Regeringens proposition
1999/2000:119

Instrument antagna av Internationella
arbetskonferensens åttiofjärde möte,
ILO:s elfte sjöfartssession m.m.

Prop.
1999/2000:119

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 4 maj 2000

Lena Hjelm-Wallén
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner de av Internationella
arbetskonferensen år 1996 antagna konventionerna (nr 178) om tillsyn av
sjömäns arbets- och levnadsförhållanden och (nr 180) om sjömäns
arbetstid och bemanningen på fartyg samt ett samma år antaget protokoll
till 1976 års konvention (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg.
I samband härmed informeras riksdagen även om de av konferensen
antagna rekommendationerna (nr 185) om tillsyn av sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden och (nr 187) om sjömäns löner och arbetstid samt
bemanningen på fartyg.
I propositionen föreslås ändringar i fartygssäkerhetslagen och sjömans-
lagen. Minimiåldern för fartygsarbete ändras till 16-årsdagen och en
tidsram om tre månader införs för sådan särskild besiktning som skall
ske när fartyg genomgått större ombyggnad, reparation eller förnyelse.
I propositionen lämnar regeringen även en redogörelse för ILO:s
konvention (nr 179) och rekommendation (nr 186) om rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s
stadga. Regeringen anser att Sverige för närvarande inte bör tillträda
konventionen nr 179.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49) 5
2.2 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282) 7
3 Ärendet och dess beredning 8
4 Konventionen (nr 178) och rekommendationen (nr 185) om tillsyn
av sjömäns arbets- och levnadsförhållanden 9
4.1 Bakgrund 9
4.2 Konventionens och rekommendationens huvudsakliga
innehåll 10
4.3 Förslag till ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49) 11
4.4 Godkännande av konventionen 12
5 Konventionen (nr 179) och rekommendationen (nr 186) om
rekrytering av och arbetsförmedling för sjömän 13
5.1 Inledande debatt 13
5.2 Konventionens och rekommendationens huvudsakliga
innehåll 14
5.3 Regeringens överväganden 18
6 Konventionen (nr 180) om sjömäns arbetstid och bemanningen
på fartyg och rekommendationen (nr 187) om sjömäns löner och
arbetstid samt bemanningen på fartyg 21
6.1 Bakgrund 21
6.2 Konventionens och rekommendationens huvudsakliga
innehåll 22
6.3 Förslag till ändring i sjömanslagen (1973:282) och i
fartygssäkerhetslagen (1988:49) 25
6.4 Godkännande av konventionen 27
7 1996 års protokoll till konventionen (nr 147) om miniminormer
i handelsfartyg 29
7.1 Konventionen (nr 147) om miniminormer i handels-
fartyg 29
7.2 Protokollets huvudsakliga innehåll 30
7.3 Godkännande av protokollet 32
Bilaga 1 ILO:s konvention (nr 178) om tillsyn av sjömäns arbets-
och levnadsförhållanden 34
Bilaga 2 ILO:s rekommendation (nr 185) om tillsyn av sjömäns
arbets- och levnadsförhållanden 45
Bilaga 3 ILO:s konvention (nr 179) om rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän 51
Bilaga 4 ILO:s rekommendation (nr 186) om rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän 61
Bilaga 5 ILO:s konvention (nr180) om sjömäns arbetstid och
bemanningen på fartyg 66
Bilaga 6 ILO.s rekommendation (nr 187) om sjömäns löner och
arbetstid samt bemanningen på fartyg 79
Bilaga 7 1996 års protokoll till 1976 års konvention (nr 147) om
miniminormer i handelsfartyg 88
Bilaga 8 Konvention (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg 95
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 maj 2000 105

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),
2. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
dels godkänner ILO:s konventioner (nr 178) om tillsyn av sjömäns
arbets- och levnadsförhållanden och (nr 180) om sjömäns arbetstid och
bemanningen på fartyg samt 1996 års protokoll till 1976 års konvention
(nr 147) om miniminormer i handelsfartyg.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 a § och 10 kap. 7 §
fartygssäkerhetslagen (1988:49) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
10 a §

Befälhavaren skall se till att
annan än arbetstagare inte anlitas
till eller utför fartygsarbete i
yrkesmässig verksamhet före det
kalenderår under vilket han fyller
16 år och inte heller innan han har
fullgjort sin skolplikt.
Utan hinder av första stycket får
en minderårig som har fyllt tretton
år anlitas till eller utföra lätt
fartygsarbete som inte är av sådant
slag att det kan inverka skadligt på
den minderåriges hälsa, utveckling
eller skolgång. Regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela
föreskrifter om sådant arbete.

Befälhavaren skall se till att
annan än arbetstagare inte anlitas
till eller utför fartygsarbete i
yrkesmässig verksamhet innan han
eller hon fyller 16 år och inte
heller innan han eller hon har
fullgjort sin skolplikt.
Utan hinder av första stycket
får, inom fiskerinäringen, en
minderårig som har fyllt tretton år
anlitas till eller utföra lätt
fartygsarbete som inte är av sådant
slag att det kan inverka skadligt på
den minderåriges hälsa, utveckling
eller skolgång. Regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela
föreskrifter om sådant arbete.

10 kap.
7 §

Ett fartyg som har besiktigats
enligt 6 § skall besiktigas särskilt,
om det har genomgått någon större
ombyggnad, reparation eller
förnyelse eller har lidit skada som
kan inverka menligt på
sjövärdigheten.

Ett fartyg som har besiktigats
enligt 6 § skall besiktigas särskilt,
om det har genomgått någon större
ombyggnad, reparation eller
förnyelse eller har lidit skada som
kan inverka menligt på
sjövärdigheten. En sådan
besiktning skall ske inom tre
månader från det att
ombyggnaden, reparationen eller
förnyelsen är avslutad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.2 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282)
Härigenom föreskrivs att 45 § sjömanslagen (1973:282) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

45 §

Arbetstagare får ej sysselsättas i
fartygsarbete före det kalenderår
under vilket han fyller 16 år och ej
heller, om det inte sker som ett led
i skolutbildningen, innan han har
fullgjort sin skolplikt.
Den som är under 18 år får
användas i fartygsarbete som
eldare endast om sjöfartsverket
medger det.

En arbetstagare får inte
sysselsättas i fartygsarbete innan
han eller hon fyller 16 år och inte
heller, om det inte sker som ett led
i skolutbildningen, innan han eller
hon har fullgjort sin skolplikt.
Den som är under 18 år får
användas i fartygsarbete som
eldare endast om Sjöfartsverket
medger det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

3 Ärendet och dess beredning
Genom sin anslutning till Nationernas förbund år 1920 inträdde Sverige
som medlem av Internationella arbetsorganisationen (ILO).
ILO:s beslutande församling Internationella arbetskonferensen
sammanträder i regel en gång per år. Arbetskonferensen kan enligt artikel
19 i organisationens stadga beträffande förslag, som förts upp på mötets
dagordning, besluta antingen om en internationell konvention, avsedd att
ratificeras av organisationens medlemmar, eller om en rekommendation,
avsedd att övervägas vid lagstiftning eller på annat sätt men utan den
bindande karaktär som en ratificerad konvention har. Om beslutet är av
mindre räckvidd eller huvudsakligen av formell innebörd, t.ex. då det
gäller en begäran om utredning, brukar det ges formen av en resolution.
Inom högst arton månader efter att konferensens session avslutats skall
varje medlemsstat förelägga landets lagstiftande församling antagna
konventioner och rekommendationer för lagstiftning eller andra åtgärder.
Varje medlemsstat har vidare skyldighet att underrätta Internationella
arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder som har vidtagits för att
uppfylla denna förpliktelse samt om vilka åtgärder som i övrigt har
vidtagits.
År 1996 höll Internationella arbetskonferensen två möten.
Internationella arbetskonferensens 83:e möte hölls i Genève den 4 20
juni 1996. Mötet antog en konvention (nr 177) och en rekommendation
(nr 184) om hemarbete, om vilka riksdagen informerats genom prop.
1997/98:185.
Den 8 22 oktober 1996 anordnade ILO en särskild sjöfartskonferens
ägnad åt sjöfolks levnads- och arbetsförhållanden. Det var den 84:e
Internationella arbetskonferensen och den elfte sjöfartssessionen sedan
organisationens tillkomst år 1919. Den hade föregåtts av ett förberedande
möte den 28 november 9 december 1994, i vilket 30 sjöfartsnationer
däribland Sverige deltog.
Konferensen tillsatte tre utskott för behandling av de fyra
dagordningspunkterna enligt följande:
1. Revidering av 1926 års rekommendation (nr 28) om inspektion av
sjöfolks arbetsförhållanden och Delvis revidering av 1976 års konvention
(nr 147) om miniminormer i handelsfartyg.
2. Revidering av 1958 års konvention (nr 109) och rekommendation
(nr 109) om löner, arbetstid och bemanning på fartyg.
3. Revidering av 1920 års konvention (nr 9) om arbetsförmedling för
sjömän.
Efter avslutad utskottsbehandling antog konferensen sju nya
sjöfartsinstrument, nämligen tre konventioner och tre rekommendationer
samt ett protokoll.
Konventionen (nr 178) och rekommendationen (nr 185) om tillsyn av
sjömäns arbets- och levnadsförhållanden antogs med 205 röster för, en
emot och 10 nedlagda resp. 210 röster för, ingen emot och 9 nedlagda.
Konventionen (nr 179) och rekommendationen (nr 186) om rekrytering
av och arbetsförmedling för sjömän antogs med 197 röster för, fem emot
och 17 nedlagda resp. 201 röster för, fyra emot och 10 nedlagda.
Konventionen (nr 180) om sjömäns arbetstid och bemanningen på fartyg
och rekommendationen (nr 187) om sjömäns löner och arbetstid samt
bemanningen på fartyg antogs med 209 röster för, en emot och 13
nedlagda resp. 197 röster för, 11 emot och 16 nedlagda. Protokollet till
konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg antogs med 201
röster för, 4 emot och 19 nedlagda.
Av de svenska ombuden röstade såväl regerings-, som arbetsgivar- och
arbetstagarrepresentanterna för samtliga sju instrument.
Texterna på engelska och svenska till de sju instrumenten och till
konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg finns i
bilagorna 1 8.
Ärendet har, enligt bestämmelserna i ILO-konventionen (nr 144) om
samråd på trepartsbasis för att främja genomförandet av ILO:s normer,
remitterats till ILO-kommittén, som i sin tur inhämtat yttranden från av
respektive fråga berörda myndigheter och organisationer.
Näringsdepartementet har vidare remitterat två promemorior av den 17
januari 2000 och av den 10 mars 2000 med förslag till lagändringar för
att möjliggöra ratifikation av konventionen (nr 178) om tillsyn av
sjömäns arbets- och levnadsförhållanden samt av konventionen (nr 180)
om sjömäns arbetstid och bemanningen på fartyg. Promemoriornas
lagförslag överensstämmer med de förslag regeringen lämnar i denna
proposition.
Sammanställningar av remissyttrandena finns att tillgå i
Näringsdepartementet (dnr N1999/1207/ARM).
Lagrådet
De förslag till lagändringar som regeringen föreslår i denna proposition
torde formellt höra till Lagrådets granskning. Lagförslagen är emellertid
av så enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
4 Konventionen (nr 178) och
rekommendationen (nr 185) om tillsyn av
sjömäns arbets- och levnadsförhållanden
4.1 Bakgrund
Konventionen nr 178 och rekommendationen nr 185 handlar om tillsyn
av sjömäns arbets- och levnadsförhållanden. Inom ILO har detta ämne
tidigare reglerats endast genom 1926 års rekommendation (nr 28) om
inspektion av sjöfolks arbetsförhållanden. Dock har krav på tillsyn
funnits i de konventioner som reglerar specifika aspekter av sjöfolks
arbetsförhållanden och i konventionen (nr 147) om miniminormer i
handelsfartyg.
År 1995 antog Internationella arbetskonferensen ett protokoll till
konventionen (nr 81) om arbetsinspektion (industri och handel),
varigenom den konventionens tillämpningsområde utsträcktes till att
gälla den icke kommersiella tjänstesektorn. Protokollet ratificerades av
Sverige år 1997 (prop. 1996/97:96). I propositionen påpekades att den
kommersiella sjöfarten inte omfattades av vare sig konventionen nr 81
eller dess tilläggsprotokoll men väl av den nya konventionen nr 178 med
tillhörande rekommendation nr 185.
4.2 Konventionens och rekommendationens huvud-
sakliga innehåll
Konventionen består av en preambel, en operativ del samt
slutbestämmelser.
I preambeln anges bakgrunden till konventionens tillkomst och andra
fakta som har betydelse för tolkningen. Således noteras förändringarna i
sjöfartsnäringens natur och som följd därav ändringarna i sjöfolks arbets-
och levnadsförhållanden sedan tillkomsten av 1926 års rekommendation.
Hänvisning sker till 1976 års konvention (nr 147) om miniminormer i
handelsfartyg. Vidare noteras att ILO år 1947 har antagit en konvention
(nr 81) om arbetsinspektion inom industri och handel i land. Båda
konventionerna har ratificerats av Sverige. I och med att sjöfolks arbets-
och levnadsförhållanden skall skyddas genom bl.a. konventionen nr 147
kan den nya konventionen uppfattas som en reglering av själva tillsynen.
Tillämpningen av konventionen nr 178 skall övervakas enbart genom
flaggstatskontroll.
Konventionens operativa del omfattar nio artiklar. Inledningsvis
fastställs att konventionen är tillämplig på alla sjögående fartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 som är registrerade i en medlemsstat för
vilken konventionen är i kraft och som används för transport av last eller
passagerare i handelssyfte eller som används för något annat
kommersiellt ändamål. Den är också tillämplig på sjögående
bogserfartyg. Beträffande fiskefartyg skall konventionen tillämpas på
fartyg för yrkesmässigt fiske till havs i den utsträckning som den centrala
samordnande myndigheten finner det genomförbart efter att ha rådfrågat
de representativa organisationerna för fiskefartygsredare och fiskare.
Vidare definieras vad som i konventionen menas med central
samordnande myndighet, inspektör, lagar och bestämmelser, sjömän och
sjömäns arbets- och levnadsförhållanden (art. 1).
Varje medlemsstat för vilken konventionen är i kraft skall upprätthålla
ett system för tillsyn av sjömäns arbets- och levnadsförhållanden. Den
centrala samordnande myndigheten skall fastställa vilka principer som
skall iakttas. Myndigheten skall i alla situationer vara ansvarig för
tillsynen. Myndigheten får dock auktorisera offentliga institutioner eller
andra organisationer som den erkänner som kompetenta och oberoende
att utföra inspektioner på myndighetens vägnar (art. 2).
Kontrollen över arbets- och levnadsförhållanden ombord på ett fartyg
som är registrerat i en medlemsstats territorium skall ske med
tidsintervall som inte överstiger tre år och där det är möjligt årligen.
Därutöver skall kontroll företas när en medlemsstat mottar klagomål eller
får bevis för att ett fartyg inte uppfyller nationella lagar och föreskrifter
beträffande sjömäns arbets- och levnadsförhållanden. En tredje situation
är när fartyget genomgått väsentliga förändringar i fråga om konstruktion
eller bostadsarrangemang. Fartyget skall då inspekteras inom tre
månader från det att förändringen inträffat (art. 3).
Varje medlemsstat skall utse inspektörer som är kvalificerade att
utföra sina uppgifter och skall vidta nödvändiga åtgärder för att
inspektörer skall finnas i tillräckligt antal för att uppfylla konventionens
krav på åtgärder (art. 4). Inspektörerna skall ha sådan status och sådana
anställningsförhållanden att de är oberoende av regeringsskiften och av
obehörig påverkan utifrån. Inspektörernas befogenheter preciseras (art.
5).
Ansträngningar skall göras för att undvika att fartyg otillbörligen
kvarhålls eller försenas i samband med inspektioner (art. 6).
Nationella lagar eller föreskrifter skall innehålla bestämmelser om
lämpliga påföljder vid överträdelser av de lagar och bestämmelser vilkas
tillämpning inspektörerna har att övervaka (art. 7).
Inspektörerna skall avge rapport om varje inspektion till den centrala
myndigheten. Ett exemplar av rapporten på engelska språket eller på
fartygets arbetsspråk skall överlämnas till fartygets befälhavare och ett
exemplar skall anslås ombord eller tillställas sjömännens representanter
(art. 9).
Den centrala samordnande myndigheten skall föra förteckning över
utförda inspektioner och publicera en årlig rapport över verksamheten
(art. 8).
I rekommendationen sägs bl.a. att inspektörerna bör ha kvalifikationer
och en adekvat utbildning för att utföra sina uppgifter samt, där det är
möjligt, en maritim utbildning eller erfarenhet som sjöfolk. De bör ha
adekvata kunskaper om sjöfolks arbets- och levnadsförhållanden samt
om det engelska språket. De bör också vidareutbildas under sin
anställning. Varje medlemsstat bör också vidta åtgärder så att
vederbörligen kvalificerade tekniska experter och specialister vid behov
kan tillkallas för att biträda i inspektörernas arbete.
Slutligen antogs en resolution om tillsynen av sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden. I resolutionen erinrar konferensen om publikationen
Inspection of labour conditions on board ship: Guidelines for
procedure , som utgivits av Internationella arbetsbyrån år 1990, och
föreslår ett ytterligare expertmöte för att göra en översyn av riktlinjerna.
4.3 Förslag till ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49)
Regeringens förslag: En tidsram om tre månader inom vilken en
särskild besiktning skall ske efter en större fartygsombyggnad,
reparation eller förnyelse införs i fartygssäkerhetslagen (1988:49).

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Följande remissinstanser har beretts möjlighet att
yttra sig över Näringsdepartementets promemorior med förslag till lag-
ändringar för att möjliggöra ratifikation av konventionen (nr 178) om
tillsyn av sjömäns arbets- och levnadsförhållanden samt av konventionen
(nr 180) om sjömäns arbetstid och bemanningen på fartyg:
Sjöfartsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Fiskeriverket, Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Redareförening, Sveriges
Redareförening för mindre passagerarfartyg, Landsorganisationen (LO),
Facket för Service och Kommunikation (SEKO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Sveriges Fartygsbefälsförening, Ledarna, Svenska
Maskinbefälsförbundet och Sveriges Fiskares Riksförbund.
De remissinstanser som har yttrat sig tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Svenska författningar uppfyller i stort
sett vad som krävs för att en ratifikation av konventionen nr 178 skall
vara möjlig. Ett mindre antal författningsändringar är dock nödvändiga.
Konventionen innehåller, som nämnts ovan i avsnitt 4.2, ett krav i artikel
3.3 på att ett fartyg skall besiktigas inom tre månader från det att fartyget
har genomgått väsentliga förändringar i konstruktion eller
bostadsarrangemang. Fartygssäkerhetslagen (1988:49) innehåller redan i
dag en bestämmelse om särskild besiktning när ett fartyg har genomgått
någon större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller när fartyget har
lidit skada som kan inverka menligt på sjövärdigheten. Någon tidsram,
motsvarande konventionens gräns på tre månader, inom vilken en sådan
besiktning skall ske finns dock inte. Att besiktningen skall ske i nära
anslutning till den förändring som föranleder besiktningen är ett högst
rimligt krav. Med beaktande härav och för att uppnå överensstämmelse
med konventionen i detta avseende föreslår regeringen att det i 10 kap.
7 § fartygssäkerhetslagen införs en tidsram om tre månader inom vilken
en särskild besiktning skall ske. Tremånadersfristen föreslås börja när en
ombyggnad, reparation eller förnyelse av fartyget är avslutad.
4.4 Godkännande av konventionen
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner konventionen (nr 178)
om tillsyn av sjömäns arbets- och levnadsförhållanden.

ILO-kommittén: Ärendet har remitterats till ILO-kommittén som i sin
tur inhämtat yttranden från Sjöfartsverket, Arbetarskyddsstyrelsen,
Arbetslivsinstitutet, Fiskeriverket, Sveriges Redareförening genom SAF,
Sveriges Redareförening för mindre passagerarfartyg, SEKO genom LO,
TCO, SACO, Ledarna och Sveriges Fiskares Riksförbund.
ILO-kommittén förordar att Sverige ratificerar konventionen.
Remissinstanserna: Inte någon remissinstans invänder mot en svensk
ratifikation av konventionen nr 178.
Sjöfartsverket anser konventionens krav på tillsyn av fartyg väl
uppfyllda genom befintlig lagstiftning och tillstyrker en svensk
ratifikation av konventionen. Vissa justeringar behöver emellertid göras
enligt verket i både fartygssäkerhetslagen (1988:49) och
fartygssäkerhetsförordningen (1988:594):
Artikel 3.3 i konventionen angående inspektion inom tre månader
efter det att ett fartygs konstruktion eller bostadsförhållanden genomgått
väsentliga förändringar har i dag ingen motsvarighet i svensk
lagstiftning. Fartygssäkerhetslagen ställer i 10 kap. 7 § krav på att ett
fartyg som genomgått någon större ombyggnad skall besiktigas särskilt,
men säger ingenting om inom vilken tid detta skall ske.
Artikel 8.2 i konventionen anger att den centrala samordnande
myndigheten, således Sjöfartsverket, skall publicera en årsrapport över
inspektionsverksamheten. Så sker inte i dag och på denna punkt måste
någon form av reglering införas.
Bestämmelserna i artikel 9 i konventionen föranleder en ändring i
rådande rutiner så att rapportering av större händelser sker inom en
månad.
Enligt Ledarna bör fartygssäkerhetslagen kompletteras med en klar
regel om regelbundna inspektioner av sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden.
Fiskeriverket och Sveriges fiskares riksförbund hyser den
gemensamma uppfattningen att konventionen inte är tillämplig på
yrkesfiskare i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Regler för tillsynen av svenska fartyg
finns i fartygssäkerhetslagen (1988:49), fartygssäkerhetsförordningen
(1988:594) och Sjöfartsverkets författningar. Sjöfartsverket är den
centralt samordnande myndigheten i konventionens mening och utövar
tillsyn. Enligt fartygssäkerhetslagen skall dock Arbetarskyddsstyrelsen
och Yrkesinspektionen biträda Sjöfartsverket med viss tillsyn enligt
fartygssäkerhetslagen och föreskrifter från Sjöfartsverket, särskilt vad
avser arbetsmiljön (jfr konventionens artikel 2.3). Yrkesinspektionens
inspektörer uppfyller i tillämpliga delar kraven enligt artiklarna 4, 5 och
6.
Regeringen konstaterar att konventionen (nr 178) om tillsyn av
sjömäns arbets- och levnadsförhållanden, vilken kompletterar ILO:s
regler om arbetsinspektion i konventionen nr 81 med protokoll, fick en
bred anslutning av samtliga tre parter vid konferensen. I Sverige har
samtliga sjöarbetsmarknadens parter såväl redarna som sjöfolkets
organisationer tillstyrkt en svensk ratifikation. För att Sverige skall
kunna ratificera konventionen behövs emellertid ändringar i
fartygssäkerhetslagen och fartygssäkerhetsförordningen. Regeringen har
i avsnitt 4.3 ovan föreslagit ändring i fatygssäkerhetslagen. De övriga
ändringar som erfordras kan väl genomföras innan konventionen träder i
kraft för svensk del, dvs. tolv månader efter den dag då ratifikationen
registrerats hos ILO:s generaldirektör.
5 Konventionen (nr 179) och
rekommendationen (nr 186) om rekrytering
av och arbetsförmedling för sjömän
5.1 Inledande debatt
I den inledande debatten i det konferensutskott som behandlade frågan
om rekrytering av och arbetsförmedling för sjömän anförde redargruppen
att redarnas målsättning var att man skulle
a) sträva efter att utarbeta instrument som tillförsäkrar att alla byråer
och organisationer för rekrytering och förmedling arbetar enligt normer
som förebygger missbruk eller exploatering av sjömän,
b) se till att dessa normer får en vidsträckt acceptans i de viktigaste
länderna som tillhandahåller arbetskraft,
c) åstadkomma normer vilka är tillämpliga på samma sätt på
avgiftskrävande byråer och avgiftsfria offentliga förmedlingskontor,
d) se till att alla sådana byråer endast arbetar under nära övervakning
av myndigheter.
Arbetstagargruppen menade att det fanns en grundläggande strukturell
kris inom sjöfartssektorn. Krisen manifesterades i bristen på
yrkesskickliga och kvalificerade sjömän, världsflottans stigande ålder,
det stora antal människoliv som gått förlorade till sjöss, bristen på
genomförande av vedertagna normer från flaggstaternas sida och det
stigande antalet kvarhållanden av fartyg vid hamnstatskontroller. Enligt
sjöfolksgruppens synsätt låg de huvudsakliga orsakerna till krisen i
orättvis konkurrens och den konkurrensmässiga skevhet som orsakades
av systemet med bekvämlighetsflagg. Krisen hade svåra konsekvenser
för sjöfolk. Sjömän exploaterades av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer år 1920, då konventionen (nr 9) om
arbetsförmedling för sjömän antogs, och sjömän från utvecklingsländer
exploaterades även idag. Detta förhållande förvärrades genom
kommersiella arbetsförmedlingsbyråers arbetssätt. Deras uppenbara och
väldokumenterade försummelser utgjorde ett av symptomen på krisen.
Sjömännens roll och anställningsförhållanden var avgörande för
säkerheten för människoliv till sjöss och skyddet av den marina miljön.
Detta faktum illustrerades av att International Shipowners Federation
hade antagit en kod om god sed (code of good practice) för
bemanningsagenturer.
Arbetstagargruppen var medveten om de växande kraven på att skapa
en säkerhetskultur ombord i fartygen. Centralt för en säkerhetskultur var
att sjömännen hade den kompetens och de kvalifikationer som fordras
och erhöll sådana befogenheter, att de faktiskt skulle ha möjlighet att
utöva inflytande på sådana frågor på operationell nivå.
5.2 Konventionens och rekommendationens huvud-
sakliga innehåll
Den nya konventionen nr 179 utgör en revidering av 1920 års konvention
(nr 9) om arbetsförmedling för sjömän, vilken ratificerats av 39 länder,
däribland Sverige (prop. 1921:361).
Konventionen består av en preambel, en operativ del samt
slutbestämmelser.
I preambeln hänvisas till följande ILO-instrument:
konventionen (nr 22) om sjömäns anställningsavtal (ej ratificerad av
Sverige, men likvärdighet i huvudsak utlovad enligt konvention nr 147),
konventionen (nr 87) om föreningsfrihet och skydd för
organisationsrätten (ratificerad av Sverige),
konventionen (nr 88) om den offentliga arbetsförmedlingen
(ratificerad av Sverige) med tillhörande rekommendation (nr 83),
konventionen (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva
förhandlingsrätten (ratificerad av Sverige),
rekommendationen (nr 107) om sjömäns anställning på utländska
fartyg,
konventionen (nr 111) om diskriminering (anställning och
yrkesutövning) (ratificerad av Sverige),
rekommendationen (nr 139) om sysselsättning för sjöfolk (teknisk
utveckling),
konventionen (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete
(ratificerad av Sverige),
konventionen (nr 145) om kontinuitet i sysselsättningen (sjöfolk)
(ratificerad av Sverige), med tillhörande rekommendation (nr 154),
konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg (ratificerad
av Sverige),
konventionen (nr 166) om sjömäns hemresa (reviderad) (ej
ratificerad av Sverige),
konventionen (nr 178) om tillsyn av sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden, samt till
FN:s havsrättskonvention av år 1982, som trädde i kraft den 16
november 1994 (ratificerad av Sverige den 25 juni 1996, prop.
1995/96:140).
Konventionens operativa del omfattar sex artiklar. Inledningsvis
definieras vad som i konventionen menas med behörig myndighet,
rekryterings- och arbetsförmedlingskontor, redare och sjöman (art. 1.1).
För konventionens ändamål betyder rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor varje person, bolag, institution, agentur eller
annan organisation, inom den allmänna eller den privata sektorn, som är
engagerad i att rekrytera sjömän enligt uppdrag av arbetsgivare eller att
förmedla arbeten åt sjömän hos arbetsgivare. Sjöman är varje person som
uppfyller villkoren för att anställas eller analitas i någon befattning
ombord på ett sjögående fartyg, dock inte statsfartyg som används för
militära eller ickekommersiella ändamål.
Den behöriga myndigheten får, i den utsträckning som den anser det
vara genomförbart, tillämpa konventionens bestämmelser på fiskare eller
på sjömän som arbetar på maritima mobila offshore-enheter. Härvid
förutsätts, att ett samråd har skett med de representativa organisationerna
för fiskefartygsägare och fiskare eller med organisationerna för ägare av
maritima mobila offshore-enheter och för sjömän som arbetar på sådana
enheter (art. 1.2).
Artikel 2.1 handlar om medlemsstaters rätt att ha eller inte ha en
avgiftsfri offentlig rekryterings- och arbetsförmedlingsservice samt
privata rekryterings- och förmedlingskontor. Ingenting i konventionen
skall sålunda anses:
a) hindra en medlemsstat från att upprätthålla en avgiftsfri offentlig
rekryterings- och arbetsförmedlingsservice för sjömän inom ramen för en
politik som går ut på att möta sjömäns och redares behov, oavsett om
denna service ingår som del i eller är samordnad med en offentlig
arbetsförmedling för alla arbetstagare och arbetsgivare;
b) ålägga en medlemsstat någon förpliktelse att upprätta ett system för
drift av privata rekryterings- och arbetsförmedlingskontor.
Om privata rekryterings- och arbetsförmedlingskontor upprättas, skall
de drivas inom medlemsstatens territorium endast i överensstämmelse
med ett licensierings- eller certifieringssystem eller någon annan form av
reglering. Ett sådant system skall upprättas eller ändras endast efter
samråd med representativa organisationer för redare och sjöfolk.
Obefogad spridning av privata rekryterings- och förmedlingskontor skall
inte främjas (art. 2.2).
Konventionen påverkar inte en medlemsstats rätt att tillämpa sina lagar
och bestämmelser om rekrytering av och arbetsförmedling för sjömän på
fartyg som för dess flagg (art. 2.3).
Ingenting i konventionen skall på något sätt inverka menligt på en
sjömans förmåga att utöva grundläggande mänskliga rättigheter,
inklusive fackliga rättigheter (art. 3).
Artikel 4 handlar om skyldigheter som en medlemsstat åtar sig
beträffande reglering och övervakning av verksamheten. Genom
nationella lagar eller tillämpliga bestämmelser skall medlemsstaten
således (art. 4.1):
a) säkerställa, att inga avgifter eller andra pålagor för rekrytering eller
för att skaffa anställning åt sjömän kommer att bäras av sjömannen, vare
sig direkt eller indirekt, helt eller delvis; dock räknas inte kostnader för i
nationell författning föreskriven läkarundersökning, behörighetsbevis,
personlig färdhandling och nationell sjöfartsbok till avgifter eller andra
pålagor .
b) fastställa huruvida och på vilka villkor rekryterings- och
förmedlingskontor får placera eller rekrytera sjömän utomlands;
c) specificera, med tillbörlig hänsyn till den enskildes rätt till integritet
och behovet av att skydda att uppgifter hålls konfidentiella, på vilka
villkor personliga uppgifter om sjömän får hanteras av rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor, inkl. hur sådana uppgifter inhämtas, lagras,
kombineras och meddelas till en tredje part;
d) fastställa på vilka villkor licensen, certifikatet eller en liknande
auktorisation för ett rekryterings- eller arbetsförmedlingskontor får
suspenderas eller återkallas, om brott mot relevanta lagar eller andra
bestämmelser sker; och
e) specificera, i de fall där ett annat regelsystem än ett licensierings-
eller certifieringssystem förekommer, på vilka villkor rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor kan arbeta, liksom även vilka påföljder som
gäller i händelse av brott mot dessa villkor.
Medlemsstaten skall även säkerställa, att den behöriga myndigheten
(art. 4.2):
a) nära övervakar alla rekryterings- och arbetsförmedlingskontor;
b) beviljar eller förnyar licensen, certifikatet eller en liknande
auktorisation endast efter att ha konstaterat, att vederbörande
rekryterings- och arbetsförmedlingskontor uppfyller kraven i nationella
lagar och bestämmelser ;
c) fordrar att ledningen och personalen på rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor för sjömän skall bestå av vederbörligen
utbildade personer, som har relevanta kunskaper om sjöfartsnäringen;
d) förbjuder rekryterings- och arbetsförmedlingskontor att använda
medel, förfaranden eller förteckningar vilka är avsedda att hindra eller
avhålla sjömän från att förvärva en anställning;
e) fordrar att rekryterings- och arbetsförmedlingskontor vidtar åtgärder
för att så långt det är möjligt säkerställa, att arbetsgivaren har resurser att
skydda sjömän från att bli strandsatta i en främmande hamn; och
f) säkerställer att ett skyddssystem upprättas, genom försäkring eller en
därmed likvärdig lämplig åtgärd, för att ersätta sjömän för penningförlust
som de kan utsättas för till följd av att ett rekryterings- eller
arbetsförmedlingskontor underlåter att uppfylla sina förpliktelser mot
dem.
Medan artikel 4 således handlar om skyldigheter som en medlemsstat
åtar sig beträffande reglering och övervakning av verksamheten ålägger
artikel 5 direkt rekryterings- och arbetsförmedlingskontoren vissa
skyldigheter.
Alla rekryterings- och arbetsförmedlingskontor skall således
vidmakthålla ett register över alla sjömän som rekryteras eller placeras
genom dem. Registret skall vara tillgängligt för tillsyn utförd av den
behöriga myndigheten (art. 5.1).
Alla rekryterings- och arbetsförmedlingskontor skall vidare säkerställa
(art. 5.2), att:
a) varje sjöman som rekryteras eller placeras av dem är kvalificerad
och innehar de handlingar som är nödvändiga för arbetet ifråga;
b) anställningskontrakt och tjänstevillkor står i överensstämmelse med
tillämpliga lagar, förordningar och kollektivavtal;
c) sjömän före eller under anställningsförfarandet upplyses om sina
rättigheter och skyldigheter enligt deras anställningskontrakt och enligt
tjänstevillkoren; och att
d) tillbörliga arrangemang vidtas för att sjömännen skall gå igenom
sina anställningskontrakt och tjänstevillkoren, före och efter det att dessa
undertecknas och för att sjömännen skall erhålla ett exemplar av
anställningskontraktet.
Dessa skyldigheter för rekryterings- och arbetsförmedlingskontoren får
inte tolkas som en minskning av skyldigheter och ansvar för redare eller
befälhavare (art. 5.3).
Artikel 6 handlar om anordningar och förfaranden för prövning av
klagomål mot rekryterings- och arbetsförmedlingskontors verksamhet,
om ett kontors egen undersökning av klagomål och om vidarebefordran
av klagomål angående arbets- eller levnadsförhållanden ombord på
fartyg.
Konventionens slutbestämmelser utgörs av artiklarna 7 15.
Den nya arbetsförmedlingskonventionen reviderar 1920 års konvention
(nr 9) om arbetsförmedling för sjömän (art. 7). Sverige har år 1921
ratificerat konvention nr 9.
Konventionen träder i kraft tolv månader efter den dag då ratifikationer
från två medlemmar har registrerats. En medlemsstats ratifikation av den
nya konventionen medför omedelbar uppsägning av konventionen nr 9
från den dag då konventionen nr 179 träder i kraft (art. 9).
Rekommendationen som kompletterar konventionen består av en
preambel och fyra punkter, vilkas ämnesområden kan beskrivas enligt
följande.
I punkt 1 behandlas åtgärder som den behöriga myndigheten bör vidta
för att stödja en fungerande sjöarbetsmarknad. I punkt 2 förklaras, vilka
typer av normer för driften av rekryterings- och arbetsförmedlingskontor
som den behöriga myndigheten bör föreskriva eller godkänna. I punkt 3
ställs ytterligare krav på normerna för driften. I punkt 4 föreslås
internationellt samarbete mellan medlemsstater och relevanta
organisationer samt anges vilka arbetsfält ett sådant samarbete kan
omfatta.
Arbetskonferensen antog slutligen två resolutioner i anslutning till
konventionen om arbetsförmedling.
I den första resolutionen (antagen på initiativ av sjöfolksgruppen)
inbjuder konferensen ILO:s styrelse att bl.a. främja att konventionen nr
179 tillämpas på fiskare av medlemsstaterna efter samråd mellan
representativa organisationer för fiskare och fiskefartygsägare samt
behörig myndighet.
Den andra resolutionen (antagen på initiativ av redargruppen) syftade
till att upprätthålla distinktionen mellan arbetstagare på fartyg och
landbaserade arbetstagare i konventionen nr 179, resp. 1949 års
konvention (nr 96) om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, vilken
förutsågs revideras vid Internationella arbetskonferensens 85:e session
1997. Den år 1997 antagna konventionen (nr 181) om privat
arbetsförmedling föreskriver i linje härmed (art. 2.2) att den inte äger
tillämpning på rekrytering av och förmedling för sjömän.
5.3 Regeringens överväganden
Regeringens bedömning: Sverige bör för närvarande inte tillträda
konventionen (nr 179) om rekrytering av och arbetsförmedling för
sjömän.

