Regeringens proposition

1999/2000:134

Ekonomiska förutsättningar för elproduktion från
fömybara energikällor

Prop.

1999/2000:134

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 maj 2000

Göran Persson

Björn Rosengren

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I denna proposition föreslås riktlinjer för ett samlat system för att främja
fömybar elproduktion med sikte på ikraftträdande den 1 januari 2003.
Systemet skall bygga på handel med certifikat kombinerat med en
skyldighet att inkludera en viss andel fömybar el som uppfyller vissa
miljöegenskaper i elleveranser eller elinköp. Certifikatshandel
kombinerad med kvoter skall på sikt ersätta nu gällande stöd till fömybar
och småskalig elproduktion. Andelens storlek skall kunna förändras över
tiden. Härigenom främjas en fortsatt utbyggnad av elproduktion från
fömybara energikällor samtidigt som systemet ger upphov till en
marknadsdynamik som skapar förutsättningar för kostnadseffektivitet och
teknikutveckling utan att störningar i elmarknadens funktion uppstår.
Införandet av det nya systemet skall ske på ett sådant sätt att rimliga
konkurrensvillkor för den fömybara elproduktionen kan upprätthållas
långsiktigt.

I avvaktan på att ett system för certifikatshandel kombinerat med
kvoter införs föreslår regeringen att det nuvarande tillfälliga stödet till
småskalig elproduktion förlängs till utgången av år 2002. Stödnivån 9
öre/kWh bibehålls under hela perioden.

1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 134

Innehållsförteckning

Prop. 1999/2000:13

1    Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3

2   Ärendet och dess beredning..............................................................4

3   Allmän bakgrund till regeringens förslag.........................................7

3.1      Tidigare stödsystem............................................................7

3.2     Nuvarande stödsystem........................................................8

3.3     Utvecklingen inom EU.....................................................10

3.4     Avreglering av elmarknaden - problem med nuvarande

stödordning.......................................................................13

4   Riktlinjer och mål med framtida stödsystem för fömybar

elproduktion....................................................................................15

4.1     Mål med framtida stödsystem...........................................15

4.2     Vissa begrepp och definitioner.........................................16

4.3      Riktlinjer för framtida stödsystem....................................17

4.4     Fortsatt utredningsarbete..................................................20

5   Övergångslösning för att skydda småskalig elproduktion..............23

5.1      Det nuvarande tillfälliga stödets utformning....................23

5.2     Utformning av det nya stödet...........................................24

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Småskalig elproduktion samt
mätning och debitering av elförbrukning (SOU 1999:95).... 28

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden vid remissbehandling av
betänkandet Småskalig elproduktion samt mätning och
debitering av elförbrukning (SOU 1999:95).........................32

Bilaga 3 Sammanfattning av rapporten Elproduktion från fömybara
energikällor - ekonomiska förutsättningar och
marknadsmekanismer (Ds 2000:20)......................................35

Bilaga 4 Sammanställning av yttranden över rapporten Elproduktion
från fömybara energikällor - ekonomiska förutsättningar och
marknadsmekanismer (Ds 2000:20)......................................38

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000...........42

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen föreslår om

1. ett samlat system för att främja fömybar elproduktion (avsnitt 4.3),

2. förlängning av det nuvarande tillfälliga stödet till småskalig
elproduktion (avsnitt 5.2).

Prop. 1999/2000:134

1* Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 134

Prop. 1999/2000:13^

2 Ärendet och dess beredning

Riksdagen beslutade hösten 1995 att ett nytt regelverk för elmarknaden
skulle träda i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:222, bet.
1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). Lagändringen genomfördes inom ramen
för lagen (1902:71 s.l) innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar. Dessutom infördes en ny lag, lagen (1994:616) om handel
med el m.m. (elhandelslagen). Genom de nya reglerna i 1902 års ellag
öppnades elnäten för konkurrens i handeln med el. Syftet med elmark-
nadsreformen var att bl.a. införa valfrihet för elanvändarna och skapa
förutsättningar för en ökad pris- och kostnadspress inom elförsörjningen.

I elhandelslagen infördes bl.a. bestämmelser om leveranskoncession.
Innehavaren av leveranskoncession var skyldig att leverera el för normala
förbrukningsändamål till alla kunder inom området som inte önskade
byta elleverantör. Leveranskoncessionären var också skyldig att köpa el
från produktionsanläggningar belägna inom området som kunde leverera
en effekt om högst 1 500 kW. Leveranskoncessionären var den enda
leverantör som fick leverera till kunder vars uttag inte mättes timme för
timme. Leveranskoncessionärens priser övervakades av Statens
energimyndighet. Leveranskoncessionema beviljades för fem år, dvs.
fram t.o.m. år 2000. Systemet med leveranskoncessioner skulle utvärde-
ras före år 2000 och villkoren för avsättning av el från småskaliga
produktionsanläggningar skulle ses över i detta sammanhang.

Riksdagen beslutade hösten 1997 om en ny ellag som trädde i kraft
den 1 januari 1998 (prop. 1996/97:136, bet.l997/98:NU3, rskr.
1997/98:27). Det materiella innehållet i den nya ellagen baseras i
huvudsak på den från år 1996 gällande ellagstiftningen.

Leveranskoncessionsutredningens arbete

Regeringen beslutade den 20 maj 1998 om direktiv för utvärdering av
systemet med leveranskoncessioner och bemyndigade chefen för
Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare (dir. 1998:37).
Utredningen antog namnet LEKO-utredningen. Regeringen uppdrog den
1 oktober 1998 genom tilläggsdirektiv (dir. 1998:82) åt utredaren att med
förtur analysera behovet och konsekvenserna av att undanta kunder med
låg elförbrukning från grundprincipen om timvis mätning av el-
användningen. Resultatet i denna del skulle redovisas till regeringen
senast den 1 februari 1999.

I samband med beredning av prop. 1997/98:159 Genomförandet av
Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den
inre marknaden för el, m.m. redovisade Näringsutskottet i betänkandet
1998/99:NU4 Vissa elmarknadsfrågor som sin uppfattning att LEKO-
utredningens uppdrag borde skärpas och preciseras på visst sätt i de små
elkonsumentemas intresse. Regeringen borde våren 1999 återkomma
med förslag till nya bestämmelser som kunde träda i kraft senast den 1

november 1999. Riksdagen beslutade den 4 december 1998 i enlighet Prop. 1999/2000:134
med Näringsutskottets förslag (rskr. 1998/99:53).

Mot denna bakgrund överlämnade LEKO-utredningen den 22 decem-
ber 1998 skrivelsen Övergripande bedömningar beträffande schablon-
avräkning och det fortsatta utredningsarbetet avseende leveranskon-
cessionssystemet (dnr. NI999/3176/ESB) till regeringen. På förslag av
LEKO-utredningen uppdrog regeringen den 28 januari 1999 åt
Affärsverket svenska kraftnät att i samråd med Statens energimyndighet
föreslå och utforma ett system för schablonavräkning av elleveranser som
skulle träda i kraft den 1 november 1999. De delar av uppdraget som
avsåg krav på ändrad lagstiftning eller i övrigt krävde riksdagens
ställningstagande redovisades den 1 mars 1999 i rapporten Förslag till
modell för schablonavräkning (dnr. N1999/5270/ESB). Den 3 maj 1999
överlämnade Svenska kraftnät sin slutredovisning av uppdraget i
rapporten Schablonavräkning -förslag till modell.

Med anledning av riksdagens ställningstagande och i enlighet med
LEKO-utredningens förslag gavs utredningen den 11 februari 1999
genom tilläggsdirektiv (dir. 1999:19) i uppdrag att med förtur behandla
vissa frågor som sammanhängde med införandet av ett system för scha-
blonavräkning av elleveranser. Genom detta tilläggsdirektiv ändrades
också tidpunkten för utredarens slutliga redovisning till regeringen till
den 1 september 1999. Utredningen redovisade den 1 april 1999 i
rapporten Öppen elmarknad (SOU 1999:44) sina överväganden och för-
slag rörande de frågor som hade en direkt koppling till införandet av
schablonberäkning, inbegripet förslag till regleringar.

Den 1 september 1999 redovisade LEKO-utredningen i sitt
slutbetänkande Småskalig elproduktion samt mätning och debitering av
elförbrukning (SOU 1999:95) de övriga frågor som inte hade en direkt
koppling till införandet av schablonberäkning, bl.a. frågan om de
ekonomiska villkoren för småskalig elproduktion när
leveranskoncessionssystemet upphör. En sammanfattning av rapporten
finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning
av remissyttrandena finns i bilaga 2.

I regeringens proposition om införande av schablonberäkning på
elmarknaden (prop. 1998/99:137) föreslog regeringen bl.a. att systemet
med leveranskoncession skall upphöra i och med införandet av
schablonberäkning. Som skäl till detta angavs att hela elmarknaden
öppnas för konkurrens och att förutsättningarna för de företag som i dag
är leveranskoncessionärer därmed förändras på ett genomgripande sätt.
Riksdagen beslutade den 13 oktober 1999 i enlighet med regeringens
förslag (bet. 1999/2000:NU4, rskr. 1999/2000:1).

Framtida ekonomiskt stöd för småskalig elproduktion

Att leveranskoncessionssystemet upphörde innebar att det ekonomiska
stöd som småskaliga elproducenter erhöll genom mottagningsplikten togs
bort. I budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/2000:1, utg. omr. 21)
behandlades frågan om ekonomiskt stöd till småskalig elproduktion.
Regeringen föreslog att det för en övergångsperiod från den 1 november
1999 till utgången av år 2000 skulle införas ett tillfälligt stöd till

småskalig elproduktion och att en långsiktig lösning for den småskaliga
elproduktionen borde tas fram under denna övergångsperiod. Riksdagen
beslutade i enlighet med regeringens forslag (bet. 1999/2000:NU3, rskr.
1999/2000:115).

Den 9 december 1999 beslutade regeringen att en interdepartemental
arbetsgrupp skulle ta fram förslag till åtgärder som främjar elproduktion
från fömybara energislag. Arbetsgruppen har till sitt stöd haft en
referensgrupp bestående av företrädare för riksdagspartier
(Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet),
branschen och myndigheter. Denna arbetsgrupp presenterade i mars 2000
rapporten Elproduktion från fömybara energikällor - ekonomiska
förutsättningar och marknadsmekanismer (Ds 2000:20). En
sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3. Rapporten har behandlats
vid ett remissmöte den 29 mars 2000. En sammanställning av de
synpunkter som lämnades vid mötet och de synpunkter som lämnats
skriftligt redovisas i bilaga 4.

Vindkraftsutredningen

Regeringen tillkallade år 1998 en särskild utredare (dir. 1998:35) med
uppgift att utreda förutsättningarna för lokalisering av vindkraftverk. I
utredningens slutbetänkande (SOU 1999:75) Rätt plats för vindkraften
lämnades förslag bl.a. om införande av möjlighet till statligt ekonomiskt
stöd till förstärkning av elnät till följd av vindkraftsutbyggnad på land.
Utredningens förslag kommer efter fortsatt beredning att övervägas i
annan ordning.

Prop. 1999/2000:13-

Prop. 1999/2000:134

3 Allmän bakgrund till regeringens förslag

3.1 Tidigare stödsystem

Vid behandlingen av den nu gällande ellagstiftningen betonade rege-
ringen att övergången till en fri marknad på kort sikt kan innebära vissa
problem för småskalig elproduktion (prop. 1993/94:162). Närings-
utskottet delade denna bedömning (bet. 1993/94:NU22) liksom bedöm-
ningen att det föreslagna systemet med mottagningsplikt skulle ge ett
tillfredsställande skydd for de små producenterna. Utskottet underströk
betydelsen av att konsekvenserna för den småskaliga elproduktionen
noga belyses i samband med att systemet med leveranskoncession skulle
ses över.

Med småskalig elproduktion avses produktion i anläggningar som kan
leverera el med en effekt av högst 1 500 kW. Dessa anläggningar utgörs
av mindre vattenkraftstationer, vindkraftverk och mindre
kraftvärmeanläggningar. Enligt Statens energimyndighets rapport
Utvecklingen på elmarknaden 1998 består de små kraftverken totalt av ca
1 200 vattenkraftverk och ca 400 vindkraftverk. Till detta kommer vissa
kraft värmeverk. Den småskaliga produktionen utgör ca 1,5 % av landets
totala elproduktion eller knappt 2 TWh per år. Av detta står vattenkraft
for ca 1,5 TWh och vindkraft för ca 0,4 TWh.

De små kraftverken är anslutna på lokalnätsnivå. En relativt stor del av
produktionen är koncentrerad till ett fatal nätområden. Vindkrafts-
produktionen är t.ex. koncentrerad till områden med goda vindför-
hållanden, som Gotland och västkusten. Cirka 10 % av landets lokalnäts-
ägare har småskalig elproduktion av mer betydande omfattning ansluten
till sina nät. I ett fåtal fall är den småskaliga produktionen t.o.m. av sådan
omfattning att den vid vissa tidpunkter på året överstiger behovet hos den
före detta leveranskoncessionär som hade mottagningsplikten.

Bestämmelserna om leveranskoncession och s.k. mottagningsplikt
upphörde att gälla den 1 november 1999. Mottagningsplikten innebar att
det företag som hade leveranskoncession för ett visst område var skyldig
att köpa el från småskaliga elproduktionsanläggningar inom området.
Priset for el från småskaliga elproduktionsanläggningar övervakades av
nätmyndigheten. I ellagen fanns krav på att detta pris skulle vara skäligt.
I förarbetena till lagen anfördes att skälighetsbedömningen vad gäller
priset för inköpt el från småskaliga elproduktionsanläggningar borde
baseras på koncessionshavarens genomsnittliga försäljningsintäkter per
kWh över året, minskat med avdrag for skäliga administrationskostnader
m.m. samt skälig vinstmarginal. LEKO-utredningen gjorde bedömningen
att den småskaliga elproduktionen erhöll ett pris på i genomsnitt 25 öre
per kWh i början av år 1999.

1** Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 134

3.2

Nuvarande stödsystem

Prop. 1999/2000:134

Stöd till småskalig elproduktion

För att skapa enhetliga inköpsförhållanden for den småskaliga
elproduktionen under perioden november 1999-december 2000 gav
regeringen den 8 juli 1999 Affärsverket svenska kraftnät i uppdrag att
genomfora en upphandling av småskalig elproduktion. De genomsnittliga
priserna i de vinnande anbuden låg for anbudsperioden på 13-14 öre per
kWh for både vindkraft och vattenkraft. Resultatet av denna upphandling
har också utgjort ett viktigt underlag for att bedöma behovet av
ytterligare stöd till den småskaliga elproduktionen.

I budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 21, bet.
1999/2000:NU3, rskr. 1999/2000:115) föreslog regeringen att ett
tillfälligt stöd för el producerad i småskaliga produktionsanläggningar -
sådana med en effekt mindre än 1 500 kW - införs för perioden den 1
november 1999 till 31 december 2000. Det föreslagna stödet prövas för
närvarande av Europeiska kommissionen.

Enligt ellagen skall innehavare av elproduktionsanläggningar med en
effekt om högst 1 500 kW betala nätavgift enligt förenklade regler. Det
innebär i praktiken en nedsatt nätavgift, så att den del av nättariffen som
skall betalas motsvarar de faktiska kostnaderna för anslutning, avgift för
mätare med tillhörande insamlingsutrustning och dess installation i
inmatningspunkten samt årlig avgift för mätning och rapportering.
Däremot betalar småproducenter i princip inte någon avgift för drift och
underhåll av näten. Denna nedsättning, som införts av praktiska skäl, kan
sägas vara till fördel för den småskaliga elproduktionen. Vidare gäller
enligt ellagen att eventuella fördelar för nätägaren av att det finns lokal
produktion ansluten till nätet, såsom minskade energiförluster i näten och
lägre kostnader för anslutning till angränsande nät, skall tillfalla
producenterna. Denna regel kallas för regeln om nätnytta och gäller för
alla producenter generellt.

Miljöbonus

Den s.k. miljöbonusen infördes den 1 juli 1994 på initiativ av riksdagen
(bet. 1993/94:SkU34, rskr. 1993/94:279). Införandet innebar att
bestämmelserna i lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE)
kompletterades med bestämmelser om att avdrag får göras i deklarationen
avseende vindkraftsproducerad elkraft av den som är skyldig att betala
energiskatt för elektrisk kraft (11 kap. 10 § fjärde stycket). För avdraget
tillämpas den skattesats som gäller för hushållsförbrukning i södra
Sverige (11 kap. 3 § första stycket 4), för närvarande 16,2 öre/kWh.
Avdragets storlek är således oberoende av vilken skattesats som
tillämpats vid leveransen av den vindkraftsproducerade kraften, dvs. det
finns ingen direkt koppling mellan den skatt som faktiskt skulle ha
betalats för en elleverans och det belopp med vilket avdrag får göras i
deklarationen.

Skattelagstiftningen innehåller inte några regler om i vilken Prop. 1999/2000:134
utsträckning miljöbonusen skall foras vidare till producenten. Riksdagen
forutsatte dock vid sin behandling av reglerna att så skulle ske och
uttalade att miljöbonusen utgår utöver det pris som följer av reglerna i
övrigt, dvs. dåvarande regler inom ramen for
leveranskoncessionssystemet.

Den 26 oktober 1999 beslutade Europeiska Kommissionen att
miljöbonusen är förenlig med EG-fÖrdraget (statsstödsärende NN143/96,
Dnr. EUN96/1788). Enligt kommissonens praxis bör driftsstöd for
elproduktion från fömybara energikällor vara tillfälligt. Vid utgången av
år 2000 kommer miljöbonusen att ha gällt under sex och ett halvt år. I
samband med ärendets behandling har regeringen hänvisat till den
pågående översynen av de stödformer som nu tillämpas for fömybar
elproduktion och att ett nytt stödsystem beräknas träda i kraft den 1
januari 2001. Regeringen har därvid förbundit sig att i samband med
införandet av det nya stödsystemet senast den 1 januari 2001 avskaffa
miljöbonusen i dess nuvarande form. Frågan om den fortsatta hanteringen
av miljöbonusen bereds for närvarande i Regeringskansliet. Regeringen
avser att i budgetpropositionen for 2001 återkomma till riksdagen med
sitt ställningstagande i denna fråga.

Investeringsstöd

För investeringar i vindkraft, småskalig vattenkraft och biobränslebaserad
kraftvärmeproduktion ges också investeringsstöd, vilket utgör en del av
1997 års energipolitiska program (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12,
rskr. 1996/97:272). De uppsatta målen för investeringsprogrammet avser
perioden 1998 t.o.m. 2002, dvs. en femårsperiod. Målet med
investeringsstödet till vindkraft är att tillföra ny elproduktion
motsvarande 0,5 TWh per år. Bidrag lämnas med högst 15 procent av
investeringskostnaden for uppförande av nya vindkraftverk med en
eleffekt på minst 200 kW. Bidrag lämnas om vissa tekniska och
ekonomiska villkor är uppfyllda, bl.a kostnadseffektivitet, att aggregatet
klarar vindlast och väderförhållanden på den valda platsen samt att det
lokaliserats på en plats med goda vindförhållanden. Investeringsstödet
motsvarar ett bidrag på ungefär 6 öre/kWh.

Målet med investeringsstödet till småskalig vattenkraft är att
åstadkomma 0,25 TWh per år i ny elproduktion från småskalig
vattenkraft. Bidrag lämnas med högst 15 procent av
investeringskostnaden till utbyggnad av vattenkraftverk med en effekt på
minst 100 kW och högst 1 500 kW. Bidrag ges för uppförande av nya
vattenkraftverk, upprustning av nedlagda vattenkraftverk eller
komplettering av befintliga kraftverk med ytterligare effekt.
Anläggningen bör vara kostnadseffektiv. Ett grundläggande krav är att
det finns en gällande vattendom. Vattendom erhålls efter prövning av
miljödomstolen, med stöd av miljöbalken (1998:808) och lagen
(1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I
domstolens prövning ingår bl.a. att bedöma miljöeffekter, exempelvis
effekter på djur- och växtliv, men även att granska de ekonomiska
förutsättningarna for investeringens lönsamhet. Tillstånd får lämnas

endast om verksamhetens fördelar från allmän och enskild synpunkt
överväger kostnaderna samt eventuella skador och olägenheter av den.

Målet med investeringsstödet till biobränslebaserad
kraftvärmeproduktion är att under en femårsperiod åstadkomma en
ökning av den årliga elproduktionen från biobränslebaserade
kraftvärmeverk med 0,75 TWh per år. Bidraget uppgår till 3 000 kr/kW,
dock högst 25 procent av godkänd stödgrundande investering. Stödet
motsvarar ca 10 öre/kWh. Det kan lämnas både till nyinvesteringar,
kompletterande ny eleffekt i befintliga kraftvärmeverk och
konverteringar av hetvattenpannor till kraftvärme. Bidrag ges både till
kraft värmeverk som är anslutna till fjärrvärmenät och till
mottrycksanläggningar i industrin. Med biobränsle avses i detta
sammanhang bl.a. avverkningsrester, vissa slag av avfall, energigrödor,
vass, halm, returlutar och tallbeckolja.

Prop. 1999/2000:13'

Tabell 1. Nuvarande stöd till elproduktion från fömybara källor.

El från

Nuvarande stöd

Totalt 1998, mkr

Vind

Investeringsstöd, max 15
procent.

Miljöbonus

6 öre/kWh

16,2 öre/kWh

42,6°

45

Småskalig vattenkraft
Investeringsstöd, max 15
procent.

4-5 öre/kWh

0,2°

Biobränsle

Investeringsstöd, max 25
procent.

8-10 öre/kWh

13,7”

Småskalig elproduktion,
högst 1500 kW.
Tillfälligt stöd

9 öre/kWh

2)

’’ Avser utbetalda stöd. 2> Stödet beräknas uppgå till ca 200 miljoner kronor år
under 2000.

Forskning och utveckling m.m.

Utöver här nämnda stöd främjar staten utvecklingen av el från fömybara
energikällor genom stöd till forskning och utveckling på universitet och
högskolor samt genom s.k. energiteknikstöd och stöd till
demonstrationsprojekt. Totalt avsattes i 1997 års energipolitiska program
5,6 miljarder kronor för att under en sjuårsperiod främja forskning,
utveckling och demonstration av ny teknik på området.

Inom EU pågår också ett arbete för att främja ny energiteknik inom
OPET och ett program för att stimulera användningen av fömybara
energikällor, ALTENER.

3.3 Utvecklingen inom EU

Utvecklingen av fömybara energikällor är sedan några år ett viktigt mål
för gemenskapens energipolitik. I kommissionens vitbok Energy for the

10

future: renewable sources of energy1 har kommissionen anfört att
fömybara energikällor år 2010 bör ha en marknadsandel på 12 % inom
unionen som helhet jämfört med ca 6 % i dag.

Enligt Europeiska kommissionens arbetsdokument Electricity from
renewable energy sources and the internal electricity market2 har
garantipris och mottagningsplikt hittills varit den mest framgångsrika
metoden för att skapa snabb tillväxt av fömybar elproduktion. Enligt
kommissionen är en nackdel med garantipris och mottagningsplikt dock
att sådana system inte ger upphov till konkurrens mellan olika
produktionsanläggningar baserade på fömybara energikällor, varför
kostnadspressen kan vara låg och teknikutvecklingen kan hämmas.

I det avseendet anser kommissionen att stödsystem som styr
efterfrågan, såsom inköpskvoter, är bättre. Detta eftersom de skapar
konkurrens mellan olika produktionsanläggningar baserade på fömybara
energikällor, vilket ger incitament för teknikutveckling och sjunkande
priser. I framtiden bör man därför enligt kommissionens mening
prioritera stödsystem som på detta sätt bättre kan utnyttja
marknadskrafternas förmåga att sänka kostnaderna för produktionen.

Många av medlemsländerna delar kommissionens åsikt att
konkurrensbaserade lösningar är den väg man bör sträva mot.
Ambitionen är ändå att på sikt skapa gemensamma regler för stöd till
elproduktion baserad på fömybara energikällor. Flera medlemsländer har
introducerat marknadsbaserade stödsystem såsom gröna certifikat,
kvothandel och upphandlingsmodeller. Till dessa länder hör Danmark,
Irland, Italien, Nederländerna och Storbritannien.

Direktiv om främjande av fömybara energikällors tillträde till den inre
marknaden för el

Europeiska unionens råd antog den 19 december 1996 direktivet
(96/92/EG) om gemensamma regler för den inre marknaden för el
(elmarknadsdirektivet). Enligt direktivet skall medlemsländerna senast
den 19 februari 1999 ha genomfört direktivet i nationell rätt. Enligt
elmarknadsdirektivet skall kommissionen före utgången av det första året
efter ikraftträdande till Ministerrådet och Europaparlamentet överlämna
en rapport om behovet av harmonisering som inte följer av
bestämmelserna i direktivet. Om det är nödvändigt skall kommissionen
till rapporten bifoga alla harmoniseringsförslag som är erforderliga för en
fungerande inre marknad för el. Ministerrådet och Europaparlamentet
skall yttra sig över dessa förslag inom två år efter överlämnandet.
Kommissionen presenterade den första harmoniseringsrapporten år 1998
[7121/98 LIMITE ENER 29],

I harmoniseringsrapporten från 1998 konstaterades att det kommer att
uppstå problem i funktionssättet för den inre marknaden för el när det
gäller elproduktion från fömybara energikällor. I rapporten betonas också

Prop. 1999/2000:134

' Energi för framtiden Vitbok för en gemenskapsstrategi och handlingsplan, COM(97)599
slutlig, 26.11.97.

2 SEC(1999) 470 final, 13.04.1999.

11

vikten av att inte avvakta med åtgärder som kan säkerställa gemensamma
regler för den inre elmarknaden.

I den rådsresolution som antogs vid energiministerrådsmötet den 11
maj 1998 uppmanas kommissionen att beakta behovet av förslag i syfte
att avlägsna hinder för ett utökat utnyttjande av fömybara energikällor. I
de rådsslutsatser som antogs vid energiministerrådsmötet den 11 maj
1999 betonas att en ökad användning av fömybara energikällor är
nödvändig dels utifrån krav på hållbar utveckling och dels utifrån
åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Det betonades även att ett regelsystem
bör utformas på ett sådant sätt att det inte motverkar utvecklingen av
teknik för elproduktion från fömybara energikällor samtidigt som det är
av största vikt att stödsystemen till fömybara energikällor utformas på ett
sätt som innebär minsta marknadspåverkan. Kommissionen uppmanades
att presentera ett konkret förslag till ramverk för den fömybara
elproduktionens tillträde till den inre marknaden för el.

