Regeringens proposition
1999/2000:124

En ny smugglingslag m.m.

Prop.
1999/2000:124

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Malmö den 18 maj 2000

Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om straff för smuggling
m.m. Den skall ersätta lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Vidare föreslås vissa därmed sammanhängande ändringar i bl.a. lagen
(1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel och lagen
(1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen. Förslagen grundar sig på den
översyn av smugglingslagstiftningen som gjorts i
departementspromemorian Ny smugglingslag (Ds 1998:53). Förslagen
syftar främst till att bestämmelsernas innehåll och systematik skall
framgå tydligare än i nuvarande lagstiftning.
Ett annat syfte med den föreslagna regleringen är att utforma
bestämmelserna så att de står i bättre samklang med den nuvarande
tullregleringen. Denna utgörs numera till stor del av olika EG-
förordningar, främst den s.k. tullkodexen och den s.k. tillämpnings-
kodexen. I annat sammanhang föreslår regeringen att tullagen
(1994:1550) ersätts med en ny tullag.
Förslaget till ny smugglingslagstiftning innebär att införsel och
utförsel av narkotika skall bestraffas genom denna lagstiftning men att
den ytterligare anpassas till narkotikastrafflagen (1968:64). Vidare
innebär förslaget till ny smugglingslagstiftning att bestämmelserna om
undandragande av tull, annan skatt och avgifter anpassas till
skattebrottslagens bestämmelser, bl.a. på så sätt att de utformas som s.k.
farebrott. Motsvarande ändring föreslås såvitt avser brott enligt lagen
om beskattning av viss privatinförsel. Som ett led i kampen mot den
grova brottsligheten föreslås för den nya smugglingslagen en särskild
straffskala för grov olovlig befattning med smuggelgods och
kriminalisering av förberedelse och stämpling till alla slag av grova
införsel- och utförselbrott samt till grov olovlig befattning med
smuggelgods. Bestämmelserna om förverkande anpassas ytterligare till
brottsbalken, bl.a. föreslås att utbyte av brott skall kunna förverkas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om straff för smuggling 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker. 5
2.3 Förslag till lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64) 5
2.4 Förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69) 5
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel 5
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner 5
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot
ett annat land inom Europeiska unionen 5
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror,
tobaksvaror och mineraloljeprodukter 5
2.9 Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:000) 5
2.10 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 5
2.11 Förslag till lag om ändring i miljöbalken 5
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m. 5
2.13 Förslag till lag om ändring i
livsmedelslagen (1971:511) 5
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag 5
2.15 Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298) 5
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet 5
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:295) om foder 5
2.18 Förslag till lag om ändring i
strålskyddslagen (1988:220) 5
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor 5
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. 5
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel 5
2.22 Förslag till lag om ändring i
läkemedelslagen (1992:859) 5
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika 5
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om
krigsmateriel 5
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om
valuta- och kreditreglering 5
2.26 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581) 5
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:599) om
radiokommunikation 5
2.28 Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000) 5
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1478) om
förverkande av barnpornografi 5
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s
förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken 5
2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter 5
2.32 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) 5
2.33 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 5
2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1058) om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet 5
2.35 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:397) om
strategiska produkter 5
2.36 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1443) om
förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi 5
2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:42) om
förbud mot vissa hälsofarliga varor 5
2.38 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om
förbud beträffande viss avkodningsutrustning 5
3 Ärendet och dess beredning 5
4 Bakgrund m.m. 5
5 En ny smugglingslag 5
5.1 Den föreslagna lagens uppbyggnad och systematik 5
5.2 Lagens tillämpning i förhållande till folkrätten,
konventioner och bilaterala överenskommelser
med andra stater 5
5.3 Vissa åtgärder mot organiserad och annan
grov brottslighet 5
5.4 Vissa förverkandefrågor 5
5.5 Omfattningen av brottet olovlig befattning med
smuggelgods 5
5.6 Straffbeläggningen av ringa överträdelser 5
5.7 Uppsåt eller grov oaktsamhet 5
5.7.1 Uppsåt 5
5.7.2 Oaktsamhet 5
5.8 Nuvarande skyldigheter, straffansvar och
befogenheter för vissa befattningshavare slopas 5
5.9 Befogenheterna för Tullverket samt för tjänstemän vid
Tullverket och Kustbevakningen 5
5.10 Ekonomiska konsekvenser 5
6 Övrig lagstiftning 5
6.1 Privatinförsellagen 5
6.2 Utformningen av tulltilläggen och ändringar i
inregränslagen 5
6.3 Ekonomiska konsekvenser 5
7 Författningskommentar 5
7.1 Förslaget till lag (2000:000) om straff för smuggling 5
7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker 5
7.3 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64) 5
7.4 Förslaget till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69) 5
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel 5
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:95) om
vissa internationella sanktioner 5
7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot
ett annat land inom Europeiska unionen 5
7.8 Förslaget om lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter 5
7.9 Förslaget till lag om ändring i tullagen (2000:000) 5
Bilaga 1 Promemorians lagförslag 192
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna 219
Bilaga 3 Förteckning över var bestämmelserna i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling, VSL, återfinns i
förslaget till ny smugglingslag, SL 220
Bilaga 4 Tullagstiftningen en översikt 222
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 234
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 258
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 maj 2000 5

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om straff för smuggling,
2. lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker,
3. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
4. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
5. lag om ändring i lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel,
6. lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner,
7. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter
vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,
8. lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter,
9. lag om ändring i tullagen (2000:000),
10. lag om ändring i rättegångsbalken,
11. lag om ändring i miljöbalken,
12. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.
13. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
14. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag,
15. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),
16. lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
17. lag om ändring i lagen (1985:295) om foder,
18. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),
19. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor,
20. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
21. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
22. lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),
23. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
24. lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
25. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering,
26. lag om ändring i tobakslagen (1993:581),
27. lag om ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation,
28. lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),
29. lag om ändring i lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi,
30. lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om
den gemensamma fiskeripolitiken,
31. lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om
jordbruksprodukter,
32. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
33. lag om ändring i vapenlagen (1996:67),
34. lag om ändring i lagen (1997:1058) om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet,
35. lag om ändring i lagen (1998:397) om strategiska produkter,
36. lag om ändring i lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och
utförsel av barnpornografi,
37. lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud mot vissa
hälsofarliga varor,
38. lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss
avkodningsutrustning.

2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om straff för smuggling
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1§ Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för gärningar
som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Har det i lag eller
annan författning föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud
mot eller villkor för att föra in eller ut en vara, gäller i stället
bestämmelserna i den författningen om inget annat är föreskrivet.
I 19 22, 26, 27 och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om
befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag
eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt
någon av de författningar som nämns i tredje stycket. Befogenheterna
gäller även vid sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) som
avses i 12 § tredje stycket. Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller
besluta om förverkande gäller dock inte vid brott enligt
narkotikastrafflagen.
De författningar som avses i andra stycket är lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker, lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel, lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land som är medlem i
Europeiska unionen, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
samt tullagen (2000:000).

2 § Vid tillämpning av denna lag skall en vara anses ha förts in till eller
ut från landet när den har förts över gränsen för svenskt territorium.
I denna lag förstås med
1. narkotika: sådana varor som anges i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64), och
2. tullbehandling: vad som föreskrivs i tullagstiftningen om att en
vara skall läggas upp på tillfälligt lager eller bli föremål för godkänd
tullbehandling eller åtgärder enligt 3 kap. 4 § tullagen (2000:000), då
varan förs in till eller ut från landet.

Straffbestämmelser m.m.
Smugglingsbrott
3 § Den som, i samband med införsel till landet av en vara som omfattas
av ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel,
uppsåtligen bryter mot förbudet eller villkoret genom att underlåta att
anmäla varan till tullbehandling, döms för smuggling till böter eller
fängelse i högst två år.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som, i samband
med att en sådan vara förs in till landet, uppsåtligen lämnar oriktig
uppgift vid tullbehandling eller underlåter att lämna föreskriven uppgift
vid tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att införseln
fullföljs i strid med förbudet eller villkoret.
För smuggling döms också den som uppsåtligen
1. från landet för ut en vara i strid med ett särskilt föreskrivet förbud
mot eller villkor för utförsel eller efter utförseln förfogar över varan i
strid med förbudet eller villkoret,
2. under pågående tullbehandling förfogar över en vara som omfattas av ett
särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel och därigenom
föranleder att införseln fullföljs i strid med förbudet eller villkoret,
3. till landet för in eller från landet för ut en vara med stöd av ett
tillstånd som föranletts av att någon lämnat oriktig uppgift eller
underlåtit att lämna föreskriven uppgift till en tillståndsmyndighet eller
förfar på ett sådant sätt hos en tillståndsmyndighet och därigenom
föranleder att tillstånd meddelas och att varan förs in till eller ut från
landet med stöd av tillståndet, eller
4. förfogar över en vara i strid med villkor som uppställts för eller i
samband med varans införsel eller utförsel.
I det fall bestämmelserna om tullbehandling inte är tillämpliga vid
införsel från eller utförsel till ett annat EU-land, gäller vad som anges i
första och andra styckena angående tullbehandling i stället förfarande
enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns
mot ett annat land inom Europeiska unionen.

4 § Om ett brott som avses i 3 § är att anse som ringa, döms till
penningböter.

5 § Om ett brott som avses i 3 § är att anse som grovt, döms för grov
smuggling till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om
gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt
eller i större omfattning, om gärningen med hänsyn till
omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet varit av
särskilt farlig art eller om gärningen annars inneburit en allvarlig
kränkning av ett betydande samhällsintresse.

6 § Om en gärning som avses i 3 § gäller narkotika, döms för
narkotikasmuggling till fängelse i högst tre år.
Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms för grov narkotikasmuggling
till fängelse, lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet
är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen avsett en särskilt stor
mängd narkotika, om gärningen ingått som ett led i en verksamhet som
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, eller om verksamheten
eller gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

7 § Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 3 eller 6
§, döms för olovlig införsel eller olovlig utförsel till böter eller
fängelse i högst två år.
För olovlig införsel eller olovlig utförsel döms också den som av
grov oaktsamhet
1. i samband med utförsel från landet av en vara underlåter att anmäla
varan till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller
underlåter att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling och
därigenom ger upphov till fara för att sådant förbud eller villkor som
avses i 3 § tredje stycket 1 eller den bestämmelsen tillsammans med 6 §
överträds, eller
2. lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven uppgift
i samband med ansökan om sådant tillstånd som avses i 3 § tredje
stycket 3 eller den bestämmelsen tillsammans med 6 § och därigenom
ger upphov till fara för att varan förs in eller ut med stöd av detta
tillstånd.
I de fall bestämmelserna om tullbehandling inte är tillämpliga vid
utförsel till ett annat EU-land, gäller vad som anges i andra stycket 1
angående tullbehandling i stället förfarande enligt lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen.
Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar.
Tullbrott m.m.
8 § Den som, i samband med att en vara förs in till landet, uppsåtligen
underlåter att anmäla varan till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid
tullbehandling eller underlåter att lämna föreskriven uppgift vid
tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt
eller avgift undandras det allmänna, döms för tullbrott till böter eller
fängelse i högst två år.
För tullbrott döms också den som uppsåtligen ger upphov till fara för
att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna eller felaktigt
tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller annan genom att
1. i samband med att en vara förs ut från landet, förfara så som anges i
första stycket eller, efter utförseln, förfoga över varan i strid med vad
som förutsatts vid den tullbehandling som skett med anledning av
utförseln,
2. under pågående tullbehandling förfoga över en införd vara i strid
med vad som gäller för denna tullbehandling, eller
3. bryta mot villkor som vid tullbehandling för övergång till fri
omsättning har uppställts för befrielse från eller nedsättning av skatten
eller avgiften.
Denna bestämmelse är tillämplig endast i fråga om sådana tullar, andra
skatter och avgifter som Tullverket skall besluta.

9 § Om ett brott som avses i 8 § är att anse som ringa, döms till
penningböter.

10 § Om ett brott som avses i 8 § är att anse som grovt, döms för grovt
tullbrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om
gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt
falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som
ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större
omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

11 § Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 8 §, döms
för vårdslös tullredovisning till böter eller fängelse i högst två år.
Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar.
Olovlig befattning med smuggelgods
12 § Den som uppsåtligen emballerar, transporterar, förvarar, döljer,
bearbetar, förvärvar, överlåter eller ingår avtal om upplåtelse av panträtt i
en vara som varit föremål för brott enligt 3 11 §§, döms för olovlig
befattning med smuggelgods till böter eller fängelse i högst två år.
Gärningen skall inte medföra ansvar, om den är ringa med hänsyn till
befattningen, omständigheterna kring denna, egendomens beskaffenhet
och värde samt övriga omständigheter.
Om gärningsmannen inte inser men har skälig anledning att anta att
varan varit föremål för brott, döms till böter. Om gärningen är ringa,
skall den inte medföra ansvar.
Ansvar enligt första eller andra stycket skall inte dömas ut, om
gärningen är belagd med straff i 1 § första stycket 1, 3 eller 4
narkotikastrafflagen (1968:64) eller i 3 a § narkotikastrafflagen jämförd
med dessa bestämmelser.

13 § Om brott som avses i 12 § första stycket är att anse som grovt,
döms för grov olovlig befattning med smuggelgods till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om
gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt
eller i större omfattning, om gärningen avsett befattning med varor som
varit föremål för brott varigenom tull, annan skatt eller avgift till mycket
betydande belopp har undandragits det allmänna eller felaktigt
återbetalats eller tillgodoräknats någon eller om gärningen annars varit
av särskilt farlig art.
Försök, förberedelse och stämpling
14 § För försök till smuggling, narkotikasmuggling eller tullbrott samt
för försök, förberedelse och stämpling till grov smuggling, grov
narkotikasmuggling, grovt tullbrott eller grov olovlig befattning med
smuggelgods döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma
gäller förberedelse till narkotikasmuggling samt stämpling till sådan
narkotikasmuggling som inte är att anse som ringa.
Frivillig rättelse
15 § Den som frivilligt undanröjer sådan fara som avses i 3 § andra
stycket eller 6 § tillsammans med den bestämmelsen eller i 7 §, döms
inte till ansvar enligt den bestämmelsen. Den som frivilligt vidtar en
åtgärd som leder till att tull, annan skatt eller avgift som avses i 8 11 §§
kan påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp, döms inte
till ansvar enligt 8 13 §§.
Förverkande
16 § Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom förklaras
förverkad:
1. vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller en sådan varas
värde,
2. utbyte av brott enligt denna lag, och
3. vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med
ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet
utgör brott enligt denna lag.
En vara som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till varan får
inte förklaras förverkad, om varan eller rättigheten efter brottet
förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning till
antagande om egendomens samband med brottet. Vid förverkande enligt
första stycket 1 av en vara gäller inte bestämmelserna i 36 kap. 5 §
första och andra styckena brottsbalken om hos vem förverkande får ske.

17 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att förebygga
brott enligt denna lag eller det annars finns särskilda skäl till det. I
stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 §
brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och
om särskild rätt till förverkad egendom.
I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten
föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger
fortsatt missbruk av den. I sådana fall får dock även en del av
egendomens värde förklaras förverkat.

18 § När ett beslut om förverkande av egendom har vunnit laga kraft,
skall egendomen säljas genom Tullverkets försorg eller i den ordning
som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egendom.
Egendomen får i stället förstöras om
1. den inte kan säljas,
2. den kan befaras komma till brottslig användning, eller
3. den annars är olämplig för försäljning.
Vad som anges i första stycket gäller endast om inget annat är
föreskrivet i lag eller annan författning.
Om i stället för egendomen dess värde har förklarats förverkat och det
fastställda beloppet har betalats inom två månader från det att beslutet
om förverkande vann laga kraft, skall egendomen utlämnas till ägaren.
Om beloppet inte har betalats inom denna tid, får egendomen säljas
enligt vad som föreskrivs i första och andra styckena och det fastställda
beloppet tas ut ur de influtna medlen. Om det uppkommer ett överskott,
sedan kostnaderna för försäljningen dragits av, skall detta betalas ut till
ägaren eller någon annan rättsinnehavare.
Förundersökning och tvångsmedel
Förundersökning m.m.
19 § Tullverket får fatta beslut om att inleda förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken angående brott enligt denna lag eller andra
brott som avses i 1 § andra stycket. De befogenheter och skyldigheter
som undersökningsledaren har enligt rättegångsbalken gäller i sådant fall
Tullverket. Tullverket skall förordna särskilda befattningshavare i verket
att fullgöra verkets uppgifter.
Är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av
förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagaren skall även annars överta ledningen, när
detta är påkallat av särskilda skäl.
När en förundersökning leds av en åklagare, får åklagaren anlita
biträde av Tullverket. Åklagaren får också uppdra åt tjänstemän vid
verket att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är
lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

20 § Innan förundersökning har hunnit inledas, får en tjänsteman vid
Tullverket eller Kustbevakningen i enlighet med vad som föreskrivs i
23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken hålla förhör och vidta andra
utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen av brott enligt
denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket. Vidtagna
åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda
förundersökning rörande brottet.
Vad som föreskrivs i 23 kap. 8 § rättegångsbalken om befogenhet för
polisman att ålägga någon att följa med till förhör och att ta med någon
till förhör gäller även för tjänsteman vid Tullverket eller
Kustbevakningen vid utredning av brott enligt denna lag eller andra brott
som avses i 1 § andra stycket.
Gripande
21 § En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har samma
befogenhet som en polisman att enligt 24 kap. 7 § första stycket
rättegångsbalken gripa den som misstänks för brott enligt denna lag eller
andra brott som avses i 1 § andra stycket. Vad som föreskrivs i
rättegångsbalken om befogenheter och skyldigheter i förhållande till
den som gripits gäller för tjänstemannen i samma utsträckning som för
en polisman samt för Tullverket i samma utsträckning som för en
polismyndighet.
Beslag
22 § En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om
brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket
samma befogenhet som en polisman att enligt 27 kap. 4 §
rättegångsbalken ta egendom i beslag.
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman
får även i andra fall än som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta
egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av
brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket.
Om beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, skall anmälan
skyndsamt göras till honom, varvid han omedelbart skall pröva om
beslaget skall bestå.

23 § Beslagtagen egendom skall förvaras av Tullverket, om inte annat är
föreskrivet eller åklagaren bestämmer något annat.

24 § En myndighet, som har om hand egendom som har tagits i beslag
för att den skäligen kan antas bli förverkad enligt 16 §, får omedelbart
låta sälja den om
1. den inte kan vårdas utan fara för att den förstörs,
2. vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller
3. det annars finns särskilda skäl.
Sådan egendom får i stället förstöras, om
1. den inte kan säljas,
2. den kan befaras komma till brottslig användning, eller
3. den annars är olämplig för försäljning.
Om egendom, som sålts eller förstörts, inte förverkas, har ägaren
eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som sålts
lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som influtit vid
försäljningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersättning med
skäligt belopp.
Vad som föreskrivits i första och andra styckena gäller endast om
inget annat är föreskrivet i lag eller annan författning.

25 § Egendom som tagits i beslag enligt denna lag och som förvaras hos
annan än Tullverket skall överlämnas till verket, om beslaget hävs och
egendomen skall bli föremål för
1. tullbehandling, eller
2. någon åtgärd enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter
vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.
Om egendomen redan har sålts, skall köpeskillingen överlämnas till
Tullverket för redovisning.
Husrannsakan
26 § En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om
brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket
samma befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 5 § rättegångs-
balken göra husrannsakan utan förordnande enligt 28 kap. 4 §
rättegångsbalken.
Förekommer anledning att brott enligt denna lag eller annat brott som
avses i 1 § andra stycket har begåtts, får även i annat fall än som sägs i
28 kap. 1 § rättegångsbalken husrannsakan göras i magasin eller liknande
utrymmen för att söka efter egendom som skäligen kan antas bli
förverkad på grund av sådant brott. Husrannsakan enligt detta stycke får
göras av en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en
polisman. En sådan tjänsteman eller en polisman får i enlighet med
28 kap. 5 § rättegångsbalken göra denna husrannsakan utan förordnande
enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning m.m.
27 § En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om
brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket
samma befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 13 §
rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning utan
förordnande enligt 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken.
Om det finns anledning att anta att en person, som i omedelbart
samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna
invid Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en
flygplats eller något annat område som har direkt förbindelse med
utlandet, har med sig egendom som kan tas i beslag på grund av brott
enligt denna lag eller sådana brott mot narkotikastrafflagen (1968:64)
som avses i 12 § tredje stycket, får kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning eller urinprovstagning utföras på honom eller henne.
På den som är under femton år får ytlig kroppsbesiktning utföras endast
om det finns särskilda skäl. Ingen får hållas kvar för urinprovstagning.
Åtgärder enligt detta stycke får beslutas av en tjänsteman vid Tullverket
eller Kustbevakningen. En sådan tjänsteman får besluta om åtgärden utan
förordnande enligt 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken.
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som med stöd av
denna lag ingriper mot någon får i anslutning till ingripandet i den
utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl
1. ta hand om vapen eller andra farliga föremål medan ingripandet
pågår, och
2. kroppsvisitera personen för att sådana föremål skall kunna tas om
hand.

28 § Tullverket får besluta om kroppsvisitation av varje resande som
med ett visst transportmedel eller under en viss angiven, kortare tidrymd
ankommer till eller avreser från en viss gräns- eller kustort eller annan
plats som har förbindelse med utlandet (särskild kontroll).
En särskild kontroll får beslutas endast om
1. det finns anledning att anta att en eller flera resande, som med
transportmedlet eller under tidrymden ankommer till eller avreser från
platsen, har begått eller står i begrepp att begå ett brott enligt 5 § eller
6 § tredje stycket eller försök till ett sådant brott,
2. tillräckliga uppgifter saknas för att rikta misstanke mot en bestämd
person eller en mindre krets av personer, och
3. åtgärden är nödvändig för att ett ingripande mot brottet skall kunna
ske.
Beslut om särskild kontroll får fattas av chefen för en tullregion.
Beslutet skall prövas av Tullverkets chef eller den han sätter i sitt ställe.
Om det uppenbarligen är fara i dröjsmål, får beslutet utan sådan prövning
verkställas omedelbart.

29 § Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och
kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i transportmedel samt, om undersökningsmannen eller den
undersökte begär det och det kan ske utan större omgång, i vittnens
närvaro. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av kvinnor får inte
verkställas eller bevittnas av andra än kvinnor, läkare eller legitimerade
sjuksköterskor.
Protokoll skall föras och bevis utfärdas om gjord kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning, om den undersökte begär det vid förrättningen
eller om föremål tas i beslag.
Behörighetskrav
30 § Beslut om användning av tvångsmedel får fattas endast av en
tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen, som innehar befattning
som är förenad med sådan befogenhet och som har genomgått
erforderlig utbildning för ändamålet. Detsamma gäller för verkställighet
av beslut om användning av tvångsmedel.
Åtal samt talan eller beslut om förverkande
31 § Kan brott som avses i
1. 3 eller 4 § eller försök till sådant brott eller 7 § föranleda att en
sådan avgift som avses i 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor påförs, eller
2. 8 eller 9 § eller försök till sådant brott eller 11 § föranleda att
tulltillägg enligt 8 kap. 2 4 §§ tullagen (2000:000) påförs
får åtal för brottet väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl.
Vad som sägs i första stycket gäller även talan om förverkande enligt
16 §.

32 § I mål om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 §
andra stycket får talan föras av särskilt förordnade befattningshavare vid
Tullverket, om det är uppenbart att brottets straffvärde svarar mot böter
och att brottet inte skall föranleda någon annan påföljd. En sådan
befattningshavare får även fatta beslut enligt 3 § fjärde stycket lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Bestämmelserna i första stycket inskränker inte allmän åklagares
åtalsrätt.

33 § Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första
stycket 1, inte kan delges stämning på det sätt som är föreskrivet för
stämning i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel
föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås
motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och
luftfartyg.

__________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001, då lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling skall upphöra att gälla.
2. Den som efter lagens ikraftträdande tar sådan befattning som anges
i 12 eller 13 § med en vara som varit föremål för varusmuggling enligt
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall fällas till ansvar
enligt 12 eller 13 §.
3. Beträffande varor som varit föremål för varusmuggling eller försök
till varusmuggling enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
skall tillämpas vad som i den lagen är föreskrivet om förverkande. Vad
som är föreskrivet i denna lag om förverkande skall dock tillämpas om
det leder till en lindrigare bedömning.
4. Vad som föreskrivs i 19 22 och 24 27 §§ om åtgärder vid brott
enligt denna lag skall tillämpas även beträffande brott enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
5. I fråga om åtal för brott mot lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling och i fråga om förverkande till följd av sådant brott skall
20, 23 a och 24 §§ den lagen fortfarande tillämpas.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud
i vissa fall mot införsel av spritdrycker.
Härigenom föreskrivs att 1 § 2 mom., 2 § 1 mom. och 5 § lagen
(1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
2 mom.1
Förbudet i 1 mom. utgör inte hinder mot att föra in spritdrycker till
svenskt territorialvatten
1. om dryckerna utgör skeppsproviant för det fartyg med vilket de
forslas,
2. om dryckerna tillhör en resande eller en besättningsman som
medföljer fartyget och dryckerna inte uppgår till mer än tio liter per
person,
3. vid genomfart utan onödigt
uppehåll genom Öresund mellan
Falsterbo rev och Kullens fyr från
internationellt eller utländskt
område till annat sådant område,
såvida det av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att
dryckerna inte är avsedda att
olovligen införas till riket; dock
får vattenområdet inom en halv
kilometer från svenska landet inte
befaras, eller
3. vid genomfart utan onödigt
uppehåll genom Öresund mellan
Falsterbo rev och Kullens fyr från
internationellt eller utländskt
område till annat sådant område,
såvida det av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att
dryckerna inte är avsedda att
olovligen föras i land; dock får
vattenområdet inom en halv
kilometer från svenska landet inte
befaras, eller
4. om det för dryckerna medförs ett sådant ledsagardokument som
avses i lagen (1994:1564) om alkoholskatt eller bevis på att säkerhet
ställts för betalning av skatt för dryckerna i Sverige.

2 §
1 mom.2
Bryter någon mot förbud, som
avses i 1 §, vare det ansett såsom
varusmuggling enligt lagen om
straff för varusmuggling.
Bryter någon mot förbud, som
avses i 1 §, skall det anses som
smuggling enligt lagen
(2000:000) om straff för
smuggling.
Framgår uppenbarligen av
omständigheterna, att dryckerna
icke varit avsedda att olovligen
införas till riket, skall dock
förverkande icke äga rum.
Framgår det uppenbarligen av
omständigheterna, att dryckerna
inte varit avsedda att olovligen
föras i land, skall dock
förverkande inte äga rum.
Visas, att det fartyg, med vilket
dryckerna forslats, på grund av
sjönöd för räddande av fartyg,
last och människoliv tvingats att
ingå på svenskt territorialvatten
och att där förbliva, vare den
tilltalade från ansvar fri.

5 §3
Vad enligt 1 § 2 mom. b) och
2 § 1 mom. andra stycket gäller
för de fall, då beträffande
spritdrycker, som införts till
svenskt territorialvatten, av
omständigheterna uppenbarligen
framgår, att dryckerna icke äro
eller varit avsedda att olovligen
införas till riket, skall, i den mån
regeringen så förordnar, icke äga
tillämpning vid införsel till
område inom territorialvattnet, i
fråga om vilket avtal med
främmande stat om gemensam
bevakning för bekämpande av
olovlig införsel av alkoholvaror
träffats, med mindre av
omständigheterna tillika
uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke äro eller varit
avsedda att olovligen införas till
den stat, med vilken avtalet
ingåtts.
Vad enligt 1 § 2 mom. 3 och 2 §
1 mom. andra stycket gäller för de
fall, då beträffande spritdrycker,
som införts till svenskt territorial-
vatten, av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att
dryckerna inte är eller varit
avsedda att olovligen föras i land,
skall, i den mån regeringen så
förordnar, tillämpas vid införsel
till område inom territorialvattnet,
i fråga om vilket avtal med
främmande stat om gemensam
bevakning för bekämpande av
olovlig införsel av alkoholvaror
träffats, endast om det av
omständigheterna dessutom
uppenbarligen framgår, att
dryckerna inte är eller varit
avsedda att olovligen införas till
den stat, med vilken avtalet
ingåtts.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.3 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64)
Härigenom föreskrivs att 1 5 §§ narkotikastrafflagen (1968:64) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Den som olovligen
1. överlåter narkotika,
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,
3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,
4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,
5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller
företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja
narkotikahandel, eller
6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika
döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse
i högst tre år.

Bestämmelser om straff för
olovlig införsel och utförsel av
narkotika och olovlig befattning
i vissa fall med narkotika finns i
lagen (2000:000) om straff för
smuggling.

2 §2
Är brott som avses i 1 § med
hänsyn till arten och mängden
narkotika samt övriga
omständigheter att anse som
ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Är brott som avses i 1 § första
stycket med hänsyn till arten och
mängden narkotika samt övriga
omständigheter att anse som
ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.

3 §3
Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt
narkotikabrott dömas till
fängelse, lägst två år och högst tio
år.
Är brott som avses i 1 § första
stycket att anse som grovt, skall
för grovt narkotikabrott dömas
till fängelse, lägst två år och högst
tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit
av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en
sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.
3 a §4
Den som av grov oaktsamhet
begår gärning som avses i 1 § 1 5,
döms för vårdslöshet med
narkotika till böter eller fängelse
i högst ett år.
Den som av grov oaktsamhet
begår gärning som avses i 1 §
första stycket 1 5 döms för
vårdslöshet med narkotika till
böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

4 §5
För försök eller förberedelse
till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott liksom för
stämpling till narkotikabrott, som
inte är att anse som ringa, eller till
grovt narkotikabrott döms, om
gärningen avser annan befattning
än som avses i 1 § 6, till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.
För försök eller förberedelse
till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott liksom för
stämpling till narkotikabrott, som
inte är att anse som ringa, eller till
grovt narkotikabrott döms, om
gärningen avser annan befattning
än som avses i 1 § första stycket
6, till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

5 §6
Har flera medverkat till brott
som avses i 1 4 §§ och innefattar
gärningen inte endast befattning
enligt 1 § 6, gäller
bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.
Har flera medverkat till brott
som avses i 1 4 §§ och innefattar
gärningen inte endast befattning
enligt 1 § första stycket 6, gäller
bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.4 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Denna lag gäller i fråga om skatt och, om så särskilt föreskrivs, annan
avgift till det allmänna som inte betecknas som skatt.
Lagen tillämpas inte i fråga om
1. gärningar som är belagda med
straff i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling,
1. gärningar som är belagda med
straff i lagen (2000:000) om
straff för smuggling eller lagen
(1994:1565) om beskattning av
viss privatinförsel, och
2. skattetillägg, ränta, dröjsmålsavgift, förseningsavgift eller liknande
avgift.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1565) om beskattning
av viss privatinförsel1
dels att 9 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 9 b §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §2
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar uppgift som
befinns oriktig eller underlåter
att deklarera skattepliktig införsel
enligt denna lag döms till böter. I
ringa fall skall inte dömas till
ansvar.
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåter att
lämna deklaration enligt 4 §
första stycket eller i en sådan
deklaration lämnar oriktig
uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift och
därigenom ger upphov till fara
för att skatt enligt denna lag
undandras det allmänna döms
till böter. I ringa fall skall inte
dömas till ansvar.
Lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling utom såvitt avser
13 § och 24 § första stycket
första meningen och
skattebrottslagen (1971:69)
skall inte tillämpas på införsel
som avses i denna lag.

9 a §

Den som frivilligt vidtar
åtgärd som leder till att skatt
som avses i 9 § kan påföras med
rätt belopp, döms inte till ansvar
enligt 9 §.

9 b §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel,
åtal m.m. vid brott enligt 9 §
finns i lagen (2000:000) om
straff för smuggling.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
Bestämmelserna i 13 19 §§
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling gäller vid brott
mot ett förbud mot in- eller
utförsel av varor eller åtgärder
som främjar sådan in- eller
utförsel som har föreskrivits
1. enligt 4 §, eller
2. i en sådan av Europeiska
gemenskapen beslutad förordning
som avses i 8 § andra stycket.
Bestämmelserna i 19 23, 26,
27 och 29 §§ lagen (2000:000)
om straff för smuggling gäller vid
brott mot ett förbud mot in- eller
utförsel av varor eller åtgärder
som främjar sådan in- eller
utförsel som har föreskrivits
1. enligt 4 §, eller
2. i en sådan av Europeiska
gemenskapen beslutad förordning
som avses i 8 § andra stycket.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen
dels att 4, 7, 8, 9, 11, 12, 17 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §1
Anmälningsskyldighet
föreligger
1. för den som utan
erforderligt tillstånd, eller med
stöd av tillstånd som föranletts
av vilseledande uppgift, eller i
övrigt utan att ha rätt till detta,
från ett annat EU-land till
Sverige inför eller från Sverige
till ett sådant land utför en vara
som avses i 3 § 3, 5 8, 10 och
14,
2. för den som från ett annat
EU-land till Sverige inför eller
från Sverige till ett sådant land
utför en vara som avses i 3 § 1,
4, 9 och 11 13.
Den som från ett annat EU-
land till Sverige för in en vara
skall anmäla varan till
Tullverket, om varan omfattas av
ett förbud mot införsel eller ett
villkor för införsel som inte är
uppfyllt eller om varan förs in
med stöd av ett tillstånd som
föranletts av oriktig uppgift eller
underlåtenhet att lämna
föreskriven uppgift. Sådan
anmälan skall också göras av
den som från Sverige till ett
annat EU-land för ut en vara
som omfattas av ett förbud mot
utförsel eller ett villkor för
utförsel som inte är uppfyllt eller
en vara som förs ut med stöd av
ett tillstånd som föranletts av
oriktig uppgift eller
underlåtenhet att lämna före-
skriven uppgift.

Den som från ett annat EU-
land till Sverige för in eller från
Sverige till ett sådant land för ut
en vara som avses i 3 § 1, 4, 9,
11 eller 12 skall dock alltid
anmäla varan till Tullverket.
Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Tullverket får meddela närmare
föreskrifter om anmälnings-
skyldigheten.

Anmälan enligt första stycket
skall ske utan dröjsmål vid
närmaste bemannade tullplats.
Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Tullverket får meddela närmare
föreskrifter om
anmälningsskyldigheten enligt
första och andra styckena.

7 §2
För kontroll av att anmälnings-
skyldigheten enligt denna lag,
eller att
deklarationsskyldigheten enligt
lagen (1994:1565) om
beskattning av viss
privatinförsel, fullgjorts riktigt
och fullständigt, samt för
kontroll av att gällande villkor
för in- eller utförsel av sådana
varor som anges i 3 § 1 och 3 14
uppfyllts, får en tulltjänsteman
undersöka
För kontroll av att sådana
förbud eller villkor som anges i
4 § första stycket iakttagits samt
för kontroll av att anmälnings-
skyldigheten enligt 4 § andra
stycket eller deklarations-
skyldigheten enligt lagen
(1994:1565) om beskattning av
viss privatinförsel fullgjorts
riktigt och fullständigt, får en
tulltjänsteman undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras vid införsel från eller utförsel till ett annat EU-land,
2. handresgods, såsom
resväskor och portföljer, samt
handväskor och liknande som
medförs av en resande vid inresa
från eller utresa till ett annat EU-
land, eller av den som kan
anmanas att stanna enligt 5 §
första stycket 2.
2. bagage, såsom resväskor och
portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av en
resande vid inresa från eller utresa
till ett annat EU-land, eller av den
som kan anmanas att stanna enligt
5 § första stycket 2.
Ytterligare bestämmelser om
befogenheter bl.a. avseende
kroppsvisitation och kropps-
besiktning finns i lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
Ytterligare bestämmelser om
befogenheter bl.a. avseende
kroppsvisitation och kropps-
besiktning finns i lagen
(2000:000) om straff för
smuggling.

8 §3
För kontroll av att anmäl-
ningsskyldigheten enligt denna
lag fullgjorts riktigt och
fullständigt får en tulltjänsteman
undersöka postförsändelser,
såsom paket, brev och liknande
försändelser. En sådan
försändelse får öppnas, om det
finns anledning anta att den
innehåller en vara som avses i 3 §,
och att denna vara kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling samt
försändelsen finns hos Tullverket
eller på utväxlingspostkontoret.

En tulltjänsteman får
undersöka postförsändelser,
såsom paket, brev och liknande
försändelser, för att kontrollera
om sådana förbud eller villkor
som anges i 4 § första stycket
iakttagits och om
anmälningsskyldigheten enligt
4 § andra stycket fullgjorts
riktigt och fullständigt. En sådan
försändelse får öppnas, om det
finns anledning att anta att den
innehåller en vara som avses i 3 §
och att denna vara kan tas i beslag
enligt lagen (2000:000) om straff
för smuggling m.m. samt
försändelsen finns hos Tullverket
eller på utväxlingspostkontoret.

9 §4
Beslut om öppnande med stöd
av 8 § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av chefen för en
tullregion eller efter dennes
förordnande av någon annan
tjänsteman vid tullregionen.
Beslut om öppnande med stöd
av 8 § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av chefen för en
tullregion eller efter dennes
förordnande av någon annan
tjänsteman vid tullregionen. Om
en försändelse innehåller ett
förtroligt meddelande, skall
detta omedelbart tillslutas och
vidarebefordras till mottagaren.

11 §5
Under de förutsättningar som anges i andra stycket får chefen för en
tullregion besluta att postförsändelse som väntas till viss postanstalt,
och som kommer från ett annat EU-land, skall hållas kvar av
postbefordringsföretaget när försändelsen kommer in till postanstalten.
Ett beslut skall meddelas att gälla viss angiven, kortare tidsrymd.
Förutsättningar för ett beslut om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att
sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling, samt
1. att det finns anledning att
anta att sådan postförsändelse
innehåller narkotika som kan tas i
beslag enligt lagen (2000:000) om
straff för smuggling, samt
2. att ett sådant beslut är
nödvändigt för att det avsedda
resultatet skall uppnås.
2. att det är nödvändigt för att
beslag skall kunna ske.
Ett beslut om kvarhållande får verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av Tullverkets chef eller av verkets chefsjurist.

Ett postbefordringsföretag är
skyldigt att, på begäran av
Tullverket, till verket överlämna
en försändelse som kvarhållits
enligt denna bestämmelse.

12 §6
Polisen och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontroll-
verksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 5 7 och 13 §§ om
Tullverket och en tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också
polismyndigheten och Kustbevakningen samt en polisman och en
tjänsteman vid Kustbevakningen.

Ett postbefordringsföretag
som regeringen bestämmer är
skyldigt att, på begäran av
Tullverket, till verket överlämna
en försändelse som kvarhållits
enligt 11 §.

Ett befordringsföretag är
skyldigt att göra anmälan till
Tullverket om det i företagets
verksamhet uppkommer misstanke
om att en försändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
Ett befordringsföretag är
skyldigt att göra anmälan till
Tullverket om det i företagets
verksamhet uppkommer misstanke
om att en försändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (2000:000) om straff
för smuggling samt att på
begäran av Tullverket
överlämna en sådan försändelse
till verket

17 §7
Om det behövs för att
genomföra en kontroll enligt
denna lag, får Tullverket ta hand
om en vara. Varan får därvid läggas
upp på lager för tillfällig
förvaring. De kostnader som
Tullverket haft för varans
uppläggning och förvaring skall
ersättas av den som för in eller för
ut varan.
Tullverket får ta hand om en
vara om det behövs för att
genomföra en kontroll enligt
denna lag. Tullverket får även ta
hand om en vara på den
grunden att varan inte får föras
in till eller ut från landet till
följd av att varan omfattas av ett
sådant förbud eller villkor som
avses i 4 § första stycket eller att
varan förs in eller ut med stöd
av ett tillstånd som föranletts av
oriktig uppgift eller
underlåtenhet att lämna före-
skriven uppgift. Varan får därvid
läggas upp på tillfälligt lager. De
kostnader som Tullverket haft för
varans uppläggning och förvaring
skall ersättas av den som för in
eller för ut varan.
Tullverket kan besluta att varan inte får tas ut från lagret förrän
kostnaderna ersatts eller säkerhet ställts för dem.
Tullverket får besluta om befrielse helt eller delvis från
ersättningsskyldigheten, om det finns särskilda skäl.

20 §
Ansvar enligt 19 § inträder inte
om gärningen är belagd med straff
i brottsbalken eller i lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
Ansvar enligt 19 § inträder inte
om gärningen är belagd med straff
i brottsbalken eller i lagen
(2000:000) om straff för smugg-
ling.

20 a §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel,
åtal m.m. vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (2000:000) om straff för
smuggling.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 14, 15 och 27 §§ lagen (1998:506)
om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror
och mineraloljeprodukter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
14 §
Ett omhändertagande av annan egendom än punktskattepliktiga varor
eller handlingar skall upphävas om,
1. det inte längre finns grund för omhändertagandet, eller
2. ett beslut om beslag enligt
27 kap. rättegångsbalken eller
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling meddelas för
egendomen eller handlingen.
2. ett beslut om beslag enligt
27 kap. rättegångsbalken eller
lagen (2000:000) om straff för
smuggling meddelas för
egendomen eller handlingen.
Den som gör anspråk på egendom som har varit omhändertagen svarar
för att egendomen hämtas.

15 §
Ett omhändertagande av en punktskattepliktig vara skall upphävas om,
1. det inte längre finns grund för omhändertagandet,
2. ett beslut om skatt enligt 13 § inte har fattats inom tre månader från
den dag då beslutet att omhänderta varan fattades,
3. skatt som påförts enligt 13 § betalats,
4. ett beslut om beslag enligt
27 kap. rättegångsbalken eller
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling meddelas för
varan,
4. ett beslut om beslag enligt
27 kap. rättegångsbalken eller
lagen (2000:000) om straff för
smuggling meddelas för varan,
5. egendomen förklaras förverkad, eller
6. det är oskäligt att låta omhändertagandet bestå.
Den som gör anspråk på en punktskattepliktig vara som har varit
omhändertagen svarar för att varan hämtas.

27 §
Bestämmelserna i 13 § och
24 § första stycket första
meningen lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling gäller
för brott enligt detta kapitel.
Särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel,
åtal m.m. vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (2000:000) om straff för
smuggling.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.9 Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:000)
Härigenom föreskrivs att det i tullagen (2000:000)1 skall införas en
ny paragraf, 10 kap. 5 §, av följande lydelse.

Föreslagen lydelse

10 kap. 5 §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel,
åtal m.m. vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (2000:000) om straff för
smuggling.

2.10 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 19 § rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

27 kap.
19 §1
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in
om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en
viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram.
Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader,
2. brott enligt 1 § narkotika-
strafflagen (1968:64) eller
sådant brott enligt 1 § lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling som avser
narkotika eller
2. brott enligt 1 § narkotika-
strafflagen (1968:64) eller brott
enligt 6 § första eller tredje
stycket lagen (2000:000) om
straff för smuggling, eller
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är
belagd med straff.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.11 Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs att i 29 kap. 11 § miljöbalken orden lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot lagen
(2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.
Härigenom föreskrivs att i 11 § lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m.1 orden lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.13 Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)
Härigenom föreskrivs att i 30 § livsmedelslagen (1971:511)1 orden
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot
lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag
Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1973:431) om utredning
angående brott mot utländsk tullag1 orden lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.15 Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)
Härigenom föreskrivs att i 8 § utsädeslagen (1976:298)1 orden lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot lagen
(2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet
Härigenom föreskrivs att i 29 § lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet1 orden lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:295) om foder
Härigenom föreskrivs att i 17 § lagen (1985:295) om foder1 orden
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot
lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.18 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)
Härigenom föreskrivs att i 38 § strålskyddslagen (1988:220) orden
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot
lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor
Härigenom föreskrivs att i 21 § lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor orden lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs att i 5 kap. 17 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. orden lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel
Härigenom föreskrivs att i 3 § lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel1 orden lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.22 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
Härigenom föreskrivs att i 26 § läkemedelslagen (1992:859)1 orden
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot
lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika
Härigenom föreskrivs att i 13 § lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika1 orden lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall
bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om
krigsmateriel
Härigenom föreskrivs att i 24 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel1
orden lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut
mot lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om
valuta- och kreditreglering
Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 7 § lagen (1992:1602) om valuta-
och kreditreglering1 orden lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.26 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)
Härigenom föreskrivs att i 27 § tobakslagen (1993:581)1 orden
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot
lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:599) om
radiokommunikation
Härigenom föreskrivs att i 18 § lagen (1993:599) om
radiokommunikation orden lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.28 Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)
Härigenom föreskrivs att i 57 § lotterilagen (1994:1000) orden
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot
lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1478) om
förverkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs att i lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi1 orden lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s
förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken
Härigenom föreskrivs att i 12 § lagen (1994:1709) om EG:s
förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken1 orden lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot lagen
(2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter
Härigenom föreskrivs att i 14 § lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter1 orden lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om
straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.32 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)
Härigenom föreskrivs att i 10 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738)
orden lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut
mot lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.33 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
Härigenom föreskrivs att i 9 kap. 4 § vapenlagen (1996:67) orden
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall bytas ut mot
lagen (2000:000) om straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1058) om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet
Härigenom föreskrivs att i 4 § lagen (1997:1058) om register i
Tullverkets brottsbekämpande verksamhet1 orden lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om
straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.35 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:397) om
strategiska produkter
Härigenom föreskrivs att i 22 § lagen (1998:397) om strategiska
produkter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

22 §
Bestämmelser om olovlig
utförsel och försök till sådant
brott finns i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
Bestämmelser om olovlig
utförsel och försök till sådant
brott finns i lagen (2000:000) om
straff för smuggling.
Bestämmelserna om varu-
smuggling och försök till sådant
brott i lagen om straff för
varusmuggling tillämpas i fråga
om
Bestämmelserna om smuggling
och försök till sådant brott i lagen
om straff för smuggling tillämpas
i fråga om
1. export utan tillstånd av produkter som avses i 6 § första stycket 1
och 7 § samt i artikel 4.1 och 4.2 i rådets förordning (EG) nr 3381/94,
och
2. utförsel utan tillstånd av produkter som avses i 6 § första stycket 2
och artikel 21 i rådets förordning (EG) nr 3381/94.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.36 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1443) om
förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi
Härigenom föreskrivs att i lagen (1998:1443) om förbud mot införsel
och utförsel av barnpornografi orden lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud
mot vissa hälsofarliga varor
Härigenom föreskrivs att i 4 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa
hälsofarliga varor orden lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för
smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.38 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud
beträffande viss avkodningsutrustning
Härigenom föreskrivs att i 6 § lagen (2000:171) om förbud
beträffande viss avkodningsutrustning orden lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling skall bytas ut mot lagen (2000:000) om
straff för smuggling .

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

3 Ärendet och dess beredning
Inom Finansdepartementet har en arbetsgrupp sett över bestämmelserna
om varusmuggling. Bakgrunden till översynen är följande.
År 1991 lämnade 1986 års varusmugglingsutredning betänkandet
Smuggling och tullbedrägeri (SOU 1991:84). I betänkandet gjordes en
översyn av lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (VSL). De
förslag som utredningen lämnade ledde inte till någon lagstiftning,
mycket beroende på de stora förändringar som sedan dess inträffat till
följd av den ansökan om medlemskap i Europeiska gemenskapen som
lämnades in till kommissionen den 1 juli 1991, och det därav följande
medlemskapet i Europeiska unionen den 1 januari 1995.
I betänkandet Skyddet vid den inre gränsen (SOU 1994:131) lämnade
EU-gränskontrollutredningen förslag till straffbestämmelser för den
som gjort sig skyldig till olovlig införsel eller utförsel över gräns mot
annat EU-land. Betänkandet låg delvis till grund för lagen (1996:701)
om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen (den s.k. inregränslagen). Lagen innehåller inte
några straffbestämmelser för den som gjort sig skyldig till
varusmuggling och inte heller finns där bestämmelser om sådana
tvångsåtgärder som beslag, husrannsakan, kroppsvisitation m.m. Sådana
bestämmelser finns fortfarande i VSL när det gäller överträdelser av
införsel- eller utförselregleringar, oavsett om dessa gäller i förhållande
till andra EU-länder eller till tredje land.
I lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel (den s.k.
privatinförsellagen) finns bestämmelser om beskattning av
alkoholdrycker och tobaksvaror som en enskild person har förvärvat och
själv transporterar till Sverige från ett annat EU-land för sitt eller sin
familjs personliga bruk. I den lagen finns bestämmelser om straff för
den som underlåter att deklarera sådana varor. Sedan den 1 juli 1998
innehåller lagen även bestämmelser som ger möjlighet att omhänderta
och förverka införda varor (SFS 1998:508; prop. 1997/98:100 s. 143 ff,
208 f och 320, bet. 1997/98:SkU28, rskr. 1997/98:312). Varorna skall
kunna omhändertas om det finns en påtaglig risk för att den
skattskyldige inte kommer att betala skatten. Förblir skatten obetald, kan
varorna förverkas. VSL är inte tillämplig på sådan införsel som beskattas
enligt privatinförsellagen.
Genom lagen (1996:598) om kontroll av yrkesmässiga vägtransporter
av mineraloljeprodukter, alkohol och tobak infördes särskilda
bestämmelser om kontroll av yrkesmässiga transporter av sådana varor
som omfattades av lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen
(1994:1564) om alkoholskatt eller lagen (1994:1776) om skatt på
energi såvitt avsåg mineraloljeprodukter, således varor som omfattas av
det s.k. cirkulationsdirektivet, dvs. rådets direktiv 92/12/EEG av den 25
februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om
innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (Celex 31992L0012).
Lagen ersattes den 1 juli 1998 av lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och
mineraloljeprodukter (den s.k. punktskattekontrollagen).
Under 1998 redovisade arbetsgruppen sin rapport i departements-
promemorian Ny smugglingslag (Ds 1998:53). De lagförslag som lades
fram i promemorian redovisas i bilaga 1.
Departementspromemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remiss-
yttrandena finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi98/2652).
I promemorian finns förslag till en ny lag om straff för smuggling
m.m. och vissa med lagförslaget sammanhängande ändringar i bl.a.
privatinförsellagen och inregränslagen.
Promemorian ledde redan den 1 juli 1999 till vissa ändringar i
inregränslagen (SFS 1999:434; prop. 1998/99:79 s. 85 ff, 99 ff och
128 f, bet. 1998/99:SkU19, rskr. 1998/99:242). Genom ändringarna har
Tullverket fått befogenhet att vägra lämna ut en vara som omhändertagits
enligt lagen, om varan inte får föras in i eller ut ur landet eller om
särskilda villkor för införseln eller utförseln inte är uppfyllda.
I promemorian finns även förslag till nya straffbestämmelser
avseende kommersiell införsel av tobak, alkohol och
mineraloljeprodukter. Sådan införsel kan utlösa beskattning enligt tre
punktskattelagar, nämligen lagen om tobaksskatt, lagen om alkoholskatt
och lagen om skatt på energi. Dessa lagar bygger på
cirkulationsdirektivet. När det är fråga om varor från ett annat EU-land skall
den skattskyldige alltid deklarera inom ramen för lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter. Dessa beskattningsregler
straffsanktioneras genom skattebrottslagen (1971:69), inte genom VSL. Frågan
om nya straffbestämmelser skall beredas ytterligare och i denna del
föranleder promemorian därför inga förslag i detta lagstiftningsärende.
I promemorian finns dessutom ett förslag om att den nya
smugglingslagens bestämmelser om förundersökning, tvångsmedel, åtal
och förverkandebeslut skall omfatta även sådana brott enligt fiskelagen
(1993:787) som rör införsel till landet. Det har emellertid inte för
närvarande framkommit skäl att genomföra en sådan ordning. Något
förslag lämnas därför inte i denna fråga.
Under 1999 överlämnade Tullagsutredningen sitt slutbetänkande En
ny tullag (SOU 1999:54). På grundval av det betänkandet föreslår
regeringen att tullagen (1994:1550) skall ersättas med en ny tullag.1 I
det lagstiftningsärendet föreslår regeringen även ändringar i lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. Enligt den lagen får varor, som förs in från tredje land, utan
hinder av särskilt föreskrivet införselförbud eller -villkor bli föremål
för vissa närmare angivna slag av tullbehandling. Förslaget innebär bl.a.
att 1973 års lag skall vara tillämplig även på varor som förs in från ett
EU-land. För sådana varor föreslås dock separata bestämmelser om vilka
förfaranden som då skall tillämpas.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 16 mars 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5 och lagförslag motsvarande
förslagen 2.11 2.34, 2.36 och 2.37 i propositionen. De sistnämnda
remitterade lagförslagen har inte bifogats. De innehöll enbart att orden
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skulle bytas ut mot
lagen (2000:000) om straff för smuggling m.m. I enlighet med
Lagrådets förslag har m.m. tagits bort ur den nya smugglingslagens
rubrik. I förhållande till lagrådsremissen har motsvarande ändring gjorts
i lagförslagen 2.11 2.34, 2.36 och 2.37. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 6.
Lagrådet har föreslagit att några av bestämmelserna i den remitterade
lagtexten ändras. Flertalet förslag till ändringar är av lagteknisk karaktär.
Regeringen följer i propositionen i allt väsentligt Lagrådets förslag
utom i två avseenden. Det gäller frågan om tjänstemän vid Tullverket
eller Kustbevakningen skall behöva inhämta förordnande av
undersökningsledare, åklagare eller domstol för att få utföra
kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller urinprovstagning i
samband med kontroll av resandetrafiken (27 § andra stycket i förslaget
till ny smugglingslag). Det gäller vidare frågan om en särskild reglering
i rättegångsbalken avseende beslag skall tillföras beslagsbestämmelsen i
den nya smugglingslagen (22 § andra stycket).
Lagrådets förslag berör dels 1, 3 8, 10 14, 22 och 26 28 §§ i
förslaget till ny smugglingslag samt punkterna 3 5 i
övergångsbestämmelserna därtill (lagförslag 2.1), dels förslaget till lag
om ändring i lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker
(lagförslag 2.2), dels 9 § förslaget till lag om ändring i
privatinförsellagen (lagförslag 2.5), dels 4, 9, 11, 12 och 17 §§
förslaget till lag om ändring i inregränslagen (lagförslag 2.7), dels
27 kap. 19 § i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken (lagförslag
2.10).
Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5) och i författningskommentaren. Utöver de
ändringar som föranletts av Lagrådets yttrande har regeringen gjort
några redaktionella ändringar (jfr bl.a. 9 § i förslaget till ny
smugglingslag). Vidare har gjorts en lagteknisk ändring av enkel
beskaffenhet (7 § tredje stycket i förslaget till ny smugglingslag). I
förslaget till lag om ändring i lagen (1998:397) om strategiska
produkter föreslås ytterligare några följdändringar (lagförslag 2.35).
Dessutom föreslås att den hänvisning till VSL som görs i lagen
(2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning i stället
skall avse den föreslagna smugglingslagen (lagförslag 2.38). Dessa
ändringar är av enkel beskaffenhet. Lagrådets hörande i dessa delar har
därför inte ansetts nödvändigt.

4 Bakgrund m.m.
Lagen om straff för varusmuggling (VSL) trädde i kraft den 1 januari
1961. Den har väsentligen behållit sina huvuddrag sedan ikraftträdandet.
Genom den lagen infördes en enhetlig smugglingslagstiftning.
Dessförinnan hade bestämmelser om straff för smuggling varit utspridda
på ett stort antal författningar. Lagen är en s.k. blankettstrafflag. Den är
alltså en lag som straffsanktionerar en rad olika införsel- och
utförselbestämmelser.
I VSL är det i princip två kategorier av sådana bestämmelser som
straffsanktioneras. Den ena kategorien utgörs av in- eller
utförselregleringar, dvs. bestämmelser med förbud mot eller villkor för
in- eller utförsel. Den andra kategorien av sanktionerade bestämmelser
utgörs av sådana bestämmelser som föreskriver att tull, annan skatt eller
avgift skall betalas med anledning av att en vara förs in eller ut ur landet.
Straffbestämmelser av båda slagen är integrerade i samma
straffparagrafer. Uppsåtliga in- eller utförselbrott betecknas som
varusmuggling. Även gärningar som begås av oaktsamhet är
straffbelagda. Sådana gärningar medför dock inte ansvar, om de är att
anse som ringa. Vidare kan befattning med smuggelgods medföra ansvar,
om gärningen inte är att anse som ringa. Varor som har varit föremål för
varusmuggling kan förverkas. Det finns inte någon motsvarande
möjlighet till förverkande i exempelvis skattebrottslagen.
Syftet med översynen är främst att bestämmelsernas innehåll och
systematik skall framgå tydligare än i nuvarande lagstiftning. För att
möjliggöra detta föreslås att den nuvarande lagen, VSL, ersätts med en
ny lag. Denna betecknas som lag om straff för smuggling (SL). Till
skillnad från VSL finns i den föreslagna lagen separata bestämmelser för
överträdelser av in- och utförselregleringar respektive överträdelser
som innebär att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna.
Liksom enligt VSL kommer det förstnämnda slaget av bestämmelser att
gälla även i förhållande till andra EU-länder medan de sistnämnda
bestämmelserna kommer att gälla endast i förhållande till tredje land.
Genom privatinförsellagen beskattas införsel av alkoholdrycker och
tobaksvaror som en enskild person har förvärvat och själv transporterar
till Sverige från ett annat EU-land för sitt eller sin familjs personliga
bruk. Straffsanktioneringen av dessa bestämmelser kommer enligt
förslaget att ligga kvar i privatinförsellagen.
Ett annat syfte med den föreslagna regleringen är att utforma
bestämmelserna så att de står i bättre samklang med den nuvarande
tullregleringen. Denna utgörs numera till stor del av olika EG-
förordningar, främst den s.k. tullkodexen och den s.k.
tillämpningskodexen, dvs. rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den
12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen
respektive kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli
1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr
2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (Celex
31992R2913 respektive Celex 31993R2454). Som nämnts i avsnitt 3
föreslår regeringen i ett annat lagstiftningsärende att den nuvarande
tullagen ersätts med en ny tullag.
Som ett led i översynen finns vidare överväganden i frågan om
smuggling av narkotika skall ligga kvar inom smugglingslagstiftningen
eller om sådana gärningar skall bestraffas enligt narkotikastrafflagen
(1968:64). Förslaget innebär att sådan införsel fortfarande skall
bestraffas i smugglingslagstiftningen men att denna ytterligare skall
anpassas till narkotikastrafflagen. På förslag av Lagrådet ges smuggling
av narkotika beteckningen narkotikasmuggling respektive grov
narkotikasmuggling och behandlas sådan smuggling i en särskild
paragraf. Vidare innebär förslaget att bestämmelserna om undandragande
av tull, annan skatt eller avgift anpassas till skattebrottslagens
bestämmelser, bl.a. på så sätt att bestämmelserna utformas som s.k.
farebrott.
Översynen har även medfört att den föreslagna lagen i vissa avseenden
anpassas till brottsbalken. Det gäller främst bestämmelserna om
förverkande. Bl.a. föreslås att utbyte av brott enligt den nya lagen skall
kunna förverkas.
Tyngdpunkten i den allmänna motiveringen är lagd på de lagförslag
som innebär en ändring i förhållande till gällande rätt. I bilaga 3 finns
en förteckning över var bestämmelserna i VSL återfinns i förslaget till
ny smugglingslag. Med hänsyn till den betydelse tullagstiftningen har
för smugglingslagstiftningen lämnas i bilaga 4 en översikt över tullag-
stiftningen. I författningskommentaren redogörs närmare för hur tullag-
stiftningen inverkar på smugglingslagstiftningen i olika situationer.

5 En ny smugglingslag
5.1 Den föreslagna lagens uppbyggnad och systematik
Regeringens förslag: Lagen om straff för varusmuggling (VSL)
ersätts med en ny lag, lag om straff för smuggling (SL).
Tillämpningsområdet för den nya lagen motsvarar tillämpnings-
området för VSL. Den nya lagen utformas väsentligen i överens-
stämmelse med förslaget i promemorian. Det innebär bl.a. att
straffen för olovlig införsel eller utförsel av narkotika och för
skatteundandraganden vid införsel eller utförsel finns i den nya
smugglingslagen och således inte förs över till narkotikastrafflagen
respektive skattebrottslagen. I den föreslagna lagen tas in skilda
bestämmelser för överträdelser av in- och utförselregleringar
respektive överträdelser som innebär att tull, annan skatt eller avgift
undandras det allmänna. Uppsåtliga brott, som avser överträdelse av
införsel- eller utförselregleringar, betecknas som smuggling eller
grov smuggling. Smuggling av narkotika ges dock en särskild
brottsrubricering, nämligen narkotikasmuggling eller grov
narkotikasmuggling. Oaktsamhetsbrott, som avser överträdelse av
införsel- eller utförselregleringar, betecknas som olovlig införsel
och olovlig utförsel. Uppsåtliga brott, som avser undandragande av
tull, annan skatt eller avgift, betecknas som tullbrott eller grovt
tullbrott. Brotten utformas i likhet med vad som gäller för brottet
skattebrott som s.k. farebrott. Motsvarande oaktsamhetsbrott
betecknas som vårdslös tullredovisning. Straffskalorna för införsel-
och utförselbrotten är oförändrade i förhållande till VSL.

Promemorians förslag: Förslaget till ny smugglingslag är i de
delar som föranlett förslag till lagstiftning i huvudsak uppbyggt enligt
följande. Lagen är indelad i sex avsnitt. Dessa innefattar allmänna
bestämmelser, straffbestämmelser m.m., förverkandebestämmelser,
bestämmelser om förundersökning, bestämmelser om tvångsmedel samt
processuella bestämmelser om åtal och förverkande. Vad som skall
anses utgöra in- eller utförsel regleras i de allmänna bestämmelserna. I
överensstämmelse med vad som gäller enligt tullagstiftningen
föreskrivs att en vara skall anses in- eller utförd då den förts över
gränsen för Sveriges landområde, sjöterritorium eller luftrummet
däröver.
Bestämmelser om straff för den som överträder in- eller
utförselreglering finns samlade i fyra därpå följande paragrafer. Det
uppsåtliga brottet betecknas som smuggling eller, i grova fall, som grov
smuggling. I de därpå följande fyra paragraferna finns så samlade
bestämmelserna om straff för den som undandrar eller ger upphov till
fara för undandragande av tull, annan skatt eller avgift. Det uppsåtliga
brottet betecknas som tullbrott eller, i grova fall, som grovt tullbrott.
Sedan återfinns bestämmelser om olovlig befattning med varor som har
varit föremål för någon form av brott enligt den nya lagen. Vidare finns,
liksom i VSL, en bestämmelse om frivillig rättelse. I motsats till vad
som föreslogs av 1986 års varusmugglingsutredning (SOU 1991:84
s. 209 214 och 287 289) innebär förslaget att olovlig införsel av
narkotika fortfarande skall vara straffbelagt enligt
smugglingslagstiftningen och inte enligt narkotikastrafflagen. Vidare
innebär förslaget att undandragande av skatt vid in- eller utförsel
fortfarande skall vara straffbelagt enligt smugglingslagstiftningen och
inte enligt skattebrottslagen. Det stämmer överens med vad som
förordats av såväl 1986 års varusmugglingsutredning som 1993 års
skattebrottsutredning (SOU 1991:84 s. 219 226 och 279 282
respektive SOU 1995:10 s. 174 177 och 277 f). Bestämmelsen om
tullbrott har anpassats till skattebrottslagens bestämmelser om
skattebrott på så sätt att tullbrottet för flertalet förekommande fall har
konstruerats som ett s.k. farebrott.
Det nuvarande anmälningsrekvisitet (underlåtenhet att tillkännage
införseln eller utförseln hos vederbörlig myndighet ) föreslås slopat
som generell brottsförutsättning då en vara förs in till eller ut från
landet i strid med ett förbud eller villkor.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
promemorians föreslag till uppbyggnad och systematik eller lämnat
förslaget utan erinran. Sveriges advokatsamfund har dock förordat att
olovlig införsel av narkotika tas in i narkotikastrafflagen, detta för att
slippa skiljaktigheter vad gäller brottsrekvisit, straffsatser m.m. och
nuvarande konkurrensproblematik. Advokatsamfundet har vidare avstyrkt
att tullbrottet konstrueras som ett s.k. farebrott. Samfundet har förklarat
att det inte finns något behov av att utforma brottet så.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med förslaget är bl.a. att
bestämmelsernas innehåll och systematik skall framgå tydligare. För att
möjliggöra detta bör den nuvarande lagen, VSL, ersättas med en ny lag
(SL).
Lagen är, liksom VSL, en s.k. blankettstrafflag med hänsyn till att den
straffsanktionerar en rad olika in- och utförselbestämmelser som finns i
andra författningar. Lagen bör, liksom VSL, innehålla
straffbestämmelser för i princip all in- eller utförsel som görs i strid
med något förbud mot eller villkor för in- eller utförsel. Därigenom blir
straffsystemet överskådligt och konsekvent. En annan sak är att lagens
karaktär av blankettstrafflag medför att den måste tillämpas med
beaktande av de syften och skäl som uppbär den förbuds- eller
villkorslagstiftning som straffsanktioneras.
En remissinstans har menat att det förhållandet att lagen omfattar
smuggling av narkotika medför konkurrensproblem m.m. Motsvarande
gäller emellertid i så fall i princip all lagstiftning som innehåller förbud
mot eller villkor för att exempelvis inneha någon vara. Som exempel kan
nämnas så centrala områden som alkohollagen (1994:1738) och
vapenlagen (1996:67). Att bryta ut olika områden från den generella
smugglingslagstiftningen skulle göra lagstiftningen svåröverskådlig och
i sig skapa nya problem. Något sådant låter sig inte göras utan att
speciella skäl talar för det. Sådana skäl finns inte när det gäller
smuggling av narkotika. Den föreslagna lagen innehåller, liksom VSL,
straffmaximum som stämmer överens med narkotikastrafflagen. Härtill
kommer att i den föreslagna lagen rekvisiten för grov smuggling av
narkotika (6 § tredje stycket SL) direkt har anpassats till
narkotikastrafflagen. Vidare finns i författningskommentaren (till 3 §
SL) belyst hur konkurrensrättsliga problem kan lösas när det gäller
sådan lagstiftning som innehåller straffsanktionerade förbud mot eller
villkor för att inneha varor av visst slag. Sammanfattningsvis talar
vägande skäl entydigt för att bibehålla nuvarande ordning, dvs. att låta
även införsel och utförsel av narkotika vara straffbelagd genom
smugglingslagstiftningen.
Lagrådet har föreslagit att smuggling av narkotika ges beteckningen
narkotikasmuggling respektive grov narkotikasmuggling och att sådan
smuggling behandlas i en särskild paragraf. Lagrådet har som skäl anfört
följande. Smuggling av narkotika ges i lagförslaget, liksom i
varusmugglingslagen, samma brottsbeteckning som andra typer av
smuggling. Likväl föreskrivs för smuggling av narkotika i såväl normal
som ringa och grov form andra och betydligt strängare straffskalor än
för annan smuggling. Såvitt Lagrådet kan överblicka är detta ett mycket
ovanligt förhållande, i vart fall när det gäller straffbestämmelser av så
central kriminalpolitisk betydelse som de förevarande. Enligt vad
Lagrådet erfarit under föredragningen leder detta också till vissa
komplikationer från register- och statistiksynpunkter. Det har länge
ansetts vara av vikt att brottsbegreppen görs lättillgängliga genom att
varje brott i görligaste mån ges en särskild benämning; det har också
ansetts att allmänheten lägger t.o.m. större vikt vid brottsrubriceringen
än vid påföljden (jfr NJA II 1942 s. 225). Det måste antas att sådana
beteckningar som häleri och rattfylleri haft sin andel i moral-
bildningen var och en på sitt område.
Regeringen godtar Lagrådets förslag i fråga om smuggling av
narkotika.
Lika med arbetsgruppen finner regeringen att straff bör bestämmas
enligt smugglingslagstiftningen då någon undandrar tull, annan skatt eller
avgift som efter Tullverkets bestämmande skall betalas med anledning av
in- eller utförsel. Sådana importpålagor utgår enligt en ordning som i
många avseenden skiljer sig från den ordning som gäller för annan
beskattning. Vidare är det så att även om det finns likheter mellan en del
av de brott som bestraffas enligt smugglingslagstiftningen och dem som
omfattas av skattebrottslagen, så skiljer sig brottens karaktär ofta åt i
praktiken. Härtill kommer att det inte sällan förhåller sig så att ett
undandragandebrott har samband med överträdelse av en
införselreglering.
Emellertid är det givetvis lämpligt att undandragandebrotten i
möjligaste mån anpassas till vad som gäller enligt skattebrottslagen.
Detta underlättas av att det införs skilda bestämmelser för överträdelser
av in- och utförselregleringar respektive överträdelser som innebär att
tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna. Alltsedan den 1 juli
1996 gäller att skattebrott är konstruerat som ett s.k. farebrott. Det
innebär att ett skattebrott fullbordas när en oriktig uppgift uppsåtligen
lämnas till en myndighet eller när en föreskriven deklarations- eller
uppgiftsskyldighet uppsåtligen åsidosätts, om uppgiften eller
åsidosättandet ger upphov till fara för att skatt eller avgift undandras det
allmänna. Det saknas bärande skäl att ha en annan ordning när det gäller
undandraganden av sådan skatt eller avgift som skall betalas med
anledning av in- eller utförsel. Den föreslagna lagen bör därför innebära
att ett fullbordat brott skall anses ha skett i och med att någon har
underlåtit att anmäla en vara till tullbehandling eller vid tullbehandling
har lämnat oriktig uppgift eller då underlåtit att lämna föreskriven
uppgift eller i samband med tullbehandling har förfogat över varan på ett
otillåtet sätt, allt under förutsättning att han därigenom gett upphov till
fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna. Med
undandragande likställs i förekommande fall att tull, annan skatt eller
avgift felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas.
Den föreslagna lagen om smuggling straffbelägger, liksom VSL, även
försök till brott. Det gäller således även undandragandebrotten
(tullbrotten). Lagrådet har pekat på att det innebär en skillnad i
förhållande till skattebrottslagen. I samband med att skattebrottet
konstruerades som ett farebrott avskaffades nämligen försöksbrottet
(försök till skattebedrägeri och försök till grovt skattebedrägeri) i
skattebrottslagen. Lagrådet har anfört att skillnaden förefaller föga
konsekvent och är otillfredsställande belyst i motiveringen. Lagrådet
tillägger att det dock saknar anledning att ifrågasätta att det behövs
försöksbestämmelser även i fråga om tullbrott.
Med anledning av vad Lagrådet påpekat får framhållas följande.
De uppsåtliga undandragandebrotten i VSL är utformade som
effektbrott. Ansvar för fullbordat brott förutsätter att tull, annan skatt
eller avgift faktiskt har undandragits. Undandragandet, och därmed
brottets fullbordan, sker i princip först genom att ett oriktigt
taxeringsbeslut meddelas. Den som uppsåtligen lämnar oriktiga
uppgifter i en tulldeklaration men som upptäcks innan ett oriktigt beslut
meddelas kan således i motsats till vad som gäller enligt
skattebrottslagen inte dömas för fullbordat brott. I stället kan han
dömas för försök till varusmuggling.
De oaktsamma undandragandebrotten i VSL är emellertid i betydande
delar utformade som farebrott. I 5 § andra stycket VSL föreskrivs
nämligen att den som genom att lämna oriktig uppgift i en
tulldeklaration eller genom annat vilseledande i samband med
tullbehandling av gods av grov oaktsamhet föranleder fara för att tull,
annan skatt eller avgift undandras staten, döms för brott mot VSL till
böter eller fängelse i högst två år.
Skälen för att konstruera skattebrottet som farebrott var i huvudsak
följande. Bestämmelserna vann i sakligt och pedagogiskt hänseende
samtidigt som de blev enklare att tillämpa. Likaledes vanns den fördelen
att kongruens erhölls mellan de uppsåtliga brotten och
oaktsamhetsbrotten. (Jfr prop. 1995/96:170 s. 89 96.) Motsvarande
skäl gör sig gällande i fråga om undandragandebrott vid införsel eller
utförsel.
Som skäl för att avskaffa försöksbrotten i skattebrottslagen anförde
regeringen att med hänsyn till farerekvisitet utrymmet för försök till
skattebrott skulle bli synnerligen begränsat (a. prop. s. 96). Regeringen
anförde vidare att i den mån man över huvud taget skulle kunna tänka sig
någon realistisk situation där sådant brott likväl skulle förekomma, fick
det anses finnas skäl för undantag från skattebrottslagens tillämpnings-
område.
Det kan konstateras att tullbrottets konstruktion som farebrott
visserligen medför att utrymmet för försöksbrott kommer att bli i
praktiken mer begränsat än vad som nu är fallet. Emellertid är tullbrottet
av sådan beskaffenhet att det likväl kommer att finnas ett stort antal
situationer som blir att bedöma som försöksbrott och som inte bör
avkriminaliseras. Som exempel kan nämnas följande.
Ett fullbordat införsel- eller utförselbrott enligt den nya smugglings-
lagen förutsätter alltid att varan har förts över territorialgränsen. Enligt
avtal med Norge om gränstullsamarbete skall i en del fall vid import till
Sverige varorna förtullas på en norsk tullplats för svensk räkning (jfr
lagen /1959:590/ om gränstullsamarbete med annan stat). Om någon
underlåter att anmäla en vara till en sådan tullbehandling, är brottet
fullbordat först då varan har förts in på svenskt territorium. Detsamma
gäller för den som vid en sådan tullbehandling lämnar oriktig uppgift
eller underlåter att lämna föreskriven uppgift. Den som upptäcks vid en
tullbehandling av detta slag kommer att fällas till ansvar för försök till
tullbrott. En avkriminalisering av försöksgärningarna skulle alltså
medföra att det skulle bli straffritt att försöka att smuggla in varor via en
norsk tullplats. En avkriminalisering av försöksgärningarna skulle även
medföra att det många gånger skulle bli omöjligt att fälla någon till
ansvar då ett smugglingsfartyg stoppas på väg in mot den svenska kusten.
Vidare måste framhållas att tullbrottet kan uppstå även genom otillåtna
faktiska förfaranden. Det kan gälla att varor disponeras eller förbrukas i
strid med vad som är tillåtet enligt reglerna om tullbehandling. En
avkriminalisering skulle medföra att det många gånger inte skulle kunna
gå att fälla till ansvar den som upptäcks i anslutning till att han påbörjat
ett sådant förfarande (jfr författningskommentaren till 8 § andra stycket
2 och 3 i förslaget till ny smugglingslag). En avkriminalisering av
försöksgärningarna torde vidare allvarligt försvåra samhällets
möjligheter att ingripa mot organiserad brottslighet. Det kan här nämnas
att regeringen som ett led i åtgärderna mot denna brottslighet föreslår
att även förberedelse och stämpling till grovt tullbrott skall
straffbeläggas. Detta behandlas i avsnitt 5.3. Det förslaget förutsätter
emellertid att även försöksgärningarna är kriminaliserade.
Sammanfattningsvis kan sägas att det alltså finns mycket goda skäl att
inte avkriminalisera försöksgärningarna inom smugglingslagstiftningen.
Frågan om det skulle finnas skäl att återinföra ansvar för försök till brott
mot skattebrottslagen ligger utanför detta lagstiftningsärende. Det kan
emellertid påpekas att promemorian innehåller förslag till särskilda
straffbestämmelser för det fall att någon överträder EG:s s.k.
cirkulationsdirektiv och därtill hörande skattelagstiftning. Det förslaget
har ett nära samband med att det inte längre finns något försöksbrott i
skattebrottslagen. Som angetts i avsnitt 3 skall frågan om nya
straffbestämmelser på detta område emellertid beredas ytterligare.
I likhet med vad som gäller enligt VSL är straffbestämmelserna i den
föreslagna nya smugglingslagen utformade så att de i regel knyter an till
tullbehandlingen av varorna. Förslaget avviker därmed i någon mån från
straffbestämmelsernas utformning i promemorian, som i flera fall
saknar den anknytningen. Avvikelsen är gjord för att tidpunkten för
brottets fullbordan skall framgå tydligare än vad som är fallet med
straffbestämmelserna i promemorian.
5.2 Lagens tillämpning i förhållande till folkrätten,
konventioner och bilaterala överenskommelser med
andra stater
Regeringens bedömning: Det behövs inte någon särskild
bestämmelse i den nya lagen för att begränsa dess tillämpning enligt
Sveriges internationella åtaganden.

