Regeringens proposition
1999/2000:135

En förnyad lärarutbildning

Prop.
1999/2000:135

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 maj 2000

Göran Persson
Thomas Östros
(Utbildningsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår i denna proposition en förnyelse av
lärarutbildningen. En ny lärarexamen ersätter ett stort antal av de
befintliga lärarexamina.
Den nya lärarutbildningens struktur består av tre s.k.
utbildningsområden: ett allmänt utbildningsområde med de
lärargemensamma momenten, inriktningar som anger lärarexamens profil
samt specialiseringar som kan vara en fördjupning eller breddning av
tidigare studier. För att säkra en väl sammanhållen utbildning föreslås att
det vid varje lärosäte med lärarutbildning inrättas ett särskilt organ för
lärarutbildning med uppgift att ansvara för grundutbildning samt
forskning och i förekommande fall forskarutbildning i nära anslutning till
lärarutbildningen.
Forskning och forskarutbildning i anslutning till lärarutbildning
föreslås kraftigt förstärkt genom resurser till en kommitté för
utbildningsvetenskap inom det tidigare föreslagna Vetenskapsrådet.
Därmed får utbildningen en väsentligt utökad vetenskaplig bas.
Ett viktigt inslag i förnyelsen av lärarutbildningen är den möjlighet till
ett livslångt lärande som den föreslagna strukturen för lärarutbildning
erbjuder. Den ger ett stort utrymme för redan verksamma lärare att följa
grundutbildningen i de delar som kan vara av intresse för deras
kompetensutveckling.
Kostnaderna för den fullt ut genomförda reformen uppgår för
grundutbildningen till sammanlagt 102 miljoner kronor och för forskning
och forskarutbildning till 150 miljoner kronor. Reformen föreslås
genomföras från och med den 1 juli 2001.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 3
2.1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) 3
2.2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434) 4
3 Ärendet och dess beredning 5
4 Utgångspunkter 5
4.1 Ett samhälle i omvandling 5
4.2 Förändringarna i förskolan, skolan och vuxenutbildningen 6
4.3 Ett förändrat läraruppdrag 7
4.4 Den nya lärarutbildningen 10
5 En ny lärarutbildning 12
5.1 En ny lärarutbildning 12
5.2 Specifika ämnes- och kompetensprofiler 23
5.3 Lärare i yrkesämnen - karaktärsämnen i gymnasieskolans
program med yrkesämnen 24
6 Lärares kompetensutveckling 28
7 Forskningsstrategi för lärarutbildning 33
8 Styrning av lärarutbildningen 44
9 Rekrytering, studieorganisation och antagning 49
9.1 Rekrytering till lärarutbildning 49
9.2 Studieorganisation och antagning till grundläggande
lärarutbildning 52
10 Särskilda frågor 57
10.1 Specialpedagogisk utbildning 57
10.2 Massmedier och informationsteknik 63
10.3 Pedagogisk profilering 67
10.4 Jämställdhet 69
11 Rektorsutbildning och utbildning i ledarskap 70
12 Utvärdering 76
13 Genomförande och ekonomiska konsekvenser 77
14 Författningskommentar 80
14.1 Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:100) 80
14.2 Förslaget till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434) 80
Sammanfattning av remissyttranden över Lärarut-bildningskommitténs
betänkande 82
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000 103

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100),
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1992:1434),
3. godkänner vad regeringen föreslår om en samlad lärarutbildning och
resurserna för denna (avsnitt 5.1) samt
4. godkänner vad regeringen föreslår om principerna för ökade resurser
för forskning och forskarutbildning med anknytning till
lärarutbildningen (avsnitt 7).

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § skollagen (1985:1100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.

7 §
Varje kommun och landsting
skall se till att fortbildning
anordnas för den personal som har
hand om utbildningen. Kommuner
och landsting skall vinnlägga sig
om en planering av personalens
fortbildning.
Varje kommun och landsting
skall se till att
kompetensutveckling anordnas för
den personal som har hand om
utbildningen. Kommuner och
landsting skall vinnlägga sig om
en planering av personalens
kompetensutveckling.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001

2.2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1992:1434)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § högskolelagen (1992:1434) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
5 a §
Det skall finnas minst en fakultetsnämnd vid varje universitet och vid
varje högskola där det finns vetenskapsområde med stöd av beslut enligt
5 §.
Fakultetsnämnderna skall
ansvara för forskning och
forskarutbildning. Nämnderna
skall också ansvara för
grundutbildningen, om inte
universitetet eller högskolan
inrättar särskilda organ för den
utbildningen. Högskolorna skall
alltid ha särskilda organ för
grundutbildning och forskning
som inte hör till ansvarsområdet
för någon fakultetsnämnd.
Fakultetsnämnderna skall
ansvara för forskning och
forskarutbildning. Nämnderna
skall också ansvara för
grundutbildningen, om inte
universitetet eller högskolan
inrättar särskilda organ för den
utbildningen. Universitet och
högskolor där lärarexamen får
avläggas skall dock alltid ha ett
särskilt organ med ansvar för
grundläggande lärarutbildning
och för forskning som knyter an
till sådan utbildning. Vid
universitet och högskolor där det
finns vetenskapsområde skall det
särskilda organet ha ansvar också
för sådan forskarutbildning som
knyter an till lärarutbildningen.
Högskolorna skall därutöver alltid
ha särskilda organ för
grundutbildning och forskning
som inte hör till ansvarsområdet
för någon fakultetsnämnd.
Universiteten och sådana högskolor som avses i första stycket skall
bestämma vilka fakultetsnämnder som skall finnas och vilket
ansvarsområde som varje nämnd skall ha. Ett ansvarsområde behöver
inte sammanfalla med ett vetenskapsområde. Vid högskolor som inte är
universitet får ansvarsområdet för forskarutbildning dock bara avse de
vetenskapsområden som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt
5 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001
3 Ärendet och dess beredning
Lärarutbildningskommittén (U 97:07), (dir.1997:54) och (1998:47)
tillsattes senvåren 1997. Uppdraget skulle redovisas den 2 juni 1998.
Tidpunkten för slutredovisningen ändrades sedan genom beslut av
regeringen till den 3 maj 1999 och därefter till den 15 juni 1999.

Den 15 juni 1999 överlämnade Lärarutbildningskommittén sitt
betänkande "Att lära och leda - en lärarutbildning för samverkan och
utveckling" (SOU 1999:63).
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena redovisas som bilaga till denna proposition.

4 Utgångspunkter
4.1 Ett samhälle i omvandling
Sverige omvandlas till ett kunskapssamhälle. Kunskapsinnehållet i varor
och tjänster ökar och utvecklingen av ny kunskap går allt snabbare.
Utbildning kommer att bli en avgörande framtidsfråga både för den
enskilde och samhället i stort. Skolan, lärarna och lärarutbildningen är
därför av central, politisk betydelse.
Sverige är i dag en ledande kunskapsnation. Svenska företag
konkurrerar på världsmarknaden med avancerade produkter främst
genom en välutbildad personal.
Utbildning skapar både sysselsättning och tillväxt som i sin tur är
grunden för välfärd. Samtidigt har goda kunskaper i sig ett stort värde,
eftersom de ger människor möjligheter att leva ett rikare liv. Efter det
tidiga 1990-talets kris med över en halv miljon förlorade arbetstillfällen
växer sysselsättningen snabbt tack vare den framgångsrika ekonomiska
politiken. Men de nya arbeten som skapas ställer delvis andra och högre
krav på kunskaper och kompetens. I dag finns få arbeten för den som har
kort utbildning. För allt fler arbeten krävs högskoleutbildning.
Utbildningsnivån stiger hos befolkningen. Nästan alla elever går vidare
till gymnasieskolan. Regeringens mål är att hälften av en årskull skall ha
påbörjat högskoleutbildning vid 25 års ålder. Över en halv miljon
personer har deltagit i det internationellt uppmärksammade och
framgångsrika Kunskapslyftet, den största vuxenutbildningssatsningen
någonsin. Ett annat mått på den dramatiskt ökade utbildningsnivån är att
antalet forskarstuderande i dag är lika stort som antalet gymnasieelever
var för femtio år sedan.
Utbudet av informationskällor har breddats och ökat mycket snabbt,
vilket resulterat i att mängden information svällt men också
fragmenterats. Genom att information till viss del endast når en
begränsad grupp får olika personer allt mer skilda referensramar. Detta
ställer nya krav både på kommunikation och dialog människor emellan
och på ett kritiskt, prövande förhållningssätt.
Samhället blir allt mer mångkulturellt vilket leder till ökande krav på
förståelse och respekt för olika kulturella identiteter. Fler människor rör
sig över nationsgränserna. Ett ökat antal svenskar kommer under en
period av sitt liv att leva i ett annat land, samtidigt som fler personer i
Sverige är födda utomlands eller har föräldrar som är det.
Den snabba kunskapsutvecklingen och kunskapsspridningen skapar
möjligheter för ökad livskvalitet för jordens befolkning men också nya
problem med global spännvidd. Växande miljöproblem och ökande
klyftor mellan rika och fattiga ställer ökande krav på det internationella
solidaritetsarbetet för att gemensamt lösa miljöproblemen och för att få
en rimlig fördelning av välståndet samt att bevara ekologiskt hållbara
livsbetingelser som grund för en hög livskvalitet för kommande
generationer.
Utvecklingen medför att samhället blir allt mer komplext.
Globalisering, teknisk utveckling och ekologisk uthållighet är exempel
på aktuella politiska frågor som det krävs goda kunskaper för att hantera.
Utbildning och kunskapsutveckling är också av central betydelse för
demokratin och medborgarnas delaktighet i samhället.
I dag finns många lärande miljöer förutom skolan. Fler kommer att
behöva lära nytt efter ungdomens studier. I denna omvandling till ett
lärande samhälle kommer lärarna att ha en avgörande roll.
4.2 Förändringarna i förskolan, skolan och
vuxenutbildningen
Staten har det övergripande ansvaret för förskolan, skolan och
vuxenutbildningen eftersom dessa ytterst är nationella angelägenheter
och skall erbjuda utbildning av hög och likvärdig kvalitet i hela landet.
Skolans lagar och läroplaner beslutas av riksdag och regering. Staten har
också ansvaret för att förse förskolan, skolan och vuxenutbildningen med
välutbildade lärare och för att finansiera grundforskning och tillämpad
forskning som bidrar till förskolans, skolans och vuxenutbildningens
kvalitet och utveckling.
Under 1990-talet har det svenska utbildningsväsendet genomgått
omvälvande förändringar. Ansvaret för förskolan, skolan och
vuxenutbildningen decentraliserades genom en radikal förskjutning av
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Det nya styrsystemet
innebär att staten sätter mål, utvärderar och följer upp medan
huvudmännen har ansvar för att genomföra och utveckla verksamheten.
Lärare och skolledare fattar de pedagogiska besluten på professionella
grunder. Inom ramen för en försöksverksamhet har föräldrar respektive
elever fått majoritet i styrelserna för ett antal grund- och gymnasieskolor.
Kommunerna har ansvar för att genom långsiktigt utvecklingsarbete
bidra till att skolan successivt förbättras. Med hänsyn till förskolans,
skolans och vuxenutbildningens avgörande betydelse för samhället måste
dessa verksamheter vara högt prioriterade i kommunerna.
Decentraliseringen inföll samtidigt som den djupa ekonomiska
nedgången i början av 1990-talet, då både de statliga och kommunala
ekonomierna utsattes för svåra påfrestningar. Samtidigt har 1980-talets
stora födelsekullar passerat förskolan in i skolan och Sverige har tagit
emot ett stort antal flyktingar. En rad reformer av ramverket och
finansieringen har följts av nya läroplaner, kursplaner och betygssystem.
Dessa förändringar har medfört högre krav på kvalitet och resultat men
också större tydlighet och möjligheter att åtgärda brister.
Förskolan, skolan och vuxenutbildningen har genom
decentraliseringen och mål- och resultatstyrningen fått förändrade
förutsättningar och tydligare krav på sig vad gäller kvalitet och
måluppfyllelse. Verksamheterna har utvecklats i växelverkan mellan
statliga och kommunala initiativ. Fristående skolor har fått nya
möjligheter att starta och bygga upp verksamhet. Förskola, skola och
fritidshem har under 1990-talet knutits allt närmare varandra, bl.a. genom
att lagstiftningen och det centrala myndighetsansvaret sammanförts.
Skälen har främst varit pedagogiska. Integrationen av förskola,
förskoleklass, fritidshem och grundskola innebär alltmer av samarbete i
arbetslag mellan berörda lärarkategorier. Samarbete och samplanering
mellan olika personalkategorier är naturliga arbetsformer i de flesta
skolor. Lärare inom förskola, skola och vuxenutbildning skall kunna
samarbeta på lika villkor. Det är därför väsentligt att alla lärare har en
gemensam kompetens som lägger grunden för samarbete i den
kommande lärargärningen.
I förskolan går barnen för att lära och utvecklas. Förskolan blir därmed
det första steget i det livslånga lärandet. Förskolan är till för barnens egen
skull och därför är införandet av en allmän förskola som erbjuds alla barn
från fyra års ålder en mycket betydelsefull reform. Att förskolan nu utgör
en del av samhällets samlade utbildningssystem innebär att personalen i
förskolan skall arbeta i enlighet med läroplanen för förskolans mål och
riktlinjer (Lpfö 98) vilket kommer att öka barnens elevernas möjligheter
att nå målen i grundskolan.
Den svenska gymnasieskolan kännetecknas av att den är en frivillig
skolform för i princip alla ungdomar som lämnar grundskolan. Den är
sammanhållen och omfattar både utbildningar som i traditionell mening
är studieförberedande och yrkesutbildningar med brett innehåll. Detta gör
den svenska gymnasieskolan unik. Alla ungdomar i Sverige får till
skillnad från i de flesta andra länder en utbildning i allmänna ämnen,
s.k. kärnämnen, som ger nödvändiga kunskaper för ett framtida vuxenliv
och en plattform för livslångt lärande.
Denna utveckling av skolväsendet leder fram till krav på en förändrad
lärarroll och lärarutbildning. Den ställer också nya krav på rektorerna och
utbildningen av skolledare.
4.3 Ett förändrat läraruppdrag
Villkoren för den framtida läraren hänger nära samman med samhällets
förändringar i stort, såväl nationellt som internationellt. Möjligheterna att
förutsäga vad som är nödvändig och central kunskap för en blivande
lärare blir därmed mindre. För att hantera samhällets förändringar krävs
stor förmåga hos den enskilde att lära nytt. Lärarna måste därför själva ta
del i ett livslångt lärande. För att kunna leva upp till ökande krav på
anpassning till nya arbetsuppgifter och arbetssituationer fordras olika
former av kompetensutveckling. Detta gäller t.ex. på miljöfronten där ny
kunskap ständigt utvecklas.
De snabba samhällsförändringarna innebär också att det blir mer
angeläget än tidigare att utveckla barnens och elevernas förmåga att
förstå och hantera samhällsutvecklingen. Förskolan, skolan och
vuxenutbildningen måste vara en stark kraft för att förändra samhället
genom sin förmåga att utveckla människors kunskaper och färdigheter.
Här har läraren en nyckelroll.
Kunskapssamhället innebär också att en större integration måste ske
mellan arbete och lärande. Arbetslivet efterfrågar
problemlösningsförmåga, kreativitet och flexibilitet samt ställer stora
krav på människors kunskap och samarbetsförmåga. Begreppet livslångt
lärande indikerar ett nytt förhållningssätt till utbildning. Det handlar
bland annat om att kunna verka i ett lärande samhälle där medborgarna
har olika förkunskaper och väljer olika vägar för att utbilda sig. Lärandet
blir centralt både som social och pedagogisk process. När utbildning
skall organiseras i nya och mångskiftande sammanhang medför det också
nya och annorlunda uppgifter för framtidens lärare.
Goda grundläggande kunskaper är en förutsättning för att barn och
elever skall klara den allt viktigare uppgiften att söka efter, självständigt
värdera och bearbeta ny kunskap. Dagens och morgondagens lärare
behöver därmed både djupa och breda kunskaper inom ämnen och
ämnesområden. Detta är centralt för att läraren skall kunna förstå och
hantera nya frågeställningar inom sina kunskapsområden. Det är också
helt nödvändigt för att kunna engagera och stimulera intresset för
kunskaper inom de breda fält som läroplanerna anger. Undervisningen i
förskolan, skolan och vuxenutbildningen måste därför lägga en solid
grund av kunskap hos barn och elever.
Att utbilda barn och elever som självständigt ställer frågor, söker svar
och som prövar olika tolkningar av fakta och erfarenheter är en väsentlig
del av läraruppdraget. Skolan skall utveckla och vårda den önskan att
vinna kunskap som är central för människan. Läraren har en strategisk
uppgift att förbereda barn och elever för ett livslångt lärande.
Lärarens roll som bärare av kunskaper och värderingar, med syfte att
skapa sociala och kulturella möten, tycks bli allt mer väsentlig, vilket
medför krav även på ett etiskt och moraliskt handlande. Lärarrollen
kommer därför allt mer att knytas till förmågan att skapa personliga
möten. Yrkesuppgifterna blir mer personliga än rollbestämda. Snarare än
att överta en roll, eller en tradition, måste varje lärare erövra och förtjäna
sin egen roll och därmed sin auktoritet. Auktoritet är något man skaffar
sig i en demokratisk process. Läraren måste därför bli en
samarbetspartner som erhåller sin position genom förtroende, lyhördhet
och ett utvecklat etiskt handlande. Läraren har här genom sitt uppdrag ett
större ansvar för att iscensätta en verksamhet som innebär att elever och
lärare utvecklar ömsesidig respekt. En sådan miljö kan skapas av lärare
som får respekt både i kraft av sitt kunnande och genom sin personlighet.
I den nya läraruppgiften ingår att verka i ett samhälle som präglas av
etnisk och kulturell mångfald. Migrationen har medfört ökade krav på
förståelse och respekt för olika kulturella identiteter. Nya språkliga,
etniska och religiösa grupper medför krav på en vidgad sociokulturell
kompetens hos alla medborgare. Medvetenhet och delaktighet ger en
trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att
förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Detta ställer ökade
krav på att lärarna dels utbildas för att kunna verka i en mångkulturell
förskola, skola och vuxenutbildning, dels utvecklar förmågan att
förbereda barn och ungdomar för ett liv i ett mångkulturellt samhälle.
Läraren måste också utmana barns och ungdomars föreställningar och
visa på andra kulturerfarenheter, konstnärliga språk och kulturmöten.
Som lärare bör man sträva efter att integrera kultur i skolan på ett sådant
sätt att konstnärliga arbetsmetoder blir en kunskapsväg i skolans
vardagliga arbete som öppnar dörrar mellan kulturliv och skola.
Samhället vilar på ett fundament av värden. Denna värdegrund har
formats i sociala möten och av mänskliga erfarenheter. Den utgår från
människolivets okränkbarhet och omfattar frågor om individens frihet,
solidaritet med svaga och utsatta samt alla människors lika värde.
Värdegrunden utgör, enligt läroplanerna, själva basen för den
pedagogiska yrkesverksamheten. Förskola, förskoleklass, skola,
fritidshem och vuxenutbildning måste både förmedla och förankra de
värden som vårt samhällsliv vilar på. Skolan och läraren skall förbereda
eleverna för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle med respekt för
grundläggande demokratiska värden. Läraruppdraget innebär ett stort
ansvar för att främja och förankra samhällets värdegrund hos barn och
elever. Den blir gemensam först när barnen och eleverna ges tillfälle att
reflektera över den och omsätta den i praktisk handling i den egna
vardagen. Elevernas aktiva engagemang och ställningstagande är därför
nödvändiga. Barn och elever måste lära sig respekt och engagemang för
demokrati och demokratiska spelregler.
Reformeringen av lärarutbildningen sammanfaller med andra insatser
som syftar till att ge lärarna större möjligheter att utifrån sin
professionella förmåga ge barnen och eleverna bättre förutsättningar för
lärande. Skall den enskilde aktivt kunna tillägna sig kunskap, krävs en
miljö och en organisation som stödjer utforskande processer och som
utvecklar hans eller hennes lärande. Det innebär bl. a. att om kunskap
skall utvecklas fordras att kunskapen upplevs som meningsfull och att
det sker i stimulerande lärmiljöer. I utbildningspolitiska sammanhang
formuleras idag tydliga krav på lärmiljöerna. Exempelvis ställer
läroplanerna krav på att läraren på olika sätt skall stimulera till
kreativitet, fantasi och nyfikenhet. Läraryrket handlar om att skapa
förutsättningar för att olika förmågor utvecklas hos den lärande
människan.
Detta innebär att lärarnas ledarroll förändras. Historiskt sett har
lärarens roll varit att lära ut och ensidigt styra undervisningen. I dag
betonas inlärningen och förmågan att göra elever delaktiga i
undervisningens uppläggning. Den nya informationstekniken öppnar
möjligheter till nya former av information. Lärarens uppgift blir att
handleda och att ge barn och elever förutsättningar att utvärdera, kritiskt
granska och bearbeta inhämtad information till användbar kunskap.
Kunskap finns inte i förpackad överförbar form utan är något som den
enskilde själv tillägnar sig. Lärarens uppgift är att på bästa sätt försöka
stimulera en sådan process. Detta ställer, förutom kunskap om lärandet
och lärprocesserna, krav på lärarens egen förtrogenhet med
informationtekniken i kombination med förmåga att stimulera till
reflektion i förhållande till kunskapsbildningen.
Decentraliseringen av utbildningssystemet får konsekvenser för
lärarutbildningens utformning och inriktning. Lärare förväntas
gemensamt, och i samverkan med elever, avgöra hur verksamhetsmålen
skall nås. I grunden handlar det om ett nytt perspektiv. Läraryrket har
vidgats till att också omfatta arbete med måltolkning, kursplaner,
utvärdering och organisation av lärprocesser. Målstyrningen ökar kraven
på att lärarna kan analysera den pedagogiska verksamheten ur ett
organisationsperspektiv. Försöksverksamheten med utbildning utan
timplan i grundskolan är ett uttryck för en sådan önskan att ge lärarna
mer inflytande och låta läroplanens mål i högre grad styra uppläggningen
av arbetet än vad som nu är fallet.
I allt större utsträckning måste lärare också kunna föra pedagogiska
diskussioner i olika lärargrupper. Skall exempelvis lärare inom förskola
och skola kunna samarbeta utifrån likvärdiga förutsättningar måste de ha
en gemensam yrkesidentitet. En utmaning för det nya läraruppdraget är
att utveckla kompetenser för att kunna möta andra grupper av elever än
den man ursprungligen har utbildats för.
4.4 Den nya lärarutbildningen
Behovet av en förändrad lärarutbildning är en följd av det förändrade
läraruppdraget. Decentraliseringen av skolan samt mål- och
resultatstyrningen var viktiga motiv för riksdagens beställning av en
förnyad lärarutbildning. Ett annat motiv var den kritik som framkommit
mot dagens lärarutbildning i flera utvärderingar. En kritik som främst
riktats mot att dagens lärarutbildningar inte i tillräckligt stor utsträckning
förmått placera förskolan, skolan eller vuxenutbildningen i ett större
sammanhang och att den inte heller givit studenterna möjlighet att
utveckla de kompetenser som hänger samman med läraryrkets sociala
och elevvårdande uppgifter.
Det finns en grundkompetens som alla lärare behöver och som lärare
förväntas ha utvecklat under sin lärarutbildning. Denna kompetens är inte
oberoende av sammanhang och situation, men den avser grundläggande
frågor och problem som alla lärare måste ta ställning till oavsett vilket
konkret läraruppdrag man har. Grundkompetensen skall dessutom utgöra
en resonansbotten för hur begrepp och principer inom skilda
undervisningsämnen skall organiseras för att ett lärande skall ske. En
sådan grundkompetens bör omfatta kognitiv kompetens, kulturell
kompetens, kommunikativ kompetens, kreativ kompetens, kritisk
kompetens, social kompetens och didaktisk kompetens.
Den självklara utgångspunkten för reformen är att lärarutbildningen,
liksom övrig högskoleutbildning, skall vila på vetenskaplig grund.
Lärarutbildningen bör ge de blivande lärarna ett arbetssätt och en syn på
kunskap där självständigt sökande efter och värdering av information är
grundläggande. Forskningen om lärande och undervisning måste
förstärkas kraftigt och få större betydelse i högskolans lärarutbildning.
Det innebär att utbildningen skall knyta an till aktuella forskningsresultat
och befrämja ett vetenskapligt förhållningssätt hos studenterna. Det
vetenskapliga förhållningssättet måste också knytas till det arbete som
utförs i praktiken, det vill säga till lärarens dagliga arbete. Skall ett
vetenskapligt förhållningssätt genomsyra lärares utbildning måste det
löpa som en röd tråd i samtliga inslag i utbildningen. Det innebär att
varje del i utbildningen skall uppmuntra till kritiska analyser och
jämförelser av olika praktiska erfarenheter och teoretiska utgångspunkter
samt till ifrågasättande av såväl egna som andras värderingar.
Det är av stor vikt att den verksamhetsförlagda delen av
lärarutbildningen får ett nytt kvalitativt innehåll och bättre utvecklar
samarbetsförmågan både i arbetslag och tillsammans med barn och
elever. Den verksamhetsförlagda delen av utbildningen skall också bidra
till att studenterna i högre grad relaterar ämneskunskaperna till
lärprocesser och urval av ämnesstoff. Lärarutbildningen skall därför mer
än tidigare förankras i konkreta och praktiska erfarenheter; den
verksamhetsförlagda delen av utbildningen skall i ökad utsträckning
utgöra en grund för de teoretiska kunskaperna i lärarutbildningen.
Samtidigt måste de ämnesteoretiska studierna struktureras med hänsyn
till yrkets krav och bättre kopplas till den verksamhetsförlagda delen av
utbildningen.
Användningen av modern informationsteknik utvecklas snabbt i
samhället och skolan. Det är viktigt att den nya tekniken blir en
integrerad del av det lärande som den framtida läraren skall organisera.
Lärarutbildningen skall utformas så att den förbereder blivande lärare för
att verka i ett alltmer kunskapsrikt arbetsliv och samhällsliv där modern
informationsteknik ingår som ett naturligt inslag. Det pedagogiska
förnyelsearbetet intensifieras inom såväl förskolan, skolan och
vuxenutbildningen som inom högskolan. I detta sammanhang ger
informationstekniken möjligheter till nya pedagogiska arbetsformer och
nya samarbetsformer såväl inom landet som internationellt.
Lärarutbildningen skall utifrån sin plats i utbildningssystemet
medverka i det livslånga lärandet. Detta innebär bl.a. att den skall lägga
grunden till en kontinuerlig kunskapsutveckling under hela livet.
Lärarutbildningen skall ha som mål att studenten utvecklas till en
professionell lärare som under sin utbildning påbörjar ett livslångt
lärande inom yrket. Den måste även ge de blivande lärarna möjlighet att
själva utforma sina studier inom givna ramar för att därigenom profilera
sin yrkesutbildning. Lärarutbildningen skall också vara öppen för att
lärande sker i många andra sammanhang än i förskola, skola och
vuxenutbildning och att lärare kan verka även i dessa.
Lärarna är en viktig yrkesgrupp för att förverkliga innehållet i FN:s
konvention om barnets rättigheter. Det är därför viktigt att de blivande
lärarna får kunskap om konventionens innehåll och förbereds på att
arbeta så att barnets rättigheter tillvaratas i skolan och det övriga
samhället.
Statens styrning av lärarutbildningen är viktig mot bakgrund av
skollagens (1985:1100) krav på formell utbildning för förskoleklassens,
skolans och vuxenutbildningens lärare. Skollagens krav på att lärare skall
vara behöriga att undervisa understryker lärarnas ansvar att delta i det
pedagogiska utvecklingsarbetet. Förskolans, skolans och
vuxenutbildningens roll som kunskapsinstitution ställer stora krav på att
de lärare som verkar inom dessa verksamheter också är med i en process
där ny kunskap utvecklas. Detta är en viktig förutsättning för att utveckla
kvaliteten i förskolan, skolan och vuxenutbildningen.
Genom lärarutbildningen garanteras lärarens kvalifikationer för sin
uppgift. I högskoleförordningens (1993:100) examensbeskrivning
formuleras målen för utbildningen och de kvalitativa krav som ställs på
den blivande läraren. Den förstärkta kvalitetsprövning som görs av
Högskoleverket spelar en viktig roll för att säkra att lärarutbildningen
uppnår de fastställda målen

5 En ny lärarutbildning
5.1 En ny lärarutbildning
Regeringens förslag: Det skall inrättas en samlad lärarexamen med
en ny struktur. Resurserna för lärarutbildningen inom den
grundläggande högskoleutbildningen skall öka inom ramen för
utgiftsområde 16.
Regeringen bedömning: Den nya lärarexamen bör ersätta åtta av de
elva lärarexamina som finns i dag. Den nya lärarexamen bör omfatta
kursfordringar om lägst 120 och högst 220 poäng. För detta bör en ny
struktur för lärarutbildningen skapas. Den skall bestå av följande tre
väl integrerade utbildningsområden:
1. Ett allmänt utbildningsområde, som bör omfatta kursfordringar om
60 poäng, varav minst 10 bör vara verksamhetsförlagda;
utbildningsområdet bör innehålla dels för läraryrket centrala
kunskapsområden, dels tvärvetenskapliga ämnesstudier med en
omfattning av ungefär hälften vardera.
2. Ett utbildningsområde med inriktningar mot ämne eller
ämnesområden som bör omfatta kursfordringar om minst 40 poäng
varav minst 10 bör vara verksamhetsförlagda; inriktningarna bör
svara mot de ämnen eller de ämnesområden som den blivande
läraren avser att arbeta med och som knyter an till exempelvis
åldern på de elevkategorier lärarstudenten inriktar sin utbildning
mot.
3. Ett utbildningsområde med specialiseringar, som bör omfatta
kursfordringar om minst 20 poäng och avse fördjupning,
breddning, komplettering eller nya perspektiv på de kunskaper
som studenten tidigare har hämtat in.
Inom de tre utbildningsområdenas ram bör studenten redovisa ett
examensarbete om 10 poäng.
För den som har inhämtat sin ämneskompetens på annat sätt och
som vill bli lärare, skall finnas en möjlighet att studera inom det
allmänna utbildningsområdet som en fristående utbildning och
därigenom tillsammans med tidigare erhållen kompetens erhålla en
lärarexamen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Bland de myndigheter förutom universitet och
högskolor som har yttrat sig över kommitténs förslag till en ny struktur
för lärarutbildningen återfinns Högskoleverket som välkomnar förslaget
men finner det paradoxalt att kommittén ger detaljerade anvisningar om
innehållet i utbildningen. Distansutbildningsmyndigheten finner det
positivt att strukturen ger utrymme för distansutbildning i synnerhet vad
gäller specialiseringen som kan vara av intresse för verksamma lärare.
SIDA, Statens kulturråd och Ungdomsstyrelsen finner det allmänna
utbildningsområdet värdefullt då det kan ge helhetsperspektiv på
individers lärande och rymma ämnen som inte finns i traditionella
ämnesstudier. Riksrevisionsverket har föga förståelse för en förlängd
förskollärarutbildning och ett 60 poängs allmänt utbildningsområde.
Statens skolverk menar att presentationen av det allmänna
utbildningsområdet är för vag och att gränsen mellan inriktning och
specialisering är flytande. Verket ifrågasätter liksom Folkbildningsrådet
kommitténs behandling av vuxenpedagogiken.
Bland de högskolor som har yttrat sig är en majoritet positiva till
kommitténs förslag till ny struktur för lärarutbildningen. Bland de övriga
är ungefär hälften negativa och resterande har snarast ställt sig frågande
till delar av förslaget till struktur. Flera av de universitet och högskolor
som är positiva till strukturen har dock invändningar mot avgränsningar
och indelningen i strukturens olika utbildningsområden. Göteborgs
universitet menar att uppdelningen av det allmänna utbildningsområdet
anger ett motsatsförhållande mellan lärarutbildningens ämnesdelar och
läraryrket i stället för att skapa integration och helhet. Universitetet
menar vidare att en fast poängram för inriktningarna begränsar
möjligheterna till en optimal integration mellan innehållet i den
verksamhetsförlagda delen och övrigt i inriktningen. Umeå universitet
menar att jämställdhet och könsteori samt informations- och
kommunikationsteknik bör ingå i det allmänna utbildningsområdet.
Vidare anser man att inriktningar och specialiseringar bör överarbetas till
ett antal nationella program. Karlstads universitet ställer sig bakom en
fördjupad och förlängd verksamhetsförlagd del såvitt universitetet
kompenseras för ökade kostnader. Universitetet betonar vidare vikten av
att lärarstudenterna samläser med övriga studenter och att de kan
tillgodoräkna sig sina studier i andra utbildningar och för
forskarutbildning. Växjö universitet framhåller att strukturen brister
genom sammanblandning av mål- och detaljstyrning och menar att
lärosätena själva skulle få bestämma över delarnas poängtal.
Universitetet ser problem med att skapa inriktningar inom befintliga
ramar. Växjö universitet framhåller att benämningen allmänt
utbildningsområde inte anger syfte och innehåll. Mitthögskolan är i
princip positiv till inriktningsområdet men pekar på svårigheter för små
högskolor att samordna utbildningen för lärarstudenterna på fristående
kurser. Mitthögskolan välkomnar tvärvetenskapliga tematiska studier
men pekar på risken att ämnesstudierna därmed urholkas. Vidare
framhåller Mitthögskolan att nya ämnen i lärarutbildningen bör
motsvaras av behov inom skolan. Högskolan framhåller att
examensarbetet bör omfatta minst 10 poäng och motsvara de krav som
ställs på C-nivån. Högskolan i Borås framhåller att definitionen av
inriktning och specialisering är vag och att ramen för examensarbetet är
svårtolkad genom exemplet att examensarbetet ligger i en inriktning och
därmed ger ett otillräckligt utrymme för ämnesstudier. Högskolan
Dalarna anser att utbildningskomponenterna inte är innehållsligt
definierade och åtskilda. Vidare anser högskolan att kommittén inte har
preciserat vilka kunskapsmål som skall uppnås med den
verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Högskolan Dalarna
efterlyser större frihet för högskolan att utforma utbildningen än de
angivelser om poängtal för olika delar av utbildningen som lämnas i
förslaget. Lärarhögskolan i Stockholm menar att det allmänna
utbildningsområdet bör benämnas gemensamt utbildningsområde. I detta
bör bl a. jämställdhet få ett utrymme liksom kunskapsområdena om barns
utveckling och mognad med förutsättningar för lärande. Beträffande
examensarbete påpekar Lärarhögskolan att det är oklart vad det är i det
allmänna utbildningsområdet som skall reduceras till förmån för detta för
de studenter som väljer den korta lärarutbildningen. Högskolan i
Jönköping menar att examensbeskrivningens kompetensmål måste vara
tydliga och möjliga att utvärdera. Högskolan menar vidare att
examensarbete bör förläggas till det allmänna utbildningsområdet. Bland
de universitet och högskolor som tar avstånd från förslaget om
lärarutbildningens struktur märks Uppsala universitet som dessutom tar
bestämt avstånd från förslaget om en lärarexamen. Universitetet menar
att ökningen av det allmänna utbildningsområdet till 60 poäng medför för
litet utrymme för ämnesstudier. Vidare menar universitetet att det är
viktigt att lärarstudenterna samläser med andra studenter i kurser som är
påbyggbara. Man menar att många poängmässigt små inslag i
lärarutbildningen försvårar progression i ett ämne och medför risken att
inte ge den teoretiska skolning som krävs för reflektion över skola och
läraryrke. Lunds universitet avvisar kommitténs förslag till avvägning av
innehållet i det allmänna utbildningsområdet och menar att den
grundläggande lärarutbildningen bör medge studier av det djup och den
bredd som krävs för tillträde till forskarutbildning. Linköpings universitet
ifrågasätter om kommitténs förslag överbryggar klyftan mellan
ämnesstudier och den egentliga lärarutbildningen. Linköpings universitet
menar också att den allmänna delen är ofullständigt beskriven. Örebro
universitet menar att kommitténs begreppsapparat saknar referens till
existerande terminologi och att det vaga språkbruket skapar problem,
främst beträffande operationalisering och status i relation till nuvarande
ämnesterminologi, kursstruktur m.m. Universitetet finner det riskabelt att
utarbeta specifika ämnesstudier för lärarstudenter. Malmö högskola anser
att den av kommittén förslagna strukturen inte är helt lämplig för att ge
högskolan tillräcklig möjlighet till förnyelse och hänför detta till den
föreslagna strukturens inbyggda styrning. Högskolan i Gävle anser att
utformningen av strukturen är otydlig när det gäller relationen mellan de
olika delarna. Högskolan i Halmstad framhåller att inriktning och
specialisering måste ge utrymme för en kombination som ger tillräckligt
ämnesdjup för utbildning till gymnasielärare. Högskolan i Halmstad
menar också att examensarbetet bör förläggas till det allmänna
utbildningsområdet och omfatta minst 10 poäng på C-nivån. Högskolan
anser att det allmänna utbildningsområdets innehållsliga del inte har
bearbetats tillräckligt. Teaterhögskolan anser att det allmänna
utbildningsområdet är alltför omfattande och vill frigöra tid för studier i
specialpedagogik eller fördjupningsstudier. Musikhögskolan i Ingesund
betonar att det är viktigt att den musikaliska ämneskompetens som finns i
dag bevaras och föreslår att det allmänna utbildningsområdet infogas i en
musiklärarexamen om minst 180 poäng.
Bland de kommuner som har yttrat sig över förslaget till
lärarutbildningens struktur är ett antal uttalat positiva till detsamma
medan ett litet fåtal tar helt avstånd från förslaget. Flertalet kommuner är
tveksamma till delar i strukturen. Ett stort antal kommuner har haft
synpunkter på förslaget till den verksamhetsförlagda delen av
utbildningen. Enköpings, Falu, Härnösands och Kristinehamns
kommuner anser att innehåll och omfattning av den verksamhetsförlagda
delen kan vidgas. det allmänna utbildningsområdet. Uppsala kommun
framför att mera än 10 poäng skall vara verksamhetsförlagda.
Söderhamns kommun önskar en större andel av den verksamhetsförlagda
delen inom det allmänna utbildingsområdet. Lindesbergs, Kalmar och
Täby kommuner pekar på behovet av kontakt mellan högskola och skola
för den verksamhetsförlagda delen. Ljungby och Eksjö kommuner pekar
på högskolans ansvar för att den verksamhetsförlagda delen av
utbildningen blir tillgänglig för samtliga kommuner. Borgholms kommun
anser att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen bör genomföras
i arbetslag. Borås, Lindesbergs och Växjö kommuner pekar på moment
som de befarar skall falla ur utbildningen t.ex. vuxenpedagogik.
Jönköpings och Kalmar kommuner önskar se vuxenpedagogik som en
specialisering. Växjö kommun önskar genomföra
folkhögskollärarprogrammet som en del av den gemensamma
lärarutbildningen. Falu kommun pekar på vikten av att några högskolor
får uppdraget att utbilda modersmålslärare (f.d. hemspråkslärare). Tierps
kommun önskar ge modermålslärare en andra inriktning för dessa lärares
integrering i skolan. Gävle kommun är positiv till den föreslagna
strukturen trots att kommunen anser att den är komplicerad och spretig.
Jönköpings kommun konstaterar att den flexibla strukturen ställer stora
krav på kommunerna att planera sin rekrytering. Härnösands,
Hässleholms och Tierps kommuner förutsätter att ettämneslärare inte
utbildas. Ett antal kommuner tar avstånd från förslaget till struktur;
Stockholms kommun samt Sollentuna och Täby kommuner är kritiska till
att en enda lärarexamen föreslås täcka skolans behov. Flera kommuner;
Gävle, Nybro, Sollentuna, Stockholm och Torsby anser att det allmänna
utbildningsområdet bör minskas. Orsa kommun anser att kommittén
alltför detaljerat styr lärarutbildningen och riskerar att "låsa in"
densamma till hinder för utveckling inom högskolan. Skellefteå och
Storumans kommuner pekar på vikten av att strukturen tillgodoser
behovet av lärare i glesbygden.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen anser att
en samlad lärarexamen ger en stor flexibilitet att utbilda lärare med ett
flertal olika inriktningar och kompetensprofiler. De nuvarande åtta
lärarexamina som bör ersättas är: barn- och ungdomspedagogisk examen,
bild-, grundskol-, gymnasie-, hushålls-, idrotts-, musik- och
slöjdlärarexamen.
Den genomgripande förändringen av förskolan, skolan och
vuxenutbildningen under 1990-talet, som bland annat inneburit ökad
målstyrning och decentralisering av verksamheten ställer höga krav på
den nya lärarutbildningen. De blivande lärarna skall arbeta i en skola där
samarbete och samplanering mellan olika lärarkategorier är naturliga
arbetsformer. De skall också samarbeta med elever och föräldrar. De
skall förutom egna goda ämneskunskaper också ha goda kunskaper i
läroplansteori, ha kunskaper om hur man organiserar lärprocesser samt
ha förmåga att analysera den lokala verksamheten ur ett
organisationsperspektiv. Därför anser regeringen att en viss övergripande
struktur bör gälla för alla lärarutbildningar. Inom den givna strukturen
finns dock utrymme för studenterna och högskolorna att själva forma
utbildningens uppläggning och innehåll. Den av regeringen förordade
strukturen förutsätter att lärarutbildningens uppläggning och innehåll
relateras till studenternas framtida yrkesutövning. Det är också av stor
vikt att de olika utbildningsområdena utgör en väl sammanhållen helhet
för studenterna. Regeringen föreslår att det vid varje lärosäte med
lärarutbildning skall finnas ett särskilt organ med ett samlat ansvar för
lärarutbildning m.m. så att den blir en väl sammanhållen utbildning av
hög kvalitet. Regeringen återkommer till detta i kapitel 8.
Regeringen föreslår att också resurserna till den nya lärarutbildningen
skall öka inom ramen för utgiftsområde 16. I kap 13 redogör regeringen
för dessa resursers disposition.

