Regeringens proposition
1999/2000:105

Vissa punktskattefrågor

Prop.
1999/2000:105

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 april 2000

Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom en ändring i lagen (1999:445) om exportbutiker förtydligas att
kravet att verksamheten i en exportbutik skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt och lagen
(1994:1564) om alkoholskatt, endast gäller i fall alkohol- eller
tobaksvaror säljs i butiken. Det är endast i sådana fall butiken skall vara
ett godkänt skatteupplag enligt dessa lagar. Vidare föreslås det bli tillåtet
att i exportbutikerna sälja andra beskattade varor än alkoholdrycker till
EU-resenärer. Leveranser av varor som ingår i exportbutikssortiment
skall kunna ske mervärdesskattefritt till exportbutikerna även om varorna
senare kommer att säljas med mervärdesskatt till EU-resenärer.
I propositionen föreslås att skattefrihet skall gälla för alkohol- och
tobaksvaror som provianterats utan skatt och som därefter förstörts
genom olyckshändelse eller force majeure. Ändringen utgör en
anpassning till vad som gäller i Danmark och Finland.
I propositionen föreslås också lagändringar i anledning av riksdagens
beslut om att punktskatteverksamheten organisatoriskt skall föras över
till Riksskatteverket.
Den nuvarande produktionsskatten på kärnkraft läggs om till en
effektskatt som baseras på den termiska effekten i kärnkraftsreaktorerna.
Omläggningen från en rörlig skatt till en fast skatt är avsedd att minska
risken för snedvridningar i elproduktionssystemet. Skatteintäkterna antas
bli i stort sett oförändrade.
För personbilar och lätta bussar med en tjänstevikt om högst 2 470
kilogram samt lätta lastbilar med en tjänstevikt om högst 1 275 kilogram
som uppfyller kraven för miljöklass 1 enligt 2 a § bilavgaslagen
(1986:1386) föreslås en skattelättnad i fordonsskattelagen (1988:327).
Skattelättnad ges med 3 500 kronor om skatteplikt inträder för första
gången under år 2000 och med 1 500 kronor om skatteplikt inträder för
första gången under år 2001. För personbilar och lätta bussar med en
tjänstevikt överstigande 2 470 kilogram samt lätta lastbilar med en
tjänstevikt överstigande 1 275 kilogram som uppfyller kraven för
miljöklass 1 enligt 2 a § bilavgaslagen föreslås en skattelättnad i
fordonsskattelagen med 3 500 kronor om skatteplikt inträder för första
gången under år 2001 och med 1 500 kronor om skatteplikt inträder för
första gången under år 2002.
Ett avtal mellan Sverige och övriga länder i EU som tar ut en vägavgift
föranleder att det i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga
fordon införs en bestämmelse om att det tas ut en 50 procent lägre
vägavgift under två års tid för grekiska tunga fordon. Det föreslås också
att det införs en möjlighet till nedsättning av obetald vägavgift när
vägavgiftsplikt upphört, innebärande att det endast är vägavgift för den
tid fordonet varit avgiftspliktigt som skall utkrävas. Vidare föreslås att
vägavgiften även kan sättas ned när ett fordons beskaffenhet ändras så att
avgift skall tas ut med annat belopp. Slutligen föreslås att återbetalning
av vägavgift sker från tidpunkten när avgiftsplikten upphörde och inte
som för närvarande från tidpunkten när vägavgiftsbeviset kom in till
beskattningsmyndigheten.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 aviserat att
jordbruket från och med den 1 juli 2000 skall ges samma reduktion av
energi- och koldioxidskatterna som industrin och växthusnäringen för
närvarande för förbrukning av el och bränslen för uppvärmning. I
propositionen behandlas lagstiftningsfrågor i anledning av denna
omläggning.
Företag som bedriver jord-, skogs- och vattenbruksverksamhet föreslås
omfattas av skattelättnaderna. Företagen får del av skattelättnaderna för
bränslen och el genom att ansöka om återbetalning av skatt.
Återbetalningen av skatt på bränslen sker per kalenderkvartal. De villkor
som i dag gäller för industrin föreslås tillämpas även för jord-, skogs-
och vattenbruksverksamheterna, dvs. rätt till återbetalning föreligger
endast när ersättningen för ett kalenderkvartal uppgår till minst 1 000 kr.
För skatten på el föreslås som huvudregel att återbetalningen sker på
årsbasis, med möjlighet för företag med förbrukning i större omfattning
att få återbetalning kvartalsvis. Vad gäller återbetalning av elskatt införs
det en administrativ gräns, som innebär att endast den del av
skattebeloppet som överstiger 1 000 kr per år betalas tillbaka.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Lagtext 8
2.1 Förslag till lag om skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer 8
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter 9
2.3 Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624) 19
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam 20
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:820) om
skatt på spel 21
2.6 Förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343) 22
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:409) om
skatt på gödselmedel 23
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter 24
2.9 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327) 25
2.10 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137) 27
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m. 28
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. 30
2.13 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 31
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m. 35
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt 36
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt 38
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel 40
2.18 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) 41
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi 43
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1518) om
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting 48
2.21 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 49
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon 50
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:189) om
förhandsbesked i skattefrågor 52
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll m.m. av alkoholvaror,
tobaksvaror och mineraloljeprodukter 53
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:445) om
exportbutiker 54
2.26 Förslag till lag om upphävande av vissa lagar om
lagerskatt på bränslen 56
2.27 Förslag till lag om upphävande av lagen (1994:40) om
tillfällig kompensation för viss energiskatt 57
3 Ärendet och dess beredning 58
4 Justeringar i regelsystemet för exportbutiker 61
5 Skattefrihet för proviantvaror som förstörts genom
olyckshändelse eller force majeure 66
6 Omläggning till effektskatt 68
6.1 Skattebasen 69
6.2 Vem som skall vara skattskyldig 70
6.3 Skattenivå 70
6.4 Betalning av effektskatten 71
6.5 Skattebefrielse vid onormala driftsstopp 71
6.6 Offentlig-finansiella effekter 72
7 Punktskatteverksamhetens organisatoriska inplacering 73
7.1 Bakgrund 73
7.2 Omprövning och överklagande 73
7.3 Överprövning av beslut 75
7.4 Besvärsordningen vid vissa punktskattebeslut 75
7.5 Punktskatterevision 77
7.6 Förhandsbesked 78
8 Trafikbeskattning 79
8.1 Skattelättnad för bilar i miljöklass 1 79
8.2 Vägavgiftens storlek samt nedsättning och
återbetalning av vägavgift 85
8.3 Offentlig-finansiella effekter 88
9 Omläggning av jordbrukets energibeskattning 89
9.1 Begreppet jordbruksnäringen m.m. 89
9.2 Skattelättnaderna på bränslen 93
9.2.1 Bakgrund 93
9.2.2 Valet mellan försäkrans- och
återbetalningssystem 95
9.2.3 Närmare regler för återbetalning av skatt på
bränslen som förbrukats inom jordbruket 96
9.3 Skattelättnaderna på el 98
9.3.1 Elförbrukning 98
9.3.2 Val av system för skatteåterföringen 99
9.3.3 Regler för återbetalning av energiskatten på
el som förbrukats inom jordbruket 102
9.4 Ikraftträdande m.m. 105
9.5 Offentlig-finansiella effekter 105
10 Offentlig-finansiella effekter 106
11 Författningskommentar 107
11.1 Förslaget till lag om skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer 107
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter. 108
11.3 Förslaget till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624) 110
11.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam 111
11.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:820) om
skatt på spel 111
11.6 Förslaget till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343) 111
11.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:409) om
skatt på gödselmedel 112
11.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter 112
11.9 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327) 112
11.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m. 113
11.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. 113
11.12 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 114
11.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import 115
11.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt 116
11.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt 117
11.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel 117
11.17 Förslaget till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738) 117
11.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi 118
11.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1518) om
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting 121
11.20 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 121
11.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon 122
11.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:189) om
förhandsbesked i skattefrågor 122
11.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter 123
11.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:445) om
exportbutiker 123
11.25 Förslaget till lag om upphävande av vissa lagar om
lagerskatt på bränslen 123
11.26 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1994:40) om
tillfällig kompensation för viss energiskatt 123

Bilaga 1 Lagförslagen i promemorian Justeringar i
regelsystemet för exportbutiker 124
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser beträffande
promemorian Justeringar i regelsystemet för
exportbutiker 134
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser beträffande
promemorian Skattefrihet för provianterade varor som
förstörts genom olyckshändelse och force majeure 135
Bilaga 4 Lagförslaget i promemorian Skatt på termisk effekt
vid kärnkraftsreaktorer 136
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser till
Trafikbeskattningsutredningens delbetänkande Bilen,
miljön och säkerheten (SOU 1997:126) och
slutbetänkande Bilen, miljön och säkerheten
(SOU 1999:62) 137
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 138
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 177
Bilaga 8 Lagrådets yttranden 181
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 1999 189
Rättsdatablad 190

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer,
2. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter,
3. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),
4. lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam,
5. lag om ändring i lagen (1972:820) om skatt på spel,
6. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),
7. lag om ändring i lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel,
8. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter,
9. lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),
10. lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137),
11. lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m.,
12. lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister,
13. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
14. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import,
15. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,
16. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
17. lag om ändring i lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel,
18. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
19. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,
20. lag om ändring i lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för
kommuner och landsting,
21. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:438),
22. lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga
fordon,
23. lag om ändring i lagen (1998:189) om förhandsbesked i
skattefrågor,
24. lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter,
25. lag om ändring i lagen (1999:445) om exportbutiker,
26. lag om upphävande av vissa lagar om lagerskatt på bränslen,
27. lag om upphävande av lagen (1994:40) om tillfällig kompensation
för viss energiskatt.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Skatt skall betalas till staten enligt denna lag på den termiska
effekten i en kärnkraftsreaktor. Med termisk effekt avses i denna lag
kärnkraftsreaktorns värmeproduktionsförmåga.

2 § Skatt skall betalas för varje kalendermånad som tillstånd finns att
inneha och driva en kärnkraftsreaktor. Om driftstillståndet har löpt ut
eller återkallats före slutet på en kalendermånad, upphör
skattskyldigheten vid denna tidpunkt.
Skatten utgör för varje kalendermånad 5 514 kronor per megawatt
av den högsta tillåtna termiska effekten i kärnkraftsreaktorn. Om den
högsta tillåtna termiska effekten inte har fastställts, får beskattnings-
myndigheten beräkna effekten efter jämförelse med reaktorer för vilka
sådan effekt har fastställts.

3 § Skattskyldig är den som har tillstånd att inneha och driva en
kärnkraftsreaktor.
Den som är skattskyldig skall vara registrerad hos beskattnings-
myndigheten.

4 § Regler för förfarandet vid beskattningen finns i lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter.

5 § Om en kärnkraftsreaktor har varit ur drift under en
sammanhängande period av mer än 90 kalenderdygn, får avdrag med
181 kronor per megawatt av den termiska effekten göras för det antal
kalenderdygn som överstiger 90.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Genom lagen upphävs
lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från
kärnkraftverk.
2. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förhållanden
som hänför sig till tiden före ikraftträdandet av den nya lagen.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1, 5 och 7 §§, 2 kap. 1, 2, 3, 6, 7,och 8
§§ 3 kap. 6 a och 16 §§, 5 kap. 1 och 5 §§ samt 8 kap. 1, 6, 8 och 9 §§
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §1
Denna lag gäller för skatter och
avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1928:376) om skatt på
lotterivinster, lagen (1941:251)
om särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt,
lagen (1961:372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om tobaksskatt,
lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på spel, lagen
(1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, lagen
(1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol,
bilskrotningslagen (1975:343),
lagen (1977:306) om dryckesskatt,
lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978:144) om skatt på
vissa resor, lagen (1982:691) om
skatt på vissa kassettband, lagen
(1982:1200) om skatt på
videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss
elektrisk kraft, lagen (1983:1053)
om skatt på omsättning av vissa
värdepapper, lagen (1983:1104)
om särskild skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt,
lagen (1984:355) om skatt på
vissa dryckesförpackningar, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:409) om skatt
på gödselmedel, lagen (1984:410)
om skatt på bekämpningsmedel,
lagen (1988:1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om koldioxidskatt,
lagen (1990:587) om svavelskatt,
2 § första stycket 6 lagen
(1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen (1990:662)
om skatt på vissa
premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om lagerskatt på
vissa oljeprodukter, lagen
(1990:1427) om särskild
premieskatt för
grupplivförsäkring, m.m., lagen
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen
(1991:1483) om skatt på
vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt på viss
bensin, lagen (1992:1438) om
dieseloljeskatt och användning av
vissa oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja, lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt, lagen (1994:1776)
om skatt på energi, lagen
(1995:1132) om lagerskatt på
dieselolja för förbrukning i vissa
motordrivna fordon, lagen
(1995:1667) om skatt på
naturgrus, lagen (1999:673) om
skatt på avfall.
2. lagen (1967:340) om
prisreglering på jordbrukets
område, lagen (1974:226) om
prisreglering på fiskets område,
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m.m.,
lagen (1990:616) om införande av
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m.m.,
lagen (1994:1704) om lageravgift
på vissa jordbruksprodukter,
lagen (1982:349) om återvinning
av dryckesförpackningar av
aluminium.
Denna lag gäller för skatter och
avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på spel,
bilskrotningslagen (1975:343),
lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1984:409) om skatt på
gödselmedel, lagen (1984:410) om
skatt på bekämpningsmedel, 2 §
första stycket 6 lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen (1990:1427)
om särskild premieskatt för
grupplivförsäkring, m.m., lagen
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen
(1991:1483) om skatt på
vinstsparande m.m., lagen
(1994:1563) om tobaksskatt, lagen
(1994:1564) om alkoholskatt,
lagen (1994:1776) om skatt på
energi, lagen (1995:1667) om skatt
på naturgrus, lagen (1999:673) om
skatt på avfall, lagen (2000:000)
om skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer.

2. lagen (1982:349) om
återvinning av
dryckesförpackningar av
aluminium, lagen (1994:1704) om
lageravgift på vissa
jordbruksprodukter.
Har i författning som anges i första stycket eller i författning som
utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som
avviker från denna lag gäller dock den bestämmelsen.

5 §2
Den myndighet som i första instans skall besluta om beskattning enligt
denna lag (beskattningsmyndighet) är
1. när det gäller författningarna i
1 § första stycket 1, Skattemyndig-
heten i Gävle,
2. när det gäller lagen
(1974:226) om prisreglering på
fiskets område, fiskeriverket samt
när det gäller övriga författningar i
1 § första stycket 2, statens
Jordbruksverk, med undantag för
de fall då Skattemyndigheten i
Gävle förordnats till
beskattningsmyndighet enligt
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m.m.
1. när det gäller författningarna i
1 § första stycket 1, Riksskatte-
verket,
2. när det gäller författningar i
1 § första stycket 2, Statens
Jordbruksverk.

7 §3
Hos Jordbruksverket eller
Fiskeriverket skall det finnas ett
allmänt ombud som för det
allmännas talan hos
förvaltningsdomstol i mål och
ärenden enligt denna lag i vilka
Jordbruksverket eller
Fiskeriverket är
beskattningsmyndighet.
Hos Statens Jordbruksverk skall
det finnas ett allmänt ombud som
för det allmännas talan hos
förvaltningsdomstol i mål och
ärenden enligt denna lag i vilka
Statens Jordbruksverk är
beskattningsmyndighet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar
det allmänna ombudet och ersättare för denne.

2 kap.
1 §4
Den som är skattskyldig skall
redovisa skatten till beskattnings-
myndigheten genom att lämna
deklaration. Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om
skatt enligt lagen (1984:405) om
stämpelskatt på aktier och lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon.
Den som är skattskyldig skall
redovisa skatten till
beskattningsmyndigheten genom
att lämna deklaration. Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om
lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon.
Om deklarationsskyldighet i visst fall för den som är registrerad som
skattskyldig föreskrivs i 6 § första stycket.

2 §5
Skatteredovisningen i deklarationen skall avse bestämda tidsperioder
(redovisningsperioder).
Första stycket gäller dock inte i
fråga om skatt på lotterivinster,
skatt enligt lagen (1991:1483) om
skatt på vinstsparande m.m. eller
stämpelskatt på aktier och inte
heller för avgifter som tas ut enligt
författningarna i 1 kap 1 § första
stycket 2 i den mån
Jordbruksverket eller
Fiskeriverket meddelar avvikande
bestämmelser.
Första stycket gäller dock inte i
fråga om skatt på lotterivinster,
skatt enligt lagen (1991:1483) om
skatt på vinstsparande m.m. och
inte heller för avgifter som tas ut
enligt författningarna i 1 kap 1 §
första stycket 2 i den mån Statens
Jordbruksverk meddelar
avvikande bestämmelser.
Särskilda bestämmelser gäller för vissa skattskyldiga enligt lagen
(1994:1563) om tobaksskatt, lagen (1994:1564) om alkoholskatt och
lagen (1994:1776) om skatt på energi.

3 §6
För skatt enligt författningarna i
1 kap. 1 § första stycket 1 är
kalendermånad
redovisningsperiod. Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om
skatt enligt lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam,
lagen (1972:820) om skatt på spel,
lagen (1982:691) om skatt på
vissa kassettband, lagen
(1983:1053) om skatt på
omsättning av vissa värdepapper,
lagen (1990:662) om skatt på
vissa premiebetalningar, lagen
(1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel och lagen
(1999:673) om skatt på avfall.
För avgifter enligt
författningarna i 1 kap. 1 § första
stycket 2 är kalendermånad
redovisningsperiod om
Jordbruksverket eller
Fiskeriverket inte föreskriver
något annat.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får för
sådana skattskyldiga som kan
beräknas redovisa skatt med låga
belopp medge att
redovisningsperioden tills vidare
skall vara ett halvt eller ett helt
beskattningsår. Riksskatteverket,
Jordbruksverket eller Fiskeriverket
får meddela föreskrifter om
redovisningsperiod för fall då den
skattskyldige har försatts i
konkurs.
För skatt enligt författningarna i
1 kap. 1 § första stycket 1 är
kalendermånad
redovisningsperiod. Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om
skatt enligt lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam,
lagen (1972:820) om skatt på spel,
lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel
och lagen (1999:673) om skatt på
avfall.

För avgifter enligt
författningarna i 1 kap. 1 § första
stycket 2 är kalendermånad
redovisningsperiod om Statens
Jordbruksverk inte föreskriver
något annat.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får för
sådana skattskyldiga som kan
beräknas redovisa skatt med låga
belopp medge att
redovisningsperioden tills vidare
skall vara ett halvt eller ett helt
beskattningsår. Riksskatteverket
eller Statens Jordbruksverk får
meddela föreskrifter om
redovisningsperiod för fall då den
skattskyldige har försatts i
konkurs.

6 §7
Deklarationen skall för varje redovisningsperiod eller, om
skatteredovisningen inte avser redovisningsperioder, för varje
skattepliktig händelse lämnas till beskattningsmyndigheten. Den som hos
beskattningsmyndigheten är registrerad som skattskyldig skall lämna
deklaration även för redovisningsperioder för vilka han inte har någon
skatt att redovisa.
Deklarationen skall avges på
heder och samvete samt upprättas
på blankett enligt formulär som
fastställs av Riksskatteverket,
Jordbruksverket eller
Fiskeriverket. Efter särskilt
medgivande av Riksskatteverket
eller skattemyndighet som
Riksskatteverket bestämmer får
deklaration avges i form av ett
elektroniskt dokument. En sådan
deklaration får tas emot av
Riksskatteverket för
skattemyndighetens räkning.
Deklarationen skall avges på
heder och samvete samt upprättas
på blankett enligt formulär som
fastställs av Riksskatteverket eller
Statens Jordbruksverk. Efter
särskilt medgivande av
Riksskatteverket eller
skattemyndighet som
Riksskatteverket bestämmer får
deklaration avges i form av ett
elektroniskt dokument. En sådan
deklaration får tas emot av
Riksskatteverket för
skattemyndighetens räkning.
Med ett elektroniskt dokument avses i denna lag en upptagning som
gjorts med hjälp av automatisk databehandling och vars innehåll och
utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.

7 §8
Deklarationen skall ta upp
beskattningsvärde,
beskattningsvikt eller annan grund
som gäller för beräkning av
skatten, skattens bruttobelopp och
yrkade avdrag samt skattens
nettobelopp. Riksskatteverket,
Jordbruksverket eller Fiskeriverket
får föreskriva att grunderna för
skatteberäkningen, bruttobeloppen
och de yrkade avdragen skall delas
upp på särskilda poster.
Riksskatteverket, Jordbruksverket
eller Fiskeriverket får vidare
föreskriva att deklarationen skall
innehålla uppgift om varulager.
I fråga om avgifter enligt
författningarna i 1 kap. 1 § första
stycket 2 får Jordbruksverket eller
Fiskeriverket föreskriva att uppgift
enligt första stycket inte skall tas
upp i deklarationen.
Deklarationen skall ta upp
beskattningsvärde,
beskattningsvikt eller annan grund
som gäller för beräkning av
skatten, skattens bruttobelopp och
yrkade avdrag samt skattens
nettobelopp. Riksskatteverket eller
Statens Jordbruksverk får
föreskriva att grunderna för
skatteberäkningen, bruttobeloppen
och de yrkade avdragen skall delas
upp på särskilda poster.
Riksskatteverket eller Statens
Jordbruksverk får vidare
föreskriva att deklarationen skall
innehålla uppgift om varulager.

I fråga om avgifter enligt
författningarna i 1 kap. 1 § första
stycket 2 får Statens
Jordbruksverk föreskriva att
uppgift enligt första stycket inte
skall tas upp i deklarationen.
Skattens nettobelopp skall i deklarationen avrundas till närmast lägre
hela krontal.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att till deklarationen skall fogas en förteckning med uppgifter
om de varor som omfattas av deklarationen.
De deklarationsskyldiga bör utöver vad deklarationsformuläret
föranleder meddela de upplysningar som kan vara av betydelse för att
skatten skall kunna bestämmas till ett riktigt belopp.

8 §9
Deklarationer som avser skatt
enligt författningarna i 1 kap. 1 §
första stycket 1 skall ha kommit in
till beskattningsmyndigheten
senast den tjugofemte i månaden
efter redovisningsperiodens slut
eller, när skatteredovisningen inte
avser redovisningsperioder, senast
tjugofem dagar efter den
skattepliktiga händelsen.
Deklarationer som avser skatt
enligt lagen (1991:1482) om
lotteriskatt, lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt eller lagen
(1994:1776) om skatt på energi
skall dock ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
den tjugonde i månaden efter
redovisningsperiodens slut.
Särskilda bestämmelser gäller i
fråga om skatt enligt lagen
(1984:351) om totalisatorskatt och
enligt lagen (1984:405) om
stämpelskatt på aktier samt för
vissa skattskyldiga enligt lagen om
tobaksskatt, lagen om alkoholskatt
och lagen om skatt på energi.
I fråga om avgifter enligt
författningarna i 1 kap. 1 § första
stycket 2 bestämmer
Jordbruksverket eller
Fiskeriverket deklarationstiden.
Deklarationer som avser skatt
enligt författningarna i 1 kap. 1 §
första stycket 1 skall ha kommit in
till beskattningsmyndigheten
senast den tjugofemte i månaden
efter redovisningsperiodens slut
eller, när skatteredovisningen inte
avser redovisningsperioder, senast
tjugofem dagar efter den
skattepliktiga händelsen.
Deklarationer som avser skatt
enligt lagen (1991:1482) om
lotteriskatt, lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt eller lagen
(1994:1776) om skatt på energi
skall dock ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
den tjugonde i månaden efter
redovisningsperiodens slut.
Särskilda bestämmelser gäller för
vissa skattskyldiga enligt lagen om
tobaksskatt, lagen om alkoholskatt
och lagen om skatt på energi.

I fråga om avgifter enligt
författningarna i 1 kap. 1 § första
stycket 2 bestämmer Statens
Jordbruksverk deklarationstiden.

3 kap.
6 a §10
Uppgifter som en myndighet
förfogar över och som behövs för
skattekontroll skall på beskatt-
ningsmyndighetens begäran
tillhandahållas denna.
Uppgifter som en myndighet
förfogar över och som behövs för
skattekontroll skall på beskatt-
ningsmyndighetens begäran eller
på begäran av myndighet som
anges i 3 kap. 16 § tillhandahållas
denna.
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger dock inte i fråga om
uppgifter för vilka sekretess gäller till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller
3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) eller en bestämmelse till vilken
hänvisas i någon av de nämnda paragraferna.
Om sekretess gäller för uppgift
enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen och ett utlämnande
skulle medföra synnerligt men för
något enskilt eller allmänt intresse
föreligger uppgiftsskyldighet
endast om regeringen på ansökan
av beskattningsmyndigheten
beslutar att uppgiften skall lämnas
ut.
Om sekretess gäller för uppgift
enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen och ett utlämnande
skulle medföra synnerligt men för
något enskilt eller allmänt intresse
föreligger uppgiftsskyldighet en-
dast om regeringen på ansökan av
beskattningsmyndigheten eller
myndighet som anges i 3 kap. 16 §
beslutar att uppgiften skall lämnas
ut.

16 §11
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
uppgiftsskyldighet enligt 5 § eller
skatterevision enligt 3 kap. i dess
ställe.
Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 3 kap. I förekommande
fall tar verket därmed över den
befogenhet som annars skatte-
myndigheten har.
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Malmö,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Gävle
får fatta beslut om
uppgiftsskyldighet enligt 5 § eller
besluta och genomföra
skatterevision enligt 3 kap. i
Riksskatteverkets ställe.

5 kap.
1 §12
Skatten för varje redovisningsperiod eller, när skatteredovisningen inte
avser redovisningsperioder, varje skattepliktig händelse skall vara
inbetald senast den dag då deklarationen skall ha kommit in enligt 2 kap.
8 § eller, om anstånd har medgetts enligt 2 kap. 9 §, senast den dag då
deklarationen skall lämnas enligt anståndsbeslutet.
För avgift enligt författningarna
i 1 kap. 1 § första stycket 2 får
jordbruksverket eller fiskeriverket
föreskriva att inbetalning skall ske
vid annan tid än som anges i första
stycket.
För avgift enligt författningarna
i 1 kap. 1 § första stycket 2 får
Statens Jordbruksverk föreskriva
att inbetalning skall ske vid annan
tid än som anges i första stycket.
Skatt som har fastställts på annat sätt än enligt 4 kap. 2 § skall betalas
inom den tid som beskattningsmyndigheten bestämmer. I sådana fall kan
beskattningsmyndigheten, om synnerliga skäl föreligger, besluta att
betalningen av skatten får delas upp på flera betalningstillfällen under
högst ett år.

5 §13
Om ett beskattningsbeslut
överklagats, den skattskyldige
begärt omprövning,
Riksskatteverket ansökt om
förhandsbesked enligt lagen
(1998:189) om förhandsbesked i
skattefrågor eller det i andra fall
kan antas att skatten kommer att
sättas ned, kan den skattskyldige
av beskattningsmyndigheten få
anstånd med att betala skatten.
Bestämmelserna i 17 kap. 2, 3, 9
och 11 §§ skattebetalningslagen
(1997:483) gäller då i tillämpliga
delar.
Om ett beskattningsbeslut
överklagats, den skattskyldige
begärt omprövning eller det i
andra fall kan antas att skatten
kommer att sättas ned, kan den
skattskyldige av
beskattningsmyndigheten få
anstånd med att betala skatten.
Bestämmelserna i 17 kap. 2, 3, 9
och 11 §§ skattebetalningslagen
(1997:483) gäller då i tillämpliga
delar.