Promemorians förslag: I promemorians lagförslag finns en
bestämmelse (1 § tredje stycket) som föreskriver att lagen inte är
tillämplig på varor som transporteras innanför territorialgränsen med
fartyg eller luftfartyg som endast tillfälligt passerar genom området.
Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att en vara enligt förslaget
skall anses införd till eller utförd från landet då den passerar denna
gräns.
Syftet med de sålunda föreslagna bestämmelserna är att undvika att
smugglingslagstiftningen kommer i konflikt med folkrätten eller med
konventioner som Sverige är anslutet till (promemorian s. 169 f och
448 f; jfr 1986 års varusmugglingsutrednings betänkande SOU 1991:84
s. 460 f).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt den
föreslagna bestämmelsen eller lämnat den utan erinran. Sveriges
Domareförbund, Göteborgs tingsrätt och Kustbevakningen befarar
dock tillämpningsproblem. Luftfartsverket kritiserar uttalanden i
promemorian om bestämmelsens tillämpning när det gäller
Chicagokonventionen.
Skälen för regeringens bedömning: Folkrättens regler innebär bl.a.
att fartyg som hör hemma i en främmande stat har rätt till s.k. oskadlig
genomfart i varje annat lands territorialhav. Denna rätt omfattar däremot
inte luftfartyg i luftterritoriet. I konventioner, exempelvis Chicago-
konventionen, har Sverige åtagit sig bl.a. att begränsa möjligheterna att
ingripa då luftfartyg ankommer i transittrafik.
Regeringen anser att det inte är påkallat att införa någon sådan
bestämmelse som föreslagits i promemorian. Bakgrunden till det är
följande. En bestämmelse av det slaget torde knappast kunna på ett
klargörande sätt återspegla innehållet i folkrätten, konventioner eller
bilaterala överenskommelser med andra länder. I stället har lagen
utformats så att den inte kommer att stå i konflikt med rådande
internationell ordning.
Med hänsyn till att lagen alltså inte kommer att innehålla någon
särskild bestämmelse i frågan, kommer lagens tillämplighet, liksom
tillämpligheten av VSL, att begränsas av de allmänna bestämmelserna i
2 kap. brottsbalken. I denna finns dels särskilda bestämmelser avseende
fartyg och luftfartyg (2 kap. 3 och 5 §§), dels en allmän bestämmelse
(2 kap. 7 §). I den sistnämnda föreskrivs bl.a. att ifråga om svensk lags
tillämplighet och svensk domstols behörighet skall dessutom iakttas de
begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser
eller, enligt vad därom är särskilt stadgat, av överenskommelse med
främmande makt. Av detta följer att tillämpningsområdet för den
föreslagna lagen, liksom för VSL, begränsas av de ramar som sätts av
folkrättsliga regler, exempelvis vad som anges i FN:s havsrätts-
konvention angående oskadlig genomfart. Särskilda lagar om immunitet
och internationellt samarbete på brottmålsområdet måste iakttas då den
här föreslagna lagen tillämpas.
Härtill kommer att de straffrättsliga bestämmelserna i sig är
utformade så att det inte skall uppstå någon konflikt med den
internationella ordningen. Det hänger nära samman med att
bestämmelserna utgör en s.k. blankettstrafflagstiftning. Det innebär att
de endast är en straffsanktionering av materiella bestämmelser som
finns i andra författningar.
Att någon gör sig skyldig till smuggling genom införsel (3 § SL)
förutsätter att han bryter mot ett införselförbud eller införselvillkor
genom att han underlåter att i enlighet med tullagstiftningen anmäla
varan till tullbehandling. Alternativt kan den som för in varan göra sig
skyldig till smuggling om han vid tullbehandling lämnar oriktig eller
ofullständig uppgift eller förfogar över varan på ett otillåtet sätt. Då det
är fråga om införsel från ett annat EU-land föreslås motsvarande gälla
för det förfarande som anges i inregränslagen.
Vid tillämpning av den föreslagna smugglingslagen kan en införsel-
eller utförselrestriktion överhuvudtaget inte anses bruten så länge
införseln eller utförseln är tillåten enligt exempelvis tullagstiftningen.
De nationella svenska reglerna är utformade med utgångspunkt i
Sveriges internationella åtaganden. Det gäller såväl införsel- och
utförselrestriktionerna som tullagstiftningen och inregränslagen.
Motsvarande gäller för EG:s tullförordningar i förhållande till EG:s och
medlemsstaternas internationella åtaganden.
Här bör nämnas att regeringen i anslutning till förslag om en ny tullag
även föreslår vissa förtydliganden i lagen om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. (jfr avsnitt 3). Redan av den
lagens nuvarande lydelse framgår att en vara som förs in till landet från
tredje land får utan hinder av införselförbud eller införselvillkor bli
föremål för vissa uppräknade slag av tullbehandling. Genom förslaget
anges uttryckligen att införselförbuden eller -villkoren inte heller
hindrar att varan i enlighet med vad som föreskrivs i tullkodexens
föreskrifter (artiklarna 37 42) transporteras och uppvisas för
Tullverket, dvs. i praktiken att varorna förs från territorialgränsen till
anvisad plats för tullbehandling. Bland tullkodexens bestämmelser finns
särskilda regleringar angående genomfart och force majeure eller
liknande. Vidare föreslås att det i nämnda lag uttryckligen anges att en
vara som förs in till landet från ett EU-land får utan hinder av
införselförbud eller införselvillkor föras direkt till närmaste bemannade
tullkontor och där anmälas samt omhändertas av Tullverket, förstöras
under medverkan av Tullverket, återutföras eller bli föremål för åtgärder
enligt förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. Det
kan konstateras att de materiella bestämmelserna på detta sätt får en
betydligt större stadga och klarhet.
Den andra grundläggande straffbestämmelsen (8 § om tullbrott)
knyter väsentligen an till att någon har blivit skyldig att betala importtull,
annan importskatt eller importavgift men undandrar staten beloppet
genom att bryta mot bestämmelserna om tullbehandling. Varken
reglerna om sådana skatter och avgifter eller reglerna om tullbehandling
medför någon kränkning av de nämnda internationella ordningarna.
Överhuvudtaget gäller att då straffbestämmelserna tillämpas, kan det
näppeligen bli fråga om att anse att en införsel- eller
utförselbestämmelse har brutits så länge införseln eller utförseln skett i
överensstämmelse med en i Sverige vedertagen internationell ordning.
Det gäller alltså såväl bestämmelserna om smuggling som
bestämmelserna om tullbrott (3 och 8 §§ SL). Detta framgår även av
författningskommentarerna till bestämmelserna.
Bestämmelserna om förverkande och tvångsmedel är i princip
accessoriska till straffbestämmelserna. Med beaktande av detta är det
inte heller i den delen påkallat att ha någon särskild reglering i den
föreslagna lagen.
Slutligen bör tilläggas att det ytterst bör ankomma på de tillämpande
domstolarna och myndigheterna att i möjligaste mån tolka och tillämpa
lagen med beaktande av Sveriges internationella förpliktelser.
5.3 Vissa åtgärder mot organiserad och annan grov
brottslighet
Regeringens förslag: Förberedelse och stämpling till grova
införsel- och utförselbrott kriminaliseras. En särskild
straffbestämmelse för grov olovlig befattning med smuggelgods
införs. Försök, förberedelse och stämpling till grov olovlig
befattning med smuggelgods kriminaliseras.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag
såvitt avser kriminalisering av förberedelse och stämpling till grova
införselbrott. Övriga frågor tas inte upp i promemorian.
Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat
det utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge har väckt frågan
om det bör införas en särskild straffskala för grov olovlig befattning
med smuggelgods. Helsingborgs tingsrätt, Åklagarmyndigheten i
Stockholm, Åklagarkammaren i Helsingborg och
Generaltullstyrelsen har förordat att en sådan straffskala införs.
Skälen för regeringens förslag: I olika sammanhang har lagts fram
belägg för att den organiserade smugglingsbrottsligheten har blivit ett
omfattande samhällsproblem, särskilt när det gäller alkohol och
cigaretter. En viktig del i den organiserade brottsligheten är, nästintill
definitionsmässigt, arbetet med att planera och förbereda
insmugglingen. En annan viktig komponent är den organisation för
mottagande och distribution som måste finnas inom landet.
I motsats till vad som gäller för annan brottslighet är det emellertid
straffritt att förbereda och stämpla till varusmuggling, i den mån det är
fråga om annat än narkotika. Vidare saknas det en särskild straffskala för
grov olovlig befattning med de insmugglade varorna. Straffskalan för
olovlig befattning med smuggelgods är böter eller fängelse i högst två år
(6 § VSL). Försök, förberedelse och stämpling till olovlig befattning
med smuggelgods är nu straffritt.
Det nu sagda bör ses mot bakgrund av följande straffbestämmelser.
Straffet för grov varusmuggling, som inte avser narkotika, är fängelse i
lägst sex månader högst sex år (3 § VSL). Detta stämmer överens med
vad som gäller beträffande såväl grovt skattebrott som grov stöld, grovt
bedrägeri och grovt häleri (4 § skattebrottslagen samt 8 kap. 4 §, 9 kap.
3 § och 9 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken). Försök till
varusmuggling (grov, normal och ringa) är straffbart (8 § VSL). Såväl
förberedelse som stämpling till varusmuggling (grov, normal och ringa)
avseende narkotika är straffbar med undantag av stämpling till ringa
varusmuggling (8 § VSL).
Ett genomförande av promemorians förslag till kriminalisering ökar
möjligheterna att på ett tidigt stadium ingripa mot den organiserade
brottsligheten och annan allvarlig brottslighet.
Olovlig befattning med smuggelgods kan i det enskilda fallet utgöra
ett lika allvarligt brott som införselbrottet eller till och med allvarligare
brott än detta. Det är därför naturligt att straffskalan för grov olovlig
befattning är lika hög som för grova införselbrott. En straffskärpning
skulle få särskild betydelse när det gäller sådan allvarlig brottslighet
som inte går att knyta till själva införseln men som utgör en i praktiken
nödvändig komponent för införsel i större skala eller för in- eller
utförsel av betydande ekonomiska eller kulturella värden. Detta
utvecklas ytterligare i författningskommentaren till bestämmelsen om
grov olovlig befattning med smuggelgods (13 § SL).
Straffskalan för grov olovlig befattning med smuggelgods bör vara
densamma som för grova införselbrott, dvs. fängelse lägst sex månader
och högst sex år. Av motsvarande skäl som för grova införselbrott bör
förberedelse och stämpling till grov olovlig befattning med
smuggelgods, liksom försök till sådana brott, vara straffbelagd.
5.4 Vissa förverkandefrågor
Regeringens förslag: Förverkandebestämmelserna i den nya lagen
anpassas till vad som gäller enligt brottsbalken på så sätt att utbyte av
brott och ersättning för omkostnader vid utförande av brott kan
förverkas samt att även oaktsamhetsbrott kan utgöra skäl för ett
förverkande. Brottet olovlig befattning med smuggelgods skall,
liksom själva införselbrottet, kunna ligga till grund för ett
förverkande. Ett hjälpmedel till brott enligt den nya lagen skall kunna
förverkas hos den som omfattas av brottsbalkens förverkande-
bestämmelser

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag
utom när det gäller möjligheterna att förverka ersättning för utförande
av brott och hjälpmedel vid brott. Promemorians
förverkandebestämmelser innehåller inte någon bestämmelse om
ersättning för omkostnader vid utförande av brott. Vidare tar de inte upp
alla de fall som omfattas av brottsbalkens förverkandebestämmelser när
det gäller hos vem ett hjälpmedel skall kunna förverkas.
Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller inte
framfört någon erinran mot det.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har tillträtt Europarådets
konvention av år 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och
förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen). Genom
förverkandekonventionen åtar sig fördragsstaterna bl.a. att vidta sådana
lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att
kunna förverka hjälpmedel till brott och vinning av brott eller egendom
vars värde motsvarar sådan vinning (artikel 2 punkt 1). Med hjälpmedel
avses enligt konventionen all slags egendom som på något sätt, helt eller
delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå brott
(artikel 1). Vid tillträdet av konventionen avgav Sverige i enlighet med
artikel 2 punkt 2 en förklaring som möjliggjorde att man kunde behålla
vissa bestämmelser som avvek från konventionens förverkande-
bestämmelse, dvs. artikel 2 punkt 1 (SÖ 1996:19). Sverige förklarade
nämligen att bestämmelsen i artikel 2 punkt 1 för Sveriges del skulle var
tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som
kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken, narkotikastrafflagen
eller lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
Beträffande annan lagstiftning förbehöll sig Sverige rätten att, i den
utsträckning så är motiverat med hänsyn till brottstypen, föreskriva
förverkande i mer begränsad omfattning. Jfr prop. 1995/96:49 s. 9 ff.
Förklaringen möjliggör bl.a. den nuvarande utformningen av 9 § VSL
som innebär att utbyte av brott enligt VSL inte kan förverkas. Vidare
sträcker sig konventionens definition av hjälpmedel något längre än vad
som ryms inom motsvarande begrepp i såväl 36 kap. 2 § brottsbalken
som 10 § VSL. Det gäller egendom som inte använts vid brott men väl
varit avsedd att användas för att begå brott.
Den 3 december 1998 antogs inom EU en gemensam åtgärd om
penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande
av hjälpmedel och vinning av brott (EGT L 333, 9.12.1998, s. 1).
Åtgärden kompletterar förverkandekonventionen. Medlemsstaterna åtar
sig genom åtgärden bl.a. att se till att inga reservationer görs eller
vidhålls mot artikel 2 i förverkandekonventionen, såvitt gäller brott som
bestraffas med frihetsberövande (eller frihetsberövande åtgärd) där
högsta straffet är mer än ett års frihetsberövande. Medlemsstaterna skall
vidta lämpliga åtgärder för att genomföra den gemensamma åtgärden så
snart den trätt i kraft, den 9 december 1998. I den mån det krävs
lagändringar skall medlemsstaterna inom tre år från ikraftträdandet lägga
fram förslag till sådana ändringar.
Mot bakgrund av bl.a. den gemensamma åtgärden fick
Förverkandeutredningen (Ju 1997:02) tilläggsdirektiv att utreda bl.a.
frågan om en anpassning av förverkandereglerna i denna del (dir.
1999:48). Utredningen har nu avgett betänkandet Effektivare
förverkandelagstiftning (SOU 1999:147). Utredningen föreslår bl.a.
ändringar i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken. Enligt förslaget skall vidare
dessa bestämmelser bli tillämpliga även vid brott enligt annan
författning än brottsbalken, om inget annat är särskilt föreskrivet och det
är fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år.
Förslaget innebär en anpassning till förverkandekonventionen och
kommer att beredas inom Justitiedepartementet.
I överensstämmelse med förslaget i promemorian föreslår regeringen
att den nya smugglingslagen anpassas till brottsbalken på så sätt att det
införs bestämmelser om förverkande av utbyte av brott enligt
smugglingslagen (jfr 16 § SL). Därigenom kommer denna att stämma
överens med förverkandekonventionen i motsvarande mån som
brottsbalken gör det redan nu. I linje med den gemensamma åtgärden bör
det vidare införas en bestämmelse som innebär att ett förverkande kan
omfatta vad någon har tagit emot som ersättning (eller värdet därav) för
kostnader i samband med ett brott enligt SL, om mottagandet utgör brott
enligt den lagen (16 § SL). En sådan ordning stämmer överens med vad
som gäller vid brott enligt brottsbalken (36 kap. 1 § brottsbalken).
När det gäller förverkande av hjälpmedel bör en anpassningen till
förverkandekonventionen ske i enlighet med vad som kommer att gälla
för brottsbalken. Eventuell lagändring i denna del bör genomföras sedan
frågan om ändring av brottsbalken har beretts.
Vad sedan gäller frågan om oaktsamhetsbrott kan nämnas följande.
Vid tillkomsten av VSL ansågs att förverkandemöjligheten borde
begränsas till att gälla uppsåtliga brott. Skälet var att en tillräcklig
reaktion på brottet ansågs kunna ske inom ramen för straffskalan (jfr
prop. 1960:115 s. 122). Inom gruppen oaktsamhetsbrott kan emellertid
förekomma fall som till både omfattning och karaktär kan vara mycket
allvarliga från samhällssynpunkt. Så kan vara fallet t.ex. vid införsel av
införselförbjudna varor som det från allmänna säkerhets- och
skyddsaspekter är särskilt angeläget att ta om hand och oskadliggöra.
Här bör även beaktas att andelen oaktsamhetsbrott torde komma att öka
(jfr avsnitt 5.7.1). Sammantaget sett kan det inte anses finnas skäl att i
detta hänseende ha en annan ordning än den som gäller enligt
brottsbalken. Tillräckliga hänsyn till att gärningsmannen inte haft uppsåt
kan tas inom ramen för den allmänna skälighetsbedömning som skall
göras när det är fråga om ett förverkande. Detta behandlas även i
författningskommentaren (16 § SL).
Enligt VSL kan förverkande ske beträffande sådana varor som har varit
föremål för varusmuggling. Om någon har tagit olovlig befattning med
en sådan vara, kan denna således förverkas på grund av införselbrottet.
Emellertid riktas förverkandetalan mot den som äger varan. Om denne
själv har gjort sig skyldig till ett brott, nämligen olovlig befattning med
smuggelgods genom att förvärva varan, är det uppenbarligen naturligt att
grunda förverkandet inte endast på införselbrottet utan även på det brott
som personen själv har begått. Promemorians förslag i denna del bör
därför genomföras.
Enligt VSL (10 §) kan ett hjälpmedel förverkas om ägaren eller någon
som varit i hans ställe uppsåtligen begått brottet eller medverkat till det.
Promemorians förslag innebär att ett hjälpmedel skulle få förverkas om
ägaren eller någon som var i hans ställe begått gärningen eller medverkat
till den eller haft utbyte av den.
Det kan konstateras att promemorians förslag skiljer sig mycket lite
från brottsbalkens bestämmelser (36 kap. 5 § första och andra styckena).
Dessa innebär att ett hjälpmedel kan förverkas hos
a/ gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet,
b/ den i vars ställe gärningsmannen eller någon annan medverkande
var,
c/ den som genom brottet har beretts vinning och
d/ den som efter brottet har förvärvat egendomen genom bodelning,
arv, testamente eller gåva eller i ond tro genom annat förvärv,
allt under förutsättning att hjälpmedlet vid tidpunkten för brottet
tillhörde någon sådan person som anges i a/ c/.
Med beaktande av hur bestämmelserna om förverkande föreslås bli
anpassade till brottsbalken i övrigt saknas det bärande skäl att låta bli att
tillämpa brottsbalken fullt ut även i det här hänseendet. Någon särskild
reglering i denna del bör därför inte finnas när det gäller hjälpmedel.
Därmed kommer de här redovisade bestämmelserna i brottsbalken att bli
tillämpliga.
5.5 Omfattningen av brottet olovlig befattning med
smuggelgods
Regeringens förslag: Brottet olovlig befattning med smuggelgods
bör avse befattning med en vara som har varit föremål för införsel-
eller utförselbrott, oavsett om det brottet har varit ett uppsåtligt
sådant eller ett oaktsamhetsbrott. Jämfört med VSL bör brottet
utvidgas något på så sätt att det kommer att avse den som emballerar,
transporterar, förvarar, döljer, bearbetar, förvärvar, överlåter eller
ingår avtal om upplåtelse av panträtt i varan.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens såvitt
avser frågan om även införsel- eller utförselbrott som begås av
oaktsamhet skall kunna ligga till grund för ansvar för olovlig befattning
med smuggelgods. Enligt förslaget straffbeläggs sådan befattning som
utgörs av att någon förvärvar, transporterar, förvarar eller avyttrar varan.
Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller inte
framfört någon erinran mot det. Åklagarkammaren i Helsingborg har
dock påtalat att de nuvarande straffbelagda gärningarna inte är
tillräckliga för att komma åt alla straffvärda förfaranden.
Åklagarkammaren har utvecklat detta med konkreta exempel.
Skälen för regeringens förslag: Enligt VSL omfattar brottet olovlig
befattning med smuggelgods sådana varor som har varit föremål för
varusmuggling, dvs. uppsåtligt brott. Det klandervärda med att någon
befattar sig med varor som varit föremål för exempelvis införselbrott är
emellertid i allmänhet lika oberoende av om den som fört in varan har
begått införselbrottet uppsåtligen eller av oaktsamhet. Avgörande bör i
stället vara det förhållandet att varan de facto förts in genom ett brott.
Straffvärdet bör bestämmas med utgångspunkt i sådana omständigheter
som vad det är fråga om för typ av varor liksom deras farlighet och
kvantitet. Det nu sagda bör även ses i belysning av att andelen
oaktsamhetsbrott torde komma att öka (jfr avsnitt 5.7.1). Ytterligare bör
nämnas att det inte finns något vägande rättspolitiskt intresse att i det
enskilda fallet försöka utreda huruvida den som tagit befattning med en
vara har insett eller bort inse om den som fört in varan har haft någon
form av uppsåt eller har varit oaktsam. Det klandervärda, och till följd
därav straffvärda, bör helt enkelt vara att någon har tagit befattning med
varan trots att han insett eller har bort inse att varan har varit föremål för
införselbrott.
Som olovlig befattning med smuggelgods anges i 6 § VSL att någon
förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods som varit föremål
för varusmuggling. Promemorians förslag om vilka slag av befattning
som skall vara straffbara stämmer huvudsakligen överens med den
nuvarande bestämmelsen. Liksom enligt VSL bör bestämmelsen
emellertid uttryckligen omfatta att någon döljer en vara. Uppräkningen
bör vidare kompletteras med att någon emballerar eller bearbetar en vara
eller ingår avtal om upplåtelse av panträtt i den. Sådana förfarandena kan
utgöra betydelsefulla led i en insmuggling och är lika straffvärda som de
förfaranden som nu är straffbelagda. Som framgår av avsnitt 5.3 föreslås
även att försök, förberedelse och stämpling till grov olovlig befattning
med smuggelgods kriminaliseras.
På så sätt kommer straffbestämmelsen att få en räckvidd som i
praktiken torde täcka in de straffvärda förfarandena. I författnings-
kommentaren (till 12 § första stycket SL) behandlas ingående hur
bestämmelsen är avsedd att bli tillämpad i olika konkreta situationer.
Det kan emellertid inte uteslutas att det med tiden kan behöva övervägas
om bestämmelsen i stället skall ges en mer generell inriktning,
exempelvis att den efter mönster av 1 § 4 narkotikastrafflagen utformas
som en uppräkning vilken avslutas med att någon tar annan sådan
befattning med varan.
5.6 Straffbeläggningen av ringa överträdelser
Regeringens förslag: Ringa överträdelser vid införsel eller utförsel
straffbeläggs enligt den nya lagen i motsvarande omfattning som
enligt VSL. Det innebär, att ringa överträdelser som begås av
oaktsamhet inte straffbeläggs men att uppsåtliga överträdelser
straffbeläggs även om de är ringa. Liksom enligt VSL skall sådan
befattning med smuggelgods som begås av oaktsamhet inte medföra
ansvar i ringa fall. Uppsåtliga fall av befattning med smuggelgods
skall vara straffria då det är fråga om sådana gärningar som i det
enskilda fallet, vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter,
är att anse som ringa.

Promemorians förslag: Alla överträdelser straffbeläggs. Det
innebär att det straffbara området utsträcks till att gälla även ringa fall av
oaktsamma överträdelser och uppsåtliga fall av ringa olovlig befattning
med smuggelgods. Skälen för förslaget är sammanfattningsvis följande.
Oaktsamma överträdelser av in- eller utförselförbud eller in- eller
utförselvillkor: Ett undantag för oaktsamma ringa fall leder till dels en i
sig opåkallad olika behandling av närmast likartade uppsåtliga fall, dels
sannolikt också onödigt resurskrävande utredningar kring gärnings-
mannens uppsåt. Promemorians lagförslag innebär att ansvar för
uppsåtligt brott kräver att gärningsmannen bevisligen haft kännedom
även om in- eller utförselregleringen. Andelen oaktsamhetsfall kommer
därmed att öka i förhållande till tidigare.
Oaktsamma fall av skatteundandraganden: I promemorian föreslås att
tulltilläggen utvidgas till att avse även fall då sådana tullskyldiga som
inte är skyldig att lämna skriftlig tulldeklaration underlåter att lämna
muntlig deklaration eller lämnar oriktiga muntliga uppgifter. I
motsvarande mån skall enligt förslaget den särskilda åtalsbegränsningen
för tulltilläggsfallen utvidgas. Tulltillägget är en tillräckligt ingripande
påföljd. Detta begränsar området för straff för oaktsamma
skatteundandraganden.
Olovlig befattning med smuggelgods: Såvitt avser sådana gärningar
bör gälla motsvarande princip som för häleriförseelse. För sådana brott
görs inget undantag för ringa fall.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge samt
Helsingborgs tingsrätt har avstyrkt en utökad kriminalisering. Övriga
remissinstanser har inte särskilt berört frågan.
Skälen för regeringens förslag: Inledningsvis bör konstateras att
det straffbelagda området bör utökas enbart om det finns ett klart behov
av det. Enligt VSL är ringa överträdelser som begås av oaktsamhet
straffria, medan uppsåtliga överträdelser medför straffansvar även i ringa
fall. Straffriheten i VSL omfattar dock även sådan befattning med
smuggelgods som sker uppsåtligen, om gärningen är ringa.
Den föreslagna smugglingslagen innebär att ansvar för uppsåtliga brott
(exempelvis smuggling enligt 3 § och tullbrott enligt 8 §) förutsätter
uppsåt enligt allmänna straffrättsliga principer (jfr avsnitt 5.7.1). Detta
torde medföra att andelen oaktsamhetsbrott kommer att öka i
förhållande till uppsåtsbrotten. Frågan är då om detta bör föranleda att
det straffbara området utökas till att avse även sådana ringa överträdelser
som begås av oaktsamhet.
Promemorians förslag att utöka kriminaliseringen av införsel-
överträdelser synes i praktiken främst beröra resandetrafiken. Ofta torde
det emellertid vara fråga om så grundläggande införselbestämmelser att
överträdelsen måste anses ha skett uppsåtligen. Därtill kommer att det
har ett mycket litet allmänpreventivt värde att straffbelägga oaktsamma
ringa överträdelser. Vidare är det vanligt att gärningar som straffbeläggs
på annat håll än i brottsbalken innehåller undantag för just sådana fall.
Det gäller t.ex. 5 § skattebrottslagen angående vårdslös skatteuppgift.
Mot bakgrund av det nu sagda har det inte i det här lagstiftningsärendet
framkommit tillräckliga skäl att utvidga det straffbara området när det
gäller införsel- eller utförselbrotten.
Emellertid bör observeras att sådana importskattebestämmelser som
här avses i allmänhet är osanktionerade då det är fråga om ringa fall av
oaktsamma överträdelser. Det beror på att tulltilläggsbestämmelserna i
stor utsträckning inte är tillämpliga på resandetrafiken. Någon ändring av
tulltilläggsbestämmelserna föreslås inte med hänsyn till att de
administrativa sanktionsbestämmelserna är föremål för en allmän
översyn (jfr avsnitt 6.2). Med hänsyn härtill och då den praktiska
effekten av uppsåtskravet ännu inte kan fullt ut överblickas, kan det
finnas anledning att med tiden ompröva hur sanktionssystemet för ringa
införsel- eller utförselöverträdelser skall utformas.
När det slutligen gäller olovlig befattning med smuggelgods, skulle en
utvidgad straffsanktionering stå i motsats till vad som gäller enligt
10 kap. 8 § alkohollagen. Enligt den bestämmelsen är flertalet fall av
sådan hantering av sprit och spritdrycker som enligt den lagen i och för
sig är olovlig straffri i ringa fall. Det gäller såväl uppsåtliga
överträdelser som överträdelser som begås av oaktsamhet. Det nu sagda
gäller bl.a. förvärv av hembränd alkohol. I fråga om sådan befattning med
smuggelgods som sker på grund av oaktsamhet tillkommer, att allmänna
kriminalpolitiska skäl snarast talar emot en kriminalisering av de ringa
fallen. Den nuvarande straffriheten bör således bestå när det gäller
oaktsam befattning med smuggelgods i ringa fall. Straffrihetens
omfattning behandlas närmare i författningskommentaren (till 12 §
andra stycket SL).
Straffriheten bör omfatta även ringa fall av uppsåtlig befattning med
smuggelgods. Det är dock av vikt att straffriheten för sådan befattning
bestäms med utgångspunkt i en helhetsbedömning av samtliga
omständigheter i det enskilda fallet, främst befattningen som sådan,
omständigheterna kring denna samt egendomens beskaffenhet och värde.
Straffrihet för en uppsåtlig gärning bör förutsätta att
helhetsbedömningen av omständigheterna är sådan att gärningen, fastän
den varit uppsåtlig, i det enskilda fallet framstår som så bagatellartad att
den inte bör medföra straffansvar. Detta behandlas även i
författningskommentaren (till 12 § första stycket SL).
5.7 Uppsåt eller grov oaktsamhet
5.7.1 Uppsåt
Regeringens förslag: Allmänna principer om uppsåt skall gälla.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Göteborgs tingsrätt, Åklagarkammaren i Helsingborg och
Sveriges Domareförbund har tillstyrkt promemorians förslag, samtliga
med motiveringar att det är en fördel att det därmed kommer att råda
överensstämmelse mellan den nya lagen och skattebrottslagen. Även
Helsingborgs tingsrätt har tillstyrkt förslaget. Åklagarmyndigheten i
Stockholm har anfört att om okunskap eller villfarelse om innehållet i
en bakomliggande materiell bestämmelse skall anses vara relevant för
uppsåtsbedömningen även när det gäller "de rena smugglingsbrotten", så
försvåras en effektiv bekämpning av smugglingsbrotten avsevärt på grund
av svårigheter att bevisa uppsåt.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som anförs i
promemorian finner regeringen att den nya smugglingslagen bör bygga
på att allmänna principer om uppsåt skall gälla. Dessa principer torde få
anses innebära följande.
För att någon skall kunna fällas till ansvar skall händelseförloppet i
sina huvuddrag omfattas av den handlandes uppsåt (täckningsprincipen).
Med uppsåt menas i princip att det för straffbarhet krävs att
gärningsmannen har utfört den brottsliga handlingen med vett och
vilja . Täckningsprincipen brukar också uttryckas som så att den
allmänna utgångspunkten är att den tilltalade inte bör fällas till ansvar för
ett uppsåtligt brott, om hans uppsåt inte täcker brottsrekvisiten på ett
sådant sätt att han har förstått innebörden av sin gärning. Av uppsåt finns
i svensk rätt tre olika former, nämligen direkt uppsåt, indirekt uppsåt
och eventuellt uppsåt.
Inom uppsåtsläran skiljer man mellan uppsåt till effekten och uppsåt
till gärningsmoment. Direkt uppsåt kan i grova drag sägas innebära ett
krav på att gärningsmannen dels hade vetskap om de omständigheter som
utgör gärningsmoment, dels eftersträvade det brottsliga resultatet
(effekten). Också vid indirekt uppsåt krävs att gärningsmannen hade
insikt i de föreliggande omständigheterna (gärningsmomenten). Det
brottsliga resultatet (effekten) är emellertid inte på samma sätt som vid
direkt uppsåt eftersträvat av gärningsmannen. Han skall emellertid ha
uppfattat det resultatet som nödvändigt förbundet med ett annat resultat
som han ville uppnå. Med eventuellt uppsåt avses att existensen av en
viss omständighet, som är gärningsmoment, för gärningsmannen tedde
sig som oviss men möjlig. Samtidigt skall förhållandena ha varit sådana
att man kan utgå från att han skulle ha företagit den brottsliga gärningen
även om han varit fullt säker på att denna omständighet förelåg. När det
gäller det brottsliga resultatet anses detta inte behöva vara eftersträvat av
gärningsmannen och inte ens nödvändigt förbundet med det resultat som
han ytterst vill uppnå. Han skall emellertid ha uppfattat det brottsliga
resultatet som en möjlig biverkan till den effekt han eftersträvade.
Samtidigt skall omständigheterna vara sådana att man kan hålla för visst
att han, om han hade vetat att effekten skulle inträda, inte skulle ha
avstått från gärningen. Det utmärkande för det eventuella uppsåtet är att
domstolen alltså på detta sätt skall göra ett s.k. hypotetiskt prov, dvs. att
domstolen skall fråga sig vad gärningsmannen skulle ha gjort för det fall
han hade haft full visshet om samtliga gärningsomständigheter och
(brottsliga) effekter.
En särskild fråga är den när gärningsmannen har misstagit sig på något,
s.k. villfarelse. Man brukar tala om tre former av villfarelse, nämligen
faktisk villfarelse, oegentlig rättsvillfarelse och egentlig rättsvillfarelse
(även kallad straffrättsvillfarelse). Med faktisk villfarelse avses att en
person har en felaktig uppfattning om ett visst faktiskt förhållande. Om
förhållandet utgör ett brottsrekvisit (gärningsmoment eller effekt),
medför täckningsprincipen att gärningsmannen i sådant fall inte kan
fällas till ansvar för ett uppsåtligt brott. Som exempel kan nämnas att
den som inte vet att han har med sig en vara då han passerar tullfiltret på
ett tullkontor inte kan fällas till ansvar för det uppsåtliga brottet
varusmuggling enligt 1 § VSL. Oegentlig rättsvillfarelse består i en
missuppfattning inte om att ett visst i en straffrättsbestämmelse
angivet förfarande är brottsligt utan om en bakomliggande rättsregel
eller någon annan typ av rättsnorm eller något rättsfaktum som har
betydelse för tillämpningen av straffbudet. Oegentlig rättsvillfarelse
anses i princip vara att behandla på samma sätt som faktisk villfarelse då
uppsåtsfrågan prövas. Med egentlig rättsvillfarelse
(straffrättsvillfarelse) avses villfarelse om innehållet i strafflag. I
24 kap. 9 § brottsbalken, som trädde i kraft den 1 juli 1994, föreskrivs
att en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet
(straffrättsvillfarelse) inte skall medföra ansvar för honom om
villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av
straffbestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig.
Utrymmet för straffrihet i sådana fall är alltså mycket begränsat.
Det bör här noteras att i VSL:s paragrafer om varusmuggling (1 och
4 §§) finns alltsedan VSL:s tillkomst inskrivet att gärningen skall ha
skett uppsåtligen. Departementschefen anförde sammanfattningsvis
följande angående detta uppsåtskrav och frågan om rättsvillfarelse (prop.
1960:115 s. 61). De förfaranden som straffbeläggs som varusmuggling
är så närbesläktade att bestämmelserna bör vara enhetliga oberoende av
om det gäller att gärningsmannen har misstagit sig på tullplikten eller på
existensen av ett import- eller exportförbud. Övervägande skäl torde tala
för att man tillämpar de allmänna grundsatser som utbildats inom
straffrätten och att straffrihet inträder allenast då misstaget är
ursäktligt .
I rättsfallen NJA 1985 s. 281 I och II angav Högsta domstolen att
departementschefens uttalanden måste anses innebära att avsikten var att
förekomsten av en tull- eller avgiftsplikt eller import- eller
exportrestriktion inte behöver vara täckt av gärningsmannens uppsåt.
I rättsfallen kom Högsta domstolen emellertid fram till att sådant
uppsåt inte krävdes när det gällde brott enligt 1 § första stycket VSL
men däremot vid brott enligt andra stycket i samma lagrum.
I 1 § första stycket VSL straffbeläggs att någon utan att ge det till
känna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför
gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas till staten eller
som enligt stadgande i lag eller annan författning inte får föras in eller
ut, om gärningen sker uppsåtligen. I denna del uttalade Högsta
domstolen: Även om det ... inger vissa betänkligheter att döma till
ansvar enligt 1 § första stycket varusmugglingslagen när gärningsmannen
inte har känt till tull- eller avgiftsplikten eller import- eller
exportförbudet, kan betänkligheterna inte anses väga så tungt att de
motiverar en annan tillämpning, i strid mot den inställning som kommit
till uttryck i lagens förarbeten. En regel enligt vilken rättsvillfarelse i
princip inte befriar från ansvar överensstämmer med vad som gäller
inom stora delar av specialstraffrätten och är självfallet bäst ägnad att
upprätthålla lagstiftningens effektivitet, låt vara att vissa möjligheter att
beivra straffvärda förfaranden också står till buds genom bestämmelsen
om straff för oaktsamhet i lagens 5 §.
I 1 § andra stycket straffbeläggs att någon genom att lämna oriktig
uppgift i tulldeklaration eller genom annat vilseledande i samband med
tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder att tull, annan skatt eller
avgift undandras staten eller att gods förs in eller ut i strid mot förbud.
Högsta domstolen fann i de nämnda rättsfallen att lagtextens utformning
inte kunde uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tull- eller
avgiftsplikt resp. import eller exportförbud skulle vara täckt av uppsåt.
Domstolen uttalade att en mer vidsträckt tillämpning skulle strida mot
legalitetsprincipen.
Enligt 1 kap. 2 § brottsbalken skall, om inte annat är föreskrivet, en
gärning anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Detta
uppsåtskrav har genom lagändring den 1 juli 1994 sträckts ut till att gälla
även brott enligt specialstraffrätten, dvs. brott som föreskrivs i andra
författningar än brottsbalken (SFS 1994:458; prop. 1993/94:130 s.
20 ff, 66 f och106 ff, bet. 1993/94:JuU27, rskr. 1993/94:321).
Genom samma lagstiftning infördes även den nämnda bestämmelsen
om egentlig rättsvillfarelse (straffrättsvillfarelse), 24 kap. 9 § brotts-
balken.
I lagmotiven till den bestämmelsen behandlades problemen med att
skilja mellan egentlig rättsvillfarelse och oegentlig rättsvillfarelse. Bl.a.
nämndes just brottet varusmuggling i belysning av de ovan angivna båda
rättsfallen (a. prop. s. 52). Brottet anfördes som exempel på situationer
som, om man gick efter sådana typfall som nämns i propositionen,
borde behandlas som oegentlig rättsvillfarelse men som på grund av
uttalanden i lagförarbeten eller genom domstolspraxis förts till gruppen
egentlig rättsvillfarelse.
De allmänna uppsåtsreglerna torde kunna medföra frihet från ansvar då
gärningsmannen är okunnig om eller har en felaktig uppfattning om
bakomliggande bestämmelser. Det torde kunna gälla bestämmelser med
förbud mot eller villkor för införsel eller utförsel eller skatte- eller
avgiftsbestämmelser. Som jämförelse kan nämnas bestämmelsen i 2 §
skattebrottslagen om skattebrott. Den bestämmelsen torde tillämpas så
att en villfarelse rörande skattelagstiftningens innehåll i motsats till
ett misstag om innebörden av skattebrottslagen utesluter uppsåt (jfr
Hans Thornstedt m.fl., Skattebrotten, 1994, s. 36 39, och
prop. 1995/96:170 s. 98 ff, 159 f och 252 f).
Det bör emellertid framhållas att i ett flertal fall omständigheterna
torde utvisa att den som inför en vara måste ha insett att varan omfattas
av en införselrestriktion eller importskattebestämmelse som han inte
beaktat vid införseln. Motsvarande gäller vid utförsel. För straffansvar
torde det inte krävas att gärningsmannen har någon kännedom om
restriktionens eller skattebestämmelsens närmare innehåll eller
utformning. Överhuvudtaget är det från allmän synpunkt av vikt att
beviskravet inte tillämpas på ett sådant sätt att den som måste ha insett
att han överträder någon in- eller utförselrestriktion undgår ansvar.
Motsvarande kan sägas om den som måste ha insett att exempelvis en
införsel skulle medföra någon form av tull eller annan
importbeskattning. Det torde exempelvis inte krävas att gärningsmannen
har fullt klart för sig vilka tullar eller andra importskatter som kan
komma att undandras det allmänna. Det nu sagda utvecklas ytterligare i
författningskommentaren till 3 § och 8 § (under rubrikerna Uppsåt).
Som framgår av det anförda innehåller uppsåtsreglerna emellertid ett
flertal allmänna straffrättsliga begrepp. Dessa kan i praktiken ge
utrymme för olika bedömningar i olika situationer. Här kan pekas på att
vad som skall anses utgöra oegentlig rättsvillfarelse eller egentlig
rättsvillfarelse (straffrättsvillfarelse) i det enskilda fallet kan vara
svårbedömt. Det är ytterst domstolarnas uppgift att tolka och tillämpa de
allmänna uppsåtsreglerna.
Lagrådet har i uppsåtsfrågan uttalat att det förstår tillkomsten av den
nya lagen och de därmed förenade motivuttalandena så, att rätts-
tillämpningen inte längre kan anses bunden av 1985 års avgöranden.
Regeringen har ingen erinran mot Lagrådets uttalande.
5.7.2 Oaktsamhet
Regeringens förslag: På motsvarande sätt som i VSL bör ansvar för
oaktsamhet i samband med införsel eller utförsel förutsätta att
oaktsamheten är att bedöma som grov. I likhet med VSL utformas
oaktsamhetskravet vid olovlig befattning med smuggelgods så att
ansvar förutsätter att den som har tagit befattning med en vara
visserligen inte insett men hade skälig anledning att anta att varan
varit föremål för införselbrott.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat
det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5.7.1 har redogjorts för
uppsåtsreglerna. I den mån den som gör sig skyldig till en överträdelse
inte kan anses ha gjort sig skyldig till ett uppsåtligt brott, kan han dömas
för ett oaktsamhetsbrott. Liksom enligt VSL föreskrivs att ansvar i
sådant fall förutsätter grov oaktsamhet när det gäller överträdelser vid
införsel eller utförsel.
I den mån någon skulle undgå ansvar för uppsåtligt brott på den
grunden att han inte har känt till en införsel- eller utförselrestriktion,
bör han i regel anses ha varit grovt oaktsam genom att inte skaffa sig
kännedom om restriktionen.
Det är av stor vikt att in- och utförselregleringarna iakttas. Som en
allmän utgångspunkt bör därför gälla att det skall kunna ställas ganska
betydande krav på att den som avser att föra in en vara till landet eller
föra ut en vara härifrån informerar sig om vad som i detta avseende
gäller för varan i fråga. Vid kommersiell varutrafik bör kravet kunna
ställas än högre. Detsamma bör gälla när det annars är fråga om in- eller
utförsel som kan få allvarliga följder.
Det är av lika stor vikt att bestämmelserna om tull, andra skatter och
avgifter som skall tas ut vid införsel eller utförsel efterlevs som att
motsvarande regler inom den inrikes beskattningen iakttas. En i dessa
avseenden allmängiltig utgångspunkt bör därför vara att det skall kunna
ställas ganska betydande krav på att den som avser att genomföra en
transaktion eller liknande, som det finns skäl anta är skattepliktig,
informerar sig om vad som gäller. Det skall alltså kunna förväntas att
den som exempelvis skall föra in en vara till landet försöker, så långt det
med hänsyn till omständigheterna kan anses rimligt, att ta reda på om
någon pålaga skall betalas för varan i fråga. Liksom när det är fråga om
in- eller utförselregleringar bör kravet kunna ställas särskilt högt vid
kommersiell varutrafik.
Med dessa utgångspunkter bör kravet på "grov oaktsamhet" behållas.
I lagstiftningsärendet har inte framkommit något skäl att ändra det
oaktsamhetskrav som nu gäller för olovlig befattning med smuggelgods.
Utformningen av oaktsamhetsrekvisitet stämmer även överens med hur
motsvarande rekvisit är utformat vid häleriförseelse enligt 9 kap. 7 §
andra stycket 2 brottsbalken.
5.8 Nuvarande skyldigheter, straffansvar och befogenheter
för vissa befattningshavare slopas
Regeringens bedömning: I den nya lagen bör det inte föras in någon
motsvarighet till 7 § VSL. Enligt den bestämmelsen kan befälhavare
på fartyg, luftfartyg och tåg fällas till ansvar, om han inte gjort vad
han kunnat för att förhindra smuggling. Till ansvar kan även fällas den
som varit i befälhavarens ställe.
I den nya lagen bör det inte heller föras in någon motsvarighet till
14 eller 15 § VSL i de delar dessa bestämmelser avser skyldigheter
och befogenheter för tjänstemän vid Sjöfartsverket och Statens
järnvägar. Enligt 14 § VSL åligger det sådana tjänstemän att noggrant
övervaka att brott enligt VSL inte begås. Enligt 15 § VSL får sådana
tjänstemän beslagta egendom som kan antas bli förverkade enligt
VSL.

Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Systembolaget har invänt mot promemorians
bedömning angående straffansvaret för befälhavare och har i stället
framfört att ansvaret bör utsträckas till att omfatta även busstransporter.
Övriga remissinstanser har anslutit sig till promemorians bedömning
eller inte framfört någon erinran mot den.
Skälen för regerings bedömning: Såvitt framkommit har de
nuvarande bestämmelserna inte kommit till någon praktisk användning.
Det synes därför inte finnas skäl att i en ny lagstiftning införa några
motsvarande bestämmelser.
Kontakter med Tullverket ger vid handen att insmuggling i samband
med busstrafik föranleder problem. Frågan om det skall vidtas särskilda
lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder är emellertid beroende av
problemens omfattning och närmare karaktär. Det kan erinras om att
redan de nuvarande bestämmelserna i VSL, och motsvarande
bestämmelser i SL, om exempelvis medhjälp till införselbrott kan vara
att tillämpa. En bedömning i frågan beror således på bl.a. i vilken mån
problemen har samband med möjligheterna att kontrollera busstrafiken
eller att utreda eventuella brott. En annan omständighet som kan inverka
på en bedömning är i vilken mån bestämmelser om ytterligare ansvar
förutsätter någon form av särskilda befogenheter för en förare och om
sådana befogenheter i så fall överhuvudtaget är lämpliga. I detta
lagstiftningsärende finns inte underlag för några lagstiftningsåtgärder i
frågan. Denna kan emellertid komma att behöva övervägas i annat
sammanhang.

5.9 Befogenheterna för Tullverket samt för tjänstemän vid
Tullverket och Kustbevakningen
Regeringens förslag: För att främja rättssäkerheten och samtidigt
upprätthålla effektiviteten i kontrollverksamheten föreslås följande
smärre ändring i bestämmelserna om befogenheter för tjänstemän vid
Tullverket och Kustbevakningen.
Befogenheterna utsträcks till att gälla i motsvarande mån som för
polisman när det är fråga om befogenhet
enligt 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken att hålla förhör
och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för
utredningen, innan förundersökning har inletts,
enligt 24 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken att häva ett
gripande, då det är uppenbart att det inte finns skäl för ett fortsatt
gripande,
enligt 28 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken att utan
förordnande av förundersökningsledare, åklagare eller domstol
besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, då det är fara i
dröjsmål,
att dels, med motsvarighet i 19 § första stycket 1 polislagen
(1984:387), vid ett ingripande besluta om kroppsvisitation för att
omhänderta vapen och andra farliga föremål, dels ta hand om ett
påträffat föremål under den tid som ingripandet pågår.
Befogenheterna för nämnda tjänstemän begränsas enligt följande:
Tjänstemännen får befogenhet att utan att ha förordnande (av
förundersökningsledare, åklagare eller domstol) göra husrannsakan i
magasin eller liknande och sådana lokaler som är tillgängliga för
allmänheten endast om det är fara i dröjsmål.
Den nuvarande befogenheten enligt 19 § första stycket första och
andra meningarna VSL att företa kroppsvisitation, ytlig kropps-
besiktning och urinprov skall gälla endast sådana personer som i
omedelbart samband med in- eller utresa uppehåller sig i trakterna
invid Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en
flygplats eller något annat område som har direkt förbindelse med
utlandet. Ytlig kroppsbesiktning av den som är under 15 år får ske
endast om det finns särskilda skäl för det.
Den nuvarande möjligheten till s.k. skärpt kontroll enligt 19 §
första stycket tredje och fjärde meningarna VSL (särskild kontroll
enligt förslaget) skall gälla enbart vid misstanke om brott. Även i
övrigt skärps förutsättningarna.
Den föreslagna smugglingslagens bestämmelser om förunder-
sökning, tvångsmedel, åtalsbefogenhet och befogenhet att besluta om
förverkande görs generellt tillämpliga på brott enligt vissa andra
författningar som särskilt rör Tullverkets verksamhetsområde.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med
regeringens förslag utom i följande avseenden. Promemorians förslag
omfattar inte befogenhet för tjänstemän vid Kustbevakningen att utan
förordnande besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning då det är
fara i dröjsmål. Inte heller omfattar det befogenheten att häva ett beslut
om gripande. Promemorian innehåller inget förslag om förordnande vid
husrannsakan i magasin eller liknande utrymmen.
Remissinstanserna: Flertalet har i allt väsentligt tillstyrkt
promemorians förslag eller lämnat det utan erinran.
Generaltullstyrelsen har förordat att det införs befogenhet att häva ett
gripandebeslut samt har velat att även den som inte är resande men som
anträffas vid gränsställen skall kunna bli föremål för kroppsvisitation,
ytlig kroppsbesiktning och urinprovstagning med stöd av samma
bestämmelser som gäller för resenärer vid gränsställen.
Generaltullstyrelsen har vidare förordat att möjligheterna till
skyddsvisitation även skall gälla vid husrannsakan och transporter av
personer som inte är gripna. Brottsförebyggande rådet har avstyrkt
förslaget såvitt avser kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning av barn
under 15 år. Kommerskollegium, Svenska Handelskammarförbundet
och Industriförbundet har hävdat att institutet särskild kontroll kan
strida mot EG-rätten. Systembolaget har ansett att förslaget om särskild
kontroll är otillräckligt när det gäller busstrafiken.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag innebär att de
särskilda bestämmelserna om förundersökning, tvångsmedel, åtal och
beslut om förverkande i allt väsentligt stämmer överens med nuvarande
ordning med de angivna undantagen. Innebörden av de nuvarande
bestämmelserna är förhållandevis utförligt redovisade i såväl
promemorian som författningskommentaren (kommentaren till 20 22,
26, 27 och 28 §§ SL). Regeringen finner att promemorians förslag
väsentligen är väl avvägt.
Lagrådet har föreslagit vissa ändringar i förhållande till nuvarande
smugglingslagstiftning när det gäller befogenheterna för tjänstemän vid
Tullverket eller Kustbevakningen eller polismän att besluta om beslag,
husrannsakan samt kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning och
urinprovstagning. Regeringen har följt det förslaget endast såvitt avser
husrannsakan. Bestämmelserna och Lagrådets förslag behandlas närmare
nedan under rubriken Särskilt om beslag, husrannsakan samt kropps-
visitation, ytlig kroppsbesiktning och urinprovstagning.
Syftet med de ändringar som regeringen föreslår är att lagen utformas
så att rättssäkerheten stärks och att kontrollverksamhetens effektivitet
samtidigt upprätthålls. För att uppnå detta bör eftersträvas att samma
bestämmelser gäller för tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen
och för polismän i situationer där det typiskt sett är en tillfällighet om
ingripandet görs av den ene eller andre.
Endast i några smärre avseenden avviker regeringens förslag från
promemorian. Så är fallet när det gäller befogenhet för tjänstemän vid
Kustbevakningen att i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser
besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Behov av sådana
åtgärder finns även på sådana ställen där Kustbevakningen men inte
Tullverket är verksam. Det saknas därför skäl att inte låta även
Kustbevakningens tjänstemän ha denna befogenhet (jfr 27 § första
stycket SL).
Som Generaltullstyrelsen påpekat är det lämpligt att låta Tullverket
samt tjänstemän vid såväl verket som Kustbevakningen få samma
möjlighet som polismyndighet respektive polisman att häva ett gripande
som är uppenbart felaktigt (jfr 21 § SL).
Vad Generaltullstyrelsen anfört angående kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning och urinprovstagning bör dock inte föranleda någon
åtgärd. De nya möjligheterna för tjänstemän vid Tullverket och
Kustbevakningen att vid fara i dröjsmål besluta om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning (inklusive urinprovstagning) får anses vara tillräckliga
när det gäller att utan förordnande från förundersökningsledare, åklagare
eller domstol vidta sådana åtgärder på någon som inte är resenär (jfr
27 § första stycket SL). Den föreslagna ordningen innebär alltså att det,
till skillnad från nuvarande ordning, kommer att gälla samma regler
(rättegångsbalkens regler) för tjänstemän vid Tullverket och Kust-
bevakningen samt för polismän när det är fråga om kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning av andra än resenärer.
Förslaget om skyddsvisitation är utformat på grundval av den ordning
som gäller enligt polislagen (jfr 27 § tredje stycket SL). Bestämmelsen
har emellertid utformats så att den täcker in alla de ingripanden som
görs med stöd av den nya smugglingslagen, således även sådana
ingripanden som Generaltullstyrelsen särskilt påtalat.
S.k. ytlig kroppsbesiktning kan enligt 19 § första stycket VSL utföras
utan någon särskild inskränkning beträffande den som är underårig.
Enligt förslaget (27 § andra stycket SL) skall det krävas särskilda skäl
för en sådan åtgärd när det är fråga om någon som är under 15 år. Detta
innebär alltså en begränsning av möjligheterna att företa sådan
kroppsbesiktning.
Förslaget avser de fall då det är fråga om ett i sig allvarligt brott eller
då det annars rör sig om speciella förhållanden, såsom mer eller mindre
systematisk brottslighet. Vad som i praktiken torde komma ifråga är
sådana fall då smugglingsmisstanken gäller införsel eller utförsel av
någonting som utifrån gängse samhällsvärderingar är särskilt skadligt
eller farligt och som det finns ett klart uttalat samhällsintresse att genast
ta hand om, exempelvis narkotika.
Genom kontrollmöjligheten skyddas inte bara samhället mot införsel-
eller utförselbrott av allvarligt slag. Kontrollmöjligheten motverkar
nämligen också att barnet utnyttjas på ett sätt som uppenbarligen kränker
dess integritet och människovärde. Samtidigt innebär begränsningen av
kontrollmöjligheten en markering av att kontrollen måste utövas med
iakttagande av de speciella integritetshänsyn som är påkallade när det
gäller tvångsåtgärder mot barn.
Kroppsvisitation i form av s.k. skärpt kontroll regleras i föreslagna
28 § SL. Regeringens förslag bygger på förslaget i promemorian. Det
bygger i sin tur på EU-gränskontrollutredningens betänkande Skyddet
vid den inre gränsen (SOU 1994:131 s. 239 ff). Förslaget innebär att
förutsättningarna för särskild kontroll skärps.
Enligt förslaget får sådan kontroll genomföras endast för att ingripa
vid misstanke om ett brott. Således slopas möjligheten att använda
institutet för att kontrollera efterlevnaden av gällande införsel- eller
utförselbestämmelser. Vad det är fråga om är att ingripa vid misstanke
om brott men där misstanken inte är tillräckligt konkret för att kunna
riktas mot någon särskild person eller enbart en mindre personkrets.
Åtgärden innebär närmare bestämt att Tullverket får besluta om
kroppsvisitation av varje resande som med ett visst transportmedel eller
under en viss angiven, kortare, tidrymd ankommer till eller avreser från
en viss gräns- eller kustort eller annan plats som har förbindelse med
utlandet. Detta är i princip i överensstämmelse med nuvarande ordning.
Kontrollen har i förslaget begränsats till att omfatta enbart sådana fall
där dels det finns anledning anta att någon sådan resande har begått eller
står i begrepp att begå grov smuggling eller försök till det, dels åtgärden
är nödvändig för att kunna ingripa mot brottet. Liksom enligt nuvarande
ordning får ett beslut fattas endast av chefen för en tullregion och måste
snarast prövas av Tullverkets chef eller den han sätter i sitt ställe.
Syftet med kroppsvisitationen skall vara att förhindra allvarliga brott,
nämligen att förhindra sådan olaga införsel eller utförsel som utgör grov
smuggling. För grov smuggling föreskrivs i 5 § SL fängelse lägst sex
månader och högst sex år. För grov narkotikasmuggling föreskrivs i 6 §
tredje stycket SL fängelse lägst två år och högst tio år. Vid bedömningen
av om brottet är grovt skall enligt 5 § SL särskilt beaktas om gärningen
har inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse.
Vid grov narkotikasmuggling skall enligt 6 § tredje stycket SL särskilt
beaktas om verksamheten eller gärningen varit av särskilt farlig eller
hänsynslös art. Det nu sagda är ytterligare specificerat genom lagtexten
i dessa båda bestämmelser och behandlas i författningskommentaren.
Det sagda innebär att bestämmelsen om särskild kontroll avser att
möjliggöra ett direkt ingripande mot ett konkret brott och att
bestämmelsen uppbärs av ett betydande skyddsintresse. Syftet med
kontrollen är alltså inte något allmänpreventivt spaningssyfte eller något
annat allmänt brottsspaningsändamål. Den föreslagna ordningen får
anses utgöra ett nödvändigt medel för att i de enskilda fallen förhindra
brott som skulle medföra allvarliga skador för enskildas liv eller hälsa
eller för andra betydande samhälleliga skyddsintressen.
Mot bakgrund av det anförda finner regeringen att bestämmelsen står i
överensstämmelse med 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen. Enligt 6 §
är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. kropps-
visitation. Enligt 12 § får denna frihet dock begränsas genom lag. Det får
emellertid ske endast för ett ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningen får inte gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den. Regeringen
finner vidare att förslaget inte står i strid med principerna för fri
rörlighet inom EU.
Sammantaget sett finner regeringen att förslaget om särskild kontroll
bör genomföras.
Smugglingslagens bestämmelser om förundersökning, tvångsmedel,
åtalsbefogenhet och befogenhet att meddela beslut om förverkande
föreslås bli generellt tillämpliga på brott enligt vissa andra författningar
som särskilt rör Tullverkets verksamhetsområde. En förutsättning är att
brottet rör in- eller utförsel av varor. Detta behandlas närmare i
författningskommentaren till 1 § andra och tredje styckena SL. De lagar
som avses är lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker,
privatinförsellagen, inregränslagen, punktskattekontrollagen och den
föreslagna nya tullagen.
Särskilt om beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning och urinprovstagning
Lagrådet har föreslagit att de nuvarande möjligheterna för tjänstemän
vid Tullverket eller Kustbevakningen eller polismän att utan förordnande
från undersökningsledare, åklagare eller domstol företa husrannsakan,
kroppsvisitation, s.k. ytlig kroppsbesiktning eller urinprovstagning
begränsas till att gälla de fall då det är fara i dröjsmål. Lagrådet har
vidare föreslagit att det införs en bestämmelse som skulle syfta till att
en sådan tjänsteman eller en polisman alltid måste ha ett förordnande
för att kunna ta i beslag försändelse som finns hos ett post- eller
telebefordringsföretag. Lagrådets förslag berör 22 § andra stycket SL
(beslag), 26 § andra stycket SL (husrannsakan i magasin eller liknande
utrymme) och 27 § andra stycket SL (kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning och urinprovstagning i omedelbart samband med
inresa till eller utresa från landet).
Regeringen godtar Lagrådets förslag såvitt avser husrannsakan men
inte övriga delar av förslaget. Skälen är sammanfattningsvis följande.
Förslaget angående husrannsakan kan vara ägnat att öka rättssäkerheten
och torde i praktiken inte ha någon negativ inverkan på effektiviteten i
kontrollverksamheten. Det skulle emellertid medföra betydande omgång
och därav följande effektivitetsförluster, om i varje särskilt fall
förordnande av undersökningsledare, åklagare eller domstol skulle
inhämtas när det är fråga om kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning
eller urinprovstagning i samband med gränstrafiken. Härtill kommer att
förslaget inte är ägnat att i någon påtaglig mån öka rättssäkerheten. Ett
genomförande av förslaget avseende beslag skulle kunna leda till ökad
införsel av framförallt narkotika utan att rättssäkerheten skulle öka
påtagligt. Ett genomförande av det förslaget skulle dessutom kunna
föranleda tillämpningssvårigheter med hänsyn till de särskilda kontroll-
bestämmelserna i tullagen och inregränslagen. Det nu sagda utvecklas
nedan i anslutning till vad Lagrådet anfört avseende respektive
tvångsmedel.
Enligt rättegångsbalken får en polisman företa sådana tvångsåtgärder
som det här är fråga om, under förutsättning att han har ett förordnande
från undersökningsledare, åklagare eller domstol. Är det fara i dröjsmål
får han företa åtgärderna utan förordnande. En polisman får även i andra
situationer ta egendom i beslag utan att ha något förordnande. Så är
fallet då en polisman påträffar egendom i samband med att han griper
eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning (27 kap. 4 § rättegångsbalken). I
27 kap. 3 § rättegångsbalken föreskrivs att brev, telegram eller annan
försändelse, som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, får tas
i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller
mer och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. En
polisman får inte göra ett sådant beslag utan att ha ett förordnande. Det
gäller alltså även om det är fara i dröjsmål. Rättegångsbalkens
bestämmelser är tämligen ingående redovisade i
författningskommentaren till 22, 26 och 27 §§ SL).
I det följande redovisas särskilda bestämmelser i smugglings-
lagstiftningen.
I VSL tillerkänns en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen
samma rätt som en polisman att utan förordnande från
undersökningsledare, åklagare eller domstol ta egendom i beslag och
göra husrannsakan då det är fråga om brott enligt VSL (15 och 18 §§
VSL). Genom VSL tillerkänns såväl nämnda tjänstemän som polismän
rätt att ta i beslag sådan egendom som skall förverkas, även i de fall det
är fråga om andra situationer än de som räknas upp i rättegångsbalken.
Det beror på att tullagstiftningen innehåller en mängd
kontrollsituationer som inte finns beaktade i rättegångsbalken och i
vilka nämnda tjänstemän och polismän måste kunna ta i beslag
smuggelgods som skall förverkas. I lagrådsremissen har regeringen
föreslagit att dessa befogenheter för nämnda tjänstemän skall kvarstå.
Husrannsakan får enligt rättegångsbalken göras om det förekommer
anledning att det begåtts ett sådant brott som det kan följa fängelse på
(28 kap. 1 § rättegångsbalken). Är det fråga om husrannsakan i en lokal
som är tillgänglig för allmänheten, får husrannsakan göras även om det
endast kan följa böter på brottet (28 kap. 3 § rättegångsbalken). Med
stöd av bestämmelsen i VSL kan husrannsakan dessutom göras i magasin
eller liknande utrymmen även om det är fråga om ett bötesbrott. I VSL
tillerkänns såväl nämnda tjänstemän som polismän rätt att utan
förordnande göra husrannsakan i sådana utrymmen, även om det inte är
fara i dröjsmål. I lagrådsremissen har regeringen föreslagit att även
denna ordning skall bestå.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning (inklusive urinprovstagning)
får enligt rättegångsbalken göras endast om det är fråga om brott som
det kan följa fängelse på. Med stöd av VSL kan kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning och urinprovstagning göras i samband med
gränspassage, om det finns anledning att anta att den resande har på sig
gods som kan tas i beslag (19 § först stycket första och andra
meningarna VSL). Åtgärderna får alltså företas även om det kan följa
enbart böter på brottet (ringa smuggling eller ringa tullbrott). Med ytlig
kroppsbesiktning förstås i princip en okulär kontroll av den misstänktes
kropp. Nu angivna åtgärder får beslutas av en tjänsteman vid Tullverket
eller Kustbevakningen. En sådan åtgärd får enligt VSL beslutas utan
förordnande. Det finns således inte föreskrivet att det i sådant fall skall
vara fara i dröjsmål. De nuvarande bestämmelserna infördes såvitt avser
kroppsvisitation redan vid VSL:s tillkomst (prop. 1960:115 s. 127 f),
ytlig kroppsbesiktning år 1981 (SFS 1981:1079; prop. 1981/82:2,
JuU 11, rskr 35) och urinprovstagning år 1994 (SFS 1993:1408; prop.
1993/94:24 s. 55 f, 82 f och 120 f, JuU 7 och rskr 67).
I lagrådsremissen har regeringen föreslagit att nu angivna
befogenheter avseende kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning och
urinprovstagning skall bestå när det gäller den som i omedelbart
samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i
gränstrakt eller invid kusten eller inom eller i närheten av en flygplats
eller något annat område med direkt utlandsförbindelse. I
lagrådsremissen har regeringen dessutom föreslagit att tjänstemän vid
Tullverket och Kustbevakningen även skall få samma befogenhet som
polismän att utan förordnande företa kroppsvisitation och
kroppsbesiktning (inklusive urinprovstagning).
Lagrådet har inledningsvis anfört följande i frågan om tvångsmedel
överhuvudtaget.
Vad angår den ... frågan torde det bara i vissa särskilt frekventa fall
finnas anledning att ge en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevak-
ningen eller en polisman vidare befogenheter enligt smugglingslagen att
agera utan förordnande än vad som gäller för en polisman enligt
rättegångsbalken. Den möjlighet att ingripa utan förordnande när fara är i
dröjsmål som rättegångsbalken medger måste vara tillräcklig i de flesta
tänkbara fall, särskilt i dessa dagar med snabba och effektiva
telekommunikationer. Under förhistorien till begränsningen i
rättegångsbalken av en polismans befogenheter att genomföra
husrannsakan utan föregående förordnande åberopade Justitieutskottet
ett uttalande av Justitiekanslern av innebörd bl.a. att det förhållandet att
en åtgärd kunde företas på ett lättare eller bekvämare sätt för
myndigheten inte utgjorde motiv för att tillåta ingrepp mot den
enskildes personliga frihet och integritet och att det inte utan starka skäl
borde anförtros åt en enskild polisman att själv fatta beslut om
husrannsakan (1988/89:JuU25 s. 29 f). Motsvarande synsätt gör sig
gällande även i förevarande sammanhang. Endast om starka skäl talar för
det bör medges att en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen
eller en polisman får vidta tvångsåtgärder utan föregående förordnande i
fall när inte rättegångsbalken ger motsvarande befogenhet. Sådan
befogenhet bör därför i regel finnas endast när fara är i dröjsmål.
Såvitt avser husrannsakan har Lagrådet föreslagit att en tjänsteman vid
Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman i enlighet med
rättegångsbalkens bestämmelser skall ha ett förordnande av
undersökningsledare, åklagare eller domstol även vid husrannsakan i
magasin eller liknande utrymmen, om det inte är fara i dröjsmål.
Lagrådet har anfört att det inte kan finna att det finns något tillräckligt
starkt behov av att en sådan tjänsteman eller en polisman skall få göra
husrannsakan utan föregående förordnande ens om det är fråga om
magasin eller liknande utrymmen, när det inte är fara i dröjsmål.
Lagrådet har tillagt följande. Fallen kan inte vara mer frekventa än att
förordnande i annat fall kan inhämtas med lätthet. Vid sidan av här
föreslagna bestämmelser föreslås också i 6 kap. i den nya tullagen
befogenheter för Tullverket att vid behov med hjälp av våld eller tvång
undersöka bl.a. områden för tillfälliga tullager och tullager och även
lokaler inom samma områden.
Regeringen godtar Lagrådets förslag. Skälen är väsentligen att den
föreslagna ordningen kan vara ägnad att öka rättssäkerheten och att den i
praktiken inte torde ha någon inverkan på effektiviteten i Tullverkets
kontrollverksamhet.
Som Lagrådet påpekat har Tullverket genom tullagstiftningen
vittgående befogenheter att utföra kontroller. Som exempel bör särskilt
nämnas sådan kontroll som görs med stöd av 57 § tullagen (6 kap. 10 §
förslaget till ny tullag). Med stöd av denna kan Tullverkets tjänstemän,
utan att det finns någon brottsmisstanke, undersöka bl.a. områden för
tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager samt områden på
flygplatser och bangårdar där varor som står under tullkontroll
(tullövervakning) förvaras och även lokaler inom sådana områden. Enligt
samma lagrum kan de undersöka transportmedel, containrar, lådor och
andra utrymmen där varor kan förvaras. Vid införsel från EU-länder
genomförs motsvarande kontroller av transportmedel etc. med stöd av
7 § inregränslagen. Med beaktande av det nu sagda och av de skäl
Lagrådet i övrigt anfört finner regeringen att den av Lagrådet föreslagna
ordningen inte kan anses inverka skadligt på effektiviteten i Tullverkets
kontrollverksamhet.
Lagrådet har vidare föreslagit att en tjänsteman vid Tullverket eller
Kustbevakningen skall få företa kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning
eller urinprovstagning i samband med gränspassage, om tjänstemannen
har ett förordnande av undersökningsledare, åklagare eller domstol.
Såvitt kan förstås är syftet med förslaget emellertid att sådana åtgärder
skall få vidtas utan förordnande då det är fara i dröjsmål. Lagrådet har
anfört följande i anslutning till förslaget.
I materiellt hänseende innebär andra stycket (anm: i 27 § SL) vid en
jämförelse med vad som gäller enligt rättegångsbalken, att kropps-
visitation, ytlig kroppsbesiktning och urinprovstagning får genomföras
även om fängelse inte ingår i straffskalan och vid en lägre grad av
misstanke. Det kan diskuteras huruvida detta överensstämmer med
föreskriften i 2 kap. 12 § regeringsformen att begränsningar i skyddet
mot bl.a. kroppsliga intrång och kroppsvisitation aldrig får gå längre än
vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
dem. Lagrådet vill dock inte bestrida att det kan finnas fog för förslaget.
Med hänsyn till den tveksamhet som sålunda vidlåder förslaget i
materiellt hänseende bör det inte komma i fråga att en tjänstemän vid
Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman skall få vidta nu
aktuella tvångsåtgärder utan föregående förordnande. Lagrådet förordar
därför att första meningen i andra stycket avslutas med orden: -:-:- i 11
§ tredje stycket, får kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller
urinprovstagning utföras på honom eller henne ."
Regeringen finner att Lagrådets förslag inte bör genomföras. Skälen
för detta är väsentligen att ett genomförande dels skulle medföra
betydande omgång och därav följande effektivitetsförluster, dels inte
skulle vara ägnat att i någon påtaglig mån höja rättssäkerheten.
Regeringen konstaterar inledningsvis att de åtgärder som det här är
fråga om är sådana som företas i samband med resandetrafiken till och
från landet. Ordningen har tillkommit för att förebygga och förhindra
smuggling i samband med denna trafik. Den nuvarande ordningen har
såvitt avser kroppsvisitation funnits i ca 40 år och såvitt avser ytlig
kroppsbesiktning i ca 20 år. Ordningen utgör en av grundvalarna för att
förebygga och förhindra införsel av bl.a. narkotika till landet. Såvitt kan
utrönas har ordningen fungerat utan några påtagliga problem.
Kontrollbestämmelserna för resandetrafiken är utformade så att de
skall kunna tillämpas i icke obetydlig omfattning. Först kan det
konstateras att en kroppsvisitation som innebär undersökning av den
resandes bagage kan med stöd av tullagstiftningen ske utan att
tulltjänstemannen har underlag för någon misstanke om brott. I tullagen
föreskrivs således att för kontroll av att deklarations- och
uppgiftsskyldighet fullgjorts riktigt och fullständigt får Tullverket
undersöka handresgods (bagage), såsom resväskor och portföljer, samt
handväskor och liknande som medförs av resande vid inresa till eller
utresa från EG:s tullområde eller av en person som kan stannas enligt
viss angiven bestämmelse (förare av eller befälhavare på transportmedel
som står under tullövervakning eller någon annan person om det finns
anledning att anta att personen är anmälningsskyldig enligt
tullagstiftningen). Denna långtgående befogenhet finns i 57 § tullagen
och är även intagen i förslaget till ny tullag (6 kap. 10 §). Lagrådet har
inte framfört någon erinran mot bestämmelsen i förslaget till ny tullag.
För resande från eller till ett annat EU-land finns motsvarande
bestämmelse i 7 § inregränslagen. Den bestämmelsen återfinns i detta
lagstiftningsärende. Inte heller här har Lagrådet haft någon erinran.
Bestämmelserna i tullagen och inregränslagen medför att
bestämmelsen i smugglingslagstiftningen i praktiken torde bli tillämplig
huvudsakligen i de fall då det är fråga om visitation av den resande själv.
För att bestämmelsen skall kunna ha någon effekt, exempelvis då de
resande passerar genom ett tullfilter, är beviskravet ställt lågt.
Beviskravet är så lågt att det knappast finns utrymme för en
undersökningsledare eller åklagare att göra någon meningsfull
bedömning. Det räcker nämligen att det finns anledning att anta att den
resande har med sig egendom som kan tas i beslag på grund av brott
enligt VSL eller SL (eller brott enligt narkotikastrafflagen). I praxis har
bestämmelsen tolkats som så att en tulltjänstemans subjektiva
bedömning att en resande i samband med tullkontroll ser nervös ut är
tillräcklig grund för att utföra en åtgärd enligt denna bestämmelse (jfr
exempelvis JO:s ämbetsberättelse 1996/97 s. 245). Den föreslagna
lagen innebär ingen ändring i detta hänseende och Lagrådet har inte
uttalat att den nya smugglingslagen i det hänseendet borde ha någon
annan utformning än gällande rätt.
Här bör även pekas på att regeringen föreslår en särskild bestämmelse
om behörighetskrav för den som skall besluta om tvångsåtgärder eller
verkställa beslut om sådana åtgärder (30 § SL). Enligt bestämmelsen
måste tjänstemannen inneha en befattning som är förenad med sådan
befogenhet och ha hunnit genomgå erforderlig utbildning för ändamålet.
Bestämmelsen är väl ägnad att stärka rättssäkerheten.
Härtill kommer att det är fråga om åtgärder som är mycket vanligt
förekommande och i allmänhet är av rutinmässig karaktär. Ett krav på
förordnande från undersökningsledare, åklagare eller domstol i varje
särskilt fall skulle därför otvivelaktigt medföra en betydande omgång
och därav följande effektivitetsförluster. Det kan påpekas att detta utgör
sådana omständigheter som Lagrådet har godtagit som skäl för att beslag
enligt SL skall kunna ske utan förordnande huvudsakligen i samma
omfattning som nu gäller.
Det bör här tilläggas att ett genomförande av Lagrådets förslag torde
öka användningen av sådana bestämmelser som kan möjliggöra att den
enskilde kvarhålls i avvaktan på ett beslut av undersökningsledare eller
åklagare. Det skulle även aktualisera frågan om införande av ytterligare
sådana bestämmelser. Att öka användningen av de befintliga
bestämmelserna eller att införa ytterligare bestämmelser framstår
emellertid inte som önskvärt. Varken i VSL (eller SL) eller rättegångsbalken
finns det några bestämmelser om rätt att kvarhålla någon för kroppsvisitation
(jfr
28 kap. 11 § RB). En sådan bestämmelse har ansetts obehövlig (jfr prop.
1993/94:24 s. 52 f). Däremot gäller enligt rättegångsbalken att den som skall
kroppsbesiktigas får kvarhållas för det ändamålet upp till sex timmar eller, om
det
finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar (28 kap. 12 §). Denna regel torde
anses tillämplig även vid ytlig kroppsbesiktning enligt 19 § VSL (jfr a. prop.
s. 53 m och JO:s beslut 1996-09-04, dnr 1889-1995 /ej refererat i
ämbetsberättelsen/). När det gäller urinprovstagning enligt 19 § VSL (27 § andra