Lärarutbildningens struktur

Lärarutbildningens uppdrag är att den skall vara såväl högskoleutbildning
som yrkesutbildning och vara ett av statens medel för att uppnå målen för
förskola, skola och vuxenutbildning. Som en följd av detta ställs krav på
att lärarutbildningen skall vila på vetenskaplig grund och att den skall
förbereda studenterna för kommande yrkesutövning och för forskning.
För att kunna uppfylla kravet på att vara ett medel statens för styrning
måste lärarutbildningen ge blivande lärare sådana kunskaper och
färdigheter som gör det möjligt för dem att genomföra
samhällsuppdraget.
En ny lärarutbildning bör utgöras av tre väl integrerade
utbildningsområden: allmänt utbildningsområde om 60 poäng,
inriktning(ar) om minst 40 poäng och specialisering(ar) om minst 20
poäng. Den föreslagna strukturen innebär att studenten får en stor frihet
att, utifrån det enskilda lärosätets förutsättningar forma sin utbildnings
uppläggning och innehåll. Lärarutbildningens nya struktur ger möjlighet
att utbilda en lärarkår som har stora gemensamma yrkeskunskaper och
kompetenser men samtidigt innehåller stor individuell variation genom
sammansättningen av inriktningar och specialisering(ar). Studenterna får
genom val av inriktning och specialisering ta ansvar för den egna
yrkesutbildningens profilering och på ett tidigt stadium utforma sin egen
kompetens som lärare.
Lärarutbildningen skall i likhet med all annan högskoleutbildning vila
på vetenskaplig grund. Kopplingen mellan vetenskap och
grundutbildning bör förstärkas och förtydligas på lärarutbildningens
område. För att ge den nya lärarutbildningen en gedigen vetenskaplig bas
är det av stor vikt att forskningen inom lärarutbildningsområdet stärks.
Detta gäller all utbildningsvetenskaplig forskning, såväl den som avser
generella frågor om lärares yrkeskunskap som den ämnesdidaktiska
forskningen. Dessa forskningsinriktningar är värdefulla såväl för den
verksamma lärarens kompetens som för skolans utveckling.
Lärarutbildningen bör förankras i praktiska erfarenheter av
undervisning och lärande. Den på vetenskap grundade kunskapen skall
ges utrymme att möta den beprövade erfarenheten. Mötet mellan dessa
två perspektiv möjliggör en ökad kvalitet i lärarutbildningen där
lärarstudenterna ges möjlighet att möta olika kunskapstraditioner och
erfarenheter.
För att lärarutbildningen i större utsträckning än i dag skall ge
studenterna möjligheter att stärka både sina ämneskunskaper och sina
lärarspecifika yrkeskunskaper krävs att de tre utbildningsområdena
förstärker varandra genom att de integreras. En väl sammanhållen
utbildning ger också en växelverkan mellan de högskoleförlagda och de
verksamhetsförlagda delarna.
De blivande lärarna tillägnar sig yrkeskunskap genom studier i skilda
ämnen. Detta är en grundförutsättning för yrkesutövningen.
Yrkeskunskapen förutsätter dessutom att lärarna är medvetna om vilka
grundläggande värden som skall främjas samt hur dessa värden skall
förankras. Inom ramen för värdegrundsfrågorna har integrations- och
mångfaldsfrågorna en naturlig plats i lärarutbildningens samtliga
utbildningsområden. Lärare skall förbereda barn och elever för ett liv i ett
demokratiskt, jämställt och mångkulturellt samhälle.
I yrkeskunskapen ingår även att kunna samarbeta samt att skapa
förutsättningar för lärande hos alla elever oavsett ålder. Läraryrket ställer
även krav på goda kunskaper om och insikter i skollagens tillämpning,
läroplan och kursplaner samt hur den pedagogiska verksamheten styrs
via både regler och ideologier. Den decentraliserade skolan har medfört
ett ökat behov av att lärare kan utforma lokala arbetsplaner, tolka och
precisera läroplansmål samt analysera verksamheten ur ett
organisationsperspektiv.
Regeringen anser att de uttalade krav som ställs på lärarnas arbete
medför att det är viktigt att lärarutbildningen har en tydlig
yrkesinriktning. Utbildningen bör förbereda lärarstudenterna för arbete
utifrån de skiftande förutsättningar som finns hos barn och elever. En
möjlighet till detta är att studenterna arbetar i olika miljöer för lärande.
"Konsten att undervisa" inrymmer allt det som lärare gör för att skapa
så goda betingelser som möjligt för att främja barns och elevers
möjligheter att tillägna sig kunskaper. Lärare förväntas ha både teoretiska
och praktiska kunskaper och därför behövs en växelverkan i
lärarutbildningen mellan dessa inslag. Denna växelverkan kan nås genom
att utbildningens teoristudier tar sin utgångspunkt i den beprövade
erfarenheten samtidigt som den verksamhetsförlagda utbildningen
förankras i teori och forskning. Därför anser regeringen att det är av stor
vikt att delar av utbildningen är verksamhetsförlagd. Enbart goda
ämneskunskaper är ingen garanti för att en lärare skall kunna skapa goda
betingelser för lärande. Studenterna måste i sin utbildning ges utrymme
att aktivt reflektera över kunskapssyn, kunskapsinnehåll och
kunskapsurval satt i relation till hur barn och elever lär sig. Delar av
dessa studier bör genomföras i den praktiska undervisningsmijön. För att
de skall bli så effektiva och givande som möjligt bör de
verksamhetsförlagda delarna av utbildningen utvecklas i samarbete
mellan lärosätena och skolväsendet. Samarbetet kan exempelvis ske i
partnerskolor, något som redan har påbörjats vid några universitet och
högskolor.
Regeringens förslag innebär att lärarexamen uppnås efter minst 120
poäng för lärare i karaktärsämne med inriktning mot gymnasieskolans
program med yrkesämnen. För övriga inriktningar krävs mellan 140 och
220 poäng. Den nya lärarexamen omfattar således en utbildning om
minst 120 poäng och ger grundläggande behörighet för tillträde till
forskarutbildning enligt 9 kap. 4 § högskoleförordningen (1993:100).
Utöver grundläggande behörighet kan särskild behörighet föreskrivas av
fakultetsnämnden enligt 9 kap. 5 § högskoleförordningen. Ett vanligt
krav är att den sökande har minst 60 poäng i det ämne
forskarutbildningen avser. Andra krav baseras på genomgången
utbildning t.ex. civilingenjörsutbildningen. Studier om 60 poäng inom
det allmänna utbildningsområdet tillsammans med ämnesstudier bör
kunna utgöra en god grund för forskarstudier inom det
utbildningsvetenskapliga området.
Ett allmänt utbildningsområde
Av kritiken mot de befintliga lärarutbildningarna framgår att studenterna
inte ser ett klart samband mellan sina studier och sin framtida yrkesroll.
Denna kritik riktar sig såväl mot den tidigare praktisk-pedagogiska
utbildningen som mot den ämnesteoretiska. Det är i detta sammanhang
som det allmänna utbildningsområdet är av avgörande betydelse.
Det allmänna utbildningsområdet bör omfatta 60 poäng, varav minst
10 poäng bör vara verksamhetsförlagda. Utbildningsområdet bör omfatta
både för yrket centrala kunskapsområden och tvärvetenskapliga
ämnesstudier.
Ett av de centrala kunskapsområdena rör frågor om lärande,
undervisning och specialpedagogik. Ett annat kunskapsområde behandlar
frågor om socialisation, kulturfrågor och samhälle. Det kan gälla hur man
arbetar för att barns och elevers känsla för demokrati, samhörighet och
solidaritet utvecklas. Lärarstudenten måste därför förvärva kunskaper om
barns och elevers livssituation och uppväxtvillkor och om vuxna
studerandes livsvillkor. Ytterligare ett centralt kunskapsområde sätter
frågor om yrkesverksamhetens samhällsuppdrag, demokrati och
värdegrund i fokus. Det innebär att lärarstudenterna måste analysera de
grundläggande värderingarna ifråga om demokrati, etik, moral,
jämställdhet och jämlikhet som samhället vilar på. Det berör såväl
relationer mellan människor som människors förhållande till miljö och
andra livsformer. Kunskapsområdena kan bl.a. belysas genom att
internationella deklarationer och överenskommelser behandlas och
beaktas i utbildningen, som t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna, FN:s barnkonvention, FN:s standarddregler gällande
människor med funktionshinder, Salamancadeklarationen, som omfattar
principer, inriktningar och praxis vid undervisning av elever med behov
av särskilt stöd och RIO-deklarationens överenskommelser om länders
åtagande i arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling; miljöskydd,
bevarande av naturresurser och biologisk mångfald. Kunskaper om de
ekologiska betingelserna för liv på jorden och baskunskaper i miljöarbete
och bevarande av den biologiska mångfalden skall ingå i all
lärarutbildning.
De tvärvetenskapliga ämnesstudierna skall uppmärksamma olika sätt
att organisera och tillägna sig kunskap och samtidigt bidra till
studenternas ämneskunskap. Uppläggning och innehåll skall befrämja
den blivande lärarens förutsättningar att möta alla elever. Inslaget skall
öka studenternas förståelse för när det ämnesövergripande arbetssättet är
meningsfullt i jämförelse med ämnesvisa studier. Målet är att förbereda
de blivande lärarna för att i skolsituationen samarbeta med lärare med
olika inriktningar och specialiseringar för att bättre möta elevernas olika
erfarenheter, frågor och problem. Studierna kan orienteras mot att visa
hur kunskap kan användas som verktyg för att lösa vardagliga problem.
Studenterna skall också få erfarenhet av hur kunskap kan organiseras på
olika sätt.
Den verksamhetsförlagda delen inom det allmänna utbildningsområdet
innebär en möjlighet till lärande i arbetet och ger studenterna tillfälle att
dels utveckla yrkeskunskaperna, dels öva förmågan till reflektion. Under
den verksamhetsförlagda delen bör bl.a. sådan förtrogenhetskunskap som
samtal med barn, elever och föräldrar samt arbete i arbetslag ingå.
Förtrogenhetskunskap erhålls genom erfarenhet från många olika
situationer, vilket gör att man kan göra relevanta bedömningar i nya
situationer. Av avgörande betydelse för den verksamhetsförlagda delens
kvalitet är att de enskilda skolor, dit de verksamhetsförlagda delarna
förläggs, knyts till högskolorna som samarbetspartner.
Det allmänna utbildningsområdet bör organiseras så att studenter med
olika inriktningar och specialiseringar möts i utbildningen och det bör
fördelas över en längre period av lärarutbildningen. Med denna
uppläggning ökar möjligheterna för ett naturligt samarbete mellan lärare
med olika kompetens i den framtida yrkesutövningen.
Ett utbildningsområde med inriktningar
Som en del av lärarutbildningens struktur ingår ett utbildningsområde
med inriktningar. Inriktningarna bör omfatta minst 40 poäng, varav minst
10 poäng bör vara verksamhetsförlagda.
Inriktningarna ger studenterna en stor möjlighet att själva profilera sin
utbildning. Inriktningar kan utgöras av mer traditionella ämnen t.ex.
engelska, matematik o.s.v., men också av andra för lärarutbildningen
relevanta ämnen. Dessa kan vara kurser som hittills inte ingått
lärarutbildningen såsom exempelvis miljökunskap, idéhistoria samt barn-
och ungdomskunskap. Även tvärvetenskapliga studier kan utgöra
inriktningar, exempelvis multietniska studier och u-landstudier liksom
tematiska kunskapsområden som miljö och överlevnad. De
kompetensområden som är unika för läraryrket, såsom läs- och
skrivinlärning, bör också kunna utgöra särskilda inriktningar.
Inom respektive inriktning bör frågor som om rör ämnesinnehållet stå i
fokus men även betingelserna för hur lärande sker hos barn och elever
inom respektive ämnesområde studeras. Det är därför angeläget med en
utökning av ämnesdidaktiken och att ämnets struktur görs relevant för
läraryrket.
De verksamhetsförlagda delarna av inriktningarna bör framför allt
behandla de delar av ämnes- eller ämnesområdesstudierna som fördjupar
kunskaperna om betingelserna för lärande. Inriktningarna om minst 40
poäng bör också kunna erbjudas som kompetensutveckling för redan
yrkesverksamma lärare.
Ett utbildningsområde med specialiseringar
Som en tredje del i lärarutbildningens struktur ingår specialiseringar som
bör omfatta minst 20 poäng. En sådan specialisering kan utgöras av
fördjupning så som ämnesfördjupning av en inriktning eller en fristående
breddning exempelvis via högskoleämnen som idé- och lärdomshistoria,
sociologi osv. Vidare kan specialiseringen fokuseras, på olika
åldersgrupper. Det kan vara vuxenpedagogik men även på ett
kunskapsområde som inte ryms inom ett ämne, t.ex. integration förskola
- skola, sex och samlevnad, internationalisering eller Alkohol-Narkotika-
Tobak.
Specialiseringarna gör det möjligt för studenterna att ytterligare
profilera sin lärarkompetens. Specialiseringskurser om minst 20 poäng
bör också kunna erbjudas som kompetensutveckling för redan
yrkesverksamma lärare.
Examensarbete
I lärarutbildningen bör ingå ett examensarbete där studenten skall visa att
han eller hon kan använda sig av vetenskapliga metoder och teorier.
Examensarbetet bör omfatta 10 poäng och bör i första hand utgöra en del
av inriktningen eller specialiseringen, men kan även vara en del av det
allmänna utbildningsområdet.
Examensarbetet utgör en viktig del i utvecklingen av ett vetenskapligt
förhållningssätt och det skall få studenten att fördjupa sina kunskaper.
Lärarutbildningen skall ge studenten kunskap om och insikt i olika
forskningsmetoder och forskningsetik. Examensarbetet bidrar till att
studenten praktiskt får tillämpa forskningsmetodik och blir därmed en
förberedelse för en eventuell forskarutbildning.
Även för de studenter som inte avser att fortsätta med en
forskarutbildning är det av stor vikt att ha getts möjlighet att självständigt
arbeta med olika forskningsmetoder. Inte minst är det viktigt som en
förberedelse för att aktivt kunna delta i förskolans, skolans och
vuxenutbildningens utvecklingsarbete.
Utgångspunkter för en kommande examensbeskrivning
Det bör även framdeles ankomma på regeringen att närmare utforma
examensbeskrivningen. Redan här finns det dock skäl att relativt
noggrant ange de utgångspunkter som regeringen anser att lägga till
grund för det kommande arbetet.
För att erhålla lärarexamen skall studenten ha en samlad kompetens så
att han eller hon kan förverkliga förskolans, förskoleklassens, skolans,
fritidshemmens och vuxenutbildningens mål och riktlinjer samt
medverka i utvecklingen av respektive verksamhet enligt gällande
styrdokument. Vidare skall studenten äga sådan kompetens att han eller
hon kan:
omsätta goda och relevanta kunskaper i ämnen/ämnesområden så att
alla elever lär och utvecklas,
organisera begrepp, principer och information i omvärlden för att
möjliggöra kunskapsbildning inom de ämnen/ämnesområden
utbildningen avser,
förmedla och förankra samhällets och demokratins värdegrund,
inse betydelsen av könsskillnader för organisering av
undervisningssituationen och presentation av ämnesstoffet,
skapa betingelser för att åstadkomma utveckling och lärande hos alla
elever,
leda och samarbeta med elever så att de får stöd i sin utveckling utifrån
sina behov och möjligheter,
bedöma och värdera elevers utveckling och lärande samt informera och
samarbeta med föräldrar eller vårdnadshavare,
orientera sig om, analysera och ta ställning till allmänmänskliga frågor,
ekologiska livsbetingelser och förändringar i omvärlden,
självständigt och tillsammans med andra planera, genomföra, utvärdera
och utveckla undervisning och annan pedagogisk verksamhet samt delta i
ledning av denna,
använda IT-hjälpmedel och ha kunskap om hur massmedia och IT kan
användas för den pedagogiska utvecklingen,
tillvarata och systematisera egna och andras erfarenheter samt relevanta
forskningsresultat som grund för professionell utveckling.
Härutöver gäller de mål som respektive högskola bestämmer.

Lärarexamen skall uppnås efter fullgjorda kursfordringar om minst 120,
140, 160 eller 180 poäng. Utbildningen skall omfatta 60 poäng som
behandlar frågor om lärande, socialisation, värdegrund och
yrkesverksamhetens samhällsuppdrag samt för läraryrket centrala,
tvärvetenskapliga ämnesstudier. Därutöver skall utbildningen omfatta
minst en inriktning om minst 40 poäng samt specialisering om minst 20
poäng. För undervisning och annan pedagogisk verksamhet i:
förskola, förskoleklass, grundskolans tidigare år och fritidshem samt
för undervisning i modersmål krävs minst 140 poäng,
grundskolans senare år och i gymnasial utbildning (ej karaktärsämnen i
gymnasieskolans program med yrkesämnen krävs minst 180 poäng
inkluderade en respektive två fördjupning(ar) till minst 60 poäng i
relevant(a) ämnesområde(n),
karaktärsämnen i gymnasieskolans program med yrkesämnen krävs
120 poäng. I stället för inriktning och specialisering krävs omfattande
yrkeserfarenhet samt en relevant yrkesinriktad högskoleutbildning om
minst 60 poäng eller motsvarande utbildning.
För undervisning i svenska respektive samhällskunskap i grundskolans
senare år krävs minst 60 poäng och i gymnasial utbildning minst 80
poäng i ämnesområden som är relevanta för ämnet svenska respektive
samhällskunskap. För undervisning i modersmål krävs inriktning om
minst 60 poäng i relevant ämnesområde.
Av det allmänna utbildningsområdet skall minst 10 poäng vara
verksamhetsförlagda. Minst 10 poäng per inriktning skall likaså vara
verksamhetsförlagda.
För att erhålla en lärarexamen skall studenten ha fullgjort ett
självständigt arbete (examensarbete) om 10 poäng. I detta skall studenten
ha relaterat sina kunskaper om de kommande arbetsuppgifterna till de
vetenskapliga teorier studenten blivit förtrogen med under utbildningen.
I examensbeviset skall anges vilka inriktningar och specialiseringar som
studenten har fullgjort.
Som framgår föreslår regeringen att dagens barn- och
ungdomspedagogiska examen med omfattningen 120 poäng skall ersättas
av en lärarexamen med omfattningen 140 poäng. Utökningen av
utbildningen skall ses mot bakgrund av de nya krav som ställs på
förskolan och fritidshemmet. Förskolan är numera också en
utbildningspolitisk angelägenhet med fokus på både barns omsorg och
lärande. Förskolans uppdrag bygger på en läroplan. Förskoleklass har
införts som en frivillig skolform och förskollärare och fritidspedagoger
har fått möjlighet att undervisa i skolan. Grundskolans läroplan, Lpo94,
har anpassats till att också omfatta förskoleklass och fritidshem. De som
skall arbeta inom förskolan och förskoleklass eller i fritidshem skall ha
möjlighet att som andra lärare fördjupa sig inom ett ämne eller
ämnesområde, t.ex. barn- och ungdomspsykologi, teknik, bild, sociologi
eller svenska. Härigenom underlättas en fortsatt samverkan mellan
förskola, förskoleklass, skola och fritidshem.
Alternativa vägar till läraryrket
Regeringen finner det också angeläget att det finns alternativa vägar till
läraryrket. Det bör därför vara möjligt för studenter som läst kurser som
motsvarar lärarutbildningens inriktningar och specialiseringar att läsa det
allmänna utbildningsområdet som en fristående utbildning. Detta ger dels
de studenter som från början har haft andra motiv för sina studier, dels de
som har annan yrkeserfarenhet, möjligheten att erhålla lärarexamen.
Även studenter som vill kombinera kurser, utan att för den skull binda
sig vid ett program, finner på detta sätt en alternativ studieväg till
lärarexamen.
5.2 Specifika ämnes- och kompetensprofiler
Enligt regeringens uppfattning tillgodoser den föreslagna strukturen för
den nya lärarutbildningen tillsammans med beskrivningen för en
lärarexamen inom intervallet 120 220 poäng skolans befintliga behov
av lärare med olika ämnes- och kompetensprofiler. Den föreslagna
uppläggningen av lärarutbildningen ger också möjlighet att snabbt
tillgodose nya behov.
Inom huvudstrukturen för lärarexamen bör kombinationen svenska och
samhällskunskap med inriktning mot undervisning i grundskolans senare
år och i gymnasial utbildning omfatta 60 respektive 80 poäng. Skulle
studenten kombinera dessa båda inriktningar för undervisning i
gymnasieskolan innebär det sammanlagt 220 poäng för en lärarexamen.
För modersmålslärare (f.d. hemspråkslärare) instämmer regeringen i
kommitténs förslag om en utbildning som förutom det allmänna
utbildningsområdet omfattar en inriktning mot undervisning i modersmål
om 60 poäng samt en specialisering om 20 poäng. Modersmålsläraren
skall behärska både modersmålet och svenska i tal och skrift samt vara
väl förtrogen med faktorer som påverkar den tvåspråkiga utvecklingen
hos barn och ungdomar. Regeringen avser att återkomma i fråga om
uppdrag till några lärosäten om att erbjuda denna kompetensprofil inom
lärarutbildningen.
Mot bakgrund av den diskussion som förts om teckenspråkslärare vill
regeringen peka på hur utbildning till lärare i teckenspråk för hörande
ryms inom den i detta avsnitt föreslagna strukturen för lärarutbildningen.
Regeringen ser positivt på att Göteborgs universitet och Malmö högskola
är i färd med att starta lärarutbildningar i teckenspråk. För att säkerställa
ett utbud av teckenspråksutbildning i högskolan avser
Utbildningsdepartementet att pröva frågan hurvida särskilda uppdrag till
ett antal lärosäten att anordna sådan utbildning behövs. I kap 10 Särskilda
frågor specialpedagogisk utbildning behandlas frågan om utbildning av
teckenspråkiga lärare för döva och hörselskadade barn och ungdomar.
Frågor om ettämneslärarutbildningar har bl.a. berört ämnesdjupet i den
nuvarande musiklärarutbildningen samt ämnesomfattningen i de
nuvarande slöjd- och hemkunskapslärarutbildningarna. Regeringen anser
att det är förenligt med den föreslagna nya strukturen för
lärarutbildningen att den rymmer ettämneslärarutbildning. Regeringen
vill dock framhålla att de skäl som kommittén och flera remissinstanser
framfört om en s.k. anställningsbarhet, i synnerhet i mindre skolor och
kommuner, är giltiga. De skall dock inte förhindra att en djup och/eller
smal utbildning ges när så erfordras med hänsyn till den undervisning
som utbildningen syftar till.
I kommitténs uppdrag ingick att behandla den kompetensprofil som
omfattas av den tidigare studie- och yrkesvägledarexamen. Mot bakgrund
av att en utredning om vägledning, aviserad i budgetpropositionen 2000
har tillsatts, har frågan om utbildning för vägledare lämnats över till
utredningen om Vägledning i skolväsendet (dir 1999:107). Av direktiven
framgår att utredaren mot bakgrund av sitt kommande förslag skall lämna
förslag avseende utbildningen av vägledare. Detta uppdrag skall vara
slutfört senast den 15 december 2000. Därefter avser regeringen att
återkomma i denna fråga.
Kommittén skulle enligt direktiven analysera vilka krav som skall
ställas på lärarutbildningen för att den skall tillgodose behovet av
vuxenpedagogik. Den skulle även överväga en särskild vuxenpedagogisk
examen. Kommittén har pekat på den möjlighet den nya
examensstrukturen ger och anser därför att behovet av vuxenpedagogik
väl kan tillgodoses inom ramen för lärarutbildningen och att det därför
inte föreligger något skäl att inrätta en särskild vuxenpedagogisk examen.
Kommittén föreslår att för de studenter som avser att undervisa vuxna
skall det finnas särskilda specialiseringar som avser undervisning av
vuxna. Regeringen instämmer i kommitténs förslag och utgår från att
utbildning av detta slag kommer att anordnas. Regeringen anser även, i
likhet med kommittén, att vuxenpedagogik bör kunna ingå i det allmänna
utbildningsområdet.
5.3 Lärare i yrkesämnen - karaktärsämnen i
gymnasieskolans program med yrkesämnen
Regeringens bedömning: Yrkesämnen bör ingå i den nya
lärarexamen inom utbildningsområdena med inriktning och
specialisering. För lärare i karaktärsämnen i gymnasieskolans
program med yrkesämnen bör lärarexamen kunna uppnås också med
en för yrkesområdet relevant högskoleutbildning om minst 60 poäng
eller någon annan motsvarande utbildning tillsammans med
omfattande relevant yrkeserfarenhet samt det allmänna
utbildningsområdet.
Kommitténs förslag: Överensstämmer huvudsakligen med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till
kommitténs förslag. Statens skolverk, Kommittén för kvalificerad
yrkesutbildning, Kristianstads, Linköpings, Skövde kommuner och
Landsorganisationen (LO) är positiva till att kvalificerade yrkesinriktade
utbildningar (KY) skall kunna tillgodoräknas för tillträde till
lärarutbildning. Falkenbergs och Katrineholms kommuner menar att
kravet på baskunskaper och ämnesteoretiska kunskaper är nödvändiga för
att en lärare i ett yrkesämne skall kunna ingå i ett arbetslag och själv
kunna integrera valda delar av kärnämnen i samarbete med andra lärare.
Ett antal kommuner såsom Eskilstuna, Ljungby och Partille är
tveksamma till "akademiseringen" av yrkeslärarutbildningen och tror att
det kommer att försvåra rekryteringen till lärarutbildning för lärare i
yrkesämnen.
Universiteten och högskolorna stöder förslagen om att eftergymnasiala
studier motsvarande 60 poäng samt att lärare i yrkesämnen studerar det
allmänna utbildningsområdet. Lärarhögskolan i Stockholm avvisar
förslaget att kvalificerade yrkesinriktade utbildningar (KY) generellt
skall kunna tillgodoräknas som högskolepoäng. Sveriges Förenade
Studentkårer och Lärarhögskolans studentkår i Stockholm betonar att
KY-utbildning inte är högskoleutbildning.
Uppsala universitet anser att universitet och högskolor har resurser för
att ge den ämnesteoretiska utbildning som föreslås. Både Lärarförbundet
och Lärarnas Riksförbund menar att det är nödvändigt att högskolan
utvecklar relevanta utbildningar för flera av gymnasieskolans program
med yrkesämnen.
Flera remissinstanser bl.a. Kunskapslyftskommittén, LO och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att instrument för
validering av gedigen yrkeserfarenhet måste skapas.
Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) anser att den föreslagna
yrkeslärarutbildningen kommer att leda till stora rekryteringsproblem.
SAF förordar att yrkesverksamma anställs på en skola och tillsammans
med skolledningen utarbetar en individuell utvecklingsplan.

Skälen för regeringens bedömning
Kompetens för lärare i karaktärsämnen för gymnasieskolans program med
yrkesämnen
Arbetet som lärare i karaktärsämnen för gymnasieskolans program med
yrkesämnen har förändrats påtagligt under senare år, kanske mer än för
andra lärarkategorier. Det hänger dels samman med det nya styrsystemet
och nya måldokument för skolan, dels de stora förändringarna i
arbetslivet. Den treåriga programindelade gymnasieskolan infördes
successivt med start läsåret 1992/93 för att vara fullt genomförd läsåret
1994/95. Det är viktigt att yrkeslärarnas kompetens utvecklas i samma
riktning som arbetslivet, vilket innebär ett ökat behov av teoretiska
kompetenser - både allmänteoretiska och mer yrkesspecifika.
Examensbeskrivningen för gymnasielärarexamen i dåvarande bilagan
3 till högskoleförordningen (1993:100) ändrades år 1996 (1996:913) som
en följd av förslag i utredningen Höj Ribban - Lärarkompetens för
yrkesutbildning (SOU 1994:101). Krav ställdes förutom på praktisk
pedagogisk utbildning om 40 poäng även på relevant yrkesinriktad
högskoleutbildning om minst 60 poäng för undervisning i ett
karaktärsämne i gymnasieskolans program med yrkesämnen.
Förändringen av yrkesutbildningen i gymnasieskolan under 1990-talet i
riktning mot breda programområden har inneburit ökade inslag av
allmänna ämnen kärnämnen, nya kursplaner med nytt innehåll i gamla
ämnen och uppdelning av stora yrkesämnen karaktärsämnen i flera
delämnen. De nya förutsättningarna innebär behov av lärare med bred
kompetens som har goda yrkeskunskaper, kan samarbeta med företrädare
för arbetslivet och vara ledare för arbetet i gymnasieskolans program
med yrkesämnen. Dessa lärare förutsätts samarbeta i lärarlaget kring de
kärn- och karaktärsämnen som ingår i gymnasieskolans program med
yrkesämnen.
Förändringarna ställer krav på att lärare i karaktärsämnen för
gymnasieskolans program med yrkesämnen också har goda kunskaper i
kärnämnen såsom svenska, engelska och samhällskunskap samt i vissa
fall även i matematik. Den snabba tekniska utvecklingen och
utvecklingen i arbetslivet innebär att lärarna också måste ha goda
teoretiska kunskaper inom yrkesområdet. Ett nära samarbete med
arbetslivet är nödvändigt för att bedriva en undervisning som motsvarar
de krav som arbetslivet ställer, för att erhålla arbetsplatsförlagd
utbildning för elever samt för återkommande kompetensutveckling i
yrket.
Krav på kunskaper
Lärarna i karaktärsämnen för gymnasieskolans program med yrkesämnen
får sin trovärdighet genom ett genuint kunnande inom ett yrkesområde.
Ett antal års relevant och varierad yrkeserfarenhet bör utgöra bas för det
framtida arbetet som lärare. Regeringen utgår från att läraren har en
grundläggande utbildning inom yrkesområdet, från lägst gymnasienivå.
Utbildningen bör därutöver innehålla en högskoleutbildning om minst 60
poäng eller motsvarande i relevanta yrkesämnen. Enligt regeringens
mening bör lägre krav inte ställas med hänsyn till de kvalifikationskrav
som gäller i arbetslivet. Till ovanstående kommer krav på godkända
studier inom det allmänna utbildningsområdet.
Det råder brist på lärare till gymnasieskolans program med
yrkesämnen. Genomsnittsåldern för de verksamma lärarna är dessutom
hög. Få söker till lärarutbildningarna med denna inriktning och ett
alldeles för litet antal lärare i karaktärsämnen för gymnasieskolans
program med yrkesämnen examineras varje år.
Lärarutbildningskommittén redovisar att det föreligger en stor eller
mycket stor risk för lärarbrist inom många yrkessektorer. Detta gäller
framför allt de industriella och merkantilt inriktade programmen. Det har
också visat sig svårt att rekrytera lärarstudenter till det tekniskt -
industriella området.
För vissa av gymnasieskolans program med yrkesämnen såsom
omvårdnadsprogrammet och barn- och fritidsprogrammet finns
högskoleutbildningar som utgör en god grund för fortsatta studier till
lärare, t.ex. utbildningar till sjuksköterska, eller barn- och fritidspedagog.
För andra utbildningar såsom det estetiska programmet eller
medieprogrammet i gymnasieskolan finns eftergymnasiala konstnärliga
utbildningar, som skulle kunna utgöra grund för en utbildning till lärare
inom detta yrkesområde. Högskoleingenjörsutbildningen finns med ett
stort antal inriktningar. Det finns relevanta inriktningar för blivande
lärare inom alla gymnasieprogram med tekniskt inriktade yrkesämnen.
Högskoleingenjörsutbildningen omfattar minst 80 poäng.
Yrkesteknisk högskoleutbildning om 60 poäng anordnas inom vissa
yrkessektorer på ett 20-tal platser i landet. Dessa utbildningsplatser
utnyttjas i dag i begränsad omfattning. Det är vidare angeläget att den
kvalificerade yrkesutbildningen, KY, som präglas av en stark
arbetslivsanknytning och som ger den högre fackkompetens som
eftersträvas kan utgöra en grund för en lärarexamen i karaktärsämnen för
gymnasieskolans program med yrkesämnen.
Lärare i karaktärsämnen för gymnasieskolans program med
yrkesämnen bör, liksom lärare i övrigt, tillägna sig de kunskaper som
omfattas av det allmänna utbildningsområdet som regeringen föreslagit i
avsnitt 5 - En ny lärarutbildning. Det är viktigt att alla lärare kan delta i
den egna skolans diskussioner på lika villkor med en gemensam
referensram och ett gemensamt yrkesspråk.
Tillgodoräknande av yrkeserfarenhet m.m.
Som tidigare anförts är grunden för lärare i yrkesämnen att de besitter en
kvalificerad och relevant yrkeserfarenhet. Det är viktigt att lärarna
bygger sin utbildning på omfattande yrkeserfarenhet. Yrkeserfarenheten
kan variera i längd beroende på yrkessektor. Regeringen är inte beredd
att ange ett minsta antal år. Det ankommer på högskolan att värdera
yrkeserfarenheterna.
Yrkeserfarenheten, tidigare lärarerfarenhet och erfarenhet av
handledning av elever i arbetsförlagd utbildning ger, utöver ett reellt
yrkeskunnande, kunskaper som bör värderas och tillgodoräknas både vid
antagning till lärarutbildning och för erhållande av lärarexamen för att
undervisa i karaktärsämnen i gymnasieskolans program med
yrkesämnen.
Vissa remissinstanser anser att ett system med validering av gedigna
yrkeserfarenheter bör skapas så att dessa kan jämställas med
eftergymnasial utbildning. Regeringen har tillsatt en särskild utredare
som bl.a. skall pröva behovet av ett nationellt system för validering av
vuxnas kunskap och kompetens (U 99:3875V). Utredaren skall redovisa
sitt uppdrag senast den 20 december 2000.
Regeringen vill understryka det önskvärda i att lärare i karaktärsämnen
för gymnasieskolans program med yrkesämnen kan kombinera ämnen,
t.ex. ett karaktärsämne med ett kärn- eller annat karaktärsämne. För
lärare i yrkesämnen kan det vara naturligt att kombinera med ämnen som
teknik, matematik, naturvetenskapligt ämne eller psykologi.
Rekrytering och kompetensutveckling av lärare i karaktärsämnen för
gymnasieskolans program med yrkesämnen samverkan med arbetslivet
Att kunna rekrytera välutbildade lärare är en mycket viktig fråga för
utvecklingen av gymnasieskolans program med yrkesämnen och en
förutsättning för att nå målsättningen med den nya gymnasieskolan. För
detta har stat och kommuner ett gemensamt ansvar.
De som kommer att söka till utbildningen av lärare i karaktärsämnen
för gymnasieskolans program med yrkesämnen har ofta hunnit skaffa sig
en annan social situation än de studenter som går direkt från
gymnasieskolan till studier i högskolan. Detta måste lärosätena ta hänsyn
till då de organiserar lärarutbildningen genom att ge möjlighet till studier
på distans och deltid. Regeringen ser positivt på de olika
försöksverksamheter som pågår vid de olika högskolor som utbildar
lärare i karaktärsämnen för gymnasieskolans program med yrkesämnen.
Regeringen förutsätter att flexibla lösningar prövas vad gäller rekrytering
och utbildning av lärare i karaktärsämnen för dessa program.
Det är viktigt att skapa flexibla studiemöjligheter för blivande lärare i
karaktärsämnen för gymnasieskolans program med yrkesämnen så att de
ekonomiskt sett kan genomföra utbildningen. Det är också viktigt att
kommunen ger ekonomiskt stöd så att de blivande lärarna kan fullgöra
sin utbildning. I skolans kontakt med företagen bör möjlighet finnas att
intressera personer att undervisa i skolan inom sitt yrkesområde.
Samarbete med arbetsförmedlingarna bör också användas för att finna
personer som har en lämplig yrkesbakgrund och som kan intresseras för
att undervisa och samarbeta med unga människor.
Olika möjligheter och kombinationer av utbildning och tjänstgöring för
lärare i karaktärsämnen för gymnasieskolans yrkesprogram bör prövas.
Utbildning, tjänstgöring som lärare och tjänstgöring i företag bör kunna
varvas. Landstingsförbundet ser t.ex. gärna en utveckling som går mot att
fler lärare på t.ex. vårdutbildningarna har kombinationstjänster, dvs.
arbetar som sjuksköterska inom en specialitet parallellt med att undervisa
inom specialområdet. Sådana kombinationstjänster bör vara möjliga även
inom andra områden.
Lärare i karaktärsämnen för gymnasieskolans yrkesprogram måste
kontinuerligt hålla sig à jour med utvecklingen inom sitt yrkesområde.
För att åstadkomma bra lösningar avseende såväl rekrytering som
utbildning och kompetensutveckling av lärare måste skola och högskola
samverka med arbetslivet. För lärare i karaktärsämnen för
gymnasieskolans yrkesprogram bör en del av tiden för
kompetensutveckling användas för yrkesstudier. Regionala
utvecklingscentrum bör också ses som en naturlig part i diskussioner om
utvecklingen av undervisningen på gymnasieskolans program med
yrkesämnen och för kompetensutveckling av dessa lärare.