8 kap.
1 §14
Beskattningsmyndighetens
beskattningsbeslut i en fråga som
kan ha betydelse för beskattningen
samt beslut om anstånd med att
lämna deklaration eller betala
skatt, om uppdelning av
skattebetalning, om återbetalning
av skatt och om att avvisa en
begäran om omprövning av
beskattningsbeslut eller att avvisa
ett överklagande får överklagas
hos länsrätten av den skattskyldige
och, i fråga om skatter och
avgifter enligt 1 kap. 1 § första
stycket 1, av Riksskatteverket
samt, i övriga fall, av det allmänna
ombudet.
Beskattningsmyndighetens
beskattningsbeslut i en fråga som
kan ha betydelse för beskattningen
samt beslut om anstånd med att
lämna deklaration eller betala
skatt, om uppdelning av
skattebetalning, om återbetalning
av skatt och om att avvisa en
begäran om omprövning av
beskattningsbeslut eller att avvisa
ett överklagande får överklagas
hos länsrätten av den skattskyldige
och, i fråga om avgifter enligt 1
kap. 1 § första stycket 2, av det
allmänna ombudet.
Beslut om skatterevision och föreläggande av vite får inte överklagas.
Skattemyndighetens övriga
beslut enligt denna lag överklagas
hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte
överklagas.
Riksskatteverkets övriga beslut
enligt denna lag får inte
överklagas.

6 §15
Överklagande av
Riksskatteverket eller det allmänna
ombudet skall vara skriftligt och
ha kommit in inom tidsfrist som
enligt 4 kap. gäller för beslut om
omprövning på initiativ av
beskattnings-myndigheten eller
efter sådan tid men inom två
månader från den dag det
överklagade beslutet meddelades.
Överklagande av det allmänna
ombudet skall vara skriftligt och
ha kommit in inom tidsfrist som
enligt 4 kap. gäller för beslut om
omprövning på initiativ av
beskattningsmyndigheten eller
efter sådan tid men inom två
månader från den dag det
överklagade beslutet meddelades.
Överklagas ett omprövningsbeslut som avser efterbeskattning och
yrkas ändring till den skattskyldiges nackdel, skall överklagandet ha
kommit in inom två månader från den dag beslutet meddelades.
Om Riksskatteverket eller det
allmänna ombudet har överklagat
ett beskattningsbeslut, skall därav
föranledd talan om särskild avgift
föras samtidigt.
Om det allmänna ombudet har
överklagat ett beskattningsbeslut,
skall därav föranledd talan om
särskild avgift föras samtidigt.

8 §16
Ett beslut av länsrätten om
utdömande av vite får överklagas
hos kammarrätten av den som har
förpliktats utge vitet och av
Riksskatteverket eller det allmänna
ombudet.
Ett beslut av länsrätten om
utdömande av vite får överklagas
hos kammarrätten av den som har
förpliktats utge vitet och av det
allmänna ombudet.
Överklagande av länsrättens beslut om anstånd med att lämna
deklaration eller betala skatt får prövas av kammarrätten endast om den
har meddelat prövningstillstånd.
9 §17
Bestämmelserna i 6 kap. 10, 13,
14 samt 17 24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga
delar för mål enligt denna lag. Vad
som i taxeringslagen sägs om
Riksskatteverket skall i tillämpliga
fall gälla det allmänna ombudet. I
fråga om skatter och avgifter
enligt 1 kap. 1 § första stycket 1
gäller dessutom 6 kap. 11, 12, 15
och 16 §§ taxeringslagen i
tillämpliga delar.
Bestämmelserna i 6 kap. 10, 13,
14 samt 17 24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga
delar för mål enligt denna lag. Vad
som i taxeringslagen sägs om
Riksskatteverket skall i tillämpliga
fall gälla det allmänna ombudet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Om Skattemyndigheten i Gävle har meddelat ett beslut före
ikraftträdandet och beslutet har överklagats, skall Riksskatteverket föra
det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. Om Skattemyndigheten i Gävle före ikraftträdandet har fattat ett
beslut som avses i den äldre lydelsen av 8 kap. 1 § sista stycket första
meningen får beslutet överklagas hos Riksskatteverket.
4. Lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall
fortfarande tillämpas beträffande skatter och avgifter enligt de upphävda
lagar som anges i den äldre lydelsen av 1 kap. 1 § första stycket 1.

2.3 Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624)
Härigenom föreskrivs att 6, 24 och 29 §§ kupongskattelagen
(1970:624) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Ärende om kupongskatt prövas
av Skattemyndigheten i Gävle.
Riksskatteverket leder och har det
övergripande ansvaret för
skatteförvaltningens verksamhet
enligt denna lag.
Ärende om kupongskatt prövas
av Riksskatteverket.

24 §2
För kontroll av kupongskatten
kan beskattningsmyndigheten eller
Riksskatteverket meddela beslut
om skatterevision hos aktiebolag.
Därvid gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i taxeringslagen
(1990:324) om taxeringsrevision.
För kontroll av kupongskatten
kan Riksskatteverket meddela
beslut om skatterevision hos
aktiebolag. Därvid gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i
taxerings-lagen (1990:324) om
taxeringsrevision.

29 §3
Beslut av beskattningsmyndighet
eller skattemyndighet enligt denna
lag utom i fråga om vite får
överklagas hos länsrätten av,
förutom den som beslutet rör,
Riksskatteverket. Överklagandet
skall ha kommit in inom två
månader från den dag då
klaganden fick del av beslutet.
Beskattningsmyndighetens
beslut enligt 22 § första stycket
eller 24 § får inte överklagas.
Beslut av Riksskatteverket eller
skattemyndighet enligt denna lag
utom i fråga om vite får
överklagas hos länsrätten av den
som beslutet rör. Överklagandet
skall ha kommit in inom två
månader från den dag då
klaganden fick del av beslutet.

Riksskatteverkets beslut enligt
22 § första stycket eller 24 § får
inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Om Skattemyndigheten i
Gävle har meddelat ett beslut före ikraftträdandet och beslutet har
överklagats, skall Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam
Härigenom föreskrivs att 10 och 32 §§ lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 §1
Delägare i enkelt bolag är
skattskyldig i förhållande till sin
andel i bolaget. Efter ansökan av
samtliga delägare kan
beskattningsmyndigheten besluta,
att den av delägarna som dessa
föreslår tills vidare skall anses
som ensam skattskyldig för
bolagets hela skattepliktiga
verksamhet.
Delägare i enkelt bolag är
skattskyldig i förhållande till sin
andel i bolaget.
I fråga om kommanditbolag eller annat handelsbolag är bolaget
skattskyldigt. I fråga om europeisk ekonomisk intressegruppering är
grupperingen skattskyldig. Har skattskyldig avlidit, är dödsboet
skattskyldigt. Har skattskyldig försatts i konkurs, är konkursboet
skattskyldigt.

32 §2
Beslut enligt 10 § första stycket
eller 24 § andra eller tredje stycket
får överklagas hos
Riksskatteverket. Riksskatteverkets
beslut får inte överklagas. Beslut
enligt 9 a § får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Beslut enligt 24 § andra eller
tredje stycket får inte överklagas.
Beslut enligt 9 a § får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Om Skattemyndigheten i
Gävle före ikraftträdandet har fattat ett beslut som avses i den äldre
lydelsen av 10 § första stycket eller 24 § andra eller tredje stycket får
beslutet överklagas hos Riksskatteverket.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:820) om
skatt på spel
Härigenom föreskrivs att 5 och 22 §§ lagen (1972:820) om skatt på
spel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §1
Delägare i enkelt bolag är
skattskyldig i förhållande till sin
andel i bolaget. Efter ansökan av
samtliga delägare kan
beskattningsmyndigheten besluta
att den delägare som dessa
föreslår skall anses som ensam
skattskyldig för bolagets hela
skattepliktiga verksamhet.
Delägare i enkelt bolag är
skattskyldig i förhållande till sin
andel i bolaget
I fråga om kommanditbolag eller annat handelsbolag är bolaget
skattskyldigt. I fråga om europeisk ekonomisk intressegruppering är
grupperingen skattskyldig. Har skattskyldig avlidit, är dödsboet
skattskyldigt. Har skattskyldig försatts i konkurs, är konkursboet
skattskyldigt.

22 §2
Beslut av
beskattningsmyndigheten enligt 5
§ första stycket eller 11 § får
överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte
överklagas.
Beslut av
beskattningsmyndigheten enligt 11
§ får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Om Skattemyndigheten i
Gävle före ikraftträdandet har fattat ett beslut som avses i den äldre
lydelsen av 5 § första stycket eller 11 § får beslutet överklagas hos
Riksskatteverket.

2.6 Förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343)
Härigenom föreskrivs att i 3 § skatteregisterlagen (1980:343)1 orden
Skattemyndigheten i Gävle skall bytas ut mot Riksskatteverket .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:409) om
skatt på gödselmedel
Härigenom föreskrivs att 8 d och 9 §§ lagen (1984:409) om skatt på
gödselmedel1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 d §2
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
föreläggande enligt 8 b § eller
revision enligt 8 c § i dess ställe.

Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 8 b och 8 c §§. I
förekommande fall tar verket
därmed över den befogenhet som
annars skattemyndigheten har.
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Malmö,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Gävle
får fatta beslut om föreläggande
enligt 8 b § eller besluta och
genomföra revision enligt 8 c § i
beskattningsmyndighetens ställe.

9 §3
Beslut enligt 8 b och 8 c §§ får inte överklagas. Övriga beslut enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Riksskatteverket får överklaga
beslut som avses i första stycket
andra meningen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Riksskatteverket för det
allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Om Skattemyndigheten i
Gävle har meddelat ett beslut före ikraftträdandet och beslutet har
överklagats, skall Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
Härigenom föreskrivs att i 1 § första stycket 1 lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter1 orden
Skattemyndigheten i Gävle skall bytas ut mot Riksskatteverket .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.9 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327)
Härigenom föreskrivs i fråga om fordonsskattelagen (1988:327)
dels att 14 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 14 b och 14 c §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
För en personbil som hör
hemma i en kommun som anges i
bilaga 2 till denna lag skall
fordonsskatt betalas enligt bilaga 1
endast till den del fordonsskatten
för år räknat överstiger 384
kronor.
För en personbil som hör
hemma i en kommun som anges i
bilaga 2 till denna lag skall
fordonsskatt betalas endast till den
del fordonsskatten, efter avräkning
enligt 14 b eller 14 c §, för år
räknat överstiger 384 kronor.
En personbil anses höra hemma i den kommun där den skattskyldige
har sin adress enligt bilregistret vid den tidpunkt som anges i 16 § första
eller andra stycket eller vid ingången av den tid som anges i 16 § tredje
stycket. Saknas sådan adress gäller i stället den adress som borde vara
antecknad i bilregistret.
Första stycket tillämpas endast i samband med att fordonsskatt skall
betalas enligt vad som i övrigt gäller enligt denna lag.

14 b §
Om skatteplikt inträder för
första gången under år 2000 för
1. en sådan personbil eller buss
som har en tjänstevikt av högst
2 470 kilogram, eller
2. en sådan lastbil som har en
tjänstevikt av högst 1 275
kilogram
och som uppfyller kraven för
miljöklass 1 enligt 2 a §
bilavgaslagen (1986:1386), skall
ett belopp om 3 500 kronor
avräknas från fordonsskatten. Om
skatteplikt inträder för första
gången under år 2001 skall i
motsvarande fall ett belopp om
1 500 kronor avräknas.
Belopp som avses i första
stycket avräknas efter hand vid
påförandet av fordonsskatt, dock
längst till och med den 31
december 2005.

14 c §
Om skatteplikt inträder för
första gången under år 2001 för
1. en sådan personbil eller buss
som har en tjänstevikt
överstigande 2 470 kilogram men
en högsta totalvikt om 3 500
kilogram, eller
2. en sådan lastbil som har en
tjänstevikt överstigande 1 275
kilogram men en högsta totalvikt
om 3 500 kilogram
och som uppfyller kraven för
miljöklass 1 enligt 2 a §
bilavgaslagen (1986:1386), skall
ett belopp om 3 500 kronor
avräknas från fordonsskatten. Om
skatteplikt inträder för första
gången under år 2002 skall i
motsvarande fall ett belopp om
1 500 kronor avräknas.
Belopp som avses i första
stycket avräknas efter hand vid
påförandet av fordonsskatt, dock
längst till och med den 31
december 2006.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Bestämmelserna i 14 b § tillämpas på bilar som blir skattepliktiga
första gången från och med den 1 januari 2000. För dessa bilar
återbetalas erlagd fordonsskatt för perioden den 1 januari 30 juni 2000
till den som är skattskyldig när lagen träder i kraft, med avdrag för
belopp som under denna period återbetalats på grund av avställning och
avregistrering. Understiger återbetalningsbeloppet 100 kronor skall ingen
återbetalning ske.

2.10 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137)
Härigenom föreskrivs att i 3 § första stycket 10 tullregisterlagen
(1990:137)1 orden Skattemyndigheten i Gävle skall bytas ut mot
Riksskatteverket .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m.
dels att i 6-9 och 11 §§1 orden Skattemyndigheten i Gävle skall
bytas ut mot Riksskatteverket ,
dels att 4, 12 och 13 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §2
Ärenden om skatt enligt denna
lag prövas av Skattemyndigheten i
Gävle.
Riksskatteverket leder och har
det övergripande ansvaret för
skatteförvaltningens verksamhet
enligt denna lag.
Ärenden om skatt enligt denna
lag prövas av Riksskatteverket.

12 §3
För kontroll beträffande skatten
kan skattemyndigheten eller
Riksskatteverket meddela beslut
om skatterevision hos banken.
Därvid gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i taxeringslagen
(1990:324) om taxeringsrevision.
För kontroll beträffande skatten
kan Riksskatteverket meddela
beslut om skatterevision hos
banken. Därvid gäller i tillämpliga
delar bestämmelserna i
taxeringslagen (1990:324) om
taxeringsrevision.

13 §4
Skattemyndighetens beslut enligt
denna lag får överklagas hos
länsrätten av den skattskyldige,
banken eller Riksskatteverket.
Beslut om skatterevision enligt 12
§ får dock inte överklagas.
Riksskatteverkets beslut enligt
denna lag får överklagas hos
länsrätten av den skattskyldige och
banken. Beslut om skatterevision
enligt 12 § får dock inte
överklagas.
Överklagandet skall ha kommit in inom två månader från den dag då
klaganden fick del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Om Skattemyndigheten i
Gävle har meddelat ett beslut före ikraftträdandet och beslutet har
överklagats, skall Riksskatteverket föra det allmännas talan vid allmän
förvaltningsdomstol.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.
dels att 11 §1 skall upphöra att gälla,
dels att i 10 och 23 §§2 orden Skattemyndigheten i Gävle skall bytas
ut mot Riksskatteverket ,
dels att 21 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

21 §3
Den skattskyldige, den som är
redovisningsskyldig enligt 14 §
och Riksskatteverket får överklaga
beslut av beskattningsmyndigheten
enligt denna lag hos länsrätten.
Den skattskyldige och den som
är redovisningsskyldig enligt 14 §
får överklaga beslut av
beskattningsmyndigheten enligt
denna lag hos länsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Om Skattemyndigheten i
Gävle har meddelat ett beslut före ikraftträdandet och beslutet har
överklagats, skall Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.

2.13 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att i 3 kap. 26 a §, 12 kap. 1 a § samt 19 kap. 1 och 6 §§1 orden
Skattemyndigheten i Gävle skall bytas ut mot Riksskatteverket ,
dels att 5 kap. 9 §, 12 kap. 2 § och 20 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
9 §2
En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en
omsättning utomlands, om
1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,
2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en
speditör eller fraktförare,
3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet
och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,
4. varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för
bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan
omsättning som anges i 1 § tredje stycket,
4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i
2 b § för försäljning ombord och avser sådana livsmedel eller
livsmedelstillsatser som anges i livsmedelslagen (1971:511), dock inte
punktskattepliktiga varor,
5. varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för
konsumtion ombord,
6. varan levereras för
försäljning eller försäljs i en sådan
butik som avses i lagen (1999:445)
om exportbutiker,
6. det är fråga om en leverans
av varor av de slag som avses i 3
§ lagen (1999:445) om
exportbutiker och varorna är
avsedda för försäljning i en sådan
butik,
6 a. det är fråga om en sådan
försäljning som avses i 1 § andra
stycket lagen om exportbutiker,
7. varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är införd i
exportvagnförteckning,
8. varan levereras för en sådan utländsk företagares räkning som inte är
skattskyldig för omsättningen och leveransen görs inom ramen för ett
garantiåtagande som företagaren gjort, eller
9. varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller
stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG-land, under förutsättning
att
a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och
b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till en plats
utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under
vilken leveransen av varan gjordes.
Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt
i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands
endast om
1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som normalt utgör
en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter avdrag för skatt
enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och
2. säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in
varan eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning
eller liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.
En leverans av varor till fartyg på linjer mellan Sverige och Norge eller
mellan Sverige och Åland skall anses som en omsättning utomlands
endast om leveransen begränsas på det sätt som anges för proviantering i
5 och 6 §§ lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg.
En leverans som avses i första stycket 4 av punktskattepliktiga varor
skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen uppfyller
de villkor som gäller för proviantering i 7 9 §§ lagen om proviantering
av fartyg och luftfartyg.
En försäljning som avses i
första stycket 6 skall anses som en
omsättning utomlands endast om
försäljningen uppfyller de villkor
som gäller enligt 3 § lagen om
exportbutiker.

12 kap.
2 §3
Skattemyndigheten i Gävle
prövar frågor om
betalningsskyldighet enligt 3 kap.
26 b §, om godkännande av
upplagshavare och av
skatteupplag enligt 9 c kap. 7 §
eller om återkallelse av sådant
godkännande enligt 9 c kap. 8 §
andra stycket, om återbetalning
enligt 10 kap. 1-8 §§ och om
betalningsskyldighet och
avräkning enligt 19 kap. 7 §. I
fråga om återbetalning enligt 10
kap. 9-13 §§ tillämpas 1 § första
stycket.
Riksskatteverket prövar frågor
om betalningsskyldighet enligt 3
kap. 26 b §, om återbetalning
enligt 10 kap. 1-8 §§ och om
betalningsskyldighet och
avräkning enligt 19 kap. 7 §. I
fråga om återbetalning enligt 10
kap. 9-13 §§ tillämpas 1 § första
stycket.
Frågor om gruppregistrering enligt 6 a kap. 4 § eller om ändring eller
avregistrering enligt 6 a kap. 5 § prövas av skattemyndigheten i den
region som, i fråga om grupphuvudmannen, är beslutande myndighet
enligt 2 kap. 1-3 eller 5 § skattebetalningslagen (1997:483).
Bestämmelserna om beslutande myndighet i 2 kap. 1-3 och 5 §§
skattebetalningslagen är tillämpliga även i de fall den skattskyldige skall
redovisa mervärdesskatt i en självdeklaration.

20 kap.
1 §4
Vid överklagande av beslut enligt denna lag, med undantag för
överklagande enligt andra stycket, gäller bestämmelserna i 22 kap.
skattebetalningslagen (1997:483).
Beslut som Skattemyndigheten i
Gävle har fattat om
betalningsskyldighet enligt 3 kap.
26 b §, om godkännande enligt 9 c
kap. 7 § eller om återkallelse av
sådant godkännande enligt 9 c
kap. 8 § andra stycket, i ärende
som rör återbetalning enligt 10
kap. 1 8 §§ och om
betalningsskyldighet och
avräkning enligt 19 kap. 7 § får
överklagas hos Länsrätten i
Dalarnas län. Beslut som en
skattemyndighet fattat om
gruppregistrering enligt 6 a kap. 4
§, om ändring eller avregistrering
enligt 6 a kap. 5 § eller om
innehållet i en faktura eller
jämförlig handling enligt 11 kap. 5
§ fjärde stycket får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Beslut om avräkning får
överklagas särskilt på den grunden
att avräkningsbeslutet i sig är
felaktigt men i övrigt endast i
samband med överklagande av
beslut om betalningsskyldighet.
Ett överklagande enligt detta
stycke skall ha kommit in inom två
månader från den dag klaganden
fick del av beslutet.
Beslut som Riksskatteverket har
fattat om betalningsskyldighet
enligt 3 kap. 26 b §, i ärende som
rör återbetalning enligt 10 kap. 1
8 §§ och om betalningsskyldighet
och avräkning enligt 19 kap. 7 §
får överklagas hos Länsrätten i
Dalarnas län. Beslut som en
skattemyndighet fattat om
gruppregistrering enligt 6 a kap. 4
§, om ändring eller avregistrering
enligt 6 a kap. 5 § eller om
innehållet i en faktura eller
jämförlig handling enligt 11 kap. 5
§ fjärde stycket får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Beslut om avräkning får
överklagas särskilt på den grunden
att avräkningsbeslutet i sig är
felaktigt men i övrigt endast i
samband med överklagande av
beslut om betalningsskyldighet.
Ett överklagande enligt detta
stycke skall ha kommit in inom två
månader från den dag klaganden
fick del av beslutet.
Ett beslut enligt 9 c kap. 7 §
eller 8 § andra stycket eller 6 a
kap. 4 eller 5 § får även överklagas
av Riksskatteverket. Om en
enskild part överklagar ett sådant
beslut förs det allmännas talan av
Riksskatteverket.
Ett beslut enligt 6 a kap. 4 eller
5 § får även överklagas av
Riksskatteverket. Om en enskild
part överklagar ett sådant beslut
förs det allmännas talan av
Riksskatteverket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Om Skattemyndigheten i Gävle har meddelat ett beslut före
ikraftträdandet och beslutet har överklagats, skall Riksskatteverket föra
det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. Den äldre lydelsen av 5 kap. 9 § gäller fortfarande i fråga om
förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §1
Frihet från mervärdesskatt vid import skall medges för
1. varor som levereras till fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik för
sådana ändamål som medför att skatt inte skall tas ut enligt 5 kap. 9 §
första stycket 4, 4 a och 5 mervärdesskattelagen (1994:200), och
2. varor som levereras för
försäljning i en sådan butik som
avses i lagen (1999:445) om
exportbutiker.
2. varor av de slag som avses i 3
§ lagen (1999:445) om
exportbutiker och som levereras
för försäljning i sådan butik.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1563) om tobaksskatt
dels att 4, 31 c och 35 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 b §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Cigaretter får inte
tillhandahållas för försäljning
annat än i originalförpackning
försedd med särskild märkning
med uppgift om
detaljhandelspriset.
Cigaretter får inte
tillhandahållas för försäljning
annat än i originalförpackning
försedd med särskild märkning
med uppgift om
detaljhandelspriset. Detta gäller
dock inte cigaretter som
upplagshavare tillhandahåller för
försäljning i exportbutik enligt
lagen (1999:445) om
exportbutiker.

9 b §
Skattskyldighet enligt 9 § första
stycket 7 föreligger inte för varor
som förvärvats skattefritt enligt
31 e § och som förstörts genom
olyckshändelse eller force
majeure.

31 c §1
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
föreläggande enligt 31 a § eller
revision enligt 31 b § i dess ställe.

Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 31 a och 31 b §§. I
förekommande fall tar verket
därmed över den befogenhet som
annars skattemyndigheten har.
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Malmö,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Gävle
får fatta beslut om föreläggande
enligt 31 a § eller besluta och
genomföra revision enligt 31 b § i
beskattningsmyndighetens ställe.

35 §2
Beslut enligt 31 a och 31 b §§
får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige, sökanden, säljare
som avses i 5 § och
Riksskatteverket.
Om en skattskyldig, sökande
eller säljare som avses i 5 §
överklagar beslut enligt denna lag,
förs det allmännas talan av
Riksskatteverket.
Beslut enligt 31 a och 31 b §§
får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige, sökanden och
säljare som avses i 5 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Om Skattemyndigheten i Gävle har meddelat ett beslut före
ikraftträdandet och beslutet har överklagats, skall Riksskatteverket föra
det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. De nya bestämmelserna i 9 b § gäller inte för förhållanden som
hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1564) om alkoholskatt
dels att 31 c § och 35 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 b §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 b §
Skattskyldighet enligt 8 § första
stycket 8 föreligger inte för varor
som förvärvats skattefritt enligt
31 f § och som förstörts genom
olyckshändelse eller force
majeure.

31 c §1
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
föreläggande enligt 31 a § eller
revision enligt 31 b § i dess ställe.
Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 31 a och 31 b §§. I
förekommande fall tar verket
därmed över den befogenhet som
annars skattemyndigheten har.
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Malmö,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Gävle
får fatta beslut om föreläggande
enligt 31 a § eller besluta och
genomföra revision enligt 31 b § i
beskattningsmyndighetens ställe.
35 §2
Beslut enligt 31 a och 31 b §§
får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige, sökanden och
Riksskatteverket.
Om en skattskyldig eller
sökande överklagar beslut enligt
första stycket, förs det allmännas
talan av Riksskatteverket.
Beslut enligt 31 a och 31 b §§
får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige och sökanden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Om Skattemyndigheten i Gävle har meddelat ett beslut före
ikraftträdandet och beslutet har överklagats, skall Riksskatteverket föra
det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. De nya bestämmelserna i 8 b § gäller inte för förhållanden som
hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1565) om beskattning av
viss privatinförsel1
dels att i 4 §2 orden Skattemyndigheten i Gävle skall bytas ut mot
Riksskatteverket ,
dels att 17 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

17 §3
Beslut enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Riksskatteverket får överklaga
beslut enligt denna lag.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Överklagas beslut enligt denna
lag av annan än Riksskatteverket
förs det allmännas talan av
beskattningsmyndigheten.

Riksskatteverket får från
beskattningsmyndigheten ta över
uppgiften att i allmän
förvaltningsdomstol föra det
allmännas talan i visst ärende
eller viss grupp av ärenden.
Riksskatteverket för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Beslut enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

Riksskatteverket för det
allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Beslut som meddelats av
Tullverket enligt denna lag får
överklagas av Riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Om Skattemyndigheten i
Gävle har meddelat ett beslut före ikraftträdandet och har beslutet
överklagats, skall Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.

2.18 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 1 a och 4 §§ samt 12 kap. 8 §
alkohollagen (1994:1738) skall ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
1 a §1
För tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna för marknadsföring i
4 kap. 8 11 och 13 §§ finns särskilda regler i marknadsföringslagen
(1995:450). Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i 4 kap. 8
11 §§ gentemot den som har serveringstillstånd får, i fråga om
marknadsföring på serveringsställen, utövas också av kommunen. För
kommunens tillsyn gäller inte 4 kap. 12 §.
Beskattningsmyndigheten
(Skattemyndigheten i Gävle)
utövar tillsyn över efterlevnaden
av bestämmelserna i 4 kap. 5 §.
Beskattningsmyndigheten får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att utöva tillsyn i dess
ställe.
Riksskatteverket utövar tillsyn
över efterlevnaden av
bestämmelserna i 4 kap. 5 §.
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Malmö,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Gävle
får utöva tillsyn i verkets ställe.

4 §2
Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna
tillträde till driftsställe med tillhörande lokaler och tillhandahålla
handlingar som rör verksamheten samt utan ersättning hjälpa till vid
tillsynen, lämna varuprover som behövs och redovisa uppgifter om
verksamhetens omfattning och utveckling.
Vad som sägs i första stycket
gäller även i förhållande mellan
den som är berättigad att bedriva
partihandel enligt 4 kap. 1 § första
stycket och skattemyndighet som
anges i 1 a § andra stycket.
Vad som sägs i första stycket
gäller även i förhållande mellan
den som är berättigad att bedriva
partihandel enligt 4 kap. 1 § första
stycket och myndighet som anges i
1 a § andra stycket.

