Prop.
1999/2000:140
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 maj 2000
Göran Persson
Mona Sahlin
(N äringsdepartementet)
I propositionen lämnas forslag till inriktning och prioriteringar för kon-
kurrenspolitiken. Konkurrenspolitikens huvuduppgift är att bidra till mo-
dernisering och utveckling av samhället genom effektiva och öppna
marknader. Sådana marknader släpper fram nya idéer, nya företag och
nya människor. Samtidigt motverkas risken för en inflationistisk pris- och
kostnadsutveckling som urholkar välståndet. En väl fungerande konkur-
rens kan på så sätt påtagligt bidra till en fortsatt god sysselsättningsut-
veckling.
Målet om en hållbar samhällsutveckling omfattar både ekologiska, so-
ciala och ekonomiska aspekter. Dessa tre aspekter är ömsesidigt beroende
av varandra och måste vägas samman på ett balanserat sätt för att målet
om en hållbar utveckling skall uppnås. Ytterst handlar det om att tillför-
säkra nuvarande och kommande generationer goda framtidsutsikter och
en god livskvalitet.
Enligt regeringens bedömning finns det skäl att mer än hittills sätta
konsumentperspektivet i fokus i konkurrenspolitiken. Sverige är en del av
EU:s inre marknad, hinder för en gränslös handel skall avlägsnas. De
positiva effekterna av att öppna nya marknader för konkurrens skall så
långt möjligt tas till vara. På nya marknader skall strukturer och regler
stödja en balanserad och väl fungerande konkurrens. Åtgärder för ökad
konkurrens inom enskilda områden genomförs fortlöpande. 1 propositio-
nen lämnas en redogörelse för pågående och planerade åtgärder.
Arbetet för att undanröja hinder för en effektiv konkurrens i gränslan-
det mellan offentlig och privat verksamhet skall drivas vidare.
Staten har det övergripande ansvaret för att det finns verkningsfulla in-
strument för att i en allt mer internationell miljö motverka skadliga kon-
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 140
kurrensbegränsningar mellan företag. För att ytterligare effektivisera
konkurrensövervakningen lämnas i propositionen förslag till ändringar i
konkurrenslagstiftningen.
De svenska konkurrensmyndighetema föreslås få nationell behörighet
att tillämpa EG:s konkurrensregler. För att uppfylla kraven i EG:s
tillämpningsföreskrifter på statsstödsområdet föreslås att Kronofogde-
myndigheten i Stockholm skall lämna handräckning vid kommissionens
kontrollbesök hos företag för att efterforska om beslut om godkända stat-
liga stöd efterlevs.
För att öka möjligheterna att upptäcka och undanröja konkurrens-
begränsningar föreslås vidare ett förtydligande tillägg i regeln om fast-
ställande av konkurrensskadeavgift i konkurrenslagen. Tillägget innebär
att det vid fastställande av avgiften skall tas hänsyn till om företaget i
väsentlig mån underlättat utredningen av den egna överträdelsen. Frågan
om vidgade möjligheter till påföljdsmildring för den som träder fram och
avslöjar visst kartellsamarbete skall utredas vidare.
Vidare föreslås ändringar i konkurrenslagen vad gäller samverkan
mellan små företag i vissa branscher nämligen lantbrukskooperation och
taxinäringen. För lantbruket innebär ändringen att en primärförenings
prissättning när föreningen svarar för försäljningen av varor som i någon
mening är inlevererade till föreningen faller utanför förbudet. För taxinä-
ringen föreslås ett nytt undantag för samarbete inom en beställnings-
central som omfattar högst 30 taxibilar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
Prop. 1999/2000:140
Prop. 1999/2000:140
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................8
2 Lagtext...............................................................................................9
2.1 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)... 9
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1845) om
tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens-
och statsstödsregler...........................................................13
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m......................................................16
2.4 Förslag till lag om innebörden av begreppen jordbruks-,
trädgårds- och skogsprodukter i konkurrenslagen
(1993:20).......................................................................... 17
3 Ärendet och dess beredning............................................................23
4 Allmänna utgångspunkter...............................................................25
5 Konkurrensens och konkurrenspolitikens betydelse i det
ekonomiska systemet.......................................................................43
5.1 Den ekonomisk-teoretiska grunden..................................43
5.2 Effekter av en effektiv konkurrens...................................45
5.3 Faktorer av betydelse för konkurrensen...........................48
5.4 Konkurrens och konkurrenskraft......................................50
5.5 Statens roller.....................................................................52
5.5.1 Vårda marknaderna........................................52
5.5.2 Förbättra och skapa marknader......................52
5.5.3 Underlätta för privata konsumenter och andra
avnämare.........................................................53
5.6 Konkurrenspolitik i ett internationellt och historiskt
perspektiv..........................................................................53
5.6.1 Konkurrenspolitikens pionjärer......................54
5.6.2 Den europeiska konkurrenspolitikens rötter... 55
5.6.3 Gemensam och nationell konkurrenspolitik i
Europeiska unionen........................................56
5.6.4 Aktuella utvecklingstendenser........................5 8
5.7 Synen på konkurrenspolitikens roll..................................59
6 Konkurrensproblem på den svenska marknaden.............................61
6.1 Konkurrensen i Sverige i ett internationellt perspektiv.... 61
6.2 Hög koncentration............................................................64
6.2.1 Begreppet koncentration.................................64
6.2.2 Konkurrensen upphäver sig själv...................64
6.2.3 Koncentrationen på den svenska marknaden
och inom viktiga sektorer...............................65
6.2.4 Utvecklingen under 1990-talet.......................67
6.2.5 Koncentrationens effekter..............................68
6.2.6 Genomförda och pågående åtgärder...............69
6.3 Företags utnyttjande av marknadsmakt............................70
6.3.1 Förutsättningar för marknadsmakt.................70
6.3.2 Olika ageranden..............................................71
6.3.3 Dominansmissbruk och annat utnyttjande av
marknadsmakt på olika områden....................73
6.4 Konkurrensbegränsande samordning mellan foretag.......76
6.4.1 Positiv och negativ samverkan.......................76
6.4.2 Avtal och samordnade förfaranden.................77
6.4.3 Konkurrensbegränsande samarbete på olika
områden..........................................................78
6.4.4 Hemliga karteller............................................81
6.5 Marknader som nyligen öppnats för konkurrens..............83
6.5.1 Avreglering, regelreformering,
konkurrensutsättning eller privatisering?.......83
6.5.2 Avvägningen mellan konkurrens och
allmänintresset................................................85
6.5.3 Finansiella tjänster..........................................87
6.5.4 Transporter.....................................................88
6.5.5 Tele.................................................................94
6.5.6 Post.................................................................97
6.5.7 Energi.............................................................98
6.5.8 Läkemedel....................................................101
6.5.9 Sammanfattande bedömning........................102
6.6 Offentliga aktörer............................................................104
6.6.1 Det offentliga som köpare............................104
6.6.2 Det offentliga som säljare.............................108
6.6.3 Offentliga välfardstjänster............................112
6.7 Styrmedel och konkurrens..............................................117
6.7.1 Administrativa styrmedel.............................117
6.7.2 Ekonomiska styrmedel.................................118
6.7.3 Konsumenternas brist på information...........121
6.7.4 Genomförda och pågående åtgärder.............122
6.8 In- och utträdeshinder.....................................................125
6.8.1 Betydelsen av att marknader kan utmanas... 125
6.8.2 Hinder mot tillträde till marknaden..............126
6.8.3 Förekomsten av in- och utträdeshinder
på olika områden..........................................128
6.8.4 Parallellimport..............................................131
7 Konkurrenspolitikens inriktning...................................................134
7.1 Förslagen till riksdagen..................................................134
7.1.1 Inledning.......................................................134
7.1.2 Inriktningen av konkurrenspolitiken............135
7.2 Sambandet mellan konkurrenspolitik och konsument-
politik..............................................................................137
7.3 Förutsättningar för effektiv konkurrens..........................139
7.4 Regelreformering och konkurrensutsättning..................143
7.4.1 Fungerande marknader och konkurrens.......143
7.4.2 Ägande och marknad....................................145
7.4.3 Tillgången till grundläggande funktioner.....147
7.4.4 Konkurrens i offentlig sektor........................149
7.4.5 Konkurrensproblem i gränslandet mellan
offentlig och privat sektor............................151
7.5 Regelverket.....................................................................152
Prop. 1999/2000:140
7.5.1 Konkurrenslagstiftning.................................152
7.5.2 EG-reglemas förhållande till den svenska
lagstiftningen................................................155
7.6 Underlätta tillträdet till marknader.................................157
7.6.1 Byggsektorn..................................................157
7.6.2 Detaljhandeln................................................159
7.6.3 Sotningsväsendet..........................................163
7.7 Statsstöd..........................................................................164
7.8 Konkurrenspolitiken i ett europeiskt och globalt
sammanhang...................................................................168
7.8.1 Nationell eller internationell konkurrens-
politik............................................................168
7.8.2 Behovet av samverkan..................................169
7.8.3 Globalisering och omvärldsberoende...........170
8 Svensk tillämpning av EG:s konkurrensregler för företag............172
8.1 Gällande rätt...................................................................172
8.1.1 EG:s konkurrensrätt......................................172
8.1.2 Materiella regler...........................................173
8.1.3 Tillämpningsregler.......................................174
8.1.4 Icke-ingripandebesked och informella
avgöranden...................................................175
8.1.5 Undantag.......................................................176
8.1.6 Artiklarna 84 och 85.....................................177
8.1.7 En jämförelse mellan de materiella
bestämmelserna i de två regelverken............178
8.1.8 Modemiseringsarbetet inom EU...................178
8.2 Nationell tillämpning av EG:s konkurrensregler för
företag.............................................................................179
8.3 Innebörden av Konkurrensverkets behörighet att tillämpa
EG-reglema....................................................................181
8.3.1 Svensk lag respektive EG-reglema..............182
8.3.2 Begränsningar i den nationella behörigheten
till följd av EG-rättens innehåll....................183
8.3.3 Anmälan, ansökan och klagomål hos
Konkurrensverket.........................................183
8.3.4 Bagatellregler...............................................184
8.3.5 Behörighetsreglernas placering....................185
8.4 Förfaranderegler.............................................................186
8.4.1 Icke-ingripandebesked..................................186
8.4.2 Undantag.......................................................189
8.4.3 Undersökningar m.m....................................191
8.4.4 Åtgärder mot förbjudna
konkurrensbegränsningar.............................193
8.4.5 Rättegångskostnader.....................................195
8.5 Sanktioner.......................................................................196
8.6 Sekretess.........................................................................198
8.7 Skadestånd......................................................................200
8.8 Övriga frågor..................................................................202
8.8.1 V erkställighet...............................................202
8.8.2 Koncentrationskontroll.................................202
Prop. 1999/2000:140
9 Nedsättning av konkurrensskadeavgift.........................................203
9.1 Allmänna utgångspunkter...............................................203
9.2 Fastställande av konkurrensskadeavgift.........................204
10 Kontroll på ort och ställe av statligt stöd......................................207
10.1 Gällande rätt...................................................................207
10.1.1 Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den
22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för
artikel 93 i EG-fördraget..............................207
10.1.2 Svensk rätt....................................................208
10.2 Förslag till lagstiftning....................................................209
10.3 Det praktiska förfarandet vid kontrollbesök...................212
11 Taxisamverkan..............................................................................213
11.1 Bakgrund........................................................................213
11.1.1 Rättsutvecklingen.........................................213
11.1.2 Förhållandena före omregleringen m.m.......214
11.1.3 Taximarknaden efter omregleringen............214
11.1.4 Beställningscentralen på den omreglerade
taximarknaden..............................................215
11.1.5 Det samhällsekonomiska perspektivet..........216
11.2 Behovet av lagstiftningsåtgärder....................................217
11.3 Undantag från förbudet i 6 § konkurrenslagen för viss
taxisamverkan.................................................................219
11.4 Spärregel mot vissa konkurrensbegränsningar...............222
11.5 Förordning om gruppundantag enligt konkurrenslagen för
viss taxisamverkan..........................................................224
12 Lantbruket.....................................................................................225
12.1 Bakgrund........................................................................225
12.1.1 Bakgrunden till införandet av legalundantaget
för lantbruket................................................225
12.1.2 Förhållandet till EG-rätten............................229
12.1.3 Tidigare utredningar.....................................229
12.1.4 Rättsutvecklingen.........................................230
12.2 Behovet av lagstiftningsåtgärder....................................232
12.3 Regeringens förslag till ändrade regler...........................236
12.4 En primärförenings prissättning när den svarar för
försäljningen till tredje man............................................236
12.5 Föreningens prissättning när en medlem själv säljer direkt
till tredje man..................................................................240
12.6 Skogsprodukter...............................................................240
12.7 Övrigt..............................................................................243
12.7.1 Federativa nivån och förhandlings-
kooperation...................................................243
12.7.2 Det s.k. funktionsskyddet.............................244
12.7.3 Förhållandet till föreningsrätten...................245
12.7.4 Definitionerna av jordbruks-, trädgårds- och
skogsprodukter.............................................245
12.7.5 Missbruk av en dominerande ställning.........246
13 Konsekvenser................................................................................246
Prop. 1999/2000:140
14 Författningskommentar.................................................................248 Prop. 1999/2000:140
14.1 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)248
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1845) om
tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens-
och statsstödsregler.........................................................253
14.3 Förslaget till lag om ändring i 1 § lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m....................................................259
14.4 Förslaget till lag om innebörden av begreppen jordbruks-,
trädgårds- och skogsprodukter i konkurrenslagen
(1993:20)........................................................................259
Bilagor...................................................................................................260
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000.........301
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
2. lag om ändring i lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska
gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,
3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,
4. lag om innebörden av begreppen jordbruks-, trädgårds- och skogs-
produkter i konkurrenslagen (1993:20)
dels godkänner
5. vad regeringen föreslår om konkurrenspolitikens inriktning
(avsnitt 7.1.2).
Prop. 1999/2000:140
Prop. 1999/2000:140
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 6, 18 b, 18 c och 28 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 18 a § skall lyda ”Särskilda bestämmel-
ser för vissa former av samarbete mellan små företag”,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5, 18 d och 18 e §§,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5§'
I2§ lagen (1994:1845) om till-
lämpningen av Europeiska gemen-
skapernas konkurrens- och stats-
stödsregler finns bestämmelser om
nationell tillämpning av Euro-
peiska gemenskapernas kon-
kurrensregler.
6§2
Om något annat inte följer av
beslut enligt 8 eller 15 § eller av
13, 17 eller 18 c §, är avtal mellan
företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på mark-
naden på ett märkbart sätt eller om
de ger ett sådant resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
Om något annat inte följer av
beslut enligt 8 eller 15 § eller av
13, 17, 18 c eller 18 e §, är avtal
mellan företag förbjudna om de
har till syfte att hindra, begränsa
eller snedvrida konkurrensen på
marknaden på ett märkbart sätt
eller om de ger ett sådant resultat.
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar be-
gränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartner far en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar
sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handels-
bruk har något samband med föremålet för avtalet
1 Tidigare 5 § upphävd genom 1994:1846.
2 Senaste lydelse 1998:648.
18 b §
/ lagen (2000:00) om inne-
börden av begreppen jordbruks-,
trädgårds- och skogsprodukter i
konkurrenslagen (1993:20) finns
särskilda bestämmelser om vad
som i denna lag avses med sådana
varor.
Med jordbruksprodukter avses i
denna lag sådana varor som anges
i bilagan till lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbruks-
produkter m.m.
Med trädgårdsprodukter avses
sådana varor som anges i den i
tulltaxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 6-8 kap.
Med skogsprodukter avses så-
dana varor som anges i den i tull-
taxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 44, 47 och 48 kap.
Prop. 1999/2000:140
18 c §
Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inom en primär lantbruks-
förening eller dess dotterföretag som avser samverkan mellan förening-
ens medlemmar om
1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed samman-
hängande verksamhet såsom användandet av gemensamma anläggningar,
lagring, beredning, distribution eller marknadsföring i fråga om jord-
bruksprodukter, trädgårdsprodukter eller skogsprodukter, eller
2. inköp av varor eller tjänster för
der 1.
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet
på marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare
eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att
lämna föreningen, eller
c) i annat avseende av mot-
svarande betydelse, eller
2. att försäljningspriser direkt
eller indirekt fastställs på varor
som produceras hos medlemmarna
när
a) försäljningen sker direkt
mellan medlem och tredje man,
eller
b) föreningen svarar för försälj-
ningen och konkurrensen på
marknaden hindras, begränsas
eller snedvrids i väsentlig omfatt-
ning.
sådan verksamhet som avses un-
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet
på marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare
eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att
lämna föreningen, eller
c) i annat avseende av mot-
svarande betydelse, eller
2. att försäljningspriser direkt
eller indirekt fastställs på varor när
försäljningen sker direkt mellan
medlem och tredje man.
10
18 d §
Med taxiföretag avses i denna
lag företag som tillhandahåller
eller utför taxitjänster eller där-
med jämförbara transporttjänster.
Med beställningscentral avses
en gemensam eller fristående
funktion som tar emot beställ-
ningar och fördelar transportupp-
drag mellan taxiföretag. Funktio-
nen kan även utföra sådan verk-
samhet som har samband därmed.
18 e §
Förbudet i 6 § gäller inte för ett
skriftligt avtal mellan taxiföretag
eller mellan en beställningscentral
och taxiföretag om avtalet
1. avser gemensam transport-
verksamhet genom samverkan i en
beställningscentral eller på annat
sätt i syfte att uppnå effektivitets-
vinster eller andra sådana ekono-
miska fördelar,
2. behövs för att tillgodose det
samhälleliga intresset av tillgång
till taxiservice, och
3. omfattar högst 30 taxifordon.
Undantaget enligt första stycket
gäller inte
1. till den del samarbetet avser
förfarande eller villkor som inne-
bär eller omfattar
a) fastställande av gemensamma
priser,
b) uppdelning av marknader,
c) en uppsägningstid för anslutet
taxiföretag som överstiger sex må-
nader från uppsägningstillfället
eller, i fråga om en ekonomisk
förening, villkor att uppsägning
inte får göras förrän tidigast efter
sex månader eller längre tid från
inträdet, eller
d) förbud för anslutet taxiföre-
tag att efter avtalstidens utgång
konkurrera med den gemensamma
transportverksamheten, och
2. till den del det är uppenbart
att syftet med den gemensamma
Prop. 1999/2000:140
11
transportverksamheten eller in- Prop. 1999/2000:140
tresset av tillgång till taxiservice
enligt första stycket 1 och 2 kan
tillgodoses utan att samarbetet
omfattar ett sådant förfarande el-
ler villkor som avses i 1 a—d.
När konkurrensskadeavgift fast-
ställs skall särskild hänsyn tas till
hur allvarlig överträdelsen är och
hur länge den pågått.
28 §
När konkurrensskadeavgift fast-
ställs skall hänsyn tas till
1. hur allvarlig överträdelsen är,
2. hur länge den pågått,
3. om företaget i väsentlig mån
underlättat utredningen av den
egna överträdelsen, och
4. andra försvårande eller för-
mildrande omständigheter av be-
tydelse.
I ringa fall skall ingen avgift påforas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
12
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1845) om tillämpningen
av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler
dels att rubrikerna närmast före 2 och 3 §§ skall utgå,
dels att 2 § skall betecknas 2 a §,
dels att den nya 2 a § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 och 5 a §§, samt
närmast före 2, 2 a och 5 a §§ nya rubriker av följande lydelse,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Nationell tillämpning av Euro-
peiska gemenskapernas kon-
kurrensregler
2§
Konkurrensverket får tillämpa
artiklarna 81 och 82 i Fördraget
om upprättandet av Europeiska
gemenskapen (EG-fördraget) i
enlighet med artiklarna 84 och 85
i EG-fördraget, liksom i enlighet
med rättsakter antagna med stöd
av EG-fördraget. Också Stock-
holms tingsrätt och Marknads-
domstolen är behöriga att tillämpa
artiklarna 81 och 82 i EG-för-
draget.
När artikel 81 eller 82 i EG-för-
draget tillämpas enligt första
stycket tillämpas 3, 9-16, 20-32,
45-56 §§, 57 § första stycket,
59, 60 § första stycket 1, 2, 3 och
5, 61 och 62 §§, 63 § första stycket
1, 2, 4 och 5 samt andra stycket,
64-65 §§ och 69 § konkurrens-
lagen (1993:20). En ansökan om
icke-ingripandebesked enligt 20 §
konkurrenslagen skall dock prövas
endast om avtalet eller förfarandet
har särskild anknytning till Sveri-
ge-
Vid tillämpningen enligt andra
stycket skall hänvisningar till
— 6 § konkurrenslagen avse arti-
Prop. 1999/2000:140
13
Regeringen bestämmer vilken
svensk myndighet som skall vara
behörig vid tillämpningen av Eu-
ropeiska gemenskapernas kon-
kurrensregler.
kel 81.1 i EG-fördraget,
- 8 § konkurrenslagen avse arti-
kel 81.3 i EG-fördraget, och
— 19 § konkurrenslagen avse ar-
tikel 82 i EG-fördraget.
Ett beslut av Konkurrensverket
om att en gruppundantagsförord-
ning som har antagits av Euro-
peiska gemenskapernas kom-
mission inte skall vara tillämplig i
ett visst fall får överklagas hos
Marknadsdomstolen, varvid be-
stämmelserna om handläggning i
lagen (1996:242) om domstols-
ärenden tillämpas.
Befogenheter vid genomförande av
undersökning
2a§
Regeringen bestämmer vilken
svensk myndighet som skall vara
behörig att vidta åtgärder enligt
3 § och begära handräckning en-
ligt 4 §.
Regler om statsstöd
5a§
När Europeiska gemenskaper-
nas kommission har beslutat om
ett kontrollbesök enligt rådets för-
ordning (EG) nr 659/1999 av den
22 mars 1999 om tillämpnings-
föreskrifter för artikel 93 i EG-
fördraget har kommissionen rätt
att få handräckning av kronofog-
demyndigheten för att genomföra
följande åtgärder hos företag:
1. granska räkenskaper och
andra affärshandlingar samt ta
kopior av dessa handlingar, och
2. få tillträde till samtliga loka-
ler och markområden som utnytt-
jas av det berörda företaget.
Frågor om handräckning enligt
denna paragraf prövas av Krono-
fogdemyndigheten i Stockholm.
Prop. 1999/2000:140
14
Kronofogdemyndigheten skall Prop. 1999/2000:140
inte underrätta företaget om en be-
gäran om handräckning innan
verkställighet sker. Därutöver
gäller bestämmelserna i utsök-
ningsbalken om sådan verkställig-
het som avses i 16 kap. 10 § den
balken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Konkurrensskadeavgift far inte påforas for överträdelser eller åsido-
sättanden såvitt avser tid före lagens ikraftträdande.
15
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:140
1 §
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
6. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål eller
ärenden enligt konkurrenslagen
(1993:20) eller marknadsförings-
lagen (1995:450). I mål enligt
marknadsföringslagen tillämpas
inte heller 13a§. I stället gäller
vad som föreskrivits i dessa lagar.
2. lagen (1994:1845) om till-
lämpningen av Europeiska gemen-
skapernas konkurrens- och stats-
stödsregler,
3. marknadsföringslagen
(1995:450),
4. lagen (1994:1512) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
5. lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
6. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
7. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål eller
ärenden enligt konkurrenslagen,
lagen om tillämpningen av Euro-
peiska gemenskapernas konkur-
rens- och statsstödsregler eller
marknadsföringslagen. I mål enligt
marknadsföringslagen tillämpas
inte heller 13a§. I stället gäller
vad som föreskrivs i dessa lagar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
16
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med jordbruksprodukter avses i konkurrenslagen (1993:20) sådana
varor i Kombinerade nomenklaturen enligt rådets förordning (EEG)
2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och
om Gemensamma tulltaxan som är upptagna i bilagan till denna lag.
Med trädgårdsprodukter avses i nämnda lag sådana varor som är upp-
tagna i kap. 6-8 i Kombinerade nomenklaturen. Med skogsprodukter
avses sådana varor som anges i kap. 44, 47 och 48 i nomenklaturen.
Prop. 1999/2000:140
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
17
Bilaga Prop. 1999/2000:140
Varuslag
ur 01.01 Levande hästar
ur 01.02 Levande nötkreatur
ur 01.03 Levande tamsvin
ur 01.04 Levande far
01.05 Levande fjäderfä, nämligen höns av arten Gallus domesticus,
ankor, gäss, kalkoner och pärlhöns
ur 02.01 Kött av nötkreatur, färskt eller kylt
ur 02.02 Kött av nötkreatur, hyst
ur 02.03 Kött av tamsvin, färskt, kylt eller hyst
ur 02.04 Kött av far, färskt, kylt eller fryst
ur 02.05 Kött av häst, färskt, kylt eller fryst
ur 02.06 Andra ätbara delar av nötkreatur, tamsvin, får och häst, fårs-
ka, kylda eller fiysta
ur 02.07 Kött och andra ätbara delar (med undantag av gåslever) av
fjäderfa enligt nr 01.05, färska, kylda eller fiysta
02.09 Svinfett, inte innehållande magert kött, och fjäderfäfett (inte
utsmälta eller på annat sätt extraherade), färska, kylda, fiysta,
saltade, i saltlake torkade eller rökta
ur 02.10 Kött och andra ätbara djurdelar av häst, nötkreatur, tamsvin,
får och fjäderfä (med undantag av gåslever), saltade, torkade
eller rökta; ätbart mjöl av kött eller andra djurdelar
04.01 Mjölk och grädde, inte koncentrerade och inte försatta med
socker eller annat sötningsmedel
04.02 Mjölk och grädde, koncentrerade eller försatta med socker
eller annat sötningsmedel
04.03 Kämmjölk, filmjölk, gräddfil, yoghurt, kefir och annan fer-
menterad eller syrad mjölk och grädde, även koncentrerade,
försatta med socker eller annat sötningsmedel, smaksatta eller
innehållande frukt, bär, nötter eller kakao
04.04 Vassle, även koncentrerad eller försatt med socker eller annat
sötningsmedel; produkter bestående av naturliga mjölkbe-
ståndsdelar, även försatta med socker eller annat sötnings-
medel, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans
ur 04.05 Smör och andra fetter och oljor framställda av mjölk
04.06 Ost och ostmassa
ur 04.07 Fjäderfäägg med skal, fårska, konserverade eller kokta
04.08 Fågelägg utan skal samt äggula, färska, torkade, ångkokta
eller kokta i vatten, gjutna, fiysta eller på annat sätt konser-
verade, även försatta med socker eller annat sötningsmedel
ur 07.01 Potatis (med undantag av nyskördad potatis under tiden 6 ju-
ni-5 juli), fårsk eller kyld
ur 07.09 Sockermajs, färsk eller kyld
ur 07.10 Sockermajs (även ångkokt eller kokt i vatten), fryst
ur 07.12 Torkad potatis och sockermajs, hela, i bitar, skivade, krossade
eller pulveriserade, men inte vidare beredda
18
ur 07.13 Torkade, spritade baljväxtffön av sådana slag som används för
livsmedels- eller foderändamål, även skalade eller sönder-
delade
ur 07.14 Maniok- och arrowrot, färska eller torkade, hela eller i bitar
och även i form av pelletar
10.01 Vete samt blandsäd av vete och råg
10.02 Råg
10.03 Kom
10.04 Havre
10.05 Majs
10.07 Sorghum
ur 10.08 Spannmål, annan än bovete, kanarieffö och hirs
11.01 Finmalet mjöl av vete eller av blandsäd av vete och råg
ur 11.02 Finmalet mjöl av annan spannmål än vete, blandsäd av vete
och råg, ris, bovete, kanarieffö och hirs
ur 11.03 Krossgryn, grovt mjöl (inbegripet fingryn) och pelletar av
annan spannmål än ris, bovete, kanarieffö och hirs
ur 11.04 Spannmål, annan än ris, bo vete, kanarieffö och hirs, bearbetad
på annat sätt (t. ex. skalad, valsad, bearbetad till flingor eller
pärlgryn, klippt eller gröpad), groddar av spannmål, hela, val-
sade, bearbetade till flingor eller malda
ur 11.05 Mjöl, flingor, kom och pelletar av potatis
ur 11.06 Mjöl av sago eller av rötter, stam- eller rotknölar enligt nr
07.14
11.07 Malt, även rostat
ur 11.08 Stärkelse
12.01 Sojabönor, även sönderdelade
12.02 Jordnötter, även skalade eller sönderdelade men inte rostade
eller på annat sätt tillagade
12.03 Kopra
12.05 Rapsffön och rybsffön, även sönderdelade
12.06 Solrosffön, även sönderdelade
ur 12.07 Andra oljeväxtffön och oljehaltiga ffukter (med undantag av
ricinus-, hamp- och oiticicaffön samt bokollon), även sönder-
delade
ur 12.08 Mjöl av oljeväxtffön eller oljehaltiga ffukter (med undantag
av mjöl av senaps-, lin-, ricinus-, hamp- och oiticicaffön samt
av bokollon)
ur 12.12 Sockerbetor, färska eller torkade, även malda
ur 12.14 Lusemmjöl och annat grönmjöl, även i form av pelletar
ur 15.01 Ister; annat svinfett och fjäderfäfett, utsmälta, även utpressade
eller extraherade med lösningsmedel
ur 15.02 Fetter av nötkreatur, andra oxdjur, far eller getter, råa eller
utsmälta, även utpressade eller extraherade med lösnings-
medel
15.03 Solarstearin, isterolja, oleostearin, oleomargarin och talgolja,
inte emulgerade, blandade eller på annat sätt beredda
ur 15.04 Fetter och oljor av fisk eller havsdäggdjur samt ffaktioner av
sådana fetter eller oljor, även raffinerade men inte kemiskt
modifierade (med undantag av fiskleverolja)
Prop. 1999/2000:140
19
|
15.06 |
Andra animaliska fetter och oljor samt fraktioner av sådana |
Prop. 1999/2000:140 | |
|
15.07 |
Sojabönolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade ' | ||
|
15.08 |
Jordnötsolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade | ||
|
15.09 |
Olivolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade men | ||
|
15.10 |
Andra oljor erhållna enbart ur oliver samt fraktioner av såda- | ||
|
15.11 |
Palmolja och fraktioner av denna olja, även | ||
|
15.12 |
Solrosolja, safflorolja och bomullsfföolja samt fraktioner av | ||
|
15.13 |
Kokosolja, palmkämolja och babassuolja samt fraktioner av | ||
|
15.14 |
Rapsolja, rybsolja och senapsolja samt fraktioner av dessa | ||
|
ur |
15.15 |
Andra vegetabiliska fetter och feta oljor (med undantag av | |
|
ur |
15.16 |
Animaliska och vegetabiliska fetter och oljor samt fraktioner | |
|
15.17 |
Margarin; ätbara blandningar och bered ningar av animaliska | ||
|
ur |
15.18 |
Animaliska och vegetabiliska fetter och oljor (med undantag | |
|
ur |
16.01 |
Korv (med undantag av gåsleverkorv) och liknande produkter | |
|
ur |
16.02 |
Kött, andra djurdelar och blod, beredda eller konserverade på |
20 |
ur 16.05
17.01
ur 17.02
17.03
ur 17.04
ur 18.06
ur 19.01
19.02
19.03
ur 19.04
ur 19.05
ur 20.04,
ur 20.06
ur 20.05,
ur 20.06
ur 21.02
ur 21.04
21.05
ur 21.06
23.02
23.03
Andra ryggradslösa vattendjur än kräftdjur och blötdjur, be- Prop. 1999/2000:140
redda eller konserverade
Socker från sockerrör eller sockerbetor samt kemiskt ren
sackaros, i fast form
Annat socker, inbegripet kemiskt ren laktos, maltos, glukos
och fruktos, i fast form (med undantag av invertsocker); sirap
och andra sockerlösningar utan tillsats av aromämnen eller
färgämnen (med undantag av invertsocker); sockerkulör
Melass erhållen vid utvinning eller raffinering av socker
Fondantmassor, mandelmassor, pastor och andra liknande
halvfabrikat, inte innehållande kakao, i bulk
Glasspulver, glasspasta (glassmassa), puddingar och liknande
efterrätter samt pulver, flingor, pastor och flytande bered-
ningar endast avsedda för framställning av pudding och annan
liknande efterrätt eller dryck, innehållande kakao
Livsmedelsberedningar av mjöl, stärkelse eller maltextrakt,
som inte innehåller kakaopulver eller innehåller mindre än 50
viktprocent kakaopulver, inte nämnda eller inbegripna någon
annanstans; livsmedelsberedningar av varor enligt nr 04.01-
04.04, som inte innehåller kakaopulver eller innehåller mindre
än 10 viktprocent kakaopulver, inte nämnda eller inbegripna
någon annanstans
Pastaprodukter, såsom spagetti, makaroner, nudlar, lasagne,
gnocchi, ravioli och cannelloni, även kokta, fyllda (med kött
eller andra födoämnen) eller på annat sätt beredda; couscous,
även beredd
Flingor, gryn o. d., framställda av stärkelse
Spannmål, annan än majs, i form av kom, förkokt eller på
annat sätt beredd
Bakverk, även innehållande kakao (med undantag av kex,
småkakor o.d., våfflor och rån (wafers))
Potatis och produkter av ärter och bönor enligt nr 07.13,
beredda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller
ättiksyra, fiysta
Potatis och produkter av ärter och bönor enligt nr 07.13,
beredda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller
ättiksyra, inte fiysta
Andra encelliga mikroorganismer än jäst, döda (med undantag
av vacciner enligt nr 30.02)
Homogeniserade sammansatta livsmedelsberedningar, inne-
hållande kött (inbegripet andra djurdelar)
Glassvaror, även innehållande kakao
Livsmedelsberedningar, inte nämnda eller inbegripna någon
annanstans (med undantag av konfektyrer)
Kli, fodermjöl och andra återstoder, även i form av pelletar,
erhållna vid siktning, målning eller annan bearbetning av
spannmål eller baljväxter
Återstoder från stärkelseframställning och liknande återstoder,
betmassa, bagass och annat avfall från sockerframställning,
21
23.04
23.05
ur 23.06
23.08
ur 23.09
25.10
ur 28.08
ur 28.09
28.14
ur 28.34
ur 28.35
31.01
-31.05
ur 35.02
35.05
ur 35.07
ur 38.09
ur 38.23
ur 38.24
drav, drank och annat avfall från bryggerier eller brännerier, Prop. 1999/2000:140
även i form av pelletar
Oljekakor och andra fasta återstoder från utvinning av soja-
bönolja, även malda eller i form av pelletar
Oljekakor och andra fasta återstoder från utvinning av jord-
nötsolja, även malda eller i form av pelletar
Oljekakor och andra fasta återstoder (med undantag av man-
delkli) från utvinning av vegetabiliska fetter eller oljor, andra
än de som omfattas av nr 23.04 eller 23.05, även malda eller i
form av pelletar
Vegetabiliska ämnen och vegetabiliskt avfall samt vegeta-
biliska återstoder och biprodukter av sådana slag som används
vid utfodring av djur, inte nämnda eller inbegripa någon an-
nanstans, även i form av pelletar
Beredningar av sådana slag som används vid utfodring av djur
(med undantag av hundbröd samt sådana vitamin- och mine-
ralfodermedel som inte innehåller torrmjölk)
Naturliga kalciumfosfater, naturliga aluminiumkalciumfos-
fater och fosfatkrita
Salpetersyra
Fosforpentoxid och ortofosforsyra
Ammoniak, vattenfri eller i vattenlösning
Kalium-, kalcium- och magnesiumnitrat
Kalium- eller kalciumpolyfosfater (inbegripet meta- och py-
rofosfater), kaliumortofosfater och kalciumhydrogenortofosfat
(dikalciumfosfat)
Gödselmedel
Äggalbumin
Dextrin och annan modifierad stärkelse (t.ex. förklistrad eller
förestrad stärkelse); lim och klister på basis av stärkelse, dex-
trin eller annan modifierad stärkelse
Enzympreparat innehållande födoämnen
Beredda glätt- och appreturmedel av sådana slag som används
inom textil-, pappers- eller läderindustrin eller inom liknande
industrier, på basis av stärkelse eller stärkelseprodukter (med
undantag av varor i detaljhandelsförpackningar vägande per
styck högst 1 kg netto)
Tekniska enbasiska fettsyror (med undantag av olein, linolje-
fettsyra och andra fettsyror med ett jodtal av minst 170, ri-
cinoljefettsyra, dehydratiserad ricinoljefettsyra, högraffinerad
tallfettsyra och ullfettsyra); sura oljor från raffinering
Beredda bindemedel för gjutformar eller gjutkärnor på basis
av stärkelse eller stärkelseprodukter
22
För att åstadkomma en uthållig sysselsättningstillväxt krävs en väl funge-
rande konkurrens och effektiva marknader. I 1999 års ekonomiska vår-
proposition aviserade regeringen mot den bakgrunden sin avsikt att åter-
komma med förslag på det konkurrenspolitiska området. Som ett led i det
arbetet uppdrog regeringen den 23 juni 1999 åt Konkurrensverket att
närmare kartlägga och analysera hur konkurrensförhållandena utvecklats
på den svenska marknaden under 1990-talet. Analysen skulle beakta de
förändringar som skett såsom Sveriges medlemskap i EU, ett skärpt kon-
kurrensrättsligt regelsystem och ny lagstiftning om offentlig upphandling.
Regeringen uppdrog vidare samma dag åt Statskontoret att kartlägga och
analysera konkurrensutsatt verksamhet i den statliga sektorn. Konkur-
rensverket presenterade i januari 2000 sina slutsatser och förslag i rap-
porten Konkurrensen i Sverige under 90-talet - problem och förslag
(2000:1). Statskontoret presenterade slutligt i april 2000 sina slutsatser
och förslag i rapporten Staten som kommersiell aktör - omfattning och
konkurrenseffekter (2000:16). En hearing om konkurrenspolitiken hölls
av Näringsdepartementet den 16-17 mars 2000.
I departementspromemorian Små företag och konkurrenslagen
Ds 1998:72 behandlades frågan om huruvida erfarenheterna av konkur-
renslagens tillämpning på olika former av småföretagssamarbete borde
föranleda lagstiftningsåtgärder. I promemorian föreslogs beträffande
taxibranschen att regeringen skulle utfärda ett gruppundantag för taxi för
de fall där beställningscentralen har en marknadsandel på högst 35 pro-
cent av den relevanta marknaden. Förslaget remissbehandlades.
Riksdagens Näringsutskott uttalade våren 1999 att det var angeläget att
taxibranschen så snabbt som möjligt kan få besked om vilka regler som
skall gälla för branschen. Utskottet förutsatte att regeringen behandlade
frågan om konkurrenslagen och samverkan inom taxibanschen med
skyndsamhet samt att regeringen presenterade ett förslag till lösning se-
nast under hösten 1999.
Under frågans vidare beredning har Näringsdepartementet utarbetat en
ny promemoria med förslag till ändring i konkurrenslagen (nedan kallad
promemorian). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. Promemorian har remissbe-
handlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Re-
missyttrandena finns tillgängliga i Näringsdepartementet
(dnr N/2000/29/NL).
Regeringen beslutade den 6 april 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådet har lämnat förslagen
utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Prop. 1999/2000:140
23
Prop. 1999/2000:140
Regeringen beslöt den 27 augusti 1998 att bemyndiga chefen för Nä-
ringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att ana-
lysera de rättsliga förutsättningarna för införande av möjlighet till natio-
nell tillämpning av artiklarna 85.1 och 86 (numera artiklarna 81.1 och 82)
i EG-fördraget hos svensk konkurrensmyndighet och domstol vid därtill
knuten prövning (dir 1998:67). Utredaren skulle i förekommande fall
lägga fram förslag till de lagstiftningsåtgärder som behövs för en effektiv
sådan tillämpning.
Utredningen antog namnet Utredningen om nationell tillämpning av
EG:s konkurrensregler för företag. Utredningen redovisade i januari 2000
det nämnda uppdraget genom betänkandet Svensk tillämpning av EG:s
konkurrensregler (SOU 2000:4). En sammanfattning av utredningens
betänkande finns i bilaga 6. Utredningens lagförslag finns i bilaga 7.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 8. De skriftliga remissyttrandena finns tillgängliga i Nä-
ringsdepartementet (dnr N2000/353/NL).
Konkurrensverket fick 1999 i uppdrag att analysera hur konkurrensen
utvecklats på de svenska marknaderna under 1990-talet. Verket presente-
rade därefter sin rapport Konkurrensen i Sverige under 90-talet, Kon-
kurrensverkets rapportserie 2000:1. Rapporten innehåller förutom en
analys även ett stort antal förslag.
Ett av förslagen var att det införs en uttrycklig bestämmelse i konkur-
renslagen om att det vid fastställandet av konkurrensskadeavgift kan be-
aktas att ett företag lämnat Konkurrensverket information om överträdel-
sen eller i övrigt medverkat vid utredningen av densamma. Under frågans
vidare beredning har Näringsdepartementet i det avseendet utarbetat en
promemoria med förslag till ändring i konkurrenslagen (nedan kallad
promemorian). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 9.
Lagförslaget i promemorian finns i bilaga 10. Promemorian har remiss-
behandlats och varit föremål för remissmöte (s.k. hearing) den 16-17
mars 2000, som huvudsakligen gällt Konkurrensverkets rapport. De
skriftliga remissyttrandena finns tillgängliga i Näringsdepartementet
(dnrN/2000/1172/NL).
I Näringsdepartementet har upprättats departementspromemorian
Kontroll på ort och ställe av statligt stöd (Ds 2000:16). Promemorian var
föranledd av att det inom Europeiska unionen har beslutats om en förord-
ning om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 (f.d. artikel 93) i EG-
fördraget (Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om
tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget). Promemorians
lagförslag finns i bilaga 11. Promemorian sändes ut på remiss till ett antal
remissinstanser som bereddes tillfälle att lämna synpunkter på förslaget
vid ett remissmöte den 31 mars 2000 eller inkomma med skriftligt yttran-
de senast samma dag. En förteckning över remissinstanserna finns i bila-
ga 12. Remissyttrandena och ett protokoll från remissmötet finns till-
gängliga i Näringsdepartementet (dnr N2000/2223/NL). Samråd har även
skett med tjänstemän vid kommissionen.
24
Regeringen beslutade den 19 april 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 13. Lagrådet har lämnat förslagen
utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 14.
I departementspromemorian Små företag och konkurrenslagen
Ds 1998:72 föreslogs även vissa ändringar i det s.k. legalundantaget för
lantbruket. Förslaget remissbehandlades.
Riksdagens Näringsutskott uttalade våren 1999 att det var angeläget att
regeringen även behandlade frågan om konkurrenslagen och lantbruket
med skyndsamhet.
Under frågans vidare beredning har Näringsdepartementet utarbetat en
ny promemoria med förslag till bl.a. ändring i konkurrenslagen (nedan
kallad promemorian). Promemorians lagförslag finns i bilaga 15. Pro-
memorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 16. Remissyttrandena finns tillgängliga i Näringsdepar-
tementet (dnr N/2000/775/NL).
Regeringen beslutade den 4 maj 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 17. Lagrådet har lämnat förslagen
utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 18.
Prop. 1999/2000:140
Statens uppgift är att aktivt bidra till moderniseringen av samhället i
samklang med det övergripande målet om en hållbar utveckling. Teknis-
ka och organisatoriska förändringar skapar nya förutsättningar för all
ekonomisk verksamhet. Informationsteknologins utveckling är ett exem-
pel, internationaliseringen av marknaderna ett annat. Regering och riks-
dag skall jämna vägen för det nya genom att anpassa lagar, infrastruktur,
utbildning, regler för arbetsmarknaden och inte minst regler för konkur-
rens mellan företag och produkter. Omreglering och öppnande av mark-
nader släpper fram nya idéer, nya företag och inte minst nya människor.
Dessutom skall staten säkerställa öppenhet gentemot andra länder.
Konkurrenspolitik är ett medel för att främja öppenhet i samhället. I ett
modernt samhälle är informationen fri, alla har lika förutsättningar och
den bästa kompetensen används. Det innebär också att orationella hierar-
kier, diskriminering och fåtalsmakt måste motverkas.
Regeringen vill motverka monopol som begränsar möjligheten för hus-
hållen att välja leverantör eller teknik. Syftet är att skapa konkurrens
mellan företag och mellan olika tekniker samtidigt som man vill värna
tillgängligheten i hela landet. Konsumenter av telefoni, el och bussresor
kan nu se effekterna av en skärpt konkurrens genom lägre priser. Men
konkurrens är viktig för konsumenterna mer än vad gäller priset. Stärkt
25
konsumentmakt genom ökad konkurrens och ökad information till kon-
sumenterna ökar trycket på foretagen. Den omställning som konkurrens
tvingar fram innebär inte sällan initialt negativa effekter för berörda fö-
retag och löntagare och även ibland för konsumenter. Långsiktigt gynnar
effektivare marknader en jämnare fördelning av vinster och inte minst av
löner mellan olika grupper. En effektiv konkurrens motverkar monopol-
vinster och väsentligt högre ersättningar till företagsledare och anställda
än i andra sektorer.
Marknadens effektivitet skapar ett underlag för välfärden och fördel-
ningen. Nationens välstånd bestäms både av hur mycket vi producerar
och förhållandet mellan export- och importpriser. En sänkt prisnivå ger
möjlighet till ett större utbud av varor och tjänster till rimliga priser, vil-
ket gynnar konsumenterna. För att kunna sänka den svenska prisnivån
relativt omvärlden behövs en ökad konkurrens på produktmarknadema.
Konkurrensen har påtagliga välfardseffekter för konsumenter som har
låga inkomster, eftersom den ger möjlighet till ett större utbud av varor
och tjänster till ett rimligt pris. Detta ger också fler konsumenter ett rika-
re utbud av varor och tjänster att välja mellan. Omvänt innebär konkur-
rensbegränsning ett gynnande av ägare, företagsledningar och löntagare
inom de berörda sektorerna på bekostnad av företag och löntagare i andra
sektorer samt inte minst konsumenterna.
Ineffektiva marknader bidrar till en pris- och lönespiral och till en
mindre effektiv ekonomi och därmed lägre tillväxttakt. Regeringen har
lagt förslag som syftar till att underlätta en lönebildning för full syssel-
sättning, som nu behandlas i riksdagen. Ökad konkurrens ger höjd pro-
duktivitet som i sin tur är en förutsättning för ökade reallöner. Konkur-
renspolitiken underlättar därmed också för stabiliseringspolitiken.
De som sluter sig samman i karteller mot konsumenterna ställer sig i
vägen för rationella lösningar, låga priser, nya företag och nya idéer. Den
ekonomiska politiken måste utformas med hänsyn till att monopol och
andra dominerande ekonomiska krafter ofta har starkt intresse av att på-
verka det offentliga beslutsfattandet. De många konsumenterna har var
för sig inte samma ekonomiska styrka eller möjligheter att påverka opini-
on och beslutsfattande. Här finns en viktig demokratisk obalans.
Regeringens näringspolitik står för öppenhet och förändring. Regering-
en accepterar inte karteller och monopol utan syftar med denna proposi-
tion till att på flera områden bryta upp sammanslutningar mot konsu-
menterna. Det är också viktigt att se till de mindre företagen och de ännu
inte startade företagen, som missgynnas av konkurrensbegränsande sam-
manslutningar. Konkurrenspolitiken måste stärkas så att den ökar upp-
täcktsrisken och därmed sänker vinsten av försök att bilda karteller mot
konsumenterna.
Välfärdstjänstema finansieras via den offentliga sektorn enligt den ge-
nerella välfärdsstatens principer. Utgångspunkten är att alla skall ha till-
gång till skola, vård och omsorg utan betydande egenfinansiering i sam-
band med konsumtionen.
Prop. 1999/2000:140
26
Prop. 1999/2000:140
Diverse varor och
Restauranger tjänster 5%
och logi 5%
Utbildning 0%
Transport 13%
Rekreation och
kultur 11%
Post och tele-
kommunikationer
3%
Livsmedel och
alkoholfria drycker
13%
Hälso- och
sjukvård
3%
Boende 32%
Kläder och skor
6%
Alkoholhaltiga
drycker och tobak
4%
Inventarier och
hushållsvaror
5%
Figur 4.1. Olika varu- och tjänstegruppers andelar av konsumentprisindex år 2000.
Källa: Statistiska centralbyrån
Den samlade bilden av många undersökningar som har genomförts är att
Sverige under en längre tid har haft en alltför svag ekonomisk utveckling
och att jämförelser med andra utvecklade industriländer i viktiga avseen-
den faller ut till Sveriges nackdel. Även om Sveriges ekonomiska läge för
närvarande präglas av återhämtning och ter sig mycket ljust ger bilden
med det längre perspektivet anledning till oro och manar till fortsatta åt-
gärder for uthållig tillväxt och ett växande välstånd.
Varje beskrivning av Sveriges ekonomiska utveckling och vår ställning
i förhållande till omvärlden är beroende av vilka mått man använder, vil-
ken tidsperiod som avses och vem man jämför med. Långtidsutredningen
1999/2000 (SOU 2000:7) har valt år 1970 som utgångspunkten for sin
beskrivning av Sveriges BNP-tillväxt. Under perioden 1970—1998 ökade
den reala bruttonationalprodukten per person i Sverige med ca 47 pro-
cent, mot 66 procent i USA och 76 procent i EU. De två perioder då till-
växten var påtagligt sämre än i andra länder var under mitten av 1970-
talet och under den djupa lågkonjunkturen i början av 1990-talet. De år
då tillväxten var högre i Sverige har inte fullt ut kompenserat för de sva-
ga åren. Detta har lett till att Sverige har fallit från en fjärde plats i
OECD:s ”välfärdsliga” år 1970 till en sextonde plats år 1998, eller från
andra till delad nionde plats bland EU-ländema.
BNP är inte något invändningsfritt mått på välståndet i ett land. Lång-
tidsutredningen redovisar som ett komplement också utvecklingen av
bruttonationalinkomsten, BNI. Mellan åren 1970 och 1998 har BNI per
27
person ökat med 31 procent, dvs. inkomsterna i Sverige har under perio-
den ökat betydligt långsammare än produktionen. Långtidsutredningen
gör bedömningen att också BNI-utvecklingen har varit svagare i Sverige
än i andra länder, främst mot bakgrund av att exportprisernas utveckling i
förhållande till importprisema har varit svagare i vårt land än i omvärl-
den.
Även om ekonomisk tillväxt har uppenbara begränsningar som mått på
allmän livskvalitet är det oundvikligt att produktionens och inkomsternas
utveckling har stor betydelse, inte bara för hushållens konsumtionsmöj-
ligheter utan också för våra möjligheter att slå vakt om de grundläggande
välfärdssystemen.
Den ekonomiska tillväxten bestäms av dels insatsen av arbete och ka-
pital i produktionen, dels hur effektivt dessa resurser används, dvs. pro-
duktiviteten. Antalet arbetade timmar i Sverige var 1998 drygt en procent
lägre än 1970. Under 1970-talet skedde en minskning av insatsen av ar-
bete, bl.a. till följd av minskad genomsnittlig arbetstid och ökade möjlig-
heter till ledighet. Under 1980-talet ökade åter antalet arbetade timmar.
En starkt bidragande orsak var den ökade sysselsättningsgraden under
1970- och 1980-talen till en högsta nivå år 1989 på 82 procent av det
totala antalet personer i arbetsför ålder. Konjunkturnedgången under den
tidigare delen av 1990-talet ledde till att antalet arbetade timmar åter
minskade. Däremot har konjunkturuppgången under senare delen av
1990-talet inte medfört en motsvarande uppgång i insatsen av arbete i
produktionen.
Kapitalstockens utveckling har också betydelse för hur produktionen
utvecklas. Tillgängliga uppgifter pekar på att realkapitalstocken per sys-
selsatt sedan slutet av 1950-talet har utvecklats sämre i Sverige än i andra
länder. Bruttoinvesteringarna som andel av BNP har under perioden
1970-1998 haft en negativ utveckling i såväl Sverige som EU medan
motsvarande andel i USA efter en uppgång under 1990-talet åter nått
samma nivå som år 1970. Långtidsutredningens slutsats är att den sämre
utvecklingen för realkapitalstocken per sysselsatt i Sverige jämfört med
många andra OECD-länder kan vara en bidragande orsak till den lägre
tillväxten i vårt land.
Den tredje faktorn som bestämmer den ekonomiska tillväxten är pro-
duktivitetsutvecklingen. Under 1970- och 1980-talen var produktivitets-
utvecklingen i Sverige högre än i USA men lägre jämfört med EU-
ländema. Under 1990-talet förbättrades produktivitetsutvecklingen för
Sveriges del och var betydligt starkare än i de flesta andra länder.
Att helt hänföra Sveriges över en längre period relativt svaga tillväxt
till någon enskild faktor är inte möjligt. Olika förhållanden har lyfts fram
i den ekonomiska debatten men uppfattningarna skiljer sig åt när det
gäller vilken betydelse de har haft. En förklaring som väger tungt är
bristande konkurrens inom många delar av ekonomin. Det beror delvis på
att en betydande del av produktionen har skett inom den offentliga sek-
torn, men också på att konkurrensen har varit begränsad inom många
delar av det privata näringslivet. Bristen på konkurrens har också speglats
i att prisnivån i Sverige under lång tid legat betydligt över priserna i de
flesta andra EU-länder.
Prop. 1999/2000:140
28
Enligt en analys som Statistiska centralbyrån genomfort på uppdrag av Prop. 1999/2000:140
regeringen låg den svenska prisnivån under senare delen av år 1999 21
procent över EU-genomsnittet, vilket innebar en relativ förbättring i för-
hållande till början av 1990-talet då differensen till Sveriges nackdel
uppgick till närmare 50 procent. I rapporten Benchmarking av närings-
politiken (Ds 2000:12) konstateras att Sverige tillsammans med Danmark
år 1998 hade den högsta köpkraftskorrigerade prisnivån för privat kon-
sumtion bland EU-ländema. Figur 4.2 visar prisnivån i Sverige jämfört
med Förenta Staterna, OECD-ländema och EU åren 1996 till 1998.
Index
■ Förenta Staterna
BOECD29
□ EU15
□ Sverige
Figur 4.2. Prisnivåindex for Sverige, EU, OECD och Förenta Staterna åren 1996 till 1998.
Källa: Statistiska centralbyrån och OECD
Benchmarkingrapporten redovisar också två andra indikatorer på hur
väl marknader och konkurrens fungerar i Sverige. När det gäller statligt
stöd placerar sig Sverige i mitten bland EU-ländema (figur 4.3). Det
finns dock skäl att utesluta transportstödet från jämförelsen på grund av
att speciella förhållanden på detta område försvårar rättvisande jämförel-
ser. När jämförelsen begränsas till att avse statligt stöd till tillverk-
ningsindustrin är Sverige näst efter Storbritannien det EU-land som har
den lägsta nivån på statsstödet. Den tredje indikatorn anger andelen sys-
selsatta i privat sektor och syftar till att belysa omfattningen av den kon-
kurrensutsatta delen av ekonomin. Bland EU-ländema har Sverige den
minsta privata sektom med detta mått mätt.
29
Figur 4.3 Statligt stöd per capita i Europeiska unionen. Ärliga genomsnitt under perioden
1995 till 1997 i 1996 års priser. Totalt statligt stöd, exklusive till jordbruk och sjöfart.
Källa: EU-kommissionen
Prop. 1999/2000:140
BNP-tillväxten har ibland setts som ett hot mot miljön och människors
intresse av en ekologiskt hållbar utveckling. Långtidsutredningen redovi-
sar olika forskningsresultat rörande de komplicerade sambanden mellan
tillväxt och miljö. Även om kunskapen om dessa samband fortfarande är
begränsad tyder internationella studier på att en tillväxt upp till en viss
nivå ökar de miljöskadliga effekterna. Därefter minskar utsläppen med
stigande BNP per person. Mätningar av olika miljörelaterade faktorers
utveckling i Sverige visar i flera fall en vändpunkt omkring år 1970. Efter
denna tidpunkt fortsätter BNP per person att stiga samtidigt som vissa
utsläpp och s.k. undvikandekostnader sjunker. Av Långtidsutredningen
framgår att vissa miljöproblem tycks ha ett entydigt samband med ökad
BNP per person. En jämförelse mellan olika länder visar att det finns ett
tydligt samband mellan inkomstnivå per person och koldioxidutsläpp, där
i-ländema har betydligt högre utsläpp än u-ländema.
Långtidsutredningens slutsats är att det inte finns något tydligt sam-
band mellan ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan. I takt med att in-
komsten stiger skapas på sikt resurser för att utveckla ny och miljövänli-
gare teknik. Vidare ökar ofta efterfrågan på en god miljö vid ökade in-
komster. I ett kortare perspektiv kan däremot ökade miljökrav utgöra
restriktioner på den ekonomiska tillväxten. Ekonomisk tillväxt bidrar inte
heller automatiskt till en god miljö. Långtidsutredningen pekar också på
att även de ekonomiska och sociala aspekterna bör omfattas för att be-
greppet skall vara meningsfullt på lång sikt. Flera av Långtidsutredning-
ens slutsatser har i andra sammanhang betraktats som kontroversiella,
bl.a. vad gäller att Sverige redan nu är hållbart. Utredningens beräkningar
innehåller t.ex. inte de allvarligaste miljöproblemen som klimatgaser och
30
den biologiska mångfalden. Vidare visar de scenarier som har tagits fram
inom Naturvårdsverkets arbete med att formulera ett Hållbart Sverige att
tekniska förbättringar i sig inte är tillräckliga för att nå miljömålet på
klimatområdet.
Prop. 1999/2000:140
Den ekonomiska politiken har i allt högre grad kommit att fokuseras på
strukturpolitik samtidigt som tveksamheten har ökat när det gäller möj-
ligheterna att bedriva finanspolitisk ”finjustering”. I stället har man allt-
mer betonat stabilitet och förutsägbarhet som mål för den ekonomiska
politiken för att skapa förutsättningar för ekonomisk aktivitet, inte minst
för företagens investeringar.
De strukturella reformer som har genomförts i den svenska ekonomin
under senare tid har vanligen syftat till att öka effektiviteten genom ökad
konkurrens och förbättrade incitament till arbete. De strukturella refor-
merna har också ställt krav på omställning och flexibilitet hos företag och
anställda. Detta kan på kort sikt medföra negativa effekter, exempelvis i
form av utslagning av arbetskraft. På längre sikt är det dock positivt även
för arbetsmarknaden att produktmarknadema fungerar effektivt. Genom
att öppna marknader för konkurrens erbjuds möjligheter för nya företag,
nya människor och nya idéer att utmana gamla och ineffektiva strukturer.
Det öppnar också möjligheter för nya grupper att göra sig gällande och
bidra med sina särskilda erfarenheter. På många områden har exempelvis
ungdomar, kvinnor och invandrare i högre grad än tidigare utnyttjat möj-
ligheterna att starta eget och på så sätt fört in ett nytt tänkande som har
bidragit till en mer dynamisk utveckling.
Effektiva varu- och tjänstemarknader är också en förutsättning för en
effektiv arbetsmarknad. En förbättrad konkurrens på varu- och tjänste-
marknaderna är sålunda ett viktigt komplement till de insatser som görs
inom bl.a. arbetsmarknadspolitiken för att öka sysselsättningen. Detta är
en följd av de goda förutsättningar för en snabb produktivitetstillväxt som
konkurrensen i allmänhet ger upphov till. Den snabba produktivitetstill-
växten tenderar att sänka arbetskraftskostnaderna per producerad enhet,
givet de krav på reallöneutveckling som löntagarna har. Sänka arbets-
kraftskostnader leder i sin tur till stärkt konkurrenskraft och ökad efter-
frågan på arbetskraft.
Starka konkurrensförhållanden motverkar även risken för en alltför
snabb löneutveckling i ekonomin. Om konkurrensen är hård minskar fö-
retagens möjligheter att övervältra kostnaderna för de löneökningar som
överstiger produktivitetstillväxten på konsumenterna. Alltför höga löne-
ökningar kommer därför ofelbart att leda till en sämre sysselsättningsut-
veckling inom den aktuella branschen. Vetskapen om detta tenderar att
dämpa lönekraven i avtalsförhandlingarna.
På kort sikt uppkommer dessutom en för sysselsättningen betydelsefull
engångseffekt när konkurrensförhållandena skärps på tidigare ineffektiva
marknader. Skärpta konkurrensförhållanden pressar prisnivån och sänker
vinstmarginalerna på de aktuella marknaderna. Prisnedgången kan i vissa
fall vara betydande och utsträckt över en relativt lång tidsperiod. Under
31
denna tidsperiod bidrar de sänkta vinstmarginalerna till att minska infla-
tionstrycket i ekonomin vilket kan vara av speciell betydelse i en uppåt-
gående ekonomi. Behovet av att strama åt penningpolitiken minskar vil-
ket innebär att den allmänna efterfrågan på arbetskraft kan fortsätta att
stiga under en längre tidsperiod än vad som skulle ha varit fallet om kon-
kurrensförhållandena inte hade skärpts.
I rapporten Benchmarking av näringspolitiken redovisas sex indikato-
rer på en väl fungerande arbetsmarknad. I jämförelserna med andra län-
der ligger Sverige mycket bra till när det gäller befolkningens läsförmå-
ga, benägenheten att flytta mellan olika regioner och kvinnors sysselsätt-
ningsintensitet. Däremot har Sverige en väsentligt sämre placering i fråga
om sysselsättningsintensitet för män och utländska medborgare, arbets-
lösheten bland män och kvinnor samt andelen högre utbildade på arbets-
marknaden. Rapporten redovisar också indikatorer på hur väl lönebild-
ningen fungerar i Sverige. Resultatet är att Sverige ligger relativt dåligt
till i en internationell jämförelse.
Sedan mitten av 1980-talet har en rad strukturåtgärder vidtagits, som i
många fall har haft direkta återverkningar på marknadernas funktionssätt.
Reformerna började på det makroekonomiska planet med kredit- och va-
lutaavreglering. Parallellt öppnades det finansiella tjänsteområdet för
utländska etableringar. Den finansiella lagstiftningen har reformerats i
syfte att öka konkurrensen samtidigt som den finansiella stabiliteten bi-
behålls. Reformer på skatte- och socialförsäkringsområdena syftade till
att öka incitamenten till arbete och sparande.
År 1993 infördes en ny EG-anpassad konkurrenslag som förbjuder
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag och missbruk av ett
företags dominerande ställning. Överträdelser av förbuden kan medföra
en form av företagsböter, s.k. konkurrensskadeavgift. Tidigare lagstift-
ning medgav endast att ett företag kunde åläggas att fortsättningsvis upp-
höra med ett konkurrensbegränsande beteende om skadliga effekter kun-
de bevisas.
Flera viktiga åtgärder har genomförts för att höja effektiviteten i den
offentliga sektorn, bland annat genom att tillåta mer konkurrens. Statsbi-
dragen till kommunerna har lagts om för att effektivisera resursutnyttjan-
det, och en ny lag om offentlig upphandling har tillkommit. Ett Råd för
konkurrens på lika villkor mellan privat och offentlig sektor har inrättats.
På bostadsområdet har räntesubventionerna minskat kraftigt och bo-
stadspolitiken har skiftat från produktionsstöd till att fokusera på efter-
ffågesidan, dvs. ge stöd till de boende. Vidare har det statliga stödsyste-
met avreglerats och förenklats. Därigenom får både producenter och kon-
sumenter nu bära en större del av både kapital- och produktionskostna-
derna, men obalansen mellan storstad och landsbygd har lett till bostads-
brist i storstäder och tomma lägenheter i många mindre kommuner. Rege-
ringen har därför i en PM lyft möjligheten till att införa en bostadsför-
sörjningsplan i kommunerna.
Betydande förändringar har skett under 1990-talet vad gäller transpor-
ter, kommunikation och energi. Statliga monopol har avskaffats, etable-
ringsfrihet har införts och reformer och omregleringar har genomförts. På
det hela taget har förändringarna lett till ökad konkurrens och högre ef-
fektivitet. Konsumenterna har i allmänhet kunnat dra fördel av ett ökat
Prop. 1999/2000:140
32
utbud, en större variation av erbjudna tjänster och lägre priser. Samtidigt Prop. 1999/2000:140
har på vissa av de berörda områdena negativa effekter förekommit som
visar betydelsen av tydliga spelregler för att styra aktörernas beteende på
en marknad som öppnats för konkurrens. Inom EU pågår ett arbete med
att följa de strukturella reformer som görs i medlemsländerna, den s.k.
Cardiffprocessen.
Den ökade internationaliseringen innebär nya förutsättningar för den
ekonomiska politiken. Dels ställer EU:s stabilitetspakt formella krav på
bland annat budgetunderskott och skuldkvoter. Dels innebär kapitalets
och arbetskraftens ökade rörlighet praktiska begränsningar på hur mycket
den ekonomiska politiken - framför allt skattepolitiken - kan avvika från
den ekonomiska politik som förs i andra länder. Utrymmet för diskretio-
när finanspolitik är således betydligt mindre än för tio år sedan. I stället
har den ekonomiska politiken alltmer kommit att inriktas på strukturåt-
gärder som ett komplement till stabiliseringspolitiken.
Svensk ekonomi vid millennieskiftet fungerar på många punkter vä-
sentligt bättre än tidigare. Den rådande högkonjunkturen skapar förut-
sättningar för god tillväxt och fallande arbetslöshet. Den ogynnsamma
ekonomiska utveckling i ett längre perspektiv som tidigare har redovisats
understryker dock betydelsen av att lägga en grund för en uthållig eko-
nomisk utveckling som återställer Sveriges tidigare gynnade position
bland jämförbara länder. Regeringens bedömning är att det fortfarande
finns en potential för strukturella reformer som skulle bidra till högre
resursutnyttjande och ökad konsumentnytta samt till en högre tillväxt i
framtiden.
Målet om en hållbar samhällsutveckling omfattar både ekologiska, soci-
ala och ekonomiska aspekter. Dessa tre aspekter är ömsesidigt beroende
av varandra och måste vägas samman på ett balanserat sätt för att målet
om en hållbar utveckling skall uppnås. Ytterst handlar det om att tillför-
säkra nuvarande och kommande generationer goda framtidsutsikter och
en god livskvalitet.
Under de senaste tre åren har regeringen uttalat att arbetet med att
ställa om Sverige till ekologisk hållbarhet skall fortsätta och påskyndas.
Sverige skall vara ett föregångsland i arbetet för en hållbar utveckling.
Målet är att lämna över ett samhälle till nästa generation där de stora
miljöproblemen är lösta. Samtidigt skall Sverige möta 2000-talet på ett
sätt som ger förutsättningar för en uthållig och hög ekonomisk tillväxt
samt vidmakthålla och utveckla välfärden.
Dagens politik för en hållbar utveckling har växt fram ur insikten om
allvaret i olika miljöhot - ozonlagrets uttunning, växthuseffekten, försur-
ningen, övergödningen, giftiga ämnens effekter på hälsa och miljö samt
ohållbart användande av naturresurser. Samtidigt förändras också bilden.
De hot mot miljön som vi nu ser framför oss gäller i stor utsträckning s.k.
diffusa utsläpp (små men många utsläpp) vilka är av mer komplicerad
natur än de punktutsläpp som tidigare åtgärdats. Livsstilsfrågor, konsum-
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 140
tionsmönster, samhällets organisation och planering uppmärksammas Prop. 1999/2000:140
därför allt mer. Det innebär att en politik för hållbar ekologisk utveckling
måste ses som nära sammankopplad med den ekonomiska och sociala
utvecklingen.
Den snabba internationaliseringen påverkar ramarna för näringspoliti-
ken. Insatser för en hållbar utveckling måste därför i hög grad ske inom
ramen för samarbetet inom den Europeiska unionen. I och med att Ams-
terdamfördraget trädde i kraft våren 1999, skrevs målet om hållbar ut-
veckling in i både EU-fördraget och EG-fördraget. I EG-fördraget står
också att miljö och hållbar utveckling skall integreras i unionens alla
verksamhetsområden, i syfte att uppnå hållbar utveckling. Vid toppmötet
i Cardiff enades Europas stats- och regeringschefer om att arbetet med att
integrera miljö och hållbar utveckling i unionens samtliga politikområden
ska konkretiseras och intensifieras.
Den globala konkurrenssituationen och den ekonomiska och politiska
utvecklingen i olika delar av världen påverkar Sveriges möjligheter att
agera för en hållbar utveckling. Den allt längre gående globaliseringen av
ekonomin medför att t.ex. handeln med varor över nationsgränserna in-
tensifieras och med denna även den diffusa spridningen av föro-reningar
via varorna. En internationell samverkan i arbetet med en hållbar utveck-
ling är därför nödvändig . EU:s inre marknadsregler och internationella
produkt- och materialstandarder är här viktiga utgångspunkter. Genom att
integrera miljöhänsyn i politiken som rör den inre marknadens funktion
kan den inre marknaden verka för en ökad miljöanpassning.
En marknad med en fungerande konkurrens utmärks av att producen-
terna tävlar om att tillmötesgå konsumenternas krav. Säljare som uppfyl-
ler de miljökrav som konsumenterna ställer och är beredda att betala för
kommer att få framgång på marknaden. En väl fungerande konkurrens
kan därmed främja både en ekologiskt hållbar utveckling och kravet på
ekonomisk uthållighet.
En förutsättning för att konsumenterna skall kunna ställa relevanta
miljökrav, och ge uttryck för dem genom sitt val av varor och tjänster, är
att de har tillgång till enkel och tillförlitlig information om produkternas
egenskaper och om konsekvenserna av valet av inköpsställe. En viss så-
dan information om produkternas egenskaper finns för ett antal konsu-
mentprodukter i form av miljömärkning, bl.a. det nordiska Svanenmärket
och EU-blomman. Vad gäller miljöanpassning av produktionsprocessen
belyses den av företagens miljöredovisningar. En miljöredovisning riktad
till allmänheten och andra intresserade är obligatorisk inom EU:s frivilli-
ga miljöledningsystem EMAS. Användningen av miljöledningsystem
inom näringslivet ökar och innebär att företag och organisationer på ett
systematiskt och ffamåtsyftande sätt kan strukturera sitt arbete för att
minska negativ miljöpåverkan.
En utveckling mot ekologisk hållbarhet kräver att näringslivet satsar
resurser på forskning och utveckling. På en konkurrensmarknad kommer
företagen att försöka läsa av kundernas preferenser och avsätta resurser
för att fa fram nya produkter och produktionsmetoder som bedöms till-
mötesgå köparnas önskemål bättre än konkurrenternas. En väl fungeran-
de konkurrens kan därför stimulera en miljöinriktad forskning och ut-
veckling.
Marknaden löser dock inte på egen hand alla miljöproblem genom en Prop. 1999/2000:140
spontan anpassning av efterfrågan och utbud. På kort sikt kan t.ex. en
önskvärd milj öbefrämj ande åtgärd vara företagsekonomiskt olönsam. I
sådana sammanhang kan det vara nödvändigt att styra och stödja mark-
nadens beteende med administrativa eller ekonomiska styrmedel som
intemaliserar miljökostnader i marknadspriserna.
När miljökrav ställs i form av lagstiftning innebär detta en utökad re-
gelmassa som företagen har att iaktta. För små företag kan sådana regle-
ringar innebära både en större administrativ börda och en tyngre ekono-
misk belastning än för stora företag. Likaså kan små företag ha svårighe-
ter att anpassa sig till marknadens krav på miljöanpassning och därmed
att dra fordel av konkurrensfördelar som detta kan ge. Låga etablering-
strösklar och goda förutsättningar for tillväxt i små företag är viktiga för
en hållbar samhällsekonomisk tillväxt och uthålligt hög sysselsättning.
Mot denna bakgrund är det viktigt att på olika sätt stödja småföretag i
den ekologiska omställningen.
En väl fungerande ekonomi förutsätter starka och upplysta konsumenter
som genom medvetna och rationella val av produkter och inköpsställen
utnyttjar sina möjligheter att påverka produktionen. En viktig uppgift för
det allmänna är därför att på olika sätt skapa goda förutsättningar for
konsumenterna i rollen som marknadsaktörer.
Målen for konsumentpolitiken är bl.a. att konsumenterna skall ha en
stark ställning på marknaden och att hushållen skall ha goda möjligheter
att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt.
Den ekonomiska utveckling som har redovisats ovan innebar bl.a. att
många hushåll under början av 1990-talet fick känna av ett minskat eko-
nomiskt utrymme och att skillnaderna mellan olika samhällsgrupper öka-
de. Det kan synas betydelselöst om hushållens ekonomi förbättras genom
höga inkomster eller låga priser. I praktiken innebär dock ofta åtgärder
för att höja ersättningen till produktionen risker för ett ökat infla-
tionstryck. Åtgärder för att pressa priserna är däremot definitionsmässigt
inflationsdämpande.
Under perioder med hög inflation - så som var fallet från mitten av
1970-talet till mitten av 1980-talet - bedöms större resurser ha omförde-
lats mellan olika samhällsgrupper genom inflationen än genom den tradi-
tionella fördelningspolitiken. Inflationens inkomsteffekter går i allmänhet
i motsatt riktning jämfört med trygghetssystemens. Det finns därmed
starka skäl, särskilt med hänsyn till ekonomiskt svaga grupper i samhäl-
let, att betona konsumentperspektivet och vikten av prisstabilitet i den
ekonomiska politiken.
Konkurrenskraft förväxlas ibland med konkurrens. Från näringslivets
sida betonas ofta betydelsen av ekonomisk styrka för att företagen skall
kunna hävda sig mot konkurrenter eller leverantörer. Men företagseko-
nomisk styrka är inget självändamål, utan måste ses i relation till förmå-
gan att tillfredsställa konsumenternas behov. Konsumenternas möjlighe-
ter att hävda sig på marknaden, och därigenom styra produktionens och
35
distributionens inriktning, är måttstocken på hur väl näringslivet fyller sin
funktion. Det kan många gånger ligga i konsumenternas intresse att före-
tagen har möjlighet att utnyttja stordriffsfördelar för att pressa kostnader
och priser. I andra fall är det framför allt viktigt att nya företag, nya pro-
dukter och nya idéer inte hålls tillbaka av etablerade företag som har
makt att dominera marknaden. Den rätta avvägningen mellan stordrift
och förnyelse kan bara uppnås om marknadens tyngdpunkt ligger i kon-
sumentledet.
Den generella näringspolitiken måste se till både producent- och kon-
sumentintressen vid utformningen av åtgärder för att främja ekonomisk
tillväxt och välstånd. Producentperspektivet har många gånger haft en
starkare röst vid avvägningen mellan olika intressen. Konkurrenspoliti-
ken är i grunden ett uttryck för konsumentintresset och har till syfte att ge
konsumenterna tillgång till en mångfald av varor och tjänster med rätt
kvalitet och låga priser. Enligt regeringens bedömning finns det skäl att
mer än hittills sätta konsumentperspektivet i fokus för den ekonomiska
politiken.
Internationaliseringen av det svenska näringslivet har ökat under efter-
krigstiden. Handelshindren har avvecklats i snabb takt, inte bara genom
det allt intensivare regionala samarbetet i Europa utan också globalt ge-
nom en rad multilaterala handelsförhandlingar inom det Allmänna tull-
och handelsavtalet, GATT (sedermera världshandelsorganisationen,
WTO). Även om Sveriges handelsutbyte med länderna utanför Europa,
inte minst Asien, far en allt större betydelse dominerar fortfarande han-
deln med EU-/EES-ländema på den inre marknaden den svenska utrikes-
handeln.
Sveriges utrikeshandelsberoende är stort. Svenska företag avsätter en
allt större del av sin produktion på utländska marknader samtidigt som
fler utländska företag och produkter träder in på den svenska marknaden.
1990-talet har t.ex. präglats av ett kraftigt ökat inflöde av utländska di-
rektinvesteringar till Sverige. Den ökade internationaliseringen av värld-
sekonomin under de senaste tio åren är ett uttryck för nya och mer
komplexa samband mellan handel och direktinvesteringar samt ett ökat
beroende mellan multinationella företags verksamhet i olika länder.
Sveriges handel med de övriga EU-ländema är stor. I och med med-
lemskapet har Sverige fatt en mycket stor hemmamarknad, den inre
marknaden består av 380 miljoner konsumenter. Under de tre första
kvartalen år 1999 gick ca 59 procent av den svenska varuexporten till
EU-länder, medan EU-ländema svarade för ca 69 procent av den svenska
varuimporten. Den svenska BNP-tillväxten har av Långtidsutredningen
beräknats bli ca 0,2 procent högre per år genom att Sverige deltar i den
inre marknaden.
En väl fungerande inre marknad innebär bl.a. att svenska konsumenter
far bättre och billigare varor och tjänster på alla de områden där företag
och konsumenter i de olika EU-ländema kan köpa och sälja varor på lika
villkor. Den nödvändiga lagstiftningen för den inre marknadens funktion
Prop. 1999/2000:140
36
kan nu till stor del sägas vara på plats och gemenskapsarbetet har därför
mer kommit att inriktas på frågor som rör tillämpningen av de gemen-
samma reglerna.
Trots EU:s principiella inriktning på frihandel, såväl inom unionen
som i förhållande till tredje land, kvarstår olika hinder för den fria varu-
rörligheten över gränserna. Importen från tredje länder begränsas särskilt
genom jordbrukspolitiken, tekobegränsningama och antidumpningsåt-
gärdema. Som ytterligare ett exempel kan nämnas parallellimporten, som
är förbjuden för varumärkesskyddade varor från tredje land, en faktor
som håller tillbaka den inre marknadens stora potential. Vidare utgör en
bristfällig tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande ett han-
delshinder på den inre marknaden.
En ökad internationalisering medför att marknaden förändras för kon-
sumenterna. Konsumenterna får fler alternativ att välja bland och far, inte
minst med hjälp av den nya informationstekniken, möjlighet att jämföra
priser och utbud på en internationell marknad. Internationaliseringen in-
nebär att nya krav måste ställas på konsumentskyddet. Det goda konsu-
mentskydd som har skapats i Sverige på nationell nivå under de gångna
decennierna ger inte de svenska konsumenterna samma trygghet när de
utnyttjar de nya möjligheterna att agera på andra marknader.
Arbetet för att avlägsna kvarvarande hinder för den inre marknadens
förverkligande drivs vidare med kraft och Sverige har med sin traditio-
nella frihandelsinriktning en viktig uppgift som pådrivare. Också på det
globala planet går utvecklingen snabbt, inte minst genom IT-
utvecklingen som ger människor i alla länder helt nya möjligheter till
kommunikation och tillgång till information. Detta kommer att få djup-
gående konsekvenser för utformningen av politik och regelverk i vårt
land. Men det ställer också nya krav när det gäller att aktivt delta i arbetet
för att främja utveckling och välstånd i vår omvärld. Sverige har en roll
som pådrivare också i fråga om unionens yttre handelspolitik. En särskild
strategi förbereds för att mobilisera handelspolitiken till stöd för den nya
ekonomins utveckling.
Konkurrens är aldrig ett självändamål. Det är inte heller lämpligt att låta
konkurrens och tävlan sätta sin prägel på alla de mänskliga aktiviteter
som tillsammans formar ett samhälle. Men på många områden kan möj-
ligheten att välja mellan olika alternativ och en tävlan mellan de företag
som erbjuder sina produkter till medborgarna bidra till en ökad välfärd.
Enligt regeringens bedömning finns fyra skäl för reformer som syftar
till att öka inslaget av konkurrens och att säkerställa att konkurrensen, när
den finns, fungerar effektivt och till nytta för konsumenterna.
Valmöjlighet ger ökad konsumentnytta. Konkurrens leder ofta till pri-
spress. Men konsumenterna prioriterar inte alltid endast priset, på be-
kostnad av andra egenskaper hos produkten. När konsumenterna begär
bra service, hög kvalitet och miljöanpassning, god tillgänglighet eller fler
varianter att välja mellan är detta också produktegenskaper som pressas
fram av en konkurrens som lägger makten hos konsumenten. Det är vik-
Prop. 1999/2000:140
37
tigt att konsumenterna ges reella förutsättningar att göra sådana val.
Marknadsföringen måste därför vara rättvisande och informativ. Genom
vilseledande marknadsföring från företagens sida påverkas konsumenter-
na att göra ofördelaktiga val och genom undermålig prisinformation för-
svåras konsumenternas möjligheter att jämföra varor och tjänster med
varandra. För att upprätthålla en väl fungerande konkurrens krävs därför,
förutom konkurrenspolitiska åtgärder, ett starkt konsumentskydd som ger
konsumenterna förutsättningar att göra väl avvägda konsumtions val.
Öppna marknader skapar nya möjligheter. För att marknader skall
fungera krävs inte ett avskaffande av regler, ofta krävs fler regler och
alltid bättre regler. Sverige har traditionellt varit alltför beroende av de
stora företagen och de tunga organisationerna. I en värld som präglas av
en allt snabbare förändring och allt mindre hämmas av gränser är möjlig-
heten att träda in på en marknad och utmana det som inte fungerar till-
räckligt bra helt avgörande. Nya företag, nya människor och nya idéer
blir nyckeln till förnyelse, tillväxt och en dynamisk utveckling.
Sverige måste återerövra en ledande position i välfärdsligan. Försäm-
ringen av Sveriges ekonomiska välstånd jämfört med omvärlden sedan
början av 1970-talet har inte enbart inneburit ett minskat konsumtionsut-
rymme och negativa återverkningar på de investeringar som är en nöd-
vändig förutsättning för framtida tillväxt. Produktionsutvecklingen har
också stor betydelse för möjligheterna att försvara de grundläggande
välfärdssystemen i vårt land. Det finns ingen anledning att acceptera att
Sverige skall höra till den fattigare hälften av EU:s medlemsländer.
Sveriges internationella konkurrenskraft kräver en effektiv lönebild-
ning. Med effektivt fungerande marknader skapas förutsättningar för
prisstabilitet. I en sådan situation är det möjligt för arbetsmarknadens
parter att avtala om låga nominella löneökningar och ändå ge löntagarna
en betydande real löneökning. En effektiv konkurrens på produktmark-
nadema leder till en effektivt fungerande arbetsmarknad.
Med denna proposition avser regeringen att lyfta fram konkurrenspoli-
tiken som ett medel att ge konsumenterna en starkare ställning som motor
för den ekonomiska utvecklingen. Med större öppenhet för nya idéer och
lösningar på olika marknader och nya möjligheter för företag och männi-
skor att utmana föråldrade strukturer läggs grunden för en fortsatt högre
tillväxt i samklang med en hållbar utveckling.
1990-talet har inneburit att flera viktiga steg har tagits för att öka kon-
kurrensen till nytta för konsumenterna. En konkurrenspolitik för 2000-
talet måste ytterligare fokusera på behovet av en fortlöpande dynamik för
att utveckla tillväxt och välstånd. Konkurrensen på små och lokala mark-
nader far samtidigt en ökad betydelse i en alltmer global värld.
I propositionen lämnas ett antal förslag som i olika avseenden syftar till
ytterligare steg mot en väl fungerande konkurrens. Många åtgärder som
regeringen har övervägt måste emellertid utvecklas vidare inom ramen
för fortsatt utredningsarbete innan konkreta förslag kan redovisas. Den
Prop. 1999/2000:140
38
fortsatta utvecklingen av konkurrenspolitiken är ett långsiktigt arbete som
nu går vidare.
Arbetet med att stärka konkurrensen och marknadernas funktions-
sätt är långsiktigt och pågår kontinuerligt. I propositionen redovisas
olika åtgärder som vidtagits under senare tid:
• Ett stort antal marknader har regelreformerats och öppnats för konkur-
rens sedan slutet av 1980-talet, bl.a. de finansiella marknaderna, post,
tele, el, inrikesflyg, taxi och viss buss- och järnvägstrafik. Sverige lig-
ger här i täten bland EU-ländema.
• 1997 genomfördes den s.k. läkemedelsreformen, som bl.a. innebär att
ansvaret för förskrivning av läkemedel och det finansiella ansvaret för
läkemedelsförmånen kommer att knytas till samma huvudman.
• 1997 tillkallades Rådet för konkurrens på lika villkor mellan offentlig
och privat sektor, som bl.a. i enskilda fall försöker undanröja konkur-
renskonflikter genom dialog och kontakter mellan partema och skapa
långsiktiga spelregler.
• 1998 fastslogs i regeringens transportpolitiska proposition vikten av
att främja en effektiv konkurrens mellan olika trafikutövare och trans-
portlösningar.
• 1999 infördes krav att fondbolagen informerar fondägama om kostna-
derna för förvaltningen av fondema, så att en jämförelse mellan olika
alternativ underlättas.
• 1999 trädde en lagändring i kraft som innebär att postoperatörer måste
göra det möjligt för försändelser, som befordrats av andra operatörer,
att nå operatörens postboxar och andra anläggningar för postöverläm-
ning till mottagare.
• 1999 avskaffades kravet på timmätare för byte av elleverantör.
• 2000 trädde nya regler för försäkringsbolag i kraft, bl.a. för att under-
lätta flyttning mellan instituten.
• 2000 föreslog regeringen i propositionen Ändrad verksamhetsform för
SJ m.m. åtgärder för att bl.a. skapa klarare spelregler för alla aktörer
inom järnvägstrafiken.
• 2000 trädde en ny lag om marktjänster på flygplatser i kraft som bl.a.
gör det möjligt för leverantörer av marktjänster att bedriva sin verk-
samhet på en öppen och konkurrensutsatt marknad.
• 2000 inför Sjöfartsverket en ny organisation som på sikt ger möjlighet
till konkurrensutsättning av delar av verksamheten.
• 2000 föreslog regeringen i propositionen Ökad konkurrens på mobil-
telemarknaden bl.a. en skyldighet för nätoperatörer med tillgänglig
kapacitet i egna mobila telenät att upplåta nätkapacitet på icke-
diskriminerande villkor. Vidare föreslogs i vårpropositionen 2000 en
skyldighet för vissa nätoperatörer att ingå avtal om s.k. nationell roa-
ming.
• 2000 föreslog regeringen i en proposition om IT-inffastrukturen att
staten skall stimulera till att det skapas en horisontell marknadsstruktur
i hela landet så att konkurrens finns på de flesta av de olika förädlings-
stegen.
Prop. 1999/2000:140
39
• 2000 föreslog regeringen i en proposition om värme- och gasmarkna-
den en stegvis marknadsöppning på naturgasområdet.
• 2000 trädde ändringar i skattelagstiftningen i kraft som innebär att de
flesta av de s.k. stoppreglema för famansföretag avskaffas. Genom att
skattemässigt behandla famansföretag på samma sätt som andra ägare
vid olika slag av transaktioner gynnas konkurrensen.
• 2000 har Konkurrensverket fatt ökade resurser och, i samband därmed,
i uppdrag att genomföra olika projekt för att främja konkurrensen, som
delvis sker i samarbete med Konsumentverket, NUTEK och Kom-
merskollegium.
• De svenska konkurrensmyndighetema ges behörighet att tillämpa
EG:s konkurrensregler.
• När konkurrensskadeavgift för ett företag som överträtt konkurrensla-
gen bestäms, skall hänsyn kunna tas till att företaget har underlättat ut-
redningen om den egna överträdelsen.
• Kronofogdemyndigheten i Stockholm skall lämna handräckning till
EG-kommissionen vid kontrollbesök hos företag som gäller statligt
stöd.
• Ett nytt undantag från konkurrenslagen ger taxiföretag möjlighet till
viss samverkan som omfattar högst 30 taxibilar.
• Undantaget i konkurrenslagen för lantbruket ges en ändrad utformning
så att en primärförening får rätt att sätta priset när den svarar för för-
säljningen av inlevererade varor.
• EG:s byggproduktdirektiv bör utvecklas så att en fungerande inre
marknad för byggprodukter etableras.
• Konkurrensverket, NUTEK och Kommerskollegium skall analysera
orsakerna till pris- och kostnadsskillnader på byggmaterial mellan
Sverige och övriga Europa.
• Pris- och rabattkonstruktioner, bl.a. inom byggsektorn, som hämmar
konkurrensen bör motverkas med stöd av konkurrenslagen.
• Regeringen vill bryta sådana attityder och traditioner som hämmar
konkurrensen inom byggsektorn, bl.a. genom den europeiska bostads-
mässan i Malmö 2001.
• Gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln kommer i sin nuvarande
form inte fortsätta att gälla efter det att undantaget löper ut den 1 juli
2001.
• Prisskillnaderna inom detaljhandeln mellan olika regioner i landet och
inom olika orter är stora. Konkurrensverket bör i sina pågående kon-
kurrensanalyser på bl.a. lokal nivå uppmärksamma eventuellt före-
kommande etableringshinder inom detalj handelsområdet och de ef-
fekter dessa kan medföra.
Prop. 1999/2000:140
40
• En särskild utredare tillkallas för att analysera behovet av effektivare
regler för bekämpning av konkurrensbegränsningar.
• Konkurrensverket skall få i uppdrag att inventera konkurrensbegrän-
sande fiskala avgifter.
• Ekonomistymingsverket skall få i uppdrag att föreslå regler för statliga
myndigheters avgiftsfinansierade och konkurrensutsatta verksamhet.
Ett flertal pågående eller nyligen avslutade utredningar behandlar
frågor som har betydelse för regeringens framtida ställningstagan-
den i konkurrenspolitiska frågor.
• Konkurrensrådet skall redovisa sina slutsatser och förslag rörande
konkurrensproblem i mötet mellan offentlig och privat sektor senast
den 31 december 2000.
• Upphandlingskommittén har redovisat ett delbetänkande med bl.a.
förslag om sanktioner och talerätt för tillsynsmyndigheten samt orga-
nisation för tillsynen av den offentliga upphandlingen. Kommittén
skall slutredovisa resultaten av sitt arbete den 31 december 2000.
• Utredningen om en översyn av lagstiftningen om värdepappersfonder
och andra företag för kollektiva investeringar analyserar bl.a. om det
av konkurrensskäl finns behov av att öppna den svenska fondmarkna-
den för utländska nationella fondföretag.
• Banklagskommittén har i sitt delbetänkande Reglering och tillsyn av
banker och kreditmarknadsföretag, med stöd av flera remissinstanser,
föreslagit ett gemensamt regelverk för banker och kreditmarknadsfö-
retag.
• Godstransportdelegationen analyserar godstransportsystemets nuva-
rande funktion och brister sett ur kundperspektivet och skall slutredo-
visa sitt uppdrag senast den 30 juni 2001.
• Banverket har i sitt regleringsbrev fått i uppdrag att senast den 1 okto-
ber 2000 redovisa förutsättningarna för och konsekvenserna av en
konkurrensutsättning av hela eller delar av produktionsverksamheten.
• Den utredning som har utvärderat försöksverksamheten med kommu-
nal busstrafik utanför den egna kommungränsen har i sitt betänkande
föreslagit att detta undantag från den kommunalrättsliga lokalisering-
sprincipen inte förlängs när det löper ut den 31 december 2002.
• Verksamheten vid Vägverket Produktion har utretts av Riksrevi-
sionsverket, Statskontoret och Näringsdepartementet. Den senare rap-
porten remissbehandlas för närvarande.
• Luftfartsverket har utrett behovet av flygplatskapacitet i Stockholms-
regionen på lång sikt och bedömt att ytterligare kapacitet behövs år
2010.
• Regeringen har under 1999 låtit utreda Luftfartsverkets organisation
och avser att återkomma med förslag i frågan.
• Elnätsutredningen har i uppdrag att bl.a. analysera regelverket för
nätövervakningen och korssubventionering på elområdet. Förslag om
åtgärder skall redovisas senast den 1 mars 2001.
41
• Regeringen har uppdragit till Statens energimyndighet att efter samråd Prop. 1999/2000:140
med Konkurrensverket och Konsumentverket följa utvecklingen på
fjärrvärmemarknaden i syfte att bl.a. klargöra förutsättningarna för att
skapa en väl fungerande konkurrens på den oreglerade fjärrvärme-
marknaden. Uppdraget skall redovisas senast den 1 oktober 2000.
• Läkemedelsförmånen ses över av en särskild utredare som skall redo-
visa sitt uppdrag senast den 30 september 2000. Utredningen kommer
också att belysa frågan om generisk substitution.
• I betänkandet Upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster har en ut-
redning redovisat en analys av den nuvarande tillämpningen av upp-
handlingsreglema vid landstings och kommuners köp av hälso- och
sjukvårdstjänster från privata vårdgivare. Betänkandet har remissbe-
handlats.
• En interdepartemental arbetsgrupp inom Näringsdepartementet har
haft i uppdrag att närmare belysa frågan om rättslig prövning av of-
fentlig näringsverksamhet med konkurrenshämmande effekter. Det
fortsatta arbetet med dessa frågor bedrivs parallellt med Konkurrens-
rådets pågående arbete.
• Den konsumentpolitiska kommittén har i betänkandet Starka konsu-
menter i en gränslös värld (SOU 2000:29)lämnat förslag på hur infor-
mation och rådgivning till konsumenter kan organiseras. Regeringen
avser att återkomma till riksdagen med förslag på det konsumentpoli-
tiska området.
• Kommunkontoutredningen har i sitt betänkande Kommunkontosyste-
met och rättvisan redovisat alternativa förslag för att skapa konkur-
rensneutralitet i fråga om momsen mellan kommunal verksamhet i
egen regi respektive verksamhet utförd av entreprenad. Förslagen krä-
ver en fördjupad analys av bl.a. konkurrenseffektema och regeringen
kommer därefter att återkomma i frågan i samband med budgetpropo-
sitionen för 2001.
• Frågan om mervärdesskatt för ideella föreningar ses över av en sär-
skild utredare mot bakgrund av motsvarande EG-regler. Bland annat
skall analyseras hur nuvarande svenska bestämmelser påverkar kon-
kurrensneutraliteten i allmänhet och i förhållande till mindre och me-
delstora företag. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juni 2001.
• Regeringen har tillsatt en utredning för att se över reglerna om be-
skattning av utdelning på aktier och realisationsvinst vid försäljning av
aktier i famansföretag. Även de särskilda regler som gäller vid arv och
gåva av foretag skall ses över. Uppdraget skall vara avslutat den 31
oktober 2001.
• Regeringen har uppdragit åt Konkurrensverket, NUTEK och Kom-
merskollegium att analysera faktiska pris- och kostnadsskillnader
mellan Sverige och övriga Europa där bristande konkurrens kan hän-
föras till svårigheter att fa en fungerande inre marknad såsom t.ex. på
byggmaterialområdet. Myndigheterna skall lägga konkreta förslag till
medelsanvändning senast den 30 juni 2000.
Konkurrenspolitiken skall aktivt främja existensen av väl fungeran-
de marknader och vara grundad på ett konsumentperspektiv. Mark-
42
naderna skall präglas av öppenhet för nya produkter, nya foretag
och nya idéer. Regeringen föreslår med denna proposition följande
övergripande inriktning for konkurrenspolitiken:
• Den svenska marknaden är en del av EU:s inre marknad - hinder för
tillträdet skall avlägsnas och EU:s regler för konkurrensen skall kunna
tillämpas också i Sverige.
• Karteller och andra konkurrensbegränsningar som allvarligt skadar
konsumentintresset kan inte accepteras - de medel som staten har att
upptäcka och ingripa när företag sätter konkurrensen ur spel måste bli
effektivare.
• Konsumenternas intresse av effektivt fungerande konkurrens måste
väga tungt när offentliga regler som påverkar marknadernas funktions-
sätt utformas.
• Andelen av den samlade ekonomin där konkurrens råder bör öka.
• På nya marknader skall strukturer och regler stödja uppkomsten av en
balanserad och väl fungerande konkurrens.
• När offentliga aktörer agerar på konkurrensmarknader far det inte ske
på sådant sätt att det privata företagandet hämmas; myndighetsupp-
gifter skall hållas i sär från kommersiell verksamhet.
• Statligt stöd far inte snedvrida konkurrensen en policy för det svens-
ka statsstödet skall stödja vårt arbete i EU mot subventioner som ska-
dar svensk industri.
• Sverige skall aktivt stödja utvecklingen av sunda konkurrensförhållan-
den i den globala ekonomin och i samarbete med andra länder ingripa
mot internationella konkurrensbegränsningar.
Prop. 1999/2000:140
Enligt den ekonomiska teorin leder fri konkurrens till samhällsekonomisk
effektivitet. Genom att företagen är utsatta för konkurrens drivs de näm-
ligen att producera rätt saker, dvs. producera det som konsumenterna
efterfrågar vid den rådande inkomstfördelningen. Om konsumenterna har
ett val mellan flera alternativ som konkurrerar med varandra kan de ut-
trycka sina önskemål genom köpbeslut. Samtidigt drivs företagen att pro-
ducera saker rätt, dvs. producera det som efterfrågas till så låga kostnader
som möjligt. Konkurrensen tvingar dem att så långt möjligt hushålla med
resurserna genom att effektivisera produktionen. Konsten att långsiktigt
förnya produktionsförmågan - både när det gäller vad som produceras
och hur det sker - kräver också en rörlighet i näringslivet som förutsätter
konkurrens mellan självständiga företag.
Referensfallet i den ekonomiska teorin - den idealsituation som är ut-
gångspunkten för beskrivning och analys av marknaders funktionssätt -
43
är den perfekta eller ”rena” konkurrensen. I detta tänkta ytterlighetsfall Prop. 1999/2000:140
produceras endast standardiserade, homogena varor, det förekommer inga
stordriftsfördelar och det finns inte heller några hinder för nya företag att
etablera sig. Företagen är så många att ingen kan påverka produktens
pris, dvs. det finns ingen säljare som har någon makt över marknaden.
Även kunderna är många och oberoende av varandra samt har perfekt
information om de alternativ marknaden erbjuder. I en sådan marknads-
situation ökar företagen sin produktion till den punkt där kostnaden för
att producera och sälja den sist framställda enheten är lika med mark-
nadspriset.
Det motsatta ytterlighetsfallet enligt teorin är monopol. Monopolföre-
taget kontrollerar hela utbudet av en produkt som inte har något nära sub-
stitut. Någon potentiell konkurrens existerar inte, vilket betyder att före-
taget kan höja priset genom att begränsa utbudet. Företaget väljer då den
produktionsnivå som maximerar dess vinst, vilket inträffar då den till-
kommande kostnaden för den sist framställda enheten är lika hög som det
intäktstillskott försäljningen av denna enhet ger. Denna produktionsnivå
är lägre än i fallet med perfekt konkurrens, medan priset är högre.
Jämfört med en situation med perfekt konkurrens medför monopolet
dels en fördelningseffekt, dels en välfardseffekt. Den första effekten är ett
resultat av att monopolpriset är högre än priset vid perfekt konkurrens.
Det innebär att resurser förs över från konsumenterna till producenterna.
Den andra effekten är ett resultat av att den producerade kvantiteten är
lägre vid monopol än vid konkurrens, dvs. det ekonomiska utbytet av
samhällets totala produktionsresurser är sämre och innebär därmed en
nettoförlust för samhällsekonomin. Från konsumentperspektivet innebär
detta att vissa konsumenter köper mindre eller förlorar möjligheten att
över huvud taget köpa produkten. I ekonomisk teori brukar den senare
effekten betecknas allokeringsförlust eller ”deadweight loss”.
Monopol är inte bara en modell i den ekonomiska teorin utan före-
kommer i hög grad i verkligheten. Monopol kan uppkomma på olika sätt
och de bakomliggande orsakerna kan variera. En förklaring kan vara den
situation som i den ekonomiska teorin betecknas ”naturligt monopol”.
Detta innebär att kostnaden för att producera en vara blir lägre, på grund
av stordriftsfördelar, om produktionen är samlad i en enhet i stället för att
delas upp på flera producenter. Att ett produktområde enligt teorin klas-
sificeras som ”naturligt monopol” innebär inte nödvändigtvis att det ock-
så i praktiken är rationellt att driva verksamheten i form av ett monopol.
Förekomsten av konkurrens kan medföra positiva verkningar, exempelvis
i form av dynamiska effekter på effektivitet och kundanpassning, som
väger tyngre än effekterna på produktionskostnaderna.
Legala monopol kan skapas genom lagstiftning som ger ensamrätten
till viss verksamhet till ett visst företag eller som föreskriver att viss
verksamhet skall vara förbehållen det allmänna. Ett offentligt monopol
kan också uppstå genom att viss verksamhet inte är lönsam i ett företags-
ekonomiskt perspektiv och det allmänna därför tar på sig uppgiften med
hänsyn till samhällsintresset.
Privata monopol kan uppkomma genom att ett företag har sådana
framgångar på marknaden att dess konkurrenter successivt slås ut tills
endast ett företag återstår på marknaden. Vanligare är dock att monopol
44
uppkommer genom att ett dominerande företag köper sina konkurrenter
och därigenom eliminerar konkurrensen. En monopolsituation i ekono-
misk bemärkelse kan emellertid uppkomma även i situationer då flera
företag är verksamma på en marknad. Om samtliga konkurrenter på en
marknad samordnar sitt beteende med avseende på pris och kvantiteter
uppträder de i realiteten som ett monopol. De kan därigenom höja priset
till monopolprisnivån och samtidigt begränsa den kvantitet som förs ut på
marknaden. Den ekonomiska innebörden av en kartell är således att kon-
kurrenter genom samordning skapar motsvarigheten till en monopolsitu-
ation, med de skadliga fördelnings- och välfardseffekter som följer av
detta.
Perfekt konkurrens förekommer, i motsats till monopol, inte i verklig-
heten. Den ekonomisk-teoretiska modellen för ren konkurrens ställer upp
en rad strikta förutsättningar som aldrig är uppfyllda i praktiken. I eko-
nomisk teori beskrivs och analyseras sådana avvikelser från och hinder
för en perfekt fungerande konkurrens. Analyser av hur verkliga markna-
der fungerar använder därför ofta i stället begreppet ”fungerande konkur-
rens”. Viktiga förutsättningar för att ”fungerande konkurrens” skall anses
råda är bl.a. att det finns en reell valmöjlighet för konsumenterna då det
gäller att välja mellan olika leverantörer och produkter samt att alternati-
va producenter har möjlighet att komma in på marknaden.
Den ekonomiska forskningen kan sägas mer uppehålla sig vid frågor
som gäller konkurrensens brister och tillkortakommanden än vid de posi-
tiva effekterna av en effektiv konkurrens. Detta bör inte ses som uttryck
för en tveksamhet till konkurrensmodellen som sådan utan snarare som
en bekräftelse av marknadssystemets grundläggande fördelar. De positiva
effekterna av en effektiv konkurrens torde inom den helt dominerande
delen av den ekonomiska vetenskapen vara så allmänt accepterade att
ytterligare forskningsinsatser inte framstår som motiverade.
Den ekonomiska teorins slutsatser rörande betydelsen av en fungerande
konkurrens framstår numera också som bekräftade av den praktiska erfa-
renheten av olika ekonomiska system i skilda delar av världen. Det är
uppenbart att marknads- och konkurrensmodellen är helt överlägsen and-
ra ekonomiska system när det gäller att skapa välstånd, tillväxt och för-
nyelse. Detta innebär dock givetvis inte att alla funktioner i ett samhälle
kan eller bör organiseras enligt konkurrensmodellen. Tvärtom förutsätter
en väl fungerande marknadsekonomi stabila institutioner och väl utveck-
lade samhällsfunktioner i offentlig regi.
