Prop.
1999/2000:122
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 21 juni 2000
Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna Sveriges tillträde till
konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om
Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan
tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbetskonventionen)
samt att Sverige skall avge vissa förklaringar avseende tillämpningen av
konventionen.
I propositionen lämnas vidare förslag till en ny lag om internationellt
tullsamarbete. Den skall ersätta den idag gällande lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag. Lagen skall ge den rättsliga
grunden för tullmyndigheterna att fullgöra det samarbete med andra
staters tullmyndigheter som Sverige åtagit sig i sina internationella
överenskommelser. Förutom de bilaterala samarbetsavtal som Sverige
har ingått med ett flertal stater skall lagen även äga tillämplighet på
tullsamarbetskonventionen samt rådets förordning (EG) nr 515/97 om
ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter
och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en
korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen.
I lagförslaget har de nu gällande bestämmelserna om internationellt
tullsamarbete tagits in. Därutöver innehåller den föreslagna lagen en rad
nya bestämmelser avseende områden som i dag inte är reglerade i syfte
att genomföra tullsamarbetskonventionen. Konventionen innehåller
regler om bl.a. vissa gränsöverskridande samarbetsformer, vilka omfattar
myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122
Prop. 1999/2000:122
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om internationellt tullsamarbete.................6
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).........................................................................13
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol................................14
3 Ärendet och dess beredning.............................................................15
4 Internationellt tullsamarbete............................................................15
4.1 Bakgrund...........................................................................15
4.2 Internationella överenskommelser om samarbete.............16
4.2.1 Tullsamarbetsavtal..........................................16
4.2.2 Internationella konventioner m.m...................16
4.2.3 Tullsamarbete inom EU..................................17
4.3 Nuvarande nationell reglering...........................................17
4.3.1 Tullsamarbetslagen.........................................18
4.3.2 Övriga nationella regler..................................19
5 Tullsamarbetskonventionen.............................................................20
5.1 Bakgrund...........................................................................20
5.2 Syfte och innehåll..............................................................21
5.3 Sveriges tillträde till tullsamarbetskonventionen..............23
5.4 Förklaringar som bör avges i samband med att
Sverige ratificerar tullsamarbetskonventionen..................23
5.4.1 Hemliga utredningar.......................................23
5.4.2 EG-domstolen.................................................25
5.4.3 Ikraftträdande..................................................26
5.5 Behovet av ny lagreglering...............................................26
5.6 Kostnader..........................................................................27
6 Lagens närmare innehåll..................................................................28
6.1 Allmänt..............................................................................28
6.2 Lagens tillämpningsområde m.m......................................28
6.3 Gränsdragning mot andra lagar om internationellt
samarbete...........................................................................29
6.4 Lagens tillämplighet på andra myndigheters
verksamhet........................................................................29
6.5 Kommunikationsvägar......................................................32
6.6 Åtgärder i Sverige.............................................................34
6.6.1 Ansökan om bistånd........................................34
6.6.2 Informationsutbyte och sekretess....................36
6.6.2.1 Tullsamarbetskonventionens regler................36
6.6.2.2 Gällande rätt....................................................36
6.6.2.3 Bestämmelser om utbyte av uppgifter.............41
6.6.3 Utredningar om överträdelse av
tullbestämmelse...............................................45
6.6.3.1 Tvångsmedel...................................................45
6.6.3.2 Behörig domstol..............................................48
6.6.4 Delgivning.......................................................48
6.6.5 Särskild bevakning..........................................49
Prop. 1999/2000:122
7 De ny a formerna av tullsamarbete...................................................50
7.1 Principer för gränsöverskridande samarbete.....................50
7.1.1 Tullsamarbetskonventionen............................50
7.1.2 Gällande rätt....................................................52
7.1.3 Rätt för utländska tjänstemän att utöva
myndighet........................................................52
7.2 Gränsöverskridande övervakning......................................54
7.2.1 Tullsamarbetskonventionens regler................54
7.2.2 Tullsamarbetsavtalen......................................55
7.2.3 Regel om gränsöverskridande övervakning
införs...............................................................55
7.3 Gränsöverskridande förföljande........................................56
7.3.1 Tullsamarbetskonventionens regler................56
7.3.2 Regel om gränsöverskridande förföljande
införs...............................................................58
7.4 Gränsöverskridande kontrollerade leveranser...................59
7.4.1 Bakgrund.........................................................59
7.4.2 Tullsamarbetskonventionens regler................59
7.4.3 Gällande rätt....................................................60
7.4.4 Kontrollerade leveranser bör inte nu
ytterligare regleras i lag...................................61
7.5 Speciella utredningsgrupper..............................................63
7.5.1 Tullsamarbetskonventionen............................63
7.5.2 Nationell reglering är inte nödvändig.............64
8 Gränsöverskridande åtgärder...........................................................64
8.1 Utländska tjänstemäns befogenheter och skyldigheter.....64
8.1.1 Tullsamarbetskonventionen............................64
8.1.2 Gällande rätt....................................................65
8.1.3 Utländska tj änstemäns befogenheter vid
gränsöverskridande förföljande.......................66
8.2 Frihetsberövande i avvaktan på provisoriskt
anhållande.........................................................................68
8.2.1 Tullsamarbetskonventionen............................68
8.2.2 Gällande rätt....................................................68
8.2.3 Bestämmelse om provisoriskt frihets-
berövande införs..............................................69
8.3 Utländska tjänstemäns straffrättsliga ställning..................71
8.3.1 Tulls amarbetskon ventionen............................71
8.3.2 Gällande rätt....................................................71
8.3.3 Utländska tjänstemän jämställs med
svenska tjänstemän..........................................71
8.4 Skadestånd.........................................................................72
8.4.1 Tullsamarbetskonventionen............................72
8.4.2 Gällande rätt....................................................73
8.4.3 Regler om skadeståndsskyldighet införs.........73
8.5 Tjänstevapen.....................................................................74
8.5.1 Tullsamarbetskonventionen............................74
8.5.2 Gällande rätt....................................................74
8.5.3 Medförande av tjänstevapen tillåts.................74
9 Författningskommentar....................................................................75
9.1 Förslaget till lag om internationellt tullsamarbete.............75
9.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).........................................................................82
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol................................82
Bilagal Promemorians lagförslag...................................................84
Bilaga 2 Tullsamarbetskonventionen..............................................92
Bilaga 3 Förklarande rapport avseende tullsamarbets-
konventionen ...................................................................116
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser....................................139
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag...........................................140
Bilaga 6 Lagrådets yttrande...........................................................148
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 2000.........155
Rättsdatablad..........................................................................................156
Prop. 1999/2000:122
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i
fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete
mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbets-
konventionen),
2. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 23.5 i
tullsamarbetskonventionen, med innehållet att Sverige inte avser att
tillämpa samarbetsformen hemliga utredningar,
3. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 26.5 b i
tullsamarbetskonventionen med innebörd att alla svenska domstolar
berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av konventionen i
den mån det behövs för ett avgörande i ett mål eller i ett ärende,
4. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 32.4 i
tullsamarbetskonventionen med innebörd att fram till det att
konventionen träder i kraft skall den, med undantag av artikel 26, vara
tillämplig i Sveriges förbindelser med de stater som avgivit samma
förklaring,
3. godkänner regeringens förklaring enligt artikel 20.6 i tullsamarbets-
konventionen,
4. antar regeringens förslag till lag om internationellt tullsamarbete,
5. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol.
Prop. 1999/2000:122
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas på internationellt tullsamarbete som
1. följer av en internationell överenskommelse med en annan stat eller
mellanfolklig organisation som Sverige har tillträtt eller annars är
förpliktat att följa och
2. har till syfte att förhindra, upptäcka, utreda eller beivra överträdelser
av tullbestämmelser.
Lagen tillämpas inte på sådant samarbete som avses i lagen (1969:200)
om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga eller lagen
(1959:433) om gränskontrollsamarbete med annan stat.
2 § Tullverket eller annan behörig svensk myndighet skall bistå behörig
utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om det följer av en
sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § och av denna lag.
3 § För åtgärder enligt denna lag gäller samma förutsättningar som för en
motsvarande åtgärd i ett svenskt ärende, om inte annat föreskrivs i denna
lag.
Tullsamarbete får inte innebära att en behörig svensk myndighet vidtar
en åtgärd som
1. strider mot svensk lag eller annan författning,
2. strider mot svenska allmänna rättsprinciper, kränker Sveriges
suveränitet, medför fara för rikets säkerhet, eller strider mot andra
väsentliga intressen.
4 § I den mån en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 §
omfattar åtgärder som innebär myndighetsutövning, får utländska
tjänstemän utöva myndighet på svenskt territorium i de fall som anges i
3 kap.
Prop. 1999/2000:122
Definitioner
5 § I denna lag avses med
tullbestämmelser: bestämmelser om införsel, utförsel eller transitering
av varor som avser tullar, skatter eller avgifter eller rör förbud,
begränsningar eller kontrollåtgärder beträffande varutrafiken,
överträdelse av tullbestämmelse\ sådan överträdelse av tull-
bestämmelse för vilken påföljd enligt berörd stats lagar och andra
bestämmelser kan dömas ut av domstol eller av administrativ myndighet,
behörig svensk myndighet: Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet,
Tullverket, Kustbevakningen eller Statens jordbruksverk,
förföljande tjänstemän: utländska tjänstemän som förföljer en person
på svenskt territorium med stöd av sådan internationell överenskommelse
som avses i 1 § och denna lag.
Central samordning
6 § Tullverket skall ansvara för samordningen av samarbetet enligt denna
lag.
Direkt samarbete mellan en behörig svensk myndighet och en utländsk
myndighet får ske i brådskande fall. Tullverket skall underrättas om
sådant samarbete så snart det är möjligt.
Ansökningar
1 § Om inte annat anges i en sådan internationell överenskommelse som
avses i 1 kap. 1 §, skall en ansökan om bistånd ges in till Tullverket.
Om en begärd åtgärd bör vidtas av en annan behörig svensk myndighet
än Tullverket, skall ansökan vidarebefordras till den myndigheten. Den
ansökande myndigheten skall underrättas om att så har skett.
2 § En ansökan skall innehålla följande uppgifter:
1. ansökande myndighet,
2. tillämplig internationell överenskommelse,
3. begärd åtgärd,
4. ändamålet med och orsaken till ansökan,
5. de lagar och andra bestämmelser som berörs,
6. uppgifter om de fysiska eller juridiska personer som är föremål för
utredningen och
7. en kortfattad redogörelse för omständigheterna.
En ansökan skall göras skriftligen. I brådskande fall får en muntlig
ansökan godtas. En muntlig ansökan skall bekräftas skriftligen utan
dröjsmål.
En ansökan skall vara utformad på svenska eller på ett språk som den
mottagande myndigheten kan godta.
3 § Om en ansökan inte uppfyller kraven enligt 2 §, skall den ansökande
myndigheten ges tillfälle att komplettera eller ändra ansökan.
Avslag
4 § En ansökan skall avslås om
1. den avser en åtgärd som enligt 1 kap. 3 § inte får vidtas,
2. den avser en åtgärd som saknar stöd i en sådan internationell
överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §,
3. den är så bristfällig att den inte kan ligga till grund för begärd åtgärd
trots att tillfälle givits att komplettera eller ändra ansökan, eller
Prop. 1999/2000:122
4. den avser en åtgärd som är uppenbart oproportionerlig i förhållande Prop. 1999/2000:122
till den påstådda överträdelsens svårhetsgrad.
5 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 1 kap. 3 §
andra stycket 2 fattas av regeringen. Om en behörig svensk myndighet
finner att en ansökan bör avslås på någon sådan grund, skall ansökan
överlämnas till regeringen.
I övrigt prövar den myndighet som handlägger ärendet om de
förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det är uppenbart
att ansökan skall avslås får Tullverket, i stället för att vidarebefordra
ansökan enligt 1 § andra stycket, direkt besluta om avslag på ansökan.
Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt
utgången.
Utbyte av uppgifter
6 § Behörig svensk myndighet får, när det är nödvändigt för genom-
förande av internationellt tullsamarbete enligt denna lag, på eget initiativ
eller efter ansökan lämna ut uppgifter till behörig utländsk myndighet,
även om en uppgift är sekretessbelagd enligt sekretesslagen (1980:100).
Första stycket gäller endast uppgifter som är tillgängliga för myndig-
heten inom dess verksamhetsområde.
7 § Uppgifter som lämnas ut enligt 6 § får i enskilda fall förenas med
villkor för användandet, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller
från allmän synpunkt.
Villkor som avses i första stycket får inte strida mot en sådan
internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §.
8 § Har behörig svensk myndighet översänt uppgift till behörig utländsk
myndighet, är den skyldig att på begäran av den person som uppgiften rör
underrätta denna om vilken utländsk myndighet uppgiften översänts till
och för vilket ändamål.
Underrättelse enligt första stycket behöver inte lämnas, om det är
uppenbart obehövligt eller om det kan befaras att underrättelsen skulle
försvåra genomförandet av utländsk myndighets utredning eller beslut i
ärendet.
Underrättelse behöver inte heller lämnas om uppgiften omfattas av
sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).
Utredning i Sverige om överträdelse av tullbestämmelse
9 § Tullsamarbete i form av utredning om överträdelse av tull-
bestämmelse i en annan stat får inledas av behörig svensk myndighet på
eget initiativ eller efter ansökan från behörig utländsk myndighet.
Efter ansökan som avses i första stycket får Tullverket medge att en
utländsk tjänsteman får närvara vid utredning i Sverige.
10 § Tullverket, en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller
en polisman får i samband med utredning av brott som också motsvarar
brott enligt svensk lag vidta åtgärder enligt 19, 20, 22 och 26 §§ samt
27 § första och andra stycket lagen (2000:000) om straff för smuggling.
Åtgärderna får vidtas endast under de förutsättningar som gäller för en
motsvarande åtgärd med anledning av brott enligt svensk rätt och enligt
särskilda bestämmelser i denna lag.
Tvångsmedel får inte användas med stöd av denna lag i syfte att
möjliggöra förverkande av egendom.
11 § Om en åtgärd i samband med utredningen kräver åklagares eller
domstols beslut enligt 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken och lagen
(2000:000) om straff för smuggling, skall ansökan i den delen handläggas
enligt bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
brottmål. Har beslag verkställts i samband med utredningen tillämpas
dock först 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken.
12 § Laga domstol i frågor som rör utredning om överträdelse av
tullbestämmelse vid tillämpning av denna lag är rätten på den ort där den
svenska utredningen påbörjades.
Delgivning av handlingar
13 § Handling i ärende om utredning som bedrivs i annan stat delges
enligt delgivningslagen (1970:428). Särskild postdelgivning eller stäm-
ningsmannadelgivning får, även om det inte följer av bestämmelserna i
3 § nämnda lag, ske efter beslut av behörig svensk myndighet.
Gränsöverskridande övervakning
1 § Utländska tjänstemän får på svenskt territorium fortsätta en i sin stat
påbörjad övervakning av en gärningsman som är skäligen misstänkt för
ett brott som sägs i artikel 19.2 tullsamarbetskonventionen, om
Tullverket eller en annan behörig svensk myndighet samtycker till det.
Övervakningen får ske utan föregående samtycke om situationen är så
brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg. För att övervakning
skall få ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av
gränsen i samband med övervakningen anmäls till Tullverket eller annan
behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska
myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet
begär det. Övervakning som avses i andra stycket skall även upphöra om
samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Brott som avses i första stycket är
1. olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen,
ammunition, sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall,
kämmaterial eller material eller utrustning avsedda för framställning av
Prop. 1999/2000:122
kärnvapen, biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med
förbud),
2. handel med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta
nationernas konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika
och psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av
narkotika (prekursorer),
3. olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att
undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd i samband med import
eller export av varor, i de fall där omfattningen av handeln kan medföra
en avsevärd belastning för Europeiska gemenskapens eller för
medlemsstaternas budgetar,
4. annan handel med varor som är förbjuden enligt gemenskapens eller
nationella tullbestämmelser.
Gränsöverskridande förföljande
2 § Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett
sådant brott som sägs i 1 § och som kan föranleda utlämning, får
utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av
personen in på svenskt territorium, om Tullverket eller en annan behörig
svensk myndighet samtycker till det.
Förföljandet får ske utan föregående samtycke om situationen är så
brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg, eller om svenska
tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande
tjänstemännen skall anhålla om bistånd av behörig svensk myndighet
senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet
begär det.
3 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall behöriga svenska tjänste-
män omhänderta den förföljda personen.
Förföljande tjänstemän får stoppa och omhänderta den förföljde tills
behöriga svenska tjänstemän kan överta omhändertagandet eller
identifiera den förföljde.
4 § När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska
tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av
säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brotts-
balken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha
avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart
det kan ske överlämnas till en behörig svensk tjänsteman för prövning av
fråga om beslag enligt 5 § andra stycket.
5 § En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar och
placeras i häkte eller polisarrest under högst sex timmar, tid mellan
midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen
Prop. 1999/2000:122
10
omedelbart friges, om det inte har kommit in en sådan begäran om åtgärd
som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning förbrott, eller
2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
En behörig svensk tjänsteman får, i avvaktan på en framställning om en
åtgärd enligt 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp
i brottmål på begäran av främmande stat, ta i beslag föremål som har
omhändertagits enligt 4 § enligt de förutsättningar som gäller för en
motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller för-
fattning.
Skyldigheter
6 § Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna
lag,
1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som
meddelas av behörig svensk myndighet,
2. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet, och
3. kontakta Tullverket och rapportera vilka åtgärder som vidtagits och
de omständigheter som förelegat.
Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska
tjänstemän inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som
inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får användas endast i
nödvämssituationer.
Av 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) framgår att undantag kan göras
från lagens bestämmelse i fråga om rätt för utländska tjänstemän att
medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.
Straffrättsligt ansvar och skydd
7 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i
Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på
motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige
skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på
motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd
8 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige,
skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller
tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med detta och
för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit
skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten
skall dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska
myndigheten eller tjänstemannen.
Prop. 1999/2000:122
11
9 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som
svenska tjänstemän vållar skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i
en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller
övervakning.
1 § En svensk ansökan om tullsamarbete får göras under förutsättning att
1. motsvarande åtgärd kan vidtas i Sverige i ett liknande ärende, och
2. ansökan kan göras utan att detta skulle medföra att uppgifter lämnas,
vars överlämnande skulle strida mot allmänna hänsyn eller för Sverige
väsentliga intressen.
2 § Har behörig svensk myndighet vid tillämpning av denna lag tagit
emot uppgifter eller bevisning från en annan stat enligt en sådan
internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § och som inne-
håller villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna, skall
svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet
i lag eller annan författning.
Inhämtande av uppgifter
3 § En behörig svensk myndighet får i en pågående utredning om
överträdelse av tullbestämmelse begära att få ta del av uppgifter i en
annan stat. För sådana uppgifter gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100) samt sådana villkor för uppgifternas användning som avses i
2§.
Utredning i annan stat
4 § Om det är till fördel för en utredning om överträdelse av
tullbestämmelse i Sverige, får Tullverket hos behörig utländsk myndighet
begära att svensk tjänsteman skall få närvara vid utredning som sker i en
annan stat.
Delgivning av handlingar
5 § Behörig svensk myndighet får i ett ärende om överträdelse av
tullbestämmelse eller i brottsutredning begära delgivning av handling i en
annan stat.
I den utsträckning det är tillåtet enligt en internationell överens-
kommelse som avses i 1 kap. 1 §, får behörig svensk myndighet
ombesörja delgivning med person i den andra staten genom att sända
handlingen med posten enligt vad som sägs i 3 § första stycket
delgivningslagen (1970:428).
Prop. 1999/2000:122
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen upphävs
lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag.
12
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)’ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:122
4§2
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften.
1 insiderstrafflagen (2000:000) finns bestämmelser om förbud att
utnyttja eller röja vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka
kursen på finansiella instrument.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en myndighet i en
annan stat finns i lagen (2000:562)
om internationell rättslig hjälp i
brottmål, lagen (2000:343) om
internationellt polisiärt samarbete
samt lagen (2000:344) om
Schengens informationssystem.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa upp-
gifter som en svensk myndighet
har fått från en myndighet i en
annan stat finns i lagen (2000:562)
om internationell rättslig hjälp i
brottmål, lagen (2000:343) om
internationellt polisiärt samarbete,
lagen (2000:344) om Schengens
informationssystem samt lagen
(2000:000) om internationellt tull-
samarbete.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:109.
13
Härigenom föreskrivs att i 3, 11 och 12 §§ lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol ordet ”utrikesdepartementet” skall
bytas ut mot ”Justitiedepartementet”.
Prop. 1999/2000:122
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
14
I promemorian Internationellt tullsamarbete (Ds 2000:2) föreslås dels att
Sverige skall tillträda konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i
fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete
mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbets-
konventionen), dels en ny lag om internationellt tullsamarbete. Rege-
ringen behandlar i detta ärende de förslag som läggs fram i promemorian.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.
Lagstiftningen i promemorian är utformad med beaktande av be-
stämmelserna i tullsamarbetskonventionen samt den förklarande
rapporten avseende konventionen, bilaga 2 och 3.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 4. En sammanställning över remissyttrandena
finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2000/164).
Regeringen beslutade den 25 maj 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 6. Regeringens lagförslag har i huvudsak utformats i enlighet med
vad Lagrådet förordat. Lagrådet har dock ansett att vissa rättsliga frågor
bör övervägas ytterligare. Regeringen återkommer till detta och
Lagrådets övriga synpunkter i avsnitt 6.6.1 och 7.1.3 samt i
författningskommentaren till respektive paragraf. I förhållande till
lagrådsremissen har också gjorts vissa redaktionella ändringar i lagtexten.
Prop. 1999/2000:122
För att upprätthålla en fungerande varuhandel och för att tillse att
tullbestämmelser efterlevs är samarbete mellan olika länders tull-
administrationer nödvändigt.
Sverige och det svenska Tullverket har sedan länge deltagit i det
internationella samarbetet mellan tullorganisationer bl.a. i World
Customs Organisation (WCO) (tidigare Customs Cooperation Council,
CCC) och Europeiska unionen (EU).
Tullverkets huvudkontor (tidigare Generaltullstyrelsen), som har varit
den svenska kontaktpunkten i det internationella tullsamarbetet,
handlägger ca 500 internationella ärenden årligen. Dessa ärenden rör
situationer där Tullverket vill ha andra länders bistånd i utredningar eller
det omvända då andra länder vänder sig till Sverige med begäran om
bistånd.
De rättsliga grunderna för Tullverkets samarbete med andra länders
tullmyndigheter är de bilaterala tullsamarbetsavtal som Sverige ingått
med ett flertal länder, internationella konventioner och rekommen-
dationer samt rådets förordning (EG) nr 515/97 (EGT L 82, 22.3.1997,
s.l) om ömsesidigt bistånd i tullärenden som trädde i kraft den 13 mars
1998 och den nu aktuella konventionen om ömsesidigt bistånd och
samarbete mellan tullförvaltningar i EU:s medlemsstater.
15
Sverige och de andra nordiska länderna träffade redan i början av 1900-
talet överenskommelser om samarbete för att bekämpa spritsmugglingen.
Sverige ingick under 1930-talet överenskommelser med Danmark och
Finland om samverkan vad gäller bevakning till sjöss, varigenom
tjänstemän från dessa länder likställs med svenska tulltjänstemän i
kampen mot olovlig vin- och spritinförsel.
På 1960-talet ingick Sverige avtal med Norge och Finland om gräns-
tullsamarbete, vilka innebär att tulltjänstemän inom bestämda kontroll-
zoner vid gränserna kan utföra tullklarering och tullkontroll även för den
andra statens räkning.
Sverige har också valt att ingå bilaterala tullsamarbetsavtal med länder
utanför Norden, för närvarande sjutton stycken. Tyskland var det första
landet med vilket Sverige ingick avtal år 1972. Därefter har Sverige
ingått avtal med flera länder både inom och utom EU, bl.a. USA och flera
länder i Östeuropa.
Tullsamarbetsavtalens innehåll avser ofta både administrativt samar-
bete för att fastställa korrekta tullar och rent brottsbekämpande samarbete
t.ex. avseende narkotikasmuggling. Reglerna för samarbetet är relativt
likartade och utgår från ett standardavtal som utarbetats inom WCO.
Inom ramen för arbetet inom WCO har ett flertal konventioner och
rekommendationer om tullsamarbete, informationsutbyte m.m. överens-
kommits.
Genom förordningen (1983:682) om tillämpning av en internationell
konvention om ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda
och beivra tullbrott m.m. är WCO:s konvention av den 9 juni 1977 om
ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda och beivra
tullbrott gällande i Sverige (prop. 1982/83:35). Den innehåller elva
bilagor som var och en behandlar en viss form av samarbete.
Konventionen är en multilateral konvention som är relativt allmänt hållen
och kan biträdas av de av WCO:s medlemmar som så önskar. Endast
vissa av bilagorna har accepterats för svensk del. Dessa bilagor rör
spontant informationsutbyte avseende misstankar om allvarliga tullbrott,
uppgiftslämnande om handlingars äkthet och import eller export av varor,
uppgiftslämnande inom ramen för myndighetens behörighet och förmåga
om vissa personers eller transportmedels rörelser, central registrering av
uppgifter om varusmuggling samt ömsesidigt bistånd i kampen mot
narkotika.
Prop. 1999/2000:122
16
Prop. 1999/2000:122
EU:s behörighet inom olika områden varierar. Detta medför att frågorna
om tullsamarbete, fiskalt samarbete och brottsbekämpande samarbete inte
kan behandlas på samma sätt.
Tullunionens reglering och funktion är en av EU:s hörnstenar och
tillhör EG:s grundläggande behörighetsområden. Tullbeloppen från
import till och export från EU:s medlemsstater tillfaller till 90 procent
EU och tullintäkterna utgör ca 15-20 procent av EU:s inkomster. I frågor
om tullprocedurer och tullsatser liksom uppkomst och uppbörd av tull
beslutar rådet med kvalificerad majoritet. Besluten fattas ofta i form av
rådsförordningar som blir direkt gällande i samtliga medlemsstater.
Reglerna beträffande tullunionen i Fördraget om Europeiska unionen
berör dock inte frågan om hur tullorganisationema i medlemsstaterna
skall vara uppbyggda eller hur de skall arbeta. I fråga om samarbete
mellan tulladministrationema och mellan dessa och kommissionen
beslutar rådet med enhällighet. Dessa bestämmelser finns dels i
rådsförordningen (EG) nr 515/97 som syftar till att säkerställa att EG:s
tull- och jordbruksregler tillämpas korrekt och att rätt tullbelopp kan
fastställas och uppbäras av medlemsstaterna och EG, dels i konventioner
om tullsamarbete på det brottsbekämpande området.
Den nyss nämnda rådsförordningen (EG) nr 515/97 innehåller
bestämmelser om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas admini-
strativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen
för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och j ordbrukslag -
stiftningen. Den ursprungliga konventionen från år 1967 om tull-
samarbete, den s.k. Neapelkonventionen, har också varit föremål för
översyn vilket har resulterat i den här aktuella tullsamarbetskonventionen
som tar sikte på brottsbekämpande tullsamarbete.
EG har också ingått ett flertal samarbetsavtal med länder utanför EU,
vilka godkänts av de nationella parlamenten. Flera av de länder som
ansökt om medlemskap i EU har avtal om samarbete, vilka ofta åberopas
och används i praktiken.
De internationella överenskommelserna om tullsamarbete ger inte
tillräckligt stöd för en tullmyndighet att vidta åtgärder för en annan stats
räkning. Förutom vad avser EG-förordningar, vilka blir direkt tillämp-
liga, måste därför de internationella överenskommelserna införlivas i vår
nationella lagstiftning för att kunna tillämpas i Sverige.
De gällande nationella reglerna återfinns på skilda håll och på olika
nivåer. Lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk
tullag (tullsamarbetslagen) reglerar hur svenska myndigheter skall och får
agera i internationella ärenden som rör brott mot utländska tullbe-
stämmelser. Som svensk rätt gäller även den tidigare nämnda rådsförord-
ningen (EG) nr 515/97 om administrativt tullsamarbete mellan medlems-
staterna och kommissionen. Vidare finns det en svensk förordning för
vart och ett av de internationella tullsamarbetsavtalen samt en förordning
som införlivar WCO-konventionen (se avsnitt 4.2.2) i nationell rätt.
17
Redan före tillkomsten av tullsamarbetslagen fanns lagen (1969:200)
om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga
(indrivningslagen) som reglerar internationellt samarbete för att driva in
fordringar på tullar och skatter vid import eller export. Numera består
den lagen till största delen av hänvisningar till EG-direktiv i detta ämne
och till lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden
(handräckningslagen). Regleringen som avser rent fiskalt samarbete med
indrivning och uppbörd av redan beslutade skatter och tullar kommer inte
att behandlas vidare här.
Prop. 1999/2000:122
Tullsamarbetslagen tillkom i samband med att Sverige 1972 ratificerade
ett avtal med dåvarande Förbundsrepubliken Tyskland om ömsesidigt
bistånd i tullfrågor. Den innehåller förhållandevis få bestämmelser vilka i
sin tur hänvisar till andra lagar.
Av 1 § framgår att regeringen får besluta att Tullverket, i den mån det
påkallas av överenskommelse mellan Sverige och annan stat, skall lämna
andra länder bistånd i syfte att förhindra, utreda och beivra brott mot den
andra statens tullbestämmelser. I enlighet med bestämmelsen har
regeringen, i samband med varje tullsamarbetsavtal som Sverige därefter
ingått, i förordningar beslutat om att sådant samarbete får ske i enlighet
med avtalet. Efter att Sverige blev medlem i EU utvidgades
bestämmelsen till att även omfatta sådant samarbete mellan medlems-
staterna som föreskrivs i rådsförordningen (EG) nr 515/97. I 1 §
definieras även termen tullag som bestämmelser i lag eller annan
författning om införsel, utförsel eller transitering, som avser tullar eller
andra allmänna avgifter eller rör förbud, inskränkningar eller
kontrollåtgärder beträffande varu- eller valutatrafiken.
I 2 och 3 §§ anges gränserna för Tullverkets befogenheter och vilka
åtgärder som kan vidtas i internationella ärenden. I samband med
tillkomsten av handräckningslagen infördes en hänvisning i 2 § till flera
av de bestämmelser som gäller för skatteförvaltningen i dess
internationella samarbete. Således gäller de bestämmelser som sätter
principiella gränser för vad svenska skattemyndigheter kan bistå med
även för Tullverket. Åtgärder som strider mot svenska regler och praxis
får således inte vidtas. Inte heller får upplysningar lämnas ut som inte
myndigheten normalt har tillgång till. Vidare gäller att de svenska
myndigheterna kan medge en utländsk tjänsteman att närvara vid en
utredning i Sverige. I övrigt gäller reglerna om delgivning av handlingar
och om underrättelse till den som berörs av utredning eller
uppgiftslämnande.
I 2 § hänvisas även till lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
(varusmugglingslagen) och rättegångsbalkens (RB) regler om
förundersökning och tvångsmedel. En förundersökning kan således
inledas i Sverige med stöd av tullsamarbetslagen. Vissa av reglerna i
varusmugglingslagen angående tvångsmedel m.m. kan även tillämpas i
internationella ärenden. I de avseenden som endast åklagare är behörig
att fatta beslut om tvångsmedel enligt RB är Tullverket hänvisad till att
18
begära hjälp hos åklagare. Det finns dock betydande begränsningar i
tvångsmedelsanvändningen. Tanken är att tvångsmedel skall kunna
tillgripas endast för att få till stånd en utredning. Åtgärd som kräver
någon form av misstanke mot den berörda personen får däremot enligt
2 § inte vidtas. Orsaken härtill är enligt förarbetena till lagen (prop.
1973:117 s. 21 f) att det kan vara svårt att i Sverige göra en tillräckligt
säker bedömning om misstanke föreligger när huvuddelen av
brottsutredningen sker i en annan stat. Frihetsberövanden såsom
gripande, anhållande och häktning kan således inte ske. Inte heller kan
reseförbud meddelas eller egendom beläggas med kvarstad eller
skingringsförbud. Vidare kan en person inte hållas kvar för fortsatt
förhör, eller höras som vittne med stöd av 23 kap. 13 § RB. Däremot kan
förhör hållas med envar högst sex timmar enligt 23 kap. 6 § och 9 § RB.
Tvångsmedel som kan användas, om än bara i vissa fall, är hämtning till
förhör, beslag och husrannsakan. Vidare kan Tullverket hos tingsrätten
begära ett föreläggande om att skriftligt bevis eller föremål skall uppvisas
eller hållas tillgängligt för besiktning.
Slutligen innehåller 2 § en hänvisning till 1 § lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet,
vilket innebär att villkor som uppställs av annat land för användning av
uppgifter som erhållits därifrån för användning i brottsutredning eller
underrättelseverksamhet skall följas, oavsett vad sekretesslagen eller
annan svensk lagstiftning föreskriver.
I 3 § regleras bl.a. frågan om dubbel straffbarhet. I vissa fall får
tvångsmedel enligt våra nationella regler användas endast om fängelse
kan följa på brottet. Vid tillämpning av en sådan bestämmelse skall
fängelse motsvaras av frihetsstraff enligt den andra statens nationella
regler. Detta kan bli aktuellt att tillämpa t.ex. vid beslag av brev hos
posten eller av skriftligt meddelande mellan närstående. I paragrafen
finns även en begränsning av hur länge ett beslag får bestå.
Lagens 4 § innehåller en forumbestämmelse. Eftersom de vanliga
reglerna om laga domstol anknyter till var ett brott begåtts eller vilken
anknytning den misstänkte har till orten anges här att laga domstol i dessa
internationella fall är rätten i den ort där den tullmyndighet finns som
påbörjat den svenska delen av utredningen.
Av 5 § framgår att överträdelser som bestraffas i administrativ ordning
i vissa fall kan jämställas med brott mot tullagstiftning. Detta får ske om
myndighetens beslut om påföljd kan överklagas till domstol. I sådana fall
kan dock vissa tvångsmedel som förutsätter fängelsestraff i straffskalan
inte användas.
Slutligen finns i 6 § en bestämmelse vilken reglerar att lagen även
gäller samarbete till följd av överenskommelser med mellanfolkliga
organisationer, t.ex. FN och EG.
Som ovan nämnts finns vid sidan om tullsamarbetslagen kompletterande
regler i förordningar om tillämpning av tullsamarbetsavtal och konven-
Prop. 1999/2000:122
19
tioner. Dessa kommer inte att beröras närmare. Allmänt kan dock följan-
de sägas om strukturen.
De olika förordningarna införlivar avtalen och konventionerna och ger
Tullverket möjlighet att samarbeta med andra länders tullförvaltningar på
det sätt som krävs enligt 1 § tullsamarbetslagen. Tullsamarbetsavtalen
innehåller vanligtvis bestämmelser om samarbete i form av utbyte av
upplysningar, vidtagande av utredningar, spaning och delgivning av
handlingar. Dessa bestämmelser gäller således om inte annat är stadgat i
tullsamarbetslagen eller indrivningslagen. Oavsett vad som står i avtalen
eller konventionen sätter dock tullsamarbetslagen gränserna för vilka
åtgärder som kan vidtas, särskilt avseende användning av tvångsmedel.
Generella regler om internationell rättslig hjälp i brottmål finns
samlade i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. I
lagen regleras åklagares och domstolars samarbete över gränserna i
brottmål och brottmålsrättegångar. Vidare har polisen internationella
överenskommelser om samarbete mellan ländema. Tullverket har dock i
sin tillämpning av de regler som styr dess internationella samarbete
använt sig av de olika avtalen inom ramen för tullsamarbetslagen. I andra
fall har det sökande landet hänvisats till att begära hjälp av åklagare eller
domstol enligt de internationella överenskommelser som finns avseende
rättslig hjälp.
Prop. 1999/2000:122
Internationellt samarbete med tullmyndigheter i andra länder har sedan
länge varit en viktig del av det svenska tullarbetet, både avseende rena
tullärenden och i fråga om gränsskydd och brottsbekämpning. Sverige
har ett väl fungerande gränstullsamarbete med de nordiska ländema och
enligt avtal med Norge och Finland utför tulltjänstemännen vid dessa
gränser arbetsuppgifter åt varandra.
Konventionen om ömsesidigt bistånd mellan tullmyndigheterna, den
s.k. Neapelkonventionen, kom till inom ramen för det dåvarande EG.
Konventionen var ett resultat av insikten att ett samarbete mellan
medlemsstaternas tullförvaltningar skulle bidra till att säkerställa korrekt
uppbörd av tullar och andra import- och exportavgifter samt förbättra
effektiviteten när det gäller att förhindra, utreda och åtala överträdelser
av tullbestämmelsema. Undertecknandet skedde i Rom den 7 september
1967 och alla EU:s medlemsstater med undantag av Sverige har anslutit
sig till konventionen.
Den 19 maj 1981 trädde rådsförordningen (EEG) nr 1468/81 i kraft.
Konventionen behandlade samarbete avseende säkerställande av
uppbörden av tullar och efterlevnaden av EG:s tullbestämmelser. Dess
bestämmelser ersatte motsvarande regler i Neapelkonventionen. Denna
förordning följdes av en ny rådsförordning, den i avsnitt 4 nämnda
förordningen (EG) nr 515/97. Neapelkonventionen har således sedan
20
1981 varit gällande endast i de delar som avser tullsamarbete beträffande
straffrättsliga förfaranden.
Sedan EU-fördragets ikraftträdande 1993 har tullsamarbetet givits hög
prioritet. Mot bakgrund av den inre marknadens genomförande och
avskaffandet av rutinkontroller vid de inre gränserna ansågs det
nödvändigt att utarbeta en ny konvention för att uppdatera Neapel-
konventionen.
Diskussionerna om en ny konvention inleddes 1990. De första utkasten
innehöll ett förslag till ett datoriserat informationssystem till stöd för
tullsamarbetet. Detta förslag bröts emellertid ut och behandlades i en
särskild konvention om användning av informationsteknologi för
tulländamål, den s.k. TIS-konventionen (EGT C 316, 27.11.1995, s. 33),
vilken antogs 1995. Sverige har redan tillträtt och ratificerat TIS-
konventionen och tillhörande protokoll och avtal (jfr prop. 1997/98:161).
Efter överenskommelsen om TIS-konventionen började på nytt
förhandlingarna inom ramen för samarbetet i EU:s s.k. tredje pelare om
konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tull-
förvaltningar. När Sverige blev medlem i EU 1995 hade således arbetet
med att utforma en ny konvention pågått i flera år. I avvaktan på att den
nya konventionen skall upprättas och träda i kraft har Sverige valt att inte
ratificera och tillträda 1967 års Neapelkonvention om tullsamarbete.
Konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om
Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan
tullförvaltningar (EGT C 24, 23.1.1998, s.l) beslutades av rådet den 18
december 1997 och undertecknades samma dag. Arbetsnamnet på den
nya konventionen har varit Neapel II, men den kommer här fortsätt-
ningsvis att benämnas tullsamarbetskonventionen. Den nu gällande
Neapelkonventionen kommer att upphävas när tullsamarbetskonven-
tionen har ratificerats av alla medlemsstater.
Det finns nu således heltäckande och moderna regler för tullsamarbetet
inom EU, dels genom rådsförordningen (EG) nr 515/97 som reglerar det
administrativa tullsamarbetet avseende överträdelser av EG:s tullbestäm-
melser och den del av tullinformationssystemet som stöder detta sam-
arbete, dels genom den nya tullsamarbetskonventionen som reglerar det
brottsbekämpande samarbetet och TIS-konventionen som reglerar den
del av tullinformationssystemet som stöder det brottsbekämpande arbetet.
Syftet med tullsamarbetskonventionen är att genom gemensamma
bestämmelser om former och tillvägagångssätt stärka samarbetet mellan
medlemsstaternas tullmyndigheter för att bekämpa den gränsöver-
skridande brottsligheten. Detta skall ske dels genom att tullmyndig-
heterna skall bistå varandra för att upptäcka och förhindra överträdelser
av nationella restriktioner och bestämmelser avseende den gränsöver-
skridande trafiken, dels genom åtal och bestraffning av sådana över-
trädelser.
I konventionen finns regler om tullsamarbete avseende sådana åtgärder
som informationsutbyte, delgivning av handlingar, utredningar och
Prop. 1999/2000:122
21
spaning. Dessa åtgärder utförs av tullmyndigheten eller andra behöriga Prop. 1999/2000:122
myndigheter på en stats eget territorium efter begäran från en främmande
stat som arbetar med utredningen. Vissa åtgärder kan också vidtas
spontant av tullmyndigheten utan föregående begäran. Dessa bestämmel-
ser motsvarar till stora delar dem som finns i den gamla Neapelkonven-
tionen och andra internationella överenskommelser om tullsamarbete.
Tullsamarbetskonventionen går på flera sätt längre än Neapelkonven-
tionen. Den innehåller bl.a. bestämmelser beträffande särskilda samar-
betsformer, som innebär att tjänstemän i vissa fall får fortsätta över
gränserna och agera på andra staters territorium. Dessa bestämmelser har
stora likheter med dem som gäller det polisiära samarbetet enligt
Schengenkonventionen. En närmare redogörelse för de olika samarbets-
formema följer i avsnitt 7.
Avseende ett flertal av samarbetsformema finns det möjlighet för
medlemsstaterna att välja om man vill tillämpa dem eller ej. Det sker
genom att staten avger en eller flera förklaringar med innebörd att man
avser att helt eller delvis inte tillämpa konventionens bestämmelse
avseende någon eller några av samarbetsformema. Det är även möjligt att
genom förklaringar begränsa tillämpligheten av gränsöverskridande
åtgärder tidsmässigt och geografiskt. Man kan också förbjuda främmande
staters tjänstemän att vid gränsöverskridande åtgärder medföra och
använda tjänstevapen. Dessa förklaringar får återtagas när som helst.
Generellt gäller dock principen att konventionen endast gäller inom de
befogenhetsramar som tullmyndigheterna har enligt nationella be-
stämmelser.
Tullsamarbetskonventionen innehåller dessutom bestämmelser om sek-
retess och dataskydd för uppgifter som utlämnas mellan myndigheterna
utanför det datoriserade tullinformationssystemet. TIS-konventionen
innehåller egna regler för dataskydd som gäller för uppgifter i tullinfor-
mationssystemet.
I konventionen ges också EG-domstolen behörighet att tolka
konventionen, dels genom att avgöra tvister mellan medlemsstaterna och
mellan medlemsstaterna och kommissionen, dels genom att medlems-
staternas domstolar givits möjlighet att begära förhandsavgörande från
EG-domstolen i de fall de nationella domstolarna anser att ett sådant
avgörande är nödvändigt för att ett pågående mål eller ärende skall kunna
avgöras. Medlemsstaterna är emellertid inte skyldiga att godta dom-
stolens behörighet att meddela förhandsavgöranden. Däremot har de
möjlighet till det genom att avge en förklaring.
Konventionens territoriella avgränsning regleras i artikel 31 och
sammanfaller med gemenskapens nuvarande tullområde. Rådet kan
enhälligt besluta om att anpassa konventionens tillämpningsområde till
eventuella förändringar av tullområdet.
22
Prop. 1999/2000:122
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner tullsamarbetskonven-
tionen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har goda erfarenheter av
internationellt tullsamarbete och har slutit bilaterala tullsamarbetsavtal
med ett flertal andra stater. Med hjälp av dessa har Sverige kunnat få
bistånd av andra länder i form av uppgifter och utredningar vilket aktivt
bidragit till att omfattande brottslighet har kunnat utredas och beivras.
Vidare har Sverige positiva erfarenheter av ett långvarigt gränstull-
samarbete med Norge och Finland. Med hänsyn till det nu sagda och till
att ett svenskt tillträde till konventionen skulle ge Sverige ökade
möjligheter att i samverkan med våra europeiska grannar ytterligare
skärpa kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten föreslår
regeringen att riksdagen godkänner tullsamarbetskonventionen.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att en förklaring om att
Sverige inte avser att tillämpa samarbetsformen hemliga utredningar
avges av Sverige.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen (RPS) avstyrker förslaget
och förordar att frågan blir föremål för fortsatta överväganden med syfte
att samarbetsmetoden skall kunna användas av Tullverket.
Skälen för regeringens förslag: Konventionens artikel 23 innehåller
regler om möjligheten för tjänstemän att arbeta under antagen identitet på
andra medlemsstaters territorium, en s.k. hemlig utredning. En medlems-
stat kan inkomma med en sådan ansökan endast i fall då det annars skulle
vara ytterst svårt att klargöra sakförhållandena. De utländska tjänste-
männen har dock endast tillstånd att samla in uppgifter och etablera
kontakt med misstänkta personer eller andra personer som har samröre
med dessa.
Hemliga utredningar skall ske i enlighet med de regler som gäller i det
land där utredningen äger rum och får äga rum bara under en begränsad
tid. Utredningarna skall förberedas och ledas av berörda myndigheter i
den anmodade och ansökande staten i nära samarbete. Under tiden
utredningen pågår skall den anmodade staten bistå med den personal och
23
tekniska utrustning som behövs samt vidta alla nödvändiga åtgärder för
att skydda de tjänstemän som arbetar under antagen identitet.
Enligt artikel 23.5 har vaije medlemsstat möjlighet att avge en
förklaring att den, helt eller delvis, inte är bunden av denna artikel. En
sådan förklaring får när som helst återkallas.
Hemliga utredningar eller att arbeta under antagen identitet är en
omdiskuterad arbetsmetod som inte finns reglerad i vår nationella
lagstiftning. I Sverige är visserligen arbetsmetoden att arbeta med
infiltratörer och ”under cover” inte okänd som spaningsmetod. Enligt de
allmänna principer som utarbetats av domstolar och av Justitieombuds-
mannen avseende polisiär verksamhet är svenska polistjänstemän inte
förbjudna att uppträda anonymt. Bl.a. anses bevisprovokation vara tillåtet
vilket behandlats i avsnitt 7.4.