ILO-kommittén: Konventionen (nr 179) och rekommendationen
(nr 186) om rekrytering av och arbetsförmedling för sjömän har
remitterats till ILO-kommittén som i sin tur har inhämtat yttranden från
Sjöfartsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet,
Fiskeriverket, Sveriges Redareförening genom SAF, Sveriges
Redareförening för mindre passagerarfartyg, SEKO genom LO, TCO,
SACO, Ledarna och Sveriges Fiskares Riksförbund.
ILO-kommittén finner att Sverige för närvarande inte bör ratificera
konventionen (nr 179) om rekrytering av och arbetsförmedling för
sjömän.
Remissinstanserna: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) finner
sammanfattningsvis att Sverige för närvarande inte fullt ut uppfyller
konventionskraven i artikel 4 punkt 2d), 2e) och 2f) och i artikel 5 punkt
2b), 2c) och 2d) och konstaterar att ratifikationshinder därför torde
föreligga för svensk del. Sveriges Redareförening motsätter sig inte
ratifikation av konventionen, Ledarna ser inga hinder för ratifikation
medan LO (SEKO) inte tar ställning till om ratifikationshinder kan
föreligga. Fiskeriverket och Sveriges Fiskares Riksförbund hyser den
gemensamma uppfattningen att konventionen inte är tillämplig på
yrkesfiskare i Sverige.
Skälen för regeringens bedömning: Arbetsförmedling för sjömän
bedrivs inom den offentliga förmedlingen vid sju förmedlingskontor i
landet. Verksamheten är lokaliserad till Stockholm, Göteborg, Malmö,
Helsingborg, Kalmar, Visby och Sundsvall. Arbetet följs upp och
samordnas av Arbetsmarknadsstyrelsen; enheten för
arbetsmarknadsservice; sektionen för specialförmedlingar. Sektionen
fungerar också som kansli för den centrala arbetsgruppen för sjöfartens
arbetsmarknad med representanter för AMS, Sjöfartsverket, Sveriges
Redareförening, Sveriges Fartygsbefälsförening, Svenska
Maskinbefälsförbundet och SEKO Sjöfolk.
Antalet personer anmälda som arbetssökande vid landets
arbetsförmedlingar inom sjöfartens arbetsområde har sjunkit de senaste
åren och ligger numera på ca 2 400 personer varje månad, varav ungefär
hälften anmälda på specialförmedlingarna för Af Sjöfart. Nyinskrivna
arbetslösa har det senaste året uppgått till mellan 300 och 400 personer
per månad, antalet lediga platser inom området till ca 300 per månad och
antalet personer som fått arbete via förmedlingen till ca 325 per månad.
Sverige är genom ratifikation bundet att tillämpa ILO:s konvention
(nr 88) om den offentliga arbetsförmedlingen, antagen år 1948 och
ratificerad av Sverige år 1949 (prop 1949:162). Enligt konventionen nr
88 är varje medlemsstat som ratificerat den skyldig att upprätthålla en
avgiftsfri offentlig arbetsförmedling (art. 1). Konventionen gör inga
undantag för några speciella kategorier arbetssökande eller arbetsgivare.
Däremot anges att åtgärder skall vidtas för att inom de olika
arbetsförmedlingskontoren underlätta specialisering efter skilda yrken
och näringsgrenar, exempelvis jordbruket och andra verksamhetsgrenar,
där en dylik specialisering kan vara till gagn (art. 7).
Sverige är som nämnts ovan också bundet att tillämpa konventionen
(nr 9) om arbetsförmedling för sjömän (prop. 1921:361) som reviderats
genom den nya konventionen (nr 179) om rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän men fortsätter att gälla till dess den nya
konventionen trätt i kraft (och därefter för länder som ratificerat
konventionen nr 9 men inte konventionen nr 179).
Däremot sade Sverige år 1992 upp konventionen (nr 96) om
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer (prop. 1991/92:89) med verkan
fr.o.m. den 4 juni 1993 för att möjliggöra ett avskaffande av det
offentliga arbetsförmedlingsmonopolet. Konventionen nr 96 har därefter
reviderats av den år 1997 antagna konventionen (nr 181) om privat
arbetsförmedling. Som nämnts äger denna konvention, liksom
konventionen nr 96, inte tillämpning vid rekrytering av och förmedling
för sjömän. ILO-kommittén har nyligen efter remissförfarande lämnat
yttrande över konventionen nr 181 och den tillhörande
rekommendationen nr 188.
Den 1 juli 1993 trädde lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling
och uthyrning av arbetskraft i kraft och den tidigare lagen (1991:746)
som i princip förbjöd fristående arbetsförmedlingar upphörde att gälla.
Lagen (1993:440) gäller arbetsförmedling som bedrivs av någon annan
än den offentliga arbetsförmedlingen. Lagen innehåller ett förbud att ta
betalt av arbetssökande eller arbetstagare (6 §). Dessutom får enligt lagen
(3 §) arbetsförmedling för sjömän inte bedrivas mot ersättning. Detta
undantag beträffande privat arbetsförmedling för sjömän föranleddes
bl.a. av Sveriges åtaganden enligt konventionen nr 9.
Regeringen konstaterar att konventionen nr 179 erbjuder en hög grad
av flexibilitet sannolikt för att möjliggöra en ratificering av största
möjliga antal stater. Enligt konventionens artikel 2 kan en medlemsstat
således välja att ha en avgiftsfri offentlig rekryterings- och
arbetsförmedlingsservice och/eller privata rekryterings- och
förmedlingskontor.
Om Sverige skulle välja alternativet att ha endast en offentlig
rekryterings- och arbetsförmedlingsservice för sjömän synes
konventionens krav i huvudsak tillgodosedda genom förordningen
(1987:405) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten, instruktionen
(1988:1139) för Arbetsmarknadsverket, AMS föreskrifter (AMSFS
1995:27) om vissa verksamheter inom länsarbetsnämnderna, lagen
(1994:459) om arbetsförmedlingsregister, bestämmelserna om sekretess
för enskildas personliga förhållanden i 7 kap. 10 § sekretesslagen
(1980:100), bestämmelserna om disciplinära påföljder i 15 § lagen
(1994:260) om offentlig anställning, beträffande utredningsskyldighet
genom de allmänna reglerna för myndigheter i 4 7 §§ förvaltningslagen
(1986:223) och beträffande underrättelse om ouppklarade klagomål
genom rapporteringsskyldigheten till Justitiekanslern varje år enligt 30 §
verksförordningen (1995:1322). I anslutning till konventionens artikel 6,
som handlar om hanteringen av klagomål, informerar AMS att en
rikstäckande informationscentral inom AMV för telefoninformation till
arbetssökande och arbetsgivare f.n. är under uppbyggnad. Allvarliga
klagomål över arbets- eller levnadsförhållanden på ett fartyg (art. 6.3)
lämnas vidare från förmedlingen till Sjöfartsinspektionen; jfr allmänna
bestämmelser om myndigheters serviceskyldighet i 4 § 3 stycket
förvaltningslagen (1986:223). Detta förfarande synes stämma överens
med det som föreskrivs i ILO-konventionen (nr 147) om miniminormer i
handelsfartyg, art. 4 om hamnstatskontroll. Det blir i förekommande fall
Sjöfartsverkets uppgift att vidarebefordra klagomålet till utländsk
ansvarig myndighet eller ingripa enligt reglerna om hamnstatskontroll.
AMS har dock påtalat att Sverige på vissa punkter inte uppfyller
konventionens krav. I anslutning till konventionens artikel 4. 2 e)
bedömer AMS det inte heller som möjligt att införa bestämmelser för att
säkerställa att arbetsgivaren har medel att förhindra att sjömän blir
strandsatta i främmande hamn. I anslutning till artikel 4. 2 f) bedömer
AMS det inte som möjligt att införa ett skyddssystem för att ersätta
sjömän för penningförlust de kan ha åsamkats genom att den svenska
arbetsförmedlingen inte har uppfyllt sina skyldigheter. Det är inte
sannolikt att de allmänna bestämmelser som finns i skadeståndslagen om
skadestånd från det allmänna för fel eller försummelse vid
myndighetsutövning är tillräckliga för att klara det skydd som föreskrivs
i konventionen. I anslutning till artikel 5. 2 b) påpekar AMS att någon
formell granskning av anställningskontrakt och tjänstevillkor inte sker.
Arbetsförmedlingen gör dock alltid en bedömning utifrån information
från arbetsgivaren. Här kan erinras om den av Sjöfartsverket fastställda
blanketten för tjänstgöringsbesked, där den mönstringsansvarige
arbetsgivarrepresentanten förutsätts kryssa i rutan Tjänstevillkor enligt
skriftligt anställningsavtal och gällande kollektivavtal .
I anslutning till artikel 5. 2 d) finner AMS det knappast förenligt med
praxis på svensk arbetsmarknad att arbetsförmedlingen försäkrar sig om
att vederbörliga åtgärder vidtas för att allt skall gå rätt till när det gäller
anställningskontrakt. Här erinrar Sjöfartsverket om att 4 § sjömanslagen
(1973:282) föreskriver, att arbetsgivaren skall sörja för att
anställningsavtal med sjöman om fartygsarbete upprättas skriftligt. Dock
torde det finnas redare som inte iakttar denna regel, och för vilka
konventionens krav på arbetsförmedlingen torde komma att indirekt
utgöra ett tryck att upprätta skriftliga anställningsavtal.
Om Sverige sålunda skulle välja att ha endast en offentlig rekryterings-
och arbetsförmedlingsservice för sjömän finner ILO-kommittén att en
ytterligare prövning av möjligheterna att undanröja nämnda
ratifikationshinder bör vägas mot möjligheten av en fortsatt anslutning
till konventionen nr 9, varvid bör övervägas vilket alternativ som bäst
gagnar den svenska sjöarbetsmarknaden.
Om däremot medgivandet i konventionen nr 179 av privata
rekryterings- och arbetsförmedlingskontor för sjömän utnyttjas i Sverige
innebär detta att förbudet mot arbetsförmedling för sjömän mot
ersättning i 3 § lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft kan avskaffas. Om Sverige öppnar möjlighet att
bedriva privata rekryterings- och arbetsförmedlingskontor för sjömän kan
sekretessregler för denna verksamhet dock behöva införas.
Det bör också observeras i fråga om privata rekryterings- och
förmedlingskontor, att dessa enligt konventionens artikel 2.2 förutsätter
ett licensierings- eller certifieringssystem eller någon annan form av
reglering, samt att deras verksamhet skall övervakas enligt artikel 4.1 och
2. Någon motsvarande myndighetstillsyn i fråga om privata
arbetsförmedlingar för landanställda föreskrivs inte i den nuvarande
lagen. Behovet av kontroll torde vara mycket olika mellan å ena sidan
förmedlingskontor inom den internationella sjöfarten och å andra sidan
förmedlingskontor för landanställda i Sverige; jfr den av
arbetskonferensen antagna resolutionen angående rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän ovan.
Det är regeringens avsikt att göra en samlad bedömning av Sveriges
förhållande till ILO:s arbetsförmedlingskonventioner när underlag för ett
ställningstagande föreligger även beträffande den av Internationella
arbetskonferensen år 1997 antagna konventionen (nr 181) om privat
arbetsförmedling.
6 Konventionen (nr 180) om sjömäns arbetstid
och bemanningen på fartyg och
rekommendationen (nr 187) om sjömäns
löner och arbetstid samt bemanningen på
fartyg
6.1 Bakgrund
ILO har under årens lopp antagit fyra konventioner om löner, arbetstid
och bemanning på fartyg. Ingen av dem har erhållit ett tillräckligt antal
ratifikationer för att träda i kraft. Den femte, år 1996, antagna
konventionen (nr 180) reviderar 1958 års konvention (nr 109) om löner,
arbetstid och bemanning på fartyg samt de tre tidigare i ämnet (nr 93, nr
76 och nr 57). Denna gång har frågan om löner hänvisats till den
anslutande rekommendationen.
6.2 Konventionens och rekommendationens huvud-
sakliga innehåll
Konventionen består av en preambel, en operativ del, uppdelad på avsnitt
om tillämpningsområde (art. 1 2), sjömäns arbetstid och vilotid (art. 3
10), bemanningen på fartyg (art. 11 12), redares och befälhavares ansvar
(art. 13) och tillämpning (art. 14 15), samt slutbestämmelser.
I preambeln hänvisas till följande ILO-instrument:
konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg (ratificerad
av Sverige) och 1996 års protokoll till konventionen nr 147 (se avsnitt 7)
och
konventionen (nr 178) om tillsyn av sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden, samt till följande instrument antagna av
Internationella sjöfartsorganisationen (IMO):
1974 års konvention om säkerheten för människoliv till sjöss
(SOLAS),
1978 års konvention om normer för sjöfolks utbildning, certifiering
och vakthållning (STCW-konventionen) i dess lydelse efter 1995 års
ändringar,
1981 års resolution A 481 (XII) om principer för betryggande
bemanning,
1993 års resolution A 741 (18) om internationella organisationsregler
för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening (dvs.
International Safety Management (ISM) Code) och
1993 års resolution A 772 (18) om trötthetsfaktorer vid bemanning
och i säkerhetsarbete, samt till
FN:s havsrättskonvention av år 1982, som trädde i kraft den 16
november 1994 (ratificerad av Sverige den 25 juni 1996, prop.
1995/96:140).
Konventionens operativa del omfattar 15 artiklar. Den skall enligt
artikel 1 tillämpas på sjögående fartyg som vanligen används i
kommersiell drift till havs. I den utsträckning som det bedöms
genomförbart skall den behöriga myndigheten tillämpa konventionens
bestämmelser på yrkesfiske till havs. Det finns inte någon lägsta
bruttodräktighetsgräns för tillämpningen av konventionen.
I artikel 2 definieras vad som i konventionen menas med behörig
myndighet, arbetstid, vilotid, sjöman och redare.
I artikel 3 föreskrivs att man, inom de ramar som anges i artikel 5,
skall fastställa antingen ett högsta antal arbetstimmar som inte får
överskridas under en given tidsperiod eller ett minsta antal vilotimmar
som skall tillhandahållas under en given tidsperiod.
Enligt artikel 4 skall en medlemsstat som ratificerar konventionen
bekräfta att den normala arbetstiden för sjömän, liksom för andra
arbetstagare, skall baseras på åtta timmars arbetsdag med en vilodag i
veckan och med vila på allmänna helgdagar. Emellertid skall detta inte
hindra en medlemsstat från att ha förfaranden för att auktorisera eller
registrera ett kollektivavtal som fastställer sjömäns normala arbetstid,
dvs. den ordinarie arbetstiden, på en grund som inte är mindre gynnsam
än denna norm.
I artikel 5.1 regleras arbetstid och vilotid. Arbetstiden får inte överstiga
14 timmar under någon 24-timmarsperiod och inte heller 72 timmar
under någon sjudagarsperiod. Här avses alltså vilken 24-timmarsperiod
som helst och vilken sjudagarsperiod som helst.
Som ett alternativ till maximigränser för arbetstiden ges i artikeln
möjlighet att tillämpa minimigränser för vilotiden. Vilotiden får inte
understiga 10 timmar under någon 24-timmarsperiod och inte heller 77
timmar under någon sjudagarsperiod. Även här avses vilken 24-
timmarsperiod som helst och vilken sjudagarsperiod som helst.
En sjudagarsperiod består av 7 x 24 = 168 timmar. Om man väljer att
följa artikel 5.1 a), som reglerar arbetstiden, får 72 timmars arbetstid tas
ut på sju dagar. Om man i stället väljer att följa artikel 5.1 b), som
reglerar vilotiden, skall vilotiden vara minst 77 timmar under sju dagar.
Det får till följd att 168 77 = 91 timmar får tas ut som arbetstid under
sjudagarsperioden. Mellan de båda alternativen finns sålunda en skillnad
på 19 timmar i fråga om medgiven arbetstid. Kravet på 77 timmars
vilotid tillförsäkrar sjömannen sju timmar mer vilotid per
sjudagarsperiod än STCW-konventionens bilaga STCW-koden med sitt
krav på 10 vilotimmar per 24-timmarsperiod. Sistnämnda krav betyder
70 timmars vilotid per sjudagarsperiod. STCW-kodens krav gäller för
vakthavande befäl och för manskap som ingår i en vakt.
I artikel 5.2 stadgas att vilotiden får delas upp i högst två perioder
varav en period om minst sex timmar. Tiden mellan två viloperioder får
inte överstiga 14 timmar.
I artikel 5.6 finns undantagsbestämmelser som ger flexibilitet åt
bestämmelserna i artikel 5.1 och 5.2. Här sägs att inget i artikel 5.1 och
5.2 skall hindra en medlemsstat från att ha nationella lagar eller
bestämmelser, eller ha ett förfarande för att auktorisera eller registrera
kollektivavtal, vilka medger undantag från de angivna gränserna. Sådana
undantag skall, så långt det är möjligt, följa de angivna normerna men får
beakta mer frekventa eller längre ledighetsperioder eller
kompensationsledighet för vaktgående sjömän eller för sjömän vilka
arbetar ombord på fartyg som går på korta resor.
Enligt artikel 5.7 skall medlemsstaten fordra att en arbetsordning
anslås på en lätt tillgänglig plats ombord. Arbetsordningen skall för varje
befattning innehålla ett arbetsschema för tjänstgöringen ombord samt
uppgift om den maximala arbetstiden eller kortaste vilotiden som
föreskrivs enligt lag eller gällande kollektivavtal.
Enligt artikel 5.8 skall den i 5.7 avsedda arbetsordningen upprättas
enligt ett standardformulär, dels på det eller de arbetsspråk som används
på fartyget, dels på engelska.
I artikel 6 föreskrivs att ingen sjöman under 18 år får arbeta under
natten. Med natt avses enligt artikeln en period om minst nio på varandra
följande timmar inkl. tiden mellan kl. 24.00 och kl. 05.00. Bestämmelsen
behöver inte tillämpas om det skulle försämra en effektiv utbildning av
sjömän mellan 16 och 18 års ålder i enlighet med etablerade program och
tidsscheman.
Enligt artikel 7 skall inget som stadgas i konventionen anses försvaga
fartygsbefälhavares rätt att fordra att en sjöman fullgör all den arbetstid
som behövs med hänsyn till den omedelbara säkerheten för fartyget,
personer ombord eller lasten, eller som behövs för att assistera andra
fartyg eller personer i sjönöd. Befälhavaren får då tillfälligt upphäva
arbetstids- eller vilotidsschemat och fordra, att en sjöman fullgör all den
arbetstid som behövs, till dess den normala situationen har återställts. Så
snart som möjligt därefter skall befälhavaren se till att de sjömän, som
har utfört arbete under en schemalagd viloperiod, kompenseras med en
adekvat viloperiod.
I artikel 8 föreskrivs bl.a. att medlemsstaten skall fordra att journaler
över sjömäns dagliga arbets- eller vilotimmar förs så att detta möjliggör
övervakning av att bestämmelserna i artikel 5 efterlevs. Den behöriga
myndigheten skall antingen fastställa formulär till journalerna med
beaktande av tillgängliga riktlinjer från ILO eller använda ett
standardformulär som upprättats av ILO. Formuläret skall fastställas på
det eller de arbetsspråk som föreskrivs i artikel 5.8, dvs. på arbetsspråket
eller arbetsspråken på fartyget samt på engelska.
I artikel 9 föreskrivs att den behöriga myndigheten skall granska och
påteckna de i artikel 8 avsedda journalerna med lämpliga tidsintervaller
för att övervaka efterlevnaden av de bestämmelser som reglerar arbetstid
eller vilotid och som ger verkan åt konventionen.
Det tredje avsnittet i konventionen, som handlar om bemanning på
fartyg, innehåller endast två artiklar.
Enligt artikel 11.1 skall varje fartyg som konventionen är tillämplig på
vara bemannat tillräckligt, betryggande och dugligt, i överensstämmelse
med det dokument om minsta betryggande bemanning eller en
motsvarighet, som utfärdats av den behöriga myndigheten.
Artikel 11.2 föreskriver att den behöriga myndigheten, när den
fastställer, godkänner eller reviderar bemanningsnivåer, skall ta hänsyn
till dels behovet av att undvika eller i möjligaste mån minimera
arbetstidsöverskridanden, för att garantera tillräcklig vila och för att
begränsa utmattning, dels de internationella instrument som identifierats i
preambeln.
Artikel 12 innehåller en bestämmelse om minimiålder för arbete till
sjöss. Artikeln föreskriver att ingen person som är yngre än 16 år får
arbeta ombord på ett fartyg .
Konventionens fjärde avsnitt omfattar artikel 13 och har rubriken
Redares och befälhavares ansvar. Enligt artikel 13 skall redaren tillse att
befälhavaren har nödvändiga resurser för att uppfylla förpliktelserna i
konventionen, bl.a. angående lämplig bemanning på fartyget.
Befälhavaren skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de
krav på sjömäns arbetstid och vilotid, som följer av konventionen,
uppfylls.
Enligt artikel 18 träder konventionen i kraft sex månader efter det att
fem medlemsstater har ratificerat konventionen. Av dessa medlemsstater
skall tre ha en handelsflotta med en bruttodräktighet av minst en miljon
vardera.
Här kan nämnas att den svenska handelsflottans bruttodräktighet den
31 december 1998 uppgick till 2 708 000, fördelat på 412 fartyg med en
bruttodräktighet av minst 100. Av dessa hade 174 fartyg med
bruttodräktigheten 1500 eller däröver en sammanlagd bruttodräktighet av
2 634 000.
Rekommendationen om sjömäns löner och arbetstid samt bemanningen
på fartyg utgör ett supplement till konventionen om sjömäns arbetstid
och bemanningen på fartyg. Rekommendationen anger regler om lönerna
och om uppdelningen på normal arbetstid, t.ex. 48 timmar per vecka, och
övertid vid löneberäkningen samt om journal över fullgjord övertid, men
inte några regler om den totala arbetstiden eller om bemanningen. Vidare
finns regler om minimilön. Av det anförda följer att "normal arbetstid"
vid löneberäkningen per vecka ofta är lägre än den faktiska "ordinarie
arbetstiden" per vecka ombord. Den lägsta månatliga basbetalning eller
grundlön för behörig matros, som anges i rekommendationens punkt 10,
har genom beslut av ILO:s paritetiska sjöfartskommission (Joint
Maritime Commission) höjts till 435 US dollar fr.o.m. den 1 januari
1998.
I anslutning till konventionen nr 180 antogs också två resolutioner. I
den ena av dessa begärs att ILO:s styrelse låter utarbeta riktlinjer och
standardiserade formulär som avses i artiklarna 5 och 8 i konventionen.
Det rekommenderas att en trepartisk expertgrupp sammankallas för att
biträda i detta arbete.
I den andra resolutionen sker ett klarläggande av förhållandet mellan
vilotidsreglerna i ILO-konventionen nr 180 och vilotidsreglerna i
Internationella Sjöfartsorganisationens (IMO) internationella konvention
angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning
(STCW-konventionen), 1978, efter 1995 års ändringar. Förenklat uttryckt
får en medlemsstat, som ratificerar arbetstidskonventionen och som även
har anslutit sig till de reviderade normerna i STCW-konventionen, aldrig
för vaktgående sjömän tillämpa arbetstidskonventionen på sådant sätt att
STCW-konventionens bestämmelser om minsta viloperiod skulle
åsidosättas.
6.3 Förslag till ändring i sjömanslagen (1973:282) och i
fartygssäkerhetslagen (1988:49)
Regeringens förslag: Minimiåldern för fartygsarbete ändras till 16-
årsdagen och möjligheten att anlita den som fyllt 13 år att under vissa
förutsättningar utföra lättare fartygsarbete, begränsas till att avse
endast fiskerinäringen.

