgångs-
punkt i ett statistiskt underlag gjort bedömningar och uppskattningar av
hur många personer som kan antas ha dubbelt medborgarskap. Enligt
kommitténs beräkning rör det sig om ungefär 300 000 personer. Att anta-
let kunnat bli så stort beror på att gällande lagstiftning och praxis redan i
dag i förhållandevis många situationer medger undantag från
huvudregeln om att dubbelt medborgarskap bör undvikas.
Som nämnts ovan har hemvistprincipen kommit att tillämpas i allt
högre utsträckning framför nationalitetsprincipen i den internationellt pri-
vat- och processrättsliga lagstiftningen. Om dubbelt medborgarskap
skulle tillåtas fullt ut, skulle detta därför inte få några nämnbara
återverkningar på det området.
Ett annat exempel på uppluckringen av principen om att undvika dub-
belt medborgarskap hänger samman med 1979 års ändring av 1 §
MedbL, som innebar att ett barn alltid förvärvar svenskt medborgarskap
vid födelsen om modern är svensk. Lagändringen förväntades innebära
ett ökat antal dubbla medborgarskap för barn och det tillskapades därför
samtidigt en möjlighet att ingå avtal med andra stater för att avveckla det
ena medborgarskapet vid uppnådd myndig ålder (7 a § MedbL). Något
sådant avtal har emellertid inte ingåtts vilket får konsekvensen att dessa
barn som regel behåller dubbelt medborgarskap in i vuxen ålder. I
praktiken kan därför frånvaron av sådana avtal sägas innebära en ökad
acceptans av dubbelt medborgarskap även för vuxna.
De resurser som de tillämpande myndigheterna i dag lägger ner på frå-
gor och bedömningar som hänger samman med villkorat medborgarskap
(6 § femte stycket MedbL) är inte obetydliga. Om dubbelt
medborgarskap blir tillåtet fullt ut kommer bestämmelsen om villkorat
medborgarskap att tas bort. Det underlättar för den enskilde men kan
även underlätta myndigheternas hantering av medborgarskapsärenden.
Ställningstagande till frågan om dubbelt medborgarskap
Trots att det, som tidigare nämnts, redan i dag finns ett stort antal
personer bosatta i Sverige med dubbelt medborgarskap har det inte
framkommit några tecken på att detta skulle ha medfört några mer
påtagliga problem. Med hänsyn till det höga antalet borde eventuella
problem av annan än obetydlig art ha visat sig vid det här laget. Att så
inte skett kan tas till intäkt för att problemen är av begränsad omfattning.
De svenska erfarenheterna ligger väl i linje med vad som framkommit i
kommitténs internationella undersökning. De länder som tillåter dubbelt
medborgarskap har i sina svar till kommittén således inte gett uttryck för
att denna hållning i sig skulle ha skapat några problem av betydelse.
Den internationella utvecklingen får för övrigt sägas innebära att dub-
belt medborgarskap tillåts i allt större utsträckning. Inte något av de län-
der som ingår i kommitténs undersökning redovisar planer på att minska
möjligheterna till dubbelt medborgarskap utan förekommande ström-
ningar rör sig i stället åt andra hållet. Ett annat uttryck för den internatio-
nella utvecklingen är att 1997 års konvention, till skillnad från 1963 års
konvention, är neutral i frågan.
Mot denna bakgrund och med beaktande av den genomgång som gjorts
framstår nackdelarna som kan följa av dubbelt medborgarskap som rela-
tivt begränsade. Därför väger enligt regeringens mening de enskildas in-
tresse av att få inneha dubbelt medborgarskap tyngre än de nackdelar
som kan vara förknippade med sådant innehav. Det bör därför bli fullt ut
till-låtet att ha dubbelt medborgarskap. Detta innebär att nu gällande
bestämmelser i MedbL som tar sikte på att begränsa dubbelt
medborgarskap inte bör få någon motsvarighet i den nya lagen.
1963 års konvention
1963 års konvention innehåller, som tidigare nämnts, bestämmelser om
begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förplik-
telser i fall av flerfaldigt medborgarskap. Enligt konventionen gäller bl.a.
att en myndig medborgare i fördragsslutande stat inte får tillåtas att be-
hålla sitt tidigare medborgarskap när han eller hon efter ansökan får med-
borgarskap i annan fördragsslutande stat. Sverige har anslutit sig till 1963
års konvention (prop. 1968:128, 1LU54, rskr. 395, SFS 1968:704). En
ändrad svensk hållning i fråga om dubbelt medborgarskap förutsätter att
Sverige frånträder åtminstone delar av konventionen. Eftersom artiklarna
som rör militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap återfinns
även i 1997 års konvention finns det emellertid inget hinder mot att hela
1963 års konvention sägs upp.
Regeringen föreslår därför att riksdagen godkänner att konventionen
sägs upp i dess helhet. Enligt artikel 12 i konventionen upphör
konventionen att gälla ett år efter att uppsägningen mottagits av
generalsekreteraren vid Europarådet.
6 Medborgarskap efter svensk far
Regeringens förslag: Ett barn med en svensk far förvärvar alltid svenskt
medborgarskap vid födelsen om barnet föds i Sverige. Ett barn som föds
utomlands och som har en svensk far skall under vissa förutsättningar
kunna förvärva svenskt medborgarskap genom en anmälan av fadern.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig är flertalet
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Några remissinstanser ställer sig dock negativa eller tveksamma till
förslaget. Hovrätten för Västra Sverige uttalar sig inte om möjligheten
för barn att automatiskt förvärva medborgarskap efter svensk far, men är
negativ till förslaget vad gäller förvärv av svenskt medborgarskap genom
anmälan. Bland annat Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern och
Statens invandrarverk har invändningar mot förslaget. Kammarrätten i
Stockholm anser att, i de fall barnet föds utomlands och fadern är
avliden, modern bör kunna anmäla önskemål om svenskt medborgarskap
för barnet. Kammarrätten framför också att krav på anmälan från
föräldrarna och samtycke av barnet om detta fyllt tolv år bör ställas som
villkor för förvärv av svenskt medborgarskap enligt 6 § i
författningsförslaget. Kammarrätten motiverar sin synpunkt med att
barnet genom förvärvet av svenskt medborgarskap kan förlora sitt
utländska medborgarskap. Justitiekanslern anser att krav på att fadern
skall ha del i vårdnaden om barnet bör ställas i anmälningsfallen eller att
moderns samtycke alltid skall krävas. Statens invandrarverk ifrågasätter
bl.a. om barn som föds i Sverige med svensk far bör få svenskt
medborgarskap automatiskt enbart på dessa grunder. Bland annat
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att kommittén kunde ha
gått längre i sitt förslag och att ett barn således bör förvärva svenskt
medborgarskap vid födelsen om modern eller fadern är svensk
medborgare. Riksförbundet internationella föreningar för invand-
rarkvinnor ifrågasätter om det är lämpligt att sänka åldersgränsen för när
barn skall lämna samtycke till tolv år.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter
Enligt 1 § första stycket 1 MedbL förvärvar ett barn svenskt medborgar-
skap vid födelsen om modern är svensk medborgare. Detta gäller oavsett
om barnet föds i Sverige eller i utlandet och oavsett om modern har del i
vårdnaden om barnet eller inte. Det ställs inte heller något krav på att
modern skall vara gift med barnets far. Om endast fadern är svensk med-
borgare krävs enligt 1 § första stycket 2 MedbL att han är gift med
barnets mor för att barnet vid födelsen skall få faderns medborgarskap.
Om fadern är avliden vid barnets födelse gäller i stället att fadern vid sin
död skall ha varit svensk medborgare och gift med barnets mor (1 §
första stycket 3).
Av redogörelsen framgår att barn till ogifta föräldrar särbehandlas i
fråga om medborgarskap och att det inte råder jämställdhet mellan könen
när det gäller rätten att överföra medborgarskap till barn. Mot bakgrund
bl.a. av att man sedan länge strävat efter lika behandling av barn till gifta
och ogifta föräldrar och av det under senare år alltmer intensifierade jäm-
ställdhetsarbetet i Sverige kan denna ordning ifrågasättas.
Frågan om föräldrars rätt att överföra medborgarskap på sina barn be-
handlas i artikel 6 punkt 1 a) i 1997 års konvention, som har följande
lydelse:
Varje konventionsstat skall i sin nationella lagstiftning föreskriva att
medborgarskap i staten skall förvärvas ex lege av följande personer:
Barn till föräldrar varav den ena vid barnets födelse är medborgare i
den konventionsstaten med förbehåll för de undantag som kan finnas i
dess nationella lagstiftning beträffande barn födda i utlandet. Med avse-
ende på barn vars föräldraskap bestäms genom erkännande, domstolsbe-
slut eller liknande förfarande får en konventionsstat föreskriva att barnet
skall förvärva medborgarskap i den staten i enlighet med det förfarande
som bestäms av statens nationella lagstiftning."
I artikeln anges att barn som omfattas av bestämmelsen enligt huvudre-
geln skall förvärva medborgarskap ex lege (på grund av lagen). Uttrycket
innebär att en påföljd eller verkan, i detta fall ett medborgarskap, inträder
omedelbart på grund av en bestämmelse i en lag.
I konventionens förklarande text anges att artikeln innebär att varje
konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall föreskriva att barn, som
åtminstone har en förälder som är medborgare i staten, automatiskt skall
förvärva statens medborgarskap, dock med möjlighet att göra undantag
för barn som föds utomlands. I de fall då föräldraskapet fastställs genom
erkännande, domstolsutslag eller på annat liknande sätt, får en konven-
tionsstat föreskriva att medborgarskapet förvärvas i enlighet med det för-
farande som bestäms i statens nationella lagstiftning.
Artikel 6 punkt 1 a) i konventionen bör ses som ett uttryck för en strä-
van att, i nu aktuellt avseende, åstadkomma en så långtgående jämställd-
het som möjligt mellan barn med gifta respektive ogifta föräldrar samt
mellan kvinnor och män. Det stämmer väl överens med vad som är önsk-
värt ur ett svenskt perspektiv. I sammanhanget bör också beaktas att det
får anses vara till barnets bästa att på ett så enkelt sätt som möjligt få
svenskt medborgarskap efter sin far, i de fall svenskt medborgarskap inte
förvärvas på annat sätt. Således finner regeringen det angeläget att regel-
systemet underlättar för barn att få svenskt medborgarskap efter fadern
även om denne inte är gift med barnets mor.
Barn till en svensk far där barnet föds i Sverige
När det gäller barn som föds i Sverige till en svensk man som inte är gift
med barnets mor föreslår kommittén att barnet automatiskt skall förvärva
svenskt medborgarskap efter fadern.
Statens invandrarverk ifrågasätter i sitt remissyttrande bl.a. om ett barn
skall få svenskt medborgarskap automatiskt bara därför att det har fötts i
Sverige och fadern är svensk medborgare. Invandrarverket hänvisar till
att kontakten mellan fadern och barnet kanske är svag och att barnet inte
kommer att växa upp i Sverige samt till att förslaget kan få menliga kon-
sekvenser vad gäller möjligheten att upprätthålla den reglerade invand-
ringen. Invandrarverket anser att ett krav på att fadern ensam eller till-
sammans med barnets mor har vårdnad om barnet bör ställas upp.
Det kan inledningsvis konstateras att något krav på del i vårdnad inte
gäller för det fall barnet förvärvar medborgarskap efter modern. Ett
sådant villkor vid förvärv av medborgarskap efter fadern skulle innebära
en negativ särbehandling av barnet i förhållande till fadern och därmed
stämma dåligt överens med den syn på föräldraskap och jämställdhet som
råder i det svenska samhället. Mot denna bakgrund anser regeringen att
del i vårdnaden för fadern inte bör krävas för att ett barn som föds i
Sverige automatiskt skall erhålla svenskt medborgarskap efter en svensk
far som inte är gift med barnets mor.
Den föreslagna bestämmelsen förutsätter att faderskapet för barnet
fastställts. Enligt svensk rätt sker detta, om faderskapspresumtionen för
mannen i ett äktenskap inte är aktuell (1 kap. 1 § föräldrabalken [FB]),
genom bekräftelse eller dom (1 kap. 3 § FB). När en giltig
faderskapsfastställelse föreligger skall barnet anses vara svensk
medborgare från födelsen. Det kan i vissa fall ta lång tid innan
faderskapet fastställs. I dessa fall kommer oklarhet att råda huruvida ett
barn har förvärvat svenskt medborgarskap till dess att faderskapsfrågan
har avgjorts. Detta är i sig en otillfredsställande situation. Några mer
påtagliga problem torde det dock inte medföra.
Kommittén har i sin undersökning av medborgarskapsrättsliga förhål-
landen i andra länder tagit reda på om en ordning av föreslaget slag
skulle kunna inverka negativt på barnets möjligheter att förvärva
medborgarskap även efter sin utländska mor. Inte något av de tjugotre
länder som besvarat enkäten har angett att så skulle vara fallet, vilket
ligger väl i linje med den rådande internationella inställningen att låta
barn få medborgarskap efter båda sina föräldrar.
Sammanfattningsvis anser regeringen att ett barn alltid skall förvärva
svenskt medborgarskap vid födelsen om fadern är svensk medborgare
och barnet föds i Sverige. Detsamma bör gälla om fadern är avliden men
var svensk medborgare vid sin död och barnet föds i Sverige.
Barn till en svensk far där barnet föds i utlandet
Artikel 6 punkt 1 a) i 1997 års konvention medger att undantag görs för
barn som föds utomlands. Om undantag görs gäller emellertid enligt arti-
kel 6 punkt 3 b) att förvärv av medborgarskap för dessa barn skall under-
lättas på annat sätt. Som exempel på sådana åtgärder anges i konventio-
nens förklarande text en sänkning av kravet på hemvisttid, mindre
stränga språkkrav, förenklad procedur samt lägre avgifter.
Vid bedömning av om undantag skall göras för barn som föds utom-
lands bör beaktas att de normalt sett inte kommer att växa upp i Sverige
och att kontakten mellan far och barn kan vara svag. Det kan också vara
svårt eller ta lång tid att få faderskapet fastställt. Mot denna bakgrund an-
ser regeringen att reglerna för barn som är födda i utlandet bör utformas
på ett annat sätt än för barn som är födda i Sverige.
Generellt sett talar starka skäl för att en förälders svenska medborgar-
skap alltid skall överföras till barnet. När det gäller barn som föds i utlan-
det kan dock situationen, som nämnts ovan, vara den att barnet har lite
eller ingen kontakt med sin svenske far. I så fall är skälen för att fadern
skall överföra sitt medborgarskap ex lege inte lika starka. För att uppfylla
kravet att det skall finnas en reell koppling mellan far och barn och för att
ändå underlätta för ett barn, som föds i utlandet till en svensk far som
inte är gift med barnets mor, att erhålla svenskt medborgarskap anser
regeringen att det är lämpligt med ett anmälningsförfarande där fadern
ges möjlighet att anmäla önskemål om svenskt medborgarskap för barnet.
Ett lagakraftvunnet beslut i ett anmälningsärende innebär att det med
bindande verkan avgjorts om anmälan medfört svenskt medborgarskap
eller inte. Det måste därför finnas en giltig faderskapsfastställelse när an-
mälan sker, något som det ankommer på fadern att styrka. Om en
utländsk faderskapsfastställelse gäller i Sverige får bedömas utifrån lagen
(1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Skulle det senare visa
sig att faderskapet blivit felaktigt fastställt får följderna av detta avgöras i

rättstillämpningen, mot bakgrund av förvaltningsrättsliga principer och
med beaktande av 2 § kap. 7 § RF (jfr avsnitt 11).
Det nu beskrivna förfarandet innebär att barnet förvärvar svenskt med-
borgarskap efter anmälan. Det kan då enligt vissa länders rättsordningar
finnas en risk för att barnet förlorar det från modern förvärvade medbor-
garskapet. För dessa situationer föreslår kommittén att moderns samtycke
skall inhämtas. Samtycke från modern bör enligt kommitténs förslag krä-
vas om modern är ensam vårdnadshavare eller har del i vårdnaden om
barnet enligt lagen i det land där barnet har hemvist. Om barnet i stället
står under vårdnad av särskilt förordnad vårdnadshavare bör samtycke
lämnas av denne. Utöver denna situation har kommittén inte föreslagit
krav på samtycke från vårdnadshavaren.
Några remissinstanser framför synpunkten att samtycke av
vårdnadshavaren bör krävas även i andra fall än då barnet riskerar att
förlora medborgarskapet efter modern. Justitiekanslern anser att det bör
krävas att vårdnadshavarna eller den som ensam har vårdnaden gör
anmälan eller att samtycke i vart fall alltid skall inhämtas från berörd
vårdnadshavare.
Övervägande skäl talar enligt regeringens mening för att det inte bör
krävas att fadern skall ha del i vårdnaden för att kunna göra en anmälan
om svenskt medborgarskap för barnet, jämför vad som nämnts ovan när
det gäller barn som föds i Sverige.
Enligt regeringens uppfattning finns det dock skäl att kräva samtycke
från vårdnadshavaren även i andra fall än där barnet riskerar att förlora
moderns medborgarskap. För kommitténs uppfattning talar visserligen att
i de fall där barnet erhåller dubbelt medborgarskap, och således behåller
moderns medborgarskap, hindras inte modern från att föra över sitt med-
borgarskap till barnet. Därmed skulle hon inte heller ha något berättigat
intresse av att kunna hindra att barnet förvärvar medborgarskap efter
fadern. Mot detta bör dock ställas den grundläggande familjerättsliga
princip som innebär att det är vårdnadshavaren som har rätt och skyldig-
het att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Denna princip kommer i Sverige till uttryck i 6 kap. 2 och 11 §§ FB. Att
ge fadern en självständig rätt att genom anmälan ge barnet svenskt med-
borgarskap, oavsett om fadern har del i vårdnaden eller inte, utan att det
ställs krav på samtycke från vårdnadshavaren skulle utgöra ett avsteg
från denna princip. Regeringen anser därför att kravet på samtycke från
vårdnadshavaren bör gälla generellt. Vem som är vårdnadshavare skall
bestämmas utifrån den lag som gäller enligt internationellt privaträttsliga
regler för vårdnadsfrågor.
Kommittén föreslår inte någon reglering för det fall fadern avlider
innan någon anmälan om svenskt medborgarskap för barnet har gjorts.
Några remissinstanser ifrågasätter detta och framför åsikten att det leder
till en inkonsekvens i förhållande till den föreslagna bestämmelsen om att
en avliden far som var svensk medborgare när han avled skall kunna
automatiskt överföra sitt medborgarskap till ett barn som föds i Sverige.
Som tidigare nämnts bör det för medborgarskapsförvärv finnas en verklig
anknytning mellan far och barn när barnet föds i utlandet. Detta är skälet
till att i dessa fall använda ett anmälningsförfarande. En sådan
anknytning saknas om fadern avlidit innan anmälan hunnit göras. Det
finns därför enligt regeringens uppfattning inte skäl att införa en särskild
bestämmelse för de fall då fadern avlidit innan anmälan om svenskt
medborgarskap gjorts.
Sammanfattningsvis anser regeringen att en svensk far som inte är gift
med barnets mor skall kunna anmäla att ett barn till honom, som fötts
utomlands, skall förvärva svenskt medborgarskap samt att samtycke av
barnets vårdnadshavare skall krävas.
Samtycke av barnet
Enligt 2 a § MedbL skall barnet lämna sitt samtycke till att förvärva med-
borgarskap från en svensk far om det fyllt femton år. Enligt förarbetena
motiverades bestämmelsen av att barn som uppnått denna ålder inte mot
sin vilja skall bli svensk medborgare och som en följd därav eventuellt
förlora sitt utländska medborgarskap. Åldersgränsen har emellertid
ifrågasatts i olika sammanhang.
För en sänkning av åldersgränsen talar bl.a. att barn som regel ges in-
flytande i mål och ärenden som rör deras person från tolv års ålder. Det
föreskrivs t.ex. i 4 kap. 5 § FB att den som har fyllt tolv år som huvudre-
gel inte får adopteras utan eget samtycke. Vidare gäller enligt 21 kap. 5 §
FB att verkställighet av mål om vårdnad och umgänge som huvudregel
inte får ske mot barnets vilja om det har fyllt tolv år. Ytterligare ett
exempel är föreskriften i 48 § namnlagen (1982:670) om att anmälan om
namnändring m.m. avseende ett barn som har fyllt tolv år i princip inte
får göras utan barnets samtycke. Även artikel 8 och 12 i FN:s konvention
om barnets rättigheter (barnkonventionen) är relevanta i sammanhanget. I
artikel 8 sägs att barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande bl.a.
medborgarskap, skall respekteras. I artikel 12 sägs att det barn som är i
stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa

i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas
betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Av artikel 12
framgår vidare att barnet skall särskilt beredas möjlighet att höras i alla
domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.
Det saknas enligt regeringens uppfattning skäl att på medborgarskaps-
området ha en högre åldersgräns än den som vanligen används för barns
samtycke. Det kan också konstateras att en sänkning av åldersgränsen
skulle stärka barnets rätt i medborgarskapsärenden. Åldersgränsen för
barns samtycke i medborgarskapsärenden bör därför sänkas till tolv år.
En förutsättning för att barnets samtycke skall inhämtas är att barnet
har utländskt medborgarskap. Statens invandrarverk har framfört att
barnets samtycke borde lämnas även om barnet saknar medborgarskap.
Detta stämmer dock inte med strävandena att begränsa antalet fall av
statslöshet, varför samtycke inte skall krävas i dessa fall.
Ingen av de nämnda bestämmelserna i FB och namnlagen är undan-
tagslös. Enligt namnlagen krävs t.ex. inte barnets samtycke om barnet är
varaktigt förhindrat att lämna sådant på grund av en psykisk störning
eller något annat liknande förhållande. En motsvarande bestämmelse bör
införas i den nya lagen om svenskt medborgarskap.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrars äktenskap
Bestämmelsen om förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrars
äktenskap (2 § MedbL) innehåller inte något krav på anmälningsförfa-
rande eller samtycke av barn som har fyllt tolv år. Såvitt känt har detta
inte lett till några problem när det gäller om barnet därigenom kan förlora
sitt utländska medborgarskap på grund av lagstiftningen i det landet.
Någon förändring av bestämmelsen är därför inte aktuell utan den bör
överföras till den nya medborgarskapslagen.
7 Svenskt medborgarskap genom adoption
Regeringens förslag: Även ett utomnordiskt adoptionsbeslut som gäller
i Sverige på grund av lag skall medföra automatiskt förvärv av svenskt
medborgarskap för adoptivbarnet, om någon av dem som adopterar är
svensk medborgare och barnet inte har fyllt tolv år.
13 a § MedbL om i vilka fall adoptivbarn likställs med biologiska barn
i fråga om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap är överflödig
och får därför ingen motsvarighet i den nya lagen.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk
framhåller emellertid bl.a. att det kan uppstå svårigheter vid
tillämpningen av bestämmelsen eftersom det ofta krävs utredning om
gällande rätt i det land som meddelat beslut om adoptionen. Statens
nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) anser bl.a. att det inte
bör ställas något krav på viss hemvisttid för adoptivbarn över tolv år.
NIA anser vidare att den föreslagna motsvarigheten till 13 a § MedbL är
överflödig eftersom alla adoptioner utan undantag skall få samma
betydelse. NIA menar också, i likhet med bl.a. Rädda Barnen och
Adoptionscentrum, att ett barn som adopteras efter det att barnet har fyllt
tolv år men före arton års ålder skall ha rätt att förvärva svenskt
medborgarskap genom anmälan och att barnet skall ge sitt samtycke.
Adoptionscentrum vill även att den övre gränsen för adoptivbarn att
enkelt och utan väntetid förvärva svenskt medborgarskap skall höjas till
arton år samt att förmånligare regler skall gälla för adoptivbarn i de fall
de adopteras av i Sverige bosatta utländska medborgare.
Skälen för regeringens förslag
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoptionsbeslut som godkänts
eller annars gäller i Sverige
Grundregeln i föräldrabalken är att adoptivbarn i rättsligt hänseende lik-
ställs med biologiska barn. Rättsliga skillnader mellan biologiska barn
och adoptivbarn bör därför finnas endast när det finns starka skäl.
De flesta utländska barn under tolv år som adopteras av svenska med-
borgare förvärvar svenskt medborgarskap med automatik i enlighet med
1 a § MedbL. Detta gäller dock inte om ett utländskt adoptionsbeslut
gäller automatiskt i Sverige till följd av bestämmelserna i lagen
(1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. När så
är fallet är barnet i stället hänvisat till att ansöka om naturalisation.
I förarbetena till 1 a § MedbL anförde departementschefen att han för
egen del ville skilja mellan ett adoptionsbeslut som meddelats eller god-
känts i Sverige eller i de övriga nordiska länderna och ett annat adop-
tionsbeslut som i och för sig kan visa sig giltigt här (prop. 1991/92:90 s.
12). När det gäller beslut av det senare slaget, fortsatte departementsche-
fen, behövs det ofta en utredning om gällande rätt i det främmande landet
innan det står klart om en adoption med verkan i Sverige föreligger. Frå-
geställningen aktualiserades även i den proposition om internationella
adoptionsfrågor som föregick Sveriges ratificering av Haagkonventionen
av den 29 maj 1993 om skydd av barn och samarbete vid internationella
adoptioner (prop. 1996/97:91).
Den ordning som nu gäller får den konsekvensen att barn som adopte-
ras enligt ett i Sverige automatiskt gällande utländskt adoptionsbeslut
inte med automatik förvärvar svenskt medborgarskap. Regleringen
innebär i flera fall dessutom att adoptivbarnet i praktiken är utestängt
från möjligheten att över huvud taget få svenskt medborgarskap, något
som hänger samman med att de nu aktuella familjerna ofta bor utomlands
och att adoptivbarnet därmed saknar möjlighet att uppfylla det
hemvistkrav som krävs för naturalisation. Är adoptivbarnet under femton
år och bosatt utanför sin medborgarskapsstat, uppställs dock enligt praxis
inte något krav på hemvisttid i Sverige.
Som nämnts ovan är skälet till att de nu aktuella adoptionerna inte med
automatik medför förvärv av svenskt medborgarskap att det ofta behövs
en utredning om gällande rätt i beslutslandet innan det står klart om en
adoption med verkan i Sverige föreligger. Statens invandrarverk påpekar
i sitt remissvar att utredningssvårigheterna kan leda till att frågan om ett
barn förvärvat svenskt medborgarskap eller inte under lång tid kan vara
oklar.
Enligt regeringens uppfattning bör man dock kunna utgå från att de
svenska utlandsmyndigheterna hos vilka frågor av detta slag främst
kommer att aktualiseras eftersom adoptivbarnens ansökningar om
svenskt pass som regel lämnas in där kan ta fram den utredning som
behövs. I den mån frågorna i stället blir föremål för bedömning av en
myndighet i Sverige, kan den självfallet vända sig till svensk
utlandsmyndighet för att få hjälp med den utredning som behövs.
Det kan naturligtvis inte uteslutas att utredningen i några enstaka fall är
mer komplicerad och det därför drar ut något på tiden. Detta bör emeller-
tid enligt regeringens uppfattning inte hindra att en ändring genomförs.
En ändrad ordning kan i sällsynta undantagsfall vidare tänkas innebära
att en adoptivfamilj, som är bosatt utomlands, felaktigt tror att en i
Sverige gällande adoption föreligger och därmed utgår från att adoptiv-
barnet har svenskt medborgarskap. Detta är inte någon önskvärd konse-
kvens. Även adoptivfamiljerna bör emellertid kunna vända sig till en
svensk utlandsmyndighet för att försöka få klarhet i frågan. Klarhet kan
också uppnås genom att Utlänningsnämnden, efter ansökan, får meddela
förklaring att någon är svensk medborgare. Med beaktande härav samt att
olägenheter av detta slag kan förväntas bli mycket sällsynta bör inte
heller risken för missförstånd i detta avseende i sig vara tillräckliga skäl
för att den nuvarande ordningen skall få bestå.
Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för att be-
handla alla adoptionsbeslut som gäller i Sverige på samma sätt. Därför
föreslås att även utomnordiska adoptionsbeslut som gäller i Sverige på
grund av lag skall medföra automatiskt förvärv av svenskt
medborgarskap för adoptivbarnet om någon av personerna som adopterar
är svensk medborgare och barnet inte har fyllt tolv år.
Övriga frågor när det gäller adoptivbarns förvärv av svenskt medborgar-
skap
Några remissinstanser anser att det bör underlättas för adoptivbarn som
är över tolv år när de kommer till Sverige att få svenskt medborgarskap
genom självständig naturalisation.
För självständig naturalisation av barn under femton år ställs enligt nu
gällande praxis vanligtvis inget krav på att barnet skall ha hemvist i
Sverige, förutsatt att någon av föräldrarna är svensk medborgare. Om
barnet saknar hemvist här krävs dock i regel att barnet är bosatt utanför
sitt hemland. För barn som är under femton år och som har hemvist i
Sverige ställs normalt inget krav på viss hemvisttid, förutsatt att någon av
föräldrarna är svensk medborgare. För barn mellan femton och arton år
ställs enligt praxis i regel krav på hemvist sedan tre år. Samma
dispensregler gäller för adoptivbarn till svensk medborgare, under
förutsättning att adoptionsbeslutet gäller i Sverige. En förändring av
hemvistkravet för adoptivbarnen skulle enligt regeringens mening få till
följd att adoptivbarn i nauralisationsärenden fick en mer gynnsam
ställning än biologiska barn. Mot bakgrund av vad som ovan anförts om
att adoptivbarn och biologiska barn skall vara likställda i rättsligt
hänseende är en sådan skillnad enligt regeringens uppfattning inte
lämplig.
När det gäller möjligheten för barn som adopteras av i Sverige bosatta
utländska medborgare att få svenskt medborgarskap innebär vidare för-
slagen i avsnitt 8 och 9 möjligheter till förvärv efter anmälan under vissa
förutsättningar. Regeringen finner inte skäl att därutöver föreslå särskilda
regler för dessa adoptivbarn.
NIA anser att den föreslagna motsvarigheten till 13 a § MedbL är över-
flödig eftersom alla adoptioner utan undantag föreslås få samma bety-
delse.
Det ursprungliga syftet med 13 a § MedbL var att göra undantag från
principen i föräldrabalken om att likställa adoptivbarn och biologiska
barn i medborgarskapshänseende (prop. 1971:143, bet. 1971:LU25, rskr.
1971:299). Genom senare ändringar i MedbL har utrymmet för att lik-
ställa adoptivbarn och biologiska barn när det gäller förvärv och förlust
av svenskt medborgarskap vidgats. Genom den ändring som nu föreslås
när det gäller adoptivbarns möjligheter att automatiskt förvärva svenskt
medborgarskap vidgas utrymmet ytterligare. Regeringen anser mot denna
bakgrund att det inte finns anledning att överföra en motsvarighet till
13 a § MedbL till den nya lagen. I ärenden där fråga uppkommer om ett
adoptivbarns förvärv eller förlust av svenskt medborgarskap som
biperson får det därmed avgöras från fall till fall om ett i Sverige
gällande adoptionsbeslut föreligger.
8 Statslösa barn och ungdomar
Regeringens förslag: a) Ett statslöst barn som föds i Sverige skall kunna
förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har perma-
nent uppehållstillstånd och hemvist i Sverige. En sådan anmälan skall
göras innan barnet fyllt fem år.
b) Ett statslöst barn som kommer till Sverige skall kunna förvärva
svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har permanent uppe-
hållstillstånd i Sverige samt dessutom hemvist här sedan tre år. En sådan
anmälan skall göras innan barnet fyllt arton år.
c) Anmälan kan också göras efter det att en statslös person fyllt arton
år men innan denne fyllt tjugo år. Då krävs att denne har permanent
uppehållstillstånd i Sverige och hemvist här i landet sedan han eller hon
fyllde femton år.
Alternativen b) och c) skall gälla även för personer som fötts såsom
statslösa i Sverige och som inte förvärvat svenskt medborgarskap i enlig-
het med a)-alternativet.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens. Kom-
mittén föreslår dock krav på längre hemvisttid.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk
anser dock bl.a. att det bör ställas upp ett krav på styrkt identitet för att de

statslösa barnen skall erhålla svenskt medborgarskap. Även Utlännings-
nämnden har synpunkter bl.a. på att det inte föreslås något krav på styrkt
identitet för de statslösa barnen. Invandrarverket anser vidare att svenskt
medborgarskap inte bör förvärvas av barn som genom ett förenklat förfa-
rande kan få utländskt medborgarskap efter en av föräldrarna genom an-
sökan eller registrering till myndighet i det aktuella landet. Barnombuds-
mannen, Rädda Barnen och Svenska flyktingrådet anser att kravet på fem
års hemvist är för högt ställt när det gäller barn som kommer till Sverige
innan de fyllt arton år. Kammarrätten i Jönköping påpekar att det inte
alltid är föräldrarna som har vårdnaden om sina barn varför det bör klar-
göras vilka som får göra en anmälan enligt bestämmelsen. Ombudsman-
nen mot etnisk diskriminering vill gå längre än kommitténs förslag och
nämner som ett alternativ bl.a. en presumtion för att statslösa barn skall
förvärva svenskt medborgarskap vid födelsen.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
Undvikande av statslöshet är en viktig utgångspunkt för svensk lagstift-
ning och praxis på medborgarskapsområdet. Det är också
utgångspunkten i flera internationella konventioner som Sverige åtagit
sig att följa.
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), vilken
ratificerats av Sverige utan förbehåll, trädde i kraft den 2 september
1990. I artikel 7 punkt 1 i barnkonventionen föreskrivs att varje barn
skall ha rätt att förvärva ett medborgarskap. Artikeln har följande lydelse:
1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt
från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och, så
långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat
av dem.
2. Konventionsstaterna skall säkerställa genomförandet av dessa rättig-
heter i enlighet med sin nationella lagstiftning och sina åtaganden enligt
tillämpliga internationella instrument på detta område, särskilt i de fall då
barnet annars skulle vara statslöst.
En av grundprinciperna i 1997 års konvention om medborgarskap är
att statslöshet så långt möjligt skall undvikas. Principen slås fast redan i
konventionens ingress. När det gäller barn föreskrivs vidare i artikel 6
punkt 2 att varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall
föreskriva att medborgarskap skall förvärvas av barn som föds inom dess
territorium och som vid födelsen inte förvärvar något annat
medborgarskap. Sådant medborgarskap skall beviljas antingen
automatiskt (ex lege) vid födelsen eller därefter, för barn som förblivit
statslösa, efter ansökan till behörig myndighet av eller för barnet i fråga
på det sätt som föreskrivs i konventionsstatens nationella lagstiftning. En
sådan ansökan får enligt konventionen göras beroende av legal och
varaktig hemvist i konventionsstaten under en tid av högst fem år
omedelbart innan ansökan gjordes.
Statslösa barn som föds i Sverige
Sverige saknar i dag bestämmelser som är direkt inriktade på att under-
lätta förvärv av svenskt medborgarskap för barn som föds här såsom
statslösa. Detta innebär i sin tur att det förekommer att i Sverige födda
statslösa barn måste vänta tills de fyllt arton år för att kunna bli svenska
medborgare trots att de kanske har bott här under hela sin uppväxt. Detta
torde inte vara förenligt med artikel 7 i barnkonventionen och de motiv
som ligger till grund för denna. Det är inte heller förenligt med 1997 års
konvention. Det är därför angeläget att det införs bestämmelser för att
underlätta förvärv av svenskt medborgarskap för barn som föds här
såsom statslösa.
Det tydligaste sättet att leva upp till Sveriges internationella åtaganden
om undvikande av statslöshet för barn skulle vara att ge barnen svenskt
medborgarskap automatiskt redan vid födelsen. Detta har också föresprå-
kats av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Med en sådan
ordning följer emellertid enligt regeringens mening vissa nackdelar. Den
allra viktigaste är att ett automatiskt förvärv vid födelsen inte alltid
stämmer överens med föräldrarnas önskemål. För det fall föräldrarna har
medborgarskap i någon stat vill de kanske att även barnet får det landets
medborgarskap och inte därutöver svenskt medborgarskap.
De nackdelar som finns är enligt regeringens uppfattning av sådan vikt
att de gör en ordning med automatiskt förvärv vid födelsen olämplig.
Svenskt medborgarskap bör i stället erbjudas barnen genom ett anmäl-
ningsförfarande i nära anslutning till födelsen.
De krav som bör ställas upp för att ett statslöst barn skall kunna för-
värva svenskt medborgarskap genom anmälan är, utöver att barnet föds i
Sverige, att barnet har permanent uppehållstillstånd och hemvist här.
Bakgrunden till kravet på permanent uppehållstillstånd är att i princip
endast den som beviljats permanent uppehållstillstånd är att betrakta som
invandrare i Sverige med en rätt att stanna här.
Möjligheten till anmälan bör, eftersom syftet med bestämmelsen är just
att underlätta förvärv av svenskt medborgarskap för statslösa barn som
föds i Sverige, begränsas på så sätt att anmälan skall göras innan barnet
fyllt fem år.
Kammarrätten i Jönköping anser att det bör klargöras vem som har rätt
att göra en anmälan eftersom det inte alltid är föräldrarna som har
vårdnaden om ett barn. Det kan i och för sig sägas följa av allmänna
rättsgrundsatser på familjerättens område att även en särskilt förordnad
vårdnadshavare är behörig att göra anmälan i fall där föräldrarna inte har
vårdnaden om ett barn. Regeringen delar dock kammarrättens
uppfattning att det av lagen bör framgå att den eller de som har
vårdnaden om barnet har rätt att göra anmälan. Av 6 kap. 11 och 13 §§
föräldrabalken följer att om vårdnaden om barnet tillkommer två
personer gemensamt skall anmälan göras av dem båda.
Statslösa barn som kommer till Sverige
De skäl som ligger till grund för förslaget om statslösa barn som föds i
Sverige gäller i hög utsträckning även de statslösa barn som flyttar till
Sverige. Frågan är dock hur de statslösa barn som kommer till Sverige
efter sin födelse bör behandlas i medborgarskapshänseende jämfört med
de statslösa barn som föds här. Å ena sidan kan hävdas att det faktum att
barnets födelse äger rum i Sverige bör vara av avgörande betydelse och
att de barn som inte föds i Sverige därför, liksom i dag, får vänta till
arton års ålder för att kunna förvärva svenskt medborgarskap. Å andra
sidan kan konstateras att detta skulle medföra att skillnaden blir
omotiverat stor mellan ett barn som föds såsom statslöst i Sverige och ett
statslöst barn som kommer hit strax efter födelsen.
Mot denna bakgrund finner regeringen att statslösa barn som kommer
till Sverige också bör kunna förvärva svenskt medborgarskap genom ett
anmälningsförfarande. Denna möjlighet skall innefatta även statslösa
adoptivbarn som inte förvärvar svenskt medborgarskap på annat sätt. För
att det skall finnas en verklig koppling mellan dessa barn och det svenska
samhället bör vissa krav ställas upp. Det bör bl.a. krävas att de har
permanent uppehållstillstånd i Sverige. Vidare bör de ha hemvist här
sedan en viss tid.
Kommittén föreslår att det ställs krav på minst fem års hemvist. Några
remissinstanser anser att denna tid är för lång. Mot bakgrund av vad som
ovan redovisats om det angelägna i att ett statslöst barn skall kunna för-
värva ett medborgarskap, anser regeringen att ett krav på tre års hemvist
bör vara tillräckligt för att ett statslöst barn skall kunna bli svensk med-
borgare.
Denna möjlighet till anmälan syftar som nämnts till att underlätta för
barn att förvärva svenskt medborgarskap och anmälan bör därför göras
innan barnet fyllt arton år.
I de nu aktuella situationerna saknar barnet alltid medborgarskap vid
tidpunkten för anmälan och barnet riskerar därmed inte att förlora något
annat medborgarskap i samband med förvärvet av det svenska. Det finns
inte några bärande skäl till att ett barn skall förbli statslöst om inte föräld-
rar eller andra som har vårdnaden om barnet vill det. Det bör därför inte
krävas att barnet skall ge sitt samtycke om det fyllt tolv år.
Detta förvärvsalternativ bör stå öppet även för personer som fötts
såsom statslösa i Sverige men som inte förvärvat svenskt medborgarskap
genom anmälan innan de fyllt fem år.
Liksom när det gäller statslösa barn som föds i Sverige bör en särskilt
förordnad vårdnadshavare ha rätt att göra anmälan för barnets räkning.
Det bör därför framgå av lagen att den eller de som har vårdnaden om ett
barn kan göra anmälan.
Anmälan av ungdomar som fyllt arton år
Den föreslagna ordningen för ett statslöst barn innebär att barnet för sitt
förvärv av svenskt medborgarskap är beroende av att vårdnadshavaren
medverkar till förvärvet genom att göra en anmälan för barnets räkning.
Normalt sett torde detta inte leda till några problem. Det kan emellertid
inte uteslutas att vårdnadshavaren avstår från att medverka till att barnet
får svenskt medborgarskap. Det bör därför öppnas en möjlighet även för
statslösa personer att under viss tid efter det att de fyllt arton år förvärva
svenskt medborgarskap genom ett anmälningsförfarande. De bör ges tid
fram till tjugo års ålder att göra en anmälan.
Kommittén föreslår för dessa fall krav på hemvist i sju år. Som skäl
anför kommittén att hemvistvillkoren i de av kommittén föreslagna
bestämmelserna i 9 och 10 §§ skall korrespondera med varandra på
sådant sätt att det i båda fallen krävs att utlänningen kommer till Sverige
före tretton års ålder för att kunna få svenskt medborgarskap enligt dessa
bestämmelser.
Enligt regeringens uppfattning bör dock hemvistkravet utformas på
följande sätt. En statslös person skall, utöver permanent uppehållstill-
stånd, ha haft hemvist i Sverige sedan han eller hon fyllde femton år. På
så sätt uppnås en stigande skala av krav på viss tids hemvist, utan att det
direkt efter arton års ålder ställs krav på ytterligare två års hemvist
jämfört med före denna ålder.
Detta förvärvsalternativ bör, liksom det som gäller barn under arton år,
stå öppet även för personer som fötts såsom statslösa i Sverige men som
inte förvärvat svenskt medborgarskap genom anmälan innan de fyllt fem
år.
Krav på styrkt identitet?
För att bestämmelserna som rör statslösa barn skall bli tillämpliga förut-
sätts att det står klart att ett barn verkligen är statslöst. Frågan är om det i