12 kap.
8 §3
Nuvarande lydelse

Uppgifter i registret får lämnas ut på medium för automatisk
databehandling för de ändamål och i den utsträckning som anges nedan
till följande mottagare

Mottagare

Polismyndighet

Skattemyndighet
och Tullverket
Uppgifter

Uppgift om
misstanke om brott
enligt denna lag

Uppgift om
verksamhet som
omfattas av denna lag
Ändamål

Utredning och
lagföring

Beskattning eller
påförande av tull

Föreslagen lydelse

Uppgifter i registret får lämnas ut på medium för automatisk
databehandling för de ändamål och i den utsträckning som anges nedan
till följande mottagare

Mottagare

Polismyndighet

Skattemyndighet,
Riksskatteverket och
Tullverket
Uppgifter

Uppgift om
misstanke om brott
enligt denna lag

Uppgift om
verksamhet som
omfattas av denna lag
Ändamål

Utredning och
lagföring

Beskattning eller
påförande av tull

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1776) om skatt på energi
dels att 7 kap. 4 §, 9 kap. 2, 5, 9 och 15 §§ samt 12 kap. 1 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 11 kap. 12 och
13 §§, samt närmast före 11 kap. 12 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
4 §
Avdrag får, i den mån avdrag
inte har gjorts enligt 1 3 §§, göras
även för energiskatten samt för
hälften av koldioxidskatten på
bränsle, dock inte bensin, råtallolja
eller bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b, som förbrukats
för annat ändamål än drift av
motordrivna fordon vid till-
verkningsprocessen i industriell
verksamhet eller för växthus-
uppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling.
Avdrag får, i den mån avdrag
inte har gjorts enligt 1 3 §§, göras
även för energiskatten samt för
hälften av koldioxidskatten på
bränsle, dock inte bensin, råtallolja
eller bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b, som förbrukats
för annat ändamål än drift av
motordrivna fordon vid till-
verkningsprocessen i industriell
verksamhet eller i yrkesmässig
jord-, skogs- eller vattenbruks-
verksamhet.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även på råtallolja, dock att
avdrag får göras för energiskatt med ett belopp som motsvarar den
energiskatt och hälften av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 a.
Avdrag enligt första eller andra stycket får göras även för skatt på
bränsle som sålts för förbrukning för växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling.
Bestämmelserna i första stycket gäller även sådan oljeprodukt som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b och som förbrukats vid tillverknings-
processen i gruvindustriell verksamhet för drift av andra motordrivna
fordon än personbilar, lastbilar och bussar.
Har bränsle sålts för förbrukning till någon som meddelats ett beslut
om preliminär skattesats enligt 9 kap. 9 b § får avdrag enligt tredje
stycket göras enligt den lägre koldioxidskattesats eller, beträffande
råtallolja, energiskattesats som följer av beslutet.

9 kap.
2 §
Om någon som inte är
skattskyldig har förbrukat bränsle,
dock inte bensin, råtallolja eller
bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b, för annat
ändamål än drift av motordrivna
fordon vid tillverkningsprocessen i
industriell verksamhet, medger
beskattningsmyndigheten efter
ansökan återbetalning av energi-
skatten och hälften av koldioxid-
skatten på bränslet.
Om någon som inte är
skattskyldig har förbrukat bränsle,
dock inte bensin, råtallolja eller
bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b, för annat
ändamål än drift av motordrivna
fordon vid tillverkningsprocessen i
industriell verksamhet, i annan
yrkesmässig jordbruksverksamhet
än växthusuppvärmning vid växt-
husodling eller i yrkesmässig
skogs- eller vattenbruks-
verksamhet, medger beskattnings-
myndigheten efter ansökan
återbetalning av energiskatten och
hälften av koldioxidskatten på
bränslet.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även på råtallolja, dock att
återbetalning medges av energiskatt till ett belopp som motsvarar den
energiskatt och hälften av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 a.
Har beslut om preliminär skattesats meddelats enligt 9 kap. 9 b § får
återbetalning enligt första eller andra stycket medges enligt den lägre
koldioxidskattesats eller, beträffande råtallolja, energiskattesats som
följer av beslutet.

5 §
Om värme har levererats för
tillverkningsprocessen i industriell
verksamhet eller för växthus-
uppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling, medger beskatt-
ningsmyndigheten efter ansökan
av den som framställt värmen
återbetalning av
Om värme har levererats för
tillverkningsprocessen i industriell
verksamhet eller för yrkesmässig
jord-, skogs- eller vattenbruks-
verksamhet, medger beskattnings-
myndigheten efter ansökan av den
som framställt värmen åter-
betalning av
1. energiskatten på elektrisk kraft, och
2. energiskatten och hälften av koldioxidskatten på bränsle, dock inte
bensin, råtallolja eller bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b,
som förbrukats vid framställning av värmen.
Bestämmelserna i första stycket 2 tillämpas även på råtallolja, dock att
återbetalning av energiskatt medges till ett belopp som motsvarar den
energiskatt och hälften av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 a.
Har beslut om preliminär skattesats meddelats enligt 9 kap. 9 b §
medges återbetalning enligt den lägre koldioxidskattesats eller,
beträffande råtallolja, energiskattesats som följer av beslutet.

9 §
Utöver möjligheterna till avdrag
enligt 7 kap. 4 §, inköp mot
försäkran enligt 8 kap. 3 a § eller
återbetalning enligt 9 kap. 2 §
gäller följande. Har bränsle, dock
inte bensin eller bränsle som avses
i 2 kap. 1 § första stycket 3 b,
förbrukats vid tillverknings-
processen i industriell verksamhet
eller för växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling,
medger beskattningsmyndigheten
efter ansökan nedsättning av
koldioxidskatten eller, beträffande
råtallolja, energiskatten för den del
av skatten som överstiger 0,8
procent av de framställda
produkternas försäljningsvärde.
Nedsättning medges med sådant
belopp att den överskjutande
skattebelastningen inte överstiger
24 procent av det överskjutande
skattebeloppet för bränslet.
Nedsättning får dock inte medges
för skatt på bränsle som förbrukats
för drift av motordrivna fordon.
Bestämmelserna i första stycket
gäller även mottagare av
värmeleveranser om värmen har
använts vid tillverkningsprocessen
i industriell verksamhet eller för
växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling. I
sådana fall avses med bränsle det
bränsle som förbrukats för
framställning av värmen.
Utöver möjligheterna till avdrag
enligt 7 kap. 4 §, inköp mot
försäkran enligt 8 kap. 3 a § eller
återbetalning enligt 9 kap. 2 §
gäller följande. Har bränsle, dock
inte bensin eller bränsle som avses
i 2 kap. 1 § första stycket 3 b,
förbrukats vid tillverknings-
processen i industriell verksamhet
eller i yrkesmässig jord-, skogs-
eller vattenbruksverksamhet,
medger beskattningsmyndigheten
efter ansökan nedsättning av
koldioxidskatten eller, beträffande
råtallolja, energiskatten för den del
av skatten som överstiger 0,8
procent av de framställda
produkternas försäljningsvärde.
Nedsättning medges med sådant
belopp att den överskjutande
skattebelastningen inte överstiger
24 procent av det överskjutande
skattebeloppet för bränslet.
Nedsättning får dock inte medges
för skatt på bränsle som förbrukats
för drift av motordrivna fordon.
Bestämmelserna i första stycket
gäller även mottagare av
värmeleveranser om värmen har
använts vid tillverkningsprocessen
i industriell verksamhet eller i
yrkesmässig jord-, skogs- eller
vattenbruksverksamhet. I sådana
fall avses med bränsle det bränsle
som förbrukats för framställning
av värmen.
Vid beräkning av nedsättning enligt första eller andra stycket får den
koldioxidskatt som är hänförlig till följande bränslen dock inte sättas ned
mer än att den motsvarar minst
a) 160 kr per kubikmeter
dieselbrännolja (KN-nr 2710 00
69) eller fotogen (KN-nr 2710 00
51 eller 2710 00 55),
b) 125 kr per kubikmeter
eldningsolja (KN-nr 2710 00 74
2710 00 78), och
a) 160 kronor per kubikmeter
dieselbrännolja (KN-nr 2710 00
69) eller fotogen (KN-nr 2710 00
51 eller 2710 00 55),
b) 125 kronor per kubikmeter
eldningsolja (KN-nr 2710 00 74
2710 00 78), och
c) 320 kronor per 1 000 kilogram gasol som förbrukats för drift av
stationära motorer.
Vad som i tredje stycket föreskrivs om dieselbrännolja, fotogen,
eldningsolja och gasol tillämpas även på bränsle för vilket motsvarande
skatt skall betalas enligt 2 kap. 3 och 4 §§.
Ansökan om nedsättning enligt första eller andra stycket skall omfatta
en period om ett kalenderår och skall lämnas in till beskattnings-
myndigheten senast inom ett år efter kalenderårets utgång.

15 §
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
föreläggande enligt 13 § eller
revision enligt 14 § i dess ställe.

Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 13 och 14 §§. I före-
kommande fall tar verket därmed
över den befogenhet som annars
skattemyndigheten har.
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Malmö,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Gävle
får fatta beslut om föreläggande
enligt 13 § eller besluta och
genomföra revision enligt 14 § i
beskattningsmyndighetens ställe.

11 kap.

Återbetalning av energiskatt
m.m.

12 §
Om elektrisk kraft har för-
brukats i annan yrkesmässig jord-
bruksverksamhet än vid växthus-
odling eller i yrkesmässig skogs-
eller vattenbruksverksamhet,
beslutar beskattningsmyndigheten
efter ansökan om återbetalning av
energiskatten på den elektriska
kraften.
Ansökan om återbetalning skall
omfatta perioden den 1 juli den 30
juni (årsperiod). Om sökanden
beräknas förbruka elektrisk kraft i
större omfattning, får dock be-
skattningsmyndigheten medge att
ansökan görs per kalenderkvartal.
Ett sådant beslut får återkallas om
sökanden begär det eller för-
utsättningar för medgivande inte
finns.
Rätt till återbetalning föreligger
endast för den del av skatte-
beloppet som överstiger 1 000
kronor per årsperiod.
Ansökan om återbetalning av
energiskatt skall lämnas in till
beskattningsmyndigheten inom ett
år efter utgången av årsperioden
respektive kalenderkvartalet.

13 §
I fråga om återbetalning av
energiskatt enligt 12 § gäller
bestämmelserna i 9 kap. 12 15 §§.

12 kap.
1 §
Beslut enligt 9 kap. 13 och
14 §§ får inte överklagas. Övriga
beslut enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol av den skattskyldige,
sökanden och Riksskatteverket.
Beslut enligt 9 kap. 13 och
14 §§ får inte överklagas. Övriga
beslut enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol av den
skattskyldige och sökanden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Om Skattemyndigheten i Gävle har meddelat ett beslut före ikraft-
trädandet och beslutet har överklagats, skall Riksskatteverket föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. De äldre lydelserna av 7 kap. 4 §, 9 kap. 2, 5 och 9 §§ gäller fort-
farande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1518) om
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1518) om
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting
dels att i 8 §1 orden Skattemyndigheten i Gävle skall bytas ut mot
Riksskatteverket ,
dels att 9 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
Skattemyndighetens eller
Riksskatteverkets beslut enligt
denna lag får överklagas hos
regeringen.
Riksskatteverkets beslut enligt
denna lag får överklagas hos
regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.21 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 4 § och 10 kap. 32 §1
skattebetalningslagen (1997:483) orden Skattemyndigheten i Gävle
och skattemyndigheten skall bytas ut mot Riksskatteverket ,

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Om Skattemyndigheten i
Gävle har meddelat ett beslut före ikraftträdandet och har beslutet
överklagats, skall Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.

2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1997:1137) om vägavgift för
vissa tunga fordon
dels att 11 och 17 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

11 §
För motorfordon eller ledad motorfordonskombination med högst tre
axlar tas vägavgiften ut med 6 314 kronor per år, 631 kronor per månad,
168 kronor per vecka och 50 kronor per dag. För motorfordon eller ledad
motorfordonskombination med fyra eller flera axlar tas vägavgiften ut
med 10 524 kronor per år, 1 052 kronor per månad, 277 kronor per vecka
och 50 kronor per dag.
För svenskt fordon med draganordning bestäms vägavgiften efter det
största möjliga antalet axlar och den högsta totalvikten som
fordonskombinationen kan ha.

För fordon registrerade i
Grekland skall vägavgiften tas ut
med 50 procent av belopp som
anges i första stycket, under
förutsättning att vägavgiftsbevis
köps före den 1 juli 2002.

17 §
Vägavgift skall betalas tillbaka om
1. avgiftsplikt upphör för ett fordon under tid för vilken vägavgift har
betalats, eller
2. ett fordons beskaffenhet ändras så att vägavgift skall tas ut med
annat belopp.
En förutsättning för återbetalning är att vägavgiftsbeviset ges in till
beskattningsmyndigheten före utgången av den period för vilken avgiften
har betalats.
I fall som avses i första stycket 1
återbetalas överskjutande belopp
till den som var avgiftsskyldig när
avgiftsplikten upphörde.
Vägavgiften betalas tillbaka med
ett belopp som motsvarar den del
av avgiften som belöper på antalet
återstående hela månader för vilka
avgift har betalats, räknat från det
att vägavgiftsbeviset kom in till
beskattningsmyndigheten. Från det
belopp som skall återbetalas dras
en avgift på 210 kronor.
I fall som avses i första stycket 1
återbetalas överskjutande belopp
till den som var avgiftsskyldig när
avgiftsplikten upphörde.
Vägavgiften betalas tillbaka med
ett belopp som motsvarar den del
av avgiften som belöper på antalet
återstående hela månader för vilka
avgift har betalats, räknat från det
att avgiftsplikten upphörde. Från
det belopp som skall återbetalas
dras en avgift på 210 kronor.
I fall som avses i första stycket 2 återbetalas överskjutande belopp till
den som var avgiftsskyldig när registreringsbesiktning skedde.
Återbetalning skall ske med ett belopp som motsvarar den del av avgiften
som belöper på antalet återstående hela månader för vilka avgift har
betalats, räknat från den dag registreringsbesiktning skedde.

17 a §
Har avgiftsplikten upphört
innan avgiften är betald eller har
ett fordons beskaffenhet ändrats så
att vägavgift skall tas ut med annat
belopp får avgiften sättas ned.
Beslut enligt första stycket fattas
genom automatisk databehandling
på grundval av uppgifter i
bilregistret, i enlighet med vad
som anges i 17 § tredje och fjärde
styckena.
Om avgiften sätts ned på grund
av att avgiftsplikten har upphört
skall samma avgift tas ut som
enligt 17 § tredje stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Vid återbetalning enligt 17 § tillämpas bestämmelsen i dess äldre
lydelse om avgiftsplikten upphört eller fordonets beskaffenhet ändrats
före ikraftträdandet.
3. Bestämmelsen i 17 a § tillämpas inte när avgiftsplikt upphört eller
fordonets beskaffenhet ändrats före ikraftträdandet.

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:189) om
förhandsbesked i skattefrågor
Härigenom föreskrivs att 1 och 10 §§ lagen (1998:189) om
förhandsbesked i skattefrågor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag gäller förhandsbesked om
1. skatt eller avgift som avses i 1 kap. 1 § första stycket taxeringslagen
(1990:324),
2. skatt som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter,
3. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200), och
4. taxering enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
Förhandsbesked lämnas av
Skatterättsnämnden efter ansökan
av en enskild eller
Riksskatteverket.
Förhandsbesked lämnas av
Skatterättsnämnden efter ansökan
av en enskild. Förhandsbesked
enligt första stycket 1, 3 och 4
lämnas även efter ansökan av
Riksskatteverket.

10 §
Riksskatteverkets ansökan rörande en fråga som avses i 1 § första
stycket 1 eller 4 skall ha kommit in till Skatterättsnämnden före utgången
av året efter taxeringsåret.
Riksskatteverkets ansökan
rörande en fråga som avses i 1 §
första stycket 2 eller 3 skall ha
kommit in till Skatterättsnämnden
före utgången av andra året efter
utgången av det kalenderår under
vilket redovisningsperioden har
gått ut eller, om
skatteredovisningen inte avser
redovisningsperioder, den
skattepliktiga händelsen har
inträffat.
Riksskatteverkets ansökan
rörande en fråga som avses i 1 §
första stycket 3 skall ha kommit in
till Skatterättsnämnden före
utgången av andra året efter
utgången av det kalenderår under
vilket redovisningsperioden har
gått ut eller, om
skatteredovisningen inte avser
redovisningsperioder, den
skattepliktiga händelsen har
inträffat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Vid begäran om
förhandsbesked i en fråga där skattemyndigheten fattat beslut före
ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll m.m. av alkoholvaror,
tobaksvaror och mineraloljeprodukter
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § lagen (1998:506) om
punktskattekontroll m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och
mineraloljeprodukter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 kap.
1 §
En särskild avgift (transporttillägg) skall påföras en avsändande
upplagshavare om
1. ledsagardokument eller bevis om ställd säkerhet inte följer med
transporten i den utsträckning som följer av 1 kap. 6 §, eller
2. säkerhet inte ställts för transporten i den utsträckning som följer av
1 kap. 6 §.
Transporttillägg skall påföras en skattskyldig om
1. anmälningsskyldighet eller
skyldighet att ställa säkerhet som
följer av 17 § lagen (1994:1563)
om tobaksskatt, 16 § lagen
(1994:1564) om alkoholskatt eller
4 kap. 1 § fjärde stycket lagen
(1994:1776) om skatt på energi
inte iakttagits, eller
1. anmälningsskyldighet eller
skyldighet att ställa säkerhet som
följer av 17 § lagen (1994:1563)
om tobaksskatt, 16 § lagen
(1994:1564) om alkoholskatt eller
4 kap. 11 § lagen (1994:1776) om
skatt på energi inte iakttagits, eller
2. säkerhet enligt 16 § lagen om tobaksskatt, 15 § lagen om
alkoholskatt eller 4 kap. 10 § lagen om skatt på energi inte ställts på
föreskrivet sätt.
Transporttillägget är tjugo procent av de punktskatter som belöper på
eller kan antas belöpa på de varor för vilka bestämmelserna i första och
andra styckena inte iakttagits.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:445) om
exportbutiker
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1999:445) om
exportbutiker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Regeringen får bevilja flygplatshållare tillstånd att inrätta exportbutik
på flygplats.
I en exportbutik får obeskattade
gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §,
säljas till flygpassagerare som
reser till en plats utanför EG:s
skatteområde. Annan försäljning
får inte ske i en exportbutik.
Verksamheten i en exportbutik
skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen
(1994:1563) om tobaksskatt och
lagen (1994:1564) om
alkoholskatt. Exportbutiken skall
vara ett godkänt skatteupplag
enligt dessa lagar.
I en exportbutik får obeskattade
gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §,
säljas till flygpassagerare som
reser till en plats utanför EG:s
skatteområde.

Om alkohol- och tobaksvaror
skall säljas i en exportbutik skall
verksamheten bedrivas av en
godkänd upplagshavare enligt
lagen (1994:1563) om tobaksskatt
och lagen (1994:1564) om
alkoholskatt. Exportbutiken skall i
sådana fall vara ett godkänt
skatteupplag enligt dessa lagar.

3 §
Försäljningen får endast avse
följande varor och i angivna fall
följande kvantiteter av dessa varor
till varje resande:
Försäljning av obeskattade
gemenskapsvaror till
flygpassagerare som reser till en
plats utanför EG:s skatteområde
får endast avse följande varor och i
angivna fall följande kvantiteter av
dessa varor till varje resande:
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,
två liter vin,
två liter starköl, och
3. parfym, luktvatten och andra kosmetiska preparat samt choklad- och
konfektyrvaror och andra tobaksvaror än sådana som anges ovan.
Till den som avreser med bestämmelseort i Norge får försäljning inte
ske till större mängder än vad resande får införa tullfritt till det landet.
Vid tillämpning av första stycket förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22
volymprocent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte
22 volymprocent, samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent,
cigarill: cigarrer med en högsta vikt av 3 gram per styck.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2.26 Förslag till lag om upphävande av vissa lagar om
lagerskatt på bränslen
Härigenom föreskrivs att följande lagar skall upphöra att gälla vid
utgången av juni 2000, nämligen
1. lagen (1990:1087) om lagerskatt på vissa oljeprodukter,
2. lagen (1992:1439) om lagerskatt på dieselolja,
3. lagen (1992:1479) om lagerskatt på viss bensin,
4. lagen (1995:1132) om lagerskatt på dieselolja för förbrukning i
vissa motordrivna fordon.

De upphävda lagarna gäller fortfarande i fråga om förhållanden som
hänför sig till tiden före den 1 juli 2000.

2.27 Förslag till lag om upphävande av lagen (1994:40)
om tillfällig kompensation för viss energiskatt
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:40) om tillfällig kompensation
för viss energiskatt skall upphöra att gälla vid utgången av juni 2000.

Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förhållanden som
hänför sig till tiden före den 1 juli 2000.

3 Ärendet och dess beredning
Exportbutiker och proviantering
Den 1 juli 1999 upphörde möjligheterna till skattefri försäljning i
exportbutiker till den som reser inom EU. I samband därmed trädde en
ny lag om exportbutiker i kraft, lagen (1999:445) om exportbutiker.
SAS Trading har i skrivelser till Finansdepartementet påpekat att den
nya lagstiftningen inte gör det möjligt att organisera
exportbutiksverksamheten på ett från kommersiell synpunkt effektivt sätt
(dnr Fi1999/2467 och Fi1999/2503). Med anledning härav beslutade
regeringen den 23 september 1999 att det inom Regeringskansliet skulle
tillsättas en arbetsgrupp med uppgift att se över reglerna om
exportbutiker.
Arbetsgruppen redovisade den 27 januari 2000 promemorian
Justeringar i regelsystemet för exportbutiker. Promemorians lagförslag
finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr
Fi2000/268).
Sveriges Skeppshandlarförbund och Margell Shipping Service har i
skrivelser till Finansdepartementet påpekat att Finlands regler om
beskattning av svinn avseende varor som provianterats skattefritt är
liberalare än de svenska (dnr Fi1999/4315 och Fi1999/4038). I
skrivelserna framförs att detta utgör en konkurrensnackdel för den
svenska skeppshandeln. Med anledning härav har en promemoria
utarbetats inom Finansdepartementet. Promemorians lagförslag stämmer
överens med regeringens. Promemorian har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr
Fi1999/4315 och Fi1999/4038).
Regeringen avser nu att ta upp promemoriornas förslag.
Skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer
Enligt lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från
kärnkraftverk tas skatt i dag ut med 2,7 öre per kilowattimme på el
producerad i kärnkraftverk. I budgetpropositionen för år 2000 aviserade
regeringen att skatten bör omformas från den nuvarande rörliga skatten
som baseras på elproduktionen till en fast skatt som baseras på den
termiska effekten i kärnkraftsreaktorerna.
Finansdepartementet har tidigare i en promemoria Skatt på termisk
effekt vid kärnkraftsreaktorer 1997-07-01 (dnr Fi97/2150) lagt fram ett
förslag till hur en kärnkraftsskatt som tas ut efter termisk effekt skulle
kunna utformas. Promemorian, som har remitterats, finns tillgänglig i
Finansdepartementet. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. De
remissinstanser som har yttrat sig över promemorian är Riksskatteverket,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Statens kärnkraftsinspektion,
Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Sydkraft AB
och Vattenfall AB.
En konsult har i februari 2000 på Regeringskansliets uppdrag utrett
vilka effekter som uppkommer vid en övergång till en effektskatt.
Rapporten Utredning om effekter för kärnkraftsföretag vid övergång till
effektskatt (dnr N2000/1412) finns tillgänglig i Näringsdepartementet.
Punktskatteverksamhetens organisatoriska inplacering i skatteförvaltningen
Finansdepartementet lämnade den 9 december 1998 i uppdrag till
Statskontoret att utreda frågan om punktskatteverksamhetens
organisatoriska inplacering i skatteförvaltningen. I rapporten
Punktskatteorganisationen inom skatteförvaltningen (1999:19) har
Statskontoret lämnat förslag till en förändrad punktskatteorganisation.
Statskontorets rapport finns tillgänglig i Finansdepartementet, dnr
Fi1998/3344. Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2000 i
enlighet med vad Statskontoret föreslagit att punktskatteverksamheten
från och med den 1 juli 2000 organisatoriskt skall hänföras till
Riksskatteverket (prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 3). Riksdagen beslöt i
enlighet med regeringens förslag, bet. 1999/200:SkU1 och rskr.
1999/2000:63. I propositionen lämnas förslag på de lagändringar som
föranleds av Riksdagens beslut om en förändrad organisation.
Utformningen av lagförslagen har skett i samråd med Riksskatteverket.
Riksskatteverket har i rapporten Bättre riskanalyser för att förhindra
angrepp mot system för indirekta skatter m.m. bl.a. föreslagit att
punktskatterevisorernas befogenheter inte bör vara kopplade till ett
uppdrag från beskattningsmyndigheten. Rapporten finns tillgänglig i
Finansdepartementet, dnr Fi 1998/3480. Regeringen avser nu ta upp
förslaget. Utformningen av lagförslagen har skett i samråd med
Riksskatteverket.
Trafikbeskattning
Trafikbeskattningsutredningen (dnr Fi1999/2011), som har haft i uppdrag
att se över den samlade vägtrafikbeskattningen, föreslog i sitt
slutbetänkande Bilen, miljön och säkerheten (SOU 1999:62) att ett
ekonomiskt incitament bör införas för vissa miljövänliga bilar.
Utredningen har dock inte lämnat något författningsförslag. Betänkandet
har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi1999/2011). En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 5.
Efter det att Trafikbeskattningsutredningen överlämnat sitt
slutbetänkande i maj 1999 beslutade Riksdagen att en skattelättnad för
bilar som i förtid uppfyller de strängaste framtida avgaskraven i
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/69/EG av den 17 juni 1999
om avgifter på tunga godsfordon för användning av vissa infrastrukturer,
miljöklass 1 i svensk lagstiftning, skall införas i trafikbeskattningen för
att ersätta den tidigare gällande femåriga befrielsen från fordonsskatt.
Regeringen har därefter under hösten 1999 bedömt att ett sådant
lättnadsbelopp för bilar i miljöklass 1 skall uppgå till 3 500 kronor och
sänkas till 1 500 kronor när de framtida avgaskraven i miljöklass 2 blir
obligatoriska (prop. 1999/2000:1, volym 1, sid. 208). Vidare har det
bedömts att en sådan skattelättnad skall införas under år 2000, om bilen
inte överstiger en viss vikt. För övriga bilar har det bedömts att en
skattelättnad skall införas först under år 2001 med 3 500 kronor, till dess
att kraven i miljöklass 2 blir obligatoriska, och därefter med 1 500
kronor. Riksdagen har anslutet sig till regeringens bedömning (bet.
1999/2000:FiU1 sid. 176). Regeringen lämnar nu förslag på den närmare
utformningen av en sådan skattelättnad.
Riksskatteverket, Svenska Åkeriförbundet och Lantbrukarnas
Riksförbund har i skrivelser (dnr Fi1999/1429, Fi1999/722, Fi97/3717
och Fi98/792) påpekat att det förekommer vissa problem vid
administrationen av vägavgiften. Riksskatteverket har föreslagit att det
införs en möjlighet till nedsättning av obetald vägavgift och att
återbetalning av överskjutande skatt sker från den tidpunkt när
avgiftsplikten upphörde och inte från tidpunkten när vägavgiftsbeviset
kom in till beskattningsmyndigheten. Dessa frågor har även behandlats i
samband med fastställandet av en handlingsplan för åkerinäringen.
Handlingsplanen har utarbetats i samarbete mellan
Näringsdepartementet, Finansdepartementet, Justitiedepartementet,
Svenska Åkeriförbundet, Transportarbetarförbundet och
Bilarbetsgivarnas Riksförbund. Regeringen beslöt den 17 februari 2000
att anta handlingsplanen. Mot denna bakgrund föreslås därför vissa
ändringar i vägavgiftslagen.
Omläggning av jordbrukets energibeskattning
Jordbrukets energiförbrukning beskattas i dag på samma sätt som annan
energiförbrukning inom den s.k. övrigsektorn. Det innebär att full energi-
och koldioxidskatt tas ut på fossilbränsleanvändningen och att energiskatt
tas ut på elförbrukningen efter den generella skattesatsen, dvs. med 10,6
öre per kWh i vissa kommuner i norra och mellersta Sverige och med
16,2 öre per kWh i övriga landet.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 hänvisat till tidigare
uttalanden om att jordbruket skall ges villkor som är likvärdiga med
andra näringars och har aviserat att jordbruket från den 1 juli 2000 skall
ges samma reduktion av energi- och koldioxidskatterna som industrin
och växthusnäringen har för närvarande (prop. 1999/2000:1, volym 1,
sid. 208). Riksdagen har anslutit sig till regeringens bedömning (bet.
1999/2000:FiU1 sid. 176). Jordbruket skall således få tillämpa samma
skattereduceringar som finns för industrins och växthusnäringens för-
brukning av el och bränslen för uppvärmning och drift av stationära
motorer, dvs. att ingen energiskatt tas ut och att koldioxidskatten på
bränslen sätts till hälften av den generella nivån.
Lagstiftningsfrågor i anledning av att jordbruksnäringen skall ges
samma energiskattemässiga behandling som tillverkningsindustrin och
växthusnäringen har behandlats i en departementspromemoria, som har
remissbehandlats. Yttrande över promemorian har lämnats av
Riksskatteverket, Energimyndigheten, Sveriges Lantbruksuniversitet,
Jordbruksverket, Fiskeriverket, Skogsstyrelsen, Sveriges Elleverantörer,
Svenska Kraftverksföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund,
Riksförbundet Svenska Lantmännen, Trädgårdsnäringens Riksförbund,
Svenska Petroleum Institutet, Grönsaksodlarnas Riksförbund, Vatten-
brukarnas Riksförbund samt Matfiskodlarnas Producentorganisation.
Närings- och teknikutvecklingsverket, Naturvårdsverket och Sveriges
Industriförbund har beretts tillfälle, men har avstått från att yttra sig över
promemorian. En sammanställning över remissyttrandena finns
tillgänglig i Finansdepartementet, dnr Fi1999/4872. Härutöver har
Statistiska centralbyrån (SCB) under hand beretts tillfälle att lämna
synpunkter på promemorian. Regeringen avser nu att ta upp
promemorians förslag.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 9 mars 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 6. Den 16 mars beslutade
regeringen att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i
bilaga 7.
Lagrådets yttranden finns i bilaga 8. Regeringens lagförslag har
utformats i enlighet med vad Lagrådet förordat. Lagrådet har dock ansett
att vissa rättsliga och principiella frågor bör övervägas ytterligare. Vi
återkommer till detta och Lagrådets övriga synpunkter i det följande. I
förhållande till lagrådsremissen har också gjorts vissa ändringar i
lagtexten av redaktionell karaktär.
De förslag som inte remitterats är av sådan lagteknisk enkel
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
4 Justeringar i regelsystemet för exportbutiker
Regeringens förslag: I exportbutikerna skall andra beskattade varor
än alkoholdrycker få säljas till EU-resenärer. Genom ett förtydligande
klargörs att kravet att verksamheten i en exportbutik skall bedrivas av
en godkänd upplagshavare enligt lagen om tobaksskatt och lagen om
alkoholskatt, endast gäller i fall alkohol- eller tobaksvaror säljs i
butiken. Det är endast i sådana fall butiken skall vara ett godkänt
skatteupplag enligt dessa lagar.
Leveranser av varor som ingår i exportbutikssortiment skall kunna
ske mervärdesskattefritt till exportbutiken även om varorna senare
skall säljas med mervärdesskatt till EU-resenärer.