stycket SL) finns det ett särskilt förbud mot kvarhållande (jfr a. prop. s. 56
f).
Lagrådet har vidare föreslagit att den nya smugglingslagens särskilda
bestämmelse om beslag (22 § andra stycket SL; motsvarar 15 § första meningen
VSL) inte görs tillämplig på sådana försändelser som avses i 27 kap. 3 §
rättegångsbalken. Lagrådet har i anslutning till detta anfört följande.
Lagrådet kan förstå att beslag är så vanligt förekommande och så
rutinmässiga i tullverksamheten att det skulle medföra betydande
omgång och därav följande effektivitetsförluster, om i varje särskilt fall
förordnande av undersökningsledaren skulle inhämtas. Detta får anses
gälla även med beaktande av att åtskilliga situationer täcks av
bestämmelsen i 27 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken och att det i
många andra fall kan vara fara i dröjsmål. Bestämmelsen bör därför
kunna godtas. Undantag bör dock göras för försändelser som avses i 27
kap. 3 § rättegångsbalken. Dessa får enligt 27 kap. 4 § andra stycket inte
utan förordnande beslagtas av en polisman ens om fara är i dröjsmål, om
det inte är fråga om fall som avses i första stycket av paragrafen. Till
andra stycket bör därför läggas en ny andra mening av förslagsvis
följande lydelse: Detta gäller dock inte i fråga om en försändelse som
avses i 27 kap. 3 § rättegångsbalken ."
Regeringen finner att Lagrådets förslag inte bör genomföras. Skälen
för detta är väsentligen följande. Ett genomförande av förslaget skulle
kunna leda till ökad införsel av framförallt narkotika utan att
rättssäkerheten skulle öka påtagligt. Ett genomförande skulle dessutom
kunna föranleda tillämpningssvårigheter med hänsyn till de särskilda
kontrollbestämmelserna i tullagen och inregränslagen.
Den av regeringen föreslagna beslagsbestämmelsen (22 § andra
stycket SL) gäller enbart beslag som görs för att ta kunna förverka
egendom på grund av brott enligt SL eller vissa andra författningar inom
tullagstiftningen. Beslag av handlingar kan däremot, såvitt här är i fråga, i
praktiken ske endast som bevisbeslag. Sådana beslag kan göras enbart
med stöd av rättegångsbalken. Därmed blir den bestämmelse som
Lagrådet angett (27 kap. 3 § rättegångsbalken) tillämplig redan genom
förslaget i lagrådsremissen när det är fråga om beslag av handlingar.
Beslag enligt den föreslagna bestämmelsen blir i praktiken aktuellt
när det är fråga om smuggelgods som skall förverkas. Insmuggling kan
givetvis ske genom att en postförsändelse skickas från utlandet.
En bestämmelse av motsvarande innehåll som i rättegångsbalken
tillkom redan 1933. Bestämmelsen infördes för att möjliggöra beslag av
postförsändelser och telegram som fanns hos det dåvarande post- och
telegrafverket (jfr Peter Fitger, Rättegångsbalken I:2, s. 27:13 f och
NJA II 1933 s. 102 ff). Verket ansåg sig nämligen förhindrat att lämna ut
postförsändelser och telegram till polis eller åklagare. Bestämmelsen,
som överförts till rättegångsbalken, innebär emellertid samtidigt en
begränsning på så sätt att beslag får ske endast om det är fråga om brott
för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Lagrådets förslag
innebär att även denna begränsning blir tillämplig.
I tullagen och inregränslagen finns emellertid särskilda bestämmelser
om möjlighet för Tullverket att undersöka och öppna postförsändelser
samt i vissa fall kvarhålla dem (jfr 57 a 57 d §§ tullagen /6 kap. 11
13 §§ förslaget till ny tullag/ och 8 11 §§ inregränslagen). Det är dessa
bestämmelser som används i Tullverkets kontrollverksamhet.
Bestämmelserna är utformade för att tillgodose behovet av att kunna
förebygga eller förhindra insmuggling av narkotika och andra varor.
Bestämmelserna är samtidigt utformade så att det grundlagsfästa
skyddet mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse
upprätthålls (jfr 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen).
Enligt 27 kap. 3 § rättegångsbalken får en postförsändelse tas i beslag
endast om åtgärden kan motiveras med en misstanke om brott för vilket
fängelse i ett år eller mer ingår i straffskalan. För ringa narkotika-
smuggling föreslås i enlighet med nuvarande straffbestämmelse i VSL
en straffskala om böter eller fängelse i högst sex månader. Skulle
Lagrådets förslag genomföras torde det kunna innebära att Tullverket
inte skulle få öppna postförsändelser som kommer från ett annat EU-
land, om misstanken gäller ringa narkotikasmuggling (jfr 8 §
inregränslagen mot bakgrund av syftet med 27 kap. 3 §
rättegångsbalken). Ett genomförande av förslaget torde vidare kunna
innebära att om narkotika påträffas i en postförsändelse i en mängd och
under omständigheter som inte ger skäl till misstanke om grövre brott
än ringa narkotikasmuggling, så skulle narkotikan inte kunna tas i beslag,
inte ens genom beslut av domstol. Det skulle i så fall gälla även införsel
från ett icke medlemsland. Möjligheterna att använda sig av s.k.
postspärr enligt 57 d § tullagen (6 kap. 13 § förslaget till ny tullag) och
13 § inregränslagen synes också kunna komma att påverkas.
Lagrådet har emellertid inte utvecklat sin syn på vilka följderna av
dess förslag skulle bli i dessa avseenden. Väl skulle kunna anföras skäl
för att skilja mellan den vara som transporteras i en postförsändelse och
postförsändelsen som sådan. Det är dock svårt att bedöma vilken
bärkraft sådana skäl skulle komma att tillmätas. Det är vidare svårt att se
vilket syfte den föreslagna bestämmelsen skulle fylla om man på detta
sätt skulle kunna skilja mellan postförsändelsen och den vara som
transporteras i försändelsen. Till detta kommer de fall där varan på ett
eller annat sätt har integrerats i försändelsen (t.ex. narkotika som
placerats under ett frimärke eller mellan skikten i ett vykort eller
narkotika som upplösts i vätska och dränkts in i försändelsen).
En annan aspekt är om man i stället skulle införa en uttrycklig
bestämmelse om att ett beslag i sådana här fall alltid skall beslutas av en
undersökningsledare eller åklagare. En sådan ordning skulle emellertid
medföra att exempelvis narkotika som påträffas i någons ficka får tas i
beslag utan förordnande men narkotika som ligger i ett öppnat kuvert
inte skulle få tas i beslag utan förordnande. En sådan ordning är inte
ändamålsenlig. Liksom hittills torde det vara fullt tillräckligt att det
ankommer på den enskilde tjänstemannen att vid behov hänskjuta frågor
till överordnad. Vidare bör även här pekas på den förut nämnda
bestämmelsen med behörighetskrav (30 § SL).
5.10 Ekonomiska konsekvenser
I avsnitt 5.3 föreslås vissa åtgärder mot organiserad och annan grov
brottslighet. Förslaget innebär dels en kriminalisering av förberedelse
och stämpling till grov smuggling, grovt tullbrott och grov olovlig
befattning med smuggelgods och av försök till grov olovlig befattning
med smuggelgods, dels en särskild straffskala för grov olovlig
befattning med smuggelgods. Förslaget kan innebära en något utökad
användning av fängelsestraff och att personer döms till ett längre
fängelsestraff än vad som sker idag. Det kommer dock uppenbarligen att
röra sig om ett mycket begränsat antal personer. Det kan därför
förväntas att den sålunda ökade användningen av fängelsestraff kommer
att bli så marginell att förslaget kan finansieras inom ramen för
kriminalvårdens anslag. Det bör här tilläggas att förslaget på sikt är ägnat
att motverka en grov brottslighet som föranleder ett betydande
skattebortfall och ökade samhällskostnader.
Övriga förslag är huvudsakligen inriktade på att renodla och förenkla
bestämmelsernas innehåll och systematik. Förslagen kan därför inte
förväntas ge upphov till ökade kostnader.

6 Övrig lagstiftning
6.1 Privatinförsellagen
Regeringens förslag: I privatinförsellagen anpassas lagtexten i
straffbestämmelsen till motsvarande lagtext i den nya
smugglingslagen (SL). Det innebär att brottet utformas som ett s.k.
farebrott. Det medför att den som för in varor till landet via en
bemannad tullplats kan fällas till ansvar oavsett om han blir ertappad
vid en kontroll på tullplatsen eller efter det att han passerat
kontrollstället på tullplatsen. Vidare införs efter mönster av såväl
VSL (och SL) som 12 § skattebrottslagen en bestämmelse om
frivillig rättelse.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås straffskärpning på
så sätt att straffskalan utvidgas från enbart böter till böter eller fängelse
i högst ett år. Vidare föreslås ökade möjligheter till förverkande. Den
nuvarande straffriheten för ringa fall föreslås borttagen.
I promemorian föreslås även att det skall bli straffbart att ta befattning
med sådana varor som har varit föremål för brott enligt privatinförsel-
lagen. Vidare föreslås att det i privatinförsellagen införs dels en
bestämmelse om möjlighet till frivillig rättelse, dels en bestämmelse
om åtalsbegränsning. Den sistnämnda bestämmelsen tar sikte på de fall
då ett brott enligt privatinförsellagen kan föranleda påföring av en sådan
administrativ avgift som föreskrivs i 7 § samma lag. I sådana fall skall
åtal få väckas endast om det finns särskilda skäl till det.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge har
avstyrkt promemorians förslag om straffskärpning och ökad
kriminalisering inom privatinförsellagens område. Hovrätten har
tillstyrkt övriga förslag till ändringar i lagen. Helsingborgs tingsrätt har
avstyrkt förslaget om straffskärpning och förslaget om att slopa
straffriheten för ringa överträdelser. Tingsrätten har förordat att den
nuvarande straffbestämmelsen utmönstras med hänsyn till att
bestämmelsen om administrativ avgift får anses tillräcklig. Tingsrätten
vill dock avvakta med ändringar tills det avgjorts hur det blir med
Sveriges rätt att behålla den beskattning som föreskrivs i
privatinförsellagen. Åklagarkammaren i Helsingborg har tillstyrkt
förslagen om straffskärpning och förverkande. Riksskatteverket har
tillstyrkt förslaget om åtalsbegränsning. Systembolaget har tillstyrkt
förslaget om straffskärpning.
Skälen för regerings förslag: Sverige fick vid anslutningen till EU
ett undantag från huvudregeln i cirkulationsdirektivet (dvs. rådets
direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för
punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av
sådana varor, Celex 31992L0012) att privatpersoners inköp av alkohol-
och tobaksvaror skall beskattas endast i inköpslandet. Undantaget
innebar att Sverige fick beskatta privatinförsel över vissa angivna
kvantiteter. Undantaget utformades i överensstämmelse med ett redan
gällande undantag för Danmark och hänvisade till artikel 26 i
cirkulationsdirektivet.
Enligt de regler som allmänt gäller inom EU har en resande rätt att ta
med sig alkohol och tobak, avsedda för eget bruk, från ett annat
medlemsland utan att någon punktskatt tas ut i hemlandet. Om varorna
tas in för kommersiella ändamål, skall däremot enligt vad som närmare
föreskrivs skatt betalas i införsellandet.
I december 1996 beslutade rådet att de nordiska länderna skulle få
ytterligare tid för anpassning på detta område. Sverige har rätt att till och
med den 30 juni 2000 och underkastat en översyn fortsätta att tillämpa
samma kvantitativa restriktioner som tillämpades den 31 december
1996. Vid kontakter med kommissionen har under våren en underhands-
överenskommelse träffats mellan den svenska regeringen och
kommissionen om en ändring av de svenska införselreglerna.
Överenskommelsen innebär, att Sverige får fortsätta att beskatta införsel
för eget bruk till och med den 31 december 2003 men att de skattefria
införselkvoterna successivt ökas. Från och med den 1 januari 2004 skall
allmänna EG-regler för privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror
gälla. Det nu sagda behandlas närmare i prop. 1999/2000:121.
Bestämmelser om beskattningen av resandes införsel för privat bruk
av alkoholdrycker och tobaksvaror och vilka kvantiteter som får föras in
i landet utan att punktskatt skall betalas finns i privatinförsellagen.
Den som för in en vara för vilken skatt skall betalas enligt
privatinförsellagen skall vid införseln självmant deklarera detta. Om
införseln sker på en bemannad tullplats, skall deklarationen lämnas till
tulltjänsteman. I andra fall skall deklarationen lämnas till
Skattemyndigheten i Gävle inom fem dagar från det att införseln gjorts.
Beskattningsreglerna straffsanktioneras genom 9 §
privatinförsellagen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar
oriktig uppgift eller underlåter att deklarera döms till böter. I ringa fall
skall inte dömas till ansvar.
Straffbestämmelsen omfattar den som ertappas efter det att han i ett
tullfilter passerat kontrollen i grön fil, den som ertappas i röd fil med att
lämna oriktig uppgift samt den som efter att ha fört in varorna utan att
passera en bemannad tullplats underlåter att lämna deklaration inom
föreskriven tid eller som i deklaration lämnar oriktig uppgift.
En annan fråga är om straffbestämmelsen omfattar den som ertappas
vid kontroll i grön fil. Vid straffbestämmelsens tillkomst påpekade
lagrådet att, om någon blir ertappad vid tullkontroll innan kontrollstället
har passerats, det inte kommer att finnas förutsättningar för att fälla
personen till ansvar (jfr prop. 1995/96:166 s. 44 och 160). Skälet var att
lagen inte hade någon straffbestämmelse som avsåg försök till brott. En
entydig praxis synes inte ha utvecklats. I många fall har emellertid
personer som ertappats i grön fil frikänts av underrätter med
motiveringen att det inte har förelegat ett fullbordat brott enligt
privatinförsellagen. Högsta domstolen har å andra sidan i rättsfallet NJA
1999 s. 670 ansett att ett fullbordat brott enligt privatinförsellagen
förelegat i ett fall där åtalet gällde att gärningsmännen försökt att föra in
sprit och alkohol. Av domen framgår dock inte de närmare
omständigheterna kring införseln och Högsta domstolen har i denna del
inte utvecklat skälen för sitt ställningstagande. Högsta domstolen har i
notisfallet NJA 1999 C 58 meddelat tillstånd till prövning i hovrätt i ett
mål om ansvar enligt 9 § privatinförsellagen. I beslutet anför Högsta
domstolen att det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen
att frågan om gränsen för fullbordat brott enligt den bestämmelsen
prövas av högre rätt.
Straffbestämmelsen bör lämpligen utformas efter mönster av
motsvarande bestämmelse i den nya smugglingslagen (8 § SL). Det
innebär att brottet utformas som ett s.k. farebrott. Närmare bestämt
kommer straffbestämmelsen därmed att gälla den som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet underlåter att lämna föreskriven deklaration eller i
en deklaration lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift samt därigenom ger upphov till fara för att skatt
enligt privatinförsellagen undandras det allmänna.
En sådan anpassning till den föreslagna smugglingslagen kommer att
säkerställa en enhetlig straffsanktionering. Straffbestämmelsen kommer
tveklöst att omfatta samtliga fall som behandlats i det föregående.
Såväl VSL som den föreslagna smugglingslagen innehåller
bestämmelser om möjlighet att genom frivillig rättelse undgå
straffansvar (8 a § VSL respektive 15 § SL). I enlighet med
promemorians förslag bör en motsvarande ordning införas i
privatinförsellagen.
Frågan om förhållandet mellan straffbestämmelsen i privatinförsel-
lagen och bestämmelsen om administrativ avgift har prövats inte bara vid
bestämmelsernas tillkomst utan även senare (jfr prop. 1995/96:166
s. 43 f och prop. 1997/98:100 s. 161 f). Med hänsyn härtill och då de
administrativa avgifterna är föremål för utredning (jfr avsnitt 6.2) finner
regeringen inte anledning att nu göra några ändringar i den ordning som
råder.
Den 1 juli 1998 infördes nya kontrollbefogenheter i
privatinförsellagen (se prop. 1997/98:100, s. 143 146). Kort tid
därefter publicerades promemorians förslag. Effekterna av de nya
kontrollbefogenheterna kunde därför inte beaktas vid utformningen av
promemorians förslag. Med hänsyn härtill bör förslagen i promemorian
om straffskärpning, kriminalisering och ytterligare möjligheter till
förverkande övervägas ytterligare. Regeringen är därför för närvarande
inte beredd att lägga fram dessa förslag.
6.2 Utformningen av tulltilläggen och ändringar i
inregränslagen
Regeringens förslag: I detta lagstiftningsärende görs inga
ändringar av tulltilläggens utformning.
Den nuvarande uppräkningen i 3 § lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen (inregränslagen) behålls. Skyldigheten enligt 4 §
samma lag att anmäla varor som förs in till eller ut från landet
kvarstår tills vidare i sak oförändrad. Lagtexten förtydligas. In- eller
utförsel som omfattas av ett förbud eller ett sådant villkor som inte
är uppfyllt skall utan dröjsmål anmälas vid närmaste bemannade
tullplats.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att det nuvarande
området för tulltillägg (jfr 82 och 83 §§ tullagen) utvidgas till att
omfatta även den som inte är skyldig att lämna skriftlig, eller med
databehandlingsteknik upprättad, tulldeklaration. Förslaget innebär även
att oriktiga muntliga uppgifter skall kunna ligga till grund för tulltillägg.
Vidare föreslås att den nuvarande uppräkningen i 3 § inregränslagen
ersätts med en allmän bestämmelse som anger att lagen är tillämplig på
sådana varor som omfattas av en införsel- eller utförselrestriktion som
gäller vid införsel från eller utförsel till ett annat EU-land. Som skäl
anförs följande. Tullverket saknar möjlighet att ingripa exempelvis om
en person har med sig en införselreglerad vara som inte finns med i
paragrafens uppräkning. Innehållet i en sådan uppräkning är föränderligt
och ändringar kan ibland behöva göras snabbt. Lagstiftning är en alltför
omständlig och tidskrävande procedur. I promemorian lämnas även ett
förslag om anmälningsskyldigheten enligt 4 § inregränslagen. Förslaget
innebär att anmälningsskyldigheten inskränks till att gälla enbart i de fall
förutsättningarna för införsel eller utförsel inte är uppfyllda, dvs. de fall
då varan omfattas av ett förbud mot eller ouppfyllt villkor för införsel
eller utförsel.
Remissinstanserna: Förslaget om att utvidga tillämpningsområdet
för tulltilläggen har tillstyrkts av flertalet remissinstanser eller lämnats
utan erinran. Flera remissinstanser är dock kritiska mot möjligheterna
till dubbla sanktioner i form av straff och tulltillägg.
Förslaget att slopa den s.k. varulistan i 3 § inregränslagen har
tillstyrkts av Läkemedelsverket, Posten AB, Statens jordbruksverk och
Tull-Kust. Förslaget har avstyrkts av Riksantikvarieämbetet.
Luftfartsverket har framfört att varulistan är värdefull för dem som
berörs och att det därför kan vara lämpligt att ha motsvarande uppräkning
i en förordning eller i myndighetsföreskrifter. Förslaget angående
anmälningsskyldigheten enligt 4 § inregränslagen har tillstyrkts av
Statens jordbruksverk.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har tillkallat en särskild
utredare för att göra en förutsättningslös översyn av de administrativa
sanktionsreglerna (dir. 1998:34). I uppdraget ingår att kartlägga och
utvärdera tillämpningen av nuvarande regler. Mot bakgrund av resultatet
skall utredaren göra en genomgripande översyn av reglerna i syfte att
utforma ett sanktionssystem som uppfyller högt ställda krav på
effektivitet, förutsebarhet, likformighet och rättssäkerhet.
Utredningens förslag bör avvaktas. Med hänsyn därtill bör
promemorians förslag inte föranleda några åtgärder i detta
lagstiftningsärende.
Inregränslagen innehåller bestämmelser om Tullverkets befogenheter
vid införsel eller utförsel över Sveriges gräns mot andra EU-länder. Av
EG-fördraget följer att dessa befogenheter får utövas endast i den mån
det är fråga om varor som är föremål för sådana införsel- eller
utförselrestriktioner som kan göras gällande inom EU. Det nu sagda
skall ses mot bakgrund av följande. I den nationella lagstiftningen finns
en rad föreskrifter om införsel- och utförselförbud eller införsel- och
utförselvillkor. Dessa föreskrifter är i regel utformade utan någon
begränsning i förhållande till andra EU-länder. EU:s inre marknad
bygger emellertid på fri rörlighet för varor. Det följer av artiklarna 28
och 29 i EG-fördraget. Endast i speciella fall tillåts restriktioner
(artikel 30 i EG-fördraget).
Uppräkningen i 3 § inregränslagen avser sådana varor som omfattas av
restriktioner vilka anses tillåtna enligt EG-fördraget eller Sveriges
anslutningsfördrag med EU. Inregränslagen är tillämplig endast på de
uppräknade varorna. Uppräkningen grundar sig på ingående och
komplicerade överväganden angående de regler som gäller för den inre
marknaden. Det är fråga om övergripande bedömningar som rör själva
kärnan i den inre marknaden, nämligen den fria rörligheten för varor.
Frågorna kan påverka Sveriges förhållande till EU och dess
medlemsländer. Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att den
nuvarande uppräkningen i lag bör behållas.
Anmälningsskyldigheten i inregränslagen (4 §) är utformad så att den
beträffande de flesta varor gäller endast om de omfattas av ett förbud
eller ett villkor som inte är uppfyllt eller om varan förs in eller ut med
stöd av ett tillstånd som föranletts av vilseledande uppgift. Såvitt avser
några varuslag föreskrivs emellertid att införsel eller utförsel alltid skall
anmälas (generell anmälningsskyldighet). Så är fallet när det är fråga om
krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och
produkter som avses i lagen (1998:397) om strategiska produkter,
vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),
hundar och katter för annat ändamål än handel,
nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,
andra djur eller djurprodukter då det finns särskild anledning att
misstänka smittsam sjukdom eller annan allvarlig risk för människors
eller djurs hälsa, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor
som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda och
barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och
utförsel av barnpornografi i vissa fall.
Vid lagens tillkomst kritiserades bestämmelserna om anmälnings-
skyldighet. Lagrådet framhöll att när det gäller införsel som sker med
stöd av tillstånd är anmälningsskyldigheten osanktionerad och varan får
föras in oberoende av om anmälan görs eller ej (prop. 1995/96:166
s. 156 f). Den föreslagna smugglingslagen innehåller, liksom VSL,
straff endast för den som bryter mot ett införselförbud eller -villkor
eller ett utförselförbud eller -villkor eller som för in eller ut en vara
med stöd av tillstånd som föranletts av oriktig uppgift eller
underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift. Den som för in exempelvis
en hund eller katt till landet utan att anmäla införseln eller utförseln kan
således inte fällas till ansvar, om införseln inte sker i strid med något
förbud eller villkor och inte heller görs med stöd av tillstånd som
föranletts av oriktig uppgift eller underlåtenhet att lämna föreskriven
uppgift.
Det bör här anmärkas att det i andra sammanhang kan finnas
föreskrifter om generell anmälningsskyldighet. Så är fallet i t.ex. 15 §
förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Enligt den bestämmelsen
skall utförsel av viss krigsmateriel anmälas till Tullverket senast en
vecka före den tidpunkt då utförsel avses ske. Motsvarande ordning
gäller enligt 17 § förordningen (1998:400) om strategiska produkter vid
utförsel av strategiska produkter.
Den generella anmälningsskyldigheten har tillkommit för att
underlätta kontrollen av att förbud och villkor inte överträds (jfr a. prop.
s. 42 f, 47 52, 55 ff och 92 samt prop. 1997/98:43 s. 99 ff och 173).
Enligt regeringens mening har det i lagstiftningsärendet inte
framkommit skäl att ändra anmälningsskyldighetens omfattning.
Vid lagens tillkomst påtalade Lagrådet att flera bestämmelser om
Tullverkets befogenheter vid kontroll hade fått en missvisande
utformning. Lagrådet påpekade att detta berodde på konstruktionen av
anmälningsbestämmelsen. Mot bakgrund härav har bestämmelserna i
lagen gåtts igenom och föreslås att flera av dem förtydligas.
Vidare förslås att det i inregränslagen tas in en föreskrift om att
anmälan skall ske utan dröjsmål vid närmaste bemannade tullplats, om
varan omfattas av ett förbud mot eller ett ouppfyllt villkor för in- eller
utförsel eller om varan förs in eller ut med stöd av ett tillstånd som
föranletts av oriktig uppgift eller underlåtenhet att lämna föreskriven
uppgift. Bestämmelsen bör ses mot bakgrund av att det rör sig om varor
som inte får finnas inom landet utan att vara föremål för åtgärder från
Tullverkets sida eller varor som inte får föras ut ur landet. Den
föreslagna bestämmelsen innebär samtidigt att inregränslagen anpassas
till en ändring i lagen om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. som regeringen föreslår i annat
lagstiftningsärende (jfr avsnitt 3, Ärendet och dess beredning). Enligt
den lagen får varor som förs in från tredje land utan hinder av
införselförbud eller -villkor bli föremål för vissa närmare angivna slag
av tullbehandling. Förslaget innebär bl.a. att lagen även skall vara
tillämplig på varor som förs in från ett EU-land under förutsättning att
varorna förs direkt till närmaste bemannade tullkontor och där anmäls.
6.3 Ekonomiska konsekvenser
De föreslagna ändringarna innebär i allt väsentligt enbart lagtekniska
justeringar. De kan därför inte förväntas ge upphov till ökade kostnader.

7 Författningskommentar
7.1 Förslaget till lag (2000:000) om straff för smuggling
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för gärningar som
rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Har det i lag eller
annan författning föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud
mot eller villkor för att föra in eller ut en vara, gäller i stället
bestämmelserna i den författningen om inget annat är föreskrivet.
I 19 22, 26, 27 och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om
befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag
eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt
någon av de författningar som nämns i tredje stycket. Befogenheterna
gäller även vid sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) som
avses i 12 § tredje stycket. Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller
besluta om förverkande gäller dock inte vid brott enligt
narkotikastrafflagen.
De författningar som avses i andra stycket är lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker, lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel, lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land som är medlem i
Europeiska unionen, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
samt tullagen (2000:000).
Första stycket
I första meningen anges att lagen innehåller bestämmelser om sådana
gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor.
Anknytningen till införsel eller utförsel kommer till uttryck på olika sätt
i lagens paragrafer. Bestämmelsen har således inte någon självständig
betydelse såvitt avser lagens tillämpningsområde. Den är i stället att se
som en allmän beskrivning av tillämpningsområdet sådant det anges i
respektive bestämmelse.
Vad som skall förstås med införsel och utförsel regleras i 2 § första
stycket.
Med varor förstås i princip materiella ting. Tillämpningen härav får
emellertid ske med utgångspunkt i de införsel- och
utförselbestämmelser som sanktioneras genom SL. Det bör här noteras
att tull-, skatte- och avgiftsreglerna kan innehålla särskilda
bestämmelser om vad som skall anses som varor. I dessa regler är en
vara ett objekt vars införande till eller utförande från EG:s tull- eller
skatteområden medför att tullar, andra skatter eller avgifter skall betalas.
På så sätt får det betydelse vad som räknas upp i den s.k. tulltaxan, dvs.
rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe-
och statistiknomenklaturen och om den Gemensamma tulltaxan (Celex
31987R2658). Indirekt kan varubegreppet även framgå av bestämmelser
i exempelvis tullkodexen (jfr t.ex. artikel 212). När det gäller
mervärdesskatt får tillämpningen ske med utgångspunkt i 1 kap. 6 §
mervärdesskattelagen (1994:200) i belysning av artikel 5 i det s.k. sjätte
mervärdesskattedirektivet, dvs. rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den
17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning
rörande omsättningsskatter Gemensamt system för mervärdesskatt:
enhetlig beräkningsgrund (Celex 31977L0388). Här bör noteras att även
vissa icke-materiella objekt omfattas av bestämmelserna om
mervärdesskatt. Det gäller t.ex. elektricitet. Punktskatter för import
finns föreskrivna endast i tre lagar, nämligen lagen om tobaksskatt, lagen
om alkoholskatt och lagen om skatt på energi.
Andra meningen motsvarar 27 § VSL. I denna mening föreskrivs att
lagen inte gäller i den mån en annan författning innehåller en
straffbestämmelse för den som bryter mot ett förbud eller villkor för
införsel eller utförsel. Som exempel kan nämnas 40 § fiskelagen
(1993:787). I sådana fall gäller således inte den här föreslagna lagens
bestämmelser om straff enligt 3 7 §§. Därmed kommer inte heller
bestämmelserna om olovlig befattning med smuggelgods (12 och
13 §§ SL) eller förverkandebestämmelserna (16 och 17 §§ SL) att gälla
för den som överträder ett sådant förbud eller villkor. Dessa
bestämmelser gäller nämligen endast vid brott enligt den här lagen.
Detsamma gäller övriga bestämmelser i lagen, exempelvis
bestämmelserna om förundersökning, tvångsmedel, åtal och behörighet
att besluta om förverkande (19 22, 26 28 och 32 §§).
Som framgår av andra meningen kan det emellertid i en författning
(import-/exportförfattning) vara särskilt föreskrivet att bestämmelser i
SL ändå skall gälla. Som exempel kan nämnas 14 § lagen (1996:95) om
vissa internationella sanktioner angående förundersökning och
tvångsmedel.
Andra meningen saknar betydelse när det är fråga om att någon i
samband med in- eller utförsel undandrar tull, annan skatt eller avgift. I
sådant fall gäller SL:s bestämmelser om straff (8 11 §§), olovlig
befattning med smuggelgods (12 och 13 §§) och förverkande (16 och
17 §§) utan hinder av att införseln eller utförseln är olovlig och kan
föranleda straff enligt särskild författning.
I andra och tredje styckena i den här paragrafen finns särskilda
bestämmelser. Av dessa framgår att SL:s bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel, åtal m.m. skall tillämpas även vid brott
enligt vissa andra författningar, om brottet rör införsel eller utförsel.
Andra och tredje styckena
I rättegångsbalken finns bestämmelser om bl.a. förundersökning,
tvångsmedel och åtal. Dessa bestämmelser blir direkt tillämpliga på
både brott enligt SL och sådana brott som rör införsel eller utförsel men
som återfinns i andra författningar än SL. I 19 22, 26 och 27 §§ finns
emellertid särskilda föreskrifter om befogenheter för Tullverket,
tjänstemän vid Tullverket och tjänstemän vid Kustbevakningen när det
gäller förundersökning och tvångsmedel. I 32 § finns föreskrivet
befogenhet för befattningshavare vid Tullverket att väcka åtal och
meddela beslut enligt 3 § fjärde stycket lagen (1986:1009) om
förverkande.
Befogenheterna gäller i första hand vid brott enligt denna lag. I
paragraferna anges emellertid att befogenheterna gäller även vid andra
brott som avses i 1 § andra stycket. De brott som avses är brott enligt de
författningar som anges i tredje stycket under förutsättning att brotten
rör införsel till eller utförsel från landet.
I den mån de särskilda bestämmelserna gäller befogenheter om
förundersökning och tvångsmedel som anges i rättegångsbalken, blir de
tillämpliga endast i den utsträckning som medges i den balken. Som
exempel på detta kan nämnas att flera befogenheter enligt
rättegångsbalken förutsätter att det är fråga om brott för vilket det är
föreskrivet fängelse. De särskilda bestämmelser i SL som hänvisar till
rättegångsbalkens bestämmelser blir då inte tillämpliga på bötesbrotten
enligt författningarna i tredje stycket.
De författningar som räknas upp i tredje stycket är sådana som särskilt
rör Tullverkets verksamhetsområde. I allt väsentligt är det fråga om brott
som rör införsel till eller utförsel från landet av varor . Om en
uppräknad författning skulle komma att innehålla straffbestämmelser för
gärningar som rör annat än in- eller utförsel av varor, gäller
befogenheterna enligt SL inte sådana brott. Att gärningen rör in- eller
utförsel innebär att gärningen skall ha ett orsaksmässigt samband med en
in- eller utförsel. Lagtexten innebär således inte i sig ett krav på att det
skall finnas ett direkt tidsmässigt samband (jfr promemorian s. 446).
I promemorian finns översikter över författningar som anges i tredje
stycket (jfr bl.a. s. 102, 105, 106 f och 446-448). I tredje stycket anges
även den föreslagna nya tullagen (jfr den allmänna motiveringen,
avsnitt 3). I den finns föreskrivet straff för den som bryter mot vissa
föreskrifter, förbud och beslut enligt tullagstiftningen (10 kap. 1 §
förslaget till ny tullag). Brottet betecknas som tullförseelse och kan
föranleda böter. Brottet motsvarar tullförseelse enligt 96 § tullagen och
71 § tullförordningen (1994:1558).
Hänvisningen till sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64)
som avses i 12 § tredje stycket har följande bakgrund.
I 12 § första och andra styckena finns bestämmelser om olovlig
befattning med smuggelgods. I tredje stycket i den paragrafen har
emellertid föreskrivits att dessa ansvarsbestämmelser inte skall
tillämpas om befattningen är belagd med straff enligt vissa angivna
bestämmelser i narkotikastrafflagen. SL:s bestämmelser om olovlig
befattning med smuggelgods har med andra ord gjorts subsidiära i
förhållande till dessa straffbestämmelser i narkotikastrafflagen (jfr
kommentaren till 12 § tredje stycket). Som påpekats i
Generaltullstyrelsens remissyttrande är det emellertid ganska ofta som
tullen upptäcker narkotika där det kausala sambandet med själva
smugglingen saknas eller kan ifrågasättas. För att få en naturlig och
fungerande gränsdragning för tullens befogenheter i detta sammanhang
skall befogenheterna omfatta även dessa fall. Däremot omfattas dessa
fall inte av befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller besluta om
förverkande.
2 §
Vid tillämpning av denna lag skall en vara anses ha förts in till eller ut
från landet när den har förts över gränsen för svenskt territorium.
I denna lag förstås med
1. narkotika: sådana varor som anges i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64), och
2. tullbehandling: vad som föreskrivs i tullagstiftningen om att en
vara skall läggas upp på tillfälligt lager eller bli föremål för godkänd
tullbehandling eller åtgärder enligt 3 kap. 4 § tullagen (2000:000), då
varan förs in till eller ut från landet.
Första stycket
Att en vara förs in till eller ut från landet utgör ett av rekvisiten för brott
enligt bl.a. 3 § och 8 §. Genom den här bestämmelsen föreskrivs när en
vara skall anses införd till eller utförd från landet. Så skall anses vara
fallet när varan har förts in över gränsen för svenskt territorium (den
svenska territorialgränsen) respektive ut över samma gräns. Med svenskt
territorium förstås Sveriges landområden, Sveriges sjöterritorium med
inre vatten och territorialhavet samt luftrummet över landområdena och
sjöterritoriet (jfr förordningen /1982:756/ om Försvarsmaktens
ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och
neutralitet, m.m. /IKFN-förordning/ och tillträdesförordningen
/1992:118/). Av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium framgår
att det svenska territorialhavet med vissa undantag har en bredd av tolv
nautiska mil. Vad som föreskrivs i den här paragrafen stämmer överens
med vad som förstås i tullagen med att en vara förs in till det svenska
tullområdet (jfr 2 § tullagen; 1 kap. 5 § förslaget till ny tullag).
Det nu sagda har alltså avseende på den nationella territorialgränsen
och berör således inte frågan om varan förs inom, in till eller ut från
EU:s tullområde eller skatteområden.
Som framgår av ordalydelsen gäller den föreslagna bestämmelsen
även då en vara förs över en sådan del av territorialgränsen som omfattas
av bestämmelser angående samverkan på tullområdet. Bestämmelser om
samverkan finns bl.a. i lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med
annan stat. Sådant gränstullsamarbete har etablerats med Norge och
Finland (jfr kungörelsen /1959:591/ om gränstullsamarbete med Norge
och förordningen /2000:3/ om gränstullsamarbete med Finland). Inom
ramen för detta samarbete ombesörjs i vissa fall tullkontroll för svensk
räkning av norsk eller finländsk tullpersonal vid tullkontor som är
beläget inom norskt respektive finskt territorium.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) behandlas frågor om lagens
tillämplighet med hänsyn till folkrätten, konventioner och bilaterala
överenskommelser med andra stater.
Andra stycket
Med narkotika förstås detsamma som i narkotikastrafflagen. I flera av
SL:s bestämmelser finns särskilda regleringar för narkotika.
Genom denna paragraf fastställs den innebörd som ordet
tullbehandling skall ha då det förekommer i denna lag. Med
tullbehandling förstås här vad som föreskrivs i tullagstiftningen om att
en vara skall läggas upp på tillfälligt lager, bli föremål för godkänd
tullbehandling eller bli föremål för åtgärder enligt 3 kap. 4 § i förslaget
till ny tullag (motsvarar 9 a § tullagen), då varan förs in till eller ut från
landet. Det är alltså fråga om förfaranden som den som korsar
territorialgränsen är skyldig att underkasta varan från och med att han
fullgjort sin skyldighet att föra varan till det tullkontor eller annan plats
som följer av tullagstiftningen.
Tullagstiftningen gäller då en vara förs in till landet från ett område
utanför EG:s tullområde eller skatteområde eller då den förs ut från
landet till ett sådant område (jfr 2 § tullagen /1 kap. 5 § förslaget till ny
tullag/ angående omfattningen av tullområdet respektive skatteområdet
samt 9 § tullagen /3 kap. 3 § förslaget till ny tullag/ angående
tillämpligheten i förhållande till skatteområdet). Tullagstiftningen gäller
dessutom då en icke-gemenskapsvara, som är underkastad ett
tullförfarande, förs in till landet från en plats inom EG:s tullområde.
Som exempel kan nämnas att en vara transiteras från Polen via Tyskland
till Sverige. På grund av 9 a § tullagen (3 kap. 4 § i förslaget till ny
tullag) gäller tullagstiftningen i den här situationen även om varan inte är
underkastad ett tullförfarande. Som exempel kan nämnas att en icke-
gemenskapsvara smugglas från Polen via Tyskland till Sverige. I de fall
som 9 a § tullagen är tillämplig är den som för in varan skyldig att
anmäla införseln till Tullverket vid gränspasseringen. Tullverket har då
att ta ut föreskriven tull (men inte någon annan skatt) samt att
kontrollera att varan inte omfattas av något införselförbud eller något
införselvillkor som inte är uppfyllt.
Uppläggande på tillfälligt lager kan karakteriseras som en
korttidsförvaring i avvaktan på att varorna hänförs till godkänd
tullbehandling (jfr artiklarna 50 och 53 i tullkodexen och 47 § tullagen;
3 kap. 6-11 §§ förslaget till ny tullag). Det finns fem slag av godkänd
tullbehandling. Det ena är s.k. tullförfaranden (sammanlagt åtta stycken,
nämligen övergång till fri omsättning, transitering, lagring i tullager,
aktiv förädling, bearbetning under tullkontroll, temporär import, passiv
förädling och export). Övriga fyra fall av godkänd tullbehandling är
överföring till en frizon eller ett frilager, återexport från EG:s
tullområde, förstöring av den införda varan eller överlåtelse av varan till
statskassan.
Uppläggande på tillfälligt lager inleds genom att den som vill lägga
upp varan lämnar en summarisk deklaration till lagerhavaren (jfr artikel
43 i tullkodexen och 4 kap. 5 § tullordningen /TFS 1994:45/).
Som huvudregel gäller att samtliga s.k. tullförfaranden inleds genom
att den som för in varan lämnar en tulldeklaration (artiklarna 4.17 och
59 i tullkodexen). Förenklade förfaranden tillämpas för
postförsändelser och järnvägstrafik (jfr artikel 45 i tullkodexen samt 14
och 15 kap. tullordningen).
Överföring till frilager eller frizon inleds genom att varan fysiskt förs
in i zonen eller lagret (jfr artikel 170 i tullkodexen och 11 kap.
tullordningen). Tullbehandlingsinstitutet återexport inleds genom att en
anmälan om återexport lämnas till Tullverket (jfr artikel 182.2 i
tullkodexen och 12 kap. 1 § tullordningen). Anmälan skall göras på det
s.k. enhetsdokumentet. Som sådan anmälan godtas i visst fall även en
tulldeklaration för tullförfarandet transitering (jfr 12 kap. 1 § andra
stycket tullordningen). Såväl förstöring som överlåtelse till statskassan
inleds genom att den som vill låta förstöra eller överlåta varan gör en
skriftlig anmälan till Tullverket (artikel 182.3 i tullkodexen och 12 kap.
2 § tullordningen).
Ett förfarande enligt 9 a § tullagen (3 kap. 4 § förslaget till ny tullag)
inleds genom att den som för in varan anmäler införseln i samband med
gränspasseringen.
Bestämmelserna i tullagstiftningen innebär att den som för in varor
till gemenskapens tullområde utan dröjsmål skall transportera varorna
till det tullkontor som Tullverket anvisat eller till annan plats som
Tullverket anvisat eller godkänt (jfr artiklarna 37 42 i tullkodexen) eller
till en frizon eller frilager.
De olika formerna för tullbehandling finns närmare beskrivna i
bilaga 4.
3 §
Den som, i samband med införsel till landet av en vara som omfattas av
ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel, uppsåtligen
bryter mot förbudet eller villkoret genom att underlåta att anmäla varan
till tullbehandling, döms för smuggling till böter eller fängelse i högst
två år.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som, i samband
med att en sådan vara förs in till landet, uppsåtligen lämnar oriktig
uppgift vid tullbehandling eller underlåter att lämna föreskriven uppgift
vid tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att införseln
fullföljs i strid med förbudet eller villkoret.
För smuggling döms också den som uppsåtligen
1. från landet för ut en vara i strid med ett särskilt föreskrivet förbud
mot eller villkor för utförsel eller efter utförseln förfogar över varan i
strid med förbudet eller villkoret,
2. under pågående tullbehandling förfogar över en vara som omfattas av ett
särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel och därigenom
föranleder att införseln fullföljs i strid med förbudet eller villkoret,
3. till landet för in eller från landet för ut en vara med stöd av ett
tillstånd som föranletts av att någon lämnat oriktig uppgift eller
underlåtit att lämna föreskriven uppgift till en tillståndsmyndighet eller
förfar på ett sådant sätt hos en tillståndsmyndighet och därigenom
föranleder att tillstånd meddelas och att varan förs in till eller ut från
landet med stöd av tillståndet, eller
4. förfogar över en vara i strid med villkor som uppställts för eller i
samband med varans införsel eller utförsel.
I det fall bestämmelserna om tullbehandling inte är tillämpliga vid
införsel från eller utförsel till ett annat EU-land, gäller vad som anges i
första och andra styckena angående tullbehandling i stället förfarande
enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns
mot ett annat land inom Europeiska unionen.
Paragrafens tillämpningsområde huvuddrag
Paragrafens första stycke omfattar att någon bryter mot ett särskilt
föreskrivet införselförbud eller införselvillkor genom att underlåta att
anmäla en vara till tullbehandling. Andra stycket omfattar att någon vid
tullbehandling lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift och därigenom ger upphov till fara för att införseln
fullföljs i strid med förbudet eller villkoret. I tredje stycket första
punkten straffbeläggs att någon i strid med ett särskilt föreskrivet
utförselförbud eller utförselvillkor för ut en vara från landet. Punkten
omfattar även att någon efter utförseln förfogar över varan i strid med
förbudet eller villkoret utan att han (bevisligen) haft uppsåt till det vid
utförseltidpunkten. Den följande punkten i tredje stycket avser det fallet
att någon under pågående tullbehandling förfogar över en vara så att
införseln fullföljs i strid med ett införselförbud eller införselvillkor,
som är särskilt föreskrivet. Den tredje punkten i tredje stycket omfattar
att någon med stöd av ett tillstånd, som föranletts av oriktig uppgift eller
underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift, för in eller ut en vara. Vad
som därmed straffbeläggs som fullbordat brott är alltså själva
utnyttjandet av ett sådant tillstånd. Punkten omfattar emellertid även just
det förhållandet att någon till en tillståndsmyndighet lämnar en oriktig
uppgift eller underlåter att lämna en föreskriven uppgift och därigenom
föranleder att tillstånd meddelas och att varan förs in till eller ut från
landet med stöd av tillståndet. I den fjärde punkten regleras så den
situationen att någon förfogar över en vara i strid med ett villkor som
uppställts vid införseln eller utförseln. I det fjärde stycket finns en
särskild bestämmelse som avser sådan införsel från eller utförsel till ett
annat EU-land som ligger utanför tullagstiftningen. För sådan in- och
utförsel knyts paragrafens tillämpning till de förfaranden som föreskrivs
i lagen om Tullverkets befogenheter mot ett annat land inom Europeiska
unionen (inregränslagen).
På förslag av Lagrådet behandlas all smuggling av narkotika i en
särskild paragraf (6 §) i vilken sådan smuggling har getts beteckningen
narkotikasmuggling respektive grov narkotikasmuggling (jfr den
allmänna motiveringen avsnitt 5.1). Vidare har på förslag av Lagrådet
ringa brott brutits ut till en egen paragraf (4 §).
I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) behandlas vissa frågor om
paragrafens tillämplighet med hänsyn till folkrätten, konventioner och
bilaterala överenskommelser med andra stater.
Innebörden av förbud och villkor avseende in- eller utförsel
I första och andra styckena samt tredje stycket punkterna 1 och 2
regleras fall då någon bryter mot sådana förbud eller villkor som är
särskilt föreskrivna. Dessa bestämmelser omfattar således inte det
förhållandet att någon bryter mot ett villkor som uppställts i det enskilda
fallet. Den situationen regleras i stället i tredje stycket punkt 4.
Vilka varor som omfattas av särskilt föreskrivna in- eller utförsel-
restriktioner framgår inte av SL utan av bestämmelser i ett stort antal
andra författningar. Många sådana bestämmelser finns direkt i lag eller
har sin grund i bemyndiganden som meddelats i lag. Villkoren kan vara
föreskrivna av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av en
annan myndighet. Det är då i regel den myndighet som skall ha tillsynen
över att regleringsförfattningen efterlevs. För införsel av olika varor kan
krävas t.ex.
a) att införseltillstånd finns,
b) att visst intyg är utfärdat av myndighet i exportlandet,
c) att varan kommer till en viss person (t.ex. den som har rätt att
tillverka eller handla med en sådan vara här i landet),
d) att importören är registrerad,
e) att varan förs in av en person som uppnått viss ålder,
f) att införseln sker över viss ort,
g) att varan undersöks innan den lossas eller frigörs från Tullverkets
befattning,
h) att varan hålls i karantän viss tid,
i) att bevis visas upp om att varan uppfyller vissa uppställda krav,
j) att varan är märkt på visst sätt eller
k) att varan förs in till landet under viss tid.
I promemorian (s. 450 ff) finns en översikt över bakgrunden till olika
typer av restriktioner samt lämnas exempel på författningar med in- och
utförselrestriktioner och bemyndiganden att föreskriva sådana.
Ansvar för smuggling förutsätter alltid att en införsel- eller utförsel-
reglering överträds i det enskilda fallet. Det är alltså inte tillräckligt att
själva varan är föremål för någon sådan reglering. I vissa fall finns det
nämligen undantag från ett annars gällande tillståndstvång. Som exempel
kan nämnas införsel av mindre mängder läkemedel för medicinskt
ändamål och personligt bruk. Ett annat exempel är att föreståndaren för
en institution eller motsvarande vid ett universitet eller en högskola utan
tillstånd får föra in även i och för sig livsfarliga kemikalier som behövs
för verksamheten.
In- och utförselregleringar i förhållande till andra EU-länder
I Fördraget om upprättandet av den Europeiska gemenskapen (EG-
fördraget) regleras principerna för EG:s inre marknad. Den inre
marknaden bygger på principerna om fri rörlighet för personer, varor,
tjänster och kapital. I artiklarna 28 och 29 anges att kvantitativa
importrestriktioner och kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder
med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsländerna.
Nationella in- eller utförselrestriktioner kan emellertid gälla i
förhållande till andra medlemsländer om restriktionerna är tillåtna enligt
vissa undantag som anges i artikel 30 eller enligt ett medlemslands
anslutningsfördrag. Enligt artikel 30 kan en medlemsstat införa förbud
mot eller andra restriktioner för import, export eller transitering om
restriktionen grundas på hänsyn till
allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet,
intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv,
intresset att bevara växter eller skydda nationella skatter av konst-
närligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller
intresset att skydda industriell och kommersiell äganderätt.
För att en handelshindrande reglering skall kunna göras gällande mot
den enskilde måste den vara nödvändig. Det innebär att det skall saknas
handelsneutrala alternativa möjligheter att tillgodose ändamålet med
regleringen. Regleringen måste dessutom vara proportionell på så sätt
att den inte får medföra handelshindrande verkningar som går utöver det
syfte som motiverar regleringen eller i övrigt onödigt störa varuutbytet
mellan medlemsländerna. På området finns en rikhaltig rättspraxis i EG-
domstolen.
I EG-fördraget finns även en särskild bestämmelse om rätt för ett
medlemsland att vidta åtgärder såvitt avser handel med vapen,
ammunition och krigsmateriel för att skydda väsentliga
säkerhetsintressen för landet (artikel 296).
Sveriges anslutningsfördrag ger Sverige rätt att behålla
införselregleringar som avser djur av olika slag.
Här bör anmärkas inregränslagen. I den finns bestämmelser om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat EU-land (jfr
den allmänna motiveringen, avsnitt 6.2). Lagen är tillämplig endast på
vissa uppräknade varor (3 §). Det är varor som omfattas av sådana
införselrestriktioner som är tillåtna enligt det nu sagda.
Brottskonkurrens
Den som bryter mot ett införselförbud eller införselvillkor skall dömas
enligt den här bestämmelsen för smuggling även om han också skall
dömas enligt 8 § för tullbrott. Detta följer av att brotten i princip alltid
får anses ha olika skyddsobjekt (skyddsintressen). Så får anses vara
fallet även om exempelvis en tull ytterst kan syfta till att begränsa
importen.
En annan fråga är i vilken mån straffvärdet höjs av att en gärningsman
döms för både smugglingsbrott och tullbrott jämfört med att han döms
för endast ett av brotten. Det får avgöras med ledning av allmänna
straffrättsliga principer, varvid måste beaktas de intressen som uppbär
SL. Av vikt blir således dels den betydelse som smugglingsbrottet har
med hänsyn till de skyddsintressen som förbudet eller villkoret är avsett
att värna (exempelvis människors liv eller hälsa), dels i vilken mån den
undandragna skatten eller avgiften har uppgått till betydande belopp eller
annars ingått i ett tullbrott som i sig varit av allvarlig beskaffenhet. Med
beaktande av det nu sagda torde nuvarande påföljdspraxis kunna tjäna
som vägledning även för framtiden.
I vissa lagar finns bestämmelser som föreskriver straff för den som
innehar vissa slag av varor. Så är fallet i bl.a. narkotikastrafflagen, vapen-
lagen (1996:67) och lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel. I de två sistnämnda lagarna finns hänvisningar till VSL
(fortsättningsvis SL). En motsvarande hänvisning föreslås bli intagen i
narkotikastrafflagen. Genom hänvisningarna får anses vara markerat att
det innehav som konstituerar den olaga införseln inte bör föranleda
ansvar enligt de särskilda lagarna utan enbart enligt smugglings-
bestämmelsen (s.k. skenbar lagkonkurrens). En annan sak är om och i
vilken mån det efterföljande innehavet skall medföra ansvar för olaga
innehav enligt de särskilda straffbestämmelserna för sådant innehav. Den
frågan måste besvaras enligt allmänna straffrättsliga principer (jfr
exempelvis rättsfallen NJA 1974 s. 108 och 1974 s. 208 II).
Skulle den som för in alkohol eller tobak från ett annat EU-land bryta
mot någon införselrestriktion i alkohollagen (1994:1738) eller
tobakslagen (1993:581), kan han dömas för smuggling enligt 3 § SL
utan hinder av att han även gjort sig skyldig till brott enligt
privatinförsellagen eller skattebrottslagen. Straffansvaret enligt
privatinförsellagen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.1,
och författningskommentaren till förslaget om ändring av 9 §
privatinförsellagen. Straffansvaret enligt skattebrottslagen behandlas i
författningskommentaren till 8 § (under rubriken Skattebestämmelser
som sanktioners genom 8 §) och i författningskommentaren till
förslaget om ändring av 9 § privatinförsellagen.
Beträffande införsel från ett annat EU-land kan det aldrig uppstå
konkurrens mellan 3 § SL och 8 § SL, utan endast mellan å ena sidan 3 §
SL och å andra sidan brott enligt 9 § privatinförsellagen eller enligt
skattebrottslagen. Konkurrensen kan gälla enbart vid införsel av alkohol
och tobak. Endast i dessa fall finns det nämligen både
införselrestriktioner och beskattningsbestämmelser. Vid brott enligt
privatinförsellagen kan det bli fråga om ansvar även enligt 3 § SL på
grund av att någon bryter mot åldersrestriktionerna i alkohollagen eller
tobakslagen. Vid brott enligt skattebrottslagen kan det dessutom bli
fråga om ansvar enligt 3 § SL på den grunden att någon har brutit mot
andra införselrestriktioner i alkohollagen. Enligt 4 kap. 2 § alkohollagen
får spritdrycker, vin och starköl föras in till landet endast av den som
enligt vad som närmare föreskrivs är berättigad att bedriva partihandel
med sådana varor samt av detaljhandelsbolaget (dvs. Systembolaget AB).
Undantag föreskrivs bl.a. i det fallet att alkoholen förs in av en resande
som fyllt 20 år eller av en person som utför arbete på ett transportmedel
och som har uppnått denna ålder. Införseln är då tillåten om den sker för
eget eller familjens bruk eller som gåva till närstående för dennes eller
dennes familjs personliga bruk. Såvitt avser tobak finns endast den
införselrestriktionen att den som för in tobaken måste ha fyllt 18 år.
Uppsåt
Allmänna uppsåtsregler är tillämpliga. Det har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 5.7.1. Vad som anförs där torde medföra bl.a.
följande. För att någon skall fällas till ansvar enligt andra stycket för att
ha lämnat oriktig uppgift krävs att hans uppsåt i princip täcker att den
uppgift som han lämnat är oriktig. Vidare torde de allmänna
uppsåtsreglerna innebära att gärningsmannen i princip skall ha insett
effekten av den oriktiga uppgiften, dvs. faran för att införseln fullföljs i
strid med förbudet eller villkoret. Detta utvecklas närmare i den
allmänna motiveringen.
I 7 § finns föreskrivet straffansvar för den som av grov oaktsamhet
begår en gärning som anges där (jfr den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.7.2, om grov oaktsamhet).
Straffskalan
Straffskalan stämmer överens med vad som föreskrivs i 1 § VSL
angående normalbrott när det gäller smuggling av annat än narkotika.
Smuggling av narkotika behandlas i en särskild paragraf (6 §).
Särskilt om första och andra styckena
I första stycket straffbeläggs att någon bryter mot ett särskilt föreskrivet
införselförbud eller införselvillkor genom att underlåta att anmäla en
vara till tullbehandling. I andra stycket straffbeläggs att någon vid
tullbehandling lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift och därigenom ger upphov till fara för att införseln
fullföljs i strid med ett sådant förbud eller villkor. Enligt båda
bestämmelserna krävs
1) att det är fråga om en vara,
2) att varan omfattas av ett särskilt föreskrivet införselförbud eller
införselvillkor,
3) att gärningen sker uppsåtligen och
4) att gärningen sker i samband med att varan förs in till landet.
Vad som avses med vara har behandlats i kommentaren till 1 §.
Vad som skall förstås med att en vara omfattas av ett särskilt
föreskrivet införselförbud eller införselvillkor har behandlats i det
föregående under rubriken Innebörden av förbud och villkor avseende
in- eller utförsel. På sätt där närmare anges avses alltså sådana
införselförbud eller -villkor som har föreskrivits i författning.
Uppsåtskravet har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
5.7.1, och i det föregående under rubriken Uppsåt.
Vad som skall förstås med att en vara förs in till landet framgår av 2 §
första stycket.
För att det skall vara fråga om ett fullbordat brott enligt första
stycket krävs alltid att varan är att anse som införd till landet i enlighet
med vad som föreskrivs i 2 § första stycket. Annars kan ett
införselförbud eller införselvillkor överhuvudtaget inte vara överträtt.
Brottet fullbordas i och med att gärningsmannen efter införseln
underlåtit att i enlighet med tullagstiftningen anmäla den införda varan
till föreskriven tullbehandling inom landet. Av kommentaren till 2 §
första stycket framgår att tullbehandling i vissa fall kan ske utom landet
(t.ex. i Norge). I den situationen fullbordas brottet i och med att
gärningsmannen fört varan över gränsen utan att ha anmält den till en
sådan föreskriven tullbehandling.
För att det skall vara fråga om ett fullbordat brott enligt andra
stycket krävs att gärningsmannen vid tullbehandling inom landet har
lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna föreskriven uppgift samt
därigenom gett upphov till fara för att införseln fullföljs i strid med
förbudet eller villkoret. Bestämmelsen bygger på att införseln har
påbörjats, dvs. att varan har förts över territorialgränsen. Vid
tullbehandling inom landet är brottet alltså fullbordat i och med att
gärningsmannen har lämnat den oriktiga uppgiften eller underlåtit att
lämna den föreskrivna uppgiften. Sker tullbehandlingen utom landet, är
brottet fullbordat först i och med att varan efter tullbehandlingen förts
in till landet, dvs. passerat territorialgränsen, i strid med förbudet eller
villkoret (jfr 2 § första stycket). Om införseln stoppas vid
tullbehandlingen utom landet, kan gärningsmannen dömas för försök till
smuggling.
Tullagstiftningen, och därmed bestämmelserna i de här båda styckena,
gäller i de fall en vara förs in till landet från ett område utanför EG:s
tullområde eller skatteområde. Den gäller även då en icke-
gemenskapsvara förs in till landet från en plats inom EG:s tullområde.
Det kan då vara fråga om en vara som är underkastad ett tullförfarande
(t.ex. en vara som transiteras från Polen via Tyskland till Sverige). Det
kan också vara fråga om en vara som inte är underkastad ett
tullförfarande (t.ex. en vara som smugglas från Polen via Tyskland till
Sverige). Att tullagstiftningen, och därmed bestämmelserna i de här båda
styckena, blir tillämpliga i det sistnämnda fallet beror på 9 a § tullagen
(3 kap. 4 § i förslaget till ny tullag). Det nu sagda behandlas även i
kommentaren till 2 § andra stycket.
En närmare beskrivning av förfarandena enligt tullagstiftningen finns i
bilaga 4.
Tullagstiftningen innehåller ett mycket stort antal bestämmelser om
skyldighet att göra anmälan till Tullverket i samband med införsel. Ett
fullbordat brott förutsätter emellertid att gärningsmannen underlåter att
anmäla varan till tullbehandling eller vid en sådan antingen lämnar
oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven uppgift (jfr 2 §
andra stycket angående vad som innefattas i uttrycket tullbehandling).
Det kan således inte bli fråga om ett fullbordat brott då en person lämnar
oriktig uppgift i en anmälan som görs till Tullverket men som inte gäller
tullbehandling (t.ex. inkommande fartygsanmälan, inkommande
luftfartygsanmälan eller förhandsanmälan enligt 2 kap. tullordningen).
Om de oriktiga uppgifterna ger upphov till fara för att införseln fullföljs
i strid med förbudet eller villkoret, kan det dock bli fråga om ansvar för
försök till smuggling. I annat fall är det fråga om en ordningsförseelse
som kan föranleda straff enligt tullagstiftningen (jfr 96 § tullagen och
71 § tullförordningen /1994:1558/; 10 kap. 1 § förslaget till ny tullag).
Gärningsbeskrivningen omfattar även den som har fått kännedom om
varans existens eller införselrestriktionen först efter det att varan
passerat territorialgränsen. Gärningsbeskrivningen omfattar dessutom
den som visserligen inte själv har fört varan över territorialgränsen men
som enligt tullagstiftningen därefter har övertagit ansvaret för att varan
anmäls till tullbehandling. Om någon överlåter en vara och då redan har
gjort sig skyldig till smuggling, skall förvärvaren inte kunna fällas till
ansvar enligt den här bestämmelsen. I stället kan det bli fråga om ansvar
för olovlig befattning med smuggelgods enligt 12 § eller grovt sådant
brott enligt 13 §.
I lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. finns bestämmelser för sådana varor som
omfattas av ett särskilt föreskrivet införselförbud eller inte uppfyllt
införselvillkor. Enligt 1973 års lag får sådana varor utan hinder av
förbudet eller villkoret transiteras på närmare angivet sätt inom det
svenska tullområdet, förvaras på tillfälligt lager eller tullager eller i
frizon eller i frilager, förstöras på närmare angivet sätt eller återutföras.
1973 års lag innebär alltså en begränsning av räckvidden hos de
införselregleringar som föreskrivs i en stor mängd författningar. Denna
ordning förutsätter givetvis att även transporten och åtgärderna för att
visa upp varorna får ske utan hinder av införselregleringarna. I det
lagstiftningsärende, vari föreslås en ny tullag, lämnas förslag om att
lagen om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor,
m.m. skall förtydligas på så sätt att detta uttryckligen anges.
Den som underlåter att anmäla en införselreglerad vara till
tullbehandling bryter därmed mot införselförbudet eller
införselvillkoret till följd av att varan inte enligt 1973 års lag får finnas
inom landet utan hinder av förbudet eller villkoret.
Den som anmäler en vara till någon form av tullbehandling kan inte
fällas till ansvar enligt första stycket. Det gäller alltså även om han
anmäler varan till någon annan tullbehandling än sådan som avses i 1973
års lag. Det följer av bestämmelsens ordalydelse. Han kan dock göra sig
skyldig till brott enligt andra stycket, om han vid tullbehandlingen
uppsåtligen lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven
uppgift. Liksom i 8 § förstås med oriktig uppgift dels positivt oriktig
uppgift, dels bristfällig och ofullständig uppgift, dels underlåtenhet att
lämna uppgift av betydelse. Att underlåta att lämna föreskriven uppgift
tar sikte på att någon vid tullbehandling låter bli att lämna föreskriven
uppgift utan att det kan anses att han lämnar oriktig uppgift enligt det
nyss sagda.
Den som lämnar en felaktig eller ofullständig uppgift om en varas art
eller beskaffenhet har lämnat oriktig uppgift. Detsamma gäller den som
visserligen angett varans art och beskaffenhet men felaktigt angett att
tillstånd för införseln finns. Den som angett varans art och beskaffenhet
men som underlåtit att lämna föreskriven uppgift om t.ex. ändamålet
med införseln har gjort sig skyldig till underlåtenhet enligt andra
stycket.
Gärningsbeskrivningen i andra stycket är huvudsakligen utformad efter
mönster av vad som föreskrivs i 8 § första stycket om ansvar för
tullbrott. Den bestämmelsen är i sin tur utformad efter mönster av 2 §
skattebrottslagen. Vad som anförs i kommentaren till 8 § första stycket
bör i tillämpliga delar tjäna till ledning för vad som föreskrivs här om att
någon lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven
uppgift. Även när det gäller farerekvisitet kan ledning hämtas från
kommentaren till 8 § första stycket.
Det bör dock framhållas att 8 §, liksom skattebrottslagen, alltså tar
sikte på undandragande av bl.a. skatt. Det förhållandet att den här
bestämmelsen skall tillgodose andra skyddsintressen än 8 § bör i
förekommande fall beaktas vid tillämpningen.
I det följande lämnas exempel på hur den här bestämmelsen är avsedd
att tillämpas.
Antag att någon uppsåtligen kringgår en tullplats, dvs. det klassiska
smugglingsfallet. I sådant fall har han underlåtit att anmäla varan till
tullbehandling. Han skall då fällas till ansvar enligt första stycket.
Antag att en resande som skall passera ett tullfilter väljer grön fil i
stället för röd, trots att han vet om att han är skyldig att anmäla en vara
till tullbehandling. Genom att välja grön fil i stället för röd har han
underlåtit att anmäla varan till tullbehandling. Det är alltså fråga om
fullbordat smugglingsbrott i och med att han gått in i den gröna filen.
Genom 15 § finns det visserligen möjlighet att undgå ansvar för den som
frivilligt vidtar rättelse. I praktiken torde det kunna förekomma endast
om personen lyckas passera filtret utan att bli stoppad.
Motsvarande gäller den som underlåter att stanna vid föreskriven
anmälningsplats då han kör genom en tullplats.
Den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven
uppgift då han tar ut en vara ur ett tillfälligt lager, tullager eller frilager
skall dömas för fullbordat smugglingsbrott, om hans förfarande ger
upphov till fara för att varan kommer ut ur lagret i strid med ett förbud
eller villkor.
Särskilt om tredje stycket första punkten
Punkten reglerar utförsel. Vad som skall förstås med att någon för ut en
vara är reglerat i 2 § första stycket. Innebörden av begreppet vara har
behandlats i kommentaren till 1 § första stycket. Fullbordat
utförselbrott kan inte ha skett förrän varan har förts ut ur landet. Att
någon begått ett fullbordat brott enligt den här bestämmelsen kan
således inte anses ha skett dessförinnan även om han påbörjat en färd
mot territorialgränsen utan att han vidtagit föreskrivna åtgärder för
tullbehandling. I sådant fall kan han dock ha gjort sig skyldig till försök
till smuggling (jfr 14 § SL). Detsamma gäller, om någon vid
tullbehandling före gränspassagen har lämnat oriktiga uppgifter.
Bestämmelsen omfattar även det fallet att en vara, som enligt
utförselanmälan skall föras till ett visst land, trots detta förs till ett annat

