Regeringens proposition
1999/2000:107

Avgifterna för insättningsgarantin och investerar-
skyddet m.m.

Prop.
1999/2000:107

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Malmö den 18 maj 2000

Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen görs en genomgång av reglerna rörande de avgifter som
de institut som omfattas av insättningsgarantin skall betala för denna. För
perioder då behållningen av avgiftsmedlen understiger målsatt belopp
föreslås att Insättningsgarantinämnden fastställer den sammanlagda
avgiftens storlek inom ett visst spann. Som en följd av denna ändring
föreslås dessutom att spannet för den avgift som varje enskilt institut
skall betala justeras. Det konstateras också att avgift för insättningsgaran-
tin skall betalas även när avgiftsmedlen uppnått målet för behållningen.
I propositionen föreslås också en ändring av bestämmelsen om hur de
individuella avgifterna inom ramen för investerarskyddet skall beräknas.
Administrativa kostnader föreslås kunna bli fördelade mellan samtliga de
institut som tillhör skyddet utan att Insättningsgarantinämnden måste
beakta varje enskilt instituts andel av de skyddade tillgångarna. Nämnden
föreslås i stället få fördela dessa kostnader lika mellan instituten. Det
konstateras vidare att bestämmelsen om investerarskyddets finansiering
inte innebär något krav på fondering av avgiftsmedlen.
Syftet med förslagen om de båda skyddssystemen är huvudsakligen att
avgiftssättningen skall bli mer flexibel och därmed minimera onödiga
kostnader.
Utöver de ändringar som avser garantisystemen föreslås att vissa
finansieringsföretag skall få fortsätta att driva verksamhet till utgången
av år 2001 utan krav på tillstånd. Detta sker genom en ändring i
övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet. De företag som berörs är vissa
finansieringsföretag som när lagen trädde i kraft drev
finansieringsverksamhet som inte fordrade tillstånd enligt äldre lag och
som inte lånar upp medel från allmänheten. Skälet till förlängningen är
att frågan om vilken slags finansieringsverksamhet som skall omfattas av
tillståndsplikt bereds inom Regeringskansliet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om
investerarskydd 7
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet 8
3 Ärendet och dess beredning 9
4 Överväganden om insättningsgarantin 10
4.1 Bakgrund 10
4.2 Avgiften när behållna avgiftsmedel inte uppgår till målsatt
belopp 11
4.3 Intervallen för de individuella avgifterna 13
4.4 Avgiften när behållna avgiftsmedel uppgår till målsatt
belopp 14
4.5 Definition av insättningsbegreppet 15
4.6 Placering av behållna avgiftsmedel 15
5 Överväganden om investerarskyddet 17
5.1 Bakgrund 17
5.2 Avgift för administrationskostnaderna 18
5.3 Investerarskyddets finansiering 20
6 Övergångstiden för vissa finansieringsföretag 22
7 Ikraftträdande 25
8 Ekonomiska konsekvenser 26
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 maj 2000 27
Rättsdatablad 28

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
2. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,
3. lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs att 12 och 13 §§ lagen (1995:1571) om insätt-
ningsgaranti skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 §
Varje institut som omfattas av garantin skall betala en årlig avgift till
nämnden. Avgiften för ett år grundas på institutens insättningar vid ut-
gången av närmast föregående år, till den del insättningarna omfattas av
garantin.
Institutens sammanlagda avgift-
er för ett år skall uppgå till ett be-
lopp som motsvarar 0,50 procent
av insättningarna.
Institutens sammanlagda avgift-
er för ett år skall uppgå till ett be-
lopp som motsvarar 0,1 procent av
insättningarna, om de behållna av-
giftsmedlen sammanlagt uppgår
till ett belopp som motsvarar minst
2,5 procent av insättningarna.
Om de behållna avgiftsmedlen
sammanlagt uppgår till ett större
belopp än som motsvarar 2,5 pro-
cent av insättningarna, skall de
sammanlagda avgifterna för ett år
uppgå till ett belopp som mot-
svarar 0,1 procent av insättning-
arna.
Om de behållna avgiftsmedlen
sammanlagt uppgår till ett mindre
belopp än som motsvarar 2,5 pro-
cent av insättningarna, skall de
sammanlagda avgifterna för ett år
tas ut med det belopp som krävs
för att uppnå den nivån, dock lägst
0,1 procent och högst 0,3 procent
av insättningarna.
Bestämmelserna i andra och tredje styckena behöver inte tillämpas när
avgiften för ett enskilt institut
1. bestäms enligt 14 §,
2. bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen
(1986:223), eller
3. efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.

13 §
Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall
betala i avgift. Avgiften skall betalas inom en månad från dagen för be-
slutet.
Avgiften skall motsvara sum-
man av institutets insättningar till
den del de omfattas av garantin,
multiplicerat med lägst 80 procent
och högst 120 procent av det tal
som tillämpas enligt 12 § andra
eller tredje stycket. Avgiften skall
bestämmas med hänsyn till insti-
tutets kapitaltäckningsgrad, beräk-
nad enligt 2 kap. 1 § lagen
(1994:2004) om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag.
Avgiften skall motsvara sum-
man av institutets insättningar till
den del de omfattas av garantin,
multiplicerat med lägst 60 procent
och högst 140 procent av det tal
som tillämpas enligt 12 § andra
eller tredje stycket. Avgiften skall
bestämmas med hänsyn till insti-
tutets kapitaltäckningsgrad, beräk-
nad enligt 2 kap. 1 § lagen
(1994:2004) om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag.
Dröjsmålsränta skall tas ut på avgifter som inte betalas i rätt tid, om det
inte finns särskilda skäl mot det. Dröjsmålsränta skall beräknas för år
enligt en räntefot som motsvarar det av Riksgäldskontoret fastställda, vid
varje tid gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om
investerarskydd
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1999:158) om investerarskydd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