Promemorians förslag: Alternativ 1 stämmer överens med
regeringens förslag. I promemorian presenteras två alternativa förslag till
förbättringar. Enligt alternativ 2 slopas kravet att en exportbutik skall
vara skatteupplag samtidigt som förbudet mot att sälja beskattade varor
till EU-resenärer upphävs. Genom ett förtydligande klargörs att kravet att
verksamheten i en exportbutik skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen om tobaksskatt och lagen om alkoholskatt,
endast gäller i fall alkohol- eller tobaksvaror säljs i butiken. Vidare
föreslås att leveranser till exportbutiker skall ske med mervärdesskatt.
Remissinstanserna: Alkoholinspektionen, Luftfartsverket, Inflight
Service, Kristianstad Airport, SAAB (Linköpings Flygplats), SAS
Trading, Stockholm Skavsta Airport, Västerås Flygplats, Växjö Flygplats
och Örebro läns Flygplats förordar alternativ 1 i promemorian.
Riksskatteverket tillstyrker alternativ 2 och anser att alternativ 1 inte bör
läggas till grund för lagstiftning. Luftfartsverket, Inflight Service, SAAB,
SAS Trading, Västerås Flygplats, Växjö Flygplats och Örebro läns
Flygplats anser att de kvantitativa begränsningarna för skattefri
försäljning av alkohol- och tobaksvaror till tredjelandsresenärer skall
slopas och att samtliga lagändringar skall ges retroaktiv verkan från den
1 juli 1999.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1999 upphörde
möjligheterna till skattefri försäljning i exportbutiker till den som reser
inom EU. I samband därmed trädde en ny lag om exportbutiker i kraft,
lagen (1999:445) om exportbutiker. Exportbutikerna reglerades tidigare
genom bestämmelser i tullagstiftningen. En av nyheterna i lagen om
exportbutiker är att verksamheten skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt och lagen
(1994:1564) om alkoholskatt och att butiken skall vara ett godkänt
skatteupplag enligt dessa lagar. Syftet med dessa krav var att dels skapa
goda kontrollmöjligheter, dels möjliggöra för den som bedriver
verksamheten att ta emot och lagra varor skattefritt (se prop. 1998/99:86,
s. 66-69).
I en exportbutik får obeskattade gemenskapsvaror säljas till
flygpassagerare som reser till en plats utanför EG:s skatteområde. Annan
försäljning får inte ske. Det är alltså förbjudet att i en exportbutik sälja
beskattade varor till EU-resenärer. Det varusortiment som får säljas i
exportbutikerna, det s.k. exportbutikssortimentet, är begränsat till
alkoholvaror, tobaksvaror, parfym m.m., choklad och konfektyrvaror.
När det gäller alkohol och tobaksvaror är försäljningen dessutom
begränsad till följande kvantiteter för varje resande: 200 cigaretter eller
100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram röktobak eller en
proportionell blandning av dessa tobaksvaror, en liter spritdryck eller två
liter starkvin, två liter vin och två liter starköl. Till den som reser till
Norge får försäljning inte ske till större mängder än vad som tullfritt får
föras in till Norge.
Det bör inledningsvis framhållas att det nuvarande regelsystemet för
exportbutiker är uppbyggt efter i stort sett samma mönster som det
regelsystem som gällde före taxfreeförsäljningens avskaffande. En
avgörande skillnad, som dock inte har med själva regelsystemet att göra,
är att det numera endast är tredjelandsresenärer som har rätt att handla
skattefritt. Detta gör att man i dag vid försäljning av varor som ingår i
exportbutikssortimentet måste skilja på försäljning som är skattefri och
försäljning som skall beskattas. Det är därför inte förvånande att
aktörerna anser att dagens system är mer komplicerat.
Regeringen delar dock bedömningen i promemorian att kravet på att en
exportbutik skall vara godkänd som skatteupplag och förbudet mot att i
butiken sälja beskattade varor till EU-resenärer skapat problem för de
näringsidkare som driver exportbutiker. Kravet på att exportbutiken skall
vara godkänd som skatteupplag och nämnda försäljningsförbud har lett
till att beskattade och obeskattade varor inte kan bjudas ut till försäljning
i samma butik, vilket gör det svårt för näringsidkarna att organisera
verksamheten på ett från kommersiell synpunkt effektivt sätt. Det bör
påpekas att dessa problem inte aktualiseras vad gäller alkoholvaror
eftersom beskattade alkoholvaror endast får säljas av Systembolaget, se 3
kap. 2 § andra stycket och 5 kap. 2 § alkohollagen (1994:1738). Däremot
hindrar nuvarande ordning att både beskattade och obeskattade
tobaksvaror bjuds ut till försäljning i samma butik. Problemet gäller även
övriga exportbutiksvaror, dvs. choklad- och konfektyrvaror, parfymer
m.m. Beskattad choklad kan t.ex. inte tillhandahållas i samma butik som
obeskattade alkoholvaror. Detsamma gäller självfallet varor som inte
ingår i exportbutikssortimentet.
Även om problemen inte är alltför allvarliga går det inte att bortse från
att det nuvarande regelsystemet i vissa avseenden gör det svårt för
exportbutiksinnehavarna att bedriva verksamheten på ett från
kommersiell synpunkt effektivt sätt. Detta gäller särskilt de
butiksinnehavare som önskar sälja beskattade varor till EU-resenärer.
Regeringen anser därför att det finns skäl att föreslå ändringar i
nuvarande regelsystem.
När det gäller kravet på att en exportbutik skall vara godkänd som
skatteupplag och förbudet mot att i butiken sälja beskattade varor till EU-
resenärer lämnas i promemorian två alternativa förslag till förbättringar. I
alternativ 1 föreslås det bli tillåtet att i exportbutikerna sälja beskattade
varor till EU-resenärer. Butikerna skall dock precis som i dag vara
godkända som skatteupplag. Enligt alternativ 2 slopas kravet att en
exportbutik skall vara skatteupplag. Den som bedriver verksamheten
skall dock i likhet med dagens regler vara godkänd som upplagshavare.
Beskattade varor skall få säljas till EU-resenärer.
Nästan samtliga remissinstanser förordar alternativ 1. Riksskatteverket,
som förordar alternativ 2, anser dock att alternativ 1 är tveksamt i
förhållande till EG-rätten på området. Verket framhåller dock att EG-
rätten på området inte är helt klar men att det kan vara oförenligt med
rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler
för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning
av sådana varor (EGT L 076, 23.3.1992 s. 1, Celex 392L0012), det s.k.
cirkulationsdirektivet, att bedriva detaljhandelsförsäljning i ett
skatteupplag.
Beträffande Riksskatteverkets invändning bör det påpekas att
nuvarande ordning föreskriver att försäljningen skall ske i skatteupplag.
Lagstiftaren har alltså redan godtagit att detaljhandelsförsäljning får ske i
skatteupplag som är exportbutiker. Alternativ 1 innebär därför inget nytt i
förhållande till nuvarande ordning vad gäller frågan om
detaljhandelsförsäljning bör få ske i skatteupplag.
Det finns inga regler för exportbutiker på gemenskapsnivå. Däremot
finns det regler om skatteupplag i cirkulationsdirektivet. En lagstiftning
enligt alternativ 1 skulle leda till att beskattade varor förvaras i upplagen.
Enligt cirkulationsdirektivet skall upplagshavares lagring m.m. av
obeskattade varor äga rum i ett godkänt skatteupplag. Skatteupplag skall
godkännas enligt de villkor som gäller i respektive medlemsstat. Syftet
med skatteupplagsinstitutet är självfallet att möjliggöra lagring av
obeskattade alkohol- och tobaksvaror. Det synes inte finnas något direkt
hinder enligt cirkulationsdirektivet mot att tillåta att varor som inte
omfattas av direktivet lagras i skatteupplag. Detta är dock ingen given
tolkning utan rättsläget får, som Riksskatteverket påpekat, betraktas som
oklart.
Av de varor som ingår i exportbutikssortimentet är det endast alkohol-
och tobaksvaror som omfattas av cirkulationsdirektivets regler om
skatteupplag. Att tillåta försäljning av beskattade varor i exportbutikerna
kommer dock inte att leda till att både beskattade och obeskattade
alkohol- och tobaksvaror kommer att förvaras i butikerna. Eftersom
butikerna även i fortsättningen skall vara skatteupplag kan varorna
förvaras punktskattefritt i butiken fram till försäljningstillfället, då det
avgörs om försäljningen skall beskattas eller inte. Ett annat sätt att
uttrycka detta är att varorna blir skattepliktiga först när de lämnar
upplaget. Det uppkommer alltså ingen risk för att beskattade och
obeskattade alkohol- och tobaksvaror sammanblandas.
Det som sker om exportbutikerna får sälja beskattade varor till EU-
resenärer är alltså att obeskattade alkohol- och tobaksvaror kommer att
förvaras i ett skatteupplag tillsammans med andra varor. Eftersom dessa
andra varor helt saknar koppling till lagarna om skatt på alkohol och
tobak finns det inget som direkt talar för att en sådan ordning skulle
försvåra kontrollen av de alkohol- och tobaksvaror som förvaras i
upplaget.
Mot bakgrund av ovan angivna förhållanden anser regeringen att
alternativ 1 kan läggas till grund för ändringar i regelsystemet för
exportbutiker. Fråga uppkommer då om alternativ 1 är att föredra framför
alternativ 2.
Enligt alternativ 2 skall butikerna inte längre vara skatteupplag. Den
som bedriver verksamheten skall även i fortsättningen vara godkänd som
upplagshavare. Exportbutiksinnehavarna förutsätts ha ett skatteupplag i
anslutning till butiken eller någon annanstans. Det innebär att
skyldigheten att betala punktskatt kommer att inträda när varorna tas in i
butiken. Avdrag kan sedan yrkas för de varor som säljs till
tredjelandsresenärer. En avgörande skillnad mellan alternativ 2 och
dagens system är att skattskyldigheten och avdragsrätten skulle inträda
vid olika tidpunkter. Skattskyldigheten inträder när varan flyttas från
upplaget till butiken men rätt till avdrag föreligger först när varan
levereras till en tredjelandsresenär. Butiksinnehavaren behöver dock
betala skatten först i och med att den skall deklareras. Eftersom han är
upplagshavare innebär det att varor som flyttas från upplaget till butiken
en månad skall redovisas och betalas den tjugonde i månaden efter.
Skatten på de varor som under redovisningsperioden har sålts till
tredjelandsresenärer får dras av i deklarationen. Det kan naturligtvis
tänkas att varor inte säljs under samma redovisningsperiod som de
flyttats från upplaget till butiken. Avdrag för skatt på sådana varor kan
dock medges för senare redovisningsperioder, givetvis under
förutsättning att de sålts till tredjelandsresenärer under den period som
avdraget avser. Överstiger avdragen för en redovisningsperiod skattens
bruttobelopp för perioden, skall det överskjutande beloppet återbetalas.
Det som sagts i föregående stycke innebär att butiksinnehavaren kan
komma att få ligga ute med punktskatt för varor som i slutändan inte
skall beskattas. Alternativ 2 kan därför till skillnad från alternativ 1 leda
till att exportbutiksinnehavarna drabbas av likviditetspåfrestningar. Det
synes vidare vara en onödig omgång att först ta ut skatt på samtliga varor
för att sedan medge avdrag för de varor som säljs till
tredjelandsresenärer. Enligt alternativ 1 kan varorna förvaras i obeskattat
skick fram till försäljningstillfället då det avgörs om skatt skall betalas
för varorna. Från administrativa och redovisningsmässiga utgångspunkter
framstår därför alternativ 1 som enklare än alternativ 2. Med hänsyn till
det nu sagda föredrar regeringen alternativ 1 framför alternativ 2. Vi
föreslår därför att det i exportbutikerna, som även i fortsättningen skall
vara skatteupplag, skall bli tillåtet att sälja andra beskattade varor än
alkoholdrycker till EU-resenärer.
Varor som ingår i exportbutikssortimentet kan enligt nuvarande
lagstiftning levereras mervärdesskattefritt till exportbutikerna. Denna
skattefrihet gäller dock endast om varorna är avsedda för försäljning till
tredjelandsresenärer. Skattefriheten är alltså kopplad till att det i
exportbutikerna inte får förekomma annan försäljning än försäljning av
obeskattade gemenskapsvaror till tredjelandsresenärer. Förslagen ovan
innebär att denna begränsning slopas. Det kommer alltså bli tillåtet att i
exportbutikerna sälja beskattade varor till EU-resenärer. En
exportbutiksinnehavare som vill sälja både beskattade och obeskattade
varor kommer då, om nuvarande regler för mervärdesskatten behålls, att i
exportbutiken behöva ha två lager av varje varukategori, nämligen ett
lager som levererats mervärdesskattefritt för försäljning till
tredjelandsresenärer och ett lager som levererats med mervärdesskatt för
försäljning till EU-resenärer. Detta är ingen lämplig ordning från
kontrollsynpunkt. Även kommersiella skäl talar mot en sådan ordning.
Dubbla lager kan dock undvikas genom att mervärdesskattefriheten för
leveranser till exportbutiker utvidgas till att omfatta även varor ur
exportbutikssortimentet som skall säljas med mervärdesskatt till EU-
resenärer. Regeringen föreslår därför att leveranser till butikerna av
sådana varor skall vara generellt skattefria. Precis som dag skall dock
mervärdesskatt tas ut vid försäljning till EU-resenärer.
Bestämmelsen om att verksamheten i en exportbutik skall bedrivas av
en godkänd upplagshavare enligt lagarna om tobaksskatt och alkoholskatt
har enligt vad som uttalas i promemorian tolkats så att kravet även gäller
i fall den som skall bedriva verksamheten inte har för avsikt att sälja
alkohol- eller tobaksvaror. Även de som enbart tänkt sälja choklad- och
konfektyrvaror har alltså varit tvungna att ansöka om att bli godkända
som upplagshavare enligt nämnda lagar. För att bli godkänd som
upplagshavare för alkohol- eller tobaksvaror krävs självfallet att man
avser att hantera sådana varor. Bestämmelsen har alltså tolkats på ett sätt
som innebär att en enskild måste sälja alkohol- och tobaksvaror för att
över huvud få driva en exportbutik. Detta är ingen lämplig ordning.
Regeringen anser därför att det bör förtydligas att kravet på att
butiksinnehavaren skall vara godkänd upplagshavare endast gäller i fall
denne har för avsikt att sälja alkohol- och tobaksvaror.
Enligt 3 § lagen om exportbutiker är den skattefria försäljningen av
alkohol- och tobaksvaror till tredjelandsresenärer begränsad till vissa
kvantiteter per resande, som t.ex. en liter spritdryck. Avdragsrätten för
skatt på alkohol- och tobaksvaror som sålts till tredjelandsresenärer är
begränsad på samma sätt. Ett flertal remissinstanser anser att dessa
begränsningar bör slopas och anför som skäl att inget annat EU-land
tillämpar sådana begränsningar och begränsningarna därför försämrar
svenska exportbutikers konkurrenskraft.
I förarbetena till lagen om exportbutiker anfördes som skäl för
begränsningarna dels att de skulle möjliggöra kontroll i efterhand av
försäljningen i exportbutikerna, dels att flertalet länder tillämpar
importrestriktioner för i vart fall alkohol- och tobaksvaror (se prop.
1998/99:86, s. 69). Regeringen är för närvarande inte beredd att ompröva
begränsningarna.
En rad remissinstanser anser att föreslagna ändringar bör ges retroaktiv
verkan från den 1 juli 1999. Regeringen anser dock att det inte kommit
fram något i ärendet som motiverar retroaktiv lagstiftning.
Förslagen föranleder ändringar i 1 och 3 §§ lagen om exportbutiker,
5 kap. 9 § mervärdesskattelagen och 2 kap. 4 § lagen om frihet från skatt
vid import. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
När det gäller förslagens offentlig-finansiella effekter bör det noteras
att det skattefria området för försäljning i exportbutiker inte utvidgas.
Varor som ingår i exportbutikssortimentet skall dock enligt förslagen
kunna levereras mervärdesskattefritt till butikerna. I likhet med vad som
gäller i dag skall mervärdesskatt tas ut vid försäljning av sådana varor till
EU-resenärer. Förslagen leder alltså inte till att
mervärdesskatteintäkterna minskar.
5 Skattefrihet för proviantvaror som förstörts
genom olyckshändelse eller force majeure
Regeringens förslag: Skattefrihet skall gälla för alkohol- och
tobaksvaror som provianterats utan skatt och som därefter förstörts
genom olyckshändelse eller force majeure.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Riksskatteverket, Tullverket och Sveriges
Redarförening tillstyrker förslaget. Sveriges Skeppshandlarförbund och
Margell Shipping Service anser att skattefriheten även bör omfatta stöld,
outredda lagerbrister m.m. Som stöd härför anförs att man i Finland och
Danmark medger skattefrihet för sådant svinn.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1999 infördes nya regler
för skattefri proviantering av fartyg och luftfartyg. Reglerna finns i lagen
(1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg,
provianteringslagen (prop. 1998/99:86, bet. 1998/99:SkU21, rskr.
1998/99:243). Enligt dessa regler får den som beviljats tillstånd
proviantera obeskattade alkohol- och tobaksvaror för förbrukning
ombord vid resa till utländsk ort. Skattefri proviantering får även ske för
försäljning ombord vid resa till tredje land. En tillståndshavare som
provianterat skattefritt blir dock skattskyldig om varorna används för
annat ändamål än det som var förutsättningen för skattefriheten.
Skattskyldighet uppkommer vid varje situation som inte täcks av de
skattefria ändamålen. Att varor säljs i en butik på en EU-intern resa
innebär således att skattskyldighet inträder. Även svinn eller stölder av
resande eller personal utlöser beskattning. Detsamma gäller om varorna
förstörs genom olyckshändelser eller force majeure (se prop. 1998/99:86,
s. 61 och 62).
Vid kontakter med finska finansdepartementet och danska
skatteministeriet har det framkommit att Danmark och Finland inte
beskattar alkohol- och tobaksvaror som provianterats skattefritt och som
därefter förstörs genom olyckshändelse eller force majeure. När det
gäller Danmark är det en regel som utbildats i praxis. I Finland framgår
det dock uttryckligen av den finska lagstiftningen att så är att fallet. Den
finska lagstiftningen innehåller dock ingen ovillkorlig rätt till skattefrihet
utan avgörande är de konkreta omständigheterna i varje enskilt fall.
Myndigheterna kan vägra skattefrihet om det inte föreligger en godtagbar
utredning av omständigheterna. Som redogjorts för i föregående stycke
föreskriver dock den svenska lagstiftningen att skatt skall tas i nu
aktuella situationer. Det kan alltså konstateras att Danmark och Finland
har liberalare regler än Sverige. Skattefriheten i dessa länder är dock inte
så vidsträckt som vissa remissinstanser påstår. Fråga uppkommer då om
Sverige bör anpassa sina regler till vad som gäller i Danmark och
Finland.
Det råder inget tvivel om att de svenska reglerna utgör en
konkurrensnackdel för de svenska skeppshandlarna. Det är tämligen
självklart att rederier väljer att proviantera i Danmark och Finland där
man, till skillnad från i Sverige, slipper att betala skatt för varor som
förstörs genom olyckshändelser och force majeure. Det får vidare
betraktas som värdefullt att Sveriges regler på provianteringsområdet i så
stor utsträckning som möjligt stämmer överens med reglerna i våra
närmaste grannländer. Olika regler i olika länder leder automatiskt till
konkurrenssnedvridningar. Detta är särskilt påtagligt i fråga om
skeppshandel eftersom rederier utan svårigheter kan välja att proviantera
i ett land med förmånligare regler. Det nu sagda talar för att Sverige bör
anpassa sina regler till vad som gäller i Danmark och Finland.
I förarbetena till provianteringslagen uttalade regeringen att rådets
direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för
punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av
sådana varor (EGT L 076, 23.3.1992 s. 1, Celex 392L0012), det s.k.
cirkulationsdirektivet, inte medgav att man lät bli att ta ut skatt på varor
som provianterats skattefritt och som därefter förstörts genom
olyckshändelse eller force majeure. Skälen för ställningstagandet var att
direktivets regler om skattebefrielse för varor som förstörts genom
olyckshändelse och force majeure inte ansågs kunna omfatta varor som
lämnat den s.k. suspensionsordningen. Varor som släppts för
konsumtion, dit varor som provianterats skattefritt ansågs höra, skulle
alltså falla utanför området för skattebefrielse (se prop. 1998/99:86, s. 61
och 62).
Enligt artikel 23.5 i cirkulationsdirektivet får emellertid
medlemsstaterna behålla sina nationella bestämmelser om proviantering
av fartyg och luftfartyg till dess att rådet enhälligt på kommissionens
förslag har infört gemenskapsbestämmelser på området. Regler om
proviantering av fartyg och luftfartyg omfattas alltså av
medlemsstaternas nationella kompetens. Det innebär att medlemsstaterna
själva får välja om man vill tillåta proviantering med obeskattade varor.
En rimlig tolkning är att denna frihet även inkluderar en frihet att
bestämma hur varor som provianterats skattefritt och som förstörts
genom olyckshändelse eller force majeure, skall hanteras skattemässigt.
Slutsatsen blir då att cirkulationsdirektivets regler om varor som förstörts
genom olyckshändelse och force majeure inte gäller i fråga om
proviantering.
Lagrådet har anfört att det är tveksamt om artikel 23.5 i
cirkulationsdirektivet kan tolkas så att den tillåter införande av helt nya
bestämmelser på provianteringsområdet och att frågan om de rättsliga
möjligheterna att införa en bestämmelse av föreslagen innebörd därför
bör övervägas ytterligare. Inledningsvis bör det påpekas att regeringen i
prop. 1998/99:86 Ändrade skatteregler med anledning av
taxfreeförsäljningen inom EU upphör uttalade att det med stöd av artikel
23.5 skulle vara möjligt att införa helt nya bestämmelser avseende
proviantering med obeskattade cigaretter för förbrukning ombord (s. 78).
En tolkning helt i linje med vad Lagrådet antyder skulle innebära att
medlemsstaterna sedan den 1 januari 1993 har varit förhindrade att ändra
huvuddragen i sina provianteringsbestämmelser. En sådan tolkning hade
förefallit rimlig i fråga om ett område där medlemsstaterna får behålla
nationella bestämmelser som avviker från en gemenskapsnorm. Så är
dock inte fallet här, eftersom det helt saknas gemenskapsbestämmelser på
provianteringsområdet. Regeringen anser därför att artikel 23.5 i
cirkulationsdirektivet inte hindrar den nu föreslagna lagändringen.
Med hänsyn till att nuvarande regler utgör en konkurrensnackdel för
svensk skeppshandel och till att en anpassning av reglerna till vad som
gäller i Danmark och Finland inte synes strida mot cirkulationsdirektivet
föreslår regeringen att skatt inte skall tas ut på alkohol- och tobaksvaror
som efter att de provianterats skattefritt förstörs genom olyckshändelse
eller force majeure. Detta föranleder ändringar i lagen om tobaksskatt
och lagen om alkoholskatt. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2000.
Det är svårt att beräkna de offentlig-finansiella effekterna av
föreslagna ändringar. Sedan de nya reglerna om skattefri proviantering av
fartyg och luftfartyg trädde i kraft har endast ett fåtal rederier redovisat
skattepliktigt svinn till skattemyndigheten. Det är dock sannolikt att
endast en mindre del av de redovisade beloppen avser olyckshändelser
och force majeure. Vidare finns det ännu inget fall där
beskattningsmyndigheten på eget initiativ påfört skatt för varor som
förstörts genom olyckshändelse eller force majeure. Sammantaget anser
regeringen att förslaget inte kommer att få annat än försumbara offentlig-
finansiella effekter.
6 Omläggning till effektskatt
Regeringens förslag: Den nuvarande produktionsskatten på
kärnkraftsel läggs om till en effektskatt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Sveriges Industriförbund, Svenska
Kraftverksföreningen, Sydkraft och Vattenfall avstyrker att någon ändring
görs av kärnkraftsskatten. I stället föreslås att ändringar av
kärnkraftsskatten samordnas med den pågående översynen av
energibeskattningen. Närings- och teknikutvecklingsverket ifrågasätter
om den föreslagna förändringen av skatten kommer att innebära en annan
fördelning av skattebördan än den nuvarande. Riksskatteverket anser att
den i promemorian föreslagna lagen utan nämnvärda problem bör kunna
ersätta den befintliga lagen. Statens kärnkraftsinspektion har inget att
erinra mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 2000,
när omläggningen till en effektskatt aviserades, hänvisades till
regeringens proposition (prop. 1996/97:84) En uthållig energiförsörjning,
i vilken uttalas bl.a. att produktionsskatten på kärnkraft kan medföra
snedvridningar i elproduktionssystemet. Eftersom de rörliga kostnaderna
påverkas av skatten snedvrids den kostnadsmässiga rangordningen av
elproduktionsanläggningarna med ett sämre resursutnyttjande som följd.
Ändrade produktionskostnader i någon del av systemet får genomslag på
utnyttjandet av hela produktionskapaciteten. Detta kan motverkas genom
en övergång till en fast skatt som tas ut oberoende av produktionens
storlek. Skatten skall utformas så att den begränsar störningar i driften av
kärnkraftverken. En övergång kan också bidra till att störningarna i
konsumentledet minskar. Detta gäller till den del produktionsskatten
övervältras på elkonsumenterna. Risken för övervältring minskar dock
eftersom elmarknaden i tilltagande grad avregleras och kännetecknas av
ökad konkurrens. En fast skatt på den termiska effekten har den fördelen
framför en rörlig skatt på elproduktionen att effektivitetshöjande
investeringar i energiomvandlingen inte får någon skattepåverkan.
Regeringen avser att noga följa vilka konsekvenser en övergång till en
fast skatt får, för att säkerställa att det inte uppkommer några icke
avsedda effekter.
6.1 Skattebasen
Regeringens förslag: Skatt skall tas ut för den högsta tillåtna effekten
för varje kärnkraftsreaktor.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Berör inte förslaget.
Bakgrund till regeringens förslag: I de tillstånd till drift av
kärnkraftsreaktorer som meddelas av regeringen anges normalt den
högsta uttagbara termiska effekten för reaktorn. För Ringhals 4 anges
dock endast en elektrisk effekt. Av ansökan framgår dock att aggregaten
3 och 4 har i huvudsak identiskt samma utförande. Ringhals 3 har en
högsta uttagbar termisk effekt på 2 783 megawatt (MW). I den
ursprungliga ansökan för Oskarshamn 1 angavs den termiska effekten till
omkring 1 250 MW men efter provdrift fastställde dåvarande
Delegationen för atomenergifrågor den effekten till 1 375 MW.
Skälen för regeringens förslag: Det är lämpligt att knyta basen för en
effektskatt till vad som i regeringens driftstillstånd anges som den högsta
uttagbara termiska effekten. Ett alternativ vore att i stället knyta skatten
till den elektriska effekt som kan produceras. Denna effekt framgår dock
mera sällan av tillstånden. Vidare skulle ett sådant alternativ endast i
mindre grad påverka skatteuttaget för de olika reaktorerna. Förhållandet
mellan elektrisk nettoeffekt och termisk effekt uppgår till i genomsnitt
33 % och varierar mellan 32 och 35 %.
Den termiska effekten för varje reaktor bör baseras på de driftstillstånd
som har meddelats av regeringen. Eftersom tillståndet för reaktorn
Ringhals 4 inte innehåller uppgift om termisk effekt bör effekten för
denna reaktor baseras på den identiska reaktorn Ringhals 3. För reaktorn
Oskarshamn 1 som inte heller har den termiska effekten angiven i
tillståndet bör effekten baseras på den effekt som har beräknats av den
dåvarande Delegationen för atomenergifrågor.
I promemorian beräknades den högsta uttagbara termiska effekten till
sammanlagt 29 957 MW när reaktorn Barsebäck 1 med effekten
1 800 MW fortfarande var i drift. Eftersom driftstillståndet för den
reaktorn numera har återkallats reduceras den sammanlagda effekten till
28 157 MW.
6.2 Vem som skall vara skattskyldig
Regeringens förslag: Skattskyldig skall vara den som har tillstånd att
inneha eller driva en kärnkraftsreaktor. Den som är skattskyldig skall
vara registrerad hos beskattningsmyndigheten.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller för den
nuvarande lagen om särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk är
det naturligt att reaktorinnehavaren skall vara den som är skyldig att
betala skatt. Vidare bör den skattskyldige, såsom gäller punktskatter
generellt, vara registrerad hos beskattningsmyndigheten, för närvarande
Skattemyndigheten i Gävle, men såsom framgår av avsnitt 7 föreslår
regeringen att Riksskatteverket skall vara beskattningsmyndighet fr.o.m.
den 1 juli 2000.
6.3 Skattenivå
Regeringens förslag: Effektskatt skall på månadsbasis tas ut med
5 514 kr per megawatt av den högsta tillåtna termiska effekten.