I den klassiska ekonomiska teorin betonas framför allt konkurrensens
betydelse för att producenterna skall anpassa sig till konsumenternas be-
hov. Enligt Adam Smith (The Wealth of Nations, 1776) är det den fria
konkurrensen som driver bagaren att baka ett gott bröd, slaktaren att
framställa bra kött och bryggaren att brygga ett starkt öl; ty det är kon-
kurrensen som gör att bara de bästa producenterna överlever och förser
konsumenterna med det de vill ha. Hotet mot konkurrensen kommer, en-
ligt den klassiska teorin, i första hand från företagarna som genom mono-
Prop. 1999/2000:140
45
pol eller ”konspirationer” söker höja priserna eller på annat sätt angripa
konsumentintresset.
Utvecklingen av den ekonomiska teorin har efter hand fördjupat analy-
sen och tillfört fler aspekter på marknaders funktionssätt och olika effek-
ter av konkurrensen.
Den analys som redovisades av Konkurrenskommittén i betänkandet
Konkurrens för ökad välfärd (SOU 1991:59) låg i väsentliga delar till
grund för den skärpning av konkurrenspolitiken som bl.a. kom till uttryck
genom införandet av den nuvarande konkurrenslagen år 1993. Enligt
kommittén hade konkurrensen kommit att spela en ny och allt viktigare
roll för att trygga medborgarnas välfärd. Av bl.a. detta skäl föreslog
kommittén nya mål för konkurrenslagen, som förutsattes också kunna fa
betydelse för konkurrenspolitiken i stort och konkurrensmyndighetens
prioriteringar.
Konkurrenskommitén föreslog fyra mål för konkurrenspolitiken, näm-
ligen ett effektivitetsmål, ett tillväxtmål, ett fördelningsmål och ett kon-
sumentmål. Dessa mål anknyter till olika slag av effekter som en effektiv
konkurrens förutses leda till.
En fungerande konkurrens bidrar till effektivitet i produktionen och dist-
ributionen i flera avseenden. Den s.k. allokeringseffektiviteten handlar
om utnyttjandet av de produktionsresurser som finns tillgängliga i ett
land. En rationell produktion råder när man inte använder mera produk-
tionsresurser än vad som är nödvändigt med rådande teknologi och verk-
samheten är optimalt organiserad. Det är då inte längre möjligt för före-
tagen att genom frivilliga byten av olika produktionsfaktorer (arbetskraft,
kapital och insatsvaror) åstadkomma samma resultat, men med en mindre
resursåtgång.
Utöver en effektiv resursallokering, s.k. yttre effektivitet, tvingar kon-
kurrensen också företagen att sträva efter inre effektivitet. Den inre ef-
fektiviteten handlar delvis om att öka produktiviteten och därmed mot-
verka ”slack” eller s.k. x-ineffektivitet. I begreppet inre effektivitet ligger
emellertid också att de varor och tjänster som produceras verkligen ef-
terfrågas av konsumenterna. De yttre och inre aspekterna på effektivt
resursutnyttjande anknyter till den definition av begreppet samhällseko-
nomisk effektivitet som man brukar använda inom nationalekonomin. Ett
effektivt resursutnyttjande, till följd av en effektivt fungerande konkur-
rens, är grundläggande för att åstadkomma ekonomiskt välstånd.
Konkurrensens dynamiska effekter har under senare år kommit att upp-
märksammas alltmer. Den tävlan mellan konkurrerande företag som syf-
tar till att attrahera fler köpare handlar inte bara om att erbjuda samma
produkt till ett lägre pris än konkurrenten. Konkurrensen är i praktiken i
hög grad inriktad på att presentera förbättrade eller nya produkter, alter-
Prop. 1999/2000:140
46
nativt nya distributionsformer. Det företag som inte förnyar sig löper stor Prop. 1999/2000:140
risk att komma till korta när konsumenternas val fåller utslaget.
Konkurrensens dynamiska perspektiv handlar om att driva fram till-
växt, förnyelse och möjlighet att utmana det bestående. Öppna marknader
erbjuder möjligheter för nya lösningar, nya idéer och nya människor att
göra sig gällande. Särskilt i en tid av stark teknologisk utveckling är det
av stor betydelse att nya produkter eller företag snabbt får pröva om de
tillfredsställer konsumenternas preferenser, utan att stoppas av inträdes-
hinder, storföretagsdominans eller kartellsamverkan i syfte att skydda
gamla och etablerade strukturer.
Konkurrensens effekter på den samhällsekonomiska effektiviteten hand-
lar om vinsterna av en effektivare resursanvändning, oavsett var dessa
vinster uppstår och vem de kommer till godo. När konkurrensen fungerar
effektivt uppkommer därutöver en fördelningseffekt genom att priserna
kan pressas. Effektiviseringsvinstema ger sålunda utrymme för lägre pri-
ser och konkurrenstrycket säkerställer att möjligheterna till prissänkning-
ar också omsätts i praktiken. På så sätt förs resurser vidare till efterföl-
jande led i produktions- och distributionskedjan för att slutligen hamna
hos konsumenterna.
Beroende på konsumenternas preferenser kan givetvis det ekonomiska
värdet av effektiviseringsvinster ta sig andra uttryck än prissänkningar,
exempelvis högre kvalitet, bättre service eller andra egenskaper hos pro-
dukten som konsumenten är beredd att betala för.
I vissa länder har konkurrenspolitiken traditionellt inriktats på att en-
bart se till konkurrensens betydelse för den samhällsekonomiska effekti-
viteten och således bortse från fördelningseffekterna. I vårt land har för-
delningsaspekten emellertid tillmätts större betydelse. Den inriktning av
konkurrenspolitiken som regeringen föreslår i denna proposition lägger
stor vikt vid konkurrensens betydelse för att stärka konsumenternas makt
över marknaden. Ett viktigt skäl för denna inriktning är konkurrensens
funktion som fördelningsinstrument, till förmån för konsumenterna.
Att konsumenterna har möjlighet att välja mellan olika producenter och
produkter är en förutsättning för att marknadssystemet skall fungera. En-
ligt den marknadsekonomiska modellen skall konsumenterna genom sitt
val styra produktionens inriktning. Det innebär att konsumenterna genom
beslut om att välja en annan leverantör eller helt avstå från köp tvingar
företagen att anpassa sina produkter och deras egenskaper i form av pris,
kvalitet etc. till ett tillräckligt stort antal köpares preferenser. Det företag
som inte lyckas genomföra en sådan anpassning kommer ytterst att tving-
as lämna marknaden på grund av otillräckliga försäljningsvolymer.
Sådana valmöjligheter måste finnas inte bara för de slutliga konsu-
menterna, dvs. hushållen, utan även för alla företag och offentliga organ
som köper insatsvaror, komponenter, stödtjänster m.m. På detta sätt fort-
47
plantas konsumenternas makt över produktionens inriktning bakåt i dist- Prop. 1999/2000:140
ributions- och förädlingsleden.
Teorin om den perfekta konkurrensen ställer upp ett antal kriterier för en
situation när ”ren” konkurrens skall anses råda. I verkligheten är som
tidigare angivits alla dessa kriterier aldrig helt uppfyllda. Det är samtidigt
viktigt att identifiera dessa förhållanden i syfte att skapa förutsättningar
för en effektivt fungerande konkurrens.
Vid en perfekt konkurrens är produkterna helt identiska och utbytbara.
Vid en fungerande konkurrens måste en viss grad av utbytbarhet förelig-
ga för att det skall vara fråga om alternativ och en valmöjlighet för kon-
sumenterna. En teknisk standardisering kan i vissa fall bidra till en mer
effektivt fungerande konkurrens genom att konsumenternas jämförelser
mellan olika alternativ underlättas. I andra situationer kan krav på viss
standard begränsa konkurrensen genom att vissa produkter, som av kon-
sumenterna upplevs som fullgoda eller överlägsna alternativ, hindras att
få tillträde till marknaden. Standarder kan i sådana fall ha funktionen att
skydda befintliga alternativ eller producenter och därmed motverka för-
nyelse och inträdet av nya marknadsaktörer.
Färre producenter kan innebära att konkurrensen fungerar mindre effek-
tivt än när det finns ett stort antal producenter. Sambandet mellan kon-
centration och konkurrens är emellertid inte entydigt. Även vid förhål-
landevis få producenter kan konkurrensen vara hård om konkurrensför-
hållandena i övrigt är gynnsamma.
Konkurrenternas styrkeförhållanden kan också ha stor betydelse. Ex-
empelvis kan konkurrensen vara betydligt hårdare på en marknad med tre
jämstarka aktörer än på en marknad där ett dominerande företag möter ett
tiotal mycket små konkurrenter.
För att företagen också i praktiken skall konkurrera krävs att de är obe-
roende från varandra. Ägarsamband, gemensamma verksamheter eller
personella band, exempelvis genom styrelserepresentation, begränsar
viljan att konkurrera med företag på samma marknad. Ett beroende mel-
lan konkurrenter kan också skapas genom överenskommelser att samar-
beta. Den längst gående formen av samverkan är karteller som organise-
ras för att sätta konkurrensen ur spel.
Det som avgränsar en aktör från andra aktörer är graden av ekonomisk
handlingsfrihet. Avdelningarna i ett företag konkurrerar således inte med
varandra utan styrs av en samordnad planering. Om dotterbolagen i en
koncern inte har givits ekonomisk handlingsfrihet utan kontrolleras av
koncernledningen utgör dessa olika företag tillsammans en aktör på
48
marknaden. I andra fall kan foretag i en koncern ha en sådan självstän- Prop. 1999/2000:140
dighet att de kan uppträda som konkurrenter till varandra.
Konkurrensreglerna är aldrig tillämpliga på den samordning som sker
mellan de olika delarna av en självständig beslutsenhet, eftersom det
mellan dessa delar inte råder någon konkurrens som kan sättas ur spel.
När det gäller fristående foretag, som vart och ett utgör en aktör på mark-
naden, skall däremot konkurrensen i princip vara fri och obunden.
En marknad med monopsoni, dvs. endast en köpare, kan liksom monopol
begränsa möjligheterna till effektiv konkurrens. På marknader som riktar
sig till konsumenterna är normalt antalet kunder mycket stort. Däremot
kan stora industriföretags forhållande till underleverantörer ibland inne-
bära att de senare blir helt beroende av en enda köpare. Liknande forhål-
landen kan gälla vid offentliga myndigheters upphandling. Om anbudsgi-
varen inte har någon alternativ köpare kan en forlorad anbudstävlan in-
nebära att förutsättningarna for anbudsgivarens fortsatta verksamhet upp-
hör. En sådan situation innebär även for köparen att fördelarna med en
effektivt fungerande konkurrens inte fullt ut kan tillvaratas.
En effektivt fungerande konkurrens förutsätter i princip att såväl säljare
som köpare har full kunskap om de olika alternativ som marknaden er-
bjuder. Ofullständig information kan således utgöra ett hinder for konkur-
rensens effektivitet. Särskilt när det gäller konsumenternas tillgång till
relevant information kan konsumentupplysning i statlig eller kommunal
regi bidra till att effektivisera konkurrensen och därmed stärka konsu-
menternas ställning.
I praktiken kan emellertid full information i producentledet om konkur-
renternas åtgärder medföra vissa problem från konkurrenssynpunkt. Så-
dan information kan nämligen underlätta kartellers egen övervakning av
att ett deltagande företag inte bryter mot konkurrensbegränsande över-
enskommelser. Även om inga formella överenskommelser föreligger kan
detaljerad information om konkurrenters priser och försålda kvantiteter
bidra till ett samordnat beteende som begränsar konkurrensen.
Även om det endast finns ett fatal eller en enda säljare på en marknad kan
konkurrensen fungera i form av potentiell konkurrens. Förutsatt att det
inte föreligger några hinder for en ny aktör att etablera sig eller träda in
på marknaden kan enbart hotet om konkurrens avhålla det eller de be-
fintliga företagen från att utnyttja sin ställning till nackdel for konsu-
menterna.
Betydelsen av att tillträdet till marknaden är fritt gäller såväl företag
som produkter. Det gäller också såväl möjligheterna att starta ett nytt
företag respektive lansera en ny produkt som förutsättningarna för företag
49
och produkter som redan finns på omkringliggande marknader att passera
gränsen till en för dem ny marknad. Att nationella marknader hålls öppna
för import är en grundläggande förutsättning för en effektiv konkurrens.
Stordrifts- och samordningsfördelar kan utgöra ett konkurrenshinder ge-
nom att det företag som utmanar en marknad normalt är mindre, och
därmed har en mindre gynnsam kostnadsbild, jämfört med det företag
som redan är etablerat. Nationalekonomisk teori definierar ”naturligt mo-
nopol” som en verksamhet där styckkostnadskurvan är fallande, dvs. det
förekommer stordriftsfördelar.
I praktiken innebär detta givetvis inte att konkurrens bör uteslutas vid
industriell produktion där det förekommer stordriftsfördelar eller där
samordning av olika verksamheter kan medföra effektivitetsvinster. Erfa-
renheten visar också att uppfattningen om vilka verksamheter som effek-
tivast drivs i form av monopol förändras över tiden. En viktig faktor är
den tekniska utvecklingen. Denna leder ofta till att nya lösningar fram-
gångsrikt kan utmana existerande verksamheter, som på grund av sin
storlek har svårare att anpassa sig till förändrade förutsättningar.
Begreppet konkurrens förväxlas ibland med konkurrenskraft. Från ett
producentperspektiv ses ofta en effektiv konkurrens som en situation där
det egna företaget eller branschen har goda förutsättningar att hävda sig
mot konkurrenter. Denna tolkning av konkurrensbegreppet står givetvis i
motsatsställning till den konkurrenspolitiska utgångspunkten att konkur-
rensen ses i konsumenternas och andra köpares perspektiv. Däremot be-
höver en effektivt fungerande konkurrens inte i praktiken leda till att
konkurrensförmågan hämmas. Tvärtom är fungerande marknader och
effektiv konkurrens den bästa jordmånen för ett på lång sikt konkurrens-
kraftigt näringsliv.
Innebörden av begreppet konkurrenskraft eller konkurrensförmåga är
inte helt entydig. Den betydelse som ligger närmast till hands är att ett
företag på egna meriter är så effektivt, och i övrigt har sådan förmåga att
tillhandahålla produkter som konsumenterna uppskattar, att det fram-
gångsrikt kan hävda sig gentemot sina konkurrenter.
En annan innebörd ges åt begreppet när olika slag av förmåner åt ett
företag eller en bransch diskuteras, vilka anses ge konkurrensfördelar.
Vad det då handlar om är i stället olika former av kompensation för en i
realiteten sämre konkurrenskraft. Det kan exempelvis handla om subven-
tioner, importhinder som utestänger konkurrenter eller en undervärderad
valuta.
Som försvar för sådana former av företagsstöd anförs ibland att ett
skydd är nödvändigt under en övergångsperiod för att företagen skall
kunna utveckla tillräcklig styrka och därefter framgångsrikt ta upp kon-
kurrensen med exempelvis utländska konkurrenter. Erfarenheten visar på
betydande risker med sådant ”konkurrensstärkande” stöd. Dels är det ofta
Prop. 1999/2000:140
50
svårt att avveckla stödet när näringslivet har anpassat sig till denna eko-
nomiska miljö, dels har stöd en tendens att snarare leda till inre ineffekti-
vitet hos företagen än till att de utvecklar sådana verkliga konkurrensför-
delar som uppskattas av konsumenterna. Därtill kommer riskerna för en
tävlan i protektionistiska åtgärder mellan olika länder, som neutraliserar
kostnadsfördelarna för vatje stödmottagare samtidigt som trycket att höja
effektiviteten dämpas generellt.
En annan syn på de faktorer som gynnar uppkomsten av konkurrens-
kraftiga företag har utvecklats av ekonomen Michael Porter. Han fram-
håller att en effektiv konkurrens på hemmamarknaden är av stor betydel-
se för företagens förmåga att effektivisera sig och utveckla sådana kon-
kurrensfördelar som ger framgång också på världsmarknaden. Detta in-
nebär i sak att det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft
på sikt mer skulle gynnas av en effektiv och hård konkurrens på den
svenska marknaden än av protektionistiska åtgärder som ger omedelbara
kostnadsfördelar i förhållande till utländska konkurrenter.
Enligt den ekonomiska teorin leder en effektivt fungerande konkurrens
ytterst till att företagen tvingas sänka priserna till den nivå där de endast
far täckning för kostnaderna och det minst effektiva företaget slås ut från
marknaden. Det incitament som driver företagen i konkurrensen om kun-
derna är däremot utsikterna att nå den motsatta situationen, dvs. monopol
med möjlighet till hög vinst. I verkligheten befinner sig de flesta markna-
der i ett mellanläge mellan dessa ytterligheter.
För att konkurrensen skall fungera effektivt är det emellertid viktigt att
möjligheten till vinst uppfattas som en realitet för marknadsaktörerna.
Lanseringen av en ny produkt innebär i realiteten att en monopolsituation
skapas, till dess konkurrenterna har hunnit erbjuda marknaden ett likvär-
digt eller bättre alternativ. Drivkraften bakom innovationer, produktut-
veckling och etablering av ny verksamhet är således utsikterna att kunna
skörda frukterna av en ekonomisk satsning. Företagarens önskan att
skaffa sig monopol har av nationalekonomen Joseph Schumpeter beskri-
vits som den främsta drivkraften bakom utveckling och förnyelse.
Den immaterialrättsliga lagstiftningen har till ändamål att skydda såda-
na ensamrätter, bl.a. i form av patent, mönsterskydd, varumärkesskydd
och upphovsrätt. Dessa former av skydd har således en viktig funktion att
fylla för att skapa effektivt fungerande marknader, genom att de förstär-
ker incitamenten för en produktförnyelse som utmanar existerande alter-
nativ.
För att konkurrensen skall fungera effektivt är det samtidigt viktigt att
skyddet inte går för långt utan att en väl avvägd balans råder i förhållande
till kravet på konkurrens. Detta kommer bl.a. till uttryck genom att patent
är tidsbegränsade och att varumärkesskyddet kan brytas igenom av s.k.
konsumtion som öppnar möjligheter till parallellimport. Effektivt funge-
rande marknader förutsätter således både rimliga möjligheter till viss en-
samställning som driver fram utveckling och förnyelse och en konkurrens
som pressar kostnader och priser.
Prop. 1999/2000:140
51
Prop. 1999/2000:140
Det grundläggande syftet med konkurrenspolitiken är att åstadkomma väl
fungerande marknader. Inom ramen för den uppgiften har staten olika
roller att spela. En är att vårda de marknader som fungerar väl, en annan
att förbättra vissa marknader eller att bidra till att skapa marknader. En
tredje roll är att ge konsumenterna bättre möjligheter att både bidra till
och utnyttja fungerande marknader.
Effektiva marknader kan uppstå spontant, men de hotas hela tiden av mer
eller mindre medvetna sabotage. Att samhället har mycket att vinna på en
effektiv konkurrens betyder inte att de enskilda aktörerna har det. För
dem är det tvärtom ofta lönsamt att försöka motverka konkurrensen, åt-
minstone på kort sikt.
Statens uppgift är att hindra sådana angrepp mot den fria konkurrensen.
Det främsta medlet är en effektiv konkurrenslagstiftning. Grundbulten i
såväl den svenska konkurrenslagen som EG:s konkurrensregler är förbu-
den mot att missbruka en dominerande ställning på marknaden och att
begränsa konkurrensen genom samarbete. Flera andra marknads- och
konsumentsrättsliga regler syftar också till att skydda marknadernas
funktion.
En helt annan typ av hot mot marknaderna är en felaktig utformning av
statliga regler och andra styrmedel. Även om de i sig inte syftar till att
hindra konkurrensen kan de fa till effekt att förhållandena på marknaden
snedvrids. Att söka undvika sådana bieffekter är en viktig aspekt att be-
akta när staten utformar styrmedel för att nå olika mål. Det gäller inte
minst i samband med direkta regleringar, riktade subventioner och vissa
skatter.
Men det räcker inte att regler och andra styrmedel är väl utformade för
att slå vakt om konkurrensen och marknadernas funktion. Reglerna måste
också följas av alla aktörer på marknaden. Därför är tillsynen en viktig
uppgift för staten. Målet måste vara att tillsynen skall vara så effektiv att
ingen aktör kan skaffa sig konkurrensfördelar genom att avstå från att
följa de uppsatta spelreglerna.
För att en marknad skall förbli vital och dynamisk krävs att den hela ti-
den kan utmanas av nya aktörer, produkter och idéer. Staten kan bidra till
det genom att röja undan olika inträdeshinder, dvs. göra det lättare för
exempelvis nystartade företag eller utländska konkurrenter att utmana en
etablerad marknad. I en del fall kan staten också uppmuntra och stimulera
nya aktörer, t.ex. genom regler som gynnar sådana företag i förhållande
till en dominerande konkurrent.
De kanske mest kraftfulla och direkta åtgärderna som staten kan vidta
för att att skapa bättre marknader är att bryta upp offentliga eller privata
monopol genom av- eller omregleringar. En viktig lärdom av de omregle-
52
ringar som hittills har genomförts är att det kan vara svårt att förvandla Prop. 1999/2000:140
en hårt reglerad sektor till en effektiv marknad, och att en otillräckligt
förberedd konkurrensutsättning kan få oväntade och negativa effekter.
Sällan räcker det med att ta bort regler för att en effektiv marknad skall
utvecklas. Tvärtom kan det behövas fler regler än tidigare och en utökad
tillsyn. Nyckeln till framgångsrika omregleringar är omsorgsfulla analy-
ser av de specifika förutsättningarna, noggranna förberedelser och syste-
matiska uppföljningar och utvärderingar.
För att en marknad skall fungera effektivt räcker det inte att det finns go-
da förutsättningar för olika producenter att konkurrera med varandra.
Utan konsumenter som är aktiva, kritiska och välinformerade kan ingen
marknad fungera väl. Dessutom är nyttan för konsumenterna - i form av
t.ex. låga priser, varierat utbud, god tillgänglighet och rätt kvalitet på va-
ror och tjänster - ett av motiven för staten att främja en bättre konkur-
rens. Därför är det viktigt att staten underlättar för konsumenterna att
spela sin centrala roll på marknaden, och att utnyttja de möjligheter som
skapas genom en effektiv konkurrens.
Många produkter och tjänster är i dag så komplexa att det är svårt för
den enskilda konsumenten att göra medvetna val mellan olika leverantö-
rers utbud. Att skaffa tillräcklig information kan i värsta fall kräva så sto-
ra ansträngningar att det inte är värt mödan. Staten kan bidra till att sänka
den typen av transaktionskostnader genom att skapa spelregler för infor-
mationen om varorna och tjänsterna, t.ex. ställa krav på hur kostnaderna
för en tjänst skall redovisas eller hur innehållet i en produkt skall beskri-
vas.
Staten är ofta själv en viktig köpare på marknaden, liksom kommuner-
na. På vissa områden är staten eller kommunerna den enda, eller i vart
fall helt dominerande, avnämaren. I denna egenskap kan den offentliga
sektorn ofta utöva en stor makt på marknaden. Rätt utnyttjad kan det all-
männas roll som köpare bidra till att upprätthålla eller skapa effektiva
marknader, både direkt och indirekt. Om en stor köpare ställer krav på
producenterna kan det skapa bättre förutsättningar också för enskilda
konsumenter. Genom att iaktta kravet på affärsmässighet kan den upp-
handlande enheten bidra till att de mest effektiva företagen vinner fram-
gång på marknaden och att snedvridning och diskriminering motverkas.
Därför måste reglerna för offentlig upphandling vara väl utformade och
följas. Utöver den direkta nyttan, dvs. att den offentliga sektorns resurser
utnyttjas effektivt, ger reglerna positiva effekter i form av bättre funge-
rande marknader.
Den svenska konkurrenspolitiken har utvecklats i ett samspel med synen
på den ekonomiska politiken i andra industriländer. Mellan de nordiska
53
länderna har kontakterna var särskilt väl utvecklade och en ömsesidig Prop. 1999/2000:140
påverkan har skett. Men också konkurrenspolitikens utveckling i andra
länder, särskilt inom den Europeiska unionen, och det erfarenhetsutbyte
som har skett i internationella organisationer som OECD och UNCTAD
har givit viktiga impulser.
USA uppfattas i allmänhet som föregångslandet och inspiratören för kon-
kurrenspolitiken och konkurrenslagstiftningen i den övriga industrialise-
rade världen. Det första landet som införde en konkurrenslag var emel-
lertid Kanada med 1889 års lag "for the Prevention and Suppression of
Combinations formed in Restraint of Trade". I praktiken förblev dock
den Kanadensiska lagstiftningen föga effektiv fram till en lagändring år
1900.
USA:s första konkurrenslag, the Sherman Act, från år 1890 kan ses
som en reaktion på de strukturella förändringarna i den amerikanska in-
dustrin under senare hälften av 1800-talet. Stordriftsfördelar till följd av
den tekniska utvecklingen och effektivare transportsystem hade gjort det
möjligt för storföretag att ta kontrollen över många basindustrier, där
kärnan tidigare hade utgjorts av bönder och småföretag. På områden som
olje-, tobaks- och sockerindustri utformades storföretagen som truster,
med samlad kontroll över aktiemajoriteten. Reaktionen mot denna ut-
veckling, baserad på en traditionell misstänksamhet mot såväl ekonomisk
som politisk maktkoncentration, ledde till krav på någon form av sam-
hällelig kontroll av trustema.
Sherman Act uppfattades inte vid sin tillkomst som en generell konkur-
renslagstiftning i syfte att främja en effektiv resursanvändning till nytta
för konsumenterna. Lagen var främst inriktad på att angripa samordning
och sammanslutningar som hade till ändamål att begränsa den fria han-
deln och skulle därigenom stävja de värsta avarterna inom det framväx-
ande amerikanska näringslivet. Beteckningen "anti-trustlagstiftning" har
kommit att användas mer generellt även på senare lagstiftning - och på
konkurrenslagstiftning i andra länder - men har sin egentliga grund i
Sherman Acts inriktning på att angripa truster. Liksom i Kanada dröjde
det innan den nya lagen kom i mer aktiv tillämpning; först år 1903 till-
fördes Department of Justice resurser för att tillämpa anti-
trustlagstiftningen.
År 1914 fick USA en mer omfattande konkurrenslagstiftning i och med
Clayton Act och Federal Trade Commission Act. Den nya lagstiftningen
behandlade företagsförvärv och andra former av konkurrensbegränsande
förfaranden som inte faller under de kriminaliserade förbudsbestämmel-
sema i Sherman Act. Den nya myndigheten, FTC, fick ansvar för inte
endast tillämpning av Clayton Act utan också uppgifter på konsumentpo-
litikens område. Uppdelningen av konkurrenslags-tillämpningen på två
myndigheter består fortfarande.
Den amerikanska konkurrensrätten uppfattas allmänt som effektivare
och strängare än andra länders. Den bygger på att vissa förfaranden i sig
är förbjudna. Överträdelse av förbudet kan leda till straffrättslig påföljd.
54
Andra konkurrensbegränsningar kan angripas enligt en "rule-of-reason-
princip", som innebär att förfarandet far bedömas efter sina förutsättning-
ar såsom de inblandade företagens marknadsställning samt begränsning-
ens syfte och effekt. Effektiviteten har dock varierat över tiden med den
ekonomiska politikens inriktning. Exempelvis ställdes konkurrenspoliti-
ken helt åt sidan under 1930-talet och ersattes med förhandlade bran-
schavtal mellan staten och näringslivet, som sektorvis reglerade produk-
tionsvolymer, priser, löner, investeringar m.m. En liknande utveckling
skedde under samma tid i vissa europeiska länder, bl.a. Tyskland.
Även under 1980-talet hade den amerikanska konkurrenspolitiken en
svag ställning, men på helt andra teoretiska grunder. Under inflytande av
den nationalekonomiska Chicagoskolan begränsades ingripandena mot
konkurrensbegränsningar till att endast avse rena prisöverenskommelser
och mycket stora horisontella företagsförvärv. Chicagoskolans syn på
konkurrenspolitiken innebar bl.a. att hänsyn endast skulle tas till den
ekonomiska effektiviteten och att problem till följd av koncentration och
marknadsmakt normalt korrigerades genom det fria marknadstillträdet.
Vidare ansågs många av de vertikala begränsningar som myndigheterna
tidigare hade angripit i själva verket öka marknadens effektivitet.
Sedan dess bedöms en återgång ha skett i USA till en mer aktiv linje i
konkurrenspolitiken, med Sherman Act som ett kraftfullt verktyg mot
monopolisering i näringslivet. I det avseendet kan paralleller dras från
ingripandet mot Standard Oil of New Jersey år 1911 till det nu aktuella
Microsoftfallet.
Den traditionella bilden av USA som inspiratör och Europa som passiv
mottagare på konkurrenspolitikens område har under senare tid ifråga-
satts och ersatts eller kompletterats med en bild av en parallell utveckling
på de båda sidorna av Atlanten, där den europeiska politiken har haft en
delvis annorlunda inriktning.
Tanken på en generell lagstiftning till skydd för konkurrensen började
fa starkare genomslag i den allmänna debatten i Europa redan under slu-
tet av 1800-talet. Avsikten var att hindra karteller och andra ekonomiskt
starka aktörer från att använda sin växande makt till att skada konkurren-
sen eller ekonomiska och sociala intressen. Till skillnad från Nordameri-
ka föredrog man i Europa en administrativ lösning för att uppnå syftet.
Den europeiska modellen kom vidare att under lång tid huvudsakligen
inriktas på de skadliga effekterna av konkurrensbegränsningar, den s.k.
missbruksmodellen, i motsats till Sherman Acts "per se-förbud".
Idéerna om en generell konkurrenslagstiftning fick först sitt starkaste
stöd i Österrike, men förslagen kom av olika skäl inte att genomföras.
Det blev i stället Tyskland som år 1923 blev först med att införa en euro-
peisk konkurrenslagstiftning. Lagen byggde på missbruksbegreppet och
en administrativ övervakning av lagens efterlevnad. De konkurrensrätts-
liga idéerna med missbruksmodellen som grund spreds under slutet av
1920-talet och början av 1930-talet till fler länder; bland de tidigaste var
Norge och något senare Danmark.
Prop. 1999/2000:140
55
Under efterkrigstidens första decennier tillämpade flertalet europeiska Prop. 1999/2000:140
länder någon form av missbruksbaserad konkurrenslagstiftning. Den
första svenska lagstiftningen som etablerade ett administrativt förfarande
för att söka undanröja skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar
infördes med konkurrensbegränsningslagen år 1953. I sin praktiska till-
lämpning intog konkurrenspolitiken under denna tid en förhållandevis
undanskymd roll i flertalet europeiska länders allmänna ekonomiska po-
litik.
Utvecklingen i Tyskland kom i flera avseenden att avvika från den
dominerande europeiska linjen. Under den nazistiska tiden etablerades en
fundamentalt annorlunda syn på konkurrenspolitiken, som bl.a. innebar
att kartellbildning föreskrevs inom vissa områden. Det konkurrenspolitis-
ka tänkandet fördes dock vidare av den underjordiska oppositionen,
främst av ekonomer tillhörande den s.k. Freiburgskolan. Dessa ekonomer
förespråkade ett säkerställande av fri konkurrens genom positiva åtgärder
från statsmaktens sida och fick stort inflytande över utformningen av den
ekonomiska politiken efter krigsslutet.
Enligt Freiburgskolan var ekonomisk frihet och konkurrens källor till
inte endast välstånd utan också till politisk frihet. Med detta synsätt fick
konkurrensrätten ny tyngd eftersom den skulle utgöra en fundamental del
i det politiska systemet. Freiburgekonomema förespråkade också en mo-
dell med ett större inslag av judiciella principer och värderingar. Konkur-
rensrätten skulle därmed bli såväl administrativ som juridisk till sin ka-
raktär.
Freiburgskolans idéer, i kombination med den amerikanska tradition
som förmedlades av ockupationsmakten, fick starkt genomslag i Väst-
tysklands nya konkurrenslagstiftning år 1957. Samma influenser gjorde
sig gällande vid utformningen av konkurrensreglerna i Romfördraget
samma år. Båda dessa system är administrativa i den bemärkelsen att
tyngdpunkten ligger hos den övervakande och lagtillämpande myndig-
heten. Samtidigt finns i båda fallen ett judiciellt element i och med att
myndighetens beslut kan överklagas till domstol - i Tyskland till allmän
domstol och när det gäller EG-kommissionens beslut till EG-domstolen
som sista instans. Detta innebär i sin tur att dessa myndigheters procedu-
rer och behandling av ärendena far en mer judiciell prägel än som tidiga-
re varit vanligt i europeisk konkurrenspolitik.
EG-fördragets konkurrensregler utgjordes ursprungligen av de två
grundläggande förbuden mot konkurrensbegränsande överenskommelser
respektive missbruk av en dominerande ställning. Det tredje elementet i
de materiella reglerna, kontrollen av företagskoncentrationer, tillkom
först mer än 30 år senare.
EG:s konkurrensregler avvek därmed vid sin tillkomst i hög grad från
den konkurrenslagstiftning som gällde i medlemsländerna. Vissa länder
saknade t.o.m. helt konkurrenslagstiftning. Det enda undantaget var
Västtyskland, vars konkurrenslag byggde på liknande principer som EG-
56
rättens. I den konkreta utformningen är däremot skillnaden stor även Prop. 1999/2000:140
mellan dessa båda regelverk.
Ursprungligen kunde EG:s konkurrensregler endast tillämpas av natio-
nella myndigheter och domstolar. Genom rådsförordning nr 17 fick
kommissionen år 1962 behörighet att tillämpa dessa regler. Behörigheten
blev dock inte exklusiv i förhållande till de nationella myndigheterna
annat än vad gäller rätten att meddela undantag från förbudet mot kon-
kurrensbegränsande överenskommelser. I övrigt upphör de nationella
myndigheternas behörighet att tillämpa förbudsbestämmelsema i ett visst
fall när kommissionen har inlett ett formellt förfarande mot det berörda
företaget. Den allmänna skyldighet för medlemsländerna som anges i
EG-fördragets artikel 10 (f.d. artikel 5), att avstå från varje åtgärd som
kan äventyra att fördragets mål nås, gäller givetvis också vid tillämpning-
en av EG:s konkurrensregler och nationell konkurrenslagstiftning. Slutli-
gen är medlemsstaternas praktiska möjlighet att själva tillämpa gemen-
skapsreglema på konkurrensområdet avhängig av att en myndighet ge-
nom nationella bestämmelser givits sådan behörighet. Möjligheten att
tillämpa EG-reglema i civilprocess i nationell domstol följer däremot
automatiskt av EG-rättens direkta effekt.
När det gäller EG-reglema om kontroll av företagskoncentration råder
en annan princip. Kommissionen har här exklusiv behörighet att pröva
koncentrationer med gemenskapsdimension, dvs. dem som EG:s koncent-
rationsförordning är tillämplig på. Andra förvärv kan endast prövas av
nationell myndighet, i den mån medlemslandet i fråga har nationella reg-
ler om sådan kontroll.
På många områden är EG:s politik inriktad på att åstadkomma en har-
monisering av medlemsländernas lagar och andra regler. Så är inte fallet
på konkurrenspolitikens område. De nationella konkurrenslagarna har
därmed under lång tid och i många medlemsländer i hög grad avvikit från
EG:s konkurrensregler, både när det gäller utformning och underliggande
principer. Emellertid införde förordning 17 en ordning med aktivt delta-
gande från medlemsstaternas sida i kommissionens handläggning av kon-
kurrensärenden. Medlemsländerna far sålunda kopior av bl.a. alla inkom-
na ansökningar och anmälningar med möjlighet att framföra synpunkter
under handläggningen. Representanter för nationella konkurrensmyndig-
heter är närvarande vid hearingar med berörda företag och deltar i rådgi-
vande kommittéer som avger yttrande över kommissionens förslag till
beslut innan ett ärende avgörs.
Denna nära samverkan mellan kommissionen och medlemsstaterna vid
handläggningen av konkurrensärenden, och även vid utvecklingen av
gemenskapens regelverk på konkurrensområdet, har efter hand lett till en
allt starkare samsyn rörande konkurrenspolitikens inriktning. Detta har i
sin tur fatt till följd att medlemsländernas nationella lagstiftning mer och
mer kommit att likna bestämmelserna i EG-fördraget. Den tidigare domi-
nerande missbruksprincipen har nu i det helt övervägande antalet EU-
länder avlösts av konkurrenslagar som helt eller i hög grad bygger på de
grundläggande förbuden mot konkurrensbegränsande överenskommelser
och missbruk av en dominerande ställning. För Sveriges del skedde över-
gången från en missbruksbaserad konkurrenslagstiftning till EG-
konforma konkurrensregler redan år 1993, dvs. före anslutningen till
57
unionen. Med övergången från missbruksprincipen till förbudsprincipen Prop. 1999/2000:140
som huvudsaklig grund för EU-ländemas nationella konkurrenslagstift-
ning har ofta också följt en mer juridiskt präglad handläggning och en
mer oavhängig ställning för de lagtillämpande myndigheterna.
Konkurrenspolitikens utformning och utveckling i olika länder påverkas
av en rad olika förhållanden. Den akademiska forskningen inom olika
delar av de ekonomiska och juridiska disciplinerna utgör en viktig källa
till förändrade synsätt och värderingar. En annan drivkraft för utveck-
lingen finns i den dialog som förs i internationella organ som EU, OECD,
WTO och UNCTAD. Även om ekonomiska och institutionella förutsätt-
ningar kan skilja sig åt mellan länder finns på det konkurrensrättsliga
området en stark tendens till ömsesidig påverkan och ökad samsyn.
När det gäller prioriteringen av olika slag av konkurrensproblem har
under senare tid ökad uppmärksamhet riktats mot karteller. De konkur-
rensbegränsande överenskommelser som därvid avses är gemensamma
arrangemang, uppsåtligen riktade mot konsumenterna eller andra köpare i
avsikt att tillförsäkra deltagarna någon form av monopolvinster. Det lig-
ger i sakens natur att sådana förfaranden bedrivs i det fördolda och är
mycket svåra att upptäcka. Den internationella diskussionen har bl.a.
handlat om tekniker och bestämmelser som kan öka konkurrensmyndig-
hetemas möjligheter att avslöja och angripa skadliga karteller.
Karteller är många gånger internationella medan de myndigheter som
är satta att motverka kartellsamarbete begränsas av de nationella regel-
verkens räckvidd. I en värld där storföretagens agerande allt mindre
hämmas av nationsgränser blir det nödvändigt att också myndigheterna
samverkar för att skydda de intressen som konkurrensreglerna är till för.
För svensk del har samarbetet med våra nordiska grannländer traditionellt
legat närmast till hands. I en rapport från de nordiska konkurrensmyndig-
hetema, Nordisk samarbeid på konkurrenseområdet, utarbetad av en ge-
mensam arbetsgrupp, föreslås att nödvändiga ändringar av lagstiftningen
genomförs och att ett samarbetsavtal ingås mellan de nordiska länderna
för att möjliggöra ett samarbete mellan konkurrensmyndighetema.
Inom EU har kommissionen främst drivit frågan om samarbete med de
Nordamerikanska konkurrensmyndighetema. Två samarbetsavtal som
bl.a. behandlar formerna för överlämnande av information i konkurren-
särenden har tecknats mellan EU och USA respektive EU och Kanada.
Samarbetet mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndig-
hetema i EU-ländema är som tidigare nämnts väl utvecklat. Informella
kontakter mellan konkurrensmyndigheter förekommer också vid behov.
Däremot begränsas den formaliserade samverkan på konkurrensområdet
mellan medlemsländerna till ett fatal bilaterala samarbetsavtal.
På den multilaterala nivån har särskilt OECD utarbetat rekommenda-
tioner till medlemsländerna rörande regler för samarbete mellan länder på
konkurrenspolitikens område. År 1995 utfärdades en rekommendation
om konsultation och kontakter avseende konkurrensbegränsande beteen-
den som påverkar handeln mellan länder. En senare rekommendation,
58
från år 1998, rör s.k. hard core cartels och uppmanar medlemsländerna att
se till att den nationella konkurrenslagstiftningen ger möjligheter att ef-
fektivt bekämpa detta slag av skadliga konkurrensbegränsningar.
Inom WTO tillsattes år 1996 en arbetsgrupp for att studera forhållandet
mellan handel och konkurrens. EG-kommissionen och EU:s medlems-
länder har föreslagit att internationella konkurrensregler och regler för
samarbete på konkurrensområdet skulle bli föremål för förhandling inom
WTO. Enligt kommissionens och de flesta medlemsländernas uppfattning
bör sådana regler, till skillnad från OECD:s rekommendationer, vara bin-
dande.
Regeringens bedömning: En aktiv konkurrenspolitik, med klara regler
och en effektiv tillämpning, är nödvändig för att skydda konkurrensen
och öka marknadernas effektivitet. Viktiga uppgifter för konkurrenspoli-
tiken är att främja förnyelse i den ekonomiska verksamheten, att bereda
väg för öppenhet och mångfald samt, framför allt, att säkerställa konsu-
menternas makt över produktionen och distributionen.
Synen på konkurrenspolitikens roll har förändrats över tiden och skiljer
sig också åt mellan olika länder och mellan olika ekonomisk-teoretiska
skolor.
Konkurrensområdet har ibland i första hand setts som en fråga för nä-
ringslivet. Från företagsperspektivet har bl.a. problem med s.k. illojal
konkurrens, lika konkurrensvillkor och tillgång till marknader setts som
viktiga frågor.
Under 1950-talet, då Sverige fick sin första egentliga konkurrenslag-
stiftning och institutioner för att tillämpa den, stod näringsfrihetspers-
pektivet i förgrunden. Från början av 1970-talet kom prispolitiken, med
direkta ingrepp i företagens prissättning, att under en period dominera
framför konkurrenspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument. Ut-
vecklingen har senare inneburit att konkurrenspolitiken har setts som ett
viktigare inslag i stabiliseringspolitiken och framför allt ett medel att
uppnå samhällsekonomisk effektivitet.
Konkurrenskommittén ansåg år 1991 att de tekniska, ekonomiska och
sociala förändringar som skett i samhället under 1980-talet motiverade en
revidering av de tidigare målen för konkurrenslagstiftningen. Enligt
kommittén hade konkurrensen kommit att spela en ny och allt viktigare
roll för att trygga medborgarnas välfärd. Vidare betonades konkur-
renspolitikens betydelse som inslag i stabiliseringspolitiken, som medel
för förnyelse av den offentliga sektorn och för det svenska näringslivets
långsiktiga utveckling.
I en jämförelse mellan konkurrenspolitikens inriktning i olika länder är
den mest markanta skillnaden den mellan å ena sidan länder som aktivt
bekämpar konkurrensbegränsande förfaranden med stöd av skarp lag-
stiftning och effektiva myndigheter, å andra sidan de länder som saknar
egentlig konkurrenspolitik eller har en lägre ambitionsnivå i den praktis-
ka tillämpningen. Utvecklingen bland industriländerna har under senare
Prop. 1999/2000:140
59
år haft en stark tendens i riktning mot att allt fler länder anammar en mer
verkningsfull konkurrenspolitik.
Bland länder som aktivt tillämpar regler mot konkurrensbegränsande
förfaranden finns vissa som enbart ser till effekterna på den samhällseko-
nomiska effektiviteten, utan hänsyn till fördelningseffekter, medan andra
också lägger vikt vid konsumentperspektivet. Något förenklat kan USA
sägas ligga närmare det förra synsättet och EU det senare.
När det gäller olika ekonomisk-teoretiska skolor skiljer sig synen åt när
det gäller behovet av konkurrensregler och ingrepp för att motverka kon-
kurrensbegränsande förfaranden och hög koncentration. Redan de klas-
siska nationalekonomerna konstaterade att staten har en viktig roll för att
skydda marknadernas funktion. Under 1980-talet hävdade den s.k. Chi-
cagoskolan, i opposition mot den gängse synen, att staten borde inta en
betydligt mer passiv roll i förhållande till konkurrensbegränsningar.
Bland annat menade man att vertikala begränsningar snarare bidrog till
att öka effektiviteten och att problem till följd av hög koncentration och
marknadsmakt bäst korrigeras genom ett fritt tillträde till marknaden,
utan statliga ingripanden. Inflytandet från Chicagoskolan på den konkur-
renspolitiska utvecklingen har under senare tid varit mer begränsat.
I proposition (1992/93:56) med förslag till ny konkurrenslag uttalas att
konkurrensförhållandena spelar en avgörande roll för dynamik och till-
växt i den svenska ekonomin. Konkurrens stimulerar till bättre använd-
ning av samhällets resurser och stärker det svenska näringslivets förmå-
ga att långsiktigt hävda sig på internationella marknader. En ökad kon-
kurrens är till fördel för konsumenterna genom att priserna pressas och
utbudet breddas.
Regeringen anser att dessa bedömningar fortfarande är giltiga.
I denna proposition redovisar regeringen inriktningen av en konkur-
renspolitik för 2000-talet och föreslår ett antal åtgärder för att förbättra
förutsättningarna för en effektiv konkurrens. Den grundläggande synen
från regeringens sida är att en aktiv konkurrenspolitik, med klara regler
och en effektiv tillämpning, är nödvändig för att skydda konkurrensen
och säkerställa marknadernas effektivitet. Även om marknader teoretiskt
kan förutses utveckla motkrafter mot effekterna av konkurrensbegräns-
ningar och marknadsmakt är detta en process som kan ta mycket lång tid.
De välfärdsförluster som under tiden uppkommer kan inte accepteras
utan måste motverkas med aktiva åtgärder från det allmännas sida.
Regeringen anser vidare att det, som ett komplement till konkur-
renspolitikens nuvarande inriktning, finns anledning att särskilt under-
stryka vissa effekter av en effektivt fungerande konkurrens.
Konkurrens och öppna marknader är nödvändiga för förnyelse i den
ekonomiska verksamheten. Nya produkter och nya företag är bärare av
nya idéer som utmanar gamla lösningar och befintliga strukturer. Vårt
samhälle befinner sig i stark förändring genom bl.a. informationsteknolo-
gins utveckling och omställningen till en hållbar utveckling. Effekterna
kan förutses göra sig gällande på alla områden. För att ta tillvara de möj-
ligheter som denna utveckling erbjuder är det nödvändigt att också ut-
nyttja den potential till förändring som ligger i öppna och utmaningsbara
marknader.
Prop. 1999/2000:140
60
När nya foretag och nya produkter lätt kan träda in på marknaden och Prop. 1999/2000:140
konkurrera med existerande alternativ öppnar detta också möjligheter for
fler människor att delta i det ekonomiska livet. Kvinnors företagande,
som i dag är alltför begränsat och därmed utgör en viktig potential, kan
stärkas och utvecklas. Begreppet mångfald har ofta förknippats med un-
derrepresenterade gruppers möjligheter att göra sig gällande, exempelvis
olika etniska grupper eller handikappade. En konkurrenspolitik som ökar
valmöjligheterna för konsumenterna innebär inte bara fler produkter och
fler företag. Det innebär också ökade möjligheter för människor att ta
initiativ i form av egen näringsverksamhet, deltagande i producentkoope-
rativ eller kollektiv verksamhet för att tillgodose egna behov av varor
eller tjänster. Öppna marknader ger också utrymme för nya idéer där
människor med andra erfarenheter än de som traditionellt har satt sin
prägel på en bransch kan göra sig gällande. En konkurrenspolitik för
ökad mångfald ger därmed både vidgade valmöjligheter för konsumen-
terna och ett ökat utrymme för fler människor att ge sina bidrag, inklusive
grupper som har varit underrepresenterade på marknaden.
Konkurrenspolitiken är till för konsumenterna, inte för producenterna.
Konsumenternas makt över produktionen och distributionen är den
grundläggande förutsättningen för att konkurrensen skall fungera och
därmed för marknadernas effektivitet. En konsekvent inriktning av kon-
kurrenspolitiken på att stärka konsumentens möjligheter till aktivt val
mellan olika alternativ leder samtidigt till att företagen effektivt kan utfö-
ra sin grundläggande uppgift i det ekonomiska systemet, nämligen att
förse konsumenterna med de varor och tjänster som de vill ha och är be-
redda att betala för.
Förutsättningarna för en effektiv konkurrens på den svenska marknaden
påverkas av att Sverige är en jämförelsevis liten ekonomi. Sveriges geo-
grafiska läge i förhållande till den mer koncentrerade västeuropeiska
marknaden, och förhållandet att vår befolkning är fördelad på en stor yta,
kan ha bidragit till en viss avskärmning av den svenska marknaden. Å
andra sidan har frihandel varit en viktig princip för Sverige, vilket har lett
till en omfattande handel av varor och tjänster över de svenska gränserna.
Genom importen utsätts svenska producenter för ett konkurrenstryck
från leverantörer i andra länder. Det är emellertid bara en ganska liten del
av ekonomin som är utsatt för konkurrens från utlandet. Många sektorer
är av olika skäl renodlade nationella marknader. På områden som är
skyddade från importkonkurrens kan den svenska ekonomins litenhet
vara en nackdel för konkurrensen. Sveriges frihandelsinriktning innebär
61
nämligen att inte bara importen utan också exporten är betydande. Prop. 1999/2000:140
Svenska foretag som är verksamma på världsmarknaden strävar efter att
uppnå en ekonomisk styrka och stordriftsfördelar för att kunna hävda sig
mot utländska konkurrenter. Det kan samtidigt innebära att de far en
starkt dominerande ställning på den betydligt mindre nationella markna-
den.
I princip skedde en kraftig utvidgning av den svenska nationella mark-
naden i och med att den inlemmades i EU:s inre marknad, först genom
EES-avtalet år 1994 och följande år genom EU-medlemskapet. I prakti-
ken har det emellertid inte gått att påvisa någon dramatisk effekt på kon-
kurrenssituationen i Sverige efter anslutningen till EU. En orsak kan vara
att Sverige redan tidigare hade fa handelshinder. När det gäller handeln
med tredje land har EU-medlemskapet i vissa avseenden t.o.m. inneburit
en ökad avskärmning av marknaden. Ett annat skäl kan vara att många
marknader har förblivit relativt lokala till sin karaktär - av praktiska skäl
eller på grund av att etablerade handelsmönster och konsumentbeteenden
ännu inte har hunnit förändras. Dock har inflödet av utländska direktin-
vesteringar ökat kraftigt, bl.a. som en följd av det svenska EU-inträdet
(NUTEK, EU och den inre marknaden, B 1998:7). I den mån konkurren-
sen från den inre marknaden hämmas av åtgärder från marknadsaktörer-
nas sida, eller av befintliga strukturer och regelverk i vårt land, är det av
stor betydelse för den svenska marknadens funktionssätt att sådana hinder
uppmärksammas.
Sverige har under den senaste tioårsperioden, jämfört med flertalet EU-
länder, legat i täten när det gäller att öppna nya marknader för konkur-
rens. Det gäller bl.a. el, tele och post samt flera transportområden som
taxi, buss, järnväg och inrikes flygtrafik. Regleringarna på det finansiella
området liberaliserades med början redan under 1980-talet. Jordbruksom-
rådet har traditionellt pekats ut som ett exempel på hur regleringar hind-
rar konkurrens och effektiva marknader. I början av 1990-talet hade Sve-
rige tagit flera viktiga steg mot ett avreglerat jordbruk. Reformerna av-
bröts dock när Sverige blev medlem i EU och anslöt sig till den gemen-
samma jordbrukspolitiken, som bygger på omfattande regleringar och
subventioner.
Samtidigt som Sverige framstår som något av ett föregångsland när det
gäller att regelreformera marknader för att öka konkurrensen finns det
också områden som är mer reglerade här än i andra länder. Hyresmark-
naden, detaljhandeln med läkemedel och handeln med vin och sprit är
exempel på områden där vi i Sverige låter sociala hänsyn väga tyngre än
konkurrensaspekterna.
En faktor som är svår att mäta, men som torde ha en grundläggande
betydelse för konkurrensens effektivitet i ett land, är den allmänna in-
ställningen till betydelsen av en effektivt fungerande konkurrens, d.v.s.
ett lands "konkurrenskultur". USA framhålls ofta som ett land där nä-
ringslivet har en djupt rotad respekt för konkurrensreglerna och där före-
tagsledare i sin dagliga verksamhet noga undviker situationer som kan
skapa misstanke om obehöriga kontakter med konkurrenter. I kontrast
utpekas ibland andra länder som typiska "kartellkulturer", där aktiv kon-
kurrens uppfattas som "illojal" och samarbete mellan konkurrenter ses
som en legitim åtgärd till skydd mot nya utmanare.
62
I Sverige har synen på konkurrensens betydelse utan tvekan förändrats
i positiv riktning sedan 1970-talet. Avskaffandet av prisregleringspoliti-
ken under 1980-talet och införandet av en betydligt skarpare konkur-
renslagstiftning år 1993 var tydliga signaler från statsmakternas sida, lik-
som även de nämnda omregleringama av olika tjänstemarknader. I
många kommuner har under 1990-talet konkurrensinslag prövats och
vidareutvecklats när det gäller både s.k. hårda tjänster och kärnan av
välfardstjänster. Med förändringar följer såväl positiva som negativa erfa-
renheter.
De försök som har gjorts att kvantitativt beräkna konkurrensens effek-
tivitet i Sverige jämfört med andra länder är givetvis förenade med stora
svårigheter och brister. De ger dock en säkrare bild av den rådande situa-
tionen än beskrivningar av utvecklingen i vårt land, med hänsyn till dels
bristen på information om motsvarande utveckling i andra länder, dels
avsaknaden av ett kvantifierbart mått på konkurrensen i utgångsläget.
Näringsdepartementets rapport (Ds 2000:12) Benchmarking av nä-
ringspolitiken redovisar kvantitativa indikatorer på hur väl Sverige häv-
dar sig jämfört med andra länder på åtta områden, bl.a. fungerande mark-
nader och konkurrens. Enligt rapporten lyckas nästan alla andra länder nå
bättre resultat för de indikatorer som har studerats på detta område.
De svenska konsumenternas prisnivå översteg sålunda den genom-
snittliga EU-nivån med över 20 procent, och EU-nivån översteg i sin tur
den amerikanska med ytterligare drygt 20 procent. Positiva indikatorer på
konkurrensområdet är Sveriges mycket låga stöd till industrin och den
låga inflationen. Däremot är stödet till andra sektorer, exempelvis trans-
portsektorn, högre och den offentliga sektorn är en större tjänsteprodu-
cent i Sverige än i andra länder.
Rapporten erinrar om att den bristande konkurrensen länge har varit fö-
remål för regeringens uppmärksamhet och att en mängd lagar har stiftats
för att förbättra läget. Vidare påpekas att det fortfarande är mycket kvar
att göra och att en konkurrenspolitisk proposition därför kommer att läg-
gas på riksdagens bord före sommaren.
Slutsatsen i Näringsdepartementets rapport att konkurrensen i Sverige
lämnar mycket i övrigt att önska, och att jämförelsen med andra länder
faller ut till Sveriges nackdel, får också stöd av vissa andra undersök-
ningar. I Nationell rapport om ekonomiska reformer: Produkt- och kapi-
talmarknader - Sverige (Finansdepartementet december 1999), som ingår
i EU:s s.k. Cardiff-process under Ekofin-rådet, redovisas en uppföljning
av åtgärder med anledning av Rådets rekommendationer (1999/570/EG)
till Sverige beträffande produktmarknadema. Dessa rekommendationer
innebär att Sverige bör öka konkurrensen inom detalj- och grossisthan-
deln och i byggsektorn samt genomföra förändringar i konkurrenslagen,
förbättra effektiviteten inom offentlig sektor, fortsätta arbetet med refor-
mer av samhällsnyttiga tjänster samt reducera verkan av konkurrensbe-
gränsande regleringar inom livsmedelssektorn.
Enligt rapporten finns det tydliga indikationer på att fortsatta förbätt-
ringar av marknadernas funktionssätt är viktiga i Sverige. Även om en
priskonvergens mot EU-genomsnittet har skett inom flera sektorer de
senaste åren är den totala prisnivån i Sverige fortfarande högre än i EU.
Prop. 1999/2000:140
63
Det gäller framför allt konsumentpriserna, vilket tyder på att effekten av Prop. 1999/2000:140
genomförda reformer i för låg utsträckning har nått konsumenterna.
Slutsatserna i den nationella rapporten om ekonomiska reformer be-
kräftas också i OECD:s Economic Survey (1999) avseende strukturella
reformer i Sverige. Därutöver pekar OECD på att Sverige har en mindre
dynamisk småföretagssektor än andra länder.
Med koncentrationsgrad avses antalet aktörer på en marknad och hur
stark ställning dessa har. Begreppet är centralt vid en bedömning av kon-
kurrensförhållandena, eftersom konkurrens endast uppkommer när det
finns ett val mellan flera alternativ och företrädarna för dessa alternativ
tävlar om att bli den som valet faller på.
Koncentration kan avse antalet köpare, antalet tillverkare eller antalet
säljare på en marknad. Sälj arkoncentrationen är vanligen det mest intres-
santa begreppet när man beskriver konkurrensen på en marknad. Ju färre
säljare, desto högre är normalt koncentrationen. När det finns flera säljare
är också dessas inbördes styrkeförhållande av betydelse för koncentratio-
nen. Ytterlighetsfallet är monopol, då köparna bara har en säljare att vän-
da sig till och därmed saknar valmöjlighet.
För att bestämma koncentrationen på en marknad måste också själva
marknaden avgränsas. Avgränsningen gäller dels produktbegreppet -
dvs. vilka varor eller tjänster som är så utbytbara att de anses utgöra en
produkt - dels den geografiska marknaden. Den geografiska marknaden
är det område där de befintliga företagen utgör fungerande inköpsalter-
nativ för en köpare. I praktiken betraktas ofta Sverige som den geografis-
ka marknaden vid beskrivningen av koncentrationsgrad i olika branscher
eller koncentrationens utveckling över tiden. Det faktum att Sverige ingår
i EU:s inre marknad och även deltar i den globala handeln kan beaktas
genom att import tas med vid beräkningen av säljarkoncentrationen.
På de flesta marknader finns normalt en tendens att företagen strävar efter
att växa och att tillbakagång uppfattas som negativ. Denna tillväxt sker
dels genom framgång på marknaden, på mindre framgångsrika konkur-
renters bekostnad, dels genom företagsköp och sammanslagning av före-
tag. När ett köp eller en sammanslagning gäller ett konkurrerande företag
blir resultatet en ökad marknadsandel.
Det finns flera drivkrafter bakom denna strävan. En är att nå stor-
driftsfördelar eller ökad finansiell styrka, exempelvis för att kunna bära
höga forsknings- och utvecklingskostnader. Forskning rörande det eko-
nomiska utfallet av genomförda företagsförvärv har emellertid visat att de
förväntade effektivitetsvinsterna i många fall har uteblivit eller åtminsto-
64
ne tagit lång tid att förverkliga. Inte heller har börsvärdet för det sam-
manslagna företaget alltid utvecklats i linje med förhoppningarna.
Även om strävan att stärka företagets ställning på marknaden genom
förvärv inte alltid framstår som rationell för ägarna, sett i efterhand, kan
den givetvis tänkas vara det för företagsledarna. Ett vidgat kontrollspann
kan ge fördelar för de personer som leder företaget av såväl materiell som
immateriell art.
Ett mer grundläggande skäl till att företag söker öka sin marknadsmakt,
både genom framgång i försäljningen och genom strukturella åtgärder, är
att detta ökar avkastningen på insatta resurser. Vid en perfekt konkurrens
pressas vinsterna ned och de minst effektiva företagen slås ut från mark-
naden. Ju mer marknadsmakten ökar, desto mer ökar möjligheten till ett
positivt ekonomiskt resultat. Ytterligheten är en ensamställning på mark-
naden, som ger möjlighet att tillämpa monopolprissättning. För att nå dit
konkurrerar företagen om att vara den som tillfredsställer flest kunder.
Kampen om att nå en slutlig monopolställning är således i sig till fördel
för konsumenterna; om målet uppnås blir resultatet däremot det omvän-
da.
Tendensen till successivt ökande koncentration motverkas emellertid
av andra mekanismer. De två viktigaste korrigerande faktorerna är en
utvidgning av marknaden och tillträdet av nya aktörer.
På en liten marknad, som den svenska, uppkommer en situation med
hög koncentration snabbare än på en större marknad. På områden där
företagen är verksamma på den internationella marknaden krävs ofta en
viss storlek för att företagen skall kunna hävda sig mot utländska konkur-
renter. Ett företag som har måttlig storlek jämfört med exempelvis tyska
eller amerikanska konkurrenter kan vara mycket stort i Sverige och där-
med få en stark dominans på den nationella marknaden. Denna dominans
kan brytas genom att marknaden vidgas, så som har skett genom EU-
medlemskapet och tillträdet till EU:s inre marknad. Till den del den inre
marknaden har blivit en praktisk verklighet, och europeiska företags när-
varo på den svenska marknaden inte hindras genom kvardröjande for-
mella eller informella barriärer, har således Sveriges anslutning till EU
inneburit att de negativa effekterna av hög marknadskoncentration i vårt
land har motverkats.
Den viktigaste motvikten mot näringslivets inneboende monopolise-
ringstendens är dock tillträdet av nya företag. Genom att gamla strukturer
och lösningar utmanas av människor med bättre idéer bryts den konserve-
rande effekten av hög koncentration och marknadsdominans. Villkoren
för nyföretagande och incitamenten för att ta upp kampen med etablerade
företag blir därmed en central fråga vid hanteringen av de konkur-
rensproblem som sammanhänger med hög koncentration.
Konkurrensverket har i sin rapport (2000:1) redovisat en beräkning av
koncentrationsmåtten CR4 och HHI för 29 olika branscher i den svenska
ekonomin. Verket konstaterar att flertalet studerade branscher karakteri-
3 Riksdagen 1999/2000. I saml. Nr 140
Prop. 1999/2000:140
65
seras av begränsad konkurrens och hög koncentration. För många bran-
scher gäller att de fyra största företagen svarar för minst 80 procent av
den totala inhemska omsättningen. I vissa branscher finns endast en sälja-
re, dvs. det råder monopol. Även om det i vissa branscher finns tämligen
många företag är dessa i flertalet fall så små att de endast har en mycket
marginell marknadsandel.
I rapporten redovisas också en närmare genomgång av konkurrensför-
hållandena och konkurrensproblem inom åtta viktiga sektorer, nämligen
livsmedelsområdet, skogsområdet, energiområdet, bygg- och boområdet,
transportområdet, medieområdet, finans- och försäkringsområdet samt
hälso- och sjukvårdsområdet. Inom samtliga dessa områden förekommer
konkurrensproblem till följd av hög koncentration, i vissa fall på många
olika delområden och i andra fall inom någon viktigare bransch.
På livsmedelsområdet är koncentrationen hög såväl inom distributio-
nen som produktionen. Inom dagligvaruhandeln svarar tre block för ca 90
procent av försäljningen i detaljhandelsledet. De tre dagligvarublocken
kännetecknas av en stark vertikal integration mellan parti- och detaljhan-
delsleden.
För produktgrupperna kött och köttvaror, bröd och spannmålsprodukter
samt mejerivaror har lantbrukskooperationen en stark ställning i primär-
förädlingen. På marknaden för socker har danskägda Danisco monopol.
Även i övriga delar av livsmedelssektorn råder fatalsdominans på många
områden.
Den svenska skogsindustrin domineras av fyra stora företag. Skogsin-
dustrin är vertikalt integrerad i och med att de flesta skogsbolag är ägare
av skog, sågverk samt pappersmassa- och pappersindustrier. Ungefär
hälften av Sveriges privata skogsägare är organiserade i regionala skogs-
ägareföreningar som drivs i form av ekonomiska föreningar. Även dessa
är vertikalt integrerade, eftersom skogsägarna genom medlemskapet ock-
så äger sågverk och massabruk.
På energiområdet är koncentrationen hög vad gäller produktionen av
el. Nätverksamheten för såväl el som fjärrvärme utgör lokala monopol,
med de problem som sådana marknader uppvisar. På marknaden för pet-
roleumprodukter är koncentrationen lägre, dock är antalet företag till-
räckligt begränsat för att en typisk oligopolmarknad skall uppstå. På en
sådan marknad finns ett beroende mellan företagen som skapar risk för
att konkurrenter samordnar sitt beteende.
Bygg- och boområdet uppvisar en hög koncentration inom främst
bygg- och anläggningsverksamheten och byggmaterialindustrin. Det
finns endast tre rikstäckande byggföretag i Sverige, vilka dessutom är
vertikalt integrerade. Byggmaterialindustrin kännetecknas av stora före-
tag som ofta är dominerande på sin marknad. Importen är obetydlig eller
förmedlas genom de stora företagen på marknaden. Detta medför en få-
talsdominans på den svenska byggmaterialmarknaden. Exempel på pro-
duktområden där koncentrationen är hög är cement, där i praktiken mo-
nopol råder, gipsskivor, mineralull, sanitetsporslin och asfaltmassa. Kon-
centrationen är också hög i partihandelsledet för installationsmaterial.
Koncentrationen på stora delar av transportområdet sammanhänger
med de tidigare marknadsregleringarna. Även om inrikesflyget och delar
av järnvägstrafiken numera har öppnats för konkurrens består SAS och
Prop. 1999/2000:140
66
SJ:s mycket starka marknadsdominans. På marknaden för lokal och regi- Prop. 1999/2000:140
onal linjetrafik med buss svarar de tre största företagen för närmare två
tredjedelar av trafiken och inom expressbusstrafiken överstiger det le-
dande företagets marknadsandel 60 procent. På transportområdet uppvi-
sar taximarknaden en annan bild, med ett stort antal små företag. Genom
samverkan i beställningscentraler kan dessa dock i många fall dominera
en lokal marknad.
Mediamarknaden i vid bemärkelse omfattar all förmedling av informa-
tion, från tryckalster till datakommunikation. Marknaderna för post och
telefoni har varit reglerade, och de tidigare monopolisterna bibehåller en
mycket stark ställning även sedan området öppnats för konkurrens. Kon-
centrationen på teleområdet är dock inte fullt så hög som på postområdet.
Även på andra mediamarknader som television och tidningar är koncent-
rationen hög, särskilt på vissa delmarknader. Bedömningen av koncent-
rationen på mediaområdet påverkas av dels ökad konvergens, dvs. att
tidigare separata produkter närmar sig varandra innehållsmässigt, dels att
vissa stora mediaföretag söker stärka sin ställning genom att etablera sig
på flera olika mediamarknader, exempelvis tidningar och television.
På de finansiella marknaderna verkar olika institut som banker, kre-
ditmarknadsbolag och försäkringsbolag. De fyra storbankerna har en ge-
mensam marknadsandel på drygt 85 procent av den svenska bankmark-
naden. Ungefar samma höga koncentration råder på marknaderna för
skadeförsäkring, livförsäkring, bostadsfinansiering och kapitalförvaltning
genom fondbolag.
Konkurrenskommittén konstaterade år 1991 (Konkurrens för ökad väl-
färd, SOU 1991:59) att dominerande ställning för vissa företag förekom i
ett stort antal branscher, i synnerhet inom livsmedelsindustrin och bygg-
materialindustrin, samt att koncentrationen hade ökat inom flertalet bran-
scher. Vid inledningen av år 2000 anger Konkurrensverket i sin rapport
att ett flertal branscher, liksom i början av 1990-talet, karakteriseras av
hög koncentration och att tendensen måste bedömas ha förstärkts under
de senaste tio åren.
Den beräkning av koncentrationsmåtten CR4 och HHI som verket har
genomfört bygger på statistik för åren 1993-1997. Den uppmätta skillna-
den mellan den första och den sista av mättidpunktema kan därmed ge en
indikation på den förändring i koncentrationen som har ägt rum under
1990-talet för de undersökta 29 branscherna, även om datamaterialet som
utgör underlag för beräkningarna har den bristen att importen saknas. Av
Konkurrensverkets redovisning framgår att hälften av dessa branscher, 14
stycken, hade en mycket hög koncentration både år 1993 och 1997. Med
mycket hög koncentration avses här att de fyra största företagen svarade
för mer än 90 procent av den inhemska omsättningen. Två av dessa bran-
scher och två branscher med lägre koncentrationstal har berörts av de
regelreformeringar som under 1990-talet har öppnat delar av järnvägstra-
fiken, inrikesflyget, postverksamhet och handel med el för konkurrens.
67
På dessa områden har koncentrationen minskat under perioden. Sedan år Prop. 1999/2000:140
1997 har dock koncentrationen inom inrikesflyget ökat.
Inom övriga undersökta branscher har koncentrationen ökat i åtta fall
och minskat i fyra. I ett fall pekar utvecklingen av koncentrationsmåtten
CR4 och HHI i olika riktning. Områden med ökad koncentration är kre-
atursslakterier, sågverk, läkemedelsindustri, betongvaruindustri, industri
for metallstommar, byggentreprenörer, anläggningsentreprenörer och
livsmedelsbutiker. Däremot har en minskad koncentration uppmätts för
frukt- och grönsaksindustri, mejerier, partihandel med livsmedel och
bankverksamhet.
I Konkurrensverkets granskning av konkurrensförhållandena inom åtta
viktiga sektorer kommenteras koncentrationsutvecklingen under 1990-
talet särskilt i vissa fall. För livsmedelsområdet konstateras att koncent-
rationen har försvagats inom bryggeri- och kvambranschema, medan en
hög koncentration fortfarande består på mejeri- och köttområdena. På
skogsområdet har såväl antalet skogsägarföreningar som antalet sågverk
minskat. På den regelreformerade elmarknaden har marknadskoncentra-
tionen i produktionsledet ökat. Marknaden för oljeprodukter, som redan
tidigare präglades av hög företagskoncentration, har blivit än mer kon-
centrerad. På bygg- och boområdet har koncentrationen ökat under 1990-
talet genom flera företagsförvärv bland de stora byggföretagen. Den rå-
dande fåtalsdominansen inom stora delar av byggmaterialmarknaden har
ytterligare förstärkts inom WS/VA-branschen. Vad slutligen mediaom-
rådet beträffar konstaterar Konkurrensverket att koncentrationen på tv-
området inte har ökat räknat i antalet företag, men att existerande mark-
nadsaktörer däremot har stärkt sin ställning. På dagstidningsområdet har
en viss ökning av koncentrationen skett.
Konkurrenslagstiftningen i Sverige och utomlands har traditionellt inrik-
tats på två slag av åtgärder mot effekterna av en hög koncentration, näm-
ligen ingrepp mot missbruk av en dominerande ställning och kontroll av
företagsförvärv.
Det första slaget av åtgärder tar sikte på företagens beteende och inte
på strukturen som sådan. En marknadsdominerande ställning har inte
betraktats som något problem i sig, men om denna ställning utnyttjas till
åtgärder som är att betrakta som ett missbruk kan detta angripas - enligt
nuvarande konkurrenslag med stöd av 19 §.
Kontrollen av företagskoncentrationer syftar däremot till att förhindra
uppkomsten av en så stark dominans för ett eller flera företag att konkur-
rensen på den berörda marknaden hämmas väsentligt. Genom en sådan
kontroll är det således möjligt att förhindra uppkomsten av en marknads-
struktur som i sig utesluter en effektivt fungerande konkurrens.
Dessa bestämmelser i konkurrenslagen tar sikte på situationer då ett
eller flera företag har eller kan fa en dominerande ställning på en mark-
nad. En sådan ställning förutsätter normalt att koncentrationen är hög,
däremot innebär en hög koncentration inte alltid att konkurrensen är svag
eller att det eller de ledande företagen har en dominerande ställning. På
68
vissa marknader kan konkurrensen vara skarp även när antalet aktörer är
litet. Å andra sidan kan ett foretag av olika skäl, exempelvis genom att
kontrollera infrastruktur som konkurrenterna är beroende av, vara domi-
nerande också på en marknad med många aktörer. Om hindren för etable-
ring och inträde på en marknad är låga kan den potentiella konkurrensen
upprätthålla ett högt konkurrenstryck även om antalet faktiskt aktiva säl-
jare är litet.
Från konsumentsynpunkt är effekterna av en hög koncentration på en
marknad främst knutna till begränsningen av antalet valmöjligheter. Vid
monopol är konsumentens möjlighet att i handling uttrycka sitt missnöje
med en produkt eller en leverantör mycket begränsat. Men också när det
finns mer än en säljare på en marknad blir konsumentens ställning vanli-
gen svagare ju högre koncentrationen är och ju starkare marknadsmakt
företagen därmed har.
De negativa effekterna för konsumenten av en hög koncentration är
emellertid inte bara kortsiktiga och direkta. Vid en hög koncentration
ökar de etablerade företagens möjligheter att försvåra nyetablering och
marknadstillträde. För konsumenterna innebär detta att möjligheten att få
tillgång till nya produkter, nya lösningar och nya idéer begränsas. Där-
med stagnerar också förnyelsen och förutsättningarna för tillväxt på det
berörda området.
En hög koncentration som är till skada för konsumentintresset kan
motverkas på flera sätt. Ett sätt är, som nämnts, genom lagtillämpning
som förhindrar dominansmissbruk och uppkomsten av skadliga företags-
koncentrationer. Ett annat sätt är genom att stödja de krafter som naturligt
motverkar koncentrationen. Det senare slaget av åtgärder handlar dels om
att vidga marknaden, dvs. avlägsna hinder för den fria rörligheten för
varor, tjänster och kapital på EU:s inre marknad och hinder för den glo-
bala handeln, dels om att främja ny företagsamhet som utmanar gamla
och koncentrerade strukturer.
6.2.6 Genomförda och pågående åtgärder
Mediekoncentrationskommittén fick i uppdrag av regeringen att lägga
fram förslag till lagstiftning för att slå vakt om mångfalden i svenska me-
dier och motverka sådan ägar- och maktkoncentration inom massmedier-
na som kan skada ett fritt och brett meningsutbyte och en fri och allsidig
upplysning. Kommittén har lämnat ett förslag som syftar till att säker-
ställa konkurrensreglernas tillämpning i mediesektom. Skälen till detta är
att mediemarknaden har genomgått förändringar som kommer att kunna
medföra en ökad ägarkoncentration där företagen är större och har intres-
sen i flera mediebranscher. På sikt kan detta leda till en minskad mång-
fald. Kommittén konstaterade att det finns en osäkerhet om huruvida det
finns möjligheter att kunna vidta åtgärder mot drastiska förändringar som
skulle kunna innebära allvarliga hot mot mångfalden och den praktiska
möjligheten att utnyttja yttrandefriheten. Det är tveksamt om man på
Prop. 1999/2000:140
69
detta område kan lita till det korrektiv som konkurrenslagens regler om
företagskoncentrationer innebär. För svensk del är det tveksamt om kon-
kurrenslagen kan genombryta den etableringsfrihet som skyddas av
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Med hänsyn till detta och till utvecklingen inom EU och rekommenda-
tioner i Europarådet, som förordar att medlemsstaterna vidtar lagstift-
ningsåtgärder i detta syfte, har kommittén föreslagit ändringar i lagstift-
ningen, bl.a. i konkurrenslagen med tillhörande grundlagsändringar.
Konkurrenslagens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete och mot
missbruk av en dominerande ställning föreslås göras uttryckligt tillämpli-
ga för mediesektom, med beaktande av mediesektoms särart. När det
gäller företagskoncentrationer föreslås införandet av en ny mediekoncent-
rationslag som skall komplettera konkurrenslagens bestämmelser rörande
företagskoncentrationer. Denna lag bör enligt kommittén utformas så att
en koncentration skall kunna förbjudas om den skapar, förstärker eller
förändrar kontrollen över en dominerande ställning, som väsentligt häm-
mar eller är ägnad att hämma förekomsten eller utvecklingen av en ef-
fektiv konkurrens i fråga om en sådan verksamhet som har särskild bety-
delse för opinionsbildningen -dagspress, radio och TV - eller en ställ-
ning som innefattar ett väsentligt inflytande inom flera sådana verksam-
heter. Koncentrationen skall också befaras vara ägnad att hämma ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning. Utredningens förslag kommer
att behandlas i slutet av år 2001 for att samordnas med utredningen om
mediegrundlagama (dir. 1999:8).
Prop. 1999/2000:140
Marknadsmakt innebär att ett företag har möjlighet att agera mer eller
mindre autonomt på en marknad. Den yttersta formen av marknadsmakt
råder när ett företag har en monopolställning och inte hotas av att något
ytterligare företag kan träda in på marknaden. En sådan monopolställning
kan vara ett resultat av gällande regler - ett legalt monopol - eller vara
ett faktiskt monopol. I praktiken torde det vanligen finnas en gräns för
hur långt ett faktiskt monopol kan utnyttja sin ställning innan köparna
slutar att efterfråga produkten eller en ny säljare eller substituerande pro-
dukt dyker upp på marknaden
Även på marknader med flera säljare kan en eller flera av dessa ha en
betydande grad av marknadsmakt. Det gäller särskilt när koncentrationen
är hög och övriga aktörer på marknaden är små. I konkurrensrätten är
begreppet dominerande ställning ett kriterium för att vissa förfaranden
skall kunna angripas. Med dominerande ställning avses en situation då ett
företag har en sådan ekonomisk styrka att det kan hindra att en effektiv
konkurrens upprätthålls på en marknad genom att det i betydande ut-
sträckning kan agera utan att behöva ta hänsyn till konkurrenter eller
70
kunder och ytterst konsumenterna. Företagets marknadsandel är en viktig Prop. 1999/2000:140
indikator på om en dominerande ställning föreligger.
I praktiken kan ett företag fa en starkare ställning än konkurrenterna på
marknaden av många skäl. Ibland kan detta vara ett naturligt uttryck för
konkurrensen, t.ex. tillgång till information och kunnande, högre effekti-
vitet eller bättre förmåga att uppfatta vad konsumenterna vill ha. I andra
fall kan företag fa ett försteg framför konkurrenterna som snedvrider
konkurrensen. Exempel på det senare slaget av omständigheter som ska-
par marknadsmakt är när ett företag kontrollerar tillgången till sådan in-
frastruktur som även konkurrenterna är beroende av för att kunna bedriva
verksamheten. Ett annat exempel är när ett visst företag på marknaden får
ekonomiska fördelar som konkurrenterna inte har tillgång till. Sådana
fördelar kan handla om olika slag av stöd och subventioner eller att ett
offentligt ägt företag inte behöver drabbas av samma ekonomiska kon-
sekvenser som privata konkurrenter vid ett marknadsmisslyckande.
Marknadsmakt kan också ha sin grund i företagets tidigare historia.
När marknader genom omreglering öppnas för konkurrens övergår det
tidigare monopolet till att bli ett företag som verkar på en konkurrens-
marknad. Ett sådant företag har i allmänhet en mycket stark ställning på
marknaden jämfört med de nya, små företag som etablerar sig. Finansiell
styrka, etablerad organisation, upparbetade kund- och leverantörskon-
takter är exempel på förhållanden som ger särskilda fördelar för domi-
nanten.
Konkurrens innebär en tävlan mellan aktörer på en marknad, där varje
företag kan förväntas utnyttja sina starka sidor och gynnsamma förutsätt-
ningar för att nå framgång hos konsumenterna. Gränsen är inte skarp
mellan å ena sidan förfaranden som kan ses som ett naturligt uttryck för
konkurrensen, å andra sidan ett skadligt utnyttjande av marknadsmakt
eller missbruk av en dominerande ställning.
När ett företag är effektivare i produktionen än konkurrenterna, och
därmed lyckas sänka sina kostnader, är det naturligt att denna fördel kan
utnyttjas för att erbjuda kunderna ett lägre pris. När ett lågt pris har sin
grund i subventioner, som inte kommer konkurrenterna till del, uppstår
däremot en snedvridning av konkurrensen.
Ett företag som skapat en ny teknisk infrastruktur knuten till tjänster
som erbjuds, exempelvis ett bokningssystem eller ett betalningssystem,
kan fa ett försteg framför konkurrenter som inte har tillgång till samma
teknik. På detta sätt uppkommer incitament att utveckla nya produkter
och distributionsformer som ger fördelar för konsumenterna. Om till-
gången till en sådan infrastruktur är så väsentlig att konkurrenternas fort-
satta verksamhet i praktiken omöjliggörs kan emellertid vägran att bereda
konkurrenterna tillträde på rimliga villkor innebära att konkurrensen sätts
ur spel. Det handlar här om avvägningen mellan att konkurrera med al-
ternativa infrastrukturer eller på en given infrastruktur.
Konsumenternas val mellan de alternativ som erbjuds på en marknad
kan ses som ett belöningssystem. När företag utnyttjar fördelar som hög
71
effektivitet, tillgång till avancerad teknik, naturliga kostnadsfördelar eller Prop. 1999/2000:140
förmåga att förutse köparnas behov ligger det i linje med det långsiktiga
konsumentintresset att detta leder till framgång på marknaden. Motsatsen
gäller förfaranden som att utnyttja köparens avsaknad av alternativ, att
bryta mot regler eller undandra sig skyldigheter, att med ojusta metoder
sätta konkurrensen ur spel eller att utnyttja subventioner på ett konkur-
renssnedvridande sätt.
Begreppet missbruk av dominerande ställning används i svensk kon-
kurrensrätt, liksom i EG-rätten, för att avgränsa sådana förfaranden som
bedöms vara till övervägande skada för konkurrensen. I rättspraxis,
främst den EG-rättsliga, har kriterier utvecklats för att bestämma när en
dominans och ett missbruk föreligger. Begreppet dominans har berörts
ovan och är knutet till dels företagets marknadsandel - som bestäms ge-
nom avgränsningen av relevant produktmarknad och relevant geografisk
marknad - dels andra omständigheter som bidrar till att stärka företagets
ställning på marknaden.
Missbruk kan vara av två slag, exploaterande och exkluderande miss-
bruk. Med exploaterande missbruk menas att det dominerande företaget
kan utnyttja sin ställning till nackdel för köparna, exempelvis genom att
ta ut ett högt pris eller genom att förena en försäljning med oskäliga vill-
kor. Ett exkluderande missbruk är i stället riktat mot företagets konkur-
renter och syftar ytterst till att sätta den kvarvarande konkurrensen ur
spel. Ett typiskt exempel är när ett företag saknar nämnvärd konkurrens
på en viss marknad och genom att ta ut höga priser kan bygga upp en
finansiell styrka. Dessa resurser kan sedan på en annan marknad använ-
das till underprissättning, dvs. ett pris som innebär en ekonomisk förlust,
så att kvarvarande konkurrenter slås ut. När konkurrensen på den senare
marknaden har eliminerats kan det dominerande företaget kompensera
tidigare förluster genom att tillämpa monopolprissättning.
Det kan emellertid förekomma att företag tillämpar priser som kan
jämställas med underprissättning utan att det föreligger ett medvetet syfte
att eliminera konkurrenter eller att fa ekonomisk vinning av en eventuell
ensamställning på marknaden. Detta är ofta fallet när offentliga - exem-
pelvis kommunala - och privata aktörer möts på en konkurrensmarknad.
Trots frånvaron av ett konkurrenshämmande syfte kan i sådana fall ef-
fekten på marknaden och för konsumenterna vara jämförbar med ett ut-
nyttjande av marknadsmakt.
I konkurrenslagens 19 § exemplifieras olika typer av dominansmiss-
bruk. Missbruk kan bestå i att direkt eller indirekt påtvinga någon oskäli-
ga inköps- eller försäljningsvillkor, att begränsa produktion, marknader
eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna eller att tillämpa
olika villkor för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handelspartner
far en konkurrensnackdel. Ytterligare ett exempel på dominansmissbruk,
som anges i konkurrenslagen, är att ställa som villkor för att ingå ett avtal
att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin
natur eller enligt handelsbruk har något samband med avtalet.
I praktiken är det ovanligt att konkurrensrättsliga regelverk tillämpas
för att angripa exploaterande missbruk, t.ex. överprissättning. Det fram-
går av EG-praxis att förbudet mot dominansmissbruk inte har till ända-
mål att tillämpas som ett prisregleringsinstrument. Det övervägande an-
72
talet fall — även när det gäller tillämpningen av den svenska konkur-
renslagen — handlar om förfaranden som syftar till att sätta konkurrensen
ur spel och således är riktade mot konkurrenter på marknaden.
I Konkurrensverkets rapport redovisas en kartläggning av de ärenden
som verket har prövat med stöd av konkurrenslagen under perioden 1 juli
1993-30 juni 1999. I 388 ärenden har verket funnit skäl att på olika sätt
ingripa mot konkurrensbegränsningar. 57 av dessa fall avser missbruk av
en dominerande ställning. Huvuddelen av ärendena, 311 stycken, gäller
konkurrensbegränsande samarbete medan 20 avser förvärv (figur 6.1).
Missbruk av
Prop. 1999/2000:140
begränsande
samarbete
Figur 6.1 Konkurrensverkets ingripanden med stöd av konkurrenslagen åren 1993 till
1999. Totalt 388 ärenden.
Källa: Konkurrensverket
Olika slag av åtgärder kan användas för att motverka missbruk av en
dominerande ställning. Det minst ingripande sättet är att det berörda fö-
retaget frivilligt ändrar sitt beteende när det blir medvetet om att det fö-
religger en konflikt med konkurrensreglerna. En frivillig anpassning till
konkurrenslagens bestämmelser torde också förekomma i många fall utan
att det sker någon formell prövning hos Konkurrensverket. En sådan
normbildande effekt är en viktig funktion hos all konkurrenslagstiftning.
Det är dock svårt att bedöma omfattningen av denna indirekta påverkan.
Andra former för ingripande mot dominansmissbruk är avslag på ansö-
kan om icke-ingripandebesked, åläggande att upphöra med ett förbjudet
förfarande — vilket kan förenas med vite - och talan vid Stockholms
tingsrätt om utdömande av konkurrensskadeavgift.
73
Åläggande har meddelats av Konkurrensverket avseende totalt 31 olika
överträdelser, varav 21 gällde dominansmissbruk. I 13 fall har verket
väckt talan om konkurrensskadeavgift, varav 9 gällde missbruk av en
dominerande ställning.
På livsmedelsområdet har Konkurrensverket ingripit mot dominans-
missbruk i endast två fall. På detta område handlar lagtillämpningen
främst om förbjudet samarbete, nämligen 48 fall, särskilt vertikala kon-
kurrensbegränsningar.
I samband med att den nya konkurrenslagen trädde i kraft informerade
Konkurrensverket dagligvaruhandeln och livsmedelsindustrin på olika
sätt om det nya regelsystemet, bl.a. om lagens betydelse för sådana leve-
rans- och försäljningsvillkor som producenterna och andra leverantörer
tillämpade gentemot handeln. Till följd av den koncentration som finns i
livsmedelsindustrin, den starka ställning som vissa företag hade och vill-
korens utformning var en anpassning till lagen nödvändig för att villko-
ren inte skulle utgöra missbruk av en dominerande ställning och strida
mot 19 § konkurrenslagen. I vissa fall lät företag pröva sina villkor men
återkallade ansökningarna sedan de fatt del av Konkurrensverkets preli-
minära bedömning att villkoren stod i strid med konkurrenslagen. Några
av de ansökningar som inte återkallades avslogs av Konkurrensverket.
På energiområdet uppgick antalet ingripanden mot missbruk av mark-
nadsdominans till två.
Också på bygg- och boområdet är andelen missbruksfall av det totala
antalet ingripanden litet. Av totalt tre fall av dominansmissbruk gällde
två prisdiskriminering och kopplingsförbehåll medan det tredje ärendet
rörde exklusivitet och leveransvägran.
Vid nio tillfallen har Konkurrensverket ingripit mot missbruk av domi-
nerande ställning på transportområdet. Tre av dessa fall rörde järnvägs-
transporter, tre flygtransporter och ett ärende gällde sjötransporter.
Ett viktigt fall rörande missbruk av en dominerande ställning på järn-
vägsområdet avsåg trafikhuvudmännens upphandling år 1993 av tågtrafik
på länsjämväg i Jönköpings, Kalmar och Hallands län. En av anbudsgi-
vama, BK Tåg AB, anförde i klagomål till Konkurrensverket att SJ till-
lämpat underprissättning. Konkurrensverket fann i sitt beslut att SJ hade
gjort sig skyldigt till underprissättning i strid med förbudet i 19 § konkur-
renslagen och yrkade hos Stockholms tingsrätt om konkurrensskadeavgift
med 30 miljoner kronor. Tingsrätten och Marknadsdomstolen har senare
fastslagit att SJ gjort sig skyldig till underprissättning men begränsade
konkurrensskadeavgiften till 8 miljoner kronor.
På flygtrafikområdet har Konkurrensverket vid flera tillfällen ingripit
mot SAS med stöd av konkurrenslagens bestämmelse om dominansmiss-
bruk. År 1995 vägrade SAS teckna s.k. interlineavtal - avtal mellan flyg-
bolag att dessa accepterar varandras biljetter - med Nordic European,
som vid den tidpunkten startade trafik på linjen Östersund-Arlanda. Ver-
ket konstaterade i sitt beslut att SAS inte hade något objektivt, kommer-
siellt skäl för sin vägran och att förfarandet utgjorde en överträdelse av
förbudet mot missbruk av en dominerande ställning. Verket yrkade att
SAS skulle åläggas en konkurrensskadeavgift på 10 miljoner kronor.
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen delade i allt väsentligt ver-
Prop. 1999/2000:140
74
kets bedömning men fastställde konkurrensskadeavgiften till 1 miljon
kronor.
I ett annat ärende har Konkurrensverket ingripit mot hur SAS tillämpar
lojalitetsprogrammet EuroBonus på inrikes flygresor och hävdat att detta
begränsar marknaden genom att kraftigt forsvaga eller helt eliminera den
normala priskonkurrensen mellan foretagen. Verket ålade i november
1999 SAS, vid vite av 100 miljoner kronor, att upphöra med förfarandet.
Beslutet har överklagats hos Marknadsdomstolen, som har beslutat om
inhibition tills vidare.
Det område där flest ingripanden mot missbruk av dominerande ställ-
ning har skett är medieområdet, inkl, post och tele. Bland annat har åläg-
gande meddelats i 18 fall, vilket utgör 40 procent av det totala antalet
ålägganden.
På teleområdet har konkurrensproblemen i hög grad handlat om Telias
dominerande ställning, särskilt med hänsyn till att företaget förfogar över
det s.k. accessnätet - den sista delen av ledningsnätet fram till abonnen-
ten, de s.k. koppartrådarna - som alla operatörer på området fast telefoni
behöver tillgång till. Ärenden rörande ifrågasatt dominansmissbruk har
bl.a. gällt Telias prissättning av samtrafiken och Telias prissättning mot
slutkunder.
Sedan konkurrenslagen trädde i kraft har Konkurrensverket haft mer än
100 ärenden som har berört Posten. Många av dessa gäller ifrågasatt
missbruk av en dominerande ställning. Hittills har de avgjorda ärendena
på postområdet lett till klargöranden främst vad beträffar exklusivavtal,
trohetsskapande rabatter och årsbonussatser. De exklusivavtal som Pos-
ten tidigare tecknat med kunder - och som närmast omöjliggjort ett anli-
tande av konkurrenter till Posten - skall nu vara undanröjda. Detsamma
gäller klausuler i avtal som ger Posten ensidig rätt att förändra erbjudna
priser under pågående avtalsperiod. Rabatter och årsbonussatser far inte
konstrueras på ett sådant sätt att de är relaterade till kundens totalbehov.
Slutligen har det klarlagts att det under vissa förhållanden är otillåtet för
Posten att tillämpa geografisk prisdifferentiering i syfte att möta konkur-
rens.
På området hälso- och sjukvård har Konkurrensverket ingripit i två fall
av dominansmissbruk inom tandvården, varav det ena gällde leve-
ransvägran. Det andra ärendet gällde ett förfarande från tandvårdshu-
vudmannens (Göteborgs kommun) sida som innebar att om tandvårdshu-
vudmannen utförde den oralkirurgiska delen av en implantatbehandling,
skulle ansvaret för och avslutandet av den protetiska delen av behand-
lingen också utföras av tandvårdshuvudmannen. Konkurrensverket ansåg
att förfarandet var konkurrensbegränsande och att det innebar ett miss-
bruk av tandvårdshuvudmannens dominerande ställning på marknaden
för implantatbehandlingar, i strid med förbudet i 19 § konkurrenslagen.
Ett ärende på ett annat område, nämligen marknaderna för inomhusbad
samt gym- och solarietjänster, har också anknytning till den offentliga
sektorn. I detta fall ansåg Konkurrensverket att en kommun
(Stenungsund) hade utnyttjat sin dominerande ställning på marknaden för
inomhusbad för att stärka sin ställning på marknaden för solarietjänster.
Det var mer förmånligt att köpa ett s.k. tiokort till solariema, vilket in-
kluderade bad, än att köpa motsvarande kort för enbart bad. Vidare kos-
Prop. 1999/2000:140
75
tade det lika mycket att köpa ett enstaka solariebesök med bad som att
bara köpa bad. Företag som konkurrerade med kommunens tjänsteutbud
upphörde med sin verksamhet efter det att kommunen hade infort sin
prissättningsmodell. Stockholms tingsrätt beslutade att kommunen skulle
betala den av Konkurrensverket yrkade konkurrensskadeavgiften. Genom
kommunens medgivande och utredningen i målet fann tingsrätten det
klarlagt att kommunen av oaktsamhet överträtt forbudet i 19 § konkur-
renslagen.
Den samlade bilden när det gäller förekomsten av missbruk av en do-
minerande ställning är att denna form av konkurrensbegränsning särskilt
förekommer på områden som nyligen regelreformerats och öppnats för
konkurrens. Typiska exempel är postverksamhet, telefoni, järnvägstrafik
och inrikes flygtrafik. På sådana områden finns ofta ett starkt domineran-
de företag som före omregleringen varit skyddat mot konkurrens och som
möter en ny utmaning i form av små företag som söker slå sig in på till-
gängliga eller särskilt attraktiva delar av marknaden. Skillnaden i mark-
nadsmakt mellan det etablerade och de nya företagen medför uppenbara
risker för att dominantens åtgärder för att skydda sin marknadsställning
slår orimligt hårt mot konkurrenterna. Därav följer också risken for att
reformens syfte, att skapa en marknad med fungerande konkurrens, kvävs
i sin linda. Konkurrenslagens förbud mot missbruk av en dominerande
ställning kan i vissa fall stödja utvecklingen mot mångfald och mer ba-
lanserade styrkeförhållanden mellan aktörerna på sådana marknader.
Konkurrenslagstiftningen tar emellertid principiellt sikte på förhållandena
på fungerande konkurrensmarknader och kan därför behöva kompletteras
med särlagstiftning på områden som nyligen öppnats för konkurrens och
befinner sig i en övergångsfas. Telelagen är ett exempel på sådan särlag-
stiftning.
Vissa former av utnyttjande av marknadsmakt faller således utanför det
område som kan angripas med stöd av konkurrenslagens bestämmelser
rörande missbruk av en dominerande ställning på marknaden. Utnyttjan-
det av marknadsmakt kan trots detta utgöra ett hot mot mångfald, effekti-
vitet, utveckling och innovationer på olika varu- och tjänstemarknader.
Därmed hotas samtidigt anpassningen till köparnas behov och preferen-
ser, t.ex. i fråga om lågt pris, hög kvalitet, brett urval, god service eller
produktförnyelse. Områden där konkurrenslagstiftningen i sin nuvarande
utformning inte är ägnad att motverka alla fall av utnyttjande av mark-
nadsmakt till skada för konsumenterna är exempelvis marknader som
nyligen öppnats för konkurrens och marknader där såväl privata som of-
fentliga aktörer konkurrerar.
Prop. 1999/2000:140
Samverkan mellan företag kan i många fall medföra positiva effekter,
inte bara för de berörda företagen utan också för konsumenterna och för
76
den allmänna ekonomiska utvecklingen. Särskilt för små och medelstora Prop. 1999/2000:140
företag kan samarbete göra det möjligt för deltagarna att arbeta mer ef-
fektivt, att öka sin produktivitet och att stärka sin konkurrenskraft i för-
hållande till större företag på marknaden. I många fall kan även samar-
bete mellan större företag vara ekonomiskt önskvärt, förutsatt att det inte
far till resultat att konkurrensen begränsas.
Erfarenhetsutbyte om förhållanden på marknaden och gemensamt
framtagen information om marknadens utveckling är ett exempel på sam-
arbete mellan företagen i en bransch som normalt är positivt. Sådant
samarbete far dock inte leda till att konkurrerande företags beteende på
marknaden samordnas eller företagens handlingsfrihet begränsas. Om en
gemensam branschstatistik är så detaljerad att enskilda företags åtgärder
kan identifieras kan detta förstärka ett samordnat förfarande ifråga om
priser eller försäljningsvolymer.
Andra former av positivt samarbete kan gälla forsknings- och utveck-
lingsprojekt, gemensamma resurser för produktion eller distribution, re-
klam eller produktmärkning som betecknar en viss kvalitet på varan.
Konsortier är en särskild form av samarbete mellan företag som är vanlig
vid t.ex. upphandling av anläggnings- och byggnadsentreprenader. Sådan
samverkan är normalt positiv från konkurrenssynpunkt om de deltagande
företagen inte konkurrerar med varandra om det arbete som skall utföras.
Även konsortiesamverkan mellan konkurrenter kan vara positiv om vart
och ett av de deltagande företagen inte skulle ha haft möjlighet att på
egen hand genomföra arbetet.
Överenskommelser mellan företag om att begränsa konkurrensen på en
marknad kan jämföras med skapandet av en artificiell monopolsituation.
Om företagen enas om ett gemensamt försäljningspris kan konsumenten
inte längre välja det lägsta priset. Det innebär i sin tur att det enhetliga
priset kan höjas så att det motsvarar monopolprisets nivå. Om företagen
gör upp om att dela upp marknaden mellan sig - geografiskt, efter kund-
kategori eller på annat sätt - står det inte längre konsumenten fritt att
välja vilken leverantör hon vill vända sig till. Sådana slag av konkurrens-
begränsande överenskommelser utgör därmed en konspiration som flyttar
makten från konsumenten till de samverkande säljarna.
De allvarligaste formerna av negativ samverkan är prissamarbete och
marknadsdelning. Sådan samverkan utgör ett direkt angrepp på konsu-
menternas möjligheter att välja det förmånligaste priset eller den bästa
leverantören. Samverkan mellan konkurrenter i samma handelsled - s.k.
horisontellt samarbete - är normalt mer negativt från konkurrenssynpunkt
än s.k. vertikalt samarbete, mellan exempelvis tillverknings- och han-
delsföretag eller mellan grossist och detaljist. Men även vertikalt samar-
bete kan begränsa konkurrensen, t.ex. genom att utestänga vissa leveran-
törer eller återförsäljare och på så sätt begränsa de alternativ som konsu-
menten har tillgång till.
En samordning mellan företag, som har till syfte eller verkan att konkur-
rensen begränsas, kan vara mer eller mindre formaliserad. En ytterlighet
77
är ett skriftligt avtal där deltagarnas åtaganden preciseras i detalj och som Prop. 1999/2000:140
också reglerar konsekvenserna av att någon av deltagarna bryter mot
överenskommelsen. Den motsatta ytterligheten är ett tyst samförstånd
mellan företag om ett enhetligt beteende eller om att avstå från att kon-
kurrera i ett visst avseende. För konsumenterna kan de negativa effekter-
na av att konkurrensen inte fungerar vara lika allvarliga vid ett informellt
samfällt agerande som i fall då ett formellt kartellavtal föreligger.
Förbudet i 6 § konkurrenslagen mot konkurrensbegränsande överens-
kommelser gäller i lika hög grad muntliga överenskommelser som skrift-
liga. Däremot är svårigheten att bevisa en informell samordning givetvis
betydligt större. Trots detta visar internationella erfarenheter av kartell-
bekämpning att de deltagande företagen många gånger upprättar komp-
rometterande protokoll eller annat skriftligt material, som kan utgöra be-
vismaterial vid ett rättsligt förfarande.
Det är inte ovanligt att en konkurrensbegränsande överenskommelse
utgör en del av normala affärsavtal som i övrigt inte har till ändamål att
begränsa konkurrensen. En konkurrensbegränsande klausul kan angripas
med stöd av konkurrenslagens förbudsbestämmelser, och även drabbas av
ogiltighet, utan att avtalets tillämpning i övrigt behöver påverkas.
Av de totalt 388 ingripanden med stöd av konkurrenslagen som Konkur-
rensverket gjort under perioden 1 juli 1993-30 juni 1999 avsåg 311 -
närmare 80 procent - förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samar-
bete. I motsats till vad som är fallet vid missbruk av en dominerande
ställning medger konkurrenslagen att undantag ges från förbudet mot
konkurrensbegränsande samarbete om avtalet har anmälts till Konkur-
rensverket. Förutsättningen är att vissa kriterier som anges i lagens 8 § är
uppfyllda, vilket i huvudsak innebär att de positiva effekterna av samar-
betet väger tyngre än de negativa. En form av ingripande mot konkur-
rensbegränsande överenskommelser är att Konkurrensverket avslår en
ansökan om undantag. Sådana ansökningar kombineras normalt med en
ansökan om icke-ingripandebesked, dvs. en formell förklaring att avtalet
inte strider mot förbudet i 6 §. 184 av de 388 ingripandena utgjordes av
avslag på ansökan om undantag och/eller icke-ingripandebesked. Den
helt övervägande delen av dessa fall gällde förbudet mot konkurrensbe-
gränsande samarbete.
I vissa fall visar det sig under Konkurrensverkets handläggning av en
ansökan att utformningen av ett avtal inte gör det möjligt att bevilja ett
undantag eller ett icke-ingripandebesked. Det är i sådana situationer inte
ovanligt att avtalsparterna gör sådana förändringar i avtalet att konkur-
rensbegränsningen undanröjs och att därigenom förutsättningar skapas
för ett positivt beslut. I närmare 100 fall har sådana modifieringar skett i
konkurrensbegränsande avtal. En liknande form av ingripande är när
Konkurrensverket förenat ett beslut om undantag från förbudet med vissa
villkor. Detta har skett i 42 fall.
De skarpare formerna av ingripande mot konkurrensbegränsande över-
enskommelser utgörs av åläggande att upphöra med överträdelsen - som
78
kan förenas med vite - och talan om konkurrensskadeavgift. En tredjedel, Prop. 1999/2000:140
eller tio stycken, av de konkurrensbegränsningsfall som har lett till beslut
om åläggande har gällt konkurrensbegränsande avtal. I fem fall, av totalt
13, har Konkurrensverkets ansökan om konkurrensskadeavgift gällt kon-
kurrensbegränsande samarbeten. Figur 6.2 visar hur verkets ingripanden
mot konkurrensbegränsande samarbeten fördelar sig på olika områden.
Övriga områden
Post och tele
Sjuk- och
hälsovård
Finansiella
tjänster,
försäkringar
Livsmedel
Transporter
Skog
Energi
Byggande och
bostäder
Figur 6.2 Konkurrensverkets ingripanden mot konkurrensbegränsande samarbeten åren
1993 till 1999, fördelade på områden. Totalt 311 ärenden.
Källa: Konkurrensverket
På livsmedelsområdet har Konkurrensverket ingripit mot konkurrens-
begränsande samarbete i 48 fall, vilket motsvarar 15 procent av antalet
motsvarande ingripanden i alla branscher. Huvuddelen av fallen på livs-
medelsområdet, 39 ingripanden, rörde vertikala konkurrensbegränsning-
ar. Livsmedelsområdet skiljer sig därvidlag från andra branscher, där
konkurrensbegränsande avtal vanligen är horisontella till sin natur.