Promemoriornas förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Följande remissinstanser har beretts möjlighet att
yttra sig över Näringsdepartementets promemorior med förslag till lag-
ändringar för att möjliggöra ratifikation av konventionen (nr 178) om
tillsyn av sjömäns arbets- och levnadsförhållanden samt av konventionen
(nr 180) om sjömäns arbetstid och bemanningen på fartyg:
Sjöfartsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Fiskeriverket, SAF, Sveriges
Redareförening, Sveriges Redareförening för mindre passagerarfartyg,
LO, SEKO, TCO, SACO, Sveriges Fartygsbefälsförening, Ledarna,
Svenska Maskinbefälsförbundet och Sveriges Fiskares Riksförbund.
De remissinstanser som har yttrat sig tillstyrker förslaget avseende 16-
årsgränsen för fartygsarbete. Svenska Maskinbefälsförbundet, SEKO och
LO invänder dock mot att personer som är 13 15 år skall kunna utföra
lättare arbete på fiskefartyg. SEKO och LO anför bl.a. att olycksriskerna
är betydligt större på fiskefartyg än vanliga fartyg och att man bör
avvakta en förestående översyn av ILO-konventionen (nr 112) om
minimiålder för fiskare, alternativt ta bort 6 kap. 10 a § andra stycket
helt.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 12 i konventionen nr 180
innehåller en regel om att ingen under 16 år får arbeta ombord på ett
fartyg. Motsvarande svenska regel beträffande arbetstagare finns i 45 §
sjömanslagen (1973:282) som säger att arbetstagare inte får sysselsättas i
fartygsarbete före det kalenderår han fyller 16 år. Bestämmelsen har sin
bakgrund i att skolplikten normalt sett upphör vid utgången av
vårterminen det år som barnet fyller 16 år. Därefter skall det finnas en
möjlighet för alla som slutat skolan att få anställning även på ett fartyg,
oavsett vid vilken tidpunkt på året som han eller hon är född. Samma
åldersgräns gäller för fartygsarbete i yrkesmässig verksamhet för andra
än arbetstagare vilket är reglerat i 6 kap. 10 a § första stycket
fartygssäkerhetslagen (1988:49) (FSL).
Konventionen gör inte skillnad mellan den som utför arbete som
anställd och den som på annat sätt är anlitad för sådant arbete. För att
uppnå överensstämmelse med konventionen bör därför såväl regeln i
sjömanslagen som den i fartygssäkerhetslagen ändras så att åldersgränsen
för fartygsarbete flyttas från det kalenderår man fyller 16 år till det datum
man fyller 16 år. Detta får visserligen till effekt att ungdomar som fyller
år sent på året inte kan erhålla arbete på fartyg direkt efter skolans slut.
Det omöjliggör också sommararbete på fartyg för den gruppen
ungdomar. Möjligheter till praktik under utbildning påverkas emellertid
inte. En ändring av regeln torde dock inte, i realiteten, beröra något större
antal personer. Regeringen föreslår att sjömanslagen och
fartygssäkerhetslagen anpassas till konventionens bestämmelse.
Utan hinder av åldersgränsen i 6 kap. 10 a § första stycket FSL får den
som fyllt 13 år, under vissa förutsättningar, utföra lättare fartygsarbete
med stöd av bestämmelsens andra stycke. Regeln tillkom år 1990 i
samband med ratifikationen av ILO-konventionen (nr 138) om
minimiålder för tillträde till arbete. Den konventionen medger att den
nationella lagstiftningen tillåter att personer från och med 13 års ålder
sysselsätts i lätt arbete som uppfyller vissa kriterier. I förarbetena (prop.
1989/90:60) angavs som skäl till bestämmelsen att med hänsyn till bl.a.
förhållandena inom yrkesfisket var det rimligt att införa en möjlighet för
den som inte är anställd och har fyllt 13 år att utföra lätt arbete under
vissa förutsättningar. Detta resulterade i den bestämmelse som i dag
återfinns i 6 kap. 10 a § andra stycket FSL.
Konventionen nr 180 anger i artikel 1.2 att yrkesfisket om möjligt skall
omfattas av konventionsbestämmelserna. Några andra undantag från
omfattning av bestämmelserna medger inte konventionen. Såväl
Fiskeriverket som Sveriges Fiskares Riksförbund har i sina remissvar
sammanfattningsvis gjort gällande att fiskerinäringen på grund av sin
speciella karaktär inte bör omfattas av konventionen. För arbetstagare
inom fiskerinäringen gäller 16-årsgränsen enligt sjömanslagen. Frågan
om att höja den nu rådande 13-årsgränsen för annan än arbetstagare att
utföra lätt arbete inom fiskerinäringen får prövas i annat sammanhang.
Med hänsyn härtill och med beaktande av de skäl som anfördes i
samband med tillkomsten av 13-årsregeln, föreslår regeringen att
bestämmelsen i 6 kap. 10 a § andra stycket FSL kvarstår, men begränsas
till att avse endast fiskerinäringen.
6.4 Godkännande av konventionen
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner konventionen (nr 180)
om sjömäns arbetstid och bemanningen på fartyg.

ILO-kommittén: Konventionen (nr 180) om sjömäns arbetstid och
bemanningen på fartyg och rekommendationen (nr 187) om sjömäns
löner och arbetstid samt bemanningen på fartyg har remitterats till ILO-
kommittén som i sin tur inhämtat yttranden från Sjöfartsverket,
Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet, Fiskeriverket, Sveriges
Redareförening genom SAF, Sveriges Redareförening för mindre
passagerarfartyg, SEKO genom LO, TCO, SACO, Ledarna och Sveriges
Fiskares Riksförbund.
ILO-kommittén tillstyrker för egen del att Sverige ratificerar
konventionen. Kommittén förordar att sjömanslagen därvid anpassas till
konventionens krav på 16-årsgräns.
Remissinstanserna: Inte någon remissinstans har anfört hinder mot en
svensk ratifikation av konventionen nr 180.
Fiskeriverket och Sveriges fiskares riksförbund hyser den
gemensamma uppfattningen att konventionen inte är tillämplig på
yrkesfiskare i Sverige.
Sveriges redareförening motsätter sig inte en ratificering av
konventionen.
LO ansluter sig till SEKO:s uppfattning att det är viktigt att Sverige
snabbt ratificerar konventionen, bl.a. mot bakgrund av pågående arbete
med ett arbetstidsdirektiv för sjöfarten inom EU. Ledarna konstaterar att
i regeringens proposition 1997/98:128 anpassas svensk lagstiftning till
bl.a. ILO:s konvention nr 180.
Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 oktober 1998 gäller en
ny lag (1998:958) om vilotid för sjömän (prop. 1997/98:128). Den
ersätter därmed den tidigare sjöarbetstidslagen (1970:105). Lagen gäller
sjömän som är anställda för fartygsarbete på svenskt fartyg. Den gäller
även andra anställda än sjömän, som utför fartygsarbete som beräknas
pågå under längre tid än en vecka, och personer som utan att vara
anställda tjänstgör i någon funktion på ett fartyg och är vaktindelade.
Med fartygsarbete avses i lagen arbete för fartygets räkning som utförs
ombord eller på annat ställe av arbetstagare som följer med fartyget.
Lagen gäller inte när fråga är om fiskefartyg, räddningsfartyg eller
fritidsfartyg.
Enligt förordningen (1998:962) om vilotid för sjömän, som ersätter
den tidigare sjöarbetstidskungörelsen (1970:550), gäller lagen inte för
fartygsarbete på fartyg som hör till polisväsendet, Försvarsmakten,
Kustbevakningen, Statens järnvägar, Vägverket, Sjöfartsverket eller
Tullverket. I fråga om sådant fartygsarbete gäller i stället arbetstidslagen
(1982:673). Sjöfartsverket utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen om
vilotid för sjömän.
Bemanning av fartyg samt redarens och befälhavarens ansvar regleras i
sjölagen (1994:1009), fartygssäkerhetslagen (1988:49),
fartygssäkerhetsförordningen (1988:594) och förordningen (1998:965)
om behörigheter för sjöpersonal, som ersätter den tidigare förordningen
(1982:892) om behörigheter för sjöpersonal, samt i Sjöfartsverkets
föreskrifter. Tillsyn utövas av Sjöfartsverket. Bestämmelser om
straffansvar för befälhavare och redare finns i lagen om vilotid för
sjömän för det fall att en sjöman används till fartygsarbete i strid mot
lagen eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.
För fartygsarbete som avser örlogsfartyg gäller arbetsmiljölagen
(1977:1160).
Den nya lagen om vilotid för sjömän innebär en anpassning av svensk
lagstiftning till nyligen antagna internationella konventioner som reglerar
sjömännens arbetstid/vilotid, dvs. till dels den s.k. STCW-konventionen
om sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning, antagen av
Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) år 1978 med ändringar
antagna år 1995, dels ILO-konventionen (nr 180) om sjömäns arbetstid
och bemanningen på fartyg. Den reviderade STCW-konventionen, som i
här aktuella delar trädde i kraft den 1 februari 1997, innehåller bl.a.
föreskrifter om minsta tillåtna vilotid för vakthavande befäl och
vaktgående manskap. ILO-konventionen erbjuder, som beskrivits ovan,
två alternativ, antingen en reglering av arbetstiden eller omvänt av minsta
tillåtna vilotid under givna tidsperioder.
Den nya lagen utgår således bl.a. från bestämmelserna i konventionen
nr 180.
Därvid har det alternativ valts som genom sin konstruktion med
vilotider är uppbyggt på ett liknande sätt som IMO-konventionen. Detta
möjliggör bl.a. kontinuerlig tillämpning av såväl trevaktssystem som
tvåvaktssystem.
En ny artikel som infördes i konventionstexten under
andraårsbehandlingen är artikel 12 om minimiålder för arbete ombord på
fartyg. I artikel 12 stadgas att ingen person som är yngre än 16 år får
arbeta ombord på ett fartyg. I Sverige finns bestämmelser om
minimiålder för fartygsarbete som utförs av arbetstagare i sjömanslagen
(1973:282). För att uppfylla konventionens krav på denna punkt krävs en
ändring i sjömanslagen. Vidare måste bestämmelserna om minimiålder
för fartygsarbete som utförs av annan än arbetstagare ändras i 6 kap.
10 a § fartygssäkerhetslagen (1988:49). Detta har behandlats i avsnitt 6.3.
Det arbete med ett arbetsdirektiv för sjöfarten inom EU, som
remissinstanserna, bl.a. SEKO, erinrat om, har numera slutförts. Den 30
september 1998 ingick de europeiska parterna på sjöfartsområdet med
stöd av avtalet om socialpolitik ett europeiskt avtal om arbetstidens
organisation för sjömän (sjöfartsavtalet). Med stöd av artikel 139.2 i EG-
fördraget antog EU:s råd den 21 juni 1999 ett direktiv för att genomföra
avtalet, Rådets direktiv 1999/63/EG av den 21 juni 1999 om det avtal om
arbetstidens organisation för sjömän som ingåtts av European
Community Shipowners Association (ESCA) och Federation of
Transport Workers Unions in the European Union (FST).
Sjöfartsavtalet innehåller bestämmelser om arbetstid och vilotid
(klausulerna 1 12), vilka överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i ILO-konventionen nr 180. I likhet med konventionen nr
180 föreskriver avtalet även att inte någon person under 16 år får arbeta
ombord på ett fartyg. För nattarbete krävs att sjömannen fyllt 18 år.
Därutöver innehåller avtalet bestämmelser om hälsoundersökningar och
semester m.m. Rådsdirektivet och därmed avtalet skall vara genomfört i
EU:s medlemsländer senast den 30 juni 2002.
Svensk lagstiftning har redan anpassats till konventionen nr 180. Ett
ytterligare skäl för en snar ratifikation av konventionen är att den har
tagits in i protokollet till den viktiga paraply -konventionen nr 147.
7 1996 års protokoll till konventionen (nr 147)
om miniminormer i handelsfartyg
7.1 Konventionen (nr 147) om miniminormer i
handelsfartyg
Konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg utgör ett av de
relevanta instrument som åberopas i Paris Memorandum of
Understanding on Port State Control , antaget av 17 europeiska länder
till vilka även Canada anslutit sig. Paris Memorandum utgör grunden för
ett harmoniserat inspektionsförfarande vid hamnstatskontroll av
utländska fartyg. Som redargruppens ordförande påpekade i sitt
inledningsanförande har konventionen nr 147 fått hedersbenämningen a
bill of rights of seafarers .
Konventionen nr 147 antogs år 1976. Den har ratificerats av 37 av
ILO:s medlemsstater, vilka tillsammans svarar för mer än 50 procent av
världshandelsflottan. Sverige ratificerade konventionen nr 147 år 1978
(prop. 1977/78:152). Den trädde i kraft år 1981.
Konventionen nr 147 har en, jämfört med andra ILO-konventioner,
ovanlig konstruktion. En stor del av dess materiella innehåll utgörs
nämligen av ett åtagande att tillämpa vissa tidigare antagna ILO-
konventioner, som är uppräknade i en bilaga (Appendix) till
konventionen. I konventionens artikel 2 a krävs att ratificerande stat i sin
lagstiftning har bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga
( substantially equivalent ) med innehållet i de konventioner eller
artiklar i konventioner som anges i bilagan.
Konventionen är, med vissa angivna undantag, tillämplig på varje
sjögående fartyg, som för kommersiella syften används till transport av
last eller passagerare eller nyttjas för något annat kommersiellt ändamål.
Den är också tillämplig på sjögående bogserfartyg. Undantagna från
konventionens tillämpning är segelfartyg, fiskefartyg, små fartyg samt
oljeriggar och borrplattformar när dessa inte nyttjas till sjöfart (art. 1).
Enligt artikel 2 åtar sig ratificerande stat att för fartyg, som är
registrerade inom dess territorium, föreskriva dels säkerhetsnormer
bl.a. normer för behörighet, arbetstid och bemanning i syfte att trygga
säkerheten för människoliv ombord, dels lämpliga åtgärder för social
trygghet, och dels villkor för sysselsättning och anordningar för livet
ombord. Ratificerande stat skall vidare se till att bestämmelserna i dess
lagstiftning är i huvudsak likvärdiga med de konventioner eller artiklar i
konventioner som anges i bilagan till konventionen nr 147 (i den mån
medlemsstaten inte på annat sätt är förpliktad att tillämpa ifrågavarande
konventioner). Staten skall utöva effektiv jurisdiktion eller kontroll över
fartyg som är registrerade inom dess territorium. I fråga om sådana
villkor för sysselsättning och anordningar för livet ombord, som inte är
föreskrivna genom nationell lagstiftning och inte står under statlig
jurisdiktion, skall ratificerande stat övertyga sig om att
överenskommelser om åtgärder för effektiv kontroll häröver träffas
mellan redarna och de ombordanställdas organisationer.
I artikel 2 krävs vidare att ratificerande stat skall se till att det finns
lämpliga förfaranden för rekrytering av sjömän på fartyg, som är
registrerade inom dess territorium, och för prövning av klagomål, som
uppstår i detta sammanhang. Den skall också se till att sjömän, som är
anställda på fartyg registrerade inom dess territorium, är på lämpligt sätt
kvalificerade eller utbildade för sina arbetsuppgifter. Genom inspektion
eller på annat lämpligt sätt skall staten kontrollera att det egna landets
fartyg uppfyller bl.a. tillämpliga ILO-konventioner. Sjöförklaring skall
anordnas beträffande varje allvarlig sjöolycka som berör det egna landets
fartyg, särskilt sådana som har medfört personskada eller förlust av
människoliv.
I mån av möjlighet skall ratificerande medlemsstat, enligt artikel 3,
informera sina medborgare om de problem som kan uppstå vid
anställning på fartyg som är registrerat i en stat som inte har ratificerat
konventionen. Denna skyldighet gäller till dess medlemsstaten har
övertygat sig om att sådana normer tillämpas som är likvärdiga med dem
som fastställs genom konventionen nr 147.
Om en ratificerande medlemsstat i samband med fartygs besök i någon
av dess hamnar mottar klagomål om eller får bevis för att fartyget inte
uppfyller normerna i konventionen nr 147 kan medlemmen rapportera
detta till flaggstatens regering, med kopia till Internationella arbetsbyråns
generaldirektör, samt vidta åtgärder för att rätta till varje förhållande
ombord som uppenbart innebär risk för säkerhet eller hälsa. När sådana
åtgärder vidtas skall medlemmen omedelbart underrätta flaggstatens
närmaste sjöfarts-, konsulära eller diplomatiska representant och om
möjligt låta sådan representant närvara. Fartyget får inte kvarhållas eller
fördröjas utan skäl (art. 4).
7.2 Protokollets huvudsakliga innehåll
1996 års protokoll till konventionen nr 147 innehåller en preambel, tolv
artiklar och en tilläggsbilaga (Supplementary Appendix).
I preambeln hänvisas till artiklarna 2 och 4 i konventionen nr 147 samt
erinras om artikel 1 i konventionen (nr 111) om diskriminering vid
anställning och yrkesutövning (ratificerad av Sverige, prop. 1959:23 och
1962:70). Dessa artiklars betydelse understryks genom att preambeln
innehåller direktcitat ur dem. Vidare hänvisar preambeln till FN:s
havsrättskonvention av år 1982, som trädde i kraft den 16 november
1994 (ratificerad av Sverige, prop. 1995/96:140).
Tilläggsbilagan kompletterar det Appendix som utgör bilaga till
konventionen nr 147.
Varje medlemsstat som ratificerar protokollet skall enligt dess artikel 1
utsträcka listan över konventioner i konventionsbilagan till att omfatta
konventionerna i del A i tilläggsbilagan och kan även utsträcka den till
att omfatta en eller flera av konventionerna i del B i tilläggsbilagan.
När en medlemsstat genom ratifikation av 1996 års protokoll förbinder
sig att ha en lagstiftning som är i huvudsak likvärdig med (substantially
equivalent to) konventioner som nämns i tilläggsbilagan, innebär det att
det substantiella innehållet i konventionen nr 147, artikel 2, preciseras
och utvidgas. Om man kallar konventionen nr 147 en paraplykonvention,
kan man säga att konventionerna i dess bilaga utgör paraplyets spröt och
att paraplyet genom tilläggsbilagan förses med ännu några spröt.
Tilläggsbilagan innehåller två delar, del A och del B. I del A uppräknas
två konventioner och i del B fyra konventioner.
Varje medlemsstat som ratificerar protokollet skall sålunda ha en
lagstiftning vars bestämmelser i huvudsak är likvärdiga med innehållet i
konventionerna i del A, dvs.
konventionen (nr 133) om besättningsbostäder (tilläggsbestämmel-
ser) och
konventionen (nr 180) om sjömäns arbetstid och bemanningen på
fartyg.
Konventionen nr 133, antagen år 1970, ratificerades av Sverige år 1972
(prop. 1971:158). Den trädde i kraft först år1991.
Enligt artikel 1.2 skall en stat som har ratificerat protokollet inte vara
bunden att ha lagstiftning som i huvudsak är likvärdig med konventionen
nr 180 förrän den konventionen träder i kraft.
I fråga om de fyra konventionerna i del B finns som nämnts en
valfrihet, dvs. den ratificerande staten kan välja att ha lagstiftning som i
huvudsak är likvärdig med innehållet i ett valfritt antal (från noll till fyra)
av de uppräknade konventionerna, dvs.
konventionen (nr 108) om nationella identitetshandlingar för sjömän,
konventionen (nr 135) om arbetstagarnas representanter,
konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän och
konventionen (nr 166) om sjömäns hemresa (reviderad).
Konventionerna nr 108, 135 och 164 är redan i kraft för Sverige. De
ratificerades år 1970 (prop. 1959:78), år 1972 (prop. 1972:10) resp. år
1990 (prop. 1988/89:122). I den senare propositionen finns en
redogörelse även för konventionen nr 166.
Uppräkningen av konventioner i tilläggsbilagan får, med hänsyn till
den nyss redovisade artkel 4 i konventionen nr 147, till följd att
tillämpningen av likvärdighetskravet i förhållande till konventionerna i
del A förutsätts bli föremål inte bara för flaggstatskontroll utan också för
hamnstatskontroll. Detsamma kan gälla för de konventioner i del B
beträffande vilka respektive hamnstat har åtagit sig att ha lagstiftning
som i huvudsak är likvärdig. Hamnstatskontroller utgör dock inte en
skyldighet enligt konventionen nr 147, utan en möjlighet för en hamnstat
( may take measures enligt art. 4.1 konventionen). Sveriges
skyldigheter att företa hamnstatskontroller regleras däremot i
ovannämnda Paris Memorandum of Understanding on Port State Control
och i EG-direktivet 95/21/EG om tillämpning av internationella normer
för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och
arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar
och framförs i medlemsstaternas territorialvatten (hamnstatskontroll).
Direktivet 95/21/EG har senare ändrats genom Rådets direktiv 98/25/EG,
Kommissionens direktiv 98/42/EG och Kommissionens direktiv
99/97/EG. Genom ändringarna tar man hänsyn till ändringar som har trätt
i kraft dels i några av de konventioner, som räknas upp i
hamnstatskontrolldirektivets artikel 2, dels i Paris Memorandum of
Understanding on Port State Control. I artikel 2 räknas även ILO-
konventionen nr 147 upp. I 1998 och 1999 års ändringar i direktivet
95/21/EG har dock de ändringar i konventionen nr 147, som ILO antagit
genom 1996 års protokoll, ännu inte beaktats.
Protokollet kan ratificeras endast av länder som samtidigt eller tidigare
har ratificerat konventionen nr 147. Det träder i kraft tolv månader efter
den dag då det ratificerats av fem medlemsstater, av vilka tre vardera har
en handelsflotta med en bruttodräktighet av minst en miljon. Det framgår
av avsnitt 6.2 ovan att den svenska handelsflottans bruttodräktighet
överstiger två miljoner. Därefter träder protokollet i kraft för varje
medlemsstat, som ratificerar det, tolv månader efter den dag då
ratifikationen registrerats.
7.3 Godkännande av protokollet
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 1996 års protokoll till
konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg

ILO-kommittén: 1996 års protokoll till konventionen nr 147 har
remitterats till ILO-kommittén, som i sin tur inhämtat yttranden från
Sjöfartsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet, Sveriges
Redareförening genom SAF, Sveriges Redareförening för mindre
passagerarfartyg, SEKO genom LO, TCO, SACO och Ledarna.
ILO-kommittén anser det önskvärt att Sverige så snart som möjligt kan
ratificera protokollet.
Remissinstanserna: Inte någon remissinstans har framfört erinringar
mot en ratifikation.
Sveriges Redareförening motsätter sig inte att Sverige ratificerar
protokollet men menar att de i tilläggsbilagan nämnda konventionerna
skall antas endast i den omfattning detta kan ske utan att det menligt
inverkar på möjligheten att anställa tillfälligt ombordanställda i
svenskflaggade fartyg enligt den överenskommelse som träffats mellan
föreningen och de sjöfackliga organisationerna.
LO instämmer med SEKO, som understryker vikten av snabb
ratificering av protokollet, bl.a. för att kunna tillämpa hamnstatskontroll
på fartyg även från länder som inte ratificerat vare sig konventionen nr
147 eller konventionen nr 180.
Ledarna ser inga hinder mot att Sverige ratificerar protokollet.
Skälen för regeringens förslag: Genom protokollet utvidgas
tillämpningsområdet för konventionen nr 147 och stärks stödet för en
utvidgad hamnstatskontroll i viktiga avseenden.
Av de två obligatoriska konventionerna i tilläggsbilagans del A är
Sverige redan bundet att tillämpa konventionen nr 133 om
besättningsbostäder (tilläggsbestämmelser).
Om och när konventionen nr 180 träder i kraft leder detta till
förpliktelser enligt protokollet även enligt den konventionen. Ovan har
konstaterats att den nya lag om vilotid för sjömän, som trätt i kraft den 1
oktober 1998 har utformats med konventionen nr 180 som förebild. Det
har i det föregående (avsnitt 6.4) föreslagits att konventionen nr 180
ratificeras av Sverige.
Av de fyra konventionerna i tilläggsbilagans del B är Sverige bundet
att tillämpa konventionerna nr 108, 135 och 164. Huruvida Sverige har
lagstiftning som i huvudsak är likvärdig med konventionen nr 166 bör
ytterligare prövas.
Regeringen anser att det är önskvärt att Sverige ratificerar protokollet
för att därmed också bidra till dess snara ikraftträdande och det stärkta
stöd för en utvidgad hamnstatskontroll som detta medför. Till
ratifikationsinstrumentet bör fogas en förklaring att Sverige antar
konventionerna nr 108, 135 och 164 i tilläggsbilagans del B.

Convention (No. 178) concerning
the Inspection of Seafarers
Working and Living Conditions

The General Conference of the
International Labour Organization,
Having been convened at
Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office
and having met in its Eighty-
fourth Session on 8 October 1996,
and
Noting the changes in the nature
of the shipping industry and, as a
consequence thereof, the changes
in seafarers working and living
conditions since the Labour
Inspection (Seamen)
Recommendation, 1926, was
adopted, and
Recalling the provisions of the
Labour Inspection Convention and
Recommendation, 1947, the
Labour Inspection (Mining and
Transport) Recommendation,
1947, and the Merchant Shipping
(Minimum Standards) Convention,
1976, and
Recalling the entry into force of
the United Nations Convention on
the Law of the Sea, 1982, on 16
November 1994, and
Having decided upon the
adoption of certain proposals with
regard to the revision of the
Labour Inspection (Seamen)
Recommendation, 1926, which is
the first item on the agenda of the
session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of an
international Convention for flag
State implementation only;
adopts, this twenty-second day
of October of the year one
thousand nine hundred and ninety-
six, the following Convention,
which may be cited as the Labour
Inspection (Seafarers) Convention,
1996:

PART I. SCOPE AND
DEFINITIONS
Article 1
1. Except as otherwise provided in
this Article, this Convention
applies to every seagoing ship,
whether publicly or privately
owned, which is registered in the
territory of a Member for which
the Convention is in force and is
engaged in the transport of cargo
or passengers for the purpose of
trade or is employed for any other
commercial purpose. For the
purpose of this Convention, a ship
that is on the register of two
Members is deemed to be
registered in the territory of the
Member whose flag it flies.
2. National laws or regulations
shall determine which ships are to
be regarded as seagoing ships for
the purpose of this Convention.

3. This Convention applies to
seagoing tugs.
4. This Convention does not
apply to vessels less than 500
gross tonnage and, when not
engaged in navigation, vessels
such as oil rigs and drilling
platforms. The decision as to
which vessels are covered by this
paragraph shall be taken by the
central coordinating authority in
consultation with the most
representative organizations of
shipowners and seafarers.
5. To the extent the central
coordinating authority deems it
practicable, after consulting the
representative organizations of
fishing vessel owners and
fishermen, the provisions of this
Convention shall apply to
commercial maritime fishing
vessels.
6. In the event of any doubt as to
whether or not any ships are to be
regarded as engaged in
commercial maritime operations
or commercial maritime fishing
for the purpose of this Convention,
the question shall be determined
by the central coordinating
authority after consulting the
organizations of shipowners,
seafarers and fishermen
concerned.
7. For the purpose of this
Convention:
(a) the term central
coordinating authority means
ministers, government
departments or other public
authorities having power to issue
and supervise the implementation
of regulations, orders or other
instructions having the force of
law in respect of inspection of
seafarers working and living
conditions in relation to any ship
registered in the territory of the
Member;
(b) the term inspector means
any civil servant or other public
official with responsibility for
inspecting any aspect of seafarers
working and living conditions, as
well as any other person holding
proper credentials performing an
inspection for an institution or
organization authorized by the
central coordinating authority in
accordance with Article 2,
paragraph 3;
(c) the term legal provisions
includes, in addition to laws and
regulations, arbitration awards and
collective agreements upon which
the force of law is conferred;
(d) the term seafarers means
persons who are employed in any
capacity on board a seagoing ship
to which the Convention applies.
In the event of any doubt as to
whether any categories of persons
are to be regarded as seafarers for
the purpose of this Convention, the
question shall be determined by
the central coordinating authority
after consulting the organizations
of shipowners and seafarers
concerned;
(e) the term seafarers working
and living conditions means the
conditions such as those relating to
the standards of maintenance and
cleanliness of shipboard living and
working areas, minimum age,
articles of agreement, food and
catering, crew accommodation,
recruitment, manning,
qualifications, hours of work,
medical examinations, prevention
of occupational accidents, medical
care, sickness and injury benefits,
social welfare and related matters,
repatriation, terms and conditions
of employment which are subject
to national laws and regulations,
and freedom of association as
defined in the Freedom of
Association and Protection of the
Right to Organise Convention,
1948, of the International Labour
Organization.

PART II. ORGANIZATION OF
INSPECTION
Article 2
1. Each Member for which the
Convention is in force shall
maintain a system of inspection of
seafarers working and living
conditions.
2. The central coordinating
authority shall coordinate
inspections wholly or partly
concerned with seafarers working
and living conditions and shall
establish principles to be observed.

3. The central coordinating
authority shall in all cases be
responsible for the inspection of
seafarers working and living
conditions. It may authorize public
institutions or other organizations
it recognizes as competent and
independent to carry out
inspections of seafarers working
and living conditions on its behalf.
It shall maintain and make
publicly available a list of such
institutions or organizations.

Article 3
1. Each Member shall ensure that
all ships registered in its territory
are inspected at intervals not
exceeding three years and, when
practicable, annually, to verify that
the seafarers working and living
conditions on board conform to
national laws and regulations.

2. If a Member receives a
complaint or obtains evidence that
a ship registered in its territory
does not conform to national laws
and regulations in respect of
seafarers working and living
conditions, the Member shall take
measures to inspect the ship as
soon as practicable.
3. In cases of substantial
changes in construction or
accommodation arrangements, the
ship shall be inspected within
three months of such changes.

Article 4
Each Member shall appoint
inspectors qualified for the
performance of their duties and
shall take the necessary steps to
satisfy itself that inspectors are
available in sufficient number to
meet the requirements of this
Convention.

Article 5
1. Inspectors shall have the status
and conditions of service to ensure
that they are independent of
changes of government and of
improper external influences.
2. Inspectors provided with
proper credentials shall be
empowered:
(a) to board a ship registered in
the territory of the Member and to
enter premises as necessary for
inspection;

(b) to carry out any examination,
test or inquiry which they may
consider necessary in order to
satisfy themselves that the legal
provisions are being strictly
observed;
(c) to require that deficiencies
are remedied; and
(d) where they have grounds to
believe that a deficiency
constitutes a significant danger to
seafarers health and safety, to
prohibit, subject to any right of
appeal to a judicial or
administrative authority, a ship
from leaving port until necessary
measures are taken, the ship not
being unreasonably detained or
delayed.
Article 6
1. When an inspection is
conducted or when measures are
taken under this Convention, all
reasonable efforts shall be made to
avoid a ship being unreasonably
detained or delayed.
2. If a ship is unreasonably
detained or delayed, the shipowner
or operator of the ship shall be
entitled to compensation for any
loss or damage suffered. In any
instance of alleged unreasonable
detention or delay, the burden of
proof shall lie with the shipowner
or operator of the ship.

PART III. PENALTIES
Article 7
1. Adequate penalties for
violations of the legal provisions
enforceable by inspectors and for
obstructing inspectors in the
performance of their duties shall
be provided for by national laws or
regulations and shall be effectively
enforced.
2. Inspectors shall have the
discretion to give warnings and
advice instead of instituting or
recommending proceedings.

PART IV. REPORTS
Article 8
1. The central coordinating
authority shall maintain records of
inspections of seafarers working
and living conditions.

2. It shall publish an annual
report on inspection activities,
including a list of institutions and
organizations authorized to carry
out inspections on its behalf. This
report shall be published within a
reasonable time after the end of
the year to which it relates and in
any case within six months.

Article 9
1. Inspectors shall submit a report
of each inspection to the central
coordinating authority. One copy
of the report in English or in the
working language of the ship shall
be furnished to the master of the
ship and another copy shall be
posted on the ship s notice board
for the information of the seafarers
or sent to their representatives.

2. In case of an inspection
pursuant to a major incident, the
report shall be submitted as soon
as practicable but not later than
one month following the
conclusion of the inspection.