29 §
De värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet skall betala av-
gifter till Insättningsgarantinämnden.
Institutens sammanlagda avgif-
ter skall motsvara vad som är nöd-
vändigt för en långsiktig finansie-
ring av skyddet och för att täcka
nämndens administrationskostna-
der. Vid beräkningen av avgiften
skall beaktas hur stor andel skyd-
dade tillgångar som finns hos
institutet jämfört med samtliga
skyddade tillgångar.
Institutens sammanlagda avgif-
ter skall motsvara vad som är nöd-
vändigt för en långsiktig finansie-
ring av skyddet och för att täcka
nämndens administrationskostna-
der. Vid beräkningen av avgiften
skall beaktas hur stor andel skyd-
dade tillgångar som finns hos
institutet jämfört med samtliga
skyddade tillgångar. Avgift som
avser nämndens
administrationskostnader får
emellertid fördelas lika mellan
samtliga institut som tillhör
investerarskyddet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Insättningsgaranti-
nämnden får meddela föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet
Härigenom föreskrivs att punkten 5 i övergångsbestämmelserna till
lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 .
Den som vid tidpunkten för lag-
ens ikraftträdande, den 1 januari
1994, drev finansieringsverksam-
het utan krav på tillstånd enligt
lagen (1988:606) om finansbolag
och inte anskaffar medel för verk-
samheten från allmänheten får
fortsätta verksamheten till och
med den 31 december 2000 eller,
om ansökan om tillstånd getts in
inom denna tid, till dess att
ansökningen har prövats slutligt.
Den som vid tidpunkten för lag-
ens ikraftträdande, den 1 januari
1994, drev finansieringsverksam-
het utan krav på tillstånd enligt
lagen (1988:606) om finansbolag
och inte anskaffar medel för verk-
samheten från allmänheten får
fortsätta verksamheten till och
med den 31 december 2001 eller,
om ansökan om tillstånd getts in
inom denna tid, till dess att
ansökningen har prövats slutligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

3 Ärendet och dess beredning
Avgifterna för insättningsgarantin och investerarskyddet

Svenska Bankföreningen och Finansförbundet har i skrivelser till Finans-
departementet (dnr Fi98/477 resp. Fi98/887) begärt att den avgift om 0,5
procent av de garanterade insättningarna som för närvarande betalas till
insättningsgarantisystemet skall återställas till 0,25 procent. Bankföre-
ningen har i en skrivelse till departementet (dnr Fi1999/2211) även
begärt att avgiften skall slopas när den målsatta nivån för de behållna
avgiftsmedlen har uppnåtts. Med anledning av detta har en promemoria
utarbetats inom Finansdepartementet (dnr Fi98/477). I promemorian tas
dessutom upp en fråga om investerarskyddet. Frågan rör avgiften för
administrationskostnader. Syftet med förslagen i promemorian är huvud-
sakligen att avgiftssättningen i de båda skyddssystemen skall bli mer
flexibla och därmed minimera onödiga kostnader.
Departementspromemorian har remissbehandlats. Följande instanser
har beretts tillfälle att inkomma med yttrande. Sveriges riksbank, Finans-
inspektionen, Riksgäldskontoret, Insättningsgarantinämnden, Konkur-
rensverket, Konsumentverket, Svenska Bankföreningen, Fristående Spar-
bankers Riksförbund, Svenska Fondhandlareföreningen och Finansför-
bundet. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr
Fi98/477).
Regeringen tar i denna proposition upp de frågor som behandlats i
promemorian samt vissa frågor som väckts av remissinstanserna.
Lagrådets yttrande över lagförslagen har inte inhämtats. Ändringarna
rör visserligen ämnen som faller under Lagrådets granskningsområde
men ändringsförslagen innebär endast mindre justeringar. Lagrådets
hörande skulle därmed sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet.

Förlängning av övergångstiden för vissa finansieringsföretag

Inom Finansdepartementet har vidare utarbetats en promemoria om
förlängning av övergångstiden för vissa finansieringsföretag (dnr
Fi2000/1448). De remissinstanser som yttrat sig över promemorian är
Sveriges riksbank, Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen, Företa-
garnas Riksorganisation, Finansbolagens förening och Konkurrensverket.
Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi2000/1448).