6 Lärares kompetensutveckling
Regeringens förslag: Varje kommun och landsting skall ansvara för
att möjligheter till kompetensutveckling ges för den personal som har
hand om utbildningen. Kommuner och landsting skall vinnlägga sig
om en planering av personalens kompetensutveckling.
Bestämmelserna i 2 kap. 7 § skollagen (1985:1100) skall ändras i
enlighet härmed.
Regeringens bedömning: En plan för kompetensutvecklingen bör
finnas i varje skola. Bestämmelserna om högst fem studiedagar i
grundskoleförordningen (1994:1194) och gymnasieförordningen
(1992:394) bör upphävas.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag och bedömningar
Remissinstanserna: Kommitténs förslag angående kompetens-
utveckling får i huvudsak stöd i svaren. Några instanser är tveksamma
eller tar avstånd från vissa förslag. Lunds universitet är positiv till
förslagen men avvisar tanken på att reservera särskilda utbildningsplatser
för kompetensutveckling. Stockholms universitet är också positiv till
förslagen och anser att lärares kompetensutveckling är en av de viktigaste
delarna i tredje uppgiften. Även Umeå universitet är i princip positiv men
menar att det bör finnas föreskrifter på kompetensutvecklingens område,
variationerna mellan kommunerna är för stora. Högskolan i Halmstad
tillstyrker förslagen men efterlyser nya och icke traditionella former för
samverkan och kompetensutveckling. Statens skolverk menar att
kompetensutveckling av verksamma lärare är en så stor och komplex
fråga att den borde ha behandlats som ett specifikt område, inte bara som
en del i betänkandet. Statskontoret anser att en kontinuerlig
kompetensutveckling underlättas av ett system för finansiering och
menar att den pågående diskussionen om utbildnings- och
kompetenskonton kan komma att leda till öppningar. Lärarnas
riksförbund och Lärarförbundet instämmer i förslagen. Lärarnas
riksförbund och dess studerandeförening föreslår en modell med
kompetensutvecklingskonton. Flera kommuner anser att statens styrning
med utvecklingsmedel bör ske med god framförhållning och fokuseras på
ett mycket begränsat antal områden över en längre tid för att få bra
effekt. Flera remissinstanser lyfter fram betydelsen av regionala
utvecklingscentrum i arbetet med skolutveckling och
kompetensutveckling av lärare. Många remissinstanser, både högskolor
och kommuner, betonar hur viktigt det är att högskolans utbud för
kompetensutveckling utformas av högskolor och kommuner i samverkan.

Skälen för regeringens förslag och bedömning
Kompetensutveckling - ett vidgat begrepp
Förändringarna inom skola och vuxenutbildning vad gäller bl.a. ansvaret
för utveckling av verksamheterna, ställer krav på nya kunskaper, nya
arbetsformer och större samverkan mellan lärare och andra
personalgrupper. Kompetensutveckling är ett led i utvecklingen av
verksamheterna och att nå uppställda mål. Enligt nu gällande avtal på
skolområdet från år 1995, avtal 2000, avses med kompetensutveckling
"insatser som syftar till att utveckla lärares förmåga att skapa goda
förutsättningar för elevernas lärande . Kompetensutveckling kan,
förutom olika former av reguljär fortbildning, innefatta andra insatser
som tjänar syftet, såsom gemensam reflektion och diskussion om
undervisningen, barnens och elevernas inlärning, pedagogisk
utvärdering, handledning, auskultation vid kollegors undervisning,
pedagogisk planering, litteraturstudier m.m. Begreppet
kompetensutveckling är således enligt avtalet mycket brett.
Regeringen menar i likhet med Lärarutbildningskommittén att
begreppet kompetensutveckling skall ersätta nuvarande formulering i
skollagen om fortbildning. Kompetensutveckling är ett vidare begrepp än
fortbildning, och rymmer såväl ämnesbreddning som ämnesfördjupning,
metodutveckling, arbetslagsutveckling, forskning och utvecklingsarbete
samt annan verksamhetsutveckling av betydelse för förskolan, skolan och
vuxenutbildningen.
Med anledning av de nya formerna för och innehållet av
kompetensutveckling på skolans område samt den reglering av
kompetensutveckling som finns inom ramen för nuvarande avtal på
lärarområdet, finns inte längre anledning att behålla nuvarande
bestämmelser om högst fem studiedagar i grundskoleförordningen
(1994:1194) och gymnasieförordningen (1992:394). Regeringen avser
därför att upphäva bestämmelserna. Undervisningsfri tid för
kompetensutveckling av lärare kan även fortsättningsvis avsättas under
läsåret under förutsättning att eleverna får den undervisningstid de är
garanterade enligt skollagen.
Kommunerna har enligt nuvarande formulering i 2 kap. 7 § skollagen
ansvar för fortbildning av sin personal. Regeringen utvecklar sin syn på
ansvarsfördelningen när det gäller kompetensutveckling av lärare i det
följande.
Ansvarsfördelning
Krav på kontinuerlig utveckling av det pedagogiska arbetet och det
generella behovet av förnyelse av kunskaper för både yrkesliv och
samhällsliv har ökat betydelsen av kompetensutveckling för såväl
arbetsgivare som arbetstagare. En förskola, skola och vuxenutbildning
stadd i ständig utveckling förutsätter enligt regeringens mening att de
som verkar inom denna verksamhet utvecklar sin kompetens för att möta
både nya krav och bidra till denna utveckling.
Läraren har ett personligt ansvar för sin egen kompetensutveckling.
Kompetensutveckling är både en rättighet och en skyldighet. Var och en
som arbetar har ansvar för att kunna reflektera över sitt arbete och vilka
krav på kunskaper som olika situationer ställer. Lärare måste reflektera
över sitt arbete och över vilka krav på kunskaper och kompetens som
olika ämnen och kunskapsområden eller situationer i skolan ställer samt
vara beredd att komplettera sin utbildning. Ämnesområden utvecklas och
tillförs ny kunskap. En lärares kompetens är beroende av det
sammanhang och den struktur i vilken läraren verkar. Barn och elever
har behov av undervisning och stöd i nya former samtidigt som ny teknik
och medier utvecklas.
Rektorer för skolan och vuxenutbildningen har enligt läroplanerna,
Lpo 94 och Lpf 94, ansvar för att personalen får den
kompetensutveckling som krävs för att den skall kunna utföra sina
arbetsuppgifter professionellt. Ett viktigt arbete för rektor och andra
verksamhetsansvariga är att hos personalen förankra målen för
verksamheten och därmed göra syftet med kompetensutvecklingen
tydligt.
Målen för verksamheten, uttryckta i den lokala arbetsplanen, bör ligga
till grund för kompetensutvecklingen för såväl skolan och arbetslaget
som för den enskilde läraren. Den årliga kvalitetsredovisning, som skolan
skall upprätta som ett led i den kontinuerliga uppföljningen och
utvärderingen av arbetsplanen, är ett viktigt underlag för beslut om
kompetensutveckling. Rektor eller motsvarande chef bör ansvara för att
det upprättas en särskild plan för kompetensutveckling av skolans och
vuxenutbildningens personal. Planen bör återspegla de samlade
individuella behoven av kompetensutveckling. I planen bör ingå
dokumenterad uppföljning och utvärdering av mål och resultat i skolan
Varje kommun och landsting skall enligt gällande bestämmelser i
skollagen (1985:1100) se till att fortbildning anordnas för den personal
som har hand om utbildningen. Utvärderingar visar att lärarnas
möjligheter till kompetensutveckling varierar kraftigt mellan
kommunerna. Regeringen finner detta oroande. Likvärdigheten i
undervisningen riskerar att undergrävas om vissa lärare saknar
kontinuerliga möjligheter att utveckla och komplettera sina kunskaper.
Flera remissinstanser har också påtalat detta problem i sina remissvar.
Regeringen vill betona arbetsgivarnas ansvar för att skapa tidsmässiga
och ekonomiska förutsättningar för att personalen skall kunna ta sin del
av ansvaret för kompetensutvecklingen. Medel för kompetensutveckling
ingick i beräkningsgrunderna för det tidigare sektorsbidraget till
kommunerna. I samband med kommunaliseringen och den förändrade
ansvarsfördelningen på skolområdet överfördes medel för lärarnas
fortbildning till det som då kallades sektorsbidraget. Kommunerna har
under senare år fått kraftigt ökade statsbidrag till skola, vård och omsorg
och har därigenom enligt regeringens mening fått större möjligheter till
nödvändiga insatser i fråga om bl.a. kompetensutveckling.
Kommittén har föreslagit att 2 kap. 7 § skollagen, som behandlar
kommunernas och landstingens skyldigheter för fortbildning av lärare,
skall få en mer tvingande lydelse. Regeringen anser att kommuner och
landsting i sin egenskap av arbetsgivare bör ta ansvar för att det upprättas
planer för kompetensutveckling samt att en plan för kompetensutveckling
bör finnas i varje skola.
Staten har ett övergripande ansvar att skapa förutsättningar för
kompetensutveckling och ställa utbildning till förfogande.
Staten, liksom kommunerna, har ansvar för att följa upp och utvärdera
mål och resultat samt ange tydliga mål för utveckling av verksamheterna.
Kompetensutveckling av lärare är en del av statens styrning av
skolväsendet för att uppnå målen för verksamheterna.
Staten kan också ställa särskilda medel till förfogande för insatser
inom bristområden eller områden av andra slag där nationell uppföljning
och utvärdering visat på behov av kompetensutveckling. Detta sker i dag
främst genom medel som Statens skolverk disponerar.
Staten har även ansvar att följa upp och utvärdera huvudmännens
kompetensutvecklande insatser. Staten bör följa upp vilka mål för
fortbildningen som kommunerna satt upp, hur kompetensutveckling av
skolans personal har omsatts i praktiken och vilken följsamhet
kompetensutvecklingen haft på nationellt prioriterade områden.
Ett led i personalförsörjningen
Kompetensutveckling av personal är ett mycket viktigt led i
personalförsörjningen. Variationer i årskullarnas storlek kan vara stora
och lärarna bör genom t.ex. vidareutbildning kunna medverka till en viss
utjämning av lärarbehovet för olika åldrar. Nyexaminerade lärare utgör
en mycket liten del av det totala antalet lärare i förskolan, skolan och
vuxenutbildningen. Den stora merparten av lärarna har en lärarutbildning
som ligger några år tillbaka i tiden.
Omfattande pensionsavgångar förutses under de närmaste åren. För att
underlätta personalförsörjningen och klara behovet av förnyelse i skolan
och vuxenutbildningen kan kompetensutveckling ses som en möjlighet
att tillföra den kompetens som behövs.
Regeringen anser, i likhet med kommittén, att utbildningsresurser inom
lärarutbildningens inriktningar och specialiseringar bör kunna utnyttjas
för kompetensutveckling av verksamma lärare. Flexibiliteten i den nya
lärarutbildningen ger verksamma lärare möjligheter att delta i högskolans
grundutbildning för kompetensutveckling. En lärare kan komplettera sin
grundutbildning med en inriktning och därigenom vidga sin kompetens
med ett nytt ämnesområde eller för att undervisa en ny ålderskategori av
elever inom sitt tidigare ämnesområde. En lärare kan också fördjupa sitt
ämneskunnande genom att studera en specialisering. Genom att utnyttja
de möjligheter som lärarutbildningens föreslagna struktur ger bör
arbetslagets lärarkompetens kunna utökas på ett flexibelt sätt.
Regeringen delar kommitténs mening att det är en fördel för både de
studerande i grundutbildningen och för verksamma lärare om de kan
mötas i gemensamma kurser, i samma möteslokaler eller genom virtuella
möten. Båda grupperna kan utifrån sina erfarenheter och perspektiv bidra
till en mer givande utbildning än vad som vore fallet om utbildningen ges
enbart i en homogen grupp. Som tidigare anförts är det ett ansvar för
både den enskilde läraren och arbetsgivaren att utnyttja denna möjlighet.
Regeringen vill, i likhet med många remissinstanser (Umeå universitet,
Mitthögskolan, Skövde, Uppsala Falkenbergs m.fl. kommuner)
understryka vikten av att högskolans kurser och andra
kompetensutvecklande insatser för lärare utvecklas i samverkan mellan
universitet och högskolor samt kommuner.
Regeringen bör, som ett led i att använda kompetensutvecklingen av
lärare som ett av statens styrinstrument, precisera vilka insatser för
kompetensutveckling som regeringen anser är särskilt angelägna.
Resultat från nationell uppföljning och utvärdering av skolan skall ligga
till grund för signaler av detta slag från statens sida. I
budgetpropositionen eller i den nationella utvecklingsplanen för
förskolan, skolan och vuxenutbildningen kan regeringen ange angelägna
områden för lärarnas kompetensutveckling. I budgetpropositionen eller i
särskilda uppdrag har regeringen möjlighet att ge mer preciserade
uppdrag till högskolorna om insatser för kompetensutveckling av lärare.
Kommunerna å sin sida har enligt skollagen skyldighet att tillhandahålla
den kompetensutveckling som lärarna har behov av.
Samverkan för utveckling av förskola, skola och vuxenutbildning
Kompetensutveckling av lärare är en mångfacetterad och integrerad del
av utvecklingsarbetet inom förskola, skola och vuxenutbildning.
Kommuner och skolor, regionala organ samt universitet och högskolor
måste samarbeta för att utveckla ett flertal strukturer för
kompetensutveckling som skall svara mot ett diversifierat behov. Det är
viktigt att utbildning ges på distans och som deltidsstudier för att kunna
tillgodose olika studiebehov. Även forskarutbildning kan vara ett led i
den kompetensutvckling som skolväsendet och kommunerna erbjuder
sina lärare (se vidare avsnitt 7).
Olika former för samverkan bör utvecklas. Regionala
utvecklingscentrum och nationella resurscentrum i kemi, fysik, teknik
och matematik är etablerade former för diskussioner och insatser om
utveckling av förskola, skola och vuxenutbildning. Den programindelade
gymnasieskolan med ökad bredd i yrkesutbildningarnas innehåll och
arbetsplatsförlagda delar av utbildningen ställer krav på samarbete med
arbetslivet.
Regionala utvecklingscentrum, nationella resurscentrum och andra
samverkansorgan bör tillsammans med förskolor, skolor och
vuxenutbildning samt kommuner utifrån var och ens kompetensområde
utgöra parter i en dialog om utveckling av den verksamhetsförlagda delen
av lärarutbildningen, av förskola, skola och vuxenutbildning samt
kompetensutveckling liksom kontakter och samarbete med arbetslivet. Ur
högskolans perspektiv är samverkan med skolan en del av högskolans
samverkansuppgift med det omgivande samhället
Regeringen ser regionala utvecklingscentrum eller andra
samverkansorgan inom högskolan som viktiga fora dels för att föra in
forskningsresultat in i skolans vardagliga arbete, dels för att föra aktuella
skolfrågor in i högskolans lärarutbildning och forskning om lärande.

7 Forskningsstrategi för lärarutbildning
Regeringens förslag: Resurserna för forskning och forskarutbildning
i anslutning till lärarutbildningen och den pedagogiska
yrkesverksamheten skall öka. Berörda lärosäten skall därför få i
uppdrag att inom sina ramar vidta åtgärder för att förstärka
utbildningsvetenskaplig forskning och forskarutbildning i nära
anslutning till lärarutbildningen. Resurser inom ramen för
utgiftsområde 16 skall fördelas dels via det föreslagna
Vetenskapsrådet till forskningsprogram som i nationell konkurrens
bedöms ha hög vetenskaplig kvalitet, dels till lärosäten som i
samverkan med andra lärosäten bygger upp forskarskolor. De
nytillkommande resurserna till forskning och forskarutbildning inom
detta område skall huvudsakligen användas till forskningsprogram
och forskarskolor i nära anslutning till lärarutbildningen inom vilka
universitet och högskolor skall samverka.
Regeringens bedömning: Forskning och forskarutbildning som
bedrivs i nära anslutning till lärarutbildningen och som svarar mot
behov inom lärarutbildningen och den pedagogiska
yrkesverksamheten bör ges tillräckliga resurser.
Andelen forskarutbildade lärare inom lärarutbildningen och i skolan
bör öka.
Fördelningen av medel till forskningsprogram bör efter
vetenskaplig granskning göras av en utbildningsvetenskaplig
kommitté inom Vetenskapsrådet, under förutsättning att detta råd
inrättas. Majoriteten av kommitténs ledamöter bör vara forskare.
Inom forskningsprogrammen bör yrkesverksamma lärare kunna
delta i kompetensutvecklande syfte.
Utvecklingen av den utbildningsvetenskapliga forskningen samt
andelen forskarutbildade lärare i högskola och skola bör följas upp
under en uppbyggnadsperiod.

Kommitténs förslag: Lärarutbildningen skall förbereda för en
pedagogisk yrkesverksamhet där de yrkesverksamma deltar aktivt i en
kontinuerlig utveckling av förskola, skola, fritidshem och
vuxenutbildning. För att uppnå detta fordras en bred vetenskaplig bas för
lärarutbildningen, en utbyggd forskning och forskarutbildning samt ett
eget vetenskapsområde. Forskning och forskarutbildning skall svara mot
behov inom såväl yrkeslivet som lärarutbildningen.
Enligt kommittén är den förändring av lärarnas pedagogiska uppdrag
som ägt rum under 1990-talet ett tungt argument för att förstärka
forskning och forskarutbildning på lärarutbildningens område. Den
decentraliserade och målstyrda skolan ställer nya krav på läraren att
självständigt utforma och utveckla arbetet samt att teorier och modeller
för yrkesutövandet successivt utvecklas. Detta innebär krav på förmåga
till reflektion över den egna verksamheten, fördjupade kunskaper inom
olika ämnes- och kunskapsområden samt god kännedom om och kontakt
med forskning. När de yrkesverksamma både efterfrågar
forskningsresultat och själva forskarutbildar sig och forskar för att
utveckla den pedagogiska verksamheten kommer forskningen att få såväl
en annan funktion som inriktning.
Kommittén betonar betydelsen av att det finns forskarutbildade
lektorer inom alla skolformer för att få till stånd en fördjupad
kunskapsutveckling inom skolan.
Lärarutbildningarna inordnades i högskolan genom universitets- och
högskolereformen 1977. När socialhögskolorna, journalisthögskolorna
samt senare vårdhögskolorna blev en del av högskolan etablerade dessa
tre yrkesutbildningar en reguljär forskningsorganisation. För
lärarutbildningarna kom emellertid inte någon påtaglig förnyelse eller
förstärkning av forsknings- och forskarutbildningsorganisationen till
stånd. Även om antalet professurer på lärarutbildningsområdet ökat
under senare år har lärarutbildningen en svag vetenskaplig bas vilket gör
att utbildningen inte i tillräcklig omfattning vilar på vetenskaplig grund.
Andelen forskarutbildade lärare vid de institutioner som i huvudsak
bedriver lärarutbildning är låg. För att stärka och bredda den
vetenskapliga basen och höja lärarutbildningens kvalitet och status är det
därför angeläget att öka antalet forskarutbildade lärare inom
lärarutbildningen.
Kommittén framhåller att verksamhetens frågor och lärargärningen
måste stå i centrum för forskarens uppmärksamhet. Då ökar möjligheten
att föra in forskning och forskningsresultat i lärarutbildningen.
Enligt kommittén bör lärosätenas ledning ta ett aktivt ansvar för
utvecklingen av forskning inom lärarutbildningen. Ett särskilt organ
inom universitetet eller högskolan bör ha det samlade ansvaret för
lärarutbildning samt forskarutbildning och forskning i nära anslutning till
denna. Universitet och högskolor bör bl.a. beakta två "balansproblem".
Det ena är högskolans behov av att utbilda forskare och bedriva
forskning för att kunna upprätthålla en hög kvalitet inom
lärarutbildningen i förhållande till den pedagogiska yrkesverksamhetens
behov av forskarutbildad personal. Det andra balansproblemet gäller i
vilken grad och på vilket sätt forskningen skall styras av fältets behov.
Kommittén anser att det krävs en nationell forskningsstrategi för
lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet. För de
lärarutbildningar som saknar egen forskning och forskarutbildning (t.ex.
flertalet av de mindre lärosätena) bör ett samarbete mellan universitet och
högskolor utvecklas i exempelvis forskningscentra, forskarskolor och
nätverk.
Finansieringen av forskning på lärarutbildningens område måste enligt
kommittén i första hand vara statens och kommunernas ansvar. Det är
angeläget att det skapas fasta resurser för forskning och forskarutbildning
samt att anvisade medel verkligen tillfaller lärarutbildningarna. Även
högskolans egna medel för forskarutbildning bör i högre utsträckning
komma lärarutbildningen till godo. För att samordna och styra
finansieringen föreslås att ett nytt vetenskapsområde,
utbildningsvetenskap, inrättas.
Kommittén föreslår även att ett nytt forskningsråd inrättas inom
området lärarutbildning, pedagogisk yrkesverksamhet och lärande i
arbetslivet.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag mycket positiva till
att forskning och forskarutbildning på lärarutbildningens område stärks.
Flera remissinstanser pekar på behovet av en nationell strategi och att
långsiktighet är viktigt för att lyckas med uppbyggnaden av en
forskningsorganisation. Att kvaliteten på denna forskning och
forskarutbildning förmår mäta sig med den som finns i övrigt anses som
viktigt. Högskoleverket betonar vikten av att stärka samverkan inom och
mellan lärosätena.
Förslaget att inrätta ett nytt vetenskapsområde tillstyrks av flertalet av
de mindre högskolorna. Som argument anförs exempelvis att "ett nytt
vetenskapsområde gör det möjligt att tillvarata befintlig forskning och
forskarutbildning inom området och att förutsättningar på allvar skapas
för att utveckla nya kunskapsområden och pedagogisk yrkesverksamhet".
Umeå universitet kan tänka sig den tekniska lösningen att inrätta ett nytt
vetenskapsområde, men anser inte att detta skall finansieras via
omfördelningar från befintliga vetenskapsområden. Statens skolverk och
Distansutbildningsmyndigheten är positiva till ett nytt vetenskapsområde,
men Statens skolverk framhåller att det är viktigt att olika förslag till
överbyggnader "inte bara blir organisatoriska lösningar, utan verkligen
ger läraryrket och lärarutbildningen en stark forskningsbas". Svenska
kommunförbundet tillstyrker inrättande av ett nytt vetenskapsområde
under förutsättning att det inte inkräktar på resurserna för övriga
vetenskapsområden. TCO, Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund,
Handikappsförbundets samarbetsorganisation, Riksförbundet för
kommunal och statlig vuxenutbildning är positiva till ett nytt
vetenskapsområde.
Sveriges förenade studentkårer, SFS, är "tveksamt positiv" till ett nytt
vetenskapsområde. Medel till forskning som rör undervisning får inte
innebära neddragningar för andra områden. Även Växjö universitet är
tveksamt till ett nytt vetenskapsområde.
Förslaget att inrätta ett nytt vetenskapsområde avstyrks av Uppsala
universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Stockholms
universitet, Luleå tekniska universitet och Linköpings universitet. De
anser att det är långt ifrån givet att ett särskilt vetenskapsområde skulle
leda till den vidgning av forskningen som kommittén eftersträvar samt att
risken är uppenbar att traditionella gränser mellan vad som hör till
lärarutbildningens kärna och vad som inte hör dit förstärks. Örebro
universitet tror inte att ett nytt vetenskapsområde skulle leda till den
helhetslösning för utbildningarna som kommittén förväntar sig.
Karlstads universitet anser att fasta forskningsresurser behöver avsättas
för att stödja och utveckla forskning och forskarutbildning av relevans
för lärarutbildning och skolutveckling, men är inte eniga i uppfattningen
att detta bäst sker genom inrättande av ett nytt vetenskapsområde.
Mälardalens högskola och Södertörns högskola avstyrker förslaget om
ett nytt vetenskapsområde. Södertörns högskola betonar att ett sådant
skulle etablera nya gränser när tendensen inom forskningen går mot
överskridande av fakultets- och ämnesgränser. Att pedagogisk och
annan forskning i liten grad producerat kunskap med relevans för
lärarutbildning är ett problem men inte ett argument för ett nytt
vetenskapsområde . Forskningsrådsnämnden, Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Naturvetenskapliga
forskningsrådet och Teknikvetenskapliga forskningsrådet avstyrker att ett
nytt vetenskapsområde inrättas, men anser inte att dagens situation för
lärarutbildningsrelevant forskning är tillfredsställande. Av de övriga
myndigheter som tagit ställning till förslaget om nytt vetenskapsområde
avvisar majoriteten förslaget. Högskoleverket anser att det vore fel att
luckra upp det nyligen införda systemet med fyra breda
vetenskapsområden, och att en sådan åtgärd skulle innebära krav på att
ytterligare vetenskapsområden inrättades. LO och Sveriges
universitetslärarförbund avvisar förslaget, som LO finner föga
genomtänkt.
De drygt 20 kommuner som kommenterat frågan, tillstyrker förslaget
om ett nytt vetenskapsområde.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen delar
kommitténs bedömning av behovet av en stärkt och breddad vetenskaplig
bas för lärarutbildningen med relevans för den pedagogiska
yrkesverksamheten. Regeringen konstaterar att lärosätena inte har
fokuserat tillräckligt på forskning i anslutning till lärande och
forskningsanknytning av lärarutbildningen sedan lärarutbildningen
infördes i högskolan år 1977. Inte heller forskningsråden har i någon
nämnvärd utsträckning uppmärksammat forskning av betydelse för
lärarutbildningen.
Enligt 1 kap. 2 § högskolelagen (1992:1434) skall högskoleutbildning,
som inte är konstnärlig, vila på vetenskaplig grund. Det är den
vetenskapliga basen som driver kunskapsutvecklingen framåt inom de
olika ämnena. Ett skäl till lärarutbildningens svaga vetenskapliga
förankring är att lärarutbildningarna har förhållandevis få
forskarutbildade lärare jämfört med de flesta andra högskoleutbildningar.
Ett annat skäl är att den forskning som rör lärande och lärares
pedagogiska verksamhet inte bedrivs i tillräcklig omfattning. Den
ämnesdidaktiska forskningen är t.ex. inte särskilt omfattande.
Antalet studenter inom lärarutbildningen utgör drygt 10 procent av
antalet studenter i högskolan. Av antalet doktorander i högskolan är
mindre än 2 procent registrerade inom forskarutbildning med anknytning
till lärarutbildning. De lärosäten som har lärarutbildning avsätter enligt
egna uppgifter ca 75 miljoner kronor årligen av anslagen för forskning
och forskarutbildning till forskning som på något sätt anknyter till
lärarutbildning. Det är 2 procent av det totala anslaget för forskning och
forskarutbildning som fördelas till lärosäten med lärarutbildning. Mot
bakgrund av lärarnas förändrade pedagogiska uppdrag och behovet av att
utveckla lärarrollen är det angeläget att stärka forskningen och
forskarutbildningen på lärarutbildningens och den pedagogiska
yrkesverksamhetens område.
Dagens skola ställer delvis nya och högre krav på lärarna och deras
förmåga att analysera och utveckla ett tänkande om skolarbetets innehåll
och uppläggning. Lärarna skall kunna välja ämnesinnehåll och göra
innehållet begripligt samt kunna bedöma och värdera viss kunskap. Ju
intensivare informationsflödet är desto viktigare blir skolans uppgift att
vägleda eleverna till ett kritiskt prövande förhållningssätt. Vidare måste
lärarna kunna utvärdera sin egen verksamhet och dess resultat samt
elevernas kunskaper och arbetssätt. Ett viktigt skäl till att stärka
forskningen och forskarutbildningen är att öka och bredda kunskaperna
kring lärande och pedagogiskt arbete så att läraryrket kan utvecklas.
Därigenom kan skolan på ett bättre sätt möta det förändrade pedagogiska
uppdraget.
Samhället har blivit allt mer beroende av kunskap och
kunskapsutveckling i vid bemärkelse. Liksom inom annan verksamhet
utgör forskning och utvecklingsarbete viktiga faktorer i strävandena efter
att främja kvaliteten i den offentliga verksamheten. Behovet av ökade
kunskaper om lärandeprocesser och villkoren för lärande förs fram inte
bara av skolan utan även av arbetslivet och samhället i stort. Detta hänger
samman med samhällets ökade krav på förmåga till livslångt lärande.
Regeringens tidigare satsningar
För att förstärka forskningen inom lärarutbildningens område avsatte
regeringen för budgetåren 1997 1999 totalt 79 miljoner kronor.
Högskoleverket fick i uppdrag att fördela medlen efter ansökan i
nationell konkurrens till projekt med relevans för skolområdet och
lärarutbildningen. För erhållande av projektmedel krävdes av lärosätet en
medfinansiering av projekt med 30 procent. Kommittén redovisar i sin
utredning de forsknings- och kompetensutvecklingsprojekt som dittills
erhållit stöd med de av Högskoleverket fördelade medlen.
Avsikten med dessa medel var att stödja uppbyggnaden av en god
forskningsmiljö samt att bredda inriktningen på den forskning som är
knuten till lärarutbildningarna.
Regeringen har erfarit att de medel som fördelats av Högskoleverket
har haft betydelse för initieringen och utvecklingen av forskning på
lärarutbildningens områden. En del av projekten har efter en
uppbyggnadsfas beviljats ytterligare anslag från andra finansiärer och har
därmed kunnat utvecklas vidare. Flera projekt har gett yrkesverksamma
lärare möjligheter till kompetensutveckling. Detta vittnar om att
satsningen också har bidragit till att den nödvändiga breddning påbörjats
av forskningen till att omfatta skolans utvecklingsbehov.
I samband med den tilldelning av nya forskningsresurser som de tre
nya universiteten erhållit för åren 2000 2002 har forskning i anslutning
till lärarutbildningen särskilt betonats. Karlstads universitet, Växjö
universitet och Örebro universitet har i regleringsbrevet för år 2000
anmodats att särskilt tillgodose forskningsbehov i anknytning till
lärarutbildningen.
Pågående och planerad utbildningsvetenskaplig forskning på lärosätena
Regeringen noterar att det inom universitet och högskolor pågår en
uppbyggnad av sådan forskning och forskarutbildning kring lärande och
på lärarutbildningens område som har direkt relevans för
yrkesutövningen. De medel universitet och högskolor med
lärarutbildning avsätter för forskning och forskarutbildning som i något
avseende är relaterad till lärarutbildningen är emellertid fortfarande helt
otillräcklig.
Vissa universitet och högskolor lyfter fram det
utbildningsvetenskapliga området som en prioriterad verksamhet. De
statliga medel som under senare år fördelats av Högskoleverket, har haft
betydelse för denna utveckling, men resurser har också tillkommit genom
lokala satsningar samt från forskningsråd, stiftelser och olika fonder.
Riksbankens jubileumsfond har t.ex. nyligen beslutat ge stöd till en
forskarskola i matematik med didaktisk inriktning.
Umeå universitet har nyligen inrättat en fakultetsnämnd för
lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet med ansvar för
grundutbildning, forskning och forskarutbildning. Även Göteborgs
universitet har, för att underlätta det interna arbetet, inrättat en
utbildningsvetenskaplig fakultetsnämnd med ansvar för pedagogisk och
didaktisk forskning med fokus på människans lärande och utveckling
under olika skeenden i livet och under olika förutsättningar, sammanhang
och villkor. Uppsala universitet har en utbildnings- och forskningsnämnd
för lärarutbildningsområdet. Umeå universitet, Linköpings universitet
och Luleå tekniska universitet har inrättat respektive planerar att inrätta
särskilda forskarskolor kring pedagogiskt arbete eller lärande.
Det bedrivs även forskning som i vid mening kan sägas anknyta till
lärarutbildningen. Denna forskning har i regel relevans för skolans
verksamheter men bedrivs i ringa omfattning av lärare i anslutning till
lärarutbildningen och kommer inte i tillräcklig grad vare sig
lärarutbildningen eller skolan till godo. Det är viktigt och angeläget att de
forskningsresultat och den kunskap som skapas inom pedagogik,
sociologi, psykologi med fler ämnen och som berör lärarutbildning och
skola i betydligt större utsträckning sprids till lärarutbildningen och
skolan.
Terminologi
Utbildningsvetenskap är en bred samlingsterm som används för
ämnesområdet av flera universitet och högskolor. Den används också av
Lärarutbildningskommittén. Nedan används begreppet
utbildningsvetenskap för den breda forskning och forskarutbildning som
bedrivs i nära anslutning till lärarutbildningen och som svarar mot behov
inom lärarutbildningen och den pedagogiska yrkesverksamheten.
Regeringens förslag till en förstärkt utbildningsvetenskaplig forskning och
forskarutbildning
Kommittén föreslår att ett nytt utbildningsvetenskapligt
vetenskapsområde införs. Regeringen anser inte i likhet med flera
remissinstanser att det finns skäl att föreslå riksdagen att inrätta
ytterligare ett vetenskapsområde.
Det nya resurstilldelningssystem för forskning och forskarutbildning
som trädde i kraft den 1 januari 1999 innebär att anslagen till lärosätena
fördelas till fyra breda vetenskapsområden, i stället för som tidigare till
totalt elva olika slag av fakulteter av varierande storlek.
Indelningen i vetenskapsområden är sålunda framförallt en struktur för
statsmakterna att fördela medel direkt till universitet och högskolor för
forskning och forskarutbildning.
Avsikten med att låta resurstilldelningen ske genom fyra
vetenskapsområden var att lärosätena skulle få ökade möjligheter att göra
egna prioriteringar i fråga om forskning och forskarutbildning och bättre
förutsättningar att bedriva fakultets- och ämnesövergripande forskning.
Reformen var ett led i att decentralisera beslutsfattande till utförandenivå.
Regeringen betonade vikten av att varje lärosäte kan anpassa sin
organisation efter de lokala förutsättningarna och efter de nya krav som
ställs inom forskning, forskarutbildning och grundutbildning.
Sannolikt har effekterna av reformen, som endast varit i bruk under
drygt ett år, ännu inte slagit igenom fullt ut. Utvecklingen drivs
emellertid i riktning mot ytterligare samverkan mellan
vetenskapsområdena, framför allt beroende av att de stora
forskningsområden som nu befinner sig i stark utveckling är
gränsöverskridande till sin karaktär.
Regeringen delar emellertid kommitténs uppfattning att det är
angeläget att stärka forskningen och forskarutbildningen på
lärarutbildningens område och att tillföra resurser för detta. Den
nuvarande indelningen i vetenskapsområden är självfallet inget skäl till
att inte satsa på forskning och forskarutbildning kring lärande.
I samband med utbildningsutskottets behandling av indelningen i
vetenskapsområden hänvisade utskottet till regeringens avsikt att för
vissa högskolor föreslå särskilda uppdrag, samt till den generella
möjligheten att säkerställa forskning inom områden av nationellt intresse.
Regeringen föreslår i sin proposition Forskning för framtiden en ny
organisation för forskningsfinasiering (1999/2000:81) att lärosätena och
det föreslagna Vetenskapsrådet får i uppdrag att ställa resurser till
förfogande för forskning och forskarutbildning inom det
utbildningsvetenskapliga området eftersom detta är av stort nationellt
intresse. Regeringen delar kommitténs analys att resurserna skall vara en
del av en nationell forskningsstrategi med syfte att stödja ett nationellt
samarbete för såväl lärare vid lärarutbildningen som för den pedagogiska
verksamhetens personal.
Det är även viktigt att berörda myndigheter och kommuner tar initiativ
till och stödjer relevant forskning inom området. Det bör sålunda också
ankomma på berörda huvudmän att säkerställa utvecklingsarbete i
anknytning till skola och vuxenutbildning.
Syftet med regeringens förslag och bedömning är att främja
utvecklingen av såväl ny som befintlig forskning av hög vetenskaplig
kvalitet på lärarutbildningens och den pedagogiska yrkesverksamhetens
område.
Forskning på lärarutbildningens område med goda
utvecklingsmöjligheter har initierats vid såväl universitet som högskolor.
Denna forskning bör kunna växa till ett dynamiskt forskningsområde.
Intresset för lärande och dess villkor är stort i dag, inte bara inom skolan
utan i ökande grad även inom förskolan, vuxenutbildningen, högskolan
och samhället i stort. De frågeställningar, tankar och hypoteser kring
utbildning, lärande och pedagogisk yrkesverksamhet som i olika
sammanhang förs fram utgör drivkrafter för en mångsidig forskning på
området.
Universitetens och högskolornas ansvar
Sedan 1977 är lärarutbildningen inordnad i högskolan och omfattas av
kravet på forskningsanknytning. Trots att drygt tjugo år har förflutit har
universitet och högskolor inte i tillräcklig grad verkat för att en
forskningsbas på lärarutbildningens område byggts upp.
Med de medel som Högskoleverket och andra externa finansiärer har
fördelat till forskning på lärarutbildningens och den pedagogiska
yrkesverksamhetens område har en positiv och lovande utveckling av
forskningen på området inletts. Omfattningen på denna forskning är
emellertid fortfarande begränsad och antalet forskarstuderande är alltjämt
låg. Även tillgången på lärare med docent- och professorskompetens är
låg. Lärare med gedigen vetenskaplig kompetens har stor betydelse för
möjligheten att bygga upp forskarutbildning och långsiktigt stärka
forskningen på lärarutbildningens område. Det är därför viktigt att på
sikt öka antalet lärare inom lärarutbildningen med docent- och
professorskompetens. Disputerade forskare måste sålunda ges möjlighet
och tid att bedriva forskning i sådan omfattning att hög kompetens kan
nås.
Universiteten och högskolorna måste ta ett större samlat ansvar för att
stärka den vetenskapliga grunden för sina lärarutbildningar.
Lärarutbildningarna utgör en omfattande och viktig del av den
verksamhet som universiteten och högskolorna bedriver. Enligt
regeringens bedömning fordras det att lärosätena bidrar med betydligt
mer omfattande medel från befintliga anslag för forskning och
forskarutbildning för att en stärkt forskningsbas skall komma till stånd.
Det är angeläget att de lärarstuderande kommer i kontakt med
forskning som knyter an till den pedagogiska yrkesverksamheten.
Ämnesinstitutioner med undervisning inom lärarutbildningen bör i
betydligt högre utsträckning beakta behovet av ämnesdidaktisk forskning
som ställer frågor om hur det kunskapsstoff och de teorier som utvecklas
inom de akademiska disciplinerna kan förmedlas och studeras i olika
pedagogiska miljöer och som problematiserar relationen mellan
akademisk disciplin och skolämne. Vidare är det angeläget att forskning
som bedrivs inom pedagogik, psykologi, sociologi, etnologi,
statsvetenskap, ekonomi, filosofi med flera ämnen, och som har relevans
för lärarutbildning och skola, verkligen knyts till lärarutbildningarna.
Enligt 2 kap. 5 a § högskolelagen (1992:1434) skall universitet och
högskolor där det finns vetenskapsområde bestämma hur många
fakultetsnämnder som skall finnas, dock minst en, och vilket
ansvarsområde som varje nämnd skall ha. Vid högskolor som inte är
universitet får ansvarsområdet för forskarutbildning dock bara avse de
vetenskapsområden som finns vid högskolan.
Fakultetsnämnderna skall ansvara för att kvaliteten inom forskning och
forskarutbildning upprätthålls. Nämnderna skall också ansvara för
grundutbildningen, om inte universitetet eller högskolan inrättar särskilda
organ för den utbildningen.
Fakultetsnämndens ansvarsområde behöver inte sammanfalla med ett
vetenskapsområde. Det innebär att en fakultetsnämnds ansvarsområde
kan sträcka sig över flera vetenskapsområden. Vissa forskningsområden
är flerdisciplinära och omfattar mer än ett vetenskapsområde. Att en
fakultetsnämnds ansvarsområde inte behöver sammanfalla med ett
vetenskapsområde betyder också att ett vetenskapsområde kan delas in i
flera ansvarsområden. Inom varje vetenskapsområde ryms en mängd
olika forskningsområden. Det humanistisk-samhällsvetenskapliga
området omfattar sålunda stora forskningsområden som bl.a. juridik och
teologi.
För att garantera en sammanhållen lärarutbildning föreslår regeringen
att högskolor med lärarutbildning skall inrätta ett särskilt organ som har
det samlade ansvaret för grundutbildning, forskning och, i
förekommande fall, forskarutbildning inom lärarutbildningen. Genom
detta förslag stadfästes den utveckling som påbörjats vid flera universitet.
Regeringen återkommer till förslaget i kapitel 8.
Regeringen kommer löpande under ett antal år att följa utvecklingen av
utbildningsvetenskaplig forskning i direkt anslutning till
lärarutbildningen och andelen forskarutbildade lärare inom
lärarutbildningen. Det är angeläget att forskning och forskarutbildning
breddas i förhållande till dagsläget samt att den forskningskompetens
som lärosätena besitter inom området får en stark anknytning till
lärarutbildningen. Regeringen avser därför att ge berörda lärosäten i
uppdrag att inom sina ramar vidta åtgärder för att förstärka
utbildningsvetenskaplig forskning och forskarutbildning i nära anslutning
till lärarutbildningen. Regeringen anser att en flerfaldig förstärkning i
förhållande till dagens läge är nödvändig för att skapa en god
vetenskaplig grund för lärarutbildningen och den pedagogiska
yrkesverksamheten. Senast 2004 avser regeringen att initiera en
genomgripande utvärdering för att utröna om lärosätena avsatt tillräckligt
med resurser inom detta område. I de fall där så inte skett kan regeringen
finna det nödvändigt att föreslå omprioriteringar av de anslag som
statsmakterna fördelar direkt till universitet och högskolor.
Kommitté inom Vetenskapsrådet
Regeringen förordar att det, vid sidan av de direkta statsanslagen för
forskning, finns resurser inom ett kompletterande finansieringssystem
som främjar forskning i anslutning till lärarutbildning och pedagogisk
yrkesverksamhet av hög vetenskaplig kvalitet. Detta finansieringssystem
skall kunna göra kvalificerade bedömningar av forskningens kvalitet och
relevans och också stimulera till samverkan mellan universitet och
högskolor.
Regeringen har nyligen föreslagit att en ny forskningsfinansierande
myndighet Vetenskapsrådet inrättas. Ett av skälen till att skapa en ny
organisation för forskningsfinansiering är bl. a. att öka möjligheterna till
kraftsamling och flexibilitet. I propositionen anförs att Vetenskapsrådet
kan ges särskilda uppdrag om statsmakterna bedömer att det finns behov
av att säkerställa att forskning bedrivs inom områden som är av nationellt
intresse.
Regeringen bedömer att forskning och forskarutbildning på
lärarutbildningens och den pedagogiska yrkesverksamhetens område bör
säkerställas och att detta är av nationellt intresse. Under förutsättning att
riksdagen beslutar att inrätta Vetenskapsrådet föreslår regeringen därför
att det inom Vetenskapsrådet inrättas en särskild kommitté för
utbildningsvetenskap.
Den utbildningsvetenskapliga kommitténs uppgift bör vara att främja
utvecklingen av utbildningsvetenskaplig forskning och forskarutbildning
i nära anslutning till lärarutbildningen och med direkt relevans för
lärarnas yrkesutövning. Majoriteten av kommitténs ledamöter bör vara
forskare. Ledamöterna bör utses av Vetenskapsrådets styrelse.
Den utbildningsvetenskapliga kommittén bör inom de ekonomiska
ramar som statsmakterna kommer att ange, bereda ansökningar och
besluta om medelsfördelning till forskning och forskarutbildning som i
nationell konkurrens bedöms ha hög vetenskaplig kvalitet och som
bedrivs i utbildningsvetenskapliga nätverk. Själva forskningsmiljön är
ofta central för en gynnsam utveckling. Avsikten med nätverk är att de
skall utgöra goda forskningsmiljöer där forskare, forskarstuderande och
även yrkesverksamma lärare från olika universitet och högskolor i landet
kan medverka i och gemensamt utveckla angelägen forskning.
Regeringen föreslår därför att forskning och forskarutbildning bedrivs
inom utbildningsvetenskapliga nätverk, vart och ett knutet till ett
universitet. Nätverken bör byggas upp genom att forskare från flera
lärosäten, varav minst ett universitet och en högskola, gemensamt
inlämnar en ansökan om medel till forskningsprogram med ett flertal
disputerade forskare. Även forskarstuderande skall kunna knytas till
dessa program.
För att stimulera lärosätena att så tidigt som möjligt förstärka sin
forskning inom området, vilket regeringen berört i föregående avsnitt,
bör en utgångspunkt för Vetenskapsrådets fördelning av medel vara att
deltagande lärosäten tillsammans skall satsa egna resurser motsvarande
minst en tredjedel av de medel som erhålls från den
utbildningsvetenskapliga kommittén.
Vetenskapsrådet bör genom den utbildningsvetenskapliga kommittén
ha ansvar för samverkan mellan forskningsfinansiärer inom och utanför
rådet kring utbildningsvetenskapliga insatser, för att på så sätt skapa ett
helhetsperspektiv på området och dess utveckling. I den
utbildningsvetenskapliga kommitténs arbetsuppgifter bör även ingå att
tillsammans med universitet och högskolor bevaka den svenska och
internationella forskningens utveckling. Kommittén bör därför följa
lärosätenas satsningar och fortlöpande rapportera till regeringen om
områdets utveckling, särskilt avseende kvaliteten, relevansen, samverkan
mellan lärosätena samt de olika forskningsinriktningarna inom det
utbildningsvetenskapliga området.
Vetenskapsrådets verksamhet beräknas påbörjas den 1 januari 2001.
Utbildningsvetenskap rymmer en stor utvecklingspotential och bör
med ett tydligt stöd kunna bli ett starkt forskningsområde. Den
utbildningsvetenskapliga kommittén bör därför vara temporär under en
uppbyggnadsfas. Senast 2004 bör utvecklingen inom
utbildningsvetenskap utvärderas. När forskningen blivit så stark att den
av egen kraft kan hävda sig gentemot annan forskning bör kommittén
avvecklas och utbildningsvetenskap integreras inom Vetenskapsrådets
eller annan forskningsfinansiärs struktur.
Forskarskolor
Andelen forskarutbildade lärare inom lärarutbildningen vid universitet
och högskolor, liksom inom skolväsendet är låg. Det finns därför starka
skäl att bygga ut forskarutbildningen.
Att öka andelen forskarutbildade lärare i lärarutbildningen vid
universitet och högskolor bör på ett avgörande sätt stärka
forskningsanknytningen av högskolans lärarutbildningar och höja deras
kvalitet. Det är regeringens övertygelse att forskarutbildade lärare utgör
den viktigaste basen för att stärka utbildningars anknytning till forskning
och få dessa att vila på vetenskaplig grund. Genom sin forskarutbildning
kan läraren utveckla och skapa ny kunskap, starkare betona
forskningskultur och ett vetenskaplig förhållningssätt samt, genom egna
etablerade kontakter inom t.ex. högskola och skola erbjuda nätverk,
metoder och infrastruktur så att lärarstudenten får en god bas för såväl
yrkesverksamhet som egen forskarutbildning. Fler forskarutbildade inom
det utbildningsvetenskapliga området får också stor betydelse för skolans
utveckling.
Regeringen föreslår därför att forskningsresurser används för
forskarutbildning av lärare i nära anslutning till lärarutbildningen.
Forskarutbildningen bör organiseras i form av forskarskolor, och knytas
till de forskningsprogram som kommer att etableras till följd av den
utbildningsvetenskapliga kommitténs arbete.
Forskarskolorna skall fungera som ett nätverk inom vilket universitet
och högskolor med vetenskapsområde och högskolor utan
vetenskapsområde skall samarbeta. Inom forskarskolorna skall
doktorander kunna bedriva en sammanhållen forskarutbildning fram till
examen.
Utbildningsministern uppdrog i februari 2000 åt en utredare att komma
med förslag på sammanlagt högst tio forskarskolor, varav en till två
forskarskolor skulle ha anknytning till lärarutbildningen.
Genom att organisera forskarutbildningen i form av forskarskolor vill
regeringen främja en nationell samverkan mellan lärosäten och att en
tvärvetenskaplig miljö utvecklas. Förslaget ligger i linje med regeringens
avsikt att vidareutveckla systemet med forskarskolor. Syftet är att skapa
goda forskningsmiljöer och förbättra forskarutbildningen. Vidare är
avsikten att erbjuda en tydlig organisation för forskarutbildningen, med
förstärkt handledning och samverkan kring kurser och seminarier.
Universitet och högskolor har inbjudits att anmäla intresse att
medverka i forskarskolor inom de områden som utredaren föreslagit. En
sakkunniggrupp, där en representant för utbildningsvetenskapen ingår,
skall senast den 16 juni 2000 lämna förslag till forskarskolor.
Regeringens avser att i den forskningspolitiska proposition som skall
lämnas till riksdagen hösten år 2000 återkomma med förslag på
inrättande av forskarskolor på det utbildningsvetenskapliga området.
Anvisade medel skall vara en permanent förstärkning av
forskarutbildningen. Verksamheten bör utvärderas år 2004.
Kompetensutveckling av yrkesverksamma lärare
Till de utbildningsvetenskapliga forskningsprogram som föreslås byggas
upp skall även yrkesverksamma lärare kunna knytas. Dessa skall beredas
möjlighet att inom ramen för forskningsprogrammets verksamhet bedriva
utvecklingsprojekt eller forskarutbildning under handledning av
kompetenta forskare knutna till universitet och högskola. Detta bör vara
ett led i lärarens kompetensutveckling. Eftersom kommunerna är
arbetsgivare och uppdragsgivare för dessa lärare bör kommunen
finansiera deras kompetensutveckling