de nu aktuella anmälningsärendena även bör ställas krav på styrkt identi-
tet. Såväl Statens invandrarverk som Utlänningsnämnden anser att ett så-
dant krav bör ställas. Statens invandrarverk hänvisar till de problem som
kan uppstå om det blir aktuellt att utvisa utländska föräldrar som fått per-
manent uppehållstillstånd i en oriktig identitet men som har ett barn som
är svensk medborgare. Utlänningsnämnden menar att det är tveksamt om
det är förenligt med ett barns bästa att det kan komma att folkbokföras
med en felaktig identitet eftersom detta kan få privaträttsliga konsekven-
ser.
Förslagen avser enbart barn eller personer som kommit hit som barn.
Frågan om dessa barns identitet behöver inte på samma sätt som i natura-
lisationsärenden vara omedelbart kopplad till huruvida föräldrarna fullt ut
förmått styrka sin identitet eller inte. Det bör understrykas att det här
handlar om barn som annars skulle förbli statslösa. Det är önskvärt att
barnens förvärv av svenskt medborgarskap inte skall försenas till
exempel på grund av att föräldrarna lämnat oriktiga uppgifter om sin
identitet vid ankomsten till Sverige. Enligt regeringens uppfattning bör
därför identiteten för ett statslöst barn som här tilldelats personuppgifter
anses tillräckligt klarlagd även om det i något avseende skulle råda
oklarhet i fråga om föräldrarnas identitet. Detta bör gälla även för det fall
den vid anmälningstidpunkten folkbokförda identiteten för barnet inte är
densamma som uppgetts vid ankomsten till Sverige. Inte heller den
omständigheten att föräldrarna under vistelsen i Sverige ändrar sina och
barnens identitetsuppgifter bör således drabba barnen på sådant sätt att
deras förvärv av svenskt medborgarskap fördröjs.
Att ett barn kan komma att folkbokföras i en felaktig identitet kan, som
Utlänningsnämnden påpekat, få privaträttsliga konsekvenser för barnet.
Utlänningsnämnden nämner som exempel att barnet kan få svårigheter
att bevaka kvarlåtenskap efter avlidna släktingar. Dessa svårigheter bör
dock ställas mot de olägenheter som det kan innebära för ett barn att inte
ha något medborgarskap. Enligt regeringens mening överväger fördelen
för ett statslöst barn att kunna få svenskt medborgarskap de eventuella
problem som kan uppstå till följd av att han eller hon kan bli folkbokförd
i en felaktig identitet.
Övrigt
Kommittén anför att om det råder sådan oklarhet om föräldrarnas med-
borgarskap att det inte går att fastställa om barnet är statslöst eller inte,
bör barnet omfattas av den föreslagna bestämmelsen. Statens invandrar-
verk är tveksam till detta och menar att den föreslagna lydelsen inte om-
fattar barn vars medborgarskap inte kunnat fastställas. Invandrarverket
anser vidare att en tillämpning av bestämmelsen på det sätt som kommit-
tén föreslagit skulle motverka de strävanden som finns för att få klarhet
när det gäller personers identitet och bakgrund. Regeringen instämmer i
Invandrarverkets synpunkter. Barn vars medborgarskap inte kunnat fast-
ställas bör därför, enligt regeringens mening, inte omfattas av
bestämmelsen om statslösa barns möjligheter till förvärv av svenskt
medborgarskap. Dessa barn bör i stället omfattas av den föreslagna
ordningen för barn med utländskt medborgarskap (avsnitt 9).
Nya bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap för statslösa
barn innebär att det kan bli så att barnet har svenskt medborgarskap
medan föräldrarna är utländska medborgare eller statslösa. Den
föreslagna ordningen kan därmed medföra konsekvenser om det i en
sådan situation skulle bli aktuellt att utvisa någon av barnets föräldrar.
Denna fråga berörs i remissyttrandena av bl.a. Statens invandrarverk.
Myndigheterna skall i varje ärende där återkallelse av
uppehållstillstånd eller utvisning aktualiseras göra en bedömning av
samtliga föreliggande omständigheter. Därtill kommer att
omständigheterna i olika ärenden kan variera. Detta innebär att
försiktighet måste iakttas vad gäller generella slutsatser i fråga om hur
förvärv av svenskt medborgarskap för statslösa barn skulle påverka
möjligheten att utvisa någon av barnets föräldrar. Det skulle dock i vissa
situationer kunna bli svårare att utvisa någon av föräldrarna. I praktiken
kommer det att handla om ett ringa antal fall och regeringen anser därför
att nackdelen med denna effekt är liten jämfört med de fördelar som
uppstår för de statslösa barnen när dessas medborgarskapsrättsliga
ställning stärks.
Det bör noteras att barnkonventionen medger att barn kan förvärva och
tillerkännas rättigheter skilda från föräldrarnas rättigheter.
Invandrarverket ifrågasätter även om ett statslöst barn som genom ett
enkelt förfarande kan få utländskt medborgarskap efter en av föräldrarna
skall kunna få svenskt medborgarskap enligt den föreslagna bestämmel-
sen. Med hänsyn till att krav på permanent uppehållstillstånd ställs förut-
sätts dock att avsikten är att barnet skall stanna i Sverige och det är därför
inte ändamålsenligt att kräva att barnets föräldrar skall vidta åtgärder för
att barnet skall få medborgarskap i ett annat land.
När det gäller innebörden av hemvistbegreppet hänvisas till avsnitt 11.
9 Barn och ungdomar med enbart utländskt
medborgarskap
Regeringens förslag: Ett barn med utländskt medborgarskap skall kunna
förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har perma-
nent uppehållstillstånd i Sverige och dessutom hemvist här sedan fem år.
En sådan anmälan skall göras innan barnet fyllt arton år.
Anmälan kan också göras efter det att en person med utländskt med-
borgarskap fyllt arton år men innan denne fyllt tjugo år. Då krävs det att
personen har permanent uppehållstillstånd i Sverige och hemvist här i
landet sedan han eller hon fyllde tretton år.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén föreslår dock krav på längre hemvisttid.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Kammarrätten i Jönköping påpekar dock att det inte alltid är föräld-
rarna som har vårdnaden om sina barn varför det bör klargöras vilka som
får göra en anmälan enligt bestämmelsen. Kammarrätten anser vidare att
undantagsbestämmelsen i 3 § andra stycket MedbL vid krigstillstånd bör
behållas. Statens invandrarverk pekar bl.a. på tveksamheter som kan
uppstå beträffande barn vars identitet inte är klarlagd. Invandrarverket
anser också att ett vandelskrav bör införas för personer som gör anmälan
efter uppnådd myndighetsålder. Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) vill gå längre än förslaget och bl.a. ge utländska
barn födda i Sverige med permanent uppehållstillstånd möjlighet att
förvärva svenskt medborgarskap vid födelsen. DO vill även att minsta
tiden för hemvist skall sänkas beträffande denna bestämmelse. Vidare
anser DO att icke-nordiska medborgare bör jämställas med medborgare i
annat nordiskt land vad gäller hemvisttid för förvärv av svenskt
medborgarskap. Rädda Barnen anser att kravet på hemvist i Sverige kan
begränsas till tre år.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
Ett barn som vid födelsen förvärvar medborgarskap i något annat land än
i födelselandet är inte på samma sätt som de statslösa barnen föremål för
skydd i olika internationella konventioner. Förklaringen är att den först-
nämnda gruppen av barn får i vart fall något medborgarskap vid födelsen
och att deras ställning i medborgarskapshänseende därför är mindre utsatt
än de statslösa barnens.
I artikel 6 punkt 4 e) i 1997 års konvention föreskrivs att varje konven-
tionsstat i sin nationella lagstiftning skall underlätta förvärv av medbor-
garskap i staten för personer som är födda inom statens territorium samt
har legalt och varaktigt hemvist där. I konventionens förklarande text an-
ges som exempel på åtgärder som underlättar förvärv av medborgarskap
en sänkning av kravet på hemvisttid, mindre stränga språkkrav, förenklad
procedur samt lägre avgifter.
Sverige har utöver möjligheterna till legitimationsförvärv enligt 2 §
MedbL (dvs. att ett gemensamt barn till en svensk man och en utländsk
kvinna får svenskt medborgarskap om föräldrarna gifter sig) och förvärv
genom anmälan enligt 2 a § MedbL inga regler som är direkt inriktade
på att underlätta förvärvet av svenskt medborgarskap för barn som föds i
Sverige och som då förvärvar enbart utländskt medborgarskap. Bestäm-
melserna i 3 § MedbL om förvärv genom anmälan avser emellertid även
dessa barn. Enligt bestämmelsen kan en utlänning som oavbrutet haft sitt
hemvist i Sverige från sexton års ålder och dessutom tidigare haft sitt
hemvist här under sammanlagt minst fem år förvärva svenskt medborgar-
skap genom anmälan. Det förutsätter att anmälan sker efter det att han
eller hon fyllt tjugoett år, men före tjugotre års ålder. Är sökanden stats-
lös, eller styrker att förvärv av svenskt medborgarskap skulle medföra
förlust av det utländska medborgarskapet, får anmälan göras redan vid
arton års ålder under förutsättning att han eller hon vid tiden för anmälan
har sitt hemvist här i riket sedan fem år och dessutom tidigare haft sitt
hemvist här under sammanlagt minst fem år. I Sverige uppväxta
utländska barn har således under förutsättning av att de i 3 § MedbL
angivna förutsättningarna är uppfyllda en absolut rätt att vid arton eller
tjugoett års ålder få svenskt medborgarskap. Till skillnad från vad som är
fallet vid naturalisation uppställs det utöver kravet på hemvisttid inte
några villkor i fråga om skötsamhet. Det vanligaste är att barn som tillhör
den nu aktuella gruppen förvärvar svenskt medborgarskap som
bipersoner när deras föräldrar naturaliseras. Detta kan som regel ske när
föräldrarna haft hemvist i Sverige sedan fem år och i normalfallet finns
det således en möjlighet för dessa barn att erhålla svenskt medborgarskap
senast vid omkring fem års ålder.
Frågan är om det finns skäl att ytterligare underlätta för barn med ut-
ländskt medborgarskap att erhålla svenskt medborgarskap.
Fördelarna med att erbjuda de nu aktuella barnen svenskt medborgar-
skap är främst att det skulle underlätta integrationen i det svenska sam-
hället. Barnen som föds här i landet kommer i många fall också att till-
bringa hela sin uppväxt och resten av sitt liv här. Genom att underlätta
villkoren för förvärv av svenskt medborgarskap visar Sverige att barnen
är välkomna och att de betraktas som fullt ut tillhöriga den svenska sam-
hällsgemenskapen.
Med beaktande av att barn inte bör förvärva ett medborgarskap i strid
med föräldrarnas vilja bör, liksom beträffande de statslösa barnen, ett an-
mälningsförfarande tillämpas. Det faktum att barnen vid födelsen förvär-
var i vart fall något lands medborgarskap gör dock deras ställning i med-
borgarskapsrättsligt hänseende avsevärt mindre utsatt än vad som är
fallet i fråga om statslösa barn. Det finns därför inte skäl att föreslå lika
långtgående lättnader som gjorts beträffande statslösa barn.
Barn som föds i Sverige med enbart utländskt medborgarskap
Regeringen finner det rimligt att barn som föds i Sverige och som vid
födelsen förvärvar enbart utländskt medborgarskap ges möjlighet till för-
värv av svenskt medborgarskap genom anmälan under förutsättning att
de har permanent uppehållstillstånd i Sverige samt dessutom hemvist här
sedan fem år. Krav på längre tids hemvist skulle innebära att skillnaden i
förvärvsvillkor mellan statslösa barn och barn med utländskt medborgar-
skap blev omotiverat stor. Till detta kan läggas att fem år, som nämnts
ovan, är lika med den tid efter vilken dessa barn normalt kan bli svenska
medborgare såsom bipersoner i samband med föräldrarnas naturalisation.
Barn med enbart utländskt medborgarskap som kommer till Sverige under
sin uppväxt
Motiven för att underlätta förvärvet av medborgarskap för i Sverige
födda barn gäller även barn med utländskt medborgarskap som under sin
uppväxt flyttar till Sverige. Enligt regeringens uppfattning finns det inte
heller beträffande dessa barn skäl att uppställa krav på längre tids
hemvist än fem år. De barnen bör därför omfattas av samma
förvärvsvillkor som gäller för de barn som föds i Sverige och som vid
födelsen förvärvar enbart utländskt medborgarskap. Möjligheten till
förvärv på detta sätt bör vidare stå öppen även för de utländska
adoptivbarn som inte förvärvar svenskt medborgarskap i annan ordning.
Gemensamma överväganden
En anmälan om förvärv av svenskt medborgarskap i nu aktuella fall bör
göras innan barnet fyllt arton år. De barn som därmed kommer att omfat-
tas av bestämmelsen är de som kommer till Sverige före tretton års ålder.
Om barnet vid tidpunkten för anmälan fyllt tolv år bör, liksom vid för-
värv av svenskt medborgarskap för barn till en svensk far (se avsnitt 6),
som krav för förvärvet vidare gälla att barnet samtycker. Kravet på sam-
tycke bör dock inte upprätthållas om barnet är varaktigt förhindrat att
lämna sådant på grund av en psykisk störning eller på grund av något an-
nat liknande förhållande.
När det gäller förvärv av svenskt medborgarskap för statslösa barn har
konstaterats att den föreslagna ordningen i vissa fall kan få konsekvenser
i fråga om möjligheterna att utvisa någon av barnets föräldrar. När det
gäller barn med enbart utländskt medborgarskap kan dock konstateras att
förslagets inverkningar på möjligheterna att utvisa någon av barnets för-
äldrar torde vara synnerligen begränsade med hänsyn till den starka an-
knytning till Sverige som ett barn med så lång vistelsetid här normalt an-
ses ha fått.
Anmälan av ungdomar som fyllt arton år
Det bör även i dessa fall, i likhet med vad som föreslagits för statslösa
barn, införas en möjlighet för personer som fyllt arton år att fram till
tjugo års ålder förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan.
Kommittén föreslår för dessa fall krav på hemvist i sju år. Som skäl anför
kommittén att hemvistvillkoren i de av kommittén föreslagna
bestämmelserna i 9 och 10 §§ skall korrespondera med varandra på
sådant sätt att det i båda fallen krävs att utlänningen kommer till Sverige
före tretton års ålder för att kunna få svenskt medborgarskap enligt dessa
bestämmelser.
Enligt regeringens uppfattning bör dock hemvistkravet utformas på
följande sätt. En utländsk person skall, utöver permanent uppehållstill-
stånd, ha haft hemvist i Sverige sedan han eller hon fyllde tretton år. På
så sätt uppnås en stigande skala av krav på viss tids hemvist, utan att det
direkt efter arton års ålder ställs krav på ytterligare två års hemvist
jämfört med före denna ålder.
Övrigt
Förslagen om förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan för
statslösa personer och personer med enbart utländskt medborgarskap in-
nebär att hela tillämpningsområdet för nuvarande 3 § MedbL försvinner.
Enligt andra stycket är paragrafen inte tillämplig på medborgare i fientlig
stat eller på personer som haft medborgarskap där, men förlorat det utan
att förvärva medborgarskap i något annat land.
Kommittén föreslår att undantagsbestämmelsen inte skall få någon
motsvarighet i den nya lagen. Kammarrätten i Jönköping avstyrker detta
och anser att kommitténs motivering inte är övertygande. Regeringen
delar kommitténs bedömning. Skälet är framförallt att medborgarskapet
minskat i betydelse som grund för lojaliteten till ett land.
Statens invandrarverk anser att det bör införas ett vandelskrav för ut-
ländska medborgare som söker svenskt medborgarskap efter uppnådd
myndighetsålder. Vandelskravet skall enligt Invandrarverket innebära att
sökanden inte får ha dömts till fängelse. Invandrarverket motiverar sin
synpunkt med att det framstår som stötande för den allmänna
rättskänslan att meddela svenskt medborgarskap till den som dömts till
ett fängelsestraff även om personen kommit till Sverige som barn.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att ge personer som
kommit till Sverige som barn och vars vårdnadshavare inte medverkat till
förvärv av svenskt medborgarskap en möjlighet att under en begränsad
period, mellan arton och tjugo år, själva anmäla önskemål om detta på i
stort sett samma villkor som barn under arton år. Enligt regeringens
uppfattning finns det inte skäl att införa ytterligare villkor utöver de
föreslagna när det gäller dessa personer.
Vad gäller identitetsfrågor i de här aktuella fallen hänvisas till vad som
anförts i dessa avseenden i avsnitt 8. Beträffande hemvistbegreppet
hänvisas till avsnitt 11. När det gäller undantag från kravet på permanent
uppehållstillstånd hänvisas till avsnitt 12.
Förvärv av svenskt medborgarskap i den ordning som föreslås i detta
avsnitt kan i vissa fall innebära att sökanden på grund av lagstiftningen
i den stat där han eller hon har medborgarskap sedan tidigare med auto-
matik förlorar sitt andra medborgarskap. Det är därför av vikt att alla som
avser att utnyttja anmälningsmöjligheten informeras om detta. Migra-
tionsverket (före den 1 juli 2000 Statens invandrarverk) bör svara för
detta.
10 Återvinning av svenskt medborgarskap
Regeringens förslag: Återvinning av svenskt medborgarskap skall vara
möjligt för den som har fyllt arton år och har haft hemvist i Sverige
under sammanlagt tio år före arton års ålder och som dessutom har
hemvist här sedan två år. Som en konsekvens av förslaget i fråga om
dubbelt medborgarskap skall det inte krävas att sökanden i samband med
återvinningen befriar sig från sitt utländska medborgarskap. Möjligheten
till återvinning skall stå öppen även för den som har förvärvat sitt
svenska medborgarskap på annat sätt än genom födelsen.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk
pekar emellertid på tveksamheter i kommitténs definition av
hemvistbegreppet. Utlänningsnämnden konstaterar att kommittén inte
angivit några konkreta skäl för ändring av den nuvarande regeln.
Skälen för regeringens förslag: Svenskt medborgarskap kan enligt
den nu gällande ordningen förloras med automatik dels i enlighet med
bestämmelserna i 7 § MedbL, dels på grund av föreskriften i 8 § MedbL
om preskription. Statens invandrarverk får vidare på ansökan befria den
som är eller önskar bli utländsk medborgare från hans eller hennes
svenska medborgarskap (9 § MedbL).
I 4 § MedbL finns bestämmelser om återvinning av svenskt
medborgarskap. Förutsättningarna för återvinning är att sökanden blivit
svensk medborgare vid födelsen, oavbrutet haft sitt hemvist i Sverige till
arton års ålder samt har hemvist här sedan två år. För att en utländsk
medborgare skall kunna återvinna svenskt medborgarskap gäller vidare
att han eller hon måste styrka att det utländska medborgarskapet
därigenom förloras.
Möjligheten för den som tidigare varit svensk medborgare att återfå
svenskt medborgarskap genom ett förenklat förfarande bör bibehållas.
Frågan är dock om det finns anledning att ändra de nuvarande villkoren
för återvinning.
Grunden för kravet på oavbrutet hemvist till arton års ålder är att tidi-
gare svenska medborgare som saknar verklig anknytning till Sverige
skulle uteslutas från återvinningsmöjligheten. Regeringen anser inte att
det finns skäl att överge denna grundtanke. Det är således rimligt att möj-
ligheten till återvinning är förbehållen dem som har en stark förankring
till Sverige bakåt i tiden.
Enligt regeringens uppfattning är emellertid det nuvarande kravet på
oavbrutet hemvist intill arton års ålder onödigt restriktivt. Sådan verklig
anknytning till Sverige som bör vara en förutsättning för återvinning kan
som regel anses ha uppkommit även om inte hela uppväxttiden intill
arton års ålder tillbringats i Sverige. Regeringen finner att det bör vara
tillräckligt att sökanden, som skall ha fyllt arton år, har haft hemvist i
Sverige under sammanlagt tio år före arton års ålder.
I fråga om paragrafens andra hemvistkrav, dvs. hemvist i Sverige
sedan två år, anser regeringen att det är rimligt att som villkor för
återvinning ställs att sökanden efter sin återkomst till Sverige vistats här
under så lång tid att han eller hon på nytt blivit insatt i svenska
samhällsförhållanden. Två år får anses vara en väl avvägd tidsperiod och
det föreslås därför inte någon ändring på den punkten.
En konsekvens av förslaget i fråga om dubbelt medborgarskap är att
det inte bör krävas att sökanden i samband med återvinning av svenskt
medborgarskap frånträder sitt utländska medborgarskap.
Återvinning av svenskt medborgarskap förutsätter nu att sökanden bli-
vit svensk medborgare vid födelsen. Detta innebär att den som förvärvat
svenskt medborgarskap genom t.ex. naturalisation eller anmälan inte kan
ansöka om återvinning. Enligt regeringens uppfattning saknas det skäl att
fortsättningsvis begränsa möjligheten till återvinning på detta sätt. Möj-
ligheten bör därför stå öppen även för den som förvärvat sitt svenska
medborgarskap på annat sätt än genom födelsen.
11 Svenskt medborgarskap efter ansökan
(naturalisation)
11.1 Naturalisationsvillkor
Regeringens förslag: Nuvarande praxis när det gäller krav på permanent
uppehållstillstånd i Sverige för att beviljas svenskt medborgarskap samt
att fyra års hemvisttid är tillräckligt för den som är statslös eller flykting
skall framgå av lag.
I övrigt skall villkoren för naturalisation vara oförändrade. Begreppet
hederlig vandel skall dock bytas ut mot hederligt levnadssätt .