Arbetsmetoden att arbeta anonymt förekommer i polisens verksamhet,
t.ex. vid narkotikaspaning. Däremot används metoden inte i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet. Svenska tulltjänstemän har således i
dagsläget varken erfarenhet av eller utbildning för att arbeta på detta sätt.
Mot bakgrund härav framstår det inte som rimligt att Sverige med stöd av
tullsamarbetskonventionen skall tillåta utländska tjänstemän att tillämpa
en sådan okonventionell arbetsmetod på svenskt territorium, vilka
svenska tulltjänstemän skall stödja med resurser i form av personal och
teknisk utrustning.
Rikspolisstyrelsen (RPS) har påpekat att hemliga utredningar är en
arbetsmetod som sedan lång tid är väl utvecklad och etablerad bland
brottsbekämpande myndigheter. När tullsamarbetskonventionen medger
att hemliga utredningar får användas bör Sverige inte avvisa denna
möjlighet med hänvisning till tulltjänstemännens bristande kompetens
vad gäller metoden. Tulltjänstemännen bör istället ges möjlighet att
utveckla den kompetens som krävs på området. Tullverket har dock i sitt
remissyttrande lämnat förslaget utan erinran.
Enligt artikel 19.3 tullsamarbetskonventionen skall ett lands
myndigheter inte vara skyldiga att delta i eller använda sådana arbets-
metoder som inte är tillåtna eller föreskrivna enligt nationell lagstiftning.
I enlighet därmed behöver inte svenska myndigheter bifalla en ansökan
från en annan stat beträffande en hemlig utredning.
Regeringen föreslår därför att Sverige i samband med ratifikationen av
konventionen med stöd av artikel 23.5 avger en förklaring med innebörd
att Sverige inte avser att tillämpa denna samarbetsmetod. Konsekvensen
blir då att Sverige inte heller kan begära att få genomföra en sådan
utredning i ett annat land. Skulle förhållandena förändras, har Sverige
möjlighet att när som helst återkalla förklaringen.
Prop. 1999/2000:122
24
Prop. 1999/2000:122
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att en förklaring enligt
artikel 26.5 b i tullsamarbetskonventionen med innebörd att alla
svenska domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om
tolkning av konventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett
mål eller i ett ärende avges av Sverige.
Promemorian förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: EG-domstolen har på de områden
som omfattas av EG:s kompetens ensam behörighet att tolka EG-rätten.
Däri ingår bl.a. att meddela förhandsavgöranden till nationella domstolar
om tolkningen av EG:s bestämmelser. EG-domstolen hade enligt de
bestämmelser som gällde då tullsamarbetskonventionen tillkom ingen
automatisk behörighet inom EU:s s.k. tredje pelare. EG-domstolen kunde
dock ges behörighet att tolka bestämmelser och avgöra tvister på dessa
områden i den mån det föreskrevs i en konvention.
I tullsamarbetskonventionen har EG-domstolen enligt artikel 26
behörighet att avgöra tvister mellan medlemsstaterna eller medlems-
staterna och kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av konven-
tionen om rådet inte inom sex månader lyckats avgöra tvisten.
EG-domstolen är vidare behörig att meddela förhandsavgöranden om
tolkningen av konventionen. Medlemsstaterna har härvid möjlighet att
välja om de nationella domstolarnas rätt att begära förhandsavgörande
skall vara förbehållen domstolar i högsta instans eller omfatta samtliga
nationella domstolar. EG-domstolen är däremot inte behörig att pröva
giltigheten eller proportionaliteten av de brottsbekämpande åtgärder som
myndigheter vidtar med stöd av konventionen.
Sverige har i samband med tillträdet till bl.a. Europol- och TIS-
konventionen valt att ge alla nationella domstolar möjlighet att inhämta
förhandsavgöranden. I samband härmed infördes lagen (1997:895) om
rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska
gemenskapernas domstol i vissa fall. Enligt denna lag får en svensk
domstol begära förhandsavgörande från EG-domstolen om tolkningen av
en bestämmelse i en internationell överenskommelse som Sverige har
tillträtt i den omfattning som Sverige har åtagit sig detta i förhållande till
de övriga medlemsstaterna i EU. Regeringen ger i Svensk författnings-
samling tillkänna vilka konventioner och andra överenskommelser som
lagen är tillämplig på.
Alla svenska domstolar har möjlighet att med stöd av artikel 234 (f.d.
artikel 177) i EG-fördraget inhämta förhandsavgörande avseende tolk-
ningen av bestämmelserna om tullsamarbete i rådsförordningen (EG) nr
515/97. Som skäl för att alla svenska domstolar skulle få begära
förhandsavgörande från EG-domstolen avseende tolkningen av Europol-
och TIS-konventionen anfördes bl.a. processekonomiska fördelar. Sådana
fördelar kan även åberopas i det här ärendet. Således bör alla svenska
domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av
tullsamarbetskonventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett
25
mål eller ärende. Sverige bör därför avge en förklaring enligt artikel Prop. 1999/2000:122
26.5 b med detta innehåll.
Regeringens forslag: Riksdagen godkänner att en förklaring enligt
artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen med innebörd att fram till det
att konventionen träder i kraft skall den vara tillämplig i Sveriges
förbindelser med de stater som avgivit samma förklaring avges av
Sverige.
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Tullsamarbetskonventionen träder i
kraft tre månader efter det att samtliga medlemsstater i EU har tillträtt
konventionen. Ratifikationen är en uttalat prioriterad fråga i EU-
samarbetet, men det kan ändå komma att dröja en tid innan alla länder
har fått sina nationella godkännanden. I nuläget har dock ingen av
staterna ratificerat konventionen.
Fram till dess att konventionen träder i kraft får vaije medlemsstat
enligt artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen förklara att den kommer
att tillämpa konventionen, med undantag av artikel 26 avseende EG-
domstolens behörighet, i förbindelserna med de medlemsstater som har
avgivit samma förklaring. Det innebär att medlemsstaterna inte behöver
vänta tills den sista medlemsstaten genomfört sina förfaranden innan de
kan tillämpa konventionens bestämmelser.
Eftersom Sverige inte i samma utsträckning som övriga stater som till-
trätt 1967 års Neapelkonvention deltar i det brottsbekämpande arbetet
inom EU vad avser tullsamarbete, bör vi avge en sådan förklaring (se
avsnitt 4.1). Det bör ske i samband med godkännandet av tullsamarbets-
konventionen eller när den föreslagna lagen om internationellt tullsamar-
bete trätt i kraft, för att samarbetet skall komma igång så snabbt som
möjligt.
Regeringens förslag: En lag som är tillämplig på allt internationellt
tullsamarbete införs. Lagen innehåller dels de i dag gällande
bestämmelserna på området, dels en rad nya bestämmelser som bl.a.
reglerar gränsöverskridande övervakning och förföljande.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget
utan erinran. Kustbevakningen (KBV) anser att lagstiftningen beträffande
internationellt polisiärt samarbete och internationellt tullsamarbete borde
ha skett mer samordnat då det är av vikt att se gränskontrollen i ett hel-
hetsperspektiv.
26
Skälen för regeringens förslag: Internationellt tullsamarbete har Prop. 1999/2000:122
sedan 1970-talet reglerats i tullsamarbetslagen (se avsnitt 4.3.1). Denna
lag tar sikte på det tullsamarbete som sker med stöd av de bilaterala
tullsamarbetsavtalen. Lagen innehåller endast ett fåtal bestämmelser som
hänvisar till andra lagar, t.ex. handräckningslagen, varusmugglingslagen
och RB. Tullsamarbetslagen har med tiden på grund av de olika
hänvisningarna blivit alltmer svåröverskådlig.
Justitieombudsmannen har i ett beslut den 9 juni 1999, dnr 738-1998,
funnit att begränsningen i 2 § tullsamarbetslagen som innebär att
bestämmelser vars tillämpning förutsätter att misstanke föreligger mot
någon inte får tillämpas, kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Ärendet
avsåg ett beslut av åklagare om husrannsakan i ett ärende på begäran av
finska tullmyndigheter. Det finns alltså vissa tolkningsproblem med den
nuvarande lagstiftningen.
Vidare täcker tullsamarbetslagen inte heller behovet av lagreglering
avseende de nya samarbetsformema i tullsamarbetskonventionen, särskilt
inte de inslag i det gränsöverskridande tullsamarbetet som innefattar
myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium. För
att de nya formerna av tullsamarbete skall kunna tillämpas här i Sverige
krävs nämligen ytterligare svensk lagreglering.
Mot bakgrund av ovan angivna förhållanden anser regeringen att det
bör införas en ny tullsamarbetslag. Lagen skall tillämpas dels på det
tullsamarbete som även fortsättningsvis kommer att ske med stöd av
tullsamarbetsavtal, dels på tullsamarbetet enligt den nya tullsamarbets-
konventionen samt andra internationella konventioner och överens-
kommelser som inte enbart rör EU-medlemsländema, t.ex. FN-
konventioner.
Merparten av bestämmelserna i den nya lagen motsvarar vad som
redan idag gäller enligt tullsamarbetslagen. Bestämmelserna har dock i
vissa fall konkretiserats i syfte att klargöra på vilket sätt Tullverket kan
bistå andra länders myndigheter och omvänt, dvs. vad Tullverket kan be
andra länders myndigheter om. Vidare föreslås att de nya formerna av
gränsöverskridande tullsamarbete regleras på i stort sett motsvarande sätt
som föreslås beträffande polissamarbetet med anledning av Schengen-
konventionen. Vi återkommer till dessa frågor i det följande.
Det internationella samarbetet i utredningar och ärenden ökar stadigt. Ett
ökat samarbete med andra EU-medlemsländer är en naturlig och
önskvärd konsekvens av det svenska medlemskapet i Europeiska unionen
och medför att svenska myndigheter kontinuerligt behöver anpassa sitt
arbetssätt till de mellanstatliga överenskommelser som träffas inom
ramen för EU-samarbetet. Syftet med det utvecklade samarbetet är bl.a.
att öka effektiviteten i det brottsbekämpande arbetet. Det ligger i sakens
natur att det för närvarande är svårt att beräkna vilka kostnader detta kan
medföra för de berörda svenska myndigheterna. Självfallet medför
biträde till andra länders tullmyndigheter en arbetsbelastning men
samtidigt kan de svenska myndigheterna begära motsvarande bistånd från
27
andra medlemsländer, vilket bör leda till en ökad effektivitet i verksam-
heten. Detta är förhållanden som regeringen anser att de svenska myndig-
heterna bör kunna hantera inom ramen för sin verksamhet och inom
ramen för befintliga resurser.
Prop. 1999/2000:122
Den föreslagna lagen disponeras i huvudsak på följande sätt. Först
fastställs lagens tillämpningsområde och allmänna begränsningar samt
definitioner av de specifika termer som används. Därefter följer ett
avsnitt med bestämmelser om tullsamarbete som avser åtgärder som
vidtas i Sverige. Det rör sig om informationsutbyte med utländska
tullmyndigheter, utredningar, spaning och delgivning av handlingar. Det
följs av ett avsnitt med de olika gränsöverskridande åtgärderna;
gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande,
samt de särskilda begränsningar som gäller för dessa åtgärder. Det sista
avsnittet behandlar tullsamarbete i utlandet som initierats av svenska
myndigheter.
Syftet är att lagens bestämmelser i princip skall kunna tillämpas på allt
internationellt tullsamarbete som Tullverket och andra svenska myndig-
heter deltar i. Även sådant administrativt samarbete som tar sikte på
överträdelser som inte är kriminaliserade utan åtgärdas i administrativ
ordning omfattas. Samarbetet kan avse rent administrativa åtgärder t.ex.
utbyte av uppgifter, eller operativa åtgärder såsom utförande av över-
vakning åt en annan stat. Lagen är tillämplig på tullsamarbete som följer
av EG:s förordningar, internationella konventioner, bilaterala samarbets-
avtal mellan Sverige och andra länder samt de avtal som EG ingått med
tredje land på detta område.
Den föreslagna lagens tillämpningsområde omfattar internationellt
tullsamarbete. Detta kan medföra vissa gränsdragningsproblem gentemot
annan lagstiftning som är tillämplig på liknande samarbete mellan olika
staters myndigheter. Lagen skall t.ex. inte tillämpas på det fiskala
samarbetet som avser bistånd med indrivning av fordringar eller andra
åtgärder som inte berör överträdelser av tullbestämmelser. Vidare skall
lagen inte omfatta det internationella polissamarbetet eller åklagares och
domstolars samarbete över gränserna i brottsutredningar och brottmåls-
rättegångar.
Den föreslagna lagen tar sikte på tullsamarbete mellan tullmyndigheter.
Internationellt ser tullmyndigheternas arbetsuppgifter och befogenheter
olika ut från land till land. I vissa länder har tullen mycket långtgående
befogenheter på det brottsbekämpande området medan andra länders
tullmyndigheter knappast alls har sådana uppgifter eller befogenheter.
28
Eftersom myndighetsstrukturen ser olika ut i olika länder kan följden bli
att samarbete även sker med andra utländska myndigheter som har
behörighet att vidta åtgärder för att bekämpa överträdelser och brott mot
tullbestämmelser eller in- och utförselrestriktioner. Likaså kan andra
svenska myndigheter än Tullverket ha befogenheter som faller inom
ramen för vad som betecknas som internationellt tullsamarbete. En all-
män utgångspunkt för det internationella tullsamarbete som vidtas av
svenska myndigheter är att samarbetet måste ske inom ramen för de be-
fogenheter myndigheten har i motsvarande situation i nationella ärenden.
Prop. 1999/2000:122
Regeringens förslag: Den nya lagen skall inte tillämpas på sådant
samarbete som avser indrivning eller gränstullsamarbete med annan
stat.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har i stort sett lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Det är främst i två fall som det kan
uppstå gränsdragningsproblem mellan den nya lagen och andra lagar om
tullsamarbete. Det rör sig om indrivningslagen och lagen (1959:590) om
gränstullsamarbete med annan stat.
Tillämpningsområdet för indrivningslagen är begränsat till internatio-
nellt tullsamarbete som avser indrivning av utländsk tull, annan skatt,
avgift eller pålaga vid eller i samband med export eller import. Eftersom
den nya lagen inte skall tillämpas i fråga om indrivning utan endast på
sådant samarbete som avser att förhindra, upptäcka, utreda och beivra
överträdelser av tullbestämmelser föreskrivs att den nya lagen inte skall
tillämpas på sådant samarbete som avses i indrivningslagen.
Lagen om gränstullsamarbete reglerar Sveriges samarbete med Norge
och Finland vid gränserna. Samarbetet enligt denna lag är längre gående
än det samarbete som föreslås i den nya lagen och måste anses vara av en
annan karaktär. Detta samarbete skall även fortsättningsvis ske med stöd
av lagen om gränstullsamarbete samt de tillhörande förordningarna.
Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet,
Tullverket, Kustbevakningen och Statens jordbruksverk skall vara
svensk behörig myndighet.
Promemorians förslag: Behörig svensk myndighet skall vara
Tullverket eller annan svensk myndighet, som har befogenheter enligt en
internationell överenskommelse.
29
Remissinstanserna: Kustbevakningen (KBV) anser att den svenska
modellen för gränskontroll bör beskrivas, då den förutsätter en mycket
nära samverkan mellan berörda nationella och utländska myndigheter och
bl.a. KBV kommer att påverkas i hög grad av den föreslagna lagen.
Riksskatteverket (RSV) förordar att för det fall att tullsamarbetskonven-
tionen omfattar harmoniserade punktskatter i gemenskapsintem trafik,
bör RSV vara behörig myndighet.
Polisen och Kustbevakningen
Den svenska gränskontrollen utförs av polisen, Tullverket och Kust-
bevakningen. Polisen är primärt ansvarig för personkontrollen medan
Tullverket har huvudansvaret beträffande varukontroll. Kustbevakningen
har ett självständigt ansvar för tullkontroll av sjötrafiken samt person-
kontroll till sjöss. De olika myndigheterna har vidare vissa skyldigheter
att bistå varandras kontrollverksamhet.
Som tidigare nämnts avser tullsamarbetskonventionen samarbete
mellan tullmyndigheter. Behörig myndighet enligt konventionen är dock
varje myndighet som enligt nationell lagstiftning har behörighet att vidta
åtgärder för att bekämpa överträdelser och brott mot tullbestämmelser.
Eftersom polisen och Kustbevakningen dels utför gränskontroller, dels
har befogenheter vad gäller bekämpningen av smugglingsbrott är nämnda
myndigheter behöriga i konventionens mening. Det innebär att polisen
och Kustbevakningen kommer att delta i det samarbete som omfattas av
konventionen. Det är därför nödvändigt att i den nya lagen reglera vilka
befogenheter polisen och Kustbevakningen skall ha när de deltar i sådant
samarbete.
Tullverket och Kustbevakningen är enligt 5 kap. 1 § andra stycket ut-
länningslagen (1989:529), skyldiga att bistå polisen vid personkontroll.
Tullverkets medverkan och medverkan från Kustbevakningen som avser
annat än sjötrafiken förutsätter en begäran om bistånd från polisen och
kan gälla för ett enskilt tillfälle eller generellt för en viss verksamhet.
Polisen är enligt 6 kap. 20 § tullagen på begäran skyldig att medverka i
Tullverkets kontrollverksamhet, varvid polismän har samma befogen-
heter som tulltjänstemän. Polisen har även rätt att ingripa mot smugg-
lingsbrott på samma sätt som mot annan brottslighet.
Som ovan beskrivits är således polisen primärt ansvarig för den del av
gränskontrollen som avser personer och är också skyldiga att delta i
gränskontrollen av varor. Vidare har polisen befogenheter att ingripa mot
smugglingsbrott. Polisen bör därför vad gäller inledande av förunder-
sökning och förhör samt användning av tvångsmedel ha samma befogen-
heter som Tullverket enligt den nya lagen.
Kustbevakningen har enligt tullagen och varusmugglingslagen ett
självständigt ansvar för tullkontroll av sjötrafiken och har också till
uppgift att söka förhindra smugglingsbrott till sjöss. Kustbevaknings-
tjänstemännen har i dessa situationer samma befogenheter som en tull-
tjänsteman. Kustbevakningen har därigenom ett samlat ansvar för gräns-
kontroll till sjöss avseende såväl personer som varor. Den sjöbuma
kontrollen genomförs självständigt av Kustbevakningen i den meningen
Prop. 1999/2000:122
30
att det inte erfordras någon begäran om bistånd från polisen eller någon
annan myndighet. Verksamheten bedrivs dock i nära samverkan med
polisen och Tullverket, som är huvudansvariga för gränskontrollen
avseende personer respektive varor.
Sammanfattningsvis har Kustbevakningen ansvaret för gränskontrollen
till sjöss liksom till uppgift att bekämpa smugglingsbrott. Mot den
bakgrunden bör Kustbevakningen även i nu berörda avseenden ha de
befogenheter som den har då den medverkar i liknande situationer i
Tullverkets kontrollverksamhet.
Jordbruksverket
Rådsförordningen (EG) nr 515/97 avser ömsesidigt bistånd mellan med-
lemsstaternas administrativa myndigheter och samarbete mellan dessa
och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och
jordbrukslagstiftningen. Förordningen är tillämplig på de administrativa
myndigheter i medlemsstaterna som är ansvariga för genomförandet av
tull- och jordbrukslagstiftningen. För Sveriges del innebär det att Tull-
verket och Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) omfattas av förord-
ningens bestämmelser.
I enlighet med förordningen kan Jordbruksverket ge en annan stat
bistånd med överföring av upplysningar som kan bidra till att säkerställa
att bestämmelserna i jordbrukslagstiftningen följs, särskilt bestämmel-
serna avseende dels tillämpningen av avgifter som föreskrivs enligt den
gemensamma jordbrukspolitiken eller de särskilda ordningar som är
tillämpliga på vissa varor som härstammar från förädlingen av
jordbruksvaror, och dels åtgärder som omfattas av det finansierings-
system som handhas av Europeiska utvecklings- och garantifonden för
jordbruket. Vidare kan Jordbruksverket på begäran av annan stat genom-
föra administrativa undersökningar avseende handlingar som strider mot,
eller förefaller strida mot jordbrukslagstiftningen. På motsvarande sätt
kan Jordbruksverket begära bistånd från en annan stat.
Förordningen (EG) nr 515/97 gäller i enlighet med gemenskapsrätten
som lag i en medlemsstat. Tullsamarbetslagen är tillämplig på förord-
ningen och innehåller vissa kompletterande bestämmelser vad gäller
utredning och bistånd enligt förordningen. Då den nya lagen skall vara
tillämplig på allt internationellt tullsamarbete och ersätter den nuvarande
tullsamarbetslagen, omfattar den även den ovan nämnda förordningen.
För att Jordbruksverket skall omfattas av bestämmelserna i den nya
lagen måste det klart anges att verket är en behörig svensk myndighet
enligt lagen. De regler i den nya lagen som avser t.ex. informationsutbyte
och sekretess blir således även tillämpliga på Jordbruksverket.
Som tidigare har påpekats, får de svenska myndigheterna inte vidta
åtgärder som strider mot svensk lag eller författning. Jordbruksverket har
således ingen rätt att vidta t.ex. tvångsåtgärder eller andra åtgärder som
inte omfattas av myndighetens befogenheter.
Prop. 1999/2000:122
31
Skattemyndigheten
Prop. 1999/2000:122
Riksskatteverket (RSV) har påtalat att för det fall att harmoniserade
punktskatter i gemenskapsintem trafik omfattas av tullsamarbetskonven-
tionen skall RSV vara behörig myndighet beträffande punktskatter.
Tullsamarbetskonventionen omfattar frågor rörande såväl harmoni-
serade som icke-harmoniserade punktskatter. Konventionens tillämpning
beträffande harmoniserade punktskatter är dock oklar. Enligt konven-
tionstextens lydelse, artikel 4.2, utgörs gemenskapens tullbestämmelser
av ”samtliga bestämmelser som antas på gemenskapsnivå för harmoni-
serade punktskatter och mervärdesskatt på import tillsammans med
nationella genomförandebestämmelser”.
I rådsarbetsgruppen för tullfrågor inom tredje pelaren, den s.k.
tullsamarbetsgruppen, och i kommittén för punktskattefrågor har man
diskuterat om konventionen även är tillämplig på gemenskapsintema
varuleveranser som är belagda med harmoniserad punktskatt och inte
enbart på harmoniserade punktskatter vid import. För närvarande
behandlar rådets rättssekretariat frågan. Av denna anledning är det inte
möjligt att i den nya lagen införa en gränsdragning beträffande vilka
typer av punktskatter som omfattas, då frågan kräver ytterligare över-
väganden.
Tullsamarbetskonventionens primära syfte är att upptäcka, utreda,
förhindra och beivra överträdelser av tullbestämmelser, dvs. huvud-
sakligen brottsbekämpande verksamhet. De myndigheter som ägnar sig åt
dessa frågor är främst Tullverket, polisen och Kustbevakningen.
I fråga om brott på skatteområdet bedriver skattemyndigheterna genom
de s.k. skattebrottsenhetema spanings- och underrättelseverksamhet. De
har befogenhet att utföra förenklade brottsutredningar men inte att inleda
förundersökning. Det är istället åklagaren som fördelar ärenden till
skattebrottsenhetema och leder förundersökningarna varvid enheterna
samarbetar med polisen. I de fall konventionens bestämmelser kan
komma att beröra en skattebrottsutredning avseende icke-harmoniserade
punktskatter som utförs av en skattebrottsenhet kan erforderliga åtgärder
vidtagas av polis eller åklagare. Det finns således inte heller skäl att
beteckna skattebrottsenhetema som behöriga myndigheter i den nya
lagens mening.
Regeringens förslag: Ansvaret för den centrala samordningsenheten
skall åläggas Tullverket. Ansökningar om bistånd från andra stater
skall förmedlas genom samordningsenheten till behörig svensk
myndighet. På motsvarande sätt skall ansökan om bistånd från behörig
svensk myndighet hos annan stat ske via samordningsenheten vid
Tullverket.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Riksrevisionsverket (RRV) förordar att det är
tillräckligt att i lagen definiera Tullverket som den myndighet som skall
32
inleda tullsamarbetet, utan att ange Tullverkets huvudkontor. Tullverket
kan självständigt avgöra hur denna uppgift skall hanteras.
Skäl för regeringens förslag: Artikel 5 i tullsamarbetskonventionen
anger att en central samordningsenhet skall utses inom tullmyndigheterna
i respektive stat. Detta krav förekommer också i de olika bilaterala
tullsamarbetsavtalen.
Tullsamarbetskonventionen behandlar ömsesidigt bistånd mellan
tullmyndigheter. Den myndighet som i Sverige har det primära ansvaret
för tullfrågor är Tullverket. Det är därför naturligt att Tullverket åläggs
det centrala samordningsansvaret. Vid omorganisationen 1999 slogs
Tullverket samman till en myndighet, bestående av sex regioner och ett
huvudkontor. Med hänsyn till myndighetens organisation synes det därför
lämpligt att den samordnande enheten placeras vid Tullverkets huvud-
kontor. Som Riksrevisionsverket har påpekat har dock Tullverket ett
självständigt ansvar för sin organisation, varför Tullverket bör ha
möjlighet att placera samordningsenheten där myndigheten finner det
mest effektivt och lämpligt.
Den centrala enhetens uppgift skall vara att ta emot ansökningar, svara
för samordningen av biståndet samt ansvara för samarbetet med andra
berörda myndigheter som medverkar i en biståndsåtgärd. Direkt samar-
bete mellan övriga enheter vid Tullverket eller andra behöriga svenska
myndigheter är dock inte uteslutet i brådskande fall. Syftet är att försöka
säkerställa att samarbetsåtgärder kontrolleras och samordnas på ett
lämpligt sätt samt att tillgängliga resurser utnyttjas optimalt.
Ansökningar om bistånd från en annan stat skall tillställas samord-
ningsenheten vid Tullverket. En svensk begäran om bistånd från en
annan stat skall på motsvarande sätt gå genom Tullverket. En ansökan
kan ursprungligen komma från en annan behörig myndighet än Tull-
verket, t.ex. Kustbevakningen. En ansökan skall i sådana fall förmedlas
via Tullverket. Som ovan nämnts kan dock undantag från denna princip
göras i brådskande fall. Samordningsenheten vid Tullverket skall dock i
efterhand underrättas om varje åtgärd där direkt samarbete förekommer.
Olika organ och förvaltningar i medlemsstaterna har skiftande ansvars-
och behörighetsområden vad gäller tullbestämmelser. Om en ansökan om
bistånd faller utanför Tullverkets behörighetsområde skall samordnings-
enheten vidarebefordra ansökan till den behöriga svenska myndigheten,
t.ex. Kustbevakningen. Bestämmelsen har till syfte att säkerställa att det
internationella samarbetet inte hindras av att den stat som begär bistånd
inte känner till en annan stats fördelning av befogenheter.
För att klargöra i vilken ordning en ansökan om bistånd skall hand-
läggas föreslår regeringen en särskild bestämmelse vari regleras att fram-
ställningar till och från Sverige skall göras via den centrala samordnings-
enheten, placerad vid Tullverket, som skall vidarebefordra inkommande
ansökningar till behörig myndighet i de fall Tullverket inte har befogen-
het att vidta åtgärder i ärendet. Till skillnad från förslaget i promemorian
anser regeringen att detta bör regleras i en särskild bestämmelse som äger
allmän tillämplighet på framställningar om bistånd såväl från Sverige till
annan stat som från annan stat till Sverige.
Prop. 1999/2000:122
33
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122
Prop. 1999/2000:122
Regeringens förslag: En ansökan om bistånd i Sverige skall uppfylla
vissa krav. Dessa krav skall även gälla för ansökningar från Sverige
om inte den utländska staten kräver annat. En ansökan kan under vissa
förutsättningar avslås. Regeringen beslutar om avslag på vissa i lagen
särskilt uppräknade grunder. I andra fall får den myndighet som hand-
lägger ärendet besluta om avslag. Ett beslut att avslå en ansökan skall
innehålla de skäl som bestämt utgången.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Promemorian innehåller dock ingen särskild regel om vem som prövar en
ansökan.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget
utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att avslags-
grunden inte är uttömmande och förordar att detta anges på ett tydligt sätt
eller att bestämmelsen ges en uttömmande uppräkning. Hovrätten anser
att en ansökan om en åtgärd som inte överenskommits staterna emellan
bör avslås. Hovrätten påpekar vidare att det följer av tullsamarbets-
konventionen att ett avslagsbeslut skall vara förenat med skälen för
beslutet, vilket inte framgår av den föreslagna bestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande tullsamarbetslagen
saknas bestämmelser om utformningen och innehållet i en ansökan till
Sverige. Inte heller finns det några bestämmelser om på vilka grunder en
ansökan kan avslås. I internationella konventioner och samarbetsavtal
återfinns dock ofta bestämmelser om krav på ansökningarnas innehåll
och form. Artikel 9 i tullsamarbetskonventionen behandlar bistånds-
ansökningamas form och innehåll och uppställer vissa formella krav.
En reglering om vilka uppgifter en ansökan om bistånd skall innehålla
utgör ett stöd om en ansökan är bristfällig eller tveksam. Med stöd av den
nya lagen kan åtgärder vidtas mot enskilda personer och företag. Med
hänsyn härtill bör vissa minimikrav ställas på ansökningarna. Ur
rättssäkerhetssynpunkt bör inte alltför bristfälliga ansökningar godtas. Ett
lagligt stöd för myndigheterna att avslå ansökningar är därför önskvärt.
Ett grundläggande krav som bör ställas på en ansökan om bistånd är att
den är skriftlig. I brådskande fall kan muntliga ansökningar godtas, vilka
dock skall bekräftas skriftligen utan dröjsmål. En ansökan bör som
huvudregel vara utformad på den mottagande statens officiella språk. Av
tradition har man dock i Sverige godtagit ansökningar även på bl.a.
engelska. Ansökningar på andra språk än svenska bör därför kunna
godtas om det är det mest praktiska i det enskilda fallet.
En ansökan skall innehålla följande uppgifter; vilken internationell
överenskommelse som åberopas, uppgifter om den ansökande myndig-
heten, vilken åtgärd som begärs, ändamålet med och orsaken till ansökan,
de lagar och andra bestämmelser som berörs, uppgifter om de personer
eller företag som är föremål för utredningen samt en kortfattad redo-
görelse för omständigheterna i det aktuella fallet. För det fall ansökan
34
väsentligt brister i något formellt avseende bör den ansökande staten få
tillfälle att komplettera eller justera ansökan.
Avslag på ansökan skall ske när begäran avser åtgärder som strider mot
nationell rätt eller när myndigheterna saknar formell befogenhet att vidta
den begärda åtgärden. Likaså kan avslag bli aktuellt när ansökan är så
bristfällig att den inte kan ligga till grund för de begärda åtgärderna, trots
att den ansökande myndigheten getts tillfälle att komplettera eller justera
ansökan.
I enlighet med Hovrättens för Skåne och Blekinge yttrande bör vidare
en ansökan avslås om den avser en åtgärd som inte överenskommits
staterna emellan, dvs. en åtgärd som faller utanför den tillämpliga
internationella överenskommelsens tillämpningsområde.
I dessa fall kan den myndighet som handlägger ärendet pröva om de
förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det är uppenbart
att ansökan skall avslås får samordningsenheten vid Tullverket, i stället
för att vidarebefordra ansökan, direkt besluta om avslag på ansökan.
De mer generella, övergripande avslagsgrunderna omfattar att bistånd
inte kan ges om det skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för
rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre
public) eller andra väsentliga intressen. Dessa har alla mer eller mindre
uttalade politiska inslag varför de bör prövas av regeringen. Som
påpekats i prop. 1999/2000:61 s.134, vill regeringen framhålla att dessa
avslagsgrunder ytterst sällan aktualiseras och att det är än mer sällsynt att
prövningen leder till att ansökan avslås. Regeringen är angelägen om att
en sådan återhållsamhet med reglernas tillämpning iakttas också i
framtiden.
Lagrådet har i frågasatt användandet av uttrycket ”svenska allmänna
rättsprinciper”. Lagrådet menar att uttrycket, som närmast kan tänkas
omfatta sådant som att avtal skall hållas eller sådana allmänna pro-
cessuella eller förvaltningsrättsliga riktlinjer som tillämpas i avsaknad av
skriven lag eller av rättspraxis, lätt kan föra tanken fel. Lagrådet
konstaterar samtidigt att uttrycket används på närliggande områden,
exempelvis i den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål samt
i den svenska språkversionen av flera av de internationella överens-
kommelser som avses i 1 kap. 1 § i den föreslagna lagen. Lagrådet före-
slår att det görs ett förtydligande i lagtexten genom att orden ”(ordre
public)” läggs till efter ordet ”rättsprinciper”. Det är av största vikt att
lagstiftningen är enhetligt utformad. Ett införande av en sådan legal-
definition av ”ordre public” som Lagrådet föreslår skulle innebära en
nyordning som avviker från lagstiftningen på näraliggande områden. Som
exempel kan nämnas att den av Lagrådet nämnda lagen om internationell
rättslig hjälp i brottmål inte innehåller något sådant förtydligande som
Lagrådet föreslår. Regeringen har därför valt att inte göra det av Lagrådet
förordade tillägget till paragrafen.
Om ansökan inte kan bifallas skall den skickas tillbaka till den
ansökande myndigheten tillsammans med en redogörelse för varför
ansökan inte kan bifallas.
Prop. 1999/2000:122
35
6.6.2
6.6.2.1
Informationsutbyte och sekretess
Tullsamarbetskonventionens regler
Prop. 1999/2000:122
Artikel 25.1 i tullsamarbetskonventionen reglerar att vid utbyte av
uppgifter skall tullmyndigheterna i varje enskilt fall ta hänsyn till kraven
på skydd av personuppgifter. De skall särskilt ta hänsyn till tillämpliga
bestämmelser i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om
skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter. I
detta syfte får en medlemsstat ställa upp villkor för hur informationen får
behandlas av en annan medlemsstat till vilken dessa personuppgifter har
lämnats.
Av artikel 25 tullsamarbetskonventionen framgår vidare att konven-
tionen omfattar uppgifter som utväxlas utanför tullinformationssystemet
(TIS). Tullinformationssystemet baseras dels på rådsförordning 515/97,
dels på den s.k. TIS-konventionen (se vidare avsnitt 5.1). Avsikten med
systemet är att ge medlemsstaterna möjlighet att i sitt brottsbekämpande
arbete kunna söka efter uppgifter om en person eller ett företag i en
databas. Den centrala databasen är för närvarande under uppbyggnad.
Nationella databaser skall därefter uppföras i respektive medlemsstat.
TIS är inriktat på att förebygga, utreda och lagfora grova överträdelser
av nationella lagar. Registrering enligt TIS-konventionen får dock endast
ske för fyra angivna syften; observation och rapportering, diskret
övervakning eller särskilda kontroller. Ytterligare en begränsning är att
personuppgifter endast får införas i systemet om det finns faktiska bevis
som tyder på att den berörda personen har gjort, gör eller kommer att
göra sig skyldig till grova överträdelser av nationell lagstiftning. En
registrering som endast grundar sig på misstanke om brott är således inte
möjlig. Om en medlemsstat i samband med en utredning har behov att få
reda på om en person också är föremål för utredning i en annan
medlemsstat finns det alltså inte möjlighet att finna denna typ av
uppgifter i TIS.
Av artikel 27 i tullsamarbetskonventionen framgår vidare att
tullmyndigheterna i varje enskilt fall av informationsutbyte skall ta
hänsyn till kraven på utredningssekretess. I detta syfte får en medlemsstat
ställa upp villkor för hur informationen får användas av en annan
medlemsstat till vilken denna information kan lämnas.
6.6.2.2 Gällande rätt
Det finns ett flertal bestämmelser i sekretesslagen som rör sekretess på
tullområdet.
Enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden sekretess i myndighets
verksamhet som avser bestämmande av skatt eller taxering eller i
fastställande av underlag för bestämmande av skatt. Med skatt avses även
tull och annan indirekt skatt. Uppgift hos Tullverket får dock lämnas ut
om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada
eller men. I 9 kap. 2 § samma lag föreskrivs att sekretess gäller också
36
bl.a. i annan verksamhet som avser tullkontroll. Vidare gäller enligt
9 kap. 4 § sekretess för uppgift som avser enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde, i sådan
särskild verksamhet hos myndighet som avser framställning av bl.a.
statistik. Med enskild avses såväl fysiska som juridiska personer.
Som huvudregel gäller således sekretess. I 14 kap. 1 § andra meningen
sekretesslagen anges att sekretess inte hindrar ett överlämnande av en
uppgift från en myndighet till en annan om uppgiftsskyldigheten följer av
lag eller förordning. I 14 kap. 3 § (den s.k. generalklausulen) anges att
myndigheter, utöver vad som följer av 1 §, får utväxla uppgifter i
situationer där det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut har
företräde framför sekretessintresset. Generalklausulen hindrar i och för
sig inte att utbyte av uppgifter mellan myndigheter sker rutinmässigt även
utan särskild författningsreglering. I sådant fall måste den intresse-
avvägning som skall göras enligt generalklausulen ske på förhand; den
behöver inte göras i varje särskilt ärende. Sekretesslagen bygger emeller-
tid på att rutinmässigt uppgiftsutbyte i regel skall vara författnings-
reglerat.
En sådan reglering finns i tullagen (1994:1550) och tullregisterlagen
(1990:137). 118 § tullagen medger att Tullverket på begäran tillhanda-
håller bl.a. Riksskatteverket, skattemyndighet och Statens jordbruksverk
med uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller
export av varor. Vidare reglerar 7 § tullregisterlagen att uppgifter ur
tullregistret på medium för automatisk databehandling får utlämnas till
vissa myndigheter.
Brottsbekämpande verksamhet
Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter som hänför
sig till bl.a. förundersökning i brottmål och i åklagarmyndighets, polis-
myndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens verk-
samhet med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan
antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller
den framtida verksamheten skadas om uppgifterna röjs. Med förunder-
sökning avses förundersökning enligt rättegångsbalken. Sekretessen
gäller även inom Tullverkets olika verksamhetsområden. En korrespon-
derande sekretessregel till skydd för den enskildes personliga och
ekonomiska förhållanden finns i 9 kap. 17 § sekretesslagen.
Som huvudregel gäller inte sekretess till skydd för enskild i förhållande
till den enskilde själv enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen. Uppgifter i
register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet utgör dock ett undantag. Enligt 7 kap. 17 §
sekretesslagen gäller absolut sekretess för dessa register vad avser
personuppgifter. Uppgifter om varor, transporter, företag, brottstrender
m.m. kan således enbart omfattas av sekretess i den mån det kan ske med
stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen.
Enligt 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen gäller motsvarande
sekretess i annan verksamhet hos Tullverket för att biträda åklagar-
myndighet, polismyndighet, skattemyndighet eller Kustbevakningen med
att uppdaga, utreda eller beivra brott. Härvid åsyftas brottsförebyggande
Prop. 1999/2000:122
37
och brottsbeivrande verksamhet i allmänhet utan anknytning till något
konkret fall. Uppgifter hänförliga till sådan verksamhet kan gälla arbets-
rutiner, spaningsmetoder eller utnyttjande av lokaler, fordon eller viss
utrustning.
Internationellt samarbete
I det internationella samarbetet finns regler i 1 kap. sekretesslagen som är
av betydelse för utlämnande av uppgifter till utländska tullmyndigheter
och mellanfolkliga organisationer. I 3 § tredje stycket sekretesslagen
anges att sekretessbelagda uppgifter endast får lämnas ut till utländska
myndigheter eller mellanfolklig organisation om det finns stöd för detta i
lag eller förordning, eller om uppgifterna i motsvarande fall skulle få
lämnas ut till svensk myndighet och det är förenligt med svenska
intressen att uppgiften lämnas ut.
I den gällande lagstiftningen på tullområdet finns det inte någon
sekretessbrytande bestämmelse som särskilt tar sikte på det internatio-
nella tullsamarbetet. Enligt 1 § tullsamarbetslagen skall samtliga tullsam-
arbetsavtal och konventioner som Sverige tillträtt åtföljas av förordningar
som ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen. Dessa förord-
ningar omfattar även informationsutbyte. Det finns således i enlighet med
1 kap. 4 § sekretesslagen stöd i förordning för att lämna ut uppgifter inom
ramen för den aktuella överenskommelsen.
Villkor för användande av information
När Sverige erhåller information från myndigheter i en annan stat gäller
sekretesslagens bestämmelser för dessa uppgifter på samma sätt som för
inhemska uppgifter. Uppgifterna från utlandet omfattas således av samma
sekretesskydd som svenska uppgifter. Det kan därför medföra problem
när andra länder ställer upp villkor för användande av information som
inte överensstämmer med de svenska sekretessreglerna.
1 kap. 4 § tredje stycket sekretesslagen anger att det i lagen (1991:435)
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-
området (lagen om internationellt brottmålssamarbete) finns bestäm-
melser som begränsar möjligheten att utnyttja vissa uppgifter som en
svensk myndighet har fått från en främmande stat. 1 § i lagen om inter-
nationellt brottmålssamarbete föreskriver att om en svensk myndighet har
fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat och gäller på
grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som
begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter
följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan
författning. Detta gäller dock bara uppgifter som skall användas i
underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller i ett
rättsligt förfarande med anledning av brott. Genom en hänvisning i 2 §
tullsamarbetslagen äger bestämmelserna i 1 § lagen om internationellt
brottmålssamarbete motsvarande tillämpning. Bestämmelsen är således
tillämplig även beträffande Tullverkets verksamhet.
Prop. 1999/2000:122
38
Genom den nya lagen om internationellt polisiärt samarbete (prop. Prop. 1999/2000:122
1999/2000:64) har bestämmelsen i de delar den avser det internationella
polissamarbetet förts över till den lagen. Härigenom uppnås en klarare
gränsdragning mellan polisiärt samarbete och rättslig hjälp i brottmål.
Avsikten var således inte att utvidga regelns tillämpningsområde.
Överflyttningen till den nya lagen medförde följdändringar i 1 kap. 4 §
tredje stycket sekretesslagen, som bör hänvisa till den nya paragrafen,
samt tullsamarbetslagen. I den nya lagen om internationell rättslig hjälp i
brottmål (prop. 1999/2000:61) införs en motsvarande regel.
Utredningssekretess
De åtgärder som vidtas i Sverige i en utländsk brottsutredning bör ha lika
starkt sekretesskydd som om åtgärden vidtagits i en svensk förundersök-
ning. Då 5 kap. 1 § sekretesslagen inte är tillämplig i dessa fall anser
regeringen i prop. 1999/2000:61 att detta behov bör tillgodoses genom att
en ny bestämmelse införs i sekretesslagen, 5 kap. 7 §. Denna bestäm-
melse avser sekretess i verksamhet som avser rättslig hjälp på begäran av
annan stat för uppgift som hänför sig till utredning enligt bestämmelserna
om förundersökning i brottmål och angelägenhet som avser tvångsmedel
om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning att
uppgiften inte röjs.
Enligt förslaget till lag om internationellt tullsamarbete får Tullverket
vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i annan stat vidta
utredning i Sverige på begäran av den andra staten. Tullverket får därvid
vidta åtgärder i samband med utredningen som innefattar inledande av
förundersökning och förhör samt användande av tvångsmedel i enlighet
med bestämmelserna i varusmugglingslagen. Detta utgör således sådan
rättslig hjälp som omfattas av 5 kap. 7 § sekretesslagen. Denna
bestämmelse måste därför anses tillämplig på uppgifter som hänför sig
till utredningar som Tullverket utför på begäran av annan stat enligt lagen
om internationellt tullsamarbete.
Som tidigare nämnts omfattar tullsamarbetskonventionen uppgifter som
utväxlas utanför tullinformationssystemet, TIS. För uppgifter i TIS är
rådets förordning (EG) nr 515/97 samt den nationella förordningen
(1998:64) om tillämpning av Europeiska unionens tullinformations-
system tillämpliga.
Tullverket har i sin verksamhet tillgång till uppgifter i tre typer av
register som förs inom myndigheten; underrättelse-, analys- och
spaningsregister. I spaningsregistret får uppgifter registreras angående en
person som kan misstänkas ha begått ett brott som Tullverket har
befogenhet att ingripa mot om registreringen är av särskild betydelse för
brottsbekämpningen. I underrättelse- och analysregister får person-
uppgifter registreras i fall det rör sig om misstankar gällande allvarlig
brottslig verksamhet, dvs. verksamhet som omfattar brott för vilket
39
fängelse i två år eller därutöver är föreskrivet och som Tullverket har
befogenhet att ingripa mot.
Vidare är uppgifter i belastningsregistret och misstankeregistret
tillgängliga för de myndigheter och i den verksamhet för vilka de förs,
dvs. i huvudsak polismyndigheter och Tullverket för att förebygga,
upptäcka och utreda brott och åklagarmyndigheter för beslut om
förundersökning och åtal. Både lagen (1998:620) om belastningsregister
och lagen (1998:621) om misstankeregister innehåller bestämmelser av
innebörd att uppgifter på begäran skall lämnas ut till bl.a. polismyndighet
och Tullverket. När en myndighet begär uppgifter ur misstankeregistret
skall behovs- och proportionalitetsprincipema gälla.
I personuppgiftslagen (1998:204) genomförs Europaparlamentets och
rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria
flödet av sådana uppgifter. Direktivet är tillämpligt på all behandling av
personuppgifter, med undantag för sådan som faller utanför gemenskaps-
rätten (t.ex. statens verksamhet på straffrättens område). Den svenska
personuppgiftslagen är dock generellt tillämplig och omfattar även sådant
som faller utanför gemenskapsrätten, i den mån det inte finns särreglering
i andra författningar.