land dit varan enligt exportförbud inte får föras eller får föras endast
efter tillstånd. Den som utan uppsåt att bryta ett utförselförbud eller -
villkor för ut en vara kan dömas för smuggling enligt denna punkt, om
han efter utförseln förfogar över varan i strid med förbudet eller
villkoret. Som exempel kan nämnas att varan efter utförseln från landet
omdestineras till ett land till vilket utförsel inte får ske.
Oaktsamma förfaranden är straffbelagda genom 7 § första stycket och
andra stycket 1.
Särskilt om tredje stycket andra punkten
Denna bestämmelse motsvarar närmast 4 § 1 VSL.
Bestämmelsen omfattar de fall då någon förfogar över en införd vara
medan den är föremål för tullbehandling.
Bestämmelsen avser sådan tullbehandling som medger att en vara
finns här i landet trots att den omfattas av ett särskilt föreskrivet
införselförbud eller inte uppfyllt införselvillkor. Det är alltså fråga om
sådan tullbehandling som anges i lagen om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. Enligt lagen får en vara utan
hinder av sådant förbud eller villkor bli föremål för vissa slag av
tullbehandling. Det har kommenterats närmare i det föregående under
rubriken Särskilt om första och andra styckena. Det kan vara fråga om att
varan exempelvis förvaras på ett s.k. tullager.
Bestämmelsen ligger utanför tillämpningsområdet för första och
andra styckena av bl.a. följande skäl. Förfogandet sker efter det att varan
anmälts till tullbehandling. Att någon förfogar över en vara avser att
någon fysiskt eller rättslig disponerar över varan, inte att någon under
tullbehandlingen lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift. Vidare är bestämmelsen inte utformad som ett
farebrott. På så sätt skiljer bestämmelsen sig från andra stycket.
Som exempel kan nämnas att någon undanskaffar en vara genom att
bryta sig in i ett tullager och ta ut en vara som han där har placerad.
Brottet bör normalt anses fullbordat i och med att varan har förts ut ur
lagret. Bestämmelsen bör även bli tillämplig då någon i strid med ett
införselförbud eller -villkor tar ut en vara från ett tullager genom att
stjäla varan. I sådant fall bör gärningsmannen dömas för både stöld och
smuggling. Det skall ses mot bakgrund av att brotten bärs upp av olika
skyddsintressen. Vad som nu sagts gäller även för en vara som är under
transitering.
Särskilt om tredje stycket tredje punkten
Denna bestämmelse motsvarar närmast 4 § 4 VSL. Bestämmelsens
första led omfattar att någon till landet för in eller från landet för ut en
vara med stöd av ett införsel- eller utförseltillstånd som föranletts av
någon till tillståndsmyndigheten lämnat en oriktig uppgift eller
underlåtit att lämna en föreskriven uppgift. Vad som straffbeläggs här är
alltså själva utnyttjandet av tillståndet. Bestämmelsens andra led
omfattar själva uppgiftslämnandet hos tillståndsmyndigheten. Det
straffbelagda förfarandet utgörs här av att någon till en
tillståndsmyndighet lämnar en oriktig uppgift eller underlåter att lämna
en föreskriven uppgift och därigenom föranleder att tillstånd meddelas
och att varan förs in till eller ut från landet med stöd av tillståndet.
I lagrådsremissens lagtext var bestämmelsen formulerad som att
någon uppsåtligen med stöd av tillstånd som föranletts av oriktig
uppgift för in eller ut en vara . Bestämmelsen var utformad med
utgångspunkt i att den som uppsåtligen lämnade en oriktig uppgift i en
ansökan om tillstånd skulle kunna dömas för försök till smuggling.
Lagrådet har emellertid uttalat att för det fall ansökningen inte skulle
ligga i tiden nära den tilltänkta in- eller utförseln kan det tänkas att
försökspunkten inte anses uppnådd. Lagrådet har framhållit att det i
sådant fall kan uppkomma en inkonsekvent behandling av å ena sida de
fall då någon uppsåtligen lämnar oriktig uppgift och å andra sidan de fall
då någon av grov oaktsamhet lämnar en sådan uppgift. I anslutning till det
sagda har Lagrådet anfört att en sådan behandling skulle kunna leda till
stötande resultat och att det kan förebyggas genom att punkten
kompletteras med en bestämmelse om uppsåtligt lämnande av oriktig
uppgift.
Regeringen konstaterar att vad Lagrådet anfört ger vid handen att ett
uppsåtligt förfarande i vissa fall skulle kunna vara straffritt medan ett
oaktsamt förfarande skulle vara straffbart enligt den uttryckliga
bestämmelsen i 7 § andra stycket 2 (anm: 5 § andra stycket 2 i
lagrådsremissen). En sådan ordning är inte acceptabel. Propositionens
lagtext har därför kompletterats i linje med vad Lagrådet anfört.
Kompletteringen motsvarar vad som i 4 § 4 VSL straffbeläggs som ett
fullbordat brott.
Lagrådet har även påtalat att bestämmelsen i lagrådsremissen
innehåller enbart att någon lämnar oriktig uppgift medan bestämmelsen i
andra stycket (anm: första stycket andra meningen i lagrådsremissen)
innehåller även att någon underlåter att lämna föreskriven uppgift.
Lagrådet har i anslutning härtill anfört följande. Till förebyggande av
den missuppfattningen att det är fråga om rekvisit med olika innehåll bör
i sistnämnda bestämmelse användas uttrycket oriktig uppgift eller
underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift . Regeringen gör även här
samma bedömning som Lagrådet.
Att ett tillstånd har föranletts av en oriktig uppgift innebär, att tillstånd
till införsel eller utförsel inte skulle ha meddelats om i stället en riktig
uppgift lämnats. Det är inte fråga om en oriktig uppgift som lämnats vid
tullbehandling. Det är i stället fråga om en uppgift som lämnats eller
skulle ha lämnats i samband med att någon ansökt om tillstånd att få föra
in eller ut varan. I 1986 års varusmugglingsutrednings betänkande (SOU
1991:84 s. 465) finns det exempel på det nu sagda. Vad som nu sagts
om lämnande av oriktig uppgift gäller, som framgår av vad som sägs i
anslutning till Lagrådets yttrande, även underlåtenhet att lämna
föreskriven uppgift.
I överensstämmelse med andra stycket används uttrycket oriktig
uppgift. Med detta förstås i princip detsamma som i andra stycket, dvs.
positivt oriktig uppgift, bristfällig och ofullständig uppgift och under-
låtenhet att lämna uppgift av betydelse. Om någon utnyttjar ett sådant
tillstånd som avses här, är det i princip likgiltigt vem som har lämnat den
oriktiga uppgiften eller om lämnandet av den har skett uppsåtligen, av
oaktsamhet eller utan oaktsamhet.
Som huvudregel är ett brott enligt första ledet i punkten, dvs. ett brott
som avser utnyttjandet av ett tillstånd, fullbordat i och med att varan har
förts över territorialgränsen (jfr 2 § första stycket). Som redogjorts för
i kommentaren till första och andra styckena kan en vara emellertid utan
hinder av ett införselförbud eller införselvillkor föras in till landet
enligt vad som föreskrivs i lagen om transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m. Brottet bör i sådant fall anses fullbordat
första gången som den som för in varan åberopar tillståndet till stöd för
införseln.
Som framhållits i det föregående har andra ledet i punkten, dvs. den
brottsbeskrivning som avser själva uppgiftslämnandet, tillkommit med
anledning av Lagrådets yttrande. Lagtexten är formulerad så att det kan
vara någon annan än uppgiftslämnaren som sedan utnyttjar tillståndet till
att föra in eller ut varan. Uppgiftslämnaren har gjort sig skyldig till brott
även om den som utnyttjar tillståndet inte begått något brott med hänsyn
till att han varken känt till eller bort känna till hur tillståndet tillkommit.
Det avgörande är att den som lämnat uppgifterna till tillstånds-
myndigheten har haft uppsåt i förhållande till oriktigheten eller
underlåtenheten. Brottet är, som framgår av lagtexten, emellertid
fullbordat först då varan har förts in eller ut med stöd av tillståndet. Om
det är samma person som lämnat uppgifterna till tillståndsmyndigheten
och som sedan för in eller ut varan, bör han lämpligen dömas enligt
första ledet i punkten, dvs. för själva utnyttjandet av tillståndet.
Med hänsyn till legalitetsprincipen, sådan den numera kommer till
uttryck i 1 kap. 1 § brottsbalken (jfr prop. 1993/94:130 s. 13-20, 66, 75
och 108 f), torde det inte finnas möjlighet att anse att någon av de här
avsedda situationerna är straffbelagd även genom någon annan
bestämmelse i paragrafen.
Oaktsamma förfaranden är straffbelagda genom 7 § första stycket och
andra stycket 2.
Särskilt om tredje stycket fjärde punkten
Bestämmelsen motsvarar 4 § 3 VSL. Bestämmelsen gäller dels då ett
visst villkor har uppställts för att en vara över huvud taget skall få föras
in eller ut, dels då ett villkor för en varas användning efter införseln
eller utförseln har uppställts i samband med att gränspassagen tillåtits.
Då en licens beviljas för t.ex. införsel av en viss vara kan
licensmyndigheten föreskriva vissa villkor, exempelvis att varan skall få
användas endast för visst ändamål. Att förfoga över varan i strid med ett
sådant villkor faller under den här bestämmelsen.
Särskilt om fjärde stycket
Vad som anges i första stycket om underlåtenhet att anmäla en vara till
tullbehandling gäller här underlåtenhet att anmäla varan enligt 4 § första
stycket inregränslagen (i dess lydelse enligt lagförslag 2.7). Vad som
anges i andra stycket om uppgifter vid tullbehandling gäller här uppgifter
som lämnas under förfaranden enligt inregränslagen.
Genom att 3 § SL på detta sätt knyts till inregränslagen blir
bestämmelsen tillämplig endast på sådana varor som är uppräknade i den
lagen.
Bakgrunden till bestämmelsen är att tullagstiftningen i princip inte är
tillämplig då det är fråga om införsel från eller utförsel till andra EU-
länder. I kommentaren till första och andra styckena har redovisats att
icke-gemenskapsvaror dock kan omfattas av tullagstiftningen, och
därmed bli föremål för tullbehandling då de förs in från ett annat EU-
land (transitering och smuggling från ett icke medlemsland via ett
medlemsland till Sverige).
EG:s inre marknad bygger på principen om fri rörlighet för bl.a. varor.
Emellertid finns det nationella förbud och villkor för införsel och
utförsel som gäller även i förhållande till andra länder. I inregränslagen
finns bestämmelser om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot
ett annat EU-land. Lagen är tillämplig endast på vissa uppräknade varor
(3 §). Det är varor som omfattas av sådana restriktioner som är tillåtna
enligt EG-rätten. Den som för eller ut en sådan vara från respektive till
ett annat EU-land är skyldig att anmäla varan till Tullverket (4 §). Det nu
sagda behandlas närmare i det föregående under rubriken In- och
utförselregleringar i förhållande till andra EU-länder och i den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.2).
I anslutning till det lagstiftningsärende, vari en ny tullag föreslås,
lämnar regeringen ett förslag om att lagen om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. skall gälla även vid införsel
från andra EU-länder (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 3). På
motsvarande sätt som nu gäller enligt den lagen för det fall en vara förs
in från tredje land, föreslås en uttrycklig reglering innebärande att
sådana varor skall få hanteras på visst sätt utan hinder av restriktionerna.
Varorna skall enligt förslaget få föras direkt till närmaste bemannade
tullkontor och där anmälas för att sedan omhändertas av Tullverket,
förstöras eller återutföras enligt vad som föreskrivs i inregränslagen
eller bli föremål för åtgärder enligt förordningen (1994:1830) om
införsel av levande djur m.m.
4 §
Om ett brott som avses i 3 § är att anse som ringa, döms till
penningböter.

Paragrafen innehåller en särskild straffskala för ringa fall av smuggling.
I lagrådsremissen var straffskalan intagen i smugglingsparagrafen (3 §).
Lagrådet har med beaktande av bl.a. register- och statistiksynpunkter
föreslagit att ringa brott behandlas i ens särskild paragraf. Regeringen
godtar Lagrådets förslag.
Straffskalan stämmer överens med vad som föreskrivs i 2 VSL
angående sådana ringa brott som gäller smuggling av annat än narkotika. I
överensstämmelse med promemorian föreslås dock att bedömningen av
om ett brott är ringa skall göras beträffande alla de brott som omfattas
av smugglingsparagrafen.
Om ett brott enligt 3 § skall anses vara ringa beror i princip enbart på
omständigheterna vid brottet. En annan sak är att den som döms för ett
icke ringa brott eventuellt kan ådömas ett lindrigare straff till följd av
sådana personliga förhållanden som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken
eller sin ungdom (29 kap. 7 § brottsbalken).
Bedömningen av om ett brott är ringa enligt 3 § bör främst bero på
varornas beskaffenhet och kvantitet. Omständigheterna kring en införsel
kan dock vara sådana att brottet skall anses som ett normalbrott, även om
brottet enbart med hänsyn tagen till varornas beskaffenhet och kvantitet
skulle ha varit att anse som ringa.
Straffbestämmelser för smuggling av narkotika har samlats i 6 §.
Sådana brott betecknas som narkotikasmuggling. I 6 § finns en särskild
straffskala för ringa fall av smuggling av narkotika. Den straffskalan
stämmer överens med vad som föreskrivs i 2 § VSL för ringa fall av
sådan varusmuggling som gäller narkotika.
5 §
Om ett brott som avses i 3 § är att anse som grovt, döms för grov
smuggling till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om
gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt
eller i större omfattning, om gärningen med hänsyn till
omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet varit av
särskilt farlig art eller om gärningen annars inneburit en allvarlig
kränkning av ett betydande samhällsintresse.
Första stycket
I paragrafen behandlas det grova smugglingsbrottet. För ansvar krävs att
alla objektiva och subjektiva förutsättningar enligt 3 § föreligger.
Uppsåtet skall täcka sådana försvårande omständigheter som anges i
denna paragraf och som har anknytning till det åtalade händelseförloppet
(jfr rättsfallet NJA 1995 s. 226).
Straffskalan stämmer överens med vad som gäller enligt 3 § VSL för
grov varusmuggling. Straffbestämmelser för smuggling av narkotika har
samlats i 6 §. I den paragrafen finns en särskild straffskala för grov
narkotikasmuggling. Den straffskalan stämmer överens med vad som
föreskrivs i 3 § VSL för grov varusmuggling som gäller narkotika.
Avsikten är att brottsrubriceringen grovt brott skall förbehållas den
från allmän synpunkt mest allvarliga brottsligheten. Hänsyn skall tas till
samtliga omständigheter i det enskilda fallet, varvid en
helhetsbedömning skall göras. Härvid skall emellertid särskild vikt
fästas vid sådana omständigheter som anges i straffbestämmelsen.
För en gärningsman som i samband med brott enligt denna lag har
tillgripit våld eller hot finns även straffbestämmelser i 3, 4 och 17 kap.
brottsbalken. Även om våldet eller hotet skulle kvalificera
smugglingsbrottet till grovt brott, så kvarstår det faktum att
brottsbalksbrotten har andra skyddsobjekt än smugglingsbrottet. Av
allmänna straffrättsliga principer bör därför i allmänhet följa att
gärningsmannen skall dömas för brott enligt straffbestämmelsen i
brottsbalken även om han döms för smugglingsbrott som kvalificerats
som grovt. Det föreligger med andra ord s.k. olikartad brottskonkurrens.
I flera författningar straffbeläggs olovligt innehav av vissa varor. Så
är fallet i bl.a. vapenlagen och lagen om förbud mot vissa
dopningsmedel. I kommentaren till 3 § (under rubriken
Brottskonkurrens) berörs hur smugglingsparagrafen förhåller sig till
sådana bestämmelser.
Andra stycket
I detta stycke ges exempel på omständigheter som särskilt bör beaktas
vid bedömningen av om ett smugglingsbrott skall anses vara grovt enligt
första stycket.
Det första exemplet är gärningen ingått som ett led i en
brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning .
Exemplet, som återfinns även i 10 § angående grovt tullbrott, gäller
närmast de fall då införseln är ett led i en systematisk eller omfattande
införsel av varor för avyttring inom eller utom landet. Så är fallet då
införsel kan anses vara organiserad med hänsyn till att den mängd gods
som förs in gör det påkallat att det finns en organisation för såväl
förvaring som distribution. Det bör i princip sakna betydelse om det är
någon annan än den som för in godset som svarar för denna organisation.
Det krävs endast att den som för in godset har uppsåt i förhållande till
den i lagtexten angivna omständigheten. Det är överhuvudtaget av vikt att
lagen kan tillämpas på ett sådant sätt att den de facto motverkar sådan
införsel som typiskt sett ger upphov till eller gynnar existensen av
maffialiknande eller annan organiserad brottslighet. Det kan här påpekas
att olovlig befattning med smuggelgods har, i motsats till promemorian
och 1986 års varusmugglingsutrednings betänkande, försetts med en
särskild straffskala för grovt brott och att den straffskalan stämmer
överens med den som föreslås gälla för såväl grov smuggling som grovt
tullbrott (se 13 §).
Det andra exemplet är att gärningen med hänsyn till
omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet varit
av särskilt farlig art . Detta kan avse att gärningsmannen genom sitt
uppträdande har utsatt Tullverkets anställda eller andra för allvarliga
skador, risker eller hot i samband med brottet eller genom sitt
tillvägagångssätt har framkallat en beaktansvärd risk för allvarlig
personolycka eller omfattande förstörelse av annans egendom i samband
med införseln. Den som medför ett smittsamt eller explosivt ämne utan
att han vid införseln har vidtagit tillräckliga säkerhetsåtgärder kan alltså
dömas för grov smuggling, även om han har förhållit sig passiv till sin
omgivning.
Exemplet inrymmer också att omständigheterna kring gärningen är
sådana som typiskt sett är ägnade att undergräva väsentliga funktioner i
Tullverkets övervakning. Så kan vara fallet om en tullprocedur vilar på att
importörer och exportörer medges vissa lättnader i hanteringen,
lättnader som bygger på att man från Tullverkets sida visar ett särskilt
förtroende för dem. Den som missbrukar ett sådant förtroende kan vara
att döma för grov smuggling.
De angivna exemplen kan båda sägas vara sådana som typiskt sett
innebär en allvarlig kränkning av betydande samhällsintressen.
Emellertid finns det flera andra situationer som innebär en sådan
kränkning. Detta framhävs genom att exemplifieringen avslutas med att
gärningen annars inneburit en allvarlig kränkning av ett
betydande samhällsintresse". Så kan vara fallet om den införda varan
varit av särskilt farlig beskaffenhet. Det kan gälla införsel av bl.a.
radioaktiva ämnen, gifter eller annat som kan orsaka katastrofer av olika
slag eller som på annat sätt kan ge upphov till allvarliga risker för liv och
hälsa eller för miljön. Exempel på utförselbrott som kan innebära en
allvarlig kränkning av betydande samhällsintressen är utsmuggling av
krigsmateriel, högteknologiska produkter eller varor som är särskilt
känsliga eller viktiga för landets ekonomi, försörjning eller förhållande
till omvärlden. Sålunda bör överträdelser av utförselregleringarna i lagen
(1998:397) om strategiska produkter, dvs. vissa produkter som kan
användas i förstörelsebringande syfte, i allmänhet anses vara grova brott.
Detsamma kan gälla olovlig utförsel av utrotningshotade djur eller av
utförselförbjudna antikviteter. Samma synsätt skall gälla för olovlig
införsel av motsvarande slag.
6 §
Om en gärning som avses i 3 § gäller narkotika, döms för
narkotikasmuggling till fängelse i högst tre år.
Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms för grov narkotikasmuggling
till fängelse, lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet
är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen avsett en särskilt stor
mängd narkotika, om gärningen ingått som ett led i en verksamhet som
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, eller om verksamheten
eller gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Paragrafen har tillkommit på förslag av Lagrådet. Lagrådet har förordat
att smuggling av narkotika ges beteckningen narkotikasmuggling
respektive grov narkotikasmuggling och att sådan smuggling behandlas i
en särskild paragraf (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 5.1).
Paragrafen är utformad i överensstämmelse med Lagrådets förslag.
I första stycket regleras normalfallen av narkotikasmuggling, i andra
stycket de ringa fallen och i tredje stycket grov narkotikasmuggling.
Straffskalorna är desamma som de som föreskrivs i VSL när det är fråga
om varusmuggling som gäller narkotika.
I författningskommentaren till 3 § (under rubriken Brottskonkurrens)
behandlas frågor om konkurrens mellan smugglingslagstiftning och
sådana lagar som föreskriver straff för den som innehar vissa slag av
varor. Det gäller bl.a. narkotikastrafflagen.
Lagrådet har i sitt yttrande pekat på att det kan förekomma smuggling
av mindre mängder narkotika tillsammans med andra införselreglerade
varor under omständigheter som gör den senare smugglingen till grovt
brott. Lagrådet har anfört att en sådan situation får lösas enligt allmänna
straffrättsliga konkurrensregler.
I tredje stycket finns en exemplifieringen av omständigheter som
särskilt skall beaktas vid bedömandet av om brottet är grovt.
Exemplifieringen stämmer i allt väsentligt överens med vad som
föreskrivs i 3 § andra stycket narkotikastrafflagen för grovt
narkotikabrott. Den bestämmelsen och bestämmelsen i SL vilar på
samma rättspolitiska grundval. Tillämpningen av bestämmelserna bör
således stå i överensstämmelse med varandra. Bedömningen av om
brottet är att anse som grovt skall precis som när det gäller
narkotikabrott grundas på en helhetsavvägning av omständigheterna i
det enskilda fallet.
I lagrådsremissen (anm: 4 § tredje stycke i lagrådsremissens lagtext)
var sista ledet i exemplifieringen utformat som om gärningen annars
varit av särskilt farlig eller hänsynslös art . I anslutning till detta har
Lagrådet uttalat följande. Medan man i fråga om narkotikabrott kan
tala om att gärningen är av särskilt hänsynslös art vid exempelvis
överlåtelse av narkotika till skolungdom, är det i fråga om smugglingen
mer naturligt att säga att gärningen ingått som ett led i en verksamhet
som varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.
Regeringen har ingen erinran mot vad Lagrådet anfört i anslutning till
denna paragraf.
7 §
Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 3 eller 6 §,
döms för olovlig införsel eller olovlig utförsel till böter eller fängelse
i högst två år.
För olovlig införsel eller olovlig utförsel döms också den som av
grov oaktsamhet
1. i samband med utförsel från landet av en vara underlåter att anmäla
varan till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller
underlåter att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling och
därigenom ger upphov till fara för att sådant förbud eller villkor som
avses i 3 § tredje stycket 1 eller den bestämmelsen tillsammans med 6 §
överträds, eller
2. lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven uppgift
i samband med ansökan om sådant tillstånd som avses i 3 § tredje
stycket 3 eller den bestämmelsen tillsammans med 6 § och därigenom
ger upphov till fara för att varan förs in eller ut med stöd av detta
tillstånd.
I de fall bestämmelserna om tullbehandling inte är tillämpliga vid
utförsel till ett annat EU-land, gäller vad som anges i andra stycket 1
angående tullbehandling i stället förfarande enligt lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen.
Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar.
Paragrafens tillämpningsområde huvuddrag
Genom denna paragraf straffbeläggs grovt oaktsamma förfaranden med
införsel- eller utförselreglerade varor. Första stycket omfattar de fall då
någon av grov oaktsamhet begår en gärning som i objektivt hänseende
motsvarar ett fullbordat brott enligt 3 eller 6 §. Andra stycket gäller
vissa grovt oaktsamma förfaranden som i viss mån svarar mot försök till
smuggling. Förfarandena kännetecknas av att de visserligen inte
inneburit att någon har överträtt eller kringgått ett förbud eller villkor
men att gärningsmannen har framkallat fara för att så skulle ske.
Vad som bör förstås med grov oaktsamhet behandlas i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.7.2).
Särskilt om första stycket
För ansvar enligt första stycket skall finnas de objektiva förutsättningar
som gäller för fullbordat brott enligt 3 §. Dessa förutsättningar skall
vara täckta av grov oaktsamhet från gärningsmannens sida.
Särskilt om andra stycket första punkten
I denna punkt straffbeläggs att någon i samband med utförsel
underlåter att anmäla en vara till tullbehandling,
lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller
underlåter att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling.
Till ledning för vad som skall förstås med detta kan tjäna vad som
anförs i författningskommentaren till 3 § första och andra styckena om
motsvarande förfaranden vid införsel.
För ansvar krävs fara för att varan skall komma att finnas utom
territoriet i strid med förbudet eller villkoret.
Ett brott enligt den här bestämmelsen inträffar i och med att någon vid
tullbehandling lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift. Ett brott enligt bestämmelsen har också begåtts i
och med att någon underlåter att anmäla varan till tullbehandling genom
att han underlåter att stanna vid föreskriven anmälningsplats. För den
som kringgår en tullplats inom landet torde brottet i praktiken få anses
fullbordat först då han passerat gränsen. I sådant fall bör ansvar ådömas
endast enligt första stycket.
Särskilt om andra stycket andra punkten
Genom denna bestämmelse straffbeläggs att någon av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift i samband med en tillståndsansökan.
Bestämmelsen svarar närmast mot försök till smuggling enligt 3 § tredje
stycket 3. Med oriktig uppgift förstås detsamma som i den
bestämmelsen. Bestämmelsen kan vara tillämplig såväl då den oriktiga
uppgiften har föranlett att tillstånd meddelats som då den inte har
föranlett ett sådant tillstånd.
Antag att det är samma person som av grov oaktsamhet dels lämnat
den oriktiga uppgiften vid tillståndsansökningen, dels med stöd av
tillståndet för in varan till landet. I sådant fall bör han lämpligen dömas
till ansvar enbart för själva utnyttjandet av tillståndet enligt första
stycket jämfört med 3 § tredje stycket 3.
I enlighet med vad Lagrådet förordat och i överensstämmelse med 3
§ tredje stycket 3 har i lagtexten även tagits med att någon underlåter att
lämna föreskriven uppgift i samband med en tillståndsansökan.
Särskilt om tredje stycket
Denna bestämmelse finns inte i lagrådsremissen (jfr den allmänna
motiveringen avsnitt 3). Syftet med bestämmelsen är att göra
straffbestämmelsen i andra stycket 1 tillämpligt även på sådan utförsel
som sker till andra EU-länder.
Straffbestämmelsen i andra stycket 1 gäller förfaranden som någon
gör sig skyldig till vid tullbehandling som görs med anledning av
utförsel från landet. Med tullbehandling förstås sådana åtgärder enligt
tullagstiftningen som anges i 2 §. Sådana åtgärder vidtas i princip inte
när det gäller utförsel till andra EU-länder. I stället gäller särskilda
förfaranden enligt inregränslagen. Genom bestämmelsen i detta stycke
blir straffbestämmelsen i andra stycket 1 tillämplig även på sådana
förfaranden. Vad som anges i straffbestämmelsen om att någon
underlåter att anmäla en vara till tullbehandling blir således i stället
tillämpligt i de fall någon underlåter att anmäla varan enligt 4 § första
stycket inregränslagen (i dess lydelse enligt lagförslag 2.7). Vad som
anges om uppgifter vid tullbehandling blir tillämpligt när det är fråga om
uppgifter som lämnas under förfaranden enligt inregränslagen.
I 3 § fjärde stycket finns en motsvarande bestämmelse för uppsåtliga
brott.
Särskilt om fjärde stycket
I detta stycke undantas från straffansvar sådana gärningar som
visserligen har begåtts av grov oaktsamhet men som med hänsyn till
omständigheterna ändå är att anse som ringa. Liksom när det gäller att
avgöra om ett uppsåtligt brott är ringa torde främst varornas
beskaffenhet och kvantitet bli avgörande (jfr författningskommentaren
till 4 §). Straffriheten för ringa fall har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.6).
8 §
Den som, i samband med att en vara förs in till landet, uppsåtligen
underlåter att anmäla varan till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid
tullbehandling eller underlåter att lämna föreskriven uppgift vid
tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt
eller avgift undandras det allmänna, döms för tullbrott till böter eller
fängelse i högst två år.
För tullbrott döms också den som uppsåtligen ger upphov till fara för
att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna eller felaktigt
tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller annan genom att
1. i samband med att en vara förs ut från landet, förfara så som anges i
första stycket eller, efter utförseln, förfoga över varan i strid med vad
som förutsatts vid den tullbehandling som skett med anledning av
utförseln,
2. under pågående tullbehandling förfoga över en införd vara i strid
med vad som gäller för denna tullbehandling, eller
3. bryta mot villkor som vid tullbehandling för övergång till fri
omsättning har uppställts för befrielse från eller nedsättning av skatten
eller avgiften.
Denna bestämmelse är tillämplig endast i fråga om sådana tullar, andra
skatter och avgifter som Tullverket skall besluta.
Paragrafens tillämpningsområde huvuddrag
I denna paragraf regleras de uppsåtliga brott som innebär att någon i
samband med införsel eller utförsel agerar på ett otillåtet sätt och
därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift
undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas i
samband med införsel till eller utförsel från landet.
Första stycket innehåller en central straffbestämmelse.
Bestämmelsen gäller enbart införsel och omfattar dels det fallet att
någon underlåter att anmäla en vara till tullbehandling, dels det fallet att
någon vid tullbehandling lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift. I andra stycket första punkten straffbeläggs att
någon gör på motsvarande sätt i samband med utförsel av en vara. Den
punkten omfattar också att någon förfogar över en utförd vara i strid
med vad som förutsatts vid den tullbehandling som skett med anledning
av utförseln. Den följande punkten i andra stycket avser det fallet att
någon under pågående tullbehandling förfogar över en införd vara i strid
med vad som gäller för denna tullbehandling. Den tredje punkten i andra
stycket omfattar det fallet att någon bryter mot villkor för befrielse från
eller nedsättning av tull, annan skatt eller avgift. I det tredje stycket
anges att paragrafen är tillämplig endast såvitt avser sådana skatter och
avgifter som Tullverket skall besluta.
Första stycket motsvarar 1 § VSL såvitt avser undandragande vid
införsel. Andra stycket första punkten motsvarar 1 § och 4 § 1 VSL,
såvitt avser utförsel. Andra stycket andra och tredje punkten motsvarar
4 § 1 och 2 VSL i den mån dessa reglerar undandraganden.
För ansvar enligt paragrafen måste tull-, skatt- eller avgiftsskyldighet
ha förelegat i det enskilda fallet. Det är alltså inte tillräckligt att varan
tillhör ett varuslag för vilket tull, annan skatt eller avgift skall betalas i
anledning av införsel eller utförsel. Exempelvis får en resande för eget
bruk föra in tobaksvaror intill en viss mängd utan att betala skatt.
Skattskyldighet föreligger emellertid för införsel utöver denna kvantitet.
Liksom enligt VSL gäller att undandragandet aldrig kan avse mer än den
delen av införseln.
Eftersom paragrafen knyter an till tullbehandling enligt 2 § andra
stycket, blir paragrafen tillämplig i samma utsträckning som
tullagstiftningen. Det innebär att paragrafen omfattar att en vara förs in
från eller ut till en plats utanför EU, dvs. en plats utanför EU:s
tullområde eller skatteområden (s.k. tredjelandstrafik). Detsamma gäller
för icke-gemenskapsvaror som transiteras från en plats utanför EU via
ett annat EU-land till Sverige (t.ex. en vara som transiteras från Polen
via Tyskland till Sverige). Sådana varor skall nämligen enligt
tullagstiftningen tullbehandlas.
Paragrafen kan bli tillämplig även då en icke-gemenskapsvara, som
inte är underkastad ett tullförfarande, förs in till landet från en plats
inom EG:s tullområde. Som exempel kan nämnas att en vara smugglas
från Polen via Tyskland till Sverige. Att tullagstiftningen, och därmed
bestämmelserna i den här paragrafen, då blir tillämpliga beror på 9 a §
tullagen (3 kap. 4 § i förslaget till ny tullag). Det nu sagda behandlas
även i kommentaren till 2 § andra stycket.
Varor som skall beskattas enligt privatinförsellagen blir inte föremål
för tullbehandling. Därmed faller sådan införsel utanför
tillämpningsområdet för den här paragrafen (jfr den allmänna
motiveringen, avsnitt 6.1).
I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) behandlas vissa frågor om
paragrafens tillämplighet med hänsyn till folkrätten, konventioner och
bilaterala överenskommelser med andra stater.
Skattebestämmelser som sanktioneras genom 8 §
Av SL kan, i likhet med VSL, inte utläsas i vilka fall tull, annan skatt
eller avgift skall betalas vid import (införsel från tredje land). I vad mån
så skall ske framgår i stället av ett stort antal andra författningar. Av den
s.k. tulltaxan, dvs. rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli
1987, framgår om, och i förekommande fall med vilken procentsats, tull
skall betalas för en viss vara. I 1 kap. 1 § mervärdesskattelagen
föreskrivs att mervärdesskatt skall betalas vid sådan import som enligt
lagen är skattepliktig. I 1 kap. 5 § mervärdesskattelagen föreskrivs att
skattskyldigheten inträder vid den tidpunkt då varan enligt
tullagstiftningen skall anmälas till förtullning eller när införsel skall
anmälas med stöd av 9 § tullagen (motsvaras av 3 kap. 3 § i förslaget till
ny tullag). Punktskatter för import (införsel från tredje land) finns
föreskrivna endast i tre lagar, nämligen lagen om tobaksskatt (LTS),
lagen om alkoholskatt (LAS) och lagen om skatt på energi (LSE).
Enligt LTS, LAS och LSE föranleder import skattskyldighet.
Ett undantag enligt alla tre lagarna utgörs av upplagshavares import. En
upplagshavare blir överhuvudtaget inte skattskyldig för import. Hans
skattskyldighet inträder i stället bl.a. då han i olika uppräknade
situationer levererar varan eller förbrukar den. Eftersom skattskyldig-
heten inte inträder genom införseln utan genom att upplagshavaren sedan
exempelvis levererar eller förbrukar varan, blir redan till följd därav SL
inte tillämplig. Skatteundandraganden bestraffas i stället genom skatte-
brottslagen.
I de fall import utlöser skattskyldighet enligt LTS, LAS eller LSE,
skall beskattningen, med ett undantag, ske i den ordning som gäller för
tull. Sådan skattskyldighet för import straffsanktioneras genom 8 § SL.
Undantaget gäller s.k. registrerade varumottagare. Enligt såväl LTS som
LAS beskattas nämligen en sådan persons import inte i den ordning som
gäller för tull. I stället beskattas den inom ramen för beskattnings-
förfarandet i lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP); jfr
19 § LTS och 18 § LAS. Den registrerade varumottagarens skyldighet att
betala importskatt enligt LTS eller LAS straffsanktioneras således
genom skattebrottslagen, inte genom SL.
Beträffande alla tre lagarna bör uppmärksammas att införsel från ett
annat EU-land kan utlösa skattskyldighet för den som för in varan. I
sådant fall skall skatten emellertid bestämmas av skattemyndigheten
inom ramen för beskattningsförfarandet i LPP. Skattskyldigheten
straffsanktioneras då således genom skattebrottslagen. Detta gäller
alltså även sådan införsel som sker i former som är helt likartade med
traditionell insmuggling från tredje land. Även för den som de facto
opererar helt utanför systemet i LTS, LAS eller LSE gäller alltså denna
ordning, i den mån det inte är fråga om sådan införsel som skall
beskattas enligt privatinförsellagen (jfr 9 § första stycket 5, 20 § första
stycket 6 och 22 § andra stycket LTS samt 8 § första stycket 5, 19 §
första stycket 6 och 21 § andra stycket LAS).
Det saknar betydelse om en punktskattelag skulle definiera den som
importerar en vara som skattskyldig. Det avgörande är om
punktskattelagen knyter skattskyldighetens inträde till införseln eller till
något annat, exempelvis egen förbrukning eller leverans till annan. Andra
punktskattelagar än de tre nämnda bygger helt på att skattskyldigheten
inträder till följd av någon annan omständighet än införseln (jfr
exempelvis lagen /1984:409/ om skatt på gödselmedel och lagen
/1984:410/ om skatt på bekämpningsmedel). Även dessa lagar är således
straffsanktionerade genom skattebrottslagen.
Att 8 § inte är tillämplig på sådana varor som skall beskattas enligt
privatinförsellagen har anmärkts i det föregående avsnittet (Paragrafens
tillämpningsområde huvuddrag).
Brottskonkurrens
I kommentaren till 3 § (under rubriken Brottskonkurrens) har berörts att
ansvar enligt 8 § för tullbrott inte utesluter ansvar enligt 3 § för
smuggling. Ansvar för tullbrott förutsätter emellertid att skyldigheten
att betala tull, annan skatt eller avgift (den s.k. tullskulden) inte har
utsläckts till följd av en införselrestriktion. I artikel 212 i tullkodexen
föreskrivs att en tullskuld uppstår även om den gäller sådana varor som
omfattas av någon form av förbud eller restriktioner i fråga om import
(eller export). De enda undantagen som föreskrivs gäller falsk valuta,
narkotika och psykotropa ämnen. Detta innebär att den som för in eller
ut en annan vara än de nu sagda kan bli skyldig att betala tull, annan skatt
eller avgift, även om varan omfattas av en införsel- eller
utförselrestriktion. Han kan således göra sig skyldig till såväl smuggling
enligt 3 § som tullbrott enligt den här paragrafen. I kommentaren till 3 §
har behandlats i vilken mån detta bör inverka på straffvärdet.
Frågor om konkurrens mellan 8 § SL, skattebrottslagen och
privatinförsellagen har behandlats i det föregående under rubriken
Skattebestämmelser som sanktioneras genom 8 §.
I kommentaren till 10 § behandlas frågor om konkurrens mellan å ena
sidan tullbrott och grovt tullbrott och å andra sidan urkundsförfalskning
och bokföringsbrott enligt brottsbalken.
Uppsåt
Liksom när det gäller brottet smuggling enligt 3 § är allmänna
uppsåtsregler tillämpliga. Frågan om uppsåt har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.1). Vad som anförs där torde
medföra bl.a. följande. För att någon skall fällas till ansvar enligt första
stycket för att ha lämnat oriktig uppgift krävs, att gärningsmannens
uppsåt i princip täcker att uppgiften är oriktig. Vidare torde
uppsåtsreglerna medföra att gärningsmannen i princip skall ha insett
effekten av den oriktiga uppgiften, dvs. faran för att tull, annan skatt eller
avgift undandras. En tillämpning i överensstämmelse med vad som gäller
enligt 2 § skattebrottslagen för skattebrott torde innebära att det inte
krävs att gärningsmannen har en exakt uppfattning om storleken av det
belopp som riskerar att undandras. Likaledes torde gärningsmannen inte
heller behöva ha fullt klart för sig vilka skatter eller avgifter som kan
påverkas av hans handlande eller underlåtenhet. (Jfr prop. 1995/96:170
s. 159 och 252 f angående ändring den 1 juli 1996 /SFS 1996:658/ i
bl.a. 2 § skattebrottslagen).
I 11 § finns föreskrivet straffansvar för den som av grov oaktsamhet
begår en gärning som avses i den här paragrafen (jfr den allmänna
motiveringen, avsnitt 5.7.2, om grov oaktsamhet).
Straffskalan
Straffskalan stämmer överens med 1 § VSL. I 9 § finns föreskrivet straff
för ringa fall och i 10 § finns föreskrivet straff för grovt tullbrott.
Särskilt om första stycket
Denna bestämmelse gäller enbart införsel. Bestämmelsen omfattar dels
att någon uppsåtligen underlåter att anmäla en vara till tullbehandling,
dels att någon uppsåtligen vid en tullbehandling lämnar oriktig uppgift
eller underlåter att lämna föreskriven uppgift. För straffansvar krävs att
gärningen ger upphov till fara för att tull etc. undandras det allmänna.
Gärningsbeskrivningen ansluter nära till vad som gäller för skattebrott i
skattebrottslagen.
Vad som skall förstås med att en vara förs in till landet regleras
genom 2 § första stycket. Vad som avses med en vara har behandlats i
kommentaren till 1 §.
I det föregående har behandlats vilka skattebestämmelser som
straffsanktioneras genom bl.a. det här stycket (under rubriken
Skattebestämmelser som sanktioneras genom 8 §).
Uppsåtskravet har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.7.1, och i det föregående under rubriken Uppsåt.
I stycket anges att gärningen skall ha skett i samband med att en
vara förs in till landet . Häri ligger visserligen att ett fullbordat brott
förutsätter att varan faktiskt förs in till landet. Det är emellertid inte att
se som ett krav på ett tidsmässigt samband utan som ett krav på ett
sakligt samband mellan å ena sida införseln och å andra sidan det
förfarande som straffbeläggs genom bestämmelsen, exempelvis att
någon lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling. Bestämmelsen tar alltså
sikte på att en viss gränspassage av en vara aktualiserar en skyldighet att
betala någon pålaga samt därmed en skyldighet att underkasta varan
någon form av tullbehandling.
Ett brott enligt den här bestämmelsen fullbordas i och med att någon
underlåtit att anmäla varan till tullbehandling inom landet eller vid sådan
tullbehandling lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna
föreskriven uppgift. Delvis i motsats till vad som anges i promemorian
(s. 466) saknar det således i princip alltid betydelse när ett
taxeringsbeslut meddelas eller rätteligen skulle ha meddelats.
Av kommentaren till 2 § första stycket framgår att tullbehandling i
vissa fall kan ske utom landet. I det fallet fullbordas brottet i och med att
gärningsmannen fört varan över territorialgränsen utan att ha anmält den
till en sådan föreskriven tullbehandling. Har han vid tullbehandling utom
landet lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna föreskriven
uppgift, är brottet fullbordat först i och med att varan sedan förts över
territorialgränsen (jfr 2 § första stycket). Om gärningen upptäcks vid
tullbehandlingen utom landet, kan gärningsmannen dömas för försök till
tullbrott.
Gärningsbeskrivningen omfattar även den som fått kännedom om
varans existens först efter det att varan passerat territorialgränsen men
sedan underlåter att anmäla den till föreskriven tullbehandling inom
landet. Gärningsbeskrivningen omfattar dessutom den som visserligen
inte själv har fört varan över territorialgränsen men som enligt
tullagstiftningen därefter har övertagit ansvaret för att varan anmäls till
tullbehandling. Om någon överlåter en vara och då redan har gjort sig
skyldig till tullbrott, skall förvärvaren inte kunna fällas till ansvar enligt
den här bestämmelsen. I stället kan det bli fråga om ansvar för olovlig
befattning med smuggelgods enligt 12 § eller grovt sådant brott enligt
13 §.
Att någon underlåter att anmäla varan till tullbehandling innebär
att varan blir införd utan att föreskriven tullbehandling för varan inleds.
Vad som skall förstås med tullbehandling anges i 2 § andra stycket (jfr
kommentaren till den bestämmelsen).
Den som inte lägger upp en vara på tillfälligt lager måste i stället
anmäla varan till godkänd tullbehandling. Genom att inte anmäla varan
till någon form av tullbehandling har regelmässigt uppstått fara för
undandragande av tull etc.
Den som uppsåtligen kringgår en tullplats (det s.k. klassiska
smugglingsfallet) har underlåtit att anmäla varan till tullbehandling.
Även en resande som skall passera ett tullfilter kan göra sig skyldig
till sådan uppsåtlig underlåtenhet. Det gör han om han väljer grön fil i
stället för röd fastän han vet om att han är skyldig att anmäla en vara till
tullbehandling. Genom att välja grön fil har han underlåtit att anmäla
varan till tullbehandling. Den som gör så får regelmässigt anses ha gett
upphov till fara för sådant undandragande av tull m.m. som förutsätts för
ansvar. Det är alltså fråga om ett fullbordat tullbrott i och med att han
gått in i den gröna filen vid en tullbehandling inom landet. Han kan
visserligen undgå ansvar genom att vidta sådan frivillig rättelse som
avses i 15 §. Som anmärkts även i kommentaren till 3 § första och andra
styckena kan i ett sådant fall en frivillig rättelse normalt göras enbart om
personen har lyckats passera tullfiltret utan att bli stoppad.
Att någon lämnar oriktig uppgift har i princip motsvarande
innebörd som i exempelvis skattebrottslagen. Med uttrycket avses alltså
positivt oriktig uppgift, bristfällig och ofullständig uppgift samt
underlåtenhet att lämna uppgift av betydelse (jfr prop. 1971:10 s. 247
och Lagrådets yttrande i prop. 1989/90:40 s. 51). Straffbart enligt det
nu sagda är exempelvis att i en tulldeklaration lämna felaktiga uppgifter
om de införda varorna (t.ex. angående varornas art, beskaffenhet,
statistiknummer eller mängd) eller att utesluta en uppgift. Straffbart är
även varje annan oriktig uppgift, skriftlig eller muntlig, rörande något
förhållande som har betydelse för Tullverkets taxeringsbeslut. Det kan
gälla följebrev till deklarationen, skriftliga eller muntliga
kompletteringar till denna, förfalskade fakturor eller osanna intyg om
varuslag, värde eller ursprungsland.
Att någon underlåter att lämna föreskriven uppgift tar sikte på att
någon vid tullbehandling låter bli att lämna föreskriven uppgift utan att
det kan anses som att han lämnar oriktig uppgift .
I fråga om postförsändelser gäller ett förenklat förfarande. Enligt
internationella konventioner skall postkontoren i ett land tillse att
postförsändelser till ett annat land är försedda med en särskild
uppgiftshandling. På denna skall avsändaren lämna sådana uppgifter att
det framgår om försändelsen innehåller varor som är tull- eller
skattepliktig (eller som omfattas av någon införselrestriktion). Utvisar
handlingen att försändelsen inte innehåller några sådana varor, utlämnar
det svenska postkontoret varorna till adressaten utan att varorna anges
till godkänd tullbehandling. I sådant fall anses varorna ha övergått till fri
omsättning (14 kap. 2 § tullordningen). I annat fall anmäls varorna till
tullbehandling av Posten Sverige AB som tullskyldig (jfr 81 § tullagen
/4 kap. 4 § förslaget till ny tullag/ samt 14 kap. 4 och 5 §§
tullordningen). Om avsändaren lämnat oriktiga uppgifter, bör det
behandlas som att han lämnat oriktiga uppgifter vid tullbehandling.
Kravet på fara för skatteundandragande etc. bygger på motsvarande
begrepp i 2 och 5 §§ skattebrottslagen angående skattebrott och vårdslös
skatteuppgift (jfr prop. 1971:10 s. 255 f och prop. 1995/96:170 s. 94
96 och 157 f). Tillämpat på tullbrottet innebär det bl.a. följande.
I tullagstiftningen finns bestämmelser om att den som för in en vara
blir betalningsskyldig med ett materiellt riktigt belopp i och med att han
överlämnar en deklaration (med eller utan oriktig uppgift) eller i och
med att han underlåter att anmäla en införd vara till föreskriven
tullbehandling (jfr artiklarna 4.9 och 201 203 i tullkodexen om
uppkomsten av den s.k. tullskulden). För fullbordat brott krävs det
emellertid, utöver betalningsskyldigheten i sig, att gärningsmannen
genom sitt handlande ger upphov till fara för att Tullverket kommer att
meddela ett materiellt oriktigt tulltaxeringsbeslut eller att Tullverket
inte kommer att meddela något tulltaxeringsbeslut alls.
För straffansvar bör det vara tillräckligt att en oriktig uppgift sannolikt
inte skulle ha upptäckts vid den normala rutinmässiga tullkontrollen.
Härvid skall beaktas att kontrollen i stor utsträckning sker inom ramen
för tulldatasystemet. Det är då således avgörande vilka kontroll-
funktioner som är inbyggda i systemet. Med hänsyn till detta kan en
oriktig uppgift ha föranlett en sådan fara som avses i bestämmelsen,
även om uppgiften vid en manuell kontroll skulle ha framstått som så
oklar eller tvivelaktig att den borde ha föranlett en förfrågan från den
handläggande tulltjänstemannen.
Liksom vid tillämpningen av farerekvisitet i skattebrottslagen behöver
det inte finnas något omedelbart samband mellan handling eller
underlåtenhet å ena sidan och skatteundandragandet etc. å andra sidan
(jfr prop. 1995/96:170 s. 161). Det krävs alltså inte att förfarandet
omedelbart kan leda till ett skatteundandragande etc. Det är tillräckligt
att förfarandet innebär att ett skatteundandragandet etc. senare kan
komma att ske. Ansvar kan alltså inträda även om faran kan bli
förverkligad först på ett senare stadium. Det förhållandet påverkar
således inte tidpunkten för brottets fullbordan.
Särskilt om andra stycket första punkten
Bestämmelsen gäller utförsel och motsvarar vad som föreskrivs för
införsel i första stycket och andra stycket 2. Vad som förstås med
uttrycket utförsel framgår av 2 § första stycket. Uttrycket avses
inkludera återutförsel (återexport; jfr artikel 182 i tullkodexen). Att
förfoga över en vara tar sikte på att någon fysiskt eller rättsligt
disponerar över varan, inte att någon under tullbehandlingen lämnar
oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven uppgift.
Fullbordat brott förutsätter att varan förts ut ur landet, dvs. förts över
gränsen för svenskt territorium. Detta är i överensstämmelse med vad
som gäller för såväl tullbrott enligt första stycket som smuggling enligt
3 § första och andra styckena samt tredje stycket 1. Med hänsyn till det
nu sagda har Lagrådet föreslagit att punkten inleds på det sätt som nu
anges i propositionen ( i samband med att en vara förs ut från landet ).
Regeringen godtar Lagrådets förslag. Regeringen tillägger här följande.
Den som vid tullbehandling inom landet lämnar oriktiga uppgifter kan
dömas för försök till tullbrott, om varan stoppas innan den passerat
territorialgränsen. I de fall tullbehandling skall ske på utländskt
territorium enligt avtal om gränstullsamarbete kan ansvar för fullbordat
brott komma i fråga, om varan förts ut ur landet och felaktiga uppgifter
lämnats vid sådan tullbehandling (angående gränstullsamarbete jfr
författningskommentaren till 2 § första stycket).
Bestämmelsen omfattar också den som vid tullbehandling inte
(bevisligen) lämnar någon oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift. I sådant fall kan han nämligen fällas till ansvar om
han efter utförseln förfogar över varan på ett sätt som är i strid med vad
som förutsatts vid tullbehandlingen. Det kan vara att han omdestinerar
varan till en plats inom EU:s tullområde i stället för att låta den gå till en
plats utanför detta tullområde.
Det är främst i två situationer som bestämmelsen kan bli tillämplig.
Den ena är att någon skall föra ut en vara som är föremål för exporttullar
(jfr artiklarna 209 211 i tullkodexen). Det förekommer emellanåt
beslut om sådana gemenskapstullar. Dessa torde regelmässigt utgöras av
avgifter på jordbruksprodukter som man i vissa situationer vill förhindra
export av (jfr kommissionens förordning /EEG/ nr 120/89 av den 19
januari 1989 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för export-
pålagor på jordbruksprodukter; Celex 31989R0120). Det andra området
omfattar de fall då någon dels är underkastad ett tullbehandlings-
förfarande för utförseln på grund av att varan tidigare importerats, dels i
och med utförseln kan bli antingen skyldig att betala en suspenderad tull
etc. eller berättigad till restitution av en skatt som betalats vid import-
tillfället. Som exempel på detta kan nämnas tullförfarandet aktiv
förädling (jfr bilaga 4, avsnitt 3.4).
Skulle skyldighet att betala en suspenderad tull etc. ha inträtt redan i
och med att importören förfogat över varan före utförseln, så kan han i
stället bli ansvarig enligt andra punkten. I ett sådant fall skall normalt
dömas till ansvar enbart enligt den punkten.
Som exempel på vad den här bestämmelsen omfattar kan nämnas
följande. Antag att någon för in en vara och då anmäler den till
tullförfarandet aktiv förädling. Ett sådant förfarande avser den som
tillfälligt skall importera en vara till EG:s tullområde för att sedan
återutföra (återexportera) den till en plats utanför tullområdet. Antag
vidare att importören, när varan skall föras ut ur landet, deklarerar varan
för återutförsel till en plats utanför EU:s tullområde men har för avsikt
att inte föra varan ut ur området. I ett sådant fall kan han fällas till ansvar
enligt den här punkten jämförd med första stycket. Han har nämligen i
deklarationen uppsåtligen lämnat en oriktig uppgift. Antag i stället att
importören vid deklarationstillfället inte (bevisligen) haft uppsåt att låta
bli att föra varan ut ur EG:s tullområde. Om han efter deklarations-
tillfället ändå förfogar över varan på ett sådant sätt att han för den till en
plats inom EG:s tullområde, kan han fällas till ansvar enligt vad som
föreskrivs i den här punkten om förfogande.
Särskilt om andra stycket andra punkten
Denna bestämmelse motsvarar närmast 4 § 1 VSL.
Bestämmelsen omfattar de fall då någon förfogar över en införd vara
medan den är föremål för ett tullförfarande eller någon annan
tullbehandling. Tullbehandling har här, liksom i första stycket, den
innebörd som anges i 2 § andra stycket (jfr kommentaren till den
bestämmelsen).
Bestämmelsen avser sådan tullbehandling som under vissa
förutsättningar medger att en vara en vara finns här i landet utan att full
importskatt skall betalas. Det kan vara fråga om en tullbehandling som
kan avslutas utan att skatten blir betald vare sig genom den
tullbehandlingen eller genom övergång till en annan sådan (t.ex.
tullförfarandena transitering eller aktiv förädling).
Som huvudregel gäller att en betalningsskyldighet för en importskatt
uppkommer då Tullverket tar emot en tulldeklaration som avser antingen
övergång till fri omsättning eller temporär import med partiell befrielse
från importtullar (jfr artikel 201 i tullkodexen). Ett förfogande enligt
den här bestämmelsen föreligger endast om betalningsskyldigheten
uppkommer på annat sätt medan varan är föremål för tullbehandling,
nämligen genom ett förfogande. Med andra ord kan sägas att förfogandet
utlöser skattskyldigheten.
Bestämmelsen ligger utanför tillämpningsområdet för första stycket
av bl.a. följande skäl. Förfogandet sker efter det att varan anmälts till
tullbehandling. Att någon förfogar över en vara tar sikte på att någon
fysiskt eller rättslig disponerar över varan, inte att någon under
tullbehandlingen lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift.
Bestämmelsen är utformad som ett farebrott. Brottet är alltså
fullbordat i och med att gärningsmannen förfogat över varan och
därigenom gett upphov till fara för att importskatt undandras eller
felaktigt återbetalas eller tillgodoräknas. Farerekvisitet har behandlats i
det föregående under rubriken Särskilt om första stycket.
En gärning kan ha gett upphov till fara för ett skatteundandragande då
en vara utan lov förbrukats på ett tullager eller undanskaffats från ett
sådant lager. Den som brutit sig in på ett tullager men som stoppas innan
han hunnit föra ut varorna bör dömas för försök till tullbrott. I princip
får ett fullbordat brott nämligen anses föreligga först då gärningsmannen
har förfogat över varan i sådan mån att han enligt tullagstiftningen blivit
betalningsskyldig i materiellt hänseende för tull eller annan importskatt
(jfr artiklarna 4.9, 204 och 205 i tullkodexen angående uppkomst av s.k.
tullskuld samt 5 kap. 11 § förslaget till ny tullag) och denna gärning
alltså gett upphov till fara för ett materiellt oriktigt eller uteblivet
tulltaxeringsbeslut.
I det följande lämnas ytterligare exempel på situationer som den här
bestämmelsen är avsedd för. Ett exempel är att en vara konsumeras eller
används på ett tillfälligt lager eller ett frilager eller att den undanskaffas
från ett sådant lager. Motsvarande kan bli fallet då en vara transiteras.
Den som låter transitera en vara med järnväg och därvid förbrukar den
eller avlägsnar den från transporten får anses i princip ha gjort sig
skyldig till fullbordat brott.
Ett förfogande kan även bestå i att en importör visserligen deklarerar
en vara till tillfälligt lager men förfogar över den på annat sätt än genom
att föra in den till lagret (jfr 4 kap. 5 § tullordningen).
Ett annat exempel gäller den som för in en vara och då anmäler den till
tullförfarandet aktiv förädling. Ett sådant förfarande avser den som
tillfälligt skall importera en vara till EG:s tullområde för att sedan
återutföra (återexportera) den till en plats utanför tullområdet. Om han,
före den tullbehandling som skall ske med anledning av utförseln,
förbrukar varan eller använder den på annat otillåtet sätt, kan han dömas
för tullbrott enligt den här punkten (; jfr vad som anges i det närmast
föregående avsnittet om sådant tullbrott enligt 8 § andra stycket 1 som
sker i anslutning till utförseln).
Bestämmelsen är utformad så att den, i motsats till 4 § 1 VSL,
omfattar temporär import. Ett sådant tullförfarande skall nämligen
avslutas med att importören inom viss tid lämnar en deklaration för
återexport eller för en ny godkänd tullbehandling (jfr 9 kap. 45 §
tullordningen). Ett exempel är att hästar för tävlingsändamål, vilka finns
i landet under tullförfarandet temporär import, kommer ut i fri
omsättning.
Om en importör underlåter att inom rätt tid avsluta en tullbehandling
genom att anmäla varan till en ny tullbehandling, anses betalnings-
skyldighet för tull och annan skatt kunna uppkomma i och med det (jfr
artikel 204 i tullkodexen). I ett sådant fall bör importörens fortsatta
innehav anses utgöra ett sådant förfogande som omfattas av den här
bestämmelsen.
Särskilt om andra stycket tredje punkten
Denna punkt motsvarar närmast 4 § 2 VSL.
Bestämmelsen omfattar de fall då tullbehandlingen övergång till fri
omsättning har avslutats på ett legitimt sätt med att importören blivit
befriad från tull, annan skatt eller avgift eller att pålagan satts ned. Detta
betecknas inom tullagstiftningen som att importören har fått s.k. gynn-
sam behandling i tullhänseende (jfr artiklarna 21 och 82 i tullkodexen).
Det saknar här betydelse i vilken mån varan är föremål för tullöver-
vakning efter övergången till fri omsättning. Vad som straffbeläggs är att
importören efter tullbehandlingen bryter mot ett villkor för den
medgivna befrielsen eller nedsättningen av införselpålagan. Det kan vara
fallet då beslutet om gynnsam behandlingen beror på hur varorna är
avsedda att slutligen användas (varornas slutanvändning).
I sådant fall skall importören vid införtullningen visa upp ett bevis om
tillstånd till gynnsam tullbehandling. Om importören redan vid
införtullningen avser att använda varan på annat sätt än som anges i
tillståndet, så kan han vara skyldig till tullbrott enligt första stycket. Om
han redan vid ansökningen om tillstånd har för avsikt att använda intyget
för sådant ändamål, kan han vara skyldig till försök till tullbrott enligt
första stycket i och med att han inger ansökningen.
Gynnsam behandling kan även följa av att varorna är av en viss
beskaffenhet som anges i författning och skall hanteras på visst sätt,
t.ex. denatureras (jfr del I, avd. III, i tillämpningskodexen). Medvetet
felaktiga uppgifter om varornas beskaffenhet eller hanteringen av
varorna kan föranleda straff enligt första stycket. Den här bestämmelsen
omfattar i stället den som inte bevisligen hade uppsåt redan vid
införtullningen att använda varorna på ett annat sätt än han angett men
som sedan gör det.
Ett exempel är när en person, som återvänder efter en utlandsvistelse
vid tullbehandling av sin bil, medges tullfrihet under särskilda villkor
men sedan säljer bilen i strid mot villkoren utan att han på föreskrivet
sätt anmält försäljningen till Tullverket och betalar in tull och skatt.
Brottet är fullbordat i och med att importören bryter mot villkoret
och därigenom ger upphov till fara för att importskatt undandras det
allmänna.
Särskilt om tredje stycket
Bestämmelsen har tillkommit i klargörande syfte. Straffbestämmelsen
är alltså tillämpliga enbart när det är fråga om sådana pålagor som det
ankommer på Tullverket att besluta. Det saknar betydelse om dessa
pålagor uppbärs av någon annan myndighet.
Paragrafen är inte tillämplig på sådan skatt som Tullverket beslutar
enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter (2 kap. 13 § och
3 kap. 5 §). Den lagen omfattar inte någon tullbehandling.
9 §
Om ett brott som avses i 8 § är att anse som ringa, döms till
penningböter.

Paragrafen innehåller en särskild straffskala för ringa fall av tullbrott. I
lagrådsremissen var straffskalan intagen i tullbrottsparagrafen. För att
underlätta register- och statistikhanteringen och för att uppnå
likformighet med ringa fall av brottet smuggling (4 § SL) har de ringa
fallen brutits ut till en särskild paragraf.
Straffet för ringa brott är detsamma som i 2 § VSL. I
överensstämmelse med promemorian föreslås dock att bedömningen av
om ett brott är ringa skall göras beträffande alla de brott som omfattas
av paragrafen.
Bedömningen av om ett brott är ringa enligt denna paragraf beror
liksom när det gäller brottet smuggling enligt 3 § i princip enbart på
omständigheterna vid brottet (jfr författningskommentaren till 4 §).
Bedömningen av om brottet är ringa bör göras främst med utgångs-
punkt i storleken av det skatte- eller avgiftsbelopp som undandragits
eller felaktigt tillgodoräknats eller återbetalats. Emellertid kan
omständigheterna kring införseln (eller utförseln) vara sådana att
gärningen bör bedömas som ett normalbrott fastän det undandragna
(eller tillgodoräknade eller återbetalade) beloppet är sådant att
gärningen med hänsyn tagen enbart till det skulle ha bedömts som ett
ringa brott.
10 §
Om ett brott som avses i 8 § är att anse som grovt, döms för grovt
tullbrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om
gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt
falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som
ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större
omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Paragrafen behandlar det grova tullbrottet. På motsvarande sätt som
anges i kommentaren till 5 § (grov smuggling) gäller att de objektiva
rekvisiten i 8 § skall vara uppfyllda och, på sätt närmare anges där, att
uppsåt skall föreligga.
I paragrafens andra stycke ges exempel på omständigheter som
särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett tullbrott skall anses
vara grovt. Exemplifieringen motsvarar i stort sett vad som föreskrivs i
4 § skattebrottslagen om grovt skattebrott. I likhet med när det gäller
grovt skattebrott (och grov smuggling enligt 5 §) är avsikten att brotts-
rubriceringen grovt brott skall förbehållas den från allmän synpunkt
mest allvarliga brottsligheten. Hänsyn skall tas till samtliga
omständigheter, varvid en helhetsbedömning skall göras. Härvid skall
emellertid särskild vikt fästas vid sådana omständigheter som anges i
straffbestämmelsen (jfr prop. 1995/96:170 s. 110 angående grovt
skattebrott).
I paragrafen har tagits in de konkreta exempel som anges i
skattebrottslagen. I förhållande till skattebrottslagen och promemorian
har gjorts den ändringen att vad som anges i skattebrottslagen om att
förfarandet ... i annat fall varit av synnerligen farlig art har ersatts med
att gärningen annars varit av särskilt farlig art . Det är innebär en
anpassning till de förhållanden som är specifika just för brott i samband
med införsel eller utförsel (jfr 5 § andra stycket). Någon skillnad i
förhållande till rekvisiten i skattebrottslagen är inte avsedd.
För att avgöra vad som är mycket betydande belopp bör ledning
kunna hämtas från hur 4 § skattebrottslagen har tillämpats. Det bör här, i
likhet med vad som anges i förarbetena till skattebrottslagen, framhållas
att då det undandragna beloppet är stort, är beloppet i sig sällan den enda
omständigheten som är att beakta vid bedömningen om brottet är grovt
(jfr a. prop. s. 110). Exempelvis kan den omständigheten att det är fråga
om en systematisk och kommersiell kriminell verksamhet sammantaget
med att det rört sig om ett förhållandevis stort undandraget belopp
kvalificera brottet som grovt. Vidare bör beaktas de sakliga skillnader
som föreligger mellan skattebrott och tullbrott, exempelvis vilken
inverkan inkomstperiodiceringen har jämfört med redovisningen enligt
tullreglerna.
Liksom i skattebrottslagen har uttrycket falska handlingar samma
innebörd som i 14 kap. brottsbalken. En sådan handling kan utgöras av
exempelvis ett falskt ursprungsintyg för att få någon form av
förmånsbehandling vid import till gemenskapen. Liksom när det gäller
skattebrott kan användandet av oriktiga fakturor medföra att gärningen
vid en helhetsbedömning bör bedömas som grov, trots att det inte är
fråga om falska handlingar (jfr a. prop. s. 111, 163 och 253). Med
vilseledande bokföring kan vara att jämställa exempelvis att någon
felaktigt redovisar en import i en sådan periodisk sammanställning
angående mervärdesskatt som avses i 10 kap. 33 36 §§ skattebetalnings-
lagen (1997:483).
I överensstämmelse med 4 § skattebrottslagen anges även den
situationen att gärningen ingått som ett led i en brottslighet som
utövats systematiskt eller i större omfattning (jfr a. prop. s. 111 f).
Omständigheterna kring ett tullbrott, dvs. smugglingssituationen, skiljer
sig dock ofta från hur ett skattebrott går till. Det här rekvisitet torde
därför bli tillämpligt i många situationer som i praktiken inte
förekommer i samband med skattebrott.
I lagrådsremissen fanns därefter intaget om gärningen med hänsyn
till omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet
varit av särskilt farlig art eller om gärningen annars varit av särskilt
farlig art . Lagrådet har uttalat att det första exemplet saknar
motsvarighet i skattebrottslagen och täcks av det senare exemplet ( om
gärningen annars varit av särskilt farlig art ). Lagrådet har därför
förordat att det förstnämnda exemplet skall utgå. Regeringen godtar
Lagrådets förslag men vill understryka följande. Det exempel som tas
bort har en motsvarighet i paragrafen om grov smuggling (5 §).
Exemplet täcker in sådana situationer som typiskt sett är aktuella inte
endast vid smuggling utan även vid tullbrott. Vad som anges i
författningskommentaren till 5 § bör därför få betydelse för vad
rekvisitet annars varit av särskilt farlig art skall omfatta. Det gäller
närmast vad som anges om att en gärningsman utsätter Tullverkets
anställda eller andra för allvarliga skador eller hot. Vidare gäller det vad
som anges om att en importör eller exportör medges vissa lättnader i
tullhanteringen, lättnader som bygger på att Tullverket visar ett särskilt
förtroende för honom.
Om någon förfalskar en handling som medel för ett tullbrott torde
han, i enlighet med allmänna straffrättsliga principer, i allmänhet komma
att dömas enligt följande. Utgör upprättandet av handlingen grov
urkundsförfalskning enligt 14 kap. 3 § brottsbalken, döms han för sådant
brott och grovt tullbrott i brottskonkurrens. Utgör upprättandet av
handlingen urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § brottsbaken och
medför begagnandet av handlingen att tullbrottet är att anse som grovt,
döms han för grovt tullbrott medelst förfalskning (dvs. s.k. verklig
lagkonkurrens). Om tullbrottet, trots att en förfalskning har varit medel
för den, inte är att anse som grovt brott, döms han för
urkundsförfalskning och tullbrott i brottskonkurrens. Skulle
förfalskningen ha gjorts även för annat ändamål än sådant som har
samband med tullbrottet, kan det komma i fråga att oberoende av hur
tullbrottet bedöms döma särskilt för urkundsförfalskning. Skälet är att
förfalskningsbrottet då riktar sig även mot ett annat skyddsintresse än
det som tullagstiftningen avser att tillgodose. Det nu sagda torde
stämma överens med hur skattebrottslagen tillämpas (jfr prop. 1971:10
s. 251 och prop. 1995/96:170 s. 163 samt Lena Holmqvist m.fl.,
Brottsbalken. En kommentar, s. 14:10 f). Då tullbrott har begåtts
medelst vilseledande bokföring, uppstår frågan om konkurrens mellan
bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § brottsbalken och tullbrott eller grovt
tullbrott. På motsvarande sätt som gäller för förhållandet mellan
skattebrott och bokföringsbrott, har de nu angivna synpunkterna relevans
även för dessa situationer (jfr prop. 1995/96:170 s. 163 f). I likhet med
vad som anförs i den propositionen torde det emellertid bli vanligare att
döma särskilt för bokföringsbrott, detta med hänsyn till de
skyddsintressen som åsidosätts genom bokföringsbrottet.
Straffskalan är densamma som för grovt skattebrott.
11 §
Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 8 §, döms för
vårdslös tullredovisning till böter eller fängelse i högst två år.
Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar.