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk
är positivt till förslaget men önskar förtydliganden i vissa avseenden.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser bl.a. att två års hemvist
borde gälla för såväl nordiska som icke-nordiska medborgare och för
statslösa. Samarbetsorganet för invandrarorganisationer och Iranska
Riksförbundet i Sverige anser att kravet på hemvisttid för personer som
inte kan styrka sin identitet bör sänkas till sex år.
Skälen för regeringens förslag
Villkor för naturalisation
De villkor för naturalisation som i dag framgår av 6 § MedbL är att
sökanden styrkt sin identitet, fyllt arton år, sedan fem år eller, i fråga om
medborgare i annat nordiskt land, sedan två år har hemvist här i landet
samt att sökanden fört och kan förväntas komma att föra en hederlig van-
del.
Det finns inte skäl att ändra nu gällande villkor för naturalisation i
materiellt hänseende. Utöver gällande krav bör dock två förtydligande
tillägg göras. Det ena avser att sökanden skall ha permanent
uppehållstillstånd i Sverige. Det andra är att det i fråga om hemvistkravet
skall framgå att detta är fyra år för den som är statslös eller att bedöma
som flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529). Dessa tillägg
utgör inte några nyheter i sak utan avspeglar rådande praxis. Det bör
dock i sammanhanget noteras att Statens invandrarverk i dag inte kräver
att en medborgare i ett land som ingår i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) skall ha permanent uppehållstillstånd för att
svenskt medborgarskap skall beviljas. I stället görs en prövning av om
sökanden skulle ha fått permanent uppehållstillstånd om han eller hon
ansökt om det. Detta leder i de flesta fall till bedömningen att EES-
medborgaren skulle ha kunnat få permanent uppehållstillstånd efter
ansökan och svenskt medborgarskap beviljas då. När det gäller undantag
från kravet på permanent uppehållstillstånd för medborgare i de nordiska
länderna och för medborgare i övriga länder inom EES hänvisas i övrigt
till avsnitt 12.
Enligt förslaget i lagrådsremissen skulle i lagtexten anges att det lägre
kravet på hemvisttid skulle gälla den som är ofrivilligt statslös . Lagrå-
det förordar att uttrycket statslös används genomgående och att den
närmare innebörden klargörs i författningskommentaren. Regeringen in-
stämmer i denna uppfattning. Liksom enligt nuvarande praxis bör de för-
månligare reglerna för statslösa i naturalisationsärenden vara förbehållna
personer som inte själva vidtagit några åtgärder för att bli statslösa. När
det gäller statslösa personer som i och för sig kan få medborgarskap även
i ett annat land, anser regeringen att detta förhållande inte skall påverka
bedömningen av huruvida personen skall anses vara statslös eller ej.
Övriga frågor kring naturalisation
Statens invandrarverk anser att begreppet vandel bör bytas ut mot ha
levt skötsamt och hederligt och kan förväntas även i framtiden leva på
detta sätt . Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att lagtexten
bör ange vilken misskötsamhet som kan läggas till grund för
avslagsbeslut på grund av brister i vandelsvillkoret.
Frågan om att byta ut begreppet vandel mot det av Invandrarverket nu
föreslagna uttycket har aktualiserats under tidigare lagstiftningsarbete,
men förkastats (prop. 1994/95:179, 1994/95:SfU16). Utskottet ansåg att
det föreslagna uttrycket skötsamt hade en tänjbar betydelse och att be-
greppet hederlig vandel , även om det kan förefalla ålderdomligt, bättre
än det föreslagna uttrycket motsvarar de krav som avses att ställas på en
utlänning som ansöker om svenskt medborgarskap.
Regeringen anser att det, mot bakgrund av att vandel är ett
otidsenligt begrepp, finns skäl att på nytt aktualisera frågan om att byta ut
detta begrepp. Avsikten är inte att lägga in en annan innebörd i detta krav
för naturalisation. Om ett annat begrepp väljs bör det därför vara ett som
ligger det nuvarande nära. Levnadssätt är ett begrepp som är synonymt
med vandel . Regeringen föreslår därför att ifrågavarande krav för natu-
ralisation uttrycks så att sökanden skall ha haft och kan förväntas
komma att ha ett hederligt levnadssätt .
Det finns inte skäl att i lagtexten ange vilken misskötsamhet som kan
läggas till grund för avslagsbeslut. Detta bör liksom hittills avgöras
genom praxis.
Frågan om vad som utgör avbrott i hemvistet har betydelse såväl i
naturalisationsärenden som i vissa anmälningsärenden. Det krävs
givetvis inte att en utlänning måste ha varit innanför Sveriges gränser
under hela den hemvisttid som föreskrivs. Sedvanliga semesterresor,
kortare släktbesök och andra liknande besök i utlandet bryter inte
hemvistet. De påverkar inte heller beräkningen av hemvisttiden.
Utlandsvistelser av annat slag bör bedömas mot den bakgrunden att en
person normalt anses ha sitt hemvist på den ort där han eller hon bor och
har för avsikt att kvarstanna. Hemvist på en viss ort anses alltså föreligga
om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständighe-
terna i övrigt måste anses vara stadigvarande. Hemvisttiden bör inte
anses avbruten om inte sökanden antingen tagit hemvist i ett annat land
eller på annat sätt gett upp hemvistet i Sverige. Vid bedömningen bör,
vid sidan av de faktiska förhållandena, hänsyn tas till sökandens avsikt
(se regeringens beslut den 2 december 1999, Ku 1999/1876). De faktiska
förhållandena tar sikte på objektivt konstaterbara omständigheter såsom
familj, bostad och anställning.
I sammanhanget bör frågan om uppehållstillstånd grundade på EES-
reglerna beröras. Utlänningsnämnden har genom sitt beslut den 13
november 1997 i ärende UN 95/12382 slagit fast att ett sådant tillstånd i
princip inte bör kunna ligga till grund för beräkning av hemvisttid i ett
medborgarskapsärende. Med beaktande av vad som anförs i det följande
om att likställa tidsbegränsade uppehållstillstånd för medborgare i EES-
länder med permanent uppehållstillstånd anser regeringen emellertid att
även EES-tillstånd bör kunna ligga till grund för beräkning av hemvisttid
i ett medborgarskapsärende (se avsnitt 12).
Vad som anförts i detta avsnitt i fråga om hemvisttid bör i tillämpliga
delar gälla även i anmälningsärenden.
I detta sammanhang bör även frågan om konsekvenserna av att svenskt
medborgarskap beviljats på felaktiga eller falska uppgifter beröras. Frå-
gan har aktualiserats av Lagrådet.
Det finns ingen möjlighet att återkalla ett beslut om naturalisation som
har meddelats på grundval av felaktiga uppgifter. Att införa en sådan
möjlighet har diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden, men något för-
slag i den riktningen lades inte fram (prop. 1994/95:179 s. 57 och prop.
1997/98:178 s. 18 20). Frågan är då om ett beslut att bevilja svenskt
medborgarskap på grund av felaktiga eller falska uppgifter skulle kunna
anses som en nullitet (dvs. att det betraktas som obefintligt), och i så fall
under vilka förutsättningar detta skulle kunna vara fallet. Hänsynen till
den enskildes trygghet leder allmänt till att det finns mindre anledning att
anta att ett beslut är en nullitet om beslutet är gynnande än om beslutet är
betungande. Likaså bör restriktivitet iakttas när det gäller ett beslut med
långtgående rättsverkningar, t.ex. ett naturalisationsbeslut (jfr Strömberg,
Allmän förvaltningsrätt, 1997, s. 78). Hur situationen skall hanteras bör
enligt regeringens mening avgöras i rättstillämpningen, mot bakgrund av
förvaltningsrättsliga principer och med beaktande av bestämmelsen i
2 kap. 7 § RF.
11.2 Dispensgrunden till gagn för landet m.m.
Regeringens förslag: Den särskilda möjligheten att bevilja dispens från
något av villkoren för naturalisation om det är till gagn för Sverige att
sökanden blir svensk medborgare tas bort. Det skall dock finnas en möj-
lighet att bevilja dispens om det finns särskilda skäl.
Den som är sambo med en svensk medborgare skall jämställas med
den som är gift med en svensk medborgare i fråga om möjlighet till
dispens. Samma förhållande skall gälla för homosexuella sambor. En
hänvisning till aktuell bestämmelse i den nya lagen om svenskt
medborgarskap skall göras i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran. Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO) anser att även 15 § andra stycket 2 i
kommitténs lagförslag bör tas bort. DO anser vidare att frågan om
dispens inte bör vara avhängig av om personen är gift med en svensk
medborgare. Riksidrottsförbundet framhåller det angelägna i att det finns
dispensgrunder kvar och att elitidrottare skall kunna få dispens i vissa
fall. Svenska advokatsamfundet föreslår att sambor jämställs med gifta
när de söker dispens.
Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl
att slopa dispensgrunden till gagn för landet . Statens invandrarverk
ifrågasätter om dispensmöjligheten skall begränsas till sökandens person-
liga förhållanden och anser att den även bör kunna avse annat intresse.
Skälen för regeringens förslag
Dispensgrunden till gagn för landet
Enligt 6 § MedbL är det möjligt att ge dispens från samtliga fyra villkor
för naturalisation. Från kravet på styrkt identitet kan dispens medges om
sökanden sedan minst åtta år har hemvist här i landet och gör sannolikt
att den identitet han eller hon uppger är riktig. Beträffande de tre övriga
villkoren ålder, hemvist och vandel gäller att dispens kan beviljas om
det är till gagn för landet att sökanden blir svensk medborgare, om
sökanden tidigare har varit svensk medborgare eller är gift med en
svensk medborgare, eller om det annars med hänsyn till sökandens
förhållanden finns särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap.
Dispensgrunden till gagn för landet har sällan kommit till använd-
ning. Senast dispensgrunden tillämpades var i regeringens beslut den 11
juni 1986 i besvärsärende U 7204/85. Regeringen beviljade sökanden
dispens från kravet på viss tids hemvist och ansåg att det med hänvisning
till vad som blivit upplyst om mannens skicklighet som forskare var till
gagn för Sverige att han beviljades svenskt medborgarskap.
Redan det faktum att det förflutit så lång tid sedan dispensgrunden till-
lämpades talar för att behovet av den kan ifrågasättas. Därtill kommer att
regeringen anser att frågan om huruvida en person skall beviljas svenskt
medborgarskap inte bör vara direkt avhängig om Sverige som land kan
ha någon nytta av att personen beviljas svenskt medborgarskap.
Regeringen föreslår att den särskilda dispensgrunden till gagn för
landet tas bort.
Regeringen anser att det även fortsättningsvis bör finnas en möjlighet
att meddela dispens från naturalisationskraven om särskilda skäl talar för
detta. Om dispensmöjligheten till gagn för landet tas bort kan det dock,
som Statens invandrarverk påpekat, finnas skäl att ändra dispensgrunden
med hänsyn till sökandens personliga förhållanden finns särskilda skäl
för svenskt medborgarskap till det annars finns särskilda skäl .
Därmed skulle det finnas en möjlighet att även fortsättningsvis beakta
t.ex. att Sverige kan ha nytta av att en person blir svensk medborgare.
Den praxis som innebär att idrottare på internationell elitnivå i några
fall har medgetts dispens från hemvistvillkoret i viss utsträckning kan
sägas förete vissa principiella likheter med den, om än sällsynta, praxis
som är resultatet av dispensgrunden till gagn för landet . Antalet idrotts-
utövare som sedan mitten av 1980-talet har förvärvat svenskt medborgar-
skap med varierande grad av dispens från hemvistvillkoret uppgår till sju,
samtliga medaljkandidater vid OS eller VM. Den dispensgrund som till-
lämpats i dessa fall är att det med hänsyn till sökandens förhållanden fun-
nits särskilda skäl för svenskt medborgarskap.
I linje med vad som anförts beträffande dispensgrunden till gagn för
landet anser regeringen att det faktum att en person som ansöker om
svenskt medborgarskap bedöms ha möjlighet att ta medalj inte i sig kan
vara tillräckligt för att han eller hon skall beviljas dispens från något av
villkoren för naturalisation. Det avgörande för om dispens skall beviljas
bör i stället vara om idrottsutövaren kan åberopa dispensgrundande skäl
som är hänförliga till hans eller hennes personliga förhållanden, t.ex. att
det svenska medborgarskapet av någon anledning är en förutsättning för
att sökanden skall kunna fortsätta att utöva sin idrott på elitnivå. Även
beträffande dessa fall gäller att några närmare kriterier för dispens inte
bör anges i förväg utan de tillämpande myndigheternas prövning av om
dispensförutsättningar föreligger får göras utifrån omständigheterna i
varje enskilt ärende.
Övrigt
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att dispens inte bör vara
avhängigt att sökanden är gift med en svensk medborgare. Enligt rege-
ringens mening utgör dock det faktum att en utlänning gift sig med
eller lever i samboförhållande med just en svensk medborgare ett
tydligt tecken på hans eller hennes anknytning till Sverige.
Dispensmöjligheten står också i överensstämmelse med artikel 6 punkt
4 a) i 1997 års konvention. I artikeln stadgas att varje konventionsstat i
sin nationella lagstiftning skall underlätta förvärv av medborgarskap i
staten för äkta makar till medborgare i staten.
Den som är sambo med svensk medborgare likställs i praxis med den
som är gift med svensk medborgare i fråga om möjligheten till dispens.
Detta bör framgå av lagen. Enligt lagen (1994:1117) om registrerat part-
nerskap tillämpas, som huvudregel, bestämmelser i lag eller annan för-
fattning med anknytning till äktenskap och makar på motsvarande sätt på
registrerat partnerskap och registrerad partner. Det finns därför inte något
skäl att uttryckligen ange även registrerad partner i bestämmelsen. Där-
emot skall en hänvisning till aktuell bestämmelse i den nya lagen om
svenskt medborgarskap göras i lagen (1987:813) om homosexuella sam-
bor så att den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig även på homosexu-
ella sambor.
Möjligheten till dispens från kravet på styrkt identitet enligt första
stycket trädde i kraft den 1 januari 1999. I kravet på hemvist ligger att det
bör vara legalt och oavbrutet (prop. 1997/98:178 s. 20). Någon ändring i
den delen är inte avsedd. Statens invandrarverk önskar dock ett förtydli-
gande av innebörden i begreppet. Att hemvistet bör vara legalt innebär att
utlänningen bör vistas i Sverige lagligen och således ha uppehållstillstånd
i de fall som det krävs. Hemvistet bör också vara oavbrutet. Med detta
avses att hemvisttiden inte bör anses avbruten om inte sökanden antingen
tagit hemvist i ett annat land eller på annat sätt givit upp hemvistet i
Sverige. En person bör normalt anses ha sitt hemvist på den ort där han
eller hon bor och har för avsikt att kvarstanna. Hemvist på en viss ort an-
ses alltså, som även nämnts ovan, föreligga om bosättningen med hänsyn
till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses vara
stadigvarande. Vid bedömningen bör, vid sidan av de faktiska förhållan-
dena, hänsyn tas till sökandens avsikt (se regeringens beslut den 2
december 1999, Ku 1999/1876). De faktiska förhållandena tar sikte på
objektivt konstaterbara omständigheter såsom familj, bostad och
anställning.
Statens invandrarverk anser också att regeringen bör klargöra
huruvida och i vilken mån kostnaden för att skaffa identitetshandlingar
kan ha betydelse i s.k. identitetsärenden (jfr prop. 1997/98:178 s. 20). Av
propositionen framgår att sökanden under vistelsen i landet skall ha gjort
vad som skäligen kan krävas för att få fram godtagbara handlingar som
kan styrka identiteten. Detta bör gälla även framdeles.
Enligt regeringens mening bör den omständigheten att en sökande
drabbas av kännbara ekonomiska konsekvenser om denne skall få fram
godtagbara handlingar som kan styrka identiteten vägas in vid
prövningen om sökanden gjort vad som skäligen kan krävas. Var gränsen
går för vad som är en kännbar ekonomisk konsekvens måste dock
avgöras från fall till fall.
Några remissinstanser föreslår att kravet på hemvist i Sverige sedan
åtta år när det gäller möjligheten till dispens från kravet på styrkt identitet
skall sänkas till sex år. Mot bakgrund av att den aktuella bestämmelsen
varit i kraft endast sedan den 1 januari 1999 är det enligt regeringens
uppfattning för tidigt att ta ställning till frågan om det finns skäl att sänka
hemvisttiden i dessa fall.
11.3 Villkorad naturalisation
Regeringens förslag: Som en konsekvens av förslaget om att tillåta
dubbelt medborgarskap slopas systemet med villkorad naturalisation.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I dag är huvudregeln vid förvärv av
svenskt medborgarskap genom naturalisation att sökanden inte tillåts ha
kvar sitt utländska medborgarskap. Om det utländska medborgarskapet
inte förloras automatiskt vid förvärv av det svenska, kan det som villkor
för svenskt medborgarskap föreskrivas att sökanden inom viss tid visar
att han eller hon erhållit medgivande till befrielse från det utländska
medborgarskapet. Syftet med bestämmelsen är att undvika dubbelt
medborgarskap.
I artikel 16 i 1997 års konvention föreskrivs att en konventionsstat inte
skall göra avstående från eller förlust av annat medborgarskap till ett vill-
kor för förvärv av medborgarskap i staten i de fall avstående eller förlust
inte är möjligt eller skäligen kan krävas. I konventionens förklarande text
anges vidare att bestämmelsen syftar till att tillförsäkra att en person inte
skall vara förhindrad från att erhålla ett lands medborgarskap på grund av
att det inte är möjligt eller är svårt för personen att få befrielse från ett
annat lands medborgarskap.
Regeringen meddelade i februari 1998 beslut rörande tillämpning av
villkorskravet när det gäller iranska medborgare. Innebörden är att det
inte längre skall ställas upp några villkor om att iranska medborgare skall
befria sig från sitt iranska medborgarskap för att kunna bli svenska
medborgare (se regeringens beslut den 26 februari 1998, In1996/2175).
Regeringens beslut har betydelse för hela problematiken kring villkorat
medborgarskap. Med hänsyn härtill synes den ordning som i dag
tillämpas i Sverige i och för sig vara förenlig med artikel 16 i
konventionen. I konsekvens med att dubbelt medborgarskap föreslås bli
fullt ut tillåtet bör dock möjligheten att ställa villkor för naturalisation
slopas.
Som nämnts i avsnitt 5 om dubbelt medborgarskap är de resurser som
de tillämpande myndigheterna i dag lägger ner på frågor och
bedömningar som hänger samman med villkorat medborgarskap inte
obetydliga. Om bestämmelsen om villkorat medborgarskap tas bort
underlättar det för den enskilde men kan även underlätta myndigheternas
hantering av medborgarskapsärenden.
12 Undantag från krav på permanent uppehålls-
tillstånd
Regeringens förslag: Det krav på permanent uppehållstillstånd som
föreskrivs i lagen skall inte gälla den som är medborgare i Danmark,
Finland, Island eller Norge. När det gäller medborgare i övriga länder
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) skall ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd för minst fem år likställas med
permanent uppehållstillstånd.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dock inte förslagit något undantag när det gäller uppe-
hållstillstånd för medborgare i övriga länder inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Justitiekanslern ifrågasätter dock om de EG-rättsliga aspekterna beak-
tats i tillräcklig grad vad gäller krav på permanent uppehållstillstånd, dvs.
att ett krav på permanent uppehållstillstånd för andra än nordiska EU-
medborgare kan innebära en diskriminering som strider mot EG-fördra-
get.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller såväl vissa anmäl-
ningsärenden som naturalisationsärenden föreslås att det skall ställas
krav på permanent uppehållstillstånd för förvärv av svenskt
medborgarskap.
Kommittén föreslår att detta krav inte skall gälla för medborgare i de
andra nordiska länderna. Justitiekanslern ifrågasätter om undantaget kan
strida mot EG-fördraget.
Undantag för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge
Bakgrunden till det föreslagna undantaget för medborgare i de andra nor-
diska länderna är en nordisk överenskommelse (protokoll) av den 22 maj
1954 angående befrielse för medborgare i Sverige, Danmark, Finland och
Norge från att under uppehåll i annat nordiskt land inneha pass och uppe-
hållstillstånd. Undantaget återfinns redan i dag i 1 kap. 4 § utlänningsla-
gen (1989:529).
Enligt den förklarande texten till artikel 5 om icke-diskriminering i
1997 års konvention utgör nämnda artikel inte något hinder mot att före-
skriva generösare regler för vissa staters medborgare. Tillämpningen av
artikel 5 i denna Europarådskonvention måste ändock prövas mot EU-
rätten. I artikel 17 i EG-fördraget anges att varje person som är medbor-
gare i en medlemsstat skall vara unionsmedborgare. EG-fördraget
reglerar dock inte det nationella medborgarskapet, vilket alltjämt faller
inom medlemsstaternas kompetens. När medlemsstaterna reglerar frågor
om nationellt medborgarskap, och uppehållstillstånd, måste
medlemsstaterna respektera principen om att diskriminering på grund av
nationalitet är förbjuden (artikel 12 i EG-fördraget).
Enligt artikel 307 första stycket i EG-fördraget påverkas inte
internationella avtal som ingåtts med icke medlemsstater före
anslutningen till Europeiska Unionen (EU) av bestämmelser i EG-
fördraget. Ett undantag från krav på permanent uppehållstillstånd för
nordiska medborgare följer, som nämnts ovan, av en nordisk
överenskommelse. Denna överenskommelse har ingåtts före det svenska
medlemsskapet i EU och kan inte anses oförenlig med EG-fördraget.
Regeringen anser mot denna bakgrund att kravet på permanent uppe-
hållstillstånd inte bör gälla för medborgare i de andra nordiska länderna.
För nordiska medborgare bör, i enlighet med vad som ovan anförts, inte
ställas krav på uppehållstillstånd överhuvudtaget. Undantaget för nor-
diska medborgare bör komma till uttryck i lagen.
Undantag för medborgare i andra EES-länder än Danmark, Finland, Island
och Norge
Medborgare i andra EES-länder än Danmark, Finland, Island och Norge
har en principiell rätt till bosättning i Sverige på en rad olika grunder,
som arbetstagare, egna företagare, tillhandahållare och mottagare av
tjänster, studerande och som anhöriga. Även den som inte tillhör någon
av dessa kategorier men som har egna medel för sin försörjning har rätt
till uppehållstillstånd. Det innebär att de allra flesta EES-medborgare har
rätt till uppehållstillstånd i ett annat land inom EES-området.
Uppehållstillstånd för en EES-medborgare skall utfärdas i en särskild
handling och skall gälla för minst fem år med undantag för
uppehållstillstånd som beviljas i vissa fall där det från början står klart att
vistelsen inte är avsedd att vara permanent, exempelvis studerande. Ett
femårstillstånd skall kunna förlängas och förlängs i dag i Sverige med
fem år. Förslag finns dock inom EU att förlängning skall ske på tio år.
Det finns i dag EU-länder som i vart fall vid förlängning ger icke
tidsbegränsade tillstånd. EES-tillstånd beviljas även för vissa
tredjelandsmedborgare som är anhöriga till EES-medborgare (3 kap.
5 b § utlänningsförordningen).
Förlängning av ett EES-tillstånd innebär i princip också en prövning av
att förutsättningar för tillstånd fortfarande föreligger. Den prövningen är
dock närmast en formsak eftersom reglerna ger de flesta EES-
medborgare rätt till bosättning i ett annat EES-land. I vissa fall där
uppehållstillstånd beviljats under förutsättning att sökandens försörjning
är tryggad får uppehållstillståndet omprövas efter två år.
Medborgare i länder inom EES beviljas således regelmässigt uppe-
hållstillstånd för fem år (jfr 3 kap. 5 a och 5 b §§ utlänningsförordningen
[1989:547]). Ett sådant uppehållstillstånd skall beviljas i en särskild
handling. För den som är arbetstagare skall detta också innehålla en sär-
skild förklaring (3 kap. 8 § utlänningsförordningen). Även för andra än
arbetstagare skall uppehållstillståndet utformas på visst sätt (jfr direktiv
90/364/EEG, artikel 2.1). Ett femårigt uppehållstillstånd för en EES-
medborgare är inte helt jämförbart med ett permanent uppehållstillstånd.
Vissa skillnader finns såväl när det gäller förutsättningarna för tillstånden
som när det gäller rättsverkningarna. Det finns exempelvis större
möjligheter att återkalla ett EES-tillstånd än ett permanent
uppehållstillstånd (3 kap. 5 c § utlänningsförordningen). Det kan också
vara enklare att få ett EES-tillstånd än ett permanent uppehållstillstånd.
Innan uppehållstillstånd beviljas på grund av anknytning genom
äktenskap sker exempelvis ingen prövning av seriositeten i förhållandet
om det är fråga om ett EES-tillstånd, något som däremot är fallet när det
gäller permanent uppehållstillstånd.
Ett krav på permanent uppehållstillstånd för att en EES-medborgare
skall kunna bli svensk medborgare skulle innebära att EES-medborgaren
skulle vara tvungen att ansöka om en form av uppehållstillstånd som han
eller hon inte behöver och i de flesta lägen inte heller har någon som
helst glädje av. Även om kraven för medborgarskap i och för sig inte
omfattas av gemenskapsrätten torde det inte stå i samklang med EG-
reglerna att kräva att en EES-medborgare innehar permanent
uppehållstillstånd för att svenskt medborgarskap skall beviljas.
Förhållandet är något annorlunda för tredjelandsmedborgare som är
berättigade till EES-tillstånd på grund av anknytning till en EES-
medborgare. För sådana tredjelandsmedborgare kan ett permanent
uppehållstillstånd innebära väsentliga fördelar och de som kan få ett
permanent uppehållstillstånd i Sverige får därför antas välja den
möjligheten framför ett EES-tillstånd.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns skäl att i
medborgarskapshänseende likställa ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
för minst fem år (EES-tillstånd) med permanent uppehållstillstånd när det
gäller medborgare i andra EES-länder än Danmark, Finland, Island och
Norge. Undantaget bör komma till uttryck i lagen.
13 Behörighet att göra ansökan och anmälan
Regeringens förslag: Den som fyllt arton år skall även
fortsättningsvis få göra anmälan eller ansökan utan hinder av att han
eller hon står under annans vårdnad. De nuvarande begränsningarna i
fråga om ställföreträdares rätt att lämna in anmälan tas bort.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 § första stycket MedbL gäl-
ler att den som fyllt arton år själv får göra ansökan eller anmälan enligt
MedbL även om han eller hon står under annans vårdnad. Bestämmelsen
infördes för att ge personer som fyllt arton år självständighet i
medborgarskapshänseende. Personer som fyllt arton år bör enligt
regeringens mening även fortsättningsvis ha rätt att självständigt ta
ställning till frågor som rör deras medborgarskap. Mot denna bakgrund
och med beaktande av att det fortfarande finns länder där rättsordningen
föreskriver att personer som är arton år eller däröver står under annans
vårdnad, anser regeringen att bestämmelsen bör få en motsvarighet i den
nya lagen.
Av 13 § andra stycket MedbL framgår att anmälan, bortsett från fall
som anges i 2 a § MedbL, inte får göras genom förmyndare eller vård-
nadshavare. Innebörden av denna föreskrift är att en person som visserli-
gen har uppnått myndig ålder men som inte är kapabel att företa rätts-
handlingar inte kan bli svensk medborgare genom anmälan av ställföre-
trädare (dvs. god man eller förvaltare utsedd enligt bestämmelserna i
11 kap. 4 § respektive 7 § föräldrabalken). Vidare saknas möjlighet att
göra anmälan genom ombud. Alternativet för dessa personer är i stället
att ställföreträdaren upprättar en ansökan om naturalisation.
Regeringen anser att det inte finns några godtagbara skäl till att de nu
berörda grupperna skall vara hänvisade till att ge in ansökan om naturali-
sation i stället för anmälan. Bestämmelsen bör därför inte ges någon mot-
svarighet i den nya lagen.
14 Förlust av svenskt medborgarskap genom
preskription
Regeringens förslag: Förlust av svenskt medborgarskap genom pre-
skription skall även fortsättningsvis inträda vid tjugotvå års ålder för
den som aldrig haft hemvist i Sverige. Preskription skall dock inte ske
om det leder till statslöshet.

Kommitténs förslag stämmer i stort överens med regeringens. Kom-
mittén föreslår att preskription skall inträda vid tjugotre års ålder.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden anser att nuvarande
åldersgräns på tjugotvå år skall behållas främst med beaktande av att
myndighetsåldern i många länder är arton år.
Skälen för regeringens förslag: I 8 § MedbL finns bestämmelser om
preskription av svenskt medborgarskap. Innebörden av dessa är att en
svensk medborgare som är född utomlands och som aldrig haft hemvist
här och inte heller uppehållit sig här under förhållanden som tyder på
samhörighet med landet förlorar sitt svenska medborgarskap när han eller
hon fyller tjugotvå år. Om ansökan görs innan dess får dock Statens in-
vandrarverk medge att medborgarskapet behålls. Bestämmelsen om pre-
skription av svenskt medborgarskap har till syfte att förhindra att barn till
utlandssvenskar får behålla sitt svenska medborgarskap i flera generatio-
ner trots att samhörigheten med Sverige gått förlorad.
Ett svenskt medborgarskap bör grunda sig på någon form av anknyt-
ning till Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Det bör där-
för även i fortsättningen finnas bestämmelser om preskription av svenskt
medborgarskap.
Preskription inträder i dag när den person som berörs fyller tjugotvå år.
Denna åldersgräns har sin grund i att det vid MedbL:s tillkomst i ett
flertal länder saknades möjlighet till självständig naturalisation före
tjugoett års ålder. Tjugotvåårsgränsen innebar således att personer med
hemvist i ett sådant land hade möjlighet att ansöka om medborgarskap i
det landet utan att ens för en kortare period inträda i statslöshet.
Kommittén föreslår att preskription skall inträda först vid tjugotre års
ålder. Kommittén motiverar förslaget med att tidpunkten för preskription
bör fastställas med beaktande av att den enskilde skall ges god tid på sig
att ansöka om naturalisation i vistelsestaten samt dessutom såsom
myndig hinna överväga frågan om han eller hon skall ansöka om att
behålla det svenska medborgarskapet.
Regeringen instämmer i Statens invandrarverks och Utlänningsnämn-
dens uppfattning att de som är berörda redan i dag har tillräckligt god tid
på sig att avgöra om de vill ansöka om att behålla sitt svenska
medborgarskap. I dag tillåter i princip alla länder att personer som fyllt
arton år kan ansöka om självständig naturalisation. Den nuvarande
åldersgränsen bör därför inte ändras.
Nuvarande regler innebär att när det gäller vuxna finns det inte något
hinder mot att preskription av svenskt medborgarskap leder till
statslöshet. Den risk för statslöshet som således föreligger bör undvikas.
Därtill kommer att de nuvarande reglerna inte är förenliga med 1997 års
konvention. Enligt artikel 7 punkten 3 i konventionen får förlust av
medborgarskap leda till statslöshet endast om medborgarskapet
förvärvats genom bedrägligt förfarande, lämnande av osanna uppgifter
eller undanhållande av relevanta sakförhållanden. Mot denna bakgrund
föreslås att preskription av svenskt medborgarskap inte skall ske om det
skulle leda till att personen kommer att sakna medborgarskap.
En effekt av att preskription aldrig får leda till statslöshet är att svenska
medborgare som riskerar att förlora sitt medborgarskap kan låta bli att
före tjugotvå års ålder ansöka om naturalisation i sitt hemvistland och på
så sätt undvika preskription av det svenska medborgarskapet. Denna kon-
sekvens bör i förekommande fall accepteras eftersom en i utlandet född
svensk medborgares underlåtenhet att före tjugotvå års ålder ansöka om
medborgarskap i vistelsestaten som regel får antas vara betingad av en
stark känslomässig samhörighet med Sverige.
15 Befrielse från svenskt medborgarskap efter
ansökan
Regeringens förslag: Befrielse från svenskt medborgarskap i de fall
då sökanden har hemvist i Sverige får vägras endast om det föreligger
särskilda skäl. För den som har hemvist utomlands får liksom hittills
befrielse inte vägras.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den som vill bli befriad från sitt
svenska medborgarskap kan i enlighet med 9 § MedbL ansöka om det
hos Statens invandrarverk. Befrielse får inte vägras den som har sitt
hemvist utom riket. För det fall sökanden saknar utländskt
medborgarskap, skall Invandrarverket som villkor för befrielsen från
svenskt medborgarskap föreskriva att han eller hon inom viss tid
förvärvar medborgarskap i något annat land.
Förslaget att principen om undvikande av dubbelt medborgarskap skall
överges får sannolikt konsekvenser för i vilken omfattning en bestäm-
melse om befrielse från svenskt medborgarskap fortsättningsvis kommer
att tillämpas. De som efter frivilligt förvärv av utländskt medborgarskap
inte längre önskar behålla det svenska medborgarskapet blir ju framöver
hänvisade till att ansöka om befrielse. En viss ökning av antalet befriel-
seansökningar torde därför vara att vänta.
Enligt 9 § första stycket MedbL får befrielse inte vägras den som har
sitt hemvist utom riket. Svensk praxis är emellertid mer generös än så
och innehav av dubbelt medborgarskap utgör i princip alltid tillräckligt
skäl för bifall till en befrielseansökan. Denna ståndpunkt har sin grund i
att det normalt saknas skäl att förvägra någon befrielse från svenskt
medborgarskap om personen i fråga innehar medborgarskap även i någon
annan stat.
Den praxis som således tillämpas bör komma till uttryck i lagen. Det
bör ske genom att det anges att befrielse i de fall då sökanden har
hemvist i Sverige får vägras endast om det föreligger särskilda skäl. Med
särskilda skäl avses i sammanhanget att sökanden genom att avsäga sig
sitt svenska medborgarskap skulle uppnå otillbörliga fördelar gentemot
svenska staten, t.ex. då sökanden är misstänkt för brottslighet här i landet
och avsägelsen skulle försvåra eller omöjliggöra ett utlämnande hit. Ett
annat exempel kan vara då sökanden under pågående
värnpliktstjänstgöring ansöker om befrielse från sitt svenska
medborgarskap vilket med omedelbar verkan skulle innebära att
personen i fråga inte längre omfattades av skyldigheten att fullgöra
värnplikt här.
Det får ankomma på de tillämpande myndigheterna att i varje enskilt
fall pröva om det föreligger sådana omständigheter som kan utgöra sär-
skilda skäl för att vägra någon med hemvist i Sverige befrielse från det
svenska medborgarskapet.
16 Säkerhetsärenden
Regeringens förslag: Säkerhetsärenden skall avgöras av Migrationsver-
ket som första instans. Migrationsverkets beslut skall kunna överklagas
till regeringen. Såväl den sökande som Rikspolisstyrelsen skall ha rätt att
överklaga ett sådant beslut, om beslutet gått parten emot. Med säkerhets-
ärende avses ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migrationsverket har
förslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säkerhet eller allmän
säkerhet.
I ett säkerhetsärende skall förvärvet av svenskt medborgarskap gälla
från och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrel-
sen/Säkerhetspolisen är positiv till förslaget att säkerhetsärenden skall
kunna avgöras i två instanser. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
ifrågasätter förslaget att regeringen skall bli överinstans i säkerhetsären-
den. Svenska flyktingrådet anser att den ordinarie instansordningen för
övriga förekommande ärenden skall vara tillämplig även för säkerhets-
ärenden.
Skälen för regeringens förslag: Ett av de villkor för naturalisation
som uppställs i 6 § MedbL är att sökanden fört och kan förväntas komma
att föra en hederlig vandel. Som ett led i prövningen av om detta villkor
är uppfyllt begär Statens invandrarverk i naturalisationsärenden där
sökanden fyllt femton år ett s.k. kontrollbesked hos Rikspolisstyrelsen
(Säkerhetspolisen). Syftet med denna begäran är att utröna om det finns
några hinder av säkerhetsmässig karaktär mot att bevilja sökanden
svenskt medborgarskap.
I de fall då ett medborgarskapsärende visar sig innefatta någon säker-
hetsaspekt har Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden genom
9 a § MedbL getts möjlighet att under vissa förutsättningar överlämna
ärendet till regeringen för avgörande. För att ett överlämnande skall ske
krävs att ärendet bedöms ha betydelse för rikets säkerhet eller annars för
allmän säkerhet. Då ett överlämnande sker prövar regeringen ärendet
som första instans och det finns inte någon möjlighet att överklaga
regeringens beslut. Däremot är sökanden oförhindrad att återkomma med
en ny ansökan. Vidare har regeringen möjlighet att under vissa
förutsättningar ompröva sitt eget beslut utan att det föreligger en ny
ansökan. Resningsinstitutet är även tillämpligt beträffande dessa beslut.
Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden
(NIPU) presenterade sitt slutbetänkande Ökad rättssäkerhet i asylärenden
(SOU 1999:16) i februari 1999. NIPU föreslår bl.a. att Utlänningsnämn-
den skall avvecklas och att Statens invandrarverks beslut i utlännings-
och medborgarskapsärenden normalt i stället skall kunna överklagas till
en länsrätt (utlänningsdomstol) och därifrån till en kammarrätt
(utlänningsöverdomstol). I fråga om säkerhetsärenden enligt utlännings-
lagen innebär NIPU:s förslag sammanfattningsvis en ordning där dessa
ärenden kan prövas i två instanser. Enligt NIPU bör Invandrarverket av-
göra alla säkerhetsärenden i första instans. Invandrarverkets beslut skall
enligt förslaget kunna överklagas till regeringen av den som beslutet går
emot, dvs. utlänningen eller Rikspolisstyrelsen.
Flera av förslagen i NIPU:s betänkande kritiserades av remissinstan-
serna och bl.a. frågan om utlänningsärenden i andra instans skall hand-
läggas i en specialdomstol eller i annan ordning bereds nu vidare i en ar-
betsgrupp inom Regeringskansliet. Tills vidare kommer alltså NIPU:s
förslag inte att genomföras, utan Utlänningsnämnden behålls som beslu-
tande instans. Enligt regeringens uppfattning bör en fullständig översyn
av MedbL:s instans- och överklaganderegler inte göras innan det står
klart om Utlänningsnämnden skall finnas kvar eller om en annan lösning
skall väljas. Huvudregeln enligt MedbL att Statens invandrarverks beslut
får överklagas till Utlänningsnämnden skall därför bestå tills vidare.
Frågan är då om det finns skäl att redan nu genomföra ett tvåinstans-
system för s.k. säkerhetsärenden enligt den nya medborgarskapslagen.
Följande skäl talar för att ändra den nuvarande ordningen enligt vilken
regeringen som första och sista instans prövar säkerhetsärenden. För det
första finns det en strävan efter att avlasta regeringen prövningen av för-
valtningsärenden och det gäller särskilt ärenden som regeringen prövar
som första instans. Ett annat viktigt skäl är att det, som nämnts ovan, sak-
nas möjlighet att överklaga regeringens beslut. Av särskild betydelse är
vidare artikel 12 i 1997 års konvention. I artikeln föreskrivs bl.a. att varje
konventionsstat skall tillse att ett beslut om förvärv av medborgarskap
skall kunna underkastas administrativ eller judiciell omprövning i
enlighet med statens nationella lagstiftning. Av konventionens
förklarande text framgår att artikel 12 inte utesluter nationella regler som
innebär att vissa ärenden prövas av t.ex. regeringen, dock sägs att också
dessa beslut måste kunna bli föremål för administrativ eller judiciell
omprövning. Som kommittén redogjort för i betänkandet är det tveksamt
om den nuvarande ordningen med regeringen som första och enda instans
för säkerhetsärenden är förenlig med 1997 års konvention.
Regeringen finner, i likhet med kommittén, att Migrationsverket (före
den 1 juli 2000 Statens invandrarverk) bör överta funktionen som första
instans i säkerhetsärenden enligt medborgarskapslagen. Migrationsverkets
beslut i dessa ärenden bör kunna överklagas till regeringen. Det
huvudsakliga skälet till att välja regeringen som överinstans är att det är
regeringen som har det yttersta ansvaret för rikets säkerhet och för den
allmänna säkerheten.
Såväl sökanden som Rikspolisstyrelsen bör ha rätt att överklaga Migra-
tionsverkets beslut, om beslutet går parten emot. Därför bör förvärv av
svenskt medborgarskap i ett säkerhetsärende gälla från och med den dag då
beslutet har vunnit laga kraft.
Definitionen av ett säkerhetsärende bör anges i lagtexten. Med
säkerhetsärende avses ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos
Migrationsverket har förslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets
säkerhet eller allmän säkerhet.
Som en konsekvens av förslaget upphör Migrationsverkets möjlighet
att lämna över ett säkerhetsärende direkt till regeringen. En annan
konsekvens är att det blir olika överinstanser till Migrationsverket
beroende på om ärendet bedöms vara ett säkerhetsärende eller inte. Det
är Migrationsverket som skall göra denna bedömning. Bedömningen bör
dock vara beroende av huruvida Rikspolisstyrelsen i yttrande till verket
avstyrkt bifall till en ansökan om svenskt medborgarskap under
åberopande av säkerhetsskäl. Har Rikspolisstyrelsen gjort ett sådant
ställningstagande får ärendet anses vara ett säkerhetsärende och
regeringen överinstans. Kommittén anser att regeringen bör vara
överinstans i ett sådant medborgarskapsärende även om Migrationsverket
avslagit ansökningen av andra skäl än sådana som hänför sig till
Rikspolisstyrelsens avstyrkande. Regeringen instämmer i denna
bedömning. Det bör dock understrykas att Migrationsverket, även om det
vid granskningen av ett ärende visar sig att något av grundvillkoren för
naturalisation inte är uppfyllt, alltid har att pröva också de skäl av
säkerhetsmässig art som åberopas av Rikspolisstyrelsen.
Om den situationen uppstår att ett ärende vid handläggningen hos
Migrationsverket har behandlats som ett vanligt ärende utan säkerhetsas-
pekter, men sådana visar sig finnas under den tid som ärendet handläggs i
Utlänningsnämnden bör ärendet återlämnas till Migrationsverket för att
de nya omständigheterna skall kunna bedömas i första instans.
Återlämnande blir dock inte aktuellt om Utlänningsnämnden finner skäl
att avslå ett överklagande redan på en annan grund.
Förhållandet kan i något fall tänkas bli det motsatta, dvs. att ett ärende
hos Migrationsverket har bedömts vara ett säkerhetsärende medan rege-
ringen vid sin handläggning gör den bedömningen att det inte föreligger
några egentliga säkerhetsaspekter. En sådan situation bör lösas genom att
regeringen överlämnar ärendet till Migrationsverket för ny behandling.
För handläggningen av säkerhetsärenden vid Migrationsverket
kommer, liksom för övriga medborgarskapsärenden, förvaltningslagen
(1986:223) att gälla. Enligt huvudregeln i 16 § förvaltningslagen (FL)
gäller att en sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det
som tillförts ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon
enskild. Enligt 17 § FL gäller vidare som huvudregel att ett ärende inte
får avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har
underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan
än honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet
avser myndighetsutövning mot någon enskild. Rätten att ta del av
uppgifter enligt 16 § FL samt underrättelseskyldigheten enligt 17 § FL
kan dock begränsas av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).
17 Överlämnande av ärenden till regeringen
Regeringens förslag: Möjligheten att överlämna ett ärende till
regeringen i prejudikatssyfte skall finnas kvar.
Möjligheten att överlämna ett ärende som bedöms ha betydelse för
rikets förhållande till främmande makt eller mellanfolklig organisation
slopas. Även möjligheten att överlämna ett ärende för att synnerliga skäl
talar för det slopas.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens. Kom-
mittén har hänvisat till NIPU:s förslag vad gäller överlämnande av ären-
den i prejudikatssyfte.
Remissinstanserna: Statens invandrarverk invänder mot att det enligt
kommitténs förslag inte kommer att stå kvar någon möjlighet att över-
lämna ärenden till regeringen i praxisskapande syfte.
Skälen för regeringens förslag: De överväganden som har gjorts i av-
snitt 16 rör säkerhetsärenden. Enligt 9 a § 1 MedbL får emellertid ett
ärende överlämnas till regeringen även om det bedöms ha betydelse för
rikets förhållande till främmande makt eller mellanfolklig organisation.
Enligt punkt 2 i samma bestämmelse gäller vidare att överlämnande får
ske om det bedöms vara av särskild vikt för ledning av tillämpningen av
MedbL att ärendet prövas av regeringen. Slutligen gäller enligt punkt 3
att ett ärende får överlämnas om synnerliga skäl annars talar för
regeringens prövning. Synnerliga skäl kan t.ex. vara att ärendet är av
mycket speciellt slag och kan förväntas leda till stor internationell
uppmärksamhet trots att det inte berör Sveriges förhållande till annan stat
eller till någon mellanfolklig organisation. Kommittén har för dessa
situationer föreslagit att möjligheten att överlämna ärenden till
regeringen skall tas bort. När kommittén lämnade detta förslag utgick
den dock från att NIPU:s förslag om instansordningen skulle
genomföras. Enligt kommitténs förslag skulle den nya instansordningen
bli tillämplig även i medborgarskapsärenden.
Eftersom regeringen, som tidigare nämnts, ännu inte tagit ställning till
NIPU:s förslag föreslås det inte för närvarande någon ändring av de nu
aktuella bestämmelserna om överlämnande i prejudikatssyfte (9 a §
första stycket 2). Kvar i den nuvarande överlämnandeparagrafen finns
därmed den del av punkt 1 som inte rör säkerhetsärenden samt punkt 3.
Ärenden som avses i dessa bestämmelser är mycket ovanliga, vilket i
sig talar för att inte behålla ifrågavarande överlämnandemöjligheter.
Dessutom finns i 10 kap. 8 § regeringsformen en bestämmelse som inne-
bär att utrikesministern skall hållas underrättad när en fråga som är av
betydelse för förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organi-
sation uppkommer hos en annan statlig myndighet. Underrättelsen skall
ske när frågan uppkommer vilket innebär att utrikesministern skall få in-
formation under ärendets handläggning. Regeringen är därmed tillförsäk-
rad insyn i dessa ärenden.
Mot denna bakgrund anser regeringen att möjligheten att överlämna
dessa typer av ärenden kan tas bort. Om det skulle förekomma ärenden
där dessa frågor aktualiseras kan de hanteras inom den ordinarie, nu gäl-
lande instansordningen.
18 Språkkunskaper och kunskaper om det
svenska samhället
Regeringens bedömning: Krav på språkkunskaper eller kunskaper
om det svenska samhället bör inte ställas som villkor för att få svenskt
medborgarskap.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till kommitténs bedömning eller lämnar den utan erinran.
Hovrätten för Västra Sverige och Uppsala universitet anser dock att
krav på språkkunskaper skall uppställas. Rikspolisstyrelsen menar att det
kan finnas skäl att ha ett krav på språkkunskaper, men att det måste
finnas dispensmöjligheter.
Skälen för regeringens bedömning: Goda kunskaper i landets språk
och samhällsförhållanden har stor betydelse för integrationen. Med kun-
skaper i svenska ökar förutsättningarna för arbete och deltagande i sam-
hällslivet.
Ett av målen för integrationspolitiken är en samhällsutveckling som
kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett
bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för. Utan kunskaper i
svenska språket är det svårt för den enskilde att delta i samhällslivet på
lika villkor som andra. För de allra flesta som bor i Sverige är det
svenska språket nyckeln till samhället och en nödvändig länk för att
skapa förståelse och ömsesidig respekt människor emellan.
Förutsättningarna för att lära sig ett språk varierar dock från person till
person. Det är ytterst de enskilda individerna som måste ta ansvar för sin
språkinlärning. Det allmännas uppgift bör vara att se till att professionell
undervisning erbjuds och att den är av god kvalitet samt att undervis-
ningen så långt möjligt anpassas till individuella förutsättningar och be-
hov. Samhället kan stimulera språkinlärningen, men motivationen och
kunskaperna kan inte tvingas fram.
Svenskundervisning för invandrare (sfi) syftar till att ge vuxna invand-
rare grundläggande kunskaper i svenska och om det svenska samhället.
Kommunerna är skyldiga att erbjuda kostnadsfri undervisning i sfi till
dem som har otillräckliga kunskaper i svenska språket. Det åligger också
kommunerna att aktivt söka upp dem som har rätt till sfi och motivera
dem att delta i utbildningen.
De allra flesta av dem som har invandrat till Sverige lär sig så små-
ningom svenska tillräckligt bra för att ta sig fram i vardagslivet, även om
kunskaperna varierar och ibland är otillräckliga för att klara mer kompli-
cerade sammanhang. Det finns många skäl till att inte alla lyckas med
språkinlärningen. Utbildningsbakgrund, ålder och motivation har stor be-
tydelse liksom hälsotillståndet. En del flyktingar har upplevt traumatiska
händelser som påverkar språkstudierna. För dem som inte är studievana
eller motiverade att lära sig svenska krävs åtgärder som stärker språkin-
hämtandet. Kontakter med svensktalande genom studier varvade med
praktik har visat sig vara en framgångsrik metod. Folkrörelserna kan
också spela en framträdande roll genom att bjuda in och låta invandrare
bli delaktiga i verksamheten.
Om ett språkkrav skulle införas uppkommer frågan vilken kunskaps-
nivå som skall uppnås och hur denna skall dokumenteras. Möjlighet till
undantag måste också finnas. Att skapa en rättvis och praktiskt genom-
förbar ordning skulle enligt regeringens mening vara förenat med bety-
dande svårigheter. Kontrollen av att kunskapskravet uppnåtts skulle
också innebära en administrativ belastning som är svår att försvara.
Mot den nu redovisade bakgrunden anser regeringen inte att det finns
tillräckliga skäl att införa krav på språkkunskaper eller kunskaper om det
svenska samhället som villkor för medborgarskap.
19 Information om svenskt medborgarskap
Regeringens bedömning: Det bör vara en uppgift för Integrationsverket
att svara för att information om medborgarskapets innebörd utarbetas och
att den sprids på lämpligt sätt såväl bland svenska som utländska
medborgare och statslösa.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till kommitténs bedömning eller lämnar den utan erinran.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering framhåller att information bör
spridas på olika språk och även ingå som ett moment i
svenskundervisningen för invandrare. Statens invandrarverk anser att det
bör vara Invandrarverkets uppgift att utarbeta materialet men att
Integrationsverket kan ha ansvar för att sprida informationen.
Landsorganisationen i Sverige anser att Integrationsverket bör få utökade
ekonomiska resurser för att kunna fullfölja ett effektivt och
målgruppsrelaterat informationsarbete. Rädda Barnen menar att barn och
ungdomar måste få särskilt riktad och anpassad information om vad ett
svenskt medborgarskap betyder och konsekvenserna av dubbelt
medborgarskap. Såväl Afrosvenskarnas Riksförbund som Sverigefinska
Riksförbundet betonar vikten av att på ett tidigt stadium engagera
invandrarorganisationer vid förmedling av information.
Skälen för regeringens bedömning: Integrationsverket har ett
övergripande ansvar för alla åtgärder som utgör ett led i integrationen,
oavsett om det rör medborgarskap eller annat. Integrationsverket vänder
sig också till alla som är bosatta i Sverige, såväl utlänningar som svenska
medborgare. Därför bör Integrationsverket svara för att ändamålsenlig
information om medborgarskapets innebörd utarbetas och att den sprids
på lämpligt sätt såväl bland svenska som utländska medborgare och
bland statslösa. Det är självfallet av stor vikt att informationen finns
tillgänglig på olika utländska språk. Att informera om förutsättningarna
för att erhålla svenskt medborgarskap och om ansöknings- och
anmälningsprocessen bör, som hittills, ankomma på den centrala
utlänningsmyndigheten, dvs. Migrationsverket (före den 1 juli 2000
Statens invandrarverk).
20 Särskilda ceremonier för nya svenska med-
borgare
Regeringens bedömning: Särskilda ceremonier bör hållas för personer
som förvärvar svenskt medborgarskap. Detta bör dock som hittills vara
ett frivilligt åtagande för kommunerna.
Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till att ceremonier hålls eller har i vart fall inget att erinra mot
detta. Utlänningsnämnden anser att kommittén redovisar en
motsägelsefull inställning till medborgarskapets betydelse i det att
dubbelt medborgarskap förordas samtidigt som det svenska
medborgarskapets betydelse för bl.a. integration framhålls. Sverigefinska
Riksförbundet poängterar att ceremonierna skall utformas på ett sådant
sätt att de verkligen når sitt syfte att stärka medborgarskapets status och
att deltagandet skall vara frivilligt.
Skälen för regeringens bedömning: Att få ett nytt medborgarskap är
ett mycket stort steg för många utlänningar. En utlänning som blir svensk
medborgare måste kunna känna att han eller hon därmed betraktas som
svensk och accepteras fullt ut av det svenska samhället. Att så sker har
stor betydelse för integrationsprocessen.
Nya medborgare bör välkomnas till det svenska samhället under vär-
diga former. Särskilda ceremonier när personer får svenskt medborgar-
skap är enligt regeringens mening ett sätt att visa att medborgarskapet
innebär en rätt att på ett fullvärdigt sätt delta i samhällets intressegemen-
skap. Redan i dag genomförs sådana ceremonier av kommunerna på
många håll i landet. Ofta sker det i anslutning till firandet av national-
dagen. Erfarenheterna av dessa ceremonier har beskrivits som positiva
både från kommunernas och de deltagandes sida.
Enligt regeringens mening bör ceremonierna som hittills vara ett frivil-
ligt åtagande för kommunerna. I vissa fall, om det bedöms lämpligt, bör
kommunerna kunna söka samverkan med länsstyrelsen. När det gäller
formerna för ceremonierna bör Integrationsverket kunna utarbeta ett in-
formationsmaterial som ger exempel på lämpliga sätt att genomföra
arrangemangen. Någon närmare styrning av formerna är enligt regering-
ens mening inte nödvändig.
21 Utfärdande av nya tillämpningsföreskrifter