4 Överväganden om insättningsgarantin
4.1 Bakgrund
Insättningsgaranti innebär att en insättare i en bank eller annat institut
som ingår i garantisystemet får ersättning för sin insättning, om institutet
försätts i konkurs. Insättningsgarantin infördes den 1 januari 1996 genom
lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
Lagstiftningen grundas på EG-direktivet om system för garanti av
insättningar (94/19/EG). Enligt direktivet är medlemsländerna skyldiga
att ha ett system för insättningsgaranti. Länderna lämnas dock stort
utrymme att utforma metoderna för finansiering av systemet under förut-
sättning att kostnaderna bärs av instituten själva.
Den svenska insättningsgarantin är ett skydd för insättningar i banker
och vissa värdepappersbolag. Den omfattar tillgodohavanden som är
nominellt bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel. Om
institutet försätts i konkurs får insättaren ersättning med högst 250 000
kronor. För närvarande garanterar systemet ungefär 400 miljarder kronor.
Det administreras av Insättningsgarantinämnden.
När insättningsgarantin infördes år 1996 angavs det primära syftet vara
att stärka konsumentskyddet för allmänhetens insättningar men att det
därutöver kunde bidra till stabiliteten i det finansiella systemet.
De institut som omfattas av garantisystemet svarar också för dess
finansiering. Instituten belastas med avgifter som motsvarar de
beräknade årliga kostnaderna för systemet på lång sikt. Avgifterna
placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret för att hållas
tillgängliga för eventuella utbetalningar enligt garantisystemets regler.
Insättningsgarantinämnden har även rätt att låna medel i
Riksgäldskontoret, om den samlade behållningen av avgifterna inte
skulle räcka till utbetalningarna.
Institutens sammanlagda årsavgift till garantisystemet är för närvar-
ande 0,5 procent av de insättningar som omfattas av garantin. Under
garantins första år, 1996, togs 0,25 procent ut men avgiften höjdes till det
dubbla år 1997 som ett led i att stärka de offentliga finanserna. Den möj-
lighet Insättningsgarantinämnden hade att höja avgiften till 0,3 procent
av insättningarna för det fall nämnden hade tagit upp lån i Riksgälds-
kontoret, togs samtidigt bort.
När den samlade behållningen av avgifterna motsvarar 2,5 procent (i
dagsläget ca 10 miljarder kronor) av de garanterade insättningarna, skall
avgiften sänkas till 0,1 procent. Behållningen beräknas uppgå till detta
belopp vid halvårsskiftet 2001.
Avgiften till garantin är differentierad mellan instituten. Denna dif-
ferentiering baseras på varje instituts kapitaltäckningsgrad. Ett instituts
avgift skall motsvara summan av institutets garanterade insättningar
multiplicerat med lägst 80 procent och högst 120 procent av det procent-
tal som tillämpas i fråga om årsavgiften, dvs. 0,5 eller 0,1 procent. När
avgiftsuttaget var 0,25 procent av garanterade insättningar var motsva-
rande siffror 60 procent respektive 140 procent. Insättningsgaranti-
nämnden bestämmer varje år hur stor avgift varje enskilt institut skall
betala.
4.2 Avgiften när behållna avgiftsmedel inte uppgår till
målsatt belopp
Regeringens förslag: Under perioder då de behållna avgiftsmedlen inte
uppgår till 2,5 procent av de garanterade insättningarna skall Insättnings-
garantinämnden fastställa den sammanlagda avgiften till ett belopp som
motsvarar vad som krävs för att uppnå den nivån, dock lägst 0,1 procent
och högst 0,3 procent av insättningarna.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Har inte några invändningar mot promemorians
förslag i huvudsak. Finansinspektionen anser att det i lagtext bör anges
tydligare beräkningsgrunder för hur Insättningsgarantinämnden skall
fastställa avgiften i intervallen 0,1 0,3 procent av insättningarna. Insätt-
ningsgarantinämnden uppfattar syftet med promemorians lagförslag på
så sätt att avgiftsuttaget skall begränsas till vad som krävs för att den
målsatta nivån skall uppnås jämte ett belopp motsvarande 0,1 procent av
insättningarna. Vidare anser nämnden att promemorians förslag inte
hindrar att ett belopp motsvarande vad som krävs för att uppnå den
målsatta nivån tas ut samt därutöver ett belopp så att det sammanlagda
avgiftsuttaget uppgår till 0,3 procent av insättningarna. Enligt nämnden
bör det klart framgå av lagtexten hur nämnden skall täcka en uppkommen
brist.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regler skall
institutens sammanlagda årsavgift till insättningsgarantin motsvara 0,5
procent av de garanterade insättningarna. När de behållna avgiftsmedlen
överstiger 2,5 procent av de garanterade insättningarna, skall den
sammanlagda årsavgiften sänkas till 0,1 procent av dessa insättningar.
Efter det att målet för behållningen har uppnåtts kan värdet av de
garanterade insättningarna emellertid komma att öka. Insättningsgarantin
kan även komma att tas i anspråk för ersättningsfall. Vid dessa förhåll-
anden kan de behållna avgiftsmedlens procentandel av insättningarna
sjunka. Om den sjunker under 2,5 procent av de garanterade insättning-
arna, skall avgiften enligt gällande lagstiftning höjas till 0,5 procent igen.
När insättningsgarantin infördes år 1996 var avgiften 0,25 procent av
insättningarna för perioder när behållningen inte uppgick till den målsatta
nivån. Om nämnden hade lånat medel i Riksgäldskontoret för att betala
ersättningar, hade nämnden möjlighet att besluta att avgiften skulle
uppgå till 0,3 procent till dess lånet hade betalats tillbaka. När
grundavgiften höjdes till 0,5 procent i januari 1997 anfördes som skäl att
det var ett led i att stärka de offentliga finanserna samt att
garantisystemets finansiella kapacitet därmed kunde byggas upp
snabbare. Regeringen förklarade vidare sin avsikt att när de behållna
avgiftsmedlen uppnått 2,5 procent av de garanterade insättningarna,
återkomma till riksdagen med ett förslag om återgång till 0,25 procent för
det fall den uppnådda nivån åter skulle komma att underskridas (prop.
1996/97:1, utgiftsområde 2 avsnitt 4.3).
En behållning på 2,5 procent av det totala garanterade insättnings-
beloppet är snart uppnådd. Enligt Insättningsgarantinämndens beräk-
ningar kan det förväntas ske under år 2001. Det bör därför övervägas
vilken avgift som i framtiden bör tas ut om den målsatta nivån återigen
skulle underskridas.
När insättningsgarantin infördes anfördes bl.a. följande. Årsavgiften
borde motsvara de förväntade årliga kostnaderna för garantisystemet. De
förväntade årliga kostnaderna över en tioårsperiod uppskattades till i
genomsnitt en knapp miljard kronor. Det garanterade insättningsbeloppet
uppskattades till ungefär 400 miljarder kronor. Den årliga kostnaden
enligt dessa beräkningar skulle alltså motsvara närmare 0,25 procent av
det garanterade insättningsbeloppet. Eftersom svårigheterna att uppskatta
garantisystemets kostnader på lång sikt är så stora ansågs det emellertid
lämpligt att avgiften sattes ned om fallissemang inte kom att inträffa eller
om systemets kostnader långsiktigt visade sig bli betydligt lägre än det
initiala avgiftsuttaget. Slutsatsen blev att det årliga avgiftsuttaget borde
uppgå till 0,25 procent av det totalt garanterade insättningsbeloppet upp
till målet för behållningen, varefter avgiften skulle sänkas till 0,1 procent
av insättningarna. Med hänsyn till de räntekostnader m.m. som skulle
uppkomma om systemet tvingades att låna i Riksgäldskontoret borde den
avgift som togs ut i dessa fall kunna höjas upp till 0,3 procent. (Prop.
1995/96:60 s. 96 102)
Det saknas anledning att i dag göra en annan bedömning än då garanti-
systemet infördes. Metoden för uttag av avgifter behöver dock komplet-
teras för att bli mer flexibel.
Om målet för behållningen har kommit att underskridas och detta beror
på variationer i värdet av de garanterade insättningarna kan bristen
sannolikt täckas med ett avgiftsuttag som ligger nära 0,1 procent. Om
bristen däremot beror på utbetalning av ersättning till insättare kan
avgiften behöva höjas till en högre nivå. Om behållningen har sjunkit
betydligt, eller Insättningsgarantinämnden till och med tvingats låna
pengar i Riksgäldskontoret för att täcka de utbetalningar som krävts, kan
avgiften behöva höjas väsentligt. Samtidigt kan banksystemet antas vara
finansiellt svagt i tider då enskilda banker fallerar. Ett så högt avgifts-
uttag som gäller enligt nuvarande regler, dvs. 0,5 procent så fort målet
för behållningen underskrids, kan därför vara mindre lämpligt.
Den nuvarande lagstiftningen kan dessutom innebära ett onödigt stort
avgiftsuttag det år de behållna avgiftsmedlen uppnår den målsatta nivån.
Om de behållna avgiftsmedlen ligger strax under den målsatta nivån skall
avgiften alltså bestämmas till 0,5 procent, vilket nu motsvarar 2 miljarder
kronor. Det förefaller mindre ändamålsenligt att ta ut denna avgift om det
saknas exempelvis endast 50 miljoner kronor.
Mot bakgrund av dessa förhållanden får det anses rimligt att avgiften
för perioder då fonderade medel inte uppgår till målet för behållningen,
görs mer flexibel. Den bör fastställas av Insättningsgarantinämnden inom
ett spann som motsvarar lägst 0,1 procent och högst 0,3 procent av de
garanterade insättningarna. I enlighet med påpekandena från Finans-
inspektionen och Insättningsgarantinämnden bör lagtexten preciseras
något jämfört med promemorians förslag så att det framgår att avgift
skall tas ut med det belopp som krävs för att uppnå den målsatta nivån,
förutsatt att det kan ske inom avgiftsintervallet. Det finns emellertid inte
skäl, som Insättningsgarantinämndens synpunkter ger uttryck för, att så
länge det sammanlagda beloppet stannar under 0,3 procent kunna ta ut en
avgift om 0,1 procent utöver vad som krävs för att uppnå målsatt nivå.
4.3 Intervallen för de individuella avgifterna
Regeringens förslag: Den individuella årsavgift som ett institut betalar
för dess garanterade insättningar skall vara lägst 60 procent och högst
140 procent av det procenttal som tillämpas i fråga om årsavgiften.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte några invänd-
ningar mot promemorians förslag. Fristående Sparbankers Riksförbund
menar att ändringen saknar betydelse för institutens beteende och riskta-
gande.
Skälen för regeringens förslag: Förslaget om en nedsättning av den
avgift som skall tas ut under perioder då behållna avgiftsmedel inte upp-
går till målsatt nivå aktualiserar frågan om vilken intervall som är lämp-
lig för de avgifter som skall tas ut från varje enskilt institut.
Ett instituts avgift skall motsvara summan av institutets garanterade
insättningar multiplicerat med lägst 80 procent och högst 120 procent av
det procenttal som tillämpas i fråga om årsavgiften, dvs. 0,5 eller 0,1 pro-
cent. Under år 1996, när årsavgiften var 0,25 procent, var motsvarande
gränser 60 procent respektive 140 procent.
När avgiftsuttaget och intervallen ändrades konstaterades att fördubb-
lingen av avgiften skulle innebära att den lägsta respektive högsta avgift
som skulle kunna tas ut av ett enskilt institut skulle vara 0,3 procent
respektive 0,7 procent av institutets garanterade insättningar. Detta skulle
innebära att bredden på intervallen ökade från 0,2 procentenheter till 0,4
procentenheter. Eftersom kapitaltäckningsgraden inte perfekt avspeglar
risken för att ett institut skall belasta garantisystemet ansågs denna inter-
vall alltför bred. I stället föreslogs att bredden på intervallen skulle
behållas.
I avsnitt 4.2 föreslås att institutens sammanlagda avgift fastställs inom
ett spann, 0,1 0,3 procent, av de garanterade insättningarna. En förnyad
bedömning bör därför göras av vilken intervall som är lämplig för de
individuella avgifterna.
I valet av intervall för de individuella avgifterna bör beaktas vikten av
att dessa även fortsättningsvis är tydligt differentierade, i syfte att främja
en sund utveckling genom att institut med högre risknivå betalar en högre
avgift. Fristående Sparbankers Riksförbunds invändning om att ändring-
en i praktiken saknar betydelse för institutens beteende och risktagande
kan möjligen vara riktig i vissa fall. Som framgår av motiveringen under
avsnitt 4.4 är regeringen emellertid inte beredd att redan nu föreslå att
dagens metod för riskrelatering av avgifterna tas bort. Bestämmelsen om
vilken intervall som är lämplig bör därmed utformas så ändamålsenligt
som möjligt.
Med nuvarande intervall om lägst 80 procent och högst 120 procent av
den totala procentuella avgiften och ett avgiftsuttag om 0,1 procent upp-
nås ett spann för de individuella avgifterna på mellan 0,08 procent och
0,12 procent av de garanterade insättningarna. Denna intervall ter sig
alltför snäv för att över huvud taget uppmuntra ett lämpligt beteende hos
instituten. Det är därför önskvärt att intervallen för de individuella avgif-
terna breddas i samband med att det totala avgiftsuttaget sänks.
Sammanfattningsvis framstår det som lämpligt att återgå till den breda-
re intervall och de gränser som ursprungligen angavs i lagen. Institutens
individuella avgift bör därför vara lägst 60 procent och högst 140 procent
av det procenttal som tillämpas i fråga om årsavgiften.
4.4 Avgiften när behållna avgiftsmedel uppgår till mål-
satt belopp
Regeringens bedömning: Avgift för insättningsgarantin bör betalas
även när behållna avgiftsmedel uppgår till 2,5 procent av de garanterade
insättningarna.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen, Fristående
Sparbankers Riksförbund (FSR), Svenska Fondhandlareföreningen och
Finansförbundet avstyrker promemorians förslag. De hävdar att avgiften
innebär en konkurrensnackdel. Bankföreningen, FSR och Fondhandlare-
föreningen menar vidare att tillräckliga medel har avsatts när de behållna
avgiftsmedlen uppnår 2,5 procent av garanterade insättningar och att det
inte är rimligt att behålla avgiften för att kunna påverka instituten genom
riskrelatering eftersom sådana avgifter saknar betydelse för institutens
risktagande. Bankföreningen och Fondhandlareföreningen anför också att
även om systemet i framtiden skulle komma att belastas av nya uppgifter
av preventiv karaktär skulle det inte behövas större finansiell styrka i
systemet. Föreningarna gör vidare gällande att det är viktigt att omedel-
bart omvärdera tidigare ställningstagande i frågan om avgift skall utgå på
lång sikt, eftersom förutsättningarna på den svenska finansmarknaden
ändrats markant sedan övervägandena gjordes. Övriga remissinstanser
har inte några invändningar mot förslaget. Riksbanken framhåller dock
att det föreligger ett behov av en utvärdering av om avgifter skall utgå
och hur stora de avgifterna i så fall skall vara.
Skälen för regeringens förslag: När insättningsgarantin infördes
anförde regeringen som skäl för att även långsiktigt ta ut avgifter bl.a. att
avgiften var att betrakta som en ersättning för ett garantiåtagande under
en viss tidsperiod och därför skulle anses förbrukad när denna tidsperiod
förflutit, i likhet med en vanlig försäkringspremie. Det anfördes vidare
att ett avgiftsuttag även efter det att den målsatta behållningen uppnåtts
hade den principiella fördelen att det medgav att riskdifferentieringen av
de individuella avgifterna även fortsättningsvis påverkade bankens
beteende (prop. 1995/96:60 s. 99).
Det kan i och för sig, som Bankföreningen, FSR och Fondhandlare-
föreningen framför, ifrågasättas i vilken mån riskdifferentiering av
avgifterna i praktiken har någon påverkan på institutens riskbenägenhet.
Inom regeringskansliet pågår beredning av Banklagskommitténs huvud-
betänkande, Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag
(SOU 1998:160) och inom kort kommer ett nytt betänkande från
kommittén om konkurs- och rekonstruktionsfrågor i banker. Arbetet med
dessa betänkanden innebär förnyade överväganden av systemets
förutsättningar och kan resultera bl.a. i förändrade uppgifter för Insätt-
ningsgarantinämnden och garantins fonderade medel. Det finns därför
skäl att inte redan nu omvärdera de överväganden om en långsiktig avgift
som gjordes vid insättningsgarantins införande, trots de skäl remiss-
instanserna anfört. En eventuell förändring av det långsiktiga avgifts-
uttaget bör därför anstå i avvaktan på beredningen av nyss nämnda
betänkanden.
4.5 Definition av insättningsbegreppet
Regeringens bedömning: En eventuell ändring av insättningsbegreppet i
lagen om insättningsgaranti bör avvakta beredningen av Banklagskom-
mitténs huvudbetänkande.