Paragrafen motsvarar 5 § VSL till den del som den gäller undandragande
av importskatt. I den här paragrafen är föreskrivet straff för den som av
grov oaktsamhet gör sig skyldig till en gärning som enligt de objektiva
rekvisiten i 8 § utgör ett tullbrott. Brottsrubriceringen har föreslagits av
Lagrådet.
Vad som skall anses utgöra grov oaktsamhet behandlas i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.7.2).
I andra stycket undantas från straffansvar sådana gärningar som
visserligen har begåtts av grov oaktsamhet men som med hänsyn till
omständigheterna ändå är att anse som ringa. Liksom när det gäller att
avgöra om ett uppsåtligt brott är ringa torde avgörande främst bli
storleken av det skatte- eller avgiftsbelopp som undandragits eller
felaktigt tillgodoräknats eller återbetalats (jfr författningskommentaren
till 9 §. Straffriheten för ringa fall har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.6).
12 §
Den som uppsåtligen emballerar, transporterar, förvarar, döljer,
bearbetar, förvärvar, överlåter eller ingår avtal om upplåtelse av panträtt i
en vara som varit föremål för brott enligt 3 11 §§, döms för olovlig
befattning med smuggelgods till böter eller fängelse i högst två år.
Gärningen skall inte medföra ansvar, om den är ringa med hänsyn till
befattningen, omständigheterna kring denna, egendomens beskaffenhet
och värde samt övriga omständigheter.
Om gärningsmannen inte inser men har skälig anledning att anta att
varan varit föremål för brott, döms till böter. Om gärningen är ringa,
skall den inte medföra ansvar.
Ansvar enligt första eller andra stycket skall inte dömas ut, om
gärningen är belagd med straff i 1 § första stycket 1, 3 eller 4
narkotikastrafflagen (1968:64) eller i 3 a § narkotikastrafflagen jämförd
med dessa bestämmelser.

I denna paragraf straffbeläggs vissa fall av hantering av sådana varor som
har varit föremål för införsel- eller utförselbrott enligt
smugglingslagen, s.k. efterföljande hantering (jfr den allmänna
motiveringen avsnitt 5.5). Paragrafen motsvarar 6 § VSL samt 15 och
16 §§ i promemorian. Den skiljer sig från VSL i följande avseenden.
I bestämmelsen straffbeläggs befattning även med sådana varor som
har varit föremål för ett oaktsamt införsel- eller utförselbrott, dvs. brott
enligt 7 eller 11 § SL. I 6 § VSL straffbeläggs befattning endast med
sådana varor som varit föremål för uppsåtligt brott (varusmuggling).
Bestämmelsen omfattar fler slag av befattning än 6 § VSL.
Vid remissbehandlingen har väckts frågan om när brottet olovlig
befattning med smuggelgods är preskriberat. Denna fråga regleras i
35 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken. Med hänsyn till brottets uppbyggnad
torde det ofta vara naturligt att tillämpa preskriptionsbestämmelserna på
motsvarande sätt som vid häleri. En sådan tillämpning torde innebära att
preskriptionstiden för ett brott i allmänhet skall räknas från den första
handling som utgör olovlig befattning med smuggelgods och att
gärningsmannens senare åtgärder således inte inverkar på
preskriptionstiden (jfr rättsfallet NJA 1984 s. 564). Vidare torde
åtalspreskription av införselbrottet (förbrottet) i regel komma att
omfatta även den befattning som smugglaren har med varan efter
införseln (jfr rättsfallet NJA 1985 s. 796). Då bestämmelserna om
åtalspreskription tillämpas måste emellertid beaktas de grundläggande
syftena med bestämmelserna om olovlig befattning med smuggelgods,
exempelvis att förhindra att varor som har varit föremål för tullbrott
finns i den fria rörelsen utan att ha blivit förtullade.
Första stycket
Detta stycke motsvarar 15 § i promemorian. Brottsrubriceringen
olovlig befattning med smuggelgods används på förslag av Lagrådet
både för det fall en vara varit föremål för brottet smuggling och för det
fall en vara varit föremål för tullbrott.
Ansvar förutsätter alltså att den vara som någon tagit befattning med
har varit föremål för ett förbrott enligt de angivna bestämmelserna (3
11 §§). Såvitt avser införselreglerade varor medför detta således bl.a. att
regleringen (restriktionen) skall ha funnits vid införseltillfället. Om den
som fört in varan i efterhand får tillstånd till införseln, får varan därefter
hanteras fritt. Har en licensbestämmelse upphävts först efter det att
införseln skedde, är den här bestämmelsen i princip tillämplig på sådan
befattning som skett före upphävandet. En annan sak är att befattningen,
liksom införseln, i sådant fall kan vara straffri enligt vad som föreskrivs
i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (jfr Ulf Berg m.fl.,
Kommentar till brottsbalken, del III, 4 uppl., 1994, s. 556).
Såvitt avser sådana varor som har varit föremål för brott enligt 8
11 §§ bör uppmärksammas följande. Bestämmelsen är i princip
tillämplig även om importskatten eller -avgiften har upphävts efter
införseln utan att upphävandet skett med retroaktiv verkan. Den nyss
nämnda bestämmelsen i brottsbalkens promulgationslag torde i
allmänhet inte leda till någon straffrihet i dessa fall.
Den efterföljande hantering som är straffbelagd utgörs av
emballering, transport, förvaring, döljande, bearbetning, förvärv,
överlåtelse och ingående av avtal om upplåtelse av vissa säkerhetsrätter.
Det förhållandet att någon emballerar varan innefattar alla åtgärder
för att förse varan med emballage eller för att ändra ett befintligt sådant.
Det kan röra sig om att gärningsmannen exempelvis paketerar varan så
att dess rätta beskaffenhet eller ursprung inte framgår eller att han
innesluter den i behållare eller något annat som transport- eller
förvaringsskydd.
Att någon transporterar en vara innebär i princip att det skall vara
fråga om en personlig medverkan i en efterföljande förflyttning av varan.
Var och en som deltagit i något moment av transporten kan alltså dömas
som gärningsman enligt den här bestämmelsen. Det är inte nödvändigt
att gärningsmannen har haft någon direkt fysisk kontakt med varan. Det
är således tillräckligt att någon har deltagit vid transportens inledande
eller avslutande moment (såsom lastningen respektive lossningen) eller
som chaufför eller vägvisare. Även den som under pågående transport
rekognoserar för att underlätta densamma kan dömas som gärningsman
enligt den här bestämmelsen. Tillämpningen av bestämmelsen bör ske
mot bakgrund av de allmänna straffrättsliga principer som gäller för s.k.
medgärningsmannaskap, dvs att som gärningsmän döms de som
tillsammans och i samråd har deltagit i olika moment av ett straffbelagt
handlande, även om inte var och en av dem självständigt skulle uppfylla
förutsättningarna för straffansvar som gärningsman. Denna princip torde
medföra att det normalt inte uppkommer några problem med att bedöma
när någon är att anse som gärningsman enligt den här bestämmelsen.
Den som inte kan dömas som gärningsman kan bli ansvarig för
exempelvis medhjälp. Det bör gälla den som t.ex. före en transport
rekognoserar lämpliga transportvägar eller letar reda på en lämplig
omlastningsplats. Detsamma bör gälla den som hyr ett utrymme för
omlastning eller förvaring, lånar ut pengar för att bekosta något moment
i transporten eller lånar ut eller skaffar fram lastmaskiner, lastfordon
eller förpackningsmaterial. Om transporten inte blir av, kan han i stället
bli att döma för medhjälp till försök till sådan olovlig befattning med
smuggelgods som är att anse som grov. Den som kommit till en
omlastningsplats men som grips innan omlastningen påbörjats kan
dömas för försök till olovlig befattning med smuggelgods, om denna är
att anse som grov (jfr 13 och 14 §§). Om den s.k. försökspunkten inte är
nådd, kan det bli fråga om ansvar för förberedelse till sådan olovlig
befattning med smuggelgods som är grov. Det kan gälla den som
exempelvis lämnat förskottsbetalning till någon för att denne skall
utföra en transport.
Med förvaring åsyftas alla former därav. Det är alltså straffbelagt att
någon i sin bostad eller annat utrymme som han disponerar har varor
som varit föremål för införselbrott. Detta innefattar även att någon har
sådan varor i sin bil eller i ett skåp på sin arbetsplats. Liksom
beträffande transport krävs det inte någon direkt fysisk hantering av
varan för att ansvar för förvaring skall inträda. Den som får se att någon
annan har placerat smuggelvaror i hans lägenhet, skall således anses
förvara varorna genom att han låter varorna finnas kvar.
Att någon gömmer undan varorna i någon annans utrymme eller
utomhus kan, beroende på omständigheterna, anses innebära att han
förvarar varorna eller att han döljer dem.
Med bearbetning av varan åsyftas ingrepp i varans fysiska struktur
eller i varans kemiska beskaffenhet.
Med förvärv och överlåtelse avses köp, byte och gåva. För att förvärv
och överlåtelse skall anses föreligga krävs, att det har kommit till stånd
ett obligationsrättsligt förvärv/överlåtelse i civilrättslig mening. Det
saknar således i princip betydelse om förvärvaren har fått egendomen i
sin besittning eller ens tagit någon fysisk befattning med den. Det saknar
även betydelse om förvärvet har skett med eller utan äganderätts- eller
återtagandeförbehåll för överlåtaren. Den som överlåter varan har i
allmänhet gjort sig skyldig till olovlig befattning med smuggelgods
redan genom att själv ha förvärvat varan. I sådant fall bör den därpå
gjorda överlåtelsen, liksom den mellanliggande förvaringen, anses vara
ett led i samma brottsliga gärning.
Bestämmelsen angående avtal om panträtt avser att någon ingår ett
obligationsrättsligt giltigt avtal om att varan skall utgöra säkerhet för
fullgörande av lån eller annat åtagande. Det spelar i princip ingen roll
vems åtagande som upplåtelsen syftar till att säkerställa. Det kan alltså
gälla ett åtagande som åvilar upplåtaren eller någon annan. Det har vidare
i princip ingen betydelse om upplåtelsen inte får någon sakrättslig
verkan. Ett pantförskrivningsavtal medför således ansvar för såväl
pantsättaren som panthavaren även om varan finns kvar hos pantsättaren
eller om den finns hos tredje man utan att någon denuntiation skett till
denne.
Bestämmelsens uppräkning av straffbara förfaranden är uttömmande.
Det är således inte fråga om enbart en exemplifiering. Den som på något
annat sätt hanterar en olovligen införd vara eller en vara som varit
föremål för undandragandebrottslighet, exempelvis genom att använda
den eller konsumera den, gör sig inte skyldig till brott enligt den här
bestämmelsen.
För ansvar enligt bestämmelsen krävs uppsåt hos gärningsmannen.
Eventuellt uppsåt är tillräckligt. Uppsåtet måste omfatta både själva
förfarandet och det förhållandet att varan har varit föremål för införsel-
eller utförselbrott. Kan uppsåt inte styrkas, är det möjligt att gärningen
kan medföra straffansvar enligt andra stycket.
Den som döms för förbrottet, dvs. smugglings- eller
undandragandebrottet, skall inte drabbas av ansvar även för den
efterföljande hanteringen av varan. Det följer av allmänna straffrättsliga
principer om s.k. skenbar lagkonkurrens; förbrottet sägs konsumera den
efterföljande hanteringen. Om det emellertid inte kan styrkas att den
som brutit mot den här bestämmelsen också har begått förbrottet, finns
det ingenting som hindrar att han fälls till ansvar för olovlig befattning
med smuggelgods. På motsvarande sätt som gäller för häleribrott,
utesluter en lagakraftvunnen dom avseende olovlig befattning med
smuggelgods att den dömde sedan döms för förbrottet, dvs. smuggling
eller undandragandebrott (s.k. res judicata).
Om varan har förts in genom ett uppsåtligt brott eller ett
oaktsamhetsbrott bör inte vara avgörande för brottets straffvärde.
Väsentligare kan vara exempelvis befattningens karaktär i sig och den
införda varans farlighet. Det kan alltså bli så att den som gjort sig
skyldig till förbrottet får en lindrigare påföljd än den som i ett senare
skede har tagit befattning med varan.
I andra meningen föreskrivs att gärningen inte skall föranleda ansvar
om den är ringa med hänsyn till omständigheterna. Detta har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 5.6). Som anges där bör
bedömningen grundas på en helhetsbedömning av samtliga
omständigheter i det enskilda fallet. Av särskild vikt bör emellertid i
allmänhet anses vara de omständigheter som anges i bestämmelsen.
Straffrihet bör förutsätta att helhetsbedömningen av omständigheterna
utmynnar i att gärningen, fastän den varit uppsåtlig, i det enskilda fallet
framstår som så bagatellartad att den inte bör medföra straffansvar. En
försäljning och ett köp som är avsedda att ersätta en reguljär transaktion
bör i allmänhet medföra ansvar även om det endast är fråga om en enda
obruten butelj alkohol. Detta skiljer sig från den praxis som kommit till
uttryck i rättsfallet NJA 1981 s. 835.
Andra stycket
Bestämmelsen motsvarar 6 § andra stycket VSL och 16 § i
promemorian. Stycket är utformat i enlighet med vad Lagrådet
föreslagit. Genom denna utformning bör brottet inte betecknas som
olovlig befattning med smuggelgods utan som exempelvis brott mot
lagen om straff för smuggling.
De objektiva rekvisiten för ansvar enligt denna bestämmelse är
desamma som enligt första stycket. Skillnaden ligger i det subjektiva
rekvisitet. Enligt den här bestämmelsen krävs inte att gärningsmannen
inser utan i stället att han "har skälig anledning att anta" att varan varit
föremål för ett sådant förbrott som anges i första stycket. Liksom i
första stycket gäller emellertid att gärningsmannen måste ha uppsåt i
förhållande till befattningen i sig.
Uttrycket "har skälig anledning att anta" anger det mått av oaktsamhet
rörande förbrottet som förutsätts från gärningsmannens sida för
straffbarhet. Av betydelse i sammanhanget är bl.a. under vilka
omständigheter t.ex. ett förvärv har skett. Om det är fråga om en vara
som normalt inte förekommer i handeln här i landet eller det rör sig om
varor som ofta är föremål för införselbrott, exempelvis alkoholdrycker
eller tobaksvaror, finns det särskild anledning för en köpare att vara
försiktig. Vägledning i dessa avseenden kan hämtas från tillämpningen av
dels den nuvarande straffbestämmelsen (6 § andra stycket VSL), dels
9 kap. 7 § andra stycket 2 brottsbalken angående häleriförseelse.
Straffriheten för ringa fall är avsedd att vara oförändrad i förhållande
till nuvarande lagstiftning. Det torde, mot bakgrund av att det är fråga om
sådan befattning som sker till följd av oaktsamhet, i allmänhet innebära
att egendomens beskaffenhet eller värde i praktiken blir avgörande för
om gärningen är att anse som ringa.
Tredje stycket
Genom denna bestämmelse slås fast att brottet olovlig befattning med
smuggelgods är subsidiärt i förhållande till sådan befattning som är
straffbelagd i 1 § första stycket 1, 3 eller 4 narkotikastrafflagen eller
som är straffbelagd som motsvarande oaktsamhetsbrott enligt 3 a §
samma lag.
I nämnda punkter i 1 § narkotikastrafflagen straffbeläggs dels
överlåtelse av narkotika, dels förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte, dels
anskaffning, bearbetning, förpackning, transport, förvaring eller annan
sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk. I 3 a §
narkotikastrafflagen straffbeläggs att någon av oaktsamhet begår gärning
som avses i bl.a. dessa punkter.
Bakgrunden till den här bestämmelsen är att bestämmelserna i VSL
och narkotikastrafflagen ytterst tillvaratar samma skyddsintressen. Med
hänsyn härtill och då straffskalorna i narkotikastrafflagen får anses vara
tillräckligt ingripande, är det lämpligt att låta ett förfarande som i och
för sig är straffbart enligt både första eller andra stycket och nämnda
bestämmelser i narkotikastrafflagen bestraffas enbart enligt de
sistnämnda bestämmelserna.
I den mån förfarandet i det enskilda fallet inte täcks av nämnda
bestämmelser i narkotikastrafflagen, innebär den här bestämmelsen
inget hinder att döma till ansvar för olovlig befattning med
smuggelgods. Den som exempelvis förvärvar insmugglad narkotika för
eget bruk kan således dömas för olovlig befattning med smuggelgods.
I SL finns särskilda bestämmelser som ger Tullverket och tjänstemän
vid såväl Tullverket som Kustbevakningen befogenheter när det gäller
förundersökning och tvångsmedel. Av 1 § andra stycket framgår att
befogenheterna kan bli tillämpliga även på sådana brott enligt
narkotikastrafflagen som avses i det här stycket (jfr kommentaren till
1 § andra stycket).
13 §
Om brott som avses i 12 § första stycket är att anse som grovt, döms för
grov olovlig befattning med smuggelgods till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om
gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt
eller i större omfattning, om gärningen avsett befattning med varor som
varit föremål för brott varigenom tull, annan skatt eller avgift till mycket
betydande belopp har undandragits det allmänna eller felaktigt
återbetalats eller tillgodoräknats någon eller om gärningen annars varit
av särskilt farlig art.

Paragrafen, som är ny i förhållande till VSL och inte har någon
motsvarighet i promemorian, har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 5.3. Brottsrubriceringen grov olovlig befattning
med smuggelgods används på förslag av Lagrådet både för det fall en
vara varit föremål för brottet smuggling och för det fall en vara varit
föremål för tullbrott.
Genom denna paragraf införs en särskild straffskala för grova brott. I
andra stycket lämnas exempel på omständigheter som särskilt skall
beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Liksom när det gäller
brotten grov smuggling, grov narkotikasmuggling och grovt tullbrott
(5 §, 6 § tredje stycket och 10 §) skall det göras en helhetsbedömning av
samtliga omständigheter. Vid denna bedömning skall emellertid särskild
vikt fästas vid sådana omständigheter som anges i bestämmelsen.
Att gärningen har ingått som ett led i en brottslighet som utövats
systematiskt eller i större omfattning korresponderar med likalydande
rekvisit i 5 och 10 §§ angående grov smuggling och grovt tullbrott.
Liksom där avses primärt vad som kan kallas för den organiserade
brottsligheten. Vad som främst avses är att det är fråga om en
distributionsorganisation som är av sådan omfattning att befattningen av
det skälet är att anse som grov.
Rekvisitet mycket betydande belopp återfinns som rekvisit även
för grovt tullbrott (10 §). Rekvisitet tar direkt sikte på vad som
undandragits vid det eller de införseltillfällen som varorna härrör från.
Slutligen anges att gärningen annars varit av särskilt farlig art .
Även här kan ledning sökas från rekvisiten för grov smuggling och grovt
tullbrott. Som exempel kan nämnas befattning med sådan egendom som
avses i 5 § andra stycket i samband med rekvisitet att smugglingen
annars inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande
samhällsintresse (jfr författningskommentaren till 5 § andra stycket).
De exempel som anges knyter visserligen an till omständigheter som
gör att smugglingsbrott och tullbrott kan vara grova. Det är emellertid av
grundläggande vikt att den här bestämmelsen tillämpas med
utgångspunkt i såväl befattningen i sig som befattningen sedd i belysning
av förbrottet eller förbrotten.
Om exempelvis en transport eller ett förvärv omfattar ett större antal
utrotningshotade djur, kan transporten respektive förvärvet anses utgöra
grov olovlig befattning med smuggelgods även om djuren har varit
föremål för olika smugglingsbrott som vart för sig inte har utgjort grov
smuggling. I sådant fall kan gärningen alltså anses ha varit av särskilt
farlig art. Som framgår av exemplen i lagtexten kan den som
systematiskt eller i större omfattning förvärvar smuggelgods göra sig
skyldig till grov olovlig befattning med smuggelgods. Det gäller alltså
även om varorna har varit föremål för olika smugglingsbrott som vart för
sig inte har utgjort grov smuggling.
14 §
För försök till smuggling, narkotikasmuggling eller tullbrott samt för
försök, förberedelse och stämpling till grov smuggling, grov
narkotikasmuggling, grovt tullbrott eller grov olovlig befattning med
smuggelgods döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma
gäller förberedelse till narkotikasmuggling samt stämpling till sådan
narkotikasmuggling som inte är att anse som ringa.

I denna bestämmelsen straffbeläggs olika former av ofullbordade
uppsåtliga brott. I lagrådsremissen fanns motsvarande reglering i
anslutning till respektive slag av brott, dvs. smuggling, tullbrott och
olovlig befattning med smuggelgods. På förslag av Lagrådet har
bestämmelserna samlats i en paragraf, gemensam för lagen i dess helhet.
Bestämmelsen är ny i förhållande till VSL såvitt avser försök till grov
olovlig befattning med smuggelgods samt förberedelse och stämpling
till grov smuggling, grovt tullbrott och grov olovlig befattning med
smuggelgods. Detta behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3).
I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1) har behandlats bakgrunden
till att försöksbrottet behållits även i de fall det är fråga om s.k.
farebrott. Ändringar i förhållande till VSL har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.3). Vad som förstås med försök, förberedelse
och stämpling regleras i 23 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.
Gränsdragningen mellan fullbordat brott och försök har berörts i
kommentaren till 3, 8 och 12 §§.
Eftersom SL, i likhet med VSL, inte innehåller någon särskild
reglering avseende straffvärdet för försök, förberedelse eller stämpling,
så gäller de allmänna principer som ligger till grund för bestämmelserna
i brottsbalken. Det bör emellertid framhållas att det är av betydelse i
vilken mån gärningsmannen gjort vad som ankommit på honom för att
brottet skall fullbordas, då brottet upptäcks. Ju mer så är fallet eller ju
mer slumpbetonad upptäckten är, desto större skäl bör det finnas att
anse gärningen har samma straffvärde som vid ett fullbordat brott. En
sådan rättstillämpning har varit förutsedd i samband med VSL (jfr 1986
års varusmugglingsutrednings betänkande och promemorian, SOU
1991:84 s. 475 resp. Ds 1998:53 s. 461 f). Det står i överensstämmelse
med brottsbalken och har kommit till uttryck i rättspraxis (jfr Lena
Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar, s. 23:18 f, och rättsfallet
NJA 1997 s. 622). Samtidigt kan konstateras att sådana brott som enligt
VSL skulle vara att bedöma som försök i många fall kommer utgöra
fullbordade brott enligt SL. I linje med vad som nyss angetts om
straffvärdet vid ofullbordade brott, är denna förändring inte avsedd att
medföra någon ändring av straffmätningen.
I 8 § andra stycket 2 straffbeläggs tullbrott som sker genom att någon
förfogar över en vara som är föremål för tullbehandling. För försök till
sådant tullbrott kan dömas den som har börjat vidta åtgärder för att
förfoga över en vara men som avbryts innan det har uppkommit någon
materiell skyldighet att betala importskatt (jfr författningskommentaren
till 8 § andra stycket 2). Den som exempelvis grips då han håller på att
bryta sig in i ett tullager för att undanskaffa en vara kan dömas för
försök till tullbrott.
Det objektiva farerekvisitet i 8 § första stycket och andra stycket 1 får
bedömas på motsvarande sätt som sker vid andra typer av försök till
brott som har ett liknande farerekvisit (exempelvis försök till
urkundsförfalskning, undertryckande av urkund eller mordbrand).
15 §
Den som frivilligt undanröjer sådan fara som avses i 3 § andra stycket
eller 6 § tillsammans med den bestämmelsen eller i 7 §, döms inte till
ansvar enligt den bestämmelsen. Den som frivilligt vidtar en åtgärd som
leder till att tull, annan skatt eller avgift som avses i 8 11 §§ kan
påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp, döms inte till
ansvar enligt 8 13 §§.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om frivillig rättelse. En liknande
bestämmelse finns i 8 a § VSL.
Möjligheten till frivillig rättelse enligt första meningen gäller den
som undanröjer fara för att en införsel fullföljs i strid med ett
införselförbud eller införselvillkor enligt vad som föreskrivs i 3 § andra
stycket. Möjligheten till frivillig rättelse gäller alltså för den som
annars skulle göra sig skyldig till uppsåtligt brott enligt den
bestämmelsen. Frivillig rättelse kan även göras av den som annars skulle
göra sig skyldig till oaktsamhetsbrott enligt 7 § första stycket jämfört
med bestämmelsen i 3 § andra stycket.
Frivillig rättelse enligt första meningen i den här paragrafen kan
dessutom göras av den som undanröjer fara för att ett utförselförbud
eller utförselvillkor bryts. Det gäller den som har föranlett sådan fara
genom att han av grov oaktsamhet har underlåtit att anmäla varan till
tullbehandling eller vid tullbehandling har lämnat oriktig uppgift eller
underlåtit att lämna föreskriven uppgift. Möjligheten gäller alltså den
som annars skulle göra sig skyldig till ett oaktsamhetsbrott enligt 7 §
andra stycket 1.
Slutligen omfattar möjligheten till frivillig rättelse enligt första
meningen den som av grov oaktsamhet har lämnat oriktig uppgift i
samband med en ansökan om ett sådant tillstånd som avses i 3 § tredje
stycket 3 och därigenom gett upphov till fara för att en vara förs in eller
ut med stöd av detta tillstånd. Möjligheten gäller alltså den som annars
skulle göra sig skyldig till brott enligt 7 § andra stycket 2.
På förslag av Lagrådet behandlas ansvar för smuggling av narkotika i
en särskild paragraf (6 §). Till följd härav har i den här paragrafen lagts
till det fallet att någon undanröjer fara för att en införsel av narkotika
fullföljs i strid med ett införselförbud eller -villkor enligt vad som
föreskrivs i 6 § tillsammans med 3 § andra stycket.
Bestämmelsen i första meningen motsvarar 8 a § andra stycket VSL
till den del den bestämmelsen avser oaktsamhetsbrott då en vara förs in
eller ut i strid med någon restriktion (jfr prop. 1972:110 s. 124 f, 129 f,
158 f och 160 angående dåvarande 5 § VSL).
Andra meningen motsvarar 8 a § första stycket och andra stycket
VSL till den del den paragrafen avser undandragandebrott (jfr a. prop.
och prop. 1986/87:166 s. 125 f). Bestämmelsen har utformats efter
mönster från motsvarande bestämmelse i 12 § skattebrottslagen (jfr
prop. 1971:10 s. 237 f, 261 f och 355 samt prop. 1995/96:170 s. 160,
168 f och 255). Den föreslagna bestämmelsen avser alltså primärt
frivillig rättelse av undandragandebrott enligt 8 11 §§.
Genom hänvisningen till 12 och 13 §§ klargörs att vid sådan rättelse
kan gärningsmannen inte heller dömas enligt de bestämmelserna för den
befattning som han har haft med varan efter undandragandebrottets
fullbordan. Detta följer emellertid i princip redan av att den som begått
ett tullbrott i regel inte kan dömas för sådan efterföljande befattning (jfr
kommentaren till 12 §).
I den mån tullreglerna innebär att även den som har tagit befattning
med varan kan bli tullskyldig, så kan denne utnyttja den här
bestämmelsen. Han kan alltså åstadkomma en frivillig rättelse genom att
ange varan till förtullning och bli påförd importskatten eller
importavgiften (jfr artiklarna 202 och 203 i tullkodexen samt prop.
1986/87:166 s. 126).
Liksom enligt 8 a § VSL och 12 § skattebrottslagen förutsätts att
rättelsen verkligen har skett frivilligt och inte skett exempelvis därför
att gärningsmannen blivit införstådd med att han skulle komma att bli
föremål för en utredning.
I överensstämmelse med 12 § skattebrottslagen leder en frivillig
rättelse enligt andra meningen till frihet från ansvar när än rättelsen sker.
Frivillig rättelse enligt första meningen kan ske intill dess att införseln
eller utförseln är att anse som fullföljd.
Angående paragrafens förhållande till brottsbalken kan nämnas
följande. I 23 kap. 3 § brottsbalken finns bestämmelser om straffrihet
vid försök, förberedelse och stämpling, då någon frivilligt föranleder att
ett brott inte fullbordas. I samma lagrum finns en bestämmelse om
straffrihet för den som frivilligt förebygger brottslig användning av ett
hjälpmedel. Dessa bestämmelser är tillämpliga vid brott enligt SL. I
29 kap. 5 § brottsbalken finns generella bestämmelser om att vid
straffmätningen särskilt skall beaktas att den tilltalade frivilligt har
angett sig liksom att han efter förmåga har försökt att förebygga eller
avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Även dessa
bestämmelser är tillämpliga.
16 §
Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom förklaras
förverkad:
1. vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller en sådan varas
värde,
2. utbyte av brott enligt denna lag, och
3. vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med
ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet
utgör brott enligt denna lag.
En vara som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till varan får
inte förklaras förverkad, om varan eller rättigheten efter brottet
förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning till
antagande om egendomens samband med brottet. Vid förverkande enligt
första stycket 1 av en vara gäller inte bestämmelserna i 36 kap. 5 §
första och andra styckena brottsbalken om hos vem förverkande får ske.
Tillämpningsområde m.m.
Denna paragraf innehåller, liksom 17 §, bestämmelser om förverkande
vid brott enligt SL. Dessa båda paragrafer är emellertid inte
uttömmande. Förverkande kan nämligen ske även enligt de allmänna
bestämmelserna i 36 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken. Dessa gäller
förverkande av vapen eller annan egendom som kan befaras komma till
brottslig användning och av ekonomiska fördelar som har uppkommit till
följd av brott begånget i utövning av näringsverksamhet. Enligt 36 kap.
6 § brottsbalken kan, i stället för att egendomen förverkas enligt
brottsbalken, åtgärder för att förebygga missbruk vidtas.
Den här paragrafen motsvarar 9 och 12 §§ VSL samt 19 § i
promemorian. Enligt paragrafen kan varor som har varit föremål för
brott enligt SL förverkas. Alternativt kan varornas värde eller del därav
förverkas. Vidare kan utbyte av brott enligt SL och viss ersättning för
brottsomkostnader förklaras förverkade.
I förhållande till 9 § VSL har gjorts följande ändringar.
Förverkande kan avse även sådana varor som har varit föremål för brott
som begåtts av oaktsamhet (7 och 11 §§ SL) eller brottet olovlig
befattning med smuggelgods eller grovt sådant brott (12 och 13 §§ SL).
Detta behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.4.
Värdeförverkande kan tillgripas på ett mer nyanserat sätt än enligt
VSL.
Förverkande kan avse även utbyte av brott och ersättning för
brottsomkostnader.
Bestämmelsen om förverkande av utbyte av brott innebär en
anpassning till 36 kap. 1 § brottsbalken och därmed även till
Europarådets konvention av år 1990 om penningtvätt, efterforskning,
beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen).
Förhållandet till förverkandekonventionen behandlas närmare i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5.4). Även bestämmelsen om
förverkande av viss ersättning innebär en anpassning till 36 kap. 1 §
brottsbalken. I promemorian finns inte någon motsvarighet till den
bestämmelsen.
Ett förverkande förutsätter att den gärning som begåtts är ett brott
enligt de principer som 1 kap. 1 § brottsbalken ger uttryck för. Det
innebär bl.a. följande. Alla objektiva och subjektiva rekvisit som
straffbestämmelsen innehåller skall vara uppfyllda. Det är inte
nödvändigt att gärningen har lett till lagföring och straff. Ett förverkande
kan alltså ske även om gärningsmannen inte har uppnått
straffbarhetsåldern.
Möjligheten att förverka gäller i princip oberoende av vilket brott
enligt SL som varan har varit föremål för. Det kan således vara fråga om
fullbordade brott, försöksbrott eller förberedelse till brott samt
uppsåtliga brott eller oaktsamhetsbrott. Om en vara har varit föremål för
olovlig befattning med smuggelgods enligt 12 (eller grov sådan
befattning enligt 13 §) kan förverkande ske på grund av såväl det brottet
som förbrottet.
I 33 § finns en särskild bestämmelse om att förverkandetalan i vissa
fall kan föras mot den som innehar en vara som skall förverkas enligt
första stycket punkten 1 i den här paragrafen.
Det bör här uppmärksammas att det i 2 § 1 mom. och 5 § lagen
(1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker finns
särskilda bestämmelser om förverkande enligt SL (jfr lagförslag 2.2).
Förverkande enligt första stycket
I överensstämmelse med vad som gäller enligt 9 § VSL innebär första
stycket punkten 1 att ett förverkande kan omfatta en sådan vara som har
varit föremål för brott, även om varans ägare inte har medverkat till
brottet. I dessa fall är således i princip det enda kriteriet att det är fråga
om sådana varor som har varit föremål för brott enligt SL. Detta avviker
från 36 kap. 5 § första och andra styckena brottsbalken. Där finns
särskilda föreskrifter om hos vem ett förverkande kan ske. Dessa
föreskrifter gäller endast i den mån annat inte har föreskrivits. SL:s
reglering angående förverkande av varor är en sådan föreskrift. I
klargörande syfte anges detta uttryckligen i andra stycket. Möjligheterna
att förverka enligt SL begränsas emellertid av dels kravet på att
förverkandet inte får vara uppenbart oskäligt, dels det undantag som
föreskrivs i andra stycket för den som i god tro har förvärvat varan. I
ställer för den insmugglade varan får dess värde förverkas.
Av första stycket punkten 2 följer att utbyte av brott enligt SL kan
förverkas. Med utbyte av brott förstås i princip detsamma som i 36 kap.
1 § brottsbalken. Med utbyte avses således såväl den konkreta egendom
som mottagits som det till ett penningbelopp uppskattade värdet av det
mottagna (jfr Ulf Berg m.fl., Kommentar till brottsbalken. Del III,
4 uppl., 1994, s. 465). Bestämmelsen tillåter alltså alternativt sak- eller
värdeförverkande.
Bestämmelsen får begränsad betydelse med hänsyn till att den införda
varan eller dess värde kan förverkas. Bestämmelsen kan dock få praktisk
betydelse när det gäller exempelvis ersättning för införselbrott,
ersättning för olovlig befattning med den insmugglade varan och vinst
vid försäljning av varan.
Även vad som föreskrivs i första stycket punkten 3 om förverkande av
kostnadsersättningar har en innebörd som motsvarar 36 kap. 1 §
brottsbalken. Ett förverkande av sådana ersättningar förutsätter
emellertid att mottagandet utgör brott enligt SL. Det medför att
tillämpningsområdet är begränsat. Vad som kommer ifråga är sådana
förberedelsebrott enligt 23 kap. 2 § brottsbalken som består i att någon
med uppsåt att utföra eller främja brott enligt SL har mottagit pengar
eller annan egendom som är avsedd att bestrida sådana utgifter som är
förbundna med genomförandet av brottet. I stället för det mottagna får
dess värde förverkas.
36 kap. 5 § tredje och fjärde styckena brottsbalken är tillämpliga. I
det lagrummets tredje stycke föreskrivs att särskild rätt till sådan
egendom som förklaras förverkad består, om inte även den särskilda
rätten förklaras förverkad. I samma lagrum fjärde stycket finns en
särskild föreskrift för det fall den förverkade egendomen belastas av en
sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring.
Eftersom SL inte innehåller någon särskild reglering i dessa avseenden
gäller dessa bestämmelser. Av andra stycket första meningen följer att
det är uteslutet att förverka en särskild rätt till en insmugglad vara, om
någon har förvärvat rättigheten i god tro efter brottet.
Ett förverkande skall inte ske i de fall där ett förverkande skulle vara
"uppenbart oskäligt". Av betydelse är främst egendomens värde i
förhållande till brottets straffvärde och den ekonomiska situationen hos
den som begått brottet. Allmänt sett bör gälla att om ett förverkande
framstår som alltför betungande mot bakgrund av brottet eller om ett
förverkande annars är påfallande oskäligt bör förverkandet kunna
underlåtas eller jämkas till att avse endast en del av ett varuparti eller
dess värde.
Såvitt avser införsel- eller utförselreglerade varor gör sig emellertid
regelmässigt sådana samhällsintressen gällande att ett förverkande inte
kan anses uppenbart oskäligt. Som framgår av promemorian (s. 489 f)
finns det dock vissa typer av införselregleringar som inte alltid kan
anses vara av sådan beskaffenhet, exempelvis införselbestämmelser med
s.k. övervakningslicenser. Vidare kan, som också påpekas i
promemorian (s. 490), särskilda aspekter göra sig gällande när det är
fråga om införsel av levande djur, främst sällskapsdjur.
Av betydelse är om det gäller ett uppsåtligt brott eller ett brott som
begåtts av oaktsamhet. Detta har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.4. Är det fråga om ett oaktsamhetsbrott som innebär
undandragande av tull etc, dvs. brottet vårdslös tullredovisning enligt
11 §, bör ett förverkande kunna underlåtas i fler fall än när det gäller
olovlig införsel. För det fall någon har misstagit sig på tull- och
skattereglerna bör rättsfallet NJA 1994 s. 65 kunna tjäna till ledning
även i fortsättningen.
Det nu anförda kan ses mot bakgrund av 5 kap. 12 § och 8 kap. 12 §
förslaget till ny tullag (motsvaras av 90 § tullagen). I de bestämmelserna
föreskrivs bl.a. följande. Om en icke-gemenskapsvara eller dess värde
förverkas, skall annan skatt än tull och tulltillägg inte tas ut till den del
varan eller dess värde har förverkats. Betald tull skall beaktas vid
förverkande av en varas värde och vid bestämmande av påföljd.
I allmänhet torde det inte vara uppenbart oskäligt att förverka utbytet
av ett brott. Omständigheter som talar för att inte förverka ett utbyte av
brott torde kunna göra sig gällande främst då det är fråga om ett brott
som har begåtts av oaktsamhet.
Särskilt om värdeförverkande
Som framgår av första stycket i lagrummet och det föregående avsnittet
i författningskommentaren kan värdet av vad som insmugglats, utbytet
eller det mottagna förklaras förverkat. I VSL är möjligheterna till
värdeförverkande i praktiken mer begränsade. Värdeförverkande kan ske
enligt 9 § VSL då varan inte finns i behåll och enligt 12 § VSL vid
delförverkande. Den sistnämnda bestämmelsen torde ta sikte på sådana
fall där en vara, som bör förverkas endast till viss del, inte är delbar, t.ex.
en bil (jfr Stig Jungefors och E. Walberg, Smugglingslagstiftningen,
1961, s. 126).
När det gäller förverkande enligt första stycket punkten 1 av
införselförbjudna eller annars införselreglerade varor bör ett
förverkande normalt avse varan, om detta är möjligt. Vid
undandragandebrott bör det oftare kunna komma ifråga att förklara
värdet eller del därav förverkat.
Då det är fråga om förverkande enligt första stycket punkten 2 av
utbyte har domstolen, som framgår av det föregående, i princip fritt val
mellan att förklara den konkreta egendom även en rättighet som är
utbyte förverkad och att ålägga den hos vilken förverkandet skall ske att
till staten betala värdet av utbytet. Finns egendomen i behåll, bör dock i
allmänhet denna och inte värdet förklaras förverkad. Det nu sagda torde
stå i överensstämmelse med hur motsvarande bestämmelse i
brottsbalken tillämpas (jfr Ulf Berg m.fl., a.a., s. 465 f).
Är det fråga om förverkande enligt första stycket punkten 3, dvs.
ersättning för brottsomkostnader, bör i allmänhet den mottagna
egendomen förverkas om den finns i behåll. Om hela egendomen av
någon anledning inte bör förverkas, kan en förverkandeförklaring avse en
del av egendomen eller en del av den jämte ett belopp som helt eller
delvis svarar mot värdet på den inte förverkade delen.
Genom möjligheten till värdeförverkande kan undvikas problem med
att utreda och bedöma om en vara finns eller skall anses finnas i behåll,
exempelvis då varan efter brottet har bearbetats eller på annat sätt
förändrats. Ett värdeförverkande ger också större möjligheter till ett
delförverkande och därmed även större möjligheter att göra en
nyanserad skälighetsavvägning enligt första stycket.
Om flera personer har gjort sig skyldiga till brott mot SL, kan var och
en av dem åläggas värdeförverkande. Tillämpningen härav bör ske i
enlighet med vad som gäller vid värdeförverkande enligt brottsbalken
(jfr prop. 1968:79 s. 52 jmfrd med s. 30 och 1986 års varusmugglings-
utrednings betänkande, SOU 1991:84, s. 333). Detta innebär bl.a.
följande. Varans värde bör utgöra den yttersta gränsen för vad som
sammanlagt får förklaras förverkat enligt punkten 1. Som huvudregel får
anses gälla att värdeförverkande inte skall ådömas solidariskt annat än
om det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är påkallat
(jfr även Ulf Berg m.fl., Kommentar till Brottsbalken. Del III, 4 uppl.,
1994, s. 493).
Med en varas värde bör i princip förstås det gällande legala
marknadsmässiga utförsäljningsvärdet inom landet. Detta var avsett även
vid tillkomsten av VSL (jfr prop. 1960:115 s. 74 f).
Godtrosförvärv m.m. (andra stycket)
Andra stycket första meningen motsvarar 9 § andra stycket VSL.
Bestämmelsen gäller till förmån för den som i god tro har förvärvat
varan eller rättigheten efter det att varan har varit föremål för brott
enligt SL.
I motsats till promemorian gäller bestämmelsen uttryckligen även
godtrosförvärv av särskild rätt till egendom som skall förverkas. Detta
överensstämmer med 9 § andra stycket VSL. Med särskild rätt förstås
detsamma som i 36 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken, dvs. begränsade
sakrätter och säljares rätt till en vara som han sålt med
äganderättsförbehåll eller motsvarande. Bestämmelsen i brottsbalken
har behandlats i det föregående under rubriken Förverkande enligt första
stycket.
Även andra stycket andra meningen har behandlats under den
rubriken.
17 §
Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får
förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att förebygga brott
enligt denna lag eller det annars finns särskilda skäl till det. I stället för
egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 § brottsbalken
finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild
rätt till förverkad egendom.
I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten
föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger
fortsatt missbruk av den. I sådana fall får dock även en del av
egendomens värde förklaras förverkat.

Paragrafen, som motsvarar 10 och 12 §§ VSL samt 20 § i promemorian,
innehåller särskilda regler om förverkande av hjälpmedel som använts
vid brott enligt SL. På sätt framgår av kommentaren till 16 § (under
rubriken Tillämpningsområde m.m.) är förverkandebestämmelserna i SL
dock inte uttömmande. Som exempel kan nämnas särskilt inrättade
hjälpmedel som påträffas utan att det finns något smuggelgods i dem.
Sådana hjälpmedel torde kunna förverkas med stöd av 36 kap. 3 §
brottsbalken eller åtgärdas enligt 36 kap. 6 § brottsbalken. Det kan gälla
exempelvis en resväska med dubbla bottnar eller en lastbil med
lönnfack.
Paragrafen är visserligen utformad huvudsakligen efter mönster av
36 kap. 2 och 6 §§ brottsbalken. Vid tillämpningen måste emellertid
hänsyn tas till de syften som uppbär smugglingslagstiftningen.
Paragrafen skiljer sig från 10 och 12 §§ VSL i följande avseenden.
Förverkande kan avse även sådana varor som varit föremål för brott
som begåtts av oaktsamhet (7 och 11 §§ SL) eller brottet olovlig
befattning med smuggelgods eller grovt sådant brott (12 och 13 §§ SL).
Detta behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.4.
Värdeförverkande kan tillämpas på ett mer nyanserat sätt än enligt
VSL.
I likhet med vad som gäller enligt 36 kap. 2 § brottsbalken, uppställs
det inte i förverkandebestämmelsen något krav på att ägaren eller någon
som var i hans ställe skall ha medverkat till brottet. I stället begränsas
tillämpningsområdet, liksom i brottsbalksparagrafen, genom att
förverkande kan ske endast hos de personer som anges i 36 kap. 5 §
första och andra styckena brottsbalken. Detta har behandlats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 5.4.
Dessa bestämmelser i brottsbalken blir direkt tillämpliga. Detsamma
gäller bestämmelserna i 36 kap. 5 § tredje och fjärde styckena
brottsbalken. De bestämmelserna har behandlats i kommentaren till
16 §.
Ett förverkande enligt den här paragrafen förutsätter inte att även den
införda varan förverkas.
I motsats till 16 § är bestämmelsen uttryckligen fakultativ ( får i
stället för skall förverkas). Möjligheterna att förverka enligt 16 §
begränsas främst av kravet att ett förverkande inte får vara uppenbart
oskäligt. Motsvarande begränsning gäller i princip visserligen även när
det är fråga om förverkande enligt den här paragrafen (jfr 36 kap. 16 §
brottsbalken). Genom att paragrafen är fakultativ markeras emellertid att
förverkande enligt paragrafen är avsett att tillgripas i mindre
utsträckning än när det gäller förverkande enligt 16 § (jfr
författningskommentaren till den bestämmelsen såvitt avser
oskälighetsbedömningen).
Första stycket
Med "hjälpmedel" avses i princip detsamma som i 36 kap. 2 §
brottsbalken. Förverkande enligt den här bestämmelsen kan komma att
avse bl.a. transportredskap, såsom bilar, båtar, släpkärror m.m., och yttre
höljen för varor, exempelvis containrar och resväskor. Paragrafen
omfattar även t.ex. särskilda kläder och andra persedlar som är avsedda
att ha en funktion då varor smugglas. Skriftliga handlingar och
dataprogram kan också utgöra exempel på sådant som i enskilda fall kan
betraktas som hjälpmedel.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) behandlas hur bestämmelsen
förhåller sig till Europarådets konvention av år 1990 om penningtvätt,
efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott
(förverkandekonventionen).
Liksom när det gäller förverkande enligt 36 kap. 2 § brottsbalken
krävs det inte att användningen av hjälpmedlet har varit en förutsättning
för att brottet skulle kunna komma till stånd. Det behöver inte heller
vara så att föremålet är särskilt konstruerat eller annars särskilt lämpat
för att användas just för brott.
Emballage och liknande varuförpackningar är ofta så nära förbundna
med själva varan att ett förverkande av varan enligt 16 § omfattar även
förpackningen omkring den. Om den paragrafen inte anses tillämplig,
kan det i stället komma i fråga att med stöd av den här paragrafen
förverka emballaget som ett hjälpmedel.
Ett förverkande får beslutas "om förverkandet behövs för att
förebygga brott" enligt SL. Här bör fästas särskilt avseende vid
egendomens mer eller mindre utpräglade egenskap av hjälpmedel,
omständigheterna kring brottet och egendomens betydelse i
sammanhanget. Att hjälpmedlet även tidigare har använts vid likartad
brottslighet torde redan i sig vara en sådan omständighet som starkt talar
för att ett förverkande är påkallat för att förebygga brott.
Förverkande kan enligt paragrafen vidare ske när "det annars finns
särskilda skäl till det". Denna grund för förverkande tar närmast sikte
på förverkandeinstitutets allmänpreventiva betydelse. Rekvisitet bör bli
tillämpligt främst när det gäller sådan egendom som inte i sig utgör
något typiskt hjälpmedel utan som normalt används i helt legala
sammanhang. En tillämpning på denna grund kan bli aktuell vid grova
brott, särskilt om det gäller organiserad införselbrottslighet eller annars
omfattande brottslighet av allvarligare slag. Återfall kan tillmätas
betydelse även när det är fråga om att tillämpa det här rekvisitet.
Av andra meningen i första stycket framgår att värdeförverkande får
ske i stället för förverkande av själva hjälpmedlet. I motsats till vad som
gäller enligt VSL är värdeförverkande ett i princip jämställt alternativ till
sakförverkande. Eftersom förverkandet har sin utgångspunkt i att det är
fråga om ett hjälpmedel framstår det dock som naturligt att möjligheten
att förverka värdet även om förutsättningarna för det formellt sett är
desamma som för ett sakförverkande tillgrips endast när egendomen
inte längre finns i behåll eller något annat särskilt skäl talar för det.
Sådana skäl kan vara att hjälpmedlet utgör ordinär egendom som har ett
så högt ekonomiskt värde att ett förverkande skäligen bör avse endast en
del därav.
Andra stycket
I detta stycke föreskrivs att i stället för förverkande enligt första stycket
får rätten besluta om åtgärder till förebyggande av fortsatt missbruk av
hjälpmedlet. Möjligheten att meddela sådana föreskrifter tar sikte på
situationer då det skulle vara oskäligt eller i vart fall framstå som i
någon mening stötande att förverka hjälpmedlet, främst med hänsyn till
hjälpmedlets värde i förhållande till brottet.
I sista meningen har öppnats en möjlighet att kombinera ett beslut om
åtgärder med ett beslut om partiellt värdeförverkande. Avsikten är att
den samlade effekten av detta skall stå i rimlig proportion till det
begångna brottet. Möjligheten är alltså främst avsedd för fall då å ena
sidan ett förverkande av hjälpmedlet i sig framstår som oskäligt och å
andra sidan ett beslut om åtgärd enligt första meningen inte ensamt kan
anses vara tillräckligt ingripande från allmän synpunkt.
18 §
När ett beslut om förverkande av egendom har vunnit laga kraft, skall
egendomen säljas genom Tullverkets försorg eller i den ordning som i
allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egendom. Egendomen
får i stället förstöras om
1. den inte kan säljas,
2. den kan befaras komma till brottslig användning, eller
3. den annars är olämplig för försäljning.
Vad som anges i första stycket gäller endast om inget annat är
föreskrivet i lag eller annan författning.
Om i stället för egendomen dess värde har förklarats förverkat och det
fastställda beloppet har betalats inom två månader från det att beslutet
om förverkande vann laga kraft, skall egendomen utlämnas till ägaren.
Om beloppet inte har betalats inom denna tid, får egendomen säljas
enligt vad som föreskrivs i första och andra styckena och det fastställda
beloppet tas ut ur de influtna medlen. Om det uppkommer ett överskott,
sedan kostnaderna för försäljningen dragits av, skall detta betalas ut till
ägaren eller någon annan rättsinnehavare.

Paragrafen innehåller regler om försäljning eller förstöring av egendom
som har förverkats med stöd av 16 § eller 17 §. De åtgärder som anges
får vidtas först efter det att förverkandebeslutet har vunnit laga kraft.
Första stycket
Stycket motsvarar 22 § första stycket VSL och 21 § första stycket i
promemorian. Den här föreslagna bestämmelsen överensstämmer i sak
helt med promemorian och 1986 års varusmugglingsutrednings
betänkande (19 § första stycket i betänkandet).
Inledningsvis anges hur försäljning av förverkad egendom skall ske.
Liksom enligt VSL är det Tullverket som har huvudansvaret för sådan
försäljning.
Avyttringen kan emellertid också ske i enlighet med de regler som i
allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egendom, dvs. enligt
bestämmelserna i lagen (1974:1066) om förfarandet med förverkad
egendom och hittegods m.m. Valet av försäljningsordning får göras från
fall till fall. Det bör göras så att bästa möjliga resultat kan förväntas
uppnås. Även hänsyn av praktisk art kan emellertid vägas in.
Förverkad egendom som inte kan säljas får enligt andra meningen
punkten 1 förstöras. Det kan här vara fråga om varor som inte har något
marknadsvärde.
Enligt andra meningen punkten 2 får förverkad egendomen förstöras
även då den kan befaras komma till brottslig användning. Det kan vara
fråga om exempelvis farliga införselreglerade varor eller egendom som
speciellt ställts i ordning för att användas som hjälpmedel vid in- eller
utförselbrott, t.ex. resväskor med dubbla bottnar eller fordon med dolda
förvaringsutrymmen. Om det är ekonomiskt försvarbart, kan sådan
egendom dock först återställas i ursprungligt skick och sedan säljas.
Genom andra meningen tredje punkten föreskrivs att förverkad
egendom får förstöras också då den i annat fall är olämplig för
försäljning. Det kan gälla exempelvis smittade djur eller växter. Det kan
också vara fråga om egendom som har ett så lågt marknadsvärde att det
inte kan antas täcka de kostnader som en försäljning skulle vara förenad
med.
Andra stycket
Här anges att bestämmelsen i första stycket är subsidiär i förhållande till
andra författningar. En motsvarande bestämmelse återfinns i VSL men
inte i promemorian eller 1986 års varusmugglingsutrednings
betänkande.
Genom denna bestämmelse klargörs att vad som anges i första stycket
om försäljning och förstöring av förverkad egendom gäller endast i den
mån annat inte följer av lag eller andra föreskrifter, exempelvis
förordningar utfärdade av regeringen eller av myndighet med stöd av
bemyndigande. I sådana föreskrifter kan finnas bestämmelser som
begränsar möjligheterna att försälja egendom. Det kan gälla exempelvis
vapen, växter eller djur. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas
31 § artskyddsförordningen (1998:179).
Här bör även nämnas 3 § lagen om transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m. (4 § i förslaget till lag om ändring i den
lagen, anmärkt i den allmänna motiveringen, avsnitt 3). I den
bestämmelsen föreskrivs att vid försäljning genom Tullverkets försorg
av en vara, som omfattas av ett införselvillkor, skall införselvillkoret
vara uppfyllt. Vidare föreskrivs att kan en försäljning inte ske, tillsyns-
myndigheten bestämmer hur det skall förfaras med varan.
Tredje stycket
Bestämmelsen i detta stycke motsvarar i 22 § andra stycket VSL och
21 § andra stycket i promemorian. Stycket reglerar verkställigheten av
ett värdeförverkande. På motsvarande sätt som enligt VSL skall
egendomen kunna säljas med stöd av smugglingslagstiftningen för att
staten skall tillgodogöras det förverkade värdet. En försäljning skall ske
i de former som anges i första stycket första meningen. I sådana fall
som avses i första stycket andra meningen bör det inte komma ifråga att
sälja egendomen. Vidare skall iakttas sådana begränsningar som avses i
andra stycket. Om varorna till följd av dessa skäl inte skall säljas, skall
varorna utlämnas till ägaren eller någon annan rättsinnehavare.
19 §
Tullverket får fatta beslut om att inleda förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken angående brott enligt denna lag eller andra
brott som avses i 1 § andra stycket. De befogenheter och skyldigheter
som undersökningsledaren har enligt rättegångsbalken gäller i sådant fall
Tullverket. Tullverket skall förordna särskilda befattningshavare i verket
att fullgöra verkets uppgifter.
Är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av
förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagaren skall även annars överta ledningen, när
detta är påkallat av särskilda skäl.
När en förundersökning leds av en åklagare, får åklagaren anlita
biträde av Tullverket. Åklagaren får också uppdra åt tjänstemän vid
verket att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är
lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Paragrafen motsvarar 13 § VSL samt 22 § första och andra styckena i
promemorian. Genom paragrafen ges Tullverket rätt att inleda och
bedriva förundersökning. Vidare regleras åklagarens skyldighet att ta
över ledningen av en sådan förundersökning. Dessutom tillerkänns
åklagaren befogenhet att ta i anspråk tulltjänstemän då han leder en
förundersökning.
Den här föreslagna bestämmelsen skiljer sig från VSL på så sätt att
bestämmelsen inte ger åklagaren rätt att meddela anvisningar då
förundersökningen leds av Tullverket. Det innebär en anpassning till den
ordning som enligt rättegångsbalken råder, då en förundersökning leds
av en polismyndighet (ändring den 1 april 1995 av 23 kap. 3 §
rättegångsbalken genom SFS 1994:1412; jfr prop. 1994/95:23 s. 79 ff
och 118 f). Dessutom har regleringens anknytning till rättegångsbalken
gjorts tydligare än i VSL.
Paragrafen innebär inte någon begränsning av polisens befogenhet att
utreda sådan brottslighet som det här är fråga om. Att polisen och
Tullverket har ett delvis gemensamt arbetsområde gäller inte enbart för-
undersökningsverksamheten utan även utrednings- eller spaningsstadier
dessförinnan.
Första stycket
Genom första meningen ges Tullverket befogenhet att fatta beslut om
att inleda förundersökning enligt bestämmelserna i 23 kap.
rättegångsbalken. Befogenheten att fatta sådant beslut omfattar dels
brott enligt den föreslagna lagen, dels andra brott som avses i 1 § andra
stycket. Hänvisningen till 1 § andra stycket behandlas i kommentaren till
den bestämmelsen.
I första stycket andra meningen hänvisas i fråga om Tullverkets
befogenheter och skyldigheter till vad som gäller enligt
rättegångsbalken för undersökningsledare. Genom 23 kap. 24 §
rättegångsbalken blir även förundersökningskungörelsen (1947:948)
tillämplig, i den mån inget annat följer av bestämmelserna i SL. Det nu
sagda innebär bl.a. följande. Tullverket har befogenhet att lägga ned
förundersökningen (23 kap. 4 § andra stycket och 4 a §), hålla förhör
med var och en som kan antas lämna upplysningar av betydelse för
utredningen (23 kap. 6 §), hämta någon till förhör (23 kap. 7 §),
kvarhålla någon för förhör (23 kap. 9 §), inhämta yttrande från sakkunnig
(23 kap. 14 §), ansöka om kvarstad och interimistiskt ta lös egendom i
förvar (26 kap. 2 och 3 §§), ta egendom i beslag (27 kap. 4 §) och
besluta om husrannsakan (28 kap. 4 §). Likaså framgår av hänvisningen
att under förundersökningen har Tullverket skyldighet att iaktta de
begränsningar och åligganden som gäller för undersökningsledare. Det
kan gälla exempelvis att anmäla till rätten behov av offentlig försvarare
(23 kap. 5 §), ombesörja förhörsvittne (23 kap. 10 §) m.m. Vid
förundersökningen skall protokoll föras över vad som förekommit vid
denna och som är av betydelse för utredningen (23 kap. 21 § första
stycket).
Det måste emellertid understrykas att tillämpningsområdet för de här
nämnda befogenheterna i praktiken är begränsat. Det följer av dels
bestämmelserna i andra stycket om att åklagaren i angivna fall skall ta
över ledningen av förundersökningen, dels 3 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare om skyldighet för
åklagaren att i visst fall vara förundersökningsledare, dels bestämmelsen
i 32 § som begränsar Tullverkets åtalsrätt till att gälla bötesmål. I andra
stycket, som kommenteras nedan, föreskrivs att åklagaren skall ta över
ledningen för en förundersökning så snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet, om saken inte är av enkel beskaffenhet. Där föreskrivs vidare
att åklagaren även annars skall överta ledningen, när detta är påkallat av
särskilda skäl. I 3 § i 1964 års lag föreskrivs att en förundersökning mot
den som inte har fyllt arton år alltid skall ledas av åklagaren om den unge
är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i
mer än sex månader.
I första stycket tredje meningen föreskrivs att Tullverket skall
förordna särskilda befattningshavare i verket att fullgöra verkets
uppgifter. Med detta avses de uppgifter som enligt den här
bestämmelsen ankommer på verket. Bestämmelsen betingas främst av
att tullverksamheten numera bedrivs av en enda myndighet, Tullverket.
Andra stycket
I första meningen föreskrivs att om saken inte är av enkel beskaffenhet,
skall ledningen av en förundersökning övertas av en åklagare så snart
någon skäligen kan misstänkas för brottet. Bestämmelsen har sin
motsvarighet i 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken.
Enligt andra meningen skall åklagaren överta ledningen av en
förundersökning även annars "när det är påkallat av särskilda skäl".
Bestämmelsen motsvarar 23 kap. 3 § första stycket tredje meningen
rättegångsbalken.
Precis som enligt rättegångsbalken innebär ett övertagandebeslut att
åklagaren övertar ansvaret för hela förundersökningen. Det är alltså inte
möjligt att dela en förundersökning på så sätt att åklagaren har ledningen
av utredningen mot en viss person, medan ledningen av utredningen i
övrigt ligger kvar på Tullverket (jfr a. prop. s. 79 ff och 118 f).
Det är inte lämpligt att i lagen närmare bestämma när åklagaren skall
överta förundersökningen. Huruvida ett förundersökningsärende är "av
enkel beskaffenhet" eller inte måste avgöras från fall till fall. Vid denna
bedömning får hänsyn främst tas till sådana omständigheter som hur
gärningsmannen ställer sig till misstankarna, hur omfattande de
återstående utredningsuppgifterna kan beräknas bli, deras karaktär
liksom behovet av att använda tvångsmedel samt hur allvarlig brottslighet
det är fråga om. Huruvida det annars finns särskilda skäl får bedömas
med utgångspunkt i motsvarande omständigheter men mot bakgrund av
att det inte finns någon som skäligen kan misstänkas för brottet. Med
hänsyn härtill kan det vara av särskild vikt i vilken mån det är fråga om
brott av allvarligare beskaffenhet eller användning av tvångsmedel. I
promemorian (s. 499) exemplifieras och konkretiseras frågeställningen
närmare. Vad som anförs där överensstämmer huvudsakligen med 1986
års varusmugglingsutrednings betänkande (SOU 1991:84 s. 509 f).
Tredje stycket
Bestämmelsen motsvarar 23 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken.
Genom denna bestämmelse möjliggörs att åklagaren kan ta tillvara
tulltjänstemännens särskilda kunskaper och erfarenheter beträffande
sådana brott som det här är fråga om.
20 §
Innan förundersökning har hunnit inledas, får en tjänsteman vid
Tullverket eller Kustbevakningen i enlighet med vad som föreskrivs i
23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken hålla förhör och vidta andra
utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen av brott enligt
denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket. Vidtagna
åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda
förundersökning rörande brottet.
Vad som föreskrivs i 23 kap. 8 § rättegångsbalken om befogenhet för
polisman att ålägga någon att följa med till förhör och att ta med någon
till förhör gäller även för tjänsteman vid Tullverket eller
Kustbevakningen vid utredning av brott enligt denna lag eller andra brott
som avses i 1 § andra stycket.

Bestämmelsen i första stycket är ny i förhållande till VSL.
Bestämmelsen motsvarar 22 § tredje stycket i promemorian.
Bestämmelsen gäller endast tiden innan en förundersökning har hunnit
inledas. Bestämmelsen ger tjänstemän vid Tullverket och
Kustbevakningen befogenhet att i enlighet med 23 kap. 3 § tredje
stycket rättegångsbalken vidta utredningsåtgärder som är av betydelse
för utredningen. Vad hänvisningen till 1 § andra stycket innebär har
behandlats i kommentaren till den bestämmelsen.
En sådan åtgärd som omfattas av bestämmelsen kan alltså vara att hålla
förhör i anslutning till ett misstänkt brott avseende införsel till eller
utförsel från landet. Det kan också vara fråga om åtgärder för
exempelvis platsundersökning. Att med tvång medta en person till
förhör regleras genom det föreslagna andra stycket.
Första stycket andra meningen motsvarar 3 a § tredje meningen
förundersökningskungörelsen.
Andra stycket motsvarar närmast del av 14 § andra stycket VSL och
del av 23 § i promemorian (jfr promemorian s. 501 f). Bestämmelsen
gäller befogenhet för tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen att
ålägga någon att följa med till förhör och ta med personen till förhör.
Bestämmelsen gäller de fall då någon inte har gripits och det inte heller
är fråga om beslut av undersökningsledaren att hämta någon (enligt 21 §
SL respektive 19 § SL jämförd med 23 kap. 7 § rättegångsbalken).
Promemorians bestämmelse torde emellertid i första hand avse
medtagande efter det att någon har gripits. Som påpekats under
remissbehandlingen bör det finnas en uttrycklig bestämmelse för de här
avsedda fallen.
I 23 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken föreskrivs följande. På
tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats där ett
brott begås skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart
därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till
förhöret. I det följande stycket i lagrummet finns en särskild reglering
om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra
år. Den delen av lagrummet blir i praktiken inte tillämplig, eftersom den
nu föreslagna bestämmelsen inte omfattar sådana brott. I lagrummets
tredje stycke föreskrivs att paragrafen gäller även innan
förundersökningen har hunnit inledas.
Genom bestämmelsen ges tjänstemän vid Tullverket och
Kustbevakningen alltså motsvarande befogenhet som gäller för polisman
enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken. Denna befogenhet gäller mot såväl
den som kan misstänkas för brottet som annan. Såvitt avser den
misstänkte kan det vara aktuellt att tillämpa antingen den här föreslagna
bestämmelsen eller bestämmelserna om gripande (jfr Peter Fitger,
Rättegångsbalken, s. 23:40 f). Om en tjänsteman vid Tullverket eller
Kustbevakningen inte kommer till brottsplatsen i nära anslutning till att
brottet begås eller om den som skall höras då inte finns på brottsplatsen,
är bestämmelsen inte tillämplig. I sådant fall kan emellertid
bestämmelserna om gripande (jfr 21 §) eller hämtning (jfr 19 § första
stycket andra meningen jämförd med 23 kap. 7 § rättegångsbalken) vara
tillämpliga.
Bestämmelsen är tillämplig endast vid utredning av brott enligt denna
lag eller andra brott som anges i 1 § andra stycket (jfr kommentaren till
den bestämmelsen).
21 §
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har samma
befogenhet som en polisman att enligt 24 kap. 7 § första stycket
rättegångsbalken gripa den som misstänks för brott enligt denna lag eller
andra brott som avses i 1 § andra stycket. Vad som föreskrivs i
rättegångsbalken om befogenheter och skyldigheter i förhållande till
den som gripits gäller för tjänstemannen i samma utsträckning som för
en polisman samt för Tullverket i samma utsträckning som för en
polismyndighet.

Bestämmelsen motsvarar 14 § andra stycket VSL och 23 § i
promemorian när det gäller befogenheten att gripa någon.
Bestämmelsen innebär emellertid även rätt för Tullverket eller
ifrågavarande tulltjänsteman att häva beslutet. Det är nytt i förhållande
till VSL.
Genom första meningen ges tjänstemän vid Tullverket och
Kustbevakningen samma rätt som polismän har enligt rättegångsbalken
att gripa den som är misstänkt för brott enligt SL eller ett sådant brott
som avses i 1 § andra stycket. Vad hänvisningen till 1 § andra stycket
innebär har behandlats i kommentaren till den bestämmelsen.
Förutsättningarna för en polisman att gripa någon regleras i 24 kap.
7 § första stycket rättegångsbalken. Där föreskrivs att om det finns skäl
att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även
utan anhållningsbeslut. Vad som avses med skäl att anhålla någon
framgår av 24 kap. 6 § rättegångsbalken.
I 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken föreskrivs en generell rätt
för envar att gripa dels den som är efterlyst för brott, dels den som har
begått brott, på vilket fängelse kan följa, och som påträffas på bar
gärning eller flyende fot . Denna rätt att gripa någon tillkommer nämnda
tjänstemän direkt enligt bestämmelsen i rättegångsbalken.
Genom andra meningen klargörs hur regelverket i rättegångsbalken
blir tillämpligt i den mån det gäller sådana befogenheter och
skyldigheter som enligt rättegångsbalken åvilar polisman eller
polismyndighet. Det gäller exempelvis vad som föreskrivs i 24 kap. 8 §
andra stycket rättegångsbalken om förhör och anmälan till åklagare.
Andra meningen i förening med 24 kap. 8 § tredje stycket
rättegångsbalken innebär följande. Innan åklagaren har underrättats om
frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av Tullverket, om det
är uppenbart att det inte finns skäl för ett fortsatt frihetsberövande. I
omedelbar anslutning till ett gripande får beslutet därom hävas även av
den tjänsteman som fattat beslutet. Det innebär, såväl för en tjänsteman
vid Tullverket som för en tjänsteman vid Kustbevakningen, att han i annat
fall har att antingen underrätta åklagare eller vända sig till Tullverket för
att få gripandebeslutet hävt.
22 §
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott
enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma
befogenhet som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta
egendom i beslag.
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman
får även i andra fall än som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta
egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av
brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket.
Om beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, skall anmälan
skyndsamt göras till honom, varvid han omedelbart skall pröva om
beslaget skall bestå.