Regeringens bedömning: Den nya medborgarskapslagen kompletteras
av en förordning med föreskrifter om lagens tillämpning. 14 § MedbL får
inte någon motsvarighet i den nya lagen.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt i
denna fråga.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i 14 § MedbL
bemyndigats att meddela närmare bestämmelser angående ansökningar
om naturalisation och den utredning som behövs för prövningen av så-
dana ansökningar. Bemyndigandet omfattar även de föreskrifter som i
övrigt behövs för MedbL:s tillämpning. Dessa föreskrifter finns i med-
borgarskapskungörelsen (1969:235) som trädde i kraft den 1 juli 1969.
Även till den nya medborgarskapslagen behövs kompletterande före-
skrifter i en förordning. Förordningen kommer att innehålla
bestämmelser om i princip samma frågor som
medborgarskapskungörelsen (MedbK) i dag reglerar.
Av intresse i sammanhanget är att även 10 § MedbL innehåller ett be-
myndigande för regeringen. Där ges regeringen rätt att efter avtal med
Danmark, Finland, Island eller Norge förordna om tillämpning av en eller
flera av de bestämmelser som anges under a c i samma paragraf. Detta
bemyndigande återspeglas i 10 § MedbK vari föreskrivs att 10 a c §
MedbL äger tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island och
Norge.
Enligt regeringens bedömning är 10 § MedbK den enda av kungörel-
sens bestämmelser som förutsätter ett bemyndigande i lag. Ett motsva-
rande bemyndigande bör finnas i den nya lagen. Övriga bestämmelser i
MedbK är att betrakta som verkställighetsföreskrifter och sådana kan re-
geringen enligt 8 kap. 13 § regeringsformen besluta utan bemyndigande.
Det innebär att 14 § MedbL numera inte tjänar något syfte. Bestämmel-
sen bör därför inte få någon motsvarighet i den nya lagen.
22 Tillträde till 1997 års europeiska konvention
om medborgarskap
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 1997 års europeiska kon-
vention om medborgarskap.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: 1997 års konvention trädde i kraft
den 1 mars 2000. I förhållande till de stater som tillträder konventionen
efter dess ikraftträdande gäller att konventionen träder i kraft den första
dagen i den månad som följer efter utgången av en tid av tre månader
räknat från dagen för undertecknandet eller den dag då ratifikations-,
godtagande- eller godkännandeinstrumentet deponerades.
1997 års konvention bärs upp av värderingar och principer som
Sverige i alla delar kan ställa sig bakom. Enligt regeringens uppfattning
råder det inte någon tvekan om att bestämmelserna i förslaget till ny
medborgarskapslag står i överensstämmelse med konventionen.
Enligt artikel 22 b) i 1997 års konvention kan fördragsslutande stat
beträffande en person som också är medborgare i annan fördragsslutande
stat som inte har obligatorisk militärtjänst, föreskriva att personen skall
anses ha fullgjort sina militära förpliktelser endast om personens
varaktiga hemvist i denna fördragsslutande stat har bibehållits upp till en
viss ålder. Denna ålder skall de berörda konventionsstaterna meddela vid
undertecknandet eller deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-
eller anslutningsinstrument. För svensk del kommer denna ålder att anges
till 30 år (jfr 4 kap. 2 § lagen [1994:1809] om totalförsvarsplikt). Samma
ålder angavs även vid Sveriges tillträde till 1977 års protokoll om
ändring av 1963 års konvention (SÖ 1978:117).
Med beaktande av det sagda föreslår regeringen att riksdagen godkän-
ner att Sverige ratificerar 1997 års europeiska konvention om medborgar-
skap.
23 Nordiskt samråd
23.1 Allmänt
Som nämnts ovan är medborgarskapsrätten ett område som till stor del
har byggt på ett nordiskt samarbete. Samarbetet inleddes under 1880-talet
och har resulterat i 1894 års och 1924 års medborgarskapslagar. Även
1950 års lag tillkom efter samarbete mellan de nordiska länderna. Samar-
betet kom i 1950 års lag bl.a. till uttryck i möjligheten för Kungl. Maj:t
(numera regeringen) att efter avtal med annat nordiskt land förordna om
tillämpning av vissa bestämmelser som är förmånligare för medborgare i
annat nordiskt land och för personer som haft sitt hemvist i annat
nordiskt land.
Utvecklingen sedan den nuvarande medborgarskapslagen trädde i kraft
har i mångt och mycket gått mot en ökad internationalisering. Sveriges
medlemsskap i EU har även lett till ett utökat samarbete för Sverige i för-
hållande till övriga medlemsstater. En gemensam europeisk grund för
medborgarskapslagstiftningen finns numera i 1997 års konvention. Det
nordiska samarbetet är fortfarande av stor vikt men bör mot denna bak-
grund ses i ett vidare perspektiv. Medborgarskapslagarna i Sverige och
övriga nordiska länder har dessutom genomgått förändringar sedan lagar-
nas tillkomst. Dessa ändringar har i flera fall genomförts utan motsvarig-
heter i övriga nordiska länders medborgarskapslagstiftning.
Under arbetet med detta lagstiftningsärende har flera samrådsmöten
hållits mellan företrädare för de nordiska länderna. I januari 2000 träffa-
des företrädare från samtliga nordiska länder vid ett samrådsmöte i Oslo.
Vid mötet diskuterades bl.a. frågan om dubbelt medborgarskap och det
kunde då konstateras att Sverige har kommit närmare ett ställningsta-
gande i denna fråga än övriga nordiska länder. Vid mötet konstaterades
även att ett fortsatt nordiskt samråd i medborgarskapsfrågor är väsentligt,
men att länderna ändock bör vara fria att självständigt genomföra refor-
mer på detta område. Att samtliga nordiska länder inte i dag kan samlas
kring en gemensam ståndpunkt i frågan om dubbelt medborgarskap bör
mot denna bakgrund inte utgöra ett hinder mot ett svenskt beslut att inne-
hav av dubbelt medborgarskap skall bli fullt ut möjligt. Information om
förslaget har också lämnats till övriga nordiska länder vid ett möte i
Reykjavik den 3 4 april 2000 med Nordiska samrådsgruppen på hög nivå
i flyktingfrågor (NSHF).
23.2 Avtal mellan nordiska länder
Regeringens förslag: Bestämmelsen om möjlighet för regeringen att
efter avtal med övriga nordiska länder förordna om tillämpning av vissa
bestämmelser ges en motsvarighet i den nya lagen.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har uttalat sig särskilt i dessa
frågor. Hovrätten för Västra Sverige påpekar dock att kravet på att nor-
disk medborgare inte får ha dömts till fängelse under hemvisttiden i
Sverige, med hänsyn till de stora möjligheter som finns att döma till
annan påföljd än fängelse, inte framstår som adekvat. Enligt hovrätten
bör istället den straffskala som gäller för brottet vara avgörande.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 § MedbL får regeringen
efter avtal med annat nordiskt land förordna om tillämpning av vissa i
paragrafen angivna bestämmelser. Bakgrunden är, som nämnts i avsnitt
23.1, det samarbete mellan de nordiska länderna som sedan lång tid före-
kommit på medborgarskapsområdet. Det är viktigt att detta samarbete
kan fortsätta i den omfattning det är möjligt. 10 § MedbL bör därför få en
motsvarighet i den nya lagen. Bestämmelserna i 10 § b och c som före-
skriver lättnader i villkoren för nordiska medborgare kan i sak oföränd-
rade föras över till den nya lagen. 10 § a tredje stycket MedbL, som hän-
visar till preskriptionsbestämmelsen, kan också överföras till den nya
lagen utan materiell förändring vad gäller möjligheten att tillgodoräkna
hemvisttid i en annan avtalsstat.
Enligt 10 § b MedbL är ett krav för förvärv av svenskt medborgarskap
för medborgare i annat nordiskt land att han eller hon inte dömts till
fängelse under hemvisttiden i Sverige. Kommittén har inte föreslagit
någon ändring när det gäller detta krav. Hovrätten för Västra Sverige
anser att kravet, med hänsyn till de stora möjligheter som finns att döma
till annan påföljd än fängelse, inte framstår som adekvat. Enligt hovrätten
bör istället den straffskala som gäller för brottet vara avgörande. En
liknande synpunkt framfördes i samband med tidigare ändringar i MedbL
och bemöttes då med att bl.a. skyddstillsyn och villkorlig dom
jämställdes med fängelse enligt dåvarande 36 kap. 6 § brottsbalken.
Föredraganden hänvisade till brottsbalksbestämmelsens generella
räckvidd och att det därför inte behövdes en förklarande bestämmelse i
MedbL (prop. 1975/76:136 s. 38). Regeringen ser i dag inte något skäl
till att i lagtexten göra någon annan ändring än att ordet fängelse kan
bytas ut mot frihetsberövande påföljd . Därmed skulle sluten
ungdomsvård och rättspsykiatrisk vård omfattas direkt av bestämmelsens
ordalydelse. Ytterligare ändringar i bestämmelsen i detta hänseende får
övervägas i samband med en eventuell omförhandling av det nordiska
avtalet.
När det gäller 10 § a första och andra styckena MedbL är situationen
annorlunda än beträffande ovan behandlade bestämmelser. I 10 § a första
stycket MedbL hänvisas till 3 § MedbL som föreslås bli ersatt av 8 10 §§
i den nya lagen. Förutsättningarna i dessa bestämmelser skiljer sig helt
från de som anges i 3 § MedbL. I 10 § a andra stycket MedbL hänvisas
till 4 § MedbL om återvinning av svenskt medborgarskap. Den senare
bestämmelsen föreslås få en motsvarighet i 11 § i den nya lagen. Den
föreslagna 11 § föreskriver emellertid krav på kortare hemvisttid än den
nuvarande bestämmelsen. Varken 10 § a första stycket eller 10 § a andra
stycket MedbL kan därför oförändrade överföras till den nya lagen.
Enligt artikel 7 i avtalet av den 23 oktober 1998 mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om genomförande av vissa bestäm-
melser om medborgarskap skall varje part snarast meddela de övriga par-
terna om sådana ändringar i dess medborgarskapslagstiftning som har
betydelse för detta avtal. Parterna skall därefter snarast överväga om
dessa ändringar skall föranleda förändringar i avtalet.
Enligt regeringens mening bör behovet av nordiska överläggningar och
en omförhandling av avtalet övervägas. Om ett sådant behov visar sig
föreligga bör Sverige ta initiativ till sådana överläggningar.
24 Övrigt
Regeringens förslag: I bestämmelsen om i vilka fall en socialnämnd
skall lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden byts
en polismyndighet ut mot Rikspolisstyrelsen .
I bestämmelsen om att det efter ansökan får meddelas förklaring att
någon är svensk medborgare bör orden om det kan råda ovisshet om
detta läggas till.
I den mån det inte föreslås ändringar skall bestämmelserna i MedbL
föras över till den nya lagen.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har uttalat sig särskilt i dessa
frågor.
Skälen för regeringens förslag: I 14 a § MedbL regleras i vilka fall
en socialnämnd får lämna ut uppgifter om en utlännings personliga
förhållanden. Bestämmelsen bör få en motsvarighet i den nya lagen, dock
med den skillnaden att Rikspolisstyrelsen ersätter en polismyndighet .
Detta är en följd av att utredningsansvaret i medborgarskapsärenden den
1 oktober 1997 övergick från polisen till Statens invandrarverk. Rikspo-
lisstyrelsen (Säkerhetspolisen) kan dock fortfarande ha behov av att in-
hämta sådana uppgifter i säkerhetsärenden.
I 1 § andra stycket MedbL föreskrivs att ett hittebarn som anträffas här
i landet skall anses som svenskt medborgare till dess något annat blir
känt. Lagrådet ifrågasätter om denna bestämmelse står helt i
överensstämmelse med artikel 6 punkt 1b) i 1997 års konvention. I
artikeln anges att varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall
föreskriva att medborgarskap i staten skall förvärvas ex lege av hittebarn
som anträffas inom statens territorium och som annars skulle bli
statslösa.
Det kan, som Lagrådet påpekat, diskuteras om den nuvarande bestäm-
melsen stämmer överens med artikeln. Det som framkommer om barnets
medborgarskapsstatus kan ju vara att barnet är statslöst, vilket då skulle
bryta presumtionen om svenskt medborgarskap. Av den förklarande tex-
ten till den aktuella artikeln framgår emellertid bl.a. att kravet på att be-
vilja medborgarskap är uppfyllt om hittebarnet, till dess annat visar sig,
anses ex lege som barn till en medborgare i staten och därmed en med-
borgare. Enligt regeringens mening uppfyller Sverige därför sitt åtagande
enligt konventionen redan med den bestämmelse som finns i dag. Det
kan även noteras att regeringens förslag till ny lag innebär långtgående
förenklingar för just statslösa barn. Om det därför i något fall skulle
påträffas ett hittebarn som senare visar sig vara statslöst finns goda
förutsättningar för barnet att på ett enkelt sätt få svenskt medborgarskap.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund inte någon ändrad lydelse av
bestämmelsen om hittebarn, utan anser att den bör överföras till den nya
lagen.
Bestämmelserna om förvärv av svenskt medborgarskap som biperson i
anmälningsärenden, 5 § MedbL, och i naturalisationsärenden, 6 § sjätte
stycket MedbL, bör överföras till den nya lagen. Den nuvarande ord-
ningen i fråga om barns förvärv av svenskt medborgarskap som biperson
skall således bestå.
Bestämmelserna i den nuvarande lagen om hos vilken myndighet an-
mälan eller ansökan skall göras bör överföras med samma sakinnehåll till
den nya lagen. Bestämmelserna om förfarandet bör, i enlighet med Lag-
rådets förslag, samlas under en gemensam rubrik.
I 11 § andra stycket MedbL anges att Utlänningsnämnden efter
ansökan får meddela förklaring att någon är svensk medborgare.
Prövningen får dock inte avse anmälan enligt 2 a, 3, 4 eller 7 a §.
Bakgrunden till bestämmelsen är att en person i tveksamma fall skall
kunna få en bindande förklaring om han eller hon är svensk medborgare
(NJA II 1925 s. 177 och prop. 1950:217 s. 58). Utlänningsnämnden kan
enligt bestämmelsen om förklaring komma att pröva medborgarskap som
har förvärvats eller förlorats automatiskt. Prövningen kan också avse
personer som har förvärvat eller förlorat svenskt medborgarskap som
bipersoner. Utlänningsnämndens prövning i förklaringsärenden omfattar
dock inte om en person förvärvat eller förlorat svenskt medborgarskap
genom anmälan eller ansökan. I dessa fall har beslut redan fattats i
sakfrågan av tillämpande myndighet.
Lagrådet anser att det bör framgå av lagtexten att Utlänningsnämndens
prövning inte omfattar om en person har förvärvat eller förlorat svenskt
medborgarskap genom anmälan eller ansökan, eftersom som ovan
nämnts beslut i dessa fall redan fattats av vederbörande myndighet. En-
ligt Lagrådets förslag kan detta komma till uttryck genom att om det kan
råda ovisshet om detta läggs till i bestämmelsen. Regeringen instämmer
i Lagrådets uppfattning.
I folkbokföringen registreras uppgift om medborgarskap. För den som
är svensk medborgare skall inte eventuellt utländskt medborgarskap
registreras (se prop. 1990/91:53, s. 40). Något skäl att på grund av försla-
get om tillåtande av dubbelt medborgarskap ändra nuvarande ordning för
registrering av medborgarskap inom folkbokföringen kan inte anses före-
ligga.
25 Ikraftträdande m.m.
Regeringens förslag: Lagen om svenskt medborgarskap skall träda i
kraft den 1 juli 2001. Genom den nya lagen upphävs lagen (1950:382)
om svenskt medborgarskap. Till följd härav upphör även 13 § första
stycket lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av svenskt
medborgarskap. Till den 1 juli 2002 skall 7 § i 1950 års lag tillämpas när
det gäller svenska medborgare som blir medborgare i en annan stat som
är bunden av 1963 års europeiska konvention om begränsning av fall av
flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av
flerfaldigt medborgarskap.
Barn till en svensk man som inte är gift med barnets mor skall genom
en övergångsbestämmelse ges möjlighet att under en begränsad period
och under vissa villkor få svenskt medborgarskap genom ett anmälnings-
förfarande.
Detsamma skall gälla för ett adoptivbarn som skulle ha blivit svensk
medborgare om 5 § i den nya lagen gällt vid tidpunkten för adoptionsbe-
slutet, förutsatt att adoptionen beslutats den 1 juli 1992 eller senare.
Personer som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 1950 års lag,
men som skulle ha haft det kvar om den nya lagen varit gällande, skall
genom en övergångsbestämmelse ges möjlighet att under en begränsad
period och under vissa villkor återfå det svenska medborgarskapet genom
anmälan. Denna möjlighet skall dock inte stå öppen för personer som
redan enligt tidigare övergångsbestämmelser getts möjlighet att återfå
svenskt medborgarskap (SFS 1979:139).
Beslut i nu beskrivna anmälningsärenden skall kunna överklagas. Be-
stämmelsen om att den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela
beslut om anmälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller
inte skall också vara tillämplig på dessa ärenden.
Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningsärenden en-
ligt 2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya
lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningsärenden enligt 3 § i 1950
års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen, om tillämp-
ning av 1950 års lag är förmånligare för den enskilde än vad tillämpning
av den nya lagen skulle vara. 1950 års lag skall också tillämpas i fråga
om ärenden som enligt 9 a § har överlämnats till regeringen före
ikraftträdandet av den nya lagen.
Övergångsbestämmelsen i 20 § MedbL om äldre traktatsbestämmelse
skall få en motsvarighet i den nya lagen.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har några synpunkter
på tidpunkten för lagens ikraftträdande.
Statens invandrarverk och Statens nämnd för internationella adop-
tionsfrågor anser att punkterna 2 och 3 i kommitténs förslag till över-
gångsbestämmelser är missledande vad gäller datum för när de berörda
personerna skall vara födda. Invandrarverket anser vidare att en inskränk-
ning i rätten att återfå svenskt medborgarskap enligt punkt 4 bör göras
vad avser personer som redan enligt tidigare övergångsbestämmelser
givits möjlighet till detta, se lagen (1979:139) om ändring i lagen
(1950:382) om svenskt medborgarskap.
Skälen för regeringens förslag: Den nya lagen bör träda i kraft den
1 juli 2001. Genom den nya lagen bör lagen (1950:382) om svenskt med-
borgarskap upphävas.
I lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgar-
skap finns en bestämmelse som fortfarande gäller (13 § första stycket).
Av bestämmelsen, som är en övergångsbestämmelse, framgår att en
person, som förlorat svenskt medborgarskap på grund av 7 § i lagen
(1894:71) om förvärvande och förlust av medborgarrätt, har rätt att återfå
det svenska medborgarskapet under vissa förutsättningar. Denna rätt
gäller även den som förlorat medborgarskapet som biperson. Enligt
regeringens uppfattning kan det endast röra sig om ett mycket begränsat
antal personer som fortfarande kan vara berörda av bestämmelsen. Om
den situation som avses i bestämmelsen skulle bli aktuell bör dessa
personer kunna använda sig av naturalisationsförfarandet för att återfå
svenskt medborgarskap. Även 1924 års lag bör därför kunna upphävas i
den del den fortfarande gäller.
1963 års konvention upphör att gälla ett år från det att den sägs upp.
Eftersom riksdagen skall godkänna att konventionen frånträds kan rege-
ringen sannolikt fatta beslut om uppsägning tidigast under våren 2001.
Till den 1 juli 2002 bör därför 7 § i 1950 års lag tillämpas när det gäller
svenska medborgare som blir medborgare i en annan stat som är bunden
av 1963 års konvention.
Förslaget till medborgarskapslag innehåller två nya typer av
automatiskt förvärv av svenskt medborgarskap. Det gäller dels barn som
föds i Sverige och som har en svensk far som inte är gift med barnets
mor, dels adoptivbarn under tolv år som adopteras genom ett
utomnordiskt adoptionsbeslut med automatisk giltighet i Sverige. Barn
som tillhör dessa kategorier bör ges rätt att under vissa förutsättningar
förvärva svenskt medborgarskap i enlighet med de nya bestämmelserna.
Ett barn som har fötts i Sverige och som skulle ha blivit svensk med-
borgare om 4 § i den nya lagen gällt vid tidpunkten för födelsen, bör
således kunna förvärva svenskt medborgarskap under förutsättning att
barnet inte har fyllt arton år, fadern fortfarande är svensk medborgare,
och fadern före den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål
om svenskt medborgarskap för barnet. Om barnet har fyllt tolv år och har
utländskt medborgarskap bör det krävas att barnet samtycker till förvärv
av svenskt medborgarskap. Detta gäller dock inte om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande förhållande. Samtycke av barnets
vårdnadshavare bör också krävas för förvärv av svenskt medborgarskap
för barnet.
Ett adoptivbarn som skulle ha blivit svensk medborgare om 5 § i den
nya lagen gällt vid tidpunkten för adoptionsbeslutet, bör kunna förvärva
svenskt medborgarskap om adoptionen beslutats den 1 juli 1992 eller
senare, barnet inte har fyllt arton år, och den eller de personer som har
vårdnaden om barnet hos Migrationsverket före den 1 juli 2003 anmäler
önskemål om svenskt medborgarskap för barnet. Om barnet har fyllt tolv
år och har utländskt medborgarskap bör det krävas att barnet samtycker
till förvärv av svenskt medborgarskap. Detta gäller dock inte om barnet
är varaktigt förhindrat att lämna det på grund av en psykisk störning eller
på grund av något annat liknande förhållande.
Kommittén förslår i sitt författningsförslag att en person som förlorat
sitt svenska medborgarskap enligt 1950 års lag, men som skulle haft det
kvar om den nya lagen gällt vid tidpunkten för förlusten, bör kunna återfå
svenskt medborgarskap om han eller hon före den 1 juli 2003 anmäler
önskemål om det. Formuleringen kan uppfattas som att den avser såväl
förlust av svenskt medborgarskap enligt 7 § MedbL som förlust genom
preskription (8 § MedbL) samt befrielse (9 § MedbL). Denna oklarhet
har påpekats av Lagrådet. Enligt regeringens uppfattning bör dock endast
personer som förlorat sitt medborgarskap enligt 7 § MedbL omfattas av
möjligheten att återfå detta genom en enkel anmälan. Skälet till detta är
att 7 § MedbL inte får någon motsvarighet i förslaget till ny lag, vilket
däremot såväl preskriptionsbestämmelsen som bestämmelsen om
befrielse får. I dessa situationer finns dessutom ett inslag av frivilligt
avstående från det svenska medborgarskapet. Det finns därför, enligt
regeringens mening, inte anledning att ge personer som har förlorat
svenskt medborgarskap genom preskription eller efter ansökan om
befrielse någon särställning när det gäller möjligheten att återfå
medborgarskap.
En person som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 7 § i 1950
års lag, men som skulle haft det kvar om den nya lagen gällt vid
tidpunkten för förlusten, bör således kunna återfå svenskt medborgarskap
om han eller hon hos Migrationsverket före den 1 juli 2003 anmäler
önskemål om det. Detta gäller dock inte personer som haft möjlighet att
återfå svenskt medborgarskap redan enligt övergångsbestämmelserna till
lagen (1979:139) om ändring i lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap. Om personen vid tidpunkten för anmälan står under
annans vårdnad, görs anmälan i stället av den eller de som är
vårdnadshavare. Om anmälan avser ett barn bör barnet i dessa fall lämna
sitt samtycke om det har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap.
Sådant samtycke bör dock inte krävas om barnet är varaktigt förhindrat
att lämna det på grund av en psykisk störning eller på grund av något
annat liknande förhållande.
Beslut i nu beskrivna anmälningsärenden bör kunna överklagas. Be-
stämmelsen om att den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela
beslut om anmälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller
inte bör också vara tillämplig på dessa ärenden.
Äldre bestämmelser bör tillämpas i fråga om anmälningsärenden enligt
2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen.
Detsamma gäller i fråga om anmälningsärenden enligt 3 § i 1950 års lag
som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen, om tillämpning av
äldre bestämmelser är förmånligare för den enskilde än vad tillämpning
av den nya lagen skulle vara. 1950 års lag bör också tillämpas i fråga om
ärenden som enligt 9 a § har överlämnats till regeringen före ikraftträdan-
det av den nya lagen.
Övergångsbestämmelsen i 20 § MedbL innebär att en bestämmelse i
traktat som Sverige ingått med främmande stat, och som gällde vid
ikraftträdandet av 1950 års lag, skall gälla, även om den står i strid med
vad som stadgas i lagen. Bestämmelsen har sin bakgrund bl.a. i att
tilläggsartikeln till ett med Argentina den 17 juli 1885 avslutat vänskaps-,
handels- och sjöfartsfördrag uppfattades som mer vidsträckt än MedbL:s
bestämmelser om förlust av svenskt medborgarskap (prop. 1950:217
s. 63). Överenskommelsen med Argentina är fortfarande gällande. Vad
som föreskrivs i tilläggsartikeln går utöver vad som föreslås om förlust
av svenskt medborgarskap i den nya lagen. Regeringen bedömer mot
denna bakgrund att 20 § MedbL bör få en motsvarighet i
övergångsbestämmelserna till den nya lagen. Bestämmelsen bör dock, i
överensstämmelse med vad Lagrådet anfört, få en tydligare utformning
genom att den aktuella överenskommelsen anges i lagtexten.
Det kan ifrågasättas om innehållet i tilläggsartikeln till
överenskommelsen är förenligt med bestämmelsen i 2 kap. 7 §
regeringsformen om under vilka förutsättningar en person kan förlora sitt
svenska medborgarskap. För att tilläggsartikeln skall kunna tillämpas
förutsätts därför att en eventuell förlust av svenskt medborgarskap enligt
artikeln sker under förhållanden som inte strider mot
grundlagsbestämmelsen.
26 Ekonomiska konsekvenser
Kommittén har bedömt att förslaget till ny lag om svenskt
medborgarskap inte kommer att medföra några ekonomiska
konsekvenser av betydelse. Kommittén pekar bl.a. på att permanent
uppehållstillstånd i princip alltid är en förutsättning för förvärv av
svenskt medborgarskap. Den som beviljats permanent uppehållstillstånd
är att betrakta som invandrare i Sverige och har rätt att stanna här oavsett
om han eller hon blir svensk medborgare eller inte. Det faktum att
förvärvsvillkoren för vissa grupper underlättas genom förslaget kan
därmed enligt kommitténs uppfattning inte i sig antas leda till att fler
personer väljer att stanna i Sverige än vad som skulle varit fallet om de
nuvarande reglerna bibehölls.
I samband med remissbehandlingen av kommitténs förslag efterlyste
Riksrevisionsverket en ytterligare belysning av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av förslaget. Mot denna bakgrund uppdrog regeringen
den 25 november 1999 åt Statskontoret att utreda om det uppstår några
nämnvärda samhällsekonomiska kostnader om förslaget om dubbelt
medborgarskap genomförs. I första hand skulle ekonomiska
konsekvenser för staten, kommunerna och landstingen uppskattas och
beskrivas.
Statskontoret redovisade uppdraget i en rapport till regeringen den
10 mars 2000 (dnr Ku 2000/874). Slutsatsen i rapporten är att det är
möjligt att antalet bosatta i Sverige kan öka med några hundra personer
som en följd av förslaget. Osäkerheten är dock stor beträffande denna
effekt. Det medför att osäkerheten om kostnadseffekterna också är stor.
Beroende på sysselsättningsgrad hos berörda personer har Statskontoret
dock beräknat att förslaget innebär nettokostnader inom den offentliga
sektorn på mellan fem och sju miljoner kronor.
Beräkningen grundas på en bedömning att ett ökat antal personer med
dubbelt medborgarskap leder till en ökning av personer som åter bosätter
sig i Sverige efter att först ha återvandrat till sitt första medborgarskaps-
land. Denna ökning har Statskontoret beräknat till ungefär 200 personer.
När det gäller svenskar i utlandet som med förslaget kan komma att få
dubbelt medborgarskap har Statskontoret inte bedömt att de samhällseko-
nomiska kostnaderna påverkas.
Regeringen anser att osäkerheten när det gäller samhällsekonomiska
kostnader till följd av förslaget är så stor att någon preciserad beräkning
inte bör göras. Bedömningen är dock att nettokostnaderna kommer att
blir förhållandevis marginella. Det bör i sammanhanget understrykas att
en eventuell ökning av antalet personer som väljer att återvända till
Sverige inte sker vid en bestämd tidpunkt i anslutning till lagens
ikraftträdande. Beräkningen bygger på att ett ökat antal personer söker
och får svenskt medborgarskap, att de sedan efter en tid i Sverige
återvänder till sitt tidigare hemland samt att de därefter vid någon
tidpunkt åter bosätter sig i Sverige. Eventuella kostnader kommer därför
att uppstå successivt under en längre tidsperiod. Kostnaderna bör vidare
avta efter hand som dessa personer etablerat sig på den svenska
arbetsmarknaden. På sikt bör inte en viss ökning av antalet personer som
väljer att bosätta sig i Sverige vara negativt för svensk samhällsekonomi.
När det gäller kostnaderna för handläggningen av medborgarskaps-
ärenden hos Migrationsverket (före den 1 juli 2000 Statens invandrarverk)
och Utlänningsnämnden anser regeringen att den förväntade tillfälliga
ökningen av antalet ansökningar bör kunna hanteras utan ytterligare kost-
nader för staten. På sikt bör förslaget leda till att handläggningen under-
lättas och förenklas i flera avseenden. I sammanhanget bör särskilt pekas
på att den nuvarande hanteringen av frågor som gäller s.k. villkorat med-
borgarskap tar inte obetydliga resurser i anspråk. Denna hantering för-
svinner med förslaget om att tillåta dubbelt medborgarskap. Även försla-
get att underlätta för barn och ungdomar att på ett förenklat sätt få
svenskt medborgarskap efter anmälan bör på sikt kunna ha positiva
effekter när det gäller resurserna genom att antalet naturalisationsärenden
kan komma att minska.
Hos förvaltningsdomstolarna kan de nya reglerna om förvärv av
svenskt medborgarskap genom anmälan leda till en viss ökning av antalet
mål. Ökningen beräknas dock inte bli större än att handläggningen kan
klaras inom ramen för tillgängliga resurser.
27 Författningskommentar
Förslaget till Lag om svenskt medborgarskap
1 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.
Första stycket punkterna 1, 3 och 5 motsvarar 1 § första stycket i 1950
års lag. Punkterna 2 och 4 är nya och innebär att ett barn med en svensk
far blir svensk medborgare om barnet föds i Sverige.

2 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 24.
Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 1 § andra stycket i 1950 års
lag. Den har i enlighet med Lagrådets förslag utformats som en egen
paragraf.

3 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.
Bestämmelsen motsvarar 1 a § i 1950 års lag.
Ändringen i punkt 2 innebär att såväl adoptionsbeslut som godkänns
av Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) som de adop-
tionsbeslut som gäller i Sverige redan till följd av lagen (1971:796) om
internationella rättsförhållanden rörande adoption eller enligt lagen
(1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen
om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner leder till
att adoptivbarnen får svenskt medborgarskap genom adoptionen.

4 §
Bestämmelsen motsvarar i sak 2 § i 1950 års lag.
Bestämmelsen innebär att om en svensk man ingår äktenskap med en
utländsk kvinna (dvs. som inte är svensk medborgare) blir ett gemensamt
barn till makarna under vissa förutsättningar svensk medborgare.

5 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.
Paragrafen är ny och reglerar vad som gäller i fråga om förvärv av
svenskt medborgarskap för ett barn som föds utomlands och som har en
svensk far som inte är gift med barnets mor.
Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningsärenden en-
ligt 2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya
lagen.
Lagrådet påpekar att oklarhet råder i det remitterade lagförslaget om
ett förvärv av medborgarskap uppkommer genom eller efter en anmälan
om detta. Nuvarande reglering innebär att det svenska medborgarskapet i
anmälningsärenden förvärvas genom anmälan och medborgarskapet
gäller därför, sedan myndigheten fattat beslut om att anmälan medför
förvärv av medborgarskap, från dagen för anmälan (jfr 2 a, 3, 4, 10 och
11 §§ MedbL). Någon ändring i detta avseende är inte avsedd. Uttrycket
förvärv genom anmälan har därför valts i denna och övriga paragrafer
som gäller anmälningsärenden.

6 §
Bestämmelsen, som är ny, behandlas närmare i avsnitt 8.
Lagrådet har i sitt förslag till utformning av lagtexten valt att låta 6 och
7 §§ byta plats. Regeringen anser emellertid att ordningen där
bestämmelsen om statslösa barn kommer först innebär en tydligare
reglering. Detta ställningstagande har inneburit en något annorlunda
redaktionell utformning än den Lagrådet föreslagit.
Bestämmelsen avser barn som föds i Sverige och som vid födelsen inte
får något medborgarskap, dvs. statslösa barn.
Med statslösa avses personer som är statslösa de jure (på grund av
lagen) och inte de som är statslösa de facto (som faktiskt inte står under
ett lands beskydd trots att de är medborgare i landet). Jfr kommentaren
till artikel 4 b) i 1997 års konvention. Barnen skall också vara ofrivilligt
statslösa, dvs. statslösa utan egen eller föräldrarnas förskyllan. Ett barns
eventuella möjligheter att bli medborgare i ett annat land påverkar där-
emot inte bedömningen av om barnet skall anses vara statslöst.
Det ställs inte något krav på att barnet skall ha haft hemvist i Sverige
sedan födelsen. Barnet måste dock vid anmälningstillfället uppfylla vill-
koren i fråga om permanent uppehållstillstånd och hemvist.

7 §
Bestämmelsen, som är ny, behandlas närmare i avsnitt 8 och 9.
När det gäller Lagrådets synpunkter hänvisas till kommentaren till 6 §.
Bestämmelsen omfattar dels barn som föds i Sverige och som vid
födelsen får enbart utländskt medborgarskap, dels statslösa barn som
föds i Sverige och som inte utnyttjat möjligheten till förvärv av svenskt
medborgarskap enligt 6 §, dels statslösa barn och barn med utländskt
medborgarskap som kommer till Sverige under sin uppväxt. I denna
grupp ingår även barn vars medborgarskap inte kunnat fastställas, oavsett
om dessa barn föds i Sverige eller kommer hit under sin uppväxt. Även
adoptivbarn som inte får svenskt medborgarskap i annan ordning
omfattas.
För förvärv av medborgarskap krävs att barnet har permanent uppe-
hållstillstånd i Sverige och dessutom hemvist här sedan tre år för barn
som saknar medborgarskap, eller fem år för övriga barn. När det gäller
hemvistbegreppets innebörd hänvisas till vad som anförts i avsnitt 11.