Promemorians förslag: Promemorian behandlar inte frågan.
Remissinstanserna: Insättningsgarantinämnden väcker frågan om
definitionen av insättningsbegreppet bör ändras för att anpassas till övri-
ga EU-medlemsstaters tolkning av insättningsgarantidirektivet.
Skälen för regeringens bedömning: I 2 § lagen om insättningsgaranti
definieras begreppet insättning som nominellt bestämda
tillgodohavanden som är tillgängliga för insättaren med kort varsel.
Insättningsgarantinämnden har anfört att definitionen genast bör ändras
på så sätt att insättningens bindningstid överges som kriterium.
Ändringen skulle, enligt nämnden, anpassa definitionen till övriga EU-
medlemsstaters tolkning av det bakomliggande direktivet 94/19/EG om
system för garanti av insättningar. Ändringen skulle även medföra att
inlåning på bank inom ramen för det individuella pensionssparandet kom
att omfattas av garantin.
Banklagskommitténs betänkande Reglering och tillsyn av banker och
kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160) behandlar frågan om insättnings-
begreppet. Betänkandet bereds för närvarande inom regeringskansliet och
en proposition i ärendet kan förväntas senast under första halvåret 2001.
Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att innan dess göra några
justeringar av den definition av insättning som finns i lagen om insätt-
ningsgaranti.
4.6 Placering av behållna avgiftsmedel
Regeringens bedömning: Inbetalda avgifter bör även fortsättningsvis
placeras på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret.