Även bygg- och boområdet står for en stor del av ingripandena mot
konkurrensbegränsande avtal - 51 fall eller 16 procent av samtliga ingri-
panden med stöd av 6 § konkurrenslagen. Två tredjedelar av dessa kon-
kurrensbegränsningar på bygg- och boområdet hade en omedelbar effekt
på varors och tjänsters priser och i 21 fall rörde det sig om renodlade ho-
risontella prisöverenskommelser. Branschorganisationer har haft en
framträdande roll när det gäller förekomsten av horisontellt prissamarbe-
te, särskilt inom byggmaterialbranschen och elinstallationsbranschen.
Samarbete mellan starka konkurrenter i konsortier och joint ventures har
särskilt förekommit inom anläggningsbranschen.
Det tredje tunga området när det gäller konkurrensbegränsande samar-
bete är transportområdet. Med 45 fall svarar detta område for nästan
samma andel av det totala antalet ingripanden mot konkurrensbegränsan-
de avtal som livsmedelsområdet. Huvuddelen av konkurrensbegränsning-
arna har rört prissättningen på de berörda tjänsterna. Närmare tre fjärde-
delar av fallen avser taxi- eller åkeriverksamhet.
79
På energiområden har Konkurrensverket ingripit mot 26 konkurrens- Prop. 1999/2000:140
begränsande avtal. Närmare 80 procent av dessa ärenden gällde drivme-
delsområdet.
I 17 fall har ingripande skett mot prissamverkan på skogsområdet, var-
av 13 gällde direkta prisöverenskommelser. Det otillåtna samarbetet på
detta område har normalt skett inom ramen för konsortier, joint ventures
eller branschorganisationer.
På mediaområdet exklusive post- och teleområdet har ingripande mot
konkurrensbegränsande samarbete skett i 25 fall. Jämfört med övriga
områden är det relativt få konkurrensbegränsningar på mediaområdet
som har kunnat avvärjas genom frivilliga åtgärder. Som tidigare redovi-
sats var det totala antalet ingripanden mot konkurrensbegränsningar på
post- och teleområdet också jämförelsevis stort; det har dock här till
övervägande del handlat om dominansmissbruk.
I 30 fall har Konkurrensverket ingripit mot konkurrensbegränsande
samarbete på finans- och försäkringsområdet. Det har i samtliga fall rört
sig om horisontella begränsningar - i mer än hälften av fallen omfattade
det undanröjda samarbetet mer än 50 procent av marknadens totala om-
sättning. 22 av fallen innefattade förbjudet prissamarbete.
Drygt 15 konkurrensbegränsande samarbeten på sjuk- och hälsovårds-
området har undanröjts, varav merparten gällde läkemedels- och hälso-
kostområdet. En mindre del av konkurrensbegränsningarna på detta om-
råde gällde prissamarbete, däremot har jämförelsevis många fall avsett
vertikala exklusivavtal.
Konkurrensverkets ingripanden mot konkurrensbegränsande förfaran-
den har kvantitativt till övervägande del avsett förbjudet samarbete. An-
delen allvarliga ingripanden, dvs. ålägganden och ansökan om konkur-
rensskadeavgift, är dock färre än när det gäller dominansmissbruk, både
relativt och i absoluta tal. Det dominerande medlet för att undanröja kon-
kurrensbegränsande avtal har varit avslag på ansökan om undantag/icke-
ingripandebesked. Det innebär samtidigt att åtgärder för att undanröja
hemliga karteller hittills har spelat en begränsad roll i lagtillämpningen,
sett i ett helhetsperspektiv.
Många ingrepp mot konkurrensbegränsande avtal har skett på livsme-
delsområdet och bygg- och boområdet, branscher som i OECD- respekti-
ve EU-studier har pekats ut som områden där det i vårt land finns särskil-
da konkurrensproblem.
I övrigt tyder genomgången på att konkurrensbegränsande samarbete
som varit oförenligt med förbudet i 6 § konkurrenslagen har varit utbrett i
stora delar av näringslivet. Ingripanden mot branschsamarbete har bland
annat skett på områden där privata företag tidigare verkat under strikta
regleringar, t.ex. finans- och försäkringsmarknaden och vissa trans-
portområden. Förekomsten av konkurrensbegränsande avtal har dock inte
begränsats till sådana områden utan synes ha varit vanligt förekommande
inom flertalet branscher.
80
6.4.4 Hemliga karteller Prop. 1999/2000:140
Det hävdas ibland att karteller är ett fenomen som inte längre före-
kommer på den svenska marknaden, åtminstone inte i sådan utsträckning
att det skulle vara motiverat att skärpa nuvarande konkurrenslagstiftning.
Under decennierna före övergången till en stramare konkurrenspolitik i
början av 1990-talet rådde en påtaglig samarbetskultur i det svenska
samhället. Den allmänna synen på samverkan mellan företag hade sin
motsvarighet i rättsväsendets syn på konkurrensbrott. Även om vissa för-
budsbestämmelser fanns i den huvudsakligen missbruksbaserade lagen
före 1993, och brott mot förbuden var straffsanktionerade, hade sådana
förseelser låg prioritet hos åklagare och i domstolar.
Konkurrensverket har i rapporten Konkurrensen i Sverige under 90-
talet - problem och förslag bl.a. anfört följande.
Det ligger i sakens natur att förekomsten av allvarliga karteller inte
låter sig bevisas förrän de har upptäckts. De karteller som har påvi-
sats har med stöd av EG:s regler eller konkurrenslagen successivt
angripits och bringats att upphöra, vilket ger en indikation om före-
komsten av karteller. Konkurrensverket gör i sin rapport bedöm-
ningen att ett antal omständigheter talar för att dolda karteller exis-
terar och utgör ett allvarligt hot mot konsumenterna och samhälls-
ekonomin.
Vid Europeiska kommissionens tillämpning av gemenskapens kon-
kurrensregler har svenska företag eller företag med svensk anknyt-
ning varit inblandade i flera av de största kartellärendena. Det gäller
bl.a. områden som pappersmassa, kartong, stål och rörprodukter.
Några av dessa ärenden avser tiden före Sveriges anslutning till EU
och skulle möjligen kunna tolkas som att näringslivet då var omed-
vetet om innebörden av de regler som gällde på EG-marknaden. En
sådan tolkning motsägs dock av att svenska företag i flera fall har
medverkat i omfattande kartellsamarbete även efter år 1995.
Vissa omständigheter ökar sannolikheten för att kartellsamarbete kan
uppkomma i en bransch. Exempel på sådana omständigheter är hög kon-
centration, vikande efterfrågan, standardiserade produkter, omfattande
branschsamarbete i exempelvis tekniska frågor och svag eller obefintlig
importkonkurrens. I Konkurrensverkets rapport redovisas en genomgång
av konkurrensförhållandena i åtta viktiga sektorer. Av denna redovisning
framgår att det finns många branscher på den svenska marknaden där det
kan finnas incitament att begränsa konkurrensen genom samordnade
förfaranden eller formella överenskommelser.
Konkurrensverket anför vidare.
En omständighet som kan medverka till uppkomsten av karteller är
den tradition av samarbete och branschsammanhållning som sedan
gammalt är stark i vårt land. Sverige är inte unikt i detta avseende.
Det finns dock en påtaglig tendens att länder med stark samarbetst-
radition i näringslivet samtidigt är kända för att hysa en
81
"kartellkultur". Som en kontrast framstår USA och Kanada, där Prop. 1999/2000:140
strikta konkurrensregler har tillämpats i mer än 100 år och där fö-
retagen på ett helt annat sätt än i Sverige undviker agerande som
kan skapa misstanke om obehöriga kontakter mellan konkurrenter.
Enligt Konkurrensverkets rapport ger den stora mängd klagomål och
information om konkurrensproblem som verket far in också en bild av
hur företagen ställer sig till konkurrens respektive samverkan i olika
branscher. Klagomålen ger sällan information om priskarteller och lik-
nande förfaranden som i första hand riktar sig mot konsumentintresset. I
sådana fall är det främst deltagarna i kartellsamarbetet som har kunskap
om vad som försiggår, och dessa har i allmänhet liten anledning att in-
formera konkurrensmyndigheten. Däremot får verket ofta information
från drabbade företag om det slag av samverkan som syftar till att elimi-
nera "uppstickare", dvs. företag som erbjuder andra villkor än den tradi-
tionella delen av branschen.
Ett typiskt exempel är klagomål om leverans vägran. Vägran att le-
verera kan under vissa omständigheter vara affärsmässigt motive-
rad, t.ex. om det berörda företaget av köparen bedöms utgöra en
kreditrisk. När sådana objektiva skäl saknas framstår leveransväg-
ran som märklig med tanke på att det bör ligga i varje företags in-
tresse att maximera sin försäljning. En närmare granskning av om-
ständigheterna visar i sådana fall ofta att det klagande återförsäl-
jarföretaget avvikit från branschpraxis i något avseende, t.ex. ge-
nom att hålla förhållandevis låga priser till konsument eller genom
att bedriva Intemetförsäljning. Även under sådana förhållanden
borde leverantören främst vara intresserad av vilket pris han far från
återförsäljaren och inte vilket konsumentpris denne i sin tur tilläm-
par. Tvärtom bör ett lägre konsumentpris leda till ökad total försälj-
ning, vilken också är gynnsamt för leverantören.
Den förklaring som vid Konkurrensverkets fortsatta undersökning
framstår som uppenbar, men som i de flesta fall svårligen låter sig
bevisas, är att initiativet till leveransvägran ligger hos de konkurre-
rande återförsäljarna. Genom hot om köpbojkott kan dessa åstad-
komma att en lågpriskonkurrent neutraliseras. Liknande fall av ho-
risontell samverkan för att utestänga en potentiell konkurrent från
marknaden har förekommit i samband med branschmässor som ar-
rangeras av branschorganisationen eller annat gemensamt organ.
Mot bakgrund av kartellers allvarliga skadeverkningar anser regering-
en att det inte är acceptabelt att sådana karteller som innebär väsentlig
skada för konsumentintresset över huvud taget förekommer. I propositio-
nen föreslås därför att olika åtgärder för att effektivisera uppspårandet
och beivrandet av karteller görs till föremål för en särskild utredning.
82
De konkurrensproblem på olika regelreformerade marknader som redovi-
sas under 6.5.3 och följande avsnitt bygger i första hand på kartläggning-
en i Konkurrensverkets rapport Konkurrensen i Sverige under 90-talet -
problem och förslag (2000:1).
Den process som ofta sammanfattas under beteckningen avreglering har
under slutet av 1900-talet, i högre eller lägre grad, varit utmärkande för
näringspolitiken i flertalet utvecklade industriländer. I USA påbörjades
processen redan under 1970-talet, bl.a. med liberalisering av flyg- och
telemarknaderna. I Storbritannien inleddes en omfattande avreglerings-
process under 1980-talet. Telekommunikationsföretaget British Telecom
var det första allmännyttiga företaget som privatiserades, vilket skedde år
1984. Därefter har, i varierande grad, bl.a. el och järnvägstransporter
öppnats för konkurrens. EU har haft en pådrivande roll för att öppna oli-
ka offentliga monopol i medlemsstaterna för konkurrens. Det gäller
framför allt infrastrukturområden som transporter, telekommunikationer
och energi. Processen har normalt inletts med s.k. grönböcker och vit-
böcker, vilka har lagt en grund för direktiv och andra bindande gemen-
skapsregler. Sverige har jämfört med andra medlemsländer legat långt
framme i denna process, både när det gäller tidpunkten för att reformera
olika marknader och omfattningen av konkurrensutsättningen.
Utvecklingen har dock inte följt samma spår på alla håll. 1980-talets
reformer i Storbritannien var i hög grad inriktade på en förändring i
ägandet, dvs. privatisering. Effekten blev många gånger att offentliga
monopol ersattes av privata monopol. För att motverka att de privata mo-
nopolen skulle kunna missbruka sin marknadsmakt skapades reglerings-
system som tillämpas av särskilda sektormyndigheter, s.k. watch-dogs.
I Sverige har tyngdpunkten däremot legat på att öppna marknader för
konkurrens. För flertalet av dessa marknader har inte nödvändigtvis an-
talet regler minskat. Snarare har de regler som hindrat konkurrens av-
skaffats, samtidigt som nya regler har införts i syfte att öka förutsättning-
arna för en väl fungerande konkurrens. Regler som avskaffas kan vara
sådana som begränsar utbudet på marknaden i form av etablerings- eller
handelshinder. Regler som införs i konkurrensfrämjande syfte kan vara
sådana som reglerar villkoren för att utnyttja en tidigare monopolists in-
frastruktur. Detta kan mycket väl innebära att en marknad som öppnas för
konkurrens far ett mer omfattande regelverk än vad som tidigare varit
fallet.
Ett exempel är telemarknaden där dåvarande Televerket inte hade nå-
got legalt monopol men däremot ett de facto-monopol och styrdes på un-
gefär samma sätt som en myndighet. Före konkurrensutsättningen behöv-
des därför ingen lagstiftning som specifikt reglerade olika frågor på tele-
marknaden. När telemarknaden öppnades för konkurrens bolagiserades
Televerket samtidigt som ett nytt regelverk - telelagen - trädde i kraft.
Prop. 1999/2000:140
83
Telemarknaden utvecklades därmed från ett oreglerat monopol till en
situation som kan beskrivas som reglerad konkurrens.
När marknaden for distribution av brevförsändelser öppnades för kon-
kurrens upphörde formellt Postverkets brevmonopol. Det fanns då inte
någon lagstiftning som reglerade utövandet av själva postverksamheten
utan enbart regler som generellt styrde Postverkets verksamhet. Genom
ikraftträdandet av en särskild postlag och bolagiseringen av Postverket
ersattes också på detta område det oreglerade monopolet med ett regel-
verk som skulle skapa förutsättningar för uppkomsten av konkurrens.
På andra marknader som regelreformerats fanns redan före reformen
ett flertal privata aktörer. Konkurrensen begränsades genom exempelvis
etableringskontroll, prisreglering eller reglering av produkternas utform-
ning eller innehåll. På flera sådana marknader har förutsättningarna för
konkurrens ökats genom ett avskaffande av marknadsregleringar. Detta
gäller bl.a. marknaderna för taxitrafik, långväga busstrafik och finansiella
tjänster. I vissa fall har avregleringen skapat behov av nya regler - exem-
pelvis för att lösa vissa ordningsfrågor - när en friare etablering gett upp-
hov till problem som inte förutsågs vid avskaffandet av marknadsregle-
ringarna.
Den renaste formen av konkurrensutsättning innebär att etableringen
av företag är fri inom de generella ramar som den näringspolitiska lag-
stiftningen ger. Detta skapar i allmänhet förutsättningar för en effektivt
fungerande konkurrens med en mångfald av säljare och produkter. På en
sådan marknad sker normalt en successiv förnyelse genom att mindre
effektiva företag, eller produkter som inte uppskattas av konsumenterna,
slås ut och ersätts av nya och bättre alternativ.
På vissa områden saknas dock möjlighet att skapa marknader med så-
dana valmöjligheter för konsumenterna. Det gäller bl.a. områden där det
inte finns tekniskt eller ekonomiskt utrymme för mer än en leverantör.
Konkurrensutsättningen kan i sådana fall komma till uttryck i en upp-
handling av en leverantör med ensamställning. Konkurrensen mellan oli-
ka alternativ sker vid själva upphandlingen, däremot far den som uppdra-
get går till en ställning som kan betecknas som ett tidsbegränsat monopol
under kontraktstiden. I stället för den normala konkurrensen på en mark-
nad skapas konkurrens om en marknad.
En liknande form av konkurrensutsättning kan tillämpas där det all-
männa i praktiken är ensam köpare, dvs. produkten består av nyttigheter
som tillhandahålls medborgarna men kostnaden täcks helt eller till stor
del av budgetmedel. I stället för att utföra sådana tjänster i offentlig regi
kan produktionen upphandlas av privata utförare eller i konkurrens mel-
lan privata utförare och egenregiverksamheten. Denna form av konkur-
rensutsättning kan också konstrueras så att användarna av tjänsten får
inflytande över valet av utförare. Sådana former av s.k. kundvalssystem
innebär att den offentliga finansieringen går till den produktionsenhet
som användaren väljer. Syftet är att utnyttja ett element i konkurrensmo-
dellen, nämligen konsumentens makt att styra produktionens inriktning,
för att i sin tur skapa ett tryck på leverantören att göra kunden nöjd.
Regelreformeringen av marknader, så som den har tillämpats i Sverige,
har således i första hand fokuserats på att skapa förutsättningar för en
fungerande konkurrens. Risken för att skapa privata monopol har gjort
Prop. 1999/2000:140
84
det angeläget att behålla en samhällelig kontroll genom ägande. Därmed Prop. 1999/2000:140
är inte sagt att ägarfrågan saknar relevans för frågan om hur en effektiv
konkurrens skall skapas på en marknad som varit hämmad av reglering.
Efter hand som en regelreformerad marknad utvecklas mot en jämnare
styrkebalans mellan olika aktörer blir frågan om lika konkurrensförut-
sättningar viktigare. Även om det på många fungerande konkurrens-
marknader finns privat och offentligt ägda företag sida vid sida kvarstår
vissa skillnader i förutsättningarna som beror på ägandet. Exempelvis kan
ett statligt ägt företag ställas inför vissa icke-kommersiella krav som
sammanhänger med statens ansvar mot medborgarna. Å andra sidan kan
ett offentligägt företag ha fördelen av ett starkare skyddsnät vid ett eko-
nomiskt misslyckande än sin privata konkurrent. Detta innebär att även
ägarfrågan från fall till fall och i ett längre perspektiv kan behöva över-
vägas för att ytterligare utveckla de marknader som har öppnats för kon-
kurrens.
Konkurrens är som nämnts aldrig ett självändamål. Konkurrensmodellen
skall i stället ses som ett medel bland flera, som kan användas för att till-
godose olika gemensamma och enskilda intressen. I vissa fall kan kon-
kurrensmodellen utgöra ett alternativ till andra sätt att organisera tillhan-
dahållandet av olika nyttigheter. På andra områden är det av praktiska
eller principiella skäl omöjligt eller olämpligt att låta mer än en leveran-
tör tillhandahålla de berörda varorna eller tjänsterna.
När en konkurrensmodell tillämpas innebär detta aldrig att konkurren-
sen är helt fri. En fungerande konkurrens förutsätter alltid ett grundläg-
gande regelverk i form av lagar och andra bestämmelser som sätter grän-
ser för aktörernas beteenden på marknaden. På vissa marknader, bland
annat sådana som nyligen öppnats för konkurrens, kan det behövas
branschspecifika regler till skydd för olika intressen.
Det utmärkande för en fungerande konkurrensmarknad är att konsu-
menterna eller andra köpare kan utöva ett styrande inflytande över de
nyttigheter som tillhandahålls genom valet av produkt och leverantör.
Detta inflytande är dock vanligen ekonomiskt graderat i förhållande till
köparens betalningsvilja och betalningsförmåga. Behov som företräds av
ett fatal köpare far inte samma genomslag som de krav på produkterna
som uttrycks av många och köpstarka konsumenter.
En annan svaghet hos konkurrensmodellen är att köparna oftast har ett
kortsiktigt perspektiv. I valet mellan att använda resurser för näraliggan-
de behov och behov som förutses ge sig till känna först i en avlägsen
framtid väger vanligen de förra tyngre. Än tydligare blir denna konflikt
om de framtida behoven endast med en låg sannolikhet bedöms beröra
den enskilda personen. Även om sådana långsiktiga eller potentiella be-
hov inte kommer till uttryck genom en köphandling, i ett val mellan olika
alternativ, ställer medborgarna ändå krav att samhället kan tillgodose
behoven.
På vissa områden kan det samtidigt finnas delar där behoven täcks ge-
nom en fungerande marknad och andra delar där efterfrågan är för svag
85
för att skapa ett utbud som tillgodoser behoven. Sådana områden gäller
många gånger förhållandet mellan tätbefolkade regioner och glesbygd.
Det är ett allmänt intresse att en acceptabel tillgång på olika varor och
tjänster skall finnas också i glesbygden, även där efterfrågan inte är till-
räckligt stark för att göra verksamheten lönsam i företagsekonomiska
termer. Det finns olika metoder för att lösa denna typ av problem.
Om produkten i fråga tillhandahålls av endast en leverantör, t.ex. ett
statligt monopol, kan resurser från den lönsamma verksamheten i tätbe-
folkade delar av landet inom företagets ram utnyttjas för att även bedriva
verksamhet där intäkterna inte täcker kostnaderna. En liknande modell
kan användas även på områden där monopol inte råder genom regler för
eller avtal med ett marknadsdominerande företag.
Ett annat tillvägagångssätt är att låta marknadsmekanismerna fungera
där efterfrågan är tillräcklig för att verksamhet skall uppstå på privat ini-
tiativ. På andra områden, t.ex. i glesbefolkade regioner eller trafiksträck-
ningar med litet kundunderlag, kan den verksamhet som från allmän syn-
punkt bedöms vara motiverad upprätthållas genom subventioner. Det kan
gälla t.ex. tillgången till el, tele eller post. Det mest aktuella exemplet är
frågan om att ha tillgång till datakommunikation i hela landet. Ett annat
exempel är läkemedel där regler upprätthålls för lika priser i hela landet.
Denna modell kan ges ett visst inslag av konkurrens genom ett upphand-
lingsförfarande, där det företag som begär lägst bidrag för att tillhanda-
hålla en preciserad tjänst ges uppdraget. Jämförelser mellan de båda mo-
dellerna visar vanligen att den totala kostnaden för samhället blir högre i
korssubventioneringsmodellen samtidigt som den synliga utgiften blir
lägre.
På de områden där det finns ett allmänt intresse av att vissa nyttigheter
erbjuds medborgarna, samtidigt som den direkta efterfrågan av olika skäl
inte är tillräcklig för att skapa en marknad, finansieras ofta verksamheten
helt eller till stor del av stat eller kommun. Det gäller i första hand kol-
lektiva nyttigheter som försvar, polis och vägar men också tjänster som
tas i anspråk individuellt av medborgarna, t.ex. sjukvård, skola och äldre-
omsorg. Traditionellt har den offentliga finansieringen förenats med att
det allmänna också har producerat nyttighetema i fråga.
På många av de marknader som har öppnats för konkurrens har olika
aspekter av allmänintresset före regelreformeringen tillgodosetts implicit
genom att verksamheten legat under direkt samhällelig kontroll. Frågan
vilka icke-kommersiella krav som det allmänna vill ställa och vad de far
kosta har inte behövt konkretiseras. Efter konkurrensutsättningen har nya
aktörer trätt in på marknaden och avgränsat verksamheten utifrån lön-
samhetsaspekter. Verksamhet som medfört högre kostnader än vad kun-
derna är beredda att betala för har uteslutits. Från det dominerande före-
tagets perspektiv kan detta uppfattas som att "plocka russinen ur kakan"
och att konkurrensen inte sker på lika villkor. Dominanten har för sin del
upplevt ett uttalat eller underförstått krav att ta större hänsyn till allmä-
nintresset.
För att så långt möjligt undvika detta slag av konflikter eller oklarheter
när en marknad öppnas för konkurrens är det viktigt att på förhand analy-
sera vilka krav som måste ställas från allmän synpunkt, och som inte kan
förutses tillgodoses enbart genom marknadsmekanismerna. Det är också
Prop. 1999/2000:140
86
viktigt att skapa effektiva mekanismer för att vid behov säkerställa till- Prop. 1999/2000:140
gången till företagsekonomiskt olönsamma produkter. Några olika mo-
deller för att tillgodose medborgarnas behov på områden där efterfrågan
är svag har antytts i det föregående.
De svenska finansmarknaderna är i många delar mycket koncentrerade
marknader med ett fatal aktörer. De fyra storbankerna har en gemensam
marknadsandel på drygt 85 procent på den svenska bankmarknaden i
stort. En liknande koncentration råder på marknaderna för försäkringar,
bostadsfinansiering och kapitalförvaltning genom fondbolag. Vid sidan
av dessa stora företag finns dock ett antal mindre nischaktörer. Nyetable-
ringar sker också, särskilt vad gäller tjänster relaterade till den tekniska
utvecklingen och Internet. Dessa nya företag kan ofta karakteriseras som
mellanhänder och torde kunna fa en viktig roll i relationen mellan privat-
personer och de traditionella finansiella instituten. Utvecklingen efter
avregleringen har till stor del inneburit förbättringar i form av bl.a. ökat
utbud och därmed större valfrihet för konsumenten. Samtidigt finns fort-
farande olika slag av konkurrensproblem på de finansiella marknaderna.
Ett problem som Konkurrensverket tar upp i sin rapport (2000:1) är att
reavinstbeskattningen vid byte av fond medför inlåsningseffekter. En
kund som sparat i en fond är, vid byte av fond, tvungen att betala skatt på
den eventuella vinst som uppnåtts under spartiden. Detta är hämmande
för konkurrensen mellan olika fondbolag och för utvecklingen på mark-
naden, då kundernas incitament att byta fond, och framför allt institut,
dämpas av beskattningens utformning.
Ett likartat problem är att privatpersoner sällan byter bank eller försäk-
ringsbolag, trots att bättre villkor många gånger erbjuds på annat håll.
Den viktigaste orsaken till inlåsningseffekten har i detta fall uppgivits
vara att man inte har tillräckligt med information i lättförståelig form.
Finansinspektionen har i rapporten Betaltjänster och kundrörlighet (1998)
pekat på kundernas behov av lättillgänglig information om bankernas
olika avgifter för olika tjänster.
Ett annat problem är att etableringskostnadema för betalningstjänster
är relativt höga. Banklagskommittén har i sitt delbetänkande Reglering
och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160) upp-
märksammat detta konkurrenshinder. Villkoren för tillgång till dessa
system har också identifierats som ett konkurrensproblem i Finansdepar-
tementets nationella rapport till Ekofin-rådet (Nationell rapport om eko-
nomiska reformer: Produkt- och kapitalmarknader, Sverige, december
1998). Huruvida detta innebär att färre institut faktiskt etablerar sig på
marknaden är osäkert. Det är möjligt att den tekniska utvecklingen kom-
mer att innebära att dessa kostnader minskar.
Genomförda och pågående åtgärder
Regleringen av värdepappersfonder innebär bl.a. att det i dag ställs större
krav än tidigare på information till kunderna. Efter en omfattande sam-
87
hällsdebatt infördes en skyldighet för fondbolagen att informera
fondägama om kostnaderna för förvaltningen av fondema, då det visat
sig att de flesta fondsparare inte vet hur mycket de betalar i avgift. Änd-
ringen trädde i kraft i juli 1999 och återfinns i lagen (1990:1114) om vär-
depappersfonder.
Ytterligare en analys av om det nuvarande skyddet är tillräckligt görs
för närvarande av utredningen om en Översyn av lagstiftningen om vär-
depappersfonder och andra företag för kollektiva investeringar (dir. Fi
1999:108). Samma utredning skall också analysera om det av konkur-
rensskäl eller i övrigt finns behov av att öppna den svenska fondmarkna-
den för utländska nationella fondföretag samt i så fall föreslå vilka krav
som skall ställas vad gäller tillsyn, riskspridning, genomlysning m.m.
Den 1 januari 2000 trädde nya regler för försäkringsbolag i kraft (prop.
1998/99:87 - ändrade försäkringsrörelseregler). Viktiga förändringar är
bl.a. att livförsäkringsbolagen far möjlighet att vara vinstutdelande och
att flyttningen mellan instituten delvis underlättas.
En annan viktig fråga inom den finansiella sektom rör strukturen på det
totala regelverket. Mot bakgrund av den branschglidning som sker mellan
de finansiella aktörerna och att olika instituts verksamheter inte längre
går att urskilja med samma klarhet som tidigare har Konkurrensverket
pekat på att ett samlat regelverk för finansiella tjänster vore önskvärt. En
samlad reglering fokuserad på de finansiella tjänsterna skulle vara positiv
från konkurrenssynpunkt då den skulle behandla aktörer som utför likar-
tade funktioner, t.ex. sparande eller kreditgivning, på ett konkurrens-
neutralt sätt.
Även Banklagskommittén har i sitt delbetänkande (SOU 1998:160)
Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag, som grund
för sina förslag, valt just ett funktionellt angreppssätt i stället för det in-
stitutionella angreppssätt som präglat hittillsvarande reglering på områ-
det. Vissa av de remissinstanser som har yttrat sig över Banklagskom-
mitténs betänkande har också föreslagit ett gemensamt regelverk för ban-
ker och kreditmarknadsföretag. Förslaget övervägs för närvarande inom
Regeringskansliet.
6.5.4 Transporter
Avregleringen inom järnvägsområdet har inneburit att SJ inte längre har
ensamrätt till all persontrafik. SJ har dock fortfarande en betydande kon-
kurrensfördel i förhållande till nytillkomna aktörer genom sin ensamrätt
till lönsam interregional persontrafik på stomnätet. SJ avgör själv vilken
trafik som är lönsam respektive olönsam. SJ meddelar staten att trafik är
olönsam och staten kan besluta att trafiken skall upphandlas.
Företrädesrätten för SJ ger en konkurrensfördel för den som redan in-
nehar ett tågläge. Enligt en forskarrapport (Alexandersson m.fl. Avregle-
ring på svenska - exemplet järnvägen, KFB-Meddelande 1998:18) tycks
företrädesrätten dock endast ha fatt en begränsad betydelse eftersom
Prop. 1999/2000:140
88
Tågtrafikledningen i praktiken har knutit företrädesrätten för system-
transporter till själva varuflödet och inte till trafikoperatören.
Lika konkurrensvillkor inom järnvägstrafiken förutsätter att alla tå-
goperatörer har tillträde till vissa gemensamma funktioner som stations-
hus, plattformar, bangårdar samt informations- och bokningssystem. SJ
har tidigare haft ansvar för dessa funktioner. Numera ansvarar Banverket
för funktionerna trafikantinformationssystem, anläggningar på plattform
och planskilda plattformsförbindelser.
Enligt rapporten Staten som kommersiell aktör - Omfattning och kon-
kurrenseffekter, som Statskontoret gjort på uppdrag av regeringen, utför
Banverket verksamhet i övrigt som innebär konkurrensproblem på andra
konkurrensutsatta marknader. Statskontoret har gjort en särskild fallstu-
die över hur Banverket agerar som aktör på marknaderna för framförallt
byggande, drift och underhåll av järnvägar. Några exempel på konkur-
rensproblemen som Statskontoret tar upp är att en sammanblandning sker
av myndighets-, beställar- och utförarrollen inom områden som är kon-
kurrensutsatta. Risker finns för att myndighetsdelama subventionerar de
konkurrensutsatta delarna av verksamheten. De privata aktörerna har på
olika sätt problem med att fa tillgång till uppdrag på lika villkor som
Banverkets egen produktionsdel. Vidare har de problem med att fa till-
gång till maskiner för spårläggningsarbeten. Banverket ställer säkerhets-
krav på material och fordon som inte är enhetliga och förhindrar privata
aktörer att etablera sig och/eller konkurrera med Banverkets egen pro-
duktionsdel.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den successiva omreglering
som skett inom järnvägsområdet har förändrat konkurrensförutsättning-
arna och medfört att marknaden har öppnats för nya aktörer. Dessa har
dock haft svårt att erövra marknadsandelar och de har i flera fall försvun-
nit från marknaden efter en tid. En förändring inom jämvägssektom tycks
vara på gång i och med att ett antal nya aktörer - ofta utlandsägda eller
med utländska samarbetspartners - vunnit ett antal upphandlingar inför år
2000 i konkurrens med SJ. SJ har dock, som en följd av sin tidigare och
nuvarande marknadsställning samt gällande regelverk, fortfarande vissa
konkurrensfördelar.
Genomförda och pågående åtgärder
Den 25 juni 1998 inrättade regeringen en särskild godstransportdelega-
tion med uppgift att följa utvecklingen på godstransportområdet. Delega-
tionen analyserar godstransportsystemets nuvarande funktion och brister
sett ur kundperspektivet samt framtida behov och utveckling av trans-
porter inom, till och från Sverige och kan lämna förslag till förbättringar.
Delegationens uppdrag skall vara avslutat senast den 30 juni 2001 (dir.
1998:51).
I 1998 års transportpolitiska beslut (prop. 1997/98:56, bet.
1997/98 :TU 10, rskr. 1997/98:226) slogs ett antal mål fast för transport-
politiken. Det övergripande målet är att säkerställa en samhällsekono-
miskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgar-
na och näringslivet i hela landet. Målet förtydligas i fem delmål som av-
ser ett tillgängligt transportsystem, en hög transportkvalitet, en säker tra-
Prop. 1999/2000:140
89
fik, en god miljö och en positiv regional utveckling. Väl fungerande järn-
vägstransporter är en viktig förutsättning för att tillgodose näringslivets
behov av långväga transporter och för en effektiv och konkurrenskraftig
kollektivtrafik.
I den transportpolitiska propositionen poängterade regeringen vikten
av att främja en effektiv konkurrens mellan olika trafikutövare och trans-
portlösningar. Den statliga upphandlingen av olönsam järnvägstrafik med
trafikstart år 2000 resulterade i att flera nya operatörer etablerade sig på
marknaden.
Regeringen har i propositionen (1999/2000:78) Ändrad verksamhets-
form för SJ m.m. föreslagit att det snarast genomförs vissa justeringar av
förordningen (1996:734) om statens spåranläggningar i syfte att skapa
klarare spelregler för alla aktörer samt ge bättre förutsättningar för en
långsiktighet och stabilitet i trafiken och i statens åtagande. Bland annat
skall SJ:s trafikeringsrätt kunna inskränkas på de delar av statens spåran-
läggningar som upphandlats av staten. Trafikhuvudmän som samverkar
skall kunna fa en gemensam trafikeringsrätt. I propositionen behandlas
vidare tillgången till s.k. gemensamma funktioner. För att uppnå rättvisa
konkurrensvillkor är det väsentligt att alla tågoperatörer på lika villkor
har tillträde till gemensamma funktioner, huvudsakligen stationer, inom
jämvägssektom. Frågan om tillgång till dessa funktioner behöver analy-
seras ytterligare.
Inom EU pågår ett arbete för att Europas järnvägar skall vitaliseras.
EU:s transportministrar enades i slutet av 1999 om ett nytt
"jämvägspaket" som bl.a. innebär att marknaden för internationella
godstransporter öppnas på ett särskilt transeuropeiskt järnvägsnät, att
banhållning och trafikutövning tydligare delas upp och att nya principer
etableras för fördelning av tåglägen och för prissättning av jämvägsin-
frastruktur
Mot bakgrund av den ökande konkurrensen i den nationella järnvägs-
trafiken samt dessa pågående arbeten inom EU och att en ökad interna-
tionalisering av järnvägstrafiken kan förväntas, anser regeringen att en
översyn av jämvägslagstiftningen bör genomföras. Regeringen avser
även att se över Banverkets organisation i syfte att bl.a. lösa de problem
som Statskontoret har redovisat. Ett första steg som har tagits är att Ban-
verket enligt sitt regleringsbrev skall redovisa förutsättningarna för och
konsekvenserna av en konkurrensutsättning av hela eller delar av pro-
duktionsverksamheten senast den 1 oktober 2000.
Privata aktörer inom bussbranschen har hävdat att kommun- och lands-
tingsägda företag skulle arbeta under andra och gynnsammare villkor än
de privata. När busstrafiken i ökad utsträckning upphandlats i konkurrens
har dock större, privata bussbolag i många fall vunnit anbudstävlan. Detta
har i stor utsträckning lett till att kommunala bussföretag har lagts ned
eller köpts upp av privata företag. Den tilltagande koncentrationen på den
privata sidan kan därvid medföra minskat konkurrenstryck och farre an-
budsgivare.
Prop. 1999/2000:140
90
Genomförda och pågående åtgärder
Prop. 1999/2000:140
Den försöksverksamhet, med bl.a. avsteg från den kommunalrättsliga
lokaliseringsprincipen, som innebär att de kommunala bussbolagen under
perioden 1 juli 1996-31 december 2002 fatt rätt att på vissa villkor driva
trafik utanför den egna kommungränsen, skall enligt förslag från den ut-
redning som utvärderat verksamheten inte förlängas efter år 2002. De
konkurrensproblem som har sin grund i en tilltagande koncentration kan
motverkas om trafikhuvudmännen i större utsträckning utformar an-
budsupphandlingarna så att även mindre bussföretag har möjlighet att
erhålla trafik.
Flertalet taxiföretag samarbetar i beställningscentraler. Som regel finns
det - med undantag for de större städerna - endast en beställningscentral
i varje kommun. Eftersom de flesta taxiföretagen i kommunen är anslutna
till beställningscentralen far denna ofta en betydande marknadsandel. En
alltför stor marknadsandel, tillsammans med det konkurrensbegränsande
prissamarbetet, kan medföra att köparen far en svag ställning på markna-
den. Detta är särskilt påtagligt i glesbygd, där den kommunala upphand-
lingen av färdtjänst svarar for den helt dominerande delen av taxiverk-
samheten.
Taxinäringen är en utpräglad småforetagsbransch. Sådana företag har
inte alltid möjlighet att inom det egna rörelsen upprätthålla alla de funk-
tioner som är nödvändiga for verksamheten. En samverkan mellan före-
tagen kan därmed vara nödvändig för att marknaden inte skall förbehållas
de mycket stora aktörerna. Från taxibranschens sida har framhållits att
den nuvarande utformningen av konkurrensreglerna kan försvåra nöd-
vändig samverkan mellan små företag och därigenom utgöra ett hot mot
samhällets behov av taxitjänster, särskilt i glesbygd. Regeringen föreslår i
denna proposition (avsnitt 11) ett särskilt undantag for viss taxisamver-
kan.
Från åkeribranschen har framförts att det är ett konkurrensproblem for
branschen att den produktionsverksamhet som bedrivs av Vägverket inte
tillräckligt väl hålls åtskild från Vägverkets myndighetsroll. En tydlig
rollfördelning mellan Vägverket som beställare respektive producent är
viktig för att främja intresset hos särskilt de mindre företagen för att ta
upp konkurrensen med myndighetens egenregiverksamhet.
Produktion och Konsult är självständiga resultatenheter inom Vägver-
ket. Produktion är en rikstäckande väg- och anläggningsentreprenör som
förutom drift och underhållstjänster även utfor ny produktion. Konsult
agerar rikstäckande och erbjuder tekniska konsulttjänster på infrastruk-
turmarknaden som omfattar transportsystem av vägar, broar, flygplatser
och järnväg.
91
Genomförda och pågående åtgärder Prop. 1999/2000:140
Riksdagen fattade 1991 beslut om att organisera Vägverket i en beställar-
och en utförardel i syfte att fa en effektivare verksamhet, bl.a. genom att
Vägverkets egenregiverksamhet samtidigt började konkurrensutsättas.
År 1994 beslutade riksdagen att Vägverkets Produktionsdivision skulle
bolagiseras. Detta beslut ändrades av riksdagen år 1995 och någon bola-
gisering genomfördes inte. Riksdagens skäl var bl.a. att beställar- och
entreprenörsrollen inte var tillräckligt utvecklade. Produktionsdivisionen
delades i stället i Vägverket Produktion, Vägverket Konsult och Vägver-
ket Färjerederi.
Enligt regeringens beslut skall verksamheten inom Vägverket Produk-
tion och Vägverket Konsult drivas i myndighetsform utan subventioner
från Vägverket i övrigt och där redovisningen är särskilj d från den övriga
verksamheten inom verket. Dessutom skall resultaten för verksamheten
som är konkurrensutsatt och den del av verksamheten som inte är kon-
kurrensutsatt särredovisas. Vägverket ställer krav på att Vägverket Pro-
duktion och Vägverket Konsult skall verka på företagsekonomiska grun-
der med en redovisning som ansluter till branschpraxis.
Från och med år 1999 är verksamheten vid Vägverket Produktion och
Vägverket Konsult helt konkurrensutsatta.
RRV har i oktober 1998 överlämnat en effektivitetsgranskning av infö-
randet av beställar-/utförarmodell inom Vägverkets driftverksamhet.
RRV drar bl.a. slutsatsen att den nuvarande organisatoriska utformningen
av beställar-/utförarmodellen inte är långsiktigt stabil när det gäller att
upprätthålla ett konkurrenstryck på marknaden.
Statskontoret bedömer att en bolagisering av Vägverket Produktion är
möjlig och att detta skulle innebära en förbättring av konkurrenssituatio-
nen på den aktuella marknaden.
Näringsdepartementet har låtit utreda förutsättningarna för att bolagise-
ra Vägverket Produktion och Vägverket Konsult. Rapporten är remitte-
rad. Regeringen kommer senare att återkomma till riksdagen såvitt gäller
Vägverket Produktions verksamhet m.m.
SAS starka ställning försvårar nyetableringar. Med en marknadsandel om
närmare 80 procent beräknat på värdet av biljettförsäljningen dominerar
företaget helt den inrikes flygmarknaden i Sverige. Denna position för-
stärks ytterligare genom att SAS har utvecklat långtgående samarbeten
med regionala partners och i vissa fall gått in som delägare i dessa flyg-
bolag, t.ex. Skyways. Förhållandena medför betydande inträdesbarriärer
och konkurrenter som försökt ta sig in på den svenska inrikes flygmark-
naden har haft svårt att utveckla trafiksystem som utgjort konkurrens-
kraftiga alternativ till SAS inrikestrafik.
Enligt NUTEK (NUTEK R 1997:24 Inrikesflyget efter avregleringen -
en analys av regionala effekter) utgörs ett av de viktigaste inträdeshind-
ren av att det krävs mycket kapital för att över huvud taget komma igång
med verksamhet. Ett annat inträdeshinder är att företaget måste ha dels en
operativ licens, dels ett tekniskt/operativt tillstånd. Anledningen till dessa
92
tillståndskrav är främst att myndigheterna vill säkerställa en hög säker- Prop. 1999/2000:140
hetsnivå. I nästa steg måste start- och landningstillstånd (slots) anskaffas.
För närvarande innebär bristen på slots att en mer omfattande nyetable-
ring av ett svenskt linjenät med Arlanda som knutpunkt i praktiken är
mycket svår att genomfora annat än genom att köpa upp ett etablerat
flygbolag och därmed överta dess start- och landningstider. Den nuva-
rande kapacitetsbristen på Arlanda kommer delvis att avhjälpas genom
byggnationen av en tredje start- och landningsbana. En mer betydande
ökning av flygplatskapaciteten i regionen skulle skapa utrymme för nya
aktörer.
Luftfartsverket har både en produktionsroll och en myndighetsroll.
Produktionsrollen består i att driva och utveckla statens flygplatser samt
flygtrafiktjänst. Myndighetsrollen inbegriper dels nuvarande s.k. säker-
hetsroll, dvs. norm- och tillsynskontroll, dels nuvarande s.k. sektorroll,
dvs. den myndighetsutövande verksamheten samt den transportpolitiska
rollen för luftfartssektorn i dess helhet. Frågan om en strukturell separa-
tion mellan Luftfartsverkets olika verksamhetsgrenar har betydelse för
konkurrensen mellan dels olika flygtrafikföretag, dels privata och offent-
liga utförare av vissa luftfartsrelaterade tjänster.
Genomförda och pågående åtgärder
Regeringen har under de senaste åren låtit utreda behovet av flygplatska-
pacitet i Stockholmsregionen på lång sikt. Enligt Luftfartsverkets pro-
gnoser kommer det att behövas ytterligare flygplatskapacitet i Stock-
holmsregionen år 2010. Verket har i sin utredning om flygplatskapacite-
ten i Stockholmsregionen på lång sikt i första hand förespråkat byggande
av en ny flygplats på Södertörn samt att samtidigt intensifiera planering-
en av ytterligare bankapacitet på Arlanda.
Regeringen har infört en lag om marktjänster på flygplatser som har
trätt i kraft den 1 april 2000. Lagen innebär ett genomförande av de reg-
ler som gäller enligt EG-direktiv i fråga om tillträde till marknaden för
marktjänster på flygplatser inom den Europeiska gemenskapen. Lagen
syftar till att göra det möjligt för leverantörer av marktjänster och använ-
dare som utövar egenhantering att bedriva sin verksamhet på en öppen
och konkurrensutsatt marknad som baseras på icke-diskriminering och
objektivitet. För att undvika att skapa intressekonflikter på flygplatser
som drivs av Luftfartsverket har en självständig myndighet, Flygplats-
nämnden, tillskapats för att hantera och pröva eventuella begränsningar
av tillträdet till marknaden som kan uppstå. Konkurrenslagen kommer att
gälla fullt ut vid sidan om lagen om marktjänster (Ds 1999:59).
Under 1999 har regeringen låtit utreda Luftfartsverkets organisation.
Syftet var att tydliggöra roller och utreda om en delning av verket borde
genomföras. Luftfartsverket har en sektorsroll inom vilken bl.a. lufifart-
spolitik bedrivs, en säkerhetsroll med normgivning och tillsyn och en
produktionsroll. Regeringen avser att utveckla konkurrensen vad gäller
flygtrafiktjänsten och i samband med översynen har problemen med
Luftfartsverkets monopolsituation uppmärksammats. Avgörande för en
fungerande konkurrens inom flygtrafiktjänstområdet är att flygtra-
fiktjänsten separeras från Luftfartsverkets flygplatsverksamhet. Privata
93
och kommunala flygplatser som konkurrerar med de flygplatser som
Luftfartsverket driver skulle vid en separation inte behöva köpa flygtra-
fiktjänster från sin störste konkurrent. Vidare finns ett större incitament
för de statliga flygplatserna att utnyttja den kommande konkurrensen på
marknaden och anlita den leverantör som kan erbjuda bästa kvalitet till
bästa pris om flygtrafiktjänsten separeras från flygplatsverksamheten. En
uppdelning skulle även göra kostnader och intäkter mellan flygtra-
fiktjänst och flygplatsverksamhet transparenta och förhindra eventuella
korssubventioneringar och underprissättningar av verksamheterna. Rege-
ringen avser att återkomma till riksdagen med ett förslag till ny organisa-
tion för Luftfartsverket.
Genomförda och pågående åtgärder
Näringsdepartementet har under år 1999 låtit göra en översyn av bl.a.
Sjöfartsverkets verksamhetsstruktur i syfte att identifiera eventuella mål-
och rollkonflikter inom organisationen och förbättra effektiviteten samt
underlaget för statens styrning. I översynen framkom bl.a. att Sjöfarts-
verket har fa kommersiella intressen att bevaka och att verket endast i
liten grad befinner sig i en konkurrenssituation gentemot andra produ-
center. Mot bakgrund av översynen har dock Sjöfartsverket påbörjat en
omfattande organisationsförändring i syfte att införa en beställar-
/utförarorganisation. Den nya organisationen införs vid halvårsskiftet år
2000. Regeringen anser att den nya organisationen förbättrar förutsätt-
ningarna för en god intern redovisning och ger på sikt möjlighet till kon-
kurrensutsättning av delar av verksamheten.
Även om konkurrensen har ökat inom olika delar av telemarknaden sedan
1993 kan konstateras att Telia fortfarande har en stark ställning på den
svenska telemarknaden. I huvudsak är det två faktorer som gör att Telia
har kunnat behålla sin dominans. Den ena faktorn är Telias kontroll över
infrastruktur. Telia är ensamt om att inneha ett fast accessnät som når så
gott som alla företag och hushåll i riket. Den andra faktorn är Telias be-
tydande abonnentstock. Telia har - trots ökad konkurrens - kvar sin rela-
tion med så gott som samtliga abonnenter i hela riket.
Villkoren för samtrafik mellan Telia och konkurrenter till Telia har va-
rit en källa till konflikter sedan telemarknaden regelreformerades 1993.
Detta i sig är dock inget speciellt för Sverige utan ett naturligt inslag på
en marknad där konkurrenter måste samverka. I en rapport till ESO
(Bergendahl-Gerholm och Hultkranz, Nästa steg i telepolitiken; rapport
till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Ds 1996:29) redovisas
de problem från konkurrenssynpunkt som har varit förknippade med ut-
formningen av samtrafikavgiftema. Vidare framhålls de risker för att
konkurrenterna missgynnas som följer av Telias dubbla roll som domine-
Prop. 1999/2000:140
94
rade operatör och ägare av det fasta telenätet. De gällande samtrafikav-
giftema i kombination med Telias taxestruktur har därför lett till att andra
företags möjligheter att konkurrera inom nationell telefoni försvårats eller
omöjliggjorts. I dag har dock situationen förbättrats och samtrafikutbudet
har utvecklats. Det råder, på flera områden, ett förhållande mellan sam-
trafikpriser och rådande slutkundspriser som gör det möjligt för operatö-
rerna att konkurrera.
Post- och telestyrelsen (PTS) har i en skrivelse till regeringen presen-
terat ett lagförslag som i praktiken innebär att Telia är skyldigt att till-
mötesgå begäran att ge tillgång till accessnät åt andra teleoperatörer. Er-
sättningen skulle vara kostnadsbaserad och förslaget omfattade även
regler om samlokalisering. För att detta skall fa någon reell effekt på
marknaden krävs att den avgift som Telia tar av konkurrenterna när dessa
hyr kopparkabeln inte överstiger den abonnemangsavgift som kunden
betalar till Telia. Telias abonnemangsavgifter är för närvarande bestämda
av det gällande pristaket för dessa. PTS har i sin skrivelse påpekat att
pristaket bör ses över i samband med lagförslaget.
Konkurrensproblemen på teleområdet är starkt förknippade med tjäns-
ternas behov av underliggande infrastruktur. Telias dominans och bind-
ningen mellan tillhandahållande av infrastruktur och olika teletjänster
skapar risker för konkurrensbegränsande aktiviteter. Ny teknik gör det
dock möjligt att etablera parallella infrastrukturer i allt större utsträckning
vilket kan förväntas minska etablerade företags dominans inom området.
Genomförda och pågående åtgärder
Regeringen överlämnade i januari 2000 propositionen (1999/2000:57)
Ökad konkurrens på mobiltelemarknaden till riksdagen. Syftet är att öka
konkurrensen och mångfalden på mobiltelemarknaden vilket bör leda till
lägre priser för konsumenterna. Förslagen i propositionen innebär att en
skyldighet att upplåta nätkapacitet för mobila teletjänster införs i telela-
gen. Denna skyldighet gäller samtliga nätoperatörer med egna nät för
mobiltelefoni. Nätoperatörernas skyldighet att tillhandahålla nätkapacitet
gäller om det finns tillgänglig kapacitet. En operatör behöver inte avhän-
da sig kapacitet som behövs i den egna verksamheten. Upplåtelsen skall
ske på villkor som är konkurrensneutrala och icke-diskriminerande. Er-
sättningen för upplåtelse skall bestämmas på marknadsmässig grund.
Riksdagen antog regeringens förslag (bet. 1999/2000:TU8, rskr.
1999/2000:189). De nya reglerna trädde i kraft den 1 maj 2000.
I årets ekonomiska vårproposition (1999/2000:100) lade regeringen
fram ytterligare ett förslag i syfte att främja konkurrensen på mobiltele-
marknaden genom att underlätta etablering av nya mobilteleoperatörer.
Förslaget i vårpropositionen innebär att nätoperatörer som har haft till-
stånd i mer än fem år är skyldiga att ingå avtal om s.k. nationell roaming.
Roaming innebär att två operatörer avtalar om att respektive operatörs
abonnenter skall få möjlighet att nyttja den andre operatörens nät när det
egna nätet inte är tillgängligt. Genom nationell roaming kan en ny ope-
ratör snabbt etablera sig på marknaden och övervinna den konkur-
rensnackdel det innebär att inte omedelbart ha ett fullt utbyggt nät. Änd-
ringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Prop. 1999/2000:140
95
Ytterligare en aktuell fråga på teleområdet gäller nummerportabilitet
för digitala mobiltelefonitjänster, dvs. möjligheten att behålla sitt gamla
telefonnummer vid byte av mobilteleoperatör. Post- och telestyrelsen har
antagit föreskrifter och allmänna råd. Nummerportabilitet i mobila nät
skall enligt föreskrifterna vara möjligt från den 1 september 2001.
Regeringen lade fram en proposition om IT-infrastrukturen (prop
1999/2000:86) i mars 2000. I propositionen fastslås att staten skall sti-
mulera till att det skapas en horisontell marknadsstruktur, innebärande att
konkurrens finns på de flesta av de olika förädlingsstegen, i hela landet.
Regeringen anför vidare att insatserna kommer att behöva utformas olika
för olika delar av landet. I de tätt befolkade delarna bör det finnas kon-
kurrens på såväl lednings- som operatörsnivå, i de glesare delarna bör
målet i första hand vara att det skall finnas tillgång till öppen ledning för
att möjliggöra konkurrens mellan flera tjänsteoperatörer.
När det gäller de lokala accessnäten har regeringen gjort bedömningen
att det finns stora risker för lokal monopolisering, bl.a. mot bakgrund av
den mycket snabba utvecklingen av de nya fastighetsnäten där det i
många fall bara kommer att finnas en operatör per bostadsföretag. Ris-
kerna för monopolisering skulle bli mindre om användarna kunde välja
mellan olika överföringssätt, t.ex. via kabel-TV eller trådlös överföring.
Regeringen har därför givit i uppdrag till Post- och telestyrelsen att utre-
da frågan om hur man kan förebygga monopolisering. Uppdraget har re-
dovisats i maj 2000 genom rapporten Risker för monopol vid bredbands-
utbyggnad.
Ett utnyttjande av tillgång till accessnät fordrar i vissa fall investering-
ar, t.ex. i form av anslutningsledningar till och utrustning i de lokalstatio-
ner som accessnätet utgår ifrån. En lagreglering om tillgång till accessnät
ger aktörerna på marknaden klara spelregler som bildar förutsättning för
långsiktiga investeringar på ett sätt som inte torde kunna säkerställas om
aktörerna hänvisas till att endast förlita sig på avtal som med all sanno-
likhet kommer att innehålla tidsbegränsningar.
Starka skäl talar därför för att tillgång till accessnät görs möjlig och att
detta skall ske genom lagstiftning. Den senaste tidens tekniska utveckling
har emellertid inneburit att radio- och TV-tjänster samt andra tjänster
som kräver hög överföringskapacitet, t.ex. kommunikation via Internet,
kan förmedlas även genom telenätet. Detta innebär att vissa bestämmelser
i yttrandefrihetsgrundlagen aktualiseras även när det gäller telenät. Be-
stämmelsen i 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen innebär att vaije
svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radio-
program genom tråd. Det kan inte uteslutas att en skyldighet att ge till-
gång till sitt accessnät innebär en begränsning av denna grundlagsfästa
rätt för nätinnehavaren. Frågans förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen
måste därför övervägas innan något förslag till lagstiftning kan presente-
ras. Den sittande Mediegrundlagsutredningen (Ju 1999:01, dir. 1999:8)
skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 31 december 2000.
Prop. 1999/2000:140
96
Prop. 1999/2000:140
De konkurrensbegränsande förfaranden från Posten som Konkurrensver-
ket har ingripit mot har i huvudsak utgjorts av exklusivavtal och liknande
klausuler, trohetsskapande rabatter samt selektiv prissättning. Det har
även aktualiserats till vilka villkor övriga aktörers tillträde till den s.k.
postala infrastrukturen, bl.a. postboxar, skall ske. Begreppet postal in-
frastruktur har inte definierats i vare sig postlagen eller i förarbetena till
denna - än mindre framgår till vilka villkor övriga postoperatörer skall
ges tillträde till den postala infrastrukturen. Den lagändring (1999:571)
som trädde i kraft den 1 juli 1999 förväntas emellertid ge tydligare spel-
regler i detta avseende.
Posten är fortfarande den klart dominerande aktören på den svenska
postmarknaden vad gäller brevförsändelser. CityMail har en begränsad
geografisk täckning och det 60-tal lokala distributörer som har vuxit fram
har en än mer begränsad täckning. Det är mycket stora etableringskostna-
der förknippade med att i konkurrens med Posten erbjuda en rikstäckande
brevbefordran. Därför kan Postens dominans förutses komma att kvarstå
under överskådlig tid.
Att gå från en reglerad marknad med en aktör till en öppen marknad
med konkurrens har visat sig inte vara lätt på postmarknaden. Erfarenhe-
terna av tillämpningen av konkurrenslagen har visat att den dominerande
aktörens förfaranden och planerade åtgärder har lett till en mycket om-
fattande formell ärendehantering. I flera fall har Konkurrensverkets
prövning lett till att Posten har tvingats ändra sitt beteende. Vissa pro-
blem har tagits om hand genom särskild lagstiftning. Särlagstiftningens
betydelse för att stödja utvecklingen mot en mer balanserad konkurrens-
situation har emellertid inte varit densamma på postområdet som på tele-
området. De nya aktörerna på marknaden anser att ett antal svårigheter
fortfarande existerar.
Genomförda och pågående åtgärder
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1999 (SFS 1999:571)
är postoperatör skyldig att möjliggöra att försändelser som befordrats av
andra operatörer kan nå operatörens postboxar och andra anläggningar
för postöverlämning till mottagare. Sådan tillgång skall ges till skäliga
och konkurrensneutrala samt icke-diskriminerande villkor.
Den andra delen av den postala infrastrukturen, ett gemensamt system
för adressändring och eftersändning, handhas av Svensk Adressändring
AB (SvAAB) som ägs av Posten. Inför lagändringarna den 1 juli 1999
ansågs det viktigt att SvAAB agerar på ett konkurrensneutralt sätt på
marknaden och att ägandet och inflytandet i SvAAB är viktiga inslag för
att uppnå detta. Då det ansågs möjligt att aktörerna på marknaden, med
PTS medverkan, själva skulle kunna uppnå en från allmän synpunkt till-
fredsställande lösning lämnades frågan till dem för ytterligare överlägg-
ning innan lagstiftningsåtgärder övervägdes (prop. 1998/99:95, s. 25 ff).
Överläggningarna ledde fram till att SvAAB från den 1 januari 2000
ägs till 85 procent av Posten och till 15 procent av CityMail. Styrelsen i
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 140
SvAAB består av två personer från Posten och två från övriga postope-
ratörer.
Vad gäller frågan om eftersändning har Posten och övriga aktörer hit-
intills löst frågan om eftersändning utanför eget distrikt genom avtal.
Posten och övriga aktörer har emellertid olika uppfattningar om bl.a.
storleken på ersättningen till Posten for utförda tjänster. Infor lagändring-
arna som trädde i kraft den 1 juli 1999 konstaterades att aktörerna även
på detta område bör ges ytterligare möjligheter att lösa problemen, med
PTS medverkan. Samtidigt påpekas att, om detta inte är en framkomlig
väg, det kan bli aktuellt att återkomma till frågan om frågan bör regleras
närmare.
Postnummersystemet, som dåvarande Postverket inrättade i syfte att
effektivisera postsorteringen har med tiden blivit en forutsättning för att
upprätthålla en hög kvalitet i postgången. Även på andra områden har
postnummersystemet kommit att spela en viktig roll, exempelvis för fas-
tighetsregistret.
Kritik har riktats mot Postens sätt att hantera postnummersystemet.
Efter lagändringen har regeringen bemyndigats att utse en operatör för att
tillhandahålla och förvalta postnummersystemet. Innan några större för-
ändringar görs i systemet måste dessa godkännas av PTS. Förvaltaren av
postnummersystemet är vidare numera enligt lag skyldig att på andra
postoperatörers begäran tilldela dem postnummer för postboxanläggning-
ar i befintliga postnummerområden.
6.5.7 Energi
Prop. 1999/2000:140
Ett konkurrensbegränsande förfarande som uppträtt efter elmarknadsre-
formen är att energiföretag ger fjärrvärmekunder rabatt på fjärrvärmen
om kunden även köper hela sitt behov av el till ett förutbestämt pris. För
en fastighets- eller villaägare med fjärrvärme är kostnaden för denna be-
tydligt högre än kostnaden för el. Detta innebär att en relativt liten rabatt
på fjärrvärme motsvarar en väsentlig kostnadsreduktion eller mycket hög
rabatt på el. Energiföretag som säljer både fjärrvärme och el med en så-
dan rabattkonstruktion far således en betydande konkurrensfördel i för-
hållande till ett företag som endast saluför el.
Det är inte ovanligt att företag bedriver såväl monopolverksamhet som
konkurrensutsatt verksamhet. Detta ger företaget möjlighet att använda
ekonomiska överskott från monopolverksamheten till att subventionera
den konkurrensutsatta verksamheten (korssubventionering) och sätta
konkurrensen på marknaden ur spel. Enligt nuvarande regler i ellagen far
en juridisk person som bedriver nätverksamhet inte dessutom bedriva de
konkurrensutsatta verksamheterna produktion och försäljning av el. Syf-
tet med dessa regler har dock inte till fullo uppnåtts.
Enligt en rapport från Nätmyndigheten (Korssubventionering på el-
marknaden, 1997) bedrev ungefar hälften av de omkring 200 elhandelsfö-
retagen inte någon egentlig verksamhet i mitten av 1997.1 stället var den
98
personal som skulle svara för elförsäljningen anställd i nätbolaget. Detta
bolag bedrev i praktiken, förutom elförsäljning, konkurrensutsatta verk-
samheter såsom elektriska installationsarbeten åt byggnadsföretag m.fl.
Endast en femtedel av nätföretagen bedrev enbart nätverksamhet. Nät-
myndigheten framhåller vidare i rapporten att så omfattande utredningar
som krävs för att utreda skälig avgiftsnivå bara kan göras avseende ett
begränsat antal företag per år. Det har också visat sig vara svårt att slutfö-
ra en sådan skälighetsprövning på kortare tid än ett år.
De nuvarande reglerna för prisreglering av nätverksamhet har således
visat sig otillräckliga för att hantera vissa brister i konkurrensen på elom-
rådet. En orsak till detta är att nätverksamhet i praktiken oftast drivs till-
sammans med andra verksamheter, vilket gör det svårt att med hjälp av
särskilda regler för prissättningen anpassa nätavgifterna till en effektivt
bedriven verksamhet. Det har inte heller varit möjligt att genom tillämp-
ningen av reglerna tillräckligt klargöra vilka kostnader som hör till nät-
verksamhet eller att lägga fast vissa principiellt viktiga redovisningsprin-
ciper.
Genomförda och pågående åtgärder
Regeringen har uppmärksammat problemen med reglerna för prisregle-
ring av nätverksamheten och tillsatte en utredning i slutet av år 1999.
Utredningen antog namnet Elnätsutredningen (N 1999:12). Utredningens
uppdrag är bl.a. att analysera regelverket för nätövervakningen och kors-
subventionering. Utredningen skall lägga fram sitt slutbetänkande med
förslag på åtgärder senast den 1 mars 2001.
Kommunala fjärrvärme- och gasanläggningar omfattades före 1996 av
självkostnads- och likställighetsprincipema enligt kommunallagen
(1991:900). I samband med elmarknadsreformen infördes dock bestäm-
melser om att distribution av fjärrvärme och naturgas från kommunala
anläggningar inte längre skulle omfattas av dessa principer. Numera råder
således fri prissättning på naturgas. Värme- och gasmarknadsutredningen
har i sitt betänkande (SOU 1999:115) föreslagit mer omfattande undantag
från dessa principer.
EU:s energiministrar antog i juni 1998 ett direktiv om gemensamma
regler för den inre marknaden för naturgas (98/30/EG). Naturgasmark-
nadsdirektivet bygger på samma principer som ligger till grund för el-
marknadsdirektivet (tillgång till nätet, ömsesidighet, subsidiaritet och
gradvis öppnande av marknaden), men beaktar samtidigt de särskilda
villkoren för naturgasmarknaden. I direktivet finns gemensamma regler
för överföring, distribution, leverans och lagring av naturgas. Där fast-
ställs regler för naturgassektoms organisation och funktion och för till-
träde till marknaden samt drift av systemen. Vidare preciseras vilka krite-
rier och förfaranden som skall tillämpas vid beviljande av tillstånd för
överföring, distribution, leverans och lagring av naturgas. Direktivet skall
Prop. 1999/2000:140
99
vara genomfort i medlemsstaternas lagstiftning senast den 10 augusti Prop. 1999/2000:140
2000.
Genomförda och pågående åtgärder
I sitt slutbetänkande (SOU 1999:115) föreslår Värme- och gasmarknads-
utredningen, som tillsattes med uppgift att se över den svenska lagstift-
ningen mot bakgrund av naturgasmarknadsdirektivet, att en ny lagstift-
ning införs på naturgasområdet. Motivet till detta är att direktivet är be-
tydligt mer långtgående och omfattande än den nuvarande lagstiftningen
på naturgasområdet. Den föreslagna naturgaslagen skall bygga på ett s.k.
reglerat tillträde enligt allmängiltiga regler och offentliggjorda tariffer.
Utredningen föreslår att marknaden öppnas den 1 augusti för naturgasfö-
retag, kunder med naturgaseldad kraftproduktion samt inledningsvis för
kunder med en förbrukning över 5 miljoner kubikmeter per år. Detta
skulle innebära en marknadsöppning på ca 60 procent. Den 1 januari
2006 tas gränsen vad gäller kunders förbrukning bort och marknaden
öppnas för alla. Utredningen föreslår endast krav på särredovisning och
inte krav på juridisk separation mellan monopolverksamheten (främst
transport av gas i ledningarna) och konkurrensutsatt handel med naturgas.
Förslaget innehåller även möjligheter till att bl.a. inom ett geografiskt
område ge ägare till nybyggda ledningar tillfälligt undantag från kravet
på att öppna ledningarna. Detta syftar till att undvika att investeringsvil-
jan påverkas negativt i områden där naturgasnätet ännu inte är utbyggt.
Den 30 mars överlämnade regeringen en proposition (1999/2000:72)
till riksdagen. De förslag som lämnas i propositionen överensstämmer i
huvudsak med Värme- och gasmarknadsutredningens förslag, förutom att
regeringen föreslår en långsammare öppning av naturgasmarknaden. Re-
geringen föreslår att marknaden den 1 augusti skall öppnas för naturgas-
företag, kunder med naturgaseldad kraftproduktion samt inledningsvis för
kunder med en förbrukning över 25 miljoner kubikmeter per år. Detta
innebär att enbart ett fatal industriföretag kommer att ha möjlighet att
välja leverantör vid inköp av gas. Orsaken till att regeringen valt en lång-
sammare marknadsöpppning är att många naturgasföretag i dag har in-
gångna långsiktiga avtal (take-or-pay avtal), som gör att de måste köpa
gas från en viss leverantör. Under åren 2000-2003 kommer dock dessa
långsiktiga, inlåsande avtal att löpa ut och regeringen kommer då att
öppna marknaden för mer konkurrens. De nya reglerna föreslås träda i
kraft den 1 augusti 2000.
Distribution av fjärrvärme kan betraktas som ett s.k. naturligt monopol.
Monopol omfattas i många fall av någon form av prisreglering, bl.a. för
att konsumenterna inte skall drabbas av oskäligt höga priser. Det kan
dock konstateras att det i samband med elmarknadsreformen kom att in-
föras bestämmelser som innebar att prissättningen på fjärrvärme blev fri.
Priserna på fjärrvärme varierar starkt mellan olika kommuner, vilket kan
100
vara en indikation på att fjärrvärmeföretagen drar fordel av sin monopol- Prop. 1999/2000:140
ställning vid prissättningen.
Genomförda och pågående åtgärder
Konkurrensproblemen på fjärrvärmeområdet har uppmärksammats av
regeringen som i december 1999 uppdrog till Statens energimyndighet
(STEM) att efter samråd med Konkurrensverket och Konsumentverket
följa utvecklingen på fjärrvärmemarknaden i syfte att klargöra förutsätt-
ningarna för att skapa en väl fungerande konkurrens på den oreglerade
fjärrvärmemarknaden.
STEM skall bl.a. utreda om priskillnadema mellan fjärrvärmebolagen
beror på kostnadskillnader och i så fall vad som orsakar dessa. STEM
skall också bedöma riskerna för korssubventionering mellan konkur-
rensutsatt och monopoiskyddad verksamhet och lämna förslag till åtgär-
der som bör vidtas för att komma till rätta med problemen. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 oktober 2000.
Den 1 januari 1997 genomfördes den s.k. läkemedelsreformen. Syftet
med reformen är bl.a. att läkemedel fullt ut skall betraktas som en del av
hälso- och sjukvården och ingå i hälso- och sjukvårdshuvudmännens
samlade prioriteringar inom området. Som ett led i reformen skall sjuk-
vårdshuvudmännen ta över kostnadsansvaret för läkemedel och förhand-
lingar pågår därför för närvarande mellan staten och Landstingsförbundet
om formerna för denna huvudmannaskapsförändring. I och med huvud-
mannaskapsförändringen kommer både ansvaret för förskrivning av lä-
kemedel och det finansiella ansvaret för läkemedelsförmånen att knytas
till samma huvudman, vilket är en förutsättning för att öka effektiviteten
och rationaliteten i läkemedelsanvändningen och öka kontrollen över
kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånen.
En viktig fråga i anslutning till att sjukvårdshuvudmännen skall ta över
det fulla kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen är om det finns skäl
att ändra det nuvarande systemet för direkt priskontroll av produkter in-
om läkemedelsförmånen, det s.k. prissättningssystemet.
Den 1 juli 1993 trädde en ny läkemedelslag i kraft. I och med införan-
det av den lagen frigjordes priskontrollen för läkemedel från produkt-
kontrollen i enlighet med reglerna inom EU. Detta innebär att prissätt-
ningen i Sverige på läkemedel i princip blev fri. Undantaget från detta är
emellertid priserna på de läkemedel som producenten vill ha subventio-
nerade inom ramen för läkemedelsförmånen. De subventionerade läke-
medlen utgör den största delen av alla läkemedel som säljs.
Läkemedelslagen innehåller inga regler för prissättning av läkemedel.
Sådana regler återfinns i stället i lagen (1996:1150) om högkostnads-
skydd vid köp av läkemedel m.m. som trädde i kraft den 1 januari 1997.
Enligt gällande regler skall Riksförsäkringsverket (REV) fastställa apote-
kens utförsäljningspris (AUP) på läkemedel inom läkemedelsförmånen.
Det förmånsgrundande priset består av apotekens inköpspris (AIP) och
101
Apoteket AB:s handelsmarginal for den aktuella produkten. RFV prövar Prop. 1999/2000:140
och fastställer sålunda både AIP och Apoteket AB:s handelsmarginal.
RFV skall även fastställa pris på övriga produkter inom läkemedelsför-
månen, dvs. medel som förskrivs i födelsekontrollerande syfte och vissa
förbrukningsartiklar. Utöver detta skall RFV också besluta om referen-
spriser. Det s.k. referensprissystemet infördes den 1 januari 1993 och
innebär att RFV skall besluta om ett högsta rabattgrundande pris för lä-
kemedel där det finns generiskt likvärdiga läkemedel registrerade i Sve-
rige. Det blir detta s.k. referenspris som skall läggas till grund för beräk-
ningen av subventionen. För läkemedel som har ett högre pris än referen-
spriset far patienten själv betala mellanskillnaden.
Genomförda och pågående åtgärder
Regeringens bedömning är att det kan vara lämpligt att genomföra vissa
förändringar av det nuvarande prissättningssystemet för läkemedel inom
läkemedelsförmånen för att bättre anpassa det till de nya förutsättningar-
na för läkemedelsförmånen, däribland den förestående huvudmanna-
skapsförändringen. Inriktningen är därför att regeringen i en proposition
under vintern 2000/2001 skall lägga förslag till förändringar i prissätt-
ningssystemet som kan träda i kraft senast den 1 juli 2001. Avsikten är att
denna proposition även skall behandla frågor som har anknytning dels till
fastställandet av Apoteket AB:s handelsmarginal, dels till tillämpningen
av det s.k. referensprissystemet.
Läkemedelsförmånen i sin helhet är för närvarande föremål för en
översyn av en särskild utredare (dir. 1999:35). Utredaren skall redovisa
sitt uppdrag till regeringen senast den 30 september 2000.
Erfarenheterna visar att en regelreformering som syftar till skapa förut-
sättningar för konkurrens på en marknad - eller att öka konkurrenstrycket
- oftast endast är inledningen på en lång process. Vare sig det handlar om
att ersätta ett monopol med en marknad med flera aktörer, eller att upp-
häva en marknadsreglering som begränsat befintliga och potentiella aktö-
rers handlingsfrihet, har de för konsumenterna gynnsamma effekterna av
konkurrensutsättningen vanligen inte fatt fullt genomslag på kort sikt. I
vissa fall har nya problem uppträtt på marknaden som kommit att undan-
skymma de faktiskt uppnådda fördelarna. I andra fall har den åsyftade
konkurrensen utvecklats långsamt och under betydande svårigheter.
Omregleringama har i många fall inneburit att tjänster som tidigare har
tillhandahållits i offentlig regi kommit att utföras antingen av privata fö-
retag eller av statliga eller kommunala bolag på kommersiell basis. För-
ändringsprocessen har medfört olika slag av positiva effekter men i
många fall även skapat problem från konsumentskyddssynpunkt. Den
enskilde konsumenten har i vissa fall haft svårt att t.ex. förhandla sig
fram till gynnsamma priser och villkor, medan stora kunder har haft ett
bättre förhandlingsläge. Det sociala ansvar som normalt har förväntats av
102
offentliga organ och myndigheter kan inte självklart överforas på privata
aktörer.
Från konsumentskyddssynpunkt betyder förändringarna av verksam-
heten och närmandet mellan offentlig och privat tjänsteproduktion att nya
regler måste tillskapas för att skydda konsumenternas intressen. Leve-
rantörernas och konsumenternas rättigheter och skyldigheter måste vila
på en stabil grund. För att de nya marknaderna skall fungera effektivt
krävs vidare att konsumenterna ges reella möjligheter till rådgivning och
information samt att det finns forum för klagomål som är lätt tillgängliga,
snabba och effektiva.
På marknader som tidigare varit legala eller faktiska monopol har en
fortsatt hög koncentration och stark dominans för den tidigare monopo-
listen utgjort grunden för många av de observerade konkurrensproble-
men. Det dominerande företaget har genom sin styrka och etablerade
ställning på olika sätt kunnat motverka att nya konkurrenter får faste på
marknaden. Särskilt stora har möjligheterna att sätta konkurrensen ur spel
varit i de fall där dominanten kontrollerar sådan infrastruktur som kon-
kurrenterna behöver tillgång till för att kunna verka på marknaden. Olik-
heten i konkurrensförutsättningar för offentliga och privata aktörer har
ibland bidragit till att förstärka obalansen mellan det etablerade företaget
och de nya utmanarna.
På flera områden framstår bristen på effektiva regler som en viktig or-
sak till att utvecklingen mot en mer balanserad konkurrensmarknad inte
har gått snabbare. Konkurrenslagen har utnyttjats för att främst ingripa
mot förfaranden som har utgjort missbruk av en dominerande ställning.
Lagtillämpningen har på vissa områden tagit stora resurser i anspråk
samtidigt som det har visat sig svårt att komma till rätta med de bakom-
liggande orsakerna till de svårigheter som nya aktörer på regelreformera-
de marknader har mött. En rimlig slutsats är att konkurrenslagen i första
hand är ägnad att motverka konkurrensbegränsande förfaranden på mer
normala konkurrensmarknader och att det därmed, åtminstone under en
övergångsperiod, krävs en komplettering med särskilda regelverk för en
framgångsrik konkurrensutsättning. Sådana regler har också skapats för
de berörda marknaderna, men erfarenheterna visar att de kan behöva vi-
dareutvecklas när konkurrensen i praktiken inte utvecklas på det sätt som
avsågs. Som exempel kan nämnas regler för tillträde till infrastruktur och
regler för att förhindra korssubventionering mellan monopolverksamhet
och konkurrensutsatt verksamhet.
På områden där det på grund av regleringar eller monopol inte har fun-
nits möjligheter att aktivt välja mellan olika leverantörer eller produkter
innebär öppnandet för konkurrens att nya krav ställs på konsumenternas
vilja och förmåga att informera sig om olika alternativ. För att en regel-
reformering skall bli framgångsrik kan det därför på vissa områden finnas
behov av åtgärder från samhällets sida för att höja konsumenternas med-
vetenhet och kunskaper, exempelvis genom att göra informationen om
existerande alternativ och deras egenskaper mer lättillgänglig.
f vissa fall har flera aktörer funnits på en marknad före regelreforme-
ringen. Förutsättningar för konkurrens har skapats genom att marknads-
regleringar har upphävts, exempelvis avseende etablering, prissättning
eller produktinnehåll. De tidigare regleringarna kan ha krävt en enhetlig-
Prop. 1999/2000:140
103
het i företagens beteende på marknaden och därigenom orsakat en orga- Prop. 1999/2000:140
niserad samverkan mellan dessa företag. Det är på sådana marknader sär-
skilt viktigt att Konkurrensverket har de förutsättningar som behövs för
en kraftfull tillämpning av konkurrenslagens förbudsbestämmelser.
I kommuner, landsting och statliga myndigheter pågår ett omfattande
förändrings- och förnyelsearbete. Detta arbete har resulterat i förnyelse
av den traditionella förvaltningsformen genom nya styrformer, decentra-
lisering och brukarinflytande m.m. Vidare har en ökad andel av alternati-
va driftformer med fortsatt offentlig finansiering utvecklats. Med alterna-
tiva driftsformer avses att en myndighet väljer att överföra verksamheter
som tidigare drivits i egen regi och traditionell förvaltningsform till drift i
privaträttslig form. Dessa former kan vara offentliga företag (bolag och
stiftelser med företaget eller det allmänna som huvudman). Det kan också
vara fråga om offentliga driftentreprenader (köp av tjänster med samman-
satt funktion, t.ex. drift av vårdcentraler, äldreboenden m.m.) med det
allmänna som huvudman. Vidare kan det vara fråga om offentlig bi-
dragsgivning till privat verksamhet (fristående skolor, privata daghem
eller idrottsanläggningar) eller offentliga köp av enstaka platser på pri-
vata institutioner m.m. Gemensamt för samtliga alternativa driftformer är
att det allmänna har ett obligatoriskt eller förväntat ansvar för verksam-
heten som sådan.
Utvecklingen mot ökad konkurrens i den offentliga sektorn har medfört
att den traditionella gränsen mellan offentlig och privat sektor blivit
mindre markerad. Den ökade marknadsorienteringen inom den offentliga
sektorn har inneburit att offentlig verksamhet agerar mer marknadsori-
enterat och affärsmässigt i sin egenskap av tjänsteproducent, samtidigt
som den privata sektorn i högre utsträckning kan konkurrera om offentlig
produktion i samband med upphandling av varor och tjänster på dessa
marknader. Offentliga aktörer uppträder således både som köpare och
som säljare på olika marknader.
När det offentliga agerar som inköpare av varor och tjänster gäller lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling, LOU, som i sin tur bygger på
EG-direktiv om offentlig upphandling. Dessa regler är bl.a. till för att
tillvarata konkurrensmöjligheterna när det allmänna skall göra inköp.
Grundprinciperna är att offentlig upphandling skall göras affärsmässigt, i
konkurrens och på ett icke-diskriminerande sätt. Reglerna är bl.a. utfor-
made i syfte att försvåra möjligheterna att vid en upphandling gynna eller
missgynna vissa leverantörer på ett obehörigt och därmed konkurrenss-
nedvridande sätt.
Om en upphandlande enhet har brutit mot någon bestämmelse i lagen
och detta har medfört att en leverantör lidit eller kan komma att lida ska-
da, skall länsrätt på ansökan av leverantören besluta att upphandlingen
104
skall göras om eller att den får avslutas först sedan rättelse gjorts. Läns-
rätten far inte pröva ansökan efter den tidpunkt då avtal om upphandling
slöts. En upphandlande enhet som inte följt bestämmelserna i lagen skall
ersätta därigenom uppkommen skada för leverantör.
Nämnden för offentlig upphandling, NOU, utövar tillsyn över den of-
fentliga upphandlingen, avger yttranden i klagomålsärenden, sprider in-
formation och ger ut allmänna råd om hur upphandlingsbestämmelsema
skall tolkas. En översyn av nämndens organisation, roll och uppgifter
pågår för närvarande.
Lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling, LIU, är ett komplement till LOU. LIU gäller otill-
börliga beteenden avseende upphandling som omfattas av LOU. Mark-
nadsdomstolen far efter ansökan förbjuda en enhet att vid genomförande
av upphandling i anbudskonkurrens tillämpa ett visst beteende som vid
en samlad bedömning är att anse som otillbörligt. Ett beteende kan vara
otillbörligt om något företag påtagligt diskrimineras antingen i förhållan-
de till den verksamhet som enheten själv bedriver eller i förhållande till
ett annat företag. Beteendet kan också vara otillbörligt om det på något
annat sätt påtagligt snedvrider förutsättningar för konkurrens vid upp-
handlingen. En förutsättning för ett förbud är att enheten tidigare tilläm-
pat beteendet eller att det av annan särskild anledning är sannolikt att
enheten kommer att tillämpa detta. Ett förbud kan gälla omedelbart och
kan kombineras med vite.
Regeringen har i den nationella rapporten om ekonomiska reformer på
produkt och kapitalmarknaderna för 1999, som ingår i EU:s s.k. Cardiff-
process under Ekofm-rådet, uppskattat att den offentliga upphandlingen
omsatte ca 360 miljarder kronor 1997. Detta motsvarade 20,7 procent av
BNP. Kommunsektorn och de kommunala bolagen svarade för 58 pro-
cent, staten och de statliga bolagen för 38 procent och försörjningssekto-
rerna för resterande del. Besparingseffekten av införandet av LOU kan
uppskattas till 3,3 miljarder kr per år, dvs. cirka en procent av värdet på
den totala offentliga upphandlingen. Regeringen anser därför att det finns
ett stort behov av att förbättra offentlig upphandling både på nationell
nivå och på EU-nivå.
Upphandlingskommittén har i uppdrag av regeringen att se över beho-
vet av tillsyn över den offentliga upphandlingen. Enligt Upphandlings-
kommitténs bedömning är de ekonomiska resultat som har uppnåtts hit-
tills endast en del av vad som skulle kunna uppnås om den offentliga
upphandlingen effektiviseras ytterligare.
En viktig aspekt på den offentliga upphandlingen är att leverantörerna
har förtroende för systemet. I samband med att den offentliga upphand-
lingen har ökat i omfattning har det uppkommit osäkerhet bland privata
företag, bl.a. i fråga om vilken behandling de privata företagen kommer
att få jämfört med upphandlarens egenregiverksamhet. Om företagen i
mer betydande omfattning drar sig för att delta i anbudstävlingar som
offentliga upphandlare anordnar uteblir det konkurrenstryck som är såda-
na tävlingars syfte.
NOU har kartlagt vilka problem som kan uppstå vid upphandlingar i
rapporten Kartläggning av fel och brister vid offentlig upphandling
(NOU:s dnr 52/99-28). Enligt rapporten tillämpar knappt hälften av de
Prop. 1999/2000:140
105
upphandlande enheterna lagen fullt ut. Som exempel kan nämnas att 20
procent av 1 275 kommun- och landstingsägda bolag i ett tillsynsprojekt
som NOU drev ansåg att de inte omfattades av LOU, huvudsakligen på
grund av att de drev verksamhet av kommersiell karaktär. Leverantörer
har problem med att få kännedom om vilka upphandlingar som görs.
Upphandlande enheter kritiseras också for att prioritera kortsiktiga intres-
sen såsom pris genom att teckna alltför stora kontrakt. Detta leder till att
enbart stora företag kan lämna anbud och att de mindre trängs bort från
marknaden.
NOU framhåller vidare att det finns överträdelser av lagstiftningen som
är av principiell karaktär såsom otillåten direktupphandling. Med detta
avses att ett inköp görs av en leverantör utan att bestämmelserna i LOU
följts. Ett annat exempel är att ett avtal har ingåtts med stöd av LOU av-
seende en viss volym och att det senare sker ett inköp av en väsentligt
större volym utan att lagstiftningen följs. Vidare förekommer att en upp-
handlande enhet förlänger ett avtal trots att det inte finns någon förläng-
ningsklausul i avtalet eller trots att en sådan klausul redan är utnyttjad.
Kontroll av regelefterlevnaden och kompetenshöj ande åtgärder för
upphandlande enheter är viktiga instrument för att skapa förtroende för
den offentliga upphandlingen. För att förbättra konkurrensen utan att er-
sätta offentliga monopol med privata monopol krävs att små och medel-
stora företag ges reella möjligheter att delta i upphandlingar. Ett arbete
med att se över tillsynen och att effektivisera upphandlingen pågår inom
Upphandlingskommittén. Kommittén har dragit slutsatsen att tillsynen
behöver effektiviseras. Remissutfallet över kommitténs delbetänkande
Effektivare offentlig upphandling (SOU 1999:139) visar att det finns en
bred uppslutning när det gäller behovet av att effektivisera tillsynen en-
ligt LOU.
Upphandi ingskomm ittén
Upphandlingskommittén har bl.a. utrett hur tillsynsmyndigheten för den
offentliga upphandlingen skall organiseras. Vidare har kommittén gjort
en översyn av bestämmelserna i 6 kap LOU som bl.a. avser upphandling-
ar under de s.k. tröskelvärdena och bestämmelsen om skadestånd enligt 7
kap 6 § LOU. Kommittén redovisade i ett delbetänkande, Effektivare
offentlig upphandling (SOU 1999:139) bl.a. förslag om att den nuvarande
tillsynsmyndigheten NOU slås samman med Konkurrensverket och bildar
en ny myndighet benämnd Konkurrens- och upphandlingsverket. Den
nya tillsynsmyndigheten föreslås fa utökade befogenheter genom att kun-
na föra talan i domstol om utdömande av en s.k. marknadsskadeavgift för
allvarligare regelöverträdelser. Vidare föreslås att tillsynsmyndigheten
skall kunna föra talan i domstol om förbud för en upphandlande enhet att
upprepa en allvarlig regelöverträdelse som inte skett av uppsåt eller
oaktsamhet. Detta föreläggande skall kunna förenas med vite. Till-
synsmyndigheten förslås också få talerätt i överprövningsmål, dvs. mål
Prop. 1999/2000:140
106
där förvaltningsdomstol avgör om en pågående upphandling gått rätt till Prop. 1999/2000:140
och bestämmer, om den skall göras om eller rättas till.
För att underlätta för små och medelstora företag att fa kännedom om
upphandlingar och på så sätt öka deras deltagande i dessa föreslås krav på
obligatorisk annonsering för upphandlingar under tröskelvärdena samti-
digt som det införs möjligheter till s.k. selektiva förfaranden för att för-
enkla förfarandet för de upphandlande enheterna. Vidare föreslås be-
stämmelser med innebörd att upphandlande enhet inte far anta ett anbud
från någon som beslutar eller deltagit i handläggningen i ett upphand-
lingsärende om det finns risk för otillbörlig särbehandling. Delbetänkan-
det har remissbehandlats. Kommittén fortsätter att utreda vilka närmare
avvägningar som en upphandlande enhet bör göra när den skall anta ett
anbud och analysera vilka möjligheter en upphandlande enhet har att bl.a.
ta in antidiskrimineringsklausuler i upphandlingsavtal och genomföra
upphandlingar som gynnar lokala företag m.m. I uppdraget ingår också
att följa det arbete som bedrivs i fråga om miljökrav vid offentlig upp-
handling. Kommittén skall slutredovisa sitt arbete den 31 december 2000
(dir 1998:58 och 1999:34).
Sj ukvårdsupphandl ingar
Regeringen gav en utredning i uppdrag att redovisa och analysera den
nuvarande tillämpningen av upphandlingsreglema och dess förenlighet
med LOU vid landstings och kommuners köp av hälso- och sjuk-
vårdstjänster från privata vårdgivare samt hur EG-rätten rätteligen skall
tolkas i dessa frågor. Utredningen har analyserat om sjukvårdshuvud-
mannens tecknande av vårdavtal respektive samverkansavtal med enskil-
da vårdgivare skall föregås av ett upphandlingsforfarande enligt LOU
och EG-direktiven. Enligt utredningen bör begreppen klargöras och defi-
nieras.
Enligt utredningen lämnar varken EG-direktiven eller LOU något ut-
rymme för undantag från upphandlingsreglema vid upphandling av vår-
davtal för tjänster över de i direktiven angivna tröskelvärdena. När det
gäller samverkansavtal görs bedömningen att det inte föreligger en upp-
handlingssituation utan avtalet är ett utflöde av en offentligrättslig regle-
ring. Utredningen anser att landsting och kommuner även skall tillämpa
LOU vid anskaffning av tjänster från hel- och delägda bolag och när
upphandlande enheter avser att ingå avtal med avknoppad verksamhet.
När det gäller avknoppad verksamhet anses upphandlande enheter ha rätt
att ge vissa begränsade stödåtgärder till anställda som genomför en
avknoppning under tiden före och under bolagiseringen. När det gäller
upphandlingar under tröskelvärdena anser utredningen att nyttan av att
undanta anskaffningar från upphandling är liten och att en sådant uppdel-
ning skulle göra regelsystemet onödigt komplicerat. Utredningen redovi-
sade sitt uppdrag i december 1999 i betänkandet Upphandling av hälso-
och sjukvårdstjänster (SOU 1999:149) som f.n. remissbehandlas.
107
En viktig förutsättning för en fungerande och effektiv konkurrens är att
lika villkor gäller för alla, såväl privata som offentliga aktörer. Närvaron
av offentliga aktörer på vissa marknader kan ha direkta och indirekta un-
danträngningseffekter eller en hämmande inverkan på nyetableringen,
vilket utgör tillväxthinder för en marknad. Utöver de samhällsekonomis-
ka effektivitetsförluster i form av dyrare och sämre varor och tjänster som
detta leder till, kan det inte uteslutas att det också leder till en dyrare of-
fentlig sektor än vad som annars skulle vara nödvändigt.
Budgetåret 1998 uppgick statliga myndigheters och affärsverks sam-
manlagda intäkter av försäljning av varor och tjänster till det offentliga
eller till enskilda till närmare 71 miljarder kr, varav affärsverken omsatte
drygt 19 miljarder kr (Ekonomistymingsverket, Avgifter 1998 - om av-
giftsbelagd verksamhet i staten. ESV 1999:12). Statligt ägda företag om-
satte samma år 260 miljarder kr (Regeringskansliet, Verksamhetsberättel-
se för företag med statligt ägande 1999).
Vid en uppskattning av omfattningen av kommunal kommersiell verk-
samhet kan kommunala hel- och delägda företag utgöra en måttstock. Vid
utgången av 1997 uppgick antalet inregistrerade kommunala hel- eller
delägda företag till 2 001 st. Av dessa var 1 683 st. aktiva. Dessa omsatte
128 miljarder kr vilket motsvarar ca 30 procent av den primärkommunala
sektorns sammanlagda omsättning (Svenska kommunförbundet, Kom-
munala företag 1999).
Det finns vissa grundläggande skillnader mellan offentliga och privata
aktörer som gör att de inte agerar på lika villkor. Kommuner, myndighe-
ter och offentliga bolag har i många fall en klart dominerande ställning
på den konkurrensutsatta marknaden eller på angränsande marknader
med anknytning till denna. Dominansen kan ha uppkommit till följd av
att man tidigare har haft en formell ensamrätt på att producera vissa varor
och tjänster. Utöver att en myndighet har tilldelats särskilda uppgifter
med ensamrätt i sin offentliga funktion kan den ha ett bestämmande in-
flytande över den konkurrensutsatta marknaden genom sin myndighets-
utövning. Det finns en klar konkurrensfördel i det faktum att man är en
myndighet eller har givits en ensamrätt att utföra vissa tjänster. Om myn-
digheten dessutom har myndighetsutövande funktioner som berör områ-
det där de konkurrerar föreligger en risk för att intressekonflikter kan
uppstå. Uppdragsverksamhet som bedrivs tillsammans med myndighets-
utövning ger myndigheten en särställning när det gäller att fa uppdrag i
den kommersiella delen av verksamheten.
Ett annat konkurrensproblem rör det faktum att myndigheter ofta både
har en beställarfunktion och en utför arfunktion. I vissa fall har man för-
sökt att skilja på dessa roller genom att organisatoriskt dela myndigheten
enligt en s.k. beställar-/utförarorganisation. Intressekonflikter och jävs-
situationer uppstår i samband med upphandling om myndigheten både
agerar som beställare och anbudsgivare för ett uppdrag.
Offentliga aktörer har ibland byggt upp sina anläggningstillgångar
med hjälp av anslagsmedel under ett tidigare monopol. I dessa fall kom-
mer den offentlige aktören således ha lägre fasta kostnader för verksam-
heten eftersom en stor del av anläggningstillgångarna redan är avskrivna.
Prop. 1999/2000:140
108
En viktig skillnad i konkurrensvillkoren mellan privata och offentliga Prop. 1999/2000:140
aktörer rör de finansiella villkoren och tillgången på riskkapital. Nedsatta
lokalhyror, gratis eller subventionerad arbetskraft och upplåtelse av
tomtmark på förmånliga villkor är andra exempel på subventioner som
den offentlige aktören kan åtnjuta. I den mån offentliga aktörer tar upp
lån sker det till en ränta som normalt ligger under marknadsräntan. Ett
annat exempel är att statliga bolag genom Riksgäldskontoret far tillgång
till en kreditriskfunktion i form av en kreditgaranti. Den viktigaste skill-
naden är att en offentlig aktör alltid ytterst garanteras av skattemedel med
den följden att den finansiella och affärsmässiga risken är mindre än i ett
privat företag. Slutligen finns, i den mån konkurrensutsatt och icke kon-
kurrensutsatt verksamhet bedrivs inom samma myndighet, bolag eller
koncern, en risk att den skyddade verksamheten korssubventionerar den
konkurrensutsatta.
Konkurrensrådet
Regeringen har uttalat att det finns ett behov av att försöka undanröja
konkurrenskonflikter mellan privat och offentlig sektor for framtiden och
att diskutera hur en konkurrens på lika villkor bäst nås långsiktigt. Av
denna anledning har Rådet för konkurrens på lika villkor mellan offentlig
och privat sektor (Konkurrensrådet) inrättats av regeringen. 1 Konkur-
rensrådet ingår representanter för offentlig och privat verksamhet. Kon-
kurrensrådets uppgift är att, med beaktande av de olika grundförutsätt-
ningarna som gäller for privat och offentlig verksamhet, söka undanröja
konkurrenskonflikter som typiskt sett inte löses inom ramen för särskild
lagstiftning eller prövningsförfaranden. Verksamheten syftar till att ge
vägledning för framtiden om hur konkurrenssnedvridande förfaranden
kan undvikas och om möjligt att vissa typer av konkurrenskonflikter kan
mönstras ut. Konkurrensrådet skall bedriva sin verksamhet under tre år
och senast den 31 december 2000 redovisa sina samlade erfarenheter.
Konkurrensrådet delredovisade sin verksamhet i en rapport den 29 mars
1999. Rådet har med utgångspunkt från sina direktiv handlagt konkreta
ärenden i form av anmälningar från privata företag och organisationer
som ansett sin verksamhet hotad av det sätt på vilket stat, kommun,
landsting eller av dessa ägda bolag bedriver sin verksamhet inom det om-
råde där de privata företagen eller organisationerna är verksamma. An-
mälningarna till Konkurrensrådet handlar nästan uteslutande om klago-
mål där anmälaren hävdar att kommunerna snedvrider konkurrensen ge-
nom att agera utanför sitt av lagen avgränsande område och att man ge-
nom detta även snedvridit konkurrensen genom sin prissättning.
Rättslig prövning av kommunal näringsverksamhet
Regeringen uttalade bl.a. i 1999 års ekonomiska vårproposition att kvar-
varande hinder för konkurrens i gränslandet mellan offentlig och privat
109
verksamhet skall undanröjas. Bland de frågor som togs upp fanns frågan Prop. 1999/2000:140
om förutsättningar för företagare att fa en rättslig prövning av klagomål
rörande konkurrenssnedvridande effekter av kommunal näringsverksam-
het. En interdepartemental arbetsgrupp inom Näringsdepartementet har
haft i uppdrag att närmare belysa frågan om sanktioner mot kommunal
näringsverksamhet med konkurrenshämmande effekter utifrån ett kom-
munal-, konkurrens- eller annat marknadsrättsligt perspektiv.
Arbetsgruppen konstaterar att nuvarande regler i konkurrenslagen och
kommunallagen i huvudsak reglerar förhållanden inom offentlig respek-
tive privat sektor var för sig och inte tar sikte på de problem som uppstår
när offentlig och privat näringsverksamhet möts på samma marknad. Ar-
betsgruppen anser att preciseringar i kommunallagen av kommunal kom-
petens, hur näringsverksamhet far bedrivas och utökade regler om över-
klagbarhet av kommunala beslut säkert är möjliga att utarbeta, men att de
framstår som komplicerade sett utifrån det uppdrag som arbetsgruppen
har. Som den tekniskt mest lämpliga lösningen framträder att regler rö-
rande bedömningen av eventuella konkurrensbegränsande beteenden av
offentliga och privata aktörer samlas i konkurrenslagstiftning. En rad av
de problem som näringslivet påpekat som rör kommunalt lagtrots och
svårigheter att överklaga beslut rörande kommunal näringsverksamhet
kan lösas genom sådana bestämmelser. Arbetet med dessa frågor sker
parallellt med det arbete som bedrivs inom ramen för Rådet för konkur-
rens på lika villkor.
Staten som kommersiell aktör
Statskontoret fick i juni 1999 i uppdrag av regeringen att bl.a. kartlägga
och analysera statlig kommersiell och konkurrensutsatt verksamhet. Med
utgångspunkt från kartläggningen skulle Statskontoret göra en analys av
vilka behov statliga aktörer har att bedriva kommersiell verksamhet. Fö-
religger behov att bedriva kommersiell verksamhet skulle en analys göras
och förslag lämnas om hur konkurrenssnedvridande effekter kan undvi-
kas.
Statskontoret har i april 2000 sammanfattat sina slutsatser och lämnat
förslag i rapporten Staten som kommersiell aktör - Omfattning och kon-
kurrenseffekter. Statskontorets kartläggning visade att flertalet under-
sökta myndigheter och statliga bolag bedriver konkurrensutsatt verksam-
het i någon form. Närmare hälften av dessa gör det dessutom i märkbar
omfattning. Av de 99 myndigheterna konkurrerar 54 direkt med småfö-
retag. Likaså gjorde 14 av de 39 bolagen som ingick i Statskontorets un-
dersökning.
Av Statskontorets fallstudier framgår att de små företagen ofta på ett
påtagligt sätt känner sig hindrade att på olika sätt konkurrera på markna-
den om en offentlig aktör bedriver verksamhet. Det finns ett stort och
brett utbud av statliga kommersiella och konkurrensutsatta tjänster på
marknaden. Av dessa är det endast en del som kan sägas naturligen höra
samman med myndigheternas kärnverksamhet. Påfallande ofta saknas ett
externt motiv for varför myndigheten alls skall bedriva verksamheten. Att
man ändå gör det grundas snarare på for myndighetens rent interna mo-
tiv. En allmän iakttagelse är att det ofta i styrningen av myndigheter
110
(lagar, instruktioner, regleringsbrev) saknas ett uttalat motiv för varför Prop. 1999/2000:140
myndigheten bedriver kommersiell verksamhet. Det bör samtidigt fram-
hållas att inget av de undersökta fallen strider mot myndighetens instruk-
tion eller uppdrag.
Begreppet uppdragsverksamhet är inte definierat och det är inte defini-
erat eller reglerat exakt vad en myndighet far göra respektive inte far göra
inom ramen för uppdragsverksamheten, vilket ofta skapar en osäkerhet
bland de privata företag som är verksamma på marknaden. Redan osä-
kerheten om huruvida staten avser att ge sig in på och driva verksamhet
på en marknad har nämligen visat sig ha en hämmande effekt på etable-
ringsviljan och på marknadens funktionssätt. En annan iakttagelse är att
myndigheter har ett incitament att utöka sin avgiftsfinansierade kommer-
siella verksamhet för att på så sätt öka sina intäkter. Avsaknaden av tyd-
liga instruktioner och gränser för denna verksamhet ger stora möjligheter
att successivt vidga den kommersiella verksamheten. I vissa fall har detta
lett till att myndighetens verksamhet till större delen har kommit att
handla om annat än vad som var det ursprungliga syftet med myndighe-
tens verksamhet. I myndigheter som bedriver en omfattande uppdrags-
verksamhet finns vidare en risk för att myndigheten utvecklar produk-
tionsrollen på bekostnad av beställarrollen. Det är särskilt tydligt i be-
ställar-/utförarorganisationer. Av de kartlagda offentliga aktörerna upp-
fyller 25 procent kriterier för när den konkurrensutsatta verksamheten har
märkbar och sannolikt negativ verkan på marknadens funktionssätt.
Statskontorets fallstudier och tidigare undersökningar har visat konkret
att denna negativa inverkan har fört med sig konkurrensproblem.
Statskontoret anser att statens roll bl.a. bör vara att genom offentliga
ingripanden rätta till marknadsimperfektioner samt, genom att agera som
en aktiv beställare och finansiär eller genom egen produktion, se till att
tillhandahålla sådan service och sådana nyttigheter som inte tillhanda-
hålls på privata marknader och där det saknas förutsättningar för att ska-
pa en sådan marknad. Mot denna bakgrund föreslår Statskontoret att den
statliga aktören upphör med verksamheten i de fall där det saknas ett ex-
ternt, giltigt motiv för varför myndigheten skall bedriva kommersiell,
konkurrensutsatt verksamhet. I de fall där motiven för den statliga verk-
samheten är starka, och det helt saknas förutsättningar för privata aktörer
att konkurrera om de tjänster som staten kan erbjuda, föreslås att verk-
samheten regleras så att privata företag i praktiken hindras från att ge sig
in på marknaden. I övrigt lämnas en rad förslag som syftar till att minska
de konkurrenssnedvridande effekterna. Bland annat bör begreppet upp-
dragsverksamhet definieras i avgiftsförordningen. Uppdragsverksamhe-
ten bör närmare specificeras i berörda myndigheters instruktioner och ett
krav bör införas på särredovisning av "avgiftsintäkter i konkurrens" för
all kommersiell, konkurrensutsatt verksamhet som bedrivs av statliga
myndigheter och bolag. Vidare bör en tillsynsfunktion för offentlig kom-
mersiell, konkurrensutsatt verksamhet inrättas.
Statskontoret föreslår vidare att särskilda utredningar genomförs i syfte
att komma till rätta med konkurrensproblem inom vissa sektorer eller
utpekade verksamheter. De åtgärder som kan bli aktuella är bl.a. att göra
en organisatorisk åtskillnad av strategisk infrastruktur och bolagisering
som åtskiljer kommersiell och icke-kommersiell verksamhet. Vidare bör
111
den konkurrensutsatta andelen av statlig verksamhet öka, t.ex. genom att
ställa krav på upphandlingsförfarande vid myndighetsintema köp, kon-
kurrensutsätta egenregiverksamhet och konkurrensupphandla statlig
verksamhet på entreprenad. Befintliga tillsynsmyndigheter bör också för-
stärkas.