8 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8 och 9.
Med uttrycket utlänning avses varje person som inte är svensk med-
borgare.
6 och 7 §§ kräver för sin tillämpning medverkan av barnets föräldrar
eller annan vårdnadshavare.
Vid förvärv enligt denna bestämmelse skall anmälan göras efter det att
utlänningen fyllt arton år men innan han eller hon fyllt tjugo år. Därmed
kan den som kommit hit som barn och uppfyller villkoren enligt denna
paragraf förvärva svenskt medborgarskap efter anmälan även om vård-
nadshavaren inte har medverkat till detta.
Hemvisttiden beräknas på samma sätt som enligt 7 §.

9 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.
Bestämmelsen gör det möjligt för en person som har förlorat eller
befriats från sitt svenska medborgarskap att under vissa förutsättningar
återfå svenskt medborgarskap efter ett anmälningsförfarande.
Bestämmelsen innehåller vissa sakliga skillnader jämfört med motsva-
rande paragraf i 1950 års lag. Det är till att börja med tillräckligt att sö-
kanden, som skall ha fyllt arton år, före arton års ålder haft hemvist här i
landet under sammanlagt tio år. Som en konsekvens av att dubbelt med-
borgarskap föreslås bli fullt ut möjligt uppställs inte längre något krav på
att sökanden för att återfå svenskt medborgarskap skall styrka att han
eller hon därigenom förlorar sitt utländska medborgarskap. Slutligen
gäller enligt den nya bestämmelsen att möjligheten att återfå svenskt
medborgarskap skall stå öppen även för den som har förvärvat sitt
svenska medborgarskap på annat sätt än genom födelsen.

10 §
Bestämmelsen avser förvärv av svenskt medborgarskap som biperson i
anmälningsärenden. Den motsvarar till sitt innehåll regleringen i 5 § i
1950 års lag.
Med uttrycket utlänning avses varje person som inte är svensk med-
borgare.
Enligt bestämmelsen får barn automatiskt svenskt medborgarskap som
biperson till modern eller fadern, under förutsättning att den av föräld-
rarna som blir svensk medborgare genom anmälan ensam har vårdnaden
om barnet. Samma sak gäller i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad,
men den andre föräldern redan är svensk medborgare. Om båda föräld-
rarna samtidigt får svenskt medborgarskap och de har gemensam vårdnad
om barnet förvärvar barnet också svenskt medborgarskap som biperson.
Om däremot endast en av föräldrarna vid gemensam vårdnad blir
svensk medborgare följer barnet inte denna förälder som biperson utan är
i stället hänvisat till att ansöka om naturalisation (prop. 1975/76:136
s. 26). Därmed kan, i den sistnämnda situationen, en prövning göras från
fall till fall varvid betydelsen av den faktiska vårdnaden kan vägas in.

11 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.
I paragrafen regleras förutsättningarna för svenskt medborgarskap efter
ansökan (naturalisation). Med uttrycket utlänning avses varje person
som inte är svensk medborgare.
Nytt i förhållande till motsvarande paragraf i 1950 års lag är att det
bland villkoren anges att sökanden skall ha permanent uppehållstillstånd
i Sverige samt att hemvistkravet är fyra år för den som är statslös eller att
bedöma som flykting i enlighet med 3 kap. 2 § utlänningslagen
(1989:529). Dessa nya föreskrifter i naturalisationsparagrafen har till-
kommit för att den praxis som tillämpas skall framgå av lag.
I enlighet med Lagrådets förslag används genomgående uttrycket
statslös istället för ofrivilligt statslös . Med statslös avses en person
som är ofrivilligt statslös, dvs. som inte själv vidtagit några åtgärder för
att bli statslös. Personens eventuella möjligheter att bli medborgare i ett
annat land påverkar däremot inte bedömningen av om denne skall anses
vara statslös.
Föreskriften om villkorat medborgarskap i 1950 års lag är borttagen
som en konsekvens av föreslaget om att dubbelt medborgarskap skall
vara möjligt. Detta behandlas närmare i avsnitt 11.3.
Som framgår av avsnitt 11 är ändringen av ordalydelsen i punkten 5 av
redaktionell natur och innebär inte någon ändring i sak.

12 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.2.
Dispensgrunderna när det gäller naturalisation har samlats i en egen
paragraf. Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Såvitt avser möjligheterna till dispens enligt första stycket görs en hän-
visning till 11 §. Därmed klarläggs att även villkoret avseende permanent
uppehållstillstånd omfattas av dessa dispensgrunder. Möjligheten till dis-
pens från kravet på permanent uppehållstillstånd bör dock användas
restriktivt. Ett exempel på när det kan komma att användas är när en per-
son som förlorat sitt svenska medborgarskap genom preskription ansöker
om naturalisation.
Möjligheten till dispens från kravet på styrkt identitet enligt andra
stycket motsvarar den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1999. I
kravet på hemvist ligger att det bör vara legalt och oavbrutet (prop.
1997/98:178 s. 20). Någon ändring i den delen är inte avsedd. Frågan om
hemvistbegreppets innebörd behandlas närmare i avsnitt 11.

13 §
Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 6 § sjätte stycket i 1950 års lag.
Föreskriften har i enlighet med Lagrådets förslag utformats som en
egen paragraf.

14 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 14.
Första och andra styckena motsvarar 8 § i 1950 års lag. Nytt är att
enligt tredje stycket inte heller vuxna förlorar sitt svenska medborgarskap
om det leder till att de blir statslösa. Bestämmelsen avser, under de
förutsättningar som anges, alla svenska medborgare oavsett hur
medborgarskapet förvärvats. Även personer som förvärvat sitt svenska
medborgarskap enligt 5 § omfattas alltså trots att det kan leda till att en
person som förvärvat sitt medborgarskap kort tid före arton års ålder
förlorar det redan när han eller hon fyller tjugotvå år. Det avgörande är
att bristande samhörighet med Sverige leder till förlust av
medborgarskapet, om inte ansökan om att få behålla medborgarskapet
görs dessförinnan.

15 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 15.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 9 § i 1950 års lag. Nytt är dock
att om sökanden har hemvist i Sverige får befrielse från svenskt
medborgarskap vägras endast om det föreligger särskilda skäl. Detta är
dock inte någon nyhet i sak utan motsvarar vad som gäller enligt praxis.
Med särskilda skäl avses t.ex. att sökanden genom att avsäga sig sitt
svenska medborgarskap skulle uppnå otillbörliga fördelar gentemot
svenska staten. Det kan gälla då sökanden är misstänkt för brottslighet
här i landet och avsägelsen skulle försvåra eller omöjliggöra ett
utlämnande hit. Ett annat exempel kan vara då sökanden under pågående
värnpliktstjänstgöring ansöker om befrielse från sitt svenska
medborgarskap vilket med omedelbar verkan skulle innebära att
personen i fråga inte längre omfattades av skyldigheten att fullgöra
värnplikt i Sverige.

16 19 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 23.2.
Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll de huvudsakliga delarna i
10 § i 1950 års lag.

20 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.
Enligt 6 9 och 11 §§ är ett krav för att bli svensk medborgare att
sökanden skall ha permanent uppehållstillstånd i Sverige. Medborgare i
övriga nordiska länder behöver inte uppehållstillstånd för att vistas här
och kravet avser därför inte dem. Av bestämmelsen framgår också att i
fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES) skall ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för minst
fem år likställas med permanent uppehållstillstånd.

21 §
Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll i huvudsak 11 § andra stycket i
1950 års lag.
Tanken är att en person i tveksamma fall skall kunna få en bindande
förklaring om han eller hon är svensk medborgare (NJA II 1925 s. 177
och prop. 1950:217 s. 58). Utlänningsnämnden kan således enligt denna
bestämmelse komma att pröva medborgarskap som har förvärvats eller
förlorats automatiskt enligt 1, 3, 4 eller 14 § första stycket. Prövningen
kan också avse personer som har förvärvat eller förlorat svenskt medbor-
garskap som bipersoner. Utlänningsnämndens prövning i
förklaringsärenden omfattar dock inte om en person förvärvat eller
förlorat svenskt medborgarskap genom anmälan eller ansökan. I dessa
fall har beslut redan fattats i sakfrågan av tillämpande myndighet.
Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.

22 §
I bestämmelsen finns regler avseende till vilken myndighet anmälan och
ansökan i medborgarskapsärenden skall göras. Dessa föreskrifter har i
enlighet med Lagrådets förslag samlats i en paragraf.

23 §
Bestämmelsen motsvarar 13 § första stycket i 1950 års lag. Enligt 13 §
andra stycket i 1950 års lag får anmälan som huvudregel inte göras
genom ställföreträdare. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i
denna lag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 13.

24 §
Bestämmelsen motsvarar 11 § första stycket sista meningen MedbL.
Föreskriften har i enlighet med Lagrådets förslag utformats som en
egen paragraf.
25 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 17.

26 §
Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 12 § i 1950 års lag.

27 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 16.
Nytt är att s.k. säkerhetsärenden skall prövas av Migrationsverket i
första instans och att verkets beslut skall kunna överklagas till
regeringen.

28 §
Bestämmelsen motsvarar 14 a § i 1950 års lag.
Uttrycket en polismyndighet har ersatts av Rikspolisstyrelsen ,
vilket närmare redogörs för i avsnitt 24.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 25.
Den nya lagen föreslås enligt punkt 1 träda i kraft den 1 juli 2001.
Genom den nya lagen upphävs lagen (1950:382) om svenskt medborgar-
skap. Till följd därav upphör även 13 § första stycket lagen (1924:130)
om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. Till den 1 juli
2002 skall 7 § i 1950 års lag tillämpas när det gäller svenska medborgare
som blir medborgare i en annan stat som är bunden av 1963 års europe-
iska konvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och
om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.
Förslaget till medborgarskapslag innehåller två nya typer av
automatiskt förvärv av svenskt medborgarskap. Det gäller dels barn som
föds i Sverige och som har en svensk far som inte är gift med barnets
mor (4 §), dels adoptivbarn under tolv år som adopteras genom ett
utomnordiskt adoptionsbeslut med automatisk giltighet i Sverige (5 §).
Barn som tillhör dessa kategorier ges rätt att övergångsvis under vissa
förutsättningar förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan hos
Migrationsverket före den 1 juli 2003. Denna möjlighet gäller barn som
vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år (punkt 2 och 3).
Beträffande adoptivbarnen tillkommer som förutsättning att adoptionen
beslutats den 1 juli 1992 eller senare. Detta har sin förklaring i att
grundbestämmelsen om automatiskt förvärv av svenskt medborgarskap
genom adoption, 1 a § i 1950 års lag, infördes detta datum och avsåg
adoptioner som beslutats eller godkänts efter ikraftträdandet.
Övergångsbestämmelserna i nu aktuell del bör inte sträcka sig längre
tillbaka än så. Vidare innehåller punkt 2 och 3 att barn över tolv år samt
barnets vårdnadshavare under vissa förutsättningar skall samtycka till
förvärvet av svenskt medborgarskap.
Enligt punkt 4 skall en person som förlorat sitt svenska medborgarskap
enligt 7 § i 1950 års lag, men som skulle haft det kvar om den nya lagen
varit gällande vid tidpunkten för förlusten, kunna återfå svenskt medbor-
garskap genom anmälan hos Migrationsverket före den 1 juli 2003. En
begränsning har gjorts vad avser personer som getts tillfälle att återfå
svenskt medborgarskap enligt tidigare övergångsbestämmelser (SFS
1979:139).
Av punkt 5 framgår att beslut i dessa anmälningsärenden kan överkla-
gas. Av samma punkt framgår också att bestämmelsen om att den myn-
dighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut om anmälan har
medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller inte också skall vara
tillämplig på dessa ärenden.
Av punkt 6 framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om
anmälningsärenden enligt 2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraft-
trädandet av den nya lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningsären-
den enligt 3 § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den
nya lagen, om tillämpning av äldre bestämmelser är förmånligare för den
enskilde än vad tillämpning av den nya lagen skulle vara. Äldre bestäm-
melser skall också tillämpas i fråga om ärenden som enligt 9 a § i 1950
års lag har överlämnats till regeringen före ikraftträdandet av den nya
lagen.
Av punkt 7 framgår att en bestämmelse i en fortfarande gällande äldre
överenskommelse mellan Sverige och Argentina skall kunna tillämpas
utan hinder av den nya lagen. Bestämmelsen motsvarar i sak övergångs-
bestämmelsen i 20 § i 1950 års lag.

Sammanfattning av betänkandet Svenskt medborgar-
skap (SOU 1999:34)
Uppdraget
1997 års medborgarskapskommitté har haft i uppdrag att se över lagen
(1950:382) om svenskt medborgarskap (MedbL) samt att utreda vissa
speciella frågeställningar som rör medborgarskapslagstiftningen. I upp-
draget har även ingått att överväga åtgärder som kan stärka medborgar-
skapets status. Slutligen har kommittén genom tilläggsdirektiv getts i
uppdrag att förutsättningslöst utreda frågan om dubbelt medborgarskap.
Bakgrund
MedbL trädde i kraft den 1 januari 1951. Den tillkom således under en
tid som i flera avseenden skiljer sig markant från dagens förhållanden.
För det första kan konstateras att det sedan dess skett en utveckling som
innebär att utlänningar med hemvist i Sverige i stor utsträckning kommit
att jämställas med svenska medborgare. Denna utveckling har sin
viktigaste förklaring i att den s.k. domicilprincipen kommit att tillämpas
på alltfler områden, vilket innebär att bosättningen fått ökad betydelse för
en persons rättigheter och skyldigheter i samhället. Medborgarskapet kan
i motsvarande mån sägas ha minskat i betydelse.
Det är vidare så att samhället sedan tidpunkten för MedbL:s tillkomst
har internationaliserats på ett sätt som knappast var möjligt att förutse då.
Det moderna samhället inrymmer internationella kontakter i väldigt hög
utsträckning vilket bl.a. medfört att det blivit allt vanligare att svenska
medborgare arbetar och bor utomlands. Likaså förekommer internatio-
nellt studieutbyte på ett helt annat sätt än tidigare. Familjebildningar mel-
lan svenska medborgare och utländska medborgare är en annan naturlig
följd av internationaliseringen.
Även invandringen till Sverige har genomgått stora förändringar sedan
MedbL:s tillkomst. Antalet utländska medborgare som bodde i Sverige år
1950 uppgick till drygt 123 500. Motsvarande siffra för år 1997 var om-
kring 522 000. Som ytterligare jämförelse kan nämnas att det år 1950
fanns cirka 200 000 personer i Sverige som var födda utomlands. År
1997 var antalet omkring 954 000 vilket med andra ord innebär att mer
än var tionde person som i dag bor i Sverige är född utomlands.
Den omfattande invandringen har naturligtvis också medfört att antalet
ansökningar om svenskt medborgarskap ökat kraftigt. Numera handläg-
ger Invandrarverket cirka 35 000 medborgarskapsärenden per år.
Samtidigt som invandringen till Sverige ökat i omfattning har det skett
en betydande utflyttning från Sverige. År 1997 utvandrade t.ex. drygt
23 200 svenska medborgare medan cirka 11 400 återinvandrade hit.
Nettoutflyttningen av svenska medborgare det året uppgick således till
ungefär 11 800 personer. Sett över en längre tidsperiod, åren 1960 1997,
uppgick nettoutflyttningen av svenska medborgare till omkring 135 600
personer.
MedbL har fram till tillsättandet av 1997 års medborgarskapskommitté
inte varit föremål för någon mer genomgripande översyn. Lagen är därför
i behov av en modernisering och anpassning till de nya förhållanden som
i dag råder.
I det följande ges en sammanfattning av kommitténs förslag.
Dubbelt medborgarskap
Den svenska medborgarskapslagstiftningen bygger sedan gammalt på att
dubbelt medborgarskap i princip bör undvikas. Den ovan beskrivna sam-
hällsutvecklingen har emellertid medfört att människor i allt högre ut-
sträckning känner verklig och djup anknytning till mer än ett land. I takt
därmed har önskemålen om att få vara medborgare i mer än ett land blivit
allt fler.
Bland de praktiska fördelar som följer av dubbelt medborgarskap
märks en möjlighet att utan särskilt tillstånd kunna bosätta sig och arbeta
i vart och ett av medborgarskapsländerna. Ytterligare en fördel är att det
enkelt, t.ex. utan att behöva bry sig om eventuella visumregler, går att
besöka ursprungslandet.
De allra viktigaste fördelarna för den enskilde ligger kanske dock på
det känslomässiga planet, något som gäller för såväl utlandssvenskar som
för invandrare i Sverige. Många upplever det som ett svårt steg att avsäga
sig sitt tidigare medborgarskap med allt vad det innefattar i form av iden-
titet, traditioner, kulturarv m.m. För dem kan en förlust av medborgar-
skapet medföra en känsla av att de tappar sitt ursprung och förlorar något
av sin identitet. Det kan också uppfattas som ett skiljande från de anhö-
riga i hemlandet. Att innehavet av dubbla medborgarskap för dessa män-
niskor upplevs som angeläget är lätt att förstå, i synnerhet om det finns
planer på att i ett senare skede eventuellt återvända till ursprungslandet. I
förlängningen kan även den trygghet som det innebär att ha det gamla
medborgarskapet kvar, bidra till en ökad trivsel och snabbare integrering
i det nya samhället.
Kommittén har i sitt arbete kunnat konstatera att de motiv som ligger
till grund för enskildas önskemål att inneha dubbelt medborgarskap är
många och beaktansvärda. Samtidigt är det emellertid så att ett utökat
tillåtande av dubbla medborgarskap också innebär att fler människor
kommer att beröras av den problematik som utgör grunden för den nuva-
rande huvudprincipen i fråga om dubbelt medborgarskap. Kommittén har
därför gjort en samlad bedömning av för- respektive nackdelar med dub-
belt medborgarskap.
De skäl som ligger till grund för den nuvarande svenska hållningen i
fråga om dubbelt medborgarskap har av tradition varit hänförliga till i
huvudsak rösträtten och valbarheten i flera länder, möjligheterna att ge
konsulärt bistånd, skyldigheten att fullgöra värnplikt samt säkerhetsfrå-
gor.
Den dubbla rösträtten anses av många, med hänvisning till principen
en individ, en röst , vara det största hindret mot tillåtande av dubbelt
medborgarskap. Vad gäller möjligheterna att lämna konsulärt bistånd har
problematiken sin grund i att en stat inte äger rätt att intervenera hos en
annan stat för någon av sina medborgare som är medborgare också i den
staten. Frågeställningarna som rör värnplikten hänger samman med att
skyldigheten att fullgöra värnplikt för ett land i princip alltid grundar sig
på innehav av landets medborgarskap. Därmed finns det också en latent
risk för att en person med dubbelt medborgarskap ställs inför kravet att
fullgöra värnplikt i båda sina medborgarskapsstater. Det argument som
slutligen är hänförligt till säkerhetsaspekter går ut på att innehav av mer
än ett medborgarskap kan leda till dubbla lojaliteter och lojalitetskon-
flikter, något som skulle kunna medföra säkerhetsrisker.
Kommittén har gjort en noggrann genomgång av de fyra områdena och
kan utifrån det konstatera att den problematik som i dessa avseenden kan
uppkomma till följd av dubbelt medborgarskap är förhållandevis begrän-
sad.
I fråga om skyldigheten att fullgöra värnplikt har framkommit att pro-
blem visserligen kan tänkas uppkomma beträffande medborgare i vissa
stater, men att det i praktiken inte är särskilt vanligt förekommande.
Även beträffande möjligheterna att ge diplomatiskt skydd är
problematiken av begränsad omfattning. Till det kommer att den enskilde
inom dessa områden kan undvika problematiken genom att låta bli att
resa till landet i fråga eller genom att avsäga sig det ena
medborgarskapet.
Vad gäller säkerhetsaspekter har kommitténs genomgång visat att de
farhågor, som i olika sammanhang framförts om att dubbelt medborgar-
skap skulle medföra säkerhetsrisker, har varit överdrivna. Det är visserli-
gen så att dubbla lojaliteter och lojalitetskonflikter under vissa förhållan-
den kan medföra säkerhetsrisker. Enligt kommitténs uppfattning får det
emellertid anses vara klarlagt att det dubbla medborgarskapet i detta av-
seende är av synnerligen underordnad betydelse.
Kommittén anser att den dubbla rösträtten i och för sig bör betraktas
som en oönskad konsekvens av dubbelt medborgarskap. Samtidigt visar
emellertid erfarenheten att det är få människor som verkligen utnyttjar
sin dubbla rösträtt. Denna omständighet saknar inte betydelse när man
bedömer vilken verkan möjligheten att rösta dubbelt skall ha på hela
frågan om dubbelt medborgarskap.
I fråga om människors valdeltagande finns det ytterligare en dimension
som måste beaktas i detta sammanhang. Ökad acceptans av dubbla med-
borgarskap skulle med säkerhet medföra att ett större antal människor
ansöker om svenskt medborgarskap eftersom de då slipper att avstå från
sitt ursprungliga medborgarskap. Detta skulle på grund av att rösträtten
vid val till riksdagen är knuten till medborgarskapet också innebära att en
större andel av befolkningen ges möjlighet att delta i den svenska demo-
kratiska beslutsprocessen på riksnivå, något som enligt kommitténs upp-
fattning är positivt för såväl den enskilde som för det svenska samhället.
För den enskildes del kan en sådan delaktighet befrämja integrationen
genom ökad samhörighet med det svenska samhället och genom större
möjligheter att aktivt delta i det politiska livet. Fördelar av motsvarande
slag uppkommer självfallet också för de utlandssvenskar som har med-
borgarskap även i det land som de bor i.
Utöver de fyra grundområdena dubbel rösträtt etc. finns det vid
överväganden kring att eventuellt tillåta dubbelt medborgarskap ytterli-
gare några aspekter som bör beaktas. En av dessa är att det redan i dag
finns omkring 300 000 personer i Sverige som har dubbelt medborgar-
skap. Att antalet kunnat bli så pass högt beror på att gällande lagstiftning
och praxis redan i dag i förhållandevis många situationer medger undan-
tag från huvudregeln om att dubbelt medborgarskap bör undvikas. Det
stora antalet personer med dubbelt medborgarskap innebär att man rimli-
gen redan i dagsläget får betrakta principen om undvikande av dubbelt
medborgarskap som i betydande grad modifierad.
Trots omkring 300 000 i Sverige bosatta dubbelmedborgare har det
inte framkommit några tecken på eller rapporter om att dessa dubbla
medborgarskap skulle ha gett upphov till några mer påtagliga problem.
De svenska erfarenheterna i detta avseende ligger väl i linje med vad som
framkommit i kommitténs internationella undersökning. Gemensamt för
de länder som tillåter dubbla medborgarskap är att de i sina svar till kom-
mittén inte gett uttryck för att denna hållning skulle ha skapat några pro-
blem av betydelse.
Den internationella trenden är för övrigt att dubbelt medborgarskap
tillåts i allt större utsträckning. Inte något av de länder som ingår i
kommitténs undersökning redovisar planer på att minska möjligheterna
till dubbelt medborgarskap utan förekommande strömningar rör sig i
stället åt andra hållet. Schweiz och Italien accepterar t.ex. dubbelt
medborgarskap sedan år 1992. Ett annat uttryck för den internationella
utvecklingen är 1997 års europeiska konvention om medborgarskap, som
Sverige undertecknat men ännu inte ratificerat. 1997 års konvention är
neutral i fråga om dubbelt medborgarskap till skillnad från 1963 års
europeiska konvention om begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap m.m.
Mot bakgrund av den genomgång som kommittén gjort framstår det
som klart att de nackdelar som följer av dubbelt medborgarskap är rela-
tivt begränsade. Vid en sammantagen bedömning finner kommittén att de
enskildas intresse av att få inneha dubbelt medborgarskap väger tyngre
än de nackdelar som är förknippade med sådant innehav. Kommittén
föreslår därför att Sverige överger den rådande principen och i stället
accepterar dubbelt medborgarskap fullt ut fr.o.m. att den nya
medborgarskapslagen träder i kraft, något som beräknas kunna ske den 1
juli 2001.
Kommitténs förslag i fråga om dubbelt medborgarskap förutsätter att
Sverige säger upp 1963 års europeiska konvention om begränsning av
fall av flerfaldigt medborgarskap m.m. En annan konsekvens av förslaget
är att 7 § i den nu gällande medborgarskapslagen som bl.a. innebär att
svenskt medborgarskap förloras av den som förvärvar utländskt medbor-
garskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke inte får någon motsva-
righet i förslaget till ny medborgarskapslag.
Vidare föreslår kommittén i övergångsbestämmelserna till den nya
lagen att en person som förlorat sitt svenska medborgarskap till följd av
bestämmelserna i 1950 års lag, men som skulle haft det kvar om den nya
lagen varit gällande vid tidpunkten för förlusten, skall kunna få tillbaka
svenskt medborgarskap. Detta föreslås ske genom att han eller hon skrift-
ligen hos Invandrarverket före den 1 juli 2003 anmäler önskemål om det.
Medborgarskap efter svensk, ogift far
Ett barn förvärvar alltid svenskt medborgarskap vid födelsen om modern
är svensk medborgare. Är emellertid endast fadern svensk medborgare,
krävs för att barnet vid födelsen skall få faderns medborgarskap att denne
är gift med barnets mor. Om fadern är avliden vid barnets födelse gäller i
stället att fadern vid sin död skall ha varit svensk medborgare och gift
med barnets mor. Bland konsekvenserna av den nuvarande regleringen
märks att ett barn, även om det föds i Sverige och har svensk far, kan bli
statslöst. Det kan ske om fadern är svensk medborgare men inte gift med
barnets utländska mor. Barnet blir i dessa fall statslöst om modern är
statslös eller om lagstiftningen i hennes hemland inte ger barn rätt till
medborgarskap efter modern.
Som angetts i föregående avsnitt har Sverige undertecknat 1997 års
europeiska konvention om medborgarskap. Enligt artikel 6 punkt 1 a)
gäller bl.a. att varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning skall
föreskriva att barn vars åtminstone ena förälder är medborgare i staten
vid födelsen automatiskt skall förvärva statens medborgarskap. I fråga
om utomlands födda barn ger artikeln möjlighet att föreskriva undantag.
Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget att bestämmelserna i
MedbL underlättar för barn att få svenskt medborgarskap efter fadern
även om denne inte är gift med barnets mor. Vidare är det önskvärt med
största möjliga jämställdhet mellan män och kvinnor i fråga om möjlig-
heten att överföra medborgarskap på barn.
Kommittén föreslår att ett barn med svensk far alltid skall förvärva
svenskt medborgarskap vid födelsen om barnet föds i Sverige. Detta bör
gälla även om fadern är avliden men vid sin död var svensk medborgare.
I fråga om barn som föds utomlands och som har svensk, ogift far
föreslår kommittén att det införs en möjlighet till förvärv av svenskt
medborgarskap genom anmälan. Ett barn som föds under dessa
omständigheter, och vars far alltsedan barnets födelse är svensk
medborgare, kan enligt förslaget förvärva svenskt medborgarskap genom
att fadern skriftligen anmäler önskemål om det innan barnet fyllt arton år.
Har barnet fyllt tolv år krävs enligt huvudregeln att barnet samtycker.
Att ett barn på detta sätt förvärvar faderns medborgarskap genom an-
mälan kan i vissa fall komma att leda till förlust av det medborgarskap
som barnet förvärvat efter modern. Om så är fallet krävs moderns sam-
tycke under förutsättning att hon är ensam vårdnadshavare eller har del i
vårdnaden om barnet.
Svenskt medborgarskap genom adoption
De flesta utländska barn under tolv år som adopteras av svenska adoptiv-
föräldrar förvärvar i dag svenskt medborgarskap med automatik. I enlig-
het med 1 a § MedbL. Detta gäller dock inte i de fall då ett utländskt
adoptionsbeslut har automatisk giltighet i Sverige till följd av bestäm-
melserna i lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande
adoption. När så är fallet är barnet i stället hänvisat till att ansöka om
naturalisation.
Kommittén anser att adoptivbarn i fråga om medborgarskap så långt
möjligt skall vara likställda med andra barn. Kommittén föreslår därför
att även ett utomnordiskt adoptionsbeslut som gäller i Sverige på grund
av lag skall medföra automatiskt förvärv av svenskt medborgarskap för
adoptivbarnet om någon av personerna som adopterar är svensk medbor-
gare och barnet inte har fyllt tolv år.
Statslösa barn
Ett barn som föds i Sverige förvärvar inte alltid ett medborgarskap vid
födelsen. Således blir t.ex. ett barn som föds i Sverige statslöst om båda
föräldrarna är statslösa. Detsamma gäller om två föräldrar som visserli-
gen har medborgarskap men vars länder tillämpar en ordning som inne-
bär att födelse på landets territorium är avgörande för om man skall få
det landets medborgarskap får barn i Sverige. Som angetts i föregående
avsnitt kan vidare ett barn som föds i Sverige under vissa förutsättningar
bli statslöst även om barnet har en svensk far.
Det totala antalet statslösa barn i Sverige, dvs. personer som inte fyllt
arton år, uppgick den 31 december 1997 till 4 243. Av dessa barn var
3 883 också födda i Sverige.
Undvikande av statslöshet är en viktig utgångspunkt för svensk lag-
stiftning och praxis på medborgarskapsområdet. Detta kommer till ut-
tryck bl.a. genom att en statslös person som regel kan naturaliseras efter
fyra års hemvist i stället för efter fem år, som är det normala.
Principen om att undvika statslöshet är vidare inskriven i flera av de
internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa. I artikel 7
punkt 1 i FN:s barnkonvention föreskrivs t.ex. att varje barn skall ha rätt
att förvärva ett medborgarskap. 1997 års europeiska konvention om med-
borgarskap är än mer konkret och föreskriver att om ett barn som föds i
en konventionsstat inte förvärvar medborgarskap vid födelsen, så skall
medborgarskap kunna förvärvas senast vid den tidpunkt då barnet sedan
fem år har hemvist i staten.
Sverige saknar i dag bestämmelser som är direkt inriktade på att
underlätta förvärv av svenskt medborgarskap för barn som föds här så-
som statslösa. Detta innebär i sin tur att det förekommer att i Sverige
födda statslösa barn måste vänta tills de fyllt arton år för att kunna bli
svenska medborgare trots att de kanske bott här under hela sin uppväxt.
Enligt kommitténs uppfattning är den rådande ordningen inte förenlig
med Barnkonventionens artikel 7 och de motiv om ligger till grund för
denna. Inte heller kommer den nuvarande ordningen att vara förenlig
med 1997 års europeiska konvention när den träder i kraft i förhållande
till Sverige.
Redan Sveriges nuvarande och kommande internationella åtaganden
motiverar alltså en ändring i nu aktuellt avseende. Dessa åtaganden be-
tingas i sin tur av vilket därmed också är huvudskälet till att en ändring
bör genomföras det självklara i att man i största möjliga utsträckning
tillskapar garantier för att människor skall slippa att växa upp under den
otrygghet och det utanförskap som det innebär att inte vara accepterad
såsom medborgare i någon stat. Därtill kommer att en ändring till förmån
för de statslösa barnen helt allmänt utgör ett mycket viktigt led i utveck-
landet och stärkandet av den svenska lagstiftningens princip om undvi-
kande av statslöshet.
Sammanfattningsvis finner kommittén det vara mycket angeläget att
det i MedbL införs bestämmelser vars direkta syfte är att underlätta
förvärv av svenskt medborgarskap för barn som föds här såsom statslösa.
Barnkonventionen medger att barn på sådant sätt kan förvärva och
tillerkännas rättigheter skilda från föräldrarnas rättigheter.
Det tydligaste sättet att leva upp till strävan att undvika statslöshet
sådan den kommit till uttryck i vår lagstiftning och i våra internationella
åtaganden vore att ge barnen svenskt medborgarskap redan vid födel-
sen. En viktig aspekt i sammanhanget är emellertid att ett automatiskt
medborgarskapsförvärv inte alltid är förenligt med föräldrarnas vilja. Det
inträffar nämligen att barn föds i Sverige såsom statslösa trots att föräld-
rarna har medborgarskap i någon stat. I vissa fall kan barnet i en sådan
situation förvärva medborgarskap i föräldrarnas medborgarskapsland
genom ett enkelt anmälningsförfarande. Man får utgå från att en del för-
äldrar under sådana förhållanden föredrar att barnet har medborgarskap i
samma land som de själva och inte därutöver har även svenskt medbor-
garskap.
Kommittén föreslår därför i stället att ett statslöst barn som föds i
Sverige skall kunna förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan till
Statens invandrarverk. Därmed undgår man risken för att ett barn påförs
ett medborgarskap i strid med föräldrarnas vilja.
Utöver att barnet är fött i Sverige bör krävas att barnet har permanent
uppehållstillstånd och hemvist i Sverige. Kommittén föreslår att anmälan
i dessa fall skall göras innan barnet har fyllt fem år.
Det hittills sagda avser barn som föds i Sverige. Frågan är då hur man i
medborgarskapshänseende bör se på de statslösa barn som kommer till
Sverige efter sin födelse. Å ena sidan kan visserligen hävdas att det fak-
tum att barnets födelse äger rum i Sverige bör vara av avgörande bety-
delse i detta sammanhang och att de barn som inte föds här därför liksom
i dag bör få vänta till arton års ålder för att kunna förvärva svenskt med-
borgarskap genom anmälan. Å andra sidan kan konstateras att en sådan
ordning medför att skillnaden mellan t.ex. ett barn som föds såsom stats-
löst i Sverige och ett statslöst barn som kommer hit vid några veckors
ålder blir väldigt stor. Det i Sverige födda barnet kan tämligen omgående
efter sin födelse förvärva svenskt medborgarskap medan det andra barnet
för det fall inte föräldrarna ansöker om naturalisation dessförinnan
normalt får vänta till arton års ålder innan det kan bli svensk medborgare.
De skäl som ligger till grund för förslaget såvitt avser i Sverige födda
statslösa barn gäller i hög utsträckning även de statslösa barn som under
sin uppväxt flyttar till Sverige. En så stor skillnad som i det angivna
exemplet är enligt kommitténs uppfattning därför inte önskvärd och bör
undvikas. Således bör nya bestämmelser tillskapas även för den nu aktu-
ella kategorin.
Vid en sammantagen bedömning och med särskilt beaktande av det
angelägna i att undvika längre tids statslöshet för barn finner kommit-
tén att statslösa barn som kommer till Sverige bör kunna förvärva svenskt
medborgarskap under förutsättning att de har permanent uppehållstill-
stånd i Sverige samt dessutom hemvist här sedan fem år. Med en sådan
ordning visar Sverige att barnen är välkomna hit och att vi räknar med att
de skall stanna här, något som även kan bidra till att barnen snabbare fin-
ner sig väl till rätta i Sverige.
En anmälan avseende förvärv i denna ordning bör enligt kommitténs
uppfattning göras innan barnet har fyllt arton år. I praktiken innebär det
att ett barn måste komma till Sverige före tretton års ålder för att
omfattas av förvärvsmöjligheten.
Att kommittén föreslår att anmälan skall göras senast vid arton års ål-
der hänger samman med att förslaget har till främsta syfte att underlätta
förvärvet av svenskt medborgarskap för just barn. Samtidigt innebär
emellertid denna ordning att barnet för sitt förvärv av svenskt medbor-
garskap är beroende av att föräldrarna medverkar till förvärvet genom att
upprätta en anmälan för barnets räkning. Normalt sett torde detta inte
leda till några problem. Det kan emellertid inte uteslutas att det i några
fall kan vara så att föräldrar kanske på grund av att de själva fått avslag
på sin ansökan om svenskt medborgarskap avstår från att medverka till
att deras barn får svenskt medborgarskap trots att barnen vill det och trots
att de i och för sig uppfyller de formella förutsättningarna för det. Det
bör därför öppnas upp en möjlighet även för myndiga personer att under
viss tid efter uppnådd myndighetsålder förvärva svenskt medborgarskap
genom ett anmälningsförfarande. Kommittén finner det skäligt att de
myndiga personer som här berörs ges tid på sig fram till tjugo års ålder
att inge anmälan. Vidare bör hemvistkravet i dessa utsträckas till sju år
vilket i likhet med vad som gäller i de fall då anmälan måste göras före
arton års ålder innebär att utlänningen måste ha kommit till Sverige
före tretton års ålder för att omfattas av förvärvsmöjligheten.
De båda sista förvärvsalternativen dvs. anmälan vid senast arton re-
spektive tjugo års ålder bör stå öppna även för personer som fötts så-
som statslösa i Sverige men som av någon anledning inte förvärvat
svenskt medborgarskap genom anmälan innan de fyllt fem år.
Barn med enbart utländskt medborgarskap
Ett barn som vid födelsen i Sverige förvärvar enbart något annat lands
medborgarskap är inte på samma sätt som de statslösa barnen föremål för
beskydd i olika internationella konventioner på medborgarskapsområdet.
Den naturliga förklaringen till det står att finna i att den förstnämnda
gruppen av barn erhåller i vart fall något medborgarskap vid födelsen och
att deras ställning i medborgarskapshänseende därför är mindre utsatt än
de statslösa barnens.
Under senare år har man i den offentliga debatten väckt frågan om man
inte borde underlätta för barn med utländskt medborgarskap att förvärva
svenskt medborgarskap.
Fördelen med att erbjuda även dessa barn svenskt medborgarskap är
främst att en sådan ordning helt allmänt förbättrar villkoren för barnens
integration i det svenska samhället. Barnen föds här i landet och kommer
i många fall också att tillbringa hela sin uppväxt här och resten av sina liv
här. Genom att underlätta villkoren för förvärv av svenskt medborgar-
skap visar det svenska samhället att vi räknar med att barnen hör hit och
att vi betraktar dem såsom fullt ut tillhöriga den svenska samhällsgemen-
skapen. Därmed ökar också förutsättningarna för att barnen under sin
uppväxt kommer att känna lojalitet och samhörighet med Sverige, något
som är av betydelse inte bara för de enskilda barnen utan även för sam-
hället i stort. När barnet nått en bit upp i skolåldern kan det svenska med-
borgarskapet i många fall vidare bidra till att barnet lättare upplever sig
som en i mängden i skolgemenskapen.
En möjlighet till förvärv av svenskt medborgarskap i dessa situationer
gör det också möjligt för de berörda familjerna att ta hänsyn till de olika
familjemedlemmarnas önskemål i fråga om medborgarskap. T.ex. kan en
utländsk familj med tonårsbarn där föräldrarna avser att återvända till
sitt ursprungsland men barnen har för avsikt att leva sina liv i Sverige
välja att låta barnen förvärva svenskt medborgarskap medan föräldrarna
avstår från det. Möjligheten att agera så kan självfallet bidra till att und-
vika familjekonflikter i de fall då föräldrarna och barnen har olika önske-
mål i fråga om medborgarskap. Vidare kan möjligheten bidra till att
minska eventuell bitterhet hos barn över att deras föräldrar fått avslag på
sin ansökan om svenskt medborgarskap och att även barnen själva där-
med tills vidare är förhindrade från att bli svenska medborgare.
Kommittén finner det vara angeläget att det öppnas upp en möjlighet
för förvärv av svenskt medborgarskap även för denna grupp av barn så
att de inte med obligatorisk verkan skall behöva vara bundna av det ställ-
ningstagande i medborgarskapsfrågan som föräldrarna gör för egen del.
Än mer angeläget är det med en möjlighet för de barn vars föräldrar fått
avslag på sin ansökan om svenskt medborgarskap. Det saknas i dessa fall
helt skäl till att föräldrarnas oförmåga att uppfylla något av de före-
skrivna villkoren med automatik skall komma även barnen till nackdel.
Kommittén finner det vara rimligt att barn som föds i Sverige och
som vid födelsen förvärvar enbart utländskt medborgarskap ges möj-
lighet till förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan under förut-
sättning att de har permanent uppehållstillstånd i Sverige samt dessutom
hemvist här sedan fem år. Krav på längre tids hemvist skulle enligt kom-
mitténs uppfattning innebära att skillnaden i förvärvsvillkor mellan stats-
lösa barn och barn med utländskt medborgarskap blev omotiverat stor.
Till detta kan läggas att fem år är lika med den tid efter vilken dessa barn
normalt kan bli svenska medborgare såsom bipersoner i samband med
föräldrarnas förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan.
Motiven för att underlätta förvärvet av medborgarskap för i Sverige
födda barn gäller i hög grad även de barn som under sin uppväxt flyttar
till Sverige. Kommittén anser att det beträffande de utländska barn, som
under ett relativt tidigt skede av sin uppväxt kommer till Sverige, inte
finns skäl att uppställa krav på längre tids hemvist än fem år. De barnen
bör därför omfattas av samma förvärvsvillkor som gäller för de barn som
föds i Sverige och som vid födelsen får enbart utländskt medborgarskap.
Anmälan bör i dessa fall göras innan barnet har fyllt arton år. De barn
som därmed kommer att omfattas av bestämmelsen är de som kommer
till Sverige före tretton års ålder. Har barnet fyllt tolv år vid tidpunkten
för anmälan, bör enligt huvudregeln krävas att barnet samtycker.
Förvärv av svenskt medborgarskap i de nu angivna situationerna förut-
sätter föräldrarnas medverkan eftersom anmälan skall göras senast vid
arton års ålder. Det bör därför, i likhet med vad som föreslagits beträf-
fande statslösa personer, införas en möjlighet för myndiga personer att
fram till tjugo års ålder förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan.
Vidare bör villkoret avseende hemvisttid utsträckas till sju år vilket gör
att en utländsk medborgare således också i dessa fall måste komma till
Sverige före tretton års ålder för att omfattas av möjligheten till förenklat
förvärv.
Möjlighet att återfå svenskt medborgarskap
4 § MedbL gör det möjligt för en person, som förlorat sitt svenska med-
borgarskap, att under vissa förutsättningar återfå svenskt medborgarskap
genom ett anmälningsförfarande. De nu gällande förutsättningarna för att
återfå svenskt medborgarskap är att sökanden
- blivit svensk medborgare vid födelsen,
- oavbrutet haft sitt hemvist i Sverige intill arton års ålder, samt dess-
utom
- har hemvist här sedan två år.
För att en utländsk medborgare skall kunna återfå svenskt medborgar-
skap gäller vidare att han eller hon måste styrka att det utländska med-
borgarskapet därigenom förloras.
Kommittén föreslår att det fortsättningsvis skall vara möjligt att återfå
svenskt medborgarskap för den som haft hemvist i Sverige under sam-
manlagt tio år före arton års ålder och som dessutom vid tidpunkten för
ansökan har hemvist här sedan två år.
Som en konsekvens av kommitténs förslag i fråga om dubbelt medbor-
garskap bör det fortsättningsvis inte krävas att sökanden för att återfå
svenskt medborgarskap styrker att han eller hon därigenom förlorar sitt
utländska medborgarskap. Kommittén föreslår vidare att möjligheten att
återfå svenskt medborgarskap, till skillnad från vad som i dag är fallet,
skall stå öppen även för den som har förvärvat sitt svenska medborgar-
skap på annat sätt än genom födelsen.
Villkorad naturalisation
I dag är huvudregeln vid förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan
att sökanden inte tillåts ha kvar sitt utländska medborgarskap. Om det
utländska medborgarskapet inte förloras automatiskt vid förvärv av det
svenska, kan det som villkor för svenskt medborgarskap föreskrivas att
sökanden inom viss tid visar att han eller hon erhållit medgivande till be-
frielse från det utländska medborgarskapet. Av de ungefär 150 nationa-
liteter som förekom i ärenden om svenskt medborgarskap år 1998, upp-
ställde Invandrarverket villkor om befrielse beträffande cirka 50. Syftet
med sådan villkorad naturalisation är att undvika dubbla medborgarskap.
Kommittén föreslår som en konsekvens av förslaget om att dubbelt
medborgarskap bör tillåtas att systemet med villkorad naturalisation
slopas.
Utöver att slopandet av villkorat medborgarskap underlättar för den en-
skilde kan även noteras den effekten att myndigheternas hantering av
medborgarskapsärenden underlättas. De resurser som de tillämpande
myndigheterna i dag lägger ner på frågor som hänger samman med vill-
korat medborgarskap är nämligen inte obetydliga.
Dispensgrunden till gagn för landet
Enligt 6 § MedbL är det i dag möjligt att bevilja dispens från något av
villkoren för naturalisation bl.a. om det är till gagn för Sverige att sökan-
den blir svensk medborgare.
Kommittén anser att frågan om huruvida en person skall beviljas
svenskt medborgarskap inte bör vara avhängig av om Sverige som land
kan ha någon nytta av att personen beviljas svenskt medborgarskap.
Prövningen bör i stället vara fokuserad på sökandens personliga
förhållanden. Kommittén föreslår därför att dispensgrunden till gagn för
landet slopas.
Beträffande övriga dispensgrunder bl.a. att det med hänsyn till
sökandens förhållanden finns särskilda skäl för ett svenskt
medborgarskap föreslås inte någon ändring.
Säkerhetsärenden
Ett av de villkor för förvärv av svenskt medborgarskap som uppställs i
6 § MedbL är att sökanden fört och kan förväntas komma att föra en
hederlig vandel. Som ett led i prövningen av om detta villkor är uppfyllt
begär Invandrarverket i naturalisationsärenden där sökanden fyllt femton
år ett s.k. kontrollbesked hos Säkerhetspolisen. Syftet med denna begäran
är att utröna om det finns några hinder av säkerhetsmässig karaktär mot
att bevilja svenskt medborgarskap.
I de fall då ett medborgarskapsärende visar sig innefatta någon säker-
hetsaspekt har Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden getts möj-
lighet att under vissa förutsättningar överlämna ärendet till regeringen för
avgörande. För att ett överlämnande skall få ske på säkerhetsmässiga
grunder krävs att ärendet bedöms ha betydelse för rikets säkerhet eller
annars för allmän säkerhet. Då ett överlämnande sker prövar regeringen
ärendet som första instans och det finns inte någon möjlighet att över-
klaga regeringens beslut. Däremot är sökanden oförhindrad att åter-
komma med en ny ansökan. Vidare har regeringen möjlighet att under
vissa förutsättningar ompröva sitt eget beslut utan att det föreligger en ny
ansökan. Slutligen är även resningsinstitutet tillämpligt beträffande dessa
beslut.
Vid överväganden rörande handläggningen av säkerhetsärenden måste
man beakta artikel 12 i 1997 års europeiska konvention om medborgar-
skap. I denna artikel föreskrivs bl.a. att varje konventionsstat skall tillse
att ett beslut om förvärv av medborgarskap skall kunna underkastas
administrativ eller judiciell omprövning i enlighet med statens nationella
lagstiftning. Av konventionens förklarande text framgår att artikel 12 inte
utesluter nationella regler som innebär att vissa ärenden prövas av rege-
ringen, dock sägs att även dessa beslut måste kunna bli föremål för admi-
nistrativ eller judiciell omprövning.
Som angetts är en person som av regeringen fått avslag på sin ansökan
om svenskt medborgarskap inte helt betagen möjligheten att få beslutet
omprövat. Bortsett från de i praktiken mycket sällsynta resningsfallen
görs emellertid omprövningen alltid av regeringen själv och det är enligt
kommitténs uppfattning därför tveksamt om dagens ordning kan sägas
fullt ut uppfylla syftet med konventionens föreskrift om omprövning i
administrativ eller judiciell ordning. Med hänsyn till det sammantaget
med det faktum att det helt allmänt är otillfredsställande att möjlighet till
överklagande saknas finner kommittén att en ändrad ordning bör
införas.
Kommittén föreslår att säkerhetsärenden enligt MedbL skall avgöras
av Invandrarverket i första instans och att verkets beslut i dessa ärenden
skall kunna överklagas till regeringen. Även Rikspolisstyrelsen bör ges
rätt att överklaga ett sådant beslut.
Att regeringen bör vara överinstans för denna grupp av ärenden har sin
huvudsakliga grund i att det är regeringen som har det yttersta ansvaret
för rikets säkerhet och för den allmänna säkerheten. Det saknar i
sammanhanget inte heller betydelse att man inom Regeringskansliet
besitter ett stort mått av expertkunskap inom de skilda områden som kan
aktualiseras vid avgörande av säkerhetsärenden.
Åtgärder för att stärka medborgarskapets status
Det saknas i princip allmän och lättillgänglig information om svenskt
medborgarskap utom såvitt avser de formella kraven som uppställs för
förvärv av medborgarskap enligt MedbL. Kunskaperna hos såväl i
Sverige bosatta utlänningar som hos svenska medborgare om vad ett
svenskt medborgarskap innebär är bristfälliga.
Kommittén anser att medborgarskapets status kan stärkas genom in-
formationsinsatser som syftar till att sprida kunskap om medborgarska-
pets innebörd. Sådan information bör rikta sig till svenska medborgare
samt till utländska medborgare och statslösa. Det är vidare, bl.a. mot bak-
grund av de nya förvärvsvillkor som föreslås för barn och ungdomar,
mycket viktigt att informationen når även dessa grupper.
Det övergripande ansvaret för allmän information om medborgarskapet
bör enligt kommitténs uppfattning åvila Integrationsverket. Kommittén
föreslår att det överlåts på verket att bevaka att ändamålsenlig informa-
tion utarbetas och att den sprids på lämpligt sätt.
Ett annat sätt att stärka det svenska medborgarskapets status är genom
åtgärder som markerar medborgarskapsförvärvet. Det är därför viktigt att
formerna för erhållande av svenskt medborgarskap förbättras och görs
mer välkomnande för nya medborgare.
Kommittén anser att det bör hållas särskilda ceremonier för nya med-
borgare och att det bör ankomma på kommunerna att svara för arrange-
mangen. Kommittén föreslår att allmänna rekommendationer avseende
ceremonier för nya svenska medborgare utformas i samråd mellan Integ-
rationsverket och Svenska kommunförbundet.
Kommittén framhåller att kunskaper i svenska språket är av största vikt
för alla som är permanent bosatta i landet. Det är också en av grundförut-
sättningarna för en fungerande integrationsprocess. Kommittén anser
emellertid att krav på språkkunskaper inte bör knytas till medborgarska-
pet. Frågor som berör sådana kunskaper är en uppgift för utbildningsvä-
sendet och de åtgärder som behövs bör sättas in långt tidigare än då frå-
gan om naturalisation aktualiseras.
Avgifter i samband med förvärv av svenskt medborgarskap
Enligt kommitténs uppfattning utgör förvärvet av svenskt medborgarskap
ett viktigt led i integrationsprocessen. Det är därför viktigt att avgifterna
för ansökan och anmälan inte ligger på nivåer som är så höga att de i sig
avhåller människor från eller försvårar för dem att förvärva svenskt
medborgarskap. Det kan vidare ifrågasättas huruvida avgift över huvud
taget bör tas ut när det handlar om barns förvärv av svenskt medborgar-
skap.
Kommittén föreslår att regeringen ser över systemet med avgifter i
samband med förvärv av svenskt medborgarskap. Översynen bör vara
generell och således avse samtliga typer av förvärv.
Frågan om ratificering av 1997 års europeiska konvention om
medborgarskap
1997 års konvention bärs upp av grundvärderingar och principer bl.a.
att statslöshet skall undvikas vilka Sverige i alla delar kan ställa sig
bakom. Kommittén har i sitt arbete med en ny medborgarskapslag
följdriktigt också hela tiden varit uppmärksam på och beaktat innehållet i
konventionen. Enligt kommitténs uppfattning råder det inte någon som
helst tvekan om att samtliga bestämmelser i förslaget till ny
medborgarskapslag står i överensstämmelse med konventionen.
Kommittén föreslår att Sverige som i november 1997 undertecknat
konventionen även ratificerar konventionen och att detta görs utan för-
behåll. Detta bör i tiden kunna ske parallellt med ikraftträdandet av den
nya medborgarskapslagen.