Vid energiministermötet den 2 december 1999 presenterade
kommissionen förslag till principer för ett framtida ramverk som kan
stimulera utvecklingen av fömybara energikällor. Rådet diskuterade
kommissionens förslag till principer och inbjöd kommissionen att så snart
som möjligt presentera sitt förslag till ett direktiv för de fömybara
energikällornas tillträde till den inre marknaden för el. Den 10 maj 2000
beslutade kommissionen om ett direktivförslag.3 Förslaget skall
presenteras på energiministermötet den 30 maj 2000.

EG:s regler om statsstöd

EES-avtalet och Sveriges inträde i EU innebär att stöd till näringslivet
måste godkännas av Europeiska kommissionen. Reglerna om statligt stöd
återfinns i artiklarna 87-89 i EG-fördraget. I artikel 87.1 finns ett antal
kriterier som om de uppfylls innebär att åtgärden betraktas som statligt
stöd. Varje åtgärd betraktas som statligt stöd om inte annat sägs i
fördraget eller om den innebär att ett enskilt företag, en enskild sektor, en
enskild region eller en viss produktion gynnas av det offentliga eller med
offentliga medel så att konkurrensen snedvrids i sådan utsträckning att
det påverkar handeln mellan medlemsstater. Formuleringen är bred och
täcker in många olika åtgärder.

För att kommissionen skall kunna godkänna ett stöd som anmälts
måste det finnas en formell grund, dvs. det måste finnas stöd i någon av
kommissionens riktlinjer.

Med driftsstöd avses ett stöd som minskar kostnader som företaget
annars normalt måste stå för som en del av den dagliga verksamheten.
Kommissionens allmänna inställning till driftsstöd är att sådana inte bör
godkännas. Vissa undantag finns dock om stödet t.ex. kan motiveras i
enlighet med kommissionens riktlinjer om regionalpolitiskt stöd eller
stöd till miljöskyddande åtgärder. I vissa fall finns det förutsättningar för
att få sådana stöd godkända.

När det gäller kommissionens miljöriktlinjer förutsätts att stödet

3 Proposal for a directive of parliament and of council on the pomotion of electricity from
renewable energy sources in the intemal electricity market, COM(2000)279, 10.05.2000.

Prop. 1999/2000:13Z

12

- endast far vara en kompensation för extra produktionskostnader Prop. 1999/2000:134
jämfört med traditionella kostnader,

- skall vara temporärt och i princip degressivt för att underlätta att
incitament skapas för minskning av utsläpp eller införandet av mer
effektiv resursanvändning, och

- inte far strida mot andra EG-rättsliga regler.

En ytterligare möjlighet att lämna stöd på miljöområdet avser stöd till
milj omotiverade investeringsprojekt.        Hur stor del av

investeringskostnaden som stödet far omfatta avgörs av vad
medlemsstaten vill stödja. Det finns tre uttalade möjligheter när det gäller
investeringsstöd.

1) Vill medlemsstaten ge stöd för att underlätta för företag/sektom att
anpassa sin verksamhet till tvingande standarder/normer kan
medlemsstaten endast lämna 15 procent investeringsstöd. Härvid avses
15 procent av de merkostnader som är nödvändiga för att uppnå det
miljömässiga målet.

2)  Är syftet att uppmuntra företaget/sektom att förbättra sin
verksamhet i förhållande till tvingande standarder/normer kan
medlemsstaten lämna investeringsstöd med 30 procent.

3) Är det fråga om alt stöd skall lämnas för verksamhet, för vilket det
inte finns några tvingande standarder/normer, far medlemsstaten lämna
investeringsstöd med 30 procent.

Vissa tillägg till ovan nämnda procentsatser kan göras om det skulle
vara fråga om stöd till små och medelstora företag eller vid stöd i
regionalpolitiska stödområden.

3.4 Avreglering av elmarknaden - problem med
nuvarande stödordning

På en konkurrensutsatt marknad där kunderna fritt kan välja leverantör
måste alla leverantörer behandlas lika för att konkurrensen inte skall
snedvridas. På en marknad med en homogen vara är priset det avgörande
konkurrensmedlet. El är en homogen vara, även om den kan produceras
på olika sätt och kan ges olika varumärken eller paketeras på olika sätt
med mervärdestjänster osv. Erfarenheterna från elmarknaden visar att det
ändå är priset som varit det avgörande när kunden skall välja
elleverantör. För aktörerna på marknaden blir därför låga kostnader ett av
de viktigaste konkurrensmedlen.

Mottagningsplikt innebär att de leverantörer som har stor andel
småskalig produktion i sitt område far högre kostnader för sina inköp av
el än andra, vilket snedvrider konkurrensen på marknaden. På en
konkurrensutsatt marknad är mottagningsplikt därför inte något lämpligt
styrmedel för att främja småskalig elproduktion.

Milj ovänlig elproduktion som är önskvärd och därför bör främjas
måste dock i många fall ges särskilda ekonomiska villkor för att bli
konkurrenskraftig i förhållande till mer etablerade energikällor. Att
ekonomiskt stödja någon produktionsform innebär emellertid alltid att
elmarknadens funktionssätt rubbas i någon mån. För att minimera

13

rubbningarna bör de anläggningar som är mest effektiva i första hand Prop. 1999/2000:134
stimuleras samtidigt som överkompensation undviks.

Ett annat sätt att minska rubbningarna är att införa konkurrens mellan
de kraftslag som skall stödjas. Därigenom skapas ett incitament till att
öka effektiviteten i anläggningarna. Genom effektivitetsökningar kan
produktionstekniken så småningom bli konkurrenskraftig utan extra
insatser från stat eller allmänhet. Ett sätt att införa konkurrens mellan
kraftslagen som är stödberättigade är att lägga en pålaga på någon aktör
att köpa eller sälja en viss andel el producerad av den produktionsform
som skall främjas. Producenterna far sedan inbördes konkurrera om att få
de bästa avtalen med de aktörer som pålagan avser. Ett annat sätt är att
införa system liknande det nu gällande tillfälliga stödet till småskalig
elproduktion på 9 öre per kWh. Producenterna far konkurrera om den
kund som är beredd att betala mest och sedan far de ett från staten
utbetalt fast påslag på detta pris.

Sedan genomförandet av elmarknadsreformen 1996 och framför allt
sedan beslutet om införande av schablonberäkning blev allmänt känt på
marknaden har elpriserna till slutkunder fallit. De sjunkande priserna
innebär lägre intäkter per kWh för elleverantörer och elproducenter. Som
en följd av detta har i många fall behovet av ekonomiskt stöd för den
småskaliga och ofta miljövänliga elproduktionen ökat trots genomförda
kostnadsreduceringar.

14

Prop. 1999/2000:134

4 Riktlinjer och mål med framtida stödsystem
för fömybar elproduktion

4.1 Mål med framtida stödsystem

I regeringens proposition om införandet av schablonberäkning på
elmarknaden, m.m. (prop. 1998/99:137) påpekade regeringen vikten av
att förutsättningarna är goda för den småskaliga och ofta miljövänliga
elproduktionen. Regeringen framhöll samtidigt att stabila villkor för den
småskaliga elproduktionen kräver någon form av enhetliga inköpsvillkor
och en rimlig prisnivå åtminstone t.o.m. år 2000. Under denna period
borde ett förslag till en långsiktig lösning för de små elproducenterna tas
fram. LEKO-utredningens arbete skulle utgöra ett viktigt underlag
liksom det arbete som bedrivs inom EU för att, inom ramen för
Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december
1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el, utveckla
gemensamma regler för stöd till fömybar elproduktion. Regeringen
betonade att marknadsnära lösningar bör eftersträvas som möjliggör att
den småskaliga elproduktionen ges en marknadsmässig värdering.
Samtidigt bör inbördes konkurrens mellan olika former av småskalig
elproduktion stimuleras så att incitament till effektivisering och
produktivitetsutveckling utvecklas. Näringsutskottet delade denna
bedömning (bet. 1999/2000:NU4). Riksdagen biföll den 13 oktober 1999
utskottets hemställan (rskr. 1999/2000:1).

Dessa intentioner har varit vägledande för arbetet inom den
interdepartementala arbetsgrupp som regeringen den 9 december 1999
beslutade att tillsätta för att se över systemet för stöd till fömybar
elproduktion. Arbetsgruppen har också identiferat de mål som i enlighet
med gällande politiska riktlinjer på området bör vara vägledande för en
modell för stöd till fömybar elproduktion. Dessa mål är

-  främja nyetablering av elproduktion från fömybara energikällor,

-  stimulera teknikutveckling och kostnadseffektivitet,

-  skapa rimliga villkor för befintliga anläggningar,

-  undvika störningar i elmarknadens funktion,

-  skapa stabila spelregler oberoende av statsfmansiella förhållanden och

-  möjliggöra internationell harmonisering.

1*** Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 134

4.2

Vissa begrepp och definitioner

Prop. 1999/2000:134

Certifikat

Med ett certifikat avses ett dokument som tilldelas eller utfärdas av en
elproducent som producerar el med hjälp av sol, vind, vatten eller
biobränsle. Produktionsteknik, anläggningsstorlek, bränsle eller andra
miljöegenskaper kan behöva avgränsas så att endast el som framställts på
visst sätt skall kunna ligga till grund för utfärdandet av certifikat.
Certifikatet är ett bevis på att en viss mängd el producerats på ett angivet
sätt.

Certifikaten har som syfte att vara bärare av det mervärde som el
producerad på ett visst sätt har i förhållande till annan el. Fömybar
elproduktion har oftast högre produktionskostnader än andra
produktionskällor, vilket innebär att högre intäkter krävs än för annan el
om elproducenten långsiktigt skall fa täckning för sina
produktionskostnader. Producenten tilldelas därför ett certifikat eller
rätten att ge ut certifikat. På detta sätt har en tillgång på certifikat
uppstått. Producenten far sälja certifikaten och då skapas också ett utbud.

Efterfrågan på en vara eller tjänst förutsätter att det finns ett behov av
produkten och att någon är villig att betala för att förvärva den.
Efterfrågan kan i princip uppstå på flera sätt. Ett sätt är att någon som vill
stödja användningen av el som producerats på det specificerade sättet
också är villig att betala för detta. Köp av certifikat är ett sätt att
manifestera detta. Ett annat sätt är att stimulera fram efterfrågan genom
att en uppköpare, t.ex. staten, lovar att köpa certifikat. Det kan vara
lönsamt att skaffa certifikat för att sälja dem till staten. Ett tredje sätt är
att efterfrågan skapas genom att staten bestämmer att någon grupp av
aktörer på elmarknaden måste visa upp ett visst antal certifikat vid en
bestämd tidpunkt. Slutligen kan efterfrågan grundas på bedömningen att
certifikaten varierar i värde över tiden och att det går att tillgodogöra sig
prisskillnaden genom köp och försäljning. Denna efterfrågan förutsätter
förekomsten av någon av de tre andra nämnda formerna av efterfrågan.

Beroende på efterfrågemodell är det olika aktörer som betalar för
certifikaten. I det första fallet ovan är det de miljömedvetna hushållen
och företagen som på frivillig väg betalar för certifikaten. I det andra
fallet är det skattebetalarna genom staten som står för betalningen och i
det tredje fallet är det den kategori av aktörer som ålagts att visa upp
certifikaten. I samtliga fall är det troligt att kostnaden i slutändan läggs på
större eller mindre delar av gruppen slutanvändare.

Kvotsystem

Med kvot avses en förpliktelse eller ett åtagande att leverera eller
använda en bestämd mängd el som faller inom avgränsningen för vad
kvotsystemet ekonomiskt skall stödja. I det fall då kvoten inte innebär ett
frivilligt åtagande bestämmer staten storleken på kvoten. Utgångspunkten
för kvoten är således ett mål för mängden sådan el som önskas stödjas
eller dess andel av den totala eltillförseln ett givet år. Kvoten beräknas

16

således på den summerade tillförselsidan, men den tillämpas på
användningssidan hos den enskilda aktören som omfattas av
kvotsystemet. Kvoten kan sättas antingen i absoluta tal, mätt i GWh, eller
som ett procenttal som anger hur stor andel av den totala elanvändningen
som skall härröra från en viss form av elproduktion.

Avsikten är att kvotsystemet skall vara teknikdrivande och successivt
leda till en ökad andel av den önskvärda elproduktionen på ett allt mer
kostnadseffektivt sätt. Det långsiktiga målet är att el som produceras av
fömybara energikällor och uppfyller vissa miljökriterier skall kunna
säljas med kostnadstäckning utan stöd på en öppen elmarknad. För att
uppnå en sådan utveckling måste kvoten förändras över tiden. Hur kvoten
skall förändras måste grundas på en uppfattning om vad som är en rimlig
ökningstakt för den form av elproduktion som omfattas av kvotsystemet.
Beslutsordningen för hur kvoterna fastställs kan utformas på olika sätt.

Handel med certifikat

När en efterfrågan på certifikat skapas far dokumenten ett värde som
producenten kan tillgodogöra sig. Avsikten är att det värdet skall täcka
hela eller delar av den högre produktionskostnad som är förknippad med
den form av elproduktionen som kvotsystemet är avsett att stimulera.

Den el som produceras i anläggningar baserade på fömybara
energikällor köps och säljs på samma sätt som annan el, t.ex. genom
bilaterala avtal eller på elbörsen. Handel med certifikaten måste med
nödvändighet ske separat från elhandeln, annars kan marknaden för
dokumenten inte fungera tillfredsställande. Detta förhindrar inte att
certifikaten kan handlas på samma börs, men de måste utgöra en separat
produkt. Handeln med certifikat kan också ske bilateralt.