Promemorians förslag: Promemorian behandlar inte frågan.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen anser att Insättnings-
garantinämnden skall ges möjlighet att placera en viss del av garantins
tillgångar i andra lågriskobligationer än statsobligationer.
Skälen för regeringens bedömning: I 15 § lagen om insättnings-
garanti stadgas att Insättningsgarantinämnden skall placera inbetalda
avgifter på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. När insättnings-
garantin infördes angavs att medlen skulle placeras utan kreditrisk och på
ett sätt att de snabbt kunde göras likvida och tillgängliga för utbetalning
av ersättning till insättare i händelse av fallissemang i ett institut (prop.
1995/96:60 s. 93). Det finns, enligt regeringens mening, inte skäl att göra
någon annan bedömning nu av vilka förutsättningar som bör gälla för
placeringen av garantins samlade behållning.

5 Överväganden om investerarskyddet
5.1 Bakgrund
Investerarskyddet har till uppgift att ersätta investerare, om det värde-
pappersinstitut som investeraren anlitat för värdepappersaffärer inte kan
återlämna värdepapper eller pengar som tillhör denne. En investerare får
ersättning med sammanlagt högst 250 000 kronor per institut. Skydds-
systemet infördes den 1 maj 1999 genom lagen (1999:158) om investe-
rarskydd. Det administreras av Insättningsgarantinämnden.
Lagstiftningen grundas på direktivet om system för ersättning till
investerare (97/9/EG) som utformats för att få till stånd ett för medlems-
staterna gemensamt lägsta skydd för investerare.
Till skillnad från insättningsgarantin aktualiseras inte
investerarskyddet alltid när ett institut försätts i konkurs. Ett
värdepappersinstitut är vid utförandet av en investeringstjänst i regel
skyldig att hålla kundens likvida medel och finansiella instrument
åtskilda från företagets egna tillgångar. Det innebär i sin tur att kundernas
tillgångar skall finnas i behåll även om företagets rörelse skulle gå dåligt
och att investerarna har separationsrätt till dessa. Det är först när
institutet inte kan återlämna värdepapper eller pengar, exempelvis på
grund av brottsligt förfarande eller hanteringsfel, som skyddet tas i
anspråk.
Investerarskyddet finansieras genom avgifter från de institut som till-
hör skyddet. De sammanlagda avgifterna skall motsvara vad som är nöd-
vändigt för en långsiktig finansiering av skyddet. De skall även täcka
Insättningsgarantinämndens kostnader för administration av skyddet. När
avgifterna beräknas skall nämnden beakta storleken av de tillgångar som
är skyddade hos ett institut och göra en jämförelse med samtliga tillgång-
ar som omfattas av skyddet. Insättningsgarantinämnden får genom före-
skrifter fastställa de närmare grunderna för hur avgiften skall beräknas.
Insättningsgarantinämnden har stor valfrihet vid utformningen av
investerarskyddets finansiering och kan exempelvis fondera medel i
Riksgäldskontoret eller teckna en försäkring. Vidare kan nämnden låna
medel i Riksgäldskontoret.
Insättningsgarantinämnden har i en rapport till regeringen den 30 mars
1999 (dnr Fi1999/1280) redogjort för att utbetalningar av ersättning från
skyddet till investerare kommer att finansieras genom att nämnden tar ut
avgifter från instituten när det kan förutses att ersättningar kommer att
behöva betalas ut, dvs. först efter det att ett ersättningsfall inträffat.
Nämnden kommer alltså inte att bygga upp någon fond för att i förväg
säkerställa nödvändig betalningsberedskap. Däremot kommer nämnden
att årligen ta ut avgifter för administrationen av investerarskyddet från de
institut som omfattas av skyddet.