PART V. FINAL PROVISIONS

Article 10
This Convention supersedes the
Labour Inspection (Seamen)
Recommendation, 1926.
Article 11
The formal ratifications of this
Convention shall be
communicated to the Director-
General of the International
Labour Office for registration.
Article 12
1. This Convention shall be
binding only upon those Members
of the International Labour
Organization whose ratifications
have been registered with the
Director-General of the
International Labour Office.
2. It shall come into force 12
months after the date on which the
ratifications of two Members have
been registered with the Director-
General.
3. Thereafter, this Convention
shall come into force for any
Member 12 months after the date
on which its ratification has been
registered.
Article 13
1. A Member which has ratified
this Convention may denounce it
after the expiration of ten years
from the date on which the
Convention first comes into force,
by an act communicated to the
Director-General of the
International Labour Office for
registration. Such denunciation
shall not take effect until one year
after the date on which it is
registered.
2. Each Member which has
ratified this Convention and which
does not, within the year following
the expiration of the period of ten
years mentioned in the preceding
paragraph, exercise the right of
denunciation provided for in this
Article, will be bound for another
period of ten years and, thereafter,
may denounce this Convention at
the expiration of each period of ten
years under the terms provided for
in this Article.
Article 14
1. The Director-General of the
International Labour Office shall
notify all Members of the
International Labour Organization
of the registration of all
ratifications and denunciations
communicated by the Members of
the Organization.

2. When notifying the Members
of the Organization of the
registration of the second
ratification, the Director-General
shall draw the attention of the
Members of the Organization to
the date upon which the
Convention shall come into force.
Article 15
The Director-General of the
International Labour Office shall
communicate to the Secretary-
General of the United Nations, for
registration in accordance with
Article 102 of the Charter of the
United Nations, full particulars of
all ratifications and acts of
denunciation registered by the
Director-General in accordance
with the provisions of the
preceding Articles.
Article 16
At such times as it may consider
necessary, the Governing Body of
the International Labour Office
shall present to the General
Conference a report on the
working of this Convention and
shall examine the desirability of
placing on the agenda of the
Conference the question of its
revision in whole or in part.
Article 17
1. Should the Conference adopt a
new Convention revising this
Convention in whole or in part,
then, unless the new Convention
otherwise provides -
(a) the ratification by a Member
of the new revising Convention
shall ipso jure involve the
immediate denunciation of this
Convention, notwithstanding the
provisions of Article 13 above, if
and when the new revising
Convention shall have come into
force;
(b) as from the date when the
new revising Convention comes
into force, this Convention shall
cease to be open to ratification by
the Members.
2. This Convention shall in any
case remain in force in its actual
form and content for those
Members which have ratified it
but have not ratified the revising
Convention.
Article 18
The English and French versions
of the text of this Convention are
equally authoritative.

ILO:s konvention (nr 178) om
tillsyn av sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden

Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens,
som har sammankallats till
Genève av styrelsen för
Internationella arbetsbyrån och
samlats där den 8 oktober 1996 till
sitt åttiofjärde möte,
beaktar sjöfartsnäringens
förändrade karaktär och därav
följande förändringar i sjöfolkets
arbets- och levnadsförhållanden
sedan 1926 års rekommendation
om tillsyn av sjöfolks
arbetsförhållanden antogs,
erinrar om bestämmelserna i
1947 års konvention och
rekommendation om
arbetsinspektion, 1947 års
rekommendation om
arbetsinspektion (gruvdrift och
transport) och 1976 års konvention
om miniminormer i handelsfartyg,

erinrar om att Förenta
nationernas havsrättskonvention
av år 1982 trädde i kraft den 16
november 1994,
har beslutat att anta vissa förslag
om revidering av 1926 års
rekommendation om sjöfolks
arbetsförhållanden, en fråga som
utgör den första punkten på mötets
dagordning,

har fastställt att dessa förslag
skall ta formen av en internationell
konvention för uteslutande
tillämpning av flaggstaten, och
antar denna den tjugoandra
dagen i oktober månad år
nittonhundranittiosex följande
konvention, som kan kallas 1996
års konvention om tillsyn av
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden.

DEL I. TILLÄMPNINGS-
OMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
1. Om inte annat föreskrivs i
denna artikel skall denna
konvention tillämpas på varje
sjögående fartyg, vare sig det är i
offentlig eller privat ägo, som är
registrerat inom en medlemsstats
territorium för vilken
konventionen har trätt i kraft,
vilket i handelssyfte används för
transport av last eller passagerare
eller nyttjas för något annat
kommersiellt ändamål. I denna
konventions mening skall ett
fartyg som är registrerat i två
medlemsstater betraktas såsom
varande registrerat inom den
medlemsstats territorium vars
flagg det för.
2. Nationella lagar eller
bestämmelser skall vara
bestämmande för vilka fartyg som
skall betraktas som sjögående
fartyg i denna konventions
mening.
3. Denna konvention skall
tillämpas på sjögående
bogserbåtar.
4. Denna konvention skall inte
tillämpas på fartyg med en
bruttodräktighet under 500 och på
fartyg som oljeriggar och
borrplattformar när de inte
används för sjöfart. Den centrala
samordnande myndigheten skall i
samråd med de mest representativa
redar- och
sjöfolksorganisationerna avgöra
vilka fartyg som skall täckas av
denna punkt.
5. Så långt den centrala
samordnande myndigheten anser
det vara möjligt efter att ha samrått
med de representativa
organisationerna för
fiskefartygsägare och fiskare, skall
konventionens bestämmelser
tillämpas på fartyg för yrkesfiske
till havs.
6. Om det vid tillämpning av
denna konvention skulle råda
tvivel om huruvida fartyg skall
anses vara sysselsatta i
handelssjöfart eller yrkesfiske till
havs, skall frågan avgöras av den
centrala samordnande
myndigheten efter samråd med
vederbörande redar-, sjöfolks- och
yrkesfiskarorganisationer

7. I denna konvention avses med

a) central samordnande
myndighet de ministrar,
regeringsorgan eller andra
offentliga myndigheter som är
behöriga att utfärda tvingande
bestämmelser, beslut eller andra
instruktioner om tillsyn av
sjömäns arbets- och
levnadsföhållanden som gäller
fartyg registrerade inom
medlemsstatens territorium och
övervaka dessas tillämpning,

b) inspektör statstjänsteman
eller annan offentligt anställd
person med ansvar att utöva tillsyn
över någon aspekt av sjömäns
arbets- och levnadsförhållanden,
och annan person som innehar
vederbörlig legitimation för att
verkställa en inspektion på en
institutions eller organisations
vägnar som är auktoriserad av den
centrala samordnande
myndigheten i enlighet med artikel
2.3,
c) lagar och bestämmelser
förutom lagar och föreskrifter även
skiljedomar och kollektivavtal
som har vunnit rättslig verkan,

d) sjömän personer anställda i
någon befattning ombord på ett
sjögående fartyg för vilket denna
konvention gäller. Om det vid
tillämpning av denna konvention
skulle råda tvivel om huruvida
några personkategorier skall anses
vara sjömän, skall frågan avgöras
av den centrala samordnande
myndigheten efter samråd med
vederbörande redar- och
sjöfolksorganisationer,

e) sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden förhållanden
av det slag som avser underhålls-
och renlighetsstandarden i
bostads- och arbetsutrymmen
ombord, minimiålder,
anställningskontrakt, kosthåll och
utspisning, besättningens bostäder,
rekrytering, bemanning,
kvalifikationer, arbetstid,
läkarundersökning, förebyggande
av olycksfall i arbetet, sjukvård,
förmåner vid sjukdom och
olycksfall, välfärd och relaterade
förhållanden, hemsändning,
anställningsvillkor och
anställningsförhållanden som
regleras av nationella lagar och
föreskrifter samt föreningsrätt som
den definieras i 1948 års ILO-
konvention om föreningsfrihet och
skydd för organisationsrätten.

DEL II. ORGANISATION AV
TILLSYNEN
Artikel 2
1. Varje medlemsstat som är
bunden av denna konventionen
skall vara skyldig att upprätthålla
ett system för tillsyn av sjömäns
arbets- och levnadsförhållanden.
2. Den centrala samordnande
myndigheten skall samordna
inspektioner som helt eller delvis
avser sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden och skall
fastställa de principer som skall
iakttas.
3. Den centrala samordnande
myndigheten skall i samtliga fall
vara ansvarig för tillsynen av
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden. Den har rätt
att auktorisera offentliga
institutioner eller andra
organisationer som den erkänner
som kompetenta och oberoende att
verkställa inspektioner av sjömäns
arbets- och levnadsförhållanden på
dess vägnar. Myndigheten skall
föra en förteckning över sådana
institutioner eller organisationer
och hålla den tillgänglig för
allmänheten.
Artikel 3
1. Varje medlemsstat skall tillse att
alla fartyg som är registrerade
inom dess territorium inspekteras
med tidsmellanrum som inte
överstiger tre år och när så är
möjligt ett år för att kontrollera att
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden ombord följer
nationella lagar och föreskrifter.
2. Om en medlemsstat mottar
klagomål om eller får bevis för att
ett fartyg som är registrerat inom
dess territorium inte uppfyller
nationella lagar och föreskrifter
om sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden skall den
vidta åtgärder för att så snart det är
möjligt inspektera fartyget.
3. Om ett fartygs konstruktion
eller bostadsarrangemang har
genomgått väsentliga ändringar
skall fartyget inspekteras inom tre
månader efter ändringarnas
genomförande.
Artikel 4
Varje medlemsstat skall utse
inspektörer som är kvalificerade
att utföra sina uppgifter och vidta
nödvändiga åtgärder för att tillse
att ett tillräckligt antal inspektörer
är tillgängliga för att uppfylla
kraven i denna konvention.

Artikel 5
l. Inspektörerna skall åtnjuta sådan
status och sådana
anställningsförhållanden att deras
oberoende av regeringsskiften och
obehörig påverkan utifrån är
tryggat.
2. Inspektörer försedda med
vederbörlig legitimation skall ha
följande befogenheter:
a) att komma ombord på fartyg
registrerade inom medlemsstatens
territorium och få tillträde till
lokaler i den utsträckning som
behövs för tillsynen,
b) att utföra de undersökningar,
prover och förhör som de anser
nödvändiga för att förvissa sig om
att lagar och bestämmelser strikt
efterlevs,
c) att fordra att brister avhjälps,
och
d) i de fall de har skäl att tro att
en brist utgör en betydande fara
för sjömäns hälsa och säkerhet, att
med förbehåll för varje rätt till
överklagande till en dömande eller
förvaltande myndighet förbjuda ett
fartyg att löpa ut till dess att de
nödvändiga åtgärderna har
vidtagits, varvid fartyget inte utan
skäl får kvarhållas eller fördröjas.
Artikel 6
1. När en inspektion utförs eller
åtgärder vidtas enligt
bestämmelserna i denna
konvention skall alla rimliga
ansträngningar göras för att
undvika att fartyget utan skäl
kvarhålls eller fördröjs.
2. Om ett fartyg utan skäl
kvarhålls eller fördröjs skall
redaren eller den som driver
fartyget ha rätt till ersättning för
varje liden förlust eller skada. Vid
varje fall av påstått omotiverat
kvarhållande eller fördröjning
skall bevisbördan ligga på redaren
eller den som driver fartyget.

DEL III. PÅFÖLJDER
Artikel 7
1. Lämpliga påföljder för
överträdelse av de lagar och
bestämmelser vilkas tillämpning
inspektörerna har att övervaka och
för åtgärder för att hindra
inspektörer i deras tjänsteutövning
skall införas i nationella lagar eller
föreskrifter och tillämpas effektivt.
2. Inspektörerna skall ha
möjlighet att utfärda varningar och
ge råd i stället för att inleda eller
rekommendera rättsliga åtgärder.

DEL IV. RAPPORTERING
Artikel 8
1. Den centrala samordnande
myndigheten skall föra
förteckningar över inspektioner av
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden.
2. Den centrala samordnande
myndigheten skall publicera en
årlig rapport över
inspektionsverksamheten med en
förteckning över institutioner och
organisationer som är
auktoriserade att verkställa
inspektioner på dess vägnar.
Rapporten skall publiceras inom
rimlig tid efter utgången av det år
den hänför sig till och i vart fall
inom sex månader därefter.

Artikel 9
l. Inspektörerna skall avge rapport
om varje verkställd inspektion till
den centrala samordnande
myndigheten. Ett exemplar av
rapporten på engelska språket eller
på fartygets arbetsspråk skall
överlämnas till fartygets
befälhavare och ytterligare ett
exemplar skall anslås på fartygets
anslagstavla för sjömännens
information eller tillställas deras
representanter.
2. Vid inspektion med anledning
av en större händelse skall
rapporten avges så snart det är
möjligt och inte senare än en
månad efter avslutandet av
inspektionen.

DEL V. SLUTBESTÄMMEL-
SER
Artikel 10
Denna konvention ersätter 1926
års rekommendation om tillsyn av
sjöfolks arbetsförhållanden.
Artikel 11
Ratifikationsdokument avseende
denna konvention skall sändas till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.

Artikel 12
1. Denna konvention skall vara
bindande endast för de
medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen vilkas
ratifikationer har registrerats hos
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör.

2. Den träder i kraft tolv
månader efter den dag då
ratifikationer från två
medlemsstater har registrerats hos
generaldirektören.

3. Därefter träder konventionen i
kraft för varje annan medlemsstat
tolv månader efter den dag då dess
ratifikation har registrerats.

Artikel 13
1. En medlemsstat som har
ratificerat denna konvention kan
säga upp den, sedan tio år har
förflutit från den dag då
konventionen först träder i kraft,
genom en skrivelse som sänds till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering. En
sådan uppsägning får inte verkan
förrän ett år efter den dag då den
har registrerats.

2. Varje medlemsstat som har
ratificerat denna konvention och
som inte, inom det år som följer på
utgången av den i föregående
punkt nämnda tioårsperioden, gör
bruk av sin uppsägningsrätt enligt
denna artikel, kommer att vara
bunden för en ny tioårsperiod och
kan därefter säga upp
konventionen vid utgången av
varje tioårsperiod på de villkor
som föreskrivs i denna artikel.

Artikel l4
1. Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall underrätta
samtliga medlemmar av
Internationella
arbetsorganisationen om
registreringen av alla ratifikationer
och uppsägningar som har tagits
emot från organisationens
medlemmar.
2. När generaldirektören
underrättar organisationens
medlemmar om registreringen av
den andra ratifikationen i
ordningen, skall han fästa
medlemsstaternas uppmärksamhet
på den dag då konventionen
kommer att träda i kraft.

Artikel 15
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall, för
registrering enligt artikel 102 i
Förenta nationernas stadga, lämna
Förenta nationernas
generalsekreterare fullständiga
upplysningar om samtliga
ratifikationer och uppsägningar
som har registrerats hos
generaldirektören enligt
bestämmelserna i föregående
artiklar.

Artikel 16
När Internationella arbetsbyråns
styrelse finner det nödvändigt,
skall den lämna Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för
denna konventions tillämpning och
överväga om det finns anledning
att föra upp frågan om revidering
av konventionen, helt eller delvis,
på konferensens dagordning.
Artikel 17
1. Om konferensen antar en ny
konvention, varigenom denna
konvention helt eller delvis
revideras och den nya
konventionen inte föreskriver
annat, skall
a) en medlemsstats ratifikation
av den nya reviderade
konventionen anses i sig innebära
omedelbar uppsägning av denna
konvention, utan hinder av
bestämmelserna i artikel 13 ovan,
om och när den nya konventionen
har trätt i kraft,

b) från den dag då den nya
reviderade konventionen träder i
kraft, denna konvention upphöra
att vara öppen för ratifikation av
medlemsstaterna.
2. Denna konvention skall likväl
förbli gällande till form och
innehåll för de medlemsstater som
har ratificerat den men inte har
ratificerat den nya reviderade
konventionen.
Artikel 18
De engelska och franska
versionerna av denna
konventionstext har lika giltighet.

Recommendation (No. 185)
concerning the Inspection of
Seafarers Working and Living
Conditions

The General Conference of the
International Labour Organization,
Having been convened at
Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office
and having met in its Eighty-
fourth Session on 8 October 1996,
and
Having decided upon the
adoption of certain proposals with
regard to the revision of the
Labour Inspection (Seamen)
Recommendation, 1926, which is
the first item on the agenda of the
session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of a
Recommendation supplementing
the Labour Inspection (Seafarers)
Convention, 1996;

adopts, this twenty-second day
of October of the year one
thousand nine hundred and ninety-
six, the following
Recommendation, which may be
cited as the Labour Inspection
(Seafarers) Recommendation,
1996:

I. COOPERATION AND
COORDINATION

1. The central coordinating
authority should make appropriate
arrangements to promote effective
cooperation between public
institutions and other
organizations concerned with
seafarers working and living
conditions.
2. To ensure cooperation
between inspectors, shipowners,
seafarers and their respective
organizations, and in order to
maintain or improve seafarers''''
working and living conditions, the
central coordinating authority
should consult the representatives
of such organizations at regular
intervals as to the best means of
attaining these ends. The manner
of such consultation should be
determined by the central
coordinating authority after
consulting with shipowners'''' and
seafarers'''' organizations.

II. ORGANIZATION OF
INSPECTION

3. The central coordinating
authority and any other service or
authority wholly or partly
concerned with the inspection of
seafarers'''' working and living
conditions should have the
resources necessary to fulfil their
functions.
4. The number of inspectors
should be sufficient to secure the
efficient discharge of their duties
and should be determined with due
regard to:
(a) the importance of the duties
which the inspectors have to
perform, in particular the number,
nature and size of ships liable to
inspection and the number and
complexity of the legal provisions
to be enforced;
(b) the material means placed at
the disposal of the inspectors; and

(c) the practical conditions
under which inspections must be
carried out in order to be effective.
5. The system of inspection of
seafarers'''' working and living
conditions should permit
inspectors:
(a) to alert the central
coordinating authority to any
deficiency or abuse not
specifically covered by existing
legal provisions and submit
proposals to it for the
improvement of laws and
regulations; and
(b) to board ships and enter
relevant premises freely and
without previous notice at any
hour of the day or night.
6. The central coordinating
authority should:
(a) establish simple procedures
to enable it to receive information
in confidence concerning possible
infringements of legal provisions
presented by seafarers directly or
through representatives, and
enable inspectors to investigate
such matters promptly;

(b) enable masters, crew
members or representatives of the
seafarers to call for an inspection
when they consider it necessary;
and
(c) supply technical information
and advice to shipowners and
seafarers and organizations
concerned as to the most effective
means of complying with the legal
provisions and improving
seafarers'''' working and living
conditions.

III. STATUS, DUTIES AND
POWERS OF INSPECTORS

7. (1) Subject to any conditions for
recruitment to the public service
which may be prescribed by
national laws or regulations,
inspectors should have
qualifications and adequate
training to perform their duties and
where possible should have a
maritime education or experience
as a seafarer. They should have
adequate knowledge of seafarers''''
working and living conditions and
of the English language.
(2) The means for ascertaining
such qualifications should be
determined by the central
coordinating authority.
8. Measures should be taken to
provide inspectors with
appropriate further training during
their employment.
9. Each Member should take the
necessary measures so that duly
qualified technical experts and
specialists may be called upon, as
needed, to assist in the work of
inspectors.

10. Inspectors should not be
entrusted with duties which might,
because of their number or nature,
interfere with effective inspection
or prejudice in any way their
authority or impartiality in their
relations with shipowners,
seafarers or other interested
parties.
11. All inspectors should be
provided with conveniently
situated premises, equipment and
means of transport adequate for
the efficient performance of their
duties.
12. (1) Inspectors provided with
proper credentials should be
empowered:
(a) to question the master,
seafarer or any other person,
including the shipowner or the
shipowner''''s representative, on any
matter concerning the application
of the legal provisions in the
presence of a witness that the
person may have requested;
(b) to require the production of
any books, log books, registers,
certificates or other documents or
information directly related to
matters subject to inspection, in
order to check conformity with the
legal provisions;

(c) to enforce the posting of
notices required by the legal
provisions; and
(d) to take or remove, for the
purposes of analysis, samples of
products, cargo, drinking-water,
provisions and materials and
substances used or handled.
(2) The shipowner or the
shipowner''''s representative, and
where appropriate the seafarer,
should be notified of any sample
being taken or removed in
accordance with subparagraph
(1)(d) or should be present at the
time a sample is taken or removed.
The quantity of such a sample
should be properly recorded by the
inspector.
13. When commencing a ship
inspection, inspectors should
provide notification of their
presence to the master or person in
charge and, where appropriate, to
the seafarers or their
representatives.
14. The central coordinating
authority should be notified of any
occupational injuries or diseases
affecting seafarers in such cases
and in such manner as may be
prescribed by national laws or
regulations.
15. Inspectors should:
(a) be prohibited from having
any direct or indirect interest in
any operation which they are
called upon to inspect;
(b) subject to appropriate
penalties or disciplinary measures,
not reveal, even after leaving
service, any commercial secrets or
confidential working processes or
information of a personal nature
which may come to their know-
ledge in the course of their duties;

(c) treat as confidential the
source of any complaint alleging a
danger or deficiency in relation to
seafarers'''' working and living
conditions or an infringement of
legal provisions and give no
intimation to the shipowner, the
shipowner''''s representative or the
operator of the ship that an
inspection was made as a
consequence of such a complaint;
and

(d) have discretion, following an
inspection, to bring immediately to
the attention of the shipowner, the
operator of the ship or the master
deficiencies which may affect the
health and safety of those on board
ship.

IV. REPORTS

16. The annual report published by
the central coordinating authority
in accordance with Article 8,
paragraph 2, of the Convention
should also contain:
(a) a list of laws and regulations
in force relevant to seafarers''''
working and living conditions and
any amendments which have come
into operation during the year;
(b) details of the organization of
the system of inspection referred
to in Article 2 of the Convention;

(c) statistics of ships or other
premises liable to inspection and
of ships and other premises
actually inspected;

(d) statistics of seafarers subject
to the laws and regulations
referred to in subparagraph (a) of
this paragraph;
(e) statistics and information on
infringements of legislation,
penalties imposed and cases of
detention of ships; and
(f) statistics of occupational
injuries and diseases affecting
seafarers.
17. The reports referred to in
Article 9 of the Convention should
be drawn up in such manner and
should deal with such subject
matter as may be prescribed by the
central coordinating authority.

ILO:s rekommendation (nr 185)
om tillsyn av sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden

Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens,
som har sammankallats till
Genève av styrelsen för
Internationella arbetsbyrån och
samlats där den 8 oktober 1996 till
sitt åttiofjärde möte,
har beslutat att anta vissa förslag
om revidering av 1926 års
rekommendation om sjöfolks
arbetsförhållanden, en fråga som
utgör den första punkten på mötets
dagordning,

har fastställt att dessa förslag
skall ta formen av en
rekommendation som kompletterar
1996 års konvention om tillsyn av
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden, och
antar denna den tjugoandra
dagen i oktober månad år
nittonhundranittiosex följande
rekommendation, som kan kallas
1996 års rekommendation om
tillsyn av sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden.

I. SAMARBETE OCH SAM-
ORDNING

1. Den centrala samordnande
myndigheten bör vidta lämpliga
åtgärder för att främja ett effektivt
samarbete mellan offentliga
institutioner och andra
organisationer som arbetar med
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden.
2. För att säkerställa samarbetet
mellan inspektörer, redare, sjömän
och deras respektive
organisationer och för att bibehålla
eller förbättra sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden bör den
centrala samordnande
myndigheten med jämna
mellanrum samråda med
företrädarna för dessa
organisationer om det bästa sättet
att uppnå dessa syften. Formen för
samrådet bör bestämmas av den
centrala samordnande
myndigheten efter samråd med
redar- och
sjöfolksorganisationerna.

II. ORGANISATION AV
TILLSYNEN

3. Den centrala samordnande
myndigheten och varje annat
organ eller myndighet som helt
eller delvis ägnar sig åt tillsyn av
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden bör ha
nödvändiga resurser för att
fullgöra sina åligganden.
4. Antalet inspektörer bör vara
tillräckligt för att trygga att deras
åligganden fullgörs effektivt och
bör fastställas med vederbörlig
hänsyn till det följande:
a) betydelsen av de uppgifter
som åligger inspektörerna, särskilt
antalet fartyg som skall
inspekteras och dessas art och
storlek samt antalet lagar och
bestämmelser som skall tillämpas
och dessas komplexitet,
b) de materiella resurser som
ställs till inspektörernas
förfogande, och
c) de praktiska förhållanden
under vilka inspektionerna måste
utföras för att vara verkningsfulla.
5. Systemet för tillsyn av
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden bör tillåta
inspektörerna
a) att för den centrala
samordnande myndigheten påpeka
varje brist eller missförhållande
som inte särskilt täcks av gällande
lagar och bestämmelser och lämna
den förslag till förbättring av lagar
och föreskrifter och
b) att komma ombord på fartyg
och få fritt tillträde till de berörda
lokalerna utan förvarning när som
helst på dygnet.
6. Den centrala samordnande
myndigheten bör
a) upprätta enkla förfaranden för
att göra det möjligt för den att få
förtrolig information om
eventuella överträdelser av lagar
och bestämmelser vilken
framläggs av sjömän direkt eller
via representanter, och möjliggöra
för inspektörerna att utan dröjsmål
kunna undersöka förhållandena,
b) möjliggöra för befälhavaren,
besättningsmedlemmar eller
sjömännens representanter att
begära inspektion när de anser det
vara nödvändigt, och
c) ge redare, sjömän och berörda
organisationer teknisk information
och råd om bästa sättet att följa
lagar och bestämmelser och
förbättra sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden

III. INSPEKTÖRERNAS
STATUS, UPPGIFTER OCH
BEFOGENHETER

7. 1) Med förbehåll för de villkor
för antagning i offentlig tjänst som
kan finnas i nationella lagar och
föreskrifter bör inspektörerna ha
kvalifikationer och lämplig
utbildning för att utföra sina
uppgifter och, i möjlig
utsträckning, sjömansutbildning
eller erfarenhet som sjömän. De
bör ha tillräcklig kännedom om
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden samt
kunskaper i engelska språket.
2) Hur dessa kvalifikationer
skall konstateras bör bestämmas
av den centrala samordnande
myndigheten.
8. Åtgärder bör vidtas för att ge
inspektörerna lämplig
vidareutbildning i tjänsten.

9. Varje medlemsstat bör vidta
erforderliga åtgärder för att
vederbörligen kvalificerade
tekniska sakkunniga och
specialister vid behov skall kunna
inkallas för att assistera
inspektörerna i deras arbete.
10. Inspektörerna bör inte
anförtros uppgifter som genom sitt
antal eller sin art skulle kunna
inverka menligt på inspektionens
effektivitet eller på något vis skada
deras auktoritet eller opartiskhet
gentemot redare, sjömän eller
andra berörda parter.
11. Alla inspektörer bör ha
tillgång till lämpligt belägna
lokaler, utrustning och
transportmedel som är tillräckliga
för att de skall kunna effektivt
utföra sina uppgifter.

12. 1) Inspektörer försedda med
vederbörlig legitimation bör ha
befogenhet
a) att förhöra befälhavaren, en
sjöman eller varje annan person,
däribland redaren eller hans
representant, om varje fråga som
rör tillämpningen av lagar och
bestämmelser, i närvaro av ett
vittne som personen i fråga kan ha
anhållit om,
b) att kräva att alla
skeppsböcker, loggböcker,
register, certifikat och andra
handlingar och annan information
som direkt rör förhållanden som är
underställda krav på inspektion
uppvisas, för att kontrollera om de
överensstämmer med lagar och
bestämmelser,
c) att tillse att information anslås
i enlighet med lagar och
bestämmelser, och
d) att insamla och för analys
tillvarata stickprov av produkter,
last, dricksvatten, proviant samt
ämnen och substanser som
används eller hanteras.
2) Redaren eller dennes
representant och i tillämpliga fall
sjömannen bör meddelas om varje
stickprov som insamlas eller
tillvaratas i enlighet med punkt 1)
d eller vara närvarande när detta
görs. Ett sådant stickprovs storlek
bör på vederbörligt sätt antecknas
av inspektören.

13. När inspektörerna inleder en
inspektion av ett fartyg bör de
meddela befälhavaren eller den
ansvariga personen och i
tillämpliga fall sjömännen eller
deras representanter om sin
närvaro.
14. Den centrala samordnande
myndigheten bör underrättas om
alla olycksfall i arbetet och
yrkessjukdomar som berör
sjömännen i de fall och på det sätt
som stadgas i nationella lagar eller
föreskrifter.

15. Inspektörer bör
a) vara förbjudna att ha något
som helst direkt eller indirekt
intresse i någon verksamhet som
de har anmodats att inspektera,
b) vara skyldiga att inte ens efter
avslutad tjänst avslöja någon
affärshemlighet, konfidentiell
arbetsprocess eller upplysning av
personlig art som de kan komma
att få reda på i sin tjänsteutövning,
varvid de skall kunna göras till
föremål för vederbörliga påföljder
eller disciplinära åtgärder,
c) som förtrolig behandla källan
till varje klagomål om att fara eller
brist skulle föreligga i fråga om
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden eller att
överträdelse skulle ha skett av
lagar och bestämmelser och
avhålla sig från att antyda för
redaren, redarens representant eller
den som driver fartyget att en
inspektion har verkställts till följd
av ett sådant klagomål, och
d) efter eget gottfinnande när en
inspektion har verkställts ha rätt
att omedelbart göra redaren, den
som driver fartyget eller
befälhavaren uppmärksam på
brister som kan inverka på de
ombordvarandes hälsa eller
säkerhet.

IV. RAPPORTERING

16. Den årsrapport som publiceras
av den centrala samordnande
myndigheten enligt artikel 8.2 i
konventionen bör även innehålla
följande:
a) en förteckning över gällande
lagar och föreskrifter som rör
sjömäns arbets- och
levnadsförhållanden och alla
ändringar som har trätt i kraft
under året,
b) detaljerade uppgifter om
uppläggningen av det
tillsynssystem som avses i artikel
2 i konventionen,
c) statistik över fartyg och andra
lokaler som är underkastade kravet
på inspektion och över fartyg och
andra lokaler som faktiskt har
inspekterats,
d) statistik över sjömän som är
underkastade de lagar och
föreskrifter som avses i stycke a) i
denna punkt,
e) statistik och information om
överträdelser av lagar och
bestämmelser, ådömda påföljder
och fall av kvarhållande av fartyg,
och
f) statistik över olycksfall i
arbetet och yrkessjukdomar som
har drabbat sjömän.
17. De rapporter som avses i
artikel 9 i konventionen bör i fråga
om uppställning och behandlade
ämnen följa den centrala
samordnande myndighetens
eventuella föreskrifter.