Lagen omfattar sådan behandling av personuppgifter som är helt eller
delvis automatiserad. Lagen innehåller bestämmelser om när behandling
av personuppgifter är tillåten och när sådana uppgifter får föras över till
en stat utanför EU. Även vissa grundläggande krav på den som behandlar
personuppgifter regleras, t. ex. att personuppgifter som samlats in för ett
ändamål inte får behandlas för något annat oförenligt ändamål.
Automatiserad behandling av personuppgifter måste i princip anmälas till
en tillsynsmyndighet.
Med behandling av personuppgifter avses vaije åtgärd som vidtas
beträffande personuppgifter, exempelvis insamlande, bevarande och
spridande av uppgifter. Det finns inte något krav på att de uppgifter som
behandlas på automatisk väg skall vara strukturerade i ett register eller
liknande. Datoriserad ord- och textbehandling eller liknande av löpande
text som innehåller personuppgifter omfattas därför av lagens bestäm-
melser (prop. 1997/98:44 s. 54).
En personuppgiftsansvarig skall bl.a. se till att personuppgifter behand-
las bara om det är lagligt och alltid behandlas på ett korrekt sätt och i
enlighet med god sed och att personuppgifter samlas in bara för särskilda,
uttryckligt angivna och berättigade ändamål.
Enligt personuppgiftslagen är det förbjudet för andra än myndigheter
att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott,
domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa
ffihetsberövanden. Det finns dock möjlighet att meddela undantag från
detta förbud.
Enligt huvudregeln i 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att till
tredje land föra över personuppgifter som är under behandling om landet
inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Förbudet
Prop. 1999/2000:122
40
gäller också överföring av personuppgifter för behandling i tredje land.
När det gäller att avgöra om skyddsnivån är adekvat skall alla
omständigheter kring överföringen beaktas. Särskild vikt skall läggas vid
uppgifternas art, ändamålet med behandlingen, hur länge behandlingen
skall pågå, ursprungslandet, det slutliga bestämmelselandet och de regler
som finns för behandlingen i det tredje landet.
I vissa fall får dock överföring av personuppgifter till tredje land ske
även om det aktuella landet inte har sådan adekvat skyddsnivå som avses
i 33 § personuppgiftslagen. Regeringen får enligt 35 § personuppgifts-
lagen under vissa förutsättningar meddela föreskrifter om undantag från
förbudet i 33 §, bl.a. om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt
intresse eller om det finns tillräckliga garantier till skydd för de
registrerades rättigheter.
Regeringens forslag: En behörig svensk myndighet får på eget
initiativ eller efter ansökan lämna ut uppgifter till en behörig utländsk
myndighet, under förutsättning att uppgifterna är tillgängliga enligt
svensk lag eller administrativ praxis.
Svenska myndigheter skall ha möjlighet att uppställa villkor för
användningen av upplysningar eller bevismaterial som lämnats ut till
annan stat. De svenska myndigheterna skall på motsvarande sätt följa
de villkor om användning av lämnade uppgifter som andra länder kan
ställa upp.
Personuppgiftslagen skall vara tillämplig på behandling av person-
uppgifter enligt denna lag om inte annat är föreskrivet.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Den föreslagna bestämmelsen som ger svensk behörig myndighet rätt att
föreskriva villkor för hur en utländsk myndighet får använda
upplysningar eller bevismaterial från Sverige saknar dock motsvarighet i
promemorian.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping, Ekobrottsmyndig-
heten (EBM) och Datainspektionen (DI) anser att det i lagförslaget i
enlighet med artiklarna 25.1 och 27 i tullsamarbetskonventionen bör tas
in en bestämmelse som ger Tullverket rätt att föreskriva villkor för hur en
utländsk myndighet får använda upplysningar eller bevismaterial från
Sverige. Kammarrätten i Jönköping stödjer promemorians förslag att en
uttrycklig bestämmelse avseende utlämnande av sekretessbelagda
uppgifter till utländska myndigheter bör införas. Datainspektionen (DI)
påpekar att såsom den föreslagna lagen är utformad torde det inte endast
vara fråga om utlämnande av uppgifter till utländsk myndighet från
Tullverkets egna verksamhet och egna register, utan det kan också vara
fråga om utlämnande från andra myndigheters register som Tullverket
har åtkomst till. DI och Tullverket förordar att gränserna bör klargöras
bättre och att det tydligt bör framgå vad som avses, t.ex. om polisens
register omfattas. Det bör vidare klarläggas vad som avses med
administrativ praxis. DI påpekar vidare i sitt yttrande att överföringen av
Prop. 1999/2000:122
41
uppgifterna kan utgöra en automatiserad behandling som faller inom
personuppgiftslagens område. DI ifrågasätter om Tullverket med stöd av
personuppgiftslagen och befintlig registerlagstiftning kan utföra den
automatiserade behandling som följer av ett uppgiftsutbyte. Ur
tillämpnings- och effektivitetssynpunkt bör det därför närmare klargöras
vilka uppgifter som kan bli föremål för utlämning och vilka möjligheter
Tullverket har att automatiserat behandla de personuppgifter som
kommer att utväxlas.
Utbyte av information är en av de viktigaste formerna av internationellt
samarbete och även det mest efterfrågade och använda biståndet som ges
mellan ländernas tullmyndigheter.
Uppgifter som kan lämnas till andra stater
De uppgifter som kan komma ifråga för utbyte inom ramen för den nya
lagen är sådana som respektive behörig myndighet har tillgång till inom
ramen för sin verksamhet. Detta omfattar således både sådana uppgifter
som finns samlade i olika typer av register som myndigheten har tillgång
till enligt lag och andra uppgifter som framkommit om en person eller ett
företag i exempelvis en utredning eller vid kontakter med företag i
myndighetens dagliga arbete.
Uppgifter i belastningsregistret och misstankeregistret får även lämnas
ut till utländska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer om det
följer av internationella överenskommelser som Sverige efter riksdagens
godkännande har tillträtt. Även uppgifter ur dessa register kan således
komma ifråga.
Sekretess
Tullverkets och andra brottsbekämpande myndigheters verksamhet är
omgärdade av sträng sekretess. Det finns ett flertal bestämmelser i
sekretesslagen som rör sekretess på tullområdet. För att kunna ha ett
effektivt samarbete med andra myndigheter i Sverige eller med andra
länder krävs således att en sekretessbrytande bestämmelse är tillämplig.
I dagens reglering finns inte någon sekretessbrytande bestämmelse som
särskilt tar sikte på det internationella tullsamarbetet. Däremot har
samtliga tullsamarbetsavtal och konventioner åtföljts av förordningar som
ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen vilka även omfattar
informationsutbyte. Det stöd, som krävs enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen,
för att lämna ut uppgifter inom ramen för överenskommelsen finns
således i förordning.
Istället för att förlita sig till detta något omständliga och oöverskådliga
sätt att reglera det internationella informationsutbytet bör den nya lagen
innehålla en bestämmelse som tillåter Tullverket att vid ansökan om
bistånd från en annan stat lämna ut information till denna stat. Tullverket
får dock inte lämna ut information som inte är tillgänglig för myndig-
heten inom ramen för dess verksamhet. Regeringen föreslår att en sekre-
Prop. 1999/2000:122
42
tessbrytande bestämmelse införs i den nya lagen som särskilt reglerar det
svenska uppgiftslämnandet i det internationella tullsamarbetet.
När Sverige erhåller information från ett annat land gäller
sekretesslagens bestämmelser för dessa uppgifter på samma sätt som för
inhemska uppgifter. Uppgifterna från utlandet omfattas således av samma
sekretesskydd som svenska uppgifter. I 1 § lagen om internationellt
brottmålssamarbete ges stöd för svenska myndigheter att följa sådana
villkor och begränsningar som en annan stat uppställt beträffande
användandet av de uppgifter som denna stat lämnat till Sverige. Detta
gäller dock bara uppgifter som erhållits för användande i underrättelse-
verksamhet och i brottsutredningar. Denna bestämmelse avser även Tull-
verkets verksamhet.
Bestämmelsen har nu överförts till lagen om internationellt polisiärt
samarbete (prop. 1999/2000:64). I och med lagen om internationell
rättslig hjälp i brottmål kommer dock lagen om internationellt brottmåls-
samarbete att upphöra att gälla (prop. 1999/2000:61).
Många konventioner och avtal innehåller bestämmelser om begräns-
ningar i rätten att använda bevismaterial och annat material som över-
lämnats till annan stat, bl.a. narkotikabrottskonventionen och Schengen-
konventionen. I tullsamarbetskonventionens artikel 27 anges att myndig-
heter skall ta hänsyn till krav på utredningssekretess. Medlemsstaterna får
i detta syfte ställa upp villkor för hur uppgifter som lämnas får användas
av den medlemsstat som tar emot uppgifterna.
En liknande reglering bör även införas i den nya lagen med avseende
på det internationella tullsamarbetet. Regeringen föreslår därför att en
bestämmelse införs i den nya lagen motsvarande den som idag finns i 1 §
lagen om internationellt brottmålssamarbete som ger myndigheterna
möjlighet att följa de villkor om användning av lämnade uppgifter som
andra länder kan ställa upp. Denna paragraf föranleder följdändringar i
1 kap. 4 § sekretesslagen som bör innehålla en hänvisning till lagen om
internationellt tullsamarbete.
En bestämmelse som ger svenska myndigheter möjlighet att på
motsvarande sätt uppställa villkor för användandet av uppgifter som
lämnas ut saknas idag avseende internationellt tullsamarbete. I lagen om
internationell rättslig hjälp har en bestämmelse införts som ger svenska
myndigheter möjlighet att uppställa villkor för uppgifternas användning.
Regeringen föreslår att en motsvarande bestämmelse även bör införas i
lagen om internationellt tullsamarbete.
Paragrafen ger Tullverket eller annan behörig svensk myndighet
möjlighet att förena de uppgifter som lämnas med villkor om
användningsbegränsningar m.m. Bestämmelsen skall, såsom det angivits
i prop. 1999/2000:61, tillämpas restriktivt. Villkor som ställs upp skall
vara nödvändiga. Ett exempel är att de handlingar som överlämnas
innehåller affärshemligheter, vars röjande skulle skada företaget. Om
enskilds rätt berörs bör villkor kunna ställas mer frikostigt. En
begränsande faktor är vidare att några villkor inte får ställas upp om de
strider mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige
och den ansökande staten.
Prop. 1999/2000:122
43
Personuppgiftslagen
Prop. 1999/2000:122
Den föreslagna lagen skall vara tillämplig på sådant internationellt
tullsamarbete som följer av EG:s förordningar, internationella konven-
tioner, bilaterala samarbetsavtal mellan Sverige och andra länder samt de
avtal som EG har ingått med tredje land på detta område. Lagen är
således inte enbart tillämplig på det straffrättsliga samarbetet inom tredje
pelaren utan även det samarbete som omfattas av gemenskapsrätten.
Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd som vidtas
beträffande personuppgifter och det finns inte något krav på att de upp-
gifter som behandlas på automatisk väg skall vara strukturerade i ett
register eller liknande. Datoriserad ord- och textbehandling eller liknande
av löpande text som innehåller personuppgifter omfattas därför av lagens
bestämmelser.
Då det måste antas att flertalet ansökningar om bistånd enligt den nya
lagen kommer att göras genom datoriserad ord- eller textbehandling är
personuppgiftslagen tillämplig på det utbyte av uppgifter som Tullverket
och övriga behöriga svenska myndigheter utför, om inte något annat
särskilt stadgas angående denna verksamhet.
Tullsamarbetskonventionen omfattar endast utbyte av uppgifter mellan
EU:s medlemsstater. Den nya lagen är dock även tillämplig på de
bilaterala tullsamarbetsavtal som Sverige eller EG har ingått med länder
utanför EU, t.ex. USA. Samtliga dessa internationella tullsamarbetsavtal
och konventioner beslutas av riksdagen och åtföljs av förordningar som
ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen. Dessa överens-
kommelser omfattar även utbyte av information, vari ingår överföring av
personuppgifter.
Enligt huvudregeln i 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att till
tredje land föra över personuppgifter som är under behandling om landet
inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Förbudet
gäller också överföring av personuppgifter för behandling i tredje land.
I vissa fall får dock överföring av personuppgifter till tredje land ske
även om det aktuella landet inte har sådan adekvat skyddsnivå som avses
i 33 § personuppgiftslagen. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får enligt 35 § andra stycket personuppgiftslagen
meddela föreskrifter om undantag från förbudet i 33 §, om det behövs
med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse.
För att kunna uppfylla de åtaganden som Sverige har gjort genom de
olika internationella överenskommelserna med andra länder, måste
överföring av personuppgifter vara möjligt även med länder utanför EU.
Med hänsyn till den betydelse internationellt samarbete mellan
tullmyndigheter har i kampen mot bl.a. den organiserade brottsligheten,
måste utbyte av personuppgifter inom ramen för detta område enligt
regeringens förmenande anses utgöra ett sådant viktigt allmänt intresse
som avses i 35 § andra stycket personuppgiftslagen.
Vidare anger artikel 26 d i EG-direktivet om personuppgifter att
medlemsstaterna skall föreskriva att överföring av personuppgifter till ett
tredje land som inte har en adekvat skyddsnivå i den mening som avses i
artikel 25.2 får ske om överföringen är nödvändig eller bindande enligt
författning av skäl som bl.a. rör viktiga allmänna intressen. I direktivets
44
ingress, punkten 58, anges att undantag från förbudet skall under vissa
omständigheter kunna medges när skyddet av väsentliga samhälls-
intressen kräver det, till exempel vid internationellt utbyte av uppgifter
mellan skattemyndigheter eller tullmyndigheter.
Regeringen finner mot bakgrund av det anförda att undantag skall
göras från förbudet mot att överföra personuppgifter till tredje land i
enlighet med 35 § andra stycket personuppgiftslagen.
6.6.3 Utredningar om överträdelse av tullbestämmelse
Regeringens förslag: Om en åtgärd i samband med utredningar om
överträdelser av tullbestämmelser kräver åklagares eller domstols
beslut enligt smugglingslagen och 23, 27 och 28 kap. rättegångs-
balken, skall ärendet i den delen handläggas enligt bestämmelserna i
lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Prop. 1999/2000:122
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt tullsamarbetslagen får vissa
tvångsmedel tillgripas i utredningar som sker med anledning av en
begäran om bistånd från en annan stat. Därvid tillämpas reglerna i
varusmugglingslagen och rättegångsbalken om förundersökning och
tvångsmedel. Det finns dock betydande begränsningar uppsatta. För det
första får tvångsmedel endast vidtas i utredningssyfte. Anledning till
denna begränsning är ändamålet bakom de internationella avtal som
lagen avser att genomföra. Tullsamarbetslagen uppställer ett uttryckligt
förbud mot att använda tvångsmedel om syftet är att möjliggöra
förverkanden. Som exempel på åtgärder som förbjuds härigenom kan
nämnas tulltjänstemans m.fl. rätt enligt 15 § första stycket varu-
smugglingslagen att beslagta egendom och rätt enligt 18 § samma lag att
utan förordnande företa husrannsakan (prop. 1963:117 s. 25).
Vidare får inte de bestämmelser om tvångsmedel som förutsätter att
någon kan misstänkas för det brott utredningen avser tillämpas. Således
är det inte tillåtet att tillgripa frihetsberövanden i form av gripande,
kvarhållande för fortsatt förhör, anhållande, häktning eller reseförbud.
Inte heller får egendom beläggas med kvarstad eller skingringsförbud.
Däremot är det tillåtet att inleda en förundersökning enligt 13 §
varusmugglingslagen, som dock skall övertas av åklagare om det är
påkallat av särskilda skäl. Likaså är det tillåtet att hålla förhör, i
förekommande fall efter hämtning (a.a. s. 22 och 25).
I tullsamarbetskonventionens artikel 8 fastställs de allmänna principer
som skall gälla för att ge ömsesidigt bistånd. De innebär att
myndigheterna i samarbetet skall handla på samma sätt som i egna eller
nationella ärenden och att myndigheten i samarbetet skall utnyttja alla
lagliga befogenheter den har till sitt förfogande enligt nationell lag-
stiftning för att tillmötesgå den andra statens ansökan. Konventionens
45
krav på likabehandling gäller i förhållande till andra medlemsstater inom
EU. Det är tveksamt om dagens begränsning, att bestämmelser som
förutsätter misstanke mot någon inte får tillämpas, kan behållas med
hänsyn till konventionens krav på likabehandling. Denna begränsning
innebär bl.a. att husrannsakan i syfte att söka efter föremål kan ske endast
om synnerlig anledning förekommer att föremål skall påträffas som har
betydelse för utredning av brottet (28 kap. 1 § andra stycket RB).
Riksdagen har nyligen beslutat om en ny lag om internationell rättslig
hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61). I lagen ges enhetliga regler under
vilka förutsättningar svenska åklagare och domstolar kan lämna rättslig
hjälp med olika slags åtgärder. Regleringen knyter an till vad som gäller
för att motsvarande åtgärder skall få vidtas i en svensk förundersökning
eller rättegång. Det betyder att åtgärderna vidtas under samma förutsätt-
ningar som i en svensk förundersökning eller rättegång. Rättslig hjälp
enligt lagen omfattar bl.a. kvarstad, beslag och husrannsakan och hemlig
teleavlyssning. Vid tvångsmedelsanvändning krävs att den gärning som
ansökan avser skall vara straffbar också enligt svensk rätt (s.k. dubbel
straffbarhet). I fråga om beslag och husrannsakan i utredningssyfte gäller
sedan gammalt en särskild reglering i förhållande till de nordiska
staterna. Denna utvidgas till att gälla i förhållande till samtliga EU-
medlemsstater. I fråga om förfarandet skall normalt samma regler
tillämpas som när motsvarande åtgärder vidtas i ett svenskt förfarande.
Härigenom blir de krav som enligt svensk rätt ställs på att brottet är av
viss svårhet tillämpliga för att den begärda åtgärden skall kunna vidtas.
De regler som gäller generellt för det straffrättsliga samarbetet bör
även tillämpas vid utredning av brott om tullbestämmelser. I enlighet
med vad som föreslagits i promemorian bör därför lagen om inter-
nationell rättslig hjälp tillämpas om en åtgärd i samband med utredning
om överträdelser av tullbestämmelser kräver åklagares eller domstols
beslut. Genom att utforma bestämmelsen så att ansökan i den delen skall
handläggas enligt lagen om internationell rättslig hjälp kan bistånd med
tvångsmedel och andra tvångsåtgärder lämnas oavsett hur ansökan
formellt har initierats. Någon särskild bestämmelse, som föreslagits i
promemorian, om att åklagaren kan besluta om enligt vilken ordning som
ansökan skall lämnas in behövs därför inte. Utformningen av
bestämmelsen överensstämmer också med artikel 3 i tullsamarbets-
konventionen. I artikeln ges en rättslig myndighet som genomför eller
leder en brottsutredning möjlighet att avgöra om den skall tillämpa
bestämmelserna i denna konvention eller bestämmelser om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål.
Lagrådet har påpekat att det i 2 kap. 4 § i lagen om internationell
rättslig hjälp i brottmål visserligen finns bestämmelser om vad en
ansökan skall innehålla, men att de inte stämmer överens med vad som
gäller om en ansökan enligt det nu remitterade förslaget. Behövliga
kompletteringar kan emellertid begäras enligt vad som föreskrivs för
ofullständiga ansökningar om internationell hjälp i brottmål. Lagrådet
menar dock att i ett sammanhang bör förfarandet kunna fortsätta från
Tullverket eller annan behörig myndighet till åklagaren utan det dröjsmål
som kompletteringar skulle föranleda. Har ett beslag gjorts av någon
annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte
Prop. 1999/2000:122
46
beslutat beslaget, vilken situationen regelmässigt torde vara i förevarande
sammanhang, skall enligt 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken
anmälan skyndsamt göras hos honom, som ”omedelbart” skall pröva om
beslaget skall bestå. Av rättssäkerhetsskäl måste enligt Lagrådets mening
en överprövning av beslaget kunna ske på grundval av den ansökan som
ligger till grund för tullsamarbetet. Lagrådet förordar att i paragrafen
införs en ny andra mening av förslagsvis följande lydelse: ”Har beslag
verkställts i samband med utredningen tillämpas dock först 27 kap. 4 §
tredje stycket rättegångsbalken”. Regeringen delar Lagrådets bedömning
i denna fråga.
Genom regleringen försvinner även begränsningen i 2 § tullsamarbets-
lagen om att åtgärder som kräver misstanke mot en person inte får vidtas,
vilken JO ansett vara svårtolkad (jfr. avsnitt 5.4). En sådan reglering
överensstämmer dessutom bättre med konventionsåtagandet om lika-
behandling. Tillämpningsområdet avseende tvångsmedel i internationella
ärenden ökar därmed och Tullverket och rättsväsendet kan bistå brotts-
utredande myndigheter i andra länder med tvångsåtgärder under samma
villkor som i en motsvarande svensk situation.
Av bestämmelsens syfte att bistå med utredningar vid överträdelser av
tullbestämmelser följer att åtgärder endast får vidtas i utredningssyfte.
Liksom tidigare kan på grund av brott förverkade föremål t.ex. inte tas i
beslag. Detta bör liksom tidigare framgå av bestämmelsens ordalydelse.
Tullsamarbetskonventionen förutsätter vidare att man kan tillgripa
vissa tvångsmedel i det gränsöverskridande samarbetet. Vid förföljande
över gräns kan det även bli aktuellt med frihetsberövande, vilket närmare
kommer att beröras i avsnitt 8. Dessa situationer avviker dock från
sedvanliga tullsamarbetsutredningar eftersom det är fråga om allvarliga
brott där någon tas på bar gärning.
Lagrådet har påpekat vikten av att det tydligt framgår att tvångs-
åtgärder får vidtas endast om det brott som utreds också motsvarar ett
brott enligt svensk rätt. Lagrådet påpekar även att i 2 kap. 2 § lagen om
internationell rättslig hjälp i brottmål regleras frågan om kravet på dubbel
straffbarhet. Lagrådet menar att denna fråga skulle kunna uppkomma
även i förevarande sammanhang om en gärning motsvarar brott enligt
svensk lag men i det anmodande landet endast kan föranleda admini-
strativa sanktioner. Svensk myndighet bör därvid vara förhindrad att
använda tvångsmedel. Lagrådet anser därför att det av rättssäkerhetsskäl
är önskvärt att frågan regleras uttryckligen i lagtexten och hemställer att
ämnet övervägs under det fortsatta arbetet.
Enligt bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål
kan rättslig hjälp ges med bl.a. tvångsmedel. Lagen är tillämplig om en
annan stat ansöker om rättslig hjälp vid utredning om eller lagföring för
brott (1 kap. 3 §). Det är alltså ett grundläggande krav för rättslig hjälp att
gärningen i den ansökande staten utgör ett brott. I lagen om internationell
rättslig hjälp i brottmål finns det möjligheter, om det framgår av en
internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, att bistå
även om gärningen beivras genom ett administrativt förfarande i den
ansökande staten (1 kap. 5 §). De närmare förutsättningarna för att
Sverige skall kunna ge hjälp i sådana fall framgår av den internationella
överenskommelsen. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att ett
Prop. 1999/2000:122
47
grundläggande krav för att tvångsmedel skall få användas inom ramen för
tullsamarbete måste vara att gärningen i fråga utgör ett brott i såväl den
ansökande staten som i Sverige. Enligt regeringens mening bör detta
framgå av lagtexten på så sätt att det anges att tvångsåtgärder får vidtas
endast i samband med en utredning av brott som också motsvarar brott
enligt svensk lag.
Regeringens forslag: Laga domstol i frågor som rör utredning om
överträdelse av tullbestämmelse vid tillämpning av denna lag är rätten
på den ort där den svenska utredningen påbörjades.
Prop. 1999/2000:122
Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget
utan erinran. Kammarrätten i Jönköping har förordat att det i lagtexten
bör anges att med laga domstol avses endast tingsrätten.
Skälen för regeringens förslag: De ordinära forumreglema styrs av
var brottet har begåtts, var den brottsmisstänkte befinner sig m.m.
Eftersom brottet eller överträdelsen inte kommer att leda till åtal eller
rättegång här i Sverige kan inte dessa bestämmelser tillämpas vid utred-
ningar avseende internationellt tullsamarbete. Istället föreskriver tullsam-
arbetslagen att platsen för utredningens bedrivande styr över vilken
domstol som är behörig att fatta eventuella beslut under utredningen. Den
nya lagen bör därför också innehålla en särskild forumregel, vilken dock
både tar sikte på administrativt och strafffättsligt samarbete vad avser
utredningar om överträdelser av tullbestämmelser.
I motsats till vad Kammarrätten i Jönköping anser, kan både allmän
domstol och förvaltningsdomstol komma ifråga då den nya lagen är
tillämplig både på administrativt och strafffättsligt samarbete. Bland
annat kan tvångsåtgärder i samband med revision prövas av länsrätt i
enlighet med lag (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattnings-
ärenden, liksom betalningssäkring enligt lag (1978:880) om betalnings-
säkring för skatter, tullar och avgifter. Straffrättsliga frågor inom ramen
för förundersökningar, t.ex. tvångsåtgärder, prövas däremot av tingsrätt.
Regeringens förslag: Behörig svensk myndighet kan delge en
handling i ett ärende om utländsk utredning i enlighet med reglerna i
delgivningslagen. På motsvarande sätt kan en behörig svensk
myndighet begära delgivning av handling i en annan stat.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan
erinran.
48
Skälen för regeringens förslag: Tullsamarbetskonventionen anger i
artikel 13 att en begäran om bistånd kan avse delgivning av handlingar.
Det föreskrivs att den anmodade myndigheten skall delge adressaten
beslut eller instrument som kommer från behöriga myndigheter i den
begärande medlemsstaten och som rör tillämpning av denna konvention.
Delgivningen skall utföras i enlighet med de nationella bestämmelserna i
den anmodade medlemsstaten.
Bistånd med delgivning av handlingar är ett traditionellt inslag i de
flesta internationella överenskommelser. Vilka handlingar som kan
delges framgår av respektive överenskommelse. Gällande bestämmelser
föreskriver att delgivning kan ske enligt delgivningslagens bestämmelser.
Någon ändring avseende dessa regler förefaller inte vara nödvändigt utan
det föreslås att de tas in i den nya lagen.
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om särskild bevakning
ryms redan inom ramen för de befogenheter som behöriga myndig-
heter har. Det krävs därför inte någon ytterligare reglering i lag.
Prop. 1999/2000:122
Promemorians förslag: I promemorian presenterades ett förslag som
innebär att det i lag närmare skall regleras hur särskild bevakning får ske.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 11 i tullsamarbets-
konventionen reglerar att den anmodade myndigheten på begäran av en
annan stat, skall utföra en särskild bevakning av en person som skäligen
kan antas ha gjort sig skyldig till, gör sig skyldig till eller genomför
förberedelser för att göra sig skyldig till överträdelser av tull-
bestämmelser. Likaså skall den anmodade myndigheten på begäran
bevaka de platser, transportmedel och varor som har samband med
verksamheter som kan stå i strid med tullbestämmelser.
Denna bestämmelse kompletteras av artikel 16 som anger att om det
bidrar till att förhindra, upptäcka och beivra överträdelser i en annan
medlemsstat, skall varje medlemsstats behöriga myndigheter i möjligaste
mån bedriva sådan verksamhet som anges i artikel 11 och till den andra
staten överlämna de uppgifter som de förfogar över som gäller aktiviteter
som har samband med en planerad eller begången överträdelse.
Bestämmelser om bevakning finns även i rådsförordningen (EG) nr
515/97 och vissa bilaterala tullsamarbetsavtal. Det har i dessa fall gjorts
den bedömningen att bestämmelserna är att anse som sådan spaning och
undersökning som inte innefattar tvångsmedel och som Tullverket och
övriga behöriga myndigheter redan i dag har befogenhet att utföra, såväl
nationellt som inom ramen för det internationella tullsamarbetet.
Enligt regeringens bedömning krävs det därför inte någon ytterligare
reglering i lag vad avser tullsamarbetskonventionens motsvarande
bestämmelser om särskild bevakning.
49
De traditionella formerna av samarbete i tullärenden och brottsutredning
utgörs av informationsutbyte, antingen på begäran av annan stat eller på
eget initiativ, utredning för annan stats räkning och delgivning av hand-
lingar. I brottsutredningsärenden förekommer även spaning eller över-
vakning som en form av tullsamarbete. Härom finns redan nationella
regler.
Tullsamarbetskonventionen innehåller emellertid mer långtgående
former av tullsamarbete, nämligen gränsöverskridande operativt samar-
bete. De särskilda samarbetsformer som behandlas är gränsöverskridande
förföljande och övervakning (artiklarna 20 och 21), kontrollerade
leveranser (artikel 22), hemliga utredningar (artikel 23) och användning
av gemensamma specialutredningsgrupper (artikel 24).
Några av samarbetsformema inbegriper möjligheter för tjänstemän att
delta i verksamhet på en annan medlemsstats territorium i syfte att utreda
gränsöverskridande brottslighet. Medlemsstaterna har avseende vissa av
dessa samarbetsmetoder möjlighet att avge en förklaring att de inte avser
att tillämpa metoden i fråga. Dessa förklaringar får när som helst
återkallas.
I tullsamarbetskonventionens artikel 30 regleras att skyldigheter som
följer av andra överenskommelser som omfattar de särskilda samarbets-
former som beskrivits ovan, i synnerhet de bestämmelser i Schengen-
konventionen som avser ett förstärkt samarbete, inte skall beröras av den
här konventionen. Detta innebär att medlemsstater som har tillträtt
Schengenkonventionen inte kan avsäga sig mer bindande skyldigheter
enligt den konventionen genom att underteckna mindre bindande
skyldigheter enligt tullsamarbetskonventionen.
Tullsamarbetskonventionen innehåller ett flertal bestämmelser som syftar
till att i vissa situationer ge tjänstemän från andra medlemsstater samma
status som inhemska tjänstemän.
Artikel 19 i tullsamarbetskonventionen föreskriver att medlems-
staternas tullförvaltningar skall medverka i gränsöverskridande samarbete
och ge varandra nödvändigt personal- och planeringsstöd. De särskilda
gränsöverskridande åtgärderna får i enlighet med artikel 19.2 bara vidtas
för att förhindra, utreda eller åtala vissa angivna brott. Dessa brott är
olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen, ammunition,
sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall, kämmaterial eller
material eller utrustning avsedda för framställning av kärnvapen,
biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med förbud), handel
med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta Nationernas
konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika och
psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av
narkotika (prekursorer), olaglig gränsöverskridande handel med
skattepliktiga varor för att undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd
Prop. 1999/2000:122
50
i samband med import eller export av varor, i de fall där omfattningen av
handeln kan medföra en avsevärd belastning för Europeiska gemen-
skapens eller för medlemsstaternas budgetar, annan handel med varor
som är förbjuden enligt gemenskapens eller nationella tullbestämmelser.
Det är de centrala samordningsenhetema inom vaije stats tullmyndig-
het som på nationell nivå skall ha ansvaret för samordning och planering
av gränsöverskridande aktiviteter.
Medlemsstaterna är inte skyldiga att delta i gränsöverskridande
samarbetsåtgärder om den begärda åtgärden inte är tillåten eller
föreskriven i det anmodade landets nationella lagstiftning. Myndigheten
har då rätt att vägra att samarbeta. Om så föreskrivs i nationell rätt skall
godkännande av de planerade åtgärderna inhämtas hos rättsliga
myndigheter. Eventuella villkor för godkännande skall uppfyllas av de
deltagande myndigheterna under utredningens gång.
Vid gränsöverskridande aktiviteter skall tjänstemän från andra
medlemsstater behandlas på samma sätt som motsvarande nationella
tjänstemän när det gäller överträdelser som de är offer för eller gör sig
skyldiga till. I enlighet med detta skall skador som orsakas av utländska
tjänstemän behandlas på samma sätt som om nationella tjänstemän hade
orsakat dem. Det finns även bestämmelser för hur skadeståndsanspråk
skall hanteras mellan staterna. Vidare föreskrivs att uppgifter som
inhämtats på annat lands territorium får användas som bevismedel, under
iakttagande av de villkor som uppställts i den medlemsstat där
uppgifterna inhämtades.
Därutöver innehåller tullsamarbetskonventionen vissa allmänna restrik-
tioner och ordningsregler avseende de olika formerna av gränsöver-
skridande tullsamarbete.
Tjänstemän som agerar på annan stats territorium skall enligt artikel 7
alltid kunna styrka sin identitet och officiella tjänsteställning. Enligt
artikel 23, som avser hemliga utredningar, är det dock möjligt för en
tjänsteman att befinna sig på en annan medlemsstats territorium under
antagen identitet. Utländska tjänstemän skall vidare alltid följa lagarna i
det land på vars territorium de opererar liksom de instruktioner som
landets behöriga myndigheter ger dem.
Utländska tjänstemän får inte bereda sig tillträde till privatbostäder
eller platser som inte är allmänna. Tjänstevapen får medtas såvida inte
den anmodade staten avgivit en förklaring att vapen aldrig får föras in på
dess territorium eller annat uttryckligen beslutats av denna stat. Vid de
tillfällen som tjänstemän från andra medlemsstater tillåts bära sina
tjänstevapen får de användas endast i nödvämssituationer.
Enligt artikel 19.3 kan en medlemsstat avvisa en begäran från en annan
medlemsstat om den åtgärd som efterfrågas inte omfattas av eller strider
mot dess nationella lagstiftning. Är en arbets- eller undersökningsmetod
inte tillåten i den anmodade staten är det alltså möjligt att vägra
samarbeta i det fallet.
Prop. 1999/2000:122
51
1A.2
Prop. 1999/2000:122
Svenska tull-, polis- och kustbevakningstjänstemän i Sverige har
befogenhet både att övervaka misstänkta brottslingar och att följa efter
och gripa misstänkta eller dömda brottslingar respektive att omhänderta
personer i vissa fall. Däremot finns inga bestämmelser som ger utländska
behöriga tjänstemän möjlighet att utföra dessa åtgärder i Sverige.
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän skall i samband med
gränsöverskridande tullsamarbete ha rätt att utöva myndighet på
svenskt territorium.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har lämnat förslaget
utan erinran. Ekobrottsmyndigheten (EBM) har påpekat att någon
begränsning med avseende på gärningstyper inte har gjorts i lagförslaget.
Promemorian innehåller inte heller någon närmare analys av i vilken
utsträckning gränsöverskridande samarbete skall vara tillåtet, varför
EBM anser det vara svårt att bedöma om det finns behov av
gränsöverskridande samarbete i den utsträckning som lagförslaget ger
utrymme för.
Skälen för regeringens förslag: För att Sverige, under förbehåll för
ratifikation av tullsamarbetskonventionen, skall kunna uppfylla sina
åtaganden att låta utländska tjänstemän utföra de åtgärder som följer av
bestämmelserna i tullsamarbetskonventionen såvitt gäller gränsöver-
skridande samarbete i form av övervakning och förföljande, som kan
komma att innefatta myndighetsutövning, krävs lagreglering. Det krävs
också lagreglering för att de utländska tjänstemännen i de avseenden som
anges i konventionen skall likställas med svenska tjänstemän, t.ex. vad
gäller straffrättsligt ansvar och skydd samt skadeståndsfrågor.
Regeringen anser, på samma sätt som avseende internationellt polisiärt
samarbete (prop. 1999/2000:64 s. 83-84), att det inte är lämpligt att i
berörda avseenden likställa utländska tjänstemän med svenska genom att
utsträcka vissa regler i t.ex. rättegångsbalken till att gälla även utländska
tjänstemän. Regeringen anser i stället att det är mer ändamålsenligt att
använda en specialreglering och meddela reglerna om det operativa
gränsöverskridande tullsamarbetet i en särskild lag.
Förutsättningarna för när gränsöverskridande övervakning respektive
gränsöverskridande förföljande får äga rum regleras noggrant i tullsam-
arbetskonventionen .
Den nya lagen bör således reglera förutsättningarna för det
gränsöverskridande samarbetet och utformas med tullsamarbetskonven-
tionen som utgångspunkt. Som Ekobrottsmyndigheten har påpekat finns
det enligt konventionen en begränsning av det gränsöverskridande
samarbetet med avseende på gärningstyper i artikel 19.2 i tullsamarbets-
konventionen.
52
Det lagförslag som presenterades i lagrådsremissen innebar att en Prop. 1999/2000:122
hänvisning gjordes direkt till konventionsbestämmelsen. Som skäl
anfördes vissa omständigheter som talar emot en uppräkning av de
aktuella brotten i lagtexten, bl.a. artikelns karaktär då de brott som anges
inte har någon direkt motsvarighet i svensk strafflagstiftning samt att
lagen skall lämna utrymme för gränsöverskridande samarbete även enligt
andra internationella överenskommelser än tullsamarbetskonventionen.
Lagrådet påpekar att en läsare för att förstå föreskrifternas räckvidd
och innebörd måste ha tillgång till konventionstexten, vilken finns i
publikationer som knappast är allmänt tillgängliga ens hos myndigheter.
Lagrådet framhåller vidare att föreskrifterna är av central betydelse i
fråga om utländska tjänstemäns rätt att övervaka respektive förfölja
gärningsmän på svenskt territorium och bör därför i görligaste mån vara
formulerade så att förutsättningarnas hela innebörd framgår direkt av
lagtexten. Det förhållandet att vissa av de brott som anges i konventionen
inte har någon direkt motsvarighet i svensk strafflagstiftning är inte skäl
nog att i föreskrifterna endast ta in en hänvisning till artikeln i konven-
tionen. Redan den åtgärden att uppräkningen i artikeln kom att ingå i den
svenska lagtexten skulle enligt Lagrådet underlätta för rättstillämparen
och annan läsare att förstå innebörden av de föreslagna föreskrifterna.
Alla för Sverige bindande internationella överenskommelser som har
ingåtts av regeringen skall publiceras i Sveriges internationella överens-
kommelser (SÖ). Det framgår av förordningen (1990:1070) om publi-
cering av Sveriges internationella överenskommelser m.m. Svenska
myndigheter skall ha tillgång till bestämmelser som de har att tillämpa.
Myndigheter bör därför prenumerera på SÖ när det är nödvändigt för att
de skall ha tillgång till relevanta bestämmelser. Det kan framhållas att
prenumeration på SÖ är kostnadsfri.
Det förhållandet att tillgängligheten till SÖ kan brista hos vissa
myndigheter som har att tillämpa svensk lag är därför enligt regeringens
uppfattning inte i sig skäl att överge tekniken att i lagtext hänvisa till
konventioner och andra internationella åtaganden. Med beaktande av den
knappa tid som ofta kommer att stå till buds för svenska myndigheter
som har att ta ställning till om en gränsöverskridande övervakning som
har inletts utan föregående samtycke skall avbrytas, eller vilka instruk-
tioner som skall lämnas, bör dock förutsättningarna i största möjliga mån
framgå direkt av lagtexten. Regeringen finner därför skäl att i detta fall
tillmötesgå Lagrådet. Uppräkningen bör därför ingå i lagtexten på det sätt
som Lagrådet har föreslagit.
Bestämmelserna för gränsöverskridande övervakning respektive gräns-
överskridande förföljande bör meddelas i skilda lagrum.
Överlämnande av myndighetsutövning
En fråga när det gäller det operativa internationella tullsamarbetet är i
vilken utsträckning andra staters tjänstemän kan komma att ägna sig åt
myndighetsutövning i Sverige i samband med gränsöverskridande över-
vakning och förföljande i enlighet med artiklarna 20 och 21 i tullsam-
arbetskonventionen.
53
All tjänsteutövning av myndighetspersoner är inte samtidigt myndig-
hetsutövning. Med myndighetsutövning brukar avses beslut eller andra
åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter.
Åtgärderna skall komma till stånd och få sina rättsverkningar mot den
enskilde i kraft av offentligrättsliga regler. En åtgärd skall vidare beslutas
ensidigt av det allmännas företrädare och av ett rättssubjekt som intar en
monopolställning på så sätt att ingen enskild kan vidta samma åtgärd med
motsvarande verkan.
Syftet med gränsöverskridande förföljande av en person är att denne
skall berövas friheten, antingen av de förföljande tjänstemännen eller av
den mottagande statens tjänstemän. Ett frihetsberövande är en åtgärd som
innebär myndighetsutövning.
De olika typer av tvångsåtgärder som de utländska tjänstemännen
förutsätts ha rätt att vidta på svenskt territorium sammanfaller i stort sett
med de befogenheter som enligt 24 kap. 7 § RB tillkommer var och en
som påträffar en brottsling på bar gärning. Det kan emellertid knappast
hävdas att en tulltjänsteman i tjänsten omfattas av den regeln. Det torde
därför stå klart att gränsöverskridande förföljande enligt artikel 20 i
tullsamarbetskonventionen kan innefatta myndighetsutövning här i
landet. Övervägande skäl talar enligt regeringens mening för att också
gränsöverskridande övervakning kan komma att innefatta myndighets-
utövning, då åtgärden kan ses som ett uttryck för samhällets makt-
befogenheter som kommer till stånd genom offentligrättsliga regler. Detta
utvecklas närmare i prop. 1999/2000:64 s. 93-94 avseende internationellt
polisiärt samarbete.
Vissa av föreskrifterna i förslagen innebär att myndighetsutövning
överlåts till annan stat. Detta gäller bl.a. vissa föreskrifter rörande gräns-
överskridande förföljande. Lagrådet erinrar om att bestämmelserna i
10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen gäller beträffande sådant över-
låtande av myndighetsutövning.
Gränsöverskridande övervakning regleras i artikel 21 i tullsamarbets-
konventionen. Härmed avses den situation där en stats tullmyndighet i sitt
eget land som ett led i en pågående utredning om brott övervakar en
person som är skäligen misstänkt för ett brott av viss svårhetsgrad, vilka
anges i artikel 19.2 i konventionen (räknas upp i avsnitt 7.1.1), och den
personen beger sig in på en annan stats territorium (mottagande stat).
Under de förutsättningar som anges i tullsamarbetskonventionen får de
tjänstemän som utför övervakningen fortsätta denna även på den
mottagande statens territorium.
Huvudregeln är att myndigheten som övervakar den misstänkte skall
inhämta tillstånd av den mottagande medlemsstaten innan bevakningen
fortsätter in på dess territorium, eller ansöka om bistånd med
övervakningen på sedvanligt sätt i enlighet med artikel 9. Den
mottagande staten kan när som helst begära att operationen skall
upphöra.
Prop. 1999/2000:122
54
Om situationen blir särskilt brådskande eller tar en oväntad vändning
får övervakning fortsätta över gränsen till mottagande stat även utan
föregående tillstånd eller samtycke. I sådana fall skall den mottagande
statens myndigheter kontaktas senast i samband med gränsöverskridan-
det. Om tillstånd inte ges till övervakningen inom fem timmar skall
åtgärden avbrytas.
Det finns inga geografiska begränsningar avseende gränsöverskridande
övervakning, som således kan ske vid överskridande av alla typer av
gräns.
Gränstullsamarbetsavtalen med Finland och Norge är de enda avtal som
förutom tullsamarbetskonventionen innehåller bestämmelser där
utländska tulltjänstemän ges befogenheter på svenskt territorium. Det
förutsätts där att de utländska myndigheterna skall rapportera till och på
begäran inställa sig personligen hos behöriga myndigheter i den stat på
vars område övervakningen har skett. Övervakande utländska tjänstemän
får dock inte vidta några tvångsåtgärder gentemot den person som de
övervakar.
Prop. 1999/2000:122
Regeringens förslag: Det skall vara tillåtet för utländska tjänstemän
att under vissa förutsättningar utföra övervakning av misstänkta
brottslingar på svenskt territorium.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Riksåklagaren (RÅ) och Ekobrottsmyndigheten (EBM) ifråga-
sätter hur man skall förhindra att övervakningsåtgärden kolliderar med en
pågående förundersökning i Sverige och vem som skall ha tillgång till det
material som framkommer under övervakningen, liksom hur de
myndigheter som bedriver den svenska utredningen skall informeras om
övervakningsåtgärden och vilka synpunkter som myndigheten därvid har
möjlighet att anlägga på åtgärdens genomförande eller utformning.
Skälen för regeringens förslag: Övervakning är en metod som de
svenska myndigheterna använder både i gränskontrollverksamheten och
under förundersökning som rör varusmuggling. Tullverket och, såvitt
avser sjötrafiken Kustbevakningen, förutsätts därför medverka i sådant
tullsamarbete om inte Sverige uttryckligen förklarar sig inte vilja tillämpa
artikel 21 om gränsöverskridande övervakning.
Redan idag är övervakning en etablerad tullsamarbetsmetod. Det nya
momentet är att sådan övervakning inte nödvändigtvis behöver avbrytas
vid gränsen utan att tjänstemän från andra länder under vissa
förutsättningar får fortsätta in på svenskt territorium och svenska
tjänstemän får fortsätta in på andra länders territorium.
55
Denna samarbetsform har inte några inslag av tvångsåtgärder riktade
mot person eller egendom. Däremot kan gränsöverskridande övervakning
komma att innefatta myndighetsutövning av utländska tjänstemän på
svenskt territorium. Sverige har dock under förhandlingarna inte sett
några svårigheter med att acceptera denna samarbetsform.
Schengenkonventionen innehåller en liknande reglering avseende det
polisiära samarbetet i artikel 40. Övervägande skäl talar för att nationella
lagregler införs som avspeglar regleringen i tullsamarbetskonventionen
och Schengenkonventionen om gränsöverskridande övervakning.
I den nya lagen anges under vilka förutsättningar gränsöverskridande
övervakning får äga rum. Huvudregeln är att samtycke krävs från svensk
myndighet. Övervakningen skall genast upphöra om en svensk myndig-
het begär det, eller om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från
gränsöverskridandet.