Paragrafen motsvarar närmast 15 § VSL och 24 § i promemorian.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.9.
Första stycket
Bestämmelsen motsvarar 15 § första stycket tredje meningen VSL.
Genom denna bestämmelse tillerkänns tjänstemän vid Tullverket och
Kustbevakningen samma befogenhet att ta egendom i beslag som enligt
rättegångsbalken tillkommer polismän. En förutsättning är att det sker
inom tillämpningsområdet för SL. Rättegångsbalkens kapitel 27
innehåller bl.a. allmänna materiella förutsättningar för beslag (1 och
14 a §§), begränsningar när det gäller skriftliga handlingar (2 §) och
försändelser på post- eller telebefordringsföretag (3 §), bestämmelser
om vem som får besluta om beslag (4 och 5 §§) och
förfarandebestämmelser.
I 27 kap. 1 § rättegångsbalken anges de allmänna förutsättningarna
enligt rättegångsbalken för beslag. Dessa förutsättningar gäller även då
det är fråga om beslag enligt den här bestämmelsen. Sammantaget
innebär denna bestämmelse och bestämmelsen i rättegångsbalken att
beslag kan avse endast sådana föremål, inbegripet skriftliga handlingar,
som skäligen kan antas
ha betydelse för utredning om brott enligt SL eller andra brott som
avses i 1 § andra stycket (utredningsbeslag) eller
bli förverkade på grund av brott enligt SL eller andra brott som avses i
1 § andra stycket (förverkandebeslag).
Rättegångsbalkens bestämmelser om beslag gäller även föremål som
skäligen kan antas vara avhänt någon genom brott. Den här bestämmelsen
gäller emellertid endast brott enligt denna lag och andra brott som avses
i 1 § andra stycket. Dessa brott är inte sådana varigenom ett föremål kan
anses avhänt någon i den mening som avses i rättegångsbalken. Därmed
blir denna del av beslagsbestämmelsen i rättegångsbalken inte tillämplig.
Ett utredningsbeslag enligt den här föreslagna bestämmelsen kan
avse ett föremål som kan antas komma att senare åberopas som bevis
sedan åtal väckts. Det kan emellertid också vara så att ett beslag kan vara
av värde som utgångspunkt för förundersökningens bedrivande eller som
ledtråd för spaningarna efter förövaren av brottet (jfr Peter Fitger,
Rättegångsbalken I:2, s. 27:6). Beslaget kan avse den vara som en
misstänkt lagöverträdelse gäller, ett hjälpmedel eller något annat som av
utredningsskäl behövs under förundersökningen eller vid en kommande
rättegång.
Såvitt avser förverkandebeslag kan tilläggas följande. Beslaget måste
vara grundat på antingen en förverkandebestämmelse i SL (16 eller 17 §)
eller en förverkandebestämmelse i någon av de andra författningar som
nämns i 1 § andra stycket. I sistnämnda fall får beslag ske med stöd av
den här bestämmelsen endast om föremålet skäligen kan antas bli
förverkat till följd av ett sådant brott som avses i 1 § andra stycket.
I 48 § tullagen föreskrivs att Tullverket får tillfälligt ta hand om en
oförtullad vara om det behövs för tullkontrollen (jfr motsvarande i
3 kap. 8 § förslaget till ny tullag). I 17 § inregränslagen föreskrivs att
Tullverket får ta hand om en vara för att genomföra en kontroll enligt
den lagen. I detta lagstiftningsärende föreslås en ändring i 17 §
inregränslagen (lagförslag 2.7.). Genom paragrafen i dess nya lydelse
och 17 a § samma lag framgår att en vara även får tas om hand och
kvarhållas just på den grunden att varan omfattas av ett införselförbud
eller ett införselvillkor som inte är uppfyllt. Det bör inte finnas något
principiellt hinder mot att omhänderta en vara i kontrollsyfte även i fall
då det finns en direkt misstanke om brott (jfr 1986 års
varusmugglingsutrednings betänkande, SOU 1991:84, s. 515). Beslag
bör emellertid i princip alltid ske i de fall utredningen av en
brottsmisstanke kräver ett längre omhändertagande av varan än som
motiveras av kontrollen i sig. Ett omhändertagande enligt 48 § tullagen
(3 kap. 8 § förslaget till ny tullag) eller 17 § inregränslagen får i regel
antas vara relativt kortfristigt, när det sker i kontrollsyfte. Det bör likväl
kunna leda till att behovet av att förordna om beslag av utredningsskäl
blir förhållandevis begränsat. Det bör tilläggas att bestämmelserna i 17 a
17 c §§ inregränslagen om kvarhållande inte kan anses ta sikte på de
fall då det finns förutsättningar att ta egendom i beslag.
I 27 kap. 4 § rättegångsbalken anges i vilka situationer en polisman
har befogenhet att beslagta ett föremål. Genom den här föreslagna
bestämmelsen tillerkänns tjänstemän vid Tullverket och
Kustbevakningen motsvarande befogenhet. Av bestämmelsen i
rättegångsbalken framgår följande. En polisman får ta i beslag sådana
föremål som han anträffar när han griper någon eller när han verkställer
beslut om anhållande, häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning. Föremål som påträffas i andra fall får som huvudregel
inte tas i beslag utan beslut av undersökningsledare eller åklagare. Är det
fara i dröjsmål får emellertid en polisman ta föremål i beslag utan
föregående beslut av undersökningsledaren eller åklagaren, allt under
förutsättning att det inte är fråga om en sådan försändelse som avses i 3
§ (brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller
telebefordringsföretag). Det bör här anmärkas att rekvisitet "fara i
dröjsmål" i allmänhet torde vara uppfyllt när tulltjänstemän och
tjänstemän vid Kustbevakningen upptäcker gods som kan misstänkas vara
föremål för brott i samband med in- eller utförsel.
Innebörden av hänvisningen till 1 § andra stycket behandlas i
kommentaren till 1 §.
Andra stycket
Bestämmelsen motsvarar 15 § första stycket första meningen i VSL.
Bestämmelsen gäller endast förverkandebeslag. Vad som anförts i
kommentaren till det första stycket angående förverkandebeslag är
tillämpligt även på beslag enligt det här stycket. Befogenheten att ta i
beslag enligt det här stycket är inte begränsad till de situationer som
anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken. Det finns således inte något krav på
att det skall vara fråga om husrannsakan, kroppsvisitation,
kroppsbesiktning, gripande eller fara i dröjsmål.
Bedömningen av om en vara skall tas i beslag enligt den här
bestämmelsen bör göras med utgångspunkt i de kriterier som gäller för
förverkande.
Även ett hjälpmedel, som inte redan tagits i beslag av utredningsskäl,
bör kunna tas i beslag med stöd av den här bestämmelsen, i vart fall när
det utgörs av egendom som särskilt har ställts i ordning för att användas
vid sådana brott som det här är fråga om. Gäller bedömningen
hjälpmedel som inte är särskilt iordninggjorda för smuggling, och
speciellt då mer värdefulla sådana, är det lämpligt att avgörandet, om
möjligt, fattas av undersökningsledaren eller åklagaren.
Tredje stycket
Här föreskrivs efter mönster från 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångs-
balken att i fall då beslag verkställs av någon annan än undersöknings-
ledaren eller åklagaren och utan att någon av dessa har beslutat om
beslaget anmälan skyndsamt skall göras hos någon av dem.
Undersökningsledaren eller åklagaren skall sedan pröva om beslaget
skall bestå. Bestämmelsen gäller beslag enligt såväl första som andra
stycket i paragrafen.
23 §
Beslagtagen egendom skall förvaras av Tullverket, om inte annat är
föreskrivet eller åklagaren bestämmer något annat.

Paragrafen, som motsvarar 17 § VSL och 25 § i promemorian,
innehåller regler som avviker från de allmänna bestämmelserna i 27 kap.
10 § rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen gäller att beslagtagen
egendom i allmänhet skall omhändertas av den som verkställt beslaget
eller lämnas kvar hos innehavaren under försegling.
När det gäller beslag som görs av Tullverkets personal talar praktiska
skäl för att verket svarar för förvaringen av egendomen. Inom Tullverket
finns också stor erfarenhet av sådan här hantering. Det finns inte
anledning att ha andra förvarsbestämmelser för de fall då tjänsteman från
Kustbevakningen har beslagtagit egendom.
Möjligheten för åklagaren att bestämma att egendomen skall förvaras
av annan än Tullverket har främst sin grund i att det av utredningstekniska
skäl kan vara lämpligt att det beslagtagna godset finns hos t.ex.
polismyndigheten på den ort där förundersökningen sker. Beslag kan
också göras på platser där Tullverket inte har några lokaler. Det kan då
vara praktiskt att förvaringen sker hos exempelvis polismyndigheten på
orten. Åklagarens ställningstagande till var egendomen skall förvaras kan
aktualiseras i samband med att han underrättas om ett beslag enligt
tredje stycket i 22 § eller på begäran av en undersökningsledare som
inte är åklagare.
I vissa författningar, som vapenlagen, finns särskilda föreskrifter om
hur egendom skall förvaras. Den föreslagna bestämmelsen är, liksom
17 § VSL, subsidiär till sådana författningar.
24 §
En myndighet, som har om hand egendom som har tagits i beslag för att
den skäligen kan antas bli förverkad enligt 16 §, får omedelbart låta sälja
den om
1. den inte kan vårdas utan fara för att den förstörs,
2. vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller
3. det annars finns särskilda skäl.
Sådan egendom får i stället förstöras, om
1. den inte kan säljas,
2. den kan befaras komma till brottslig användning, eller
3. den annars är olämplig för försäljning.
Om egendom, som sålts eller förstörts, inte förverkas, har ägaren
eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som sålts
lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som influtit vid
försäljningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersättning med
skäligt belopp.
Vad som föreskrivits i första och andra styckena gäller endast om
inget annat är föreskrivet i lag eller annan författning.

Paragrafen, som motsvarar 23 § VSL och 26 § i promemorian,
innehåller regler om vissa brådskande åtgärder som kan vidtas med
egendom som har tagits i beslag på grund av att egendomen kan antas bli
förverkad enligt 16 §. Bestämmelsen är tillämplig på alla slag av sådana
varor. I motsats till bestämmelsen i VSL finns det således inte någon
hänvisning till lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.
Första stycket
Bestämmelsen har utformats med förebild från 4 § lagen (1974:1066)
om förfarandet med förverkad egendom och hittegods m.m. I stycket
anges i vilka fall försäljning får ske av beslagtagen egendom trots att det
inte finns något lagakraftägande beslut om förverkande.
En sådan försäljning är en ingripande åtgärd som bör komma i fråga
bara när en fortsatt förvaring av varan framstår som oförsvarlig. En
försäljning får därför ske endast om det finns särskilda skäl.
Till skillnad från VSL finns det inte något krav på att ägaren skall ha
begärt försäljning eller att domstol skall ha lämnat tillstånd till sådan. Av
allmänna förvaltningsrättsliga regler får emellertid anses följa att
myndigheten, om möjligt, skall ha lämnat ägaren tillfälle att yttra sig i
frågan (jfr 17 § förvaltningslagen /1986:223/).
Enligt första punkten får förtida försäljning ske om den beslagtagna
varan inte kan vårdas utan fara för att den förstörs. Detta kan vara fallet
om beslaget gäller livsmedel eller andra s.k. färskvaror. Andra punkten
avser fall då förvaringen är förenad med alltför stora kostnader.
Kostnaderna bör här ställas i relation till bl.a. varans värde och den tid
som beslaget kan väntas bestå. Enligt tredje punkten får förtida
försäljning vidare ske när "det annars finns särskilda skäl". Detta kan
exempelvis vara fallet om beslaget omfattar typiskt säsongsbetonade
varor.
Andra stycket
I detta stycke ges den myndighet som har hand om en beslagtagen vara
rätt att under vissa förutsättningar förstöra varan. Dessa stämmer
överens med vad som gäller för förverkad egendom enligt föreslagna
18 § och i viss mån 5 § i 1974 års lag. Bestämmelsen är liksom
bestämmelsen i första stycket fakultativ. Med hänsyn till ingreppets
definitiva natur är det påkallat med en klart restriktiv tillämpning.
Tredje stycket
För det fall en vara som har sålts enligt första stycket eller har förstörts
enligt andra stycket sedan inte blir förverkad, föreskrivs i detta stycke
att ägaren eller någon annan rättsinnehavare har rätt till ersättning för
varan. Har varan sålts, skall ersättning betalas med i princip samma
belopp som försäljningen inbringat. Om varan i stället har förstörts,
skall ersättningen bestämmas till "skäligt belopp". Med uttrycket åsyftas
här normalt sett varans marknadsvärde vid den tidpunkt då beslaget
skedde. Ersättningsfrågorna prövas av den myndighet som beslutade om
åtgärden.
Om fel eller försummelse har förekommit vid tillämpningen av denna
paragraf, har den ersättningsberättigade möjlighet att begära skadestånd
av staten i enlighet med vad som gäller vid felaktig myndighetsutövning.
Fjärde stycket
Denna bestämmelse har motsvarande innebörd som 18 § andra stycket
(jfr kommentaren till den bestämmelsen).
25 §
Egendom som tagits i beslag enligt denna lag och som förvaras hos
annan än Tullverket skall överlämnas till verket, om beslaget hävs och
egendomen skall bli föremål för
1. tullbehandling, eller
2. någon åtgärd enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter
vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.
Om egendomen redan har sålts, skall köpeskillingen överlämnas till
Tullverket för redovisning.

Paragrafen motsvarar 25 § VSL och 27 § i promemorian (jfr
promemorian s. 364 och 508 f). I paragrafen föreskrivs att om beslaget
av egendom hävs och egendomen finns hos annan än Tullverket, skall
egendomen överlämnas till Tullverket i vissa fall. De fall som anges är
att egendomen skall bli föremål för tullbehandling eller någon åtgärd
enligt inregränslagen. Vad som förstås med tullbehandling framgår av
2 § andra stycket.
Paragrafen skiljer sig från bestämmelsen i VSL i följande avseenden.
Den gäller all egendom som skall bli föremål för tullbehandling, således
inte endast utländsk sådan egendom. Den avser även Tullverkets åtgärder
enligt inregränslagen.
Syftet med bestämmelsen är att varorna inte skall undandras sådana
åtgärder som det ankommer på Tullverket att vidta enligt reglerna i
tullagstiftningen eller inregränslagen.
Normalt är det Tullverket som skall förvara beslagtagen egendom (jfr
23 §). För dessa fall behövs ingen särskild regel av det här slaget.
Tullbehandling kan då ske genast och detsamma gäller i fråga om
åtgärder enligt inregränslagen. Om egendomen däremot förvaras hos
t.ex. en polismyndighet, skall egendomen i de angivna fallen således
överlämnas till Tullverket så snart som beslaget har hävts.
Som exempel på en situation enligt första stycket punkten 1 kan
nämnas att en vara som har förts in till landet skall förtullas för övergång
till fri omsättning. Punkten kan även bli tillämplig exempelvis för det
fall en vara har förts in till landet och temporär befrielse från tull, annan
skatt eller avgifter har beviljats (t.ex. genom tullförfarandet aktiv
förädling med tillämpning av suspensionssystemet). I sådana fall kan
förutsättningarna för den temporära befrielsen ha upphört eller kan det
helt enkelt vara så att varan skall föras ut ur landet och på grund därav
skall deklareras för återexport.
Överlämnande enligt punkten 2 kommer i fråga såvitt avser
omhändertagande enligt 17 § inregränslagen.
Har egendomen sålts enligt reglerna i 24 §, skall i stället för
egendomen försäljningsintäkterna överlämnas till Tullverket för
redovisning.
26 §
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott
enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma
befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken göra
husrannsakan utan förordnande enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken.
Förekommer anledning att brott enligt denna lag eller annat brott som
avses i 1 § andra stycket har begåtts, får även i annat fall än som sägs i
28 kap. 1 § rättegångsbalken husrannsakan göras i magasin eller liknande
utrymmen för att söka efter egendom som skäligen kan antas bli
förverkad på grund av sådant brott. Husrannsakan enligt detta stycke får
göras av en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en
polisman. En sådan tjänsteman eller en polisman får i enlighet med
28 kap. 5 § rättegångsbalken göra denna husrannsakan utan förordnande
enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken.

Paragrafen motsvarar 18 § VSL och 28 § i promemorian. Paragrafen
skiljer sig från VSL på så sätt
att den såvitt avser befogenhet enligt första stycket gäller inte endast
brott enligt smugglingslagen utan även andra brott som avses i 1 § andra
stycket ,
att befogenheten för polismän och tjänstemän vid Tullverket och
Kustbevakningen att företa husrannsakan i lokaler som är tillgängliga för
allmänheten begränsas till att gälla i samma ordning som enligt
rättegångsbalken.
På förslag av Lagrådet har befogenheten för polismän och tjänstemän
vid Tullverket eller Kustbevakningen att företa husrannsakan i magasin
eller liknande utrymmen även då det är fråga om rena bötesbrott
utformats så att det krävs förordnande av undersökningsledare, åklagare
eller rätten om det inte är fara i dröjsmål. Detta har behandlats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 5.9.
Innebörden av hänvisningen till 1 § andra stycket behandlas i
kommentaren till 1 §.
De allmänna bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om
husrannsakan gäller även i fråga om husrannsakan med anledning av brott
enligt SL eller andra brott som avses i 1 § andra stycket SL. Genom 19 §
SL ges Tullverket som undersökningsledare befogenhet att i enlighet
med rättegångsbalken besluta om husrannsakan.
I den här paragrafen finns alltså bestämmelser som dels ger
tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen samma befogenhet som
polismän att göra husrannsakan utan att det finns något förordnande av
undersökningsledare, åklagare eller rätten, dels utsträcker befogenheten
för såväl sådana tjänstemän som polismän.
Husrannsakan är ett tvångsmedel enligt rättegångsbalken, vilket har till
ändamål att bereda myndigheterna tillträde till hus, rum eller annat slutet
förvaringsställe för att där söka efter personer eller föremål, som är
underkastade beslag, eller för att utröna omständigheter som kan ha
betydelse för utredning av brott. Föreskrifter om detta finns i 28 kap. 1
3 a §§ rättegångsbalken. En husrannsakan som görs för att eftersöka
föremål förutsätter som huvudregel att det förekommer anledning att
det har begåtts ett brott som det kan följa fängelse på (28 kap. 1 §
rättegångsbalken). Är det fråga om husrannsakan i en sådan lokal som
avses i 28 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken ( lokal som är
tillgänglig för allmänheten ) får sådan husrannsakan ske även vid
bötesbrott. I 28 kap. 4 § första och andra styckena rättegångsbalken
finns föreskrifter om att förordnande om husrannsakan skall meddelas
av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. I den paragrafens tredje
stycke finns särskilda regler om förordnande för att eftersöka den som
skall häktas i visst fall eller hämtas till inställelse vid rätten. I 28 kap.
5 § rättegångsbalken ges polisman befogenhet att företa husrannsakan
utan att det finns något förordnande enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken
om det är fara i dröjsmål och det inte gäller delgivning.
Första stycket
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 18 § andra meningen VSL. Genom
bestämmelsen ges alltså tjänstemän vid Tullverket eller
Kustbevakningen befogenhet att utan förordnande av
undersökningsledare, åklagare eller rätten företa husrannsakan, om det
är fara i dröjsmål. Liksom för polismän gäller att befogenheten inte
omfattar husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål. Det torde
dock i praktiken sakna betydelse i de fall som det här är fråga om.
Befogenheten kan aldrig gå utöver polismans befogenhet enligt
rättegångsbalken. Det innebär att en husrannsakan med stöd av den här
bestämmelsen förutsätter, att det förekommer anledning att det begåtts
ett brott på vilket kan följa fängelse eller att det är fråga om en sådan
lokal som avses i 28 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken. Även i
övrigt gäller förutsättningarna i 28 kap. 1 3 a §§ rättegångsbalken. Vad
som för de här tjänstemännens del i huvudsak kan komma i fråga är att i
brådskande fall företa husrannsakan för att gripa en misstänkt (21 § i
denna lag) eller för att verkställa beslag (22 § i denna lag).
Dessa befogenheter är inte geografiskt begränsade. Enligt denna
bestämmelse kan husrannsakan alltså i princip företas på vilken plats
som helst i landet.
Är det inte fara i dröjsmål och är inte heller andra stycket tillämpligt,
får husrannsakan göras av en tulltjänsteman sedan undersökningsledare,
åklagare eller domstol meddelat ett förordnande.
Andra stycket
Bestämmelsen motsvarar 18 § första meningen VSL. Genom denna
bestämmelse utsträcks befogenheten att företa husrannsakan jämfört
med rättegångsbalken. Befogenheten gäller nämligen även om det inte
kan följa fängelse på det aktuella brottet. Befogenheten tillkommer
såväl polisman som tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen. På
förslag av Lagrådet föreslås att polisman och nämnda tjänstemän måste
ha förordnande av undersökningsledare, åklagare eller rätten, om det
inte är fara i dröjsmål (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 5.9).
Bestämmelsen är utformad i linje med Lagrådets förslag men är
förtydligad på så sätt att det uttryckligen anges att det skall förekomma
anledning att ett brott har begåtts (dvs. motsvarande formulering som i
28 kap. 1 § rättegångsbalken). Vidare är förordnanderegeln uttryckligen
angiven.
Befogenheten enligt detta stycke begränsad i förhållande till första
stycket i två avseenden. Det ena är att husrannsakan får ske endast i
magasin eller liknande utrymmen. Det andra är att husrannsakan får ske
endast i förverkandesyfte.
Med magasin eller liknande utrymmen avses motsvarande som i 18
§ VSL, dvs. magasin, upplagsbodar och uthus. Det skall alltså vara fråga
om lokaler som i princip används endast för förvaring av varor. Därav
följer att husrannsakan enligt denna bestämmelse inte kan vidtas i affärs-
och kontorslokaler. Om fängelse kan följa på det misstänkta brottet och
det är fara i dröjsmål, kan emellertid husrannsakan i lokaler av det slaget
göras av tjänstemän vid Tullverket eller Kustbevakningen med stöd av
bestämmelsen i första stycket. Annars får frågan om husrannsakan
avgöras enligt de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Om en
magasinsbyggnad innehåller exempelvis något avskilt kontors- eller
personalutrymme, omfattar den i detta stycke angivna rätten till
husrannsakan inte dessa delar av byggnaden.
Inte heller den här rätten att företa husrannsakan är geografiskt
begränsad.
27 §
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott
enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma
befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken
besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning utan förordnande
enligt 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken.
Om det finns anledning att anta att en person, som i omedelbart
samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna
invid Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en
flygplats eller något annat område som har direkt förbindelse med
utlandet, har med sig egendom som kan tas i beslag på grund av brott
enligt denna lag eller sådana brott mot narkotikastrafflagen (1968:64)
som avses i 12 § tredje stycket, får kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning eller urinprovstagning utföras på honom eller henne.
På den som är under femton år får ytlig kroppsbesiktning utföras endast
om det finns särskilda skäl. Ingen får hållas kvar för urinprovstagning.
Åtgärder enligt detta stycke får beslutas av en tjänsteman vid Tullverket
eller Kustbevakningen. En sådan tjänsteman får besluta om åtgärden utan
förordnande enligt 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken.
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som med stöd av
denna lag ingriper mot någon får i anslutning till ingripandet i den
utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl
1. ta hand om vapen eller andra farliga föremål medan ingripandet
pågår, och
2. kroppsvisitera personen för att sådana föremål skall kunna tas om
hand.
I 28 kap. 11 13 §§ rättegångsbalken finns bestämmelser om kropps-
visitation och kroppsbesiktning. Dessa innebär sammanfattningsvis
följande.
Kroppsvisitation får ske endast om det finns anledning att anta att det
har begåtts ett brott som det kan följa fängelse på. Kroppsvisitationen
får göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka
efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet.
Även annan än den som skäligen kan misstänkas får kroppsvisiteras. Det
förutsätter att det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom
kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller att det annars är
av betydelse för utredningen om brottet.
Kroppsbesiktning får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett
brott på vilket fängelse kan följa. Syftet skall vara detsamma som för
kroppsvisitation. Den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för
ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl,
ytterligare sex timmar. Beslut om kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning får fattas av undersökningsledare, åklagare eller rätten.
Om det är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
dock beslutas av polisman (28 kap. 13 § första stycket andra meningen).
Vidare finns det föreskrifter om var och hur kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning skall utföras. I 35 § lagen om unga lagöverträdare
föreskrivs att om någon är misstänkt för att före femton års ålder ha
begått ett brott och det finns särskilda skäl, får kroppsvisitation företas.
Genom 19 § har Tullverket i egenskap av undersökningsledare rätt att
besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning enligt vad som
föreskrivs i rättegångsbalken. Första stycket i den här paragrafen innebär
att tjänstemän vid såväl Tullverket som Kustbevakningen får samma
befogenhet som en polisman att fatta ett sådant beslut. Bestämmelsen är
ny i förhållande till VSL. Andra stycket innebär att tjänstemän vid
Tullverket och Kustbevakningen får befogenhet att, i huvudsaklig
överensstämmelse med 19 § första stycket första och andra meningarna
VSL, besluta om kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning och
urinprovstagning i situationer som inte omfattas av rättegångsbalkens
bestämmelser. I tredje stycket införs en ny bestämmelse som ger
tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen befogenhet att av
säkerhetsskäl kroppsvisitera den som är föremål för ett ingripande
enligt SL.
Med begreppen "kroppsvisitation" och "kroppsbesiktning" förstås
detsamma som i rättegångsbalken. Med ytlig kroppsbesiktning förstås
detsamma som i VSL (jfr promemorians redogörelse s. 378 f).
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.9.
Första stycket
Bestämmelsen, som motsvarar 29 § första stycket i promemorian,
saknar motsvarighet i VSL. Genom denna bestämmelse ges tjänstemän
vid Tullverket och Kustbevakningen befogenhet att utan förordnande av
undersökningsledare, åklagare eller rätten besluta om kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning, om det är fara i dröjsmål (jfr 28 kap. 13 § första
stycket andra meningen rättegångsbalken). Förslaget skiljer sig från
promemorian på så sätt att även tjänstemän vid Kustbevakningen
tillerkänns denna befogenhet.
Befogenheten kan aldrig gå utöver polismans befogenhet enligt
rättegångsbalken. Vad som föreskrivs där om exempelvis misstankegrad,
brottets svårighetsgrad och ändamålet med åtgärden gäller således även
för kroppsvisitation och kroppsbesiktning enligt den här bestämmelsen.
För misstänkt som är under femton år gäller att endast kroppsvisitation
kan företas och att det krävs särskilda skäl för sådan (jfr 35 § lagen om
unga lagöverträdare).
Bestämmelsen gäller i fråga om brott enligt SL eller andra brott som
avses i 1 § andra stycket. Innebörden av hänvisningen till 1 § andra
stycket behandlas i kommentaren till 1 §.
Bestämmelsen kompletterar befogenheten enligt andra stycket på så
sätt att bestämmelsen inte är knuten till in- eller utresesituationer, vare
sig tidsmässigt eller geografiskt, något som förutsätts i andra stycket.
Som exempel på fall där det kan bli aktuellt att tillämpa den här
bestämmelsen kan nämnas att en person behöver kroppsvisiteras i
anslutning till en husrannsakan exempelvis på ett tillfälligt lager eller ett
tullager. Vidare kan det bli aktuellt då personer, som inte är resande men
som misstänks ha köpt insmugglade varor, påträffas på eller i närheten
av ett fartyg där försäljningen antas ha skett. Det kan gälla exempelvis
personer som besöker ett fartyg i hamn eller ett fartyg till havs.
I förhållande till andra stycket föreligger också den skillnaden att
befogenheten omfattar även sådan kroppsbesiktning som inte är ytlig.
Är det inte fara i dröjsmål, får kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
göras av en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen med stöd av
andra stycket eller av en tulltjänsteman sedan undersökningsledare,
åklagare eller domstol meddelat förordnande.
Andra stycket
Bestämmelsen motsvarar 19 § första stycket första och andra
meningarna VSL och 29 § andra stycket i promemorian. I bestämmelsen
ges tjänstemän vid såväl Tullverket som Kustbevakningen befogenhet att
företa kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning samt ta urinprov
avseende en person som i omedelbart samband med inresa till eller
utresa från landet uppehåller sig i gränsområde eller motsvarande.
Denna bestämmelse utgör grunden för den tullkontroll som Tullverket
utövar i förhållande till resenärer, då de efter utlandsvistelse passerar en
bemannad tullplats. Bestämmelsen har behandlats även i den allmänna
motiveringen, avsnitt 5.9.
De nuvarande bestämmelserna infördes såvitt avser kroppsvisitation
redan vid VSL:s tillkomst (prop. 1960:115 s. 127 f), ytlig
kroppsbesiktning år 1981 (SFS 1981:1079; prop. 1981/82:2, JuU 11,
rskr 35) och urinprovstagning år 1994 (SFS 1993:1408; prop.
1993/94:24 s. 55 f, 82 f och 120 f, JuU 7 och rskr 67).
En grundläggande förutsättning är att det finns anledning att anta att
den person som skall undersökas har med sig sådan egendom som kan
tas i beslag på grund av brott enligt SL eller sådant narkotikabrott som
avses i 12 § tredje stycket SL. Bakgrunden till att bestämmelsen
innehåller en hänvisning till 12 § tredje stycket framgår av kommentaren
till den bestämmelsen.
Genom den nu föreslagna lagen begränsas tillämpningsområdet något
i förhållande till vad som gäller enligt VSL. I grova drag kan sägas att
förslaget innebär att befogenheterna får utövas endast mot resenärer. I
VSL får befogenheterna däremot utövas även mot den som, utan att vara
resenär, anträffas vid hamn eller annan sådan plats som avses i
bestämmelsen. Ingripande mot en sådan person får enligt förslaget i
stället göras med tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Den befogenheten har en
tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen genom första stycket. I
praktiken torde det inte innebära någon förändring när det gäller de
situationer då ett ingripande kan ske.
För de befogenheter som anges i detta stycke finns begränsningar,
både tidsmässiga och geografiska, som något avviker från VSL.
Begränsningarna har utformats efter mönster av 5 § första stycket
inregränslagen (jfr prop. 1995/96:166 s. 55 ff och 92 f).
Begränsningarna innebär att kontrollåtgärden får tillgripas endast på
en person som i omedelbart samband med inresa eller utresa uppehåller
sig i det geografiska område som anges i bestämmelsen.
Kontrollåtgärden skall alltså inledas i nära anslutning till inresan eller
utresan. Bestämmelsen förutsätter därmed att ett ingripande på den som
reser till Sverige görs relativt kort tid efter det att han har kommit till
området. Det förutsätts att ankomsten till området utgör ett led i inresan
till Sverige. Bestämmelsen blir tillämplig även på den som uppehåller
sig i ett sådant område och då står i begrepp att ganska omgående lämna
landet. Att bedöma om och när någon på nämnda sätt har rest in till
landet torde sällan vålla några större problem. Däremot kan det av
naturliga skäl vara svårare att avgöra om någon avser att lämna landet och
när avresan i så fall är tänkt att ske. Den bedömningen får göras bl.a.
utifrån hur personen i fråga uppträder och är utrustad samt med ledning
av biljetter eller andra resedokument.
Utgångspunkten för den tidsfrist inom vilken kontrollen måste ske är
alltså vid inresa den tidpunkt då personen ankommer till det geografiska
området respektive vid planerad utresa den tidpunkt då utresan skall ske.
Det bör inte i och för sig föreligga hinder mot att ett beslut om
tvångsåtgärden fattas i ett något senare skede än exempelvis själva
inresan eller passerandet av en tullplats. Åtgärden skall emellertid i så
fall ha föranletts av iakttagelser och överväganden som gjorts i
anslutning till inresan. Det skall alltså finnas ett direkt samband mellan
inresan och det något senare beslutet om tvångsmedlet. Som framgår av
lagtexten skall personen vara kvar i det geografiska område som anges i
bestämmelsen.
Bestämmelsen är tillämplig inte bara på resenärer i inskränkt mening
utan även på anställda på transportmedel, reparationspersonal,
tulltjänstemän eller andra befattningshavare som har anlänt till landet
eller skall avresa därifrån.
Andra personer som uppehåller sig inom det angivna geografiska
området, exempelvis anställda i hamnar och på flygplatser, får inte bli
föremål för tvångsmedel med stöd av den här bestämmelsen.
Beträffande dessa kategorier får alltså beslut om kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning grundas enbart på rättegångsbalkens allmänna regler
och den därtill knutna bestämmelsen i första stycket.
Bestämmelsen att det skall finnas "särskilda skäl" för ytlig
kroppsbesiktning av den som är under femton år har sin grund i att
speciella integritetshänsyn är påkallade när det gäller barn.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.9).
Med "särskilda skäl" åsyftas i första hand att brottsmisstanken avser
någonting som utifrån gängse värderingar är särskilt skadligt eller farligt
och som det finns ett klart uttalat samhällsintresse att genast ta hand om.
I praktiken torde det huvudsakligen bli fråga om narkotika som
bestämmelsen kommer att vara tillämplig på. I den allmänna
motiveringen har utvecklats ytterligare vad som bör avses med "särskilda
skäl". Bedömningen i sådana här fall bör lämpligen göras av någon
befattningshavare i överordnad ställning.
Bestämmelsen är utformad i linje med den lydelse som föreslagits av
Lagrådet. Lagrådet har dock föreslagit att åtgärder enligt bestämmelsen
skall förutsätta förordnande av undersökningsledare, åklagare eller
rätten. Förslaget har inte godtagits (jfr den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.9). I förhållande till den av Lagrådet föreslagna ordalydelsen
har bestämmelsen förtydligats på så sätt att det uttryckligen anges att
befogenheten tillkommer tjänstemän vid Tullverket och Kust-
bevakningen. Att det inte behövs något förordnande anges också
uttryckligen.
Tredje stycket
Detta stycke motsvarar 29 § tredje stycket i promemorian men saknar
motsvarighet i VSL. Stycket innehåller en särskild bestämmelse som ger
befogenhet åt tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen att av
säkerhetsskäl besluta om kroppsvisitation och tillfälligt
omhändertagande avseende vapen och andra farliga föremål.
Bestämmelsen motsvarar 19 § första stycket 1 polislagen (1984:387).
Ett omhändertagande av ett föremål får bestå endast fram till dess att
ingripandet kan anses avslutat. Omhändertagandet skall alltså hävas, när
fara för våldsanvändning i anledning av tjänstemannaingripandet inte
längre kan anses föreligga. Om omständigheterna är sådana att föremålet
misstänks ha samband med något brott enligt smugglingslagen eller
annat brott enligt 1 § andra stycket, skall omhändertagandet i allmänhet
resultera i ett beslag.
28 §
Tullverket får besluta om kroppsvisitation av varje resande som med ett
visst transportmedel eller under en viss angiven, kortare tidrymd
ankommer till eller avreser från en viss gräns- eller kustort eller annan
plats som har förbindelse med utlandet (särskild kontroll).
En särskild kontroll får beslutas endast om
1. det finns anledning att anta att en eller flera resande, som med
transportmedlet eller under tidrymden ankommer till eller avreser från
platsen, har begått eller står i begrepp att begå ett brott enligt 5 § eller
6 § tredje stycket eller försök till ett sådant brott,
2. tillräckliga uppgifter saknas för att rikta misstanke mot en bestämd
person eller en mindre krets av personer, och
3. åtgärden är nödvändig för att ett ingripande mot brottet skall kunna
ske.
Beslut om särskild kontroll får fattas av chefen för en tullregion.
Beslutet skall prövas av Tullverkets chef eller den han sätter i sitt ställe.
Om det uppenbarligen är fara i dröjsmål, får beslutet utan sådan prövning
verkställas omedelbart.

Denna paragraf motsvarar 19 § första stycket tredje och fjärde
meningarna VSL om s.k. skärpt tullkontroll eller pådragskontroll.
Paragrafen motsvaras vidare av 30 § i promemorian. En kontroll enligt
VSL kan användas dels för att kontrollera efterlevnaden av gällande in-
och utförselbestämmelser, dels för att ingripa vid misstanke om brott
enligt VSL men där misstanken inte är tillräckligt konkret för att kunna
riktas mot någon särskild person eller enbart en mindre personkrets.
Kontrollbefogenheten enligt den nya lagen betecknas som "särskild
kontroll" och gäller enbart vid misstanke om brott. Bestämmelsen har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.9).
Första stycket
Beslutet kan gälla samtliga resande som kommer med ett visst
transportmedel, i allmänhet ett flygplan eller en färja i reguljär trafik.
Det kan emellertid även omfatta alla in - eller utresande som kommer
till en viss plats under en bestämd tidrymd. Om exempelvis information
erhållits om att en person som medför ett större narkotikaparti skall
komma till Helsingborg med någon av färjorna från Helsingör, okänt
vilken, kan ett beslut meddelas om särskild kontroll beträffande alla som
ankommer till Helsingborg från Helsingör en viss dag.
Kontrollen får avse "en viss angiven, kortare tidrymd". I allmänhet bör
det inte kunna komma ifråga med en kontroll som pågår längre än ett
dygn. Det kan dock inte uteslutas att det i mycket speciella undantagsfall
kan bli aktuellt med kontroll som pågår något längre tid. Om kontrollen
skulle pågå under längre tid, kan det ifrågasättas om den åberopade
misstanken är så bestämd som förutsätts för en särskild kontroll.
Vid kontroll enligt den här paragrafen finns det alltså inte
brottsmisstanke mot någon viss person. Kontrollen riktas i stället mot
alla som anländer med det avsedda transportmedlet eller under den
angivna tidrymden. Kontrollen bör utföras med särskilt hänsynstagande
till detta, ett hänsynstagande som innebär att hänsynen till de resandes
integritet väger särskilt tungt. Exempelvis bör endast i mycket speciella
undantagsfall en resenär tvingas ta av sig kläderna för att dessa skall
undersökas.
Bestämmelsen är tillämplig även mot Sveriges s.k. inre gräns, dvs. vid
införsel från eller utförsel till ett annat EU-land. Det bör här framhållas
att bestämmelsen måste tillämpas i överensstämmelse med
gemenskapsrätten. Beslutet får således varken när det gäller grunder
eller utformning bryta mot principerna för den fria rörligheten inom
gemenskapen (jfr kommentaren till 3 § under rubriken In- och
utförselregleringar i förhållande till andra EU-länder).
Andra stycket
Här anges under vilka förutsättningar ett beslut om särskild kontroll får
fattas. Dessa förutsättningar, som anges under tre punkter, skall samtliga
vara uppfyllda.
Enligt den första punkten skall det finnas anledning att anta att en
eller flera resande, som med transportmedlet eller under tidrymden
ankommer till eller avreser från platsen, har begått eller står i begrepp
att begå brott enligt 5 § eller 6 § tredje stycket, dvs. grov smuggling,
grov narkotikasmuggling eller försök till något sådant brott. Misstanken
skall alltså gälla att någon bryter mot ett in- eller utförselförbud eller
någon annan in- eller utförselrestriktion och att brottet är grovt på det
sätt som anges i 5 § eller 6 § tredje stycket. Ett beslut om särskild
kontroll får således inte grundas på att det är fråga om ett brott som rör
undandragande av pålagor.
Bestämmelsen är tillämplig om det finns anledning att anta, att ett
grovt smugglingsbrott har begåtts eller skall begås och att
gärningsmannen är en av de resande som skall ankomma eller avresa.
Dessa villkor är tillräckliga men inte nödvändiga villkor enligt första
punkten. Den är nämligen tillämplig även om det råder visshet om
brottet i sig och om det förhållandet att gärningsmannen är en av de
resande.
För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs att det finns
tillräckliga uppgifter för att göra en totalbedömning av om brottet är
grovt, åtminstone i så måtto att det finns anledning att anta att så är
fallet. Vilka omständigheter som särskilt skall beaktas framgår av 5 §
och 6 § tredje stycket. Typiskt sett torde den här bestämmelsen i
praktiken kunna bli tillämplig när det gäller smuggling av narkotika. I
sådana sammanhang finns det ofta ett tillräckligt bedömningsunderlag
såvitt avser exempelvis mängden och slaget av narkotika. Utan större
tillämpningssvårigheter torde bestämmelsen emellertid kunna användas
även i andra sammanhang, exempelvis i den mån det finns upplysningar
som ger anledning att anta att det är fråga om olovlig införsel av sådant
som svårt smittsamma eller annars sjukdomsframkallande substanser,
radioaktiva ämnen och annat som kan orsaka allvarliga samhällsskador.
Redan av första stycket framgår indirekt att kontrollen kan vidtas trots
att det inte finns misstanke mot någon viss person. Genom andra
punkten görs detta till ett nödvändigt villkor för att bestämmelsen skall
få tillämpas. I denna punkt föreskrivs att en förutsättning för ett beslut
om särskild kontroll är att det saknas tillräckliga uppgifter för att rikta
misstanken mot en bestämd person eller en mindre krets av personer.
Det skall med andra ord sålunda råda ovisshet om vem gärningsmannen
är. Om det i samband med kontrollen görs några särskilda iakttagelser
som ger anledning till misstanke mot en viss person skall frågan om
vidare användning av tvångsmedel mot honom prövas enligt
rättegångsbalkens allmänna regler eller andra bestämmelser i denna lag.
I tredje punkten ges uttryck för ett långtgående hänsynstagande till
proportionalitetsprincipen. Där föreskrivs att åtgärden måste vara
nödvändig för att ett ingripande mot brottet skall kunna ske. Det innebär
med andra ord att ett beslut om särskild kontroll skall vara
oundgängligen påkallat på så sätt att en mindre långtgående åtgärd inte är
tillräcklig för att ett ingripande skall kunna ske.
Tredje stycket
Detta stycke motsvarar 19 § första stycket VSL såvitt avser behörighet
att besluta om s.k. skärpt tullkontroll. Stycket har utformats i enlighet
med vad Lagrådet föreslagit.
29 §
Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och
kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i transportmedel samt, om undersökningsmannen eller den
undersökte begär det och det kan ske utan större omgång, i vittnens
närvaro. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av kvinnor får inte
verkställas eller bevittnas av andra än kvinnor, läkare eller legitimerade
sjuksköterskor.
Protokoll skall föras och bevis utfärdas om gjord kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning, om den undersökte begär det vid förrättningen
eller om föremål tas i beslag.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om verkställigheten av beslut
om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Bestämmelserna
överensstämmer i sak med 19 § andra och tredje styckena VSL. Med
kroppsbesiktning avses här även urinprovstagning. Denna åtgärd
omnämns därför inte särskilt i lagtexten.
30 §
Beslut om användning av tvångsmedel får fattas endast av en tjänsteman
vid Tullverket eller Kustbevakningen, som innehar befattning som är
förenad med sådan befogenhet och som har genomgått erforderlig
utbildning för ändamålet. Detsamma gäller för verkställighet av beslut
om användning av tvångsmedel.

Bestämmelsen har inte någon motsvarighet i VSL. Bestämmelsen
återfinns som 32 § i promemorian.
Som framgår av de tidigare paragraferna har tjänstemän vid Tullverket
och Kustbevakningen långtgående befogenheter att besluta om
tvångsmedel, som delvis är mycket känsliga från integritetssynpunkt.
Formellt sett gäller befogenheterna enligt dessa paragrafer alla anställda
inom respektive verk. Begreppet tjänsteman vid respektive verk
innefattar emellertid personal av olika kategorier och med olika
kvalifikationer. Genom den här bestämmelsen inskränks befogenheterna
till att gälla enbart sådana tjänstemän som innehar en befattning förenad
med sådan befogenhet och som hunnit genomgå den utbildning som
behövs för att kunna utöva befogenheten.
I andra meningen ges motsvarande regel för den som skall delta i
verkställigheten av ett sådant beslut.
Det får ankomma på verksledningarna att besluta om vilken utbildning
som skall krävas.
31 §
Kan brott som avses i
1. 3 eller 4 § eller försök till sådant brott eller 7 § föranleda att en
sådan avgift som avses i 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor påförs, eller
2. 8 eller 9 § eller försök till sådant brott eller 11 § föranleda att
tulltillägg enligt 8 kap. 2 4 §§ tullagen (2000:000) påförs
får åtal för brottet väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl.
Vad som sägs i första stycket gäller även talan om förverkande enligt
16 §.

Denna paragraf motsvarar 23 a § i VSL och 33 § i promemorian.
Första stycket
I detta stycke föreskrivs en begränsning av möjligheterna att väcka åtal
för ett brott, om brottet kan föranleda påföring av en sådan
sanktionsavgift som avses i antingen 3 § lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor
eller tulltillägg enligt 8 kap. 2 4 §§ förslaget till ny tullag (motsvarar
82 84 §§ tullagen). I sådant fall får åtal väckas endast om det är påkallat
av särskilda skäl. Det bör tilläggas att utöver den här bestämmelsen om
åtalsprövning gäller bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken samt 16 och 17 §§ lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare.
Syftet med bestämmelserna i denna paragraf är att en straffrättslig
prövning skall tillgripas endast i de fall då den administrativa sanktion,
som kan komma att påföras med anledning av gärningen, framstår som
en från allmän synpunkt otillräcklig reaktion.
Särskilda skäl för att väcka åtal kan finnas med hänsyn till brottets
beskaffenhet. Skulle brottet vara av sådan svårighetsgrad att det kan
föranleda annan påföljd än böter, bör det i princip alltid anses finnas
särskilda skäl för åtal. Såvitt avser tullbrott bör detta medföra en
tillämpning som stämmer överens med hur åtalsregeln i 13 §
skattebrottslagen tillämpas. Enligt den bestämmelsen får åtal för
skatteförseelse (anm: bötesbrott) väckas endast om det är påkallat av
särskilda skäl.
För det fall det är fråga om ett bötesbrott bör särskilda skäl anses
finnas, när den administrativa avgiften inte kan drabba den som har begått
brottet. Som exempel på det kan nämnas att bestämmelserna om
tulltillägg omfattar enbart den som är skyldig att betala importskatt. Den
som för en juridisk persons räkning för in en vara kan därmed undgå
tulltillägg. Även i andra falla bör det, om än undantagsvis, anses finnas
särskilda skäl för åtal fastän det är fråga om ett bötesbrott för vilket en
administrativ avgift utgår. Så kan vara fallet då någon har begått flera
införselbrott som vart och ett föranleder endast en måttlig sanktions-
avgift. Den sammanlagda brottsligheten kan då bedömas vara av sådant
allvar att den bör föranleda straff även om detta stannar vid böter.
Särskilda skäl för åtal kan också finnas när det rör sig om en sammansatt
brottslighet, t.ex. när införsel av en vara medför ansvar för både
smuggling (eller olovlig införsel) och tullbrott (eller vårdslös tullredo-
visning), och enbart det ena brottet föranleder en administrativ sanktion.
Andra stycket
Här anges att bestämmelserna i första stycket även gäller talan om
förverkande enligt 16 §, dvs. förverkande av insmugglade varor eller
utbyte eller kostnadsersättningar för brott.
32 §
I mål om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra
stycket får talan föras av särskilt förordnade befattningshavare vid
Tullverket, om det är uppenbart att brottets straffvärde svarar mot böter
och att brottet inte skall föranleda någon annan påföljd. En sådan
befattningshavare får även fatta beslut enligt 3 § fjärde stycket lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Bestämmelserna i första stycket inskränker inte allmän åklagares
åtalsrätt.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 24 § VSL och 34 § i
promemorian. Bestämmelserna reglerar de s.k. tullåklagarnas rätt att
åtala och besluta om förverkande.
Enligt VSL omfattar tullåklagarnas åtalsbehörighet mål om brott
enligt författningar, vilkas efterlevnad Tullverket har att övervaka .
Vidare förutsätts att det gäller mål om brott för vilka inte svårare straff
än böter kan följa och mål enligt 2 § andra meningen VSL om ringa
varusmuggling av narkotika.
Den här föreslagna bestämmelsen knyter åtalsbefogenheten i
huvudsak till samma brott som omfattas av Tullverkets befogenhet enligt
19 § att inleda förundersökning. Av 1 § andra stycket framgår emellertid
att åtalsbefogenheten är något snävare på så sätt att den inte omfattar
någon form av brott enligt narkotikastrafflagen. Den närmare innebörden
av hänvisningen till 1 § andra stycket behandlas i kommentaren till den
bestämmelsen.
Åtalsbefogenheten bestäms på så sätt att den omfattar alla dessa slag
av brott i den mån brottets straffvärde svarar mot böter och brottet inte
likväl skall föranleda någon annan påföljd. Med brottets straffvärde
förstås detsamma som i brottsbalken.
Även om brottets straffskala förutom böter innehåller fängelse, har en
tullåklagare enligt förslaget således möjlighet att väcka åtal. Det
förutsätter emellertid att straffvärdet för den gärning det är fråga om
svarar mot enbart böter. Utgångspunkten för bedömningen skall alltså
vara brottets straffvärde i det enskilda fallet. Det skall vara uppenbart att
straffvärdet svarar mot böter. Om detta är tveksamt, skall ärendet
överlämnas till allmän åklagare.
Om straffvärdet svarar mot fängelse men straffet i det enskilda fallet
likväl skall bestämmas till böter, så saknar tullåklagarna åtalsbehörighet
enligt den föreslagna bestämmelsen. Så kan vara fallet om det finns
någon grund för strafflindring till följd av sådana omständigheter som
anges i 29 kap. 5 § brottsbalken eller gärningsmannens ungdom (29 kap.
7 § brottsbalken).
Om straffvärdet svarar mot böter men det kan finnas anledning att
likväl bestämma en strängare påföljd, skall ärendet överlämnas till
allmän åklagare. Detta kan komma ifråga i en återfallssituation. Vid en
straffmätning skall nämligen utöver brottets straffvärde beaktas om det
är fråga om en sådan situation (29 kap. 4 § brottsbalken). Återfall kan
alltså föranleda en strängare påföljd än den som svarar mot brottets
straffvärde.
Tullåklagarnas åtalsrätt inskränker inte de allmänna åklagarnas
behörighet att väcka åtal i de fall som här åsyftas. Detta anges
uttryckligen i paragrafens andra stycke.
33 §
Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1,
inte kan delges stämning på det sätt som är föreskrivet för stämning i
brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den
hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet
fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.

Paragrafen motsvarar 20 § VSL och 35 § i promemorian. Talan om
förverkande på grund av brott handläggs i de flesta fall gemensamt med
åtal för brottet och förs då oftast mot den tilltalade. När ett
förverkandeyrkande riktas mot någon annan än den som är tilltalad i ett
mål, skall lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande
m.m. tillämpas.
Av 1 § i 1986 års lag följer att om det finns särskilda bestämmelser i
lag eller annan författning skall i stället dessa gälla. Den här föreslagna
paragrafen innehåller en sådan särskild bestämmelse. Som anförts i
kommentaren till 16 § kan insmugglad egendom i princip förverkas utan
att egendomens ägare har varit delaktig i brottet. Enligt den här
bestämmelsen, som alltså är en processuell bestämmelse, kan talan i
vissa fall riktas mot den person hos vilken egendomen påträffas.
Bestämmelsen tar främst sikte på det fallet att den som har ertappats
med godset bestämt förnekar både att han visste att han hade det med sig
och att han känner till vem som äger det. Med uttrycket "den hos vilken
varan påträffades" avses samma personer som i 20 § VSL betecknas
"forslare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen".
Beträffande transportmedel får i stället talan riktas mot ägaren och
stämning delges enligt vad som föreskrivs i 4 § i 1986 års lag.
Regleringen för transportmedel omfattar även sådant släpfordon som
förs in med ett motordrivet fordon som inte skall förverkas.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001, då lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling skall upphöra att gälla.
2. Den som efter lagens ikraftträdande tar sådan befattning som anges
i 12 eller 13 § med en vara som varit föremål för varusmuggling enligt
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall fällas till ansvar
enligt 12 eller 13 §.
3. Beträffande varor som varit föremål för varusmuggling eller försök
till varusmuggling enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
skall tillämpas vad som i den lagen är föreskrivet om förverkande. Vad
som är föreskrivet i denna lag om förverkande skall dock tillämpas om
det leder till en lindrigare bedömning.
4. Vad som föreskrivs i 19 22 och 24 27 §§ om åtgärder vid brott
enligt denna lag skall tillämpas även beträffande brott enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
5. I fråga om åtal för brott mot lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling och i fråga om förverkande till följd av sådant brott skall
20, 23 a och 24 §§ den lagen fortfarande tillämpas.

Några särskilda övergångsbestämmelser om straffansvar har inte ansetts
påkallade annat än när det gäller olovlig befattning med smuggelgods.
Det innebär att i fråga om straffansvar skall tillämpas, förutom 2 kap.
10 § regeringsformen, de allmänna principer som kommer till uttryck i
5 § första och andra styckena lagen (1964:163) om införande av
brottsbalken.
I punkten 2 finns en särskild bestämmelse avseende olovlig befattning
med smuggelgods enligt 12 eller 13 §. Syftet med den bestämmelsen är
endast att reglera det förhållandet att den olovliga befattningen har ägt
rum efter den nya lagens ikraftträdande medan införsel- eller
utförselbrottet har ägt rum före ikraftträdandet. I sådant fall täcker
gärningsbeskrivningen i den nya lagen inte in befattningen med godset.
Den nya lagen gäller olovlig befattning med varor som har varit föremål
för brott enligt den nya lagen. I punkten 2 har därför tagits in en
bestämmelse för det fall någon har tagit sådan befattning som anges
12 eller 13 § med en vara som varit föremål för varusmuggling enligt
VSL. Han skall fällas till ansvar enligt 12 eller 13 § i den nya lagen. Med
varusmuggling förstås här detsamma som i 6 § VSL.
I punkten 3 ges en särskild materiell bestämmelse om förverkande.
Den står i allt väsentligt i överensstämmelse med de principer som
gäller för ansvarsbestämmelserna (jfr promemorian s. 524 f, som
överensstämmer med 1986 års varusmugglingsutrednings betänkande,
SOU 1991:84, s. 539 f). Punkten har utformats i enlighet med den
lydelse som Lagrådet föreslagit.
Punkterna 4 och 5 har tillkommit på förslag av Lagrådet.
Bakgrunden till dessa bestämmelser är att bestämmelserna i SL om
förundersökning, tvångsmedel åtal och förverkande uttryckligen hänför
sig till brott enligt SL eller vissa där angivna författningar.
7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker
Genom 2 § 1 mom. första stycket i denna lag blir lagen om straff för
varusmuggling (VSL) i sin helhet tillämplig då någon bryter mot
införselförbud som avses i 1 § i samma lag. Där föreskrivs
införselförbud i vissa fall och bemyndigas regeringen att meddela
ytterligare förbud. I 2 § 2 mom. föreskrivs att allmänt åtal får väckas
endast efter medgivande av Tullverket.
2 § 1 mom. första stycket ändras på så sätt att den kommer att gälla SL
i stället för VSL.
I fråga om förverkande innehåller 2 § 1 mom. andra stycket i dess
nuvarande lydelse en särbestämmelse. Enligt denna skall förverkande
inte ske, om det uppenbarligen framgår av omständigheterna att
dryckerna inte har varit avsedda att olovligen införas till riket . Denna
särreglering kan visserligen framstå som obehövlig i ljuset av den
föreslagna förverkandebestämmelsen i SL, 16 §. Enligt den
bestämmelsen får ett förverkande inte ske om det är uppenbart oskäligt.
Bestämmelsen i 2 § 1 mom. andra stycket är emellertid, på sätt närmare
framgår av 5 § samma lag, kopplad till ett bemyndigande för regeringen
med avseende på avtal med främmande stat. Bestämmelsen bör därför
tills vidare kvarstå. Den bör dock förtydligas.
I nuvarande 2 § första momentet sista stycket finns en bestämmelse
om ansvarsfrihet vid nöd. Bestämmelsen är obehövlig och föreslås
därför upphävd. Detta beror på att 24 kap. brottsbalken innehåller
generella bestämmelser om ansvarsfrihet vid nöd.
I 1 § 2 mom. 3 och 5 § har gjorts motsvarande förtydligande som i 2 §
1 mom. andra stycket. Vidare har gjorts en redaktionell ändring i 5 § av
en hänvisning till 1 §. Dessa ändringar har tillkommit på förslag av
Lagrådet. I 5 § har dessutom gjorts ytterligare ändringar av redaktionell
natur.
7.3 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64)
1 §
I paragrafen införs ett nytt andra stycke. I detta erinras om att det i den
föreslagna smugglingslagen (SL) finns bestämmelser varigenom olovlig
införsel och utförsel av narkotika och viss olovlig befattning med
insmugglad narkotika straffbeläggs.
Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av narkotika
finns i 6 § SL. Av kommentaren till 3 § SL (under rubriken
Brottskonkurrens) framgår att det innehav som konstituerar den olaga
införseln inte bör föranleda ansvar enligt narkotikastrafflagen utan
endast enligt SL.
I 12 och 13 §§ SL finns bestämmelser om olovlig befattning med
smuggelgods. Av 12 § tredje stycket SL framgår att bestämmelsen i den
paragrafen inte skall tillämpas om gärningen utgör narkotikabrott enligt
1 § första stycket 1, 3 eller 4 narkotikastrafflagen (eller ringa eller
grovt sådant brott) eller motsvarande fall av vårdslöshet med narkotika
enligt 3 a § samma lag (jfr kommentaren till 12 § tredje stycket SL).
2 5 §§
Hänvisningarna i paragraferna har ändrats till följd av att 1 § har tillförts
ett nytt stycke.
7.4 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)
I 1 § andra stycket anges sådana fall då skattebrottslagen inte är
tillämplig, bl.a. det fallet att det är fråga om gärningar som är belagda
med straff enligt lagen om straff för varusmuggling (VSL). Angivandet
av VSL har här ersatts med den föreslagna smugglingslagen.
Vidare har bestämmelsen kompletterats så att den även gäller
gärningar som är belagda med straff enligt privatinförsellagen. De
gärningar som avses är brott enligt 9 § privatinförsellagen. Den
paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse en bestämmelse enligt
vilken skattebrottslagen inte är tillämplig. Genom den här lagändringen
blir den bestämmelsen i privatinförsellagen onödig. Den föreslås därför
bli upphävd.
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel
9 §
Bakgrund
I privatinförsellagen finns bestämmelser om beskattning av
alkoholdrycker och tobaksvaror som en enskild person har förvärvat och
själv transporterar till Sverige från ett annat EU-land för sitt eller sin
familjs personliga bruk (införsel för eget bruk). På sätt närmare
redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.1, utgör beskattningen
enligt privatinförsellagen ett undantag från huvudregeln i
cirkulationsdirektivet att privatpersoners inköp av alkoholdrycker och
tobaksvaror skall beskattas enbart i det medlemsland där inköpet görs
(artikel 8 i direktivet).
Privatinförsellagens bestämmelser medför att den skattefrihet som
annars skulle gälla på grund av huvudregeln i cirkulationsdirektivet är
begränsad till att gälla sådana kvantiteter som framgår av 2 §
privatinförsellagen. Vad som införs utöver dessa kvantiteter beskattas
alltså. Skatt utgår med de belopp som anges i 1 §. Införsel för eget bruk
omfattas inte av något förbud utom den åldersgräns om 18 respektive
20 år som gäller för tobak och alkohol enligt tobakslagen eller
alkohollagen. För den som uppfyller ålderskravet är det alltså i och för
sig tillåtet att för eget bruk föra in kvantiteter även om de överstiger de
skattefria kvantiteter som anges i 2 § införsellagen.
Genom 9 § straffsanktioneras de beskattningsregler som finns i 1 och
2 §§.
Om en införsel av alkoholdrycker eller tobak inte är för eget bruk,
skall Sverige tillämpa den s.k. cirkulationsordning som föreskrivs i
direktivet. Denna ordning har införlivats i svensk rätt genom lagen om
alkoholskatt (LAS) och lagen om tobaksskatt (LTS). I sådant fall kan
beskattning ske endast enligt vad som föreskrivs i dessa lagar. Det nu
sagda kommer från och med den 1 januari i år till uttryck genom 8 §
första stycket 5 och 8 a § första stycket 2 LAS samt 9 § första stycket 5
och 9 a § första stycket 2 LTS. Ordalydelserna i dessa bestämmelser
knyter nu direkt an till direktivets ordalydelse. I konsekvens härmed har
ordalydelsen i 1 § privatinförsellagen anpassats till nämnda
bestämmelser i LAS och LTS (jfr prop. 1998/99:127 s. 26ff, 31 f och
34).
Sammanfattningsvis innebär detta att avsikten med beskattnings-
reglerna är, att skatt enligt privatinförsellagen skall utgå endast i den
mån som införseln omfattas av de undantag som finns i de angivna
bestämmelserna i LAS och LTS.
Ändringar i bestämmelsen
I förhållande till den nuvarande lydelsen har paragrafen ändrats på så sätt
1. att straffbestämmelsen har utformats efter mönster av 8 § första
stycket i den föreslagna smugglingslagen (SL) och
2. att det nuvarande andra stycket har upphävts eftersom det inte behövs.
Vad först gäller anpassningen till motsvarande bestämmelse i SL, 8 §
första stycket, kan anmärkas följande.
Straffansvar för underlåtenhet att lämna deklaration inträder då någon
underlåter att på en bemannad tullplats lämna deklaration. Brottet skall i
princip anses fullbordat i och med att han passerat den punkt där
deklaration skall lämnas. Detta har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 6.1.
Straffansvar för underlåtenhet att lämna deklaration inträder vidare då
någon underlåter att lämna deklaration enligt 4 § första stycket sista
meningen. Där anges att den som inte för in varan till en bemannad
tullplats skall inom fem dagar efter införseln lämna in deklaration till
beskattningsmyndigheten (Skattemyndigheten i Gävle).
Att någon lämnar oriktig uppgift avses ha motsvarande innebörd som i
8 § första stycket SL. Detsamma gäller farerekvisitet. Vad som anförs i
kommentaren till 8 § första stycket SL bör därför kunna vara till ledning
då 9 § privatinförsellagen skall tillämpas. På förslag av Lagrådet har i
analogi med 3 § förlaget till ny smugglingslag lagts till att någon
underlåter att lämna föreskriven uppgift. Även i övrigt är bestämmelsen
utformad i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse krävs att gärningsmannen har
begått gärningen uppsåtligen eller av oaktsamhet . Efter mönster av 8 §
SL föreslås att det i lagtexten anges att gärningen skett uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet .
Avsikten är att såväl uppsåtskravet som oaktsamhetskravet i den här
bestämmelsen skall tillämpas på motsvarande sätt som i 8 § SL. Vad
som skall anses utgöra uppsåt och grov oaktsamhet då det är fråga om
brott enligt SL har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.7.1
och 5.7.2.
Det bör här framhållas att privatinförsellagens beskattnings-
bestämmelser är av sådan beskaffenhet att den som för in varor utöver
de skattefria kvantiteterna nästan undantagslöst måste ha insett att han
skulle ha deklarerat varorna. I allt fall torde okunskap om
bestämmelsernas innehåll regelmässigt få anses utgöra grov oaktsamhet.
Det är följaktligen inte avsett att kravet på grov oaktsamheten skall
innebära att det straffbara området inskränks i praktiken jämfört med
nuvarande ordning.
Det nuvarande andra stycket föreslås upphävt. Att SL och
skattebrottslagen inte är tillämpliga föreslås framgå direkt av dessa
lagar.
9 a §
Genom denna paragraf, som är ny, ges möjlighet att undgå ansvar genom
s.k. frivillig rättelse. Paragrafen är utformad efter mönster av 15 § SL.
Vad som anförs i författningskommentaren till den bestämmelsen bör
därför i tillämpliga delar tjäna till ledning även avseende den här bestäm-
melsen. Som framgår av lagtexten har bestämmelsen inget samband med
skyldigheten att betala särskild avgift enligt 7 §. För sådan avgift finns
möjlighet till bl.a. frivillig rättelse enligt vad som föreskrivs i 15 §.
9 b §
I den här bestämmelsen erinras om att SL innehåller sådana
bestämmelser om förundersökning, tvångsmedel, åtal m.m. som gäller
vid brott enligt 9 § privatinförsellagen. Tillämpningsområdet för
bestämmelserna i SL framgår av 1 § andra och tredje styckena SL (jfr
författningskommentaren till de bestämmelserna).
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner
Genom 14 § i denna lag blir VSL:s bestämmelser om förundersökning
och tvångsmedel tillämpliga när det är fråga om brott enligt 8 §.
Ändringen innebär att hänvisningen till bestämmelserna i VSL ersätts
med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i SL.
7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen
4, 7 och 8 §§ har förtydligats. I 4 § första stycket har på förslag av
Lagrådet lagts till underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift . I 4 §
sista stycket första meningen har gjorts en anpassning till regeringens
förslag om ändring av 3 § lagen om transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m. I 7 § första stycket 2 har i likhet med
6 kap. 10 § andra stycket 3 i förslaget till ny tullag gjorts den
redaktionella ändringen att ordet handresgods bytts ut mot bagage .
Bakgrunden till ändringarna i 4, 7 och 8 §§ har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 6.2.
Här bör påpekas att 4 § i sin nuvarande lydelse särskilt anger generell
anmälningsskyldighet för bl.a. den som för in eller ut barnpornografi
enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av
barnpornografi. Eftersom all införsel och utförsel av sådana varor är
förbjuden enligt 1998 års lag, omfattar anmälningsskyldigheten i före-
slagna 4 § första stycket all införsel eller utförsel av barnpornografi
enligt den lagen.
I 7, 8, 11, 12 och 20 §§ har hänvisningar till VSL ersatts med
hänvisningar till den nya smugglingslagen (SL). Övriga ändringar i 11
och 12 §§ har tillkommit på förslag av Lagrådet. Ändringarna innebär en
anpassning till 6 kap. 21 § i förslaget till ny tullag.
I 9 § har på förslag av Lagrådet gjorts ett tillägg om förtroliga
meddelanden. Motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 1 § tredje stycket
punktskattekontrollagen och finns även i förslaget till ny tullag (6 kap.
11 §).
I 17 § regleras Tullverkets möjligheter att omhänderta en
införselreglerad vara. Genom en ny andra mening har lagtexten
utformats så att förutsättningarna för ett omhändertagande tydligare
sammanfaller med den ordning som är avsedd med 17 a 17 d §§ (jfr
prop. 1998/99:79 s. 85 ff och 99). I författningskommentaren till 22 §
första stycket SL behandlas frågan om gränsdragningen mellan
omhändertagande enligt 17 § inregränslagen och beslag. På förslag av
Lagrådet har gjorts motsvarande tillägg som i 4 § första stycket.
I en ny paragraf, 20 a §, finns en erinran om att det i SL finns särskilda
bestämmelser om förundersökning, tvångsmedel, åtal m.m. (jfr 1 § andra
och tredje styckena SL och författningskommentaren till de bestämmel-
serna). Den straffbestämmelse i inregränslagen som avses är 19 §.
7.8 Förslaget om lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
I 2 kap. 14 och 15 §§ har hänvisningar till VSL ersatts med hänvisningar
till SL.
I 2 kap. 27 § finns nu en bestämmelse som gör att 13 § och 24 § första
stycket VSL blir tillämpliga vid brott enligt den här lagen.
Bestämmelserna i VSL gäller förundersökningsbefogenhet för
Tullverket och åtalsrätt för de s.k. tullåklagarna. Bestämmelsen föreslås
ersatta med en erinran om att det i SL finns särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel, åtal m.m. (jfr 1 § andra stycket SL och
författningskommentaren till den bestämmelsen). De
straffbestämmelser i 1998 års lag som avses är 2 kap. 24 26 §§.
7.9 Förslaget till lag om ändring i tullagen (2000:000)
I prop. 1999/2000:1262 föreslås bl.a. en ny tullag som skall ersätta den
nuvarande tullagen (1994:1550). Här lämnas förslag om att införa
ytterligare en paragraf i den nya tullagen. I denna paragraf erinras om att
det i SL finns särskilda bestämmelser om förundersökning,
tvångsmedel, åtal m.m. (jfr författningskommentaren till 1 § andra
stycket SL). Paragrafen avser brottet tullförseelse enligt den nya
tullagen (10 kap. 1 §). Brottet motsvarar brotten tullförseelse enligt
96 § i den nuvarande tullagen och 71 § tullförordningen.

Promemorians lagförslag
1 Förslag till lag om straff för smuggling m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar m.m. beträffande
gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor.
Särskilda sådana bestämmelser finns i kungörelsen (1925:465) med
särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin,
lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker,
lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, fiskelagen
(1993:787), tullagen (1994:1450), lagen (1994:1565) om beskattning
av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är
medlem i Europeiska unionen, lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner, lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges
gräns mot ett annat land som är medlem i Europeiska unionen, lagen
(1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror,
tobaksvaror och mineraloljeprodukter samt i med stöd av dessa
författningar meddelade bestämmelser.
Lagen är inte tillämplig på varor som transporteras genom det i 2 §
angivna området för Sveriges territorium med fartyg eller luftfartyg som
endast tillfälligt passerar genom området.

2 § En vara som avses i denna lag skall anses ha införts till eller utförts
från landet när den har förts över gränsen för Sveriges landområde,
sjöterritorium eller luftrummet däröver.
Straffbestämmelser m.m.
Smugglingsbrott
3 § Den som uppsåtligt för in en vara till landet eller för ut en vara från
landet i strid mot förbud eller villkor för införseln eller utförseln döms
för smuggling till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till penningböter. Om gärningen gäller narkotika döms till
fängelse i högst tre år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse
i högst sex månader.
För smuggling döms också den som uppsåtligt på otillåtet sätt
förfogar över en vara som är belagd med införselförbud eller
utförselförbud. Detsamma gäller den som uppsåtligt förfogar över en
vara i strid mot villkor som uppställts för eller i samband med varans
införsel eller utförsel.
Bestämmelser om att införselförbjudna och införselreglerade varor
under vissa förutsättningar får föras in i landet utan hinder av förbud
eller restriktioner finns i lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor och lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land som är
medlem i Europeiska unionen.

4 § Om brott som avses i 3 § är att anse som grovt, döms för grov
smuggling till fängelse, lägst sex månader och högst sex år eller, om
gärningen gäller narkotika, lägst två och högst tio år.
Vid bedömning av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse, om
gärningsmannen varit försedd med vapen eller annat sådant hjälpmedel
eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art. Om gärningen gäller
narkotika skall vidare särskilt beaktas om den utgjort ett led i en
verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,
avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt
hänsynslös art.

5 § Den som av grov oaktsamhet förövar en gärning som avses i 3 §
första stycket och därigenom ger upphov till fara för att en vara förs in
till landet eller förs ut ur landet i strid mot förbud eller villkor döms för
vårdslös olovlig införsel eller vårdslös olovlig utförsel till böter eller
fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till penningböter.
Detsamma skall gälla den som av grov oaktsamhet förfar på sätt som
avses i 3 § andra stycket och därigenom ger upphov till fara för att varan
förfogas över i strid mot förbud eller mot villkor som ställts upp för
eller i samband med varans införsel eller utförsel.

6 § För försök till smuggling samt för försök, förberedelse och
stämpling till grov smuggling döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken. Detsamma gäller förberedelse till smuggling av narkotika
samt stämpling till sådan smuggling av narkotika som inte är att anse
som ringa.
Tullbrott (yttre gräns)
7 § Den som i samband med införsel eller utförsel av en vara uppsåtligt
genom att undandra varan tullbehandling eller genom vilseledande
uppgift till en tullmyndighet ger upphov till fara för att tull, annan skatt
eller avgift undandras döms för tullbrott till böter eller fängelse i högst
två år.
För tullbrott döms också den som uppsåtligt förfogar över en
oförtullad vara eller över restitutionsgods och därigenom föranleder att
tull, annan skatt eller avgift undandras eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas till honom själv eller annan. Detsamma gäller den som
uppsåtligt förfogar över en vara i strid mot villkor som uppställts för
befrielse från eller nedsättning av tull eller annan skatt.