5.2 Avgift för administrationskostnaderna
Regeringens förslag: Avgift som avser Insättningsgarantinämndens
administrationskostnader för investerarskyddet får fördelas lika mellan
samtliga institut som tillhör skyddssystemet.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians
förslag eller har inga invändningar mot det. Insättningsgarantinämnden
anför att den föreslagna fördelningsprincipen även borde kunna tillämpas
på små avgifter som tas ut för att täcka nämndens utbetalningar av ersätt-
ningar. Nämnden har därutöver vissa synpunkter på lagtextens utform-
ning. I en komplettering till sitt remissyttrande uppmärksammar
nämnden regeringen på att ett antal värdepappersinstitut har ifrågasatt att
de skall erlägga avgift för investerarskyddet eftersom de inte tar emot
medel från kunder eller förfogar över kunders finansiella instrument i
samband med att investeringstjänster utförs. Enligt
Insättningsgarantinämnden bör övervägas om inte sådana institut bör
undantas från skyldigheten att finansiera investerarskyddet.
Skälen för regeringens förslag: Insättningsgarantinämnden har i
enlighet med 29 § tredje stycket lagen om investerarskydd och 10 a §
förordningen (1996:595) med instruktion för Insättningsgarantinämnden
utformat finansieringen av skyddet på så sätt att nämnden tar ut årliga
avgifter från instituten för administrationen av skyddet samt i övrigt först
när ett ersättningsfall inträffat.
Vid beräkningen av varje instituts avgift till investerarskyddet skall
Insättningsgarantinämnden enligt 29 § lagen om investerarskydd beakta
hur stor andel skyddade tillgångar som finns hos institutet jämfört med
samtliga skyddade tillgångar. Denna proportionalitetsmetod skall tilläm-
pas oavsett om avgiften tas ut för att säkerställa utbetalningar till inves-
terare eller för att täcka nämndens administrationskostnader.
Det har emellertid visat sig att institutens kostnader för att ta fram upp-
gifter om vilka skyddade tillgångar som finns hos dem inte är försum-
bara. Bland annat är institutens uppgiftslämnande om investerarskyddet
föremål för revisors granskning. Metodens tillämpning uppges även vara
arbetskrävande för instituten.
Insättningsgarantinämndens administrationskostnader för investerar-
skyddet uppgick förra året, 1999, till ca 1,2 miljoner kronor. För ett litet
institut skulle en tillämpning av proportionalitetsmetoden sannolikt inne-
bära att kostnaderna för att ta fram de nödvändiga uppgifterna översteg
den avgift som institutet skulle betala. Det kan därför finnas skäl att
försöka finna en metod för fördelning av administrationsavgifterna som
är enklare och mindre kostnadskrävande att tillämpa.
De avgifter som debiteras för investerarskyddet måste framstå som
förhållandevis rättvisa. Kraven på en rättvis fördelning av avgifterna är
sannolikt lägre då Insättningsgarantinämnden tar ut en låg avgift än då en
hög avgift tas ut. Beträffande administrationskostnaderna gäller
dessutom att ett stort institut inte innebär mer arbete och därmed högre
kostnader för nämnden än ett litet institut. Inte heller av den anledningen
är behovet av att kunna differentiera avgiften särskilt stort.
Ett alternativt sätt att fördela kostnaderna mellan instituten är fördel-
ning med utgångspunkt i institutens balansomslutningar på samma sätt
som avgifterna för Finansinspektionens tillsyn beräknas. En fördel med
detta alternativ är att nämnden då skulle kunna använda samma uppgifter
som instituten redan tagit fram och lämnat till inspektionen.
Att använda balansomslutningen som faktor ger dock varken en önsk-
värd fördelning av avgifterna mellan institut av olika storlek eller en för-
delning som är tillräckligt effektiv eftersom den differentierar avgifterna
i en utsträckning som inte är motiverad. De institut som hanterar mest
värdepappersaffärer har vanligtvis förhållandevis låg balansomslutning.
Omvänt så har de mellanstora bankerna huvudsakligen sparbanker
som sannolikt hanterar små volymer av värdepappersaffärer, relativt hög
balansomslutning. En fördelning i förhållande till balansomslutningen
skulle således medföra att vissa specialiserade värdepappersbolag, som
hanterar stora volymer värdepappersaffärer, skulle betala lägre avgift än
till exempel de medelstora sparbankerna som bedriver ringa värde-
pappersverksamhet. Vidare uppgår summan av balansomslutningarna för
samtliga institut som omfattas av skyddet utom de fyra stora bankerna,
till knappt hälften eller en tredjedel av dessa stora bankers balans-
omslutning. En fördelning med balansomslutningen som grund skulle
därför medföra att avgiften i princip endast betalas av de stora bankerna.
Visserligen har de fyra stora bankerna också stor andel av värdepappers-
verksamheten men en inte obetydlig del ligger hos de mer specialiserade
värdepappersbolagen.
Ytterligare ett alternativt sätt att fördela kostnaderna skulle kunna vara
att införa en avgiftstrappa som ger möjlighet till viss differentiering.
Instituten skulle t.ex. kunna delas in i tre eller fyra olika klasser som
avgiftsbeläggs olika mycket. Problemet med trappstegsmetoden är att
bestämma vilken faktor som skall vara avgörande för indelningen av
instituten i olika klasser. En annan nackdel är att metoden skapar trösklar
som kan ge upphov till omotiverade skillnader mellan de avgifter som
två i stort sett likvärdiga institut debiteras.
Slutligen skulle en metod kunna vara att fördela nämndens kostnader
lika mellan instituten. En fördelning av 1999 års administrationskost-
nader, ca 1,2 miljoner kronor, på samtliga institut ger exempelvis en
individuell avgift om drygt 6 400 kronor. Denna metod torde vara den
enklaste och minst kostnadskrävande. Regeringen föreslår därför att det i
29 § lagen om investerarskydd uttryckligen anges att avgift för adminis-
trationskostnader får fördelas lika mellan instituten.
Den bestämmelse som föreslås i promemorian innebär att samtliga
institut som tillhör investerarskyddet skall betala avgift för administra-
tionskostnader. Insättningsgarantinämnden menar att ett undantag från
att betala administrationskostnaderna för instituten utan skyddade till-
gångar bör övervägas. Dessa institut tillhör emellertid och måste, enligt
det bakomliggande direktivet om system för ersättning till investerare,
tillhöra skyddssystemet. Instituten kan inte bedriva värdepappers-
verksamhet på den europeiska marknaden utan att tillhöra ett skydds-
system. Insättningsgarantinämnden har dessutom vissa kostnader för
dessa institut eftersom de måste finnas registrerade hos myndigheten. De
bör därför betala avgift för administrationskostnader till nämnden i
enlighet med vad som föreslås i promemorian.
Insättningsgarantinämnden menar att den föreslagna principen att dela
avgiften lika mellan instituten borde kunna tillämpas inte bara vid fördel-
ning av administrationskostnaderna utan även på mindre avgifter för att
säkerställa nämndens utbetalningar till investerare. Ett genomförande av
nämndens förslag i denna del kräver emellertid ytterligare beredning och
förnyade överväganden av hur olika avgränsningar skall göras vilket det
inte finns utrymme för i detta ärende. Saken får därför behandlas vid ett
annat tillfälle.
5.3 Investerarskyddets finansiering
Regeringens bedömning: Bestämmelsen om en långsiktig finansiering
av skyddet bör inte ändras.