Riksåklagaren (RÅ) och Ekobrottsmyndigheten (EBM) har ifrågasatt
hur det skall förhindras att övervakningsåtgärden kolliderar med en
pågående förundersökning i Sverige och vem som skall ha tillgång till det
material som framkommer under övervakningen, liksom hur de myndig-
heter som bedriver den svenska utredningen skall informeras om
övervakningsåtgärden och vilka synpunkter som myndigheten därvid har
möjlighet att anlägga på åtgärdens genomförande eller utformning.
I anslutning till en ansökan om gränsöverskridande övervakning skall
samordningsenheten vid Tullverket genom kontroll i misstankeregistret
förvissa sig om att den begärda övervakningen inte riskerar att skada en
pågående svensk förundersökning. I de fall det kan finnas risk för det,
skall Tullverket samråda med den svenska förundersökningsledaren
innan samtycke lämnas.
Gränsöverskridande förföljande regleras i tullsamarbetskonventionens
artikel 20. Denna samarbetsmetod är förknippad med mer långtgående
befogenheter för de utländska tjänstemännen än gränsöverskridande
övervakning, då de i vissa situationer har rätt att tillgripa tvångsåtgärder.
Om en person upptäcks på bar gärning i färd med att begå ett brott och
sedan försöker fly till en annan stat skall förföljande tjänstemän ha rätt att
fortsätta förföljandet över gränsen och gripa personen. Det huvudsakliga
syftet med förföljandet skall vara att säkerställa ett utlämningsförfarande
till den stat varifrån förföljandet påböljades.
Huvudregeln är att den mottagande staten skall lämna sitt samtycke till
förföljandet. Dock får det ske utan samtycke om de förföljande
tjänstemännen inte hinner eller inte kan inhämta föregående samtycke.
Gränsöverskridande förföljande får även ske om behöriga myndigheter i
den mottagande staten inte har kunnat bege sig till platsen i tid för att ta
upp förföljandet. Senast när de förföljande tjänstemännen passerar
gränsen skall de kontakta de behöriga myndigheterna i den stat på vars
territorium förföljelsen skall äga rum. Förföljandet skall genast upphöra
om den mottagande staten begär det. Medlemsstaterna skall enligt artikel
Prop. 1999/2000:122
56
20.1 underrätta depositarien om vilka tjänstemän denna bestämmelse
skall vara tillämplig på.
Till skillnad mot gränsöverskridande övervakning får gränsöver-
skridande förföljande bara ske om en person tas på bar gärning i färd med
att begå ett brott som sägs i artikel 19.2 i tullsamarbetskonventionen och
som kan föranleda utlämning (räknas upp i avsnitt 7.1.1), eller för
medhjälp till ett sådant brott. Detta innebär att förföljande in på svenskt
territorium endast får ske om det är fråga om ett brott varpå fängelse i
mer än ett år finns i den svenska straffskalan, t.ex. varusmuggling. I
förhållande till de nordiska ländema krävs att fängelse finns i straffskalan
för brottet i den ansökande staten. Det krävs alltså inte en bedömning att
utlämning skall komma till stånd i det enskilda fallet, utan den lag-
stadgade straffskalan är avgörande. Det förhållandet att de flesta stater i
regel inte lämnar ut sina egna medborgare utgör följaktligen inte hinder
mot gränsöverskridande förföljande.
Fullbordas brottet först när gränsen till en annan medlemsstat passeras
utgör det i princip inte grund för tjänstemän i den medlemsstat som
personen lämnar att ta upp ett förföljande. Smugglingsbrottet måste vara
fullbordat i det land vars myndigheter avser att fortsätta förföljandet över
gränsen till ett annat land. Ett praktiskt exempel kan vara att danska
tullen ingriper när en person med hjälp av en båt smugglar in narkotika
till danska kusten och där gärningsmannen flyr med båten över till
svenska kusten. Om de svenska myndigheterna inte hinner förvarnas kan
de danska tjänstemännen fortsätta förföljandet in i Sverige och där gripa
gärningsmännen, i avvaktan på att Tullverket eller polisen tar över
ärendet. Danmark kan därefter göra en formell framställan om att
utlämnande skall ske.
När förföljelsen äger rum till havs skall den ske enligt tullsamarbets-
konventionens bestämmelser om man befinner sig på en medlemsstats
territorium. Om den fortsätter ut på det fria havet eller i den ekonomiska
zonen skall den emellertid genomföras i enlighet med internationell
havsrätt som denna återges i FN:s havsrättskonvention.
Vid förföljande över gräns skall tjänstemännen vara lätta att identifiera
antingen genom sin klädsel eller sina fordon t.ex. genom uniform eller
märkt tjänstefordon. Detta är inte obligatoriskt vid gränsöverskridande
övervakning.
Om de förföljande tjänstemännen omhändertar den flyende kan denne
skyddsvisiteras och beläggas med handfängsel, i avvaktan på att myndig-
heterna i den mottagande staten skall överta omhändertagandet.
Efter en fullbordad operation skall de förföljande tjänstemännen
infinna sig hos de behöriga nationella myndigheterna och redogöra för
sitt uppdrag. På begäran av dessa myndigheter är de skyldiga att stå till
förfogande tills alla omständigheter i samband med åtgärden har
klargjorts i tillräcklig mån. Myndigheten i det land varifrån de för-
följande tjänstemännen kommer, skall på begäran bistå vid en eventuell
efterföljande utredning.
Sverige har avgivit en förklaring som innebär att inga geografiska
begränsningar gäller för gränsöverskridande förföljande avseende
tullsamarbete. Detta får således ske över alla typer av gränser, till skillnad
från artikel 41 i Schengenkonventionen som endast tillåter förföljande
Prop. 1999/2000:122
57
över landgräns. En annan skillnad är att Schengenkonventionen är Prop. 1999/2000:122
tvingande för medlemsstaterna, medan tullsamarbetskonventionen ger
staterna möjlighet att avge förklaringar beträffande tillämpligheten.
Enligt Schengenkonventionen kan man välja om förföljande skall vara
möjligt avseende alla utlämningsbara brott eller endast de allvarliga brott
som finns uppräknade på en särskild lista. Tullsamarbetskonventionen
medger förföljande endast avseende de brott som räknas upp i artikel
19.2 och enbart de brott som kan medföra utlämning.
Regeringens förslag: Det skall vara tillåtet för utländska tjänstemän
att förfölja misstänkta brottlingar in på svenskt territorium.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget
utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Gränsöverskridande förföljande utgör
ett viktigt inslag i tullsamarbetskonventionen. Det finns möjlighet för
medlemsstaterna att vid ratifikationen helt eller delvis reservera sig
gentemot denna form av gränsöverskridande samarbete genom att avge
en förklaring. Vid undertecknandet av konventionen avgav dessutom
varje stat en förklaring enligt artikel 20.6 som fastställer under vilka
förutsättningar förföljandet skall genomföras på deras respektive
territorium. Regeringen valde därvid, med förbehåll för ratifikation, att
förklara att artikel 20.3 b skall tillämpas. Regeringen föreslår nu att
riksdagen godkänner förklaringen, vilket innebär att Sverige inte kommer
att ställa upp några geografiska eller tidsmässiga begränsningar för
förföljandet.
Förutom i det gränstullsamarbetet med Norge och Finland föreskrivs
inte något gränsöverskridande samarbete i Sveriges övriga internationella
överenskommelser avseende tullsamarbete. Då det inte idag finns någon
lämplig lagstiftning för situationer som dessa, föreslås en lagreglering
som tillåter utländska tulltjänstemän att förfölja personer in på svenskt
territorium.
Den nya lagen bör avspegla artikel 20 i tullsamarbetskonventionen. I
bestämmelsen anges under vilka förutsättningar gränsöverskridande
förföljande får äga rum, nämligen om en person har upptäckts på bar
gärning i färd med att begå ett brott som sägs i artikel 19.2 och som kan
föranleda utlämning eller vid medhjälp till ett sådant brott. Huvudregeln
är att svensk myndighet skall lämna sitt samtycke till förföljandet och att
det genast skall upphöra om svensk myndighet begär det.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 20.1 underrätta depositarien om
vilka myndigheters tjänstemän denna bestämmelse skall vara tillämplig
på. För Sveriges räkning kommer bestämmelsen att bli tillämplig på
tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen samt polismän, vilket
depositarien kommer att underrättas om i särskild ordning.
58
Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om förföljande över
gräns i artikel 41. En svensk lagreglering bör lämpligen se likartad ut.
Den föreslagna regleringen bör vara tillämplig inte bara avseende
tullsamarbetskonventionen utan även andra internationella överens-
kommelser som omfattar en liknande samarbetsmetod.
Övervakning och förföljande av en misstänkt brottsling är traditionella
arbetsmetoder i både polisens och Tullverkets brottsbekämpande arbete. I
uppdraget ingår normalt att ingripa mot gärningsmannen så snart
förutsättningar för detta föreligger. Inte minst i den gränsöverskridande
brottsbekämpningen tillämpas dock i viss utsträckning vad som brukar
kallas kontrollerade leveranser. Denna metod har tillämpats sedan 1960-
talet av både polis och Tullverket för att komma åt de personer som står
bakom den organiserade narkotikahandeln. Metoden finns numera
definierad i FN:s konvention från 1988 mot olaglig hantering av
narkotika och psykotropa ämnen, den s.k. narkotikabrottskonventionen,
som Sverige tillträtt.
Narkotikabrottskonventionens definition av kontrollerad leverans
lyder: ”Med kontrollerad leverans avses metoden att en olaglig eller
misstänkt försändelse av narkotika, psykotropa ämnen, ämnen upptagna i
förteckning I eller förteckning II fogade till denna konvention, eller
ämnen med vilka sådana ämnen ersatts, förs ut ur, igenom eller in i ett
eller flera länders territorium med de behöriga myndigheternas vetskap
och under deras övervakning, i avsikt att identifiera personer som är
inblandade i brott som anges i artikel 3, punkt 1, i konventionen.”
Begreppet kontrollerad leverans används således när tull eller polis
avsiktligt underlåter att under en tid ingripa mot ett smugglingsbrott eller
annan grov brottslighet som rör narkotikahandeln.
Narkotikabrottskonventionen förutsätter att de länder som ansluter sig
till konventionen träffar bilaterala avtal om kontrollerade leveranser.
Sverige har dock gjort så endast i begränsad omfattning.
Tullsamarbetskonventionens artikel 22 innehåller bestämmelser om
kontrollerade leveranser. Enligt denna artikel skall medlemsstaterna åta
sig att säkerställa att det på deras territorium på begäran av en annan
medlemsstat kan tillåtas kontrollerade leveranser inom ramen för
utredningar av utlämningsbara brott. Bestämmelsen är obligatorisk,
såtillvida att det inte finns någon möjlighet för en stat att, i enlighet med
artikel 30, avge en förklaring om att metoden inte skall tillämpas.
Metoden innebär att misstänkta eller olagliga sändningar av varor inte
beslagtas vid gränsen utan tillåts fortsätta under övervakning till sin
slutdestination. Leveransen kan hejdas för kontroll, men som ett led i en
utredning tillåtas att fortsätta med oförändrat innehåll eller med helt eller
Prop. 1999/2000:122
59
delvis utbytt innehåll. Syftet är att dels möjliggöra identifiering av de Prop. 1999/2000:122
organisationer eller personer som står bakom den olagliga handeln, dels
skapa förutsättningar för att kunna åtala dessa personer.
Det är den anmodade statens behöriga myndigheter som fattar beslut
om att tillåta en kontrollerad leverans i enlighet med den nationella
lagstiftningen och leveransen skall genomföras under ledning av den
statens behöriga myndigheter. För att undvika varje avbrott av över-
vakningen skall den anmodade myndigheten överta kontrollen av
leveransen vid gränsen eller vid en överenskommen punkt. Myndigheten
skall säkerställa att varorna övervakas under återstoden av färden på ett
sådant sätt att den när som helst kan gripa en misstänkt person och
beslagta varorna.
Även Schengenkonventionen (artikel 73) innehåller likartade
bestämmelser om kontrollerade leveranser. De viktigaste skillnaderna är
att dessa bestämmelser endast avser leveranser av narkotika och psyko-
tropa ämnen, medan tullsamarbetskonventionens bestämmelser är
tillämpliga på brott som kan leda till utlämning. Schengenkonventionen
innehåller inte heller några föreskrifter om att det är tillåtet att hejda
försändelser för kontroll, såsom i tullsamarbetskonventionen.
I svensk rätt gäller i princip absolut åtalsplikt. Varken tull- eller kust-
bevakningstjänstemän, polis eller åklagare har rätt att utan laga stöd
lämna brott obeivrade. En myndighet får inte av spaningsskäl underlåta
att vidta föreskrivna åtgärder mot brott och mot en för brott misstänkt
person. En kontrollerad leverans innebär emellertid inte att
myndigheterna underlåter att ingripa, utan enbart att ingripandet skjuts
upp. Metoden har, bl.a. till följd härav, inte ansetts stå i strid med den
absoluta åtals- och förundersökningsplikten och polisens och tullens
allmänna skyldighet att ingripa mot brott. Något behov av en uttrycklig
lagreglering av metoden har hittills inte ansetts nödvändig (se bl.a. prop.
1983/84:111 s. 46 ff.). Frågan har dock varit föremål för flera utred-
ningar; Rikspolisstyrelsen (SPANARK), Narkotikakommissionen (PM nr
5) och Rikspolisstyrelsens, Riksåklagarens och Generaltullstyrelsens
rapport RPS 1994:3.
En kontrollerad leverans måste naturligtvis utföras med beaktande av
de allmänna principerna om legalitet, behov och proportionalitet som
bl.a. uttrycks i 8 § polislagen (1984:387). Arbetsgruppen bakom RPS
rapport 1994:3 gjorde bl.a. följande överväganden vad gäller arbets-
metoden kontrollerade leveranser av narkotika m.m.: ”Metoden kontrol-
lerade leveranser har använts under ett antal år och är allmänt veder-
tagen ... Rätt använd ger metoden med kontrollerade leveranser enligt
arbetsgruppens mening en utmärkt möjlighet att nå framgång vid
bekämpning av grov narkotikabrottslighet i vissa fall som annars skulle te
sig utsiktslösa.” Arbetsgruppen ansåg därför att kontrollerade leveranser
utgör ett viktigt och nödvändigt instrument i kampen mot den
organiserade och internationellt förgrenade narkotikahandeln och
60
framhöll att den används som ett led i det internationella samarbetet när
det gäller narkotikabekämpning (s. 57-58).
Arbetsgruppen förväntade sig en ökad användning av arbetsmetoden
kontrollerad leverans i takt med ett ökat internationellt samarbete i
bekämpandet av den organiserade narkotikabrottsligheten. De juridiska
och praktiska förutsättningarna för att genomföra en kontrollerad
leverans är dock mycket varierande. Det kan enligt rapporten röra sig om
beledsagade eller obeledsagade transporter av narkotika med flera olika
typer av transportmedel t.ex. i handbagaget vid en flygning, gömt i
lönnutrymmen i ett fordon, fasttejpat på en kurirs kropp eller till och med
nedsvalt. Narkotikan kan också lastas bland andra varor i olika typer av
fraktfordon.
Eftersom metoden är okonventionell och har inslag av internationellt
samarbete är det enligt rapporten viktigt att lägga fast grundläggande
normer för när och hur metoden får användas. Allmänt krävs att polisen
och/eller Tullverket har tillgång till god och säker information om
brottslingarna och deras planer och att det finns tidsmässigt utrymme att
planera övervakningen av leveransen.
Förekomsten av misstanke om narkotikabrott av sådan grad att det är
aktuellt med en kontrollerad leverans medför att förundersökning skall
inledas. Ett beslut om kontrollerad leverans skall enligt rapporten fattas
av åklagare efter samråd med tull och polis, varvid de tre myndigheterna
skall vara överens om att den kontrollerade leveransen skall genomföras.
Arbetsgruppen framhöll att en kontrollerad leverans alltid skall
dokumenteras hos de inblandade myndigheterna. Enligt arbetsgruppen
fungerar den beslutsordning som för närvarande råder inom de tre
myndighetsområdena i allt väsentligt bra. Man ansåg därför inte att det
fanns behov av att ändra beslutsfunktionerna.
Regeringens bedömning: Något förslag till ytterligare lagreglering i
frågan om kontrollerade leveranser bör inte läggas fram nu.
Promemorians förslag: I promemorian presenterades ett förslag som
innebär att det i lag närmare regleras hur kontrollerade leveranser i
Tullverkets regi skall utföras.
Remissinstanserna: Justitiekanslern (JK), Kustbevakningen (KBV),
Socialstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten (EBM) och Riksåklagaren (RÅ)
har ställt sig kritiska till promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Användningen av metoden
kontrollerad leverans har ökat på senare tid och förutses öka ytterligare
som ett resultat av ett intensifierat internationellt samarbete och
effektivare underrättelseverksamhet inom Tullverket. Det är inte längre
enbart fråga om att använda metoden beträffande narkotika, utan på
senare tid har behov uppkommit av att använda metoden även
beträffande fall av omfattande cigarrett- och spritsmuggling. Tull-
samarbetskonventionens hänvisning till utlämningsbara brott gör att
Prop. 1999/2000:122
61
metoden även kan användas avseende andra typer av varor och Prop. 1999/2000:122
sändningar som utgör normal eller grov varusmuggling.
Omständigheterna i de olika fallen varierar kraftigt. Varje enskilt fall
kräver ingående juridiska och praktiska bedömningar och överväganden
inför ställningstagandet om metoden skall användas eller inte. Även
etiska aspekter måste vägas in när beslutet fattas, vilket ofta måste ske
under tidspress och med flera myndigheter inblandade. Metoden
aktualiserar därför en rad praktiska och rättsliga problem.
En orsak till att metoden med kontrollerade leveranser är att anse som
en okonventionell metod är att den innehåller ett moment av s.k.
provokation. De brottsbekämpande myndigheterna har enligt praxis och i
doktrinen getts visst utrymme att använda sig av provokativa åtgärder.
Förutsättningarna för att använda sådana metoder är att man aldrig får
provocera en person att begå ett brott som annars inte skulle ha begåtts
s.k. brottsprovokation. Däremot anses s.k. bevisprovokation tillåten.
Därmed avses att en person som redan påböljat en brottslig aktivitet
förmås att avslöja sig eller att bevisning om ett redan begånget brott
provoceras fram. Metoden kan inrymma att åtgärder vidtas för att ett
planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevis om
detta kan säkras. En kontrollerad leverans kan sägas utgöra exempel på
den sistnämnda situationen.
Enligt praxis skall provokativa åtgärder användas med största
restriktivitet och med stor urskiljning. Beslut om användning av sådana
metoder har också ansetts vara förbehållet juristutbildad personal. Vidare
måste hänsyn tas till brottets svårighetsgrad och misstankens styrka
liksom till åtgärdens art och det intrång för den enskilde som kan vara
förenat med användningen.
Promemorians förslag har kritiserats av Justitiekanslern (JK),
Kustbevakningen (KBV), Socialstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten (EBM)
och Riksåklagaren (RÅ). JK har avstyrkt förslaget och ansett att det
framstår som mindre lämpligt att regleringen ges en så pass allmän form
som föreslagits. JK har vidare ifrågasatt om lagförslaget kan anses
innefatta en tillfredsställande balans mellan effektivitet och rättssäkerhet.
Den föreslagna bestämmelsen väcker enligt JK en rad frågor, såsom t.ex.
vilken styrka om misstanke som krävs samt formerna för prövningen av
vissa åtgärder i samband med förfarandet. Kustbevakningen (KBV) har
visserligen ansett att tiden nu är mogen att i svensk lag reglera under
vilka förutsättningar kontrollerade leveranser skall få tillämpas i
brottsbekämpningen. Samtidigt har emellertid KBV funnit att
promemorian i sig inte ger ett tillräckligt allsidigt underlag för att kunna
läggas till grund för lagstiftning om kontrollerade leveranser. Den
föreslagna lagtexten är, enligt KBV, oklar både såvitt avser
förutsättningar för beslut om metoden och ansvar för genomförandet. RÅ
och EBM menar att det klart måste framgå av lagtexten att det är
åklagaren som har att besluta om en kontrollerad leverans skall
genomföras eller ej.
Sverige har genom artikel 22 i tullsamarbetskonventionen åtagit sig att
säkerställa att kontrollerade leveranser får äga rum på svenskt territorium.
Artikeln är obligatorisk såtillvida att det enligt artikel 30 inte finns
möjlighet för medlemsstaterna att avge en förklaring med innebörd att
62
metoden inte skall tillämpas. Kontrollerade leveranser förekommer redan
i Sverige. Som ovan beskrivits har dock metoden inte givits någon
närmare reglering i lag, utan förfarandet har utvecklats i praxis. I de
tidigare lagstiftningsärenden då frågan varit aktuell har lagstiftaren, som
tidigare angivits, ansett att kontrollerade leveranser inte bör ges någon
ytterligare reglering i lag (jfr. prop. 1983/84:111 s. 46 ff. och prop.
1990/91:127). Det har på senare tid blivit aktuellt att tillämpa metoden
även avseende transporter av tobak eller alkohol som på ett otillåtet sätt
förs in i landet eller misstänks utgöra ett skatteundandragande. En
arbetsgrupp med företrädare för Tullverket och åklagarmyndigheterna
har återigen böljat undersöka hur metoden tillämpas och om det finns
behov av ytterligare reglering i lag.
Enligt regeringens bedömning kan metoden med kontrollerade
leveranser, såsom den idag används, tillämpas utan att den kommer i
konflikt med svensk lagstiftning. Med hänsyn till att åtgärden inte bara
aktualiseras i det internationella samarbetet utan även på svenskt
territorium, liksom på initiativ av andra svenska myndigheter än
Tullverket, framstår det vidare som nödvändigt att företa en mer
grundläggande utredning och analys av behovet och lämpligheten i att
genom lagstiftning ytterligare reglera förfarandet med kontrollerade
leveranser än den som varit möjlig att göra inom ramen för arbetet med
promemorian.
Regeringen finner mot bakgrund av det anförda inte skäl att nu lägga
fram förslag till lagstiftning på området.
Artikel 24 i tullsamarbetskonventionen reglerar arbetet i särskilda
internationella utredningsgrupper (specialutredningslag).
Medlemsstaterna kan komma överens om att sätta ihop särskilda
grupper med tjänstemän i syfte att genomföra svåra och krävande
utredningar som kräver samtidiga och samordnade insatser från flera
länder. Grupperna kan också sättas samman för att samordna
gemensamma insatser för att förhindra och upptäcka bestämda typer av
överträdelser och inhämta uppgifter om delaktiga personer och deras
metoder.
Grupperna får endast inrättas för ett bestämt syfte och för viss
begränsad tid. Deltagande i gruppen ger inte tjänstemännen några
befogenheter att ingripa på en annan stats territorium. Tjänstemännen har
således inte rätt att med stöd av denna artikel vidta tvångsåtgärder eller
annan myndighetsutövning på främmande stats territorium.
Gruppen skall ledas av en tjänsteman från den medlemsstat där
verksamheten skall bedrivas. Denna medlemsstat skall även ansvara för
att de organisatoriska förutsättningarna fungerar för att gruppen skall
kunna utföra sitt uppdrag. Under uppdraget skall gruppen följa
lagstiftningen i den stat där uppdraget utförs.
Prop. 1999/2000:122
63
Prop. 1999/2000:122
Regeringens bedömning: Någon särskild nationell reglering för att
svenska tjänstemän skall kunna delta i eller ansvara för speciella
utredningsgrupper är inte nödvändig.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Tillsättande av specialutred-
ningslag är frivilligt och gruppen är tänkt att bildas efter överens-
kommelse mellan ländema. De deltagande tjänstemännen ges inte heller
befogenheter att vidta några myndighetsåtgärder på främmande staters
territorium. Bestämmelsen får närmast ses som en rambestämmelse om
hur ansvaret kan fördelas i internationella arbetsgrupper.
Gemensamma aktioner och kontroller, t.ex. avseende narkotikatrafiken,
förekommer redan idag, liksom gemensamma brottsutredningar. En
särskild nationell reglering för att svenska tjänstemän skall kunna delta i
eller ansvara för sådana grupper här i Sverige synes inte behövlig.
I anslutning till de gränsöverskridande åtgärder som har behandlats i
avsnitt 7 uppkommer vissa frågor vilka här kommer att behandlas.
Inom tullsamarbetskonventionens ram skall den mottagande statens
myndighet på begäran av de förföljande tjänstemännen frihetsberöva den
flyende för att hålla kvar vederbörande eller fastställa dennes identitet.
En stat kan enligt konventionen (artikel 20.4) tillåta att utländska
tjänstemän i samband med gränsöverskridande förföljande på dess
territorium berövar den flyende friheten. Sverige har tillåtit detta med
avseende på de övriga medlemsstaterna som har tillträtt konventionen.
I dessa fall är det enligt tullsamarbetskonventionen tillåtet för de
utländska tjänstemännen att skyddsvisitera den frihetsberövade. Vidare
får de utländska tjänstemännen omhänderta föremål samt belägga den
frihetsberövade med handfängsel under transport. Den frihetsberövade
skall genast överlämnas till den mottagande statens myndigheter.
Både vid gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande
förföljande har den mottagande staten alltid rätt att när som helst beordra
att åtgärden på dess territorium avbryts. De har även rätt att meddela
instruktioner som de övervakande eller förföljande tjänstemännen skall
följa. Vidare skall övervakning och förföljande in på ett annat lands
territorium ske med iakttagande av den mottagande statens lagar och de
64
övriga villkor som landets myndigheter ställer upp. De utländska
tjänstemännen får medföra sina tjänstevapen om inte den mottagande
staten har förbjudit det, men dessa vapen får bara användas i nödvärn.
Sverige har i samband med undertecknandet av tullsamarbetskon-
ventionen inte ställt upp något förbud mot medförande av tjänstevapen in
på svenskt territorium.
Polisens befogenheter att i Sverige genomföra förföljande och
övervakning samt att använda tvångsmedel regleras huvudsakligen i
rättegångsbalken (RB) och polislagen (1984:387). I RB finns regler om
polisens brottsutredande verksamhet i samband med förundersökning,
t.ex. gripande av en för brott misstänkt person, beslag, kroppsvisitation
och husrannsakan. När det inte pågår en förundersökning är vissa
allmänna regler i polislagen tillämpliga när det gäller spaning och
utredning, omhändertagande av person för identifiering samt kropps-
visitering av säkerhetsskäl, s.k. skyddsvisitation.
När det gäller Tullverkets och Kustbevakningens verksamhet för
utredning av brott finns det bestämmelser i varusmugglingslagen och
lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning. Tull- och kustbevakningstjänstemän har samma befogenhet
som polismän enligt RB att gripa den som är misstänkt för brott enligt
varusmugglingslagen (14 § andra stycket), liksom att ta egendom i beslag
och företa husrannsakan när det gäller brott enligt varusmugglingslagen
(15 och 18 §§). De har också befogenhet att utföra kroppsvisitation när
det finns anledning att anta att någon som anträffas vid gränsen har på sig
gods som kan tas i beslag enligt 19 § varusmugglingslagen.
Vidare följer av 29 § polislagen att tull- och kustbevakningstjänstemän
på samma sätt som polisen får använda befogat våld för att genomföra ett
lagligen grundat frihetsberövande. Enligt lagen om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning, har Kustbevakningen vissa
befogenheter att utföra husrannsakan.
Det finns för närvarande inte någon reglerad rätt för tull- och
kustbevakningstjänstemän att skyddsvisitera någon. En sådan reglering
föreslås emellertid i prop. 1999/2000:124 En ny smugglingslag, efter
förebild i 19 § polislagen. Enligt den föreslagna regeln skall befogen-
heterna för tull- och kustbevakningstjänstemän utsträckas till att gälla
dels i motsvarande mån som för polisman enligt 19 § första stycket 1
polislagen att vid ett ingripande besluta om kroppsvisitation för att
omhänderta vapen och andra farliga föremål, dels omhändertagande av
ett påträffat föremål under den tid som ingripandet pågår.
Prop. 1999/2000:122
65
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122
8.1.3
Prop. 1999/2000:122
Regeringens förslag: De utländska tjänstemännen skall vid gräns-
överskridande förföljande ha befogenheter att:
• omhänderta den förföljda personen till dess att svenska behöriga
tjänstemän kan fastställa vederbörandes identitet eller frihetsberöva
denna,
• visitera en förföljd person som har omhändertagits, vilket omfattar
såväl rätt att skyddsvisitera personen i fråga som att söka efter
föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller kan
ha frånhänts någon genom brott
• i samband med frihetsberövande av en förföljd person omhänderta
föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha
avhänts någon genom brott, samt
• belägga den förföljda personen som frihetsberövats med
handfängsel.
De utländska tjänstemännen skall vara skyldiga att följa svensk lag
och annan författning samt instruktioner som meddelas av svensk
behörig myndighet, liksom att alltid kunna styrka sin behörighet och
identitet. Det skall vara förbjudet för de utländska tjänstemännen att
beträda bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten,
eller använda tjänstevapen annat än i nödvärn.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Sveriges industriförbund har betonat vikten
av att utländska tjänstemän inte skall ha rätt att bereda sig tillträde till
företagslokaler vid gränsöverskridande förföljande.
Bestämmelser om de befogenheter som de utländska tjänstemännen skall
ges enligt tullsamarbetskonventionen bör meddelas i lag.
Utländska tjänstemäns befogenheter
Enligt tullsamarbetskonventionen och Sveriges förklaring i anslutning till
undertecknandet av konventionen, skall behöriga tjänstemän från de
medlemsstater i EU som har ratificerat konventionen som utför
gränsöverskridande förföljande in i Sverige få beröva den flyende
friheten här samt visitera vederbörande och därvid omhänderta föremål.
Dessa åtaganden innebär överlämnande av myndighetsutövning till annan
stats myndigheter och förutsätter således lagreglering.
Den befogenhet att beröva den flyende friheten som utländska
tjänstemän skall ges enligt tullsamarbetskonventionen, avser endast ett
tillfälligt omhändertagande i avvaktan på att svensk behörig tjänsteman
kan fastställa personens identitet eller frihetsberöva denne.
66
När det gäller de utländska tjänstemännens befogenheter att kropps-
visitera en flyende som har berövats friheten och att ta föremål i beslag,
anser regeringen på liknande sätt som ifråga om internationellt polisiärt
samarbete (prop. 1999/2000:64), att praktiska skäl talar för en tydligare
reglering i svensk rätt än den som finns i tullsamarbetskonventionen. I
tullsamarbetskonventionen, artikel 20.4, anges på liknande sätt som i
Schengenkonventionen att utländska tjänstemän som har frihetsberövat
en flyende får omhänderta föremål i samband med att den flyende får
underkastas säkerhetsvisitation.
En bestämmelse bör införas med innebörd att de utländska
tjänstemännen får visitera en förföljd person som har omhändertagits,
såväl av säkerhetsskäl som för att söka efter föremål som kan antas ha
betydelse för utredning om brott eller kan ha avhänts någon genom brott.
Vidare bör de utländska tjänstemännen ges rätt att belägga den förföljda
personen som frihetsberövats med handfängsel inom ramarna för vad
svensk rätt medger samt, för det tredje, i samband med frihetsberövandet
omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken
och föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha
avhänts någon genom brott.
Detta ger de utländska tjänstemännen tillräckliga möjligheter att i
anslutning till ett gränsöverskridande förföljande omhänderta föremål i
avvaktan på att en svensk tjänsteman kan ta föremålen i beslag.
I samband med gränsöverskridande övervakning ger tullsamarbets-
konventionen inte de utländska tjänstemännen några befogenheter att
använda tvångsmedel i den mottagande staten. Det finns inte heller några
praktiska skäl för Sverige att gå längre än konventionen i det avseendet.
De utländska tjänstemännens skyldigheter
Tullsamarbetskonventionen innehåller regler som begränsar de utländska
tjänstemännens rätt att utöva den gränsöverskridande verksamheten. Bl.a.
finns föreskrifter om skyldighet för de utländska tjänstemännen att följa
svensk lag och annan författning samt att de alltid skall kunna styrka sin
identitet. Vidare innehåller konventionen regler om förbud som
inskränker de utländska tjänstemännens befogenheter, t.ex. förbud att i
Sverige beträda platser som inte är öppna för allmänheten och att
använda tjänstevapen annat än i nödvämssituationer. Om allmänheten har
tillträde till en företagslokal, t.ex. ett varuhus, har de utländska
tjänstemännen således rätt att gå in även där.
Bestämmelser om de utländska tjänstemännens skyldigheter samt
avgränsningar av befogenheterna bör enligt regeringens mening ges i
anslutning till de bestämmelser där befogenheterna ges. En bestämmelse
bör alltså införas som innebär att de utländska tjänstemännen är skyldiga
att följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som
meddelas av svensk behörig myndighet. Vidare skall de alltid kunna
styrka sin behörighet och identitet. De får inte bereda sig tillträde till
bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten. Slutligen
får de utländska tjänstemännen inte heller använda sina tjänstevapen
annat än i nödvämssituationer.
Prop. 1999/2000:122
67
I samband med gränsöverskridande förföljande kommer utländska
tjänstemän under vissa förutsättningar att få frihetsberöva den flyende.
Detta följer av tullsamarbetskonventionen och den förklaring som
Sverige avgivit i samband med undertecknandet.
En under sådana förutsättningar frihetsberövad person får enligt
konventionen hållas kvar av lokala myndigheter för förhör i enlighet med
nationella bestämmelser. Konventionen föreskriver vidare att utländska
medborgare skall frisläppas senast sex timmar efter ingripandet,
timmarna från midnatt fram till klockan nio ej inräknade, såvida lokala
behöriga myndigheter inte tidigare har mottagit en framställning om
tillfälligt omhändertagande för utlämning i någon form, dvs. en begäran
om s.k. provisoriskt anhållande.
Kvarhållande för förhör
Inom ramen för en pågående förundersökning finns regler om
kvarhållande för förhör i 23 kap. rättegångsbalken. En person som inte är
anhållen eller häktad får hållas kvar för förhör i högst sex timmar, eller
om det är av synnerlig vikt att den som är misstänkt är tillgänglig för
fortsatt förhör ytterligare sex timmar. När förhöret är avslutat får den
förhörde omedelbart avlägsna sig, om inte åklagare beslutar att anhålla
denne.
Innan en förundersökning har inletts har polisen endast begränsade
möjligheter att hålla förhör. Reglerna om kvarhållande för förhör är då
inte tillämpliga.
Både tull- och kustbevakningstjänstemän har enligt 14 § andra stycket
varusmugglingslagen rätt att medtaga personer till förhör om de är
misstänkta för varusmugglingsbrott eller har varit närvarande vid brottet.
Det finns däremot inte något stöd i varusmugglingslagen eller RB att utan
beslut om anhållande av åklagare hålla kvar en person efter att förhöret är
avslutat.
Utlämning för brott
Svenska regler för utlämning finns i två lagar, dels lagen (1957:668) om
utlämning för brott, dels lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge.
För att utlämning skall kunna ske från Sverige förutsätts att någon är
misstänkt, tilltalad eller dömd i en främmande stat för en gärning för
vilken det i Sverige är föreskrivet fängelse i mer än ett år, eller avseende
de nordiska ländema att det är stadgat fängelse för brottet i det landet.
Svenska medborgare får under vissa angivna omständigheter utlämnas till
de nordiska ländema men inte till andra länder.
Prop. 1999/2000:122
68
Den som kan bli föremål för utlämning får, om det finns en begäran om
det från den stat som begär utlämning eller om det finns en efterlysning,
omedelbart anhållas (s.k. provisoriskt anhållande) eller åläggas rese-
förbud eller anmälningsskyldighet.
Regeringens förslag: En utländsk tjänsteman får frihetsberöva en
person för en kortare tid i avvaktan på en begäran om s.k. provisoriskt
anhållande inför utlämning för brott.
Prop. 1999/2000:122
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna Riksåklagaren (RÅ) förordar att bestämmelsen bör
formuleras så att det klart framgår att en svensk tjänsteman inte under
alla förhållanden är skyldig att följa en utländsk tjänstemans begäran om
att kvarhålla och förhöra en förföljd person. RÅ har vidare berört frågan
hur tiden för förvarstagande skall behandlas om regelverket om
utlämning inte blir tillämpligt. Hovrätten för Skåne och Blekinge saknar
ett klargörande av hur utlämningshinder, såsom t.ex. medborgarskap,
beaktas vid brott som kan föranleda utlämning.
Skälen för regeringens förslag: För att Sverige skall kunna uppfylla
sina åtagande enligt tullsamarbetskonventionen att hålla kvar den flyende
under en viss tid i avvaktan på en begäran om provisoriskt anhållande
eller någon annan tvångsåtgärd för utlämning, måste svensk rätt
kompletteras med en regel om frihetsberövande i den särskilda situation
som kan föreligga efter ett gränsöverskridande förföljande. De svenska
bestämmelserna som beskrivits ovan avser endast fall då förundersökning
har inletts.
I de fall där den flyende har avslöjats på bar gärning vid utförande av
ett brott, eller är häktad och har rymt, är det oftast möjligt att inleda
förundersökning i Sverige. Svensk domstol är nämligen behörig enligt
2 kap. 2 § första stycket brottsbalken om den flyende är svensk
medborgare eller har hemvist i Sverige, eller om det gäller en utlänning
och det aktuella brottet kan föranleda fängelse i mer än sex månader. Om
förundersökning inleds blir, utöver reglerna om kvarhållande för förhör,
även reglerna om frihetsberövande enligt 24 kap. rättegångsbalken
tillämpliga. Det är dock inte möjligt att inleda förundersökning i alla fall
där gränsöverskridande förföljande kan komma ifråga
Syftet med tullsamarbetskonventionens bestämmelse och frihets-
berövandets längd, synes i första hand vara att bereda möjlighet att hålla
den flyende i förvar till dess att den stat denne har flytt från hinner göra
en framställning om s.k. provisoriskt anhållande eller någon annan
tvångsåtgärd. De svenska reglerna om kvarhållande för förhör däremot
syftar till att säkerställa att ett förhör kan genomföras, varefter den
förhörde har rätt att avlägsna sig om inte åklagaren beslutar att anhålla
vederbörande.
De svenska reglerna om kvarhållande för förhör synes därför inte räcka
till för att uppfylla Sveriges åtagande enligt tullsamarbetskonventionen
69
att hålla kvar den flyende i avvaktan på en begäran om s.k. provisoriskt
anhållande eller annan tvångsåtgärd. Att försöka uppfylla de aktuella
åtagandet enligt tullsamarbetskonventionen med stöd av dessa regler
vore, såsom påpekats i prop. 1999/2000:64 s. 106, att öppna för en
användning av reglerna om kvarhållande för förhör som går utöver deras
syfte.
Inom ramen för en pågående förundersökning är det vidare möjligt att
hålla kvar den flyende med stöd av reglerna i 24 kap. RB om
frihetsberövande, när det finns förutsättningar för det. Inte heller dessa
regler ger emellertid Sverige möjlighet att fullt ut leva upp till åtagandet,
eftersom de inte blir tillämpliga i anslutning till varje form av gränsöver-
skridande förföljande.
För att Sverige skall kunna leva upp till sitt åtagande i de fall när
varken rättegångsbalkens eller någon av de bägge utlämningslagamas
regler är tillämpliga, anser regeringen att en särskild regel bör införas i
den nya lagen. Regeln bör ge de svenska behöriga myndigheterna
möjlighet att under en kortare tid hålla kvar en person som
omhändertagits i samband med ett gränsöverskridande förföljande, i
avvaktan på begäran om s.k. provisoriskt anhållande eller annan tvångs-
åtgärd. Den nya bestämmelsen bör följa den princip i tullsamarbets-
konventionen som gäller för utländska medborgare, nämligen att
frisläppande skall ske senast sex timmar efter frihetsberövandet,
timmarna mellan midnatt och klockan nio på morgonen ej inräknade, om
inte en svensk myndighet dessförinnan har mottagit en framställning om
tillfälligt omhändertagande för utlämning.
Regeln bör gälla också för svenska medborgare. När den utländske
tjänstemannen påböljar ett gränsöverskridande förföljande skall denne,
som tidigare nämnts, inte behöva ta ställning till om en utlämning kan
komma att bli aktuell i det enskilda fallet. I det skede när den flyende har
omhändertagits av den utländske tjänstemannen och en svensk behörig
tjänsteman har att ta ställning till frågan om att hålla kvar personen, finns
det anledning att göra en bedömning av om utlämning kan komma att
ske. I detta sammanhang bör beaktas om den omhändertagne är svensk
medborgare, vilket ofta utesluter utlämning även till de nordiska
ländema. Det kan då bli aktuellt att överväga att inleda en svensk
förundersökning.
Riksåklagaren har i sitt remissyttrande berört frågan vilka följder
frihetsberövandet får om den andra staten inte begär utlämning.
När en svensk förundersökning inletts, blir rättegångsbalkens regler
tillämpliga. Samma rutiner torde kunna tillämpas som idag när en person
som är efterlyst grips och en begäran om utlämning görs till svenska
myndigheter, men en svensk myndighet av något skäl istället inleder
förundersökning. Så kan exempelvis ske därför att det är tydligt att en
utlämning inte kan komma ifråga.
Den nya bestämmelsen bör utformas med motsvarande bestämmelse i
lagen om internationellt polissamarbete som förebild.
Prop. 1999/2000:122
70
Prop. 1999/2000:122
I tullsamarbetskonventionen föreskrivs i artikel 19.8 att tjänstemän som
är på uppdrag på en annan stats territorium skall behandlas likadant som
de nationella tjänstemännen vad gäller överträdelser som de gör sig
skyldiga till eller är offer för.
Svenska tjänstemän åtnjuter i myndighetsutövning särskilt strafffättsligt
skydd enligt 17 kap. brottsbalken, varigenom t.ex. våld eller hot mot
tjänsteman utgör en straffbar gärning. Vidare är tjänstemän vid myndig-
hetsutövning underkastade särskilt strafffättsligt ansvar enligt 20 kap.
brottsbalken, då en tjänsteman kan dömas för tjänstefel. Därutöver
omfattas svenska tjänstemän av bestämmelsen om olaga diskriminering
enligt 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken.
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän skall jämställas med
svenska tjänstemän vad gäller strafffättsligt ansvar och skydd när de
utför gränsöverskridande tullsamarbete på svenskt territorium.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)
förordar att även 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken bör göras
tillämpligt på utländska tjänstemän för att dessa skall jämställas med
svenska tjänstemän.
Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av att lagen avses
kunna användas generellt ifråga om tullsamarbete är det - på motsvarande
sätt som Lagrådet har framhållit i yttrande över remissen Polissamarbete
m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen - naturligt att
likställa utländsk myndighetsutövning med svensk och beträffande skydd
för utländska tjänstemän tillämpa samma lagrum som ifråga om svenska
tjänstemän. En bestämmelse bör således införas varigenom brottsbalkens
regler om tjänstemäns straffrättsliga skydd görs tillämpliga på utländska
tjänstemän.
Svenska regler om strafffättsligt ansvar och skydd täcker fel eller
försummelse som har begåtts vid eller i myndighetsutövning. En
hänvisning i den nya lagen till dessa regler är tillräcklig för att jämställa
utländska tjänstemän med svenska avseende strafffättsligt skydd och
ansvar när de vid gränsöverskridande tullsamarbete befinner sig på
svenskt territorium. Därutöver finns bestämmelser i 20 kap. 2 och 3 §§
brottsbalken om mutbrott och brott mot tystnadsplikt, som inte förutsätter
att gärningen har begåtts vid myndighetsutövning och följaktligen inte
kräver särskild reglering för att bli tillämpliga på utländska
tjänstemännen. Såvitt avser strafffättsligt ansvar bör således 20 kap. 1 §
71
brottsbalken göras tillämplig på utländska tjänstemän som utför Prop. 1999/2000:122
gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt lagen om internationellt
tullsamarbete, genom en hänvisning i 3 kap. 9 §. Ansvar enligt t.ex. 20
kap. 2 och 3 §§ brottsbalken förutsätter inte myndighetsutövning, varför
bestämmelserna är tillämpliga på de utländska tjänstemännen utan
särskild hänvisning.
DO har anfört att förbudet mot olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 §
andra stycket brottsbalken bör vara tillämpligt även på de utländska
tjänstemän som utför uppgifter enligt den nya lagen. Den aktuella
bestämmelsen avser tjänstemän i allmän tjänst eller allmänt uppdrag som
har att tillhandagå personer ur allmänheten i olika avseenden. I dessa
situationer får tjänstemännen inte diskriminera någon på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, genom att
inte gå honom tillhanda på de villkor som tillämpas i verksamheten i
förhållande till andra.
Den nya lagen reglerar utländska tjänstemäns rätt att i vissa fall utföra
gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande.
Bestämmelsen om olaga diskriminering omfattar bl.a. den som är anställd
i allmän tjänst. Den generella serviceskyldigheten för offentliganställda
enligt sekretesslagen, förvaltningslagen och andra författningar kan
emellertid inte anses gälla även för utländska tjänstemän som utför ett
tillfälligt uppdrag här i form av gränsöverskridande övervakning eller
gränsöverskridande förföljande. Dessa åtgärder kan, som framgått, bli
aktuella bara under vissa förutsättningar. Gränsöverskridande övervak-
ning kan ske av en person mot vilken det riktas en brottsmisstanke som är
så konkretiserad att en förundersökning har inletts. Gränsöverskridande
förföljande förutsätter att den som förföljs har iakttagits i färd med att
begå ett brott. De personer som kan bli föremål för gränsöverskridande
övervakning eller förföljande är således föremål för förhållandevis starka
brottsmisstankar. I dessa situationer har de utländska tjänstemännen
enligt regeringens uppfattning inte i något avseende att tillhandagå
personer ur allmänheten på det sätt som avses i 16 kap. 9 § andra stycket
brottsbalken. Regeringen anser det därför inte motiverat att för dessa
situationer göra bestämmelsen om olaga diskriminering tillämplig på
utländska tjänstemän.