Convention (No. 179) concerning
the Recruitment and Placement of
Seafarers

The General Conference of the
International Labour Organization,
Having been convened at
Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having met in its Eighty-
Fourth Session on 8 October 1996,
and
Noting the provisions of the
Seamen''''s Articles of Agreement
Convention, 1926, the Freedom of
Association and Protection of the
Right to Organise Convention,
1948, the Employment Service
Convention and Recommendation,
1948, the Right to Organise and
Collective Bargaining Convention,
1949, the Seafarers'''' Engagement
(Foreign Vessels)
Recommendation, 1958, the
Discrimination (Employment and
Occupation) Convention, 1958, the
Employment of Seafarers
(Technical Developments)
Recommendation, 1970, the
Minimum Age Convention, 1973,
the Continuity of Employment
(Seafarers) Convention and
Recommendation, 1976, the
Merchant Shipping (Minimum
Standards) Convention, 1976, the
Repatriation of Seafarers
Convention (Revised), 1987, and
the Labour Inspection (Seafarers)
Convention, 1996, and

Recalling the entry into force of
the United Nations Convention on
the Law of the Sea, 1982, on 16
November 1994, and
Having decided upon the
adoption of certain proposals with
regard to the revision of the
Placing of Seamen Convention,
1920, which is the third item on
the agenda of the session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of an
international Convention;
adopts, this twenty-second day
of October of the year one
thousand nine hundred and ninety-
six, the following Convention,
which may be cited as the
Recruitment and Placement of
Seafarers Convention, 1996:
Article 1
1. For the purpose of this
Convention:
(a) the term competent
authority means the minister,
designated official, government
department or other authority
having power to issue regulations,
orders or other instructions having
the force of law in respect of the
recruitment and placement of
seafarers;
(b) the term recruitment and
placement service means any
person, company, institution,
agency or other organization, in
the public or the private sector,
which is engaged in recruiting
seafarers on behalf of employers
or placing seafarers with
employers;

(c) the term shipowner means
the owner of the ship or any other
organization or person, such as the
manager, agent or bareboat
charterer, who has assumed the
responsibility for operation of the
ship from the shipowner and who
on assuming such responsibilities
has agreed to take over all the
attendant duties and
responsibilities;
(d) the term seafarer means
any person who fulfils the
conditions to be employed or
engaged in any capacity on board
a seagoing ship other than a
government ship used for military
or non-commercial purposes.
2. To the extent it deems
practicable, after consultation with
the representative organizations of
fishing-vessel owners and
fishermen or those of owners of
maritime mobile offshore units
and seafarers serving on such
units, as the case may be, the
competent authority may apply the
provisions of the Convention to
fishermen or to seafarers serving
on maritime mobile offshore units.

Article 2
1. Nothing in the provisions of this
Convention shall be deemed to:
(a) prevent a Member from
maintaining a free public
recruitment and placement service
for seafarers in the framework of a
policy to meet the needs of
seafarers and shipowners, whether
it forms part of or is coordinated
with a public employment service
for all workers and employers;

(b) impose on a Member the
obligation to establish a system for
the operation of private
recruitment and placement
services.
2. Where private recruitment
and placement services have been
or are to be established, they shall
be operated within the territory of
a Member only in conformity with
a system of licensing or
certification or other form of
regulation. This system shall be
established, maintained, modified
or changed only after consultation
with representative organizations
of shipowners and seafarers.
Undue proliferation of such
private recruitment and placement
services shall not be encouraged.

3. Nothing in this Convention
shall affect the right of a Member
to apply its laws and regulations to
ships flying its flag in relation to
the recruitment and placement of
seafarers.
Article 3
Nothing in this Convention shall
in any manner prejudice the ability
of a seafarer to exercise basic
human rights, including trade
union rights.

Article 4
1. A Member shall, by means of
national laws or applicable
regulations:
(a) ensure that no fees or other
charges for recruitment or for
providing employment to seafarers
are borne directly or indirectly, in
whole or in part, by the seafarer;
for this purpose, costs of the
national statutory medical
examination, certificates, a
personal travel document and the
national seafarer''''s book shall not
be deemed to be fees or other
charges for recruitment ;

(b) determine whether and under
which conditions recruitment and
placement services may place or
recruit seafarers abroad;
(c) specify, with due regard to
the right to privacy and the need to
protect confidentiality, the
conditions under which seafarers''''
personal data may be processed by
recruitment and placement
services including the collection,
storage, combination and
communication of such data to
third parties;

(d) determine the conditions
under which the licence, certificate
or similar authorization of a
recruitment and placement service
may be suspended or withdrawn in
case of violation of relevant laws
and regulations; and

(e) specify, where a regulatory
system other than a system of
licensing or certification exists, the
conditions under which
recruitment and placement
services can operate, as well as
sanctions applicable in case of
violation of these conditions.

2. A Member shall ensure that
the competent authority:

(a) closely supervise all
recruitment and placement
services;

(b) grant or renew the licence,
certificate, or similar authorization
only after having verified that the
recruitment and placement service
concerned meets the requirements
of national laws and regulations;

(c) require that the management
and staff of recruitment and
placement services for seafarers
should be adequately trained
persons having relevant
knowledge of the maritime
industry;

(d) prohibit recruitment and
placement services from using
means, mechanisms or lists
intended to prevent or deter
seafarers from gaining
employment;

(e) require that recruitment and
placement services adopt measures
to ensure, as far as practicable, that
the employer has the means to
protect seafarers from being
stranded in a foreign port; and

(f) ensure that a system of
protection, by way of insurance or
an equivalent appropriate measure,
is established to compensate
seafarers for monetary loss that
they may incur as a result of the
failure of a recruitment and
placement service to meet its
obligations to them.

Article 5
1. All recruitment and placement
services shall maintain a register
of all seafarers recruited or placed
through them, to be available for
inspection by the competent
authority.

2. All recruitment and
placement services shall ensure
that:

(a) any seafarer recruited or
placed by them is qualified and
holds the documents necessary for
the job concerned;

(b) contracts of employment and
articles of agreement are in
accordance with applicable laws,
regulations and collective
agreements;
(c) seafarers are informed of
their rights and duties under their
contracts of employment and the
articles of agreement prior to or in
the process of engagement; and
(d) proper arrangements are
made for seafarers to examine
their contracts of employment and
the articles of agreement before
and after they are signed and for
them to receive a copy of the
contract of employment.
3. Nothing in paragraph 2 above
shall be understood as diminishing
the obligations and responsibilities
of the shipowner or the master.

Article 6
1. The competent authority shall
ensure that adequate machinery
and procedures exist for the
investigation, if necessary, of
complaints concerning the
activities of recruitment and
placement services, involving, as
appropriate, representatives of
shipowners and seafarers.

2. All recruitment and
placement services shall examine
and respond to any complaint
concerning their activities and
shall advise the competent
authority of any unresolved
complaint.

3. Where complaints concerning
working or living conditions on
board ships are brought to the
attention of the recruitment and
placement services, they shall
forward such complaints to the
appropriate authority.

4. Nothing in this Convention
shall prevent the seafarer from
bringing any complaint directly to
the appropriate authority.
Article 7
This Convention revises the
Placing of Seamen Convention,
1920.

Article 8
The formal ratifications of this
Convention shall be
communicated to the Director-
General of the International
Labour Office for registration.

Article 9
1. This Convention shall be
binding only upon those Members
of the International Labour
Organization whose ratifications
have been registered with the
Director-General.
2. It shall come into force
twelve months after the date on
which the ratifications of two
Members have been registered
with the Director-General.
3. Thereafter, this Convention
shall come into force for any
Member twelve months after the
date on which its ratification has
been registered.
4. The ratification by a Member
of this Convention shall, as from
the date it has come into force,
constitute an act of immediate
denunciation of the Placing of
Seamen Convention, 1920.
Article 10
1. A Member which has ratified
this Convention may denounce it
after the expiration of ten years
from the date on which the
Convention first comes into force,
by an act communicated to the
Director-General of the
International Labour Office for
registration. Such denunciation
shall not take effect until one year
after the date on which it is
registered.
2. Each Member which has
ratified this Convention and which
does not, within the year following
the expiration of the period of ten
years mentioned in the preceding
paragraph, exercise the right of
denunciation provided for in this
Article, will be bound for another
period of ten years and, thereafter,
may denounce this Convention at
the expiration of each period of ten
years under the terms provided for
in this Article.
Article 11
1. The Director-General of the
International Labour Office shall
notify all Members of the
International Labour Organization
of the registration of all
ratifications and denunciations
communicated by the Members of
the Organization.

2. When notifying the Members
of the Organization of the
registration of the second
ratification, the Director-General
shall draw the attention of the
Members of the Organization to
the date upon which the
Convention shall come into force.
Article 12
The Director-General of the
International Labour Office shall
communicate to the Secretary-
General of the United Nations, for
registration in accordance with
Article 102 of the Charter of the
United Nations, full particulars of
all ratifications and acts of
denunciation registered by the
Director-General in accordance
with the provisions of the
preceding Articles.
Article 13
At such times as it may consider
necessary, the Governing Body of
the International Labour Office
shall present to the General
Conference a report on the
working of this Convention and
shall examine the desirability of
placing on the agenda of the
Conference the question of its
revision in whole or in part.
Article 14
1. Should the Conference adopt a
new Convention revising this
Convention in whole or in part,
then, unless the new Convention
otherwise provides -
(a) the ratification by a Member
of the new revising Convention
shall ipso jure involve the
immediate denunciation of this
Convention, notwithstanding the
provisions of Article 10 above, if
and when the new revising
Convention shall have come into
force;
(b) as from the date when the
new revising Convention comes
into force, this Convention shall
cease to be open to ratification by
the Members.
2. This Convention shall in any
case remain in force in its actual
form and content for those
Members which have ratified it
but have not ratified the revising
Convention.
Article 15
The English and French versions
of the text of this Convention are
equally authoritative.

ILO:s konvention (nr 179) om
rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän
Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens,
som har sammankallats till
Genève av styrelsen för
Internationella arbetsbyrån och
samlats där den 8 oktober 1996 till
sitt åttiofjärde möte,
noterar bestämmelserna i 1926
års konvention om sjömäns
anställningsavtal, 1948 års
konvention om föreningsfrihet och
skydd för organisationsrätten,
1948 års konvention och
rekommendation om den
offentliga arbetsförmedlingen,
1949 års konvention om
organisationsrätten och den
kollektiva förhandlingsrätten,
1958 års rekommendation om
sjömäns anställning på utländska
fartyg, 1958 års konvention om
diskriminering (anställning och
yrkesutövning), 1970 års
rekommendation om
sysselsättning för sjöfolk (teknisk
utveckling), 1973 års konvention
om minimiålder för tillträde till
arbete, 1976 års konvention och
rekommendation om kontinuitet i
sysselsättningen (sjöfolk), 1976
års konvention om miniminormer i
handelsfartyg, 1987 års
konvention om sjömäns hemresa
(reviderad) och 1996 års
konvention om tillsyn av sjömäns
arbets- och levnadsförhållanden,
erinrar om att Förenta
nationernas havsrättskonvention
av år 1982 trädde i kraft den 16
november 1994,
har beslutat att anta vissa förslag
angående revidering av 1920 års
konvention om arbetsförmedling
för sjömän, en fråga som utgör den
tredje punkten på mötets
dagordning,
har fastställt att dessa förslag
skall ta formen av en internationell
konvention, och
antar denna den tjugoandra
dagen i oktober månad år
nittonhundranittiosex följande
konvention, som kan kallas 1996
års konvention om rekrytering av
och arbetsförmedling för sjömän.

Artikel 1
1. I denna konvention avses med

a) behörig myndighet den
minister, den utsedde tjänsteman,
det regeringsorgan eller annan
offentlig myndighet, som är
behörig att utfärda tvingande
bestämmelser, beslut eller andra
instruktioner om rekrytering av
och arbetsförmedling för sjömän,
b) rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor varje
person, bolag, institution, agentur
eller annan organisation, inom den
allmänna eller den privata sektorn,
som ägnar sig åt att rekrytera
sjömän på uppdrag av arbetsgivare
eller att förmedla arbete åt sjömän
hos arbetsgivare,
c) redare fartygets ägare eller
någon annan organisation eller
person, såsom en manager, agent
eller den som hyr fartyget utan
besättning, som har övertagit
ansvaret för driften av fartyget
från fartygsägaren och som därvid
har gått med på att överta alla de
skyldigheter och allt det ansvar,
som sammanhänger därmed,
d) sjöman varje person som
uppfyller villkoren för att anställas
eller anlitas i någon befattning
ombord på ett sjö-gående fartyg,
dock inte statsfartyg som används
för militära eller icke-kommer-
siella ändamål.
2. I den utsträckning den anser
det vara genomförbart får den
behöriga myndigheten, efter
samråd i respektive fall med de
representativa organisationerna för
fiskefartygsägare och fiskare eller
med de representativa
organisationerna för ägare av
maritima mobila offshore-enheter
och för sjömän som arbetar på
sådana enheter, tillämpa
konventionens bestämmelser på
fiskare eller på sjömän som arbetar
på maritima mobila offshore-
enheter.
Artikel 2
1. Ingenting i bestämmelserna i
denna konvention skall anses:
a) hindra en medlemsstat från att
upprätthålla en avgiftsfri offentlig
rekryterings- och
arbetsförmedlingsservice för
sjömän inom ramen för en politik
som syftar till att tillgodose
sjömäns och redares behov,
oavsett om den-na service ingår
som del i eller är samordnad med
en offentlig arbetsförmedling för
alla arbetstagare och arbetsgivare;
b) ålägga en medlemsstat
skyldighet att införa ett system för
drift av privata rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor .
2. Om privata rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor har
upprättats eller avses upprättas,
skall de drivas inom
medlemsstatens territorium endast
i överensstämmelse med ett
licensierings- eller
certifieringssystem eller någon
annan form av reglering. Detta
system skall införas, upprätthållas,
modifieras eller ändras endast efter
samråd med representativa
organisationer för redare och
sjöfolk. Opåkallad spridning av
sådana privata rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor skall inte
uppmuntras.
3. Ingenting i denna konvention
skall inverka på en medlemsstats
rätt att tillämpa sina lagar och
bestämmelser om rekrytering av
och arbetsförmedling för sjömän
på fartyg som för dess flagg.
Artikel 3
Ingenting i denna konvention skall
på något vis inverka menligt på en
sjö-mans förmåga att utöva sina
grundläggande mänskliga
rättigheter, inklusive fackliga
rättigheter.
Artikel 4
1. En medlemsstat skall genom
nationella lagar eller tillämpliga
bestämmelser:
a) säkerställa, att inga avgifter
eller andra pålagor för rekrytering
eller för att skaffa anställning åt
sjömän kommer att bäras av
sjömannen, vare sig direkt eller
indirekt, helt eller delvis; vid
tillämpningen härav skall
kostnaderna för det följande inte
anses utgöra avgifter eller andra
pålagor för rekrytering : kostnader
för i nationell författning
föreskriven läkarundersökning,
behörighetsbevis, personlig
färdhandling och nationell
sjöfartsbok;
b) fastställa om och på vilka
villkor rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor får
placera eller rekrytera sjömän
utomlands;
c) specificera, med tillbörlig
hänsyn till den enskildes rätt till
integritet och behovet av att se till
att uppgifter hålls konfidentiella,
på vilka villkor personliga
uppgifter om sjömän får hanteras
av rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor, inklusive
hur sådana uppgifter får inhämtas,
lagras, kombineras och meddelas
till en tredje part;
d) fastställa under vilka
omständigheter licensen,
certifikatet eller en liknande
auktorisation för ett rekryterings-
eller arbetsförmedlingskontor får
suspenderas eller återkallas, om
brott mot relevanta lagar eller
andra bestämmelser sker; och
e) ange, i de fall där ett annat
regleringssystem än ett
licensierings- eller
certifieringssystem förekommer,
på vilka villkor rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor kan
arbeta, liksom även vilka påföljder
som skall gälla i händelse av brott
mot dessa villkor.
2. En medlemsstat skall
säkerställa, att den behöriga
myndigheten
a) nära övervakar alla
rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor;
b) beviljar eller förnyar licensen,
certifikatet eller en liknande
auktorisation endast efter att ha
konstaterat att vederbörande
rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor uppfyller
kraven i nationella lagar och
bestämmelser,
c) fordrar att ledningen och
personalen på rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor för
sjömän skall utgöras av
vederbörligen utbildade personer,
som har relevanta kunskaper om
sjöfartsnäringen,
d) förbjuder rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor att
använda medel, förfaranden eller
förteckningar vilka är avsedda att
hindra eller avhålla sjömän från att
förvärva en anställning;
e) fordrar att rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor vidtar
åtgärder för att så långt det är
möjligt säkerställa, att
arbetsgivaren har medel att skydda
sjömän från att bli strandsatta i en
främmande hamn; och
f) säkerställer att ett
skyddssystem upprättas, genom
försäkring eller en därmed
likvärdig lämplig åtgärd, för att
ersätta sjömän för penningförlust
som de kan utsättas för till följd av
att ett rekryterings- eller
arbetsförmedlingskontor
underlåter att uppfylla sina
förpliktelser mot dem.
Artikel 5
1. Alla rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor skall föra
ett register över alla sjömän som
rekryteras eller placeras genom
dem. Registret skall vara
tillgängligt för tillsyn, utförd av
den behöriga myndigheten.
2. Alla rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor skall
säkerställa:
a) att varje sjöman som
rekryteras eller placeras av dem är
kvalificerad och innehar de
handlingar som är nödvändiga för
arbetet ifråga;
b) att anställningskontrakt och
tjänstevillkor står i
överensstämmelse med tillämpliga
lagar, föreskrifter och
kollektivavtal;
c) att sjömän före eller under
anställningsförfarandet upplyses
om sina rättigheter och
skyldigheter enligt deras
anställningskontrakt och enligt
tjänstevillkoren; och
d) att lämpliga arrangemang
vidtas för att sjömännen skall gå
igenom sina anställningskontrakt
och tjänstevillkoren före och efter
det att dessa undertecknas och för
att sjömännen skall erhålla ett
exemplar av
anställningskontraktet.
3. Ingenting i punkt 2 ovan skall
tolkas som en minskning av
skyldigheter och ansvar för
redaren eller befälhavaren.

Artikel 6
1. Den behöriga myndigheten skall
säkerställa, att passande
anordningar och förfaranden finns
för att vid behov utreda klagomål
angående rekryterings- och
arbetsförmedlingskontors
verksamhet. Dessa anordningar
och förfaranden skall, när det är
lämpligt, inbegripa representanter
för redare och sjöfolk.
2. Alla rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor skall
undersöka och besvara varje
klagomål angående deras
verksamhet samt underrätta den
behöriga myndigheten om varje
ouppklarat klagomål.
3. I de fall då klagomål
angående arbets- eller
levnadsförhållanden ombord på
fartyg bringas till rekryterings- och
arbetsförmedlingskontorens
kännedom, skall dessa
vidarebefordra sådana klagomål
till vederbörande myndighet.
4. Ingenting i denna konvention
skall hindra sjömannen från att
framföra något klagomål direkt till
vederbörande myndighet.
Artikel 7
Denna konvention reviderar 1920
års konvention om
arbetsförmedling för sjömän.
Artikel 8
Ratifikationsdokument avseende
denna konvention skall sändas till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.

Artikel 9
1. Denna konvention skall vara
bindande endast för de
medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen vilkas
ratifikationer har registrerats hos
generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv
månader efter den dag då
ratifikationer från två
medlemsstater har registrerats hos
generaldirektören.

3. Därefter träder konventionen i
kraft för varje annan medlemsstat
tolv månader efter den dag då dess
ratifikation har registrerats.

4. En medlemsstats ratifikation
av denna konvention skall, från
den dag den har trätt i kraft,
medföra omedelbar uppsägning av
1920 års konvention om
arbetsförmedling för sjömän.
Artikel 10
1. En medlemsstat som har
ratificerat denna konvention kan
säga upp den, sedan tio år har
förflutit från den dag då
konventionen först träder i kraft,
genom en skrivelse som sänds till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.
Sådan uppsägning får inte verkan
förrän ett år efter den dag då den
har registrerats.

2. Varje medlemsstat som har
ratificerat denna konvention och
som inte, inom det år som följer på
utgången av den i föregående
punkt nämnda tioårsperioden, gör
bruk av sin uppsägningsrätt enligt
denna artikel, kommer att vara
bunden för en ny tioårsperiod och
kan därefter säga upp
konventionen vid utgången av
varje tioårsperiod på de villkor
som föreskrivs i denna artikel.

Artikel 11
1. Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall underrätta
samtliga medlemmar av
Internationella
arbetsorganisationen om
registreringen av alla ratifikationer
och uppsägningar som har tagits
emot från organisationenes
medlemmar.
2. När generaldirektören
underrättar organisationens
medlemmar om registreringen av
den andra ratifikationen i
ordningen, skall han fästa
medlemsstaternas uppmärksamhet
på den dag då konventionen
kommer att träda i kraft.

Artikel 12
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall, för
registrering enligt artikel 102 i
Förenta nationernas stadga, lämna
Förenta nationernas
generalsekreterare fullständiga
upplysningar om samtliga
ratifikationer och uppsägningar
som har registrerats hos
generaldirektören enligt
bestämmelserna i föregående
artiklar.

Artikel 13
När Internationella arbetsbyråns
styrelse finner det nödvändigt,
skall den lämna Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för
denna konventions tillämpning och
överväga om det finns anledning
att föra upp frågan om revidering
av konventionen, helt eller delvis,
på konferensens dagordning.
Artikel 14
1. Om konferensen antar en ny
konvention, varigenom denna
konvention helt eller delvis
revideras, och den nya
konventionen inte föreskriver
annat, skall
a) en medlemsstats ratifikation
av den nya reviderade
konventionen anses i sig innebära
omedelbar uppsägning av denna
konvention, utan hinder av
bestämmelserna i artikel 10 ovan,
om och när den nya konventionen
har trätt i kraft;

b) från den dag då den nya
reviderade konventionen träder i
kraft, denna konvention upphöra
att vara öppen för ratifikation av
medlemsstaterna.
2. Denna konvention skall likväl
förbli gällande till form och
innehåll för de medlemsstater som
har ratificerat den men inte har
ratificerat den nya reviderade
konventionen.
Artikel 15
De engelska och franska
versionerna av denna
konventionstext har lika giltighet.

Recommendation (No. 186)
concerning the Recruitment and
Placement of Seafarers

The General Conference of the
International Labour Organization,
Having been convened at
Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having met in its Eighty-
fourth Session on 8 October 1996,
and
Having decided upon the
adoption of certain proposals with
regard to the revision of the
Placing of Seamen Convention,
1920, which is the third item on
the agenda of the session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of a
Recommendation supplementing
the Recruitment and Placement of
Seafarers Convention, 1996;
adopts, this twenty-second day
of October of the year one
thousand nine hundred and ninety-
six, the following
Recommendation, which may be
cited as the Recruitment and
Placement of Seafarers
Recommendation, 1996:

1. The competent authority should:
(a) take the necessary measures
to promote effective cooperation
among recruitment and placement
services, whether public or
private;

(b) take account of the needs of
the maritime industry at both the
national and international levels,
when developing training
programmes for seafarers, with the
participation of shipowners,
seafarers and the relevant training
institutions;
(c) make suitable arrangements
for the cooperation of
representative organizations of
shipowners and seafarers in the
organization and operation of the
public recruitment and placement
services where they exist;
(d) maintain an arrangement for
the collection and analysis of all
relevant information on the
maritime labour market, including:
(i) the current and prospective
supply of seafarers classified by
age, sex, rank and qualifications
and the industry''''s requirements,
the collection of data on age and
sex being admissible only for
statistical purposes or if used in
the framework of a programme to
prevent discrimination based on
age and sex;

(ii) the availability of
employment on national and
foreign ships;
(iii) continuity of employment;

(iv) the placement of
apprentices, cadets and other
trainees; and
(v) vocational guidance to
prospective seafarers;
(e) ensure that the staff
responsible for the supervision of
recruitment and placement
services be adequately trained and
have relevant knowledge of the
maritime industry;
(f) prescribe or approve
operational standards and
encourage the adoption of codes of
conduct and ethical practices for
these services; and
(g) promote continued
supervision on the basis of a
system of quality standards.
2. The operational standards
referred to in Paragraph 1(f)
should include provisions dealing
with:
(a) the qualifications and
training required of the
management and staff of
recruitment and placement
services, which should include
knowledge of the maritime sector,
particularly of relevant maritime
international instruments on
training, certification and labour
standards;

(b) the keeping of a register of
seafarers seeking employment at
sea; and
(c) matters pertaining to medical
examinations, vaccinations,
seafarers'''' documents and such
other items as may be required for
the seafarer to gain employment.

3. In particular, the operational
standards referred to in Paragraph
1(f) should provide that each
recruitment and placement service:
(a) maintain, with due regard to
the right to privacy and the need to
protect confidentiality, full and
complete records of the seafarers
covered by its recruitment and
placement system, which should
include but not be limited to:

(i) the seafarers'''' qualifications;
(ii) record of employment;

(iii) personal data relevant to
employment;
(iv) medical data relevant to
employment;
(b) maintain up-to-date crew
lists of the vessels for which it
provides crew and ensure that
there is a means by which it can be
contacted in an emergency at all
hours;
(c) have formal procedures to
ensure that seafarers are not
subject to exploitation by the
agency or its personnel with
regard to the offer of engagement
on particular ships or by particular
companies;

(d) have formal procedures to
prevent the opportunities for
exploitation of seafarers arising
from the issue of joining advances
or any other financial transaction
between the employer and the
seafarer which are handled by it;
(e) clearly publicize costs which
the seafarer will bear by way of
medical or documentary clearance;

(f) ensure that seafarers are
advised of any particular
conditions applicable to the job for
which they are to be engaged and
of particular employers'''' policies
relating to their employment;
(g) have formal procedures
which are in accordance with the
principles of natural justice for
dealing with cases of
incompetence or indiscipline
consistent with national laws and
practice and, where applicable,
with collective agreements;
(h) have formal procedures to
ensure, as far as practicable, that
certificates of competency and
medical certificates of seafarers
submitted for employment are up-
to-date and have not been
fraudulently obtained and that
employment references are
verified;
(i) have formal procedures to
ensure that requests for
information or advice by families
of seafarers while they are at sea
are dealt with promptly and
sympathetically and at no cost; and
(j) as a matter of policy, supply
seafarers only to employers who
offer terms and conditions of
employment to seafarers which
comply with applicable laws or
regulations or collective
agreements.

4. International cooperation
should be encouraged between
Members and relevant
organizations and may include:
(a) the systematic exchange of
information on the maritime
industry and labour market on a
bilateral, regional and multilateral
basis;
(b) the exchange of information
on maritime labour legislation;

(c) the harmonization of
policies, working methods and
legislation governing recruitment
and placement of seafarers;
(d) the improvement of
procedures and conditions for the
international recruitment and
placement of seafarers; and
(e) workforce planning, taking
account of the supply of and
demand for seafarers and the
requirements of the maritime
industry.

ILO:s rekommendation (nr 186)
om rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän
Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens,
som har sammankallats till
Genève av styrelsen för
Internationella arbetsbyrån och
samlats där den 8 oktober 1996 till
sitt åttiofjärde möte,
har beslutat att anta vissa förslag
angående revidering av 1920 års
konvention om arbetsförmedling
för sjömän, en fråga som utgör den
tredje punkten på mötets
dagordning,
har fastställt att dessa förslag
skall ta formen av en
rekommendation som kompletterar
1996 års konvention om
rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän, och
antar denna den tjugoandra
dagen i oktober månad år
nittonhundranittiosex följande
rekommendation, som kan kallas
1996 års rekommendation om
rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän.

1. Den behöriga myndigheten bör:
a) vidta nödvändiga åtgärder för
att främja ett effektivt samarbete
mellan rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor, oavsett
om dessa är offentliga eller
privata;
b) vid utvecklingen av
utbildningsprogram för sjömän
beakta sjöfartsnäringens behov på
både det nationella och det
internationella planet; vid
utvecklingen av programmen bör
redare, sjöfolk och de aktuella
utbildningsinstitutionerna deltaga;
c) vidta lämpliga arrangemang
för samarbete med representativa
organisationer för redare och
sjöfolk i fråga om organisationen
och driften av de offentliga
rekryterings- och
arbetsförmedlingskontoren, när
sådana finns;
d) upprätthålla ett arrangemang
för inhämtande och analys av all
relevant information om
sjöarbetsmarknaden, inklusive
(i) den aktuella och den
förväntade tillgången på sjömän,
indelade efter ålder, kön, rang och
kvalifikationer samt näringens
krav; därvid bör inhämtande av
uppgifter om ålder och kön vara
tillåtet endast för statistiska
ändamål eller för användning inom
ramen för ett program som syftar
till att förebygga diskriminering på
grundval av ålder och kön;
(ii) tillgången på arbetstillfällen
på nationella och utländska fartyg;

(iii) kontinuitet i
sysselsättningen;
(iv) placeringen av lärlingar,
befälselever och andra
praktikanter; och
(v) yrkesvägledning för blivande
sjömän;
e) säkerställa att den personal,
som är ansvarig för övervakningen
av rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor, erhåller
en passande utbildning och har
relevanta kunskaper om
sjöfartsnäringen;
f) föreskriva eller godkänna
normer för driften och befrämja
antagandet av uppförandekoder
och god sedvänja för dessa kontor;
och
g) främja fortsatt övervakning
på grundval av ett system av
normer för kvalitetsbedömning.
2. De normer för driften som
avses i punkt 1. f) bör innefatta
bestämmelser angående:
a) vilka kvalifikationer och
vilken utbildning som fordras av
ledningen och personalen vid
rekryterings- och
arbetsförmedlingskontor; dessa
bör inkludera kännedom om
sjöfartsnäringen, i synnerhet om
relevanta internationella
sjöfartsinstrument angående
utbildning, certifiering och normer
för arbetslivet;
b) förandet av ett register över
sjömän som söker anställning till
sjöss; och
c) frågor som rör
läkarundersökningar,
vaccinationer, handlingar som
sjömän behöver och sådana andra
villkor som kan ställas för att
sjömannen skall få anställning.
3. De normer för driften som
avses i punkt 1. f) bör i synnerhet
föreskriva, att varje rekryterings-
och arbetsförmedlingskontor:
a) under vederbörligt beaktande
av den enskildes rätt till integritet
och behovet av att se till att
uppgifter hålls konfidentiella,
antecknar fullständiga uppgifter
om de sjömän som ingår i dess
rekryterings- och
förmedlingssystem; dessa
uppgifter bör innefatta men inte
begränsas till:
(i) sjömännens kvalifikationer;
(ii) förteckning över
anställningar;
(iii) personuppgifter av
betydelse för anställning;
(iv) medicinska data av
betydelse för anställning;
b) håller besättningslistor
aktuella för de fartyg åt vilka
kontoret tillhandahåller besättning,
samt säkerställer att det finns
möjlighet att kontakta kontoret i en
nödsituation vid alla tider på
dygnet;
c) har fastställda rutiner för att
säkerställa att sjömän inte blir
föremål för exploatering från
kontorets eller dess personals sida
vid erbjudandet av anställning på
bestämda fartyg eller hos
bestämda rederier;
d) har fastställda rutiner för att
förhindra tillfällen att exploatera
sjömän, genom missbruk av
förskottslega eller någon annan
ekonomisk transaktion mellan
arbetsgivaren och sjömannen, som
hanteras av kontoret;
e) klart tillkännager vilka
kostnader sjömannen skall bära
ifråga om läkarintyg eller andra
skriftliga intyg;
f) säkerställer att sjömännen
underrättas om alla särskilda
villkor som kan gälla för det arbete
för vilket de skall anställas och om
särskilda arbetsgivar-policies som
angår deras anställning;
g) har fastställda rutiner för att
behandla fall av inkompetens eller
bristande disciplin som står i
överensstämmelse med vedertagna
rättviseprinciper och är förenliga
med nationell lag och sedvänja
samt i tillämpliga fall med
kollektivavtal;
h) har fastställda rutiner för att,
så långt det är möjligt, säkerställa
att sjömäns behörighetsbevis och
läkarintyg, som visas upp för
anställning, alltjämt gäller och inte
har skaffats på olaglig väg samt att
anställningsreferenser verifieras;

i) har fastställda rutiner för att
säkerställa, att en begäran om
upplysningar eller råd från
sjömäns anhöriga medan de är till
sjöss, behandlas snabbt och
välvilligt och utan kostnad; samt
j) har som princip att förmedla
sjömän endast åt sådana
arbetsgivare, som erbjuder
sjömännen anställningsvillkor och
anställningsförhållanden som
uppfyller tillämpliga lagar eller
andra bestämmelser eller
kollektivavtal.
4. Internationellt samarbete
mellan medlemsstater och
relevanta organisationer bör
främjas. Sådant samarbete kan
innefatta:
a) ett systematiskt utbyte av
information om sjöfartsnäringen
och arbetsmarknaden på bilateral,
regional och multilateral nivå;

b) utbyte av information om
arbetsrättslig lagstiftning inom
sjöfarten;
c) harmonisering av
handlingsprogram, arbetsmetoder
och lagstiftning som styr
rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän;
d) förbättring av förfaranden
och villkor för internationell
rekrytering av och
arbetsförmedling för sjömän; och
e) arbetskraftsplanering, med
beaktande av tillgången och
efterfrågan på sjömän samt
sjöfartsnäringens anspråk.