Promemorians förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna: Berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Avsikten är att omläggningen skall
vara statsfinansiellt neutral när det sker ett byte av skattebas från
producerad kilowattimme till tillståndsgiven megawatt.
Som har framgått i avsnitt 6.1 utgör den totala tillståndsgivna termiska
effekten numera 28 157 MW. En normal årsproduktion av
kärnkraftsproducerad el i Sverige beräknades före stängningen av
reaktorn Barsebäck 1 uppgå till ca 70 000 000 megawattimmar (MWh).
Efter denna stängning väntas den samlade årsproduktionen i
kärnkraftverken minska, men dock inte i samma utsträckning som
effekten reduceras därför att den tillgängliga energiproduktionen ger
utrymme för ett relativt sett större energiutnyttjande. Regeringen
beräknar att årsproduktionen kommer att minska till 69 000 000 MWh,
vilket med dagens skattesats, 27 kr per MWh (2,7 öre/kWh), ger en
beräknad årlig skatteintäkt på 1 863 miljoner kr.
Om effektskatten skall ge intäkter motsvarande den nuvarande rörliga
skatten bör effektskattesatsen bestämmas till 5 514 kr per tillståndsgiven
megawatt och månad (1 863 000 / 28 157 / 12 = 5 514). Därmed
beräknas intäkterna från effektskatten och den nuvarande
produktionsskatten i stort sett överensstämma.
6.4 Betalning av effektskatten
Regeringens förslag: Effektskatt skall betalas för varje
kalendermånad som det finns tillstånd att inneha och driva en
kärnkraftsreaktor.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Till skillnad mot den nuvarande
produktionsskatten på kärnkraft finns för effektskatten ingen leverans
eller annan liknande händelse som kan medföra att skattskyldigheten
inträder. I stället är det själva tillståndet att inneha och driva en reaktor
som medför skattskyldighet. Effektskatten bör därför beräknas för varje
tidsperiod som det finns ett sådant tillstånd.
Redovisningen och betalningen av produktionsskatten sker i dag för
varje kalendermånad. Någon anledning att ändra den
redovisningsperioden finns inte. Härigenom uppkommer inga nämnvärda
ränteförluster eller räntevinster vare sig för staten eller
reaktorinnehavarna genom en övergång till ett nytt system.
6.5 Skattebefrielse vid onormala driftsstopp
Regeringens förslag: Om en kärnkraftsreaktor har varit ur drift under
en sammanhängande period av mer än 90 kalenderdygn, får avdrag
med 181 kronor per megawatt av den termiska effekten göras för det
antal kalenderdygn som överstiger 90.

Promemorians förslag skiljer sig från regeringens förslag. I
promemorian föreslås att avdrag skall medges först när reaktorn har varit
ur drift under en sammanhängande period av minst 180 dygn och att
avdraget då får omfatta hela stilleståndsperioden.
Remissinstanserna: Sveriges Industriförbund har synpunkter på
avdraget för driftsstopp som man anser leder till stora tröskeleffekter.
Förbundet anser att avdrag bör medges för varje driftsstopp. Svenska
Kraftverksföreningen anser att en förändring av skatten till en effektskatt
skulle undanröja snedvridningen i den dagliga normaldriften. Emellertid
ersätts denna snedvridning med en allvarlig tröskeleffekt i samband med
oplanerade avställningar. Tröskeleffekten är av liknande storleksordning
som den snedvridning som dagens beskattning ger. Sydkraft instämmer i
de synpunkter som har framförts av Svenska Kraftverksföreningen.
Vattenfall delar Svenska Kraftverksföreningens synpunkter på
tröskeleffekten vid avställning av produktionen.
Skälen för regeringens förslag: En omläggning av skattesystemet
syftar till att göra den nya skatten oberoende av produktionen och skatten
skall således inte vara relaterad till de rörliga kostnaderna. Enbart
utgående från den principen borde någon skattemässig kompensation inte
förekomma om reaktorerna inte är i drift. Detta skulle dock kunna
medföra oskäliga effekter vid långa driftsstopp och även kunna medföra
en hårdare beskattning än dagens produktionsskatt. Det kan t.ex. nämnas
att reaktorn Oskarshamn 1 åren 1992 1995 var ur drift i drygt tre år efter
det s.k. femreaktorstoppet. Femreaktorstoppet berodde på brister i
systemen för härdsprinkling och inneslutningssprinkling vid de fem
äldsta kokvattenreaktorerna.
En möjlighet bör därför finnas att befria reaktorinnehavaren från skatt
vid onormala, långvariga driftsstopp. Till onormala driftsstopp bör dock
vanligen inte räknas de s.k. revisionsavställningarna i samband med byte
av bränsle och annan översyn. Dessa brukar ta ungefär en månad men
kan även sträcka sig uppemot tre månader.
Förutom reaktorn Oskarshamn 1 stod vid femreaktorstoppet under åren
1992 och 1993 också Oskarshamn 2 och Ringhals 1 stilla under längre tid
än sex månader i sträck. Under 1990-talet har det endast vid ett
ytterligare tillfälle förekommit att en reaktor har varit ur drift under
längre tid än sex månader. Detta inträffade när Ringhals 2 under 1993
togs ur drift under ett drygt halvår på grund av problem med
reaktortanklocket.
Mot den angivna bakgrunden bör skattebefrielse medges vid
långvariga, onormala driftsstopp. Promemorians förslag i denna del
medför dock tröskeleffekter som flera remissinstanser anser medföra
allvarliga nackdelar för driften. Även av den tidigare nämnda
konsultrapporten framgår att tröskeleffekten kan ge incitament till
skatteplanering. För att undvika denna tröskeleffekt men ändå ge rätt till
skatteavdrag när onormala driftsstopp inträffar bör en annan lösning
väljas. En sådan lösning skulle kunna vara att endast medge skatteavdrag
för den stilleståndstid som överstiger vad som kan anses vara normalt.
Eftersom normala revisionstider kan gå upp till tre månader bör gränsen
för onormala stillestånd lämpligen kunna sättas vid en sammanhängande
period på mer än tre månader, eller närmare bestämt mer än 90 dygn.
Ett sådant avdrag blir, med de tidigare nämnda förutsättningarna,
181 kr per megawatt och dygn (1 863 / 28 157 / 365 = 181). Skatteavdrag
bör därför medges med detta belopp för varje helt dygn som stilleståndet
varat över de 90 dygnen.
6.6 Offentlig-finansiella effekter
Övergången från en rörlig skatt till en fast skatt väntas inte nämnvärt
påverka skatteintäkterna.

7 Punktskatteverksamhetens organisatoriska
inplacering
7.1 Bakgrund
Verksamheten på bl.a. punktskatteområdet utlokaliserades år 1988 från
Riksskatteverkets lokaler i Solna till Ludvika. Organisatoriskt förblev
denna verksamhet dock en del av Riksskatteverket. I anslutning till den
fördjupade anslagsframställningen för budgetåren 1993/94 1995/96
föreslog verket att verksamheten skulle antingen utgöra en egen
myndighet eller föras in under dåvarande Skattemyndigheten i
Kopparbergs län. Riksdagen beslutade i juni 1992 att Riksskatteverkets
beskattningsavdelning skulle föras över till Skattemyndigheten i
Kopparbergs län den 1 juli 1993 (prop. 1991/92:150 bil 1:5 s. 77, bet.
1991/92:SkU35, rskr. 1991/92:327). Som främsta skäl för beslutet
angavs att det ansågs mindre lämpligt att centralmyndigheten svarade för
operativa arbetsuppgifter av den omfattning som var i fråga.
Sedan beslutet fattades har förutsättningarna för
punktskatteverksamheten ändrats i flera viktiga hänseenden, vilket
medfört krav på en förändrad organisation. Regeringen föreslog därför i
budgetpropositionen för år 2000 att punktskatteverksamheten skulle
organisatoriskt inordnas i Riksskatteverket. Riksdagen beslutade i
enlighet med regeringens förslag.
Överföringen av punktskatteverksamheten till Riksskatteverket bör
även innefatta de övriga funktioner som Särskilda skattekontoret i
Ludvika har med undantag för frågorna om godkännande och återkallelse
av skatteupplag och upplagshavare enligt 9 c kap. mervärdesskattelagen
(1994:200). Som exempel på frågor som överförs kan nämnas
återbetalning av mervärdesskatt till utländska företagare,
hjälporganisationer och utländska beskickningar samt beskattning vid
införsel av nya transportmedel. Frågor om godkännande av skatteupplag
och upplagshavare förs över till skattemyndigheterna.
Regeringen redovisar i detta avsnitt de förändringar som bör göras i
lagstiftningen för att den nya organisationen skall kunna fungera från och
med den 1 juli 2000. Förslagen medför inte offentlig-finansiella effekter.
7.2 Omprövning och överklagande
Regeringens förslag: Det skall inte längre vara möjligt för det
allmänna att väcka talan mot beskattningsmyndighetens beslut.

Statskontorets förslag överensstämmer med regeringens.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande bestämmelser har
Riksskatteverket som regel rätt att överklaga beskattningsmyndighetens
beslut i punktskatteärenden. Rätten att överklaga besluten har sin grund i
verkets övergripande ansvar för skatteförvaltningens område enligt 1
kap. 7 a § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.
Riksskatteverket har dock knappast alls funnit skäl att göra bruk av sin
möjlighet att överklaga beskattningsmyndighetens beslut. I samband med
att punktskatteverksamheten förs över till Riksskatteverket minskar
behovet för det allmänna att föra upp frågor till domstolsprövning
ytterligare. Punktskatteverksamheten kommer enligt förslaget att handhas
av ett litet antal personer som alla finns inom samma myndighet varför
behovet av att kunna överklaga beslut för att främja en enhetlig
rättstillämpning sannolikt minskar. Den vidsträckta möjligheten att
ompröva beslut i första instans talar också för att behovet av att kunna
väcka talan för det allmännas räkning är ytterst begränsad. Till följd
härav anfördes i budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 3
s. 13) att möjligheten för Riksskatteverket att överklaga
beskattningsmyndighetens beslut borde slopas. Lagregleringen av
Riksskatteverkets processuella befogenheter behöver justeras i enlighet
med detta, vilket föranleder ändringar i bl.a. lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter. I den mån beskattningsbeslut fattats av en annan
myndighet och Riksskatteverket enligt gällande bestämmelser har rätt att
överklaga besluten, föreslås ingen ändring.
De uppgifter som ankommit på Skattemyndigheten i Gävle i egenskap
av beskattningsmyndighet enligt lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter kommer vid ikraftträdandet att överföras till
Riksskatteverket. Detta innebär bl.a. att Riksskatteverket från och med
ikraftträdandet kommer att vara den myndighet som är behörig att
ompröva beskattningsbeslut som fattats av Skattemyndigheten i Gävle
enligt 4 kap. lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter.
Enligt 8 kap. 9 § lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter i
dess gällande lydelse jämförd med 6 kap. 15 § taxeringslagen (1990:324)
förs det allmännas talan i läns- och kammarrätt av skattemyndigheten om
beslutet överklagats av en enskild. Överklagar Riksskatteverket skall det
allmännas talan föras av verket. Riksskatteverket för det allmännas talan
i Regeringsrätten. Genom att Riksskatteverket blir
beskattningsmyndighet finns det enligt regeringens mening inte längre
något behov av en särskild reglering av det allmännas partsställning i
domstol. Att Riksskatteverket kommer att vara den enskildes motpart
följer i stället av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291). I
bestämmelsen anges att den myndighet som först beslutat i saken skall
vara den enskildes motpart.
En annan fråga är vem som skall föra det allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol i fråga om beslut som fattats av Skattemyndigheten i
Gävle. Om inget annat föreskrivs följer av 7 a §
förvaltningsprocesslagen att det allmännas talan även efter den 1 juli
2000 skall föras av Skattemyndigheten i Gävle. Eftersom de uppgifter
som Skattemyndigheten i Gävle tidigare fullgjort skall överföras till
Riksskatteverket anser regeringen emellertid att Riksskatteverket även
bör ta över uppgiften att föra det allmännas talan i läns- och kammarrätt i
de ärenden där skattemyndigheten tidigare varit part. Detta bör särskilt
regleras i övergångsbestämmelserna till den föreslagna ändringen.
Lagrådet har anfört att övergångsbestämmelserna bör förtydligas.
Övergångsbestämmelserna har utformats på det sätt Lagrådet föreslagit.
7.3 Överprövning av beslut
Regeringens förslag: Beslut i frågor om bl.a. punktskatt och
återbetalning av mervärdesskatt till utländska företagare skall även
fortsättningsvis överklagas till Länsrätten i Dalarnas län.

Statskontorets förslag överensstämmer med regeringens.
Skälen för regeringens förslag: I enlighet med Statskontorets förslag
har regeringen i budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1, utgiftsområde
3 s. 13) uttalat att prövningen av bl.a. punktskattemålen bör ligga kvar på
de domstolar som har denna uppgift i dag. En annan ordning skulle
förutom en omfördelning av arbetsbelastningen mellan berörda läns- och
kammarrätter också innebära att den specialisering och de regionala
hänsyn som är förenade med nuvarande ordning går förlorade. Med
hänsyn till detta bör dessa mål även fortsättningsvis handläggas av
Länsrätten i Dalarnas län och Kammarrätten i Sundsvall.
Enligt bestämmelser i 14 § första och andra styckena lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar är den länsrätt behörig att pröva mål,
inom vars domkrets ärendet först prövats om inte annat särskilt
föreskrivs. Enligt gällande regler prövas de ärenden som avgjorts av
Särskilda skattekontoret i Ludvika av Länsrätten i Dalarnas län i första
instans. Överklagande sker till Kammarrätten i Sundsvall.
Genom förslaget att överföra ärenden enligt punktskatteförfattningarna
samt även vissa mervärdesskattefrågor till Riksskatteverket framgår det
inte längre direkt av lagtexten att grundbesluten skall fattas vid Ludvika-
kontoret inom Länsrättens i Dalarnas län domkrets. Även om Länsrätten i
Dalarnas län fortsättningsvis kommer att vara behörig domstol i de fall
grundbeslutet meddelats inom domkretsen bör förslaget att överföra de
nu aktuella frågorna till Riksskatteverket ändå kompletteras med en
uttrycklig bestämmelse enligt vilken Länsrätten i Dalarnas län pekas ut
som behörig domstol i dessa mål.
Bestämmelser om överklagande av beslut i punktskattefrågor finns i ett
antal lagar. Även om ett flertal av dessa lagar hänvisar till
förfarandereglerna i lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter bör
för tydlighetens skull även i dessa fall särskilt föreskrivas att besluten
överklagas till Länsrätten i Dalarnas län. Lagrådet har i sitt yttrande
anfört att en sådan reglering kan införas antingen genom en ändring i
förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet
m.m. eller genom lagbestämmelser. Regeringen anser att regleringen
lämpligen bör införas genom förordningsbestämmelser och avser att
utfärda sådana regler.
7.4 Besvärsordningen vid vissa punktskattebeslut
Regeringens förslag: Beslut i frågor som tidigare överklagats till
Riksskatteverket, skall inte längre kunna överprövas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt huvudregeln i 8 kap. 1 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter kan
beskattningsbeslut i en fråga som har betydelse för beskattningen, samt
beslut om anstånd med att lämna deklaration eller betala skatt,
uppdelning av skattebetalning och återbetalning av skatt överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut än de nu uppräknade kan
överklagas till Riksskatteverket.
Ett antal lagar på punktskatteområdet innehåller särbestämmelser i
fråga om besluts överklagbarhet och också till vilken instans besluten
överklagas. Enligt bestämmelser i 10 § lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam finns t.ex. möjlighet för beskattningsmyndigheten
att under vissa förutsättningar avvika från huvudregeln att delägare i ett
enkelt bolag är skattskyldig i förhållande till sin andel i bolaget. Dessa
beslut kan enligt gällande rätt överklagas till Riksskatteverket.
Regleringen kan, som påpekats av Lagrådet, te sig främmande för
skattesystemet och innebär dessutom ett avsteg från huvudregeln om
skattskyldighet i enkla bolag. Mot bakgrund av detta och då regleringen
torde sakna praktisk betydelse anser regeringen att bestämmelsen bör
kunna tas bort.
En liknande möjlighet att överpröva beslut av
beskattningsmyndigheten finns också i fråga om befrielse från skyldighet
att betala skatt och återbetalning av skatt enligt 24 § i samma lag.
Möjligheten att överklaga dessa beslut till Riksskatteverket infördes
genom en lagändring den 1 juli 1993. Ytterligare bestämmelser om
överklagande av vissa beslut till Riksskatteverket finns t.ex. i lagen
(1972:820) om skatt på spel.
När punktskatteverksamheten förs över till Riksskatteverket
uppkommer frågan om de beslut som tidigare kunnat överklagas till
Riksskatteverket även fortsättningsvis skall kunna överprövas.
Riksskatteverket har anfört att det är tveksamt om det är lämpligt att
begränsa rätten att överklaga beslut enligt 24 § andra och tredje styckena
lagen om skatt på annonser och reklam. Regeringen kan konstatera att
Riksskatteverket som tidigare var högsta instans i sådana ärenden, nu
förs in i ett tidigare skede i beslutsprocessen. Verket har erfarenhet av
dessa ärenden och har goda möjligheter att verka för en enhetlig
tillämpning av bestämmelserna. Det finns även möjlighet för den
enskilde att genom en ny ansökan få till stånd en förnyad prövning av
Riksskatteverket. Vidare kan konstateras att i den mån besluten i dessa
frågor har betydelse för beskattningen, finns möjlighet att få besluten
överprövade i den ordning som gäller för överklagande av
beskattningsbeslut i t.ex. 8 kap. 1 § första stycket lagen om punktskatter
och prisregleringsavgifter. Den enskilde kommer alltså inte att lida någon
rättsförlust. Det finns därför enligt regeringens mening inte något
egentligt behov av att kunna överklaga de beslut som här är i fråga. Det
bör därför inte möta något hinder att Riksskatteverket som enda instans
meddelar beslut i dessa frågor.
Bestämmelser i en upphävd lag som ger den skattskyldige rätt att
överklaga beskattningsmyndighetens beslut i en viss ordning, bör inte
förändras. Beslut som meddelats av en skattemyndighet med stöd av
dessa bestämmelser bör således även i fortsättningen kunna överklagas
till Riksskatteverket. Det är i detta sammanhang att märka att
bestämmelser om tvåinstansjäv i 11 § första stycket 3 förvaltningslagen
förhindrar att samma handläggare deltar i handläggningen av ärendet i
den överprövande instansen. Den omständigheten att Riksskatteverket nu
föreslås bli beskattningsmyndighet enligt lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter innebär däremot inte något hinder mot att
Riksskatteverket, med iakttagande av den nämnda jävsbestämmelsen,
överprövar beslut meddelade av skattemyndighet före ikraftträdandet. I
fråga om grundbeslut som Riksskatteverket meddelar kan det i stället bli
aktuellt med omprövning.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. I fråga om beslut som
meddelats av Skattemyndigheten i Gävle före ikraftträdandet och som
överklagats till Riksskatteverket bör dock även fortsättningsvis äldre
bestämmelser gälla.
7.5 Punktskatterevision
Regeringens förslag: Skattemyndigheterna i Stockholm, Malmö,
Göteborg och Gävle ges befogenhet att besluta om uppgiftsskyldighet
och att besluta om och genomföra revision utan att det föreligger
något uppdrag från Riksskatteverket (beskattningsmyndigheten).

Skälen för regeringens förslag: I 3 kap. 16 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter anges att
beskattningsmyndigheten får uppdra åt Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Göteborg eller Skattemyndigheten i Malmö att fatta
beslut om uppgiftsskyldighet enligt 3 kap. 5 § eller skatterevision enligt 3
kap. i dess ställe. Det innebär att nämnda skattemyndigheter inte kan
agera utan att det finns ett uppdrag från beskattningsmyndigheten.
Riksskatteverket har anfört att detta hindrar att kontrollarbetet planeras
och genomförs effektivt. Mot bakgrund av angivna förhållanden anser
regeringen att kravet på uppdrag i 3 kap. 16 § lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter bör slopas och ersättas med en generell befogenhet
för skattemyndigheterna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Gävle att
besluta om uppgiftsskyldighet och att besluta om och genomföra
revisioner. Motsvarande förändring föreslås även beträffande
bestämmelserna om kontroll av ansökningar om återbetalning av skatt i
lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel, lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om alkoholskatt och lagen (1994:1776)
om skatt på energi samt i fråga om den tillsyn som skall utövas enligt
alkohollagen (1994:1738).
De nu föreslagna förändringarna ställer krav på samordning för att det
skall kunna undvikas att olika skattemyndigheter t.ex. förbereder revision
av samma skattskyldig. Riksskatteverket bör därför inom ramen för sitt
ledningsansvar utarbeta riktlinjer för hur punktskattekontrollen skall
samordnas.
Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
7.6 Förhandsbesked
Regeringens förslag: Riksskatteverkets möjlighet att begära
förhandsbesked i punktskattefrågor upphör.

Skälen för regeringens förslag: Riksskatteverket har enligt
bestämmelser i 1 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor
möjlighet att begära förhandsbesked i bl.a. punktskattefrågor. Som
ytterligare förutsättningar för att förhandsbesked skall lämnas på ansökan
av Riksskatteverket gäller bl.a. att skattemyndigheten fattat beslut som
gått den enskilde emot och att det är av vikt för en enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning att förhandsbesked lämnas. Riksskatteverket har
anfört att möjligheten för verket att begära förhandsbesked bör finnas
kvar. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att det är tveksamt om den
aktuella organisationsförändringen motiverar att Riksskatteverkets
möjlighet att begära förhandsbesked tas bort.
Beslutet att inordna punktskatteverksamheten och vissa
mervärdesskattefrågor organisatoriskt i Riksskatteverket innebär att
förutsättningarna för förhandsbesked efter ansökan från verket förändras
avsevärt. Som exempel kan nämnas att det i 6 § i lagen om
förhandsbesked i skattefrågor föreskrivs att ett förhandsbesked lämnas
efter ansökan av verket om det finns ett beslut av skattemyndighet som
gått den enskilde emot. I förarbetena till lagen, prop. 1997/98:65 s. 37
uttalas att en grundläggande förutsättning för att ett förhandsbesked skall
kunna lämnas är att den prövade frågan är tvistig. Skattemyndighetens
inställning i frågan bör därför ha föranlett ett ställningstagande i sak. När
Riksskatteverket blir beskattningsmyndighet kommer något beslut av en
skattemyndighet inte längre finnas. Fråga uppkommer då vid vilken
tidpunkt och under vilka förutsättningar i övrigt Riksskatteverkets
ansökan skall göras. Ytterligare ett krav för att förhandsbesked skall
kunna lämnas efter ansökan av Riksskatteverket är att den fråga som
ansökan avser efter överklagande inte får vara anhängiggjord vid allmän
förvaltningsdomstol innan ansökan kom in till Skatterättsnämnden, jfr.
12 § andra stycket lagen om förhandsbesked i skattefrågor. Det kan
ifrågasättas om inte den enskildes ställning i processen blir försvagad i
detta hänseende när Riksskatteverket blir beskattningsmyndighet.
Som Lagrådet påpekat kan det även fortsättningsvis uppkomma behov
för Riksskatteverket att begära förhandsbesked i syfte att uppnå en
enhetlig rättstillämpning eller lagtolkning. De nu påpekade problemen
gör dock att det inte nu är lämpligt att föreslå förändringar i lagen om
förhandsbesked i skattefrågor. Frågan om Riksskatteverkets möjligheter
att begära förhandsbesked i punktskattefrågor måste övervägas
ytterligare.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Om
skattemyndigheten meddelat beslut i punktskatteärenden före
ikraftträdandet skall dock äldre bestämmelser tillämpas. I dessa ärenden
kommer alltså Riksskatteverket även fortsättningsvis att kunna begära
förhandsbesked.
8 Trafikbeskattning
8.1 Skattelättnad för bilar i miljöklass 1
Regeringens förslag: För personbilar och lätta bussar med en
tjänstevikt om högst 2 470 kilogram samt lätta lastbilar med en
tjänstevikt om högst 1 275 kilogram som uppfyller kraven för
miljöklass 1 enligt 2 a § bilavgaslagen införs en skattelättnad i
fordonsskattelagen. Skattelättnad ges med 3 500 kronor om skatteplikt
inträder för första gången under år 2000 och med 1 500 kronor om
skatteplikt inträder för första gången under år 2001. Lättnadsbeloppet
skall avräknas efter hand vid påförandet av fordonsskatt, dock längst
till och med den 31 december 2005. För personbilar och lätta bussar
med en tjänstevikt överstigande 2 470 kilogram samt lätta lastbilar
med en tjänstevikt överstigande 1 275 kilogram som uppfyller kraven
för miljöklass 1 enligt 2 a § bilavgaslagen införs en skattelättnad i
fordonsskattelagen med 3 500 kronor om skatteplikt inträder för första
gången under år 2001 och med 1 500 kronor om skatteplikt inträder
för första gången under år 2002. En förutsättning är dock att
totalvikten inte överstiger 3 500 kilogram. Lättnadsbeloppet skall
avräknas efter hand vid påförandet av fordonsskatt, dock längst till
och med den 31 december 2006. Någon kompensation enligt
glesbygdsreglerna i 14 § för bilar som uppfyller kraven för miljöklass
1, skall inte ges förrän lättnadsbeloppet i sin helhet avräknats.