I kommunerna har förändrings- och utvecklingsarbetet under 1990-
talet gått mot ökade inslag av konkurrens, alternativa driftformer och
brukarinflytande. Syftet har varit att nå högre effektivitet, bättre kvalitet
och ökad välfärd för medborgarna. Inriktningen har i allmänhet varit att
med bibehållet kommunalt ansvar och bibehållen offentlig finansiering
söka nya former för att styra och driva verksamheten.
Utvecklingen av alternativt drivna enheter inom den kommunala väl-
färden består nästan uteslutande av verksamhet som finansieras av all-
männa medel och därmed är underställd politisk styrning genom avtal.
Även om driften av en vårdcentral är privat, hör verksamheten till det
offentliga utbudet av välfärdstjänster. Det innebär att landstingen och
kommunerna har samma ansvar för att alla medborgare har lika tillgång
till och samma rättigheter inom den privat drivna välfärden, där finansie-
ringen fortfarande är offentlig, som inom den offentliga drivna verksam-
heten.
Utgångspunkten för regeringens konkurrenspolitik är att skapa effekti-
va marknader där så är rationellt och socialt rimligt. På effektiva markna-
der är priset bärare av relevant information. Alla producenter har tillträde
till marknaden. Konsumenterna har många producenter att välja mellan.
En stor del av den offentliga verksamheten bedrivs på marknader. Det
gäller bl.a. områden som är föremål för offentlig upphandling, anlägg-
ningsarbeten och s.k. nätverkstjänster som gas, vatten, värme, tele samt
person- och varutransporter. Här är det ofta möjligt att skapa rimligt ef-
fektiva marknader och en rad omregleringar har genomförts. Regeringen
har framgångsrikt omreglerat och öppnat upp marknader.
Regeringen menar dock att stor försiktighet måste gälla när det är fråga
om välfärdstjänster som vård, skola och omsorg. Avgörande för regering-
ens politik är att skapa konsument- och medborgamytta. Konkurrens är
ett medel för att nå målen för regeringens politik. Marknader skall an-
vändas där de ger störst konsumentnytta och offentlig produktion där
denna form lämpar sig bäst.
För att marknader skall kunna bli effektiva förutsätts en rimlig grad av
homogenitet för varor och tjänster. Det är en förutsättning för att konsu-
menten enkelt skall kunna bedöma kvaliteten i förhållande till priset.
Samtidigt skall transaktionskostnaderna vara låga, dvs. det skall vara lätt
att byta och tillgången till trovärdig information skall vara god. I mark-
nadsekonomin skall priset bära information om kvalitet och kvantitet.
Regeringens bedömning är att dessa krav sällan är uppfyllda när det gäl-
ler välfärdstjänster. I stället skulle en marknadsprissättning skapa sned-
vridningar i ekonomin och sociala problem samhället. Ett ytterligare pro-
blem är att befolkningsunderlaget, t.ex. när det gäller sjukhusvård, i regel
Prop. 1999/2000:140
112
är för litet för att det skall vara möjligt att skapa en reell konkurrens.
Sjukhusen är i regel lokala monopol med betydande stordrifsfördelar och
stora investeringsbehov.
Priset på en marknad för välfärdstjänster skulle heller inte säga allt om
kvaliteten och möjligheten att utvärdera denna inträffar ofta med lång
tidsefitersläpning. Det som skulle känneteckna flera av välfärdstjänstema
på en marknad är i stället att främja drivkrafter för producenterna att välja
konsumenter och för konsumenter eller brukare att välja vilka brukare de
vill se kring sig. Priset far funktionen att sortera brukarna efter betal-
ningsförmåga. En skola som kännetecknas av fria konkurrerande val ut-
löser därför starka segregerade tendenser. Prismekanismen skiktar olika
sociala gruppers tillgång till likvärdiga tjänster. Det finns stor risk för
oönskade effekter för ekonomin genom negativ påverkan på det mänskli-
ga kapitalet. En marknadsstyrd skola skulle sannolikt innebära än större
skillnader i befolkningens kunskaper än vad deras medfödda inlärnings-
förmåga möjliggör och minskar därmed möjligheten att utnyttja befolk-
ningens hela produktiva förmåga.
Konsumenternas betalningsförmåga sammanfaller normalt heller inte
med när de har stort behov av att konsumera välfärdstjänster. Internatio-
nella erfarenheter talar för att finansierings- och produktionsformerna
påverkar fördelningen av välfärdstjänster som sjukvård. Erfarenheten
visar att det finns starka skäl för att hålla samma finansiering och pro-
duktion för god kostnadskontroll av offentliga medel.
Regeringen menar att mycket stor hänsyn måste tas till hur organisa-
tionen av välfärdstjänster påverkar fördelningen. Regeringens grundläg-
gande uppfattning är att en generell välfärdsstat innebär att alla medbor-
gare oavsett sin inkomst, klass, kön, etnicitet och sociala grupper skall ha
samma tillång till välfärdstjänster. En grundläggande utgångspunkt för
regeringens politik är därför att vård, skola och omsorg skall vara demo-
kratiskt styrd, gemensamt finansierad och ges till alla på likvärdiga vill-
kor. Detta innebär inte att möjligheter till förnyelse och mångfald inte
skall tas till vara på välfärdsområdet. Regeringen främjar inom detta om-
råde aktivt det pågående arbetet för att utveckla alternativa driftsformer,
t.ex. genom olika typer av personalkooperativ eller entreprenadlösningar.
Alternativa driftsformer är ett bra komplement till offentlig drift när den
tillför verksamheten höjd kvalitet till samma kostnad, bibehållen kvalitet
till lägre kostnad eller utökad verksamhet till samma kostnad.
Området offentliga välfärdstjänster präglades under 1980-talet av en fort-
sättning på den tidigare kraftiga expansionen. Efter att under 1970-talet
ha ökat med ca 70 procent i förhållande till BNP fortsatte den reala
kommunala konsumtionen att växa med ytterligare drygt 20 procent un-
der 1980-talet. På hälso- och sjukvårdsområdet hade resurserna sjudubb-
lats mellan åren 1955 och 1980. De offentliga ambitionerna hade höjts på
en rad områden, exempelvis inom barnomsorg, utbildning, kultur och
kollektivtrafik, och ett stort antal uppgifter hade förts över från staten till
landstingen och kommunerna.
Prop. 1999/2000:140
113
Under 1980-talet inleddes ett omfattande decentraliseringsarbete inom
landsting och kommuner som omfattade både den politiska organisatio-
nen och verksamhetsorganisationema. Exempelvis bildade ett stort antal
kommuner kommundelsnämnder under denna period. Upprinnelsen till
detta var den då utbredda diskussionen om behovet att förnya den offent-
liga sektorn och att öppna för ökat inflytande och ökad delaktighet på alla
nivåer. Samtidigt prövade många kommuner och landsting att ersätta den
traditionella anslags- och regelstyrningen med målstyrning.
Efter en lång period av i huvudsak oavbruten och kraftig konsumtions-
ökning innebar 1990-talets första hälft ett knappare ekonomiskt utrymme
för Sveriges kommuner och landsting. Det bidrog till att ett stort antal
kommuner och landsting förändrade sina styr- och verksamhetsformer
och att inslaget av alternativa driftsformer ökade. Beställarstyming ge-
nom att separera uppgiften att formulera mål från produktionen blev ett
naturligt steg i den s.k. beställar-/utförarmodell som var i fokus för ut-
vecklingen under 1990-talets första år.
Under mitten av 1990-talet riktades intresset även mot olika slag av
konkurrensmodeller. Steget från beställarstyming till konkurrensutsätt-
ning kan bl.a. ses som ett medel för att avhjälpa vissa problem som upp-
stod för de kommuner och landsting som tillämpade beställar-
/utförarmodellen.
Därmed hade många kommuner och landsting skapat några av de
grundläggande förutsättningarna för att konkurrensutsätta verksamheter-
na även externt. Bland annat hade i princip avgränsade beställare, ersätt-
ningssystem och avräkningsprinciper skapats.
En omständighet som relativt sent kom in i bilden var kvalitetsfrågor-
na. Många gånger var det först i samband med kontraktsskrivning med
externa entreprenörer som man insåg att kvalitetsfrågorna behövde regle-
ras. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) påpekade i en
rapport (ESO Ds 1988:1) att kvalitetsmått borde utvecklas för bamsom-
sorgen eftersom sådana saknades. Socialdepartementet konstaterade i
rapporten Valfrihetsrevolutionen i praktiken (Ds 1994:50) att endast en
mindre del av alla entreprenadavtal som skrevs innehöll kriterier för kva-
litet. Dessa brister rättades till under de följande åren och kvalitetsstyr-
ningen blev allt viktigare både gentemot entreprenadlagd verksamhet och
verksamhet i egen regi.
Statskontoret har i rapporten Organisations-, styr- och verksamhetsformer
i kommuner och landsting (1999:38) redovisat hur omfattande inslagen
av decentralisering och marknadsorienterade styrmodeller är. Av lands-
tingen utövar hälften någon form av beställarstyming, medan den andra
hälften använder en traditionell styrmodell. Merparten av landstingen har
idag, oavsett styrform, entreprenader inom kärnverksamheterna - vanli-
gast inom öppenvård såsom primärvård, psykiatri och tandvård. I ett par
fall har landsting övergett beställarstyrformen under senare delen av
1990-talet. Ä andra sidan har de nya sjukvårdshuvudmännen i Skåne och
Västra Götaland anslutit sig till en decentraliserad form av beställarstyr-
ning.
Prop. 1999/2000:140
114
I dag tillämpar ca en tredjedel av landets kommuner en styrmodell som
i större eller mindre omfattning särskiljer beställarrollen från utförarrol-
len. Av Statskontorets rapport framgår att i 39 procent av kommunerna
upprättar facknämndema en egen resultaträkning. Ca 20 procent har ock-
så egen balansräkning. Ett sätt att öka nämndernas oberoende är att ge
dem ansvaret för eventuella underskott eller överskott. Enligt Statskonto-
rets enkät till kommunerna har 70 procent av landets kommuner sådana
regler. Detta innebär att mellan 30 och 40 procent av landets kommuner
torde omfattas av marknadsorienterade styrmodeller.
Statskontoret har också kartlagt kommunernas andel köpta tjänster från
externa leverantörer år 1996. Enligt denna undersökning var det vanligast
att kommunerna använder 93-95 procent av driftskostnaderna för egen
produktion. Skillnaderna mellan kommunerna var emellertid rätt bety-
dande.
Enligt de studier som Svenska Kommunförbundet redovisar i rapporten
Konkurrens för fortsatt välfärd? (1999) har den ökande andelen alternati-
va driftformer medverkat till en effektivare resursanvändning. Detta har
resulterat dels i minskade kostnader, dels i tydligare och mer preciserade
krav på verksamheten.
Socialstyrelsen redovisar i en rapport från 1996 en sammanställning av
tidigare studier av äldreomsorg på entreprenad. Studien visar att det åt-
minstone på kort sikt har inneburit kostnadsbesparingar när anbudsupp-
handling använts. Eftersom många av de entreprenader man relaterar till
var relativt nystartade, hade man svårare att bedöma om besparingarna
kvarstår på längre sikt.
I de kommuner som intervjuades som underlag för Kommunförbundets
rapport Konkurrens för fortsatt välfärd? upplevs arbetet med framtagande
av krav på utförande i samband med upphandlingar också ha lett till en
ökad kvalitet. Med detta avses att man nått en högre grad av uppfyllelse
av de mål och behov som kommunpolitikerna formulerat. Den egna pro-
duktionen eller egenregin tvingas i samband med konkurrensutsättning se
över sin egen organisation, bemanning, system för intern kvalitetssäkring
och kostnader. De undersökningar som har gjorts när det gäller kom-
munmedlemmarnas upplevelse av den service som de utnyttjar visar ock-
så att konkurrensutsättning och alternativa driftformer i de flesta fall
medför att de är mer nöjda jämfört med den traditionellt bedrivna verk-
samheten.
I Socialstyrelsens rapport från 1996 sägs att merparten av de tidigare
studier man granskat inte visar någon negativ påverkan på kvaliteten i
verksamheten. Snarare finns flera studier där vårdtagama gett mycket
goda omdömen om den verksamhet som drivs på entreprenad.
Prop. 1999/2000:140
115
Området offentliga välfärdstjänster har under de två senaste decennierna
präglats av både snabba och djupgående förändringar, som å ena sidan
har öppnat möjligheter för effektivisering och ökad kundnytta, å andra
sidan ställt helt nya krav på ansvariga kommuner och landsting. Helt nya
modeller för styrning och drift har prövats, i vissa fall med inslag av kon-
kurrensmekanismer.
I Konkurrensverkets rapport Konkurrensen i Sverige under 90-talet -
problem och förslag (2000:1) uppmärksammas en rad frågeställningar
med anknytning till konkurrensproblem i hälso- och sjukvårdssektorn. I
rapporten berörs bl.a. brist på konkurrens på lika villkor inom vissa sek-
torer, brister i samband med kommunal upphandling och problem vad
gäller moms, det så kallade kommunkontosystemet. Vidare behandlas
brister med anledning av den så kallade tredjepartsfinansieringen. Genom
att finansieringen är avskild från konsumenten saknas normala mekanis-
mer för kostnadskontroll. Slutligen redovisar verket problem som sam-
manhänger med höga in- och utträdeskrav för etableringar.
Många av de instrument som används för att främja en god konkurrens
tar sin utgångspunkt i att det redan finns en fungerande marknad. Det har
t.ex. visat sig att lagen om offentlig upphandling (LOU) har varit ett bra
redskap för de kommuner och landsting som upphandlat tjänster där det
redan finns ett gott utbud av leverantörer. Så är fallet vad gäller bl.a. för-
sörjningstjänster som lokalunderhåll och liknande. För de offentliga
kärnverksamheterna är emellertid sällan så att det finns en etablerad fun-
gerande marknad, åtminstone inte utanför storstadsområdena.
De nya marknader som bildas när kommuner och landsting infört nya
styrformer skiljer sig från den gängse bilden av en marknad. Verksam-
heterna är fortfarande offentligt finansierade - inte kundfinansierade -
och ingår därmed i det offentliga serviceutbudet. Det råder vanligen inte
heller någon etableringsfrihet, utan dessa marknader regleras såväl av
statliga tillsyns- och tillståndsorgan som av kommuner och landsting.
I den Nationella handlingsplan för utveckling och förnyelse av sjuk-
vården som regeringen arbetar med kommer att framhållas betydelsen av
en ökad mångfald av driftformer, med krav på sjukvårdshuvudmännen att
i större utsträckning engagera privata, kooperativa och ideella operatörer
i den öppna vården.
Samtidigt som denna utveckling uppmuntras är det viktigt att inte
kommersiella intressen försvårar möjligheten att upprätthålla de grund-
läggande principerna för en allmän hälso- och sjukvård. Sjukvården skall
vara demokratiskt styrd, solidariskt finansierad och ges utifrån behov.
För att dessa grundläggande mål skall kunna upprätthållas samtidigt
som alternativa driftformer släpps in är det nödvändigt att reglera vissa
former av den konkurrensutsatta vården. En sådan reglering har tidigare
inte ansetts nödvändig, med hänsyn till den offentligt drivna vårdens to-
tala dominans.
Regeringen finner att det för närvarande inte finns skäl att särskilt reg-
lera driftformema i den öppna sjukvården. Däremot krävs regler för sjuk-
husvården. Sådan lagstiftning finns också i vår omvärld. Den tradition
som dominerar i andra europeiska länder är att akutsjukhusen drivs utan
Prop. 1999/2000:140
116
vinstintressen. Däremot finns skillnader när det gäller verksamhetsfor- Prop. 1999/2000:140
men, exempelvis offentlig regi, ideella stiftelser eller andra icke vinst-
syftande organisationer.
Regeringen avser mot denna bakgrund att lägga förslag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen med innebörden att ett landsting inte far över-
lämna uppgiften att ansvara för driften av ett akutsjukhus till den som
driver verksamheten med syfte att skapa vinst åt ägare.
"Spelregler" är ett centralt begrepp när man diskuterar marknadens funk-
tion. För att en marknad över huvud taget skall fungera måste det finnas
någon form av regler som de olika aktörerna accepterar och håller sig till.
Vissa regler är helt fundamentala, t.ex. ett rättssystem som gör det möj-
ligt att ingå avtal i förvissningen om att de faktiskt kommer att följas. I ett
utvecklat samhälle finns därutöver ett stort antal bestämmelser och nor-
mer som har tillkommit av helt andra skäl än att underlätta handeln med
varor och tjänster på en marknad. Politiska beslut som syftar till att uppnå
ett visst mål åtföljs i allmänhet av beslut om olika styrmedel för åstad-
komma måluppfyllelse. Nästan alltid skapas därmed en ny spelregel för
marknaderna, även om det egentliga syftet var ett helt annat.
Det grundläggande kravet på ett styrmedel är att det styr rätt, dvs. att
det verkligen bidrar till att det uttalade målet uppnås. Dessutom skall
detta ske på ett effektivt sätt, dvs. samhällets kostnad för den eftersträva-
de förändringen far inte bli så hög att den eliminerar merparten av den
positiva effekten. Även styrmedel som är väl utformade för sitt speciella
syfte kan den skapa en konflikt med andra mål och medel, t.ex. fungera
som en dålig spelregel för konkurrensen. Att försöka undvika eller mins-
ka sådana konflikter blir därför allt viktigare när styrmedlen utformas.
Strävan bör vara att inte skapa spelregler så att de hämmar konkurrensen
och försämrar marknadens funktion.
Bland de olika slagen av styrmedel skiljer man traditionellt mellan ad-
ministrativa styrmedel och ekonomiska. Numera betraktas också infor-
mation som en särskild typ av styrmedel. Förutsättningarna för att skapa
effektiva styrmedel som samtidigt fungerar som sunda spelregler på
marknaderna varierar mellan de olika typerna.
Med administrativa styrmedel menas i första hand olika typer av regle-
ringar. Lagstiftningen på miljöområdet är ett exempel. Genom att t.ex.
fastställa gränsvärden för utsläpp från olika verksamheter begränsas de
negativa effekterna på miljön.
Regleringar som är olämpligt utformade kan leda till att konkurrensen
på marknaden snedvrids. För att marknader skall vara effektiva är det
viktigt att aktörerna möter samma spelregler och att dessa tillämpas på ett
enhetligt sätt. Så länge marknaderna är nationella finns det inga principi-
ella svårigheter att undvika diskriminering av vissa aktörer. I praktiken är
117
det dock långt ifrån självklart att en viss lagstiftning är neutral bara for att Prop. 1999/2000:140
aktörerna möter samma lagar. Ibland utformas regler så att de kan tilläm-
pas på skilda sätt for stora och små foretag, i olika branscher eller i olika
delar av landet. Dessutom kan det finnas ett förhandlingsutrymme inom
ramen for de administrativa styrmedlen. Med goda argument eller olika
typer av hot kan vissa aktörer ibland förhandla sig till generösare villkor
- och därmed lägre kostnader - än deras konkurrenter. Ett exempel är att
ett företag hävdar att det tvingas avskeda personal om de ställs inför tuf-
fare miljökrav.
Ofta kan det finnas rimliga motiv för en "flexibel" tillämpning av reg-
leringar. Helt generella miljökrav skulle t.ex. på kort sikt kunna fa nega-
tiva regional- eller sysselsättningspolitiska effekter. Samtidigt kan en
diskriminerande behandling av olika företag leda till betydande nackdelar
från konkurrenssynpunkt. Exempelvis har ett stort och etablerat företag
ofta en betydligt starkare position än ett litet nystartat vid en förhandling
med en myndighet om hur en reglering skall tillämpas. På så sätt kan
regleringen hindra marknadstillträdet och bli ett allvarligt hinder mot en
sund konkurrens på marknaden.
Om marknaderna är eller kan bli internationella finns ofta en genuin
konflikt mellan nationella regler och handel över gränserna. Varje skill-
nad i de olika ländernas regler riskerar att hindra handeln och därmed
begränsa konkurrensen. Detta problem kan undanröjas genom överstatli-
ga regler eller samordnade nationella regler. Även om många handels-
hinder har undanröjts genom såväl åtgärder för att förverkliga EU:s inre
marknad som internationella handelsavtal inom WTO:s ram återstår
mycket innan det finns harmoniserade internationella regler på alla områ-
den. Administrativa regler bör utformas så att handelshindrande och kon-
kurrenssnedvridande effekter så långt möjligt undviks. Reglernas syfte
måste alltid vägas mot risken för negativa välfardseffekter.
Det är givet att också andra aspekter än effekterna för konkurrensen
och frihandeln måste vägas in när man väljer och utformar administrativa
styrmedel. Däremot är det svårt att se några rimliga motiv för att inte till-
lämpa reglerna på ett likartat sätt när det gäller tillsynen. Ett grundläg-
gande krav för att en lag skall fungera som en sund spelregel för konkur-
rens är att den tillämpas lika för alla som berörs av den. Om tillsynen
brister så att en oseriös aktör kan bryta mot lagen utan nämnvärd risk för
upptäckt blir effekten att konkurrensen snedvrids på ett allvarligt sätt.
Kännetecknande för de ekonomiska styrmedlen är att de direkt påverkar
producenternas eller konsumenternas priser eller kostnader. De klassiska
ekonomiska styrmedlen är olika typer av skatter, avgifter och subventio-
ner. Dessutom finns det vissa styrmedel som inte är renodlat ekonomiska,
men som påminner om dem eller fungerar på liknande sätt.
118
Prop. 1999/2000:140
Motivet för att använda avgifter som styrmedel är att marknadspriserna
for en vara eller tjänst inte alltid avspeglar alla de samhällsekonomiska
kostnaderna för att producera eller konsumera den. Avgifterna syftar allt-
så till att korrigera marknadspriserna. Ett exempel är miljöavgifter på
luftföroreningar, som syftar till att sätta ett pris på ren luft. En generell
princip i detta sammanhang är att den som ger upphov till en skada på
miljön också skall stå som ansvarig för detta.
Alla miljöavgifter syftar dock inte i första hand till att intemalisera
miljökostnaderna i marknadspriserna. Vissa av dem är främst fiskala, dvs.
är till för att öka skatteinkomsterna. I de fallen bestäms inte avgiftens
eller skattens nivå med utgångspunkt i miljökostnaden. Också fiskala
avgifter kan dock ha en styrande effekt, eftersom de påverkar marknads-
priserna. I många fall motiveras sådana avgifter av både särskilda politis-
ka mål och fiskala skäl, vilket gör det svårt att bedöma deras effektivitet
som styrmedel.
Att använda avgifter eller skatter som styrmedel har flera fördelar
jämfört med regleringar. Ofta är de ekonomiska styrmedlen mer kostnad-
seffektiva. Teoretiskt är det inte svårt att utforma avgifter och skatter utan
att skapa negativa effekter på konkurrensen. Däremot finns en rad prak-
tiska problem.
Med begreppet subventioner avses vanligen olika former av statliga och
kommunala ekonomiska stöd och bidrag som riktas till vissa utpekade
verksamheter, företag eller organisationer. Syftet kan vara fördelnings-
politiskt eller att staten vill stimulera viss verksamhet.
Enligt EG:s regler om statsstöd räknas "alla insatser av ekonomisk na-
tur som innebär fördelar för enskilda företag eller branscher" som stöd.
Några exempel är bidrag, lån på förmånliga villkor, garantier, skattelätt-
nader och reducering av avgifter. Däremot ingår inte generella skattelätt-
nader eller sådana stöd som kommer allmänheten till del och inte ger
specifika fördelar för enskilda företag eller branscher. Det kan gälla t.ex.
bidrag till investeringar i infrastruktur.
I WTO:s subventionsavtal definieras subventioner som varje finansiellt
bidrag, inklusive inkomst- eller prisstöd, från regering eller offentlig
myndighet som innebär en förmån för mottagaren.
Problemet att subventioner snedvrider konkurrensen är klassiskt i och
med att de sätter prismekanismen ur spel. Det gäller alla former av sub-
ventioner, men risken för direkta skadliga effekter på marknaden blir
större ju mer riktade subventionerna är mot enskilda branscher, företag
eller produkter. Enligt EG:s regler om statsstöd är i princip allt offentligt
stöd som hotar att snedvrida konkurrensen och som påverkar handeln
mellan medlemsstaterna förbjudet. Det finns ett antal undantag från hu-
vudregeln, bl.a. för subventioner som riktas till små och medelstora före-
tag, för regional utveckling och utjämning, forskning och utveckling eller
förbättringar av miljön där stödets positiva effekter under vissa förutsätt-
ningar bedöms uppväga en viss konkurrenssnedvridning.
119
När subventioner används som styrmedel är syftet just att "snedvrida"
marknaden. Det kan exempelvis handla om att stimulera vissa typer av
angelägna investeringar som annars inte skulle komma till stånd i till-
räcklig omfattning. En generell svårighet här är naturligtvis att utforma
subventionen på ett sådant sätt att den avsedda stimulansen nås med
minsta möjliga negativa bieffekter på konkurrensen.
Subventioner till näringslivet genom olika former av företagsstöd utnytt-
jas i de flesta utvecklade länder för att uppnå samhällsmål av olika slag.
Ofta handlar det om målsättningar kring ökad tillväxt och sysselsättning,
regional utjämning och utveckling eller förbättring av miljön. Subventio-
nernas omfattning ser dock över tiden olika ut och varierar också mellan
olika länder.
Samtidigt som målen för stöden på ett mer allmänt plan är lätta att
identifiera är det ofta betydligt svårare att fa någon entydig bild av stö-
dens reella effekter. I debatten om nyttan respektive skadeverkningarna
av statligt stöd till företag blir slutsatserna kring subventioners berätti-
gande ofta en fråga om vilka delaspekter som ställs i fokus snarare än
helhetsbedömningar där olika intressen har kunnat viktas mot varandra.
Från ett övergripande perspektiv torde det ändå vara oomtvistligt att
företagsstöd kan ha skadliga effekter från konkurrenssynpunkt, såväl na-
tionellt som internationellt. Sådant stöd kan, om inte uppmärksamheten
härpå är god, också leda till felallokering av resurser eller omflyttning av
arbetstillfällen på konstlad väg och till samhällsekonomiska kostnader
som inte kan anses vara förenliga med ett sunt utnyttjande av allmänna
medel.
De internationella regelverk som har etablerats för att kontrollera an-
vändningen av nationellt företagsstöd uppmärksammar denna problema-
tik. För länder som Sverige, där beroendet av öppna marknader och lika
spelregler på det internationella planet har en särskilt stor betydelse, är
dessa regelverk mycket viktiga. Fungerar de väl ger de möjlighet att slå
vakt om ett gott klimat för handel och företagande på marknader där sun-
da konkurrensvillkor gäller, och därmed också för förutsättningarna att
främja tillväxt och sysselsättning på nationell nivå. Särskilt för små och
nyetablerade företag, som har sämre möjligheter än stora och etablerade
företag att hävda sina intressen, kan stöd som på ett snedvridande sätt
gynnar konkurrenter slå hårt.
För Sveriges del innebär EU-medlemsskapet att vi är bundna av gemen-
skapens särskilda regler för offentligt stöd, de s.k. statsstödsreglema. Ut-
vecklingen av EU:s politik på statsstödsområdet har därför bl.a. betydelse
för det svenska näringslivet och dess möjligheter att dra nytta av den inre
marknaden. Som EU-medlem är Sverige också delaktig och medansvarig
för EU:s politik när det gäller arbetet med subventionsrelaterade frågor
på det internationella planet, såsom inom WTO och OECD, och därmed
Prop. 1999/2000:140
120
också för utformandet av internationella spelregler som främjar handel
över gränserna på så långt möjligt likartade och sunda konkurrensvillkor.
Av dessa skäl anser regeringen att det är viktigt att Sverige har en tyd-
lig och medveten strategi for de principer enligt vilka stödpolitiken bör
utformas inom såväl EU som globalt. I avsnitt 7.7 redogör regeringen för
en policy på stödområdet som, med särskilt fokus på EU, fortsättningsvis
bör ligga till grund för arbetet med statsstödsfrågoma.
Informationen till konsumenterna spelar en central roll i marknadseko-
nomin. Ett villkor för att konsumenterna skall kunna spela en aktiv roll
på marknaden är att de känner till egenskaperna hos olika produkter och
tjänster. Ett annat villkor är att konsumenterna inser konsekvenserna i
form av energi- och naturresursförbrukning samt miljöpåverkan som va-
let av ett visst inköpsställe kan medföra. Brist på - eller felaktig - infor-
mation kan leda till att konsumenterna fattar "fel" beslut, eller till att
transaktionskostnaderna blir onödigt höga. På nyligen omreglerade
marknader, där någon valmöjlighet tidigare inte har funnits, krävs också
att konsumenterna är informerade och medvetna om själva möjligheten
att välja. Information till konsumenterna som styrmedel för att nå vissa
politiska mål har, jämfört med andra styrmedel, fördelen att konsumen-
ternas fria val definitionsmässigt inte stör konkurrensen, förutsatt att in-
formationen är korrekt och begriplig.
I takt med att många varor och tjänster blir alltmer komplexa ställs det
allt större krav på informationen. Konsumenterna måste kunna lita på att
den är korrekt, och informationen måste ha sådana former att den är enkel
att tillämpa vid besluten om inköp av olika varor eller tjänster respektive
vid valet av inköpsställe. Konsumenterna kan uppleva särskilda problem
på marknader som nyligen öppnats för konkurrens. Dessa aspekter tas
upp i Konkurrensverkets rapport (2000:1). Den tidigare avsaknaden av
alternativ innebar att konsumenten saknade anledning att inhämta detalje-
rad information om produktegenskaper eller försäljningsvillkor. Vidare
kan investering i ny teknik, lojalitetsprogram och bonussystem på olika
sätt skapa inlåsningseffekter för konsumenterna. Utbudet kan också bli
mycket svårare för konsumenterna att överblicka genom nya marknader,
nya produkter och tjänster, branschglidningar och branschsammanbland-
ningar samt genom snåriga avtalsvillkor. För att marknadsekonomin skall
fungera måste konsumenterna ha en god överblick över utbudet. Man
måste veta att det finns ett val, man måste kunna välja och man måste
vilja välja.
Det är i första hand företagen som måste tillhandahålla en tillräcklig
och korrekt information om sina produkter. För att se till konsumenternas
behov i detta avseende är det emellertid nödvändigt att staten genom
regler, exempelvis viss marknadsrättslig lagstiftning, säkerställer att fö-
retagen tillhandahåller den information som konsumenterna behöver. Det
är också viktigt att stat och kommun, genom exempelvis Konsumentver-
ket och den lokala konsumentvägledningen, oberoende av företagen hål-
ler relevant kunskap tillgänglig för konsumenterna. Den konsumentpoli-
Prop. 1999/2000:140
121
tiska kommittén har i betänkandet Starka konsumenter i en gränslös värld Prop. 1999/2000:140
(SOU 2000:29)lämnat förslag på hur information och rådgivning till kon-
sumenter kan organiseras. Regeringen avser att återkomma till riksdagen
med förslag på det konsumentpolitiska området.
På områden där konsumenterna har särskilt svårt att överblicka utbudet
och produkternas egenskaper, exempelvis el och tele, kan det finnas skäl
att det allmänna vidtar speciella åtgärder för att förbättra marknadens
funktionssätt genom lättillgänglig information till konsumenterna.
Av en gemensam rapport från Konkurrensverket, Konsumentverket
och Post- och Telestyrelsen framgår att konsumenterna i allmänhet inte
har tillräckligt bra information för att göra ett väl övervägt val av mobil-
teleoperatör Av intresse är också en pågående undersökning av Riksrevi-
sionsverket (Kunden är lös - omreglerade marknader i ett konsument-
perspektiv). Den senare undersökningen riktar bl.a. in sig på el- och te-
lemarknaderna. Ett syfte är att undersöka om det finns hinder för att ut-
nyttja valfriheten och om sådana hinder i så fall drabbar svaga konsu-
mentgrupper och mindre företag i första hand samt vilka åtgärder staten
vidtar med anledning av detta.
Regelverk som har till ändamål att skydda olika väsentliga samhällsin-
tressen kan i vissa fall komma i konflikt med intresset av en effektivt
fungerande konkurrens. Det är därvid vanligen inte regelverken i sig som
kan hämma konkurrensen utan deras utformning eller tillämpning. Det är
angeläget att betydelsen av effektivt fungerande marknader och konkur-
rens där så är möjligt beaktas, såväl vid skapandet av nya regler som vid
den fortlöpande uppföljningen av hur de fungerar.
För närvarande gäller att farmaceuten i vissa fall kan byta ut ett förskrivet
originalläkemedel mot ett generiskt läkemedel, s.k. generisk substitution.
Bestämmelser om generisk substitution finns i Läkemedelsverkets re-
ceptföreskrifter (LVFS 1997:10). Bestämmelserna innebär i korthet att
utbyte far ske om förskrivaren lämnat aktivit samtycke till detta genom
att på receptet ange namnet på det förskrivna läkemedlet följt av orden
"eller motsvarande". Samtycke kan också lämnas genom annan skriftlig
överenskommelse. Om samtycke inte aktivt har lämnats av förskrivaren
finns vissa begränsade möjligheter till utbyte för läkemedel inom det s.k.
referensprissystemet. Om Riksförsäkringsverket har fastställt att ett lä-
kemedel är utbytbart inom referensprissystemet far detta bytas ut på be-
gäran av patienten, om inte annat angetts på receptet. I sistnämnda fall
bör förskrivarens samtycke inhämtas innan byte äger rum. I undantagsfall
- om förskrivaren inte går att nå och ett dröjsmål skulle vara till skada för
patienten - kan dock utbyte ändå ske. Om utbyte sker skall förskrivaren
skriftligen underrättas därom. Detta skall ske omedelbart om utbytet skett
utan förskrivarens samtycke. I alla övriga fall skall dock förskrivarens
samtycke inhämtas.
122
Frågan om generisk substitution kommer bl.a. att belysas av utredning- Prop. 1999/2000:140
en för översyn av läkemedelsförmånen (S 1999:06) som skall redovisa
sitt uppdrag till regeringen i september 2000.
Stoppreglerna för småföretag
Regeringen har genomfört ändringar i skattelagstiftningen som innebär
att de allra flesta av de s.k. stoppreglema för famansföretag avskaffas.
Stoppreglema är särskilda skatteregler som tar sikte på transaktioner
mellan fåmansägda företag och deras ägare. Huvudsyftet med lagänd-
ringarna är att förbättra förutsättningarna för små och medelstora företag.
Genom ändringarna likställs den skattemässiga behandlingen av fa-
mansföretag med andra företag vid en rad transaktioner mellan företaget
och dess ägare, vilket gynnar konkurrensen. Ändringarna trädde ikraft
den 1 januari 2000 (prop. 1999/2000:15).
Kommunkontosystemet
Regeringen tillsatte i oktober 1998 en utredning för att analysera vissa
frågor inom systemet för ersättning för viss mervärdesskatt till kommuner
och landsting, det s.k. kommunkontosystemet. Enligt kommittédirektiven
skall utredaren utvärdera hur väl systemet uppfyller det egentliga syftet,
dvs. att skapa konkurrensneutralitet mellan kommunal verksamhet i egen
regi respektive verksamhet utförd av entreprenad. En viktig fråga är att
analysera effekterna av den kommunala finansieringen mot bakgrund av
de ökade utbetalningarna från systemet. Vidare skall utredaren utvärdera
om den ökade omslutningen och omfördelningen till följd av den kollek-
tiva finansieringen har påverkat konkurrensneutraliteten. Utredaren skall
också lämna förslag till hur uppföljning och kontroll av systemet kan för-
bättras.
Utredningen har avgivit betänkandet Kommunkontosystemet och rätt-
visan (SOU 1999:133). För att fa likartade förutsättningar mellan folk-
tandvården som omfattas av kommunkontosystemet och den privata
tandvården som inte omfattas föreslås att folktandvården antingen lyfts ur
systemet eller att privattand läkarna lyfts in i systemet. Ett annat förslag är
att göra tandvård skattepliktig med en reducerad skattesats om 6 procent.
Enligt det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) undantas tand-
vård från mervärdesskatt men detta undantag kan medlemsländerna till
viss del begränsa. För övrig icke-skattepliktig verksamhet förslås att
skatteplikt införs så långt som det sjätte mervärdesskattedirektivet tillåter
samt att Sverige i övrigt verkar inom gemenskapen för att göra all verk-
samhet skattepliktig (betänkandet s 14 f). Regeringen har i vårpropositio-
nen 1999/2000:100 aviserat ett fördjupat utredningsarbete i syfte att dels
analysera systemets effekter när det gäller konkurrensneutralitet, dels
förklara den stora variationen i de belopp som betalas ut till olika kom-
muner och landsting. Tills vidare behålls kommunkontosystemet till år
123
2001. Regeringen avser att återkomma i denna fråga i samband med bud-
getpropositionen för 2001.
Mervärdesskatt för ideella föreningar
Regeringen har tillsatt en utredning för att se över hur mervärdesskattela-
gens olika regler överensstämmer med motsvarande EG-regler och vilka
effekter som uppstår genom skillnaderna i regelsystemen. Utredaren skall
analysera hur nuvarande svenska bestämmelser påverkar konkurrensneut-
raliteten i allmänhet och särskilt i förhållande till mindre och medelstora
företag. Utredningen skall också särskilt analysera hur mervärdesskatte-
lagstiftningens bestämmelser om undantag från skattskyldighet för ideella
föreningars verksamhet överensstämmer med det verksamhetsinriktade
undantag från skatteplikt för organisationer utan vinstintresse som regle-
ras i mervärdesskattedirektivet. Vissa termer och företeelser i svensk lag-
stiftning har inte någon direkt överensstämmelse med de begrepp som
återfinns i direktivet, exempelvis begreppen skattskyldighet och yrkes-
mässig verksamhet. Som exempel kan nämnas att en ideell förening en-
ligt sjätte direktivet kan anses som en beskattningsbar person (taxable
person), vilket innebär att den ideella föreningen kan bli skyldig att betala
mervärdesskatt. I svensk rätt anses däremot en stor del av den verksamhet
som bedrivs i en ideell förening inte som yrkesmässig, vilket innebär att
föreningen inte är skattskyldig för denna verksamhet. Enligt direktivet
kan emellertid en ideell förening fa undantag från skatteplikten under
vissa förutsättningar. Ett krav för detta är att undantagen från beskatt-
ningen inte medför någon konkurrenssnedvridning. Utredningen skall
redovisa sitt ställningstagande den 1 juni 2001 (dir. 1999:10).
Realisationsvinst och utdelning på aktier för småföretag och arvs- och gå-
voskatt i samband med generationsskiften i företag m.m.
I skattelagstiftningen finns särskilda regler för företag med ett fatal del-
ägare. Sådana regler far effekter för riskvilligheten att starta företag och
dessa företags tillväxt. Särregler påverkar också famansföretagens kon-
kurrensförmåga gentemot andra företag. Eftersom det är angeläget att
famansföretagen far en större samhällsekonomisk betydelse i Sverige i
framtiden är det viktigt att se till att aktiva ägare i famanförertag - i för-
hållande till passiva kapitalägare - inte missgynnas av reglerna. Rege-
ringen har tillsatt en utredning som har till uppgift att se över reglerna om
bl.a. beskattning av utdelning på aktier och realisationsvinst vid försälj-
ning av aktier i famansföretag. Likaså sker en översyn av de särskilda
reglerna i arv- och gåvolagstiftningen som gäller vid arv och gåva av fö-
retag. Utredningsuppdraget skall vara avslutat den 31 oktober 2001 (dir.
1999:72).
Statistiska Centralbyrån (SCB) överlämnade den 8 december rapporten
"Konsumentprisnivåer i Sverige jämfört med övriga medlemsstater i EU"
Prop. 1999/2000:140
124
till regeringen. Av rapporten framgår att prisnivån i Sverige ligger ca 20
procent över genomsnittet i EU och när det gäller vissa produkter så högt
som 30-80 procent över genomsnittet. Resultatet visade att de svenska
konsumenterna ännu inte kunnat dra full nytta av medlemsskapet i EU.
Jämte olika makroekonomiska förklaringsfaktorer kan prisskillna-
derna ha sin grund i att konkurrenstrycket inom en viss bransch varierar
mellan olika länder. Regeringen har därför beslutat att avsätta medel för
att Konkurrensverket i samråd med NUTEK och Kommerskollegium
närmare skall analysera faktiska pris- och kostnadsskillnader mellan Sve-
rige och övriga Europa inom områden som är centrala för hushållen och
där bristande konkurrens kan hänföras till svårigheter att fa en fungeran-
de inre marknad.
Regeringen har i beslut den 3 mars 2000 givit Konkurrensverket, NU-
TEK och Kommerskollegium i uppdrag att närmare analysera skillnader-
na i priser mellan Sverige och EU.
Prop. 1999/2000:140
På en marknad där konkurrensen fungerar väl råder en dynamik som
innebär att etablerade lösningar ständigt utmanas av nya alternativ. En
marknad kan utvecklas på ett sådant sätt att dynamiken avtar, till nackdel
för konsumenterna. En orsak till en sådan utveckling är en ökande kon-
centration på marknaden, till följd av att något eller några företag ökar
sina marknadsandelar på konkurrenternas bekostnad. Koncentrationen
kan också öka genom företagsköp eller sammanslagningar. En annan
orsak kan vara konkurrensbegränsande överenskommelser eller andra
förfaranden som leder till att aktörerna på marknaden avstår från att fullt
ut använda sig av de konkurrensmedel som står till buds. Slutligen kan
företagen på en marknad avstå från att konkurrera aktivt, utan att detta
har sin grund i någon överenskommelse. Den senare situationen är typisk
för oligopolmarknader, där varje företag gör bedömningen att ett konkur-
rensutspel skulle mötas av sådana motåtgärder att samtliga säljare på
marknaden förlorar i förhållande till utgångsläget.
En försvagning av konkurrenstrycket på en marknad kommer vanligen
till uttryck i högre priser i förhållande till produkternas värde. Ett utrym-
me för högre företagsvinster skapas därigenom, men denna möjlighet till
vinst kan också förbrukas genom minskad effektivitet i produktion och
distribution. Utfallet blir inte endast en minskad konsumentnytta utan
också ett sämre utnyttjande av tillgängliga resurser, till skada för den
samlade ekonomin.
En sådan marknad utgör en utmaning för företagare som anser sig kun-
na prestera en högre effektivitet än befintliga aktörer eller som räknar
med att kunna erbjuda produkter som uppskattas mer av konsumenterna
än de existerande alternativen. Möjligheten för nya företag eller nya pro-
125
dukter att etablera sig på en stagnerande marknad är således av avgöran- Prop. 1999/2000:140
de betydelse för att återställa konkurrensens effektivitet.
Att starta ett nytt företag, att för ett existerande företag påbörja verksam-
het på en ny marknad eller att lansera en ny produkt på marknaden är
alltid förenat med vissa inledande svårigheter och kostnader. Tröskeln för
att ett företag eller en produkt skall komma in på en ny marknad kan
dock vara olika hög. Vissa marknader har ett högt skydd mot nytillkom-
mande konkurrens genom hinder för tillträdet.
De företag som är verksamma på en marknad har ett grundläggande
intresse av att skydda sin ställning genom att försvåra för nya företag och
produkter att etablera sig. Till en del är detta ett naturligt uttryck för kon-
kurrensen - genom att öka effektiviteten och förbättra produkternas
egenskaper söker företagen behålla ett försteg framför potentiella konkur-
renter. Effekterna av sådana ansträngningar kommer samtidigt konsu-
menterna till godo.
De etablerade företagen kan emellertid också välja andra medel för att
försvåra marknadstillträdet, som innebär en skadlig begränsning av kon-
kurrensen. Både horisontella överenskommelser och vertikala bindningar
kan inriktas på att motarbeta nya företag, nya distributionsformer eller
nya produkter. Ett exempel på en sådan horisontell överenskommelse är
när företagen i en bransch enas om att förbjuda utländska företag att
ställa ut på en branschmässa. En typisk vertikal bindning är återförsäljar-
system med strikt områdesindelning, som gör det omöjligt för ett företag
att etablera verksamhet inom ett område där det redan finns en återför-
säljare med exklusiva rättigheter. Ett tredje exempel, med både horison-
tella och vertikala inslag, är när ett antal återförsäljare kommer överens
om att gemensamt utöva påtryckningar på en leverantör om att denne
skall vägra leverera varor till ett utpekat företag. Bakgrunden kan vara att
det drabbade företaget har tillämpat en lågprislinje eller bedriver inter-
netförsäljning och därigenom utmanar konkurrenterna.
Hindren för marknadstillträde kan också vara ett resultat av markna-
dens struktur. Vid en hög koncentration i handelsleden, särskilt om denna
kombineras med en stark vertikal integration, har en leverantör endast ett
fatal alternativ att välja på för att introducera sin produkt på marknaden.
För ett stort företag kan det innebära en allvarlig motgång om ett av de
möjliga distributionsaltemativen faller bort till följd av att man inte lyck-
as nå en affärsuppgörelse. För en mindre leverantör kan de krav på leve-
ransvolymer som samtliga distributionskanaler kräver på en koncentrerad
marknad utgöra ett oöverstigligt hinder.
En hög koncentration bland konkurrenterna kan också utgöra ett hinder
för ett företag att tränga in på en ny marknad. På ett område där ett eller
ett fatal företag behärskar marknaden uppstår lätt sådana beroendeför-
hållanden att distributionsleden drar sig för att ta in en ny leverantörs
produkter i sortimentet.
De förhållanden som försvårar ett företags tillträde till en marknad har
normalt karaktären av inträdeshinder, dvs. de är primärt riktade mot den
126
som utmanar marknaden. I vissa fall skapas dock en tröskeleffekt primärt Prop. 1999/2000:140
av ett s.k. utträdeshinder, dvs. en omständighet som minskar de befintli-
ga företagens benägenhet att lämna marknaden. Ett exempel är när stora
investeringar har gjorts i fasta anläggningar som saknar nämnvärt mark-
nadsvärde vid en avveckling av verksamheten. För det etablerade företa-
get framstår utnyttjandet av anläggningen som en "sunk cost" som i viss
mening är "gratis". Ett nytt företag skulle däremot behöva göra stora in-
vesteringar for att etablera sig på marknaden och har därmed en konkur-
rensnackdel som är svår att kompensera med exempelvis högre effekti-
vitet.
Vid sidan av företagens agerande kan hinder för tillträdet till en mark-
nad ha sin grund i lagar och andra regler. Ett exempel är s.k. tekniska
handelshinder, dvs. regler för produkters utformning som är specifika för
ett land och därmed försvårar det fria flödet av varor över nationsgrän-
serna. Arbetet med att fullborda EG:s inre marknad har i hög grad bestått
i att med olika tekniker avlägsna sådana handelshinder. Även andra slag
av handelsregleringar kan ha till syfte eller effekt att hindra eller försvåra
tillträdet till en marknad.
Regler som försvårar tillträdet till en marknad har normalt inte till-
kommit i detta syfte, utan for att skydda väsentliga intressen som männi-
skors liv och hälsa, en god miljö eller en god funktion hos produkterna. I
vissa fall kan ambitionen att garantera produkternas säkerhet vara olika
hög i olika länder, i andra fall kan målet vara detsamma men tekniken
skilja sig åt.
För ny etablerade och små företag kan det offentliga regelverket medfö-
ra konkurrensnackdelar genom att kostnaden for att leva upp till kraven
relativt sett är högre än for stora företag. Exempelvis kan uppgiftsläm-
narkrav slå mot just sådana egenskaper hos de små företagen - korta in-
formationsvägar och begränsade krav på informationsproduktion - som
deras konkurrensförmåga bygger på. Stora företag har for sin interna ad-
ministration ett eget behov av ett omfattande och formaliserat informa-
tionssystem och får därigenom ofta endast en marginalkostnad for att
tillgodose samhälleliga uppgiftslämnarkrav. För de små företagen kan
däremot de krav som det offentliga regelverket ställer innebära att admi-
nistrativa system måste byggas upp som inte motiveras av verksamheten
som sådan.
Vid sidan av det offentliga regelverket förekommer också frivilliga
regler, t.ex. om viss märkning, som tillkommit på branschens initiativ.
Även sådana regler kan i sin praktiska tillämpning försvåra tillträdet for
nya företag eller nya produkter och på så sätt utgöra ett skydd mot kon-
kurrens för de etablerade företagen.
Regler som riktas mot själva företaget, och inte dess produkter, kan
också utgöra ett hinder mot nyetablering eller inträde på en ny marknad.
Ytterlighetsfallet är legala monopol som helt utesluter etablering av kon-
kurrerande företag. Andra former av etableringskontroll kan innebära
kvantitativa begränsningar av antalet företag som får bedriva verksamhet
i en bransch eller kvalitativa krav på det företag som vill etablera sig.
Bortsett från rent protektionistiska åtgärder har legala hinder mot före-
tags eller produkters tillträde till en marknad normalt tillkommit för att
skydda olika samhälleliga intressen. När en konflikt uppkommer mellan
127
skyddsintresset och konsumenternas intresse av en väl fungerande kon-
kurrens på marknaden måste en avvägning ske utifrån ett helhetsperspek-
tiv. I många fall är det dock möjligt att modifiera regler på ett sådant sätt
att de negativa effekterna på konkurrensen elimineras eller minskar utan
att skyddsintresset åsidosätts.
Hög koncentration råder inom många delar av den svenska marknaden.
När koncentrationen kombineras med en stark vertikal integration uppstår
särskilt stora svårigheter for nya foretag att etablera sig på marknaden. En
sådan situation skapar också svårigheter att lansera nya produkter. Dag-
ligvaruområdet, som domineras av tre block som tillsammans svarar för
ca 70 procent av försäljningen i detaljhandelsledet, är ett exempel på
detta slag av inträdeshinder.
Höga investeringskostnader försvårar etablering av ny verksamhet på
petroleumområdet, både i produktions- och distributionsledet. När det
gäller skogsindustri och flygtransporter utgör kravet på kapitalkrävande
investeringar i produktionen ett hinder mot etablering av nya företag. På
postområdet utgör kostnaden för att skapa ett rikstäckande distributions-
system ett tills vidare oöverstigligt hinder mot att ta upp konkurrensen
med Posten på detta företags hela verksamhetsområde. Kostnaden för
investering i produktionsanläggningar motverkar nyetablering på mark-
naderna för bergkross, cement och asfalt. I dessa fall förekommer också
utträdeshinder då produktionsspecifika anläggningar och fabriker inte
kan användas till annan produktion. På bankområdet utgör kostnaden för
att bygga upp betalningssystem ett hinder som försvårar etableringen av
nya banker.
På vissa områden är det den fysiska tillgången till produktionskapaci-
tet, snarare än kostnaden, som försvårar marknadstillträdet. Exempel är
elproducenters tillgång till utbyggbara älvar och flygtransportföretags
tillgång till flygplatser. Tillgången till råvara kan hämmas av regleringar.
Det främsta exemplet är EG:s jordbruksreglering som gör det svårt eller
omöjligt att etablera ny verksamhet inom mejeri-, slakteri- och sockerom-
rådena.
Tjänsteföretag kan vara beroende av tillgång till infrastruktur för att
kunna etablera ny verksamhet. I vissa fall har svårigheten sin grund i att
en konkurrerande operatör kontrollerar infrastrukturen, i andra fall gäller
en offentlig reglering. Marknaderna för järnvägstrafik, telefontrafik och
television erbjuder exempel på infrastrukturrelaterade tillträdeshinder.
Brister i EG:s regelverk för den inre marknaden kan leda till att stora
distributörer väljer att inte etablera sig i Sverige. På byggvaruområdet
saknas en fungerade EG-harmonisering. Myndighetskraven skiftar därför
fortfarande mellan EU-ländema varför marknaderna fortfarande i huvud-
sak är nationella. Förhållandena inom byggsektorn redovisas närmare i
det följande samt i avsnitt 7.6.1. På televisionsområdet saknas en enhetlig
standard för digitalTVboxar, vilket utgör en svårighet för nya distributö-
rer.
Prop. 1999/2000:140
128
Särskilda tillståndskrav gäller för att etablera företag på flera trans- Prop. 1999/2000:140
portområden, bl.a. flyg- och lastbilstrafik.
När konsumentens möjligheter att byta till en ny leverantör eller en ny
produkt är begränsade innebär detta i sig ett hinder för tillträde till mark-
naden. Sådana inlåsningseffekter på köparsidan förekommer i varierande
grad på bl.a. fjärrvärmeområdet (av praktiska skäl), bankområdet
(informationsbrister) och mobiltelefoniområdet (kontrakt med långa
bindningstider).
Marknadsstruktur och prismekanismer
Bygg- och boendesektorema har traditionellt varit föremål för en mängd
offentliga ingrepp. Dålig konkurrens, bristande effektivitet och höga pro-
duktionskostnader är ett återkommande tema i ett antal offentliga utred-
ningar och orsakerna är att byggsektorn varit starkt reglerad och subven-
tionerad.
Som en konsekvens av detta har under senare år skett stora förändring-
ar genom omregleringar av systemet och nya spelregler har skapats. Un-
der 1990-talet har byggreglerna förenklats och utformats som funktions-
krav i stället för detaljkrav, byggherrarnas ansvar för byggnaders tekniska
egenskaper har tydliggjorts i bygglagstiffningen samtidigt som bostads-
byggande erhållit minskade subventioner. De förändrade spelreglerna och
konjunkturnedgången under 1990-talets första hälft ledde till ett minskat
bostadsbyggande, men öppnade också vägen för ett systemskifte i byggs-
ektorn. De nya spelreglerna blottläde grundläggande problem i byggpro-
cessen oavsett typen av byggande, men skapade samtidigt förutsättningar
för en omvandling av byggsektorn från att vara en hårt reglerad och täm-
ligen producentstyrd sektor till en mer konkurrensutsatt och kundoriente-
rad industri. Den påbörjade strukturomvandlingen av byggsektorn är en
viktig förutsättning för att fa till stånd en effektivare byggprocess och
lägre byggkostnader.
Konkurrensverket och Byggkostnadsdelegationen konstaterar i sina
rapporter till regeringen att det alltjämt föreligger ett antal hinder för en
effektivt fungerande sektor. Koncentrationen på marknaden är hög med
ett fåtal stora företag på de flesta byggmaterialmarknadema. Inträdes-
hindren för nya aktörer är betydande på många delmarknader, även om
det under senare år etablerats nya byggmaterialleverantörer och e-
handeln öppnat för nya distributionsvägar. Importkonkurrensen är än så
länge obetydlig och prissättningen och rabattsystemen gör att prisbilden
för såväl byggföretag som privatpersoner är svårgenomtränglig. Motstån-
det mot pris- och kostnadsökningar är dåligt och trots en svag efterfrågan
under 1990-talets första hälft har priser och kostnader ökat mer än produ-
centprisindex. Det begränsade konkurrenstrycket inom sektorn har t.ex.
medfört att anbuden för nybyggnad av lägenheter i flera fall nu är mer än
50 procent högre än för ett par år sedan. Det är väsentligt i sammanhang-
129
5 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 140
et att notera att subventioner som syftar till ökat byggande leder till ökade Prop. 1999/2000:140
priser så länge det råder ett begränsat konkurrenstryck i sektorn.
Genomförda och pågående åtgärder
Byggkostnadsdelegationen har i sitt betänkande Från byggsekt till byggs-
ektor (SOU 2000:44) pekat på en rad olika åtgärder som krävs för att
uppnå lägre kostnader och bättre effektivitet inom byggsektorn. Försla-
gen riktar sig i huvudsak till sektorns aktörer men även till stat och kom-
mun samt myndigheter med sektorsansvar. Det framhålls särskilt att kon-
kurrensfrågorna bör fa en mer framträdande roll och att konkurrensbe-
vakningen av byggsektorn bör skärpas. Delegationen anser vidare att det
är angeläget att banden mellan konkurrens- och konsumentpolitiken bör
förstärkas så att konsumenterna far en ökad förståelse för hur konkurren-
sen fungerar och hur den påverkar förhållandena i konsumentledet.
Konkurrensverket anför i sin rapport att tillämpningen av hyressätt-
ningssystemet kan verka hämmande på effektiviteten och byggandet vad
avser hyresbostäder. Därför föreslår verket att läget på lägenheten gene-
rellt bör fa större genomslagskraft vid hyressättningen så att hyressätt-
ningen bättre avspeglar de boendes preferenser och därigenom ökar dy-
namiken på bostadsmarknaden.
Utredningen om allmännyttan och bruksvärdet, Fi 1999:05 (dir.
1999:32) har bl.a. haft till uppgift att utvärdera bruksvärdessystemet. Ut-
värderingen slutredovisades den 1 april 2000 (SOU 2000:33). Utvärde-
ringen tyder på att överensstämmelsen mellan hyresgästernas värderingar
och den faktiska hyra som utgår i dag i det allmännyttiga beståndet i olika
områden är god. Utredningen remissbehandlas för närvarande.
I Bostadsutskottets betänkande (1999/2000:BoU9) anförs att mycket
tyder på att bristerna i konkurrensen vad gäller byggprodukter står att
finna i marknadsstrukturen och prismekanismema samt i attityder och
traditioner inom byggsektorn, förhållanden som kan vara svåra att påver-
ka med statliga regelsystem.
Europeiska kommissionen antog den 4 november 1997 ett meddelande
om byggbranschens konkurrenskraft (KOM(1997) slutligt), där ett antal
strategiska mål och rekommendationer för industrin, kommissionen och
medlemsstaterna redovisades. Ministerrådet (industri) antog vid möte den
7 maj 1998 slutsatser i vilka kommissionen uppmanades bl.a. att diskute-
ra med medlemsstaterna och branschföreträdare de åtgärder för att för-
bättra sektorns konkurrenskraft som föreslås i meddelandet.
Sverige har deltagit aktivt i dessa diskussioner. Den 31 maj 1999 ägde
ett seminarium rum med kommissionen, medlemsstaterna och industrin
med syfte att komma fram till en gemensam lista på prioriterade åtgärder.
Resultatet av diskussionerna presenterades för ministerrådet den 9 no-
vember 1999. I det fortsatta arbetet med att utveckla en rullande hand-
lingsplan har för att utveckla föreslagna åtgärderna arbetsgrupper tillsatts.
Kommissionen har föreslagit att en trepartsgrupp med representanter från
medlemsstaterna, industrin och kommissionen tillsätts för gå igenom det
arbete som arbetsgrupperna utfört. Bland annat har arbetsgrupper tillsatts
beträffande utbildning samt hållbart byggande från användning av mil-
130
jövänliga byggmaterial till minskning av energianvändning i byggnader Prop. 1999/2000:140
samt minskning och återanvändning av bygg och rivningsavfall.
Regeringen uppdrog den 25 november 1999 till Statens fastighetsverk,
Banverket, Vägverket, Luftfartsverket och Fortifikations verket att ta ini-
tiativ till att ett kvalitetsråd bildas på byggområdet. I uppdraget ingår att
verken, med tonvikt på utveckling av kompetensen hos statliga byggher-
rar, beställare och förvaltare, skall redovisa hur bättre förutsättningar
skall skapas for att samhällets krav på byggnadsverk enligt bestämmelser
skall infrias och därmed minska kvalitetsfel och kostnader, få färre bygg-
skador samt uppnå bättre inomhusmiljö med beaktande av arbetsmiljö
och utomhusmiljö. Regeringen avser att utvidga uppdraget till de statliga
verken till att - i enlighet med Byggkostnadsdelegationens forslag — om-
fatta samarbete och utveckling av rutiner som medför sänkta byggkostna-
der.
Sverige har beslutat att genomföra en europeisk bostadsmässa som ett
led i arbetet att skynda på genomförandet av byggproduktdirektivet,
främja en europeisk samsyn på byggsektorn samt för att skapa förutsätt-
ningar för fortsatt utveckling av den inre marknaden. Bostadsmässan av-
ses genomföras i Malmö och invigas den 17 maj 2001. Den europeiska
dimensionen markeras särskilt av en s.k. europeisk by bestående av 20-
25 småhus. Miljöministern har bjudit in 29 länder runt om i Europa att
uppföra var sitt hus i den europeiska byn. Syftet med byn är att visa bl.a.
produktionsmetoder, traditioner, arkitektur och material som används i
deltagarländerna. Materialval m.m. i de skilda husen skall dokumenteras
för att ge underlag för jämförelser mellan länderna och för att därefter
sprida informationen.
Finans- och Justitiedepartementen har nyligen remitterat ett förslag till
en ny lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Enligt förslaget
skall varje kommun planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förut-
sättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja
att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och ge-
nomförs. Dessutom skall varje kommun anordna bostadsförmedling om
det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Kommunala bostadsför-
medlingar som förmedlar lägenheter i turordning efter kötid föreslås fa en
möjlighet att ta ut en köavgift av de hyressökande. Den nya lagen föreslås
träda i kraft den 1 januari 2001.
Vad gäller prissättningen och rabattsystemet inom byggsektorn förut-
sätter regeringen att Konkurrensverket, NUTEK och Kommerskollegium
inom ramen för sitt uppdrag från regeringen att analysera orsakerna till
pris- och kostnadsskillnader på byggmaterialområdet även beaktar vad
som framkommit i Konkurrensverkets utredning och i Byggkostnadsde-
legationens rapport.
Parallellimport innebär i korthet import av en viss, ofta varumärkesskyd-
dad, produkt vid sidan av de ordinarie försäljningskanalerna för produk-
ten. Denna typ av import kan bidra till att höja konkurrenstrycket och
motverka att vertikala bindningar mellan producenter, importörer och
131
återförsäljare i alltför hög grad begränsar inommärkeskonkurrensen. Prop. 1999/2000:140
Detta gäller särskilt i en liten och öppen ekonomi som den svenska. Fram
till sommaren 1998 förekom parallellimport från länder såväl utom som
inom EES-området inom ett stort antal varuområden såsom kläder, skor,
kapitalvaror, bilar och läkemedel. Många av produkterna importerades
huvudsakligen från länder utanför EES-området.
Parallellimport kan förhindras genom att ett företag som innehar rätten
till varumärket i importlandet, exempelvis en generalagent, hävdar sin
ensamrätt att sälja produkter med varumärket i fråga. Denna ensamrätt till
varumärket kan konsumeras, dvs. upphöra att gälla för ett exemplar av
varan, genom att innehavaren av varumärket, exempelvis tillverkaren, har
fört ut exemplaret på marknaden. Principen om global konsumtion inne-
bär att varumärkesrätten konsumeras varhelst i världen varan har mark-
nadsförts. Vid regional konsumtion, exempelvis inom EES-området, sker
däremot ingen inskränkning i varumärkesrätten när ett exemplar av varan
förs ut på marknaden utanför regionen i fråga. Det innebär i praktiken att
en generalagent som innehar rätten till varumärket kan förhindra import
av varor som av tillverkaren förts ut på marknaden i länder utanför EES-
området.
I juli 1998 meddelade EG-domstolen dom i det s.k. Silhouettemålet. I
sak fastslog domstolen att konsumtionen av varumärkesrätten är en regi-
onal angelägenhet och inte en global. Denna tolkning står i motsats till
hittillsvarande tolkning i svensk rätt, som i praxis har fastslagit att kon-
sumtionen av varumärkesrätten skall vara global. EG-domstolens dom
förändrade förutsättningarna för den svenska rättstillämpning på varu-
märkesområdet och har begränsat möjligheterna att parallellimportera till
Sverige.
Genomförda och pågående åtgärder
EG-domstolens utslag i Silhouettemålet ledde till ett förändringsarbete
med den svenska varumärkeslagen (1960:644). I proposition
1999/2000:93 föreslås att en bestämmelse om regional konsumtion av
varumärkesrätten införs i lagen med verkan från den 1 juli 2000.
Trots den föreslagna ändringen i varumärkeslagen är Sveriges inställ-
ning i principfrågan den att global konsumtion bör vara huvudregeln in-
om EU. Eftersom den svenska lagen styrs av ett EG-direktiv måste för-
ändringsarbetet ske inom ramen för EU-samarbetet.
Mot bakgrund av utgången i Silhouettemålet uppdrog regeringen i
september 1998 åt Konkurrensverket att göra en undersökning av hur
begränsningen av parallellimporten påverkar den svenska marknaden.
Rapporten presenterades i januari 1999 och visar att så mycket som 60
procent av all parallellimport kommer från länder utanför EES och där-
med omfattas av begränsningen. Enligt utredningen innebär begränsning-
en högre priser för konsumenterna och att den allmänna prisnivån kan
komma att höjas med 0,4 procent. Det skulle innebära nästan 4 miljarder
kronor i högre priser för konsumenterna. Om effekterna är desamma för
hela Europa skulle motsvarande siffra för Europas konsumenter vara 150
miljarder kronor i högre priser.
132
Kommissionen gav i juni 1998 företaget NERA (National Economic Prop. 1999/2000:140
Research Associates Inc.) uppdraget att utreda de ekonomiska konsek-
venserna av EU:s val mellan regional eller global konsumtion av rättig-
heter på varumärkesområdet. En sammanfattning av NERA-rapporten
presenterades vid inremarknadsrådet den 25 februari 1999. Resultatet av
den rapporten låg i linje med Konkurrensverkets rapport. Den pekade, om
än i försiktiga ordalag, på lägre priser och högre sysselsättning om en
övergång till internationell konsumtion skulle ske.
Kommissionen presenterade i december 1999 ett arbetsdokument om
konsumtion på varumärkesområdet. Man tar inte ställning för vare sig
regional eller internationell konsumtion utan ställer upp fyra huvudfrågor
att ta ställning till om ett politiskt beslut tas om en övergång till interna-
tionell konsumtion på varumärkesområdet. Frågorna avser om samma
konsumtionsprincip måste gälla för både varumärkesdirektivet och varu-
märkesförordningen, om samma konsumtion måste gälla på alla immate-
rialrättsområden, om samma princip måste gälla för alla varusektorer och
om en ändring skall ske uni-, bi- eller multilateralt. Man pekade också på
betydelsen av bl.a. elektronisk handel och Internet samt EU:s utvidgning
för valet av konsumtionsprincip.
Sverige har alltsedan Silhouettedomen avkunnades år 1998 drivit frå-
gan om en övergång till internationell konsumtion på varumärkesområ-
det. I första hand har Sverige eftersträvat en ändring av varumärkesdi-
rektivet. En sådan ändring skulle innebära att parallellimport möjliggjor-
des från alla länder i världen.
Ett möte har förevarit i rådsarbetsgruppen för immaterialrätt
(varumärken). Därefter har ett "like minded-möte" hållits i Stockholm
med de länder som är för en ändring till internationell konsumtion. Dessa
länder uppgår nu till åtta, Sverige medräknat. Dessa åtta länder arbetar nu
för att sammanställa ett gemensamt dokument med argumentation för
internationell konsumtion. Kommissionen har ännu inte tagit ställning i
frågan men skall göra det under våren. Målsättningen är att fa Kommis-
sionen att lägga fram ett förslag om ändring av direktivet och att sedan ett
politiskt beslut fattas om ändringen.
Parallellimport av läkemedel, i första hand från andra EU-länder, har
under de senaste åren kraftfullt bidragit till ökad priskonkurrens på läke-
medelsmarknaden. En försvårande omständighet har dock varit Läkeme-
delsverkets handläggningstider vid ansökan om försäljningstillstånd. Re-
geringen har därför givit Läkemedelsverket i uppdrag att redovisa hur
man arbetar med att förkorta ansökningstiderna. Läkemedelsverket har
därvid redovisat att man dels haft problem med långa väntetider för svar
på förfrågningar hos vissa av de europeiska läkemedelsmyndighetema.
Ett bilateralt samarbete skall inledas för att förbättra situationen. Därut-
över har brister i ansökningshandlingarna samt dröjsmål med komplette-
ringar förlängt handläggningstidema hos verket. Detta skall åtgärdas med
hjälp av utbildningsinsatser riktade mot parallellimportföretagen.
133
Prop. 1999/2000:140
Tidigare har i avsnitt 5 och 6 redovisats dels en allmän redogörelse för
konkurrensens och konkurrenspolitikens roll och betydelse i det ekono-
miska systemet, dels en beskrivning av konkurrensproblem på den svens-
ka marknaden. Som framgår av avsnitt 5 har synen på konkurrenspoliti-
kens roll förändrats över tiden och skiljer sig också åt mellan olika länder
och olika ekonomiska skolor. Enligt regeringens mening kan mot bak-
grund av problemredovisningen i avsnitt 6 en aktiv och konsekvent kon-
kurrenspolitik få stor betydelse för tillväxt, förnyelse och välfärd. Det är
viktigt att inriktningen av en sådan politik är parlamentariskt förankrad.
Regeringen lägger därför nu fram för riksdagens godkännande ett förslag
till inriktning av konkurrenspolitiken. Förslaget måste naturligtvis bli
relativt allmänt utformat, men det är ändå angeläget att slå fast vissa
grundläggande principer. I avsnitt 7.1.2 anges dessa principer, som sedan
närmare utvecklas i avsnitt 7.2 - 7.8 med vissa bedömningar och redovis-
ningar av planerade åtgärder.
I övrigt föreslås i propositionen ett antal lagändringar som närmare be-
handlas i avsnitt 8-13. Det bör understrykas att en snabb utveckling av
konkurrensrätten och konkurrenspolitiken pågår inom EU, vilket också
får återverkningar på nationell nivå, jfr avsnitt 8. I Sverige pågår som
framgår av avsnitt 6 vid sidan av detta en snabb utveckling mot ökad
konkurrens på många områden. Detta innebär att de förslag till lagänd-
ringar som nu läggs fram endast är att se som en del i en pågående pro-
cess, som inte bara omfattar de generella konkurrensreglerna utan också
regler för olika sektorer såsom post, tele m.m.
Vad gäller konkurrenslagen bör framhållas att regelverket, som är an-
passat till motsvarande regler på EG-nivå, i stort är väl utformat. Det
hindrar inte att ändringar eller kompletteringar kan vara motiverade för
att effektivisera tillämpningen. Vissa sådana föreslås i denna proposition
och vidare har regeringen denna dag beslutat att tillkalla en särskild utre-
dare för att se över vissa frågor på konkurrensområdet, se närmare avsnitt
7.5.1.
134
Prop. 1999/2000:140
Regeringens förslag: Konkurrenspolitiken skall aktivt främja existensen
av väl fungerande marknader och vara grundad på ett konsumentpers-
pektiv. Marknaderna skall präglas av öppenhet for nya produkter, nya
foretag och nya idéer. Som allmän inriktning skall gälla:
• Den svenska marknaden är en del av EU:s inre marknad - hinder för
tillträdet skall avlägsnas och EU:s regler för konkurrensen skall kunna
tillämpas också i Sverige.
• Karteller och andra konkurrensbegränsningar som allvarligt skadar
konsumentintresset kan inte accepteras - de medel som staten har att
upptäcka och ingripa när företag sätter konkurrensen ur spel måste bli
effektivare.
• Konsumenternas intresse av effektivt fungerande konkurrens måste
väga tungt när offentliga regler som påverkar marknadernas funktions-
sätt utformas.
• Andelen av den samlade ekonomin där konkurrens råder skall öka.
• På nya marknader skall strukturer och regler stödja uppkomsten av en
balanserad och väl fungerande konkurrens.
• När offentliga aktörer agerar på konkurrensmarknader far det inte ske
på sådant sätt att det privata företagandet hämmas. Myndighetsupp-
gifter skall hållas i sär från kommersiell verksamhet.
• Statligt stöd far inte snedvrida konkurrensen - en policy för det svens-
ka statsstödet skall stödja vårt arbete i EU mot subventioner som ska-
dar svensk industri.
• Sverige skall aktivt stödja utvecklingen av sunda konkurrensförhållan-
den i den globala ekonomin och i samarbete med andra länder ingripa
mot internationella konkurrensbegränsningar.
Enligt regeringens mening har en väl fungerande konkurrenspolitik
stor betydelse för uppfyllandet av de allmänpolitiska målen, bland annat
genom att den främjar förnyelse i den ekonomiska verksamheten, bereder
väg för öppenhet och mångfald och säkerställer konsumenternas makt
över produktionen och distributionen.
Konkurrenspolitikens allmänna syfte är som framgår av avsnitt 5 att
åstadkomma väl fungerande marknader. Detta kommer till uttryck i kon-
kurrenslagens inledande paragraf som anger som lagens syfte att undan-
röja och motverka hinder för en fri konkurrens i fråga om produktion av
och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter.
Inriktningen av den svenska konkurrenspolitiken bör liksom tidigare
grundas på ett konsumentperspektiv. Att den traditionella avgränsningen
mellan konkurrenspolitik och konsumentpolitik inte är beroende av mot-
stående intressen utan av en historisk utveckling framgår tydligt av att
båda syftar till att med olika medel säkerställa att produktmarknadema
fungerar till nytta för konsumenterna. För att uppnå detta behövs också
ett starkt konsumentskydd. Ökad samverkan mellan konkurrenspolitik
135
och konsumentpolitik bör vara ett led i inriktningen av konkurrenspoliti- Prop. 1999/2000:140
ken. Denna fråga utvecklas i avsnitt 7.2.
EU-medlemskapet har inneburit att Sverige har blivit en del av EU:s
inre marknad. Tillgången till ett vidgat utbud av produkter och inköp-
skällor har haft stor betydelse för konkurrensförhållandena i vårt land. På
vissa områden finns dock fortfarande förhållanden som hindrar tillträdet
till den svenska marknaden. Betydelsen av att underlätta tillträdet till
marknaden behandlas i avsnitt 7.6. Lika konkurrensförutsättningar i olika
delar av EU:s inre marknad gynnas av att företagen möter lika spelregler
på konkurrensområdet. I avsnitt 7.8.1 redovisas strävan att fora över en
större del av tillämpningen av de europeiska konkurrensreglerna på
medlemsstaternas myndigheter, som en bakgrund till det lagförslag rö-
rande sådan nationell tillämpning som redovisas i avsnitt 7.5.2 och ut-
vecklas närmare i avsnitt 8.
En fungerande marknad förutsätter att konsumenterna kan välja de
produkter och de leverantörer som bäst tillgodoser deras behov. Karteller
och andra förfaranden från företags sida som sätter konkurrensen ur spel
är oförenliga med en marknadsekonomi och utgör ett angrepp mot kon-
sumentintresset. Den nya utredning som redovisas i avsnitt 7.5.1 skall i
första hand undersöka om de legala verktygen for att upptäcka och mot-
verka allvarliga konkurrensbegränsningar behöver skärpas.
Sunda spelregler som respekteras av aktörerna är ett grundläggande
krav för att marknader skall fungera effektivt. Flertalet av de regler som
påverkar företagens beteende har till syfte att främja andra samhällsmål,
men kan samtidigt inverka på konkurrensförhållandena. I avsnitt 7.3 be-
skrivs betydelsen av att regelverket utformas på ett sätt som beaktar kon-
sumenternas intresse av en effektivt fungerande konkurrens.
Ytterligare ett led i inriktningen av konkurrenspolitiken gäller att det
bör finnas en strävan att öppna nya områden för konkurrens. Till grund
för detta ligger önskvärdheten av att genom konkurrensens omvandlings-
tryck skapa ökad effektivitet och förnyelse inte minst genom nya aktörer
med nya idéer. Denna fråga, som utvecklas i avsnitt 7.4, innehåller flera
komponenter och vissa principer i anslutning till dessa bör också slås
fast. En viktig sådan är att vid övergång från ett offentligt monopol till en
konkurrensutsatt marknad skall regler skapas och utformas så att de
stödjer utvecklingen mot en effektiv konkurrens med väl fungerande ba-
lans mellan aktörerna och som tillgodoser konsumenternas behov i hela
landet.
En annan fråga som kan bli aktuell vid konkurrensutsättning, men ock-
så har vidare aspekter, gäller de skillnader i verksamhetsvillkor som kan
finnas när offentliga och privata aktörer konkurrerar på samma mark-
nad, se avsnitt 7.4.5. Som en princip bör slås fast att när offentliga aktö-
rer agerar på konkurrensmarknader far detta inte leda till att existerande
privata företag slås ut. Det är också viktigt att etableringen av företag inte
försvåras på områden där det saknas särskilda skäl för näringsverksamhet
i offentlig regi.
En fråga av stor betydelse från konkurrenssynpunkt gäller statsstöd
med konkurrenssnedvridande effekter. Det finns EG-rättsliga regler som
syftar till att förhindra att statsstöd far sådana effekter och kommissionen
har en särskild övervakande roll på området. Det förekommer dock i
136
många medlemsländer stöd som kan hota svenska ekonomiska intressen. Prop. 1999/2000:140
Som ett led i inriktningen av konkurrenspolitiken bör gälla att Sverige
inom EU skall ha som policy att söka begränsa konkurrenssnedvridande
stöd. För att kunna göra ett sådant arbete trovärdigt måste strävan också
vara att motverka konkurrensbegränsande stöd till foretag i Sverige. Frå-
gan om statsstöd utvecklas i avsnitt 7.7.
Vad gäller Sveriges agerande på internationell nivå bör vidare gälla att
Sverige bör verka för ökad samverkan mellan nationella konkurrensmyn-
digheter och ökat samförstånd om behovet av fri handel och sunda kon-
kurrensförhållanden i den globala ekonomin, se vidare avsnitt 7.8.
Regeringens bedömning: Konkurrenspolitik och konsumentpolitik syf-
tar till att med olika medel säkerställa att produktmarknadema fungerar
till nytta för konsumenterna. De ansvariga myndigheterna bör öka sam-
ordningen på områden där detta är till gagn för konsumentintresset.
Den traditionella avgränsningen mellan konkurrenspolitik och konsu-
mentpolitik kan till stor del mer ses som ett resultat av en historisk ut-
veckling än som ett uttryck för motstående intressen. Genom uppdelning-
en och de prioriteringar som har gjorts inom respektive verksamhetsom-
råde har tyngdpunkten i det konsumentpolitiska och konkurrenspolitiska
arbetet ibland kommit att framstå som mer väsensskilt än som är motive-
rat utifrån det övergripande syftet med verksamheten.
Konkurrenspolitiken har sin grund i ett konsumentperspektiv, och kan
därmed ibland stå i en motsatsställning till det producentperspektiv som
betonar företagens konkurrenskraft. Åtgärder för att stärka konkurrensens
effektivitet har därmed till ändamål att ge konsumenten en starkare ställ-
ning på marknaden. Samma effekt har de olika åtgärder som hänförs till
det konsumentpolitiska området. Det är därför angeläget att tydliggöra
det nära sambandet mellan konkurrenspolitiska och konsumentpolitiska
verkningsmedel.
Långt ifrån alla aktiviteter i samhället utspelas på marknader. Mark-
nadsmodellen erbjuder olika slag av fördelar, men är också förenad med
nackdelar. Vägningen mellan för- och nackdelar måste ske från område
till område, och kan också förändras över tiden. På de områden där
marknadslösningar har valts är det av stor betydelse att konkurrensen
fungerar effektivt, i annat fall är risken stor att fördelarna går förlorade
och endast nackdelarna återstår.
De olika förhållanden som kan skada marknadens effektivitet handlar
nästan alltid om att konsumentens möjlighet att göra ett fritt och rationellt
val begränsas eller sätts ur spel. Konkurrenspolitik och konsumentpolitik
erbjuder medel för att motverka begränsningar av konsumentens makt att
välja.
En av de faktorer som kan fördärva marknadernas funktion är konkur-
rensbegränsande åtgärder som företag vidtar. Konkurrenslagstiftningen är
till för att hindra sådana förfaranden. När konkurrerande företag kommer
137
överens om ett gemensamt pris kan konsumenten inte längre välja den Prop. 1999/2000:140
billigaste produkten. När de delar upp marknaden mellan sig hindras
konsumentens fria val av inköpskälla. En koncentration som har gått
alltför långt kan innebära att köparen är hänvisad till ett enda alternativ
och därmed förlorar möjligheten att uttrycka sitt missnöje med produkten
genom att gå till en annan leverantör.
Ibland kan lagar och andra regler ha en sådan utformning att konsu-
mentens valmöjligheter begränsas i onödan. En viktig del av konkur-
renspolitiken är marknadsreformer som öppnar för konkurrens och ger
konsumenterna fler alternativ. För att väl fungerande marknader skall
uppstå krävs ofta fler regler, eller mer ändamålsenliga regler, snarare än
ett avskaffande av regler.
Företagen kan också försvåra konsumentens rationella val genom att på
ett ofullständigt eller vilseledande sätt informera om produkternas egen-
skaper. Marknadsföringslagstiftningen, som traditionellt hänförs till det
konsumentpolitiska området, sätter upp spelregler för företagen så att de
existerande alternativen blir tydligare för konsumenterna.
Rollen som aktiv och kritisk konsument kräver både kunskap, tid och
engagemang. Inte heller den ekonomiska teorins ”ekonomiska människa”
kan utsträcka sökprocessen hur långt som helst för att finna det ur alla
aspekter bästa inköpsaltemativet. Sökandet avbryts när konsumenten har
funnit ett tillräckligt bra alternativ. Konsumentpolitiken har en viktig roll
att fylla för att förbättra konsumentens informationsunderlag. Med bättre
information om produkters egenskaper och om konsekvenserna av valet
av ett visst inköpsställe kan konsumenterna både minska resursåtgången
för att söka och inhandla den produkt som passar bäst och samtidigt öka
möjligheterna att göra ett rationellt val.
Den senaste tidens snabba utveckling på IT-området, främst genom att
allt fler hushåll har tillgång till Internet, kan innebära att konsumenternas
tillgång till information om produkter, priser och inköpskällor dramatiskt
ökar. Samtidigt är det uppenbart att viljan och möjligheterna att söka upp
sådan information varierar i hög grad. En ökande handel över Internet
kan också medföra nya risker för konsumenten, bl.a. när det gäller möj-
ligheterna att fa rättelse vid fel. Enligt regeringens mening är det viktigt
att både hot och möjligheter i den pågående IT-utvecklingen uppmärk-
sammas i det konsument- och konkurrenspolitiska arbetet.
Den samlade effekten av många konsumenters val av produkt och in-
köpskälla utövar ett tryck på säljarna och styr på detta sätt produktionens
och distributionens inriktning. Av olika skäl är detta tryck ibland inte
tillräckligt starkt. Negativa egenskaper hos produkten kan göra sig gäl-
lande först lång tid efter köpet och far då en begränsad inverkan på kon-
sumentens beteende, särskilt om det gäller varor som köps med långa
tidsintervall. Det kan också av andra skäl vara så att konsumenten har en
svag eller utsatt ställning i förhållande till säljaren. Den del av konsu-
mentpolitiken som ställer krav i konsumentens ställe, t.ex. när det gäller
produktsäkerhet och miljöanpassning, utgör därmed ett viktigt led i sta-
tens samlade politik för att skapa effektivt fungerande marknader till
nytta för konsumenterna.
För att konsumenterna skall fa en stark ställning på marknaden är det
således viktigt att konkurrens- och konsumentpolitiken samverkar. Ett
138
bra exempel på ett samarbete mellan bl.a. Konkurrensverket och Konsu-
mentverket är ett nyligen avslutat projekt om konkurrens på mobiltelefo-
nområdet och vad som kan göras för att förbättra konsumenternas situa-
tion på denna marknad (Svenska mobiltelemarknaden ur ett konsument-
och konkurrensperspektiv).
De nya marknader som öppnas för konkurrens, spridningen av ny tek-
nik samt de nya konsumtionsmönster som utvecklas skapar både möjlig-
heter och svårigheter för konsumenterna. De nya förutsättningarna gör
det påkallat att i ökad utsträckning samordna insatserna för att med olika
medel främja konsumentintresset. I budgetpropositionen för 2000 anges
att arbetet inom konsumentområdet skall inriktas på att stärka konsu-
menternas ställning på nya marknader samt deras möjligheter att få till-
gång till begriplig information, bl.a. inom det finansiella området.
Konsumentpolitiska kommittén 2000 lämnar i sitt slutbetänkande en
rad förslag på det konsumentpolitiska området. Betänkandet Starka kon-
sumenter i en gränslös värld (SOU 2000:29) bereds nu inom regerings-
kansliet och är för närvarande föremål för remissbehandling. Regeringen
planerar därefter att återkomma till riksdagen med förslag på det konsu-
mentpolitiska området. Frågor som rör konkurrensaspekter i konsument-
politiken kan komma att beröras i detta sammanhang.
Genom beslut den 2 mars 2000 har regeringen medgett att Konkur-
rensverket och Konsumentverket får disponera medel för gemensam
projektverksamhet i syfte att främja en tydlig pris- och kostnadsinforma-
tion inom områden såsom finansiella tjänster och elmarknaden. Myndig-
heterna skall återkomma med konkreta förslag till medelsanvändning
senast den 30 juni 2000. För att förmedla och öka kunskapen om miljö-
frågor som rör konsumenterna har regeringen i mars 1999 gett Konsu-
mentverket i uppdrag att inrätta en webbplats med huhållsrelaterad mil-
jöinformation.
Regeringens bedömning: Offentliga regler på olika områden kan ha stor
betydelse för hur marknaderna fungerar. När nya regler utformas på and-
ra politikområden bör regeringen lägga stor vikt vid konsumenternas in-
tresse av fungerande marknader och konkurrensens betydelse för tillväxt
och förnyelse. Det gäller även områden som faller under den gemensam-
ma kompetensen inom EU, t.ex. handelspolitiken.
Sunda spelregler och respekt för regelverket är två fundamentala krav
för att en marknad skall fungera på ett från samhälls- och konsumentsyn-
punkt önskvärt sätt. Genom reglerna sätts gränser för hur företagen får
agera på marknaden.
Staten har det grundläggande ansvaret för att skapa gynnsamma förut-
sättningar för konkurrens och effektivt fungerande marknader. Viktiga
medel är lagar som hindrar marknadens aktörer från att sätta konkurren-
Prop. 1999/2000:140
139
sen ur spel och som stärker konsumenternas möjligheter att på bästa sätt
utnyttja mångfalden i produktutbudet. Staten kan också genom struktu-
rella åtgärder på olika områden, exempelvis när det gäller tillgången till
infrastruktur och avvägning mellan offentlig och privat verksamhet, öka
marknadernas effektivitet.
Konkurrensen påverkas också av andra åtgärder än de som tar sikte på
marknadens funktionssätt. Sådana åtgärder kan gälla andra viktiga sam-
hällsmål, men som en bieffekt påverka förutsättningarna för konkurrens.
Ofta finns ett val i utformningen av sådana åtgärder som kan ha betydelse
for konkurrensen utan att detta negativt påverkar åtgärdens egentliga
syfte.
Tillväxt, förnyelse och konsumentnytta är högt prioriterade mål i rege-
ringens ekonomiska politik och konkurrensens och marknadernas effekti-
vitet är avgörande for Sveriges utveckling i dessa avseenden. Det är där-
för angeläget att konkurrensperspektivet finns närvarande på alla områ-
den när åtgärder som kan ha betydelse for marknadernas funktionssätt
övervägs och far sin närmare utformning. Denna linje bör även drivas av
Sverige på områden som faller under den gemensamma kompetensen
inom EU, t.ex. handelspolitiken.
Importen har i många fall en avgörande betydelse for möjligheten att
upprätthålla konkurrensen. Ytterlig återhållsamhet är därför motiverad i
fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder som kvantitativa importbe-
gränsningar och dumpingtullar. De sänker konkurrenstrycket, minskar
urvalet och fördyrar for konsumenter och industriella förbrukare.
Konkurrens uppkommer genom marknadsaktörernas beteende på
marknaden och kan inte kommenderas fram. Däremot kan förutsättning-
arna for att konkurrensen skall fungera väl vara mer eller mindre gynn-
samma. Likaså kan korrektiven mot försök att på olika sätt begränsa kon-
kurrensen, eller helt sätta den ur spel, vara mer eller mindre verknings-
fulla.
En effektiv marknadsekonomi förutsätter bl.a. att det finns tydliga
regler som styr de olika aktörerna och därmed begränsar deras hand-
lingsfrihet. Även den mest fullkomliga marknad behöver spelregler för
att fungera effektivt. En grundläggande uppgift for staten i en marknad-
sekonomi är därför att skapa eller bevara sunda spelregler.
Spelreglerna har tre uppgifter när det gäller att förbättra marknadseko-
nomins funktion. Den första är att minska transaktionskostnaderna i eko-
nomin. Höga transaktionskostnader motverkar en väl fungerande konkur-
rens, eftersom de kan göra att det inte lönar sig for konsumenterna att
söka efter t.ex. de lägsta priserna. Transaktionskostnaderna kan minskas
med tydliga regler som alla måste tillämpa vid försäljning av varor och
tjänster. Sådana regler kan gälla krav på gemensamma mått, hur varan
eller förpackningen skall märkas - t.ex. med information om miljöpåver-
kan - eller gemensamma standarder for kvaliteten.
En annan uppgift för staten är att hindra olika slag av medvetna försök
att begränsa konkurrensen. Detta är spelreglernas traditionella uppgift i
konkurrenspolitiken och kommer bl.a. till uttryck genom den generella
konkurrenslagstiftningen. På vissa marknader, exempelvis teleområdet,
finns sektorspecifika regler som reglerar aktörers beteende på marknaden.
Prop. 1999/2000:140
140
I praktiken kan många av de spelregler som påverkar marknaders Prop. 1999/2000:140
funktionssätt skapas på andra sätt än genom statliga beslut. Det finns så-
lunda många s.k. informella spelregler, som kan ha en stor betydelse för
olika aktörers beslut och beteenden. Företag kan t.ex. minska hotet om
konkurrens genom att försöka skapa egna regler som begränsar tillträdet
till den egna marknaden, eller komma överens med andra företag om att
undvika att konkurrera. Den sortens spelregler kan skada ekonomins
funktion men de kan vara svåra att upptäcka. En uppgift för staten är
därför att bevaka de informella spelreglerna och vid behov ersätta dem
med tydliga formella regler som bidrar till att ekonomin fungerar bättre.
Spelreglernas tredje uppgift är att hantera övriga s.k. marknadsmiss-
lyckanden. På vissa områden går det inte ens i teorin att förvänta sig att
effektiva marknader skall etableras spontant.
Ett skäl är att det kan finnas s.k. externa effekter. Det är sådana kostna-
der (negativa externa effekter) och intäkter (positiva externa effekter)
som uppstår till följd av indirekta verkningar av en aktivitet som någon
utövar, men som inte fångas upp i de marknadspriser som utövaren mö-
ter. Miljöskador som uppstår vid tillverkningen av en vara är en typisk
negativ extern effekt. Skadan innebär en kostnad för samhället, men den
avspeglas inte i tillverkarens produktionskostnader eller i det pris som
konsumenten betalar för varan. En orsak till att sådana effekter kan upp-
stå är att det finns nyttigheter, t.ex. miljökvalitet, som inte prissätts på
någon marknad. Men även om miljön inte har något pris så har den ett
värde för samhället. Marknader som inte tar hänsyn till det är inte sam-
hällsekonomiskt effektiva. Ett sätt för staten att rätta till sådana mark-
nadsmisslyckanden är att ”intemalisera” miljökostnaderna genom att in-
föra en miljöavgift på t.ex. utsläpp av skadliga ämnen.
Långt ifrån alla spelregler har tillkommit för att skapa förutsättningar
för konkurrens och bidra till effektiva marknader. Genom politiska beslut
skapas nya spelregler som syftar till att uppnå skilda mål. Även om en
regel är väl utformad för sitt speciella syfte kan den indirekt fungera som
en ineffektiv spelregel på andra områden, t.ex. för konkurrensen. Med ett
ökande antal regler blir det allt viktigare att försöka minska konflikter
mellan olika mål när spelreglerna utformas. Strävan bör vara att inte ut-
forma spelregler så att de i sig själva leder till att marknaderna fungerar
sämre och att ständigt försöka ersätta ineffektiva spelregler med effekti-
va.
Det finns ett antal generella krav som spelregler måste uppfylla för att
vara effektiva. Ur ett konkurrensperspektiv är det tre aspekter som sär-
skilt bör betonas - spelreglerna skall vara accepterade, tydliga och förut-
sägbara. Det gäller både för sådana spelregler som direkt syftar till att
skapa effektiva marknader och för dem som har kommit till för att nå
andra politiska mål.
Spelreglerna måste vara accepterade, dvs. framstå som rimliga och
rättvisa av dem som skall följa dem. Annars finns risken att aktörerna på
marknaden inte bryr sig om de formella spelreglerna utan skapar infor-
mella regler i stället.
Reglerna måste vara tydliga, så att de inte misstolkas eller tillämpas
olika för olika aktörer. Efterlevnaden av reglerna är också beroende av en
effektiv tillsyn. Om det i praktiken kan uppfattas som frivilligt att följa en
141
regel på grund av att tillsynen fungerar dåligt, spelar det ingen roll att
regeln i sig är väl utformad. En sund konkurrens på marknaden förutsät-
ter att det inte är möjligt för vissa aktörer att skaffa sig konkurrensförde-
lar genom att bryta mot gällande regelverk, exempelvis skattelagstiftning,
arbetsrättslig lagstiftning eller miljölagstiftning.
Slutligen måste reglerna vara förutsägbara, så att aktörerna kan plane-
ra långsiktigt. Samtidigt måste spelreglerna vara så flexibla att de kan
anpassas till nya förutsättningar. Avvägningen mellan stabilitet och flexi-
bilitet kan ha stor betydelse för marknaders funktionssätt, särskilt när det
gäller förutsättningar för förnyelse och tillväxt.
Regeringens bedömning: Konkurrensverket bör fa i uppdrag att ge-
nomföra en inventering av fiskala avgifter som har en sådan nivå och
utformning att de kan antas begränsa konkurrensen.
Prop. 1999/2000:140
Konkurrensverket föreslår i sin rapport Konkurrensen i Sverige under
9O-talet att verket ges i uppdrag att inventera förekomsten av s.k. fiskala
avgifter som har en sådan nivå eller utformning att de kan hämma eller
snedvrida konkurrensen.
Med fiskala avgifter avses avgifter som det allmänna tar ut för t.ex. till-
stånd att bedriva viss verksamhet eller för tillsyn över verksamheten. En
fiskal avgift är tekniskt sett inte en skatt, men effekten liknar den som
uppstår vid beskattning genom att de belopp som tillförs statskassan
överstiger uppkomna kostnader. Om den fiskala avgiften genom sin ut-
formning gynnar vissa företag inom en bransch på bekostnad av andra är
den konkurrenssnedvridande. Utformningen kan t.ex. innebära en stor
administrativ börda för företagen eller stora krav på återrapportering till
myndigheter, vilket kan hämma konkurrensen inom området. Den kan
också, vilket torde vara vanligare, utgöra en inträdesbarriär för små före-
tag. Avgiften utslagen på omsatt krona kan bli betydande i de minsta fö-
retagen. I ett en- eller tvåmansföretag kan en avgift om t.ex. 20 000 kro-
nor utgöra en tröskel som de facto avhåller företaget från att expandera
eller påbörja verksamhet inom en marknad.
Konkurrensverket skall fa i uppdrag att genomföra en inventering av
fiskala avgifter som har en sådan nivå och utformning att de kan antas
begränsa konkurrensen. Härvid bör särskilt belysas hur avgiften slår i
förhållande till branschens struktur, dvs. i första hand storleken av de
företag som verkar på den aktuella marknaden, samt i vilken mån avgif-
terna kan sänkas utan att graden av kostnadstäckning inom myndigheten
äventyras.
142
Prop. 1999/2000:140
Regeringens bedömning: Andelen av den samlade ekonomin där kon-
kurrens råder bör öka. På områden som öppnats för konkurrens bör re-
gelverk utformas så att de stödjer utvecklingen mot en effektiv konkur-
rens med väl fungerande balans mellan aktörerna.
Möjligheterna att genom konkurrensens omvandlingstryck skapa en
ökad tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin är inte bara beroende
av hur effektiv konkurrensen är inom konkurrensutsatta sektorer utan
också av dessa sektorers tyngd i den samlade ekonomin.
Under 1990-talet har viktiga tjänstesektorer som post, tele och olika
transportområden öppnats för konkurrens. Även om problem har före-
kommit under övergången till mer balanserade konkurrensförhållanden -
en process som för övrigt ännu inte är avslutad - har gynnsamma effekter
i form av ökad effektivitet och förnyelse av produktutbudet redan för-
verkligats.
Det är angeläget att nu pröva möjligheterna att öppna nya områden för
konkurrens där monopol för närvarande råder eller där regelsystem ute-
sluter konkurrens mellan dem som tillhandahåller olika nyttigheter. På
områden där en fri etablering av konkurrerande företag av olika skäl inte
är möjlig bör modeller med inslag av konkurrensmekanismer, exempelvis
upphandling av offentligt finansierade tjänster från fristående utförare
eller annan drift i alternativa former, prövas och vidareutvecklas.
Konkurrensens påverkan på den ekonomiska utvecklingen är delvis be-
roende av vilka konkurrensförhållanden som råder på de olika varu- och
tjänstemarknaderna. Företagens ageranden på marknaden påverkar kon-
kurrensens effektivitet. Utformningen och tillämpningen av olika regel-
verk kan också ha betydelse för hur väl konkurrensen fungerar.
En annan faktor som bestämmer i vilken utsträckning konkurrensen
kan främja ekonomisk effektivitet och tillväxt är hur stor andel av landets
totala ekonomiska verksamhet som sker på konkurrensutsatta marknader.
De regelreformeringar på framför allt olika tjänsteområden som har ägt
rum under senare år har inneburit att den andel av ekonomin som påver-
kas av konkurrensmekanismema har ökat.
Rapporten Benchmarking av näringspolitiken (Ds 2000:12) redovisar
indikatorer inom åtta områden som påverkar ekonomisk tillväxt. Studien
syftar till att visa hur väl Sverige hävdar sig i jämförelse med andra ut-
vecklade industriländer. Ett av de undersökta målen är Fungerande
marknader och konkurrens.
I rapporten konstateras att en väl fungerande konkurrens på markna-
derna för varor och tjänster håller nere prisnivån och leder till en ökad
produktivitet. Bristande konkurrens är en av förklaringarna till den inter-
nationellt sett höga prisnivån för många produkter i Sverige. Bland de
faktorer som bestämmer konkurrenssituationen på en marknad återfinns
bland annat förekomsten av utländska företag, regleringar samt statligt
143
eller kommunalt stöd. Nytillkomna foretag antas leda till en intensivare
konkurrens i en bransch.
I studien har tre indikatorer på fungerande marknader och konkurrens
valts ut, nämligen statligt stöd till industriföretag, prisjämförelser och
andelen sysselsatta i privat sektor. Den tredje av dessa indikatorer anger
således hur stor del av ekonomin som omfattas av marknadsmekanismer-
na.
De båda första indikatorerna pekar delvis i olika riktning när det gäller
hur väl Sverige har nått målet fungerande marknader och konkurrens. En
jämförelse av omfattningen av statligt stöd per capita i EU-ländema visar
att Sverige intar en mittposition - sex länder hade högre stödnivåer och
åtta hade lägre. Om stödet till transportsektorn utesluts blir dock bilden
annorlunda. När det gäller stöd till tillverkningsindustrin var Sverige det
EU-land som hade den näst lägsta nivån, räknat som stödets andel av till-
verkningsindustrins förädlingsvärde. Däremot indikerar prisnivåjämförel-
sen dåligt fungerande marknader och konkurrens i vårt land. Sverige och
Danmark är de länder som hade högst prisnivå i den privata konsumtio-
nen, mer än 20 procent över EU-genomsnittet.
Omfattningen av den konkurrensutsatta delen av ekonomin har mätts
som andelen sysselsatta i sådan verksamhet som har definierats som pri-
vat sektor. Jämförelsen visar att Sverige är det av samtliga EU-länder
som har den lägsta andelen sysselsatta i privat sektor. Även om det delvis
kan finnas naturliga förklaringar till Sveriges särställning innebär resul-
tatet, enligt rapporten, att läget måste bevakas och nya lösningar provas
med hänsyn till att fel offentliga verksamheter och en alltför stor andel av
ekonomin i offentlig verksamhet kan skapa problem.
Rapportens sammanfattande slutsats när det gäller Sveriges ställning i
fråga om fungerande marknader och konkurrens är att en av indikatorerna
pekar i positiv riktning och två i negativ. Det finns därför anledning att
fortlöpande kritiskt pröva möjligheterna att begränsa viss offentlig verk-
samhet för att skapa ökat utrymme för privata aktörer på mer reguljärt
fungerande marknader.
På många av de marknader som har öppnats för konkurrens har det ti-
digare monopolet fått en ställning som dominerande aktör på marknaden.
Dominanten får ofta en särställning, inte bara i kraft av sin storlek och
ekonomiska styrka utan också genom de etablerade relationerna till leve-
rantörer och kunder, gjorda investeringar i kunskap och anläggningstill-
gångar eller kontroll över infrastruktur som konkurrenterna är beroende
av. Det ledande företaget har därmed en helt annan möjlighet än konkur-
renterna att försvåra eller förhindra att nya aktörer får fotfäste på mark-
naden.
För att åstadkomma en marknad med mer lika konkurrensförutsätt-
ningar för aktörerna behövs regler som är asymmetriska i den meningen
att de ger nytillträdande företag ett visst skydd. Den generella konkur-
renslagstiftningen kan tillämpas för att motverka missbruk av en domine-
rande ställning, men är i första hand konstruerad för att motverka konkur-
rensbegränsningar på etablerade konkurrensmarknader. Konkurrensut-
sättning av marknader är i flertalet fall inte liktydigt med avreglering i
ordets bokstavliga betydelse. I stället krävs ofta omreglering eller ska-
pandet av nya regler som utgör ett stöd för en effektiv konkurrens.
Prop. 1999/2000:140
144
På marknader som har öppnats för konkurrens uppstår ett tryck som
skapar gynnsamma effekter både för ekonomin i stort, för konsumenterna
på det berörda produktområdet och för den enskilda köparen. De effekter
som traditionellt brukar framhållas som resultat av en väl fungerande
konkurrens är en effektiv fördelning av de samlade produktionsresurser-
na, inre effektivitet i producerande och distribuerande företag, att konsu-
menternas önskemål blir styrande för produktionens och distributionens
inriktning samt ett omvandlingstryck som skapar nya företag, nya pro-
dukter och nya distributionsformer.
De tre första effekterna kan i viss mån uppnås även på områden med
offentligt eller privat monopol eller där rådande regelverk utesluter en
fungerande konkurrens mellan de företag eller andra institutioner som
tillhandahåller nyttigheter. Exempelvis kan system för noggrann plane-
ring, uppföljning och styrning fördela produktionsresurser till områden
där de bedöms komma till störst nytta. Genom kontroll och ekonomiska
krav på verksamheten kan en uppdragsgivare skapa incitament för ökad
effektivitet. Konsumenternas önskemål kan avläsas och förmedlas på
andra sätt än genom köphandlingen. Generellt är dock sådana reglerings-
system vanligen mindre effektiva än det tryck som leverantörerna utsätts
för genom hotet att köparen väljer ett annat företag eller en annan pro-
dukt. På en marknad där konkurrensen är hård slås många gånger de
minst effektiva företagen ut då försäljningsintäkterna inte täcker kostna-
derna. En sådan konsekvens för den leverantör som inte gör sina kunder
nöjda är sällan en realitet på en reglerad marknad utan konkurrens.