Convention (No. 180) concerning
Seafarers Hours of Work and the
Manning of Ships

The General Conference of the
International Labour Organization,
Having been convened at
Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having met in its Eighty-
fourth Session on 8 October 1996,
and,
Noting the provisions of the
Merchant Shipping (Minimum
Standards) Convention, 1976 and
the Protocol of 1996 thereto; and
the Labour Inspection (Seafarers)
Convention, 1996, and

Recalling the relevant
provisions of the following
instruments of the International
Maritime Organization:
International Convention for the
Safety of Life at Sea, 1974, as
amended, the International
Convention on Standards of
Training, Certification and
Watchkeeping for Seafarers, 1978,
as amended in 1995, Assembly
resolution A 481 (XII) (1981) on
Principles of Safe Manning,
Assembly resolution A 741 (18)
(1993) on the International Code
for the Safe Operation of Ships
and for Pollution Prevention
(International Safety Management
(ISM) Code), and Assembly
resolution A 772 (18) (1993) on
Fatigue Factors in Manning and
Safety, and

Recalling the entry into force of
the United Nations Convention on
the Law of the Sea, 1982, on 16
November 1994, and
Having decided upon the
adoption of certain proposals with
regard to the revision of the
Wages, Hours of Work and
Manning (Sea) Convention
(Revised), 1958, and the Wages,
Hours of Work and Manning (Sea)
Recommendation, 1958, which is
the second item of the agenda of
the session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of an
international Convention;
adopts, this twenty-second day
of October of the year one
thousand nine hundred and ninety-
six, the following Convention,
which may be cited as the
Seafarers'''' Hours of Work and the
Manning of Ships Convention,
1996:

PART I. SCOPE AND
DEFINITIONS
Article 1
1. This Convention applies to
every seagoing ship, whether
publicly or privately owned, which
is registered in the territory of any
Member for which the Convention
is in force and is ordinarily
engaged in commercial maritime
operations. For the purpose of this
Convention, a ship that is on the
register of two Members is
deemed to be registered in the
territory of the Member whose
flag it flies.
2. To the extent it deems
practicable, after consulting the
representative organizations of
fishing-vessel owners and
fishermen, the competent authority
shall apply the provisions of this
Convention to commercial
maritime fishing.
3. In the event of doubt as to
whether or not any ships are to be
regarded as seagoing ships or
engaged in commercial maritime
operations or commercial
maritime fishing for the purpose of
the Convention, the question shall
be determined by the competent
authority after consulting the
organizations of shipowners,
seafarers and fishermen
concerned.
4. This Convention does not
apply to wooden vessels of
traditional build such as dhows
and junks.
Article 2
For the purpose of this
Convention:
(a) the term competent
authority means the minister,
government department or other
authority having power to issue
regulations, orders or other
instructions having the force of
law in respect of seafarers'''' hours
of work or rest or the manning of
ships;
(b) the term hours of work"
means time during which a
seafarer is required to do work on
account of the ship;
(c) the term hours of rest
means time outside hours of work;
this term does not include short
breaks;
(d) the term seafarer means
any person defined as such by
national laws or regulations or
collective agreements who is
employed or engaged in any
capacity on board a seagoing ship
to which this Convention applies;
(e) the term shipowner means
the owner of the ship or any other
organization or person, such as the
manager or bareboat charterer,
who has assumed the
responsibility for the operation of
the ship from the shipowner and
who on assuming such
responsibility has agreed to take
over all the attendant duties and
responsibilities.

PART II. SEAFARERS'''' HOURS
OF WORK AND HOURS OF
REST
Article 3
Within the limits set out in Article
5, there shall be fixed either a
maximum number of hours of
work which shall not be exceeded
in a given period of time, or a
minimum number of hours of rest
which shall be provided in a given
period of time.
Article 4
A Member which ratifies this
Convention acknowledges that the
normal working hours standard
for seafarers, like that for other
workers, shall be based on an
eight-hour day with one day of rest
per week and rest on public
holidays. However, this shall not
prevent the Member from having
procedures to authorize or register
a collective agreement which
determines seafarers normal
working hours on a basis no less
favourable than this standard.
Article 5
1. The limits on hours of work or
rest shall be as follows:
(a) maximum hours of work
shall not exceed:
(i) 14 hours in any 24-hour
period; and
(ii) 72 hours in any seven-day
period; or
(b) minimum hours of rest shall
not be less than:
(i) ten hours in any 24-hour
period; and
(ii) 77 hours in any seven-day
period.
2. Hours of rest may be divided
into no more than two periods, one
of which shall be at least six hours
in length, and the interval between
consecutive periods of rest shall
not exceed 14 hours.
3. Musters, fire-fighting and
lifeboat drills, and drills prescribed
by national laws and regulations
and by international instruments
shall be conducted in a manner
that minimizes the disturbance of
rest periods and does not induce
fatigue.

4. In respect of situations when
a seafarer is on call, such as when
a machinery space is unattended,
the seafarer shall have an adequate
compensatory rest period if the
normal period of rest is disturbed
by call-outs to work.
5. If no collective agreement or
arbitration award exists or if the
competent authority determines
that the provisions in the
agreement or award in respect of
paragraph 3 or 4 are inadequate,
the competent authority shall
determine such provisions to
ensure the seafarers concerned
have sufficient rest.
6. Nothing in paragraphs 1 and 2
shall prevent the Member from
having national laws or regulations
or a procedure for the competent
authority to authorize or register
collective agreements permitting
exceptions to the limits set out.
Such exceptions shall, as far as
possible, follow the standards set
out but may take account of more
frequent or longer leave periods or
the granting of compensatory
leave for watchkeeping seafarers
or seafarers working on board
ships on short voyages.

7. The Member shall require the
posting, in an easily accessible
place, of a table with the shipboard
working arrangements, which shall
contain for every position at least:
(a) the schedule of service at sea
and service in port; and
(b) the maximum hours of work
or the minimum hours of rest
required by the laws, regulations
or collective agreements in force
in the flag State.
8. The table referred to in
paragraph 7 shall be established in
a standardized format in the
working language or languages of
the ship and in English.

Article 6
No seafearer under 18 years of age
shall work at night. For the
purpose of this Article, night
means a period of at least nine
consecutive hours, including the
interval from midnight to five a.m.
This provision need not be applied
when the effective training of
young seafarers between the ages
of 16 and 18 in accordance with
established programmes and
schedules would be impaired.
Article 7
1. Nothing in this Convention shall
be deemed to impair the right of
the master of a ship to require a
seafarer to perform any hours of
work necessary for the immediate
safety of the ship, persons on
board or cargo, or for the purpose
of giving assistance to other ships
or persons in distress at sea.
2. In accordance with paragraph
1, the master may suspend the
schedule of hours of work or hours
of rest and require a seafarer to
perform any hours of work
necessary until the normal
situation has been restored.
3. As soon as practicable after
the normal situation has been
restored, the master shall ensure
that any seafarers who have
performed work in a scheduled
rest period are provided with an
adequate period of rest.
Article 8
1. The Member shall require that
records of seafarers'''' daily hours of
work or of their daily hours of rest
be maintained to allow monitoring
of compliance with the provisions
set out in Article 5. The seafarer
shall receive a copy of the records
pertaining to him or her which
shall be endorsed by the master, or
a person authorized by the master,
and by the seafarer.
2. The competent authority shall
determine the procedures for
keeping such records on board,
including the intervals at which the
information shall be recorded. The
competent authority shall establish
the format of the records of the
seafarers'''' hours of work or of their
hours of rest taking into account
any available International Labour
Organization guidelines or shall
use any standard format prepared
by the Organization. The format
shall be established in the
language or languages provided by
Article 5, paragraph 8.
3. A copy of the relevant
provisions of the national
legislation pertaining to this
Convention and the relevant
collective agreements shall be kept
on board and be easily accessible
to the crew.
Article 9
The competent authority shall
examine and endorse the records
referred to in Article 8, at
appropriate intervals, to monitor
compliance with the provisions
governing hours of work or hours
of rest that give effect to this
Convention.
Article 10
If the records or other evidence
indicate infringement of
provisions governing hours of
work or hours of rest, the
competent authority shall require
that measures, including if
necessary the revision of the
manning of the ship, are taken so
as to avoid future infringements.

PART III. MANNING OF SHIPS

Article 11
1. Every ship to which this
Convention applies shall be
sufficiently, safely and efficiently
manned, in accordance with the
minimum safe manning document
or an equivalent issued by the
competent authority.

2. When determining, approving
or revising manning levels, the
competent authority shall take into
account:
(a) the need to avoid or
minimize, as far as practicable,
excessive hours of work, to ensure
sufficient rest and to limit fatigue;
and

(b) the international instruments
identified in the Preamble.

Article 12
No person under 16 years of age
shall work on a ship.

PART IV. RESPONSIBILITIES
OF SHIPOWNERS AND
MASTERS
Article 13
The shipowner shall ensure that
the master is provided with the
necessary resources for the
purpose of compliance with
obligations under this Convention,
including those relating to the
appropriate manning of the ship.
The master shall take all necessary
steps to ensure that the
requirements on seafarers'''' hours of
work and rest arising from this
Convention are complied with.

PART V. APPLICATION
Article 14
A Member which ratifies this
Convention shall be responsible
for the application of its provisions
by means of laws or regulations,
except where effect is given by
collective agreements, arbitration
awards or court decisions.

Article 15
The Member shall:
(a) take all necessary measures,
including the provision of
appropriate sanctions and
corrective measures, to ensure the
effective enforcement of the
provisions of this Convention;
(b) have appropriate inspection
services to supervise the
application of the measures taken
in pursuance of this Convention
and provide them with the
necessary resources for this
purpose; and

(c) after consulting shipowners
and seafarers'''' organizations, have
procedures to investigate
complaints relating to any matter
contained in this Convention.

PART VI. FINAL PROVISIONS

Article 16
This Convention revises the
Wages, Hours of Work and
Manning (Sea) Convention
(Revised), 1958; the Wages, Hours
of Work and Manning (Sea)
Convention (Revised), 1949; the
Wages, Hours of Work and
Manning (Sea) Convention, 1946;
and the Hours of Work and
Manning (Sea) Convention, 1936.
As from the date this Convention
has come into force, the above-
listed Conventions shall cease to
be open to ratification.
Article 17
The formal ratifications of this
Convention shall be
communicated to the Director-
General of the International
Labour Office for registration.
Article 18
1. This Convention shall be
binding only upon those Members
of the International Labour
Organization whose ratifications
have been registered with the
Director-General of the
International Labour Office.
2. This Convention shall come
into force six months after the date
on which the ratifications of five
Members, three of which each
have at least one million gross
tonnage of shipping, have been
registered with the Director-
General of the International
Labour Office.
3. Thereafter, this Convention
shall come into force for any
Member six months after the date
on which its ratification has been
registered.
Article 19
1. A Member which has ratified
this Convention may denounce it
after the expiration of ten years
from the date on which the
Convention first comes into force,
by an act communicated to the
Director-General of the
International Labour Office for
registration. Such denunciation
shall not take effect until one year
after the date on which it is
registered.
2. Each Member which has
ratified this Convention and which
does not, within the year following
the expiration of the period of ten
years mentioned in the preceding
paragraph, exercise the right of
denunciation provided for in this
Article, will be bound for another
period of ten years and, thereafter,
may denounce this Convention at
the expiration of each period of ten
years under the terms provided for
in this Article.
Article 20
1. The Director-General of the
International Labour Office shall
notify all Members of the
International Labour Organization
of the registration of all
ratifications and denunciations
communicated by the Members of
the Organization.

2. When the conditions provided
for in Article 18, paragraph 2,
above have been fulfilled, the
Director-General shall draw the
attention of the Members of the
Organization to the date upon
which the Convention shall come
into force.
Article 21
The Director-General of the
International Labour Office shall
communicate to the Secretary-
General of the United Nations, for
registration in accordance with
Article 102 of the Charter of the
United Nations, full particulars of
all ratifications and acts of
denunciation registered by the
Director-General in accordance
with the provisions of the
preceding Articles.
Article 22
At such times as it may consider
necessary, the Governing Body of
the International Labour Office
shall present to the General
Conference a report on the
working of this Convention and
shall examine the desirability of
placing on the agenda of the
Conference the question of its
revision in whole or in part.
Article 23
1. Should the Conference adopt a
new Convention revising this
Convention in whole or in part,
then, unless the new Convention
otherwise provides -
(a) the ratification by a Member
of the new revising Convention
shall ipso jure involve the
immediate denunciation of this
Convention, notwithstanding the
provisions of Article 19 above, if
and when the new revising
Convention shall have come into
force;
(b) as from the date when the
new revising Convention comes
into force, this Convention shall
cease to be open to ratification by
the Members.
2. This Convention shall in any
case remain in force in its actual
form and content for those
Members which have ratified it
but have not ratified the revising
Convention.
Article 24
The English and French versions
of the text of this Convention are
equally authoritative.

ILO:s konvention (nr180) om
sjömäns arbetstid och
bemanningen på fartyg
Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens,
som har sammankallats till
Genève av styrelsen för
Internationella arbetsbyrån och
samlats där den 8 oktober 1996 till
sitt åttiofjärde möte,
beaktar bestämmelserna i 1976
års konvention om miniminormer i
handelsfartyg samt 1996 års
protokoll till den konventionen,
och bestämmelserna i 1996 års
konvention om tillsyn av sjömäns
arbets- och levnadsförhållanden,
erinrar om relevanta
bestämmelser i Internationella
sjöfartsorganisationens följande
instrument: 1974 års
internationella konvention om
säkerheten för människoliv till
sjöss med senare ändringar, 1978
års internationella konvention om
normer för sjöfolks utbildning,
certifiering och vakthållning med
ändringar 1995, församlingens
resolution A 481 (XII) (1981) om
principer för betryggande
bemanning, församlingens
resolution A 741 (18) (1993) om
internationella organisationsregler
för säker drift av fartyg och för
förhindrande av förorening
(International Safety Management
(ISM) Code) och församlingens
resolution A 772 (18) (1993) om
trötthetsfaktorer vid bemanning
och i säkerhetsarbete,
erinrar om att Förenta
nationernas havsrättskonvention
av år 1982 trädde i kraft den 16
november 1994,
har beslutat att anta vissa förslag
om revidering av 1958 års
konvention om löner, arbetstid och
bemanning på fartyg (reviderad)
och 1958 års rekommendation om
löner, arbetstid och bemanning på
fartyg, vilken fråga utgör den
andra punkten på mötets
dagordning,

har fastställt att dessa förslag
skall ta formen av en internationell
konvention, och
antar denna, den tjugoandra
dagen i oktober månad år 1996,
följande konvention, som kan
kallas 1996 års konvention om
sjömäns arbetstid och
bemanningen på fartyg.

DEL I. TILLÄMPNINGSOM-
RÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
l. Denna konvention skall
tillämpas på varje sjögående
fartyg, oavsett om det är i offentlig
eller privat ägo, som är registrerat
inom en medlemsstats territorium
för vilken konventionen har trätt i
kraft och som normalt används i
handelssjöfart till havs. I denna
konventions mening skall ett
fartyg som är registrerat i två
medlemsstater betraktas såsom
varande registrerat inom den
medlemsstats territorium vars
flagg det för.
2. Så långt den behöriga
myndigheten anser det vara
möjligt efter att ha samrått med de
representativa organisationerna för
fiskefartygsägare och fiskare, skall
den tillämpa denna konvention på
yrkesfiske till havs.
3. Om det vid tillämpning av
denna konvention skulle råda
tvivel om huruvida fartyg skall
anses vara sjögående eller
sysselsatta i handelssjöfart eller
yrkesfiske till havs, skall frågan
avgöras av den behöriga
myndigheten efter samråd med
vederbörande redar-, sjöfolks- och
yrkesfiskarorganisationer.

4. Denna konvention gäller inte
för träfartyg av traditionell
konstruktion såsom dhower och
djonker.
Artikel 2
I denna konvention avses med

a) behörig myndighet den
minister, det regeringsorgan eller
annan myndighet som är behörig
att utfärda tvingande
bestämmelser, beslut eller andra
instruktioner om sjömäns arbetstid
eller vilotid eller bemanningen på
fartyg,

b) arbetstid eller arbets-
timmar den tid under vilken en
sjöman åläggs att arbeta för
fartyget,
c) vilotid eller vilotimmar
annan tid än arbetstid; termen
innefattar inte korta raster,

d) sjöman varje person som
definieras som sådan i nationella
lagar och bestämmelser eller
kollektivavtal som är anställd eller
anlitad i någon befattning ombord
på ett sjögående fartyg på vilket
denna konvention är tillämplig,
e) redare fartygets ägare eller
någon annan organisation eller
person, såsom en manager eller
den som hyr fartyget utan
besättning, som har övertagit
ansvaret för driften av fartyget
från fartygsägaren och som därvid
har gått med på att överta alla de
skyldigheter och allt det ansvar,
som sammanhänger därmed.

DEL II. SJÖMÄNS ARBETSTID
OCH VILOTID

Artikel 3
Inom de gränser som anges i
artikel 5 skall fastställas antingen
ett högsta antal arbetstimmar som
inte får överskridas under en given
tidsrymd eller ett minsta antal
vilotimmar som skall
tillhandahållas under en given
tidsrymd.

Artikel 4
Varje medlemsstat som ratificerar
denna konvention erkänner att den
normala arbetstidsnormen för
sjömän liksom för andra
arbetstagare skall grundas på en
åtta timmars arbetsdag med en
vilodag i veckan och med vila på
allmänna helgdagar. Detta skall
emellertid inte hindra en
medlemsstat från att ha
förfaranden för att godkänna eller
registrera kollektivavtal som
fastställer sjömäns normala
arbetstid på en grund som inte är
mindre förmånlig än denna norm.
Artikel 5
1. Gränserna för arbetstid eller
vilotid skall vara följande:
a) det högsta antalet
arbetstimmar får inte överstiga
(i) 14 timmar under någon 24-
timmarsperiod och
(ii) 72 timmar under någon
sjudagarsperiod eller
b) det minsta antalet vilotimmar
får inte understiga
(i) tio timmar under någon 24-
timmarsperiod och
(ii) 77 timmar under någon
sjudagarsperiod.
2. Vilotiden får uppdelas i högst
två perioder varav den ena skall
vara minst sex timmar, och
avståndet mellan två på varandra
följande viloperioder får inte
överstiga 14 timmar.
3. Mönstringsövningar, brand-
övningar, livbåtsövningar och
övningar som föreskrivs i
nationella lagar och bestämmelser
och i internationella instrument
skall genomföras så att de
förorsakar minsta möjliga störning
av viloperioder och inte leder till
uttröttning.
4. I lägen då en sjöman står till
förfogande, som när ett
maskinutrymme är obemannat,
skall han eller hon få en likvärdig
viloperiod som kompensation om
den normala viloperioden störs av
kallelser till arbete.
5. I avsaknad av kollektivavtal
eller skiljedom, eller om den
behöriga myndigheten fastslår att
bestämmelserna i ett sådant
kollektivavtal eller en sådan
skiljedom är otillräckliga
beträffande punkterna 3 eller 4,
skall den behöriga myndigheten
fastställa sådana bestämmelser
som säkerställer att berörda
sjömän får tillräcklig vila.
6. Ingenting i punkterna 1 och 2
skall hindra en medlemsstat från
att ha nationella lagar och
bestämmelser, eller ett förfarande
som tillåter den behöriga
myndigheten att godkänna eller
registrera kollektivavtal, vilka
medger undantag från de angivna
gränserna. Sådana undantag skall
så långt som möjligt följa angivna
normer men får beakta mer
frekventa eller längre
ledighetsperioder eller beredande
av kompensationsledighet för
vaktgående sjömän eller för
sjömän som arbetar ombord på
fartyg som gör korta resor.
7. Medlemsstaten skall fordra att
en arbetsordning för fartyget
anslås på en lätt tillgänglig plats
ombord; denna skall för varje
befattning ange åtminstone
a) tjänstgöringsschema till sjöss
och i hamn och
b) den längsta arbetstid som
medges eller den kortaste vilotid
som föreskrivs i lagar,
bestämmelser eller kollektivavtal
som gäller i flaggstaten.
8. Den arbetsordning som
åsyftas i punkt 7 skall upprättas
enligt ett standardformulär på det
eller de arbetsspråk som används
ombord på fartyget och på
engelska språket.
Artikel 6
Ingen sjöman under 18 år får
arbeta nattetid. I denna artikel
avses med natt en tid av minst
nio på varandra följande timmar
som omfattar tiden från midnatt
till klockan fem på morgonen.
Denna bestämmelse behöver inte
tillämpas om det skulle inverka
störande på den effektiva
utbildningen av unga sjömän
mellan 16 och 18 års ålder i
enlighet med fastställda program
och tidsscheman.
Artikel 7
1. Ingenting i denna konvention
skall anses inskränka rätten för ett
fartygs befälhavare att fordra att
en sjöman fullgör den arbetstid
som behövs för fartygets, de
ombordvarandes eller lastens
omedelbara säkerhet eller för att
lämna hjälp åt andra fartyg eller
personer i sjönöd.
2. I enlighet med punkt 1 har
befälhavaren rätt att tillfälligt
upphäva arbetstids- eller
vilotidsschemat och fordra att en
sjöman fullgör den arbetstid som
behövs tills normala förhållanden
har återställts.
3. Så snart som möjligt efter det
att förhållandena har återgått till
det normala skall befälhavaren
tillse att de sjömän som har arbetat
under en schemalagd viloperiod
erhåller en tillräcklig viloperiod.

Artikel 8
1. Medlemsstaten skall fordra att
journaler förs över sjömännens
dagliga arbetstimmar eller över
deras dagliga vilotimmar för
övervakning av att
bestämmelserna i artikel 5 följs.
En sjöman skall få ett exemplar av
de journaler som gäller honom
eller henne, vilket skall påtecknas
av befälhavaren eller av en av
denne bemyndigad person och av
sjömannen.
2. Den behöriga myndigheten
skall fastställa hur sådana
journaler skall föras på fartyget
inklusive hur ofta uppgifter skall
införas. Myndigheten skall
fastställa formulär till journaler för
sjömännens arbetstid eller deras
vilotid med beaktande av
Internationella
arbetsorganisationens eventuella
riktlinjer, eller använda ett
standardformulär som
organisationen kan ha upprättat.
Formuläret skall vara avfattat på
det eller de språk som avses i
artikel 5.8.

3. Texterna till de bestämmelser
i den nationella lagstiftningen som
berör konventionen samt relevanta
kollektivavtal skall finnas ombord,
lätt åtkomliga för besättningen.

Artikel 9
Den behöriga myndigheten skall
granska och påteckna de journaler
som avses i artikel 8 med lämpliga
mellanrum för att övervaka att de
bestämmelser om arbetstid eller
vilotid som ger verkan åt denna
konvention följs.

Artikel 10
Om journalerna eller annan
bevisning utvisar att överträdelser
av de bestämmelser som reglerar
arbetstiden eller vilotiden har
förekommit, skall den behöriga
myndigheten kräva att åtgärder
vidtas, bl.a. att en översyn görs av
fartygets bemanning om så är
nödvändigt, för att undvika nya
överträdelser.

DEL III. BEMANNING PÅ
FARTYG
Artikel 11
l. Varje fartyg som omfattas av
denna konvention skall ha
tillräcklig bemanning med
avseende på antal, säkerhet och
skicklighet i överensstämmelse
med det dokument om minsta
betryggande bemanning eller
motsvarande som den behöriga
myndigheten har utfärdat.
2. Vid fastställande,
godkännande eller översyn av
bemanningsnivåerna skall den
behöriga myndigheten beakta
a) behovet att undvika eller så
långt som möjligt minimera
arbetstidsöverskridanden, för att
trygga tillräcklig vila och begränsa
utmattning och
b) de internationella instrument
som nämns i ingressen.

Artikel 12
Ingen person under 16 år får arbeta
ombord på fartyg.

DEL IV. REDARES OCH
BEFÄLHAVARES ANSVAR

Artikel 13
Redaren skall tillse att
befälhavaren har nödvändiga
resurser för att uppfylla
förpliktelserna enligt denna
konvention, bl.a. angående lämplig
bemanning på fartyget.
Befälhavaren skall vidta alla
nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att de krav på sjömäns
arbetstid och vilotid som följer av
denna konvention uppfylls.

DEL V. TILLÄMPNING
Artikel 14
En medlemsstat som ratificerar
denna konvention skall vara
ansvarig för tillämpningen av dess
föreskrifter genom lagar och
bestämmelser utom när verkan
ges åt föreskrifterna genom
kollektivtal, skiljedomsutslag eller
domstolsbeslut.
Artikel 15
Medlemsstaten skall
a) vidta alla nödvändiga
åtgärder, bl. a. genom att införa
lämpliga sanktioner och påföljder,
för att säkra att konventionens
bestämmelser genomförs effektivt,

b) vidmakthålla lämplig
tillsynsverksamhet för att
övervaka tillämpningen av de
åtgärder som vidtagits i enlighet
med denna konvention och förse
tillsynsverkksamheten med
nödvändiga resurser för detta
ändamål och,
c) efter samråd med redar- och
sjöfolksorganisationerna, fastställa
förfaranden för att utreda klagomål
i frågor som täcks av denna
konvention.

DEL VI. SLUTBESTÄMMEL-
SER
Artikel 16
Denna konvention reviderar 1958
års konvention om löner, arbetstid
och bemanning på fartyg
(reviderad), 1949 års konvention
om löner, arbetstid och bemanning
på fartyg (reviderad), 1946 års
konvention om löner, arbetstid och
bemanning på fartyg och 1936 års
konvention om arbetstid och
bemanning på fartyg. Från dagen
för denna konventions
ikraftträdande skall de
ovannämnda konventionerna
upphöra att vara öppna för
ratifikation.
Artikel 17
Ratifikationsdokument avseende
denna konvention skall sändas till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.

Artikel 18
1. Denna konvention skall vara
bindande endast för de
medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen vilkas
ratifikationer har registrerats hos
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör.

2. Konventionen träder i kraft
sex månader efter den dag då
ratifikationer från fem
medlemsstater, varav tre har en
handelsflotta med en
bruttodräktighet av minst en
miljon vardera, har registrerats hos
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör.

3. Därefter träder konventionen i
kraft för varje annan medlemsstat
sex månader efter den dag då dess
ratifikation har registrerats.

Artikel 19
1. En medlemsstat som har
ratificerat denna konvention kan
säga upp den, sedan tio år har
förflutit från den dag då
konventionen först träder i kraft,
genom en skrivelse som sänds till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.
Sådan uppsägning får inte verkan
förrän ett år efter den dag då den
har registrerats.

2. Varje medlemsstat som har
ratificerat denna konvention och
som inte, inom det år som följer på
utgången av den i föregående
punkt nämnda tioårsperioden, gör
bruk av sin uppsägningsrätt enligt
denna artikel, kommer att vara
bunden för en ny tioårsperiod och
kan därefter säga upp
konventionen vid utgången av
varje tioårsperiod på de villkor
som föreskrivs i denna artikel.

Artikel 20
1. Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall underrätta
samtliga medlemmar av
Internationella
arbetsorganisationen om
registreringen av alla ratifikationer
och uppsägningar som har tagits
emot från organisationens
medlemmar.
2. När de villkor som avses i
artikel 18.2 har uppfyllts, skall
generaldirektören fästa
medlemsstaternas uppmärksamhet
på den dag då konventionen
kommer att träda i kraft.

Artikel 21
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall för
registrering enligt artikel 102 i
Förenta nationernas stadga lämna
Förenta nationernas
generalsekreterare fullständiga
upplysningar om samtliga
ratifikationer och uppsägningar
som har registrerats hos
generaldirektören enligt
bestämmelserna i föregående
artiklar.

Artikel 22
När Internationella arbetsbyråns
styrelse finner det nödvändigt,
skall den lämna Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för
denna konventions tillämpning och
överväga om det finns anledning
att föra upp frågan om revidering
av konventionen, helt eller delvis,
på konferensens dagordning.
Artikel 23
1. Om konferensen antar en ny
konvention, varigenom denna
konvention helt eller delvis
revideras, och den nya
konventionen inte föreskriver
annat, skall
a) en medlemsstats ratifikation
av den nya reviderade
konventionen anses i sig innebära
omedelbar uppsägning av denna
konvention, utan hinder av
bestämmelserna i artikel 19 ovan,
om och när den nya konventionen
har trätt i kraft,

b) från den dag då den nya
reviderade konventionen träder i
kraft, denna konvention upphöra
att vara öppen för ratifikation av
medlemsstaterna.
2. Denna konvention skall likväl
förbli gällande till form och
innehåll för de medlemsstater som
har ratificerat den men inte har
ratificerat den nya reviderade
konventionen.
Artikel 24
De engelska och franska
versionerna av denna
konventionstext har lika giltighet.