Utredningens förslag: Miljöklassdifferentierad försäljningsskatt bör
införas så snart nya miljöklasser fastställts i enlighet med EG:s
kravnivåer. Om det av administrativa skäl inte anses lämpligt att införa
en sådan skatt kan miljöstyrning i stället ske genom att fordon i den bästa
miljöklassen befrias från fordonsskatt under en kortare tid.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt ett
införande av ett ekonomiskt incitament men är oeniga om i vilken
lagstiftning ett sådant incitament lämpligen bör införas.
Bilindustriföreningen, Gröna Bilister, Länsstyrelsen i Örebro,
Motorbranschens Riksförbund, Riksskatteverket, Statens Institut för
KommunikationsAnalys, Svenska Vägföreningen, Svensk Handel,
Sveriges Motorcykelhandlares Riksförbund, Särskilda Skattekontoret i
Ludvika, Volvo AB och Vägverket anser att en differentiering av
fordonsskatten för att gynna bilar med låga utsläpp av avgaser bör väljas
i stället för ett införande av en försäljningsskatt. Kommunförbundet,
Konsumentverket, Naturvårdsverket, Svenska Naturskyddsföreningen,
Väg- och transportforskningsinstitutet samt Institutet för
Transportforskning anser att försäljningsskatten är ett effektivare
styrmedel än fordonsskatten när det gäller att gynna bilar med låga
utsläpp av avgaser.
Bakgrunden till regeringens förslag: Sverige införde år 1991
bestämmelser i bilavgaslagen om en indelning av bilar i olika
miljöklasser. Syftet var att rangordna bilmodeller efter deras utsläpp av
kväveoxider, kolväten, kolmonoxid och partiklar. Miljöklassindelningen
innebar att nya personbilar, lastbilar och bussar i samband med
avgasgodkännandet skulle placeras i en av tre miljöklasser. Miljöklass 3
omfattade bilar som endast uppfyllde gällande avgaskrav. Bilar i miljö-
klass 2 hade väsentligt lägre utsläpp av avgaser eller uppfyllde högre
krav i fråga om avgasreningssystemens hållbarhet. Miljöklass 1
omfattade bilar som dessutom uppfyllde särskilt höga krav beträffande
hållbarhet eller som var särskilt lämpade för användning i tätortstrafik.
Miljöklasserna 1 och 2 skulle så långt som möjligt anpassas till strängare
krav som var beslutade eller planerade utomlands. För bilar som helt eller
delvis drivs med elektricitet inrättades den 1 juli 1996 miljöklasserna 1E
och 1H.
För att underlätta introduktionen av bilar med bättre miljöegenskaper
infördes från och med årsmodell 1993 ett ekonomiskt incitament i
försäljningsskatten på motorfordon (SFS 1991:608, prop. 1990/91:156,
bet. 1990/91:SkU25). Det ekonomiska incitamentet innebar att
försäljningsskatten skulle ökas eller minskas beroende på till vilken
miljöklass bilen tillhörde. För personbilar innebar det att
försäljningsskatten höjdes med 2 000 kronor i miljöklass 3, var
oförändrad i miljöklass 2 samt sänktes med 4 000 kr i miljöklass 1. Vad
gällde kravnivåerna i den bästa miljöklassen ansågs det naturligt att
utforma dessa med de kaliforniska bilavgasbestämmelserna som förebild
eftersom de mest långtgående kraven fanns där. Avsikten var att tillämpa
kraven även efter 1996, om eller så länge EG inte införde lika stränga
krav. I propositionen uttalades bland annat att en anpassning av
kravnivåerna i de olika miljöklasserna till kommande EG-regler bör ske
"där så är möjligt med bibehållen miljöambition".
Den 1 januari 1995 avskaffades differentieringen av
försäljningsskatten mellan bilar i miljöklass 1 och miljöklass 2 (SFS
1994:1789, prop. 1994/95:55, bet. 1994/95:SkU5). Anledningen var att
reglerna om nedsättning av försäljningsskatten på bilar i miljöklass 1 inte
var förenliga med EG-rätten eftersom ekonomiska styrmedel endast får
tillämpas på bensin- och dieseldrivna bilar som uppfyller en standard för
avgasrening som beslutats inom EG. Miljöklass 1 grundades inte på
någon sådan standard. Skattedifferensen mellan miljöklass 1 och 2
utjämnades genom att bilarna i miljöklass 1 inte längre skulle få någon
nedsättning av försäljningsskatten. Ändringen innebar således att
försäljningsskatt togs ut med samma belopp för personbilar och andra
lätta bilar i miljöklass 1 som för motsvarande bilar i miljöklass 2. Lätta
bilar i miljöklass 1 blev i stället befriade från fordonsskatt under de fem
första åren från det att bilen registrerats. Denna befrielse från
fordonsskatt omfattade dock inte miljöklass 1 E och 1 H, dvs. el- och
elhybridbilar. Dessa var i stället befriade från försäljningsskatt.
Från och med den 12 juni 1996 slopades försäljningsskatten på
personbilar i miljöklass 1 och 2 och skatten sänktes till 2 000 kronor i
miljöklass 3. Syftet var att stimulera till förnyelse av den svenska
bilparken.
Sedan den 1 januari 1997 tas ingen försäljningsskatt ut för nya
personbilar, dvs. inte heller för personbilar i miljöklass 3 (SFS
1996:1410, prop. 1996/97:14, bet. 1996/97:SkU8). Skälet för denna
ändring var att nya personbilar från och med den 1 januari 1997 endast
fick säljas om de är godkända enligt de skärpta avgaskrav som anges i
direktiv 94/12/EEG, vilka motsvarar de krav som tidigare gällde för
miljöklass 2.
Från och med den 1 juli 1999 omfattas även el- och elhybridbilar av
den femåriga befrielsen från fordonsskatt (SFS 1999:692, prop.
1998/99:100, bet. 1998/99:FiU20). Sedan den 1 januari 2000 utgår
emellertid inte någon befrielse från fordonsskatt för bilar i miljöklass 1
(SFS 1999:1065, prop. 1999/2000:1 volym 1 s. 210-211, bet.
1999/2000:FiU1). En bil som uppfyller kraven för miljöklass 1 enligt
bilaga 4 till bilavgasförordningen (1991:1481) i dess lydelse före den 15
juli 1999 och som har blivit skattepliktigt före den 1 januari 2000 får
dock behålla befrielse från fordonsskatten till dess att hela
femårsperioden löpt ut. Efter den 31 december 1999 är det således endast
el- och elhybridbilar som kan få en femårig skattebefrielse.
I rådets direktiv 70/220/EEG av den 20 mars 1970 om harmonisering
av medlemsstaternas rättsregler om åtgärder mot luftföroreningar genom
utsläpp från motorfordon (EGT L 76, 6.4.1970, s.1, Celex 394L0220) har
det fastställts gränsvärden för utsläpp av kolmonoxid och oförbrända
kolväten från bilarnas motorer. Genom Europaparlamentets och rådets
direktiv 94/12/EG av 23 mars 1994 om åtgärder mot luftförorening
genom avgaser från motorfordon och ändring av direktiv 70/220/EG
(EGT L 100, 19.04.94, s. 42, Celex 394L0012) infördes strängare
gränsvärden för alla föroreningar. Bilar som uppfyller denna kravnivå
kallas allmänt för Euro II-bilar. Euro-begreppet är dock inte legalt
förankrat i något avgasdirektiv. Tillämpningsområdet för dessa
gränsvärden omfattade ursprungligen enbart vissa personbilar. Genom
Europaparlamentets och rådets direktiv 96/69/EG av den 8 oktober 1996
om ändring av direktiv 70/220/EG om tillnärmning av medlemsstaternas
lagstiftning om åtgärder mot luftföroreningar genom avgaser från
motorfordon (EGT L 282, 1.11.1996, s. 64, Celex 396L0069) omfattas
alla personbilar och lätta lastbilar av dessa gränsvärden eller gränsvärden
som i förhållande till motorns storlek bedöms vara lika stränga.
I Europaparlamentets och rådets direktiv 98/69/EG av den 13 oktober
1998 om åtgärder mot luftförorening genom avgaser från motorfordon
och om ändring av rådets direktiv 70/220/EG (EGT L 350, 28.12.1998, s.
1, Celex 398L0069) har gränsvärdena skärpts ytterligare genom två
framtida nivåer av bindande gränsvärden som införs vid nya
typgodkännanden med början år 2000 respektive år 2005. De skärpta
avgaskraven gäller för lätta bilar, dvs. för personbilar samt bussar och
lastbilar med en totalvikt av högst 3 500 kilogram. Bilar som uppfyller
dessa kravnivåer kallas för Euro III-bilar och Euro IV-bilar beroende på
vilka gränsvärden som avses. De framtida skärpta kraven på utsläpp av
avgaser för bilar har nyligen införlivats i bilavgasförordningen som nya
krav för miljöklass 1 och 2.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5 i direktiv 98/69/EG är
det för bilar som uppfyller de ännu inte obligatoriska avgaskraven tillåtet
att ge ett ekonomiskt incitament. Ett sådant incitament får dock endast
motsvara merkostnaden för den teknik som krävs för att uppnå dessa
avgaskrav. Det är således inte möjligt att ge en ekonomisk stimulans som
grundar sig på en samhällsekonomisk värdering av utsläppen.
Kommissionen beräknade i förarbeten till direktivförslaget, KOM
(96)248, merkostnaden för den teknik som krävs för att uppnå
avgaskraven. Beräkningen var ett led i att finna de mest
kostnadseffektiva åtgärderna för att förbättra luftkvaliteten. Denna
beräkning kan även användas som ett underlag för att bestämma
storleken på ett ekonomiskt incitament för bilar som uppfyller direktivets
avgaskrav.
Kommissionens beräkningar visar att merkostnaden uppgår till olika
belopp beroende på vilka bilkategorier som avses. Beräkningar har gjorts
för små, medelstora och stora personbilar, lätta lastbilar och bussar. Ett
ekonomiskt incitament som ges utifrån en sådan uppdelning ger
emellertid en mycket komplex lagstiftning. Någon uppdelning med
hänsyn till slag av bil bör därför inte göras, utan ett incitament bör
beräknas utifrån en medelstor bil.
Enligt kommissionens beräkningar uppgår merkostnaden för den bättre
teknik som krävs för att uppnå avgaskraven till ett större belopp för
dieselbilar än för bensinbilar. Det är således möjligt att ge olika stort
ekonomiskt incitament för bensin- respektive dieselbilar. Sverige har
dock valt att skattemässigt behandla bensin- och dieselbilar lika.
Eftersom dieselolja beskattas med en lägre skattesats än bensin tas en
högre fordonsskatt ut för dieselbilar som kompensation. Om dieselbilar
ges ett större ekonomiskt incitament innebär detta att skillnaden i
fordonsskatten jämnas ut. En sådan differentiering överensstämmer inte
med intentionen att beskatta bensin- och dieselbilar på ett likartat sätt.
Olika ekonomiska incitament för bensin- och dieselbilar beräknade så att
dessa fordon beskattas på ett likartat sätt framstår som en alltför
komplicerad lösning, inte minst med beaktande av att fordonsskatten för
närvarande tas ut efter vikt och därmed varierar kraftigt både för bensin-
och dieselbilar. Ur detta perspektiv är det mer lämpligt att ge ett
ekonomiskt incitament som tas ut med lika stort belopp oavsett om bilen
drivs med bensin eller dieselolja. Incitament som ges med lika stort
belopp oavsett om bilen drivs med bensin eller dieselolja innebär att
dieselbilar, relativt sett, får en fordonsskatt som överstiger fördelen av en
lägre drivmedelsskatt. Ett enhetligt ekonomiskt incitament för bensin-
och dieselbilar får emellertid ändå anses vara det minst komplicerade
sättet att gynna miljövänliga bilar och är därför att föredra.
Eftersom direktivet 98/69/EG inte tillåter att det ges ett ekonomiskt
incitament med större belopp än vad det kostar för den teknik som krävs
för att få bilen att uppfylla avgaskraven är det inte möjligt att utgå från
den högre merkostnaden för dieselbilar vid bestämmandet av ett enhetligt
ekonomiskt incitaments storlek eftersom detta skulle innebära att
bensinbilar får ett större incitament än vad som är tillåtet enligt
direktivet. Ett incitamentsystem bör därför utformas utifrån de kostnader
som är knutna till den bättre tekniken för en bensinbil.
För en medelstor bensindriven bil som uppfyller de lägsta framtida
avgaskraven, miljöklass 2 i svensk lagstiftning, beräknade kommissionen
den tekniska merkostnaden till 225 euro. För en medelstor bensindriven
bil som uppfyller de i direktivet högsta framtida avgaskraven, miljöklass
1 i svensk lagstiftning, tillkom ytterligare kostnader om 150 - 200 euro
enligt kommissionens bedömning. Ett ekonomiska incitament måste
därför begränsas till cirka 2 000 kronor i miljöklass 2 och till cirka 3 500
kronor i miljöklass 1.
Enligt direktiv 98/69/EG måste ett gynnande av de bilar som uppfyller
EG:s framtida avgaskrav ske vid olika tidpunkter beroende på vilken
referensvikt bilen har. Med referensvikt avses en bils vikt i körklart skick
med ett tillägg av 100 kilogram. Begreppet referensvikt används
emellertid inte inom den svenska trafikbeskattningen, där skatten
bestäms efter tjänstevikt. Det får i nuläget anses olämpligt att göra någon
ändring i detta avseende eftersom de begrepp som används i svensk
trafiklagstiftning för närvarande är föremål för en översyn innebärande
att dessa skall harmoniseras med EG-rättens. Det begrepp som nu
används får därför anses vara att föredra som utgångspunkt för att ange
vilken vikt som avses, dvs. tjänstevikt. Tjänstevikt motsvarar referensvikt
bortsett från att denna vikt är 30 kilogram lägre än referensvikten. Ett
avdrag med 30 kilogram bör därför göras vid omräkning till tjänstevikt
från den i direktivet angivna referensvikten.
För de bilar som hänförs till miljöklass 1 har Riksdagen bedömt (prop.
1999/2000:1 volym 1 s. 210-211, bet. 1999/2000:FiU1) att för år 2000
kan storleken av ett ekonomiskt incitament bestämmas till 3 500 kronor
och att ett sådant incitament kan ges från och med den 1 januari 2000. Ett
sådant incitament får emellertid, enligt direktivet, enbart omfatta
personbilar och lätta bussar med en tjänstevikt om högst 2 470 kilogram
samt lätta lastbilar med en tjänstevikt om högst 1 275 kilogram. För
personbilar och lätta bussar med en tjänstevikt överstigande 2 470
kilogram samt lätta lastbilar med en tjänstevikt överstigande 1 275
kilogram, kan ett incitament införas först den 1 januari 2001.
Avgaskraven som ligger till grund för miljöklass 2 blir obligatoriska
den 1 januari 2001 för personbilar och lätta bussar med tjänstevikt om
högst 2 470 kilogram samt lätta lastbilar med en tjänstevikt om högst
1 275 kilogram och den 1 januari 2002 för personbilar och lätta bussar
med en tjänstevikt överstigande 2 470 kilogram samt lätta lastbilar med
en tjänstevikt överstigande 1 275 kilogram. Merkostnaden för de åtgärder
som krävs för att uppnå miljöklass 1 får därför anses vara lägre från och
med dessa datum. Riksdagen har också beslutat att ett ekonomiskt
incitament bör vara lägre än 3 500 kronor för dessa bilar från och med
den 1 januari 2001 respektive den 1 januari 2002. Det lägre incitamentet
kan beräknas till 1 500 kronor utifrån en jämförelse med den beräknade
storleken av det incitament som kan utgå för miljöklass 2.
Eftersom avgaskraven för lätta bilar i den nya miljöklass 2 blir
obligatoriska redan den 1 januari 2001 respektive den 1 januari 2002 har
Riksdagen även beslutat att ekonomisk stimulans inte skall ges till dessa
bilar. Det är således endast bilar som uppfyller kraven för miljöklass 1
som kan komma i fråga för ett ekonomiskt incitament.
Trafikbeskattningsutredningen har föreslagit att en stimulans för bilar
med lägre avgasutsläpp i första hand bör utformas som en differentierad
försäljningsskatt, och i andra hand som en nedsättning av fordonsskatten.
Av administrativa skäl är det dock, som Trafikbeskattningsutredningen
också påpekat, olämpligt att införa ett ekonomiskt incitament i form av
försäljningsskatt om det möjliga incitamentet är så begränsat att det får
anses vara en alltför hög kostnad för administrationen i relation till det
belopp som kommer in från en sådan försäljningsskatt. Ett maximalt
incitament om 3 500 kronor får anses alltför begränsat i förhållande till
administrationskostnaderna. Nedsättning av fordonsskatten får därför
anses vara att föredra framför differentierad försäljningsskatt för att
gynna bilar med lägre avgasutsläpp.
Fordonsskattelagen skulle kunna utformas så att bilar i miljöklass 1
befrias från fordonsskatt under en bestämd tidsperiod motsvarande det
belopp som det är tillåtet att ge enligt direktiv 98/69/EG. Detta skulle
dock innebära att incitamentet beloppsmässigt varierar beroende på om
fordonsskatten höjs eller sänks, med åtföljande behov av korrigering och
därmed en svårhanterlig administration av fordonsskatten. Dessutom
skulle bestämmandet av en tidsperiod under vilken skattebefrielse tas ut
bli komplicerad, eftersom fordonsskatt påförs efter vikt och därmed utgår
med mycket varierande belopp. Incitament bör i stället utformas så att en
skattepliktig bil som uppfyller kraven för miljöklass 1 kan tillgodoräknas
ett lättnadsbelopp, som successivt får avräknas vid påförandet av
fordonsskatt. Först när ett belopp motsvarande det totala lättnadsbeloppet
räknats av från påförd fordonsskatt, kan fordonsskatt tas ut. En sådan
utformning av en ekonomisk stimulans är enklare att hantera än en
tidsrelaterad skattebefrielse och är därför att föredra.
Syftet med en skattelättnad för miljövänliga bilar är att styra
konsumenter och tillverkare till att köpa respektive producera sådana
bilar. En skattelättnad för bilar som uppfyller EG:s framtida avgaskrav
skall således endast ges så länge den har en funktion av styrmedel.
Avsikten är således inte att gynna bilar som blivit skattepliktiga innan
den 1 januari 2000. Vidare finns det inte längre skäl till att använda
styrmedel när EG:s framtida avgaskrav motsvarande miljöklass 1 närmar
sig tidpunkten för när de blir obligatoriska. Den tidpunkt när det inte
längre föreligger ett behov av en skattelättnad som styrmedel är
emellertid svår att bestämma. Det är därför lämpligt att låta
skattelättnaden gälla endast för en kortare period och därefter överväga
om det fortfarande finns ett behov av att styra. Såvitt kan bedömas
uppfyller en skattelättnad en viss styrfunktion åtminstone de närmaste två
åren. En skattelättnad bör därför inledningsvis endast ges till och med
utgången av år 2001 om skattelättnaden avser personbilar och lätta bussar
med en tjänstevikt om högst 2 470 kilogram och lätta lastbilar med en
tjänstevikt om högst 1 275 kilogram som blir skattepliktig för första
gången under denna tidsperiod. Avser en skattelättnad personbilar och
lätta bussar med en tjänstevikt överstigande 2 470 kilogram eller lätta
lastbilar med en tjänstevikt överstigande 1 275 kilogram bör denna
inledningsvis endast ges till och med utgången av år 2002. Skulle det
finnas behov av en fortsatt styrning mot bilar som uppfyller EG:s
framtida avgaskrav efter utgången av år 2001 respektive år 2002 bör
skattelättnaden kunna förlängas.
Det förhållandet att en skattelättnad inte ges efter utgången av år 2001
respektive år 2002 hindrar inte att det därefter sker en fortsatt avräkning
mot fordonsskatten av en redan erhållen skattelättnad. Av praktiska och
administrativa skäl bör emellertid en sådan avräkning inte vara
obegränsad i tiden. Avräkning bör kunna ske till dess att avgaskraven i
miljöklass 1 blivit obligatoriska dvs. den 31 december 2005 för
personbilar och lätta bussar med tjänstevikt om högst 2 470 kilogram
samt lätta lastbilar med en tjänstevikt om högst 1 275 kilogram
respektive den 31 december 2006 för personbilar och lätta bussar med en
tjänstevikt överstigande 2 470 kilogram eller lätta lastbilar med en
tjänstevikt överstigande 1 275 kilogram.
Fordonsskatt för personbilar registrerade i vissa glesbygdskommuner
betalas endast till den del den överstiger 384 kr per år. Denna
kompensation tillkom för att säkerställa att de som bor i glesbygd inte
skulle få en i förhållande till andra försämrad situation när regeringen
under 1988 avsåg att höja bensinskatten (prop. 1987/88:50). Det är
således inte meningen att denna kompensation skall påverka någon annan
reglering. Detta innebär att lättnadsbeloppet för miljövänliga bilar bör
avräknas innan det kan ske någon nedsättning på grund av
glesbygdsreglerna.
Eftersom lättnadsbeloppet räknas av mot påförd fordonsskatt skall
överskjutande belopp vid avställning eller avregistrering återbetalas, trots
att någon faktisk inbetalning av fordonsskatt inte har skett. Detta
påverkar dock inte storleken av det kvarvarande lättnadsbeloppet. Har
exempelvis fordonsskatt erlagts med 1 000 kronor och ett belopp om 400
kronor återbetalats vid en avställning, skall den ursprungliga avräkningen
från skattelättnadsbeloppet med 1 000 kronor kvarstå.
Ovan har föreslagits att en skattelättnad skall gälla från den 1 januari
2000, dvs. retroaktivt. När en eventuell lagändring träder i kraft är det
således nödvändigt med en återbetalning av redan inbetald fordonsskatt
för tiden innan den 1 juli 2000. En sådan återbetalning bör av
administrativa skäl ges till den som är ägare till bilen vid ikraftträdandet
den 1 juli 2000. Endast erlagt belopp skall återbetalas, dvs. det faktiska
belopp som erlagts efter återbetalning av eventuell överskjutande skatt på
grund av avställning eller avregistrering. Ett belopp motsvarande det som
faktiskt erlagts efter återbetalning av överskjutande skatt skall då
avräknas från lättnadsbeloppet. Har exempelvis fordonsskatt erlagts med
1 000 kronor och ett belopp om 400 kronor återbetalats vid en
avställning, skall från skattelättnadsbeloppet avräknas endast det belopp
om 600 kronor som faktiskt erlagts. Understiger det belopp som skall
återbetalas för tid före ikraftträdandet 100 kronor bör ingen återbetalning
ske.
8.2 Vägavgiftens storlek samt nedsättning och
återbetalning av vägavgift
Regeringens förslag: För fordon registrerade i Grekland skall
vägavgift endast tas ut med 50 procent av gällande avgift, under
förutsättning att vägavgiftsbevis köps före den 1 juli 2002. En
möjlighet till nedsättning av obetald vägavgift när vägavgiftsplikten
upphört införs, innebärande att det endast är vägavgift för den tid
fordonet varit avgiftspliktigt som skall utkrävas. Vidare kan
vägavgiften sättas ned när ett fordons beskaffenhet ändras så att avgift
skall tas ut med annat belopp. Beslut om nedsättning skall fattas
genom automatisk databehandling på grundval av uppgifter i
bilregistret. Vid nedsättning av obetald vägavgift när avgiftsplikten
upphört skall en administrationsavgift tas ut motsvarande den som tas
ut när vägavgift återbetalas. Återbetalning av vägavgift skall ske från
tidpunkten när avgiftsplikten upphörde och inte som för närvarande
från tidpunkten när vägavgiftsbeviset kom in till
beskattningsmyndigheten.
Skäl för regeringens förslag: Den 1 januari 1998 trädde lagen
om vägavgift för vissa tunga fordon, LVA, i kraft. Införandet av
vägavgifter för tunga fordon är en följd av att Sverige numera deltar i det
gemensamma vägavgiftssystem som Belgien, Danmark, Luxemburg,
Nederländerna och Tyskland tidigare infört, det s.k. Eurovinjettsystemet.
Bakgrunden till detta samarbete är det arbete som bedrivits inom EU med
att skapa likvärdiga konkurrensvillkor mellan medlemsstaterna
beträffande tunga lastbilstransporter.
Eurovinjettsystemet har utformats i enlighet med rådets direktiv
93/89/EEG av den 25 oktober 1993 om medlemsstaters tillämpning av
skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar
och avgifter för användning av vissa infrastrukturer (EGT nr. L 279,
12.11.1993 s. 32, Celex 393L0089) samt det samarbetsavtal om uttag av
en vägavgift för tunga godstransporter, som Sverige sedan den 1 januari
1999 är anslutet till (SÖ 1997:50). Europeiska gemenskapernas domstol
har emellertid upphävt direktivet eftersom Europaparlamentet inte hade
konsulterats beträffande direktivets slutliga innehåll. Domstolen uttalade
dock att direktivet skulle gälla i sak till dess att direktivet ersatts med ett
nytt direktiv. Den 17 juni 1999 trädde ett nytt direktiv i kraft,
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999
om avgifter på tunga godsfordon för användning av vissa infrastrukturer
(EGT nr. L 187, 20.07.1999 s. 42 - 50 Celex 31999L0062). Detta direktiv
ersätter det tidigare direktivet men ändrar inte de grundläggande
förutsättningarna för att ta ut en vägavgift.
I artikel 7 i direktiv 1999/62/EG anges bl.a. att medlemsstater som
tillämpar vägavgifter skall inom de två första åren efter det att detta
direktiv trätt i kraft tillämpa en nedsättning på 50 procent för fordon
registrerade i Grekland på grund av landets geopolitiska läge. Av artikel
12 i direktivet framgår att medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och
andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast
den 1 juli 2000. Regeringen har den 3 februari 2000 beslutat att
underteckna ett avtal med länderna i vägavgiftssamarbetet i vilket det
bland annat bekräftas att vägavgiften skall sättas ned med 50 procent från
och med den 1 juli 2000. För Sveriges del innebär detta att för fordon
som är registrerade i Grekland tas vägavgiften ut med 50 procent av det
belopp som anges i 11 § första stycket, under förutsättning att
vägavgiftsbevis köps före den 1 juli 2002.
Inom de ramar direktivet och avtalet ställer upp har regeringen ansett
det angeläget att vägavgiftssystemet får en sådan teknisk utformning att
det blir enkelt och billigt att hantera för berörda avgiftsskyldiga och
myndigheter. Sverige har därför beträffande svenska fordon låtit
vägavgiften knyta an till uttaget av fordonsskatt. Härigenom har man
uppnått påtagliga administrativa fördelar genom att bl.a. ADB-rutiner för
fordonsskatt kan utnyttjas även för vägavgiften. Det innebär bl.a. att
Vägverket svarar för uppbördsrutinerna och Skattemyndigheten i Örebro
är beskattningsmyndighet för vägavgiften.