8 Styrning av lärarutbildningen
Regeringens förslag: Alla universitet och högskolor där lärarexamen
får avläggas skall ha ett särskilt organ med ansvar för grundläggande
lärarutbildning och för forskning som knyter an till sådan utbildning.
Vid universitet och högskolor med vetenskapsområde skall det
särskilda organet ha ansvar också för sådan forskarutbildning som
knyter an till lärarutbildningen. En bestämmelse med denna innebörd
skall föras in i högskolelagen (1992:1434)
Regeringens bedömning:
Lärarutbildningen bör vara ett led i att nå målet att garantera en
likvärdig förskola, skola och vuxenutbildning av hög kvalitet.
För att säkerställa att skolans totala behov av lärare och särskilda
behov av vissa lärarkompetenser tillgodoses bör regeringen även
fortsättningsvis ge lärosätena specificerade utbildningsuppdrag.
Det bör garanteras att lärosätenas styrning av lärarutbildningen samt
forskning och forskarutbildning i nära anslutning därtill sker samlat.
De regionala utvecklingscentrumen bör utgöra en arena för samverkan
och samråd mellan lärarutbildningar och dess intressenter.

Kommitténs förslag: Kommittén anser att riksdagen och regeringen
bör utöva en starkare styrning av lärarutbildningen på grund av
lärarutbildningens uppgift att garantera en likvärdig skola. Kommittén
bedömer att många avnämarintressen bör få påverka lärarutbildningen i
olika avseenden och att strukturen för lärarutbildningen gör detta möjligt.
Kommittén föreslår att en fakultetsnämnd eller annat särskilt organ
inrättas för att ta ett samlat ansvar för utbildningen. Vad gäller
dimensioneringen av lärarutbildningen föreslår kommittén att
högskolorna sinsemellan sluter avtal om fördelning av
utbildningsområden med inriktningar och specialiseringar. Vidare
föreslår kommittén att regeringen ger högskolorna mera specialiserade
utbildningsuppdrag för de fall där det råder brist på vissa
lärarkompetenser.
Kommittén anser att målen (utöver de allmänna målen i 1 kap. 9 §
högskolelagen) i högskoleförordningens bilaga 2, examensordning skall
användas för högskolornas planering och uppföljning. Kommittén
föreslår att universitet och högskolor skall redovisa hur målen för
lärarutbildningen skall uppnås i sina utbildningsplaner. Kommittén anser
att Högskoleverket med viss periodicitet skall följa upp examensrätterna
för lärarexamina vid samtliga universitet och högskolor. Vidare anser
kommittén att verket bör ta initiativ till en dialog mellan högskolorna om
utvärdering och kvalitetsutveckling.
Remissinstanserna: Bland de statliga verk som yttrat sig över
betänkandet i denna del är kommentarerna splittrade. Statskontoret delar
synen på lärarutbildningen som ett av statens styrinstrument för skolan
men finner i betänkandet inga argument för att lärarutbildningen behöver
styras på annat sätt än annan högskoleutbildning. Högskoleverket
konstaterar att statsmakterna skall ange målen för utbildningen och
universitet och högskolor svara för innehåll och uppläggning. Statens
skolverk delar uppfattningen att riksdag och regering bör utöva en
starkare styrning än över andra högskoleutbildningar och stödjer
förslaget om ett särskilt organ. Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek
anser att lärarutbildningen skall styras med högskoleförordningen och att
kunskapsuppbyggnad och kritisk reflektion inte är förenligt med en
detaljerad styrning. Bland universitet och högskolor tillstyrker en
majoritet förslaget till ett särskilt organ eller fakultetsnämnd som i
högskolan skall svara för en sammanhållen lärarutbildning. Luleå
tekniska universitet, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Skövde och
Lärarhögskolan i Stockholm tar avstånd från en reglering av ett samlande
organ utöver den reglering som högskoleförordningen anger i dag.
Bland de kommuner som yttrat sig är flertalet för ett särskilt organ
eller fakultetsnämnd, oftast med förbehållet att kommuner, skolor, lärare,
m.fl. skall vara representerade i det samlande organet. Kiruna kommun
önskar en bred representation i organet med företrädare för länsstyrelse,
arbetsförmedling m.fl. Sigtuna kommun och Täby kommun anser att
kommunerna skall kunna samarbeta med regionala utvecklingscentrum
för att få till stånd en utveckling av lärarutbildningarna tillsammans med
högskolan.
Svenska Kommunförbundet finner det anmärkningsvärt att kommittén
avstått från att via en statlig styrning kvalitetssäkra den framtida
lärarutbildningen.
TCO, SACO, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund är positiva till
förslaget med ett särskilt organ i högskolan med samlat ansvar för
lärarutbildningen.
Bland intresseorganisationerna märks Riksförbundet för
Utvecklingsstörda Barn Ungdomar och Vuxna som anser att
representanter för handikapprörelsen skall ingå i fakultetsnämnden.
Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) anser att lärarutbildningen skall
styras som övriga utbildningar på högskolan. SFS anser också att
studenter och lärare skall utgöra minst en tredjedel i alla beslutande
organ.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Styrningen av såväl
skolväsendet som högskolan har förändrats i riktning mot mål och
resultatstyrning. Högskolan har sedan 1993 års reform en omfattande
självständighet i förhållande till riksdag och regering.
Lärarutbildningarna är dock något mer styrda av statsmakterna än andra
högskoleutbildningar.
Staten styr i dag lärarutbildningen, i likhet med andra
yrkesutbildningar, med examensbeskrivningar beträffande utbildningens
innehåll och omfattning. Dessa examensbeskrivningar återfinns i bilaga 2
till högskoleförordningen (1993:100), examensordningen.
Examensbeskrivningarnas måldel har hittills varit mer omfattande för
lärarexamina än för andra yrkesexamina. I examensordningen anges dels
respektive utbildnings omfattning, dels målen för utbildningen. För att
ange dimensioneringen av lärarutbildningarna anger regeringen
examinationsmål för de olika lärarexamina i budgetpropositioner och
regleringsbrev. Sålunda anger riksdag och regering genom de
ekonomiska resurserna och övriga villkor den utbildning som respektive
högskola har att genomföra. Till ovanstående kommer de
utbildningsuppdrag som anges för varje lärosäte i regleringsbrevet. I
detta kan också anges speciella villkor beträffande lärarutbildningarna i
avsnittet gemensamma bestämmelser.
I examensbeskrivningarna anges för flertalet lärarexamina den minsta
omfattning, dvs. antalet poäng, som en lärarexamen skall ha. För övriga
lärarexamina anges omfattningen i antalet poäng. Omfattningen varierar
från minst 140 poäng till minst 180 poäng. Varje lärarexamen har sin
speciella kombination av ämneskunskap och mål utöver de allmänna
målen i examensbeskrivningen. Målen för flertalet lärarexamina är
gemensamma. De är jämfört med målen för andra yrkesexamina mer
omfattande och detaljerade. Examensbeskrivningarnas exakta innehåll
kommer att bestämmas utifrån Utgångspunkter för en kommande
examensbeskrivning som redovisats i kap. 5 En ny lärarutbildning.
Jämfört med de examensbeskrivningar som gäller för de olika examina i
dag, kommer den nya examensbeskrivningen att innebära en lägre grad
av styrning för att möjliggöra en större valfrihet för den enskilde
studenten.
I budgetpropositionerna anges årligen examinationsmål (på nationell
nivå) för olika lärarexamina. Till utbildningsuppdraget kopplas de
resurser lärosätet behöver för att genomföra sitt uppdrag.
Regeringen anger examinationsmål främst för lärarexamina inom de
kompetensområden där det kan befaras en brist. Regeringen anger i
regleringsbrev examinationsmål för grundskollärare med inriktning mot
undervisning i årskurserna 4 9 och gymnasielärare. För önskad
examination av grundskollärare med inriktning mot undervisning i
årskurserna 1 7 anger regeringen planeringsinriktning. Regeringen avser
att vid dimensioneringen av lärarutbildningen även fortsättningsvis utgå
ifrån de prognoser över lärarbehovet som Statistiska centralbyrån
upprättar tillsammans med Statens skolverk och Högskoleverket. Även
andra behov av pedagogisk personal än de som skolväsendet har, bör
inkluderas i dimensioneringsövervägandena. Den samlade bedömningen
av hur högskolans resurser skall fördelas på utbildningsområden och
lärosäten kommer att brytas ned och läggas ut i form av
utbildningsuppdrag på lärosätena. I denna process är den dialog mellan
lärosäte och regering som är en del av mål- och resultatstyrningen en
viktig del, liksom samråd mellan Högskoleverket, Statens skolverk och
kommunerna. I dessa dimensioneringstal kan en given dimensionering
utvecklas och förfinas ytterligare. Det finns också utrymme för
diskussioner mellan lärosätena om fördelning av uppgifterna i
högskolans samlade lärarutbildningsuppdrag. Regeringen ser positivt på
en samverkan och arbetsfördelning mellan lärosätena i syfte att höja
kvaliteten i lärarutbildningen samtidigt som resursutnyttjandet blir
effektivare.
I regleringsbrevet föreskriver regeringen att lärosätena skall samråda
med Högskoleverket och Statens skolverk om dimensionering av den
närmare inriktningen av lärarutbildningen. Regeringen erfar att de båda
verken gemensamt brukar anordna konferenser där även representanter
för avnämarna deltar. I regleringsbrevet påtalar regeringen också vikten
av att lärosäten med lärarutbildning etablerar regionala centrum för
utveckling av lärarutbildningen. Utbildningsdepartementet genomför vid
behov, förutom de dialoger med lärosätena som är ett led i mål- och
resultatstyrningen, möten och konferenser med högskolor och centrala
verk för att diskutera och påverka uppfyllelsen av examinationsmålen för
lärarutbildningen. Frågor som på senare tid har diskuterats under sådana
konferenser är hur examinationsmålen för såväl grundskollärarna som
gymnasielärarna skall uppnås. Särskilt har examinationsmålen för lärare
med inriktningarna matematik, naturvetenskap och teknik diskuterats.
Vad avser den specificerade dimensioneringen av den framtida
lärarutbildningen, avser regeringen att återkomma till denna fråga i
budgetpropositionen för år 2001.
Regeringen, som följer de kvalitetsbedömningar Högskoleverket gör,
erinrar också om det beslut riksdagen har fattat med anledning av
proposition 1999/2000:28 Studentinflytande och kvalitetsutveckling i
högskolan. Genom detta beslut har ett generellt system för att periodiskt
återkommande kvalitetsgranska program och ämnen etablerats. Enligt
högskolelagen är det Högskoleverket som beslutar vid vilka högskolor
examina får avläggas. Häri ligger också en garanti för kvaliteten eftersom
det är verket som beslutar om en viss högskola skall få behålla sin
examensrätt.
Syftet med styrningen av lärarutbildningen är att garantera en likvärdig
förskola, skola och vuxenutbildning av hög kvalitet i hela landet.
Styrningsbehovet får dock inte äventyra högskolans kraft att utveckla ny
kunskap och nya former för utbildning.
Regeringen har vid upprepade tillfällen framhållit vikten av att varje
högskola tar ett samlat ansvar för lärarutbildningen och utnyttjar sin
samlade kompetens för denna uppgift samt anpassar sin beslutsstruktur
därefter.
Regeringen ser därför med tillfredsställelse på att flera universitet och
högskolor har inrättat fakultetsnämnder eller särskilda organ för att
tillgodose kraven på en i högskolan väl sammanhållen lärarutbildning.
För att intensifiera denna process föreslår regeringen att det förs in en
bestämmelse i högskolelagen om att samtliga lärosäten med
lärarutbildning skall inrätta ett särskilt organ för lärarutbildning som har
det samlade ansvaret för grundutbildning och forskning för
lärarutbildning. För lärosäte med examinationsrätt i forskarutbildning
skall i förekommande fall forskarutbildning också ingå i organets ansvar.
Berörda lärare utser genom val lärarrepresentanterna till det särskilda
organet för lärarutbildning. Flertalet av lärarrepresentanterna skall vara
vetenskapligt kompetenta lärare vid den högskola som organet hör till,
om inte styrelsen beslutar annat. Studenterna vid högskolan har rätt att
vara representerade med minst tre ledamöter i organet. Det är angeläget
att det i det särskilda organet förutom lärare och studenter också finns
externa ledamöter som exempelvis kan bidra med yrkesprofessionell
kompetens, t.ex. från partnerskolor.
I organet skall därför också ingå externa representanter. Dessa skall
utses av högskolestyrelsen. Bestämmelser om sammansättningen
kommer att anges i högskoleförordningen.
Syftet med det föreslagna särskilda organet är främst att vid berörda
lärosäten stärka villkoren för en sammanhållen lärarutbildning inklusive
forskning och i förekommande fall forskarutbildning i anslutning till
lärarutbildningen. Inrättandet av ett organ för lärarutbildning innebär att
detta får en samlande roll för lärosätets forskningsresurser inom området.
Regeringen anser vidare att det är viktigt att de lokala och regionala
intressenterna i lärarutbildningarna har ett gemensamt forum för att
stödja och utveckla utbildningarna. Detta samarbete förefaller enligt
rapporter från Statens skolverk och Högskoleverket ha utvecklats väl i
regionala centrum för lärarutbildning. Sådan finns vid varje högskola
med lärarutbildning. Dessa centrums verksamhet ligger väl inom ramen
för högskolans uppgift att samverka med det omgivande samhället och är
en viktig kraft i denna uppgift. Det är positivt att formerna för samarbete
mellan lärarutbildningens intressenter varierar utifrån lokala och
regionala förutsättningar. Samverkan mellan lärosätet och dess
partnerskolor är angelägen att utveckla så att såväl lärare som elever i de
berörda skolorna engageras. Regeringen avser att även fortsättningsvis
följa utvecklingen av regionala centrum för lärarutbildning och vid behov
ge speciella uppdrag till dessa.

9 Rekrytering, studieorganisation och
antagning
9.1 Rekrytering till lärarutbildning
Regeringens bedömning: Det bör vidtas åtgärder för att få en bred
rekrytering av lärare inom alla undervisningsområden och en lärarkår
som så långt möjligt speglar befolkningens sammansättning samt för
att tillgodose specifika rekryteringsbehov.

Skälen för regeringens bedömning: (Remissbehandlingen redovisas
senare i avsnittet.) I direktiven till kommittén angavs särskilt behovet av
insatser för att öka rekryteringen till utbildning av lärare i matematik,
naturvetenskap och teknik samt för att få en jämnare könsfördelning i
rekryteringen till lärarutbildningen. Kommittén fick i uppdrag att
överväga insatser för att rekrytera fler lärarstudenter med utländsk
bakgrund samt lärarstudenter med yrkeserfarenhet från andra områden än
skolan.
Regeringen anser att det är mycket angeläget att öka intresset för
läraryrket och för lärarutbildning. Motiven för detta är behovet att
åstadkomma en tillräcklig försörjning av lärare inom alla
undervisningsområden så att de olika specifika behov som skolväsendet
har tillgodoses. Vidare är det angeläget att få en lärarkår som så långt
möjligt speglar befolkningens sammansättning så att eleverna kan
identifiera sig med de vuxna i skolan.
Kompetenta och behöriga lärare måste kunna rekryteras till skolan och
vilja stanna kvar i skolan. Skolan, som är en av landets största
arbetsplatser, har ett brett arbetsfält och bör kunna erbjuda många
möjligheter till yrkesmässig och personlig utveckling. Skolreformerna,
läraravtalet och ett närmande mellan skolan och högskolan ger möjlighet
till en yrkesmässig utveckling för lärare.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att den föreslagna strukturen
för lärarutbildningen, där blivande lärare ges stora möjligheter att
"skräddarsy" sin utbildning vad avser ämneskombinationer, bredd och
djup, åldersinriktning m.m., kan komma att öka intresset för
lärarutbildningen. Om delar av lärarutbildningen dessutom genomförs på
distans och om högskolorna på ett generöst sätt värderar och
tillgodoräknar de sökandens tidigare studier och yrkeserfarenheter kan
rekryteringen underlättas. Lärosätena har också möjlighet att vid urval i
samband med antagning ta hänsyn till andra särskilda prov m.m. Enligt
högskoleförordningen 7 kap. 15 §. Vidare kan ett lärosäte om det finns
särskilda skäl få Högskoleverkets medgivande att tillämpa annan
urvalsgrund.
Kommittén konstaterar att den bild som ibland ges av ungdomars
intresse för lärarutbildningen och av studenters benägenhet att inte
slutföra sina studier inte är korrekt vilket kan leda till felaktiga slutsatser.

I själva verket är det så att antalet behöriga förstahandssökande till
lärarutbildningen totalt sett mer än fördubblats mellan läsåren 1988/89
och 1997/98. Rekryteringen är dock ojämnt fördelad på olika
lärarutbildningsinriktningar och klart otillräcklig vad gäller t.ex. lärare i
matematik eller naturvetenskap, i vissa främmande språk och i vissa
praktisk-estetiska ämnen. Examensfrekvensen är inte heller lika hög
inom alla lärarutbildningar. De som genomgår utbildning till
grundskollärare med inriktning mot undervisning i årskurserna 4 9 och
till gymnasielärare tar ut sin examen i betydligt lägre grad än andra
lärarstudenter. En stor del av dem som inte tagit examen tjänstgör ändå
som lärare. Enligt regeringens uppfattning bör högskolorna följa upp
studenternas prestationer och skapa förutsättningar för dem att slutföra
studierna. Kommunerna, som anställt lärare utan examen, bör som
arbetsgivare uppmuntra dessa att slutföra sina studier och genom olika
åtgärder underlätta detta.
I kommitténs uppdrag ingick att överväga insatser i lärarutbildningen
för att rekrytera fler lärare inom området matematik, naturvetenskap och
teknik samt att öka elevernas intresse för dessa ämnen i skolan. I ett
projekt benämnt Särskilda lärarutbildningar (SÄL) ingår en särskild
rekrytering och utbildning av lärare för i första hand undervisning i
matematik, naturvetenskap och teknik. Utbildningen, som regleras av
förordningen (1999:234) om särskilda lärarutbildningar, har som en
förutsättning att den som utbildas skall vara anställd av en kommun.
SÄL-projektet har ett utrymme för 200 studenter.
Som tidigare redovisats ingick i kommitténs uppdrag att bl.a. överväga
insatser för att åstadkomma en jämnare könsfördelning i rekryteringen
till lärarutbildningen. Kommittén konstaterar att en allt större andel av de
tjänstgörande lärarna i grundskolan är kvinnor. Detta gäller framför allt
lärarna för de yngre eleverna.
I likhet med kommittén anser regeringen att frågan om positiv
särbehandling av män vid antagning till lärarutbildningen är
komplicerad. Att prioritera män skulle innebära att kvinnliga sökande
med höga betyg får stå tillbaka för män med lägre betyg. I stället behövs
åtgärder som leder till att fler män blir intresserade av yrket som sådant.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att högskolor med
lärarutbildning, kommuner och arbetsförmedlingar tillsammans eller i
vart fall samtidigt bör vidta ett antal åtgärder för att öka mäns intresse för
arbete som lärare. I första hand bör åtgärderna riktas till män som redan
har erfarenhet av och engagemang för arbete med barn och ungdomar.
Preparandutbildningar liknande den som anordnas för arbetslösa
akademiker vid Lärarhögskolan i Stockholm är ett annat sätt att öka
andelen män i lärarutbildningen.
En åtgärd som visat sig vara framgångsrik för att rekrytera till
lärarutbildning i matematik och naturvetenskapliga eller tekniska ämnen
är den s.k. basårsutbildningen som främst riktar sig till personer med
avgångsbetyg från en ekonomisk eller samhällsvetenskaplig utbildning i
gymnasieskolan men som saknar behörighet för naturvetenskapliga eller
tekniska studier i högskolan.
Genom en ändring i förordningen (1992:819) om behörighetsgivande
förutbildning vid universitet och högskolor, som trädde i kraft den 1
januari 2000, kan en sökande numera antas till och påbörja delar av den
grundläggande högskoleutbildningen utan att uppfylla alla angivna
förkunskapskrav. I den eller de delar av utbildningen som studenten vid
antagningen inte uppfyllde uppställda förkunskapskrav, får utbildningen
emellertid inte påbörjas förrän studenten redovisat ett godkänt resultat av
förutbildningen. Regeringen avsåg med denna ändring att underlätta för
de studerande som under grundutbildningen önskar komplettera för
fortsatta studier inom matematik, naturvetenskap eller teknik.
Regeringen har nyligen beslutat om särskilda resurser för utbildning av
officerare till lärare vid tre lärosäten. Ett stort antal universitet och
högskolor åtog sig i samband med försvarsbeslutet hösten 1999 att
medverka i utbildningen av officerare till lärare.
I kommitténs uppdrag ingick att överväga insatser för att rekrytera fler
lärarstudenter med utländsk bakgrund. Av betänkandet framgår att det år
1995 fanns ca 70 000 personer mellan 25 och 64 år som var födda
utanför Sverige och som kommit hit med en akademisk utbildning.
Kommittén redovisar inledningsvis vilka åtgärder som redan vidtagits för
att stödja arbetslösa akademiker med utländsk examen i deras försök att
komma in på den svenska arbetsmarknaden. Bland annat har följande
åtgärder vidtagits.
S.k. aspirantutbildning infördes fr.o.m. läsåret 1995/96. Denna
utbildning avser teoretisk och praktisk högskoleutbildning om 40 poäng
för studenter med utländsk högskoleutbildning motsvarande tre års
heltidsstudier.
Försök med kompletterande lärarutbildning (80 poäng) har gjorts vid
Göteborgs universitet för arbetslösa personer med utländsk lärarexamen.
Vid Lärarhögskolan i Stockholm ges en 20-poängskurs i svenska för
invandrare som önskar utbilda sig till lärare. Vid Södertörns högskola
bedrivs ett utbildningsprogram för arbetssökande akademiker med
invandrarbakgrund. Syftet är att deltagarna skall få "behörighet" som
grundskollärare med inriktning mot undervisning i årskurserna 4 9.
Regeringen anser det angeläget att erfarenheterna från dessa utbildningar
tas till vara. Det kan konstateras att dessa utbildningsinsatser har varit
positiva för de enskilda studenterna.
Det är också av betydelse att öka rekryteringen av invandrare till
lärarutbildningen så att barn och elever i skolan får möta ett mångetniskt
samhälle även i lärarkåren. Strukturen för den nya lärarutbildningen
kommer vidare att underlätta för personer med utländsk utbildning att vid
behov komplettera sin utbildning.
Vad gäller möjligheten att tillgodoräkna sig studier från annat land,
anser regeringen att det är den enskildes kunskaper som bör ligga till
grund för beslut om tillgodoräknande och inte en snäv jämförelse med de
kurser som ingår i en svensk utbildning. En större vidsynthet i
bedömningarna skulle enligt regeringens mening kunna leda till att fler
personer med invandrarbakgrund blir lärare i den svenska skolan.
Riksdagen har beslutat att förtydliga bestämmelserna i skollagen
(1985:1100) om behörighet för lärare med utländsk utbildning (prop.
1998/99:110, bet. 1999/2000:UbU5, rskr. 1999/2000:15). Ändringarna
är en anpassning till de EG-direktiv som rör examenserkännande och
som syftar till att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Den som har
utländsk lärarutbildning skall få ett behörighetsbevis om han eller hon
har ett sådant utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis över
behörighetsgivande utbildning som följer av EES-avtalet. Vid bedömning
skall hänsyn tas till den sökandes yrkeserfarenheter. De ändrade
bestämmelserna innebär ökade möjligheter för lärare att få sin utbildning
bedömd och godkänd för anställning i Sverige och annat EU-land. Det
aktuella EG-direktivet underlättar också för svenska lärare att få tjänst
inom EES-området.
9.2 Studieorganisation och antagning till grundläggande
lärarutbildning
Nu gällande bestämmelser
Av 6 kap. 1 § högskoleförordningen (1993:100) framgår att all
grundläggande högskoleutbildning skall bedrivas i form av kurser.
Kurser får sammanföras till utbildningsprogram. Bestämmelser om
tillträde till grundläggande högskoleutbildning finns i 7 kap. nämnda
förordning.
För att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning, dvs. kurser
eller program, krävs att sökanden har grundläggande behörighet och
dessutom den särskilda behörighet som kan vara föreskriven. Antagning
skall avse en kurs eller ett utbildningsprogram. De krav på särskilda
förkunskaper som ställs skall vara helt nödvändiga för att studenten skall
kunna tillgodogöra sig utbildningen.
I fråga om utbildning som vänder sig till nybörjare i högskolan anges
de särskilda förkunskapskraven i s.k. standardbehörigheter.
Högskoleverket meddelar föreskrifter om vilka standardbehörigheter som
finns. Högskoleverket meddelar också föreskrifter om vilken
standardbehörighet som skall gälla för en utbildning som leder till en
sådan yrkesexamen (t.ex. lärarexamen) som inte har en konstnärlig
inriktning. Varje lärosäte bestämmer vilka standardbehörigheter som
skall gälla för övriga utbildningar som vänder sig till nybörjare i
högskolan. Efter tillstånd av Högskoleverket får ett lärosäte i fråga om en
viss utbildning ställa andra krav än sådana som anges i
standardbehörigheter, om det behövs för den utbildningen. Varje lärosäte
bestämmer vilka särskilda förkunskapskrav som skall ställas i fråga om
utbildning som vänder sig till de som redan är inskrivna i högskolan.
För utbildningsprogram upprättar högskolan en utbildningsplan. I
utbildningsplanen skall anges de kurser som utbildningen omfattar, den
huvudsakliga uppläggningen av utbildningen samt de krav på särskilda
förkunskaper och andra villkor som gäller för att bli antagen till
utbildningen.
Varje högskola skall fastställa en antagningsordning, i vilken skall
framgå högskolans regler för dels ansökan, behörighet och urval, dels hur
beslut fattas och överklagas. Huvudregeln är i dag att sökande som antas
till ett utbildningsprogram som leder till en yrkesexamen vid
antagningstillfället skall uppfylla alla angivna förkunskapskrav. Den som
antas anses följaktligen ha de förkunskaper som krävs för att fullfölja
hela programmet. Studenten vet i dessa fall omfattningen av den
utbildning högskolan kommer att tillhandahålla.
Som tidigare redovisats (avsnitt 9.1) kan vissa sökande numera - med
stöd av den s.k. basårsförordningen (1992:819) - antas och påbörja delar
av den grundläggande högskoleutbildningen utan att uppfylla alla
angivna förkunskapskrav för ett utbildningsprogram. Tanken med den
nyligen gjorda ändringen i förordningen är att en student efter hand skall
kunna skaffa erforderlig behörighet för de kurser, fristående eller i ett
program som han eller hon önskar gå.

