Regeringens proposition
1999/2000:126

En ny tullag

Prop.
1999/2000:126

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Malmö den 18 maj 2000

Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till en ny tullag. Den nuvarande tullagen
(1994:1550) trädde i kraft den 1 januari 1995, i samband med att Sverige
blev medlem i EU. Lagen tillkom under stor tidspress och endast de
ändringar som bedömdes vara nödvändiga inför medlemskapet gjordes.
Eftersom det fanns behov av en översyn av bl.a. tullagen tillsatte
regeringen under 1997 en utredning, Tullagsutredningen, som fick i
uppdrag att göra en översyn av den del av den svenska tullagstiftningen
som faller inom Finansdepartementets ansvarsområde. Det förslag till ny
tullag som presenteras i denna proposition bygger på Tullagsutredningens
förslag.
Sedan Sverige blev medlem i EU finns de primära föreskrifterna på
tullområdet i EG:s regelverk. Den svenska tullagstiftningen utgör ett
komplement till EG-rätten. Det är därför viktigt att kopplingen mellan de
EG-rättsliga reglerna och tullagen framgår tydligt. Därför innehåller den
föreslagna nya tullagen tydligare hänvisningar till de EG-rättsliga
reglerna.
För att underlätta en smidig och mer flexibel tillämpning av
bestämmelserna om tullklarering föreslås att Tullverket får befogenhet
att meddela föreskrifter om tidsfristen för inlämnande av kompletterande
tulldeklarationer och utfärdande av tullräkningar.
De kontrollbestämmelser som ger Tullverket befogenheter som kan
innebära intrång i enskilds grundläggande fri- och rättigheter har samlats
i den föreslagna lagen; i dag finns sådana bestämmelser även i
tullförordningen. Det föreslås också en generell proportiona-
litetsbestämmelse samt en bestämmelse som anger ramarna för
tjänstemans rätt att använda våld och tvång som skall gälla alla
kontrollåtgärder som vidtas med stöd av lagen. Vidare har
bestämmelserna i lagen (1994:1552) om tullkontroll av varumärkes-
intrång m.m. tagits in i den föreslagna tullagen. Det föreslås också att
dessa bestämmelser skall kompletteras med bestämmelser om bl.a.
ansvaret för Tullverkets kostnader för förstöring av varor, möjlighet för
Tullverket att utfärda föreskrifter samt rättighetsinnehavarens eko-
nomiska ansvar för skada på varuprov vid inspektion och möjlighet för
Tullverket att kräva säkerhet innan varuprov lämnas ut för inspektion.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Lagtext 8
2.1 Förslag till tullag 8
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt
på annonser och reklam 42
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. 43
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter 45
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:1088) om
gränsövervakningen i krig m.m. 47
2.6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 48
2.7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
(1981:774) 51
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter 52
2.9 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen
(1988:220) 53
2.10 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137) 54
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om
valuta- och kreditreglering 55
2.12 Förslag till lag om ändring i postlagen (1993:1684) 56
2.13 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 57
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet 59
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1284) om
ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder
i beskattningsförfarandet 61
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m. 62
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om
vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. 63
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m. 64
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt 67
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt 68
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel 69
2.22 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738) 70

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi 71
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot
ett annat land inom Europeiska unionen 72
2.25 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 74
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol-
varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter 75
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs-
åtgärder 76
2.28 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229) 77
3 Ärendet och dess beredning 78
4 Utgångspunkter för utformningen av en ny tullag 79
4.1 Bakgrund 79
4.2 Gällande författningar 81
4.3 Målsättningen för en reform av tullagstiftningen 81
4.4 Tullagstiftningens struktur 83
5 Innebörden av vissa begrepp 84
5.1 Begreppet tullskyldig 84
5.2 Avgifter som tas ut för varor vid import 86
6 Tullbehandling av icke-gemenskapsvaror 88
6.1 Förenklade förfaranden vid import 88
6.2 Kompletterande tulldeklaration och tullräkningar 92
6.3 Skattekontosystemet 95
6.4 Skyldigheten att anmäla införsel från annat EU-land
av icke-gemenskapsvaror 97
6.5 Avskiljande av medel för tullskuld 100
7 Tullverkets kontrollverksamhet 102
7.1 Gällande rätt 102
7.2 En inledande proportionalitetsbestämmelse 105
7.3 Tulltjänstemans rätt att bruka våld eller tvång 106
7.4 Tulltjänstemans skyldighet att rapportera misstanke
om brott 109
7.5 Betalningssäkringslagen 111
7.6 Forumbestämmelsen i tvångsåtgärdslagen 113
7.7 Tullkontrollen beträffande intrång i viss immateriell
äganderätt 114
7.8 Polisens och Kustbevakningens medverkan 119
7.9 Lagen om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. 121
7.10 Tillhandahållande av lokaler 124
8 Tulltillägget 125
9 Förstöring av varor 126
10 Överklagandereglerna 128
10.1 Bakgrund 128
10.2 Instansordningen 130
10.3 Dröjsmålstalan 130
10.4 Revisionsbesluts överklagbarhet 133
10.5 Forum vid överklagande till länsrätten 135
11 Utlämnande av uppgifter 135
12 Bemyndiganden 140
13 Ekonomiska konsekvenser 142
14 Författningskommentar 144
14.1 Förslaget till tullag 144
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. 169
14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter 169
14.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 169
14.5 Förslaget till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137) 169
14.6 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 170
14.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1284) om
ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångs-
åtgärder i beskattningsförfarandet 170
14.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1551)
om frihet från skatt vid import, m.m. 170
Bilaga 1 Sammanfattning av Tullagsutredningens slutbetänkande Fel!
Bokmärket är inte definierat.
Bilaga 2 Tullagsutredningens lagförslag 1
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser, Tullagsutredningens
betänkande 1
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser, Läkemedelsverkets
och SÄPO:s framställningar 1
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 1
14.9 Förslag till tullag 1
14.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam 1
14.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införsel-
reglerade varor, m.m. 1
14.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter 1
14.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:1088) om
gränsövervakningen i krig m.m. 1
14.14 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 1
14.15 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
(1981:774) 1
14.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om avräk-
ning vid återbetalning av skatter och avgifter 1
14.17 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen
(1988:220) 1
14.18 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137) 1
14.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om
valuta- och kreditreglering 1
14.20 Förslag till lag om ändring i postlagen (1993:1684) 1
14.21 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 1
14.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om sär-
skilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet 1
14.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1284) om
ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder
i beskattningsförfarandet 1
14.24 Förslag till lag om ändring i lagen 1994:1547) om
tullfrihet m.m. 1
14.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om
vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. 1
14.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m. 1
14.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt 1
14.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt 1
14.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel 1
14.30 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) 1
14.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi 1
14.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen 1
14.33 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 1
14.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs-
åtgärder 1
14.35 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229) 1
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 270
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 maj 2000 1
Rättsdatablad 285

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. tullag,
2. lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam,
3. lag om ändring i lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter,
5. lag om ändring i lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig
m.m.,
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i utsökningsbalken (1981:774),
8. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter,
9. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),
10. lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137),
11. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,
12. lag om ändring i postlagen (1993:1684),
13. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
14. lag om ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i
beskattningsförfarandet,
15. lag om ändring i lagen (1999:1284) om ändring i lagen (1994:466)
om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet,
16. lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.,
17. lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med
ekonomisk verkan, m.m.,
18. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import,
m.m.,
19. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,
20. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
21. lag om ändring i lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel,
22. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
23. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,
24. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,
25. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
26. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihets-
berövanden och andra tvångsåtgärder samt
27. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229).

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till tullag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Bestämmelser om tull som skall tas ut vid import från eller export till
tredje land finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober
1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och i
kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för gemenskapen .
Andra EG-rättsakter i fråga om tull eller tullkontroll anges i 4 och
7 kap. denna lag.

2 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rättsakterna
enligt 1 §.
Lagen innehåller även vissa bestämmelser om förfarandet avseende
skatt på varor som förs in i landet från sådan del av EG:s tullområde som
ligger utanför EG:s skatteområde. Genom dessa bestämmelser genomförs
1. delar av rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om
harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättnings-
skatter Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräknings-
grund , senast ändrat genom rådets direktiv 99/85/EG , samt
2. delar av rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om
allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning
och övervakning av sådana varor , senast ändrat genom rådets direktiv
96/99/EG .
Ytterligare kompletterande bestämmelser till förordningarna (EEG) nr
2913/92 och 2454/93 finns i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. och
lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan,
m.m.

3 § Vad som föreskrivs i denna lag om tull gäller även annan skatt än tull
som skall tas ut för varor vid import och som skall betalas till Tullverket,
om inte annat uttryckligen anges.

4 § Vad som föreskrivs i tullagstiftningen om icke-gemenskapsvaror
tillämpas även i fråga om gemenskapsvaror, för vilka någon begär eller
fått bidrag på grund av export eller på grund av annan åtgärd, som till
följd av särskild föreskrift skall jämställas med export. Detsamma gäller
varor, för vilka befrielse från eller återbäring av skatt begärs.

5 § I denna lag förstås med
tullagstiftning: EG:s tullbestämmelser samt svenska tullförfattningar,
det svenska tullområdet: svenskt territorium,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordningen
(EEG) nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga,
tredje land: område som inte omfattas av EG:s tullområde,
tullplats: plats där det finns tullkontor,
tullförrättning: sådan klarering av fartyg och luftfartyg i kommersiell
trafik direkt med tredje land och av kommersiellt gods som verkställs av
tulltjänsteman,
tullklarering: Tullverkets åtgärder i fråga om en vara som anmälts till
en godkänd tullbehandling,
förtullning: Tullverkets åtgärder i fråga om en vara som deklarerats för
övergång till fri omsättning,
fartyg: varje farkost som används eller kan användas till transport på
vatten samt
fordon: transportmedel som är inrättat för färd på marken och inte
löper på skenor samt svävare när den framförs över marken.
I övrigt har uttryck som används i denna lag den innebörd som anges i
förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93.

6 § Bestämmelser om rätt att anlita ombud vid kontakter med Tullverket
finns i artikel 5 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om villkor och inskränkningar i fråga om
användning av ombud.

7 § Tulldeklaration för en vara får avges genom någon som är anställd
och kan anses ha en förtroendeställning hos deklaranten eller, om
tulldeklaration lämnas genom ombud, hos ombudet.
2 kap. Tulldatasystemet
1 § I artiklarna 4a och 4b i förordningen (EEG) nr 2454/93 finns
bestämmelser om databehandling. Tullverket använder i verksamheten
enligt tullagstiftningen ett system för automatisk databehandling
(tulldatasystemet). Bestämmelser om register som ingår i systemet finns i
tullregisterlagen (1990:137).

2 § Tulldeklaration får enligt artikel 61 i förordningen (EEG) nr 2913/92
upprättas med databehandlingsteknik. Närmare bestämmelser om
tulldeklarationer som lämnas med hjälp av elektronisk databehandling
finns i artiklarna 222 224 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Tullverket får ge tillstånd till att tulldeklarationer och andra handlingar
och uppgifter som skall ges in till Tullverket lämnas genom ett
elektroniskt dokument till tulldatasystemet eller på annat sätt med hjälp
av automatisk databehandling.
Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning som har gjorts
med hjälp av automatisk databehandling och vars innehåll och utställare
kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om det tekniska förfarandet för uppgiftslämnandet
och om förfarandet i övrigt.

3 § Ett tillstånd enligt 2 § andra stycket får förenas med särskilda villkor
om det tekniska förfarandet för uppgiftslämnandet och om förfarandet i
övrigt.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
överlämna åt en juridisk person att förmedla uppgifter i elektroniska
dokument som avses i 2 § till och från tulldatasystemet.
Den som tar del av uppgifter i förmedlingsverksamhet som avses i
första stycket får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i
verksamheten fått veta om någon enskilds ekonomiska eller personliga
förhållanden. I det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

5 § Ett elektroniskt dokument anses ha kommit in till Tullverket när det
har blivit tillgängligt för verket för överföring till sådan form att det kan
läsas.
Om uppgifter i ett elektroniskt dokument förmedlas genom en annan
myndighet än Tullverket eller genom en juridisk person efter
bemyndigande enligt 4 §, anses dokumentet dock ha kommit in till
Tullverket när det togs emot och kan antas ha avskilts för verket hos
förmedlaren.

6 § Om uppgifter har lämnats genom överföring av ett elektroniskt
dokument till tulldatasystemet, skall Tullverket handlägga ärendet i sak
först sedan tullklarering begärts under åberopande av dokumentets
tullidentifikationsnummer.

7 § Tullverkets beslut i ett ärende får meddelas genom ett elektroniskt
dokument.
3 kap. Införsel av varor m.m.
1 § I förordningen (EEG) nr 2913/92 finns bestämmelser om
införsel av varor till EG:s tullområde (artiklarna 37 39),
uppvisande av varor för tullen (artiklarna 40 42),
summarisk deklaration och lossning av varor som uppvisats för
tullen (artiklarna 43 47),
skyldighet att hänföra varor som uppvisats för tullen till en godkänd
tullbehandling (artiklarna 48 och 49) samt
icke-gemenskapsvaror som befordrats enligt ett transiterings-
förfarande (artiklarna 54 och 55).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter som kompletterar dessa bestämmelser.

2 § Oljeprodukter som inte har status som gemenskapsvara får tillföras
sådana märkämnen som avses i 2 kap. 8 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi.

3 § Den som till Sverige för in eller låter föra in en vara från ett område
som ligger inom EG:s tullområde, men utanför EG:s skatteområde, och
den som från Sverige för ut eller låter föra ut en vara till ett sådant
område skall anmäla detta till Tullverket.
En gemenskapsvara som förs in från ett område som avses i första
stycket får förvaras i tillfälligt lager, hänföras till tullförfarandena
uppläggning i tullager, aktiv förädling eller temporär import med
fullständig befrielse från tull samt föras in i en frizon eller i ett frilager.
En vara som skall föras ut till ett sådant område får hänföras till
tullförfarandena export eller passiv förädling. Av artikel 311 i
förordningen (EEG) nr 2454/93 framgår att vissa transporter av
gemenskapsvaror skall ske enligt förfarandet för gemenskapstransitering.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om anmälningsskyldighet och tillämpning av
förfaranden för godkänd tullbehandling av varor som avses i första och
andra styckena.

4 § Den som från en plats utanför det svenska tullområdet, men inom
EG:s tullområde, till det svenska tullområdet för in eller låter föra in en
icke-gemenskapsvara, som inte är underkastad ett tullförfarande, är
skyldig att anmäla införseln till Tullverket vid gränspasseringen.
Tullverket tar därvid ut tull för varan och övervakar att
handelspolitiska åtgärder vidtas och andra villkor för övergång till fri
omsättning följs. Vad som sägs i 1 kap. 3 § gäller inte vid tillämpningen
av denna paragraf.
För kontroll av anmälningsskyldigheten har Tullverket rätt att utföra de
kontroller som framgår av lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter
vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.

5 § Den som enligt artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92 är skyldig
att förse en tullmyndighet med handlingar, skall bevara dessa i fem år
eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara
föreskriven i annan lag eller författning.

Tillfälliga lager
6 § Bestämmelser om tillfälliga lager finns i artiklarna 50 53 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 och artiklarna 185 187 i förordningen
(EEG) nr 2454/93.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter som kompletterar dessa bestämmelser.

7 § Om en icke-gemenskapsvara som förs in till det svenska tullområdet
inte deklareras till ett tullförfarande eller anmäls till någon annan
godkänd tullbehandling, skall den som befordrat varan lägga upp den på
tillfälligt lager. Detta gäller dock inte om varan redan är underkastad ett
tullförfarande.
Befordras varan på ett fordon som kommer till det svenska tullområdet
med fartyg, skall den som svarar för vägtransporten lägga upp varan på
tillfälligt lager, om fordonets förare medföljer fartyget.
Om den som befordrat varan inte fullgör sin skyldighet enligt första
eller andra stycket, läggs varan upp på tillfälligt lager genom Tullverkets
försorg. Den som inte fullgjort skyldigheten skall ersätta Tullverket dess
kostnader för varans uppläggning och förvaring. Tullverket får bestämma
att varan inte får tas ut från lagret förrän kostnaderna ersatts eller
säkerhet ställts för dem.

8 § Tullverket får tillfälligt ta hand om en icke-gemenskapsvara, om det
behövs för tullövervakningen. Varan får läggas upp på tillfälligt lager. I
sådant fall gäller 7 § tredje stycket andra och tredje meningarna.
Innehavaren av ett tillfälligt lager är skyldig att ta emot icke-
gemenskapsvaror, om det kan ske utan avsevärd olägenhet.

9 § Om en vara som förvaras på tillfälligt lager som innehas av
Tullverket inte avhämtas inom rimlig tid, får den säljas. Om tull inte
skall tas ut ur varan, gäller lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att
sälja saker som inte har hämtats. Vad som i den lagen sägs om förvaring
enligt avtal skall gälla i fråga om förvaringen på Tullverkets lager.

10 § Tillfälliga lager står under Tullverkets övervakning och kontroll
enligt bestämmelserna i 6 kap.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga om varor som
förvaras på tillfälligt lager.

11 § Den som i verksamhet vid tillfälligt lager tar befattning med
tulldeklarationer och andra handlingar som lämnats för tullbehandling av
varor får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i verksamheten fått
veta om någon enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden. I det
allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Resandes bagage
12 § I artiklarna 190 197 i förordningen (EEG) nr 2454/93 finns
särskilda bestämmelser för resandes handbagage och incheckade bagage.
Beslut om att en flygplats skall utgöra internationell
gemenskapsflygplats enligt artikel 190 b i förordningen meddelas av
regeringen.
4 kap. Godkänd tullbehandling
1 § Bestämmelser om tulldeklarationer för varor som hänförs till ett
tullförfarande finns i artiklarna 59 78 i förordningen (EEG) nr 2913/92
och i artiklarna 198 238 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas i en
tulldeklaration när varor hänförs till ett tullförfarande eller i en anmälan
till någon annan godkänd tullbehandling och om de platser där varor får
deklareras för övergång till fri omsättning eller anmälas till någon annan
godkänd tullbehandling.

2 § Enligt artikel 76 i förordningen (EEG) nr 2913/92 samt artiklarna
253 289 i förordningen (EEG) nr 2454/93 skall tullmyndigheterna tillåta
följande förenklade förfaranden, nämligen ofullständiga deklarationer,
förenklat deklarationsförfarande och lokalt klareringsförfarande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om inlämnande av kompletterande tulldeklaration
enligt artikel 76.2 i förordningen (EEG) nr 2913/92 samt de övriga
föreskrifter som behövs till komplettering av de bestämmelser som anges
i första stycket.
Används ett förenklat förfarande, skall det tillämpas även på uttag av
annan skatt än tull som skall tas ut för varor vid import.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar, med avvikelse från denna lag, närmare föreskrifter om hur
varor skall hänföras till en godkänd tullbehandling i vissa fall, när varor
importeras till eller exporteras från det svenska tullområdet på järnväg,
med post eller med flyg.

4 § I fråga om varor som kommer in till det svenska tullområdet i
postförsändelser skall postbefordringsföretag som regeringen bestäm-
mer anses som deklarant och, i förekommande fall, gäldenär, om varorna
inte deklareras för övergång till fri omsättning eller hänförs till annan
godkänd tullbehandling av någon annan.
Har försändelsen kommit adressaten till handa, skall dock denne anses
som deklarant och, i förekommande fall, gäldenär vid tillämpning av
regler om omprövning och bokföring i efterhand.

Övergång till fri omsättning
5 § I artikel 79 i förordningen (EEG) nr 2913/92 föreskrivs att övergång
till fri omsättning skall ge icke-gemenskapsvaror tullstatus som
gemenskapsvaror. Bestämmelser om övergång till fri omsättning finns i
artiklarna 80 83 i samma förordning samt i artiklarna 254 267 och 290
308d i förordningen (EEG) nr 2454/93.

6 § Bestämmelser om tullfrihet för varor av försumbart värde finns i
artiklarna 27 och 28 i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars
1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse .
Tull och annan skatt tas inte ut för en varuförsändelse när den tull och
annan skatt som är föreskriven för försändelsen sammanlagt inte uppgår
till 100 kronor. Detta gäller dock inte om försändelsen
1. innehåller spritdrycker, vin, starköl eller tobaksvaror, eller
2. utgör ett led i en postorderförsäljning i andra fall än då försändelsen
består av utländska periodiska publikationer.
Transitering
7 § Bestämmelser om transitering finns i artiklarna 91 97 och 163 165 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 samt artiklarna 309 495 i förordningen
(EEG) nr 2454/93.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter som kompletterar dessa bestämmelser.
Tullager
8 § Bestämmelser om tullager finns i artiklarna 98 113 i förordningen
(EEG) nr 2913/92 och artiklarna 503 548 i förordningen (EEG) nr
2454/93.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter som kompletterar dessa bestämmelser.

9 § En vara som omhändertagits enligt 3 kap. 8 § får läggas upp på
tullager. I sådant fall tillämpas 3 kap. 7 § tredje stycket andra och tredje
meningarna.
Innehavaren av ett allmänt tullager är skyldig att ta emot icke-
gemenskapsvaror, om det kan ske utan avsevärd olägenhet.

10 § Om en vara som förvaras på tullager som innehas av Tullverket inte
avhämtas inom rimlig tid, får den säljas. Om tull inte skall tas ut ur
varan, gäller lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som
inte har hämtats. Vad som i den lagen sägs om förvaring enligt avtal skall
gälla i fråga om förvaringen på Tullverkets lager.

11 § Tullager står under Tullverkets övervakning och kontroll enligt
bestämmelserna i 6 kap.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga om varor som
förvaras på tullager.
Export m.m.
12 § Bestämmelser om export av varor från EG:s tullområde finns i
artiklarna 161 och 162 i förordningen (EEG) nr 2913/92 samt i artiklarna
279 289 och 788 798 i förordningen (EEG) nr 2454/93. Bestämmelser
om återexport finns i artikel 182 i förordningen (EEG) nr 2913/92 och i
artikel 841 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter som kompletterar dessa bestämmelser.
Frizoner och frilager
13 § Bestämmelser om frizoner och frilager finns i artiklarna 166 181 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 och artiklarna 799 840 i förordningen
(EEG) nr 2454/93.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter som kompletterar dessa bestämmelser.

14 § Tillstånd att inrätta frizon eller frilager meddelas av regeringen.

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om
varor, inklusive transportmedel, som förs till eller från en frizon eller ett
frilager.

16 § Bestämmelser om bedrivande av industriell eller kommersiell
verksamhet och serviceverksamhet i en frizon eller ett frilager finns i
artikel 172 i förordningen (EEG) nr 2913/92.

17 § Frizoner och frilager står under Tullverkets övervakning och
kontroll enligt bestämmelserna i 6 kap.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga om varor som
förvaras på sådana platser.
Tystnadsplikt
18 § Den som i verksamhet vid tullager, frizon eller frilager tar
befattning med tulldeklarationer och andra handlingar som lämnats för
tullbehandling av varor får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i
verksamheten fått veta om någon enskilds ekonomiska eller personliga
förhållanden. I det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).
Förstöring eller överlåtelse till staten av varor m.m.
19 § I artikel 56 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns bestämmelser om
förstöring av varor som har visats upp för tullen. Vid tillämpning av de
bestämmelserna får varorna förstöras, om de inte kan säljas och
1. det finns en risk för att varorna förstörs eller minskar väsentligt i
värde, eller
2. kostnaden för förvaringen av varorna är orimligt hög.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter som kompletterar dessa bestämmelser.

20 § Innan en vara förstörs enligt 19 § skall om möjligt bestämmelserna
om särskild underrättelse i 5 kap. 27 § andra stycket tillämpas.

21 § Ytterligare bestämmelser om förstöring av varor finns i lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m.

22 § Tullverket kan medge att en icke-gemenskapsvara överlåts till
staten, om överlåtelsen inte medför olägenhet eller kostnader för
Tullverket.
Tull skall inte tas ut för en vara som överlåts till staten enligt första
stycket. Att varan skall anses ha blivit upplagd på tullager framgår av
artikel 867a i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Andra tullförfaranden
23 § Bestämmelser om tullförfarandena aktiv förädling, bearbetning
under tullkontroll, temporär import och passiv förädling finns i lagen
(1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.
5 kap. Tulltaxering och betalning av tull m.m.

Tulltaxering
1 § Bestämmelser om uppkomst av tullskuld finns i artiklarna 201 216 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 och i artiklarna 859 867a i förordningen
(EEG) nr 2454/93.
Med ledning av tulldeklaration eller motsvarande uppgifter fastställer
Tullverket tull som skall betalas vid import från eller export till tredje
land (tulltaxering).
Tulltaxering får ske genom automatisk databehandling.

2 § En deklarant eller gäldenär som finner att en uppgift som lämnats i en
tulldeklaration är oriktig eller ofullständig, skall utan dröjsmål anmäla
detta till Tullverket och rätta uppgiften, om förhållandet föranlett eller
kan föranleda att tull undandras eller att en vara införs eller utförs i strid
mot förbud eller villkor.

3 § Tullverket skall ompröva beslutet i en fråga som kan ha betydelse för
tulltaxeringen, om deklaranten eller gäldenären begär det eller om det
finns andra skäl.
Bestämmelserna i tullagstiftningen om omprövning av beslut om tull
gäller även tulltaxeringsbeslut i övrigt och beslut enligt 11 § andra
stycket samt beslut om tulltillägg och förseningsavgift. Att omprövning
av sådana beslut skall ske om de överklagats framgår av 9 kap. 4 och
6 §§.

4 § Om en fråga som avses i 3 § har avgjorts av allmän förvaltnings-
domstol, får Tullverket inte ompröva frågan.

5 § Tulltaxering och sådan omprövning som innefattar bokföring i
efterhand får göras även efter utgången av annars föreskriven tid, om
gäldenären samtyckt till att sådan tulltaxering sker.
Om gäldenären har åtalats för brott enligt lagen (0000:000) om straff
för smuggling m.m., får tulltaxering och omprövning enligt första stycket
göras även efter utgången av annars föreskriven tid för den vara som
åtalet avser. Beslut om det får dock inte meddelas senare än under
kalenderåret efter det år då åtalet väcktes. Om gäldenären har avlidit, får
beslutet inte meddelas senare än sex månader efter dödsfallet. Ogillas
åtalet, skall Tullverket undanröja beslutet, om domen vinner laga kraft.
Andra stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt en
juridisk person åtalas för brott enligt lagen om straff för smuggling m.m.,
om brottet avser tull som den juridiska personen skulle ha betalat.

6 § Om tull inte kan beräknas tillförlitligt vid tulltaxering eller
omprövning, fastställer Tullverket vad som skall betalas efter skälig
grund (skönstulltaxering).
Uppbörd av tull
7 § Bestämmelser om uppbörd av tull finns i artiklarna 217 232 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 samt i artiklarna 868 876a i
förordningen (EEG) nr 2454/93.
Tull skall betalas till Tullverket inom tio dagar från den dag då
gäldenären underrättas om kravet, om inte betalningsanstånd beviljats.

8 § Tullverket får bevilja betalningsanstånd för den som bedriver
importverksamhet eller någon annan som importerar varor i större
omfattning. Den som beviljats sådant betalningsanstånd benämns
kredithavare. Kredithavare betalar tull enligt tullräkning. Motsvarande
gäller den som bedriver exportverksamhet eller någon annan som
exporterar varor i större omfattning.
Tullräkning får utställas även på den som lämnat tulldeklaration som
direkt ombud för gäldenär, om ombudet gentemot Tullverket åtagit sig
att fullgöra gäldenärens betalningsskyldighet, samt på den som lämnat
tulldeklaration som indirekt ombud.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om utfärdande av tullräkning och tidsfrister för
betalning av tull.
Om ett ombud har tagit emot medel av gäldenärer för betalning av
tullräkningar, skall ombudet hålla dessa medel skilda från andra
tillgångar.

9 § Bestämmelser om säkerhet för att täcka tullskuld finns i artiklarna
189 200, 225 och 229 i förordningen (EEG) nr 2913/92 samt i artiklarna
857 och 858 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Om det behövs för att säkerställa uppbörden får Tullverket i ett enskilt
fall besluta att säkerhet skall ställas för annan skatt än tull som skall
betalas till Tullverket.
Om säkerhet inte ställts, utgör varan säkerhet för tullen och skatten så
länge den står under Tullverkets övervakning och kontroll.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar de närmare föreskrifter som behövs i övrigt till komplettering
av reglerna om uppbörd i förordningarna (EEG) nr 2913/92 och (EEG) nr
2454/93.

11 § Gäldenären, eller den som skulle ha varit gäldenär om varan varit
tullbelagd, är skyldig att betala annan skatt än tull som skall tas ut för en
vara vid import eller export.
Den som lämnar anmälan eller borde lämna anmälan enligt 3 kap. 3 §
är skyldig att betala annan skatt än tull som skall tas ut för varan på
grund av införseln eller utförseln.
Skatt enligt denna paragraf skall fastställas och betalas enligt det
förfarande som gäller för tull, om inte annat föreskrivits.

12 § Om en icke-gemenskapsvara eller dess värde förverkas, skall annan
skatt än tull inte tas ut till den del varan eller dess värde förverkats. Ett
tidigare meddelat beslut om sådan pålaga skall upphävas eller ändras
sedan dom eller beslut som innefattar förverkande har vunnit laga kraft.
Betald tull skall beaktas vid förverkande av en varas värde och vid
bestämmande av påföljd.
Återbetalning och eftergift
13 § Bestämmelser om återbetalning och eftergift av tull finns i artiklarna
235 242 i förordningen (EEG) nr 2913/92 och i artiklarna 877 912 i
förordningen (EEG) nr 2454/93.
Om annan skatt än tull, tulltillägg eller förseningsavgift har betalats
med högre belopp än som rätteligen skall betalas, återbetalas
överskjutande belopp. Motsvarande gäller när annan skatt än tull,
tulltillägg eller förseningsavgift rätteligen inte skulle ha betalats. Belopp
som får dras av vid redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen
(1994:200) eller som medför rätt till återbetalning enligt 10 kap. 9 13 §§
samma lag återbetalas dock inte.
Vid återbetalning får avdrag göras för sådan beslutad tull och annan
skatt som skall betalas till Tullverket. I lagen (1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och avgifter finns också föreskrifter som
begränsar rätten till återbetalning.
Om det finns synnerliga skäl, får Tullverket medge nedsättning av eller
befrielse från annan skatt än tull.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
de närmare föreskrifter som behövs i övrigt till komplettering av
bestämmelserna om återbetalning och eftergift av tull i förordningarna
(EEG) nr 2913/92 och 2454/93.
Ränta
14 § Bestämmelserna om kompensationsränta i artikel 214.3 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 och i artiklarna 589, 590 och 709 i
förordningen (EEG) nr 2454/93 samt bestämmelserna om kreditränta i
artikel 229 i förordningen (EEG) nr 2913/92 tillämpas även på andra
skatter än tull som skall tas ut för varor vid import.

15 § Ränta tas ut på andra skatter än tull som skall betalas
1. på grund av bokföring i efterhand enligt artikel 220 i förordningen
(EEG) nr 2913/92,
2. enligt beslut vid omprövning av Tullverket eller enligt beslut av
allmän förvaltningsdomstol, eller
3. i fall som avses i artiklarna 202 204 i förordningen (EEG) nr
2913/92, när andra skatter än tull undandragits genom förfarandet.
Om utfärdande av tullräkning fördröjs till följd av att den som tagit
hand om en vara med tillämpning av ett förenklat förfarande inte lämnat
kompletterande tulldeklaration inom föreskriven tid, tas ränta ut på andra
skatter än tull som skall tas ut för varor vid import.

16 § Bestämmelserna om dröjsmålsränta och befrielse från
dröjsmålsränta i artikel 232 i förordningen (EEG) nr 2913/92 tillämpas
även på annan skatt än tull som skall tas ut för varor vid import.
Dröjsmålsräntan skall beräknas på det sätt som anges i 19 kap. 8 §
skattebetalningslagen (1997:483).
Dröjsmålsräntan är minst 100 kronor. Om det ursprungligen obetalda
beloppet är mindre än 100 kronor, får dröjsmålsränta dock endast tas ut
med motsvarande belopp.

17 § Ränta enligt 14 eller 15 § tas inte ut på belopp som får dras av vid
redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200).

18 § Vad som föreskrivs i tullagstiftningen om uppbörd, indrivning och
återbetalning av tull tillämpas även i fråga om ränta som avses i 14
16 §§.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta om befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala ränta på
annan skatt än tull enligt 14 och 15 §§, om det finns synnerliga skäl.
20 § Ränta som avses i 15 § första stycket 1 eller 2 skall beräknas från
utgången av den första månaden efter den då varan deklarerades för
övergång till fri omsättning till och med den månad då beloppet skall
betalas. Ränta på skatt, som motsvarar tidigare återbetalt belopp,
beräknas dock från utgången av den månad då beloppet återbetalades.
Ränta enligt 15 § första stycket 3 skall beräknas från utgången av den
månad då varan infördes eller det olovliga förfarandet ägde rum till och
med den månad då beloppet skall betalas.
Ränta enligt 15 § andra stycket tas ut för den tid fördröjningen
omfattar.
Räntesatser för ränta enligt 15 § första stycket 2 skall vara de
räntesatser som anges i 19 kap. 7 § skattebetalningslagen (1997:483).
Räntesatsen för ränta enligt 15 § första stycket 1 och 3 och andra
stycket skall vara den som anges i 19 kap. 7 § tredje stycket andra
meningen skattebetalningslagen.

21 § På belopp som återbetalas i fall som anges i 13 § tillgodoförs ränta.
Ränta tillgodoförs även på ränta enligt 14 16 §§ som återbetalas. Räntan
tillgodoförs från utgången av den månad under vilken beloppet betalats
till och med den månad då beloppet återbetalas.
Räntesatsen skall vara den som anges i 19 kap. 14 § skattebetalnings-
lagen (1997:483).

22 § Om ett beslut som föranlett ränta enligt 14 eller 15 § har ändrats på
sådant sätt att ränta inte skulle ha betalats eller skulle ha betalats med
lägre belopp, skall ny beräkning av räntan göras. För mycket betald ränta
skall betalas tillbaka.
Ränta utgår inte på räntebelopp enligt 14 eller 15 § som skall betalas
utöver tidigare betald ränta.
Om ett beslut som föranlett ränta enligt 21 § har ändrats på sådant sätt
att ränta inte skulle ha tillgodoförts eller skulle ha tillgodoförts med lägre
belopp, skall den som tillgodoräknats räntan betala tillbaka mellan-
skillnaden. Bestämmelserna i tullagstiftningen om återbetalning av tull
skall då tillämpas.
Indrivning m.m.
23 § En fordran på tull som inte har betalats i rätt tid skall lämnas för
indrivning.
Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett
ringa belopp. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet
enligt utsökningsbalken ske. Om säkerhet har ställts eller om varan utgör
säkerhet, får Tullverket ta ut beloppet ur säkerheten.

24 § I fråga om betalningsskyldighet för företrädare för en gäldenär som
är juridisk person och som inte har betalat in tull i rätt tid och på rätt sätt
gäller 12 kap. 6 § första, andra och fjärde styckena, 7 §, 12 § första
stycket och 13 § skattebetalningslagen (1997:483).
Tullverket beslutar om ansvar för delägare i handelsbolag enligt 2 kap.
20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag avseende tull
enligt denna lag.
Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske
enligt 23 §.

25 § De föreskrifter om ränta, dröjsmålsränta, indrivning, avräkning och
preskription som gäller i fråga om fordringar mot en gäldenär gäller även
när motsvarande fordringar tagits upp i tullräkning som utställts på
ombud enligt 8 § andra stycket.
Tullauktion m.m.
26 § Om en vara skall säljas av Tullverket enligt artikel 53.1 eller 75 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 eller artikel 250 i förordningen (EEG) nr
2454/93, får varan säljas genom Tullverkets försorg på offentlig auktion
(tullauktion) eller på annat sätt, om Tullverket finner det vara lämpligare.
Detsamma gäller om Tullverket enligt 23 § skall ta ut ett belopp ur en
vara som utgör säkerhet.
Vid försäljning av varor som är föremål för införselförbud eller
införselvillkor tillämpas 4 § lagen (1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
Bestämmelser om förstöring av varor som visats upp för tullen finns i
4 kap. 19 §.

27 § En tullauktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt.
Innan en vara säljs på tullauktion eller på annat sätt, skall Tullverket i
god tid skicka särskild underrättelse, om adressen är känd, till gäldenären
eller den som skulle ha varit gäldenär om varan varit tullbelagd samt till
annan som kan antas vara ägare eller ha särskild rätt till varan.

28 § Medel från försäljning enligt 26 § skall användas till att täcka i
första hand Tullverkets kostnader för förvaring och försäljning av varan,
i andra hand tull för varan och i tredje hand annan skatt och ränta för
varan.
Uppkommer överskott, skall beloppet betalas ut till gäldenären eller
den som skulle ha varit gäldenär om varan varit tullbelagd eller, om
någon annan visar att han var ägare till varan, denne. Om någon visar sig
ha haft särskild rätt till varan, skall dock häremot svarande del av
överskottet betalas ut till denne.
Om beloppet eller del därav inte har kunnat betalas ut till någon enligt
andra stycket inom ett år från dagen för försäljningen, tillfaller det staten.
6 kap. Övervaknings- och kontrollverksamhet
1 § Beslut om kontrollåtgärd enligt tullagstiftningen får fattas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för enskilda.

2 § För att genomföra åtgärd som avses i 3 kap. 8 § och 6 11 §§ i detta
kapitel får tulltjänsteman använda våld eller tvång, i den mån andra
medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt. Våld mot person får dock brukas endast om tulltjänste-
mannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till åtgärdens
ändamål är försvarligt.

3 § Av artiklarna 37, 59.2, 82 och 183 i förordningen (EEG) nr 2913/92
framgår i vilken utsträckning varor är underkastade Tullverkets
övervakning (står under tullövervakning).

4 § Transportmedel står under tullövervakning, om det
1. ombord på transportmedlet finns varor som står under
tullövervakning,
2. kommer till det svenska tullområdet utan att medföra varor, till dess
att anmälan om transportmedlet enligt 5 § har behandlats av Tullverket,
eller
3. skall avgå från det svenska tullområdet direkt till tredje land utan att
medföra varor, sedan anmälan gjorts om detta.
Transportmedel som ankommit till det svenska tullområdet och tagits
ut för kontroll enligt 10 § står under tullövervakning till dess att under-
sökningen avslutats.
Transportmedel som står under tullövervakning får inte föras till eller
avgå från någon annan plats än tullplats om inte regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om
1. skyldighet för förare av eller befälhavare på transportmedel att göra
anmälan om transportmedlets ankomst från eller avgång till annat land
och att lämna uppgifter om transportmedlet och de varor, utom resandes
bagage, som medförs på det,
2. skyldighet för förare av eller befälhavare på transportmedel som står
under tullövervakning att på förhand meddela när transportmedlet
beräknas komma till eller avgå från en tullplats och lämna uppgift om
transportmedlet och dess last samt
3. skyldighet för anställda eller andra som utför arbete på
transportmedel och resande att vid ankomst till eller avresa från det
svenska tullområdet anmäla och lämna uppgifter om de varor de medför.
Vad som sägs i första stycket 2 gäller inte i fråga om järnvägståg.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om vilka slag av transportmedel och varor som får
föras till eller från viss tullplats.

6 § Tullverket får preja fartyg inom det svenska tullområdet, om det
behövs för att möjliggöra Tullverkets övervakning och kontroll av import
eller export av varor.
Om ett fartyg under resa mellan orter inom EG:s tullområde lämnar
detta område och då avviker från sin rätta kurs utan att nöd eller annat
tvingande skäl föreligger, får Tullverket, om befälhavaren inte följer en
anmaning att återvända till EG:s tullområde, inbringa fartyget till en plats
inom det svenska tullområdet. Om anmaning inte kan ges eller om det
finns särskild anledning att anta att en anmaning skulle förhindra eller
avsevärt försvåra ett inbringande av fartyget, får det inbringas utan
föregående anmaning.
Inbringande enligt andra stycket får inte användas mot ett utländskt
fartyg eller inom en annan stats vattenområde, om det inte medges enligt
avtal med den andra staten.

7 § Förare av eller befälhavare på transportmedel som står under
tullövervakning är skyldig att stanna på anmaning av tulltjänsteman.
Även annan person än den som nämns i första stycket är skyldig att
stanna på tulltjänstemans anmaning. Sådan anmaning får dock ges endast
om det finns anledning att anta att han är anmälningsskyldig enligt
tullagstiftningen.

8 § I artiklarna 38 och 183 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns
bestämmelser om att varor som förs in till eller ut från gemenskapens
tullområde skall befordras via den rutt som tullmyndigheterna närmare
angivit.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om skyldighet för förare av eller befälhavare på
transportmedel som står under tullövervakning att under färd medföra
sådan passhandling som verket utfärdat för transportmedlet och varor
som medförs på detta.
Tullverket får förbjuda förare av eller befälhavare på transportmedel
som står under tullövervakning
1. att göra annat uppehåll under resa inom det svenska tullområdet än
som föranleds av en myndighets åtgärd samt
2. att utan Tullverkets medgivande ankomma eller avgå med transport-
medlet.
Tullverket får även meddela förbud mot att beträda, lämna, lossa eller
lasta transportmedlet. Förbud att beträda eller lämna transportmedel
gäller dock inte den som i utövning av allmän tjänst behöver få tillträde
till transportmedlet.

9 § Om det behövs för kontrollverksamheten och det inte medför något
väsentligt hinder för trafiken, får Tullverket tillfälligt stänga av områden
där transportmedel lossas eller lastas eller passagerare går ombord på
eller lämnar transportmedel. Detta gäller även annat område i omedelbar
närhet av transportmedel, liksom infarter till och utfarter från tillfälliga
lager, frizoner och flygplatser.

10 § I artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns en bestämmelse
som ålägger enskild skyldighet att förse tullmyndigheterna med
nödvändiga dokument och upplysningar och ge dem all nödvändig hjälp.
I artikel 46 i samma förordning finns bestämmelser om kontroll av varor
och de transportmedel som befordrar dem i anslutning till att varorna
visas upp för tullmyndigheten. I artikel 68 i samma förordning och i
artiklarna 239 247 i förordningen (EEG) nr 2454/93 finns bestämmelser
om tullmyndigheternas rätt att för kontroll av riktigheten av de
deklarationer som de har mottagit granska handlingar och undersöka
varor.
För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt denna
lag eller tullagstiftningen i övrigt har fullgjorts riktigt och fullständigt får

Tullverket även undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras,
2. områden för tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager samt
områden på flygplatser och bangårdar där varor som står under
tullövervakning förvaras och även lokaler inom sådana områden samt
3. bagage, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s
tullområde eller av person som anmanats att stanna enligt 7 §.
Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i lagen
(0000:000) om straff för smuggling m.m.

11 § För sådan kontroll som avses i 10 § får en tulltjänsteman undersöka
postförsändelser, såsom paket, brev och liknande försändelser. En sådan
försändelse får öppnas, om den finns hos Tullverket eller på
utväxlingspostkontoret och det finns anledning att anta att den innehåller
en vara för vilken deklarations- eller uppgiftsskyldigheten inte fullgjorts.
Beträffande brev och andra försändelser som kan antas innehålla
förtroliga meddelanden får beslut om öppnande av försändelsen fattas
endast av chefen för en tullregion eller, efter dennes beslut, av någon
annan tjänsteman vid tullregionen. Om försändelsen innehåller ett
förtroligt meddelande skall detta omedelbart tillslutas och vidare-
befordras till mottagaren.

12 § En postförsändelse som öppnats med stöd av 11 § får inte
undersökas närmare än vad som behövs med hänsyn till ändamålet med
undersökningen.
Protokoll skall föras över undersökningen. Av protokollet skall
ändamålet med undersökningen framgå liksom vad som har kommit fram
vid denna.
Adressaten och, om det är möjligt, avsändaren skall så snart som
möjligt underrättas om att försändelsen öppnats, om inte särskilda skäl
talar emot det.

13 § Chefen för en tullregion får besluta att en postförsändelse som
väntas till visst postkontor och som kommer från tredje land skall hållas
kvar av postbefordringsföretaget när den kommer till postkontoret, om
1. det finns anledning att anta att försändelsen innehåller narkotika som
kan tas i beslag enligt lagen (0000:000) om straff för smuggling m.m.
och
2. det är nödvändigt för att beslag skall kunna ske.
Beslut om kvarhållande skall meddelas att gälla viss angiven, kortare
tid. Beslutet får verkställas omedelbart, men skall snarast prövas av
Tullverkets chef eller av verkets chefsjurist.
Postbefordringsföretaget är skyldigt att på begäran av Tullverket
överlämna en försändelse som hållits kvar enligt första stycket.
14 § Tullverket får anbringa lås, förseglingar och igenkänningsmärken på
transportmedel, containrar och andra varor som står under
tullövervakning. Tullverket får också tillfälligt ta hand om
registreringsbevis och liknande handlingar, som avser ett sådant
transportmedel, om det behövs för att hindra transportmedlets avgång.

15 § Vid kontroll enligt 10 § skall den vars uppgifter skall kontrolleras
eller för vars räkning varan importeras eller exporteras ge den som
verkställer kontrollen tillfälle att undersöka varan, transportmedlet eller
bagaget. Han skall också lämna tillträde till de lokaler och andra
utrymmen som används för den transport, förvaring eller verksamhet
som kontrollen avser. På en tulltjänstemans begäran skall föraren av eller
befälhavaren på transportmedel som skall undersökas om möjligt själv
närvara vid undersökningen.
Tullverket får besluta att den som inte uppfyller skyldigheten enligt
artikel 69 i förordningen (EEG) nr 2913/92 att svara för den transport
och hantering som är nödvändig för undersökning och provtagning av
varor, skall ersätta staten dess kostnad för sådan transport och hantering.
Vad som sägs i 5 kap. 23 § om indrivning av tull skall gälla även sådan
ersättning. Tullverket får medge befrielse helt eller delvis från
ersättningsskyldigheten.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om skyldighet för den som deklarerar en
vara till ett tullförfarande eller anmäler en vara till annan godkänd
tullbehandling att lämna uppgift om sitt organisationsnummer eller
personnummer, om det behövs för kontrollverksamheten eller för
uppgiftsskyldigheten enligt 11 kap. 6 §.

17 § Förare av eller befälhavare på transportmedel skall under tid då han
har ansvar för varor som står under tullövervakning se till att ingen
skadar eller tar bort förseglingar eller annars olovligt öppnar vad som
tillslutits enligt 14 §. Detta gäller även i fråga om tullförseglingar som
enligt tullagstiftningen godkänts av Tullverket eller utländsk tullmyndig-
het samt i fråga om utländska tullförseglingar i övrigt som enligt
särskilda föreskrifter skall jämställas med Tullverkets förseglingar.

18 § Om det finns anledning att anta att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får Tullverket anlita särskild sakkunnig för
att få fram den upplysning som behövs. Om uppgiften visas vara oriktig,
är den som lämnat uppgiften skyldig att stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet finns dock inte, om den oriktiga uppgiften
avser varans tull- eller skattepliktiga värde och det slutligen fastställda
värdet inte överstiger det uppgivna med mer än tio procent.
Tullverket får anlita särskild sakkunnig även när en uppmaning att
lämna uppgift eller en handling rörande en vara inte har följts. Den som
rätteligen skulle ha lämnat uppgiften eller handlingen skall stå för
kostnaden, om verket inte beslutar annat.
Om Tullverket haft kostnad som enligt första eller andra stycket någon
annan skall stå för, skall denne enligt beslut av verket ersätta staten dess
kostnad. Vad som sägs i 5 kap. 23 § om indrivning av tull skall gälla
även sådan ersättning.

19 § Den som på grund av nöd eller av annat tvingande skäl avviker från
vad som föreskrivs om tullövervakning i tullagstiftningen, skall snarast
anmäla detta för närmaste tullkontor eller tulltjänsteman.
Om ett transportmedel som står under tullövervakning eller medför
varor som står under tullövervakning förolyckas, skall den som innehar
någon handling som avser transportmedlet eller lasten snarast lämna
handlingen till närmaste tullkontor eller tulltjänsteman.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om att anmälan enligt första stycket får göras och
handling enligt andra stycket lämnas till en annan myndighet.

20 § Polismyndighet och Kustbevakningen skall medverka i övervak-
nings- och kontrollverksamhet enligt denna lag. Vad som sägs i 1 § gäller
även vid sådan medverkan. Vidare gäller vad som sägs i 2, 6 10, 14 och
15 §§ om Tullverket och tulltjänsteman också polismyndigheterna och
Kustbevakningen samt polismän och Kustbevakningstjänstemän som
medverkar i Tullverkets kontrollverksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om medverkan som avses i första stycket.

21 § Ett befordringsföretag är skyldigt att göra anmälan till Tullverket,
om det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en
försändelse innehåller narkotika som kan tas i beslag enligt lagen
(0000:000) om straff för smuggling m.m. samt att på begäran av
Tullverket överlämna sådan försändelse till verket. Befordringsföretaget
är skyldigt att även i övrigt medverka i kontrollverksamhet enligt denna
lag i fråga om varor som befordras med post, på järnväg eller med
luftfartyg. För det medverkande företaget gäller inte 2, 6 10 och 15 §§.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om medverkan som avses i första stycket.

22 § Transportföretag som befordrar passagerare från tredje land skall
utan kostnad för staten ställa de lokaler och anordningar till Tullverkets
förfogande som enligt vad verket bedömer behövs för undersökning och
tullklarering av resgods och fordon som resande för med sig, för förhör,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning av resande samt för tullpersonal
under uppehåll i tjänstgöringen.

23 § Transportföretag som befordrar varor, passagerare eller fordon till
eller från Sverige skall på begäran av Tullverket skyndsamt lämna de
aktuella uppgifter om ankommande och avgående transporter som
företaget har tillgång till. I fråga om passagerare gäller uppgifts-
skyldigheten endast uppgifter som avser namn, resrutt, bagage och
medpassagerare samt sättet för betalning och bokning.
Tullverket får begära uppgifter enligt första stycket endast om
uppgifterna kan antas ha betydelse för Tullverkets brottsbekämpande
verksamhet.
24 § Transportföretag får lämna uppgifter enligt 23 § på så sätt att de
görs läsbara för Tullverket genom terminalåtkomst.
Tullverket får ta del av uppgifter genom terminalåtkomst endast i den
omfattning och under den tid som behövs för kontroll av aktuella
transporter. Tullverket får inte ändra eller på annat sätt bearbeta eller
lagra uppgifter som hålls tillgängliga på detta sätt.
Uppgifter om enskilda personer som lämnats på annat sätt än genom
terminalåtkomst skall omedelbart förstöras, om de visar sig sakna
betydelse för utredning och lagföring av brott.

25 § Tullverket får förelägga den som är eller kan antas vara
deklarations- eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen eller för vars
räkning en vara importerats eller exporterats, att lämna uppgift, visa upp
handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll
av att deklarations- eller uppgiftsskyldigheten fullgjorts riktigt och
fullständigt. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt
upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast
med tekniskt hjälpmedel.

26 § Den som bedriver verksamhet av sådan art att uppgift av betydelse
för kontrollen av annan persons deklarations- eller uppgiftsskyldighet
enligt tullagstiftningen kan hämtas ur handlingar som rör verksamheten
får föreläggas av Tullverket att lämna uppgift, visa upp handling eller
lämna över kopia av handling rörande rättshandling mellan den som
föreläggs och den andra personen.

27 § Om ett föreläggande enligt 25 eller 26 § avser uppgifter i
räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling, skall
dessa efter Tullverkets bestämmande tillhandahållas i utskrift eller på
medium för automatisk databehandling.
Revision
28 § Tullverket får för kontroll av att deklarations- eller uppgifts-
skyldighet enligt tullagstiftningen fullgjorts riktigt och fullständigt
besluta om revision hos den som är eller kan antas vara deklarations-
eller uppgiftsskyldig samt hos den som bedriver verksamhet av sådan art
att uppgift av betydelse för kontrollen av en annan persons deklarations-
eller uppgiftsskyldighet kan hämtas ur handlingar som rör verksamheten.

29 § Ett beslut om revision skall innehålla uppgift om ändamålet med
revisionen och om möjligheten att undanta handlingar och uppgifter
enligt 34 §.
Görs revisionen för granskning av någon annan än den som revideras,
får Tullverket, om det finns särskilda skäl, utesluta uppgift om vem eller
vilken rättshandling granskningen avser.
I ett beslut om revision skall Tullverket utse en eller flera tjänstemän
att verkställa revisionen (revisor).
Den reviderade skall underrättas om beslutet innan revisionen
verkställs. Om det är av betydelse för kontrollen att göra inventering eller
liknande fysisk kontroll, får dock underrättelse ske i samband med att
revisionen verkställs, om kontrollen annars kan mista sin betydelse.

30 § En revision skall bedrivas i samverkan med den reviderade och på
ett sådant sätt att den inte onödigt hindrar verksamheten.
Revisionen får verkställas hos den reviderade, om han medger det.
Revisionen skall ske hos den reviderade, om han begär det och
revisionen kan göras där utan betydande svårighet. Om revisionen inte
verkställs hos den reviderade, skall handlingarna på begäran överlämnas
till revisorn mot kvitto.
För det fall den reviderade inte samverkar finns bestämmelser om vite i
10 kap. 4 § och om andra tvångsåtgärder i lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet.

31 § Vid revision får räkenskapsmaterial och andra handlingar som rör
verksamheten granskas, om de inte skall undantas enligt 34 §.
Vid revision får revisorn även ta prov på varor och granska varulager.

32 § Bestämmelser om den reviderades skyldighet att tillhandagå
revisorn finns i artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Den reviderade skall för sådan åtgärd som avses i 31 § om möjligt
ställa en ändamålsenlig arbetsplats till förfogande.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda ett tekniskt
hjälpmedel för att ta del av upptagning som kan uppfattas endast med
sådana hjälpmedel, om inte den reviderade i stället tillhandahåller en
kopia av upptagningen och denna utan svårighet kan granskas med ett
annat tillgängligt tekniskt hjälpmedel. Revisorn får kontrollera att kopian
stämmer överens med den upptagning som finns hos den reviderade.
Vid granskning av upptagning enligt tredje stycket får endast de
tekniska hjälpmedel och sökbegrepp användas som behövs för att
tillgodose ändamålet med revisionen. Granskningen får, om den
reviderade medger det, göras via telenätet.

33 § En revision får inte pågå längre tid än nödvändigt. Räkenskaps-
material och andra handlingar som överlämnats till revisorn skall så snart
som möjligt och senast när revisionen avslutats återlämnas till den
reviderade.
Har den reviderade försatts i konkurs när handlingarna skall åter-
lämnas, skall Tullverket överlämna handlingarna till konkursförvaltaren.
Tullverket skall underrätta den reviderade om att handlingarna över-
lämnats till konkursförvaltaren.
Tullverket skall snarast lämna den reviderade meddelande om
resultatet av revisionen i de delar som rör honom.

34 § På den enskildes begäran skall följande handlingar undantas från
föreläggande eller revision:
1. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken
samt
2. annan handling med ett betydande skyddsintresse, om handlingens
innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon
annans kännedom och skyddsintresset överväger dess betydelse för
kontrollen.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även i fråga om
föreläggande enligt 25 eller 26 § att lämna uppgifter.

35 § En skriftlig begäran om befrielse från föreläggande att lämna
uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling skall
ges in till länsrätten tillsammans med föreläggandet och den begärda
handlingen eller uppgiften.
Begär den reviderade att en handling skall undantas från revision, skall
handlingen, om Tullverket anser att den bör granskas, omedelbart
förseglas och överlämnas till länsrätten.
Länsrätten skall utan dröjsmål pröva om handlingen eller uppgiften
skall undantas från kontrollen.

36 § I fråga om upptagning som avses i 25 § bestämmer länsrätten i
vilken form eller på vilket sätt den skall tillhandahållas i målet.
Länsrätten får i fråga om upptagning som avses i första stycket besluta
om sådana begränsningar i Tullverkets rätt att självt använda tekniska
hjälpmedel som behövs för att uppgift, som skall undantas från
granskning, inte skall bli tillgänglig för verket.

37 § Om den enskilde begär det, skall länsrätten pröva om beslut kan
fattas utan att rätten granskar handlingen.
Anser den enskilde att en handling eller uppgift inte omfattas av
kontrollen, handläggs frågan om undantagande på det sätt som anges i 35
och 36 §§ samt i första stycket.

38 § Om en handling eller del av handling undantagits från kontroll, får
dess innehåll inte återges eller åberopas vid redogörelse för granskning
eller annars inför myndighet. Detta gäller även om en handling, utan
beslut av länsrätten, återlämnats efter det att den begärts undantagen.
Ett beslut i fråga om undantagande av handling eller uppgift gäller
omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Kontroller och inspektioner av EG:s institutioner
39 § Bestämmelser om kommissionens kontroller och inspektioner finns
i rådets förordningar (EG, Euratom nr 2988/95 av den 18 december 1995
om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och
(Euratom, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller
och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och
andra oegentligheter . Kontrollbestämmelser finns även i Europa-
parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/99 av den 25 maj 1999
om utredningar som utförs av Europeiska byrån för
bedrägeribekämpning (OLAF) .
7 kap. Tullkontroll beträffande intrång i viss immateriell äganderätt
1 § Bestämmelser om tullkontroll beträffande intrång i viss immateriell
äganderätt finns i rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december
1994 om fastställande av vissa åtgärder avseende införsel till
gemenskapen samt export och återexport från gemenskapen av varor som
gör intrång i viss immateriell äganderätt samt i kommissionens
förordning (EG) nr 1367/95 av den 16 juni 1995 om tillämpnings-
föreskrifter till rådets förordning (EG) nr 3295/94 om vissa åtgärder
avseende införsel till gemenskapen samt export och återexport från
gemenskapen av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt .

2 § Tullverket utser den enhet inom verket som är behörig att ta emot och
behandla ansökningar enligt artikel 3 i förordningen (EG) nr 3295/94.
Enheten skall, om det behövs, samråda med andra myndigheter.

3 § Varor vars frigörande har skjutits upp eller som hålls kvar av
Tullverket skall förvaras på betryggande sätt. Förvaringen skall ske på
sökandens bekostnad. När det finns ett lagakraftvunnet beslut om
förstöring av eller annan åtgärd med varorna, har sökanden rätt till
ersättning för dessa kostnader från den eller dem som beslutet gått emot.
Kan kravet riktas mot fler än en person, har dessa ett solidariskt ansvar.

4 § I artiklarna 6.1 och 8.3 i förordningen (EG) nr 3295/94 finns
bestämmelser om tullmyndighets skyldighet att lämna uppgifter till
rättighetsinnehavaren.

5 § Rättighetsinnehavaren ansvarar för skada på varuprov som
uppkommer vid sådan inspektion av varor som får göras enligt artikel 6.1
i förordningen (EG) nr 3295/94.

6 § Fråga om ett rättighetsintrång har skett och hur det skall förfaras med
varorna i sådant fall prövas av domstol enligt varumärkeslagen
(1960:644), lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, patentlagen (1967:837) samt mönsterskyddslagen
(1970:485).
Domstolen får meddela interimistiskt beslut om att uppskjuten
frigörelse eller kvarhållande av varor skall upphöra.
Tullverket skall verkställa lagakraftvunna domar och beslut från
domstolen om frigörande, ändring eller förstöring av varor vars
frigörande uppskjutits eller som kvarhålls av Tullverket.

7 § Om domstolens dom eller beslut enligt 6 § innebär att varorna skall
ändras, skall ändringen bekostas av den som har rätten till varorna.
Svaranden ansvarar för Tullverkets kostnader för förstöring av varor.
Om ersättning inte kan utsökas hos svaranden, ansvarar sökanden emot
staten för kostnaderna.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift enligt artikel 3.4 i
förordningen (EG) nr 3295/94.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ställande av säkerhet för kostnad för förvaring
enligt 3 § och för värde av varuprov som lämnas ut för inspektion enligt
artikel 6.1 i förordningen (EG) nr 3295/94.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om
1. de tidsperioder som avses i artikel 3.5 i förordningen (EG) nr
3295/94,
2. förlängning av tidsfrist enligt artikel 7.1 andra stycket i förordningen
(EG) nr 3295/94,
3. förvaring av varor enligt 3 § samt
4. verkställighet av domar och beslut enligt 6 § tredje stycket.
8 kap. Tulltillägg och förseningsavgift
1 § Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel gäller det som
sägs om gäldenär även den som är skyldig att betala skatt enligt 5 kap.
11 §.
Tulltillägg
2 § Har den som är gäldenär och som är skyldig att lämna skriftlig eller
med databehandlingsteknik upprättad tulldeklaration i en deklaration
eller ett annat dokument, som under förfarandet lämnats till ledning för
fastställande av tull, lämnat en uppgift som befinns vara oriktig, skall han
påföras en särskild avgift (tulltillägg). Tulltillägget är tjugo procent av
den tull som inte skulle ha påförts, om den oriktiga uppgiften godtagits.
Detsamma gäller, om gäldenären skriftligen har lämnat en sådan uppgift i
ett ärende som avser omprövning av tulltaxeringsbeslut eller i ett
överklagat ärende som avser fastställande av tull.
Avgiftsberäkning enligt första stycket sker efter tio procent dels när
den oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning av
kontrollmaterial som bifogats deklarationen, dels när det gäller
mervärdesskatt som får dras av vid redovisning av skatt enligt
mervärdesskattelagen (1994:200).
Om avvikelse från deklaration har skett vid skönstulltaxering, skall
gäldenären påföras tulltillägg. Tulltillägget är tjugo procent av den tull
som vid taxeringen påförs gäldenären utöver vad som annars skulle ha
påförts honom. Till den del taxeringen innefattar rättelse av en oriktig
uppgift från gäldenären påförs dock tulltillägg enligt första stycket.

3 § Tulltillägg skall påföras om tull skall tas ut på grund av
1. olaglig införsel,
2. olagligt undandragande av varor från tullövervakning eller
3. förfogande i övrigt över en icke-gemenskapsvara, i strid mot
föreskriven inskränkning i förfoganderätten.
Första stycket gäller endast om gäldenären rätteligen skulle ha lämnat
en skriftlig eller med databehandlingsteknik upprättad tulldeklaration till
ledning för fastställande av tull.

4 § Tulltillägget enligt 3 § är tjugo procent av den tull som påförs. Även
den som förfogat över en förtullad vara i strid mot föreskriven
förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull
skall påföras tulltillägg. Tulltillägget är då tjugo procent av den
tullförmån som gäldenären går miste om.

5 § Vid tillämpning av 2 § ansvarar gäldenären för handlingar och
underlåtenhet av hans ombud. Tulldeklaration eller annat dokument som
lämnas för en gäldenär som är juridisk person skall anses ha lämnats av
gäldenären, om det inte var uppenbart att uppgiftslämnaren saknade
behörighet att företräda gäldenären.

6 § Tulltillägg påförs inte i samband med rättelse av en felräkning eller
felskrivning, som uppenbart framgår av tulldeklaration eller annat
dokument som lämnats till ledning för tulltaxeringen.
Tulltillägg påförs inte heller i den mån avvikelsen avser bedömning av
ett yrkande, såsom fråga om yrkad förmånsbehandling, anspråk på
tullbefrielse eller tullnedsättning eller fråga om skäligheten av en
uppskattning eller värdering, och avvikelsen inte gäller uppgift i sak.
Om en gäldenär frivilligt har rättat en oriktig uppgift eller anmält
förhållande som avses i 3 §, påförs inte tulltillägg.

7 § Tulltillägg under femtio kronor påförs inte.
Tulltillägg tillfaller staten.

8 § Om betalningsskyldighet för tull inte längre kan åläggas, får
Tullverket inte påföra tulltillägg på beloppet.
Förseningsavgift
9 § Om den som deklarerat en vara för övergång till fri omsättning med
tillämpning av förenklat deklarationsförfarande eller lokalt klarerings-
förfarande inte har kommit in med kompletterande tulldeklaration vid
den tidpunkt då denna senast skulle ha lämnats, skall en särskild avgift
(förseningsavgift) påföras honom.
Förseningsavgiften är 400 kronor. Om den som anmodats att lämna
deklaration inte fullgjort sin skyldighet inom den bestämda tiden, är
avgiften dock 800 kronor.
Gemensamma bestämmelser för tulltillägg och förseningsavgift
10 § Den som påförts tulltillägg eller förseningsavgift skall helt eller
delvis befrias från avgiften
1. om felaktigheten eller underlåtenheten kan antas ha ett sådant
samband med hans ålder, hans bristande erfarenhet, hans eller hans
ombuds sjukdom eller liknande förhållande att den framstår som
ursäktlig,
2. om felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktlig med
hänsyn till den oriktiga uppgiftens beskaffenhet eller annan särskild
omständighet, eller
3. om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut tillägget eller
avgiften.
Gäldenären får befrias helt från tulltillägget när det belopp som kunde
ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är obetydligt.
Deklaranten får helt eller delvis befrias från förseningsavgift även när
underlåtenheten är obetydlig.

11 § Tulltillägg eller förseningsavgift får inte påföras sedan gäldenären
respektive deklaranten har avlidit.

12 § Om en icke-gemenskapsvara eller dess värde förverkas, skall
tulltillägg inte tas ut till den del varan eller dess värde förverkats. Ett
tidigare meddelat beslut om sådan pålaga skall upphävas eller ändras
sedan dom eller beslut som innefattar förverkande har vunnit laga kraft.

13 § Frågor om tulltillägg och förseningsavgift prövas av Tullverket.
Allmän förvaltningsdomstol prövar dock, på talan av det allmänna
ombud som avses i 9 kap. 1 §, frågor om tulltillägg på grund av oriktiga
uppgifter i mål om tull. Sådan talan får föras, om den oriktiga uppgiften
inte har godtagits efter prövning i sak eller inte har prövats i målet. Talan
skall väckas genom ansökan inom ett år från utgången av den månad då
domen eller det slutliga beslutet i målet har vunnit laga kraft.
Innan beslut fattas om påföring av tulltillägg eller förseningsavgift,
skall gäldenären respektive deklaranten om möjligt ges tillfälle att yttra
sig.

14 § Bestämmelserna om befrielse från tulltillägg och förseningsavgift
skall beaktas, även om yrkande om detta inte framställts, i den mån det
föranleds av vad som förekommit i ärendet eller målet om tulltillägg eller
förseningsavgift.
Om tull sätts ned, skall också beslutet om tulltillägg ändras på det sätt
som nedsättningen kan föranleda.

15 § Bestämmelserna i 5 kap. 7 § andra stycket samt 8, 9, 16 och 23 §§
tillämpas även i fråga om tulltillägg och förseningsavgift.
9 kap. Överklagande
1 § Hos Tullverket skall det finnas ett allmänt ombud. Det allmänna
ombudet får överklaga Tullverkets beslut i sådana ärenden som avses i 3
och 6 §§.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer utser det
allmänna ombudet och ersättare för denne.

2 § Ett beslut av Tullverket enligt tullagstiftningen eller artikel 3 i
förordningen (EG) nr 3295/94 får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Tullverkets beslut om revision enligt 6 kap. 28 § får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Detsamma gäller vid överklagande i mål som avses i 8 kap. 13 §.
Föreskrifter om överklagande av Tullverkets beslut om föreskrifter
med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen.

3 § Om ett överklagande enligt 2 § gäller beslut vid tulltaxering i en fråga
som kan ha betydelse för fastställelse av tull eller beslut om fastställelse
av annan skatt än tull enligt 5 kap. 11 § andra stycket, skall
överklagandet ha kommit in till Tullverket inom tre år från den dag då
tullskulden eller den anmälningsskyldighet som avses i 3 kap. 3 §
uppkom. Om beslutet har meddelats senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskulden eller anmälningsskyldigheten uppkom, får
överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom blir längre,
komma in inom två månader från den dag då gäldenären eller den
anmälningsskyldige fick del av beslutet.
Om beslut som avses i första stycket har omprövats, får även
omprövningsbeslutet överklagas inom där angiven treårsfrist. Om
omprövningsbeslutet meddelats senare än två och ett halvt år efter den
dag då tullskulden eller anmälningsskyldigheten uppkom, får
överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom blir längre,
komma in inom två månader från den dag då gäldenären eller den
anmälningsskyldige fick del av omprövningsbeslutet.
En gäldenär eller anmälningsskyldig får överklaga ett beslut som avses
i första och andra styckena även om det inte gått honom emot.

4 § Om överklagandet inte avvisas såsom för sent inkommet, skall
Tullverket snarast ompröva det överklagade beslutet.
Ett överklagande förfaller, om beslutet vid omprövningen ändras så
som klaganden begär. Beslutet skall innehålla en uttrycklig upplysning
om att det medför denna verkan.
Om beslutet ändras på annat sätt än vad som begärts, skall
överklagandet anses omfatta det nya beslutet. Finns skäl för det, får
klaganden lämnas tillfälle att återkalla överklagandet.

5 § Ett överklagande som inte avvisas såsom för sent inkommet eller som
förfaller enligt 4 § skall tillsammans med handlingarna i ärendet
överlämnas till den domstol som skall pröva överklagandet. Om det finns
särskilda skäl, får överklagandet överlämnas utan föregående ompröv-
ning.

6 § Bestämmelserna i 3 5 §§ gäller också överklagande av beslut om
ränta, tulltillägg och förseningsavgift.
En gäldenärs eller anmälningsskyldigs yrkande i fråga om tulltillägg
skall, oavsett tidsfristerna i 3 §, prövas om beslutet om den tull som
tulltillägget avser inte har vunnit laga kraft. Detsamma gäller om
Tullverket eller det allmänna ombudet framställt ett sådant yrkande till
förmån för gäldenären eller den anmälningsskyldige. Om yrkandet
framställs först i domstol, kan domstolen besluta att det skall tas upp till
prövning av Tullverket.
Vad som sägs i andra stycket gäller även en deklarants yrkande i fråga
om förseningsavgift.

7 § Om en part har överklagat Tullverkets beslut i ett sådant ärende som
avses i 3 och 6 §§, får också motparten överklaga beslutet, även om den
för motparten föreskrivna tiden för överklagande har gått ut. Motpartens
skrivelse skall ha kommit in till Tullverket inom två månader från den
dag då motparten fick del av den först ingivna skrivelsen med
överklagande eller, om motparten inte fått del av den före utgången av
den tid inom vilken den senast skulle ha kommit in, från utgången av
denna tid.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

8 § I artiklarna 7 och 244 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns
bestämmelser om verkställighet av beslut som överklagas. Dessa
bestämmelser gäller även beslut om skönstulltaxering, tulltillägg och
förseningsavgift samt beslut om annan skatt än tull som skall betalas till
Tullverket. Också andra beslut av Tullverket som meddelats enligt
tullagstiftningen och som inte innebär att ärendet avgörs slutligt skall
gälla omedelbart.

9 § Om det allmänna ombudet har överklagat ett tulltaxeringsbeslut, skall
därav föranledd talan om tulltillägg eller förseningsavgift föras samtidigt.

10 § Det allmänna ombudet får överklaga ett beslut av länsrätten eller
kammarrätten i frågor som avses i 3 och 6 §§ även om ombudet inte
tidigare har fört det allmännas talan i målet.

11 § Om en enskild överklagar länsrättens eller kammarrättens beslut i
frågor som avses i 3 och 6 §§, skall överklagandet ha kommit in inom två
månader från den dag då han fick del av beslutet.
Om länsrättens beslut i frågor som avses i 3 och 6 §§ överklagas av
Tullverket eller det allmänna ombudet, skall överklagandet ha kommit in
inom två månader från den dag då beslutet meddelades. Detsamma gäller
det allmänna ombudets överklagande av kammarrättens beslut i frågor
som avses i 3 och 6 §§.

12 § Om någon har överklagat ett beslut av länsrätt eller kammarrätt i
frågor som avses i 3 och 6 §§, får även någon annan som haft rätt att
överklaga beslutet ge in ett överklagande, även om den för honom
gällande tiden för överklagande gått ut. Ett sådant överklagande skall ges
in inom en månad från utgången av den tid inom vilken det första
överklagandet skulle ha gjorts.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

13 § Om det allmänna ombudet överklagar ett beslut, skall ombudet föra
det allmännas talan.
I mål som gäller beslut i frågor som avses i 3 och 6 §§ förs det
allmännas talan i Regeringsrätten av det allmänna ombudet.

14 § Det allmänna ombudet får ta över uppgiften att i allmän
förvaltningsdomstol föra det allmännas talan i ett visst ärende eller en
viss grupp av ärenden som gäller frågor som avses i 3 och 6 §§.
Det allmänna ombudet får uppdra åt en tjänsteman vid Tullverket att
företräda det allmänna i allmän förvaltningsdomstol.

15 § Det allmänna ombudet får inom den för ombudet gällande tiden för
överklagande föra talan i frågor som avses i 3 och 6 §§ till förmån för en
enskild part. Ombudet har då samma behörighet som den enskilde.

16 § I mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ får talan inte ändras i
annat fall än som anges i 17 och 18 §§.
Att klaganden inskränker sin talan eller åberopar en ny omständighet
utan att frågan som är föremål för prövning ändras, anses inte vara
ändring av talan.

17 § I ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ får klaganden
framställa ett nytt yrkande om inte en ny fråga därigenom förs in i målet.
I mål i länsrätten får klaganden dessutom, inom den tid som gäller för
överklagande, föra in en ny fråga som har samband med den fråga som
skall prövas, om länsrätten finner att frågan utan olägenhet kan prövas i
målet.

18 § I ett mål om tulltaxering får klaganden föra in en fråga om tulltillägg
som har föranletts av den taxeringsfråga som är föremål för prövning, om
domstolen finner att tulltilläggsfrågan utan olägenhet kan prövas i målet.

19 § Om domstolen i ett fall som avses i 17 § andra stycket och 18 § inte
tar upp den nya frågan till prövning, får rätten överlämna den till
Tullverket för prövning.

20 § Om det i ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ finns flera
frågor, får särskilt beslut meddelas i någon av dem trots att hand-
läggningen i övrigt inte har avslutats.

21 § Om det i ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ är lämpligt
med hänsyn till utredningen, får särskilt beslut ges över en av flera
omständigheter som var för sig har omedelbar betydelse för utgången i
målet eller över hur en viss uppkommen fråga, som främst rör
rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörandet av saken.
När särskilt beslut meddelas bestämmer rätten med hänsyn till
omständigheterna om beslutet skall överklagas särskilt eller endast i
samband med överklagande av rättens slutliga avgörande i målet. Om
rätten bestämmer att beslutet skall överklagas särskilt, får den förordna
att målet i övrigt skall vila till dess det särskilda beslutet har vunnit laga
kraft.

22 § Vid handläggningen i länsrätt och kammarrätt av mål om tulltillägg
eller förseningsavgift skall muntlig förhandling hållas, om den enskilda
parten begär det. Muntlig förhandling behöver dock inte hållas, om det
inte finns anledning att anta att avgift kommer att tas ut.
10 kap. Ansvarsbestämmelser
1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift i
tullagstiftningen eller mot förbudet i artikel 2 i förordningen (EG) nr
3295/94 döms för tullförseelse till böter. Detsamma gäller den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot beslut som Tullverket
meddelat med stöd av tullagstiftningen
1. om skyldighet att föra anteckningar och lämna uppgifter om varor
som förvaras i tillfälligt lager, tullager, frizon eller frilager eller som är
föremål för förenklat förfarande vid tillämpning av ett tullförfarande,
2. om skyldighet i övrigt att lämna uppgift eller handling till Tullverket
eller
3. om användningen eller förbrukningen av en icke-gemenskapsvara.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

2 § Ansvar för tullförseelse inträder inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller lagen (0000:000) om straff för smuggling m.m.

3 § Allmänt åtal för tullförseelse får väckas endast efter medgivande av
Tullverket.

4 § När Tullverket med stöd av tullagstiftningen förelägger någon att
vidta åtgärd som behövs för förtullning eller annan tullklarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet, kan Tullverket sätta ut vite.
Tullverket kan även sätta ut vite, om någon inte har lämnat uppgift
eller handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller inte har fullgjort
skyldighet som föreskrivs i artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92
eller i 6 kap. 16, 17, 22, 23 eller 32 §§ denna lag.
Finns det anledning att anta att den som skall föreläggas, eller, om
denne är en juridisk person, ställföreträdaren har begått brott, får han inte
föreläggas vid vite att medverka i utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som brottsmisstanken avser.
5 § Den som har överträtt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar
enligt 1 § för gärning som omfattas av föreläggandet.
11 kap. Särskilda bestämmelser
1 § Uppgifter som någon har lämnat om en vara enligt föreskrifter i
förordningen (EEG) nr 2454/93 eller föreskrifter beträffande uppgifter
som skall lämnas i tulldeklaration eller anmälan till någon annan
godkänd tullbehandling som avses i 4 kap. 2 § får användas även för
statistiska ändamål.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om att den som för transportmedel från eller till
tredje land skall lämna uppgifter till Tullverket för transportstatistiska
ändamål.

2 § Belopp som enligt tullagstiftningen skall betalas till eller utbetalas
från Tullverket skall avrundas till närmaste lägre hela krontal.

3 § På tullplats sker tullförrättning utan kostnad för allmänheten inom de
områden och på de tider som regeringen föreskriver. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att
tullförrättning även i andra fall skall ske utan kostnad för allmänheten.

4 § Den som föranleder tullförrättning som inte är avgiftsfri skall betala
avgift för förrättningen enligt taxa som regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriver.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att avgifter skall betalas för tillstånd till betalningsanstånd och
utfärdande av tullräkning.

6 § Tullverket skall på begäran tillhandahålla Sveriges riksbank, Riks-
skatteverket, Läkemedelsverket, Statens livsmedelsverk, Statens jord-
bruksverk, Kommerskollegium, skattemyndighet, Statistiska central-
byrån, Kemikalieinspektionen och Fiskeriverket uppgifter som förekom-
mer hos Tullverket och som rör import eller export av varor. Tullverket
skall vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som
förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.
I tullregisterlagen (1990:137) finns bestämmelser om utlämnande till
vissa myndigheter av uppgifter ur tullregistret på medium för automatisk
databehandling.