Vägavgift för svenskt fordon betalas för en avgiftsperiod om ett år.
Vägavgiftsplikt inträder när fordonet införs i bilregistret. Om fordonet är
avställt inträder avgiftsplikt då avställningen upphör. När avgiftsplikt
inträder skall vägavgift betalas in till Vägverket inom tre veckor.
Vägverket skickar ut ett vägavgiftsbevis till fordonsägaren när
vägavgiften betalats.
I 17 § LVA har en möjlighet till återbetalning av vägavgift införts för
fordonsägare som inte avser att bruka sitt fordon under tid för vilken väg-
avgift har betalats eller för det fall ett fordons beskaffenhet ändras så att
vägavgift skall tas ut med annat belopp. En förutsättning för
återbetalning är att vägavgiftsbeviset ges in till beskattningsmyndigheten
före utgången av den period för vilken avgiften har betalats. Vägavgiften
betalas tillbaka med ett belopp som motsvarar den del av avgiften som
belöper på antalet återstående hela månader för vilka avgift har betalats,
räknat från det att vägavgiftsbeviset kom in till beskattningsmyndigheten.
Det förekommer att ett fordon ställs av innan vägavgiften betalats. I
dessa fall måste hela vägavgiften betalas in och därefter skickas ett väg-
avgiftsbevis ut. Fordonsägaren måste sedan skicka in vägavgiftsbeviset
till beskattningsmyndigheten för att kunna få vägavgiften återbetald.
Detta kan i extremfallet innebära att när avgiftsplikten upphört skall
fordonsägaren först betala vägavgiften för ett helt år, för att sedan få
större delen av avgiften återbetald. Skulle det ske flera av- och
påställningar av fordonet kan beloppen som måste betalas in bli
avsevärda eftersom en ny vägavgift för en period om ett år måste betalas
vid varje påställning. De nuvarande bestämmelserna ger nämligen inte
någon möjlighet att i dessa fall endast begära in den del av vägavgiften
som motsvarar den period fordonet varit påställt.
I fordonsskattelagen (1988:327) finns en möjlighet att sätta ned
fordonsskatt som skulle ha betalats men där så inte har skett. Har
avgiftsplikten upphört och vägavgiften är obetald bör även vägavgiften
kunna sättas ned och avgift endast tas ut för den tid fordonet varit
vägavgiftspliktigt. Detsamma bör även gälla när ett fordons beskaffenhet
ändrats så att vägavgift skall tas ut med ett annat belopp. Bestämmelserna
om att det vid återbetalning av vägavgift endast betalas tillbaka ett belopp
motsvarande den del av avgiften som belöper på antalet återstående hela
månader för vilka avgift har betalats, skall även gälla vid nedsättning.
Vidare får en nedsättning, liksom vid obetald fordonsskatt, ske genom
automatisk databehandling på grundval av uppgifter i bilregistret, utan att
beslut meddelas av beskattningsmyndigheten. Möjligheten till
nedsättning av vägavgiften skall inte tillämpas om avgiftsplikt upphört
eller fordonets beskaffenhet ändrats före ikraftträdandet av den
föreslagna ändringen.
En nedsättning av obetald vägavgift när avgiftsplikten upphört fyller
samma syfte som när vägavgift återbetalas på grund av att fordonsägare
inte avser att bruka sitt fordon under tid för vilken vägavgift har betalats.
När vägavgift återbetalas tas det ut en administrationsavgift.
Motsvarande avgift skall därför också tas ut när vägavgift sätts ned.
Vid ansökan om återbetalning av vägavgift förekommer att det dröjer
flera veckor efter det att avgiftsplikten har upphört innan
vägavgiftsbeviset kommer in till beskattningsmyndigheten. Eftersom
utgångspunkten för hur stor en återbetalning skall bli är när
vägavgiftsbeviset kommer in till beskattningsmyndigheten innebär detta
att fordonsägaren i viss utsträckning kan gå miste om återbetalning av
vägavgift för tid då fordonet inte varit avgiftspliktigt. Vid återbetalning
av fordonsskatt gäller däremot att överskjutande skatt återbetalas från
den tidpunkt när skatteplikten upphör. För att skapa en större förståelse
bland fordonsägarna och för att få en bättre överensstämmelse med
fordonsskattesystemet föreslår regeringen att återbetalning av vägavgift
skall räknas från det att avgiftsplikten upphörde och inte från det att
vägavgiftsbeviset kom in till beskattningsmyndigheten. Bestämmelsen
om återbetalning av vägavgift skall dock tillämpas i dess äldre lydelse
om avgiftsplikten upphört eller fordonets beskaffenhet ändrats före
ikraftträdandet av den föreslagna ändringen. Bestämmelserna om att en
förutsättning för återbetalning är att vägavgiftsbevis skall ges in till
beskattningsmyndigheten före utgången av den period för vilken avgiften
har betalats samt att vägavgift endast betalas tillbaka med belopp
motsvarande den del av avgiften som belöper på antalet återstående hela
månader för vilka avgift har betalats, skall kvarstå.
8.3 Offentlig-finansiella effekter
Det är komplicerat att beräkna storleken på ett skattebortfall vid
införandet av en skattelättnad för bilar som uppfyller EG:s framtida
avgaskrav, eftersom det är svårt att uppskatta antalet bilar som kommer
att säljas i framtiden och hur stor andel av dessa bilar som kommer att
uppfylla de framtida avgaskraven. De beräkningar som gjorts av
Finansdepartementet grundar sig på en årlig genomsnittlig fordonsskatt
om 1 330 kronor och en uppskattad försäljning om inledningsvis 45 000
miljöklass 1 bilar under år 2000. En skattelättnad utifrån dessa
förutsättningar kommer att ge ett skattebortfall som uppgår till totalt
cirka 210 miljoner kronor under en period av tre år. Därefter är
skattebortfallet obetydligt.
Riksdagen har bedömt (prop. 1999/2000:1, bet. 1999/2000:FiU1) att
skattebortfallet med anledning av införandet av en skattelättnad skall
finansieras inom trafikbeskattningen och att detta lämpligen sker genom
en höjning av fordonsskatten med cirka 1 procent.
Trafikbeskattningsutredningen har lämnat förslag på en förändring av
uttaget av fordonsskatt och i samband härmed också en finansiering av
bl.a. ett ekonomiskt incitament för bilar som uppfyller EG:s framtida
avgaskrav. Utredningens förslag är för närvarande föremål för beredning
i Regeringskansliet.
De föreslagna ändringarna i vägavgiftslagen förväntas inte ge några
offentlig finansiella effekter.
9 Omläggning av jordbrukets
energibeskattning
9.1 Begreppet jordbruksnäringen m.m.
Regeringens förslag: Skattelättnaderna i form av ingen energiskatt
och 50 procent koldioxidskatt tillämpas för energiförbrukning som
sker i yrkesmässig jord-, skogs- och vattenbruksverksamhet.

Promemorians förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Vattenbrukarnas Riksförbund och
Matfiskodlarnas Producentorganisation tillstyrker förslaget. Enligt
Riksskatteverket bör endast vad som normalt anses utgöra
jordbruksverksamhet omfattas av skattelättnaderna, varför t.ex. skötsel
av parker och grönytor för sportändamål och djurpensionatsverksamhet
inte bör omfattas. Jordbruksverket tillstyrker att skattelättnaderna ges för
energiförbrukning i jord-, skogs- och vattenbruksnäringarna. Verket är
dock tveksamt till att låta SNI:s företagsgruppering vara styrande för
vilka företag som skattelättnaderna skall riktas mot, eftersom den i vissa
fall kan vara diffus. Trädgårdsnäringens Riksförbund, Grönsaksodlarnas
Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund och Riksförbundet Svenska
Lantmännen anser att det medför en betydande snedvridning av
konkurrensförhållandena på trädgårdsområdet att skattelättnaderna
endast skall tillämpas för energiförbrukning inom SNI 01, 02 och 05.02.
Produktionsföretag som valt att bedriva t.ex. lagring, sortering och
packning och därmed sammankopplad försäljning av produkter i
kooperativa former missgynnas, vilket bör korrigeras.
Bakgrunden till regeringens förslag: Enligt standarden för svensk
näringsgrensindelning (SNI92) hänförs jordbruksnäringen under
avdelning A (jordbruk, jakt och skogsbruk). Huvudgrupperna utgör 01
jordbruk, jakt och service i anslutning härtill samt 02 skogsbruk och
service till skogsbruk. Undergrupper till 01 är 01.1 växtodling, 01.2
djurskötsel, 01.3 blandat jordbruk (växtodling i kombination med
djurskötsel), 01.4 service till jordbruk utom veterinärverksamhet samt
01.5 jakt och viltvård samt service i anslutning härtill. Ytterligare
undergruppering finns till dessa grupper. Även 02 är indelat i olika
undergrupper. Under avdelning B, grupp 05, hänförs fiske och
vattenbruk, varunder bl.a. ingår fiskodling. Enligt den statistiska närings-
grensindelningen utgör växthusnäringen en del av jordbrukssektorn (SNI
Avdelning A, nivåerna 01.12 och 01.13).
År 1996 var antalet jordbruksföretag enligt SCB:s lantbruksregister ca
91 000. Av dessa hade omkring 51 000 företag ett arbetsbehov under 800
arbetstimmar. Dessa företag kan anses utgöra fritids-, pensionärs- eller
deltidsjordbruk. En marginell andel av brukarna i dessa företag är helt
beroende av inkomsterna från jordbruket. Sätts gränsen för heltids-
jordbruk vid 1 600 arbetstimmar uppgick antalet heltidsjordbruk till
omkring 26 000. Endast ca 7 900 företag är så stora, över 4 000 arbets-
timmar, att anställd arbetskraft kan antas spela någon större roll för
företagen.
Lantbruksregistret grundar sig på uppgifter som erhålls genom
periodiska lantbruksräkningar. Registret upptar lantbruksföretag, som
brukar mer än två ha åkermark. En ny lantbruksräkning har gjorts under
1998. Denna visar på ett antal av ca 85 000 företag. Ungefär en tredjedel,
eller ca 28 300 företag, av dessa beräknas enligt SCB utgöra
heltidsjordbruk. SCB:s lantbruksregister väntas dock upphöra inom kort
och ersättas med uppgifter i Jordbruksverkets stödregister.
Vad gäller antalet skogsbrukande företag anger Skogsstyrelsen i sitt
remissvar en siffra om 245 000. Denna grundar sig på den senast
tillgängliga statistiken, som är 1992 års lantbruksräkning. 179 000
företag är sådana, vars brukade åkerareal uppgår till mindre än två ha,
medan resterande 66 000 företag bedriver kombinerat jord- och
skogsbruk (åkerareal överstigande två ha). Av de ca 85 000
jordbruksföretagen i lantbruksregistret torde således runt 70 procent även
idka skogsbruk.
Till ledning för uppskattningar av antalet företag inom de aktuella
näringarna finns vidare SCB:s företagsregister, vars uppgifter
regelbundet uppdateras. Följande siffror härrör från 1999. Antalet
arbetsställen där det bedrivs verksamhet, som hänförs till SNI 01
(jordbruk), är 134 906. Motsvarande siffra för SNI 02 (skogsbruk) är
15 209. Till skillnad från lantbruksregistret inkluderar företagsregistret
även passiv näringsverksamhet, som t.ex. fall då all mark är utarrenderad.
Vidare förs registret efter antalet arbetsställen och inte efter antalet
företag. Ca 1 700 arbetsställen är klassade under grupperna 01.4 (service
till jordbruk utom veterinärverksamhet), 01.5 (jakt- och viltvård samt
service i anslutning härtill) och 02.02 (service till skogsbruk).
Vad slutligen gäller företag som bedriver vattenbruksverksamhet, dvs.
främst fiskodling, är antalet företag med den inriktningen begränsat.
SCB:s årliga statistik, som grundar sig på odlingstillstånd, visar på ca
400 företag. Inom den gruppen ryms dock såväl odlingar, som bedrivs
yrkesmässigt som sådana som drivs som ren hobbyverksamhet och för
vetenskapliga ändamål. Enligt SCB:s företagsregister för 1999 fanns 236
arbetsställen där vattenbruksverksamhet bedrivs.
Skälen för regeringens förslag: Vad gäller avgränsningen av skatte-
lättnaderna för tillverkningsindustrin uttalades, i förarbetena till den lag-
ändring där de nuvarande skattelättnaderna föreslogs, att den statistiska
näringsgrensindelningen kunde användas som en allmän vägledning till
vad som bör avses med begreppet industriell verksamhet. Det ter sig
naturligt att gå till väga på motsvarande sätt när det gäller att söka lägga
fast vad som skall rymmas i begreppet jordbruksnäringen. Härigenom
skapas förutsättningar för en förhållandevis enkel och entydig
gränsdragning. Enligt vad som framkommit vid underhandskontakter
med SCB ger SNI-kodningen på 01- och 02-nivåerna en god bild över
näringsverksamhetens inriktning, medan däremot indelningen i
undernivåer kan ha vissa brister. Motsvarande invändning har gjorts av
Jordbruksverket. Anledningen till bristerna är främst att flertalet företag
inom de aktuella näringarna bedriver olika slag av verksamheter, t.ex.
såväl växtodling som djurskötsel och skogsbruk. Underlaget för
klassningen härrör i allmänhet från uppgifter från företagarna själva om
verksamhetens huvudsakliga inriktning. I dag används klassningen av
jordbruksverksamheter i allt väsentligt enbart för statistiska ändamål och
inte som grund för att t.ex. visa om företaget är berättigat till vissa
förmåner eller liknande.
I första hand bör en utgångspunkt vara att de jordbruksverksamheter
som ryms under gruppen 01 i SNI92 i energiskattesammanhang bör
hänföras till jordbrukssektorn. Skattelättnaderna bör således inte
tillämpas för sådana företag, som visserligen statistiskt är klassade under
gruppen 01, men vars huvudsakliga verksamhet uppenbarligen inte faller
inom vad som enligt normalt språkbruk bör avses med jordbruk. Det rör
sig om verksamheter där det bedrivs service till jordbruk samt jakt och
viltvård och service i anslutning härtill. I övrigt bör utgångspunkten för
beskattningsmyndighetens hantering vara att resterande undergrupper till
gruppen 01 (se redogörelsen ovan) ryms inom begreppet
jordbruksverksamhet i lagtexten. Några remissinstanser har uttryckt
farhågor över att gränsdragningen mellan de olika undergrupperna kan
vara diffus. Detta bedöms dock inte ha någon större praktisk betydelse,
eftersom det avgörande bör vara att verksamheten ryms inom
huvudgruppen 01 med de undantag som angetts ovan.
Det är, såväl utifrån företagens som beskattningsmyndighetens
synvinkel, angeläget att söka skapa en enkel och överskådlig vägledning
för vad som bör avses med begreppet jordbruksverksamhet.
Gränsdragningsproblem bör i möjligaste mån undvikas. Av den
anledningen bör en utgångspunkt vara att samtliga verksamheter som
klassas inom SNI 01, med ovan nämnda undantag, omfattas av
skattelättnaderna. Det är uppenbart att energiförbrukningen - och därmed
energibeskattningens effekter på företagens konkurrenskraft - varierar
högst väsentligt mellan olika näringar inom SNI 01. Motsvarande kan
dock sägas gälla även för tillverkningsindustrin, där utgångspunkten är
att samtliga verksamheter inom SNI 10-37 omfattas av skattelättnaderna.
Regeringen finner, förutom undantaget för serviceverksamheter och jakt
och viltvård som utvecklats ovan, inte anledning att göra någon annan
bedömning vad gäller jordbrukets energibeskattning.
Växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling ryms under SNI-
koderna 01.12 respektive 01.13 och faller alltså enligt förslaget in under
begreppet jordbruksverksamhet. Det kan dock alltjämt finnas anledning
att beträffande uppbördsreglerna tillämpa olika lösningar för den
yrkesmässiga växthusodlingen och övriga branscher inom jordbruks-
sektorn.
Med jordbruk i energiskattesammanhang bör även jämställas närings-
verksamheter som faller under SNI-koden 02.01, dvs. skogsbruk.
Däremot bör, i likhet med vad anförts ovan beträffande jordbruk, inte
serviceföretag till skogsbruk omfattas av skattelättnaderna.
Om verksamheter som klassas som skogsbruk skulle ställas utanför det
område som nu får del av industrins nuvarande energiskattelättnader,
finns, som påtalats av Skogsstyrelsen, risk för gränsdragningsproblem.
Klassificeringen av en verksamhet som jordbruk eller skogsbruk torde
inte alltid vara självklar. Huvuddelen av skogsbrukets energiförbrukning
består visserligen av fordonsbränslen, men i viss utsträckning torde olja
användas för drift av stationära motorer (flismaskiner och liknande) samt
uppvärmning av lokaler. Skogsbruk bedrivs också ofta under liknande
förutsättningar som jordbruk, varför det även av den anledningen finns
skäl att jämställa de båda näringsverksamheterna. Vidare förekommer
skogsbruk vid den överväganden delen av landets jordbruk, vilket inte
minst riskerar att medföra svårhanterliga administrativa problem om
endast energiförbrukning som härrör till en viss del av verksamheten
skulle omfattas av skattelättnaderna.
Under begreppet vattenbruk i SCB:s statistik ryms matfiskodling (kod
05.021), sättfiskodling (kod 05.022), kräftfiskodling (kod 05.023),
blötdjursodling (musslor m.m., kod 05.024) och vattenväxtodling (kod
05.025). Energiförbrukningen för fiskodlingarna har inte kunnat
särskiljas, utan ingår i beräkningarna för jordbrukssektorn. Den torde
dock vara förhållandevis låg. Musselodling sker i princip utan
energitillförsel, medan odling av fisk och kräftor kan kräva energi
beroende på odlingsformen. Främst el används, t.ex. i pumpanläggningar
för syretillförsel och recirkulerande system vid landbaserad odling.
Enligt vår uppfattning bör uppfödning av fisk och vattenväxtodling i
energiskattesammanhang jämställas med jordbrukets djurskötsel
respektive yrkesmässig växthusodling. Även energiförbrukningen inom
sektorerna fiskodling och liknande (SNI-kod 05.02) bör alltså omfattas
av de skattelättnader som nu kommer jordbruket till del.
Trädgårdsnäringens Riksförbund m.fl. har påpekat att det inom den
yrkesmässiga trädgårdsodlingen är vanligt att företagen har valt att
bedriva verksamhetsmoment som syftar till att färdigställa och
tillhandahålla produkterna för försäljning i kooperativa företagsformer,
t.ex. ekonomiska föreningar, eller att enskilda trädgårdsföretag utför
motsvarande moment för kollegors räkning i det egna företaget. Det rör
sig om t.ex. central kyllagring, sortering, packning och försäljning av
frukt och grönt. Förbundet har hävdat att grovt räknat 50 procent av de ca
2 900 företagen med frilandsproduktion är anslutna till sådan kooperativ
verksamhet, som bedrivs i mellan 15 och 20 företag. Enligt förbundet är
dessa kooperativa företag vanligen klassificerade i SNI 51 (partihandel)
eller 52 (detaljhandel), vilket innebär att skattelättnaderna inte tillämpas
på energiförbrukning inom dessa företag. Om däremot producenten själv
ombesörjer alla led inom ramen för sin SNI 01-kodade verksamhet, kan
han få del av skattelättnaderna.
Varje form av avgränsning av ett förmånsberättigat område medför
viss risk för gränsdragningsproblem och konkurrenssnedvridningar i
förhållande till närliggande verksamheter, som inte får del av aktuella
förmåner. Vad gäller den statistiska näringsgrensindelningen har
beskattningsmyndigheten tillämpat denna under nära 10 års tid för olika
typer av industriell verksamhet. Den SNI-kodning som av den europeiska
standardiseringskommissionen åsatts en viss verksamhet utgör, som
utvecklats ovan, enbart en allmän vägledning och myndigheten har
strävat efter att se till verksamhetens reella inriktning. Detta innebär
alltså att en verksamhet, som i statistiska sammanhang åsatts en viss
SNI-kod utanför det industriella området (SNI 10-37), i
energiskattesammanhang ändock kan räknas som industriell verksamhet.
Motsvarande synsätt torde i förekommande fall även kunna användas
beträffande jordbruksverksamhet.
Däremot skulle det, inte minst med hänsyn till risken för spridning till
andra typer av närliggande verksamheter i t.ex. detaljhandelsledet, enligt
vår uppfattning bära alltför långt att som Trädgårdsnäringens
Riksförbund med flera remissinstanser anfört låta skattelättnaderna
generellt tillämpas för fristående företags lagring, sortering etc. av t.ex.
frukt och grönt.
I energiskattesammanhang bör jordbruksnäringen definieras som
yrkesmässig jord-, skogs- och vattenbruksverksamhet. I den mån annat
inte särskilt anges, läggs således i denna proposition den innebörden i
uttryck som jordbruk och jordbruksnäringen. Den generella
utgångspunkten bör, med de inskränkningar som angetts ovan, vara att
inom begreppen ryms företag som statistiskt klassats SNI 01 och 02 samt
05.02.
I följande avsnitt diskuteras närmare uppbördsreglerna för
jordbruksnäringen och som framgår av avsnitten bedöms särskilda regler
i den delen vara erforderliga för den del av jordbruksnäringen, som inte
omfattar den yrkesmässiga växthusodlingen. Definitionen av jordbruk
bör således vid tillämpning av dessa regler vara inskränkt till att inte
omfatta växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling. Den, som
mot försäkran om sådan förbrukning fått del av skattelättnaden, kan
således inte komma i fråga för återbetalning av motsvarande
skattebelopp.
9.2 Skattelättnaderna på bränslen
9.2.1 Bakgrund
Inledning
Genom skatteomläggningen jämställs, som framgått av föregående
avsnitt, jordbruket i energiskattesammanhang med tillverkningsindustrin.
Detta innebär skattelättnader i form av frihet från energiskatt och en 50-
procentig reduktion av koldioxidskatten för bränslen som används för
uppvärmning och drift av stationära motorer. Vad gäller bränslen som
används för drift av motordrivna fordon sker ingen ändring, utan för
dessa bränslen betalas även i fortsättningen energi- och koldioxidskatt
efter de nivåer som generellt gäller för drivmedel som förbrukas i
motordrivna fordon i samtliga av samhällets sektorer
Användningen av bränslen för uppvärmning och drift av stationära
motorer består inom jordbrukssektorn i allt väsentligt av eldningsolja.
Andra skattepliktiga bränslen, dvs. gasol, naturgas och kol, förekommer
endast i marginell omfattning.
Förbrukning av eldningsolja
Förbrukningen av eldningsolja inom jordbrukssektorn uppgår till ca
50 000 m3 per år. Enligt beräkningar från LRF torde ca 85 procent av
eldningsoljeförbrukningen kunna hänföras till torkning. Huvudsakligen
rör det sig om spannmål och oljeväxter. Resterande volymer används för
uppvärmning av stallar och andra lokaler. För de flesta lantbruksföretag
är användningen av eldningsolja av mindre ekonomisk betydelse. För
enskilda gårdar med t.ex. slaktkycklingsproduktion kan dock kostnaderna
vara betydande (jfr nedan).
LRF har låtit SCB utföra en uppskalning av en urvalsundersökning
beträffande förbrukning av eldningsolja i jordbruksföretag. Den
ursprungliga undersökningen gjordes av SCB 1994 och finns redovisad i
Jordbruksstatistisk årsbok 1997.
Av SCB:s uppskalade undersökning framgår att av landets ca 90 000
jordbruk har 77 000 stycken över huvud taget ingen förbrukning av
eldningsolja i verksamheten. Det rör sig alltså om ca 13 000
jordbruksföretag som förbrukar eldningsolja. Av dessa förbrukar 5 500
företag mindre än två m3 eldningsolja per år (ca 5 000 m3, eller ca
10 procent av totalförbrukningen). Omkring 250 företag har en hög årlig
förbrukning av eldningsolja, minst 20 m3 (ca 12 000 m3, eller knappt
25 procent av totalförbrukningen). Flertalet av dessa företag återfinns
inom kategorierna slaktkycklingar och spannmål. Resterande eldnings-
oljevolymer fördelar sig på majoriteten av de aktuella jordbruks-
företagen, med en årsförbrukning mellan två och 20 m3. SCB:s siffror
grundar sig på ett antal lantbruk om ca 90 000, medan den senaste
lantbruksräkningen från 1998 visar på ett något lägre antal, ca 85 000.
Det antal lantbruk, inom vars verksamhet eldningsolja förbrukas, torde
dock alltjämt ligga i storleksordningen 13 000.
Tillgänglig särredovisad statistik avseende skogsbruk har inte kunnat
erhållas. Så vitt framkommit förbrukas vanligen endast mindre mängder
eldningsolja i sådan verksamhet, varför det torde vara en rimlig
utgångspunkt att SCB:s beräkningar även inkluderar skogsbruken. Inte
heller vad gäller vattenbruken finns tillgänglig statistik. Dessa företag
torde dock endast förbruka mycket begränsade mängder eldningsolja i
sin näringsverksamhet.
Dagens regler för tillverkningsindustrin och växthusnäringen
I dag gäller skattelättnader för tillverkningsindustrin och växthus-
näringen. Om förbrukaren är registrerad som skattskyldig får han göra
avdrag i sin energi- och koldioxidskattedeklaration för energiskatten och
hälften av koldioxidskatten på bränsle som förbrukats för annat ändamål
än drift av motordrivna fordon vid tillverkningsprocessen i industriell
verksamhet eller för växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling
(se 7 kap. 4 § lagen om skatt på energi). Vissa begränsningar finns vad
gäller bränsleslag. Sålunda omfattas inte bensin och högbeskattad,
omärkt olja av skattelättnaderna. Särskilda regler gäller för att kunna
registreras som skattskyldig. Vad gäller eldningsolja krävs bl.a. att
sökanden disponerar över en lagerkapacitet för bränslen om minst
500 m3. Detta torde innebära att endast ett fåtal jordbruksföretag kan
komma i fråga som skattskyldiga.
Om förbrukaren inte är skattskyldig uppnås dock skattelättnaderna på
olika sätt beroende på om det rör sig om industriell förbrukning eller
användning i yrkesmässig växthusodling. En växthusodlare kan, mot att
han till leverantören lämnar en försäkran om att bränslet skall användas
för aktuellt ändamål, erhålla skattelättnaden direkt vid inköpet (se 8 kap.
3 a § lagen om skatt på energi). Om det i stället rör sig om en
näringsidkare som bedriver industriell verksamhet får han del av
skattelättnaderna för sin bränsleförbrukning genom att ansöka om
återbetalning av energiskatten och hälften av koldioxidskatten hos
beskattningsmyndigheten. Rätt till återbetalning föreligger endast om
ersättningen för ett kalenderkvartal uppgår till minst 1 000 kr.
Utöver de generella skattelättnader i form av energiskattefrihet och
reduktion av koldioxidskatten med 50 procent, kan energiintensiva
verksamheter få del av ytterligare skattelättnader genom den s.k. 0,8-
procentsregeln. Om ett företags koldioxidskattebelastning överstiger
0,8 procent av försäljningsvärdet medger beskattningsmyndigheten
nedsättning av skatten så att den överskjutande skattebelastningen inte
överstiger ett belopp som motsvarar 12 procent av den generella nivån.
Växthusnäringens inköp mot försäkran kan ske enligt den lägre skattesats
som följer av ett beslut om preliminär skattesats. För industriföretag som
inte är skattskyldigt, beaktas denna lägre skattesats vid återbetalningen av
skatt. Regler om detta finns i 7 kap. 4 §, 9 kap. 2 och 9 §§ lagen om skatt
på energi.
Enligt underhandskontakter med LRF bedöms dock 0,8-procentsregeln
normalt inte bidra med någon skattereduktion för vare sig spannmåls-
torkning eller uppvärmning av lokaler och stallar.
Det finns ca 300 tillverkningsföretag som är registrerade som
skattskyldiga för energiskatter. Beskattningsmyndigheten hanterar
årligen ca 17 000 ansökningar om skatteåterbetalning från
tillverkningsföretag. Det rör sig om företag som regelmässigt ansöker
under alla fyra kvartalen, varför antalet företag alltså rör sig om ca 4 250.
Av tillverkningsföretagen ansöker omkring 50 stycken om nedsättning
enligt 0,8-procentsregeln.
Inget företag inom växthusnäringen är registrerat som skattskyldigt.
Av landets ca 1 700 växthusodlare är det ca 500 stycken som ansöker om
nedsättning enligt 0,8-procentsregeln.
9.2.2 Valet mellan försäkrans- och återbetalningssystem
Regeringens förslag: Skattelättnaderna, för annan yrkesmässig
jordbruksverksamhet än växthusuppvärmning vid växthusodling och
för yrkesmässig skogs- och vattenbruksverksamhet, erhålls genom ett
återbetalningssystem.