Regeringens bedömning: Det bör ankomma på universiteten och
högskolorna att organisera lärarutbildningen på det sätt som fordras
för att förnya utbildningen och för att i övrigt nå uppsatta mål och
tillgodose kraven i fråga om rekrytering av olika grupper och
valmöjligheter under studiegången. För att underlätta rekryteringen
bör huvudalternativet vara att den studerande under utbildningens
gång har möjlighet att välja fortsatt inriktning av examen. Den
studerande bör även redan från början kunna välja ett program av en
bestämd omfattning och inriktning.

Kommitténs förslag: Till den nya lärarutbildningen där valet av ämnen
eller ämnesområden sker successivt, föreslås en huvudingång (ett
sökalternativ). Förslaget innebär en bred öppning till utbildningen och att
valet av vilken typ av lärare den sökande vill bli eller av vilka
ämnen/ämnesområden sökanden vill undervisa i inte behöver göras i
samband med ansökningen till lärarutbildningen.
I konsekvens med förslaget till en bred öppning till utbildningen
föreslår kommittén en ny standardbehörighet som bör utgöras av en
minsta gemensam nämnare. Som skäl anges att behörighetskraven inte
kan omfatta erforderliga förkunskaper för alla de i programmet ingående
kurserna. Kommittén föreslår att den nya standardbehörigheten bör
omfatta godkända betyg i svenska kurs B (alternativt svenska som
andraspråk kurs B), engelska kurs B samt samhällskunskap kurs A.
För antagning till övriga kurser inom lärarutbildningsprogrammet (ej
första kursen) föreslår kommittén att varje lärosäte - i likhet med vad
som gäller kurser som "inte vänder sig till nybörjare" - får besluta vilka
krav på förkunskaper dvs. särskild behörighet, som studenten behöver för
att kunna tillgodogöra sig utbildningen på de inriktningar och
specialiseringar de väljer inom programmet. Studenterna måste alltså
prövas vad avser särskilda behörighetskrav i samband med att de söker
till kommande termins eller läsårs kurser inom vald inriktning eller
specialisering. Enligt kommittén är detta en parallell till den terminsvisa
antagningen till fristående kurser inom en högskola och bör därför kunna
hanteras med hjälp av tillgängliga administrativa stödrutiner.
Kommittén betonar vikten av att sökanden redan i samband med att de
söker eller antas till lärarutbildningsprogrammet måste få utförlig
information om vilka inriktningar och specialiseringar som finns och
som deras respektive förkunskaper berättigar till att söka. Likaså skall de
ha rätt till tydlig information om vad som krävs av komplettering för att
antas till kurser som de är intresserade av men initialt inte är behöriga att
söka. En tänkbar modell enligt kommittén är att samtliga i
programmet ingående kurser behörighetskodas så att sökandenas
förkunskaper lätt kan läsas av mot de angivna behörighetskoderna.
Förslaget med en huvudingång innebär att alla sökande till
lärarutbildningsprogrammet söker på lika villkor. Enligt kommitténs
uppfattning kan detta sannolikt medföra, att studenter som
behörighetsmässigt uppfyller kraven för vissa inriktningar och
specialiseringar, t.ex. i ett naturvetenskapligt eller praktiskt-estetiskt
ämne, i antagningen till lärarprogrammet slås ut av sökande med högre
betyg och som önskar utbilda sig till lärare i samhällsvetenskapliga
ämneskombinationer. För att undvika detta föreslår kommittén att
högskolorna vid behov skall kunna erbjuda alternativa ingångar
(sökalternativ) till lärarutbildningsprogrammet. Dessa ingångar skulle
kunna förses med särskilda behörighetskrav i likhet med de i dag
gällande föreskrifterna om standardbehörigheter för olika
lärarutbildningar. Personer som söker och blir antagna till ett dylikt
sökalternativ skall ha full behörighet för de kurser som vetter mot den
verksamhet, den kunskapsinriktning eller de ämnen/ämnesområden som
ingången är avsedd att främja. Genom särskilda urvalsregler (parallellt
urval) skall högskolorna garantera dessa studenter plats på de avsedda
kurserna. Ett visst antal platser skall dock fortfarande finnas kvar även på
inriktnings- och specialiseringskurser för studenter som antagits till
programmet via huvudingången.
Remissinstanserna: Flera högskolor och universitet avvisar förslaget
om en gemensam ingång för alla lärarutbildningar. Göteborgs universitet
framhåller att en total flexibilitet vad gäller val och inriktningar bara är
möjlig på papperet. I praktiken måste valmöjligheterna begränsas och
antalet platser på olika inriktningar bestämmas i förväg. Total flexibilitet
kräver obegränsad tillgång till lärare och lokaler. Att förespegla
studenterna stor valfrihet och sedan inte kunna infria förväntningarna
leder till frustration och avhopp. Uppsala universitet framhåller att med
en huvudingång och en standardbehörighet är risken för fortsatt stor
anhopning av sökande med samhällsvetenskaplig bakgrund uppenbar.
Umeå universitet ställer sig positivt till tanken med flexibilitet men
varnar för alltför långtgående utfästelser till studenterna om
valmöjligheter. Det fria valet kommer att starkt begränsas av å ena sidan
de gruppstorlekar som krävs för att med dagens finansieringssystem få
ekonomi i en kurs och å andra sidan av befintliga resurser på
personalsidan. Linköpings universitet pekar på det oförenliga i att å ena
sidan ha ett program med en bred ingång och successiva val för
studenterna och ambitionen att styra omfattningen av lärarutbildningens
olika inriktningar. Karlstads universitet är tveksam till förslaget om en
behörighet och framhåller att frågan behöver konsekvensutredas.
Liknande synpunkter framförs av Umeå universitet och Högskolan i
Jönköping.
Flera remissinstanser framhåller att förslaget med en behörighet, som
alla i princip uppfyller, riskerar att vilseleda de sökande. Förslaget
innebär att studenternas behörighet måste prövas i samband med att de
söker till kommande termins eller kommande läsårs kurser. Det finns en
risk att studenterna upptäcker dessa spärrar först när de påbörjat
utbildningarna.
Flera högskolor pekar på att den tänkta breda ingången kan medföra
svårigheter att attrahera sökande, eftersom det blir svårt att både lova och
överblicka ett varierat utbud. Storleken av ett "smörgåsbord" av valbara
kurser måste av kostnadsskäl begränsas. Flera högskolor påpekar att den
terminsvisa alternativt läsårsvisa behörighetsgranskningen respektive
antagningen kräver större resurser.
Skälen för regeringens bedömning: Under avsnitt 5 och 8 har
regeringen redovisat förslag till en ny struktur för lärarutbildningen,
inklusive utgångspunkter för en kommande examensbeskrivning
respektive hur styrsystemet kan tillämpas för lärarutbildningen.
Regeringen styr genom examensordningen, examensmål samt krav på
examination av ett visst antal studenter. För dessa specificeras antalet
med vissa inriktningar av utbildningen i fråga om längd, t.ex. för
grundskolans senare år och gymnasial utbildning, samt i fråga om dess
ämnesmässiga innehåll.
Högskoleverket beslutar vid vilka statliga högskolor en examen inom
grundläggande högskoleutbildning får avläggas. Det ankommer på
Högskoleverket att besluta om särskilda behörigheter, s.k.
standardbehörigheter för utbildningar som vänder sig till nybörjare, och
som leder till yrkesexamina bland vilka lärarexamen ingår.
Det ankommer på högskolorna själva att besluta om innehåll och om
utbildningens uppläggning i fråga om kurser och program mot bakgrund
av vad som behövs för att högskolan skall kunna fullgöra sina uppgifter
och nå uppsatta mål. Högskolesystemet är mycket flexibelt när det gäller
möjligheter att genomföra utbildningen.
Studieorganisationen och antagningsordningen för lärarutbildningarna
behöver utformas med hänsyn till de många olika krav som ställs på den
förnyade lärarutbildningen. Strukturen bör utformas på ett sådant sätt att
målsättningarna med den i hög grad integrerade examensstrukturen
uppfylls. Studenterna bör ha en hög grad av valfrihet även under
utbildningens gång, t.ex. i fråga om ämneskombinationer. Flexibilitet och
ökad valfrihet bör i hög grad också kunna uppnås genom åtgärder inom
högskolan som innebär ett delvis integrerat genomförande av
utbildningar med olika inriktningar och genom generösa möjligheter för
byte mellan program och för värdering och tillgodoräknande av kurser.
Det är väsentligt att lärosäte och student nära samverkar så att
genomförandet av studierna kan planeras på ett bra sätt. Det finns i dag
exempel på hur högskolor kan underlätta både sin egen och studenternas
planering inom ramen för breda program genom att varje student har en
upprättad plan för vilka kurser som skall genomgås under t.ex. de tre
närmaste terminerna.
För att underlätta en bred rekrytering har kommittén velat fästa stort
avseende vid möjlighet till ett system med successiva val inom ett
mycket brett lärarutbildningsprogram med en ingång. De syften som
ligger bakom denna tanke är väsentliga. Det är viktigt att ha tillgång till
metoder som medverkar till en bred rekryteringsbas för
lärarutbildningen. Vissa kategorier av sökande kan lättare rekryteras om
de inte från början behöver välja inriktning och poängomfattning av
studierna. Därför bör huvudalternativet vara att studenter, som skall ta
lärarexamen har möjlighet att göra successiva val. Det är i detta fall
särskilt väsentligt att de sökande från början informeras om
förutsättningarna för vidare studier inklusive det utbildningsutbud i form
av inriktningar och specialiseringar som högskolan kan erbjuda. Det är
också väsentligt att högskola och student samverkar på ett bra sätt så att
studierna kan genomföras framgångsrikt. Lärosätena bör stödja
studenterna i deras val och underlätta övergång mellan lärosätena.
Utbildningsalternativ där den sökande antas från början till
lärarutbildningsprogram av en viss omfattning beroende på inriktning av
examen bör kunna erbjudas bl.a. för att ge högskolorna möjligheter att
rekrytera till inriktningar och omfattningar där brist föreligger. Studenten
har i en sådan antagning från början platsgaranti för hela den avsedda
utbildningen. Självfallet bör studenten även i detta alternativ ha möjlighet
att byta inriktning.
Regeringen erfar att många universitet och högskolor prövar nya
former för en bred antagning till lärarutbildning och finner detta mycket
positivt. Med den föreslagna strukturen för lärarutbildningen och
möjligheterna till distansutbildning kommer samverkan mellan lärosätena
att medverka till att studentens önskemål om utbildningar kan uppfyllas.
Regeringen avser att följa lärosätenas antagning till lärarutbildningarna.
En utvärdering av de successiva valen kommer att göras 3 4 år efter
reformens ikraftträdande.
Lämplighetsprövning vid antagning till lärarutbildning
Kommittén föreslår att sökande antas till lärarutbildning under förbehåll
att de skall förete ett registerutdrag ur polisregistret, av vilket det skall
framgå att vederbörande inte dömts eller står under åtal för vissa brott, i
första hand sexualbrott och barnpornografibrott. Remissinstanserna är
negativa till kommitténs förslag.
Regeringen har den 27 april 2000 i en remiss till lagrådet föreslagit att
den som erbjuds en anställning inom förskoleverksamhet, grundskola och
motsvarande obligatoriska skolformer samt inom barnomsorgen skall
lämna ett utdrag ur polisens belastningsregister. Syftet är att undvika att
personer som dömts för vissa brott, i första hand sexualbrott och
barnpornografibrott, anställs i de nämnda verksamheterna. Att lämna
registerutdrag skall vara det sista momentet i ett anställningsförfarande.
Det är inte givet att alla personer som genomgår lärarutbildning
kommer att arbeta med barn och ungdom. Enligt regeringens mening bör
lämplighetsprövning genom registerkontroll begränsas till de fall som
föreslås i lagrådsremissen och som då skall ske i samband med
erbjudande om anställning.

10 Särskilda frågor
10.1 Specialpedagogisk utbildning
Regeringens bedömning: Olika former av specialpedagogisk
utbildning bör ingå i lärarutbildningen.
Specialpedagogisk utbildning bör ingå som ett moment i det
allmänna utbildningsområdet. Specialpedagogisk utbildning bör också
kunna anordnas inom utbildningsområdena med inriktningar och
specialiseringar.
En specialpedagogisk påbyggnadsutbildning bör leda fram till
specialpedagogexamen.

Kommitténs förslag: Högskolor som anordnar lärarutbildning bör få i
uppdrag att utveckla specialpedagogisk kompetens på fyra nivåer:
grundläggande specialpedagogiska kunskaper inom det allmänna
utbildningsområdet, kurser med specialpedagogisk inriktning respektive
specialisering samt en utveckling och förstärkning av det
specialpedagogiska programmet. Kommittén förutsätter att
specialpedagogikens roll knyts närmare förskolans, skolans och
vuxenutbildningens ledning.
Utredningen föreslår att den kommitté som har i uppdrag att göra en
översyn av skollagen, skall ta ställning till om förtydliganden och
förändringar i specialpedagogrollen och specialpedagogexamen skall
regleras genom lagstiftning.
Regeringens bedömning överensstämmer i huvudsak med
kommitténs förslag.
Remissinstanserna: Både myndigheter, universitet och högskolor och
kommuner stöder över lag förslaget att förstärka skolans samlade
specialpedagogiska kompetens och förslaget till examensbeskrivning för
specialpedagoger. Kunskapslyftskommittén påpekar att behovet av
särskilt stöd ökat också inom vuxenutbildningen i takt med att allt fler ur
de prioriterade grupperna nås av utbildningserbjudanden. Stockholms
universitet välkomnar en särskild utbildning i teckenspråk och svenska.
Högskolan på Gotland anser att alla fyra nivåer inom specialpedagogisk
kompetens, som kommittén föreslår, bör finnas inom ett rektorsområde.
Växjö universitet, Högskolan i Kalmar m.fl. lärosäten ifrågasätter
förslaget att bara några universitet skall ha examensrätt när det gäller
specialpedagogexamen. Många kommuner, bl.a. Borås kommun, tar upp
behovet av kompetensutveckling av lärare inom det specialpedagogiska
området. Jönköpings kommun betonar att det är viktigt att särskolans
behov av specialpedagogisk kompetens tillgodoses på nivå tre och fyra.
Falu kommun, med flera kommuner, anser att skolans ansvar för
kompetens för specialpedagogiska insatser bör regleras i skollagen
(1985:1100).Av intresseorganisationerna ställer sig Lärarförbundet och
Lärarnas Riksförbund bakom förslagen. Lärarorganisationerna
framhåller vikten av att kommunerna verkligen anställer lärare med
adekvat specialpedagogisk kompetens, som kan arbeta operativt
gentemot eleverna. Av specialskolorna understryker Kristinaskolan och
Åsbackaskolan behovet av lärare i teckenspråk och anser att
specialskolornas lärarbehov inte behandlats ordentligt av utredningen.
Synskadades Riksförbund påpekar att det råder en skriande brist på
specialpedagoger med inriktning mot synskada inom särskolan. Den nya
utbildningen måste leda till en utökning av denna kompetens.
Riksförbundet För Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna anser
att ett förtydligande behövs om vilken behörighet som krävs för
undervisning av elever med utvecklingsstörning. Förbundet betonar
vidare vikten av att lärarutbildningen ger kompetens att upprätta
åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd.

Skälen för regeringens bedömning:
Behov av specialpedagogisk kompetens
Barn och elever kommer till förskolan, skolan och vuxenutbildningen
med olika bakgrund och förutsättningar. Undervisningen måste anpassas
till skiftande behov av särskilt stöd. All erfarenhet visar på behovet av
tidig upptäckt och tidigt insatta åtgärder för att nå bästa möjliga resultat.
Detta gäller inom hela utbildningsområdet, från förskolan och
förskoleklassen upp genom den obligatoriska skolan, fritidshemmet och
de frivilliga skolformerna gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Utvärderingar har visat att många lärare efterlyser mer kunskaper i
specialpedagogiska frågor.
Både regeringen och Statens skolverk har i olika sammanhang
markerat att en god mätare av kvaliteten i skolans pedagogiska
verksamhet är hur den möter behov av särskilt stöd. Statens skolverks
tillsynsutredningar tyder på att kommunerna många gånger sviktar i sin
uppgift att ge särskilt stöd. Regeringen delar kommitténs mening att
differentierings- och individualiseringsproblematiken så långt möjligt
skall hanteras inom den reguljära undervisningen. Specialpedagogik blir
då något som skall ingå i vardagsarbetet för alla lärare i förskola, skola
och vuxenutbildning och således ingå i grundutbildning.
Det finns enligt regeringens bedömning ett stort behov av generell och
grundläggande specialpedagogisk kompetens inom hela skolområdet.
Varje lärare bör kunna svara för att elever som behöver särskilt stöd och
hjälp både får rätt sorts hjälp och i tillräcklig omfattning. Detta
förutsätter bl.a. samarbete med specialpedagoger och annan
elevvårdspersonal. Det är vidare önskvärt att det i de flesta arbetslag
finns lärare med fördjupade specialpedagogiska kunskaper. Självfallet
har särskolan, särvux och specialskolan samt resurs- och
kunskapscentrum stort behov av bl.a. lärare med specialkompetens inom
olika specialpedagogiska områden.
Regeringen anser i likhet med kommittén att specialpedagogens
yrkesroll bör utvecklas och förstärkas. Tidigare utvärderingar och Statens
skolverks kvalitetsgranskning av området elever i behov av särskilt stöd
(Statens skolverks rapport nr 160) visar på behovet av att
specialpedagogen knyts närmare skolans ledning och att det övergripande
specialpedagogiska arbetet bör ha fokus på att undanröja hinder för och
orsaker till svårigheter i undervisnings- och lärandemiljöerna. Detta
innebär bl.a. att specialpedagogen bör delta i planering som rör
förskolans och skolans inre organisation. Även andra utredningar har
visat på behovet av att pedagogiska strategier med fokus på barn och
elever i behov av särskilt stöd vidareutvecklas så att individualisering vad
gäller stoff, innehåll och arbetssätt utvecklas. Här kan specialpedagogen
ha en särskild uppgift och bidra till lösningar utifrån sin speciella
kompetens.
Bristen på lärare med specialpedagogisk examen är stor. Utvärderingar
och lärarprognoser från bl.a. Statens skolverk visar att det föreligger
behov av lärare med specialpedagogisk utbildning.
Regeringen anser således i likhet med kommittén, att det är angeläget
att förstärka skolans samlade specialpedagogiska kompetens. Den
föreslagna strukturen för lärarutbildning ger goda möjligheter att göra
detta och att utveckla olika alternativ till specialpedagogiska
utbildningar, både vad gäller innehåll och omfattning.
Specialpedagogisk kompetens i lärarutbildningens struktur
Som ovan angivits behöver förskolan, skolan och vuxenutbildningen ha
beredskap att ta emot och ge alla barn och elever möjlighet till
utveckling, delaktighet och lärande. Det betyder att grundutbildningen
behöver fokusera på villkoren för att elever i behov av särskilt stöd skall
kunna ingå i skolans gemenskap. Det innebär inte att varje lärare skall ha
kunskap om varje enskilt funktionshinder. Däremot är det viktigt att alla
lärare har en grund att stå på och kan identifiera de mest vanligt
förekommande problemsituationerna, där det kan vara aktuellt med
särskilt stöd och hjälp. Barn och elever kan ha störningar eller svårigheter
av olika slag. Målet bör vara att varje lärare har beredskap att möta detta
i sitt pedagogiska arbete. Det bör ske genom att en del av det allmänna
utbildningsområdet i lärarutbildningen bör omfatta generella och för alla
lärare grundläggande specialpedagogiska kunskaper. Målet är att alla
blivande lärare utifrån kunskaper i specialpedagogik skall ha goda
förutsättningar att organisera arbetet med hänsyn till olika barns och
elevers behov av tid, stimulans och stöd. Vidare bör alla blivande lärare
ha kunskap om vad specialpedagogens fördjupade kunskaper kan och
skall användas till som kompletterande stöd i detta arbete.

Utbildningsdområden med inriktningar och/eller specialiseringar
Enligt samstämmig utbildningsexpertis och i enlighet med de
utbildningspolitiska målen är det angeläget att barn och elever med t.ex.
utvecklingsstörning, synskador eller hörselskador så långt det är möjligt
och lämpligt undervisas tillsammans med övriga barn och elever. Det är
därför både önskvärt och nödvändigt att det inom förskolan, skolan och
vuxenutbildningen finns lärare som, utöver den grundläggande
specialpedagogiska kunskapen och utöver kunskap i ett annat
ämne/ämnesområde, har kunskaper som rör barn och ungdomar i
komplicerade inlärningssituationer. Detta kan ske genom att
lärarstudenter kan välja utbildning med särskild inriktning och/eller
specialisering inom det specialpedagogiska ämnesområdet. Lärare som i
sin grundutbildning har specialpedagogisk inriktning och/eller
specialisering kan även svara mot vissa av särskolans och särvux behov.
Det kan finnas behov av mer specifika specialpedagogiska kunskaper
för personer med läs- och skrivsvårigheter, svårigheter att räkna och/eller
svårigheter med begreppsförståelse inom olika ämnesområden. Detta
behov kan också finnas för personer med koncentrationssvårigheter,
ADHD, DAMP, syn-/hörselnedsättningar, utvecklingsstörning eller
sociala och emotionella svårigheter. I samtliga skolformer behöver det
finnas lärare som kan bidra med fördjupade kunskaper inom dessa
områden och som vet hur olika faktorer påverkar förutsättningarna och
möjligheterna för enskilda individer att deltaga och lära. Detta gäller inte
minst i förskolan eftersom det är viktigt att problemen upptäcks tidigt.
Vissa blivande lärare bör således ha möjlighet att genom val av
inriktning för sin utbildning erhålla mer specifika specialpedagogiska
kunskaper inom ett område. Genom val av specialisering kan studenten
fördjupa sig ytterligare eller bredda sin kompetens inom det
specialpedagogiska området.
Rektor eller föreståndare/chef för förskolor, skolor och
vuxenutbildning bör bemöda sig om att det i verksamheten finns en
varierad kompetens inom det specialpedagogiska området. Det är
angeläget att landets lärosäten med lärarutbildning erbjuder en mångfald
av inriktningar och specialiseringar inom det specialpedagogiska området
för att tillgodose skolväsendets behov.
Specialpedagogexamen
Behovet av en fördjupad specialpedagogisk kompetens bör kunna
tillgodoses i alla skolformer genom att lärare får möjlighet att genomgå
specialpedagogisk påbyggnadsutbildning och avlägga examen som
specialpedagog. Behovet av specialpedagoger i kommunerna är stort.
Många pensionsavgångar kommer att ske under de närmaste åren
samtidigt som efterfrågan på specialpedagogiska insatser ökat. Förskolan
och skolan söker hjälp för allt fler barn och ungdomar med de svårigheter
och symtom som angivits ovan. Specialpedagogen har en viktig roll i
mötet med dessa och andra barns och elevers behov.
Av bilaga 2 till högskoleförordningen (1993:100) punkt 44 framgår att
den specialpedagogiska examen om minst 40 poäng har fyra inriktningar
mot komplicerad inlärningssituation, mot dövhet eller hörselskada, mot
synskada eller mot utvecklingsstörning. Regeringen anser att det är
viktigt att det specialpedagogiska programmet har detta breda utbud av
inriktningar. Regeringen har erfarit att utbildningarna omfattar 60 poäng,
vilket väl svarar mot de krav som ställs på den som genomgått en
pecialpedagogisk utbildning.
Den specialpedagogiska examen bör även fortsättningsvis vara en
påbyggnad på en avlagd lärarexamen. Alla kurser bör därför vara på
fortsättnings- och fördjupningsnivå. För att föra in väsentliga
erfarenheter av annan undervisning och olika perspektiv på pedagogisk
yrkesverksamhet är det lämpligt att specialpedagogutbildningen bygger
på tidigare yrkeserfarenhet som lärare. I specialpedagogisk examen bör
ingå ett examensarbete. Utbildningen bör vidare ha en tydlig
specialpedagogisk forskningsanknytning.
I detta sammanhang bör nämnas att erfarenheter visar på behovet av
förstärkt utbildning av specialpedagoger med inriktning mot
dövhet/hörselskada.
Särskolan
Särskolans brist på lärare med adekvat specialpedagogisk utbildning är
mycket stor. Av Statens skolverks rapport nr 173 Beskrivande data om
barnomsorg och skola 99 framgår att endast 40 % av undervisningen i
den obligatoriska särskolan utfördes av lärare som hade genomgått en
specialpedagogisk utbildning. Det råder t.ex. stor brist på grundskollärare
med specialpedagogutbildning. Det innebär att grundsärskolan i allt
högre grad rekryterar specialpedagoger med förskollärar- eller
fritidspedagogutbildning som bas. När det gäller särskolans behov av
lärare för elever med utvecklingsstörning bör detta enligt regeringens
bedömning framgent i stor utsträckning kunna tillgodoses inom ramen
för den nya lärarutbildningens inriktning med specialpedagogik.
Den inriktning som närmast kan vara aktuell för särskolan bör
uppmärksamma förutsättningar för lärande där begåvningsmässig
funktionsnedsättning kan leda till komplicerade inlärnings- och/eller
samspels- och kommunikationssituationer. En lärare med utbildning i
t.ex. inriktningarna svenska eller matematik och specialpedagogik för
elever med utvecklingsstörning har sannolikt en kompetensprofil av stor
användbarhet för särskolan. En inriktning mot särskolans
verksamhetsområde bör kunna fördjupas ytterligare, alternativt breddas,
genom olika specialiseringar. Därutöver finns behov av specialpedagoger
i särskolan för att bl.a. komplettera med spetskompetens inom det
specialpedagogiska området. Många elever i särskolan har
flerfunktionshinder. Utöver specialpedagoger med fördjupad kompetens
inom området utvecklingsstörning finns därför stort behov av
specialpedagoger som har kunskap om flerfunktionshinder.
Specialskolan
Specialskolan har till viss del likartade problem som särskolan, dvs. stor
brist på lärare förutses. En utredning av lärarbehovet vid specialskolorna,
som Statens institut för Handikappfrågor i skolan (SIH) har låtit
genomföra 1997 på regeringens uppdrag, visar på ett mycket stort
rekryteringsbehov av grundskollärare för döva elever under de närmaste
åren. Många lärare i specialskolan saknar dessutom tillräcklig utbildning
i teckenspråk. Regeringens mening är att specialskolans lärarbehov i
första hand bör tillgodoses genom utbildning av grundskollärare för döva
elever, som i sin utbildning studerat med inriktningen teckenspråk.
Inriktningen bör kunna fördjupas i form av en specialisering. Läraren
skall dessutom ha lärarutbildning i ett eller ett par ämnen att undervisa i.
Därutöver bör i specialskolan finnas lärare som avlagt
specialpedagogexamen med olika inriktningar, t.ex. inom hörselområdet,
för att bistå skolan med spetskompetens på området. Då elever i
specialskolan ofta har flera funktionshinder, är det viktigt att det på
skolan finns lärare som har kunskaper om även andra funktionshinder än
hörselnedsättningar och dövhet, t.ex. om synnedsättningar,
DAMP/ADHD, beteendestörningar etc.
Regeringens bedömning är att den teckenspråkiga inriktning inom
grundutbildningen på hur döva barn och unga lär, som finns vid bl.a.
Lärarhögskolan i Stockholm och vid Örebro universitet, bör fortsätta.
Den har i dag en inriktning mot språk, teckenspråk och svenska samt
naturvetenskap. Behovet av fortbildning i teckenspråk för redan
verksamma lärare i specialskolan bör dessutom beaktas. Formerna för
sådan utbildning, t.ex. studier på deltid och distans, måste
uppmärksammas.
Regeringen beslöt den 18 november 1999 att tillkalla en särskild
utredare med uppgift att förbereda bildandet av en gemensam myndighet
för den statliga specialskolans (U 1999:07), (dir. 1999:91). Myndigheten
skall ha i uppgift att samordna resurser, utvecklingsarbete m.m. i syfte att
stärka utvecklingen av specialskolornas inre arbete för att bidra till ökad
måluppfyllelse. Regeringen utgår från att den nya myndigheten kommer
att ha ett särskilt ansvar att bevaka specialskolans behov av
specialpedagogisk kompetens.
Övrigt
Kommittén har föreslagit att den kommitté för översyn av skollagen
m.m. (dir. 1999:15), som regeringen tillsatte 1999, skall ta ställning till
om beskrivna förtydliganden och förändringar i den specialpedagogiska
yrkesrollen och en specialpedagogexamen bör regleras genom
lagstiftning. Det skulle enligt kommittén kunna beröra kommuners
skyldighet att anställa specialpedagoger med adekvat utbildning.
Det är kommunernas skyldighet att se till att dess personal har
kompetens för att sköta sitt uppdrag. Regeringen anser att nuvarande
lagstiftning som avser all pedagogisk personal även gäller skolans
rekrytering av specialpedagogisk kompetens.
10.2 Massmedier och informationsteknik

Regeringens bedömning: Lärare bör ge barn och elever redskap
för att kunna inhämta, bearbeta och ta ställning till information från
massmedier och via den nya informationstekniken. Forskning om
pedagogisk utveckling utifrån informationsteknikens roll i lärandet
bör stimuleras. Berörda myndigheter bör få i uppdrag att informera
om pågående forskning om lärande och IT av intresse för
lärarutbildning och skola. Den nya tekniken bör utnyttjas för
lärarutbildning på distans.

Kommitténs förslag: Kommittén tar upp den nya
informationstekniken utifrån dess roll för distribution av utbildning.
Kommittén har konstaterat att den nya tekniken skall ses som ett naturligt
inslag i lärarutbildningens uppgift att förbereda eleverna för det framtida
arbets- och samhällslivet. Kommittén överlämnar åt högskolan att utifrån
den nya teknikens roll för lärarens arbete samt den pedagogiska
utvecklingen närmare utveckla hur informationsteknikfrågorna skall
behandlas i lärarutbildningen.
Remissinstanserna: Endast ett litet antal remissinstanser pekar på
frågan om massmedia och IT-användning i lärarutbildningen. Det är
Distansutbildningsmyndigheten, som med tillfredsställelse ser att
Lärarutbildningskommitténs förslag förutsätter att en stor del av
lärarutbildningen skall kunna ges på distans. Myndigheten anser
dessutom att kraven på kunnande om den nya informationstekniken skall
framgå av examensordningens beskrivning av lärarexamen. Statens
skolor för vuxna pekar också på det positiva med utbildning på distans
men understryker att användningen av den nya tekniken förutsätter en ny
pedagogik, vilket måste återspeglas i lärarutbildningen. Statens kulturråd
pekar på skolbibliotekarien som en resurs i det pedagogiska
utvecklingsarbete inom IT-området. Göteborgs universitet efterlyser en
mer utförlig diskussion om utvecklingen av informationstekniken och
dess konsekvenser för skola och lärarutbildning. Stockholms universitet
menar att även en IT-baserad undervisning kräver mycket breda och
djupa ämneskunskaper av läraren. Bland kommunerna pekar Haparanda
på att IT-kompetens skall vara en grundkompetens och att teknisk
support för pedagogisk verksamhet skulle kunna vara en del av en
inriktning eller specialisering.