Vid gränsöverskridande uppdrag kan utländska tjänstemän orsaka skador
som enligt våra skadeståndsregler skulle medföra skadeståndsskyldighet
för den utländska tjänstemannens arbetsgivare. Enligt artikel 19.5 i
tullsamarbetskonventionen skall sådana skador ersättas på samma sätt
som om den orsakats av en inhemsk tjänsteman. Artikel 19.5 i
tullsamarbetskonventionen innebär vidare att skador som någon åsamkats
av svenska tjänstemän i utlandet skall ersättas av den stat där den
gränsöverskridande åtgärden utförs.
72
Prop. 1999/2000:122
För svensk del gäller skadeståndslagens (1972:207) regler i 3 kap. 2 § för
skador som staten eller kommunen orsakar vid myndighetsutövning.
Enligt denna bestämmelse skall stat eller kommun ersätta personskada,
sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande
staten eller kommunen svarar. Detta skadeståndsansvar gäller således för
svenska tulltjänstemäns verksamhet. Däremot omfattar inte detta
skadeståndsansvar skador som orsakas av utländska tjänstemän på
uppdrag i Sverige förutom i vissa specialreglerade situationer, t.ex. enligt
70 § räddningstjänstlagen (1986:1102).
Regeringens förslag: Den svenska staten skall ta ansvar för att tredje
man ersätts för skador som utländska tjänstemän orsakar vid
gränsöverskridande samarbete på svenskt territorium. I de fall skador
orsakas av svenska tjänstemän vid gränsöverskridande åtgärder i en
annan stat skall dock inte den svenska staten bli skadeståndsskyldig
enligt svenska skadeståndsregler.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Den föreslagna bestämmelsen som begränsar svenska statens ersättnings-
skyldighet vad gäller skador som har vållats av svenska tjänstemän i
andra stater saknar dock motsvarighet i promemorian.
Remissinstanserna. Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget till
reglering av skadestånd utan erinran. Justitiekanslern (JK) har förordat
att lagen kompletteras med en bestämmelse som utesluter att svenska
staten blir skadeståndsskyldig enligt svenska skadeståndsregler i de fall
skador orsakas av svenska tjänstemän i en annan stat.
Skälen för regeringens förslag: I propositionen Polissamarbete m.m.
med anledning av Sveriges anslutning till Schengen (1999/2000:64)
föreslås en reglering, som liknar den i räddningstjänstlagen (1986:1102),
genom vilken staten åtar sig ersättningsansvaret gentemot tredje man för
skador som utländsk polistjänstemän orsakar vid gränsöverskridande
polisiärt samarbete i Sverige. En särskild bestämmelse med samma
innebörd bör införas i lagen om internationellt tullsamarbete.
Artikel 19.5 i tullsamarbetskonventionen innebär vidare att skador som
någon åsamkats av svenska tjänstemän i utlandet skall ersättas av den stat
där den gränsöverskridande åtgärden utförs. Som JK har påpekat i sitt
remissyttrande beträffande Ds 1999:31 Polissamarbete m.m. med anled-
ning av Schengen kan dock knappast de svenska ersättningsbestämmel-
serna t.ex. i skadeståndslagen, tolkas så att de enbart är tillämpliga vid
myndighetsutövning inom landets gränser. Därmed skulle en skade-
lidande kunna rikta sitt anspråk både mot svenska staten och mot den
mottagande staten. JK har ifrågasatt om det verkligen skall finnas en
sådan dubbel ersättningsmöjlighet.
73
Regeringen instämmer i JK:s bedömning. Tullsamarbetskonventionen
innebär att den mottagande staten åtar sig att ersätta den skadelidande
som om skadan orsakats av dess egna tjänstemän. En ordning där en
skadelidande kan ersättas av båda de inblandade staterna skulle kunna
leda till tillämpningssvårigheter eftersom förutsättningarna för skade-
ståndsansvar liksom ersättningsnivåer kan variera kraftigt. Det skulle
också kunna leda till höga administrationskostnader och missbruk. Lag-
förslaget bör därför kompletteras med en bestämmelse som utesluter att
svenska staten blir skadeståndsskyldig enligt svenska skadeståndsrättsliga
regler i de fall skador orsakats av svenska tjänstemän i en annan stat.
Artiklarna 20 och 21 i tullsamarbetskonventionen reglerar gränsöver-
skridande övervakning och gränsöverskridande förföljande vari tjänste-
män ges möjlighet att ta med sig sina tjänstevapen in på annan stats
territorium, om det inte uttryckligen förklarats otillåtet i den aktuella
staten. Tjänstevapnen får dock användas endast i situationer av berättigat
nödvärn.
Sverige har i samband med undertecknandet av konventionen inte
avgivit någon förklaring av den innebörden att det skulle vara otillåtet för
utländska tjänstemän att bära vapen med sig i fall av gränsöverskridande
samarbete på svenskt territorium.
Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) krävs tillstånd för att inneha
skjutvapen eller ammunition, liksom för att införa skjutvapen eller
ammunition till Sverige. Enligt 1 kap. 8 § vapenlagen gäller tillstånds-
plikten inte skjutvapen och ammunition som innehas av svenska staten,
t.ex. polis, Tullverket och Kustbevakningen. Undantaget gäller emellertid
inte andra stater än Sverige.
Prop. 1999/2000:122
Regeringens förslag: Användande av tjänstevapen skall begränsas till
att omfatta endast nödvämssituationer. Den nya lagen skall innehålla
en upplysning om bestämmelsen ill kap. 1 § f vapenlagen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ekobrottsmyndigheten (EBM) har påpekat att
promemorians förslag ger intryck av att vapen får användas så snart en
nödvämssituation föreligger, vilket inte torde vara avsett. Bestämmelsen
borde enligt EBM utformas så att tjänstevapen inte får användas. En
sådan skrivning utesluter nämligen inte att den utländske tjänstemannen i
en nödvämssituation kan vara berättigad att använda sitt vapen under
74
förutsättning att denne befunnit sig i en synnerligen allvarlig situation.
Huruvida den utländske tjänstemannen varit berättigad att till sitt
fredande använda vapen får avgöras bl.a. med ledning av bestämmelserna
i 24 kap. brottsbalken.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller vapenlagens krav på
tillstånd för införande av vapen, har det i anslutning till lagen om
internationellt polissamarbete införts en regel i vapenlagen (11 kap. 1 § f)
som gör det möjligt för regeringen att förordna att lagen inte skall gälla i
fråga om skjutvapen och ammunition som utländska tjänstemän medför
vid tillfällig tjänstgöring i Sverige. Denna rambestämmelse kan ligga till
grund för mer preciserade förordningsbestämmelser bl.a. inom ramen för
det här aktuella tullsamarbetet. Den nya lagen bör innehålla en upp-
lysning om bestämmelsen i 11 kap. 1 § f vapenlagen.
I det aktuella lagförslaget har den i promemorian föreslagna bestäm-
melsen omformulerats för att det tydligare skall framgå att tjänstevapen
endast får användas i nödvämssituationer.
Det behov av att medföra tjänstevapen som svenska tjänstemän kan
tänkas komma att ha med anledning av gränsöverskridande åtgärder in på
annan stats territorium, torde kunna tillgodoses inom ramen för gällande
lag.
Det kan påpekas att få svenska tull tjänstemän bär vapen i tjänsten. Det
rör sig endast om tull tjänstemän vilka arbetar med spaning och
gränsskydd och som efter särskilt förordnande tillåts bära vapen i
tjänsten. I Kustbevakningens verksamhet är regeln att vapen normalt
medförs ombord. Kustbevakningstjänstemännen bär dock endast vapen
på direkt order efter en bedömning av den aktuella hotbilden.
Prop. 1999/2000:122
1 kap. Allmänna bestämmelser
Lagen skall tillämpas på det internationella samarbete mellan
tullmyndigheter som överenskommits inom ramen för EU i syfte att
förhindra, upptäcka, utreda och beivra överträdelser mot såväl gemen-
skapsrättsliga som nationella tullbestämmelser, dels i rådsförordningen
(EG) nr 515/97, dels i tullsamarbetskonventionen. Vidare skall lagen vara
tillämplig på sådant samarbete som sker med anledning av de bilaterala
tullsamarbetsavtal Sverige och EG har ingått med ett flertal länder.
Samarbete i ärenden vad gäller uttagande och indrivning av tullar
regleras inte i denna lag utan omfattas av indrivningslagen. Vidare
omfattas inte samarbete som utförs enligt lagen om gränskontroll-
samarbete med annan stat, då det är av en annan karaktär än samarbetet
enligt de ovan nämnda överenskommelserna. Inte heller skall lagen
tillämpas på polisiärt samarbete med anledning av Schengen. I den mån
Tullverket deltar i sådana åtgärder faller det under reglerna i lagen om
internationellt polisiärt samarbete.
75
Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om skyldigheten för
Tullverket och övriga behöriga svenska myndigheter att samarbeta med
utländska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer för att uppfylla
åtagandena enligt de internationella överenskommelser som Sverige
ingått på tullområdet.
Paragrafens första stycke innebär att svenska behöriga myndigheter skall
bistå annan stat med olika åtgärder under samma villkor och förut-
sättningar som motsvarande åtgärd kan genomföras i Sverige.
Paragrafens andra stycke ansluter till artikel 2 i tullsamarbets-
konventionen, vari anges att myndigheterna skall tillämpa konventionen
inom ramen för de befogenheter som de har tilldelats enligt nationella
bestämmelser. En ansökan skall avslås om ett bifall skulle strida mot
svensk lag eller annan författning. Vidare får tullsamarbete inte innebära
att en behörig svensk myndighet vidtar en åtgärd som kränker Sveriges
suveränitet, medför fara för rikets säkerhet, strider mot svenska allmänna
rättsprinciper {ordre public) eller andra väsentliga intressen, vilka utgör
mer generella, övergripande avslagsgrunder. Dessa avslagsgrunder skall
tillämpas restriktivt. Bestämmelsen har utformats i enlighet med
Lagrådets synpunkter och har behandlats i avsnitt 6.6.1.
Paragrafen syftar till att avgränsa användningsområdet för det
gränsöverskridande tullsamarbetet till endast de fall där det särskilt
överenskommits i den internationella överenskommelse som är tillämplig
i det aktuella fallet. För närvarande är det endast tullsamarbets-
konventionen och Sveriges gränskontrollavtal med Norge och Finland
som innehåller gränsöverskridande befogenheter. De flesta konventioner
och avtal innehåller inte några sådana befogenheter. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
Definitioner
Definitionen av tullbestämmelser överensstämmer i stort sett med 1 §
andra stycket tullsamarbetslagen.
Utländska myndighetsstrukturer kan se mycket olika ut och behörig
myndighet enligt internationella avtal eller konventioner kan således vara
andra myndigheter än tullmyndighet. Behörig svensk myndighet är
primärt Tullverket, men även Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet,
Kustbevakningen och Jordbruksverket omfattas av definitionen. Detta har
utvecklats vidare i avsnitt 6.4. Bestämmelsen har utformats i enlighet
med Lagrådets synpunkter.
Prop. 1999/2000:122
76
Central samordning
Prop. 1999/2000:122
En central samordningsenhet placerad vid Tullverket skall ansvara för
kontakterna med andra stater och samordna arbetet med övriga behöriga
svenska myndigheter. Ansökningar om bistånd från andra stater skall
göras till Tullverket. I fall då Tullverket inte har befogenhet att bistå den
ansökande myndigheten, skall ansökan vidarebefordras till annan behörig
svensk myndighet. På motsvarande sätt skall en ansökan om bistånd från
en behörig svensk myndighet till en annan stat gå genom samordnings-
enheten vid Tullverket. Alla behöriga svenska myndigheter har således
rätt att ansöka om bistånd. Direkt samarbete mellan övriga enheter vid
Tullverket eller andra behöriga svenska myndigheter är dock inte
uteslutet i brådskande fall.
Syftet är att försöka säkerställa att samarbetsåtgärder kontrolleras och
samordnas på ett lämpligt sätt samt att tillgängliga resurser utnyttjas
optimalt. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.5. Paragrafens andra
stycke har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
Ansökningar
Vid internationellt tullsamarbete kan de svenska myndigheterna agera
endast inom ramen för sina befogenheter enligt nationell lagstiftning.
Huvudregeln är att en ansökan om bistånd skall ges in till Tullverket. Om
inte Tullverket har behörighet att vidta åtgärder i enlighet med ansökan
från en annan stat, skall ansökan därför vidarebefordras till en annan
myndighet inom vars behörighetsområde åtgärden faller.
2 och 3 §§
Bestämmelserna innehåller vissa minimikrav beträffande form och
innehåll för ansökningar om bistånd till Sverige, men också
förutsättningar för komplettering och avslag. Bestämmelserna har
behandlats i avsnitt 6.6.1. 2 § har utformats i enlighet med Lagrådets
synpunkter.
Regeringen avser att i en förordning meddela föreskrifter om på vilket
sätt ansökningar skall översändas.
Avslag
I paragrafen regleras grunderna för avslag på en ansökan. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 6.6.1.
Av paragrafens första stycke framgår att endast regeringen kan avslå en
ansökan på de grunder som anges i 1 kap. 3 § andra stycket 2. Om en
behörig myndighet vid sin handläggning av ärendet konstaterar att en
77
ansökan skall avslås på en sådan grund skall ansökan överlämnas till
regeringen.
Av andra stycket framgår att den myndighet som handlägger ansökan
prövar de övriga förutsättningar som gäller enligt denna lag. I uppenbara
fall kan Tullverket, i de fall ansökan ingivits dit, avslå ansökan direkt.
Utbyte av uppgifter
Första stycket utgör en uttrycklig sekretessbrytande bestämmelse. Stycket
har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Bestämmelsens andra
stycke utgör en motsvarighet till 6 § andra stycket 1 handräckningslagen.
Detta har utvecklats vidare i avsnitt 6.6.2.
Paragrafen ger svenska tjänstemän en möjlighet att förena de lämnade
uppgifterna med villkor om användningsbegränsning. Bestämmelsen har
sitt ursprung i 4 § lag (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel
på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen) som föreskriver att
förbehåll får ställas upp när beslagtagen egendom överlämnas till den
ansökande staten om det är påkallat av hänsyn till tredje mans rätt eller
från allmän synpunkt samt 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig
hjälp i brottmål, där bestämmelsen inte begränsats till att avse enbart
beslagtagen egendom som överlämnas utan är tillämplig på all slags
rättslig hjälp enligt lagen.
Allt material och all information som överlämnas med stöd av denna
lag kan förenas med villkor om hur materialet får användas eller på annat
sätt utnyttjas. Bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Om villkor skall
ställas upp från allmän synpunkt krävs att det är nödvändigt. En annan
begränsande faktor är att några villkor inte får ställas upp om de strider
mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och
den ansökande staten. Bestämmelsen har behandlats i 6.6.2.
Bestämmelsens första och andra stycke motsvarar hänvisningen i 2 §
tullsamarbetslagen till 9 § handräckningslagen samt artikel 25.2 e i
tullsamarbetskonventionen. Skälen har utvecklats i avsnitt 6.6.2.
Utredning i Sverige om överträdelse av tullbestämmelse
Principen fastställs i artiklarna 8 och 15 i tullsamarbetskonventionen.
Andra stycket motsvarar hänvisningen i 2 § tullsamarbetslagen till 8 §
handräckningslagen och artiklarna 12.2 och 24 i tullsamarbetskonven-
tionen. Efter begäran av utländsk myndighet får Tullverket medge att en
utländsk tjänsteman är närvarande vid utredning i Sverige. Begreppet
närvara innefattar inte beslutanderätt i frågor som rör utredningen i
Sverige. Den utländske tjänstemannen har således endast rätt att agera
som observatör.
Prop. 1999/2000:122
78
Bestämmelsen reglerar användandet av tvångsmedel samt processuella
frågor i samband med utredningar.
Tullverket biträds i sin kontrollverksamhet av Kustbevakningen och
polisen, vilket regleras i tullagen och varusmugglingslagen. Motsvarande
regler kommer att finnas i den nya tullagen och den nya smugglingslagen
som avses träda i kraft den 1 januari 2001. Reglerna är emellertid endast
tillämpliga på brott mot nationell lagstiftning. Därför behövs det en
bestämmelse som uttryckligen tar sikte på samverkande svenska myndig-
heters deltagande i det internationella tullsamarbetet. Myndigheterna
skall således i huvudsak ha samma befogenheter internationellt som
nationellt i de situationer som omfattas av samarbetet. Vilken eller vilka
av myndigheterna som har rätt att vidta viss åtgärd framgår av
bestämmelserna i smugglingslagen. Bestämmelsen har utformats i
enlighet med Lagrådets synpunkter, vilket utvecklas i avsnitt 6.6.3.
Om en åtgärd i samband med utredningen kräver åklagares eller
domstols beslut enligt smugglingslagen och 23, 27 och 28 kap. rätte-
gångsbalken, skall ärendet i den delen handläggas enligt bestämmelserna
i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Detta utvecklas närmare
i avsnitt 6.6.3.1. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets
synpunkter.
Paragrafen innehåller en forumbestämmelse som är utformad enligt 4 §
tullsamarbetslagen. Eftersom de vanliga reglerna om laga domstol
anknyter till var ett brott begåtts eller vilken anknytning den misstänkte
har till orten anges här att laga domstol är rätten på den ort där den
myndighet finns som påbörjat den svenska delen av utredningen.
Bestämmelsen har utvecklats i avsnitt 6.6.3.2.
Delgivning av handlingar
Bestämmelsen motsvarar hänvisningen i 2 § tullsamarbetslagen till 13 §
handräckningslagen. Den avser på vilket sätt delgivning kan ske. Vilka
handlingar som kan delges framgår av respektive överenskommelse.
Bestämmelsen har utvecklats i avsnitt 6.6.4.
Gränsöverskridande övervakning
Paragrafen anger förutsättningarna för gränsöverskridande övervakning.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.2. Vid bestämmelsens utform-
ning har Lagrådets synpunkter beaktats.
En motsvarande bestämmelse finns i 4 § lagen om internationellt
polisiärt samarbete. Tillämpningsområdet för den bestämmelsen är dock,
till skillnad från förevarande paragraf, begränsat till att avse endast
utlämningsbara brott.
Prop. 1999/2000:122
79
Då gränsen passerats utan föregående samtycke skall en utländsk
myndighet utan dröjsmål begära bistånd från en svensk behörig
myndighet i ärendet. Regeringen har för avsikt att i en förordning reglera
vad denna begäran skall innehålla.
Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Gränsöverskridande förföljande
Paragrafen anger förutsättningarna för gränsöverskridande förföljande
och har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Skälen för
bestämmelsen utvecklas i avsnitt 7.3. Vid bestämmelsens utformning har
Lagrådets synpunkter beaktats.
En motsvarande bestämmelse finns i 5 § lagen om internationellt
polisiärt samarbete. Den här bestämmelsen skiljer sig dock något från vad
som föreslås i nämnda lag, vilket beror på att tullsamarbetskonventionen
inte är begränsad endast till landgräns utan att förföljandet får ske över
alla typer av gränser.
Paragrafen behandlar gränserna för utländska tjänstemäns befogenhet att
omhänderta en person i samband med gränsöverskridande förföljande.
Behöriga svenska tjänstemän är enligt första stycket skyldiga att, på
begäran av utländsk tjänsteman, omhänderta den förföljde. De svenska
tjänstemännen får inte neka att tillmötesgå en begäran från de utländska
tjänstemännen att omhänderta den förföljde i detta skede.
I avvaktan på att de svenska tjänstemännen skall omhänderta den
förföljde får de utländska tjänstemännen enligt andra stycket stoppa och
omhänderta den förföljde. Uttrycket stoppa och omhänderta omfattar
såväl befogenheten att stoppa personen som att stoppa ett fordon där
personen färdas, för att kunna genomföra ett omhändertagande.
Bestämmelsen har utformats med 6 § lagen om internationellt polisiärt
samarbete som förebild. Skälen för bestämmelsen utvecklas i avsnitt 8.1.
Bestämmelsen har utformats med 7 § lagen om internationellt polisiärt
samarbete som förebild. Skälen har utvecklats närmare i avsnitt 8.1. Vid
bestämmelsens utformning har Lagrådets synpunkter beaktats.
Bestämmelsen motsvarar 8 § lagen om internationellt polisiärt samarbete
och har behandlats i avsnitt 8.2. Vid bestämmelsens utformning har
Lagrådets synpunkter beaktats.
Skyldigheter
Paragrafen reglerar vilka villkor och begränsningar som gäller när
utländska tjänstemän vidtar gränsöverskridande åtgärder i Sverige.
Prop. 1999/2000:122
80
Bestämmelsen motsvarar artikel 19 i tullsamarbetskonventionen och
11 § lagen om internationellt polisiärt samarbete med anledning av
Schengen. Skälen har utvecklats i avsnitt 8.1 och 8.5.
Straffrättsligt ansvar och skydd
I paragrafen behandlas frågor om strafffättsligt ansvar och skydd för de
utländska tjänstemännen. Avsikten är att de utländska tjänstemännen i
dessa avseenden skall jämställas med svenska tjänstemän.
I andra stycket har en särskild hänvisning gjorts till 20 kap. 1 §
brottsbalken, eftersom ansvar enligt detta lagrum förutsätter svensk
myndighetsutövning. Ansvar enligt exempelvis 20 kap. 2 och 3 §§
brottsbalken däremot följer utan särskild reglering.
Bestämmelsen motsvarar 12 § lagen om internationellt polisiärt
samarbete. De närmare skälen för bestämmelsen redovisas i avsnitt 8.3.
Skadestånd
Bestämmelsen innebär att svenska staten är skyldig att ersätta personer
som har orsakats skada i Sverige av en utländsk tjänsteman i samband
med att denne har utfört en uppgift enligt denna lag. Avsikten är att den
enskilde i Sverige skall befinna sig i samma position som om skadan
hade orsakats av en svensk tjänsteman.
Bestämmelsen motsvarar 13 § lagen om internationellt polisiärt sam-
arbete. De närmare skälen för bestämmelsen har redovisats i avsnitt 8.4.
De skadeståndsrättsliga bestämmelser, t.ex. skadeståndslagen och lagen
om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder, som
reglerar statens skadeståndsskyldighet, är i och för sig inte begränsade till
att gälla myndighetsutövning i Sverige. I denna paragraf föreskrivs därför
att svenska staten inte skall ersätta skador som svenska tjänstemän har
vållat i andra stater i samband med gränsöverskridande åtgärder. 14 §
lagen om internationellt polisiärt samarbete innehåller en motsvarande
bestämmelse. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.4.
4 kap. Åtgärder i annan stat för svensk räkning
Paragrafen har utformats med ledning av 15 § 1 och 3 handräcknings-
lagen.
I paragrafen ges svenska myndigheter lagstöd för att följa villkor i
överenskommelser med främmande stater eller mellanfolkliga organisa-
tioner som innebär att uppgifter som har lämnats till en svensk myndighet
för ett ändamål inte får användas för ett annat.
Prop. 1999/2000:122
81
Motsvarande bestämmelse finns i dag i 1 § lagen om internationellt
brottmålssamarbete. Genom ikraftträdandet av lagen om internationellt
polisiärt samarbete förs den del som avser polissamarbete över till den
lagen. I och med lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål upphör
lagen om internationellt brottmålssamarbete dock att gälla.
Inhämtande av uppgifter
Sekretess enligt svensk lag gäller för utländska uppgifter. Bestämmelsen
har behandlats i 6.6.2.
Utredning i annan stat
Paragrafen är utformad med 17 § andra stycket handräckningslagen som
förebild. Artikel 12.2 i tullsamarbetskonventionen reglerar att medlems-
staternas myndigheter kan komma överens om att en tjänsteman från en
ansökande stat skall få närvara vid en utredning i den anmodade staten.
Begreppet närvara innefattar inte beslutanderätt i frågor som rör
utredningen, utan tjänstemannen har endast rätt att agera som observatör.
Delgivning av handlingar
Paragrafen är utformad med 20 § handräckningslagen som förebild. Den
avser på vilket sätt delgivning kan ske. Vilka handlingar som kan delges
framgår av respektive överenskommelse. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 6.6.4.
Prop. 1999/2000:122
4§
Paragrafen har kompletterats med hänvisningar i tredje stycket till lagen
om internationellt tullsamarbete.
I prop. 1999/2000:61 föreslogs att centralmyndighetsfunktionen i det
rättsliga samarbetet i brottmål och civilmål förs över från Utrikes-
departementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2). Riksdagen har
den 18 maj 2000 bifallit en från utskottet gjord hemställan med mot-
svarande förslag (bet. 1999/2000:JuUl 9 och rskr. 1999/2000:216). Av
förbiseende förelogs aldrig i propositionen ändringar i aktuella be-
82
stämmelser i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Prop. 1999/2000:122
Med anledning härav görs dessa justeringar.
83
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas på internationellt tullsamarbete som följer av en
internationell överenskommelse med annan stat eller med mellanstatlig
organisation som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt och
som har till syfte att förhindra, upptäcka och beivra överträdelser av
tullbestämmelser.
Lagen tillämpas inte på sådant samarbete som avses i lagen (1962:200)
om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga.
2 § Tullverket skall bistå behörig utländsk myndighet eller mellanfolklig
organisation med åtgärder i den mån det följer av internationell
överenskommelse som avses i 1 § och inom ramen för bestämmelserna i
denna lag.
3 § Då tullsamarbetsåtgärder vidtas gäller samma villkor och
förutsättningar som för en motsvarande åtgärd i ett svenskt ärende om
inte annat föreskrivs i denna lag.
Tullsamarbete får inte innefatta att behörig svensk myndighet skall
1. vidta åtgärd som strider mot svensk lag eller författning eller
2. vidta åtgärd som strider mot allmänna hänsyn eller för Sverige
väsentliga intressen.
4 § Med tullsamarbete avses i denna lag
1. utbyte av uppgifter,
2. genomförande av eller deltagande i utredningar,
3. spaningsverksamhet eller annan övervakning av person, varor eller
transportmedel,
4. delgivning av handlingar,
5. gränsöverskridande åtgärder i form av förföljande eller övervakning,
6. gränsöverskridande kontrollerade leveranser av varor samt
7. förhör, beslag och husrannsakan eller
8. annan åtgärd som kan vidtas i en svensk utredning om överträdelse av
tullbestämmelser som inte innefattar tvångsmedel.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 1
84
5 § I denna lag avses med
tullbestämmelser: sådana bestämmelser om införsel, utförsel eller
transitering av varor, som avser tullar, skatter eller avgifter eller rör
förbud, begränsningar eller kontrollåtgärder beträffande varutrafiken,
överträdelse av tullbestämmelse: sådan överträdelse av tullbestämmelse
för vilken påföljd enligt berörd stats lagar och bestämmelser kan dömas
ut av domstol eller av administrativ myndighet,
behörig svensk myndighet: Tullverket eller annan svensk myndighet, som
har befogenheter enligt sådan internationell överenskommelse som avses
il §,
förföljande eller övervakande tjänstemän: utländska tjänstemän som
förföljer eller övervakar en person på svenskt territorium med stöd av
sådan tillämplig internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §
och denna lag.
6 § En ansökan om tullsamarbete enligt denna lag får göras av svensk
eller utländsk myndighet som har behörighet att vidta åtgärder för att
förhindra, upptäcka eller beivra överträdelser av tullbestämmelser. En
ansökan skall innehålla följande uppgifter
1. sökande myndighet,
2. begärd åtgärd,
3. ändamålet med och orsaken till framställan,
4. en redogörelse för de aktuella omständigheterna och de lagar och
bestämmelser som berörs,
5. uppgifter om de fysiska eller juridiska personer som berörs av
utredningen.
En ansökan skall vara skriftlig och utformad på den mottagande
myndighetens officiella språk, eller på ett annat språk som är godtagbart
för denna myndighet.
I mycket brådskande fall kan en muntlig ansökan godtas, vilken skall
bekräftas skriftligen snarast möjligt.
Ofullständiga ansökningar
7 § Om en ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för
handläggningen, skall den sökande myndigheten ges tillfälle att
komplettera ansökan. Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under
vissa villkor skall den sökande myndigheten underrättas härom och ges
tillfälle att justera ansökan.
Avslag
8 § En ansökan skall avslås om begärda åtgärder strider mot
grundläggande principer i den svenska rättsordningen eller avser åtgärder
som enligt 1 kap. 3 § andra stycket inte kan vidtas av behörig svensk
myndighet.
En ansökan får också avslås om den är så bristfällig att den inte kan ligga
till grund för begärda åtgärder trots att tillfälle getts att komplettera och
justera ansökan.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 1
85
1 § Om inget annat anges i den överenskommelse som är tillämplig, skall
tullsamarbetet inledas av Tullverkets huvudkontor.
Om åtgärderna bör vidtas av annan behörig svensk myndighet än
Tullverket, skall Tullverket vidarebefordra begäran till denna myndighet
samt meddela den ansökande staten om att så har skett.
Utlämnande av uppgifter
2 § Tullverket får på eget initiativ eller efter skriftlig begäran från
behörig utländsk myndighet lämna ut relevanta uppgifter till denna
myndighet vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i annan
stat.
Tullsamarbetet får dock inte innefatta att Tullverket skall lämna ut
uppgifter som inte är tillgängliga för myndigheten enligt lagstiftning eller
administrativ praxis i Sverige.
3 § I fall då Tullverket till behörig utländsk myndighet översänder
uppgifter rörande tull eller skatt skall uppgiften även tillställas den som
uppgiften berör för kännedom. I sådan underrättelse skall anges till
vilken utländsk myndighet uppgiften översänts.
Underrättelse enligt första stycket får underlåtas, om det är uppenbart
obehövligt eller om det kan befaras att underrättelsen skulle försvåra
genomförandet av utländsk myndighets utredning eller beslut i ärendet.
Underrättelse får även underlåtas om uppgiften omfattas av sekretess
enligt 5 kap. 1 § (1980:100) sekretesslagen.
Utredning i Sverige
4 § Tullsamarbete i form av utredning vid misstanke om överträdelse av
tullbestämmelse i annan stat får vidtas av Tullverket på eget initiativ eller
efter skriftlig begäran därom från behörig utländsk myndighet.
Efter begäran som avses i första stycket, får Tullverket medge av
behörig myndighet utsedd utländsk tjänsteman att närvara vid utredning i
Sverige. Sådan utländsk tjänsteman får inte fatta beslut i frågor som rör
utredningen i Sverige.
5 § Åtgärder i samband med utredning får innefatta inledande av
förundersökning och förhör samt användning av tvångsmedel på samma
villkor och under samma förutsättningar sådana åtgärder kan vidtas av
Tullverket enligt bestämmelserna om förundersökning och tvångsmedel i
lagen (2000:000) om straff för smuggling m.m. och 23, 27 och 28 kap.
rättegångsbalken.
6 § Vid åtgärder i samband med brottsutredning som kräver åklagares
eller domstols beslut enligt lagen (2000:000) om straff för smuggling
m.m. och 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken skall bestämmelserna i 22,
33-41 §§ lagen (2000:000) om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål gälla.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 1
86
Åklagare avgör om begäran om den aktuella åtgärden i stället skall
inlämnas i enlighet med bestämmelserna i lagen (2000:000) om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.
7 § Laga domstol i frågor som rör förundersökning och tvångsmedel vid
tillämpning av denna lag är rätten i den ort där den svenska utredningen
påbörjades.
Om tullsamarbete leder till talan inför svensk domstol eller myndighet
får Tullverket ta emot stämning samt själv eller genom ombud föra talan i
ärendet.
Övervakningsåtgärder
8 § Tullsamarbete i form av övervakning av person, varor eller
transportmedel vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i annan
stat får vidtas av Tullverket på eget initiativ eller efter skriftlig begäran
från behörig utländsk myndighet.
Delgivning av handlingar
9 § Handling i ärende rörande utländsk utredning delges enligt
delgivningslagen (1970:428). Särskild postdelgivning eller
stämningsmannadelgivning får, även om det inte följer av
bestämmelserna i 3 § nämnda lag, ske efter beslut av Tullverket.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 1
Allmänna bestämmelser
1 § Myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium
får ske endast i den mån det uttryckligen överenskommits härom i
internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § och i enlighet med
de villkor som anges i 3 kap. 2 §.
2 § Utländska tjänstemän skall, när de företar gränsöverskridande
åtgärder enligt denna lag,
1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas
av behörig svensk myndighet,
2. endast använda tjänstevapen i nödvämssituationer,
3. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet,
4. alltid kontakta Tullverket och rapportera om vilka åtgärder som
vidtagits och de omständigheter som förelegat.
Under gränsöverskridande samarbete får utländska tjänstemän inte
vidta tvångsåtgärder om det inte är uttryckligen tillåtet enligt tillämplig
internationell överenskommelse och enligt denna lag. De får inte heller
bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är öppna för
allmänheten.
87
11 kap. trafikförordningen (1998:1276) äger motsvarande tillämpning
på utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande.
Av 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) framgår att utländska
tjänstemän som utför gränsöverskridande arbete enligt denna lag kan
undantas från vapenlagens bestämmelser.
Gränsöverskridande övervakning
3 § Utländska tjänstemän får fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning
av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om Tullverket
eller annan behörig svensk myndighet samtycker till det.
Övervakningen får ske utan föregående samtycke om situationen är så
brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg. För att
övervakning skall få äga rum utan föregående samtycke krävs också att
överskridande av gränsen i samband med övervakningen så snart det är
möjligt anmäls till Tullverket och att den utländska myndigheten utan
dröjsmål begär bistånd i utredningen. I denna begäran skall även anges de
skäl som berättigade till gränsöverskridande övervakning utan
föregående samtycke.
Övervakning skall genast upphöra om behörig svensk myndighet begär
det eller om samtycke inte har lämnats inom fem timmar efter
gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande
4 § Om en person har upptäckts på bar gärning med att begå ett brott som
kan föranleda utlämning eller vid medhjälp till sådant brott, får utländska
tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen in på
svenskt territorium, om Tullverket eller annan behörig svensk myndighet
samtycker till det.
Förföljandet får ske utan föregående samtycke om situationen är så
brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg, eller om inte
någon svensk tjänsteman har kunnat ta över förföljandet i tid. De
förföljande tjänstemännen skall anhålla om bistånd av Tullverket senast
vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
Förföljandet skall genast upphöra om behörig svensk myndighet begär
det.
5 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall behörig svensk tjänsteman
kvarhålla och förhöra den förföljde för att fastställa dennes identitet eller
för att få till stånd ett anhållande av denne.
Förföljande tjänstemän får omhänderta den förföljde tills hans identitet
kan fastställas eller personen kan överlämnas till en behörig svensk
tjänsteman.
6 § I samband med att en person omhändertas enligt 3 kap. 5 § andra
stycket får utländska tjänstemän
1. av säkerhetsskäl kroppsvisitera den som berövats friheten,
2. vid transport belägga den frihetsberövade med handfängsel samt
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 1
88
3. omhänderta föremål som kan beslagtas enligt lagen (2000:000) om
straff för smuggling m.m.
7 § En person som har omhändertagits enligt 3 kap. 5 § får tas i förvar
under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen
oräknad.
Har inte åklagarmyndighet dessförinnan mottagit en sådan begäran om
åtgärd som avses i 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott eller 17
§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge, skall personen omedelbart friges.
Gränsöverskridande kontrollerade leveranser
8 § Vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i Sverige eller i
annan stat, kan en varuförsändelse från en annan stat tillåtas fortsätta
under övervakning till dess slutdestination. Tullverket får i samråd med
åklagare och andra berörda myndigheter besluta att Tullverket skall
medverka vid övervakningen.
Den misstänkta försändelsen kan hejdas eller tillåtas fortsätta utan
åtgärd. Försändelsens ursprungliga innehåll kan även avlägsnas eller
ersättas helt eller delvis.
Det skall säkerställas att varorna övervakas under återstoden av färden
på ett sådant sätt att en misstänkt när som helst kan gripas och varorna
beslagtas.
Straffrättsligt ansvar och skydd
9 § En utländsk tjänsteman som utför uppgifter enligt denna lag i
Sverige, skall vara skyddad enligt 17 kap. 5 § brottsbalken.
En utländsk tjänsteman som utövar myndighet enligt denna lag i
Sverige, skall vara underkastad ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk
myndighetsutövning.
Skadestånd
10 § Om utländska tjänstemän i Sverige utför uppgifter enligt denna lag,
skall staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen
ersätta skada som uppkommer i samband härmed och för vilken den
utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit
skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig. Staten skall dock inte
ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller
tjänstemannen.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 1
89
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 1
1 § I den mån överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § så medger, får
Tullverket begära hos behörig utländsk myndighet om att
tullsamarbetsåtgärder skall vidtas för svensk räkning.
2 § En svensk begäran om milsamarbete får göras endast under
förutsättning att
1. motsvarande åtgärd kan vidtas i Sverige i ett liknande ärende och
2. begäran kan göras utan att detta skulle medföra att uppgifter, vars
överlämnande skulle strida mot allmänna hänsyn eller för Sverige
väsentliga intressen, lämnas.
3 § Om behörig svensk myndighet vid tillämpning av denna lag har
erhållit upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att
användas i brottsbekämpande verksamhet och gäller på grund av
överenskommelse med den främmande staten villkor som begränsar
möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa
villkoren, oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan
förordning.
Inhämtande av uppgifter
4 § Tullverket får i en pågående utredning vid misstanke om överträdelse
av tullbestämmelse begära att få ta del av uppgifter i en annan stat. För
sådana uppgifter gäller bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) samt
sådana villkor för uppgifternas användning som avses i 4 kap. 3 §.
Utredningar
5 § Om det är till fördel för utredningen får Tullverket framställa
önskemål hos behörig utländsk myndighet att svensk tjänsteman skall få
närvara vid utredning som sker i annan stat.
Delgivning av handlingar
6 § Tullverket får i ärende rörande överträdelse av tullbestämmelse eller i
brottsutredning begära delgivning av handling i annan stat.
I den mån det är tillåtet enligt internationell överenskommelse som
avses i 1 kap. 1 § får Tullverket ombesörja delgivning med person i den
andra staten genom att sända handlingen med posten enligt vad som sägs
i 3 § första stycket delgivningslagen (1970:428).
Andra myndigheter
7 § Vad som sägs i 1 kap. 2 §, 2 kap. 5 § och 8 §, samt 3 kap. 8 § om
Tullverket gäller även Kustbevakningen.
90
En polisman har i fråga om åtgärder enligt 2 kap. 5 § och 8 § samma Prop. 1999/2000:122
befogenheter som tillkommer en tulltjänsteman. Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer, då lagen
(1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag skall
upphöra att gälla.
91
Rådets akt
av den 18 december 1997
om upprättande av konventionen, upprättad på
grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska
unionen, om ömsesidigt bistånd och samarbete
mellan tullförvaltningar
(98/C 24/01)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD
som beaktar Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K 3.2 c,
och som beaktar följande:
För genomförandet av unionens mål betraktar medlemsstaterna
tullsamarbete som en fråga av gemensamt intresse som omfattas av det
samarbete som avses i avdelning VI i fördraget.
BESLUTAR att upprätta den konvention vars text återges i bilagan,
vilken denna dag har undertecknats av företrädare för medlemsstaternas
regeringar,
REKOMMENDERAR att konventionen antas av medlemsstaterna i
enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.
Utfärdad i Bryssel den 18 december 1997.
På rådets vägnar
Ordförande
F. BODEN
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
92
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna
konvention, medlemsstater i Europeiska unionen,
SOM HÄNVISAR till Europeiska unionens råds akt av den
SOM ERINRAR om att det är nödvändigt att stärka åtagandena i
konventionen om ömsesidigt bistånd mellan tullförvaltningama, som
undertecknades i Rom den 7 september 1967,
SOM FINNER att tullförvaltningama har till uppgift att, inom
gemenskapens tullområde och särskilt dess in- och utförselorter,
förhindra, utreda och bekämpa brott inte bara mot gemen-
skapslagstiftningen utan också mot de nationella lagarna, i synnerhet de
fall som omfattas av artiklarna 36 och 223 i Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen,
SOM FINNER att den ökande illegala handeln av olika slag utgör ett
allvarligt hot mot folkhälsa, allmän moral och säkerhet,
SOM FINNER att det är lämpligt att fastställa särskilda former för
samarbete som innebär gränsöverskridande åtgärder i syfte att förhindra,
utreda och åtala vissa överträdelser såväl av medlemsstaternas nationella
lagstiftning som mot gemenskapens tullbestämmelser och att dessa
gränsöverskridande åtgärder alltid måste genomföras med iakttagande av
legalitetsprincipen (vara förenlig med den relevanta lag som är tillämplig
i den anmodade medlemsstaten och med de behöriga myndigheterna i den
medlemsstatens direktiv), subsidiaritetsprincipen (endast vidta sådana
åtgärder om det visar sig att andra mindre långtgående åtgärder inte är
lämpliga) och proportionalitetsprincipen (åtgärdens räckvidd och
varaktighet skall bestämmas mot bakgrund av hur allvarlig den
förmodade överträdelsen är),
SOM ÄR ÖVERTYGADE om att det är nödvändigt att stärka
samarbetet mellan tullförvaltningama genom att fastställa förfaranden
som tillåter tullförvaltningama att vidta åtgärder gemensamt och utbyta
uppgifter som har samband med illegal handel,
SOM BEAKTAR det faktum att tullförvaltningama dagligen måste
tillämpa både gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser och
att det därför uppenbarligen är nödvändigt att säkerställa att
bestämmelserna om ömsesidigt bistånd och samarbete inom bägge
sektorerna i möjligaste mån utvecklas parallellt,
HAR ENATS OM FÖLJANDE.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
93
Artikel 1
1. Utan att det påverkar gemenskapens behörighet skall Europeiska
unionens medlemsstater genom sina tullförvaltningar ge varandra
ömsesidigt bistånd och samarbeta med varandra, i syfte att
- förhindra och upptäcka överträdelser av nationella tullbestämmel-ser
samt
- åtala och bestraffa överträdelser av gemenskapens tullbestämmel-ser
och nationella tullbestämmelser.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 inverkar denna
konvention inte på tillämpliga bestämmelser om inbördes rättshjälp i
brottmål mellan rättsliga myndigheter, fördelaktigare bestämmelser i
bilaterala eller multilaterala avtal mellan medlemsstaterna som styr
samarbetet som avses i punkt 1 mellan medlemsstaternas tullmyndigheter
eller andra behöriga myndigheter eller överenskommelser som träffats på
samma område på grundval av uniform lagstiftning eller en särskild
ordning som föreskriver en ömsesidig tillämpning av åtgärder som avser
ömsesidigt bistånd.
Artikel 2
Tullförvaltningama skall tillämpa denna konvention inom ramen för de
befogenheter som de har tilldelats enligt nationella bestämmelser.
Ingenting i denna konvention får tolkas som att det inverkar på de
befogenheter som tullförvaltningama tilldelats enligt nationella
bestämmelser enligt den betydelse som anges i denna konvention.
Artikel 3
Förhållandet till inbördes rättshjälp mellan rättsliga myndigheter
1. Denna konvention omfattar ömsesidigt bistånd och samarbete inom
ramen för brottsutredningar om överträdelser av nationella
tullbestämmelser och gemenskapens tullbestämmelser för vilka den
ansökande myndigheten är behörig enligt den berörda medlemsstatens
nationella bestämmelser.
2. Om en brottsutredning görs av eller under ledning av en rättslig
myndighet, skall denna myndighet avgöra om ansökningar om ömsesidigt
bistånd eller om samarbete i samband därmed skall inlämnas i enlighet
med tillämpliga bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål, eller i
enlighet med bestämmelserna i denna konvention.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
94
Artikel 4
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
I denna konvention avses med
1. nationella tullbestämmelser: en medlemsstats lagar och andra
författningar vilkas tillämpning helt eller delvis omfattas av denna stats
tullförvaltnings behörighet när det gäller
- gränsöverskridande olaglig handel med varor som är föremål för
förbuds-, begränsnings- eller kontrollåtgärder, särskilt i fall som avses i
artiklarna 36 och 223 i Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen,
- icke-harmoniserade punktskatter.
2. gemenskapens tullbestämmelser:
- samtliga gemenskapsbestämmelser och deras åtföljande
genomförandebestämmelser son reglerar import, export, transitering och
närvaro av varor som är föremål för handel mellan medlemsstaterna och
tredje land samt mellan medlemsstaterna i fråga om varor som inte har
gemenskapsstatus enligt artikel 9.2 i Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen eller varor som underkastas kompletterande
kontroller eller utredningar i syfte att fastställa deras gemenskapsstatus,
- samtliga bestämmelser som antas på gemenskapsnivå inom ramen för
den gemensamma jordbrukspolitiken och de särskilda bestämmelser som
antagits för varor härrörande från förädling av jordbruksprodukter,
- samtliga bestämmelser som antas på gemenskapsnivå för
harmoniserade punktskatter och mervärdesskatt på import tillsammans
med nationella genomförandebestämmelser.
3. överträdelser: handlingar i strid med nationella tullbestämmelser
eller med gemenskapens tullbestämmelser som bl.a. innefattar
- deltagande i eller försök att göra sig skyldig till sådana överträdelser,
- deltagande i en kriminell organisation som gör sig skyldig till sådana
överträdelser,
- penningtvätt som härrör från sådana överträdelser som nämns i denna
punkt.
4. ömsesidigt bistånd: bistånd som lämnas mellan tullförvaltningama
enligt denna konvention.
5. begärande myndighet: den behöriga myndighet i den medlemsstat
som gör en ffamställan om bistånd.
6. anmodad myndighet: den behöriga myndighet i den medlemsstat till
vilken en ffamställan om bistånd riktas.
7. tullförvaltningar: medlemsstaternas tullmyndigheter och andra
myndigheter som är behöriga att genomföra bestämmelserna i denna
konvention.