Promemorians förslag: Promemorian behandlar inte frågan.
Remissinstanserna: Insättningsgarantinämnden väcker frågan om
kravet på långsiktig finansiering av skyddet som anges i den nuvarande
lydelsen av 29 § andra stycket lagen om investerarskydd kan tolkas så att
nämnden är hänvisad till att fondera medel för utbetalning av ersättningar
från skyddet.
Skälen för regeringens bedömning: I 29 § andra stycket lagen om
investerarskydd anges att institutens sammanlagda avgifter skall
motsvara vad som är nödvändigt för en långsiktig finansiering av skyddet
och för att täcka Insättningsgarantinämndens administrationskostnader.
Som framgår av avsnitt 5.2 har nämnden utformat finansieringen av
skyddet på så sätt att nämnden tar ut årliga avgifter från instituten för
administrationen av skyddet samt i övrigt först när ett ersättningsfall
inträffat.
När investerarskyddet infördes anförtroddes alltså Insättningsgaranti-
nämnden utformningen av skyddet. Som exempel på hur skyddet skulle
kunna utformas övervägdes fondering av avgiftsmedel, en försäkring
vars premie finansierades genom avgifterna samt en möjlighet för
nämnden att låna medel i Riksgäldskontoret med återbetalningen
finansierad genom avgifterna. Det betonades att alternativen bara var
exempel på hur skyddet skulle kunna utformas. (Prop. 1998/99:30 s. 84,
88 90.)
När investerarskyddet infördes angavs också att en utgångspunkt för
att bestämma storleken på avgifterna borde vara att de inte skulle vara
högre än vad som behövdes för att bygga upp och löpande finansiera
systemet. Vidare angavs att det följde redan av
investerarskyddsdirektivet att systemets finansiella kapacitet skulle stå i
rimlig proportion till institutens åtaganden (strecksats 23 i ingressen till
investerarskyddsdirektivet). Det fanns därför skäl att i lagen understryka
att skyddet på lång sikt varken fick över- eller underfinansieras (prop.
1998/99:30 s. 85). Inte heller i övrigt framgår att avsikten med
formuleringen om långsiktighet skulle vara att nämnden skulle vara
hänvisad till att fondera medel för skyddets finansiering.
Av vad som sagts framgår att kravet i 29 § andra stycket lagen om
investerarskydd på långsiktighet vad avser finansieringen av skyddet inte
innebär att avgiftsmedel måste fonderas. Vad som avses är, som nämnts,
att skyddet på lång sikt varken får över- eller underfinansieras. Därmed
menas att finansieringen inte måste vara i balans vid varje enskild
tidpunkt utan den skall vara så över tiden. Detta gäller oavsett vilken
finansieringsmetod som Insättningsgarantinämnden väljer att använda sig
av.
Sammanfattningsvis finner regeringen inte skäl att föreslå någon
ändring av den ifrågavarande bestämmelsen.

6 Övergångstiden för vissa finansieringsföretag
Regeringens förslag: Den som den 1 januari 1994 drev finansierings-
verksamhet som inte fordrade tillstånd enligt 1988 års finansbolagslag
och som inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten, får
fortsätta med verksamheten till och med den 31 december 2001 utan
krav på tillstånd.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig tillstyrker de
flesta förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansbolagens förening
avstyrker dock förslaget med motiveringen att det kan medföra konkur-
renssnedvridande effekter som inte bör accepteras och att de företag som
omfattas av regleringen har haft tillräcklig tid att anpassa sin verksamhet
till de förutsättningar som gäller enligt lagen om finansieringsverk-
samhet. Detta väger enligt föreningen tyngre än det olämpliga i att ett
antal företag på grund av att övergångstiden inte förlängs blir tillstånds-
pliktiga för att sedan eventuellt beroende på hur det framtida tillstånds-
kravet utformas inte längre vara tillståndspliktiga.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1992:1610) om finansierings-
verksamhet trädde i kraft den 1 januari 1994. I lagen finns bestämmelser
som reglerar sådan finansieringsverksamhet som drivs av finansierings-
företag som inte är banker. Lagen innehåller enhetliga regler för sådana
kreditföretag som tidigare omfattades av lagen (1988:606) om finans-
bolag eller lagen (1963:76) om kreditaktiebolag. Med finansierings-
verksamhet i lagens mening avses näringsverksamhet vars ändamål är att
lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter
eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upp-
låta lös egendom till nyttjande. De företag som driver tillståndspliktig
finansieringsverksamhet måste uppfylla ett antal förutsättningar för att
beviljas auktorisation. Till dessa hör att den planerade rörelsen kan antas
komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet, att vissa större ägare
till företaget och företagets ledning uppfyller angivna krav och att det
bundna egna kapitalet motsvarar minst fem miljoner euro, eller i undan-
tagsfall en miljon euro. I rörelsen måste ytterligare ett antal krav iakttas,
bl.a. begränsning av verksamheten och aktieägande samt en viss minsta
kapitalbas. Dessutom omfattas företaget av lagen (1994:2004) om kapi-
taltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-
bolag.
När lagen om finansieringsverksamhet infördes gavs vissa övergångs-
bestämmelser. Av punkten 5 i dessa följde bl.a. att den som när lagen
trädde i kraft den 1 januari 1994 drev finansieringsverksamhet som inte
fordrade tillstånd enligt 1988 års finansbolagslag (bl.a. företag vars
balansomslutning inte översteg 50 miljoner kronor och som inte riktade
sin verksamhet till konsumenter) fick fortsätta med verksamheten till
utgången av år 1994. Enligt punkten 6 i samma övergångsbestämmelser
kan ett sådant företag som avses i punkten 5 beviljas tillstånd även om
det inte uppfyller det krav på startkapital som ställs upp i lagen. Detta
förutsätter emellertid att företagets kapitalbas inte har gått ned under en
viss nivå. Dessutom är den sistnämnda övergångsbestämmelsen så kon-
struerad att den gynnsamma behandlingen upphör i samband med
ägarskiften. Det innebär t.ex. att vid ett generationsskifte i ett sådant
företag måste kapitalbasen höjas till den i lagen angivna nivån, dvs. mot-
svarande en eller fem miljoner euro.
På initiativ av Näringsutskottet förlängdes den ursprungliga över-
gångstiden i punkt 5 i övergångsbestämmelserna till den 30 juni 1996
(bet. 1994/95:NU29, rskr. 1994/95:446). I betänkandet (s. 3) anförde
utskottet bl.a. att det kan finnas skäl att ändra området för tillstånds-
pliktig finansieringsverksamhet i Sverige eller modifiera reglerna för
vissa slag av sådan verksamhet .
Därefter har övergångstiden förlängts vid ytterligare tre tillfällen, först
till den 31 december 1996 (prop. 1995/96:173, bet. 1995/96:NU23, rskr.
1995/96:285), därefter till den 31 december 1998 (prop.1995/96:214,
bet. 1996/97:NU3, rskr. 1996/97:9) och sedan till den 31 december 2000
(prop. 1997/98:144, bet. 1997/98:FiU24, rskr. 1997/98:217). I samband
med dessa förlängningar har det konstaterats att det finns flera
anledningar att se över reglerna om finansieringsverksamhet och att den
omprövningen, som naturligen faller under det uppdrag Banklags-
kommittén har, bör genomföras utan att det får genomgripande konsek-
venser för vissa företag som ännu inte kommit att föras in under lagen
om finansieringsverksamhet. Vid den andra förlängningen inskränktes
dock möjligheten att fortsätta verksamheten med stöd av övergångs-
bestämmelsen till att gälla de finansieringsföretag som inte anskaffar
medel för verksamheten från allmänheten.
Banklagskommittén överlämnade i januari 1999 sitt huvudbetänkande
Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU
1998:160). I det betänkandet föreslås ändringar av bl.a. lagen om
finansieringsverksamhet och vad som enligt den lagen utgör tillstånds-
pliktig finansieringsrörelse. Kommittén föreslår sålunda att finansierings-
rörelse skall definieras som rörelse i vilken ingår näringsverksamhet med
ändamål att till allmänheten lämna kredit eller ställa garanti för kredit
eller att i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom
till nyttjande. Av definitionen följer att verksamhet utan vinstsyfte eller
av tillfällig natur eller liknande oftast faller utanför det reglerade
området. Vidare följer att finansiering genom köp av finansiella
instrument och finansiering riktad till en begränsad krets faller utanför.
Undantag från tillståndsplikt görs för finansiering i samband med
försäljning av egendom eller tjänster. Undantaget gäller även för
finansiering i senare led och för finansiering genom annat företag i
samma koncern eller grupp av företag. Företag som bedriver
finansieringsrörelse kallas kreditmarknadsföretag.
Kommittén föreslår vidare att finansieringsrörelse inte skall vara till-
ståndspliktig om finansieringsverksamheten är av mindre omfattning.
Om tillgångarna hänförliga till finansieringsverksamheten enligt
fastställd balansräkning uppgår till mindre än 250 miljoner kronor skall
rörelsen inte vara tillståndspliktig. Detsamma skall enligt förslaget gälla
om företaget som bedriver finansieringsrörelse inte har skulder
uppgående till mer än 250 miljoner kronor utöver vad som får räknas
som kapitalbas. En förutsättning för att undantagen skall gälla är att
företagen inte tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten.
Kommitténs förslag har remissbehandlats.
Eftersom det alltjämt är önskvärt att samordna beredningen av frågan
om tillståndsplikt för de företag som omfattas av nämnda övergångs-
bestämmelser med Banklagskommitténs förslag, bör en ny förlängning
av övergångstiden göras. Mot bakgrund av att kommitténs förslag för
närvarande är föremål för beredning inom Regeringskansliet och då en
proposition som behandlar kommitténs förslag beräknas kunna
överlämnas till riksdagen senast under första halvåret 2001 torde ett års
förlängning av övergångstiden vara tillräcklig. Övergångstiden bör därför
förlängas till utgången av år 2001.
Upplysningsvis kan nämnas att övergångstiden för sådana företag som
bedriver inlåningsverksamhet med stöd av punkt 3 i övergångs-
bestämmelserna till lagen (1995:1572) om ändring i bankrörelselagen
(1987:617), s.k. sparkassor, har förlängts till samma tidpunkt (prop.
1998/99:129, bet. 1999/2000:FiU17, rskr. 1999/2000:46).