7 § Tulltjänsteman och kustbevakningstjänsteman som får kännedom om
ett brott enligt författning, vars efterlevnad Tullverket har att övervaka,
skall lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.
Tjänstemannen får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart
att brottet inte skulle föranleda någon annan påföljd än böter.

Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Vid lagens ikraftträdande
upphör tullagen (1994:1550) samt lagen (1994:1552) om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. att gälla. De upphävda lagarna skall dock
fortfarande tillämpas i fråga om
1. varor som har eller borde ha deklarerats för övergång till fri
omsättning före ikraftträdandet och
2. ansökningar enligt artikel 3 i förordningen (EG) nr 3295/94 som
inkommit till Tullverket före ikraftträdandet.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam
Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1972:266) om skatt på annonser
och reklam skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

26 §
Införs till landet från tredje land
annonsblad som har utgivits i så-
dant land skall reklamskatt betalas
till Tullverket. Därvid gäller tull-
lagen (1994:1550) och 9 kap. 4 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter.
Införs till landet från tredje land
annonsblad som har utgivits i så-
dant land skall reklamskatt betalas
till Tullverket. Därvid gäller tull-
lagen (0000:000) och 9 kap. 4 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter.
Reklamskatt vid införsel utgår med 11 procent av beskattningsvärdet.
Som beskattningsvärde anses varans värde beräknat enligt artikel 29 i
rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om
inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
dels att 1 3 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Bestämmelserna i 2 och 3 §§
gäller, om inte annat föreskrivits,
för vara som enligt särskild
författning inte får föras in i landet
och vara för vilken särskilt före-
skrivet införselvillkor inte är upp-
fyllt.
Lagen gäller inte för införsel-
restriktion som följer av gemen-
skapsrätten eller för införsel av
gemenskapsvaror från annan
medlemsstat i den Europeiska
unionen.

Bestämmelserna i denna lag
gäller, om inte annat föreskrivits,
för införsel av en vara som enligt
särskild författning inte får föras in
i landet eller för vilken särskilt
föreskrivet införselvillkor inte är
uppfyllt.
2 §
En vara får utan hinder av för-
bud eller villkor som avses i 1 §

1. transiteras genom det svenska
tullområdet eller mellan orter
inom detta enligt de föreskrifter
och villkor som gäller för tull-
förfarandet extern transitering,

2. förvaras på tillfälligt lager
eller tullager eller i frizon eller
frilager,

3. förstöras under kontroll av
Tullverket eller annan som denna
godkänner,
4. återutföras.
En vara som förs in i landet från
tredje land får utan hinder av för-
bud eller villkor som avses i 1 §
1. transporteras och uppvisas
för Tullverket i enlighet med be-
stämmelserna i artiklarna 3742 i
rådets förordning (EEG) nr
2913/92 av den 12 oktober 1992
om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen,
2. transiteras genom det svenska
tullområdet eller mellan orter
inom detta område enligt de
föreskrifter och villkor som gäller
för tullförfarandet transitering,
3. förvaras på tillfälligt lager
eller tullager eller i frizon eller
frilager,
4. förstöras genom Tullverkets
försorg, eller
5. återutföras.
Vad som sägs i första stycket
gäller även för en vara som förs in
i landet från en annan
medlemsstat i Europeiska unionen
under ett tullförfarande.

3 §
Vid försäljning av vara genom
Tullverkets försorg skall, om
varan ej återutföres, föreskrivna
införsel- villkor iakttagas. Kan
försäljning icke ske, bestämmer
tillsyns- myndigheten, hur det skall
förfaras med varan.
En vara som i annat fall än det
som nämns i 2 § andra stycket förs
in i landet från en annan med-
lemsstat i Europeiska unionen får
utan hinder av förbud eller villkor
som avses i 1 §
1. föras direkt till närmaste
bemannade tullkontor och där
anmälas,
2. omhändertas av Tullverket,
förstöras eller återutföras i
enlighet med bestämmelserna i 17,
17 a och 17 d §§ lagen (1996:701)
om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land
inom Europeiska unionen, eller
3. bli föremål för åtgärder enligt
förordningen (1994:1830) om in-
försel av levande djur m.m.

4 §

Om en vara som är föremål för
införselvillkor som avses i 1 § en-
ligt bestämmelse i annan för-
fattning skall försäljas genom
Tullverkets försorg, skall införsel-
villkoret vara uppfyllt. Kan
försäljning inte ske, bestämmer
tillsynsmyndigheten hur det skall
förfaras med varan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
Härigenom föreskrivs att 3 och 20 §§ lagen (1978:880) om betalnings-
säkring för skatter, tullar och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Fråga om betalningssäkring
prövas av länsrätt. Det allmännas
talan i mål enligt denna lag förs av
skattemyndigheten.

Fråga om betalningssäkring
prövas av länsrätt. Det allmännas
talan i mål enligt denna lag förs,
om inte annat följer av andra
stycket, av skattemyndigheten.
I mål om betalningssäkring för
tull eller annan skatt som skall tas
ut för varor vid import eller tull-
tillägg enligt tullagen (0000:000)
eller transporttillägg enligt lagen
(1998:506) om punktskattekontroll
av transporter m.m. av alkohol-
varor, tobaksvaror och mineral-
oljeprodukter förs det allmännas
talan av Tullverket. Bestämmel-
serna i 9 kap. 14 och 15 §§ tull-
lagen gäller då också i mål om
betal ningssäkring.
Vad som i 10, 17 och 18 §§ före-
skrivs om skattemyndigheten gäl-
ler i sådana mål som avses i andra
stycket Tullverket.

20 §
Mål om betalningssäkring
prövas av den länsrätt inom vars
domkrets beslut om skatt enligt
skattebetalningslagen (1997:483)
skall fattas då framställningen om
betalningssäkring görs.
Mål om betalningssäkring som
avses i 3 § första stycket prövas av
den länsrätt inom vars domkrets
beslut om skatt enligt skattebetal-
ningslagen (1997:483) skall fattas
då framställningen om betalnings-
säkring görs.
Om beslut om skatten skall meddelas av Skattemyndigheten i
Stockholm enligt bestämmelsen i 2 kap. 1 § tredje stycket sista meningen
eller 2 § femte stycket sista meningen skattebetalningslagen, skall mål
om betalningssäkring prövas av den länsrätt inom vars domkrets
verkställigheten kan äga rum.

Behörig att föra det allmännas
talan är skattemyndigheten i den
region där behörig länsrätt finns.
Vad som föreskrivs i 6 kap. 15 och
16 §§ taxeringslagen (1990:324)
gäller i tillämpliga delar i mål om
betalningssäkring.

Mål om betalningssäkring som
avses i 3 § andra stycket prövas av
den länsrätt inom vars domkrets
taxeringsbeslut eller beslut om
tulltillägg enligt tullagen
(0000:000) eller beslut om
transporttillägg enligt lagen
(1998:506) om punktskattekontroll
av transporter m.m. av alkohol-
varor, tobaksvaror och mineral-
oljeprodukter skall fattas då
framställningen om betalnings-
säkring görs.
Behörig skattemyndighet att
föra det allmännas talan är skatte-
myndigheten i den region där be-
hörig länsrätt finns. Vad som
föreskrivs i 6 kap. 15 och 16 §§
taxeringslagen (1990:324) gäller i
tillämpliga delar i mål om
betalningssäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser skall
dock gälla beträffande framställningar som gjorts före ikraftträdandet.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:1088) om
gränsövervakningen i krig m.m.
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1979:1088) om gräns-
övervakningen i krig m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §
För ändamål som avses med den samordnade gränsövervakningen får
den som tillhör gränsövervakningspersonalen (gränsövervakningsman)
1. anmoda resande eller annan person att visa pass eller annan
legitimationshandling samt att i övrigt lämna de upplysningar och förete
de handlingar som bedöms nödvändiga för övervakningsverksamheten,
2. kontrollera varutrafik samt
undersöka transportmedel och
lagerlokal eller annat utrymme
som nyttjas i samband med varu-
trafiken med samma befogen-
heter som vid tullkontroll till-
kommer tulltjänsteman enligt
tullagen (1987:1065) och med stöd
därav meddelade bestämmelser.
2. kontrollera varutrafik samt
undersöka transportmedel och
lagerlokal eller annat utrymme
som nyttjas i samband med varu-
trafiken med samma befogen-
heter som vid tullkontroll till-
kommer tulltjänsteman enligt
tullagen (0000:000) och med stöd
därav meddelade bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen (1980:100)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 kap.
1 §
Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av
skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för
bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller eko-
nomiska förhållanden. Motsvarande sekretess gäller i myndighets verk-
samhet som avser förande av eller uttag ur register som avses i
skatteregisterlagen (1980:343) för uppgift som har tillförts sådant register
och hos kommun eller landsting för uppgift som lämnats dit i ett ärende
om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga. Uppgift hos Tullverket
får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol gäller
sekretessen endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men
om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av
överklagande hos domstol registreras hos annan myndighet enligt 15 kap.
2 § första stycket 3 eller 4. Har uppgift i mål hos domstol erhållits från
annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna
sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.
Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst och, med undantag för
arvsskatt och gåvoskatt, annan direkt skatt samt omsättningsskatt, tull
och annan indirekt skatt. Med skatt jämställs arbetsgivaravgift, pris-
regleringsavgift och liknande avgift, avgift enligt lagen (1999:291) om
avgift till registrerat trossamfund samt skattetillägg och förseningsavgift.
Med verksamhet som avser bestämmande av skatt jämställs verksamhet
som avser bestämmande av pensionsgrundande inkomst.
Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensions-
grundande inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt
fastställs, såvida inte beslutet meddelas i ärende om
1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,
2. medgivande att skattepliktig intäkt enligt reglerna om statlig
inkomstskatt inte skall anses uppkomma vid avyttring av aktier i
fåmansföretag,
3. beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige när
beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i lag om för-
farande vid beskattning, om
skatteregister eller i lagen
(1994:1552) om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. Vidare
får utan hinder av sekretessen
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den
reviderades konkurs.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i lag om för-
farande vid beskattning eller om
skatteregister. I artiklarna 6.1 och
8.3 i rådets förordning (EG) nr
3295/94 av den 22 december 1994
om fastställande av vissa åtgärder
avseende införsel till gemenskapen
samt export och återexport från
gemenskapen av varor som gör
intrång i viss immateriell ägande-
rätt finns bestämmelser om att
uppgift i vissa fall får lämnas till
enskild. Vidare får utan hinder av
sekretessen uppgift i en revisions-
promemoria lämnas till en för-
valtare i den reviderades konkurs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
För uppgift om avgift enligt lagen om avgift till registrerat trossamfund
gäller dock sekretessen i högst sjuttio år.

2 §
Sekretess gäller i
1. särskilt ärende om revision eller annan kontroll i fråga om skatt, tull
eller avgift samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte
faller under 1 §,
2. ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,
3. ärende om anstånd med erläggande av skatt
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.
I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas 1 § första stycket
tredje sjätte meningarna.
Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2
och 3.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den
reviderades konkurs. Vidare får
utan hinder av sekretessen uppgift
lämnas till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagen (1994:1552) om
tullkontroll av varumärkesintrång
m.m.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den
reviderades konkurs. I artiklarna
6.1 och 8.3 i rådets förordning
(EG) nr 3295/94 av den 22
december 1994 om fastställande
av vissa åtgärder avseende
införsel till gemenskapen samt
export och återexport från
gemenskapen av varor som gör
intrång i viss immateriell ägande-
rätt finns bestämmelser om att
uppgift i vissa fall får lämnas till
enskild.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
(1981:774)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 a § utsökningsbalken (1981:774)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
10 a §
När ett utmätt fartyg eller
luftfartyg står under tullkontroll,
får kronofogdemyndigheten
begära hjälp av Tullverket för att
hindra att fartyget eller luftfartyget
avgår. För att hindra fartyget eller
luftfartyget att avgå har Tullverket
samma befogenheter som myn-
digheten har enligt tullagen
(1987:1065). Detsamma gäller när
gods i fartyget eller luftfartyget
har utmätts.
När ett utmätt fartyg eller luft-
fartyg står under tullövervakning,
får kronofogdemyndigheten
begära hjälp av Tullverket för att
hindra att fartyget eller luftfartyget
avgår. För att hindra fartyget eller
luftfartyget att avgå har Tullverket
samma befogenheter som myn-
digheten har enligt tullagen
(0000:000). Detsamma gäller när
gods i fartyget eller luftfartyget
har utmätts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Avräkning enligt denna lag skall göras från belopp som återbetalas
eller annars utbetalas på grund av bestämmelse i
1. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter eller
författning som anges i 1 kap. 1 § första stycket samma lag, i de fall då
utbetalningen ankommer på Skattemyndigheten i Gävle,
2. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.,
3. 10 kap. 1 4 §§ mervärdesskattelagen (1994:200),
4. tullagen (1994:1550) och
lagen (1994:1551) om tullfrihet
m.m.,
5. skattebetalningslagen
(1997:483), eller
6. lagen (1998:506) om punkt-
skattekontroll av transporter m.m.
av alkoholvaror, tobaksvaror och
mineraloljeprodukter.
4. lagen (1994:1551) om tull-
frihet m.m.,

5. skattebetalningslagen
(1997:483),
6. lagen (1998:506) om punkt-
skattekontroll av transporter m.m.
av alkoholvaror, tobaksvaror och
mineraloljeprodukter, eller
7. tullagen (0000:000).
Vad som sagts i första stycket 1 gäller inte utbetalning enligt 9 kap. 1 §
lagen (1994:1776) om skatt på energi och 13 § lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon.
Avräkning skall också göras vid återbetalning av belopp som tagits ut
som förrättningskostnad vid indrivning av en sådan fordran som avses i
2 § första meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Den äldre bestämmelsen
skall dock tillämpas i fråga om belopp som återbetalas eller annars
utbetalas på grund av en bestämmelse i tullagen (1994:1550).

2.9 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen
(1988:220)
Härigenom föreskrivs att 25 § strålskyddslagen (1988:220) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

25 §
Den som inte har tillstånd när
det krävs enligt 20 eller 21 § får
endast efter medgivande av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer ta hand om
ett oförtullat radioaktivt ämne eller
en oförtullad teknisk anordning på
det sätt som avses i 8 § första
stycket tullagen (1987:1065). I
övrigt gäller lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m.
Den som inte har tillstånd när
det krävs enligt 20 eller 21 § får
endast efter medgivande av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer ta hand om
ett oförtullat radioaktivt ämne eller
en oförtullad teknisk anordning på
det sätt som avses i 4 kap. 2 §
tullagen (0000:000). I övrigt gäller
lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av inför-
selreglerade varor, m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.10 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullregisterlagen (1990:137)
dels att 9 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
För de ändamål som anges i 2 § får Tullverket föra ett tullregister med
hjälp av automatisk databehandling.
Bestämmelserna i denna lag gäller inte de register som Tullverket för
med stöd av lagen (1997:1058) om register i Tullverkets brotts-
bekämpande verksamhet och inte heller register som regleras i annan lag
eller förordning.
Bestämmelser om förfarandet
vid import och export finns i rå-
dets förordning (EEG) nr 2913/92
av den 12 oktober 1992 om in-
rättandet av en tullkodex för
gemenskapen och i kommis-
sionens förordning (EEG) nr
2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen och i tullagen
(1994:1550).
Bestämmelser om förfarandet
vid import och export finns i rå-
dets förordning (EEG) nr 2913/92
av den 12 oktober 1992 om
inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen och i kommis-
sionens förordning (EEG) nr
2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen samt i tullagen
(0000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om
valuta- och kreditreglering
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
7 §
Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar eller
förbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får Tullverket
kontrollera att föreskrifterna följs.
För kontrollen gäller
1. tullagen (1987:1065) i
tillämpliga delar, varvid det som
sägs om varor skall avse tillgångar
som omfattas av valutaregleringen,
samt
2. bestämmelserna om för-
undersökning m.m., beslag, hus-
rannsakan, kroppsvisitation och
ytlig kroppsbesiktning i lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling.
För kontrollen gäller
1. tullagen (0000:000) i tillämp-
liga delar, varvid det som sägs om
varor skall avse tillgångar som
omfattas av valutaregleringen,
samt
2. bestämmelserna om för-
undersökning m.m., beslag, hus-
rannsakan, kroppsvisitation och
ytlig kroppsbesiktning i lagen
(0000:000) om straff för smugg-
ling m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.12 Förslag till lag om ändring i postlagen (1993:1684)
Härigenom föreskrivs att 20 a § postlagen (1993:1684) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20 a §
Den som bedriver postverk-
samhet enligt denna lag skall utan
hinder av 19 § bistå Tullverket vid
kontroll avseende postförsändelse
enligt tullagen (1994:1550) eller
lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns
mot ett annat land inom
Europeiska unionen. Detta gäller
dock endast kontroll som rör
misstanke om narkotikabrott.
Den som bedriver postverk-
samhet enligt denna lag skall utan
hinder av 19 § bistå Tullverket vid
kontroll avseende postförsändelse
enligt tullagen (0000:000) eller
lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns
mot ett annat land inom
Europeiska unionen. Detta gäller
dock endast kontroll som rör
misstanke om narkotikabrott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.13 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 5 §§, 4 kap. 8 § och 8 kap. 6 §
mervärdesskattelagen (1994:200) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §
Skyldig att betala mervärdesskatt (skattskyldig) är
1. för sådan omsättning som anges i 1 § första stycket 1, om inte annat
följer av 2 4 a: den som omsätter varan eller tjänsten,
2. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 av sådana tjänster
som avses i 5 kap. 7 §, om den som omsätter tjänsten är en utländsk
företagare och förvärvaren är en näringsidkare: den som förvärvar
tjänsten,
3. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 av sådana tjänster
som avses i 5 kap. 5 § tredje stycket samt 5 a, 6 a, 6 b och 7 a §§, om den
som omsätter tjänsten är en utländsk företagare och förvärvaren är
registrerad till mervärdesskatt här: den som förvärvar tjänsten,
4. för sådan efterföljande omsättning inom landet som avses i 3 kap.
30 b § första stycket: den till vilken omsättningen görs,
4 a. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 mellan
näringsidkare som är eller skall vara registrerade till mervärdesskatt här,
av guldmaterial eller halvfärdiga produkter med en finhalt av minst 325
tusendelar eller av investeringsguld om den som omsätter guldet är
skattskyldig enligt 3 kap. 10 b §: den som förvärvar varan,
5. för sådant förvärv som anges i 1 § första stycket 2: den som
förvärvar varan, och
6. för import av varor: den som
är skyldig att betala skatt enligt
10 § tullagen (1994:1550) för den
importerade varan.
6. för import av varor: den som
är skyldig att betala skatt enligt
5 kap. 11 § tullagen (0000:000)
för den importerade varan.
Särskilda bestämmelser om vem som i vissa fall är skattskyldig finns i
6 kap., 9 kap. och 9 c kap.

5 §
Vid import inträder skatt-
skyldigheten vid den tidpunkt då
varan enligt tullagstiftningen skall
anmälas till förtullning eller när
införsel skall anmälas med stöd av
9 § tullagen (1994:1550).
Vid import inträder skatt-
skyldigheten vid den tidpunkt då
varan enligt tullagstiftningen skall
deklareras för övergång till fri
omsättning eller när införsel skall
anmälas med stöd av 3 kap. 3 §
tullagen (0000:000).

4 kap.
8 §
Som yrkesmässig verksamhet
räknas inte en verksamhet som
bedrivs av en ideell förening eller
ett registrerat trossamfund, när
inkomsten av verksamheten utgör
sådan inkomst av näringsverk-
samhet för vilken skattskyldighet
inte föreligger för föreningen en-
ligt 7 kap. 7 § första och andra
stycket eller för trossamfundet en-
ligt 14 § inkomstskattelagen
(1999:1229).
Som yrkesmässig verksamhet
räknas inte en verksamhet som
bedrivs av en ideell förening eller
ett registrerat trossamfund, när
inkomsten av verksamheten utgör
sådan inkomst av näringsverk-
samhet för vilken skattskyldighet
inte föreligger för föreningen en-
ligt 7 kap. 7 § första och andra
stycket inkomstskattelagen
(1999:1229) eller för trossam-
fundet enligt 7 kap. 14 § samma
lag.
Vad som sägs i första stycket om ideella föreningar gäller också för
sådan förening som omfattas av 4 kap. 2 § lagen (1999:1230) om
ikraftträdande av inkomstskattelagen (1999:1229).

8 kap.
6 §
Den ingående skatten uppgår till
samma belopp som den utgående
skatten hos den som är skatt-
skyldig för omsättningen eller
importen. Om företaget har sin
redovisning i euro skall beaktas
vad som föreskrivs i 14 § lagen
(2000:46) om omräkningsför-
farande vid beskattningen för före-
tag som har sin redovisning i euro,
m.m.
Den ingående skatten uppgår till
samma belopp som den utgående
skatten hos den som är skatt-
skyldig för omsättningen eller
importen. Om företaget har sin
redovisning i euro skall beaktas
vad som föreskrivs i 15 § lagen
(2000:46) om omräkningsför-
farande vid beskattningen för
företag som har sin redovisning i
euro, m.m.
I 13 kap. 26 § finns bestämmelser om återförande av sådan ingående
skatt som hänför sig till ett förvärv för vilket en skattskyldig har fått
prisnedsättning efter det att han gjort avdrag för skatten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
Härigenom föreskrivs att 1, 10 och 21 §§ lagen (1994:466) om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag tillämpas vid revision eller annan kontroll av att skatt eller
avgift tas ut enligt bestämmelserna i
1. kupongskattelagen (1970:624),
2. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
3. fordonsskattelagen (1988:327),
4. taxeringslagen (1990:324),
5. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta artister m.fl.,
6. skattebetalningslagen (1997:483).
Lagen tillämpas även vid revi-
sion enligt tullagen (1994:1550)
och lagen (1998:514) om särskild
skattekontroll av torg- och mark-
nadshandel m.m., vid revision
eller annan kontroll enligt
författning som anges i 1 kap. 1 §
första stycket 1 lagen om
punktskatter och
prisregleringsavgifter samt för
kontroll av att föreläggande enligt
lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter, 69 §
tullagen eller 2 § lagen om särskild
skattekontroll av torg- och mark-
nadshandel m.m. fullgjorts riktigt
och fullständigt.
Lagen tillämpas även vid revi-
sion enligt tullagen (0000:000)
och lagen (1998:514) om särskild
skat-tekontroll av torg- och
marknadshandel m.m., vid
revision eller annan kontroll enligt
författning som anges i 1 kap. 1 §
första stycket 1 lagen om
punktskatter och
prisregleringsavgifter samt för
kontroll av att föreläggande enligt
lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter, 6 kap.
25 § tullagen eller 2 § lagen om
särskild skattekontroll av torg- och
marknadshandel m.m. fullgjorts
riktigt och fullständigt.

10 §
Hos den som inte kan bli före-
mål för revision enligt de i 1 § an-
givna lagarna, men som kan före-
läggas att lämna kontrolluppgift
om rättshandling enligt 3 kap. 5 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter, 69 §
tullagen (1994:1550), 3 kap.
50 a § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrollupp-
gifter eller 14 kap. 4 § skatte-
betalningslagen (1997:483), får
handlingar som kan ha betydelse
för kontrolluppgiftsskyldigheten
granskas utan föregående föreläg-
gande. Granskningen får göras
endast om det finns särskild anled-
ning att anta att handlingar av
betydelse för kontrolluppgifts-
skyldigheten kommer att påträffas
och det finns en påtaglig risk att
utredningen skulle försvåras av ett
föreläggande samt det finns ett
betydande utredningsintresse för
kontrollen.
Hos den som inte kan bli
föremål för revision enligt de i 1 §
angivna lagarna, men som kan
föreläggas att lämna kontroll-
uppgift om rättshandling enligt
3 kap. 5 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisreglerings-
avgifter, 6 kap. 26 § tullagen
(0000:000), 3 kap. 50 a § lagen
(1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter eller 14 kap.
4 § skattebetalningslagen
(1997:483), får handlingar som
kan ha betydelse för kontroll-
uppgiftsskyldigheten granskas
utan föregående föreläggande.
Granskningen får göras endast om
det finns särskild anledning att
anta att handlingar av betydelse för
kontrolluppgiftsskyldigheten kom-
mer att påträffas och det finns en
påtaglig risk att utredningen skulle
försvåras av ett föreläggande samt
det finns ett betydande utrednings-
intresse för kontrollen.
Åtgärd enligt första stycket omfattar även befogenhet att eftersöka och
omhänderta handling som får granskas.

21 §
Kronofogdemyndigheten får på begäran av granskningsledaren
verkställa beslut om åtgärd enligt denna lag. Granskningsledaren får dock
verkställa beslut om åtgärder i verksamhetslokaler, om det kan ske
obehindrat.
Vid verkställighet av beslut om
åtgärd som grundar sig på kontroll
enligt tullagen (1994:1550) har
Tullverket samma befogenheter
som kronofogdemyndigheten.
Vid verkställighet av beslut om
åtgärd som grundar sig på kontroll
enligt tullagen (0000:000) har
Tullverket samma befogenheter
som kronofogdemyndigheten.
Ett beslut i fråga om åtgärd enligt denna lag får, om inte något annat
anges i beslutet, verkställas omedelbart. Ett sådant beslut får inte utan
särskilda skäl verkställas mellan kl. 19.00 och kl. 08.00. Beslutet förfaller
om verkställigheten inte påbörjats inom en månad.
Ett beslut i fråga om undantagande av handling eller uppgift gäller
omedelbart om inte annat anges i beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser skall
fortfarande tillämpas i fråga om skatt, tull eller avgift som skall tas ut
enligt tullagen (1994:1550).

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1284) om
ändring i lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet i stället för dess lydelse enligt
lagen (1999:1284) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

28 §
Ansökan om åtgärd, gransk-
ningsledarens beslut enligt 15 §
och begäran om undantagande
enligt denna lag prövas av den
länsrätt inom vars domkrets beslut
om skatt enligt skattebetal-
ningslagen (1997:483) skall fattas
då framställningen görs.

Om beslut om skatten skall
meddelas av Skattemyndigheten i
Stockholm enligt bestämmelsen i
2 kap. 1 § tredje stycket sista
meningen eller 2 § femte stycket
sista meningen skattebetalnings-
lagen, är den länsrätt behörig inom
vars domkrets beslut om åtgärd
skall verkställas eller har verk-
ställts.
Ansökan om åtgärd, gransk-
ningsledarens beslut enligt 15 §
och begäran om undantagande
enligt denna lag prövas, om inte
annat följer av andra stycket, av
den länsrätt inom vars domkrets
beslut om skatt enligt skattebetal-
ningslagen (1997:483) skall fattas
då framställningen görs.
Om beslut om skatten skall
meddelas av Skattemyndigheten i
Stockholm enligt bestämmelsen i
2 kap. 1 § tredje stycket sista
meningen eller 2 § femte stycket
sista meningen skattebetalnings-
lagen, är den länsrätt behörig inom
vars domkrets beslut om åtgärd
skall verkställas eller har verk-
ställts. Detsamma gäller om beslut
om tull eller annan skatt skall
meddelas av Tullverket.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m.
Härigenom föreskrivs att 3, 8 och 9 §§ lagen (1994:1547) om tullfrihet
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i
tullagen (1994:1550).
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i
tullagen (0000:000).

8 §
Vid kontroll av uppgift som
lämnas i ursprungsintyg ägnat att
leda till förmånsbehandling eller i
ansökan om sådant intyg är
bestämmelserna i 57, 62, 64, 68
80 och 99 §§ tullagen (1994:1550)
tillämpliga.
Vid kontroll av uppgift som
lämnas i ursprungsintyg ägnat att
leda till förmånsbehandling eller i
ansökan om sådant intyg är
bestämmelserna i 6 kap. 10, 15, 18
och 25 38 §§ samt 10 kap. 4 §
tullagen (0000:000) tillämpliga.

9 §
Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med
varor är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en
handelsorganisation skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen, lämna uppgifter som behövs för att uppfylla uppgifts-
skyldigheten enligt EG:s bestämmelser om skydd mot dumpad eller
subventionerad import. Detta gäller även i fråga om uppgiftsskyldighet
enligt EG:s bestämmelser om annan marknadsstörande import än
dumpad eller subventionerad import.
För kontroll av uppgiftsskyldighet enligt första stycket får, enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen, den som är uppgiftsskyldig
föreläggas att för granskning tillhandahålla räkenskaper, anteckningar
och andra handlingar som rör verksamheten.
Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med
hjälp av automatisk databehandling, skall dessa på begäran tillhanda-
hållas i utskrift eller på medium för automatisk databehandling.
Vid tillämpning av bestäm-
melserna i denna paragraf är även
bestämmelserna i 71 80 §§ tull-
lagen (1994:1550) tillämpliga.
Vid tillämpning av bestäm-
melserna i denna paragraf är även
bestämmelserna i 6 kap. 28 38 §§
tullagen (0000:000) tillämpliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om
vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1994:1548) om vissa
tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i för-
ordning (EEG) nr 2913/92 och
tullagen (1994:1550).
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i för-
ordning (EEG) nr 2913/92 och
tullagen (0000:000).

3 §
Vid kontroll av uppgift som
lämnas i ursprungsintyg ägnat att
leda till förmånsbehandling eller i
ansökan om sådant intyg är
bestämmelserna i 57, 62, 64, 6880
och 99 §§ tullagen (1994:1550)
tillämpliga.
Vid kontroll av uppgift som
lämnas i ursprungsintyg ägnat att
leda till förmånsbehandling eller i
ansökan om sådant intyg är
bestämmelserna i 6 kap. 10, 15, 18
och 25 38 §§ samt 10 kap. 4 §
tullagen (0000:000) tillämpliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m.
dels att 1 kap. 2 § och 4 kap. 2 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 4 och 5 §§, 3 kap. 4 § samt 4 kap. 1 § skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Genom denna lag genomförs
rådets direktiv 69/169/EEG av
den 28 maj 1969 om harmoni-
sering av bestämmelser avseende
befrielse från indirekta skatter vid
import i samband med inter-
nationella resor,

rådets direktiv 78/1035/EEG
av den 19 december 1978 om
frihet från skatt vid import av små
försändelser av varor utan kom-
mersiell karaktär och

rådets direktiv 83/181/EEG av
den 28 mars 1983 bestämmande
omfattningen av artikel 14.1 d i
direktiv 77/388/EEG om frihet
från mervärdesskatt vid slutlig
import av vissa varor.
Genom denna lag genomförs
rådets direktiv 69/169/EEG av
den 28 maj 1969 om harmoni-
sering av bestämmelser avseende
befrielse från indirekta skatter vid
import i samband med inter-
nationella resor, senast ändrat
genom rådets direktiv 94/4/EG,
rådets direktiv 78/1035/EEG
av den 19 december 1978 om
frihet från skatt vid import av små
försändelser av varor utan kom-
mersiell karaktär, senast ändrat
genom rådets direktiv
85/576/EEG,
rådets direktiv 83/181/EEG av
den 28 mars 1983 bestämmande
omfattningen av artikel 14.1 d i
direktiv 77/388/EEG om frihet
från mervärdesskatt vid slutlig
import av vissa varor, senast
ändrat genom rådets direktiv
91/680/EEG och
artikel 23 i rådets direktiv
92/12/EEG av den 25 februari
1992 om allmänna regler för
punktskattepliktiga varor och om
innehav, flyttning och övervakning
av sådana varor, senast ändrat
genom rådets direktiv 96/99/EG.

5 §
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i
tullagen (1994:1550).
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i
tullagen (0000:000).

3 kap.
4 §
Frihet från skatt skall under
förutsättningar som anges i 1 §
medges en resande för import av
Frihet från skatt skall under de
förutsättningar som anges i 1 §
samt med de begränsningar som
framgår av 7 och 8 §§ medges en
resande för import av
1. 200 cigarretter eller 100 cigarriller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,
3. två liter vin,
4. 50 gram parfym,
5. 0,25 liter luktvatten,
6. 500 gram kaffe eller 200 gram kaffeextrakt eller essens,
7. 100 gram te eller 40 gram teextrakt eller essens, och
8. medicin i den mängd som motsvarar den resandes personliga behov.
Frihet från skatt skall inte medges resande under 15 år för varor som
anges i första stycket 6. Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt
20 år att föra in spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap. 2 §
alkohollagen (1994:1738). En bestämmelse om förbud för den som inte
fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen
(1993:581).
Bestämmelser om tullfrihet i fall som anges i denna paragraf finns i
artikel 46 i förordning (EEG) nr 918/83.
I denna lag förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volym-
procent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 volym-
procent men inte 22 volymprocent samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent.

4 kap.
1 §
Tull och skatt för varor som
medförs av en resande eller som
skickas av en privatperson i en
försändelse till en annan privat-
person får tas ut med belopp som
anges i 3 § i stället för den tull och
skatt som annars skulle ha utgått.

Om den som skall betala tullen
och skatten vid förtullningen begär
det skall denna bestämmelse dock
inte tillämpas.
Tull och skatt för varor som
medförs av en resande eller som
skickas av en privatperson i en
försändelse till en annan privat-
person får tas ut med belopp som
anges i 3 § i stället för den tull och
skatt som annars skulle ha tagits ut
om
1. importen inte har kommersiell
karaktär,
2. värdet av varorna ligger
under den beloppsgräns för
schablonberäkning av tull i vissa
fall som anges i rådets förordning
(EEG) nr 2658/87 av den 23 juli
1987 om tulltaxe- och statistik-
nomenklaturen och om Gemen-
samma tulltaxan, och
3. den som skall betala tullen
och skatten inte vid förtullningen
begär att denna bestämmelse inte
skall tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
Härigenom föreskrivs att 19 och 41 §§ lagen (1994:1563) om tobaks-
skatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 §
När skattepliktiga varor impor-
teras från tredje land av någon som
inte är upplagshavare enligt 10 §
eller registrerad varumottagare
enligt 13 §, skall skatten betalas
till Tullverket. Därvid gäller
tullagen (1994:1550) och 9 kap.
4 § lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter.
När skattepliktiga varor impor-
teras från tredje land av någon som
inte är upplagshavare enligt 10 §
eller registrerad varumottagare
enligt 13 §, skall skatten betalas
till Tullverket. Därvid gäller
tullagen (0000:000) och 9 kap. 4 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter.

41 §
Om snus eller tuggtobak impor-
teras från tredje land av någon
annan än den som är registrerad
enligt 39 § skall skatten betalas till
Tullverket. Därvid gäller tullagen
(1994:1550) och 9 kap. 4 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
Om snus eller tuggtobak impor-
teras från tredje land av någon
annan än den som är registrerad
enligt 39 § skall skatten betalas till
Tullverket. Därvid gäller tullagen
(0000:000) och 9 kap. 4 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
I övrigt tillämpas 30 32, 34, 35 och 42 §§ även i fråga om snus och
tuggtobak. Därvid skall vad som gäller om upplagshavare i stället avse
den som är registrerad enligt 39 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1994:1564) om alkoholskatt skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §
När skattepliktiga varor impor-
teras från tredje land av någon som
inte är upplagshavare enligt 9 §
eller registrerad varumottagare
enligt 12 §, skall skatten betalas
till Tullverket. Därvid gäller
tullagen (1994:1550) och 9 kap.
4 § lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter.
När skattepliktiga varor impor-
teras från tredje land av någon som
inte är upplagshavare enligt 9 §
eller registrerad varumottagare
enligt 12 §, skall skatten betalas
till Tullverket. Därvid gäller
tullagen (0000:000) och 9 kap. 4 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Vad som sägs i 1 och 2 §§ gäller
inte sådan införsel som avses i 9 §
tullagen (1994:1550) eller sådan
införsel som sker under sådana
omständigheter att förutsättningar
skulle finnas att medge åter-
betalning av skatt enligt 31 d §
lagen (1994:1563) om tobaksskatt
eller 31 d § lagen (1994:1564) om
alkoholskatt.
Vad som sägs i 1 och 2 §§ gäller
inte sådan införsel som avses i
3 kap. 3 § tullagen (0000:000)
eller sådan införsel som sker under
sådana omständigheter att förut-
sättningar skulle finnas att medge
återbetalning av skatt enligt 31 d §
lagen (1994:1563) om tobaksskatt
eller 31 d § lagen (1994:1564) om
alkoholskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.22 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 4 § alkohollagen (1994:1738) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

11 kap.
4 §
I fråga om sprit, alkoholdrycker
eller mäsk som kan antas bli
förverkade gäller lagen (1958:205)
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. i tillämpliga delar.
Alkoholdryck som har lagts upp
på sådant tillfälligt lager som
nämns i 24 § tullförordningen
(1994:1558) skall anses som
förverkad om den inte har tagits ut
från lagret inom 30 dagar från
uppläggningen. Vad som nu har
sagts gäller även i fråga om sådan
dryck som för tillfällig förvaring
har omhändertagits av Tullverket
utan att läggas upp på tillfälligt
lager.
I fråga om sprit, alkoholdrycker
eller mäsk som kan antas bli
förverkade gäller lagen (1958:205)
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. i tillämpliga delar.
Alkoholdryck som har lagts upp
på sådant tillfälligt lager som
nämns i 3 kap. 7 § tullagen
(0000:000) skall anses som
förverkad om den inte har tagits ut
från lagret inom 30 dagar från
uppläggningen. Vad som nu har
sagts gäller även i fråga om sådan
dryck som för tillfällig förvaring
har omhändertagits av Tullverket
utan att läggas upp på tillfälligt
lager.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
5 §
När bränsle importeras av skatt-
skyldig enligt 4 kap. 1 § första
stycket 6 eller 12 § första stycket
3 a, skall skatten betalas till tull-
myndigheten. Därvid gäller tull-
lagen (1994:1550) och 9 kap. 4 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter.
När bränsle importeras av skatt-
skyldig enligt 4 kap. 1 § första
stycket 6 eller 12 § första stycket
3 a, skall skatten betalas till Tull-
verket. Därvid gäller tullagen
(0000:000) och 9 kap. 4 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 13 och 18 §§ lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

13 §
Vid kontroll enligt denna lag skall den vars uppgifter skall
kontrolleras, eller för vars räkning varan införs eller utförs, ge den som
verkställer kontrollen tillfälle att undersöka varan och transportmedlet
och utan kostnad tillhandahålla de varuprov som behövs. Den som utför
kontrollen skall också lämnas tillträde till de lokaler och andra utrymmen
som används för den transport, förvaring eller verksamhet som
kontrollen avser.
Den vars uppgifter skall kon-
trolleras eller för vars räkning var-
an införs eller utförs skall svara
för den transport av varan som
behövs samt för uppackning och
återinpackning. Han skall även
tillhandahålla någon som hjälper
till vid provtagning och vägning.
Den som åsidosätter dessa skyldig-
heter skall enligt beslut av Tull-
verket ersätta staten för dess
kostnader för åtgärderna i fråga.
Vad som sägs i 37 § tullagen
(1994:1550) om indrivning av tull
skall gälla även sådan ersättning.
Tullverket får besluta om befrielse
helt eller delvis från ersättnings-
skyldigheten.
Den vars uppgifter skall kon-
trolleras eller för vars räkning var-
an införs eller utförs skall svara
för den transport av varan som be-
hövs samt för uppackning och
återinpackning. Han skall även till-
handahålla någon som hjälper till
vid provtagning och vägning. Den
som åsidosätter dessa skyldigheter
skall enligt beslut av Tullverket
ersätta staten för dess kostnader
för åtgärderna i fråga. Vad som
sägs i 5 kap. 23 § tullagen
(0000:000) om indrivning av tull
skall gälla även sådan ersättning.
Tullverket får besluta om befrielse
helt eller delvis från ersättnings-
skyldigheten.

18 §

Tullverket har rätt att göra
kontrollbesök och revisioner hos
den som för ut sådana varor som
nämns i 3 § 1 och 8. Vad som sägs
i 6880 §§ tullagen (1994:1550) om
revision m.m. gäller därvid,
liksom bestämmelsen i 99 § sam-
ma lag om vite vid revision.
Tullverket har rätt att göra
kontrollbesök och revisioner hos
den som för ut sådana varor som
nämns i 3 § 1 och 8. Vad som sägs
i 6 kap. 2538 §§ tullagen
(0000:000) om revision m.m.
gäller därvid, liksom bestämmel-
sen i 10 kap. 4 § samma lag om
vite.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.25 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § skattebetalningslagen (1997:483)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Denna lag gäller vid bestämmande, debitering, redovisning och
betalning av
1. sådan skatt eller avgift som avses i 1 kap. 1 § första stycket
taxeringslagen (1990:324),
2. avgift enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
4. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144),
5. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200),
6. avgift enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
7. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat
trossamfund,
8. skattetillägg och förseningsavgift i fråga om sådan skatt eller avgift
som avses i 1 7, kontrollavgift enligt 15 kap. 6 a §, förseningsavgift
enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152) samt kontrollavgift enligt
lagen (1998:514) om särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel
m.m., och
9. ränta på skatt, skattetillägg eller avgift som avses i 1-8.
Om inte annat särskilt anges
gäller lagen inte när skatt skall tas
ut enligt mervärdesskattelagen vid
import av varor. I sådant fall gäller
tullagen (1994:1550).
Om inte annat särskilt anges
gäller lagen inte när skatt skall tas
ut enligt mervärdesskattelagen vid
import av varor. I sådant fall gäller
tullagen (0000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Den äldre bestämmelsen
skall dock fortfarande tillämpas i fråga om sådan skatt för vilken tullagen
(1994:1550) gäller.

2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1998:506) om punkt-
skattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och
mineraloljeprodukter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
13 §
Om skattskyldighet föreligger för omhändertagen punktskattepliktig
vara enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt eller lagen (1994:1776) om skatt på energi skall Tullverket
besluta om skatten på varan om
1. skattskyldighet har inträtt, och
2. varan har transporterats i strid med 1 kap. 6 §.
Skatt enligt första stycket skall tas ut enligt de skattesatser som anges i
lagen om tobaksskatt, lagen om alkoholskatt eller lagen om skatt på
energi.
Beslut enligt första stycket får inte fattas om varorna i fråga omfattas
av ett beskattningsbeslut enligt lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter som fattades innan varorna omhändertogs.
Första stycket gäller inte i
sådana fall som avses i 9 a §
tullagen.
Första stycket gäller inte i
sådana fall som avses i 3 kap. 4 §
tullagen (0000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om
ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §
Den som åsamkas personskada
eller sakskada genom våld som ut-
övas med stöd av 10 § eller 23 §
första stycket första meningen
polislagen (1984:387), 2 kap. 17 §
utsökningsbalken eller 57 § tull-
lagen (1994:1550) har rätt till
ersättning, om den skadelidande
inte har betett sig på ett sådant sätt
att det varit påkallat att använda
våld mot hans eller hennes person
eller egendom.
Den som åsamkas personskada
eller sakskada genom våld som ut-
övas med stöd av 10 § eller 23 §
första stycket första meningen
polislagen (1984:387), 2 kap. 17 §
utsökningsbalken eller 6 kap. 2
och 10 §§ tullagen (0000:000) har
rätt till ersättning, om den skade-
lidande inte har betett sig på ett
sådant sätt att det varit påkallat att
använda våld mot hans eller
hennes person eller egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.28 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § och 9 kap. 8 § inkomstskattelagen
(1999:1229) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
7 §
Räntor på återbetald skatt, tull eller avgift enligt följande bestämmelser
är skattefria:
61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
5 kap. 13 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter,
40 och 42 §§ lagen ( 1984:404) om stämpelskatt vid inskrivnings-
myndigheter,
33 § tullagen (1994:1550), och
5 kap. 21 § tullagen
(0000:000), och
19 kap. 2 och 12-14 §§ skattebetalningslagen (1997:483).

9 kap.
8 §
Räntor på skatt, tull eller avgift enligt följande bestämmelser får inte
dras av:
52, 52 a och 55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter,
60 § fordonsskattelagen (1988:327),
31 § tullagen (1994:1550), och
5 kap. 14 18 §§ tullagen
(0000:000), och
19 kap. 2 och 4 9 §§ skattebetalningslagen (1997:483).
Dröjsmålsavgifter beräknade enligt lagen (1997:484) om
dröjsmålsavgift får inte dras av.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser
tillämpas i fråga om ränta enligt 31 eller 33 §§ tullagen (1994:1550).

3 Ärendet och dess beredning
I samband med att Sverige blev medlem i EU fick vi en till stora delar ny
tullagstiftning. EG:s förordningar på området blev direkt gällande rätt.
Merparten av den svenska tullagstiftningen upphävdes och ersattes av
författningar som skulle utgöra komplement till EG-rätten.
Den nationella regleringen på tullområdet beslutades hösten 1994
(prop. 1994/95:34, bet. 1994/95:SkU8, rskr. 1994/95:96). Propositionen
hade föregåtts av ett arbete där Tullanpassningsutredningen lagt fram
förslag till de ändringar som ansågs nödvändiga inför anslutningen till
EU. Utredningsarbetet redovisades i SOU 1994:89 Tullagstiftningen och
EG. Såväl betänkandet som propositionen arbetades fram under stor
tidspress. Det fanns inte möjlighet att utreda samtliga frågor så noggrant
som hade varit önskvärt. Därför baserades arbetet till stora delar på den
tullagstiftning och de tekniska lösningar som fanns före inträdet i EU.
Vidare hördes Lagrådet inte i ärendet med hänsyn till att ett hörande av
Lagrådet skulle ha fördröjt lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt
men skulle ha uppkommit.
I beslut den 19 december 1996 tillkallade regeringen en särskild
utredare, regeringsrådet Bertil Voss. Utredningen, som antog namnet
Tullagsutredningen, skulle enligt direktiven (dir. 1996:103) se över
huvuddelen av den svenska tullagstiftning som faller inom
Finansdepartementets ansvarsområde och lämna förslag till de ändringar
som kunde visa sig behövliga från såväl sakliga som språkliga och
redaktionella utgångspunkter. Med anledning av den förestående
omorganisationen av Tullverket beslutade regeringen den 1 oktober 1998
att ge Tullagsutredningen tilläggsdirektiv. Enligt dessa (dir. 1998:86)
skulle utredningen i delbetänkande lämna förslag till nya bestämmelser
om överklagande i tullagen (1994:1550). Bestämmelserna skulle
utformas utifrån förutsättningen att Tullverkets organisation ändrades så
att verket skulle utgöra en enda myndighet. Utredningen skulle vidare
lämna förslag till andra lagändringar som var nödvändiga för att en sådan
omorganisation skulle kunna genomföras.
Regeringen överlämnade genom beslut den 16 oktober 1997 (dnr
Fi98/1418) till utredningen framställningar från Generaltullstyrelsen om
bl.a. ändring i 30 § tullagen (1994:1550), så att dröjsmålsränta skall tas ut
enligt 19 kap. skattebetalningslagen istället för enligt lagen om
dröjsmålsavgift. Vidare överlämnade regeringen genom beslut den 11
februari 1999 (dnr Fi98/1468) till utredningen en framställning från
Generaltullstyrelsen om ändringar i svensk lagstiftning för att möjliggöra
en tillämpning av rådets förordning (EG) 3295/94 av den 22 december
1994 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning, export,
återexport eller hänförande till ett suspensivt arrangemang av
varumärkesförfalskade eller pirattillverkade varor.
Utredningen överlämnade i oktober 1998 delbetänkandet SOU
1998:127 Tullagens överklaganderegler m.m. vid en omorganisation av
Tullverket. Utredningens förslag i delbetänkandet har behandlats i ett
tidigare lagstiftningsärende (prop. 1998/99:79 Tullagens överklagande-
regler, m.m., bet. 1998/99:SkU19, rskr. 1998/99:242, SFS 1999:425).
I april 1999 överlämnade Tullagsutredningen sitt slutbetänkande, SOU
1999:54 En ny tullag. Utredningens sammanfattning av betänkandet
finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena
finns tillgänglig på Finansdepartementet.
Regeringen har i prop. 1999/2000:9 behandlat de förslag som
Tullagsutredningen lämnat i sitt slutbetänkande beträffande beräkningen
av dröjsmålsräntan vid för sen betalning av tull. Förslaget har lett till
lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 2000 (bet. 1999/2000:SkU8,
1999/2000:SkU11, rskr. 1999/2000:110, SFS 1999:1375).
I utredningsarbetet har deltagit experter från Finansdepartementet,
Tullverket, Lunds universitet, Sveriges Industriförbund, Svensk Handel
och Sveriges Transportindustriförbund.
I propositionen behandlas även framställningar från Läkemedelsverket
och Säkerhetspolisen beträffande möjligheten att på begäran erhålla
uppgifter om import och export av varor från Tullverket (dnr. Fi 98/1113
och Fi 98/1296). Framställningarna har remissbehandlats. En lista över
remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning över remissvaren
finns tillgänglig på Finansdepartementet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 16 mars 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Regeringen
återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitten 7.7 och 10.3, i kapitel
12 samt i författningskommentaren.
I förhållande till lagrådsremissen har vidare vissa redaktionella
ändringar i mervärdesskattelagen lagts till.
4 Utgångspunkter för utformningen av en ny
tullag
4.1 Bakgrund
Det svenska tullväsendet har mycket gamla anor. Någon form av
tullpålagor förekom redan vid 1100-talets slut och det är troligt att tullar
fanns långt tidigare. I Generaltullstyrelsens jubileumsbok till sitt 350-
årsjubileum Tullverket 1636-1986 skildras tullväsendets utveckling.
Av särskilt intresse är den reform som genomfördes år 1636 och var så
genomgripande att Tullverket räknar sina anor från det årtalet. Många av
de tankar som låg till grund för reformen återkommer i tullagstiftningen
ända in på 1900-talet.
Utvecklingen av vissa centrala institut inom tullagstiftningen bör något
beröras. Tulltaxering skulle enligt 1927 års tullstadga (den 7 oktober
1927, nr 391) utföras med ledning av vad som utrönts vid tullens
undersökning av varorna. Ett sådant officialsystem blev med den ständigt
växande importen efter andra världskrigets slut alltför tungrott.
Tulltaxeringen kom därför att i stor utsträckning grundas på uppgifter i
fakturor och andra handlingar; varan undersöktes endast i särskilda fall.
Först med ikraftträdandet av 1973 års tullag (1973:670) infördes ett
system med obligatorisk tulldeklaration; den tullskyldige skulle lämna
deklaration när varan angavs till förtullning. Deklarationsskyldigheten
behölls i 1987 års tullag (1987:1065) men anpassades till vad som gällde
på skatteområdet i övrigt.
För att underlätta för den som bedrev importverksamhet infördes
genom 1973 års tullag det s.k. hemtagningsförfarandet. Den som fått
tillstånd till hemtagning fick ta hand om varan och i övrigt förfoga över
den utan hinder av att den inte förtullats. Hemtagaren var också s.k.
kreditimportör. Detta innebar att varan fick lämnas ut innan tull och
annan avgift betalats. Betalning skedde enligt särskild tullräkning inom
den tid som Generaltullstyrelsen bestämde.
Godsvården, dvs. omhändertagande av godset i avvaktan på förtullning
eller annan tullklarering, ankom tidigare på Tullverket. I 1973 års tullag
ersattes denna ordning med privat godsvård. Enskilda företag kunde ges
tillstånd att inrätta tullupplag, tullager eller frihamnar där oförtullade
varor kunde förvaras under kortare tid eller längre tid i avvaktan på
förtullning eller annan tullklarering.
I 1927 års tullstadga fanns bestämmelser om tullkontroll av såväl
transportmedel som varor. Bestämmelserna gav tullmyndigheterna rätt att
tullbevaka transportmedel och försegla lastutrymmen. Under den tid som
behövdes för tullkontrollen fick handlingar hållas kvar. Fartyg, tåg och
fordon kunde stoppas och luftfartyg anmanas att landa. I
tulltaxeförordningen (1960:391) infördes bestämmelser om skyldighet att
lämna de uppgifter och förete de handlingar som fordrades för
tullkontrollen. Eftersom de grundläggande skyldigheterna att underkasta
sig tullmyndigheternas kontroll var av så ingripande natur och rörde
inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet, fördes åtskilliga av de
kontrollbestämmelser som fanns i tillämpningsföreskrifterna in i 1987 års
tullag. Även bestämmelser om bokföringsgranskning togs in i den lagen.
År 1994 infördes revisionsbestämmelser i tullagen, utformade med
förebild i taxeringslagens revisionsbestämmelser.
Sveriges inträde i EU förändrade radikalt förutsättningarna för den
nationella tullagstiftningen. EG-rättens regelverk på tullområdet utgör
kärnan i den svenska tullagstiftningen och några mot EG-rätten stridande
nationella föreskrifter får inte förekomma. En översyn av 1987 års tullag
och andra i sammanhanget relevanta författningar blev därför nödvändig
och resulterade i bl.a. den nu gällande tullagen (1994:1550).
4.2 Gällande författningar
De primära föreskrifterna finns, som nämnts, i EG:s regelverk på
tullområdet. Det avser emellertid endast relationen med tredje land,
eftersom EG utgör en tullunion. Viktigast är rådets förordning (EEG) nr
2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen (tullkodexen), kommissionens förordning (EEG) nr
2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen (tillämpningskodexen), rådets förordning (EEG) nr
2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och
om Gemensamma tulltaxan samt rådets förordning (EEG) nr 918/83 av
den 28 mars 1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för
tullbefrielse. Bland övriga EG-rättsakter kan nämnas rådets förordning
(EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om fastställande av vissa
åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt export och återexport
från gemenskapen av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt.
EG-förordningarna är direkt tillämpliga som gällande svensk rätt. I
vissa delar har de dock formen av ramlagstiftning och kan kompletteras
av nationella bestämmelser.
EG:s regelverk på tullområdet kompletteras av ett flertal svenska
författningar. De centrala är tullagen (1994:1550), tullförordningen
(1994:1558) och Tullverkets föreskrifter och allmänna råd
(TFS:1994:45) för tillämpning av tullagen (1994:1550) och
tullförordningen (1994:1558) /tullordningen/. Av övriga kompletterande
lagar bör här nämnas lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m., lagen
(1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m., lagen (1994:1548) om
vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. samt lagen
(1994:1552) om tullkontroll av varumärkesintrång m.m.
Förutom i dem som kompletterar EG:s regelverk berörs frågor som har
samband med tullväsendet i flera andra författningar, t.ex. tull-
registerlagen (1990:137). Av särskilt intresse för kontrollverksamheten är
lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen), vars syfte är att
upprätthålla en kontroll beträffande varor som förs över en gräns mot ett
annat EU-land i strid mot ett straffsanktionerat förbud.
4.3 Målsättningen för en reform av tullagstiftningen
Tullagstiftningen har en central roll i utrikeshandeln och därmed för
samhällsekonomin i stort. Den skall värna om det svenska näringslivets
konkurrenskraft men också vara en garanti för att utrikeshandeln sker i
former som är godtagbara såväl nationellt som internationellt. Tull är en
form av skatt, vilket medför ett fiskalt perspektiv på lagstiftningen. Det
är ofrånkomligt att ett regelsystem, som skall tillgodose flera och ibland
motstridiga intressen och som dessutom måste anpassas till en dynamisk
utveckling inom handel och teknik, inte kan bli så lättillgängligt som
vore önskvärt med tanke på alla dem som berörs av systemet. Förutom
företag vars verksamhet i stor utsträckning är inriktad på utrikeshandel,
och som därför kan förväntas ha erforderlig kompetens att tillämpa
regelsystemet, fordras kännedom om systemet eller delar av det även hos
dem som i mindre omfattning ägnar sig åt importverksamhet, liksom hos
enskilda, t.ex. fordonsförare, fartygsbefäl och myndighetspersonal.
Det är självfallet angeläget att alla möjligheter att förenkla
tullagstiftningen tas tillvara. Förenklingssträvandet har också vid flera
tillfällen kommit till uttryck inom EU, t.ex. i den s.k. Stockholms-
deklarationen och rådets resolution den 25 oktober 1996 om förenkling
och rationalisering av gemenskapens tullföreskrifter och -förfaranden. I
en rapport från kommissionen den 3 juni 1998 understryks att en viktig
referenspunkt för en modern tullkodex är att den måste uppfylla målet att
förenkla. Samtidigt sägs att de stora belopp som undandras som egna
medel gör att alla förenklingsåtgärder måste följas av effektiva
kontrollmedel som är särskilt avpassade för de potentiella risker som
åtgärden medför.
Tullkodexen och tillämpningskodexen är EG-rättsliga förordningar och
som sådana direkt tillämpliga i medlemsländerna. Ett flertal andra
förordningar rör också direkt eller indirekt tullområdet. Även med höga
förenklingsambitioner kommer det för svensk tullagstiftning grund-
läggande regelverket att vara mycket omfattande och i flera hänseenden
svårtillgängligt. Tullkodexen innehåller 253 artiklar och tillämpnings-
kodexen innehåller 915 artiklar och 113 bilagor.
I Tullagsutredningens uppdrag ingick att undersöka om det finns
förutsättningar för förenklingar av regelsystemet. Utredningens
överväganden har därvidlag gällt det svenska regelsystemet, dvs. de
författningar som utgör komplement till EG-förordningar eller
genomförande av EG-direktiv. Detsamma gäller regeringens
överväganden i denna proposition.
Utredningen skulle också enligt direktiven lämna förslag till de
ändringar som kan visa sig behövliga från saklig synpunkt. Uppdraget
var emellertid begränsat till den svenska tullagstiftning som faller inom
Finansdepartementets ansvarsområde. Till följd härav har utredningen
inte kunnat överväga om sakliga ändringar behövs i sådana i
tullsammanhang viktiga regler som rör aktiv och passiv förädling,
bearbetning under tullkontroll eller temporär import. Dessa regler är
nämligen intagna i lagen om vissa tullförfaranden med ekonomisk
verkan, m.m., vilken faller under Utrikesdepartementets ansvarsområde.
Detsamma gäller reglerna om tullfrihet enligt lagen om tullfrihet m.m.
Uppdraget innefattade inte heller inregränslagen.
Det skulle säkert bli lättare att överblicka och tillämpa den nationella
tullagstiftningen, om samtliga dess centrala delar samlades i en lag. Till
dessa delar måste räknas tullförfarandet och Tullverkets kontroll-
verksamhet; det är dessa som framför allt berör aktörerna på tullområdet.
Så länge ansvaret för tullagstiftningen är delat mellan olika departement
är detta dock inte möjligt. Därför föreslås i detta hänseende endast att
bestämmelserna i lagen om tullkontroll av varumärkesintrång m.m. tas in
i tullagen. Det vore i och för sig tänkbart att från lagen om frihet från
skatt vid import, m.m. flytta över de bestämmelser som gäller tull. Detta
har dock bedömts inte innebära någon större fördel, eftersom lagens
bestämmelser om skattefrihet bör stå i en särskild författning. Saken
skulle te sig annorlunda, om det hade varit möjligt att också ta in
tullfrihetslagens bestämmelser i tullagen. Även tullregisterlagen bör
bestå som en särskild författning; reglerna är knappast av omedelbart
intresse för importörer och exportörer.
Tullagsutredningen har föreslagit att bestämmelserna i lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. skall tas in i tullagen. Lagen har emellertid behandlats även
inom ramen för arbetet inom departementet med en proposition om en ny
smugglingslag. De överväganden som gjorts härvid har lett till slutsatsen
att den särskilda lagen bör behållas; se vidare avsnitt 7.9.
Från sakliga utgångspunkter har målsättningen varit att den svenska
tullagstiftningen ges ett innehåll som underlättar en smidig hantering i
tullförfarandet för såväl näringslivet som myndigheterna. Regelverket
bör anpassas till de behov som i detta hänseende visat sig föreligga,
givetvis under förutsättning att en sådan anpassning är förenlig med EG-
rätten. Det bör vara ägnat att tillgodose rättssäkerhetens krav och
samtidigt förhindra brottsligt förfarande och annat agerande till skada för
samhället och dem som bedriver en seriös och lojal verksamhet inom
utrikeshandeln.
4.4 Tullagstiftningens struktur
Eftersom den svenska tullagstiftningen vad gäller handel med icke-
gemenskapsvaror endast kan vara ett komplement till EG-rätten, krävs
av den som bedriver sådan verksamhet en ingående kännedom om
tullkodexen, tillämpningskodexen och andra normerande EG-rättsakter.
För att underlätta sökandet efter dessa grundläggande bestämmelser bör
tullagen, som får antas vara den författning som en svensk aktör i första
hand tar del av, ge hänvisningar till de EG-regler som kompletteras
genom tullagen.
Tullagen bör i princip utformas så att den med hänvisningarna till EG-
rätten innehåller alla de materiella bestämmelser som den enskilde
behöver känna till för att i tullhänseende kunna utföra sin verksamhet på
ett korrekt sätt. Tullförordningen bör, likaledes i princip, endast inne-
hålla verkställighets- och tillämpningsföreskrifter riktade till Tullverket.
I det EG-relaterade lagstiftningsarbetet uppkommer ofta redaktionella
och språkliga frågor. Innebörden av olika EG-rättsakter kan vara
svårtolkad och språkbruket kan vara annat än det som förekommer i
svensk lagstiftning. Det är givetvis viktigt att det i de kompletterande
svenska bestämmelserna används samma begrepp som i den svenska
översättningen av EG-reglerna, såvida det inte är uppenbart att den
svenska texten avviker från en korrekt översättning av originaltexten.
Tullagen omfattar ett stort antal paragrafer och bör därför indelas i
kapitel.
Flera av kontrollbestämmelserna i tullkodexen har karaktären av
rambestämmelser, som för att kunna tillämpas måste kompletteras av
nationella bestämmelser. Vid utformningen av dessa nationella
bestämmelser måste dock de övriga kontrollbestämmelserna i
tullkodexen och tillämpningskodexen beaktas. Detta har inte skett vid
utformningen av tullagen. Det förekommer på flera ställen bestämmelser
som helt eller delvis utgör dubbleringar av bestämmelser i tullkodexen.
Vid utformningen av den nya tullagen har ett syfte varit att ge
kontrollbestämmelserna en sådan utformning att det tydligare framgår att
de utgör kompletteringar till bestämmelserna i tullkodexen och
tillämpningskodexen. I den mån bestämmelser finns i EG-rättsakterna
kan hänvisning göras till de relevanta artiklarna; bestämmelser med
motsvarande innehåll skall inte finnas i tullagen.
Vidare är den nuvarande ordningen där kontrollbestämmelser finns
både i tullagen och i tullförordningen inte helt lämplig. Vissa av
bestämmelserna i tullförordningen ger Tullverket långtgående
befogenheter som berör de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna.
Några av bestämmelserna reglerar dessutom frågor som redan reglerats i
tullagen. Uppdelningen gör vidare regelverket tämligen svårläst. Därför
har vid utformningen av de nya kontrollbestämmelserna utgångspunkten
varit att dessa i möjligaste mån skall finnas på ett ställe; eftersom det i
många fall är fråga om kontrollåtgärder som kan vara
integritetskränkande föreslås att de införs i lagen. De kontroll-
bestämmelser som tas in i tullförordningen skall vara föreskrifter om
verkställigheten av kontrollbestämmelserna i tullagen; de skall inte ge
Tullverket några ytterligare befogenheter eller ålägga enskild ytterligare
skyldigheter.
Regeringen tar i 12 kap. upp frågan om behovet av bestämmelser i
tullagen med bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter.
5 Innebörden av vissa begrepp
5.1 Begreppet tullskyldig
Regeringens förslag: Tullskyldigbegreppet tas bort. I stället används
begreppen gäldenär respektive deklarant .

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
förslaget.
Bakgrunden till regeringens förslag: Bestämmelser om vem som är
skyldig att erlägga tull för en vara har funnits i svensk tullagstiftning
sedan tillkomsten av 1973 års tullag. Tullagstiftningskommittén föreslog
i sitt betänkande stencil Fi 1970:4 Tullproceduren vid import (s. 146) att
en bestämmelse skulle införas i tullagen som klargjorde att skyldigheten
att betala tull ålåg den som angav godset till förtullning. I prop. 1972:110
anförde departementschefen i denna del följande (s. 94).

Enligt nuvarande regler är varuhavaren dvs. den som på grund av äganderätt
eller eljest
är berättigad att förfoga över varan skyldig att erlägga tull och annan
införselavgift för
varan. Vem som äger förfoga över varan bestäms i allmänhet av frakträttsliga
regler.
Mycket ofta är varuhavaren en speditör. Enligt kommittéförslaget skall den som
anger vara
till förtullning också vara betalningsskyldig för tull och andra avgifter.
Flertalet
remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga, biträder förslaget. Jag har
tidigare
förordnat att deklarationsskyldigheten skall fullgöras av den som anger vara
till förtullning
och jag finner det naturligt att avgifterna skall erläggas av samma person.

Bestämmelsen togs in i 5 § tullagen (1973:670). Den löd:

Den som anger vara till förtullning eller som tagit hand om vara efter
medgivande enligt
3 § andra stycket är tullskyldig. Tullskyldig skall utom tull erlägga annan
införselavgift för
varan som uppbäres av tullverket.
Är ej någon tullskyldig enligt första stycket, tages tull och annan
införselavgift ut av
varan.

Motsvarande bestämmelse infördes i 11 § tullagen (1987:1065).
När det gäller deklarationsskyldigheten angavs i 7 § i 1973 års tullag,
liksom i 13 § i 1987 års tullag, att tullskyldig skulle, när vara angavs till
förtullning, lämna tulldeklaration till ledning för förtullningen.
Begreppet tullskyldig används också i den nu gällande tullagen. I 10 §
finns en definition; med "den tullskyldige" avses den som är skyldig att
betala import- eller exporttull för en vara, eller skulle ha varit det om
varan varit tullbelagd. I författningskommentaren till 10 §, prop.
1994/95:34 s. 127, anförs bl.a. följande.

I tullkodexen föreskrivs vem som under olika omständigheter är "gäldenär" (eng.
debtor).
Reglerna härom är, på ett sätt, mycket lika de nuvarande svenska bestämmelserna
i
tullagen om vem som är tullskyldig.--- En konsekvens av EG-bestämmelserna är att
det inte
behöver finnas några nationella bestämmelser om vem som är skyldig att betala
tull.
Från en annan synpunkt skiljer sig de nämnda begreppen åt. Tullskyldig är enligt

nuvarande svenska bestämmelse i normalfallet den som anmält en vara till
förtullning,
oavsett om i det enstaka fallet någon tull skall utgå eller inte. I tullkodexen
förekommer
begreppet gäldenär endast i samband med att det föreligger en tullskuld (customs
debt).
I nuvarande tullag finns åtskilliga bestämmelser som gäller för den som är
tullskyldig,
oavsett om det i det enstaka fallet verkligen skall betalas någon tull eller
annan skatt eller
avgift eller om det inte skall utgå någon pålaga. Även i fortsättningen kan det
vara
ändamålsenligt att kunna beteckna en person som tullskyldig i ordets nuvarande
mening.
Termen "den tullskyldige" bör därför behållas i tullagen. Begreppet används i
några
bestämmelser som bör tillämpas på samma sätt oavsett om det gäller import eller
export.
Därför har begreppet definierats på sådant sätt att det gäller i båda dessa
fall.

Förutom i tullagen används begreppet tullskyldig också i tullförord-
ningen samt i 19 § förordningen (1995:681) om växtskydd m.m.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av redogörelsen ovan är
anledningen till att begreppet tullskyldig har behållits att lagstiftaren
funnit det ändamålsenligt att ha ett begrepp som omfattar dels gäldenär,
dels den som skulle ha varit gäldenär om varan i fråga hade varit
tullbelagd. En viss begreppsförvirring synes emellertid ha uppstått
eftersom begreppet ibland också avser den som är skyldig att avlämna
deklaration. Detta torde inte ha varit något problem tidigare; som framgår
ovan angavs i den gamla tullagen uttryckligen att det var den tullskyldige
som skulle lämna deklaration. Den tullskyldige och deklaranten var med
andra ord samma person. Detta är inte längre alltid fallet. Enligt artikel
4.12 i tullkodexen är varje person som har betalningsansvar för en
tullskuld gäldenär, medan deklaranten enligt artikel 4.18 är den person
som avger en tulldeklaration i eget namn eller den person i vars namn en
tulldeklaration avges. Deklaranten kan således vara såväl gäldenären
själv som gäldenärens ombud vid indirekt ombudskap. Tillämpnings-
problemen har föranlett företrädare för Tullverket att till utredningen
framföra önskemål om att tullskyldigbegreppet skall tas bort.
Enligt regeringens mening bör för enkelhetens och tydlighetens skull
de begrepp som används i tullkodexen och tillämpningskodexen
användas när så är möjligt. "Gäldenär" eller "deklarant" kan användas i
stället för "tullskyldig" i de allra flesta fall. Det är endast några få
bestämmelser som måste omfatta såväl gäldenär som den som skulle ha
varit gäldenär om varan varit tullbelagd. I några fall kan dessutom
bestämmelserna skrivas om så att varken tullskyldig/tullskyldighet eller
gäldenär/deklarant behövs. Regeringen föreslår därför att tullskyldig-
begreppet tas bort.
5.2 Avgifter som tas ut för varor vid import
Regeringens förslag: Någon bestämmelse motsvarande 1 § första
stycket andra meningen i den nuvarande tullagen, enligt vilken vad som
sägs om tull även gäller avgifter som tas ut för varor vid import, införs
inte i den nya tullagen; de avgifter som tas ut för varor vid import
omfattas av tullkodexens tullbegrepp.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 4.10 och 4.11 i tullkodexen
finns definitioner av import- och exporttullar som bl.a. omfattar "avgifter
med motsvarande verkan". I den tyska tullkodex- kommentaren finns
följande beskrivning av vad som avses med detta begrepp . Avgifter med
motsvarande verkan är oftast av staten pålagda avgifter, som har
anknytning till gränsövergången och därför innebär att varor som förs in
eller ut blir dyrare, vilka emellertid inte belastar likvärdiga EG-varor. De
verkar som skyddstullar, utan att formellt vara tullar. Detta gäller även då
avgiften inte införts av staten, utan bygger på ett privaträttsligt avtal, och
avgiften tjänar till att utjämna kostnader som uppstått vid uppfyllandet av
uppgifter som ålagts av staten. Exempel härpå är
Einfuhrgenehmigungsgebühren [införseltillståndsavgift], Durch-
fahrgebühren [genomfartsavgifter] (se EG-domstolens dom den 11
augusti 1995 i mål C-16/94, Edouard Dubois et fils SA och General
Cargo Services SA mot Garonor Exploitation SA, REG 1995 s. I-2421.)
och Gebühren für Gesundheitszeugnisse [avgifter för friskintyg].
Punktskatterna och importmervärdesskatten är följaktligen inte några mot
tull svarande avgifter; inhemska produkter belastas på samma sätt.
Begreppet "avgift med motsvarande verkan som tull" är ett centralt
begrepp i EG-rätten. Det förekommer bl.a. i artikel 23 i EG-fördraget.
Där fastslås bl.a. att tullar på import och export samt alla avgifter som
har motsvarande verkan skall vara förbjudna i förhållanden mellan
medlemsstaterna. EG-domstolen har i ett flertal avgöranden prövat vad
som avses med begreppet avgift med motsvarande verkan. I dom den 9
november 1983 i mål C-158/82, Kommissionen mot Konungariket
Danmark, Sml. 1983 s. 3573, uttalar domstolen bl.a. följande.

18. Indledningsvis bem rkes, at det følger af Domstolens faste praksis, at
enhver
ensidigt pålagt økonomisk byrde, uanset betegnelse og opkr vningmåde, som rammer

varerne, fordi de passerer gr nse, men som ikke er en told i egentlig forstand,
udgør en
afgift med tilsvarende virkning som told, jfr. traktatens artikler 9, 12, 13 og
16, også selv
om afgiften ikke tilfalder staten.
19. Dette princip fraviges kun, hvis den påg ldende byrde udgør et
forholdsm ssigt
vederlag for en til importøren faktisk erlagt tjensteydelse, eller hvis den
opkr ves som led i
en almindelig intern afgiftsordning, der systematisk og efter samme kriterier
anvendes på
indenlandsk producerede og importerede eller eksporterede produkter.

I 1 § tullagen sägs bl.a. att vad som sägs i lagen om tull gäller även
andra skatter samt sådana avgifter som skall tas ut för varor vid import
från tredje land, om inte annat uttryckligen anges eller framgår av
sammanhanget. I förarbetena till tullagen anges inte närmare vilka
avgifter det är som avses; i författningskommentaren till 1 § anges i
denna del endast att den nya tullagen, liksom den då gällande, skall avse
även annan skatt och avgift som skall tas ut för varor vid import från
tredje land. Motsvarande bestämmelse fanns i 2 § i 1987 års tullag. Där
stadgades att vad som sades i lagen om tull och annan skatt även gällde
avgifter som skulle tas ut för varor vid införsel. I författnings-
kommentaren till den paragrafen angavs att de avgifter det var fråga om
var bl.a. sådana avgifter som regeringen eller statens jordbruksnämnd
beslutat om enligt prisregleringslagarna på jordbrukets och fiskets
områden. I övrigt kunde det vara fråga om pålagor som riksdagen
beslutat om i lag, t.ex. skrotningsavgift och gödselmedelsavgift, eller
avgifter som regeringen beslutat om med stöd av riksdagens
bemyndigande, såsom burkavgift. Bestämmelsen syftade däremot inte på
sådana avgifter som avsåg ersättning för viss verksamhet vid Tullverket,
t.ex. tullförrättningsavgifter eller avgifter för tullager. Detta
förarbetsuttalande är inte längre fullt tillämpligt. Enligt artikel 4 i
tullkodexen omfattar begreppen import- och exporttullar bl.a. avgifter
som införts enligt den gemensamma jordbrukspolitiken eller enligt
särskilda ordningar för vissa varor som tillverkats genom bearbetning av
jordbruksprodukter. Vidare finns det visserligen fortfarande nationella
bestämmelser om burkavgift och skrotningsavgift, men dessa skall inte
längre tas ut vid import. De avgifter som idag kan anses ingå i begreppet
avgifter som skall tas ut för varor vid import torde vara
kvalitetskontrollavgift beträffande färska frukter och grönsaker samt
växtskyddsavgift. Det finns givetvis andra avgifter som tas ut av
Tullverket och som kan komma att utgå vid import, såsom farledsavgift,
stickprovsavgift och vattenföroreningsavgift, men de tas inte ut enbart på
grund av importen av varorna.
Det finns således fortfarande två slag av avgifter som omfattas av
begreppet avgifter som skall tas ut för varor vid import. Av dessa torde
dock åtminstone växtskyddsavgiften vara en sådan mot tull svarande
avgift som omfattas av tullkodexens tullbegrepp, dvs. "avgift med
motsvarande verkan"; enligt 19 § förordningen (1995:681) om växtskydd
m.m. skall den som är tullskyldig enligt tullagen betala en
växtskyddsavgift. Det är således själva importen som utlöser
avgiftsskyldigheten. Kvalitetskontrollavgiften å sin sida torde numera
vara en sådan avgift som införts enligt den gemensamma
jordbrukspolitiken; även den omfattas i så fall av tullkodexens
tullbegrepp. Eftersom de enda avgifter som skall tas ut för varor vid
import synes vara avgifter som enligt tullkodexen har motsvarande
verkan som tull, föreslår regeringen att det inte i den nya tullagen införs
någon bestämmelse om avgifter motsvarande 1 § första stycket andra
meningen i den nuvarande tullagen; den nationella lagstiftningen får inte
innehålla bestämmelser som redan finns i tullkodexen.
6 Tullbehandling av icke-gemenskapsvaror
6.1 Förenklade förfaranden vid import
Regeringens förslag: Bestämmelserna i tullagen om förenklade
förfaranden utformas så att det klart framgår att de endast är
komplement till EG-rätten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
förslaget.
Bakgrunden till regeringens förslag: Enligt artikel 76 i tullkodexen
skall tullmyndigheterna enligt villkor som fastställs i enlighet med
kommittéförfarandet tillåta att vissa uppgifter utelämnas ur en
tulldeklaration, att tulldeklaration ersätts av ett kommersiellt eller
administrativt dokument som åtföljs av en framställning om att varorna
skall hänföras till tullförfarandet i fråga eller att tulldeklaration sker
genom införande av varorna i fråga i bokföringen; härvid får
tullmyndigheten frångå kravet på att deklaranten skall visa upp varorna
för tullen. Handlingarna skall åtminstone innehålla de upplysningar som
är nödvändiga för varornas identifiering. Normalt skall deklaranten inge
en kompletterande deklaration som får vara av allmän, periodisk eller
sammanfattande art. Denna skall vid övergång till fri omsättning
enligt 8 § tullagen inlämnas senast nio dagar efter den dag då varan
frigjordes.
Artikel 76 i tullkodexen gäller såväl import som export. I det följande
behandlas de förenklade förfarandena vid övergång till fri omsättning vid
import.
Tullmyndigheterna skall således enligt fastställda villkor tillåta
förenklade förfaranden. De förfaranden som avses är förfarandet med
ofullständiga deklarationer, förenklat deklarationsförfarande och lokalt
klareringsförfarande. De fastställda villkoren finns angivna i artiklarna
253-289 i tillämpningskodexen, som innehåller tämligen detaljerade
bestämmelser om tillämpningen av de tre förenklade förfarandena. Bl.a.
framgår att förutsättningen för att tillstånd att använda det förenklade
deklarationsförfarandet eller den lokala klareringen skall medges är att
det går att göra effektiva kontroller av att relevanta bestämmelser
efterlevs. Vidare skall ansökan om tillstånd i princip avslås om sökanden
gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse eller upprepade
överträdelser av tullföreskrifterna eller endast sporadiskt deklarerar varor
för övergång till fri omsättning. När det gäller förfarandet med
ofullständiga deklarationer finns inte motsvarande bestämmelser.
Bestämmelsen i artikel 253 i tillämpningskodexen att förfarandet får
användas "i ett vederbörligen berättigat fall" torde dock innebära en
begränsning i sig.
Som synes är artikel 76 i tullkodexen en obligatorisk bestämmelse.
Medlemsländerna kan inte välja att tillämpa endast delar av
bestämmelsen. Vidare är såväl bestämmelserna i artikel 76 i tullkodexen
som bestämmelserna i de nämnda artiklarna i tillämpningskodexen direkt
tillämpliga. Dessa omständigheter synes man ha bortsett från vid
utformningen av de svenska reglerna, även om avsikten inte varit att
avvika från EG-rätten. I SOU 1994:89 Tullagstiftningen och EG föreslog
Tullanpassningsutredningen (s. 133) att de förenklade förfarandena för
övergång till fri omsättning skulle regleras i lag. De skäl som angavs för
detta var att tullförfarandet även avser uttagande av annan skatt än tull
samt vidare att tillämpningen i dess grunddrag bör vara enhetlig hos alla
tullmyndigheter. Regeringen delade denna bedömning. I tullagen finns
visserligen inga bestämmelser om de i tullkodexen reglerade förenklade
förfarandena. Däremot har man använt begreppet förenklat förfarande
beträffande tillståndet att förfoga över varor innan tull fastställts. 7 §
första stycket tullagen lyder:

Tullverket får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, bevilja importör
eller sådant
företag som i sin verksamhet deklarerar varor för övergång till fri omsättning
för importörs
räkning (ombud för importör), tillstånd att ta hand om och i övrigt förfoga över
varor
innan tull fastställts. När det förenklade förfarandet används med stöd av ett
ombuds
tillstånd, får även importören ta hand om och förfoga över varan.