8. personuppgifter: alla uppgifter som avser en identifierad eller
identifierbar fysisk person. En person betraktas som identifierbar om han
eller hon direkt eller indirekt kan identifieras, t.ex. med hjälp av ett
identifikationsnummer eller av en eller flera särskilda faktorer som är
karakteristiska för hans eller hennes fysiska, fysiologiska, psykiska,
ekonomiska, kulturella eller sociala identitet.
9. gränsöverskridande samarbete: samarbete mellan tullförvaltningama
över en medlemsstats gränser.
95
Artikel 5
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
1. Medlemsstaterna skall utse en central enhet (samordningsenhet) inom
sina respektive tullmyndigheter. Enhetens uppgift skall vara att ta emot
framställningar om ömsesidigt bistånd enligt denna konvention och
ansvara för samordningen av det ömsesidiga biståndet, utan att det
påverkar tillämpningen av punkt 2. Enheten skall också ansvara för
samarbetet med andra myndigheter som medverkar i en biståndsåtgärd
enligt denna konvention. Medlemsstaternas samordningsenheter skall
sinsemellan hålla nödvändig direktkontakt, särskilt i de fall som avses i
avdelning IV.
2. Samordningsenhetemas verksamhet utesluter inte, i synnerhet i
brådskande fall, direkt samarbete mellan övriga enheter vid
medlemsstaternas tullmyndigheter. För effektivitet och enhetlighet skall
samordningsenhetema underrättas om varje åtgärd där sådant direkt
samarbete förekommer.
3. Om en tullmyndighet inte är, helt eller delvis, behörig att behandla
en framställan skall den centrala samordningsenheten vidarebefordra
ansökan till den behöriga nationella myndigheten och underrätta den
ansökande myndigheten om att så har skett.
4. Om ansökan inte kan bifallas av rättsliga eller andra sakliga skäl,
skall samordningsenheten skicka tillbaka framställan till den begärande
myndigheten tillsammans med en redogörelse för varför den framställan
inte kan behandlas.
Artikel 6
1. Medlemsstaterna får sinsemellan komma överens om utbyte av
sambandsmän på bestämd eller obestämd tid och enligt ömsesidigt
överenskomna villkor.
2. Sambandsmännen skall inte ha någon befogenhet att göra
ingripanden i värdlandet.
3. För att främja samarbetet mellan medlemsstaternas tullförvaltningar
får sambandsmännen, efter överenskommelse eller på begäran av
medlemsstaternas behöriga myndigheter, ha till uppgift att
a) främja och påskynda informationsutbytet mellan medlemsstaterna,
b) lämna bistånd vid utredningar som rör deras egen medlemsstat eller
den medlemsstat de företräder,
c) vara behjälpliga med handläggningen av framställningar om bistånd,
d) ge värdlandet råd och bistånd vid förberedelser för och
genomförande av gränsöverskridande operationer,
e) utföra andra uppgifter som medlemsstaterna kommer överens om
sinsemellan.
4. Medlemsstaterna får träffa bilaterala eller multilaterala
överenskommelser om sambandsmännens kompetensområde och
placering. Sambandsmännen får även företräda en eller flera
medlemsstaters intressen.
96
Artikel 7
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
Såvida inte annat föreskrivs i denna konvention, skall den begärande
myndighetens tjänstemän som befinner sig i en annan medlemsstat för att
utöva sina rättigheter enligt denna konvention alltid kunna förete en
skriftlig fullmakt som utvisar deras identitet och officiella
tjänsteställning.
AVDELNING II
Artikel 8
1. För att lämna det bistånd som begärs enligt denna avdelning skall
den anmodade myndigheten eller den behöriga myndighet som den har
vänt sig till, gå till väga som om den handlade för egen räkning eller på
framställan av en annan myndighet i sin egen medlemsstat. Den skall
därvid utnyttja alla de lagliga befogenheter den har till sitt förfogande
enligt sin nationella lagstiftning för att tillmötesgå ansökan.
2. Den anmodade tullmyndigheten skall utsträcka detta bistånd till att
omfatta alla omständigheter kring överträdelsen som uppvisar ett klart
samband med ändamålet med framställan, utan att någon kompletterande
framställan behövs. I tveksamma fall skall den anmodade myndigheten
först kontakta den begärande myndigheten.
Artikel 9
Biståndsansökningarnas form och innehåll
1. Ansökningar skall alltid lämnas skriftligen. Dokument som är
nödvändiga för att handlägga framställan skall bifogas denna.
2. Framställningar i enlighet med punkt 1 skall innehålla följande
uppgifter:
a) Begärande myndighet.
b) Begärd åtgärd.
c) Ändamålet med och orsaken till framställan.
d) De lagar och andra bestämmelser som berörs.
e) Så noggranna och utförliga uppgifter som möjligt om de fysiska
eller juridiska personer som är föremål för utredningen.
f) En kortfattad redogörelse för omständigheterna, med undantag av de
fall som avses i artikel 13.
3. Framställningarna skall göras på ett av den anmodade myndighetens
officiella språk, eller på ett språk som är godtagbart för denna myndighet.
4. I fall som är så brådskande att de kräver det, skall muntliga
ansökningar godtas, men de måste bekräftas skriftligen snarast möjligt.
97
4 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 122
5. Om en framställan inte uppfyller de formella kraven, kan den
anmodade myndigheten begära rättelse eller komplettering. Under tiden
får de åtgärder som krävs för att bifalla ansökan beordras.
6. Den anmodade myndigheten skall medge tillämpning om ett visst
förfarande när så begärs, förutsatt att detta förfarande inte står i strid med
den anmodade medlemsstatens rättsliga och administrativa bestämmelser.
Artikel 10
1. På framställan av den begärande myndigheten skall den anmodade
myndigheten överlämna alla nödvändiga uppgifter till den förra för att
den skall kunna förhindra, upptäcka och åtala överträdelser.
2. Till de uppgifter som överlämnas skall fogas de rapporter och andra
dokument, eller utdrag ur eller vidimerade kopior av dessa rapporter och
dokument, på vilka uppgifterna grundas och som den anmodade parten
förfogar över eller som har företetts eller inhämtats för att verkställa
framställan om uppgifter.
3. Genom överenskommelse mellan den begärande och den anmodade
myndigheten, och efter att ha mottagit detaljerade anvisningar från den
anmodade myndigheten, får tjänstemän som är befullmäktigade av den
begärande myndigheten inhämta uppgifter enligt punkt 1 vid den
anmodade medlemsstatens kontor. Detta gäller alla uppgifter som härrör
från den dokumentation de anställda vid dessa kontor har tillgång till.
Dessa tjänstemän skall ha rätt att ta kopior av denna dokumentation.
Artikel 11
På framställan av den begärande myndigheten skall den anmodade
myndigheten i möjligaste mån själv utföra eller låta utföra en särskild
bevakning av en person som skäligen kan antas ha gjort sig skyldig till,
gör sig skyldig till eller genomför förberedelser för att göra sig skyldig
till överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser eller nationella
tullbestämmelser. Likaså skall den anmodade myndigheten på framställan
av den begärande myndigheten bevaka de platser, transportmedel och
varor som har samband med verksamheter som kan stå i strid med
nämnda tullbestämmelser.
Artikel 12
1. På framställan av den begärande myndigheten skall den anmodade
myndigheten genomföra eller låta genomföra lämpliga utredningar av
sådana aktiviteter som enligt den begärande myndigheten är eller
förefaller vara en överträdelse.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
98
Den anmodade myndigheten skall underrätta den begärande myndigheten
om resultaten av dessa utredningar. Artikel 10.2 gäller i tillämpliga delar.
2. Efter överenskommelse mellan den begärande och den anmodade
myndigheten får tjänstemän som har utsetts av den begärande
myndigheten närvara vid de utredningar som avses i punkt 1.
Utredningarna skall hela tiden genomföras av tjänstemän vid den
anmodade myndigheten. Den begärande myndighetens tjänstemän får
inte på eget initiativ utöva de befogenheter som den anmodade
myndighetens tjänstemän har. Däremot skall de få tillgång till samma
lokaler och dokument som de senare, genom deras förmedling och endast
i den mån det är befogat med hänsyn till den pågående utredningen.
Artikel 13
1. På framställan av den begärande myndigheten skall den anmodade
myndigheten, i enlighet med de nationella reglerna i den medlemsstat där
den är belägen, delge eller låta delge adressaten alla instrument eller
beslut som härrör från de behöriga myndigheter i den medlemsstat där
den begärande myndigheten är belägen och som berör tillämpningen av
denna konvention.
2. Till framställningarna om delgivning, som skall innehålla uppgifter
om innehållet i det instrument eller det beslut som skall delges, skall
bifogas en översättning på det officiella språket eller ett av de officiella
språken i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen,
vilket inte hindrar den senare från att avstå från en sådan översättning.
Artikel 14
Protokoll över fastställda sakförhållanden, intyg, uppgifter, handlingar,
vidimerade kopior och övriga dokument som, i enlighet med den
nationella lagstifningen, har inhämtats av tjänstemän vid den anmodade
myndigheten och översänts till den begärande myndigheten i de fall av
bistånd som avses i artiklarna 10 12, får användas som bevismaterial i
enlighet med nationell rätt av behöriga organ i den medlemsstat där den
begärande myndigheten är belägen.
AVDELNING IH
Artikel 15
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall, i enlighet med
artiklarna 16 och 17, och om inget annat följer av eventuella
99
begränsningar i nationell rätt, bistå de behöriga myndigheterna i de Prop. 1999/2000:122
övriga medlemsstaterna utan föregående begäran av dessa myndigheter. Bilaga 2
Artikel 16
I den mån det bidrar till att förhindra, upptäcka och åtala överträdelser i
en annan medlemsstat, skall vaije medlemsstats behöriga myndigheter
a) i möjligaste mån bedriva eller låta bedriva sådan särskild
övervakning som anges i artikel 11,
b) överlämna till de övriga berörda medlemsstaternas behöriga
myndigheter de uppgifter de förfogar över, och i synnerhet rapporter och
andra dokument, eller vidimerade kopior eller utdrag ur dessa rapporter
och dokument, som gäller aktiviteter som har samband med en planerad
eller begången överträdelse.
Artikel 17
Vaije medlemsstats behöriga myndigheter skall omgående meddela de
övriga berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter alla relevanta
uppgifter som rör planerade eller begångna överträdelser, i synnerhet
uppgifter om berörda varor och de nya hjälpmedel och metoder som
används för att göra sig skyldig till sådana överträdelser.
Artikel 18
Övervakningsrapporter och uppgifter som har inhämtats av en
medlemsstats tjänstemän och överlämnats till en annan medlemsstat i
samband med bistånd på eget initiativ enligt artiklarna 15 17, får
användas som bevismaterial i enlighet med nationell rätt av de behöriga
organen i den mottagande medlemsstaten.
AVDELNING IV
Artikel 19
1. Tullförvaltningama skall delta i gränsöverskridande samarbete i
enlighet med denna avdelning. De skall lämna varandra nödvändigt
bistånd när det gäller personal- och planeringsstöd. Framställningar om
samarbete skall normalt göras enligt artikel 9. I de särskilda fall som
avses i denna avdelning får tjänstemän från den begärande myndigheten
100
vidta åtgärder på den anmodade statens territorium efter medgivande av
den anmodade myndigheten.
De centrala samordningsenhetema skall ansvara för samordning och
planering av de gränsöverskridande aktiviteterna, enligt artikel 5.
2. Gränsöverskridande samarbete enligt punkt 1 får bedrivas för att
förhindra, utreda och åtala överträdelser i följande fall:
a) Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen,
ammunition, sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall,
kämmaterial eller material eller utrustning avsedda för framställning av
kärnvapen, biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med
förbud).
b) Handel med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta
Nationernas konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika
och psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av
narkotika (prekursorer).
c) Olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att
undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd i samband med import
eller export av varor, i de fall där omfattningen av handeln och den
därmed sammanhängande risken för minskade skatteintäkter eller för
höga stödutbetalningar kan medföra en avsevärd belastning för
Europeiska gemenskapernas eller för medlemsstaternas budget.
d) Annan handel med varor som är förbjudna enligt gemenskapens
eller nationella tullbestämmelser.
3. Den anmodade myndigheten skall inte vara skyldig att delta i de
särskilda formerna av samarbete enligt denna avdelning, om den typen av
begärd utredning inte är tillåten eller inte är föreskriven i den anmodade
medlemsstatens nationella rätt. I detta fall skall den begärande
myndigheten ha rätt att av samma skäl vägra gå med på
gränsöverskridande samarbete i det omvända fallet om sådant begärs av
en myndighet i den anmodade staten.
4. Om så föreskrivs i medlemsstaternas nationella rätt, skall de
deltagande myndigheterna hos sina nationella rättsliga myndigheter
ansöka om godkännande av de planerade utredningarna. För den händelse
de behöriga rättsliga myndigheternas godkännande är förenat med vissa
villkor, skall de deltagande myndigheterna säkerställa att dessa villkor
uppfylls under utredningarnas gång.
5. När en medlemsstats tjänstemän deltar i verksamhet på en annan
medlemsstats territorium i enlighet med denna avdelning och där orsakar
skador genom sin verksamhet, skall den medlemsstat på vars territorium
skadorna har orsakats gottgöra skadan i enlighet med sin nationella
lagstiftning på samma sätt som om skadan hade orsakats av dess egna
tjänstemän. Denna medlemsstat skall ersättas till fullo av den
medlemsstat vars tjänstemän har orsakat skadan för de belopp som den
har betalat till de offer eller andra personer eller institut som är
ersättningsberättigade.
6. Utan att det påverkar medlemsstatens möjligheter att utöva sina
rättigheter gentemot tredje man och oaktat skyldigheten att gottgöra
skador enligt punkt 5, andra meningen, skall vaije medlemsstat, i det fall
som avses i punkt 5, första meningen, avstå från att begära återbetalning
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
101
5 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122
från en annan medlemsstat av det belopp som motsvarar skador den
åsamkats.
7. Uppgifter som inhämtats av tjänstemän under det
gränsöverskridande samarbetet enligt artiklarna 20 24 får användas som
bevis, i enlighet med nationell rätt och, under iakttagande av de särskilda
villkor som har fastställts av de behöriga myndigheterna i den stat där
uppgifterna har inhämtats, av de behöriga organ i den medlemsstat som
erhåller uppgifterna.
8. Vid aktiviteter enligt artiklarna 20 24 skall tjänstemän på uppdrag på
en annan medlemsstats territorium behandlas likadant som tjänstemän i
denna stat när det gäller överträdelser som de är offer för eller gör sig
skyldiga till.
Artikel 20
1. Tjänstemän vid en medlemsstats tullförvaltning som i sitt eget land
förföljer en person som iakttas då han eller hon gör sig skyldig till någon
av överträdelserna som anges i artikel 19.2 och som kan leda till
utlämning, eller medverkar i en sådan överträdelse, skall utan föregående
tillstånd ha rätt att fortsätta förföljandet på en annan medlemsstats
territorium, om de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten,
på grund av särskilt brådskande omständigheter, inte på förhand har
kunnat underrättas om inresan på territoriet eller om dessa myndigheter
inte har kunnat ta sig till platsen i tid för att ta upp förföljandet.
Senast när de passerar gränsen skall de förföljande tjänstemännen
kontakta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars
territorium förföljelsen skall äga rum. Förföljandet skall avbrytas så snart
som den medlemsstat på vars territorium det äger rum begär att så skall
ske. På framställan av de förföljande tjänstemännen skall de behöriga
myndigheterna kvarhålla och förhöra den förföljde för att fastställa hans
identitet, eller anhålla honom. Medlemsstaterna skall underrätta
depositarien om de tjänstemän på vilka denna bestämmelse skall
tillämpas; depositarien skall underrätta de andra medlemsstaterna om
detta.
2. Förföljandet skall genomföras enligt följande förfarande, som skall
fastställas i den förklaring som avses i punkt 6:
a) De förföljande tjänstemännen skall inte ha rätt att gripa någon.
b) Om ingen framställan om att avbryta förföljandet görs och om de
behöriga myndigheterna på vars territorium förföljandet sker inte kan
ingripa tillräckligt snabbt, får de förföljande tjänstemännen dock ha rätt
att gripa den förföljde tills tjänstemännen i nämnda medlemsstat, vilka
omgående skall underrättas, kan fastställa hans identitet eller anhålla
honom.
3. Förföljandet skall genomföras i enlighet med punkterna 1 och 2 på
något av följande sätt, som skall fastställas i den förklaring som avses i
punkt 6:
a) Inom ett visst område eller under en viss tid efter det att gränsen har
passerats, vilket skall fastställas i förklaringen.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
102
b) Utan begränsningar i tid eller rum.
4. Förföljandet får bara genomföras på följande allmänna villkor:
a) De förföljande tjänstemännen skall rätta sig efter bestämmelserna i
denna artikel och efter lagen i den medlemsstat på vars territorium de
opererar. De skall följa de instruktioner som nämnda medlemsstats
behöriga myndigheter ger dem.
b) När förföljelsen äger rum till havs skall den, om den fortsätter ut på
det öppna havet eller i den exklusiva ekonomiska zonen, genomföras i
enlighet med internationell havsrätt som denna återges i Förenta
nationernas havsrättskonvention, och när den äger rum på en annan
medlemsstats territorium, skall den genomföras i enlighet med
bestämmelserna i denna artikel.
c) Tillträde till privata bostäder och till platser till vilka allmänheten
inte har tillträde är förbjudet.
d) De förföljande tjänstemännen skall vara lätta att identifiera, antingen
genom att de bär uniform eller en armbindel eller genom särskilda
anordningen på sina transportmedel. Civila kläder i kombination med
neutrala transportmedel utan ovannämnda kännetecken är förbjudet. De
förföljande tjänstemännen skall alltid kunna styrka sin officiella
befogenhet.
e) De förföljande tjänstemännen får bära tjänstevapen, såvida inte i)
den anmodade medlemsstaten har avgivit en allmän förklaring att vapen
aldrig får föras in på dess territorium eller ii) annat uttryckligen beslutas
av den anmodade medlemsstaten. Vid de tillfällen då en annan
medlemsstats tjänstemän tillåts bära sina tjänstevapen får de endast
användas i berättigat nödvärn.
f) I avvaktan på att bli förd inför de behöriga myndigheterna i den
medlemsstat på vars territorium förföljandet ägde rum får den förföljde,
sedan han gripits enligt punkt 2 b, endast underkastas säkerhetsvisitation.
Handfängsel får användas under förflyttning. De föremål den förföljde
har med sig får beslagtas.
g) Efter varje sådan operation som nämns i punkterna 1, 2 och 3 skall
de förföljande tjänstemännen infinna sig hos de behöriga myndigheterna i
den medlemsstat på vars territorium de har opererat och redogöra för sitt
uppdrag. På begäran av dessa myndigheter är de skyldiga att stå till
förfogande tills omständigheterna i samband med deras åtgärd har
klarlagts i tillräcklig utsträckning. Detta villkor skall gälla även om
förföljandet inte har lett till att den förföljde anhålls.
h) Myndigheterna i den medlemsstat varifrån de förföljande
tjänstemännen kommer skall, om myndigheterna i den medlemsstat på
vars territorium förföljandet äger mm så begär, bistå vid den utredning
som skall göras efter operationen de deltog i, inbegripet rättsliga
förfaranden.
5. En person som till följd av den i punkt 2 avsedda åtgärden har
anhållits av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars
territorium förföljandet ägde mm får, oavsett nationalitet, kvarhållas för
förhör. Relevanta bestämmelser i nationell rätt gäller i tillämpliga delar.
Om vederbörande inte är medborgare i den medlemsstat på vars
territorium han har anhållits, skall han försättas på fri fot senast sex
timmar efter anhållandet, varvid timmarna mellan midnatt och nio på
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
103
morgonen inte inbegrips, såvida inte nämnda medlemsstats behöriga Prop. 1999/2000:122
myndigheter dessförinnan har mottagit en begäran om tillfälligt Bilaga 2
frihetsberövande i väntan på utlämning.
6. Vid undertecknandet av denna konvention skall varje medlemsstat
avge en förklaring där den på grundval av bestämmelserna i punkterna 2,
3 och 4 fastställer hur förföljandet på dess territorium skall genomföras.
En medlemsstat får när som helst ersätta sin förklaring med en annan,
under förutsättning att denna inte inskränker räckvidden av den
föregående.
Varje förklaring skall göras efter samråd med var och en av de berörda
medlemsstaterna, i syfte att uppnå likvärdiga arrangemang i dessa stater.
7. Medlemsstaterna får bilateralt utsträcka tillämpningsområdet för
punkt 1 och anta ytterligare bestämmelser för genomförandet av denna
artikel.
8. När instrumentet för antagande av denna konvention deponeras, får
en medlemsstat förklara att den inte är bunden av denna artikel eller del
av denna. Denna förklaring får när som helst återkallas.
Artikel 21
Gränsöverskridande övervakning
1. Tjänstemän vid en medlemsstats tullförvaltning som i sitt eget land
bevakar en person som skäligen kan förmodas vara inblandad i någon av
de överträdelser som anges i artikel 19.2, skall ha rätt att fortsätta
bevakningen på en annan medlemsstats territorium, om den senare har
givit sitt tillstånd till den gränsöverskridande bevakningen på grundval av
den tidigare framställan om bistånd. Tillståndet kan vara förenat med
villkor.
Medlemsstaterna skall underrätta depositarien om de tjänstemän för
vilka denna bestämmelse skall tillämpas; depositarien skall underrätta de
andra medlemsstaterna om detta.
På begäran skall bevakningen uppdras åt tjänstemän i den medlemsstat
på vars territorium den genomförs.
Den ffamställan som nämns i första stycket skall ställas till den
myndighet som utses av var och en av medlemsstaterna och som är
behörig att lämna begärt tillstånd, eller vidarebefordra framställan.
Medlemsstaterna skall underrätta depositarien om den myndighet som
utses i detta syfte; depositarien skall underrätta de andra medlemsstaterna
om detta.
2. Om tillstånd från den andra medlemsstaten inte kan begäras på
förhand på grund av särskilt brådskande omständigheter, skall de
tjänstemän som bedriver övervakningen ha rätt att på andra sidan gränsen
fortsätta bevakningen efter en person som skäligen kan förmodas vara
inblandad i de överträdelser som avses i artikel 19.2, varvid följande
villkor skall uppfyllas:
a) De behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium
bevakningen skall fortsätta skall omedelbart meddelas, under det att
bevakningen pågår, om gränspasseringen.
104
b) En framställan i enlighet med punkt 1, skall överlämnas utan
dröjsmål och innehålla en redogörelse för skälen till att gränsen har
passerats utan förhandstillstånd.
Bevakningen skall upphöra så snart som den medlemsstat på vars
territorium den äger rum så begär efter meddelandet enligt punkt a eller
efter framställan enligt punkt b, eller om tillstånd inte erhålls fem timmar
efter det att gränsen har passerats.
3. Bevakningen enligt punkterna 1 och 2 får bara bedrivas på följande
allmänna villkor:
a) De tjänstemän som bedriver bevakningen skall rätta sig efter
bestämmelserna i denna artikel och efter lagen i den medlemsstat på vars
territorium de opererar. De skall följa de anvisningar som nämnda
medlemsstats behöriga myndigheter ger dem.
b) Med undantag för de fall som avses i punkt 2 skall tjänstemännen
under bevakningen vara försedda med ett dokument som styrker att
tillstånd har beviljats.
c) De tjänstemän som bedriver bevakningen skall alltid kunna styrka
sin officiella tjänsteställning.
d) De tjänstemän som bedriver bevakningen får bära tjänstevapen,
såvida inte i) den anmodade medlemsstaten har avgivit en allmän
förklaring att vapen aldrig får föras in på dess territorium eller ii) annat
uttryckligen beslutas av den anmodade medlemsstaten. Vid de tillfällen
då tjänstemän från andra medlemsstater tillåts bära sina tjänstevapen får
de endast användas i berättigat nödvärn.
e) Tillträde till privatbostäder och till platser till vilka allmänheten inte
har tillträde är förbjudet.
f) De tjänstemän som bedriver bevakningen får varken kvarhålla och
förhöra den bevakade eller anhålla honom.
g) Varje operation skall avrapporteras till myndigheterna i den
medlemsstat på vars territorium den har genomförts. Det kan begäras att
de tjänstemän som bedriver bevakningen personligen inställer sig.
h) Om myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium
bevakningen har ägt rum så begär, skall myndigheterna i den
medlemsstat där de tjänstemän som bedriver bevakningen kommer ifrån,
bistå vid den utredning som följer på den operation de har deltagit i,
inbegripet rättsliga förfaranden.
4. Medlemsstaterna får bilateralt utsträcka tillämpningsområdet för
denna artikel och anta ytterligare bestämmelser för genomförandet av
den.
5. När instrumentet för antagande av denna konvention deponeras, får
varje medlemsstat förklara att den inte är bunden av denna artikel eller
del av den. En sådan förklaring får när som helst återkallas.
Artikel 22
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
1. Varje medlemsstat skall åta sig att säkerställa att det på dess
territorium på framställan av en annan medlemsstat kan tillåtas
105
kontrollerade leveranser inom ramen för utredningar av utlämningsbara
brott.
2. Beslut om genomförande av kontrollerade leveranser skall i vaije
enskilt fall fattas av den anmodade medlemsstatens behöriga myndigheter
under iakttagande av den medlemsstatens nationella rätt.
3. Genomförandet av kontrollerade leveranser skall ske enligt den
anmodade medlemsstatens förfaranden. Ledning och kontroll av
operationen skall tillkomma den medlemsstatens behöriga myndigheter.
För att undvika varje avbrott av övervakningen skall den anmodade
myndigheten överta kontrollen av leveransen vid gränsen eller vid en
överenskommen punkt. Den skall säkerställa att varorna övervakas under
resten av färden på ett sådant sätt att den när som helst kan anhålla
gärningsmännen och beslagta varorna.
4. Försändelser som man har kommit överens om att kontrollera
leveransen av kan, med de berörda medlemsstaternas medgivande, hejdas
och tillåtas att fortsätta, antingen utan åtgärd eller efter det att deras
ursprungliga innehåll har avlägsnats eller ersatts helt eller delvis.
Artikel 23
1. På framställan av den begärande myndigheten får den anmodade
myndigheten ge tillstånd åt sådana tjänstemän från tullförvaltningen i den
begärande medlemsstaten eller tjänstemän som handlar på en sådan
förvaltnings vägnar och som opererar under antagen identitet (hemliga
utredare) att operera på den anmodade medlemsstatens territorium. Den
begärande myndigheten skall inkomma med en sådan framställan enbart
om det skulle vara ytterst svårt att klarlägga sakförhållandena utan att
genomföra de planerade utredningsåtgärdema. Tjänstemännen i fråga
skall inom ramen för sin verksamhet ha tillstånd att samla in uppgifter
och etablera kontakt med misstänkta eller andra personer som har
samröre med dem.
2. Hemliga utredningar i den anmodade medlemsstaten skall ha
begränsad varaktighet. Utredningarna skall förberedas och ledas av
berörda myndigheter i den anmodade och i den begärande medlemsstaten
i nära samarbete.
3. Den anmodade myndigheten skall, i enlighet med sin nationella rätt
bestämma på vilka villkor som den hemliga utredningen skall tillåtas
samt villkoren för dess genomförande. Om uppgifter som rör en annan
överträdelse än den som omfattas av den ursprungliga framställan erhålls
under det att en hemlig utredning pågår, skall villkoren för hur sådana
uppgifter får användas också avgöras av den anmodade myndigheten i
enlighet med dess nationella rätt.
4. Den anmodade myndigheten skall tillhandahålla den personal och de
tekniska hjälpmedel som behövs. Den anmodade myndigheten skall vidta
alla nödvändiga åtgärder för att skydda de tjänstemän som avses i punkt 1
när de är aktiva i den anmodade medlemsstaten.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
106
5. När instrumentet för antagande av denna konvention deponeras, får
varje medlemsstat förklara att den inte är bunden av denna artikel eller
del av denna. En sådan förklaring får när som helst återkallas.
Artikel 24
Gemensamma specialutredningslag
1. Myndigheterna i flera medlemsstater får, genom ömsesidig
överenskommelse, inrätta ett gemensamt specialutredningslag som
stationeras i en medlemsstat och består av tjänstemän som har relevant
specialkompetens.
Detta gemensamma specialutredningslag skall ha följande uppgifter:
- Genomföra svåra och krävande utredningar av vissa bestämda
överträdelser, som kräver samtidiga och samordnade insatser i de berörda
medlemsstaterna.
- Samordna gemensamma insatser för att förhindra och upptäcka
bestämda typer av överträdelser samt inhämta uppgifter om de
inblandade personerna, personer i deras omgivning och deras metoder.
2. De gemensamma specialutredningslagen skall operera på följande
allmänna villkor:
a) De skall bara inrättas i ett bestämt syfte och för begränsad tid.
b) Laget skall ledas av en tjänsteman från den medlemsstat där laget
skall bedriva sin verksamhet.
c) De deltagande tjänstemännen skall vara bundna av lagen i den
medlemsstat på vars territorium laget skall bedriva sin verksamhet.
d) Den medlemsstat där laget skall bedriva sin verksamhet skall skapa
de nödvändiga organisatoriska förutsättningarna för att laget skall kunna
operera.
3. Deltagandet i laget skall inte ge de tjänstemän som ingår i det
befogenhet att ingripa på en annan medlemsstats territorium.
AVDELNING V
Artikel 25
1. Vid utbyte av uppgifter skall tullförvaltningama i varje enskilt fall ta
hänsyn till kraven på skydd av personuppgifter. De skall särskilt ta
hänsyn till tillämpliga bestämmelser i Europarådets konvention av den 28
januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av
personuppgifter. I detta syfte får en medlemsstat, i enlighet med punkt 2,
uppställa villkor för hur informationen får behandlas av en annan
medlemsstat till vilken dessa personuppgifter har lämnats.
2. Utan att det påverkar bestämmelserna i konventionen om
användning av informationsteknologi för tulländamål skall följande
bestämmelser tillämpas på överföring av personuppgifter enligt denna
konvention:
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
107
a) Personuppgifter får av den mottagande myndigheten endast behandlas
för de ändamål som avses i artikel 1.1. Utan föregående samtycke från
den medlemsstat som har tillhandahållit dem, får den myndigheten
överföra dem till sina tullförvaltningar, samt utredande och rättsliga
organ för att möjliggöra för dessa att åtala och bestraffa överträdelser i
enlighet med vad som anges i artikel 4.3. I övriga fall krävs samtycke
från den medlemsstat som har tillhandahållit dem.
b) Den myndighet i medlemsstaten som överlämnar uppgifter skall se
till att de är korrekta och aktuella. Om det visar sig att uppgifter har
överlämnats som är oriktiga eller uppgifter har överlämnats som inte
borde ha överlämnats eller att det krävs att lagligen överlämnade
uppgifter i ett senare skede förstörs i enlighet med lagen i den
överlämnande medlemsstaten skall den mottagande myndigheten
omedelbart underrättas om detta. Den är då skyldig att korrigera
uppgifterna i fråga eller förstöra dem. Om den mottagande myndigheten
har anledning att tro att överlämnade uppgifter är oriktiga eller bör
förstöras, skall den underrätta den överlämnande myndigheten.
c) I fall då överlämnade uppgifter, i enlighet med lagen i den
överlämnande medlemsstaten, skall förstöras eller ändras, skall den
berörda personen ha rätt att rätta uppgiften.
d) De berörda myndigheterna skall skriftligen bekräfta överföringen
och mottagandet av de uppgifter som har utväxlats.
e) Den överlämnande myndigheten och den mottagande myndigheten
skall vara skyldiga att meddela den berörda personen, på dennes
framställan, vilka uppgifter om honom/henne som har överlämnats samt
för vilket ändamål de är avsedda. Denna skyldighet skall inte föreligga,
om det efter utredning visar sig att allmänintresset av att inte lämna ut
uppgifterna till den berörda personen väger tyngre än den berörda
personens intresse av att få uppgifterna. Vidare skall den berörda
personens rätt att få veta vilka uppgifter om honom/henne som har
överlämnats regleras av nationella lagar, andra författningar och
förfaranden i den medlemsstat på vars territorium uppgifterna begärs.
Innan beslut fattas om att lämna ut uppgifterna till vederbörande, skall
den överlämnande myndigheten beredas tillfälle att yttra sig.
f) Medlemsstaterna skall i enlighet med sina egna lagar, förordningar
och förfaranden vara ansvariga för den skada som åsamkas en person
genom att de överlämnade uppgifterna behandlas i den berörda
medlemsstaten. Detsamma skall gälla om skadan orsakas av att oriktiga
uppgifter har överlämnats eller av att den överlämnande myndigheten har
handlat i strid med konventionen.
g) De överlämnade uppgifterna skall bara bevaras så länge som det är
nödvändigt för att syftet med överlämnandet skall uppnås. Den berörda
medlemsstaten skall vid lämplig tidpunkt försäkra sig om behovet av att
behålla uppgifterna.
h) De uppgifter som överförs skall under alla omständigheter
åtminstone åtnjuta det skydd som den mottagande medlemsstaten
tillförsäkrar uppgifter av samma slag.
i) Varje medlemsstat skall vidta lämpliga åtgärder för att genom en
effektiv kontroll säkerställa att denna artikel efterlevs. Varje medlemsstat
kan anförtro denna uppgift åt de nationella kontrollmyndigheter som
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
108
avses i artikel 17 i konventionen om användning av
informationsteknologi på tullområdet.
3. Uttrycket "behandling av personuppgifter" i denna artikel skall
omfattas av definitionen i artikel 2 b i Europaparlamentets och rådets
direktiv 95/46 EG av den 24 oktober 1995 om skyddet för enskilda
personer med avseende på behandlingen av personuppgifter och om det
fria flödet av sådana uppgifter (1).
AVDELNING VI
Artikel 26
1. Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att avgöra
varje tvist mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av
denna konvention, om rådet inte har lyckats avgöra tvisten inom sex
månader efter det att den hänskjutits till rådet av en av dess
medlemsstater.
2. Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att avgöra
varje tvist mellan medlemsstaterna och kommissionen om tolkningen
eller tillämpningen av denna konvention som inte har kunnat avgöras
genom förhandling. En sådan tvist kan hänskjutas till EG-domstolen sex
månader efter den dag då en av parterna underrättade den andra parten
om att det föreligger en tvist.
3. Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig enligt
villkoren i punkterna 4 7 att meddela förhandsavgöranden om tolkningen
av denna konvention.
4. Varje medlemsstat kan, genom en förklaring som avges vid
undertecknandet av denna konvention eller vid varje annat tillfälle efter
undertecknandet, godkänna Europeiska gemenskapernas domstols
behörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av denna
konvention på de villkor som anges i antingen punkt 5 a eller punkt 5 b.
5. En medlemsstat som har avgivit en förklaring enligt punkt 4 skall
ange antingen att
a) varje domstol i den staten, mot vars avgöranden det inte finns något
rättsmedel enligt nationell lagstiftning, får begära att Europeiska
gemenskapernas domstol meddelar ett förhandsavgörande i en fråga som
uppkommer vid den domstolen och som rör tolkningen av denna
konvention, om den domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt
för att döma i saken, eller att
b) varje domstol i den staten får begära att Europeiska gemenskapernas
domstol meddelar ett förhandsavgörande i en fråga som uppkommer vid
den domstolen och som rör tolkningen av denna konvention, om den
domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken.
6. Protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols stadga och
dess rättegångsregler skall tillämpas.
7. Varje medlemsstat skall, oavsett om den har avgivit en förklaring
enligt punkt 4, ha rätt att till Europeiska gemenskapernas domstol
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
109
6 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122
inkomma med inlagor eller skriftliga synpunkter i ärenden som
hänskjutits till domstolen enligt punkt 5.
8. Domstolen skall inte vara behörig att pröva giltigheten eller
proportionaliteten av de aktiviteter som behöriga brottsbekämpande
organ utför inom ramen för denna konvention, eller av medlemsstaternas
utövning av sitt ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda
den inre säkerheten.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
AVDELNING VII
Artikel 27
Tullförvaltningama skall i vaije enskilt fall av informationsutbyte ta
hänsyn till kraven på utredningssekretess. I detta syfte får en medlemsstat
uppställa villkor för hur informationen får användas av en annan
medlemsstat till vilken denna information kan lämnas.
Artikel 28
Undantag från skyldigheten att lämna bistånd
1. Denna konvention skall inte tvinga medlemsstaternas myndigheter att
lämna ömsesidigt bistånd, om detta sannolikt skulle störa den berörda
statens allmänna ordning eller skada andra väsentliga intressen, särskilt
vad gäller dataskydd, eller då omfattningen av de begärda åtgärderna,
särskilt inom ramen för de särskilda samarbetsformema enligt avdelning
IV, är uppenbart oproportionerliga i förhållande till den påstådda
överträdelsens svårighetsgrad. I sådana fall kan bistånd helt eller delvis
vägras eller bifallas under förutsättning att vissa villkor uppfylls.
2. Varje avslag att lämna bistånd skall motiveras.
Artikel 29
1. Medlemsstaterna skall normalt avsäga sig alla krav på ersättning av
kostnader som uppstått vid genomförandet av denna konvention med
undantag för kostnader för arvoden till experter.
2. Om väsentliga och extraordinära utgifter krävs för att verkställa en
framställan, skall de berörda tullförvaltningama samråda för att fastställa
de villkor under vilka en begäran skall verkställas samt på vilket sätt
kostnaderna skall bäras.
110
Artikel 30
Prop.1999/2000:122
Bilaga 2
1. Med undantag av de reservationer som anges i artikel 20.8, artikel 21.5
och artikel 23.5 är reservationer mot denna konvention inte tillåtna.
2. De medlemsstater som redan har träffat inbördes avtal som omfattar
de områden som regleras i avdelning IV i denna konvention får göra
reservationer enligt punkt 1 endast om dessa inte påverkar deras
skyldigheter enligt sådana avtal.
3. De skyldigheter som följer av bestämmelserna om gradvis
avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna i konventionen
av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni
1985, där ett förstärkt samarbete föreskrivs, skall därför inte beröras av
denna konvention när det gäller förbindelserna mellan de medlemsstater
som är bundna av dessa bestämmelser.
Artikel 31
1. Denna konvention skall tillämpas på medlemsstaternas territorier
enligt artikel 3.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober
1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (2), med de
ändringar som följer av anslutningsakten för Republiken Österrike,
Republiken Finland och Konungariket Sverige samt de anpassningar av
fördragen som unionen grundar sig på (3) samt av Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996 (4), som
för Förbundsrepubliken Tysklands del även omfattar ön Helgoland och
Biisingens territorium (inom ramen för och i enlighet med fördraget av
den 23 november 1964, eller gällande version, mellan
Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiziska edsförbundet om att
inkludera kommunen Busingen am Hochrein i Schweiziska
edsförbundets tullområde) samt kommunerna Livigno och Campione
dTtalia för Republiken Italien, och den skall även tillämpas på det
territorialvatten, de inre vattenvägar och det luftrum som ingår i
medlemsstaternas territorier.
2. Rådet, som skall besluta enhälligt enligt förfarandet i avdelning VI i
Fördraget om Europeiska unionen, kan anpassa punkt 1 till varje ändring
av de bestämmelser i gemenskapsrätten som avses där.
Artikel 32
1. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall underrätta depositarien när de konstitutionella
förfaranden för antagande av denna konvention har genomförts.
3. Denna konvention träder i kraft nittio dagar efter det att den
underrättelse som avses i punkt 2 lämnats av den stat som skall vara
111
medlem i Europeiska unionen när rådet antar den akt genom vilken denna
konvention upprättas som sist fullgör denna formalitet.
4. Fram till det att denna konvention träder i kraft får varje
medlemsstat i samband med underrättelse enligt punkt 2 eller därefter
förklara att konventionen, med undantag av artikel 26 i denna, vad
medlemsstaten beträffar, är tillämplig i dess förbindelser med de
medlemsstater som har gjort samma förklaring. Sådana förklaringar skall
börja gälla nittio dagar efter det att de har deponerats.
5. Denna konvention skall tillämpas endast på sådana framställningar
som görs efter dagen när den träder i kraft eller efter dagen då den börjar
tillämpas mellan den anmodade medlemsstaten och den begärande
medlemsstaten.
6. Medlemsstaternas konvention av den 7 september 1967 om
ömsesidigt bistånd mellan de respektive tullförvaltningama skall
upphävas den dag då denna konvention träder i kraft.
Artikel 33
1. Varje stat som blir medlem av Europeiska unionen skall ha rätt att
ansluta sig till denna konvention.
2. Den av Europeiska unionens råd upprättade konventionstexten på
den anslutande medlemsstatens språk är giltig.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
4. Denna konvention skall, i förhållande till vaije stat som ansluter sig
till den, träda i kraft nittio dagar efter det att staten har deponerat sitt
anslutningsinstrument eller på dagen för denna konventions
ikraftträdande, om denna ännu inte har trätt i kraft när
nittiodagarsperioden löper ut.
5. Om denna konvention ännu inte har trätt i kraft när en anslutande
medlemsstat deponerat sitt anslutningsinstrument, skall artikel 32.4
tillämpas för anslutna medlemsstater.
Artikel 34
1. Ändringar av denna konvention får föreslås av varje medlemsstat i
egenskap av hög fördragsslutande part.
Varje ändringsförslag skall tillställas depositarien, som skall lämna det
till rådet och kommissionen.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31.2 skall ändringarna
av denna konvention fastställas av rådet, som skall rekommendera
medlemsstaterna att anta dem i enlighet med deras respektive
konstitutionella bestämmelser.
3. De enligt punkt 2 fastställda ändringarna träder i kraft i enlighet med
bestämmelserna i artikel 32.3.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
112
Artikel 35
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
1. Generalsekreteraren vid Europeiska unionens råd skall vara depositarie
för denna konvention.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra uppgifter om vilka medlemsstater som har antagit och
anslutit sig till konventionen, om genomförandet, förklaringar och
reservationer samt alla andra meddelanden om denna konvention.
(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
(2) EGT L 302, 19.10.1992, s. 2.
(3) EGT L 1, 1.1.1995, s. 181.
(4) EGT L 17, 21.1.1997, s. 2.
BILAGA
FÖRKLARINGAR SOM SKALL BIFOGAS KONVENTIONEN OCH
OFFENTLIGGÖRAS I OFFICIELLA TIDNINGEN
1. Till artiklarna 1.1 och 28
Med hänvisning till undantagen från skyldigheten att lämna bistånd i
artikel 28 i konventionen, förklarar Italien att verkställandet av en
framställan om ömsesidigt bistånd på grundval av konventionen, när det
gäller överträdelser som enligt italiensk lag inte är överträdelser av
nationella tullbestämmelser eller av gemenskapens tullbestämmelser
beroende på uppdelningen av behörigheten mellan de nationella
myndigheterna när det gäller att förhindra och åtala brott kan störa den
allmänna ordningen eller skada andra väsentliga nationella intressen.
2. Till artiklarna 1.2 och 3.2
Danmark och Finland förklarar att de tolkar begreppet "rättsliga
myndigheter" eller "rättslig myndighet" i artiklarna 1.2 och 3.2 i
konventionen på samma sätt som de gör i de förklaringar de har avgivit
enligt artikel 24 i Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i
brottmål, undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959.
3. Till artikel 4.3 andra strecksatsen
Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 andra strecksatsen endast
omfattar sådana handlingar genom vilket en person deltar när en grupp
personer, som handlar i ett gemensamt syfte, gör sig skyldig till en eller
flera av de berörda överträdelserna, även om personen i fråga inte deltar i
113
själva utförandet av brottet eller brotten i fråga. Ett sådant deltagande
skall vara grundat på kunskaper om gruppens syfte och brottsliga
aktiviteter i allmänhet, eller kunskaper om gruppens avsikt att begå det
eller de ifrågavarande brottet(n).
4. Till artikel 4.3 tredje strecksatsen
Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 tredje strecksatsen endast är
tillämplig för de bakomliggande brott, avseende vilka mottagande av
stulna varor, alltid är straffbara enligt dansk lag, däri inbegripet paragraf
191 a i den danska strafflagen om mottagande av stulna droger och
paragraf 284 i strafflagen om mottagande av stulna varor i förbindelse
med smuggling av särskilt grov art.
5. Till artikel 6.4
Danmark, Finland och Sverige förklarar att sambandsmännen enligt
artikel 6.4 också kan företräda Norges och Islands intressen eller vice
versa. De fem nordiska ländema har sedan 1982 haft ett arrangemang där
de utplacerade sambandsmännen från ett av de deltagande ländema också
företräder de andra deltagande ländema. Detta arrangemang gjordes för
att förstärka kampen mot olaglig narkotikahandel och att begränsa den
ekonomiska bördan för enskilda länder genom utplaceringen av
sambandsmännen. Danmark, Finland och Sverige fäster stort avseende
vid att detta väl fungerande arrangemang fortsätter.
6. Till artikel 20.8
Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 20 på följande
villkor:
Om förföljelse utförs till havs eller i luften av tullmyndigheterna i en
annan medlemsstat får förföljelsen utsträckas till danskt territorium,
inbegripet danska territorialvatten och luftrummet ovanför danskt
territorium, endast om behöriga danska myndigheter har fått
förhandsunderrättelse därom.
7. Till artikel 21.5
Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 21 på följande
villkor:
Gränsöverskridande övervakning utan föregående tillstånd får utföras
endast i enlighet med artikel 21.2 och 21.3 om det finns allvarliga skäl att
förmoda att de personer som bevakas är inblandade i någon av de
överträdelser som anges i artikel 19.2 och som kan föranleda utlämning.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
114
8. Till artikel 25.2 i
Medlemsstaterna skall åta sig att i rådet informera varandra om vilka
åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att de åtaganden som avses i
punkt i) efterlevs.