Skälen för regeringens bedömning:
Bakgrund
Den svenska demokratin bygger på medborgarnas engagemang. Det
offentliga samtalet förs till stora delar i massmedierna. För att kunna
delta krävs ett utvecklat språk och insikt i hur massmedier fungerar. Den
höga mediekonsumtionen bland barn och ungdom bidrar till att dessa
aldrig varit så välinformerade som i dag. Lärarens roll för att skapa
medvetna mediaanvändare är oerhört betydelsefull.
Såväl i förskola, skola och vuxenutbildning som i arbets- och
samhällslivet är informationsteknik numera ett viktigt hjälpmedel och
naturligt inslag för kommunikation och informationsinhämtning. De
hittillsvarande insatserna för att öka media- och IT-kunnandet bland de
lärare som för närvarande utbildas har inriktats på att ge lärarna en
grundkompetens för de nya medierna och på forskning om media- och
IT-pedagogik. Vidare pågår ett omfattande program för vidareutbildning
av lärare. Stora satsningar har därför gjorts för att förse skolans lärare
samt barn och elever med datorer.
En målformulering om IT-kunnande fördes in i beskrivningarna för
samtliga lärarexamina (utom flyglärarexamen) i högskoleförordningen
(1993:100) hösten 1996. Innebörden är att den utbildade läraren skall
kunna använda datorer och andra informationstekniska hjälpmedel för
egen inlärning och för undervisning av elever.
I samband med att målformuleringen infördes i
examensbeskrivningarna fick Högskoleverket särskilda medel för
utveckling av IT-området i lärarutbildningen, pedagogisk användning av
IT inom den högre utbildningen och forskning inom IT-pedagogik. Dessa
uppdrag hade sin bakgrund i IT-propositionen 1995/96:125 om åtgärder
för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik. För
uppdragens genomförande ställdes sammanlagt 30 miljoner kronor till
verkets förfogande.
Att Sverige har en internationellt sett mycket hög datortäthet och att
telenäten erbjuder en stor tillgänglighet har varit viktiga förutsättningar
för satsningarna. Sedan 1992 har Statens skolverk haft i uppdrag att
främja utvecklingen och genomförandet av den nationella datapolitiken
på skolans område. Som en del av detta uppdrag har verket haft att driva
och utveckla ett nationellt skoldatanät och att bygga upp ett
nätverksbaserat resurscentrum för IT-baserade läromedel samt att
utvärdera användningen av IT i skolan.
Det s.k. Skoldatanätet och resurscentrumet för multimedia,
Multimediabyrån, har till uppgift att utveckla IT-användningen i skolan.
De skall fungera som vägledning för lärare i arbetet med att integrera IT i
undervisningen, dels genom egna tjänster dels genom att vara guide till
relevanta webbresurser. Det nätbaserade resurscentrumet skall särskilt
främja och stimulera framväxten av kunskaper om IT-baserade läromedel
och hur dessa används i undervisningen.
I den tidigare under våren lagda propositionen Ett
informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86) aviserade regeringen
sin avsikt att precisera uppdraget till Statens skolverk vad avser det
fortsatta arbetet med Skoldatanätet och utvecklingen av det nationella
resurscentrumet. Det fortsatta arbetet förutsätts ske parallellt med arbetet
via Delegationen för IT i skolan. Vidare aviserades att Statens skolverk
skulle få i uppdrag att utreda hur myndigheter och andra intressenter via
Skoldatanätet kan samverka, kring hur informationstekniken kan
användas i skolan. Dessutom skulle Statens skolverk få i uppdrag att
utforska och dokumentera den nya teknikens betydelse för skolans
arbetsorganisation och lärande.
Med regeringens skrivelse Lärandets verktyg - nationellt program för
IT i skolan (skr. 1997/98:176) lades grunden för Delegationen för IT i
skolan, ITIS. Delegationen har i uppdrag att genomföra den satsning som
aviserades i skrivelsen och som syftar till att utveckla användningen av
IT som ett pedagogiskt hjälpmedel. Satsningen skall pågå under tre år
och skall genomföras i samarbete mellan Utbildningsdepartementet och
Näringsdepartementet, Statens skolverk, Svenska Kommunförbundet,
Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, IT-kommisssionen,
Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. Satsningen består av
kompetensutveckling av 60 000 lärare i arbetslag, en dator till deltagande
lärare, en förbättrad tillgång till Internet, e-postadresser till alla lärare
och
elever, stöd för utveckling av det europeiska och svenska skoldatanätet,
särskilda insatser för elever med funktionshinder samt pris för utmärkta
pedagogiska insatser. ITIS har en budget om 1,4 miljarder för åren 1999-
2001.
Distansutbildningsmyndigheten (Distum) inrättades 1999 och skall
främja utvecklingen och användningen av distansutbildning som grundas
på informations- och kommunikationsteknik. Verksamheten avser
högskolan och folkbildningen i hela landet. Inom Distums ram ligger
också att utveckla en pedagogik för ändamålet. Distum har givit
ekonomiskt stöd till ett nätverk för vidareutbildning av lärare på distans
och medverkat till att etablera distribuerad lärarutbildning , d.v.s. en
högskola har förlagt studierna för en grupp med lärarkandidater till en
glesbygdsregion. De hittills utlagda lärarutbildningarna ges av Luleå
tekniska universitet och finns i Storuman och Arjeplog.
Nätverket för vidareutbildning för lärare med sekretariat vid Uppsala
universitet har verkat i perspektivet det livslånga lärandet . Nätverket
består av högskolor med lärarutbildningar som bidrar med kurser
Nätverkets kurser har hittills nått drygt 600 av skolans aktiva lärare som
fortbildning eller vidareutbildning. Inledningsvis har nätverket haft
medel från Distansutbildningskommittén och Utbildningsdepartementet.
Numera finansierar Distum nätverkets verksamhet.
På nordisk nivå pågår, med stöd från Nordiska ministerrådet inom
ramen för IDUN-projektet, ett samarbete mellan de institutioner som ger
lärarutbildning. Genom projektet skall det byggas en internetbaserad
logisk informations- och samarbetsstruktur mellan medverkande
lärarutbildningsinstitutioner. Vidare skall det utvecklas en distanskurs för
lärare i användning av Internet för pedagogiskt bruk.
Grundutbildning
Lärarutbildningen bör vara ett föredöme när det gäller användningen
av media och IT som lärande verktyg och visa på de möjligheter dessa
ger för lärande samt för lokal utveckling. Skolväsendet har i dag inte fått
tillgång till enbart ny teknik, utan framför allt till kvalitativa pedagogiska
verktyg, som i kombination med förändrade arbetsätt och arbetsformer
ger goda förutsättningar att i enlighet med läroplanernas övergripande
mål utveckla undervisningen mot mer elevaktiva arbetssätt, som bl.a.
stärker elevernas förmåga till eget kunskapssökande, kritiskt värderande
och eget ställningstagande. Därmed skapas förutsättningar för att
utveckla lärarollen. Lärarutbildningen bör visa hur massmedia och IT kan
användas som läromedel. Med sin unika förmåga att kombinera text, ljud
och bild ger IT möjlighet att i samma media söka information,
kommunicera och publicera. Skolan och klassrummet kan öppnas mot
världen.
Användningen IT har sedan länge varit ett kraftfullt hjälpmedel i
specialpedagogiken. För mycket svårt funktionshindrade har IT utnyttjats
för t.ex. helt ny kommunikation. Vidare har IT utvecklats långt inom
lärprocessen för moderna språk.
Användning av informationsteknik bör vara ett viktigt inslag i
lärarutbildningen då den i dag är ett betydelsefullt verktyg för lärande
och en kraft för pedagogisk förnyelse, liksom ett administrativt
hjälpmedel för läraren. Användningen av informationsteknik bör
relateras till kunskap om media, kommunikation,
informationsbearbetning, källkritik, juridik, etik och skapande
verksamhet. Informationsteknikens förmåga att påverka skolans
arbetssätt och organisation bör tillvaratas för att öka kvaliteten i arbetet.
Samtidigt måste eleverna få insikter i den påverkan de blir utsatta för och
ges förmåga att hantera denna.
Lärarutbildningen bör ge möjligheter till kritisk granskning av ny
teknik. Inte minst viktigt är att de blivande lärarna får träning i de nya
formerna för kritisk granskning som den nya tekniken nödvändiggör.
Media-och IT-användning innebär vidare ett nytt förhållningssätt till
informationsamhället vilket lärarstudenterna måste förberedas på inför
sin lärargärning. Att arbeta med källkritiska metoder blir viktigt. Även
juridiska frågor t.ex. om upphovsmannarätt, tryck- och åsiktsfrihet blir
med den nya medianvändningen områden som den blivande läraren
måste vara bevandrad i.
Stiftelsen för kunskaps och kompetensutveckling, KK-stiftelsen har i
ett omfattande IT-skolprojekt vunnit många värdefulla erfarenheter.
Någon utvärderingsrapport har ännu inte publicerats. Enligt preliminärt
underlag ger projektet belägg åt uppfattningen att IT ändrar
förutsättningarna för skolans arbetsformer och organisation. Detta bör
tillvaratas på ett positivt sätt då det förstärker förutsättningarna för arbete
i arbetslag i skolan.
KK-stiftelsens förstudie om Upplevelseindustrin, december 1999, visar
på vilka nya yrken och näringslivssektorer som kommer att utvecklas
med den nya informationstekniken inom området underhållning-
undervisning, edutainment . För detta område utbildar enligt KK-
stiftelsen den svenska skolan (media och estetiska gymnasieprogram)
och högskolan redan i dag och förväntas göra detta än mera i framtiden.
För denna utbildning som växer såväl kvantitativt som kvalitativt
ställs krav på en ny lärarkompetens. De nya ofta pedagogiska
underhållningsprodukterna medverkar också på sitt sätt till att ställa nya
krav på lärarna. Mot bakgrund av ovanstående är det rimligt att anta att
allt högre krav ställs på presentation, underhållningsvärde etc. av det
material som skall förmå fånga intresset. Den erfarenhet av distribuerad
utbildning som hittills har vunnits av skilda utbildningsanordnare är
mycket värdefull för det pedagogiska utvecklingsarbetet inom
informationsteknikområdet och skall fortsatt tillvaratas och utvecklas så
att den kommer alla lärarutbildningar tillgodo.
Morgondagens lärarutbildning bör vidare i enlighet med kommitténs
förslag omfatta dator- och IT-användning som ett hjälpmedel för att
distribuera kurser. För detta har Distum ett stort ansvar.
Forskning
Högskoleverkets rapport om Forskning om IT-pedagogik som lämnades
till Utbildningsdepartementet den 1 mars 2000 visar att det råder ett
fortsatt stort behov av forskning om utvecklingen av pedagogiken inför
en ökad IT-användning i undervisningen och i samhället i övrigt. Det
gäller bl.a. forskning om IT i ett demokrati- och värdeperspektiv, IT och
själva lärandeprocessen utifrån olika utgångspunkter och hur ett IT-
baserat lärande i samverkan kan utvecklas. (se vidare avsnitt 7
Forskningsstrategier för lärarutbildningen).
Regeringen har erfarit att KK-stiftelsen 1996 beslutade att inom ramen
för programmet IT-didaktik finansiera sju doktorandtjänster vid olika
lärosäten i landet. Programmet har numera benämningen Lärande och IT
där lärande tolkas i vid mening och omfattar många andra miljöer än
skola och högskola. År 1998 omfattade forskningsprogrammet Lärande
och IT 55 miljoner kronor. Den virtuella forskarskolan om Lärande och
IT omfattar f.n. 18 doktorander vid 7 lärosäten. Det dominerande
forskningsämnet i programmet är IT -användning i pedagogiska miljöer,
med 10 doktorander. Fullt utbyggt kommer programmet att omfatta 117
miljoner kronor och pågå mellan 2000-07. Regeringen ser mycket
positivt på framväxten av forskningsprogrammet Lärande och IT och
hälsar med tillfredsställelse den informationsinsats som ingår i
programmet.
Regeringen bedömer att kunskaper och erfarenheter från bl.a. denna
forskning och annan pågående forskning inom lärande och IT skyndsamt
måste föras ut till landets högskolor med lärarutbildning och till
förskolan, skolan och vuxenutbildningen. Regeringen avser därför att ge
berörda myndigheter ett uppdrag med denna inriktning.
10.3 Pedagogisk profilering

Regeringens bedömning: Pedagogisk profilering i lärarutbildningen
bör kunna ske inom ramen för den föreslagna strukturen för
utbildningen.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att lärarutbildning med
särskild pedagogisk och metodisk profil kan organiseras inom ramen för
inriktningar och specialiseringar så att studenter kan få utbildning även
för en alternativ pedagogisk profilering.
Remissinstanserna: Stiftelsen Rudolf Steinerhögskolan är kritiska till
att waldorflärarutbildningen inte nämns i kommitténs förslag.
Waldorfskolefederationen avvisar kommitténs förslag och menar att
förslagen i inget avseende motsvarar waldorfskolornas behov av
lärarutbildningar.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen ser positivt på
metodiska och pedagogiska profileringar av lärarutbildningen. I skolan
finns och måste finnas utrymme för olika pedagogiska profileringar och
arbetssätt. Detta speglar elevernas olika behov av en viss pedagogik i
undervisningen och svarar samtidigt mot ett intresse hos både föräldrar
och lärare av att skolan skall kunna arbeta på olika sätt. Olika
pedagogiska profileringar förväntas bidra till pedagogisk debatt och
förnyelse och därmed till utvecklingen av skolan. Regeringen anser
därvid att det är värdefullt att ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte kan ske
mellan skolor och lärare som arbetar med en viss pedagogisk inriktning.
Att erbjuda pedagogiska profileringar i lärarutbildningen är ett uttryck
för att ge valmöjligheter i skolan. Den traditionella pedagogiska
verksamheten kan härigenom få intressanta impulser. Exempel på
alternativa pedagogiska profileringar är montessoripedagogiken och
waldorfpedagogiken. För den senare gäller att regeringen ger särskilda
medel för en påbyggnadskurs för de som önskar bli waldorflärare. Denna
påbyggnadskurs beviljades mot bakgrund av att regeringen den 25 april
1996 avslog Stiftelsen Rudolf Steinerhögskolans ansökan att få utfärda
bl. a. vissa lärarexamina enligt högskoleförordningen (1993:100).
Regeringen beslutade också att statsbidrag skulle lämnas för en
påbyggnadsutbildning om 40 poäng i waldorfpedagogik för 100
helårsstudenter. Denna utbildning har bedrivits sedan hösten 1996.
Riksdagen tillkännagav med anledning av förslagen i
budgetpropositionen för 1997 (prop 1996/97:1, bet. 1996/97:UbU1 rskr.
1996/97:100) att regeringen skulle återkomma med ett förslag till en
grundskollärarutbildning med waldorfinriktning. Samtidigt tillkännagav
riksdagen att en parlamentarisk kommitté med uppgiften att återkomma
med förslag om den framtida lärarutbildningen borde tillkallas.
Förslag till en grundskollärarutbildning med waldorfinriktning och
förslag till utbildning för samtliga lärarkategorier i en waldorfskola har
redovisats av Högskoleverket och överlämnats till
Lärarutbildningskommittén. Lärarhögskolan i Stockholm och Stiftelsen
Rudolf Steinerhögskolan har redovisat en utbildningsplan för en
grundskollärarexamen med waldorfinriktning, vilken överlämnats till
kommittén.
Utredningen om Lärarutbildningen fick i sina direktiv (dir 1997:54)
uppdraget att behandla frågan om lärarutbildning för olika pedagogiska
profileringar. I det förslag till struktur för lärarutbildningen som
utredningen avgivit och som regeringen antar som sitt eget ges
erforderligt utrymme för en pedagogisk profilering. Denna kan
genomföras inom utbildningsområdena inriktning och specialisering. Det
ankommer på högskolan att genom sitt kursutbud tillgodose studenternas
och det allmännas intresse på denna punkt. Regeringen förutsätter ett
nära samarbete med företrädare för aktuella pedagogiska profileringar.
Högskolans uppgift att utgå ifrån vetenskaplig grund och beprövad
erfarenhet är en viktig princip i detta samarbete.
10.4 Jämställdhet

Regeringens bedömning: Varje högskola med lärarutbildning bör
anlägga ett könsperspektiv på denna utbildning. Vidare bör dessa
högskolor för sin lärarutbildning utveckla lärarstudenternas
medvetenhet och kunskap om jämställdhetsfrågornas betydelse i sitt
framtida arbete. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hur de
verksamhetsförlagda delarna av utbildningen kan ge studenterna
erfarenheter av jämställdhetsarbete bland barn och elever.
För att vidga kunskapen om jämställdhet i lärandet bör
Högskoleverket få i uppdrag att stimulera en vidareutveckling av
lärarutbildningarna i detta avseende.

Kommitténs förslag: Kommittén har inom ramen för sina förslag
angivit jämställdhet som exempel på ett kunskapsområde som bör kunna
studeras inom ramen för det allmänna utbildningsområdet. Kommittén
menar att läraryrkets samhällsuppdrag, demokrati och värdegrund skall
vara kända av lärarstudenten. Hur jämställdhetsfrågorna skulle kunna
behandlas som ett kunskapsområde i lärarutbildningen redovisas i en
bilaga (nr 6) till betänkandet. Här har professor Inga Wernersson
utvecklat skälen till att jämställdhet, kön och könsteori är viktiga inslag i
lärarutbildningen och också angivit metoder för hur jämställdhet skall
kunna bli ett kunskapsområde i lärarutbildningen.
Beträffande åtgärder för att förbättra den könsmässiga obalansen bland
studenterna i lärarutbildningen hänvisas till avsnitt 9.1 Rekrytering till
lärarutbildningen.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser har efterlyst
utredningens förslag till behandling av jämställdhetsfrågorna i
lärarutbildningen. Högskoleverket saknar konkreta förslag om
jämställdhet och könsteori. Göteborgs kommun anser att jämställdhet och
könsteori skall ha en självklar plats och behandlas som kunskapsområden
inom all lärarutbildning. Umeå kommun ställer frågan varför
jämställdheten behandlas i en bilaga till betänkandet.
Sveriges Förenade Studentkårer beklagar att jämställdhetsfrågan har
reducerats till en bilaga till betänkandet och menar att detta inte bidrar till
att den sneda könsfördelningen kan brytas. Jämställdhetsarbetare
förening föreslår att blivande lärare som en obligatorisk del av
utbildningen delges den dokumenterade forskningen om flickors och
pojkars olika villkor i skolan.

Skälen för regeringens bedömning:
Jämställdhet betonas i skollagen 1 kap. 2§ tredje st. och i samtliga
läroplaner. I förskolans läroplan (Lpfö 98) framhålls att förskolan skall
motverka traditionella könsmönster och könsroller. I läroplanen för det
obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94)
respektive läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94) framhålls
bl.a. att skolan aktivt och medvetet skall främja kvinnors och mäns lika
rättigheter och möjligheter.
Statens skolverk har haft i uppdrag att redovisa sina erfarenheter av hur
det övergripande kunskapsområdet jämställdhet förts in i undervisningen
samt vilka åtgärder som har vidtagits för att undervisningen skall
tillgodose både flickors eller kvinnors och pojkars eller mäns likvärdiga
möjligheter till lärande. I sin redovisning av uppdraget i årsredovisning
för 1999 pekar myndigheten på att jämställdhetsfrågan är grundläggande
för vårt samhälls- och utbildningssystem. Det är inom ramen för arbetet
med de grundläggande värderingarna i vårt samhälle, dvs. inom ramen
för behandlingen av värdegrundsfrågorna, som jämställdhetsfrågorna har
en naturlig plats i lärarutbildningen. Dock är kunskapsnivå för låg inom
flera yrkeskategorier i skolväsendet för att kunna åstadkomma en
förändring av strukturen i skolan.
Frågan om jämställdhet är av den karaktären att krav bör ställas på
högskolan att särskilt redovisa hur man uppnår examensbeskrivningens
mål. Det är viktigt att anlägga ett könsteoretiskt perspektiv på
lärarutbildningsprogrammen. Vidare skall det i utbildningsplanerna för
lärarutbildningsprogrammen framgå hur jämställdhetsfrågan skall
behandlas så att varje student når utbildningsmålet. Varje universitet och
högskola bör inom ramen för sin lärarutbildning kombinera studenternas
behov av kunskap inom området med de utbildningar om jämställdhet
och könsteori som lärosätet kan erbjuda. De centrum för genusforskning
som finns inom högskolan bör här kunna utgöra en viktig resurs.
Liksom för övriga kunskapsområden som berör barns och elevers
förutsättningar, villkor och möjligheter kräver kunskapsområdet
jämställdhet förmåga att tänka kritiskt, självständigt och kreativt. Detta
gör att den personliga mognaden har stor betydelse för hur lärarstudenten
kan behandla jämställdhetsfrågan. Det är därför av största vikt att
jämställdhetsfrågorna ges utrymme även i de verksamhetsförlagda
delarna av utbildningen. I dessa ges lärarstudenten möjlighet till en
samlad insikt om hur könssystemet kommer till uttryck i skolan och i
klassrummet samt i alla led av den pedagogiska processen.
För att på avsett sätt uppmärksamma dessa frågor i den
verksamhetsförlagda delen av utbildningen ställs stora krav på
handledarna. Dessa bör därför erbjudas särskild utbildning för att
handleda också i ett jämställdhets- och könsteoretiskt perspektiv.
Kopplingen mellan de generella insikterna och tillämpningen är inte
självklar utan måste ständigt övas och prövas. Olika former av
utvecklingsarbete inom ramen för lärarutbildningen skulle här kunna ge
värdefulla tillskott i utvecklingen av en jämställd förskola och skola.
Även här skulle ovan nämnda centrum för genusforskning kunna utgöra
en viktig resurs.
Regeringen avser därför att ge Högskoleverket i uppdrag att särskilt
beakta denna fråga. För ändamålet avsätter regeringen år 2001
engångsvis 1,5 miljoner kronor.

11 Rektorsutbildning och utbildning i ledarskap

Regeringens bedömning: Statens skolverk bör få i uppdrag att
förnya innehållet i den nuvarande rektorsutbildningen för det
offentliga skolväsendet med relevant högskoleutbildning som bas. En
påbyggnadsutbildning med inriktning mot utbildningsledarskap bör
utvecklas.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att det inrättas en
rektorsutbildning, vilken i likhet med den nuvarande statliga
rektorsutbildningen anordnas som en uppdragsutbildning från
Skolverket, med högskolor som bas. Rektorsutbildningens deltagare
bör erbjudas möjlighet att genomgå utbildning som leder fram till 40
högskolepoäng och utmynna i en skolledarexamen. Enligt
utredningens förslag skall en skolledarexamen bygga på annan avlagd
högskoleexamen samt tre års yrkeslivserfarenhet. Utbildningen skall
vara öppen även för andra än skolledare med intresse för
utbildningsledarskap. Högskolorna skall uppmanas att inrätta ett nytt
akademiskt ämne, utbildningsledarskap, som skall bli kärnan i den
nya examen. Genom att utbildningsledarskap introduceras som ett nytt
ämne vid högskolan kan det enligt kommittén på sikt utvecklas till ett
självständigt forskarutbildningsämne, vilket kan försörja området med
ny kunskap.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan
är överlag positiva till förslaget att inrätta skolledarexamen men anser
att den skall vara en utbildning i högskolans regi och inte en
uppdragsutbildning. Den nuvarande statliga rektorsutbildningen bör
bibehållas som en befattningsutbildning och upphandlas som en
uppdragsutbildning av Statens skolverk. Statens skolverk förordar
t.ex. en utbildning med två in- och utgångar. Dels bör finnas en statlig
befattningsutbildning för nyblivna rektorer med Statens skolverk som
beställare, dels en utbildningsledarexamen på 40 poäng med
högskolan som bas för rektorer och andra som vill meritera sig för
ledarskap. De universitet och högskolor som uttalat sig om
skolledarutbildning ställer sig bakom förslaget till en skolledarexamen
men är delade i sin uppfattning till det föreslagna ämnet
utbildningsledarskap. Uppsala universitet, Umeå universitet,
Mälardalens högskola och Linköping universitet stöder inte att ämnet
utbildningsledarskap inrättas. Hur studierna organiseras bör varje
högskola själv bestämma. Malmö högskola och högskolorna i
Jönköping och Halmstad stöder att ämnet utbildningsledarskap
inrättas. Mitthögskolan stöder det nya akademiska ämnet
utbildningsledarskap och anför att det måste utvecklas i nära
samarbete med ekonomi, juridik, samhällsvetenskap och
beteendevetenskap. Karlstads universitet ställer sig bakom förslaget
att en ny inriktning för skolledarutbildning skall utarbetas. I en sådan
utbildning bör ingå bidrag från olika kunskapsområden. På sikt kan
området komma att utvecklas till ett nytt kunskapsfält med status av
akademiskt ämne utbildningsledarskap.
De kommuner som har yttrat sig stöder förslaget till examen för
skolledare. Eskilstuna och Falu kommuner är positiva till
skolledarexamen och instämmer i att den skall vara öppen även för
andra yrkesgrupper än rektorer och lärare. Härnösands och Kalmar
kommuner anser att inrättandet av ämnet utbildningsledarskap är
viktigt för att förse rektorsutbildningen med en vetenskaplig bas.
Lidköpings och Norrköpings kommuner anser att kommunerna bör
mer än idag få möjlighet att påverka innehållet i den statliga
skolledarutbildningen. Flera kommuner menar i likhet med kommittén
att en statlig skolledarexamen inte får bli en obligatorisk
behörighetsgivande utbildning för skolledare.
Av intresseorganisationerna avvisar Svenska Kommunförbundet
tanken på en statlig skolledarexamen eftersom rekrytering och
anställning av rektorer är kommunernas ansvar. Lärarförbundet och
Lärarnas Riksförbund stöder förslaget till ny skolledarutbildning men
anser att det skall vara en högskoleutbildning och ej anordnas som
uppdragsutbildning från Skolverket. Lärarnas Riksförbund anser att
utbildningen skall vara öppen för lärare som inte blivit skolledare men
som vill satsa på en sådan karriär. SKOLLEDARNA anser att kommittén
bort ta ett större grepp på skolledarutbildningen och att den blivande
skolledaren bör ha genomgått utbildningen till skolledare innan man
får tillträda sin första anställning som skolledare.

Skälen till regeringens bedömning
Bakgrund
Utbildning av rektorer och andra skolledare har varit ett statligt ansvar
sedan lång tid tillbaka. Från 1930-talet och framåt har staten tagit ansvar
för olika delar av utbildning av rektorer och andra skolledare.
Regeringen föreslog i proposition Ansvaret för skolan (prop.
1990/91:18) en förändrad styrning av skolan, där staten anger mål och
riktlinjer som är nationellt giltiga och kommunerna svarar för att
verksamheten genomförs inom de ramar och riktlinjer som riksdagen och
regeringen lägger fast.
Den förändrade styrningen fick till följd att staten tog ansvar för en
statlig rektorsutbildning. Med hänvisning till statens intresse av att skapa
en nationellt likvärdig skola med utgångspunkt i gemensamma läroplaner
borde det enligt föredragande statsrådet finnas en utbildning för rektorer
som är likvärdig för landet. Utbildningen, benämnd den statliga
rektorsutbildningen, är en uppdragsutbildning med Statens skolverk som
beställare. Utbildningen omfattar ca 30 dagar fördelade på två - tre år.
Under 90-talet har ytterligare reformer inom skolväsendet genom nya
läroplaner, kursplaner, betygssystem, kvalitetssäkringssystem samt ett
nytt avtal på skolområdet kraftigt förändrat rektors och andra skolledares
arbetsuppgifter och ansvarsområde. Regeringen gav därför i maj 1998
kommittén tilläggsdirektiv med uppdrag att lämna förslag till utbildning
av skolledare för det offentliga skolväsendet. Det föreligger enligt
direktiven behov av en förändrad skolledarutbildning som är mer
omfattande än den som Statens skolverk för närvarande ansvarar för. I
direktiven anförs att staten bör ta ansvar för en utbildning som leder fram
till en skolledarexamen.
Rektors uppdrag
Rektorernas uppdrag utgår från skollagen, skolformsförordningarna och
läroplanerna. Enligt 2 kap. 2 § skollagen (1985:1100) skall det för
ledningen av utbildningen i skolorna finnas rektorer. Här anges också att
som rektor får bara den anställas som genom utbildning och erfarenhet
har förvärvat pedagogisk insikt. Rektors uppgifter och ansvar för den
mål- och resultatstyrda skolan har förtydligats genom Lpo 94 och Lpf 94
samt successiva anpassningar i skollag och skolformsförordningarna.
I ett system med mål- och resultatstyrning skall rektorn som ledare och
handledare i det dagliga arbetet driva på processerna mot måluppfyllelse.
Rektor skall hålla sig förtrogen med det dagliga arbetet i skolan. Det
åligger rektor att särskilt verka för den pedagogiska utvecklingen. Enligt
läroplanerna har rektor det övergripande ansvaret för att verksamheten
som helhet inriktas på att nå de riksgiltiga målen för skolan. Rektor har
ansvar för att skolans mål och resultat följs upp och utvärderas i
förhållande till de nationella målen, till målen i den kommunala
skolplanen och till skolans lokala arbetsplan.
Rektorn har ett dubbelt ansvar, dels som en följd av nationella
styrdokument, dels utifrån uppgifter och ansvar som hänför sig till det
kommunala ansvaret. Rektorns ansvar och uppgifter hänför sig således
till såväl den statliga som kommunala nivån.
Aktuella översyner
Rektorernas arbetsuppgifter och arbetssituation har varit föremål för
uppmärksamhet från olika håll under lång tid. I utvecklingsplanerna (Skr.
1996/97:112 Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning -
Kvalitet och likvärdighet och Skr 1998/99:121 Utvecklingsplan för
förskola, skola och vuxenutbildning - Samverkan, ansvar och utveckling)
behandlas rektorernas yrkesroll och arbetsuppgifter. Statens skolverk har
i ett nationellt kvalitetsgranskningsuppdrag granskat rektors roll i en
decentraliserad skola. Inspektörerna pekar på ett antal problem och
områden som behöver uppmärksammas och utvecklas. Inspektörerna
konstaterar också att skolledarna ofta saknar grundläggande
ledarutbildning.
Som en följd av Statens skolverks granskningsrapport har
Utbildningsdepartementet nyligen beslutat inrätta en expertgrupp för att
diskutera skolledares ansvar och befogenheter och skapa förutsättningar
för ett bättre ledarskap. Expertgruppen skall redovisa sitt arbete senast
den 30 maj 2001.
Statens skolverk har regeringens uppdrag att anordna en statlig
rektorsutbildning som bedrivs vid universiteten i Umeå, Uppsala,
Linköping och Göteborg samt vid Lärarhögskolan i Stockholm och
Malmö högskola. Förvaltningshögskolan i Göteborg har på verkets
uppdrag 1998 utvärderat den statliga rektorsutbildningen i vad avser
innehåll, ekonomi, jämställdhet och effekter. Utvärderingen visar på
behov av översyn av rektorsutbildningen.
Behov av ledarskapsutbildning i skolan
Med hänsyn till dels de stora förändringar som har skett i skolan, dels det
omfattande ansvar som ledningen av en skola innebär, är det regeringens
bedömning att det krävs en utveckling av skolledarkompetensen.
Skolledarskap har av tradition handlat om att förvalta och administrera
ett befintligt system. Skolans ledarskap i dag är i allt högre grad inriktat
mot att skapa handlingsutrymme för lokal skolutveckling. Kompetens att
arbeta med förändringar är betydligt viktigare i dag än tidigare. Ansvaret
att utveckla en skola i enlighet med demokratins värdegrund ställer krav
på att kunna verka i en mångkulturell förskola, skola och
vuxenutbildning. Ledarrollen gentemot lärarna har förtydligats, både som
en följd av de statliga styrdokumenten men även som en följd av gällande
avtal på lärarområdet. Ändrade organisationsstrukturer i kommunerna
och alltfler skolledare med annan bakgrund än traditionell skolbakgrund,
t.ex. från förskoleverksamhet, har betydelse vid bedömning av
grundläggande utbildningsbehov för rektorer och andra skolledare samt
behovet av kompetensutveckling därutöver.
Staten har ett övergripande ansvar för att garantera förutsättningar för
en nationellt likvärdig skola. Rektor har som ytterst ansvarig på den
lokala nivån en nyckelroll när det gäller att förverkliga statens intentioner
för skolan. Rektorn är därmed en garant för kvalitén i en decentraliserad
skolorganisation. Staten har anledning att ta ett särskilt ansvar för vissa
delar av rektors utbildning.
Många rektorer och andra skolledare kommer att avgå med pension
under de närmaste åren och ett stort rekryteringsbehov föreligger.
Regeringen ser gärna att rekryteringen till skolledarbefattningar breddas.
För att svara mot de speciella krav som ställs på ledningen av
verksamhet inom skola, och vuxenutbildning fordras en
ledarskapsutbildning inriktad mot det allmänna skolväsendet. Det finns
därutöver behov av utbildning för ledarskap inom många organisationer
där utbildning är ett centralt inslag eller utgör den huvudsakliga
verksamheten. En utbildning mot ledarskap i en utbildningsorganisation
bör därför ha ett innehåll som riktar sig mot skolans olika verksamheter,
men också kunna ha ett innehåll av mer allmän karaktär av intresse för
andra organisationer.
Det ligger i statens intresse att erbjuda rektorer, som nyligen tillträtt en
befattning som rektor, utbildning för att stärka förutsättningarna för dessa
att fullgöra sitt uppdrag. Några lärosäten anordnar redan i dag
skolledarutbildningar. Dessa ger en bred påbyggnadsutbildning med
tydlig inriktning mot ledarskap för personer som vill meritera sig för
anställning som rektor eller skolledare i det allmänna skolväsendet.
En befattningsutbildning
Enligt regeringens bedömning bör Statens skolverk även fortsättningsvis
erbjuda en utbildning till i första hand nyutnämnda rektorer och ledare
för de verksamheter som omfattas av läroplanerna Lpfö 98, Lpo 94 och
Lpf 94. Den bör på uppdragsbasis kunna utgöra en del av lärosätenas
påbyggnadsutbildningar med inriktning mot utbildningsledarskap.
Befattningsutbildningen ger staten möjligheter att klargöra för de nya
rektorerna och motsvarande vilket uppdrag de har med avseende på
ledningen av skolan och dess utveckling samt vilka krav som ställs på
förskolan, skolan och vuxenutbildningen i ett demokratiskt samhälle.
Utbildningen skall bidra till att utveckla den kompetens hos cheferna som
gör dem skickade att garantera en kvalitetsmässigt likvärdig verksamhet.
Denna verksamhet skall vila på läroplanernas värdegrund och bedrivas i
enlighet med skollag och skolförordning. Utbildningen skall vara ett stöd
för rektorernas arbete i såväl den egna skolan som i samverkan med
politiskt ansvariga och lokal förvaltning. Enligt regeringen är det viktigt
att rektorer och motsvarande genomgår utbildning i nära anslutning till
befattningstillträdet.
Att driva en verksamhet som har en så tydlig samhällsuppgift som
skolan har, kräver förmåga till teoretisk reflektion över den egna
verksamheten utifrån egna och andras erfarenheter. Att i tal och skrift
kunna kommunicera skolans uppdrag, process och resultat är en viktig
del av skolledarkompetensen. Kravet på skolledare att möta
omvärldsförändringar innebär att skolledare måste ha kunskap om
skolans samhälleliga funktion. Häri ligger självfallet att bevaka att
skolans arbete med integration och mångfald bedrivs på ett sätt som
överensstämmer med läroplanens värdegrund. Kunskap om förskolans,
skolans och vuxenutbildningens roll och uppdrag och det ansvar som
ligger på dess företrädare är väsentligt. Avsikten är att utbildningen skall
ha ett innehåll som betonar kunskap om samt motiveringarna för skolans
nationella mål och uppdrag, för skolans styrning för skolutveckling som
ett lokalt ansvar, för uppföljning, utvärdering och kvalitetsredovisning
och för konsekvenser för skolverksamheten av skolans mål och
värdegrund.
En påbyggnadsutbildning för ledarskap i en utbildningsorganisation
För verksamma skolledare, lärare och annan pedagogisk personal som är
intresserade av att meritera sig för ledarskap finns det i högskolan ett
stort utbud av ledarskapsutbildningar. Vid några lärosäten bör utvecklas
en ledarskapsutbildning med inriktning mot utbildningsorganisationer,
t.ex. skolan.
Det är värdefullt att skolledare och motsvarande har tillägnat sig
kunskap om ledarskap, skolan som samhällsinstitution och förändringar
som påverkar en organisations uppdrag m.m. innan de tillträder
anställning som skolledare. Lärare kan också ha intresse av att skaffa sig
goda kunskaper om ledarskap för att leda utbildningsverksamhet och
därmed få insikt om hur ledarskap kan utövas i förhållande till
arbetslaget.
Regeringen föreslår att den nuvarande påbyggnadsutbildningen med
tydlig inriktning mot ledarskap i en utbildningsorganisation utvecklas
vidare inom högskolan. Regeringen avser att ge några lärosäten ett
särskilt uppdrag att intensifiera detta arbete.
Lärosäten som i dag bedriver antingen forskning eller har
erfarenheter av rektorsutbildning eller annan ledarskapsutbildning bör
ha goda förutsättningar att utveckla denna ledarskapsutbildning. Det
ankommer på högskolan att närmare utforma innehåll och omfattning
av utbildningen.
Den förslagna påbyggnadsutbildningen bör införas stegvis.
Regeringen förutsätter att Högskoleverket noga följer och utvärderar
både innehåll och omfattning av påbyggnadsutbildningen.
För en utveckling av innehållet i den föreslagna utbildningen är det
angeläget att bygga upp forskningskompetens och
forskningsverksamhet för ledarskapsutbildningar.
Kommittén har föreslagit att ett nytt akademiskt ämne,
utbildningsledarskap, inrättas. Regeringen menar emellertid att
inrättandet av nya ämnen är ett ansvar för högskolan och att det redan
inom en rad skilda ämnen finns kunskap som bör ingå som en
vetenskaplig bas i en ledarutbildning inom området.
Övrigt
Högskolorna bör utforma påbyggnadsutbildningarna så att de öppnar för
deltagare med olika förutsättningar och behov. Regeringen anser det
angeläget att utbildningarna erbjuds som deltidsstudier och genom
distansundervisning för att ge möjligheter att genomgå utbildningarna så
brett som möjligt.
Statens intresse av att erbjuda utbildningar av ovan nämnt slag bör
kompletteras med andra utbildningsinsatser, som arbetsgivarna bör vara
ansvariga för, såsom rekryterings- och introduktionsutbildningar,
mentorskap och återkommande kompetensutvecklingsinsatser.
Befattningsutbildningen för rektorer och den akademiska
påbyggnadsutbildningen samt kommunala introduktions- och
rekryteringsutbildningar och andra kompetensutvecklingsinsatser bör
kunna kombineras på olika sätt. Regeringen förutsätter att kommunerna
utnyttjar de möjligheter till utbildning av skolledare och andra som
härmed ställs till förfogande och t. ex. använder hela eller delar av
utbildningarna i samband med rekrytering av personal eller i
personalförsörjningen i övrigt

12 Utvärdering
Regeringens bedömning: Regeringen avser att utvärdera
genomförandet av lärarutbildningsreformen.

Skälen för regeringens bedömning:
Den omfattande förnyelse av lärarutbildningen som regeringens förslag
innebär påverkar hela utbildningssektorn mycket kraftigt. Förstärkningen
av den vetenskapliga basen, den ändrade strukturen i utbildningen,
förlängningen av lärarutbildningen samt den ökade andelen
verksamhetsförlagd utbildning är viktiga förändringar.
Förnyelsen ställer stora krav på universitet och högskolor att ge
studenterna stor frihet att långt in i utbildningen välja inriktningar och
specialiseringar. Kraven på samarbete mellan lärosätena för att tillgodose
studenternas önskemål ökar.
Universiteten och högskolorna kan i sina grundutbildningskurser
integrera de redan verksamma lärare som kommer till högskolan för
kompetensutveckling.
Tyngdpunkten i styrningen av lärarutbildningen koncentreras till det
särskilda organet för lärarutbildning inom lärosätet. Detta får en
betydelsefull roll på varje lärosäte. Utvecklingen av denna funktion och
dess variation mellan lärosätena måste dock ligga inom ramen för
högskolans uppgift att utbilda lärare för en nationellt likvärdig skola av
hög kvalitet.
Det samarbete mellan högskolorna som förslaget till en förnyad
lärarutbildning förutsätter kommer att medföra olika effekter för skilda
lärosäten.
Regeringen har i avsnitten 7 och 9 pekat på behovet av utvärdering av
dels hur forskningsresurserna utvecklas, dels hur rekryteringen och
antagningen utvecklas med den föreslagna strukturen.
Ovanstående frågor, tillsammans med den stora förändringskraft som
finns i högskolans lärarutbildningar, gör att regeringen finner det befogat
att noga följa utvecklingen av reformen. Regeringen avser därför att efter
tre år initiera en grundlig utvärdering av genomförandet av reformen. I
det sammanhanget skall även effekter av reformen på kommuner och
partnerskolor belysas.