4.3 Riktlinjer för framtida stödsystem

Regeringens förslag: Ett samlat system för att främja fömybar
elproduktion skall tas fram med sikte på ikraftträdande den 1 januari
2003. Systemet skall bygga på handel med certifikat kombinerat med en
skyldighet att inkludera en viss andel fömybar el som uppfyller vissa
miljöegenskaper i elleveranser eller elinköp. Certifikatshandel
kombinerad med kvoter skall på sikt ersätta nu gällande stöd till fömybar
och småskalig elproduktion. Andelens storlek skall kunna förändras över
tiden.

Målet skall vara att främja en fortsatt utbyggnad av elproduktion från
fömybara energikällor med vissa miljöegenskaper och samtidigt
stimulera en marknadsdynamik som skapar förutsättningar för
kostnadseffektivitet och teknikutveckling utan att störningar i
elmarknadens funktion uppstår. Införandet av det nya systemet skall ske
på ett sådant sätt att rimliga konkurrensvillkor för den fömybara
elproduktionen långsiktigt kan upprätthållas.

Prop. 1999/2000:134

Leveranskoncessionsutredningen:   I Leveranskoncessionsutred-

ningens slutbetänkande Småskalig elproduktion samt mätning och

17

debitering av elförbrukning (SOU 1999:95) föreslås att en översyn av de
fömybara energikällornas förutsättningar genomförs. Syftet med
översynen bör vara att bedöma vilka långsiktiga förutsättningar som bör
gälla för fömybar elproduktion, samt att analysera vilka metoder och
eventuella stöd m.m. som bäst kan bidra till att uppnå dessa
förutsättningar. Inriktningen på översynen bör vara marknadsnära
lösningar som möjliggör konkurrens mellan olika
produktionsanläggningar baserade på fömybara energikällor, t.ex. gröna
certifikat. Översynen bör också belysa om det finns skäl för staten att
medverka till att en särskild marknadsplats för fömybar el utvecklas.
Utredningen framhåller att en översyn sannolikt kommer att kräva längre
tid än de 14 månader som det nuvarande tillfälliga stödet till småskalig
elproduktion gäller.

Vidare anger utredningen att flera omständigheter talar för att ett
bredare perspektiv bör anläggas på frågan om vilken roll elproduktion
baserad på fömybara energikällor bör spela i energiförsörjningen. En
sådan omständighet är de förväntade framtida elpriserna som enligt
Energimyndighetens bedömning kommer att ligga på omkring 20 öre per
kWh år 2010, vilket kan jämföras med Energikommissionens bedömning
på 30 öre per kWh som låg till grund för 1997 års energipolitiska
program. En annan omständighet är osäkerheten om hur småskalig
elproduktion lämpligen bör definieras. Flera skäl talar för att det kan
finnas anledning att ompröva dagens gräns för småskalighet, 1 500 kW.
Enligt utredningen utgör gränsen en teknisk begränsning för vindkraften.
Vidare definerar flera andra EU-länder småskalig vattenkraft som
anläggningar mindre än 10 MW. En tredje omständighet som utredningen
pekar på är de kommande gemensamma EU-reglema för stöd till
elproduktion baserad på fömybara energikällor. Det är enligt
utredningens mening inte troligt att ett sådant regelverk kommer att
inskränkas till att omfatta småskalig elproduktion, åtminstone inte med
den definition som tillämpas i Sverige.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i huvudsak
med utredningens förslag.

Riksrevisionsverket framhåller att omfattningen av det föreslagna
utredningsarbetet är svår att bedöma. Flera remissinstanser påtalar också
behovet av att fokusera på all fömybar elproduktion och inte enbart på
småskaliga lösningar. Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB) anför att
perspektivet bör breddas till all fömybar energiproduktion och att
biobränslebaserad kraftvärme är betydligt mer kostnadseffektivt än
vindkraft om målet är att uppfylla klimatåtaganden.

Vad gäller inriktningen på ett framtida stödsystem betonar
Konkurrensverket, Svenska kraftnät, Kraftverksföreningen, Sveriges
Elleverantörer och STOSEB att ett eventuellt framtida stödsystem bör
utformas på marknadsmässiga grunder för att undvika snedvridande
konkurrensförutsättningar. Konkurrensverket, Kraftverksföreningen och
Nordic Windpower påtalar vikten av att systemet utformas så att
utveckling av ny teknik, effektivare metoder och kostnadssänkningar
stimuleras. Industriförbundet betonar att medlen bör anpassas till målen
och listar ett antal grundläggande krav som bör gälla. Några av dessa är
krav på kostnadseffektiva lösningar, administrativ enkelhet, och

Prop. 1999/2000:134

18

internationell harmonisering. Stabila regler och ersättningsnivåer Prop. 1999/2000:134
framhålls också av Energimyndigheten, Boverket och Sveriges
Elleverantörer samtidigt som rimliga ekonomiska villkor särskilt betonas
av Energimyndigheten och Boverket.

Energimyndigheten och Naturvårdsverket påpekar att gränsen för
småskalig elproduktion på 1500 kW är låg i jämförelse med övriga länder
inom EU och att gränsen behöver höjas. Sveriges Elleverantörer påtalar
att väl fungerande definitioner och avgränsningar för vad som skall
inrymmas i begreppet fömybar elproduktion är några av de viktigaste
grunderna för översynsarbetet. Lantbrukarnas Riksförbund framhåller att
det i ett kort utvecklingsperspektiv kan finnas skäl för att behovsanpassa
stöden för olika typer och kategorier av småskalig elproduktion men att
stöden relativt snabbt måste bli konkurrensneutrala och ligga på en nivå
lika för all småskalig produktion.

Den interdepartementala arbetsgruppens förslag: Överensstämmer

i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva
till arbetsgruppens förslag och ansluter sig till arbetsgruppens bedömning
att en kvotmodell är det bästa alternativet för främjande av fönybar
elproduktion.

Ett antal remissinstanser är tveksamma till valet av modell.

Naturvårdverket anser att kvotsystemet verkar vara ett intressant
alternativ, men att en fullständig utvärdering jämfört med befintligt
system och andra styrmedel inte kan göras utifrån arbetsgruppens
rapport. Industriförbundet är inte övertygad om att kvotmodellen är
överlägsen de andra skisserade modellerna i rapporten. Förbundet anser
att även de andra två skisserade modellerna bör utredas vidare.
Riksrevisionsverket (RRV) framhåller att skapandet av konstruerade
marknader har visat sig komplicerat. Det är viktigt att frågorna far en
bred och grundlig belysning innan förslaget läggs och genomförs. RRV
anser också att det är viktigt att de samhällsekonomiska kostnaderna
beräknas och redovisas för denna form av marknad.

Svenska vindkraftsforeningen (SVIF) och Sveriges Energiföreningars
Roksorganisation (SERO) är positiva till införandet av en kvotmodell
men anser att man bör avvakta tills dess att man tagit del av erfarenheter
från andra länder. SERO presenterade vid remissmötet en annan modell
som SVIF och SERO förespråkade i stället för kvotmodellen.

Skälen till regeringens förslag: Handel med certifikat kombinerad
med ett kvotsystem överensstämmer väl med det krav på marknadsnära
system som regering och riksdag tidigare förordat.

I likhet med flertalet remissinstanser anser regeringen att den modell
som arbetsgruppen förordat bäst uppfyller de mål som enligt regeringens
mening skall vara vägledande vid val av system för att främja fömybar
elproduktion. Systemets väsentligaste egenskaper är möjligheten till
certifikatshandel kombinerat med en skyldighet att inkludera en viss
andel fömybar el som uppfyller vissa miljöegenskaper i elleveranser eller
elinköp. Innehav av certifikat är beviset för att denna skyldighet
uppfyllts. Ett färdigt system med denna utformning bör enligt regeringens
mening kunna utformas med sikte på ikraftträdande den 1 januari 2003.

19

Certifikatshandel kombinerat med kvoter innebär en finansiering via
marknaden, vilket ger en ökad långsiktighet i stödsystemet. Dessutom
skapar modellen affärsmöjligheter för aktörerna och en
marknadsdynamik som ger förutsättningar för kostnadseffektivitet och
teknikutveckling utan att störningar i elmarknadens funktion uppstår.
Detta är enligt regeringens mening viktiga mål för ett framtida
stödsystem.

Målet för det framtida stödsystemet skall också vara att främja en
fortsatt utbyggnad av elproduktion från fömybara energikällor med vissa
miljöegenskaper. Av detta skäl skall andelamas storlek kunna förändras
över tiden. För att skapa överblick och enhetlighet förordar regeringen att
det föreslagna systemet med certifikatshandel kombinerat med kvoter på
sikt ersätter nu gällande stöd till fömybar och småskalig elproduktion
samtidigt som införandet av det nya systemet sker på ett sådant sätt att
rimliga konkurrensvillkor för den fömybara elproduktionen långsiktigt
kan upprätthållas.

4.4 Fortsatt utredningsarbete

Regeringen avser att inom kort tillkalla en särskild utredare med uppdrag
att lämna förslag till teknisk utformning av ett system baserat på
certifikatshandel kombinerat med kvoter. En viktig del i utredarens arbete
bör vara att undersöka och klargöra eventuella behov av komplement till
detta system, exempelvis stöd med samma funktion som investeringsstöd.
Behovet av komplement kan t.ex. bero på skillnader i
produktionskostnader till följd av anläggningars olika ålder eller skilda
förutsättningar för olika produktionsformer. Ett annat alternativ är att
hantera dessa problem inom regelverket för rätten att utfärda certifikat.
En annan viktig förutsättning för det framtida systemet är utvecklingen
av stödsystem i vårt närområde. Detta bör beaktas av utredaren på så sätt
att systemet utformas så att en internationell utbyggnad och samordning
underlättas. Utredaren bör också beakta utvecklingen inom EU, bl.a.
systemets förenlighet med EG:s statsstödsregler.

Avgränsningarför kvotmodellen

Enligt regeringens bedömning bör utgångspunkten för stödsystemet vara
att ekonomiskt stöd bara bör utgå till fömybar elproduktion som ännu
inte är kommersiellt självbärande. Däremot finns det inga hinder mot att
informativa styrmedel även riktas mot kommersiellt lönsamma
verksamheter. Ytterligare en grundprincip i kvotmodellen bör vara att all
el med ursprung i fömybara energikällor, som uppfyller vissa
miljökriterier och som behöver stödjas också bör vara kvalificerade för
stöd oavsett kraftslag. Kvotmodellen bör därför omfatta elproduktion
baserad på vindkraft, vattenkraft, solceller och biobränslebaserad
kraftproduktion.

Det finns således anledning att i det fortsatta arbetet med att utforma ett
system med certifikatshandel titta på möjligheten att hitta andra

Prop. 1999/2000:134

20

avgränsningar för stödet än den idag fastlagda gränsen för småskalig
elproduktion på 1 500 kW.

Storleksavgränsningen när det gäller småskalig vindkraft och
vattenkraft har främst varit ett uttryck för behovet att garantera
leverantörer av el i liten skala tillträde till marknaden i samband med
elmarknadsreformen. Det har inte varit kraftslaget som varit intressant
utan producentens möjlighet att hävda sig på elmarknaden. I det nya
systemet bör elproduktionens lönsamhet och det faktum att kraftslaget
har sitt ursprung i fömybara energikällor i stället vara utgångspunkten för
bedömningen av avgränsningen för det nya stödet. Krav skall härvid
kunna ställas på att produktionen uppfyller vissa miljökriterier. Det kan
exempelvis gälla biobränslebaserad kraftvärme där avgränsnings-
problematiken vad gäller både teknik och bränsle behöver analyseras,
bl.a. vad gäller den ökande importen av osorterade biobränslen och
biobränslen med tveksamma miljöegenskaper. Ett annat exempel gäller
kriterierna för vattenkraft.

Enligt regeringens bedömning bör systemet, i varje fall inledningsvis,
omfatta ett certifikat som inte är differentierat beroende på kraftslag. Det
är möjligt att en uppdelning på exempelvis vatten-, vind-, biobaserad
kraft och solel kan motiveras när omfattningen av handeln blivit större.
Inledningsvis torde likviditeten och marknadens omfattning vara för liten
för att utgöra tillräckligt underlag för en sådan uppdelning.

För att handeln med certifikat skall fungera väl krävs det ett
genomtänkt och tydligt system med institutioner och funktioner. Vid
utvecklingen av systemet är det viktigt att klargöra de olika aktörernas
roller. En viktig utgångspunkt bör vara att samhällsinstitutioner handhar
myndighetsuppgifterna och marknadens aktörer de marknadsrelaterade
uppgifterna. Certifikatshandeln kommer att kräva viss administration,
kontroll och eventuella sanktioner för de som inte uppfyller sina
åtaganden. Dessa frågor bör utredas vidare. En utgångspunkt bör dock
vara att systemet skall vara administrativt enkelt. Likaså bör lämpligheten
att ha en relativ eller absolut kvot liksom frågan om hur torrår och våtår
skall hanteras i systemet utredas vidare.

Kringliggande faktorer och kvotmodellens konsekvenser

Flera utredningar som pågår eller nyligen har avslutats ger viktigt
underlag till utformningen av ett system med certifikathandel. Det är dels
utredningen om möjligheterna att utnyttja Kyotoprotokollets flexibla
mekanismer i Sverige (N 1999:05, dir 1999:25), dels Klimatkommittén
(M 1998:06, dir 1998:40) och slutligen Resurseffektiviserings-
utredningen (Fi 1999:02, dir 1998:107). De två förstnämnda
utredningarna har under april 2000 lämnat sina förslag. I arbetet med
utvecklingen av certifikathandelssystemet bör resultaten av dessa
utredningar beaktas. En annan faktor som påverkar utformningen av
certifikatshandeln är energiskattesystemet.