I författningskommentaren till 7 § tullagen hänvisas först till artikel 76 i
tullkodexen och artikel 253 i tillämpningskodexen. Därefter anges att de
förenklade förfaranden för övergång till fri omsättning, som det avses att
närmare föreskrifter skall utfärdas om enligt 7 §, är det förenklade
deklarationsförfarandet och det lokala klareringsförfarandet. Dessa
närmare föreskrifter finns i 8 § tullförordningen. Ordalydelsen av denna
bestämmelse ger vid handen att de förenklade förfaranden som är
avsedda att användas i Sverige är förenklat deklarationsförfarande och
lokalt klareringsförfarande. I bestämmelsen fastslås också vilka som skall
kunna få tillstånd att använda dessa förfaranden. Paragrafen lyder:

Tillstånd att tillämpa ett förenklat förfarande enligt 7 § första stycket
tullagen (1994:1550)
kan ges till
1. importör i form av förenklat deklarationsförfarande för övergång till fri
omsättning,
2. företag som är ombud för importör i form av förenklat deklarationsförfarande
för
övergång till fri omsättning för annans räkning,
3. importör i form av lokalt klareringsförfarande för övergång till fri
omsättning för
egen räkning.

Förfarandet med ofullständiga deklarationer har således lämnats därhän.
Av allt att döma har lagstiftaren ansett att det inte behövts någon
reglering i lag eller förordning om detta förfarande, avsikten har inte varit
att förfarandet inte skall kunna användas i Sverige. För detta talar också
den omständigheten att det i 6 kap. 3-6 §§ tullordningen finns
bestämmelser om förfarandet med ofullständiga deklarationer.
I 9 § första stycket tullförordningen stadgas vidare att tillstånd att
tillämpa ett förenklat förfarande enligt 8 § efter ansökan får lämnas den
som betalar tull enligt 26 § tullagen, dvs. innehavare av kredittillstånd. I
paragrafens andra stycke stadgas att tillstånd får lämnas för viss tid eller
tills vidare. I det tredje stycket stadgas att Tullverket, om det är
nödvändigt för verkets övervakning och kontroll får föreskriva att varor
av visst slag inte får tas om hand med tillämpning av ett förenklat
förfarande. Föreligger särskilda skäl får beslut om sådan begränsning
även fattas för ett enskilt fall.
I 11 13 §§ tullförordningen finns de föreskrifter som omnämns i 7 §
första stycket tullagen. Av 11 § framgår att importör som har erhållit
tillstånd enligt 8 § 1 får ta hand om en vara som förs in och i övrigt
förfoga över den, om han lämnar en förenklad deklaration för övergång
till fri omsättning. Detta benämns hemtagning för egen räkning. I 12 §
finns en bestämmelse om hemtagning för annans räkning: ett företag som
har tillstånd enligt 8 § 2 får ta hand om en vara som förs in och i övrigt
förfoga över den, om företaget i egenskap av ombud lämnar en förenklad
deklaration för övergång till fri omsättning för importörens räkning med
uppdrag att avge kompletterande tulldeklaration. I sådant fall får även
importören ta hand om och i övrigt förfoga över varan. 13 § avser
godkänd importör: en importör som medgivits tillstånd enligt 8 § 3,
således tillstånd att använda det lokala klareringsförfarandet, får enligt de
närmare föreskrifter som Tullverket meddelar ta hand om och i övrigt
förfoga över en vara om han underrättar verket om varans ankomst.
Vidare sägs att det i tillstånd enligt 8 § 3 skall anges om någon åtgärd av
Tullverket krävs innan mottagaren får förfoga över en vara. Tullverkets
föreskrifter finns i 6 kap. tullordningen.
Skälen för regeringens förslag: De svenska bestämmelserna om
förenklade förfaranden vid övergång till fri omsättning kan ifrågasättas i
ett flertal hänseenden. Tanken bakom bestämmelsen i 7 § första stycket
tullagen strider i och för sig inte mot tullkodexen; innebörden av
bestämmelserna om förenklade förfaranden i tullkodexen är just att
varorna skall kunna frigöras innan tull fastställts. Härmed är också den
svenska bestämmelsen till viss del onödig. Redan tillämpningen av de
EG-rättsliga bestämmelserna om förenklade förfaranden leder till att
importör kan få förfoga över varorna innan tull fastställts. En direkt
felaktighet i bestämmelsen är att den är utformad som en fakultativ
bestämmelse; Tullverket får ge tillstånd. Enligt EG-rätten skall tillstånd
ges, förutsatt att de fastställda villkoren är uppfyllda. Vidare skall det inte
vara enbart "enligt föreskrifter som meddelas av regeringen" som
tillstånd medges, eftersom bestämmelserna huvudsakligen finns i EG-
rätten.
I konsekvens av det här förda resonemanget är även en stor del av
bestämmelserna i 11 13 §§ tullförordningen överflödiga. 8 § torde
dessutom strida mot tullkodexen. Även om det inte har varit lagstiftarens
avsikt, har bestämmelsen utformats på så sätt att det framstår som att
endast det förenklade deklarationsförfarandet och det lokala
klareringsförfarandet får användas i Sverige. Som nämnts ovan står det
inte medlemsländerna fritt att välja vilka förenklade förfaranden som
skall tillämpas. Vidare är tullkodexen direkt tillämplig såvitt avser tull;
några införandebestämmelser behövs inte och skall inte finnas.
Också bestämmelsen i 9 § första stycket tullförordningen, som innebär
att endast kredithavare kan få tillstånd att använda de förenklade
förfarandena, kan synas vara svår att förena med EG-rätten; villkoren för
att förenklade förfaranden skall få användas anges som nämnts ovan i
artiklarna 253 289 i tillämpningskodexen. Här finns också bestämmelser
om i vilka fall tillstånd inte skall beviljas. Kravet på innehav av
kredittillstånd torde emellertid kunna ses som en kompletterande
bestämmelse till artikel 261.2 andra strecksatsen respektive artikel 264.2
andra strecksatsen i tillämpningskodexen. Där anges att tillstånd till
förenklat förfarande skall i princip avslås, om den som har gjort ansökan
endast sporadiskt deklarerar varor för övergång till fri omsättning. Den
som inte är kreditimportör enligt 26 § tullagen torde kunna anses som en
sådan sporadisk deklarant. För att man skall få bli kreditimportör krävs
nämligen att man importerar varor i större omfattning.
Enligt bestämmelsen i 9 § tredje stycket tullförordningen, som har sin
grund i 7 § andra stycket tullagen, kan rätten att ta hand om varor med
tillämpning av ett förenklat förfarande begränsas. Syftet är att säkerställa
Tullverkets övervaknings- och kontrollskyldigheter. Redan av artiklarna
261 och 264 i tillämpningskodexen får emellertid anses följa att
tillämpning av ett förenklat förfarande kan vägras, om tullmyndig-
heternas kontroll inte kan garanteras.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår regeringen att
bestämmelserna om förenklade förfaranden utformas så att det står klart
att de endast är bestämmelser som kompletterar EG-rätten.
Tullagsutredningen har i SOU 1999:54 även behandlat frågan om
tidsfristen för inlämnande av kompletterande tulldeklaration. Frågan tas
upp i nästa avsnitt.
Även Tullverkets föreskrifter om tillämpningen av de förenklade
förfarandena i främst tullordningen måste givetvis vara utformade på ett
sådant sätt att det framgår att de endast är bestämmelser som
kompletterar EG-rätten. Bestämmelser som inskränker tillämpligheten av
förfarandena på ett sätt som strider mot EG-rätten får självklart inte
förekomma.
6.2 Kompletterande tulldeklaration och tullräkningar
Regeringens förslag: Tullverket utfärdar föreskrifter om tidsfristen
för inlämnande av kompletterande tulldeklaration och utfärdande av
tullräkningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län säger sig inse
fördelarna med ett flexibelt system och motsätter sig inte att rätten att
meddela föreskrifter om utfärdande av särskild tullräkning och tidsfrister
för betalning av tull delegeras till Tullverket. Länsrätten erinrar dock om
det angelägna i att betalningsfristen är tydligt angiven för varje
tullskyldig; det är viktigt att tydlig information om sista betalningsdag
går ut till alla kredithavare. I övrigt har ingen remissinstans något att
erinra mot förslagen; Tullverket, Svenska Handelskammarförbundet,
Sveriges Industriförbund och Svensk Handel tillstyrker förslagen.
Bakgrunden till regeringens förslag: I EG-rätten används inte
begreppet tullkredit. I stället talar man om anstånd med betalning av tull.
I artiklarna 224 227 i tullkodexen finns bestämmelser om sådant
anstånd. Artikel 224 lyder:

Under förutsättning att det tullbelopp som personen i fråga skall betala avser
varor som
deklarerats för ett tullförfarande som innebär skyldighet att betala denna tull,
skall
tullmyndigheterna på begäran av denna person bevilja anstånd med betalning av
detta
belopp enligt de villkor som fastställs i artikel 225 227.

Av artikel 225 framgår att beviljandet av anstånd förutsätter att den
sökande ställer säkerhet. I artikel 226 anges de tre olika förfaranden som
kan användas när anstånd beviljas; anstånd kan beviljas separat för varje
tullbelopp som bokförts, gemensamt för alla tullbelopp som bokförts
under en period som fastställs av tullmyndigheten och som inte
överstiger 31 dagar (således en periodisk tullräkning) eller gemensamt
för alla tullbelopp som bokförts i en post. Av artikel 227 framgår att den
tid för vilken anstånd med betalning beviljas skall vara 30 dagar. Hur
tiden skall beräknas varierar beroende på vilket av ovanstående
förfaranden som använts. Om anstånd beviljats separat för varje
tullbelopp som bokförts, skall tiden räknas från dagen efter den dag då
tullbeloppet bokfördes av tullen. Om anstånd beviljats gemensamt för
alla tullbelopp som bokförts under viss tidsperiod, skall tiden räknas från
dagen efter den dag då perioden för samlingsräkningen går ut. Om
anstånd beviljats gemensamt för alla tullbelopp som bokförts i en post,
skall tiden räknas från dagen efter utgången av den tidsperiod under
vilken varorna frigjordes. Därpå skall tiden minskas med det antal dagar
som motsvarar hälften av antalet dagar i tidsperioden i fråga.
Om de nyssnämnda perioderna utgör en kalendervecka eller en
kalendermånad, får medlemsstaterna besluta att tullbeloppet skall betalas
enligt följande:
a) om perioden är en kalendervecka, på fredagen den fjärde veckan
efter denna kalendervecka.
b) om perioden är en kalendermånad, den sextonde dagen den månad
som följer efter denna kalendermånad.
I syfte att uppnå överensstämmelse med tullkodexens vokabulär har
lagstiftaren valt att frångå det tidigare använda uttrycket tullkredit i
tullagen. Institutet benämns i stället betalningsanstånd. Enligt 26 § första
stycket tullagen får Tullverket medge betalningsanstånd för den som
bedriver importverksamhet eller annan som importerar varor i större
omfattning (kreditimportör). En kreditimportör betalar tull enligt särskild
tullräkning. Motsvarande gäller den som bedriver exportverksamhet eller
annan som exporterar varor i större omfattning. Särskild tullräkning får
enligt andra stycket i samma paragraf utställas även på den som lämnat
tulldeklaration som ombud för tullskyldig, om ombudet gentemot
Tullverket åtagit sig att fullgöra den tullskyldiges betalningsskyldighet.
Av tredje stycket i paragrafen framgår att särskild tullräkning utfärdas en
gång i veckan och omfattar tulltaxeringsbeslut för alla varor som frigjorts
under en kalendervecka. Räkningen skall betalas senast på fredagen i
fjärde veckan efter nämnda kalendervecka. Sverige har således valt de
alternativ som anges i artiklarna 226 b och 227.3 a i tullkodexen. Den
valda perioden ger en kredittid på mellan 28 och 32 dagar beroende på
när i kalenderveckan varan frigörs. I sina remissyttranden över förslaget
till den nuvarande tullagen anförde bl.a. Grossistförbundet Svensk
Handel och Sveriges Industriförbund att tiden för lämnande av
kompletterande uppgifter är för kort och att den dåvarande kredittiden
vid hemtagning, ca 41 dagar, borde behållas. I prop. 1994/95:34
konstaterade regeringen (s. 98) att det enligt EG:s bestämmelser vore
möjligt att ha en uppsamling av import under upp till en månad, vilket
skulle kunna innebära en kredittid om 46 dagar för de varuposter som
lämnats tidigt under uppsamlingsperioden, medan kredittiden för de
varuförsändelser som frigjorts i slutet av uppsamlingsperioden skulle
vara endast 16 dagar. Vid ett sådant system skulle, menade regeringen,
den som kunde styra sin import till vissa dagar kunna få en längre
kredittid, medan den som hade en jämt fördelad import i genomsnitt
skulle få en kredittid om 30 dagar.
Tullagsutredningen konstaterar i SOU 1999:54, s. 106, att artiklarna
226 och 227 i tullkodexen ger utrymme för användning av alternativa
förfaranden vad gäller samlingsperioder, så länge som den tid för vilken
betalningsanstånd beviljas är högst 30 dagar. Utredningen hänvisar till att
det vid de diskussioner som förts inom utredningen framkommit att såväl
Tullverket som näringslivet skulle sätta värde på en större flexibilitet i
regleringen av förfarandena vid betalningsanstånd. Anledningen härtill är
att företagens import är av olika omfattning och slag; för vissa importörer
är en samlingsperiod om en vecka lämpligast, medan en längre
samlingsperiod vore lämpligare för andra. Utredningen drar slutsatsen att
det inte framstår som lämpligt att i tullagen ha en reglering som inte
medger den flexibilitet som tullkodexen erbjuder. Därför föreslår
utredningen, i enlighet med det förslag som Tullverket med instämmande
av näringslivets representanter lämnat, att rätten att meddela föreskrifter
om utfärdande av särskild tullräkning och tidsfrister för betalning av tull
skall delegeras till Tullverket.
Tullagsutredningen har också i SOU 1999:54, s. 104, behandlat frågan
om tidsfristen för inlämnande av kompletterande tulldeklaration. Utred-
ningen konstaterar dels att behovet av tidsfrister är olika för företagen,
dels att frågan härom bör hanteras i samband med utformningen av
bestämmelserna om betalningsanstånd. Utredningen föreslår även
beträffande denna fråga att rätten att meddela föreskrifter skall delegeras
till Tullverket. Utredningen påminner dock i detta sammanhang om den
kritik som kommissionen i rapport nr 97.15.1 om kontroll av egna medel
har riktat mot Tullverkets hantering av de kompletterande tull-
deklarationerna. Kommissionen anför att det svenska förfarandet med
deklarationer i två steg i teorin överensstämmer med EG-rättens
tidsfrister, men att den ursprungliga tidsfristen kan bli kraftigt förlängd
om steg 2-deklarationen lämnas in mycket sent eller inte alls. Detta beror
på att deklaranten får två påminnelser innan fastställande av tull och
bokföring sker. Kommissionen uppmanar i rapporten de svenska
myndigheterna att ändra sina förfaranden. Utredningen påpekar att
Tullverket givetvis måste inom ramen för vad svensk förvaltningsrätt
medger beakta kommissionens anmärkningar vid utformningen av
bestämmelserna om handläggningen av deklarationerna.
Tullverket har i en skrivelse till regeringen redogjort för hur frågan om
tidsfrister för inlämnande av kompletterande tulldeklaration och ut-
färdande av tullräkning kommer att hanteras om den av
Tullagsutredningen föreslagna ordningen genomförs. I ett första steg
avser Tullverket att förlänga fristen för inlämnandet av den
kompletterande tulldeklarationen till elva dagar för elektroniskt
överförda deklarationer och tio dagar för deklarationer som lämnas på
blankett. Tullverket har vidare tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att
lämna förslag till ett system med periodiska kompletterande
tulldeklarationer. Att deklarationerna lämnas periodvis innebär att en
deklarationen omfattar ett antal olika sändningar som är frigjorda under
en viss period. Tullverket är medvetet om att det kommer att krävas nya
kontrollfunktioner; en stor del av de automatiska kontroller som i dag
finns inbyggda i tulldatasystemet skulle inte kunna användas. Därför
ingår det i arbetsgruppens uppdrag att överväga vilka åtgärder som
behövs för att kompensera detta. När det gäller längden på perioden avser
Tullverket att utgå från näringslivets önskemål, under förutsättning att
Tullverket har godtagbar kontroll över godsflödet samt att kredittiden
upprätthålls. Tullverket är vidare medvetet om att införande av periodisk
deklaration skulle kunna komma att påverka verkets möjligheter att
utföra vissa uppdrag åt andra tillsynsmyndigheter. Verket ser det därför
som en självklarhet att utredningsarbetet skall genomföras i samverkan
med Kommerskollegium, Statens jordbruksverk, Statistiska centralbyrån
samt övriga myndigheter och offentliga organ som kan komma att
beröras. Även näringslivet kommer att ges möjlighet att medverka i
utredningsarbetet.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens
bedömning att EG-rätten inte lägger något hinder i vägen för att
föreskrifter om tidsfristerna för inlämnande av kompletterande
tulldeklaration och utfärdande av tullräkning meddelas av Tullverket.
Regeringen inser också värdet av att bestämmelserna på området blir mer
flexibla. Lagstiftningen skall självklart inte lägga hinder i vägen för
utveckling och förnyelse av företagsanpassade betalningsrutiner.
Regeringen noterar också att den av Tullagsutredningen föreslagna
ordningen får stöd av såväl Tullverket som näringslivet. Regeringen
föreslår därför att föreskrifter om tidsfristen för kompletterande
tulldeklaration och utfärdande av tullräkning skall meddelas av
Tullverket. Regeringen återkommer i 12 kap. till frågan om behovet av
bemyndigandebestämmelser i tullagen.
Tullverket måste självklart vid utfärdandet av föreskrifterna hålla sig
inom de ramar som EG-rätten anger. Kommissionens anmärkningar
måste beaktas. Vidare måste föreskrifterna vara utformade på ett sådant
sätt att gäldenären i det enskilda fallet tydligt kan se vilka förutsättningar
som gäller i just hans fall.
6.3 Skattekontosystemet
Regeringens bedömning: Ett inordnande av tull och kanske
framförallt mervärdesskatt vid import i skattekontosystemet skulle
kunna medföra praktiska vinster för företagen. Frågan kräver dock
främst med hänsyn till att det finns särskilda bestämmelser om
uppbörd i tullagstiftningen en fördjupad analys och bör därför
behandlas i ett annat sammanhang.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Brottsförebyggande rådet anser att det vore en
fördel om tullar kunde infogas i skattekontosystemet; härigenom skulle
en bättre enhetlighet åstadkommas. Riksskatteverket delar utredningens
bedömning att frågan huruvida tull och annan skatt som tas ut vid import
skall ingå i skattekontosystemet kräver en fördjupad analys; det finns i
dagsläget både organisatoriska och legala problem som måste lösas.
Svenska Handelskammarförbundet tillstyrker ett inordnande i
skattekontosystemet. Förbundet anser att det saknas relevanta skäl för att
importmomsen skall särredovisas vid importtillfället; detta skapar enbart
merarbete för såväl importörerna som myndigheterna.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktiven skulle
Tullagsutredningen särskilt överväga bl.a. om, och i så fall i vilken
omfattning, tullar, mervärdesskatt och avgifter som Tullverket uppbär i
samband med import borde inordnas i eller samordnas med
skattekontosystemet. Utredningen utgår vid sina överväganden från den
nuvarande ordningen med två parallella och åtskilda myndighets-
organisationer, Tullverket och skatteförvaltningen, och att tull och
importskatt även fortsättningsvis skall uppbäras av Tullverket.
Utredningen påpekar att redan denna omständighet torde tala emot en
total inordning i skattekontosystemet, som givetvis bygger på att den
beslutande myndigheten återfinns inom skatteförvaltningen. Bestäm-
melserna om beslutande myndighet, omprövning och överklagande i
skattebetalningslagen skulle inte gälla beträffande de beslut som fattats
av Tullverket; härom finns särskilda regler i tullagstiftningen.
Utredningen påpekar vidare att bilden åtminstone när det gäller tull
kompliceras ytterligare av att det i gemenskapsrätten byggts upp ett
särskilt system med regler om bl.a. deklarationer, betalningsanstånd och
räntor. Dessa regler, som återfinns i tullkodexen och
tillämpningskodexen, avviker från bestämmelserna i skattebetal-
ningslagen. Systemet med skattekonton torde förutsätta enhetliga
redovisnings-, betalnings- och ränteregler; på skattekontona bokförs
löpande debiterade skatter mot de betalningar som den skattskyldige gör.
Betalningarna bokförs utan någon avräkningsordning, varför man inte
kan styra vilken skuld betalningen avser. Vidare måste såvitt avser
avstämningen på skattekontot beaktas att skatterna skall gå till den
nationella verksamheten, den svenska statsbudgeten. Tull betalas till
största delen vidare till gemenskapen. Man kan därför inte baka ihop tull
med skatterna på skattekontot, om man inte helt frikopplar gäldenärens
inbetalning från den inbetalning som Sverige skall göra till EU.
Tullagsutredningen menar att det av det sagda framgår att det inte
skulle vara helt oproblematiskt att inordna tullen i skattekontosystemet.
Det skulle behövas ändringar inte bara i tullagstiftningen och Tullverkets
rutiner för uppbörd utan också i skattebetalningslagen och skatte-
kontosystemet. Därför, menar utredningen, kräver frågan en fördjupad
analys som lämpligen bör göras i samarbete med de enheter inom
Finansdepartementet och skatteförvaltningen som har ansvar för
skattekontosystemet.
Enligt regeringens mening är det uppenbart att en inordning i, eller
åtminstone en samordning med, skattekontosystemet vad gäller tull och
kanske framförallt mervärdesskatt vid import skulle kunna innebära
praktiska vinster för företagen. Regeringen delar dock Tullags-
utredningens bedömning att frågan kräver en fördjupad analys och därför
bör behandlas i ett annat sammanhang.
6.4 Skyldigheten att anmäla införsel från annat EU-land
av icke-gemenskapsvaror
Regeringens förslag: En bestämmelse motsvarande 9 a § i den
nuvarande tullagen införs i den nya tullagen.

Utredningens förslag: Någon bestämmelse motsvarande 9 a § i den
nuvarande tullagen införs inte i den nya tullagen. Utredningen gör
bedömningen att bestämmelsen inte är förenlig med reglerna om
tullskulds uppkomst i artikel 215 i tullkodexen.
Remissinstanserna: Riksåklagaren anför följande. Bestämmelsen i
9 a § tullagen har tillkommit för att göra varusmugglingslagens
bestämmelser tillämpliga på varor som smugglats in i ett annat EU-land
och därefter förts vidare till Sverige. Det finns inte anledning att
ifrågasätta hållbarheten i utredningens argument att den nuvarande
bestämmelsen inte är förenlig med EG-rätten. Men såvitt kan ses innebär
utredningens ställningstagande att möjligheterna att som
varusmugglings- brott beivra det beskrivna förfarandet ytterligare
begränsas. Riksåklagaren vill särskilt peka på de synpunkter som
framförts av överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Malmö. Han
ansluter sig till dennes framförda krav på en enhetlig, överskådlig och
heltäckande lagstiftning och anför följande. Den nuvarande situationen är
alltför komplicerad, såväl för den enskilde som för de organ som har att
bekämpa denna typ av brottslighet. Om regeln i 9 a § tas bort kommer
situationen i vart fall inte att förbättras. Huruvida det cirkulations-
ordningsbrott som föreslås i promemorian Ds 1998:53 Ny smugglingslag
är tänkt att kunna tillämpas också i ovan beskrivna sammanhang framstår
som oklart. I det av Riksåklagaren nämnda yttrandet av Åklagar-
myndigheten i Malmö anförs bl.a. följande. Utredningens redogörelse
beträffande 9 a § visar på behovet av en helhetssyn när det gäller en
lagreglering för att beivra undandragandebrott vid varuförsel över såväl
inre som yttre gräns. Detta gäller i synnerhet cigarretter och
alkoholdrycker, jfr promemorian Ds 1998:53 Ny smugglingslag, bl.a. s.
281 284. Enligt 4 kap. 2 § alkohollagen får spritdrycker, vin och starköl
föras in i landet endast av den som har tillverknings- eller partitillstånd
avseende sådana varor. I 4 § lagen om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen föreskrivs
anmälningsskyldighet för bl.a. den som utan erforderligt tillstånd från ett
annat EU-land till Sverige inför sådana varor. Bestämmelsen ger
möjlighet att med stöd av varusmugglingslagens regler beivra illegal
införsel och efterföljande befattning med olovligt införd alkohol oavsett
om alkoholdryckerna utgörs av gemenskapsvara eller ej. Beträffande
beivrandet av införsel av obeskattade cigarretter är läget något
annorlunda. Vad gäller cigarretter med ursprung i EU, dvs. cigarretter
som införts till eller framställts i ett EU-land, föreligger ej
anmälningsskyldighet varför varusmugglingslagens regler ej är
tillämpliga. Beträffande cigarretter som insmugglats till EU medför den
nuvarande 9 a § tullagen att varusmugglingslagen blir tillämplig.
Erfarenheten från verkliga fall har emellertid visat på betydande
svårigheter att utreda huruvida cigarretterna i ett visst fall varit föremål
för tullförfarande i något EU-land och därmed skall behandlas som
gemenskapsvara. Nuvarande ordning får anses vara helt otillfreds-
ställande såväl ur rättssäkerhetssynpunkt regelmässigt förekommer
långa frihetsberövanden under utredningstiden som när det gäller att ta
till vara de rättsvårdande myndigheternas utredningsresurser på
effektivast möjliga sätt. Likartade problem med att utreda varans
ursprung uppkommer vid misstänkt olovlig befattning med smuggelgods
avseende alkohol, där uppsåtlig varusmuggling som "förbrott" måste
styrkas. I Ds 1998:53 Ny smugglingslag föreslås införande av en ny
straffbestämmelse benämnd "cirkulationsordningsbrott", som straff-
belägger överträdelse av cirkulationsordningens bestämmelser.
Cirkulationsordningen torde dock ej vara tillämplig på till EU
insmugglade varor, varför nuvarande problem med beivrande av
undandragandebrottsligheten, särskilt såvitt avser cigarretter, till stor del
torde kvarstå även om betänkandets förslag genomförs. Det ovan anförda
understryker ytterligare vikten av att få en enhetlig och överskådlig
lagstiftning där smugglingsbrottsligheten avseende framförallt sprit och
cigarretter, som tagit närmast enorma proportioner, kan beivras på ett
kraftfullt och resurseffektivt sätt. Möjligheterna till kontroll samt
utredning av misstänkt brottslighet måste förbättras så att upptäcktsrisken
ökar. Ansvarsbestämmelserna bör utformas så att likartade förfaranden
kan bedömas på likartat sätt vad gäller straffvärde och därmed påföljder
ävensom förverkande.
Tullverket anför följande. Utredningen föreslår att någon motsvarighet
till 9 a § i den nuvarande tullagen inte tas med i en ny tullag. Det främsta
skälet för detta är att bestämmelsen om uppbörd av tull i paragrafens
andra stycke inte är förenlig med nu gällande EG-rätt. Rimligen var
förhållandet så också när bestämmelsen infördes, även om den fulla
insikten om detta kanske inte fanns. Tullverket gör visserligen ingen
annan bedömning än utredningen avseende förhållandet till EG-rätten.
Däremot förordas en mer pragmatisk hållning; de problem som man ville
komma åt genom denna bestämmelse finns givetvis kvar. Förslaget att
inte ta med en sådan bestämmelse i tullagen kommer att påverka
möjligheten att tillämpa varusmugglingslagen, vilket utredningen också
påpekar. Om Tullverket inte längre kan uppbära tull när en icke-
gemenskapsvara förts in i Sverige från ett annat EU-land, försvinner
"undandragandebrottet". Ett borttagande av anmälningsskyldigheten
medför att också "smugglingsbrottet" försvinner. En upptäckt av sådana
varor vid en kontroll leder då inte till någon påföljd, vare sig fiskalt eller
straffrättsligt. Tullverket anser att den nuvarande ordningen kring
anmälningsskyldigheten för dessa varor måste bibehållas fram till dess
det är helt klart hur det blir både med en ändring i artikel 215 i
tullkodexen och riksdagens beslut med anledning av förslaget till ny
smugglingslag såsom föreslagits i Ds 1998:53.
Riksskatteverket tillstyrker förslaget, men menar att en kommentar
beträffande statusen hos varor som smugglas in till unionen vore ytterst
värdefull. Verket menar att frågan får stor praktisk betydelse vid tillämp-
ningen av varusmugglingsbestämmelser, materiella tull- och skatte-
bestämmelser, bestämmelser om punktskattekontroll m.m.
Kommerskollegium finner det något tveksamt att nu avskaffa
bestämmelsen, särskilt innan resultatet av pågående arbete med förnyelse
av den svenska smugglingslagstiftningen och revision av tullkodexen kan
överblickas. Kollegiet anser att frågan om den aktuella bestämmelsens
förenlighet med EG-rätten är svårbedömd, även om kollegiet i och för sig
inte vill ifrågasätta det resonemang som utredningen för. Kollegiet
påpekar att bestämmelsen har en särskild bakgrund och att någon kritik
från EU såvitt bekant inte riktats mot bestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag: Den illegala handeln med alkohol-
drycker och cigarretter har ökat kraftigt sedan EU-inträdet. Det har vuxit
fram en omfattande, organiserad kriminell verksamhet vars främsta
finansieringskälla är smugglingen av dessa varor. Smugglingen avser
såväl varor som tillverkats inom EU som icke-gemenskapsvaror från
tredje land. I syfte att försvåra för tullmyndigheterna skickas varorna
mellan flera olika medlemsstater innan de når sin slutdestination. Det är
därför ofta mycket svårt att fastställa var exempelvis cigarretter som
smugglats in från tredje land har kommit in i EU. Det är givetvis
synnerligen viktigt att medlemsstaterna har en lagstiftning som möjliggör
såväl kontroller som bestraffning för denna brottslighet.
Enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugg-
lingslagen) är ett allmänt brottsrekvisit för att någon skall kunna fällas till
ansvar för varusmuggling att det föreligger en skyldighet att anmäla till
myndighet i anledning av att godset förs över den svenska gränsen.
Ytterligare en förutsättning är att det är fråga om gods för vilket tull,
annan skatt eller avgift skall betalas till statsverket. 9 a § tullagen
infördes för att varusmugglingslagens bestämmelser skulle bli tillämpliga
beträffande varor för vilka någon anmälningsplikt inte följer av
bestämmelserna i inregränslagen (dåvarande övergångsbestämmelserna
till den nuvarande tullagen). Hit hör bl.a. kommersiell införsel av
tobaksvaror. Bestämmelserna om straff för varusmuggling är föremål för
översyn. Inom ramen för det lagstiftningsärendet lämnas förslag till en ny
lag om straff för smuggling m.m. som skall ersätta varusmugglingslagen.
Enligt den bestämmelse i den föreslagna lagen som är avsedd att träffa
exempelvis sådan smuggling som avses i 9 a § tullagen är en
förutsättning för att någon skall kunna dömas att det föreligger en
anmälningsskyldighet och en därpå följande tullbehandling. Ytterligare
en förutsättning är att denna underlåtenhet ger upphov till fara för att tull,
annan skatt eller avgift undandras det allmänna. Förhållandena är således
i detta hänseende desamma som enligt den nuvarande
varusmugglingslagen. Detta innebär att ett borttagande av bestämmelsen
i 9 a § tullagen skulle innebära att Tullverket inte längre skulle kunna
ingripa mot den storskaliga smugglingen av exempelvis cigarretter från
tredje land, om dessa förs in till Sverige via ett annat EU-land. Detta vore
naturligtvis djupt olyckligt. Det är vidare svårt att se att det skulle kunna
stå i överensstämmelse med EG:s grundtankar att en medlemsstat inte
skall kunna ingripa straffrättsligt mot ett förfarande som innebär att varor
smugglas in i unionen. Det kan också konstateras att EG-kommissionen
inte har riktat någon kritik mot bestämmelsen i 9 a § tullagen.
Utöver det nyss anförda kan konstateras att frågan om utformningen av
de straffbestämmelser som skall kunna tillämpas mot den omfattande
smugglingen av punktskattepliktiga varor, dvs. alkohol- och tobaksvaror
samt mineraloljeprodukter, ännu inte har fått sin slutgiltiga lösning. Den
promemoria som ligger till grund för arbetet med att ta fram ett förslag
till nya smugglingsbestämmelser, Ds 1998:53 Ny smugglingslag,
innehåller visserligen ett förslag till en straffbestämmelse som är avsedd
att träffa den som uppsåtligen i syfte att undandra skatt bryter mot den
fastställda ordningen för transporter inom EU av punktskattepliktiga
varor. Under det fortsatta lagstiftningsarbetet har dock bedömningen
gjorts att denna fråga måste utredas ytterligare.
Sammantaget finner regeringen att det inte vore lämpligt att ta bort
bestämmelsen i 9 a § tullagen. Regeringen förslår därför att en
motsvarande bestämmelse införs i den nya tullagen.
6.5 Avskiljande av medel för tullskuld
Regeringens förslag: En bestämmelse om avskiljande av medel för
tullskuld införs även i den nya tullagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast Sveriges Transportindustriförbund berör
frågan. Förbundet anser att bestämmelsen bör tas bort. Förbundet anför
följande. Förbundet har i en skrivelse till Finansdepartementet den 5 maj
1995 yrkat på att lagbestämmelsen avskaffas. Förbundet hävdar härvid
att bestämmelsen inte har någon betydelse alls numera. Den som anlitar
ett ombud med betalningsansvar överlåter frivilligt genom anteckning
på enhetsdokumentet detta ansvar. Det följer inte automatiskt av
lagbestämmelser eller motsvarande. Den tullskyldige uppnår vissa
fördelar härav, men löper samtidigt viss risk bland många andra risker i
den kommersiella verksamheten. Frågan kan ställas varför just denna risk
skall täckas genom lagbestämmelser. I vart fall finns inte skäl härför när
säkerhet alltid krävs vid uppskjuten betalning av tullräkning. EU har
fastställt ett regelverk för att säkra inkasseringen av tullar och skatter.
Detta regelverk gäller även i Sverige. Vi har då inte behov av att behålla
en äldre svensk regel som endast innebär en dubblering av EU-regeln.
Den aktuella lagbestämmelsen fyller inte längre något behov och den bör
därför tas bort.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 26 § sista stycket i den
nuvarande tullagen skall ombud hålla sådana medel som han tagit emot
av tullskyldig för betalning av tullräkningar skilda från andra tillgångar.
En motsvarande bestämmelse finns i den av Tullagsutredningen
föreslagna nya tullagen; den enda skillnaden är att tullskyldig ersatts av
gäldenär .
Skyldigheten för ombud att hålla medel, som tagits emot av tullskyldig
för betalning av tullräkning, avskilda från övriga tillgångar infördes i
samband med ikraftträdandet av 1987 års tullag. I Ds UD 1985:4 och 5
Översyn av tullagstiftningen konstaterade den beredningsgrupp som fått i
uppdrag att utforma en ny tullag att det kunde uppstå problem i fall då
ombud som åtagit sig betalningsansvar gentemot Tullverket och betingat
sig förskott av sina huvudmän i några fall saknat tillgångar att betala
tullräkningarna med, när dessa förfallit till betalning. Eftersom de
tullskyldiga och ombuden i dessa fall ansågs solidariskt betalnings-
skyldiga tvingades de tullskyldiga betala två gånger. Det var för att
förebygga att sådant inträffade som beredningsgruppen föreslog att en
bestämmelse om skyldighet att hålla medel avskilda skulle tas in i
tullagen. Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Grossistförbund,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Redareförening och Sveriges
Speditörförbund avstyrkte detta förslag, medan Generaltullstyrelsen
tillstyrkte det. I prop. 1986/87:166 konstaterade föredraganden (s. 48) att
den kritik som riktades mot förslaget gick ut på att något behov av
ändring inte fanns och att ett genomförande av förslaget skulle leda till
praktiska svårigheter för ombuden. Föredraganden fann dock den
föreslagna ändringen vara angelägen, då den bl.a. klargjorde att den
tullskyldige hade separationsrätt i sitt ombuds konkurs för
förskottsbetalning som gjorts till ombudet. Den trygghet och de fördelar i
övrigt som detta gav de tullskyldiga borde väl uppväga det praktiska
merarbete som det innebar för ombuden. I specialmotiveringen
påpekades vidare (s. 80) att liknande bestämmelser gäller för bl.a.
advokater och fastighetsmäklare.
Bestämmelsen om skyldighet för ombud att hålla medel avskilda
överfördes oförändrad till 26 § sista stycket i den nuvarande tullagen.
Som framgår ovan inkom Transportindustriförbundet, vars dåvarande
namn var Sveriges Speditörförbund, i maj 1995 till Finansdepartementet
med en hemställan om att kravet på avskiljande av medel skulle tas bort
(Dnr Fi95/1223). I beslut den 1 juni 1995 lämnade regeringen hemställan
utan bifall. Regeringen anförde att en tullräkning omfattar inte bara tull,
utan även andra skatter och avgifter som skall tas ut i samband med en
import. Det säkerhetskrav som ställs i artikel 225 i tullkodexen gäller
tull, inte importskatt och avgifter, varför EG-bestämmelsernas krav på
säkerhet inte berör huvuddelen av de belopp som omfattas av tull-
räkningarna. Regeringen fann att behovet av bestämmelserna i 26 § sista
stycket tullagen kvarstod oförändrat avseende skatt och avgifter, samt att
de delar av tullräkningen som avsåg tull inte borde behandlas annorlunda
än de delar som avsåg skatt och avgifter.
Som regeringen anförde i beslutet gäller de säkerhetskrav som ställs i
tullkodexen endast tull och inte importskatt. I 27 § tullagen stadgas att
regeringen får föreskriva att säkerhet skall ställas för andra skatter än
tull. I 14 § tullförordningen finns en bestämmelse som delegerar rätten
att utfärda föreskrifter i denna del till Tullverket. Tullverkets föreskrifter
finns i 19 kap. 4 § tredje stycket tullordningen. Här anges att säkerhet för
annan skatt än tull som skall betalas till Tullverket (samt för avgift som
tas ut vid import av varor från tredje land) skall ställas i den omfattning
Tullverket i varje enskilt fall bestämmer. Avsikten är att en motsvarande
bestämmelse såvitt avser annan skatt skall tas in i den nya tullagen
(5 kap. 9 §). Det finns således såvitt avser importskatt inte någon
bestämmelse som innebär att säkerhet alltid skall ställas vid
betalningsanstånd. Tanken torde inte heller vara att någon sådan generell
bestämmelse skall införas. Någon anledning att nu göra en annan
bedömning än den som regeringen gjorde i sitt beslut 1995 finns inte.
Regeringen föreslår därför att en bestämmelse om avskiljande av medel
för tullskuld skall införas även i den nya tullagen.
7 Tullverkets kontrollverksamhet
7.1 Gällande rätt
Ramarna för tullmyndigheternas kontrollverksamhet anges i tullkodexen.
Sålunda sägs i artikel 13 att tullmyndigheterna får, enligt de villkor som
anges i gällande bestämmelser, utföra alla de kontroller som de anser
nödvändiga för att säkerställa att tullagstiftningen tillämpas korrekt.
Tullkodexen innehåller i övrigt ytterligare bestämmelser av övergripande
karaktär; de är avsedda att utgöra ramen för nationella kontroll-
bestämmelser. Dessutom finns ett flertal mer detaljerade kontroll-
bestämmelser av obligatorisk karaktär.
Även tillämpningskodexen innehåller vissa kontrollbestämmelser.
I prop. 1994/95:34 konstaterades (s. 104) att kontrollverksamheten i
tullkodexen behandlas på ett sätt som leder till bedömningen att dessa
frågor tills vidare avses bli reglerade väsentligen i medlemsstaternas
nationella lagstiftning. Vidare anges bl.a. att de artiklar i tullkodexen som
kan bli aktuella är de som gäller tullövervakning (37), skyldighet att vid
import och export följa den rutt som tullmyndigheterna angivit (38 och
183) och kontroll i efterhand av deklarationer (78) samt att det krävs
kompletterande bestämmelser på nationell nivå, i de fall då tullkodexen
inte ger tullmyndigheterna kontrollbefogenheter. Därför har i tullagen
införts bestämmelser om Tullverkets kontrollverksamhet, som i
huvudsak överensstämmer med bestämmelserna i 1987 års tullag.
Bestämmelserna återfinns i 54 80 §§ tullagen och gäller såväl
tullmyndighets kontrollbefogenheter som enskilds skyldigheter.
Bestämmelser om Tullverkets kontrollverksamhet finns också i 56-
70 §§ tullförordningen. Det är mestadels bestämmelser som delegerar
beslutanderätten i vissa frågor till Tullverket.
Enligt 66 § tullagen är polisen och Kustbevakningen skyldiga att
medverka i kontrollverksamheten enligt lagen. Det som sägs i 57 och 58-
63 §§ tullagen om Tullverket och tulltjänsteman gäller vid sådan
medverkan också en polismyndighet och Kustbevakningen samt en
polisman och en tjänsteman vid Kustbevakningen. De gränskontroll-
befogenheter som är undantagna och således endast tillkommer
Tullverket är undersökning och öppning av postförsändelser (57a
57d §§) och tillgång till transportföretags bokningsuppgifter (67a
67b §§). Kompletterande bestämmelser finns i 65 § tullförordningen.
Enligt den bestämmelsen skall på begäran av Tullverket en polis-
myndighet bistå verket, om det behövs för att verket skall kunna företa
en avsedd tullkontrollåtgärd samt medverka vid verkets kontroll av
utrikes flygtrafik. Vidare sägs att Kustbevakningen skall medverka i
Tullverkets kontrollverksamhet genom att utöva tullkontroll av
sjötrafiken. Dessutom skall på begäran av Tullverket Kustbevakningen
bistå verket, om det behövs för att verket skall kunna företa en avsedd
tullkontrollåtgärd.
Såväl inom EU som utanför unionen förekommer en tämligen
omfattande handel med varumärkesförfalskade eller pirattillverkade
varor. För att förhindra denna handel utfärdades år 1986 rådets
förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 med bestämmelser
för att förhindra att varumärkesförfalskade varor övergår till fri
omsättning. Det stod efter några år klart att bestämmelserna i denna
rådsförordning inte var tillräckliga för att stävja handeln med
varumärkesförfalskade eller pirattillverkade varor. Förordningen har
därför ersatts av en ny förordning, rådets förordning (EG) nr 3295/94 av
den 22 december 1994 om fastställande av vissa åtgärder avseende
införsel till gemenskapen samt export och återexport från gemenskapen
av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt .
Rådsförordningen kompletteras av kommissionens förordning (EG) nr
1367/95 av den 16 juni 1995 om tillämpningsföreskrifter för rådets
förordning (EG) nr 3295/94 om vissa åtgärder avseende införsel till
gemenskapen samt export och återexport från gemenskapen av varor som
gör intrång i viss immateriell äganderätt.
Sedan den 1 juli 1999 omfattar förordningen (EG) nr 3295/94 också
intrång i patent och tilläggsskydd för läkemedel och växtskyddsmedel.
Av förordningen (EG) nr 3295/94 framgår under vilka omständigheter
tullmyndigheterna skall ingripa när varor som misstänks kunna innebära
intrång i immateriell rättighet tas in för fri omsättning, är föremål för
export eller återexport eller påträffas vid kontroller av gods som är under
suspension. Vidare framgår de åtgärder som skall vidtas av
myndigheterna beträffande de varor som har befunnits innebära intrång i
immateriell rättighet. Förordningen (EG) nr 3295/94 gäller inte varor av
icke-kommersiell natur som ingår i resandes personliga bagage inom de
gränser som fastställts i fråga om tullbefrielse. Av förordningen (EG) nr
1367/95 framgår bl.a. att rättighetsinnehavare kan låta sig representeras
av ombud. Vidare finns bestämmelser om hur rättighetsinnehavare skall
bevisa sin rätt samt vad den information, som rättighetsinnehavaren skall
lämna i samband med ansökan, måste innehålla. I övrigt behandlar
förordningen i huvudsak informationsutbytet mellan medlemsstaterna
och kommissionen.
Förordningen (EG) nr 3295/94 lämnar ett visst utrymme för
kompletterande nationella bestämmelser. I vissa fall, artiklarna 3.8, 7.3,
8.1 och 11, anges det uttryckligen att sådana skall finnas eller införas. I
andra fall, artiklarna 3.6 och 9, sägs att medlemsstaterna får ha vissa
bestämmelser. Vidare är några artiklar, nämligen artiklarna 3.4, 3.5 och
7.1, utformade på ett sådant sätt att det får anses framgå att avsikten är att
kompletterande nationella bestämmelser skall finnas även utan att detta
sägs.
I svensk rätt finns de kompletterande bestämmelserna främst i lagen
(1994:1552) om tullkontroll av varumärkesintrång m.m. Lagen
kompletteras i sin tur av förordningen (1994:1559) om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m.
Enligt artikel 11 i förordningen (EG) nr 3295/94 skall den nationella
rätten innehålla straffbestämmelser som skall tillämpas vid överträdelse
av förbudet enligt artikel 2 mot att överföra varor som befunnits vara
varumärkesförfalskade eller pirattillverkade till fri omsättning, export,
återexport, suspensivt arrangemang, frizon eller frilager. Varken lagen
eller förordningen om tullkontroll av varumärkesintrång m.m. innehåller
några straffbestämmelser. När det gäller själva varumärkesintrånget finns
straffbestämmelser i bl.a. varumärkeslagen (1960:644); enligt 37 § den
lagen skall den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i
rätten till ett varukännetecken dömas till böter eller fängelse i högst två
år. Detta är dock inte en sådan straffbestämmelse som avses i förord-
ningen (EG) nr 3295/94. Det är inte ens säkert att det är samma person
som begått varumärkesintrånget som begår överträdelsen mot förbudet
enligt artikel 2 i förordningen (EG) nr 3295/94. Inte heller straff-
bestämmelsen i 96 § första stycket 3 tullagen, som avser den som bryter
mot föreskrift i tullagstiftningen eller beslut som meddelats med stöd av
denna, kan tillämpas eftersom bestämmelserna i förordningen (EG) nr
3295/94 inte omfattas av begreppet "tullagstiftningen" såsom den
definieras i artikel 1 i tullkodexen.
Det finns inte några bestämmelser i lagen eller förordningen om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m. i frågor som avses i artiklarna
3.5, 7.1 och 9 i förordningen (EG) nr 3295/94. När det gäller artikel 9,
som avser tullmyndighetens ansvar gentemot enskild för att varu-
märkesförfalskade eller pirattillverkade varor inte upptäcks samt för
förlust eller skada som vederbörande lider genom myndighetens
handlande, gäller dock de allmänna bestämmelserna om statens
skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Det finns
inte heller någon bestämmelse om vem som skall ansvara för Tullverkets
kostnader för förstöring av varor som befunnits vara varumärkes-
förfalskade eller pirattillverkade.
7.2 En inledande proportionalitetsbestämmelse
Regeringens förslag: Kapitlet om Tullverkets kontrollverksamhet i
tullagen inleds av en generell proportionalitetsbestämmelse, som
omfattar alla de kontrollåtgärder som kan vidtas med stöd av tullagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
förslaget att införa en generell proportionalitetsbestämmelse i tullagen,
även om Systembolaget AB ifrågasätter behovet härav med hänsyn till att
principen finns uttryckt i 2 kap. 12 § regeringsformen och att den är en
av gemenskapsrättens grundläggande principer. Kammarrätten i
Sundsvall ifrågasätter, med tanke på att den föreslagna bestämmelsen
skall ersätta det inslag av proportionalitet som finns på skilda håll i
tullagen, om det inte vore lämpligt att utforma bestämmelsen så att
tvekan inte uppkommer om att bestämmelsen täcker såväl kontrollåtgärd
i sig som beslut härom.
Skälen för regeringens förslag: Kontrollbestämmelserna ger
Tullverket befogenhet att vidta tämligen långtgående kontrollåtgärder. En
undersökning av handresgods kan givetvis upplevas som integritets-
kränkande. Även exempelvis en anmaning att stanna eller ett förbud att
avgå med ett transportmedel kan innebära ett intrång i enskilds
grundlagsstadgade rättigheter. De kontrollåtgärder som vidtas med stöd
av tullkodexen har en ram i den princip om proportionalitet, som är en
grundläggande, allmän princip inom EG-rätten. Denna innebär i
kontrollsammanhang att kontrollåtgärderna måste stå i rimlig proportion
till syftet med åtgärderna. Sådan proportionalitet bör givetvis finnas även
då kontrollåtgärderna vidtas med stöd av den nationella rätten. Det kan i
och för sig hävdas att även de kontrollåtgärder som vidtas med stöd av
den svenska tullagen ytterst har sitt stöd i tullkodexen och att de därför
omfattas av den EG-rättsliga principen. Det torde dock inte föreligga
något hinder mot att principen tydliggörs i den nationella rätten. Vidare
måste de krav som regeringsformen och den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen) ställer beaktas. Vad gäller vissa av de
fri- och rättigheter som enskild tillförsäkras genom 2 kap. regerings-
formen exempelvis rätten till skydd mot husrannsakan och liknande
intrång samt rätten att röra sig fritt finns en proportionali-
tetsbestämmelse i 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen;
begränsning av rättigheterna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt
med hänsyn till det ändamål som föranlett den. Den omständigheten att
det finns en allmän proportionalitetsregel i regeringsformen har
emellertid, som Tullagsutredningen påpekar, inte inneburit att det ansetts
överflödigt att införa proportionalitetsbestämmelser i speciallagstiftning.
Några sådana finns också i tullagen. När det gäller anvisning om
användande av viss väg eller led, anmaning att stanna och förbud att
förfara med transportmedel på visst sätt finns det en proportionali-
tetsbestämmelse i 58 § fjärde stycket tullagen; anvisning, anmaning och
förbud som avses i paragrafen får meddelas endast om det behövs för att
möjliggöra Tullverkets övervakning och kontroll av import eller export
och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för detta ändamål. Denna
proportionalitetsbestämmelse har överförts från 64 § i den gamla
tullagen. Den tillkom på tillskyndan av Lagrådet, som påpekade att de
skyldigheter som 64 § tog sikte på i vissa lägen innebar ingrepp i den
grundlagsskyddade rörelsefriheten. Lagrådet konstaterade att en rättig-
hetsbegränsning enligt 2 kap. 12 § regeringsformen aldrig får gå utöver
vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den
samt att stadgandet borde föranleda en uttrycklig föreskrift att de med
förevarande paragraf avsedda skyldigheterna, i den mån de kunde
påverka rörelsefriheten, endast fick åläggas om det behövdes för att
möjliggöra Tullverkets övervakning av införsel eller utförsel av varor,
och att ett åläggande inte fick gå utöver vad som fordrades för detta syfte.
Det finns också en proportionalitetsbestämmelse i 57 c § tullagen, som
avser kontroll av postförsändelser; en postförsändelse som öppnats med
stöd av 57 a och 57 b §§ tullagen får inte undersökas närmare än vad som
behövs med hänsyn till ändamålet med undersökningen. Av förarbetena
framgår att bestämmelsen har sin förebild bl.a. i 27 kap. 1 § tredje stycket
rättegångsbalken som innehåller en motsvarande bestämmelse
beträffande beslag.
Det är inte endast de i 57 c och 58 §§ tullagen angivna kontroll-
åtgärderna som kan innebära ett intrång i enskilds rättigheter enligt
regeringsformen eller Europakonventionen. Exempel härpå är under-
sökning av handresgods och undersökning av lokaler och transportmedel
samt prejning av fartyg. Det framstår som lämpligt att såsom
Tullagsutredningen föreslår införa en generell proportionali-
tetsbestämmelse som omfattar alla de kontrollåtgärder som kan vidtas
med stöd av tullagen. Regeringen föreslår därför att en sådan bestäm-
melse tas in i tullagen i början av det kapitel som behandlar Tullverkets
övervaknings- och kontrollverksamhet. Enligt regeringens mening bör
bestämmelsen ha den utformning som Tullagsutredningen föreslagit; det
skall anges att beslut om kontrollåtgärd får fattas endast om skälen för
åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för
enskild.
7.3 Tulltjänstemans rätt att bruka våld eller tvång
Regeringens förslag: Det införs en bestämmelse som anger ramarna
för tulltjänstemans rätt att bruka våld eller tvång i tullagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
förslaget. Justitieombudsmannen anser dock att införandet av den
föreslagna bestämmelsen förutsätter att berörd personal hos Tullverket
får erforderlig utbildning.
Skälen för regeringens förslag: Tullverkets kontrollåtgärder torde i
de flesta fall kunna vidtas i samverkan med den undersökte. Det ligger
dock i sakens natur att det inträffar att folk motsätter sig kontrollerna och
försöker hindra att de genomförs. Det förekommer exempelvis att
personer vägrar att stanna på anmaning eller att ge tulltjänstemännen
tillträde till utrymmen där varor förvaras. Det kan också förekomma att
personer försöker ta sig in på av tullen avspärrat område eller vägrar att
lämna ett sådant område. I sådana situationer kan Tullverket behöva ta
till tvång och ibland rent av våld för att kunna genomföra kontrollerna.
Tullverkets kontroller är till sin natur sådana att de kan komma att
inkräkta på enskilds rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller
Europakonventionen. När det gäller regeringsformen är det främst
skyddet enligt 2 kap. 6 § regeringsformen som kommer i fråga; enligt
denna bestämmelse är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad
mot bl.a. husrannsakan och annat intrång samt mot undersökning av brev
eller annan förtrolig försändelse. Även stadgandet i 2 kap. 8 §
regeringsformen, enligt vilket varje medborgare är tillförsäkrad bl.a.
frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta, kan aktualiseras.
Dessa rättigheter får begränsas. Av 2 kap. 12 § regeringsformen framgår
att en förutsättning härför är att begränsningen sker genom lag.
Bestämmelserna i tullagen om Tullverkets kontrollbefogenheter är
sådana begränsningar genom lag som avses i 2 kap. 12 § regerings-
formen. Tullagen innehåller dock ingen bestämmelse beträffande tull-
tjänstemans befogenhet att använda våld eller tvång i samband med
tullkontroll. Tulltjänstemännen har därför, utöver vad som följer av de
allmänna bestämmelserna om nödvärn, nöd och förhindrande av rymning
i 24 kap. brottsbalken samt tvångsåtgärdslagen, ingen befogenhet att
bruka våld eller tvång vid genomförandet av tullkontroller enligt
tullagen. Generaltullstyrelsen föreslog redan inför införandet av 1987 års
tullag att bestämmelser härom skulle införas. Departementschefen ansåg
dock att frågan skulle behandlas inom ramen för 1986 års varu-
smugglingsutrednings arbete. Varusmugglingsutredningen tog upp
frågan i SOU 1991:84 Smuggling och tullbedrägeri (s. 409 f).
Utredningen konstaterade att det enligt 2 kap. 12 § regeringsformen
krävs stöd i lag för att offentliga funktionärer skall få tillgripa våld och
citerade härvid följande uttalande av 1973 års fri- och rättighetsutredning
i SOU 1975:75 (s. 364).

Med direkt eller indirekt stöd av författningsbestämmelser kan även andra
tjänstemän inom förvaltningen bruka våld. Här kan nämnas järnvägs-, fångvårds-,
tull-, lots- och brandpersonal, utmätningsmän (jfr SOU 1973:22 s. 544), personal

vid krigsmakten och civilförsvaret samt personal som bevakar försvars-
anläggningar o.dyl. Däremot kan efter den 1 januari 1975 inte sedvänja, sakens
natur eller liknande åberopas som rättsstöd för kroppsligt ingrepp som någon
representant för det allmänna vidtar gentemot enskild; nya RF kräver ju stöd i
lag
eller övergångsvis i annan författning för sådant ingrepp.

Utredningen föreslog att det skulle införas en ny bestämmelse i
tullagen med följande lydelse.

För att genomföra åtgärd, som avses i 48 och 63 70 §§ , får tulltjänsteman
använda våld eller tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till
omständigheterna. Våld mot person får dock brukas endast om tulltjänstemannen
möter motstånd och i den mån det med hänsyn till åtgärdens ändamål kan anses
försvarligt.

I specialmotiveringen till bestämmelsen anförde utredningen bl.a.
följande.

Den aktuella befogenheten att använda våld eller tvång gäller enligt lagtextens
ordalydelse enbart tulltjänstemän. Som framgår av en hänvisning i 73 § omfattar
befogenheterna emellertid även polisman och tjänsteman vid kustbevakningen.
I allmänhet torde våld eller tvång enligt paragrafen komma att riktas mot den
som medför eller ansvarar för den egendom som skall kontrolleras. Det är
emellertid möjligt och kan sannolikt vid något enstaka tillfälle också bli
behövligt
att inskrida även mot annan, t.ex. mot någon som försöker förhindra kontroll av
en
medresenärs bagage. Användningen av våld kan ibland också riktas mot egendom,
t.ex. ett förseglat paket eller ett låst förvaringsutrymme. Medan användningen
av
våld eller tvång enligt smugglingslagen och enligt de allmänna bestämmelserna
om tvångsmedel i RB i princip alltid förutsätter att det föreligger viss
misstanke om
brott, är således detta inte fallet beträffande förevarande paragraf. Det är
givet att
om någon motsätter sig en kontrollåtgärd vid inresa eller utresa finns i regel
anledning att misstänka att personen i fråga försöker olovligen införa
respektive
utföra en vara. Skulle någon enstaka gång sådan misstanke inte kunna anses
föreligga, kan erforderliga insatser med våld eller tvång ske med stöd av
förevarande bestämmelse.
Det våld eller tvång som kan bli aktuellt att använda med stöd av förevarande
bestämmelse torde i allmänhet vara förhållandevis ringa. Om en kontrollåtgärd
inte kan genomföras utan betydande våldsinsatser, torde det således böra krävas
att det föreligger någon misstanke om brott. Det använda våldet eller tvånget
måste under alla förhållanden stå i rimlig proportion till vikten av att den
tilltänkta
kontrollåtgärden kan genomföras. Detta uttrycks i lagtexten så att våld eller
tvång
får användas "i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna".

När det gäller våld mot person är, som framgår av paragrafens andra mening,
kravet högre. Sådant våld får brukas "endast om tulltjänstemannen möter motstånd

eller i den mån det med hänsyn till åtgärdens ändamål kan anses försvarligt".
Generellt kan fastslås att våld givetvis enbart skall tillgripas om åtgärden
inte kan
genomföras på annat sätt. I de fall som här kan bli aktuella torde ofta ett
samtal
med den berörda personen, varvid upplysning kan lämnas om de möjligheter till
våldsanvändning som finns, vara tillräckligt för att kontrollåtgärden skall
kunna
genomföras utan våldsinsatser. Om en person, som t.ex. går i grön gång i
röd/grönt filsystem, inte efterkommer en tulltjänstemans uppmaning att stanna,
kan
det givetvis krävas ett snabbt ingripande för att vederbörande inte helt skall
kunna
undandra sig kontrollen. Emellertid bör även i en sådan situation ansträngningar

göras för att genomföra åtgärden utan våld eller i vart fall med minsta möjliga
våldsinsats.

I likhet med Tullagsutredningen och på de av Varusmugglings-
utredningen anförda grunderna anser regeringen att det bör införas en
bestämmelse i tullagen som anger ramarna för tulltjänstemans rätt att
använda våld eller tvång i yrkesutövningen. Som Tullagsutredningen
anför är dock den bestämmelse som Varusmugglingsutredningen föreslår
inte tillräckligt avgränsande. Det bör framgå av bestämmelsen att våld
eller tvång får användas endast i den mån andra medel är otillräckliga.
Regeringen föreslår därför en bestämmelse som utformats med förebild i
10 § polislagen (1984:387); enligt den paragrafen får våld användas
endast i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
7.4 Tulltjänstemans skyldighet att rapportera misstanke
om brott
Regeringens förslag: Det införs en bestämmelse om skyldighet för
tulltjänsteman att rapportera misstanke om brott mot författningar som
ligger inom Tullverkets ansvarsområde. Det införs också en bestäm-
melse om rapporteftergift.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall anser att
bestämmelsen skall utformas med förebild i 17 § skattebrottslagen
(1971:69); i den paragrafen finns en generell bestämmelse om skyldighet
för förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter eller
avgifter att anmäla till åklagare så snart det finns anledning att anta att
brott begåtts enligt skattebrottslagen . Brottsförebyggande rådet anför att
det med tanke på Tullverkets strategiska position vid landets gränser är
angeläget att även andra former av misstänkt brottslighet än sådan som
Tullverket uttryckligen skall motverka kommer till polisens kännedom.
Rådet anser att det framstår som en onödig begränsning att enbart vissa
typer av brott skall rapporteras. Ingen annan remissinstans har haft något
att erinra mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Det torde inte sällan inträffa att
tulltjänstemän i sin kontrollverksamhet får kännedom om brott eller
försök respektive förberedelse till brott mot den lagstiftning vars
efterlevnad Tullverket skall övervaka. Det finns dock inte i tullagen
några bestämmelser om skyldighet för tulltjänsteman att rapportera
misstanke om brott. Sådana bestämmelser finns i stället i General-
tullstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TFS 1999:36) om
personalbestämmelser. 20 § lyder:

Om en anställd i Tullverket upptäcker, eller annars får kännedom om brott eller
försök eller förberedelse till brott mot de författningar vilkas efterlevnad
Tullverket
har att övervaka, skall den anställde vidta åtgärder så att gärningen kan
förhindras och beivras eller brott förebyggas. Detsamma gäller om den anställde
upptäcker eller får kännedom om omständigheter som skapar förutsättningar för
eller på annat sätt befrämjar sådana brott.

Generaltullstyrelsen föreslog inför ikraftträdandet av 1987 års tullag att
det skulle införas en bestämmelse om rapporteringsskyldighet i tullagen
motsvarande 9 § polislagen (1984:387). Regeringen beslutade dock att
frågan skulle behandlas av 1986 års varusmugglingsutredning.
Varusmugglingsutredningen behandlade frågan i SOU 1991:84.
Utredningen redogjorde inledningsvis för bakgrunden till 9 § polislagen
och den därtill knutna bestämmelsen om rapporteftergift i 5 kap. 5 §
polisförordningen. Dessa bestämmelser har sedermera ändrats genom lag
(1998:27) om ändring i polislagen, som trätt i kraft den 1 april 1998.
Ändringen innebär att bestämmelsen om rapporteftergift har tagits in i
9 § polislagen, som numera lyder:

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han
lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.
En polisman får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att
brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter.

Av förarbetena till lagen om ändring i polislagen, prop. 1996/97:175 s.
78, framgår att någon ändring i sak inte är avsedd.
Varusmugglingsutredningen påpekade att polismans rapporterings-
skyldighet och möjlighet till rapporteftergift ansetts vara av så allmän
betydelse att de borde regleras i lag. Utredningen konstaterade vidare att
tulltjänstemän har både åligganden och befogenheter som starkt
påminner om en polismans. De bedömningar som skall göras då ett
införsel- eller utförselbrott upptäcks är i princip identiska med de
överväganden som en polisman skall göra då lagöverträdelser av annan
karaktär uppmärksammas. Utredningens slutsats var att även
tulltjänstemans rapportskyldighet och möjlighet att lämna rapporteftergift
i görligaste mån borde regleras i lag.
Varusmugglingsutredningen tog särskilt upp frågan vilka lagöver-
trädelser tulltjänstemans rapporteringsskyldighet skulle omfatta. Utred-
ningen konstaterade att en lagstadgad plikt att rapportera även brott på
områden som det inte är Tullverkets uppgift att övervaka skulle aktua-
lisera ett flertal frågor som det inte ankom på utredningen att ta ställning
till, bl.a. frågor om tulltjänstemäns utbildning och den närmare gräns-
dragningen mot polisens verksamhet. Utredningen stannade därför för att
den formella skyldigheten inte borde omfatta andra lagöverträdelser än
brott, som på något sätt har samband med varutrafiken över gränserna.
När det gäller möjligheten till rapporteftergift påpekade Varu-
smugglingsutredningen att den nuvarande bestämmelsen i General-
tullstyrelsens föreskrifter är begränsad till brott med enbart böter i
straffskalan. Utredningen menade att det förekom fall där gärningen
visserligen faller under en bestämmelse med förutom böter fängelse i
straffskalan, men där omständigheterna likväl kan vara sådana att en
rapporteftergift inte bör vara utesluten. Med hänsyn därtill och av i
huvudsak samma skäl som motiverade den utvidgning av polismans
möjlighet att lämna rapporteftergift som skedde i samband med
polislagens tillkomst, nämligen omsorgen om att de samlade resurser
som står till buds för brottsbekämpning tillvaratas så ändamålsenligt som
möjligt, borde enligt utredningen även tulltjänstemans möjlighet att
lämna rapporteftergift vidgas. Utredningen föreslog att detta skulle ske
genom att rapporteftergift skulle kunna få meddelas även om fängelse
ingick i straffskalan, men endast i de fall det var uppenbart att annan
påföljd än böter inte skulle ådömas i händelse av lagföring.
Varusmugglingsutredningen förslog att den bestämmelse om
rapporteringsskyldighet som skulle införas i tullagen skulle ha följande
lydelse:

När en tulltjänsteman får kännedom om ett brott enligt författning, vars
efterlevnad
tullverket har att övervaka, skall han anmäla detta till sin förman så snart
detta
kan ske.
En tulltjänsteman får lämna rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen
meddelar.

Regeringen delar bedömningen att tulltjänstemans skyldighet att
rapportera misstanke om brott bör regleras i lag. Även möjligheten att ge
rapporteftergift bör regleras i lag. Regeringen föreslår därför att det
införs bestämmelser härom i den nya tullagen. Regeringen gör
bedömningen att rapporteringsskyldigheten bör begränsas till att omfatta
brott mot författningar som ligger inom Tullverkets ansvarsområde.
Viktigast av dessa är naturligtvis varusmugglings- och
narkotikastrafflagstiftningen. Straffbestämmelser finns dock också i bl.a.
lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel, lagen
(1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat
land inom Europeiska unionen samt lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och
mineraloljeprodukter. Vissa straffbestämmelser kommer också att finnas
i tullagen.
Regeringen delar bedömningen att bestämmelsen bör utformas med 9 §
polislagen som förebild.
Även bestämmelsen om rapporteftergift bör utformas på samma sätt
som motsvarande bestämmelse i polislagen; tulltjänsteman skall således
få lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte
skulle föranleda annan påföljd än böter.
7.5 Betalningssäkringslagen
Regeringens förslag: Bestämmelserna om betalningssäkring
utformas så, att det är Tullverket som gör framställan om
betalningssäkring, för det allmännas talan och begär verkställighet hos
kronofogdemyndigheten då det är fråga om betalningssäkring för tull
och annan skatt som tas ut för varor vid import eller transporttillägg.
Forumbestämmelserna ändras så att det framgår att mål om
betalningssäkring där det allmännas talan förs av Tullverket prövas av
den länsrätt inom vars domkrets taxeringsbeslut enligt tullagen eller
beslut om transporttillägg enligt lagen om punktskattekontroller av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineralolje-
produkter skall fattas då framställningen om betalningssäkring görs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen lämnade dock inte något förslag beträffande
företrädare för det allmänna vid betalningssäkring för transporttillägg
och ändring av forumregeln.
Remissinstanserna: Riksskatteverket påpekar att Tullverket bör få
ansöka om betalningssäkring även då fråga är om betalningssäkring för
transporttillägg enligt lagen om punktskattekontroller av transporter m.m.
av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter. I övrigt har ingen
remissinstans något att erinra mot utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Betalningssäkring enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
(betalningssäkringslagen) får användas beträffande fordran på såväl skatt
som tull. I samband med lagens tillkomst påpekade Generaltullstyrelsen
att behovet av säkringsåtgärder är mindre framträdande beträffande den
uppbörd som sker genom Tullverket, eftersom tullbestämmelserna är så
utformade att de ger ett relativt gott skydd åt det allmänna, men att den
föreslagna lagen skulle få ett visst värde också för Tullverket.
Betalningssäkring skulle nämligen kunna behöva tillgripas vid
omtulltaxering eller eftertaxering beträffande fordran som ännu inte
fastställts eller förfallit till betalning.
Fråga om betalningssäkring prövas av länsrätten. Ursprungligen skulle
det allmännas talan i mål om betalningssäkring föras av ett allmänt
ombud. Det allmänna ombudet skulle också bl.a. begära verkställighet
hos kronofogdemyndigheten.
År 1989 företogs ett flertal ändringar i lagen. En sådan ändring var att
det allmännas talan i mål om betalningssäkring skulle föras av
länsskattemyndigheten i stället för av det allmänna ombudet.
Överhuvudtaget övertogs det allmänna ombudets roll av länsskattemyn-
digheten. I samband med införandet av den nya taxeringslagen
(1990:324), övertogs rollen av skattemyndigheten. Det infördes också en
koppling till de bestämmelser om företrädare för det allmänna som finns
i 6 kap. 15 och 16 §§ taxeringslagen.
Lagändringarna åren 1989 och 1990 innebär att det är skatte-
myndigheten som skall göra framställan om betalningssäkring, föra det
allmännas talan och begära verkställighet också i fråga om tullar och
andra skatter som uppbärs av Tullverket.
Det allmännas fordran på tull och andra skatter som utgår vid import
torde i flertalet fall kunna säkras redan genom de institut som tull-
kodexen, tillämpningskodexen och tullagen erbjuder. Betalningssäkring
är inte heller vanligt förekommande på tullområdet. Icke förty före-
kommer det situationer då de vanliga instituten, t.ex. krav på ställande av
säkerhet, inte kan tillgripas. Det finns därför skäl att även fortsättningsvis
låta lagens tillämpningsområde omfatta även tullar och andra skatter som
uppbärs av Tullverket. EG-rätten synes inte lägga hinder i vägen.
Betalningssäkring får användas beträffande fordran på transporttillägg
enligt lagen om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror,
tobaksvaror och mineraloljeprodukter. Som Riksskatteverket anför bör
Tullverket vara den myndighet som ansöker om betalningssäkring för
sådan fordran; det är Tullverket som utför punktskattekontrollerna.
Regeringen föreslår att lagen utformas på så sätt att det är Tullverket
som gör framställan om betalningssäkring, för det allmännas talan och
begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten vad avser fordringar
både på tull och annan skatt som tas ut för varor vid import, tulltillägg
och transporttillägg.
Enligt 20 § betalningssäkringslagen är huvudregeln att mål om
betalningssäkring skall prövas av den länsrätt inom vars domkrets beslut
om skatt enligt skattebetalningslagen skall fattas då framställningen om
betalningssäkring görs. Det finns ett undantag för fall då beslut om
skatten skall fattas av Skattemyndigheten i Stockholm enligt vissa
lagrum i skattebetalningslagen; i de fallen är den länsrätt behörig inom
vars domkrets verkställigheten kan äga rum. Dessa bestämmelser har
trätt i kraft den 1 januari 2000. Frågan om behovet av en särskild
forumbestämmelse vid betalningssäkring för fordran på tull eller skatt
som Tullverket skall uppbära behandlades inte. Regeringen föreslår
därför att bestämmelserna ändras så att det framgår att mål om
betalningssäkring där det allmännas talan förs av Tullverket prövas av
den länsrätt inom vars domkrets taxeringsbeslut eller beslut om tulltillägg
enligt tullagen eller beslut om transporttillägg skall fattas då
framställningen om betalningssäkring görs.
7.6 Forumbestämmelsen i tvångsåtgärdslagen
Regeringens förslag: Frågor om tvångsåtgärder i fall då beslut om
tull eller skatt skall fattas av Tullverket skall prövas av den länsrätt
inom vars domkrets beslut om åtgärd skall verkställas eller har
verkställts.