8 § Om brott som avses i 7 § är att anse som grovt, döms för grovt
tullbrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det rört
mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar
eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led i en
brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i
annat fall varit av synnerligen farlig art.

9 § Den som av grov oaktsamhet förfar på sätt som anges i 7 § och
därigenom ger upphov till fara för att tull eller annan skatt undandras
eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller
annan döms för vårdslös tulluppgift till böter eller fängelse i högst två
år.

10 § För försök till tullbrott samt för försök, förberedelse och
stämpling till grovt tullbrott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Cirkulationsordningsbrott (inre gräns)
11 § Den som uppsåtligt i syfte att undandra skatt som belöper på en
vara, beträffande vilken cirkulationsordningens bestämmelser överträtts,
ger upphov till fara för skatteundandragande döms för cirkulations-
ordningsbrott till böter eller fängelse i högst två år.
Med cirkulationsordningens bestämmelser avses i första stycket de
bestämmelser, om ledsagardokument, säkerhet för skattebetalning och
anmälningsskyldighet som finns i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,
lagen (1994:1564) om alkoholskatt och lagen (1994:1776) om skatt på
energi samt i artiklarna 7, 10, 13, 15 och 18 i rådets direktiv 92/12/EEG
av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga
varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor, senast
ändrat genom rådets direktiv 96/99/EG.

12 § Om brott som avses i 11 § är att anse som grovt, döms för grovt
cirkulationsordningsbrott till fängelse lägst sex månader och högst sex
år.
Vid bedömning av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska
handlingar eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som
ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större
omfattning eller i annat fall varit av synnerligen farlig art.

13 § Den som av grov oaktsamhet med avseende på en vara, beträffande
vilken cirkulationsordningens i 11 § angivna bestämmelser överträtts,
ger upphov till fara för skatteundandragande döms för vårdslös
tillämpning av cirkulationsordningen till böter eller fängelse i högst
två år.

14 § För förberedelse och stämpling till grovt cirkulationsordningsbrott
döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Olovlig befattning med smuggelgods m.m.
15 § Den som uppsåtligt förvärvar, transporterar, förvarar eller avyttrar
en vara som varit föremål för
1) brott enligt 3-5 §§ i denna lag döms för olovlig befattning med
smuggelgods och
2) brott enligt 7-9, 11-13 §§ i denna lag eller 9 § lagen (1994:1565)
om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från
land som är medlem i Europeiska unionen döms för olovlig befattning
med skattepliktig vara
till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,
penningböter.
Bestämmelser om straff m.m. för den som olovligt förvärvar,
transporterar, förvarar, avyttrar eller på annat sätt befattar sig med
narkotika finns i narkotikastrafflagen (1968:64).

16 § Om gärningsmannen i fall som avses i 15 § första stycket inte insåg
men hade skälig anledning anta att varan varit föremål för sådant brott
döms i fall som avses under 1) för vårdslös olovlig befattning med
smuggelgods och i fall som avses under 2) för vårdslös olovlig
befattning med skattepliktig vara till böter eller, om brottet är ringa,
penningböter.
Medverkan
17 § Har flera medverkat till en gärning som avses i 3-16 §§ tillämpas
bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Detta gäller emellertid inte om
gärningen bedöms ha ett straffvärde som svarar mot enbart
penningböter.
Frivillig rättelse
18 § Den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att tull, annan skatt
eller avgift kan påföras, tillgodoföras eller återbetalas med rätt belopp,
döms inte till ansvar enligt 7-16 §§.
Förverkande
19 § En vara som har varit föremål för brott enligt denna lag eller enligt
9 § lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av
alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska
unionen skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I
stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.
Utbyte av brott enligt denna lag eller enligt 9 § lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land
som är medlem i Europeiska unionen skall förklaras förverkat, om det
inte är uppenbart oskäligt.
Egendom som avses i första stycket första meningen får inte
förverkas, om den efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap
om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med
brottet.

20 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna
lag eller enligt 9 § lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel
av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i
Europeiska unionen får förverkas, om ägaren eller någon som var i hans
ställe förövat gärningen eller medverkat till denna eller haft utbyte av
den samt om förverkandet behövs för att förebygga brott eller det annars
finns särskilda skäl till det. I stället för egendomen får dess värde
förklaras förverkad.
I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten
föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger
fortsatt missbruk av den. I sådana fall får också en del av egendomens
värde förklaras förverkat.

21 § När ett beslut om förverkande av egendom har vunnit laga kraft
skall egendomen säljas genom Tullverkets försorg eller i den ordning
som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egendom. Kan
egendomen inte säljas, får den förstöras. Även sådan egendom som kan
befaras komma till brottslig användning eller som annars är olämplig för
försäljning skall förstöras.
Om i stället för egendomen dess värde har förklarats förverkat och det
fastställda beloppet har betalats inom två månader från det att beslutet
om förverkande vann laga kraft skall egendomen utlämnas till ägaren. I
annat fall får egendomen säljas i den ordning som föreskrivs i första
stycket och det fastställda beloppet tas ut ur de influtna medlen. Finns
överskott, sedan kostnaderna för försäljningen dragits av, skall detta
redovisas till ägaren eller någon annan rättsinnehavare.
Förundersökning
22 § Förundersökning angående brott som avses i 1 § får inledas av en
tullmyndighet. Vad som sägs i rättegångsbalken om undersökningsledare
gäller då tullmyndigheten. Är saken inte av enkel beskaffenhet skall
ledningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet. Åklagaren skall även annars överta ledningen när detta är
påkallat av särskilda skäl.
När en undersökning leds av åklagaren får han anlita biträde av en
tullmyndighet. Åklagaren får också när det är lämpligt uppdra åt en
tulltjänsteman att vidta särskilda åtgärder som hör till utredningen.
Innan förundersökning har hunnit inledas, får en tulltjänsteman och en
tjänsteman vid Kustbevakningen hålla förhör och vidta andra
utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen.
Tvångsmedel
Gripande m.m.
23 § En tulltjänsteman och en tjänsteman vid Kustbevakningen har
samma rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer en polisman att
gripa den som misstänks för brott som avses i 1 § och att till förhör ta
med den som befinner sig på den plats där ett sådant brott förövas.
Beslag
24 § En tulltjänsteman och en tjänsteman vid Kustbevakningen har i
fråga om brott som avses i 1 § samma rätt att ta egendom i beslag som
enligt rättegångsbalken tillkommer en polisman.
En tulltjänsteman, en tjänsteman vid Kustbevakningen och en
polisman får även i andra fall än som avses i första stycket ta i beslag
egendom om det finns anledning anta att den blir förverkad på grund av
brott som avses i 1 §.
Om beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, skall anmälan
skyndsamt göras till honom, varvid han omedelbart skall pröva om
beslaget skall bestå.

25 § Beslagtagen egendom skall förvaras av Tullverket, om åklagaren
inte bestämmer något annat.

26 § En myndighet som har om hand egendom som har tagits i beslag på
grund av bestämmelserna i 19 § får omedelbart låta försälja den om
1. den inte kan vårdas utan fara för förstöring,
2. vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller
3. det annars finns särskilda skäl.
Om egendomen i fall som avses i första stycket inte kan säljas får
myndigheten i stället besluta att egendomen skall förstöras.
Om egendom, som sålunda sålts eller förstörts, inte förverkas har
ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som
sålts utgår dock inte ersättning med högre belopp än vad som influtit vid
försäljningen. Om egendomen har förstörts utgår ersättning med skäligt
belopp.
Spritdryck, vin, starköl och öl får säljas endast till den som är
berättigad att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor
enligt alkohollagen (1994:1738).

27 § Om beslag som skett enligt denna lag hävs på
1. oförtullad egendom som införts från tredje land, direkt eller via ett
EU-land, eller som har varit föremål för utförselåtgärder i förhållande
till tredje land eller
2. punktskattepliktig egendom i den EU-interna trafiken, för vilken
full skatt inte blivit erlagd här i landet
och finns inte egendomen i Tullverkets besittning skall den överlämnas
till Tullverket. Har egendomen redan sålts skall köpeskillingen
överlämnas till Tullverket.
Husrannsakan
28 § En tulltjänsteman och en tjänsteman vid Kustbevakningen har i
fråga om brott som avses i 1 § samma rätt att företa husrannsakan som
enligt rättegångsbalken tillkommer en polisman, om det är brådskande
fall.
Om det finns anledning anta att brott som avses i 1 § har förövats får
en tulltjänsteman, en tjänsteman vid Kustbevakningen och en polisman
utan förordnande företa husrannsakan i magasin och liknande utrymmen
för att söka efter egendom som är underkastad beslag.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
29 § En tulltjänsteman har i fråga om brott som avses i 1 § samma rätt
att besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning som enligt
rättegångsbalken tillkommer en polisman, om det är brådskande fall.
Om det finns anledning anta att en person, som i omedelbart samband
med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna invid
Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en flygplats
eller något annat område som har direkt förbindelse med utlandet, har
med sig egendom som kan tas i beslag enligt denna lag eller enligt någon
i 1 § angiven författning, får en tulltjänsteman och en tjänsteman vid
Kustbevakningen företa kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning på
honom samt ta urinprov. På den som är under femton år får ytlig
kroppsbesiktning företas endast om det finns särskilda skäl. Ingen får
hållas kvar för urinprovstagning.
En tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen som med
laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i
anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är
nödvändig av säkerhetsskäl samt tillfälligt omhänderta vapen eller andra
farliga föremål.

30 § Under de förutsättningar som anges i andra stycket får chefen för
en tullmyndighet besluta om särskild kontroll av varje resande som med
ett visst transportmedel eller under en viss angiven, kortare tidrymd
ankommer till eller avreser från en begränsad gräns- eller kustort eller
annan plats som har förbindelse med utlandet.
En särskild kontroll innebär att kroppsvisitation får företas under
förutsättning
1. att det finns anledning anta att en eller flera resande, som med
transportmedlet eller under tidrymden ankommer till eller avreser från
platsen, har begått eller står i begrepp att begå ett brott mot in- eller
utförselförbud eller in- eller utförselrestriktioner,
2. att det för fullbordat sådant brott inte är föreskrivet lindrigare straff
än fängelse sex månader,
3. att tillräckliga uppgifter saknas för att rikta misstanke mot en
bestämd person eller en mindre krets av personer
4. samt att det är oundgängligen nödvändigt med en särskild kontroll
och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig för att uppnå det
särskilda resultatet.
Ett beslut om särskild kontroll går i verkställighet omedelbart men
skall utan dröjsmål underställas Generaltullstyrelsens prövning.

31 § Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och
kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i transportmedel samt, om undersökningsmannen eller den
undersökte begär det och det kan ske utan större omgång, i vittnens
närvaro. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning beträffande kvinnor får
inte verkställas eller bevittnas av andra än kvinnor, läkare eller
legitimerade sjuksköterskor.
Protokoll skall föras och bevis utfärdas om företagen kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, om den undersökte begär det vid förrättningen
eller om föremål tas i beslag.
Befogenheterna
32 § Beslut om användning av tvångsmedel får fattas endast av en
tulltjänsteman och en tjänsteman vid Kustbevakningen, som har
erforderlig utbildning. Detsamma gäller beträffande verkställighet av
beslut om användning av tvångsmedel.
Åtal och talan om förverkande
33 § Kan brott som avses i
1. 3 § eller försök till sådant brott eller 5 § föranleda påföring av en
sådan avgift som avses i 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor,
2. 7 § eller försök till sådant brott eller 9 § föranleda påföring av
tulltillägg enligt 82-84 §§ tullagen (1994:1550),
3. 11 eller 13 § föranleda påföring av transporttillägg enligt 4 kap. 1 §
lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter eller
4. 9 § lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alko-
holdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska
unionen föranleda påföring av en sådan avgift som avses i 7 § den lagen
får åtal för brottet väckas endast när det med hänsyn till dess allvarliga
art eller i övrigt finns särskilda skäl till det.
Vad som sägs i första stycket gäller även talan om förverkande enligt
19 §.

34 § I mål om brott som avses i 1§, där straffvärdet svarar mot böter och
det är uppenbart att rätten inte skulle döma till svårare påföljd, får talan
föras av befattningshavare vid Tullverket som Generaltullstyrelsen
bestämmer. En sådan befattningshavare får även som åklagare meddela
beslut enligt 3 § fjärde stycket lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa
fall vid förverkande m.m.
Bestämmelserna i första stycket inskränker inte allmän åklagares
åtalsrätt.

35 § Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 19 §, inte är känd
eller saknar känt hemvist inom landet, får talan om egendomens
förverkande föras mot den hos vilken varan påträffades.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den , då lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall upphöra att gälla.

2. Vad som i denna lag är föreskrivet om förverkande skall tillämpas
även beträffande brott som har begåtts före ikraftträdandet, om detta
leder till en lindrigare bedömning.

2 Förslag till lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom föreskrivs i fråga om narkotikastrafflagen (1968:64)
att 1-5 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Den som olovligen
1. överlåter narkotika,
2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,
3. förvärvar narkotika i över-
låtelsesyfte,
4. anskaffar, bearbetar, för-
packar, transporterar, förvarar
eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inte är avsedd
för eget bruk,
5. bjuder ut narkotika till för-
säljning, förvarar eller befordrar
vederlag för narkotika, förmedlar
kontakter mellan säljare och
köpare eller företar någon annan
sådan åtgärd, om förfarandet är
ägnat att främja narkotikahandel,
eller
6. innehar, brukar eller tar annan
befattning med narkotika

döms, om gärningen sker upp-
såtligen, för narkotikabrott till
fängelse i högst tre år.
Den som olovligen
1. överlåter narkotika,
2. till landet för in eller från
landet för ut narkotika,
3. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,
4. förvärvar narkotika i över-
låtelsesyfte,

5. anskaffar, bearbetar, för-
packar, transporterar, förvarar
eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inte är avsedd
för eget bruk,

6. bjuder ut narkotika till
försäljning, förvarar eller
befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan
säljare och köpare eller företar
någon annan sådan åtgärd, om
förfarandet är ägnat att främja
narkotikahandel, eller
7. innehar, brukar eller tar annan
befattning med narkotika döms,
såvitt avser en gärning enligt 1
och 3-7, om gärningen sker
uppsåtligen, för narkotikabrott
till fängelse i högst tre år. Om
straff m.m. för en gärning enligt
2 finns bestämmelser i lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m.

2 §
Är brott som avses i 1 § med
hänsyn till arten och mängden
narkotika samt övriga omstän-
digheter att anse som ringa, döms
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Är brott som avses i 1 § 1 och
3-7 med hänsyn till arten och
mängden narkotika samt övriga
omständigheter att anse som
ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.

3 §
Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt
narkotikabrott dömas till fäng-
else, lägst två år och högst tio år.
Är brott som avses i 1 § 1 och
3-7 att anse som grovt, skall för
grovt narkotikabrott dömas till
fängelse, lägst två år och högst tio
år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit
av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en
sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.

3 a §
Den som av grov oaktsamhet
begår gärning som avses i 1 § 1-5,
döms för vårdslöshet med
narkotika till böter eller fängelse
i högst ett år.
I ringa fall skall inte dömas till
ansvar.
Den som av grov oaktsamhet
begår gärning som avses i 1 § 1
och 3-6, döms för vårdslöshet
med narkotika till böter eller
fängelse i högst två år.

4 §
För försök eller förberedelse
till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott liksom för
stämpling till narkotikabrott, som
inte är att anse som ringa, eller till
grovt narkotikabrott, döms om
gärningen avser annan befattning
än som avses i 1 § 6, till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.
För försök eller förberedelse
till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott liksom för
stämpling till narkotikabrott, som
inte är att anse som ringa, eller till
grovt narkotikabrott, döms om
gärningen avser annan befattning
än som avses i 1 § 7, till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

5 §
Har flera medverkat till brott
som avses i 1-4 §§ och innefattar
gärningen inte endast befattning
enligt 1 § 6, gäller
bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.
Har flera medverkat till brott
som avses i 1-4 §§ och innefattar
gärningen inte endast befattning
enligt 1 § 7, gäller
bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.

________

Denna lag träder i kraft den

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker.
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1960:419) om förbud i vissa fall
mot införsel av spritdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
1 mom.
Bryter någon mot förbud, som
avses i 1 §, vare det ansett
såsom varusmuggling enligt
lagen om straff för
varusmuggling.
Om straff m.m. för
överträdelse av förbud som
avses i 1 § finns bestämmelser i
lagen (1999:000) om straff för
smuggling m.m.
Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit
avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga
rum.
Visas, att det fartyg, med vilket
dryckerna forslats, på grund av
sjönöd för räddande av fartyg,
last och människoliv tvingats att
ingå på svenskt territorialvatten
och att där förbliva, vare den
tilltalade från ansvar fri.

2 mom.
Allmänt åtal för brott som avses i 1 mom. får väckas endast efter
medgivande av Generaltullstyrelsen.

________

Denna lag träder i kraft

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Den som uppsåtligen bryter mot 2 § 2-6 döms för dopningsbrott till
fängelse i högst två år.
Om brott som avses i första stycket är att anse som ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Om straff för olovlig införsel
m.m. finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
Om straff för olovlig införsel
m.m. finns bestämmelser i lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m.

_________

Denna lag träder i kraft

5 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787).

Härigenom föreskrivs att det i fiskelagen (1993:787) skall införas en
ny paragraf, 42 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

42 a §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning och
tvångsmedel vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (1999:000) om straff för
smuggling m.m.

_________

Denna lag träder i kraft

6 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550).

Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (1994:1550)
dels att 23, 57, 57 d, 66, 83 och 97 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 82 a och 97 a §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

23 §
Tulltaxering och sådan omprövning som innefattar bokföring i
efterhand får göras även efter utgången av annars föreskriven tid om den
tullskyldige har samtyckt till att sådan tulltaxering sker.
Om den tullskyldige har åtalats
för brott enligt lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling, får
tulltaxering och omprövning
enligt första stycket göras även
efter utgången av nämnda tid för
den vara som åtalet avser. Beslut
om det får dock inte meddelas
senare än under kalenderåret efter
det då åtalet väcktes. Om den
tullskyldige har avlidit, får
beslutet inte meddelas senare än
sex månader efter dödsfallet.
Ogillas åtalet, skall
tullmyndigheten undanröja be-
slutet, om domen vinner laga
kraft.
Andra stycket skall tillämpas
också i fall då den som har
företrätt en juridisk person åtalats
för brott enligt lagen om straff
för varusmuggling, om brottet
avser tull som den juridiska
personen haft att betala.
Om den tullskyldige har åtalats
för brott enligt lagen (1999:000)
om straff för smuggling m.m., får
tulltaxering och omprövning
enligt första stycket göras även
efter utgången av nämnda tid för
den vara som åtalet avser. Beslut
om det får dock inte meddelas
senare än under kalenderåret efter
det då åtalet väcktes. Om den
tullskyldige har avlidit, får
beslutet inte meddelas senare än
sex månader efter dödsfallet.
Ogillas åtalet, skall
tullmyndigheten undanröja be-
slutet, om domen vinner laga
kraft.
Andra stycket skall tillämpas
också i fall då den som har före-
trätt en juridisk person åtalats för
brott enligt lagen (1999:000) om
straff för smuggling m.m., om
brottet avser tull som den
juridiska personen haft att betala.

57 §
För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
tullagstiftningen har fullgjorts riktigt och fullständigt får
tullmyndigheten undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras,
2. områden för tillfälligt lager, tullager, frizoner, frilager och
exportbutiker, flygplatser och bangårdar, där varor som står under
tullkontroll förvaras, och även lokaler inom sådana områden, samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s
tullområde eller av person som kan anmanas att stanna enligt 58 §.
Bestämmelser om kroppsvisi-
tation och kroppsbesiktning finns
i 19 § lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
Bestämmelser om kroppsvisi-
tation och kroppsbesiktning finns
i 29-31 §§ lagen (1999:000) om
straff för smuggling m.m.

57 d §
Under de förutsättningar som anges i andra stycket får chefen för en
tullmyndighet besluta att postförsändelse som väntas till viss
postanstalt, och som kommer från tredje land, skall hållas kvar av
postbefordringsföretaget när försändelsen kommer in till postanstalten.
Ett beslut skall meddelas att gälla viss angiven, kortare tidsrymd.
Förutsättningar för ett beslut
om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att
sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling, samt
2. att ett sådant beslut är nöd-
vändigt för att det avsedda
resultatet skall uppnås.
Förutsättningar för ett beslut
om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att
sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1999:000) om straff
för smuggling m.m., samt
2. att ett sådant beslut är
nödvändigt för att det avsedda
resultatet skall uppnås.
Ett beslut om kvarhållande får verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av Generaltullstyrelsen.

66 §
Polisen och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i
kontrollverksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 57, 58-63 §§ om
en tullmyndighet och en tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också
en polismyndighet och Kustbevakningen samt en polisman och en
tjänsteman vid Kustbevakningen.
Ett postbefordringsföretag som regeringen bestämmer är skyldigt att
på begäran av tullmyndigheten till denna myndighet överlämna en
försändelse som kvarhållits enligt 57 d §.
Ett befordringsföretag är
skyldigt att göra anmälan till
Tullverket om det i företagets
verksamhet uppkommer misstanke
om att en försändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling, och att även i
övrigt medverka i
kontrollverksamheten enligt denna
lag i fråga om varor som befordras
med post, på järnväg eller med
luftfartyg. I fråga om sådan
medverkan gäller inte 57-63 §§.
Ett befordringsföretag är
skyldigt att göra anmälan till
Tullverket om det i företagets
verksamhet uppkommer misstanke
om att en försändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1999:000) om straff
för smuggling m.m. och att även i
övrigt medverka i
kontrollverksamheten enligt denna
lag i fråga om varor som befordras
med post, på järnväg eller med
luftfartyg. I fråga om sådan
medverkan gäller inte 57-63 §§.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om medverkan som
avses i första och tredje styckena.

82 a §

Tulltillägg skall också påföras
den som är tullskyldig men som
inte är skyldig att lämna skriftlig
eller med databehandlingsteknik
upprättad deklaration, om han
under förfarandet till ledning
för fastställande av tull lämnat
en uppgift som befinns vara
oriktig. Tulltillägget är femtio
procent av den tull som inte
skulle ha påförts, om den
oriktiga uppgiften godtagits.
Har den tullskyldige underlåtit
att anmäla varan skall han
likaså påföras tulltillägg. I detta
fall är tulltillägget femtio
procent av den tull som påförs
honom.

83 §
Tulltillägg skall påföras om tullskyldighet uppkommer på grund av
olaga införsel,
olaga undandragande av varor från tullövervakning, eller
förfogande i övrigt över en oförtullad vara, i strid mot för varan
föreskriven inskränkning i förfoganderätten som föreskrivits för varan.
Första stycket gäller endast
om den tullskyldige rätteligen
skulle ha lämnat en skriftlig
eller med databehandlingsteknik
upprättad deklaration till
ledning för fastställande av tull.

97 §
Ansvar för tullförseelse inträder
inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
Ansvar för tullförseelse inträder
inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m.

97 a §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning och
tvångsmedel vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (1999:000) om straff för
smuggling m.m.
_________

Denna lag träder i kraft

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och
tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska
unionen.

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1994:1565) om beskattning av
privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är
medlem i Europeiska unionen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar uppgift som
befinns oriktig eller underlåter att
deklarera skattepliktig införsel
enligt denna lag döms till böter. I
ringa fall skall inte dömas till
ansvar.
Lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling utom såvitt avser
13 § och 24 § första stycket
första meningen och
skattebrottslagen (1971:69) skall
inte tillämpas på införsel som
avses i denna lag.
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet lämnar uppgift
som befinns oriktig eller under-
låter att deklarera skattepliktig
införsel enligt denna lag döms till
böter eller fängelse i högst ett
år.
Skattebrottslagen (1971:69)
skall inte tillämpas på införsel
som avses i denna lag. Detsamma
gäller 3-14 §§ lagen (1999:000)
om straff för smuggling m.m.
Däremot skall den lagens övriga
bestämmelser tillämpas.

_________

Denna lag träder i kraft

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner.

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1996:95) om vissa inter-
nationella sanktioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
Bestämmelserna i 13-19 §§
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling gäller vid brott
mot ett förbud mot in- eller
utförsel av varor eller åtgärder
som främjar sådan in- eller
utförsel som har föreskrivits
enligt 4 §, eller
i en sådan av Europeiska
gemenskapen beslutad
förordning som avses i 8 §
andra stycket.
Särskilda bestämmelser om
förundersökning och
tvångsmedel vid brott som rör
in- eller utförsel finns i lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m.

_________

Denna lag träder i kraft

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen
dels att 3-5 7, 8, 11, 12, 17, 18 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Lagen är tillämplig endast
beträffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i
lagen (1992:1300) om krigs-
materiel, och produkter som
avses i lagen (1998:397) om
strategiska produkter,
2. varor som skall beskattas
enligt lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel av
alkoholdrycker och tobaksvaror
från land som är medlem i
Europeiska unionen,
3. narkotika som avses i
narkotikastrafflagen (1968:64),
4. vapen och ammunition som
avses i vapenlagen (1996:67),
5. injektionssprutor och
kanyler,
6. dopningsmedel som avses i
lagen (1991:1969) om förbud
mot vissa dopningsmedel,
7. springstiletter,
springknivar, knogjärn,
kaststjärnor, riv- eller
nithandskar, batonger, karate-
pinnar, blydaggar, spikklubbor
och liknande,
8. kulturföremål som avses i 5
kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.,
9. hundar och katter för annat
ändamål än handel,
10. spritdrycker, vin och
starköl enligt alkohollagen
(1994:1738), teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat enligt
lagen (1961:181) om försäljning
av teknisk sprit m.m. samt
tobaksvaror vid kontroll av
åldersgränsen i 13 § tobaks-
lagen (1993:581),
11. nötkreatur, svin, får,
getter, fjäderfän, fisk och
reptiler,
12. andra djur än sådana som
anges ovan och produkter av
djur, om det finns särskild
anledning att misstänka att
smittsam sjukdom förekommer,
att djuret eller djurprodukten på
annat sätt utgör en allvarlig
hälsorisk för människor eller
djur, att medföljande dokument
är ofullständiga eller felaktiga,
att erforderliga dokument
saknas eller att de villkor som i
övrigt gäller för införseln inte är
uppfyllda.
Lagen är tillämplig endast
beträffande varor som är föremål
för förbud eller andra
restriktioner vid införsel från
eller utförsel till ett annat EU-
land samt varor som skall
beskattas enligt lagen
(1994:1565) om beskattning av
privatinförsel av alkoholdrycker
och tobaksvaror från land som är
medlem i Europeiska unionen.

4 §
Anmälningsskyldighet
föreligger
1. för den som utan
erforderligt tillstånd, eller med
stöd av tillstånd som föranletts
av vilseledande uppgift, från ett
annat EU-land till Sverige inför
eller från Sverige till ett sådant
land utför en vara som avses i 3
§ 3, 5-8 och 10,
2. för den som från ett annat
EU-land till Sverige inför eller
från Sverige till ett sådant land
utför en vara som avses i 3 § 1,
4, 9, 11 och 12.
Om tillstånd krävs för att en
vara skall få föras in i landet
från ett annat EU-land och
vederbörligt tillstånd inte har
beviljats när införsel sker, skall
varan anmälas för
tullmyndigheten. Detsamma
gäller i fråga om en vara som
skall förs ut ur landet till ett
annat EU-land, om det krävs
tillstånd för utförseln och
vederbörligt sådant tillstånd
inte har beviljats.
Anmälan enligt första stycket
skall ske utan dröjsmål vid
närmaste bemannade tullplats.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande
Generaltullstyrelsen får meddela närmare föreskrifter om
anmälningsskyldigheten.

5 §
Var och en är skyldig att stanna
på en tulltjänstemans anmaning.
Sådan anmaning får ges
1. den som i omedelbart sam-
band med inresa till Sverige från
ett annat EU-land eller vid utresa
från Sverige till ett sådant land
befinner sig i omedelbar närhet av
gränspassage, om det behövs för
att möjliggöra sådan kontroll som
avses i 7 §,
2. den som anträffas i trakterna
invid Sveriges landgräns mot ett
annat EU-land, eller kuster, eller i
närheten av eller inom flygplats
eller annat område som har direkt
trafikförbindelse med ett annat
EU-land, om det finns anledning
anta att han medför en vara som
avses i 3 §, och att han inte
fullgjort sin
anmälningsskyldighet enligt 4 §.
Var och en är skyldig att stanna
på en tulltjänstemans anmaning.
Sådan anmaning får ges
1. den som i omedelbart sam-
band med inresa till Sverige från
ett annat EU-land eller vid utresa
från Sverige till ett sådant land
befinner sig i omedelbar närhet av
gränspassage, om det behövs för
att möjliggöra sådan kontroll som
avses i 7 §,
2. den som anträffas i trakterna
invid Sveriges landgräns mot ett
annat EU-land, eller kuster, eller i
närheten av eller inom flygplats
eller annat område som har direkt
trafikförbindelse med ett annat
EU-land, om det finns anledning
anta att han medför en vara som
inte får föras in i eller ut ur
landet eller att gällande villkor
för införseln eller utförseln inte
är uppfyllda.
En anmaning enligt första stycket 2 får ges endast om det behövs för
att möjliggöra kontroll enligt 7 § och får inte gå utöver vad som är
nödvändigt för detta ändamål.

7 §
För kontroll av att anmälningsskyldigheten enligt denna lag, eller
enligt lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av
alkoholdrycker och tobaksvaror från ett land som är medlem i
Europeiska unionen, fullgjorts riktigt och fullständigt, samt för kontroll
av att gällande villkor för in- eller utförsel av sådana varor som anges i 3
§ 1 och 3-12 uppfyllts, får en tulltjänsteman undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras vid införsel från eller utförsel till ett annat EU-land,
2. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av en resande vid inresa från eller utresa till ett
annat EU-land, eller av den som kan anmanas att stanna enligt 5 § första
stycket 2.
Ytterligare bestämmelser om
befogenheter bl.a. avseende
kroppsvisitation och
kroppsbesiktning finns i lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
Ytterligare bestämmelser om
befogenheter bl.a. avseende
kroppsvisitation och
kroppsbesiktning finns i lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m.

8 §
För kontroll av att anmäl-
ningsskyldigheten enligt denna
lag fullgjorts riktigt och
fullständigt får en tulltjänsteman
undersöka postförsändelser,
såsom paket, brev och liknande
försändelser. En sådan
försändelse får öppnas, om det
finns anledning anta att den
innehåller en vara som avses i 3 §,
och att denna vara kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling samt
försändelsen finns hos
tullmyndigheten eller på
utväxlingspostkontoret.
En tulltjänsteman får undersöka
postförsändelser, såsom paket och
brev, för att kontrollera om
gällande villkor för in- eller
utförseln är uppfyllda. En sådan
försändelse får öppnas, om det
finns anledning anta att den inne-
håller en vara som inte får föras
in i eller ut ur landet eller som
är belagd med införsel- eller ut-
förselrestriktioner, och att denna
vara kan tas i beslag enligt lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m. samt
försändelsen finns hos
tullmyndigheten eller på
utväxlingspostkontoret.

11 §
Under de förutsättningar som anges i andra stycket får chefen för en
tullmyndighet besluta att postförsändelse som väntas till viss
postanstalt, och som kommer från ett annat EU-land. skall hållas kvar av
postbefordringsföretaget när försändelsen kommer in till postanstalten.
Ett beslut skall meddelas att gälla viss angiven, kortare tidrymd.
Förutsättningar för ett beslut
om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att
sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling, samt
2. att ett sådant beslut är
nödvändigt för att det avsedda
resultatet skall uppnås.
Förutsättningar för ett beslut
om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att
sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1999:000) om straff
för smuggling m.m., samt
2. att ett sådant beslut är
nödvändigt för att det avsedda
resultatet skall uppnås.
Ett beslut om kvarhållande får verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av Generaltullstyrelsen.

12 §
Polisen och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i
kontrollverksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 5-7 och 13 §§
om en tullmyndighet och en tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan
också polismyndigheten och Kustbevakningen samt en polisman och en
tjänsteman vid Kustbevakningen.
Ett postbefordringsföretag som regeringen bestämmer är skyldigt att,
på begäran av tullmyndigheten, till denna myndighet överlämna en
försändelse som kvarhållits enligt 11 §.
Ett befordringsföretag är
skyldigt att göra anmälan till
Tullverket om det i företagets
verksamhet uppkommer misstanke
om att en försändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
Ett befordringsföretag är
skyldigt att göra anmälan till
Tullverket om det i företagets
verksamhet uppkommer misstanke
om att en försändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1999:000) om straff
för smuggling m.m.

17 §
Om det behövs för att
genomföra en kontroll enligt
denna lag, får en tullmyndighet ta
hand om en vara. Varan får
därvid läggas upp på lager för
tillfällig förvaring. De kostnader
som Tullverket haft för varans
uppläggning och förvaring skall
ersättas av den som för in eller för
ut varan.
En tullmyndighet får ta hand om
en vara om det behövs för att
genomföra en kontroll enligt
denna lag. Vidare får en tull-
myndighet ta hand om en vara
som enligt lag eller särskild för-
fattning inte får föras in i eller
ut ur landet och en vara för
vilken särskilt föreskrivet villkor
för införsel eller utförsel inte är
uppfyllt. De kostnader som
Tullverket haft för varans
uppläggning och förvaring skall
ersättas av den som för in eller för
ut varan.
Tullmyndigheten kan besluta att varan inte får tas ut från lagret förrän
kostnaderna ersatts eller säkerhet ställts för dem.
Tullmyndigheten får besluta om befrielse helt eller delvis från
ersättningsskyldigheten, om det finns särskilda skäl.

En vara som har omhänder-
tagits enligt första stycket får
även förstöras under kontroll av
en tullmyndighet eller annan
som denna godkänner eller
återutföras eller överlåtas till
staten.

18 §
En tullmyndighet har rätt att
göra kontrollbesök och revisioner
hos den som för ut sådana varor
som nämns i 3 § 1 och 8. Vad
som sägs i 68-80 §§ tullagen
(1994:1550) om revision m.m.
gäller därvid, liksom bestämmel-
sen i 99 § samma lag om vite vid
revision.
En tullmyndighet har rätt att
göra kontrollbesök och revisioner
hos den som för ut krigsmateriel
som avses i lagen (1992:1300)
om krigsmateriel och produkter
som avses i lagen (1998:397) om
strategiska produkter samt
kulturföremål som avses i 5 kap.
4-6 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. Vad som sägs
i 68-80 §§ tullagen (1994:1550)
om revision m.m. gäller därvid,
liksom bestämmelsen i 99 §
samma lag om vite vid revision.

20 §
Ansvar enligt 19 § inträder inte
om gärningen är belagd med straff
i brottsbalken eller i lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
Ansvar enligt 19 § inträder inte
om gärningen är belagd med straff
i brottsbalken eller i lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m.

20 a §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning och
tvångsmedel vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (1999:000) om straff för
smuggling m.m.

________

Denna lag träder i kraft

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 14, 15 och 27 §§ lagen (1998:506)
om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror
och mineraloljeprodukter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
14 §
Ett omhändertagande av annan
egendom än punktskattepliktiga
varor eller handlingar skall
upphävas om
det inte längre finns grund för
omhändertagandet, eller
ett beslut om beslag enligt 27
kap. rättegångsbalken eller lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling meddelas för
egendomen eller handlingen.
Ett omhändertagande av annan
egendom än punktskattepliktiga
varor eller handlingar skall
upphävas om
det inte längre finns grund för
omhändertagandet, eller
ett beslut om beslag enligt 27
kap. rättegångsbalken eller lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m. meddelas för
egendomen eller handlingen.
Den som gör anspråk på egendom som har varit omhändertagen svarar
för att egendomen hämtas.

15 §
Ett omhändertagande av en
punktskattepliktig vara skall
upphävas om
det inte längre finns grund för
omhändertagandet,
ett beslut om skatt enligt 13 §
inte har fattats inom tre månader
från den dag då beslutet att
omhänderta varan fattades,
skatt som påförts enligt 13 §
betalats,
ett beslut om beslag enligt 27
kap. rättegångsbalken eller lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling meddelas för varan,
egendomen förklaras förverkad,
eller
det är oskäligt att låta
omhändertagandet bestå.
Ett omhändertagande av en
punktskattepliktig vara skall
upphävas om
det inte längre finns grund för
omhändertagandet,
ett beslut om skatt enligt 13 §
inte har fattats inom tre månader
från den dag då beslutet att
omhänderta varan fattades,
skatt som påförts enligt 13 §
betalats,
ett beslut om beslag enligt 27
kap. rättegångsbalken eller lagen
(1999:000) om straff för
smuggling m.m. meddelas för
varan,
egendomen förklaras förverkad,
eller
det är oskäligt att låta
omhändertagandet bestå.
Den som gör anspråk på en punktskattepliktig vara som har varit
omhändertagen svarar för att varan hämtas.
27 §
Bestämmelserna i 13 § och 24
§ första stycket första meningen
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling gäller för brott
enligt detta kapitel.
Särskilda bestämmelser om
förundersökning och
tvångsmedel vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (1999:000) om straff för
smuggling m.m.

________

Denna lag träder i kraft

Förteckning över remissinstanserna
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern (JK),
Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten,
Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Statens invandrarverk, Inspektionen
för strategiska produkter, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Alkohol-
inspektionen, Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Statens järnvägar,
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Posten AB, Statskontoret, General-
tullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens
jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Fiskeriverket, Riksantikvarie-
ämbetet, Kommerskollegium, Svenska Handelskammarförbundet,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län,
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Statens Naturvårdsverk, Haparanda
kommun, Malmö kommun, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
Industriförbund, Svensk Handel, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska
Åkeriförbundet, Sveriges Transportindustriförbund, Systembolaget AB,
Sveriges Domareförbund, Uppsala Universitet (juridiska
fakultetsnämnden), TullKust., Haparanda tingsrätt, Länsstyrelsen i
Norrbottens län, Göteborgs kommun, Helsingborgs kommun,
Norrköpings kommun, Sveriges Redareförening, Scandinavian Airlines
Systems (SAS) och Vin och Sprit AB.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Åklagarmyndigheten i
Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg och Åklagarkammaren i
Helsingborg. Riksskatteverket har bifogat yttrande från
Skattemyndigheten i Stockholms län.

Förteckning över var bestämmelserna i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling, VSL, åter-
finns i förslaget till ny smugglingslag, SL

Nedanstående hänvisningar till SL avser de bestämmelser i SL som
närmast motsvarar bestämmelserna i VSL.

Hänvisningsexempel avseende VSL:
4 § 1 p VSL = 4 § första punkten VSL
19 § 1 st 1 och 2 m VSL = 19 § första stycket första och andra
meningarna VSL

Hänvisningsexempel avseende SL:
3 § 1 st, 2 st och 3 st 1 p SL = 3 § första stycket, andra stycket och
tredje stycket första punkten SL

Bestämmelser i VSL
Bestämmelser i SL

1 § (varusmuggling)
3 § 1 st, 2 st och 3 st 1 p
(smuggling; annat än narkotika),
6 § 1 st (narkotikasmuggling)
samt 8 § 1 st och 2 st 1 p
(tullbrott)
2 § (varusmuggling; ringa)
4 § (smuggling; annat än
narkotika)
6 § 2 st (narkotikasmuggling)
9 § (tullbrott)
3 § (grov varusmuggling)
5 § (grov smuggling; annat än
narkotika),
6 § 3 st (grov narkotikasmuggling)
och
10 § (grovt tullbrott)
4 § 1 p
Smuggling: 3 § 3 st 1 p (utförsel)
och 2 p (införsel).
Tullbrott: 8 § 2 st 1 p (utförsel)
och 2 p (införsel).
4 § 2 p
8 § 2 st 3 p
4 § 3 p
3 § 3 st 4 p
4 § 4 p
3 § 3 st 3 p

5 §
7 § och 11 §
6 §
12 § och 13 § (grovt brott)
7 §
Saknar motsvarighet
8 § 1 st
14 §
8 § 2 st
Saknar motsvarighet
8 a §
15 §
9 §
16 §

10 §
17 §
12 §
16 och 17 §§
13 §
19 §
14 § 1 st
Saknar motsvarighet
14 § 2 st
20 § 2 st och 21 §
15 §
22 §
16 §
Saknar motsvarighet

17 §
23 §
18 §
26 §
19 § 1 st 1 och 2 m
27 § 2 st
19 § 1 st 3 och 4 m
28 §
19 § 2 och 3 st
29 §
19 § 4 st
Saknar motsvarighet
20 §
33 §

22 §
18 §
23 §
24 §
23 a §
31 §
24 §
32 §
25 §
25 §
26 §
Saknar motsvarighet
27 §
1 § 1 st

Tullagstiftningen en översikt
I det följande redogörs för de förfaranden som tillämpas då en vara
införs till landet från ett område utanför EG:s tullområde. I avsnitt 1
lämnas en bakgrund till de nuvarande bestämmelserna. I avsnitt 2
behandlas vad som gäller innan en vara har blivit föremål för s.k.
godkänd tullbehandling. I avsnitt 3 redogörs för de olika slagen av
godkänd tullbehandling.
1 Bakgrund till bestämmelserna
Vid Sveriges inträde i EU blev de gemenskapsförordningar som reglerar
in- och utförsel av varor gentemot tredje land (land utanför
gemenskapen) direkt gällande rätt här i landet. Bestämmelser i den
svenska tullagstiftningen rörande förhållanden som även reglerades i
gemenskapsförordningarna upphävdes. Samtidigt infördes en ny
nationell lagstiftning som komplement till gemenskapsförordningarna
eller för att genomföra gällande EG-direktiv på området. Sålunda
ersattes 1987 års tullag (1987:1065) av en ny tullag (1994:1550) som
trädde i kraft den 1 januari 1995 och som utgör ett komplement till
rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992
(tullkodexen) och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den
2 juli 1993 (tillämpningskodexen). 1994 års tullag (TL) gäller i princip
endast tredjelandstrafiken och skall inte tillämpas i handeln med
gemenskapsvaror mellan Sverige och någon annan medlemsstat. Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3) föreslår regeringen i
ett annat lagstiftningsärende att TL skall ersättas med en ny tullag, NTL.
Förutom TL finns bl.a. tullförordningen (1994:1558; TF) och
tullordningen (TO), dvs Tullverkets föreskrifter m.m. för tillämpning av
TL och TF.
2 Förfaranden före godkänd tullbehandling
Bestämmelserna i tullagstiftningen innebär att den som för in varor till
gemenskapens tullområde utan dröjsmål skall befordra dessa via den rutt
som Tullverket har angett den s.k. tullvägen och enligt Tullverkets
anvisningar (artikel 38 i tullkodexen). Bestämmelser om tullvägen
finns bl.a. i avdelning III i tullkodexen och 2 kap. TO. Varorna skall
fr.o.m. införseln vara underkastade tullövervakning under den tid som
behövs för att fastställa deras tullstatus och, i fråga om icke-
gemenskapsvaror, till dess deras tullstatus förändras eller de förs in i en
frizon eller i ett frilager eller återexporteras eller förstörs (artikel 37 i
tullkodexen). Med tullstatus menas en varas status som gemenskapsvara
eller icke-gemenskapsvara. Genom tullförfarandet övergång till fri
omsättning ändras varornas tullstatus från icke-gemenskapsvaror till
gemenskapsvaror. Därigenom kan importören fritt förfoga över varorna.
Gemenskapsvaror är sammanfattningsvis varor som har sitt ursprung i
EG:s tullområde eller som efter import dit har övergått till fri
omsättning inom tullområdet. Av artikel 4.7 i tullkodexen framgår att
med gemenskapsvaror förstås
a) Varor som i sin helhet framställts inom EG:s tullområde enligt
artikel 23 och inte innehåller varor som importerats från länder eller
territorier som inte utgör del av EG:s tullområde.
b) Varor som importerats från länder eller territorier som inte utgör
en del av EG:s tullområde och som övergår till fri omsättning.
c) Varor som framställts inom EG:s tullområde, antingen endast av
varor enligt punkten b) eller av varor enligt a) och b).
När varorna anländer till ett tullkontor eller till någon annan plats som
anvisats eller godkänts av Tullverket skall de uppvisas för tullen av den
person som förde in dem till EG:s tullområde eller i förekommande fall
av den person som åtagit sig ansvaret för befordran av varorna efter
införseln (artikel 40 i tullkodexen). Med uppvisande av varorna menas
att en anmälan i föreskriven form skall göras till Tullverket om att
varorna har anlänt till tullkontoret eller någon annan plats som har
angetts eller godkänts av Tullverket (jfr artikel 4.19 i tullkodexen). En
sådan anmälan kan avse godkänd tullbehandling . Vad som åsyftas med
detta begrepp redovisas nedan.
Varor som har visats upp för Tullverket men som inte hänförts till en
godkänd tullbehandling benämns varor i tillfällig förvaring (artikel 50
i tullkodexen). Sådana varor måste läggas upp och förvaras på ett s.k.
tillfälligt lager (artikel 51 i tullkodexen och 47 § TL; 3 kap. 7 § NTL).
Som namnet antyder rör det sig om korttidsförvaring i avvaktan på att
varorna hänförs till godkänd tullbehandling (jfr artiklarna 50 och 53 i
tullkodexen och 47 § TL; 3 kap. 6 11 §§ NTL). Den som under sådana
förhållanden uppsåtligen eller av oaktsamhet inte lägger upp varan på
tillfälligt lager gör sig skyldig till tullförseelse enligt 96 § TL (10 kap.
1 § NTL). Tillfälliga lager är underkastade Tullverkets övervakning och
kontroll (52 § TL; 3 kap. 10 § NTL). Bestämmelserna om uppläggning
på tillfälligt lager gäller dock inte varor som förs in med post eller
järnväg eller som kommer in i frizon (jfr 14 och 15 kap. TO).
I lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införsel-
reglerade varor, m.m. finns föreskrifter om införselförbud eller -villkor.
Lagen gäller inte för införselrestriktion som följer av gemenskapsrätten
eller för införsel av gemenskapsvaror från en annan medlemsstat i EU. I
övrigt gäller att varor får utan hinder av förbudet eller villkoret läggas
upp på bl.a. tillfälligt lager. Det bör här nämnas att regeringen i annat
sammanhang föreslår att 1973 års lag skall förtydligas på så sätt att den
uttryckligen gäller även då varorna transporteras och uppvisas för
Tullverket enligt bestämmelserna i tullkodexen, dvs. i praktiken vägen
fram till tullkontor eller annan plats som Tullverket anvisat. Denna
bilaga behandlar visserligen endast införsel till gemenskapens
tullområde, dvs. införsel över den s.k. yttre gränsen. Det bör dock här
nämnas att i samma lagstiftningsärende föreslås att 1973 års lag skall
vara tillämplig på alla varor som införs till landet, dvs. även på varor som
införs från ett annat EU-land. För sådana varor föreslås dock separata
bestämmelser. Dessa faller utanför området för tullbehandling.
Så snart de införda varorna uppvisats för en tullmyndighet skall en
summarisk deklaration lämnas (artikel 43 i tullkodexen). Tullverket
kan här medge en frist till första arbetsdagen efter uppvisandet. Någon
direkt motsvarighet till den summariska deklarationen har tidigare inte
funnits i de svenska tullbestämmelserna. Innehållet i den summariska
deklarationen motsvarar i huvudsak vad som förut fanns i anmäl-
ningshandlingar rörande transportmedel (inkommande fartygsanmälan,
fordonsanmälan etc.) eller till dessa fogade manifest eller last-
förteckningar.
I 4 kap. 5 § TO föreskrivs att en vara anses upplagd på ett tillfälligt
lager när en summarisk deklaration, i vilken varan finns upptagen, tagits
emot av lagerhavaren och varan förts in på lagret. Av 4 kap. 25 § TO
framgår att lagerhavaren får lämna ut en vara från ett tillfälligt lager när
han fått Tullverkets tillstånd till det.
Om varorna i samband med ankomsten anges till en godkänd tull-
behandling behöver någon summarisk deklaration normalt inte lämnas
(jfr artikel 45 i tullkodexen).
3 Godkänd tullbehandling
Med godkänd tullbehandling förstås enligt artikel 4.15 att varor
a) hänförs till ett tullförfarande
b) förs till en frizon eller ett frilager,
c) återexporteras från EG:s tullområde,
d) förstörs eller
e) överlåts till statskassan.
Tullförfaranden (a) behandlas i avsnitt 3.1 3.8. Övriga former av
godkänd tullbehandling (b e) behandlas i avsnitt 3.9. Med tull-
förfaranden förstås enligt artikel 4.16
a) övergång till fri omsättning,
b) transitering,
c) lagring i tullager,
d) aktiv förädling,
e) bearbetning under tullkontroll,
f) temporär import,
g) passiv förädling och
h) export.
Alla varor som skall hänföras till ett tullförfarande skall omfattas av en
deklaration för förfarandet i fråga (artikel 59.1 i tullkodexen). De tull-
förfaranden som anges under punkterna c) g) kallas för tullförfaranden
med ekonomisk verkan.
3.1 Tullförfarandet övergång till fri omsättning
Tullförfarandet övergång till fri omsättning motsvarar vad som tidigare
betecknades som tullklareringsformen förtullning. Genom förfarandet
ändras varornas tullstatus från icke-gemenskapsvaror till
gemenskapsvaror. Importören får därmed fritt förfoga över de
importerade varorna.
a) Normalförfarandet (direktförtullning)
Normalförfarandet, då varor anmäls till tullförfarandet övergång till fri
omsättning, benämns också direktförtullning. I detta förfarande anmäls
varorna till övergång till fri omsättning utan tillämpning av något
förenklat förfarande. En komplett deklaration jämte de övriga handlingar
som krävs skall lämnas till Tullverket. Vidare skall samtliga villkor, som
exempelvis gällande licenskrav, vara uppfyllda. Tulldeklarationen lämnas
på en blankett, det s.k. enhetsdokumentet, eller överförs till
tulldatasystemet (TDS) i form av ett elektroniskt dokument. Möjlighet
finns också i vissa fall till muntligt uppgiftslämnande.
Tullskuld och övriga pålagor skall betalas vid varje importtillfälle.
Betalningen skall ske till tullmyndigheten senast tio dagar efter det att
avgiftsbeslutet meddelats. På det erlagda beloppet utfärdar tullkontoret
ett tullkvitto, som även innehåller tulltaxeringsbeslutet. Ett tulltaxe-
ringsbeslut anses meddelat den dag tullkvittot utfärdas. Varan lämnas ut
till fri omsättning och fri förbrukning först sedan tull och övriga avgifter
betalats.
Den som bedriver importverksamhet eller som annars importerar
varor i större omfattning kan få bli kreditimportör. Ansökan att få betal-
ningsanstånd enligt 26 § TL (5 kap. 8 § NTL) görs hos Tullverket. En
förutsättning för betalningsanstånd är att säkerhet ställs för tullskulden.
En kreditimportör är s.k. kredithavarare.
En kredithavare betalar tullskuld, andra skatter och avgifter enligt
särskild tullräkning, som skickas ut en gång i veckan och omfattar
tulltaxeringsbeslut för samtliga sändningar som frigjorts under en
kalendervecka. En tullräkning kan också omfatta andra avgifter, t.ex.
förseningsavgift och förrättningsavgift. Tulltaxeringsbeslut meddelas i
dessa fall genom TDS på samma handling som tullräkningen. Beslutet
anses meddelat den dag räkningen utfärdats.
b) Förenklade förfaranden
Möjligheten att tillämpa förenklade förfaranden grundas på artikel 76 i
tullkodexen. I denna bestämmelse finns vissa grundläggande föreskrifter
om vilka handlingar och uppgifter som skall lämnas vid de förenklade
förfarandena. I artiklarna 253 289 i tillämpningskodexen beskrivs de
förenklade förfarandena som ofullständiga deklarationer, förenklat
deklarationsförfarande och lokalt klareringsförfarande. Dessa
förenklade förfaranden är tillämpliga för samtliga tullförfaranden. Här
beskrivs de förenklade förfarandena dock endast med avseende på
tullförfarandet övergång till fri omsättning.
Enligt de svenska nationella reglerna får tillstånd att använda ett
förenklat förfarande ges endast den som är kredithavare enligt 26 § TL
(9 § TF).
Vid alla förenklade förfaranden upprättas normalt först en förenklad
deklaration som senare följs av en kompletterande tulldeklaration.
Förtullningen sker alltså i två steg, nämligen genom en förenklad
deklaration och en kompletterande deklaration.
Inledningsvis lämnas de uppgifter som krävs för att tullmyndigheten
skall kunna frigöra varorna, dvs. vidta de åtgärder som behövs för att
varorna skall kunna övergå till fri omsättning. I den förenklade
deklarationen behöver bara vissa uppgifter lämnas jämfört med vad som
skall lämnas i en fullständig deklaration då ett normalförfarande
tillämpas. Det skall finnas en beskrivning av varorna, tillräckligt
detaljerad för att dessa skall kunna klassificeras, och, om varorna är
belagda med värdetull, för att tullvärde skall kunna fastställas eller en
preliminär värdeangivelse göras. Dessutom skall deklarationen innehålla
de ytterligare uppgifter som tullmyndigheterna anser nödvändiga för att
identifiera varorna och för tillämpningen av bestämmelserna om
övergång till fri omsättning samt för att fastställa beloppet för den
säkerhet som krävs innan varorna får frigöras (artikel 254 i
tillämpningskodexen).
Resterande uppgifter skall lämnas i den kompletterande tulldek-
larationen. Enligt 8 § TL skall denna avges senast nio dagar efter den dag
då varan frigjordes (utlämningsdagen) antingen på enhetsdokumentet
eller elektroniskt via TDS.
I normalfallet omfattar en kompletterande tulldeklaration varor som
tagits upp i en enda förenklad deklaration. En kompletterande
deklaration får omfatta varor som är upptagna i flera förenklade
deklarationer under förutsättning att varorna har frigjorts samma dag
samt att de har samma taxebestämmande dag (dvs. den dag då Tullverket
tog emot deklarationen) och har avsänts från samma leverantör.
Om den kompletterande deklarationen inte lämnas i tid sänds en
rapport till hemtagaren. Härigenom anmanas denne att ge in komp-
letterande deklaration. En förseningsavgift på 400 kr tas ut om dek-
larationen inte lämnats i rätt tid. Avgiften är 800 kr om deklarationen
inte lämnats inom den tid som anges i anmaningen (87 § TL; 8 kap. 9 §
NTL). Lämnas inte deklarationen inom den i anmaningen angivna tiden
kan även vite förekomma (99 § TL; 10 kap. 4 § NTL). Införselpålagorna
kan ytterst komma att fastställas genom skönstulltaxering (24 § TL;
5 kap. 6 § NTL).

b 1) Hemtagning för egen räkning (förenklat deklarationsförfarande)
Förfarandet kräver ett s.k. hemtagningstillstånd av Tullverket. För ett
sådant tillstånd fordras bl.a. att sökanden är kredithavare hos Tullverket
och att sökanden dessutom är bokföringsskyldig eller annan juridisk
person än dödsbo.
Tillståndet söks hos kontrolltullkontoret, dvs. hos den tullregion där
sökanden är etablerad.
En importör som har ett sådant tillstånd får ta hand om en vara som
förts in och i övrigt förfoga över den innan några avgifter har fastställts,
om han lämnar en förenklad deklaration för övergång till fri omsättning
(11 § TF). Den kompletterande deklarationen skall lämnas senast nio
dagar efter den dag då varan frigjordes (jfr 7 § TL).
Det är möjligt för importören att anlita ett ombud för att lämna den
förenklade deklarationen eller den kompletterande tulldeklarationen.

b 2) Hemtagning för annans räkning (förenklat
deklarationsförfarande)
Tillstånd till hemtagning för annans räkning ges endast den som är
registrerad som ombud, har tillstånd till elektronisk uppgiftslämning
och är kredithavare (6 kap. 31 och 32 §§ TO). Det innebär att en
importör som själv inte är hemtagare kan låta ett företag som har
tillstånd till hemtagning för annans räkning göra hemtagningen. Även i
sådana fall är det emellertid importören som är tullskyldig. Om ett
företag i egenskap av ombud för importören lämnar en förenklad
deklaration med uppdrag att lämna även den kompletterande
deklarationen, får såväl företaget som importören ta hand om och
förfoga över varan innan några avgifter har debiterats (12 § TF).
Ett villkor för hemtagning för annans räkning är att både den
förenklade och den kompletterande tulldeklarationen lämnas elektro-
niskt (jfr 6 kap. 31 § tredje stycket TO). Den kompletterande
deklarationen skall lämnas senast nio dagar efter den dag då varan
frigjordes (jfr 7 § TL).

b 3) Godkänd importör (lokalt klareringsförfarande)
Med godkänd importör förstås den som har tillstånd enligt 8 § 3 TF att
använda lokalt klareringsförfarande. Förfarandet skall göra det möjligt
att deklarera varor för tullförfarandet i den berörda personens lokaler
eller på andra platser som tullmyndigheterna har sett ut eller godkänt
(artikel 253.3 i tillämpningskodexen). Deklaration för övergång till fri
omsättning anses rättsligt ske genom att den godkände importören i sin
egen bokföring antecknar att han mottagit varorna (artikel 76.3 i tull-
kodexen; jfr Tullagsanpassningsutredningens betänkande Tullag-
stiftningen och EG, SOU 1994:89, s. 291). Tillämpningsområdet anges i
artikel 263 i tillämpningskodexen. I 6 kap. 38 § femte stycket första
meningen TO anges att varorna skall anses ha övergått till fri omsättning
när kontrolltullkontoret i ett elektroniskt dokument lämnar uppgift om
att varorna frigjorts. I samma stycke andra meningen anges följande. Av
8 § TL framgår att en kompletterande deklaration för en vara, som tagits
om hand med tillämpning av förfarandet godkänd importör, skall lämnas
senast nio dagar efter den dag då varan frigjordes (anm: samma
deklarationsfrist som gäller för förenklat deklarationsförfarande). I
Tullagsutredningens betänkande En ny tullag anges, att enligt
näringslivet används det lokala klareringsförfarandet inte i Sverige och
att anledningen till det är att tillståndsbestämmelsen i 6 kap. 37 § TO
begränsar tillämpligheten av förfarandet (SOU 1999:54 s. 160 f). Enligt
den bestämmelsen kan tillstånd ges till den som har tillstånd att vara
godkänd mottagare vid gemenskap-/gemensam transitering. Vidare
måste han enligt nämnda bestämmelse ha tillstånd till elektronisk
uppgiftslämning. Tillstånd ges i regel endast stora importörer med
regelbunden import.
3.2 Tullförfarandet transitering
Att transitera varor innebär, förenklat uttryckt, att sända varor under
tullövervakning. Gemenskapsvaror som har deklarerats för ett
förfarande för transitering skall vara föremål för tullövervakning från
mottagandet av tulldeklaration till den tidpunkt då varorna lämnar EG:s
tullområde, förstörs eller tulldeklarationen ogiltigförklaras (artikel 59.2
i tullkodexen).
Varorna skall stå under Tullverkets övervakning från det att
transporten startat till dess att den avslutats på föreskrivet sätt och det
avsändande tullkontoret fått bekräftelse på att varorna har ankommit till
bestämmelseorten. Transiteringen sker med tillämpning av olika
procedurer. Till varje procedur finns bestämmelser om att varan skall
åtföljas av vissa dokument (exempelvis s.k. T1- eller T2-dokument) och
att varorna skall transporteras på visst sätt (exempelvis viss väg, visst
transportmedel, i ett förseglat utrymme).
S.k. extern gemenskapstransitering (T1-proceduren) medger
befordran från en plats till en annan inom EG:s tullområde av
icke-gemenskapsvaror utan att dessa varor beläggs med importtullar
eller andra avgifter eller blir föremål för handelspolitiska åtgärder,
gemenskapsvaror som är föremål för en gemenskapsåtgärd som förut-
sätter export av varorna till tredje land och för vilka tullformaliteterna
för denna export har uppfyllts (artikel 91 i tullkodexen).
Genom det externa transiteringsförfarandet kan en vara tas in till EG:s
tullområde exempelvis via Italien där ett s.k. T1-dokument (jfr
artikel 341 i tillämpningskodexen) utfärdas. Varan transporteras därefter
från Italien till Sverige via Schweiz (tredje land) och Tyskland. I
samband med ankomsten till Sverige läggs varan upp på tillfälligt lager
eller hänförs till godkänd tullbehandling. Det svenska tullkontoret
återsänder härefter ett kvitterat exemplar av dokumentet till
avgångstullkontoret i Italien som därefter avslutar transiteringen. I
avsnitt 2 har angetts tillämpningsområdet för lagen om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. En vara som
omfattas av lagen får utan hinder av införselförbud eller -villkor
transiteras genom det svenska tullområdet eller mellan orter inom detta
enligt vad som gäller för extern transitering.
S.k. intern gemenskapstransitering (T2-proceduren) medger att
gemenskapsvaror befordras från en punkt till en annan inom EG:s
tullområde genom ett tredje lands territorium utan att varorna förlorar
sin status som gemenskapsvaror (artikel 163.1 i tullkodexen).
Förfarandet förutsätter att det finns ett internationellt avtal som
möjliggör det. Som exempel kan nämnas att en gemenskapsvara skall
transporteras från Italien till Sverige via Schweiz. För att tullkontoret i
Sverige skall kunna betrakta varan som en gemenskapsvara, trots att den
lämnat EG:s tullområde (införseln i Schweiz), måste varan åtföljas av ett
s.k. T2-dokument (jfr artikel 381.1 i tillämpningskodexen) som
utfärdats i Italien.
Såväl intern som extern transitering kan enligt nämnda artiklar i tull-
kodexen ske även med hjälp av dokument som utfärdats i enlighet med
vissa angivna konventioner.
Med s.k. inrikes transitering avses transitering av tullgods från ett
avgångstullkontor till ett bestämmelsetullkontor, som båda ligger inom
det svenska tullområdet (jfr 7 kap. 43, 44 och 47 §§ TO).
3.3 Tullförfarandet lagring i tullager
Lagring i tullager får ske för följande ändamål (jfr artikel 98.1 i tull-
kodexen).
Icke-gemenskapsvaror kan lagras på tullager utan att importtullar och
andra skatter och avgifter tas ut och vidare även om inte samtliga
importrestriktioner är uppfyllda. Det krävs alltså normalt inte någon
importlicens för en vara så länge den lagras på tullager utan först då
varan anmäls för övergång till fri omsättning.
Gemenskapsvaror kan, om det finns föreskrifter därom i gemen-
skapslagstiftningen, läggas upp på tullager i avvaktan på att varorna skall
exporteras till tredje land. Exempelvis kan jordbruksvaror, för vilka
exportbidrag sökts, läggas upp på tullager. Exportbidraget kan då betalas
ut redan när varorna läggs upp på lagret.
I överensstämmelse med det nu sagda föreskrivs i lagen om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. att en vara,
som omfattas av lagens tillämpningsområde, får utan hinder av
införselförbud eller införselvillkor förvaras på tullager (jfr avsnitt 2).
Det skall dock observeras att det kan finnas särskilda föreskrifter om att
ett införselvillkor måste vara uppfyllt för att en vara skall få läggas upp
på ett tullager.
Av artikel 98.2 i tullkodexen följer att ett tullager skall uppfylla tre
villkor, nämligen
tullmyndigheten måste ha gett tillstånd till lagret,
tullagret måste stå under tullmyndighetens övervakning och
varorna skall lagras på de villkor som tullmyndigheten har bestämt.
Tullager indelas i två kategorier, allmänna och privata tullager
(artikel 99 i tullkodexen). Allmänna tullager är sådana som är till-
gängliga för alla för lagring av varor. Lagerhavaren är skyldig att ta emot
oförtullade varor men kan dock vägra att ta emot exempelvis gods som
är av allmänfarlig natur. Ett privat tullager är ett tullager som är
reserverat för lagring av varor för den person som fått tillstånd att driva
lagret (lagerhavaren). Denne måste alltid också vara den som är
uppläggare. Med uppläggare förstås den person som är bunden av
deklarationen som hänför varorna till tullagerförfarandet eller den
person till vilken denna persons rättigheter och skyldigheter har
överlåtits. Uppläggaren behöver inte vara ägare till godset. Ett tullager är
underkastat Tullverkets kontroll (52 § TL; 4 kap. 11 § NTL).
Gemenskapsvaror som har deklarerats för förfarandet lagring i
tullager skall vara föremål för tullövervakning från mottagandet av
tulldeklaration till den tidpunkt då varorna lämnar EG:s tullområde,
förstörs eller tulldeklarationen ogiltigförklaras (artikel 59.2 i tull-
kodexen).
3.4 Tullförfarandet aktiv förädling
Med aktiv förädling avses ett tullförfarande där varor tillfälligt
importeras till EG:s tullområde för viss form av bearbetning. Ett sådant
tullförfarande kräver tillstånd. Tillståndet ger möjlighet till befrielse
från importtullar. Förfarandet omfattar följande två varukategorier
(artikel 114.1 i tullkodexen).
a) Icke-gemenskapsvaror som är avsedda för återexport från EG:s
tullområde som förädlingsprodukter utan att dessa varor underkastats
importtullar eller handelspolitiska åtgärder.
b) Varor som övergår till fri omsättning med återbetalning eller eftergift
av de importtullar som varorna är belagda med, om dessa varor
exporteras från EG:s tullområde som förädlingsprodukter.
För att få tillämpa tullförfarandet aktiv förädling krävs tillstånd från
tullmyndigheten.
Förfarandet för aktiv förädling enligt a) betecknas som suspensions-
systemet (artikel 114.2 i tullkodexen). Systemet innebär att temporär
befrielse från avgifter och handelspolitiska åtgärder beviljas. Säkerhet
skall ställas med ett belopp motsvarande den tull, annan skatt eller avgift
som skulle betalas om varorna i stället hade övergått till fri omsättning.
Förfarandet avslutas när förädlingsprodukterna har deklarerats för åter-
export eller annan godkänd tullbehandling.
Förfarandet för aktiv förädling enligt b) betecknas som restitutions-
systemet (artikel 114.2 i tullkodexen). Det innebär att importtullar
(eller andra skatter eller avgifter) skall betalas vid importtillfället men
att tullarna etc. skall återbetalas när förädlingsprodukterna exporteras.
Restitutionssystemet får inte användas för sådana varor som omfattas av
någon kvantitativ importrestriktion eller som är belastade med någon
importavgift enligt den ordning som gäller för jordbruksprodukter
(artikel 124.1 i tullkodexen). Systemet kan inte heller användas om
något exportbidrag fastställts för förädlingsprodukterna (artikel 124.3).
3.5 Tullförfarandet bearbetning under tullkontroll
Förfarandet skall medge att icke-gemenskapsvaror inom EG:s
tullområde får genomgå processer som förändrar deras beskaffenhet
eller skick utan att de underkasts importtullar eller handelspolitiska
åtgärder (artikel 130 i tullkodexen). Förfarandet skall också medge att
de varor som härrör från dessa processer övergår till fri omsättning mot
betalning av de importtullar som är tillämpliga på dem (samma artikel).
Som exempel på bearbetning för vilken tillstånd kan ges kan nämnas
bearbetning till varuprov, nedbrytning till avfall, skrot eller förstöring,
denaturering, återvinning av delar eller komponenter, separering
och/eller förstöring av skadade delar samt bearbetning för att rätta till
verkningarna av vållad skada. För att tillämpa förfarandet krävs
tullmyndighetens tillstånd. Den som får tillstånd skall ha ställt säkerhet
för den tull, annan skatt eller avgift som skulle betalas om varorna i
stället hade övergått till fri omsättning. Närmare bestämmelser om
förfarandet finns i artiklarna 650 667 i tillämpningskodexen.
3.6 Tullförfarandet temporär import
Förfarandet temporär import skall medge att icke-gemenskapsvaror
används i EG:s tullområde fullständigt eller partiellt befriade från
importtullar och utan att de blir föremål för handelspolitiska åtgärder,
med hänsyn till att varorna är avsedda för återexport och inte genomgår
någon förändring förutom vanlig värdeminskning till följd av att de
använts (artikel 137 i tullkodexen). Temporär import kräver tillstånd. I
en del fall skall säkerhet ställas.
3.7 Tullförfarandet passiv förädling
Förfarandet passiv förädling kan användas när varor tillfälligt exporteras
till ett land utanför EG:s tullområde för bearbetning eller reparation
(s.k. förädlingsprocesser). Varorna återimporteras sedan tullfritt eller
med nedsatta importtullar. Med andra ord skall förfarandet medge att
gemenskapsvaror temporärt exporteras från EG:s tullområde för att
genomgå förädlingsprocesser och att de varor som härrör från dessa
processer (förädlingsprodukter) vid återimport till EG:s tullområde
övergår till fri omsättning med fullständig eller partiell befrielse från
importtullar (artikel 145 i tullkodexen).
I regel är det fråga om att varor exporteras för att repareras. Vid
återimporten betalas tull i princip endast på reparationsersättningen.
Dessutom finns det ett särskilt förfarande, det s.k. standardutbytes-
systemet. Det skall medge att en importerad vara (ersättningsprodukten)
ersätter en förädlingsprodukt (artiklarna 154 159 i tullkodexen). Detta
system gäller endast för reparation av varor och innebär att en
ersättningsprodukt får införas i utbyte mot en temporärt exporterad vara.
Ersättningsvarorna får importeras innan de varor som skall repareras har
exporterats. För att tillämpa förfarandet passiv förädling krävs tillstånd
av tullmyndigheten. Gemenskapsvaror som har deklarerats för ett
förfarande för passiv förädling skall vara föremål för tullövervakning
från mottagandet av tulldeklaration till den tidpunkt då varorna lämnar
EG:s tullområde, förstörs eller tulldeklarationen ogiltigförklaras
(artikel 59.2 i tullkodexen).
3.8 Tullförfarandet export
Exportförfarandet gör det möjligt för gemenskapsvaror att lämna EG:s
tullområde (artikel 161 i tullkodexen). Den som vill exportera en vara
från Sverige eller ett annat EU-land skall anmäla varan till
tullförfarandet export genom att lämna en tulldeklaration (artiklarna
59.1 och 161.2 i tullkodexen). Varan är föremål för tullövervakning från
mottagandet av tulldeklarationen till den tidpunkt då varan lämnar EG:s
tullområde eller förstörs eller tulldeklarationen ogiltigförklaras
(artikel 59.2 i tullkodexen).
3.9 Övriga former av godkänd tullbehandling
Hit hör fyra fall, nämligen dels att en vara förs till en frizon eller ett fri-
lager, dels att en vara återexporteras från EG:s tullområde, dels att en
vara förstörs, dels att en vara överlåts till statskassan.
Frizoner och frilager
Frizoner och frilager behandlas i tullkodexen som ett enhetligt institut. I
artikel 166 i tullkodexen anges att de är antingen delar av EG:s
tullområde eller lokaler belägna inom detta område vilka är avskilda från
resten av det. Den väsentliga skillnaden är alltså att frizoner är inhägnade
områden medan frilager utgörs av byggnader eller lokaler (jfr
artikel 167.3 i tullkodexen). Av artikel 166 framgår följande om fri-
zonernas och frilagrens funktioner beträffande varor som finns där.
Icke-gemenskapsvaror anses inte befinna sig inom EG:s tullområde
ifråga om importtullar och handelspolitiska importåtgärder. Det
förutsätter dock att varorna inte har övergått till fri omsättning, hänförs
till ett annat tullförfarande än sådan övergång eller används eller
förbrukas på andra villkor än de som medgetts i tullagstiftningen.
Gemenskapsvaror skall omfattas av sådana åtgärder som vanligen är
knutna till exporten av varor, om gemenskapslagstiftningen innehåller
särskilda bestämmelser om att så skall vara på grund av att varorna är
upplagda i en frizon eller i ett frilager.
Som angetts i avsnitt 2 får sådana varor som omfattas av lagen om
transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. utan
hinder av införselförbud eller -villkor förvaras i frizon eller frilager.
När varor förs in i en frizon eller ett frilager behöver de i allmänhet
inte visas upp för tullmyndigheterna och inte heller krävs att en tull-
deklaration ges in annat än i vissa undantagsfall (artikel 170 i tull-
kodexen). Det finns inte någon begränsning av den tid icke-
gemenskapsvaror får förvaras i ett frilager eller i en frizon (artikel 171 i
tullkodexen). Den som för in varorna är emellertid skyldig att till tull-
myndigheten överlämna en kopia av det transportdokument som åtföljer
varorna eller att hålla dokumentet tillgängligt hos de personer som dessa
myndigheter utser (artikel 168.4 i tullkodexen). Med transportdokument
avses här varje dokument som rör transporten, såsom fraktsedlar, följe-
sedlar etc., och som innehåller alla uppgifter som behövs för att identi-
fiera varorna (artikel 812 i tillämpningskodexen).
Tillstånd att inrätta frizoner eller frilager meddelas av regeringen. De
skall övervakas av tullmyndigheterna som också får kontrollera
personer, transportmedel och varor som förs in i eller ut ur en frizon
eller ett frilager (artikel 168 i tullkodexen; jfr 52 § TL; 4 kap. 17 §
NTL).
Återexport
En icke-gemenskapsvara kan återexporteras från EG:s tullområde. Vid
återexport tillämpas, om inget annat föreskrivits, de regler som gäller
för export (artikel 182.2 i tullkodexen). Det innebär bl.a. att
tulldeklaration skall fyllas i och lämnas på samma sätt som vid export.
Förfarandet återexport används bl.a. då ett tullförfarande med
ekonomisk verkan (jfr avsnitt 3.3) avslutas genom att den aktuella varan
förs ut ur gemenskapen. För icke-gemenskapsvaror som förvaras på
tillfälligt lager utgör tulldeklaration för tullförfarandet transitering
också en anmälan om återexport. Enligt 1973 års lag får en vara, som
omfattas av tillämpningsområdet för den lagen, återutföras utan hinder
av införselförbud eller införselvillkor.
Förstöring och överlåtelse till statskassan av icke-gemenskapsvaror
Enligt tullkodexen får en icke-gemenskapsvara förstöras i vissa fall
efter föreskriven anmälan till tullmyndigheterna eller på initiativ av
dessa (jfr artiklarna 182.3 resp. 56; jfr SOU 1999:54 s. 152 f). Vad som
föreskrivs i 1973 års lag gäller även sådana varor som förstörs under
kontroll av Tullverket eller annan som verket godkänner.
Med överlåtelse till statskassan avses en civilrättslig överlåtelse från
den som inför en vara till Tullverket. Detta kan vara ett alternativ för
exempelvis den som infört en införselförbjuden vara och inte vill dra på
sig kostnader för att återutföra den.