En av huvudkomponenterna i det nuvarande stödsystemet för
elproduktion från fömybara energikällor är de investeringsstöd, som
ingår i 1997 års energipolitiska program. Stödprogrammen löper över
perioden 1998-2002 och en utvärdering av programmet pågår för

Prop. 1999/2000:134

21

närvarande. Denna utvärdering kommer att utgöra ett annat viktigt
underlag vid utformningen av kvotsystemet. Bland annat bör
konsekvenserna av att det nuvarande investeringsprogrammet avslutas
eller förlängs i någon form belysas i det fortsatta utredningsarbetet.

Viktigt i sammanhanget är slutligen att analysera konsekvenserna för
olika aktörer och olika kategorier av elanvändare, i synnerhet vad gäller
industrins internationella konkurrenskraft samt att analysera hur
kostnaderna kan komma att belasta de olika aktörerna i systemet i det fall
då det förekommer börshandel med certifikat.

Prop. 1999/2000:134

22

Prop. 1999/2000:134

Övergångslösning för att skydda småskalig
elproduktion

5.1 Det nuvarande tillfälliga stödets utformning

Fram till den 1 november 1999 garanterades ekonomiskt acceptabla
villkor för småskalig elproduktion genom det s.k.
leveranskoncessionssystemet. Inom ramen för detta system baserades
inköpspriset för småskalig elproduktion på leveranskoncessionshavarens
försäljningspris för hushållskunder och andra mindre förbrukare med
avdrag för skäliga kostnader för administration och skälig vinst.
Prisnivån för den småskaliga elproduktionen var vid början av år 1999 ca
25 öre/kWh.

Svenska kraftnät har haft regeringens uppdrag att initiera en
upphandlingsprocess som underlättar för producenterna av småskalig
kraft att på marknadsmässiga grunder fa avsättning för sin
kraftproduktion och som tillförsäkrar dem enkla och tydliga villkor.
Anbudsförfrågan har gått ut till ca 200 elhandelsföretag och avsåg
perioden den 1 november 1999-den 31 december 2000. De flesta
anbudsgivare har valt att lämna bud i form av genomsnittspris och
anbuden har omfattat tillräckliga volymer för att garantera avsättning för
den småskaliga produktionen. Det genomsnittliga anbudspriset beräknat
som vägt medelvärde med hänsyn till volymerna i de vinnande anbuden
uppgick till 13-14 öre/kWh. Enligt upphandlingen fanns det också ett
mervärde på i genomsnitt cirka 1 öre per kWh för lokalt producerad
småskalig el, dvs. el från näraliggande anläggningar. Genomsnittspriset
för värmekraft beräknades till 12 öre per kWh. En jämförelse med vid
tidpunkten för upphandlingen gällande terminspriser på elbörsen för år
2000, visar att marknaden värderat den småskaliga elproduktionen till
ungefar samma nivå som annan elproduktion. Terminspriset låg då på 14
öre per kWh.

Den upphandling som genomförts av Svenska kraftnät har givit
väsentlig information om marknadens värdering av den småskaliga
kraftproduktionen och härigenom utgjort ett viktigt underlag för
bedömning av behovet av ytterligare stöd till denna typ av elproduktion.
Av detta skäl föreslog regeringen i budgetpropositionen 2000 (prop.
1999/2000:1, utg.omr. 21) att beslut om stödnivån skulle avvakta
resultatet av Svenska kraftnäts upphandling och att riksdagen skulle
bemyndiga regeringen att besluta om ersättningsnivån samt meddela
närmare föreskrifter om stödets utformning. Riksdagen beslutade i
enlighet med regeringens förslag (bet. 1999/2000:NU3,
rskr. 1999/2000:115). I december 1999 anmäldes det tillfälliga stödet till
Europeiska kommissionen för godkännande. I samband med anmälan
föreslog regeringen en stödnivå på 9 öre/kWh producerad el från
småskaliga elproduktionsanläggningar. Det ger en genomsnittlig

23

ersättningsnivå på 23 Öre/kWh. Regeringens bedömning är att denna
stödnivå är nödvändig för att ge den småskaliga elproduktionen rimliga
villkor och stimulera till en fortsatt nyetablering av småskaliga
produktionsanläggningar. Kravet på enkelhet i hanteringen av stödet talar
för en gemensam stödnivå för de olika kraftslagen.

I de ramavtal som tagits fram av Svenska kraftnät i samarbete med
marknadens parter åtar sig köparen att till ett i avtalet angivet lägsta pris
köpa minst den i avtalet angivna volymen el producerad i småskaliga
produktionsanläggningar. Utifrån detta ramavtal har sedan producenterna
kunnat teckna avtal med de anbudsgivare som lämnat det förmånligaste
priset. Det marknadspris som ägarna av småskaliga
produktionsanläggningar kunnat erhålla genom Svenska kraftnäts
upphandling har således varierat.

Ett av syftena med den upphandling som genomförts av Svenska
kraftnät är att relationen mellan köpare och säljare av den småskaliga
kraften skall vara baserad på marknadsmekanismer och inte på reglering
och fastprisavtal. För att inte snedvrida de marknadsmekanismer som på
detta sätt utvecklats har regeringen valt att tillämpa samma stödnivå
oavsett kontraktsförhållanden. Ett väsentligt villkor för en väl fungerande
marknad är också att stödet skall vara icke diskriminerande. Av detta skäl
har stödet inte begränsats till producenter av en viss ägarkategori eller
företag av en viss storlek.

Svenska kraftnäts upphandling har givetvis inte varit bindande för
producenterna av den småskaliga kraften. Det har stått varje producent
fritt att själv kontraktera en köpare och avtala om pris. Att begränsa
stödet till de producenter som kontrakterar anbudsgivama i Svenska
kraftnäts upphandling skulle också innebära diskriminerande villkor. Det
nuvarande stödet är således oberoende av vem som köper kraften. En
förutsättning för att stöd skall kunna utgå är dock att den producerade
elen bjuds ut till försäljning. Skälen till detta är att möjligheten att i annat
fall följa upp och kontrollera produktionsvolymen är begränsad.

Regeringen har beslutat att stödet skall administreras av Statens
energimyndighet som är ansvarig för omställningen av energisystemet.
Det föreslagna stödet prövas för närvarande av Europeiska
kommissionen.

5.2 Utformning av det nya stödet

Regeringen förslag: I avvaktan på att ett system för certfikatshandel
kombinerat med kvoter införs förlängs det nuvarande tillfälliga stödet
till småskalig elproduktion till utgången av år 2002. Stödnivån 9
öre/kWh bibehålls under hela perioden.

Leveranskoncessionsutredningen: I avvaktan på en samlad översyn
av stödet till fömybar elproduktion föreslår Leveranskoncessions-
utredningen i sitt slutbetänkande Småskalig elproduktion samt mätning
och debitering av elförbrukning (SOU 1999:95) en temporär lösning på

Prop. 1999/2000:134

24

ett eller ett par år vad gäller stödet till småskalig elproduktion. Prop. 1999/2000:134
Utredningen föreslår vidare att om en temporär lösning infors under åren
närmast efter år 2000, så bör mottagningsplikten bygga på en
upphandlingsmodell motsvarande den som regeringen initierat för år
2000. Samtidigt framhåller utredningen att upphandlingsmodellen på
intet sätt förhindrar att marknadens aktörer utvecklar andra former för att
handla med den småskaliga kraften.

Utredningen redovisar en analys av vilken ersättningsnivå som krävs
för att verksamheten skall vara ekonomiskt bärkraftig. Om målet för 1997
års energipolitiska program skall kunna uppnås krävs enligt LEKO-
utredningen ett elpris som för vindkraften ligger på ca 25-35 öre/kWh
med en avskrivningstid på 12 år och 35-45 öre/kWh för den småskaliga
vattenkraften med en avskrivningstid på 20 år. I dessa
kalkylförutsättningar ingår att den s.k. miljöbonusen alltjämt utgår till
vindkraften. Med dubbelt så långa avskrivningstider blir
ersättningsbehovet 15-25 öre/kWh för vindkraften och 25-35 öre/kWh
för den småskaliga vattenkraften. Betydande variationer i stödbehov
förekommer dock mellan olika anläggningar. Med hänsyn till dagens låga
marknadspriser på el drar utredningen slutsatsen att någon form av
offentligt stöd, utöver dagens investeringsstöd och miljöbonusen till
vindkraft, kommer att behövas för att garantera en fortvarig drift av den
volym småskalig elproduktion som avses byggas ut genom 1997 års
energipolitiska program.

Remissinstanserna: Energimyndigheten, Konsumentverket och
Naturvårdsverket framhåller att om ytterligare en period med temporära
regler kommer att behövas så bör dessa vara uppbyggda på liknande sätt
som det nu gällande tillfälliga stödet till småskalig elproduktion. Svenska
kraftnät hänvisar till den pågående upphandlingen och framhåller att
erfarenheterna av denna visar att producenterna av småskalig kraft kan fa
avsättning för sin produktion till priser som ligger i nivå med
elbörspriset. Enligt Svenska kraftnät finns det mycket som tyder på att en
central upphandling inte genererar något mervärde för den småskaliga
produktionen.

Nordic Windpower ansluter sig i huvudsak till utredningens bedömning
av intäktsbehovet för vindkraft. Energimyndigheten anför att
utbyggnadsmålet för vindkraft i 1997 års energipolitiska program bör
kunna uppnås vid en ersättningsnivå på 25 öre/kWh. Däremot är en sådan
ersättningsnivå otillräcklig för att uppnå utbyggnadsmålet för den
småskaliga vattenkraften. Industriförbundet och Kraftverksföreningen
framhåller att nuvarande subventionsnivå för vindkraften på ca 25
öre/kWh är mycket hög och framhåller betydelsen av att inte vindkraften
ges oskälig lönsamhet i jämförelse med annan kraftproduktion.

Vad gäller finansieringen av stödet förordar Sveriges
Fastighetsägareförbund att eventuella stödsystem till småskalig
elproduktion finansieras med de intäkter som erhålls genom skatten på
elkraft. Däremot avvisar förbundet liksom Svensk Elbrukarförening en
finansiering genom nätavgiften i enlighet med det förslag som lämnats av
experten Christer Söderberg, Sveriges Energiföreningars
Riksorganisation (SERO) i dennes särskilda yttrande till utredningen.

25

Skälen for regeringens förslag: Elproduktion från fömybara Prop. 1999/2000:134
energikällor innebär en hushållning med ändliga resurser och minskade
utsläpp av föroreningar jämfört med elproduktion baserad på fossila
energikällor. Utnyttjande av småskaliga och fömybara energikällor har
ofta lägre externa kostnader jämfört med utnyttjande av fossila
energikällor. I de fall dessa externa kostnader inte inkluderas genom
miljöskatter eller liknande, försämras de fömybara energikällornas
konkurrenskraft. En sådan hantering bör emellertid i första hand
genomföras på internationell nivå för att inte äventyra industrins
konkurrenskraft. Detta innebär att andra styrmedel än miljöskatter måste
utnyttjas för att främja de fömybara energislagen i avvaktan på en
internationell samordning. Den stödnivå som regeringen föreslår för åren
2001 och 2002 har valts i syfte att upprätthålla ekonomiskt acceptabla
villkor för miljövänlig och fömybar elproduktion från småskaliga
anläggningar.

Enligt regeringens bedömning är en positiv utveckling av den
småskaliga elproduktionen beroende av en fortsatt anpassning till mer
marknadsnära förhållanden. Den upphandling som genomförts under
hösten 1999 har varit ett första steg i denna riktning. Regeringen avser
därför att verka för att någon form av enhetliga avtalsvillkor för
förhållandet mellan producenter och köpare av den småskaliga kraften tas
fram också för åren 2001 och 2002. Samtidigt krävs stabila förhållanden
i gällande stödsystem och övriga regelverk för att denna
marknadsanpassning skall kunna ske parallellt med en fortsatt utbyggnad
av elproduktionen från fömybara energikällor. Av detta skäl bör det
tillfälliga stödet till småskalig elproduktionen förlängas t.o.m. utgången
av år 2002 och stödnivån på 9 öre/kWh bör ligga fast under hela
perioden.

De villkor som under år 2000 gäller för det tillfälliga stödet till
småskalig elproduktion bör i huvudsak också tillämpas för den föreslagna
förlängningen av stödet.

Finansiering

Kostnaden för den övergångslösning som här föreslås uppskattas till ca
200 miljoner kronor per år under åren 2001 och 2002. Eftersom
betydande variationer i såväl vattenkrafts- som vindkraftsproduktionen
förekommer är en exakt bestämning av medelsbehovet inte möjlig.
Ytterligare utbyggnad av småskalig elproduktion, i enlighet med det
energipolitiska programmets genomförande, kan dämtöver medföra att
anspråken på medel ökar något. Regeringens samlade bedömning av
stödbehovet är att detta kommer att uppgå till i genomsnitt 210 miljoner
kronor per år under 2001 och 2002.

Det föreslagna stödet skall finansieras fullt ut. Finansiering inom
utgiftsområdet kommer att eftersträvas inom ramen för den utvärdering
av 1997 års energipolitiska program som för närvarande pågår och som
skall presenteras för riksdagen i budgetpropositionen för 2001. Resultatet
från denna utvärdering, tillsammans med en bedömning av alternativa
finansieringsmöjligheter inom ramen för energiskattesystemet, kommer

26

att ligga till grund för det förslag till finansiering av stödet som Prop. 1999/2000:134
regeringen avser att förelägga riksdagen i budgetpropositionen för 2001.