Skälen för regeringens förslag: I prop. 1999/2000:2 Inkomstskatte-
lagen föreslås bl.a. att begreppet hemortskommun skall slopas. Därför
föreslås också ändringar i exempelvis forumbestämmelser där begreppet
används. En sådan ändring gäller 20 § betalningssäkringslagen, vilken
behandlas i föregående avsnitt; den ändringen har trätt i kraft den 1
januari 2000. Det föreslås också en ändring i 28 § lagen (1994:466) om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet. Även här föreslås att
huvudregeln skall vara att prövning skall göras av den länsrätt inom vars
domkrets beslut om skatt enligt skattebetalningslagen skall meddelas.
Undantaget är då beslut om skatt skall meddelas av Skattemyndigheten i
Stockholm enligt vissa lagrum i skattebetalningslagen; härvid är den
länsrätt behörig, inom vars domkrets beslut om åtgärd skall verkställas
eller har verkställts. Ändringen av 28 § har beslutats av riksdagen, men
skall träda i kraft först den 1 januari 2001.
Det behövs en särskild forumbestämmelse beträffande Tullverkets
beslut om tvångsåtgärder i samband med kontroller som utförs av
Tullverket. Forumfrågan skulle kunna lösas så att den länsrätt inom vars
domkrets taxeringsbeslutet enligt tullagen skall meddelas skall vara
behörig. Det torde dock kunna inträffa att den orten inte är densamma
som orten där tvångsåtgärden skall vidtas eller har vidtagits. Det mest
praktiska torde vara att prövningen sker där. Därför föreslår regeringen
att den länsrätt, inom vars domkrets beslut om åtgärd skall verkställas
eller har verkställts, skall vara behörig då fråga är om fall där beslut om
tull eller skatt skall meddelas av Tullverket.
7.7 Tullkontrollen beträffande intrång i viss immateriell
äganderätt
Regeringens förslag: De bestämmelser som i dag finns i lagen om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m. tas in i tullagen; bestäm-
melserna i den till lagen hörande förordningen tas in i tull-
förordningen. Tullverket får viss befogenhet att utfärda föreskrifter.
Det tydliggörs att ansökningsavgift får tas ut även för ansökan om
förlängning av ett ingripande. Det införs en bestämmelse av vilken
framgår att ansvaret för kostnaderna för förstöring av varor som be-
funnits vara varumärkesförfalskade eller pirattillverkade åligger
svaranden, men att sökanden ansvarar mot staten för kostnaderna om
ersättning inte kan utsökas hos svaranden. Ansvarsbestämmelsen i
tullagen utformas så, att det klart framgår att den också omfattar brott
mot förbudet i artikel 2 i förordningen (EG) nr 3295/94. Det klargörs
att ansvaret att verkställa domstols dom om förstöring av varor åvilar
Tullverket endast beträffande sådana varor som kvarhålls av
Tullverket. Det införs en bestämmelse som klargör att rättig-
hetsinnehavaren bär det ekonomiska ansvaret för skador som uppstår
på varuprover vid undersökningar enligt artikel 6.1 i förordningen
(EG) nr 3295/94 då varan befinns vara äkta. Tullverket ges rätt att
kräva att det ställs säkerhet för varuprov som lämnas ut för
undersökning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, med
den skillnaden att utredningen inte föreslår några bestämmelser om
rättighetsinnehavarens ekonomiska ansvar för skada på varuprov i
samband med undersökning och rätt för Tullverket att kräva att
rättighetsinnehavaren skall ställa säkerhet för varuprov som lämnas ut för
undersökning. Utredningen gör bedömningen att artikel 6.1 i
förordningen (EG) nr 3295/94 inte medger att varuprover lånas ut till
rättighetsinnehavaren för laboratorieanalys.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till Tullagsutred-
ningens förslag. Patent- och registreringsverket, Sveriges Industri-
förbund och Svenska föreningen mot piratkopiering är dock kritiska till
utredningens uttalanden beträffande möjligheten att låna ut varuprover
till rättighetsinnehavaren för laboratorieanalys.
Bakgrunden till regeringens förslag: En allmän översyn av lagen om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m. ingick i Tullagsutredningens
uppdrag. Utredningen har dessutom behandlat en till utredningen
överlämnad skrivelse från Generaltullstyrelsen till regeringen, dnr.
Fi98/1468, i vilken styrelsen hemställer om vissa ändringar i de svenska
bestämmelserna om tullkontroll beträffande varumärkesintrång. En av de
fem frågor som styrelsen tar upp i sin skrivelse, avseende ändring i
sekretessbestämmelserna, har redan tidigare behandlats av
Finansdepartementet och lett till lagstiftning (ändring i 4 § lagen om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m. samt i 9 kap. 1 och 2 §§
sekretesslagen [1980:100]). Här återges endast de övriga, av Tullags-
utredningen behandlade frågorna. Generaltullstyrelsens första förslag
gäller delegation. I den nuvarande lagen om tullkontroll av varumärkes-
intrång m.m. och den därtill hörande förordningen finns ingen
bestämmelse om att Tullverket skall få utfärda föreskrifter för
verkställigheten av bestämmelserna i lagen och förordningen. General-
tullstyrelsen anför att det i framtiden kan finnas behov av att ge ut mer
detaljerade föreskrifter om handläggningen av ärenden rörande
varumärkesförfalskade och pirattillverkade produkter och att detta bör
möjliggöras genom att Tullverket i den svenska förordningen ges rätt att
ge ut föreskrifter i dessa frågor. Nästa förslag avser handläggningen av
ansökningar om Tullverkets ingripande enligt artikel 3 i förordningen
(EG) nr 3295/94. Enligt 4 § i den svenska förordningen om tullkontroll
av varumärkesintrång m.m. skall en avgift tas ut för varje ansökan enligt
artikel 3.4. Generaltullstyrelsen anser att det inte helt klart framgår att en
ny ansökningsavgift kan tas ut i de fall ett företag begär att
övervakningen/kontrollen skall förlängas. Styrelsen anser att
bestämmelsen bör utformas så att en ny ansökningsavgift skall tas ut för
varje ny ansökan och varje ansökan om förlängning av tidigare medgiven
övervakning/kontroll. Generaltullstyrelsen anför vidare att bestämmelsen
enligt styrelsens uppfattning ger utrymme för en differentierad
ansökningsavgift som är beroende av hur länge ett ingripande i form av
en längre tids övervakning/kontroll av viss typ av varusändningar skall
pågå. Styrelsen anser också att det vore lämpligt att fastställa en övre
gräns för hur lång tidsperiod ett ingripande enligt artikel 3 får omfatta
och föreslår att ingripande bör få medges för högst ett år per
beslutstillfälle; detta skulle stå i överensstämmelse med bestämmelserna i
flera andra medlemsländer.
Den tredje fråga som Generaltullstyrelsen tar upp gäller
ersättningsskyldigheten för kostnader vid förstöring av gods som
befunnits vara varumärkesförfalskat eller pirattillverkat. General-
tullstyrelsen vill ha ett förtydligande; det bör framgå att 17 kap.
utsökningsbalken och bestämmelserna om utsökningsavgift i
förordningen (1992:1094) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna
skall tillämpas när Tullverket verkställer domstols dom om förstöring av
varor. Den som framställt yrkandet om förstöring skall då anses som
sökande enligt 17 kap. utsökningsbalken. Styrelsen anför att varken den
immaterialrättsliga lagstiftningen eller lagen om tullkontroll av varu-
märkesintrång m.m. innehåller några bestämmelser om vem som skall
betala kostnaderna för förstöring av varor. Därför bör bestämmelserna i
17 kap. utsökningsbalken tillämpas; för verkställighet av dom eller annan
exekutionstitel tillämpas utsökningsbalkens bestämmelser om inte annat
föreskrivits.
Det fjärde och sista förslaget avser varuprover för laboratorieanalys.
Generaltullstyrelsen anser att lagstiftningen bör kompletteras med
föreskrifter som klart uttrycker vilka regler som gäller vid utlämning av
prover till rättighetsinnehavaren för testningsändamål. Styrelsen anför i
huvudsak följande. Tullverket får av rättighetsinnehavarens ombud ofta
frågan om det är möjligt att få ta enstaka prov av de misstänkt
förfalskade varorna i syfte att skicka dem till rättighetsinnehavarens
laboratorium i utlandet för bedömning. Enligt styrelsens uppfattning har
rättighetsinnehavaren inte någon dispositionsrätt över godset. Om
rättighetsinnehavaren eller hans ombud vill ta prov för test i laboratorium
i utlandet, får han ansöka om det hos behörig domstol, dvs. den instans
som slutligen bedömer om det rör sig om en förfalskning eller inte. Vad
som däremot skulle kunna beviljas är att prover lånas ut över dagen för
laboratorietester här i landet. Detta kan vara betydelsefullt inte minst då
det är fråga om pirattillverkade CD-skivor; det kan vara svårt att avgöra
om en skiva är äkta eller pirattillverkad utan laboratorietest. Kostnaden
för prover som lämnas ut för analysändamål skall betalas av
rättighetsinnehavaren innan de lämnas ut. Varuprover torde också kunna
lämnas ut till rättighetsinnehavaren, om importören skriftligen ger sitt
samtycke. I praktiken tillämpas redan detta, i synnerhet i de fall då
importören handlat i god tro.
Tullagsutredningen föreslår i SOU 1999:54, s. 134 f, att bestämmel-
serna i lagen om tullkontroll av varumärkesintrång m.m. skall tas in i den
nya tullagen och att Tullverket skall få viss befogenhet att utfärda
verkställighetsföreskrifter. Utredningen föreslår också att det skall
klargöras att ansökningsavgift får tas ut även för ansökan om förlängning
av ingripande och att det skall införas en bestämmelse av vilken det
framgår att ansvaret för kostnaderna för förstöring av varor åligger
svaranden, men att sökanden ansvarar mot staten för kostnaderna om
ersättning inte kan utsökas hos svaranden. Det skall också klargöras att
ansvaret att verkställa domstols dom om förstöring av varor åvilar
Tullverket endast beträffande varor som kvarhålls av Tullverket.
Slutligen föreslår utredningen att ansvarsbestämmelsen i tullagen skall
utformas så, att det klart framgår att den också omfattar brott mot
förbudet i artikel 2 i förordningen (EG) nr 3295/94. Utredningen lämnar
däremot inte, som framgår ovan, något förslag beträffande utlämnande
till rättighetsinnehavaren av varuprover för analys, då utredningen gör
bedömningen att artikel 6.1 i förordningen (EG) nr 3295/94 inte medger
detta.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar Tullagsutred-
ningens bedömning att de bestämmelser som i dag finns i lagen om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m. bör tas in i tullagen, liksom att
bestämmelserna i den till lagen hörande förordningen bör tas in i
tullförordningen. Härvid skall naturligtvis vid utformningen av bestäm-
melserna hänsyn tas till att förordningen (EG) nr 3295/94 har ändrats per
den 1 juli 1999. Regeringen anser också att Tullverket bör ha befogenhet
att utfärda föreskrifter enligt utredningens förslag. Verket skall således
kunna utfärda föreskrifter om tidsgränserna för ingripanden, förvaring av
kvarhållna varor, ställande av säkerhet, förlängande av tidsgräns enligt
artikel 7.1 i förordningen (EG) nr 3295/94 samt verkställighet av domar
om frigörande, ändring eller förstöring av varor. Såsom Lagrådet har
påpekat är föreskrifter om tidsgränser för ingripanden, förlängande av
tidsgränsen enligt artikel 7.1, förvaring av varor samt verkställighet av
domar att anse som verkställighetsföreskrifter; något bemyndigande i
tullagen behövs därför inte. Däremot föreslår regeringen mot bakgrund
av det resonemang som regeringen för i kapitel 12 att det tas in en
upplysning i tullagen om förekomsten av verkställighetsföreskrifter. När
det gäller föreskrifter om ställande av säkerhet är det enligt regeringens
mening mer tveksamt om de kan ses som rena verkställighetsföreskrifter.
Även om en säkerhet som ställs för värdet av ett varuprov som lämnas ut
för inspektion som Lagrådet anför gäller till förmån för varuinnehavaren,
innebär den ett åliggande för den som har fått låna varuprovet. Därför
finns det behov av en bemyndigandebestämmelse i denna del.
Vad gäller avgifterna kan först konstateras att bestämmelsen i artikel
3.4 i förordningen (EG) nr 3295/94 har ändrats så att det numera anges
att den sökande får debiteras en avgift avsedd att täcka de administrativa
kostnaderna i samband med ansökan samt dessutom en avgift avsedd att
täcka kostnaderna för genomförandet av beslutet i varje medlemsstat där
beslutet om beviljande av ansökan gäller. Tullverket torde härmed ha fått
gehör för sitt önskemål att få ta ut avgift för täckande av kostnaderna för
genomförandet av tullkontrollen. Vidare framstår det som rimligt att
avgift skall få tas ut även vid ansökan om förlängning av ingripande
enligt förordningen (EG) nr 3295/94. De svenska bestämmelserna bör
utformas så att detta framgår tydligare.
Det framgår av artikel 8.1 a i förordningen (EG) nr 3295/94 att
förstöring av varor som befunnits vara varumärkesförfalskade eller
pirattillverkade skall ske utan kostnad för statskassan. Däremot anges
inte vem som skall stå för kostnaderna. Det får förutsättas att avsikten är
att detta skall regleras i nationell rätt. De bestämmelser om förstöring av
varor som avses i artikel 8.1 a finns i svensk rätt i bl.a. 41 § varumärkes-
lagen. Om ett varukännetecken som olovligen förekommer på en vara
inte kan utplånas eller ändras utan att varan förstörs, får domstolen
besluta om förstöring av varan. Bestämmelsen är utformad som en rätt
för rättighetsinnehavaren att begära att åtgärden vidtas. Det är inte fråga
om ett förverkande i straffrättslig mening; i stället har
rättighetsinnehavaren ett privaträttsligt anspråk på att egendomen skall
förstöras. För svaranden är det med utsökningsbalkens terminologi fråga
om en förpliktelse som inte avser betalningsskyldighet.
Utsökningsbalkens bestämmelser om kostnadsansvar vid verkställighet
av sådana förpliktelser är tillämpliga såvitt avser
kronofogdemyndighetens verksamhet. Enligt bestämmelserna om
tullkontroll beträffande intrång i immateriell rättighet skall dock
Tullverket i vissa fall verkställa beslut om förstöring. Därför behövs det
en bestämmelse i tullagen om kostnadsansvaret i fall då Tullverket är
verkställande myndighet. Något skäl att avvika från den huvudregel som
gäller enligt 17 kap. 2 § utsökningsbalken, nämligen att ansvaret emot
staten för kostnaderna för verkställigheten av ett beslut om
säkerhetsåtgärd skall åligga den som ansöker om åtgärden, finns enligt
regeringens mening inte. En bestämmelse bör därför införas enligt vilken
kostnadsansvaret emot staten åligger den som från början ansökt om
ingripande, dvs. rättighetsinnehavaren.
Syftet med en bestämmelse om vem som har ansvaret emot staten är
givetvis att säkerställa att staten får ersättning för kostnaderna. Det
yttersta ansvaret för verkställighetskostnaderna bör dock på samma sätt
som då verkställigheten sker enligt utsökningsbalken åligga svaranden,
den som har tappat målet. I praktiken skall därför Tullverket först vända
sig till svaranden för att få ersättning för kostnaderna. Om ersättning inte
kan fås från denne, kan Tullverket vända sig till rättighetsinnehavaren.
Bestämmelsen i tullagen bör utformas så att denna ordning klart framgår.
Därför bör det i bestämmelsen anges att svaranden ansvarar för Tull-
verkets kostnader, men att sökanden ansvarar emot staten för kost-
naderna, om ersättning inte kan utsökas hos svaranden.
Företrädare för Tullverket har också under hand framfört synpunkten
att det behövs ett förtydligande beträffande vilken myndighet som har
ansvaret för förstöringen av varorna i fall då såväl Tullverket som
kronofogdemyndigheten är inblandade i verkställigheten av domstols
dom. Rimligtvis bör ansvaret att verkställa dom om förstöring av varor
åvila Tullverket endast beträffande sådana varor som kvarhålls av
Tullverket. Att så är fallet bör givetvis framgå av lagtexten.
Tullagsutredningen har gjort bedömningen att bestämmelserna i artikel
6.1 i förordningen (EG) nr 3295/94 möjligen kan anses ge rättig-
hetsinnehavaren rätt att låna prover över dagen för analys och att det inte
kan vara tal om någon djupare analys; att varan får inspekteras kan enligt
utredningen inte anses innebära att den får analyseras på ett sådant sätt att
den ändras eller skadas. Det är i och för sig riktigt att en
bokstavstolkning av artikeln kan ge vid handen att så är fallet.
Bestämmelsen måste dock sättas in i sitt sammanhang. Hänsyn måste tas
till det övergripande syftet med förordningen (EG) nr 3295/94 och till
den faktiska situation som rättighetsinnehavaren och tullmyndigheten
befinner sig i. Den moderna tekniken har möjliggjort tillverkning av
piratkopior som det är i stort sett omöjligt att skilja från originalen utan
laboratorieanalyser. Även den omständigheten att tullkontrollen numera
också omfattar intrång i patenträtt innebär att det föreligger ett behov av
att kunna företa tekniska analyser för att fastställa om ett intrång skett.
Av detta följer att en möjlighet att företa laboratorieanalyser torde vara
en förutsättning för att tullkontrollen skall bli ett effektivt hjälpmedel i
kampen mot intrång i immateriella rättigheter. Det kan tilläggas att
bestämmelsen anses medge sådana analyser i såväl Danmark som
Finland och även i Storbritannien och Tyskland.
Regeringens bedömning är således att bestämmelsen i artikel 6.1 i
förordningen (EG) nr 3295/94 inte kan anses hindra att rättig-
hetsinnehavaren och andra som berörs av ingripandet ges rätt att låna
varuprover för analys i laboratorium. Regeringen finner vidare att det för
att bestämmelsen skall kunna tillämpas finns behov av vissa
kompletterande nationella bestämmelser. Genom bestämmelserna i
artikel 7.1 i förordningen (EG) nr 3295/94 finns en naturlig gräns för
inom vilken tid analysen måste vara genomförd; om Tullverket inte inom
tio arbetsdagar efter anmälan om uppskjutet frigörande eller kvarhållande
har underrättats om att ärendet har hänskjutits till den behöriga
myndighet som skall fatta beslut i sakfrågan eller om att den
vederbörligen bemyndigade myndigheten har vidtagit temporära åt-
gärder, skall varorna frigöras under förutsättning att alla tullformaliteter
har uppfyllts och att kvarhållningen återtagits. Denna period kan i
lämpliga fall förlängas med högst tio arbetsdagar. Det säger sig självt att
analysen måste vara genomförd före det att nyssnämnda tidsfrist löpt ut.
Någon nationell bestämmelse om inom vilken tid analysen måste vara
genomförd torde därför inte behövas. Däremot finns det behov av
bestämmelser om ansvaret för de eventuella skador på varuprovet som
analysen kan medföra. Det torde inte gå att undvika att de analyser som
måste genomföras ibland kan leda till att varuprovet ändras eller skadas.
Det är självklart att den som fått låna varuprovet skall bära det eko-
nomiska ansvaret härför om undersökningen visar att varan är äkta. Han
skall med andra ord ge importören eller exportören ersättning för den
skada på varuprovet som analysen medfört. Att så är fallet bör komma
till uttryck i lagen. I många fall torde det vara fråga om tämligen små
belopp, men det kan givetvis förekomma kontroller av mer värdefullt
gods. Med hänsyn härtill bör det införas en möjlighet för Tullverket att
kräva att det ställs säkerhet för varuprovet innan han får det för analys.
Tullverket skall således göra en bedömning av om det i det enskilda fallet
finns behov av ställande av säkerhet.
Som framgår av redogörelsen för gällande rätt finns det inte i den
svenska lagstiftningen någon straffbestämmelse som tar sikte på brott
mot förbudet enligt artikel 2 i förordningen (EG) nr 3295/94.
Ansvarsbestämmelserna i den nya tullagen bör utformas så att de också
omfattar sådan brottslighet.
Regeringen föreslår att bestämmelserna i lagen om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. tas in i den nya tullagen och att de utformas i
enlighet med det ovan anförda.
7.8 Polisens och Kustbevakningens medverkan
Regeringens förslag: Bestämmelserna om polisens och Kustbevak-
ningens medverkan i Tullverkets kontrollverksamhet ändras endast på
så sätt att den föreslagna bestämmelsen om tulltjänstemans rapporte-
ringsskyldighet och befogenhet att lämna rapporteftergift också blir
tillämplig på kustbevakningstjänsteman vid dennes medverkan i Tull-
verkets kontrollverksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag,
utom i två hänseenden: För det första ingår enligt utredningens förslag
befogenheten att anbringa lås, förseglingar och igenkänningsmärken på
transportmedel m.m. samt att tillfälligt ta hand om registreringsbevis och
liknande handlingar (59 § första stycket i den nuvarande tullagen) inte i
de befogenheter som polisman och kustbevakningstjänsteman har vid
medverkan i Tullverkets kontrollverksamhet. För det andra lägger utred-
ningen inte något förslag om rapporteringsskyldighet och rapporteftergift
beträffande kustbevakningstjänsteman.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser att även befogenheten att
anbringa lås, förseglingar och igenkänningsmärken på transportmedel
m.m. samt att tillfälligt ta hand om registreringsbevis och liknande hand-
lingar skall kunna användas av polisman vid medverkan i Tullverkets
kontroller. Kustbevakningen påpekar att det i praktiken är Kustbevak-
ningen som utövar all kontroll av sjötrafik. Kustbevakningen anför bl.a.
följande. Det torde så gott som aldrig förekomma att Tullverket prejar
fartyg. Därför bör formuleringen i bestämmelsen härom i tullagen vara
att det är Kustbevakningen som får preja fartyg. Vidare bör befogenheten
att anbringa lås, förseglingar och igenkänningsmärken på transportmedel
och att tillfälligt ta hand om registreringsbevis och liknande handlingar
även tillkomma kustbevakningstjänstemän vid medverkan i Tullverkets
kontroller. Dessutom bör för tydlighets skull bestämmelsen om anmälan
om misstanke om brott och rapporteftergift omfatta kustbevaknings-
tjänsteman, även om det kan hävdas att rätt att lämna rapporteftergift
redan följer av 3 § andra stycket förordningen (1983:124) om Kustbevak-
ningens medverkan vid polisiär övervakning. Vidare bör bestämmelsen
om Kustbevakningens tullkontroll av sjötrafiken tas in i tullagen i stället
för i tullförordningen. Skälen härför att det är fråga om sådana intrång i
de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna som bör tas in i lag och att
det skulle stämma bättre överens med den ordning som gäller för
gränskontroll av personer. Kustbevakningen bör också erhålla självstän-
dig rätt att via Tullverket erhålla bokningsuppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Den svenska gränskontrollen utförs
av Tullverket, polisen och Kustbevakningen (se bl.a. prop. 1999/2000:64
om polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till
Schengen, s. 51 och 54). Tullverket har huvudansvaret för kontrollen av
varor, medan polisen har huvudansvaret för kontrollen av personer.
Kustbevakningen ansvarar för kontrollen till sjöss avseende såväl varor
som personer. Kustbevakningen har ett självständigt ansvar för tull-
kontrollen av sjötrafiken i den meningen att någon begäran om bistånd
från Tullverket inte förutsätts. Operativt finns dock ett nära samarbete
mellan Tullverket och Kustbevakningen.
Enligt de nuvarande bestämmelserna har såväl polismyndighet som
Kustbevakningen befogenhet att anbringa lås, förseglingar och igen-
känningsmärken på transportmedel, containrar och andra varor som står
under tullkontroll samt att tillfälligt ta hand om registreringsbevis och
liknande handlingar vid medverkan i Tullverkets kontrollverksamhet.
Regeringen ser inga skäl att ändra denna ordning.
Det är Tullverket som har det övergripande ansvaret för den kontroll
som utförs inom ramen för tullkodexens och tullagens bestämmelser. Det
vore därför inte lämpligt att kontrollbestämmelserna utformades på ett
sätt som skulle innebära att exempelvis Kustbevakningen får vidare
befogenheter än Tullverket, även om det i praktiken är Kustbevakningen
som utför prejning av fartyg. Av detta följer att bestämmelsen om prej-
ning av fartyg inte bör ändras.
Den bestämmelse om skyldighet att rapportera misstanke om brott och
rapporteftergift som finns i 3 § andra stycket förordningen om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning kan knappast
anses omfatta brott mot tullagstiftningen. Eftersom det givetvis kan
inträffa att kustbevakningstjänstemän får kännedom om misstänkta brott
mot tullagstiftningen när de medverkar i Tullverkets kontrollverksamhet
finns det anledning att införa en bestämmelse om rapporteringsskyldighet
och rapporteftergift beträffande brott mot tullagstiftningen som gäller
kustbevakningstjänstemän. Den bestämmelse som föreslås reglera tull-
tjänstemans rapporteringsskyldighet och befogenhet att lämna rapport-
eftergift bör därför vara tillämplig också på kustbevakningstjänstemän
vid deras medverkan i Tullverkets kontrollverksamhet.
Som Kustbevakningen påpekar kan den tullkontroll av sjötrafiken som
Kustbevakningen genomför innebära intrång i de grundlagsskyddade fri-
och rättigheterna. Därför finns också den bestämmelse som fastställer
kontrollbefogenheterna i den föreslagna tullagen. Bestämmelsen i
tullförordningen är en komplettering som inte i sig ger myndigheten
ytterligare kontrollbefogenheter. Vidare skall den föreslagna proportiona-
litetsbestämmelsen givetvis även gälla sådan kontrollåtgärd enligt
tullagen som vidtas av polisman eller kustbevakningstjänsteman, liksom
den föreslagna bestämmelsen om ramarna för användning av våld.
Vad beträffar tillgången till transportföretagens bokningsuppgifter
stadgas i dag i 7 § första stycket förordningen (1996:702) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen, m.m. bl.a. att upplysning om innehållet i inhämtade boknings-
uppgifter får lämnas till bl.a. Kustbevakningen om uppgiften behövs i
Tullverkets brottsbekämpande verksamhet för att klarlägga om brott eller
brottslig verksamhet har förekommit, pågår eller planeras. Denna
bestämmelse gäller även sådana bokningsuppgifter som Tullverket
inhämtat med stöd av tullagen. Tullagsutredningen föreslår att det skall
tas in en bestämmelse med motsvarande innehåll i den nya tullförord-
ningen. Regeringen har för avsikt att göra detta.
7.9 Lagen om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Regeringens förslag: Lagen behålls. Det införs bestämmelser som
gäller införsel av gemenskapsvaror från annan medlemsstat i
Europeiska unionen. Det införs bestämmelser som tydliggör att varor
får föras till tullkontor och uppvisas för Tullverket eller anmälas utan
hinder av införselförbud eller -villkor.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att bestämmelserna i
lagen skall tas in i den nya tullagen. Någon ändring i sak föreslås inte.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med tillskapandet av lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. var att sammanföra sådana bestämmelser som var gemen-
samma för olika regleringsförfattningar. I prop. 1994/95:34, s. 116,
konstaterades att det vid ett medlemskap i EU inte finns utrymme för
nationella bestämmelser avseende införselrestriktioner som följer av EG-
bestämmelser, men att bestämmelserna i lagen kunde bibehållas för
sådana nationella restriktioner som vi själva kan önska behålla eller
införa inom de ramar som EG-bestämmelserna tillåter.
Lagen innehåller bestämmelser om på vilket sätt varor får hanteras
utan hinder av införselförbud eller -villkor: varan får transiteras enligt
tullförfarandet extern transitering, förvaras på tillfälligt lager eller
tullager eller i frizon eller frilager, förstöras eller återutföras. Det anges
särskilt att lagen inte gäller för införselrestriktion som följer av
gemenskapsrätten eller för införsel av gemenskapsvaror från annan
medlemsstat i den Europeiska unionen.
Som nämns ovan har Tullagsutredningen föreslagit att bestämmelserna i
lagen skall tas in i den nya tullagen. Detta vore också den lämpligaste
lösningen om bestämmelserna i fråga endast skulle avse icke-
gemenskapsvaror som förs in i landet från tredje land. Det har emellertid,
bl.a. i samband med beredningen av departementspromemorian Ny
smugglingslag (Ds 1998:53), framkommit skäl för att dels förtydliga de
nuvarande bestämmelserna, dels göra lagen tillämplig även då
gemenskapsvaror förs in i landet från ett annat EG-land.
Bestämmelserna i tullagstiftningen innebär att den som för in varor till
gemenskapens tullområde utan dröjsmål skall transportera och uppvisa
varorna för Tullverket. De grundläggande bestämmelserna om detta finns
i artiklarna 37 42 i tullkodexen. Sådana varor som omfattas av införsel-
regleringar får, enligt 1973 års lag, utan hinder av införselförbud och -
villkor hanteras i den ordning som föreskrivs för de slag av tull-
behandling som anges i lagen. 1973 års lag innebär alltså en begränsning
av räckvidden hos de införselregleringar som föreskrivs i en stor mängd
författningar. Denna ordning förutsätter givetvis att även transporten och
åtgärderna för att visa upp varorna får ske utan hinder av införsel-
regleringarna. Detta bör emellertid anges uttryckligen i lagen.
Den inre marknaden inom EU bygger på principerna om fri rörlighet
för bl.a. varor. Detta kommer till uttryck i bl.a. artikel 28 i EG-fördraget.
Där anges att kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med
motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsländerna.
Bestämmelsen innebär alltså att nationella införselrestriktioner är
otillåtna. Emellertid föreskrivs i artikel 30 i EG-fördraget att ett
medlemsland kan införa restriktioner (inklusive förbud) för bl.a. införsel
och transitering, om förbudet eller restriktionen grundas på vissa i
artikeln närmare angivna skyddshänsyn.
Det har visat sig att en rad nationella restriktioner är gällande enligt
denna bestämmelse även i förhållande till andra EU-länder. Andra
restriktioner är gällande med stöd av Sveriges anslutningsfördrag. På
grundval av bestämmelsen i EG-fördraget och anslutningsfördraget har
inregränslagen stiftats. I lagen anges vilka befogenheter Tullverket har
vid införsel och utförsel över Sveriges gräns mot andra EU-länder. I
lagen finns en uppräkning av sådana varor som omfattas av restriktioner
vilka anses tillåtna enligt EG-fördraget. Inregränslagen är tillämplig
endast på de uppräknade varorna. När det gäller levande djur, produkter
av djur, m.m. finns det dessutom bestämmelser i förordningen
(1994:1830) om införsel av levande djur m.m., vilken även den införts på
grundval av EG-fördraget och anslutningsfördraget.
I och med att det finns nationella införselrestriktioner som är gällande
vid införsel från andra EU-länder, finns det ett behov av att på
motsvarande sätt som i 1973 års lag reglera hur sådana varor får hanteras
utan hinder av restriktionerna. En lämplig lösning är att ta in
bestämmelserna i 1973 års lag och att anknyta dem till de förfaranden
som finns föreskrivna i inregränslagen och förordningen om införsel av
levande djur m.m. På motsvarande sätt som när det gäller införsel från
tredje land bör det även finnas en bestämmelse om transporten fram till
platsen för sådana förfaranden. I det lagstiftningsärende som gäller en ny
smugglingslag föreslås en bestämmelse enligt vilken anmälan skall ske
utan dröjsmål vid närmaste bemannade tullplats. Bestämmelsen i 1973
års lag bör givetvis korrespondera med den bestämmelsen. Enligt 17 §
inregränslagen får Tullverket ta hand om en vara, om det behövs för
genomförandet av en kontroll enligt lagen. I det nyss nämnda
lagstiftningsärendet föreslås att den bestämmelsen skall förtydligas.
Enligt förslaget skall Tullverket nämligen få ta hand om en vara även på
den grunden att varan inte får föras in till eller ut från landet till följd av
ett införselförbud eller -villkor. Av 17 a § samma lag framgår att den
som fört in varan eller varans ägare får återutföra varan. Vidare finns det
i 17 d § samma lag en bestämmelse om förstöring av varor. Slutligen
finns det i förordningen om införsel av levande djur m.m. bestämmelser
om myndighets åtgärder vid införsel av bl.a. levande djur. Även dessa
åtgärder bör av praktiska skäl få vidtas utan hinder av införselförbud eller
-villkor.
Regeringen föreslår att lagen om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. behålls och att bestämmelserna ändras i
enlighet med det ovan anförda. Lagen skall givetvis tillämpas endast i
den utsträckning som EG-rätten medger det. Att så är fallet bör markeras
i lagtexten genom att det anges att bestämmelserna i lagen gäller om
inte annat föreskrivits .
7.10 Tillhandahållande av lokaler
Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse behålls.

Utredningens förslag: Ansvaret att utan kostnader för staten ställa
lokaler och anordningar till Tullverkets förfogande för undersökning och
tullklarering m.m. åläggs den som driver anläggning för land-, sjö- eller
lufttransport.
Remissinstanserna: Luftfartsverket anför följande. Det är ändamåls-
enligt att överföra ansvaret för tillhandahållandet av lokaler från
transportföretagen till den som driver en anläggning. Enligt såväl
nuvarande tullagen som förslaget skall lokaler tillhandahållas utan
kostnad för staten. Detta har lett till att det på flygplatserna såväl de
statliga som övriga finns stora utrymmen för tullens behov som
utnyttjas i mycket ringa omfattning och som förorsakar betydande
kostnader för flygplatshållarna. Det beror på att det saknas incitament för
tullen att hålla kostnaderna nere. När det gäller den normala resande-
kontrollen vore det därför enligt verkets mening mer ändamålsenligt att
tullen betalade hyra för de lokaler som erfordras. När det å andra sidan
gäller yrkesmässig import- och exportverksamhet är det dock fortfarande
rimligt att kostnaderna bärs av den kommersiella verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 67 § i den nuvarande tullagen
skall transportföretag som befordrar resande från tredje land utan kostnad
för staten ställa de lokaler och anordningar till Tullverkets förfogande
som enligt vad verket bedömer behövs för undersökning och tullklarering
av resgods och fordon som resande för med sig, för förhör, kropps-
visitation och kroppsbesiktning av resande samt för tullpersonal under
uppehåll i tjänstgöringen. I SOU 1999:54 föreslås att detta ansvar i stället
skall åläggas den som driver anläggning för land-, sjö- eller lufttransport.
Utredningen har inte närmare motiverat den föreslagna ändringen. Den
berörs mycket kortfattat i författningskommentaren (s. 199). Där konsta-
teras endast att skyldigheten att ställa lokaler och anordningar till
Tullverkets förfogande i dag åligger transportföretagen samt att den som
driver exempelvis hamnen eller flygplatsen i praktiken är bättre ägnad att
fullgöra denna skyldighet. Vidare konstateras att det också är så det
fungerar. Av remissinstanserna är det endast Luftfartsverket som kom-
menterar förslaget. Verket motsätter sig visserligen inte förslaget, men
pekar, som framgår ovan, på helt andra frågeställningar, som inte berörts
av utredningen. Likartade synpunkter har under hand framförts av
Svenska kommunförbundet. Regeringen har inte för avsikt att ändra den
nuvarande ordningen att lokalerna och anordningarna skall ställas till
förfogande utan kostnad för staten. Regeringen menar vidare att det inte
finns skäl att på grundval av det presenterade underlaget ändra den
nuvarande bestämmelsen. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse
motsvarande den nuvarande 67 § tullagen tas in i den nya tullagen.
8 Tulltillägget
Regeringens bedömning: I avvaktan på att den särskilde utredare
som tillkallats för att göra en översyn av skattetilläggsinstitutet slutför
sitt arbete lämnas inga förslag till ändring i bestämmelserna om
tulltillägg.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Sveriges Industriförbund, Svensk Handel och
Sveriges Transportindustriförbund betonar vikten av en skyndsam
reform av tulltilläggsinstitutet och att härvid de särpräglade förhållandena
på tullområdet beaktas. Kommerskollegium menar att tillämpningen av
tulltilläggen redan nu bör nyanseras genom beaktande av bl.a. de
särskilda förhållandena på tullområdet. Svenska Handelskammar-
förbundet anför bl.a. att det är av vikt att Tullverket börjar tillämpa de
ursäktskriterier som finns fastlagda för tulltillägg.
Skälen för regeringens bedömning: I 82 86 och 88 95 §§ tullagen
finns bestämmelser om tulltillägg. Tulltillägget, som är en administrativ
sanktion, riktar sig i huvudsak mot brister vid fullgörande av anmälnings-
eller uppgiftsskyldigheten i tullbehandlingen av den kommersiella
importen. Bestämmelserna om tulltillägg överensstämmer i huvudsak
med bestämmelserna om skattetillägg i bl.a. taxeringslagen (1990:324).
Bestämmelsen om befrielse från tulltillägg skiljer sig dock från
motsvarande bestämmelser om skattetillägg genom att befrielse när det
gäller tulltillägg kan göras helt eller delvis. I prop. 1986/87:166
förklarades (s. 109) detta med att förhållandena på tullområdet när det
gäller deklarationsskyldighetens fullgörande i vissa avseenden skiljer sig
från motsvarande förhållanden på den inrikes beskattningens område.
Det framhölls att företag med en omfattande importverksamhet skall
lämna ett stort antal deklarationer, ofta under stark tidspress, och att
varubeskrivningarna kan vara besvärliga, underlaget bristfälligt eller
svårtolkat m.m. Regeln om nedsättning av tulltillägg sades främst vara
avsedd att tillämpas i fall då ett helt tulltilläggsbelopp framstår som en
orimligt sträng sanktion med hänsyn till felets art och föreliggande
ursäktande omständigheter, samtidigt som felaktigheten inte är
tillräckligt ursäktlig för att sanktionen skall kunna efterges helt. I
propositionen framhölls att föreskrifterna bör tillämpas generöst i fråga
om personer som är ovana vid tullsystemet medan det finns anledning att
vara mer restriktiv när det gäller dem som yrkesmässigt importerar varor.
Dessa är eller bör vara väl förtrogna med vad som skall iakttas.
Tullagsutredningen lämnar inga förslag till ändringar i sak av
tulltilläggsbestämmelserna i sitt slutbetänkande. Utredningen hänvisar till
att regeringen tillkallat en särskild utredare för att göra en översyn av
skattetilläggsinstitutet. Utredningen antar att den översynen inte kommer
att begränsas till skattetilläggsinstitutet i taxeringslagen utan kommer att
beröra också andra sanktionssystem med i princip samma uppbyggnad,
som tulltilläggsinstitutet. Överväganden om och i så fall vilka ändringar
som behövs för att tillfredsställa kravet på en rimlig nyansering av
tulltillägget och dess förenlighet med Europakonventionen bör enligt
utredningen anstå till dess att de kan samordnas med översynen av
skattetilläggsreglerna. Tullagsutredningen lägger dock till att tull-
tilläggsreglerna redan nu bör kunna tillämpas med beaktande av de
särskilda förhållandena på tullområdet vad gäller deklarationsförfarandet
samt den i direktiven angivna utgångspunkten för den särskilde utredaren
av skattetilläggsinstitutet (SOU 1999:54 s. 145).
Som Tullagsutredningen konstaterat har regeringen tillsatt en särskild
utredare för att göra en översyn av skattetilläggsinstitutet. Den särskilde
utredaren skall enligt direktiven (dir. 1998:34) bl.a. kartlägga den
nuvarande tillämpningen av skattetilläggsreglerna och mot bakgrund av
de problem som uppmärksammats utforma ett sanktionssystem som
uppfyller högt ställda krav på effektivitet, förutsebarhet, likformighet och
rättssäkerhet samt också de krav som Europakonventionen kan ställa på
förfarandet. Uppdraget är inte begränsat till skattetillägg enligt
taxeringslagen, det avser skattetilläggsinstitutet i sin helhet och därför
också bl.a. tulltillägget, som är skattetilläggets motsvarighet på
tullområdet. Regeringen delar därför Tullagsutredningens bedömning, att
det inte vore rationellt att nu överväga ändringar i bestämmelserna om
tulltillägg.
Förhållandena på tullområdet skiljer sig naturligtvis från förhållandena
på övriga skatteområdet. Deklaranterna måste beakta inte bara interna
svenska regler utan även EG:s komplexa tullrättsnormer och andra
medlemsstaters tullrättspraxis. Som Tullagsutredningen nämner kan till-
förlitlig information om EG-normernas rätta tolkning vara svåråtkomlig i
Sverige och information om tullrättspraxis i andra EU-stater kan saknas
helt. Vidare kan dokumentationen som följer med importsändningar vara
bristfällig och det kan vara svårt att upptäcka brister eller avhjälpa dem,
inte minst eftersom dokumentationen ofta är på främmande språk. Själv-
klart skall tulltilläggsbestämmelserna tillämpas med beaktande av dessa
särskilda förhållanden. Som angivits ovan har detta särskilt lyfts fram vid
utformningen av bestämmelserna om befrielse från tulltillägg.
9 Förstöring av varor
Regeringens förslag: Artikel 56 i tullkodexen kompletteras med en
bestämmelse i tullagen som anger när förstöring av varor får ske.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det är endast två instanser som berör förslaget
närmare. Alkoholinspektionen tillstyrker förslaget och påpekar att det kan
röra sig om stora kvantiteter av exempelvis starköl, där senaste datum för
förtäring har gått ut, eller om en typ av alkoholdryck vars
försäljningsvärde inte står i rimlig proportion till lagringskostnaderna.
Kammarrätten i Sundsvall anser, att även om EG-reglerna i och för sig
inte kräver att precisering sker av situationer när förstöring får ske bör i
vart fall en tillämpningsbestämmelse formuleras så att den inte som den
föreslagna bestämmelsen måhända gör kan tolkas som en uttömmande
beskrivning av när varor får förstöras.
Bakgrunden till regeringens förslag: Bestämmelser om beslag och
förverkande i tullsammanhang finns i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling. Enligt 17 § skall beslagtagen egendom omhändertas och
förvaras av Tullverket, om inte annat följer av särskild författning eller
beslut av åklagare. Förverkad egendom skall enligt 22 och 23 §§
försäljas. Även den föreslagna lagen om straff för smuggling m.m.
innehåller bestämmelser om beslag och förverkande. Om försäljning inte
kan ske, torde egendomen kunna förstöras med stöd av 6 § lagen
(1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.
Den svenska tullagstiftningen innehåller inga bestämmelser om
förstöring av beslagtagen egendom utöver bestämmelsen i 40 § tullagen,
som avser varor som skall försäljas genom Tullverkets försorg: om varan
är skadad eller förskämd eller om köpeskillingen inte kan beräknas täcka
minst kostnaden för försäljningen eller om Tullverket annars finner att
det finns särskilda skäl, får varan i stället förstöras. En vidare
bestämmelse finns i tullkodexen. Enligt artikel 56 i tullkodexen får, om
omständigheterna så kräver, tullmyndigheterna låta förstöra varor som
uppvisats för tullen. Innehavaren av varorna skall underrättas och
kostnaderna för förstöringen skall bäras av denne.
Förutsättningen för att tullmyndigheterna skall få förstöra varor är
således att omständigheterna kräver det. Någon specifikation av vad som
skall anses vara sådana omständigheter finns inte i EG-rätten. Det synes
ankomma på medlemsländerna att närmare precisera i vilka fall
förstörelse kan komma i fråga i den nationella tullagstiftningen. Så har
skett bl.a. i den tyska Zollverwaltungsgesetz. Av 13 § framgår att
förstöring av varor kan komma i fråga då varor, som får säljas av
tullmyndigheten, inte kan säljas. När det gäller tillfälligt omhändertagna
varor krävs även att varorna riskerar att förstöras eller minska väsentligt i
värde eller att förvaringen av varorna medför kostnader som är orimligt
höga eller blir besvärlig. Ytterligare en förutsättning är att det inte har
varit möjligt att i stället sälja varorna. En bestämmelse om förstöring av
varor finns också i den nederländska tullagen; enligt 7 kap. 53 § kan
beslagtagna varor säljas eller i särskilda fall förstöras, om den
tullskyldige inte har uppfyllt sina förpliktelser enligt tullagstiftningen
inom sex månader efter det att han underrättades om beslagsbeslutet.
Denna tidsgräns gäller inte om varorna är utsatta för snabb, påfallande
värdeminskning eller om förvaringen av varorna eller underhållet av dem
medför fara eller höga kostnader. Också den danska toldloven innehåller
en kompletterande bestämmelse om förstöring av varor. Enligt 83 §
andra stycket, som avser beslagtagna varor, skall varor, som inte
avhämtats inom två månader efter utgången av den månad då slutligt
beslut i saken fattats, säljas av tull- och skattemyndigheterna på offentlig
auktion. Varor, som myndigheterna anser vara okuranta eller osäljbara,
kan dock efter nämnda tidsfrist förstöras under tullkontroll. Tidsfristen
kan efter ansökan förlängas, dock högst till ett år.
Skälen för regeringens förslag: Tullverket har framfört synpunkten
att det bör införas bestämmelser som utvidgar möjligheten att förstöra
beslagtaget gods före dom om förverkande, när värdet av det beslagtagna
inte står i rimlig proportion till kostnaderna för förvaringen.
Som redovisats ovan finns det i artikel 56 i tullkodexen en
bestämmelse enligt vilken tullmyndigheterna får förstöra varor som
uppvisats för tullen, om omständigheterna kräver det. Utgångspunkten
synes vara att detta skall kunna ske utan att det föreligger något beslut
om förverkande av varorna.
Förstöring av varor är en långtgående åtgärd. Den skall givetvis
tillgripas endast i fall då andra åtgärder inte kan vidtas. Regeringen
föreslår därför att artikel 56 i tullkodexen kompletteras med en
bestämmelse i den svenska tullagen, i vilken närmare anges när
förstöring får ske. Av bestämmelsen skall förutsättningarna för att
förstöring skall få tillgripas framgå. Avsikten är således att bestämmelsen
skall vara uttömmande. Den situation som Tullverket nämner, att värdet
av de beslagtagna varorna inte står i rimlig proportion till kostnaderna för
förvaringen av varorna, bör vara en sådan omständighet som kan läggas
till grund för ett beslut om förstöring. Ytterligare sådana omständigheter
bör vara att varorna löper risk att bli fördärvade eller att minska
väsentligt i värde. Av bestämmelsen i tullagen bör också framgå att
beslut om förstöring får fattas endast om Tullverket gjort bedömningen
att försäljning av varorna inte är möjlig. Den föreslagna bestämmelsen är
avsedd att omfatta bl.a. sådana situationer som avses i 40 § tullagen; en
särbestämmelse beträffande varor som skall säljas behövs därför inte.
10 Överklagandereglerna
10.1 Bakgrund
Överklagandereglerna i den nuvarande tullagen ändrades per den 1 juli
1999, i samband med att den nya organisationen av Tullverket trädde i
kraft. Tullagsutredningen hade i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att redo-
visa de ändringar som behövdes med anledning av omorganisationen.
Utredningens förslag presenterades i delbetänkandet SOU 1998:127
Tullagens överklaganderegler m.m. vid en omorganisation av Tullverket.
Utredningen föreslog bl.a. att beslut av Tullverket skulle överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol samt att regeringen skulle kvarstå som
besvärsinstans endast i vissa administrativa ärenden. Vad beträffar den
föreslagna instansordningens förhållande till artiklarna 243 och 244 i
tullkodexen menade utredningen att det i vart fall inte var uppenbart att
det fanns något EG-rättsligt hinder mot att ett beslut av en regional
tullenhet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, men ges in till
Tullverket som har att ompröva beslutet på antingen regional eller central
nivå. Tvärtom, menade utredningen, fick det anses föreligga övervägande
skäl för att en ordning av detta slag är väl förenlig med grundtankarna i
artiklarna 243 och 244. Utredningen påpekade att en sådan ordning också
var väl förenlig med den allmänna regel om överklagande som kommer
till uttryck i 22 a § förvaltningslagen (1986:223).
Tullagsutredningen lämnade också i sitt delbetänkande ett förslag om
införande av en bestämmelse om dröjsmålstalan. Enligt förslaget skulle
det, om Tullverket i ett ärende som väckts skriftligen av en enskild inte
meddelat beslut inom sex månader från det att ärendet väckts eller inom
den tid som avses i artikel 6.2 tredje stycket i tullkodexen, anses som att
framställningen avslagits. Därvid skulle rätt att överklaga till allmän för-
valtningsdomstol föreligga.
De flesta remissinstanserna godtog utredningens förslag beträffande
instansordning. Några instanser ställde sig dock tveksamma till om den
föreslagna ordningen uppfyllde kravet på tvåstegsförfarande i artikel 243
och föreslog därför att sådana bestämmelser om ett självständigt
överklagbart omprövningsbeslut som föreslås i Ds 1998:42 Effektivare
omprövning av förvaltningsbeslut skulle införas i tullagen. Förslaget om
dröjsmålstalan avstyrktes av hälften av de remissinstanser som berörde
förslaget, nämligen Justitieombudsmannen, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Skåne län och Riksskatteverket. Förslaget tillstyrktes av Svenska
Handelskammarförbundet och Sveriges Industriförbund. Även Svea
hovrätt, Domstolsverket och Kommerskollegium såg positivt på det.
Sveriges Domareförbund delade bedömningen att EG-rätten kräver att
det finns en tidsfrist för beslutsfattande i den nationella lagstiftningen,
men ansåg att rättsverkan av underlåtenhet att meddela beslut borde vara
bifall och inte avslag på gjord framställning.
Regeringen behandlade Tullagsutredningens förslag till nya över-
klaganderegler i prop. 1998/99:79. Regeringen lämnade här samma
förslag till ny instansordning som utredningen. Regeringen påpekade att
ärendet beträffande ett nytt omprövningsförfarande var under beredning
inom Regeringskansliet och att det i avvaktan på resultatet av det arbetet
framstod som lämpligast att tills vidare behålla det gällande förfarandet
för omprövning. Regeringen anförde också att den avsåg att återkomma
till frågan sedan Tullagsutredningen lämnat sitt slutbetänkande. Rege-
ringen lämnade inte något förslag till bestämmelser om dröjsmålstalan.
Regeringen påpekade att den av utredningen föreslagna ordningen inte
har någon motsvarighet i svensk rätt och att den också skiljer sig från vad
som föreslogs beträffande dröjsmålstalan av Fri- och rättighets-
kommittén. Det kunde också med den föreslagna ordningen föreligga en
risk att outredda ärenden hamnar i domstol och att handläggningstiderna
därigenom blir ännu längre. Vidare, menade regeringen, saknades det
utredning om huruvida det verkligen föreligger ett behov av att införa en
rätt till dröjsmålstalan i den svenska tullagstiftningen. Regeringen
anförde att innan den tar ställning till om en rätt till dröjsmålstalan bör
införas i den svenska tullagstiftningen, borde behovet och utformningen
av en sådan bestämmelse utredas närmare; regeringen avsåg att
återkomma till frågan sedan Tullagsutredningen lämnat sitt slut-
betänkande.
Regeringens förslag om ny instansordning har lett till lagstiftning ( bet.
1998/99:SkU19, rskr. 1998/99:242, SFS 1999:425). Ändringarna trädde i
kraft den 1 juli 1999.
10.2 Instansordningen
Regeringens förslag: Bestämmelser motsvarande de nuvarande
bestämmelserna i tullagen om instansordning vid överklagande av
Tullverkets beslut förs in i den nya tullagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Länsrätten i Skåne län anser att bestämmelserna
strider mot artikel 243.2 i tullkodexen, som förutsätter att överklagandet i
första instans skall ske hos vederbörande tullmyndighet. Länsrätten
menar därför att den i Ds 1998:42 Effektivare omprövning av förvalt-
ningsbeslut föreslagna instansordningen redan nu skall lagfästas i
tullagen. Sveriges Advokatsamfund ifrågasätter mot bakgrund av instans-
ordningens förhållande till EG-rätten bestämmelsen om prövnings-
tillstånd vid överklagande till kammarrätten. Övriga remissinstanser har
inte haft något att invända mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anförde i prop.
1998/99:79 (s. 77) att det i avvaktan på resultatet av det pågående arbetet
med de förslag som lämnats i Ds 1998:42 framstod som lämpligast att
tills vidare behålla det nuvarande förfarandet för omprövning i tullagen.
Detta arbete pågår fortfarande. Regeringen finner inte heller nu skäl att
föregripa dess resultat. Regeringen föreslår således att bestämmelser
motsvarande de nu gällande bestämmelserna om instansordningen vid
överklagande av Tullverkets beslut skall införas i den nya tullagen.
10.3 Dröjsmålstalan
Regeringens bedömning: Något förslag beträffande dröjsmålstalan
lämnas inte i denna proposition. Regeringen har för avsikt att
återkomma i frågan.

Utredningens förslag: Tullagsutredningen återkommer i sitt
slutbetänkande med ett nytt förslag beträffande dröjsmålstalan. Enligt
detta förslag skall en bestämmelse införas tullagen i vilken endast sägs
att vid tillämpningen av artikel 6.2 andra stycket i tullkodexen skall
Tullverket fatta beslut inom sex månader från det att begäran om beslut
gjordes.
Remissinstanserna: Endast nio remissinstanser har yttrat sig särskilt
om förslaget beträffande dröjsmålstalan. Justitieombudsmannen är
tveksam till förslaget. Han saknar ett mer auktoritativt yttrande i frågan
för att vara övertygad om att det föreligger en skyldighet för Sverige att
införa en tidsfrist för beslutsfattande i tullagen. Han saknar också en
närmare redogörelse för de överväganden som ligger bakom förslaget att
bestämma tidsfristen till sex månader. Kammarrätten i Stockholm är
också kritisk till förslaget beträffande dröjsmålstalan. Domstolen menar
att den föreslagna bestämmelsen sedd i samband med artiklarna 6.2 och
243.1 i tullkodexen inte ger klara besked om huruvida en dröjsmålstalan
kan föras redan efter sexmånadersfristen eller om det kan krävas att den
ytterligare tid som tullmyndigheten har ansett sig behöva för att fatta
beslut har överskridits. Om det senare är fallet, synes sexmånadersfristen
sakna självständig betydelse. Risken att outredda ärenden hamnar hos
länsrätten är dock större med en möjlighet till dröjsmålstalan redan efter
sex månader. Även Kammarrätten i Sundsvall menar att den föreslagna
bestämmelsen torde komma att vålla svårigheter vid tillämpningen.
Kammarrätten påpekar att det inte är fråga om ett överklagande i
förvaltningsprocesslagens mening, eftersom det inte finns något
överklagbart beslut. Vidare anser domstolen att det inte framgår vilka
rättsföljder en domstolsprövning skall medföra. Denna uppfattning delas
av Länsrätten i Stockholms län, som menar att det då institutet
dröjsmålstalan inte är utvecklat inom svensk förvaltningsrätt måste ges
en tydlig reglering av när talan kan väckas, hur talan skall föras, vad
länsrätten skall pröva etc. Länsrätten anser det vara uteslutet att tänka sig
en ordning som innebär att länsrätten skall fatta ett materiellt beslut i
stället för Tullverket; förutom att en sådan ordning skulle strida mot
instansordningen, skulle länsrätten bli den instans som prövar sakfrågan
om prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten.
Länsrätten påpekar bl.a. att den inte har de praktiska utredningsresurser
som krävs. Länsrätten saknar också en redogörelse för hur dröjsmålstalan
utformats i andra länder, hur flitigt utnyttjad den är och vilka fördelar för
den enskilde den lett till. Brottsförebyggande rådet anser att frågan gäller
ett väsentligt större komplex än att införa en tidsfrist i tullagen eller inte;
frågan är om det i förvaltningslagen och/eller i speciallagstiftningen bör
införas tidsfrister för beslut i allmänhet. Därför, menar rådet, bör man
inte ta ställning till denna fråga inom ramen för en översyn av
tullagstiftningen, utan i ett annat mer generellt sammanhang. Även Tull-
verket motsätter sig förslaget. Verket anför att regeln om dröjsmålstalan
har tagits in i lagförslaget enbart på basis av uppfattningar som vid ett
möte uttalats av tjänstemän vid kommissionen och att utredningen inte
har utvecklat närmare hur de tillfrågade tjänstemännen kommit fram till
sin ståndpunkt. Verket anser vidare att det saknas utredning om vad en
dröjsmålstalan bör resultera i och behovet av att reglera detta. Tullverket
menar också att 22 a § förvaltningslagen, som avser överklagande av
beslut, inte synes vara tillämplig varför artikel 243 måste kompletteras
med bestämmelser som anger vilken myndighet eller domstol som skall
pröva dröjsmålstalan. Riksskatteverket vidhåller det som verket uttalade
beträffande dröjsmålstalan i sitt yttrande över Tullagsutredningens del-
betänkande. I det yttrandet anförde verket att det principiellt är tveksamt
till värdet av dröjsmålstalan och att det enda godtagbara skälet för att
införa dröjsmålstalan beträffande ett förvaltningsbeslut torde vara att det
krävs i EG-rätten. Sveriges Advokatsamfund tillstyrker förslaget, men
anser att det är svårt att av den föreslagna lydelsen av bestämmelsen
inläsa att rätt till dröjsmålstalan skall föreligga på det sätt som stadgas i
artikel 243. Svensk Handel anser att förslaget att maximera handlägg-
ningstiden för beslut till sex månader är positivt; regeln skulle underlätta
företagens planering.
Skälen för regeringens förslag: Den lagrådsremiss som föregick
denna proposition innehöll inte något förslag till bestämmelse om
dröjsmålstalan. Lagrådet har i sitt yttrande särskilt kommenterat detta.
Lagrådet anför att frånvaron av bestämmelser om inom vilken tid beslut
skall fattas och om behörig myndighet att pröva talan inte kan frånkänna
enskild person rätten att föra dröjsmålstalan enligt artikel 243.1 i tull-
kodexen. Om någon skulle vilja utnyttja denna möjlighet i praktiken utan
att några kompletterande regler finns, kommer förvaltningsdomstol att få
improvisera fram erforderliga principer. Lagrådet menar att det är en
bättre metod att i författning ange vilka närmare regler som skall gälla i
fråga om dröjsmålstalan än den ordningen att överlåta åt praxis att
utbilda erforderliga principer. Lagrådet påpekar vidare att dröjsmålstalan
funnits inom det finansiella området i fem års tid. Lagrådet föreslår att de
regler som anses nödvändiga för den faktiska tillämpningen av
rättsinstitutet dröjsmålstalan skall utarbetas under det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
I artikel 243.1 andra stycket i tullkodexen stadgas att varje person som
hos tullmyndigheterna har gjort framställning om ett beslut i fråga om
tillämpningen av tullagstiftningen skall ha rätt att överklaga, om beslut
inte fattats inom den tid som anges i artikel 6.2. I artikel 6.2 anges
emellertid inte någon bestämd tidsfrist. I bestämmelsen anges att beslut
skall fattas så snart som möjligt och, då framställning om beslut gjorts
skriftligen, inom en tid som fastställs enligt gällande bestämmelser.
Artikel 243.1 är inte en fakultativ bestämmelse; den är en obligatorisk
bestämmelse som är direkt tillämplig i medlemsstaterna. Som Lagrådet
och Tullagsutredningen påpekar finns det därför redan en rätt till
dröjsmålstalan. Frågan gäller således inte huruvida bestämmelser som
ger rätt till dröjsmålstalan på tullområdet skall införas, utan huruvida
bestämmelser som möjliggör utnyttjandet av denna rättighet skall införas.
Regeringen instämmer i att det framstår som lämpligare att i författning
ange vad som skall gälla i fråga om dröjsmålstalan än att helt överlåta åt
praxis att utforma förfarandet. Regeringen är emellertid av den bestämda
uppfattningen att införandet av sådana kompletterande bestämmelser
måste föregås av mycket noggranna överväganden. Det räcker inte att,
som Tullagsutredningen föreslår, införa en bestämmelse om tidsfrist.
Själva bestämmelsen om dröjsmålstalan finns visserligen i artikel 243.1 i
tullkodexen. Detta är dock endast en rambestämmelse. Dröjsmålstalan är,
även om det som Lagrådet påpekar finns vissa särbestämmelser på det
finansiella området, ett för svensk förvaltningsrätt främmande institut.
Det skulle därför krävas flera kompletterande bestämmelser i svensk rätt.
Artikel 243.1 ger exempelvis inte svar på frågorna om vad klagandens
yrkande skulle gälla och vilken rättsföljd domstolens prövning av en
dröjsmålstalan skulle få. Ett annat exempel på frågor som måste lösas
gäller vilken domstol som skulle pröva talan. Det skulle, eftersom det vid
dröjsmålstalan inte finns något beslut som överklagas, behövas en
särskild forumbestämmelse; forumbestämmelsen i 14 § lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar, vilken är tillämplig vid över-
klagande enligt tullagen, avser beslut som överklagas. Detta visar att ett
införande av bestämmelser om dröjsmålstalan kräver en mer noggrann
analys av i vilka avseenden kompletterande svenska bestämmelser
behövs och hur bestämmelserna skall utformas för att passa in i den
svenska förvaltningsprocessrätten. Enligt regeringens mening finns det
inte utrymme för en sådan analys inom ramen för detta
lagstiftningsärende. Regeringen lämnar därför inget förslag beträffande
dröjsmålstalan på tullområdet i denna proposition, men avser att
återkomma i frågan.
10.4 Revisionsbesluts överklagbarhet
Regeringens förslag: Förbudsregeln kvarstår.

Utredningens förslag: Tullagsutredningen har funnit att det mesta
talar för att ett direkt förbud mot överklagande av beslut om att företa
revision skulle kunna komma i konflikt med EG-rätten. Utredningen
föreslår därför att förbudet att överklaga revisionsbeslut skall tas bort.
Remissinstanserna: Justitieombudsmannen avstyrker förslaget. Han
påpekar att flera andra medlemsstater tycks anse att ett överklagande-
förbud inte strider mot den aktuella artikeln i tullkodexen och menar att
bestämmelsen bör kvarstå så länge det inte är klarlagt att ett förbud mot
överklagande strider mot EG-rätten. Justitieombudsmannen framhåller
också att motsvarande bestämmelse finns i såväl taxeringslagen som
lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter, varför utredningens
förslag skulle få den negativa effekten att bestämmelserna i de olika
lagstiftningarna inte längre är samstämmiga. Även Kammarrätten i
Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Inspektionen för strategiska
produkter, Tullverket, Riksskatteverket, TCO och Tull-Kust avstyrker
förslaget. Kammarrätten i Sundsvall, Sveriges Handelskammarförbund,
Sveriges Industriförbund, Svensk Handel och Sveriges Advokatförbund
tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 243.1 första stycket i
tullkodexen skall varje person ha rätt att överklaga beslut som fattats av
tullmyndigheterna i fråga om tillämpningen av tullagstiftningen och som
berör denne direkt och personligen. Tullagsutredningen anser att det
mesta talar för att ett direkt förbud mot överklagande av beslut om
revision skulle kunna komma i konflikt med denna bestämmelse. Sam-
tidigt redovisar utredningen att det endast i ett av de länder som
tillfrågats, Danmark, föreligger rätt att överklaga beslut om revision.
Varken Finland, Irland eller Nederländerna har sådana bestämmelser.
Tull är en skatt. Vidare avser de revisioner som Tullverket företar
normalt såväl tull som annan skatt som skall tas ut för varor vid import.
Härmed avses mervärdesskatt och punktskatter. Det är en medveten
strävan att den svenska lagstiftningen avseende förfarandet på skatte-
området skall vara så likformig som möjligt. Detta är viktigt inte minst
för att den enskilde lättare skall kunna veta vad som gäller vid
exempelvis revisioner. Likformigheten syftar också till att underlätta
myndigheternas praktiska hantering av ärendena. Därför bör det krävas
starka skäl för avvikande bestämmelser.
Som Justitieombudsmannen påpekar finns det en motsvarande
bestämmelse om förbud mot överklagande av revisionsbeslut i
taxeringslagen och lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. En
sådan bestämmelse finns även i skattebetalningslagen, som omfattar bl.a.
mervärdesskatt vid omsättning inom landet. De svenska revisions-
bestämmelserna bygger på tanken att en revision i normalfallet skall
göras i samverkan med den enskilde. För fall då revisionen inte kan
genomföras i samverkan med den enskilde finns särskilda bestämmelser i
lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
(tvångsåtgärdslagen). Detta innebär i praktiken att ett beslut om revision
enligt tullagen inte kan verkställas om den enskilde motsätter sig det.
Vidare krävs det i normalfallet domstolsprövning för att förfarandet
enligt tvångsåtgärdslagen skall få användas; då sabotagerisk bedöms
föreligga kan myndigheten visserligen fatta ett interimistiskt beslut om
tvångsåtgärd, men även i de fallen sker en domstolsprövning. Med
hänsyn till det ovan anförda finner regeringen att det kan ifrågasättas om
revisionsbesluten enligt tullagen kan anses vara sådana betungande beslut
som enligt tullkodexens bestämmelser skall vara överklagbara. Till detta
kommer att flera länder inom EU inte anser att revisionsbesluten utgör
beslut som avses i artikel 243 i tullkodexen. Sammantaget finner
regeringen att tillräckligt starka skäl att avvika från vad som gäller i
övrigt på skatteområdet inte föreligger. Förbudsregeln bör därför kvarstå.

10.5 Forum vid överklagande till länsrätten
Regeringens förslag: Den generella forumbestämmelsen i 14 § lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar tillämpas beträffande över-
klagande enligt tullagen. Det införs således inte någon särskild
forumbestämmelse i tullagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det är endast en instans, Kammarrätten i
Sundsvall, som har berört frågan. Kammarrätten anser att det med hänsyn
till att Tullverket numera utgör en myndighet behövs ett klarläggande
beträffande frågan om vilken länsrätt som är behörig att pröva
överklagade beslut enligt tullagstiftningen.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande överklagandebestäm-
melserna i tullagen innehåller inte någon forumregel. Detta innebär att
den generella regeln i 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall tillämpas; beslut skall således överklagas till
den länsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om inte regeringen
för ett visst slag av mål föreskriver något annat. Några sådana
föreskrifter finns inte beträffande mål om överklagande av beslut enligt
tullagen. Tullverket utgör i och för sig en enda myndighet. Den är dock
indelad i sex regioner. Beslut fattas på såväl central nivå vid
huvudkontoret i Stockholm som på regional nivå. De beslut som fattas på
regional nivå fattas dels vid kontoren på de regionala huvudorterna
Haparanda, Sundsvall, Stockholm, Karlshamn, Malmö och Göteborg,
dels vid lokala tullkontor. Den ovan nämnda generella
forumbestämmelsen innebär att ett beslut skall överklagas till den länsrätt
inom vars domkrets det tullkontor vid vilket det först fattats ett
överklagbart beslut i ärendet ligger, oavsett om det är fråga om
huvudkontoret i Stockholm eller ett tullkontor ute i landet. Enligt
regeringens mening är detta också den ordning som bör gälla; eftersom
Tullverket inte längre är överklagandeinstans finns det inte någon
anledning att samla tullmålen vid en viss länsrätt. Regeringen föreslår
därför inte någon särskild forumbestämmelse i tullagen.
11 Utlämnande av uppgifter
Regeringens förslag: Tullverket skall på begäran av Läkemedels-
verket lämna uppgifter som rör import och export av varor. Tullverket
skall vidare på begäran av Säkerhetspolisen lämna uppgifter som rör
export av varor.

Läkemedelsverkets och Säkerhetspolisens förslag: Överens-
stämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
att Läkemedelsverket tas in i 118 § tullagen. Justitieombudsmannen,
Justitiekanslern, Datainspektionen och Svensk Handel ställer sig också
positiva till att Säkerhetspolisen (SÄPO) får tillgång till uppgifterna.
Justitiekanslern och Datainspektionen utgår dock från att uppgifter som
är sekretessbelagda hos Tullverket även omfattas av sekretess hos den
mottagande myndigheten. Svensk Handel framhåller vikten av att de
praktiska formerna för att genomföra uppgiftslämnandet inte drabbar
enskilda företag i omotiverat hög grad. Kommerskollegium har i princip
inte något att invända mot SÄPO:s hemställan, men anser att frågan bör
belysas ytterligare då rollfördelningen mellan de olika myndigheter som
berörs av exporten av strategiska produkter är något oklar. Denna åsikt
delas av Sveriges Transportindustriförbund. Inte heller Tullverket,
Inspektionen för strategiska produkter (ISP) och Statens kärn-
kraftinspektion (SKI) har i princip något att invända mot att SÄPO får
tillgång till Tullverkets uppgifter. Tullverket ifrågasätter dock om
SÄPO:s ändamål är tillräckligt starkt för att ges företräde framför sekre-
tessen. Både Tullverket och ISP påpekar att de informationsinsatser som
SÄPO bl.a. åberopar till stöd för sin framställning redan nu fullgörs av
Tullverket, ISP och SKI. Sveriges Industriförbund anser att den av
SÄPO önskade ordningen bör införas endast om det är omöjligt att
överföra den aktuella informationen via tullen genom tulltaxan eller på
annat sätt.
Bakgrunden till regeringens förslag: Enligt 9 kap. 1 § sekretess-
lagen (1980:100) gäller för uppgift om enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden sekretess i myndighets verksamhet som avser
bestämmande av skatt eller taxering eller i övrigt fastställande av
underlag för bestämmande av skatt. Med skatt avses även tull. Uppgift
hos Tullverket får dock enligt paragrafen lämnas ut om det står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. I 9 kap.
2 § samma lag föreskrivs att sekretess gäller också bl.a. i annan
verksamhet som avser tullkontroll. Vidare gäller enligt 9 kap. 4 § samma
lag sekretess för uppgift som avser enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden och som kan hänföras till den enskilde, i sådan särskild
verksamhet hos myndighet som avser framställning av bl.a. statistik.
I 14 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen anges att sekretess inte
hindrar ett överlämnande av en uppgift från en myndighet till en annan
om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. I 14 kap. 3 § (den
s.k. generalklausulen) anges att myndigheter, utöver vad som följer av
1 §, får utväxla uppgifter i situationer där det är uppenbart att intresset av
att uppgiften lämnas ut har företräde framför sekretessintresset. General-
klausulen hindrar i och för sig inte att utbyte av uppgifter mellan
myndigheter sker rutinmässigt även utan särskild författningsreglering. I
sådant fall måste den intresseavvägning som skall göras enligt
generalklausulen ske på förhand; den behöver inte göras i varje särskilt
ärende. Sekretesslagen bygger emellertid på att rutinmässigt uppgifts-
utbyte i regel skall vara författningsreglerat. En sådan reglering finns i
118 § tullagen; Tullverket skall på begäran tillhandahålla Sveriges
Riksbank, Riksskatteverket, Statens livsmedelsverk, Statens jordbruks-
verk, Kommerskollegium, skattemyndighet, Statistiska centralbyrån,
Kemikalieinspektionen och Fiskeriverket uppgifter som förekommer hos
Tullverket och som rör import eller export av varor.
Läkemedelsverket har i en framställning till regeringen som inkom den
15 april 1998 (Dnr Fi98/1113) hemställt att 118 § tullagen skall ändras
till att även omfatta Läkemedelsverket. Vidare har SÄPO i en fram-
ställning till regeringen som inkom den 28 april 1998 (Dnr Fi 98/1296)
hemställt att 118 § tullagen skall ändras så att den omfattar SÄPO såvitt
avser uppgifter som rör export av varor.
Läkemedelsverket anför i sin framställning i huvudsak följande. Verket
är enligt lagen (1992:860) om kontroll av narkotika tillstånds- och
tillsynsmyndighet för s.k. narkotikakemikalier. Syftet med verkets
kontroll är att medverka till att förhindra att narkotikakemikalier från den
svenska marknaden överförs till olaglig narkotikatillverkning och därmed
till att tillgången på olaglig narkotika minskar. Ett nära samarbete har
etablerats mellan Generaltullstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Läke-
medelsverket. Tillgång till tullens uppgifter beträffande enskilda
importer och exporter skulle effektivisera såväl verkets
kontrollmöjligheter som det nämnda samarbetet. Läkemedelsverket har
bl.a. möjlighet att begära in uppgifter om import och export från de
företag som har tillstånd eller som har gjort anmälan rörande laglig
handel med narkotikakemikalier. Det skulle vara synnerligen värdefullt
att jämföra dessa uppgifter med tullstatistiken för enskilda transaktioner.
Därutöver skulle verkets kontrollmöjligheter angående huruvida
företagen fullgjort sin tillstånds- eller anmälningsplikt underlättas.
SÄPO anför i sin hemställan i huvudsak följande. SÄPO:s insatser när
det gäller motverkande av spridning av massförstörelsevapen består
främst i informationsinhämtning, informationsspridning, kartläggning,
verifiering, analys och delgivning, men kan också innebära att SÄPO
bedriver förundersökningar. En viktig del av informationsverksamheten
riktar sig till företag som exporterar produkter till de s.k. tröskelländerna,
ett antal stater framför allt i Mellanöstern och övriga Asien, som är
särskilda riskländer när det gäller spridning av massförstörelsevapen.
Arbetet med bevakningen av problem inom icke-spridningsområdet
gäller också produkter med dubbla användningsområden, dvs. sådan
teknik eller sådana material som kan ha både civil och militär användning
och som därmed kan vara svåra att belägga med exportbegränsningar
eller kontroll. SÄPO deltar i ett omfattande internationellt samarbete i
frågorna och gjorde under 1997 flera ingripanden inom ramen för arbetet
med att motverka spridning av massförstörelsevapen. Ett grundläggande
problem är att kunskapen om de regler som styr export av strategiska
produkter är mycket dålig hos de flesta av de företag som berörs av
bestämmelserna. SÄPO lämnar information till sådana företag. Ett
problem för SÄPO är att få uppgift om vilka företag som kan vara
aktuella som mottagare av informationen. Det skulle vara av stort värde
att på ett mer enkelt och smidigt sätt kunna få uppgift om vilka företag
som under viss tid har exporterat en viss typ av produkt till ett bestämt
land. En myndighet som kan ge SÄPO den aktuella informationen är
Tullverket.
SÄPO har vidare yttrat sig med anledning av remissyttrandena och
anför härvid i huvudsak följande. SÄPO skall enligt uppdrag från
regeringen ägna uppmärksamhet åt risken för spridning av produkter som
kan användas i massförstörelsesyfte och redovisa för regeringen bekämp-
ningen av spridningen av sådana produkter. I uppdraget ligger vidare att
SÄPO i samverkan med andra myndigheter skall verka för att öka
kunskapen hos i Sverige etablerade företag om frågor som rör risker med
spridning av massförstörelsevapen och om bestämmelser som gäller
exportkontroll av strategiska produkter. SÄPO bedriver bl.a. förunder-
sökningar om brott mot lagen (1998:397) om strategiska produkter. Det
är dock inte i första hand en brottsutredande roll SÄPO har vid be-
kämpningen av spridande av produkter som kan användas i tillverk-
ningen av massförstörelsevapen. I stället ligger tyngdpunkten på den
brottsförebyggande verksamheten. Exempel på sådana åtgärder är infor-
mationsinhämtning, informationsspridning, kartläggning, verifiering,
analys och delgivning. Det pågår ett samarbete mellan ett flertal
departement, myndigheter och organisationer i en referensgrupp för icke-
spridningsfrågor. SÄPO är samordnande myndighet och kansli och är
även sammankallande till gruppens möten. De stater som utgör riskländer
för spridning av massförstörelsevapen är väl medvetna om den syn som
råder i västvärlden på export av aktuella produkter till dessa länder. I
syfte att ändå få tillgång till produkterna är det vanligt att riskländerna
upprättar täckföretag eller täckorganisationer såväl inom det egna landet
som i andra länder. De produkter som överlåts från den ursprunglige och
i de flesta fall intet ont anande säljaren i ett västland kan passera en hel
kedja av sådana täckföretag eller täckorganisationer. De blir därmed
omöjliga att spåra till den slutlige mottagaren, som är en stat som
västvärlden "svartlistat" som mottagare av produkten. En mycket viktig
del av SÄPO:s arbete ligger i att kartlägga täckföretag och täckorganisa-
tioner och att analysera deras arbetssätt. Detta är en mycket svår uppgift
som bl.a. kräver ett samarbete mellan västländernas underrättelse- och
säkerhetstjänster. Det råder inget totalförbud mot export av varor till
länder som har program för produktion av massförstörelsevapen. Detta
innebär att Inspektionen för strategiska produkter mycket väl kan ge till-
stånd till sådan export enligt lagen om strategiska produkter. I dessa
sammanhang sker ett informationsutbyte mellan SÄPO och inspektionen.
SÄPO informerar även flera andra myndigheter, bl.a. Tullverket och
Försvarsmakten. SÄPO ser det också som mycket viktigt att kunna lämna
information till företag. Orsaken är att den enskilde säljaren oftast inte
har en aning om att de produkter han överlåter är ämnade att användas i
massförstörelsevapen, dels på grund av användningen av täckföretag,
dels då det kan vara fråga om helt oskyldiga produkter som utgör en liten
del i processen för framställning av massförstörelsevapen. Tusental olika
typer av sådana oskyldiga produkter omfattas av tillståndsplikt enligt
lagen om strategiska produkter och är därmed föremål för exportkontroll.
Företagen skall normalt informeras av Tullverket vid exportklareringen
om vilka exportkontrollregler en vara omfattas av. Det finns flera
problem i detta sammanhang. För det första delges tullens information
först i samband med export, långt efter det att avtalet mellan säljare och
köpare har slutits. Den preventiva informationsverksamhet som SÄPO
bedriver har bl.a. som syfte att avtal överhuvudtaget inte skall komma till
stånd. För det andra har SÄPO erfarit en okunskap hos de svenska
företagen om exportklareringssystemet som kan leda till att företagen
inte får den information av Tullverket som produkten kräver. Ett tredje
och mycket stort problem är att Tullverket inte har möjlighet att ge in-
formation om den oerhörda mängd produkter som inte omfattas av
exportkontroll, men som ändå utifrån bedömningarna i det enskilda fallet
kan träffas av den s.k. catch all-klausulen; enligt artikel 4 i rådets
förordning (EG) nr 3381/94 om upprättande av gemenskapsordning för
kontroll av export av strategiska vapen, har regeringen möjlighet att
belägga en vara med exportförbud om det kan misstänkas att varan kan
komma att användas i tillverkning av massförstörelsevapen. Det är
SÄPO:s uppfattning att kunskapen hos de flesta företag som berörs av
bestämmelserna rörande strategiska vapen är mycket dålig och att en
sådan okunskap kan leda till allvarliga problem om export av en viss vara
sker till ett land som inte borde få tillgång till denna. SÄPO behöver
därför ha möjlighet att informera företag om bestämmelserna och i sam-
band därmed göra företagen medvetna om dels hur andra länder arbetar
för att få tag i produkterna, dels problemet med att till synes oskyldiga
produkter kan ha stor betydelse i produktion av massförstörelsevapen. En
begränsning i SÄPO:s möjlighet att genomföra en effektiv informations-
verksamhet ligger i att SÄPO har dålig kunskap om vilka företag det är
som är intressanta i sammanhanget. Detta är det problem som till stor del
kan lösas genom att SÄPO får tillgång till den typ av information som
Tullverket samlat in. SÄPO ser också denna information som en nöd-
vändighet för att SÄPO på bästa sätt skall kunna utföra regeringens
uppdrag. SÄPO har inte någon invändning mot att uppgifterna, efter ett
utlämnande från Tullverket, omfattas av sekretess även hos SÄPO och
SÄPO har inte behov av att få uppgifterna på medium för automatisk
databehandling.
Skälen för regeringens förslag: De uppgifter som Läkemedelsverket
och SÄPO vill ta del av omfattas av sekretessen enligt 9 kap. 1 och 2 §§
sekretesslagen.
Det är enligt regeringens mening uppenbart att en möjlighet att in-
hämta uppgifter från Tullverket är ett värdefullt redskap såväl vid
Läkemedelsverkets tillsyn enligt lagen om kontroll av narkotika som i
SÄPO:s verksamhet för att motverka spridning av massförstörelsevapen.
Det är också uppenbart att en ordning där uppgifterna kan lämnas utan en
prövning av Tullverket i varje enskilt fall skulle innebära att arbetet
kunde bedrivas på ett effektivare sätt. Vidare torde de aktuella upp-
gifterna normalt avse företag. I den mån de avser enskilda personer, torde
det vara fråga om dessa i deras egenskap av näringsidkare.
Något hinder ur integritetssynvinkel kan enligt regeringens mening
inte anses föreligga. Uppgifterna kommer att omfattas av sekretess hos
såväl Läkemedelsverket som SÄPO. Sekretess gäller bl.a. i statlig
myndighets (Läkemedelsverkets) tillsyn enligt lagen om kontroll av
narkotika, för uppgift om enskilds affärs- eller driftsförhållanden,
uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde
lider skada om uppgiften röjs. Detta framgår av 8 kap. 6 § sekretesslagen
jämfört med 2 § sekretessförordningen samt punkt 40 i bilagan till
sekretessförordningen. Att sekretess gäller i polismyndighets verksamhet
för att förebygga, uppdaga, utreda och beivra brott framgår av 5 kap. 1 §
sekretesslagen. Sekretess till skydd för den enskilde finns reglerad i
9 kap. 17 § sekretesslagen.
Enligt regeringens mening talar övervägande skäl för att Läkemedels-
verket och SÄPO skall ha rätt att på begäran erhålla uppgifter om export
och import av varor från Tullverket. När det gäller SÄPO skall dock, i
enlighet med SÄPO:s hemställan, uppgiftsutlämnandet begränsas till att
gälla uppgifter som rör export av varor. Regeringen föreslår att detta
uppgiftsutlämnande i likhet med vad som gäller för utlämnandet av
uppgifter till bl.a. Riksskatteverket och Statens jordbruksverk regleras i
tullagen.
12 Bemyndiganden
Regeringens förslag: Bestämmelser som bemyndigar regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter
beträffande avgifter för bl.a. tullförrättningar tas in i den nya tullagen.
I övrigt torde de föreskrifter som regeringen eller efter regeringens
bemyndigande, Tullverket kan komma att meddela med några få
undantag få karaktären av verkställighetsföreskrifter. I dessa delar
föreslås inga bemyndigandebestämmelser i tullagen. För att underlätta
tillämpningen av lagen föreslås dock att det i de aktuella paragraferna
tas in en upplysning om att regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Tullverket meddelar verkställighetsföreskrifter.

Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande tullagen finns ett
flertal delegationsbestämmelser som ger regeringen rätt att meddela
ytterligare föreskrifter. Det finns också i 119 § en bestämmelse om
subdelegation som ger regeringen rätt att bemyndiga Tullverket att
meddela föreskrifter i de ämnen som nämns i de bestämmelser i tullagen
som räknas upp i paragrafen. Samma konstruktion har valts i den av
Tullagsutredningen föreslagna nya tullagen samt i den lagrådsremiss som
föregått denna proposition.
Lagrådet har i sitt yttrande särskilt behandlat frågan om bemyndigan-
den i tullagen. Lagrådet konstaterar inledningsvis att regeringsformen i
princip inte medger att rätten att besluta föreskrifter om skatt delegeras
till regeringen, men att det i 8 kap. 9 § första stycket regeringsformen
finns ett uttryckligt undantag beträffande importtullar. Lagrådet
konstaterar också att 8 kap. 9 § regeringsformen inte omfattar några
andra skatter än tull och inte heller exporttull. Lagrådet påpekar att inte
bara de materiella reglerna utan också de regler som avser grunderna för
taxerings- och uppbördsförfarandet i 8 kap. regeringsformen räknas till
föreskrifter om skatt. Lagrådet anför att de grundläggande
förfarandereglerna på tullområdet numera kan i huvudsak antas finnas i
EG:s rättsakter. Lagrådet påpekar vidare att förfaranderegler som inte
tillhör det obligatoriska lagområdet kan beslutas av regeringen inom
ramen för den så kallade restkompetensen samt att vissa regler om
förfarandet kan vara av det slag att de kan meddelas som
verkställighetsföreskrifter. Lagrådet konstaterar att EG-förordningar,
med tanke på att riksdagen överlåtit beslutanderätten på
normgivningsområdet till EG:s organ, bör kunna anses likställda med
svensk lag och att det härav torde följa att regeringen även här har rätt att
besluta om verkställighetsföreskrifter. Lagrådet påpekar dock att
verkställighetsföreskrifter, oavsett om huvudförfattningen skulle vara en
EG-förordning eller en lag, inte får innehålla något som kan upplevas
som ett nytt åliggande för enskilda eller något som kan betraktas som ett
tidigare inte föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden. Mot bakgrund av detta resonemang ifrågasätter Lagrådet
behovet av merparten av bemyndigandena i tullagen. Vad beträffar de
bemyndiganden i den föreslagna lagen som innebär att regeringen får
meddela kompletterande föreskrifter beträffande exportförfarandet och
ställande av säkerhet för annan skatt än tull anser Lagrådet att
bemyndigandena skall utgå, då delegation i dessa ämnen inte är möjlig
enligt regeringsformen.
Lagrådet har även uttalat sig om den föreslagna bestämmelsen om
delegation av rätten att meddela föreskrifter till Tullverket. Lagrådet
anför att rätten till subdelegation har så nära anknytning till
huvudbemyndigandet att den bör komma till uttryck i denna paragraf;
annars är en olägenhet vid framtida ändringar i paragrafen att rätt till
subdelegation automatiskt skulle uppkomma utan att riksdagen finge en
reell möjlighet att överväga lämpligheten härav.
Som Lagrådet anför återfinns i huvudsak de grundläggande
förfarandereglerna på tullområdet i tullkodexen och tillämpnings-
kodexen. De bestämmelser som ålägger enskild att exempelvis anmäla
och deklarera införsel eller betala tull finns i EG-rättsakterna. Även de
bestämmelser som anger ramarna för inom vilken tid tull skall betalas
finns i tullkodexen. Därför torde av allt att döma huvuddelen av de
kompletterande föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Tullverket kommer att meddela få karaktären av sådana
neutrala bestämmelser vars enda syfte är att fylla ut befintliga
bestämmelser, utan att skapa nya förpliktelser för enskild. De får således
karaktären av verkställighetsföreskrifter. Som Lagrådet påpekar grundar
sig regeringens behörighet att meddela föreskrifter om verkställighet av
lag omedelbart på 8 kap. 13 § regeringsformen. Det krävs därför inget
bemyndigande i lag. Däremot kan det finnas ett värde i att det i lag
upplyses om förekomsten av verkställighetsföreskrifter. Håkan
Strömberg tar upp denna fråga i Normgivningsmakten enligt 1974 års
regeringsform (tredje upplagen, 1999, s. 145). Strömberg anför bl.a. att
en upplysning i lagtexten om existensen av verkställighetsföreskrifter
måste anses ha ett betydande informationsvärde för både de
rättstillämpande organen och allmänheten. Utan en sådan upplysning är
det inte lätt för den som läser lagen att förstå att just en viss bestämmelse
i lagen till skillnad från andra är preciserad genom en
verkställighetsföreskrift. Strömberg menar att det därför framstår som ett
rimligt krav att lagtexten anger omfattningen av regeringens behörighet
att meddela materiella verkställighetsföreskrifter. Detta bör dock
lämpligen inte ske genom ett formligt bemyndigande utan genom en
erinran om existensen av verkställighetsföreskrifter. Regeringen delar
dessa åsikter. Tullagstiftningen är en komplex och tämligen tung materia.
I den mån det är möjligt att lägga in upplysningar som kan underlätta
något för läsaren bör detta göras. Regeringen föreslår därför att det i de
aktuella lagrummen i tullagen tas in upplysningar om verkställig-
hetsföreskrifter.
Det finns emellertid ett par undantag från huvudregeln att
bemyndigandebestämmelser inte behövs i tullagen. I 11 kap. i den
föreslagna tullagen finns bestämmelser om avgifter. Enligt 11 kap. 3 §
första meningen sker tullförrättning på tullplats utan kostnad för
allmänheten inom de områden och på de tider som regeringen
föreskriver. Här är det fråga om verkställighetsföreskrifter. I paragrafens
andra mening anges att regeringen får föreskriva att tullförrättning även i
andra fall skall ske utan kostnad för allmänheten. Vidare anges i 11 kap.
5 § att regeringen får föreskriva att avgifter skall betalas för tillstånd till
betalningsanstånd och utfärdande av tullräkning. I dessa fall framstår det
som mer tveksamt att anse att det blir fråga om rena verk-
ställighetsföreskrifter. Då det är fråga om avgifter är emellertid genom
stadgandet i 8 kap. 9 § andra stycket regeringsformen delegation av
föreskriftsrätten möjlig. Regeringen föreslår därför bemyndigande-
bestämmelser besträffande föreskrifter om dessa avgifter. I enlighet med
Lagrådets yttrande avseende subdelegation till Tullverket föreslår
regeringen att bemyndigandebestämmelserna utformas på så sätt att i
dem anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter.
Det finns ytterligare ett område där det enligt regeringens mening finns
behov av en bemyndigandebestämmelse i tullagen. Som framgår av bl.a.
avsnitt 7.7 föreslår regeringen att de bestämmelser som kompletterar
förordningen (EG) nr 3295/94, bl.a. de som nu finns i lagen om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m., skall tas in i den nya tullagen.
Även i denna del innehåller Tullagsutredningens förslag till ny tullag och
lagrådsremissen en delegationsbestämmelse. Lagrådet har kommenterat
också denna bestämmelse. Regeringen behandlar denna fråga i avsnitt
7.7.
13 Ekonomiska konsekvenser
Det övergripande syftet med förslagen är att ge den svenska
tullagstiftningen ett innehåll som underlättar en smidig hantering i
tullförfarandena för såväl näringslivet som myndigheterna. Flera förslag
är av närmast lagteknisk karaktär, då de endast innebär förtydliganden av
en redan gällande ordning. I den delen kommer förslagen givetvis inte att
innebära några kostnader. Inte heller de förslag som innebär ändring i sak
kan enligt regeringens mening medföra några beaktansvärda
statsfinansiella konsekvenser.

14 Författningskommentar
14.1 Förslaget till tullag
1 kap.
1 §
Den svenska tullagstiftningen består i första hand av bestämmelserna i
tullkodexen och tillämpningskodexen. De nationella bestämmelserna får
endast ha karaktären av kompletteringar till dessa rättsakter. Det synes
därför mest konsekvent att första stycket utformas så att det står klart att
lagens tillämpningsområde är fastlagt genom tullkodexen och
tillämpningskodexen.
I förslaget till ny tullag har inarbetats lagen om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. (7 kap.). Eftersom denna lag endast innehåller
bestämmelser som kompletterar en EG-rättsakt, bör denna rättsakt
redovisas i tullagen. Även bestämmelsen i 4 kap. 6 § är en komplettering
till en EG-förordning, nämligen förordningen (EEG) nr 918/83 av den 28
mars 1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse.
För att inte tynga de inledande bestämmelserna föreslås att hänvis-
ningarna till rättsakterna redovisas i de relevanta kapitlen. Andra stycket
har utformats i det syftet.

2 §
Paragrafen motsvarar 1 § andra-fjärde styckena gällande tullag.

3 §
I 1 § första stycket andra meningen i den nuvarande tullagen anges att det
som sägs om tull i lagen även gäller andra skatter samt sådana avgifter
som skall tas ut för varor vid import från tredje land, om inte annat
uttryckligen anges eller framgår av sammanhanget. En bestämmelse med
sådan utformning kan leda till tillämpningssvårigheter. Det kan vara svårt
att se av sammanhanget huruvida bestämmelsen bara skall gälla tull och
inte andra skatter. Ett exempel härpå är 9 a § i den nuvarande tullagen.
Den bestämmelsen tillämpas så att den inte gäller andra skatter än tull,
trots att detta knappast kan anses framgå av sammanhanget. Här föreslås
därför att vad som i tullagens kompletterande bestämmelser till EG-rätten
sägs om tull alltid skall gälla även andra skatter som skall tas ut för varor
vid import, om inte annat uttryckligen anges. För tydlighets skull och för
att bestämmelsen inte skall kunna uppfattas stå i strid mot
specialbestämmelser i exempelvis 9 c kap. mervärdesskattelagen
(1994:200) anges att det är fråga om skatt som skall betalas till
Tullverket. I de paragrafer där hänvisning görs till EG-rättsliga regler
anges dock när dessa skall gälla även andra skatter än tull.
Ytterligare en ändring är att begreppet "avgifter som skall tas ut för
varor vid import från tredje land" har utgått. Skälen härför har utvecklats
i avsnitt 5.2.

4 §
Paragrafen motsvarar med viss redaktionell ändring 85 § nuvarande
tullförordning. Bestämmelsen får anses vara av sådant slag att den bör
flyttas till tullagen.

5 §
De uttryck som definieras särskilt är huvudsakligen dels desamma som i
2 § gällande tullag och som kommenteras i prop. 1994/94:34 s. 123-125,
dels vissa av de uttryck som i dag definieras i tullförordningen.
"Tullagstiftning" har förts in under uppräkningen i stället för i ett särskilt
stycke. Definitionen behövs då den definition av tullagstiftningen som
finns i artikel 1 i tullkodexen endast omfattar de bestämmelser på
gemenskapsnivå och nationell nivå som antagits för att genomföra
tullkodexen. Genom den i denna paragraf valda definitionen omfattas
exempelvis även de delar av tullagen som avser skönstulltaxering,
tulltillägg och förseningsavgift samt annan skatt än tull som skall betalas
till Tullverket. Det i den nuvarande definitionen använda begreppet
"EG:s bestämmelser" har ersatts av begreppet "EG:s tullbestämmelser"
för att det skall framgå att det är fråga om tullkodexen och de
bestämmelser på gemenskapsnivå som antagits för att genomföra denna.
Definitionen av det svenska tullområdet, svenskt territorium, skiljer sig
språkligt från den nuvarande definitionen. Någon ändring i sak är dock
inte avsedd.
Definitionen av tullförrättning har hämtats från 18 kap. 1 § tull-
ordningen; den bör ingå i tullagen, eftersom begreppet används där; se
11 kap. 3 och 4 §§.
Definitionen av fartyg har hämtats från 1 kap. 1 § sjötrafik-
förordningen (1986:300). Den omfattar utöver vanliga skepp och båtar
även bl.a. svävare och vattenskotrar. Definitionen av fordon motsvarar
den definition som finns i 2 § i den nuvarande tullförordningen. Eftersom
dessa uttryck används i lagen bör definitionen av dem finnas i lagen. När
det gäller fartyg och fordon behövs definitionerna för att även bl.a.
svävare skall omfattas. Något behov av definitioner av transportmedel
och luftfartyg torde inte föreligga.

6 och 7 §§
Paragraferna motsvarar 16 och 17 §§ i den nuvarande tullagen.

2 kap.
1 §
Bestämmelsen motsvarar i sak 11 § i den nuvarande tullagen.

2-6 §§
Bestämmelserna i 2, 3, 5 och 6 §§ motsvarar med vissa redaktionella
ändringar 12 14 §§ i den nuvarande tullagen, med tillägg av
hänvisningarna till tullkodexen och tillämpningskodexen. I 3 § har
emellertid i enlighet med Lagrådets rekommendation det andra stycket,
enligt vilket Tullverket får genom tulldatasystemet överföra elektroniska
dokument och andra upptagningar till en uppgiftslämnare, tagits bort.
I 4 § har den bestämmelse som i dag finns i 9 § tullregisterlagen
(1990:137) tagits in. Bestämmelsen bedöms passa bättre in i tullagen.
I prop. 1994/95:34, s. 129, anges att bestämmelsen i 13 § i den
nuvarande tullagen om när ett elektroniskt dokument skall anses ha
kommit in till Tullverket bör ses som en komplettering av bestämmelsen
i artikel 222.2 i tillämpningskodexen, enligt vilken en tulldeklaration som
gjorts med EDI skall anses ha avlämnats när EDI-meddelandet har
mottagits av tullmyndigheterna. Bestämmelsen, som tagits in i 2 kap. 5 §
i den föreslagna tullagen, utgör också en komplettering till den
grundläggande bestämmelsen om när en handling skall anses ha kommit
in till en myndighet i 10 § förvaltningslagen.

7 §
I 15 § i den nuvarande tullagen anges att Tullverkets beslut i ett ärende
som har väckts genom ett elektroniskt dokument får meddelas genom ett
sådant dokument. Det har från såväl Tullverkets som näringslivets sida
framhållits att det vore lämpligare att beslut kan meddelas genom
elektroniska dokument även då ärendet väckts genom ett pappers-
dokument. I praktiken läggs även sådana ärenden in i tulldatasystemet.
Genom den här föreslagna bestämmelsen blir detta möjligt.

3 kap.
1 §
De primära krav som ställs vid införsel av varor till det svenska
tullområdet finns i tullkodexen. Det kan naturligtvis inte bli tal om att
återge dessa i tullagen. Däremot synes det vara av värde att hänvisa till
de artiklar där sådana bestämmelser finns.
I prop.1994/95:34 s.105 uttalades att hänvisningar till enskilda artiklar
i EG-rättsakter bör undvikas, eftersom ändringar i artikelnumreringen i
en rättsakt annars leder till behov av lagändring. Denna princip har dock
inte tillämpats konsekvent i tullagstiftningen, se t.ex. 31 § andra stycket
gällande tullag och 3 kap. 4 och 5 §§ lagen om frihet från skatt vid
import, m.m. Fördelen med hänvisning till artikelnummer får anses
överväga nackdelarna.

2 §
Paragrafen motsvarar i sak 6 § i den nuvarande tullagen. Se vidare prop.
1994/95:34 s. 125.

3 §
Paragrafen motsvarar i sak 9 § i den nuvarande tullagen.

4 §
Paragrafen motsvarar 9 a § i den nuvarande tullagen; se avsnitt 6.4.

5 §
Paragrafen motsvarar 19 § i den nuvarande tullagen.

6-11 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om tillfälliga lager.
7 § motsvarar i sak 47 § i den nuvarande tullagen. Den paragrafen
riktar sig dock i första hand till fraktförare . Vad som avses med
begreppet fraktförare framgår inte. Begreppet har använts också i 1973
och 1987 års tullagar utan angivande av innebörden. Det ligger nära till
hands att anse fraktförare vara den som utför transporten/befordringen av
varan. Att så inte är fallet framgår dock av 47 § första stycket andra
meningen. I transportsammanhang förekommer begreppet fraktförare i
luftfartslagen (1957:297) och lagen (1974:610) om inrikes vägtransport. I
fråga om godstransporter är fraktförare enligt dessa lagar den som ingått
avtal med en avsändare om att transportera/befordra gods. Själva tran-
sporten/befordringen kan dock utföras av annan än den avtalsslutande
transportören; se 31 § luftfartslagen och 6 § lagen om inrikes väg-
transport. I järnvägstrafiklagen (1985:192) förekommer inte begreppet
fraktförare; den som svarar för och utför godsbefordran är järnvägen.
Den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till
sjöss benämns i sjölagen (1994:1009) transportör och om det gäller hel-
eller delbefraktning är bortfraktaren den som genom avtal för befordran
av gods bortfraktar ett fartyg till annan. Förevarande paragraf omfattar
alla transportmedel. Den är en komplettering och precisering av
bestämmelserna i artikel 38 i tullkodexen; se prop. 1994/95:34 s. 141.
Skyldigheterna enligt den artikeln vilar på den som fört in varorna till
gemenskapen. Det synes därför lämpligt att rikta uppläggnings-
skyldigheten till den som befordrat varan, vilket ju i fråga om luftfarts-
och vägtransporter normalt torde vara fraktföraren. På så sätt behöver det
för järnvägs- och sjötransporter okända begreppet inte användas.
8 § motsvarar 48 § i den nuvarande tullagen. 9 § motsvarar 29 § i den
nuvarande tullförordningen, med den skillnaden att uttrycket i rätt tid
på Lagrådets inrådan har ersatts av inom rimlig tid . Bestämmelsen får
anses vara av sådant slag att den bör flyttas till lagen. Paragrafen avser
fall då tull och annan skatt har betalats och utlämning medgivits, men
varuägaren ändå inte avhämtar varan. Bestämmelsen utgör en komplet-
tering till artikel 75 b i tullkodexen enligt vilken alla nödvändiga
åtgärder, inklusive förverkande och försäljning, skall vidtas för att
reglera situationen i fråga om varor som inte förs bort inom rimlig tid
sedan de frigjorts. I sin kommentar till 29 § i den nuvarande
tullförordningen anförde Tullanpassningsutredningen bl.a. (SOU 1994:89
s. 296) att det inte borde finnas någon föreskrift i tullagstiftningen
beträffande situationer då vara i motsvarande fall förvaras på enskilds
lager, då denna situation närmast är ett civilrättsligt mellanhavande
mellan lagerhavaren och varuägaren. Bestämmelsen i 10 § har hämtats
från 52 § i den nuvarande tullagen.
11 § motsvarar 53 § i den nuvarande tullagen. Visserligen finns det i
artikel 15 i tullkodexen en sekretessbestämmelse, men det framgår inte
helt klart om denna även gäller enskilda . Bestämmelsen i tullagen bör
därför behållas.
12 §
Regeringen fattar redan i dag beslut om att en flygplats skall utgöra en
internationell gemenskapsflygplats enligt artikel 190 b i tillämpnings-
kodexen. Något uttryckligt lagstöd härför finns emellertid inte. Därför
föreslås att en sådan bestämmelse införs i 12 § andra stycket.

4 kap.
1 §
Andra stycket motsvarar i sak 4 och 18 §§ i den nuvarande tullagen; se
dock 12 kap. beträffande bemyndiganden.

2 §
Någon reglering i tullagen om vilka förenklade förfaranden som får
användas vad avser tull bör inte förekomma, eftersom bestämmelser
härom finns i tullkodexen. Skälet till att så likväl skett i 7 § nuvarande
tullagen är enligt prop. 1994/95:34 s. 99 att förenklade förfaranden även
avser uttag av annan skatt än tull och att tillämpningen i dess grunddrag
bör vara enhetlig hos alla tullmyndigheter. Detta kan uppnås, om
bestämmelsen utformas som en hänvisning till artikel 76 i tullkodexen
och kompletteras med att ett förenklat förfarande skall tillämpas även på
uttag av annan skatt än tull.
Någon bestämmelse motsvarande 7 § andra stycket nuvarande tullag
torde inte behövas. Redan av artiklarna 261 och 264 i tillämpnings-
kodexen får anses följa att rätten att ta hand om varor kan begränsas, om
tullmyndigheternas kontroll inte kan garanteras.
Den oprecisa hänvisningen i nuvarande 7 § tredje stycket har inte tagits
med. Bestämmelsen har förts över från 8 § tullagen (1987:1065). Av
författningskommentaren till den paragrafen (prop. 1986/87:166 s. 67)
framgår att lagstiftaren med "särskilda föreskrifter" avser alla de
författningar som innehåller införselvillkor för olika varor. Så allmänna
hänvisningar är inte lämpliga och kan knappast anses fylla någon
funktion.
I nuvarande 8 § tullagen föreskrivs tidsfrister för att ge in en
kompletterande tulldeklaration, när en vara deklareras för övergång till
fri omsättning med tillämpning av ett förenklat deklarationsförfarande
(hemtagning) eller ett lokalt klareringsförfarande (godkänd importör). I
avsnitt 6.2 redovisas skälen för förslaget att inte i tullagen ta in
motsvarande bestämmelser.

3 §
Paragrafen motsvarar 114 § i den nuvarande tullagen med den skillnaden
att det uttryckligen anges att det är fråga om det svenska tullområdet. I
prop. 1994/95:34 (s. 165) påpekas att utrymmet för särskilda
bestämmelser i fråga om tullbehandling av försändelser som införs eller
utförs på järnväg, med post eller med luftfartyg, utöver de
särbestämmelser som kan finnas i gemenskapsreglerna, är mycket litet.
Därefter anförs att några avvikelser från vad som föreskrivs i
gemenskapsrätten självfallet inte får förekomma, men att det dock bör
finnas möjligheter att inom ramarna för gemenskapsreglerna föreskriva
om sådana avvikelser från tullagen som det kan visa sig finnas praktiska
behov av.
Regeringens föreskrifter kan givetvis inte avse annat än det svenska
tullområdet, men detta bör för tydlighetens skull utsägas i paragrafen.

4 §
Paragrafen motsvarar 81 § nuvarande tullag, med den skillnaden att
begreppet "tullskyldig" har ersatts med "deklarant och, i förekommande
fall, gäldenär". Bestämmelsen har sin grund i artikel 237.2 i
tillämpningskodexen, enligt vilken tullmyndigheterna får föreskriva att
postverket skall anses som deklarant och, i förekommande fall, gäldenär.
Detta uttryckssätt bör användas i paragrafen. Se även avsnitt 5.1
beträffande begreppet "tullskyldig".

6 §
Paragrafen motsvarar i sak 112 § i den nuvarande tullagen. Det första
stycket har i enlighet med Lagrådets yttrande utformats som en direkt
hänvisning till EG-rätten.

9 och 10 §§
Se kommentarerna till 3 kap. 8 och 9 §§.

11 §
Bestämmelsen har hämtats från 52 § i den nuvarande tullagen.

12 §
Bestämmelsen motsvarar i sak 43 § i den nuvarande tullagen.

14 och 15 §§
Paragraferna motsvarar 46 och 49 §§ i den nuvarande tullagen.

16 §
Paragrafen ersätter 50 § i den nuvarande tullagen. Enligt författnings-
kommentaren till 50 §, prop. 1994/95:34 s. 143, bör artikel 172 i
tullkodexen tolkas så att det råder etableringsfrihet, men att bedrivandet
av verksamheten får göras till föremål för tillståndsprövning. Enligt
artikeln skall emellertid sådan verksamhet tillåtas enligt de villkor som
fastställs i kodexen; verksamheten skall i förväg anmälas till
tullmyndigheterna. Dessa får mot bakgrund av de berörda varornas
beskaffenhet eller behovet av tullövervakning utfärda förbud eller
begränsningar för verksamheterna. Bestämmelserna torde inte kunna
anses innefatta en tillståndsprövning. Någon bestämmelse i tullagen om
att regeringen får meddela föreskrifter om särskilda förbud eller
begränsningar i verksamheterna behövs inte. Detta följer av att
regeringen är en tullmyndighet i tullkodexens mening. En hänvisning till
artikel 172 synes dock lämplig.

17 §
Bestämmelsen har hämtats från 52 § i den nuvarande tullagen.

18 §
Se kommentaren till 3 kap. 11 §.

19 §
Paragrafen utgör en komplettering till artikel 56 i tullkodexen. Se vidare
avsnitt 9.

20 §
En liknande bestämmelse finns i 41 § i den nuvarande tullagen.

21 §
Se även avsnitt 7.9.

22 §
Paragrafen motsvarar 113 § i den nuvarande tullagen.

23 §
Tullkodexen och tillämpningskodexen innehåller bestämmelser om
tullförfaranden med ekonomisk verkan, dvs. lagring i tullager, aktiv
förädling, bearbetning under tullkontroll, temporär import och passiv
förädling. Av dessa behandlas endast lagring i tullager i tullagen. De
övriga förfarandena behandlas i lagen (1994:1548) om vissa tull-
örfaranden med ekonomisk verkan, m.m. Detta beror på uppdelningen av
tullfrågorna mellan Finansdepartementet och Utrikesdepartementet.

5 kap.
1 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 20 § i den nuvarande tullagen förutom
hänvisningen till de EG-rättsliga bestämmelserna samt att det i tredje
stycket uttryckligen anges att tulltaxering får ske genom automatisk
databehandling. Den så kallade automatklareringen blir allt vanligare.
Det har ifrågasatts om den nuvarande utformningen av 20 § tullagen
medger att tulltaxering får ske genom automatisk databehandling. Det
bör tydligt framgå att så får ske.

2 §
Paragrafen motsvarar 7 § i tullförordningen, med den ändringen att
bestämmelsen avser deklarant eller gäldenär; se avsnitt 5.1 beträffande
begreppet "tullskyldig". Bestämmelsen får anses vara av sådant slag att
den bör flyttas till tullagen.

3 §
Bestämmelsen motsvarar i stort sett 21 § i den nuvarande tullagen.
Hänvisningen till EG-rätten i den paragrafens första stycke har dock
utgått. De regler som innebär att tulltaxeringsbeslut omprövas finns i
tullkodexens artikel 220, till vilken hänvisas i detta kapitels 7 §, och 235-
242, till vilka hänvisas i 13 §. Vidare har begreppet "tullskyldig" ersatts
med "deklaranten eller gäldenären", se avsnitt 5.1.
I andra stycket har en ändring gjorts så att omprövningsreglerna också
skall omfatta beslut enligt 11 § andra stycket, dvs. beslut om annan skatt
än tull i fall då det inte är fråga om tulltaxering.

4 §
Paragrafen motsvarar i sak 22 § i den nuvarande tullagen. Bestämmelsen
har dock i enlighet med Lagrådets yttrande givits samma utformning som
motsvarande bestämmelse i taxeringslagen, 4 kap. 8 §.

5 §
Paragrafen motsvarar 23 § i den nuvarande tullagen, med den skillnaden
att begreppet "tullskyldig" har ersatts av "gäldenären"; se vidare avsnitt
5.1.

6 §
Paragrafen motsvarar 24 § i den nuvarande tullagen.

7 §
Paragrafen motsvarar 25 § i den nuvarande tullagen förutom hän-
visningen i första stycket till EG-rätten samt att begreppet "tullskyldig"
ersatts av "gäldenären"; se vidare avsnitt 5.1.

8 §
Första, andra och fjärde styckena motsvarar i sak 26 § första, andra och
fjärde styckena i den nuvarande tullagen, med den skillnaden att
begreppet "tullskyldig" har ersatts av "gäldenären"; se vidare avsnitt 5.1.
Vidare har begreppet särskild tullräkning ersatts av tullräkning ; detta
är endast en språklig ändring. Bestämmelsen beträffande sådan
tullräkning i tredje stycket har ersatts av en delegationsbestämmelse;
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Tullverket meddelar
föreskrifter om utfärdande av tullräkning och tidsfrister för betalning.
Skälen härför har utvecklats i avsnitt 6.2.
Frågan om avskiljande av medel för tullskuld behandlas i avsnitt 6.5.

9 §
Paragrafens första stycke motsvarar 27 § första meningen i den
nuvarande tullagen. Hänvisningen till säkerhetskraven i tullkodexen och
tillämpningskodexen har dock preciserats.
I 27 § tredje meningen i den nuvarande tullagen finns en bestämmelse
enligt vilken regeringen får föreskriva att säkerhet skall ställas för andra
skatter. Genom 119 § har rätten att meddela föreskrifter delegerats till
Tullverket. Motsvarande bestämmelser fanns med i den lagrådsremiss
som föregick denna proposition. Lagrådet anför i sitt yttrande att
bestämmelsen med bemyndigandet bör utgå, då delegationsregeln i 8
kap. 9 § regeringsformen inte omfattar några andra skatter än tull. Med
anledning härav har bestämmelsen ändrats; i stället för ett bemyndigande
att utfärda föreskrifter innehåller andra stycket i paragrafen en
bestämmelse enligt vilken Tullverket i ett enskilt fall får besluta att
säkerhet skall ställas för annan skatt om det behövs för att säkerställa
uppbörden.
10 §
Paragrafen motsvarar i sak 28 § i den nuvarande tullagen.

11 §
Paragrafen motsvarar huvudsakligen 10 § första tredje styckena i den
nuvarande tullagen; se dock avsnitt 5.2 beträffande avgifter som skall tas
ut för vara vid import. Vidare har begreppet "tullskyldig" ersatts av
"gäldenären, eller den som skulle ha varit gäldenär om varan varit
tullbelagd". Denna paragraf omfattar även fall då skatt men inte tull skall
betalas; därför räcker det inte med "gäldenär". Se även avsnitt 5.1
beträffande "tullskyldig".

12 §
Bestämmelsen har hämtats från 90 § i den nuvarande tullagen, som avser
uttag av såväl annan skatt än tull som tulltillägg. Den del av
bestämmelsen som avser annan skatt passar bättre in i detta kapitel.

13 §
Första, tredje och femte styckena motsvarar med vissa språkliga
ändringar 29 § i den nuvarande tullagen, dock med precisering av de
relevanta artiklarna i tullkodexen och tillämpningskodexen. Se även
avsnitt 5.1 beträffande begreppet "tullskyldig". Bestämmelsen i det fjärde
stycket har hämtats från 10 § i den nuvarande tullagen. Den har dock
ändrats. Den nuvarande bestämmelsen tar genom hänvisningen till 83 §
tullagen sikte på fall då tullskuld inte skall anses ha uppkommit och tull
därför inte tas ut ( se artiklarna 212 och 233 d i tullkodexen). Eftersom
det redan av tredje stycket framgår att annan skatt fastställs i samma
ordning som tull, behövs det inte någon bestämmelse motsvarande det
nuvarande fjärde stycket; finns det inte någon tullskuld finns det inte
heller någon skattskyldighet. Däremot finns det behov av en bestämmelse
som mer generellt ger Tullverket möjlighet att medge nedsättning av eller
befrielse från annan skatt i fall då tullskuld visserligen uppkommit, men
verket gör bedömningen att det finns skäl att medge nedsättning eller
befrielse. Bestämmelsen bör utformas så att den står i överensstämmelse
med bestämmelsen om befrielse från bl.a. mervärdesskatt i 13 kap. 1 §
skattebetalningslagen; enligt den paragrafen får befrielse medges helt
eller delvis om det finns synnerliga skäl.

14 §
Paragrafen motsvarar 31 § första stycket i nuvarande tullag. De övriga
styckena i 31 § har av redaktionella skäl delats upp på 15 och 17-19 §§.
Hänvisningen till EG-rätten i första stycket är mer utförlig än i
motsvarande bestämmelse i den nuvarande tullagen; i 31 § första stycket
anges endast att det i tullkodexen och tillämpningskodexen föreskrivs i
vilka fall ränta skall tas ut på tull som skall betalas. Av
författningskommentaren till 31 § framgår (prop. 1994/95:34 s. 135) att
bestämmelsen avser kompensationsränta enligt artikel 214.3 i
tullkodexen och artiklarna 589 och 709 i tillämpningskodexen. Eftersom
det i tullkodexen inte bara finns bestämmelser om kompensationsränta
utan även om kreditränta och dröjsmålsränta, har 31 § första stycket
kommit att omfatta mer än vad som varit avsikten. Bestämmelsen måste i
stället utformas så att det framgår vilka ränteformer som avses.
Dröjsmålsräntan skall enligt regeringens förslag regleras i 16 § och skall
därför inte omfattas av denna bestämmelse. Någon anledning att
utelämna den i artikel 229 i tullkodexen angivna krediträntan finns såvitt
regeringen kan se inte. Därför bör hänvisningen avse de EG-rättsliga
bestämmelserna om kompensationsränta och kreditränta.

15 §
Paragrafen motsvarar med viss språklig ändring 31 § andra och tredje
styckena i nuvarande tullag.

16 §
Bestämmelsen motsvarar 30 § i den nuvarande tullagen i dess lydelse per
den 1 januari 2000, med den skillnaden att det sista stycket i nuvarande
30 § har inarbetats i 18 §.

17 §
Paragrafen motsvarar 31 § fjärde stycket i nuvarande tullag.

18 §
Paragrafen motsvarar i sak 30 § sista stycket och 31 § femte stycket i
nuvarande tullag. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets
yttrande.

19 §
Paragrafen motsvarar 31 § sjätte stycket i nuvarande tullag.

20-22 §§
Bestämmelserna i 20 22 §§ motsvarar med vissa språkliga ändringar i
21 § 32, 33 och 35 §§ i nuvarande tullag. Någon motsvarighet till 34 §
första stycket har inte tagits med. Bestämmelser om beräkning av
kompensations- och kreditränta finns i de artiklar i tullkodexen och
tillämpningskodexen, till vilka hänvisas i 14 §. I enlighet med Lagrådets
yttrande har inte heller någon motsvarighet till 36 § i den nuvarande
tullagen tagits med.
Bestämmelsen om ränteberäkning i 34 § andra stycket i den nuvarande
tullagen har hämtats från 33 § tullagen (1987:1065). Bestämmelsen fick
sin utformning i samband med införandet av ett nytt avgiftssystem vid
försenade skattebetalningar år 1992 och överensstämmer med
exempelvis bestämmelserna om respitränta och restitutionsränta i 32 §
respektive 69 § 2 mom. uppbördslagen (1953:272). Bestämmelserna om
ränta i uppbördslagen har upphört att gälla. I stället gäller
skattebetalningslagens bestämmelser om intäkts- och kostnadsränta.
Enligt 19 kap. 14 § beräknas intäktsränta efter en räntesats som
motsvarar 45 procent av basräntan, vilken motsvarar den räntesats som
gäller för sexmånaders statsskuldväxlar. Intäktsräntan tillgodoförs varje
månad. När det gäller kostnadsräntan sker beräkningen på olika sätt
beroende på om det är fråga om ränta vid preliminär skatt, på slutlig
skatt, vid anstånd, vid omprövning och överklagande, vid för sen
betalning eller vid indrivning. Den ränta som torde vara av intresse i
detta sammanhang är kostnadsräntan vid omprövning och överklagande
(19 kap. 7 §). Den beräknas efter en räntesats som motsvarar basräntan,
utom då skatten skall betalas till följd av ett beslut om skönsbeskattning i
avsaknad av redovisning; då beräknas räntan efter en räntesats som
motsvarar basräntan plus 15 procentenheter. Till den del skatten inte
överstiger 10 000 kr skall dock räntan beräknas efter en räntesats som
motsvarar basräntan (19 kap. 10 §).
Bestämmelserna om beräkning av ränta i fall som avses i 5 kap. 15 och
21 §§ bör i möjligaste mån utformas så att de överensstämmer med
skattebetalningslagens bestämmelser om ränteberäkning. Vad beträffar
ränta vid återbetalning bör den beräkning som används för intäktsränta
kunna tillämpas; räntan skall då beräknas enligt den räntesats som anges i
19 kap. 14 § skattebetalningslagen. När det gäller ränta som skall betalas
enligt 15 § första stycket 2, således då skatt skall betalas enligt beslut vid
omprövning av Tullverket eller beslut av allmän förvaltningsdomstol,
framstår det som naturligt att beräkningen görs enligt de räntesatser som
enligt 19 kap. 7 § skattebetalningslagen gäller för kostnadsränta vid
omprövning och överklagande. För de fall då ränta skall utgå enligt 15 §
första stycket 1 och 3 och andra stycket finns det inga direkta
motsvarigheter i skattebetalningslagen; det närmaste man kan komma
torde vara skönsbeskattningsfallen. Regeringen föreslår därför att räntan i
dessa fall skall beräknas enligt den räntesats som gäller för kostnadsränta
vid skönstaxering enligt 19 kap. 7 § tredje stycket andra meningen
skattebetalningslagen.

23 25 §§
Bestämmelserna i 23 25 §§ motsvarar 37 39 §§ i den nuvarande
tullagen, med den skillnaden att begreppet "tullskyldig" har ersatts av
"gäldenär"; se vidare avsnitt 5.1. Lagrådet ger i sitt yttrande uttryck för
åsikten att det i 12 kap. 6 § skattebetalningslagen inte omnämns något
fall när skatt inte betalats på rätt sätt. Den paragrafen gäller dock dels fall
då skatt inte har betalats i rätt tid, dels fall då någon i övrigt underlåtit
att
betala skatt enligt denna lag . Detta, att skatten skall ha betalats enligt
lagen, får anses inbegripa att skatten skall ha betalats på rätt sätt.

26 §
Paragrafens första och tredje stycken motsvarar i huvudsak 40 § första
stycket i den nuvarande tullagen, med den ändringen att artikelnumren
anges samt att bestämmelsen om förstöring av varor har ersatts med en
hänvisning till den allmänna bestämmelsen om förstöring av varor i
4 kap. 19 §. Vidare har i enlighet med Lagrådets yttrande i första stycket
en mening tagits in som klargör att bestämmelsen gäller även då
Tullverket enligt 23 § skall ta ut ett belopp ur en vara som utgör säkerhet.
Den oprecisa hänvisning i 40 § andra stycket har inte tagits med; på
samma sätt som hänvisningen i nuvarande 7 § tredje stycket tullagen (se
kommentaren till 4 kap. 2 §) kan den inte anses fylla någon funktion.
I paragrafens andra stycke har en hänvisning till lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. tagits
in.
27 och 28 §§
Bestämmelserna i 27 och 28 §§ motsvarar 41 § och 42 § första stycket
och andra stycket första meningen i den nuvarande tullagen, med den
skillnaden att den bestämmelse som i dag finns i 41 § sista meningen,
som avser förstöring av varor, istället har inarbetats i 4 kap. 19 §. Vidare
har begreppet "tullskyldig" ersatts av "gäldenär eller den som skulle ha
varit gäldenär om varan varit tullbelagd" (se vidare avsnitt 5.1). Det torde
förekomma att även varor som inte är tullbelagda säljs; därför räcker det
inte med "gäldenär".

6 kap.
1 §
Paragrafen innehåller en proportionalitetsbestämmelse, som utgör ramen
för all kontrollverksamhet som bedrivs med stöd av tullagen. Bestäm-
melsen innebär bl.a. att en kontrollåtgärd inte får vara mer omfattande
eller pågå längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med åtgärden. Motsvarande proportionalitetsbestämmelse finns bl.a. i
lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
och lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter. Se vidare avsnitt
7.2.

2 §
Skälen till att införa denna bestämmelse har redovisats i avsnitt 7.3.

3 §
Paragrafen ersätter 55 § i den nuvarande tullagen. Begreppet tull-
kontroll har ersatts av tullövervakning som står bättre i överens-
stämmelse med tullkodexens teminologi. Någon bestämmelse mot-
svarande andra stycket i 55 § föreslås inte då den bedömts vara
överflödig. Om deklarationen ogiltigförklaras anses varan utgöra icke-
gemenskapsvara och står då automatiskt under tullövervakning.

4 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 56 § i den nuvarande tullagen.
Bestämmelsen i sista stycket har dock hämtats från 56 § i den nuvarande
tullförordningen.

5 §
Paragrafens första stycket motvarar 54 § i den nuvarande tullagen samt
56 § första stycket första meningen tullförordningen. I första stycket 2
och andra stycket har tagits in bestämmelser som nu finns i 59 §
tullförordningen. Bestämmelserna i första stycket 3 och i tredje stycket
finns i dag i 56 § andra och tredje styckena tullförordningen.

6 §
Paragrafen motsvarar 61 § i den nuvarande tullagen; se vidare prop.
1994/95:34 s. 149.

7 §
I denna paragraf har de bestämmelser om skyldighet att stanna på
anmaning som i dag finns i 58 § första och tredje styckena tullagen tagits
in. Eftersom regeringen föreslår en generell proportionalitetsbestämmelse
(6 kap. 1 §) har den proportionalitetsbestämmelse som idag finns i 58 §
fjärde stycket tullagen inte tagits in i denna paragraf.

8 §
I första stycket hänvisas till tullkodexens bestämmelser om skyldighet att
befordra varor via den rutt som tullmyndighet angivit och enligt deras
anvisningar. De övriga styckena har hämtats från 58 § andra stycket i den
nuvarande tullagen samt 58 § första stycket 2 och andra stycket och 59 §
andra stycket i den nuvarande tullförordningen.

9 §
Paragrafen motsvarar 60 § i den nuvarande tullagen. Uttrycket "närmast
transportmedel" har dock ersatts med det mer precisa "i omedelbar närhet
av transportmedel".

10 §
Tullmyndigheternas rätt att undersöka handlingar och varor föreskrivs i
tullkodexen och tillämpningskodexen; av den anledningen behövs inte
någon bestämmelse motsvarande 63 § i den nuvarande tullagen. Hänvis-
ning till de aktuella artiklarna görs i första stycket. Det görs också en
hänvisning till artikel 14 i tullkodexen, enligt vilken var och en som är
direkt eller indirekt inblandad i verksamhet som berör handeln med varor
skall, på tullmyndigheternas begäran och inom föreskriven tid, förse
tullmyndigheterna med alla nödvändiga dokument och upplysningar,
oavsett vilket medium som används, och ge dem all nödvändig hjälp.
Med stöd av denna bestämmelse kan Tullverket bl.a. begära att få se
passhandlingar och resedokument. I övrigt motsvarar paragrafen 57 § i
den nuvarande tullagen.

11 §
Paragrafen motsvarar 57 a och 57 b §§ i den nuvarande tullagen, med den
skillnaden att det har lagts till en bestämmelse om att en försändelse som
innehåller ett förtroligt meddelande omedelbart skall tillslutas och
vidarebefordras till mottagaren. En sådan bestämmelse finns i 3 kap. 1 §
lagen om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror,
tobaksvaror och mineraloljeprodukter; motsvarande bör givetvis gälla
även vid kontroller enligt tullagen.

12 §
Paragrafen motsvarar med en redaktionell ändring 57 c § i den nuvarande
tullagen.

13 §
Paragrafen motsvarar i sak 57 d § i den nuvarande tullagen med den
skillnaden att ett tredje stycke på Lagrådets inrådan har lagts till. Den
bestämmelsen har hämtats från 66 § i den nuvarande tullagen. De
ändringar som i övrigt har gjorts är redaktionella.

14 §
Paragrafen motsvarar 59 § första stycket i den nuvarande tullagen. Någon
motsvarighet till den paragrafens andra stycke synes inte nödvändig.

15 §
Paragrafen motsvarar i stort sett 62 § i den nuvarande tullagen. I första
stycket första meningen har, för att bestämmelsen skall stå i överens-
stämmelse med 10 §, ändring gjorts på så sätt att den som verkställer
kontrollen skall få tillfälle att undersöka också bagage. Vidare har i första
stycket tredje meningen tagits in en bestämmelse om förares eller
befälhavares skyldighet att närvara vid undersökningen. En sådan
bestämmelse finns i dag i 64 § tullförordningen.
Skyldighet för den vars uppgifter skall kontrolleras att ge tull-
myndigheterna all nödvändig hjälp framgår av artikel 14 i tullkodexen
och preciseras i artikel 69. Paragrafen bör ses som en komplettering till
dessa bestämmelser; jfr författningskommentaren till 62 § i den
nuvarande tullagen, prop. 1994/95:34 s. 150.

16 §
Paragrafen motsvarar i sak 65 § i den nuvarande tullagen.

17 §
Paragrafen motsvarar 64 § andra stycket i den nuvarande tull-
förordningen. Första meningen har dock ändrats så att tillsynsskyldighet
föreligger endast under tid då föraren eller befälhavaren har ansvar för
varorna; förarens eller befälhavarens tillsynsansvar bör komma i fråga
endast när denne har en faktisk möjlighet att utöva tillsynen.

18 §
Paragrafen motsvarar 64 § i den nuvarande tullagen.

19 §
Paragrafen motsvarar de delar av 67 § i den nuvarande tullförordningen
som får anses vara av sådant slag att de bör placeras i tullagen.

20 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 66 § första och fjärde styckena i
nuvarande tullag. Se vidare avsnitt 7.8.

21 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 66 § tredje och fjärde styckena i den
nuvarande tullagen. Den bestämmelse om postbefordringsföretags
skyldighet att överlämna försändelse till Tullverket som finns i 66 §
andra stycket har på Lagrådets inrådan tagits in i 13 §.

22 §
Paragrafen motsvarar 67 § i den nuvarande tullagen.
23 §
Paragrafen motsvarar 67 a § i den nuvarande tullagen.

24 §
Paragrafen motsvarar 67 b § i den nuvarande tullagen.

25 §
Paragrafen motsvarar 68 § första och andra styckena i den nuvarande
tullagen, med den skillnaden att definitionen av handling, som i nu-
varande tullag finns först i 73 §, en av revisionsbestämmelserna, på
Lagrådets inrådan har placerats i denna paragraf. Se även 27 §.

26 §
Paragrafen motsvarar 69 § nuvarande tullag. Utformningen av den
paragrafen följer, såvitt avser kravet på rättshandling, utformningen av
3 kap. 50 a § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter.
I SOU 1998:12 Självdeklaration och kontrolluppgifter lämnar Skatte-
kontrollutredningen ett förslag till ny lag. Där har bestämmelsen om
tredjemansföreläggande en annan utformning; kravet på föreliggande
rättshandling har tagits bort. Förslaget torde, om det leder till lagstiftning,
föranleda vissa ändringar i tullagens regler om tredjemansföreläggande.

27 §
En motsvarande bestämmelse finns i 68 § tredje stycket i nuvarande
tullagen. Bestämmelsen har ändrats endast på så sätt att den också om-
fattar tredjemansföreläggandena enligt 26 §.

28 §
Paragrafen motsvarar 70 § i den nuvarande tullagen. En redaktionell
ändring har gjorts genom att vad som sägs i den paragrafens andra stycke
har förts in i inledningen till bestämmelsen. Det framgår då tydligare att
syftet med en revision alltid skall vara att kontrollera att deklarations-
eller uppgiftsskyldighet enligt tullagstiftningen fullgjorts riktigt och
fullständigt.

29 §
Paragrafen motsvarar 71 § i den nuvarande tullagen.

30 §
Paragrafen motsvarar i sak 72 § i den nuvarande tullagen, med den
ändringen att hänvisningen till vitesbestämmelsen gäller den generella
vitesbestämmelsen i 10 kap. 4 §, vilken utformats så att den också
omfattar bl.a. skyldigheten att samverka vid revision.
I 72 § tullagen liksom i 3 kap. 10 § taxeringslagen är första stycket
utformat med beaktande av skillnaden mellan revisionsinstitutet, som
kräver ett samrådsförfarande, och tvångsåtgärderna, som får tillgripas när
den reviderade inte samverkar. I andra och tredje styckena behandlas
frågan om verkställande av revision hos den reviderade. En sådan åtgärd
faller väl i och för sig in under bestämmelsen om samverkansförfarande i
första stycket. Placeringen i egna stycken kan antas ha gjorts för att
markera att det är fråga om en från integritetssynpunkt särskilt känslig
åtgärd. Genom denna fristående placering skulle det likväl kunna ifråga-
sättas om vad som sägs om tvångsåtgärder i första stycket är tillämpligt i
dessa fall. Revision i den reviderades verksamhetslokaler kan emellertid
ske även utan den reviderades samtycke enligt 5 § tvångsåtgärdslagen.
För att ytterligare tydliggöra den som ett viktigt rättssäkerhetskrav
ansedda skillnaden mellan revisionsinstitutet som sådant och tvångs-
åtgärderna, föreslår regeringen att hänvisningen till vitesbestämmelsen
och tvångsåtgärdslagen placeras i det sista stycket.

31 §
Paragrafen motsvarar med en redaktionell ändring 73 § i den nuvarande
tullagen, med den skillnaden att definitionen av handling i stället har
placerats i 25 §.

32 §
Paragrafen motsvarar till sin innebörd 74 § i den nuvarande tullagen.
Någon bestämmelse motsvarande den i 74 § första stycket, om skyldighet
att lämna tillträde till utrymmen som huvudsakligen används i verksam-
heten, har inte lagts in. En sådan skyldighet kan inte anses vara förenlig
med bestämmelsen i förslagets 31 § andra stycket, att revisionen får ske
hos den reviderade endast om han medger det.
Vitesbestämmelsen i nuvarande 74 § fjärde stycket har tagits bort,
eftersom den reviderades skyldighet att samverka och möjligheten att
förelägga honom vid vite att uppfylla sina skyldigheter framgår redan av
31 §; i den paragrafen hänvisas till den generella vitesbestämmelsen i
10 kap. 4 §, som utformats så att den omfattar bl.a. skyldigheten att
samverka vid revision.
I sista stycket har en ändring gjorts. Enligt den nuvarande bestäm-
melsen får granskning överhuvudtaget inte verkställas via telenätet.
Myndigheten får med andra ord inte koppla upp förbindelse med den
reviderades dator via telenätet. Bestämmelsen, som tillkom år 1994, har
till syfte att skydda integritetskänslig information. Den tekniska
utvecklingen har gått framåt sedan bestämmelsen infördes. Utbytet av
information mellan Tullverket och importörerna sker i allt större
utsträckning elektroniskt. Det är därför inte otroligt att en möjlighet att
utföra granskning via telenätet skulle kunna innebära fördelar för såväl
Tullverket som företagen. Regeringen föreslår därför att sådan
granskning skall vara tillåten, dock endast om den reviderade medger det.

33 §
Paragrafen motsvarar 75 § i den nuvarande tullagen. En mindre
redaktionell ändring har gjort i tredje stycket.

34 §
Paragrafen motsvarar med en redaktionell ändring 76 § i den nuvarande
tullagen.

35-38 §§
Paragraferna motsvarar 77-80 §§ i den nuvarande tullagen.
39 §
Paragrafen innehåller en erinran om kommissionens rätt att utföra
kontroller och inspektioner i medlemsländerna. De europeiska gemen-
skaperna har under senare år intensifierat kampen mot bedrägerier som
riktar sig mot gemenskapernas finansiella intressen. I rådets förordning
(EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen har Europeiska
unionens råd antagit allmänna regler om enhetliga kontroller och om
administrativa åtgärder och sanktioner rörande oegentligheter i för-
hållande till gemenskapsrätten. Ytterligare allmänna bestämmelser om
kontroller på platsen finns i rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96
av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen
som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter.
Bestämmelserna i rådsförordningarna är direkt tillämpliga i medlems-
staterna. Några genomförandebestämmelser behövs därför inte. Däremot
finns det med hänsyn dels till kommissionens skyldighet att normalt följa
reglerna för förfarandet i den nationella lagstiftningen, dels till de
skyldigheter nationella myndigheter har att biträda kommissionen, skäl
att jämföra de kontrollbefogenheter de svenska myndigheterna har med
de befogenheter som kommissionen förutsätts ha för att utföra
kontrollerna och inspektionerna på plats. Här är det givetvis tullmyndig-
heternas kontrollbefogenheter som är av intresse. Enligt regeringens
bedömning är de kontrollbefogenheter som Tullverket har samt den
upplysningsskyldighet som enskild har enligt tullagstiftningen och lagen
(1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet fullt
tillräckliga för kontroller och inspektioner enligt gemenskaps-
förordningarna. Någon ändring av kontroll- bestämmelserna i tullagstift-
ningen behövs därför inte i detta hänseende. Däremot bör för tydlighets
skull en upplysning om att förordningarna finns läggas in i tullagen.
Paragrafen innehåller också en hänvisning till Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr 1073/99 av den 25 maj 1999 om utredningar
som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF). Den
förordningen knyter an till de båda förordningarna angående
kommissionens kontroller; det är OLAF som skall utföra dessa. Det som
sagts ovan beträffande de förordningarna gäller därför även beträffande
OLAF-förordningen.

7 kap.
I detta kapitel har bestämmelserna i lagen om tullkontroll av varumärkes-
intrång m.m. tagits in.

1 §
Förordningen (EG) nr 3295/94 har fått den i paragrafen återgivna
rubriken genom en ändring som trädde i kraft den 1 juli 1999.

2 §
Enligt artikel 3 i rådsförordningen skall medlemsstaten utse den enhet
inom tullmyndigheten som är behörig att ta emot och behandla
ansökningar. Det bör ankomma på Tullverket att avgöra vilken enhet
inom verket som skall hantera dessa frågor.

3 §
Paragrafen motsvarar med viss redaktionell ändring 3 § lagen om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m.

4 §
Bestämmelsen ersätter 4 § första stycket lagen om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. Den har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Se även kommentaren till de föreslagna ändringarna i 9 kap. 1
och 2 §§ sekretesslagen.

5 §
Se avsnitt 7.7.

6 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak den äldre lydelsen av 4 § lagen om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m.
En hänvisning till varumärkeslagen, lagen om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk, patentlagen samt mönsterskyddslagen har i första
stycket ersatt den nuvarande erinringen om att prövningen sker av
"behörig domstol".
I tredje stycket har ett förtydligande gjorts; skyldighet för Tullverket
att verkställa domstols dom gäller endast varor som verket kvarhåller. Se
även avsnitt 7.7.

7 §
I andra stycket finns en bestämmelse om ansvaret för Tullverkets
kostnader för verkställighet av domstols beslut om förstöring av varor.
Skälen för att införa en sådan bestämmelse anges i avsnitt 7.7.

8 §
Bestämmelsen att regeringen får meddela föreskrifter om avgift
motsvarar i sak 5 § första stycket lagen om tullkontroll av varu-
märkesintrång m.m. Se i övrigt avsnitt 7.7.

8 kap.
1 §
Bestämmelserna om tulltillägg skall kunna tillämpas även då varan i
fråga inte är tullbelagd, men annan importskatt skall tas ut. Det är detta
som klargörs i denna paragraf; det som sägs om gäldenär i kapitlet gäller
även skattskyldig.

2 §
Paragrafen motsvarar 82 § i den nuvarande tullagen med den skillnaden
att begreppet gäldenär används i stället för tullskyldig . Gäldenär är
lämpligare än deklarant , eftersom tulltillägg kan komma i fråga även i
fall då den oriktiga uppgiften inte lämnats i deklaration samt i fall då
deklaration överhuvudtaget inte lämnats.
3-8 §§
Paragraferna motsvarar i sak 83 86 samt 93 och 94 §§ i den nuvarande
tullagen.

9 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 87 § i den nuvarande tullagen.
Förseningsavgiften är en sanktion som riktar sig mot den som deklarerat
en vara för övergång till fri omsättning med tillämpning av förenklat
deklarationsförfarande eller lokalt klareringsförfarande, men sedan inte
inkommit i tid med kompletterande deklaration. Därför har i andra
stycket begreppet tullskyldig ersatts med den som anmodats att
lämna deklaration .

10 §
Paragrafen motsvarar 88 § i den nuvarande tullagen. En ändring har
gjorts i första stycket 1 så att även ombuds sjukdom kan beaktas vid
befrielse från avgift. Vidare har begreppet "den tullskyldige" ersatts av
"gäldenären" såvitt avser tulltillägg och "deklaranten" såvitt avser för-
seningsavgift.

11 §
Paragrafen motsvarar 89 § i den nuvarande tullagen. Begreppet "den
tullskyldige" har ersatts av "gäldenären respektive deklaranten".

12 §
Paragrafen motsvarar 90 § i den nuvarande tullagen med den skillnaden
att den begränsats till att avse endast uttag av tulltillägg; en bestämmelse
om uttag av annan skatt än tull har tagits in i 5 kap. 12 §.

13 §
Paragrafen motsvarar 91 § första och tredje styckena i den nuvarande
tullagen. Bestämmelser om prövningstillstånd finns i 9 kap. 2 §; därför
har någon bestämmelse motsvarande 91 § andra stycket inte tagits in i
denna paragraf. Vidare har i enlighet med Lagrådets yttrande någon
bestämmelse motsvarande 91 § fjärde stycket inte tagits in i paragrafen.
"Den tullskyldige" har ersatts av "gäldenären respektive deklaranten".

14 och 15 §§
Paragraferna motsvarar 92 och 95 §§ i den nuvarande tullagen.

9 kap.
Förslagen till bestämmelser om överklagande överenstämmer i huvudsak
med de nu gällande överklagandereglerna. Förslaget avviker dock från
gällande rätt i ett par hänseenden. För det första har någon paragraf mot-
svarande 103 § i den nuvarande tullagen inte tagits med; bestämmelsen
behövdes tidigare då Tullverket bestod av flera myndigheter och det var
nödvändigt att ange bl.a. vilken av tullmyndigheterna som skulle göra
rättidsprövningen. I och med den nya organisationen med en enda
myndighet kan den allmänna bestämmelsen i 24 § förvaltningslagen
tillämpas. För det andra har hänvisningen till vissa bestämmelser i 6 kap.
taxeringslagen ersatts av motsvarande bestämmelser i tullagen. Någon
bestämmelse motsvarande 6 kap. 10 § taxeringslagen har dock inte tagits
in eftersom en allmän bestämmelse av motsvarande innebörd finns i 33 §
förvaltningsprocesslagen. Inte heller har någon bestämmelse
motsvarande 6 kap. 11 § taxeringslagen tagits in; att Tullverket, i fall då
enskild överklagat ett taxeringsbeslut hos länsrätten, får överklaga
länsrättens beslut om det innebär att den enskilde helt eller delvis fått
bifall följer redan av 7 a och 33 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Dessutom har begreppet "tullskyldig" ersatts av begreppet "gäldenär"
eller "deklarant".

1 §
Paragrafen motsvarar 100 § i den nuvarande tullagen.

2 §
Första och fjärde styckena motsvarar i huvudsak 101 § första och fjärde
styckena tullagen. Uttrycket "denna lag eller enligt bestämmelser som
meddelats med stöd av av lagen eller enligt tullagstiftningen i övrigt" har
dock ersatts av "tullagstiftningen". Hänvisningen till beslut som
meddelats "enligt denna lag" får anses överflödig; med tullagstiftningen
avses enligt 1 kap. 5 § såväl EG:s tullbestämmelser som svenska
tullförfattningar. Däremot måste särskilt anges att paragrafen även avser
Tullverkets beslut beträffande rättighetsinnehavares ansökan om in-
gripande enligt artikel 3 i förordningen (EG) nr 3295/94, eftersom
bestämmelserna i den EG-förordningen inte omfattas av begreppet
"tullagstiftningen". Ett överklagande av ett sådant beslut torde bli aktuellt
endast då Tullverket avslagit rättighetsinnehavarens ansökan.
Bestämmelsen om revisionsbesluts överklagbarhet i andra stycket be-
handlas i avsnitt 10.4.
Tredje stycket motsvarar 101 § andra stycket i den nuvarande tullagen
med den skillnaden att bestämmelsen även avser överklagande i mål som
avses i 8 kap. 13 §.

3 §
Paragrafen motsvarar 102 § första, andra och fjärde styckena i den
nuvarande tullagen med den skillnaden att begreppet tullskyldig har
ersatts av begreppet gäldenär . Den bestämmelse som finns i 102 §
tredje stycket återfinns i 6 §.

4 §
Paragrafen motsvarar, med vissa språkliga ändringar, 104 § i den
nuvarande tullagen med den skillnaden att det i andra stycket på
Lagrådets inrådan har lagts till en bestämmelse om att
omprövningsbeslut skall innehålla en uttrycklig erinran om att ett
överklagande förfaller om beslutet vid omprövning ändras så som
klagande begär.

5 §
Paragrafen motsvarar med viss språklig ändring 105 § i den nuvarande
tullagen.

6 §
Första stycket motsvarar i sak 106 § i den nuvarande tullagen; med ränta
avses även dröjsmålsränta enligt 5 kap. 15 §.
Andra och tredje styckena innehåller de bestämmelser som idag finns i
102 § tredje stycket tullagen.

7 §
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 108 §.

8 §
Paragrafen ersätter 110 § i den nuvarande tullagen. Tullkodexens
bestämmelser avser endast tull och är därför inte direkt tillämpliga på
beslut om skönstulltaxering, tulltillägg och förseningsavgift samt annan
importskatt än tull. Kodexens bestämmelser beträffande besluts verkstäl-
lighet och möjligheten för tullmyndigheterna att uppskjuta verk-
ställigheten bör dock gälla även beträffande dessa beslut.

9 §
Denna paragraf motsvarar 6 kap. 9 § taxeringslagen.

10 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 12 § taxeringslagen.

11 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 13 § taxeringslagen. I den paragrafen
används begreppet "den skattskyldige". Som framgått tidigare föreslår vi
att begreppet "tullskyldig" skall tas bort. I detta fall har i stället begreppet

"enskild" använts; "gäldenär" kan inte användas eftersom bestämmelsen
även kan avse överklagande av anmälningsskyldig och deklarant.

12 §
Paragrafen motsvarar med viss språklig ändring 6 kap. 14 § taxerings-
lagen.

13 §
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets yttrande och avviker
därför något från 6 kap. 15 § taxeringslagen. Som Lagrådet anför följer
det direkt av 7 a § förvaltningsprocesslagen att Tullverket, då enskild
överklagar, blir den enskildes motpart i länsrätt och kammarrätt. Se
kommentaren till 11 § beträffande begreppet "enskild".

14 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 16 § andra och tredje styckena taxerings-
lagen.

15 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 17 § taxeringslagen. Se kommentaren till
12 § beträffande begreppet "enskild part".

16 §
Paragrafen motsvarar med viss språklig ändring 6 kap. 18 § taxe-
ringslagen.

17 21 §§
Paragraferna motsvarar 6 kap. 19 23 §§ taxeringslagen.

22 §
Paragrafen motsvarar med viss språklig ändring 6 kap. 24 § taxerings-
lagen.

10 kap.
1 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 96 § i den nuvarande tullagen. Eftersom
det i första styckets första mening finns en bestämmelse som täcker alla
de fall då någon bryter mot föreskrift i tullagstiftningen, behövs inte den
nuvarande punkt 2 samt inte heller punkterna 1 och 3 till den del de avser
brott mot föreskrifter i tullagstiftningen.
Avsikten är att ansvarsbestämmelsen skall omfatta även brott mot
förbudet i artikel 2 i förordningen (EG) nr 3295/94. Som framgår av
kommentaren till 1 kap. 5 § kan begreppet "tullagstiftningen" inte anses
omfatta även förordningen (EG) nr 3295/94. Därför anges särskilt att
bestämmelsen även gäller brott mot förbudet i artikel 2 i nyssnämnda
förordning.

2 §
Paragrafen motsvarar 97 § i den nuvarande tullagen.

3 §
Paragrafen motsvarar 98 § i den nuvarande tullagen.

4 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 99 och 99 a §§ i den nuvarande
tullagen. Paragrafen omfattar dock också skyldigheten att medverka
enligt 6 kap. 33 §§; se också kommentaren till den paragrafen.

5 §
Paragrafen har tillkommit på Lagrådets inrådan. Syftet är att undvika
kumulation av straff; se vidare Lagrådets yttrande.

11 kap.
1 §
Paragrafen motsvarar med viss redaktionell ändring 44 § i den nuvarande
tullagen.

2 §
Paragrafen motsvarar 111 § i den nuvarande tullagen.

3 5 §§
Paragraferna motsvarar i sak 115 117 §§ i den nuvarande tullagen.
6 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om Tullverkets skyldighet att på
begäran tillhandahålla uppgifter. Bestämmelsen överensstämmer med
118 § i den nuvarande tullagen, med den skillnaden att Läkemedelsverket
och Säkerhetspolisen har tillkommit; se vidare avsnitt 11.

7 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse om tulltjänstemans och Kust-
bevakningstjänstemans skyldighet att rapportera brott och rätt att lämna
rapporteftergift. Skälen för införandet av en sådan bestämmelse har
utveckats i avsnitten 7.4 och 7.8.
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Se avsnitt 7.9.
14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
I 3 § har ändring gjorts så att det framgår att det är Tullverket som för det
allmännas talan i mål om betalningssäkring beträffande tull eller annan
skatt som skall tas ut för varor vid import eller transporttillägg. Vidare
har forumbestämmelserna i 20 § kompletterats med en bestämmelse som
gäller fall då Tullverket för det allmännas talan. Se även avsnitt 7.5.
14.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
I 9 kap. 1 § fjärde stycket och 2 § fjärde stycket har i enlighet med
Lagrådets yttrande ändring gjorts så att hänvisning görs till relevanta
bestämmelser i EG-förordningen i stället för till lagen om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. Ändringarna har utformats som en erinran om
föreskrifterna i EG-förordningen (jmfr Lagrådets yttrande i prop.
1998/99:18, s. 75).
14.5 Förslaget till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137)
Bestämmelsen i 9 § tullregisterlagen har flyttats till 2 kap. 4 § i den
föreslagna tullagen.
14.6 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
1 kap. 2 och 5 §§
Ändringen i 2 § är redaktionell. Ändringen i 5 § avser inte någon ändring
i sak utan endast en anpassning till ordvalet i tullagstiftningen. Bestäm-
melser om tulldeklarationer för varor som hänförs till ett tullförfarande,
exempelvis övergång till fri omsättning, finns bl.a. i artiklarna 59 78 i
tullkodexen. Se även 1 kap. 5 § och 4 kap. 1 och 2 §§ i förslaget till ny
tullag.

4 kap. 8 §
Ändringen är redaktionell och innebär att hänvisningen till inkomst-
skattelagen (1999:1229) förtydligas.

8 kap. 6 §
I första stycket har gjorts en rättelse av en felaktig hänvisning till 14 §
lagen (2000:46) om omräkningsförfarande vid beskattningen för företag
som har sin redovisning i euro, m.m. Hänvisningen skall rätteligen avse
15 § i nämnda lag (jmfr 8 kap. 6 § i dess lydelse enligt SFS 2000:54 och
prop. 1999/2000:23).
14.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1284) om
ändring i lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
Forumbestämmelsen i 28 § har ändrats; frågor om tvångsåtgärder i fall då
beslut om tull eller skatt skall fattas av Tullverket skall prövas av den
länsrätt inom vars domkrets beslut om åtgärd skall verkställas eller har
verkställts. Se även avsnitt 7.6.
14.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
Som framgår av avsnitt 5.2 har bestämmelser avseende avgifter som skall
tas ut för varor vid import bedömts vara överflödiga. Därför föreslås att
1 kap. 2 §, enligt vilken vad som sägs i lagen om frihet från skatt även
skall gälla sådana avgifter, skall upphöra att gälla.
Den ändring som har gjorts i 3 kap. 4 § är endast redaktionell.
I 1 kap. 4 § har en ny strecksats lagts till, av vilken framgår att även
artikel 23 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om
allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning
och övervakning av sådana varor genomförs genom lagen.
I förslaget till 4 kap. 1 § finns de bestämmelser som i dag finns i 4 kap.
1 och 2 §§. Den föreslagna utformningen innebär inte någon ändring i
sak; avsikten är endast att göra bestämmelsen tydligare. Detta uppnås
genom att de tre villkor som gäller för att beräkningen skall ske enligt 3 §
nämns i ett sammanhang.

Sammanfattning av Tullagsutredningens
slutbetänkande
Tullagsutredningens uppdrag har varit att göra en allmän översyn av
huvuddelen av den svenska tullagstiftning som faller inom Finans-
departementets ansvarsområde, dock inte lagen om Tullverkets befogen-
heter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. I
uppdraget ingår att lämna förslag till de ändringar som kan visa sig
behövliga från såväl sakliga som språkliga och redaktionella
utgångspunkter.
Målsättning
Från sakliga utgångspunkter har vår målsättning varit att den svenska
tullagstiftningen ges ett innehåll som underlättar en smidig hantering i
tullförfarandet för såväl näringslivet som myndigheterna. Regelverket
bör anpassas till de behov som i detta hänseende visat sig föreligga,
givetvis under förutsättning att en sådan anpassning är förenlig med EG-
rätten. Det bör vara ägnat att tillgodose rättssäkerhetens krav och
samtidigt förhindra brottsligt förfarande och annat agerande till skada för
samhället och dem som bedriver en seriös och lojal verksamhet inom
utrikeshandeln.
Våra förslag syftar till att tullagen, med hänvisningar till EG-rätten, i
möjligaste mån skall innehålla alla de materiella bestämmelser som den
enskilde behöver känna till för att i tullavseende kunna utföra sin
verksamhet på ett korrekt sätt. Det skulle bli lättare att överblicka den
nationella tullagstiftningen, om samtliga dess centrala delar samlades i en
lag. Så länge ansvaret för tullagstiftningen är delat mellan olika
departement och med de begränsningar i övrigt som framgår av
direktiven är detta dock inte möjligt. Vi har därför nödgats begränsa oss
till att föreslå att bestämmelserna i lagen om tullkontroll av varu-
märkesintrång m.m. och lagen om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. tas in i tullagen.
Under utredningsarbetet har det påtalats att tullförfarandet på särskilda
punkter innebär onödiga kostnader och försvårar en smidig varu-
hantering. I den mån dessa problem kan åtgärdas genom ändringar i
tullagstiftningen lämnar vi förslag därom. En stor del av problemen
hänger emellertid samman med EG-rättsakterna på tullområdet.
Härvidlag har vi inte kompetens att föreslå några ändringar. Vi betonar
dock det angelägna i att man från svensk sida fortsatt verkar för att dessa
rättsakter utformas så att de inte blir till nackdel för det svenska
näringslivets konkurrenskraft.
Kritik har också riktats mot Tullverkets tillämpning av tullagen och
tullförordningen. Dessa frågor har diskuterats inom utredningen och lett
till en uttalad vilja från näringslivets och Tullverkets representanter att
finna samförståndslösningar på uppkommande tillämpningsproblem. Mot
den bakgrunden anser vi att det finns anledning att räkna med att båda
parterna kommer att finna det angeläget att tillämpningen av de EG-
relaterade föreskrifterna sker på ett sätt som inte försämrar de seriösa
företagens konkurrenskraft men samtidigt uppfyller behovet av ett
effektivt kontrollsystem.
Tullbehandling av icke-gemenskapsvaror
Det kan i flera hänseenden ifrågasättas om de svenska bestämmelserna
om förenklade förfaranden vid övergång till fri omsättning är förenliga
med EG-rätten. Vi föreslår att bestämmelserna utformas så att det står
klart att de endast är kompletterande bestämmelser till EG-rätten.
Enligt gällande tullag och tullförordning skall den som använder ett
förenklat deklarationsförfarande för övergång till fri omsättning, s.k.
hemtagning, ge in en kompletterande deklaration senast nio dagar från
den dag då varan frigjordes. För betalning av tullbeloppet kan
tullmyndigheten medge anstånd till vissa importörer och exportörer.
Betalning sker då enligt särskild tullräkning, som utfärdas en gång i
veckan. Betalning skall ske senast på fredagen i fjärde veckan därefter.
För att uppnå större flexibilitet i regleringen av dessa tidsramar, vilket är
möjligt enligt EG-rätten så länge betalningsanståndet inte överskrider 30
dagar, föreslår vi att tidsramarna inte bestäms i tullagen och
tullförordningen utan att bestämmelserna utformas så att Tullverket får
meddela föreskrifter om inlämnande av kompletterande tulldeklaration
samt om utfärdande av särskild tullräkning och tidsfrister för betalning
av tull.
Den nuvarande bestämmelsen i 9 a § tullagen om anmälnings-
skyldighet i vissa fall vid införsel från annat EU-land av icke-
gemenskapsvaror är för närvarande inte förenlig med EG-rätten, men kan
komma att bli det enligt ändringsförslag av kommissionen. Vi föreslår
därför att en motsvarande bestämmelse inte nu tas in i tullagen.
En fråga som ingår i vårt uppdrag är om tullar, mervärdesskatt och
avgifter i samband med import bör inordnas i eller samordnas med
skattekontosystemet. Vi anser att frågan kräver en fördjupad analys som
lämpligen bör göras i samarbete med de enheter inom Finans-
departementet och skatteförvaltningen som har ansvar för skatte-
kontosystemet. Vi föreslår därför att frågan tas upp i ett annat
sammanhang.
Tullverkets kontrollverksamhet
Våra förslag innebär i huvudsak följande.
En generell proportionalitetsbestämmelse som skall gälla alla beslut
om kontrollåtgärder enligt tullagstiftningen införs, liksom en bestäm-
melse som anger ramarna för tulltjänstemans användande av våld eller
tvång vid genomförande av kontrollåtgärd enligt tullagen samt en
bestämmelse om tulltjänstemans skyldighet att rapportera misstanke om
brott.
Tullverket får viss befogenhet att utfärda föreskrifter om verk-
ställigheten av bestämmelserna om tullkontroll beträffande varu-
märkesintrång. Det införs också en bestämmelse av vilken framgår att
ansvaret för kostnaderna för förstöring av varor som befunnits vara
varumärkesförfalskade eller pirattillverkade åligger svaranden, men att
sökanden ansvarar mot staten för kostnaderna om ersättning inte kan
utsökas hos svaranden. Ansvarsbestämmelsen i tullagen utformas så att
det framgår att den även omfattar brott mot förbudet att importera eller
exportera varumärkesförfalskade eller pirattillverkade varor.
Sanktioner
Vi har inte behandlat frågan om ändringar behövs i reglerna om tull-
tillägg. Sådana överväganden bör anstå till dess de kan samordnas med
den pågående översynen av skattetilläggsreglerna. Vi anser dock att
tulltilläggsreglerna redan nu bör kunna tillämpas med beaktande av de
särskilda förhållandena på tullområdet vad gäller deklarations-
förfarandet.
Enligt gällande bestämmelser skall dröjsmålsavgift tas ut, om tull inte
betalas inom föreskriven tid. Avgiften beräknas enligt lagen om
dröjsmålsavgift och kan därför få orimliga konsekvenser, framför allt vid
korta dröjsmål. Genom skattebetalningslagen har införts ett sank-
tionssystem vid dröjsmål som framstår som betydligt rimligare än
dröjsmålsavgiften. Vi föreslår därför att sanktionen, som liksom i EG-
rätten bör benämnas dröjsmålsränta, anpassas till vad som gäller enligt
skattebetalningslagen.
Som en komplettering till EG-rätten föreslås en rätt för Tullverket att
förstöra beslagtagna varor som inte blivit förverkade, om värdet av
varorna inte står i rimlig proportion till kostnaderna för förvaringen eller
varorna löper risk att bli fördärvade eller minska väsentligt i värde.
Överklagande
I delbetänkandet SOU:1998:127 föreslog vi att bestämmelser om s.k.
dröjsmålstalan skulle införas. Regeringen ansåg i prop. 1998/99:79 att
behovet och utformningen av en rätt till dröjsmålstalan borde utredas
närmare, innan regeringen tog ställning till en sådan bestämmelse. EG-
rätten innehåller en bestämmelse som ger rätt att överklaga, om
tullmyndigheten inte fattar beslut inom en tid som fastställs enligt
gällande bestämmelser. Sådana bestämmelser finns inte för svensk del.
Vid samtal med kommissionens generaldirektorat för tullfrågor framgick
det att EG-rätten kräver att ett oskäligt fördröjande av tullmyndighets
beslutsfattande skall kunna överklagas. Vi vidhåller därför att en tidsfrist
för beslutsfattandet måste införas i tullagen men att den tas in inte som en
överklaganderegel utan i tullagens inledande kapitel.
I delbetänkandet behandlade vi också frågan om det gällande förbudet
mot att överklaga tullmyndighets beslut att företa revision är förenligt
med EG-rätten, men föreslog att förbudet skulle stå kvar till dess
eventuella behov av ändringar i revisionsbestämmelserna övervägts.
Efter samtalen med generaldirektoratet för tullfrågor har vi funnit att det
mesta talar för att ett direkt förbud mot överklagande skulle kunna
komma i konflikt med EG-rätten och föreslår därför att ett sådant förbud
inte införs i tullagen. Detta kommer inte att påverka utformningen av
revisionsbestämmelserna.

Tullagsutredningens lagförslag
Förslag till tullag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Bestämmelser om tull som skall tas ut vid import från eller export till
tredje land finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober
1992 om inrättande av en tullkodex för gemenskapen och i kom-
missionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för gemenskapen .
Andra EG-rättsakter i fråga om tull anges i 6 och 10 kap. denna lag.

2 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rättsakterna
enligt 1 §.
Lagen innehåller även vissa bestämmelser om förfarandet avseende
skatt på varor som förs in i landet från sådan del av EG:s tullområde som
ligger utanför EG:s skatteområde. Genom dessa bestämmelser genomförs
delar av rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om
harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsätt-
ningsskatter. Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig
beräkningsgrund , senast ändrat genom rådets direktiv 98/80/EG , samt
rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler
för punktskattebelagda varor och om innehav, rörlighet och övervakning
av sådana varor , senast ändrat genom rådets direktiv 96/99/EG .
Ytterligare kompletterande bestämmelser till förordningarna (EEG) nr
2913/92 och 2454/93 finns i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. och
lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan,
m.m.

3 § Vad som föreskrivs i denna lag om tull gäller även annan skatt än tull
som skall tas ut för varor vid import, om inte annat uttryckligen anges.

4 § Vad som föreskrivs i tullagstiftningen om icke-gemenskapsvaror
gäller i tillämpliga delar även gemenskapsvaror, för vilka begärs eller
åtnjuts bidrag på grund av export eller på grund av annan åtgärd, som till
följd av särskild föreskrift är att jämställa med export. Detsamma gäller
varor, för vilka begärs befrielse från eller återbäring av skatt.