När det gäller den ljärde effekten, att skapa ett omvandlingstryck, finns
däremot knappast något alternativ som är jämförbart med konkurrensme-
kanismen. Det är samtidigt viktigt att understryka att konkurrensen, för
att ge starka incitament till innovationer och uppfinningar, måste fungera
i en väl avvägd balans med de immaterialrättsliga regler som under en
viss tid ger upphovsmannen möjlighet att skörda frukterna av sin uppfin-
ning. Genom den ständiga utmaning av gamla lösningar och etablerade
institutioner som präglar en marknad där konkurrensen utgör den domi-
nerande drivkraften skapas sålunda utrymme för nya idéer, nya företag
och nya människor att pröva sin förmåga. Därmed skapas samtidigt de
nödvändiga förutsättningarna för en hållbar ekonomisk tillväxt.
Regeringens bedömning: Om en privatisering övervägs bör det först
säkerställas att en balanserad och väl fungerande konkurrens har etable-
rats och att marknaden har visat sig tillgodose konsumenternas behov.
Prop. 1999/2000:140
Den tävlan om att tillfredsställa köparna som äger rum på en konkur-
rensmarknad inrymmer möjligheter till såväl framgång som misslyckan-
de. Den säljare som uppskattas av många konsumenter far ekonomisk
framgång medan motsatsen gäller den som inte lyckas tillfredsställa kö-
parna. Den yttersta konsekvensen av marknadsmodellen är således att det
företag som konsumenterna inte är nöjda med kommer att slås ut från
145
marknaden. Detta sker i princip när verksamheten förbrukar mer resurser
än köparna är beredda att avstå från for att få del av företagets produkter.
All verksamhet på en konkurrensmarknad är således en riskverksam-
het. De resurser som har satsats för att bygga upp företaget, investera i
anläggningar osv. kan gå förlorade om produkterna inte i tillräckligt hög
grad uppskattas av köparna. Å andra sidan kan det företag som vinner
framgång göra betydande vinster och expandera. Ekonomiskt risktagande
är normalt en uppgift för det privata kapitalet och inte för det allmänna
och de resurser som baseras på skattemedel.
I praktiken är emellertid avgränsningen mellan den privata och den
offentliga sektorns uppgifter inte så enkel.
Den struktur i fråga om fördelningen mellan offentligt och privat som
råder i den svenska ekonomin är i hög grad ett resultat av en historisk
utveckling och de prioriteringar som tidigare gjorts i olika avseenden. En
faktor som har påverkat denna avvägning är i vilken utsträckning det pri-
vata näringslivet haft förmåga att fullt ut tillgodose medborgarnas behov
på ett visst område eller om det har varit nödvändigt för det allmänna att
ta på sig ett särskilt ansvar. Det kan exempelvis handla om det sociala
ansvaret, som på bostadsområdet, eller ansvaret för miljön, t.ex. i fråga
om kärnkraften. Det kan också från samhällssynpunkt finnas skäl för det
allmänna att som beställare främja utvecklingen av ny teknik när mark-
nadsmekanismerna inte utgör en tillräcklig drivkraft. Vissa samhälls-
funktioner är under alla omständigheter en given uppgift för stat och
kommun medan avvägningen på andra områden kan förändras över tiden.
På exempelvis området välfärdstjänster finns ett grundläggande ansvar
gentemot medborgarna som är en uppgift för kommuner och landsting,
samtidigt som utförandet av vissa av dessa tjänster har förändrats över
tiden med ett ökande inslag av privat verksamhet.
På andra områden har utvecklingen gått i motsatt riktning. Kommuner
bedriver i många fall verksamhet som tidigare enbart har utförts av en-
skilda näringsidkare. Detta har ibland lett till konkurrensproblem, i och
med att man från de privata företagens sida har upplevt att den kommu-
nala verksamheten inte bedrivits på lika villkor och därmed har haft en
konkurrensfördel. Ansträngningar har gjorts för att så långt möjligt neut-
ralisera skillnaderna mellan offentlig och privat verksamhet, exempelvis
genom redovisningssystem som syftar till att motverka korssubventione-
ring mellan offentlig näringsverksamhet och annan offentlig verksamhet
eller genom organisatorisk åtskillnad. Att helt likställa offentlig och pri-
vat näringsverksamhet torde dock inte vara möjligt, med hänsyn till att
privat företagande principiellt alltid är en riskverksamhet där satsade re-
surser kan gå förlorade om produkterna inte uppskattas av konsumenter-
na.
Privatisering på en marknad utan fungerande konkurrens innebär en-
dast att ett privat monopol skapas i stället för ett offentligt. En sådan åt-
gärd medför normalt inga fördelar för konsumenterna eller för den eko-
nomiska effektiviteten i stort. Även på marknader som nyligen öppnats
för konkurrens kan en privatisering medföra fler nackdelar än fördelar.
Så länge den tidigare monopolisten har en starkt dominerande ställning
på marknaden kan den offentliga ägarkontrollen vara nödvändig för att
hindra dominanten från att omintetgöra avsikten att skapa en marknad
Prop. 1999/2000:140
146
med konkurrens mellan ett flertal aktörer. Ägandet kan också vara en Prop. 1999/2000:140
nödvändig forutsättning för att åstadkomma strukturella förändringar,
exempelvis i de fall en separation behövs mellan det dominerande företa-
gets operativa verksamhet och olika slag av teknisk infrastruktur.
När en normalt fungerande konkurrensmarknad har etablerats, med ett
antal mer jämstarka aktörer, kan det däremot finnas anledning att övervä-
ga behovet av att bibehålla ett av dessa företag i offentlig ägo. I en sådan
situation är det angeläget att skapa lika konkurrensförutsättningar för
företagen på marknaden, och offentligt ägande kan vara en faktor som
ger det berörda företaget en särställning. Det kan också finnas anledning
att överväga om det allmänna skall engagera sig - och binda upp offent-
liga resurser - på ett område där marknaden fullt ut förmår tillgodose
konsumenternas behov.
Regeringens bedömning: Vid bedömningen av frågor om tillgång till
grundläggande funktioner i form av s.k. infrastruktur - t.ex. anläggning-
ar, ledningar eller nödvändiga system - i samband med regelreformering
måste en avvägning göras i det enskilda fallet mellan att stimulera kon-
kurrensen å ena sidan på en given infrastruktur, å andra sidan mellan al-
ternativa infrastrukturer, inklusive de som ännu inte har lanserats. Myn-
dighetsrollen bör renodlas på transportområdena, exempelvis luftfart och
järnväg, så att konkurrensen inte snedvrids för olika operatörer som ut-
nyttjar infrastrukturen.
Med infrastruktur i vid bemärkelse avses alla de grundläggande funk-
tioner som behövs för att samhället skall fungera, exempelvis ett rättsligt
regelverk och institutioner för att hävda reglerna, kommunikationer som
möjliggör förflyttning av personer, varor och information eller ett mone-
tärt system som möjliggör överföring av ekonomiska resurser. På konkur-
renspolitikens område handlar infrastrukturfrågoma främst om de fysiska
anläggningar som är en nödvändig förutsättning för att tillhandahålla vis-
sa tjänster. Typiska exempel är vägar, telefonledningar och utbetal-
ningsautomater. I vissa fall kan även infrastrukturen vara en tjänst, ex-
empelvis bokningssystem för resor eller adressändringssystem.
De klassiska formerna av infrastruktur har setts som en uppgift för det
allmänna att tillhandahålla. En orsak är de betydande kostnaderna för att
förse ett land med ett järnvägsnät, kanaler för sjöfart eller ett rikstäckande
telefoninät. Det viktigaste skälet har dock varit att det inte har uppfattats
som realistiskt att skapa flera alternativa infrastrukturer. Infrastrukturerna
har bedömts utgöra s.k. naturliga monopol.
Karakteristiskt för naturliga monopol är att verksamhetens fasta kost-
nader är höga samtidigt som de rörliga kostnaderna är mycket låga eller
saknas helt. Konkurrens på områden som järnvägsspår eller el- och tele-
ledningar skulle inte automatiskt leda till ett effektivt utnyttjande av in-
vesteringarna. I varje fall på kort sikt skulle det tvärtom kunna innebära
samhällsekonomiska förluster. Även om det i en statisk analys kan visas
att kostnaderna för att driva en verksamhet blir lägst när den inte delas
147
upp på flera enheter är det emellertid inte givet att naturliga monopol Prop. 1999/2000:140
alltid måste betyda faktiska monopol. De dynamiska effekter i form av
effektivitetstryck och förändringskrav som normalt är ett resultat av en
fungerande konkurrens kan, särskilt i ett längre perspektiv, väga tyngre
än stordriftsfördelama vid monopol.
Förutsättningarna för konkurrens mellan olika tjänsteproducenter som
utnyttjar en gemensam infrastruktur påverkas av om ägaren till in-
frastrukturen är helt fristående från operatörerna eller om denne själv
bedriver verksamhet i konkurrens med övriga användare av infrastruktu-
ren. I det förra fallet är normalt förutsättningarna gynnsamma för en ef-
fektivt fungerande konkurrens. Om det allmänna äger infrastrukturen är
det en självklarhet att denna skall tillhandahållas på rimliga och icke-
diskriminerande villkor så som fallet är med exempelvis det allmänna
vägnätet. Även andra ägare till infrastruktur, som saknar koppling till viss
användare, saknar anledning att diskriminera någon användare då det
ligger i ägarens intresse att infrastrukturen utnyttjas effektivt.
I det fall en av de konkurrerande tjänsteproducenterna är ägare till den
infrastruktur som övriga operatörer behöver tillgång till finns uppenbara
risker för konkurrensproblem. Infrastrukturägaren har i detta fall ekono-
miskt intresse av att begränsa konkurrerande företags möjligheter att be-
driva verksamheten eller åtminstone förbehålla sig möjligheten att ut-
nyttja infrastrukturen på mer förmånliga villkor än konkurrenterna. Detta
slag av problem är typiskt för tidigare monopol som öppnats för konkur-
rens och där den dominerande aktören har kontroll över infrastrukturen,
exempelvis tele- och postområdena. Ett medel att i sådana fall värna om
konkurrensens effektivitet är genom särskild sektorlagstiftning, såsom
telelagen.
Förhållandet att en ägare till infrastruktur samtidigt konkurrerar
”nedströms” med andra företag som är beroende av att kunna utnyttja
infrastrukturen kan emellertid förekomma även på andra marknader.
Konkurrenslagens förbud mot missbruk av en dominerande ställning kan
under vissa förutsättningar tillämpas i sådana fall. Inom EG-rätten har
utvecklats en doktrin om s.k. nödvändiga faciliteter som innebär att en
infrastrukturägare kan åläggas att ge konkurrenter tillgång, på skäliga och
icke-diskriminerande villkor, till en infrastruktur som dessa inte har möj-
lighet att duplicera. Principen tillämpades första gången på ett färjerederi
som ägde den hamn som övriga rederier var beroende av för att kunna
driva en konkurrerande verksamhet. Begreppet nödvändiga faciliteter har
också kommit till användning vid tillämpningen av den svenska konkur-
renslagen.
Frågan om hur kontrollen över infrastruktur påverkar konkurrensen är i
hög grad beroende av möjligheterna att skapa en alternativ infrastruktur.
Hindren kan vara av såväl teknisk som ekonomisk art. Den tekniska ut-
vecklingen har många gånger inneburit att uppfattningen av infrastruktur
som ett naturligt monopol har reviderats. Det fasta telenätet uppfattades
en gång som den enda möjliga tekniken för att förmedla telefonsamtal
samtidigt som det framstod som ekonomiskt orimligt att bygga flera pa-
rallella telenät. I dag är det möjligt att förmedla telefonsamtal fram till
abonnenten såväl trådlöst som via el- och kabelTVnät — när det gäller
stomnätet torde alternativen vara långt fler. Det har därmed öppnats en
148
möjlighet till konkurrens inte bara på en befintlig infrastruktur utan också Prop. 1999/2000:140
mellan alternativa infrastrukturer.
Frågor om tillgång till infrastruktur, i ett konkurrenspolitiskt samman-
hang, uppkommer dels i samband med rättstillämpningen, dels vid regel-
reformering i syfte att öppna marknader för konkurrens eller för att för-
bättra konkurrensförutsättningarna på tidigare omreglerade marknader.
I samband med regelreformering finns ett val mellan att främja konkur-
rens på en existerande infrastruktur och att stimulera framväxten av alter-
nativa infrastrukturer. Detta är i hög grad ett val mellan effekter på kort
respektive lång sikt. Om företag utan svårighet och till låg kostnad far
tillgång till anläggningar som konkurrenter har utvecklat ökar konkurren-
sen på kort sikt. Däremot försvinner motivet för dessa företag att själva
utveckla tekniska system som kan ge konkurrensfördelar. Kortsiktigt kan
det företag som ensamt kan utnyttja en infrastruktur tillgodogöra sig eko-
nomiska fördelar genom ett högre pris. Detta kan emellertid samtidigt
skapa incitament för andra företag att utveckla egna tekniska lösningar
som utmanar de befintliga systemen, och därigenom driva utvecklingen
framåt. Avvägningen mellan kortsiktig och långsiktig nytta för konsu-
menterna och den ekonomiska utvecklingen är aldrig självklar utan måste
bedömas från fall till fall.
På transportområdena finns ansvariga sektormyndigheter som i samma
organisation förenar flera olika funktioner, exempelvis tillsyn och norm-
givning, tillhandahållande av infrastruktur samt produktion och utförande
av tjänster. Produktionsdelen har i vissa fall en ensamställning på mark-
naden men konkurrerar i andra fall med privata tjänsteföretag. De olika
rollerna kan medföra problem från konkurrenssynpunkt, både för opera-
törer som utnyttjar infrastrukturen och för tjänsteföretag som konkurrerar
med tillsynsmyndighetens produktionsverksamhet. Regeringen avser att
gå vidare med en organisatorisk uppdelning av transportmyndigheternas
olika verksamhetsgrenar, i första hand på luftfarts- och järnvägsområdet.
Regeringens bedömning: Det fortsatta arbetet med att utveckla alterna-
tiva styr- och driftformer på området offentliga tjänster bör drivas vidare.
Uppgiften att tillgodose medborgarnas behov av sådana tjänster bör för-
enas med kravet på samhällsekonomisk effektivitet. Vård, skola och om-
sorg skall vara gemensamt finansierad, demokratiskt styrd och ges till
alla på likvärdiga villkor. Upphandlingsregler och konkurrensregler är
viktiga för att företag som är verksamma på det offentliga området eller
angränsande områden - i synnerhet små och nyetablerade företag - skall
fa rimliga förutsättningar för sin verksamhet.
Området offentliga tjänster har under det senaste decenniet präglats av
en mycket stark förnyelse. Kommuner och landsting har prövat och
etablerat nya styrformer och alternativa driftformer som har inneburit
betydande förändringar för såväl huvudmännen som berörd personal och
de kunder som utnyttjar tjänsterna. Det har i sin tur ställt krav på en om-
fattande kunskaps- och kompetensuppbyggnad.
149
Även om negativa effekter och mindre lyckade modeller har förekom-
mit, bl.a. genom att strukturer från det privata näringslivet på ett okritiskt
sätt har förts över i offentlig verksamhet, är den dominerande bilden att
utvecklingen har varit av godo både från effektivitetssynpunkt och när
det gäller kundnyttan. I allmänhet har den berörda personalen också fun-
nit att förändringarna har lett till förbättrade arbetsförhållanden.
Det är angeläget att denna utveckling drivs vidare, att negativa erfaren-
heter tas till vara för att förbättra systemen och att framgångsrika model-
ler far en vidare spridning. Initiativet för att driva processen vidare måste
i allt väsentligt ligga hos kommuner och landsting och deras organisatio-
ner. System för ökat inslag av konkurrens i skola, vård och omsorg måste
vara förenliga med principerna om att sådan verksamhet skall vara de-
mokratiskt styrd, gemensamt finansierad och ges till alla på likvärdiga
villkor.
Statens ansvar är i första hand att se till att de regelverk som finns stö-
der utvecklingen och erbjuder verktyg för att komma till rätta med upp-
kommande problem. De konkurrensproblem som har observerats gäller
dels anbudsgivamas situation vid offentlig upphandling, dels konkur-
renssnedvridningar när privata företag och offentliga aktörer verkar på
samma marknad.
Den offentliga upphandlingen utgör en speciell typ av marknad, där
stat, landsting eller kommun ofta står som ensam köpare. På sälj arsidan
finns vanligen ett stort antal privata företag, ibland i konkurrens med den
upphandlande enhetens egenregiverksamhet.
Det är av flera skäl viktigt att det också på denna marknad finns spel-
regler som säkerställer en effektiv konkurrens. De regler som i vårt land
under lång tid har utvecklats på detta område har traditionellt satt köpar-
perspektivet i fokus. Genom att utnyttja en effektivt fungerande konkur-
rens kan det allmänna ta tillvara besparingsmöjligheter. Efter hand som
konkurrensupphandling på allt fler områden har kommit att ersätta tidiga-
re modeller, där även produktionen helt skedde i offentlig regi, har upp-
märksamheten också riktats mot kvalitetsfrågorna.
EG-reglema på upphandlingsområdet ser inte i första hand till bespa-
ringsintresset utan till den inre marknadens funktionssätt. Syftet är att
säkerställa att de företag som vill lämna anbud vid offentlig upphandling
har möjlighet att göra sig gällande i alla delar av den europeiska unionen
utan att diskrimineras. Vid genomförandet av EG:s upphandlingsregler i
svensk lagstiftning finns därmed både köparsidans effektivitetsintresse
och de anbudsgivande företagens intresse av att delta på öppna och lika
villkor med som motiv för att främja en effektivt fungerande konkurrens
vid offentlig upphandling.
Det är emellertid viktigt att beakta att dessa marknader är i vardande.
Det kan således ligga en fara i att inte se distinktionen mellan att skapa
och vårda en marknad. Det är därför viktigt både att nya småföretag kan
komma till stånd inom dessa områden och att de kommuner och landsting
som upphandlar i konkurrens, och samtidigt i egen regi konkurrerar med
privata företag, gör det på ett affärsmässigt sätt. Instrumenten för att
långsiktigt gynna en samhällseffektiv utveckling inom dessa områden kan
skilja sig från de instrument som används för att vårda en fungerande
konkurrens.
Prop. 1999/2000:140
150
Det är angeläget att det bedrivs ett fortlöpande utvecklingsarbete med
att söka etablera en ”god sed” för det offentliga agerandet inom detta falt.
Detta skulle gagnas av ett nationellt övergripande synsätt. Parterna, dvs.
kommuner, landsting, fackliga organisationer samt privata verksamheter,
såväl med kommersiella som ideella förtecken, skulle tillsammans kunna
formulera en gemensam policy.
När det gäller regler för offentlig upphandling har Upphandlingskom-
mittén (dir. 1998:58) till uppgift att göra en översyn av lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling och tillsynen enligt lagen i syfte
att effektivisera den offentliga upphandlingen. Regeringen lämnar i sär-
skild ordning förslag som ytterligare främjar och effektiviserar den of-
fentliga upphandlingen. Upphandlingskommittén följer också det arbete
som pågår såväl i Sverige som inom EU med att klargöra hur långtgående
miljökrav kan ställas vid offentlig upphandling.
Regeringens bedömning: Arbetet med att undanröja kvarvarande hinder
mellan offentlig och privat sektor bör drivas vidare. Ekonomistymings-
verket skall bl.a. mot bakgrund av Konkurrensrådets arbete och det s.k.
transparensdirektivet i EU analysera och föreslå närmare regler för statli-
ga myndigheters avgiftsfinansierade och konkurrensutsatta verksamhet.
Frågor om offentlig konkurrensutsatt verksamhet behandlas för närva-
rande av Rådet för konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat
sektor (Konkurrensrådet). Rådet skall redovisa sina slutsatser och förslag
senast den 31 december 2000. En interdepartemental arbetsgrupp ledd av
Näringsdepartementet har vidare i promemorian Konkurrensproblem när
kommunal och privat näringsverksamhet möts - en probleminventering
med inriktning på frågan om rättslig prövning presenterat en preliminär
teknisk lösning till kompletterade regel i konkurrenslagen av innebörd att
konkurrenssnedvridande effekter av offentlig näringsverksamhet skall
kunna bli föremål för rättslig prövning. Näringsdepartementet har häref-
ter i samråd med Konkurrensrådet inhämtat synpunkter på promemorian
från berörda parter.
Mot bakgrund av de synpunkter som lämnats och Konkurrensrådets
fortsatta arbete kommer ett mer detaljerat underlag i frågan om rättslig
prövning av konkurrenssnedvridande effekter av offentlig näringsverk-
samhet att presenteras i en departementspromemoria under hösten 2000.
Regeringen avser att efter remissbehandling av promemorian och Kon-
kurrensrådets slutsatser ta ställning till om och i så fall vilka åtgärder som
bör vidtas.
I Statskontorets rapport Staten som kommersiell aktör (2000:16) har
närmare belysts effekterna av staten som aktör på konkurrensmarknader.
Där framförs att det ofta i styrningen av myndigheter, via instruktioner
eller regleringsbrev, saknas ett uttalat motiv för varför myndigheterna
bedriver kommersiell verksamhet. Problemet blir särskilt tydligt då be-
greppet uppdragsverksamhet inte är definierat och då det sällan är defini-
Prop. 1999/2000:140
151
erat eller reglerat exakt vad en myndighet får göra respektive inte göra Prop. 1999/2000:140
inom ramen för uppdragsverksamheten. Detta har lett till att begreppet
har olika innebörd för olika myndigheter.
Statskontoret pekar vidare i sin rapport på att i den mån konkurrensut-
satt och icke konkurrensutsatt verksamhet bedrivs inom samma myndig-
het eller inom samma bolag eller koncern finns risk för att den skyddade
verksamheten subventionerar den konkurrensutsatta.
Ekonomisk åtskillnad bör alltid gälla mellan avgiftsbelagd verksamhet
och sådan verksamhet som är finansierad med anslag. För all kommersi-
ell, konkurrensutsatt verksamhet som bedrivs av statliga aktörer bör
dessutom gälla ett generellt krav på särredovisning, åtminstone om den
kommersiella verksamheten är av en viss omfattning.
Ekonomistymingsverket skall mot bakgrund härav fa i uppdrag att med
utgångspunkt i erfarenheterna från Konkurrensrådets verksamhet och
slutsatserna i Statskontorets rapport analysera hur krav på särredovisning
av kommersiell konkurrensutsatt verksamhet kan utformas och vilka kon-
sekvenser ett sådant förslag kan fa för berörda myndigheter. I uppdraget
bör även ingå att närmare analysera hur man kan specificera och skilja ut
konkurrensutsatta verksamheter från övriga, samt att ta hänsyn till kom-
missionens ändringsförslag till transparensdirektiv (80/726/EEG)25 och
hur fördelningen av kostnader och intäkter kan ske på grundval av kon-
sekventa och sakliga redovisningsprinciper.
Regeringens bedömning: Konkurrensreglerna kräver en effektiv över-
vakning. Möjligheterna att skärpa bestämmelserna i konkurrenslagen i
syfte att skapa effektivare verktyg för att spåra upp och ingripa mot kar-
teller och andra allvarliga konkurrensbegränsningar, samt tydligare mar-
kera ett avståndstagande från förfaranden som sätter konkurrensen ur
spel, bör utredas i särskild ordning. Särskilda bestämmelser behövs i vis-
sa branscher med en stor andel småföretag.
För att kunna motverka allvarliga konkurrensbegränsningar krävs ett
ändamålsenligt regelverk och en effektiv övervakning. När det gäller att
skapa goda förutsättningar för arbetet med att stärka konkurrensen till
nytta för konsumenterna har regeringen i 2000 års ekonomiska vårpropo-
sition aviserat förslag om att Konkurrensverket skall fa ytterligare medel.
Regeringen avser att i budgetpropositionen återkomma till denna fråga.
Införandet av konkurrenslagen år 1993, efter förebild från Romfördra-
gets konkurrensregler, innebar en stor förändring jämfört med tidigare
lagstiftning. De tidigare reglerna byggde i huvudsak på missbruksprinci-
pen, dvs. ett ingripande kunde ske när en konkurrensbegränsning i det
enskilda fallet bedömdes föranleda skadlig verkan från allmän synpunkt.
Konsekvensen för det berörda företaget begränsades till att det kunde
tvingas upphöra med att tillämpa förfarandet. De nuvarande reglerna ut-
152
gör däremot en förbudslagstiftning. Överträds forbuden riskerar företagen
att drabbas av sanktioner i form av konkurrensskadeavgift. Ett avtal som
strider mot förbuden är i sig ogiltigt från sin tillkomst. Vidare kan skade-
ståndsskyldighet uppstå för ett företag som bryter mot konkurrenslagens
förbudsbestämmelser. Konkurrensverket kan ålägga företag att upphöra
med ett förbjudet förfarande och ett sådant åläggande kan förenas med
vite. Den nuvarande konkurrenslagen bedöms härigenom ha en betydligt
starkare preventiv effekt än tidigare konkurrenslagstiftning.
Konkurrenslagstiftningen är det offentliga regelverk som syftar till att
hindra marknadsaktörerna från att begränsa eller snedvrida konkurrensen,
eller helt sätta den ur spel. Konkurrensregler kan utformas på olika sätt
och har också i praktiken haft olika inriktning i olika tider och länder. De
grundprinciper som präglar de nuvarande svenska konkurrensreglerna
ligger i linje med den internationellt dominerande synen på konkur-
renslagstiftning och överensstämmer i hög grad med konkurrensreglerna i
flertalet industriländer och i EU.
Konkurrensreglerna utgår principiellt från konsumenternas eller andra
köpares intresse, inte från producenternas.
Konkurrensreglerna ses främst som ett medel att hindra vissa skadliga
förfaranden och har därmed inte till ändamål att föreskriva ett visst bete-
ende på marknaden. Företagen har således det fulla ansvaret för de åtgär-
der de vidtar och regelverkets roll är att sätta upp ramar som inte far
överskridas. Det innebär bl.a. att konkurrensregler normalt inte ses som
ett prisregleringsinstrument.
I vissa situationer, särskilt på marknader som nyligen öppnats för kon-
kurrens och där en balanserad konkurrenssituation med någorlunda
jämstarka aktörer ännu inte har etablerats, kan det finnas skäl att mer di-
rekt styra en marknadsaktörs beteende. Även om den generella konkur-
renslagstiftningen ibland kan utnyttjas för sådana ingripanden är ofta sär-
skild sektorlagstiftning ett mer effektivt verktyg för selektiva reglerings-
åtgärder.
Konkurrensreglerna är inriktade på att motverka tre slag av åtgärder
som kan skada konkurrensens effektivitet, nämligen gemensamma förfa-
randen som omfattar flera aktörer på marknaden, ensidiga förfaranden
och strukturella åtgärder. De gemensamma förfarandena avser avtal,
överenskommelser eller samordning mellan konkurrerande företag i
samma led (horisontella överenskommelser) eller mellan företag i olika
distributionsled (vertikala överenskommelser).
Ensidiga förfaranden förutsätter att företaget i fråga har en sådan
marknadsmakt att det kan agera mer eller mindre autonomt, dvs. utan att
behöva ta nämnvärd hänsyn till reaktioner från konkurrenter, affärsför-
bindelser eller konsumenterna. Företagets syfte med sådana förfaranden
kan vara att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar, t.ex. mono-
polvinster (s.k. exploaterande förfaranden). De ensidiga förfaranden som
oftast kan angripas med stöd av konkurrensregler är de som syftar till att
sätta konkurrensen ur spel, exempelvis genom att helt eliminera konkur-
renter med konkurrensfrämmande metoder (s.k. exkluderande förfaran-
den).
Med strukturella åtgärder avses företagsköp, företagssammanslagning-
ar och andra åtgärder för att fa ett kontrollerande inflytande över ett annat
Prop. 1999/2000:140
153
företag. Med stöd av konkurrensregler kan staten motverka att en sådan
struktur uppkommer som i sig utesluter en effektivt fungerande konkur-
rens eller allvarligt begränsar förutsättningarna för konkurrens.
En fråga som bör övervägas är om Konkurrensverkets arbete för att
spåra upp och ingripa mot skadliga konkurrensbegränsningar kan effekti-
viseras. De rättsliga verktyg som Konkurrensverket förfogar över kan ha
betydelse, bl.a. för möjligheten att få information om existensen av för-
bjudna förfaranden. Genom ökad upptäcktsrisk minskar företagens benä-
genhet att gå in i ett kartellsamarbete eller andra beteenden som är oför-
enliga med konkurrenslagstiftningen. Regeringen tillkallar därför en sär-
skild utredare med uppgift att analysera vissa frågor som rör effektivite-
ten hos det nuvarande regelverket för att motverka överträdelser av kon-
kurrenslagstiftningens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete
mellan företag och missbruk av en dominerande ställning. Utredaren
skall föreslå de ändringar av regelsystemet som bedöms motiverade.
I uppgiften ingår att pröva behovet av och förutsättningarna för regler
om
• nedsättning av konkurrensskadeavgift för företag som avslöjar konkur-
rensbegränsningar,
• ett stärkt sekretesskydd för uppgifter om kartellsamarbeten eller andra
konkurrensbegränsningar och om vem som lämnat information om så-
dana förhållanden,
• begränsning av eller hinder för gemensam styrelserepresentation i
konkurrerande företag,
• vinnande parts rätt till ersättning för sina rättegångskostnader från tap-
pande part.
Vidare skall det utredas om
• befintliga regler om uppgiftsskyldighet och sekretess tillgodoser beho-
vet av ett ändamålsenligt informationsutbyte mellan Konkurrensverket
och konkurrensmyndigheter i andra länder för en effektiv konkur-
rensövervakning,
• erfarenheterna i rättstillämpningen eller andra omständigheter nu för-
anleder ett annat ställningstagande än tidigare i frågan om en krimina-
lisering av förbudsreglema i konkurrenslagen och när det gäller regler
om uppbrytning av företagskoncentrationer,
• nuvarande regler ger små företag som utsätts för andra företags kon-
kurrensbegränsningar tillräckliga möjligheter att få överträdelsen att
upphöra.
Det skall ingå i uppdraget att behandla uppkommande frågor med be-
aktande av deras EG-rättsliga aspekter.
Utredaren kan belysa även andra frågor som kan ha betydelse för en
effektivare bekämpning av konkurrensbegränsningar.
Förbudsbestämmelsema i konkurrenslagens 6 och 19 §§ är utformade
med EG-fördragets konkurrensregler som förebild. Det ligger i sakens
natur att dessa regler i första hand är utformade med sikte på stora före-
Prop. 1999/2000:140
154
tag, vars verksamhet har effekt på handeln mellan EU:s medlemsländer. Prop. 1999/2000:140
De nationella konkurrensreglerna är generella och träffar därmed också
små företag och näringsverksamhet vars effekter på samhandeln helt sak-
nas eller åtminstone inte är märkbar. Erfarenheterna av tillämpningen av
konkurrenslagen har visat att särskilda regler bör gälla i vissa branscher
med stor andel småföretag. Därtill kommer betydelsen av att EG:s kon-
kurrensregler har en begränsad tillämpning p.g.a. den gemensamma jord-
brukspolitiken.
Sådana regler måste ges genom särskilda bestämmelser i konkurrensla-
gen. Bland annat mot denna bakgrund finns i 18 a-c §§ ett legalundantag
med särskilda bestämmelser för lantbruket. Som närmare redovisas i av-
snitt 12 föreslår regeringen mot bakgrund av rättsutvecklingen vid till-
lämpningen av dessa bestämmelser en ändring av undantaget i fråga om
samarbete i kooperativa primärföreningar inom lantbrukets område, som
ger vidgade möjligheter till prissamarbete när föreningen svarar för för-
säljning. Regeringen har funnit att detta legalundantag även fortsätt-
ningsvis bör omfatta skogsprodukter. Vidare föreslås ett nytt undantag
för taxiföretags samverkan i bland annat s.k. beställningscentraler.
Regeringens bedömning: EG:s konkurrensregler har alltmer utvecklats
till ett generellt regelverk för företagens agerande i alla delar av den inre
marknaden. För att öka effektiviteten i bekämpningen av konkurrensbe-
gränsningar är det naturligt att låta den svenska konkurrensmyndigheten
tillämpa dessa regler.
EG:s konkurrensregler hade ursprungligen karaktären av ett speciellt
regelverk för de konkurrensbegränsningar som hade särskild betydelse
för den inre marknadens funktion och förverkligande. Förfaranden som
inte hade märkbar effekt på handeln mellan medlemsländerna berördes
inte av dessa regler. Medlemsländerna hade ursprungligen i flertalet fall
nationella konkurrensregler med annan utformning eller saknade helt
konkurrenslagstiftning.
Utvecklingen ledde emellertid till att EG:s konkurrensrättsliga princip-
er fick allt större betydelse på medlemsländernas inhemska marknader.
En orsak var att EG-kommissionen lade ökad vikt även vid en indirekt
eller potentiell samhandelseffekt och att denna praxis bekräftades av EG-
domstolen. Detta innebar att mycket få fall av konkurrensbegränsningar,
även när endast företag i ett och samma medlemsland var direkt inblan-
dade, bedömdes sakna samhandelseffekt.
Den andra orsaken var att EG:s konkurrensregler i ökande utsträckning
togs som modell när medlemsländer reformerade sin nationella lagstift-
ning eller för första gången införde en konkurrenslag. För närvarande har
flertalet EU-länder nationella konkurrenslagar som i hög grad ansluter till
EG-reglemas principer.
En av de grundläggande förutsättningarna för EU-samarbetet är att en-
hetliga konkurrensvillkor råder inom hela den gemensamma marknaden.
Konkurrenspolitiken inom gemenskapen skall säkerställa att konkurren-
155
sen inte snedvrids på ett sådant sätt att den fria rörligheten för varor och Prop. 1999/2000:140
tjänster över medlemsstaterna gränser hindras eller försvåras. Konkur-
renspolitiken skall också säkerställa att det inte ställs upp nya protektio-
nistiska hinder, oavsett om detta sker genom åtgärder av medlemsstaterna
eller till följd av konkurrensbegränsningar från företagens sida.
När det gäller konkurrensbegränsningar som har verkningar inom EU
kan EG-fördragets konkurrensregler tillämpas om begränsningen kan
påverka handeln mellan EU:s medlemsstater på ett märkbart sätt. EG-
kommissionen har till uppgift att tillämpa EG-fördragets konkurrensbe-
stämmelser i enlighet med gemenskapsrättens principer och EG-
domstolens och Första instansrättens rättspraxis. De nationella konkur-
rensreglerna tillämpas av de nationella konkurrensmyndighetema på fö-
retags konkurrensbegränsande beteenden som far sin huvudsakliga effekt
inom det egna landets territorium.
Medlemsländerna kan i den nationella lagstiftningen ge de nationella
konkurrensmyndighetema behörighet att även tillämpa förbuden i EG-
fördragets artiklar 81.1 och 82. Den svenska lagstiftningen ger för närva-
rande inte Konkurrensverket någon sådan befogenhet. Regeringen före-
slår en lagändring i detta avseende, se nedan kap. 8.1.3, där de möjlighe-
ter och problem som en tillämpning av EG:s konkurrensregler kan med-
föra behandlas. De nationella domstolarna har däremot, genom EG-
reglemas direkta effekt, behörighet att i civilprocess tillämpa artiklarna
81.1 och 82 jämsides med EG-kommissionen. När det gäller tillämpning-
en av artikel 81.3 om undantag från förbudet i 81.1 i individuella fall har
endast kommissionen behörighet att fatta sådana beslut. Företagskoncent-
rationer som har gemenskapsdimension, dvs. överskrider vissa tröskel-
värden, omfattas av EG:s fusionskontrollförordning 4064/89. Medlems-
staterna har ingen behörighet att behandla sådana ärenden parallellt med
kommissionen.
Kommissionens behörighet att behandla vissa fall av konkurrensbe-
gränsningar utesluter dock inte att en nationell konkurrensmyndighet har
rätt att behandla samma fall med tillämpning av nationell konkurrenslag-
stiftning. Kommissionen har år 1997 avgivit ett meddelande ( 97/C
313/03 ) om samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas kon-
kurrensmyndigheter för handläggning av ärenden som omfattas av artik-
larna 85 och 86 (numera 81 och 82) i EG-fördraget. I meddelandet drar
kommissionen upp riktlinjer för hur bl.a. ärenden som faller under både
tillämpningsområdet för artiklarna 81 och 82 och tillämpningsområdet
för nationell konkurrenslagstiftning skall behandlas. Enligt meddelandet
handhar kommissionen oftast ärenden som rör nya rättsliga problem,
ärenden där tillträdet till en marknad påtagligt försvåras för aktörer från
andra medlemsstater eller ärenden som på annat sätt är av särskilt intresse
ur gemenskapens synvinkel.
Enligt EG-domstolens rättspraxis kan en nationell konkurrensmyndig-
het vidta åtgärder med stöd av den nationella konkurrenslagstiftningen
även om samma förfarande utreds av kommissionen. Förutsättningen för
156
detta är att tillämpningen av de nationella konkurrensreglerna inte skadar
en fullständig och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten samt verkan
av de rättsakter som antagits för att genomföra gemenskapsrätten. Till-
lämpning av nationella konkurrensregler får inte heller hindra den fulla
effekten av de åtgärder som vidtas för att upprätthålla gemenskapsrätten.
EG-rätten har företräde framför nationell rätt om båda kan tillämpas och
står i konflikt med varandra. En nationell konkurrensmyndighet, som
finner att en tillämpning av nationell konkurrenslag står i strid mot ett
existerande beslut av kommissionen, är skyldig att ta hänsyn till kommis-
sionens beslut. Om samma situation föreligger men kommissionen ännu
inte har fattat något beslut måste den nationella konkurrensmyndigheten
vidta lämpliga åtgärder, vilket kan vara att avvakta handläggningen av
det nationella ärendet eller att samråda med kommissionen.
Ett företag kan i princip drabbas av påföljder för ett och samma kon-
kurrensbegränsande förfarande enligt både nationell lagstiftning och
EG:s konkurrensregler. Vid bestämmande av påföljd enligt det ena regel-
systemet måste därför hänsyn tas till om företaget tidigare drabbats av
påföljd för samma förfarande enligt det andra regelsystemet.
De materiella reglerna i EG:s konkurrensrätt gäller således redan i Sve-
rige i den mån ett förfarande berör handeln mellan medlemsstater. Av
flera skäl bör nu även svenska konkurrensmyndigheter ges nationell be-
hörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler. En möjlighet att tillämpa
reglerna direkt på nationell nivå gör konkurrensövervakningen mer ef-
fektiv och leder till vinster från samhällsekonomisk och konsumentpoli-
tisk synpunkt. I avsnitt 8 redovisas närmare regeringens förslag att Kon-
kurrensverket får tillämpa artikel 81 och 82 i EG-fördraget. Också Stock-
holms tingsrätt och Marknadsdomstolen föreslås bli behöriga att tillämpa
dessa artiklar. Därvid föreslås konkurrenslagens regler för undersökning-
ar, sanktioner m.m. bli tillämpliga.
Prop. 1999/2000:140
Regeringens bedömning: Det är angeläget att en fungerande europeisk
inre marknad på byggproduktområdet utvecklas. Regeringen bör därför
verka för att EG:s byggproduktdirektiv utvecklas så att en sådan marknad
snabbt kommer till stånd.
Särskilda insatser behövs för att påverka pris- och kostnadsmekanis-
mema i byggmaterialsektom. Konkurrensverket, NUTEK och Kom-
merskollegium skall analysera orsakerna till pris- och kostnadsskillnader
på byggmaterialområdet mellan Sverige och övriga Europa. En mer
transparent prissättning bör främjas bl.a. genom ökad uppmärksamhet i
den konkurrensrättsliga prövningen, bl.a. av olika typer av trohetsrabat-
ter.
157
Både Konkurrensverket och Byggkostnadsdelegationen har påtalat
bristande konkurrens på byggproduktområdet. Brister i EG:s regelverk
har angivits som en förklaring då de standarder som regelverket förutsät-
ter ännu inte har utarbetats.
EG:s byggproduktdirektiv (89/106/EEG) förutsätter att harmoniserade
standarder finns som anger de tekniska detalj krav som byggprodukter
skall uppfylla. Standardiseringsarbetet på detta område har emellertid
tagit väsentligt längre tid än på andra områden. Vidare avviker byggpro-
duktdirektivet från övriga direktiv enligt den s.k. nya harmoniserings-
metoden, då uppfyllande av standarder enligt byggproduktdirektivet de
facto är obligatoriskt. I andra direktiv enligt den nya metoden är standar-
derna frivilliga, men produkt som uppfyller standard förutsätts uppfylla
direktivets tvingande krav. Om industrin väljer att inte tillverka enligt
standard måste man genom särskild provning eller kontroll visa att varan
ändå uppfyller de tvingande kraven i respektive direktiv.
I avvaktan på att de europeiska byggproduktstandardema utarbetas till-
lämpar varje EU-land nationella krav på byggprodukter. De svenska kra-
ven på byggprodukter är så utformande att de i mycket ringa utsträckning
försvårar import av material som uppfyller kraven i andra länder. Någon
gemensam marknad för byggprodukter inom EU har dock inte etablerats.
Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att en fungerande euro-
peisk inre marknad på byggproduktområdet utvecklas och att risker som
kan finnas för att byggproduktdirektivets utformning hindrar en sådan
utveckling undanröjs. Regeringen kommer därför i EU att aktivt verka
för att byggproduktdirektivet utvecklas på ett sätt som leder till att en inre
marknad snabbt kommer till stånd. Särskild uppmärksamhet bör i det
arbetet ägnas åt hinder som föreligger för att en fungerande inre marknad
skall etableras.
Andra orsaker till problemen med bristande konkurrens på byggmate-
rialområdet är, enligt Konkurrensverket och Byggkostnadsdelegationen,
bl.a. att det finns fa stora byggentreprenadföretag och många små som
ofta fungerar som underentreprenörer. Ett stort antal företag producerar
byggmaterial, men även här finns några stora som dominerar marknaden.
Det anges att företag försöker utestänga konkurrenter genom att t.ex. väg-
ra leverans av övriga komplementprodukter till kunder som har köpt del-
sortiment av nischföretag. Vidare anges att företag vägrar leverans av
kompletteringsköp om det ursprungliga köpet av byggmaterial har skett
utomlands. Svårigheter uppges finnas för byggentreprenadföretag att fa
anbud på enbart på installationstjänster eftersom installationsföretag näs-
tan uteslutande lämnar anbud på både arbete och material.
Byggkostnadsdelegationen har i sitt betänkande Från byggsekt till
byggsektor (SOU 2000:44) berört prissättningen på byggprodukter med
förekommande rabattsystem etc. och en situation där nettopriset ofta inte
är bekant. Synliga priser riktade direkt till konsument på byggvaror och
tjänster bör enligt byggkostnadsdelegationen åstadkommas. I bostadsut-
skottets betänkande (bet. 1999/2000:BoU9) anförs att mycket tyder på att
bristerna i konkurrensen vad gäller byggprodukter står att finna i mark-
nadsstrukturer och prismekanismer samt attityder och traditioner inom
byggsektorn som kan vara svåra att påverka med statliga regelsystem.
Prop. 1999/2000:140
158
De konkurrensproblem inom byggsektorn och byggmaterialområdet Prop. 1999/2000:140
som kan hänföras till marknadsaktörernas beteende kan många gånger ha
till effekt att den effektiva konkurrensen hämmas. Det kan därmed inte
uteslutas att sådana förfaranden står i strid med förbudsbestämmelsema i
konkurrenslagen. Som närmare framgår av avsnitt 7.5.1 har regeringen
beslutat tillsätta en utredning med uppgift att undersöka behovet av
skärpta legala verktyg för att spåra upp och ingripa mot allvarliga kon-
kurrensbegränsningar. Regeringen anser det vara av största vikt att staten
med kraft kan ingripa mot förekommande försök från marknadsaktörer-
nas sida att sätta konkurrensen ur spel inom byggsektorn. Till den del den
bristande konkurrensen kan hänföras till attityder och traditioner anser
regeringen att de åtgärder som har redovisats under avsnitt 6.8.3, där ett
led bl.a. är den europeiska bostadsmässan i Malmö år 2001, verksamt bör
bidra till att föra in ett nytt tänkande på området.
Regeringen har därmed givit uttryck för sin syn i de frågor som Bo-
stadsutskottet har berört i sitt betänkande (1999/2000:BoU9).
Regeringen har i mars 2000 ställt medel till Konkurrensverkets, NU-
TEK:s och Kommerskollegiums förfogande för att myndigheterna i ett
gemensamt projekt skall analysera faktiska pris- och kostnadsskillnader
mellan Sverige och övriga Europa, där bristande genomslag för en ökad
konkurrens kan hänföras till svårigheter att fa en fungerande inre mark-
nad. En sektor som bör uppmärksammas i denna analys är byggmaterial-
området. Enligt uppdraget skall myndigheterna redovisa konkreta förslag
till användning av anvisade medel senast den 30 juni 2000.
7.6.2 Detaljhandeln
Regeringens bedömning: Som en följd av arbetet i EU med att ersätta
nu gällande gruppundantag med mer generella regler för undantag från
konkurrensreglernas förbud mot samverkan mellan företag bör de svens-
ka gruppundantagen revideras. Det svenska gruppundantaget för kedjor i
detaljhandeln bör mot den bakgrunden i sin nuvarande form inte fortsätta
att gälla efter det att undantaget löper ut den 30 juni 2001.
Ett gruppundantag för kedjor i detaljhandeln har funnits sedan konkur-
renslagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Undantaget, som inte har sin mot-
svarighet i EG-rätten, motiverades bl.a. med att samarbete i frivilliga
kedjor i regel bidrar till att förbättra distributionen och till att detta slag
av samarbete ökar möjligheterna för små och medelstora företag att möta
konkurrensen från större detaljhandelsföretag. Gruppundantaget innebar
vidare administrativa lättnader för företagen och Konkurrensverket.
Gruppundantaget, som är tidsbegränsat, har förlängts i olika omgångar
och senast till utgången av juni 2001. Den senaste förlängningen motive-
rades med det pågående arbetet i EU med att ersätta befintliga sektor-
gruppundantag med mer generella paraplygruppundantag och riktlinjer
för vertikalt (mellan företag i olika led i distributionskedjan) och hori-
159
sontellt (mellan foretag i samma led) samarbete. Kedjor i detaljhandeln
kan beroende på konstruktion ha såväl vertikala som horisontella inslag.
Det svenska kedjegruppundantaget omfattar de vanligaste samarbets-
formema såsom inköpssamarbete, gemensam marknadsföring, samarbete
vid bestämmande av priser i den gemensamma marknadsföringen
(härmed avses rätt att ange cirkapriser vid kampanjer), kalkyleringsstöd,
samarbete om butiksetablering, finansiella och administrativa tjänster
samt tjänster för butiks- och personalutveckling. Gruppundantaget om-
fattar samarbeten inom frivilliga kedjor med upp till 35 procent av tillför-
seln till den svenska marknaden. Kedjor med en marknadsandel upp till
20 procent har en mer oinskränkt rätt att samarbeta.
Gruppundantagets utformning har inneburit att flertalet frivilliga ked-
jor såväl i livsmedelshandeln som i övrig handel under vissa förutsätt-
ningar har undantag för sina samarbetsformer. För ffanchisekedjor gäller
ett särskilt gruppundantag, både enligt EU:s och det svenska regelverket,
som medger ungefar samma samarbeten dock utan marknadsandelsgräns.
Konkurrensverket har i rapporten Konkurrensen i Sverige under 1990-
talet föreslagit att gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln inte skall
förlängas ytterligare. Motivet för detta är att undantaget inte har någon
motsvarighet i EU och därmed inte bygger på den mångåriga erfarenhet
som ligger till grund för övriga undantag. Det finns därför en risk att un-
dantaget leder till förfaranden som inte är acceptabla vid en individuell
prövning enligt 8 § KL. Verket menar också att blockbildningen i svensk
handel utgör en barriär mot marknadsinträde av nya produkter och före-
tag.
I EU har nyligen antagits ett nytt generellt paraplygruppundantag för
vertikalt samarbete (t.ex. avtal mellan tillverkare och återförsäljare).
Gruppundantaget, som träder i kraft den 1 juni 2000, ersätter tre nu gäl-
lande gruppundantag, nämligen gruppundantagen för ffanchiseavtal, en-
samåterförsäljare vtal och exklusiva inköpsavtal. Riktlinjer i anslutning
till gruppundantaget kommer vidare att antas under maj månad 2000 av
kommissionen.
Det nya gruppundantaget har en mer generell ekonomisk grund och en
förenklad struktur jämfört med nu gällande gruppundantag. I gruppun-
dantaget undantas samarbete upp till en marknadsandel i leverantörs-
/tillverkarledet på 30 procent. Vissa förfaranden är dock alltid förbjudna.
Det gäller
• begränsning av köparens möjligheter att bestämma försäljningspriset
(högstpris eller rekommenderat pris far bestämmas om det inte far
formen av fastpris eller lägstapris),
• begränsning av det område eller de kunder till vilka köparen far sälja,
• begränsning av aktiv eller passiv försäljning till slutanvändare i ett
selektivt distributionssystem,
• begränsning av korsvisa leveranser mellan återförsäljare i ett selektivt
distributionssystem samt
• begränsningar av komponentförsäljning till slutanvändare eller repa-
ratörer.
Prop. 1999/2000:140
160
Vertikala avtal i detaljhandelssammanslutningar (eller andra typer av
sammanslutningar av företag och dess medlemmar) omfattas av gruppun-
dantaget endast om alla medlemmar är varuåterförsäljare och om ingen
enskild medlem tillsammans med dess anslutna företag har en samman-
lagd årsomsättning som överstiger 50 miljoner euro. Av riktlinjer m.m.
framgår att gruppundantaget gäller även om en enskild medlem överskri-
der gränsvärdet marginellt eller om någon enstaka medlem inte är varuå-
terförsäljare.
Ett arbete pågår f.n. i kommissionen när det gäller nya gruppundantag
och riktlinjer för horisontella avtal. Eftersom horisontellt samarbete, sär-
skilt om priser, generellt sett har en mer konkurrensbegränsande effekt är
inriktningen här inte att anta ett nytt generellt paraplygruppundantag utan
i stället att i riktlinjeform ange i vilka fall ingripande inte kommer att ske
mot sådant samarbete. Typiska samarbetsformer mellan företag i samma
distributionsled i övrigt som har övervägande positiva effekter och där
det finns gruppundantag är t.ex. avtal mellan företag om forskning och
utveckling samt specialiseringsavtal. Dessa två gruppundantag avses med
vissa förändringar behållas. Nya gruppundantag och riktlinjer för hori-
sontellt samarbete avses träda i kraft den 1 januari 2001, då nu gällande
regler löper ut.
I kommissionens utkast till generella riktlinjer för horisontellt samar-
bete behandlas särskilt avtal om forskning och utveckling, produktions-
och specialiseringsavtal, inköpsavtal samt saluföringsavtal. Generellt
gäller att avtal som avser fastställande av priser, begränsning av produk-
tion eller uppdelning av marknader, kunder eller leveranskällor är av den
karaktären att de har negativa effekter på marknaden utan att ge effekti-
vitetsvinster. Därför är den typen av horisontellt samarbete nästan alltid
förbjudet. Detaljhandelskedjor där samarbetet har horisontell karaktär
berörs av riktlinjernas regler för inköpsavtal. Här berörs bl.a. frågan om
prissamverkan vid gemensamma inköp. En tumregel enligt utkastet till
riktlinjer är att prissamarbete upp till en sammanlagd marknadsandel hos
berörda företag på upp till 15 procent kan accepteras. Kommissionen an-
ger vidare att horisontellt prissamarbete i inköpssamverkan av större
omfattning kommer i konflikt med regelverket.
Sverige har f.n. motsvarande gruppundantag, både vad gäller vertikala
som horisontella samarbeten, som EU. Härtill kommer för svenskt vid-
kommande det särskilda gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln samt
det nu föreslagna gruppundantaget för samarbete mellan taxiföretag, som
avses träda i kraft den 1 januari 2001.
Sverige har deklarerat avsikten att på motsvarande sätt som i EU er-
sätta gällande tre gruppundantag för vertikala avtal med ett nytt parap-
lygruppundantag för vertikalt samarbete efter förebild från det nya EU-
gruppundantaget. Beredningen kring utformningen av ett sådant
gruppundantag pågår med inriktningen att nya regler kan träda i kraft den
1 januari 2001.
Vad gäller regler för horisontellt samarbete finns f.n. inga slutliga be-
slut i EU. Den svenska avsikten är emellertid även här att, efter förebild
från EU, revidera de svenska gruppundantagen för forskning och utveck-
ling respektive specialiseringsavtal. De kommande generella riktlinjerna
för horisontellt samarbete inom EU kan härutöver komma att utgöra en
Prop. 1999/2000:140
161
6 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 140
tolkningskälla, dels vid Konkurrensverkets tillämpning av de svenska
konkurrensreglerna, dels vid regeringens överväganden om eventuella
kommande gruppundantag.
Som framgått ovan berörs detaljhandelskedjornas samarbeten på EU-
nivå av de nya reglerna för såväl vertikalt som horisontellt samarbete.
Vid överväganden i frågan om vilka svenska regler som i fortsättningen
skall gälla måste utformningen av EU-reglema vägas in. Detta innebär att
reglerna i det svenska detaljhandelsgruppundantaget måste analyseras i
förhållande till de nya reglerna inom EU. För att fa rådrum för en sådan
analys gäller det svenska detaljhandelsgruppundantaget till utgången av
juni 2001.
Frågor som bör tas upp i en sådan analys är vilka effekter de nya reg-
lerna far för samarbeten i handeln på den svenska marknaden, t.ex. med
avseende på servicen i glesbygd. Det kan redan nu konstateras att delvis
samma frågor som nu återfinns i det svenska gruppundantaget för kedjor i
detaljhandeln kommer att regleras i de nya reglerna för vertikalt och hori-
sontellt samarbete. Det särskilda detaljhandelsgruppundantaget måste
därför omprövas. Enligt regeringens uppfattning bör inriktningen i det
fortsatta arbetet vara att det nuvarande svenska gruppundantaget för
kedjor i detaljhandeln inte förlängs i sin nuvarande form efter den 30 juni
2001.
Regeringens bedömning: Prisskillnaderna inom detaljhandeln mellan
olika regioner i landet och inom olika regioner är stora. Regeringen anser
att det är angeläget att orsakssambanden mellan prisnivåer och möjlighe-
ter till nyetableringar klarläggs. Konkurrensverket bör i sina pågående
konkurrensanalyser på bl.a. lokal nivå uppmärksamma eventuellt före-
kommande etableringshinder inom detaljhandelsområdet och de effekter
på konkurrenstrycket dessa kan medföra.
Prop. 1999/2000:140
Frågan om eventuella konkurrenshämmande etableringshinder inom
detaljhandelsområdet har behandlats i ett antal utredningsrapporter. Här-
vid kan bl.a. nämnas Konkurrensverkets rapport (2000:1) Konkurrensen i
Sverige under 90-talet - problem och förslag samt Riksrevisionsverkets
rapport (2000:7) Utrikeshandel - en strategi för effektivitetsrevision. I
dessa rapporter anges bl.a. att det kan finnas svårigheter för företag som
vill etablera anläggningar för detaljhandel i vissa områden. Härvid pekas
bl.a. på kommunernas möjligheter att genom sin mark- och planpolitik
försvåra sådana etableringar.
Konsumentverket har i sin rapport Hushållens matkostnader (1999:15)
redovisat resultatet från en undersökning i 31 orter under veckorna 38—40
hösten 1999. Undersökningen visar att det finns stora prisskillnader på
livsmedel mellan olika regioner i landet. Prisskillnaderna är också stora
mellan olika orter inom en och samma region. I rapporten redovisas ock-
så tre faktorer som kan förklara prisskillnaderna. Det gäller butiken (t.ex.
butikstyper, storlek och affärsläge), kommunen (t.ex. befolkningsstorlek,
162
befolkningstäthet och hushållens inkomst) samt butiksstrukturen (t.ex.
möjligheter till nyetableringar och konkurrenstryck), som utpekas som
den viktigaste orsaken till prisskillnaderna.
När det gäller frågan om etablering av nya anläggningar for detaljhan-
del handlar det främst om att söka skapa balans mellan olika intressen.
Det gäller bl.a. att tillgodose intresset att uppnå goda förutsättningar för
konkurrens och utvecklingsmöjligheter för detaljhandeln och därmed för
låga priser, ett rikt utbud och god tillgänglighet för konsumenterna. Det
handlar också om att ta tillvara levande, trygga, trivsamma och uthålliga
bebyggelsemiljöer samt att söka begränsa bilberoendet och på det sättet
spara både miljö och andra ändliga resurser. Denna form av avvägningar
mellan olika intressen sker bl.a. inom ramen för den kommunala plane-
ringsprocessen.
Konkurrensen i Sverige inom detaljhandeln och särskilt på dagligva-
ruområdet är svag. Regeringen anser därför att det är angeläget att kun-
skapen om orsakssambanden mellan de olika prisnivåerna i olika regioner
och i olika orter inom en region fördjupas. Det är också angeläget att den
kunskap som samlas in inom området sprids så att den kan läggas till
grund för de avvägningar som bl.a. skall ske i olika planerings-, lokalise-
rings- och etableringssammanhang.
Regeringen har i mars 2000 givit Konkurrensverket i uppdrag att ge-
nom metodutveckling, undersökningar och analyser på områden som är
centrala för hushållen klarlägga konkurrensförhållanden och genomföra
konkurrensanalyser på bl.a. lokal nivå. Livsmedelsområdet har angivits
som ett av de områden där sådana analyser bör genomföras. Regeringen
förutsätter att Konkurrensverket inom ramen för detta uppdrag bl.a. bely-
ser frågan om eventuellt förekommande etableringshinder och de effekter
dessa kan medföra på konkurrenssituationen och prisnivåerna inom de-
taljhandeln för livsmedel. Erfarenheterna hos alla de parter som är berör-
da, inklusive det allmänna konsumentintresset, av de frågor som kan ak-
tualiseras bör beaktas vid uppdragets genomförande.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att återkomma till riksdagen
med förslag om minskad reglering inom sotningsväsendet
Prop. 1999/2000:140
Grundläggande bestämmelser om sotning och brandskyddskontroll av
eldstäder m.m. finns i räddningstjänstlagen (1986:1102) och i rädd-
ningstjänstförordningen (1986:11079). Frågan om hur långt det allmän-
nas och de enskildas ansvar skall sträcka sig på detta område har utretts
och övervägts vid ett flertal tillfallen, senast genom den s.k. Sotningsut-
redningen i betänkandet (SOU1998:45) Sotning i framtiden.
Sotning är en förebyggande åtgärd mot brand. I varje kommun skall en
nämnd för räddningstjänstfrågor svara bl.a. för att sotning utförs regel-
bundet. Genom sotningen skall eldstäder och andra fasta förbränningsan-
ordningar, som inte är inrättade för eldning uteslutande med gas, och
därtill hörande rökkanaler samt imkanaler göras rena. I samband med
sotning skall det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande
163
byggnadsdelar kontrolleras från brandskyddssynpunkt. Sotning och kon-
troll av brandskyddet skall utföras av skorstensfej armästare eller
skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren (jfr 24 § rädd-
ningstjänstförordningen ). I fråga om speciella anläggningar och enstaka
avlägset belägna bostadshus kan dock den nämnd i kommunen som sva-
rar för räddningstjänstffågor medge att någon annan utför sotningen och
kontrollen.
Regeringen anser att en väsentlig minskning av regleringen inom sot-
ningsväsendet bör eftersträvas. Således avser regeringen återkomma till
riksdagen med förslag om att imkanaler som finns i bostadskök eller
därmed jämförbara utrymmen inte längre skall vara föremål för sotning
enligt räddningstjänstförordningen.
Regeringen avser även redovisa andra åtgärder och förslag till hur
regleringen av sotningsväsendet i övrigt kan minskas, bl.a. för att öka
konkurrensen. Viss ytterligare beredning av bl.a. frågor om glesbygdsas-
pekter måste emellertid göras dessförinnan.
Prop. 1999/2000:140
Regeringens bedömning: En förtydligad svensk statsstödspolicy bör
ligga till grund för arbetet med stödrelaterade frågor inom EU, men också
för det internationella arbetet i övrigt. Inriktningen bör vara att så långt
möjligt begränsa användningen av statligt stöd, och i synnerhet sådant
stöd som i särskild grad snedvrider konkurrensen och som hotar svenska
ekonomiska intressen. För att kunna driva detta arbete med kraft och tro-
värdighet bör ytterligare insatser göras för att också motverka konkur-
renssnedvridande stöd i vårt land.
Det finns goda skäl att hänföra Sverige till kretsen av "progressiva"
länder som vid en internationell jämförelse tillämpar en restriktiv politik
när det gäller statligt stöd till näringslivet. Ett tydligt exempel på detta
gäller agerandet på varvsområdet, där Sverige sedan länge verkat för
borttagande av kontraktsrelaterat driftsstöd.
De undersökningar som görs återkommande inom EU visar att Sverige
tillhör de medlemsstater som lämnar minst stöd bland medlemsstaterna.
När det gäller stöd till tillverkningsindustrin visar kommissionen i sin
senaste utvärdering att Sverige tillsammans med främst Storbritannien
tillhör de mest återhållsamma stödgivama, medan länder som Italien och
Tyskland utnyttjar stöd i betydligt större utsträckning. Inom EU har sam-
tidigt konstaterats att de sammanlagda stödvolymema till näringslivet är
ett problem, inte minst för konsolideringen av den inre marknaden. Det
sammanlagda stödet inom EU år 1998 uppgick till drygt 90 miljarder
euro, varav drygt 30 miljarder euro till företag inom tillverkningsindust-
rin. Att det europeiska rådet vid toppmötet i Lissabon i mars 2000 upp-
manade såväl kommissionen som medlemsstaterna att ytterligare minska
det statliga stödet var därför ingen tillfällighet. I rådets uppmaning ligger
också ett önskemål att ändra inriktningen av stödet bort från stödgivning
till enskilda företag eller vissa sektorer av ekonomin till mer horisontella
ändamål som ligger i hela gemenskapens intresse.
164
Den nu förhärskande svenska synen på näringslivsstöd, hur det bör pri-
oriteras och användas, bygger delvis på de lärdomar som har kunnat dras
från 1970-talets expansiva stödpolitik med stora insatser för bl.a. stål-
och varvsindustrin. Därför används företagsstödet i dag främst för att
stödja forskning och utveckling samt för att bidra till att minska de väx-
ande regionala obalanser som för närvarande finns mellan olika delar av
Sverige. Samtidigt kan konstateras att det i det dagliga politiska arbetet
kan uppstå situationer som ställer krav på statliga engagemang i form av
exempelvis ad hoc-stöd till företag i krissituationer, särskilda åtgärder för
vissa branscher eller komponerandet av stödpaket vid konkurrens om
strategiska internationella företagsetableringar.
En formulerad svensk policy på statsstödsområdet har mot denna bak-
grund sitt intresse på flera sätt. Den bör dels kunna utgöra plattform för
arbetet med stödfrågoma inom EU, dels underlätta identifieringen av
profilfrågor som Sverige där väljer att driva, men också ge principiell
vägledning för Sveriges agerande vid behandlingen av förslag och initia-
tiv i andra sammanhang där stödfrågor aktualiseras. En förtydligad policy
när det gäller statsstöd kan underlätta möjligheterna att agera långsiktigt
och konsistent och därmed ge Sverige en tydligare profil på stödområdet.
Sverige är ett förhållandevis litet land med ett stort beroende av öppna
och väl fungerande marknader. Statsfinansiella begränsningar innebär
också att Sverige inte har förutsättningar att bedriva näringspolitisk kon-
kurrens med stödgivning. Sverige kommer aldrig att ha möjlighet att
tävla med större länder genom att locka med generösa bidrag till före-
tagsetableringar. Härtill kommer att stödkonkurrens har negativa effekter
från ett övergripande perspektiv, eftersom den kan leda till destruktiva
och kostsamma subventionsspiraler när länder och regioner tävlar med
varandra. Resultatet blir en totalt sett ineffektiv allokering av såväl bud-
getmedel som reala produktionsresurser, en snedvridning av konkurren-
sen och en hämsko på omvandlingstrycket i ekonomin. Motiven för stat-
liga företagsstöd måste därför vara starka.
En policy för det svenska arbetet inom statsstödsområdet bör baseras
på vissa principiella utgångspunkter. För det första bör en explicit re-
striktivitetsprincip etableras. Denna princip bottnar i insikten att funge-
rande marknader och konkurrens på lika villkor är av avgörande betydel-
se för ekonomins funktionssätt. Extensiv stödgivning på olika villkor från
olika länder och regioner ger möjligen kortsiktiga och geografiskt be-
gränsade vinster, men riskerar att långsiktigt motverka en god ekonomisk
utveckling i bredare mening.
För det andra bör det gemensamma regelverkets roll betonas. Inte
minst för de små länderna och de små företagen är det nödvändigt att
gemensamma spelregler finns och att de fungerar. Därmed måste förut-
sättas att varken ensidigt nationella, regionala eller företagsspecifika in-
tressen kan ges företräde.
För det tredje är det av betydelse att stödreglerna fungerar effektivt.
Oöverskådliga, krångliga och svårtolkade regelverk minskar förutsätt-
ningarna för en likartad tillämpning och en effektiv kontroll. Likaså är
Prop. 1999/2000:140
165
det givet att möjligheterna till insyn när det gäller den faktiska tillämp- Prop. 1999/2000:140
ningen på nationell, regional och lokal nivå måste vara tillfredsställande.
Överträdelse av regelverket måste också kunna motverkas med kraft.
Restriktivitetsprincipen tar sig konkret i uttryck att gemensamma
stödregler utformas med sikte på en ökad internationell återhållsamhet
och att de internationella spelreglerna for stödgivningen så långt möjligt
görs lika. Inom EU måste åtgärder vidtas for att minska det statliga stödet
och Sverige bör vara berett att bidra på ett proportionellt rimligt sätt.
Bland de politikinstrument som utnyttjas för att uppnå olika syften bör
företagssubventioner aldrig vara en förstahandslösning, alternativa vägar
skall regelmässigt först analyseras och prövas. I den mån subventionsvä-
gen ändå väljs skall så långt möjligt konkurrensneutrala lösningar ut-
nyttjas. För att undvika kortsiktighet och ett gynnande av särintressen bör
förekommande stöd utgå från horisontellt tillämpliga program med tydli-
ga kriterier för stödgivningen. Ett ökat utnyttjande av konsekvensanaly-
ser inför etableringen av nya stöd bör ske. Effektiviteten i de stöd som
utnyttjas bör följas noga och utvärderingar utifrån samhällsekonomisk
synpunkt göras. Vid stödgivning bör vidare där så är lämpligt en konkur-
rensanalys göras.
Sverige bör i det internationella arbetet aktivt verka för initiativ som stär-
ker den internationella kontrollen och de gemensamma regelverken på
området. I första hand gäller detta inom ramen för EU-arbetet, men också
aktiviteter med anknytning till subventioner som förekommer inom WTO
och OECD. Attitydskapande insatser kring det ömsesidiga beroendet av
en väl fungerande överstatlig subventionskontroll har också sin givna
betydelse. Detta kan ske i dialogen på olika nivåer med andra länder men
också inom ramen för den nationella politikutformningen på olika områ-
den. I det sammanhanget är det också viktigt att den nationella hantering-
en av dagliga stödärenden sker på ett effektivt sätt och inom ramen för de
administrativa procedurer som de internationella regelverken påbjuder.
En självklar utgångspunkt för den betydelse som tillmäts de gemensam-
ma regelverken är att dessa har tillräcklig trovärdighet och att de fungerar
i realiteten. Som EU-medlem är det för svenskt vidkommande primärt
EG:s statsstödsregler som står i fokus. Här finns skäl att verka för att ge-
menskapens regler på statsstödsområdet effektiviseras. Olika åtgärder
och förändringar kan därvid komma ifråga. Såväl komplexiteten i som
omfattningen av EU:s regelverk på statsstödsområdet gör det svårt att
tillämpa och innebär sannolikt också risker för en bristande enhetlighet
vid utnyttjandet i olika medlemsstater. Det finns därmed skäl för att sär-
skilt sträva efter en förenkling i det fortsatta regelutvecklingsarbetet. Det
166
är också av vikt att kommissionens arbetsformer förändras så att en större Prop. 1999/2000:140
del av verksamheten inriktas på uppföljning och aktiv kontroll. Vidare
finns det brister när det gäller öppenheten kring stödreglemas tillämp-
ning. Det gäller dels i fråga om kommissionens hantering av nationella
stödärenden, dels möjligheterna att få insyn i de olika medlemsstaternas
stödgivning.
I avsnitt 10 i denna proposition lämnar regeringen förslag om vissa la-
gändringar för att EU-kommissionen skall ha möjlighet att genomföra
kontroll på ort och ställe av statligt stöd. Åtgärden utgör ett led i det ar-
bete som bedrivs för att strama upp reglerna om statligt stöd till närings-
livet. Motivet för en skärpning av bestämmelserna på området kan ses i
ljuset av en fördjupad integrering av den gemensamma marknaden där
förekomsten av otillåtna stöd på ett alltmer påtagligt sätt riskerar att
snedvrida konkurrensen. Sverige har, för övrigt i enlighet med de policy-
resonemang som redovisats ovan, aktivt tillskyndat kommissionens re-
formarbete på statsstödsområdet där förbättrade kontrollmöjligheter för
kommissionen är ett inslag. Förändringar bör också genomföras för att
kommissionen skall kunna ägna mer resurser åt att övervaka stödärenden
av större dignitet och där medlemsstaterna får ett ökat ansvar att själv-
ständigt administrera vissa typer av stöd enligt utarbetad praxis. Sverige
har också ställt sig bakom kommissionens ambitioner att på olika sätt
söka nedbringa volymen stöd inom EU.
En mer långsiktig vision för Sveriges arbete inom området bör sam-
manfattningsvis vara att det svenska näringslivet så långt möjligt ges
konkurrensneutrala villkor att verka på såväl EU:s inre marknad som den
globala marknaden. Företagsstödets betydelse för att locka utländska in-
vesteringar måste nedbringas genom restriktiva och mer likartade stöd-
förutsättningar länder emellan. Utrymmet för företag att i stödoptimeran-
de syfte spela ut olika länder och regioner mot varandra måste också
minskas genom en ökad öppenhet och bättre insynsmöjligheter i den na-
tionella stödhanteringen. EU:s mekanismer för kontroll av godkända stöd
måste utvecklas i takt med att prövningen av stöd förenklas, samtidigt
som sanktionsmöjlighetema vid åsidosättanden av det gemensamma re-
gelverket förstärks. Regelverket måste också utvecklas så att det blir lät-
tare att överblicka och enklare att tillämpa. Till detta kommer att de all-
männa strävanden som rådet givit uttryck för när det gäller minskade
stödvolymer inom EU på lämpligt sätt måste omsättas i praktisk hand-
ling.
167
7.8
Prop. 1999/2000:140
Regeringens bedömning: Sverige bör stödja det pågående arbetet med
att föra över en större del av tillämpningen av EG:s konkurrensregler
med därav följande ansvar på medlemsstaterna.
Utvidgning av EU har av regeringen lyfts fram som en prioriterad upp-
gift inför det svenska ordförandeskapet under första halvåret 2001. In-
lemmandet i gemenskapen av länder med betydande skillnader i ekono-
misk utveckling och institutionell infrastruktur jämfört med nuvarande
EU-medlemmar ställer stora krav på EU:s institutioner, särskilt kommis-
sionen. Någon mer väsentlig utvidgning av administrationen i Bryssel
framstår inte som en realistisk utväg. Det är därför angeläget att avlasta
EU:s centrala institutioner sådana uppgifter som medlemsstaterna är väl
skickade att ta ett större ansvar för.
Samtidigt finns ett betydande egenvärde i att föra tillämpningen av
EG:s konkurrensregler närmare medborgarna. Europaparlamentet har i en
resolution rörande Kommissionens XXVIII:e rapport om konkurrenspo-
litiken pekat på betydelsen av öppenhet beträffande konkurrenspoltiken.
Enligt Parlamentet måste en förmedling av konkurrenspolitikens innehåll
och skälen till denna till så många människor som möjligt tillmätas stor
vikt, eftersom åtgärdernas genomförande även beror på förståelsen hos de
berörda delarna av befolkningen.
Medlemsländernas myndigheter har naturligen större kunskap om kon-
kurrensförhållandena på de nationella marknaderna än tjänstemännen i
Bryssel, och en mer decentraliserad tillämpning kan därmed bidra till att
skapa ökad förståelse för syftet med de beslut som tas. Det är samtidigt
viktigt att spelreglerna på konkurrensområdet tillämpas lika i hela den
inre marknaden, så att inte konkurrenspolitiken i sig riskerar att snedvrida
konkurrensen. Den nära samverkan som har utvecklats mellan kommis-
sionen och medlemsländernas myndigheter och den starka samsyn i kon-
kurrenspolitiska frågor som numera råder bör motverka sådana risker för
divergerande tillämpning.
Tillämpningen av EG:s konkurrensregler har hittills i hög grad haft sin
tyngdpunkt hos EG-kommissionen tillsammans med EG-domstolen.
Även om samtliga medlemsländer har kunnat tillämpa EG-fördragets
konkurrensregler i civilprocess i allmän domstol och flera av medlems-
länderna har givit behörighet för sådan tillämpning också åt den egna
konkurrensmyndigheten har den nationella tillämpningen av EG-reglema
varit av mycket begränsad omfattning. En starkt bidragande orsak till
detta har varit EG-kommissionens exklusiva rätt att medge individuellt
undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande överenskommelser.
Att kommissionen tidigare starkt värnat om denna exklusiva behörighet
sammanhänger i sin tur med att medlemsländernas konkurrenspolitik,
168
konkurrenslagstiftning och praktiska tillämpning under lång tid hade Prop. 1999/2000:140
mycket varierande inriktning och styrka.
Efter hand har dock en allt starkare konvergens gjort sig gällande när
det gäller medlemsländernas nationella konkurrenspolitik. Det helt över-
vägande antalet medlemsländer har nu nationella konkurrensregler som
mycket nära överensstämmer med gemenskapsreglema och har även in-
rättat effektivt fungerande konkurrensmyndigheter for tillämpningen av
dessa regler. Kommissionen har mot denna bakgrund tagit initiativ till det
s.k. modemiseringsprojektet, som syftar till att fora över en betydande del
av ärendehandläggningen på de nationella myndigheterna. Kommissio-
nens, i förhållande till ärendemängden, begränsade resurser skulle där-
med kunna koncentreras till de ärenden som har störst betydelse i gemen-
skapsperspektivet, till vidareutvecklingen av regelverket och till de upp-
gifter på konkurrensområdet som sammanhänger med unionens förestå-
ende utvidgning.
Regeringen anser att Sverige mot denna bakgrund bör stödja det pågå-
ende arbetet med att föra över en större del av tillämpningen av EG:s
konkurrensregler med därav följande ansvar på medlemsstaterna.
Regeringens bedömning: Den fortsatta internationaliseringen inom nä-
ringslivet bör mötas med ökad samverkan på konkurrenspolitikens områ-
de mellan nationella myndigheter.
På konkurrenspolitikens område har olika länder inte motstående utan i
hög grad sammanfallande intressen. De gynnsamma effekterna av en väl
fungerande konkurrens för den svenska ekonomin och för svenska kon-
sumenter blir inte mindre av en effektivt tillämpad konkurrenspolitik i
omvärlden. Tvärtom bidrar en stark tillväxt, förnyelse och ekonomisk
effektivitet hos våra handelspartners till en motsvarande utveckling i Sve-
rige.
När internationellt verksamma företag genomför konkurrensbegrän-
sande förfaranden som skadar den svenska marknaden kan det ibland
vara svårt för den svenska konkurrensmyndigheten att enbart med stöd av
nationell lag avslöja och ingripa mot konkurrensbegränsningarna. Det
finns ett behov av att stärka möjligheterna till samverkan och informa-
tionsutbyte mellan olika länders konkurrensmyndigheter. Om myndighe-
terna inte ges bättre möjligheter att utveckla ett gränsöverskridande sam-
arbete, vilket sedan länge är en självklarhet för företagen, riskerar inter-
nationaliseringen att leda till en förstärkning av de krafter som verkar för
kartellisering och utnyttjande av marknadsmakt på konsumentintressets
bekostnad.
Med en ökad internationell handel blir också de nationella konkurrens-
reglernas begränsningar alltmer märkbara. Ett exempel på sådana be-
gränsningar är att nationell konkurrenslagstiftning av praktiska och kan-
ske också principiella skäl ofta är verkningslös mot exportkarteller. En
överenskommelse mellan konkurrerande företag i ett land att tillämpa
enhetlig prissättning eller att dela upp marknaden vid försäljning i ett
annat land kan normalt inte angripas med stöd av konkurrenslagstiftning-
169
en i hemmalandet, eftersom konkurrensbegränsningen inte har någon Prop. 1999/2000:140
effekt på denna marknad. Effekten uppstår endast i det land där produk-
terna säljs. Även i detta land kan det dock vara svårt att angripa förfaran-
det eftersom myndigheternas åtgärder, exempelvis att kräva uppgifter
eller verkställa sanktioner, saknar rättsverkan i det land där foretagen
befinner sig.
Med tilltagande internationalisering blir företagen allt mindre beroende
av nationell hemvist och av nationella regelverk. Möjligheterna att välja
ekonomisk och juridisk miljö, och att utnyttja olikheter eller luckor mel-
lan de nationella regelverken, ger företagen ett försteg framför de myn-
digheter som skall skydda vidare samhällsintressen. En ökad samverkan
mellan myndigheter och bilaterala samarbetsavtal mellan länder är ett
första steg för att stärka regeltillämpningen till skydd för gemensamma
intressen. På längre sikt förutsätter dock en global företagsamhet också
existensen av internationella regelverk och en ordning som säkerställer
en effektiv tillämpning.
Regeringens bedömning: Arbetet i internationella organisationer för att
skapa bred enighet om behovet av grundläggande konkurrensregler bör
ges fortsatt stöd för att främja spridningen av ekonomiskt välstånd och
skapa förutsättningar för stabilitet och säkerhet.
Den ordning på konkurrensområdet som har etablerats inom EU skiljer
sig från det mellanstatliga samarbetet i internationella organisationer som
OECD, WTO eller UNCTAD. Inom OECD och UNCTAD har rekom-
mendationer och koder utarbetats på konkurrensområdet, men dessa har
ingen bindande verkan för medlemsländerna. Inom ramen för WTO finns
konkurrensregler i vissa handelspolitiska avtal och diskussioner förs i en
arbetsgrupp om samspelet mellan handel och konkurrens, bl.a. rörande
möjligheten att avtala om internationella konkurrensregler med mer gene-
rell räckvidd.
Frihandel och en effektiv konkurrenslagstiftning är kompletterande och
ömsesidigt förstärkande åtgärder för att utsätta nationella marknader för
konkurrens. Både handels- och konkurrenspolitiken syftar till att konsu-
menterna skall kunna tillgodogöra sig vinsterna av fria marknader och fri
konkurrens. Avsaknaden av ett internationellt regelverk på konkurren-
sområdet har gett upphov till en oro för att konsumentvinstema av han-
delsliberaliseringar riskerar att undergrävas om företag tillåts agera på ett
sätt som begränsar konkurrensen, inte minst mot bakgrund av att bara ca
80 av WTO:s 135 medlemsländer har en fungerande konkurrenslagstift-
ning.
WTO:s arbetsgrupp för handel och konkurrens har även studerat han-
delspolitikens effekter på konkurrensen. Antidumpningsåtgärder och and-
ra protektionistiska handelspolitiska instrument riskerar att hämma kon-
kurrensen på nationella marknader så att företag som konkurrerar med
importen blir handelspolitikens vinnare på konsumenternas bekostnad.
Många länder, både inom och utanför EU, motsätter sig dock förhand-
170
lingar om handel och konkurrens som även omfattar handelspolitikens
konkurrenshämmande effekter.
Att skapa en övemationell tillämpning av konkurrensregler på den glo-
bala nivån är inte en realistisk möjlighet under överskådlig tid. Att skapa
förutsättningar för effektiv konkurrens och ökad frihandel på internatio-
nell nivå kräver svåra avvägningar och hänsyn till bl.a. miljöeffekter,
sociala krav och humanitära aspekter. Det pågående arbetet inom WTO
på området handel och konkurrens bör ges fortsatt stöd, med inriktning
på frågor om en minimistandard för nationella konkurrensreglers materi-
ella innehåll och de institutionella förutsättningarna för att fa överträdel-
ser av konkurrensreglerna rättsligt prövade.
Även om uppgiften att skapa en global ordning på konkurrenspoliti-
kens område är förenad med stora svårigheter, och möter starkt motstånd
där man upplever att ekonomiska intressen hotas, är det viktigt att detta
arbete drivs vidare med kraft. Världshandeln har sedan andra världskri-
gets slut ökat betydligt snabbare än den samlade BNP-tillväxten. Enligt
Långtidsutredningen (SOU 2000:7) förväntas denna trend hålla i sig. Det
bedöms dock troligt att tillväxten i handeln mellan OECD-ländema blir
lägre än för handeln mellan länderna utanför OECD samt för handeln
mellan OECD och länderna utanför OECD. Innebörden av denna bedöm-
ning är bland annat att den tredje världens länder kommer att spela en
viktigare roll i världshandeln. Dessa länder saknar många gånger de re-
gelverk - bl.a. konkurrensregler - och tillförlitliga institutioner som be-
hövs som skydd både för utländska företag som verkar på dessa markna-
der och mot att internationellt verksamma företag utnyttjar sin styrka till
skada för landets konsumenter. Inom OECD och UNCTAD ges stöd till
länder som vill utveckla nationella konkurrensregler och institutioner för
att tillämpa dessa regler. Detta arbete har stor betydelse för att främja
uppkomsten av effektiva konkurrensförhållanden i länder under ekono-
misk utveckling och/eller övergång till marknadsekonomi.
En väl fungerande konkurrens, som främjar tillväxt, bidrar till ekono-
misk effektivitet och stärker konsumenternas ställning på marknaden,
förutsätter väl utvecklade samhällsfunktioner. Konkurrensen fungerar
dåligt om det saknas ordnade rättsliga och institutionella former för före-
tagens relationer med varandra och med konsumenterna. Det blir heller
ingen konkurrens på lika villkor om ett lands myndigheter inte kan upp-
rätthålla respekten för gällande regler eller om korruption och diskrimi-
nerande behandling gör marknadens aktörer rättslösa. Effektiva konkur-
rensförhållanden kräver sålunda en väl utvecklad rättsstat. Erfarenheten
pekar på att det också finns starka kopplingar mellan fungerande mark-
nader, ett tillförlitligt rättssystem och politisk demokrati.
Sverige och övriga utvecklade industriländer har ett ekonomiskt intres-
se av en väl fungerande global handel och att alla länder som deltar i
denna erbjuder en ekonomisk och institutionell miljö som främjar en ef-
fektiv konkurrens. Det ligger också i den industrialiserade världens in-
tresse att medborgarna i länder under utveckling får del av handelns och
den ekonomiska tillväxtens välfardseffekter. Därigenom främjas den po-
litiska stabilitet i dessa länder som är en viktig förutsättning för att mins-
ka riskerna för internationella konflikter. Arbetet i internationella organi-
sationer för att få acceptans för internationella regler på konkurrensområ-
Prop. 1999/2000:140
171
det har därmed betydelse inte bara för handeln och den ekonomiska ut- Prop. 1999/2000:140
vecklingen utan också för frågor om global säkerhet och avspänning.
Konkurrenspolitiken har från den europeiska integrationens början varit
ett instrument i arbetet med att genomföra den gemensamma marknaden,
och EG-fördraget kom att innehålla konkurrensregler för företag som
alltjämt är oförändrade till sitt innehåll.
I EG-fördragets ingress (fjärde stycket) framhålls betydelsen av en
sund konkurrens då fördragets mål skall förverkligas.
I artikel 2 i fördraget anges gemenskapens övergripande mål, nämligen
att främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av näringslivet inom
gemenskapen som helhet, en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt som tar
hänsyn till miljön, en hög grad av ekonomisk konvergens, en hög nivå i
fråga om sysselsättning och socialt skydd, en höjning av levnadsstandar-
den och livskvaliteten samt ekonomisk och social sammanhållning och
solidaritet mellan medlemsstaterna. För att fullgöra dessa uppgifter an-
visar artikeln olika medel, bl.a. att upprätta en gemensam marknad och en
ekonomisk och monetär union. Vidare hänvisas till artikel 3, där det an-
ges i ett stort antal punkter vad gemenskapens verksamhet skall innefatta
för att uppnå målen. I artikel 3 g nämns ”en ordning som säkerställer att
konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids”.
EG:s konkurrensregler ingår som en integrerad del i det EG-rättsliga
regelsystemet och har därmed samma huvudsyften som regelsystemet i
stort. De skall således främja inte bara konkurrensen på den gemen-
samma marknaden utan även integrationen mellan medlemsstaterna.
Allt sedan EG bildades har konkurrenspolitiken varit ett viktigt medel i
arbetet med att genomföra den gemensamma marknaden. EG:s kon-
kurrensrätt har under årens lopp utvecklats på olika sätt genom bl.a. se-
kundärrätt och rättspraxis. Denna konkurrensrätt har i stor utsträckning
stått som förebild för den nationella konkurrenslagstiftningen i ett flertal
av medlemsstaterna, bl.a. Sverige.
De materiella reglerna i EG:s konkurrensrätt gäller redan i Sverige i
den mån ett förfarande berör handeln mellan medlemsstater.
172
De grundläggande konkurrensreglerna finns i EG-fördragets artiklar 81
och 82 samt i rådets förordning 4064/89 av den 21 december 1989 om
kontroll av företagskoncentrationer, den s.k. koncentrationsförordningen.
Artikel 81 reglerar samarbete mellan företag. Artikel 82 gäller missbruk
av en dominerande ställning. Koncentrationsförordningen styr kontrollen
av företagsförvärv, fusioner och andra koncentrationer. Härtill finns reg-
lerna i EG-fördragets artikel 86 och 87-89 om offentliga företag samt om
statligt stöd.
Artikel 81 lyder:
1. Följande är oförenligt med den gemensamma marknaden och för-
budet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och
samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater
och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida
konkurrensen inom den gemensamma marknaden, särskilt sådana som
innebär att
a) inköps- eller försäljningspriser eller andra affarsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
b) produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar be-
gränsas eller kontrolleras,
c) marknader eller inköpskällor delas upp,
d) olika villkor tillämpas vid likvärdiga transaktioner med handels-
partners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,
e) det ställs som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig
ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk
har något samband med föremålet för avtalet.
2. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga.
3. Bestämmelserna i punkt 1 far dock förklaras inte tillämpliga på varje
avtal eller grupp av avtal mellan företag, varje beslut eller grupp av be-
slut av företagssammanslutningar, varje samordnat förfarande eller grupp
av samordnade förfaranden, som bidrar till att förbättra produktionen
eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt
framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig
andel av den vinst som därigenom uppnås och som inte
a) ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga
för att uppnå dessa mål,
b) ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en vä-
sentlig del av varorna i fråga.
Artikel 82 har följande lydelse:
Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den ge-
mensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån
det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenligt med den ge-
mensamma marknaden och förbjudet.
Sådant missbruk kan särskilt bestå i att
Prop. 1999/2000:140
173
a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försälj-
ningspriser eller andra oskäliga affårsvillkor,
b) begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel
för konsumenterna,
c) tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner gentemot handels-
partners, varigenom dessa far en konkurrensnackdel,
d) ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig yt-
terligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk
har något samband med föremålet för avtalet.
EG-fördraget innehåller inga tillämpningsregler till artiklarna 81 och 82.
Sådana regler har tillkommit genom särskilda förordningar. Den grund-
läggande tillämpningsförordningen är förordning (EEG) nr 17/62. I den-
na uttalas principen att alla konkurrensbegränsande avtal, beslut och
samordnade förfaranden som avses i artikel 81.1 är förbjudna, utan att det
krävs något föregående beslut om det. Om de inte faller under något
gruppundantag, måste de i princip anmälas till kommissionen och be-
viljas individuellt undantag för att bli tillåtna.
Enligt förordning 17/62 ges också möjlighet att efter ansökan till
kommissionen fa ett s.k. icke-ingripandebesked om att artikel 81 och 82
inte är tillämpliga.
Förordningen innehåller vidare sanktionsregler enligt vilka kommis-
sionen bl.a. kan döma ut böter för överträdelser av förbuden samt vid vite
ålägga företag att upphöra med pågående överträdelser. Dessa regler be-
handlas endast i förslagsdelen i där aktuella delar.
Kommissionen har enligt förordningen den centrala rollen i övervak-
ningen av konkurrensen på den gemensamma marknaden. Det är således i
första hand kommissionen som ansvarar för tillämpningen av artiklarna
81 och 82.
Bestämmelsen i artikel 9.3 i förordning 17/62 innebär att nationella
konkurrensmyndigheter är behöriga att tillämpa artiklarna 81.1 och 82 i
EG-fördraget, så länge som kommissionen inte har inlett ett formellt för-
farande förfarande enligt artikel 2, 3 eller 6 i anledning av en ansökan om
icke-ingripandebesked, i syfte att ålägga berörda företag att upphöra med
en överträdelse eller i anledning av en anmälan för undantag. Behörig-
hetsregeln omfattar också nationella domstolar med uppgift att tillämpa
nationell konkurrensrätt eller att pröva lagligheten av nationella myndig-
heters tillämpning av konkurrenslagstiftningen.
När kommissionen har inlett ett förfarande är den däremot exklusivt
behörig. Någon motsvarande begränsning i kommissionens behörighet i
förhållande till nationella konkurrensmyndigheter finns inte. Bestämmel-
sen hindrar naturligtvis inte fortsatt handläggning av ett ärende med till-
lämpning av nationell rätt.
Kommissionen kan handlägga ett ärende under förhållandevis lång tid
innan ett formellt förfarande i den mening som avses i artikel 9.3 anses
ha inletts. Frågan när kommissionen skall anses ha inlett ett formellt för-
farande är heller inte helt klarlagd i rättspraxis. Normalt sker det regel-
Prop. 1999/2000:140
174
bundna kontakter mellan kommissionen och nationella konkurrensmyn-
digheter, följaktligen även med Konkurrensverket, under ett ärendes
gång.
Kommissionen är ensam behörig att besluta om undantag enligt artikel
81.3.
Förordningen har ett vidsträckt tillämpningsområde. Transportområdet
är dock undantaget genom förordning 141/62. De förordningar som gäller
i stället på det området innehåller dock regler som i stort sett överens-
stämmer med reglerna i förordning 17/62.
Ett ärende kan initieras hos kommissionen på olika sätt: genom en an-
sökan om icke-ingripandebesked, genom en anmälan för undantag, ge-
nom klagomål eller genom kommissionens eget initiativ. Gången i ett
ärende hos kommissionen kan översiktligt beskrivas på följande sätt.
Sedan ett ärende initierats tar kommissionen ställning till om en under-
sökning skall inledas och kan vid behov bölja samla in information.
Kommissionen kan fa fram information informellt genom exempelvis
diskussioner med ett företag som anmält ett avtal for undantag. Vidare
kan kommissionen genom att fatta formella beslut ålägga ett företag att
lämna information eller genomföra undersökningar hos företag. I nästa
skede av handläggningen har kommissionen ett antal olika alternativ,
delvis beroende på vilken typ av ärende det rör sig om. Kommissionen
kan avsluta ärendet genom ett formellt beslut om t.ex. undantag eller in-
formellt genom t.ex. ett comfort letter. Det senare är vanligast. Kommis-
sionen kan också besluta att inte utreda ett klagomål vidare.
Om kommissionen väljer att inleda ett formellt förfarande for att utreda
överträdelser av artikel 81.1 eller 82, skall den utfärda ett meddelande om
anmärkningar (statement of objections). Detta utfärdande utgör förfaran-
dets formella inledning. När ett sådan meddelande utfärdats inträder även
vissa rättigheter for det eller de företag som är föremål för utredningen,
bl.a. rätt till aktinsyn och rätt att påkalla muntligt förhör. Innan kommis-
sionen fattar ett slutligt beslut i ärendet är den skyldig att rådgöra med
den rådgivande kommittén for kartell- och monopolfrågor, som består av
representanter for medlemsstaterna. Därefter fattar kommissionen ett
formellt beslut i ärendet. Kommissionen har dock möjlighet att avsluta ett
ärende informellt under hela handläggningstiden.
Rätten att till kommissionen inge klagomål när det gäller överträdelser
av artikel 81 eller 82 i fördraget framgår av artikel 3 i förordningen.
Denna rätt har medlemsstaterna samt envar som har ett berättigat intresse
i saken.
Prop. 1999/2000:140
Företag eller sammanslutningar av företag kan enligt artikel 2 i förord-
ning 17/62 hos kommissionen ansöka om icke-ingripandebesked
(negativattest). Ett icke-ingripandebesked innebär att kommissionen efter
ansökan meddelar ett beslut med innebörden att kommissionen inte har
for avsikt att ingripa mot ett avtal. Grunden för kommissionens beslut är
antingen att artikel 81.1 eller 82 inte är tillämplig på avtalet eller att
kommissionen helt enkelt inte har for avsikt att ingripa. Beslutet baseras
175
på de uppgifter kommissionen har tillgång till och är bindande for kom-
missionen så länge nya omständigheter inte tillkommer. Bestämmelserna
om icke-ingripandebesked tillämpas ytterst sällan.
Administrativa skrivelser, s.k. comfort letters, innebär att kommissio-
nen avslutar ett ärende informellt, genom ett brev utfärdat av en behörig
tjänsteman vid kommissionen. Ett comfort letter kan erhållas efter en
anmälan for undantag eller en ansökan om negativattest. Sökanden far
redan i sin ansökan till kommissionen ange om han accepterar att ärendet
avgörs genom att ett comfort letter utfärdas.
Comfort letters är i huvudsak av tre slag. Antingen uttalar kommissio-
nen att förfarandet enligt dess uppfattning inte strider mot artikel 81 eller
82, eller också uttalar kommissionen att förfarandet strider mot artikel 81
men uppfyller kraven for undantag enligt artikel 81.3. Det tredje slaget är
comfort letters som innebär att det aktuella förfarandet visserligen strider
mot artikel 81.1 men att kommissionen på grund av administrativa prio-
riteringar inte avser att fatta beslut i ärendet. I vissa fall publicerar kom-
missionen sin avsikt att utfärda ett comfort letter, varefter tredje man in-
bjuds att inkomma med synpunkter.
Kommissionen förefaller enligt utredningen Svensk tillämpning av
EG:s konkurrensregler (SOU 2000:4) inte vara bunden av comfort letters,
även om det i praktiken är osannolikt att kommissionen utan goda skäl
skulle frångå sin bedömning. Sådana skäl skulle kunna vara att de om-
ständigheter som legat till grund för kommissionens bedömning har för-
ändrats i väsentlig omfattning.
Comfort letter, har kommit att bli det sätt på vilket kommissionen i
normalfallet avslutar ett ärende som inletts med en ansökan eller anmä-
lan. Utredningen uttalar att det är ytterst tveksamt i vad mån comfort let-
ters har någon rättsverkan. Kommissionen har aviserat att den ämnar fö-
reslå att notifikationssystemet skall avskaffas. Tanken är att systemet med
comfort letters då inte skall ha någon funktion. Frågan vilken rättsverkan
ett comfort letter har kan därför, enligt utredningen, i ett längre perspek-
tiv komma att sakna betydelse.
Kommissionen har enligt artikel 9.1 i förordning 17/62 som nämnts en-
sam behörighet att meddela undantag enligt artikel 85.3 (nuvarande arti-
kel 81.3). Anmälningar av avtal för undantag görs enligt artikel 4.1 i för-
ordningen. Så länge en anmälan inte gjorts, kan kommissionen som hu-
vudregel inte meddela undantag enligt artikel 81.3. Av artikel 6.1 i för-
ordningen framgår att undantag inte kan beviljas för tiden före det att
anmälan gjorts. Ett beslut om undantag är enligt artikel 8 alltid tidsbe-
gränsat och kan förenas med villkor och ålägganden, men kan förnyas.
Kommissionen kan under vissa omständigheter, som anges i artikel 8.3 i
förordningen, återkalla eller ändra ett beslut om undantag.
Vissa typer av avtal behöver inte - men kan - anmälas till kommissio-
nen. Det gäller bl.a. sådana avtal där endast företag från ett och samma
medlemsland är parter och avtalen inte berör import eller export mellan
medlemsstater. Avtal av ifrågavarande slag har bedömts som mindre all-
Prop. 1999/2000:140
176
varliga från konkurrenssynpunkt. För den händelse kommissionen skulle Prop. 1999/2000:140
undersöka ett avtal av det aktuella slaget och komma fram till att det stri-
der mot artikel 81.1, kan kommissionen, i förekommande fall, bevilja
undantag med retroaktiv verkan utan att avtalet anmälts.
Detsamma gäller sedan 1999 även i utökad utsträckning vertikala avtal
mellan företag. Härmed avses avtal mellan företag som är verksamma i
olika led av produktions- eller distributionskedjan och de villkor enligt
vilka parterna far köpa, sälja eller återförsälja vissa varor eller tjänster.
Liksom gäller beträffande icke-ingripandebesked kan comfort letters
och överenskommelser vara ett sätt att avsluta även ärenden som rör an-
mälningar för undantag.
En särskild form av undantag är gruppundantag. Artikel 7.2 i förord-
ning 19/65 ger, efter de ändringar som beslutats under år 1999, nationella
myndigheter möjlighet att under vissa omständigheter besluta att en
gruppundantagsförordning inte skall tillämpas i ett visst fall.
När det gäller frågan om nationell behörighet utanför områden som regle-
ras av tillämpningsförordningama är rättsläget enligt utredningens be-
dömning betydligt osäkrare. I dessa situationer har man att hålla sig till
bestämmelserna i EG-fördraget. Artikel 84 och 85 innebär att ett för-
farande kan prövas parallellt, med tillämpning av EG-rätten, av kommis-
sionen och en nationell myndighet. Det kan också noteras att nationella
myndigheter är oförhindrade att fatta beslut enligt artikel 81.3. Utred-
ningen framhåller att regleringen är ofullständig och lämnar ett antal frå-
gor obesvarade. Det är tydligt att kommissionen med tillämpning av arti-
kel 85 i fördraget endast kan fastslå att en överträdelse har skett men att
kommissionen inte kan vidta några åtgärder. Åtgärder skall vidtas av
medlemsstaterna, men det skall ske på kommissionens bemyndigande och
enligt kommissionens villkor. Vad det i praktiken innebär är oklart, och
frågan har, såvitt kunnat utrönas, hittills aldrig ställts på sin spets, anför
utredningen ytterligare samt tillägger följande. I de fall där kommissio-
nen behandlat ett förfarande med stöd av artikel 85 och, eventuellt efter
överenskommelser med de inblandade parterna, finner att förfarandet kan
godtas, torde det inte uppstå några problem om den nationella myndig-
heten delar kommissionens bedömning. Det kan emellertid inte uteslutas
att en nationell myndighet exempelvis finner att delar av ett avtal, som
kommissionen är beredd att godta, far en sådan effekt inom det egna ter-
ritoriet att myndigheten vill ingripa mot förfarandet med stöd av artikel
84. Bestämmelsen i artikel 10 i EG-fördraget om medlemsstaternas loja-
litetsförpliktelser kan leda till att frågorna sällan behöver besvaras. En
konkret slutsats för utredningens vidkommande är dock att Kon-
kurrensverket bör fa intemrättslig behörighet att tillämpa artikel 81.3 för
att verket skall kunna tillämpa artikel 84 fullt ut.
177
Som tidigare nämnts är den svenska konkurrenslagens ändamål att un-
danröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om pro-
duktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. EG:s
konkurrensrätt har - förutom detta ändamål - till syfte även att främja
integrationen mellan medlemsstaterna. En grundläggande skillnad mellan
de materiella reglerna i konkurrenslagen respektive EG-fördraget är ock-
så att ett ingripande enligt EG-rätten förutsätter att handeln mellan med-
lemsstaterna påverkas. Samhandelskriteriet har emellertid tolkats vid-
sträckt; det räcker att påverkan på samhandeln är indirekt eller potentiell.
Av konkurrenslagens förarbeten framgår att avsikten var att lagen i
materiellt hänseende skulle likna EG-rättens konkurrensregler så mycket
som möjligt, utom i fråga om samhandelskriteriet. Förbudsbestämmel-
sema i 6 och 19 §§ konkurrenslagen bygger också helt på förbuden i ar-
tiklarna 81.1 och 82 i EG-fördraget. Motsvarande gäller bestämmelsen
om undantag i 8 § konkurrenslagen, som bygger på fördragets artikel
81.3. De gruppundantagsförordningar som har utfärdats med stöd av
konkurrenslagen har i stor utsträckning förebilder i EG-rätten. Be-
stämmelsen i 7 § konkurrenslagen om civilrättslig ogiltighet överens-
stämmer med artikel 81.2 i EG-fördraget. Konkurrenslagens materiella
regler tolkas också mot bakgrund av den rättspraxis som har utvecklats i
EG:s domstolar.
Det finns emellertid även vissa materiella skillnader mellan regel-
systemen. Ett exempel är 2 § konkurrenslagen, som stadgar att lagen inte
tillämpas på överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om
lön eller andra anställningsvillkor. Någon motsvarande uttrycklig be-
stämmelse finns inte i EG-rätten. Däremot finns domstolspraxis som, en-
ligt utredningens och regeringens bedömning, synes ligga i linje med den
svenska bestämmelsen.
Även de undantag som gäller på lantbruksområdet är olika. Bestäm-
melserna i 18 a-c §§ konkurrenslagen omfattar inte bara jordbruk utan
också skogsbruk. Så är inte fallet med motsvarande undantag i EG-rätten.
Ytterligare en skillnad mellan den svenska rätten och EG-rätten kan fö-
religga i fråga om förfaranden som i Sverige skyddas enligt tryckfri-
hetsförordningen och därför inte kan angripas med stöd av konkurrens-
lagen. Som exempel kan nämnas att en tidning vägrar att ta in en viss
annons. Det är ovisst om det finns något motsvarande tryckfrihetsrättsligt
skydd i EG-rätten.
En konsekvens av principen om EG-rättens företräde är att svensk rätt
inte kan hindra att EG-rätten tillämpas och det gäller även om ett ifråga-
satt förfarande skulle vara skyddat i Sverige inte enbart genom vanlig lag
utan genom grundlag.
I ett system där såväl kommissionen som nationella konkurrensmyndig-
heter tillämpar EG:s konkurrensrätt måste det finnas former för sam-
arbetet dels mellan de nationella myndigheterna och kommissionen, dels
Prop. 1999/2000:140
178
mellan de nationella myndigheterna inbördes. Kommissionen har i med-
delandet från år 1997 om dess samarbete med nationella konkurrensmyn-
digheter gett uttryck för kommissionens syn på samarbetets former. Även
om meddelandet inte är en bindande rättsakt, har det stor betydelse.