27

Sammanfattning av betänkandet Småskalig
elproduktion samt mätning och debitering av
elförbrukning (SOU 1999:95)

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 1

Överväganden om småskalig elproduktion

LEKO-utredningens överväganden om småskalig elproduktion har utgått
ifrån det skydd leveranskoncessionen ger. Under utredningens gång har
det dock visat sig att fokuseringen på småskalighet är for snäv. Flera
omständigheter talar nämligen för att ett bredare perspektiv bör anläggas
på frågan om vilken roll elproduktion baserad på fömybara energikällor
(varav den småskaliga produktionen utgör en delmängd) bör spela i
energiförsörjningen.

En sådan omständighet är att senare tids prognoser om elprisets ut-
veckling talar för att det framtida elpriset kommer att ligga avsevärt lägre
än vad som tidigare bedömts. Således bedömer Energimyndigheten att
elpriset kommer att ligga på nivån omkring 20 öre/kWh fram till år 2010.
Detta kan jämföras med att 1997 års energipolitiska program (genom
vilket bl.a. inrättades investeringsstöd till småskalig vattenkraft och
vindkraft) byggde på Energikommissionens bedömning att elpriset skulle
stiga till ca 30 öre/kWh fram till år 2010.

En andra omständighet som talar för att ett bredare perspektiv bör
anläggas är att flera iakttagelser gjorts i utredningsarbetet som sam-
mantaget tyder på att det kan finnas skäl att ompröva dagens gräns för
småskalighet, 1 500 kW. En tredje omständighet är att EU-gemensamma
regler för stöd till elproduktion baserad på fömybara energikällor kan
komma att presenteras inom några år. Från EU-kommissionens sida tycks
ambitionen vara att dessa regler bör utgå ifrån stödsystem som skapar
konkurrens mellan olika produktionsanläggningar baserade på fömybara
energikällor (ett exempel på sådana stödsystem är s.k. gröna certifikat).
Enligt LEKO-utredningens mening är det inte självklart att sådana
stödsystem endast bör omfatta småskalig elproduktion, åtminstone med
den definition detta begrepp givits i Sverige.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att en översyn bör göras av
den fömybara elproduktionens förutsättningar. Översynen bör ha ett
bredare perspektiv än den avgränsning till småskalig elproduktion som
gällt för LEKO-utredningens arbete. Syftet med översynen bör vara att
bedöma vilka långsiktiga förutsättningar som bör gälla för fömybar el-
produktion, samt att analysera vilka metoder och eventuella stöd m.m.
som bäst kan bidra till att uppnå dessa förutsättningar. Enligt utredningen
bör marknadsnära lösningar eftersträvas. Inriktningen på översynen bör
därför vara sådan att stödsystem som skapar konkurrens mellan olika
produktionsanläggningar baserade på fömybara energikällor (t.ex. gröna
certifikat) i första hand prioriteras. Därvid bör i översynen också belysas
om det finns skäl för staten att medverka till att en särskild marknadsplats
för fömybar el kan utvecklas.

Innan en allmän översyn gjorts av förutsättningarna för fömybar el-
produktion bedömer utredningen att det inte är meningsfullt att söka                28

utveckla en långsiktig och definitiv lösning som ersättning for det skydd
leveranskoncessionen givit småskalig elproduktion.

I prop. 1998/99:137 har regeringen föreslagit att innehavare av små-
skaliga anläggningar bör ges garanterad avsättning for sin el under
perioden den 1 november 1999 till utgången av år 2000, då leveranskon-
cessionssystemet ursprungligen var tänkt att upphöra. För dessa 14 må-
nader har regeringen föreslagit att mottagningsplikten skall etableras
genom ett upphandlingsförfarande där anbudsgivama förbinder sig att
köpa hela eller delar av den småskaliga elproduktionen till en i anbudet
angiven garanterad prisnivå.

Det är svårt att bedöma om den av utredningen föreslagna översynen
kan ske i sådan takt att den utmynnar i nya regler som kan träda i kraft
redan när de 14 månader som förslaget i prop. 1998/99:137 omfattar
löper ut. Det är dock inte osannolikt att denna process kan ta längre tid.
Om så visar sig bli fallet kan det från den 1 januari 2001 och fram till
dess översynen kunnat genomföras och omsättas i ett nytt regelverk
komma att behövas ytterligare en temporär lösning. Såvitt utredningen
kan bedöma torde behovet av en temporär lösning i sådana fall på sin
höjd omfatta ett eller ett par år.

Givet förutsättningen att en ytterligare temporär lösning kan komma att
behövas har utredningen koncentrerat sig på att söka bedöma om det
under året/åren närmast efter år 2000 finns behov av ett skydd motsva-
rande den mottagningsplikt och rätt till skäligt pris som leveranskon-
cessionen idag ger småskalig elproduktion.

Utredningen föreslår att ett system med mottagningsplikt bör behållas
om en temporär lösning behövs under året/åren närmast efter år 2000.
Det är i och för sig inte givet att den småskaliga elproduktionen behöver
mottagningsplikten. Men eftersom olika politiska beslut och uttalanden
under senare år klargjort att den småskaliga produktionen bör ges en
gynnad ställning, så torde det ur samhällets synvinkel vara rationellt att
åtminstone på kort sikt anordna någon form av organiserad hantering av
den småskaliga produktionen. Detta bl.a. med hänsyn till att den omfattar
ett stort antal anläggningar, ca 1 600 st. En mottagningsplikt för någon
aktör torde erbjuda en lämplig metod för en sådan organiserad hantering.
Om det mer permanent finns behov av en mottagningsplikt bör belysas i
den översyn utredningen föreslagit.

Utredningen föreslår vidare att om en temporär lösning behövs under
året/åren närmast efter år 2000, så bör mottagningsplikten bygga på en
upphandlingsmodell, motsvarande den som regeringen initierat för
perioden den 1 november 1999 t.o.m. utgången av år 2000. För detta talar
flera skäl. Ett är att det med hänsyn till det korta tidsperspektiv som
gäller för utredningens överväganden krävs starka skäl för att välja någon
annan modell för mottagningsplikten än den som nu är under införande.
Utredningen har inte funnit att några sådana starka skäl föreligger. Ett
annat skäl är att upphandlingsmodellen ligger väl i linje med den
utveckling mot mer konkurrensbaserade lösningar som eftersträvas av
EU-kommissionen.

Samtidigt vill utredningen betona att upphandlingsmodellen inte be-
höver vara statisk. Tvärtom torde erfarenheter göras i den nu pågående
upphandlingsomgången, som kan leda till att modellen kan utvecklas och

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 1

29

förbättras infor en eventuell ny upphandling. Genom att upphand-
lingsmodellen innebär en marknadsvärdering av den småskaliga pro-
duktionen bidrar den också till att skapa ett referenspris for fömybar
elproduktion. Med hjälp av detta referenspris skulle en marknadsplats för
den småskaliga kraften kunna utvecklas, som successivt skulle kunna ta
över upphandlingens roll. LEKO-utredningen har inte analyserat hur
staten bäst skulle kunna stimulera en sådan utveckling. Men som framgått
anser utredningen att en sådan analys bör ingå i den allmänna översyn
utredningen föreslagit. Upphandlingsmodellen förhindrar dock på intet
sätt att marknadens aktörer kan utveckla andra former för att handla med
den småskaliga kraften, om man så finner lämpligt.

Beträffande frågan om skäligt pris har utredningen svårt att uttala sig
om det när leveranskoncessionssystemet upphör alltjämt bör finnas
sådana regler, eller om hur skälighetsbegreppet i sådana fall bör defini-
eras. Detta bl.a. därför att en sådan bedömning påverkas av vilka slut-
satser som dras i den översyn utredningen föreslagit.

Utredningen har därför valt att istället analysera vilken ersättning den
småskaliga elproduktionen torde behöva for att klara sig. Analysen har
utgått från två frågor: vilken ersättning torde krävas for fortvarig drift av
den volym småskalig elproduktion som skall byggas ut med hjälp av de
investeringsstöd för vindkraft och småskalig vattenkraft som inrättats
genom 1997 års energipolitiska program, och vilka konsekvenser torde
uppstå om ersättningen fortsatt ligger på dagens nivå.

Några av utgångspunkterna for analysen bör kort nämnas. Bland annat
har utredningen antagit att långsiktig bärkraftighet kräver att innehavare
av små kraftverk far en ersättning som ger kostnadstäckning och
acceptabel avkastning från verksamheten. Vidare har utredningen valt att
spegla konsekvenser av såväl avskrivningstiderna 12 år for vindkraft och
20 år for småskalig vattenkraft som av dubbelt så långa tider. Detta
eftersom olika aktörer har olika syn på vilken avskrivningstid som bör
gälla för investeringar av detta slag.

Genom 1997 års energipolitiska program inrättades investeringsstöd
för bl.a. vindkraft och småskalig vattenkraft. Stödens mål är att på fem år
öka årsproduktionen från vindkraft med 0,5 TWh och från småskalig
vattenkraft med 0,25 TWh.

För att utbyggnadsmålen med investeringsstöden skall nås torde krävas
en ersättning som for vindkraften uppgår till ca 25-35 öre/kWh, med en
avskrivningstid på 12 år. Detta förutsätter dock att det driftstöd på 15,1
öre/kWh som vindkraften idag ges (s.k. miljöbonus) alltjämt utgår. För
den småskaliga vattenkraften torde ersättningen behöva uppgå till ca 35-
45 öre/kWh, om avskrivningstiden sätts till 20 år. Med dubbelt så långa
avskrivningstider blir ersättningskravet ca 15-25 öre/kWh (plus
miljöbonus) for vindkraften och ca 25-35 öre/kWh for den småskaliga
vattenkraften.

I dagsläget far innehavare av små kraftverk ca 25 öre/kWh for den el
som säljs till en leveranskoncessionär. Om denna nivå upprätthålls torde
en viss utbyggnad av vindkraft fortsatt komma att ske, förutsatt att
miljöbonus alltjämt utgår. Däremot är det tveksamt om utbyggnadsmålet
för vindkraft enligt 1997 års energipolitiska program helt kan uppnås vid

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 1

30

en ersättning på 25 öre/kWh. För småskalig vattenkraft torde en sådan
ersättningsnivå vara otillräcklig för att uppnå utbyggnadsmålet.

När leveranskoncessionssystemet upphör den 1 november kommer den
småskaliga kraften genom den upphandling regeringen initierat att
värderas på marknadens villkor. I dagsläget uppgår marknadspriset på el
till ca 10-12 öre/kWh. Marknadens värdering av den småskaliga kraften
torde därför bli avsevärt lägre än den ersättning som krävs för att uppnå
utbyggnadsmålen i 1997 års energipolitiska program.

Mot bakgrund av att Energimyndigheten bedömer att elpriset kommer
att ligga omkring nivån 20 öre/kWh fram till år 2010 kan marknadspriset
inte heller på lägre sikt förväntas stiga till en sådan nivå att
utbyggnadsmålen kan uppnås.

Härmed torde någon form av offentligt stöd behöva utgå, utöver da-
gens investeringsstöd och miljöbonus till vindkraften, för att en fortvarig
drift av den volym småskalig elproduktion som avses byggas ut genom
1997 års energipolitiska program skall kunna uppnås.

Om ett sådant stöd gavs som ett driftstöd och omfattade samtliga små
kraftverk torde kostnaden för stödet, med dagens marknadspris på el,
komma att uppgå till minst 300-400 mkr per år, även om avskriv-
ningstiderna sätts till 24 år för vindkraften och 40 år för den småskaliga
vattenkraften. Om innehavare av små kraftverk skulle ges motsvarande
förutsättningar helt utan några driftstöd, men med hjälp av ett större
investeringsstöd, torde investeringsstödet behöva uppgå till ca 75-80 %
för såväl vindkraft som småskalig vattenkraft.

Utredningen har även sökt bedöma vilka konsekvenser en fortsatt
ersättning på dagens nivå skulle fa för de små kraftverk som idag är i
drift eller under uppförande. För vindkraften torde dagens ersättning om
25 öre/kWh ge en acceptabel avkastning för åtminstone befintliga
kraftverk i storlekarna 500-700 kW och för kraftverk under uppförande i
storlekarna 700-1000 kW, förutsatt att miljöbonus alltjämt utgår. För den
småskaliga vattenkraften torde ersättningsnivån 25 öre/kWh leda till
stagnation och på sikt en något minskad produktion. Uppskattningsvis
kan kraftverk motsvarande en årsproduktion på 0,10-0,15 TWh komma
att avvecklas inom den närmaste tioårsperioden.

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 1

31

Sammanställning av remissyttranden vid             ProP-1999/2000:134

remissbehandling av betänkandet Småskalig         Bilaga 2

elproduktion samt mätning och debitering av
elförbrukning (SOU 1999:95)

Leveranskoncessionsutredningens slutbetänkande Småskalig elproduk-
tion samt mätning och debitering av elförbrukning (SOU 1999:95) har
tillställts 27 remissinstanser. Yttrande har avgetts av Konkurrensverket,
Riksrevisionsverket, Statskontoret, Boverket, Naturvårdsverket,
Affärsverket svenska kraftnät,    Statens energimyndighet,

Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas
Riksförbund     (LRF),    Sveriges    Industriförbund, Svenska

Kraftverksföreningen,         Svenska         Fjärrvärmeföreningen,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges Fastighetsägareförbund,
Villaägarnas Riksförbund (Villaägarna), Hyresgästernas Riksförbund,
Sveriges Elleverantörer (SVEL), Elmaterialleverantöremas förening och
Sveriges Elbrukarförening (Elbruk). Kammarrätten i Stockholm,
Elsäkerhetsverket, Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges
Akademikers Centralorganisation har avstått från att yttra sig över
rapporten. Yttranden har även inkommit från Nordic Windpower och
Stor-stockholms Energi AB (STOSEB).