5 § I denna lag förstås med
tullagstiftning: EG:s tullbestämmelser samt svenska tullförfattningar,
det svenska tullområdet: Sveriges landområde och sjöterritorium samt
luftrummet däröver,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordningen
(EEG) nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens bestämmelser
om en viss skatt är tillämpliga,
tredje land: område som inte omfattas av EG:s tullområde,
tullförrättning: sådan klarering av fartyg och luftfartyg i kommersiell
trafik direkt med tredje land och av kommersiellt gods, som verkställs av
tulltjänsteman,
tullklarering: Tullverkets åtgärder i fråga om en vara som angetts till
en godkänd tullbehandling,
förtullning: Tullverkets åtgärder i fråga om en vara som deklarerats för
övergång till fri omsättning,
oförtullade varor: icke-gemenskapsvaror som är eller borde vara före-
mål för godkänd tullbehandling,
fartyg: transportmedel som är inrättat för färd på eller i vatten och
svävare när den framförs över vatten, samt
fordon: transportmedel som är inrättat för färd på marken och inte
löper på skenor samt svävare när den framförs över marken.
I övrigt har uttryck som används i denna lag den innebörd som anges i
förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93.

6 § Vid tillämpningen av artikel 6.2 andra stycket i förordningen (EEG)
nr 2913/92 skall Tullverket fatta beslut inom sex månader från det att
begäran om beslut gjordes.
2 kap. Införsel av varor m.m.
1 § I förordningen (EEG) nr 2913/92 finns bestämmelser om
införsel av varor till EG:s tullområde (artiklarna 37-39),
uppvisande av varor för tullen (artiklarna 40-42),
summarisk deklaration och lossning av varor som uppvisats för tullen
(artiklarna 43-47),
skyldighet att hänföra varor som uppvisats för tullen till en godkänd
tullbehandling (artiklarna 48 och 49),
tillfällig förvaring av varor (artiklarna 50-53) samt
icke-gemenskapsvaror som befordrats enligt ett transiterings-
förfarande (artiklarna 54 och 55).
Regeringen får meddela närmare föreskrifter till komplettering av
dessa bestämmelser.

2 § Den som till Sverige för in eller låter föra in en vara från ett område
som ligger inom EG:s tullområde, men utanför EG:s skatteområde och
den som från Sverige för ut eller låter föra ut en vara till ett sådant
område, skall anmäla detta till Tullverket.
En gemenskapsvara som förs in från ett område som avses i första
stycket får förvaras i tillfälligt lager, hänföras till tullförfarandena
uppläggning i tullager, aktiv förädling eller temporär import med
fullständig befrielse från tull samt föras in i en frizon eller i ett frilager.
En vara som skall föras ut till ett sådant område får hänföras till
tullförfarandena export eller passiv förädling.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om anmälnings-
skyldighet och tillämpning av förfaranden för godkänd tullbehandling av
varor som avses i första och andra styckena.

3 § Bestämmelser om rätt att anlita ombud vid kontakter med Tullverket
finns i artikel 5 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Regeringen får meddela föreskrifter om villkor och inskränkningar i
fråga om användning av ombud.

4 § Tulldeklaration för en vara får avges genom någon som är anställd
och kan anses ha en förtroendeställning hos deklaranten eller, om
tulldeklaration avges genom ombud, hos ombudet.

5 § I fråga om varor som kommer in till det svenska tullområdet i
postförsändelser skall postbefordringsföretag som regeringen bestäm-
mer anses som deklarant och, i förekommande fall, gäldenär, om varorna
inte deklareras för övergång till fri omsättning eller hänförs till annan
godkänd tullbehandling av någon annan.
Har försändelsen kommit adressaten till handa, skall dock denne anses
som deklarant och, i förekommande fall, gäldenär vid tillämpning av
regler om omprövning och bokföring i efterhand.

6 § Den, som enligt artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92 är
skyldig att förse en tullmyndighet med handlingar, skall bevara dessa i
fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan
vara föreskriven i annan lag eller författning.
3 kap. Godkänd tullbehandling
1 § Bestämmelser om tulldeklarationer för varor som hänförs till ett
tullförfarande finns i artiklarna 59-78 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som skall
lämnas i en tulldeklaration eller anmälan till annan godkänd tull-
behandling och om de platser där varor får deklareras för övergång till fri
omsättning eller anmälas till annan godkänd tullbehandling.

Övergång till fri omsättning

2 § I artikel 79 i förordningen (EEG) nr 2913/92 föreskrivs att övergång
till fri omsättning skall ge icke-gemenskapsvaror tullstatus som
gemenskapsvaror. Bestämmelser om övergång till fri omsättning finns i
artiklarna 80-83 i förordningen och i artiklarna 254-267 i förordningen
(EEG) nr 2454/93.

3 § Enligt artikel 76 i förordningen (EEG) nr 2913/92 och artiklarna 253-
267 i förordningen (EEG) nr 2454/93 skall tullmyndigheterna tillåta
följande förenklade förfaranden för övergång till fri omsättning,
nämligen ofullständiga deklarationer, förenklat deklarationsförfarande
och lokalt klareringsförfarande.
Regeringen meddelar föreskrifter om inlämnande av kompletterande
tulldeklaration enligt artikel 76.2 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Regeringen får också meddela de övriga föreskrifter som behövs till
komplettering av de i första stycket angivna bestämmelserna.
Används ett förenklat förfarande, skall det tillämpas även på uttag av
annan skatt än tull som skall tas ut för varor vid import.

Tillfälliga lager, tullager, transitering, frizoner m.m.

4 § Bestämmelser om tillfälliga lager finns i artiklarna 50-53 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 och artiklarna 185-187 i förordningen
(EEG) nr 2454/93.
Bestämmelser om tullager finns i artiklarna 98-113 i förordningen
(EEG) nr 2913/92 och artiklarna 503-548 i förordningen (EEG) nr
2454/93.
Bestämmelser om transitering finns i artiklarna 91-97 i förordningen
(EEG) nr 2913/92 och artiklarna 309-495 i förordningen (EEG) nr
2454/93.
Bestämmelser om frizoner och frilager finns i artiklarna 166-181 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 och artiklarna 799-840 i förordningen
(EEG) nr 2454/93.
Regeringen får meddela föreskrifter till komplettering av dessa
bestämmelser.

5 § Tillstånd att inrätta frizon eller frilager meddelas av regeringen.

6 § Den som befordrat en icke-gemenskapsvara som införs till det
svenska tullområdet skall lägga upp varan på tillfälligt lager. Detta gäller
dock inte, om varan deklareras till ett tullförfarande eller anmäls till
annan godkänd tullbehandling och inte heller om varan redan är
underkastad ett tullförfarande.
Befordras varan på ett fordon som kommer till det svenska tullområdet
med fartyg, skall den som svarar för vägtransporten lägga upp varan på
tillfälligt lager, om fordonets förare medföljer fartyget.
Om den som befordrat varan inte fullgör sin skyldighet enligt första
eller andra stycket, läggs varan upp på tillfälligt lager genom Tullverkets
försorg. Den som inte fullgjort skyldigheten skall ersätta Tullverket dess
kostnader för varans uppläggning och förvaring.
Tullverket får bestämma att varan inte får tas ut från lagret förrän
kostnaderna ersatts eller säkerhet ställts för dem.

7 § Tullverket får tillfälligt ta hand om en oförtullad vara, om det behövs
för tullkontrollen. Varan får läggas upp på tillfälligt lager eller tullager. I
sådant fall gäller 6 § tredje stycket.
Innehavaren av ett tillfälligt lager eller ett allmänt tullager är skyldig
att ta emot oförtullade varor, om det kan ske utan avsevärd olägenhet.

8 § Om en vara, som förvaras på tillfälligt lager som innehas av
Tullverket eller på tullager som inrättats av Tullverket, inte avhämtas i
rätt tid, får den säljas. Om tull inte skall tas ut ur varan, gäller lagen
(1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats.
Vad som i den lagen sägs om förvaring enligt avtal skall gälla i fråga om
förvaringen på Tullverkets lager.

9 § Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga
om varor, inklusive transportmedel, som förs till eller från en frizon eller
ett frilager.

10 § Bestämmelser om bedrivande av industriell eller kommersiell
verksamhet och serviceverksamhet i en frizon eller ett frilager finns i
artikel 172 i förordningen (EEG) nr 2913/92.

11 § Tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager står under Tullverkets
övervakning och kontroll enligt bestämmelserna i 5 kap.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga
om varor som förvaras på sådana platser.

12 § Den som i verksamhet vid tillfälligt lager, tullager, frizon eller
frilager tar befattning med tulldeklarationer och andra handlingar som
lämnats för tullbehandling av varor, får inte obehörigen röja eller utnyttja
vad som i verksamheten upplysts om någon enskilds ekonomiska eller
personliga förhållanden. I det allmännas verksamhet gäller dock
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

13 § Oförtullade oljeprodukter får tillföras sådana märkämnen som avses
i 2 kap. 8 § lagen (1994:1776) om skatt på energi.

Export

14 § Bestämmelser om export och annan utförsel av varor från EG:s
tullområde finns i artiklarna 161 och 162 i förordningen (EEG) nr
2913/92 samt i artiklarna 279-289 och 788-798 i förordningen (EEG) nr
2454/93.
Regeringen får meddela föreskrifter till komplettering av dessa
bestämmelser.

Tulldatasystemet

15 § I artiklarna 4a och 4b i förordningen (EEG) nr 2454/93 finns
bestämmelser om databehandling. Tullverket använder i verksamheten
enligt tullagstiftningen ett system för automatisk databehandling (tull-
datasystemet). Bestämmelser om register som ingår i systemet finns i
tullregisterlagen (1990:137).

16 § Tulldeklaration får enligt artikel 61 i förordningen (EEG) nr
2913/92 upprättas med databehandlingsteknik. Närmare bestämmelser
om tulldeklarationer som lämnas med hjälp av elektronisk data-
behandling finns i artiklarna 222-224 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Tullverket får ge tillstånd till att tulldeklarationer och andra handlingar
och uppgifter som skall avges till Tullverket lämnas genom ett
elektroniskt dokument till tulldatasystemet eller på annat sätt genom ett
visst tekniskt förfarande.
Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och
utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Regeringen får meddela föreskrifter om det tekniska förfarandet för
uppgiftslämnandet och om förfarandet i övrigt.

17 § Ett tillstånd enligt 16 § andra stycket får förenas med särskilda
villkor om det tekniska förfarandet för uppgiftslämnandet och om
förfarandet i övrigt.
Tullverket får genom tulldatasystemet överföra elektroniska dokument
och andra upptagningar till en uppgiftslämnare.

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
överlämna till en juridisk person att förmedla uppgifter i elektroniska
dokument som avses i 16 och 17 §§ till och från tullregistret.
Den som tar del av uppgifter i förmedlingsverksamhet som avses i
första stycket, får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i verk-
samheten fått veta om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas dock i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

19 § Ett elektroniskt dokument anses ha kommit in till Tullverket när det
har blivit tillgängligt för verket för överföring till sådan form att det kan
läsas.
Om uppgifter i ett elektroniskt dokument förmedlas genom en annan
myndighet än Tullverket eller genom en juridisk person efter be-
myndigande enligt 19 §, anses dokumentet dock ha kommit in till
Tullverket när det togs emot och kan antas ha avskilts för verket hos
förmedlaren.

20 § Om uppgifter har lämnats genom överföring av ett elektroniskt
dokument till tulldatasystemet, skall Tullverket handlägga ärendet i sak
först sedan tullklarering begärts under åberopande av dokumentets
tullidentifikationsnummer (tullid).

21 § Tullverkets beslut i ett ärende får meddelas genom ett elektroniskt
dokument.

4 kap. Tulltaxering och betalning av tull m.m.
Tulltaxering

1 § Bestämmelser om uppkomst av tullskuld och uppbörd av tullskuld
finns i artiklarna 201-221 i förordningen (EEG) nr 2913/92 och i
artiklarna 859-876 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Med ledning av tulldeklaration eller motsvarande uppgifter fastställer
Tullverket tull som skall betalas vid import från eller export till tredje
land (tulltaxering).
Tulltaxering får ske genom automatisk databehandling.

2 § Finner deklarant eller gäldenär att en uppgift som lämnats i en
tulldeklaration är oriktig eller ofullständig, skall han utan dröjsmål
anmäla detta hos Tullverket och rätta uppgiften, om förhållandet
föranlett eller kan föranleda att tull undandras eller att en vara införs eller
utförs i strid mot förbud eller villkor.

3 § Tullverket skall ompröva beslutet i en fråga som kan ha betydelse för
tulltaxeringen, om deklaranten eller gäldenären begär det eller om det
finns andra skäl.
Bestämmelserna i tullagstiftningen om omprövning av beslut om tull
gäller även tulltaxeringsbeslut i övrigt och beslut enligt 11 § andra
stycket samt beslut om tulltillägg och förseningsavgift. Att omprövning
av sådana beslut skall ske om de överklagats framgår av 8 kap. 4 och
6 §§.

4 § Om en fråga som avses i 3 § har avgjorts genom beslut som vunnit
laga kraft, får Tullverket inte pröva frågan.

5 § Tulltaxering och sådan omprövning som innefattar bokföring i
efterhand får göras även efter utgången av annars föreskriven tid, om
gäldenären samtyckt till att sådan tulltaxering sker.
Om gäldenären har åtalats för brott enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling, får tulltaxering och omprövning enligt första stycket
göras även efter utgången av nämnda tid för den vara som åtalet avser.
Beslut om det får dock inte meddelas senare än under kalenderåret efter
det år då åtalet väcktes. Om gäldenären har avlidit, får beslutet inte
meddelas senare än sex månader efter dödsfallet. Ogillas åtalet, skall
Tullverket undanröja beslutet, om domen vinner laga kraft.
Andra stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt en
juridisk person åtalas för brott enligt lagen om straff för varusmuggling,
om brottet avser tull som den juridiska personen haft att betala.

6 § Om tull inte kan beräknas tillförlitligt vid tulltaxering eller
omprövning, fastställs vad som skall betalas efter skälig grund
(skönstulltaxering).

Betalning av tull

7 § Bestämmelser om betalning av tullbeloppet finns i artiklarna 222-
232 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Tull skall betalas till Tullverket inom tio dagar från den dag då
gäldenären underrättas om kravet, om inte betalningsanstånd medgivits.

8 § Tullverket får medge betalningsanstånd för den som bedriver
importverksamhet eller annan som importerar varor i större omfattning
(kreditimportör). Kreditimportör betalar tull enligt särskild tullräkning.
Motsvarande gäller den som bedriver exportverksamhet eller annan som
exporterar varor i större omfattning.
Särskild tullräkning får utställas även på den som lämnat tull-
deklaration som ombud för gäldenär, om ombudet gentemot Tullverket
åtagit sig att fullgöra gäldenärens betalningsskyldighet.
Regeringen meddelar föreskrifter om utfärdande av särskild tullräkning
och tidsfrister för betalning av tull.
Om ett ombud har tagit emot medel av gäldenärer för betalning av
tullräkningar, skall ombudet hålla dessa medel skilda från andra
tillgångar.

9 § Bestämmelser om säkerhet för att täcka tullskuld finns i artiklarna
189-200, 225 och 229 i förordningen (EEG) nr 2913/92 samt i artiklarna
857 och 858 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Regeringen får föreskriva att säkerhet skall ställas för andra skatter än
tull. Om säkerhet inte ställts, utgör varan säkerhet för tullen och skatten
så länge den står under Tullverkets övervakning och kontroll.

10 § Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs i övrigt till
komplettering av reglerna om uppbörd i förordningen (EEG) nr 2913/92.

11 § Gäldenären eller den som skulle ha varit gäldenär om varan varit
tullbelagd, är skyldig att betala annan skatt än tull som skall tas ut för
varan vid import eller export.
Den som lämnar anmälan eller borde lämna anmälan enligt 2 kap. 2 §
är skyldig att betala annan skatt än tull som skall tas ut för varan på
grund av införseln eller utförseln.
Skatt enligt denna paragraf skall fastställas och betalas i den ordning
som gäller för tull, om inte annat föreskrivits.
Om det finns synnerliga skäl, får Tullverket medge nedsättning av eller
befrielse från annan skatt än tull.

Återbetalning

12 § Bestämmelser om återbetalning och eftergift av tull finns i artiklarna
235-242 i förordningen (EEG) nr 2913/92 och i artiklarna 877-912 i
förordningen (EEG) nr 2454/93.

Om annan skatt än tull, tulltillägg eller förseningsavgift har betalats med
högre belopp än som rätteligen skall betalas, återbetalas överskjutande
belopp. Motsvarande gäller när annan skatt än tull, tulltillägg eller
förseningsavgift rätteligen inte skulle ha betalats. Belopp som får dras av
vid redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) eller
som medför rätt till återbetalning enligt 10 kap. 9-13 §§ samma lag
återbetalas dock inte.
Vid återbetalning får avdrag göras för tull och annan skatt som förfallit
till betalning och som skall betalas till Tullverket. I lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter finns också
föreskrifter som begränsar rätten till återbetalning.
Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs i övrigt till
komplettering av reglerna om återbetalning eller eftergift av tull i
förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93.

Ränta

13 § Bestämmelserna om kompensationsränta i artikel 214.3 i för-
ordningen (EEG) nr 2913/92 och i artiklarna 589, 590 och 709 i
förordningen (EEG) nr 2454/93 samt bestämmelserna om kreditränta i
artikel 229 i förordningen (EEG) nr 2913/92 tillämpas även på andra
skatter än tull som skall tas ut för varor vid import.

14 § Ränta tas ut på andra skatter än tull som skall betalas
1. på grund av bokföring i efterhand enligt artikel 220 i förordningen
(EEG) nr 2913/92,
2. enligt beslut vid omprövning av Tullverket eller enligt beslut av all-
män förvaltningsdomstol eller
3. i fall som avses i artiklarna 202-204 i förordningen (EEG) nr 2913/92,
när andra skatter än tull undandragits genom förfarandet.
Om utfärdande av särskild tullräkning fördröjs till följd av att den som
tagit hand om en vara med tillämpning av ett förenklat förfarande inte
lämnat kompletterande tulldeklaration inom föreskriven tid, tas ränta ut
på andra skatter än tull som skall tas ut för varor vid import.

15 § Bestämmelserna om dröjsmålsränta i artikel 232 i förordningen
(EEG) nr 2913/92 tillämpas även på annan skatt än tull som skall tas ut
för varor vid import.
Dröjsmålsräntan skall beräknas på det sätt som anges i 19 kap. 8 §
skattebetalningslagen (1997:483).
Dröjsmålsräntan är minst 100 kr. Om det ursprungligen obetalade
beloppet är mindre än 100 kr, får dröjsmålsränta dock endast tas ut med
motsvarande belopp.

16 § Ränta enligt 13 eller 14 § tas inte ut på belopp som får dras av vid
redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200).

17 § Vad som föreskrivs i tullagstiftningen om tull tillämpas även i fråga
om ränta som avses i 13-15 §§.
18 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Tullverket får
besluta om befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala ränta på
annan skatt än tull enligt 13 och 14 §§, om det finns synnerliga skäl.

19 § Ränta som avses i 14 § första stycket 1 eller 2 skall beräknas från
utgången av den första månaden efter den då varan deklarerades för
övergång till fri omsättning till och med den månad då beloppet skall
betalas. Ränta på skatt, som motsvarar tidigare återbetalat belopp,
beräknas dock från utgången av den månad då beloppet återbetalades.
Ränta enligt 14 § första stycket 3 skall beräknas från utgången av den
månad då varan infördes eller det olovliga förfarandet ägde rum till och
med den månad då beloppet skall betalas.
Ränta enligt 14 § andra stycket tas ut för den tid fördröjningen
omfattar.
Beträffande ränta enligt 14 § första stycket 2 skall de räntesatser som
anges i 19 kap. 7 § skattebetalningslagen (1997:483) tillämpas.
Beträffande ränta enligt 14 § första stycket 1 och 3 och andra stycket
skall räntesatsen vara den som anges i 19 kap. 7 § tredje stycket andra
meningen skattebetalningslagen.

20 § På belopp som återbetalas i fall som anges i 12 § utgår ränta. Ränta
utgår även på ränta enligt 13-15 §§ som återbetalas. Ränta utgår från
utgången av den månad under vilken beloppet betalats till och med den
månad då beloppet återbetalas. Räntesatsen skall vara den som anges i
19 kap. 14 § skattebetalningslagen (1997:483).

21 § Om ett beslut som föranlett ränta enligt 13 eller 14 § har ändrats på
sådant sätt att ränta inte skulle ha betalats eller skulle ha betalats med
lägre belopp, skall ny beräkning av räntan göras. För mycket erlagd ränta
återbetalas.
Ränta utgår inte på räntebelopp enligt 13 eller 14 § som skall betalas
utöver tidigare erlagd ränta.
Om ett beslut som föranlett ränta enligt 20 § har ändrats på sådant sätt
att ränta inte skulle ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp, skall
den som uppburit räntan återbetala vad han uppburit för mycket.
Bestämmelserna i tullagstiftningen om återbetalning av tull gäller därvid
i tillämpliga delar.

22 § För betalning enligt bestämmelserna i 7-21 §§ får uppgifter lämnas
mellan Tullverket och annan genom överföring av elektroniska
dokument. Regeringen meddelar föreskrifter om sådan överföring.

Indrivning m.m.

23 § Tull som har förfallit till betalning skall lämnas för indrivning.
Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett
ringa belopp. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet
enligt utsökningsbalken ske. Om säkerhet har ställts eller om varan utgör
säkerhet, får Tullverket ta ut beloppet ur säkerheten.

24 § I fråga om betalningsskyldighet för företrädare för en gäldenär som
är juridisk person och som inte har betalat in tull i rätt tid och ordning
gäller 12 kap. 6 § första, andra och fjärde styckena, 7 §, 12 § första
stycket och 13 § skattebetalningslagen (1997:483).
Tullverket beslutar om ansvar för delägare i handelsbolag enligt 2 kap.
20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag av- seende tull
enligt denna lag.
Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i
samma ordning som gäller för tull enligt 23 §.

25 § De föreskrifter om ränta, dröjsmålsränta, indrivning, avräkning, och
preskription som gäller i fråga om fordringar mot en gäldenär gäller även
när motsvarande fordringar tagits upp i tullräkning, som utställts på
ombud enligt 8 § andra stycket.

Tullauktion m.m.

26 § Om en vara skall säljas av Tullverket enligt artikel 53.1 eller 75 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 eller artikel 250 i förordningen (EEG) nr
2454/93, får varan säljas genom Tullverkets försorg på offentlig auktion
(tullauktion) eller på annat sätt, om Tullverket finner det vara lämpligare.
Bestämmelser om förstöring av oförtullade varor finns i 10 kap. 11 §.

27 § En tullauktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt.
Innan en vara säljs på tullauktion eller på annat sätt, skall Tullverket i
god tid skicka särskild underrättelse, om adressen är känd, till gäldenären
eller den som skulle ha varit gäldenär om varan varit tullbelagd samt till
annan som kan antas vara ägare och den som kan antas ha särskild rätt till
varan.

28 § Medel från försäljningen enligt 26 § skall användas till att täcka i
första hand Tullverkets kostnader för förvaring och försäljning av varan,
i andra hand tull för varan och i tredje hand annan skatt och ränta.
Uppkommer överskott, skall beloppet tillställas gäldenären eller den
som skulle ha varit gäldenär om varan varit tullbelagd eller, om någon
annan visar att han var ägare till varan, denne. Om någon visar sig ha haft
särskild rätt till varan, skall dock häremot svarande del av beloppet
tillställas denne.
Om beloppet eller del därav inte har kunnat tillställas någon enligt
andra stycket inom ett år från dagen för försäljningen, tillfaller det staten.
5 kap. Tullverkets kontrollverksamhet
1 § Artikel 13 i förordningen (EEG) nr 2913/92 ger tullmyndigheterna
rätt att, enligt de villkor som anges i gemenskapsbestämmelser eller
nationella bestämmelser, utföra alla de kontroller som de anser
nödvändiga för att säkerställa att tullagstiftningen tillämpas korrekt.
Bestämmelser om kommissionens kontroller och inspektioner finns i
rådets förordningar (EG, EURATOM) nr 2988/95 av den 18 december
1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
och (EURATOM, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de
kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att
skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier
och andra oegentligheter .

2 § Beslut om kontrollåtgärd enligt tullagstiftningen eller föreskrifter
som har utfärdats med stöd av tullagstiftningen får fattas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för enskild.

3 § För att genomföra åtgärd som avses i 3 kap. 7 § och 7-12 §§ i detta
kapitel får tulltjänsteman använda våld eller tvång, i den mån andra
medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt. Våld mot person får dock brukas endast om tulltjänste-
mannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till åtgärdens
ändamål kan anses försvarligt.

4 § Icke-gemenskapsvaror och gemenskapsvaror som hänförts till en
godkänd tullbehandling som innefattar att varorna förs ut ur EG:s
tullområde är enligt artiklarna 37, 59.2, 82 och 183 i förordningen (EEG)
nr 2913/92 underkastade Tullverkets övervakning och kontroll (står
under tullkontroll). Beträffande oförtullade varor som lämnats ut till fritt
förfogande enligt en deklaration för övergång till fri omsättning gäller
detta dock endast i fall då deklarationen ogiltigförklarats.

5 § Transportmedel står under tullkontroll, om det
1. ombord på transportmedlet finns varor som står under tullkontroll,
2. kommer till det svenska tullområdet utan att medföra varor, till dess att
anmälan om transportmedlet enligt 6 § har behandlats av Tullverket, eller
3. skall avgå från det svenska tullområdet direkt till tredje land utan att
medföra varor, sedan anmälan gjorts om detta.
Transportmedel som ankommit till det svenska tullområdet och tagits
ut för kontroll enligt 12 § står under tullkontroll till dess att under-
sökningen avslutats.

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. skyldighet för transportmedels förare eller befälhavare att göra
anmälan om transportmedlets ankomst från eller avgång till annat land,
2. skyldighet för förare av eller befälhavare på transportmedel som står
under tullkontroll att på förhand meddela när transportmedlet beräknas
komma till eller avgå från en tullplats och lämna uppgift om
transportmedlet och dess last samt
3. skyldighet för anställda eller andra som utför arbete på transportmedel
och resande att vid ankomst till eller avresa från det svenska tullområdet
anmäla och lämna uppgifter om de varor de medför.
Vad som sägs i första stycket 2 gäller inte i fråga om järnvägståg.
Regeringen får för viss tullplats föreskriva att endast vissa slag av
transportmedel och varor får föras till eller från tullplatsen.

7 § Tullverket får preja fartyg inom det svenska tullområdet, om det
behövs för att möjliggöra Tullverkets övervakning och kontroll av import
eller export av varor.
Om ett fartyg under resa mellan orter inom EG:s tullområde lämnar
detta område och därvid avviker från sin rätta kurs utan att nöd eller
annat tvingande skäl föreligger, får Tullverket, om befälhavaren inte
följer en anmaning att återvända till EG:s tullområde, inbringa fartyget
till en plats inom det svenska tullområdet. Om anmaning inte kan ges
eller om det finns särskild anledning att anta att en anmaning skulle
förhindra eller avsevärt försvåra ett inbringande av fartyget, får det
inbringas utan föregående anmaning.
Inbringande enligt andra stycket får inte ske av ett utländskt fartyg
eller inom annan stats vattenområde, om det inte medges enligt avtal med
den andra staten.

8 § Förare av eller befälhavare på transportmedel som står under
tullkontroll är skyldig att stanna på anmaning av tulltjänsteman.
Även annan person än den som nämns i första stycket är skyldig att
stanna på tulltjänstemans anmaning. Sådan anmaning får dock ges endast
om det finns anledning att anta att anmälningsskyldighet enligt
tullagstiftningen föreligger för honom.

9 § I artiklarna 38 och 183 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns
bestämmelser om att varor som förs in till eller ut från gemenskapens
tullområde skall befordras via den rutt som tullmyndigheterna närmare
angivit.
Förare av eller befälhavare på transportmedel skall medföra av
Tullverket utfärdad passhandling för transportmedlet och varor som
medförs på detta.
Tullverket får förbjuda förare av eller befälhavare på transportmedel
som står under tullkontroll att
1. göra annat uppehåll under resa inom det svenska tullområdet än som
föranleds av myndighets åtgärd,
2. utan Tullverkets medgivande ankomma eller avgå med
transportmedlet samt
3. beträda, lämna, lossa eller lasta transportmedlet.
Förbud att beträda eller lämna transportmedel gäller inte den som i
utövning av allmän tjänst behöver få tillträde till transportmedlet.

10 § Om det behövs för kontrollverksamheten och det inte medför något
väsentligt hinder för trafiken, får Tullverket tillfälligt stänga av områden
där transportmedel lossas eller lastas eller passagerare går ombord på
eller lämnar transportmedel. Detta gäller även annat område i omedelbar
närhet av transportmedel, liksom infarter till och utfarter från tillfälliga
lager, frizoner och flygplatser.

11 § I artikel 68 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns bestämmelser om
tullmyndigheternas rätt att för kontroll av riktigheten av de deklarationer
som de har mottagit granska handlingar och undersöka varor. I artikel 46
i samma förordning och i artiklarna 239-247 i förordningen (EEG) nr
2454/93 finns närmare bestämmelser om undersökning och provtagning
av varor.
För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
tullagstiftningen har fullgjorts riktigt och fullständigt får Tullverket även
undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras,
2. områden för tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager samt
områden på flygplatser och bangårdar där varor som står under tull-
kontroll förvaras och även lokaler inom sådana områden samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s
tullområde eller av person som anmanats att stanna enligt 8 §.
Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 19 §
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

12 § För sådan kontroll som avses i 11 § får en tulltjänsteman undersöka
postförsändelser, såsom paket, brev och liknande för- sändelser. En
sådan försändelse får öppnas, om den finns hos Tullverket eller på
utväxlingspostkontoret och det finns anledning att anta att den innehåller
en vara för vilken anmälnings- eller uppgiftsskyldigheten inte fullgjorts.
Beträffande brev och andra försändelser som kan antas innehålla
förtroliga meddelanden får beslut om öppnande av försändelsen fattas
endast av chefen för en tullregion eller, efter dennes förordnande, av
någon annan tjänsteman vid tullregionen.

13 § En försändelse som öppnats med stöd av 12 § får inte undersökas
närmare än vad som behövs med hänsyn till ändamålet med
undersökningen.
Protokoll skall föras över undersökningen. Av protokollet skall framgå
ändamålet med undersökningen och vad som har kommit fram vid denna.
Adressaten och, om det är möjligt, avsändaren skall så snart som
möjligt underrättas om att försändelsen öppnats, om inte särskilda skäl
talar emot det.

14 § Chefen för en tullregion får besluta att en postförsändelse som
väntas till viss postanstalt skall hållas kvar av postbefordringsföretaget
när den kommer till postanstalten, om
1. det finns anledning att anta att postförsändelsen innehåller narkotika
som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling och
2. kvarhållande är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall uppnås.
Beslut om kvarhållande skall meddelas att gälla viss angiven, kortare
tidsrymd. Beslutet får verkställas omedelbart, men skall snarast prövas av
Tullverkets chef eller av verkets chefsjurist.

15 § Tullverket får anbringa lås, förseglingar och igenkänningsmärken på
transportmedel, containrar och andra varor som står under tullkontroll.
Tullverket får också tillfälligt ta hand om registreringsbevis
och liknande handlingar, som avser ett sådant transportmedel, om det
behövs för att hindra transportmedlets avgång.

16 § Vid kontroll enligt 11 § skall den, vars uppgifter skall kontrolleras
eller för vars räkning varan importeras eller exporteras, ge den som
verkställer kontrollen tillfälle att undersöka varan, transportmedlet eller
handresgodset. Han skall också lämna tillträde till de lokaler och andra
utrymmen som används för den transport, förvaring eller verksamhet
som kontrollen avser. På tulltjänstemans begäran skall föraren av eller
befälhavaren på transportmedel som skall undersökas om möjligt själv
närvara vid undersökningen.
Tullverket får besluta att den som inte uppfyller skyldigheten enligt
artikel 69 i förordningen (EEG) nr 2913/92 att svara för den transport
och hantering som är nödvändig för undersökning och provtagning av
varor, skall ersätta staten dess kostnad för åtgärderna. Vad som sägs i 4
kap. 23 § om indrivning av tull skall gälla även sådan ersättning.
Tullverket får medge befrielse helt eller delvis från
ersättningsskyldigheten.

17 § Om det behövs för kontrollverksamheten eller för uppgifts-
skyldigheten enligt 10 kap. 9 §, får regeringen föreskriva att den som
deklarerar en vara till ett tullförfarande eller anmäler en vara till annan
godkänd tullbehandling skall lämna uppgift om sitt organisationsnummer
eller personnummer.

18 § Förare av eller befälhavare på transportmedel skall under tid då han
har ansvar för varor som står under tullkontroll se till att ingen skadar
eller tar bort förseglingar eller annars olovligt öppnar vad som tillslutits
enligt 15 §. Detta gäller även i fråga om tullförseglingar som enligt
tullagstiftningen anbragts av tullmyndighet i annan medlemsstat i
Europeiska unionen eller av personer som vederbörligen godkänts av
sådan tullmyndighet samt i fråga om utländska tullförseglingar i övrigt
som enligt särskild föreskrift skall jämställas med Tullverkets
förseglingar.

19 § Om det finns anledning att anta att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får Tullverket anlita särskild sakkunnig för
att få fram den upplysning som behövs. Om uppgiften visas vara oriktig,
är den som lämnat uppgiften skyldig att stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om den oriktiga
uppgiften avser varans tull- eller skattepliktiga värde och det slutligen
fastställda värdet inte överstiger det uppgivna med mer än tio procent.
Tullverket får anlita särskild sakkunnig även när en uppmaning att
lämna uppgift eller en handling rörande en vara inte har följts. Den som
rätteligen skulle ha lämnat uppgiften eller handlingen skall stå för
kostnaden, om verket inte beslutar annat.
Om Tullverket haft kostnad, som enligt första eller andra stycket någon
annan skall stå för, skall denne enligt beslut av verket ersätta staten dess
kostnad. Vad som sägs i 4 kap. 23 § om indrivning av tull skall gälla
även sådan ersättning.

20 § Den som på grund av nöd eller annat tvingande skäl avviker från
vad som föreskrivs om tullkontroll i tullagstiftningen, skall snarast
anmäla detta för närmaste tullregion eller tulltjänsteman.
Om ett transportmedel som står under tullkontroll eller medför varor
som står under tullkontroll förolyckas, skall den som innehar någon
handling som avser transportmedlet eller lasten snarast lämna handlingen
till närmaste tullregion eller tulltjänsteman.
Regeringen får meddela föreskrifter om att anmälan enligt första
stycket får göras och handling enligt andra stycket lämnas till annan
myndighet.

21 § Polismyndighet och Kustbevakningen skall medverka i kontroll-
verksamhet enligt denna lag. Vad som sägs i 3, 7-11 och 16 §§ om
Tullverket och tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också en
polismyndighet och Kustbevakningen samt en polisman och en
tjänsteman vid Kustbevakningen.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om medverkan som avses
i första stycket.

22 § Ett postbefordringsföretag som regeringen bestämmer är skyldigt att
på begäran av Tullverket överlämna en försändelse som hållits kvar
enligt 14 §.
Ett befordringsföretag är skyldigt att göra anmälan till Tullverket, om
det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en försändelse
innehåller narkotika som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling, och att även i övrigt medverka i kontroll-
verksamheten enligt denna tullag i fråga om varor som befordras med
post, på järnväg eller med luftfartyg. Vid sådan medverkan gäller inte 3,
7-11 och 16 §§.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om medverkan som avses
i andra stycket.

23 § Den som driver anläggning för land-, sjö- eller lufttransport skall
utan kostnad för staten ställa de lokaler och anordningar till Tullverkets
förfogande som enligt vad verket bedömer behövs för undersökning och
tullklarering av resgods och fordon som resande för med sig, för förhör,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning av resande samt för tullpersonal
under uppehåll i tjänstgöringen.

24 § Transportföretag som befordrar varor, passagerare eller fordon till
eller från Sverige skall på begäran av Tullverket skyndsamt lämna de
aktuella uppgifter om ankommande och avgående transporter som
företaget har tillgång till. Beträffande uppgifter om passagerare gäller
uppgiftsskyldigheten endast uppgifter som avser namn, resrutt, bagage
och medpassagerare samt sättet för betalning och bokning.
Tullverket får begära uppgifter enligt första stycket endast om
uppgifterna kan antas ha betydelse för Tullverkets brottsbekämpande
verksamhet.

25 § Transportföretag får lämna uppgifter enligt 24 § på så sätt att de
görs läsbara för Tullverket genom terminalåtkomst.
Tullverket får ta del av uppgifter genom terminalåtkomst endast i den
omfattning och under den tid som behövs för kontroll av aktuella
transporter. Tullverket får inte ändra eller på annat sätt bearbeta eller
lagra uppgifter som hålls tillgängliga på detta sätt.
Uppgifter om enskilda personer som lämnats på annat sätt än genom
terminalåtkomst skall omedelbart förstöras, om de visar sig sakna
betydelse för utredning och lagföring av brott.

26 § Tullverket får förelägga den som är eller kan antas vara
deklarations- eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen eller för vars
räkning en vara importerats eller exporterats, att lämna uppgift, visa upp
handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll
av att deklarations- eller uppgiftsskyldigheten fullgjorts riktigt och
fullständigt.

27 § Tullverket får förelägga den, som bedriver verksamhet av sådan
beskaffenhet att uppgift av betydelse för kontrollen av annan persons
deklarations- eller uppgiftsskyldighet kan hämtas ur handlingar som rör
verksamheten att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över kopia
av handling rörande rättshandling mellan den som föreläggs och den
andra personen (kontrolluppgift).

28 § Om ett föreläggande enligt 26 eller 27 § avser uppgifter i
räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling, skall
dessa efter Tullverkets bestämmande tillhandahållas i utskrift eller på
medium för automatisk databehandling.

29 § Tullverket får för kontroll av att deklarations- eller uppgifts-
skyldighet enligt tullagstiftningen fullgjorts riktigt och fullständigt
besluta om revision hos den som är eller kan antas vara deklarations-
eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen samt hos den som bedriver
verksamhet av sådan art att uppgift av betydelse för kontrollen av annan
persons deklarations- eller uppgiftsskyldighet kan hämtas ur handlingar
som rör verksamheten.

30 § Ett beslut om revision skall innehålla uppgift om ändamålet med
revisionen och om möjligheten att undanta handlingar och uppgifter
enligt 35 och 36 §§.
Företas revisionen för granskning av annan än den som revideras, får
Tullverket, om det finns särskilda skäl, utesluta uppgift om vem eller
vilken rättshandling granskningen avser.
I ett beslut om revision skall Tullverket förordna en eller flera
tjänstemän att verkställa revisionen (revisor).
Den reviderade skall underrättas om beslutet innan revisionen verkställs.
Om det är av betydelse för kontrollen att företa inventering eller liknande
fysisk kontroll, får dock underrättelse ske i samband med att revisionen
verkställs, om kontrollen annars kan mista sin betydelse.

31 § En revision skall bedrivas i samverkan med den reviderade och på
ett sådant sätt att den inte onödigt hindrar verksamheten.
Revisionen får verkställas hos den reviderade, om han medger det.
Revisionen skall ske hos den reviderade, om han begär det och
revisionen kan göras där utan betydande svårighet. Om revisionen inte
verkställs hos den reviderade, skall handlingarna på begäran överlämnas
till revisorn mot kvitto.
För det fall den reviderade inte samverkar finns bestämmelser om vite i
9 kap. 4 § och om andra tvångsåtgärder i lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet.

32 § Vid revision får räkenskapsmaterial och andra handlingar som rör
verksamheten granskas, om de inte skall undantas enligt 35 §. Med
handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan
läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt
hjälpmedel.
Vid revision får revisorn även ta prov på varor och granska varulager.

33 § Av artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92 framgår att den
reviderade skall tillhandahålla revisorn de handlingar och lämna de
upplysningar som behövs för revisionen samt i övrigt ge den hjälp som
behövs vid revisionen.
Den reviderade skall för sådan åtgärd som avses i 32 § om möjligt
ställa en ändamålsenlig arbetsplats till förfogande.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda tekniskt
hjälpmedel för att ta del av upptagning som kan uppfattas endast med
sådana hjälpmedel, om inte den reviderade i stället tillhandahåller en
kopia av upptagningen och denna utan svårighet kan granskas med annat
tillgängligt tekniskt hjälpmedel. Revisorn får kontrollera att kopian
stämmer överens med den upptagning som finns hos den reviderade.
Vid granskning av upptagning enligt tredje stycket får endast de tek-
niska hjälpmedel och sökbegrepp användas som behövs för att tillgodose
ändamålet med revisionen. Granskningen får, om den reviderade medger
det, verkställas via telenätet.

34 § En revision får inte pågå längre tid än nödvändigt. Räkenskaps-
material och andra handlingar som överlämnats till revisorn skall så snart
som möjligt och senast när revisionen avslutats återlämnas till den
reviderade.
Har den reviderade försatts i konkurs när handlingarna skall åter-
lämnas, skall Tullverket överlämna handlingarna till konkurs- för-
valtaren. Tullverket skall underrätta den reviderade om att handlingarna
överlämnats till konkursförvaltaren.
Tullverket skall snarast lämna den reviderade meddelande om
resultatet av revisionen i de delar som rör honom.
35 § På den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision
undantas
1. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken
samt
2. annan handling med ett betydande skyddsintresse, om handlingens
innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon
annans kännedom och skyddsintresset överväger dess betydelse för
kontrollen.
Bestämmelserna i första stycket gäller i tillämpliga delar även
föreläggande att lämna uppgifter.

36 § En skriftlig begäran om befrielse från föreläggande att lämna
uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling, skall
ges in till länsrätten, tillsammans med föreläggandet och den begärda
handlingen eller uppgiften.
Begär den reviderade att en handling skall undantas från revision, skall
handlingen, om Tullverket anser att den bör granskas, omedelbart
förseglas och överlämnas till länsrätten.
Länsrätten skall utan dröjsmål pröva om handlingen eller uppgiften
skall undantas från kontrollen.

37 § I fråga om upptagning som avses i 32 § första stycket andra
meningen bestämmer länsrätten i vilken form eller på vilket sätt den skall
tillhandahållas i målet.
Länsrätten får i fråga om upptagning som avses i första stycket besluta
om sådana begränsningar i Tullverkets rätt att själv använda tekniska
hjälpmedel som behövs för att uppgift, som skall undantas från
granskning, inte skall bli tillgänglig för verket.

38 § Om den enskilde begär det, skall länsrätten pröva om beslut kan
fattas utan att rätten granskar handlingen.
Anser den enskilde att en handling eller uppgift inte omfattas av
kontrollen, handläggs frågan om undantagande på sätt som anges i 36
och 37 §§ samt i första stycket.

39 § Om en handling eller del av handling undantagits från kontroll, får
dess innehåll inte återges eller åberopas vid redogörelse för granskning
eller annars inför myndighet. Detta gäller även om en handling, utan
beslut av länsrätten, återlämnats efter det att den begärts undantagen.
Ett beslut i fråga om undantagande av handling eller uppgift gäller
omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
6 kap. Tullkontroll beträffande varumärkesintrång
1 § Bestämmelser om tullkontroll beträffande varumärkesintrång finns i
rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om
fastställande av vissa åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt
export och återexport från gemenskapen av varor som gör intrång i viss
immateriell äganderätt samt i kommissionens förordning (EG) nr
1367/95 av den 16 juni 1995 med föreskrifter om tillämpningen av rådets
förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om fastställande
av åtgärder för att förbjuda övergång till fri omsättning, export,
återexport eller införsel under suspensivt arrangemang av förfalskade
varor eller piratkopior .

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall utse den
enhet inom Tullverket som är behörig att ta emot och behandla
ansökningar enligt artikel 3 i förordningen (EG) nr 3295/94. Enheten
skall, om det behövs, samråda med andra myndigheter.

3 § Varor vars frigörande har skjutits upp eller som hålls kvar av
Tullverket skall förvaras på betryggande sätt. Förvaringen skall ske på
sökandens bekostnad. När lagakraftvunnet beslut om förstöring av eller
annan åtgärd med varorna föreligger, har sökanden rätt till ersättning för
dessa kostnader från den eller dem som beslutet gått emot. Kan kravet
riktas mot fler än en person, har dessa ett solidariskt ansvar.

4 § I artikel 6.1 i förordningen (EG) nr 3295/94 finns bestämmelser om
att en tullmyndighet som har skjutit upp frigörandet av eller hållit kvar
varor skall till rättighetsinnehavaren lämna ut namn- och adressuppgifter,
om rättighetsinnehavaren begär det. Har varorna befunnits vara
varumärkesförfalskade eller pirattillverkade, gäller en vidare upp-
giftsskyldighet enligt artikel 8.3 i samma förordning.

5 § Fråga om ett rättighetsintrång har skett och hur det skall förfaras med
varorna i sådant fall prövas av domstol enligt 41 § varumärkeslagen
(1960:644), 7 kap. 55-57 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk samt 37 § mönsterskyddslagen
(1970:485).
Domstolen får meddela interimistiskt beslut om att kvarhållande av
varor skall upphöra.
Tullverket skall verkställa lagakraftvunna beslut från domstolen om
frigörande, ändring eller förstöring av varor som kvarhålls av Tullverket.
Om beslutet innebär att varorna skall ändras, skall ändringen bekostas
av den som har rätten till varorna.
Svaranden ansvarar för Tullverkets kostnader för förstöring av varor.
Om ersättning inte kan utsökas hos svaranden, ansvarar sökanden emot
staten för kostnaderna.

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. att avgift skall tas ut för ansökan enligt artikel 3 i förordningen (EG) nr
3295/94,
2. de tidsperioder som avses i artikel 3.5 i förordningen (EG) nr 3295/94,
3. förlängning av tidsfrist enligt artikel 7.1 andra stycket i förordningen
(EG) nr 3295/94,
4. förvaring av varor enligt 3 §,
5. ställande av säkerhet för kostnad för förvaring enligt 3 § samt
6. verkställighet av beslut enligt 6 § andra stycket.
7 kap. Tulltillägg och förseningsavgift
1 § Har den som är gäldenär och skyldig att lämna skriftlig eller med
databehandlingsteknik upprättad deklaration i en deklaration eller ett
annat dokument, som under förfarandet avgetts till ledning för
fastställande av tull, lämnat en uppgift som befinns vara oriktig, skall han
påföras en särskild avgift (tulltillägg). Tulltillägget är tjugo procent av
den tull som inte skulle ha påförts, om den oriktiga uppgiften godtagits.
Detsamma gäller, om gäldenären skriftligen har lämnat en sådan uppgift i
ett ärende som avser omprövning av tulltaxeringsbeslut eller i ett
överklagat ärende som avser fastställande av tull.
Avgiftsberäkning enligt första stycket sker efter tio procent dels när
den oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning av
kontrollmaterial som bifogats deklarationen, dels när det gäller mer-
värdesskatt som får dras av vid redovisning av skatt enligt
mervärdesskattelagen (1994:200).
Om avvikelse från deklaration har skett vid skönstulltaxering, skall
gäldenären påföras tulltillägg. Tulltillägget är tjugo procent av den tull
som vid taxeringen påförs gäldenären utöver vad som annars skulle ha
påförts honom. Till den del taxeringen innefattar rättelse av en oriktig
uppgift från gäldenären påförs dock tulltillägg enligt första stycket.

2 § Tulltillägg skall påföras om tull skall tas ut på grund av
1. olaga införsel,
2. olaga undandragande av varor från tullövervakning eller
3. förfogande i övrigt över en oförtullad vara, i strid mot för varan
föreskriven inskränkning i förfoganderätten.
Första stycket gäller endast om gäldenären rätteligen skulle ha lämnat en
skriftlig eller med databehandlingsteknik upprättad deklaration till
ledning för fastställande av tull.

3 § Tulltillägget enligt 2 § är tjugo procent av den tull som påförs. Även
den som förfogat över en förtullad vara i strid mot föreskriven
förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull
skall påföras tulltillägg. Tulltillägget är då tjugo procent av den
tullförmån som gäldenären går miste om.

4 § Vid tillämpning av 1 § ansvarar gäldenären för handlingar och
underlåtenhet av hans ombud. Tulldeklaration eller annat dokument som
lämnas för en gäldenär som är juridisk person skall anses ha lämnats av
gäldenären, om det inte var uppenbart att uppgiftslämnaren saknade
behörighet att företräda gäldenären.

5 § Tulltillägg påförs inte i samband med rättelse av en felräkning eller
felskrivning, som uppenbart framgår av tulldeklaration eller annat
dokument som lämnats till ledning för tulltaxeringen.
Tulltillägg påförs inte heller i den mån avvikelsen avser bedömning av
ett yrkande, såsom fråga om yrkad förmånsbehandling, anspråk på
tullbefrielse eller tullnedsättning eller fråga om skäligheten av en
uppskattning eller värdering, och avvikelsen inte gäller uppgift i sak.
Om en gäldenär frivilligt har rättat en oriktig uppgift eller anmält
förhållande som avses i 2 §, påförs inte tulltillägg.

6 § Tulltillägg under femtio kronor påförs inte.
Tulltillägg tillfaller staten.

7 § Om betalningsskyldighet för tull inte längre kan åläggas, får
Tullverket inte påföra tulltillägg på beloppet.

8 § Om den som deklarerat en vara för övergång till fri omsättning med
tillämpning av förenklat deklarationsförfarande eller lokalt klarerings-
förfarande inte har kommit in med kompletterande tulldeklaration vid
den tidpunkt då denna senast skulle ha lämnats, påförs han en särskild
avgift (förseningsavgift).
Förseningsavgiften är 400 kronor. Om den som anmodats att lämna
deklaration ej fullgjort sin skyldighet inom den bestämda tiden, är
avgiften dock 800 kronor.

9 § Den som påförts tulltillägg eller förseningsavgift skall helt eller
delvis befrias från avgiften
1. om felaktigheten eller underlåtenheten kan antas ha ett sådant samband
med hans ålder, hans bristande erfarenhet, hans eller hans ombuds
sjukdom eller liknande förhållande att den framstår som ursäktlig,
2. om felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktlig med
hänsyn till den oriktiga uppgiftens beskaffenhet eller annan särskild
omständighet, eller
3. om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut tillägget eller avgiften.
Gäldenären får befrias helt från tulltillägget när det belopp som kunde ha
undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är obetydligt.
Deklaranten får helt eller delvis befrias från förseningsavgift även när
underlåtenheten är obetydlig.

10 § Tulltillägg eller förseningsavgift får inte påföras sedan gäldenären
respektive deklaranten har avlidit.

11 § Om en oförtullad vara eller dess värde blir föremål för förverkande,
skall annan skatt än tull och tulltillägg inte tas ut till den del varan eller
dess värde förverkats. Ett tidigare meddelat beslut om sådan pålaga skall
upphävas eller ändras sedan dom eller beslut som innefattar förverkande
har vunnit laga kraft.
Erlagd tull skall beaktas vid förverkande av en varas värde och vid
bestämmande av påföljd.

12 § Frågor om tulltillägg och förseningsavgift prövas av Tullverket.
Allmän förvaltningsdomstol prövar dock, på talan av det allmänna
ombud som avses i 8 kap. 1 §, frågor om tulltillägg på grund av oriktiga
uppgifter i mål om tull. Sådan talan får föras, om den oriktiga uppgiften
inte har godtagits efter prövning i sak eller inte har prövats i målet. Talan
skall väckas inom ett år från utgången av den månad då domen eller det
slutliga beslutet i målet har vunnit laga kraft.
Innan beslut fattas om påföring av tulltillägg eller förseningsavgift skall
gäldenären respektive deklaranten om möjligt ges tillfälle att yttra sig.
Underrättelse om att Tullverket överväger att påföra tulltillägg eller
förseningsavgift får ske genom överföring av elektroniskt dokument.

13 § Bestämmelserna om befrielse från tulltillägg och förseningsavgift
skall beaktas, även om yrkande om detta inte framställts, i den mån det
föranleds av vad som förekommit i ärendet eller målet om tulltillägg eller
förseningsavgift.
Om tull sätts ned, skall också vidtas den ändring i beslutet om tull-
tillägg som nedsättningen kan föranleda.

14 § Bestämmelserna i 4 kap. 7 andra stycket, 8, 9, 15, 22 och 23 §§
tillämpas även i fråga om tulltillägg och förseningsavgift.
8 kap. Överklagande
1 § Hos Tullverket skall finnas ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet
får överklaga Tullverkets beslut i sådana ärenden som avses i 3 och 6 §§.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förordnar det
allmänna ombudet och ersättare före denne.

2 § Ett beslut av Tullverket enligt tullagstiftningen eller artikel 3 i
förordningen (EG) nr 3295/94 får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Detsamma gäller vid överklagande i mål som avses i 7 kap. 12 §.
Föreskrifter om överklagande av Tullverkets beslut om föreskrifter
med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen.

3 § Om överklagande enligt 2 § gäller beslut vid tulltaxering i en fråga
som kan ha betydelse för fastställelse av tull eller beslut om fastställelse
av annan skatt än tull enligt 4 kap. 11 § andra stycket, skall
överklagandet ha kommit in till Tullverket inom tre år från den dag då
tullskulden eller den anmälningsskyldighet som avses i 2 kap. 2 §
uppkom. Om beslutet har meddelats senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskulden eller anmälningsskyldigheten uppkom, får
överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom blir längre,
komma in inom två månader från den dag då gäldenären eller den
anmälningsskyldige fick del av beslutet.
Om beslut som avses i första stycket har omprövats, får även
omprövningsbeslutet överklagas inom där angiven treårsfrist. Om
omprövningsbeslutet meddelats senare än två och ett halvt år efter den
dag då tullskulden eller anmälningsskyldigheten uppkom, får
överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom blir längre,
komma in inom två månader från den dag då gäldenären eller den
anmälningsskyldige fick del av omprövningsbeslutet.
En gäldenär eller anmälningsskyldig får överklaga ett beslut som avses
i första och andra styckena även om det inte gått honom emot.
4 § Om överklagandet inte avvisas såsom för sent inkommet, skall
Tullverket snarast ompröva det överklagade beslutet.
Ett överklagande förfaller, om beslutet vid omprövningen ändras så
som klaganden begär.
Om beslutet ändras på annat sätt än vad som begärts, skall
överklagandet anses omfatta det nya beslutet. Finns skäl för det, får
klaganden lämnas tillfälle att återkalla överklagandet.

5 § Ett överklagande som inte avvisas såsom för sent inkommet eller
förfaller enligt 4 § skall tillsammans med handlingarna i ärendet
överlämnas till den domstol som skall pröva överklagandet. Om det finns
särskilda skäl, får överklagandet överlämnas utan föregående
omprövning.

6 § Vad som sägs i 3-5 §§ gäller också överklagande av beslut om ränta,
tulltillägg och förseningsavgift.
Gäldenärens yrkande i fråga om tulltillägg skall, oavsett tidsfristerna i
3 §, prövas, om beslutet om den tull som tulltillägget avser inte har
vunnit laga kraft. Detsamma gäller, om Tullverket eller det allmänna
ombudet framställt ett sådant yrkande till förmån för gäldenären. Om
yrkandet framställs först i domstol, kan domstolen förordna att det skall
tas upp och vidare handläggas av Tullverket.
Vad som sägs i andra stycket gäller även deklarants yrkande i fråga om
förseningsavgift.

7 § Om en part har överklagat Tullverkets beslut i ett sådant ärende som
avses i 3 eller 6 §§, får också motparten överklaga beslutet, även om den
för motparten föreskrivna tiden för överklagande har gått ut. Motpartens
skrivelse skall ha kommit in till Tullverket inom två månader från den
dag då motparten fick del av den först ingivna skrivelsen med
överklagande eller, om motparten inte fått del av den före utgången av
den tid inom vilken den senast skulle ha kommit in, från utgången av
denna tid.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

8 § I artiklarna 7 och 244 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns
bestämmelser om verkställighet av beslut som överklagas.
Beslut om skönstulltaxering, tulltillägg och förseningsavgift samt
beslut om annan skatt än tull skall gälla omedelbart. Detsamma gäller
annat beslut av Tullverket som meddelats enligt tullagstiftningen och
som inte innebär att målet eller ärendet avgörs.

9 § Länsrättens beslut avseende Tullverkets beslut att avvisa en begäran
om omprövning såsom för sent inkommen får inte överklagas.

10 § Om det allmänna ombudet har överklagat ett tulltaxeringsbeslut,
skall därav föranledd talan om särskild avgift föras samtidigt.

11 § Det allmänna ombudet får överklaga ett beslut av länsrätten eller
kammarrätten i frågor som avses i 3 och 6 §§ även om ombudet inte
tidigare har fört det allmännas talan i målet.

12 § Om enskild överklagar länsrättens eller kammarrättens beslut i
frågor som avses i 3 och 6 §§, skall överklagandet ha kommit in inom två
månader från den dag då han fick del av beslutet.
Om länsrättens beslut i frågor som avses i 3 och 6 §§ överklagas av
Tullverket eller det allmänna ombudet, skall överklagandet ha kommit in
inom två månader från den dag då beslutet meddelades. Detsamma gäller
det allmänna ombudets överklagande av kammarrättens beslut i frågor
som avses i 3 och 6 §§.

13 § Om någon har överklagat ett beslut av länsrätt eller kammarrätt i
frågor som avses i 3 och 6 §§, får även annan som haft rätt att överklaga
beslutet ge in ett överklagande, även om den för honom gällande tiden
för överklagande gått ut. Ett sådant överklagande skall ges in inom en
månad från utgången av den tid inom vilken det första överklagandet
skulle ha gjorts.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

14 § Om enskild överklagar ett beslut, förs det allmännas talan i
länsrätten och kammarrätten av Tullverket. Överklagar det allmänna
ombudet, skall det allmännas talan föras av ombudet.
I mål som gäller beslut i frågor som avses i 3 och 6 §§ förs det
allmännas talan i Regeringsrätten av det allmänna ombudet.

15 § Det allmänna ombudet får ta över uppgiften att i allmän
förvaltningsdomstol föra det allmännas talan i ett visst ärende eller en
viss grupp av ärenden som gäller frågor som avses i 3 och 6 §§.
Det allmänna ombudet får uppdra åt annan tjänsteman vid Tullverket
att företräda det allmänna i allmän förvaltningsdomstol.

16 § Det allmänna ombudet får inom den för ombudet gällande tiden för
överklagande föra talan i frågor som avses i 3 och 6 §§ till förmån för
enskild part. Ombudet har då samma behörighet som den enskilde.

17 § I mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ får talan inte ändras i
annat fall än som anges i 18 och 19 §§.
Att klaganden inskränker sin talan eller åberopar en ny omständighet
utan att frågan som är föremål för talan ändras, anses inte vara ändring av
talan.

18 § I ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ får klaganden
framställa ett nytt yrkande om inte en ny fråga därigenom förs in i målet.
I mål i länsrätten får klaganden dessutom, inom den tid som gäller för
överklagande, föra in en ny fråga som har samband med den fråga som
skall prövas, om länsrätten finner att frågan utan olägenhet kan prövas i
målet.
19 § I ett mål om tulltaxering får klaganden föra in en fråga om tulltillägg
som har föranletts av den taxeringsfråga som är föremål för prövning, om
domstolen finner att tulltilläggsfrågan utan olägenhet kan prövas i målet.

20 § Om domstolen i ett fall som avses i 18 § andra stycket och 19 § inte
tar upp den nya frågan till prövning, får rätten överlämna den till
Tullverket för prövning.

21 § Om det i ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ finns flera
frågor, får särskilt beslut meddelas i någon av dem trots att
handläggningen i övrigt inte har avslutats.

22 § Om det i ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ är lämpligt
med hänsyn till utredningen, får särskilt beslut ges över en av flera
omständigheter som var för sig har omedelbar betydelse för utgången i
målet eller över hur en viss uppkommen fråga, som främst angår
rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörandet av saken.
När särskilt beslut meddelas bestämmer rätten med hänsyn till
omständigheterna om talan mot beslutet skall föras särskilt eller endast i
samband med talan mot rättens slutliga avgörande i målet. Om rätten
bestämmer att talan skall föras särskilt, får den förordna att målet i övrigt
skall vila till dess att det särskilda beslutet har vunnit laga kraft.

23 § Vid handläggningen i länsrätt och kammarrätt av mål om särskild
avgift skall muntlig förhandling hållas, om den enskilda parten begär det.
Muntlig förhandling behöver dock inte hållas, om det inte finns
anledning att anta att avgift kommer att tas ut.
9 kap. Ansvarsbestämmelser
1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift i
tullagstiftningen döms för tullförseelse till böter. Detsamma gäller den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i artikel 2 i
förordningen (EG) nr 3295/94 eller mot beslut som Tullverket meddelat
med stöd av tullagstiftningen
1. om skyldighet att föra anteckningar och lämna uppgifter om varor som
förvaras i tillfälligt lager, tullager, frizon eller frilager eller som är
föremål för förenklat förfarande vid tillämpning av ett tullförfarande,
2. om skyldighet i övrigt att lämna uppgift eller ge in handling till
Tullverket eller
3. om användningen eller förbrukningen av en icke-gemenskapsvara.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

2 § Ansvar för tullförseelse inträder inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

3 § Allmänt åtal för tullförseelse får väckas endast efter medgivande av
Tullverket.

4 § När Tullverket med stöd av tullagstiftningen förelägger någon att
vidta åtgärd som behövs för förtullning eller annan tullklarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet, kan vite föreläggas.
Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller
inge handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller att fullgöra
skyldighet som föreskrivs i 5 kap. 17, 18, 25, 32 och 34 §§.
Finns det anledning att anta att den som skall föreläggas, eller, om
denne är en juridisk person, dess ställföreträdare har begått brott, får han
inte föreläggas vid vite att medverka i utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som brottsmisstanken avser.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller
högre än femtusen kronor.
Bestämmelserna i 4 kap. 22 § tillämpas även i fråga om viten.
10 kap. Särskilda bestämmelser
1 § Uppgifter, som någon lämnat om en vara enligt föreskrifter i
förordningen (EEG) nr 2454/93 eller föreskrifter beträffande uppgifter
som skall lämnas i tulldeklaration eller anmälan till annan godkänd
tullbehandling som avses i 3 kap. 1 §, får användas även för statistiska
ändamål.
Regeringen får meddela föreskrifter om att den som för transportmedel
från eller till tredje land skall lämna särskilda uppgifter till Tullverket för
transportstatistiska ändamål.

2 § Belopp som enligt tullagstiftningen skall betalas till eller utbetalas
från Tullverket, skall avrundas till närmast lägre hela krontal.

3 § Av förordningen (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upp-
rättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse framgår att tullfrihet
skall medges för försändelse som avsänts från tredje land till en
mottagare i gemenskapen och vars sammanlagda värde uppgår till högst
22 ecu, dock inte till den del försändelsen innehåller alkoholhaltiga
produkter, parfym, luktvatten, tobak eller tobaksvaror.
Utöver vad som följer av första stycket skall tull och annan skatt inte
tas ut för en varuförsändelse när den tull och annan skatt som är
föreskriven för försändelsen sammanlagt inte uppgår till etthundra
kronor. Detta gäller dock inte om försändelsen
1. innehåller spritdrycker, vin, starköl eller tobaksvaror, eller
2. utgör ett led i en postorderförsäljning i andra fall än då försändelsen
består av utländska periodiska publikationer.

4 § Tullverket kan medge att en icke-gemenskapsvara överlåts till staten,
om överlåtelsen inte medför olägenhet eller kostnad för Tullverket.
Tull skall inte tas ut för en vara som överlåts till staten enligt första
stycket. Att varan skall anses ha blivit upplagd på tullager framgår av
artikel 867a i förordningen (EEG) nr 2454/93.

5 § Regeringen får, med avvikelse från denna lag, meddela föreskrifter
om hur varor skall hänföras till en godkänd tullbehandling i vissa fall, när
varor importeras till eller exporteras från det svenska tullområdet på
järnväg, med post eller med luftfartyg.

6 § På tullplats sker tullförrättning utan kostnad för allmänheten inom de
områden och på de tider som regeringen föreskriver. Regeringen får
föreskriva att tullförrättning även i andra fall skall ske utan kostnad för
allmänheten.

7 § Den som föranleder tullförrättning som inte är avgiftsfri skall betala
avgift för förrättningen (förrättningsavgift) enligt taxa som regeringen
föreskriver.
Bestämmelsen i 4 kap. 22 § tillämpas även i fråga om förrättnings-
avgift.

8 § Regeringen får föreskriva att avgifter skall betalas för tillstånd till
betalningsanstånd och utfärdande av särskild tullräkning.
Bestämmelsen i 4 kap. 22 § tillämpas även i fråga om avgifter enligt
första stycket.

9 § Tullverket skall på begäran tillhandahålla Sveriges Riksbank, Riks-
skatteverket, Statens livsmedelsverk, Statens jordbruksverk, Kommers-
kollegium, skattemyndighet, Statistiska centralbyrån, Kemikalie-
inspektionen och Fiskeriverket uppgifter som förekommer hos Tullverket
och som rör import eller export av varor.
I tullregisterlagen (1990:137) finns bestämmelser om utlämnande till
vissa myndigheter av uppgifter ur tullregistret på medium för automatisk
databehandling.

10 § Tulltjänsteman som får kännedom om ett brott enligt författning,
vars efterlevnad Tullverket har att övervaka, skall anmäla detta till sin
förman så snart det kan ske.
En tulltjänsteman får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart
att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter.

11 § I artikel 56 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns bestämmelser om
förstöring av varor som har visats upp. Vid tillämpning av de
bestämmelserna får varorna förstöras, om de inte kan säljas och
1. det finns en risk för att varorna förstörs eller minskar väsentligt i
värde, eller
2. kostnaden för förvaringen av varorna är orimligt hög.
Regeringen får meddela föreskrifter till komplettering av dessa
bestämmelser.

12 § En vara får, om inte annat särskilt föreskrivs, utan hinder av
införselförbud eller särskilt föreskrivet införselvillkor
1. transiteras genom det svenska tullområdet eller mellan orter inom detta
enligt de föreskrifter och villkor som gäller för tullförfarandet extern
transitering,
2. förvaras i tillfälligt lager, tullager, frizon eller frilager,
3. förstöras under kontroll av Tullverket eller annan som verket god-
känner eller
4. återutföras.
Vid försäljning av vara genom Tullverkets försorg skall, om varan inte
återutförs, föreskrivna införselvillkor iakttas. Kan försäljning inte ske,
bestämmer tillsynsmyndigheten, hur det skall förfaras med varan.

13 § Vad som sägs i 12 § gäller inte införselrestriktion som följer av EG-
rätten.

14 § Innan en vara förstörs enligt 11 eller 12 § skall om möjligt
bestämmelserna om särskild underrättelse i 4 kap. 27 § andra stycket
tillämpas.
11 kap. Bemyndiganden
1 § Regeringen får bemyndiga Tullverket att meddela föreskrifter i de
ämnen som anges i 2 kap. 1, 2 och 3 §§, 3 kap. 1, 3, 4, 9, 11, 14 och
16 §§, 4 kap. 8, 9, 12 och 22 §§, 5 kap. 6, 18 och 21-23 §§, 6 kap. 6 § 2-6
samt 10 kap. 1, 5-8 och 11 §§.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den... Vid lagens ikraftträdande upphör tullagen
(1994:1550), lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor samt lagen (1994:1552) om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. att gälla. Den upphävda tullagen skall dock
fortfarande tillämpas i fråga om varor som anmälts eller borde ha anmälts
till förtullning före ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
Härigenom föreskrivs beträffande lagen (1978:880) om betalnings-
säkring för skatter, tullar och avgifter
dels att det skall införas en ny 2 a §,
dels att 20 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 a §

Vad som i 3, 10, 17 och 18 §§
föreskrivs om skattemyndigheten
gäller i mål om tull eller annan
skatt som skall tas ut för varor vid
import i tillämpliga delar Tull-
erket.
20 §
Mål om betalningssäkring prövas av den länsrätt inom vars domkrets
gäldenären hade sin hemortskommun den 1 november året före det
kalenderår då framställning om betalningssäkring görs. Vid
bestämmande av hemortskommun gäller bestämmelserna i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt i tillämpliga delar. Finns inte behörig
domstol enligt vad som nu har sagts, prövas målet av den länsrätt inom
vars domkrets verkställigheten kan äga rum.
Behöriga att föra det allmännas
talan är skattemyndigheten i den
region där behörig länsrätt finns.
Vad som föreskrivs i 6 kap. 15 och
16 §§ taxeringslagen (1990:324)
gäller i tillämpliga delar i mål om
betalningssäkring.
I mål om betalningssäkring
beträffande tull eller annan skatt
som skall tas ut för varor vid
import förs det allmännas talan av
Tullverket. I övriga mål om betal-
ningssäkring förs det allmännas
talan av skattemyndigheten i den
region där behörig länsrätt finns.
Då talan förs av Tullverket gäller
vad som föreskrivs i 8 kap. 14 och
15 §§ tullagen (0000:0000) i
tillämpliga delar. Då talan förs av
skattemyndigheten gäller vad som
föreskrivs i 6 kap. 15 och 16 §§
taxeringslagen (1990:324) i
tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den... Äldre bestämmelser gäller dock
beträffande ansökan om betalningssäkring som inkommit till länsrätten
före ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen (1980:100)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 kap.
1 §
Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av
skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för
bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden. Motsvarande sekretess gäller i myndighets
verksamhet som avser förande av eller uttag ur register som avses i
skatteregisterlagen (1980:343) för uppgift som har tillförts sådant register
och hos kommun eller landsting för uppgift som lämnats dit i ett ärende
om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga. Uppgift hos Tullverket
får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol gäller
sekretessen endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men
om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av
överklagande hos domstol registreras hos annan myndighet enligt 15 kap.
2 § första stycket 3 eller 4. Har uppgift i mål hos domstol erhållits från
annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna
sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.
Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst och, med undantag för
arvsskatt och gåvoskatt, annan direkt skatt samt omsättningsskatt, tull
och annan indirekt skatt. Med skatt jämställs arbetsgivaravgift,
prisregleringsavgift och liknande avgift samt skattetillägg och
förseningsavgift. Med verksamhet som avser bestämmande av skatt
jämställs verksamhet som avser bestämmande av pensionsgrundande
inkomst.
Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande
inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs,
såvida inte beslutet meddelas i ärende om
1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,
2. medgivande att skattepliktig intäkt enligt reglerna om statlig
inkomstskatt inte skall anses uppkomma vid avyttring av aktier i
fåmansföretag,
3. beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige när
beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i lag om för-
farande vid beskattning, om
skatteregister eller i lagen
(1994:1552) om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. Vidare
får utan hinder av sekretessen
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den
reviderades konkurs.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i lag om
förfarande vid beskattning och om
skatteregister eller enligt vad som
anges i 6 kap. 4 § tullagen
(0000:000). Vidare får utan hinder
av sekretessen uppgift i en
revisionspromemoria lämnas till
förvaltare i den reviderades
konkurs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2 §
Sekretess gäller i
1. särskilt ärende om revision eller annan kontroll i fråga om skatt, tull
eller avgift samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte
faller under 1 §,
2. ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,
3. ärende om anstånd med erläggande av skatt för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden.
I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas 1 § första stycket
tredje-sjätte meningarna.
Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2 och
3.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den revi-
derades konkurs. Vidare får utan
hinder av sekretessen uppgift
lämnas till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagen (1994:1552) om
tullkontroll av varumärkes intrång
m.m.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den revi-
derades konkurs. Vidare får utan
hinder av sekretessen uppgift läm-
nas till enskild enligt vad som
anges i 6 kap. 4 § tullagen
(0000:000).
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den...

Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137)

Härigenom föreskrivs beträffande tullregisterlagen (1990:137) att 9 §
skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den...

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m.
dels att 1 kap. 2 § och 4 kap. 2 § skall upphöra att gälla,
dels 1 kap. 4 §, 3 kap. 4 § samt 4 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Genom denna lag genomförs
rådets direktiv 69/169/EEG av
den 28 maj 1969 om harmoni-
sering av bestämmelser avseende
befrielse från indirekta skatter vid
import i samband med internatio-
nella resor,
rådets direktiv 78/1035/EEG
av den 19 december 1978 om
frihet från skatt vid import av små
försändelser av varor utan kom-
mersiell karaktär och
rådet direktiv 83/181/EEG av
den 28 mars 1983 bestämmande
omfattningen av artikel 14.1 d i
direktiv 77/388/EEG om frihet
från mervärdesskatt vid slutlig
import av vissa varor.
Genom denna lag genomförs
rådets direktiv 69/169/EEG av
den 28 maj 1969 om harmoni-
sering av bestämmelser avseende
befrielse från indirekta skatter vid
import i samband med internatio-
nella resor,
rådets direktiv 78/1035/EEG
av den 19 december 1978 om
frihet från skatt vid import av små
försändelser av varor utan kom-
mersiell karaktär,
rådet direktiv 83/181/EEG av
den 28 mars 1983 bestämmande
omfattningen av artikel 14.1 d i
direktiv 77/388/EEG om frihet
från mervärdesskatt vid slutlig
import av vissa varor och
artikel 23 i rådets direktiv
92/12/EEG av den 25 februari
1992 om allmänna regler för
punktskattepliktiga varor och om
innehav, förflyttning och över-
vakning av sådana varor.

3 kap.
4 §
Frihet från skatt skall under
förutsättningar som anges i 1 §
medges en resande för import av
Frihet från skatt skall under de
förutsättningar som anges i 1 §
samt med de begränsningar som
framgår av 7 och 8 §§ medges en
resande för import av
1. 200 cigarretter eller 100 cigarriller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,
3. två liter vin,
4. 50 gram parfym,
5. 0,25 liter luktvatten,
6. 500 gram kaffe eller 200 gram kaffeextrakt eller essens,
7. 100 gram te eller 40 gram teextrakt eller essens och
8. medicin i den mängd som motsvarar den resandes personliga behov.
Frihet från skatt skall inte medges resande under 15 år för varor som
anges i första stycket 6. Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt
20 år att föra in spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap. 2 §
alkohollagen (1994:1738). En bestämmelse om förbud för den som inte
fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen
(1993:581).
Bestämmelser om tullfrihet i fall som anges i denna paragraf finns i
artikel 46 i förordning (EEG) nr 918/83.
I denna lag förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volym-
procent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 volym-
procent men inte 22 volymprocent samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl och
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent.

4 kap.
1 §
Tull och skatt för varor som
medförs av en resande eller som
skickas av en privatperson i en
försändelse till en annan privat-
person får tas ut med belopp som
anges i 3 § i stället för den tull och
skatt som annars skulle ha utgått.

Om den som skall betala tullen
och skatten vid förtullningen begär
det skall denna bestämmelse dock
inte tillämpas.
Tull och skatt för varor som
medförs av en resande eller som
skickas av en privatperson i en
försändelse till en annan privat-
person får tas ut med belopp som
anges i 3 § i stället för den tull och
skatt som annars skulle ha utgått
om
1. importen inte har kommersiell
karaktär,
2. värdet av varorna ligger under
den beloppsgräns för schablon-
beräkning av tull i vissa fall som
anges i rådets förordning (EEG)
nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om
tulltaxe- och statistiknomenkla-
turen och om Gemensamma
tulltaxan, för schablonberäkning
av tull i vissa fall, och
3. den som skall betala tullen och
skatten inte vid förtullningen
begär att denna bestämmelse inte
skall tillämpas.

Denna lag träder i kraft den.

Förteckning över remissinstanser,
Tullagsutredningens betänkande
Efter remiss har följande instanser lämnat yttrande över Tullags-
utredningens slutbetänkande: Riksdagens ombudsmän (JO), Kammar-
rätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms
län, Länsrätten i Skåne län, Länsrätten i Göteborg, Justitiekanslern (JK),
Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet
(BRÅ), Inspektionen för strategiska produkter (ISP), Kustbevakningen,
Socialstyrelsen, Alkoholinspektionen, Läkemedelsverket, Statens
Järnvägar (SJ), Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Posten AB, Statskontoret,
Tullverket HK, Riksrevisionsverket (RRV), Riksskatteverket (RSV),
Statens Jordbruksverk, Fiskeriverket, Kommerskollegium, Svenska
Handelskammarförbundet, Patent- och registreringsverket (varumärkes-
avdelningen), Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Industriförbund, Svensk Handel, Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Sveriges Redareförening, Svenska Åkeriförbundet,
Sveriges Transportindustriförbund, Systembolaget AB, Sveriges
Domareförbund, Uppsala universitet, juridiska fakulteten och TULL-
KUST.
Yttrande har också inkommit från Svenska Föreningen mot
Piratkopiering och Svenska kommunförbundet.
Livsmedelsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i
Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Stockholms kommun,
Göteborgs kommun, Malmö kommun, Haparanda kommun, SAS och
Sveriges akademikers centralorganisation har avstått från att yttra sig.

Förteckning över remissinstanser, Läkemedelsverkets
och SÄPO:s framställningar
Efter remiss har Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Kommers-
kollegium, Datainspektionen, Generaltullstyrelsen, Sveriges Industri-
förbund, Svensk Handel och Sveriges Transportindustriförbund lämnat
yttrande över Läkemedelsverkets och SÄPO:s framställningar. Vidare
har Inspektionen för strategiska produkter och Statens
Kärnkraftsinspektion lämnat yttrande över SÄPO:s framställan.

Lagrådsremissens lagförslag
14.9 Förslag till tullag
Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelser om tull som skall tas ut vid import från eller export till
tredje land finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober
1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och i kom-
missionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för gemenskapen .
Andra EG-rättsakter i fråga om tull eller tullkontroll anges i 4 och
7 kap. denna lag.

2 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rättsakterna
enligt 1 §.
Lagen innehåller även vissa bestämmelser om förfarandet avseende
skatt på varor som förs in i landet från sådan del av EG:s tullområde som
ligger utanför EG:s skatteområde. Genom dessa bestämmelser genomförs
1. delar av rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om
harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättnings-
skatter Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräknings-
grund , senast ändrat genom rådets direktiv 99/59/EG , samt
2. delar av rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om
allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning
och övervakning av sådana varor , senast ändrat genom rådets direktiv
96/99/EG .
Ytterligare kompletterande bestämmelser till förordningarna (EEG) nr
2913/92 och 2454/93 finns i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. och
lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan,
m.m.