9. Förklaring enligt artikel 26.4
Vid undertecknandet av denna konvention har följande förklarat att de
godkänner domstolens behörighet på de i artikel 26.5 angivna villkoren:
- Irland enligt förfarandena i artikel 26.5 a,
- Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Republiken
Italien och Republiken Österrike enligt förfarandena i artikel 26.5 b.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 2
FÖRKLARING
Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Italien och Republiken
Österrike, förbehåller sig rätten att i sin nationella lagstiftning föreskriva,
att när en fråga om tolkningen av konventionen om ömsesidigt bistånd
och samarbete mellan tullförvaltningama uppkommer i en fråga vid en
sådan domstol i en medlemsstat mot vars avgöranden det inte finns något
rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen
föra frågan vidare till Europeiska gemenskapernas domstol.
115
Förklarande rapport om konventionen upprättad på
grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska
unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan
tullförvaltningar
(Antagen av rådet den 28 maj 1998)
(98/C 189/01)
i) Syftet med konventionen upprättad på grundval av artikel K.3 i
Fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete
mellan tullförvaltningar (konventionen) (EGT C 24, 23.1.1998, s. 1) är
att förbättra samarbetet mellan EU:s medlemsstaters tullförvaltningar när
det gäller att förhindra, utreda och åtala överträdelser av
tullbestämmelsema. Konventionen upprättades av Europeiska unionens
råd i Bryssel den 18 december 1997 och undertecknades samma dag. Den
bygger på en tidigare konvention om tullsamarbete, nämligen
konventionen mellan medlemsstaterna i Europeiska ekonomiska
gemenskapen om ömsesidigt bistånd mellan tullmyndigheterna,
undertecknad i Rom den 7 september 1967 (1967 års Neapelkonvention).
Historisk bakgrund
ii) Effektivt samarbete mellan tullförvaltningar har alltid haft hög
prioritet.
iii) 1967 års Neapelkonvention kom till som ett resultat av insikten att
samarbete mellan tullförvaltningama skulle bidra till att säkerställa
korrekt uppbörd av tullar och andra import- och exportavgifter samt
förbättra effektiviteten när det gäller att förhindra, utreda och åtala
överträdelser av tullbestämmelsema. Alla Europeiska unionens
medlemsstater med undantag av Sverige, Finland och Österrike har sedan
dess anslutit sig till konventionen (1).
iv) Sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft har tullsamarbetet givits
hög prioritet inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska
unionen. Det fanns en insikt om att det var nödvändigt att utarbeta en ny
konvention för att uppdatera 1967 års Neapelkonvention mot bakgrund
av den inre marknaden och avskaffandet av rutintullkontroller vid de inre
gränserna. Arbetet med utkastet till konventionen fanns med bland de
prioriterade verksamhetsområdena i rådets resolution av den 14 oktober
1996 om fastställande av prioriteringar för samarbetet i rättsliga och
inrikes frågor under tiden 1 juli 1996 30 juni 1998 (EGT C 319,
26.10.1996, s. 1).
v) Diskussionerna om en ny konvention hade inletts 1990. De första
utkasten till en konvention innehöll förslag till ett tullinformationssystem
(TIS) som sedan togs bort och behandlades i en särskild konvention.
Konventionen om användning av informationsteknologi för tulländamål
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
116
(TIS-konventionen EGT C 316, 27.11.1995, s. 33) antogs 1995. Efter
överenskommelsen om TIS-konventionen började förhandlingarna om
konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan
tullförvaltningar på nytt.
Stöd på hög nivå för konventionen om ömsesidigt bistånd
och samarbete mellan tullförvaltningar
vi) På senare tid har stöd för ingående av denna konvention uttryckts på
hög nivå vid ett flertal tillfällen. Som ett erkännande av
tullförvaltningamas viktiga roll i kampen mot den organiserade
brottsligheten rekommenderade till exempel rådet i sin handlingsplan mot
den organiserade brottsligheten som godkändes av Europeiska rådet i
Amsterdam i juni 1997, att diskussionerna om konventionen skulle vara
avslutade före utgången av 1997 (EGT C 251, 15.8.1997, s. 1).
Handlingsplanen innehåller också en allmän rekommendation om att
eventuella ratificeringsförfaranden snabbt skall föras upp på de nationella
parlamentens dagordningar.
vii) I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet (En
åtgärdsplan för transiteringen i Europa En ny tullpolitik) som följer
Europaparlamentets tillfälliga undersökningskommitté för frågor om
bedrägeri vid transitering rekommenderas också följande (i punkt 4.3.4):
"Förutom förebyggande av bedrägeri är det nödvändigt att utveckla en
politik för upptäckt och bekämpning av det, särskilt när det är ett led i
den stora organiserade finansiella och ekonomiska brottsligheten. En
förutsättning för detta är dels effektivt genomförande av befintliga
instrument, varav vissa är nya, och dels att lämpliga instrument och
mekanismer utvecklas för införande av en politik för utökade
straffrättsliga åtgärder."
Ingåendet av konventionen bör ses som ett viktigt bidrag till att uppnå
detta mål.
Befintliga rättsliga grunder för tullsamarbete
viii) Det finns ett behov av ett effektivt samarbete mellan
tullförvaltningama i medlemsstaterna inom både Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen och avdelning VI i Fördraget
om Europeiska unionen. Tullsamarbetet inom ramen för Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen gäller korrekt tillämpning av
gemenskapens tull- och jordbrukslagstiftning. Tullsamarbetet inom
ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen gäller
brottsbekämpning i samband med överträdelser av tullbestämmelsema,
dvs. att upptäcka, utreda och åtala överträdelser av nationella
tullbestämmelser samt att bestraffa och åtala överträdelser av
gemenskapens tullbestämmelser. Dessa begrepp definieras i
konventionen och förklaras längre fram i denna förklarande rapport. Den
befintliga Neapelkonventionen från 1967 kommer att upphävas när den
nya konventionen har ratificerats i alla medlemsstater och träder i kraft.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
117
ix) Inom gemenskapsramen föreskrivs det i rådets förordning (EG) nr Prop. 1999/2000:122
515/97 ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa Bilaga 3
myndigheter samt samarbete mellan dessa och kommissionen för att
säkerställa en korrekt tillämpning av tull-och jordbrukslagstiftningen
(EGT L 82, 22.3.1997, s. 1). Förordningens bestämmelser om bistånd på
begäran och om bistånd på eget initiativ är nästan desamma som
motsvarande bestämmelser i föreliggande konvention. I tabellen i bilaga
A till denna förklarande rapport anges de motsvarande bestämmelserna.
Medan förordning (EG) nr 515/97 omfattar bistånd och samarbete när det
gäller att upptäcka och utreda överträdelser av gemenskapens
tullbestämmelser, anges i den här konventionen de nödvändiga formerna
för samarbetet när det gäller att åtala och bestraffa sådana överträdelser,
särskilt genom straffrättsliga åtgärder.
x) Bestämmelserna i förordning (EG) nr 515/97 har, där de är
tillämpliga, ersatt motsvarande bestämmelser i 1967 års
Neapelkonvention. 1967 års Neapelkonvention fortsätter att föreskriva
tullsamarbete beträffande straffrättsliga förfaranden. Till dess att
medlemsstaterna har överfört den nya konventionen kommer
tullsamarbetet inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska
unionen även i fortsättningen att baseras på 1967 års Neapelkonvention.
1967 års Neapelkonvention är den rättsliga grunden för
informationsutbytet mellan tullförvaltningama. Så snart den nya
konventionen träder i kraft kommer även den att ingå i den rättsliga
grunden för det informationsutbyte som föreskrivs i TIS-konventionen.
Ikraftträdande
xi) Konventionen kommer att träda i kraft nittio dagar efter det att den
sista medlemsstaten har fullgjort de konstitutionella förfarandena för dess
antagande. Fram till dess att konventionen träder i kraft får varje
medlemsstat förklara att den kommer att tillämpa konventionen i
förbindelserna med de medlemsstater som har avgett samma förklaring.
Det innebär att medlemsstaterna inte behöver vänta tills den sista
medlemsstaten genomfört sina förfaranden innan de kan tillämpa
konventionens bestämmelser.
xii) 1967 års Neapelkonvention kommer att tillämpas för samarbete
som berör de signatärmedlemsstater som ännu inte har genomfört de
konstitutionella förfarandena för att anta den nya konventionen eller som
har genomfört dessa förfaranden man inte avgett den förklaring som
avses i punkt xi. 1967 års Neapelkonvention kommer att upphöra att gälla
när den nya konventionen träder i kraft.
xiii) En framställan om bistånd och samarbete kommer att bifallas i
enlighet med nationell lagstiftning. Så snart konventionen träder i kraft
kommer medlemsstaterna att vara tvingade att tillämpa bestämmelserna i
den. De enda undantagen anges i artiklarna 19.3, 19.4 och 28 i
konventionen enligt vilka undantag medges från skyldigheten att lämna
bistånd samt i artikel 30 i konventionen enligt vilken reservationer
medges när det gäller de frivilliga bestämmelserna om förföljande över
gräns, gränsöverskridande övervakning och hemliga utredningar.
118
Förhållandet till andra bestämmelser om samarbete i brottmål
xiv) I artikel 1 i konventionen fastställs förhållandet mellan konventionen
och bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål mellan rättsliga
myndigheter samt befintliga bilaterala och multilaterala avtal. Enligt
konventionen måste inbördes rättshjälp mellan tullförvaltningar skiljas
från inbördes hjälp i brottmål; medan den första har att göra med
nationella bestämmelser och gemenskapsbestämmelser inom tullområdet
som berör vissa straffrättsliga aspekter, hänför sig den senare enbart till
bestämmelserna i strafflagen. Medlemsstaterna är inte förhindrade att
ingå eller utnyttja befintliga överenskommelser, förutsatt att dessa är
fördelaktigare än bestämmelserna i konventionen.
xv) I artikel 3 i konventionen föreskrivs det att när en rättslig
myndighet genomför eller leder en brottsutredning får denna myndighet
avgöra om den skall tillämpa bestämmelserna i konventionen eller
bestämmelserna om inbördes rättshjälp i brottmål. Huruvida en rättslig
myndighet skall medverka samt den rättsliga myndighetens beslut om
vilka bestämmelser som skall tillämpas beror på den nationella
lagstiftningen och de särskilda omständigheterna i vaije enskilt fall.
xvi) I artikel 30 i konventionen fastställs förhållandet mellan
konventionen och Schengensystemet. Konventionen påverkar inte
fördelaktigare bestämmelser i konventionen från 1990 om tillämpning av
Schengenavtalet (Schengenkonventionen), och den tillåter inte de
medlemsstater som också är medlemmar i Schengen att avsäga sig några
skyldigheter som de har ingått enligt Schengenkonventionen. De
bestämmelser i de båda konventionerna som motsvarar varandra beskrivs
mer detaljerat längre fram i denna förklarande rapport. De bestämmelser
som motsvarar varandra visas också i tabellen i bilaga A.
Kort sammanfattning av bestämmelserna i konventionen om ömsesidigt
bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar
xvii) I konventionen föreskrivs bistånd på framställan och bistånd på eget
initiativ mellan tullförvaltningar. Dessa bestämmelser är i stor
utsträckning en upprepning av bestämmelserna i 1967 års
Neapelkonvention. I bilaga A till denna förklarande rapport finns en
tabell som visar de bestämmelser som motsvarar varandra.
xviii) Den nya konventionen går på flera sätt längre än 1967 års
Neapelkonvention. I konventionen föreskrivs särskilda samarbetsformer
mellan tullförvaltningar. Dessa särskilda samarbetsformer inbegriper
förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning, kontrollerade
leveranser, hemliga utredningar och gemensamma specialutredningslag.
Enligt artiklarna 20.8, 21.5 och 23.5 får medlemsstaterna förklara att de
inte är bundna av vissa bestämmelser eller delar av dessa vilka avser
särskilda samarbetsformer. Dessa förklaringar får återtas när som helst.
Andra brottsbekämpande myndigheter än tullen får under vissa
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
119
omständigheter använda de bestämmelser i konventionen som inte
återfinns i 1967 års Neapel-konvention.
xix) Konventionen innehåller bestämmelser om dataskydd som
omfattar uppgifter som utväxlas utanför TIS. Det kommer mestadels att
röra sig om ickeautomatiserat utbyte av uppgifter. TIS-konventionen
innehåller egna regler för dataskydd.
xx) I artikel 26 i konventionen anges också att Europeiska
gemenskapernas domstol har en uppgift i samband med tolkningen av
konventionen.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
II. KOMMENTAR TILL ARTIKLARNA
AVDELNING I
Allmänna bestämmelser
Artikel 1
1.1 I denna artikel föreskrivs det att konventionens tillämpningsområde
skall omfatta medlemsstater som ger varandra ömsesidigt bistånd i syfte
att förhindra och upptäcka överträdelser av nationella tullbestämmelser
samt åtala och bestraffa överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser
och av nationella tullbestämmelser.
1.2 I detta sammanhang bör det noteras att förhindrande och upptäckt
av överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser omfattas av
förordning (EG) nr 515/97. Verkställighet (dvs. åtal och bestraffning) av
sådana överträdelser faller inom ramen för avdelning VI i Fördraget om
Europeiska unionen och omfattas av den här konventionen.
Gemenskapens tullbestämmelser och nationella tullbestämmelser
definieras i artikel 4 i konventionen.
1.3 I artikeln föreskrivs det också att konventionen inte skall inverka
på tillämpliga bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål mellan
rättsliga myndigheter eller redan befintliga, fördelaktigare bestämmelser i
bilaterala eller multilaterala avtal. Medlemsstaterna behöver inte avstå
från att ingå eller utnyttja befintliga överenskommelser om inbördes
rättshjälp, eller bilaterala eller multilaterala överenskommelser om
ömsesidigt bistånd, förutsatt att dessa är fördelaktigare. Denna
bestämmelse motsvarar en liknande bestämmelse i artikel 23 i 1967 års
Neapelkonvention.
1.4 Valet av modell för genomförande av det ömsesidiga biståndet
beror på de särskilda omständigheterna i vaije enskilt fall.
1.5 Danmark och Finland har avgett förklaringar om deras tolkning av
begreppet rättsliga myndigheter i artiklarna 1.2 och 3.2 i konventionen.
Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande
rapport.
120
Artikel 2
2.1 I denna artikel klargörs att tullförvaltningarna bara kan tillämpa
konventionen inom ramen för sina nationella befogenheter och att
konventionen inte påverkar tullförvaltningamas nationella befogenheter.
2.2 Vad som avses med tullförvaltningar i denna konvention definieras
i artikel 4.7 i konventionen.
2.3 I samband med denna konvention bör det uppmärksammas att
tullförvaltningamas behörighetsområden i hög grad skiljer sig åt mellan
de olika medlemsstaterna.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
Artikel 3
3.1 I denna artikel noteras det att konventionen omfattar ömsesidigt
bistånd och samarbete inom ramen för brottsutredningar om överträdelser
av nationella tullbestämmelser och av gemenskapens tullbestämmelser.
Det konstateras att en rättslig myndighet som genomför eller leder en
brottsutredning får avgöra om den skall tillämpa bestämmelserna i denna
konvention eller bestämmelserna om inbördes rättshjälp i brottmål.
3.2 Beslutet beror på de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall
och på den begärande medlemsstatens principer för straffrättsliga
förfaranden.
3.3 Medlemsstaterna skall tillämpa konventionen inom ramen för sin
nationella lagstiftning. Det beror på bestämmelserna i den nationella
lagstiftningen om en rättslig myndighet skall medverka vid tillämpningen
av bestämmelserna i denna konvention.
3.4 Danmark och Finland har avgett förklaringar om deras tolkning av
begreppet rättsliga myndigheter i artiklarna 1.2 och 3.2 i konventionen.
Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande
rapport.
Artikel 4
Denna artikel innehåller en uppsättning definitioner av termer som
används i konventionen.
4.1 Nationella tullbestämmelser är en medlemsstats lagar och andra
författningar som avser gränsöverskridande olaglig handel med varor
som är föremål för förbuds-, begränsnings- eller kontrollåtgärder samt
icke-harmoniserade punktskatter vilkas tillämpning helt eller delvis
omfattas av denna stats tullförvaltnings behörighet. Det är viktigt att
notera aspekten "helt eller delvis" i denna definition eftersom
tullmyndigheternas behörighetsområden i hög grad skiljer sig åt mellan
de olika medlemsstaterna. I artikel 4.7 i konventionen definieras
tullförvaltningar och det föreskrivs att andra brottsbekämpande organ får
tillämpa bestämmelserna i konventionen när detta ligger inom deras
behörighetsområde enligt de nationella tullbestämmelsema.
Som exempel på nationella tullbestämmelser kan nämnas lagstiftning
som förbjuder import och export av psykotropa ämnen och narkotika
121
eller pedofilmaterial, inskränker möjligheterna att importera vissa vapen
och begränsar personlig import av alkohol- och tobaksvaror till att gälla
varor för personligt bruk. Denna lista tjänar endast som exempel. De
nationella tullbestämmelsema varierar mellan medlemsstaterna.
4.2 Gemenskapens tullbestämmelser är gemenskapsbestämmelser och
deras åtföljande genomförandebestämmelser som reglerar import, export,
transitering och närvaro av varor som är föremål för handel mellan
medlemsstaterna och tredje land samt mellan medlemsstaterna i fråga om
varor som inte har gemenskapsstatus eller varor som underkastas
kompletterande kontroller eller utredningar i syfte att fastställa deras
gemenskapsstatus. Bestämmelser som antas på gemenskapsnivå inom
ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och de särskilda
bestämmelser som antagits för varor härrörande från förädling av
jordbruksprodukter ingår i denna definition. Gemenskapsbestämmelser
om harmoniserade punktskatter och mervärdesskatt på import
tillsammans med nationella genomförandebestämmelser ingår också. Det
bör noteras att gemenskapens tullbestämmelser i allmänhet ligger helt
inom de nationella tullförvaltningamas behörighetsområde. Detta står i
motsatsställning till nationella tullbestämmelser där andra
brottsbekämpande organ delvis kan ha behörighet.
4.3 Överträdelser definieras så att termen inbegriper deltagande i eller
försök till överträdelser av nationella tullbestämmelser eller
gemenskapens tullbestämmelser, deltagande i en kriminell organisation
som gör sig skyldig till sådana överträdelser och tvätt av pengar som
härrör från sådana överträdelser i enlighet med artikel 4.3 i konventionen.
Danmark har avgett förklaringar avseende artikel 4.3 i vilka anges
Danmarks tolkning av "deltagande i en kriminell organisation som gör
sig skyldig till sådana överträdelser" samt "tvätt av pengar som härrör
från sådana överträdelser". Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga
B till denna förklarande rapport.
4.4 Ömsesidigt bistånd är bistånd mellan tullförvaltningama.
4.5 Begärande myndighet är den behöriga myndigheten i den
medlemsstat som gör en framställan om bistånd.
4.6 Anmodad myndighet är den behöriga myndigheten i den
medlemsstat till vilken en framställan om bistånd riktas.
4.7 Tullförvaltningar definieras så att termen inbegriper
medlemsstaternas tullmyndigheter och andra myndigheter med
behörighet att tillämpa konventionens bestämmelser. Tullmyndigheternas
behörighetsområden varierar i hög grad mellan de olika medlemsstaterna
och enligt denna definition får andra brottsbekämpande organ (t.ex.
polisen) tillämpa bestämmelserna i konventionen när de är behöriga att
ingripa i samband med överträdelser av tullbestämmelsema så som de
definieras i artikel 4.1 och 4.2 i konventionen.
4.8 Personuppgifter betyder alla uppgifter om en identifierad eller
identifierbar fysisk person. Denna definition hänger samman med
bestämmelserna om dataskydd i artikel 25 i konventionen.
4.9 Gränsöverskridande samarbete betyder samarbete mellan
tullförvaltningama över en medlemsstats gränser. Bestämmelser om
denna typ av samarbete finns i avdelning IV i konventionen.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
122
Artikel 5
5.1 Enligt denna artikel skall framställningar om bistånd i enlighet med
konventionen samordnas av en central enhet, och för detta ändamål skall
denna enhet utses inom medlemsstaternas respektive tullmyndighet. I
artikeln tillfogas emellertid att direkt samarbete mellan övriga enheter vid
medlemsstaternas tullmyndigheter inte är uteslutet, särskilt inte i
brådskande fall. Syftet med dessa bestämmelser är att försöka säkerställa
att åtgärder inom det ömsesidiga biståndet kontrolleras och samordnas på
lämpligt sätt samt att tillgängliga resurser utnyttjas optimalt; syftet är
också att säkerställa att arrangemangen i varje enskilt fall är effektiva och
ger resultat.
5.2 Om en begäran om bistånd faller utanför en tullmyndighets
behörighetsområde skall den centrala samordningsenheten vidarebefordra
den till den behöriga nationella myndigheten. Genom denna bestämmelse
erkänns det att olika organ och förvaltningar i olika medlemsstater har
olika ansvars- och behörighetsområden. Bestämmelsen är avsedd att
säkerställa att samarbete inte hindras av att den medlemsstat som begär
bistånd inte exakt känner till en annan medlemsstats fördelning av
behörighetsområden.
5.3 Om en framställan inte kan bifallas måste avslaget åtföljas av en
förklaring.
Artikel 6
6.1 Denna artikel möjliggör för sambandsmän från en medlemsstat att
placeras i en annan medlemsstat i enlighet med överenskomna villkor.
Medlemsstaterna kan till exempel komma överens om att
sambandsmännen inte skall vara beväpnade. Det klargörs i artikeln att
dessa sambandsmän inte har någon befogenhet att göra ingripanden, utan
enbart skall verka för att underlätta samarbete. I sambandsmännens
uppgifter kan ingå att främja och påskynda informationsutbytet mellan
medlemsstaterna, att lämna bistånd vid utredningar, att vara behjälpliga
med handläggningen av framställningar om bistånd samt att ge
värdlandet råd och bistånd vid förberedelser för och genomförande av
gränsöverskridande operationer.
6.2 Rådet antog den 14 oktober 1996 gemensam åtgärd 96/602/RIF
(EGT L 268, 19.10.1996, s. 2). Denna utgör en gemensam ram för
medlemsstaternas initiativ när det gäller sambandsmän.
Artikel 7
Enligt denna artikel skall tjänstemän som, med anknytning till
konventionen, befinner sig i en annan medlemsstat alltid kunna förete en
skriftlig fullmakt som utvisar deras identitet och officiella
tjänsteställning. Syftet med detta är att undvika att det uppstår
missförstånd i kontakterna med andra tjänstemän eller medborgare. Detta
krav begränsas genom uttrycket "såvida inte annat föreskrivs i denna
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
123
konvention". Denna begränsning är en hänvisning till att det enligt artikel
23, som avser hemliga utredningar, är möjligt för en tjänsteman att
befinna sig på en annan medlemsstats territorium under antagen identitet.
AVDELNING II
TII.l Bestämmelserna i avdelning II gäller på vilket sätt framställningar
om bistånd skall göras och vad en medlemsstat skall göra när den får en
begäran om bistånd enligt bestämmelserna i denna konvention. I denna
avdelning föreskrivs form och innehåll för de skriftliga framställningarna
om information; det föreskrivs att medlemsstaterna skall tillmötesgå
sådana framställningar fullt ut, att medlemsstaterna på begäran i
möjligaste mån skall utföra övervakning på en annan medlemsstats
vägnar och att utredningar på begäran skall utföras på en annan
medlemsstats vägnar, och det anges också att information som har
inhämtats på detta sätt får användas som bevismaterial. Begäran om
bistånd får vägras endast av de skäl som anges i artikel 28 i konventionen
(hot mot den berörda statens allmänna ordning eller andra väsentliga
intressen, eller om de begärda åtgärderna är uppenbart oproportionerliga i
förhållande till den påstådda överträdelsens svårighetsgrad).
TII.2 Den princip som ligger till grund för denna avdelning är att
medlemsstaterna skall bifalla framställningar om bistånd från andra
medlemsstater. I och med att medlemsstaterna undertecknar
konventionen förpliktar de sig att på begäran och i den mån det är möjligt
och förenligt med den nationella lagstiftningen lämna ut uppgifter och ge
bistånd till andra medlemsstater. I artikel 28 fastställs undantagen från
denna allmänna plikt att ge bistånd.
TII.3 Termerna anmodad myndighet och begärande myndighet, som
ofta används i denna avdelning, definieras i artikel 4 i denna konvention.
TII.4 Avdelningen är en upprepning av liknande bestämmelser i 1967
års Neapelkonvention. Förordning (EG) nr 515/97 innehåller också
liknande bestämmelser om bistånd på begäran i samband med
gemenskapens tullfrågor liksom de flesta avtal om ömsesidigt bistånd
som har ingåtts mellan gemenskapen och dess medlemsstater och tredje
land (t.ex. de s.k. Europaavtalen).
Artikel 8
I denna artikel fastställs de allmänna principer som gäller för att lämna
ömsesidigt bistånd. De innebär att den anmodade myndigheten skall gå
till väga som om den handlade för egen räkning och utnyttja alla sina
lagliga befogenheter i enlighet med den nationella lagstiftningen.
Dessutom krävs det att den skall utsträcka biståndet till att omfatta alla
omständigheter kring överträdelsen som förefaller ha betydelse för den
framställning den fått.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
124
Artikel 9
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
9.11 artikeln anges form och innehåll för ansökningen om bistånd.
9.2 Ansökningar skall alltid lämnas skriftligen, antingen på ett av den
anmodade myndighetens officiella språk eller på ett språk som är
godtagbart för denna myndighet.
9.3 Muntliga ansökningar skall godtas i fall som är så brådskande att
detta är nödvändigt, men skall därefter bekräftas skriftligen.
9.4 En begäran om bistånd skall innehålla särskilda upplysningar som
underlättar genomförandet.
Artikel 10
10.1 Denna artikel omfattar begäran om uppgifter. Det föreskrivs att en
anmodad myndighet skall lämna alla uppgifter som kan göra det möjligt
för den begärande myndigheten att förhindra, upptäcka och åtala
överträdelser. Artikeln grundar sig på artikel 4 i 1967 års
N eapelkon ven tion.
10.2 Genom överenskommelse kan tjänstemän från en medlemsstat
erhålla uppgifter från dokument som finns vid en annan medlemsstats
kontor. De får ta kopior av dessa dokument. Artikeln grundar sig på
artikel 11 i 1967 års Neapelkonvention.
Artikel 11
11.1 Denna artikel omfattar framställningar om särskild bevakning som
skall utföras av en medlemsstat på en annan medlemsstats vägnar. Enligt
denna artikel skall en anmodad myndighet i möjligaste mån själv utföra
särskild bevakning av personer när det finns skälig grund att anta att de är
inblandade i överträdelser.
11.2 På begäran skall medlemsstaten också bevaka platser,
transportmedel och varor.
11.3 Den särskilda bevakning som avses i denna artikel skall utföras av
en medlemsstats tullförvaltning på denna medlemsstats territorium.
11.4 Denna artikel grundar sig på artikel 6 i 1967 års
Neapelkonvention.
Artikel 12
12.1 Denna artikel handlar om begäran om utredningar. En anmodad
myndighet skall genomföra lämpliga utredningar av sådana aktiviteter
som är eller som enligt den begärande myndigheten förefaller vara
överträdelser.
12.2 Tjänstemän från den begärande myndigheten får ges tillstånd att
närvara när sådana utredningar görs. Enligt konventionen får de behöriga
tjänstemännen vid den anmodade myndigheten ge dess tjänstemän
tillstånd att närvara vid kontroller och utredningar. De skall då endast ha
125
7 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122
en rådgivande funktion: utredningarna skall alltid genomföras av
tjänstemän vid den anmodade myndigheten.
12.3 Liknande bestämmelser finns i artiklarna 13 och 14 i 1967 års
Neapelkonvention.
Artikel 13
13.11 denna artikel föreskrivs att den anmodade myndigheten på begäran
skall delge adressaten instrument eller beslut som härrör från de behöriga
myndigheterna i den begärande medlemsstaten och som berör
tillämpningen av denna konvention. Till framställningarna om delgivning
skall fogas en översättning till ett av den anmodade medlemsstatens
officiella språk.
13.2 Denna artikel grundar sig på artikel 17 i 1967 års
N eapelkonvention.
Artikel 14
14.1 I denna artikel föreskrivs att alla protokoll över fastställda
sakförhållanden, uppgifter och handlingar som har inhämtats av
tjänstemän vid den anmodade myndigheten, i enlighet med den nationella
lagstiftningen, i de fall av bistånd som avses i artiklarna 10-12 i
konventionen får användas som bevismaterial i enlighet med nationell
lagstiftning av behöriga organ i den medlemsstat där den begärande
myndigheten är belägen.
14.2 Denna artikel grundar sig på artikel 15 i 1967 års
N eapelkonvention.
AVDELNING III
TIII.l Bestämmelserna i denna avdelning gäller hur tullförvaltningama
skall bistå andra medlemsstater utan föregående framställan. Den
allmänna princip som ligger till grund för denna avdelning är att
medlemsstaterna utan föregående anmodan skall genomföra relevanta
undersökningar och överlämna allt bevismaterial eller all information
som de träffar på och som en annan medlemsstat kan ha nytta av för att
upptäcka, utreda eller åtala överträdelser av tullbestämmelsema.
TIII.2 Avdelningen är en upprepning av liknande bestämmelser i 1967
års Neapelkonvention. Förordning (EG) nr 515/97 innehåller också
liknande bestämmelser när det gäller gemenskapens tullfrågor liksom de
flesta avtal om ömsesidigt bistånd som har ingåtts mellan gemenskapen
och dess medlemsstater och tredje land (t.ex. de s.k. Europaavtalen).
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
126
Artikel 15
I denna artikel fastställs som allmän princip att varje medlemsstat skall
lämna bistånd utan föregående begäran i de fall som anges i artiklarna 16
och 17, såvida inget annat följer av eventuella begränsningar i nationell
lagstiftning.
Artikel 16
16.1 I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna skall bedriva
särskild övervakning av personer och varor samt överlämna alla uppgifter
angående aktiviteter som har samband med planerade eller begångna
överträdelser till den berörda medlemsstaten, i den mån detta bidrar till
att förhindra, upptäcka eller åtala överträdelser i en annan medlemsstat.
16.2 Denna artikel grundar sig på artikel 6 i 1967 års
N eapelkonvention.
Artikel 17
17.1 I denna artikel föreskrivs det att de behöriga myndigheterna i en
medlemsstat omgående skall överlämna alla relevanta uppgifter som rör
planerade eller begångna överträdelser till de behöriga myndigheterna i
de övriga medlemsstaterna, i synnerhet uppgifter om berörda varor och
om nya hjälpmedel och metoder som används vid överträdelserna.
17.2 Denna artikel grundar sig på artiklarna 8 och 9 i 1967 års
Neapelkonvention.
Artikel 18
18.1 I denna artikel föreskrivs det att övervakningsrapporter och
uppgifter som har inhämtats inom ramen för denna avdelning får
användas som bevismaterial i enlighet med nationell lagstiftning av de
behöriga organen i den mottagande medlemsstaten.
18.2 Denna artikel hänför sig till artikel 15 i 1967 års
Neapelkonvention.
AVDELNING IV
TIV.l I denna avdelning anges särskilda former av samarbete för att
upptäcka, utreda och åtala överträdelser av tullbestämmelsema. De
särskilda samarbetsformer som föreskrivs i denna avdelning är
förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning, kontrollerade
leveranser, hemliga utredningar och användning av gemensamma
specialutredningslag.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
127
TIV.2 En del av de samarbetsformer som anges i denna avdelning
inbegriper möjligheten att tjänstemän från en medlemsstat får befinna sig
eller delta i verksamhet på en annan medlemsstats territorium i syfte att
utreda gränsöverskridande överträdelser av tullbestämmelsema enligt
definitionen i artikel 19.2.
TIV.3 I 1967 års Neapelkonvention föreskrivs inte uttryckligen
gränsöverskridande utredningar och dessa bestämmelser utgör en av de
viktigaste förändringarna i den nya konventionen.
TIV.4 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande
av konventionen kan de förklara att de inte är bundna av en del eller alla
bestämmelser i vissa angivna artiklar i denna avdelning, nämligen artikel
20 om förföljande över gräns, artikel 21 om gränsöverskridande
övervakning och artikel 23 om hemliga utredningar. Medlemsstaterna får
när som helst återkalla sina förklaringar avseende dessa bestämmelser.
Artikel 19
19.1 I denna artikel fastställs allmänna principer för de särskilda
samarbetsformema. Det anges klart och tydligt att de särskilda former av
gränsöverskridande samarbete som beskrivs i denna avdelning endast är
tillåtna i följande fall av överträdelse:
a) Olaglig handel med narkotika och vissa andra varor belagda med
förbud.
b) Handel med prekursorer (dvs. ämnen som är avsedda för olaglig
framställning av narkotika).
c) Olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att
undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd, där det kan medföra en
avsevärd belastning för Europeiska gemenskapernas budget eller för en
medlemsstats budget.
d) Annan handel med varor som är förbjudna enligt gemenskapens
eller nationella tullbestämmelser.
19.2 Enligt artikeln kan en medlemsstat avvisa en begäran från en
annan medlemsstat om den typ av utredning som efterfrågas inte omfattas
av eller strider mot dess nationella lagstiftning.
19.3 Om de rättsliga myndigheternas godkännande krävs skall en
ansökan om detta lämnas och beviljas samt eventuella villkor uppfyllas.
19.4 Om tjänstemän från en medlemsstat orsakar skador när de
befinner sig på en annan medlemsstats territorium skall den senare
gottgöra skadan. Belopp som betalas ut som skadeersättning till tredje
part skall återbetalas av den medlemsstat vars tjänstemän har orsakat
skadan.
19.5 I artikeln anges det att uppgifter som inhämtats genom det
gränsöverskridande samarbetet enligt denna avdelning får användas som
bevis i enlighet med nationell lagstiftning av de behöriga organen i den
medlemsstat som erhåller uppgifterna.
19.6 I artikeln anges det också att tjänstemän som deltar i de
gränsöverskridande aktioner som anges i avdelning IV skall behandlas på
samma sätt som tjänstemän i värdmedlemsstaten när det gäller
överträdelser som de begår eller är offer för.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
128
Artikel 20
20.1 Denna artikel gäller förföljande över gräns. I artikeln föreskrivs det
att tjänstemän från en medlemsstat får fortsätta förföljandet in i en annan
medlemsstat av en person som iakttas i färd med att göra sig skyldig till
eller medverka i någon av de överträdelser som anges i artikel 19.2 i
konventionen och som kan leda till utlämning. Förföljandet får ske utan
föregående tillstånd, om det på grund av de brådskande omständigheterna
inte varit möjligt att på förhand underrätta de behöriga myndigheterna i
den andra medlemsstaten eller om dessa myndigheter inte har kunnat ta
sig till platsen i tid för att ta upp förföljandet. Senast när de passerar
gränsen skall de förföljande tjänstemännen kontakta de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium förföljandet skall
äga ram, och den senare medlemsstaten får när som helst begära att
förföljandet skall avbrytas. De förföljande tjänstemännen har inte rätt att
anhålla personen i fråga men de får, om ingen framställan om att avbryta
förföljandet har gjorts, gripa personen för att överlämna denna till de
behöriga myndigheterna i den medlemsstat där förföljandet ägde ram. I
dessa fall får personen underkastas säkerhetsvisitation och handfängsel
får användas.
20.2 De bestämda fall i vilka förföljande över gräns får ske anges
emellertid i denna artikel och i de förklaringar som medlemsstaterna har
avgett i enlighet med artikel 20.6 i konventionen. Varje medlemsstat som
har valt att vara bunden av bestämmelserna om förföljande över gräns har
vid undertecknandet av konventionen avgett en förklaring där det
fastställs hur förföljandet på dess territorium skall genomföras. Dessa
förklaringar omfattar begränsningar i tid eller rum för förföljande över
gräns och om tjänstevapen får bäras. Dessa förklaringar får ersättas med
andra förklaringar, under förutsättning att dessa inte inskränker
räckvidden av de föregående.
Danmark har avgett en förklaring i vilken det fastställs under vilka
förhållanden förföljande över gräns kan tillåtas på danskt territorium.
Denna förklaring återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande
rapport.
20.3 I artikeln anges de allmänna villkor som skall uppfyllas före,
under och efter förföljandet.
20.4 Förföljandet får ske över alla typer av gränser. Tillträde till
privatbostäder och platser som inte är tillgängliga för allmänheten är
förbjudet, och de förföljande tjänstemännen måste alltid vara lätta att
identifiera.
20.5 De förföljande tjänstemännen får bära tjänstevapen såvida inte
den medlemsstat vars territorium de önskar komma in på har avgett en
förklaring som förbjuder detta.
20.6 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av
konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller
del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.
20.7 Artikel 41 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet
innehåller en liknande bestämmelse om förföljande över gräns. De
viktigaste skillnaderna är följande: bestämmelsen i
Schengenkonventionen är tvingande medan signatärstatema till
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
129
föreliggande konvention kan välja att inte vara bundna av denna artikel
eller del av denna, i den utsträckning sådana reservationer inte påverkar
deras skyldigheter enligt Schengenkonventionen (2;; enligt bestämmelsen
i Schengenkonventionen får varje part i konventionen välja om
förföljande över gräns skall vara tillåtet i samband med alla brott som kan
medföra utlämning eller i samband med de allvarliga brott som anges i en
förteckning, medan bestämmelsen i föreliggande konvention endast avser
de överträdelser av tullbestämmelsema som anges i artikel 19.2 i
konventionen och som kan leda till utlämning; bestämmelsen i
Schengenkonventionen gäller endast landgränser medan bestämmelsen i
föreliggande konvention gäller alla gränser; enligt bestämmelsen i
Schengenkonventionen får tjänstevapen alltid bäras, medan det enligt
bestämmelsen i föreliggande konvention är tillåtet för vaije medlemsstat
att avge en allmän förklaring om att vapen aldrig får föras in på dessa
territorium eller att i ett särskilt fall besluta att vapen inte får bäras.
Artikel 21
21.1 Denna artikel gäller gränsöverskridande övervakning. I artikeln
föreskrivs det att tjänstemän från en medlemsstat får tillåtas att fortsätta
bevakningen i en annan medlemsstat av personer som skäligen kan
förmodas vara inblandade i någon av de överträdelser som anges i artikel
19.2 om den senare medlemsstaten ger sitt tillstånd i förväg. Tillståndet
kan vara förenat med villkor. Om tillstånd inte kan begäras på förhand på
grund av brådskande omständigheter får gränsen överskridas under
förutsättning att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars
territorium bevakningen skall fortsättas omedelbart underrättas om
gränspasseringen under bevakningen och en begäran om tillstånd lämnas
in utan dröjsmål.
21.2 Följande villkor gäller för gränsöverskridande övervakning:
Tjänstemän som utför bevakningsuppdrag skall rätta sig efter
lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium uppdraget utförs och
följa de anvisningar som denna medlemsstats behöriga myndigheter ger
dem; de skall kunna styrka sin officiella tjänsteställning och sin officiella
befogenhet, och de äger inte tillträde till privatbostäder och till platser till
vilka allmänheten inte har tillträde. Dessa tjänstemän har inga
befogenheter att ingripa, de får varken kvarhålla och förhöra eller anhålla
den bevakade personen. Tjänstemännen får bära sina tjänstevapen såvida
inte den medlemsstat vars territorium de önskar komma in på har avgett
en förklaring som förbjuder detta.
21.3 Alla gränsöverskridande övervakningsoperationer skall
avrapporteras till myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium de
har genomförts. Det kan begäras att de tjänstemän som bedrivit
övervakningen inställer sig personligen.
21.4 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av
konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller
del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
130
21.5 Danmark har avgett en förklaring i vilken det fastställs under
vilka förhållanden Danmark godkänner bestämmelserna i artikel 21.
Förklaringen återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande rapport.
21.6 I artikel 40 i Schengenkonventionen föreskrivs också
gränsöverskridande övervakning. Bestämmelserna i de båda
konventionerna är likartade, enligt båda föreskrivs gränsöverskridande
övervakning med tillstånd som beviljats på förhand eller utan föregående
tillstånd i särskilt brådskande fall. De viktigaste skillnaderna är följande:
bestämmelsen i Schengenkonventionen är tvingande medan
signatärstatema till föreliggande konvention kan välja att inte vara
bundna av artikeln om gränsöverskridande övervakning eller en del av
denna, i den utsträckning sådana reservationer inte påverkar deras
skyldigheter enligt Schengenkonventionen (3;; bestämmelsen i
Schengenkonventionen avser, när tillstånd har beviljats på förhand, alla
brott som kan medföra utlämning och utan föregående tillstånd ett stort
antal allvarliga brott, medan bestämmelsen i föreliggande konvention
endast avser de överträdelser av tullbestämmelsema som anges i
artiklarna 4.3 och 19.2 i densamma; enligt bestämmelsen i
Schengenkonventionen får tjänstevapen bäras om inte den anmodade
parten uttryckligen har beslutat något annat, medan det enligt
bestämmelsen i föreliggande konvention är tillåtet för varje medlemsstat
att avge en allmän förklaring om att vapen aldrig får föras in på dess
territorium eller att i ett särskilt fall besluta att vapen inte får bäras. Enligt
denna konvention får inte endast personer som direkt begår en
överträdelse bevakas utan även personer som är inblandade i en
överträdelse.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
Artikel 22
22.1 Denna artikel avser kontrollerade leveranser. Kontrollerade
leveranser är en undersökningsmetod som går ut på att misstänkta eller
olagliga sändningar av varor inte beslagtas vid gränsen utan övervakas
till dess de når sin destination. Denna metod gör det möjligt för
tullförvaltningama att identifiera de organisationer som står bakom den
olagliga handeln och att åtala de viktigaste personerna i dessa
organisationer, i stället för att bara beslagta varorna vid gränsen och/eller
åtala de inblandade kurirema.
22.2 I artikeln föreskrivs det att medlemsstaterna skall se till att
kontrollerade leveranser kan tillåtas på deras territorier inom ramen för
utredningar av sådana brott som kan leda till utlämning. Beslutet om att
tillåta kontrollerade leveranser skall fattas av den anmodade
medlemsstatens behöriga myndigheter i enlighet med den nationella
lagstiftningen. Kontrollerade leveranser skall genomföras under ledning
av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där leveransen skall
ske. Sändningar får hejdas för kontroll och tillåtas att fortsätta med
oförändrat innehåll eller först när innehållet avlägsnats eller ersatts helt
eller delvis.
22.3 Denna artikel hänför sig till artikel 11 i Förenta nationernas
konvention från 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa
131
ämnen (Wienkonventionen) som stöder principen om internationella
kontrollerade leveranser i samband med narkotikahandel).
22.4 Artikel 73 i Schengenkonventionen innehåller också en
bestämmelse om kontrollerade leveranser. Bestämmelserna i de båda
konventionerna är likartade. De viktigaste skillnaderna är att enligt
föreliggande konvention skall den kontrollerade leveransen övervakas
och det är tillåtet att försändelser hejdas för kontroll och tillåts att
fortsätta, antingen med oförändrat innehåll eller efter det att deras
ursprungliga innehåll har avlägsnats eller ersatts helt eller delvis, medan
Schengenkonventionen inte innehåller några föreskrifter om detta.
Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om kontrollerade
leveranser av narkotika och psykotropa ämnen, medan föreliggande
konvention innehåller bestämmelser om kontrollerade leveranser i
samband med brott som kan leda till utlämning.
Artikel 23
23.1 Denna artikel avser hemliga utredningar. Hemliga utredningar
betyder i det här sammanhanget att en tjänsteman från en medlemsstats
tullförvaltning (eller en tjänsteman som handlar på en sådan förvaltnings
vägnar) får tillstånd att under antagen identitet verka på en annan
medlemsstats territorium. Hur medlemsstaterna skall tillämpa denna
artikel beror på bestämmelserna i deras nationella lagstiftning.
23.2 Framställningar om hemliga utredningar får göras endast om det
skulle vara ytterst svårt att annars kunna klarlägga sakförhållandena.
23.3 Vid en hemlig utredning har tjänstemännen endast tillstånd att
samla in uppgifter och etablera kontakt med misstänkta eller andra
personer som har samröre med dessa.
23.4 Hemliga utredningar skall genomföras enligt de villkor som anges
i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där de äger rum, och de
skall ha begränsad varaktighet. Den anmodade myndigheten skall
tillhandahålla den personal och de tekniska hjälpmedel som behövs.
23.5 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av
konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller
del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.
Artikel 24
24.1 Denna artikel avser gemensamma specialutredningslag och ger
medlemsstaterna möjlighet att inrätta sådana lag genom en
överenskommelse. Syftet med dessa lag är att de skall genomföra svåra
och krävande utredningar som kräver samtidiga och samordnade insatser
samt samordna gemensamma insatser för att förhindra och upptäcka
bestämda typer av tullöverträdelser.
24.2 Dessa lag får bara inrättas i ett bestämt syfte och för en begränsad
tid. Laget skall ledas av en tjänsteman från den medlemsstat där laget är
baserat och denna medlemsstat skall skapa de nödvändiga
förutsättningarna för att laget skall kunna utföra sitt uppdrag. Laget skall
följa lagstiftningen i denna medlemsstat.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
132
24.3 Deltagande i laget medför inte någon befogenhet att ingripa på en Prop. 1999/2000:122
annan medlemsstats territorium. Bilaga 3
AVDELNING V
Dataskydd
Artikel 25
25.1 Denna artikel omfattar dataskydd vid utbyte av personuppgifter
mellan tullförvaltningar enligt bestämmelserna i konventionen.
25.2 Enligt artikeln är medlemsstaterna skyldiga att följa de relevanta
bestämmelserna i Europarådets konvention från 1981 om skydd för
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter.
25.3 Medlemsstaterna får enligt artikeln uppställa villkor för hur
personuppgifter som lämnas till en annan medlemsstat skall behandlas.