I den s.k. vitbok som kommissionen presenterade under våren 1999 fö-
reslås genomgripande förändringar - modernisering - av reglerna för
tillämpningen av artiklarna 81 och 82. Enligt förslaget skall systemet för
anmälan och individuellt undantag avskaffas. Systemet är tänkt att er-
sättas med att bestämmelsen om undantag enligt artikel 81.3 genom en
rådsförordning förklaras direkt tillämplig utan föregående beslut av
kommissionen. Detta innebär att kommissionen inte längre ensam kan
tillämpa artikel 81.3 och att denna artikel därmed i sin helhet blir direkt
tillämplig och kan åberopas av enskilda.
Vitboken har diskuterats livligt sedan den presenterades. EU:s med-
lemsstater synes vara eniga om att det gällande systemet i nuläget inte är
effektivt och behöver reformeras. Beträffande reformens innehåll går
dock meningarna isär. Några konkreta förslag till regeländringar har ännu
inte offentliggjorts. De nya regler som kan bli resultatet av modemise-
ringsarbetet torde inte kunna träda i kraft förrän tidigast den
1 januari 2003. Kommissionen avser att under mellantiden bedriva sam-
arbetet med de nationella konkurrensmyndighetema i enlighet med vad
som anges i 1997 års meddelande. Detta ger således uttryck för kommis-
sionens syn på de samarbetsformer som bör gälla tills vidare.
Utredningen framhåller att det alltså i första hand är 1997 års medde-
lande som kommer i blickpunkten. Vidare framhåller utredningen följan-
de. Samtidigt har utredningen försökt beakta vitboken och vad som kan
tänkas bii följden av den. Ambitionen har varit att föreslå regler som
skall göra det möjligt för de svenska myndigheterna att tillämpa EG:s
konkurrensregler, även om dessa ändras genom lagstiftning eller praxis.
En annan sak är att ändringar i EG:s konkurrensrätt kan motivera änd-
ringar även i den svenska konkurrensrätten. Konkurrenslagen bygger ju
på tanken att dess regler skall överensstämma med EG-rätten. Om man
sålunda inom EG avskaffar förfarandet med att avtal anmäls för undan-
tag, kan det föranleda att motsvarande förfarande avskaffas även i kon-
kurrenslagen.
Regeringen har i 2 § lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska
gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler bemyndigats att be-
stämma vilken svensk myndighet som skall vara behörig vid tillämp-
ningen av Europeiska gemenskapernas konkurrensregler. Av 3 § instruk-
tionen för Konkurrensverket framgår att verket är den behöriga myndig-
heten. Enligt utredningen är det med hänsyn till detta inte alldeles givet
att det inte redan finns en intemrättslig behörighet att tillämpa EG:s kon-
kurrensrätt. Utredningen framhåller dock att det av lagens förarbeten
framgår att detta inte har varit lagstiftarens avsikt. Med utgångspunkt i
förutsättningen att det inte finns någon nationell reglering om sådan in-
Prop. 1999/2000:140
179
temrättslig behörighet anför utredningen att den inte har funnit sakliga
eller rättsliga hinder mot att införa en behörighet för svenska kon-
kurrensmyndigheter att tillämpa artiklarna 81 och 82.
Regeringen vill framhålla att det av den nämnda lagens förarbeten
(prop. 1994/95:48 s. 9 f.) framgår att regleringen tar sikte på det bistånd
som svenska myndigheter skall lämna kommissionen vid undersökningar
enligt tillämpningsförordningama (se 3-5 §§ i lagen). Den direkta till-
lämpningen av EG-rättens materiella regler är inte åsyftad, och det saknas
de för en sådan tillämpning nödvändiga reglerna om förfaranden, under-
sökningar och påföljder m.m. Vill man upprätthålla en ordning med na-
tionell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler måste det nu skapas
ett regelverk som möjliggör detta.
Regeringens förslag: Konkurrensverket får tillämpa artikel 81 och 82
i EG-fördraget. Också Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt
skall vara behöriga att tillämpa nämnda bestämmelser.
När artiklarna tillämpas skall reglerna om undersökningar, sanktio-
ner m.m. i konkurrenslagen (1993:20) vara tillämpliga.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En stor majoritet av de remissinstanser som svarat
tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget.
Några remissinstanser menar emellertid att det finns skäl att avvakta
till dess att EG-rätten ställer krav på medlemsstaterna att införa en natio-
nell behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82.
Skälen för regeringens förslag: De sakliga skäl som talar för att
svenska konkurrensmyndigheter bör kunna tillämpa EG:s konkurrens-
regler är enligt regeringens uppfattning bl.a. följande.
Marknaderna blir allt mer internationella och genom att tillämpa artik-
larna 81.1 och 82 i EG-fördraget kan den svenska myndigheten pröva ett
konkurrensskadligt förfarande i dess helhet, alltså även till den del det
sträcker sig utanför Sveriges gränser och har effekter utomlands. Vidare
har den nationella myndigheten allmänt sett bättre överblick över sin
marknad än vad EG-kommissionen har. En möjlighet att tillämpa artik-
larna 81 och 82 direkt på nationell nivå skulle därmed kunna göra kon-
kurrensövervakningen mer effektiv och leda till vinster från samhälls-
ekonomisk och konsumentpolitisk synpunkt. Till detta kommer att en
viktig del i kommissionens planer på en modernisering av EG:s kon-
kurrensregler så som de har presenterats i vitboken är att tillämpningen
skall decentraliseras till medlemsstaterna. Det förutsätter att de nationella
konkurrensmyndighetema ges behörighet att tillämpa EG:s materiella
konkurrensrätt.
Regeringen anser mot den redovisade bakgrunden att det är angeläget
att regler nu införs om en behörighet för Konkurrensverket att tillämpa
EG:s konkurrensregler.
EG-rättens regler om förfarandet, sanktionerna osv. är förbehållna
kommissionen. En tillämpning av EG:s konkurrensregler på nationell
nivå förutsätter således att nationella regler av det slaget kan komma till
användning. Det finns vissa olikheter mellan EG-rätten och den svenska
Prop. 1999/2000:140
180
rätten när det gäller reglerna om förfarandet, sanktionerna m.m. Det sena-
re behandlas i några av de följande avsnitten. Regeringen bedömer dock i
likhet med utredningen att olikheterna inte är av den arten eller omfatt-
ningen att de skulle äventyra en effektiv nationell tillämpning av EG-
reglema.
Regeringen vill även framhålla att det är angeläget så långt det är möj-
ligt att samma regler om förfarande, sanktioner m.m. skall gälla, oavsett
om det är EG-rättens eller konkurrenslagens materiella regler som skall
tillämpas.
Regeringens förslag: Konkurrensverket skall vara behörigt att ta upp
varje fall där EG:s konkurrensrätt är tillämplig. Det skall vara möjligt
att tillämpa konkurrenslagens regler och EG-rätten parallellt på sam-
ma ifrågasatta förfarande.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Univer-
sitet anser att det är viktigt att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet görs
klart vad det fakultativa momentet i Konkurrensverkets prövning är av-
sett att omfatta. Posten AB anser att det inte finns anledning till att ge
Konkurrensverket vidare behörighet än vad som följer av konkurrens-
lagen, dvs. när påtagliga effekter av ett visst förfarande uppkommer i
Sverige.
Lantbrukarnas Riksförbund vill från principiella utgångspunkter fram-
hålla att nationella konkurrenslagar inte i materiellt hänseende bör inta en
strängare hållning än EG-rätten. Däremot, menar man, bör det med hän-
syn till nationella behov och speciella omständigheter inte anses föreligga
hinder mot att nationellt ha liberalare regler än EG-rätten.
Skälen för regeringens förslag: Om nationella konkurrensmyndig-
heter skall tillämpa EG:s konkurrensrätt, bör det innebära att de också
skall tillämpa EG-rättens regler om konkurrensrättens territoriella till-
lämplighet. Dessa regler far ses som en del av EG:s konkurrensrätt.
Därför anser regeringen i likhet med utredningen att Konkurrensverket
far bedöma konkurrenslagens tillämplighet med stöd av effektprincipen,
medan EG-rättens territoriella tillämplighet far bedömas med ledning av
befintlig EG-rättspraxis (bl.a. rättsfallet Wood Pulp, jfr betänkandet s.
171 f.) och eventuell kommande rättspraxis från EG-domstolen.
Utredningen har dragit slutsatsen att rättsläget förmodligen är det att
EG-kommissionen är behörig att ta upp varje fall på vilket EG:s kon-
kurrensrätt är tillämplig och att Konkurrensverket på motsvarande sätt är
behörigt att ta upp varje fall på vilket konkurrenslagen är tillämplig.
Regeringen anser i likhet med utredningen att samma behörighetsregel
bör gälla för Konkurrensverket som EG-kommissionen själv tillämpar
och att verket skall vara behörigt att ta upp varje fall där EG:s kon-
Prop. 1999/2000:140
181
kurrensrätt är tillämplig. Det ankommer, generellt sett, på verket att av-
göra för varje fall om detta bör tas upp till prövning. För en sådan lösning
talar också praktiska skäl. Det kan nämligen förutses att Konkurrensver-
ket i framtiden kommer att fa överlägga med EG-kommissionen och med
konkurrensmyndigheter i andra medlemsstater om var vissa ärenden med
tänkbar anknytning till flera stater bör tas upp. Då är det en fordel om
Konkurrensverket inte binds i överläggningarna av inskränkande natio-
nella behörighetsregler.
En behörighetsregel av det tänkta slaget lär inte medföra några beak-
tansvärda svårigheter för Marknadsdomstolen eller Stockholms tingsrätt,
eftersom dessa domstolar - med ett undantag - handlägger konkurrens-
ärenden som har inletts hos Konkurrensverket. Den behörighetsregel som
gäller for Konkurrensverket styr i praktiken därmed även vilka ärenden
som skall handläggas i domstolarna.
Undantaget gäller den särskilda talerätten enligt 23 § andra stycket
konkurrenslagen. Om Konkurrensverket i ett visst fall beslutar att inte
meddela ett forbudsforeläggande, far enligt den bestämmelsen ett företag
som berörs av överträdelsen föra talan om saken i Marknadsdomstolen.
När en nationell tillämpning av artikel 81 och 82 infors kan det, i vart fall
teoretiskt, medföra att Marknadsdomstolen har att ta upp en sådan talan
så snart det är fråga om ett förfarande som har genomförts någonstans
inom gemenskapen. Frågan uppkommer därför om en sådan konsekvens
bör motverkas genom att den särskilda talerätten begränsas.
Regeringen anser i likhet med utredningen att problemet är i huvudsak
teoretiskt, eftersom en dom av Marknadsdomstolen endast far verkan i
Sverige och att en företagare som har fatt avslag hos Konkurrensverket
med all sannolikhet inte for talan i Marknadsdomstolen, om inte för-
farandet har en sådan anknytning till Sverige att det motiverar att före-
tagaren satsar de resurser som krävs för en rättegång med därav för-
anledda utredningar.
Regeringen förordar således sammanfattningsvis i likhet med utred-
ningen att den behörighetsregel som gäller for kommissionen också skall
vara tillämplig när Konkurrensverket skall tillämpa EG:s konkurrensrätt.
Det torde inte vara nödvändigt att införa en uttrycklig bestämmelse om
detta; för rättstillämpningen bör det räcka med det stöd som motivut-
talanden kan ge. Behörighetsregeln kommer att omfattas av Konkurrens-
verkets fakultativa prövning när det är fråga om ingripanden på verkets
eget initiativ eller efter en anmälan av en tredje part.
Enligt regeringens mening talar principiella och praktiska skäl för att
verket bör ingripa i första hand mot förfaranden med en närmare anknyt-
ning till Sverige.
Det finns inte några EG-rättsliga hinder mot att tillämpa nationell rätt
parallellt med EG:s konkurrensrätt. Det normala i de medlemsländer som
tillåter nationell tillämpning av EG-rätten torde vara att nationell rätt och
EG-rätt tillämpas parallellt. Enligt utredningens mening har en sådan pa-
rallell tillämpning flera fördelar. En konkurrensmyndighet kan därigenom
Prop. 1999/2000:140
182
bedöma ett förfarande i dess helhet, dels samhandelsaspektema, som EG- Prop. 1999/2000:140
rätten tar sikte på, dels mer nationella aspekter. Det torde också i många
fall vara svårt för en nationell myndighet att redan i inledningen av en
undersökning avgöra om ett förfarande påverkar samhandeln och därmed
att ta ställning till vilket regelverk som är tillämpligt. Konkurrensverket
bör därför ha rätt att tillämpa såväl EG:s konkurrensrätt som konkur-
renslagen på samma förfarande. Det bör emellertid framhållas att en så-
dan tillämpning inte är problemfri. Undantag enligt artikel 81.3 i EG-
fördraget far meddelas bara av kommissionen. En nationell kon-
kurrensmyndighet som anser att ett förfarande strider mot artikel 81.1
men är kvalificerat för undantag enligt artikel 81.3 är således ur stånd att
slutföra ärendet, framhåller utredningen vidare.
En särskild fråga är huruvida Konkurrensverket i ett visst fall skall
kunna avstå från parallell tillämpning och i stället välja att tillämpa an-
tingen konkurrenslagen eller EG-rätten. I det föregående har konstaterats
att Konkurrensverket inte har någon allmän skyldighet enligt den natio-
nella rätten att ingripa mot varje ifrågasatt förfarande. Inte heller torde
det finnas någon EG-rättslig skyldighet för nationella konkurrensmyn-
digheter att tillämpa EG-rätten i samtliga fall där den är tillämplig. Rege-
ringen anser att det ligger bäst i linje härmed att Konkurrensverket som
huvudregel far bestämma om endera regelverket eller båda skall tillämpas
i ett enskilt fall. Även i fall av detta slag skall naturligtvis bedömningen
ske utifrån objektiva grunder, exempelvis att lika fall skall behandlas li-
ka. Erfarenheterna i rättstillämpningen av en sådan ordning får följas.
Konkurrensverkets behörighet att tillämpa EG-rätten begränsas dels av
kommissionens rätt att ta över handläggningen av ett ärende enligt artikel
9.3 i förordning 17/62, dels av kommissionens monopol på att meddela
undantag enligt artikel 81.3 i EG-fördraget.
Verkets behörighet begränsas också av beslut av kommissionen i vilka
kommissionen konstaterat att en överträdelse skett, liksom av individu-
ella beslut om undantag. Verket far nämligen inte fatta beslut som strider
mot sådana kommissionsbeslut. Motsvarande gäller enligt huvudregeln
beträffande gruppundantag enligt en EG-förordning. Vilken verkan ett
beslut av kommissionen om icke-ingripandebesked har är däremot osä-
kert. Än mer tveksamt är det om och i vilken mån comfort letters be-
gränsar Konkurrensverkets behörighet. I förhållande till andra nationella
konkurrensmyndigheter begränsas inte verkets behörighet att tillämpa
EG-rätten av några särskilda bestämmelser.
Regeringen anser att dessa frågor måste prövas i rättstillämpningen.
Den som anhängiggör ett ärende hos Konkurrensverket genom att anmäla
ett avtal för undantag enligt 8 § konkurrenslagen eller genom att ansöka
om icke-ingripandebesked enligt 20 § konkurrenslagen har rätt till beslut
183
i ärendet. Verket kan således inte avstå från att fatta beslut i dessa fall. På
motsvarande sätt är EG-kommissionen skyldig att meddela beslut med
anledning av ansökningar om icke-ingripandebesked enligt artikel 2 i
förordning 17/62 och anmälningar för undantag enligt artikel 4 i förord-
ningen. Till skillnad från Konkurrensverket kan kommissionen dock i
stället utfärda ett comfort letter, om parten i fråga går med på det. När det
gäller ärenden som anhängiggörs på dessa sätt har således varken Kon-
kurrensverket eller kommissionen något utrymme för att underlåta att ta
upp ärendet till behandling och avgöra ärendet.
Annorlunda ligger det till när en fråga aktualiseras genom att en tredje
part - som kanske anser sig lida skada av ett konkurrensskadligt för-
farande - anmäler förfarandet till verket eller kommissionen. Såväl Kon-
kurrensverket som kommissionen kan i dessa fall avgöra diskretionärt
huruvida anmälan skall föranleda en närmare utredning. I detta avseende
bedöms anmälningarna på samma sätt som verkets respektive kommis-
sionens egna initiativ.
Enligt regeringens mening bör Konkurrensverket följa samma prin-
ciper som redan nu gäller för verket när det tillämpar konkurrenslagen
och för kommissionen när den tillämpar EG-rätten. Den diskretionära
prövningsmöjligheten skall utövas på objektiva grunder. Viktiga faktorer
torde vara den enskilda anmälans vikt och verkets tillgängliga resurser.
Om EG-kommissionen anser att det inte finns skäl att utreda en an-
mälan, skall kommissionen underrätta anmälaren om det. Denne har se-
dan rätt att lämna synpunkter till kommissionen innan beslut fattas om att
avvisa anmälan. Kommissionen måste motivera ett avvisningsbeslut.
Anmälaren har rätt att väcka ogiltighetstalan på formella grunder med
anledning av kommissionens beslut att inte ta upp anmälningen till be-
handling. En anmälare kan således fa kommissionens handläggning av
ärendet prövad i domstol. Däremot kan han inte på egen hand föra talan i
EG:s domstolar om en överträdelse av EG:s konkurrensregler.
Hos Konkurrensverket anses en anmälare normalt sakna partsställning.
Det medför att han inte har rätt att klaga på ett beslut att inte ta upp hans
anmälan till behandling. I stället finns den särskilda talerätten enligt 23 §
andra stycket konkurrenslagen, som innebär att Marknadsdomstolen far
besluta om ålägganden på talan av ett företag som berörs av överträdel-
sen. En anmälare kan således under vissa förutsättningar fa till stånd en
prövning i sak, om Konkurrensverket beslutar att inte ta upp hans an-
mälan. EG-rätten och den svenska konkurrenslagen uppvisar alltså - åt-
minstone formellt sett - skillnader när det gäller en anmälares ställning i
förfarandet. Skillnaderna väger emellertid delvis upp varandra.
Regeringen ser i likhet med utredningen inte skäl att föreslå några änd-
ringar i detta avseende; de svenska reglerna kan tillämpas även i EG-
rättsliga ärenden.
Konkurrensverkets allmänna råd om avtal av mindre betydelse
(bagatellavtal) som inte omfattas av förbudet i 6 § konkurrenslagen byg-
ger i stor utsträckning på kommissionens motsvarande meddelande från
Prop. 1999/2000:140
184
år 1997. Rådet innehåller, i likhet med kommissionens meddelande, ge-
nerella kvantitativa kriterier som bygger på marknadsandelar. I princip
bedöms enligt rådet vertikala avtal som tillåtna, om de deltagande före-
tagens marknadsandelar inte överstiger femton procent. Motsvarande
tillåtna marknadsandel enligt kommissionens meddelande är tio procent.
När det gäller horisontella avtal är de marknadsandelar som anses tillåtna
tio respektive fem procent. De avtalstyper som anses förbjudna är de-
samma i rådet respektive kommissionens meddelande. Kommissionens
meddelande innebär att samverkan mellan små och medelstora företag
anses, med vissa inskränkningar, generellt undantagen från förbudet i
artikel 81.1. Konkurrensverkets allmänna råd innehåller ett motsvarande
undantag för företag, vilkas sammanlagda omsättning understiger 30
miljoner kronor, om deras andel av den relevanta marknaden inte över-
stiger femton procent.
Det finns alltså vissa skillnader mellan kommissionens meddelande
och Konkurrensverkets allmänna råd i fråga om tillåtna marknadsandelar
och generella undantag. Kommissionens meddelande undantar förfaran-
den i större utsträckning än vad Konkurrensverkets allmänna råd gör,
framför allt genom meddelandets generella undantag för små och medel-
stora företag. Det allmänna rådet och meddelandet är visserligen inte
bindande utan endast vägledande, men de har stor praktisk betydelse. Om
Konkurrensverket skulle följa sitt eget allmänna råd när verket tillämpar
EG-rätten, skulle det medföra att verket kunde komma att ingripa mot
förfaranden som - främst genom det generella undantaget för små och
medelstora företag - undantas enligt kommissionens meddelande. Det
skulle kunna leda till en splittrad praxis.
Regeringen anser det i likhet med utredningen naturligt att verket till-
lämpar kommissionens meddelande när verket överväger att ingripa med
stöd av EG-rätten. Någon anledning att styra rättstillämpningen genom
särskilda föreskrifter i detta avseende föreligger inte i nuläget, enligt re-
geringens bedömning.
Regeringens förslag: De föreslagna behörighetsreglerna samlas i lagen
(1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas kon-
kurrens- och statsstödsregler, där det redan finns bestämmelser om natio-
nell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att ut-
redningens lagtekniska lösning är att föredra i ett övergångsskede. Läns-
styrelsen anser dock att det är viktigt med sammanhållen lagstiftning när
förändringarna i EG-rätten skett.
Skälen för regeringens förslag: En särskild fråga är var de nödvän-
diga lagbestämmelserna bör placeras.
Utredningen övervägde främst två möjligheter. Den ena var att ta in
bestämmelserna i konkurrenslagen. För en placering i konkurrenslagen
talade främst att den lagen innehåller dels de materiella svenska förbuds-
Prop. 1999/2000:140
185
bestämmelserna, dels de bestämmelser om förfarandet osv. som blir ak-
tuella även när EG-rätten skall tillämpas. Regleringen skulle på det sättet
bli väl sammanhållen, enligt utredningen.
Emellertid ansåg utredningen att denna lösning inte var helt oproble-
matisk. Konkurrenslagens första paragrafer innehåller nämligen bestäm-
melser som inte gärna kan gälla när EG-rätten tillämpas. Sålunda anges i
1 § lagens ändamål på ett sådant sätt att det inte omfattar ett av huvud-
syftena med EG:s konkurrensrätt, nämligen att främja integrationen mel-
lan medlemsstaterna. Vidare utesluts enligt 2 § från lagens tillämp-
ningsområde överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om
lön eller andra anställningsvillkor. Visserligen finns EG-rättslig praxis
som ligger väl i linje med denna bestämmelse. Men det är, enligt utred-
ningen, ingalunda säkert att EG-domstolens praxis kommer att göra det i
framtiden också. Enligt utredningen bör det inte komma i fråga att ta in
bestämmelser i konkurrenslagen som har ett delvis annat syfte - och i
vart fall potentiellt - annat tillämpningsområde än vad lagen anger. Där-
emot bör det inte finnas något hinder mot att den lagens bestämmelser
om förfarandet osv. görs tillämpliga genom en hänvisning från den lag
där den nationella behörigheten regleras.
Utredningen ansåg att det naturligtvis var lagtekniskt möjligt att lösa
dessa problem. De utgjorde emellertid ett skäl för utredningen att välja
den alternativa lösningen, alltså att ta in bestämmelserna i 1994 års lag
om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och stats-
stödsregler. Den lagens tillämpningsområde anges il § så att det mycket
väl skulle kunna omfatta de nya bestämmelserna: ”1 denna lag finns be-
stämmelser om tillämpningen av de konkurrensregler och regler om stats-
stöd som till följd av Sveriges anslutning till Europeiska unionen gäller
här i landet”. Utredningen såg systematiska fördelar med att bestämmel-
ser om tillämpningen av EG:s konkurrensrätt samlas i denna lag. Utred-
ningen ansåg att det med denna lösning dock borde finnas en hänvisning
till de nya bestämmelserna i 1994 års lag i konkurrenslagen.
Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning.
Regeringens förslag: Konkurrensverket skall vara behörigt att utfärda
icke-ingripandebesked när det gäller EG:s konkurrensrätt. Detta gäller
dock endast om avtalet eller förfarandet har särskild anknytning till
Sverige.
Utredningens förslag: Konkurrensverket skall inte vara behörigt att
utfärda icke-ingripandebesked med avseende på EG:s konkurrensrätt.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriför-
bund, Försäkringsförbundet, Advokatfirman Vinge KB och Gernandt &
Danielsson Advokatbyrå AB anser att Konkurrensverket bör ges möjlig-
Prop. 1999/2000:140
186
het att meddela icke-ingripandebesked med avseende på EG:s kon-
kurrensrätt.
Länsstyrelsen i Örebro län och Advokatfirman Delphi delar däremot
utredningens uppfattning att en sådan möjlighet inte bör ges verket.
Skälen för regeringens förslag: EG-kommissionen kan efter ansökan
av berörda foretag eller företagssammanslutningar utfärda ett icke-in-
gripandebesked vari kommissionen förklarar att den inte har för avsikt att
ingripa mot ett visst förfarande eller avtal. Konkurrensverket har en mot-
svarande möjlighet enligt konkurrenslagen. Dock förekommer det ytterst
sällan att kommissionen utfärdar icke-ingripandebesked. Det förutsätter
nämligen ett omständligt förfarande, och berörda företag nöjer sig i all-
mänhet med ett comfort letter, en s.k. administrativ skrivelse som innebär
att kommissionen inte ingriper. Hos Konkurrensverket är icke-ingripan-
debesked vanligare; verket har inte någon möjlighet att i likhet med
kommissionen utfärda comfort letters.
Utredningen uttalar bl.a. följande. Icke-ingripandebeskeden har sitt
främsta värde därigenom att de ger enskilda företag besked från den an-
svariga myndigheten om att ett visst förfarande eller avtal inte strider mot
de konkurrensrättsliga förbuden eller i vart fall om att ett myndighetsin-
gripande inte är aktuellt. Ett icke-ingripandebesked i fråga om EG-rätten
kan ha ett särskilt intresse i sådana fall där ett ingripande med stöd av
konkurrenslagen är uteslutet på grund av någon svensk särreglering, t.ex.
tryckfrihetsförordningen. Den säkerhet som företaget far genom ett icke-
ingripandebesked blir dock i viss mån illusorisk när beskedets innehåll
endast är att Konkurrensverket inte avser att ingripa med stöd av EG-
rätten. Beslut av nationella konkurrensmyndigheter är inte bindande för
en myndighet utanför det egna landet. Ett icke-ingripandebesked hindrar
följaktligen inte att kommissionen eller en annan nationell konkurrens-
myndighet ingriper mot det ifrågasatta förfarandet eller avtalet.
Utredningen anser att det kan ifrågasättas om det i Sverige är sakligt
motiverat att införa en sådan möjlighet. Utredningen anser det vidare inte
motiverat att lägga den extra uppgift på Konkurrensverket som skulle
följa med en behörighet att utfärda icke-ingripandebesked med avseende
på EG:s konkurrensrätt.
Flera remissinstanser anser att det bör finnas en möjlighet för Kon-
kurrensverket att meddela sådana icke-ingripandebesked.
Advokatfirman Vinge KB menar att det faktum att ett icke-ingripande-
besked inte har rättsverkan utanför Sverige, inte är något skäl emot ett
införande av behörighet att meddela icke-ingripandebesked. Vidare anser
man att det är i synnerhet i situationer när konkurrenslagen inte är till-
lämplig, t.ex. på tryckfrihetens område, som företagen kommer att ha
behov av att fa besked av Konkurrensverket om verket anser att artik-
larna 81 och 82 är tillämplig, Detta rättssäkerhetsintresse måste enligt
advokatbyrån väga betydligt tyngre än den extra uppgift som skulle följa
med en behörighet för Konkurrensverket att utfärda icke-ingripandebe-
sked även med avseende på tillämpningen av EG-rätten. Sveriges försäk-
ringsförbund menar att icke-ingripandebesked är av stort värde för stra-
tegiska överväganden för ett företag. Inom EG-rätten ges även en möjlig-
het att utnyttja sådant förfarande. Att inte överföra möjligheten till icke-
ingripandebesked innebär enligt förbundet bl.a. en inskränkning och för-
Prop. 1999/2000:140
187
sämring i förhållande till den möjlighet som idag erbjuds när EG:s kon- Prop. 1999/2000:140
kurrensmyndighet skall pröva saken.
Gernandt & Danielsson Advokatbyrå AB delar inte utredningens far-
hågor att en behörighet för Konkurrensverket att meddela icke-ingripan-
debesked skulle kunna leda till att verket far pröva ansökningar utan nå-
gon närmare anknytning till Sverige. Byrån anser att tyngdpunkten av
naturliga skäl givetvis kommer att ligga i Sverige i de ansökningar verket
skulle fa. Om tyngdpunkten skulle ligga i flera medlemsstater blir det
naturliga att företaget lämnar in ansökan till kommissionen.
Advokatfirman Delphi & Co menar att en behörighet för Konkurrens-
verket att meddela icke-ingripandebesked skulle innebära att för stor vikt
lades på de nationella konkurrensmyndighetema vad gäller expertis och
marknadskännedom samt i övrigt komplicera kommissionens roll som
överordnad rättsskipande instans över den nationella konkurrensmyndig-
heten.
Regeringen gör följande bedömning. Det är visserligen riktigt att verk-
ningarna av ett icke-ingripandebesked har begränsningar av det slag som
utredningen pekar på. Remissutfallet visar dock på att icke-ingripan-
debesked kan vara praktiskt värdefulla för företagen. Beskeden skapar i
princip en form av säkerhet mot att i vart fall Konkurrensverket ingriper
mot avtalet. Det kan vidare vara värdefullt för ett företag att kunna åbe-
ropa ett icke-ingripandebesked från Konkurrensverket vid ett förfarande
inför kommissionen eller inför en annan nationell konkurrensmyndighet,
eftersom beskedet utgör ett utlåtande av en behörig myndighet. Rege-
ringen anser även att det kan begränsa verkets möjligheter att ge före-
tagen vägledning om inte möjligheten också finns att meddela icke-in-
gripandebesked när det gäller artikel 81 och 82 i EG-fördraget.
EG-rättens och konkurrenslagens regler om icke-ingripandebesked lik-
nar varandra i så hög grad att det inte finns några formella eller lagtek-
niska hinder mot att låta konkurrenslagens regler om detta gälla även när
EG-rätten tillämpas nationellt.
Regeringen anser mot denna bakgrund att det bör finnas regler som tar
som utgångspunkt att Konkurrensverket skall ha behörighet att meddela
icke-ingripandebesked vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG-för-
draget.
Fråga uppkommer dock om behovet att begränsa denna behörighet i
annat avseende. Sveriges Industriförbund anser exempelvis att Kon-
kurrensverket inte skall rutinmässigt pröva EG-ärenden om icke-in-
gripandebesked; möjligheten bör enligt förbundet dock inte stängas helt,
men begränsas till fall då det finns särskilda skäl att ta upp en ansökan.
Regeringen anser att Konkurrensverket i likhet med vad som gäller i
fråga om icke-ingripandebesked enligt konkurrenslagen bör vara skyldigt
att pröva en ansökan om icke-ingripandebesked hos myndigheten vad
avser EG-reglema, i de fall verket är behörigt. Prövningen bör dock be-
gränsas till sådana fall som har en särskild anknytning till Sverige. Även
om sannolikheten kanske inte är så stor att företag ansöker om icke-in-
gripandebesked hos den svenska konkurrensmyndigheten beträffande
avtal eller förfarande som saknar närmare anknytning till Sverige, finns
det enligt regeringens bedömning nämligen inte anledning att öppna en
möjlighet att ta den svenska konkurrensmyndighetens resurser i anspråk
188
för en icke åsyftad lagtillämpning. Av den anledningen föreslår rege-
ringen en bestämmelse med innebörden att en ansökan om icke-ingripan-
debesked endast skall prövas om avtalet eller förfarandet har särskild an-
knytning till Sverige. För en utförligare beskrivning av vad som avses
med detta hänvisas till författningskommentaren.
Regeringens förslag: Konkurrensverket skall ha behörighet att med-
dela undantag främst enligt artikel 84 i förening med artikel 81.3 i
EG-fÖrdraget i de fa fall där EG:s tillämpningsförordningar inte är
tillämpliga.
Bestämmelserna i 13 och 14 §§ konkurrenslagen om automatiska
undantag skall tillämpas.
Konkurrensverket skall vara behörigt att återkalla EG-rättsliga
gruppundantag i enskilda fall.
Prop. 1999/2000:140
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag i frå-
ga om den generella behörigheten att meddela undantag samt i fråga om
möjlighet för Konkurrensverket att återkalla gruppundantag. Utredningen
anser dock att bestämmelserna i 13 och 14 §§ konkurrenslagen om auto-
matiska undantag inte skall tillämpas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker att Kon-
kurrensverket ges behörighet att meddela undantag med stöd av artikel
81.3, i synnerhet där artikel 84 i EG-fördraget redan idag, till skillnad
mot i övrigt, ger EG-rättsligt stöd för behörig nationell myndighet att
meddela undantag enligt artikel 81.3.
Flera remissinstanser är kritiska till att utredningen inte föreslagit att
bestämmelserna om automatiska undantag skall vara tillämpliga. Några
instämmer i utredningens slutsatser.
Skälen for regeringens förslag: EG-kommissionen är enligt artikel
9.3 i förordning 17/62 ensam behörig att meddela undantag enligt artikel
81.3 i EG-fördraget. Motsvarande gäller i fråga om tillämpningsforord-
ningama för transportområdet. En nationell behörighet att tillämpa artik-
larna 81 och 82 i EG-fÖrdraget kommer alltså inte att innefatta en be-
hörighet for den nationella myndigheten att besluta om undantag enligt
artikel 81.3. Konkurrenslagens regler om undantag kan därmed inte -
bortsett från vissa undantagsfall - aktualiseras vid den nationella tillämp-
ningen av EG:s konkurrensrätt.
Ett undantag från kommissionens exklusiva behörighet att tillämpa ar-
tikel 81.3 framgår av artikel 84. Det är här fråga om förfaranden som inte
faller under tillämpningsforordningama. I likhet med utredningen anser
regeringen att Konkurrensverket bör ges behörighet att tillämpa artikel
81.3 i fråga om dessa förfaranden så att artikel 84 kan tillämpas fullt ut
beträffande nämnda undantagsfall.
Regeringen delar också utredningens uppfattning att Konkurrens-
verkets och Marknadsdomstolens behörighet att besluta om undantag
enligt artikel 81.3 inte bör begränsas till sådana situationer som regleras i
189
artikel 84. Behörigheten bör göras generell i den nationella lagstiftningen Prop. 1999/2000:140
och således omfatta även sådana situationer där artikel 84 inte är tillämp-
lig. Därmed blir det ytterst EG-rätten som sätter gränsen for svenska
myndigheters behörighet i detta avseende. Detta kan få särskild betydelse
i ett vitboksperspektiv, jfr avsnitt 4.4. Kommissionen tänker sig ju att
tillämpningen av artikel 81.3 skall decentraliseras i stor omfattning.
När Konkurrensverket är behörigt att meddela undantag med stöd av
artikel 81.3 bör konkurrenslagens regler om ansökningar om undantag
och om återkallelser av undantag vara tillämpliga. De fall som med den
nuvarande EG-rättsliga regleringen har aktualiserats for undantag på na-
tionell nivå är avtal om flygförbindelser mellan gemenskapen och tredje
land. Utredningen pekar på att ärenden av detta slag är komplicerade och
kräver omfattande utredningar. Utredningen anser därför att det i vart fall
för närvarande inte bör inforas bestämmelser om att s.k. automatiska un-
dantag i 13 och 14 §§ konkurrenslagen skall vara tillämpliga i sådana
situationer. Enligt dessa bestämmelser måste Konkurrensverket inom fyra
månader antingen fatta beslut med anledning av en anmälan för undantag
eller också göra invändning mot det anmälda avtalet. Görs inte invänd-
ning skall undantag från förbudet i 6 § konkurrenslagen anses beviljat för
en tid av fem år räknat från tidpunkten då avtalet ingicks. Utredningen
anser att fyramånadersfristen regelmässigt torde vara för kort i de aktu-
ella ärendena och reglerna därför inte ha någon funktion att fylla. Inte
heller den absoluta tidsfristen på ett år som föreskrivs i 13 § andra stycket
torde ha någon betydelse. Reglerna saknar också direkt motsvarighet i
EG-rätten.
Flera remissinstanser är kritiska till utredningens bedömning.
Sveriges Industriförbund anser att även 13 och 14 §§ skall vara till-
lämpliga. Förbundet anser att de flygärenden det handlar om torde vara
fåtaliga och någon olägenhet för Konkurrensverket att göra invändning
om det finns saklig grund kan knappast uppkomma. Sveriges Advokat-
samfund anser att effekten av att inte 13 § skulle tillämpas även med av-
seende på artikel 81.3 torde bli att Konkurrensverket vid hög arbetsbe-
lastning kommer att prioritera de ärenden som löper med tidsfrister på
bekostnad av ärenden om undantag enligt artikel 81.3. Utdragna hand-
läggningstider skulle medföra stora olägenheter för berörda företag på
grund av den osäkerhet som skulle råda under tiden fram till beslutet.
Samfundet anser att Konkurrensverkets behov av en tillräckligt lång
handläggningstid vid prövningen av komplicerade ärenden kan mötas på
ett tillfredsställande sätt genom en tillämpning av 13 § konkurrenslagen.
Gernandt & Danielsson Advokatbyrå AB anför följande. Advokatbyrån
kan inte se några skäl till varför reglerna om automatiska undantag inte
skall vara tillämpliga i de få fall där Konkurrensverket kan meddela un-
dantag enligt artikel 81.3 i EG-fördraget. Om ett ärende är komplicerat
finns alltid möjligheten för verket att få förlängd utredningstid av Mark-
nadsdomstolen. Företagen har även i dessa fall ett berättigat intresse av
att så snabbt som möjligt få svar från Konkurrensverket. Det finns en risk
att en prövning tidsmässigt blir onödigt utdragen, om några tidsfrister för
prövningen inte gäller. Det kan även vara bra för verket att låta en tids-
frist passera så att ett automatiskt undantag skall anses beviljat. Det är
också viktigt med enhetliga procedurregler.
190
Regeringen anser att det är viktigt att samma förfaranderegler gäller Prop. 1999/2000:140
oberoende av vilket regelverk som Konkurrensverket tillämpar. För en
ordning med tidsfrister för handläggningen av ansökningar om undantag
och med automatiska undantag talar flera omständigheter, som belysts
vid remissbehandlingen. Några tillämpningssvårigheter av betydelse tor-
de inte uppstå med en sådan ordning. Därför talar övervägande skäl för
att även bestämmelserna i 13 och 14 §§ konkurrenslagen tillämpas i detta
sammanhang.
Medlemsstaternas behöriga myndigheter får enligt artikel 7.2 i förord-
ning 19/65 under vissa förutsättningar besluta att en gruppundantagsför-
ordning som har beslutats av kommissionen inte skall tillämpas i ett en-
skilt fall. Den grundläggande förutsättningen för ett sådant beslut är att
avtalet eller förfarandet i fråga har verkningar som är oförenliga med de
villkor som anges i artikel 81.3. Konkurrensverket bör enligt regeringens
mening vara behörig myndighet för dessa fall. Verkets beslut bör kunna
överklagas på motsvarande sätt som gäller i fråga om beslut enligt 18 §
konkurrenslagen om återkallelse av undantag som gäller på grund av ett
gruppundantag enligt en förordning beslutad av regeringen. Beslutet bör
följaktligen kunna överklagas till Marknadsdomstolen och lagen
(1996:242) om domstolsärenden bör tillämpas.
Regeringens förslag: Nu gällande svenska regler om undersökningar
och uppgiftsskyldighet skall tillämpas när en svensk myndighet in-
griper med stöd av artikel 81 eller 82 i EG-fördraget.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Några remissinstanser anser att det finns skäl att i
detta sammanhang analysera ytterligare vissa av de frågor som utred-
ningen pekat på. Det gäller bl.a. begränsningar i konkurrensmyndigheter-
nas möjligheter att inhämta upplysningar på grund av ”rätten att vara
tyst” i artikel 6 i Europakonventionen.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har gjort en utförlig ge-
nomgång av konkurrenslagens regler i fråga om undersökningar och
uppgiftsskyldighet.
Utredningen har pekat på några oklarheter och eventuella skillnader i
förhållande till EG-rättens motsvarande regler. Dessa kan kortfattat be-
skrivas på följande sätt (se betänkandet s. 161-163).
Konkurrenslagens regler om uppgiftsskyldighet och undersökning
bygger på motsvarande bestämmelser i EG-rätten. Konkurrensverket far i
likhet med kommissionen vid vite begära erforderliga upplysningar från
vilken fysisk eller juridisk person som helst. Verket har också möjlighet
att kalla till förhör. Kommissionen kan dessutom, till skillnad mot Kon-
kurrensverket, begära upplysningar hos medlemsstaternas regeringar och
behöriga myndigheter.
Konkurrensmyndighetemas möjligheter att inhämta upplysningar be-
gränsas av ”rätten att vara tyst” enligt artikel 6 i Europakonventionen.
191
Konventionen är en del av EG-rätten och har även inkorporerats i svensk
rätt. Utredningen finner att det går att konstatera en skillnad mellan EG-
rätten och den svenska rätten i fråga om den enskildes möjligheter att fa
till stånd en överprövning av ett beslut om uppgiftsskyldighet. Ett beslut
av Konkurrensverket kan i förlängningen komma att prövas av Europa-
domstolen, medan ett motsvarande beslut av kommissionen kan komma
under EG-domstolens prövning. Det går enligt utredningen inte att ute-
sluta att Europadomstolens och EG-domstolens tolkningar kan komma att
skilja sig åt.
Beträffande frågan om skydd for viss skriftväxling mellan en advokat
eller hans biträde och ett berört foretag, s.k. professional legal privilege,
ansåg utredningen att det kan föreligga en skillnad mellan vad som gäller
enligt EG-rättslig praxis och vad som gäller enligt 54 § konkurrenslagen.
Den eventuella skillnaden avser uppgifter mellan ett foretag och en advo-
kat som har en ställning i företaget, t.ex. som styrelseledamot. Sådana
uppgifter skyddas sannolikt inte enligt EG-rätten men kan möjligen
skyddas enligt bestämmelserna i konkurrenslagen.
Enligt utredningen kan det inte uteslutas att bestämmelserna i 54 §
konkurrenslagen, tolkade mot bakgrund av bestämmelserna om förbud
mot beslag i 27 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) och om ffågeförbud i
36 kap. 5 § RB, kan leda till en vidare tolkning än vad EG-rätten medger.
Framför allt på grund av ovissheten om EG-rättens innebörd fann utred-
ningen inte skäl att lämna något förslag i denna del.
De befogenheter vid undersökningar hos företag Konkurrensverket har
enligt 47 § konkurrenslagen motsvaras av de befogenheter kommissionen
har enligt artikel 14 i förordning 17/62. Till skillnad från vad som gäller
för kommissionen far dock Konkurrensverket inte självt besluta om såda-
na undersökningar. Beslut fattas i stället av domstol (Stockholms tings-
rätt). Såvitt utredningen har kunnat finna fungerar systemet med domstol-
sprövning utan några särskilda problem. Liknande bestämmelser finns i
vissa andra medlemsstater i EU. Den nuvarande ordningen bör därför
enligt utredningen kunna gälla även när EG:s konkurrensregler skall till-
lämpas.
En annan fråga rör rätten att tillkalla juridiskt biträde. Bestämmelsen i
52 § konkurrenslagen om rätten att tillkalla ett juridiskt biträde vid un-
dersökningar motsvaras enligt utredningen av vad som gäller enligt EG-
rättslig praxis.
I fråga om kommunikation med parterna framgår att kommissionen
skriftligen skall informera parterna om de invändningar som riktas mot
dem (statement of objection), varefter parterna har möjlighet att inom
viss tid inkomma med synpunkter. Parterna och, i viss utsträckning, kla-
gande och tredje män har möjlighet att begära att bli hörda muntligt.
Svenska bestämmelser om muntlighet, aktinsyn och rätt att yttra sig finns
i 14, 16 och 17 §§ förvaltningslagen. Innan Konkurrensverket fattar be-
slut i ett ärende, sänder verket regelmässigt en skrivelse, som till sitt in-
nehåll närmast är ett utkast till beslut, till berörda företag för yttrande i
sådana fall där ett beslut kan komma att gå företaget emot. Några beak-
tansvärda skillnader mellan EG-rätten och den svenska rätten torde enligt
utredningen inte föreligga i dessa delar.
Prop. 1999/2000:140
192
Gernandt & Danielsson Advokatbyrå AB anser att en kommunikations- Prop. 1999/2000:140
skyldighet för Konkurrensverket bör författningsregleras i konkurrens-
lagen. Advokatbyrån anser att det är viktigt för företagen att veta att de
far en sista möjlighet att argumentera eller förändra ett samarbete för att
därmed undvika ett negativt beslut. Som det nu är skulle Konkurrens-
verket teoretiskt kunna underlåta att förfara på dylikt sätt, utan att kunna
anklagas för att ha gjort något formellt fel, anför byrån vidare.
Regeringen delar i allt väsentligt de bedömningar som utredningen
gjort. Regeringen anser således i likhet med utredningen att det i fråga
om undersökningar och uppgiftsskyldighet inte finns sådana skillnader
mellan EG-rätten och den svenska rätten som hindrar att de svenska reg-
lerna tillämpas vid ingripanden med stöd av EG-rätten. Någon författ-
ningsreglering i fråga om kommunikationsskyldighet för Kon-
kurrensverket, utöver vad som redan följer av konkurrenslagen och för-
valtningslagen, är inte påkallad i detta sammanhang. Därför föreslår rege-
ringen att nu gällande regler om undersökningar och uppgiftsskyldighet
skall tillämpas när en svensk myndighet ingriper med stöd av artikel 81
eller 82 i EG-fördraget.
Regeringens förslag: Nu gällande svenska regler om åtgärder mot för-
bjudna konkurrensbegränsningar skall tillämpas vid ingripanden med
stöd av EG-rätten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Marknadsdomstolen anser att det kan finnas skäl
att ytterligare överväga om en närmare anpassning av regelsystemen bör
ske när det gäller utvidgade förbud, konkurrensskadeavgift och viten.
Domstolen anser dock att detta kan anstå till dess det står klart vad kom-
missionens modemiseringsarbete kommer att leda till.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har gjort en utförlig ge-
nomgång av konkurrenslagens regler i fråga om åtgärder mot förbjudna
konkurrensbegränsningar. Den uttalar att de åtgärder mot förbjudna kon-
kurrensbegränsningar som kan beslutas med stöd av artikel 3 i förordning
17/62 motsvarar de åtgärder som kan beslutas med stöd av 23 § första
stycket konkurrenslagen. Åtgärderna innefattar ålägganden att upphöra
att tillämpa ett visst avtal etc. Det kan också avse en positiv åtgärd, t.ex.
att sälja till ett visst företag, att vidta rättelser eller att förändra priser.
Utredningen har också pekat på några oklarheter och skillnader i för-
hållande till EG-rättens motsvarande regler. Dessa kan kortfattat be-
skrivas på följande sätt (se betänkandet s. 164-165).
Kommissionen har i några fall meddelat förelägganden som omfattar
även förfaranden med samma eller liknande effekt som det förbjudna, s.k.
utvidgade förbud. Konkurrenslagen anger inte någon möjlighet för Kon-
kurrensverket att meddela sådana förbud. Konkurrenslagsutredningen
föreslog att en möjlighet att meddela utvidgade förbud skulle införas i
konkurrenslagen. Regeringen delade i det efterföljande lagstiftnings-
arbetet utredningens uppfattning men konstaterade att bestämmelsen be-
193
7 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 140
hövde ses över i fler avseenden och att erforderligt beslutsunderlag i den
delen saknades. Regeringen föreslog därför inte några förändringar men
uttalade att den hade för avsikt att återkomma i frågan.
Ett införande av en möjlighet för Konkurrensverket och aktuella dom-
stolar att tillämpa förbudsbestämmelsema i artikel 81 och 82 i EG-för-
draget förstärker enligt utredningens uppfattning argumenten för att infö-
ra en möjlighet att meddela utvidgade förbud. Eftersom frågan bereds i
Regeringskansliet såg utredningen emellertid inte någon anledning att
lämna något särskilt förslag i den delen.
Mannheimer Swartling Advokatbyrå och Sveriges Advokatsamfund
delar inte utredningens slutsats att en nationell tillämpning av artiklarna
81 och 82 skulle förstärka argumenten för ett införande av utvidgade för-
bud. Man anser bl.a. att det förhållandet att EG-kommissionen ansett sig
kunna meddela dylika förbud inte med nödvändighet innebär att kommis-
sionen har en sådan rätt. EG-domstolen kan särskilt med tanke på rätts-
säkerhetsskäl tänkas komma att inta en annan ståndpunkt. Samfundet
anser att det vore olämpligt att införa en möjlighet för Konkurrensverket
att meddela utvidgade förbud, eftersom en sådan möjlighet skulle kunna
försämra rättssäkerheten för företagen.
Regeringen anser att övervägande skäl talar mot att i dagsläget införa
regler om s.k. utvidgade förbud vid en nationell tillämpning av EG-
rätten, framför allt mot bakgrund av den EG-rättsliga osäkerhet som fö-
religger. Med hänsyn till att det är önskvärt att undvika skilda regler på
denna punkt framstår det i detta läge inte som aktuellt att nu införa några
regler om utvidgade förbud vid tillämpningen av de nationella reglerna i
konkurrenslagen. Utvecklingen av praxis i EG-rätten kan vara en anled-
ning till förnyade överväganden på denna punkt.
Bestämmelsen i 23 § andra stycket konkurrenslagen om en särskild ta-
lerätt hänger samman med att det inte går att föra talan mot ett beslut av
Konkurrensverket att inte meddela ett åläggande. Bestämmelsen innebär
att ett enskilt företag som berörs av en överträdelse kan fa till stånd en
materiell prövning i domstol av den påstådda överträdelsen. I EG-rätten
finns det inte någon motsvarighet till den särskilda talerätten enligt 23 §
andra stycket konkurrenslagen. Däremot kan en klagande ha rätt att föra
ogiltighetstalan mot ett beslut av kommissionen att inte ingripa mot ett
förfarande och på så sätt fa till stånd en formalieprövning av kommissio-
nens handläggning av ett ärende. Bestämmelsen om den särskilda tale-
rätten är tillämplig på förfaranden som faller under konkurrenslagen. Om
en möjlighet införs att tillämpa förbudsbestämmelsema i artikel 81.1 och
82 nationellt, bör bestämmelsen om särskild talerätt också bli tillämplig
på förfaranden som faller under artikel 81.1 eller 82. I annat fall skulle
exempelvis ett konkurrentföretag inte ha möjlighet att föra talan enligt 23
§ andra stycket konkurrenslagen om Konkurrensverket, i ett ärende där
artikel 81 eller 82 är tillämplig, beslutar att inte meddela ett åläggande.
Företaget skulle följaktligen riskera att hamna i ett sämre läge än om ver-
ket tillämpat konkurrenslagen.
När det gäller inhibition innehåller varken EG-rätten eller konkurrens-
lagen några uttryckliga bestämmelser som anger de materiella förutsätt-
ningarna för att meddela inhibition. Förutsättningarna för att meddela
inhibition enligt 24 § konkurrenslagen torde i allt väsentligt motsvara de
Prop. 1999/2000:140
194
förutsättningar som gäller för ett inhibitionsbeslut enligt EG-rättslig
praxis. Enligt utredningens uppfattning torde det därför inte finnas något
hinder mot att bestämmelsen i 24 § konkurrenslagen tillämpas även vid
överträdelser av EG-rätten.
Efter lagändringarna år 1998 kan det vara så att möjligheterna att med-
dela interimistiska beslut enligt 25 § konkurrenslagen är mer omfattande
än vad som gäller enligt EG-rättslig praxis. En sådan skillnad torde
emellertid inte försämra möjligheterna till en effektiv tillämpning av
EG:s konkurrensregler, anför utredningen ytterligare.
Regeringen delar utredningens uppfattning att konkurrenslagens regler
om åtgärder mot förbjudna konkurrensbegränsningar överensstämmer
med motsvarande regler i EG-rätten i sådan mån att de svenska reglerna
kan tillämpas vid ingripanden med stöd av EG-rätten. Lagförslagen har
anpassats till detta.
Regeringens bedömning: Reglerna om rättegångskostnader som innebär
att vinnande part inte får ersättning från tappande part för sina rätte-
gångskostnader skall utredas.
Prop. 1999/2000:140
Utredningens förslag: Huvudregeln i EG-rätten är att förlorande part i
mål inför Förstainstansrätten eller EG-domstolen skall svara för rätte-
gångskostnaderna. Den svenska regleringen innebär bl.a. att ett företag
som med framgång för talan mot ett beslut om åläggande enligt 23 §
första stycket konkurrenslagen inte har möjlighet att fa ersättning för sina
rättegångskostnader i Marknadsdomstolen. Utredningen föreslår ingen
lagändring i detta hänseende, utan anser att de nuvarande reglerna bör
kunna användas även när artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget skall till-
lämpas nationellt. På denna punkt uttalar utredningen vidare följande.
Reglerna om ersättning för rättegångskostnader i mål och ärenden enligt
konkurrenslagen har nyligen diskuterats. Möjligen kan det finnas anled-
ning att överväga dessa regler ytterligare i belysning av EG-rätten. En
sådan diskussion bör i så fall avse rättegångskostnaderna inte bara vid
tillämpningen av EG-rätten utan även vid tillämpningen av konkurrens-
lagen på nationella förhållanden.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund ifrågasätter utred-
ningens slutsatser att de nuvarande reglerna bör kunna användas även när
artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget skall tillämpas nationellt. Samfundet
anser att frågan om rättegångskostnader bör utredas.
Skälen för regeringens bedömning: Reglerna om rättegångskostnader
innebär att vinnande part inte far ersättning från tappande part för sina
rättegångskostnader. Regeringen anser att det finns en del som talar för
att frågan om rättegångskostnader bör utredas, såväl vad avser en tillämp-
ning av de nationella reglerna som EG-reglema. Regeringen har mot den
bakgranden gett den utredning (dir. 2000:40) som beslutats om denna
dag i uppdrag att utreda frågan. Se vidare avsnitt 7.5.1.
195
Prop. 1999/2000:140
Regeringens förslag: Konkurrenslagens nuvarande bestämmelser om
konkurrensskadeavgifter och viten samt om preskription av sådana
avgifter och viten skall tillämpas vid ingripanden med stöd av EG:s
konkurrensrätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte invänt mot utred-
ningens slutsatser i denna del.
Skälen för regeringens förslag De grundläggande förutsättningarna
för att döma ut böter enligt EG- rätten respektive konkurrensskadeavgift
enligt konkurrenslagen torde vara desamma. Reglerna om hur böternas
och konkurrensskadeavgiftemas storlek bestäms är betydelsefulla för
sanktionernas effektivitet, konkurrenslagens regler om storleken på kon-
kurrensskadevgiften är i stort sett identiska med motsvarande bestäm-
melse i EG-rätten.
Det finns emellertid en skillnad i fråga om hur böter respektive kon-
kurrensskadeavgift skall beräknas. Enligt förarbetena till konkurrens-
lagen (prop. 1992/93:56 s. 93) skall endast det berörda företagets omsätt-
ning beaktas när avgiften bestäms. Enligt EG-rättslig praxis kan däremot
en hel koncerns omsättning ligga till grund för beräkningen av böter.
Vilken betydelse den påtalade skillnaden mellan EG-rätten och kon-
kurrenslagen skulle få i enskilda fall är svår att bedöma och beror på hur
de inblandade företagen är organiserade, anför utredningen. De in-
blandade företagens omsättning är heller inte ensamt avgörande för be-
räkning av storleken på sanktionen. Därtill kommer att principen om
ekonomisk enhet sannolikt kommer att bli tillämplig i vissa fall. Det in-
nebär att även ett moderbolag kan göras ansvarigt för konkurrensstridiga
förfaranden som vidtagits av ett eller flera dotterbolag, vilket medför att
både moderbolag och dotterbolag kan ådömas sanktioner.
Utredningen noterar att bland de länder som tillåter nationell tillämp-
ning av artikel 81 och 82 Frankrike och Tyskland har sanktionsbestäm-
melser som skiljer sig från de sanktioner som kan dömas ut enligt förord-
ning 17/62. Enligt den franska lagstiftningen kan böter som ådöms före-
tag uppgå till fem procent av de inblandade företagens omsättning. Enligt
tysk rätt kan inblandade företag ådömas böter som kan uppgå till en mil-
jon tyska mark samt upp till tre gånger den vinst som överträdelsen lett
till. För att böter skall kunna dömas ut krävs emellertid att ett för-
budsbeslut överträtts. Sistnämnda bestämmelse tillkom för att eliminera
risken för att ett beslut av den tyska konkurrensmyndigheten skulle
komma att strida mot ett beslut av kommissionen om undantag.
Regeringen konstaterar att konkurrensskadeavgiften skall bestämmas
på sådant sätt att den verkar avhållande på företaget och avskräckande på
andra företag (prop. 1992/93:56 s. 93). Motsvarande torde gälla be-
träffande böter enligt förordning 17/62.
Det är enligt regeringens mening viktigt att inte stora skillnader finns
mellan de sanktioner som kan komma i fråga enligt de olika nationella
konkurrenslagstiftningarna inom EU. Enligt uppgift har kommissionen
196
aldrig i något fall dömt ut böter som legat i närheten av tio procent av en
hel koncerns omsättning. Vidare kommer den ekonomiska enhetens prin-
cip att kunna tillämpas i vissa fall. Den formella skillnaden mellan EG-
rätten och den svenska rätten kan således antas få begränsad praktisk be-
tydelse. Den tyska rätten synes skilja sig från EG-rätten i detta hänseende
mer än vad den svenska rätten gör, enligt uppgift, utan att det har upp-
fattats som en olägenhet.
Sammanfattningsvis anser regeringen i likhet med utredningen att de
nuvarande reglerna om konkurrensskadeavgift är tillräckligt verknings-
fulla for att kunna tillämpas på överträdelser av EG-rätten. Det bör så-
ledes vara möjligt att tillämpa samma principer for beräkning av kon-
kurrensskadeavgiftens storlek oavsett om det är fråga om en överträdelse
av EG-rätten eller av konkurrenslagen. Den skillnad mellan EG-rätten
och svensk rätt som finns och som beskrivs i avsnitt 6, medför enligt re-
geringens mening inte att någon lagändring är nödvändig for att EG:s
konkurrensrätt skall kunna tillämpas effektivt i Sverige.
Som där framgår föreslår regeringen av andra skäl ett förtydligande
tillägg i 28 § konkurrenslagen med innebörden att det vid fastställande av
konkurrensskadeavgift skall tas hänsyn till om företaget i väsentlig mån
underlättat utredningen med avseende på den egna överträdelsen och till
andra försvårande eller förmildrande omständigheter av betydelse. Be-
stämmelsen, som behandlas i avsnitt 6, föreslås gälla i fråga om fast-
ställande av konkurrensskadeavgift vid överträdelse av förbuden i kon-
kurrenslagen. Med den konstruktion som här föreslås kommer den också
att gälla vid fastställelse av konkurrensskadeavgift vid överträdelse av
EG-reglema.
Beslutsordningen, viten och preskription
Beslutsordningen i fråga om konkurrensskadeavgift har övervägts av
statsmakterna nyligen (prop. 1997/98:130 s. 49) utan att det har lett till
några ändringar. Regeringen anser i likhet med utredningen att det då
gjorda ställningstagandet inte behöver omprövas för att det skall bli möj-
ligt att införa en nationell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt.
I likhet med vad som gäller beträffande böter har kommissionen be-
hörighet att döma ut viten medan viten enligt svensk rätt döms ut av
domstol. Det kan noteras att kommissionen i sin vitbok aviserat att den
kommer att föreslå förändringar beträffande storleken på de viten som
kan komma att föreläggas i ärenden som rör tillämpning av artikel 81
eller 82 i EG-fördraget. Regeringen gör motsvarande bedömning som
beträffande beslutsordningen i fråga om konkurrensskadeavgift och läm-
nar inte något ändringsförslag i denna del.
EG-rättens bestämmelser om preskription av kommissionens befogen-
heter att ålägga böter eller viten överensstämmer i sak nära med mot-
svarande bestämmelser i svensk rätt. Regeringen föreslår därför inte nå-
gon lagändring.
Prop. 1999/2000:140
197
Prop. 1999/2000:140
Regeringens bedömning: En nationell behörighet att tillämpa EG:s
konkurrensregler medför inte att de svenska sekretessbestämmelserna
behöver ändras.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något
att erinra mot utredningens bedömning. Gernandt & Danielsson Advo-
katbyrå AB delar dock inte utredningens bedömning. Advokatbyrån anser
att olika sekretessregler kommer att gälla för företagens uppgifter bero-
ende på om det är kommissionen eller Konkurrensverket som genomför
en utredning enligt EG:s konkurrensregler. I kommissionens utredning
råder absolut sekretess för affärshemligheter, medan det i Kon-
kurrensverkets utredning bara råder sekretess efter en skadeprövning.
Byrån anser inte att det finns sakliga skäl för denna skillnad, och vidare
att det finns en risk att olikheten minskar benägenheten hos företag att
låta Konkurrensverket pröva överträdelser av EG-reglema. Överträdelser
som snabbare och enklare kan utredas av Konkurrensverket hamnar då
ändå hos kommissionen på grund av att affärshemligheter där har ett bätt-
re sekretesskydd.
Skälen för regeringens bedömning: Det förekommer redan nu ett
tämligen omfattande informationsutbyte mellan framför allt kommissio-
nen och de nationella konkurrensmyndighetema. En behörighet för Kon-
kurrensverket att tillämpa EG:s konkurrensregler kommer sannolikt, oav-
sett utfallet av vitboken, att leda till ett utökat informationsutbyte mellan
Konkurrensverket och kommissionen samt mellan Konkurrensverket och
andra nationella konkurrensmyndigheter. Informationen kan handla dels
om att ansökningar, anmälningar osv. inkommit, dels om att utredningar
om misstänkta överträdelser inletts. Det kan även röra sig om information
om inblandade företag och information om hur en viss marknad ser ut
men också om resultatet av genomförda utredningar. Det informationsut-
byte som sker och sannolikt kommer att ske i större utsträckning i fram-
tiden aktualiserar vissa sekretessfrågor, t.ex. vilka uppgifter som far an-
vändas av mottagaren och till vad de far användas men även vilka sekre-
tessbestämmelser som är aktuella att tillämpa.
Kommissionen har enligt bestämmelserna i artikel 10.1 i förordning
17/62 skyldighet att utan dröjsmål till medlemsstaternas behöriga myn-
digheter översända kopior av ansökningar och anmälningar och de vik-
tigaste handlingarna som tillställts kommissionen i ärenden som rör till-
lämpningen av artikel 81 eller 82 i EG-fördraget. Av artikel 20.1 framgår
att upplysningar som inhämtats med stöd av artikel 11-14 far användas
endast för det ändamål som avsetts med begäran eller undersökningen.
EG-domstolen har tolkat bestämmelsen så att medlemsländernas kon-
kurrensmyndigheter, oavsett om nationell lagstiftning eller EG:s kon-
kurrenslagstiftningen tillämpas, inte är berättigade att som bevisning an-
vända icke offentliggjorda uppgifter som infordrats med stöd av artikel
11 i förordning 17/62. Motsvarande gäller icke offentliggjorda uppgifter
198
som myndigheterna fatt del av till följd av en undersökning som genom- Prop. 1999/2000:140
förts med stöd av artikel 14 i förordningen. Ifrågavarande uppgifter far
dock användas för att motivera att undersökning på nationell nivå inleds.
Den svenska sekretessbestämmelse som i första hand kan bli aktuell är
8 kap. 6§ andra stycket sekretesslagen (1980:100). Bestämmelsen till-
kom främst med tanke på tillämpningen av EG:s konkurrensregler. Detta
torde innebära att absolut sekretess kommer att råda i åtskilliga fall. Be-
stämmelsen i 14 kap. 5 § sekretesslagen om partsinsyn är emellertid till-
lämplig även i de fall där absolut sekretess råder. I dagsläget har inte and-
ra stater, lika litet som Sverige, någon skyldighet att överlämna in-
formation i ett konkurrensärende till en annan medlemsstat. Bestämmel-
sen i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen anger endast under vilka
omständigheter svenska myndigheter far lämna ut information till utländ-
ska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer. Frågan om utläm-
nade av information som överlämnats från andra medlemsstater i ett kon-
kurrensärende kommer i normalfallet att prövas enligt bestämmelserna i
8 kap 4 § första stycket. Undantagsvis kan bestämmelserna om utrikes-
sekretess i 2 kap. 1 § sekretesslagen bli tillämpliga.
Någon EG-rättslig skyldighet för nationella konkurrensmyndigheter,
motsvarande bestämmelserna i artikel 10.1 i förordning 17/62, att in-
formera kommissionen finns inte. Vissa nationella konkurrenslagar, t.ex.
den tyska, innehåller dock bestämmelser om skyldighet att informera
kommissionen om pågående ärenden med EG-rättslig anknytning. Kon-
kurrensverket har hittills haft som praxis att underrätta kommissionen om
pågående ärenden med EG-rättslig anknytning.
Medlemmar i kommittéer och tjänstemän i olika EG-organ omfattas av
de generella bestämmelserna om tystnadsplikt i artikel 287 i EG-för-
draget. Motsvarande gäller information som inhämtats med stöd av för-
ordning 17/62. Information som lämnas till kommissionen torde därför i
princip omfattas av sekretess hos kommissionen. Information som över-
lämnas till andra medlemsstater torde omfattas av mottagarlandets sekre-
tessbestämmelser. Enligt 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen far upp-
gifter lämnas ut till myndigheter i andra länder eller till mellanfolkliga
organisationer om uppgifterna i motsvarande situation skulle få lämnas ut
till en svensk myndighet, under förutsättning att det är förenligt med
svenska intressen. I bedömningen skall beaktas även det intresse som
sekretessen skall skydda. Det bör också noteras att bestämmelsen gäller
även till skydd för utländska fysiska eller juridiska personer.
Utredningen anser att det uppenbarligen finns ett behov av gemen-
samma bestämmelser inom EU eller bilaterala överenskommelser i fråga
om utbyte av information i konkurrensärenden. Man kommer inte långt
med ensidiga nationella regler. Utredningen kan följaktligen inte lämna
något förslag som löser de problem som är förknippade med internatio-
nellt informationsutbyte på konkurrensområdet.
En nationell behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget
medför inte enligt utredningens bedömning att de svenska sekretessbe-
stämmelserna behöver ändras. Om kommissionens tankar i vitboken för-
verkligas, kan läget dock förändras.
Regeringen delar utredningens bedömning att den nationella behörig-
heten att tillämpa EG-reglema inte medför att de svenska sekretessbe-
199
stämmelsema behöver ändras. Samma sekretesskydd bör gälla hos Kon- Prop. 1999/2000:140
kurrensverket vid tillämpningen av såväl konkurrenslagen som EG-reg-
lema, i den mån företagets uppgiftsskyldighet följer av konkurrenslagen i
båda fallen och inte av tillämpningsförordning 17/62. Det finns, som på-
pekats, en risk att detta skulle kunna bidra till att företagen vänder sig till
kommissionen där absolut sekretess gäller för lämnade uppgifter enligt
nämnda tillämpningsförordning. Mot detta skall ställas andra fördelar
som ett företag kan ha med att vända sig till Konkurrensverket i ett ären-
de som har anknytning till Sverige. Regeringen anser att det är viktigt att
följa utvecklingen härvidlag. Om praktiska problem av betydelse skulle
uppkomma till följd av det lägre sekretesskyddet för företagens uppgifter
hos Konkurrensverket, kan frågan övervägas på nytt.
En särskild fråga är om Konkurrensverket skall åläggas att informera
kommissionen om ärenden med EG-rättslig anknytning. Enligt uppgift
från Konkurrensverket informerar verket regelmässigt kommissionen när
sådana ärenden är aktuella. Frågan om utbyte av information kommer
sannolikt att vara en central del i ett framtida förslag från kommissionen.
Regeringen anser i likhet med utredningen att det i dagsläget inte är nöd-
vändigt att införa en bestämmelse om skyldighet för Konkurrensverket att
informera kommissionen om pågående ärenden med EG-rättslig anknyt-
ning.
Även när det gäller handläggningen i Marknadsdomstolen och Stock-
holms tingsrätt bör Konkurrensverket kunna tillgodose kommissionens
informationsbehov utan särskilt författningsstöd. Möjligen ställer sig sa-
ken annorlunda när talan väcks i Marknadsdomstolen med stöd av den
särskilda talerätten i 23 § andra stycket konkurrenslagen. Regeringen
anser i likhet med utredningen att en eventuell skyldighet för Marknads-
domstolen att underrätta kommissionen i dessa undantagsfall dock torde
kunna regleras i förordning.
Regeringens bedömning: Rätten till skadestånd vid överträdelser av
EG:s konkurrensregler bör inte lagregleras nu.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt pekar på att utredningen å
ena sidan uttalar att det följer av EG-rätten att en överträdelse av EG-
rätten ger rätt till skadestånd enligt konkurrenslagen. Å andra sidan före-
slår inte utredningen att bestämmelsen i 33 § konkurrenslagen om skade-
stånd skall tillämpas. Tingsrätten anser att det här finns en motsägelse
som för tingsrätten framstår som oförklarad. Gernandt & Danielsson Ad-
vokatbyrå AB anser att frågan om skadestånd för överträdelser av EG:s
konkurrensregler uttryckligen bör regleras. En sådan reglering skulle gö-
ra att företagen kommer att känna sig säkrare än idag på att denna skade-
ståndsmöjlighet finns, under vilka förutsättningar skadestånd kan utgå
och när ett anspråk preskriberas. Detta torde leda till att benägenheten
200
hos företagen att föra en skadeståndstalan ökar till nytta för den lojala Prop. 1999/2000:140
konkurrensen. Att rätten till skadestånd enligt EG-reglema följer av en
möjligen föränderlig praxis ser advokatbyrån inte som något problem,
eftersom utredningen valt tekniken att låta EG-rätten avgränsa den
svenska tillämpningen av EG-reglema.
Skälen för regeringens bedömning: Skadestånd är inte en offent-
ligrättslig sanktion. Skadestånd är emellertid en sanktion, låt vara av pri-
vaträttsligt slag. Utredningen har därför funnit anledning att ta upp frågan
om skadestånd vid överträdelser av artikel 81 eller 82.
EG-rätten innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om rätt till
skadestånd vid överträdelse av artikel 81 eller 82 i EG-fördraget. Vissa
skadeståndsrättsliga principer har utvecklats i EG-domstolens praxis.
Denna rättsutveckling pågår fortfarande. Rätten till skadestånd på grund
av överträdelse av EG:s konkurrensregler torde f.n. vara beroende av till-
lämplig nationell rätt. Det innebär att, om nationell rätt ger en möjlighet
till skadestånd vid överträdelser mot nationell konkurrenslagstiftning,
även överträdelser av EG:s konkurrensbestämmelser skall ha mot-
svarande följder, anför utredningen.
Sverige är ett av fa medlemsländer i EU som har uttryckliga lagbe-
stämmelser om rätt till skadestånd på grund av överträdelser av kon-
kurrensbestämmelser, även om en sådan rätt sannolikt finns enligt de
flesta nationella rättsordningar i EU.
Situationen påminner om den som gäller beträffande rätt till skadestånd
från det allmänna vid överträdelser av EG-rätten. Av den praxis som ut-
vecklats av EG-domstolen följer att enskilda under vissa omständigheter
är berättigade till skadestånd från det allmänna vid överträdelser av EG-
rätten. Utredningen om det allmännas skadeståndsansvar vid överträdel-
ser av EG-rätten kom i sitt betänkande Det allmännas skadeståndsansvar
vid överträdelser av EG-rätten (SOU 1997:194) fram till att det inte
krävdes någon ändring i skadeståndslagens materiella bestämmelser.
Som framgått ovan anser utredningen att det följer av EG-rätten att det
föreligger rätt till skadestånd på grund av överträdelser av EG:s kon-
kurrensregler i den mån motsvarande överträdelse av nationell kon-
kurrensrätt ger en sådan rätt. Utredningen menar att det redan av detta
följer att överträdelser av artikel 81.1 eller 82 i EG-fördraget ger en rätt
till skadestånd.
Någon uttrycklig lagbestämmelse om rätt till skadestånd vid över-
trädelser av artikel 81 eller 82 i EG-fördraget är därför enligt utred-
ningens uppfattning inte absolut nödvändig. Rätten till skadestånd vid
överträdelser av EG-rätten framgår av EG-rättslig praxis medan mot-
svarande rätt till skadestånd vid överträdelser av konkurrenslagen är reg-
lerad i lag. Till detta kommer att EG-rättens innehåll i detta avseende är
ovisst.
Regeringen anser att rättsläget f.n. inte är helt klart. Regeringen be-
dömer i likhet med utredningen att det med hänsyn till det anförda vore
olämpligt i vart fall i nuläget att lagreglera rätten till skadestånd vid
överträdelser av artikel 81.1 eller 82. En sådan reglering torde i dagens
situation få anpassas efter innebörden av föreskrifterna i 33 § kon-
kurrenslagen och skulle därvid kunna innebära att en avvikelse från vad
201
som senare kommer visa sig vara EG-rättens innebörd beträffande skade- Prop. 1999/2000:140
ståndsskyldighet.
Regeringens bedömning: En möjlighet att få svenska konkurrensrätts-
liga avgöranden verkställda utomlands förutsätter nya internationella
överenskommelser.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund instämmer i utred-
ningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Av bestämmelserna i artikel 256
(f.d. artikel 192) i EG-fördraget framgår att kommissionens beslut om
böter eller viten är verkställbara. Vidare framgår att verkställigheten skall
följa de civilprocessuella reglerna i det land där verkställigheten sker.
Någon motsvarande möjlighet att verkställa domar om konkurrensskade-
avgift utanför Sveriges gränser torde inte finnas. Viten som har utdömts
efter att ha förelagts av Konkurrensverket kan verkställas i de övriga nor-
diska länderna. En ändring i fråga om möjligheten att utanför Sveriges
gränser verkställa domar om konkurrensskadeavgift eller beslut om viten
torde förutsätta internationella överenskommelser. Utredningen har kon-
staterat att Brysselkonventionen och Luganokonventionen inte är till-
lämpliga på konkurrensrättsliga avgöranden av offentligrättslig natur.
Regeringen instämmer i slutsatserna. Frågan om möjligheten att verka
för verkningsfulla sådana överenskommelser får uppmärksammas vid
lämpligt tillfälle.
Regeringens bedömning: Det är teoretiskt möjligt att Konkurrens-
verket i undantagsfall skulle kunna tillämpa artikel 81 eller 82 på en
företagskoncentration. Någon särskild svensk reglering i anslutning
till EG:s koncentrationsförordning 4064/89 behöver dock inte över-
vägas i dessa sammanhang.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Advokatfirman Vinge KB anser att det bör klar-
göras om Konkurrensverket eller regeringen är behörig att hänskjuta en
företagskoncentration till kommissionen i enlighet med artikel 22 i EG:s
koncentrationsförordning 4064/89. Man menar att det i dagsläget råder en
otillfredsställande osäkerhet i detta avseende.
202
Skälen for regeringens bedömning: En nationell konkurrensmyndig- Prop. 1999/2000:140
het har inte behörighet att tillämpa artikel 81 eller 82 på en koncentration
med gemenskapsdimension. Principen är att koncentrationer utan gemen-
skapsdimension skall angripas endast med stöd av nationell rätt. En na-
tionell myndighet torde ändå vara oförhindrad att tillämpa artikel 81 eller
82 på en koncentration utan gemenskapsdimension. I den senare situatio-
nen kan det, i vart fall teoretiskt, bli fråga om parallella förfaranden, ef-
tersom kommissionen har möjlighet att med stöd av artikel 85 konstatera
en överträdelse av artikel 81 eller 82. Situationen påminner därmed om
den som råder på de delar av transportområdet som inte omfattas av
tillämpningsföreskrifter. Det torde emellertid vara svårt att se vilka skä-
len skulle vara for en nationell konkurrensmyndighet att vilja ingripa mot
en sådan koncentration med stöd av EG-rätten, anför utredningen. Till
detta kommer att företagskoncentrationer endast i begränsad utsträckning
kan angripas med stöd av artikel 81 eller 82.
Nationella myndigheter skall, i likhet med vad som gäller enligt bl.a.
förordning 17/62, genomföra undersökningar på begäran av kommissio-
nen och kan även biträda kommissionen vid undersökningar den genom-
för, se artiklarna 12 och 13 i förordning 4064/89. Kommissionen kan
under vissa omständigheter hänskjuta en koncentration till en behörig
nationell myndighet, se artikel 9 i förordning 4064/89. Den nationella
myndighet som tar emot ärendet skall sedan tillämpa nationell kon-
kurrensrätt på koncentrationen. Konkurrensverket har behörighet att till-
lämpa konkurrenslagens regler om företagskoncentration. Någon särskild
svensk reglering som tar sikte på den speciella situation som nyss be-
skrivits torde därför inte erfordras.
Slutligen skall nämnas att enligt artikel 22.3 i förordning 4064/89 en
medlemsstat eller flera medlemsstater gemensamt kan begära att kom-
missionen vidtar åtgärder mot en koncentration som saknar gemen-
skapsdimension.
Regeringen anser i likhet med utredningen att någon särskild svensk
reglering i anslutning till EG:s koncentrationsförordning 4064/89 inte
behöver övervägas i förevarande sammanhang.
Regeringens bedömning: Konkurrenslagstiftningen måste erbjuda
effektiva instrument for att åstadkomma efterlevnad av reglerna.
Skälen för regeringens bedömning: Den svenska konkurrenslagstift-
ningen som infördes 1 juli 1993 bygger på den s.k. forbudsprincipen.
Konkurrenslagen innehåller förbud för företag mot dels konkurrensbe-
gränsande samarbete, dels missbruk av en dominerande ställning.
203
För att uppnå de konkurrenspolitiska målen med lagstiftningen är det Prop. 1999/2000:140
viktigt att konkurrenslagen erbjuder effektiva instrument for att åstad-
komma efterlevnad av reglerna. Detta gäller inte minst med hänsyn till de
stora samhällsekonomiska värden som konkurrenslagstiftningen ytterst
gäller. Konkurrenslagen innehåller redan idag ett brett register med så-
dana instrument i form av regler om ingripanden mot otillåtna förfaran-
den och rättsfoljder med syfte att avhålla foretagen från överträdelser av
konkurrenslagen. Regler av denna typ gäller ogiltighet for förbjudna
samarbeten, möjligheter att ålägga förbud vid vite att tillämpa förbjudna
förfaranden, konkurrensskadeavgift for begångna överträdelser, skade-
stånd för den som lidit skada av ett förbjudet förfarande m.m. Det som
särskilt skall behandlas här gäller konkurrensskadeavgiften.
Ett företag är enligt konkurrenslagen skyldigt att betala en särskild av-
gift (konkurrensskadeavgift), om företaget eller någon som handlar på
företagets vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förbuden
mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande
ställning. Avgiften skall fastställas till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner
kr eller till ett högre belopp dock inte överstigande 10 procent av före-
tagets årsomsättning. Immunitet mot konkurrensskadeavgift gäller som
regel for åtgärder som har vidtagits efter anmälan för undantag eller an-
sökan om icke-ingripandebesked och till dess beslut har fattats med an-
ledning av anmälan eller ansökan.
Regeringens förslag: Ett förtydligande görs i konkurrenslagen med
innebörden att det vid fastställande av konkurrensskadeavgift skall tas
hänsyn till om företaget i väsentlig mån underlättat utredningen med
avseende på den egna överträdelsen och till andra försvårande eller
förmildrande omständigheter av betydelse.
Promemorian: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag
och bedömning.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser tillstyrker prome-
morieförslaget att nu förtydliga bestämmelsen om vilka hänsyn som kan
tas vid fastställande av konkurrensskadeavgift. Ett stort antal remissin-
stanser lämnar dessutom förslaget utan erinran.
Endast ett fatal remissinstanser är tveksamma eller kritiska.
En mycket stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker vidare att frå-
gan om inrättandet av program för befrielse från och nedsättning av kon-
kurrensskadeavgift utreds.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av redovisningen i pro-
memorian (s. 13-23) finns i vissa andra delar av världen - t.ex. Stor-
britannien, USA och Kanada - men också hos EU-kommissionen, ut-
vecklade system med befrielse från eller nedsättning av påföljder för fö-
retag som tillhandahåller viktig information om konkurrensbegränsande
förfaranden (s.k. leniency-program). Detta har enligt uppgift haft stor
betydelse, inte minst i USA, för att spåra och avslöja karteller. I det med-
204
delande om befrielse från eller nedsättning av böter som kommissionen Prop. 1999/2000:140
presenterade år 1996 sägs att ett foretag som deltar i en kartell kan undgå
sanktioner helt under vissa förutsättningar, bl.a. att företaget har anmält
kartellen till kommissionen och förser kommissionen med avgörande
bevismaterial. Även svenska företag har genom att förse EG-
kommissionen med viktig bevisning fatt kraftig reduktion i fråga om
konkurrensböter (Stora i Cartonboard-fallet, jfr Förstainstansrättens dom
den 14 maj 1998 Mayr-Melnhof Kartongesellschaft mbH, p. 352-359).
Aktuell bestämmelse i konkurrenslagen lyder som följer:
28 § När konkurrensskadeavgift fastställs skall särskild hänsyn
tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.
I ringa fall skall ingen avgift påföras.
Konkurrensverket har som nämnts föreslagit bl.a. att regelverket ses över
i olika avseenden för att erbjuda nya instrument för en effektivare kartell-
bekämpning. Konkurrensverket har också föreslagit att det införs en ut-
trycklig bestämmelse i konkurrenslagen om att det vid fastställandet av
konkurrensskadeavgift kan beaktas att ett företag lämnat Konkurrens-
verket information om överträdelsen eller i övrigt medverkat vid utred-
ningen av densamma.
Regeringen delar Konkurrensverkets uppfattning att det är viktigt att
reglerna är lämpligt utformade och ger möjlighet att avslöja och bekämpa
konkurrensbegränsningar mellan företag.
Fråga uppkommer således om det vid fastställande av påföljd enligt
konkurrenslagen även skall kunna beaktas att företag lämnat viktig in-
formation till Konkurrensverket. I detta sammanhang handlar det om
nedsättning av konkurrensskadeavgift.
Enligt förarbetena till den redan gällande bestämmelsen i 28 § kon-
kurrenslagen utesluts inte att även andra omständigheter än allvarligheten
av överträdelsen och hur länge den har pågått kan beaktas när avgiftens
storlek bestäms (prop. 1992/93:56 s. 93).
Av förarbetena följer att det i mildrande riktning bör kunna beaktas ex-
empelvis om företaget
1. snabbt upphör med överträdelsen sedan den påtalats av Kon-
kurrensverket,
2. samarbetar väl med Konkurrensverket under utredningen,
3. befinner sig i en svår ekonomisk situation,
4. har utsatts för påtryckningar från andra företag,
5. har medverkan i överträdelsen i begränsad omfattning och
6. har ålagts att betala skadestånd för överträdelsen.
Konkurrensskadeavgift skall fastställas särskilt för varje företag som ta-
lan riktas mot. Den skall spegla de olika företagens delaktighet i över-
trädelsen. Avgiften bör inte fastställas så högt att företaget riskerar kon-
kurs.
Gränserna för hur långt 28 § konkurrenslagen medger att sådana om-
ständigheter under 1-6 ovan beaktas har inte prövats i rättspraxis i någon
nämnvärd omfattning. Det följer av förarbetena till konkurrenslagen att
hänsyn kan tas till om företaget samarbetat väl med Konkurrensverket.
Till denna del förefaller det således vara klart att det finns ett visst ut-
205
rymme, oklart hur stort, att fastställa konkurrensskadeavgiften till en läg-
re nivå än annars.
Regeringen anser däremot i likhet vad som sägs i promemorian att det
varken följer av lagtext eller förarbeten att konkurrensskadeavgift inte
skall påföras överhuvudtaget om ett företag samarbetat väl med Konkur-
rensverket. Detta förhållande ändras inte av uttalandet i förarbetena om
att EG-rättspraxis far stor betydelse vid tillämpningen av de materiella
reglerna i konkurrenslagen (prop. 1992/93:56 s. 21) och att konkurrens-
lagspraxis bör kunna utvecklas med EG-rätten som grund. Detta måste
också skiljas från situationen att det handlar om ringa fall, där ingen av-
gift skall påföras. Med ringa avses sådana fall där överträdelsen med hän-
syn till lagstiftningens allmänna syfte att främja en effektiv konkurrens
framstår som bagatellartad eller försumbar (a. prop. s. 93).
Som nämndes ger förarbetena stöd för att det faktum att företaget läm-
nat viktig information till Konkurrensverket kan tillmätas betydelse vid
fastställande av konkurrensskadeavgift. Härmed torde få förstås att detta
gäller till den del uppgifterna gäller företagets egna överträdelse.
Att motsvarande utan stöd i lagtexten skulle gälla även för information
som ett företag lämnar om andra företags överträdelser skulle i sak inne-
bära att andra principer gällde här än inom straffrätten. Såvitt avser
straffrätten har tanken på ett s.k. kronvittnessystem avvisats av stats-
makterna i fråga om eftergift för den som avslöjar andras brott (jfr SOU
1986:14 s. 452 f. samt prop. 1987/88:120 s. 92).
Visserligen rör det sig här som några remissinstanser pekat på inte om
straffrätt. Som dessa och därtill flera remissinstanser menat gör sig dock
på motsvarande sätt rättssäkerhetsaspekter gällande även när det är fråga
om en sanktionsavgift. Avgiften kan uppgå till betydande belopp, ända
upp till 10 procent av ett företags omsättning.
Samtidigt framgår av genomgången i promemorian att det EG-rättsliga
kontrollsystemet, men framför allt de amerikanska och brittiska syste-
men, ger relativt stora möjligheter att befria från eller sätta ned kon-
kurrensböter om ett företag anmält kartellen eller försett konkurrensmyn-
digheten med viktiga bevis som faller andra företag.
Enligt regeringens mening står det i likhet med vad som sägs i prome-
morian klart att frågan om ett motsvarande system såsom de nämnda le-
niency-programmen bör inrättas i Sverige på området är av principiell
karaktär och kräver en mer omfattande utredning. Också flera remiss-
instanser har understrukit detta.
Regeringen vill samtidigt betona att den i likhet med vad som sägs i
promemorian anser att det i sig är viktigt att det konkurrensrättsliga sys-
temet tillhandahåller effektiva sanktioner, proportionella medel och
lämpliga incitament för att komma tillrätta med dolda kartellsamarbeten.
Som tidigare redovisats har regeringen denna dag beslutat att utreda
frågan om inrättandet av bredare program för befrielse från eller nedsätt-
ning av konkurrensskadeavgift. Se avsnitt 7.5.1.
Regeringen anser dock i likhet med vad som sägs i promemorian att det
framstår som viktigt att redan nu ändra konkurrenslagen på det sättet att
det görs ett förtydligande så att det framgår av själva lagen vilka hänsyn
som kan tas vid fastställande av konkurrensskadeavgift. Mot bakgrund av
det anförda föreslår regeringen därför ett tillägg i 28 § konkurrenslagen
Prop. 1999/2000:140
206
med innebörden att det vid fastställande av konkurrensskadeavgift skall Prop. 1999/2000:140
kunna tas hänsyn till om företaget i väsentlig mån underlättat utredningen
med avseende på den egna överträdelsen, och till andra försvårande eller
förmildrande omständigheter av betydelse.
Vid sidan av att utgöra ett samlande dokument för de förfaranderegler
och den praxis som utvecklats kring hanteringen av ärenden rörande stat-
ligt stöd, innebär rådets förordning också i vissa avseenden en skärpning
av regelverket. Motivet för att strama upp reglerna kan ses i ljuset av en
fördjupad integrering av den gemensamma marknaden där förekomsten
av otillåtna statliga stöd till enskilda företag på ett alltmer påtagligt sätt
riskerar att snedvrida konkurrensen. Mot bakgrund därtill av de stora
volymer stöd som alltjämt lämnas inom medlemsstaterna och understun-
dom problem att från kommissionens sida bedriva en tillräckligt effektiv
kontroll, så introduceras i förordningen en rätt för kommissionen att utfö-
ra kontroll på ort och ställe. Bestämmelsen, som återfinns i artikel 22, har
följande lydelse.
Kontroll på ort och ställe
1. När kommissionen hyser allvarliga tvivel om huruvida beslut om att inte göra invänd-
ningar, positiva beslut eller villkorliga beslut med avseende på individuellt stöd efterlevs,
skall den berörda medlemsstaten, efter att ha beretts tillfälle att lämna synpunkter, tillåta
kommissionen att avlägga kontrollbesök på ort och ställe.
2. De tjänstemän som har bemyndigats av kommissionen skall, for att kontrollera att det
berörda beslutet följs, ges befogenhet att
a) gå in i vilka lokaler och på vilken mark som helst som utnyttjas av det berörda före-
taget,
b) begära muntliga förklaringar på ort och ställe, och
c) granska räkenskaperna och andra affärshandlingar och göra eller begära kopior.
Om det är nödvändigt far kommissionen bistås av oberoende experter.
3. Kommissionen skall skriftligen och i god tid underrätta den berörda medlemsstaten om
kontrollbesöket på ort och ställe och de bemyndigade tjänstemännens och experternas iden-
titet. Om medlemsstaten i fråga har berättigade invändningar mot kommissionens val av
experter, skall experterna utses i samförstånd med medlemsstaten. De av kommissionens
tjänstemän och de experter som bemyndigats att utföra kontroll på ort och ställe skall upp-
visa en skriftlig fullmakt i vilken närmare anges föremålet för och syftet med besöket.
4. Tjänstemän som bemyndigats av den medlemsstat inom vars territorium kontrollbe-
söket skall göras får vara närvarande vid kontrollbesöket.
5. Kommissionen skall lämna medlemsstaten en kopia av alla rapporter som upprättas till
följd av kontrollbesöket.
6. Om ett företag motsätter sig ett kontrollbesök som har beslutats av kommissionen med
stöd av denna artikel, skall den berörda medlemsstaten ge den hjälp som behövs till de
207
tjänstemän och experter som bemyndigats av kommissionen for att de skall kunna genom- Prop. 1999/2000:140
föra köntrollbesöket. För detta ändamål skall medlemsstaterna, efter samråd med kommis-
sionen, vidta nödvändiga åtgärder inom arton månader efter det att denna förordning har
trätt i kraft.
Kommissionens möjlighet att genomfora kontrollbesök omfattar endast
granskning av individuella stöd, dvs. stöd som inte beviljas på grundval
av en stödordning och anmälningspliktiga utbetalningar av stöd på
grundval av en stödordning.
Det är kommissionen som fattar beslut om kontrollbesöket, som dock
skall föregås av att medlemsstaten lämnar sin tillåtelse till det. Besöket
skall genomföras av särskilt bemyndigade tjänstemän vid kommissionen
jämte eventuella experter som utsetts av kommissionen efter samråd med
medlemsstaten. Därutöver kan medlemsstaten bemyndiga tjänstemän att
närvara vid kontrollbesöket.
De tjänstemän som genomför kontrollbesöket skall av kommissionen
bl.a. ha getts befogenhet att hos berört företag gå in i lokaler m.m. samt
att granska räkenskaper och andra affärshandlingar. Vid kontrollbesöket
skall de av kommissionen bemyndigade tjänstemännen ha en skriftlig
fullmakt i vilken närmare skall anges föremålet för och syftet med be-
söket.
Problem kan dock uppstå om företaget motsätter sig ett kontrollbesök
genom att t.ex. inte medge tillträde till vissa utrymmen. Förordningen
föreskriver därför att kommissionen skall ges nödvändigt bistånd i sådana
situationer. Medlemsstaterna har att införa sådana åtgärder inom 18 må-
nader efter det att förordningen trätt i kraft.
I lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas
konkurrens- och statsstödsregler finns vissa bestämmelser huvudsakligen
inom konkurrensområdet. Där regleras bl.a. möjligheten att fa bistånd när
kommissionen beslutat om undersökningar hos företag och företags-
sammanslutningar. Inom konkurrensområdet finns ett väl utvecklat sys-
tem med en behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår
av de gemensamma konkurrensreglerna. I Sverige är det Konkurrens-
verket som är behörig nationell myndighet. Det följer bl.a. direkt av EG-
rätten att myndigheten har en skyldighet att bistå kommissionen. Detta
torde även vara förklaringen till att den behöriga myndigheten i 3 § ovan
nämnda lag ges befogenheter som överensstämmer med dem som kom-
missionen har enligt t.ex. artikel 14 i rådets förordning 17/62.
Några motsvarande regler finns inte för statligt stöd. De regler som
finns i lagen rör huvudsakligen uppgiftsskyldighet för kommuner och
landsting om planerade stöd samt en möjlighet för regeringen att upphäva
vissa beslut om stöd.
Någon behörig myndighet med uppgifter motsvarande dem som Kon-
kurrensverket har finns inte på statsstödsområdet. Närings- och teknikut-
vecklingsverket (NUTEK) är central förvaltningsmyndighet för frågor
som gäller näringslivets utveckling, vilket bl.a. inbegriper ett ansvar för
att fördela statligt stöd till teknisk forskning och utveckling, för små och
208
medelstora foretag samt for regional utveckling. NUTEK har dessutom Prop. 1999/2000:140
övergripande uppgifter inom området som avser uppföljning och rappor-
tering av befintliga stöd.
Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten i Stockholm skall vid
behov lämna handräckning så att kommissionen kan genomfora ett
kontrollbesök. En uttrycklig hänvisning görs till de regler i utsök-
ningsbalken som gäller for sådan verkställighet som avses i 16 kap.
10 § samma balk, dock med begränsningen att det berörda företaget
inte skall underrättas.
Promemorian: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Arbetsmarknads-
styrelsen, Fiskeriverket, Konkurrensverket, Närings- och teknikutveck-
lingsverket, Riksrevisionsverket, Kronofogdemyndigheten i Stockholm,
Länsstyrelserna i västra Götaland, Värmland, Jönköpings samt Norrbot-
tens län och Svenska kommunförbundet tillstyrker eller har inte något att
erinra mot förslaget i promemorian.
Kommerskollegium har inget att erinra mot förslaget men har framfört
att artikelnumreringen i lagen bör överensstämma med nu gällande EG-
rätt.
Svea hovrätt har föreslagit att det i lagtexten anges att handräckning
endast skall ges om företaget motsätter sig kontrollbesöket.
Stockholms tingsrätt har pekat på att kommissionens beslut om under-
sökning och kontrollbesök gäller direkt, utan att något tillstånd från dom-
stol behöver inhämtas till skillnad från vad som gäller för Konkurrens-
verkets beslut enligt nationell lagstiftning. Tingsrätten menar att det är
svårt att förstå varför det skall ställas lägre krav på rättssäkerheten när det
är fråga om EG-rätt än när motsvarande institut regleras i den inhemska
rätten.
Kronofogdemyndigheten har framfört att det i lag generellt bör slås fast
att myndigheten vid handräckning enligt 16 kap. 10 § utsökningsbalken
skall ha rätt att besluta om försegling av utrymme eller lokal för en korta-
re tid.
Sveriges Industriförbund samt Svensk Handel och Tjänsteföretagen an-
ser att det i lagtexten bör läggas till att det företag hos vilket undersök-
ningen görs har rätt till juridiskt biträde under undersökningen.
Skälen för regeringens förslag: Föreskrifter om skyldighet att under-
kasta sig kontrollbesök innebär myndighetsutövning, vilket kräver lag-
form. Rådets förordning är dock direkt gällande i Sverige varför ytter-
ligare åtgärder ej krävs i den delen. Det skall särskilt framhållas att det är
kommissionen som beslutar om kontrollbesöket och alltså inte någon
svensk myndighet. Medlemsstaten har endast att lämna kommissionen
tillåtelse att genomföra besöket. Någon formell grund att vägra kontroll-
besök på saknas. Kommissionens beslut kan överklagas till EG-dom-
stolen men verkställigheten skall dock fortgå.
209
Nationella tjänstemän ges i forordningen en rätt att närvara vid be- Prop. 1999/2000:140
söket. Dessa tjänstemän har inte några beslutsbefogenheter.
Rådets förordning beslutades före Amsterdamfördragets ikraftträdande,
vilket innebär att den i titeln fortfarande hänvisar till artikel 93 istället for
artikel 88 som artikeln omnumrerats till.
Rådets förordning medför ett behov av en bestämmelse om att kom-
missionen far vända sig till exekutiv myndighet, om tvångsmedel be-
höver användas för att den skall kunna fullfölja kontrollbesöket. Kom-
missionens behov av att tvångsvis kunna genomföra ett kontrollbesök bör
tillgodoses genom en bestämmelse om att handräckning kan begäras av
kronofogdemyndigheten på samma sätt som sker inom konkurrens-
området.
Av 3 kap. 2 § utsökningsbalken följer att verkställighet på grund av
utländsk exekutionstitel får äga rum här i riket enligt vad som framgår av
särskilda föreskrifter. Kommissionens beslut om kontrollbesök får enligt
utsökningsbalkens systematik anses vara en utländsk exekutionstitel.
Verkställighet av kommissionens beslut kan ske utan ytterligare reglering
eftersom kravet i utsökningsbalken på särskilda föreskrifter uppfylls ge-
nom den ovan föreslagna bestämmelsen.
Stockholms tingsrätt har framfört att det är svårt att förstå varför lägre
krav på rättssäkerhet skall ställas när det är fråga om EG-rätt än när det är
fråga om nationell rätt. Tingsrätten har framfört att t.ex. skall domstol
pröva behovet av en undersökning, som beslutats av Konkurrensverket,
enligt nationella konkurrensregler.
På konkurrensområdet (förordning nr 17/62) finns avgörande från EG-
domstolen, förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst AG mot Kommis-
sionen, som torde kunna ge viss vägledning även i fråga om kontrollbe-
sök. Rättsfallen rör en undersökning som beslutats av kommissionen.
Domstolen konstaterade att en nationell myndighet aldrig far göra en
prövning av nödvändigheten av den begärda åtgärden (undersökningen)
utan att denna prövning är förbehållen domstolen. En nationell myndig-
het kan dock kontrollera att åtgärden inte är godtycklig, att den står i pro-
portion till ändamålet med undersökningen och trygga att den nationella
rättens bestämmelser följs när åtgärden vidtas.
Såsom Svea hovrätt påpekat i sitt yttrande kan den enskildes skydd sä-
kerställas genom dels de synpunkter som regeringen har möjlighet att
lägga innan den lämnar tillstånd till kontrollbesök, dels de möjligheter
som företaget har att fora talan vid såväl nationella rättsinstanser som vid
EG:s forstainstansrätt. Den prövning som ankommer på kronofogde-
myndigheten är av begränsad omfattning. Kronofogdemyndigheten skall
självfallet inte medverka till åtgärder som inte omfattas av kommissio-
nens beslut eller som är uppenbart obefogade. Den fråga som väckts av
Stockholms tingsrätt är generell och kräver överväganden som inte ryms
inom det nu aktuella lagstiftningsärendet. Det kan dock konstateras att
EG-rätten inte synes ge utrymme for lika omfattande prövning av kom-
missionens beslut som t.ex. sker av Konkurrensverkets beslut om under-
sökning enligt nationell lagstiftning.
Reglerna i 16 kap. 10-12 §§ utsökningsbalken kommer att bli tillämp-
liga på handräckningsforfarandet, dock med de begränsningar som anges
nedan. Eftersom kommissionens besök syftar till att kontrollera att villkor
210
och liknande efterlevs är det oftast så att besöken måste genomforas utan
att företaget får kännedom om det i förväg. I annat fall kan företaget vidta
åtgärder for att försvåra kontrollen, t.ex. att gömma undan handlingar
eller flytta maskiner. Det är, såsom även påpekats av Svea hovrätt, stad-
gad praxis inom konkurrensområdet att det är kommissionen som för-
fogar över om det berörda företaget i förväg skall underrättas eller ej.
Därför bör, vilket även skett på konkurrensområdet, bestämmelsen ut-
formas så att kronofogdemyndigheten inte skall underrätta företaget om
handräckningsansökningen innan verkställighet sker.
Svea hovrätt har anfört att det i den föreslagna bestämmelsen uttryck-
ligen bör anges att handräckning skall ges om företaget motsätter sig
kontrollbesöket. Det följer av rådets förordning liksom av allmänna prin-
ciper om tvångsmedelsanvändning att kronofogdemyndigheten inte bör
vidta några verkställighetsåtgärder förrän behov av detta visat sig före-
ligga. Det torde därför inte finnas anledning for kronofogdemyndigheten
att dessförinnan fatta beslut om handräckning. Inom konkurrensområdet
har saken lösts på det sättet att kronofogdemyndigheten kontaktas i för-
väg i de fall motstånd kan befaras. När besöket skall äga rum följer repre-
sentanten med och ett eventuellt beslut om handräckning kan fattas på
platsen. Regeringen anser med hänsyn till ovanstående att det inte finns
behov av att införa de förändringar som föreslagits av Svea hovrätt.
Några remissinstanser anser att det av lagtexten bör framgå att berört
företag har rätt till juridiskt biträde under undersökningen. Vid kommis-
sionens undersökningar hos företag i samband med misstänkt över-
trädelse av konkurrensreglerna har företaget enligt kommissionens praxis
rätt att tillkalla ett juridiskt biträde att närvara vid undersökningen förut-
satt att undersökningen inte onödigt fördröjs. Frågan om en sådan rättig-
het skulle lagregleras diskuterades i samband med ändringar i lagen
(1992:1317) om ett ekonomiskt europeiskt samarbetsområde (prop.
1993/94:211). Regeringen fann dock att en sådan reglering skulle in-
skränka befogenheterna hos EFTA:s övervakningsmyndighet på ett sätt
som inte var förenligt med Sveriges åtaganden enligt EES- och övervak-
ningsavtalen. Inte heller i den nuvarande regleringen av kommissionens
rätt att få handräckning för att genomföra undersökningar finns en sådan
rätt inskriven.
Rådets förordning innehåller inte några bestämmelser om att ett kon-
trollbesök i något avseende får göras beroende av att berört företag öns-
kar tillkalla juridiskt biträde. Mot den bakgrunden anser regeringen sig
nu inte kunna uppställa ett sådant krav i lagtext. Regeringen utgår dock
ifrån att kommissionen kommer att tillämpa principen om rätt till juri-
diskt biträde även vid kontroller på ort och ställe av statliga stöd.
En följd av den föreslagna regleringen att kronofogdemyndigheten inte
skall underrätta företaget om att handräckning begärts är att företaget inte
kan förhindra att det uppkommer kostnader hos myndigheten genom fri-
villigt fullgörande. Det skulle inte vara tillfredsställande om företaget
tvingades att ersätta dessa kostnader och regeringen avser därför utvidga
det undantag från skyldigheten att betala s.k. grundavgift som finns i för-
ordningen (1992:1094) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna till att
omfatta även dessa ärenden. Någon avgift skall således inte tas ut vid
handräckningen.
Prop. 1999/2000:140
211
Kronofogdemyndigheten i Stockholm har framfört att det i en generell Prop. 1999/2000:140
lagstiftning bör slås fast att myndigheten när handräckning lämnas med
stöd av 16 kap. 10 § utsökningsbalken har möjlighet att försegla utrymme
eller lokal för en kortare period. Kronofogdemyndigheten har upplyst att
den vid en verkställighet på konkurrensområdet funnit att försegling var
möjlig genom att tillämpa reglerna i 6 kap. 4 § utsökningsbalken analogt.