Författningsförslag i betänkandet Svenskt medbor-
garskap (SOU 1999:34)
Förslag till Lag om svenskt medborgarskap
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt
medborgarskap. Lagen innehåller också bestämmelser om vilka myndig-
heter som beslutar i medborgarskapsärenden och om rätten att överklaga
beslut i sådana ärenden.

2 § Den som har fyllt arton år får själv göra ansökan eller anmälan enligt
denna lag utan hinder av att lagen i det land där han eller hon är medbor-
gare föreskriver en högre myndighetsålder än arton år.

3 § Vad som föreskrivs i lagen om krav på permanent uppehållstillstånd
gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Norge eller
Island.
Förvärv av svenskt medborgarskap
Förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen
4 § Ett barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen om
1. modern är svensk medborgare,
2. fadern är svensk medborgare och barnet föds i Sverige,
3. fadern är svensk medborgare och gift med barnets mor,
4. fadern är avliden men var svensk medborgare vid sin död och barnet
föds i Sverige, eller
5. fadern är avliden men var svensk medborgare vid sin död och gift
med barnets mor.
Ett hittebarn som anträffas här i landet anses såsom svensk medborgare
till dess något annat framkommer.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoption
5 § Ett barn som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk
medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt adoptionsbeslut som gäller i
Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden
rörande adoption eller enligt lagen (1997:191) med anledning av
Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete
vid internationella adoptioner.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrars äktenskap
6 § Om en svensk man ingår äktenskap med en utländsk kvinna blir ett
före äktenskapet fött barn till makarna, som inte har förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 4 §, svensk medborgare om barnet är ogift och inte
har fyllt arton år.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan
7 § Om ett barn, som har fötts utomlands, inte har förvärvat svenskt med-
borgarskap enligt 4 eller 6 § men barnets far sedan tidpunkten för barnets
födelse är svensk medborgare, förvärvar barnet svenskt medborgarskap
genom att fadern skriftligen anmäler önskemål om det innan barnet fyllt
arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap krävs att
barnet samtycker. Sådant samtycke krävs dock inte om barnet är varak-
tigt förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk störning eller
något annat liknande förhållande.
Kan barnets förvärv av svenskt medborgarskap medföra förlust av det
medborgarskap som barnet har förvärvat efter modern, krävs moderns
samtycke om hon är ensam vårdnadshavare eller har del i vårdnaden om
barnet. Står barnet under vårdnad av särskilt förordnad förmyndare eller
liknande krävs under samma förutsättning i stället samtycke från den
eller dem som på sådant sätt anförtrotts vårdnaden om barnet.

8 § Ett barn som föds i Sverige och som vid födelsen inte får något med-
borgarskap, förvärvar svenskt medborgarskap om
1. barnet har permanent uppehållstillstånd och hemvist här i landet,
2. barnet fortfarande saknar medborgarskap, samt
3. föräldrarna eller, vid ensam vårdnad, den av föräldrarna som har
vårdnaden om barnet skriftligen innan barnet fyllt fem år anmäler att bar-
net skall förvärva svenskt medborgarskap.

9 § Ett utländskt barn förvärvar svenskt medborgarskap om barnet har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
2. hemvist här i landet sedan fem år, samt
3. föräldrarna eller, vid ensam vårdnad, den av föräldrarna som har
vårdnaden om barnet skriftligen innan barnet fyllt arton år anmäler att
barnet skall förvärva svenskt medborgarskap.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker. Sådant samtycke
krävs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på
grund av psykisk störning eller något annat liknande förhållande.

10 § En utlänning som har fyllt arton men inte tjugo år förvärvar svenskt
medborgarskap genom skriftlig anmälan om han eller hon har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan sju år.

11 § Den som förlorat sitt svenska medborgarskap återfår detta genom
skriftlig anmälan om han eller hon
1. före arton års ålder haft hemvist här i landet under sammanlagt tio
år,
2. har permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
3. sedan två år har hemvist här i landet.

12 § Om en utlänning blir svensk medborgare enligt 7, 9, 10 eller 11 §,
medför detta svenskt medborgarskap även för hans eller hennes ogifta
barn som har hemvist här i landet och inte fyllt arton år om utlänningen
1. ensam har vårdnaden om barnet, eller
2. har vårdnaden gemensamt med den andre föräldern och denne är
svensk medborgare.
Blir föräldrarna till ett ogift barn som har hemvist här i riket och inte
fyllt arton år samtidigt svenska medborgare enligt 9, 10 eller 11 §, med-
för detta svenskt medborgarskap även för barnet om detta står under
bådas vårdnad.

13 § Anmälan enligt 7 11 §§ skall göras hos Statens invandrarverk. Är
utlänningen medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge skall an-
mälan dock göras hos länsstyrelsen i det län där han eller hon är folkbok-
förd.
Den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut huruvida
anmälan medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller ej. Detsamma
gäller vid anmälan enligt 20 eller 21 §.
Ansökan om svenskt medborgarskap (naturalisation)
14 § En utlänning kan på ansökan beviljas svenskt medborgarskap om
han eller hon
1. styrkt sin identitet,
2. fyllt arton år,
3. har permanent uppehållstillstånd i Sverige,
4. har hemvist här i landet sedan
a) två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare,
b) fyra år i fråga om den som är ofrivilligt statslös eller att bedöma
som flykting i enlighet med 5 kap. 2 § utlänningslagen (0000:00), eller
c) fem år i fråga om övriga utlänningar, samt
5. fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel.

15 § Även om kravet på styrkt identitet enligt 14 § 1 inte kan uppfyllas
får svenskt medborgarskap beviljas, om sökanden sedan minst åtta år har
hemvist här i landet och gör sannolikt att den identitet han eller hon upp-
ger är riktig.
Även om villkoren enligt 14 § 2 5 inte är uppfyllda får svenskt med-
borgarskap beviljas om
1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare eller är gift med en
svensk medborgare, eller
2. det annars med hänsyn till sökandens personliga förhållanden finns
särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap.
16 § Ansökan om svenskt medborgarskap skall göras hos Statens invand-
rarverk.
I ett beslut om svenskt medborgarskap efter ansökan skall det bestäm-
mas om även sökandens ogifta barn under arton år skall förvärva svenskt
medborgarskap.
Upphörande av svenskt medborgarskap
Förlust av svenskt medborgarskap
17 § En svensk medborgare som
1. är född utomlands,
2. aldrig haft hemvist i Sverige, och
3. inte heller uppehållit sig här under förhållanden som tyder på sam-
hörighet med landet,
förlorar sitt svenska medborgarskap när han eller hon fyller tjugotre år.
På ansökan som gjorts dessförinnan får dock Statens invandrarverk
medge att medborgarskapet bibehålls.
När någon enligt första stycket förlorar svenskt medborgarskap, med-
för detta förlust av sådant medborgarskap även för hans eller hennes
barn, som förvärvat medborgarskapet till följd av att föräldern varit
svensk medborgare. Förlust av medborgarskapet för barnet inträder dock
inte om den andra föräldern har kvar sitt svenska medborgarskap och
barnet härleder sitt svenska medborgarskap även från honom eller henne.
Förlust av svenskt medborgarskap enligt första eller andra stycket in-
träder inte om förlusten skulle leda till att personen kommer att sakna
medborgarskap.
Befrielse från svenskt medborgarskap
18 § Statens invandrarverk får på ansökan befria den som är eller önskar
bli utländsk medborgare från hans eller hennes svenska medborgarskap.
Befrielse får inte vägras den som har sitt hemvist utomlands. Den som
har hemvist i Sverige får vägras befrielse endast om det föreligger
särskilda skäl.
Är sökanden inte redan utländsk medborgare skall som villkor för be-
frielsen från svenskt medborgarskap föreskrivas att han eller hon inom
viss tid förvärvar medborgarskap i annat land.
Medborgarskapsrättsliga avtal mellan de nordiska länderna
19 § Regeringen får, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller
Norge, meddela föreskrifter om tillämpning av en eller flera av bestäm-
melserna i 20 och 21 §§. Med avtalsstat avses i dessa bestämmelser den
eller de stater med vilka Sverige har ingått sådant avtal.

20 § En medborgare i avtalsstat som
1. förvärvat medborgarskapet på annat sätt än efter ansökan,
2. fyllt arton år,
3. har hemvist här i landet sedan fem år, och
4. under denna tid inte dömts till fängelse,
förvärvar svenskt medborgarskap genom att hos länsstyrelsen i det län
där han eller hon är folkbokförd skriftligen anmäla önskemål om det. Vid
sådant förvärv av medborgarskap tillämpas såvitt avser utlänningens
ogifta barn bestämmelsen i 12 §.

21 § Den som har förlorat sitt svenska medborgarskap och därefter oav-
brutet varit medborgare i avtalsstat, återfår svenskt medborgarskap
genom att, efter det han eller hon tagit hemvist här i landet, hos
länsstyrelsen i det län där han eller hon är folkbokförd skriftligen anmäla
önskemål om det. Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas såvitt
avser utlänningens ogifta barn bestämmelsen i 12 §.
Överklagande m.m.
22 § Statens invandrarverk får efter ansökan meddela förklaring att
någon är svensk medborgare. Härvid får dock inte prövas fråga som
avses i 13 §.

23 § Statens invandrarverks beslut enligt denna lag får överklagas till
utlänningsdomstol. Detsamma gäller beslut av en länsstyrelse.
Invandrarverkets beslut enligt första stycket överklagas dock till rege-
ringen om det rör ett säkerhetsärende. Ett sådant beslut får överklagas
även av Rikspolisstyrelsen.
Säkerhetsärenden är ärenden där Rikspolisstyrelsen hos Invandrarver-
ket av skäl som rör rikets säkerhet eller allmän säkerhet har förordat att
ansökan avslås.
I ett säkerhetsärende gäller förvärvet av svenskt medborgarskap från
och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.

24 § En utlänningsdomstols dom eller beslut får överklagas till Utlän-
ningsöverdomstolen. Prövningstillstånd krävs vid sådant överklagande.
Bestämmelser om utlänningsdomstolar och Utlänningsöverdomstolen
finns i 12 kap. utlänningslagen (0000:00).
Övriga bestämmelser
25 § I fråga om adoptivbarn gäller bestämmelserna i denna lag om barns
förvärv eller förlust av svenskt medborgarskap med anledning av att bar-
nets adoptivfar eller adoptivmor förvärvar sådant medborgarskap endast
1. om barnet adopterats i Sverige, Danmark, Finland, Island eller
Norge,
2. om barnet adopterats genom ett utländskt adoptionsbeslut som
gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella förhållanden
rörande adoption eller enligt lagen (1997:191) med anledning av
Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete
vid internationella adoptioner, eller
3. om en far eller mor adopterat sitt eget barn.

26 § En socialnämnd skall på begäran av regeringen, Utlänningsöver-
domstolen, en utlänningsdomstol, Statens invandrarverk eller Rikspolis-
styrelsen lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden,
om uppgifterna behövs i ett ärende om svenskt medborgarskap.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001, då lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap skall upphöra att gälla.
2. Ett barn som är fött i Sverige den 1 juli 1983 eller senare och som
skulle ha blivit svensk medborgare om 7 § i den nya lagen varit gällande
vid tidpunkten för födelsen, förvärvar svenskt medborgarskap om
a) barnet inte har fyllt arton år,
b) fadern fortfarande är svensk medborgare, och
c) fadern skriftligen före den 1 juli 2003 hos Statens invandrarverk an-
mäler önskemål om svenskt medborgarskap för barnet.
Har barnet fyllt tolv år krävs att barnet samtycker. Sådant samtycke
krävs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på
grund av psykisk störning eller något annat liknande förhållande.
Kan barnets förvärv av svenskt medborgarskap medföra förlust av det
medborgarskap som barnet har förvärvat efter modern, krävs moderns
samtycke om hon är ensam vårdnadshavare eller har del i vårdnaden om
barnet. Står barnet under vårdnad av särskilt förordnad förmyndare eller
liknande krävs under samma förutsättning i stället samtycke från den
eller dem som på sådant sätt anförtrotts vårdnaden om barnet.
3. Ett adoptivbarn som är fött den 1 juli 1983 eller senare och som
skulle ha blivit svensk medborgare om 5 § i den nya lagen varit gällande
vid tidpunkten för adoptionsbeslutet, förvärvar svenskt medborgarskap
om
a) adoptionen beslutats den 1 juli 1992 eller senare,
b) barnet inte har fyllt arton år, och
c) den eller de personer som har vårdnaden om barnet skriftligen hos
Statens invandrarverk före den 1 juli 2003 anmäler önskemål om svenskt
medborgarskap för barnet.
Har adoptivbarnet fyllt tolv år krävs att adoptivbarnet samtycker. Så-
dant samtycke krävs dock inte om adoptivbarnet är varaktigt förhindrat
att lämna det på grund av psykisk störning eller något annat liknande
förhållande.
4. En person som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 1950 års
lag, men som skulle haft det kvar om den nya lagen varit gällande vid
tidpunkten för förlusten, återfår svenskt medborgarskap om han eller hon
skriftligen hos Statens invandrarverk före den 1 juli 2003 anmäler önske-
mål om det.
Har personen vid tidpunkten för anmälan inte uppnått myndig ålder,
görs anmälan i stället av föräldrarna eller, vid ensam vårdnad, den av för-
äldrarna som har vårdnaden om barnet.
I de fall det ankommer på föräldrarna eller någon av dessa att ge in an-
mälan skall barnet lämna sitt samtycke om barnet har fyllt tolv år. Sådant
samtycke krävs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna det
på grund av psykisk störning eller något annat liknande förhållande.
5. Äldre föreskrifter skall tillämpas i fråga om ärenden som enligt
9 a § i 1950 års lag har överlämnats till regeringen före ikraftträdandet av
den nya lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningsärenden enligt 3 §
i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen om
tillämpning av 1950 års lag är förmånligare för den enskilde än vad till-
lämpning av den nya lagen skulle vara.

Förteckning över remissinstanserna
Betänkandet (SOU 1999:34) har remitterats till Riksdagens ombudsmän,
Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Östergötlands län, Justitiekans-
lern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Statis-
tiska centralbyrån, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Försvars-
makten, Riksförsäkringsverket, Statens nämnd för internationella adop-
tionsfrågor, Barnombudsmannen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Arbetsgivarverket, Uppsala universitet, juridiska fakulteten, Lunds uni-
versitet, juridiska fakulteten, Centrum för invandringsforskning vid
Stockholms universitet (CEIFO), Ungdomsstyrelsen, Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering, Integrationsverket, Jämställdhetsombudsman-
nen, Svenska kyrkans centralstyrelse, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Stockholms kommun, Gislaveds kom-
mun, Malmö kommun, Västerås kommun, Östersunds kommun, Bohus-
landstinget, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Riks-
idrottsförbundet, Sociala missionen, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Akademikers Centralorganisa-
tion, Tjänstemännens Centralorganisation, Adoptionscentrum, Sveriges
advokatsamfund, Rädda Barnen, Svenska Röda Korset, Sveriges kristna
råd, Caritas, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR),
Samarbetsorganet för invandrarorganisationer (SIOS), Ung-SIOS,
Svenska flyktingrådet, Föreningen svenskar i världen, Afrosvenskarnas
riksförbund, Allserbisk-jugoslaviska riksförbundet, Assyriska
riksförbundet, Bosnisk-Hercegovinska riksförbundet, Chilenska
riksförbundet, Eritreanska riksförbundet, Estniska kommittén,
Finlandssvenskarnas riksförbund, Grekiska riksförbundet,
Immigranternas centralförbund, Immigranternas riksförbund,
Internationella kvinnoförbundet, Iranska riksförbundet, Italienska
riksförbundet, Japanska riksförbundet, Kroatiska riksförbundet, Kurdiska
riksförbundet, Lettiska hjälpkommittén, Makedonska riksförbundet,
Romernas riksförbund (f.d. Nordiska Zigenarrådet), Nätverket för
fackligt aktiva invandrare, Polska kongressen, Portugisiska
riksförbundet, Riksförbundet internationella föreningar för invandrar-
kvinnor (RIFFI), Riksförbundet polska föreningar, Riksföreningen
Huelen-Chile, Serbiska riksförbundet, Slovenska riksförbundet, Soma-
liska riksförbundet, Somaliska riksförbundet i Sverige, Spanska riksför-
bundet, Sverigeesternas förbund, Sverigefinska riksförbundet, Syriska
riksförbundet, Turkiska riksförbundet, Ungerska riksförbundet, Grekisk-
ortodoxa metropolitdömet, Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och
övriga Skandinavien, Syrisk-ortodoxa patriarkaliska ställföreträdarskapet
i Sverige, Serbisk-ortodoxa kyrkan, Förenade islamiska församlingar i
Sverige, Islamiska kulturcenterunionen i Sverige, Judiska församling-
arnas centralråd, Stockholms katolska stift, Sveriges muslimska förbund.

European Convention on
Nationality
Europeiska konventionen om
medborgarskap
Preamble

Ingress

The member States of the Council
of Europe and the other States sig-
natory to this Convention,

Medlemsstaterna i Europarådet och
de övriga signatärstaterna av denna
konvention,

Considering that the aim of the
Council of Europe is to achieve
greater unity between its members;

som beaktar att Europarådets syfte
är att uppnå en fastare enhet mellan
sina medlemmar,

Bearing in mind the numerous in-
ternational instruments relating to
nationality, multiple nationality and
statelessness;

som beaktar det stora antalet inter-
nationella instrument om medbor-
garskap, flerfaldigt medborgarskap
och statslöshet,

Recognising that, in matters con-
cerning nationality, account should
be taken both of the legitimate inte-
rests of States and those of indivi-
duals;

som erkänner att i medborgarskaps-
frågor hänsyn skall tas både till sta-
tens och den enskildes rättmätiga
intressen,

Desiring to promote the progressive
development of legal principles
concerning nationality, as well as
their adoption in internal law and
desiring to avoid, as far as possible,
cases of statelessness;

som önskar främja en fortgående
utveckling av rättsprinciperna om
medborgarskap och införliva dem i
nationell lagstiftning och så långt
som möjligt undvika fall av stats-
löshet,

Desiring to avoid discrimination in
matters relating to nationality;

som önskar undvika diskriminering
i medborgarskapsfrågor,

Aware of the right to respect for
family life as contained in Article 8
of the Convention for the Protection
of Human Rights and Fundamental
Freedoms;

som är medvetna om rätten till
skydd för familjelivet enligt artikel
8 i Konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna,

Noting the varied approach of Sta-
tes to the question of multiple na-
tionality and recognising that each
State is free to decide which con-
sequences it attaches in its internal
law to the fact that a national acqui-
res or possesses another nationality;

som beaktar att stater har olika in-
ställning till flerfaldigt medborgar-
skap och erkänner att det står varje
stat fritt att i sin nationella lagstift-
ning bestämma vilken verkan en
medborgares förvärv eller innehav
av annat medborgarskap skall ha,

Agreeing on the desirability of fin-
ding appropriate solutions to con-
sequences of multiple nationality
and in particular as regards the
rights and duties of multiple natio-
nals;

som är överens om att det är önsk-
värt att finna tillfredsställande lös-
ningar på verkan av flerfaldigt
medborgarskap, särskilt i fråga om
de rättigheter och skyldigheter som
tillkommer personer med flerfaldigt
medborgarskap,

Considering it desirable that per-
sons possessing the nationality of
two or more States Parties should
be required to fulfil their military
obligations in relation to only one
of those Parties;

som anser det vara önskvärt att per-
soner som är medborgare i två eller
flera konventionsstater inte skall
behöva fullgöra sina militära för-
pliktelser i mer än en av dessa,

Considering the need to promote
international co-operation between
the national authorities responsible
for nationality matters,

som beaktar behovet att främja in-
ternationellt samarbete mellan stat-
liga behöriga myndigheter för med-
borgarskapsfrågor,

Have agreed as follows:

har kommit överens om följande.
Chapter I General matters
Kapitel l Allmänna frågor
Article 1 Object of the Conven-
tion
Artikel 1 Konventionens syfte
This Convention establishes prin-
ciples and rules relating to the
nationality of natural persons and
rules regulating military obligations
in cases of multiple nationality, to
which the internal law of States
Parties shall conform.

Denna konvention fastställer prin-
ciper och regler för fysiska perso-
ners medborgarskap och regler som
gäller militära förpliktelser vid fler-
faldigat medborgarskap till vilka
konventionsstaternas nationella lag-
stiftning skall anpassas.
Article 2 Definitions
Artikel 2 Definitioner
For the purposes of this Conven-
tion:

I denna konvention avses med

a) "nationality" means the legal
bond between a person and a
State and does not indicate the
person s ethnic origin;

a) medborgarskap: det rättsliga
förhållandet mellan en person
och en stat; termen har inte avse-
ende på en persons etniska ur-
sprung,

b) "multiple nationality" means the
simultaneous possession of two
or more nationalities by the same
person;

b) flerfaldigt medborgarskap: sam-
tidigt innehav av två eller flera
medborgarskap för en och
samma person,

c) "child" means every person be-
low the age of 18 years unless,
under the law applicable to the
child, majority is attained earlier;

c) barn: varje person under 18 år,
såvida inte myndig ålder uppnås
tidigare enligt den lag som gäller
för personen,

d) "internal law" means all types of
provisions of the national legal
system, including the constitu-
tion, legislation, regulations, de-
crees, case-law, customary rules
and practice as well as rules de-
riving from binding international
instruments.
d) nationell lag: alla slags bestäm-
melser i det nationella lagsyste-
met innefattande grundlag, lag-
stiftning, föreskrifter, dekret,
rättspraxis, hävd och sedvana
samt bestämmelser som följer av
bindande internationella instru-
ment.
Chapter II General principles
relating to nationality
Kapitel II Allmänna medborgar-
skapsprinciper
Article 3 Competence of the
State
Artikel 3 Statens behörighet
1. Each State shall determine under
its own law who are its
nationals.

1. Varje stat skall genom sin egen
lagstiftning bestämma vem som
skall vara medborgare i staten.

2. This law shall be accepted by
other States in so far as it is con-
sistent with applicable interna-
tional conventions, customary
international law and the prin-
ciples of law generally recogni-
sed with regard to nationality.
2. Denna lag skall godtas av andra
stater i den utsträckning den är
förenlig med tillämpliga interna-
tionella konventioner, internatio-
nell sedvanerätt samt vanligen
erkända rättsprinciper för med-
borgarskap.
Article 4 Principles
Artikel 4 Principer
The rules on nationality of each
State Party shall be based on the
following principles:

Varje konventionsstats medborgar-
skapsregler skall grundas på föl-
jande principer:

a) everyone has the right to a natio-
nality;
a) Var och en har rätt till ett med-
borgarskap.

b) statelessness shall be avoided;
b) Statslöshet skall undvikas.

c) no one shall be arbitrarily depri-
ved of his or her nationality;
c) Ingen skall godtyckligt berövas
sitt medborgarskap.

d) neither marriage nor the dissolu-
tion of a marriage between a na-
tional of a State Party and an
alien, nor the change of nationa-
lity by one of the spouses during
marriage, shall automatically
affect the nationality of the other
spouse.
d) Varken äktenskap eller upplös-
ning av äktenskap mellan en
medborgare i en konventionsstat
och en utlänning eller endera
makens ändrade medborgarskap
under äktenskapet skall automa-
tiskt inverka på den andra ma-
kens medborgarskap.
Article 5 Non-discrimination
Artikel 5 Icke-diskriminering
1. The rules of a State Party on
nationality shall not contain dis-
tinctions or include any practice
which amount to discrimination
on the grounds of sex, religion,
race, colour or national or ethnic
origin.

1. En konventionsstats medborgar-
skapsregler skall inte innebära
åtskillnad eller omfatta någon
praxis liktydig med diskrimine-
ring på grund av kön, religion,
ras, hudfärg eller nationell eller
etnisk härkomst.