25.4 I denna artikel föreskrivs att personuppgifter av den mottagande
myndigheten endast får behandlas för de ändamål som avses i artikel 1.1 i
konventionen. Den myndighet som tar emot uppgifter inom ramen för
konventionen får vidarebefordra dem till sina tullförvaltningar samt
utredande och rättsliga organ utan tillstånd från den medlemsstat som har
tillhandahållit uppgifterna, för att möjliggöra för dessa att åtala och
bestraffa de överträdelser som avses i artikel 4.3. I övriga fall krävs
samtycke från den medlemsstat som har tillhandahållit uppgifterna.
25.5 Den medlemsstat som överlämnar uppgifterna skall se till att de
uppdateras, ändras om de är oriktiga och förstörs om de inte är lagenligt
överlämnade. En mottagande medlemsstat skall likaledes göra de
nödvändiga korrigeringarna när den har underättats om dessa. Om den
mottagande medlemsstaten har anledning att förmoda att överlämnade
uppgifter är oriktiga eller bör förstöras skall den underätta den
överlämnande medlemsstaten.
25.6 Den berörda personen har rätt att korrigera uppgifterna och kan
begära att få veta vilka uppgifter om honom eller henne som har
överlämnats samt för vilka ändamål (om inte allmänintresset av att inte
lämna ut uppgifterna väger tyngre). Denna rätt till information skall
regleras av nationella lagar, andra författningar och förfaranden i den
medlemsstat på vars territorium uppgifterna begärs. Den överlämnande
myndigheten skall dock beredas tillfälle att yttra sig innan något beslut
fattas om att lämna ut uppgifterna.
25.7 De överlämnade uppgifterna får bara bevaras så länge som det är
nödvändigt för att syftet med överlämnandet skall uppnås. Uppgifterna
skall också åtnjuta samma skydd som denna medlemsstat tillförsäkrar
likartade uppgifter från nationella källor.
25.8 Medlemsstaterna skall i enlighet med sina egna lagar, andra
författningar och förfaranden vara ansvariga för den skada som åsamkas
en person genom behandling av personuppgifter som har överlämnats
enligt konventionen.
25.9 Medlemsstaterna kan anförtro kontrolluppgiften åt de nationella
dataskyddsmyndigheter som innehar denna uppgift när det gäller TIS-
konventionen.
133
25.10 Artikeln påverkar inte tillämpningen av TIS-konventionen som
innehåller egna bestämmelser om dataskydd vid utbyte av
personuppgifter med hjälp av TIS.
25.11 Termen "behandling av personuppgifter" i denna konvention
skall ha den betydelse som anges i definitionen i direktiv 95/46/EG.
Personuppgifter och behandling av personuppgifter definieras på följande
sätt i artikel 2 a och 2 b i det direktivet:
a) personuppgifter: varje upplysning som avser en identifierad eller
identifierbar fysisk person (den registrerade). En identifierbar person är
en person som kan identifieras, direkt eller indirekt, framför allt genom
hänvisning till ett identifikationsnummer eller till en eller flera faktorer
som är specifika för hans fysiska, fysiologiska, psykiska, ekonomiska,
kulturella eller sociala identitet.
b) behandling av personuppgifter (behandling): varje åtgärd eller serie
av åtgärder som vidtas beträffande personuppgifter, vare sig det sker på
automatisk väg eller inte, till exempel insamling, registrering,
organisering, lagring, bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande,
användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat
tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samköming,
blockering, utplåning eller förstöring.
AVDELNING VI
Artikel 26
26.1 Denna artikel avser Europeiska gemenskapernas domstols (nedan
kallad domstolen) roll när det gäller denna konvention.
26.2 Domstolen skall vara behörig att avgöra tvister mellan
medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av konventionen,
området inte har lyckats med detta inom sex månader. Domstolen skall
också vara behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna och
kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av konventionen.
Domstolen skall vidare vara behörig att meddela förhandsavgöranden i
frågor som rör tolkningen av denna konvention, men endast för de
medlemsstater som genom en förklaring godkänner detta. En
medlemsstat som avger en sådan förklaring får ange att ett
förhandsavgörande från domstolen får begäras antingen.
a) av de domstolar mot vilkas avgörande det inte finns något
rättsmedel, eller
b) av alla domstolar.
Också de medlemsstater som inte godkänner att domstolen har denna
uppgift får inkomma med inlagor eller skriftliga synpunkter när det gäller
frågor som har hänskjutits till domstolen.
26.3 Domstolen skall inte vara behörig att pröva giltigheten eller
proportionaliteten av de aktiviteter som behöriga brottsbekämpande
organ utför eller av medlemsstaternas utövning av sitt ansvar för att
upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
134
AVDELNING VII
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
Artikel 27
Genom denna artikel är tullförvaltningama skyldiga att vid
informationsutbyte ta hänsyn till kraven på utredningssekretess. I detta
avseende får medlemsstaterna uppställa villkor för hur uppgifter som de
lämnar till en annan medlemsstat får användas när kraven på
utredningssekretess gör detta nödvändigt.
Artikel 28
I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna inte skall vara tvingade
att lämna bistånd om detta skulle störa den allmänna ordningen eller
skada andra väsentliga intressen, särskilt när det gäller dataskydd, i den
berörda medlemsstaten. Framställningar får också avvisas om
omfattningen av de begärda åtgärderna, i synnerhet när det gäller de
särskilda samarbetsformema enligt avdelning IV, uppenbart inte står i
proportion till den påstådda överträdelsens svårighetsgrad. Avslag skall
motiveras.
Artikel 29
I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna normalt skall avsäga
sig alla krav på ersättning för kostnader som uppstått vid genomförandet
av denna konvention, med undantag av kostnader för arvoden till
experter. Om utgifterna är betydande eller extraordinära skall de berörda
tullförvaltningama samråda med varandra för att fastställa hur
kostnaderna skall bäras.
Artikel 30
30.1 Denna artikel avser reservationer till konventionen och det fastställs
att de enda reservationer som är tillåtna enligt artikeln är de som medges
enligt artiklarna 20.8, 21.5 och 23.5, vilka ger medlemsstaterna möjlighet
att välja att inte vara bundna av alla eller delar av bestämmelserna om
förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning och hemliga
utredningar.
30.2 Det noteras också att skyldigheter som följer av andra
överenskommelser, särskilt de bestämmelser i konventionen om tilläm-
ning av Schengenavtalet som avser ett utvidgat samarbete, inte skall
beröras av den här konventionen. Detta innebär att medlemsstater som är
parter i Schengenkonventionen inte kan avsäga sig mer bindande
skyldigheter enligt Schengenkonventionen genom att underteckna mindre
bindande skyldigheter enligt den här konventionen.
135
30.3 Till exempel är bestämmelsen i Schengenkonventionen om
förföljande över landgräns tvingande. I konventionen om ömsesidigt
bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar föreskrivs förföljande
över alla typer av gränser, men bestämmelsen är frivillig. När det gäller
landgränser kan parter i Schengenkonventionen emellertid inte välja bort
bestämmelsen om förföljande över gräns i konventionen om ömsesidigt
bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar.
Artikel 31
31.1 Genom denna artikel begränsas den territoriella tillämpningen av
konventionen till gemenskapens tullområde. Gemenskapens tullområde
definieras fullständigt i artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92
(tullkodexen).
31.2 Rådet får, genom enhälligt beslut och enligt det förfarande som
föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, anpassa
punkt 1 till eventuella ändringar i de bestämmelser i gemenskapsrätten
som anges i denna punkt.
Artikel 32
I denna artikel föreskrivs att konventionen träder i kraft nittio dagar efter
det att den sista medlemsstaten har underrättat depositarien om att den
har fullgjort de konstitutionella förfarandena för antagande av konven-
tionen. Under tiden får emellertid varje stat som har fullgjort dessa
förfaranden förklara att konventionen (med undantag av artikel 26) är
tillämplig i dess förbindelser med de övriga medlemsstater som har
avgett samma förklaring. 1967 års Neapelkonvention skall upphävas den
dag då denna konvention träder i kraft.
Artikel 33
I denna artikel föreskrivs att varje stat som i framtiden blir medlem av
Europeiska unionen skall ha rätt att ansluta sig till konventionen. Det
fastställs också förfaranden för nya medlemsstater som önskar ansluta sig
till konventionen.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
Artikel 34
Denna artikel avser framtida ändringar av konventionen och det fastställs
att alla medlemsstater som har anslutit sig till konventionen får föreslå
ändringar, vilka sedan skall beslutas av rådet.
136
Artikel 35
I denna artikel anges att rådets generalsekreterare skall vara depositarie
för denna konvention, och att depositarien i EGT skall offentliggöra
uppgifter om vilka medlemsstater som har antagit och anslutit sig till
konventionen, om genomförandet, förklaringar och reservationer samt
alla andra meddelanden om denna konvention.
(1) Österrike håller på att ratificera 1967 års Neapel-konvention.
(2) Se också kommentaren till artikel 30 i konventionen om ömsesidigt
bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar i denna förklarade
rapport.
(3) Se också kommentaren till artikel 30 i konventionen om ömsesidigt
bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar i denna förklarande
rapport.
FÖRKLARINGAR nr 1 8 SOM BIFOGATS KONVENTIONEN OCH
SOM HAR OFFENTLIGGJORTS I GEMENSKAPERNAS
OFFICIELLA TIDNING
(EGT C 24, 23.1.1998, s. 20)
1. Till artiklarna 1.1 och 28
Med hänvisning till undantagen från skyldigheten att lämna bistånd i
artikel 28 i konventionen, förklarar Italien att verkställandet av en
framställan om ömsesidigt bistånd på grundval av konventionen, när det
gäller överträdelser som enligt italiensk lag inte är överträdelser av
nationella tullbestämmelser eller av gemenskapens tullbestämmelser
beroende på uppdelningen av behörigheten mellan de nationella
myndigheterna när det gäller att förhindra och åtala brott kan störa den
allmänna ordningen eller skada andra väsentliga nationella intressen.
2. Till artiklarna 1.2 och 3.2
Danmark och Finland förklarar att de tolkar begreppet "rättsliga
myndigheter" eller "rättslig myndighet" i artiklarna 1.2 och 3.2 i
konventionen på samma sätt som de gör i de förklaringar de har avgivit
enligt artikel 24 i Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i
brottmål, undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959.
3. Till artikel 4.3 andra strecksatsen
Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 andra strecksatsen endast
omfattar sådana handlingar genom vilket en person deltar när en grupp
personer, som handlar i ett gemensamt syfte, gör sig skyldig till en eller
flera av de berörda överträdelserna, även om personen i fråga inte deltar i
själva utförandet av brottet eller brotten i fråga. Ett sådant deltagande
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
137
skall vara grundat på kunskaper om gruppens syfte och brottsliga
aktiviteter i allmänhet, eller kunskaper om gruppens avsikt att begå det
eller de ifrågavarande brottet(n).
4. Till artikel 4.3 tredje strecksatsen
Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 tredje strecksatsen endast är
tillämplig för de bakomliggande brott avseende vilka mottagande av
stulna varor alltid är straffbara enligt dansk lag, däri inbegripet paragraf
191 a i den danska strafflagen om mottagande av stulna droger och
paragraf 284 i strafflagen om mottagande av stulna varor i förbindelse
med smuggling av särskilt grov art.
5. 77ZZ artikel 6.4
Danmark, Finland och Sverige förklarar att sambandsmännen enligt
artikel 6.4 också kan företräda Norges och Islands intressen eller vice
versa. De fem nordiska ländema har sedan 1982 haft ett arrangemang där
de utplacerade sambandsmännen från ett av de deltagande ländema också
företräder de andra deltagande ländema. Detta arrangemang gjordes för
att förstärka kampen mot olaglig narkotikahandel och att begränsa den
ekonomiska bördan för enskilda länder genom utplaceringen av
sambandsmännen. Danmark, Finland och Sverige fäster stort avseende
vid att detta väl fungerande arrangemang fortsätter.
6. Till artikel 20.8
Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 20 på följande
villkor:
Om förföljelse utförs till havs eller i luften av tullmyndigheterna i en
annan medlemsstat får förföljelsen utsträckas till danskt territorium,
inbegripet danska territorialvatten och luftrummet ovanför danskt
territorium, endast om behöriga danska myndigheter har fått
förhandsunderrättelse därom.
7. Till artikel 21.5
Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 21 på följande
villkor:
Gränsöverskridande övervakning utan föregående tillstånd får utföras
endast i enlighet med artikel 21.2 och 21.3 om det finns allvarliga skäl att
förmoda att de personer som bevakas är inblandade i någon av de
överträdelser som anges i artikel 19.2 och som kan föranleda utlämning.
8. Till artikel 25.2 i
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 3
Medlemsstaterna skall åta sig att i rådet informera varandra om vilka
åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att de åtaganden som avses i
punkt i efterlevs.
138
Efter remiss har följande lämnat yttrande över promemorians förslag:
Riksdagens ombudsmän, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs
tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län,
Justitiekanslern, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolis-
styrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Kustbevakningen,
Socialstyrelsen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens
invandrarverk, Utlänningsnämnden, Tullverket, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Statens jordbruksverk, Diskrimineringsombudsmannen,
Kommerskollegium, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Industri-
förbund, Svensk Handel, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges
Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, Svenska
Åkeriförbundet, Tull-Kust.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 4
139
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas på internationellt tullsamarbete som
1. följer av en internationell överenskommelse med en annan stat eller
mellanstatlig organisation som Sverige har tillträtt eller annars är
förpliktat att följa och
2. har till syfte att förhindra, upptäcka, utreda och beivra överträdelser
av tullbestämmelser.
Lagen tillämpas inte på sådant samarbete som avses i lagen (1969:200)
om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga och lagen
(1959:433) om gränskontrollsamarbete med annan stat.
2 § Tullverket eller annan behörig svensk myndighet skall bistå behörig
utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om det följer av en
sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § och denna lag.
3 § För åtgärder enligt denna lag gäller samma förutsättningar som för en
motsvarande åtgärd i ett svenskt ärende, om inte annat föreskrivs i denna
lag.
Tullsamarbete får inte innebära att en behörig svensk myndighet vidtar
en åtgärd som
1. strider mot svensk lag eller annan författning,
2. strider mot svenska allmänna rättsprinciper,
3. kränker Sveriges suveränitet,
4. medför fara för rikets säkerhet, eller
5. strider mot andra väsentliga intressen.
4 § Vid gränsöverskridande tullsamarbete enligt 3 kap. får utländska
tjänstemän utöva myndighet på svenskt territorium endast om åtgärden
har stöd i en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 §.
Definitioner
5 § Med tullsamarbete avses i denna lag
1. utbyte av uppgifter,
2. genomförande av eller deltagande i utredningar om överträdelser av
tullbestämmelse,
3. delgivning av handlingar,
4. gränsöverskridande förföljande,
5. gränsöverskridande övervakning,
140
6. förhör, beslag, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
i utredningssyfte, och
7. annan åtgärd som kan vidtas i en svensk utredning om överträdelse
av tullbestämmelser och som inte omfattar tvångsmedel.
6 § I denna lag avses med
tullbestämmelser: bestämmelser om införsel, utförsel eller transitering
av varor som avser tullar, skatter eller avgifter eller rör förbud,
begränsningar eller kontrollåtgärder beträffande varutrafiken,
överträdelse av tullbestämmelse: sådan överträdelse av
tullbestämmelse för vilken påföljd enligt berörd stats lagar och andra
bestämmelser kan dömas ut av domstol eller av administrativ myndighet,
behörig svensk myndighet: Polisen, Tullverket, Kustbevakningen eller
Statens jordbruksverk,
förföljande eller övervakande tjänstemän: utländska tjänstemän som
förföljer eller övervakar en person på svenskt territorium med stöd av
sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § och denna lag.
Central samordning
7 § Tullverket skall ansvara för samordningen av samarbetet enligt denna
lag.
Direkt samarbete mellan en svensk och en utländsk behörig myndighet
får ske i brådskande fall. Tullverket skall underrättas om sådant
samarbete så snart det är möjligt.
Ansökningar
8 § En ansökan om tullsamarbete enligt denna lag får göras av behörig
svensk eller utländsk myndighet. En ansökan skall innehålla följande
uppgifter:
1. ansökande myndighet,
2. tillämplig internationell överenskommelse,
3. begärd åtgärd,
4. ändamålet med och orsaken till ansökan,
5. de lagar och andra bestämmelser som berörs,
6. uppgifter om de fysiska eller juridiska personer som är föremål för
utredningen och
7. en kortfattad redogörelse för omständigheterna.
En ansökan skall göras skriftligen. I brådskande fall får en muntlig
ansökan godtas. En muntlig ansökan skall bekräftas skriftligen utan
dröjsmål.
En ansökan skall vara utformad på det mottagande landets officiella
språk eller på ett språk som den mottagande myndigheten kan godta.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 5
9 § Om en ansökan inte uppfyller kraven enligt 8 §, skall den ansökande
myndigheten ges tillfälle att komplettera eller ändra ansökan.
141
Avslag
10 § En ansökan skall avslås om
1. den avser en åtgärd som enligt 3 § inte får vidtas,
2. den avser en åtgärd som saknar stöd i en sådan internationell
överenskommelse som avses i 1 §,
3. den är så bristfällig att den inte kan ligga till grund för begärd åtgärd
trots att tillfälle givits att komplettera eller ändra ansökan, eller
4. den avser en åtgärd som är uppenbart oproportionerlig i förhållande
till den påstådda överträdelsens svårhetsgrad.
11 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 3 § andra
stycket 2-5 fattas av regeringen. Om en behörig svensk myndighet finner
att en ansökan bör avslås på någon sådan grund, skall ansökan
överlämnas till regeringen.
I övrigt prövar den myndighet som handlägger ärendet om de
förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det är uppenbart
att ansökan skall avslås får Tullverket, i stället för att vidarebefordra
ansökan enligt 2 kap. 1 §, direkt besluta om avslag på ansökan.
Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt
utgången.
1 § Om inte annat anges i en sådan internationell överenskommelse som
avses i 1 §, skall en ansökan om bistånd ges in till Tullverket.
Om en begärd åtgärd bör vidtas av en annan behörig svensk myndighet
än Tullverket, skall ansökan vidarebefordras till den myndigheten. Den
ansökande staten skall underrättas om att så har skett.
Utbyte av uppgifter
2 § Behörig svensk myndighet får på eget initiativ eller efter ansökan
lämna ut uppgifter till behörig utländsk myndighet.
Första stycket gäller endast uppgifter som är tillgängliga för
myndigheten inom dess verksamhetsområde.
3 § Uppgifter som lämnas ut enligt 2 § får i enskilda fall förenas med
villkor för användandet, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller
från allmän synpunkt.
Villkor som avses i första stycket får inte strida mot en sådan
internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §.
4 § Har behörig svensk myndighet översänt uppgift till behörig utländsk
myndighet, är myndigheten skyldig att på begäran av den person som
uppgiften rör underrätta denne om vilken utländsk myndighet uppgiften
översänts till och för vilket ändamål.
Underrättelse enligt första stycket behöver inte lämnas, om det är
uppenbart obehövligt eller om det kan befaras att underrättelsen skulle
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 5
142
försvåra genomförandet av utländsk myndighets utredning eller beslut i
ärendet.
Underrättelse behöver inte heller lämnas om uppgiften omfattas av
sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).
Skydd för behandling av personuppgifter
5 § Personuppgiftslagen (1998:204) gäller för behandling av person-
uppgifter enligt denna lag om inte annat är föreskrivet.
Utredning i Sverige om överträdelse av tullbestämmelse
6 § Tullsamarbete i form av utredning om överträdelse av tull-
bestämmelse i en annan stat får inledas av behörig svensk myndighet på
eget initiativ eller efter ansökan från behörig utländsk myndighet.
Efter ansökan som avses i första stycket, får Tullverket medge att en
utländsk tjänsteman får närvara vid utredning i Sverige.
7 § Åtgärder i samband med utredning enligt 6 § avseende brott får
innefatta
1. inledande av förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken,
2. förhör och medtagande till förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken,
3. beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken,
4. husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångs-
balken,
5. åtgärder enligt 19, 20, 22 och 26 §§ samt 27 § första och andra
stycket lagen (2000:000) om straff för smuggling.
Åtgärderna får vidtas endast under de förutsättningar som gäller för en
motsvarande åtgärd med anledning av brott enligt svensk rätt och enligt
särskilda bestämmelser i denna lag.
Tvångsmedel får inte användas med stöd av denna lag i syfte att
möjliggöra förverkande av egendom.
8 § Om en åtgärd i samband med utredningen kräver åklagares eller
domstols beslut enligt 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken och lagen
(2000:000) om straff för smuggling, skall ansökan i den delen handläggas
enligt bestämmelserna i lagen (2000:000) om internationell rättslig hjälp i
brottmål.
9 § Laga domstol i frågor som rör utredning om överträdelse av
tullbestämmelse vid tillämpning av denna lag är rätten på den ort där den
svenska utredningen påbörjades.
Delgivning av handlingar
10 § Handling i ärende om utländsk utredning delges enligt
delgivningslagen (1970:428). Särskild postdelgivning eller stämnings-
mannadelgivning får, även om det inte följer av bestämmelserna i 3 §
nämnda lag, ske efter beslut av behörig svensk myndighet.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 5
143
Gränsöverskridande övervakning
1 § Utländska tjänstemän får fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning
av en gärningsman som är skäligen misstänkt för ett brott som sägs i
artikel 19.2 tullsamarbetskonventionen in på svenskt territorium, om
Tullverket eller en annan behörig svensk myndighet samtycker till det.
Övervakningen får ske utan föregående samtycke om situationen är så
brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg. För att övervakning
skall få ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av
gränsen i samband med övervakningen anmäls till Tullverket eller annan
behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska
myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i ärendet.
Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet
begär det. Övervakning som avses i andra stycket skall även upphöra om
samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande
2 § Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett
sådant brott som sägs i artikel 19.2 tullsamarbetskonventionen och som
kan föranleda utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat
påbörjat förföljande av personen in på svenskt territorium, om Tullverket
eller en annan behörig svensk myndighet samtycker till det.
Förföljandet får ske utan föregående samtycke om situationen är så
brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg, eller om svenska
tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande
tjänstemännen skall anhålla om bistånd av behörig svensk myndighet
senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet
begär det.
3 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall behöriga svenska
tjänstemän omhänderta den förföljda personen.
Förföljande tjänstemän får stoppa och omhänderta den förföljde tills
behöriga svenska tjänstemän kan överta omhändertagandet eller
identifiera den förföljde.
4 § När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska
tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av
säkerhetsskäl, i enlighet med 27 § tredje stycket lagen (2000:000) om
straff för smuggling,
2. ta hand om vapen eller andra farliga föremål medan ingripandet
pågår i enlighet med 27 § tredje stycket lagen (2000:000) om straff för
smuggling, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
5 § En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar under
högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 5
144
oräknad. Därefter skall personen omedelbart friges, om det inte har
kommit in en sådan begäran om åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, eller
2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
Skyldigheter
6 § Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna
lag,
1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som
meddelas av behörig svensk myndighet,
2. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet, och
3. kontakta Tullverket och rapportera vilka åtgärder som vidtagits och
de omständigheter som förelegat.
Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska
tjänstemän inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som
inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får användas endast i
nödvämssituationer.
Av 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) framgår att undantag kan göras
från lagens bestämmelse i fråga om rätt för utländska tjänstemän att
medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.
Straffrättsligt ansvar och skydd
7 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i
Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på
motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige
skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på
motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd
8 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige,
skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller
tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med detta och
för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit
skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig. Svenska staten skall
dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten
eller tjänstemannen.
9 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som
svenska tjänstemän vållar skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i
en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller
övervakning.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 5
145
1 § En svensk ansökan om tullsamarbete får göras under förutsättning att
1. motsvarande åtgärd kan vidtas i Sverige i ett liknande ärende, och
2. ansökan kan göras utan att detta skulle medföra att uppgifter lämnas,
vars överlämnande skulle strida mot allmänna hänsyn eller för Sverige
väsentliga intressen.
2 § Har behörig svensk myndighet vid tillämpning av denna lag tagit
emot uppgifter eller bevisning från en annan stat enligt en sådan
internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § och som
innehåller villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna,
skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är
föreskrivet i lag eller annan författning.
Inhämtande av uppgifter
3 § En behörig svensk myndighet får i en pågående utredning om
överträdelse av tullbestämmelse begära att få ta del av uppgifter i en
annan stat. För sådana uppgifter gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100) samt sådana villkor för uppgifternas användning som avses i
2 §.
Utredning i annan stat
4 § Om det är till fördel för en utredning om överträdelse av
tullbestämmelse i Sverige, får Tullverket hos behörig utländsk myndighet
begära att svensk tjänsteman skall få närvara vid utredning som sker i en
annan stat.
Delgivning av handlingar
5 § Behörig svensk myndighet får i ett ärende om överträdelse av
tullbestämmelse eller i brottsutredning begära delgivning av handling i en
annan stat.
I den utsträckning det är tillåtet enligt en internationell
överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §, får behörig svensk myndighet
ombesörja delgivning med person i den andra staten genom att sända
handlingen med posten enligt vad som sägs i 3 § första stycket
delgivningslagen (1970:428).
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen upphävs
lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag.
146
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) att 1 kap.
4 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §’
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja
vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella
instrument.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa
uppgifter som en svensk
myndighet har fått från en
myndighet i en annan stat finns i
lagen (2000:000) om inter-
nationell rättslig hjälp i brottmål,
lagen (2000:000) om inter-
nationellt polisiärt samarbete
samt lagen (2000:000) om
Schengens informationssystem.
Bestämmelser som begränsar
möjligheten att utnyttja vissa
uppgifter som en svensk
myndighet har fått från en
myndighet i en annan stat finns i
lagen (2000:000) om inter-
nationell rättslig hjälp i brottmål,
lagen (2000:000) om inter-
nationellt polisiärt samarbete,
lagen (2000:000) om Schengens
informationssystem samt lagen
(2000:000) om internationellt
tullsamarbete.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
1 Lydelse enligt lag (2000:000) om internationell rättslig hjälp i brottmål (prop.
1999/2000:61, bet. 1999/2000:JuU19)
147
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-06-08
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 25 maj 2000 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om internationellt tullsamarbete,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren
Beata Wiberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om internationellt tullsamarbete
Lagen skall enligt förevarande paragraf tillämpas på internationellt
tullsamarbete som följer av en internationell överenskommelse med en
annan stat eller mellanfolklig organisation som Sverige har tillträtt eller
annars är förpliktat att följa. Det finns bl.a. ett betydande antal
bilaterala överenskommelser som inkorporerats i svensk rätt genom
förordningar. Avsikten synes nu vara att det centrala innehållet i sådana
överenskommelser skall transformeras till svensk rätt genom den
föreslagna lagen. Till undvikande av dubbelreglering bör förordningarna
upphävas.
I andra stycket 2 anges att en åtgärd inte får vidtas om den strider mot
svenska allmänna rättsprinciper. Av författningskommentaren framgår att
härmed avses en åtgärd som strider mot ordre public, dvs. vad som
brukar betecknas med orden "uppenbart oförenlig med rättsordningen i
Sverige" (se t.ex. 33 och 55 §§ lagen om skiljeförfarande). En sådan
reservation bör inte kunna åberopas för att undvika ett konventions-
åtagande annat än i alldeles speciella fall, när tillämpningen skulle te sig
stötande (jfr t.ex. NJA 1986 s. 690 och Bogdan, Svensk internationell
privat- och processrätt, 5 uppl. 1999, s. 70 ff).
Det i det remitterade förslaget använda uttrycket "svenska allmänna
rättsprinciper" - som närmast kan tänkas omfatta sådant som att avtal
skall hållas eller sådana allmänna processuella eller förvaltningsrättsliga
riktlinjer som tillämpas i saknad av skriven lag eller av rättspraxis - kan
lätt föra tanken fel. Emellertid används det i olika variationer på
närliggande områden, t.ex. i den nyligen antagna
lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (2 kap. 14 §: "svenska
allmänna rättsprinciper"; 2 kap. 11 §: "grundläggande principer i den
svenska rättsordningen") liksom i den svenska språkversionen av flera av
de internationella överenskommelser som avses i 1 kap. 1 § i förslaget.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 6
148
Det är därför mindre lämpligt att just i förevarande lag använda det eljest
vedertagna uttrycket för ordre public. Emellertid är det önskvärt att
förtydligandet behålls i såväl den allmänna motiveringen som i
författningskommentaren med en erinran om att tillämpningen av
undantaget bör vara restriktiv. Lagrådet förordar dessutom att i lagtexten
orden "(ordre public)" tilläggs efter ordet "rättsprinciper".
Av författningskommentaren framgår att syftet med paragrafen är att
begränsa det gränsöverskridande tullsamarbetet till endast de fall där
detta samarbete särskilt överenskommits i en internationell överens-
kommelse. I den föreslagna paragrafen sägs att utländska tjänstemän får
utöva myndighet på svenskt territorium endast om åtgärden har stöd i en
sådan internationell överenskommelse som avses i 1 §. Detta kan
uppfattas så att den internationella överenskommelsen skulle utgöra den
rättsliga grundvalen för utländska tjänstemäns myndighetsutövning i vårt
land. Så är naturligtvis inte fallet, utan de åtgärder som utländska
tjänstemän kan komma att ha rätt att vidtaga inom ramen för den
internationella överenskommelsen är fastlagda i förslagets 3 kap.
Paragrafen kan förslagsvis ges följande lydelse: "I den mån en sådan
internationell överenskommelse som avses i 1 § omfattar åtgärder som
innebär myndighetsutövning, får utländska tjänstemän utöva myndighet
på svenskt territorium i de fall som anges i 3 kap."
I detta sammanhang vill Lagrådet erinra om att de bestämmelser i
3 kap. som innebär att myndighetsutövning överlåts på utländsk myndig-
het skall beslutas i den ordning som föreskrivs i 10 kap. 5 § fjärde stycket
regeringsformen.
För att den definition av begreppet tullsamarbete som finns i förevarande
paragraf skall vara berättigad krävs att den är fullständig. Det finns
emellertid åtgärder som enligt tullsamarbetskonventionen utgör tull-
samarbete men vars genomförande inte regleras i lagen, därför att de
anses rymmas inom de befogenheter behöriga myndigheter redan har. Dit
hör särskild bevakning (artikel 11), kontrollerade leveranser (artikel 22)
och gemensamma specialutredningslag (artikel 24). Vidare skall enligt
den allmänna motiveringen lagen tillämpas också på administrativt
samarbete, utan att det fullständigt framgår vilka former det gäller.
Framtida överenskommelser om tullsamarbete kan komma att rymma nya
former av samarbete som utesluts genom definitionen.
Även om genomförandet av åtgärder enligt vissa samarbetsformer inte
behöver regleras i lagen, ryms de som nyss anförts under konventionen
och därmed under 1 kap. 1 § i den föreslagna lagen. Utländska myndig-
heter kan väntas göra framställningar om sådana åtgärder under
åberopande av konventionen. I så fall torde den föreslagna lagen böra
tillämpas beträffande förfarandet.
Det kan visserligen göras gällande att de ovan närmare angivna
samarbetsformema kan rymmas under punkten 2, som avser
genomförande av eller deltagande i utredningar om överträdelser av
tullbestämmelser, eller under punkten 7, som avser annan åtgärd som kan
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 6
149
vidtas i en svensk utredning om överträdelse av tullbestämmelse och som
inte omfattar tvångsmedel. En sådan tolkning ger emellertid utrymme för
så många olika former av tullsamarbete att definitionen kommer att sakna
betydelse. Lagrådet avstyrker att begreppet tullsamarbete definieras
närmare i den föreslagna lagen. Det är tillräckligt med den bestämning
som följer av 1 kap. 1 § första stycket.
Av paragrafen framgår att användningen av tvångsmedel är begränsad.
Denna fråga regleras emellertid bättre i anslutning till de bestämmelser
som behandlar de olika samarbetsformema. Så har också skett i fråga om
utredning i 2 kap. 7 § och i fråga om gränsöverskridande förföljande i 3
kap. 2-5 §§. Också ur denna synvinkel är den föreslagna paragrafen
onödig. Lagrådet förordar därför att paragrafen får utgå.
I definitionen av behörig svensk myndighet anges bl.a. "Polisen". Polisen
är emellertid inte någon myndighet, vilket däremot övriga uppräknade
organ är. Lagrådet förordar att uttrycket byts ut mot förslagsvis "Riks-
polisstyrelsen eller en polismyndighet".
Det synes obehövligt att i lagtexten kräva att olika åtgärder skall vidtas
av utländsk "behörig" myndighet. Det torde få ankomma på den
utländska staten att avgöra vilka av dess myndigheter som är behöriga
och på sådana myndigheter att själva hålla reda på sin behörighet.
Uppenbara fall av kompetensöverskridanden kan avvisas utan uttrycklig
bestämmelse. Andra stycket första meningen bör därför ges följande
lydelse: "Direkt samarbete mellan en behörig svensk myndighet och en
utländsk myndighet får ske i brådskande fall."
Paragraferna omfattar ansökningar från både svensk och utländsk
myndighet. Det är emellertid endast utländsk myndighets ansökningar
som skall prövas här i landet. Svensk myndighets ansökningar kommer
att få handläggas enligt de föreskrifter som gäller i det andra landet.
Innehållet i 8 och 9 § § bör därför begränsas till sådana ansökningar som
utländsk myndighet gör hos svensk myndighet. Det kan enklast
genomföras så att första meningen i 8 § utgår.
Om tillämpningsområdet för 8 och 9 §§ begränsas på det sätt som ovan
föreslagits, vore det naturligast att flytta paragraferna till 2 kap. Härvid
bör 8 § bli 2 § och 9 § bli 3 §. Rubriken "Ansökningar" före
8 § bör flyttas till närmast före 1 § i 2 kap.
Den föreslagna flyttningen bör också medföra den justeringen att orden
"det mottagande landets officiella språk" i sista stycket av 8 § ersätts med
ordet "svenska".
Vad som sägs i 10 och 11 §§ kan endast ha avseende på ansökningar som
görs hos svensk myndighet. Av denna anledning bör paragraferna
placeras i 2 kap. Om 8 och 9 §§ i 1 kap., såsom ovan föreslagits, blir 2
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 6
150
respektive 3 § i 2 kap., bör 10 § bli 4 § i 2 kap. och 11 § bli 5 §. Rubriken
"Avslag" bör då placeras före 4 §.
1 författningskommentaren sägs att första stycket utgör en uttrycklig
sekretessbrytande bestämmelse. Ordalagen i detta stycke ger knappast
uttryck för denna långtgående avsikt. Det sägs nämligen endast att
uppgifter får lämnas ut till behörig utländsk myndighet. Vilken inverkan
sekretesslagen därvid skall ha anges inte närmare.
Sekretess gäller i princip även gentemot utländska myndigheter (1 kap.
3 § tredje stycket sekretesslagen). En sekretessbelagd uppgift får dock
röjas om det finns stöd härför i en särskild föreskrift i lag eller förord-
ning. Lagrådet anser att det av paragrafen tydligare bör framgå att rätten
att lämna ut uppgifter till utländsk myndighet även omfattar uppgifter
som är hemliga enligt sekretesslagen. Med hänsyn till att bestämmelsen i
första stycket skall ha sekretessbrytande effekt bör dess tillämpning
begränsas till fall där ett informationsutbyte framstår som nödvändigt.
Första stycket kan förslagsvis ges följande lydelse: "Behörig svensk
myndighet får, när så är erforderligt för genomförande av internationellt
tullsamarbete enligt denna lag, på eget initiativ eller efter ansökan lämna
ut uppgifter till behörig utländsk myndighet, även om en uppgift är
sekretessbelagd enligt sekretesslagen (1980:100)."
Om det förslag till omdisponering som ovan framförts genomförs
kommer denna paragraf att bli 6 §.
Dessa paragrafer blir, om Lagrådets förslag under 1 kap. 10 och 11 §§
följs, 7-14 §§.
Bestämmelsen innehåller inte något som inte följer av
personuppgiftslagen och dess 2 §. Den utgör således en dubblyr. Därtill
kommer att den är alltför kortfattad för att ha något pedagogiskt värde;
den innehåller exempelvis - helt naturligt - inte något om vem som är
personuppgiftsansvarig, såsom brukar vara fallet med liknande bestäm-
melser i andra lagar. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen utgår
såsom överflödig tillsammans med närmast föregående rubrik.
Enligt 6 § får tullsamarbete bedrivas i form av utredning om överträdelse
av tullbestämmelse i annan stat. I förevarande paragraf föreslås vissa be-
stämmelser för en sådan utredning "avseende brott". Härmed torde avses
gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. Detta bör anges i lag-
texten.
I 2 kap. 2 § förslaget till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål
regleras frågan om kravet på dubbel straffbarhet. Denna skulle kunna
uppkomma även i förevarande sammanhang om en gärning motsvarar
brott enligt svensk lag men i det anmodande landet endast kan föranleda
administrativa sanktioner. Under föredragningen inför Lagrådet har
upplysts att frågan torde sakna praktisk betydelse. Av den anledningen
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 6
151
har någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda paragraf i lagen om
internationell rättslig hjälp inte ansetts behövlig.
Skulle den nyss angivna situationen likväl uppkomma, bör svensk
myndighet anses förhindrad att använda tvångsmedel. Av rättssäkerhets-
skäl är det önskvärt att frågan regleras uttryckligen i lagtexten. Lagrådet
hemställer att frågan om behovet av en bestämmelse i ämnet övervägs på
nytt under det fortsatta beredningsarbetet.
Under föredragningen inför Lagrådet har ifrågasatts om inte första
stycket i paragrafen borde hänvisa endast till bestämmelserna i
smugglingslagen, som är de som närmare reglerar förundersökning och
tvångsmedel i fråga om överträdelser av tullbestämmelser. Eftersom
bestämmelserna i smugglingslagen replierar på rättegångsbalken och det
remitterade förslaget alltså innefattar en dubbelreglering, har Lagrådet
inte något att erinra mot en sådan ändring.
Enligt paragrafen skall, om en åtgärd i samband med utredningen kräver
åklagares eller rättens beslut enligt vissa angivna bestämmelser,
ansökningen i den delen handläggas enligt bestämmelserna i den nyligen
antagna lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I 2 kap. 4 § i
sistnämnda lag finns visserligen bestämmelser om vad en ansökan skall
innehålla, men de stämmer inte överens med vad som gäller om en
ansökan enligt det nu remitterade förslaget. Behövliga kompletteringar
kan emellertid begäras enligt vad som föreslås gälla för ofullständiga
ansökningar om internationell hjälp i brottmål.
I ett sammanhang bör emellertid förfarandet kunna fortsätta från
Tullverket eller annan behörig myndighet till åklagaren utan det dröjsmål
som kompletteringar skulle föranleda. Har ett beslag gjorts av någon
annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte
beslutat beslaget - sådan torde situationen regelmässigt vara i förevarande
sammanhang - skall enligt 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken
anmälan skyndsamt göras hos honom, som "omedelbart" skall pröva om
beslaget skall bestå. Av rättssäkerhetsskäl måste enligt Lagrådets mening
en överprövning av beslaget kunna ske på grundval av den ansökan som
ligger till grund för tullsamarbetet. Lagrådet förordar att i paragrafen
införs en ny andra mening av förslagsvis följande lydelse: "Har beslag
verkställts i samband med utredningen tillämpas dock först 27 kap. 4 §
tredje stycket rättegångsbalken".
Angående rättens befattning med beslagsfrågan tillämpas däremot
4 kap. 16 § i den föreslagna lagen om internationell rättslig hjälp i
brottmål.
Här föreslås i 1 § att gränsöverskridande övervakning skall få ske av en
gärningsman som är skäligen misstänkt för ett sådant brott som sägs i
artikel 19.2 i tullsamarbetskonventionen och i 2 § att gränsöverskridande
förföljande skall få ske om en person har upptäckts på bar gärning i färd
med att begå ett sådant brott, om brottet kan föranleda utlämning. För att
förstå bestämmelsernas räckvidd måste en läsare alltså ha tillgång till
konventionstexten, som visserligen kommer att finnas tillgänglig i riks-
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 6
152
dagstrycket och i Sveriges överenskommelser med främmande makter,
men dessa publikationer är knappast allmänt tillgängliga ens hos myndig-
heter.
Föreskrifterna är av central betydelse i fråga om utländska tjänstemäns
rätt att övervaka respektive förfölja gärningsmän på svenskt territorium
och bör därför i görligaste mån vara formulerade så att förutsättningarnas
hela innebörd framgår direkt av lagtexten. Det förhållandet att vissa av de
brott som anges i konventionen inte har någon direkt motsvarighet i
svensk strafflagstiftning är inte skäl nog att i föreskrifterna endast ta in en
hänvisning till artikeln i konventionen. Men redan den åtgärden att
uppräkningen i artikeln kom att ingå i den svenska lagtexten skulle
underlätta för rättstillämparen och annan läsare att förstå innebörden. Det
kan ske genom att till 1 § läggs ett nytt fjärde stycke av förslagsvis
följande lydelse:
"Brott som avses i första stycket är
1. olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen, ammu-
nition, sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall, kämmate-
rial eller material eller utrustning avsedda för framställning av kärnvapen,
biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med förbud),
2. handel med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta
Nationernas konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika
och psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av
narkotika (prekursorer),
3. olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att
undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd i samband med import
eller export av varor, i de fall där omfattningen av handeln kan medföra
en avsevärd belastning för Europeiska gemenskapens eller för medlems-
staternas budgetar,
4. annan handel med varor som är förbjuden enligt Gemenskapens eller
nationella tullbestämmelser."
I 2 § bör, om Lagrådets förslag avseende 1 § följs, uttrycket "artikel
19.2 tullsamarbetskonventionen" ersättas med "1 §".
I punkterna 1 och 2 hänvisas till 27 § tredje stycket i den föreslagna
smugglingslagen. Även om de skyddsåtgärder som kan behöva vidtas är
desamma är det dock fråga om en situation som avviker från den som
föreligger enligt smugglingslagen men däremot är identisk med den som
föreligger vid gränsöverskridande förföljande enligt den föreslagna lagen
om internationellt polisiärt samarbete. Förevarande paragraf reglerar full-
ständigt de skyddsåtgärder som får vidtas även utan hänvisningen till
smugglingslagen. Hänvisningen är snarare vilseledande eftersom bestäm-
melsen i den lagen avser ingripanden som sker med stöd av samma lag.
Hänvisningen bör därför utgå.
Enligt den allmänna motiveringen får de utländska tjänstemännen
visitera en flyende som har omhändertagits såväl av säkerhetsskäl som
för att söka efter föremål som kan antas ha betydelse för utredning om
brott eller kan ha avhänts annan genom brott. Det senare framgår inte av
lagtexten, vare sig denna hänvisar till smugglingslagen eller inte. I
motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om internationellt polisiärt
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 6
153
samarbete omnämns dessutom omhändertagande av föremål som kan
förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken.
Enligt förslaget får den som har omhändertagits tas i förvar under
angiven tid i avvaktan på en begäran om provisoriska åtgärder enligt
utlämningslagstiftningen. Det blir åklagare som i första hand får hantera
de provisoriska tvångsåtgärder som kan komma i fråga. I lagtexten bör -
även om tidsfristen är kort - anges var den omhändertagne skall hållas i
förvar, sedan behövliga utredningsåtgärder genomförts. Lagrådet förordar
att efter orden ”i förvar” skjuts in orden ”och placeras i häkte eller
polisarrest”. Härvid blir 25 § lagen om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. tillämplig.
I övergångsbestämmelsen föreskrivs att lagen om utredning angående
brott mot utländsk tullag upphävs genom lagen. I den nämnda lagen finns
ett bemyndigande för regeringen att besluta föreskrifter som är påkallade
av överenskommelser med annan stat om bistånd i tullfrågor. Upphävs
lagen kommer det inte längre att finnas något bemyndigande för rege-
ringen i detta avseende. Någon omedelbar betydelse för de förordningar
som beslutats tidigare och som alltjämt är gällande får inte upphävandet
av lagen. Däremot uppkommer frågan vilken betydelse detta kan få för
beslutanderätten om framtida överenskommelsers inkorporering i svensk
författning.
Huruvida regeringen utan förekomsten av ett bemyndigande i lag
kommer att ha rätt att besluta förordningar av förevarande slag kommer
att bero på överenskommelsernas innehåll. Gäller dessa enbart admini-
strativa föreskrifter, kan regeringen inom ramen för sin så kallade
restkompetens enligt 8 kap. 13 § första stycket 2 regeringsformen besluta
om en förordning i ämnet. Innehåller överenskommelsen däremot för
enskild betungande föreskrifter enligt 8 kap. 3 § regeringsformen, ligger
beslutanderätten hos riksdagen med den följd att lagformen i princip skall
användas. Riksdagen kan visserligen genom bemyndigande i lag delegera
föreskriftsrätten till regeringen, men detta förutsätter att föreskrifterna
avser ett ämne som anges i 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen.
Lagrådet kan dock inte finna att det internationella tullsamarbetet tillhör
något av de ämnen som räknas upp i sistnämnda bestämmelse. Med
hänsyn härtill kommer regeringens rätt att besluta förordningar på
området att vara beroende av restkompetensens omfattning enligt 8 kap.
13 § första stycket 2 regeringsformen och knappast behöva något stöd av
ett bemyndigande i lag. Enligt Lagrådets mening kan lagen om utredning
angående brott mot utländsk tullag upphävas utan några negativa
verkningar för regeringens föreskriftsrätt.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1999/2000:122
Bilaga 6
154
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon,
Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Ringholm
Prop. 1999/2000:122
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:122 Internationellt
tullsamarbete.
155
Prop. 1999/2000:122
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om internationellt |
498A0123/01/ 397R0515 |
Eländers Gotab 60249, Stockholm 2000
156