13 Genomförande och ekonomiska
konsekvenser
Regeringen har i det föregående lämnat förslag till en ny lärarutbildning
(kap. 5) samt förslag rörande lärares kompetensutveckling (kap. 6),
forskningsstrategi för lärarutbildningen (kap. 7), styrning av
lärarutbildningen (kap. 8), rekrytering, studieorganisation och antagning
(kap. 9) samt vissa särskilda frågor som aktualiserats med anledning av
översynen av lärarutbildningen (kap. 10) och rektors- och
ledarskapsutbildning (kap. 11). Ett genomförande av reformen beräknas
kunna påbörjas i högskolan fr.o.m. 1 juli 2001. Den föreslagna
förlängningen av delar av lärarutbildningen och omstruktureringen av
lärarutbildningen kommer att innebära ökade kostnader liksom
satsningen på utbildningsvetenskaplig forskning och forskarutbildning.
Förslag till finansiering av dessa kostnader lämnas i det följande liksom
en beskrivning av möjliga rationaliseringsvinster som kan vinnas genom
lärarutbildningsreformen.
Resurser för grundutbildning
Förslaget till en reformerad lärarutbildning kräver en omdisponering av
resurser inom högskolan. En del av resurskravet avser förlängningen av
utbildningen för lärare med inriktning mot de yngsta åldrarna. Vid ett
successivt genomförande av reformen från 1 juli 2001 kommer
effekterna av en förlängd utbildning för denna inriktning av lärarexamen
att bli märkbara först år 2004. Den resursökning som krävs för en
förlängning med 20 poäng av utbildningarna för undervisning av elever i
lägre åldrar motsvarar en kostnad om 51 miljoner kronor att tillföras
stegvis under tre år.
Vidare ökar kraven på resurser med anledning av den föreslagna
strukturen för lärarutbildningen, vilken kommer att innehålla en större
andel utbildning inom det allmänna utbildningsområdet för vilket ett
högre ersättningsbelopp utgår (per helårsstudent och helårsprestation) än
för vissa andra utbildningsmoment i dagens lärarutbildning. Anspråk på
dessa resurser kommer att framträda omedelbart med reformens
ikraftträdande dvs. från och med år 2001. Kostnadsökningen härför
beräknas till 17 miljoner kronor per år, under tre läsår. Den ökade
omfattningen av det allmänna utbildningsområdet jämfört med dagens
praktisk-pedagogiska utbildning beräknas vid reformens fulla
genomförande uppgå till 51 miljoner kronor.
Den sammanlagda årliga kostnaden för lärarutbildningsreformen
exklusive forskningsresurser beräknas sålunda till 102 miljoner kronor. I
budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/2000:1) redovisade regeringen
en beräknad fördelning av nya permanenta platser åren 2001 och 2002.
Regeringen avser att i budgetpropositionen för år 2001 föreslå att en del
av dessa platser för år 2002 reserveras för den nya lärarutbildningen.
Härvid kommer en ny fördelning på utbildningsområden att föreslås,
varvid också antalet platser kan förändras något. För år 2001 kommer
erforderliga medel att tillföras lärarutbildningen genom omfördelning
inom utgiftsområde 16. Den förnyelse av lärarutbildningen som
regeringen föreslår kommer följaktligen att finansieras inom ramen för
högskolans befintliga resurser samt av riksdagen beslutade tillkommande
resurser.

Resurser för forskning
Resurser för forskning inom lärarutbildningens område ligger inom
ramen för utgiftsområde 16. Regeringen återkommer till riksdagen i den
kommande budgetpropositionen om hur nedan föreslagna medel skall
fördelas.
Högskoleverket har under åren 1997-1999 haft i uppdrag att fördela
medel för forskning inom lärarutbildningens område. De erfarenheter
som gjorts beträffande forskningsuppbyggnad inom lärarutbildningens
område skall nyttiggöras av Vetenskapsrådet.
Regeringen föreslår att Vetenskapsrådet tillförs resurser om 20
miljoner kr år 2001, ytterligare 30 miljoner kronor år 2002 och ytterligare
40 miljoner kronor år 2003. Av dessa resurser ryms 50 miljoner inom
ramen för den förstärkning av anslagen om totalt 779 miljoner kronor
som riksdagen beslutat om efter förslag i 1999 års ekonomiska
vårproposition och 40 miljoner kronor inom ramen för de 500 miljoner
kronor som föreslagits i 2000 års ekonomiska vårproposition. Härutöver
föreslår regeringen att 30 miljoner kronor från och med år 2001 tillförs
Vetenskapsrådet för utbildningsvetenskaplig forskning och
forskarutbildning genom omfördelning inom ramen för utgiftsområde 16.
Sammantaget innebär detta att den föreslagna utbildningsvetenskapliga
kommittén inom Vetenskapsrådet på sikt kommer att fördela 120
miljoner kronor per år för utbildningsvetenskaplig forskning och
forskarutbildning.
Regeringen avser att i den kommande forskningspolitiska
propositionen lägga förslag om inrättande av utbildningsvetenskapliga
forskarskolor. Dessa kommer att föreslås finansieras inom ramen för den
tidigare beslutade förstärkningen om 779 miljoner kronor.
Utöver dessa resurser fördelar i dag universitet och högskolor enligt
egna uppgifter ca 75 miljoner kronor årligen av sina anslag för forskning
och forskarutbildning till forskning som anknyter till lärarutbildningen.
Regeringen avser att ge berörda lärosäten i uppdrag att avsätta en
betydligt större andel av det statliga anslaget till sådan forskning och
forskarutbildning som anknyter till lärarutbildningen.
Statens skolverk anslår 8 miljoner kronor per år till skolforskning och
Socialvetenskapliga forskningsrådet anslår 3 miljoner kronor per år till
forskning som anknyter till skolan.
Fördelningen av medel till utbildningsvetenskaplig forskning och
forskarutbildning enligt regeringens förslag innebär ett medelstillskott
om 120 miljoner kronor under åren 2001 2003 till forskning och
forskarutbildning i nära anslutning till lärarutbildningen och den
pedagogiska yrkesverksamheten. Till detta kommer de medel som
tidigare disponerats av Högskoleverket, de medel som disponeras inom
universitet och högskolor, liksom medel som kommunerna använder för
att finansiera forskarutbildning av yrkesverksamma lärare.
Som tidigare angivits avser regeringen att följa utvecklingen av den
utbildningsvetenskapliga forskningen och andelen forskarutbildade lärare
inom lärarutbildningen. Senast 2004 avser regeringen att initiera en
genomgripande utvärdering för att utröna dels hur Vetenskapsrådets
insatser utfallit, dels omfattningen av de resurser lärosätena avsatt inom
detta område, dels också utfallet av de beslutade forskarskolorna.
Kostnaderna för utvärderingen skall finansieras inom ramen för
Utbildningsdepartementets anslag.
Möjliga rationaliseringsvinster
Den reform som regeringen föreslår innebär sannolikt att högskolan kan
göra vissa rationaliseringsvinster genom införandet av en gemensam
struktur för samtliga lärarutbildningar. Reformen innebär dessutom att
kompetensutvecklingen av verksamma lärare bör bli rationellare än idag
och som följd lägre kostnader för såväl högskola som skolväsende och
ytterst för kommunerna. För den enskilda läraren ökar tillgången till
återkommande utbildning samtidigt som kostnaderna för högskolan blir
låga genom att den återkommande utbildningen kan samordnas med den
grundläggande lärarutbildningen inom högskolan. Dessa faktorer bör
sammantaget medföra vinster för den enskilda och för samhället. Hur
stora dessa besparingar blir är svårt att beräkna. Genomförandet av
ovanstående samt av förslaget att avreglera antalet studiedagar kan
möjliggöra en rationellare och effektivare kompetensutveckling vilket
kan komma att medföra vissa besparingar för kommunerna.
Beträffande utökningen av de verksamhetsförlagda delarna i
utbildningen menar regeringen att dessa med den nya strukturen får ett
nytt innehåll och ser positivt på det samarbete som har utvecklats lokalt.
De verksamhetsförlagda delarna av utbildningen torde med den nya
strukturen bli intressantare för kommunerna

14 Författningskommentar
14.1 Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:100)
2 kap.
7 §
Begreppet fortbildning har tagits bort ur paragrafen och ersatts av
kompetensutveckling som är ett vidare begrepp än fortbildning.
Ändringen innebär att kommuner och landsting får ett större ansvar än
tidigare för personalens kunskaper. Bakgrunden till ändringen behandlas
i avsnitt 6, tredje och fjärde meningen.
14.2 Förslaget till lag om ändring i högskolelagen
(1992:1434)
2 kap.
5a §
Två nya meningar har tillförts andra stycket. De innebär att alla
universitet och högskolor som har tillstånd att utfärda en lärarexamen
måste ha ett särskilt organ som ansvarar för den högskoleutbildning som
avser lärarutbildning, liksom för den forskning som knyter an till sådan
utbildning. Det skall alltså vara obligatoriskt för sådana universitet och
högskolor att ha ett särskilt organ som ansvarar för enbart den typen av
högskoleutbildning och forskning. Med utbildning avses grundläggande
högskoleutbildning, men även forskarutbildning, om lärosätena har rätt
att bedriva sådan utbildning. Tredje meningen tar utöver forskning sikte
på grundläggande högskoleutbildningar. Av fjärde meningen framgår
dock att organet skall svara också för forskarutbildning med anknytning
till lärarutbildningen, om lärosätet får bedriva forskarutbildning.
De nu angivna frågorna faller därmed utanför ansvarsområdet för den
eller de fakultetsnämnder som kan finnas vid lärosätet och får inte heller
- vilket ytterligare markeras genom en ändring av den femte meningen i
stycket - föras in som en uppgift bland andra hos det eller de övriga
särskilda organ som universitet eller högskolan kan ha. Avgörande för
den nya regelns tillämpningsområde är att lärosätet enligt ett sådant
beslut som avses i 1 kap. 11 § högskolelagen får utfärda någon
lärarexamen. Som framgår av avsnitt 5 är det regeringens bedömning att
indelningen och utformningen av lärarexamina bör ändras. Ändringarna i
andra stycket påverkar också innebörden av paragrafens tredje stycke.
Lärosäten med fakultetsnämnd kan således inte bestämma att det skall
ligga på nämnden att svara för utbildning och forskning som enligt den
nya regeln i andra stycket skall ankomma på ett särskilt organ för
lärarutbildning. Sammansättningsreglerna för särskilda organ enligt 2
kap. 6 § tredje stycket gäller även för det särskilda organ som avser
lärarutbildning. Bakgrunden till ändringen behandlas i avsnitt 8