3 § Vad som föreskrivs i denna lag om tull gäller även annan skatt än tull
som skall tas ut för varor vid import och som skall betalas till Tullverket,
om inte annat uttryckligen anges.

4 § Vad som föreskrivs i tullagstiftningen om icke-gemenskapsvaror
tillämpas även i fråga om gemenskapsvaror, för vilka någon begär eller
fått bidrag på grund av export eller på grund av annan åtgärd, som till
följd av särskild föreskrift skall jämställas med export. Detsamma gäller
varor, för vilka befrielse från eller återbäring av skatt begärs.

5 § I denna lag förstås med
tullagstiftning: EG:s tullbestämmelser samt svenska tullförfattningar,
det svenska tullområdet: svenskt territorium,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordningen
(EEG) nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens bestäm-
melser om en viss skatt är tillämpliga,
tredje land: område som inte omfattas av EG:s tullområde,
tullplats: plats där det finns tullkontor,
tullförrättning: sådan klarering av fartyg och luftfartyg i kommersiell
trafik direkt med tredje land och av kommersiellt gods som verkställs av
tulltjänsteman,
tullklarering: Tullverkets åtgärder i fråga om en vara som anmälts till
en godkänd tullbehandling,
förtullning: Tullverkets åtgärder i fråga om en vara som deklarerats för
övergång till fri omsättning,
fartyg: varje farkost som används eller kan användas till transport på
vatten samt
fordon: transportmedel som är inrättat för färd på marken och inte
löper på skenor samt svävare när den framförs över marken.
I övrigt har uttryck som används i denna lag den innebörd som anges i
förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93.

6 § Bestämmelser om rätt att anlita ombud vid kontakter med Tullverket
finns i artikel 5 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Regeringen får meddela föreskrifter om villkor och inskränkningar i
fråga om användning av ombud.

7 § Tulldeklaration för en vara får avges genom någon som är anställd
och kan anses ha en förtroendeställning hos deklaranten eller, om
tulldeklaration lämnas genom ombud, hos ombudet.

2 kap. Tulldatasystemet

1 § I artiklarna 4a och 4b i förordningen (EEG) nr 2454/93 finns
bestämmelser om databehandling. Tullverket använder i verksamheten
enligt tullagstiftningen ett system för automatisk databehandling
(tulldatasystemet). Bestämmelser om register som ingår i systemet finns i
tullregisterlagen (1990:137).

2 § Tulldeklaration får enligt artikel 61 i förordningen (EEG) nr 2913/92
upprättas med databehandlingsteknik. Närmare bestämmelser om
tulldeklarationer som lämnas med hjälp av elektronisk databehandling
finns i artiklarna 222 224 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Tullverket får ge tillstånd till att tulldeklarationer och andra handlingar
och uppgifter som skall ges in till Tullverket lämnas genom ett
elektroniskt dokument till tulldatasystemet eller på annat sätt med hjälp
av automatisk databehandling.
Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och
utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Regeringen får meddela föreskrifter om det tekniska förfarandet för
uppgiftslämnandet och om förfarandet i övrigt.

3 § Ett tillstånd enligt 2 § andra stycket får förenas med särskilda villkor
om det tekniska förfarandet för uppgiftslämnandet och om förfarandet i
övrigt.
Tullverket får genom tulldatasystemet överföra elektroniska dokument
och andra upptagningar till en uppgiftslämnare.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
överlämna åt en juridisk person att förmedla uppgifter i elektroniska
dokument som avses i 2 och 3 §§ till och från tulldatasystemet.
Den som tar del av uppgifter i förmedlingsverksamhet som avses i
första stycket får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i verk-
samheten fått veta om någon enskilds ekonomiska eller personliga
förhållanden. I det allmännas verksamhet gäller dock bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

5 § Ett elektroniskt dokument anses ha kommit in till Tullverket när det
har blivit tillgängligt för verket för överföring till sådan form att det kan
läsas.
Om uppgifter i ett elektroniskt dokument förmedlas genom en annan
myndighet än Tullverket eller genom en juridisk person efter bemyn-
digande enligt 4 §, anses dokumentet dock ha kommit in till Tullverket
när det togs emot och kan antas ha avskilts för verket hos förmedlaren.

6 § Om uppgifter har lämnats genom överföring av ett elektroniskt
dokument till tulldatasystemet, skall Tullverket handlägga ärendet i sak
först sedan tullklarering begärts under åberopande av dokumentets
tullidentifikationsnummer (tullid).

7 § Tullverkets beslut i ett ärende får meddelas genom ett elektroniskt
dokument.

3 kap. Införsel av varor m.m.

1 § I förordningen (EEG) nr 2913/92 finns bestämmelser om
införsel av varor till EG:s tullområde (artiklarna 37-39),
uppvisande av varor för tullen (artiklarna 40-42),
summarisk deklaration och lossning av varor som uppvisats för
tullen (artiklarna 43-47),
skyldighet att hänföra varor som uppvisats för tullen till en godkänd
tullbehandling (artiklarna 48 och 49) samt
icke-gemenskapsvaror som befordrats enligt ett transiterings-
förfarande (artiklarna 54 och 55).
Regeringen får meddela närmare föreskrifter som kompletterar dessa
bestämmelser.

2 § Oljeprodukter som inte har status som gemenskapsvara får tillföras
sådana märkämnen som avses i 2 kap. 8 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi.

3 § Den som till Sverige för in eller låter föra in en vara från ett område
som ligger inom EG:s tullområde, men utanför EG:s skatteområde, och
den som från Sverige för ut eller låter föra ut en vara till ett sådant
område skall anmäla detta till Tullverket.
En gemenskapsvara som förs in från ett område som avses i första
stycket får förvaras i tillfälligt lager, hänföras till tullförfarandena upp-
läggning i tullager, aktiv förädling eller temporär import med fullständig
befrielse från tull samt föras in i en frizon eller i ett frilager. En vara som
skall föras ut till ett sådant område får hänföras till tullförfarandena
export eller passiv förädling. Av artikel 311 i förordningen (EEG) nr
2454/93 framgår att vissa transporter av gemenskapsvaror skall ske enligt
förfarandet för gemenskapstransitering.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om anmälnings-
skyldighet och tillämpning av förfaranden för godkänd tullbehandling av
varor som avses i första och andra styckena.

4 § Den som från en plats utanför det svenska tullområdet, men inom
EG:s tullområde, till det svenska tullområdet för in eller låter föra in en
icke-gemenskapsvara, som inte är underkastad ett tullförfarande, är
skyldig att anmäla införseln till Tullverket vid gränspasseringen.
Tullverket tar därvid ut tull för varan och övervakar att handels-
politiska åtgärder vidtas och andra villkor för övergång till fri omsättning
följs. Vad som sägs i 1 kap. 3 § gäller inte vid tillämpningen av denna
paragraf.
För kontroll av anmälningsskyldigheten har Tullverket rätt att utföra de
kontroller som framgår av lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter
vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.

5 § Den som enligt artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92 är skyldig
att förse en tullmyndighet med handlingar, skall bevara dessa i fem år
eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara före-
skriven i annan lag eller författning.

Tillfälliga lager

6 § Bestämmelser om tillfälliga lager finns i artiklarna 50 53 i för-
ordningen (EEG) nr 2913/92 och artiklarna 185 187 i förordningen
(EEG) nr 2454/93.
Regeringen får meddela föreskrifter som kompletterar dessa
bestämmelser.

7 § Om en icke-gemenskapsvara som förs in till det svenska tullområdet
inte deklareras till ett tullförfarande eller anmäls till någon annan
godkänd tullbehandling, skall den som befordrat varan lägga upp den på
tillfälligt lager. Detta gäller dock inte om varan redan är underkastad ett
tullförfarande.
Befordras varan på ett fordon som kommer till det svenska tullområdet
med fartyg, skall den som svarar för vägtransporten lägga upp varan på
tillfälligt lager, om fordonets förare medföljer fartyget.
Om den som befordrat varan inte fullgör sin skyldighet enligt första
eller andra stycket, läggs varan upp på tillfälligt lager genom Tullverkets
försorg. Den som inte fullgjort skyldigheten skall ersätta Tullverket dess
kostnader för varans uppläggning och förvaring. Tullverket får bestämma
att varan inte får tas ut från lagret förrän kostnaderna ersatts eller
säkerhet ställts för dem.

8 § Tullverket får tillfälligt ta hand om en icke-gemenskapsvara, om det
behövs för tullövervakningen. Varan får läggas upp på tillfälligt lager. I
sådant fall gäller 7 § tredje stycket.
Innehavaren av ett tillfälligt lager är skyldig att ta emot icke-
gemenskapsvaror, om det ske utan avsevärd olägenhet.

9 § Om en vara som förvaras på tillfälligt lager som innehas av
Tullverket inte avhämtas i rätt tid, får den säljas. Om tull inte skall tas ut
ur varan, gäller lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker
som inte har hämtats. Vad som i den lagen sägs om förvaring enligt avtal
skall gälla i fråga om förvaringen på Tullverkets lager.

10 § Tillfälliga lager står under Tullverkets övervakning och kontroll
enligt bestämmelserna i 6 kap.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga
om varor som förvaras på tillfälligt lager.

11 § Den som i verksamhet vid tillfälligt lager tar befattning med
tulldeklarationer och andra handlingar som lämnats för tullbehandling av
varor får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i verksamheten fått
veta om någon enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden. I det
allmännas verksamhet gäller dock bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Resandes handbagage eller incheckade bagage

12 § I artiklarna 190 197 i förordningen (EEG) nr 2454/93 finns
särskilda bestämmelser för resandes handbagage eller incheckade
bagage.
Beslut om att en flygplats skall utgöra internationell
gemenskapsflygplats enligt artikel 190 b i förordningen meddelas av
regeringen.

4 kap. Godkänd tullbehandling

1 § Bestämmelser om tullförfarandena aktiv förädling, bearbetning under
tullkontroll, temporär import och passiv förädling finns i lagen
(1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.

2 § Bestämmelser om tulldeklarationer för varor som hänförs till ett
tullförfarande finns i artiklarna 59 78 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som skall
lämnas i en tulldeklaration när varor hänförs till ett tullförfarande eller i
en anmälan till någon annan godkänd tullbehandling och om de platser
där varor får deklareras för övergång till fri omsättning eller anmälas till
någon annan godkänd tullbehandling.

3 § Enligt artikel 76 i förordningen (EEG) nr 2913/92 samt artiklarna
253 289 i förordningen (EEG) nr 2454/93 skall tullmyndigheterna tillåta
följande förenklade förfaranden, nämligen ofullständiga deklarationer,
förenklat deklarationsförfarande och lokalt klareringsförfarande.
Regeringen meddelar föreskrifter om inlämnande av kompletterande
tulldeklaration enligt artikel 76.2 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Regeringen får också meddela de övriga föreskrifter som behövs till
komplettering av de bestämmelser som anges i första stycket.
Används ett förenklat förfarande, skall det tillämpas även på uttag av
annan skatt än tull som skall tas ut för varor vid import.

4 § Regeringen får, med avvikelse från denna lag, meddela föreskrifter
om hur varor skall hänföras till en godkänd tullbehandling i vissa fall, när
varor importeras till eller exporteras från det svenska tullområdet på
järnväg, med post eller med luftfartyg.

5 § I fråga om varor som kommer in till det svenska tullområdet i
postförsändelser skall postbefordringsföretag som regeringen bestäm-
mer anses som deklarant och, i förekommande fall, gäldenär, om varorna
inte deklareras för övergång till fri omsättning eller hänförs till en annan
godkänd tullbehandling av någon annan.
Har försändelsen kommit adressaten till handa, skall dock denne anses
som deklarant och, i förekommande fall, gäldenär vid tillämpning av
regler om omprövning och bokföring i efterhand.

Övergång till fri omsättning

6 § I artikel 79 i förordningen (EEG) nr 2913/92 föreskrivs att övergång
till fri omsättning skall ge icke-gemenskapsvaror tullstatus som
gemenskapsvaror. Bestämmelser om övergång till fri omsättning finns i
artiklarna 80 83 i förordningen samt i artiklarna 254 267 och 290 308d
i förordningen (EEG) nr 2454/93.

7 § Av artiklarna 27 och 28 i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den
28 mars 1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse
framgår att tullfrihet skall medges för försändelse som avsänts från tredje
land till en mottagare i gemenskapen och vars sammanlagda värde
uppgår till högst 22 ecu, dock inte till den del försändelsen innehåller
alkoholhaltiga produkter, parfym, luktvatten, tobak eller tobaksvaror.
Utöver vad som följer av första stycket skall tull och annan skatt inte
tas ut för en varuförsändelse när den tull och annan skatt som är
föreskriven för försändelsen sammanlagt inte uppgår till 100 kronor.
Detta gäller dock inte om försändelsen
1. innehåller spritdrycker, vin, starköl eller tobaksvaror, eller
2. utgör ett led i en postorderförsäljning i andra fall än då försändelsen
består av utländska periodiska publikationer.

Transitering

8 § Bestämmelser om transitering finns i
1. konventionen den 20 maj 1987 om ett gemensamt transiterings-
förfarande samt
2. artiklarna 91 97 och 163 165 i förordningen (EEG) nr 2913/92
samt artiklarna 309 495 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Regeringen får meddela föreskrifter som kompletterar bestämmelserna
enligt första stycket 2.

Tullager

9 § Bestämmelser om tullager finns i artiklarna 98 113 i förordningen
(EEG) nr 2913/92 och artiklarna 503 548 i förordningen (EEG) nr
2454/93.
Regeringen får meddela föreskrifter som kompletterar dessa bestäm-
melser.

10 § En vara som omhändertagits enligt 3 kap. 8 § får läggas upp på
tullager. I sådant fall tillämpas 3 kap. 7 § tredje stycket.
Innehavaren av ett allmänt tullager är skyldig att ta emot icke-
gemenskapsvaror, om det kan ske utan avsevärd olägenhet.

11 § Om en vara som förvaras på tullager som innehas av Tullverket inte
avhämtas i tid, får den säljas. Om tull inte skall tas ut ur varan, gäller
lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats. Vad som i den lagen sägs om förvaring enligt avtal skall gälla i
fråga om förvaringen på Tullverkets lager.

12 § Tullager står under Tullverkets övervakning och kontroll enligt
bestämmelserna i 6 kap.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga
om varor som förvaras på tullager.

Export m.m.

13 § Bestämmelser om export och annan utförsel av varor från EG:s
tullområde finns i artiklarna 161 och 162 i förordningen (EEG) nr
2913/92 samt i artiklarna 279 289 och 788 798 i förordningen (EEG) nr
2454/93. Bestämmelser om återexport finns i artikel 182 i förordningen
(EEG) nr 2913/92 och i artikel 841 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Regeringen får meddela föreskrifter som kompletterar dessa
bestämmelser.

Frizoner och frilager

14 § Bestämmelser om frizoner och frilager finns i artiklarna 166 181 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 och artiklarna 799 840 i förordningen
(EEG) nr 2454/93.
Regeringen får meddela föreskrifter som kompletterar dessa
bestämmelser.

15 § Tillstånd att inrätta frizon eller frilager meddelas av regeringen.

16 § Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i
fråga om varor, inklusive transportmedel, som förs till eller från en frizon
eller ett frilager.

17 § Bestämmelser om bedrivande av industriell eller kommersiell
verksamhet och serviceverksamhet i en frizon eller ett frilager finns i
artikel 172 i förordningen (EEG) nr 2913/92.

18 § Frizoner och frilager står under Tullverkets övervakning och
kontroll enligt bestämmelserna i 6 kap.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga
om varor som förvaras på sådana platser.

Sekretess

19 § Den som i verksamhet vid tullager, frizon eller frilager tar
befattning med tulldeklarationer och andra handlingar som lämnats för
tullbehandling av varor får inte obehörigen röja eller utnyttja vad som i
verksamheten upplysts om någon enskilds ekonomiska eller personliga
förhållanden. I det allmännas verksamhet gäller dock bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Förstöring eller överlåtelse till staten av varor m.m.

20 § I artikel 56 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns bestämmelser om
förstöring av varor som har visats upp för tullen. Vid tillämpning av de
bestämmelserna får varorna förstöras, om de inte kan säljas och
1. det finns en risk för att varorna förstörs eller minskar väsentligt i
värde, eller
2. kostnaden för förvaringen av varorna är orimligt hög.
Regeringen får meddela föreskrifter som kompletterar dessa
bestämmelser.

21 § Innan en vara förstörs enligt 20 § skall om möjligt bestämmelserna
om särskild underrättelse i 5 kap. 28 § andra stycket tillämpas.

22 § Ytterligare bestämmelser om förstöring av varor finns i lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m.

23 § Tullverket kan medge att en icke-gemenskapsvara överlåts till
staten, om överlåtelsen inte medför olägenhet eller kostnader för
Tullverket.
Tull skall inte tas ut för en vara som överlåts till staten enligt första
stycket. Att varan skall anses ha blivit upplagd på tullager framgår av
artikel 867a i förordningen (EEG) nr 2454/93.

5 kap. Tulltaxering och betalning av tull m.m.

Tulltaxering

1 § Bestämmelser om uppkomst av tullskuld och uppbörd av tullskuld
finns i artiklarna 201 221 i förordningen (EEG) nr 2913/92 och i
artiklarna 859 876 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Med ledning av tulldeklaration eller motsvarande uppgifter fastställer
Tullverket tull som skall betalas vid import från eller export till tredje
land (tulltaxering).
Tulltaxering får ske genom automatisk databehandling.

2 § En deklarant eller gäldenär som finner att en uppgift som lämnats i en
tulldeklaration är oriktig eller ofullständig, skall utan dröjsmål anmäla
detta till Tullverket och rätta uppgiften, om förhållandet föranlett eller
kan föranleda att tull undandras eller att en vara införs eller utförs i strid
mot förbud eller villkor.

3 § Tullverket skall ompröva beslutet i en fråga som kan ha betydelse för
tulltaxeringen, om deklaranten eller gäldenären begär det eller om det
finns andra skäl.
Bestämmelserna i tullagstiftningen om omprövning av beslut om tull
gäller även tulltaxeringsbeslut i övrigt och beslut enligt 11 § andra
stycket samt beslut om tulltillägg och förseningsavgift. Att omprövning
av sådana beslut skall ske om de överklagats framgår av 9 kap. 4 och
6 §§.

4 § Om en fråga som avses i 3 § har avgjorts genom beslut som vunnit
laga kraft, får Tullverket inte pröva frågan.

5 § Tulltaxering och sådan omprövning som innefattar bokföring i
efterhand får göras även efter utgången av annars föreskriven tid, om
gäldenären samtyckt till att sådan tulltaxering sker.
Om gäldenären har åtalats för brott enligt lagen (0000:0000) om straff
för smuggling m.m., får tulltaxering och omprövning enligt första stycket
göras även efter utgången av annars föreskriven tid för den vara som
åtalet avser. Beslut om det får dock inte meddelas senare än under
kalenderåret efter det år då åtalet väcktes. Om gäldenären har avlidit, får
beslutet inte meddelas senare än sex månader efter dödsfallet. Ogillas
åtalet, skall Tullverket undanröja beslutet, om domen vinner laga kraft.
Andra stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt en
juridisk person åtalas för brott enligt lagen om straff för smuggling m.m.,
om brottet avser tull som den juridiska personen skulle ha betalat.

6 § Om tull inte kan beräknas tillförlitligt vid tulltaxering eller om-
prövning, fastställer Tullverket vad som skall betalas efter skälig grund
(skönstulltaxering).

Betalning av tull

7 § Bestämmelser om betalning av tullbeloppet finns i artiklarna 222
232 i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Tull skall betalas till Tullverket inom tio dagar från den dag då gälde-
nären underrättas om kravet, om inte betalningsanstånd beviljats.

8 § Tullverket får bevilja betalningsanstånd för den som bedriver
importverksamhet eller någon annan som importerar varor i större
omfattning. Den som beviljats sådant betalningsanstånd benämns
kredithavare. Kredithavare betalar tull enligt tullräkning. Motsvarande
gäller den som bedriver exportverksamhet eller någon annan som
exporterar varor i större omfattning.
Tullräkning får utställas även på den som lämnat tulldeklaration som
direkt ombud för gäldenär, om ombudet gentemot Tullverket åtagit sig
att fullgöra gäldenärens betalningsskyldighet, samt på den som lämnat
tulldeklaration som indirekt ombud.
Regeringen meddelar föreskrifter om utfärdande av tullräkning och
tidsfrister för betalning av tull.
Om ett ombud har tagit emot medel av gäldenärer för betalning av
tullräkningar, skall ombudet hålla dessa medel skilda från andra
tillgångar.

9 § Bestämmelser om säkerhet för att täcka tullskuld finns i artiklarna
189 200, 225 och 229 i förordningen (EEG) nr 2913/92 samt i artiklarna
857 och 858 i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Regeringen får föreskriva att säkerhet skall ställas för andra skatter än
tull. Om säkerhet inte ställts, utgör varan säkerhet för tullen och skatten
så länge den står under Tullverkets övervakning och kontroll.

10 § Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs i övrigt till
komplettering av reglerna om uppbörd i förordningen (EEG) nr 2913/92.

11 § Gäldenären, eller den som skulle ha varit gäldenär om varan varit
tullbelagd, är skyldig att betala annan skatt än tull som skall tas ut för
vara vid import eller export.
Den som lämnar anmälan eller borde lämna anmälan enligt 3 kap. 3 §
är skyldig att betala annan skatt än tull som skall tas ut för varan på
grund av införseln eller utförseln.
Skatt enligt denna paragraf skall fastställas och betalas enligt det
förfarande som gäller för tull, om inte annat föreskrivits.
Om det finns synnerliga skäl, får Tullverket medge nedsättning av eller
befrielse från annan skatt än tull.

12 § Om en icke-gemenskapsvara eller dess värde förverkas, skall annan
skatt än tull inte tas ut till den del varan eller dess värde förverkats. Ett
tidigare meddelat beslut om sådan pålaga skall upphävas eller ändras
sedan dom eller beslut som innefattar förverkande har vunnit laga kraft.
Betald tull skall beaktas vid förverkande av en varas värde och vid
bestämmande av påföljd.

Återbetalning och eftergift

13 § Bestämmelser om återbetalning och eftergift av tull finns i artiklarna
235 242 i förordningen (EEG) nr 2913/92 och i artiklarna 877 912 i
förordningen (EEG) nr 2454/93.
Om annan skatt än tull, tulltillägg eller förseningsavgift har betalats
med högre belopp än som rätteligen skall betalas, återbetalas
överskjutande belopp. Motsvarande gäller när annan skatt än tull,
tulltillägg eller förseningsavgift rätteligen inte skulle ha betalats. Belopp
som får dras av vid redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen
(1994:200) eller som medför rätt till återbetalning enligt 10 kap. 9 13 §§
samma lag återbetalas dock inte.
Vid återbetalning får avdrag göras för sådan beslutad tull och annan
skatt som skall betalas till Tullverket. I lagen (1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och avgifter finns också föreskrifter som
begränsar rätten till återbetalning.
Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs i övrigt till
komplettering av bestämmelserna om återbetalning och eftergift av tull i
förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93.

Ränta

14 § Bestämmelserna om kompensationsränta i artikel 214.3 i för-
ordningen (EEG) nr 2913/92 och i artiklarna 589, 590 och 709 i
förordningen (EEG) nr 2454/93 samt bestämmelserna om kreditränta i
artikel 229 i förordningen (EEG) nr 2913/92 tillämpas även på andra
skatter än tull som skall tas ut för varor vid import.

15 § Ränta tas ut på andra skatter än tull som skall betalas
1. på grund av bokföring i efterhand enligt artikel 220 i förordningen
(EEG) nr 2913/92,
2. enligt beslut vid omprövning av Tullverket eller enligt beslut av
allmän förvaltningsdomstol, eller
3. i fall som avses i artiklarna 202 204 i förordningen (EEG) nr
2913/92, när andra skatter än tull undandragits genom förfarandet.
Om utfärdande av tullräkning fördröjs till följd av att den som tagit
hand om en vara med tillämpning av ett förenklat förfarande inte lämnat
kompletterande tulldeklaration inom föreskriven tid, tas ränta ut på andra
skatter än tull som skall tas ut för varor vid import.

16 § Bestämmelserna om dröjsmålsränta och befrielse från dröjs-
målsränta i artikel 232 i förordningen (EEG) nr 2913/92 tillämpas även
på annan skatt än tull som skall tas ut för varor vid import.
Dröjsmålsräntan skall beräknas på det sätt som anges i 19 kap. 8 §
skattebetalningslagen (1997:483).
Dröjsmålsräntan är minst 100 kronor. Om det ursprungligen obetalda
beloppet är mindre än 100 kronor, får dröjsmålsränta dock endast tas ut
med motsvarande belopp.

17 § Ränta enligt 14 eller 15 § tas inte ut på belopp som får dras av vid
redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200).

18 § Vad som föreskrivs i tullagstiftningen om tull tillämpas även i fråga
om ränta som avses i 14 16 §§.

19 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Tullverket får
besluta om befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala ränta på
annan skatt än tull enligt 14 och 15 §§, om det finns synnerliga skäl.

20 § Ränta som avses i 15 § första stycket 1 eller 2 skall beräknas från
utgången av den första månaden efter den då varan deklarerades för
övergång till fri omsättning till och med den månad då beloppet skall
betalas. Ränta på skatt, som motsvarar tidigare återbetalt belopp, beräk-
nas dock från utgången av den månad då beloppet återbetalades.
Ränta enligt 15 § första stycket 3 skall beräknas från utgången av den
månad då varan infördes eller det olovliga förfarandet ägde rum till och
med den månad då beloppet skall betalas.
Ränta enligt 15 § andra stycket tas ut för den tid fördröjningen om-
fattar.
Räntesatser för ränta enligt 15 § första stycket 2 skall vara de räntesatser
som anges i 19 kap. 7 § skattebetalningslagen (1997:483).
Räntesatsen för ränta enligt 15 § första stycket 1 och 3 och andra
stycket skall vara den som anges i 19 kap. 7 § tredje stycket andra
meningen skattebetalningslagen.

21 § På belopp som återbetalas i fall som anges i 13 § tillgodoförs ränta.
Ränta tillgodoförs även på ränta enligt 14-16 §§ som återbetalas. Räntan
tillgodoförs från utgången av den månad under vilken beloppet betalats
till och med den månad då beloppet återbetalas.
Räntesatsen skall vara den som anges i 19 kap. 14 § skattebetalnings-
lagen (1997:483).

22 § Om ett beslut som föranlett ränta enligt 14 eller 15 § har ändrats på
sådant sätt att ränta inte skulle ha betalats eller skulle ha betalats med
lägre belopp, skall ny beräkning av räntan göras. För mycket betald ränta
skall betalas tillbaka.
Ränta tillgodoförs inte på räntebelopp enligt 14 eller 15 § som skall
betalas utöver tidigare betald ränta.
Om ett beslut som föranlett ränta enligt 21 § har ändrats på sådant sätt
att ränta inte skulle ha tillgodoförts eller skulle ha tillgodoförts med lägre
belopp, skall den som tillgodoräknats räntan betala tillbaka mellan-
skillnaden. Bestämmelserna i tullagstiftningen om återbetalning av tull
skall då tillämpas.

Elektroniskt uppgiftslämnande

23 § För betalning enligt bestämmelserna i 7 22 §§ får uppgifter lämnas
mellan Tullverket och någon annan genom överföring av elektroniska
dokument. Regeringen meddelar föreskrifter om sådan överföring.

Indrivning m.m.

24 § Tull som inte har betalats i rätt tid skall lämnas för indrivning.
Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett
obetydligt belopp. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891)
om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verk-
ställighet enligt utsökningsbalken ske. Om säkerhet har ställts eller om
varan utgör säkerhet, får Tullverket ta ut beloppet ur säkerheten.

25 § I fråga om betalningsskyldighet för företrädare för en gäldenär som
är juridisk person och som inte har betalat in tull i rätt tid och på rätt sätt
gäller 12 kap. 6 § första, andra och fjärde styckena, 7 §, 12 § första
stycket och 13 § skattebetalningslagen (1997:483).
Tullverket beslutar om ansvar för delägare i handelsbolag enligt 2 kap.
20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag avseende tull
enligt denna lag.
Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske
enligt 24 §.

26 § De föreskrifter om ränta, dröjsmålsränta, indrivning, avräkning och
preskription som gäller i fråga om fordringar mot en gäldenär gäller även
när motsvarande fordringar tagits upp i tullräkning som utställts på
ombud enligt 8 § andra stycket.

Tullauktion m.m.

27 § Om en vara skall säljas av Tullverket enligt artikel 53.1 eller 75 i
förordningen (EEG) nr 2913/92 eller artikel 250 i förordningen (EEG) nr
2454/93, får varan säljas genom Tullverkets försorg på offentlig auktion
(tullauktion) eller på annat sätt, om Tullverket finner det vara lämpligare.
Vid försäljning av varor som är föremål för införselförbud eller
införselvillkor tillämpas 4 § lagen (1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
Bestämmelser om förstöring av varor som visats upp för tullen finns i
4 kap. 20 §.

28 § En tullauktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt.
Innan en vara säljs på tullauktion eller på annat sätt, skall Tullverket i
god tid skicka särskild underrättelse, om adressen är känd, till gäldenären
eller den som skulle ha varit gäldenär om varan varit tullbelagd samt till
någon annan som kan antas vara ägare och den som kan antas ha särskild
rätt till varan.

29 § Medel från försäljning enligt 27 § skall användas till att täcka i
första hand Tullverkets kostnader för förvaring och försäljning av varan,
i andra hand tull för varan och i tredje hand annan skatt och ränta.
Uppkommer överskott, skall beloppet betalas ut till gäldenären eller
den som skulle ha varit gäldenär om varan varit tullbelagd eller, om
någon annan visar att han var ägare till varan, denne. Om någon visar sig
ha haft särskild rätt till varan, skall dock häremot svarande del av
överskottet betalas ut till denne.
Om beloppet eller del därav inte har kunnat betalas ut till någon enligt
andra stycket inom ett år från dagen för försäljningen, tillfaller det staten.

6 kap. Tullverkets övervaknings- och kontrollverksamhet

1 § Artikel 13 i förordningen (EEG) nr 2913/92 ger tullmyndigheterna
rätt att, enligt de villkor som anges i gemenskapsbestämmelser eller
nationella bestämmelser, utföra alla de kontroller som de anser
nödvändiga för att säkerställa att tullagstiftningen tillämpas korrekt.
Bestämmelser om kommissionens kontroller och inspektioner finns i
rådets förordningar (EG, EURATOM) nr 2988/95 av den 18 december
1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och
(EURATOM, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de
kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att
skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier
och andra oegentligheter . Kontrollbestämmelser finns även i Europa-
parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/99 av den 25 maj 1999
om utredningar som utförs av Europeiska byrån för
bedrägeribekämpning (OLAF) .

2 § Beslut om kontrollåtgärd enligt tullagstiftningen får fattas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för enskilda.

3 § För att genomföra åtgärd som avses i 3 kap. 8 § och 7 12 §§ i detta
kapitel får tulltjänsteman använda våld eller tvång, i den mån andra
medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt. Våld mot person får dock brukas endast om
tulltjänstemannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till
åtgärdens ändamål kan anses försvarligt.

4 § Av artiklarna 37, 59.2, 82 och 183 i förordningen (EEG) nr 2913/92
framgår i vilken utsträckning varor är underkastade Tullverkets
övervakning (står under tullövervakning).

5 § Transportmedel står under tullövervakning, om det
1. ombord på transportmedlet finns varor som står under tull-
övervakning,
2. kommer till det svenska tullområdet utan att medföra varor, till dess
att anmälan om transportmedlet enligt 6 § har behandlats av Tullverket,
eller
3. skall avgå från det svenska tullområdet direkt till tredje land utan att
medföra varor, sedan anmälan gjorts om detta.
Transportmedel som ankommit till det svenska tullområdet och tagits
ut för kontroll enligt 11 § står under tullövervakning till dess att under-
sökningen avslutats.
Transportmedel som står under tullövervakning får inte föras till eller
avgå från någon annan plats än tullplats om inte Tullverket föreskriver
annat.

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. skyldighet för förare av eller befälhavare på transportmedel att göra
anmälan om transportmedlets ankomst från eller avgång till annat land
och att lämna uppgifter om transportmedlet och de varor, utom resandes
handresgods, som medförs på det,
2. skyldighet för förare av eller befälhavare på transportmedel som står
under tullövervakning att på förhand meddela när transportmedlet beräk-
nas komma till eller avgå från en tullplats och lämna uppgift om
transportmedlet och dess last samt
3. skyldighet för anställda eller andra som utför arbete på transport-
medel och resande att vid ankomst till eller avresa från det svenska
tullområdet anmäla och lämna uppgifter om de varor de medför.
Vad som sägs i första stycket 2 gäller inte i fråga om järnvägståg.
Regeringen får för viss tullplats föreskriva att endast vissa slag av
transportmedel och varor får föras till eller från tullplatsen.

7 § Tullverket får preja fartyg inom det svenska tullområdet, om det be-
hövs för att möjliggöra Tullverkets övervakning och kontroll av import
eller export av varor.
Om ett fartyg under resa mellan orter inom EG:s tullområde lämnar
detta område och då avviker från sin rätta kurs utan att nöd eller annat
tvingande skäl föreligger, får Tullverket, om befälhavaren inte följer en
anmaning att återvända till EG:s tullområde, inbringa fartyget till en plats
inom det svenska tullområdet. Om anmaning inte kan ges eller om det
finns särskild anledning att anta att en anmaning skulle förhindra eller
avsevärt försvåra ett inbringande av fartyget, får det inbringas utan
föregående anmaning.
Inbringande enligt andra stycket får inte användas mot ett utländskt
fartyg eller inom en annan stats vattenområde, om det inte medges enligt
avtal med den andra staten.

8 § Förare av eller befälhavare på transportmedel som står under tull-
övervakning är skyldig att stanna på anmaning av tulltjänsteman.
Även annan person än den som nämns i första stycket är skyldig att
stanna på tulltjänstemans anmaning. Sådan anmaning får dock ges endast
om det finns anledning att anta att han är anmälningsskyldig enligt
tullagstiftningen.

9 § I artiklarna 38 och 183 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns
bestämmelser om att varor som förs in till eller ut från gemenskapens
tullområde skall befordras via den rutt som tullmyndigheterna närmare
angivit.
Tullverket får föreskriva att förare av eller befälhavare på transport-
medel som står under tullövervakning under färd skall medföra sådan
passhandling som verket utfärdat för transportmedlet och varor som
medförs på detta.
Tullverket får förbjuda förare av eller befälhavare på transportmedel
som står under tullövervakning
1. att göra annat uppehåll under resa inom det svenska tullområdet än
som föranleds av en myndighets åtgärd samt
2. att utan Tullverkets medgivande ankomma eller avgå med transport-
medlet.
Tullverket får även meddela förbud mot att beträda, lämna, lossa eller
lasta transportmedlet. Förbud att beträda eller lämna transportmedel
gäller dock inte den som i utövning av allmän tjänst behöver få tillträde
till transportmedlet.

10 § Om det behövs för kontrollverksamheten och det inte medför något
väsentligt hinder för trafiken, får Tullverket tillfälligt stänga av områden
där transportmedel lossas eller lastas eller passagerare går ombord på
eller lämnar transportmedel. Detta gäller även annat område i omedelbar
närhet av transportmedel, liksom infarter till och utfarter från tillfälliga
lager, frizoner och flygplatser.

11 § I artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns en bestämmelse
som ålägger enskild skyldighet att förse tullmyndigheterna med
nödvändiga dokument och upplysningar och ge dem all nödvändig hjälp.
I artikel 46 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns bestämmelser om
kontroll av varor och de transportmedel som befordrar dem i anslutning
till att varorna visas upp för tullmyndigheten. I artikel 68 i förordningen
(EEG) nr 2913/92 och i artiklarna 239 247 i förordningen (EEG) nr
2454/93 finns bestämmelser om tullmyndigheternas rätt att för kontroll
av riktigheten av de deklarationer som de har mottagit granska
handlingar och undersöka varor.
För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt denna
lag eller tullagstiftningen i övrigt har fullgjorts riktigt och fullständigt får

Tullverket även undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras,
2. områden för tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager samt
områden på flygplatser och bangårdar där varor som står under
tullövervakning förvaras och även lokaler inom sådana områden samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s
tullområde eller av person som anmanats att stanna enligt 8 §.
Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i lagen
(0000:0000) om straff för smuggling m.m.

12 § För sådan kontroll som avses i 11 § får en tulltjänsteman undersöka
postförsändelser, såsom paket, brev och liknande försändelser. En sådan
försändelse får öppnas, om den finns hos Tullverket eller på utväx-
lingspostkontoret och det finns anledning att anta att den innehåller en
vara för vilken anmälnings- eller uppgiftsskyldigheten inte fullgjorts.
Beträffande brev och andra försändelser som kan antas innehålla
förtroliga meddelanden får beslut om öppnande av försändelsen fattas
endast av chefen för en tullregion eller, efter dennes beslut, av någon
annan tjänsteman vid tullregionen. Om försändelsen innehåller ett
förtroligt meddelande skall detta omedelbart tillslutas och vidare-
befordras till mottagaren.

13 § En försändelse som öppnats med stöd av 12 § får inte undersökas
närmare än vad som behövs med hänsyn till ändamålet med under-
sökningen.
Protokoll skall föras över undersökningen. Av protokollet skall
ändamålet med undersökningen framgå liksom vad som har kommit fram
vid denna.
Adressaten och, om det är möjligt, avsändaren skall så snart som möjligt
underrättas om att försändelsen öppnats, om inte särskilda skäl talar emot
det.

14 § Chefen för en tullregion får besluta att en postförsändelse som
väntas till visst postkontor skall hållas kvar av postbefordringsföretaget
när den kommer till postkontoret, om
1. det finns anledning att anta att postförsändelsen innehåller narkotika
som kan tas i beslag enligt lagen (0000:0000) om straff för smuggling
m.m. och
2. kvarhållande är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall
uppnås.
Beslut om kvarhållande skall meddelas att gälla viss angiven, kortare
tidsrymd. Beslutet får verkställas omedelbart, men skall snarast prövas av
Tullverkets chef eller av verkets chefsjurist.

15 § Tullverket får anbringa lås, förseglingar och igenkänningsmärken på
transportmedel, containrar och andra varor som står under tull-
övervakning. Tullverket får också tillfälligt ta hand om registreringsbevis
och liknande handlingar, som avser ett sådant transportmedel, om det
behövs för att hindra transportmedlets avgång.

16 § Vid kontroll enligt 11 § skall den vars uppgifter skall kontrolleras
eller för vars räkning varan importeras eller exporteras, ge den som
verkställer kontrollen tillfälle att undersöka varan, transportmedlet eller
handresgodset. Han skall också lämna tillträde till de lokaler och andra
utrymmen som används för den transport, förvaring eller verksamhet
som kontrollen avser. På en tulltjänstemans begäran skall föraren av eller
befälhavaren på transportmedel som skall undersökas om möjligt själv
närvara vid undersökningen.
Tullverket får besluta att den som inte uppfyller skyldigheten enligt
artikel 69 i förordningen (EEG) nr 2913/92 att svara för den transport
och hantering som är nödvändig för undersökning och provtagning av
varor, skall ersätta staten dess kostnad för åtgärderna. Vad som sägs i 5
kap. 24 § om indrivning av tull skall gälla även sådan ersättning.
Tullverket får medge befrielse helt eller delvis från
ersättningsskyldigheten.

17 § Om det behövs för kontrollverksamheten eller för uppgiftsskyldig-
heten enligt 11 kap. 6 §, får regeringen föreskriva att den som deklarerar
en vara till ett tullförfarande eller anmäler en vara till annan godkänd
tullbehandling skall lämna uppgift om sitt organisations- nummer eller
personnummer.

18 § Förare av eller befälhavare på transportmedel skall under tid då han
har ansvar för varor som står under tullövervakning se till att ingen
skadar eller tar bort förseglingar eller annars olovligt öppnar vad som
tillslutits enligt 15 §. Detta gäller även i fråga om tullförseglingar som
enligt tullagstiftningen godkänts av Tullverket eller utländsk tullmyndig-
het samt i fråga om utländska tullförseglingar i övrigt som enligt
särskilda föreskrifter skall jämställas med Tullverkets förseglingar.
19 § Om det finns anledning att anta att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får Tullverket anlita särskild sakkunnig för
att få fram den upplysning som behövs. Om uppgiften visas vara oriktig,
är den som lämnat uppgiften skyldig att stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet finns dock inte, om den oriktiga uppgiften
avser varans tull- eller skattepliktiga värde och det slutligen fastställda
värdet inte överstiger det uppgivna med mer än tio procent.
Tullverket får anlita särskild sakkunnig även när en uppmaning att
lämna uppgift eller en handling rörande en vara inte har följts. Den som
rätteligen skulle ha lämnat uppgiften eller handlingen skall stå för
kostnaden, om verket inte beslutar annat.
Om Tullverket haft kostnad som enligt första eller andra stycket någon
annan skall stå för, skall denne enligt beslut av verket ersätta staten dess
kostnad. Vad som sägs i 5 kap. 24 § om indrivning av tull skall gälla
även sådan ersättning.

20 § Den som på grund av nöd eller av annat tvingande skäl avviker från
vad som föreskrivs om tullövervakning i tullagstiftningen, skall snarast
anmäla detta för närmaste tullkontor eller tulltjänsteman.
Om ett transportmedel som står under tullövervakning eller medför
varor som står under tullövervakning förolyckas, skall den som innehar
någon handling som avser transportmedlet eller lasten snarast lämna
handlingen till närmaste tullkontor eller tulltjänsteman.
Regeringen får meddela föreskrifter om att anmälan enligt första
stycket får göras och handling enligt andra stycket lämnas till en annan
myndighet.

21 § Polismyndighet och Kustbevakningen skall medverka i kontroll-
verksamhet enligt denna lag. Vad som sägs i 2 § gäller även vid sådan
medverkan. Vidare gäller vad som sägs i 3, 7 11, 15 och 16 §§ om
Tullverket och tulltjänsteman också polismyndigheterna och Kust-
bevakningen samt polismän och Kustbevakningstjänstemän som
medverkar i Tullverkets kontrollverksamhet.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om medverkan som avses
i första stycket.

22 § Ett befordringsföretag är skyldigt att göra anmälan till Tullverket,
om det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en för-
sändelse innehåller narkotika som kan tas i beslag enligt lagen
(0000:0000) om straff för smuggling m.m. samt att på begäran av
Tullverket överlämna sådan försändelse. Befordringsföretaget är skyldigt
att även i övrigt medverka i kontrollverksamheten enligt denna lag i fråga
om varor som befordras med post, på järnväg eller med luftfartyg. Vid
sådan medverkan gäller inte 3, 7 11 och 16 §§.
Ett postbefordringsföretag som regeringen bestämmer är skyldigt att på
begäran av Tullverket överlämna en försändelse som hållits kvar enligt
14 § eller om vilken anmälan gjorts enligt första stycket.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om medverkan som avses
i första stycket.

23 § Transportföretag som befordrar resande från tredje land skall utan
kostnad för staten ställa de lokaler och anordningar till Tullverkets
förfogande som enligt vad verket bedömer behövs för undersökning och
tullklarering av resgods och fordon som resande för med sig, för förhör,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning av resande samt för tullpersonal
under uppehåll i tjänstgöringen.

24 § Transportföretag som befordrar varor, passagerare eller fordon till
eller från Sverige skall på begäran av Tullverket skyndsamt lämna de
aktuella uppgifter om ankommande och avgående transporter som före-
taget har tillgång till. I fråga om passagerare gäller uppgiftsskyldigheten
endast uppgifter som avser namn, resrutt, bagage och medpassagerare
samt sättet för betalning och bokning.
Tullverket får begära uppgifter enligt första stycket endast om upp-
gifterna kan antas ha betydelse för Tullverkets brottsbekämpande
verksamhet.

25 § Transportföretag får lämna uppgifter enligt 24 § på så sätt att de
görs läsbara för Tullverket genom terminalåtkomst.
Tullverket får ta del av uppgifter genom terminalåtkomst endast i den
omfattning och under den tid som behövs för kontroll av aktuella
transporter. Tullverket får inte ändra eller på annat sätt bearbeta eller
lagra uppgifter som hålls tillgängliga på detta sätt.
Uppgifter om enskilda personer som lämnats på annat sätt än genom
terminalåtkomst skall omedelbart förstöras, om de visar sig sakna bety-
delse för utredning och lagföring av brott.

26 § Tullverket får förelägga den som är eller kan antas vara
deklarations- eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen eller för vars
räkning en vara importerats eller exporterats, att lämna uppgift, visa upp
handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll
av att deklarations- eller uppgiftsskyldigheten fullgjorts riktigt och
fullständigt.

27 § Den, som bedriver verksamhet av sådan art att uppgift av betydelse
för kontrollen av annan persons deklarations- eller uppgiftsskyldighet
kan hämtas ur handlingar som rör verksamheten, får föreläggas av
Tullverket att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över kopia av
handling rörande rättshandling mellan den som föreläggs och den andra
personen (kontrolluppgift).

28 § Om ett föreläggande enligt 26 eller 27 § avser uppgifter i räken-
skaper som förs med hjälp av automatisk databehandling, skall dessa
efter Tullverkets bestämmande tillhandahållas i utskrift eller på medium
för automatisk databehandling.

Revision

29 § Tullverket får för kontroll av att deklarations- eller uppgifts-
skyldighet enligt tullagstiftningen fullgjorts riktigt och fullständigt
besluta om revision hos den som är eller kan antas vara deklarations-
eller uppgiftsskyldig samt hos den som bedriver verksamhet av sådan art
att uppgift av betydelse för kontrollen av en annan persons deklarations-
eller uppgiftsskyldighet kan hämtas ur handlingar som rör verksamheten.

30 § Ett beslut om revision skall innehålla uppgift om ändamålet med
revisionen och om möjligheten att undanta handlingar och uppgifter
enligt 35 §.
Görs revisionen för granskning av någon annan än den som revideras,
får Tullverket, om det finns särskilda skäl, utesluta uppgift om vem eller
vilken rättshandling granskningen avser.
I ett beslut om revision skall Tullverket utse en eller flera tjänstemän
att verkställa revisionen (revisor).
Den reviderade skall underrättas om beslutet innan revisionen
verkställs. Om det är av betydelse för kontrollen att göra inventering eller
liknande fysisk kontroll, får dock underrättelse ske i samband med att
revisionen verkställs, om kontrollen annars kan mista sin betydelse.

31 § En revision skall bedrivas i samverkan med den reviderade och på
ett sådant sätt att den inte onödigt hindrar verksamheten.
Revisionen får verkställas hos den reviderade, om han medger det.
Revisionen skall ske hos den reviderade, om han begär det och
revisionen kan göras där utan betydande svårighet. Om revisionen inte
verkställs hos den reviderade, skall handlingarna på begäran överlämnas
till revisorn mot kvitto.
För det fall den reviderade inte samverkar finns bestämmelser om vite i
10 kap. 4 § och om andra tvångsåtgärder i lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet.

32 § Vid revision får räkenskapsmaterial och andra handlingar som rör
verksamheten granskas, om de inte skall undantas enligt 35 §. Med hand-
ling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan
läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt
hjälpmedel.
Vid revision får revisorn även ta prov på varor och granska varulager.

33 § Av artikel 14 i förordningen (EEG) nr 2913/92 framgår att den
reviderade skall tillhandahålla revisorn de handlingar och lämna de
upplysningar som behövs för revisionen samt i övrigt ge den hjälp som
behövs vid revisionen.
Den reviderade skall för sådan åtgärd som avses i 32 § om möjligt
ställa en ändamålsenlig arbetsplats till förfogande.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda ett tekniskt
hjälpmedel för att ta del av upptagning som kan uppfattas endast med
sådana hjälpmedel, om inte den reviderade i stället tillhandahåller en
kopia av upptagningen och denna utan svårighet kan granskas med ett
annat tillgängligt tekniskt hjälpmedel. Revisorn får kontrollera att kopian
stämmer överens med den upptagning som finns hos den reviderade.
Vid granskning av upptagning enligt tredje stycket får endast de
tekniska hjälpmedel och sökbegrepp användas som behövs för att
tillgodose ändamålet med revisionen. Granskningen får, om den revide-
rade medger det, göras via telenätet.

34 § En revision får inte pågå längre tid än nödvändigt. Räkenskaps-
material och andra handlingar som överlämnats till revisorn skall så snart
som möjligt och senast när revisionen avslutats återlämnas till den
reviderade.
Har den reviderade försatts i konkurs när handlingarna skall åter-
lämnas, skall Tullverket överlämna handlingarna till konkursförvaltaren.
Tullverket skall underrätta den reviderade om att handlingarna över-
lämnats till konkursförvaltaren.
Tullverket skall snarast lämna den reviderade meddelande om resul-
tatet av revisionen i de delar som rör honom.

35 § På den enskildes begäran skall följande handlingar undantas från
föreläggande eller revision:
1. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken
samt
2. annan handling med ett betydande skyddsintresse, om handlingens
innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon
annans kännedom och skyddsintresset överväger dess betydelse för
kontrollen.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även i fråga om
föreläggande att lämna uppgifter.

36 § En skriftlig begäran om befrielse från föreläggande att lämna upp-
gift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling skall ges in
till länsrätten, tillsammans med föreläggandet och den begärda hand-
lingen eller uppgiften.
Begär den reviderade att en handling skall undantas från revision, skall
handlingen, om Tullverket anser att den bör granskas, omedelbart för-
seglas och överlämnas till länsrätten.
Länsrätten skall utan dröjsmål pröva om handlingen eller uppgiften
skall undantas från kontrollen.

37 § I fråga om upptagning som avses i 32 § bestämmer länsrätten i
vilken form eller på vilket sätt den skall tillhandahållas i målet.
Länsrätten får i fråga om upptagning som avses i första stycket besluta
om sådana begränsningar i Tullverkets rätt att självt använda tekniska
hjälpmedel som behövs för att uppgift, som skall undantas från gransk-
ning, inte skall bli tillgänglig för verket.

38 § Om den enskilde begär det, skall länsrätten pröva om beslut kan
fattas utan att rätten granskar handlingen.
Anser den enskilde att en handling eller uppgift inte omfattas av
kontrollen, handläggs frågan om undantagande på det sätt som anges i 36
och 37 §§ samt i första stycket.

39 § Om en handling eller del av handling undantagits från kontroll, får
dess innehåll inte återges eller åberopas vid redogörelse för granskning
eller annars inför myndighet. Detta gäller även om en handling, utan
beslut av länsrätten, återlämnats efter det att den begärts undantagen.
Ett beslut i fråga om undantagande av handling eller uppgift gäller
omedelbart, om inte annat anges i beslutet.

7 kap. Tullkontroll beträffande intrång i viss immateriell äganderätt

1 § Bestämmelser om tullkontroll beträffande intrång i viss immateriell
äganderätt finns i rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december
1994 om fastställande av vissa åtgärder avseende införsel till gemen-
skapen samt export och återexport från gemenskapen av varor som gör
intrång i viss immateriell äganderätt samt i kommissionens förordning
(EG) nr 1367/95 av den 16 juni 1995 om tillämpnings- föreskrifter till
rådets förordning (EG) nr 3295/94 om vissa åtgärder avseende införsel
till gemenskapen samt export och återexport från gemenskapen av varor
som gör intrång i viss immateriell äganderätt .

2 § Tullverket utser den enhet inom verket som är behörig att ta emot och
behandla ansökningar enligt artikel 3 i förordningen (EG) nr 3295/94.
Enheten skall, om det behövs, samråda med andra myndigheter.

3 § Varor vars frigörande har skjutits upp eller som hålls kvar av Tull-
verket skall förvaras på betryggande sätt. Förvaringen skall ske på
sökandens bekostnad. När det finns ett lagakraftvunnet beslut om för-
störing av eller annan åtgärd med varorna, har sökanden rätt till
ersättning för dessa kostnader från den eller dem som beslutet gått emot.
Kan kravet riktas mot fler än en person, har dessa ett solidariskt ansvar.

4 § I artikel 6.1 i förordningen (EG) nr 3295/94 finns bestämmelser om
att en tullmyndighet som har skjutit upp frigörandet av eller hållit kvar
varor skall till rättighetsinnehavaren lämna ut namn- och adressuppgifter,
om rättighetsinnehavaren begär det. Har varorna befunnits vara sådana
varor som avses i artikel 1.2a i förordningen (EG) nr 3295/94, gäller en
vidare uppgiftsskyldighet enligt artikel 8.3 i samma förordning.

5 § Rättighetsinnehavaren ansvarar för skada på varuprov som upp-
kommer vid sådan inspektion av varor som rättighetsinnehavaren får
göra enligt artikel 6.1 i förordningen (EG) nr 3295/94.

6 § Fråga om ett rättighetsintrång har skett och hur det skall förfaras med
varorna i sådant fall prövas av domstol enligt 41 § varumärkeslagen
(1960:644), 7 kap. 55 57 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk, 9 kap. 59 § patentlagen (1967:837) samt
37 § mönsterskyddslagen (1970:485).
Domstolen får meddela interimistiskt beslut om att uppskjuten fri-
görelse eller kvarhållande av varor skall upphöra.
Tullverket skall verkställa lagakraftvunna beslut från domstolen om
frigörande, ändring eller förstöring av varor vars frigörande uppskjutits
eller som kvarhålls av Tullverket.

7 § Om domstolens beslut enligt 6 § innebär att varorna skall ändras,
skall ändringen bekostas av den som har rätten till varorna.
Svaranden ansvarar för Tullverkets kostnader för förstöring av varor.
Om ersättning inte kan utsökas hos svaranden, ansvarar sökanden emot
staten för kostnaderna.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. att avgift skall tas ut enligt artikel 3.4 i förordningen (EG) nr
3295/94,
2. de tidsperioder som avses i artikel 3.5 i förordningen (EG) nr
3295/94,
3. förlängning av tidsfrist enligt artikel 7.1 andra stycket i förordningen
(EG) nr 3295/94,
4. förvaring av varor enligt 3 §,
5. ställande av säkerhet för kostnad för förvaring enligt 3 § och för
värde av varuprov som lämnas ut till rättighetsinnehavare för inspektion
enligt artikel 6.1 i förordningen (EG) nr 3295/94 samt
6. verkställighet av beslut enligt 6 § tredje stycket.

8 kap. Tulltillägg och förseningsavgift

1 § Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel gäller det som
sägs om gäldenär även den som är skyldig att betala skatt enligt 5 kap.
11 §.

Tulltillägg

2 § Har den som är gäldenär och som är skyldig att lämna skriftlig eller
med databehandlingsteknik upprättad tulldeklaration i en deklaration
eller ett annat dokument, som under förfarandet lämnats till ledning för
fastställande av tull, lämnat en uppgift som befinns vara oriktig, skall han
påföras en särskild avgift (tulltillägg). Tulltillägget är tjugo procent av
den tull som inte skulle ha påförts, om den oriktiga uppgiften godtagits.
Detsamma gäller, om gäldenären skriftligen har lämnat en sådan uppgift i
ett ärende som avser omprövning av tulltaxeringsbeslut eller i ett
överklagat ärende som avser fastställande av tull.
Avgiftsberäkning enligt första stycket sker efter tio procent dels när den
oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning av
kontrollmaterial som bifogats deklarationen, dels när det gäller mer-
värdesskatt som får dras av vid redovisning av skatt enligt mer-
värdesskattelagen (1994:200).
Om avvikelse från deklaration har skett vid skönstulltaxering, skall
gäldenären påföras tulltillägg. Tulltillägget är tjugo procent av den tull
som vid taxeringen påförs gäldenären utöver vad som annars skulle ha
påförts honom. Till den del taxeringen innefattar rättelse av en oriktig
uppgift från gäldenären påförs dock tulltillägg enligt första stycket.

3 § Tulltillägg skall påföras om tull skall tas ut på grund av
1. olaglig införsel,
2. olagligt undandragande av varor från tullövervakning eller
3. förfogande i övrigt över en icke-gemenskapsvara, i strid mot
föreskriven inskränkning i förfoganderätten.
Första stycket gäller endast om gäldenären rätteligen skulle ha lämnat
en skriftlig eller med databehandlingsteknik upprättad tulldeklaration till
ledning för fastställande av tull.

4 § Tulltillägget enligt 3 § är tjugo procent av den tull som påförs. Även
den som förfogat över en förtullad vara i strid mot föreskriven förut-
sättning för befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull skall
påföras tulltillägg. Tulltillägget är då tjugo procent av den tullförmån
som gäldenären går miste om.

5 § Vid tillämpning av 2 § ansvarar gäldenären för handlingar och under-
låtenhet av hans ombud. Tulldeklaration eller annat dokument som
lämnas för en gäldenär som är juridisk person skall anses ha lämnats av
gäldenären, om det inte var uppenbart att uppgiftslämnaren saknade
behörighet att företräda gäldenären.

6 § Tulltillägg påförs inte i samband med rättelse av en felräkning eller
felskrivning, som uppenbart framgår av tulldeklaration eller annat
dokument som lämnats till ledning för tulltaxeringen.
Tulltillägg påförs inte heller i den mån avvikelsen avser bedömning av
ett yrkande, såsom fråga om yrkad förmånsbehandling, anspråk på
tullbefrielse eller tullnedsättning eller fråga om skäligheten av en
uppskattning eller värdering, och avvikelsen inte gäller uppgift i sak.
Om en gäldenär frivilligt har rättat en oriktig uppgift eller anmält för-
hållande som avses i 3 §, påförs inte tulltillägg.

7 § Tulltillägg under femtio kronor påförs inte.
Tulltillägg tillfaller staten.

8 § Om betalningsskyldighet för tull inte längre kan åläggas, får Tull-
verket inte påföra tulltillägg på beloppet.

Förseningsavgift

9 § Om den som deklarerat en vara för övergång till fri omsättning med
tillämpning av förenklat deklarationsförfarande eller lokalt klarerings-
förfarande inte har kommit in med kompletterande tulldeklaration vid
den tidpunkt då denna senast skulle ha lämnats, påförs han en särskild
avgift (förseningsavgift).
Förseningsavgiften är 400 kronor. Om den som anmodats att lämna
deklaration inte fullgjort sin skyldighet inom den bestämda tiden, är
avgiften dock 800 kronor.

Gemensamma bestämmelser för tulltillägg och förseningsavgift

10 § Den som påförts tulltillägg eller förseningsavgift skall helt eller
delvis befrias från avgiften
1. om felaktigheten eller underlåtenheten kan antas ha ett sådant sam-
band med hans ålder, hans bristande erfarenhet, hans eller hans ombuds
sjukdom eller liknande förhållande att den framstår som ursäktlig,
2. om felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktlig med
hänsyn till den oriktiga uppgiftens beskaffenhet eller annan särskild
omständighet, eller
3. om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut tillägget eller
avgiften.
Gäldenären får befrias helt från tulltillägget när det belopp som kunde
ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är obetydligt.
Deklaranten får helt eller delvis befrias från förseningsavgift även när
underlåtenheten är obetydlig.

11 § Tulltillägg eller förseningsavgift får inte påföras sedan gäldenären
respektive deklaranten har avlidit.

12 § Om en icke-gemenskapsvara eller dess värde förverkas, skall tull-
tillägg inte tas ut till den del varan eller dess värde förverkats. Ett tidigare

meddelat beslut om sådan pålaga skall upphävas eller ändras sedan dom
eller beslut som innefattar förverkande har vunnit laga kraft.

13 § Frågor om tulltillägg och förseningsavgift prövas av Tullverket.
Allmän förvaltningsdomstol prövar dock, på talan av det allmänna
ombud som avses i 9 kap. 1 §, frågor om tulltillägg på grund av oriktiga
uppgifter i mål om tull. Sådan talan får föras, om den oriktiga uppgiften
inte har godtagits efter prövning i sak eller inte har prövats i målet. Talan
skall väckas inom ett år från utgången av den månad då domen eller det
slutliga beslutet i målet har vunnit laga kraft.
Innan beslut fattas om påföring av tulltillägg eller förseningsavgift,
skall gäldenären respektive deklaranten om möjligt ges tillfälle att yttra
sig.
Underrättelse om att Tullverket överväger att påföra tulltillägg eller
förseningsavgift får ske genom överföring av elektroniskt dokument.

14 § Bestämmelserna om befrielse från tulltillägg och förseningsavgift
skall beaktas, även om yrkande om detta inte framställts, i den mån det
föranleds av vad som förekommit i ärendet eller målet om tulltillägg eller
förseningsavgift.
Om tull sätts ned, skall också beslutet om tulltillägg ändras på det sätt
som nedsättningen kan föranleda.

15 § Bestämmelserna i 5 kap. 7 § andra stycket samt 8, 9, 16, 23 och
24 §§ tillämpas även i fråga om tulltillägg och förseningsavgift.

9 kap. Överklagande

1 § Hos Tullverket skall det finnas ett allmänt ombud. Det allmänna
ombudet får överklaga Tullverkets beslut i sådana ärenden som avses i 3
och 6 §§.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer utser det
allmänna ombudet och ersättare för denne.

2 § Ett beslut av Tullverket enligt tullagstiftningen eller artikel 3 i
förordningen (EG) nr 3295/94 får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Tullverkets beslut om revision enligt 6 kap. 29 § får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Detsamma gäller vid överklagande i mål som avses i 8 kap. 13 §.
Föreskrifter om överklagande av Tullverkets beslut om föreskrifter
med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen.

3 § Om ett överklagande enligt 2 § gäller beslut vid tulltaxering i en fråga
som kan ha betydelse för fastställelse av tull eller beslut om fastställelse
av annan skatt än tull enligt 5 kap. 11 § andra stycket, skall över-
klagandet ha kommit in till Tullverket inom tre år från den dag då
tullskulden eller den anmälningsskyldighet som avses i 3 kap. 3 §
uppkom. Om beslutet har meddelats senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskulden eller anmälningsskyldigheten uppkom, får
överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom blir längre,
komma in inom två månader från den dag då gäldenären eller den
anmälningsskyldige fick del av beslutet.
Om beslut som avses i första stycket har omprövats, får även
omprövningsbeslutet överklagas inom där angiven treårsfrist. Om
omprövningsbeslutet meddelats senare än två och ett halvt år efter den
dag då tullskulden eller anmälningsskyldigheten uppkom, får
överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom blir längre,
komma in inom två månader från den dag då gäldenären eller den
anmälningsskyldige fick del av omprövningsbeslutet.
En gäldenär eller anmälningsskyldig får överklaga ett beslut som avses
i första och andra styckena även om det inte gått honom emot.

4 § Om överklagandet inte avvisas såsom för sent inkommet, skall Tull-
verket snarast ompröva det överklagade beslutet.
Ett överklagande förfaller, om beslutet vid omprövningen ändras så
som klaganden begär.
Om beslutet ändras på annat sätt än vad som begärts, skall över-
klagandet anses omfatta det nya beslutet. Finns skäl för det, får
klaganden lämnas tillfälle att återkalla överklagandet.

5 § Ett överklagande som inte avvisas såsom för sent inkommet eller
förfaller enligt 4 § skall tillsammans med handlingarna i ärendet
överlämnas till den domstol som skall pröva överklagandet. Om det finns
särskilda skäl, får överklagandet överlämnas utan föregående
omprövning.

6 § Bestämmelserna i 3 5 §§ gäller också överklagande av beslut om
ränta, tulltillägg och förseningsavgift.
En gäldenärs eller anmälningsskyldigs yrkande i fråga om tulltillägg
skall, oavsett tidsfristerna i 3 §, prövas om beslutet om den tull som
tulltillägget avser inte har vunnit laga kraft. Detsamma gäller om
Tullverket eller det allmänna ombudet framställt ett sådant yrkande till
förmån för gäldenären eller den anmälningsskyldige. Om yrkandet
framställs först i domstol, kan domstolen besluta att det skall tas upp och
vidare handläggas av Tullverket.
Vad som sägs i andra stycket gäller även en deklarants yrkande i fråga
om förseningsavgift.

7 § Om en part har överklagat Tullverkets beslut i ett sådant ärende som
avses i 3 och 6 §§, får också motparten överklaga beslutet, även om den
för motparten föreskrivna tiden för överklagande har gått ut. Motpartens
skrivelse skall ha kommit in till Tullverket inom två månader från den
dag då motparten fick del av den först ingivna skrivelsen med
överklagande eller, om motparten inte fått del av den före utgången av
den tid inom vilken den senast skulle ha kommit in, från utgången av
denna tid.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

8 § I artiklarna 7 och 244 i förordningen (EEG) nr 2913/92 finns
bestämmelser om verkställighet av beslut som överklagas. Dessa
bestämmelser gäller även beslut om skönstulltaxering, tulltillägg och
förseningsavgift samt beslut om annan skatt än tull som skall betalas till
Tullverket. Också andra beslut av Tullverket som meddelats enligt
tullagstiftningen och som inte innebär att ärendet avgörs slutligt skall
gälla omedelbart.

9 § Om det allmänna ombudet har överklagat ett tulltaxeringsbeslut, skall
därav föranledd talan om tulltillägg eller förseningsavgift föras samtidigt.

10 § Det allmänna ombudet får överklaga ett beslut av länsrätten eller
kammarrätten i frågor som avses i 3 och 6 §§ även om ombudet inte
tidigare har fört det allmännas talan i målet.

11 § Om enskild överklagar länsrättens eller kammarrättens beslut i
frågor som avses i 3 och 6 §§, skall överklagandet ha kommit in inom två
månader från den dag då han fick del av beslutet.
Om länsrättens beslut i frågor som avses i 3 och 6 §§ överklagas av
Tullverket eller det allmänna ombudet, skall överklagandet ha kommit in
inom två månader från den dag då beslutet meddelades. Detsamma gäller
det allmänna ombudets överklagande av kammarrättens beslut i frågor
som avses i 3 och 6 §§.

12 § Om någon har överklagat ett beslut av länsrätt eller kammarrätt i
frågor som avses i 3 och 6 §§, får även någon annan som haft rätt att
överklaga beslutet ge in ett överklagande, även om den för honom
gällande tiden för överklagande gått ut. Ett sådant överklagande skall ges
in inom en månad från utgången av den tid inom vilken det första
överklagandet skulle ha gjorts.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

13 § Om en enskild överklagar ett beslut, förs det allmännas talan i läns-
rätten och kammarrätten av Tullverket. Överklagar det allmänna om-
budet, skall det allmännas talan föras av ombudet.
I mål som gäller beslut i frågor som avses i 3 och 6 §§ förs det
allmännas talan i Regeringsrätten av det allmänna ombudet.

14 § Det allmänna ombudet får ta över uppgiften att i allmän för-
valtningsdomstol föra det allmännas talan i ett visst ärende eller en viss
grupp av ärenden som gäller frågor som avses i 3 och 6 §§.
Det allmänna ombudet får uppdra åt en annan tjänsteman vid Tull-
verket att företräda det allmänna i allmän förvaltningsdomstol.

15 § Det allmänna ombudet får inom den för ombudet gällande tiden för
överklagande föra talan i frågor som avses i 3 och 6 §§ till förmån för en
enskild part. Ombudet har då samma behörighet som den enskilde.

16 § I mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ får talan inte ändras i
annat fall än som anges i 17 och 18 §§.
Att klaganden inskränker sin talan eller åberopar en ny omständighet
utan att frågan som är föremål för prövning ändras, anses inte vara
ändring av talan.

17 § I ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ får klaganden
framställa ett nytt yrkande om inte en ny fråga därigenom förs in i målet.
I mål i länsrätten får klaganden dessutom, inom den tid som gäller för
överklagande, föra in en ny fråga som har samband med den fråga som
skall prövas, om länsrätten finner att frågan utan olägenhet kan prövas i
målet.

18 § I ett mål om tulltaxering får klaganden föra in en fråga om tulltillägg
som har föranletts av den taxeringsfråga som är föremål för prövning, om
domstolen finner att tulltilläggsfrågan utan olägenhet kan prövas i målet.

19 § Om domstolen i ett fall som avses i 17 § andra stycket och 18 § inte
tar upp den nya frågan till prövning, får rätten överlämna den till Tull-
verket för prövning.

20 § Om det i ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ finns flera
frågor, får särskilt beslut meddelas i någon av dem trots att hand-
läggningen i övrigt inte har avslutats.

21 § Om det i ett mål som gäller beslut som avses i 3 och 6 §§ är lämpligt
med hänsyn till utredningen, får särskilt beslut ges över en av flera
omständigheter som var för sig har omedelbar betydelse för utgången i
målet eller över hur en viss uppkommen fråga, som främst rör
rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörandet av saken.
När särskilt beslut meddelas bestämmer rätten med hänsyn till
omständigheterna om beslutet skall överklagas särskilt eller endast i
samband med överklagande av rättens slutliga avgörande i målet. Om
rätten bestämmer att beslutet skall överklagas särskilt, får den förordna
att målet i övrigt skall vila till dess att det särskilda beslutet har vunnit
laga kraft.

22 § Vid handläggningen i länsrätt och kammarrätt av mål om särskild
avgift skall muntlig förhandling hållas, om den enskilda parten begär det.
Muntlig förhandling behöver dock inte hållas, om det inte finns
anledning att anta att avgift kommer att tas ut.

10 kap. Ansvarsbestämmelser

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift i
tullagstiftningen döms för tullförseelse till böter. Detsamma gäller den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i artikel 2 i
förordningen (EG) nr 3295/94 eller mot beslut som Tullverket meddelat
med stöd av tullagstiftningen
1. om skyldighet att föra anteckningar och lämna uppgifter om varor
som förvaras i tillfälligt lager, tullager, frizon eller frilager eller som är
föremål för förenklat förfarande vid tillämpning av ett tullförfarande,
2. om skyldighet i övrigt att lämna uppgift eller handling till Tullverket
eller
3. om användningen eller förbrukningen av en icke-gemenskapsvara.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

2 § Ansvar för tullförseelse inträder inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller lagen (0000:0000) om straff för smuggling
m.m.

3 § Allmänt åtal för tullförseelse får väckas endast efter medgivande av
Tullverket.

4 § När Tullverket med stöd av tullagstiftningen förelägger någon att
vidta åtgärd som behövs för förtullning eller annan tullklarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet, kan Tullverket förelägga vite.
Tullverket kan även förelägga vite, om någon inte har lämnat uppgift
eller handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller inte har fullgjort
skyldighet som föreskrivs i 6 kap. 16, 17, 24, 31 och 33 §§.
Finns det anledning att anta att den som skall föreläggas, eller, om
denne är en juridisk person, ställföreträdaren har begått brott, får han inte
föreläggas vid vite att medverka i utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som brottsmisstanken avser.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller
högre än femtusen kronor.

11 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Uppgifter som någon lämnat om en vara enligt föreskrifter i
förordningen (EEG) nr 2454/93 eller föreskrifter beträffande uppgifter
som skall lämnas i tulldeklaration eller anmälan till någon annan
godkänd tullbehandling som avses i 4 kap. 2 §, får användas även för
statistiska ändamål.
Regeringen får meddela föreskrifter om att den som för transportmedel
från eller till tredje land skall lämna särskilda uppgifter till Tullverket för
transportstatistiska ändamål.

2 § Belopp som enligt tullagstiftningen skall betalas till eller utbetalas
från Tullverket skall avrundas till närmaste lägre hela krontal.

3 § På tullplats sker tullförrättning utan kostnad för allmänheten inom de
områden och på de tider som regeringen föreskriver. Regeringen får
föreskriva att tullförrättning även i andra fall skall ske utan kostnad för
allmänheten.

4 § Den som föranleder tullförrättning som inte är avgiftsfri skall betala
avgift för förrättningen (förrättningsavgift) enligt taxa som regeringen
föreskriver.
Bestämmelsen i 5 kap. 23 § tillämpas även i fråga om förrättnings-
avgift.

5 § Regeringen får föreskriva att avgifter skall betalas för tillstånd till
betalningsanstånd och utfärdande av tullräkning.
Bestämmelsen i 5 kap. 23 § tillämpas även i fråga om avgifter enligt
första stycket.

6 § Tullverket skall på begäran tillhandahålla Sveriges riksbank, Riks-
skatteverket, Läkemedelsverket, Statens livsmedelsverk, Statens jord-
bruksverk, Kommerskollegium, skattemyndighet, Statistiska central-
byrån, Kemikalieinspektionen och Fiskeriverket uppgifter som före-
kommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor.
Tullverket skall vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen
uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.
I tullregisterlagen (1990:137) finns bestämmelser om utlämnande till
vissa myndigheter av uppgifter ur tullregistret på medium för automatisk
databehandling.

7 § Tulltjänsteman och kustbevakningstjänsteman som får kännedom om
ett brott enligt författning, vars efterlevnad Tullverket har att övervaka,
skall lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.
Tjänstemannen får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart
att brottet inte skulle föranleda någon annan påföljd än böter.

12 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får bemyndiga Tullverket att meddela föreskrifter i de
ämnen som anges i 1 kap. 6 §, 2 kap. 2 §, 3 kap. 1, 3, 6 och 10 §§, 4 kap.
2 4, 8, 9, 12 14, 16, 18 och 20 §§, 5 kap. 8 10, 13 och 23 §§, 6 kap. 6,
17, 21 och 22 §§, 7 kap. 8 § 2 6 samt 11 kap. 1 och 3 5 §§.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Vid lagens ikraftträdande
upphör tullagen (1994:1550) samt lagen (1994:1552) om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. att gälla. De upphävda lagarna skall dock
fortfarande tillämpas i fråga om
1. varor som har eller borde ha deklarerats för övergång till fri
omsättning före ikraftträdandet och
2. ansökningar enligt artikel 3 i förordningen (EG) nr 3295/94 som
inkommit till Tullverket före ikraftträdandet.

14.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam
Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1972:266) om skatt på annonser
och reklam skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

26 §
Införs till landet från tredje land
annonsblad som har utgivits i
sådant land skall reklamskatt be-
talas till Tullverket. Därvid gäller
tullagen (1994:1550) och 9 kap.
4 § lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisreglerings- avgifter.
Införs till landet från tredje land
annonsblad som har utgivits i
sådant land skall reklamskatt be-
talas till Tullverket. Därvid gäller
tullagen (0000:0000) och 9 kap.
4 § lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisreglerings- avgifter.
Reklamskatt vid införsel utgår med 11 procent av beskattningsvärdet.
Som beskattningsvärde anses varans värde beräknat enligt artikel 29 i
rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om
inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
dels att 1-3 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 4 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Bestämmelserna i 2 och 3 §§
gäller, om inte annat föreskrivits,
för vara som enligt särskild författ-
ning inte får föras in i landet och
vara för vilken särskilt föreskrivet
införselvillkor inte är uppfyllt.
Lagen gäller inte för införsel-
restriktion som följer av gemen-
skapsrätten eller för införsel av
gemenskapsvaror från annan med-
lemsstat i den Europeiska unionen.
Bestämmelserna i denna lag
gäller, om inte annat föreskrivits,
för införsel av en vara som enligt
särskild författning inte får föras in
i landet eller för vilken särskilt
föreskrivet införselvillkor inte är
uppfyllt.

2 §
En vara får utan hinder av
förbud eller villkor som avses i 1 §
1. transiteras genom det svenska
tullområdet eller mellan orter
inom detta enligt de föreskrifter
och villkor som gäller för
tullförfarandet extern transitering,
2. förvaras på tillfälligt lager
eller tullager eller i frizon eller
frilager,
3. förstöras under kontroll av
Tullverket eller annan som denna
godkänner,
4. återutföras.
En vara som förs in i landet från
tredje land får utan hinder av
förbud eller villkor som avses i 1 §
1. transporteras och uppvisas
för Tullverket i enlighet med
bestämmelserna i artiklarna 37-42
i rådets förordning (EEG) nr
2913/92 av den 12 oktober 1992
om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen,
2. transiteras genom det svenska
tullområdet eller mellan orter
inom detta område enligt de
föreskrifter och villkor som gäller
för tullförfarandet transitering,
3. förvaras på tillfälligt lager
eller tullager eller i frizon eller
frilager,
4. förstöras genom Tullverkets
försorg, eller
5. återutföras.
Vad som sägs i första stycket
gäller även för en vara som förs in
i landet från en annan
medlemsstat i Europeiska unionen
under ett tullförfarande.

3 §
Vid försäljning av vara genom
Tullverkets försorg skall, om
varan ej återutföres, föreskrivna
införsel villkor iakttagas. Kan
försäljning icke ske, bestämmer
tillsyns- myndigheten, hur det skall
förfaras med varan.
En vara som i annat fall än det
som nämns i 2 § andra stycket förs
in i landet från en annan medlems-
stat i Europeiska unionen får utan
hinder av förbud eller villkor som
avses i 1 §
1. föras direkt till närmaste
bemannade tullkontor och där
anmälas,
2. omhändertas av Tullverket,
förstöras eller återutföras i
enlighet med bestämmelserna i 17,
17 a och 17 d §§ lagen (1996:701)
om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land
inom Europeiska unionen, eller
3. bli föremål för åtgärder enligt
förordningen (1994:1830) om
införsel av levande djur m.m.

4 §

Om en vara som är föremål för
införselvillkor som avses i 1 § en-
ligt bestämmelse i annan författ-
ning skall försäljas genom Tull-
verkets försorg, skall införsel-
villkoret vara uppfyllt. Kan för-
säljning inte ske, bestämmer
tillsynsmyndigheten hur det skall
förfaras med varan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
Härigenom föreskrivs att 3 och 20 §§ lagen (1978:880) om betalnings-
säkring för skatter, tullar och avgifterskall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Fråga om betalningssäkring
prövas av länsrätt. Det allmännas
talan i mål enligt denna lag förs av
skattemyndigheten.