7 Ikraftträdande
De föreslagna ändringarna i insättningsgarantilagen bör vara i kraft det år
garantisystemet uppnår målsatt behållning första gången. Det beräknas
ske under 2001. Därför föreslås reglerna träda i kraft den 1 januari 2001.
Även de föreslagna ändringarna i investerarskyddslagen samt i över-
gångsbestämmelsen till lagen om finansieringsverksamhet bör träda i
kraft vid denna tidpunkt.

8 Ekonomiska konsekvenser
Insättningsgarantin

Enligt gällande lagstiftning sänks avgiften för insättningsgarantin från
0,5 till 0,1 procent av de garanterade insättningarna när behållna avgifts-
medel uppgår till ett belopp större än motsvarande 2,5 procent av de
garanterade insättningarna. Enligt beräkningar som Insättningsgaranti-
nämnden har gjort, kommer behållningen av avgiftsmedlen att under år
2001 uppgå till ett belopp överstigande 2,5 procent av de garanterade
insättningarna.
Propositionens förslag innebär huvudsakligen att avgiften, när behåll-
ningen av avgiftsmedlen understiger 2,5 procent av insättningarna, skall
fastställas till 0,1 0,3 i stället för till 0,5 procent av de garanterade
insätt-
ningarna. Mot bakgrund av att behållningen förväntas uppnå målet under
år 2001 får ändringsförslaget inte någon annan effekt på de offentliga
finanserna än att behållningen, i en situation där den sjunker under 2,5
procent av de garanterade insättningarna, inte kommer att kunna byggas
upp lika snabbt som enligt gällande regler.

Investerarskyddet

Förslaget i propositionen berör institutens avgifter för investerarskyddet.
Förslaget innebär bl.a. att samtliga institut skall vara avgiftspliktiga för
administrationskostnaderna. Eftersom Insättningsgarantinämndens beslut
om avgifterna kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol kan
belastningen på dessa domstolar eventuellt komma att öka något.
Effekten får dock bedömas vara marginell och får i nuläget anses
rymmas inom ramarna för domstolarnas anslag. Inte heller i övrigt
bedöms de offentliga finanserna påverkas av förslaget.
Vad avser belastningen på enskilda institut innebär förslaget, utöver att
samtliga institut skall vara avgiftspliktiga för administrationskostnaderna,
en viss risk för att mindre institut kan missgynnas av att avgiften fördelas
lika mellan instituten oavsett storlek. Avgiften bedöms emellertid som
regel understiga kostnaderna för instituten att ta fram de uppgifter som
behövs för att ett fördelningsmässigt mer rättvist avgiftsuttag ska kunna
tillämpas, se avsnitt 5.2.

Förlängning av övergångstiden för vissa finansieringsföretag

Den föreslagna förlängningen av övergångsbestämmelserna till lagen om
finansieringsverksamhet innebär att Finansinspektionen får en
oförändrad tillsynsbörda. Detta följer av att ett antal finansieringsföretag,
åtminstone tills vidare, inte kommer att omfattas av inspektionens
kontroll. Bedömningen är att ytterligare resurser till Finansinspektionen
inte behöver skjutas till. Förslaget bedöms således inte få några
ekonomiska konsekvenser

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 maj 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Ringholm

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:107 Avgifterna för
insättningsgarantin och investerarskyddet m.m.

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om ändring i lagen
(1995:1571) om
insättningsgaranti

31994L0019

Lag om ändring i lagen
(1999:158) om investe-
rarskydd

31997L0009

Senaste lydelse 1996:1176.
Senaste lydelse 2000:188.
Lagen omtryckt 1996:1004.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1997:453.
Senaste lydelse 1998:717.

Prop. 1999/2000:107

4

1

26

1

27

1

28

1