Det finns numera ett antal lagar där kronofogdemyndigheten lämnar
handräckning med stöd av bestämmelsen i 16 kap. 10 §. Frågan kräver
överväganden som ligger utanför ramen för detta lagstiftningsuppdrag
och något förslag i den delen läggs därför inte fram nu.
Regeringens bedömning: Det är regeringen som bör lämna tillstånd
till kommissionen att genomföra ett kontrollbesök. Den därpå följande
hanteringen bör i normalfallet handhas av Närings- och teknikutveck-
lingsverket (NUTEK).
Promemorian: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Fiskeriverket anser att samråd även skall ske med
berörda expertmyndigheter och att företrädare från expertmyndighetema
ges möjlighet att närvara vid besöken. Länsstyrelsen i Värmland menar
att det vore värdefullt om länsledningen informeras innan en kontroll
eller liknande genomförs i länet. Övriga remissinstanser har inte haft nå-
got att invända mot promemorians bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt förordningen skall kom-
missionen tillåtas att genomföra ett kontrollbesök. Det krävs alltså att
medlemsstaten lämnar tillstånd till att kommissionen skall fa genomföra
ett kontrollbesök. Kommissionen skall i god tid skriftligen underrätta
medlemsstaten om kontrollbesöket. Eventuella experter som skall närvara
utses i samförstånd med medlemsstaten om den har berättigade invänd-
ningar mot kommissionens val. Dessutom har medlemsstaten möjlighet
att bemyndiga tjänstemän att närvara vid kontrollbesöket. Det är alltså
flera frågor som medlemsstaten har att ta ställning till och besluta om.
EG:s statsstödsregler uppställer inte, såsom konkurrensreglerna, krav
på att det skall finnas en behörig myndighet i medlemsstaten som skall
bistå kommissionen. Istället är det medlemsstaten direkt som är kommis-
sionens motpart och som har ansvaret för att statsstödsreglema efterlevs.
Det bör därför vara regeringen som lämnar kommissionen tillstånd till att
genomföra kontrollbesöket.
Den mer praktiska hanteringen av besöket, såsom vilka som bör när-
vara samt att kommissionen ges nödvändig assistans, bör dock överlåtas
på en myndighet.
Mot bakgrund av den roll som NUTEK numera har inom statsstödsom-
rådet torde det i normalfallet vara lämpligt att regeringen i samband med
att tillåtelse lämnas till besöket ger NUTEK i uppdrag att handha ärendet
och i samråd med ansvariga departement och berörda myndigheter, utse
de nationella experter som skall närvara vid besöket. Det är inte givet
212
vilka detta bör vara från gång till annan. Vanligen torde det dock vara Prop. 1999/2000:140
tjänstemän från myndigheter med särskild kunskap inom aktuellt område.
Det finns anledning anta att tjänstemän från NUTEK regelmässigt kom-
mer att närvara. Vilka kontakter som i övrigt bör tas far avgöras i det en-
skilda fallet.
Den praktiska hantering som ärendet kommer att medföra är också att,
när så bedöms nödvändigt, ansöka om handräckning av kronofogdemyn-
digheten.
I Konkurrensverkets allmänna råd (KKVFS 1993:6) informerade ver-
ket om hur man tolkade begreppet ”märkbart sätt” vid samverkan mellan
små och medelstora lastbils- eller taxiåkerier för central fördelning av
transportuppdrag och därtill knuten verksamhet. I dessa allmänna råd
uttryckte verket att man ansåg att den s.k. relevanta marknaden för be-
ställningscentraler skulle utgöras av taxitransporter i det län där be-
ställningscentralen hade sin huvudsakliga verksamhet.
Målet Taxisamordning Skellefteå AB (MD 1996:15) gällde en ansökan
om individuellt undantag enligt 8 § konkurrenslagen för samordnad verk-
samhet med gemensam beställningscentral m.m. i Taxisamordning Skel-
lefteå AB (TSAB).
Konkurrensverket ansåg att den relevanta marknaden för TSAB:s taxi-
samarbete var taxitransporter i Västerbottens län. Verket beviljade un-
dantag.
Finnfors Taxi AB överklagade verkets beslut till Stockholms tingsrätt.
Tingsrätten fastställde den relevanta geografiska marknaden för sam-
arbetet till Skellefteå kommun. På den marknaden hade TSAB en stark
ställning. Tingsrätten ansåg därför att undantag inte kunde beviljas och
undanröjde således verkets beslut.
TSAB överklagade till Marknadsdomstolen. Marknadsdomstolen ansåg
att samarbetet omfattade nästan alla taxiföretag i Skellefteå kommun.
Domstolen avgränsade i likhet med tingsrätten den relevanta geografiska
marknaden till Skellefteå kommun. Domstolen ansåg att konkurrensen
mellan taxiföretagen i stort sett upphävdes. Samarbetet medförde därför,
enligt Marknadsdomstolen, att en monopolliknande situation uppstod
beträffande privata taxiresor med startpunkt i tätorten. TSAB fick därför
en dominerande ställning i kommunen som helhet. Samarbetet ansågs av
domstolen ge de deltagande företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur
spel för en väsentlig del av nyttighetema i fråga. Marknadsdomstolen
lämnade därför TSAB:s överklagande utan bifall.
213
Konkurrensverket har härefter återkallat det allmänna rådet vad avser
taxisamverkan. Verket har också meddelat ett stort antal beslut rörande
viss samverkan inom beställningscentraler. För en utförligare genomgång
hänvisas till Ds 1998:72, s. 151-162.
Under hösten 1999 har Marknadsdomstolen meddelat beslut bl.a. i frå-
ga om visst samarbete inom Taxi Uddevalla och Taxi Västerås, MD
1999:15 och MD 1999:16. Ytterligare några ärenden forväntas bli av-
gjorda av Marknadsdomstolen inom en nära framtid.
Före omregleringen av taximarknaden gällde enligt 1979 års yrkestrafik-
lagstifining bestämmelser om bl.a. trafikeringsplikt, trafikområde, kom-
menderingsplan, uppställningsplats för fordon och skyldighet för till-
ståndshavare att tillhöra en beställningscentral. Vidare var prissättningen
reglerad genom att en statlig myndighet fastställde för hela landet gällan-
de maximitaxor. Taximarknaden var således hårt reglerad. Bland annat
var bilarnas antal, geografiska fördelning och taxor reglerade. Verksam-
heten skulle organiseras i en taxiförening och åkarna skulle tillhöra en
beställningscentral inom det område där de verkade. Dessutom var det
nödvändigt med en beställningscentral som kunde fördela intäkterna på
ett ”rättvist” sätt - systemet byggde på att de mycket lönsamma körning-
arna skulle subventionera de olönsamma.
Regleringen innebar att taxiåkama skyddades från konkurrens. Taxor-
na sattes så att ett överskott uppkom på lönsamma tider, vilket skulle
täcka de förluster som åkaren fick vidkännas när han enligt kom-
menderingsplanen tvingades köra på olönsamma tider. Kunderna - främst
i tätorterna - klagade på dålig service. Klagomålen gällde att det var svårt
att komma fram till växeln för att beställa en bil och att om man lyckades
beställa en bil väntetiden inte sällan var lång. Ibland dök bilen över-
huvudtaget inte upp. Den hårda regleringen lade hinder i vägen for före-
tagen att profilera sig, eftersom de var tvungna att tillhöra en beställ-
ningscentral och hålla samma pris. Regleringen gjorde det också svårt for
kommuner och landsting att upphandla samhällsbetalda resor till accep-
tabla priser.
Genom omregleringen den 1 juli 1990 avskaffades prövningen av hur
många taxifordon som skulle tillåtas verka inom ett område, trafikom-
rådena och kommenderingsplanema. Varje taxiägare fick rätt att sätta sitt
eget pris samt att avgöra hur många bilar som skulle vara i trafik och när
man skulle köra. Vidare slopades kravet på tillhörighet till en beställ-
ningscentral.
Taximarknaden i Sverige kan nu beskrivas som ett stort antal lokala
taximarknader med mycket varierande förutsättningar. Kundunderlaget
skiftar kraftigt mellan tätbefolkade områden och glesbygd. Dessutom
dominerar olika typer av kundgrupper i olika delar av landet. På många
platser är de samhällsbetalda taxitransporterna (färdtjänst, skolskjutsar
Prop. 1999/2000:140
214
och skolresor) den huvudsakliga intäktskällan. I vissa glesbygds- Prop. 1999/2000:140
kommuner är andelen nära 90 procent av taxiföretagens intäkter och de
samhällsbetalda resorna är således närmast en förutsättning för taxiföre-
tagens existens i dessa regioner. Taxitransporter som bekostas av privat-
personer och företag (s.k. privatresor) kan i dessa regioner betraktas som
ett komplement till den övriga verksamheten. Den begränsade omfatt-
ningen av privatresor i glesbygd skulle kunna hänföras till de stora av-
stånden som innebär att det är kostsamt att företa resor med taxi. I de
större städerna är bilden en helt annan. Där kan andelen samhällsbetalda
taxiresor uppskattas till 25-30 procent.
På taximarknaden finns huvudsakligen två slags företag, s.k. beställ-
ningscentraler och enskilda taxiföretag. Varje taxiföretag äger en eller
flera taxibilar. En vanlig organisationsform är att beställningscentralen
ägs gemensamt av taxiföretagen. Det förekommer också att den drivs
som ett fristående företag till vilket taxiföretagen mot en avgift kan an-
sluta sig. Även andra former kan tänkas. Antalet beställningscentraler i
Sverige, av lite mer fast karaktär, uppgår till cirka 300.
Under många år har alltså beställningscentralema varit en självklar del av
strukturen på taximarknaden. Därför är det kanske inte så förvånande att
de finns kvar, särskilt som de etablerade beställningscentralema fick be-
hålla sina kanske viktigaste resurser - inarbetade och välkända telefon-
nummer. Att ringa taxi var och förblev för många taxikunder detsamma
som att slå det välkända numret, trots att det efter omregleringen fanns
flera alternativ.
Samarbetet mellan små taxiföretag i en beställningscentral leder gene-
rellt sett, och inom en viss ram, till förbättringar av produktionen genom
att samarbetet ökar möjligheten till ett mer rationellt utnyttjande av for-
donsbeståndet. Kärnan i beställningscentralen är någon form av tele-
fonväxel. Det är dit som kunderna ringer när de vill ha tag på en taxi.
Beställningscentralen har kontakt med de bilar som är anslutna, och för-
medlar den aktuella beställningen till någon av dem. Utöver att förmedla
telefonbeställningar så svarar beställningscentralen i många fall för ge-
mensamma inköp till de anslutna åkerierna, gemensam marknadsföring,
administrativ service, utbildning etc. Beställningscentralema bestämmer
ofta priset för transporterna genom att tillämpa gemensamma prislistor.
Samarbetet ger också små taxiföretag möjlighet att lämna kon-
kurrenskraftiga anbud på bl.a. samhällsbetalda transporter. Vidare ges
mindre företag genom samarbetet möjlighet till investeringar i och ut-
nyttjande av modem teknik som de sannolikt annars inte hade haft, vilket
innebär ökad effektivitet och lägre kostnader.
Vidare ansvarar man för bemanningsplaner där det bestäms hur många
bilar som skall vara i trafik vid olika tidpunkter.
För den del av beställningscentralen som fungerar som förmedlings-
eller mäklartjänst finns det tydliga ekonomiska motiv, såväl för kunder
och åkerier som för samhället. Precis som liknande tjänster på andra
marknader (börs- och fastighetsmäklare, arbetsförmedling, resebyråer
215
etc.) bidrar de till att minska de s.k. transaktionskostnaderna för både
köpare och säljare. Tack vare beställningscentralen slipper taxikunden
ringa runt till vart och ett av taxiåkeriema och fråga om de har någon bil i
närheten som vill köra till den aktuella adressen. Det spar tid vid beställ-
ningen (minskar sökkostnadema) och ökar sannolikheten att snabbt hitta
en lämplig bil (minskar väntetiden). På motsvarande sätt minskar det den
enskilde taxiförarens svårigheter att hitta en lämplig kund.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv kan man säga att beställnings-
centralema bidrar till att resurserna (förarna och bilparken) utnyttjas mer
effektivt. På så sätt kan tomkömingama minska. Förutom de effektivi-
tetsvinster och det ökade utbud detta leder till innebär det också att väl-
färd skapas i form av en bättre miljö. Samtidigt måste man komma ihåg
att det inte är fråga om några unika tjänster som inte skulle gå att organi-
sera på annat sätt än genom beställningscentraler. Efter omregleringen är
sålunda inte alla taxiåkare anslutna till en beställningscentral.
För kundernas del är det intressant om samarbetet leder till sänkta pri-
ser på taxiresorna. Det finns dock inget direkt samband mellan taxi-
åkarnas kostnader och priset på resorna. Bara på en marknad med effek-
tiv konkurrens finns det skäl att tro att sänkta kostnader innebär lägre
priser. Det är också utgångspunkten för konkurrenslagens förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag. I brist på konkurren-
stryck på marknaden finns således en risk att besparingarna stannar hos
åkeriernas ägare i form av högre vinster, eller hos de anställda genom
högre löner.
Att enskilda företag (taxiåkerier) kommer överens om gemensamma
prislistor och körscheman hindrar dock den grundläggande idén med fri
konkurrens. Omregleringen syftade bl.a. till att ta bort de formella regler
som skyddade beställningscentralemas monopol. Effekten blir självklart
begränsad om de ersätts med informella spelregler som leder till högre
priser än vad som är möjligt vid effektiv konkurrens. Under vissa förut-
sättningar kan vidare en dominerande beställningscentral fungera som ett
skydd mot nya konkurrenter, genom att på olika sätt hindra eller försvåra
för nya taxiföretag att utmana marknaden.
På grund av de brister i marknadens funktionssätt detta speglar ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv skisserades det i promemorian på vilka
alternativ till den rådande marknadssituationen som borde kunna växa
fram.
En intressant framtidsutveckling på marknaden vore, enligt promemo-
rian, om själva förmedlingstjänsten - alltså i princip de nuvarande taxi-
växlarnas funktion — skildes från själva nyttigheten. Att offentligt reglera
detta konstaterades dock vara en alltför ingripande åtgärd, varför något
förslag inte lämnades i den delen.
Av intresse i sammanhanget är också att Vägverket, efter samråd med
Konsumentverket, har utfärdat nya föreskrifter om taxitrafik (VVFS
1999:177). Regler rörande prisinformation kommer att träda i kraft den
1 november 2000 och innebär bl.a. att jämförpriser införs. Syftet med
Prop. 1999/2000:140
216
detta är att konsumenterna skall få en bättre prisinformation men även att Prop. 1999/2000:140
konkurrensen skall förbättras då konsumenterna far lättare att göra ratio-
nella val.
Frågan om huruvida krav på obligatorisk anslutning till beställnings-
centraler skall återinföras har utretts och har resulterat i ett betänkande
från 1998 års Taxiutredning. Utredningen fastslår att tillräckliga skäl för
ett obligatorium inte föreligger och att anslutningar även fortsättningsvis
skall ske på frivillig väg. Utredningen pekar på en del åtgärder som
skulle kunna vidtas för att råda bot på de problem som trots allt upplevs
finns inom branschen, särskilt förekomsten av oredovisade intäkter. Ett
förslag till åtgärd är att all information från taxametern skall tömmas till
en tömningscentral. Förutsättningarna för inrättandet av tömningscentra-
ler kommer att övervägas närmare i departementet.
Taxiföretagens samarbete prövas idag i anslutning till det generella för-
budet i 6 § konkurrenslagen och i form av individuella undantag. Mot
bakgrund av de redovisade förhållandena i mindre tätbefolkade områden
kan frågan ställas om det finns behov av konkreta generellt utformade
spelregler för taxi företagens samarbete.
Enligt promemorian framträder i dessa avseenden allt tydligare behovet
av ett klart regelverk som tillgodoser flera mål. Ett mål är upprätthållan-
det så långt det är möjligt av en effektiv konkurrens inom taxinäringen.
Ytterligare ett mål är det samhälleliga intresset av tillgång till taxiservice
även i mindre tätbefolkade områden i Sverige. Ett annat mål är att skapa
den förutsebarhet som näringen rimligen bör ges.
Ännu har inte någon praxis utformats när det gäller tillämpningen av
konkurrenslagen på samarbete mellan taxiföretag i sådana områden. Det
har således ännu inte prövats hur ett samarbete skall bedömas om alter-
nativet till samarbetet inte skulle innebära någon reell konkurrens, utan
att inga eller fa taxitjänster utbjuds överhuvudtaget.
Regeringen anser att det kan ta lång tid innan en sådan praxis utformas
som skapar närmare klarhet om vilka slutsatser sådana mer kvalitativa
överväganden (dvs. prövning av verkliga effekterna) kan leda till när det
gäller konkurrenslagens tillämplighet på taxisamverkan. Det är inte ute-
slutet att en sådan rättspraxis kan utvecklas, med innebörden att det
grundläggande förbudet i konkurrenslagen inte är tillämpligt på grund av
att sådan samverkan inte är konkurrensbegränsande i lagens mening, ef-
tersom frånvaron av denna samverkan ej kan skapa reell konkurrens. Det
är dock ovisst om så kommer att ske. Det är vidare förenat med resur-
skrävande insatser att ansöka om icke-ingripandebesked hos Konkur-
rensverket. Detta belastar särskilt de små företagen. Därtill kräver ären-
dehanteringen resurser hos Konkurrensverket och berörda domstolar.
Det är oklart om det nu gällande regelverket kan ge tillräckligt ut-
rymme för att tillgodose målet om tillgång till taxiservice i mindre tät-
befolkade områden i Sverige. Det är också så att osäkerheten för en nä-
ring, inte minst för den ifrågavarande med många små företag, kan leda
217
till förluster både för företagen och samhällsekonomin om den blir ut- Prop. 1999/2000:140
sträckt i tiden.
Mot denna bakgrund finns det i sig starka skäl att skapa tydlighet ge-
nom införandet av nya regler. Det pågående reformarbetet inom EU på
konkurrensområdet behöver dock uppmärksammas.
De centrala förbuden i den svenska konkurrenslagen har utformats ef-
ter förebild av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. Vid införandet av den
svenska konkurrenslagen uttalades att EG-rättslig praxis bör få stor bety-
delse (prop. 1992/93:56). Enligt rättspraxis från EG-domstolen kan na-
tionella regler tillämpas i fråga om effekter inom en medlemsstat av vid-
tagna konkurrensbegränsningar. De nationella reglerna får dock inte till-
lämpas i det enskilda fallet på ett sätt som strider mot den fulla och en-
hetliga tillämpningen av EG:s konkurrensregler.
När det gäller det lämpliga i att utfårda särskilda regler i fråga om viss
samverkan inom taxibranschen bör också beaktas att kommissionens po-
licy vid utformningen av nya regler inom EU på konkurrensområdet har
en annan inriktning. Där ersätts mer bransch- eller distributionsspecifika
gruppundantag med mera generellt utformade gruppundantag. T.ex. har
kommissionen nyligen beslutat om ett nytt s.k. paraplygruppundantag för
vertikala konkurrensbegränsningar, eftersom man anser det vara sam-
hällsekonomiskt skadligt att ha ett regelverk som tenderar att allt för
mycket i detalj styra marknadsaktörernas avtal och agerande på markna-
den.
I promemorian framhålls följande. Även om särskilda regler för den
svenska taxinäringen således inte har direkt stöd i den EG-rättsliga ut-
vecklingen på konkurrensrättens område föreligger självklart inga hinder
mot att, där det finns tillräckligt starka sakskäl grundade på förhållandena
i Sverige, tillskapa särskilda regler med beaktande av nämnda aspekter.
Givetvis kan som nyss nämnts inte nya svenska regler tillämpas på ett sätt
i det enskilda fallet som strider mot den fulla och enhetliga tillämpningen
av EG:s konkurrensregler. På ifrågavarande område torde dock risken för
sådana konflikter vara liten. EG:s konkurrensregler kommer nämligen
inte att aktualiseras med mindre än att det s.k. samhandelskriteriet är
uppfyllt, vilket synes vara mindre sannolikt i taxibranschen. Möjligen kan
gemenskapsreglema bli tillämpliga på samarbete vid landsgränsema.
Flera remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket och flera advokatbyråer,
är kritiska till ett införande av regler för viss taxisamverkan mot bak-
grund av inriktningen av det pågående arbetet inom EU.
Regeringen vill framhålla följande. Vad det handlar om är införandet
av regler där intresset av konkurrens så långt möjligt kan förenas med
intresset av tillgång till taxiservice på orter främst i glesbygd där förut-
sättningarna för konkurrens är svag. Det finns därtill ett behov av klarhet
om vilka regler som näringen har att följa. I Sverige, till skillnad från i de
allra flesta medlemsstaterna i EU, är taximarknaden avreglerad. Där
taximarknaderna är reglerade får övergripande konkurrensregler mycket
liten betydelse. I Sverige, där konkurrenslagen tillämpas till följd av att
marknaden är avreglerad, motsvarar den materiella förbudsregeln i 6 §
konkurrenslagen i huvudsak artikel 81.1 i EG-fördraget, med undantag
för det samhandelsrekvisit som uppställs i artikel 81.1. Detta får till följd
att 6 § konkurrenslagen gäller även samarbete på mycket lokala markna-
218
der i mindre tätbefolkade områden, om samarbetet kan anses märkbart Prop. 1999/2000:140
konkurrensbegränsande.
För de enskilda små foretag det här uppenbarligen är fråga om torde
stora svårigheter föreligga att avgöra huruvida samarbetet är konkurrens-
begränsande i konkurrenslagens mening.
Enligt regeringens uppfattning är det av regional- och småföretags-
politiska skäl angeläget att taxiverksamhet i glesbygd och på mindre orter
kan bedrivas inom ramen för ett regelsystem som tar hänsyn till att de
särskilda förutsättningarna for sådan verksamhet under vissa förhållanden
kräver samarbete om taxiservice skall kunna tillhandahållas.
Även med beaktande av det pågående arbetet inom EU blir slutsatsen
därför att övervägande skäl talar for att nu föreslå särskilda regler, av det
nämnda slaget, på konkurrensrättens område for viss taxisamverkan.
Regeringens förslag: Ett undantag från förbudet i 6 § konkurrenslagen
införs för skriftligt avtal mellan taxiföretag eller mellan en beställnings-
central och taxiföretag om avtalet
1. avser gemensam transportverksamhet genom samverkan i en beställ-
ningscentral eller på annat sätt i syfte att uppnå effektivitetsvinster eller
andra sådana ekonomiska fördelar,
2. behövs for att tillgodose det samhälleliga intresset av tillgång till
taxiservice, och
3. omfattar högst 30 taxifordon.
Promemorian: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Många, däribland Sveriges Advokatsamfund,
Vägverket, Glesbygdsverket, NUTEK, Konsumentverket, Länsstyrelserna
i Dalarna respektive Jämtland, Sveriges Industriförbund, LO, Stockholms
tingsrätt och Transportarbetareförbundet, tillstyrker eller har ingen erin-
ran mot promemorieforslaget. Flera framhåller särskilt vikten av att hän-
syn tas till förhållandena i glesbygd.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet samt flera ad-
vokatfirmor avstyrker förslaget. Konkurrensverket är negativt.
Svenska Taxiförbundet anser att det föreslagna undantaget i konkur-
renslagen skall omfatta beställningscentraler där de ingående företagens
sammanlagda omsättning understiger 4 000 basbelopp. I andra hand me-
nar man att gränsen skall sättas vid beställningscentraler med högst 200
taxifordon.
Svenska kommunförbundet anser att utredningen borde kompletteras
med en kartläggning av hur konkurrensförhållandena på mindre orter
skulle komma att utvecklas om förslaget genomförs.
Skälen för regeringens förslag: De skäl som i föregående avsnitt re-
dovisats för införandet av särskilda regler for viss taxisamverkan avser
främst den oklarhet som i dagsläget råder om hur långt konkurrenslagens
regler är tillämpliga på viss samverkan mellan taxiföretag i mindre tät-
befolkade delar av Sverige. En konflikt kan där uppkomma mellan å ena
219
sidan det samhälleliga intresset av tillgång till taxiservice och å andra Prop. 1999/2000:140
sidan intresset av en effektiv konkurrens. I den mån ett krav på konkur-
rens i meningen förbud mot samverkan mellan flera företag eller grupper
av företag far den faktiska konsekvensen att tillgången till taxiservice helt
eller delvis måste upphöra, bör det av konkurrenslagen framgå under vil-
ka förhållanden förbudet i 6 § konkurrenslagen inte är tillämpligt.
En översiktlig kartläggning av antalet beställningscentraler i Sverige
visar att knappt 70 procent av antalet beställningscentraler har högst 20
registrerade taxifordon, att drygt 80 procent har 30 registrerade fordon
samt att ca 85 procent har högst 40 registrerade fordon .
I storstadsområdena finns en handfull grupper av taxiföretag med ett
mycket stort antal registrerade fordon. Den största har cirka 1 600 regist-
rerade fordon.
Många kommuner utanför storstadsområdena och vissa städer med ett
relativt stort befolkningsunderlag har en dominerande beställningscentral
med hög eller mycket hög andel av den lokala marknad där den är verk-
sam. Det förefaller inte sannolikt att flertalet av dessa skulle kunna få
icke-ingripandebesked eller individuella undantag enligt konkurrenslagen
för sitt samarbete. Det är därför inte möjligt att på den grunden och inom
det nuvarande konkurrensrättsliga systemets ram utfärda ett gruppun-
dantag avseende samverkan mellan taxiföretag i mindre tätbefolkade de-
lar av Sverige, eftersom den legala grunden för utfärdandet av gruppun-
dantag är att dessa avser avtal som uppfyller förutsättningarna för indivi-
duella undantag i 8 § konkurrenslagen.
För att uppnå en situation som tryggar tillgång till taxiservice i mindre
tätbefolkade områden och som skyddar konkurrensintresset så långt som
möjligt måste således en annan väg väljas. Ett sätt vore att undanta sådan
samverkan mellan taxiföretag som är av mindre omfattning men som
medför effektivitetsvinster eller andra sådana ekonomiska fördelar. Ett
sådant undantag bör även ta hänsyn till att det kan behövas ett antal for-
don i en beställningscentral för att ekonomiskt kunna bära vissa gemen-
samma funktioner m.m. Det bör också förutsättas att samverkan behövs
för att tillgodose det samhälleliga intresset av tillgång till taxiservice.
I promemorian redovisades det att avgränsningen kunde tänkas ske ge-
nom ett omsättningskriterium. Det ansågs emellertid svårt av flera or-
saker. Bland annat kunde ett sådant kriterium fa den olyckliga konsek-
vensen att det blir ett incitament till att inte redovisa alla uppdrag. Vidare
kunde det leda till sådana tillämpningssvårigheter som förekommit i någ-
ra ärenden, där olika uppgifter förelegat i fråga om de samverkande tax-
iföretagens totala omsättning. Vissa tröskeleffekter skulle troligen också
uppkomma.
Regeringen instämmer i dessa slutsatser.
I promemorian ansågs det i stället att reglerna lämpligen borde utfor-
mas så att undantaget omfattar centraler med ett visst antal registrerade
taxifordon, låt vara att gränsen för vad som skall undantas i någon ut-
sträckning blir skönsmässig och att vissa tröskeleffekter uppkommer.
Huvuddelen av remissinstanserna har inte haft någon erinran mot detta.
Ett par remissinstanser förordar i stället en marknadsandelsgräns.
Regeringen anser i likhet med förslaget i promemorian att reglerna
lämpligen kan utgå från antalet taxifordon.
220
Enligt promemorian föreföll vid en samlad bedömning en gräns på 25
registrerade fordon sakligt motiverad. Effekten av ett sådant undantag
torde bli att det genom undantaget klargörs att ett stort antal beställnings-
centraler huvudsakligen i mindre tätbefolkade områden av Sverige inte
omfattas av förbudsregeln i 6 § konkurrenslagen, givet av att vissa ytter-
ligare förutsättningar är uppfyllda. Detta svarar mot de behov och motiv
som redovisats tidigare. Visserligen kommer en så stor andel av antalet
beställningscentraler som 70-80 procent att omfattas, men räknat på om-
sättningen i branschen kommer det att motsvara en avsevärt mindre del
av marknaden med tanke på att större beställningscentraler i många fall
har en väsentligt högre omsättning, anfördes det ytterligare.
Svenska Taxiförbundet menar att de 75 procent av Sveriges beställ-
ningscentraler som skulle omfattas av de föreslagna undantagsreglerna
endast representerar 10 procent av beställningscentralemas samlade om-
sättning.
Några remissinstanser anser att underlaget i promemorian inte över-
tygande kunnat motivera varför undantaget skall vara avgränsat vid 25
taxifordon. Sveriges Industriförbund anser att gränsen förefaller rimlig,
även om den är godtycklig. Förbundet menar att gränsen ger uttryck för
samhällsintresset av beställningscentral också på mindre marknader sam-
tidigt som konkurrerande beställningscentraler skall vara regeln på större
marknader, eftersom det på sådana marknader finns större förutsättningar
för minst två konkurrerande beställningscentraler. Landstingsförbundet
anser att det kan finnas skäl att sätta gränsen lägre i all synnerhet som den
kommer att omfatta 70-80 procent av antalet beställningscentraler.
Regeringen anser att det ligger i sakens natur att gränsen i någon mån
måste bli godtycklig. Att fullt ut överblicka samtliga konsekvenser denna
gräns far för varje enskilt samarbete är självfallet inte möjligt. Vid den
samlade bedömning regeringen har att göra - med beaktande av olika
aspekter - är avgränsningen i promemorieförslaget ett tänkbart alternativ.
För att säkerställa syftet att bestämmelsen far avsedd effekt bör dock en-
ligt regeringens mening regeln justeras något så att den avser högst 30
taxifordon.
Regeringen föreslår därför att ett undantag från förbudet i 6 § konkur-
renslagen införs för sådana skriftliga avtal mellan taxiföretag eller mellan
en beställningscentral och taxiföretag som avser gemensam transport-
verksamhet genom samverkan i en beställningscentral eller på annat sätt i
syfte att uppnå effektivitetsvinster eller andra sådana ekonomiska förde-
lar, som behövs för att tillgodose det samhälleliga intresset av tillgång till
taxiservice, och som omfattar högst 30 taxifordon.
Innebörden av det sagda blir att undantaget kan komma att omfatta oli-
ka typsituationer. Den vanligaste med nuvarande marknadsstruktur torde
vara ett samarbete inom en beställningscentral mellan taxiföretag. En
annan situation kan vara att en grupp av taxiföretag inom en beställ-
ningscentral ingår skriftligt avtal om hur vissa tjänster skall tillhanda-
hållas vid sidan av beställningscentralen. Det bör därför inte uppställas
ett krav att samtliga i beställningscentralen ingående taxiföretag skall
delta i varje form av samarbete som sker mellan företagen för att sam-
arbetet skall omfattas av undantaget från konkurrenslagen. Det är dock
viktigt att understryka att undantag endast gäller i den utsträckning avta-
Prop. 1999/2000:140
221
let uppfyller samtliga tre kriterier i undantagsbestämmelsen. Det första
kravet innebär att taxiföretagens samverkan skall syfta till att uppnå eko-
nomiska fördelar som inte hänför sig till möjligheter till överpriser till
följd av marknadsmakt, utan till effektivitetsvinster. Detta och den när-
mare innebörden av de två andra rekvisiten utvecklas i författningskom-
mentaren.
Regeringen vill understryka att i den mån ett företag har en domine-
rande ställning på sin lokala marknad regeln om missbruk av en domine-
rande ställning dock alltjämt är tillämplig. Konkurrensverket har t.ex. i
ett ärende ålagt bolaget i fråga vid vite att vid anbudsgivning inte till-
lämpa ett rabattsystem som var utformat så att rabatt lämnades om kun-
den köpte hela sitt behov av de taxitransporter som omfattades av upp-
handlingen från företaget. Förfarandet ansågs av Konkurrensverket utgö-
ra missbruk av bolagets dominerande ställning.
Regeringens förslag: Undantaget skall inte gälla till den del samarbetet
avser vissa speciella typer av förfaranden eller villkor, om det är uppen-
bart att syftet med den gemensamma transportverksamheten eller in-
tresset av tillgång till taxiservice kan tillgodoses utan att samarbetet om-
fattar ett sådant förfarande eller villkor.
Promemorian: Undantaget gäller inte för samarbete som innebär fast-
ställande av gemensamma priser eller uppdelning av marknader, om det
är uppenbart att syftet med den gemensamma transportverksamheten eller
intresset av tillgång till taxiservice kan tillgodoses utan att samarbetet
omfattar ett sådant förfarande.
Remissinstanserna: NUTEK, Sveriges Industriförbund, Lagerlöf &
Leman Advokatbyrå och Sveriges Advokatsamfund har olika synpunkter
på behovet och utformningen av spärregeln.
Skälen för regeringens förslag: Det generella undantag som angetts i
avsnitt 6.1 skulle fa den konsekvensen att inte några avtal mellan taxi-
företag kunde angripas med stöd av förbudsregeln i 6 § konkurrenslagen,
under förutsättning bl.a. att de samverkande företagen inte sammanlagt
har över 30 taxifordon registrerade.
I promemorian anses att möjligheter till ingripande i vissa situationer
bör finnas om begränsningarna inte kan försvaras av ekonomiska fördelar
respektive samhällsintresset av tillgång till taxiservice. Där sägs därför att
när syftet med eller effekten av samarbetet är att konkurrensen begränsas
till följd av de till sin art allvarliga företeelserna prissamverkan och
marknadsdelning detta bör kunna leda till ingripande enligt 6 § konkur-
renslagen.
Lagerlöf & Leman Advokatbyrå anser att spärregeln förefaller onödig
och blir komplicerad att tillämpa. Advokatbyrån bedömer att regeln ska-
par en osäkerhet som inte synes uppvägas av några fördelar. NUTEK me-
nar bl.a. att spärregeln riskerar att bli ett slag i luften. Verket anser att det
blir svårt att kontrollera om informella överenskommelser sluts om ge-
mensamma priser eller marknadsdelning.
Prop. 1999/2000:140
222
Regeringen anser i likhet med slutsatserna i promemorian att en spärr- Prop. 1999/2000:140
regel behövs for de nämnda, till sin art allvarliga konkurrensbegräns-
ningarna.
I promemorian anses vidare att regeln bör medge ingripande endast där
det är uppenbart att konkurrensbegränsningarna inte kan försvaras av
ekonomiska fördelar respektive samhällsintresset av tillgång till taxi-
service finns. Annars far undantagsregeln en för snäv räckvidd. Utgångs-
punkten bör vara att bevisbördan inte ligger på taxiföretagen, utan på
Konkurrensverket. Det anförda innebär enligt promemorian ett högt be-
viskrav.
Sveriges Industriförbund bedömer att kravet på att förhållandet skall
vara uppenbart i praktiken kan göra undantaget omotiverat långtgående.
Förbundet menar att det bör övervägas att slopa uppenbarhetsrekvisitet.
För tydlighetens skull bör det i så fall klargöras i kommentaren att bevis-
bördan för att syftet kan uppnås utan de angivna förfarandena åvilar
Konkurrensverket.
Sveriges Advokatsamfund anser att granskningsmöjligheten blir mycket
starkt begränsad om det krävs att det skall vara uppenbart att syftet med
samarbetet och behovet av tillgång till taxiservice kan tillgodoses utan att
samarbetet omfattar prissamarbete eller marknadsdelning. Enligt sam-
fundet bör det därför övervägas om beviskravet bör sänkas så att Kon-
kurrensverket i stället har att ”visa” att det inte är nödvändigt att sam-
arbetet omfattar sådana förfaranden.
Regeringen delar den uppfattning om spärregelns innehåll och inne-
börd som kommit till uttryck i promemorian. Därtill kommer behovet av
tydliga spelregler.
I promemorian föreslås att spärregeln skall gälla för samarbete som
medför fastställande av gemensamma priser eller uppdelning av mark-
nader. Sveriges Industriförbund anser att samma krav bör också gälla
konkurrensförbud. Man menar att en konkurrensmöjlighet för företagen i
beställningscentralen kan verka som en nyttig motvikt till beställnings-
centralen i konkurrenshänseende. Sveriges Advokatsamfund anser att de
samarbetsformer som omfattar en alltför lång uppsägningstid, eller kon-
kurrensklausuler med lång löptid, inte bör omfattas av legalundantaget.
Man menar att taxiföretagens möjligheter att starta konkurrerande verk-
samhet eller ansluta sig till en konkurrerande verksamhet kan begränsas
väsentligt genom att företagen knyts hårt till samarbetet.
Regeringen anser att det kan finnas anledning att låta spärregeln om-
fatta även vissa andra förfaranden och avtalsvillkor som tagits upp vid
remissbehandlingen och som kan ha mycket negativa effekter på kon-
kurrensförhållandena på den lokala taximarknaden.
Till en början handlar det om uppsägningstid för anslutet taxiföretag.
Långa uppsägningstider kan skapa icke önskvärda inlåsningseffekter
för ett anslutet företag. Det kan därför vara betydelsefullt att ingripande-
möjligheter för Konkurrensverket finns för sådana villkor. En rimlig av-
gränsning för spärregelns tillämpning kan här - som i det i promemorian
föreslagna gruppundantaget - vara sex månaders uppsägningstid. När det
gäller ekonomiska föreningar far bestämmelsen anpassas något till regel-
verket för sådana föreningar. Se vidare i författningskommentaren. Det
bör noteras att en uppsägningstid som överstiger sex månader blir — i lik-
223
het med de övriga uppräknade förfaranden och villkor - inte med auto-
matik förbjuden. Samma krav som ovan gäller även här i fråga om bevis-
bördeplacering och beviskrav.
Vidare bör det finnas en möjlighet att ingripa mot s.k. konkurrens-
klausuler. En sådan klausul innebär i regel ett förbud att konkurrera med
den gemensamma verksamheten. Ett taxiföretag i en beställningscentral
far normalt tillgång till och kunskap om kundkretsen. Genom samverkan
erhåller vidare de enskilda taxiföretagen konfidentiell information om
beställningscentralemas affärsverksamhet, strategier, know-how m.m.
Eftersom det inte finns några större etableringshinder för att starta taxi-
verksamhet skulle de företag som deltar i en beställningscentral relativt
enkelt kunna etablera konkurrerande verksamhet vid sidan av beställ-
ningscentralen och där effektivt utnyttja nämnda kunskaper. För att sä-
kerställa att beställningscentralens kundavtal och andra affärshemligheter
inte utnyttjas i konkurrerande verksamhet kan ett förbud för ett taxiföre-
tag att bedriva konkurrerande verksamhet under avtalstiden i allmänhet
inte anses ålägga berörda företag längre gående begränsningar än vad
som är nödvändigt för att uppnå de avsedda positiva verkningarna av
samarbetet. I Marknadsdomstolens avgörande Taxi Trafikförening u.p.a.
MD 1996:4 gavs undantag beträffande förbud för taxiföretaget att under
avtals- och uppsägningstiden bedriva med beställningscentralen konkur-
rerande verksamhet.
Däremot skulle det skapa oönskade inlåsningseffekter och innebära ett
allvarligt ingripande i taxiföretagens självständighet om de inte omedel-
bart efter avtalstidens utgång kan ta upp konkurrerande verksamhet.
Därför bör en möjlighet till ingripande finnas i de fall det i avtalen upp-
ställs förbud för anslutet taxiföretag att efter avtalstidens utgång kon-
kurrera med den gemensamma transportverksamheten. Spärregeln bör
således omfatta nämnda avtalsvillkor.
Uppenbarhetsrekvisitet bör omfatta även dessa avtalsvillkor.
Sammantaget bör mot denna bakgrund spärregeln gälla för samarbete
som medför fastställande av gemensamma priser, uppdelning av mark-
nader samt vissa uppsägningsvillkor och konkurrensklausuler, om det är
uppenbart att syftet med den gemensamma transportverksamheten eller
intresset av tillgång till taxiservice kan tillgodoses utan att samarbetet
omfattar ett sådant förfarande eller villkor.
Promemorian innehöll också ett förslag till ett helt nytt gruppundantag
för avtal om viss taxisamverkan som inte omfattas av den föreslagna un-
dantagsregeln i 18 e § konkurrenslagen. Det gäller bl.a. beställningscent-
raler som har över 25 taxifordon.
Förslaget till gruppundantag innehåller undantag för viss närmare an-
given samverkan mellan taxiföretag eller mellan en beställningscentral
och taxiföretag för i huvudsak gemensam inköpsverksamhet, skydd av
affärshemligheter, gemensam marknadsföring och skyldighet för taxi-
företagen att
Prop. 1999/2000:140
224
- utföra köruppdrag,
- ställa bilar till förfogande,
- inte konkurrera med beställningscentralen,
- överlåta affärsförbindelser, inklusive rätten att fastställa priset till kund,
m.m.
Undantag gäller, enligt förslaget, för dessa förfaranden om samarbetet
omfattar högst 35 procent av den relevanta marknaden. Den begräns-
ningen gäller dock inte för gemensam inköpsverksamhet eller skydd av
affärshemligheter.
Remissinstanserna är positiva till förordningsförslaget.
Regeringen avser att under hösten 2000 besluta en förordning om
gruppundantag i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits
i promemorian. Avsikten är att denna förordning skall träda i kraft sam-
tidigt med lagändringarna den 1 januari 2001. Ett slutligt ställnings-
tagande i frågan far ske efter riksdagsbehandlingen av det här presente-
rade lagförslaget.
Bakgrunden till det s.k. legalundantaget för lantbruket i konkurrenslagen
(jordbruk, trädgårdsnäring och skogsbruk) kan beskrivas enligt följande.
Den svenska jordbrukspolitiken var vid konkurrenslagens ikraft-
trädande 1993 delvis avreglerad på så sätt att den tidigare pris- och mark-
nadsregleringen hade upphört att gälla under år 1990. Samtidigt pågick
förberedelser för ett eventuellt svenskt medlemskap i EU, som senare
kom till stånd. Ett svenskt medlemskap i unionen innebar att jordbruks-
näringen skulle komma att omfattas av den gemensamma jordbruks-
politiken (CAP). Ett utredningsarbete bedrevs därför för att förbereda
Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för denna möjlighet.
I propositionen (1992/93:56) till ny konkurrenslagstiftning konstatera-
des (s. 22) beträffande jordbruket att artikel 85.1 (nuvarande artikel 81.1)
i EG-fördraget inte tillämpas fullt ut på jordbruksområdet. Frågan om
konsekvenserna på jordbruksområdet av en anslutning till unionen borde
därför prövas i särskild ordning vid ett eventuellt medlemskap i unionen.
Några särskilda begränsningar vad gällde tillämpningen av konkurrens-
lagen på jordbrukets område föreslogs inte.
Vad avser jordbruksområdet redovisades samtidigt (s. 79) en positiv
syn på samverkan mellan jordbrukare och andra råvaruproducenter. I
fråga om möjligheterna att bevilja individuella undantag enligt kon-
kurrenslagen skulle enligt regeringen hänsyn tas till en näringsgrens spe-
Prop. 1999/2000:140
225
8 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 140
ciella natur. På jordbruksområdet ansågs det naturligt och oftast nödvän- Prop. 1999/2000:140
digt for deras överlevnad att enskilda, mindre jordbrukare och andra lik-
nande primärproducenter sluter sig samman i s.k. primärföreningar såvitt
avser produktion eller försäljning av jordbruksprodukter samt utnyttjande
av gemensamma anläggningar för lagring, behandling eller förädling av
jordbruksprodukter. Bedömningen var att sådan samverkan i primärföre-
ningar i många fall torde omfattas av förbudet i 6 § konkurrenslagen mot
konkurrensbegränsande samarbete, men att denna samverkan samman-
taget hade så positiva effekter att den i allt väsentligt borde kunna kvali-
ficera för undantag enligt lagens bestämmelser om detta.
Det betonades dock att förhållandet mellan den enskilde jordbrukaren
eller råvaruproducenten som leverantör och primärföreningen som köpa-
re inte fick innehålla faktorer som förhindrade eller försvårade rörlighet
för medlemmarna, exempelvis att sälja sina produkter till andra köpare
eller bli medlem i en annan primärförening. Samarbetet fick inte heller
vara av den karaktären att det hindrade eller försvårade utomstående för-
ädlingsverksamhet eller försvårade för jordbrukare eller rå-
varuproducenter som stod utanför samarbetet i en primärförening. Inne-
höll samarbetet faktorer av nu berört slag var risken stor att konkurrensen
på marknaden helt sattes ur spel. De torde heller inte vara nödvändiga för
att uppnå de positiva verkningarna av samarbetet.
Sedan lagen antagits i enlighet med regeringens förslag, fann Kon-
kurrensverket emellertid efter en närmare prövning av förhållandena på
berörda marknader att lagens bestämmelser knappast lämnade utrymme
för att meddela undantag för den samverkan som inom primärföreningar
bedrevs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter. Detta
gällde särskilt med avseende på den prissamverkan som förekom inom
lantbrukets föreningsrörelse. Verket förordade därför i en skrivelse till
regeringen hösten 1993, med hänvisning till statsmakternas intentioner
inom lantbruksektom, att vissa slag av samverkan mellan jordbrukare och
andra råvaruproducenter inom jordbruket skulle undantas från förbudet i
6 § konkurrenslagen. Verkets uppfattning var vidare att de strukturella
frågor som rörde jordbruket skulle övervägas inom ramen för en jord-
brukspolitisk översyn inför ett medlemskap i EU under år 1995.
Efter utredning inom regeringskansliet, remiss av denna och proposi-
tion från regeringen beslöt riksdagen våren 1994 om ändringar i kon-
kurrenslagen, som bl.a. innebar att det nämnda legalundantaget i
18 a-c §§ infördes från den 1 juli samma år.
De särskilda förhållandena i Sverige föranledde att även skogsbruket,
som i EU ligger utanför den gemensamma jordbrukspolitiken, inbegreps i
legalundantaget. I propositionen uttalades (s. 38) att det såväl inom jord-
bruket, trädgårdsnäringen som inom skogsbruket är fråga om en bio-
logisk produktion med en stor geografisk bundenhet och spridning, låt
vara att förhållandena skiljer sig från dem som gäller för jordbruket. De
enskilda medlemmarna i föreningarna på skogsbrukets område är ofta
mindre skogsägare. De kan också vara jordbrukare som är medlemmar i
en eller flera föreningar på jordbrukets område. Det ansågs därför vara
motiverat att samma konkurrensregler skulle gälla för dessa föreningar
som för lantbruket i övrigt.
226
Legalundantaget avser viss samverkan inom en primär lantbruksföre- Prop. 1999/2000:140
ning. Andra samarbetsformer inom lantbrukskooperationen såsom s.k.
federativ samverkan, varmed avses samverkan mellan primärföreningar,
omfattas inte av legalundantaget. Det innebär att undantag for sådant
samarbete, i den mån det omfattas av förbudet enligt 6 §, far prövas in-
dividuellt enligt reglerna om detta i konkurrenslagen. En särskild form av
samverkan utanför legalundantaget bedrivs vidare inom s.k. förhand-
lingsorganisationer, där samverkan sker för prisförhandlingar beträffande
särskilda produkter med en eller flera stora köpare. Frågan om dessa be-
handlades särskilt i prop. 1993/94:210 (s. 49 f.) där det angavs att dessa
organisationer föll utanför undantagsbestämmelserna. Denna fråga föran-
ledde således ingen annan bedömning än den som gjordes beträffande
federativ samverkan.
EG-rättens stränga syn på prissamverkan, både vad gäller EG-för-
dragets artikel 81 och den gränsdragning mellan jordbruks- och kon-
kurrensrätten som framgår av förordning 26/62, kom att återspeglas ge-
nom begränsningar i legalundantaget vad gäller prissamverkan. Särskilda
regler om medlems fria rörlighet på lantbrukets område infördes också.
I fråga om prissamverkan konstaterades (prop. 1993/94:210 s. 47 f.) att
sådan prissamverkan som sker beträffande i föreningen vidareförädlade
varor oftast är att betrakta som nödvändig i förhållande till den sam-
verkan som sker om vidareförädling. Denna vertikala integration framåt
medför normalt också så positiva effekter att detta ansågs motivera ett
fastställande av försäljningspriserna i sig. I fall när föreningen svarar för
försäljningen av varor som produceras hos medlemmarna ansågs undan-
tag böra gälla endast under förutsättning att konkurrensen inte hindrades,
begränsades eller snedvreds i väsentlig omfattning. Som tumregel borde,
enligt förebild i den särskilda jordbrukskonkurrenslag (1991:921) som på
jordbrukets område föregick konkurrenslagen, gälla att samverkan var
tillåten om företagen svarade för högst 25 procents andel av den rele-
vanta marknaden. I dessa fall kunde, enligt vad som angavs (prop. s. 49),
sådan prissamverkan som det var fråga om i allmänhet inte anses medföra
att konkurrensen hindrades, begränsades eller snedvreds i väsentlig om-
fattning. För de fall där samverkan tog sikte på att balansera köparmakten
hos stora köpare med stark eller dominerande ställning på marknaden
torde enligt förarbetena prissamverkan inte förvanska konkurrensen i
väsentlig omfattning om denna samverkan medverkade till att uppnå
marknadsbalans.
Bakgrunden till de nu redovisade ställningstagandena är den följande.
När det gäller avtal som avser fastställande av försäljningspriser erin-
rades i propositionen om att den nya konkurrenslagen - med EG-rätten
som förebild - ser särskilt strängt på horisontellt prissamarbete. Vidare
erinrades om att undantaget i EU:s förordning nr 26/62 om konkurrens-
reglernas tillämpning på jordbruksområdet innehåller en begränsning i
fråga om prissamverkan. Förbudet i 6 § konkurrenslagen borde mot den-
na bakgrund, enligt propositionen, i princip upprätthållas när det gäller
fastställande av försäljningspriser på producerade varor även när denna
samverkan sker genom en ekonomisk förening på lantbrukets område.
Emellertid kunde man, enligt propositionen, inte bedöma denna pris-
samverkan avskilt från en förenings övriga verksamhet. Till att börja med
227
kan det inte anses motiverat att kräva att en förening skall separera varor
som produceras i föreningens förädlingsverksamhet och ta ut skilda priser
på dessa varor i förhållande till varifrån råvaran kommer. En sådan pris-
samverkan som sker beträffande i föreningen vidareförädlade varor an-
sågs som nämnts oftast vara att betrakta som nödvändig i förhållande till
den samverkan som sker om vidareförädling. Denna vertikala integration
framåt medför normalt också så positiva effekter att detta motiverar ett
fastställande av försäljningspriserna i sig.
Vidare ansågs att det kunde, i de fall föreningen svarar för försälj-
ningen av varor som produceras hos medlemmarna, finnas rationalise-
ringsvinster och minskade transaktionskostnader som beror på den verk-
samhet som föreningen bedriver, exempelvis distribution, lagring, mark-
nadsföring eller genom att antalet förhandlingar minskar.
Den andra gruppen av avtal där förbudet i 6 § konkurrenslagen även
fortsättningsvis, enligt propositionen, skulle vara tillämpligt var vissa
former av prissamverkan som är att anse som särskilt negativa från kon-
kurrenssynpunkt. Förbudet i 6 § bör, anfördes det, gälla beträffande avtal
som innebär att försäljningspriser fastställs på varor som produceras hos
medlemmarna. Det ansågs därför att försäljning av produkter som vida-
reförädlats av de råvaror som kommer från medlemmarna eller från an-
nan eller försäljning av varor som köpts in av föreningen från tredje man
skulle falla utanför förbudet i 6 §.
Beträffande den prissamverkan där förbudet skulle vara tillämpligt ur-
skiljdes två huvudfall. Det första fall som nämndes var när försäljningen
sker direkt mellan medlemmen och tredje man. Sådan försäljning kan
bl.a. röra råvara till förädlingsindustri fristående från föreningen, varor
för vidareförsäljning i grossist- eller detaljhandeln eller produkter som
säljs direkt till konsument. Det andra huvudfallet var när föreningen sva-
rar för försäljningen mot tredje man. Varorna kan då levereras in till fö-
reningen mot att medlemmen far ett avräkningspris tillsammans med en
slutlikvid vid årets slut. Föreningen står sedan som säljare i eget namn.
Det behöver emellertid inte vara så att varorna rent fysiskt levereras in till
föreningen. De kan lika gärna gå direkt till tredje man.
I det första fallet, när försäljningen sker direkt mellan medlemmen och
tredje man, ansågs det inte finnas några beaktansvärda skäl att tillåta pris-
samverkan i större omfattning än vad som är möjligt inom ramen för 6
och 8 §§ konkurrenslagen. Om företagen är små kunde, såsom be-
träffande medlemmens rörlighet, samverkan enligt Konkurrensverkets
allmänna råd ske utan att förbudet i 6 § konkurrenslagen slår till så länge
de samverkande har högst 15 procents marknadsandel.
I det andra fallet när föreningen svarar för försäljningen kan det uppstå
sådana positiva effekter genom föreningens samverkan i stort eller genom
själva försäljnings- och prissamverkan att det finns skäl att tillåta en mer
långtgående prissamverkan. De positiva effekter som därigenom uppstår
för samhällsekonomin kan emellertid beträffande det samverkansmoment
som rör själva prissättningen endast göras gällande upp till en viss bryt-
punkt. Det måste således enligt propositionen, finnas en reell sidokon-
kurrens förutom det konkurrenstryck som kan uppkomma genom att
medlemmarnas fria rörlighet kan upprätthållas.
Prop. 1999/2000:140
228
Den förut nämnda tumregeln om 25 procent har ingen direkt mot- Prop. 1999/2000:140
svårighet i EG-rätten utan vilar på tidigare nationell lagstiftning och
praxis som utformats med utgångspunkt i förhållandena på den svenska
marknaden.
Legalundantaget infördes med utgångspunkt i den positiva syn på sam-
verkan inom lantbrukets primärföreningar som redovisats i propositionen
till ny konkurrenslag. Vid utformningen av legalundantaget övervägdes
även effekterna för jordbruksnäringen av EG:s regler om förhållandet
mellan jordbruksprisregleringen och konkurrensreglerna.
EG-rättens konkurrensregler är tillämpliga på sådant samarbete mellan
företag som påverkar handeln mellan medlemstater (det s.k. samhandels-
kriteriet). Nationella konkurrensregler kan tillämpas i fråga om effekter
inom medlemsstaterna av vidtagna konkurrensbegränsningar. De far dock
inte i det enskilda fallet tillämpas på ett sätt som strider mot den fulla och
enhetliga tillämpningen av EG:s konkurrensregler.
Inom jordbrukssektorn tillämpas inte EG-rättens konkurrensregler fullt
ut på jordbruksprodukter. EG-fördragets konkurrensregler är tillämpliga
på jordbruksområdet endast i den utsträckning rådet beslutar detta (artikel
36 i EG-fördraget). Enligt EG-förordningen 26/62 skall artikel 81.1 inte
tillämpas på avtal på jordbrukets område som, utan att medföra någon
skyldighet att hålla samma priser, avser produktion eller försäljning av
jordbruksvaror eller utnyttjande av gemensamma anläggningar för lag-
ring, behandling eller förädling av jordbruksvaror. Undantag görs dock
för de fall kommissionen finner att konkurrensen sätts ur spel eller att
förverkligandet av de mål som anges för den gemensamma jordbruks-
politiken äventyras.
Legalundantaget har nu tillämpats i nästan sex år. Under denna tid har i
olika sammanhang gjorts utvärderingar av och framförts synpunkter på
reglerna och deras tillämpning.
En viktig förändring under denna tid har varit medlemskapet i EU.
Bakgrunden till och utformningen av undantaget i den svenska kon-
kurrenslagen för samarbete inom ramen för en primär lantbruksförening
på lantbrukets område har som nämnts sin grund i förhållandena före det
svenska EU-medlemskapet. Sedan 1995 omfattas Sverige av den gemen-
samma jordbrukspolitiken (CAP) och EG:s regler på jordbrukets och
konkurrensrättens område har nu till skillnad från tidigare exklusiv gil-
tighet respektive direkt effekt i Sverige. Den gemensamma jordbruks-
politiken ger inte utrymme för åtgärder som motverkar genomförandet av
denna. Dessa omständigheter har i sig motiverat de gjorda analyserna av
legalundantaget i den svenska konkurrenslagen i förhållande till EG-
rätten.
Flera analyser av legalundantaget har genomförts av olika utredningar
sedan det svenska medlemsskapet i EU. De utvärderingar som har gjorts
229
av den svenska konkurrensrättsliga regleringen på lantbrukets område har Prop. 1999/2000:140
hittills inte lett till några ändringar i lagstiftningen.
Vad gäller rättsutvecklingen är främst ett ärende rörande Södra Skogs-
ägarna ekonomisk förening (nedan Södra) av intresse. Omständigheterna
i ärendet var följande.
Genom beslut den 25 juni 1996 ålade Konkurrensverket (Dnr 1073/95)
Södra vid vite av 50 miljoner kr att upphöra med att fastställa priser på
sågtimmer och massaved som produceras hos föreningens medlemmar
när föreningen svarar för försäljningen till tredje man eller att vidta åt-
gärder som far samma resultat.
Konkurrensverket bedömde överenskommelserna mellan medlemmar-
na i Södra om försäljningspriser som avtal i konkurrenslagens mening.
Prissamarbetet avsåg enligt verket produkter som var producerade hos
medlemmarna, och samarbetet bedömdes ha en omfattning som vida
översteg den tumregel på 25 procent som refereras till i legalundantaget i
konkurrenslagen. Den relevanta marknaden bestämdes till Södras verk-
samhetsområde i södra Sverige.
Södra menade att det här inte var fråga om ett avtal i konkurrenslagens
mening och att produkterna inte kunde anses producerade hos medlem-
marna eftersom varorna förädlades av Södra. Södra ansåg vidare att den
aktuella prissamverkan inte hade till syfte eller gav till resultat att kon-
kurrensen på marknaden hindrades, begränsades eller snedvreds i väsent-
lig omfattning. Grunden för detta var enligt Södra bl.a. att man vid be-
stämning av den relevanta marknaden måste beakta konkurrensen från
utlandet och i vart fall att Södras verksamhetsområde var hela Sverige.
Södra menade att förfarandet föll inom ramen för legalundantaget i kon-
kurrenslagen och att konkurrensen inte begränsades på ett märkbart sätt.
Konkurrensverkets beslut överklagades av Södra till Stockholms tings-
rätt. I beslut den 7 november 1997 upphävde tingsrätten Konkurrens-
verkets beslut. Tingsrätten fann att avtalskriteriet i konkurrenslagen var
uppfyllt och att det var fråga om att Södra endast ombesörjer en vidare-
försäljning av medlemmarnas produkter till av Södra fastställda priser.
Varorna ansågs därmed producerade hos medlemmarna. Tingsrätten de-
lade vidare Konkurrensverkets syn på avgränsningen av den relevanta
marknaden för ifrågavarande produkter.
Tingsrätten menade emellertid att man vid beräkning av Södras mark-
nadsandel inte borde lägga ihop Södras försäljning på marknaden med
Södras medlemmars försäljning direkt till externa köpare av samma va-
ruslag, dvs. det varuflöde som gick vid sidan av Södras sälj verksamhet.
Tingsrätten ansåg inte heller att det vid prövningen skulle beaktas de
volymer som Södra inköper från sina medlemmar för att täcka behovet av
råvaror till den egna industrin. I vart fall ansågs inte Södras överföring
(försäljning) av medlemmarnas produkter till Södras helägda dotterbolag
utgöra en försäljning till tredje man. Det virke från medlemmarna som
via Södra gick till dotterbolagen kom, enligt tingsrätten, inte ut på av-
salumarknaden, där sågtimmer och massaved efterfrågades av köpare
230
utanför den kooperativa verksamheten. Södras marknadsandel på denna
marknad berördes, enligt tingsrätten, inte av de leveranser från medlem-
marna som används i den kooperativa, industriella verksamheten.
Tingsrätten konstaterade att det var den del av Södras försäljning till
externa köpare som skulle beaktas vid beräkningen av marknadsandelen.
Enligt Stockholms tingsrätt påverkades inte den beräkningen av det för-
hållandet att Södra är en allmänt ekonomiskt stark aktör, som bedriver en
omfattade ekonomisk verksamhet på det skogsindustriella området.
Södras marknadsandel översteg enligt tingsrätten inte 25 procent. Man
kunde därmed enligt tingsrätten inte tala om en konkurrensbegränsning
av väsentlig omfattning. Förfarandet bedömdes därmed falla inom ramen
för legalundantaget i konkurrenslagen.
Tingsrättens beslut överklagades till Marknadsdomstolen. Marknads-
domstolen meddelade beslut den 21 januari 1999.
Marknadsdomstolen konstaterade att det är godtaget i konkurrenslagen
att en primärförening svarar för försäljning av produkter som levererats
av medlemmarna, och detta är en naturlig verksamhet för en ekonomisk
förening. Ett normalt led i denna verksamhet, nämligen att föreningen
fastställer försäljningspriserna, är dock enligt bestämmelserna i 18 c §
andra stycket konkurrenslagen i vissa fall inte tillåtet. I detta ligger en
motsägelse som, enligt Marknadsdomstolens mening, väcker princip-
frågor om bestämmelsernas innebörd och deras förhållande till vad som
gäller om ekonomiska föreningars uppgifter och verksamhet.
Konkurrensverket påstod att prissättningen vid Södras försäljning inne-
bär att försäljningspriser fastställs på varor som produceras hos medlem-
marna och att konkurrensen på marknaden påverkas i väsentlig omfatt-
ning. Södra invände bl.a. att samarbetet inte innebar att priset fastställdes.
Marknadsdomstolen ansåg dock i likhet med tingsrätten att samarbetet i
Södra innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs.
Södra invände vidare att prissättningen inte avsåg ”varor som produce-
ras hos medlemmarna”. Marknadsdomstolen framhöll här att all verk-
samhet som utövas vid skogsavverkning utgör förädling och är en del av
varuproduktionen. Också genom den efterföljande hanteringen såsom
transport och försäljning tillförs, enligt Marknadsdomstolen, varan ett
värde. De olika moment som ingår i verksamheten hos Södra och dess
medlemmar är, enligt domstolen, så sammanvävda att det likaväl kan
sägas att Södras prissättning gäller varor som produceras hos medlemmar
som att den gäller varor som Södra har förädlat.
Södra hade också invänt att det påtalade förfarandet inte medför att
konkurrensen på marknaden påverkas i väsentlig omfattning. Marknads-
domstolen ansåg att de frågor som avses i denna punkt har i ärendet spe-
ciell karaktär med hänsyn till verksamhetens art och de samband som i
olika avseenden finns mellan föreningen och dess medlemmar. Vid pröv-
ningen av frågorna är det bl.a. av väsentlig betydelse hur den försäljning
som går till Södras egen industri och medlemmarnas egen försäljning
direkt till externa köpare skall bedömas. Enligt Marknadsdomstolen finns
ingen klar saklig grund för bedömningen av de senast berörda frågorna,
och lagmotiven till 18 c § konkurrenslagen ger inte närmare ledning för
hur de skall lösas.
Prop. 1999/2000:140
231
Marknadsdomstolen ansåg sammanfattningsvis att, med hänsyn till de Prop. 1999/2000:140
oklarheter som råder om tolkningen av bestämmelserna i 18 c § andra
stycket, Konkurrensverkets påstående om att samarbetet i Södra är för-
bjudet inte kan godtas. I stället måste, enligt domstolen, huvudregeln i
18 c första stycket gälla och samarbetet alltså anses tillåtet. Något åläg-
gande för Södra att upphöra med förfarandet kunde, enligt domstolen,
inte meddelas. Konkurrensverkets överklagande av tingsrättens dom
lämnades således utan bifall.
Regeringens bedömning: Mot bakgrund av rättsutvecklingen i fråga
om primärföreningens rätt att sätta priset när den svarar för försälj-
ningen behöver en ny utformning av legalundantaget övervägas.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra
mot bedömningarna i promemorian. Gernandt & Danielsson Advokat-
byrå AB och Sveriges Advokatsamfund instämmer uttryckligen i bedöm-
ningarna.
Skälen för regeringens bedömning: De slutsatser som kan dras av
Marknadsdomstolens beslut avseende Södra far anses ha generell be-
tydelse för den fortsatta utformningen av 18 c §. Ärendet gällde Södras
prissamarbete beträffande massaved och sågtimmer som levererats till
föreningen för vidareförsäljning på en avsalumarknad.
Marknadsdomstolens argumentering har redovisats ovan. Minst tre
problemställningar kan urskiljas när det gäller tolkningen av 18 c §.
Marknadsdomstolen synes anse att bestämmelserna om försäljning i
första stycket och fastställelse av priser i vissa fall i andra stycket inte
harmonierar inbördes eller i förhållande till vad som gäller om ekono-
miska föreningars uppgifter och verksamhet. Med det senare kan åsyftas
att reglerna inte är förenliga med lagen om ekonomiska föreningar.
När det gäller vad som skall betraktas som varor producerade hos
medlemmarna bedömde Marknadsdomstolen att all verksamhet som ut-
övas vid skogsavverkning utgör förädling och är en del av varuproduk-
tionen. Vidare ansågs det att varan också genom den efterföljande hante-
ringen såsom transport och försäljning tillförs ett värde. Med Marknads-
domstolens sätt att resonera torde det vara fa ursprungsvaror som inte
tillförts ett värde i samband med överförandet till föreningen. Blotta om-
händertagandet, registreringen eller dyl. hos föreningen kan med dom-
stolens synsätt innebära att varan upphört att vara producerad hos med-
lemmarna. Åtskilliga exempel torde vara möjliga också när det gäller
jordbruksprodukter.
I den remitterade promemorian nämns t.ex. att ägg som samlats in och
kontrollerats skulle kunna anses vara förädlade och inte längre vara varor
producerade hos medlemmen, eftersom ett kontrollerat ägg inte längre är
samma vara som ett ägg som inte är kontrollerat. Ägget har tillförts ett
232
värde genom kontrollen hos föreningen. Med det gjorda antagandet hind- Prop. 1999/2000:140
rar inte konkurrenslagen föreningen att sätta priset när den svarar för för-
säljningen. På så sätt har Södra-beslutet betydelse inte bara för skogs-
kooperationen. Beslutet torde innebära att inskränkningen i fråga om fö-
reningens rätt att fastställa priserna för varorna när föreningen svarar för
försäljningen har en mycket liten räckvidd. Man kan då diskutera huruvi-
da ett riktigt tillvägagångssätt är att acceptera detta och ta bort in-
skränkningen helt, eftersom den saknar praktisk betydelse. Ett annat al-
ternativ vore att höja nivån på det förädlingsvärde som varan måste ha
tillförts för att föreningen skall få fastställa priset. Utförligare övervägan-
den i denna del redovisas i förslagsdelen.
Ett tredje område gällde hur försäljningen som går till Södras egen in-
dustri och medlemmarnas egen försäljning direkt till externa köpare
skulle bedömas. Marknadsdomstolen ansåg att det inte fanns någon klar
saklig grund för den bedömningen. Mot bakgrund av oklarheterna kunde
inte Södras samarbete vara förbjudet, fann domstolen. Marknadsdom-
stolen gjorde inte någon bedömning av hur marknaden skulle definieras.
Enligt regeringens mening visar nämnda genomgång att en ny utform-
ning av legalundantaget behöver övervägas.
Av intresse i sammanhanget är att studera gränserna mellan EG:s kon-
kurrensregler och EG:s jordbrukspolitik. Artikel 2.1 i förordningen lyder.
Fördragets artikel 85.1 gäller inte sådana avtal, beslut och förfaranden
som avses i föregående artikel och som utgör en integrerad del av en
nationell marknadsorganisation eller som är nödvändiga för att för-
verkliga de mål som anges i fördragets artikel 39.1 synnerhet gäller den
inte sådana avtal, beslut och förfaranden mellan lantbrukare, samman-
slutningar av lantbrukare eller sammanslutningar av sådana samman-
slutningar tillhörande en enda medlemsstat vilka, utan att medföra nå-
gon skyldighet att hålla samma priser, avser produktion eller försälj-
ning av jordbruksvaror eller utnyttjande av gemensamma anläggningar
för lagring, behandling eller förädling av jordbruksvaror, såvida inte
kommissionen finner att konkurrensen sätts ur spel eller att förverk-
ligandet av de mål som anges i fördragets artikel 39 äventyras däri-
genom. (kurs, här)
Här är bl.a. av intresse att bestämmelsen om undantag i artikel 2.1 i syn-
nerhet gäller för avtal etc. mellan jordbrukare, jordbrukarorganisationer
eller sammanslutningar av sådana organisationer som tillhör samma
medlemsstat. Detta gäller sådana avtal i den mån de, utan att medföra
någon skyldighet att hålla samma priser, berör produktionen eller försälj-
ningen av jordbruksvaror eller användandet av gemensamma anlägg-
ningar för lager, behandling eller förädling av jordbruksvaror. Undantag
gäller dock inte såvida kommissionen finner att avtalen medför att kon-
kurrensen sätts ur spel eller att förverkligandet av de jordbrukspolitiska
målen äventyras.
Det är värt att nämna att denna passus tillkom på initiativ av EU-
parlamentet och en diskussion fördes härefter om bestämmelsen hade en
233
självständig innebörd eller inte, en fråga som besvarades av EG-dom-
stolen i förenade målen C-319/93, C-40/94 och C-224/94 Hendrik Evert
Dijkstra m.fl. mot Friesland (Frico Domo) Coöperatie BA m.fl., dom 12
december 1995.
EG-domstolen uttalade beträffande tolkningen av andra meningen i ar-
tikel 2.1 i förordning nr 26/62 att det skulle strida mot lagstiftarens vilja
att inte ge andra meningen en självständig betydelse, eftersom de sam-
manslutningar som där avses i så fall skulle behöva uppfylla villkoren
både i den första och den andra meningen. Vidare skulle kommissionen
enligt domstolen ha svårt att fastställa att ett avtal äventyrar förverkligan-
det av målen i fördragets artikel 39, om det med stöd av undantaget i den
första meningen redan har fastställts att detta avtal eller beslut är nödvän-
digt för att förverkliga dessa mål. Domstolen fann därför att frågan om
artikel 81 gäller viss typ av sammanslutningar av lantbrukare skall prövas
enbart mot de villkor som anges i andra meningen i artikel 2.1 i förord-
ning nr 26/62.
Domstolen ansåg vidare att påståendet i målet att ett avtal skulle gälla
provisoriskt så länge kommissionen inte har fastslagit att konkurrensen
sätts ur spel, eller att förverkligandet av målen i artikel 39 äventyrades,
inte kunde godtas, eftersom andra meningen i artikel 2.1 inte innebär an-
nat än en omvänd bevisbörda till förmån för lantbrukarna. Därav följer,
enligt domstolen, att, om ett avtal eller ett beslut omfattas av tillämp-
ningsområdet för artikel 81.1 och villkoren för undantag i den andra me-
ningen i artikel 2.1 i förordning nr 26/62 inte är uppfyllda och det inte
beviljats något undantag enligt artikel 81.3 i fördraget, avtalet eller be-
slutet är ogiltigt och denna ogiltighet har retroaktiv verkan.
När det gäller kompetensfördelningen mellan kommissionen och na-
tionell domstol fann domstolen att nationell domstol kan fullfölja ett för-
farande om talan mot en klausul i stadgan för en sammanslutning av lant-
brukare, om det - mot bakgrund av EG-domstolens och kommissionens
praxis - är uppenbart att villkoren för tillämpning av artikel 85.1 inte är
uppfyllda. Detsamma gäller i fråga om att förklara den omtvistade klau-
sulen ogiltig med stöd av artikel 81.2, om den har fatt klarhet i att klau-
sulen varken uppfyller villkoren för undantaget i artikel 2.1 i förordning
nr 26/62 eller för att beviljas undantag enligt artikel 81.3. Om det där-
emot föreligger tvivel, kan den nationella domstolen erhålla ytterligare
information från kommissionen eller ge parterna tillfälle att begära ett
beslut av kommissionen.
Det är kommissionen som enligt punkten 2.2, givetvis med förbehåll
för domstolens prövning, är ensam behörig att avgöra vilka avtal, beslut
och förfaranden som uppfyller villkoren i punkten 2.1.
Det har hävdats att artikel 2.1 skulle innebära att konkurrensreglerna
inte gäller när föreningen svarar för försäljningen och att föreningen kan
fastställa priserna på dessa varor utan att konkurrensreglerna är tillämp-
liga. Enligt artikel 2.1 gäller inte konkurrensreglerna avtal mellan lant-
brukare som avser bl.a. försäljning av jordbruksvaror. Dock får avtalet
inte medföra någon skyldighet att hålla samma priser.
Artikel 2.1 andra meningen ger utrymme för olika tolkningar.
En möjlig tolkning är att det som föreningen säljer är undantaget från
konkurrensreglerna. Förbudet mot skyldighet att hålla samma priser i
Prop. 1999/2000:140
234
artikel 2.1 kan då tänkas gälla i andra situationer än föreningens försälj- Prop. 1999/2000:140
ning, t.ex. när medlemmen själv säljer direkt till tredje man.
Bellamy & Child (Common Market Law of Competition, fjärde upp-
lagan, s. 829) uttrycker följande.
”The obligations arising between a farmer and a farming co-
operative to which he belongs will normally fall outside Article
85(1). The condition in the second sentence of Article 2(1) requi-
ring there to be no obligation in the agreement to charge identical
prices is probably intended to prevent price fixing cartels of ordi-
nary kind, e.g. an agreement between farmers not to sell their
cattle to slaughter houses below a minimum price. It is submitted
that it is not intended to apply to an arrangement whereby produ-
cers selling through a co-operative receive proportionally the same
realised price for their produce. If it were otherwise, it would be
virtually impossible for any agricultural co-operative marketing ar-
rangement to benefit from Art 2(1); yet the whole purpose of the
second sentence of Art 2(1) is to take agricultural co-operatives
substanstially outside Art 85(1)”.
Slutsatsen man drar är att artikel 2.1 skulle bli meningslös om inte före-
ningen fick sätta priserna ut mot tredje man.
Vidare kan noteras att det i den rättsvetenskapliga diskussionen anförts
att den svenska lagen förefaller vara strängare än bl.a. förordning 26/62
när föreningen sköter försäljningen. I förhållande till den samverkan av-
seende priser som däri anges i artikel 2.1 andra meningen förefaller den
svenska regeln i 18 c § andra stycket punkt 2 b väl snäv, anses det. Kon-
flikten utpekas som en konflikt med EG:s jordbruksregler varvid den
svenska lagen har att ge företräde. (Rättsutlåtande av Nils Wahl, bilaga 2
till betänkandet Jordbruk och konkurrens, SOU 1995:117)
En annan möjlig tolkning av artikel 2.1 är att förbudet mot skyldig-
heten att hålla samma priser innebär att föreningen inte alls far sätta ut-
prisema på varorna.
Den svenska lagtexten medger inte föreningen rätt att sätta priserna när
varan som försäljs har producerats hos medlemmarna och konkurrensen
på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning.
Av förarbetena framgår att föreningen dock får sätta priset beträffande
försäljning av produkter som vidareförädlats av de råvaror som kommer
från medlemmarna. Därmed torde avses att varan inte längre anses ha
producerats hos medlemmen om den har tillförts ett värde hos före-
ningen, så att den blivit en annan vara eller produktvariant. När det gäller
sådana förädlade varor gäller inte förbudet i 6 § konkurrenslagen när fö-
reningen prissätter varan.
Vid avgränsningen av det svenska legalundantaget i fråga om prissätt-
ningen motiverades det bl.a. med att förordning 26/62 hade en liknande
regel.
Regeringen anser i likhet vad som sägs i promemorian att innebörden
av förordning 26/62 är inte helt klar men att en del talar för att artikel 2.1
medger att föreningen far sätta priserna när föreningen svarar för försälj-
ningen. Vilken betydelse det har för regeringens överväganden i detta
sammanhang redovisas i ett senare avsnitt.
235
Som framgår av det tidigare sagda har legalundantaget utformats mot
bakgrund av en generellt positiv syn på den typ av samverkan som före-
kommer mellan jordbrukare och andra råvaruproducenter samtidigt som
intresset av konkurrens också har beaktats. I den meningen är det svenska
legalundantaget för viss form av kooperativt samarbete ett småföretags-
undantag. Den avvägning som gjordes vid tillkomsten av legalundantaget
innebar att verksamhet inom primärföreningar undantogs från förbudet i
6 § med de begränsningar som framgår av 18 c § andra stycket, medan
för annat samarbete inklusive de särskilda förhandlingsorganisationerna
för vissa produkter hänvisades till individuell undantagsprövning.
Regeringens förslag: En primärförenings prissättning när den svarar
för försäljningen av varor som i någon mening är inlevererade till fö-
reningen skall falla utanför förbudet i 6 § konkurrenslagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Många av remissinstanserna tillstyrker eller läm-
nar förslaget utan erinran. Endast några är tveksamma. En remissinstans
avstyrker.
Stockholms tingsrätt, Konsumentverket, Jordbruksverket, LRF och
Länsstyrelsen i Skåne län tillstyrker. SACO-förbundet Agrifack anser att
förslaget har betydelse för landsbygden. Länsstyrelsen i Norrbottens län
anser att förslaget ligger helt i linje med Marknadsdomstolens argumente-
ring. Länsstyrelsen i Stockholms län ser de föreslagna ändringarna som
ett led i en anpassning till den europeiska jordbrukspolitikens regleringar.
Gernandt & Danielsson Advokatbyrå AB instämmer i bedömningarna
och anser inte att det finns någon anledning att ha strängare regler i Sve-
rige när det gäller en förenings prissättning till tredje man än vad som
gäller på EU-nivå.
Följande remissinstanser har inget att erinra mot förslagen.
Kammarrätten i Stockholm invänder inte mot förslagen. Marknads-
domstolen menar att det far anses vara en fördel att de gränsdragnings-
problem i fråga om förädlingens omfattning som kan uppstå vid en pröv-
ning i denna del inte längre kommer att uppkomma. Konkurrensverket
delar uppfattningen att det torde vara svårt att utforma en generell regel
för när varan har förädlats så mycket att den blivit en annan vara. Verket
anser att den föreslagna ändringen far anses ha fog för sig och detta sär-
skilt om, som Konkurrensverket föreslår, legalundantaget inskränks till
att omfatta jordbruk och trädgårdsverksamhet. Skogsstyrelsen anser att
ändringen är en logisk följd av Marknadsdomstolens ställningstagande i
Södra-ärendet. Sveriges Industriförbund anser principiellt att kon-
kurrenslagens tillämpning på jordbruksområdet bör regleras i enlighet
med reglerna i förordning 26/62. Med de föreslagna ändringarna torde
Prop. 1999/2000:140
236
dock legalundantaget i huvudsak fa samma effekt inom jordbrukssektorn Prop. 1999/2000:140
som ett mera ordagrant införlivande av förordningens regler. Koopi har
inget att erinra mot förslagen som torde vara en godtagbar anpassning till
EU-rätten. Sveriges Advokatsamfund anser det lämpligt att ta bort in-
skränkningen i stället för att genom en generell regel försöka fastslå en
viss nivå på det förädlingsvärde som varan måste ha tillförts för att un-
dantag från förbudet i 6 § konkurrenslagen skall gälla.
Följande är tveksamma. Hovrätten över Skåne och Blekinge vill inte
hävda någon bestämd uppfattning om behovet av bestämmelsen men kan
inte finna att de skäl som anförs för avskaffandet är fullt övertygande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län kan i huvudsak ställa sig bakom förslaget
men ställer sig tveksam till att helt ta bort begränsningarna i fråga om
prissamverkan när föreningen svarar för försäljningen.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet avstyrker och
anser det inte tillräckligt att en regel har visat sig svårtillämpad i prak-
tiken för att den helt skall tas bort. En rimligare lösning torde vara att
göra regeln klarare. Detta i all synnerhet när det gäller den bestämmelse
som reglerar den yttersta gränsen för huruvida ett visst samarbete är ac-
ceptabelt. Fakultetsnämnden menar att det med fog kan ifrågasättas om
den lösning som föreslås är förenlig med EG-rätten.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds Universitet anser att det när det
gäller att reformera konkurrensreglerna inom jordbrukssektorn torde det
vara av stor betydelse att ta upp en diskussion härom med härför an-
svariga gemenskapsinstitutioner, exempelvis EG-kommissionen och Eu-
ropaparlamentet.
I fråga om ställningstagandet i promemorian att inte föreslå särskilda
regler för situationen när konkurrensen sätts ur spel har några remiss-
instanser yttrat sig.
Gernandt & Danielsson Advokatbyrå AB tillstyrker ställningstagandet
och anför följande. Om de svenska undantagsreglerna i motsats EG:s
regler varken omfattar federativ samverkan eller begränsningar i med-
lemmens fria rörlighet på marknaden, där sannolikheten för att kon-
kurrensen sätts ur spel torde vara störst, kan den föreslagna ordningen
accepteras. Om det ändå skall införas en bestämmelse som ger Kon-
kurrensverket möjlighet att under vissa förutsättningar tillämpa 6 § kon-
kurrenslagen på samarbeten inom ramen för legalundantaget anser byrån
att bestämmelsen i så fall bara skall gälla prissamarbeten om konkurren-
sen sätts ur spel i väsentlig omfattning.
Sveriges Advokatsamfund pekar på att kommissionen har en möjlighet
att ingripa mot prissamarbeten som skulle innebära att konkurrensen sätts
ur spel. Därför ifrågasätter samfundet om förslaget inte innebär ett mer
långtgående undantag än vad som följer av EG-rätten och om det inte
vore lämpligt att ha någon form av begränsning vad gäller prissamarbete.
Man delar uppfattningen att det är svårt att införa en generell regel som
skulle gälla direkt enligt sitt innehåll. Samfundet anser därför inte att det
är motiverat i förevarande fall att Konkurrensverket skulle åläggas en
sådan uppgift.
Skälen för regeringens förslag: I förarbetena till gällande regler an-
ges att det när föreningen svarar för försäljningen kan uppstå sådana po-
sitiva effekter genom föreningens samverkan i stort eller genom själva
237
försäljnings- och prissamverkan att det finns skäl att tillåta en mer långt-
gående prissamverkan. De positiva effekter som därigenom uppstår for
samhällsekonomin kan emellertid beträffande det samverkansmoment
som rör själva prissättningen endast göras gällande upp till en viss bryt-
punkt. Enligt förarbetena måste det således finnas en reell sidokonkurrens
förutom det konkurrenstryck som kan uppkomma genom att medlemmar-
nas fria rörlighet kan upprätthållas.
Prissättning av föreningen är förbjuden enligt nuvarande regler om för-
säljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos
medlemmarna och som antingen säljs av medlemmen direkt till tredje
man (p. 2 a) eller säljs av föreningen och konkurrensen på marknaden
hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning (p. 2 b). Enligt
motivuttalanden bör som tumregel gälla att sådan marknadspåverkan
uppkommer vid en marknadsandel som överstiger 25 procent.
Marknadsdomstolens beslut i Södra-ärendet har betydelse i samman-
hanget. Domstolens utslag i ärendet torde innebära att inskränkningen i
fråga om föreningens rätt att fastställa priserna för varorna när föreningen
svarar för försäljningen har en liten räckvidd. Vidare följer av 18 c §
första stycket att undantag medges för själva den försäljning som pri-
märföreningen bedriver. När nu väl själva försäljningsaktiviteten är tillå-
ten för föreningen kan det anses vara mindre naturligt att inte föreningen
också far sätta priset när den svarar for den försäljning som åsyftas.
Enligt vad som sägs i promemorian kan det diskuteras huruvida ett rik-
tigt tillvägagångssätt är att acceptera detta och ta bort inskränkningen
helt. Ett annat teoretiskt tänkbart alternativ vore att i konkurrenslagen
fastslå en viss högre nivå på det förädlingsvärde som varan måste ha
tillförts för att undantag från 6 § konkurrenslagen skall gälla när före-
ningen fastställer priset till tredje man. Det torde emellertid vara svårt att
utforma en generell regel som ger rimlig säkerhet i fråga om när för-
ädlingen nått ett sådant stadium att det rör sig om en annan vara eller
produktvariant. Det nivåkrav som i ett sådant läge skulle upprätthållas,
skulle med stor sannolikhet leda till nya svåra gränsdragningar i fråga om
när förbudsregeln i 6 § konkurrenslagen är tillämplig. Detta inger be-
tänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Därtill framstår det som önsk-
värt med så klara gränser som möjligt.
I promemorian sägs vidare att det till detta kommer att oklarheter före-
ligger om hur ”förbudet” mot fastställande av priser i artikel 2.1 andra
meningen skall tolkas. Visst stöd finns i bl.a. EG-rättslig doktrin på om-
rådet för att detta förbud inte rimligen kan avse situationen när en före-
ning sätter priserna på insamlade produkter när föreningen svarar for för-
säljningen. Det går att argumentera för att en sådan prissättning är un-
dantagen enligt förordning 26/62. Det saknas dessutom anledning till att
de svenska reglerna i brist på rättspraxis beträffande artikel 2.1 i för-
ordning 26/62 är strängare än vad som enligt en sannolik tolkning kan
anses följa av EG-rätten när det gäller föreningens prissättning till tredje
man.
Regeringen instämmer i slutsatserna och anser i likhet vad som sägs i
promemorian att åtskilliga skäl talar för att nu föreslå en ändring av
18 c § konkurrenslagen i fråga om primärforeningamas rätt att sätta pri-
ser på varor. Där sägs vidare att föreningens prissättning när den svarar
Prop. 1999/2000:140
238
för försäljningen av varor som i någon mening är inlevererade till före-
ningen bör falla utanför konkurrenslagen, oberoende av om varan genom
förädling tillförts något värde, eller inte. Några gränsdragningsproblem i
fråga om förädlingens omfattning uppkommer därmed inte, eftersom ni-
vån på förädlingen saknar betydelse med den föreslagna lagändringen.
Regeringen anser i likhet med vad som sägs i promemorian att det i
ljuset av Södra-ärendet och de redovisade uttalandena i doktrinen kan
sägas vara mer naturligt att undantag från 6 § konkurrenslagen gäller för
föreningens fastställande av priser på insamlade varor när föreningen
svarar för försäljningen till tredje man. Förslaget innebär lagtekniskt bl.a.
att 18 c § andra stycket punkt 2 b utgår.
Undantaget från EG:s konkurrensregler gäller avtal, beslut och förfaran-
den mellan lantbrukare som avser produktion eller försäljning av jord-
bruksvaror eller utnyttjande av gemensamma anläggningar för lagring,
behandling eller förädling av jordbruksvaror. Detta följer av förordning
26/62 artikel 2.1 andra meningen.
Flera förutsättningar uppställs dock.
Villkoret att avtalet, beslutet eller förfarandet inte far medföra någon
skyldighet att hålla samma priser har behandlats ovan.
Vidare gäller att EG:s konkurrensregler är tillämpliga genom förord-
ning 26/62 om kommissionen finner att konkurrensen genom avtalet sätts
ur spel. Ett sådant beslut av kommissionen kan fattas oberoende av hur
effekten uppstår, t.ex. till följd av produktion, insamling, förädling, för-
säljning eller något annat förfarande som räknas upp i artikel 2.1.
Frågan är om de svenska reglerna bör innehålla motsvarande villkor. I
promemorian har därav föranledda frågeställningar utförligt redovisats,
se s. 34-37.
Där dras slutsatsen att det för svensk del skulle innebära en stor föränd-
ring jämfört med idag att införa någon motsvarande generell bedöm-
ningsgrund med ett lika brett tillämpningsområde. Vidare föreföll det
svårt att införa en generell regel som skulle gälla direkt enligt sitt inne-
håll, utan ett beslut av berörd myndighet i det enskilda fallet att kon-
kurrensen sätts ur spel.
En sådan generell regel ansågs bli mer ingripande än förordning 26/62.
Till detta kom också att undantaget i den svenska lagen, av kon-
sumentpolitiska skäl, inte gäller för samverkan utanför primärföre-
ningama, på den s.k. federativa nivån. Denna skillnad torde enligt pro-
memorian minska risken för att konkurrensen sätts ur spel vid ett samar-
bete som är undantaget enligt det svenska regelsystemet.
Remissinstanserna har i princip inte haft någon erinran mot dessa slut-
satser.
Regeringens instämmer i slutsatserna och anser i likhet vad som sägs i
promemorian att en ordning motsvarande den som gäller enligt EG:s
jordbrukspolitik inte bör införas. Bland annat måste särskilt beaktas att
det svenska legalundantaget av konsumentpolitiska skäl är begränsat till
Prop. 1999/2000:140
239
primärföreningsledet och därmed innebär begränsningar för alltför om-
fattande samverkan som kan hämma konkurrensen.
Till detta kommer det faktum att regeringen nu föreslår (se avsnitt 8)
att Konkurrensverket skall ges behörighet att tillämpa EG:s förbudsreg-
ler. För det fall att en primärförening har en stark marknadställning och
medlemmarnas samarbeten har påverkan på handeln mellan medlems-
stater kan liksom idag en tillämpning av EG-reglema komma i fråga.
Med en nationell behörighet att tillämpa EG-reglema kan, som en re-
missinstans påpekat, tillämpningen av EG-reglema förväntas bli vanliga-
re än för närvarande.
Regeringen anser i likhet vad som sägs i promemorian att vid en sam-
lad bedömning övervägande skäl talar emot att införa en regel om situa-
tionen när konkurrensen sätts ur spel.
Regeringens bedömning: Det är alltjämt sakligt motiverat att förbudet
mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § konkurrenslagen gäller före-
ningens prissättning när en medlem själv säljer direkt till tredje man.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
bedömningen. Marknadsdomstolen anser att det, såsom föreslagits, är
sakligt motiverat att behålla regeln.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens uppfattning är
det alltjämt sakligt motiverat att 6 § konkurrenslagen gäller när försälj-
ningen sker direkt mellan medlemmen och tredje man. I detta fall finns
det såsom tidigare inga beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan i stör-
re omfattning än vad som är möjligt inom ramen för individuell undan-
tagsprövning i 8 § konkurrenslagen. En annan ordning skulle innebära att
föreningen tilläts sätta priser på affärer där föreningen överhuvudtaget
inte är avtalspart. I den nya modellen behålls därför det materiella inne-
hållet i punkt 2 a, som innebär inskränkningar i föreningens rätt att fast-
ställa priset när medlemmen säljer direkt till tredje man.
Regeringens bedömning: De skäl för att låta legalundantaget för
lantbruket omfatta skogen som åberopades när undantaget infördes har
fortfarande tyngd. Någon ändring föreslås inte.
Konkurrensverkets förslag: Konkurrensverket föreslår att skogs-
produkter slopas från legalundantaget för lantbruket
Remissinstanserna: Remissinstansernas synpunkter går starkt isär be-
träffande Konkurrensverkets förslag.
Prop. 1999/2000:140
240
Följande remissinstanser tillstyrker Konkurrensverkets förslag. Juri- Prop. 1999/2000:140
diska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet, Länsstyrelsen i Norr-
bottens län, Kommerskollegium, Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Gernandt & Danielsson Advokatbyrå AB, Sågverkens Riksförbund och
Såg i Syd.
Några av dessa pekar särskilt på att risken med att avvikande svenska
regler förorsakar konflikt med EG-rätten är överhängande. Man menar att
det på skogsområdet är vanligt med handel över gränserna, vilket gör att
EG-reglema ofta torde vara tillämpliga. Om regler om svensk tillämpning
av EG-reglema genomförs, kan man förvänta sig att EG:s konkurrens-
regler oftare än idag kommer att tillämpas på ageranden som berör den
svenska marknaden.
Sågverkens Riksförbund och Såg i Syd anser att samtliga aktörer på den
svenska virkesmarknaden skall omfattas av samma konkurrensregler. En
konsekvens av förslaget i promemorian blir att avtal och samarbeten av
detta slag inte längre kommer att omfattas av förbudet oavsett avtals-
parternas (och deras föreningars) marknadsstyrka. Detta skulle öppna
möjligheter för de nuvarande skogsägarföreningama att växa - i förläng-
ningen kan en enda rikstäckande skogsägarförening tänkas uppkomma.
Marknadsdomstolen och Skogsstyrelsen är tveksamma till Konkurrens-
verkets förslag.
Södra Skogsägarna, Länsstyrelsen i Skåne län, LO genom Svenska
Pappersindustriarbetarförbundet och Koopi avstyrker Konkurrensverkets
förslag. SACO-förbundet Agrifack menar att förslaget strider mot syftet
med det förslag till Landsbygdsprogram för perioden 2000-2006 som nu
föreligger och där syftet är att främja en ”ekologiskt, ekonomiskt och
socialt hållbar utveckling av jordbruket, livsmedelsproduktionen, skogs-
bruket och landsbygden". Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) avstyrker
Konkurrensverkets förslag. Konsekvenserna för familjeskogsbruket och
de enskilda skogsägarna, industrins virkesförsörjning och skogsnäringen
och samhället i övrigt skulle bli mycket allvarliga, eftersom skogsägare-
föreningarnas verksamhet skulle förhindras eller starkt försvåras. Skogs-
ägareföreningamas verksamhet har bidragit till kraftigt sänkta avverk-
nings- och transportkostnader. Verksamheten har också gett virkesför-
sörjningen till industrin rationella lösningar. Samverkan i skogsägare-
föreningar har också möjliggjort viktiga utbildnings- FOU- och miljö-
satsningar, anför LRF ytterligare.
Skälen för regeringens bedömning: Konkurrensverket har nyligen i
en rapport föreslagit att legalundantaget slopas vad avser skogsprodukter.
Promemorian innehåller inte något ändringsförslag beträffande denna
fråga. Enligt vad som sades i promemorian borde frågan prövas först ef-
ter en bred remissbehandling av promemorian med det därtill bifogade
förslaget från Konkurrensverket.
Några av remissinstanserna, främst lantbrukskooperationen, är mycket
negativa till Konkurrensverkets förslag. Andra, såsom sågverksindustrin
och andra utanför skogsbranschen, anser att verkets förslag är välmotive-
rat.
Regeringen vill framhålla följande. Sverige har stor areal och samtidigt
en relativt liten befolkning. En betydande del av landets yta täcks av
skogsmark och jordbruksmark. Jordbruk och skogsbruk är nära och na-
241
turligt sammanlänkade genom att jordbrukare ofta även har skogsmark i Prop. 1999/2000:140
sin ägo. Det är i betydande omfattning utpräglade småföretag som be-
driver verksamheten. De särskilda fordelar och nackdelar som är naturligt
förknippade med småforetagsverksamhet gäller således i hög grad dessa
näringar. Till detta kommer att dessa små företag har att hantera naturliga
råvaror i stora volymer. Dessa volymer ställer särskilda krav vid exem-
pelvis lagring och transporter och förutsätter bearbetning på olika sätt.
Det finns således stora behov av logistik och samordning i verksamheten.
Vidare är det såväl inom jordbruk som skogsbruk fråga om verksam-
heter som påverkas av biologiska och klimatologiska omständigheter.
Detta gäller även om jordbruksprodukter är mer känsliga för avvikelser i
väderförhållanden än ett skogsbestånd och avverkningsintervallema mar-
kant skiljer sig åt.
Dessa särskilda förhållanden har också i hög grad medverkat till att de
enskilda företagen (jordbrukare/skogsägare) ofta organiserar sig i koope-
rativ form. Skogsägarforeningama bedriver vid sidan av uppgiften att ta
till vara medlemmarnas ekonomiska intressen en omfattande service och
rådgivningsverksamhet for medlemmarna. Skogsägarrörelsema i Sverige,
Norge och Finland har likartade drag och är väl utbyggda till skillnad
från vad som gäller för de flesta andra europeiska länder.
Riksdagens beslut år 1994 om att låta legalundantaget omfatta också
skogsbruket har de nu anförda omständigheterna som grund. Sakför-
hållandena är i princip oförändrade och skälen for att ha samma legal-
undantag för skogsbruket som for lantbruket i övrigt har enligt rege-
ringens mening fortfarande tyngd. De omständigheter som sågverksrörel-
sen åberopat mot ett fortsatt undantag ändrar inte den slutsatsen.
Det kan på skogsbrukets område förekomma kooperativa verksamheter
av betydande storlek. Beträffande sådan verksamhet bör legalundantagets
skyddsverkan och därmed betydelse inte överskattas. Såsom flera re-
missinstanser pekat på kan just i fråga om skogsbruket samhandeln vara
berörd och EG-rättens förbudsregler på konkurrensområdet tillämpliga.
Regeringens förslag att Konkurrensverket skall ges behörighet att tilläm-
pa EG:s konkurrensregler, se avsnitt 8, far i detta sammanhang särskild
betydelse. För det fall att en primärförening har en stark mark-
nadställning och samarbetet inom föreningen har påverkan på handeln
mellan medlemsstater kan liksom idag en tillämpning av EG-reglema
komma i fråga, särskilt om samarbetet exempelvis omfattar prissam-
arbete. Med en nationell behörighet att tillämpa EG-reglema kan, som en
remissinstans påpekat, tillämpningen av EG-reglema dessutom förväntas
bli vanligare än för närvarande. De nationella reglerna får inte tillämpas i
ett enskilt fall på ett sätt som strider mot den fulla och enhetliga tillämp-
ningen av EG-rätten. EG-reglema saknar särskilda undantagsregler for
samarbete i fråga om skogsprodukter. Risken med att enbart förlita sig på
det svenska regelverket accentueras genom att samma myndighet uttryck-
ligen och på ett direkt sätt nu kommer att tillämpa båda regelverken. En
tillämpning av det svenska legalundantaget kan ske så långt det kan anses
förenligt med EG-rätten. Ytterst skulle detta kunna komma att prövas av
EG-domstolen.
242
Vid en samlad bedömning finner regeringen att det inte föreligger nog Prop. 1999/2000:140
starka skäl för att i denna situation föreslå att det tidigare riksdagsbeslutet
omprövas så att legalundantaget skulle slopas i fråga om skogsprodukter.
Regeringens bedömning: Någon lagändring föreslås inte som un-
dantar federativt samarbete eller den särskilda form av samverkan som
förekommer inom s.k. förhandlingsorganisationer från förbudet i 6 §
konkurrenslagen.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft något att
erinra mot bedömningen i promemorian.
Sveriges Advokatsamfund och Gernandt & Danielsson Advokatbyrå
AB instämmer uttryckligen i bedömningen.
LRF anser att federativt samarbete, det vill säga samverkan mellan
primärföreningar, bör tas in i legalundantaget på samma grunder som
samverkan i primärföreningar. Förbundet anser även att förhandlings-
kooperation bör omfattas av legalundantaget.
Skälen för regeringens bedömning: Den svenska regleringen har vid
tidigare utvärderingar bedömts inte stå i strid med EG:s konkurrensregler
och det finns inte grund för någon annan bedömning nu. Förhållandena
har heller inte förändrats så att det finns skäl till något nytt ställnings-
tagande beträffande de grundläggande bedömningar i fråga om federativ
samverkan som gjordes 1994 och som prövats vid olika utvärderingar
därefter. Ett legalundantag bör inte, med hänsyn till bl.a. livsmedelssek-
torns stora betydelse från konsumentsynpunkt och det stora behovet av
att stimulera konkurrens på den svenska marknaden med dess speciella
förhållanden, utsträckas till att omfatta samarbete inom lantbrukssektom
utanför primärföreningens ram.
I promemorian anses det att federativt samarbete därför bör även fort-
sättningsvis bedömas från fall till fall genom individuell undantagspröv-
ning. Vid en sådan prövning far uppmärksammas i vad mån en viss typ
av samverkan får sitt berättigande till följd av den gemensamma jord-
brukspolitiken. Vidare får från fall till fall hänsyn tas till internationalise-
ringens betydelse för konkurrensen på den svenska marknaden.
Inte heller kan generellt undantag ges för den särskilda form av sam-
verkan som förekommer inom s.k. förhandlingsorganisationer, där pris-
förhandlingar med en eller flera stora köpare sker gemensamt beträffande
särskilda produkter. Sådan samverkan bör alltså som tidigare prövas från
fall till fall.
Regeringen anser i likhet vad som sägs i promemorian att de här redo-
visade övervägandena alltjämt är riktiga. Någon ändring föreslås således
inte.
243
Prop. 1999/2000:140
Regeringens bedömning: Uttryckliga regler om funktionsskyddet på
lantbruksområdet föreslås inte.
Principen om ett sådant skydd följer av rättspraxis från EG-
domstolen. Med den koppling som finns i förarbetena till konkur-
renslagen till rättsutvecklingen inom EG-rätten, far denna princip än-
då anses tillämplig i förekommande fall vid tolkningen av de svenska
reglerna.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: Konkurrensverket, Gernandt & Danielsson Ad-
vokatbyrå AB och Sveriges Advokatsamfund instämmer i bedömningarna.
Marknadsdomstolen anser i likhet med vad som sägs i promemorian att
en uttrycklig regel torde kunna undvaras. Det bör enligt domstolen vara
tillräckligt om den princip som följer av rättspraxis från EG-domstolen
redovisas i motivuttalanden. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds Uni-
versitet anser att det torde vara korrekt att inte införa en nationell regel
beträffande funktionsskydd. Sveriges Industriförbund anser att funktions-
skyddet kan införas i ett gruppundantag eller i ett allmänt råd.
LRF anser att funktionsskyddet uttryckligen bör skrivas in i kon-
kurrenslagen.
Skälen för regeringens bedömning: Det s.k. funktionsskydd som
gäller inom EG-rätten innebär, i kort sammanfattning, att vissa begräns-
ningar i t.ex. stadgarna för en ekonomisk förening inte anses konkurrens-
begränsande, om de är nödvändiga för samarbetet inom föreningen och
dess verksamhet i sig är övervägande positiv för konkurrensen. Begräns-
ningarna måste vara proportionella för ändamålet och det måste göras en
avvägning från fall till fall om begränsande bestämmelser, som kan avse
inskränkningar i medlemmarnas rörlighet eller viss samverkansskyldig-
het, är nödvändiga för föreningens funktion. I bedömningen far förening-
ens marknadsposition och skyldigheternas effekter på denna och för öv-
riga aktörer betydelse.
Några viktiga rättsfall från EG-domstolen belyser funktionsskyddet.
Principen om detta skydd har tillämpats på den kooperativa företagsfor-
men utan begränsning till jordbrukssektorn. Det handlar om en slags
kvalitativ helhetsbedömning som ligger i linje med möjligheten att göra
kvalitativa bedömningar vid prövningen av räckvidden av förbudet i 6 §.
I en tidigare departementspromemoria föreslogs att principen om funk-
tionsskydd uttryckligen borde skrivas in i legalundantaget. I promemo-
rian (Ds 1998:72 s. 179-182) hänvisades till ledande rättsfall från EG-
domstolen. Det ansågs angeläget att de principer som far omedelbar be-
tydelse för undantagets omfattning tydligt skulle komma till uttryck i
lagtexten.
Enligt förslaget skulle vissa inskränkningar i den fria rörligheten ändå
vara undantagna från förbudet i 6 §, om de var nödvändiga för förening-
ens från allmän synpunkt behöriga funktion. Med detta avsågs att det inte
var föreningens eget ekonomiska bästa som skulle vara utgångspunkt för
bedömningen.
244
Förslaget blev föremål för en relativt omfattande remisskritik. Huvud-
invändningen var att det kan skapa missförstånd att just på lantbruks-
området uttryckligt reglera vad som ändå följer av konkurrenslagens
koppling till rättsutvecklingen inom EG-rätten.