Inom utredningen har därutöver Experten Bertil Persson, Affärsverket
svenska kraftnät respektive experten Christer Söderberg, Sveriges
Energiföreningars Riksorganisation (SERO) avgivit särskilda yttranden.
Vid remissbehandlingen har SERO hänvisat till detta yttrande. Därutöver
har VEGAB vattenenergi AB i ett antal skrivelser till regeringen tagit
upp de små elproducenternas situation och hur dessa kan förväntas
påverkas av de förändrade regelverket på elmarknaden.

Remissyttranden avseende småskalig elproduktion

Samtliga remissinstanser är positiva till att en samlad översyn av stödet
till fömybar elproduktionen genomförs. Nordic windpower framhåller
dock att en sådan översyn bör kunna genomföras under 2000 så att ett
nytt marknadsbaserat stödsystem skulle kunna införas redan vid årsskiftet
2000/2001.

Naturvårdsverket framhåller vikten av att finna former för hur el
producerad frän fömybara energikällor skall kunna konkurera med övrig
el för att nå det nationella miljömålen, särskilt målet om begränsad
klimatpåverkan. Statskontoret betonar särskilt de ändrade
förutsättningarna på elmarknaden t.ex. vad gäller förväntade elpriser och
behovet av att överväga omfattningen och utformningen av det offentliga
åtagandet i detta sammanhang. Riksrevisionsverket framhåller att
omfattningen av det föreslagna utredningsarbetet är svår att bedöma.
Flera remissinstanser påtalar också behovet av att fokusera på all
fömybar elproduktion och inte enbart på småskaliga lösningar. Stoseb
anför att perspektivet bör breddas till all fömybar energiproduktion och
att anläggningar för bibränslebaserad kraftvärme är betydligt mer

32

kostnadseffektiva än vindkraftsanläggningar om målet är att uppfylla
klimatåtaganden.

Vad gäller inriktningen på ett framtida stödsystem betonar
Konkurrensverket, Svenska kraftnät, Kraftverksföreningen, Sveriges
Elleverantörer och Stoseb att ett eventuellt framtida stödsystem bör
utformas på marknadsmässiga grunder för att undvika snedvridande
konkurrensförutsättningar. Konkurrensverket, Kraftverksföreningen och
Nordic windpower påtalar även vikten av att systemet utformas så att
utveckling av ny teknik, effektivare metoder och kostnadssänkningar
stimuleras. Industriförbundet betonar att medlen bör anpassas till målen
och listar ett antal grundläggande krav som bör gälla för ett framtida
stödsystem. Enligt dessa krav bör kostnadseffektiva lösningar,
administrativ enkelhet, internationell harmonisering och tydliga och
tidsbegränsade spelregler eftersträvas. Behovet av internationell
harmonisering framhålls också av Fjärrvärmeföreningen. Stabila regler
och ersättningsnivåer framhålls också av Energimyndigheten, Boverket
och Sveriges Elleverantörer samtidigt som rimliga ekonomiska villkor
särskilt betonas av Energimyndigheten och Boverket. Internationell
handel med s.k. certifikat som ekonomiskt främjar fömybar och
milj ovänlig elproduktion är enligt Kraftverksföreningen en förutsägbar
utveckling inom EU som bör beaktas vid översynen av stödsystemet.
Liknande synpunkter framförs av Fjärrvärmeföreningen. Även Nordic
Windpower hänvisar till europeiska erfarenheter vad gäller system med
certifikatshandel och förordar marknadslösningar baserade på en
kvotmodell.

Energimyndigheten och Naturvårdsverket påpekar att gränsen för
småskalig elproduktion på 1500 kW är låg i jämförelse med övriga länder
inom EU och att gränsen behöver höjas. Sveriges elleverantörer påtalar
att väl fungerande definitioner och avgränsningar för vad som skall
inrymmas i begreppet fömybar elproduktion är några av de viktigaste
grunderna för översynsarbetet. LRF framhåller att det i ett kort
utvecklingsperspektiv kan finnas skäl för att behovsanpassa stöden för
olika typer och kategorier av småskalig elproduktion men att stöden
relativt snabbt måste bli konkurrensneutrala och ligga på en nivå lika för
all småskalig produktion.

Om ytterligare en period med temporära regler kommer att behövas bör
dessa enligt bl.a. Energimyndigheten, Konsumentverket och
Naturvårdsverket uppfattning vara uppbyggda på liknande sätt som
dagens lösning. Svenska kraftnät hänvisar till den pågående
upphandlingen och framhåller att erfarenheterna av denna visar att
producenterna av småskalig kraft kan fa avsättning för sin produktion till
priser som ligger i nivå med elbörspriset. Enligt SvK finns det mycket
som tyder på att en central upphandling inte genererar något mervärde för
den småskaliga produktionen. Riksrevisionsverket efterlyser en mer
ingående analys av mottagningspliktens för och nackdelar. LRF ansluter
sig i stället till det av utredningen tidigare presenterade förslaget om
bildande av ett särskilt inköpsbolag för inköp av den småskaliga
elproduktionen. Sveriges Fastighetsägareförbund förordar att eventuella
stödsystem till småskalig elproduktion finansieras med de intäkter som
erhålls genom skatten på elkraft. Däremot avvisar förbundet en

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 2

33

finansiering genom nätavgiften i enlighet med det forslag som lämnats i
Christer Söderbergs särskilda yttrande. Även Svensk Elbrukarförening
motsätter sig en sådan finansiering.

Boverket betonar betydelsen av planeringsmål som kan översättas i
anspråk på mark och havsområden. Härigenom kan de regionala
miljömålen utvecklas och planeringsunderlag for kommunerna som
stärker den lokal förankringen kan tas fram. Nordic Windpower anför 10
TWh vindkraft till år 2009 som ett lämpligt planeringsmål.

Nordic Windpower ansluter sig i huvudsak till utredningens bedömning
av intäktsbehovet för vindkraft. Utbyggnadsmålet för vindkraft i 1997 års
energipolitiska program bör enligt Energimyndigheten kunna uppnås vid
en ersättningsnivå på 25 Öre/kWh. Däremot är en sådan ersättningsnivå
otillräcklig för att uppnå utbyggnadsmålet för den småskaliga
vattenkraften. Industriförbundet framhåller att nuvarande
subventionsnivå till vindkraften på ca 25 öre/kWh är mycket hög och att
det i längden är orimligt att upprätthålla sådana subventioner. Även
Kraftverksföreningen framhåller betydelsen av att inte vindkraften ges
oskälig lönsamhet i jämförelse med annan kraftproduktion. Den
nuvarande stödnivån på 9 öre/kWh förefaller föreningen väl hög.

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 2

34

Sammanfattning av rapporten Elproduktion från ProP-1999/2000:134
fömybara energikällor - ekonomiska förutsättningar Bllaga 3
och marknadsmekanismer (Ds 2000:20)

Regeringen gav i december 1999 i uppdrag till en interdepartemental
arbetsgrupp att se över systemet för stöd till elproduktion från fömybara
energikällor. Arbetsgruppen har till sitt stöd tillkallat en referensgrupp
bestående av företrädare för riksdagspartier (Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet), branschen och
myndigheter. Statens energimyndighet har bistått med sekretariat. Inom
Energimyndigheten har en arbetsgrupp sammanställt underlag till stöd för
sekretariatet. I föreliggande promemoria presenteras den
interdepartementala arbetsgruppens slutsatser.

I promemorians kapitel 1 har arbetsgruppen redovisat
bakgrundsförhållanden för de olika produktionsformerna för el från
fömybara källor. Tonvikten har där lagts på utformningen av de
ekonomiska stöden. I kapitel 2 redovisas hittillsvarande utveckling,
nuvarande förhållanden, utvecklingen under den närmaste framtiden samt
mål och tillväxtmöjligheter för de olika kraftslagen. Här är tonvikten lagd
på elproduktion och tekniska förhållanden. I kapitel 3 görs en utblick till
några länder i Europa och Nordamerika, där utvecklingen är av särskilt
intresse i detta sammanhang. Stödformer i funktion, under utveckling
eller införande beskrivs med särskild tonvikt på länder där stödsystemen
utformats så att de kan fungera tillsammans med en avreglerad marknad
för el. De arbeten som pågår inom EU och som har anknytning till de
frågor som behandlas här presenteras i kapitel 4.

Tre olika modeller för stöd till elproduktion från fömybara källor
beskrivs och analyseras i kapitel 5. Bidragsmodellen och kvotmodellen
bygger båda på att staten lägger fast ramar för stödet till certifierad
produktion av el, dvs. de produktionsformer som staten önskar stimulera.
För bidragsmodellen gäller att staten tilldelar producenter av certifierad
el rätten att ge ut certifikat. Den certifierade elproduktionen säljs och
köps som annan el, genom bilaterala överenskommelser eller på elbörsen.

Producenterna säljer certifikaten till slutanvändama eller deras
företrädare. Staten erbjuder sig att under ett givet år köpa ett i förväg
bestämt antal certifikat till ett angivet pris av slutanvändama. För att
slutkunden skall ha ett incitament att köpa el från certifierad produktion
införs i denna modell en skattereduktion för el som producerats i
certifierade anläggningar. Storleken på reduktionen matchas mot statens
betalning per certifikat.

Genom att i förväg bestämma dels hur många certifikat som skall köpas
dels inlösenspriset på certifikaten har staten full kontroll över kostnaden
för stödet. Om antalet certifikat som löses in av staten sätts litet högre för
varje år stimuleras indirekt till en utbyggnad av produktionskapaciteten.

35

Producentens ersättning utgörs av betalning for el till ordinarie Prop. 1999/2000:134
marknadspris, statens ersättning för certifikatet samt det påslag som kan Bilaga 3
erhållas genom marknadens värdering av den certifierade elproduktionen.
Slutkundens incitament ligger i att skattereduktionen gör det möjligt att
köpa certifierad el till i stort sett samma kostnad som annan el.

Prisrelationen mellan certifierad el och annan el bestäms av
skattereduktionens storlek och priset på certifikatet. För kvotmodellen
gäller att staten sätter upp ett kvantitativt mål för användningen av el från
certifierad produktion under ett år. Målet sätts så att det ger incitament
till ökad användning av sådan el. Anpassning till produktionsutbyggnad
samt besparings- och effektiviseringsåtgärder kan ske genom att kvoten
sakta höjs från år till år. Staten tilldelar producenter av certifierad el
rätten att ge ut certifikat för den produktion av el som fyller bestämda
villkor. Producenterna har rätt att sälja certifikaten på en öppen marknad.

Staten ålägger elhandelsbolagen eller slutanvändama, som företräds av
elhandelsbolagen, att vid en avstämningstidpunkt redovisa
elanvändningen och sitt innehav av gröna certifikat. Elhandlama köper
certifikat på en öppen marknad, t.ex. en certifikatbörs, eller genom
bilateral handel med producenterna. Den som inte kan visa upp
tillräckligt många certifikat vid avstämningstidpunkten kan utsättas för
sanktioner av något slag. Avstämningsreglema kan kompletteras så att
den som saknar certifikat far lov att uppfylla sina förpliktelser under en
period efter avstämningstidpunkten eller på annat sätt.

Producentens ersättning utgörs av betalning för el till ordinarie
marknadspris plus ersättningen för certifikatet. Slutanvändaren betalar
det ordinarie priset plus kostnaden för certifikatet.
Transaktionskostnaderna delas av producent och elhandlare och kommer
i slutänden att betalas av slutanvändaren som ingående i
certifikatskostnaden.

Den tredje modellen, upphandlingsmodellen, utgår från att staten genom
ett upphandlingsliknande förfarande stimulerar utvecklingen av
elproduktion från fömybara källor. Upphandlingsmodellens huvuddelar
är följande: Staten ger producenter av el från certifierade anläggningar
möjlighet att lämna offert på produktion av sådan el. Med utgångspunkt i
offerterna lämnar staten ett bidragslöfte, vars belopp är relaterat till
marknadspriset på elbörsen. Storleken på bidraget skall avspegla
skillnaden i produktionskostnad mellan olika tekniker men det skall inte
täcka hela skillnaden mellan produktionskostnad och marknadsnivå,
certifikaten skall täcka en del också. Upphandlingsmodellen skulle
eventuellt kunna fungera dels som brygga mellan nuvarande system och
ett nytt, permanent system, dels som ett möjligt komplement till endera
bidrags- eller kvotmodellen.

I kapitel 6 redovisas arbetsgruppens ståndpunkter. Efter genomgången av
de tre olika modellerna och mot bakgrund av de krav som ställs på en ny
modell - marknadsanpassad, internationellt gångbar och med stabila

spelregler oberoende av statsfinansiella forhållanden - har gruppen funnit
att kvotmodellen bäst uppfyller kraven. Kvotmodellen är ett obligatoriskt
system. Utformningen av stödsystemet skall inkludera certifikat, som
åtskiljs från elhandeln och som i sig kan bli föremål för handel. Systemet
skall inledningsvis vara nationellt men medge internationell expansion.
Upphandlingsmodellen bör emellertid undersökas närmare för att visa
huruvida den skulle vara lämplig som komplement till kvotmodellen.