Fråga om betalningssäkring
prövas av länsrätt. Det allmännas
talan i mål enligt denna lag förs,
om inte annat följer av andra
stycket, av skattemyndigheten.
I mål om betalningssäkring för
tull eller annan skatt som skall tas
ut för varor vid import eller
tulltillägg enligt tullagen
(0000:0000) eller transporttillägg
enligt lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter
m.m. av alkoho1varor, tobaks-
varor och mineraloljeprodukter
förs det allmännas talan av
Tullverket. Bestämmelserna i
9 kap. 14 och 15 §§ tullagen gäller
då också i mål om betal-
ningssäkring.
Vad som i 10, 17 och 18 §§
föreskrivs om skattemyndigheten
gäller i sådana mål som avses i
andra stycket Tullverket.

20 §
Mål om betalningssäkring prö-
vas av den länsrätt inom vars dom-
krets beslut om skatt enligt skatte-
betalningslagen (1997:483) skall
fattas då framställningen om betal-
ningssäkring görs.
Mål om betalningssäkring som
avses i 3 § första stycket prövas av
den länsrätt inom vars domkrets
beslut om skatt enligt skattebetal-
ningslagen (1997:483) skall fattas
då framställningen om betalnings-
säkring görs.
Om beslut om skatten skall meddelas av Skattemyndigheten i
Stockholm enligt bestämmelsen i 2 kap. 1 § tredje stycket sista meningen
eller 2 § femte stycket sista meningen skattebetalningslagen, skall mål
om betalningssäkring prövas av den länsrätt inom vars domkrets
verkställigheten kan äga rum.

Behörig att föra det allmännas
talan är skattemyndigheten i den
region där behörig länsrätt finns.
Vad som föreskrivs i 6 kap. 15 och
16 §§ taxeringslagen (1990:324)
gäller i tillämpliga delar i mål om
betalningssäkring.
Mål om betalningssäkring som
avses i 3 § andra stycket prövas av
den länsrätt inom vars domkrets
taxeringsbeslut eller beslut om
tulltillägg enligt tullagen
(0000:0000) eller beslut om
transporttillägg enligt lagen
(1998:506) om punktskattekontroll
av transporter m.m. av alkoho1-
varor, tobaksvaror och mineral-
oljeprodukter skall fattas då
framställningen om betalnings-
säkring görs.
Behörig skattemyndighet att föra
det allmännas talan är skattemyn-
digheten i den region där behörig
länsrätt finns. Vad som föreskrivs
i 6 kap. 15 och 16 §§
taxeringslagen (1990:324) gäller i
tillämpliga delar i mål om
betalningssäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser skall
dock gälla beträffande framställningar som gjorts före ikraftträdandet.

14.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:1088) om
gränsövervakningen i krig m.m.
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1979:1088) om gränsöver-
vakningen i krig m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §
För ändamål som avses med den samordnade gränsövervakningen får
den som tillhör gränsövervakningspersonalen (gränsövervakningsman)
1. anmoda resande eller annan person att visa pass eller annan
legitimationshandling samt att i övrigt lämna de upplysningar och förete
de handlingar som bedöms nödvändiga för övervakningsverksamheten,
2. kontrollera varutrafik samt
undersöka transportmedel och
lagerlokal eller annat utrymme
som nyttjas i samband med
varutrafiken med samma befogen-
heter som vid tullkontroll till-
kommer tulltjänsteman enligt tull-
lagen (1987:1065) och med stöd
därav meddelade bestämmelser.
2. kontrollera varutrafik samt
undersöka transportmedel och
lagerlokal eller annat utrymme
som nyttjas i samband med
varutrafiken med samma befogen-
heter som vid tullkontroll till-
kommer tulltjänsteman enligt
tullagen (0000:0000) och med stöd
därav meddelade bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.14 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen (1980:100)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 kap.
1 §
Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av
skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för
bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekono-
miska förhållanden. Motsvarande sekretess gäller i myndighets verk-
samhet som avser förande av eller uttag ur register som avses i
skatteregisterlagen (1980:343) för uppgift som har tillförts sådant register
och hos kommun eller landsting för uppgift som lämnats dit i ett ärende
om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga. Uppgift hos Tullverket
får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol gäller
sekretessen endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men
om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av
överklagande hos domstol registreras hos annan myndighet enligt 15 kap.
2 § första stycket 3 eller 4. Har uppgift i mål hos domstol erhållits från
annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna
sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.
Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst och, med undantag för
arvsskatt och gåvoskatt, annan direkt skatt samt omsättningsskatt, tull
och annan indirekt skatt. Med skatt jämställs arbetsgivaravgift, pris-
regleringsavgift och liknande avgift, avgift enligt lagen (1999:291) om
avgift till registrerat trossamfund samt skattetillägg och förseningsavgift.
Med verksamhet som avser bestämmande av skatt jämställs verksamhet
som avser bestämmande av pensionsgrundande inkomst.
Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande
inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs,
såvida inte beslutet meddelas i ärende om
1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,
2. medgivande att skattepliktig intäkt enligt reglerna om statlig
inkomstkatt inte skall anses uppkomma vid avyttring av aktier i
fåmansföretag,
3. beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige när
beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i lag om för-
farande vid beskattning, om
skatteregister eller i lagen
(1994:1552) om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. Vidare
får utan hinder av sekretessen
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den
reviderades konkurs.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i lag om
förfarande vid beskattning eller
om skatteregister eller enligt vad
som anges i 7 kap. 4 § tullagen
(0000:0000). Vidare får utan
hinder av sekretessen uppgift i en
revisionspromemoria lämnas till
en förvaltare i den reviderades
konkurs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
För uppgift om avgift enligt lagen om avgift till registrerat trossamfund
gäller dock sekretessen i högst sjuttio år.

2 §
Sekretess gäller i
1. särskilt ärende om revision eller annan kontroll i fråga om skatt, tull
eller avgift samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte
faller under 1 §,
2. ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,
3. ärende om anstånd med erläggande av skatt
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.
I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas 1 § första stycket
tredje sjätte meningarna.
Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2
och 3.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den revi-
derades konkurs. Vidare får utan
hinder av sekretessen uppgift läm-
nas till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagen (1994:1552) om
tullkontroll av varumärkesintrång
m.m.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den revi-
derades konkurs. Vidare får utan
hinder av sekretessen uppgift läm-
nas till enskild enligt vad som
anges i 7 kap. 4 § tullagen
(0000:0000).
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.15 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
(1981:774)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 a § utsökningsbalken (1981:774)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
10 a §
När ett utmätt fartyg eller luft-
fartyg står under tullkontroll, får
kronofogdemyndigheten begära
hjälp av Tullverket för att hindra
att fartyget eller luftfartyget avgår.
För att hindra fartyget eller luft-
fartyget att avgå har Tullverket
samma befogenheter som myndig-
heten har enligt tullagen
(1987:1065). Detsamma gäller när
gods i fartyget eller luftfartyget
har utmätts.
När ett utmätt fartyg eller
luftfartyg står under tullkontroll,
får kronofogdemyndigheten
begära hjälp av Tullverket för att
hindra att fartyget eller luftfartyget
avgår. För att hindra fartyget eller
luftfartyget att avgå har Tullverket
samma befogenheter som myndig-
heten har enligt tullagen
(0000:0000). Detsamma gäller när
gods i fartyget eller luftfartyget
har utmätts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Avräkning enligt denna lag skall göras från belopp som återbetalas
eller annars utbetalas på grund av bestämmelse i
1. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter eller
författning som anges i 1 kap. 1 § första stycket samma lag, i de fall då
utbetalningen ankommer på Skattemyndigheten i Gävle,
2. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.,
3. 10 kap. 1-4 §§ mervärdesskattelagen (1994:200),
4. tullagen (1994:1550) och
lagen (1994:1551) om tullfrihet
m.m.,
4. lagen (1994:1551) om tull-
frihet m.m.,
5. skattebetalningslagen (1997:483), eller
6. lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter samt

7. tullagen (0000:0000).
Vad som sagts i första stycket 1 gäller inte utbetalning enligt 9 kap. 1 §
lagen (1994:1776) om skatt på energi och 13 § lagen (1978:69) om för-
säljningsskatt på motorfordon.
Avräkning skall också göras vid återbetalning av belopp som tagits ut
som förrättningskostnad vid indrivning av en sådan fordran som avses i
2 § första meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Den äldre bestämmelsen
skall dock tillämpas i fråga om belopp som återbetalas eller annars
utbetalas på grund av en bestämmelse i tullagen (1994:1550).

14.17 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen
(1988:220)
Härigenom föreskrivs att 25 § strålskyddslagen (1988:220) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

25 §
Den som inte har tillstånd när
det krävs enligt 20 eller 21 § får
endast efter medgivande av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer ta hand om
ett oförtullat radioaktivt ämne eller
en oförtullad teknisk anordning på
det sätt som avses i 8 § första
stycket tullagen (1987:1065). I
övrigt gäller lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m.
Den som inte har tillstånd när
det krävs enligt 20 eller 21 § får
endast efter medgivande av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer ta hand om
ett oförtullat radioaktivt ämne eller
en oförtullad teknisk anordning på
det sätt som avses i 4 kap. 3 §
tullagen (0000:0000). I övrigt
gäller lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.18 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullregisterlagen (1990:137)
dels att 9 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
För de ändamål som anges i 2 § får Tullverket föra ett tullregister med
hjälp av automatisk databehandling.
Bestämmelserna i denna lag gäller inte de register som Tullverket för
med stöd av lagen (1997:1058) om register i Tullverkets brotts-
bekämpande verksamhet och inte heller register som regleras i annan lag
eller förordning.
Bestämmelser om förfarandet
vid import och export finns i rå-
dets förordning (EEG) nr 2913/92
av den 12 oktober 1992 om in-
rättandet av en tullkodex för
gemenskapen och i
kommissionens förordning (EEG)
nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen och i tullagen
(1994:1550).
Bestämmelser om förfarandet
vid import och export finns i rå-
dets förordning (EEG) nr 2913/92
av den 12 oktober 1992 om in-
rättandet av en tullkodex för
gemenskapen och i
kommissionens förordning (EEG)
nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen och i tullagen
(0000:0000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om
valuta- och kreditreglering
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
7 §
Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar eller
förbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får Tullverket
kontrollera att föreskrifterna följs.
För kontrollen gäller
1. tullagen (1987:1065) i till-
lämpliga delar, varvid det som
sägs om varor skall avse tillgångar
som omfattas av valutaregleringen,
samt
2. bestämmelserna om för-
undersökning m.m., beslag, hus-
rannsakan, kroppsvisitation och
ytlig kroppsbesiktning i lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling.
För kontrollen gäller
1. tullagen (0000:0000) i till-
lämpliga delar, varvid det som
sägs om varor skall avse tillgångar
som omfattas av valutaregleringen,
samt
2. bestämmelserna om förunder-
sökning m.m., beslag, husrann-
sakan, kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning i lagen
(0000:0000) om straff för
smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.20 Förslag till lag om ändring i postlagen (1993:1684)
Härigenom föreskrivs att 20 a § postlagen (1993:1684) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20 a §
Den som bedriver postverk-
samhet enligt denna lag skall utan
hinder av 19 § bistå Tullverket vid
kontroll avseende postförsändelse
enligt tullagen (1994:1550) eller
lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns
mot ett annat land inom
Europeiska unionen. Detta gäller
dock endast kontroll som rör
misstanke om narkotikabrott.
Den som bedriver postverk-
samhet enligt denna lag skall utan
hinder av 19 § bistå Tullverket vid
kontroll avseende postförsändelse
enligt tullagen (0000:0000) eller
lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns
mot ett annat land inom
Europeiska unionen. Detta gäller
dock endast kontroll som rör
misstanke om narkotikabrott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.21 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 5 §§ mervärdesskattelagen
(1994:200) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §
Skyldig att betala mervärdesskatt (skattskyldig) är
1. för sådan omsättning som anges i 1 § första stycket 1, om inte annat
följer av 2-4a: den som omsätter varan eller tjänsten,
2. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 av sådana tjänster
som avses i 5 kap. 7 §, om den som omsätter tjänsten är en utländsk
företagare och förvärvaren är en näringsidkare: den som förvärvar
tjänsten,
3. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 av sådana tjänster
som avses i 5 kap. 5 § tredje stycket samt 5 a, 6 a, 6 b och 7 a §§, om den
som omsätter tjänsten är en utländsk företagare och förvärvaren är
registrerad till mervärdesskatt här: den som förvärvar tjänsten,
4. för sådan efterföljande omsättning inom landet som avses i 3 kap.
30 b § första stycket: den till vilken omsättningen görs,
4 a. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 mellan närings-
idkare som är eller skall vara registrerade till mervärdesskatt här, av
guldmaterial eller halvfärdiga produkter med en finhalt av minst 325
tusendelar eller av investeringsguld om den som omsätter guldet är
skattskyldig enligt 3 kap. 10 b §: den som förvärvar varan,
5. för sådant förvärv som anges i 1 § första stycket 2: den som
förvärvar varan, och
6. för import av varor: den som
är skyldig att betala skatt enligt
10 § tullagen (1994:1550) för den
importerade varan.
6. för import av varor: den som
är skyldig att betala skatt enligt
5 kap. 11 § tullagen (0000:0000)
för den importerade varan.
Särskilda bestämmelser om vem som i vissa fall är skattskyldig finns i
6 kap., 9 kap. och 9 c kap.

5 §
Vid import inträder skattskyl-
digheten vid den tidpunkt då varan
enligt tullagstiftningen skall anmä-
las till förtullning eller när införsel
skall anmälas med stöd av 9 § tull-
lagen (1994:1550).
Vid import inträder skattskyl-
digheten vid den tidpunkt då varan
enligt tullagstiftningen skall dekla-
reras för övergång till fri om-
sättning eller när införsel skall
anmälas med stöd av 3 kap. 3 §
tullagen (000:0000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
Härigenom föreskrivs att 1, 10 och 21 §§ lagen (1994:466) om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag tillämpas vid revision eller annan kontroll av att skatt eller
avgift tas ut enligt bestämmelserna i
1. kupongskattelagen (1970:624),
2. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
3. fordonsskattelagen (1988:327),
4. taxeringslagen (1990:324),
5. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.,
6. skattebetalningslagen (1997:483).
Lagen tillämpas även vid revi-
sion enligt tullagen (1994:1550)
och lagen (1998:514) om särskild
skattekontroll av torg- och mark-
nadshandel m.m., vid revision
eller annan kontroll enligt
författning som anges i 1 kap. 1 §
första stycket 1 lagen om
punktskatter och
prisregleringsavgifter samt för
kontroll av att föreläggande enligt
lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter, 69 §
tullagen eller 2 § lagen om särskild
skattekontroll av torg- och mark-
nadshandel m.m. fullgjorts riktigt
och fullständigt.
Lagen tillämpas även vid revi-
sion enligt tullagen (0000:0000)
och lagen (1998:514) om särskild
skattekontroll av torg- och mark-
nadshandel m.m., vid revision
eller annan kontroll enligt
författning som anges i 1 kap. 1 §
första stycket 1 lagen om
punktskatter och
prisregleringsavgifter samt för
kontroll av att föreläggande enligt
lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter, 6 kap.
27 § tullagen eller 2 § lagen om
särskild skattekontroll av torg- och
marknadshandel m.m. fullgjorts
riktigt och fullständigt.

10 §
Hos den som inte kan bli föremål
för revision enligt de i 1 § angivna
lagarna, men som kan föreläggas
att lämna kontrolluppgift om
rättshandling enligt 3 kap. 5 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter, 69 §
tullagen (1994:1550), 3 kap.
50 a § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrollupp-
gifter eller 14 kap. 4 § skattebetal-
ningslagen (1997:483), får hand-
lingar som kan ha betydelse för
kontrolluppgiftsskyldigheten gran-
skas utan föregående
föreläggande. Granskningen får
göras endast om det finns särskild
anledning att anta att handlingar av
betydelse för
kontrolluppgiftsskyldigheten kom-
mer att påträffas och det finns en
påtaglig risk att utredningen skulle
försvåras av ett föreläggande samt
det finns ett betydande utrednings-
intresse för kontrollen.
Hos den som inte kan bli föremål
för revision enligt de i 1 § angivna
lagarna, men som kan föreläggas
att lämna kontrolluppgift om
rättshandling enligt 3 kap. 5 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter, 6 kap.
27 § tullagen (0000:0000), 3 kap.
50 a § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrollupp-
gifter eller 14 kap. 4 § skattebetal-
ningslagen (1997:483), får hand-
lingar som kan ha betydelse för
kontrolluppgiftsskyldigheten gran-
skas utan föregående
föreläggande. Granskningen får
göras endast om det finns särskild
anledning att anta att handlingar av
betydelse för
kontrolluppgiftsskyldigheten kom-
mer att påträffas och det finns en
påtaglig risk att utredningen skulle
försvåras av ett föreläggande samt
det finns ett betydande utrednings-
intresse för kontrollen.
Åtgärd enligt första stycket omfattar även befogenhet att eftersöka och
omhänderta handling som får granskas.

21 §
Kronofogdemyndigheten får på begäran av granskningsledaren
verkställa beslut om åtgärd enligt denna lag. Granskningsledaren får dock
verkställa beslut om åtgärder i verksamhetslokaler, om det kan ske
obehindrat.
Vid verkställighet av beslut om
åtgärd som grundar sig på kontroll
enligt tullagen (1994:1550) har
Tullverket samma befogenheter
som kronofogdemyndigheten.
Vid verkställighet av beslut om
åtgärd som grundar sig på kontroll
enligt tullagen (0000:0000) har
Tullverket samma befogenheter
som kronofogdemyndigheten.
Ett beslut i fråga om åtgärd enligt denna lag får, om inte något annat
anges i beslutet, verkställas omedelbart. Ett sådant beslut får inte utan
särskilda skäl verkställas mellan kl. 19.00 och kl. 08.00. Beslutet förfaller
om verkställigheten inte påbörjats inom en månad.
Ett beslut i fråga om undantagande av handling eller uppgift gäller
omedelbart om inte annat anges i beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser skall
fortfarande tillämpas i fråga om skatt, tull eller avgift som skall tas ut
enligt tullagen (1994:1550).

14.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1284) om
ändring i lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet i stället för dess lydelse enligt
lagen (1999:1284) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

28 §
Ansökan om åtgärd, gransk-
ningsledarens beslut enligt 15 §
och begäran om undantagande
enligt denna lag prövas av den
länsrätt inom vars domkrets beslut
om skatt enligt skattebetal-
ningslagen (1997:483) skall fattas
då framställningen görs.

Om beslut om skatten skall
meddelas av Skattemyndigheten i
Stockholm enligt bestämmelsen i
2 kap. 1 § tredje stycket sista
meningen eller 2 § femte stycket
sista meningen skattebetalnings-
lagen, är den länsrätt behörig inom
vars domkrets beslut om åtgärd
skall verkställas eller har verk-
ställts.
Ansökan om åtgärd, gransk-
ningsledarens beslut enligt 15 §
och begäran om undantagande
enligt denna lag prövas, om inte
annat följer av andra stycket, av
den länsrätt inom vars domkrets
beslut om skatt enligt skattebetal-
ningslagen (1997:483) skall fattas
då framställningen görs.
Om beslut om skatten skall
meddelas av Skattemyndigheten i
Stockholm enligt bestämmelsen i
2 kap. 1 § tredje stycket sista
meningen eller 2 § femte stycket
sista meningen skattebetalnings-
lagen, är den länsrätt behörig inom
vars domkrets beslut om åtgärd
skall verkställas eller har verk-
ställts. Detsamma gäller om beslut
om tull eller skatt skall meddelas
av Tullverket.

14.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m.
Härigenom föreskrivs att 3, 8 och 9 §§ lagen (1994:1547) om tullfrihet
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i
tullagen (1994:1550).
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i
tullagen (0000:0000).

8 §
Vid kontroll av uppgift som
lämnas i ursprungsintyg ägnat att
leda till förmånsbehandling eller i
ansökan om sådant intyg är
bestämmelserna i 57, 62, 64, 68
80 och 99 §§ tullagen (1994:1550)
tillämpliga.
Vid kontroll av uppgift som
lämnas i ursprungsintyg ägnat att
leda till förmånsbehandling eller i
ansökan om sådant intyg är
bestämmelserna i 6 kap. 11, 16, 19
och 26 39§§ samt 10 kap. 4 §§
tullagen (0000:0000) tillämpliga.

9 §
Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med
varor är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en handels-
organisation skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
lämna uppgifter som behövs för att uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt
EG:s bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import.
Detta gäller även i fråga om uppgiftsskyldighet enligt EG:s bestämmelser
om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad
import.
För kontroll av uppgiftsskyldighet enligt första stycket får, enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen, den som är uppgiftsskyldig
föreläggas att för granskning tillhandahålla räkenskaper, anteckningar
och andra handlingar som rör verksamheten.
Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med
hjälp av automatisk databehandling, skall dessa på begäran tillhanda-
hållas i utskrift eller på medium för automatisk databehandling.
Vid tillämpning av bestäm-
melserna i denna paragraf är även
bestämmelserna i 71 80 §§ tull-
lagen (1994:1550) tillämpliga.
Vid tillämpning av bestäm-
melserna i denna paragraf är även
bestämmelserna i 6 kap. 30 39 §§
tullagen (0000:0000) tillämpliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
14.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om
vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1994:1548) om vissa
tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i för-
ordning (EEG) nr 2913/92 och
tullagen (1994:1550).
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i för-
ordning (EEG) nr 2913/92 och
tullagen (0000:0000).

3 §
Vid kontroll av uppgift som
lämnas i ursprungsintyg ägnat att
leda till förmånsbehandling eller i
ansökan om sådant intyg är
bestämmelserna i 57, 62, 64, 68-80
och 99 §§ tullagen (1994:1550)
tillämpliga.
Vid kontroll av uppgift som
lämnas i ursprungsintyg ägnat att
leda till förmånsbehandling eller i
ansökan om sådant intyg är
bestämmelserna i 6 kap. 11, 16, 19
och 26-39§§ samt 10 kap. 4 §§
tullagen (0000:0000) tillämpliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m.
dels att 1 kap. 2 § och 4 kap. 2 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 4 och 5 §§, 3 kap. 4 § samt 4 kap. 1 § skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Genom denna lag genomförs
- rådets direktiv 69/169/EEG av
den 28 maj 1969 om harmonise-
ring av bestämmelser avseende be-
frielse från indirekta skatter vid
import i samband med interna-
tionella resor,
- rådets direktiv 78/1035/EEG
av den 19 december 1978 om
frihet från skatt vid import av små
försändelser av varor utan kom-
mersiell karaktär och

- rådet direktiv 83/181/EEG av
den 28 mars 1983 bestämmande
omfattningen av artikel 14.1 d i
direktiv 77/388/EEG om frihet
från mervärdesskatt vid slutlig
import av vissa varor.
Genom denna lag genomförs
- rådets direktiv 69/169/EEG av
den 28 maj 1969 om harmonise-
ring av bestämmelser avseende be-
frielse från indirekta skatter vid
import i samband med interna-
tionella resor, senast ändrat
genom rådets direktiv 94/4/EG,
- rådets direktiv 78/1035/EEG
av den 19 december 1978 om
frihet från skatt vid import av små
försändelser av varor utan kom-
mersiell karaktär, senast ändrat
genom rådets direktiv
85/576/EEG,
- rådet direktiv 83/181/EEG av
den 28 mars 1983 bestämmande
omfattningen av artikel 14.1 d i
direktiv 77/388/EEG om frihet
från mervärdesskatt vid slutlig
import av vissa varor, senast
ändrat genom rådets direktiv
91/680/EEG och
- artikel 23 i rådets direktiv
92/12/EEG av den 25 februari
1992 om allmänna regler för
punktskattepliktiga varor och om
innehav, flyttning och över-
vakning av sådana varor, senast
ändrat genom rådets direktiv
96/99/EG.

5 §
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i
tullagen (1994:1550).
Uttryck som används i denna lag
har samma innebörd som i
tullagen (0000:0000).

3 kap.
4 §
Frihet från skatt skall under
förutsättningar som anges i 1 §
medges en resande för import av
Frihet från skatt skall under de
förutsättningar som anges i 1 §
samt med de begränsningar som
framgår av 7 och 8 §§ medges en
resande för import av
1. 200 cigarretter eller 100 cigarriller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,
3. två liter vin,
4. 50 gram parfym,
5. 0,25 liter luktvatten,
6. 500 gram kaffe eller 200 gram kaffeextrakt eller essens,
7. 100 gram te eller 40 gram teextrakt eller essens, och
8. medicin i den mängd som motsvarar den resandes personliga behov.
Frihet från skatt skall inte medges resande under 15 år för varor som
anges i första stycket 6. Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt
20 år att föra in spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap. 2 §
alkohollagen (1994:1738). En bestämmelse om förbud för den som inte
fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen
(1993:581).
Bestämmelser om tullfrihet i fall som anges i denna paragraf finns i
artikel 46 i förordning (EEG) nr 918/83.
I denna lag förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volym-
procent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 volym-
procent men inte 22 volymprocent samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent.

4 kap.
1 §
Tull och skatt för varor som
medförs av en resande eller som
skickas av en privatperson i en
försändelse till en annan privat-
person får tas ut med belopp som
anges i 3 § i stället för den tull och
skatt som annars skulle ha utgått.

Om den som skall betala tullen
och skatten vid förtullningen begär
det skall denna bestämmelse dock
inte tillämpas.
Tull och skatt för varor som
medförs av en resande eller som
skickas av en privatperson i en
försändelse till en annan privat-
person får tas ut med belopp som
anges i 3 § i stället för den tull och
skatt som annars skulle ha tagits ut
om
1. importen inte har kommersiell
karaktär,
2. värdet av varorna ligger
under den beloppsgräns för
schablonberäkning av tull i vissa
fall som anges i rådets förordning
(EEG) nr 2658/87 av den 23 juli
1987 om tulltaxe- och
statistiknomenklaturen och om
Gemensamma tulltaxan, och
3. den som skall betala tullen
och skatten inte vid förtullningen
begär att denna bestämmelse inte
skall tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
Härigenom föreskrivs att 19 och 41 §§ lagen (1994:1563) om
tobaksskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 §
När skattepliktiga varor im-
porteras från tredje land av någon
som inte är upplagshavare enligt
10 § eller registrerad varu-
mottagare enligt 13 §, skall skatten
betalas till Tullverket. Därvid
gäller tullagen (1994:1550) och
9 kap. 4 § lagen (1984:151) om
punktskatter och pris- reglerings-
avgifter.
När skattepliktiga varor impor-
teras från tredje land av någon som
inte är upplagshavare enligt 10 §
eller registrerad varumottagare en-
ligt 13 §, skall skatten betalas till
Tullverket. Därvid gäller tullagen
(0000:0000) och 9 kap. 4 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
pris- regleringsavgifter.

41 §
Om snus eller tuggtobak import-
eras från tredje land av någon
annan än den som är registrerad
enligt 39 § skall skatten betalas till
Tullverket. Därvid gäller tullagen
(1994:1550) och 9 kap. 4 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
Om snus eller tuggtobak import-
eras från tredje land av någon
annan än den som är registrerad
enligt 39 § skall skatten betalas till
Tullverket. Därvid gäller tullagen
(0000:0000) och 9 kap. 4 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
I övrigt tillämpas 30--32, 34, 35 och 42 §§ även i fråga om snus och
tuggtobak. Därvid skall vad som gäller om upplagshavare i stället avse
den som är registrerad enligt 39 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1994:1564) om alkoholskatt skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §
När skattepliktiga varor impor-
teras från tredje land av någon som
inte är upplagshavare enligt 9 §
eller registrerad varumottagare en-
ligt 12 §, skall skatten betalas till
Tullverket. Därvid gäller tullagen
(1994:1550) och 9 kap. 4 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
pris- regleringsavgifter.
När skattepliktiga varor impor-
teras från tredje land av någon som
inte är upplagshavare enligt 9 §
eller registrerad varumottagare en-
ligt 12 §, skall skatten betalas till
Tullverket. Därvid gäller tullagen
(0000:0000) och 9 kap. 4 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
pris- regleringsavgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Vad som sägs i 1 och 2 §§ gäller
inte sådan införsel som avses i 9 §
tullagen (1994:1550) eller sådan
införsel som sker under sådana
omständigheter att förutsättningar
skulle finnas att medge åter-
betalning av skatt enligt 31 d §
lagen (1994:1563) om tobaksskatt
eller 31 d § lagen (1994:1564) om
alkoholskatt.
Vad som sägs i 1 och 2 §§ gäller
inte sådan införsel som avses i
3 kap. 3 § tullagen (0000:0000)
eller sådan införsel som sker under
sådana omständigheter att förut-
sättningar skulle finnas att medge
återbetalning av skatt enligt 31 d §
lagen (1994:1563) om tobaksskatt
eller 31 d § lagen (1994:1564) om
alkoholskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.30 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 4 § alkohollagen (1994:1738) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

11 kap.
4 §
I fråga om sprit, alkoholdrycker
eller mäsk som kan antas bli
förverkade gäller lagen (1958:205)
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. i tillämpliga delar.
Alkoholdryck som har lagts upp
på sådant tillfälligt lager som
nämns i 24 § tullförordningen
(1994:1558) skall anses som
förverkad om den inte har tagits ut
från lagret inom 30 dagar från
uppläggningen. Vad som nu har
sagts gäller även i fråga om sådan
dryck som för tillfällig förvaring
har omhänder- tagits av Tullverket
utan att läggas upp på tillfälligt
lager.
I fråga om sprit, alkoholdrycker
eller mäsk som kan antas bli
förverkade gäller lagen (1958:205)
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. i tillämpliga delar.
Alkoholdryck som har lagts upp
på sådant tillfälligt lager som
nämns i 3 kap. 7 § tullagen
(0000:0000) skall anses som
förverkad om den inte har tagits ut
från lagret inom 30 dagar från
uppläggningen. Vad som nu har
sagts gäller även i fråga om sådan
dryck som för tillfällig förvaring
har omhänder- tagits av Tullverket
utan att läggas upp på tillfälligt
lager.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
5 §
När bränsle importeras av skatt-
skyldig enligt 4 kap. 1 § första
stycket 6 eller 12 § första stycket 3
a, skall skatten betalas till tull-
myndigheten. Därvid gäller tull-
lagen (1994:1550) och 9 kap. 4 §
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisreglerings- avgifter.
När bränsle importeras av
skattskyldig enligt 4 kap. 1 §
första stycket 6 eller 12 § första
stycket 3 a, skall skatten betalas
till Tullverket. Därvid gäller
tullagen (0000:0000) och 9 kap.
4 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisreglerings-
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 13 och 18 §§ lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

13 §
Vid kontroll enligt denna lag skall den vars uppgifter skall
kontrolleras, eller för vars räkning varan införs eller utförs, ge den som
verkställer kontrollen tillfälle att undersöka varan och transportmedlet
och utan kostnad tillhandahålla de varuprov som behövs. Den som utför
kontrollen skall också lämnas tillträde till de lokaler och andra utrymmen
som används för den transport, förvaring eller verksamhet som
kontrollen avser.
Den vars uppgifter skall kon-
trolleras eller för vars räkning var-
an införs eller utförs skall svara
för den transport av varan som
behövs samt för uppackning och
återinpackning. Han skall även
tillhandahålla någon som hjälper
till vid provtagning och vägning.
Den som åsidosätter dessa skyldig-
heter skall enligt beslut av
Tullverket ersätta staten för dess
kostnader för åtgärderna i fråga.
Vad som sägs i 37 § tullagen
(1994:1550) om indrivning av tull
skall gälla även sådan ersättning.
Tullverket får besluta om befrielse
helt eller delvis från ersättnings-
skyldigheten.
Den vars uppgifter skall kon-
trolleras eller för vars räkning var-
an införs eller utförs skall svara
för den transport av varan som be-
hövs samt för uppackning och
återinpackning. Han skall även till-
handahålla någon som hjälper till
vid provtagning och vägning. Den
som åsidosätter dessa skyldigheter
skall enligt beslut av Tullverket
ersätta staten för dess kostnader
för åtgärderna i fråga. Vad som
sägs i 5 kap. 24 § tullagen
(0000:0000) om indrivning av tull
skall gälla även sådan ersättning.
Tullverket får besluta om befrielse
helt eller delvis från
ersättningsskyldigheten.

18 §
Tullverket har rätt att göra
kontrollbesök och revisioner hos
den som för ut sådana varor som
nämns i 3 § 1 och 8. Vad som sägs
i 68-80 §§ tullagen (1994:1550)
om revision m.m. gäller därvid,
liksom bestämmelsen i 99 §
samma lag om vite vid revision.
Tullverket har rätt att göra
kontrollbesök och revisioner hos
den som för ut sådana varor som
nämns i 3 § 1 och 8. Vad som sägs
i 6 kap. 26-39 §§ tullagen
(0000:0000) om revision m.m.
gäller därvid, liksom bestäm-
melsen i 10 kap. 4 § samma lag
om vite vid revision.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.33 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § skattebetalningslagen (1997:483)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Denna lag gäller vid bestämmande, debitering, redovisning och
betalning av
1. sådan skatt eller avgift som avses i 1 kap. 1 § första stycket
taxeringslagen (1990:324),
2. avgift enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
4. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144),
5. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200),
6. avgift enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
7. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat
trossamfund,
8. skattetillägg och förseningsavgift i fråga om sådan skatt eller avgift
som avses i 1-7, kontrollavgift enligt 15 kap. 6 a §, förseningsavgift
enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152) samt kontrollavgift enligt
lagen (1998:514) om särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel
m.m., och
9. ränta på skatt, skattetillägg eller avgift som avses i 1-8.
Om inte annat särskilt anges
gäller lagen inte när skatt skall tas
ut enligt mervärdesskattelagen vid
import av varor. I sådant fall gäller
tullagen (1994:1550).
Om inte annat särskilt anges
gäller lagen inte när skatt skall tas
ut enligt mervärdesskattelagen vid
import av varor. I sådant fall gäller
tullagen (0000:0000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Den äldre bestämmelsen
skall dock fortfarande tillämpas i fråga om sådan skatt för vilken tullagen
(1994:1550) gäller.

14.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om
ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §
Den som åsamkas personskada
eller sakskada genom våld som
utövas med stöd av 10 § eller 23 §
första stycket första meningen
polislagen (1984:387), 2 kap. 17 §
utsökningsbalken eller 57 § tull-
lagen (1994:1550) har rätt till
ersättning, om den skadelidande
inte har betett sig på ett sådant sätt
att det varit påkallat att använda
våld mot hans eller hennes person
eller egendom.
Den som åsamkas personskada
eller sakskada genom våld som
utövas med stöd av 10 § eller 23 §
första stycket första meningen
polislagen (1984:387), 2 kap. 17 §
utsökningsbalken eller 6 kap. 11 §
tullagen (0000:0000) har rätt till
ersättning, om den skadelidande
inte har betett sig på ett sådant sätt
att det varit påkallat att använda
våld mot hans eller hennes person
eller egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

14.35 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § och 9 kap. 8 § inkomstskattelagen
(1999:1229) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
7 §
Räntor på återbetald skatt, tull eller avgift enligt följande bestämmelser
är skattefria:
61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
5 kap. 13 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter,
40 och 42 §§ lagen ( 1984:404) om stämpelskatt vid inskrivnings-
myndigheter,
33 § tullagen (1994:1550), och
5 kap. 20 § tullagen
(0000:0000) och
19 kap. 2 och 12-14 §§ skattebetalningslagen (1997:483).

9 kap.
8 §
Räntor på skatt, tull eller avgift enligt följande bestämmelser får inte
dras av:
52, 52 a och 55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter,
60 § fordonsskattelagen (1988:327),
31 § tullagen (1994:1550), och
5 kap. 13-18 §§ tullagen
(0000:0000) och
19 kap. 2 och 4-9 §§ skattebetalningslagen (1997:483).
Dröjsmålsavgifter beräknade enligt lagen (1997:484) om
dröjsmålsavgift får inte dras av.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-04-10

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thorsson,
regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 16 mars 2000 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. tullag,
2. lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam,
3. lag om ändring i lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter,
5. lag om ändring i lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig
m.m.,
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i utsökningsbalken,
8. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter,
9. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),
10. lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137),
11. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,
12. lag om ändring i postlagen (1993:1684),
13. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
14. lag om ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i
beskattningsförfarandet,
15. lag om ändring i lagen (1999:1284) om ändring i lagen (1994:466)
om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet,
16. lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.,
17. lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med
ekonomisk verkan, m.m.,
18. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import,
m.m.,
19. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,
20. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
21. lag om ändring i lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel,
22. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
23. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,
24. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,
25. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
26. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihets-
berövanden och andra tvångsåtgärder,
27. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Lena
Gustafson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till tullag

I den allmänna motiveringen anges att det säkert skulle bli lättare att
överblicka och tillämpa den nationella tullagstiftningen, om samtliga
dess centrala delar samlades i en lag. Med lagar vilkas införande i
tullagen skulle underlätta överblickbarhet och tillämpning synes bl.a.
avses lagen om tullfrihet m.m. och lagen om vissa tullförfaranden med
ekonomisk verkan, m.m. Enligt motiveringen är ett sammanförande inte
möjligt så länge ansvaret för tullagstiftningen är delat mellan olika
departement, varmed torde avses Finansdepartementet och
Utrikesdepartementet. Enligt Lagrådets mening är detta inte ett
godtagbart skäl för underlåtenhet att utforma lagstiftningen på det för
tillämpare och allmänhet mest ändamålsenliga sättet. Från konstitutionell
synpunkt är det regeringen som under statsministerns ledning bär ett
kollektivt ansvar för lagförslag till riksdagen. Från praktisk synpunkt kan
det inte erbjuda några oöverstigliga svårigheter att samordna
lagstiftningsarbetet inom olika departement med syfte att åstadkomma en
enhetlig lag, som något av de berörda statsråden föredrar i regeringen (jfr
7 kap. 5 § andra meningen regeringsformen).

1 kap. 6 §
Andra stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om villkor och inskränkningar i fråga om användning av
ombud.
Regeringsformen medger i princip inte att rätten att besluta föreskrifter
om skatt delegeras till regeringen. Beträffande importtullar finns dock ett
uttryckligt undantag i 8 kap. 9 § första stycket regeringsformen. Där
föreskrivs att utan hinder av 3 § regeringen efter bemyndigande i lag
genom förordning kan meddela föreskrifter om tull på införsel av vara.
Frågan är i vilken omfattning denna bestämmelse är tillämplig på regler
om tullförfarandet. I 8 kap. regeringsformen räknas till föreskrifter om
skatt inte bara de materiella reglerna utan också de regler som avser
grunderna för taxerings- och uppbördsförfarandet (prop. 1973:90 s. 302).
De grundläggande förfarandereglerna på tullområdet kan numera i
huvudsak antagas finnas i EG:s rättsakter.
Förfaranderegler som inte tillhör det obligatoriska lagområdet kan
beslutas av regeringen inom ramen för den s.k. restkompetensen enligt 8
kap. 13 § första stycket 2 regeringsformen. Se härom Strömberg,
Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 u. 1999, s. 159 f.
Detta förutsätter dock att reglerna inte innehåller sanktionerade
förpliktelser för enskild. Skulle så vara fallet, är reglerna av den art som
avses i 8 kap. 3 § regeringsformen. De kan då, i fråga om skatter, i
allmänhet också antagas tillhöra de grundläggande reglerna för
förfarandet. Detta skulle, vad gäller importtullar, i sin tur innebära att
delegationsregeln i 8 kap. 9 § första stycket var tillämplig.
Vissa regler om förfarandet kan vara av det slag att de kan meddelas
som verkställighetsföreskrifter. Den rätt som tillkommer regeringen att
besluta dylika föreskrifter enligt 8 kap. 13 § första stycket 1
regeringsformen avser verkställighet av lag. Med lag avses i
regeringsformen sådan författning som stiftas av riksdagen (1 kap. 4 §
andra stycket regeringsformen). Med tanke på att riksdagen överlåtit
beslutanderätten på normgivningsområdet till EG:s organ bör EG-
förordningar kunna anses likställda med svensk lag. Härav torde följa att
regeringen också här har rätt att besluta verkställighetsföreskrifter. I
verkställighetsföreskriftens form får, oavsett om huvudförfattningen
skulle vara en EG-förordning eller en lag, inte beslutas om något som
kan upplevas som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan
betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden. Se prop. 1973:90 s. 211. Liksom i en
förordning som beslutas inom ramen för restkompetensen kan i en
verkställighetsförordning således inte införas sanktionerade föreskrifter.
Om det i ett visst fall skulle vara fråga om förfaranderegler som kan
beslutas av regeringen enligt 8 kap. 13 § regeringsformen
(verkställighetsföreskrifter eller föreskrifter inom ramen för
restkompetensen), är ett uttryckligt bemyndigande i lagen överflödigt.
För att kunna avgöra om ett bemyndigande är nödvändigt eller inte måste
reglernas närmare innehåll vara bekant. Några sådana definitiva regler
kan emellertid knappast föreligga före det att lagen beslutats.
Huruvida bemyndigandet i andra stycket kommer att användas för att
besluta sådana förpliktande regler som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen
är svårt att veta. Bemyndigandets föreslagna lydelse ger närmast
intrycket att det skulle vara fråga om neutrala regler med ändamål att
fylla ut befintliga bestämmelser och således utan syfte att tillskapa nya
förpliktelser för enskild. Lagrådet anser sig därför åtminstone böra
ifrågasätta behovet av det föreslagna bemyndigandet.
Bemyndigandet i andra stycket avser regeringens rätt att meddela de
ifrågavarande föreskrifterna. Av 12 kap. 1 § framgår att regeringen i sin
tur kan delegera föreskriftsrätten till Tullverket. Rätten till subdelegation
har dock så nära anknytning till huvudbemyndigandet att den bör komma
till uttryck i denna paragraf. En olägenhet är annars att vid framtida
ändringar i paragrafen rätten till subdelegation automatiskt skulle
uppkomma utan att riksdagen finge en reell möjlighet att överväga
lämpligheten härav. Om riksdagen eventuellt skulle vilja hindra
möjligheten till subdelegation, finge riksdagen dessutom besluta
uttryckligen om förbud mot en dylik delegation.
Lagrådet föreslår därför att andra stycket inleds med följande ord:
"Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Tullverket "
För det fall att bemyndigandet skulle utgå kan nämnas att regeringen
med stöd av 8 kap. 13 § tredje stycket regeringsformen i förordning som
avses i första stycket får överlåta åt myndighet under regeringen att
meddela bestämmelser i ämnet.

2 kap. 2 §
De föreskrifter som avses i bemyndigandet i sista stycket kan antagas i
huvudsak vara av den art att de kan beslutas med stöd av 8 kap. 13 §
regeringsformen. Lagrådet ifrågasätter därför om bemyndigandet är
behövligt. Om den rättsliga bakgrunden härtill, hänvisas till vad ovan
anförts under 1 kap. 6 §.
Om bemyndigandet behålls, föreslår Lagrådet att bestämmelsen inleds
med följande ord: "Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Tullverket ... " Om skälen härtill, se vad ovan anförts under 1 kap. 6 §.

2 kap. 3 §
I andra stycket anges att Tullverket genom tulldatasystemet får överföra
elektroniska dokument och andra upptagningar till en uppgiftslämnare.
Såvitt Lagrådet kan överblicka finns det inte några allmänna föreskrifter
som kan förhindra ett sådant förfarande (jfr 2 kap.12 § första stycket
första meningen tryckfrihetsförordningen), så länge det inte strider mot
sekretesslagen. Tvärtom framstår det med nutida teknik som tämligen
naturligt; däremot bör föreskrifter meddelas när det är fråga om beslut
eller om skyldighet för enskilda att lämna deklarationer och andra
uppgifter i sådan form. Bestämmelsen kan inte heller utesluta rätten
enligt 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen att få avskrift eller kopia av
allmän handling. Det synes därför onödigt och i viss mån olämpligt att
belasta modern lagstiftning med en sådan bestämmelse. Lagrådet
förordar att den får utgå.

3 kap. 1 §
Vad som anförts under 2 kap. 2 § gäller också andra stycket i förevarande
paragraf.

3 kap. 3 §
I bestämmelsen talas liksom flerstädes i lagtexten om förvaring av varor
"i tillfälligt lager". EG:s tullkodex använder inte termen "tillfälligt lager"
(även om det förekommer i tillämpningskodexens artikel 185, "magasins
de dépôt temporaire") utan talar i stället om "varor i tillfällig förvaring"
(definition i artikel 50, "marchandises en dépôt temporaire") och skiljer
därmed tydligare mellan den tillfälliga förvaringen och "lagring i
tullager" (t.ex. artikel 98.1, "stockage dans un entrepôt douanier") som är
ett tullförfarande, dvs. en form av godkänd tullbehandling. Till saken hör
att ett tullager enligt artikel 98.2 är "varje av tullmyndigheterna godkänt
och övervakat ställe, där varor får lagras enligt fastställda villkor". Den
definitionen borde efter sin ordalydelse omfatta även "tillfälliga lager",
som enligt artikel 51.1 måste ha "godkänts av tullmyndigheterna" och där
gods måste lagras "enligt de villkor som fastställs av dessa myndigheter".
Att ändra termen "tillfälligt lager" för att undvika förväxling mellan
sådant lager och tullager skulle bereda betydande praktiska svårigheter
eftersom termen är vedertagen i svensk tullrätt, sedan den efter dansk
förebild ("midlertidige oplag") föreslogs av Tullanpassningsutredningen
(SOU 1994:89 s. 136), och används ymnigt i den svenska tulllagstift-
ningen; det löser inte heller den antydda konflikten mellan artiklarna 51.1
och 98.2.
Vad som anförts under 2 kap. 2 § gäller också tredje stycket i
förevarande paragraf.

3 kap. 6 §
Vad som anförts under 2 kap. 2 § gäller också andra stycket i förevarande
paragraf.

3 kap. 9 §
Enligt första meningen i paragrafen får en vara under vissa i övrigt
angivna förutsättningar säljas, om den inte avhämtas "i rätt tid". Någon
särskild tidsfrist för avhämtandet synes inte vara föreskriven. Enligt
artikel 75.b) i EG:s tullkodex skall alla nödvändiga åtgärder, inklusive
förverkande och försäljning, vidtas för att reglera situationen i fråga om
bl.a. varor som inte förs bort "inom rimlig tid sedan de frigjorts".
Lagrådet förordar att i meningen orden "i rätt tid" byts ut mot uttrycket
"inom rimlig tid".

3 kap. 10 §
Vad som anförts under 2 kap. 2 § gäller också andra stycket i förevarande
paragraf.

4 kap.
Kapitlet behandlar de olika former av godkänd tullbehandling som
regleras i tullkodexen. Efter vissa inledande allmänna bestämmelser
behandlas vissa av dessa former i 8 - 19 §§. Den föreslagna
bestämmelsen i 1 § behandlar de former av godkänd tullbehandling som
inte blir föremål för mera detaljerad kompletterande reglering i de
följande bestämmelserna och tjänar därför endast till upplysning om var
bestämmelserna om dessa tullbehandlingsformer står att finna. Det
framstår som naturligare att bestämmelsen placeras sist i kapitlet.
Bestämmelsen, som då blir 23 §, kan föregås av underrubriken "Andra
tullförfaranden".

4 kap. 2-4 §§
Vad som anförts under 2 kap. 2 § gäller också bemyndigandena i
paragraferna.

4 kap. 7 §
EG-förordningar är direkt tillämpliga och bör inte återges i annan form.
Detta kan innebära att kompletterande svenska lagregler måste utformas
utan sedvanliga krav på konsekvens och fullständighet. EG-förordningen
och de svenska föreskrifterna måste alltså läsas sida vid sida.
I förevarande lagförslag har regeringen valt att fortlöpande hänvisa till
relevanta bestämmelser i de EG-förordningar som behandlar samma
ämnen som lagen. Detta förfarande har fördelar från pedagogiska
synpunkter. Läsaren av lagtexten får på så sätt en anvisning om var den
grundläggande regleringen återfinns.
Sådana hänvisningar förutsätter en besvärlig avvägning mellan att ta
med för mycket och för litet. Hänvisningen bör göra klart vilket ämne
som behandlas i EG-förordningen men får inte innebära ett återgivande
eller en tolkning av förordningen.
I allmänhet har regeringen i förevarande lagförslag lyckats väl med
denna avvägning. På några punkter får dock anses att texten blivit så
utförlig att utformningen överskrider gränsen för det tillåtna. I para-
grafens första stycke återfinns det kanske tydligaste exemplet på ett
sådant förhållande.
Lagrådet förordar att första stycket ges följande lydelse: "Bestäm-
melser om tullfrihet för varor av försumbart värde finns i artiklarna 27
och 28 i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om
upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse."
Motsvarande ändringar av rent redaktionell natur bör göras i vissa
andra bestämmelser.
Med den nu föreslagna utformningen av första stycket kan det inte i
andra stycket sägas att något "följer av" första stycket. Andra stycket kan
som en specialbestämmelse inledas med orden : "Tull och annan skatt
skall inte tas ut".

4 kap. 8 och 9 §§
Förordningen (1987:1119) om en konvention om ett gemensamt
transiteringsförfarande, varigenom innehållet i den i första stycket 1
angivna konventionen transformerades till svensk rätt, har upphävts
genom förordningen (1994:1607) om upphävande av vissa
tullförfattningar. Konventionens innehåll som sådant utgör därför inte
längre gällande svensk intern rätt. Det är vidare oklart i vilken
utsträckning konventionens bestämmelser har direkt effekt. Punkten 1
med hänvisningen till konventionen bör utgå, varvid första stycket kan
skrivas i en följd. Vid föredragningen inför Lagrådet har blivit upplyst att
anledningen till upphävandet var Sveriges medlemskap i EG, eftersom
EG tillträtt konventionen. Lagrådet förordar att det under den fortsatta
beredningen undersöks, om det i anledning av EG:s anslutning till
konventionen har införts ytterligare förordningsföreskrifter vartill bör
hänvisas i första stycket.
Vad som sägs under 2 kap. 2 § gäller också bemyndigandena i 8 och
9 §§.

4 kap. 11 §
I paragrafen bör göras samma ändring som förordas under 3 kap. 9 §.

4 kap. 12 §
Vad som sägs under 2 kap. 2 § gäller också andra stycket i förevarande
paragraf.

4 kap. 13 §
I första stycket finns en rad hänvisningar till artiklar om export och
återexport i EG-förordningar. Enligt bemyndigandet i andra stycket får
regeringen meddela föreskrifter som kompletterar bestämmelserna i
dessa artiklar. Delegationsregeln i 8 kap. 9 § första stycket
regeringsformen omfattar emellertid endast föreskrifter om tull på
införsel av vara. Någon annan möjlighet till delegation finns inte heller.
Bestämmelsen i andra stycket bör därför utgå.

4 kap. 14, 16, 18 och 20 §§
Vad som sagts under 2 kap. 2 § gäller också bemyndigandena i
förevarande paragraf.

5 kap. 4 §
I överensstämmelse med 4 kap. 8 § taxeringslagen bör paragrafen ges
följande lydelse: "Om en fråga som avses i 3 § har avgjorts av allmän
förvaltningsdomstol, får Tullverket inte ompröva frågan."
I vad mån Tullverket får ompröva egna beslut som inte överklagats får
bedömas enligt allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser.

5 kap. 8 §
Vad som sagts under 2 kap. 2 § gäller också tredje stycket i förevarande
paragraf.

5 kap. 9 §
Enligt bemyndigandet i andra stycket får regeringen föreskriva att
säkerhet skall ställas för andra skatter än tull. Delegationsregeln i 8 kap.
9 § första stycket regeringsformen omfattar inte några andra skatter än
tull. Bestämmelsen med bemyndigandet bör därför utgå.

5 kap. 10 §
Vad som sagts under 2 kap. 2 § gäller också förevarande paragraf.

5 kap. 12 §
I bestämmelsens andra stycke föreskrivs att betald tull skall beaktas vid
värdeförverkande och vid bestämmande av påföljd. Det första ledet
framstår som naturligt men är inte självklart, och frågan bör därför
regleras så som föreslås. Att den tull som betalats skall beaktas vid
bestämmande av brottspåföljd är inte heller självklart; vid brott torde
tullen i allmänhet ha betalats först efter upptäckt och betalningen är då
inte i allmänhet att se som en sådan förmildrande omständighet som
avses i 29 kap. 5 § 2 brottsbalken.

5 kap. 13 §
Vad som sagts under 2 kap. 2 § gäller även fjärde stycket i förevarande
paragraf.

5 kap. 18 §
Lagrådet förordar att i paragrafen anges i vilka hänseenden som
föreskrifter om tull skall tillämpas även i fråga om ränta. Det torde främst
vara bestämmelser om uppbörd och indrivning samt om återbetalning
och eftergift som hänvisningen avser. I sistnämnda hänseenden finns
dock vissa bestämmelser i följande paragrafer.

5 kap. 23 §
Av skäl som anges under 2 kap. 3 § bör paragrafen utgå. Hänvisningarna
i 8 kap. 15 § och 11 kap. 4 och 5 §§ bör i följd härav också utgå.

5 kap 25 §
I 12 kap. 6 § skattebetalningslagen omnämns inte något fall när skatt inte
betalats på rätt sätt. Förevarande bestämmelse synes böra begränsas till
fall när tull inte har betalats i rätt tid.

5 kap. 27 §
Det bör uttryckligen anges i tullagen att förfarandet enligt första stycket i
paragrafen skall tillämpas även i det fallet att Tullverket enligt 5 kap.
24 § skall ta ut beloppet ur en vara som utgör säkerhet. Det kan ske
genom att i första stycket läggs till en andra mening av följande lydelse:
"Detsamma gäller om Tullverket enligt 24 § skall ta ut ett belopp ur en
vara som utgör säkerhet."

5 kap. 29 §
Medel från försäljning av en vara torde böra användas för att täcka endast
sådana förpliktelser som hänför sig till varan. För tydlighets skull bör
efter orden "annan skatt och ränta" tilläggas "för varan" .

6 kap. 1 §
Första stycket i paragrafen utgör ytterligare ett exempel på fall när en
hänvisning till en EG-förordning ger intryck av en tolkning. Den
information som en hänvisning till artikel 13 i EG:s tullkodex innebär
synes överflödig. Första stycket kan därför utgå.
Bestämmelsen i andra stycket synes lämpligen böra få sin plats sist i
kapitlet och ges underrubriken: "Kontroller och inspektioner av EG:s
institutioner".

6 kap. 5 §
Vad som sägs i sista stycket gäller "om inte Tullverket föreskriver
annat". Vid föredragningen inför Lagrådet upplystes att bemyndigandet
avsåg både normbeslut och individuella beslut. Direktdelegation av
föreskriftsrätt till regeringen underställd myndighet är inte tillåten enligt
regeringsformen. Bemyndigandet får därför inte utnyttjas för beslutande
av föreskrifter.

6 kap. 6 §
Lagrådet föreslår att bestämmelserna i första och tredje styckena inleds
med följande ord: "Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Tullverket " Om skälen härtill, se vad ovan anförts under 1 kap. 6 §.

6 kap. 9 §
Adressaten för bemyndigandet i andra stycket är Tullverket.
Direktdelegation av föreskriftsrätt till regeringen underställd myndighet
är inte tillåten enligt regeringsformen. Bemyndigandet bör därför utgå.

6 kap. 12-14 §§
Lagrådet erinrar om den kritik som, när liknande bestämmelser infördes i
lagen om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror,
tobaksvaror och mineraloljeprodukter, Lagrådet framförde mot
bestämmelserna såsom icke förenliga med bl.a. artikel 8.1
Europakonventionen (prop. 1997/98: 100 s. 323 ff.). Lagrådet har inte nu
någon annan uppfattning än den Lagrådet då framförde. De här
föreslagna bestämmelserna motsvarar emellertid, med ett tillägg som
stärker rättssäkerheten, 57 a - 57 d §§ i den nuvarande tullagen. Dessa
tillkom samtidigt med lagen om tullverkets befogenheter vid Sveriges
gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Avsikten var att
Tullverkets dittillsvarande befogenheter att undersöka och öppna brev
och andra postförsändelser skulle ges ett klarare stöd i lagstiftningen.
Som skäl för att behålla postkontrollen anfördes särskilt det starka
samhällsintresset att begränsa narkotikabrottsligheten. (Se prop.
1995/96:166 s. 62 ff).
De nu föreslagna bestämmelserna gäller all införsel. Det är uppenbart
att de behövs i fråga om narkotikasmuggling. De måste emellertid
tillämpas med beaktande av Europakonventionen och proportionalitets-
principen. Lagrådet vill i nu förevarande sammanhang med
tillfredsställelse konstatera att den senare föreslås komma till direkt
uttryck i 6 kap. 2 §.

6 kap. 14 §
Någon legaldefinition av termen "postbefordringsföretag" synes inte
finnas även om termens betydelse kan härledas ur postlagen. Vid
tillkomsten av nu gällande tullag framhölls att det borde överlåtas åt
regeringen att bestämma vilket företag, då inom Posten-koncernen, som
skulle vara skyldigt att medverka i tullkontrollen på det sätt som anges i
det remitterade förslagets 6 kap. 22 § (jfr prop. 1994/95:34 s. 153). I
förevarande paragraf åvilar skyldigheten däremot alla företag som kan
omfattas av termen postbefordringsföretag. Något skäl att skyldigheten
skulle vara begränsad till endast ett visst postbefordringsföretag är svårt
att utleta.
Om Lagrådets förslag under 22 § att låta den bestämmelsen vara
generell för alla befordringsföretag godtas bör skyldigheten för ett
postbefordringsföretag att till Tullverket överlämna en kvarhållen
försändelse föras in i 14 §:ns text som ett nytt tredje stycke:
"Postbefordringsföretaget är skyldigt att på begäran av Tullverket till
verket överlämna en försändelse som hållits kvar enligt första stycket."

6 kap. 17 och 20-22 §§
Vad som sagts under 2 kap. 2 § gäller också bemyndigandena i
förevarande paragrafer.

6 kap. 22 §
Som framhölls i förarbetena till nu gällande tullag synes EG:s regelverk
utgå från att den statliga postförvaltningen är jämförbar med vilken
transportör som helst (prop. 1994/95:34 s. 152). I förevarande
bestämmelse regleras skyldigheten för befordringsföretag att anmäla
misstanke om att en försändelse innehåller narkotika. Det finns inte något
skäl att särbehandla postbefordringsföretag i detta hänseende och inte
heller att begränsa skyldigheten till något visst av regeringen särskilt
angivet postbefordringsföretag. Om skyldigheten för ett postbefordrings-
företag att i visst fall till Tullverket överlämna en kvarhållen
postförsändelse förs in i 14 §:ns text kan därför andra stycket utgå. I
första styckets text bör för tydlighetens skull sist i första meningen
tilläggas orden "till verket".

6 kap. 26, 27 och 32 §§
Enligt 6 kap. 32 § får med vissa förbehåll räkenskapsmaterial och andra
"handlingar" granskas. Enligt andra meningen i första stycket förstås
med handling framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan
läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt
hjälpmedel. Definitionen överensstämmer med den som finns intagen i 2
kap. 3 § tryckfrihetsförordningen.
Begreppet handling finns redan tidigare i 6 kap. såsom t.ex. i 19 §.
Viktigast är vad som sägs i 26 och 27 §§ om skyldighet att visa upp
handling. Även om ordningsföljden mellan bestämmelserna i
taxeringslagen är densamma, se 3 kap. 5 och 11 §§, bör definitionen av
handling som avses i 6 kap. komma tidigare i kapitlet, förslagsvis i 26 §.
Hänvisningen i 37 § skall i så fall ändras.

7 kap. 8 §
De bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter som ges i
denna paragraf föranleder särskilda överväganden med anledning av att
förevarande kapitel i grunden reglerar förhållandet - inte mellan
varuinnehavaren och staten utan - mellan rättighetsinnehavaren och
varuinnehavaren, dvs. mellan enskilda parter. Ett sådant förhållande är av
civilrättslig natur. Förhållandet mellan enskilda skall enligt 8 kap. 2 §
regeringsformen regleras i lag och kan inte bli föremål för
normdelegation. Samtidigt kännetecknas regleringen i såväl EG-
förordningen som de föreslagna bestämmelserna av att tullmyndigheten -
i Sverige Tullverket - sätts in som mellanhand mellan varuinnehavaren
och rättighetsinnehavaren och att föreskrifterna i huvudsak avser
förhållandet mellan å ena sida varuinnehavaren och tullmyndigheten och
å andra sidan tullmyndigheten och rättighetsinnehavaren. Regleringen
har därför väsentligen offentligrättsliga förtecken. Det är inte okänt att
gränsen mellan civilrättslig och offentligrättslig lagstiftning kan vara svår
att dra (se t.ex. Lagrådet om redovisningslagstiftningen i prop.
1998/99:130 s. 255). Är det fråga om civillag är utrymmet för
verkställighetsföreskrifter, som är aktuella i förevarande sammanhang,
snävt men inte obefintligt, se Strömberg, a.a. s. 130 f, 133 ff.
Som anförts under 1 kap. 6 § torde regeringen kunna meddela
verkställighetsföreskrifter till EG-förordningar. På samma skäl som där
anförts får anses att riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela
föreskrifter som utfyller EG-förordningar, när motsvarande möjlighet
hade funnits om det varit fråga om svensk lag.
I den mån föreskrifter som avses bli utfärdade enligt paragrafen ses
som offentligrättsliga kan bemyndigandena möjligen anses ha karaktären
av normdelegation med stöd av 8 kap. 7 § 3 regeringsformen. Enligt
denna bestämmelse får regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter
om bl.a. in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar. En
jämförelse kan göras med lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Denna ger regeringen
rätt att meddela sådana föreskrifter, om det är påkallat av bl.a. "särskilda
handelspolitiska skäl" (1 §, jfr prop. 1975:8 s. 92). En sådan tillämpning
av grundlagsstadgandet är visserligen tvivelaktig, eftersom 7 kap. i
lagförslaget inte syftar till att reglera in- eller utförsel i egentlig mening
utan till att genom tullkontroll uppdaga intrång i vissa immateriella
äganderätter. Tillämpningen är dock inte helt utesluten.
Om bemyndigandena i paragrafen avses ha annan grund än som sagts
nu kan anföras följande.
Under den förut antagna förutsättningen, att riksdagen kan bemyndiga
regeringen att meddela föreskrifter som utfyller EG-förordningar, när
motsvarande möjlighet hade funnits om det varit fråga om svensk lag, har
bemyndigandet under punkten 1, att regeringen får meddela föreskrifter
om avgifter enligt artikel 3.1 i EG-förordningen, stöd i 8 kap. 9 § andra
stycket regeringsformen.
Bemyndigandet under punkten 2 kan inte avse något annat än
verkställighetsföreskrifter. Det bör därför utgå såsom överflödigt. För
övrigt borde förordningens bestämmelser kunna tillämpas av Tullverket
utan komplettande föreskrifter. Vad nu sagts gäller även bemyndigandet i
punkten 3.
De föreskrifter som kan tänkas bli meddelade om förvaring av varor
enligt bemyndigandet i punkten 4 och ställande av säkerhet för kostnad
för sådan förvaring enligt bemyndigandet i punkten 5 kan antas få
karaktären av verkställighetsföreskrifter för tullförfarandet. Bemyndig-
andena synes kunna avvaras. Detsamma gäller bemyndigandet i punkten
5 att meddela föreskrifter om ställande av säkerhet för värde av varuprov
som lämnas ut för inspektion. Sådan säkerhet torde dessutom gälla till
förmån för varuinnehavaren och alltså vara av övervägande civilrättslig
karaktär.
Vad angår bemyndigandet under punkten 6 synes det oklart vad där
avsedda föreskrifter skall gå ut på. Tullverket har att verkställa
domstolens domar och beslut. Uppskjuten frigörelse eller kvarhållande
av varor skall upphöra. Varorna skall alltså behandlas som andra varor i
Tullverkets förvar med bortseende från bestämmelserna i förevarande
kapitel. I vart fall kan det inte vara fråga om något annat än
verkställighetsföreskrifter och bemyndigandet kan därför utgå.
Lagrådet förordar därför att paragrafen ges följande lydelse:
"Regeringen får meddela föreskrifter om avgift enligt artikel 3.4 i
förordningen (EG) nr 3295/94."

8 kap. 13 §
Av skäl som anförts under 2 kap. 3 § bör tredje stycket utgå.

9 kap.
Enligt artikel 243.1 i EG:s tullkodex skall det i fråga om tillämpningen
av tullagstiftningen finnas två möjligheter till överklagande, en avseende
tullmyndighets beslut och en annan avseende tullmyndighets
underlåtenhet att inom viss tid efter gjord framställning meddela beslut. I
9 kapitlet ges endast bestämmelser om överklagande av redan meddelade
beslut. Av den allmänna motiveringen framgår att regeringen över huvud
taget inte har för avsikt att ge några bestämmelser som skulle möjliggöra
eller underlätta tillämpningen av det andra överklagandeinstitutet, i
lagrådsremissen benämnt dröjsmålstalan.
Regeringens negativa inställning till dröjsmålstalan förklaras främst
med att institutet skulle vara främmande för svensk rätt och att det skulle
kräva vissa överväganden och författningsändringar, bl.a. i lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar. Dröjsmålstalan har i svensk
förvaltningsrätt funnits inom det finansiella området i fem års tid.
Institutet finns upptaget i den grundläggande läroboken i förvaltningsrätt,
nämligen Håkan Strömbergs Allmän förvaltningsrätt, 20 u. 2000, s. 169.
I samband med att dröjsmålstalan infördes skedde en författningsändring
i 8 § 6 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Det förhållandet att
kammarrätt därvid utsågs till första domstolsinstans sammanhänger med
att Finansinspektionens viktigare beslut alltjämt överklagas hos
kammarrätt.
Den typ av dröjsmålstalan som finns på det finansiella området innebär
att om Finansinspektionen i ett tillståndsärende inte fattat beslut inom sex
månader efter det att ansökan gavs in, sökanden får begära förklaring av
kammarrätt att ärendet onödigt uppehålls. Har inspektionen inte meddelat
beslut inom sex månader efter det att en sådan förklaring lämnats, skall
det anses som att ansökan har avslagits. Ett sådant fiktivt avslagsbeslut
kan sedan överklagas. Tullagsutredningen har i sitt betänkande föreslagit
en enklare variant av dröjsmålstalan. Liksom på det finansiella området
skall, enligt utredningens förslag, en tid om sex månader efter det att
framställningen gjorts ha förflutit innan enskild blir berättigad att vidtaga
någon rättslig åtgärd.
Som regeringen själv är medveten om, skulle EG-förordningens regel
om dröjsmålstalan behöva kompletteras med bestämmelser om den tid
inom vilken beslut skall fattas och om behörig myndighet att pröva talan.
Problemet är att frånvaron av dylika bestämmelser inte kan frånkänna
enskild person rätten att föra dröjsmålstalan enligt artikel 243.1 i EG-
förordningen. Om någon skulle vilja utnyttja denna möjlighet i praktiken
utan att några kompletterande regler finns, kommer förvaltningsdomstol
att få improvisera fram erforderliga principer. I det s.k. Lassagårdsfallet
(RÅ 1997 ref. 65) har Regeringsrätten demonstrerat hur detta kan gå till,
när EG-rätten förutsätter möjligheten till domstolsprövning men svensk
rätt inte anvisar någon behörig domstol.
Enligt Lagrådets mening är det en bättre metod att i författning ange
vilka närmare regler som skall gälla i fråga om dröjsmålstalan än den
ordningen att överlåta åt praxis att utbilda erforderliga principer.
Lagrådet föreslår därför att de regler som anses nödvändiga för den
faktiska tillämpningen av rättsinstitutet dröjsmålstalan utarbetas under
det fortsatta lagstiftningsarbetet.

9 kap. 4 §
Om ett överklagande anses ha förfallit enligt den i andra stycket
föreslagna regeln, är det viktigt att klaganden upplyses härom. Eljest kan
han, om han anser att hans begäran inte fullt ut tillgodosetts, sväva i den
villfarelsen att hans överklagande skickats vidare såsom avseende det
nya beslutet. Lagrådet anser att denna upplysningsskyldighet bör framgå
av lagtexten och föreslår därför att det i andra stycket läggs till en
mening av följande lydelse: "Beslutet skall innehålla en uttrycklig erinran
om att det medför denna verkan."

9 kap. 13 §
Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut blir, enligt
7 a § förvaltningsprocesslagen, den myndighet som först beslutade i
saken den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats
till domstolen. Bestämmelsen gör den föreslagna regeln i första stycket
första meningen överflödig. Meningen kan därför utgå. Andra meningen
kan därvid förslagsvis ges följande lydelse: "Om det allmänna ombudet
överklagar ett beslut, skall ombudet föra det allmännas talan."

10 kap. 4 §
Tullverkets rätt att sätta ut vite i sina förelägganden kan med den
föreslagna lydelsen komma att omfatta även gärningar för vilka straff kan
ådömas enligt 1 §. Detta gäller främst den förseelse som avses i 1 § 2 och
beträffande vilken vitesföreläggande också skall kunna meddelas enligt
denna paragraf andra stycket. Kumulation av straff och vite bör undvikas,
om inte speciella förhållanden påkallar annat. Lagrådet föreslår därför att
i lagen tas in en bestämmelse med följande lydelse: "Om ett vites-
föreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt 1 § för gärning
som omfattas av föreläggandet." Bestämmelsen kan placeras i en ny 5 §.
I sista stycket föreskrivs ett osedvanligt lågt maximibelopp för
bestämmande av viten. Risken med ett för lågt vitesmaximum är att
myndigheten kan få svårt att bryta den enskildes motstånd eller lyckas
med detta först efter en rad vitesförelägganden, vilkas sammanlagda
belopp slutligen förmår den enskilde att iaktta de givna föreskrifterna. På
vissa områden (så t.ex. i fråga om rättegångsbalken och den äldre
taxeringslagen) har regler om högsta vitesbelopp slopats som ineffektiva.
Finns inte något högsta belopp föreskrivet, får beräkningen av vitets
storlek ske enbart med tillämpning av reglerna i 3 § lagen om viten.
Lagrådet rekommenderar att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet
övervägs huruvida den föreslagna regeln om ett högsta vitesbelopp om
femtusen kronor skall behållas.

11 kap. 1 §
Vad som sagts under 2 kap. 2 § gäller också andra stycket i förevarande
paragraf.

11 kap. 3-5 §§
Lagrådet föreslår att varje bemyndigande i paragraferna kompletteras
med orden: " eller, efter regeringens bemyndigande, Tullverket "
Om skälen härtill, se vad ovan anförts under 1 kap. 6 §.

12 kap. 1 §
Om möjligheten till subdelegation skrivs in i varje enskilt bemyndigande
för regeringen att meddela föreskrifter, såsom ovan föreslagits, kan
denna paragraf utgå.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

9 kap. 1 och 2 §§
I paragraferna hänvisas till vad som anges i 7 kap. 4 § tullagen. I
sistnämnda bestämmelse föreslås emellertid endast en hänvisning till
EG-förordning 3295/94. Hänvisningarna i förevarande paragrafer bör
därför avse "vad som anges i artiklarna 6.1 och 8.3 i förordningen (EG)
nr 3295/94 av den 22 december 1994 om fastställande av vissa åtgärder
avseende införsel till gemenskapen samt export och återexport från
gemenskapen av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt".
Det kan tilläggas att enligt 2 kap. 2 § andra stycket
tryckfrihetsförodningen skall frågor om sekretess regleras i en särskild
lag, dvs. sekretesslagen, eller i annan lag vartill den särskilda lagen
hänvisar. På samma skäl som anförs under 1 kap. 6 § bör EG-
förordningar även i förevarande sammanhang kunna likställas med
svensk lag.

Förslaget till lag om ändring i lagen om tullfrihet m.m.

9 §
Enligt fjärde stycket tillämpas vid den med bestämmelsen avsedda
kontrollen även bestämmelserna om hur en revision skall utföras i 6 kap.
30-39 §§ den föreslagna tullagen (motsvarande 71-80 §§ gällande tullag).
Emellertid synes bestämmelserna förutsätta att ett beslut om revision har
fattats enligt 6 kap. 29 § (motsvarande 70 §), och även den bestämmelsen
synes böra göras tillämplig. Det är svårt att se skäl för att inte en revision
för kontroll av marknadsstörande import, med beaktande av
proportionalitetsprincipen i 6 kap. 2 § den föreslagna tullagen, skulle
kunna göras. Anses däremot revision i tullagens mening inte böra komma
i fråga när det gäller marknadsstörande import synes t.ex. tillämpningen
av 6 kap. 31 § andra stycket, 32 och 33 §§ vara alltför långtgående.

Förslaget till lag om ändring i lagen om ersättning vid frihets-
berövanden och andra tvångsåtgärder

8 §
Hänvisningen till tullagen bör avse inte endast 6 kap. 11 § utan även -
vilket synes mer väsentligt och överensstämmer med hänvisningen till
10 § polislagen - till 6 kap. 3 §, som behandlar bl.a. frågor om våld mot
person.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

EGT L 302, 19.10.1992, s. 1 (Celex 31992R2913).
EGT L 253, 11.10.1993, s. 1 (Celex 31993R2454).
EGT L 145, 13.06.1977, s. 1 (Celex 31977L0388).
EGT L 277, 28.10.1999, s. 34 (Celex 31999L0085).
EGT L 76, 23.03.1992, s. 1 (Celex 31992L0012).
EGT L 8, 11.01.1997, s. 12 (Celex 31996L0099).
EGT L 105, 23.04.1983, s. 1 (Celex 31983R0918).
EGT L 312, 23.12.1995, s. 1 (Celex 31995R2988).
EGT L 292, 15.11 1996, s. 2 (Celex 31996R2185) .
EGT L 136, 31.5.1999, s. 1 (Celex 31999R1073).
EGT L 341, 30.12.1994, s. 8 (Celex 31994R3295).
EGT L 133, 17.6.1995, s. 2 (Celex 31995R1367).
Senaste lydelse 1999:404.
Senaste lydelse 1994:1556.
Senaste lydelse 1999:406.
Senaste lydelse 1999:406.
Senaste lydelse 1990:372.
Senaste lydelse 1999:1244.
Senaste lydelse 1987:1284.
Senaste lydelse 1999:301.
Senaste lydelse 1998:1686.
Senaste lydelse 1999:398.
Senaste lydelse 1998:513.
Senaste lydelse 1999:418.
Senaste lydelse 1999:420.
Senaste lydelse 1999:421.
Senaste lydelse 2000:143.
Senaste lydelse 1995:1286.
Senaste lydelse 1999:1283.
Senaste lydelse 2000:54.
Senaste lydelse 1998:1681.
Senaste lydelse 1997:503.
Senaste lydelse 1999:423.
Senaste lydelse 1999:1284.
Senaste lydelse 1996:1171.
Senaste lydelse 1999:428.
Senaste lydelse 1999:428.
Senaste lydelse 1999:429.
Senaste lydelse 1999:1071.
Senaste lydelse 1999:430.
Senaste lydelse 1999:434.
Senaste lydelse 1999:434.
Senaste lydelse 1999:641.
Senaste lydelse 1999:438.
Peter Witte Zollkodex Kommentar, 2 Aufl., Verlag C.H. Beck, München, Linde
Verlag
Wien, 1998, s. 32.
EGT nr L 341, 30.12.1994, s. 8. Förordningen har fått denna titel genom rådets

förordningen (EG) nr 241/99 av den 25 januari 1999 om ändring av förordning (EG)
nr
3295/94 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning, export,
återexport eller
hänförande till ett suspensivt arrangemang av varumärkesförfalskade och
pirattillverkade
varor (EGT nr L 027, 02.02.1999, s.1).
Se SOU 1998:127 s. 43.
I den tyska tullkodexkommentaren anses artikeln avse endast tullmyndigheternas

tystnadsplikt; se Peter Witte Zollkodex Kommentar, 2 Aufl., Verlag C.H. Beck,
München,
Linde Verlag Wien, 1998, s. 168 f.
EGT L 302, 19.10.1992, s. 1 (Celex 31992R2913)
EGT L 253, 11.10.1993, s. 1 (Celex 31993R2454)
EGT L 145, 13.06.1977, s. 1 (Celex 31977L0388)
EGT L 277, 28.10.1999, s. 34 (Celex 31999L0085)
EGT L 076, 23.03.1992, s. 1 (Celex 31992L0012)
EGT L 008, 11.01.1997, s. 12 (Celex 31996L0099)
EGT L 105, 23.04.1983, s. 1 (Celex 31983R0918)
EGT L 312, 23.12.1995, s. 1 (Celex 31995R2988)
EGT L 292, 15.11 1996, s. 2 (Celex 31996R2185)
EGT L 136, 31.05.1999, s. 1 (Celex 31999R1073)
EGT L 341, 30.12.1994, s. 8 (Celex 31994R3295)
EGT L 133, 17.06.1995, s. 2 (Celex 31995R1367)
Senaste lydelse 1999:404.
Senaste lydelse 1994:1556.
Senaste lydelse 1999:406.
Senaste lydelse 1999:406.
Senaste lydelse 1990:372.
Senaste lydelse 1999:1244.
Senaste lydelse 1987:1284.
Senaste lydelse 1999:301.
Senaste lydelse 1998:1686.
Senaste lydelse 1999:398.
Senaste lydelse 1998:513.
Senaste lydelse 1999:418.
Senaste lydelse 1999:420.
Senaste lydelse 1999:421.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:58.
Senaste lydelse 1995:1286.
Senaste lydelse 1998:1681.
Senaste lydelse 1997:503.
Senaste lydelse 1999:423.
Senaste lydelse 1999:1284.
Senaste lydelse 1996:1171.
Senaste lydelse 1999:428.
Senaste lydelse 1999:428.
Senaste lydelse 1999:429.
Senaste lydelse 1999:1071.
Senaste lydelse 1999:430.
Senaste lydelse 1999:434.
Senaste lydelse 1999:434.
Senaste lydelse 1999:641.

Prop. 1999/2000:126

171

1

Prop. 1999/2000:126
Bilaga 1

217

172

Prop. 1999/2000:126
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:126
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:126
Bilaga 4

Prop. 1999/2000:126
Bilaga 5

288

1

Prop. 1999/2000:126
Bilaga 6

Prop. 1999/2000:126

304

289