På grund av remisskritiken mot förslaget att införa uttryckliga regler
om funktionsskyddet på lantbruksområdet, föreslogs i den senare pro-
memorian ingen sådan uttrycklig regel. Enligt vad som sägs i prome-
morian följer principen av rättspraxis från EG-domstolen. Med den
koppling som finns i förarbetena till konkurrenslagen till rättsutveck-
lingen inom EG-rätten, far denna princip ändå anses tillämplig i före-
kommande fall vid tolkningen av de svenska reglerna. De flesta remiss-
instanserna har instämt i denna bedömning.
Regeringen delar dessa slutsatser och föreslår inte någon uttrycklig
reglering av det s.k. funktionsskyddet.
Regeringens bedömning: Det är en fråga för rättstillämpningen att i
konkreta fall dra upp de närmare gränserna mellan konkurrenslagen och
lagen om ekonomiska föreningar, med ledning av de principer som
angetts i förarbetena till konkurrenslagen.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: LRF anser att det finns en konflikt mellan kon-
kurrenslagen och lagen om ekonomiska föreningar.
Skälen för regeringens bedömning: Med det förslag som redovisats
ovan i fråga om föreningens prissättning när den svarar för försäljningen
till tredje man finns det inte, när det gäller den generella synen på för-
hållandet mellan konkurrenslagen och föreningsrätten, något påtagligt
behov av ett förändrat synsätt (jfr Marknadsdomstolen i Södra-ärendet, se
promemorian s. 14 f.). Det bör vara en fråga för rättstillämpningen att i
konkreta fall dra upp de närmare gränserna mellan de båda lagstiffnings-
områdena med ledning av de principer som angetts i förarbetena till kon-
kurrenslagen.
Regeringens förslag: Definitionerna av jordbruks-, trädgårds- och
skogsprodukter placeras i en särskild lag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt, Jordbruksverket, Läns-
styrelsen i Skåne län, Skogsstyrelsen och Sveriges Industriförbund till-
styrker.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har i och för sig ingen invändning
mot förslaget men pekar bl.a. på att en viss vara kan komma att höra till
Prop. 1999/2000:140
245
jordbrukssektorn enligt det ena regelsystemet men inte det andra. Dom- Prop. 1999/2000:140
stolen vill ifrågasätta om det inte varit mer ändamålsenligt och lagtek-
niskt fördelaktigt att avgränsa sektorn genom att hänvisa till EG-reglema
och sedan från området avskilja vad som inte skall höra dit, i första hand
fiskeproduktema. Vad som i EG-rättslig mening är jordbruksprodukter
framgår av fördragets artikel 32 och bilaga 1. Eftersom området är för-
dragsrättsligt avgränsat blir avgränsningen tämligen beständig.
Skälen för regeringens förslag: Såsom redovisats i promemorian de-
finieras i 18 b § konkurrenslagen jordbruks-, trädgårds- och skogs-
produkter med hänvisning till numera upphävda bestämmelser. Det be-
hövs därför nya hänvisningar med utgångspunkten att rättsläget skall vara
oförändrat. Därför föreslogs att man knyter an till tullbestämmelser. Des-
sa finns nu för svensk del på EG-nivå. Hänvisning bör göras till varor
som anges i Kombinerade nomenklaturen enligt rådets förordning (EEG)
2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma
tulltaxan. Beträffande trädgårds- och skogsprodukter kan som tidigare
hänvisas till varor som finns i vissa kapitel. Beträffande jordbruks-
produkter har tidigare hänvisats till ett urval produkter angivna med tull-
taxenummer i en särskild bilaga till 1990 års avgiftslag. För att uppnå
rättslikhet behövs en motsvarande relativt omfattande bilaga med upp-
räknade produkter. För att inte belasta konkurrenslagen med den sär-
skilda bilagan är det lämpligast att i 18 b § hänvisa till en ny särskild lag
med hänvisningarna och den särskilda bilagan.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget.
Regeringen instämmer i förslaget och föreslår lagändring i enlighet
härmed.
Från konkurrensrättsliga utgångspunkter bör framhållas att legalundan-
taget inte innebär undantag för förfaranden som utgör missbruk av domi-
nerande ställning enligt 19 § konkurrenslagen.
En nationell tillämpning av artikel 81 och 82 i EG-fördraget kan för-
väntas öka effektiviteten i tillämpningen av dessa regler och på så sätt fa
en positiv effekt på samhällsekonomin och för konsumenterna. Svenska
företag berörs ekonomiskt möjligen på det sättet att det kan medföra
minskade kostnader om ett ärende behandlas av Konkurrensverket i stäl-
let för av kommissionen. För Konkurrensverkets vidkommande förutses
inte några omfattande konsekvenser. Redan i dag är EG:s konkurrens-
regler tillämpliga på åtskilliga av de ärenden som verket behandlar. Även
om verket inte får tillämpa EG-rätten direkt, måste verket redan nu be-
akta EG-rättens konkurrensregler så att verkets beslut inte strider mot
dem.
Enligt regeringens förslag kommer Konkurrensverket att få en möjlig-
het att utreda förfaranden även i den utsträckning de påverkar sam-
246
handeln. Det kommer sannolikt att medföra att vissa ärenden blir mer Prop. 1999/2000:140
komplicerade. Förslaget innebär inte att Konkurrensverket skall vara
skyldigt att ta upp varje förfarande som kan ifrågasättas vara konkurrens-
skadligt.
Sannolikt kommer förslaget också att medföra att ett antal ärenden
överförs från EG-kommissionen till Konkurrensverket. Kommissionen
har hittills inte överfört ärenden till nationella myndigheter i någon större
omfattning. De medlemsstater som redan har intemrättslig behörighet att
tillämpa EG:s konkurrensrätt har gjort det endast i begränsad utsträck-
ning. Det går emellertid inte att förutse i vilken utsträckning kommissio-
nen i framtiden kommer att vilja föra över ärenden till nationella myn-
digheter.
Regeringen gör den bedömningen att förslagen är av den omfattningen
att det inte medfört något ändrat resursbehov. Marknadsdomstolen och
Stockholms tingsrätt påverkas av utredningens förslag. Konkurrenslagens
materiella regler har EG-rätten som förebild. Enligt konkurrenslagens
förarbeten var ett av lagens syften att nå så stor materiell rättslikhet som
möjligt med dåvarande Romfördragets konkurrensregler. Kunskapen in-
om Konkurrensverket om EG:s konkurrensregler far därför antas vara
god. Det utesluter inte att utredningens förslag kan medföra ett behov av
utbildning av Konkurrensverkets personal.
Länsstyrelserna har till uppgift att i länet verka för en effektiv kon-
kurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna, se
4 § konkurrensförordningen(1993:173). Det kan därför förutses att ett
visst begränsat behov av utbildning uppkommer även för länsstyrelserna
vidkommande.
Regeringen anser i likhet med utredningen att förslaget inte medför nå-
got behov av ökade resurser för Konkurrensverkets vidkommande. Inte
heller för andra myndigheters del förväntas förslaget medföra något be-
hov av ökade resurser. Som framgått av avsnitt 8.1 har kommissionen i
en vitbok föreslagit en långtgående decentralisering av tillämpningen av
artikel 81 och 82. Om förslaget genomförs, kan det fa omfattande kon-
sekvenser för Konkurrensverket och ställa krav på utökade resurser. I så
fall far regeringen återkomma i frågan om resursbehovet.
I fråga om förslaget till förtydligande tillägg i reglerna om fastställande
av konkurrensskadeavgift (se avsnitt 9) torde det inte medföra något be-
hov av ökade resurser för Konkurrensverkets vidkommande. Inte heller
för andra myndigheter, domstolar eller företag förväntas förslaget medfö-
ra några ökade kostnader.
Kronofogdemyndighetens medverkan vid kontrollbesök hos företag i
Sverige (se avsnitt 10) kommer, såvitt nu kan bedömas, endast att behö-
vas i undantagsfall. Kostnadsökningarna för Kronofogdemyndigheten i
Stockholms län torde bli så begränsade att de ryms inom ramen för be-
viljade anslag. Detsamma gäller de kostnadsökningar som kan uppstå för
Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt.
Regeringen gör sammanfattningsvis i denna del den bedömningen att
förslagen inte föranleder något behov av ytterligare resurser. De nu före-
slagna förändringarna skall utföras inom befintliga ramar för berörda
myndigheter.
247
Förslaget i avsnitt 11 i fråga om viss taxisamverkan innebär en bety-
dande lättnad i fråga om små företags villkor i taxibranschen. Den analys
och de överväganden som gjorts i den allmänna motiveringen belyser
detta närmare, också ur samhällsekonomisk synvinkel.
I fråga om förslaget om ändring av reglerna i konkurrenslagen i fråga
om lantbruket (se avsnitt 12) bedömer regeringen att det nu framlagda
förslaget inte medför några nämnvärda ekonomiska eller andra konsek-
venser.
När det gäller att skapa goda förutsättningar för arbetet med att stärka
konkurrensen till nytta för konsumenterna har regeringen i 2000 års eko-
nomiska vårproposition aviserat förslag om att Konkurrensverket skall fa
ytterligare medel. Regeringen avser att i budgetpropositionen återkomma
till denna fråga.
Prop. 1999/2000:140
I paragrafen har tagits in en hänvisning till de nya bestämmelserna om
nationell tillämpning av EG:s konkurrensregler som har införts i 2 § la-
gen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas kon-
kurrens- och statsstödsregler.
6 § Om något annat inte följer av beslut enligt 8 eller 15 § eller av 13,
17, 18 c eller 18 e §, är avtal mellan företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på markna-
den på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt
eller indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar
begränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom
vissa handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten
åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt
handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
Ett tillägg har skett. Förbudet i 6 § är inte tillämpligt om ett samarbete
omfattas av 18 e §.
248
I lagen (2000:00) om innebörden av begreppen jordbruks-, trädgårds- och
skogsprodukter i konkurrenslagen (1993:20) finns särskilda be-
stämmelser om vad som avses med sådana varor.
Som framgår av den allmänna motiveringen har definitionerna lagts i
en ny särskild lag främst for att inte belasta konkurrenslagen med den
omfattande jordbruksbilagan.
Förslaget till lag (2000:00) om innebörden av begreppen jordbruks-,
trädgårds- och skogsprodukter i konkurrenslagen (1993:20) har behand-
lats i den allmänna motiveringen. Beträffande trädgårdsprodukter och
skogsprodukter hänvisas till kap. 6-8 respektive kap. 44, 47 och 48 i
Kombinerade nomenklaturen. Bilagan med uppräknade jordbruks-
produkter skiljer sig endast marginellt från vad som gällde tidigare.
18 c § Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inom en primär
lantbruksförening eller dess dotterföretag som avser samverkan
mellan föreningens medlemmar om
1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed sam-
manhängande verksamhet såsom användandet av gemensamma an-
läggningar, lagring, beredning, distribution eller marknadsföring i
fråga om jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter eller skogs-
produkter , eller
2. inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet som avses
under 1.
Första stycket gäller dock inte avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet på marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att lämna föreningen, eller
c) i annat avseende av motsvarande betydelse, eller
I den mån annat inte följer av sammanhanget behåller tidigare motiv-
uttalanden sin giltighet. Av första stycket, som är oförändrat, följer att
samverkan inom en primärförening eller dess dotterföretag mellan dess
medlemmar om bl.a. försäljning är undantagen från förbudsregeln i 6 §
konkurrenslagen.
Andra stycket har ändrats. Punkten 2 b har utgått. Detta innebär att fö-
reningen utan inskränkning har rätt att sätta priser på varor när den svarar
för försäljningen till tredje man. På grund av denna ändring är det bety-
delselöst om varan som säljs skall anses vara producerad hos medlemmen
eller inte. Beträffande bakgrunden till detta samt i övrigt hänvisas till den
allmänna motiveringen.
Bestämmelsen i punkt 2 a har behållits men har blivit punkt 2, eftersom
uppdelningen i a) och b) inte längre är aktuell när punkt 2 b har utgått.
Prop. 1999/2000:140
249
18 d § Med taxiföretag avses i denna lag företag som tillhandahåller
eller utför taxitjänster eller därmed jämförbara transporttjänster.
Med beställningscentral avses en gemensam eller fristående funktion
som tar emot beställningar och fördelar transportuppdrag mellan taxi-
företag. Funktionen kan även utföra sådan verksamhet som har sam-
band därmed
Paragrafen är ny. I bestämmelsen definieras några centrala begrepp som
förekommer i den efterföljande paragrafen 18 e §.
Med taxiföretag avses i denna lag sådana företag som tillhandahåller
eller utför taxitjänster eller därmed jämförbara transporttjänster. Med
taxitjänster avses sådana persontransporter som sker med personbil eller
lätt lastbil och som inte utgör linjetrafik; jfr 1 kap. 3 § yrkestrafiklagen
(1998:490), YTL.
Med uttrycket ”därmed jämförbara transporttjänster” förstås bl.a. be-
ställningstrafik med buss (jfr 1 kap. 3 § YTL). Härmed avses yrkesmässig
trafik för icke linjebunden persontransport som sker främst med buss.
Som därmed jämförbara transporttjänster kan även räknas andra tjäns-
ter än taxitjänster eller med taxitjänster nära förknippade tjänster, såsom
att taxiföretaget utför gods- eller budtransporttjänster vid sidan av kärn-
verksamheten med taxitjänster.
Med den definition som här har getts far begreppet taxiföretag en till-
lämpning som gör att även persontransporttjänster med andra fordon än
lätt lastbil eller personbil, främst buss, omfattas. Sådana trafiktjänster
torde dock oftast ha ringa ekonomisk betydelse i sammanhanget.
Av praktiska skäl som redovisats i avsnitt 6.1 avgränsas undantags-
regeln i 18 e § första stycket genom ett högsta antal fordon anmälda för
användning i taxitrafik, se nedan.
En mycket vanlig samverkan i taxibranschen sker genom en beställ-
ningscentral. Därmed förstås i denna lag en gemensam eller fristående
funktion som tar emot beställningar och fördelar transportuppdrag mellan
taxiföretag. Begreppet har beskrivits närmare i avsnitt 11.1.4.
Den gemensamma funktionen behöver inte ha den organisatoriska for-
men av en eller flera juridiska personer, men får ha det. Det är i princip
tillräckligt, att den utgör något slag av enhet eller avskild verksam-
hetsfunktion, eller innebär en särskild uppgift vid sidan om den rena
transportverksamheten. En fråga som kommit upp vid remissbehand-
lingen gäller om t.ex. även landstingsägda beställningscentraler omfattas
av de regler som här föreslås. Detta hänger delvis samman med en mer
övergripande fråga om huruvida en sådan landstingsägd beställnings-
central, som förefaller syfta till att samordna avropen för upphandlade
samhällsbetalda tjänster, kan omfattas av förbudet mot konkurrensbe-
gränsande samarbete mellan företag. Denna fråga far lösas i rättstillämp-
ningen. I den mån förbudet i 6 § konkurrenslagen skulle vara tillämpligt
kan bedömningen av räckvidden av undantagsregeln i 18 e § i fråga om
ett sådant samarbete aktualiseras. Även beträffande denna fråga får hän-
visas till rättstillämpningen.
Funktionen kan även utföra annan verksamhet än själva förmedlingen
och ändå omfattas av begreppet beställningscentral. Det är dock inget
krav. Sådan verksamhet måste dock ha samband med mottagandet eller
Prop. 1999/2000:140
250
fördelningen av transportuppdragen. Exempelvis kan det röra sig om in-
köp av taxibilar och teknisk utrustning som behövs för transportverksam-
heten samt marknadsföring o.d.
18 e § Förbudet i 6 § gäller inte for ett skriftligt avtal mellan taxiföre-
tag eller mellan en beställningscentral och taxiföretag om avtalet
1. avser gemensam transportverksamhet genom samverkan i en be-
ställningscentral eller på annat sätt i syfte att uppnå effektivitetsvinster
eller andra sådana ekonomiska fördelar,
2. behövs för att tillgodose det samhälleliga intresset av tillgång till
taxiservice, och
3. omfattar högst 30 taxifordon.
Undantaget enligt första stycket gäller inte
1. till den del samarbetet avser förfarande eller villkor som innebär
eller omfattar
a) fastställande av gemensamma priser,
b) uppdelning av marknader,
c) en uppsägningstid för anslutet taxiföretag som överstiger sex må-
nader från uppsägningstillfället eller, i fråga om en ekonomisk före-
ning, villkor att uppsägning inte får göras förrän tidigast efter sex må-
nader eller längre tid från inträdet, eller
d) förbud för anslutet taxiföretag att efter avtalstidens utgång kon-
kurrera med den gemensamma transportverksamheten, och
2. det är uppenbart att syftet med den gemensamma transportverk-
samheten eller intresset av tillgång till taxiservice enligt första stycket 1
och 2 kan tillgodoses utan att samarbetet omfattar ett sådant för-
farande eller villkor som avses i 1 a-d.
Paragrafen är ny. Bestämmelsen innebär att visst närmare angivet sam-
arbete mellan taxiföretag eller mellan en beställningscentral och taxi-
företag är undantaget från förbudsregeln i 6 § konkurrenslagen.
I första stycket uppställs tre kumulativa kriterier för att undantaget
skall gälla.
Av punkt 1 framgår att undantaget omfattar sådana avtal mellan taxi-
företag eller mellan en beställningscentral och taxiföretag som avser ge-
mensam transportverksamhet genom samverkan i beställningscentral el-
ler på annat sätt i syfte att uppnå effektivitetsvinster eller andra sådana
ekonomiska fördelar.
Avtalet skall vara skriftligt för att omfattas av undantaget. Detta är ett
ovillkorligt krav. Kravet upprätthålls därför att det finns ett påtagligt be-
hov av att det samarbete som parterna bedriver kan bli föremål för effek-
tiv granskning från främst det allmännas sida. Med skriftlighetskravet
avses att utesluta muntliga avtal. I begreppet ”skriftlig” innefattas också
ingångna avtal på annat varaktigt medium än pappersbaserade avtal (jfr
prop. 1999/2000:89 s. 91). Samma kontrollmöjligheter torde föreligga
om avtal ingåtts på t.ex. ett varaktigt elektroniskt medium.
I uttrycket "gemensam" ligger att fler medlemmar än en enda deltar.
Det behöver å andra sidan inte röra sig om fler än två, även om så får
vara fallet. Undantaget lägger inte hinder i vägen for att vissa av taxi-
företagen tillämpar ett mer lokalt samarbete.
Prop. 1999/2000:140
251
De ekonomiska fördelar som kan vara aktuella har belysts i den all-
männa motiveringen. Generellt sett rör det sig om någon form av sam-
ordning som skapar ekonomisk nytta. Det ligger i sakens natur att de
ekonomiska fördelarna måste vara av beaktansvärt slag.
Enligt punkt 2 krävs vidare att samarbetet behövs för att tillgodose det
samhälleliga intresset av tillgång till taxiservice. Härmed avses att sam-
verkan skall bidra till att allmänt förbättra tillgången till taxiservice. Kra-
ven bör i detta avseende inte ställas allt för högt. Förhållandena torde i
allmänhet vara sådana att det kan hållas för sannolikt att en taxiservice i
mindre tätbefolkade områden av Sverige inte kan upprätthållas utan en
samverkan av detta slag.
Av punkt 3 följer därtill att samverkan får omfatta högst 30 taxifordon.
Om samverkan överstiger 30 taxifordon gäller alltjämt förbudet i 6 §
konkurrenslagen. Med taxifordon avses antalet fordon anmälda för an-
vändning i taxitrafik enligt YTL. Anmälda fordon registreras i bilregistret
(jfr 71 § bilregisterkungörelsen (1972:599) samt bilaga 1 till kungörel-
sen).
I det andra stycket finns en bestämmelse om att undantaget enligt det
första stycket inte gäller i vissa fall. Här hänvisas till avsnitt 11.4. Denna
s.k. spärregel avser samarbete som till sin art är av allvarligt slag, näm-
ligen fastställande av gemensamma priser och uppdelning av marknader.
Vidare gäller det en uppsägningstid för anslutet taxiföretag som över-
stiger sex månader respektive förbud för anslutet taxiföretag att efter av-
talstidens utgång konkurrera med den gemensamma transportverksam-
heten. Om avtalet innehåller en konkurrenssklausul brukar innebörden av
den bl.a. vara att taxiföretaget också är förhindrat att göra reklam för
egen verksamhet vid sidan om den gemensamma marknadsföringen.
I fråga om en ekonomisk förening finns regler i lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar, om rätt för medlem att säga upp sig efter inträdet
(3 kap. 4 §), uppsägningstid och avgång (3 kap. 5 §) m.m. Enligt 3 kap.
4 § första stycket nämnda lag har en medlem rätt att säga upp sig till ut-
träde ur föreningen utan några i lagen angivna inskränkningar. Det far
dock enligt andra stycket i samma paragraf i en förenings stadgar före-
skrivas att uppsägningsrätt inte föreligger förrän efter viss tid, högst två
år, från inträdet. Om registreringsmyndigheten medger det far denna tid
utsträckas till fem år.
Lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar medger således att med-
lemmen under viss tid fråntas möjligheten att med rättslig verkan säga
upp sitt medlemskap i föreningen. Detta kan i det enskilda fallet medföra
inlåsningseffekter. I den föreslagna bestämmelsen kan en tillämpning av
spärregeln komma i fråga om uppsägning enligt stadgarna inte far göras
förrän tidigast efter sex månader eller längre tid från inträdet.
Vad som nu sagts är inte tillämpligt på vad som i nämnda lag sägs om
avgång vid räkenskapsårets utgång eller återbetalning av medel (se 3 kap.
5 § och 4 kap.).
När spärregeln är tillämplig innebär detta att förbudet i 6 § konkur-
renslagen i princip kan tillämpas på de förfaranden eller villkor som nyss
nämnts. Däremot blir 6 § konkurrenslagen inte tillämplig på övriga delar
av avtalet.
Prop. 1999/2000:140
252
Bestämmelsen gäller oavsett vilken juridisk avtalsform samarbetet
kommer till uttryck i. Även t.ex. stadgar för en ekonomisk förening om-
fattas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka hänsyn som skall tas när
konkurrensskadeavgift fastställs.
Första stycket har bl.a. numrerats och fått ett tillägg. Tillägget består i
punkterna 3 och 4.
Av punkt 3 följer att det faktum att företaget lämnat viktig information
till Konkurrensverket kan tillmätas betydelse vid fastställande av kon-
kurrensskadeavgift, om det gäller företagets egen överträdelse. Företaget
skall i väsentlig mån ha underlättat utredningen. Med detta avses att den
information företaget lämnat är betydelsefull för att kunna konstatera att
företaget överträtt någon av förbudsreglema i 6 eller 19 § konkurrens-
lagen eller åsidosatt ett villkor som beslutats med stöd av 10 § andra
stycket (jfr 26 §). Däremot avses inte situationen när informationen är lätt
tillgänglig på annat sätt eller redan känd hos Konkurrensverket. Vad det
handlar om här är att företaget samarbetar väl med Konkurrensverket och
tillhandahåller information som berör den egna överträdelsen. Det kan i
sammanhanget ofta vara så att lämnade uppgifter även berör andra före-
tags överträdelser av förbudsreglema i konkurrenslagen och att detta kan
vara till nytta för verkets utredning. I den mån så är fallet kan dock dessa
uppgifter rörande andra inte med stöd av detta lagrum tillmätas rättslig
betydelse vid fastställandet av konkurrensskadeavgiften.
Enligt punkt 4 kan även andra omständigheter vara av betydelse. När
det gäller försvårande omständigheter hänvisas till vad som sägs i prop.
1992/93:56 s. 93. När det gäller förmildrande omständigheter kan näm-
nas exempelvis om företaget snabbt upphör med överträdelsen sedan den
påtalats av Konkurrensverket, svår ekonomisk situation för företaget,
påtryckningar på företaget från andra företag, begränsad medverkan i
överträdelsen och om företaget har ålagts att betala skadestånd för över-
trädelsen.
Med tanke på att bestämmelsen med dessa ändringar uttömmande reg-
lerar vilka hänsyn som skall tas när konkurrensskadeavgiften fastställs
har uttrycket ”särskild” tagits bort.
Andra stycket är oförändrat.
2§
Den tidigare 2 § har flyttats till 2 a §. I paragrafen har nu införts de nya
bestämmelserna om behörighet för svenska konkurrensmyndigheter att
tillämpa EG:s konkurrensregler.
Paragrafen är indelad i fyra stycken. Första stycket innehåller de
grundläggande behörighetsreglerna. I andra stycket anges vilka bestäm-
Prop. 1999/2000:140
253
melser i konkurrenslagen som skall tillämpas för det nya syftet. Av tredje Prop. 1999/2000:140
stycket framgår att vissa hänvisningar till konkurrenslagens bestämmelser
skall avse bestämmelser i EG-fördraget. I ijärde stycket, slutligen, reg-
leras en särskild fråga om överklagande av ett visst slag av beslut.
Första stycket
Konkurrensverket har huvudansvaret för konkurrensövervakningen på
nationell nivå med stöd av EG:s konkurrensrätt på samma sätt som gäller
sedan tidigare i fråga om konkurrensövervakningen enligt konkurrens-
lagen. Verkets uppgifter motsvarar de uppgifter som EG-kommissionen
har på gemenskapsnivå.
Av första meningen i första stycket framgår att Konkurrensverket får
tillämpa artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. En utgångspunkt härvidlag
är att verket i och för sig är behörigt att ta upp varje fall på vilket EG:s
konkurrensrätt är tillämplig enligt de principer som EG-domstolen har
formulerat och kan komma att formulera i framtiden. Inom ramen för
denna fakultativa behörighet ankommer det sedan på verket att avgöra för
varje fall om detta bör tas upp till prövning. Detta avgörande får grundas
på lämplighetsöverväganden, där det ifrågasatta förfarandets anknytning
till Sverige är en viktig omständighet att beakta. Såsom uttalats i den all-
männa motiveringen (avsnitt 8) talar principiella och praktiska skäl för att
Konkurrensverket bör ingripa i första hand mot förfaranden med en när-
mare anknytning till Sverige. Anknytningen kan bestå exempelvis i att
förfarandet äger rum i Sverige eller har effekter här. Konkurrensverkets
tillgängliga resurser kan också få betydelse för verkets möjligheter i
praktiken att inleda undersökningar. Formuleringen ”får” är också avsedd
att uttrycka den rätt som verket skall ha att självt avgöra om ett ifrågasatt
avtal eller förfarande skall tas upp till prövning.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 8) har angetts att Konkurrens-
verket får bestämma att antingen EG-rätten eller konkurrenslagen skall
tillämpas eller också båda regelverken. Såsom där angavs skall bedöm-
ningen ske utifrån objektiva grunder, exempelvis att lika fall behandlas
lika.
I ett vitboksperspektiv kan den fakultativa prövningsrätten komma att
få en ny karaktär. Enligt kommissionens förslag kan ärendena komma att
fördelas mellan medlemsstaternas myndigheter efter överläggningar i det
nätverk som kommissionen vill organisera. Detta har behandlats i avsnitt
8.1.
Vad som nu har sagts om Konkurrensverkets fakultativa prövnings-
möjlighet gäller i fråga om ingripanden på grund av anmälningar från
tredje man och verkets egna initiativ.
De bestämmelser i EG-fördraget som Konkurrensverket ges behörighet
att tillämpa är i första hand dels artikel 81.1, som förbjuder konkurrens-
begränsande samarbete mellan företag och motsvarar 6 § konkurrens-
lagen, dels artikel 82, som förbjuder missbruk av en dominerande ställ-
ning och motsvarar 19 § konkurrenslagen. Konkurrensverkets behörighet
enligt paragrafen omfattar även artikel 81.3, som föreskriver en möjlighet
att besluta om undantag från förbudet i artikel 81.1 och motsvarar 8 §
konkurrenslagen. I det sist nämnda hänseendet kan verket dock för när-
254
varande utnyttja behörigheten bara undantagsvis, eftersom beslut om un-
dantag nu nästan helt är förbehållna för EG-kommissionen.
Den förevarande bestämmelsen begränsar inte den nationella behörig-
heten att tillämpa de angivna EG-reglema. Det är i stället EG-rätten som
avgör i vilken utsträckning dessa EG-regler far tillämpas på nationell
nivå. I det hänseendet innehåller bestämmelsen en allmän hänvisning till
rättsakter antagna med stöd av EG-fördraget. De rättsakter som avses är i
första hand de som räknas upp i 5 § punkterna 1-4. Därutöver kan näm-
nas förordning 19/65, i vilken kommissionen bemyndigats att anta
gruppundantagsförordningar.
Undantagsvis kan den nationella behörigheten grundas direkt på be-
stämmelser i EG-fördraget, nämligen artikel 84 och i viss mån artikel 85.
Av andra meningen framgår att också Marknadsdomstolen och Stock-
holms tingsrätt är behöriga att tillämpa artiklarna 81 och 82 i EG-för-
draget. Så sker när domstolarna prövar frågor i anslutning till Kon-
kurrensverkets tillämpning av dessa artiklar. I paragrafens andra stycke
anges vilka bestämmelser i konkurrenslagen som skall tillämpas när
prövning sker med stöd av EG-rätten. Detta innebär att den domstols-
prövning som aktualiseras i Stockholms tingsrätt är åläggande av kon-
kurrensskadeavgift (26 §), beslut om undersökningar hos företag (47 §)
eller hos någon annan (48 §) samt prövning av om en skriftlig handling är
skyddad enligt 54 §. Tingsrätten skall också vara behörig att döma ut
viten enligt 59 § konkurrenslagen. I Marknadsdomstolen aktualiseras
överklaganden dels av Konkurrensverkets beslut (60 och 61 §§), dels av
domar och beslut av Stockholms tingsrätt (63 §).
I alla dessa fall initieras domstolsprövningen av Konkurrensverket i
anslutning till verkets tillämpning av EG-rätten.
En prövning av delvis annat slag som också aktualiseras är Marknads-
domstolens prövning enligt 23 § andra stycket och 15 § konkurrenslagen
när ett företag utnyttjar den särskilda talerätten. En förutsättning för den
särskilda talerätten är enligt 23 § andra stycket konkurrenslagen att Kon-
kurrensverket i ett visst fall har beslutat att inte ålägga ett företag att upp-
höra med en överträdelse av ett förbud. Konkurrensverket skall alltså i ett
beslut ha funnit att en tillämpning av artikel 81 eller 82 inte motiverar
någon vidare åtgärd från verkets sida.
Andra stycket
Genom första meningen i andra stycket görs de flesta av konkurrens-
lagens regler om förfarandet tillämpliga när ett ingripande sker med stöd
av artikel 81 eller 82 i EG-fördraget.
I åtskilliga av de bestämmelser som skall tillämpas enligt detta stycke
används orden företag och avtal. Dessa begrepp definieras i 3 §, som
därför skall vara tillämplig även när förfarandet gäller ingripanden med
stöd av EG-rätten. Definitionernas innebörd ligger väl i linje med EG-
rätten. Det är vid tillämpningen av bestämmelserna i konkurrenslagen om
förfaranden osv. som den lagens definitioner aktualiseras som en del av
regleringen. Innebörden av de materiella bestämmelserna i artiklarna 81
och 82 bestäms däremot helt av EG-rätten. Skillnaden torde dock vara
Prop. 1999/2000:140
255
väsentligen formell; de svenska definitionerna hämtar sitt innehåll från Prop. 1999/2000:140
EG-rätten (se prop. 1992/93:56 s. 66)
Härefter anges att konkurrenslagens regler i 9-12 §§ om anmälan,
återkallelse och ändring av undantag skall tillämpas. Som har framhållits
i kommentaren till första stycket är det ytterst EG-rätten som avgör i vil-
ken utsträckning artiklarna 81 och 82 kan tillämpas nationellt. För när-
varande kan undantag enligt EG-rätten meddelas av nationella myndig-
heter bara i fråga om avtal som inte faller under någon tillämpningsför-
ordning. Det är emellertid möjligt att EG-rätten, så som föreslås i kom-
missionens vitbok (se avsnitt 8.1), i framtiden kommer att ge nationella
konkurrensmyndigheter ökade möjligheter att tillämpa artikel 81.3.
I avsnitt 8.4.2 har motiverats varför bestämmelserna i 13 och 14 §§
konkurrenslagen om automatiska undantag även bör vara tillämpliga vid
ingripanden med stöd av EG-rätten. Vidare skall Marknadsdomstolen
vara behörig att besluta om undantag enligt 15 §, dock bara inom ramen
för vad EG- rätten tillåter. Även 16 § skall då vara tillämplig.
Bestämmelserna om icke-ingripandebesked i 20 och 21 §§ kon-
kurrenslagen skall vara tillämpliga av skäl som anges i avsnitt 8.4.1. En
begränsning finns dock som redovisas nedan.
Vidare skall handläggningsregeln i 22 § konkurrenslagen tillämpas i de
få fall där det blir aktuellt att besluta om undantag.
Genom hänvisningen till 23-25 §§ konkurrenslagen blir lagens be-
stämmelser om ålägganden tillämpliga också vid överträdelser av artik-
larna 81.1 och 82 i EG-fördraget. Det gäller även bestämmelsen i
23 § andra stycket om den särskilda talerätten. Någon begränsning i den-
na talerätt föreskrivs inte. Det betyder att den omfattar alla förfaranden
som utgör överträdelser av EG-rätten. En förutsättning för att ett företag
som väcker talan om åläggande mot ett annat företag skall få framgång är
dock att företaget kan lägga fram tillräcklig utredning till stöd för sin ta-
lan. Det finns anledning att utgå från att företagen i allmänhet inte kom-
mer att finna det meningsfullt att lägga ned de kostnader som rättegången
medför i andra fall än där det ifrågasatta förfarandet har en närmare an-
knytning till Sverige. Det har ansetts att det inte behövs någon särskild
regel som begränsar talerätten i internationella förhållanden.
Vid prövningen enligt 23 § får Marknadsdomstolen enligt 15 § kon-
kurrenslagen besluta om undantag, naturligtvis dock endast i den ut-
sträckning som EG-rätten tillåter.
Även bestämmelserna i 26-32 §§ konkurrenslagen om konkurrens-
skadeavgift skall tillämpas vid överträdelser av artikel 81.1 och 82. Mot-
svarande gäller i fråga om åsidosättande av villkor i samband med ett
beslut om undantag. EG-rätten medger, som påpekats tidigare, i dagsläget
mycket begränsade möjligheter för nationella konkurrensmyndigheter att
bevilja undantag enligt artikel 81.3. Bestämmelsen om konkurrensskade-
avgift vid överträdelse av villkor kommer därför - med nuvarande EG-
rättsliga reglering - sannolikt inte att tillämpas i någon större utsträck-
ning.
En fråga som uppkommer vid tillämpningen av 28 § konkurrenslagen
på en överträdelse av artikel 81.1 eller 82 är i vilken utsträckning effekter
utanför det svenska territoriet av ett förfarande skall få beaktas när stor-
leken på konkurrensskadeavgiften bestäms. Ett syfte med att införa en
256
nationell tillämpning av artikel 81 och 82 är att Konkurrensverket skall
ges en möjlighet att utreda förfaranden i hela deras vidd. Det är därför
naturligt att även effekter utomlands av ett förfarande skall kunna beaktas
vid bestämmande av storleken på konkurrensskadeavgiften. Det följer
dock av EG-rätten att påföljder som i annat sammanhang dömts ut för
samma förfarande skall beaktas.
Frågan kan komma att fa större betydelse i perspektivet av vitbokens
förslag om att ett nätverk av nationella konkurrensmyndigheter och
kommissionen skall inrättas, jämför avsnitt 8.1.
Hänvisningen i andra stycket till 45-56 §§ konkurrenslagen innebär att
konkurrenslagens regler om uppgiftsskyldighet och undersökning blir
tillämpliga även i fråga om utredningar som rör överträdelser av artikel
81.1 eller 82, jämför avsnitt 8.4.3. Genom hänvisningen till 57 § första
stycket och 59 § konkurrenslagen gäller motsvarande i fråga om före-
läggande av och utdömande av viten i samband med ålägganden enligt
23 § konkurrenslagen att upphöra med överträdelser eller i samband med
ålägganden enligt 45 § att lämna information.
Konkurrenslagens regler om överklagande blir genom hänvisningen till
60 första stycket 1, 2, 3 och 5, 61 och 62 §§ och 63 § första stycket 1, 2,
4 och 5 och andra stycket konkurrenslagen tillämpliga även på domar och
beslut som rör tillämpningen av artikel 81 eller 82. Motsvarande gäller
rättegångsbestämmelsema genom hänvisningen till 64, 65 och 69 §§
konkurrenslagen.
Av andra meningen i andra stycket framgår att en ansökan om icke-in-
gripandebesked endast skall prövas om avtalet eller förfarandet har sär-
skild anknytning till Sverige. Härmed avses i princip att det aktuella av-
talet eller förfarandet har den anknytningen till Sverige att förfarandet
genomförts här i landet eller har effekter här. Saknas sådan särskild an-
knytning är Konkurrensverket inte behörig att pröva huruvida förutsätt-
ningarna för icke-ingripandebesked enligt artikel 81 eller 82 i EG-
fördraget är uppfyllda. Det får överlämnas till rättstillämpningen att när-
mare precisera vilka faktorer som skall tillmätas betydelse vid be-
dömningen av om anknytningen har tillräcklig styrka.
Vissa av konkurrenslagens regler om förfarande osv. har inte gjorts
tillämpliga. Flertalet av dessa bestämmelser avser företagskoncentration.
Som framgår av avsnitt 8.7 har inte någon lagbestämmelse om rätt till
skadestånd vid överträdelser av artikel 81 eller 82 i EG-fördraget föres-
lagits. Rättsläget är f.n. inte är helt klart och med hänsyn till detta vore
det olämpligt i vart fall i nuläget att lagreglera rätten till skadestånd vid
överträdelser av artikel 81.1 eller 82. En sådan reglering skulle i dagens
situation få anpassas efter innebörden av föreskrifterna i 33 § kon-
kurrenslagen och skulle därvid kunna innebära att en avvikelse från vad
som senare kommer visa sig vara EG-rättens innebörd beträffande skade-
ståndsskyldighet.
Tredje stycket
An tredje stycket framgår att hänvisningar till konkurrenslagens materi-
ella bestämmelser i 6, 8 respektive 19 §§ vid tillämpning av artikel 81
eller 82 i stället skall avse artikel 81.1, 81.3 respektive artikel 82.
Prop. 1999/2000:140
257
9 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 140
Fjärde stycket
Prop. 1999/2000:140
Av fjärde stycket framgår att ett beslut av Konkurrensverket av innebörd
att en gruppundantagsförordning som är beslutad av EG-kommissionen
inte skall tillämpas i ett visst fall far överklagas till Marknadsdomstolen.
Genom att bestämmelserna om handläggning i lagen (1996:242) om
domstolsärenden tillämpas gäller samma regler för överklagande i detta
hänseende som i fråga om överklagande av beslut av Konkurrensverket
att återkalla ett undantag som gäller på grund av gruppundantag enligt
17 § konkurrenslagen.
2a§
Paragrafen motsvarar nuvarande 2 §. I lagtexten har nu inforts en ut-
trycklig begränsning till att behörigheten endast avser åtgärder enligt 3 §
och handräckning enligt 4 §.
Rådets förordning kräver att kommissionen ges den hjälp som behövs för
att kunna genomföra ett kontrollbesök, om ett företag motsätter sig detta.
I bestämmelsen föreskrivs därför att kommissionen har rätt att få hand-
räckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra ett kontrollbesök
enligt förordningen. Det anges inte uttryckligen att handräckning endast
far lämnas om ett företag motsätter sig besöket men det följer av all-
männa principer att tvångsmedel endast skall användas om behov före-
ligger. Det är alltid fråga om besök som har beslutats av kommissionen.
Kronofogdemyndighetens befogenheter överensstämmer med dem som
kommissionens tjänstemän har enligt artikel 22.2. En möjlighet att få
handräckning står av naturliga skäl inte till buds då det gäller rätten att
begära muntliga förklaringar.
I andra stycket föreskrivs att dessa ärenden skall prövas av Kronofog-
demyndigheten i Stockholms län. Bestämmelsen ersätter forumreglema i
16 kap. 10 § utsökningsbalken. Avsikten är att samtliga ärenden skall
handläggas av Kronofogdemyndigheten i Stockholms län för att på så sätt
bygga upp den nödvändiga kompetensen inom området. Om en förrätt-
ning äger rum på annan ort än i Stockholm finns möjlighet för kronofog-
demyndigheten att förordna en tjänsteman vid en annan myndighet för att
handlägga målet, dock utan att målet överlämnas.
Av tredje stycket framgår att kronofogdemyndigheten inte skall under-
rätta det företag där kontrollbesöket skall äga rum om att en ansökan om
handräckning har lämnats in. Bestämmelsen skall tillämpas istället för
16 kap. 11 § utsökningsbalken. Regeln är obligatorisk, vilket innebär att
kronofogdemyndigheten alltid är förhindrad att underrätta svaranden om
en handräckningsansökan innan verkställighet sker.
Av andra meningen angivna stycke framgår att övriga bestämmelser i
balken som gäller vid sådan handräckning som avses i 16 kap. 10 § ut-
sökningsbalken skall tillämpas vid handräckning enligt denna paragraf.
Det innebär att bl.a. följande bestämmelser blir tillämpliga: 2 kap. 1 § om
ansökan, 2 kap 15 § om tvångsmedel, 2 kap. 17 § om förrättnings-
mannens befogenheter och 16 kap. 12 § om hur verkställighet sker. And-
258
ra bestämmelser som blir tillämpliga är 18 kapitlets bestämmelser om
överklagande av kronofogdemyndighetens beslut. Av 2 kap. 19 § följer
att kronofogdemyndighetens beslut gäller omedelbart och att verkställig-
heten fortgår även om beslutet överklagas, om inte något annat förordnas
av en domstol. Till följd av bestämmelsen i andra stycket skall kronofog-
demyndighetens beslut alltid överklagas till Stockholms tingsrätt. Det
kan särskilt anmärkas att kommissionens beslut att företa ett kontrollbe-
sök far överklagas i särskild ordning, dvs. till Förstainstansrätten efter
fördragets regler.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari år 2001. En särskild
övergångsbestämmelse har ansetts erforderlig i fråga om utdömande av
konkurrensskadeavgift. Bestämmelsen innebär att konkurrensskadeavgift
inte far dömas ut för överträdelser av artikel 81.1 eller 82 i EG-fördraget,
i den mån överträdelsen eller åsidosättandet i tiden ligger före ikraft-
trädandet. Det innebär att om förfaranden har upphört före ikraftträdandet
någon konkurrensskadeavgift inte kan dömas ut. Om förfarandet pågår
vid ikraftträdandet kan någon konkurrensskadeavgift inte dömas ut, såvitt
avser tiden före ikraftträdandet.
Även i fråga om 5a § föreslås lagförslaget träda i kraft den 1 januari
2001. Enligt artikel 22.6 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder
inom 18 månader efter det att förordningen har trätt i kraft. Förordningen
trädde i kraft den tjugonde dagen efter offentliggörandet i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning, dvs. den 16 april 1999. Den försening
av ikraftträdandet som nu uppkommer torde sakna praktisk betydelse
Den inledande bestämmelsen 1 § första stycket lagen om marknadsdom-
stol m.m. har kompletterats med en hänvisning till lagen (1994:1845) om
tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstöds-
regler. Motsvarande ändring har gjorts i andra stycket i lagen om mark-
nadsdomstol i fråga om undantag från tillämpningen av vissa förfarande-
regler i lagens 14, 15 och 16-22 §§.
Prop. 1999/2000:140
Här hänvisas till avsnitt 12.7.4.
259
Konkurrens bidrar till dynamik och omvandlingstryck och främjar där-
med tillväxt och sysselsättning samtidigt som konsumenterna tillförsäkras
ett brett utbud av varor och tjänster av god kvalitet till rimliga priser. Den
svenska marknaden, som är en öppen och liten ekonomi, uppvisar sedan
länge en hög koncentrationsgrad på flera delmarknader. En hög kon-
centrationsgrad kan begränsa konkurrensen om marknaden samtidigt har
en begränsad importkonkurrens. Globaliseringen och EU:s inre marknad
innebär emellertid ökade möjligheter för företagen att vidga sina mark-
nader samtidigt som konkurrenstrycket utifrån ökar. De små och medel-
stora företagens möjligheter att växa och utmana etablerade strukturer
blir allt viktigare samtidigt som behovet av samverkan, främst mellan
småföretag för att nå en stärkt konkurrenskraft, ökar.
I denna promemoria analyseras småföretagssamverkan på den svenska
taximarknaden. Promemorian är resultatet av det beredningsarbete som
pågår i Näringsdepartementet efter remissbehandlingen av departe-
mentspromemorian Små företag och konkurrenslagen Ds 1998:72. En
ytterligare faktor som här beaktas är de beslut som Marknadsdomstolen
meddelade den 27 respektive 31 augusti 1999, som gällde samarbete in-
om beställningscentraler i Västerås och Uddevalla (MD 1999:15 och 16).
I promemorian föreslås dels ett undantag i konkurrenslagen för taxi-
samverkan som
• syftar till att uppnå effektivitetsvinster eller andra sådana ekono-
miska fördelar,
• behövs för att tillgodose det samhälleliga intresset av tillgång till
taxiservice, och
• omfattar högst 25 taxifordon.
Undantaget föreslås dock inte gälla för vissa särskilt allvarliga typer av
konkurrensbegränsningar (fastställande av gemensamma priser eller upp-
delning av marknader), om det är uppenbart att syftet med den gemen-
samma transportverksamheten eller intresset av tillgång till taxiservice
kan tillgodoses utan att samarbetet omfattar ett sådant förfarande.
Vidare föreslås ett gruppundantag för sådan taxisamverkan som om-
fattar högst 35 procent av den relevanta marknaden. Förslaget stämmer
väl överens med det gruppundantag som föreslogs i nämnda departe-
mentspromemoria.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 1
260
Härigenom föreskrivs att det i konkurrenslagen (1993:20) skall införas
två nya paragrafer, 18 d-e §§, med följande lydelse.
18 d § I denna lag avses med
Taxiföretag: företag som tillhandahåller eller utför taxitjänster eller
därmed jämförbara transporter;
Beställningscentral: en gemensam eller fristående funktion som tar
emot beställningar och fördelar transportuppdrag mellan taxiföretag.
Funktionen kan även utföra sådan verksamhet som har samband därmed.
18 e § Förbudet i 6 § gäller inte för sådant skriftligt avtal mellan taxi-
företag eller mellan en beställningscentral och taxiföretag som
1. avser gemensam transportverksamhet genom samverkan i en beställ-
ningscentral eller på annat sätt i syfte att uppnå effektivitetsvinster eller
andra sådana ekonomiska fördelar,
2. behövs för att tillgodose det samhälleliga intresset av tillgång till
taxiservice, och
3. omfattar högst 25 taxifordon.
Undantaget enligt första stycket gäller inte för samarbete som innebär
fastställande av gemensamma priser eller uppdelning av marknader, om
det är uppenbart att syftet med den gemensamma transportverksamheten
eller intresset av tillgång till taxiservice enligt första stycket 1-2 kan till-
godoses utan att samarbetet omfattar ett sådant förfarande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 2
261
Göta hovrätt
Kammarrätten i Jönköping
Stockholms tingsrätt
Marknadsdomstolen
Domstolsverket
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK
Konkurrensverket
Konsumentverket
Glesbygdsverket
Vägverket, avdelningen för kollektiv- och yrkestrafik
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen i Dalarnas län
Länsstyrelsen i Jämtlands län
Sveriges Advokatsamfund
Sveriges Industriförbund
Svensk Handel
Företagarnas Riksorganisation
Svenska Taxiförbundet
Taxiägamas Riksförbund Fria Taxi
Landsorganisationen i Sverige LO
Tjänstemännens Centralorganisation TCO
Sveriges Akademikers Centralorganisation SACO
Svenska Kommunförbundet
Landstingsförbundet
Svenska åkeriförbundet
Svenska Petroleuminstitutet
Advokatfirman Vinge KB
Lagerlöf & Leman Advokatbyrå
Mannheimer Swartling Advokatbyrå
Advokatfirman Lindahl
Svar har även inkommit från Taxi Stockholm.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 3
262
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 6 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 18 a § skall lyda ”Särskilda bestämmel-
ser för vissa former av samarbete mellan små företag”,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 18 d-e §§, av föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6
Om något annat inte följer av be-
slut enligt 8 eller 15 § eller av 13,
17 eller 18 c §, är avtal mellan
företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på mark-
naden på ett märkbart sätt eller om
de ger ett sådant resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal
som innebär att
1. inköps- eller försäljnings-
priser eller andra affarsvillkor di-
rekt eller indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, tek-
nisk utveckling eller investeringar
begränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor
delas upp,
4. olika villkor tillämpas för lik-
värdiga transaktioner, varigenom
vissa handelspartner far en kon-
kurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att
ingå ett avtal att den andra parten
åtar sig ytterligare förpliktelser
som varken till sin natur eller en-
ligt handelsbruk har något sam-
band med föremålet för avtalet.
Om något annat inte följer av be-
slut enligt 8 eller 15 § eller av 13,
17, 18c eller 18 e §, är avtal mel-
lan företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på mark-
naden på ett märkbart sätt eller om
de ger ett sådant resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal
som innebär att
1. inköps- eller försäljnings-
priser eller andra affarsvillkor di-
rekt eller indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, tek-
nisk utveckling eller investeringar
begränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor
delas upp,
4. olika villkor tillämpas för lik-
värdiga transaktioner, varigenom
vissa handelspartner får en kon-
kurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att
ingå ett avtal att den andra parten
åtar sig ytterligare förpliktelser
som varken till sin natur eller en-
ligt handelsbruk har något sam-
band med föremålet för avtalet.
3 Senaste lydelse 1998:648.
263
Med taxiföretag avses i denna
lag företag som tillhandahåller
eller utför taxitjänster eller där-
medjämförbara transporttjänster.
Med beställningscentral avses
en gemensam eller fristående
funktion som tar emot beställ-
ningar och fördelar transportupp-
drag mellan taxiföretag. Funktio-
nen kan även utföra sådan verk-
samhet som har samband därmed.
Förbudet i 6 § gäller inte för ett
skriftligt avtal mellan taxiföretag
eller mellan en beställningscentral
och taxiföretag om avtalet
1. avser gemensam transport-
verksamhet genom samverkan i en
beställningscentral eller på annat
sätt i syfte att uppnå effektivitets-
vinster eller andra sådana ekono-
miska fördelar,
2. behövs för att tillgodose det
samhälleliga intresset av tillgång
till taxiservice, och
3. omfattar högst 30 taxifordon.
Undantaget enligt första stycket
gäller inte
1. till den del samarbetet avser
förfarande eller villkor som inne-
bär eller omfattar
a) fastställande av gemensamma
priser,
b) uppdelning av marknader,
c) en uppsägningstid för anslutet
taxiföretag som överstiger sex må-
nader från uppsägningstillfället
eller, i fråga om en ekonomisk
förening, villkor att uppsägning
inte får göras förrän tidigast efter
sex månader eller längre tid från
inträdet, eller
d) förbud för anslutet taxiföre-
tag att efter avtalstidens utgång
konkurrera med den gemensamma
transportverksamheten, och
2. det är uppenbart att syftet
med den gemensamma transport-
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 4
264
verksamheten eller intresset av Prop. 1999/2000:140
tillgång till taxiservice enligt Bilaga 4
första stycket 1 och 2 kan tillgodo-
ses utan att samarbetet omfattar
ett sådant förfarande eller villkor
som avses i 1 a-d.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
265
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-04-11
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thors-
son, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 6 april 2000 (Näringsdepartementet) har re-
geringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om änd-
ring i konkurrenslagen (1993:20).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Per Karlsson.
Lagråde lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 5
266
Enligt direktiven ingår det i utredningens uppdrag att analysera de rätts-
liga och sakliga förutsättningarna för en intemrättslig behörighet att di-
rekt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 (nuvarande artiklarna 81.1 och 82) i
EG-fördraget för svensk konkurrensmyndighet och domstol vid därtill
anknuten prövning. Om utredningen inte identifierar starka hinder mot att
införa en sådan behörighet, skall den lämna förslag till lagregler som gör
en effektiv tillämpning av de aktuella artiklarna möjlig. Utredningen skall
enligt direktiven särskilt analysera i vilken utsträckning de nuvarande
reglerna i konkurrenslagen som gäller procedurer, undersökningar, på-
följder m.m. kan tillämpas och är ändamålsenliga för det nya syftet.
Kapitel 2 innehåller en beskrivning av EG:s konkurrensregler för företag.
Beskrivningen omfattar i huvudsak de bestämmelser som rör förfaranden,
sanktioner m.m. Avsnitten innehåller också en kortfattad beskrivning av
materiella regler.
Kapitel 3 innehåller en motsvarande beskrivning av de svenska kon-
kurrensreglerna. Beskrivningen har, liksom avsnittet om EG:s kon-
kurrensrätt, tyngdpunkten lagd på regler för förfaranden, sanktioner m.m.
men innehåller också en kortfattad beskrivning av de materiella reglerna.
I kapitel 4 finns en beskrivning av konkurrensrätten i övriga EES-
länder. Tyngdpunkten är även här lagd på regler om förfarande, sank-
tioner m.m.
I kapitel 5 beskrivs olika samarbetsformer på konkurrensområdet. Ka-
pitlet innehåller en generell beskrivning av olika samarbetsformer men
också en beskrivning av två meddelanden som kommissionen presenterat,
det ena avseende samarbete med nationella domstolar och det andra av-
seende samarbete med nationella konkurrensmyndigheter. I kapitlet re-
dogörs också för den vitbok som kommissionen presentade i april år 1999
om en reformering av tillämpningen av artiklarna 85 och 86 (nuvarande
artiklarna 81 och 82) i EG-fördraget. I vitboken föreslås mycket omfat-
tande förändringar i fråga om tillämpningen av dessa artiklar. EU:s med-
lemsstater och andra intresserade har yttrat sig över vitboken. Kapitlet
innehåller en kortfattad redogörelse för den svenska regeringens yttrande
över vitboken, liksom yttranden från vissa av EU:s medlemsstater och ett
antal näringslivsorganisationer. En mer detaljerad redogörelse för dessa
yttranden finns i bilaga 5. Utredningens överväganden finns i kapitel 6.
Konsekvenserna av utredningens förslag redovisas i kapitel 7. Författ-
ningskommentaren finns i kapitel 8.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 6
267
För att utröna om det finns sakliga eller rättsliga hinder mot att infora en
behörighet för svenska konkurrensmyndigheter att tillämpa artiklarna 81
och 82 direkt har utredningen inriktat sitt arbete på att jämföra EG:s kon-
kurrensrätt med de svenska konkurrensreglerna. Utredningen har inte
funnit något skäl att avstyrka en nationell behörighet att tillämpa EG-
rätten. Analysen har emellertid visat att det finns olikheter mellan EG-
rätten och den svenska rätten när det gäller reglerna om förfarandet,
sanktionerna m.m. Utredningen har då ställts inför frågan om dessa skill-
nader motiverar att de svenska reglerna ändras. Enligt utredningens upp-
fattning är det angeläget att samma regler om förfarandet, sanktionerna
osv. skall gälla, oavsett om det är EG-rättens eller konkurrenslagens ma-
teriella regler som skall tillämpas. Under arbetets gång har utredningen
uppmärksammat den behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 på na-
tionell nivå som följer av artikel 84 i EG-fördraget. Denna behörighet,
som omfattar tillämpning även av artikel 81.3, nämns inte i utredningens
direktiv. Efter kontakt under hand med Näringsdepartementet har dock
bestämts att utredningen skall belysa även denna fråga.
Materiella regler
Konkurrenslagens materiella regler har EG-rätten som förebild. Lagens
materiella regler tolkas också mot bakgrund av den rättspraxis som har
utvecklats i EG:s domstolar. Det finns dock vissa materiella skillnader
mellan konkurrenslagen och EG:s konkurrensregler. Dessa skillnader kan
komplicera rättstillämpningen för de svenska myndigheterna men de
medför enligt utredningens uppfattning inte att en nationell tillämpning
av EG:s konkurrensregler inte bör införas.
Förfaranderegler
Utredningen anser det vara självklart att Konkurrensverket skall vara den
nationella myndighet som har de uppgifter som på EG-nivå åvilar kom-
missionen. Såväl kommissionen som Konkurrensverket har ett stort ut-
rymme för att avgöra i det enskilda fallet om ett ingripande skall ske eller
ej. Även de förfaranderegler som tillämpas sedan ett ärende har an-
hängiggjorts överensstämmer i stora drag. Det finns emellertid också vis-
sa skillnader mellan de förfaranderegler som tillämpas i EG-rätten och de
förfaranderegler som tillämpas i ärenden enligt konkurrenslagen.
Utredningen har övervägt om konkurrenslagens bestämmelser om icke-
ingripandebesked även bör bli tillämpliga i fråga om artikel 81 och 82 i
EG-fördraget. Ett sådant besked har dock ingen verkan utanför Sverige
och hindrar inte att kommissionen eller en annan nationell konkurrens-
myndighet ingriper mot det ifrågasatta förfarandet eller avtalet. Utred-
ningen menar att det inte är motiverat att lägga den extra arbetsuppgift på
Konkurrensverket som skulle följa med en behörighet att utfarda icke-
ingripandebesked med avseende på EG:s konkurrensrätt.
Kommissionen har - bortsett från vissa särskilda fall - ensamrätt att
tillämpa bestämmelsen om undantag i artikel 81.3 i EG-fördraget. I dessa
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 6
268
särskilda fall bör Konkurrensverket vara behörigt att meddela undantag.
Enligt utredningens uppfattning bör emellertid inte Konkurrensverkets
och Marknadsdomstolens behörighet att besluta om undantag enligt arti-
kel 81.3 begränsas till de situationer som EG-rätten medger i dagsläget.
Behörigheten har i utredningens förslag gjorts generell. Därmed blir det
ytterst EG-rätten som sätter gränsen för svenska myndigheters behörighet
i detta avseende. Detta kan få särskild betydelse i perspektivet av de för-
slag som presenterats i kommissionens vitbok. Utredningen bedömer
emellertid att reglerna om s.k. automatiska undantag i 13 och 14 §§ kon-
kurrenslagen inte bör vara tillämpliga i fråga om undantag enligt EG-
rätten. I förslaget införs också regler om överklagande av beslut av Kon-
kurrensverket att en gruppundantagsförordning enligt EG-rätten inte skall
vara tillämplig i ett enskilt fall.
Utredningen har konstaterat att konkurrenslagens regler om uppgifts-
skyldighet och undersökningar bygger på motsvarande bestämmelser i
EG-rätten. Enligt utredningens uppfattning finns det inte några beaktans-
värda skillnader mellan regelverken i detta avseende, även om det finns
skillnader bl.a. i fråga om s.k. utvidgade förbud och den särskilda tale-
rätten i 23 § andra stycket konkurrenslagen. Även i fråga om åtgärder
mot förbjudna konkurrensbegränsningar har regelverken stora likheter
med varandra. Det finns vissa skillnader i fråga om möjligheten att få
ersättning för rättegångskostnader. Utredningen bedömer emellertid att
de gällande svenska reglerna kan tillämpas även i ett EG-rättsligt sam-
manhang och att inte heller övriga skillnader hindrar en effektiv tillämp-
ning av EG-rätten.
Utredningen konstaterar att förutsättningarna för att döma ut sanktio-
ner vid överträdelser av EG-rätten torde vara desamma oavsett om EG-
rätten eller konkurrenslagen tillämpas. Det finns emellertid vissa skillna-
der i fråga om grunden för beräkning av böter enligt EG-rätten respektive
konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen. Utredningen menar dock
att det bör vara möjligt att tillämpa samma principer för beräkning av
konkurrensskadeavgiftens storlek oavsett om det är fråga om en över-
trädelse av EG-rätten eller av konkurrenslagen. Utredningen förordar att
den regel som gäller för kommissionen i fråga om internationell behörig-
het skall vara tillämplig även när Konkurrensverket skall tillämpa EG:s
konkurrensrätt. Enligt utredningens uppfattning talar emellertid princi-
piella och praktiska skäl för att verket bör ingripa i första hand mot för-
faranden med en närmare anknytning till Sverige.
Det finns inte några generellt tillämpliga sekretessregler inom EU. Ut-
redningen konstaterar att det kan uppkomma vissa problem i samband
med internationellt informationsutbyte men att det inte går att lämna någ-
ra förslag som på ensidig nationell nivå löser dessa problem. En nationell
behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget medför inte
enligt utredningens bedömning att de svenska sekretessbestämmelserna
behöver ändras. Om kommissionens tankar i vitboken förverkligas, kan
läget dock förändras. Utredningen gör också den bedömningen att det i
dagsläget inte är nödvändigt att införa en bestämmelse om skyldighet för
Konkurrensverket att informera kommissionen om pågående ärenden
med EG-rättslig anknytning.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 6
269
Utredningen konstaterar att ett beslut av en nationell myndighet, t.ex.
Konkurrensverket, inte har några rättsverkningar utanför det egna landets
territorium. Beslut av kommissionen har däremot, i varierande utsträck-
ning, rättsverkan inom hela gemenskapen. Utredningen lämnar av natur-
liga skäl inte några förslag om rättsverkningar i andra länder av svenska
beslut.
Utredningen konstaterar i fråga om verkställighet att beslut av kom-
missionen om böter eller viten är verkställbara i medlemsstaterna. Mot-
svarande beslut på nationell nivå kan - i avsaknad av internationella
överenskommelser - endast verkställas inom det egna territoriet.
Rätten till skadestånd på grund av överträdelse av EG:s konkurrens-
regler torde f.n. vara beroende av tillämplig nationell rätt. Det innebär att
om nationell rätt ger en möjlighet till skadestånd vid överträdelser mot
nationell konkurrenslagstiftning, även överträdelser av EG:s konkurrens-
bestämmelser skall ha motsvarande följder. Sverige är ett av fa med-
lemsländer i EU som har särskilda lagbestämmelser om rätt till skade-
stånd på grund av överträdelser av konkurrensbestämmelser, även om en
sådan rätt sannolikt finns enligt de flesta nationella rättsordningar i EU.
Någon uttrycklig lagbestämmelse om rätt till skadestånd vid överträdelser
av artikel 81 eller 82 i EG-fördraget är enligt utredningens uppfattning
inte absolut nödvändig. Därtill kommer att EG-domstolen har utvecklat
vissa skadeståndsrättsliga principer. Denna rättsutveckling pågår fort-
farande. Enligt utredningens uppfattning vore det därför olyckligt att nu
lagreglera rätten till skadestånd vid överträdelser av artikel 81.1 eller 82.
Utredningen har inte identifierat några starka hinder mot att införa en
nationell tillämpning av artikel 81 och 82 i EG-fördraget. Den centrala
bestämmelsen om nationell tillämpning av dessa bestämmelser föreslås
bli införd i lagen (1994:1845) om tillämpning av Europeiska gemen-
skapernas konkurrens- och statsstödsregler. Lagen innehåller nu bl.a. be-
stämmelser om vilka åtgärder den behöriga myndigheten
(Konkurrensverket) far vidta i samband med att utredningar genomförs
på begäran av EG-kommisssionen.
Den föreslagna ändringen innebär att bl.a. att Konkurrensverket far
tillämpa artikel 81 och 82 i EG-fördraget. Ändringen innebär också att
Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt vid prövning i anslutning
till verkets tillämpning får tillämpa artikel 81 och 82. Därvid blir kon-
kurrenslagens regler för undersökningar, sanktioner m.m. tillämpliga.
Som framgått av avsnittet om utredningens överväganden finner utred-
ningen att det inte är nödvändigt att ändra konkurrenslagen, bortsett från
att en hänvisning till lagen om tillämpning av Europeiska gemenskaperna
konkurrens- och statsstödsregler föreslås bli införd i 5 § konkurrens-
lagen. En motsvarande hänvisning föreslås bli införd i lagen (1970:417)
om marknadsdomstol m.m.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari år 2001. De mate-
riella reglerna i EG:s konkurrensrätt gäller i Sverige redan nu. De lagänd-
ringar som utredningen föreslår inverkar inte på den materiella giltighe-
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 6
270
ten. Utredningen anser att det inte behövs några övergångsbestämmelser i
fråga om Konkurrensverkets behörighet att tillämpa EG:s konkurrens-
regler. Däremot föreslås att konkurrensskadeavgift inte skall kunna påfö-
ras för överträdelser av EG:s konkurrensrätt, i den mån det är fråga om
förhållanden som ligger i tiden före ikraftträdandet.
Enligt utredningens bedömning far förslaget inte några omfattande eko-
nomiska konsekvenser. En nationell tillämpning av artikel 81 och 82 i
EG-fördraget kan förväntas öka effektiviteten i tillämpningen av dessa
regler och på så sätt fa en positiv effekt på samhällsekonomin.
För Konkurrensverkets vidkommande får förslaget sannolikt inte några
omfattande konsekvenser, även om ett visst behov av utbildning av per-
sonalen sannolikt kan förutses. Om verket far behörighet att tillämpa EG-
rätten direkt, kommer det sannolikt också att medföra att vissa ärenden
blir mer komplicerade och tar ytterligare resurser i anspråk. Det är i
dagsläget ovanligt att kommissionen överför ärenden till nationella kon-
kurrensmyndigheter. Det går emellertid inte att förutse i vilken utsträck-
ning kommissionen i framtiden kommer att vilja föra över ärenden till
nationella myndigheter.
Utredningen finner sammanfattningsvis att förslaget inte medför något
omedelbart behov av ökade resurser för Konkurrensverkets vidkom-
mande. Verket bör kunna behandla ärenden om tillämpning av EG-rätten
genom omfördelning av resurser inom verksamheten. Motsvarande be-
dömning görs för andra myndigheters del.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 6
271
Härigenom föreskrivs att det i konkurrenslagen (1993:20) skall införas
en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 5§ 12 § lagen (1994:1845) om till- |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
272
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1845) om tillämpning av
Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler
dels att rubriken närmast före 3 § skall tas bort,
dels att 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny rubrik närmast före 2 a § av följande ly-
delse.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 7
Nuvarande lydelse
Behörig myndighet
Regeringen bestämmer vilken
svensk myndighet som skall vara
behörig vid tillämpningen av Eu-
ropeiska gemenskapernas kon-
kurrensregler.
Föreslagen lydelse
Nationell tillämpning av Euro-
peiska gemenskapernas kon-
kurrensregler
Konkurrensverket får tillämpa
artiklarna 81 och 82 i Fördraget
om upprättande av de europeiska
gemenskaperna (EG-fördraget) i
enlighet med artiklarna 84 och 85
i EG-fÖrdraget, liksom i enlighet
med rättsakter antagna med stöd
av EG-fördraget. Vid prövning i
anslutning därtill tillämpas artik-
larna 81 och 82 i EG-fördraget
även av Marknadsdomstolen och
Stockholms tingsrätt.
När artikel 81 eller 82 i EG-för-
draget tillämpas enligt första
stycket tillämpas 3, 9-12, 15, 16,
22-32, 45-56 57 § första
stycket, 59-62 §§, 63 § första
stycket 1, 2, 4 och 5 samt andra
stycket, 64-65 §§ och 69 § kon-
kurrenslagen (1993:20). Därvid
skall hänvisningar till 6 § kon-
kurrenslagen i stället avse artikel
81.1 i EG-fördraget, hänvisningar
till 8§ konkurrenslagen i stället
avse artikel 81.3 i EG-fördraget
och hänvisningar till 19 § kon-
kurrenslagen i stället avse artikel
82 i EG-fördraget.
Ett beslut av Konkurrensverket
273
att en gruppundantagsförordning
som har antagits av Europeiska
gemenskapernas kommission inte
skall vara tillämplig i ett visst fall
får överklagas hos Marknads-
domstolen, varvid bestämmelserna
om handläggning i lagen
(1996:242) om domstolsärenden
tillämpas.
Åtgärder vidtagna på begäran av
Europeiska gemenskapernas kom-
mission
2a§
Regeringen bestämmer vilken
svensk myndighet som skall vara
behörig att vidta åtgärder enligt
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Konkurrensskadeavgift far inte påföras för överträdelser eller
åsidosättanden i den utsträckning som dessa har pågått före lagens
ikraftträdande.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 7
274
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 7
1§‘
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
6. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål eller
ärenden enligt konkurrenslagen
(1993:20) eller marknadsförings-
lagen (1995:450). I mål enligt
marknadsföringslagen tillämpas
inte heller 13 a §. I stället gäller
vad som föreskrivits i dessa lagar.
2. lagen (1994:1845) om till-
lämpning av Europeiska gemen-
skapernas konkurrens- och stats-
stödsregler,
3. marknadsföringslagen
(1995:450),
4. lagen (1994:1512) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
5. lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
6. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
7. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål eller
ärenden enligt konkurrenslagen
(1993:20), lagen (1994:1845) om
tillämpning av Europeiska gemen-
skapernas konkurrens- och stats-
stödsregler eller marknads-
föringslagen (1995:450). I mål
enligt marknadsföringslagen till-
lämpas inte heller 13 a §. I stället
gäller vad som föreskrivs i dessa
lagar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Senaste lydelse 1998:649.
275
1. Hovrätten for Övre Norrland
2. Kammarrätten i Sundsvall
3. Stockholms tingsrätt
4. Marknadsdomstolen
5. Domstolsverket
6. Posten AB
7. Telia AB
8. Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds Universitet
9. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet
10. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet
11. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
12. Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK
13. Konkurrensverket
14. Affärsverket Svenska kraftnät
15. Konsumentverket
16. Länsstyrelsen i Stockholms län
17. Länsstyrelsen i Västra Götalands län
18. Länsstyrelsen i Örebro län
19. Sveriges Advokatsamfund
20. Svensk Handel
21. Sveriges Industriförbund
22. Företagarnas Riksorganisation
23. Svenska kommunförbundet
24. Landstingsförbundet
25. Svenska taxiförbundet
26. Sågverkens Riksförbund
27. Såg i Syd AB
28. Lantbrukarnas Riksförbund LRF
29. Skogsägarnas Riksförbund
30. Svenska åkeriförbundet
31. Sveriges försäkringsförbund
32. Tjänstemännens Centralorganisation TCO
33. Sveriges Akademikers Centralorganisation SACO
34. Landsorganisation i Sverige LO
35. Sveriges Redareförening
36. Svenska Bankföreningen
37. Svenska Petroleuminstitutet
38. Byggentrepenörema
39. Kooperativa institutet
40. Svenska Tidningsutgivareföreningen
41. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
42. Näringslivets delegation för marknadsrätt
43. Södra Skogsägarna ek. för.
44. ICA-handlamas AB
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 8
276
45. Fack 2000
46. Svenska franchiseföreningen
47. Advokatfirman Vinge KB
48. Lagerlöf & Leman Advokatbyrå
49. Mannheimer Swartling Advokatbyrå
50. Advokatfirman Lindahl
51. Advokatfirman Delphi
52. Baker & McKenzie Advokatbyrå
53. Styrbjörn Gärde Advokatbyrå
54. Gemandt & Danielsson Advokatbyrå AB
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 8
277
Den svenska konkurrenslagstiftningen som infördes 1 juli 1993 bygger på
den s.k. förbudsprincipen. Konkurrenslagen (1993:20), KL, innehåller
förbud för företag dels mot konkurrensbegränsande samarbete, dels miss-
bruk av en dominerande ställning.
För att uppnå de konkurrenspolitiska målen med lagstiftningen är det
också viktigt att KL erbjuder effektiva instrument i fråga möjligheter att
avslöja och undanröja förbjudna konkurrensbegränsningar. Detta gäller
inte minst med hänsyn till de stora samhällsekonomiska och konsument-
politiska värden som konkurrenslagstiftningen ytterst gäller. KL inne-
håller redan idag ett brett register med sanktioner i form av regler om
• ogiltighet för förbjudna samarbeten,
• möjligheter att ålägga förbud vid vite att tillämpa förbjudna förfaran-
den,
• konkurrensskadeavgift för begångna överträdelser,
• skadestånd för den som lidit skada av ett förbjudet förfarande.
I vissa andra delar av världen (Storbritannien, USA och Canada ) men
också hos EU-kommissionen finns utvecklade system med befrielse eller
nedsättning av påföljder för företag som tillhandahåller viktig informa-
tion om konkurrensbegränsande förfaranden (s.k. leniency-program).
Detta har enligt uppgift haft stor betydelse inte minst i USA, när det gäl-
ler att spåra och avslöja karteller. Även svenska företag har genom att
förse EG-kommissionen med viktig bevisning fått kraftig reduktion i frå-
ga om konkurrensböter (Stora i Cartonboard-fallet).
Konkurrensverket har nyligen i en rapport föreslagit bl.a. att regel-
verket ses över i olika avseenden för att erbjuda nya instrument för en
effektivare kartellbekämpning.
I denna promemoria analyseras förutsättningarna för att det vid fast-
ställande av påföljd enligt KL även skall kunna beaktas att företag lämnat
viktig information till Konkurrensverket. I detta sammanhang handlar det
om nedsättning av konkurrensskadeavgift. Den mer övergripande frågan
om motsvarande system såsom de nämnda leniency-programmen bör in-
rättas i Sverige är av principiell karaktär och kräver en mer omfattande
utredning.
I promemorian föreslås ett tillägg i 28 § KL med innebörden att det vid
fastställande av konkurrensskadeavgift även skall tas särskild hänsyn till
om företaget i väsentlig mån underlättat utredningen med avseende på
den egna överträdelsen och till andra försvårande eller förmildrande om-
ständigheter av betydelse.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 9
278
Härigenom föreskrivs att 28 § konkurrenslagen (1993:20) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
När konkurrensskadeavgift fast-
ställs skall särskild hänsyn tas till
hur allvarlig överträdelsen är och
hur länge den pågått
I ringa fall skall ingen avgift påföras.
När konkurrensskadeavgift fast-
ställs skall särskild hänsyn tas till
1. hur allvarlig överträdelsen är,
2. hur länge den pågått,
3. om företaget i väsentlig mån
underlättat utredningen med av-
seende på den egna överträdelsen,
och
4. andra försvårande eller för-
mildrande omständigheter av be-
tydelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 10
279
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:1845) om tillämpningen av
Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler skall in-
föras en ny bestämmelse, 5 a §, samt närmast före 5 a § en ny rubrik av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Reglerna om statsstöd
När Europeiska gemenskaper-
nas kommission har beslutat om
ett kontrollbesök enligt rådets för-
ordning (EG) nr 659/1999 av den
22 mars 1999 om tillämpnings-
föreskrifter för artikel 93 i EG-
fördraget har den rätt att få hand-
räckning av kronofogdemyndig-
heten för att genomföra följande
åtgärder hos företag
1. granska räkenskaper och
andra affärshandlingar samt ta
kopior av dessa handlingar, och
2. få tillträde till samtliga loka-
ler och markområden som utnytt-
jas av det berörda företaget.
Frågor om handräckning enligt
denna paragraf prövas av Krono-
fogdemyndigheten i Stockholm.
Kronofogdemyndigheten skall
inte underrätta företaget om en
begäran om handräckning innan
verkställighet sker. Därutöver
gäller bestämmelserna i utsök-
ningsbalken om sådan verkställig-
het som avses i 16 kap. 10 § den
balken.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 11
Denna lag träder i kraft den 16 oktober 2000.
280
1. Svea hovrätt
2. Kammarrätten i Stockholm
3. Stockholms tingsrätt
4. Kronofogdemyndigheten i Stockholm
5. Närings- och teknikutvecklingsverket
6. Konkurrensverket
7. Riksrevisionsverket
8. Arbetsmarknadsstyrelsen
9. Statens Jordbruksverk
10. Fiskeriverket
11. Kommerskollegium
12. Länsstyrelsen i Jönköpings län
13. Länsstyrelsen i Västra Götalands län
14. Länsstyrelsen i Värmlands län
15. Länsstyrelsen i Jämtlands län
16. Länsstyrelsen i Norrbottens län
17. Länsstyrelsen i Västemorrlands län
18. Svenska kommunförbundet
19. Landstingsförbundet
20. Sveriges Industriförbund
21. Företagarnas riksorganisation
22. Svensk Handel och Tjänsteföretagen
281
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 13
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 28 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 5 I 2 § lagen (1994:1845) om till- |
28 §
När konkurrensskadeavgift fast-
ställs skall särskild hänsyn tas till
hur allvarlig överträdelsen är och
hur länge den pågått.
När konkurrensskadeavgift fast-
ställs skall hänsyn tas till
1. hur allvarlig överträdelsen är,
2. hur länge den pågått,
3. om företaget i väsentlig mån
underlättat utredningen av den
egna överträdelsen, och
4. andra försvårande eller för-
mildrande omständigheter av be-
tydelse.
I ringa fall skall ingen avgift påföras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Tidigare 5 § upphävd genom 1994:1846.
282
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1845) om tillämpningen
av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler
dels att rubrikerna närmast före 2 och 3 §§ skall utgå,
dels att 2 § skall betecknas 2 a §,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 och 5 a §§, samt
närmast före 2,2 a och 5 a §§ nya rubriker av följande lydelse,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Nationell tillämpning av Euro-
peiska gemenskapernas kon-
kurrensregler
2§
Konkurrensverket får tillämpa
artiklarna 81 och 82 i Fördraget
om upprättandet av Europeiska
gemenskapen (EG-fördraget) i
enlighet med artiklarna 84 och 85
i EG-fördraget, liksom i enlighet
med rättsakter antagna med stöd
av EG-fördraget. Också Stock-
holms tingsrätt och Marknads-
domstolen är behöriga att tillämpa
artiklarna 81 och 82 i EG-för-
draget.
När artikel 81 eller 82 i EG-för-
draget tillämpas enligt första
stycket tillämpas 3, 9-16, 20-32,
45-56 §§, 57 § första stycket,
59-62 §§, 63 § första stycket 1, 2,
4 och 5 samt andra stycket,
64-65 §§ och 69 § konkurrens-
lagen (1993:20). En ansökan om
icke-ingripandebesked enligt 20 §
skall dock prövas endast om av-
talet eller förfarandet har särskild
anknytning till Sverige.
Vid tillämpningen enligt andra
stycket skall hänvisningar till
-6 § konkurrenslagen avse arti-
kel 81.1 i EG-fördraget,
- 8 § konkurrenslagen avse arti-
kel 81.3 i EG-fördraget, och
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 13
283
Regeringen bestämmer vilken
svensk myndighet som skall vara
behörig vid tillämpningen av Eu-
ropeiska gemenskapernas kon-
kurrensregler.
- 19 § konkurrenslagen avse ar-
tikel 82 i EG-fördraget.
Ett beslut av Konkurrensverket
om att en gruppundantagsförord-
ning som har antagits av Euro-
peiska gemenskapernas kom-
mission inte skall vara tillämplig i
ett visst fall får överklagas hos
Marknadsdomstolen, varvid be-
stämmelserna om handläggning i
lagen (1996:242) om domstols-
ärenden tillämpas.
Befogenheter vid genomförande av
undersökning
2a§
Regeringen bestämmer vilken
svensk myndighet som skall vara
behörig att vidta åtgärder enligt
3 §' och begära handräckning en-
ligt 4 §.
Regler om statsstöd
5a§
När Europeiska gemenskaper-
nas kommission har beslutat om
ett kontrollbesök enligt rådets för-
ordning (EG) nr 659/1999 av den
22 mars 1999 om tillämpnings-
föreskrifter för artikel 93 i EG-
fördraget har kommissionen rätt
att få handräckning av kronofog-
demyndigheten för att genomföra
följande åtgärder hos företag:
1. granska räkenskaper och
andra affärshandlingar samt ta
kopior av dessa handlingar, och
2. få tillträde till samtliga loka-
ler och markområden som utnytt-
jas av det berörda företaget.
Frågor om handräckning enligt
denna paragraf prövas av Krono-
fogdemyndigheten i Stockholm.
Kronofogdemyndigheten skall
inte underrätta företaget om en be-
gäran om handräckning innan
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 13
284
verkställighet sker. Därutöver Prop. 1999/2000:140
gäller bestämmelserna i utsök- Bilaga 13
ningsbalken om sådan verkställig-
het som avses i 16 kap. 10 § den
balken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Konkurrensskadeavgift far inte påforas for överträdelser eller åsido-
sättanden i den mån dessa avser tid före lagens ikraftträdande.
285
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 13
1§
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
6. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål eller
ärenden enligt konkurrenslagen
(1993:20) eller marknadsförings-
lagen (1995:450). I mål enligt
marknadsföringslagen tillämpas
inte heller 13 a §. I stället gäller
vad som föreskrivits i dessa lagar.
2. lagen (1994:1845) om till-
lämpningen av Europeiska gemen-
skapernas konkurrens- och stats-
stödsregler,
3. marknadsföringslagen
(1995:450),
4. lagen (1994:1512) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
5. lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
6. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
7. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål eller
ärenden enligt konkurrenslagen
(1993:20), lagen (1994:1845) om
tillämpningen av Europeiska ge-
menskapernas konkurrens- och
statsstödsregler eller marknads-
föringslagen (1995:450). I mål
enligt marknadsföringslagen till-
lämpas inte heller 13 a §. I stället
gäller vad som föreskrivs i dessa
lagar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
286
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-05-02
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thors-
son, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 19 april 2000 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
2. lagen om ändring i lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europe-
iska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,
3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Per Karlsson
och hovrättsassessorn Marinette Andersson.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 14
287
Härigenom föreskrivs att 18 b-c §§ konkurrenslagen (1993:20) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 15
Med jordbruksprodukter avses i
denna lag sådana varor som anges
i bilagan till lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbruks-
produkter m.m.
Med trädgårdsprodukter avses
sådana varor som anges i den i
tulltaxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 6-8 kap.
Med skogsprodukter avses så-
dana varor som anges i den i tull-
taxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 44, 47 och 48 kap.
I lagen (2000:00) om inne-
börden i konkurrenslagen
(1993:20) av begreppen jord-
bruks-, trädgårds- [och skogs]-
produkter1 finns särskilda be-
stämmelser om vad som här avses
med sådana varor.
Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inom en primär lantbruks-
förening eller dess dotterföretag som avser samverkan mellan före-
ningens medlemmar om
1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed samman-
hängande verksamhet såsom användandet av gemensamma anläggningar,
lagring, beredning, distribution eller marknadsföring i fråga om jord-
bruksprodukter, trädgårdsprodukter eller [skogsprodukter]2, eller
2. inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet som avses
under 1.
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet
på marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare
eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet
på marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare
eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att
1 Frågan om skogsprodukter bör omfattas av bestämmelsen tas inte ställning till i denna
promemoria, jfr ett utförligare resonemang på s. 37 f. som hänvisar till det av Konkur-
rensverket lämnade förslaget om att slopa undantaget vad avser skogsprodukter.
2 Frågan om skogsprodukter bör omfattas av bestämmelsen tas inte ställning till i denna
promemoria, jfr ett utförligare resonemang på s. 37 f. som hänvisar till det av Konkur-
rensverket lämnade förslaget om att slopa undantaget vad avser skogsprodukter.
288
lämna föreningen, eller
c) i annat avseende av mot-
svarande betydelse, eller
2. att försäljningspriser direkt
eller indirekt fastställs på varor
som produceras hos medlemmarna
när
a) försäljningen sker direkt
mellan medlem och tredje man,
eller
b) föreningen svarar for försälj-
ningen och konkurrensen på mark-
naden hindras, begränsas eller
snedvrids i väsentlig omfattning.
lämna föreningen, eller Prop. 1999/2000:140
c) i annat avseende av mot- Bilaga 15
svarande betydelse, eller
2. att försäljningspriser direkt
eller indirekt fastställs på varor när
försäljningen sker direkt mellan
medlem och tredje man.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
289
10 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 140
Förslag till lag om innebörden i konkurrenslagen (1993:20) av Prop. 1999/2000:140
begreppen jordbruks-, trädgårds- [och skogs]3 produkter Bilaga 15
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med de produkter som anges i 18 b § konkurrenslagen (1993:20)
avses sådana varor i Kombinerade nomenklaturen enligt rådets förord-
ning (EEG) 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomen-
klaturen och om Gemensamma tulltaxan som är upptagna i bilagan 4 till
denna lag.
Med trädgårdsprodukter i nämnda lagrum avses sådana varor som är
upptagna i kap. 6-8 i Kombinerade nomenklaturen. [Med skogsprodukter
avses sådana varor som anges i kap 44, 47 och 48 i nomenklaturen]5.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
3 Frågan om skogsprodukter bör omfattas av lagen tas inte ställning till i denna promemoria,
jfr ett utförligare resonemang på s. 37 f. som hänvisar till det av Konkurrensverket lämnade
förslaget om att slopa lantbruksundantaget i 18 c § konkurrenslagen vad avser skogspro-
dukter.
4Bilagan överensstämmer med bilagan i förslaget till lag om innebörden av begreppen jord-
bruks- trädgårds- och skogsprodukter i konkurrenslagen (1993:20), som redovisas i bilaga
17.
5 Se fotnot 3.
290
Remissinstanser:
1. Hovrätten över Skåne och Blekinge
2. Kammarrätten i Stockholm
3. Stockholms tingsrätt
4. Marknadsdomstolen
5. Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds Universitet
6. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet
7. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet
8. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
9. Handelshögskolan i Stockholm
10. Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK
11. Konkurrensverket
12. Konsumentverket
13. Kommerskollegium
14. Jordbruksverket
15. Skogsvårdsstyrelsen
16. Glesbygdsverket
17. Länsstyrelsen i Stockholms län
18. Länsstyrelsen i Skåne län
19. Länsstyrelsen i Jönköpings län
20. Länsstyrelsen i Norrbottens län
21. Sveriges Advokatsamfund
22. Svensk Handel
23. Sveriges Industriförbund
24. Företagarnas Riksorganisation
25. Sågverkens Riksförbund
26. Svenska Trävaruexportföreningen
27. Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund
28. Såg i Syd AB
29. Lantbrukarnas Riksförbund LRF
30. Skogsägarnas Riksförbund
31. Södra Skogsägarna ek. för.
32. Tjänstemännens Centralorganisation TCO
33. Sveriges Akademikers Centralorganisation SACO
34. Landsorganisation i Sverige LO
35. Kooperativa institutet
36. Svenska Tidningsutgivareföreningen
37. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
38. Näringslivets delegation för marknadsrätt
39. Byggkostnadsdelegationen
40. Gemandt & Danielsson Advokatbyrå AB
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 16
291
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 17
Härigenom föreskrivs att 18 b och 18 c §§ konkurrenslagen (1993:20)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 b §
I lagen (2000:00) om inne-
börden av begreppen jordbruks-,
trädgårds- och skogsprodukter i
konkurrenslagen (1993:20) finns
särskilda bestämmelser om vad
som avses med sådana varor.
Med jordbruksprodukter avses i
denna lag sådana varor som anges
i bilagan till lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbruks-
produkter m.m.
Med trädgårdsprodukter avses
sådana varor som anges i den i
tulltaxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 6—8 kap.
Med skogsprodukter avses så-
dana varor som anges i den i tull-
taxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 44, 47 och 48 kap.
Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inom en primär lantbruks-
förening eller dess dotterföretag som avser samverkan mellan förening-
ens medlemmar om
1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed samman-
hängande verksamhet såsom användandet av gemensamma anläggningar,
lagring, beredning, distribution eller marknadsföring i fråga om jord-
bruksprodukter, trädgårdsprodukter eller skogsprodukter, eller
2. inköp av varor eller tjänster för
der 1.
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet
på marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare
eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att
lämna föreningen, eller
c) i annat avseende av mot-
svarande betydelse, eller
sådan verksamhet som avses un-
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet
på marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare
eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att
lämna föreningen, eller
c) i annat avseende av mot-
svarande betydelse, eller
292
2. att försäljningspriser direkt
eller indirekt fastställs på varor
som produceras hos medlemmarna
när
a) försäljningen sker direkt
mellan medlem och tredje man,
eller
b) föreningen svarar för försälj-
ningen och konkurrensen på
marknaden hindras, begränsas
eller snedvrids i väsentlig omfatt-
ning.
2. att försäljningspriser direkt Prop. 1999/2000:140
eller indirekt fastställs på varor när Bilaga 17
försäljningen sker direkt mellan
medlem och tredje man
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
293
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med jordbruksprodukter avses i 18 b § konkurrenslagen (1993:20)
sådana varor i Kombinerade nomenklaturen enligt rådets förordning
(EEG) 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklatu-
ren och om Gemensamma tulltaxan som är upptagna i bilagan till denna
lag.
Med trädgårdsprodukter avses i nämnda lagrum sådana varor som är
upptagna i kap. 6-8 i Kombinerade nomenklaturen. Med skogsprodukter
avses sådana varor som anges i kap. 44, 47 och 48 i nomenklaturen.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 17
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
294
Bilaga
Varuslag
ur 01.01 Levande hästar
ur 01.02 Levande nötkreatur
ur 01.03 Levande tamsvin
ur 01.04 Levande far
01.05 Levande fjäderfa, nämligen höns av arten Gallus domesticus,
ankor, gäss, kalkoner och pärlhöns
ur 02.01 Kött av nötkreatur, färskt eller kylt
ur 02.02 Kött av nötkreatur, fryst
ur 02.03 Kött av tamsvin, färskt, kylt eller fryst
ur 02.04 Kött av far, färskt, kylt eller fryst
ur 02.05 Kött av häst, färskt, kylt eller fryst
ur 02.06 Andra ätbara delar av nötkreatur, tamsvin, får och häst, färs-
ka, kylda eller frysta
ur 02.07 Kött och andra ätbara delar (med undantag av gåslever) av
fjäderfa enligt nr 01.05, färska, kylda eller fiysta
02.09 Svinfett, inte innehållande kött, och fjäderfäfett (inte utsmälta
eller på annat sätt extraherade), färska, kylda, fiysta, saltade,
torkade eller rökta
ur 02.10 Kött och andra ätbara djurdelar av häst, nötkreatur, tamsvin,
får och fjäderfä (med undantag av gåslever), saltade, torkade
eller rökta; ätbart mjöl av kött eller andra djurdelar
04.01 Mjölk och grädde, inte koncentrerade och inte försatta med
socker eller annat sötningsmedel
04.02 Mjölk och grädde, koncentrerade eller försatta med socker
eller annat sötningsmedel
04.03 Kämmjölk, filmjölk, gräddfil, yoghurt, kefir och annan fer-
menterad eller syrad mjölk och grädde, även koncentrerade,
försatta med socker eller annat sötningsmedel, smaksatta eller
innehållande frukt, bär, nötter eller kakao
04.04 Vassle, även koncentrerad eller försatt med socker eller annat
sötningsmedel; produkter bestående av naturliga mjölkbe-
ståndsdelar, även försatta med socker eller annat sötnings-
medel, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans
ur 04.05 Smör och andra fetter och oljor framställda av mjölk
04.06 Ost och ostmassa
ur 04.07 Fjäderfäägg med skal, färska, konserverade eller kokta
04.08 Fågelägg utan skal samt äggula, färska, torkade, ångkokta
eller kokta i vatten, gjutna, fiysta eller på annat sätt konser-
verade, även försatta med socker eller annat sötningsmedel
ur 07.01 Potatis (med undantag av nyskördad potatis under tiden 6 ju-
ni-5 juli), färsk eller kyld
ur 07.09 Sockermajs, färsk eller kyld
ur 07.10 Sockermajs (även ångkokt eller kokt i vatten), fryst
ur 07.12 Torkad potatis och sockermajs, hel, i bitar, skivad, krossad
eller pulveriserad, men inte vidare beredd
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 17
295
ur 07.13 Torkade, spritade baljväxtffön av sådana slag som används för
livsmedels- eller foderändamål, även skalade eller sönder-
delade
ur 07.14 Maniok- och arrowrot, färska eller torkade, hela eller i bitar
och även i form av pelletar
10.01 Vete samt blandsäd av vete och råg
10.02 Råg
10.03 Kom
10.04 Havre
10.05 Majs
10.07 Sorghum
ur 10.08 Spannmål, annan än bovete, kanariefrö och vildris
11.01 Finmalet mjöl av vete eller av blandsäd av vete och råg
ur 11.02 Finmalet mjöl av annan spannmål än vete, blandsäd av vete
och råg, ris, bovete, kanariefrö och vildris
ur 11.03 Krossgryn, grovt mjöl (inbegripet fmgryn) och pelletar av
annan spannmål än ris, bovete, kanarieffö och vildris
ur 11.04 Spannmål, annan än ris, bovete, kanarieffö och vildris, be-
arbetad på annat sätt (t. ex. skalad, valsad, bearbetad till fling-
or eller pärlgryn, klippt eller gröpad), groddar av spannmål,
hela, valsade, bearbetade till flingor eller malda
ur 11.05 Mjöl, flingor, kom och pelletar av potatis
ur 11.06 Mjöl av sago eller av rötter, stam- eller rotknölar enligt nr
07.14
11.07 Malt, även rostat
ur 11.08 Stärkelse
12.01 Sojabönor, även sönderdelade
12.02 Jordnötter, även skalade eller sönderdelade men inte rostade
eller på annat sätt tillagade
12.03 Kopra
12.05 Rapsffön och rybsfrön, även sönderdelade
12.06 Solrosffön, även sönderdelade
ur 12.07 Andra oljeväxtffön och oljehaltiga ffukter (med undantag av
ricinus-, hamp- och oiticicaffön samt bokollon), även sönder-
delade
ur 12.08 Mjöl av oljeväxtffön eller oljehaltiga frukter (med undantag
av mjöl av senaps-, lin-, ricinus-, hamp- och oiticicaffön samt
av bokollon)
ur 12.12 Sockerbetor, färska eller torkade, även malda
ur 12.14 Lusemmjöl och annat grönmjöl, även i form av pelletar
ur 15.01 Ister; annat svinfett och fjäderfäfett, utsmälta, även utpressade
eller extraherade med lösningsmedel
ur 15.02 Fetter av nötkreatur, andra oxdjur, far eller getter, råa eller
utsmälta, även utpressade eller extraherade med lösnings-
medel
15.03 Solarstearin, isterolja, oleostearin, oleomargarin och talgolja,
inte emulgerade, blandade eller på annat sätt beredda
ur 15.04 Fetter och oljor av fisk eller havsdäggdjur samt fraktioner av
sådana fetter eller oljor, även raffinerade men inte kemiskt
modifierade (med undantag av fiskleverolja)
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 17
296
15.06 Andra animaliska fetter och oljor samt fraktioner av sådana Prop. 1999/2000:140
fetter eller oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifie- Bilaga 17
rade
15.07 Sojabönolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade
men inte kemiskt modifierade
15.08 Jordnötsolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade
men inte kemiskt modifierade
15.09 Olivolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade men
inte kemiskt modifierade
15.10 Andra oljor erhållna enbart ur oliver samt fraktioner av såda-
na oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade, in-
begripet blandningar av dessa oljor eller fraktioner med oljor
eller fraktioner enligt nr 15.09
15.11 Palmolja och fraktioner av denna olja, även
raffinerade men inte kemiskt modifierade
15.12 Solrosolja, safflorolja och bomullsfföolja samt fraktioner av
dessa oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade
15.13 Kokosolja, palmkämolja och babassuolja samt fraktioner av
dessa oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade
15.14 Rapsolja, rybsolja och senapsolja samt fraktioner av dessa
oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade
ur 15.15 Andra vegetabiliska fetter och feta oljor (med undantag av
jojoba-, kroton-, lin-, oiticica-, ricin- och tungolja samt frak-
tioner av dessa oljor) samt fraktioner av sådana fetter eller
oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade
ur 15.16 Animaliska och vegetabiliska fetter och oljor samt fraktioner
av sådana fetter eller oljor, som helt eller delvis hydrerats,
omförestrats (även internt) eller elaidiniserats, även raffine-
rade men inte vidare bearbetade med undantag av produkter
med karaktär av konstgjorda vaxer
15.17 Margarin; ätbara blandningar och bered ningar av animaliska
eller vegetabiliska fetter eller oljor eller av fraktioner av olika
fetter eller oljor enligt detta kapitel, andra än ätbara fetter och
oljor samt fraktioner av sådana fetter eller oljor enligt nr
15.16
ur 15.18 Animaliska och vegetabiliska fetter och oljor (med undantag
av lin-, oiticica, ricin- och tungolja samt fraktioner av dessa
oljor) samt fraktioner av sådana fetter eller oljor, kokta, oxi-
derade, dehydratiserade, faktiserade, blåsta, polymeriserade
genom upphettning i vakuum eller i inert gas eller på annat
sätt kemiskt modifierade, med undantag av produkter enligt nr
15.16; oätliga blandningar eller beredningar av animaliska
eller vegetabiliska fetter eller oljor eller av fraktioner av olika
fetter eller oljor enligt detta kapitel, inte nämnda eller inbe-
gripna någon annanstans
ur 16.01 Korv (med undantag av gåsleverkorv) och liknande produkter
av kött, andra djurdelar eller blod; beredningar av dessa pro-
dukter
ur 16.02 Kött, andra djurdelar och blod, beredda eller konserverade på
annat sätt (med undantag av gåsleverpastej)
297
ur 16.05
17.01
ur 17.02
17.03
ur 17.04
ur 18.06
ur 18.06
ur 19.01
19.02
ur 19.03
ur 19.04
ur 19.05
ur 20.04,
ur 20.06
ur 20.05,
ur 20.06
ur 21.02
ur 21.04
21.05
ur 21.06
23.02
23.03
Andra ryggradslösa vattendjur än kräftdjur och blötdjur, be-
redda eller konserverade
Socker från sockerrör eller sockerbetor samt kemiskt ren
sackaros, i fast form
Annat socker, inbegripet kemiskt ren laktos, maltos, glukos
och fruktos, i fast form (med undantag av invertsocker); sirap
och andra sockerlösningar utan tillsats av aromämnen eller
färgämnen (med undantag av invertsocker); sockerkulör
Melass erhållen vid utvinning eller raffinering av socker
Fondantmassor, mandelmassor, pastor och andra liknande
halvfabrikat, inte innehållande kakao, i bulk
Glasspulver, glasspasta (glassmassa), puddingar och liknande
efterrätter samt pulver, flingor, pastor och flytande bered-
ningar endast avsedda för framställning av pudding och annan
liknande efterrätt eller dryck, innehållande kakao
Livsmedelsberedningar av mjöl, stärkelse eller maltextrakt,
som inte innehåller kakaopulver eller innehåller mindre än 50
viktprocent kakaopulver, inte nämnda eller inbegripna någon
annanstans; livsmedelsberedningar av varor enligt nr 04.01-
04.04, som inte innehåller kakaopulver eller innehåller mindre
än 10 viktprocent kakaopulver, inte nämnda eller inbegripna
någon annanstans
Pastaprodukter, såsom spagetti, makaroner, nudlar, lasagne,
gnocchi, ravioli och cannelloni, även kokta, fyllda (med kött
eller andra födoämnen) eller på annat sätt beredda; couscous,
även beredd
Flingor, gryn o. d., framställda av stärkelse
Spannmål, annan än majs, i form av kom, förkokt eller på
annat sätt beredd
Bakverk, även innehållande kakao (med undantag av kex,
småkakor o.d., våfflor och rån (wafers))
Potatis och produkter av ärter och bönor enligt nr 07.13,
beredda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller
ättiksyra, frysta
Potatis och produkter av ärter och bönor enligt nr 07.13,
beredda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller
ättiksyra, inte frysta
Andra encelliga mikroorganismer än jäst, döda (med undantag
av vacciner enligt nr 30.02)
Homogeniserade sammansatta livsmedelsberedningar, inne-
hållande kött (inbegripet andra djurdelar)
Glassvaror, även innehållande kakao
Livsmedelsberedningar, inte nämnda eller inbegripna någon
annanstans (med undantag av konfektyrer)
Kli, fodermjöl och andra återstoder, även i form av pelletar,
erhållna vid siktning, målning eller annan bearbetning av
spannmål eller baljväxter
Återstoder från stärkelseframställning och liknande återstoder,
betmassa, bagass och annat avfall från sockerframställning,
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 17
298
23.04
23.05
ur 23.06
23.08
ur 23.09
25.10
ur 28.08
ur 28.09
28.14
ur 28.34
ur 28.35
31.01
-31.05
ur 35.02
35.05
ur 35.07
ur 38.09
ur 38.23
ur 38.24
drav, drank och annat avfall från bryggerier eller brännerier,
även i form av pelletar
Oljekakor och andra fasta återstoder från utvinning av soja-
bönolja, även malda eller i form av pelletar
Oljekakor och andra fasta återstoder från utvinning av jord-
nötsolja, även malda eller i form av pelletar
Oljekakor och andra fasta återstoder (med undantag av man-
delkli) från utvinning av vegetabiliska fetter eller oljor, andra
än de som omfattas av nr 23.04 eller 23.05, även malda eller i
form av pelletar
Vegetabiliska ämnen och vegetabiliskt avfall samt vegeta-
biliska återstoder och biprodukter av sådana slag som används
vid utfodring av djur, inte nämnda eller inbegripa någon an-
nanstans, även i form av pelletar
Beredningar av sådana slag som används vid utfodring av djur
(med undantag av hundbröd samt sådana vitamin- och mine-
ralfodermedel som inte innehåller torrmjölk)
Naturliga kalciumfosfater, naturliga aluminiumkalciumfos-
fater och fosfatkrita
Salpetersyra
Fosforpentoxid och ortofosforsyra
Ammoniak, vattenfri eller i vattenlösning
Kalium-, kalcium- och magnesiumnitrat
Kalium- eller kalciumpolyfosfater (inbegripet meta- och py-
rofosfater), kaliumortofosfater och kalciumhydrogenortofosfat
(dikalciumfosfat)
Gödselmedel
Äggalbumin
Dextrin och annan modifierad stärkelse (t.ex. förklistrad eller
förestrad stärkelse); lim och klister på basis av stärkelse, dex-
trin eller annan modifierad stärkelse
Enzympreparat innehållande födoämnen
Beredda glätt- och appreturmedel av sådana slag som används
inom textil-, pappers- eller läderindustrin eller inom liknande
industrier, på basis av stärkelse eller stärkelseprodukter (med
undantag av varor i detaljhandelsförpackningar vägande per
styck högst 1 kg netto)
Tekniska enbasiska fettsyror (med undantag av olein, linolje-
fettsyra och andra fettsyror med ett jodtal av minst 170, ri-
cinoljefettsyra, dehydratiserad ricinoljefettsyra, högraffinerad
tallfettsyra och ullfettsyra); sura oljor från raffinering
Beredda bindemedel för gjutformar eller gjutkämor på basis
av stärkelse eller stärkelseprodukter
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 17
299
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-05-09
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thors-
son, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 4 maj 2000 (Näringsdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
2. lag om innebörden av begreppen jordbruks-, trädgårds- och skogs-
produkter i konkurrenslagen (1993:20).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Per Karlsson.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1999/2000:140
Bilaga 18
300
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ring-
holm
Föredragande: statsrådet Mona Sahlin
Prop. 1999/2000:140
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:140 Konkurrenspolitik för
förnyelse och mångfald.
301
Prop. 1999/2000:140
302
Eländers Gotab 60162, Stockholm 2000