Införandet av ett nytt stödsystem kräver ställningstaganden i en lång rad
av frågor. Några av kärnfrågorna gäller avgränsningen av stödberättigad
elproduktion, kontroll och administration av kvotsystemet och regler och
rutiner för certifieringen.

Arbetsgruppen konstaterar att all slags el med ursprung i fömybara
energikällor, som behöver stödjas, bör vara kvalificerad för stöd. Andra
avgränsningskriterier än storlek bör undersökas. Kvoten kan komma att
behöva förändras över tiden. Aktörernas roller måste klargöras -
myndigheter sköter myndighetsuppgifter, marknaden marknadsuppgifter.
Åtminstone inledningsvis bör systemet omfatta ett slag av certifikat, en
enhetlig produkt som kan bli föremål för handel.

Således måste en rad frågor utredas vidare för att ett nytt och väl
fungerande system skall kunna förverkligas. En särskild utredare bör
därför fa i uppdrag att i detalj utforma regelverket för det nya systemet.

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 3

37

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 4

Sammanställning av yttranden över rapporten
Elproduktion från fömybara energikällor -
ekonomiska förutsättningar och
marknadsmekanismer (Ds 2000:20)

Remissinstanserna

En hearing hölls den 29 mars 2000 med anledning av rapporten.
Härutöver har skriftliga yttranden inkommit från 14 instanser: Sveriges
Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Naturvårdsverket (SNV),
Svenska Kraftverksföreningen, Sveriges Industriförbund, Statskontoret,
Konkurrensverket, Riksrevisionsverket (RRV), Sveriges Elleverantörer
(SvEL), Svensk Vindkraftsforening (SVIF), Stor-Stockholms Energi AB
(STOSEB), Birka Kraft AB, Vestasvind Svenska AB, Nordic Windpower
AB (gemensamt yttrande for vindkraftsleverantörema) och PitchWind
AB.

Allmänna synpunkter

Vid hearingen framfördes allmänna synpunkter, som att det är bra att
rapporten beskriver systemen i andra länder och framför allt i våra
granländer. Det är bra om man i Sverige infor ett likartat system som i
granländema. En noggrannare beskrivning av Storbritanniens climate
change levy saknades. En annan synpunkt som framkom vid hearingen
var att begreppen pris och kostnad inte användes stringent. Både vid
hearingen och i de skriftliga yttrandena framkom att flertalet instanser
anser att rapporten ger en god fakta- och bakgrundsbeskrivning, särskilt
med hänsyn till den korta tid som varit till förfogande.

SvEL anser att promemorian ger ett intryck av att ”hänga i luften”,
dvs. att resonemangen och analyserna inte är förankrade i det problem
man avser att lösa. SvEL anser även att en definition och distinktion
mellan fömybar elproduktion respektive fömybar elproduktion med
stödbehov behöver göras. Sveriges Industriförbund anser att det är svårt
att, utifrån rapporten, helt förstå hur de olika beskrivna systemen avses att
och kommer att fungera. Industriförbundet tror att detta delvis beror på
att det råder viss oklarhet om vilka övergripande mål som systemet skall
uppnå.

SERO påpekar att de förutsätter att tillståndsfrågorna och ersättning för
s.k. nätnytta som inte behandlas av denna utredning tas upp senare. SNV
anser att potentialberäkningama for biomassebaserad elproduktion som
presenteras i faktabeskrivningen är bristfälliga.

Synpunkter på valet av modell och kriterierna för modellen

Vid hearingen framkom blandade synpunkter på valet av modell och
kriterierna for modellen. Ett antal instanser ansåg att valet av modell var

38

positivt framfor allt med tanke på utvecklingen i andra europeiska länder Prop. 1999/2000:134
medan andra ansåg att modellen är för komplicerad och ger för stor Bilaga 4
osäkerhet. Det samma gäller i de synpunkter som inkommit skriftligt.

Synpunkter framfördes också om att rapporten fokuserar för mycket på
elproduktion medan värmeproduktion inte beaktas. Det framfördes också
önskemål om att produktionsmål för vindkraft fastläggs.

Skriftliga synpunkter

Kraftverksföreningen anser att kvotmodellen är bra genom att det skapas
ett separat värdepapper som representerar det extra miljövärde en viss
produktion anses ha. Det är även bra att stimulansen ligger utanför
statsbudgeten, vilket ger en större trygghet för investerare. Vidare bör ett
internationellt system eftersträvas, helst bör kvoterna fastställas
gemensamt inom EU, så att en optimering över nationsgränserna blir
möjlig. Däremot anser föreningen att ambitionen att avgränsa
populationen går för långt. Om syftet är att milj ovänlig produktion av el
skall premieras är det inte logiskt att plocka bort anläggningar som är för
gamla. Kraftverksföreningen anser även att en relativ kvot är den enda
praktiska möjligheten och även att denna bör samordnas internationellt.
Även Birka Kraft AB anser att kvotmodellen är bra och i högsta grad
utvecklingsbar. Synsättet att skilja mellan fysisk och finansiell handel,
som används på elmarknaden, är en metodik som även kan omfatta fler
produkter såsom effektoptioner och utsläppsrättigheter.

Nordic Windpower AB delar uppfattningen att ett nytt system bör vara
kvotbaserat, med en relativ kvot. Företaget anser det även nödvändigt att
särskilda kvoter för bl.a. vindkraft bestäms. En grundläggande
förutsättning för att kvotsystemet skall fungera är också att staten
fastställer ett kvantitativt mål för vindkraftsutbyggnaden. Därutöver anser
företaget att system som upphör att gälla vid en viss ålder på kraftverket
far allvarliga nackdelar ur samhällsekonomisk synpunkt, framför allt
genom att detta kommer att tvinga fram en förtida skrotning av
välfungerande anläggningar.

Statskontoret anser att kvotmodellen bäst uppfyller ställda krav på en
ny modell. Åtskilliga frågor behöver dock utredas vidare för hur den skall
fungera i praktiken. Avgränsningar behöver göras när det gäller vilken
elproduktion och storlek som skall certifieras. Det är också viktigt att
transaktionskostnaderna hålls låga, eftersom de slutligen far betalas av
elkonsumentema. Upphandlingsmodellen ställer myndigheten sig
tveksamma till, men den kan ändå vara aktuell som en övergångslösning.

SvEL anser att kvotsystemet måste göras internationellt
anpassningsbart. Vidare behöver målet med modellen klargöras, om det
är en klimat- eller energipolitisk åtgärd. Det är också av vikt att ta fram
en modell som harmonierar med en avreglerad elmarknad.

SNV anser att det förordade kvotsystemet verkar vara ett intressant
alternativ, men en fullständig utvärdering jämfört med befintligt system
och andra styrmedel kan inte göras utifrån det redovisade materialet.
Ytterligare utredning erfordras innan det kan klargöras vilken roll
kvotsystemet kan spela i framtiden. Vad gäller miljöeffekten av systemet

39

är det avgörande vilka energislag som kommer att ingå och vilka Prop. 1999/2000:13
kvotandelar som föreslås. Småskalig vattenkraft bör ej ingå i systemet. Bilaga 4
Angående certifikaten finns det pedagogiska skäl till att certifikat bör
kunna utställas under en anläggnings hela livslängd. Området behöver
belysas vidare. Angående stöd till mindre konkurrenskraftig teknik, anser
verket att särskilda system erfordras för att ge stöd till teknik under
utveckling. Oavsett valet av stödform erfordras en administrativ insats för
att hantera detta. När det gäller hanteringen av vindkraft och vattenkraft i
systemet, anser de att det av stabilitetsskäl kan finnas en poäng i att de
intermittenta energikällorna får ge ut certifikat efter deras
produktionskapacitet. Huruvida detta skulle försvåra möjligheterna att
uppfylla internationella åtaganden behöver utredas ytterligare.

Industriförbundet är inte övertygat om att kvotmodellen är överlägsen
de andra skisserade modellerna. Det är tveksamt ur effektivitetssynpunkt
om statsmakterna skall bestämma en viss nivå eller kvot för produktionen
av fömybar el. Förbundet anser att även bidrags- och
upphandlingsmodellema behöver utredas vidare. Utgångspunkter vid val
av system måste vara att det uppfyller krav på att vara tidsbegränsat,
enkelt att förstå, är teknikffämjande och förenligt med integrationen av
de europeiska och internationella el- och energimarknaderna.

Riksrevisionsverket vill framhålla att skapandet av konstruerade
marknader har visat sig komplicerat. Det krävs att det går att ange rimliga
spelregler som kan tillfredsställa en rad aktörer. Därför är det viktigt att
frågorna får en bred och grundlig belysning innan förslaget läggs och
genomförs. Det är också viktigt att de samhällsekonomiska kostnaderna
beräknas och redovisas för denna form av marknad. Det är viktigt att det
går att göra rättvisande jämförelser mellan modeller där kostnaderna
ligger inom respektive utanför statsbudgeten.

SERO presenterade vid hearingen en modell för stöd till fömybar
elproduktion. SERO kallar modellen för Kraftnätsmodellen och bygger
på att antingen Svenska kraftnät eller ett dotterbolag till dem köper upp
den el som avses främjas. Bolaget eller Svenska kraftnät får sedan
utnyttja elen dels för försäljning på den öppna marknaden och dels för att
täcka Svenska kraftnäts överföringsförluster. Underskottet hos Svenska
kraftnät eller dotterbolaget täcks genom en höjning av stamnätsavgiften.
SVIF anser att SERO:s kraftnätsmodell är mest rättvis, vilken innebär att
alla i hela samhället är med och bekostar omställningen till ett uthålligt
energisystem. Denna kan sedan fasas över i ett certifikatsystem. Både
SVIF och SERO anser att man bör avvakta med införandet av gröna
certifikat tills dess att det finns erfarenheter från andra länder.

STOSEB anser att stödet inte bör begränsas till småskalig kraft, utan
även bör gälla för större kraftvärmeanläggningar. Även dessa kan behöva
stöd för att kunna byggas ut.

Synpunkter på det fortsatta arbetet

Vid hearingen framfördes bl.a. synpunkter på ersättningsnivån för
övergångsperioden. De vid hearingen uttalade behoven av ersättning
varierade från 30 till 50 öre per kWh. Det påtalades också att

40

kopplingarna mellan den föreslagna modellen mot andra styrmedel inte
minst flexibla mekanismer måste klargöras så att alla styrmedel ses i ett
sammanhang. Det ansågs också viktigt att den fortsatta utredningen
genomförs i samklang med grannländer och övriga länder i Europa som
har planer på liknande system föra att enkelt kunna ansluta till resten av
Europa. Behovet av att modellen utformas så att den blir pedagogisk
poängterades, så att kunderna som i slutändan skall betala för
certifikaten förstår innebörden av systemet.

Skriftliga synpunkter

PitchWind AB är positiva till en utveckling av en marknad med gröna
certifikat. Företaget anser att det fram till dess att systemet är i kraft
måste finnas fasta förutsättningar för en fortsatt utbyggnad av
vindkraften. De bör innefatta en fast prisnivå för vindkraftsproducerad el,
vilket innebär ett fast produktionsstöd. Nordic Windpower AB föreslår en
övergångslösning från 2001 med ett fast stödbelopp, utöver elpriset, som
betalas direkt till vindkraftsägaren. Vid övergången till kvotsystemet
anser de att det kan vara lämpligt att under de inledande åren sätta
certifikatprisema fria. Företaget anser dock att avsnittet om fortsatt arbete
är det svagaste i rapporten. Bl.a. anser de att begreppen gröna certifikat
och certifierad elproduktion blandas ihop på ett svåröverskådligt sätt.

Konkurrensverket tillstyrker att en särskild utredare bör få i uppdrag att
i detalj utforma regelverket för det nya systemet. De vill understryka att
ett framtida system inte utformas så att det hämmar den tekniska
utvecklingen eller mer än nödvändigt snedvrider konkurrensen mellan
aktörerna. Kraftverksföreningen anser att det är bra med en särskild
utredning, med representanter för aktörerna, så att praktiska detaljer så
långt som möjligt kan lösas innan systemet implementeras. Statskontoret
anser att såväl statsfinansiella som samhällsekonomiska effekter bör
belysas ytterligare när den närmare utformningen kommit längre.
Industriförbundet anser att det i det fortsatta arbetet tydligare måste
klargöras vad som avses med ”fömybart” respektive ” småskaligt”. Också
relationen mellan anvisade medel och vilka mål som skall uppnås måste
beskrivas klarare. SvEL anser att det fortsatta arbetet bör inriktas på att
den nuvarande avreglerade elmarknaden inte störs. Kvotens storlek
behöver analyseras noga, så att staten härmed inte bidrar till icke
önskvärt överutbud av kraft.

Vestasvind Svenska AB anser att en målsättning om att införa ett nytt
stödsystem till halvårsskiftet 2002 är en mycket ambitiös målsättning, då
något motsvarande system ännu inte finns i bruk någonstans i världen.
Bestämmer man sig för denna tidsplan, kräver det en hård styrning i en
övergångsperiod, så att marknaden får tid att utvecklas och hitta sina
former. Vidare anser företaget att det inte är relevant att kvotmodellen
skall vara teknikdrivande, eftersom den svenska marknaden är alltför
liten i ett globalt perspektiv för att kunna vara detta.

Prop. 1999/2000:134

Bilaga 4

41

Näringsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000.

Prop. 1999/2000:134

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén,
Ringholm

Föredragande: statsrådet Rosengren

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:134 Ekonomiska
förutsättningar for elproduktion från fömybara energikällor

42

Eländers Gotab 60214, Stockholm 2000