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om straff för smuggling m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1§ Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för gärningar
som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Har det i lag eller
annan författning föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud
mot eller villkor för att föra in eller ut en vara, gäller i stället
bestämmelserna i den författningen om inget annat är föreskrivet.
I 19 22, 26, 27 och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om
befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag
eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt
författning i tredje stycket. Befogenheterna gäller även vid sådana brott
enligt narkotikastrafflagen (1968:64) som avses i 11 § tredje stycket.
Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller besluta om förverkande
gäller dock inte vid brott enligt narkotikastrafflagen.
Andra stycket omfattar lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker, lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel, lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land som är medlem i Europeiska unionen,
lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter samt tullagen
(2000:000).

2 § Vid tillämpning av denna lag skall en vara anses ha förts in till eller
ut från landet när den har förts över gränsen för svenskt territorium.
I denna lag förstås med
1. narkotika: sådana varor som anges i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64), och
2. tullbehandling: vad som föreskrivs i tullagstiftningen om att en
vara skall läggas upp på tillfälligt lager eller bli föremål för godkänd
tullbehandling eller åtgärder enligt 3 kap. 4 § tullagen (2000:000), då
varan förs in till eller ut från landet.
Straffbestämmelser m.m.
Smugglingsbrott
3 § Den som, i samband med införsel till landet av en vara som omfattas
av ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel,
uppsåtligen bryter mot förbudet eller villkoret genom att underlåta att
anmäla varan till tullbehandling döms för smuggling till
1. böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet gäller narkotika,
fängelse i högst tre år, eller
2. om brottet är ringa och gäller annat än narkotika, penningböter
eller, om brottet är ringa och gäller narkotika, böter eller fängelse i
högst sex månader.
Detsamma gäller den som, i samband med att en sådan vara förs in till
landet, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller
underlåter att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling och
därigenom ger upphov till fara för att införseln fullföljs i strid med
förbudet eller villkoret.
För smuggling döms också den som uppsåtligen
1. från landet för ut en vara i strid med ett särskilt föreskrivet förbud
mot eller villkor för utförsel eller efter utförseln förfogar över varan i
strid med förbudet eller villkoret,
2. under pågående tullbehandling förfogar över en vara som omfattas av ett
särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel och därigenom
föranleder att införseln fullföljs i strid med förbudet eller villkoret,
3. med stöd av tillstånd som föranletts av oriktig uppgift för in eller ut
en vara, eller
4. förfogar över en vara i strid med villkor som uppställts för eller i
samband med varans införsel eller utförsel.
I det fall bestämmelserna om tullbehandling inte är tillämpliga vid
införsel från eller utförsel till ett annat EU-land, gäller vad som anges i
första och andra styckena angående tullbehandling i stället förfarande
enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns
mot ett annat land inom Europeiska unionen.

4 § Om brott som avses i 3 § är att anse som grovt, döms för grov
smuggling till
1. fängelse, lägst sex månader och högst sex år, eller
2. om brottet är grovt med hänsyn till att brottet gäller narkotika,
fängelse, lägst två och högst tio år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt enligt första stycket 1 skall
det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet
som utövats systematiskt eller i större omfattning, om gärningen med
hänsyn till omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet
varit av särskilt farlig art eller om gärningen annars inneburit en allvarlig
kränkning av ett betydande samhällsintresse.
Vid bedömningen av om brottet är grovt enligt första stycket 2 skall
det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en verksamhet som
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, om gärningen avsett en
särskilt stor mängd narkotika eller om gärningen annars varit av särskilt
farlig eller hänsynslös art.
5 § Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 3 § döms för
olovlig införsel eller olovlig utförsel till böter eller fängelse i högst
två år.
För olovlig införsel eller olovlig utförsel döms också den som av
grov oaktsamhet
1. i samband med utförsel från landet av en vara, underlåter att anmäla
varan till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller
underlåter att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling och
därigenom ger upphov till fara för att sådant förbud eller villkor som
avses i 3 § andra stycket 1 bryts, eller
2. lämnar oriktig uppgift i samband med ansökan om sådant tillstånd
som avses i 3 § andra stycket 3 och därigenom ger upphov till fara för
att varan förs in eller ut med stöd av detta tillstånd.
Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar.

6 § För försök till smuggling samt för försök, förberedelse och
stämpling till grov smuggling döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken. Detsamma gäller förberedelse till smuggling av narkotika
samt stämpling till sådan smuggling av narkotika som inte är att anse
som ringa.
Tullbrott
7 § Den som, i samband att en vara förs in till landet, uppsåtligen
underlåter att anmäla varan till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid
tullbehandling eller underlåter att lämna föreskriven uppgift vid
tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt
eller avgift undandras det allmänna döms för tullbrott till
1. böter eller fängelse i högst två år, eller
2. om brottet är ringa, till penningböter.
För tullbrott döms också den som uppsåtligen ger upphov till fara för
att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna eller felaktigt
tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller annan genom att
1. i samband med utförsel från landet av en vara, förfara så som anges
i första stycket eller, efter utförseln, förfoga över varan i strid med vad
som förutsatts vid den tullbehandling som skett med anledning av
utförseln,
2. under pågående tullbehandling förfoga över en införd vara i strid
med vad som gäller för denna tullbehandling, eller
3. bryta mot villkor som vid tullbehandling för övergång till fri
omsättning har uppställts för befrielse från eller nedsättning av skatten
eller avgiften.
Denna bestämmelse är tillämplig endast i fråga om sådana skatter och
avgifter som Tullverket skall besluta.

8 § Om brott som avses i 7 § är att anse som grovt, döms för grovt
tullbrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om
gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt
falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som
ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större
omfattning, om gärningen med hänsyn till omständigheterna kring
införseln, utförseln eller förfogandet varit av särskilt farlig art eller om
gärningen annars varit av särskilt farlig art.

9 § Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 7 § döms för
tullredovisningsbrott till böter eller fängelse i högst två år.
Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar.

10 § För försök till tullbrott samt för försök, förberedelse och
stämpling till grovt tullbrott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Olovlig befattning
11 § Den som uppsåtligen emballerar, transporterar, förvarar, döljer,
bearbetar, förvärvar, överlåter eller ingår avtal om upplåtelse av panträtt i
en vara som varit föremål för brott enligt 3 5 eller 7 9 §§ döms för
olovlig befattning till böter eller fängelse i högst två år. Gärningen
skall inte medföra ansvar, om den är ringa med hänsyn till befattningen,
omständigheterna kring denna, egendomens beskaffenhet och värde samt
övriga omständigheter.
Om gärningsmannen inte inser men har skälig anledning att anta att
varan varit föremål för brott, skall han dömas för olovlig befattning till
böter. Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar.
Ansvar enligt första eller andra stycket skall inte dömas ut, om
gärningen är belagd med straff i 1 § första stycket 1, 3 eller 4
narkotikastrafflagen (1968:64) eller i 3 a § narkotikastrafflagen jämförd
med dessa bestämmelser.

12 § Om brott som avses i 11 § första stycket är att anse som grovt,
döms för grov olovlig befattning till fängelse, lägst sex månader och
högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om
gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt
eller i större omfattning, om gärningen avsett befattning med varor som
varit föremål för brott varigenom tull, annan skatt eller avgift till mycket
betydande belopp har undandragits det allmänna eller felaktigt
återbetalats eller tillgodoräknats någon eller om gärningen annars varit
av särskilt farlig art.

13 § För försök, förberedelse och stämpling till grov olovlig befattning
döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Medverkan
14 § Har flera medverkat till en gärning som avses i 3 13 §§, skall
23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas. Om brott enligt 3 eller 7 § är
ringa, gäller detta dock endast om gärningen avser narkotika enligt vad
som föreskrivs i 3 § första stycket 2.
Frivillig rättelse
15 § Den som frivilligt undanröjer sådan fara som avses i 3 § första
stycket och 5 §, döms inte till ansvar enligt den bestämmelsen. Den som
frivilligt vidtar en åtgärd som leder till att tull, annan skatt eller avgift
som avses i 7 9 §§ kan påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt
belopp, döms inte till ansvar enligt 7 9 §§ eller 11 och 12 §§.
Förverkande
16 § Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom förklaras
förverkad:
1. vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller en sådan varas
värde,
2. utbyte av brott enligt denna lag, och
3. vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med
ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet
utgör brott enligt denna lag.
En vara som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till varan får
inte förklaras förverkad, om varan eller rättigheten efter brottet
förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning till
antagande om egendomens samband med brottet. Vid förverkande enligt
första stycket 1 av en vara gäller inte bestämmelserna i 36 kap. 5 §
första och andra styckena brottsbalken om hos vem förverkande får ske.

17 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att förebygga
brott enligt denna lag eller det annars finns särskilda skäl till det. I
stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 §
brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och
om särskild rätt till förverkad egendom.
I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten
föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger
fortsatt missbruk av den. I sådana fall får dock även en del av
egendomens värde förklaras förverkat.

18 § När ett beslut om förverkande av egendom har vunnit laga kraft,
skall egendomen säljas genom Tullverkets försorg eller i den ordning
som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egendom.
Egendomen får i stället förstöras om
1. den inte kan säljas,
2. den kan befaras komma till brottslig användning, eller
3. den annars är olämplig för försäljning.
Vad som anges i första stycket gäller endast om inget annat är
föreskrivet i lag eller annan författning.
Om i stället för egendomen dess värde har förklarats förverkat och det
fastställda beloppet har betalats inom två månader från det att beslutet
om förverkande vann laga kraft, skall egendomen utlämnas till ägaren.
Om beloppet inte har betalats inom denna tid, får egendomen säljas
enligt vad som föreskrivs i första och andra styckena och det fastställda
beloppet tas ut ur de influtna medlen. Om det uppkommer ett överskott,
sedan kostnaderna för försäljningen dragits av, skall detta betalas ut till
ägaren eller någon annan rättsinnehavare.
Förundersökning och tvångsmedel
Förundersökning m.m.
19 § Tullverket får fatta beslut om att inleda förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken angående brott enligt denna lag eller sådana
brott som avses i 1 § andra stycket. De befogenheter och skyldigheter
som undersökningsledaren har enligt rättegångsbalken gäller i sådant fall
Tullverket. Tullverket skall förordna särskilda befattningshavare i verket
att fullgöra verkets uppgifter.
Är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av
förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagaren skall även annars överta ledningen, när
detta är påkallat av särskilda skäl.
När en förundersökning leds av en åklagare, får åklagaren anlita
biträde av Tullverket. Åklagaren får också uppdra åt tjänstemän vid
verket att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är
lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

20 § Innan förundersökning har hunnit inledas, får en tjänsteman vid
Tullverket och Kustbevakningen i enlighet med vad som föreskrivs i
23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken hålla förhör och vidta andra
utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen av brott enligt
denna lag eller sådana brott som avses i 1 § andra stycket. Vidtagna
åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda
förundersökning rörande brottet.
Vad som föreskrivs i 23 kap. 8 § rättegångsbalken om befogenhet för
polisman att ålägga någon att följa med till förhör och att ta med någon
till förhör gäller även för tjänsteman vid Tullverket eller
Kustbevakningen vid utredning av brott enligt denna lag eller sådana
brott som avses i 1 § andra stycket.
Gripande
21 § En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har samma
befogenhet som en polisman att enligt 24 kap. 7 § första stycket
rättegångsbalken gripa den som misstänks för brott enligt denna lag eller
sådana brott som avses i 1 § andra stycket. Vad som föreskrivs i
rättegångsbalken om befogenheter och skyldigheter i förhållande till
den som gripits gäller för tjänstemannen i samma utsträckning som för
en polisman samt för Tullverket i samma utsträckning som för en
polismyndighet. Tullverket skall förordna särskilda befattningshavare i
verket att fullgöra verkets uppgifter.
Beslag
22 § En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om
brott enligt denna lag eller sådana brott som avses i 1 § andra stycket
samma befogenhet som en polisman att enligt 27 kap. 4 §
rättegångsbalken ta egendom i beslag.
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman
får även i andra fall än som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta
egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av
brott enligt denna lag eller sådana brott som avses i 1 § andra stycket.
Om beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, skall anmälan
skyndsamt göras till honom, varvid han omedelbart skall pröva om
beslaget skall bestå.

23 § Beslagtagen egendom skall förvaras av Tullverket, om inte annat är
föreskrivet eller åklagaren bestämmer något annat.

24 § En myndighet, som har om hand egendom som har tagits i beslag
för att den skäligen kan antas bli förverkad enligt 16 §, får omedelbart
låta sälja den om
1. den inte kan vårdas utan fara för att den förstörs,
2. vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller
3. det annars finns särskilda skäl.
Sådan egendom får i stället förstöras, om
1. den inte kan säljas,
2. den kan befaras komma till brottslig användning, eller
3. den annars är olämplig för försäljning.
Om egendom, som sålts eller förstörts, inte förverkas, har ägaren
eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som sålts
lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som influtit vid
försäljningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersättning med
skäligt belopp.
Vad som föreskrivits i första och andra styckena gäller endast om
inget annat är föreskrivet i lag eller annan författning.

25 § Egendom som tagits i beslag enligt denna lag och som förvaras hos
annan än Tullverket skall överlämnas till verket, om beslaget hävs och
egendomen skall bli föremål för
1. tullbehandling, eller
2. någon åtgärd enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter
vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.
Om egendomen redan har sålts, skall köpeskillingen överlämnas till
Tullverket för redovisning.
Husrannsakan
26 § En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om
brott enligt denna lag eller sådana brott som avses i 1 § andra stycket
samma befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 5 §
rättegångsbalken göra husrannsakan utan förordnande enligt 28 kap. 4 §
rättegångsbalken.
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman
får även utan sådant förordnande göra husrannsakan i magasin eller
liknande utrymmen för att söka efter egendom, om den skäligen kan
antas bli förverkad på grund av brott enligt denna lag eller sådana brott
som avses i 1 § andra stycket.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning m.m.
27 § En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om
brott enligt denna lag eller sådana brott som avses i 1 § andra stycket
samma befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 13 §
rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning utan
förordnande enligt 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken.
Om det finns anledning anta att en person, som i omedelbart samband
med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna invid
Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en flygplats
eller något annat område som har direkt förbindelse med utlandet, har
med sig egendom som kan tas i beslag på grund av brott enligt denna lag
eller sådana brott mot narkotikastrafflagen (1968:64) som avses i 11 §
tredje stycket, får en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen
besluta att kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller
urinprovstagning skall utföras på honom eller henne. På den som är
under femton år får ytlig kroppsbesiktning utföras, endast om det finns
särskilda skäl. Ingen får hållas kvar för urinprovstagning.
En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som med stöd av
denna lag ingriper mot någon får i anslutning till ingripandet i den
utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl
1. ta om hand vapen eller andra farliga föremål medan ingripandet
pågår, och
2. kroppsvisitera personen för att sådana föremål skall kunna tas om
hand.

28 § Tullverket får besluta om kroppsvisitation av varje resande som
med ett visst transportmedel eller under en viss angiven, kortare tidrymd
ankommer till eller avreser från en viss gräns- eller kustort eller annan
plats som har förbindelse med utlandet (särskild kontroll).
En särskild kontroll får beslutas endast om
1. det finns anledning anta att en eller flera resande, som med
transportmedlet eller under tidrymden ankommer till eller avreser från
platsen, har begått eller står i begrepp att begå ett brott enligt 4 § eller
försök till sådant brott,
2. tillräckliga uppgifter saknas för att rikta misstanke mot en bestämd
person eller en mindre krets av personer, och
3. åtgärden är nödvändig för att ett ingripande mot brottet skall kunna
ske.
Beslut om särskild kontroll får fattas av chefen för en tullregion.
Beslutet får verkställas omedelbart men skall snarast prövas av
Tullverkets chef eller den han sätter i sitt ställe.
29 § Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och
kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i transportmedel samt, om undersökningsmannen eller den
undersökte begär det och det kan ske utan större omgång, i vittnens
närvaro. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av kvinnor får inte
verkställas eller bevittnas av andra än kvinnor, läkare eller legitimerade
sjuksköterskor.
Protokoll skall föras och bevis utfärdas om gjord kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning, om den undersökte begär det vid förrättningen
eller om föremål tas i beslag.
Behörighetskrav
30 § Beslut om användning av tvångsmedel får fattas endast av en
tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen, som innehar befattning
som är förenad med sådan befogenhet och som har genomgått
erforderlig utbildning för ändamålet. Detsamma gäller för verkställighet
av beslut om användning av tvångsmedel.
Åtal samt talan eller beslut om förverkande
31 § Kan brott som avses i
1. 3 § eller försök till sådant brott eller 5 § föranleda att en sådan
avgift som avses i 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor påförs, eller
2. 7 § eller försök till sådant brott eller 9 § föranleda att tulltillägg
enligt 8 kap. 2 4 §§ tullagen (2000:000) påförs
får åtal för brottet väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl.
Vad som sägs i första stycket gäller även talan om förverkande enligt
16 §.

32 § I mål om brott enligt denna lag eller sådana brott som avses i 1 §
andra stycket får talan föras av särskilt förordnade befattningshavare vid
Tullverket, om det är uppenbart att brottets straffvärde svarar mot böter
och att brottet inte skall föranleda någon annan påföljd. En sådan
befattningshavare får även fatta beslut enligt 3 § fjärde stycket lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Bestämmelserna i första stycket inskränker inte allmän åklagares
åtalsrätt.

33 § Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första
stycket 1, inte kan delges stämning på det sätt som är föreskrivet för
stämning i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel
föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås
motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och
luftfartyg.

__________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001, då lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling skall upphöra att gälla.
2. Den som efter lagens ikraftträdande tar sådan befattning som anges
i 11 eller 12 § med en vara som varit föremål för varusmuggling enligt
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall fällas till ansvar
enligt 11 eller 12 §.
3. Vad som i denna lag är föreskrivet om förverkande skall tillämpas
även beträffande brott som har begåtts före ikraftträdandet, om detta
leder till en lindrigare bedömning.

Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa
fall mot införsel av spritdrycker.
Härigenom föreskrivs att 2 § 1 mom. lagen (1960:419) om förbud i
vissa fall mot införsel av spritdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
1 mom.1
Bryter någon mot förbud, som
avses i 1 §, vare det ansett såsom
varusmuggling enligt lagen om
straff för varusmuggling.
Bryter någon mot förbud, som
avses i 1 §, skall det anses som
smuggling enligt lagen
(2000:000) om straff för
smuggling m.m.
Framgår uppenbarligen av
omständigheterna, att dryckerna
icke varit avsedda att olovligen
införas till riket, skall dock
förverkande icke äga rum.
Framgår det uppenbarligen av
omständigheterna, att dryckerna
inte varit avsedda att olovligen
föras i land, skall dock
förverkande inte äga rum.
Visas, att det fartyg, med vilket
dryckerna forslats, på grund av
sjönöd för räddande av fartyg,
last och människoliv tvingats att
ingå på svenskt territorialvatten
och att där förbliva, vare den
tilltalade från ansvar fri.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom föreskrivs att 1 5 §§ narkotikastrafflagen (1968:64) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Den som olovligen
1. överlåter narkotika,
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,
3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,
4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,
5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller
företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja
narkotikahandel, eller
6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika
döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse
i högst tre år.

Bestämmelser om straff för
olovlig införsel och utförsel av
narkotika och olovlig befattning
i vissa fall med narkotika finns i
lagen (2000:000) om straff för
smuggling m.m.

2 §2
Är brott som avses i 1 § med
hänsyn till arten och mängden
narkotika samt övriga
omständigheter att anse som
ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Är brott som avses i 1 § första
stycket med hänsyn till arten och
mängden narkotika samt övriga
omständigheter att anse som
ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.

3 §3
Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt
narkotikabrott dömas till
fängelse, lägst två år och högst tio
år.
Är brott som avses i 1 § första
stycket att anse som grovt, skall
för grovt narkotikabrott dömas
till fängelse, lägst två år och högst
tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit
av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en
sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.
3 a §4
Den som av grov oaktsamhet
begår gärning som avses i 1 § 1 5,
döms för vårdslöshet med
narkotika till böter eller fängelse
i högst ett år.
Den som av grov oaktsamhet
begår gärning som avses i 1 §
första stycket 1 5 döms för
vårdslöshet med narkotika till
böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

4 §5
För försök eller förberedelse
till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott liksom för
stämpling till narkotikabrott, som
inte är att anse som ringa, eller till
grovt narkotikabrott döms, om
gärningen avser annan befattning
än som avses i 1 § 6, till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.
För försök eller förberedelse
till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott liksom för
stämpling till narkotikabrott, som
inte är att anse som ringa, eller till
grovt narkotikabrott döms, om
gärningen avser annan befattning
än som avses i 1 § första stycket
6, till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

5 §6
Har flera medverkat till brott
som avses i 1 4 §§ och innefattar
gärningen inte endast befattning
enligt 1 § 6, gäller
bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.
Har flera medverkat till brott
som avses i 1 4 §§ och innefattar
gärningen inte endast befattning
enligt 1 § första stycket 6, gäller
bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Denna lag gäller i fråga om skatt och, om så särskilt föreskrivs, annan
avgift till det allmänna som inte betecknas som skatt.
Lagen tillämpas inte i fråga om
1. gärningar som är belagda med
straff i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling,
1. gärningar som är belagda med
straff i lagen (2000:000) om
straff för smuggling m.m. eller
lagen (1994:1565) om
beskattning av viss
privatinförsel, och
2. skattetillägg, ränta, dröjsmålsavgift, förseningsavgift eller liknande
avgift.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om beskattning av
viss privatinförsel
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1565) om beskattning
av viss privatinförsel1
dels att 9 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 9 b §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §2
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar uppgift som
befinns oriktig eller underlåter
att deklarera skattepliktig
införsel enligt denna lag döms
till böter. I ringa fall skall inte
dömas till ansvar.
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåter att
lämna deklaration enligt 4 §
första stycket eller lämnar oriktig
uppgift vid förfarande enligt 4 §
första stycket och därigenom ger
upphov till fara för att skatt
enligt denna lag undandras det
allmänna döms till böter. I ringa
fall skall inte dömas till ansvar.
Lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling utom såvitt avser
13 § och 24 § första stycket
första meningen och
skattebrottslagen (1971:69)
skall inte tillämpas på införsel
som avses i denna lag.

9 a §

Den som frivilligt vidtar
åtgärd som leder till att skatt
som avses i 9 § kan påföras med
rätt belopp, döms inte till ansvar
enligt 9 §.

9 b §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel,
åtal m.m. vid brott enligt 9 §
finns i lagen (2000:000) om
straff för smuggling m.m.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
Bestämmelserna i 13 19 §§
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling gäller vid brott
mot ett förbud mot in- eller
utförsel av varor eller åtgärder
som främjar sådan in- eller
utförsel som har föreskrivits
1. enligt 4 §, eller
2. i en sådan av Europeiska
gemenskapen beslutad förordning
som avses i 8 § andra stycket.
Bestämmelserna i 19 23, 26,
27 och 29 §§ lagen (2000:000)
om straff för smuggling m.m.
gäller vid brott mot ett förbud mot
in- eller utförsel av varor eller
åtgärder som främjar sådan in-
eller utförsel som har föreskrivits
1. enligt 4 §, eller
2. i en sådan av Europeiska
gemenskapen beslutad förordning
som avses i 8 § andra stycket.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen
dels att 4, 7, 8, 11, 12, 17 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §1
Anmälningsskyldighet
föreligger
1. för den som utan
erforderligt tillstånd, eller med
stöd av tillstånd som föranletts
av vilseledande uppgift, eller i
övrigt utan att ha rätt till detta,
från ett annat EU-land till
Sverige inför eller från Sverige
till ett sådant land utför en vara
som avses i 3 § 3, 5-8, 10 och 14,
2. för den som från ett annat
EU-land till Sverige inför eller
från Sverige till ett sådant land
utför en vara som avses i 3 § 1,
4, 9 och 11 - 13.
Den som från ett annat EU-
land till Sverige för in en vara
skall anmäla varan till
Tullverket, om varan omfattas av
ett förbud mot införsel eller ett
villkor för införsel som inte är
uppfyllt eller om varan förs in
med stöd av ett tillstånd som
föranletts av oriktig uppgift.
Sådan anmälan skall också
göras av den som från Sverige
till ett annat EU-land för ut en
vara som omfattas av ett förbud
mot utförsel eller ett villkor för
utförsel som inte är uppfyllt eller
en vara som förs ut med stöd av
ett tillstånd som föranletts av
oriktig uppgift.

Den som från ett annat EU-
land till Sverige för in eller från
Sverige till ett sådant land för ut
en vara som avses i 3 § 1, 4, 9,
11 eller 12 skall dock alltid
anmäla varan till Tullverket.
Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Tullverket får meddela närmare
föreskrifter om anmälnings-
skyldigheten.

Anmälan enligt första stycket
skall ske utan dröjsmål vid
närmaste bemannade tullplats.
Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Tullverket får meddela närmare
föreskrifter om
anmälningsskyldigheten enligt
första och andra styckena.

7 §2
För kontroll av att anmälnings-
skyldigheten enligt denna lag,
eller att
deklarationsskyldigheten enligt
lagen (1994:1565) om
beskattning av viss
privatinförsel, fullgjorts riktigt
och fullständigt, samt för
kontroll av att gällande villkor
för in- eller utförsel av sådana
varor som anges i 3 § 1 och 3-14
uppfyllts, får en tulltjänsteman
undersöka
För kontroll av att sådana
förbud eller villkor som anges i
4 § första stycket iakttagits samt
för kontroll av att anmälnings-
skyldigheten enligt 4 § andra
stycket eller deklarations-
skyldigheten enligt lagen
(1994:1565) om beskattning av
viss privatinförsel fullgjorts
riktigt och fullständigt, får en
tulltjänsteman undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras vid införsel från eller utförsel till ett annat EU-land,
2. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av en resande vid inresa från eller utresa till ett
annat EU-land, eller av den som kan anmanas att stanna enligt 5 § första
stycket 2.
Ytterligare bestämmelser om
befogenheter bl.a. avseende
kroppsvisitation och kropps-
besiktning finns i lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
Ytterligare bestämmelser om
befogenheter bl.a. avseende
kroppsvisitation och kropps-
besiktning finns i lagen
(2000:000) om straff för
smuggling m.m.

8 §3
För kontroll av att anmäl-
ningsskyldigheten enligt denna
lag fullgjorts riktigt och
fullständigt får en tulltjänsteman
undersöka postförsändelser,
såsom paket, brev och liknande
försändelser. En sådan
försändelse får öppnas, om det
finns anledning anta att den
innehåller en vara som avses i 3 §,
och att denna vara kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling samt
försändelsen finns hos Tullverket
eller på utväxlingspostkontoret.

En tulltjänsteman får
undersöka postförsändelser,
såsom paket, brev och liknande
försändelser, för att kontrollera
om sådana förbud eller villkor
som anges i 4 § första stycket
iakttagits och om
anmälningsskyldigheten enligt
4 § andra stycket fullgjorts
riktigt och fullständigt. En sådan
försändelse får öppnas, om det
finns anledning anta att den
innehåller en vara som avses i 3 §
och att denna vara kan tas i beslag
enligt lagen (2000:000) om straff
för smuggling m.m. samt
försändelsen finns hos Tullverket
eller på utväxlingspostkontoret.

11 §4
Under de förutsättningar som anges i andra stycket får chefen för en
tullregion besluta att postförsändelse som väntas till viss postanstalt,
och som kommer från ett annat EU-land, skall hållas kvar av
postbefordringsföretaget när försändelsen kommer in till postanstalten.
Ett beslut skall meddelas att gälla viss angiven, kortare tidsrymd.
Förutsättningar för ett beslut om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att
sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling, samt
1. att det finns anledning anta att
sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (2000:000) om straff
för smuggling m.m., samt
2. att ett sådant beslut är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall
uppnås.
Ett beslut om kvarhållande får verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av Tullverkets chef eller av verkets chefsjurist.

12 §5
Polisen och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontroll-
verksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 5 7 och 13 §§ om
Tullverket och en tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också
polismyndigheten och Kustbevakningen samt en polisman och en
tjänsteman vid Kustbevakningen.
Ett postbefordringsföretag som regeringen bestämmer är skyldigt att,
på begäran av Tullverket, till verket överlämna en försändelse som
kvarhållits enligt 11 §.
Ett befordringsföretag är
skyldigt att göra anmälan till
Tullverket om det i företagets
verksamhet uppkommer misstanke
om att en försändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
Ett befordringsföretag är
skyldigt att göra anmälan till
Tullverket om det i företagets
verksamhet uppkommer misstanke
om att en försändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag
enligt lagen (2000:000) om straff
för smuggling m.m.

17 §6
Om det behövs för att
genomföra en kontroll enligt
denna lag, får Tullverket ta hand
om en vara. Varan får därvid läggas
upp på lager för tillfällig
förvaring. De kostnader som
Tullverket haft för varans
uppläggning och förvaring skall
ersättas av den som för in eller för
ut varan.
Tullverket får ta hand om en
vara om det behövs för att
genomföra en kontroll enligt
denna lag. Tullverket får även ta
hand om en vara på den
grunden att varan inte får föras
in till eller ut från landet till
följd av att varan omfattas av
sådant förbud eller villkor som
avses i 4 § första stycket eller att
varan förs in eller ut med stöd
av ett tillstånd som föranletts av
oriktig uppgift. Varan får därvid
läggas upp på lager för tillfällig
förvaring. De kostnader som
Tullverket haft för varans
uppläggning och förvaring skall
ersättas av den som för in eller för
ut varan.
Tullverket kan besluta att varan inte får tas ut från lagret förrän
kostnaderna ersatts eller säkerhet ställts för dem.
Tullverket får besluta om befrielse helt eller delvis från
ersättningsskyldigheten, om det finns särskilda skäl.

20 §
Ansvar enligt 19 § inträder inte
om gärningen är belagd med straff
i brottsbalken eller i lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
Ansvar enligt 19 § inträder inte
om gärningen är belagd med straff
i brottsbalken eller i lagen
(2000:000) om straff för smugg-
ling m.m.

20 a §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel,
åtal m.m. vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (2000:000) om straff för
smuggling m.m.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror,
tobaksvaror och mineraloljeprodukter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 14, 15 och 27 §§ lagen (1998:506)
om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror
och mineraloljeprodukter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
14 §
Ett omhändertagande av annan egendom än punktskattepliktiga varor
eller handlingar skall upphävas om,
1. det inte längre finns grund för omhändertagandet, eller
2. ett beslut om beslag enligt
27 kap. rättegångsbalken eller
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling meddelas för
egendomen eller handlingen.
2. ett beslut om beslag enligt
27 kap. rättegångsbalken eller
lagen (2000:000) om straff för
smuggling m.m. meddelas för
egendomen eller handlingen.
Den som gör anspråk på egendom som har varit omhändertagen svarar
för att egendomen hämtas.

15 §
Ett omhändertagande av en punktskattepliktig vara skall upphävas om,
1. det inte längre finns grund för omhändertagandet,
2. ett beslut om skatt enligt 13 § inte har fattats inom tre månader från
den dag då beslutet att omhänderta varan fattades,
3. skatt som påförts enligt 13 § betalats,
4. ett beslut om beslag enligt
27 kap. rättegångsbalken eller
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling meddelas för
varan,
4. ett beslut om beslag enligt
27 kap. rättegångsbalken eller
lagen (2000:000) om straff för
smuggling m.m. meddelas för
varan,
5. egendomen förklaras förverkad, eller
6. det är oskäligt att låta omhändertagandet bestå.
Den som gör anspråk på en punktskattepliktig vara som har varit
omhändertagen svarar för att varan hämtas.

27 §
Bestämmelserna i 13 § och
24 § första stycket första
meningen lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling gäller
för brott enligt detta kapitel.
Särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel,
åtal m.m. vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (2000:000) om straff för
smuggling m.m.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:000)
Härigenom föreskrivs att det i tullagen (2000:000)1 skall införas en
ny paragraf, 10 kap. 5 §, av följande lydelse.

Föreslagen lydelse

10 kap. 5 §

Särskilda bestämmelser om
förundersökning, tvångsmedel,
åtal m.m. vid brott som rör
införsel eller utförsel finns i
lagen (2000:000) om straff för
smuggling m.m.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 19 § rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

27 kap.
19 §1
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in
om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en
viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram.
Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader,
2. brott enligt 1 §
narkotikastrafflagen (1968:64)
eller sådant brott enligt 1 § lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling som avser
narkotika eller
2. brott enligt 1 §
narkotikastrafflagen (1968:64)
eller sådant brott enligt 3 § lagen
(2000:000) om straff för
smuggling m.m. som avser
narkotika, eller
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är
belagd med straff.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:397) om strategiska
produkter

Härigenom föreskrivs att i 22 § lagen (1998:397) om strategiska
produkter orden lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall
bytas ut mot lagen (2000:000) om straff för smuggling .

_________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-04-12

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 16 mars 2000 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om straff för smuggling m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker,
3. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
4. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
5. lag om ändring i lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel,
6. lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner,
7. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,
8. lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter,
9. lag om ändring i tullagen (2000:000),
10. lag om ändring i rättegångsbalken,
11. lag om ändring i miljöbalken,
12. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,
13. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
14. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag,
15. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),
16. lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
17. lag om ändring i lagen (1985:295) om foder,
18. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),
19. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor,
20. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
21. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
22. lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),
23. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
24. lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
25. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering,
26. lag om ändring i tobakslagen (1993:581),
27. lag om ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation,
28. lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),
29. lag om ändring i lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi,
30. lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den
gemensamma fiskeripolitiken,
31. lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om
jordbruksprodukter,
32. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
33. lag om ändring i vapenlagen (1996:67),
34. lag om ändring i lagen (1997:1058) om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet,
35. lag om ändring i lagen (1998:397) om strategiska produkter,
36. lag om ändring i lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och
utförsel av barnpornografi,
37. lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud mot vissa
hälsofarliga varor.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsrådet Carl-Gustav
Ohlson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Medan den allmänna motiveringen är anmärkningsvärt kortfattad och
lämnar åtskilliga frågor om avsikterna med olika förslag obesvarade är
författningskommentaren desto mer utförlig. Den innehåller bl.a.
redogörelser för de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet vid olika
tullförfaranden. Med hänsyn till svårigheterna att överblicka
tullagstiftningen är det värdefullt att sådana kommentarer lämnas. Vidare
förekommer andra uttalanden som synes vara avsedda att styra den
kommande tillämpningen. Lagrådet har inte kunna finna annat än att
dessa uttalanden i allt väsentligt har täckning i den föreslagna lagtexten.
Även dessa kommentarer kan vara av värde som ett medel att åvägabringa
en enhetlig rättstillämpning.
Vid sidan därav förekommer åtskilliga uttalanden om tillämpningen av
allmänna straffrättsliga principer inom ramen för den föreslagna
lagstiftningen. Dessa synes vara avsedda endast som exempel på hur
resultatet av en tillämpning av den föreslagna lagstiftningen kan tänkas
bli. Lagrådet finner det ändock angeläget att understryka att uttalanden av
denna art inte är ägnade att binda domstolarna.

Förslaget till lag om straff för smuggling m.m.

Lagens rubrik
Som rubrik föreslås lag om straff för smuggling m.m. Önskvärt är att
lagrubriker är så korta och pregnanta som möjligt. Förkortningen m.m.
innehåller inte någon som helst information. Den kan i regel saklöst tas
bort. Om lagens innehåll består av mycket disparata delar kan den någon
gång vara av värde som ett varningstecken. Så är inte fallet här. Lagen
innehåller bestämmelser om straff för brott mot tullagstiftningen och
förfarandet i samband med sådana brott. Detta är vad man kan vänta sig
av en lag med rubriken lag om straff för smuggling (jfr den nuvarande
lagen om straff för varusmuggling ). Lagrådet hemställer att m.m. tas
bort.

3 och 4 §§
Smuggling av narkotika ges i lagförslaget, liksom i varusmugglingslagen,
samma brottsbeteckning som andra typer av smuggling. Likväl
föreskrivs för smuggling av narkotika i såväl normal som ringa och
grov form andra och betydligt strängare straffskalor än för annan
smuggling. Såvitt Lagrådet kan överblicka är detta ett mycket ovanligt
förhållande, i vart fall när det gäller straffbestämmelser av så central
kriminalpolitisk betydelse som de förevarande. Enligt vad Lagrådet
erfarit under föredragningen leder detta också till vissa komplikationer
från registrerings- och statistiksynpunkter.
Det har länge ansetts vara av vikt att brottsbegreppen görs
lättillgängliga genom att varje brott i görligaste mån ges en särskild
benämning; det har också ansetts att allmänheten lägger t.o.m. större vikt
vid brottsrubriceringen än vid påföljden (jfr NJA II 1942
s. 225). Det måste antas att sådana beteckningar som häleri och
rattfylleri haft sin andel i moralbildningen var och en på sitt område.
Enligt Lagrådets mening bör därför smuggling av narkotika ges
beteckningen narkotikasmuggling respektive grov narkotika-
smuggling och behandlas i en särskild paragraf.
Lagrådet är medvetet om att därvid den sinnrika och uttryckliga
behandling av konkurrensen mellan grov smuggling av narkotika och
grov smuggling i andra fall som kommer till uttryck i 4 § går till spillo.
Enligt Lagrådets mening har dock denna behandling blivit väl subtil. I 4 §
första stycket 2 förutsätts att brottet skall vara grovt med hänsyn till att
brottet gäller narkotika och därefter anges i tredje stycket
förutsättningar för att brottet skall anses grovt. Det logiska förhållandet
mellan dessa båda grupper av förutsättningar är inte lätt att reda ut.
Vidare torde det vara ytterst sällsynt att smuggling av narkotika skall
anses som grov och ändå, av andra skäl än dem som är hänförliga till
narkotikan, bestraffas enligt den lindrigare straffskalan. Slutligen finns
problemet redan i dag och det kan om så någon enstaka gång skulle
behövas exempelvis i fråga smuggling av mindre mängder narkotika
tillsammans med andra införselreglerade varor under omständigheter
som gör den senare smugglingen till grovt brott lösas enligt allmänna
straffrättsliga konkurrensregler.
I enlighet med det anförda förordar Lagrådet att ur 3 § utmönstras vad
som enbart avser smuggling av narkotika. Eftersom 3 § är lång och med
beaktande även av register- och statistiksynpunkter synes det också
lämpligt att ringa brott behandlas i en särskild paragraf, jfr 1 och 2 §§
narkotikastrafflagen. Slutet av första stycket skulle då ges följande
utformning: -:-:- döms för smuggling till böter eller fängelse i högst
två år.
Paragrafen blir lättare att läsa om första stycket delas upp i två
stycken. Det nya stycket kan förslagsvis inledas med orden: Vad som
föreskrivs i första stycket gäller också den som .
Bestämmelsen om vanlig smuggling som ringa brott placeras, om
Lagrådets förslag i det föregående godtas, i 4 § som ges följande
lydelse: Om brott som avses i 3 § är att anse som ringa, döms till
penningböter.
Den grova brottsformen av vanlig smuggling behandlas i nu angivet
fall i 5 §, som förslagsvis ges följande lydelse:
Om brott som avses i 3 § är att anse som grovt, döms för grov
smuggling till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas -:-:-
betydande samhällsintresse.
Härefter bör narkotikasmuggling behandlas i en särskild paragraf, 6 §.
I 4 § tredje stycket nämns som en omständighet att särskilt beakta vid
bedömningen av om brottet är grovt, att gärningen är av särskilt farlig
eller hänsynslös art. Medan man i fråga om narkotikabrott kan tala om
att gärningen är av särskilt hänsynslös art vid exempelvis överlåtelse av
narkotika till skolungdom, är det i fråga om smugglingen mer naturligt
att säga att gärningen ingått som ett led i en verksamhet som varit av
särskilt farlig eller hänsynslös art.
Lagrådet föreslår att den nya 6 § ges följande lydelse:
Om en gärning som avses i 3 § gäller narkotika, döms för
narkotikasmuggling till fängelse i högst tre år.
Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms för grov narkotikasmuggling
till fängelse, lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet
är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen avsett en särskilt stor
mängd narkotika, om den ingått som ett led i en verksamhet som
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt eller om verksamheten
eller gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.
I fråga om den i lagrådsremissen föreslagna lydelsen av 3 § kan vidare
anföras följande.
Enligt paragrafen krävs uppsåt för att någon skall kunna dömas till
ansvar för smuggling. Läsningen av den allmänna motiveringen och
författningskommentaren lämnar kvar en viss osäkerhet i fråga om vad
som avses skola gälla vid rättsvillfarelse. Med tanke på vad som förut
sagts om domstolarnas obundenhet av uttalanden om allmänna
straffrättsliga grundsatser är det visserligen principiellt riktigt att frågan
lämnas öppen. Förevarande situation är emellertid något speciell. Detta
beror på att nuvarande rättstillämpning styrs av rättsfallen NJA 1985 s.
281 I och II (jfr NJA 1994 s. 65). Innebörden av dessa rättsfall är att
frågan om rättsvillfarelse bedöms olika vid tillämpningen av första
respektive andra stycket i 1 § varusmugglingslagen, ett resultat som även
HD fann mindre tillfredsställande. Anledningen till utgången var främst
den vikt som HD tillmätte vissa förarbetsuttalanden av
departementschefen vid lagens tillkomst. En tillämpning av allmänna
rättsgrundsatser om rättsvillfarelse torde innebära ett frångående av den
rättsgrundsats som tillskapades genom de nämnda HD-avgörandena.
Lagrådet förstår tillkomsten av den nya lagen och de därmed förenade
motivuttalandena så, att rättstillämpningen inte längre kan anses bunden
av avgörandena.
Enligt författningskommentaren till 3 § andra stycket 3 kan det
föranleda ansvar enligt 6 § för försök till smuggling, om någon lämnar
en oriktig uppgift i en ansökan om tillstånd att föra in eller ut en vara.
Om ansökningen inte ligger i tiden nära den tilltänkta in- eller utförseln
kan det tänkas att försökspunkten inte anses uppnådd. I så fall blir det
uppsåtliga uppgiftslämnandet ostraffat som smugglingsbrott, medan
däremot motsvarande oaktsamma uppgiftslämnande blir att bestraffa
som olovlig införsel eller utförsel (fullbordat brott) enligt 5 § andra
stycket 2. I stället kan bestämmelserna i brottsbalken om osann
försäkran eller osant intygande tänkas bli tillämpliga. Frågan är måhända
föga praktisk och regleringen är redan nu omfattande. Den
inkonsekventa behandlingen av den uppsåtliga och den ouppsåtliga
gärningen, om den förra inte kan bedömas som försök, skulle dock
kunna leda till stötande resultat. Ett sådant resultat kan förebyggas
genom att 3 § andra stycket 3 kompletteras med en bestämmelse om
uppsåtligt lämnande av oriktig uppgift. Frågan bör uppmärksammas
under det fortsatta beredningsarbetet.
I första stycket andra meningen nämns det fallet att någon
uppsåtligen lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller underlåter att
lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling . I andra stycket 3 talas
endast om oriktig uppgift . Till förebyggande av den missuppfattningen
att det är fråga om rekvisit med olika innehåll bör i sistnämnda
bestämmelse användas uttrycket oriktig uppgift eller underlåtenhet att
lämna föreskriven uppgift.

5 §
I överensstämmelse med vad som sagts under 3 § bör andra punkten
inledas med orden: lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift

6 §
Enligt Lagrådets mening bör de olika bestämmelserna i lagförslaget om
ansvar för försök, förberedelse och stämpling föras samman i en
paragraf med en gemensam underrubrik. Lagrådet återkommer till denna
fråga under 13 §.

7 10 §§
Den gemensamma rubriken till paragraferna är tullbrott . Beteckningen
på det brott som beskrivs i 7 § är dock också tullbrott . Om man vill
behålla den gemensamma benämningen tullbrott, kan brottet i 7 § i
stället kallas tullbedrägeri och det i 8 § grovt tullbedrägeri. Detta skulle
dock medföra att överensstämmelsen med skattebrottslagen ginge
förlorad, där motsvarande brott kallas skattebrott och grovt skattebrott.
Om brottsbeteckningen tullbrott behålls i 7 §, måste i varje fall den
gemensamma rubriken ändras, vilket förslagsvis skulle kunna ske så att
m.m. lades till i rubriken.

7 §
Enligt författningskommentaren till andra stycket 1 är bestämmelsen
utformad så att fullbordat brott inte skall förutsätta att en vara har lämnat
svenskt territorium. Detta överensstämmer inte med vad som avses
skola gälla i fråga om smuggling och inte heller med vad som följer av
ordalydelsen av paragrafens första stycket. Enligt vad som blivit upplyst
under föredragningen inför Lagrådet har den slutliga avsikten under
beredningsarbetet varit att samtliga nu behandlade brottstyper skulle
behandlas enhetligt och närmare bestämt så att fullbordat brott skulle
förutsätta också att varan förts in i eller ut ur landet. En sådan
enhetlighet kan åvägabringas om punkten 1 i andra stycket, efter mönster
av första stycket, inleds med orden: i samband med att en vara förs ut
från landet förfara så .

8 §
I paragrafens andra stycke nämns bland vad som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av om brottet är grovt, dels att gärningen med hänsyn till
omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet varit av
särskilt farlig art , dels att gärningen annars varit av särskilt farlig art .
Det först citerade exemplet saknar motsvarighet i skattebrottslagen och
täcks av det senare exemplet. Lagrådet förordar att stycket efter orden
eller i större omfattning avslutas med rekvisitet eller om gärningen
annars varit av särskilt farlig art.

9 §
Brottet i 9 § kallas tullredovisningsbrott. Denna beteckning utsäger inte
vad för slags brott det egentligen är fråga om. Lagrådet föreslår att
brottsbeteckningen ändras till vårdslös tullredovisning.

10 §
Försöksbestämmelser har nyligen (SFS 1996:658) avskaffats i
skattebrottslagen till följd av övergången till farerekvisit. Nu införs de i
smugglingslagen även med avseende på tullbrott, som också bygger på
farerekvisit. Förfarandet förefaller föga konsekvent och avsikten med
ändringen är otillfredsställande belyst i motiveringen. Lagrådet saknar
dock anledning ifrågasätta att det behövs försöksbestämmelser även i
fråga om tullbrott.
Som förut anförts bör de olika bestämmelserna i lagförslaget om
ansvar för försök, förberedelse och stämpling föras samman i en
paragraf med en gemensam underrubrik. Lagrådet återkommer till denna
fråga under 13 §.

11 13 §§
Brottsbeteckningen olovlig befattning är föga upplysande, jämför vad
Lagrådet anfört under 3 och 4 §§. Det förhållandet att brottet avser
befattning även med gods som varit föremål för tullbrott kan inte anses
vara något hinder mot att varusmugglingslagens beteckning olovlig
befattning med smuggelgods behålls (i 12 och 13 §§ i formen grov
olovlig befattning med smuggelgods ).
I 11 § andra stycket används brottsbeteckningen även för det fallet att
gärningsmannen endast hade skälig anledning att antaga att varan varit
föremål för brott, varvid straffskalan bara omfattar böter. Det framstår
som mindre lämpligt att samma beteckning används för detta brott som
för normalbrottet. På samma sätt som i varusmugglingslagen kan andra
styckets första mening förslagsvis få lyda: Om gärningsmannen -:-:-
brott, döms till böter.

13 §
Som Lagrådet tidigare anfört bör bestämmelser om ansvar för försök,
förberedelse och stämpling samlas i en paragraf, gemensam för lagen i
dess helhet, på motsvarande sätt som gäller i fråga om brottsbalkens
olika kapitel. En sådan paragraf bör förslagsvis placeras på förevarande
plats och föregås av rubriken Försök, förberedelse och stämpling . Den
kan, med beaktande av de ändringar som Lagrådet föreslagit i det
föregående, ges följande lydelse:
För försök till smuggling, narkotikasmuggling eller tullbrott samt för
försök , förberedelse och stämplig till grov smuggling, grov narkotika-
smuggling, grovt tullbrott eller grov olovlig befattning med
smuggelgods döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma
gäller förberedelse till narkotikasmuggling samt stämpling till sådan
narkotikasmuggling som inte är att anse som ringa.

14 §
Enligt 23 kap. 4 § första stycket första meningen brottsbalken skall
ansvar som föreskrivs i balken för viss gärning ådömas inte bara den
som utfört gärningen utan även annan som främjat denne med råd eller
dåd. Genom en lagändring år 1994 infördes i andra meningen av första
stycket en bestämmelse om att detsamma skall gälla beträffande i annan
lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse är
föreskrivet. Med att fängelse är föreskrivet förstås att fängelse ingår i
straffskalan; endast rena bötesbrott är undantagna (prop. 1993/94:130 s.
27). I förarbetena till lagändringen uttalades att denna i viss mån ändrade
förutsättningarna för en del av de särskilda reglerna om
medverkansansvar i specialstraffrätten och att denna fråga borde
uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet (a. st.). Detta innebär
att vid all lagstiftning på specialstraffrättens område, och naturligtvis
särskilt vid tillkomsten av en helt ny lag, noggrant bör övervägas om det
behövs några särskilda bestämmelser om medverkan eller om det är
tillräckligt att de allmänna bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken
tillämpas.
Bestämmelsen i 23 kap. 4 § första stycket andra meningen
brottsbalken om gärning för vilken fängelse är föreskrivet hänför sig,
när ett brott är gradindelat, till var grad av brottet normal, grov eller
ringa sedd för sig, och detta oavsett om brottsgraderna är behandlade i
skilda stycken eller i samma stycke. Detta är i vart fall klart i fråga om
brottsbalken. Men samma betraktelsesätt anläggs numera beträffande
specialstraffrätten, när denna har motsvarande gradindelning. Detta
skiljer sig från vad som gällt i fråga om äldre straffbestämmelser med
straffskalor som varierat med hänvisning till förmildrande eller
försvårande omständigheter eller andra sådana allmänna uttryck. Se till
det anförda beträffande motsvarande problem vid brottspreskription
Berg m.fl., Kommentar till brottsbalken, Del III, 4 uppl. 1994, s. 411 f,
jfr Jareborg, Brotten, Första häftet, 2 uppl. 1984 s. 56 f.
I förevarande lagförslag är de olika brottstyperna gradindelade. För
varje grad finns en särskild straffskala, som anger om fängelse kan följa
på brottet eller inte. Såvitt Lagrådet kunnat finna innebär den här
föreslagna regleringen endast ett avsteg från vad som ändå skulle följa av
23 kap. 4 § brottsbalken, nämligen i fråga om oaktsamhetsfallet av
olovlig befattning med smuggelgods, som enligt 11 § andra stycket
endast kan föranleda bötesstraff, trots att det inte är ringa, men som inte
är undantaget från medverkansansvar enligt förevarande paragraf. Detta
undantag från principen i brottsbalken framstår inte som sakligt
motiverat. Lagrådet förordar därför att förevarande paragraf med
tillhörande rubrik får utgå.

22 29 §§
I dessa paragrafer finns bestämmelser om tvångsåtgärder. Inledningsvis
vill Lagrådet knyta några allmänna reflektioner till bestämmelsernas
disposition och innehåll.
Vissa bestämmelser ger intrycket att de reglerar endast frågan om när
en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman i
motsats till vad som i motsvarande fall gäller för en polisman enligt
rättegångsbalken kan vidta tvångsåtgärder utan förordnande av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Vid närmare analys visar
de sig emellertid innehålla också andra förutsättningar för vidtagande av
tvångsåtgärden än dem som skulle följa av rättegångsbalkens
bestämmelser om en sådan åtgärd. Dessa frågor bör strikt hållas isär.
Vad angår den första frågan torde det bara i vissa särskilt frekventa fall
finnas anledning att ge en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevak-
ningen eller en polisman vidare befogenheter enligt smugglingslagen att
agera utan förordnande än vad som gäller för en polisman enligt
rättegångsbalken. Den möjlighet att ingripa utan förordnande när fara är i
dröjsmål som rättegångsbalken medger måste vara tillräcklig i de flesta
tänkbara fall, särskilt i dessa dagar med snabba och effektiva
telekommunikationer. Under förhistorien till begränsningen i
rättegångsbalken av en polismans befogenheter att genomföra
husrannsakan utan föregående förordnande åberopade Justitieutskottet
ett uttalande av Justitiekanslern av innebörd bl.a. att det förhållandet att
en åtgärd kunde företas på ett lättare eller bekvämare sätt för
myndigheten inte utgjorde motiv för att tillåta ingrepp mot den
enskildes personliga frihet och integritet och att det inte utan starka skäl
borde anförtros åt en enskild polisman att själv fatta beslut om
husrannsakan (1988/89:JuU25 s. 29 f). Motsvarande synsätt gör sig
gällande även i förevarande sammanhang. Endast om starka skäl talar för
det bör medges att en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen
eller en polisman får vidta tvångsåtgärder utan föregående förordnande i
fall när inte rättegångsbalken ger motsvarande befogenhet. Sådan
befogenhet bör därför i regel finnas endast när fara är i dröjsmål.
När det gäller den andra frågan, om avvikelser från rättegångsbalkens
bestämmelser i fråga om de materiella förutsättningarna för tvångs-
åtgärden i fråga, kan det självfallet i tullverksamheten finnas sakliga skäl
för sådana avvikelser. Lagrådet behandlar i det följande denna fråga
under varje paragraf där den är aktuell.

22 §
I andra stycket föreslås att en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevak-
ningen eller en polisman skall även i andra fall än som anges i 27 kap. 4
§ rättegångsbalken få ta egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli
förverkad på grund av brott enligt smugglingslagen eller andra brott som
avses i 1 § andra stycket. De särskilda materiella förutsättningar för
beslag som anges i bestämmelsen går inte utöver vad som är medgivet
enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Innebörden av bestämmelsen är
därför att i den angivna situationen beslag får göras utan föregående
förordnande.
Lagrådet kan förstå att beslag är så vanligt förekommande och så
rutinmässiga i tullverksamheten att det skulle medföra betydande
omgång och därav följande effektivitetsförluster, om i varje särskilt fall
förordnande av undersökningsledaren skulle inhämtas. Detta får anses
gälla även med beaktande av att åtskilliga situationer täcks av
bestämmelsen i 27 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken och att det i
många andra fall kan vara fara i dröjsmål. Bestämmelsen bör därför
kunna godtas. Undantag bör dock göras för försändelser som avses i 27
kap. 3 § rättegångsbalken. Dessa får enligt 27 kap. 4 § andra stycket inte
utan förordnande beslagtas av en polisman ens om fara är i dröjsmål, om
det inte är fråga om fall som avses i första stycket av paragrafen. Till
andra stycket bör därför läggas en ny andra mening av förslagsvis
följande lydelse: Detta gäller dock inte i fråga om en försändelse som
avses i 27 kap. 3 § rättegångsbalken.

26 §
Avsikten med andra stycket synes enligt motiveringen vara att
husrannsakan i magasin etc. skall få göras även vid rena bötesbrott. Detta
innebär alltså en avvikelse från de materiella förutsättningarna för
husrannsakan enligt 27 kap. 1 rättegångsbalken, där fängelse förutsätts
kunna följa på brottet (vissa undantag utan nämnvärt intresse för
förevarande fråga görs i 27 kap. 3 §). Bestämmelsen, som i förstone
synes beröra endast vederbörande tjänstemans befogenhet, visar sig
alltså vid närmare betraktande innehålla en bestämmelse om
förutsättningarna för husrannsakan. Vad som därvid föreslås får anses
godtagbart.
I motsats till vad som sagts om beslag under 22 § kan Lagrådet inte
finna att det i förevarande fall finns något tillräckligt starkt behov av att
en tjänstemän vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman
skall få vidta tvångsåtgärder utan föregående förordnande ens om det är
fråga om magasin etc., när det inte är fara i dröjsmål. Fallen kan inte vara
mer frekventa än att förordnande i annat fall kan inhämtas med lätthet.
Vid sidan av här föreslagna bestämmelser föreslås också i 6 kap. i den
nya tullagen befogenheter för Tullverket att vid behov med hjälp av
våld eller tvång undersöka bl.a. områden för tillfälliga tullager och
tullager och även lokaler inom samma områden.
Den materiella bestämmelsen bör placeras som ett första stycke i
paragrafen, av förslagsvis följande lydelse: I magasin eller liknande
utrymmen får även i annat fall än som sägs i 28 kap. 1 § rättegångsbalken
husrannsakan göras för att söka efter egendom, om den skäligen kan
antas bli förverkad på grund av brott enligt denna lag eller andra brott
som avses i 1 § andra stycket.
Nuvarande första stycket får då utgöra andra stycket.

27 §
I fråga om andra stycket i paragrafen uppkommer frågor motsvarande
dem som föranleds av andra stycket i 26 §. Dels innehåller båda
bestämmelserna utvidgade förutsättningar för tvångsåtgärder i för-
hållande till motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken, dels ges
tjänstemän vid Tullverket eller Kustbevakningen eller polismän
befogenhet att vidta tvångsåtgärderna utan föregående förordnande även
om fara inte är i dröjsmål.
I materiellt hänseende innebär andra stycket vid en jämförelse med
vad som gäller enligt rättegångsbalken, att kroppsvisitation, ytlig kropps-
besiktning och urinprovstagning får genomföras även om fängelse inte
ingår i straffskalan och vid en lägre grad av misstanke. Det kan
diskuteras huruvida detta överensstämmer med föreskriften i 2 kap. 12 §
regeringsformen att begränsningar i skyddet mot bl.a. kroppsliga intrång
och kroppsvisitation aldrig får gå längre än vad som är nödvändigt med
hänsyn till det ändamål som har föranlett dem. Lagrådet vill dock inte
bestrida att det kan finnas fog för förslaget.
Med hänsyn till den tveksamhet som sålunda vidlåder förslaget i
materiellt hänseende bör det inte komma i fråga att en tjänstemän vid
Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman skall få vidta nu
aktuella tvångsåtgärder utan föregående förordnande. Lagrådet förordar
därför att första meningen i andra stycket avslutas med orden: -:-:- i 11
§ tredje stycket, får kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller
urinprovstagning utföras på honom eller henne.
Andra stycket bör såsom en materiell bestämmelse byta plats med
första stycket.

28 §
Beslut om särskild kontroll enligt 28 § är av ingripande natur och
kommer i huvudsak att omfatta oskyldiga människor. De bedömningar
som föregår besluten kommer att väsentligen bygga på antaganden och
värderingar och beslutsfattandet måste därför omges med
rättssäkerhetsgarantier.
Besluten kan av naturliga skäl inte göras till föremål för överklagande.
Den omprövning som regleras i sista stycket tycks skola ske efter det
att kontrollen genomförts. Från rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid
påkallat att prövningen som huvudregel sker före beslutets verkställande.
Ett sådant hänskjutande av ärendet till högre beslutsfattare skulle kunna
ske helt formlöst med anlitande av moderna kommunikationssystem,
t.ex. datorer och telefax. Naturligtvis kan tiden i vissa fall vara så knapp
att beslutet måste verkställas utan föregående omprövning.
Vad Lagrådet ovan anfört, skulle i sista stycket såsom en ersättning
för sista meningen kunna komma till uttryck på följande sätt: Beslutet
skall prövas av Tullverkets chef eller den han sätter i sitt ställe. Om det
uppenbarligen är fara i dröjsmål, får beslutet utan sådan prövning
verkställas omedelbart.

Övergångsbestämmelserna

I punkten 3 bör göras tydligare vilka brott före ikraftträdandet som
avses, nämligen varusmuggling enligt nu gällande lag. Det framstår
också som naturligt att följa den principiella uppbyggnaden av likartade
övergångsbestämmelser (t.ex. 5 § andra stycket lagen om införande av
brottsbalken) genom att först ange huvudregeln att den lag skall
tillämpas som gällde vid tiden för den brottsliga gärningen och därefter
undantaget avseende en mildare bedömning. Bestämmelsen kan
förslagsvis ges följande lydelse: Beträffande varor som varit föremål
för varusmuggling eller försök till varusmuggling enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling skall tillämpas vad som i den
lagen är föreskrivet om förverkande. Vad som är föreskrivet i denna lag
om förverkande skall dock tillämpas om det leder till en lindrigare
bedömning.
Bestämmelserna om förundersökning, straffprocessuella tvångsmedel
och åtal i det remitterade förslaget är uttryckligen knutna till brott enligt
den nya lagen eller de författningar som anges i 1 § tredje stycket.
Dessa bestämmelser bör emellertid efter ikraftträdandet tillämpas även
på brott mot lagen om straff för varusmuggling. En ny
övergångsbestämmelse 4 skulle förslagsvis kunna ges följande lydelse:
4. Vad som föreskrivs i 19 22 och 24 27 §§ om åtgärder vid brott
enligt denna lag skall tillämpas även beträffande brott enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
På motsvarande sätt bör det införas en övergångsbestämmelse
avseende regleringen av åtal och tullåklagare i 31 32 §§ men förslagsvis
av innebörd att äldre lag alltjämt gäller avseende brott mot den lagen.
Den kan formuleras så: 5. I fråga om åtal för brott mot lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling och i fråga om förverkande till
följd av sådant brott skall 20, 23 a och 24 §§ den lagen alltjämt
tillämpas.

Förslaget till lag om ändring i lagen om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker

Förslaget om ändring i 2 § 1 mom. andra stycket föranleder motsvarande
ändringar i 1 § 2 mom. 3 och i 5 §. Den senare bestämmelsen kan med
en redaktionell ändring av hänvisningen till 1 § förslagsvis ges
följande lydelse: Vad enligt 1 § 2 mom. 3 och -:-:- avsedda att
olovligen föras i land, skall, -:-:- avtalet ingåtts.

Förslaget till lag om ändring i lagen om beskattning av viss
privatinförsel

9 §
I analogi med vad Lagrådet föreslår beträffande 3 § smugglingslagen bör
det andra brottsrekvisitet i paragrafen ges följande utformning: -:-:-
eller i sådan deklaration lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift -:-:-

Förslaget till lag om ändring i lagen om Tullverkets befogenheter
vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

4 §
I analogi med vad Lagrådet föreslår beträffande 3 § smugglingslagen bör
i första stycket på två ställen till föranletts av oriktig uppgift läggas
orden eller underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift.

9 §
För att nå överensstämmelse med motsvarande föreskrift i förslaget till
ny tullag bör till paragrafen läggas en ny mening av förslagsvis följande
lydelse: Om en försändelse innehåller ett förtroligt meddelande, skall
detta omedelbart tillslutas och vidarebefordras till mottagaren.

11 och 12 §§
Lagrådet har föreslagit att i tullagen bestämmelsen i 22 § skulle göras
generell för alla befordringsföretag och att postbefordringsföretags
skyldighet enligt 22 § andra stycket att till Tullverket på begäran
överlämna en kvarhållen försändelse skulle införas i 14 § och samtidigt
göras tillämplig på alla postbefordringsföretag genom att orden som
regeringen bestämmer stryks.
För att nå överensstämmelse mellan de båda lagförslagen bör i det
remitterade förslaget 12 § andra stycket flyttas till 11 § som ett nytt
sista stycke och orden som regeringen bestämmer strykas. I 12 §
tredje stycket bör tilläggas samt att på begäran av Tullverket överlämna
sådan försändelse till verket.
Det bör nämnas att bestämmelserna i förslagets 12 § första stycke
respektive i andra och tredje styckena av de senare skulle med
Lagrådets förslag endast tredje stycket kvarstå behandlar helt skilda
ämnen och lämpligare kunde behandlas i skilda paragrafer.

17 §
I analogi med vad Lagrådet föreslår beträffande 3 § smugglingslagen bör
i första stycket till föranletts av oriktig uppgift läggas orden eller
underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift .

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 kap. 19 §
Bestämmelsen har utformats så att hemlig teleövervakning får avse även
smuggling av narkotika som är ringa brott. Detta lärer inte vara avsett.
Genomförs Lagrådets förslag rörande utformningen av brottet
narkotikasmuggling kan i paragrafen i stället göras en hänvisning till 6 §
första och tredje styckena lagen om straff för smuggling.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 maj 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Lind, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm.

Föredragande: statsrådet Ringholm

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:124 En ny smugglingslag
m.m.

1 Senaste lydelse 1994:1553.
2 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.
3 Senaste lydelse 1982:262.
1 Senaste lydelse 1988:286.
2 Senaste lydelse 1993:211.
3 Senaste lydelse 1981:226.
4 Senaste lydelse 1983:363.
5 Senaste lydelse 1988:286.
6 Senaste lydelse 1988:286.
1 Senaste lydelse 1997:486.
1 Senast lydelse av lagens rubrik 1999:1329.
2 Senast lydelse 1998:508. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
1 Senaste lydelse 1999:1008.
2 Senaste lydelse 1999:1330.
3 Senaste lydelse 1999:434.
4 Senaste lydelse 1999:434.
5 Senaste lydelse 1999:434.
6 Senaste lydelse 1999:434.
7 Senaste lydelse 1999:434.
1 Prop. 1999/2000:126.
1 Senaste lydelse 1995:1230.
1 Senaste lydelse av 11 § 1991:281.
1 Lagen omtryckt 1989:461.

1 Senaste lydelse av 2 § 1999:405.
1 Lagen omtryckt 1996:1560.
1 Lagen omtryckt 1992:1536.
1 Lagen omtryckt 1998:211.
1 Senast lydelse av 3 § 1999:44.
1 Senaste lydelse av 26 § 1996:1153.
1 Senaste lydelse av 13 § 1995:476.
1 Lagen omtryckt 1997:689.
1 Senaste lydelse av 2 kap. 7 § 1999:420.
1 Lagen omtryckt 1996:941.
1 Senaste lydelse 1998:1445.
1 Senaste lydelse av 12 § 1995:1389.
1 Senaste lydelse av 14 § 1997:106.
1 Senaste lydelse av 4 § 1999:435.
1 Prop. 1999/2000:126.
2 Jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 3, fotnot 1.
1 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.
1 Senaste lydelse 1988:286.
2 Senaste lydelse 1993:211.
3 Senaste lydelse 1981:226.
4 Senaste lydelse 1983:363.
5 Senaste lydelse 1988:286.
6 Senaste lydelse 1988:286.
1 Senaste lydelse 1997:486.
1 Senast lydelse av lagens rubrik 1999:1329.
2 Senast lydelse 1998:508. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
1 Senaste lydelse 1999:1008.
2 Senaste lydelse 1999:1330.
3 Senaste lydelse 1999:434.
4 Senaste lydelse 1999:434.
5 Senaste lydelse 1999:434.
6 Senaste lydelse 1999:434.
1 Prop. 1999/2000:000.
1 Senaste lydelse 1995:1230.

Prop. 1999/2000:124

5

1

Prop. 1999/2000:124

5

1

60

52

61

52

53

52

53

52

64

1

4

3

63

1

66

2

102

1

99

33

97

33

105

6

103

6

102

1

191

1

185

1

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 1

218

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 1

210

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 2

219

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 2

211

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 3

221

2

2

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 4

12

233

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 4

12

225

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 5

256

52

257

52

270

52

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 6

Prop. 1999/2000:124
Bilaga 6

272

1

Prop. 1999/2000:124

Prop. 1999/2000:124

3

1