2. Each State Party shall be guided
by the principle of non-discrimi-
nation between its nationals,
whether they are nationals by
birth or have acquired its natio-
nality subsequently.
2. Varje konventionsstat skall väg-
ledas av principen om icke-dis-
kriminering mellan sina medbor-
gare, oavsett om de är medbor-
gare från födelsen eller har för-
värvat medborgarskapet senare.
Chapter III Rules relating to
nationality
Kapitel III
Medborgarskapsregler
Article 6 Acquisition of natio-
nality
Artikel 6 Förvärv av medborgar-
skap
1. Each State Party shall provide in
its internal law for its nationality
to be acquired ex lege by the
following persons:
1. Varje konventionsstat skall i sin
nationella lagstiftning föreskriva
att medborgarskap i staten skall
förvärvas ex lege av följande
personer:

a) children one of whose parents
possesses, at the time of the birth
of these children, the nationality
of that State Party, subject to any
exceptions which may be provi-
ded for by its internal law as re-
gards children born abroad. With
respect to children whose
parenthood is established by
recognition, court order or simi-
lar procedures, each State Party
may provide that the child acqui-
res its nationality following the
procedure determined by its in-
ternal law;
a) Barn till föräldrar varav den ena
vid barnets födelse är medbor-
gare i den konventionsstaten
med förbehåll för de undantag
som kan finnas i dess nationella
lagstiftning beträffande barn
födda i utlandet. Med avseende
på barn vars föräldraskap
bestäms genom erkännande,
domstolsbeslut eller liknande
förfarande får en konventionsstat
föreskriva att barnet skall
förvärva medborgarskap i den
staten i enlighet med det för-
farande som bestäms av statens
nationella lagstiftning.

b) foundlings found in its territory
who would otherwise be state-
less.

b) Hittebarn som anträffas inom
statens territorium som annars
skulle bli statslösa.

2. Each State Party shall provide in
its internal law for its nationality
to be acquired by children born
on its territory who do not
acquire at birth another nationa-
lity. Such nationality shall be
granted:

2. Varje konventionsstat skall i sin
nationella lagstiftning föreskriva
att medborgarskap i staten skall
förvärvas av barn födda inom
dess territorium som inte vid
födelsen förvärvar annat med-
borgarskap. Sådant medborgar-
skap skall medges

a) at birth ex lege; or

a) vid födelsen ex lege, eller

b) subsequently, to children who
remained stateless, upon an
application being lodged with
the appropriate authority, by or
on behalf of the child concerned,
in the manner prescribed by the
internal law of the State Party.
Such an application may be
made subject to the lawful and
habitual residence on its territory
for a period not exceeding five
years immediately preceding the
lodging of the application.

b) därefter, för barn som har förbli-
vit statslösa, efter ansökan till
behörig myndighet av eller för
barnet i fråga på det sätt som
föreskrivs i konventionsstatens
nationella lagstiftning. En sådan
ansökan får göras beroende av
legalt och varaktigt hemvist
inom dess territorium under en
tid av högst fem år omedelbart
innan ansökan gjordes.

3. Each State Party shall provide in
its internal law for the possibility
of naturalisation of persons
lawfully and habitually resident
on its territory. In establishing
the conditions for naturalisation,
it shall not provide for a period
of residence exceeding ten years
before the lodging of an applica-
tion.

3. Varje konventionsstat skall i sin
nationella lagstiftning medge
möjlighet till naturalisation för
personer som har legalt och var-
aktigt hemvist inom dess territo-
rium. Vid uppställandet av vill-
kor för naturalisation skall kon-
ventionsstaten inte fastställa
längre tid än tio år för hemvist
som skall ha förflutit innan ansö-
kan kan göras.

4. Each State Party shall facilitate
in its internal law the acquisition
of its nationality for the
following persons:

4. Varje konventionsstat skall i sin
nationella lagstiftning underlätta
förvärv av medborgarskap i sta-
ten för följande personer:

a) spouses of its nationals;

a) Äkta makar till medborgare i
staten.

b) children of one of its nationals,
falling under the exception of
Article 6, paragraph 1, sub-
paragraph a;

b) Barn till någon medborgare i
staten som avses i undantaget i
artikel 6.1 a.

c) children one of whose parents
acquires or has acquired its
nationality;

c) Barn till föräldrar av vilka den
ene förvärvar eller har förvärvat
medborgarskap i staten.

d) children adopted by one of its
nationals;

d) Barn som adopterats av någon
medborgare i staten.

e) persons who were born on its
territory and reside there
lawfully and habitually;

e) Personer födda inom statens ter-
ritorium som har legalt och var-
aktigt hemvist där.

f) persons who are lawfully and
habitually resident on its
territory for a period of time
beginning before the age of 18,
that period to be determined by
the internal law of the State
Party concerned;

f) Personer som har legalt och var-
aktigt hemvist inom statens ter-
ritorium under en tidsperiod som
börjat före artonårsdagen; tids-
periodens längd skall bestämmas
i den berörda konventionsstatens
nationella lagstiftning.

g) stateless persons and recognised
refugees lawfully and habitually
resident on its territory.
g) Statslösa personer och personer
som är erkända som flyktingar
som har legalt och varaktigt
hemvist inom statens territorium.
Article 7 Loss of nationality ex
lege or at the initiative of a State
Party
Artikel 7 Förlust av medborgar-
skap ex lege eller på initiativ av
en konventionsstat
1. A State Party may not provide in
its internal law for the loss of its
nationality ex lege or at the initi-
ative of the State Party except in
the following cases:

1. En konventionsstat får i sin
nationella lagstiftning inte före-
skriva att medborgarskap i den
staten skall förloras ex lege eller
på statens initiativ utom i föl-
jande fall:

a) voluntary acquisition of another
nationality;

a) Vid frivilligt förvärv av annat
medborgarskap.

b) acquisition of the nationality of
the State Party by means of
fraudulent conduct, false infor-
mation or concealment of any
relevant fact attributable to the
applicant;

b) Vid förvärv av konventionssta-
tens medborgarskap genom be-
drägligt förfarande, osanna upp-
gifter eller undanhållande av re-
levanta sakförhållanden av sö-
kanden.

c) voluntary service in a foreign
military force;

c) Vid frivillig tjänstgöring i en
främmande stats försvarsmakt.

d) conduct seriously prejudicial to
the vital interests of the State
Party;

d) Vid uppförande som allvarligt
skadar konventionsstatens vitala
intressen.

e) lack of a genuine link between
the State Party and a national
habitually residing abroad;

e) Vid avsaknad av verklig anknyt-
ning mellan konventionsstaten
och en medborgare som har var-
aktigt hemvist utomlands.

f) where it is established during the
minority of a child that the
preconditions laid down by in-
ternal law which led to the ex
lege acquisition of the
nationality of the State Party are
no longer fulfilled;

f) Om det under barnets omyndig-
hetstid fastställs att de förutsätt-
ningar i den nationella lagstift-
ningen som föranledde förvärvet
ex lege av konventionsstatens
medborgarskap inte längre är
uppfyllda.

g) adoption of a child if the child
acquires or possesses the foreign
nationality of one or both of the
adopting parents.

g) Vid adoption av ett barn om bar-
net förvärvar eller innehar den
enas eller båda de adopterande
föräldrarnas utländska medbor-
garskap.

2. A State Party may provide for
the loss of its nationality by
children whose parents lose that
nationality except in cases
covered by sub-paragraphs c and
d of paragraph 1. However,
children shall not lose that
nationality if one of their parents
retains it.

2. En konventionsstat får föreskriva
att medborgarskap i den staten
skall förloras av barn till föräld-
rar som förlorar medborgarska-
pet utom i de fall som avses i
punkt 1 c och d i denna artikel.
Barn skall dock inte berövas sitt
medborgarskap om någon av
deras föräldrar behåller det.

3. A State Party may not provide in
its internal law for the loss of its
nationality under paragraphs 1
and 2 of this article if the person
concerned would thereby
become stateless, with the
exception of the cases mentioned
in paragraph 1, sub-paragraph b,
of this article.
3. En konventionsstat får i sin na-
tionella lagstiftning inte före-
skriva att medborgarskap i den
staten skall förloras enligt punkt
1 eller 2 i denna artikel om per-
sonen i fråga därigenom skulle
bli statslös, utom i de fall som
nämns i punkt 1 b i denna
artikel.
Article 8 Loss of nationality at
the initiative of the individual
Artikel 8 Förlust av medborgar-
skap på initiativ av den enskilde
1. Each State Party shall permit the
renunciation of its nationality
provided the persons concerned
do not thereby become stateless.

1. Varje konventionsstat skall
tillåta avsägelse av
medborgarskap i den staten om
den berörda personen inte
därigenom blir statslös.

2. However, a State Party may pro-
vide in its internal law that
renunciation may be effected
only by nationals who are
habitually resident abroad.
2. En konventionsstat får dock i sin
nationella lagstiftning föreskriva
att avsägelse endast får göras av
medborgare som har varaktigt
hemvist utomlands.
Article 9 Recovery of nationa-
lity
Artikel 9 Återvinning av medbor-
garskap
Each State Party shall facilitate, in
the cases and under the conditions
provided for by its internal law, the
recovery of its nationality by
former nationals who are lawfully
and habitually resident on its
territory.
Varje konventionsstat skall i de fall
och på de villkor som föreskrivs i
dess nationella lagstiftning under-
lätta återvinning av medborgarska-
pet i den staten för tidigare medbor-
gare som har legalt och varaktigt
hemvist inom dess territorium.
Chapter IV Procedures relating
to nationality
Kapitel IV Förfaranden
angående medborgarskap
Article 10 Processing of
applications
Artikel 10 Behandling av ansök-
ningar
1. Each State Party shall ensure
that applications relating to the
acquisition, retention, loss,
recovery or certification of its
nationality be processed within a
reasonable time.
1. Varje konventionsstat skall tillse
att ansökningar om förvärv, bi-
behållande. förlust, återvinning
och bekräftelse av medborgar-
skapet i den staten behandlas
inom skälig tid.

Article 11 Decisions
Artikel 11 Beslut
Each State Party shall ensure that
decisions relating to the acquisition,
retention, loss, recovery or certifi-
cation of its nationality contain rea-
sons in writing.
Varje konventionsstat skall tillse att
beslut om förvärv, bibehållande,
förlust, återvinning och bekräftelse
av medborgarskapet i den staten
förses med skriftlig motivering.
Article 12 Right to a review
Artikel 12 Rätt till omprövning
Each State Party shall ensure that
decisions relating to the acquisition,
retention, loss, recovery or certifi-
cation of its nationality be open to
an administrative or judicial review
in conformity with its internal law.
Varje konventionsstat skall tillse att
beslut om förvärv, bibehållande,
förlust, återvinning och bekräftelse
av medborgarskapet i den staten
skall kunna underkastas administra-
tiv eller judiciell omprövning i en-
lighet med statens nationella lag-
stiftning.
Article 13 Fees
Artikel 13 Avgifter
1. Each State Party shall ensure
that the fees for the acquisition,
retention, loss, recovery or
certification of its nationality be
reasonable.
1. Varje konventionsstat skall tillse
att avgifterna för förvärv, bibe-
hållande, förlust, återvinning och
bekräftelse av medborgarskap i
den staten är skäliga.

2. Each State Party shall ensure
that the fees for an
administrative or judicial review
be not an obstacle for applicants.
2. Varje konventionsstat skall tillse
att avgifterna för administrativ
eller judiciell omprövning inte är
ett hinder för de sökande.
Chapter V Multiple nationality
Kapitel V Flerfaldigt medborgar-
skap
Article 14 Cases of multiple
nationality ex lege
Artikel 14 Fall av flerfaldigt med-
borgarskap ex lege
1. A State Party shall allow:

1. En konventionsstat skall medge

a) children having different natio-
nalities acquired automatically at
birth to retain these nationalities;

a) att barn som har flera medbor-
garskap som automatiskt förvär-
vats vid födelsen får behålla
dessa,

b) its nationals to possess another
nationality where this other
nationality is automatically
acquired by marriage.
b) att medborgare i staten har ett
annat medborgarskap om detta
automatiskt förvärvas vid ingå-
ende av äktenskap.

2. The retention of the nationalities
mentioned in paragraph 1 is
subject to the relevant provisions
of Article 7 of this Convention.
2. Bibehållandet av medborgarska-
pen enligt punkt 1 är underkastat
tillämpliga bestämmelser i
artikel 7 i denna konvention.
Article 15 Other possible cases
of multiple nationality
Artikel 15 Andra möjliga fall av
flerfaldigt medborgarskap
The provisions of this Convention
shall not limit the right of a State
Party to determine in its internal
law whether:

Bestämmelserna i denna
konvention skall inte begränsa en
konventionsstats rätt att i sin
nationella lagstiftning bestämma

a) its nationals who acquire or pos-
sess the nationality of another
State retain its nationality or lose
it;

a) om medborgare i staten som för-
värvar eller har en annan stats
medborgarskap behåller detta
eller förlorar det,

b) the acquisition or retention of its
nationality is subject to the
renunciation or loss of another
nationality.
b) om förvärvet eller bibehållandet
av medborgarskap i staten är be-
roende av avsägelse eller förlust
av ett annat medborgarskap.
Article 16 Conservation of pre-
vious nationality
Artikel 16 Bibehållande av tidi-
gare medborgarskap
A State Party shall not make the
renunciation or loss of another
nationality a condition for the
acquisition or retention of its natio-
nality where such renunciation or
loss is not possible or cannot reaso-
nably be required.
En konventionsstat skall inte göra
avsägelse eller förlust av annat
medborgarskap till ett villkor för
förvärv eller bibehållande av med-
borgarskap i staten i de fall avsä-
gelse eller förlust inte är möjligt
eller skäligen kan krävas.
Article 17 Rights and duties
related to multiple nationality
Artikel 17 Rättigheter och skyl-
digheter vid flerfaldigt medbor-
garskap
1. Nationals of a State Party in pos-
session of another nationality
shall have, in the territory of that
State Party in which they reside,
the same rights and duties as
other nationals of that State
Party.
1. Medborgare i en konventionsstat
som har ett annat medborgarskap
skall inom den konventionsstats
territorium där de har hemvist ha
samma rättigheter och skyldig-
heter som andra medborgare i
den konventionsstaten.
2. The provisions of this chapter do
not affect:

2. Bestämmelserna i detta kapitel
skall inte inverka på

a) the rules of international law
concerning diplomatic or consu-
lar protection by a State Party in
favour of one of its nationals
who simultaneously possesses
another nationality;

a) de folkrättsliga reglerna om en
konventionsstats diplomatiska
och konsulära skydd av en av
sina medborgare som samtidigt
har annat medborgarskap,

b) the application of the rules of
private international law of each
State Party in cases of multiple
nationality.
b) en konventionsstats tillämpning
av internationella privaträttsliga
regler på flerfaldigt medborgar-
skap.
Chapter VI State succession
and nationality
Kapitel VI Statssuccession och
medborgarskap
Article 18 Principles
Artikel 18 Principer
1. In matters of nationality in cases
of State succession, each State
Party concerned shall respect the
principles of the rule of law, the
rules concerning human rights
and the principles contained in
Articles 4 and 5 of this Conven-
tion and in paragraph 2 of this
article, in particular in order to
avoid statelessness.

1. Varje berörd konventionsstat
skall i medborgarskapsfrågor vid
statssuccession följa principen
om rättssäkerhet, reglerna om
mänskliga rättigheter samt prin-
ciperna i artiklarna 4 och 5 i
denna konvention och i punkt 2 i
denna artikel särskilt i syfte att
undvika statslöshet.

2. In deciding on the granting or
the retention of nationality in
cases of State succession, each
State Party concerned shall take
account in particular of:

2. Vid beslut om beviljande och
bibehållande av medborgarskap
vid statssuccession skall varje
berörd konventionsstat särskilt ta
hänsyn till följande:

a) the genuine and effective link of
the person concerned with the
State;

a) Den verkliga och faktiska an-
knytningen mellan personen i
fråga och staten.

b) the habitual residence of the per-
son concerned at the time of
State succession;

b) Personens varaktiga hemvist vid
tiden för statssuccessionen.

c) the will of the person concerned;

c) Personens eget önskemål.

d) the territorial origin of the
person concerned.
d) Personens territoriella härkomst.

3. Where the acquisition of natio-
nality is subject to the loss of a
foreign nationality, the provi-
sions of Article 16 of this Con-
vention shall apply.
3. I de fall förvärv av medborgar-
skap är beroende av förlusten av
ett utländskt medborgarskap
skall bestämmelserna i artikel 16
i denna konvention gälla.
Article 19 Settlement by inter-
national agreement
Artikel 19 Överenskommelse ge-
nom internationella avtal
In cases of State succession, States
Parties concerned shall endeavour
to regulate matters relating to natio-
nality by agreement amongst them-
selves and, where applicable, in
their relationship with other States
concerned. Such agreements shall
respect the principles and rules
contained or referred to in this
chapter.
Vid statssuccession skall de berörda
konventionsstaterna söka reglera
medborgarskapsfrågor genom in-
bördes avtal och, då så är tillämp-
ligt, i sina förbindelser med andra
berörda stater. Sådana avtal skall
följa de principer och regler som
finns i detta kapitel eller åberopas
här.
Article 20 Principles concerning
non-nationals
Artikel 20 Principer rörande
icke-medborgare
1. Each State Party shall respect the
following principles:

1. Varje konventionsstat skall re-
spektera följande principer:

a) nationals of a predecessor State
habitually resident in the
territory over which sovereignty
is transferred to a successor State
and who have not acquired its
nationality shall have the right to
remain in that State;

a) Medborgare i en föregångarstat
som är stadigvarande bosatta
inom det territorium över vilket
suveräniteten överförs till en
efterträdarstat och som inte har
förvärvat medborgarskap i denna
stat skall ha rätt att kvarstanna
där.

b) persons referred to in sub-
paragraph a shall enjoy equality
of treatment with nationals of the
successor State in relation to
social and economic rights.

b) Personer som avses i a skall åt-
njuta samma behandling som
medborgare i efterträdarstaten i
fråga om sociala och
ekonomiska rättigheter.

2. Each State Party may exclude
persons considered under
paragraph 1 from employment in
the public service involving the
exercise of sovereign powers.
2. Varje konventionsstat får un-
danta personer som avses i punkt
1 från offentlig anställning som
innebär utövande av den högsta
makten.
Chapter VII Military obliga-
tions in cases of multiple nationa-
lity
Kapitel VII Militära förpliktelser
vid flerfaldigt medborgarskap
Article 21 Fulfilment of
military obligations
Artikel 21 Fullgörande av
militärtjänst
1. Persons possessing the nationa-
lity of two or more States Parties
shall be required to fulfil their
military obligations in relation to
one of those States Parties only.

1. Den som är medborgare i två
eller flera konventionsstater skall
inte åläggas att fullgöra militär-
tjänst i mer än en av dessa stater.

2. The modes of application of
paragraph 1 may be determined
by special agreements between
any of the States Parties.

2. Formerna för tillämpning av
punkt 1 i denna artikel skall
kunna bestämmas genom sär-
skilda överenskommelser mellan
berörda konventionsstater.

3. Except where a special agree-
ment which has been, or may be,
concluded provides otherwise,
the following provisions are
applicable to persons possessing
the nationality of two or more
States Parties:

3. Om inte annat föreskrivs i sär-
skilda överenskommelser som
slutits eller kan komma att
slutas, skall följande regler
tillämpas i fråga om personer
som är medborgare i två eller
flera konventionsstater.

a) Any such person shall be subject
to military obligations in relation
to the State Party in whose terri-
tory they are habitually resident.
Nevertheless, they shall be free
to choose, up to the age of 19
years, to submit themselves to
military obligations as
volunteers in relation to any
other State Party of which they
are also nationals for a total and
effective period at least equal to
that of the active military service
required by the former State
Party;

a) Sådana personer skall vara skyl-
diga att fullgöra militärtjänst i
den konventionsstat inom vars
territorium de har varaktigt hem-
vist. De skall emellertid innan de
fyllt 19 år kunna välja att frivil-
ligt fullgöra sin militärtjänst i en
annan konventionsstat där de
också är medborgare under en
period som till sin effektiva
längd är åtminstone likvärdig
med den som krävs av den först-
nämnda konventionsstaten.

b) Persons who are habitually resi-
dent in the territory of a State
Party of which they are not
nationals or in that of a State
which is not a State Party may
choose to perform their military
service in the territory of any
State Party of which they are
nationals;

b) Personer med varaktigt hemvist
inom en konventionsstats territo-
rium där de inte är medborgare
eller inom en stats territorium
som inte är konventionsstat skall
kunna välja att fullgöra sin mili-
tärtjänst i vilken som helst av de
konventionsstater där de är med-
borgare.

c) Persons who, in accordance with
the rules laid down in paragraphs
a and b, shall fulfil their military
obligations in relation to one
State Party, as prescribed by the
law of that State Party, shall be
deemed to have fulfilled their
military obligations in relation to
any other State Party or States
Parties of which they are also
nationals;

c) Personer, som enligt reglerna i a
och b i denna punkt skall full-
göra sin militärtjänst i en kon-
ventionsstat enligt den statens
lagar, skall anses ha fullgjort
sina militära förpliktelser
gentemot varje annan
konventionsstat i vilken de också
är medborgare.

d) Persons who, before the entry
into force of this Convention
between the States Parties of
which they are nationals, have,
in relation to one of those States
Parties, fulfilled their military
obligations in accordance with
the law of that State Party, shall
be deemed to have fulfilled the
same obligations in relation to
any other State Party or States
Parties of which they are also
nationals;

d) Personer, som innan denna kon-
vention trädde i kraft mellan
konventionsstater i vilka de är
medborgare har fullgjort sin mi-
litärtjänst i en av dessa stater en-
ligt den statens lagar, skall anses
ha fullgjort dessa förpliktelser
gentemot varje annan konven-
tionsstat i vilken de också är
medborgare.

e) Persons who, in conformity with
paragraph a, have performed
their active military service in
relation to one of the States Par-
ties of which they are nationals,
and subsequently transfer their
habitual residence to the territory
of the other State Party of which
they are nationals, shall be liable
to military service in the reserve
only in relation to the latter State
Party;

e) Personer, som enligt a i denna
punkt har fullgjort sin militära
grundutbildning i en konven-
tionsstat där de är medborgare
och därefter överflyttar sitt var-
aktiga hemvist till en annan kon-
ventionsstat där de är medbor-
gare, skall vara skyldiga att full-
göra fortsättningsutbildning en-
dast i den sistnämnda staten.

f) The application of this article
shall not prejudice, in any re-
spect, the nationality of the per-
sons concerned;

f) Tillämpningen av denna artikel
skall inte på något sätt inverka
på de berörda personernas
medborgarskap.

g) In the event of mobilisation by
any State Party, the obligations
arising under this article shall
not be binding upon that State
Party.
g) I händelse av mobilisering i en
konventionsstat skall de förplik-
telser som följer av denna artikel
inte vara bindande för den kon-
ventionsstaten.
Article 22 Exemption from
military obligations or alternative
civil service
Artikel 22 Undantag från
militära förpliktelser eller
alternativ samhällstjänst
Except where a special agreement
which has been, or may be, conclu-
ded provides otherwise, the fol-
lowing provisions are also appli-
cable to persons possessing the
nationality of two or more States
Parties:

Om inte annat följer av särskilda
överenskommelser som ingåtts eller
kan komma ingås, skall följande
regler även tillämpas på personer
som är medborgare i två eller flera
konventionsstater.

a) Article 21, paragraph 3, sub-
paragraph c of this Convention
shall apply to persons who have
been exempted from their mili-
tary obligations or have fulfilled
civil service as an alternative;

a) Artikel 21.3 c i denna
konvention skall gälla för
personer som har blivit befriade
från sina militära förpliktelser
eller i stället fullgjort civil
samhällstjänst.

b) Persons who are nationals of a
State Party which does not
require obligatory military ser-
vice shall be considered as
having satisfied their military
obligations when they have their
habitual residence in the territory
of that State Party. Nevertheless,
they should be deemed not to
have satisfied their military obli-
gations in relation to a State
Party or States Parties of which
they are equally nationals and
where military service is
required unless the said habitual
residence has been maintained
up to a certain age, which each
State Party concerned shall
notify at the time of signature or
when depositing its instruments
of ratification, acceptance or
accession;

b) Personer som är medborgare i en
konventionsstat som inte har
obligatorisk militärtjänst skall
anses ha fullgjort sina militära
förpliktelser om de har sitt var-
aktiga hemvist inom denna kon-
ventionsstats territorium. De
skall dock inte anses ha fullgjort
sina militära förpliktelser gente-
mot en annan konventionsstat
eller andra konventionsstater där
de också är medborgare och som
har obligatorisk militärtjänst, om
de inte har bibehållit sitt varak-
tiga hemvist upp till en bestämd
ålder som de berörda konven-
tionsstaterna skall meddela vid
undertecknandet eller depone-
ringen av sitt ratifikations-, god-
tagande- eller anslutningsinstru-
ment.

c) Also persons who are nationals
of a State Party which does not
require obligatory military ser-
vice shall be considered as
having satisfied their military
obligations when they have en-
listed voluntarily in the military
forces of that Party for a total
and effective period which is at
least equal to that of the active
military service of the State
Party or States Parties of which
they are also nationals without
regard to where they have their
habitual residence.
c) Även personer som är medbor-
gare i en konventionsstat som
inte har obligatorisk militärtjänst
skall anses ha fullgjort sina mili-
tära förpliktelser när de har full-
gjort frivillig militärtjänst under
en period som till sin effektiva
längd är åtminstone likvärdig
den militära grundutbildningen i
den konventionsstat i vilken de
också är medborgare, oavsett var
de har sitt varaktiga hemvist.
Chapter VIII Co-operation
between the States Parties
Kapitel VIII Samarbete mellan
konventionsstaterna
Article 23 Co-operation bet-
ween the States Parties
Artikel 23 Samarbete mellan
konventionsstaterna
1. With a view to facilitating co-
operation between the States
Parties, their competent authori-
ties shall:
1. I syfte att underlätta samarbetet
mellan konventionsstaterna skall
deras behöriga myndigheter göra
följande.

a) provide the Secretary General of
the Council of Europe with in-
formation about their internal
law relating to nationality, inclu-
ding instances of statelessness
and multiple nationality, and
about developments concerning
the application of the Conven-
tion;

a) Meddela Europarådets general-
sekreterare uppgifter om de
nationella medborgarskapsla-
garna, innefattande exempel på
statslöshet och flerfaldig med-
borgarskap, samt om utveck-
lingen i fråga om tillämpningen
av denna konvention

b) provide each other upon request
with information about their in-
ternal law relating to nationality
and about developments concer-
ning the application of the Con-
vention.

b) På begäran meddela varandra
uppgifter om sina nationella
medborgarskapslagar och om ut-
vecklingen i fråga om tillämp-
ningen av denna konvention.

2. States Parties shall co-operate
amongst themselves and with
other member States of the
Council of Europe within the
framework of the appropriate
intergovernmental body of the
Council of Europe in order to
deal with all relevant problems
and to promote the progressive
development of legal principles
and practice concerning nationa-
lity and related matters.
2. Konventionsstaterna skall sam-
arbeta sinsemellan och med
andra medlemmar i Europarådet
inom ramen för Europarådets
vederbörliga mellanstatliga
organ i syfte att behandla alla
hithörande frågor och främja en
fortgående utveckling av rätts-
principer och praxis avseende
medborgarskap och därmed sam-
manhängande frågor.
Article 24 Exchange of informa-
tion
Artikel 24 Informationsutbyte
Each State Party may at any time
declare that it shall inform any
other State Party, having made the
same declaration, of the voluntary
acquisition of its nationality by
nationals of the other State Party,
subject
to applicable laws concerning data
protection. Such a declaration may
indicate the conditions under which
the State Party will give such infor-
mation. The declaration may be
withdrawn at any time.
En konventionsstat får när som
helst förklara att den skall
underrätta en annan
konventionsstat, som har gjort
samma förklaring, om frivilligt
förvärv av dess medborgarskap av
medborgare i den andra konven-
tionsstaten med iakttagande av gäl-
lande lagar om uppgiftsskydd. I en
sådan förklaring får de förutsätt-
ningar anges som skall gälla för
konventionsstatens uppgiftsläm-
nande. Förklaringen får när som
helst återtas.
Chapter IX Application of the
Convention
Kapitel IX Konventiones tillämp-
ning
Article 25 Declarations concer-
ning the application of the Con-
vention
Artikel 25 Förklaringar om kon-
ventionens tillämpning
1. Each State may declare, at the
time of signature or when depo-
siting its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or
accession, that it will exclude
Chapter VII from the application
of the Convention.

1. Varje stat får vid undertecknan-
det eller deponeringen av sitt
ratifikations-, godtagande-, god-
kännande- eller anslutningsin-
strument förklara att den avser
att undanta kapitel VII från
tillämpning av konventionen.

2. The provisions of Chapter VII
shall be applicable only in the
relations between States Parties
for which it is in force.

2. Bestämmelserna i kapitel VII
skall endast gälla relationerna
mellan de konventionsstater som
är bundna av dem.

3. Each State Party may, at any
subsequent time, notify the
Secretary General of the Council
of Europe that it will apply the
provisions of Chapter VII
excluded at the time of signature
or in its instrument of
ratification, acceptance, approval
or accession. This notifiction
shall become effective as from
the date of its receipt.
3. Varje konventionsstat får när
som helst därefter meddela
Europarådets generalsekreterare
att den avser att tillämpa de be-
stämmelser i kapitel VII som den
undantagit vid undertecknandet
eller i ratifikations-, godtagan-
de-, godkännande eller anslut-
ningsinstrument. Meddelandet
skall gälla från den dag det mot-
tas.
Article 26 Effects of this Con-
vention
Artikel 26 Konventionens verkan
1. The provisions of this Conven-
tion shall not prejudice the
provisions of internal law and
binding international instruments
which are already in force or
may come into force, under
which more favourable rights are
or would be accorded to
individuals in the field of
nationality.

1. Denna konventions bestämmel-
ser skall inte inverka på bestäm-
melserna i den nationella lag-
stiftning och de bindande inter-
nationella instrument som är
eller kan komma att träda i kraft
enligt vilka mer förmånliga
rättigheter står eller kommer att
stå den enskilde till buds
avseende medborgarskap.

2. This Convention does not preju-
dice the application of:

2. Denna konvention skall inte in-
verka på tillämpningen av föl-
jande instrument i relationerna
mellan de konventionsstater som
är bundna av dessa:

a) the 1963 Convention on the Re-
duction of Cases of Multiple
Nationality and Military Obliga-
tions in Cases of Multiple Natio-
nality and its Protocols;

a) 1963 års konvention om be-
gränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap och om militära
förpliktelser i fall av flerfaldigt
medborgarskap och dess proto-
koll.

b) other binding international in-
struments in so far as such in-
struments are compatible with
this Convention, in the relations-
hip between the States Parties
bound by these instruments.
b) Andra bindande internationella
instrument i den mån de är för-
enliga med denna konvention.
Chapter X Final clauses
Kapitel X Slutbestämmelser
Article 27 Signature and entry
into force
Artikel 27 Undertecknande och
ikraftträdande
1. This Convention shall be open
for signature by the member
States of the Council of Europe
and the non-member States
which have participated in its
elaboration. Such States may
express their consent to be
bound by:

1. Denna konvention skall vara
öppen för undertecknande av
Europarådets medlemsstater och
de icke-medlemsstater som har
deltagit i utarbetandet av den.
Dessa stater kan uttrycka sitt
samtycke till att vara bundna
genom

a) signature without reservation as
to ratification, acceptance or
approval; or

a) undertecknande utan förbehåll
för ratifikation, godtagande eller
godkännande, eller

b) signature subject to ratification,
acceptance or approval, followed
by ratification, acceptance or
approval.

b) undertecknande med förbehåll
för ratifikation, godtagande eller
godkännande följt av
ratifikation, godtagande eller
godkännande.

Instruments of ratification, accep-
tance or approval shall be deposited
with the Secretary General of the
Council of Europe.

Ratifikations-, godtagande- och
godkännandeinstrumenten skall
deponeras hos Europarådets gene-
ralsekreterare.

2. This Convention shall enter into
force, for all States having
expressed their consent to be
bound by the Convention, on the
first day of the month following
the expiration of a period of
three months after the date on
which three member States of
the Council of Europe have
expressed their consent to be
bound by this Convention in
accordance with the provisions
of the preceding paragraph.

2. Denna konvention träder i kraft
för alla stater som har uttryckt
sitt samtycke att vara bundna av
den den första dagen i den
månad som följer efter utgången
av en tid av tre månader räknat
från den dag då tre
medlemsstater i Europarådet har
uttryckt sitt samtycke till att vara
bundna av konventionen i
enlighet med bestämmelserna i
punkt 1 i denna artikel.
3. In respect of any State which
subsequently expresses its con-
sent to be bound by it, the Con-
vention shall enter into force on
the first day of the month fol-
lowing the expiration of a period
of three months after the date of
signature or of the deposit of its
instrument of ratification,
acceptance or approval.
3. För en stat som senare uttrycker
sitt samtycke till att vara bunden
av konventionen träder den i
kraft den första dagen i den må-
nad som följer efter utgången av
en tid av tre månader räknat från
dagen för undertecknandet eller
den dag då ratifikations-, godta-
gande- eller godkännandeinstru-
mentet deponerades.
Article 28 Accession
Artikel 28 Anslutning
1. After the entry into force of this
Convention, the Committee of
Ministers of the Council of
Europe may invite any non-
member State of the Council of
Europe which has not participa-
ted in its elaboration to accede to
this Convention.

1. Efter denna konventions ikraft-
trädande får Europarådets mi-
nisterkommitté inbjuda stater
som inte är medlemmar av Euro-
parådet, vilka inte har deltagit i
dess utarbetande, att ansluta sig
till konventionen.

2. In respect of any acceding State,
this Convention shall enter into
force on the first day of the
month following the expiration
of a period of three months after
the date of deposit of the instru-
ment of accession with the
Secretary General of the Council
of Europe.
2. För en stat som ansluter sig trä-
der konventionen i kraft den
första dagen i den månad som
följer efter utgången av en tid av
tre månader efter den dag då an-
slutningsinstrumentet deponera-
des hos Europarådets
generalsekreterare.
Article 29 Reservations
Artikel 29 Reservationer
1. No reservations may be made to
any of the provisions contained
in Chapters I, II and VI of this
Convention. Any State may, at
the time of signature or when
depositing its instrument of rati-
fication, acceptance, approval or
accession, make one or more
reservations to other provisions
of the Convention so long as
they are compatible with the
object and purpose of this
Convention.

1. Ingen reservation får göras mot
någon av bestämmelserna i
kapitlen I, II eller VI i konven-
tionen. En stat får vid underteck-
nandet eller deponeringen av sitt
ratifikations-, godtagande-, god-
kännande- eller anslutningsin-
strument avge en eller flera re-
servationer mot andra bestäm-
melser i konventionen i den ut-
sträckning de är förenliga med
konventionens mål och syfte.
2. Any State which makes one or
more reservations shall notify
the Secretary General of the
Council of Europe of the
relevant contents of its internal
law or of any other relevant
information.

2. En stat som gör en eller flera
reservationer skall underrätta
Europarådets generalsekreterare
om dess tillämpliga nationella
lagar och lämna andra upplys-
ningar av betydelse.

3. A State which has made one or
more reservations in accordance
with paragraph 1 shall consider
withdrawing them in whole or in
part as soon as circumstances
permit. Such withdrawal shall be
made by means of a notification
addressed to the Secretary Gene-
ral of the Council of Europe and
shall become effective as from
the date of its receipt.

3. En stat som har gjort en eller
flera reservationer enligt punkt 1
i denna artikel skall överväga om
dessa kan återkallas helt eller
delvis så snart omständigheterna
så medger. Återkallandet skall
göras genom ett meddelande till
Europarådets generalsekreterare
och skall gälla från den dag det
mottas.

4. Any State which extends the
application of this Convention to
a territory mentioned in the dec-
laration referred to in Article 30,
paragraph 2, may, in respect of
the territory concerned, make
one or more reservations in
accordance with the provisions
of the preceding paragraphs.
4. En stat som utsträcker tillämp-
ningen av denna konvention till
ett territorium som nämns i den
förklaring som avses i artikel
30.2 får med avseende på territo-
riet i fråga göra en eller flera re-
servationer i enlighet med be-
stämmelserna i de föregående
punkterna i denna artikel.

5. A State Party which has made
reservations in respect of any of
the provisions in Chapter VII of
the Convention may not claim
application of the said provisions
by another State Party save in so
far as it has itself accepted these
provisions.
5. En konventionsstat som har gjort
reservationer mot några bestäm-
melser i kapitel VII i konventio-
nen får inte fordra att
bestämmelserna i fråga skall
tillämpas av en annan
konventionsstat, utom i den mån
den själv har godtagit dem.
Article 30 Territorial applica-
tion
Artikel 30 Territoriell
tillämpning
1. Any State may, at the time of
signature or when depositing its
instrument of ratification,
acceptance, approval or acces-
sion, specify the territory or ter-
ritories to which this Convention
shall apply.

1. En stat får vid undertecknandet
eller deponeringen av sitt ratifi-
kations-, godtagande-, godkän-
nande- eller anslutningsinstru-
ment ange för vilket eller vilka
territorier konventionen skall
gälla.

2. Any State may, at any later date,
by a declaration addressed to the
Secretary General of the Council
of Europe, extend the application
of this Convention to any other
territory specified in the declara-
tion and for whose international
relations it is responsible or on
whose behalf it is authorised to
give undertakings. In respect of
such territory, the Convention
shall enter into force on the first
day of the month following the
expiration of a period of three
months after the date of receipt
of such declaration by the
Secretary General.

2. En stat får därefter genom en
förklaring till Europarådets
generalsekreterare utsträcka
tillämpningen av denna
konvention till annat territorium
som anges i förklaringen för vars
internationella förbindelser den
är ansvarig eller för vilket den
har rätt att åta sig ansvar. För ett
sådant territorium träder
konventionen i kraft den första
dagen i den månad som följer
efter utgången av en tid av tre
månader räknat från den dag då
generalsekreteraren mottog
förklaringen.