Recommendation (No. 187)
concerning Seafarers Wages and
Hours of Work and the Manning
of Ships

The General Conference of the
International Labour Organization,
Having been convened at
Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having met in its Eighty-
fourth Session on 8 October 1996,
and
Noting the provisions of the
Protection of Wages Convention,
1949; the Minimum Wage-Fixing
Convention, 1970, the Seafarers
Annual Leave with Pay
Convention, 1976, the Merchant
Shipping (Minimum Standards)
Convention, 1976, the Repatriation
of Seafarers Convention
(Revised), 1987, the Protection of
Workers Claims (Employer s
Insolvency) Convention, 1992, and
the International Convention on
Maritime Liens and Mortgages,
1993, and
Having decided upon the
adoption of certain proposals with
regard to the revision of the
Wages, Hours of Work and
Manning (Sea) Convention
(Revised), 1958 and the Wages,
Hours of Work and Manning (Sea)
Recommendation, 1958, which is
the second item on the agenda of
the session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of a
Recommendation supplementing
the Seafarers Hours of Work and
the Manning of Ships Convention,
1996;
adopts this twenty-second day
of October of the year one
thousand nine hundred and ninety-
six, the following
Recommendation, which may be
cited as the Seafarers'''' Wages,
Hours of Work and the Manning
of Ships Recommendation, 1996:

I. SCOPE AND DEFINITIONS

1. (1) This Recommendation
applies to every seagoing ship,
whether publicly or privately
owned, which is registered in the
territory of the Member and is
ordinarily engaged in commercial
maritime operations.
(2) To the extent it deems
practicable, after consulting the
representative organizations of
fishing-vessel owners and
fishermen, the competent authority
should apply the provisions of this
Recommendation to commercial
maritime fishing.
(3) In the event of doubt as to
whether or not any ships are to be
regarded as seagoing ships or
engaged in commercial maritime
operations or commercial
maritime fishing for the purposes
of this Recommendation, the
question should be determined by
the competent authority after
consulting the organizations of
shipowners, seafarers and
fishermen concerned.
(4) This Recommendation does
not apply to wooden vessels of
traditional build such as dhows
and junks.
2. For the purpose of this
Recommendation:
(a) the term basic pay or
wages means the pay, however
composed, for normal hours of
work; it does not include payments
for overtime worked, bonuses,
allowances, paid leave or any
other additional remuneration;
(b) the term competent
authority means the minister,
government department or other
authority having power to issue
regulations, orders or other
instructions having the force of
law in respect of seafarers'''' wages,
hours of work or rest or the
manning of ships;
(c) the term consolidated
wage means a wage or salary
which includes the basic wage and
other pay-related benefits; a
consolidated wage may include
compensation for all overtime
hours which are worked and all
other pay-related benefits, or it
may include only certain benefits
in a partial consolidation;
(d) the term hours of work
means time during which a
seafarer is required to do work on
account of the ship;
(e) the term overtime means
time worked in excess of the
normal hours of work;
(f) the term seafarer means
any person defined as such by
national laws or regulations or
collective agreements who is
employed or engaged in any
capacity on board a seagoing ship
to which this Recommendation
applies; and

(g) the term shipowner means
the owner of the ship or any other
organization or person, such as the
manager or bareboat charterer,
who has assumed the
responsibility for the operation of
the ship from the shipowner and
who on assuming such
responsibility has agreed to take
over all the attendant duties and
responsibilities.

II. SEAFARERS'''' WAGES

3. For seafarers whose
remuneration includes separate
compensation for overtime
worked:
(a) for the purpose of calculating
wages, the normal hours of work
at sea and in port should not
exceed eight hours per day;
(b) for the purpose of
calculating overtime, the number
of normal hours per week covered
by the basic pay or wages should
be prescribed by national laws or
regulations, if not determined by
collective agreements, but should
not exceed 48 hours per week;
collective agreements may provide
for a different but not less
favourable treatment;
(c) the rate or rates of
compensation for overtime, which
should be not less than one and
one-quarter times the basic pay or
wages per hour, should be
prescribed by national laws or
regulations or by collective
agreements; and
(d) records of all overtime
worked should be maintained by
the master, or a person assigned by
the master, and endorsed by the
seafarer at regular intervals.
4. For seafarers whose wages
are fully or partially consolidated:
(a) the collective agreement,
articles of agreement, contract of
employment and letter of
engagement should specify clearly
the amount of remuneration
payable to the seafarer and where
appropriate the number of hours of
work expected of the seafarer in
return for this remuneration, and
any additional allowances which
might be due in addition to the
consolidated wage, and in which
circumstances;
(b) where hourly overtime is
payable for hours worked in
excess of those covered by the
consolidated wage, the hourly rate
should be not less than one and
one-quarter times the basic rate
corresponding to the normal hours
of work as defined in Paragraph 3;
the same principle should be
applied to the overtime hours
included in the consolidated wage;
(c) remuneration for that portion
of the fully or partially
consolidated wage representing the
normal hours of work as defined in
Paragraph 3(a) should be no less
than the applicable minimum
wage; and
(d) for seafarers whose wages
are partially consolidated, records
of all overtime worked should be
maintained and endorsed as
provided in Paragraph 3(d).
5. National laws or regulations
or collective agreements may
provide for compensation for
overtime or for work performed on
the weekly day of rest and on
public holidays by at least
equivalent time off duty and off
the ship or additional leave in lieu
of remuneration or any other
compensation so provided.

6. National laws and regulations
adopted after consulting the
representative organizations of
seafarers and shipowners or, as
appropriate, collective agreements
should take into account the
following principles:
(a) equal remuneration for work
of equal value should apply to all
seafarers employed upon the same
ship without discrimination based
upon race, colour, sex, religion,
political opinion, national
extraction or social origin;
(b) the articles of agreement or
other agreement specifying the
applicable wages or wage rates
should be carried on board the
ship; information on the amount of
wages or wage rates should be
made available to each seafarer,
either by providing at least one
signed copy of the relevant
information to the seafarer in a
language which the seafarer
understands, or by posting a copy
of the agreement in a place
accessible to the crew or by some
other appropriate means;
(c) wages should be paid in legal
tender; where appropriate, they
may be paid by bank transfer, bank
cheque, postal cheque or money
order;
(d) wages should be paid
monthly or at some other regular
interval, and on termination of
engagement all remuneration due
should be paid without undue
delay;
(e) adequate penalties or other
appropriate remedies should be
imposed by the competent
authorities where shipowners
unduly delay, or fail to make,
payment of all remuneration due;

(f) wages should be paid directly
to the seafarer or to the seafarer''''s
designated bank account unless he
or she requests otherwise in
writing;
(g) subject to subparagraph (h),
the shipowner should impose no
limit on the seafarer''''s freedom to
dispose of his or her remuneration;
(h) deduction from remuneration
should be permitted only if:
(i) there is an express provision
therefor in national laws or
regulations or in an applicable
collective agreement;
(ii) the seafarer has been
informed, in the manner deemed
most appropriate by the competent
authority, of the conditions for
such deductions; and
(iii) they do not in total exceed
the limit that may have been
established by national laws or
regulations or collective
agreements or court decisions for
making such deductions;
(i) no deductions should be
made from a seafarer''''s
remuneration in respect of
obtaining or retaining
employment;
(j) the competent authority
should have the power to inspect
stores and services provided on
board ship to ensure that fair and
reasonable prices are applied for
the benefit of the seafarers
concerned; and
(k) to the extent that seafarers
claims for wages and other sums
due in respect of their employment
are not secured in accordance with
the provisions of the International
Convention on Maritime Liens and
Mortgages, 1993, such claims
should be protected in accordance
with the Protection of Workers
Claims (Employer s Insolvency)
Convention, 1992, of the
International Labour Organization.
7. The Member should, after
consulting with shipowners and
seafarers organizations, have
procedures to investigate
complaints relating to any matter
contained in this
Recommendation.

III. MINIMUM WAGES

8. (1) Without prejudice to the
principle of free collective
bargaining, the Member should,
after consulting representative
organizations of shipowners and
seafarers, establish procedures for
determining minimum wages for
seafarers. Representative
organizations of shipowners and
seafarers should participate in the
operation of such procedures.
(2) When establishing such
procedures and in fixing minimum
wages, due regard should be given
to international labour standards
concerning minimum wage fixing,
as well as the following principles:
(a) the level of minimum wages
should take into account the nature
of maritime employment, manning
levels of ships, and seafarers
normal hours of work; and
(b) the level of minimum wages
should be adjusted to take into
account changes in the cost of
living and in the needs of
seafarers.
(3) The competent authority
should ensure:
(a) by means of a system of
supervision and sanctions, that
wages are paid at not less than the
rate or rates fixed; and
(b) that any seafarer who has
been paid at a rate lower than the
minimum wage is enabled to
recover, by an inexpensive and
expeditious judicial or other
procedure, the amount by which
he or she has been underpaid.

IV. MINIMUM MONTHLY
BASIC PAY OR WAGE FIGURE
FOR ABLE SEAMEN

9. For the purpose of this Part, the
term "able seaman" means any
seafarer who is deemed to be
competent to perform any duty
which may be required of a rating
serving in the deck department,
other than the duties of a leading
or specialist rating, or any seafarer
who is defined as an able seaman
in accordance with national laws,
regulations or practice, or
collective agreement.
10. The basic pay or wages for a
calendar month of service for an
able seaman should be no less than
the amount periodically set by the
Joint Maritime Commission or
another body authorized by the
Governing Body of the
International Labour Office. Upon
a decision of the Governing Body,
the Director-General of the ILO
shall notify any revised amount to
the Members of the International
Labour Organization. As of 1
January 1995, the amount set by
the Joint Maritime Commission
was 385 United States dollars.
11. Nothing in this Part should
be deemed to prejudice
arrangements agreed between
shipowners or their organizations
and seafarers'''' organizations with
regard to the regulation of
standard minimum terms and
conditions of employment,
provided such terms and
conditions are recognized by the
competent authority.

V. EFFECT ON EARLIER
RE COMMENDATION

12. This Recommendation
supersedes the Wages, Hours of
Work and Manning (Sea)
Recommendation, 1958.
ILO.s rekommendation (nr 187)
om sjömäns löner och arbetstid
samt bemanningen på fartyg

Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens,
som har sammankallats till
Genève av styrelsen för
Internationella arbetsbyrån och
samlats där den 8 oktober 1996 till
sitt åttiofjärde möte,
beaktar bestämmelserna i 1949
års konvention om rättsskydd för
lön, 1970 års konvention om
fastställande av minimilöner, 1976
års konvention om semester för
sjöfolk, 1976 års konvention om
miniminormer i handelsfartyg,
1987 års konvention om sjömäns
hemresa (reviderad), 1992 års
konvention om skydd av
arbetstagares fordran i händelse av
arbetsgivarens insolvens och 1993
års internationella konvention om
sjöpanträtt och fartygshypotek,
har beslutat att anta vissa förslag
om revidering av 1958 års
konvention om löner, arbetstid och
bemanning på fartyg (reviderad)
och 1958 års rekommendation om
löner, arbetstid och bemanning på
fartyg, vilken fråga är den andra
punkten på mötets dagordning,

har fastställt att dessa förslag
skall ta formen av en
rekommendation som kompletterar
1996 års konvention om sjömäns
arbetstid och bemanningen på
fartyg, och

antar denna den tjugoandra
dagen i oktober månad år
nittonhundranittiosex följande
rekommendation, som kan kallas
1996 års rekommendation om
sjömäns löner och arbetstid samt
bemanningen på fartyg.

I. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
OCH DEF1NITIONER

1. 1) Denna rekommendation
gäller varje sjögående fartyg,
oavsett om det är i offentlig eller
privat ägo, som är registrerat inom
medlemsstatens territorium och
som normalt används i
handelssjöfart till havs.
2) Så långt den behöriga
myndigheten anser det vara
möjligt efter att ha samrått med de
representativa organisationerna för
fiskefartygsägare och fiskare, bör
den tillämpa denna
rekommendation på yrkesfiske till
havs.

3) Om det vid tillämpning av
denna rekommendation skulle råda
tvivel om huruvida fartyg skall
anses vara sjögående eller
sysselsatta i handelssjöfart eller
yrkesfiske till havs, bör frågan
avgöras av den behöriga
myndigheten efter samråd med
vederbörande redar-, sjöfolks- och
yrkesfiskarorganisationer.

4) Denna rekommendation
gäller inte för träfartyg av
traditionell konstruktion såsom
dhower och djonker.
2. I denna rekommendation
avses med
a) basbetalning eller grundlön
betalning, hur den än är
sammansatt, för normal arbetstid;
övertidsbetalning, gratifikationer,
bidrag, betald ledighet och annan
extra ersättning ingår inte,

b) behörig myndighet den
minister, det regeringsorgan eller
annan myndighet som är behörig
att utfärda tvingande
bestämmelscr, beslut eller andra
instruktioner om sjömäns löner,
arbetstid eller vilotid eller
bemanningen på fartyg,
c) enhetslön lön eller
ersättning innefattande grundlön
och andra lönerelaterade förmåner;
enhetslön kan innefatta ersättning
för all övertid som har arbetats och
alla andra lönerelaterade förmåner,
eller endast vissa förmåner:
partiell enhetslön,

d) arbetstid eller arbets-
timmar den tid under vilken en
sjöman åläggs att arbeta för
fartyget,
e) övertid den tid som arbetats
utöver den normala arbetstiden,

f) sjöman varje person som
definieras som sådan i nationella
lagar och bestämmelser eller
kollektivavtal som är anställd eller
anlitad i någon befattning ombord
på ett sjögående fartyg på vilket
denna rekommendation är
tillämplig, och
g) redare fartygets ägare eller
någon annan organisation eller
person, såsom en manager eller
den som hyr fartyget utan
besättning, som har övertagit
ansvaret för driften av fartyget
från fartygsägaren och därvid har
gått med på att överta alla de
skyldigheter och allt det ansvar
som sammanhänger därmed.

II. SJÖMÄNS LÖN

3. För sjömän vilkas ersättning
innefattar särskild ersättning för
arbetade övertidstimmar
a) bör vid löneberäkningen den
normala arbetstiden till sjöss och i
hamn inte överstiga åtta timmar
per dygn,
b) bör vid beräkning av övertid
den normala arbetstid per vecka
som täcks av basbetalning eller
grundlön bestämmas av nationella
lagar och bestämmelser om den
inte bestäms i kollektivavtal; den
bör dock inte överstiga 48 timmar
i veckan; en annan men inte
mindre förmånlig behandling kan
bestämmas i kollektivavtal,

c) bör tariffen eller tarifferna för
övertidsersättning, som bör uppgå
till minst 125 procent av
basbetalningen eller grundlönen
per timme, bestämmas i nationella
lagar och bestämmelser eller
genom kollektivavtal och

d) bör journal över all arbetad
övertid föras av befälhavaren eller
av en av honom utsedd person och
påtecknas av sjömannen med
jämna mellanrum.
4. För sjömän med enhetslön
eller partiell enhetslön
a) bör i kollektivavtalet,
sjömansrullan, det skriftliga
anställningsavtalet och beviset om
anlitande klart anges storleken på
ersättningen till sjömannen och i
tillämpliga fall antalet
arbetstimmar som förväntas av
honom eller henne i utbyte mot
denna ersättning, samt eventuella
tillägg som kan tillkomma till
enhetslönen och villkoren för
dessa,

b) bör, om övertidsersättning per
timme skall betalas för tid som
arbetas utöver den tid som täcks av
enhetslönen, timtariffen uppgå till
minst 125 procent av den
grundtariff, som motsvarar normal
arbetstid enligt punkt 3; samma
princip bör tillämpas på
övertidstimmar som innefattas i
enhetslönen,

c) bör ersättningen för den andel
av enhetslönen eller den partiella
enhetslönen som motsvarar normal
arbetstid enligt punkt 3 a) inte
understiga den tillämpliga
minimilönen och

d) bör för sjömän med partiell
enhetslön journal föras över all
arbetad övertid och påtecknas
enligt vad som rekommenderas i
punkt 3 d).
5. I nationella lagar och
bestämmelser eller kollektivavtal
kan ingå bestämmelser om
kompensation för övertidsarbete
eller för arbete utfört under
veckans vilodag och allmän
helgdag i form av minst lika lång
ledighet borta från fartyget eller
tilläggsledighet i stället för
ersättning eller annan i
ovannämnda instrument
föreskriven kompensation.
6. I nationella lagar och
bestämmelser som antagits efter
samråd med representativa
sjöfolks- och redarorganisationer,
eller i tillämpliga fall i
kollektivavtal, bör följande
principer beaktas:

a) principen lika ersättning för
lika arbete bör gälla alla sjömän
anställda på samma fartyg utan
åtskillnad på grund av ras,
hudfärg, kön, religion, politisk
uppfattning, nationell härkomst
eller socialt ursprung,
b) sjömansrullan eller annan
överenskommelse vari gällande
lön eller lönetariffer anges bör
finnas tillgänglig på fartyget;
upplysningar om löner eller
lönetariffer bör hållas tillgängliga
för varje sjöman, antingen i form
av minst ett undertecknat exemplar
av relevant information till
sjömannen på ett språk han eller
hon förstår, eller i form av ett
anslaget exemplar av avtalet på en
plats som är tillgänglig för
besättningen, eller på annat
lämpligt sätt,

c) lönerna bör betalas i lagligt
betalningsmedel; i tillämpliga fall
bör lönen betalas med
banköverföring, bank- eller
postcheck eller postanvisning,
d) lönerna bör betalas
månatligen eller med andra
regelbundna tidsmellanrum; vid
tjänstens slut bör all intjänad
ersättning utbetalas utan
otillbörligt dröjsmål,

e) lämpliga påföljder eller andra
lämpliga åtgärder bör åläggas av
de behöriga myndigheterna om en
redare otillbörligen dröjer med
eller underlåter att till fullo betala
ersättning som har förfallit till
betalning,
f) lönerna bör betalas direkt till
sjömannen eller till ett av honom
eller henne anvisat bankkonto om
han eller hon inte skriftligen begär
annat,
g) med förbehåll för stycke h)
bör redaren inte föreskriva någon
begränsning i sjömannens frihet att
förfoga över sin förtjänst,
h) avdrag från ersättning bör
tillåtas endast om
(i) detta uttryckligen är tillåtet i
nationella lagar och bestämmelser
eller i gällande kollektivavtal,

(ii) sjömannen på det sätt som
den behöriga myndigheten anser
lämpligt har informerats om
gällande bestämmelser om sådana
avdrag och
(iii) summan av avdragen inte
överstiger den gräns för sådana
avdrag som kan finnas i nationella
lagar och bestämmelser,
kollektivavtal eller domstolsbeslut,

i) avdrag bör inte göras från en
sjömans ersättning för att han eller
hon skall få anställning eller få
behålla anställning,
j) den behöriga myndigheten bör
ha befogenhet att inspektera
förnödenheter och tjänster som
tillhandahålls ombord för att
kunna försäkra sig om att åsatta
priser är rättvisa och skäliga till
gagn för de berörda sjömännen
och
k) i den utsträckning sjömäns
anspråk på lön och andra
fordringar som gäller
anställningen inte är skyddade
enligt 1993 års internationella
konvention om sjöpanträtt och
fartygshypotek, bör dessa anspråk
skyddas i enligthet med 1992 års
ILO-konvention om skydd av
arbetstagares fordran i händelse av
arbetsgivarens insolvens.

7. Medlemsstaten bör ha
förfaranden som tillkommit efter
samråd med redar- och
sjöfolksorganisationerna för att
utreda klagomål om frågor som
omfattas av denna
rekommendation.

III. MINIMILÖNER

8. 1) Utan förfång för principen
om fria kollektiva förhandlingar
bör medlemsstaten efter samråd
med redarnas och sjöfolkets
representativa organisationer
införa förfaranden för att
bestämma minimilöner för sjömän.
Redarnas och sjöfolkets
representativa organisationer bör
delta i sådana förfaranden.

2) När sådana förfaranden införs
och minimilöner fastställs bör
vederbörlig hänsyn tas till
internationella arbetsnormer för
fastställande av minimilön liksom
till följande principer:
a) minimilönenivån bör ta
hänsyn till karaktären av
anställning i handelsflottan,
fartygs bemanningsnivå och
sjömäns normala arbetstid,
b) minimilönenivån bör
anpassas med beaktande av
ändringar i levnadskostnaderna
och i sjömännens behov.
3) Den behöriga myndigheten
bör
a) genom ett övervaknings- och
påföljdssystem säkerställa att
betalda löner inte understiger den
eller de fastställda tarifferna och
b) tillse att varje sjöman som har
betalats till en tariff som
understiger minimilönen får
möjlighet att till låg kostnad och
genom ett snabbt rättsligt eller
annat förfarande utfå det belopp
som han eller hon har att fordra.

IV. LÄGSTA MÅNATLIGA
BASBETALNING ELLER
GRUNDLÖN FÖR BEHÖRIGA
MATROSER

9. I det följande betecknar termen
behörig matros en sjöman som
bedöms vara kompetent att utföra
alla uppgifter som kan krävas av
manskap i däckstjänstgöring, utom
de uppgifter som åligger manskap
i förmansställning eller
specialistställning, eller sjömän
som definieras som behöriga
matroser enligt nationella lagar
och bestämmelser, praxis eller
kollektivavtal.

10. Basbetalningen eller
grundlönen för en kalendermånads
tjänstgöring för en behörig matros
bör inte understiga det belopp som
periodiskt fastställs av Joint
Maritime Commission eller annat
organ som bemyndigats av
Internationella arbetsbyråns
styrelse. Efter beslut av styrelsen
skall ILO:s generaldirektör
meddela medlemmarna i
Internationella
arbetsorganisationen varje ändring
av beloppet. Den 1 januari 1995
uppgick detta belopp till 385 US-
dollar.

11. Ingenting i denna del bör
anses inverka på de arrangemang
som överenskommits mellan
redare eller deras organisationer
och sjöfolksorganisationerna i
fråga om reglering av
miniminormer för
anställningsvillkor och
anställningsförhållanden under
förutsättning att dessa
miniminormer erkänns av den
behöriga myndigheten.

V. INVERKAN PÅ TIDIGARE
REKOMMENDATION

12. Denna rekommendation
ersätter 1958 års rekommendation
om löner, arbetstid och bemanning
på fartyg.

Protocol of 1996 to the Merchant
Shipping (Minimum Standards)
Convention, 1976 (No. 147)

The General Conference of the
International Labour Organization,
Having been convened at
Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office
and having met in its Eighty-
fourth Session on 8 October 1996,
and
Noting the provisions of Article
2 of the Merchant Shipping
(Minimum Standards) Convention,
1976 (referred to below as the
principal Convention ), which
states in part that:
Each Member which ratifies
this Convention undertakes -
(a) to have laws or regulations
laying down, for ships registered
in its territory -
(i) safety standards, including
standards of competency, hours of
work and manning, so as to ensure
the safety of life on board ship;

(ii) appropriate social security
measures; and
(iii) shipboard conditions of
employment and shipboard living
arrangements, in so far as these, in
the opinion of the Member, are not
covered by collective agreements
or laid down by competent courts
in a manner equally binding on the
shipowners and seafarers
concerned;
and to satisfy itself that the
provisions of such laws and
regulations are substantially
equivalent to the Conventions or
Articles of Conventions referred to
in the Appendix to this
Convention, in so far as the
Member is not otherwise bound to
give effect to the Conventions in
question ; and
Noting also the provisions of
Article 4, paragraph 1, of the
principal Convention, which states
that:
If a Member which has ratified
this Convention and in whose port
a ship calls in the normal course of
its business or for operational
reasons receives a complaint or
obtains evidence that the ship does
not conform to the standards of
this Convention, after it has come
into force, it may prepare a report
addressed to the government of the
country in which the ship is
registered, with a copy to the
Director-General of the
International Labour Office, and
may take measures necessary to
rectify any conditions on board
which are clearly hazardous to
safety or health ; and

Recalling the Discrimination
(Employment and Occupation)
Convention, 1958, Article 1,
paragraph 1, of which states that:
For the purpose of this
Convention the term
"discrimination" includes -
(a) any distinction, exclusion or
preference made on the basis of
race, colour, sex, religion, political
opinion, national extraction or
social origin, which has the effect
of nullifying or impairing equality
of opportunity or treatment in
employment or occupation;

(b) such other distinction,
exclusion or preference which has
the effect of nullifying or
impairing equality of opportunity
or treatment in employment or
occupation as may be determined
by the Member concerned after
consultation with representative
employers and workers
organisations, where such exist,
and with other appropriate
bodies ; and

Recalling the entry into force of
the United Nations Convention on
the Law of the Sea, 1982, on 16
November 1994, and
Recalling the International
Convention on Standards of
Training, Certification and
Watchkeeping for Seafarers, 1978,
as amended in 1995, of the
International Maritime
Organization,
Having decided on the adoption
of certain proposals with regard to
the partial revision of the principal
Convention, which is the fourth
item on the agenda of the session,
and
Having determined that these
proposals should take the form of
a Protocol to the principal
Convention;
adopts, this twenty-second day
of October one thousand nine
hundred and ninety-six, the
following Protocol, which may be
cited as the Protocol of 1996 to the
Merchant Shipping (Minimum
Standards) Convention, 1976:
Article 1
1. Each Member which ratifies this
Protocol shall extend the list of
Conventions appearing in the
Appendix to the principal
Convention to include the
Conventions in Part A of the
Supplementary Appendix and such
Conventions listed in Part B of
that Appendix as it accepts, if any,
in accordance with Article 3
below.
2. Extension to the Convention
listed in Part A of the
Supplementary Appendix that is
not yet in force shall take effect
only when that Convention comes
into force.
Article 2
A Member may ratify this
Protocol at the same time as or at
any time after it ratifies the
principal Convention, by
communicating its formal
ratification of the Protocol to the
Director-General of the
International Labour Office for
registration.
Article 3
1. Each Member which ratifies this
Protocol shall, where applicable,
in a declaration accompanying the
instrument of ratification, specify
which Convention or Conventions
listed in Part B of the
Supplementary Appendix it
accepts.
2. A Member which has not
accepted all of the Conventions
listed in Part B of the
Supplementary Appendix may, by
subsequent declaration
communicated to the Director-
General of the International
Labour Office, specify which
other Convention or Conventions
it accepts.
Article 4
1. For the purposes of Article 1,
paragraph 1, and Article 3 of this
Protocol, the competent authority
shall hold prior consultations with
the representative organizations of
shipowners and seafarers.
2. The competent authority
shall, as soon as practicable, make
available to the representative
organizations of shipowners and
seafarers information as to
ratifications, declarations and
denunciations notified by the
Director-General of the
International Labour Office in
conformity with Article 8,
paragraph 1, below.
Article 5
For the purpose of this Protocol,
the Repatriation of Seafarers
Convention (Revised), 1987, shall,
in the case of a Member which
accepts that Convention, be
regarded as a replacement of the
Repatriation of Seamen
Convention, 1926.
Article 6
1. This Protocol shall be binding
only upon those Members of the
International Labour Organization
whose ratifications have been
registered with the Director-
General of the International
Labour Office.
2. This Protocol shall come into
force 12 months after the date on
which the ratifications of five
Members, three of which each
have at least one million gross
tonnage of shipping, have been
registered.
3. Thereafter, this Protocol shall
come into force for any Member
12 months after the date on which
its ratification has been registered.
Article 7
A Member which has ratified this
Protocol may denounce it when-
ever the principal Convention is
open to denunciation in
accordance with its Article 7, by
an act communicated to the
Director-General of the
International Labour Office for
registration. Denunciation of this
Protocol shall not take effect until
one year after the date on which it
is registered.
Article 8
1. The Director-General of the
International Labour Office shall
notify all Members of the
International Labour Organization
of the registration of all
ratifications, declarations and acts
of denunciation communicated by
the Members of the Organization.
2. When the conditions provided
for in Article 6, paragraph 2,
above have been fulfilled, the
Director-General shall draw the
attention of the Members of the
Organization to the date upon
which the Protocol shall come into
force.
Article 9
The Director-General of the
International Labour Office shall
communicate to the Secretary-
General of the United Nations, for
registration in accordance with
article 102 of the Charter of the
United Nations, full particulars of
all ratifications and acts of
denunciation registered by the
Director-General in accordance
with the provisions of the
preceding Articles.
Article 10
At such times as it may consider
necessary, the Governing Body of
the International Labour Office
shall present to the General
Conference a report on the
working of this Protocol and shall
examine the desirability of placing
on the agenda of the Conference
the question of its revision in
whole or in part.
Article 11
For the purposes of revising this
Protocol and closing it to
ratification, the provisions of
Article 11 of the principal
Convention shall apply mutatis
mutandis.

Article 12
The English and French versions
of the text of this Protocol are
equally authoritative.
Supplementary Appendix
Part A

Accommodation of Crews
(Supplementary Provisions)
Convention, 1970 (No. 133) and
Seafarers Hours of Work and
the Manning of Ships Convention,
1996 (No. 180)

Part B

Seafarers Identity Documents
Convention, 1958 (No. 108)

Workers Representatives
Convention, 1971 (No. 135)
Health Protection and Medical
Care (Seafarers) Convention, 1987
(No. 164)
Repatriation of Seafarers
Convention (Revised), 1987 (No.
166).

1996 års protokoll till 1976 års
konvention (nr 147) om
miniminormer i handelsfartyg

Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens,
som har sammankallats till
Genève av styrelsen för
Internationella arbetsbyrån och
samlats där den 8 oktober 1996 till
sitt åttiofjärde möte,
beaktar bestämmelserna i artikel
2 i 1976 års konvention om
miniminormer i handelsfartyg,
härnedan kallad
huvudkonventionen , som bland
annat stadgar att

varje medlem som ratificerar
denna konvention åtar sig
a) att genom lagstiftning för
fartyg, som är registrerade inom
dess territorium, föreskriva
(i) säkerhetsnormer, däri
inbegripet normer för behörighet,
arbetstid och bemanning, i syfte att
trygga säkerheten för människoliv
ombord,
(ii) lämpliga åtgärder för social
trygghet,
(iii) villkor för sysselsättning
och anordningar för livet ombord,
i den mån de inte enligt
medlemmens åsikter regleras
genom kollektivavtal eller är
bestämda av behörig domstol på
ett för berörda redare och
ombordanställda lika bindande
sätt,

samt att tillse att
bestämmelserna i en sådan
lagstiftning är i huvudsak
likvärdiga med de konventioner
eller artiklar i konventioner som
anges i bilagan till denna
konvention, i den mån
medlemmen inte på annat sätt är
förpliktad att tillämpa
ifrågavarande konventioner ,
beaktar även bestämmelserna i
huvudkonventionens artikel 4.1,
som stadgar att

om en medlem, som har
ratificerat denna konvention och
vars hamn anlöps av ett fartyg
under dess normala verksamhet
eller av anledning som betingas av
dess drift, mottar klagomål eller
får bevis för att detta fartyg ej
uppfyller normerna i denna
konvention, sedan denna har trätt i
kraft, kan medlemmen utarbeta en
rapport ställd till regeringen i det
land där fartyget är registrerat,
med kopia till Internationella
arbetsbyråns generaldirektör, och
vidta åtgärder för att rätta till varje
förhållande ombord som
uppenbart innebär risk för säkerhet
eller hälsa ,
erinrar om 1958 års konvention
angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning,
vars artikel 1.1 stadgar att
i denna konvention förstås med
uttrycket "diskriminering

a) varje åtskillnad, uteslutning
eller företräde på grund av ras,
hudfärg, kön, religion, politisk
uppfattning, nationell härstamning
eller socialt ursprung, som har till
följd att likställdhet med avseende
å möjligheter eller behandling i
fråga om anställning eller
yrkesutövning omintetgöres eller
beskäres,
b) varje åtskillnad, uteslutning
eller företräde i övrigt, som har till
följd, att likställdhet med avseende
å möjligheter eller behandling i
fråga om anställning eller
yrkesutövning omintetgöres eller
beskäres och som må angivas av
vederbörande medlemsstat efter
samråd med representativa
arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer, där
sådana finnas, ävensom med andra
lämpliga organ ,
erinrar om att Förenta
nationernas havsrättskonvention
av år 1982 trädde i kraft den 16
november 1994,
erinrar om Internationella
sjöfartsorganisationens
internationella konvention av år
1978 angående normer för sjöfolks
utbildning, certifiering och
vakthållning, ändrad år 1995,
har beslutat att anta vissa förslag
om partiell revidering av
huvudkonventionen, en fråga som
utgör den fjärde punkten på mötets
dagordning,

har fastställt att dessa förslag
skall ta formen av ett protokoll till
huvudkonventionen, och

antar denna den tjugoandra
dagen i oktober månad år
nittonhundranittiosex följande
protokoll, som kan kallas 1996 års
protokoll till 1976 års konvention
om miniminormer i handelsfartyg.