Sammanfattning av remissyttranden över Lärarut-
bildningskommitténs betänkande
Lärarutbildningskommitténs betänkande har sänts på remiss till 182
instanser. Av dessa har 156 svarat. Remissinstanserna är följande med
antal svarande instanser angivna inom parentes: 28 (26) myndigheter
m.fl., 7 (7) forskningsråd, 42 (36) universitet och högskolor, 81 (68)
kommuner, 24 (19) intresseorganisationer m.fl. Därutöver inkom 70 svar
från instanser som inte fått betänkandet på remiss. Totalt inkom 226
remissyttranden. Denna sammanfattning tar främst upp synpunkter som
kompletterar eller avviker från kommitténs förslag.
Del 1 Bakgrund och analyser
Flertalet av svaren instämmer i stort med den beskrivning av
utgångsläget och de förslag som kommittén lägger fram och anser att de
kan utgöra underlag för en förändring av lärarutbildningen. Samtidigt
framhåller många att vissa aspekter saknas eller behöver betonas mer. Ett
fåtal instanser avvisar förslaget i sin helhet. Statens psykologisk-
pedagogiska bibliotek avvisar förslaget främst därför att det saknar
vetenskaplig och disciplinär grund. Humanistiskt samhällsvetenskapliga
forskningsrådet anser att utredningen på väsentliga punkter är alltför
oklar och ofullständig för att ligga till grund för beslut. Historielärarnas
förening uttrycker liknande synpunkter. Uppsala universitet instämmer i
flera av de principiella utgångspunkterna men menar att huvudparten av
åtgärderna kan förverkligas inom högskolans nuvarande ramar.
Flera universitet och högskolor uttalar tveksamhet därför att den
föreslagna strukturen förefaller att främst vara anpassad till grundskole-
och gymnasielärare. Förslagen har en bristande förankring i den
pågående lärarutbildningen och problembilden anses vara starkt präglad
av en struktur för skola och lärarutbildning som tas för given. Det saknas
ett perspektiv på hur villkoren för skolan och andra utbildningar kommer
att förändras. Verklighets- och problembeskrivningen utgår
huvudsakligen från de stora universitetens situation, som i många fall
skiljer sig från de mindre och medelstora högskolornas. SAF undrar
varför utredningen inte tagit tillfället i akt att föreslå en mer
genomgripande förändring av lärarutbildningen. Några kommuner menar
att priset för en ökad flexibilitet i lärarutbildningen måste vägas mot
andra behov i en situation med begränsade resurser. Från lärar- och
studerandehåll ställs frågan om den nuvarande utbildningen verkat
tillräckligt lång tid och om den hunnit avsätta utvärderingsbara spår.
Högskoleverket varnar för en övertro på lärarutbildningens förmåga att
påverka skolans utveckling.
Kommittén brister i analysen av förslagen och deras konsekvenser,
anser Riksrevisionsverket m.fl. En grundlig analys av situationen i dagens
skola och av de senaste årens forskning i pedagogik borde ha varit
utgångspunkten för kommittén.
Förhållandet mellan ämneskunskaper, ämnesdidaktik, gemensamma
studier och verksamhetsförlagd utbildning har samlat många synpunkter.
Främst myndigheter, forskningsråd, universitet och högskolor samt några
intresseorganisationer uttrycker en stark oro för att ämneskunskaperna
får stå tillbaka om kommitténs förslag genomförs. Värdet av goda
ämneskunskaper får inte underskattas, hävdas det. Goda ämneskunskaper
ger trygghet i arbetet och är en förutsättning för lärarens agerande i
klassrummet. Det finns också flera, främst kommuner, som uppskattar att
kommittén betonar samverkan mellan ämneskunskaper,
didaktiska/metodiska kunskaper, de för lärarutbildningen specifika
kunskaperna och praktikutbildningen.
Många menar att kommittén anlägger ett huvudsakligen nationellt
perspektiv och beklagar att det internationella perspektiv inte berörts
nämnvärt. Förslagen borde ha jämförts åtminstone i ett EU-perspektiv.
Kopplingen mellan svensk lärarutbildning och lärarutbildningen i övriga
Europa borde ha redovisats. SIDA betonar att omvärldskunskap och
globala perspektiv bör ges ökat utrymme i lärarutbildningen.
Konkreta förslag avseende jämställdhet och könsteori saknas, anser
Högskoleverket m.fl. Dessa områden skall ha en självklar plats och
behandlas som kunskapsområden inom all lärarutbildning.
Barnombudsmannen beklagar att endast rekryteringen berörts ur ett
könsperspektiv. Hur ämnen behandlas och hur undervisning bedrivs,
liksom inflytande och demokratiaspekter måste ses ur ett
genderperspektiv.
Lärarutbildningens komplexa förhållande att vara både en akademisk
yrkesutbildning och ett instrument för statens styrning av skolan tas upp i
flera yttranden. Lärar- och studerandeorganisationer markerar att
utbildningen skall vara en akademisk utbildning och inte en
högskoleförlagd yrkesutbildning. Skolformerna skall styras t.ex. genom
skollagen och inte genom lärarutbildningen. Flera kommuner menar att
avnämarnas inflytande över lärarutbildningen måste öka.
Samverkan mellan kommuner och högskola tas upp av några
kommuner, som framhåller vikten av att alla kommuner ges möjlighet att
samverka med lärarutbildningen. Kommuner som ligger långt från
högskolor med lärarutbildningar får inte missgynnas.
Kommittén har snävat in resonemangen om vuxenutbildning och
uppmärksammar inte att den bedrivs av folkbildning,
arbetsmarknadsutbildning, entreprenörer och i arbetslivet, anser
Skolverket m.fl. Det vuxenpedagogiska området måste ges en starkare
ställning inom lärarutbildningen. Kommittén saknar perspektiv på det
livslånga lärandet och kopplingen till förändrade behov av kompetenser.
I några yttranden sägs att det livslånga lärandet gör att nya former av
valideringssystem behöver utarbetas för att arbete som lärare i viss
skolform eller i andra länder eller i andra yrkessektorer skall kunna
tillmätas ett poänggivande värde, som kan tillgodoräknas för vidare
studier till lärare.
Distansutbildningsmyndigheten m.fl. noterar att kommittén stöder en
ökning av antalet utbildningar på distans, men menar att formerna för
flexibel utbildning och IT-stöd borde ha varit föremål för närmare
överväganden. Framtidens former för utbildning och lärande av vuxna
kommer till stor del att bygga på webb-teknik och Internet-användning.
En vuxenutbildningslärare måste tillägna sig insikter i webbteknikens
pedagogik och metodik.
Flera instanser understryker värdet av musiklärarutbildning och menar
att kommittén inte berört denna. Grund- och gymnasieskolorna behöver
kompetenta musiklärare liksom de kommunala musik-/kulturskolorna
och annan frivillig musikutbildning.
Flera av de konstnärliga högskolorna, bland andra, menar att de
estetiska uttrycksformerna måste lyftas fram ur sin undanskymda
position och tillåtas genomsyra hela lärarutbildningen .
Bibliotekets speciella ställning i skolan och de möjligheter som
biblioteken erbjuder för kunskapssökande framhålls av Skolverket,
Statens kulturråd och SACO. Biblioteket har både en kulturuppgift och
en informationsuppgift, som bör förankras och tydliggöras som en del i
lärandeprocessen. De möjligheter som finns i ett utvecklat samarbete
mellan skola och arkiv, bibliotek och museer borde ha lyfts fram bättre.
Flera instanser betonar att en viktig dimension i yrkeskunskapen är att
den har ett interkulturellt perspektiv, som bör integreras i utbildningen.
Blivande lärare bör få kunskap om att segregation och integration inte
en-bart handlar om kulturkrockar utan också om maktfördelning och
socioekonomiska förhållanden.
Ledarskap skall ges ett stort utrymme i lärarutbildningen, framhåller
några kommuner, som anser att lärarens roll som ledare inte behandlats i
tillräcklig utsträckning och att det behövs en utvidgad diskussion om
begreppet ledarskap.
Några instanser efterlyser en bättre analys av alternativa
utbildningsvägar. Hit hör Friskolornas riksförbund, som noterat att
kommittén inte berört dessa skolors behov av lärarutbildning, och Rudolf
Steinerhögskolan, som anser att kommittén inte tillräckligt seriöst
behandlat direktivet avseende olika pedagogiska profileringar .
Barnombudsmannen anser att barnet och dess roll i det livslånga
lärandet borde ha lyfts fram. FN:s konvention om barnets rättigheter
borde ha funnits med som utgångspunkt för kommitténs resonemang om
värdegrund och för förslagen.
Kunskap om de funktionshindrades situation är nödvändig för all
personal inom lärarutbildningen. En väsentlig kunskapsbas är FN:s
standard-regler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning
delaktighet och jämlikhet, framhåller Handikappförbundens
samarbetsorgan.
Kunskap om sexuell läggning måste göras obligatorisk i alla
lärarutbildning, anser RFSL. Kommittén har inte berört homo-, bi- eller
transsexualitet.
Synpunkterna på vad som bör ingå i grundutbildningen, utöver det
kommittén föreslagit, är många. Kunskaper i mobbning, gruppdynamik
och konflikthantering behöver större utrymme. Inflytandefrågorna måste
få större tyngd i utbildningen. Det gäller studentens inflytande över sin
utbildning, inflytandet för barnen och eleverna, som är avnämare för
lärarutbildningen, samt föräldrarnas inflytande. Goda kunskaper i
läroplansteori, förmåga att dokumentera och en språklig och
kommunikativ kompetens krävs i en målstyrd skola. Det
socioekonomiska perspektivet har betonats för litet. Kunskaper om
skolans samhällsuppdrag och om statliga och kommunala styrmedel
liksom om den kommunala organisationen bör alla lärare ha. En
diskussion om social och emotionell kompetens saknas. Kunskap om
Förintelsen föreslås utgöra en utgångspunkt för undervisning om
demokrati.
Del II Nya utbildningar och examina
Lärarutbildningens nya struktur
Den föreslagna strukturen tillstyrks av de flesta instanser liksom den
gemensamma ingången till lärarutbildningen. Uppsala universitet
avstyrker förslagen om den nya strukturen och införandet av en
lärarexamen. Lunds universitet anser att ett genomgripande
beredningsarbete erfordras innan kommitténs förslag kan läggas till
grund för en reformerad lärarutbildning. Tveksamhet till en enda ingång
till utbildningen har några kommuner och intresseorganisationer. Några
anser att det blir problem när man sammanför pedagoger som arbetar
med barn med dem som skall arbeta med äldre barn, unga vuxna och helt
vuxna. Andra ser inget behov av enhetslärare och anser att det bör
finnas möjlighet att nå lärarbehörighet även andra vägar. Rudolf
Steinerhögskolan framhåller att man är beredd att utbilda samtliga
lärarkategorier i waldorfpedagogik, men att det förutsätter att högskolan
får samma status som andra högskolor i landet.
Den ökade flexibiliteten och de ökade valmöjligheter, som kommittén
föreslår, välkomnas i flertalet svar. Samtidigt framhålls att det kan uppstå
problem för små och medelstora högskolor att tillgodose det breda urval
av kurser som det fria valet kräver. Detta kan begränsa studenternas
rörlighet mellan olika lärosäten under utbildningen.
Högskoleverket m.fl. tycker att kommittén motverkar syftena med
förslaget genom att ge konkreta och detaljerade anvisningar om
innehållet i utbildningen. Statsmakterna bör som hittills ange målen för
utbildningen genom examensbeskrivningen och högskolorna svara för
innehåll och uppläggning.
I flera svar framhålls att diskussionen om de enskilda delarnas innehåll
och inbördes förhållande inte är tydlig. Beteckningar och avgränsningar
behöver ses över och bli mer stringenta.
Förslaget kommer att avsevärt försvåra möjligheterna till samläsning
med andra högskolestuderande i samma ämnen, framhålls i några svar.
Några kommuner varnar för att den nya lärarutbildningen kan leda till
att studenter examineras med alltför smal inriktning och specialisering,
vilket kan försvåra för kommuner att skapa fungerande lärarlag. För
glesbygdskommuner är det viktigt att kunna anställa lärare med så bred
utbildning som möjligt.
Det allmänna utbildningsområdet
Utöver tillstyrkanden handlar synpunkterna på det allmänna
utbildningsområdet huvudsakligen om områdets omfattning och innehåll.
Svar har främst lämnats av högskolor och kommuner. Det anses att
argumenten för en 60 poäng lång gemensam utbildning är svaga och att
innehållspresentationen är för allmän och övergripande. En ökning av det
allmänna området anses medföra en oacceptabel minskning av
ämnesstudierna. En ändring till förmån för ämnesstudier skulle kunna
göras genom att reducera de verksamhetsförlagda delarna. Å andra sidan
finns det kommuner som önskar att det inom ramen för 60 poäng bör ges
utrymme för mer än 10 poäng verksamhetsförlagd utbildning.
Från flera framhålls vikten av att området integreras med övriga delar
av utbildningen och inte utformas som ett separat kurspaket.
Några kommuner markerar att en konstruktion med ettämneslärare
försvårar dessa lärares integrering i skolans arbete och att alla former av
ettämnesutbildningar därför bör avvecklas. Från lärarhåll hävdas att
ettämneslärare i musik medför en nödvändig kompetens inom området.
Möjligheten till kombinationstjänster mellan den frivilliga musik-/kul-
turskolan och t.ex. grundskolan borde lyftas fram. I stora ämnen som
matematik kan ettämneslärare ge en grund för fortsatt utbildning till
lektorskompetens.
En rad kompletterande synpunkter och förslag har lämnats på
innehållet i det gemensamma utbildningsområdet. Inom de centrala
kunskapsområdena anser Skolverket att större tonvikt bör läggas på att
lära lärare att diagnostisera inlärning och på läroplanens värdegrund.
Umeå universitet vill tillföra jämställdhet och könsteori samt
informations- och kommunikationsteknik som två centrala
kunskapsområden. RFSU föreslår sex och samlevnad som ett
kunskapsområde. Flera svar framhåller grundläggande läsning, skrivning
och matematik som ett kompetensmål. Flera myndigheter, högskolor och
organisationer betonar att estetiska kunskaper är viktiga och föreslår bl.a.
att lärarstudenter får kunskaper om kulturpolitikens områden och lär sig
att hantera kulturella uttrycksformer och att dessa uttrycksformer
integreras i det allmänna området. Alla lärare föreslås få en
grundläggande utbildning i engelska och en grundläggande
matematikinlärning, d.v.s. grundläggande tal- och rumsuppfattning. Inom
det allmänna området föreslås också att reflektioner och fakta kring tobak
finns med.
Inriktningsområdet och specialiseringsområdet
Synpunkter på dessa områden har främst lämnats av högskolor,
kommuner och lärar- och studerandeorganisationer. Av flera svar
framgår att gränsen mellan vad som är inriktning och vad som är
specialisering framstår som flytande och därför bör överarbetas.
En svårighet, som framhålls från högskolorna, är att valmöjligheten för
studenterna kan begränsas om högskolan får för små grupper. Det kan
också bli svårigheter att inom befintliga ekonomiska ramar skapa kurser
inom specialiseringen. Problem kan också uppstå för små och medelstora
lärosäten att samordna utbildningen för lärarstudenter och studenter på
fristående kurser, med tanke på de didaktiska momenten. Regionalt
samarbete kan ge ett större kursutbud, men det kräver också ekonomiska
insatser.
De verksamhetsförlagda delarna
Det är huvudsakligen högskolor och kommuner som lämnat synpunkter
på de verksamhetsförlagda delarna av lärarutbildningen. Några högskolor
anser att en helhetssyn saknas beträffande de verksamhetsförlagda
delarna och att innehållet inte är tillräckligt bearbetat.
Åsikterna om de verksamhetsförlagda delarna är skiftande.
Lärarhögskolans studentkår i Stockholm anser att betänkandet
genomsyras av en övertro på verksamhetsförlagda moment och att det är
viktigare att utveckla de redan befintliga praktikmomenten. Lärarnas
Riksförbund anser att det är viktigt att framhålla att de
verksamhetsförlagda delarna inte är liktydiga med tidigare praktik utan
att det handlar om en ny utbildningsform där teori och praktik förenas
och ämnesdidaktik ingår. Från flera studerandeorganisationer ställs
frågan vilka målen är för denna del av utbildningen, vem som skall
kontrollera kvaliteten på den och hur den skall examineras. En annan
fråga är om alla ämnesinstitutioner kommer att tillgodoräkna
verksamhetsförlagda studier som kvalificering till studier på högre
nivåer.
Beträffande omfattningen av de verksamhetsförlagda delarna
framhåller någon högskola att den inte skall uttryckas i minsta antal
poäng, eftersom de inte bör utgöra separata kurser med särskilt mål och
innehåll. De verksamhetsförlagda delarna får inte låsas fast i en särskild
modell, anser en annan. Några kommuner anser att studenternas
deltagande i den kommunala verksamheten bör bli betydligt mer
omfattande än 20 veckor. Andra kommuner framhåller att en ökning av
praktikvolymen kan medföra svårigheter för arbetslagen i skolorna.
Farhågor framförs att de verksamhetsförlagda delarna kommer att leda
till ytterligare splittring i skolarbetet, då alltför många vuxna kommer att
röra sig in och ut i klasserna.
Kontakten mellan högskolor och kommuner berörs i flera svar.
Svenska kommunförbundet menar att nya former för skolförlagd
utbildning måste utvecklas, som medger att fler kommuner och skolor än
idag blir delaktiga i praktikhandledningen. Partnerskolor skall finnas i
samtliga kommuner, inte bara på studieorterna. Det betonas från flera
kommuner att ett partnerskolesystem inte får leda till att studenten inte
får tillräckligt bred inblick i skolans verklighet. Möjlighet måste ges att
studera i olika miljöer. Praktik skall erbjudas såväl inom friskolor som
inom kommunala skolor, påpekas från några kommuner.
Flera kommuner framhåller behovet av kompetensutveckling för de
lärare, som skall bli handledare i de verksamhetsförlagda delarna. Det är
viktigt att utbildningen organiseras så att de studerande får ta ett större
eget ansvar än idag.
FUB framhåller att det är nödvändigt att lärarstudenter möter elever
med funktionshinder under de verksamhetsförlagda studierna.
Riksförbundet Hem och Skola anser att vidgade kontakter med samhället
utanför skolan bör vara ett naturligt inslag.
Examensarbetet
Flera högskolor instämmer i att examensarbetet skall omfatta minst 10
poäng och anser att arbetet skall motsvara de krav som ställs på en C-
uppsats. Examensarbetet bör förläggas till utbildningens senare del och
även kunna förläggas till det allmänna utbildningsområdet, anser några.
Lärarutbildning för arbete inom förskola, förskoleklass och fritidshem
Den övervägande delen av de som lämnat synpunkter på kommitténs
förslag om förlängning av utbildningen för lärare inom förskola,
förskoleklass och fritidshem tillstyrker förslaget.
Riksrevisionsverket m.fl. anser att argumenten för en förlängning är
mycket svaga. Sveriges universitetslärarförbund avvisar förslaget. Några
kommuner framhåller att kvaliteten i nuvarande utbildning är hög och att
den därför inte behöver förlängas.
Vissa exempel på specifika kompetensprofiler
De instanser som lämnat synpunkter på förslagen angående utbildning av
modersmålslärare är genomgående positiva. Integrationsverket
välkomnar förslaget och framhåller bl.a. att utbildningen kan öppna
vägen för fler lärare med utländsk bakgrund. Språkcentrum för
modersmål och minoritetsspråk önskar att verksamma modersmålslärare
med utländsk lärarutbildning skall ges möjlighet att på kort tid kunna
vidareutbilda sig till modersmålslärare. Ett basår bör finnas för dem som
behöver komplettera sina kunskaper för att bli behöriga att söka denna
lärarutbildning. Bedömningsregler bör finnas som tar hänsyn till studier i
annat land. I ett par av svaren understryks att språkkunskaper, både i
svenska och modersmålet, är av största vikt. Skolverket anser att
kompetensprofilen behöver breddas med läs- och skrivutveckling,
specialpedagogik inriktad mot arbete med barn med trauman samt arbete
med olika uttrycksformer.
De instanser som yttrat sig om kommitténs skrivning om
vuxenutbildning är kritiska. Skolverket m.fl. anser att en helhetssyn
saknas på behoven av grundutbildning och kompetensutveckling för
vuxenutbildare. Vuxenpedagogik och lärarutbildning inriktad på
undervisning av vuxna bör ges utrymme inom alla delar av den nya
lärarstrukturen.
Utbildning av lärare i yrkesämnen
Förslagen angående utbildning av lärare i yrkesämnen tillstyrks av de
flesta som yttrat sig. Några kommuner och näringslivsorganisationer är
tveksamma till utbildningstidens längd och befarar att den kommer att
försvåra rekryteringen. Umeå universitet och lärarförbunden konstaterar
att det idag saknas relevanta högskoleutbildningar för flera av
gymnasieskolans program med yrkesämnen och efterlyser förslag om hur
antagning och undervisning skall ske i t.ex. vissa hantverks-, transport-
och serviceyrken. Landstingsförbundet anser att utvecklingen borde gå
mot att fler lärare har kombinationstjänster genom att vara
yrkesverksamma i ett yrke parallellt med att de undervisar om det.
Förslaget att kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning skall
motsvara högskolepoäng tillstyrks av flertalet, men avvisas av
studerandeorganisationer. Behovet av instrument för validering av
yrkeserfarenhet betonas i flera svar. Beträffande möjligheten att
tillgodoräkna sig yrkeserfarenhet vid ansökan till lärarutbildning föreslår
några kommuner att krav ställs på fem års erfarenhet och att den värderas
till 60 poäng.
Nya lärarexamina
Förslaget om en lärarexamen för flertalet lärare tillstyrks i de flesta
svaren. Uppsala universitet ifrågasätter fördelarna med en enda examen
och tror att den i realiteten inte kan åstadkommas. Göteborgs universitet
avvisar förslaget därför att det har ett traditionellt lärare-i-skolan
perspektiv och motverkar lärosätenas frihet i fråga om uppläggning och
flexibilitet i utbildningen.
Flera remissinstanser anser att målen för utbildningen behöver
kompletteras. T.ex. bör i målen skrivas in betydelsen av gedigna
ämneskunskaper, förmåga att använda skapande verksamhet och olika
uttrycksformer.
En rad exempel på kompletteringar till examensbeskrivningen har
lämnats. Eftersom beskrivningen skall omfatta verksamhet från förskolan
till vuxenutbildningen bör begreppet elev ersättas med de lärande .
Kunskap om informationstekniska hjälpmedel och IT-pedagogik och
erfarenhet av distansutbildning bör skrivas in. Det bör framgå att
grundutbildningen ger en adekvat förberedelse för forskarutbildning.
Särskola och specialskola bör ingå i beskrivningen. SACO föreslår att
Högskoleverket, i samråd med Skolverket och lärarnas organisationer, får
i uppdrag att ta fram förslag till examensbeskrivning, som endast reglerar
slutmålet för utbildningen.
När det gäller utbildningens längd anser framför allt kommuner att den
för grundskolans tidigare år bör förlängas, antingen till 160 poäng eller
till 180 poäng. Flera kommuner hävdar att det inte bör vara någon
skillnad på utbildningstidens längd för lärare i grundskolan. Beträffande
gymnasieskolan har svaren främst handlat om poängnivån för språk,
svenska och samhällskunskap där flera förordar 80 poängsnivå.
Möjlighet bör finnas för språkstuderande att förlägga en del av
utbildningen till det land där språket talas.
Flera betonar att det av examensbeviset klart måste framgå vilka
inriktningar och specialiseringar som ingår i examen.
Svenska kommunförbundet och flera kommuner menar att
examinationen skall skiljas från genomförandet av lärarutbildningen
genom att den avslutas med examinationstermin där andra personer än de
som varit lärarutbildare anlitas som examinatorer. Från flera håll
framförs förslag om lärarlegitimation efter godkänd utbildning.
Danshögskolan, Idrottshögskolan och Rudolf Steinerhögskolan önskar
examensrätt för sina lärarutbildningar. Idrottshögskolan ser inga skäl för
att krympa idrottsdelen i lärarutbildningen.
Sveriges Förenade Studentkårer tar upp frågan om åtgärder vid
allvarliga kvalitetsbrister inom ett system med bara en lärarexamen
liksom hur bedömningen skall gå till när ett lärosäte ansöker om
examensrätt för lärarutbildning.
Musiklärarutbildning och musiklärarexamen tas upp i flera yttranden.
Kungl. Musikhögskolan i Stockholm anser att musikhögskolorna bör
utbilda till och inneha examensrätten för musiklärarexamen omfattande
minst 180 poäng med 60 poäng inom det allmänna utbildningsområdet.
Musikhögskolan välkomnar en examen med inriktning musik och andra
ämnen.
Folkbildningsrådet m.fl. kommenterar förslaget angående
folkhögskollärarutbildningen. Utbildningen bör finnas kvar men breddas
till en vuxenlärarutbildning med folkbildning/folkhögskola som en
särskild inriktning. Linköpings universitet och Svenska folkhögskolans
lärarförbund anser att den särskilda folkhögskollärarexamen skall
behållas och byggas på till 60 poäng.
Kompetens att möta alla elever
De flesta instämmer i förslaget angående specialpedagogisk kompetens.
Invändningarna handlar bl.a. om att förslaget anses vara vagt formulerat
när det gäller gränsdragningarna och att det är svåröverskådligt för den
enskilde studenten. Några anser att en särskild speciallärarexamen bör
inrättas.
Ett par högskolor anser att fler högskolor borde ges rätten att
examinera specialpedagoger då efterfrågan kan förväntas bli stor. En
annan högskola hävdar att en förläggning av utbildningen till de
högskolor som har specialpedagogik som forskningsämne öppnar för
dessa att bygga ut och kunna erbjuda forskarutbildning i ämnet inom
rimlig tid.
Kommitténs syn på segregerade lärandemiljöer delas av några
instanser, som framhåller att det är behov och inte symptom som skall
styra stödinsatser. Andra betonar att en del barn och ungdomar behöver
lugnet och tryggheten i en liten undervisningsgrupp och att det därför
måste finnas möjlighet till segregerade lärandemiljöer för elever som är i
behov av det.
Det ökade behovet av specialpedagogisk kompetens inom
vuxenutbildningen måste uppmärksammas, anser flera. En diskussion
saknas om de speciella krav som ställs för att undervisa vuxna invandrare
och flyktingar. Andra synpunkter som framförts är bl.a. att en beredskap
behövs för att möta elever med svårigheter som främst har att göra med
identitet och självkänsla samt att möjligheterna att kunna ge adekvat
stimulans åt elever med stora inlärningsmöjligheter och stort intresse för
teoretiska studier borde ha lyfts fram.
I svaren angående teckenspråk framhålls att det tar lång tid att lära sig
att behärska teckenspråk. Det är tveksamt med möjligheten att integrera
döva barn i vanliga klasser. Lärare för elever med hörselskador behöver
kunskaper i teckenspråk då eleverna i vissa situationer har stor hjälp av
att kunna använda det. Teckenspråk är dövas förstaspråk, d.v.s. deras
modersmål. Förkunskapskravet på 20 poäng i teckenspråk är för lågt och
skall inte räknas in i lärarexamen. Inriktningen bör vara kunskap om
teckenspråkets grammatik och struktur för att kunna undervisa i detta
ämne och inte omfatta träning i själva språket. Det behövs en utbildning
av teckenspråkslärare som kan lära lärare att undervisa döva och
hörselskadade elever.
FUB noterar att särskolan inte nämns i examensbeskrivningen. Ett
förtydligande behövs om vilken behörighet som krävs för undervisning
av elever med utvecklingsstörning. För dessa lärare krävs ofta dubbel
kompetens eftersom utvecklingsstörning i kombination med ytterligare
funktionshinder ger ökade problem.
Utbildningen för personal som skall arbeta med habilitering och
rehabilitering är inte tillräckligt belyst, anser flera. En särskild utredning
föreslås om hur utbildningen skall bedrivas. Det är bra att utbildningen
skiljs från det specialpedagogiska programmet, men den skall inte ligga
kvar på lärarhögskolan. Andra synpunkter är att barns behov inom
rehabiliteringen inte berörts. Utbildningen av logopeder behöver utökas.
För arbetsterapeuter behövs en vidareutbildning på 20 poäng för
fördjupad kunskap inom synområdet. Utbildningen av personal på
syncentralerna skall vara förlagd till vårdhögskola med fokus på
rehabilitering.
Den pågående skollagsöversynen bör ta ställning till om
förändringarna inom det specialpedagogiska området behöver regleras i
lagstiftning, anser de som yttrat sig om detta.
En ny skolledarutbildning
Förslaget om ny skolledarutbildning tillstyrks främst av högskolor,
kommuner och en del intresseorganisationer. Många kommuner anser att
kommittén haft för kort tid på sig för att behandla tilläggsdirektivet och
förordar att frågan utreds på nytt. Svenska kommunförbundet och några
kommuner avvisar tanken på en statlig skolledarexamen och menar att
den i sin helhet bör styras av skolhuvudmännen. Skolverket förordar en
utbildning med två ut- och ingångar. Dels en befattningsutbildning av
nyblivna rektorer med nuvarande uppläggning och med Skolverket som
beställare, dels en utbildningsledarexamen på 40 poäng, med högskolan
som bas, öppen för alla som vill meritera sig för ledarskap inom
utbildningsverksamhet.
Det nya ämnet utbildningsledarskap tillstyrks i flertalet svar, även av
många som förordar en ny utredning. RRV och flera högskolor är
tveksamma till eller avstyrker att ämnet införs, bl.a. därför att det anses
sakna nödvändig teoretisk och metodisk bas.
Flera studerande- och lärarorganisationer anser att
skolledarutbildningen inte skall vara en uppdragsutbildning utan erbjudas
inom den reguljära högskoleverksamheten i synnerhet som den föreslås
leda till akademisk examen och akademiska poäng. RRV påpekar att det
finns grundläggande skillnader mellan vetenskaplig utbildning och
uppdrags- och befattningsutbildningar som rektorsutbildningen. Några
kommuner förordar att utbildningen ges en vidare spridning över landet
än vad kommittén föreslår.
Svenska folkhögskolans lärarförbund m.fl. anser att även en för
folkhögskolans rektorer specifik utbildning bör kunna tillgodoräknas i en
skolledarexamen.
I flera svar har synpunkter lämnats på frågor som man anser bör
beredas utrymme i skolledarutbildningen. Det rör sig t.ex. om
specialpedagogiska frågor, interkulturella perspektiv, flexibelt lärande,
kulturens betydelse för barns och ungas utveckling,
samhällsvetenskapliga och förvaltningspolitiska perspektiv.
Skolledarutbildningen anses väl lämpad att genomföras med flexibel
organisation och distanspedagogik.
Del III Villkor och möjligheter
Lärares kompetensutveckling
Kommitténs förslag angående kompetensutveckling får i huvudsak stöd i
svaren. Några instanser är tveksamma till eller tar avstånd från förslaget.
Skolverket menar att kompetensutveckling av verksamma lärare är en så
stor och komplex fråga att den måste behandlas som ett specifikt område,
inte bara som en del i ett betänkande. Från kommuner framförs bl.a. att
ansvaret för kompetensutvecklingen är givet kommunerna och bör styras
av skolledningens mål utifrån lärares individuella behov. Högskolornas
lärarutbildning får inte vara den enda utbildningsanordnaren som
ansvarar för lärares kompetensutveckling. Sveriges Förenade
Studentkårer anser att kompetensutveckling skall ske innanför ordinarie
utbildnings- och kursutbud och finansieras inom det vanliga
resurstilldelningssystemet. Friskolornas riksförbund framhåller att
friskolornas lärare bör få samma möjligheter till offentligt initierad och
finansierad kompetensutveckling som lärare med kommunal
arbetsgivare.
Statskontoret anser att en kontinuerlig kompetensutveckling
underlättas av ett flexibelt system för finansiering. Lärarnas riksförbund
och dess studerandeförening föreslår att en modell med
kompetensutvecklingskonton prövas.
Statens styrning med utvecklingsmedel bör ske med god
framförhållning och fokuseras på ett mycket begränsat antal områden
över en längre tidsperiod för att få bra effekt, anser ett par kommuner.
Kommittén borde mer precist ha lyft fram och utpekat mål och områden
för lärares kompetensutveckling.
Förslaget att ersätta begreppen fortbildning och vidareutbildning med
begreppet kompetensutveckling och en ändring av 2 kap. 7 § i skollagen
tillstyrks av de flesta. RRV anser att de nuvarande begreppen är tydligare
och bör behållas. Därmed skulle inte någon ändring i skollagen behövas.
En kommun anser att ändringen bör anstå och bearbetas i
skollagsöversynen. En annan synpunkt är att intentionen att den enskilde
läraren i första hand skall ha ansvar för sin kompetensutveckling måste
komma med i lagtexten.
Möjligheter till kompetensutveckling genom distansutbildning berörs i
några svar. En kommun anser att högskolorna bör åläggas att förverkliga
en IT-baserad distansutbildning på kvarts- och halvfart. En annan
kommun påminner om att inom ramen för distansutbildningen måste
arenor skapas för samtal, gemensam reflektion och kontakt.
Distansutbildningen blir dyrare eftersom ekonomiska resurser behövs för
att inte utsätta lärare för överkrav.
Förslaget att upphäva bestämmelsen om fem obligatoriska studiedagar
tillstyrks i princip. Synpunkter som framförs är t.ex. att den stora
ekonomiska resursen fortfarande skall användas för personalens
kompetensutveckling samt att konsekvenserna för eleverna och deras
möjlighet att få en ledig dag i samband med studiedagarna bör ses över.
Den roll som regionala utvecklingscentra föreslås spela kommenteras i
några svar. Kompetensutveckling är en nationell angelägenhet och
behöver organiseras för största möjliga tillgänglighet, anser
Distansutbildningsmyndigheten. Därför bör inte en struktur byggas upp
efter geografiska gränser utan anpassas så att bästa möjliga utnyttjande
av tillgängliga resurser kan ske.
Synpunkter på inriktning och innehåll är t.ex. att utveckla de gamla
ettämneslärarnas möjlighet att komplettera sin utbildning, att
kompetensutvecklingen bör avse kunskaper om omvärldsfaktorer och de
globala sammanhangen, att arbetslivet bör engageras mer i lärares
kompetensutveckling, att skolbiblioteksområdet bör lyftas fram mer med
tanke på att använda den nya kommunikationstekniken i
kompetensutvecklingen och i undervisningen.
En forskningsstrategi för lärarutbildning och pedagogisk
yrkesverksamhet
Behovet av en forskningsstrategi verifieras i remissvaren, där det också
noteras att ingen strategi kan formuleras förrän målet är fastlagt och att
kommittén därvidlag är otydlig. Förslaget anses skissartat och diskuterar
forskning och forskarutbildning ur ett alltför snävt perspektiv.
Forskningspolitiska mål bör sättas upp. Forskning om folkbildning och
vuxenutbildning anses av LO m.fl. som ett eftersatt område. En
vuxenpedagogisk utbildning förordas, koncentrerad till vissa högskolor,
som utvecklar forskningsmiljöer kring vuxenpedagogik och undervisning
av vuxna. Ett vuxenpedagogiskt utvecklingscentrum vid någon av
högskolorna förslås. Andra angelägna forskningsområden som nämns är
pedagogik för elever med funktionshinder samt uppbyggnaden av
forskning och utvecklingsarbete i de konstnärliga högskolornas
pedagogutbildningar.
Förslaget att förändra behörighetskravet för forskarutbildning för
lärarstudenter avvisas i flera svar. Grundutbildningen bör utformas så att
den motsvarar de kunskapskrav som ställs på övriga doktorander. En
sänkning av kraven skulle kunna leda till att skol- och lärarutbildningens
status försvagas.
I några svar betonas det nödvändiga i att förbättra möjligheterna till
spridning och implementering av forskningsresultat i skolverksamheten.
Förslaget att inrätta ett nytt vetenskapsområde och ett nytt
forskningsråd har behandlats i de flesta yttranden. Det är främst
kommunerna som tillstyrker förslaget medan myndigheter och universitet
och högskolor redovisar en mer splittrad uppfattning. Forskningsråden
avstyrker förslaget. Argumentationen mot förslaget handlar bl.a. om att
kommittén inte påvisat att den forskning som bedrivs inom existerande
vetenskapsområden inte skulle fylla lärarutbildningens behov, att det
vore för tidigt att redan ändra på det nyligen införda systemet med fyra
breda vetenskapsområden, att det nya området inte är enkelt
avgränsningsbart från de övriga vetenskapsområdena och skulle bli både
litet och smalt. Ett par av forskningsråden menar att lärarutbildningens
forskningsfrågor är väsentliga och att formerna för
lärarutbildningsrelevant forskning på ämnesinstitutioner behöver belysas
mer.
Lärarna i lärarutbildningen
Synpunkter på kommitténs bedömningar när det gäller lärarna i
lärarutbildningen har främst lämnats av högskolor och kommuner.
Pedagogiken måste ge mer utrymme för ämnenas olika karaktär och
behov och vägas in i en helhetssyn på utbildning. En kontinuerlig
kompetensutveckling kring den egna pedagogiska utövningen är viktig.
Det är inte rimligt att kräva att forskare och doktorander skall kunna lära
ut, utan reell pedagogisk utbildning. Det gäller även de handledare som
studenterna möter i de verksamhetsförlagda delarna av utbildningen.
En satsning på kompetenshöjning av alla lärarutbildare är en
förutsättning för att en så omfattande reform, som den kommittén
föreslår, skall kunna implementeras, framhålls det. En stor satsning krävs
både inom högskolan och skolan när det gäller ökad kompetens för de
lärare som skall hantera lärarutbildningsuppdraget. Nya former för
samverkan behöver utvecklas mellan högskolor och kommuner, där delar
av lärarutbildarnas fortlöpande kompetensutveckling kan ske i
kommunernas olika skolformer. Förslaget att varje lärosäte skall ha ett
långsiktigt handlingsprogram för kompetensutveckling av lärare i
lärarutbildningen välkomnas. Programmet bör ta upp frågan hur andelen
forskarutbildade lärare i lärarutbildningen skall öka.
En förstärkt forsknings- och forskarutbildningsinsats behövs för att
säkerställa och utveckla lärarutbildarnas kompetens, hävdas i några svar.
Utvecklingen inom lärarutbildningen förutsätter en ökning av antalet
forskarutbildade lärare.
I kommunernas svar betonas bl.a. att samspelet mellan lärarutbildarna
och studenterna och samspelet mellan teori och praktik är en
förutsättning för inflytande över utbildningen för både studenter och
praktikskolor. Lärarutbildningen måste bli bättre när det gäller de nya
lärarnas inflytande över utbildningen. Lärarna i lärarutbildningen skall
vara väl förtrogna med det målstyrningssystem som reglerar ansvar och
befogenheter i kommunernas verksamhet och vara väl orienterade i den
utveckling som pågår i den kommunala verksamheten samt ha god
kunskap om kommuner och landsting.
Andra synpunkter på kunskaper som lärarna i lärarutbildningen bör
besitta är kunskap om hur läs- och skrivinlärning går till, kunskap om
och förståelse för matematisk begreppsbildning, kunskap om vilka
pedagogiska konsekvenser olika funktionshinder kan medföra.
I flera svar framhålls att ingenting nämns om de resurser som krävs för
att öka lärarutbildarnas pedagogiska och vetenskapliga skicklighet.
Utbildning och kompetensutveckling av lärare i lärarutbildningen
kommer att kräva stora insatser, framhålls det, och många högskolor
kommer att ha svårt att inom befintliga resurser genomföra detta.
I några svar, främst från kommuner, behandlas behovet av att lärarna i
lärarutbildningen har aktuell praktisk erfarenhet. Lärarutbildarna bör ha
en kontinuerlig förankring och en fördjupad kontakt med skolväsendet,
t.ex. i form av återkommande perioder av yrkesverksamhet i skolan. Det
är väsentligt att lärare i lärarutbildningen byter perspektiv ibland, varför
olika anställningsformer bör prövas. Någon form av tidsbegränsade
förordnanden för lärare i lärarutbildningen skulle ge en bättre garanti för
utveckling och förnyelse och ge den kontinuerliga fältkontakt som krävs
av en lärarutbildare.
Dimensionering av grundläggande lärarutbildning
Remissyttrandena har koncentrerats till förslaget till nytt
antagningssystem. Det är huvudsakligen universitet och högskolor som
yttrat sig.
Förslaget om en huvudingång till lärarutbildningsprogrammet tillstyrks
av några men de flesta som yttrat sig är tveksamma. Tveksamhet uttrycks
främst från medelstora och mindre högskolor och handlar om den
osäkerhet som det stora inslaget av fria val kan medföra för planering och
organisation av lärarutbildningen. Den breda ingången kan medföra
svårigheter för små högskolor att attrahera sökanden eftersom det blir
svårt att både lova och överblicka ett varierat utbud. Man ser svårigheter
med dimensioneringen genom att val av inriktning och specialisering
sker under utbildningens gång och att den sökandes behörighet prövas
först i samband med valet, vilket kan leda till problem att få behöriga
studenter.
För studenter med inriktning mot matematik och naturvetenskapliga
ämnen är det viktigt att en särskild antagning finns, anser några
högskolor, som ser betydande risker för dessa studenter att bli
utkonkurrerade i ett system med en huvudingång.
Några högskolor anser att det skall finnas flera ingångar till
lärarutbildningen. Någon avstyrker förslaget och anser att ett nytt
antagningssystem behöver utredas ytterligare. En annan anser att
huvuddragen i nu gällande ordning bör behållas.
Förslaget om ny standardbehörighet bör kompletteras, anser flera
instanser. Alla som påbörjar lärarutbildning bör ha grundläggande
kunskaper i matematik. Flera anser att kärnämneskursen Matematik A är
ett relevant krav, medan andra förordar Matematik B. Några anser att
också Naturkunskap A bör tillföras.
Antagning till musiklärarutbildning skall endast kunna ske genom den
nya standardbehörigheten och av musikhögskola godkända
antagningsprov, anser Kungl. Musikhögskolan. Danshögskolan anser att
det skall vara möjligt att söka direkt till inriktningen dans på
Danshögskolan. Konstfack föreslår att en ingång skapas för lärare som
vill arbeta tvärfackligt med estetisk kunskap med inriktning mot Kultur i
skolan.
Rekrytering till lärarutbildning
Förslaget angående rekrytering har mottagits positivt av flertalet
instanser, men några är tveksamma. Riksrevisionsverket anser att
kommittén varken redogör för hur dess förslag kan leda till ökad
rekrytering till utbildningar med lågt antal sökande eller hur de kan bidra
till en jämnare könsfördelning. Skolverket anser att kommittén inte
tillräckligt har analyserat orsakerna till svårigheterna att rekrytera
studerande till matematisk/naturvetenskaplig inriktning och att förslagen
för att avhjälpa bristen är otillräckliga. Traditionella undervisningssätt
behöver brytas upp, menar verket, och undervisningen ges större
verklighetsförankring. Uppsala universitet ifrågasätter också att
förslagen förbättrar rekryteringen av lärare i matematik och
naturvetenskap. Umeå universitet föreslår att åtgärder för rekryteringen
till lärarutbildningen bör bli föremål för ytterligare utredning.
Handikappförbundens samarbetsorgan m.fl. betonar att
funktionshindrade måste aktivt rekryteras till lärarutbildningarna. Det
förutsätter att de lokaler som lärarutbildningen bedrivs i är anpassade och
tillgängliga och att särskilda hjälpmedel kan erbjudas dessa studenter.
Åtgärdsprogram krävs för tillgänglighet på högskolor och skolor.
Beträffande metoder för urval har främst kommuner och
studerandeorganisationer framfört synpunkter. Det är angeläget att ett
mer aktivt stöd ges för att utveckla alternativa rekryteringsmetoder.
Kommunerna förordar att intervju ingår som obligatoriskt instrument vid
antagningen. I kombination med t.ex. frågeformulär och uppsatsskrivning
bör intervjuer kunna ge en tydlig indikation om vilka studenter som
sannolikt kommer att lyckas i sin lärargärning. Antagningsförfarandet
bör kompletteras med kontrollstationer under utbildningstiden.
Idrottshögskolan m.fl. betonar att för sökande med praktiskt-estetiskt
ämne skall inte endast gymnasiebetyg vara utslagsgivande utan praktiska
prov, som visar den sökandes förkunskap, skall också användas.
Rekryteringstjänster är bra, anser de som yttrat sig. Någon anser att
tjänsterna bör vidgas till att gälla alla åldrar och vara en stadigvarande
rekryteringsmöjlighet.
Skolverket, TCO, Integrationsverket och flera kommuner, som yttrat
sig över möjligheterna för tillgodoräknande av tidigare studier och
arbetslivserfarenhet, delar uppfattningen att högskolorna bör bli
generösare i sin prövning. Integrationsverket anser att systemet med
tillgodoräknande av utländsk utbildning måste förändras så att faktiska
kunskaper utgör utgångspunkt för bedömningen och inte snäva formella
jämförelser. Lärarutbildningen bör upprätta handlingsplaner för att öka
andelen medarbetare med annan etnisk bakgrund.
Det är viktigt för rekryteringen att de föreslagna åtgärderna
kompletteras med ett svenskt system för validering av kunskaper, så att
man kan tillgodoräkna sig kunskaper som erhållits på andra sätt än
genom det formella högskolesystemet, framhålls bl.a. av TCO.
Det är främst högskolor som yttrat sig över ett basår som förberedelse
för naturvetenskapliga och tekniska studier vid högskolan. Högskolorna
anser att basåret bör behållas och bedrivas också på deltid och på distans.
Ett par högskolor föreslår att ett särskilt studiestöd bör gälla även för
studier inom basåret och att stödet avskrivs efter genomgången
lärarutbildning med inriktning mot matematik, naturvetenskap och
teknik. Lärarnas Riksförbund anser att basåret skall ligga före de
egentliga lärarstudierna, vara behörighetsgivande och ge garanterad
lärarutbildningsplats.
Ett särskilt vuxenstudiestöd är nödvändigt för dem som utbildar sig till
yrkeslärare, understryker Skolverket, LO m.fl.
Riksföreningen för lärare i moderna språk varnar för att lärare med
inriktning mot moderna språk blir nästa stora bristvara i skolan .
De instanser som yttrat sig över lämplighetsprövning i samband med
antagning till lärarutbildning instämmer som regel i att någon form av
lämplighetsprövning bör övervägas. Däremot går synpunkterna isär när
det gäller kommitténs konkreta förslag. Högskoleverket föreslår att
frågan om lämplighetsprövning utreds vidare. BRIS och RFSL anser att
det finns många andra skäl än risken för pedofil läggning till att en
person inte bör arbeta som lärare, t.ex. att en person uttalat åsikter som
bryter mot skolans värdegrund. En bedömning av lämpligheten bör ske
fortlöpande under utbildningens gång.
Förslaget att den som skall antas till lärarutbildning skall förete utdrag
ur polisens belastnings- och misstankeregister har delat
remissinstanserna. Datainspektionen har ingen erinran mot förslaget,
men anser att det integritetsintrång som följer måste vägas mot en
bedömning av om åtgärderna tillgodoser det avsedda syftet. Förslaget
tillstyrks bl.a. av BRIS och Lärarnas riksförbund samt av ett par
högskolor och ett par kommuner. Narkotikabrott och rasistiska brott
föreslås inkluderas bland brottsgrunderna.
Rikspolisstyrelsen anser att kontroll i registren inte bör förekomma
vare sig det gäller sökande till lärartjänster eller till lärarutbildning. Det
kan ifrågasättas om den förväntade effekten kommer att kunna uppnås.
Om förslaget genomförs skall bara belastningsuppgifter få lämnas ut.
Riksrevisionsverket, Göteborgs universitet m.fl. ställer sig tveksamma till
förslaget. Högskoleverket ifrågasätter förslaget då aktuella register kan
innehålla uppgifter av mycket känslig natur. Frågan om sekretess
behöver utredas närmare. Högskolans avskiljandenämnd anser att frågan
inte kan besvaras förrän ytterligare utredning skett. Den enskildes krav
på integritet och rättssäkerhet måste tillgodoses på bästa möjliga sätt. En
registerkontroll måste vara förenad med tystnadsplikt för den som har
rätt att ta del av utdragen. Umeå universitet, Falu kommun m.fl. anser att
förslaget bör fortsatt utredas. SAF, några högskolor och
studerandeorganisationerna avstyrker förslaget som ses som en
kränkning av den personliga integriteten. Ansvaret för
lämplighetsprövning skall inte läggas på högskolan utan på
arbetsgivarna.
Förslaget att ändra 4 kap. 6 § högskolelagen så att vid bedömning av
skäl för avskiljande från lärarutbildningen hänsyn också kan tas till risk
för att vederbörande kan komma att skada någon under kommande
yrkesutövning, har huvudsakligen mött avstyrkanden.
Barnombudsmannen, Lärarnas riksförbund och några kommuner
tillstyrker förslaget.
JO anser att förslaget är tämligen långtgående och har inte blivit
övertygad om att det finns sakligt behov av det föreslagna tillägget.
Förslaget bör göras till föremål för särskilda överväganden i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Kammarrätten i Göteborg anser att det är betänkligt
att beslut om avskiljande skulle grundas på antaganden om förhållanden
som torde ligga långt fram i tiden. Högskoleverket avvisar förslaget inte
minst av rättssäkerhetsskäl. Högskolans avskiljandenämnd avstyrker
förslaget, som innebär att nämnden skulle tvingas göra abstrakta
riskbedömningar angående en anmäld students framtida farlighet för
kommande yrkesroll. Bedömningen bör ske först när problemet är
aktuellt och inte under studierna. Studenten kan ha för avsikt att använda
sin utbildning t.ex. inom forskning och administration eller andra
sammanhang än de traditionella. Sveriges Förenade Studentkårer och
Lärarhögskolans studentkår i Stockholm anser att de regler som finns för
att avskilja studenter är tillräckliga, men att de bör stramas upp i
tillämpningen.
Del IV Styrning och genomförande
Mål och principer för styrning av lärarutbildning
Kommitténs bedömningar och förslag angående styrningen av
lärarutbildningen har fått ett blandat bemötande. Skolverket delar
uppfattningen att riksdag och regering bör utöva en starkare styrning av
lärarutbildningen än av övriga högskoleutbildningar. En starkare statlig
styrning förordas även av några kommuner. BRIS anser att målstyrning
inte är tillräcklig. Ett minimum för statens styrning av lärarutbildningen
bör vara genom en central utbildningsplan för respektive lärarkategori.
Svenska Kommunförbundet finner det anmärkningsvärt att kommittén
avstått från att via en statlig styrning kvalitetssäkra den framtida
lärarutbildningen. Statskontoret konstaterar att det inte framgår på vilket
sätt riksdagens och regeringens starkare styrning är tänkt att ske.
Karlskrona kommun konstaterar att kommittén inte föreslår några statliga
styrmedel, som bättre än idag skapar garantier för att utbildningen
verkligen skall utvecklas i förordad riktning.
Konflikten mellan statens styrning och högskolornas frihet berörs i
några yttranden. Göteborgs universitet anser att kommittén inte har
klargjort hur de olika förslagen om statlig styrning av utbildningen,
lärosätenas frihet vid uppläggning och profilering, studenternas fria val
och krav på samverkan mellan lärosäten skall kunna kombineras till en
funktionsduglig enhet. Friskolornas riksförbund ser en konflikt mellan
en hård styrning och friheten för högskolan att själv organisera sin
verksamhet för att uppnå målen.
Statskontoret finner inte i betänkandet argument för att
lärarutbildningen skulle behöva styras på annat sätt än övrig
högskoleutbildning. Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek anser att
lärarutbildningen skall lyda under högskoleförordningen, att målen bör
formuleras i enlighet med denna och att den praktiska utformningen bör
överlåtas till högskolorna i samråd med företrädare för allmänintresset.
Sveriges Förenade Studentkårer anser att lärarutbildningen skall styras
på samma sätt som alla andra utbildningar inom högskolan. Statens
inflytande skall inskränkas till att utforma examensordningen.
Högskolorna utformar utbildningen i enligt med högskolelagen,
högskoleförordningen och de målbeskrivningar som finns.
SACO menar att kommittén ger bilden av att staten är den viktigaste
aktören i styrningen av skolan. SACO framhåller värdet av att öka
brukarnas och de professionellas ansvar. SAF anser att lärarutbildningen
som medel för statens styrning av skolan hindrar en positiv utveckling av
lärarutbildningen. En stark centralt styrd lärarutbildning är ingen garanti
för hög kvalitet. Sannolikt vore det utvecklande för lärarutbildningen om
mer än ett alternativ till lärarutbildning kunde erbjudas.
Förslaget att inom varje lärosäte med lärarutbildning inrätta en
fakultetsnämnd eller annat särskilt organ med ansvar för utbildningen
tillstyrks av i stort sett alla som yttrat sig. Skolverket anser att förslaget
är
angeläget. Umeå universitet tillstyrker inrättandet av en särskild nämnd,
men avvisar att särskilda bestämmelser införs om fakultetsnämndernas
sammansättning just på lärarutbildningens område. Lärarhögskolan i
Stockholm avvisar att regeringen skall meddela särskilda föreskrifter för
hur en samlad ledning för lärarutbildningen skall organiseras utöver vad
som regleras i nuvarande högskoleförordning. Högskolan i Halmstad
anser att det saknas motiv för förslaget. Hänsyn måste tas till den
enskilda högskolans organisation.
Från kommunerna betonas genomgående vikten av att avnämarna är
representerande i dessa nämnder/organ. Några anser att dessa företrädare
skall vara i majoritet. TCO och lärarorganisationerna framhåller vikten av
att lärarnas fackliga organisationer finns företrädda. Sveriges Förenade
Studentkårer anser att det är tveksamt att representanter för avnämarna
skall ingå. Sammansättningen i högskolans beslutande organ skall
utformas så att ingen intressegrupp erhåller egen majoritet. Studenter och
lärare skall utgöra minst en tredjedel i alla beredande och beslutande
organ. SFS betonar att studenterna måste ses som en del av högskolan
och inte som externa intressenter, vilket kommittén gör. Lärarhögskolans
studentkår i Stockholm ställer sig undrande till förslaget om
allmänföreträdare. Kommittén borde ha sett över de gällande reglerna i
högskoleförordningens tredje kapitel och föreslagit förändringar där.
Riksförbundet Hem och Skola framhåller att det är angeläget att även
föräldrar är representerade. FUB anser att representanter för
handikapprörelsen skall finnas med.
Beträffande regionala utvecklingscentra har främst kommuner lämnat
synpunkter. Regionala utvecklingscentra anses vara bra fora för
diskussion, men med nuvarande regelverk är kommunernas ställning för
svag. Vikten av att dessa centra ges resurser understryks för att indirekt
ge möjlighet åt kommunerna och högskolorna att tillsammans styra både
utvecklingen i skolan och lärarutbildningen. Västerås kommun har en
positiv erfarenhet av regionala utvecklingscentra, men ställer ändå frågan
om dessa centra verkligen har förutsättningar att förverkliga de
omfattande förhoppningar som ställs. Statens kulturråd anser att de
resurscentra eller motsvarande som finns inom kulturområdet bör
sammanföras med universitetens och högskolornas resurscentra. För
skolbiblioteken kan detta innebära att erfarenhetsutbyte och
utvecklingsarbete kan ske mellan länsbibliotek, kommunala
folkbibliotek, politiker på regional och lokal nivå, studenter och forskare
vid lärar- och bibliotekarieutbildningarna. Inom museivärlden finns
liknande behov. Konstfack föreslår att man får i uppdrag att bilda ett
regionalt forsknings- och utvecklingscentrum inom området Kultur,
konst och lärande.
Några kommuner anser att resurser för de verksamhetsförlagda delarna
av lärarutbildningen kan gå till kommunen direkt i förhållanden till dess
åtaganden i lärarutbildningen eftersom kommittén föreslår att
kommunerna skall ta ett ökat ansvar för den delen av utbildningen.
Frågor om uppföljning och utvärdering har tagits upp av några
instanser. Bl.a. framhålls att högskolorna behöver finna former för hur
utvärdering och kvalitetsredovisning skall ske där flertalet av studenterna
blir delaktiga. Högskoleverket bör få ett tydligare uppdrag när det gäller
uppföljning och utvärdering av lärarutbildningen. Uppdraget bör också
omfatta att aktivt bidra till en dialog om kvalitetsutveckling mellan
högskolor med lärarutbildning. Verket bör få i uppdrag att följa
genomförandet av lärarutbildningsreformen och i samarbete med bl.a.
Skolverket och Kommunförbundet utvärdera om avsedda förändringar
och resultat nås. Barnombudsmannen bör vara en instans som deltar i
utvärderingen av lärarutbildningen och elevorganisationerna bör vara
representerade. Varje högskola bör avsätta medel för att garantera ett
kvalitativt utvärderings- och uppföljningsarbete.
Genomförande av reformen m.m.
Kommitténs bedömning om ett genomförande tidigast den 1 juli år 2001
delas av Skolverket, några högskolor och flera kommuner. Ett flertal
högskolor och Sveriges Förenade Studentkårer anser att tiden mellan
beslut och genomförande är knapp, ikraftträdandet får inte forceras, och
är tveksamma till tidsplanen, men avstyrker inte. Några högskolor anser
att den nya lärarutbildningen bör starta tidigast hösten år 2002 för att
skapa tillräckligt tidsutrymme för förberedelsearbetet.
Landstingsförbundet anser att det är angeläget att genomförandet sker
smidigt, särskilt för de studerande som påbörjat sina studier till lärare i
den nuvarande utbildningen och vill byta till den nya. Det är angeläget att
den lokala prövningen om ansökan om sådan övergång och villkoren för
detta genomförs med ett generöst förhållningssätt.
Övergångsbestämmelser måste preciseras.
Beträffande kommitténs beräkning av kostnader framhåller
remissinstanserna flera brister. Statskontoret saknar en mer
genomgripande analys av det offentliga åtagandet, liksom en redovisning
av ökade kostnader för studiestöd vid en förlängd utbildning. Kommittén
har inte redovisat tillräckligt underlag som visar att merkostnaden för
förlängd utbildning uppvägs av rationaliseringsmöjligheter.
Riksrevisionsverket saknar beräkningsunderlag för kommitténs
ekonomiska bedömningar. Ekonomistyrningsverket anser att
bedömningen av kostnader för de förslagna förändringarna är av mycket
översiktlig karaktär. ESV:s samlade bedömning är att förslaget behöver
kompletteras innan ställning kan tas till en reformering av
lärarutbildningen. Skolverket framhåller att de rationaliseringsmöjligheter
som anges verkar mer bygga på antaganden än på realistiska beräkningar.
Verket är skeptiskt till slutsatsen att förslagen skulle vara
kostnadsneutrala.
Från universitet och högskolor framhålls att de rationaliseringsvinster
som kan uppnås är marginella. En rad synpunkter läggs fram, som utgår
från att ett genomförande av kommitténs förslag medför merkostnader.
Forskning och forskarutbildning förutsätter nya ekonomiska resurser om
målen skall kunna förverkligas. Förlängningen av utbildningstiden kan
inte ske utan full kostnadskompensation. De ekonomiska konsekvenserna
av ändringar i skolledarutbildningen måste analyseras. Ökade resurser
behövs för samverkan och samordning. Reformen kräver resurser för
planeringsarbete och för kompetensutveckling av lärare både i högskolan
och skolan. Reformen kommer inte att leda till minskad administration.
TCO ifrågasätter att finansieringen av förslaget kan ske med hjälp av
omfördelning av resurser. Lärarnas Riksförbund anser att finansieringen
måste vara klar så att förslagen inte faller på att högskolorna får ett
omöjligt uppdrag. Förslag saknas om hur högskolan respektive studenten
skall finansiera en utbildning, som innebär utökning med fler inriktningar
eller fler specialiseringar än vad som krävs enligt examensordningen.
Studerandeorganisationerna är tveksamma till den ekonomiska
beskrivningen och ställer sig frågande till om några
rationaliseringsvinster kommer att uppstå. Genomförandet av reformen
förutsätter att högskolan tillförs extra resurser.
Förslaget att det centrala avtal, som reglerar ersättningen till
kommunerna för praktikperioder, ersätts av separata avtal mellan
respektive högskola och kommun har främst kommunerna haft
synpunkter på. De kommuner som tillstyrker förslaget anser att det
nuvarande handledararvodet har en förlegad konstruktion och kan tas
bort. Resursen bör tillförsäkras kommunerna även i framtiden och
fördelas så att det skapas förutsättningar för alla kommuner att samarbeta
med lärarutbildningen. Förändringen får inte innebära att kostnader
vältras över från stat till kommun. Ett system med bilaterala
överenskommelser måste vara kostnadsneutralt för respektive part.
De kommuner som avstyrker anser att nuvarande avtal måste finnas
kvar om den verksamhetsförlagda utbildningen skall fungera på ett
tillfredsställande sätt. Samarbetet mellan högskolor och kommuner måste
lösas genom klara avtalsvillkor och med en finansiering där respektive
part skall stå för sina kostnader utan något kvittningssystem.
Lärarnas Riksförbund önskar att den centrala uppgörelsen om
ersättning för praktik ersätts med en central uppgörelse om villkor för
verksamhetsförlagd utbildning.
Högskoleverket anser att det hade varit värdefullt med en analys av hur
kommitténs förslag kan underlätta respektive försvåra för svenska lärare
att få sin utbildning erkänd som grund för yrkesutövning i andra länder.
Det är också viktigt att undersöka vilka eventuella svårigheter som kan
uppstå om utländska lärare söker anställning i Sverige. Den s.k. PPU-
utbildningen bör finnas kvar i någon form för att underlätta för grupper
av invandrare att vinna behörighet som lärare

Utbildningsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén,
Ringholm

Föredragande: statsrådet Thomas Östros

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:135 En förnyad
lärarutbildning

Lagen omtryckt 1997:1212

Prop. 1999/2000:135

3

1

5

1

12

1

24

1

33

1

44

1

49

1

57

9

70

15

76

6

77

1

80

3

82

81

Prop. 1999/2000:135
Bilaga 1

103

1

Prop. 1999/2000:135

1

1