3. Any declaration made under the
two preceding paragraphs may,
in respect of any territory speci-
fied in such declaration, be with-
drawn by a notification addres-
sed to the Secretary General. The
withdrawal shall become effec-
tive on the first day of the month
following the expiration of a
period of three months after the
date of receipt of such notifica-
tion by the Secretary General.
3. En förklaring enligt punkt 1 och
2 i denna artikel får med avse-
ende på ett territorium som
anges i förklaringen återkallas
genom ett meddelande till
generalsekreteraren.
Återkallandet träder i kraft den
första dagen i den månad som
följer efter utgången av en tid av
tre månader räknat från den dag
då generalsekreteraren mottog
meddelandet.
Article 31 Denunciation
Artikel 31 Uppsägning
1. Any State Party may at any time
denounce the Convention as a
whole or Chapter VII only by
means of a notification
addressed to the Secretary
General of the Council of
Europe.

1. En konventionsstat får när som
helst säga upp hela konventionen
eller endast kapitel VII genom
ett meddelande till Europarådets
generalsekreterare.

2. Such denunciation shall become
effective on the first day of the
month following the expiration
of a period of three months after
the date of receipt of notification
by the Secretary General.
2. Uppsägningen gäller från och
med den första dagen i den
månad som följer efter utgången
av en tid av tre månader räknat
från den dag då generalsekretera-
ren mottog meddelandet.
Article 32 Notifications by the
Secretary General
Artikel 32 Meddelanden från
generalsekreteraren
The Secretary General of the Coun-
cil of Europe shall notify the mem-
ber States of the Council of Europe,
any Signatory, any Party and any
other State which has acceded to
this Convention of:

Europarådets generalsekreterare
skall meddela Europarådets med-
lemsstater, alla signatärstater, alla
konventionsstater samt alla andra
stater som har anslutit sig till denna
konvention om

a) any signature;

a) undertecknanden,

b) the deposit of any instrument of
ratification, acceptance, approval
or accession;

b) deponering av ratifikations-,
godtagande-, godkännande- och
anslutningsinstrument,

c) any date of entry into force of
this Convention in accordance
with Articles 27 or 28 of this
Convention;
c) dag för konventionens ikraftträ-
dande enligt artiklarna 27 och
28,

d) any reservation and withdrawal
of reservations made in pursu-
ance of the provisions of Article
29 of this Convention;

d) reservationer och återkallanden
av reservationer enligt artikel 29,

e) any notification or declaration
made under the provisions of
Articles 23, 24, 25, 27, 28, 29,
30 and 31 of this Convention;

e) meddelanden eller förklaringar
enligt artiklarna 23-25 och 27-
31,

f) any other act, notification or
communication relating to this
Convention.

f) andra åtgärder, notifikationer
och meddelanden avseende
konventionen.

In witness whereof the
undersigned, being duly authorised
thereto, have signed this
Convention.

Till bekräftelse härav har under-
tecknade, därtill vederbörligen be-
myndigade, undertecknat denna
konvention.

Done at Strasbourg, this 6th day of
November 1997, in English and in
French, both texts being equally
authentic, in a single copy which
shall be deposited in the archives of
the Council of Europe. The Secre-
tary General of the Council of
Europe shall transmit certified
copies to each member State of the
Council of Europe, to the non-
member States which have partici-
pated in the elaboration of this
Convention and to any State invited
to accede to this Convention.

Upprättad i Strasbourg den 7 no-
vember 1997 på engelska och
franska språken, vilka båda texter
är lika giltiga, i ett enda exemplar
som skall deponeras i Europarådets
arkiv. Europarådets generalsekrete-
rare skall översända bestyrkta ko-
pior till varje medlemsstat i Euro-
parådet, till icke medlemsstater som
har deltagit i utarbetandet av kon-
ventionen samt till alla stater som
har inbjudits att ansluta sig till den.

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om svenskt medborgarskap
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt
medborgarskap.

2 § Den som har fyllt arton år får själv göra ansökan eller anmälan enligt
denna lag även om han eller hon står under annans vårdnad.

3 § Vad som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstill-
stånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island
eller Norge.
I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) skall ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för
minst fem år likställas med permanent uppehållstillstånd.
Förvärv av svenskt medborgarskap
Förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen
4 § Ett barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen, om
1. modern är svensk medborgare,
2. fadern är svensk medborgare och barnet föds i Sverige,
3. fadern är svensk medborgare och gift med barnets mor,
4. fadern är avliden men var svensk medborgare vid sin död och barnet
föds i Sverige, eller
5. fadern är avliden men var svensk medborgare vid sin död och gift
med barnets mor.
Ett hittebarn som anträffas här i landet anses som svensk medborgare
till dess något annat blir känt.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoption
5 § Ett barn som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk
medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare, om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt beslut som gäller i Sverige en-
ligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adop-
tion eller enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till
Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella
adoptioner.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrarnas äktenskap
6 § Om en svensk man ingår äktenskap med en utländsk kvinna, blir ett
barn till makarna som har fötts före äktenskapet och som inte har förvär-
vat svenskt medborgarskap enligt 4 § svensk medborgare om barnet är
ogift och inte har fyllt arton år.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan
7 § Ett barn som föds utomlands och som inte förvärvar svenskt medbor-
garskap enligt 4 eller 6 §, men vars far sedan tidpunkten för barnets
födelse är svensk medborgare, förvärvar svenskt medborgarskap genom
att fadern anmäler önskemål om det innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.

8 § Ett barn som föds i Sverige och som vid födelsen är statslöst
förvärvar svenskt medborgarskap efter anmälan av den eller dem som har
vårdnaden om barnet, om
1. barnet har permanent uppehållstillstånd och hemvist här i landet,
och
2. barnet fortfarande är statslöst.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt fem år.

9 § Ett utländskt barn förvärvar svenskt medborgarskap efter anmälan av
den eller dem som har vårdnaden om barnet, om barnet har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan fem år, eller sedan tre år om barnet
saknar medborgarskap.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.

10 § En utlänning som har fyllt arton men inte tjugo år förvärvar svenskt
medborgarskap genom anmälan, om han eller hon har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan arton års ålder och dessförinnan sedan
fem år, eller sedan tre år i fråga om den som saknar medborgarskap.

11 § Den som har förlorat eller befriats från sitt svenska medborgarskap
återfår detta genom anmälan, om han eller hon
1. har permanent uppehållstillstånd i Sverige,
2. före arton års ålder haft hemvist här i landet under sammanlagt tio
år, och
3. sedan två år har hemvist här i landet.

12 § Om en utlänning blir svensk medborgare enligt 7, 9, 10 eller 11 §,
medför detta svenskt medborgarskap även för hans eller hennes ogifta
barn som har hemvist här i landet och inte har fyllt arton år, om utlän-
ningen
1. ensam har vårdnaden om barnet, eller
2. har vårdnaden gemensamt med den andre föräldern och denne är
svensk medborgare.
Blir föräldrarna till ett ogift barn som har hemvist här i riket och som
inte har fyllt arton år samtidigt svenska medborgare enligt 9, 10 eller
11 §, medför detta svenskt medborgarskap även för barnet om detta står
under bådas vårdnad.

13 § Anmälan enligt 7 11 §§ skall göras hos Migrationsverket. Är utlän-
ningen medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge skall anmälan
enligt 8 11 §§ dock göras hos länsstyrelsen i det län där han eller hon är
folkbokförd.
Den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut om an-
mälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller inte. Det-
samma gäller vid anmälan enligt 21 eller 22 §.
Förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan (naturalisation)
14 § En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap, om
han eller hon har
1. styrkt sin identitet,
2. fyllt arton år,
3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
4. hemvist här i landet
- sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk
medborgare,
- sedan fyra år i fråga om den som är ofrivilligt statslös eller att
bedöma som flykting i enlighet med 3 kap. 2 § utlänningslagen
(1989:529),
- sedan fem år i fråga om övriga utlänningar, och
5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

15 § Även om kravet på styrkt identitet enligt 14 § 1 inte kan uppfyllas
får svenskt medborgarskap beviljas, om sökanden sedan minst åtta år har
hemvist här i landet och kan visa att den identitet han eller hon uppger
sannolikt är riktig.
Även om kraven enligt 14 § 2 5 inte är uppfyllda får svenskt medbor-
garskap beviljas, om
1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare,
2. sökanden är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller
3. det annars finns särskilda skäl till det.
16 § Ansökan om svenskt medborgarskap skall göras hos Migrationsver-
ket som fattar beslut i ärendet.
I ett beslut om svenskt medborgarskap efter ansökan skall det bestäm-
mas om även sökandens ogifta barn som är under arton år förvärvar
svenskt medborgarskap.
Upphörande av svenskt medborgarskap
Förlust av svenskt medborgarskap
17 § En svensk medborgare förlorar sitt svenska medborgarskap när han
eller hon fyller tjugotvå år, om han eller hon
1. är född utomlands,
2. aldrig haft hemvist i Sverige, och
3. inte heller varit här under förhållanden som tyder på samhörighet
med landet.
Om ansökan görs innan den svenske medborgaren fyller tjugotvå år får
dock Migrationsverket medge att medborgarskapet behålls.
När någon förlorar svenskt medborgarskap enligt första stycket,
medför det att även hans eller hennes barn förlorar medborgarskapet, om
barnet förvärvat det på grund av att föräldern varit svensk medborgare.
Barnet förlorar dock inte sitt medborgarskap om den andra föräldern har
kvar sitt svenska medborgarskap och barnet härleder sitt svenska
medborgarskap även från honom eller henne.
Förlust av svenskt medborgarskap sker inte om det leder till att perso-
nen kommer att sakna medborgarskap.
Befrielse från svenskt medborgarskap
18 § Migrationsverket får på ansökan befria den som är eller önskar bli
utländsk medborgare från hans eller hennes svenska medborgarskap. Be-
frielse får inte vägras den som har sitt hemvist utomlands. Den som har
hemvist i Sverige får vägras befrielse endast om det finns särskilda skäl.
Är sökanden inte redan utländsk medborgare skall som villkor för be-
frielsen från svenskt medborgarskap krävas att han eller hon inom viss
tid förvärvar medborgarskap i ett annat land.
Medborgarskapsrättsliga avtal mellan de nordiska länderna
19 § Regeringen får, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller
Norge, meddela föreskrifter om tillämpning av en eller flera av bestäm-
melserna i 20 22 §§. Med avtalsstat avses i dessa bestämmelser den eller
de stater som Sverige har ingått sådant avtal med.

20 § Bestämmelsen i 17 § första stycket gäller inte för den som under
sammanlagt minst sju år haft hemvist i en avtalsstat.

21 § En medborgare i en avtalsstat förvärvar svenskt medborgarskap, om
han eller hon
1. har förvärvat medborgarskapet i avtalsstaten på annat sätt än efter
ansökan,
2. har fyllt arton år,
3. har hemvist här i landet sedan fem år, och
4. under denna tid inte har dömts till frihetsberövande påföljd.
Förvärvet sker genom att medborgaren hos länsstyrelsen i det län där
han eller hon är folkbokförd anmäler önskemål om det.
Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 12 § när det gäller
medborgarens ogifta barn.

22 § Den som har förlorat sitt svenska medborgarskap och därefter oav-
brutet varit medborgare i en avtalsstat, får tillbaka svenskt
medborgarskap genom att, efter det att han eller hon tagit hemvist här i
landet, hos länsstyrelsen i det län där han eller hon är folkbokförd anmäla
önskemål om det. Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 12 §
när det gäller medborgarens ogifta barn.
Förklaring
23 § Utlänningsnämnden får efter ansökan meddela förklaring att någon
är svensk medborgare.
Överklagande
24 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag får överklagas till Utlän-
ningsnämnden utom i fall som avses i andra stycket och i 25 §. Bestäm-
melser om Utlänningsnämnden finns i 7 kap. 3 § andra stycket utlänning-
slagen (1989:529).
Beslut av en länsstyrelse eller Migrationsverket enligt 7 11 §§, av en
länsstyrelse enligt 21 22 §§ eller av Utlänningsnämnden enligt 23 § får
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Utlänningsnämndens beslut får inte överklagas i andra fall än som av-
ses i andra stycket.

25 § Migrationsverkets beslut överklagas till regeringen om det rör ett
säkerhetsärende. Ett sådant beslut får överklagas även av Rikspolisstyrel-
sen.
Ett säkerhetsärende är ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migra-
tionsverket har föreslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säker-
het eller allmän säkerhet.
I ett säkerhetsärende gäller förvärvet av svenskt medborgarskap från
och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.
Överlämnande
26 § Migrationsverket eller Utlänningsnämnden får överlämna ett ärende
som avses i 14 §, 17 § andra stycket eller 18 § till regeringen, om det be-
döms vara av särskild vikt för ledning av tillämpningen av denna lag att
ärendet prövas av regeringen.
Har Migrationsverket överlämnat ett ärende som avses i första stycket,
skall regeringen höra Utlänningsnämnden innan den avgör ärendet.
Undantag får medges om ärendet är synnerligen brådskande. Regeringen
får överlämna ett sådant ärende till nämnden för avgörande.
Övrig bestämmelse
27 § En socialnämnd skall på begäran av regeringen, Migrationsverket,
Utlänningsnämnden eller Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter om en
utlännings personliga förhållanden, om uppgifterna behövs i ett ärende
om svenskt medborgarskap.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001, då lagen (1924:130) om för-
värvande och förlust av svenskt medborgarskap och lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap skall upphöra att gälla. Till den 1 juli 2002 skall
dock 7 § i 1950 års lag tillämpas när det gäller svenska medborgare som
blir medborgare i en annan stat som är bunden av 1963 års europeiska
konvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om
militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.
2. Ett barn, som har fötts i Sverige och som skulle ha blivit svensk
medborgare om 4 § i den nya lagen gällt vid tidpunkten för födelsen, för-
värvar svenskt medborgarskap, om
a) fadern fortfarande är svensk medborgare,
b) fadern före den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål
om svenskt medborgarskap för barnet, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.
3. Ett adoptivbarn, som skulle ha blivit svensk medborgare om 5 § i
den nya lagen gällt vid tidpunkten för adoptionsbeslutet, förvärvar
svenskt medborgarskap, om
a) adoptionen har beslutats den 1 juli 1992 eller senare,
b) den eller dem som har vårdnaden om barnet före den 1 juli 2003 hos
Migrationsverket anmäler önskemål om svenskt medborgarskap för bar-
net, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
4. En person som har förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 1950
års lag, men som skulle haft det kvar om den nya lagen gällt vid tidpunk-
ten för förlusten, återfår svenskt medborgarskap om han eller hon före
den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål om det. Detta
gäller dock inte personer som haft möjlighet att återfå svenskt
medborgarskap redan enligt övergångsbestämmelserna till lagen
(1979:139) om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap.
Om personen vid tidpunkten för anmälan står under annans vårdnad,
görs anmälan i stället av den eller dem som är vårdnadshavare.
Om anmälan avser ett barn som har fyllt tolv år och har utländskt med-
borgarskap, krävs för förvärv av svenskt medborgarskap att barnet sam-
tycker därtill. Sådant samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande förhållande.
5. I anmälningsärenden enligt punkt 2 4 tillämpas 13 § andra stycket
och 24 § andra stycket i den nya lagen.
6. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningsärenden
enligt 2 a § i 1950 års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya
lagen. Detsamma gäller i fråga om anmälningsärenden enligt 3 § i 1950
års lag som har getts in före ikraftträdandet av den nya lagen, om tillämp-
ning av 1950 års lag är förmånligare för den enskilde än vad tillämpning
av den nya lagen skulle vara. 1950 års lag skall också tillämpas i fråga
om ärenden som enligt 9 a § har överlämnats till regeringen före
ikraftträdandet av den nya lagen.
7. Bestämmelse i överenskommelse, som Sverige har ingått med främ-
mande stat och som gällde den 1 januari 1951, skall tillämpas även om
den strider mot denna lag.

Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexu-
ella sambor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:813) om homosexuella
sambor
dels att punkterna 20 och 21 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny punkt, punkt 22, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. inkomstskattelagen (1999:1229),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
11. 10 § insiderlagen (1990:1342),
12. 14 kap. 3 § , 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:157),
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval,
m.m.,
14. 4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall,
15. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16
kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken,
16. säkerhetsskyddslagen (1996:627),
17. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall
vid 1997 2001 års taxeringar,
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
19. 35 § andra stycket social-
tjänstlagen (1980:620),

20. 26 § tredje stycket hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763),
samt
20. 26 § tredje stycket hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763),
21. 2 kap. 4 § utlänningslagen
(1989:529).
21. 2 kap. 4 § utlänningslagen
(1989:529), samt

22. 12 § första stycket 2 lagen
(2000:000) om svenskt medbor-
garskap.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-05-18

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 27 april 2000 (Kulturdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om svenskt medborgarskap,
2. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Maria Eka.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om svenskt medborgarskap
I lagrådsremissen läggs fram ett förslag till lag om svenskt medborgar-
skap, som skall ersätta 1950 års lag i samma ämne. Den nya lagen skiljer
sig från 1950 års lag bl.a. därigenom att det nu blir fullt ut möjligt att ha
dubbelt medborgarskap. Sådana bestämmelser i 1950 års lag som syftar
till att undvika dubbelt medborgarskap har därför uteslutits i den nya
lagen. Det skall exempelvis inte längre krävas att den som söker svenskt
medborgarskap avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. Lagförslaget
innehåller också vissa regler som skall öka möjligheten att på ett enklare
sätt förvärva svenskt medborgarskap.

Frågan om vad som skall krävas för att få svenskt medborgarskap är i
första hand en politisk fråga. Från de utgångspunkter som Lagrådet har
att beakta föreligger inga hinder mot den föreslagna lagstiftningen.

Den nya lagen är detaljerad, komplicerad och svåröverskådlig. Delvis
torde detta ha sin grund i att vissa bestämmelser i 1950 års lag mer eller
mindre oförändrade förs över till den nya lagen. Särskilt gäller det förfa-
randereglerna, som i förslaget finns spridda över lagen. Enligt Lagrådets
mening är det angeläget att den nya lagen blir så överskådlig och tydlig
som möjligt. Lagrådet föreslår därför att en del ändringar görs i de före-
slagna bestämmelserna i syfte att få den nya lagen mera överskådlig och
lättförståelig. Bl.a. bör förfarandereglerna föras ihop till ett särskilt
avsnitt under en gemensam rubrik "Bestämmelser om förfarandet".
Också från Regeringskansliets sida har under föredragningen lämnats
förslag till vissa justeringar av lagtexten.

Lagrådet föreslår att den nya lagen ges den utformning som framgår av
bilagan. En följdändring bör göras i punkt 22 i förslaget till lag om änd-
ring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.

I det följande kommer Lagrådet att närmare kommentera innehållet i
vissa paragrafer i lagförslaget. Hänvisningarna till paragrafer avser
därvid det remitterade förslaget.

Till att börja med ger det remitterade förslaget upphov till vissa frågor
som är av mera allmän räckvidd eller berör flera paragrafer.

En sådan fråga gäller om och i så fall när ett beslut om svenskt medbor-
garskap kan anses ogiltigt till följd av att någon grundläggande förutsätt-
ning för beslutet visar sig inte ha förelegat. Denna fråga berörs inte när-
mare i remissen. Vid lagrådsföredragningen har angetts att ett beslut om
svenskt medborgarskap i allmänhet inte blir ogiltigt i det fall att den
sökandes identitet senare skulle visa sig vara en annan än den som anges
i beslutet. Beslutet anses i sådant fall gälla den fysiska person som
betecknades med identitetsuppgifterna. Vad gäller fallet att ett barn
förvärvar svenskt medborgarskap som följd av att fadern är svensk
medborgare skulle dock situationen kunna bli annorlunda. Om det
sålunda konstateras i efterhand genom dom att mannen inte är far till
barnet skulle barnets svenska medborgarskap kunna anses som en nullitet
(jfr Sandesjö-Björk Medborgarskapslagen med kommentarer, s. 44).
Lagrådet, som erinrar om föreskrifterna i 2 kap. 7 § andra stycket
regeringsformen angående när en svensk medborgare får berövas sitt
medborgarskap, ställer sig något frågande till denna uppfattning. Enligt
Lagrådets mening måste frågan om när ett beslut om svenskt
medborgarskap eventuellt kan anses som en nullitet belysas närmare,
bl.a. så att regleringens förenlighet med RF kan bedömas.

Flera olika paragrafer innehåller bestämmelser om förvärv av svenskt
medborgarskap genom ett enklare förfarande, innebärande att
utlänningen hos den ansvariga myndigheten anmäler sitt önskemål,
varefter myndigheten fattar beslut om anmälan har medfört förvärv av
svenskt medborgarskap eller inte. Detta förfarande betecknas i t.ex.
rubriken före 7 § samt i 10 § som förvärv genom anmälan, medan det i 8
och 9 §§ talas om förvärv efter anmälan. Vid lagrådsföredragningen har
upplysts att avsikten är att det svenska medborgarskapet skall anses gälla
från och med myndighetens beslut och inte räknas från när anmälan görs.
Enligt Lagrådets mening är det därför lämpligt att genomgående använda
uttryckssättet "förvärv efter anmälan".

1 §
I remissen föreslås att i paragrafen tas in en upplysning om att i lagen
finns bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap.
Det framstår emellertid som självklart att en lag om svenskt medborgar-
skap innehåller bestämmelser om förvärv och förlust av
medborgarskapet. Bestämmelsen kan därför inte anses fylla någon
funktion. Lagrådet föreslår att paragrafen stryks.

4 §
I andra stycket av paragrafen finns en presumtionsregel av innebörd att
ett hittebarn som anträffas här i landet skall anses som svensk
medborgare till dess något annat blir känt. Samma regel återfinns i 1 § i
1950 års lag. I artikel 6.1.b i 1997 års europeiska konvention om
medborgarskap anges att varje konventionsstat i sin nationella
lagstiftning skall föreskriva att medborgarskap i staten skall förvärvas ex
lege av hittebarn som anträffas inom statens territorium som annars
skulle bli statslösa. Det kan ifrågasättas huruvida den föreslagna regeln i
4 § står helt i överensstämmelse med konventionsbestämmelsen. Frågan
bör övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

14 §
I paragrafens fjärde punkt talas bl.a. om den som är "ofrivilligt statslös",
medan man i 8 § använder uttrycket "statslös". Vid
lagrådsföredragningen har upplysts att någon egentlig skillnad inte har
avsetts. I båda fallen avses personer som utan egen förskyllan är
statslösa. Lagrådet förordar därför att uttrycket "statslös" används
genomgående. Den närmare innebörden av uttrycket får klargöras i
författningskommentaren.

23 §
I paragrafen finns en bestämmelse om att Utlänningsnämnden efter ansö-
kan får meddela förklaring att någon är svensk medborgare. Av författ-
ningskommentaren framgår emellertid att den nu angivna möjligheten
endast är avsedd för tveksamma fall. Utlänningsnämndens prövning i
förklaringsärenden skall sålunda inte omfatta om en person förvärvat
eller förlorat svenskt medborgarskap genom anmälan eller ansökan; då
har beslut i sakfrågan redan fattats av vederbörande myndighet. Enligt
Lagrådets mening bör denna begränsning ges stöd i lagtexten, t.ex.
genom att orden "om det kan råda ovisshet om detta" läggs till
bestämmelsen (jfr 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken).

24 §
I paragrafen finns bestämmelser om överklagande. Vissa beslut får över-
klagas från Migrationsverket till Utlänningsnämnden men inte vidare.
Andra beslut av verket eller av en länsstyrelse eller Utlänningsnämnden
får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. till länsrätt, kammar-
rätt och Regeringsrätten. Motsvarande bestämmelser finns i den nuva-
rande medborgarskapslagen. De anknyter till instansordningen i utlän-
ningsärenden (se 7 kap. utlänningslagen 1989:529). Dennas framtida ut-
formning övervägs för närvarande sedan Kommittén om ny instans- och
processordning i utlänningsärenden lagt fram förslag i SOU 1999:16.
Lagrådet förutsätter att frågan om en lämplig instansordning i
medborgarskapsärenden behandlas i det sammanhanget.

Övergångsbestämmelserna

Av punkt 4 framgår att en person som förlorat sitt svenska
medborgarskap enligt 1950 års lag, men som skulle ha haft det kvar om
den nya lagen gällt vid tidpunkten för förlusten, återfår svenskt
medborgarskap om anmälan görs före viss angiven tid. Vid
remissföredragningen har upplysts att det endast är personer som mist det
svenska medborgarskapet enligt 7 § i 1950 års lag som avses med
bestämmelserna i förevarande punkt. Detta bör framgå av lagtexten.
Lagrådet förordar att "7 §" förs in närmast framför "lagen (1950:382)".

Vid föredragningen har vidare upplysts att bestämmelsen i punkt 7 avser
endast en tilläggsartikel till ett med Argentina den 17 juli 1885 ingått
vänskaps-, handels- och sjöfartsfördrag. Enligt Lagrådets mening bör
överenskommelsen lämpligen anges direkt i lagtexten.
BILAGA
Förslag till lag om svenskt medborgarskap
Härigenom föreskrivs följande.
Förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen
1 § Ett barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen, om
1. modern är svensk medborgare,
2. fadern är svensk medborgare och barnet föds i Sverige,
3. fadern är svensk medborgare och gift med barnets mor,
4. fadern är avliden men var svensk medborgare vid sin död och barnet
föds i Sverige, eller
5. fadern är avliden men vid sin död var svensk medborgare och gift
med barnets mor.

2 § Ett hittebarn som anträffas här i landet anses som svensk medborgare
till dess något annat blir känt.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom adoption
3 § Ett barn som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk
medborgare blir vid adoptionen svensk medborgare, om
1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge,
eller
2. barnet adopteras genom ett utländskt beslut som godkänts eller
annars gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella
rättsförhållanden rörande adoption eller som gäller enligt lagen
(1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen
om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
Förvärv av svenskt medborgarskap genom föräldrarnas äkten-
skap
4 § Ingår en svensk man äktenskap med en utländsk kvinna blir ett barn
till makarna, som har fötts före äktenskapet och som inte har förvärvat
svenskt medborgarskap enligt 1 §, svensk medborgare om barnet är ogift
och inte har fyllt arton år.
Förvärv av svenskt medborgarskap efter anmälan
5 § Ett barn, som har fötts utomlands och som inte har förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 4 § men vars far sedan barnets födelse är
svensk medborgare, förvärvar svenskt medborgarskap om fadern anmäler
önskemål om det innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt med-
borgarskap.

6 § Ett barn som inte har svenskt medborgarskap förvärvar sådant med-
borgarskap efter anmälan av den eller dem som har vårdnaden om barnet,
om barnet har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan fem år eller, om barnet är statslöst, tre år.
Anmälan skall ske innan barnet har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.

7 § Ett barn som har permanent uppehållstillstånd och hemvist här i
landet kan, utöver i fall som avses i 6 §, även förvärva svenskt
medborgarskap efter anmälan av den eller dem som har vårdnaden om
barnet, om barnet har fötts i Sverige och sedan födelsen är statslöst.
Anmälan skall i detta fall ske innan barnet har fyllt fem år.

8 § En utlänning som har fyllt arton men inte tjugo år förvärvar svenskt
medborgarskap efter anmälan, om han eller hon har
1. permanent uppehållstillstånd i Sverige, och
2. hemvist här i landet sedan han eller hon fyllde tretton år eller, i
fråga om den som är statslös, femton år.

9 § Den som har fyllt arton år och som har förlorat eller befriats från sitt
svenska medborgarskap återfår detta efter anmälan, om han eller hon
1. har permanent uppehållstillstånd i Sverige,
2. före arton års ålder haft hemvist här i landet under sammanlagt tio
år, och
3. sedan två år har hemvist här i landet.

10 § Om en utlänning blir svensk medborgare enligt 5, 6, 8 eller 9 §, för-
värvar även hans eller hennes ogifta barn, som har hemvist här i landet
och inte har fyllt arton år, svenskt medborgarskap om utlänningen
1. ensam har vårdnaden om barnet, eller
2. har vårdnaden gemensamt med den andre föräldern och denne är
svensk medborgare.
Blir föräldrarna till ett ogift barn som har hemvist här i landet och som
inte har fyllt arton år samtidigt svenska medborgare enligt 5, 6, 8 eller
9 §, förvärvar även barnet, om det står under bådas vårdnad, svenskt
medborgarskap.
Förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan
(naturalisation)
11 § En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap
(naturaliseras) om han eller hon har
1. styrkt sin identitet,
2. fyllt arton år,
3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
4. hemvist här i landet
a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk med-
borgare,
b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som
flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529),
c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar,
och
5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

12 § Om kraven i 11 § inte är uppfyllda får, om inte annat följer av andra
stycket, sökanden ändå naturaliseras om
1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare,
2. sökanden är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller
3. det annars finns särskilda skäl till det.
En sökande som inte kan styrka sin identitet enligt 11 § 1 får
naturaliseras, endast om han eller hon sedan minst åtta år har hemvist här
i landet och gör sannolikt att den uppgivna identiteten är riktig.

13 § I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas om även sökan-
dens ogifta barn som är under arton år förvärvar svenskt medborgarskap.
Förlust av svenskt medborgarskap
14 § En svensk medborgare förlorar sitt svenska medborgarskap när han
eller hon fyller tjugotvå år, om han eller hon
1. är född utomlands,
2. aldrig haft hemvist i Sverige, och
3. inte heller varit här under förhållanden som tyder på samhörighet
med landet.
På ansökan som görs innan den svenske medborgaren fyller tjugotvå år
får dock medges att medborgarskapet behålls.
När någon förlorar svenskt medborgarskap enligt första stycket,
förlorar även hans eller hennes barn sitt svenska medborgarskap, om
barnet förvärvat detta på grund av att föräldern varit svensk medborgare.
Barnet förlorar dock inte sitt medborgarskap om den andra föräldern har
kvar sitt svenska medborgarskap och barnet härleder sitt svenska
medborgarskap även från honom eller henne.
Förlust av svenskt medborgarskap sker inte om detta skulle leda till att
personen blir statslös.
Befrielse från svenskt medborgarskap
15 § Den som är eller önskar bli utländsk medborgare får på ansökan
befrias från sitt svenska medborgarskap. Befrielse skall medges den som
saknar hemvist i Sverige. Den som har hemvist i Sverige får vägras befri-
else endast om det finns särskilda skäl.
Är sökanden inte redan utländsk medborgare skall som villkor för be-
frielsen från svenskt medborgarskap krävas att han eller hon inom viss
tid förvärvar medborgarskap i ett annat land.
Vissa bestämmelser rörande de nordiska länderna m.m.
16 § Regeringen får, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller
Norge, meddela föreskrifter om tillämpning av en eller flera av bestäm-
melserna i 17 19 §§. Med avtalsstat avses i dessa bestämmelser den eller
de stater som Sverige har ingått sådant avtal med.

17 § Bestämmelsen i 14 § första stycket gäller inte för den som under
sammanlagt minst sju år haft hemvist i en avtalsstat.

18 § En medborgare i en avtalsstat förvärvar svenskt medborgarskap
efter anmälan om han eller hon
1. har förvärvat medborgarskapet i avtalsstaten på annat sätt än efter
ansökan,
2. har fyllt arton år,
3. har hemvist här i landet sedan fem år, och
4. under denna tid inte har dömts till frihetsberövande påföljd.
Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 10 § när det gäller
medborgarens barn.
19 § Den som har förlorat sitt svenska medborgarskap och därefter oav-
brutet varit medborgare i en avtalsstat, får tillbaka svenskt
medborgarskap efter anmälan om han eller hon har tagit hemvist här i
landet. Vid sådant förvärv av medborgarskap tillämpas 10 § när det gäller
medborgarens barn.

20 § Vad som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstill-
stånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island
eller Norge.
I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) skall vid tillämpning av denna lag ett tidsbe-
gränsat uppehållstillstånd för minst fem år likställas med permanent
uppehållstillstånd.
Förklaring
21 § Efter ansökan får meddelas förklaring att någon är svensk medbor-
gare, om det kan råda ovisshet om detta.
Bestämmelser om förfarandet
22 § Migrationsverket prövar ärenden enligt denna lag, om inte annat
framgår av andra och tredje styckena.
Anmälningar enligt 6 9, 18 eller 19 § prövas av länsstyrelsen i det län
där den som gör anmälan är folkbokförd, om anmälan görs av en med-
borgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Utlänningsnämnden prövar ärenden om förklaring enligt 21 §.

23 § Den som har fyllt arton år får själv göra ansökan eller anmälan
enligt denna lag även om han eller hon står under annans vårdnad.

24 § Den myndighet till vilken anmälan görs skall meddela beslut om
anmälan har medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller inte.

25 § Migrationsverket eller Utlänningsnämnden får överlämna ett ärende
som avses i 11 §, 12 §, 14 § andra stycket eller 15 § till regeringen, om
det bedöms vara av särskild vikt för ledning av tillämpningen av denna
lag att ärendet prövas av regeringen.
Har Migrationsverket överlämnat ett ärende som avses i första stycket
skall regeringen, om inte ärendet är synnerligen brådskande, höra Utlän-
ningsnämnden innan den avgör ärendet. Regeringen får också överlämna
ärendet till nämnden för avgörande.

26 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag får överklagas till Utlän-
ningsnämnden utom i fall som avses i andra stycket och i 27 §.
Ett beslut av en länsstyrelse eller Migrationsverket enligt 5 9 §, av en
länsstyrelse enligt 18 eller 19 § eller av Utlänningsnämnden enligt 21 §
får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Utlänningsnämndens beslut får inte överklagas i andra fall än som av-
ses i andra stycket.

27 § Migrationsverkets beslut överklagas till regeringen om det rör ett
säkerhetsärende. Ett sådant beslut får överklagas även av Rikspolisstyrel-
sen.
Ett säkerhetsärende är ett ärende där Rikspolisstyrelsen hos Migra-
tionsverket har föreslagit att ansökan avslås av skäl som rör rikets säker-
het eller allmän säkerhet.
I ett säkerhetsärende gäller förvärvet av svenskt medborgarskap från
och med den dag då beslutet har vunnit laga kraft.

28 § En socialnämnd skall på begäran av regeringen, Migrationsverket,
Utlänningsnämnden eller Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter om en
utlännings personliga förhållanden, om uppgifterna behövs i ett ärende
om svenskt medborgarskap.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001, då lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap skall upphöra att gälla. Till följd härav upphör
även 13 § första stycket lagen (1924:130) om förvärvande och förlust av
svenskt medborgarskap att gälla. Till den 1 juli 2002 skall 7 § i 1950 års
lag tillämpas när det gäller svenska medborgare som blir medborgare i en
annan stat som är bunden av 1963 års europeiska konvention om be-
gränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktel-
ser i fall av flerfaldigt medborgarskap.
2. Ett barn, som har fötts i Sverige före ikraftträdandet av den nya
lagen och som skulle ha blivit svensk medborgare om 1 § i den nya lagen
gällt vid födelsen, förvärvar svenskt medborgarskap, om
a) fadern fortfarande är svensk medborgare,
b) fadern före den 1 juli 2003 hos Migrationsverket anmäler önskemål
om svenskt medborgarskap för barnet, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
Barnets vårdnadshavare skall samtycka till förvärvet av svenskt medbor-
garskap.
3. Ett barn, som har adopterats före ikraftträdandet av den nya lagen
och som skulle ha blivit svensk medborgare om 3 § i den nya lagen gällt
vid adoptionen, förvärvar svenskt medborgarskap, om
a) adoptionen har beslutats den 1 juli 1992 eller senare,
b) den eller de som har vårdnaden om barnet före den 1 juli 2003 hos
Migrationsverket anmäler önskemål om svenskt medborgarskap för
barnet, och
c) barnet vid tidpunkten för anmälan inte har fyllt arton år.
Om barnet har fyllt tolv år och har utländskt medborgarskap, krävs för
förvärv av svenskt medborgarskap att barnet samtycker därtill. Sådant
samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt förhindrat att lämna
samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat
liknande förhållande.
4. En person som har förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 7 §
lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, men som skulle haft det
kvar om den nya lagen gällt vid tidpunkten för förlusten, återfår svenskt
medborgarskap om han eller hon före den 1 juli 2003 hos Migrationsver-
ket anmäler önskemål om det. Detta gäller dock inte personer som haft
möjlighet att återfå svenskt medborgarskap redan enligt övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1979:139) om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap.
Om personen vid tidpunkten för anmälan står under annans vårdnad,
görs anmälan i stället av den eller dem som är vårdnadshavare.
Om anmälan avser ett barn som har fyllt tolv år och har utländskt med-
borgarskap, krävs för förvärv av svenskt medborgarskap att barnet sam-
tycker därtill. Sådant samtycke behövs dock inte om barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande förhållande.
5. I anmälningsärenden enligt punkt 2 4 tillämpas 24 § och 26 § andra
stycket i den nya lagen.
6. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om anmälningar enligt
2 a § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap som har gjorts före
ikraftträdandet av den nya lagen. Detsamma gäller i fråga om
anmälningar enligt 3 § i 1950 års lag som har gjorts före ikraftträdandet
av den nya lagen, om inte tillämpning av den nya lagen är förmånligare
för den enskilde. 1950 års lag skall också tillämpas i ärenden som enligt
9 a § i den lagen har överlämnats till regeringen.
7. Tilläggsartikeln till det vänskaps- handels- och sjöfartsfördrag som
Sverige ingått med Argentina den 17 juli 1885 skall alltjämt gälla som
svensk lag utan hinder av denna lag.

Kulturdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 juni 2000

Närvarande: statsrådet Freivalds, ordförande, och statsråden Thalén,
Ulvskog, Lindh, von Sydow, Pagrotsky, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Messing

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:147
Lag om svenskt medborgarskap

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om svenskt medbor-
garskap
16 §

Lydelse enligt prop. 1999/2000: 43.
Lydelse enligt prop. 1999/2000: 43.

1

13

Prop. 1999/2000:147

Prop. 1999/2000:147
Bilaga 1

94

148

Prop. 1999/2000:147
Bilaga 2

101

148

Prop. 1999/2000:147
Bilaga 3

102

148

Prop. 1999/2000:147
Bilaga 4

125

148

134

126

Prop. 1999/2000:147
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:147
Bilaga 6

144

148

Prop. 1999/2000:147

145

148

146

Prop. 1999/2000:147

146