Artikel 1
1. Varje medlemsstat som
ratificerar detta protokoll skall
utsträcka förteckningen över
konventioner som upptas i bilagan
till huvudkonventionen till att
omfatta konventionerna i del A i
tilläggsbilagan och de eventuella
konventioner i del B i
tilläggsbilagan som medlemmen
antar i enlighet med artikel 3
nedan.
2. Vad gäller den konvention i
del A i bilagan som ännu inte har
trätt i kraft, skall dess upptagande i
förteckningen börja gälla först när
den träder i kraft.
Artikel 2
En medlemsstat kan ratificera
detta protokoll samtidigt som den
ratificerar huvudkonventionen
eller när som helst därefter genom
att sända ratifikationsdokumentet
avseende protokollet till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.
Artikel 3
1. Varje medlemsstat som
ratificerar detta protokoll skall i
tillämpliga fall i en förklaring
bifogad ratifikationsdokumentet,
ange vilken eller vilka
konventioner i del B i
tilläggsbilagan den antar.

2. En medlemsstat som inte har
antagit alla konventionerna i del B
i tilläggsbilagan kan i en senare
förklaring till Internationella
arbetsbyråns generaldirektör ange
vilken eller vilka andra
konventioner den antar.

Artikel 4
1. För tillämpningen av
bestämmelserna i artikel 1.1 och
artikel 3 i detta protokoll skall den
behöriga myndigheten i förväg
samråda med de representativa
redar- och
sjöfolksorganisationerna.
2. Den behöriga myndigheten
skall så snart som det är möjligt
lämna de representativa redar- och
sjöfolksorganisationerna
upplysningar om ratifikationer,
förklaringar och uppsägningar som
mottagits från Internationella
arbetsbyråns generaldirektör i
enlighet med artikel 8.1 nedan.

Artikel 5
Med avseende på detta protokoll
skall 1987 års konvention om
sjömäns hemresa (reviderad) för
en medlem som antar den
konventionen anses ersätta 1926
års konvention om sjömäns
hemresa.

Artikel 6
1. Detta protokoll skall vara
bindande endast för de
medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen vilkas
ratifikationer har registrerats hos
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör.
2. Protokollet träder i kraft tolv
månader efter den dag då
ratifikationer från fem
medlemsstater har registrerats, av
vilka tre var och en för sig har en
handelsflotta med en
bruttodräktighet av minst en
miljon.
3. Därefter träder protokollet i
kraft för varje annan medlemsstat
tolv månader efter den dag då dess
ratifikation har registrerats.
Artikel 7
En medlemsstat som har ratificerat
detta protokoll får säga upp det vid
samma tidpunkter som
huvudkonventionen får sägas upp
enligt dennas artikel 7, genom en
skrivelse som sänds till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering. En
uppsägning av detta protokoll får
inte verkan förrän ett år efter den
dag då den har registrerats.
Artikel 8
l. Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall underrätta
samtliga medlemmar av
Internationella
arbetsorganisationen om
registreringen av alla
ratifikationer, förklaringar och
uppsägningar som har tagits emot
från organisationens medlemmar.
2. När de villkor som anges i
artikel 6.2 ovan har uppfyllts, skall
generaldirektören fästa
medlemsstaternas uppmärksamhet
på den dag då protokollet kommer
att träda i kraft.

Artikel 9
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall, för
registrering enligt artikel 102 i
Förenta nationernas stadga, lämna
Förenta nationernas
generalsekreterare fullständiga
upplysningar om samtliga
ratifikationer och uppsägningar
som har registrerats hos
generaldirektören enligt
bestämmelserna i föregående
artiklar.

Artikel 10
När Internationella arbetsbyråns
styrelse finner det nödvändigt,
skall den lämna Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för detta
protokolls tillämpning och
överväga om det finns anledning
att föra upp frågan om revidering
av protokollet, helt eller delvis, på
konferensens dagordning.
Artikel 11
I fråga om revidering av detta
protokoll och om tidpunkt efter
vilken det inte längre skall kunna
ratificeras, skall bestämmelserna i
artikel 11 i huvudkonventionen
äga motsvarande tillämpning.

Artikel 12
De engelska och franska
versionerna av texten till detta
protokoll har lika giltighet.
Tilläggsbilaga
Del A

1970 års konvention (nr 133) om
besättningsbostäder (tilläggsbe-
stämmelser),
1996 års konvention (nr 180)
om sjömäns arbetstid och
bemanningen på fartyg.

Del B

1958 års konvention (nr 108)
angående nationella
identitetshandlingar för sjömän,
1971 års konvention (nr 135)
om arbetstagarnas representanter,
1987 års konvention (nr 164)
om hälsoskydd och sjukvård för
sjömän,
1987 års konvention (nr 166)
om sjömäns hemresa (reviderad).

Convention (No. 147) concerning
Minimum Standards in Merchant
Ships

The General Conference of the
International Labour Organisation,
Having been convened at
Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office
and having met in its Sixty-second
Session on 13 October 1976, and
Recalling the provisions of the
Seafarers'''' Engagement (Foreign
Vessels) Recommendation, 1958,
and of the Social Conditions and
Safety (Seafarers)
Recommendation, 1958, and
Having decided upon the
adoption of certain proposals with
regard to substandard vessels,
particularly those registered under
flags of convenience, which is the
fifth item on the agenda of the
session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of an
international Convention,
adopts, this twenty-ninth day of
October of the year one thousand
nine hundred and seventy-six, the
following Convention, which may
be cited as the Merchant Shipping
(Minimum Standards) Convention,
1976:
Article 1
1. Except as otherwise provided in
this Article, this Convention
applies to every sea-going ship,
whether publicly or privately
owned, which is engaged in the
transport of cargo or passengers
for the purpose of trade or is
employed for any other
commercial purpose.
2. National laws or regulations
shall determine when ships are to
be regarded as sea-going ships for
the purpose of this Convention.
3. This Convention applies to
sea-going tugs.
4. This Convention does not
apply to -
(a) ships primarily propelled by
sail, whether or not they are fitted
with auxiliary engines;

(b) ships engaged in fishing or
in whaling or in similar pursuits;

(c) small vessels and vessels
such as oil rigs and drilling
platforms when not engaged in
navigation, the decision as to
which vessels are covered by this
subparagraph to be taken by the
competent authority in each
country in consultation with the
most representative organisations
of shipowners and seafarers.
5. Nothing in this Convention
shall be deemed to extend the
scope of the Conventions referred
to in the Appendix to this
Convention or of the provisions
contained therein.
Article 2
Each Member which ratifies this
Convention undertakes -
(a) to have laws or regulations
laying down, for ships registered
in its territory -
(i) safety standards, including
standards of competency, hours of
work and manning, so as to ensure
the safety of life on board ship;

(ii) appropriate social security
measures; and
(iii) shipboard conditions of
employment and shipboard living
arrangements, in so far as these, in
the opinion of the Member, are not
covered by collective agreements
or laid down by competent courts
in a manner equally binding on the
shipowners and seafarers
concerned;
and to satisfy itself that the
provisions of such laws and
regulations are substantially
equivalent to the Conventions or
Articles of Conventions referred to
in the Appendix to this
Convention, in so far as the
Member is not otherwise bound to
give effect to the Conventions in
question;
(b) to exercise effective
jurisdiction or control over ships
which are registered in its territory
in respect of -
(i) safety standards, including
standards of competency, hours of
work and manning, prescribed by
national laws or regulations;

(ii) social security measures
prescribed by national laws or
regulations;
(iii) shipboard conditions of
employment and shipboard living
arrangements prescribed by
national laws or regulations, or
laid down by competent courts in a
manner equally binding on the
shipowners and seafarers
concerned;
(c) to satisfy itself that measures
for the effective control of other
shipboard conditions of
employment and living
arrangements, where it has no
effective jurisdiction, are agreed
between shipowners or their
organisations and seafarers
organisations constituted in
accordance with the substantive
provisions of the Freedom of
Association and Protection of the
Right to Organise Convention,
1948, and the Right to Organise
and Collective Bargaining
Convention, 1949;

(d) to ensure that -
(i) adequate procedures - subject
to over-all supervision by the
competent authority, after tripartite
consultation amongst that
authority and the representative
organisations of shipowners and
seafarers where appropriate -exist
for the engagement of seafarers on
ships registered in its territory and
for the investigation of complaints
arising in that connection;

(ii) adequate procedures
subject to over-all supervision by
the competent authority, after
tripartite consultation amongst that
authority and the representative
organisations of shipowners and
seafarers where appropriate -exist
for the investigation of any
complaint made in connection
with and, if possible, at the time of
the engagement in its territory of
seafarers of its own nationality on
ships registered in a foreign
country, and that such complaint
as well as any complaint made in
connection with and, if possible, at
the time of the engagement in its
territory of foreign seafarers on
ships registered in a foreign
country, is promptly reported by
its competent authority to the
competent authority of the country
in which the ship is registered,
with a copy to the Director-
General of the International
Labour Office;
(e) to ensure that seafarers
employed on ships registered in its
territory are properly qualified or
trained for the duties for which
they are engaged, due regard being
had to the Vocational Training
(Seafarers) Recommendation,
1970;
(f) to verify by inspection or
other appropriate means that ships
registered in its territory comply
with applicable international
labour Conventions in force which
it has ratified, with the laws and
regulations required by
subparagraph (a) of this Article
and, as may be appropriate under
national law, with applicable
collective agreements;
(g) to hold an official inquiry
into any serious marine casualty
involving ships registered in its
territory, particularly those
involving injury and/or loss of life,
the final report of such inquiry
normally to be made public.

Article 3
Any Member which has ratified
this Convention shall, in so far as
practicable, advise its nationals on
the possible problems of signing
on a ship registered in a State
which has not ratified the
Convention, until it is satisfied that
standards equivalent to those fixed
by this Convention are being
applied. Measures taken by the
ratifying State to this effect shall
not be in contradiction with the
principle of free movement of
workers stipulated by the treaties
to which the two States concerned
may be parties.

Article 4
1. If a Member which has ratified
this Convention and in whose port
a ship calls in the normal course of
its business or for operational
reasons receives a complaint or
obtains evidence that the ship does
not conform to the standards of
this Convention, after it has come
into force, it may prepare a report
addressed to the government of the
country in which the ship is
registered, with a copy to the
Director-General of the
International Labour Office, and
may take measures necessary to
rectify any conditions on board
which are clearly hazardous to
safety or health.

2. In taking such measures, the
Member shall forthwith notify the
nearest maritime, consular or
diplomatic representative of the
flag State and shall, if possible,
have such representative present.
It shall not unreasonably detain or
delay the ship.
3. For the purpose of this
Article, complaint means
information submitted by a
member of the crew, a
professional body, an association,
a trade union or, generally, any
person with an interest in the
safety of the ship, including an
interest in safety or health hazards
to its crew.
Article 5
1. This Convention is open to the
ratification of Members which -
(a) are parties to the
International Convention for the
Safety of Life at Sea, 1960, or the
International Convention for the
Safety of Life at Sea, 1974, or any
Convention subsequently revising
these Conventions; and

(b) are parties to the
International Convention on Load
Lines, 1966, or any Convention
subsequently revising that
Convention; and
(c) are parties to, or have
implemented the provisions of, the
Regulations for Preventing
Collisions at Sea of 1960, or the
Convention on the International
Regulations for Preventing
Collisions at Sea, 1972, or any
Convention subsequently revising
these international instruments.
2. This Convention is further
open to the ratification of any
Member which, on ratification,
undertakes to fulfil the
requirements to which ratification
is made subject by paragraph 1 of
this Article and which are not yet
satisfied.
3. The formal ratifications of
this Convention shall be
communicated to the Director-
General of the International
Labour Office for registration.
Article 6
1. This Convention shall be
binding only upon those Members
of the International Labour
Organisation whose ratifications
have been registered with the
Director-General.
2. It shall come into force
twelve months after the date on
which there have been registered
ratifications by at least ten
Members with a total share in
world shipping gross tonnage of
25 per cent.
3. Thereafter, this Convention
shall come into force for any
Member twelve months after the
date on which its ratification has
been registered.
Article 7
1. A Member which has ratified
this Convention may denounce it
after the expiration of ten years
from the date on which the
Convention first comes into force,
by an act communicated to the
Director-General of the
International Labour Office for
registration. Such denunciation
shall not take effect until one year
after the date on which it is
registered.
2. Each Member which has
ratified this Convention and which
does not, within the year following
the expiration of the period of ten
years mentioned in the preceding
paragraph, exercise the right of
denunciation provided for in this
Article, will be bound for another
period of ten years and, thereafter,
may denounce this Convention at
the expiration of each period of ten
years under the terms provided for
in this Article.
Article 8
1. The Director-General of the
International Labour Office shall
notify all Members of the
International Labour Organisation
of the registration of all
ratifications and denunciations
communicated to him by the
Members of the Organisation.
2. When the conditions provided
for in Article 6, paragraph 2,
above have been fulfilled, the
Director-General shall draw the
attention of the Members of the
Organisation to the date upon
which the Convention will come
into force.
Article 9
The Director-General of the
International Labour Office shall
communicate to the Secretary-
General of the United Nations for
registration in accordance with
Article 102 of the Charter of the
United Nations full particulars of
all ratifications and acts of
denunciation registered by him in
accordance with the provisions of
the preceding Articles.
Article 10
At such times as it may consider
necessary the Governing Body of
the International Labour Office
shall present to the General
Conference a report on the
working of this Convention and
shall examine the desirability of
placing on the agenda of the
Conference the question of its
revision in whole or in part.
Article 11
1. Should the Conference adopt a
new Convention revising this
Convention in whole or in part,
then, unless the new Convention
otherwise provides -
(a) the ratification by a Member
of the new revising Convention
shall ipso jure involve the
immediate denunciation of this
Convention, notwithstanding the
provisions of Article 7 above, if
and when the new revising
Convention shall have come into
force;
(b) as from the date when the
new revising Convention comes
into force this Convention shall
cease to be open to ratification by
the Members.
2. This Convention shall in any
case remain in force in its actual
form and content for those
Members which have ratified it
but have not ratified the revising
Convention.
Article 12
The English and French versions
of the text of this Convention are
equally authoritative.
Appendix
Minimum Age Convention, 1973
(No. 138), or Minimum Age (Sea)
Convention (Revised), 1936 (No.
58), or Minimum Age (Sea)
Convention, 1920 (No. 7);

Shipowners Liability (Sick and
Injured Seamen) Convention, 1936
(No. 55), or Sickness Insurance
(Sea) Convention, 1936 (No. 56),
or Medical Care and Sickness
Benefits Convention, 1969 (No.
130);

Medical Examination (Sea-
farers) Convention, 1946 (No. 73);
Prevention of Accidents
(Seafarers) Convention, 1970 (No.
134) (Articles 4 and 7);
Accommodation of Crews
Convention (Revised), 1949 (No.
92);
Food and Catering (Ships
Crews) Convention, 1946 (No. 68)
(Article 5);
Officers Competency
Certificates Convention, 1936 (No.
53) (Articles 3 and 4)1;
Seamen s Articles of Agreement
Convention, 1926 (No. 22);
Repatriation of Seamen
Convention, 1926 (No. 23);
Freedom of Association and
Protection of the Right to Organise
Convention, 1948 (No. 87);
Right to Organise and Collective
Bargaining Convention, 1949 (No.
98).

1 In cases where the established licensing
system or certification structure of a State would
be prejudiced by problems arising from strict
adherence to the relevant standards of the
Officers'''' Competency Certificates Convention,
1936, the principle of substantial equivalence
shall be applied so that there will be no conflict
with that State''''s established arrangements for
certification.

Konvention (nr 147) om
miniminormer i handelsfartyg

Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens,
som har sammankallats till
Genève av styrelsen för
Internationella arbetsbyrån och
samlats där den 13 oktober 1976
till sitt sextioandra sammanträde,
hänvisar till bestämmelserna i
1958 års rekommendation om
anställning på utländska fartyg och
1958 års rekommendation om
sociala villkor och säkerhet för
sjöfolk,
har beslutat anta vissa förslag
avseende undermåliga fartyg, i
synnerhet sådana som är
registrerade under
bekvämlighetsflagg, en fråga som
utgör den femte punkten på mötets
dagordning,

har fastställt att dessa förslag
skall ta formen av en internationell
konvention, och
antar denna den tjugonionde
dagen i oktober månad år
nittonhundrasjuttiosex följande
konvention, som kan kallas 1976
års konvention om handelsfartyg
(miniminormer):

Artikel 1
1. Om inte annorlunda föreskrivs i
denna artikel, är denna konvention
tillämplig på varje sjögående
fartyg, vare sig det är offentligt
eller privat ägt, som för
kommersiella syften används till
transport av last eller passagerare
eller nyttjas för något annat
kommersiellt ändamål.
2. Den nationella lagstiftningen
skall bestämma när fartyg skall
betraktas som sjögående fartyg i
denna konventions mening.
3. Denna konvention är
tillämplig på sjögående
bogserfartyg.
4. Denna konvention är inte
tillämplig på:
a) fartyg som huvudsakligen
framdrivs med segel, oavsett om
de är utrustade med hjälpmaskineri
eller inte;
b) fartyg som nyttjas till fiske
eller till valfångst eller till
liknande verksamhet;
c) små fartyg och fartyg sådana
som oljeriggar och borrplattformar
när dessa inte nyttjas till sjöfart;
beslut om vilka fartyg som skall
avses i detta delmoment skall
fattas av behörig myndighet i varje
land i samråd med de mest
representativa redare- och
sjöfolksorganisationerna.

5. Intet i denna konvention skall
anses vidga tillämpningsområdet
för de konventioner som
förtecknas i bilagan till denna
konvention eller för
bestämmelserna i dessa.

Artikel 2
Varje medlem som ratificerar
denna konvention åtar sig:
a) att genom lagstiftning för
fartyg, som är registrerade inom
dess territorium, föreskriva:
(i) säkerhetsnormer, däri
inbegripet normer för behörighet,
arbetstid och bemanning, i syfte att
trygga säkerheten för människoliv
ombord;
(ii) lämpliga åtgärder för social
trygghet;
(iii) villkor för sysselsättning
och anordningar för livet ombord,
i den mån de inte enligt
medlemmens åsikter regleras
genom kollektivavtal eller är
bestämda av behörig domstol på
ett för berörda redare och
ombordanställda lika bindande
sätt;

samt att tillse att
bestämmelserna i en sådan
lagstiftning är i huvudsak
likvärdiga med de konventioner
eller artiklar i konventioner som
anges i bilagan till denna
konvention, i den mån
medlemmen inte på annat sätt är
förpliktad att tillämpa
ifrågavarande konventioner;
b) att utöva effektiv jurisdiktion
eller kontroll över fartyg som är
registrerade inom dess territorium,
med avseende på:
(i) säkerhetsnormer, däri
inbegripet normer för behörighet,
arbetstid och bemanning, som
föreskrivs genom nationell
lagstiftning;
(ii) åtgärder för social trygghet
som föreskrivs genom nationell
lagstiftning;
(iii) villkor för sysselsättning
och anordningar för livet ombord
vilka är föreskrivna genom
nationell lagstiftning eller
bestämda genom behöriga
domstolar på ett för berörda redare
och ombordanställda lika bindande
sätt;

c) att, om medlemmen inte
utövar effektiv jurisdiktion,
övertyga sig om att
överenskommelser om åtgärder för
effektiv kontroll över andra villkor
för sysselsättning och anordningar
för livet ombord träffas mellan
redarna eller deras organisationer
och ombordanställdas
organisationer, bildade i enlighet
med de grundläggande
bestämmelserna i 1948 års
konvention om föreningsfrihet och
skydd för organisationsrätten samt
1949 års konvention om
organisationsrätten och den
kollektiva förhandlingsrätten;
d) att tillse att
(i) det existerar lämpliga
förfaranden - underkastade en
allmän övervakning av behörig
myndighet, då så är lämpligt efter
trepartsöverläggningar mellan
denna myndighet och
representativa redare- och
sjöfolksorganisationer -
beträffande rekrytering av sjömän
på fartyg som är registrerade inom
dess territorium och beträffande
prövning av klagomål som uppstår
i detta sammanhang;
(ii) det existerar lämpliga
förfaranden underkastade en
allmän övervakning av behörig
myndighet, då så är lämpligt efter
trepartsöverläggningar mellan
denna myndighet och
representativa redare- och
sjöfolksorganisationer - för
prövning av varje klagomål som
framförs i samband med och om
möjligt vid tidpunkten för
anställandet inom dess territorium
av sjömän av dess egen
nationalitet på fartyg registrerade i
ett främmande land och att sådana
klagomål liksom varje klagomål
som framförs i samband med och
om möjligt vid tidpunkten för
anställandet inom dess territorium
av utländska sjömän på fartyg
registrerade i ett främmande land,
omgående rapporteras av dess
behöriga myndighet till behörig
myndighet i det land där fartyget
är registrerat, med kopia till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör;
e) att tillse att sjömän anställda
på fartyg registrerade inom dess
territorium är på lämpligt sätt
kvalificerade eller utbildade för de
uppgifter för vilka de anställs med
beaktande av 1970 års
rekommendation om
yrkesutbildning för sjöfolk;
f) att genom inspektion eller på
annat lämpligt sätt kontrollera att
fartyg registrerade inom dess
territorium uppfyller tillämpliga
ILO-konventioner som är i kraft
och som medlemmen har
ratificerat, den lagstiftning som
krävs enligt mom. a) i denna
artikel samt, då så är lämpligt med
hänsyn till nationell lagstiftning,
tillämpliga kollektivavtal;
g) att anordna sjöförklaring
beträffande varje allvarlig
sjöolycka som berör fartyg
registrerade inom dess territorium,
särskilt sådana som har medfört
personskada och/eller förlust av
människoliv; slutrapport över
sådan sjöförklaring skall normalt
offentliggöras.
Artikel 3
Varje medlem som har ratificerat
denna konvention skall i mån av
möjlighet informera sina
medborgare om de problem som
kan uppstå vid anställning på
fartyg som är registrerade i en stat
som inte har ratificerat
konventionen, till dess den
övertygat sig om att normer
tillämpas som är likvärdiga med
dem som fastställs genom denna
konvention. Åtgärder som vidtas
av den ratificerande staten i detta
syfte får ej strida mot principen
om fri rörlighet för arbetstagare
som stipuleras genom avtal till
vilka de båda berörda staterna
eventuellt är anslutna.
Artikel 4
1. Om en medlem, som har
ratificerat denna konvention och
vars hamn anlöps av ett fartyg
under dess normala verksamhet
eller av anledning som betingas av
dess drift, mottar klagomål eller
får bevis för att detta fartyg ej
uppfyller normerna i denna
konvention, sedan denna har trätt i
kraft, kan medlemmen utarbeta en
rapport ställd till regeringen i det
land där fartyget är registrerat,
med kopia till Internationella
arbetsbyråns generaldirektör, och
vidta åtgärder för att rätta till varje
förhållande ombord som
uppenbart innebär risk för säkerhet
eller hälsa.
2. När sådana åtgärder vidtas
skall medlemmen omgående
underrätta närmaste sjöfarts-,
konsulära eller diplomatiska
representant för flaggstaten och
skall om möjligt låta sådan
representant närvara. Den skall ej
utan skäl kvarhålla eller fördröja
fartyget.
3. I denna artikel avses med
klagomål information som har
givits av medlem av besättningen,
av ett yrkesmässigt kompetent
organ, förening, facklig
organisation eller allmänt varje
person som har ett intresse av
fartygets säkerhet, även med
hänsyn till risker för besättningens
säkerhet eller hälsa.
Artikel 5
1. Denna konvention är öppen för
ratifikation av medlemmar som:
a) är anslutna till 1960 års
internationella konvention om
säkerheten för människoliv till
sjöss eller 1974 års internationella
konvention om säkerheten för
människoliv till sjöss, eller
konvention som senare kan
komma att revidera dessa
konventioner;
b) är anslutna till 1966 års
internationella lastlinjekonvention
eller konvention som senare kan
komma att revidera denna
konvention;

c) är anslutna till eller tillämpar
föreskrifterna i 1960 års
sjövägsregler eller 1972 års
konvention om internationella
sjövägsregler eller konvention som
senare kan komma att revidera
dessa internationella instrument.

2. Denna konvention är vidare
öppen för ratifikation av medlem
som vid ratifikation åtar sig att
uppfylla de krav som enligt mom.
1 i denna artikel är villkor för
ratifikation och som ännu ej har
uppfyllts.

3. De officiella ratifikationerna
av denna konvention skall sändas
till Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.

Artikel 6
1. Denna konvention är bindande
endast för de medlemmar av
Internationella
arbetsorganisationen vilkas
ratifikationer har registrerats av
generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv
månader efter det att ratifikationer
av minst tio medlemmar med en
sammanlagd andel av
världshandelsflottans
bruttodräktighet av 25 procent har
registrerats.
3. Därefter träder denna
konvention i kraft för varje
medlem tolv månader efter den
dag då dess ratifikation har
registrerats.

Artikel 7
l. Medlem som ratificerar denna
konvention kan, sedan tio år har
förflutit från den tidpunkt då
konventionen först trädde i kraft,
säga upp den genom en skrivelse
som sänds till Internationella
arbetsbyråns generaldirektör för
registrering. Uppsägningen träder
inte i kraft förrän ett år efter det
den har registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerar
denna konvention och inte inom
ett år efter utgången av den
tioårsperiod som har nämnts i
föregående moment gör bruk av
den uppsägningsrätt som medges i
denna artikel, skall vara bunden
för ny period av tio år och kan
därefter, på de i denna artikel
föreskrivna villkoren, säga upp
konventionen vid utgången av
varje tioårsperiod.

Artikel 8
l. Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall underrätta
samtliga medlemmar av
Internationella
arbetsorganisationen om
registreringen av alla ratifikationer
och uppsägningar som han har
tagit emot från organisationens
medlemmar.
2. När de i artikel 6, mom. 2
ovan angivna villkoren har
uppfyllts, skall generaldirektören
fästa medlemmarnas
uppmärksamhet på den dag då
konventionen kommer att träda i
kraft.

Artikel 9
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör skall, för
registrering enligt artikel 102 i
Förenta nationernas stadga, lämna
Förenta nationernas
generalsekreterare fullständiga
upplysningar om varje ratifikation
och uppsägning som har
registrerats av honom enligt
bestämmelserna i föregående
artiklar.

Artikel 10
När helst Internationella
arbetsbyråns styrelse finner att det
behövs, skall den lämna
Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för
denna konventions tillämpning och
överväga om det finns skäl att på
konferensens dagordning föra upp
frågan om att revidera
konventionen, helt eller delvis.
Artikel 11
1. Om konferensen antar en ny
konvention, varigenom denna
konvention helt eller delvis
revideras, och den nya
konventionen inte föreskriver
annat,
a) skall, under förutsättning att
den nya konventionen har trätt i
kraft, en medlems ratifikation av
den nya konventionen i sig
innefatta omedelbar uppsägning av
denna konvention, utan hinder av
bestämmelserna i artikel 7;

b) skall, från den dag då den nya
konventionen träder i kraft, denna
konvention inte längre kunna
ratificeras av medlemmarna.

2. Denna konvention skall likväl
förbli gällande till form och
innehåll för de medlemmar som
har ratificerat den men inte har
ratificerat den nya konvention
varigenom denna konvention
revideras.
Artikel 12
De engelska och franska texterna
till denna konvention är lika
giltiga.
Bilaga
1973 års konvention (nr 138) om
minimiålder, eller 1936 års
konvention (nr 58) om
minimiålder för arbete till sjöss
(reviderad), eller 1920 års
konvention (nr 7) om minimiålder
för arbete till sjöss;
1936 års konvention (nr 55) om
redarens förpliktelser i fall sjöman
drabbas av sjukdom, olycksfall
eller döden, eller 1936 års
konvention (nr 56) om
sjukförsäkring för sjömän, eller
1969 års konvention (nr 130) om
läkarvård och kontanta
sjukförmåner;
1946 års konvention (nr 73) om
läkarundersökning av sjömän;
1970 års konvention (nr 134)
om förebyggande av yrkesskador
(sjöfolk) (artiklarna 4 och 7);
1949 års konvention (nr 92) om
besättningsbostäder (reviderad);
1946 års konvention (nr 68) om
kosthåll och utspisning (för
fartygsbesättningar) (artikel 5);
1936 års konvention (nr 53) om
kompetens hos befäl å
handelsfartyg (artiklarna 3 och
4)1);
1926 års konvention (nr 22) om
sjömäns anställningsavtal;
1926 års konvention (nr 23) om
hemsändning av sjömän;
1948 års konvention (nr 87) om
föreningsfrihet och skydd för
organisationsrätten;
1949 års konvention (nr 98) om
organisationsrätten och den
kollektiva förhandlingsrätten.

1) I fall då ett strikt iakttagande av relevanta
normer i 1936 års konvention om kompetens
hos befäl å handelsfartyg skulle föranleda
problem som vållar förfång för de system och
förfaranden, som har fastställts av en stat för
utfärdande av behörighetshandlingar, skall
principen om likvärdighet i huvudsak tillämpas
så, att ingen konflikt uppkommer med de
förfaranden som gäller för utfärdande av
behörighetshandlingar i den staten.

Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 maj 2000

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Sahlin

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:119 Instrument antagna av
Internationella arbetskonferensens åttiofjärde möte, ILO:s elfte
sjöfartssession m.m.

Senaste lydelse 1990:723.
Senaste lydelse 1982:199.

Prop. 1999/2000:119

34

1

Prop. 1999/2000:119
Bilaga 1

104

105

Prop. 1999/2000:119
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:119
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:119
Bilaga 4

Prop. 1999/2000:119
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:119
Bilaga 6

Prop. 1999/2000:119
Bilaga 7

Prop. 1999/2000:119
Bilaga 8

Prop. 1999/2000:119