Promemorians förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksskatteverket och Svenska Petroleum Institutet
tillstyrker förslaget. Trädgårdsnäringens Riksförbund, Grönsaksodlarnas
Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund och Riksförbundet Svenska
Lantmännen anser att skattelättnader i första hand bör komma företagen
tillgodo genom ett försäkranssystem. Sveriges Lantbruksuniversitet
menar att ett återbetalningssystem skulle inverka negativt och störande
på den optimala faktoranvändningen i företagen och förordar i stället
införandet av ett system där jordbruksföretagen ansöker om godkännande
hos beskattningsmyndigheten för inköp mot skattelättnad.
Skälen för regeringens förslag: Jordbruksnäringen uppvisar många
likheter med tillverkningsindustrin. Sålunda finns åtskilliga utpräglade
småföretag, men även stora företag med hög energiförbrukning. I
praktiken torde dock nästan inget jordbruksföretag komma att registreras
som skattskyldigt för energiskatter. Valet av system för att ge icke
skattskyldiga del av skattelättnaderna står mellan ett försäkranssystem
som växthusnäringen har i dag och ett återbetalningssystem som nu
tillämpas för tillverkningsindustrin.
Ett återbetalningssystem är att föredra ur kontrollsynpunkt, samtidigt
som det särskilt om antalet ansökningar blir många är administrativt
betungande för beskattningsmyndigheten. Å andra sidan medför ett
försäkranssystem ett merarbete för bränsleleverantörerna. 1998 års
Punktskatteutredning (PU98) gör f.n. en översyn av förfarandereglerna
för bl.a. eldningsolja och beräknas lämna sitt slutbetänkande under
senvåren 2000, dvs. efter det att denna proposition har lämnats. En av
frågorna som utredningen kommer att behandla är försäkranssystemets
framtida utformning, t.ex. i vad mån bränsleleverantörerna borde avlastas
från kontrollarbete och att inköp mot försäkran endast borde kunna ske
om kunden blivit godkänd som förbrukare av beskattningsmyndigheten.
Reglerna för jordbrukets skattelättnader har aviserats att träda i kraft
den 1 juli år 2000. Det är viktigt att de uppbördsregler som föreslås för
jordbruksnäringen inte försvårar eventuellt genomförandet av de nya
regler som kommer att föreslås av PU98. Mot den bakgrunden bör inte
ett försäkranssystem enligt nuvarande ordning väljas för att administrera
skattelättnaderna för jordbruksnäringen. I stället bör samma ordning som
gäller för tillverkningsindustrin väljas. Detta innebär således ett system
med ansökan om återbetalning.
9.2.3 Närmare regler för återbetalning av skatt på bränslen
som förbrukats inom jordbruket
Regeringens förslag: Ansökan om återbetalning av skatt på bränslen,
som förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än växthus-
uppvärmning vid växthusodling eller i yrkesmässig skogs- och vatten-
bruksverksamhet, görs per kalenderkvartal. Rätt till ersättning
föreligger endast när ersättningen för ett kalenderkvartal uppgår till
minst 1 000 kr.

Promemorians förslag: Ansökan om återbetalning görs som
huvudregel per kalenderår. Möjlighet ges till kvartalsvis återbetalning vid
förbrukning i större omfattning. Rätt till ersättning föreligger endast när
ersättningen för ett kalenderår uppgår till minst 2 000 kr.
Remissinstanserna: Jordbruksverket ser klara administrativa fördelar
med att sätta upp gränser för olika former av ersättningar, men gör inga
bedömningar av rimligheten i de nivåer som föreslås i promemorian.
Skogsstyrelsen anser att uppsatta administrativa gränser är rimliga. Från
skatteadministrativ synvinkel förordar Riksskatteverket att
beloppsgränsen för rätt till återbetalning sätts till 4 000 kr per kalenderår
och att möjligheten att ansöka om återbetalning för kalenderkvartal inte
införs. Vidare anser verket att 0,8-procentsregeln inte bör omfatta
jordbruksnäringen. Trädgårdsnäringens Riksförbund, Grönsaksodlarnas
Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund och Riksförbundet Svenska
Lantmännen anser att det inte bör finnas någon administrativ gräns för
belopp som återbetalas, eller i allt fall att gränsen sätts till 1 000 kr. Detta

belopp bör enligt förbunden få räknas ihop under två kalenderår. De
menar även att gränsen för att medge skatteåterbetalning per
kalenderkvartal bör sättas betydligt lägre än enligt promemorian,
förslagsvis till 5 000 kr. Sveriges Lantbruksuniversitet anser att
beloppsgränsen innebär ett relativt gynnande av större jordbruksföretag
och ett relativt missgynnande av de mindre företagen.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna skattelättnaderna
innebär att ingen energiskatt betalas och att endast 50 procent av den
generella koldioxidskattenivån tas ut. Det rör sig således om 1 272 kr
(energiskatt 743 kr + 50 procent koldioxidskatt 529 kr) per m3
eldningsolja som skall betalas tillbaka till företagen. Som framgått ovan
beräknas ca 13 000 jordbruksföretag förbruka eldningsolja och alltså
komma i fråga för de aktuella skattelättnaderna på bränsleområdet. I
BP2000 har regeringen angett att jordbruket skall få tillämpa samma
skattereduceringar som i dag finns för tillverkningsindustrin.
Administrativa skäl samt behovet av att behandla nedsättningsberättigade
sektorer lika talar för att det nuvarande systemet för skatteåterbetalning
till icke skattskyldiga industriföretag skall tillämpas även på
jordbruksnäringen.
Ur skatteadministrativ synvinkel är det önskvärt att ett
energiskattesystem är enkelt och robust uppbyggt, med så få undantag
och särbestämmelser som möjligt. I linje med detta ligger en strävan efter
att antalet ansökningar om skatteåterbetalning begränsas och att endast
företag med en hög energiförbrukning kommer i åtnjutande av de regler
om skattelättnad som gäller. Det är rimligt att tillämpa en administrativ
beloppsgräns för att minska antalet ansökningar och därmed
beskattningsmyndighetens arbete. Avsikten är att de minsta beloppen,
som är av sådan omfattning att de inte kan anses utgöra vare sig kraftiga
likviditetspåfrestningar eller mer avsevärd konkurrenssnedvridning för
de berörda företagen, skall undantas från systemet. Ett led i
övervägandena av en sådan begränsning är vilka resurser det är rimligt
att statsmakterna skjuter till för att administrera och kontrollera
jordbrukets skattelättnader. En annan aspekt är i vad mån det är lämpligt
att beskattningssystemet utformas så att företag ges skilda
förutsättningar, beroende på hur stor förbrukning av energi som företaget
har.
Det finns skillnader i förhållandena mellan tillverkningsindustrin och
jordbruksnäringen. Jordbruksnäringen är en utpräglad småföretagar-
bransch. Även om småföretag i icke obetydlig omfattning existerar inom
tillverkningsindustrin, torde ändock energiförbrukningen i dessa företag
inte ligga på en så låg nivå som den gör i många jordbruksföretag. Vidare
är antalet jordbruksföretag med eldningsoljeförbrukning betydligt fler än
motsvarande antal tillverkningsföretag.
Sammantaget anser regeringen ändock att en lika behandling av
jordbruksnäringen med tillverkningsindustrin bör eftersträvas och mot
den bakgrunden bör samma regler för återbetalning gälla för dessa båda
sektorer. Detta innebär alltså att jordbruksföretagen skall ansöka om
skatteåterbetalning per kalenderkvartal och att en administrativ gräns om
1 000 kr tillämpas för belopp som betalas tillbaka till företagen. Endast
om företaget har rätt till återbetalning av skattebelopp som uppgår till
minst 1 000 kr per kalenderkvartal, sker återbetalning. Återbetalning görs
i dessa fall med hela skattebeloppet. Som Riksskatteverket påtalat talar
också praktiska, administrativa skäl för att tillämpa en och samma
ansökningsperiod för alla ansökningar.
Energimyndigheten har, vad gäller elbeskattningen, påtalat risken för
negativa tröskeleffekter som kan uppkomma när återbetalning, om en
viss gräns uppnås, medges med hela skattebeloppet medan ingen
återbetalning alls medges till företag som inte kommer upp till den
angivna gränsen. Även Sveriges Lantbruksuniversitets remissvar i
bränsledelen får anses innefatta motsvarande invändningar om negativa
tröskeleffekter. Omfattningen av risken för sådana negativa
tröskeleffekter, vad gäller såväl jordbruks- som tillverkningsföretag, bör
undersökas närmare och regeringen har för avsikt att undersöka
förutsättningarna för att återkomma med förslag som innebär att
beloppsgränsens utformning ändras så att negativa tröskeleffekter
undviks. Detta kan ske genom att beloppsgränsen utformas på sådant sätt
att sökanden endast medges återbetalning med skattebelopp som
överstiger ett visst belopp.
Enligt tillgänglig statistik innebär 1 000-kronorsgränsen, som alltså
motsvarar oljeförbrukning av knappt en m3 per kalenderkvartal eller
knappt fyra m3 under ett helt år, att endast ett mindre antal
jordbruksföretag får del av skattelättnaden. Uppskattningsvis rör det sig
om drygt 10 000 företag som hamnar utanför systemet. Ca 3 000
jordbruksföretag beräknas således komma upp i förbrukning av sådana
bränslevolymer att de alltså medges återbetalning av skatt. Flertalet av
dessa företag har en så hög årsförbrukning av eldningsolja att de
regelmässigt torde komma över kvartalsgränsen 1 000 kr för
återbetalning. Det kan dock inte uteslutas att enskilda företag, t.ex. inom
spannmålssektorn som har en uttalad säsongsstyrd energiförbrukning,
inte skulle komma upp till gränsen annat än under vissa av årets kvartal.
Totalt förbrukas inom jordbruksssektorn årligen ca 50 000 m3
eldningsolja. De 3 000 mest energiintensiva företagen kan beräknas
förbruka ca 30 000 m3, eller 60 procent, av denna volym. En tillämpning
av den administrativa gränsen för återbetalning om 1 000 kr per
kalenderkvartal innebär alltså att 40 procent av eldningsoljevolymen i
praktiken inte kommer att omfattas av skattelättnaderna.
Samma principer bör, enligt vad som aviserats i BP2000, gälla för
skatteuttaget i industri- och jordbrukssektorerna. Anledning saknas
därför att undanta 0,8-procentsregeln från att kunna tillämpas även för
företag inom jordbrukssektorn. Så vitt kunnat bedömas torde dock
mycket få jordbruksföretag komma att tillämpa den särskilda
nedsättningsregeln.
9.3 Skattelättnaderna på el
9.3.1 Elförbrukning
Inom jordbruksnäringen förbrukas årligen ca 1,6 TWh el. Elförbruk-
ningen är främst kopplad till animalieproduktionen. I mjölkproduktionen
förbrukas el för hötorkning, foderberedning, mjölkning, mjölkkylning
etc. I annan djurproduktion används el främst för foderberedning och för
hötorkning. I smågrisproduktion används värmelampor. Vissa stall
kräver uppvärmning och då används främst olja, men i viss utsträckning
även el. Uppvärmning av gårdsverkstäder och andra lokaler sker oftast
med el.
En stor del av den totala elförbrukningen inom jordbruket går åt till
foderberedning med kvarn eller kross. Även mjölkningsmaskiner och till
viss del automatiska utfodringsanläggningar står för en relativt stor
elförbrukning. Härtill kommer också spannmålstorkning, även om det
främst är olja som används i spannmålstorkarna ute på gårdarna.
9.3.2 Val av system för skatteåterföringen
Regeringens förslag: Skattebefrielsen för el, som förbrukats i annan
yrkesmässig jordbruksverksamhet än vid växthusodling eller i
yrkesmässig skogs- eller vattenbruksverksamhet, återförs genom ett
återbetalningssystem.

Promemorians förslag: Dagens uppbördsregler för energiskatt på el
bör användas som utgångspunkt även för jordbrukets del. Vid blandad
elförbrukning skall, om särskild mätning inte sker av elen, och
förbrukningen inte överstiger 10 000 kWh per år, hela förbrukningen
anses ha skett för annat ändamål än jord-, skogs- och
vattenbruksverksamhet. Om årsförbrukningen överstiger 10 000 kWh
skall en fördelning ske efter faktisk förbrukning, dvs. skattefrihet medges
endast för den del som avser jordbruksändamål.
Remissinstanserna: Trädgårdsnäringens Riksförbund, Grönsaks-
odlarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund och Riksförbundet
Svenska Lantmännen har inget att erinra mot den föreslagna modellen.
Sveriges Elleverantörer och Svenska Kraftverksföreningen avstyrker
förslaget som ogenomförbart för leverantörernas del och anför i
huvudsak följande. Till följd av den avreglerade elmarknaden har i dag
elleverantörerna föga kännedom om kundens faktiska förhållanden.
Dagens elskatteregler bygger på monopolmarknaden och är helt
otidsenliga. SNI-koderna är i många fall föga tillförlitliga och det uppstår
stora praktiska problem vid felaktig klassificering. Förslaget om 10 000
kWh-schablon hjälper föga, eftersom elleverantörerna ändock
genomgående måste identifiera alla sina jordbrukskunder. Kunderna
skulle därvid nödgas avge någon form av informell försäkran , då det på
förhand är omöjligt att avgöra om kunden under året kommer upp till en
förbrukning om 10 000 kWh eller inte. Det är orimligt att
elleverantörerna under skatterättsligt ansvar åläggs att utföra fiskala
uppgifter för ytterligare minst 90 000 kunder, särskilt om det är ett
provisoriskt system. Det upplevs vidare som stötande när förslagen på
bränslesidan har utformats så att antalet återbetalningsansökningar som
skall hanteras av staten p.g.a. ekonomiska argument reduceras kraftigt.
Föreningarna framhåller att det är mycket angeläget med en bred översyn
av uppbördssystemet på elskatteområdet och förordar att ett åter-
betalningssystem, liknande det på bränslesidan, väljs för
jordbruksskattelättnaderna. Alternativt bör övervägas att generellt låta all
förbrukning överstigande 10 000 kWh på en jordbruksfastighet omfattas
av skattefriheten. Även ett sådant system innebär dock omfattande
merarbete för leverantörerna och problem med SNI-klassificering och
förbrukning vid byte av leverantörer kvarstår. Om inget av föreningarnas
förslag vinner gehör bör staten åtminstone ge elleverantörerna ett stöd i
form av ett formellt försäkranssystem. Energimyndigheten anser att
schablonregeln bör utformas så att skatt alltid betalas för minst 10 000
kWh, eftersom det annars finns risk för styreffekter som motverkar en
rationell och effektiv energianvändning. Riksskatteverket hävdar att
schablonregeln är olämplig med hänsyn till praktiska och principiella
problem med en sådan konstruktion.
Bakgrunden till regeringens förslag: Beskattningsreglerna för
energiskatten på el finns i 11 kap. lagen om skatt på energi. I huvudfallet
är elleverantören, dvs. den som tillhandahåller elen till slutkonsumenten,
den som är skyldig att betala skatten. Vid egen förbrukning är dock
producenten skattskyldig. Dagens skattefrihet för el som förbrukas inom
industrin och växthusodlingen åstadkoms genom att det i 11 kap. 3 §
första stycket 1 lagen om skatt på energi är angivet att energiskatten i
dessa fall utgör 0 öre per kWh.
Det ankommer på den som är skattskyldig att avgöra i vad mån
leveransen sker till en förbrukare som är berättigad att förbruka el
skattefritt. Enligt uppgift från elbranschen förekommer ofta att
elleverantörerna låter dessa kunder fylla i en särskild blankett. I denna
försäkrar kunden att han bedriver verksamhet som berättigar honom att
erhålla el till en noll-skattesats. Vidare ges elleverantören, om det vid en
skatterevision visar sig att kundens verksamhet är av sådan art att
skattefrihet inte skulle ha medgetts, rätt att av kunden kräva tillbaka
energiskatt som därför påförts honom i efterhand. Denna blankett, som
ofta benämns försäkran är en juridiskt bindande handling mellan
endast elleverantören och kunden och saknar alltså direkt betydelse för
leverantörens skyldighet att betala energiskatt. Blanketten bör inte
förväxlas med det försäkransinstitut som regleras i 8 kap. lagen om skatt
på energi. Det förekommer även en liknande blankett för de fall då
kunden har delad verksamhet, dvs. kunden försäkrar vilken procentuell
andel av hans elförbrukning som kommer att användas i tillverknings-
processen i industriell verksamhet eller för yrkesmässig växthusodling.
Skälen för regeringens förslag: Som framhållits av flera
remissinstanser finns det behov att göra en översyn av uppbördsreglerna
för energiskatten på el. Det kan sålunda t.ex. ifrågasättas om det
principiellt är riktigt att ansvaret för att industrin och växthusnäringen får
del av sin noll-skattesats helt ligger på leverantörerna. Denna och andra
uppbördsmässiga frågor bör utredas i särskild ordning. En sådan
utredning aktualiserar även andra frågeställningar, inte minst behovet av
att utforma skattelättnaderna på bränsle- och elsidan på ett likformigt sätt
för de sektorer vilka bedöms vara berättigade till skattelättnader.
En elskatteöversyn bör innefatta såväl den generella uppbyggnaden av
uppbördsreglerna för energiskatten på el samt även ta upp och överväga
frågor om utformningen och nivån vad gäller administrativa gränser för
när skattelättnader skall medges. Det bör särskilt undersökas i vad mån
energiskattereglerna kan förändras i syfte att skapa ett mer lätthanterligt
och administrativt enklare uppbördssystem för såväl jordbruksnäringen
som tillverkningsindustrin.
Det är inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende göra en
sådan mer generell översyn av uppbördsreglerna för energiskatten på el,
som utvecklats ovan. Valet mellan på vilket sätt energiskattefriheten för
el skall komma jordbruksföretagen till del står således mellan att bygga
på dagens regelverk eller införa ett återbetalningssystem, liknande det
som föreslås för återföringen av skattelättnaderna på bränslesidan.
Som närmare utvecklats i promemorian är det inte helt enkelt att skapa
ett hanterligt administrativt system för att ge jordbruksföretagen del av
den aktuella skattefriheten. Anledningarna till detta är i huvudsak två,
dels är det ett stort antal jordbruksföretag som beräknas komma i fråga
för skattefrihet, dels har den allt övervägande delen av dessa företag ett
elabonnemang som förser såväl näringsverksamheten som bostad och
annan icke skattefri verksamhet på jordbruksfastigheten med el.
I princip samtliga av landets 180 elleverantörer har jordbruksföretag
bland sina kunder. Det är visserligen så att elleverantörerna redan i dag
hanterar kunder för vilka en noll-skattesats skall tillämpas. Det rör sig
om tillverkningsindustri- och växthusföretag. Antalet sådana företag är
dock betydligt färre än vad gäller jordbruksnäringen. Även om blandad
verksamhet kan förekomma i samband med industri- och
växthusverksamhet är det inte alls i samma omfattning som inom
jordbruket, där det snarare är regel än undantag att lantbrukaren har sin
bostad på den fastighet där han bedriver näringsverksamheten.
Att administrera återbetalning av energiskatten på el för
jordbruksföretagen skulle innebära en kraftig ökning av beskattnings-
myndighetens uppgifter. Med hänsyn till antalet företag och att det i
flertalet fall torde komma att röra sig om förhållandevis små skattebelopp
som skall återbetalas till en grupp förbrukare som i dag inte ansöker om
skatteåterbetalning, finns risk för betydande praktiska admini-
strationsproblem för beskattningsmyndigheten.
Det ter sig dock, mot bakgrund av dagens utformning av uppbörds-
reglerna för energiskatten på el, inte rimligt att lägga på elleverantörerna
uppgiften att ombesörja att jordbrukskunderna redan vid elleveransen får
del av den aktuella skattefriheten. Mot den bakgrunden föreslår
regeringen att ett återbetalningssystem skapas även för att dessa företag
skall erhålla del av skattefriheten för el. Den närmare utformningen av ett
sådant återbetalningssystem utvecklas i följande avsnitt.
Det bör dock redan nu poängteras att vad som företagen ges rätt till
återbetalning av, är skatten på den el som förbrukats i närings-
verksamheten. Om elen endast mäts vid leveranspunkten in till
jordbruksfastigheten får i ansökan om återbetalning göras en
uppskattning av hur stor andel som belöper på näringsverksamheten,
styrkt med uppgift om den totala elförbrukningen på fastigheten och en
rimlig uppskattning av förbrukningen i den nedsättningsberättigade
verksamheten.
Jordbruksverket påpekar att det många gånger kan vara svårt att
bedöma rimligheten i en företagares beräkning över den del av
elförbrukningen som faller på en verksamhet som omfattas av
skattebefrielse. Verket har dock angett att rimlighetsbedömningar kan
göras utifrån basuppgifter om t.ex. antal djur av visst slag eller antal
hektar av viss gröda. Jordbruksverkets register kan, efter
sekretessprövning, användas för sådana ändamål.
9.3.3 Regler för återbetalning av energiskatten på el som
förbrukats inom jordbruket
Regeringens förslag: Återbetalning av energiskatten på el som
förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än vid växt-
husodling eller i yrkesmässig skogs- eller vattenbruksverksamhet,
görs per årsperioden den 1 juli - den 30 juni. Möjlighet ges till
kvartalsvis återbetalning vid förbrukning i större omfattning. Rätt till
återbetalning föreligger endast för belopp som överstiger 1 000 kr per
årsperiod.

Promemorians förslag: Enligt promemorian skall dagens
uppbördsregler för energiskatt på el användas som utgångspunkt även för
jordbrukets del. Den närmare utformningen av ett återbetalningssystem
utvecklas därför inte närmare.
Skälen för regeringens förslag: Som utvecklas ovan avseende
reglerna för återbetalning av skatt på bränslen, finns det ur
skatteadministrativ synvinkel en strävan efter att antalet ansökningar om
skatteåterbetalning begränsas och att endast företag med hög
energiförbrukning kommer i åtnjutande av de regler om skattelättnad
som gäller. Det är mot den bakgrunden rimligt att tillämpa en
administrativ beloppsgräns för att minska antalet ansökningar och
därmed beskattningsmyndighetens arbete.
Samtliga företag som är aktuella för skattefriheten för el, dvs. generellt
sett de vars verksamhet ryms inom SNI-koderna 01, 02 och 05.02, torde
förbruka el i sin näringsverksamhet. Det rör sig om uppskattningsvis ca
85 000 företag. Antalet företag inom SNI 01 och 02, som enligt förslaget
inte bör omfattas av skattelättnaderna, är begränsat och påverkar inte i
nämnvärd utsträckning uppskattningen av det totala antalet företag som
beräknas vara nedsättningsberättigade. Det rör sig således om företag
som bedriver service till jord- och skogsbruk samt de som idkar jakt- och
viltvård eller service i anslutning härtill.
Förutom vissa elintensiva verksamheter, som t.ex. spannmålstorkning
och kycklinguppfödning, är dock vanligen elförbrukningen för de
enskilda jordbruksföretagen relativt begränsad. Beaktar man att endast
omkring en tredjedel av de ca 85 000 jordbruksföretagen är
heltidsjordbruk, torde det således endast vara ett mindre antal företag för
vilka energibeskattning av el i dag uppgår till sådana belopp att den
medför en påtaglig konkurrensnackdel. I syfte att skapa ett hanterbart
administrativt system för beskattningsmyndigheten är det därför rimligt
att som huvudregel tillämpa årsvis återbetalning.
Av såväl praktiska hanteringsskäl som kostnadsmässiga skäl, bör det
inte komma i fråga att tillämpa återbetalningen av energiskatten på el
utan någon form av administrativ gräns för de belopp som skall betalas
tillbaka till de aktuella företagen. Även om tillverkningsindustrin och
växthusnäringen i dag får del av sin skattefrihet direkt via elleverantören
bör, inom ramen av den elskatteöversyn som bör ske på området,
övervägas att även för dessa näringar införa vissa miniminivåer för att få
del av skattelättnaden.
Frågan är vilken administrativ gräns som bör väljas för jordbrukets del.
Jordbruksnäringen är en utpräglad småföretagarbransch. Åtskilliga av de
85 000 företagen kan därför beräknas ha mycket små belopp att fordra. I
promemorian presenteras uppgifter, som förmedlats via bransch-
organisationen Sveriges Elleverantörer, om antalet kunder hos vissa
utvalda medlemsföretag, vars SNI-kodning är 01 respektive 02. Av detta
material kan utläsas att ca 30 procent av dessa kunder har en årlig
elförbrukning som understiger 10 000 kWh. Dessa uppgifter har under
beredningen av propositionen bestyrkts av motsvarande uppgifter från
medlemsföretag i Svenska Kraftverksföreningen. Tillgängliga statistiska
uppgifter omfattar dock all el som levereras till jordbruksfastigheter,
vilket innebär att i flertalet fall omfattas såväl el till näringsverksamheten
som el till jordbrukarens privata bostad på fastigheten.
Endast mer undantagsvis torde det förekomma att små- och medelstora
jordbruksföretag har skilda elabonnemang avseende
näringsverksamheten och den privata bostaden, som är belägen på
jordbruksfastigheten. Det kan förekomma s.k. undermätare av el som
levereras till en fastighet, men inte heller detta är enligt uppgift särskilt
vanligt förekommande. Det är dock endast el som förbrukas inom jord-,
skogs- och vattenbruksverksamheter som skall vara skattefri. Hushållsel,
dvs. belysning och drift av hushållsmaskiner och liknande i bostadshus,
skall således alltid beskattas. Hushållsel kan för ett normalt
enfamiljshushåll i småhus uppskattas till runt 7 000 kWh per år. Även el
som används för uppvärmning av bostäderna skall alltid beskattas. SCB
gör, grundat på uppgifter från nätbolagen om jordbrukskundernas totala
elförbrukning samt schablonjämförelser med användningen av hushållsel
(driftsel) och el för uppvärmning av småhus inom andra sektorer,
uppskattningar om hur stor andel av den totala elförbrukningen på
jordbruksfastigheter som hänförs till uppvärmning av småhus. Denna
siffra har under 1990-talet vanligen varierat mellan 1,2 och 1,5 TWh per
år. Den allt övervägande andelen av bostadshusen på jordbruksfastigheter
torde dock eldas med ved från den egna fastigheten. Värmebehovet för
ett eluppvärmt småhus beräknas till ca 25 000 kWh. Även el som
används i t.ex. stugor som lantbrukaren hyr ut till turister skall beskattas,
liksom elförbrukning inom även andra delar av övrigsektorn (tjänste- och
servicenäringar).
Vid val av en låg gräns uppkommer frågan om var gränsen går för att
det är samhällsekonomiskt rimligt att betala tillbaka även mycket små
skattebelopp till jordbruksföretag. I sammanhanget kan nämnas att
Riksskatteverket har beräknat beskattningsmyndighetens kostnader för
att administrera den aktuella återbetalningen av elskatten till mellan 70
och 125 kr per ansökan, beroende på graden av kontrollverksamhet som
skall utföras. Det stora antalet jordbruksföretag innebär således att
behovet av administrativa förenklingar gör sig starkt gällande.
Sammantaget anser regeringen att en rimlig nivå för den administrativa
gränsen för återbetalning bör sättas till 1 000 kr per år. Detta motsvarar
en förbrukning om ca 6 000 kWh i näringsverksamheten.
Uppskattningar, som grundar sig på SCB:s statistik över elförbrukningen
hos jordbrukskunder sammantaget med underhandsuppgifter från
branschorganisationerna på elområdet, ger vid handen att ca 55 000
företag beräknas vara berättigade att ansöka om skatteåterbetalning.
Resterande ca 30 000 företag bedöms således ha en elförbrukning
understigande 6 000 kWh i sin näringsverksamhet. Det är, mot bakgrund
av de avsevärda administrativa resurser som krävs för att hantera
återbetalningar av skattebelopp till ett stort antal företag, inte rimligt att
belopp under 1 000 betalas tillbaka. Betalning av skatt uppgående till ett
sådant belopp kan näppeligen anses medföra en så påtaglig
konkurrensnackdel för företagen att det är samhällsekonomiskt befogat
att lägga ner stora administrativa resurser för en återföring av beloppet.
Beloppsgränsen på elsidan bör utformas på sådant sätt att sökanden
endast medges återbetalning med skattebelopp som överstiger 1 000 kr
per år. Härigenom undviks de negativa tröskeleffekter, som påtalats av
Energimyndigheten och Sveriges Lantbruksuniversitet och som annars
riskerar bli fallet, om 1 000-kronorsgränsen endast skulle vara en
administrativ gräns och den sökande som når upp till denna gräns
medges återbetalning med hela beloppet. Genom att 1 000 kr alltid
betalas uppnås en lika behandling av små företag, vars elförbrukning inte
är av sådan omfattning att den motsvarar en skattenedsättning om 1 000
kr per år, och stora företag, som kommer upp i sådana volymer att
skatteåterbetalning medges.
De 55 000 företag som beräknas vara berättigade att ansöka om
återbetalning av energiskatten på el skall alltså alltid betala full skatt för
elförbrukning i näringsverksamheten upp till ett skattebelopp om 1 000
kr. För överskjutande del av elförbrukningen i näringsverksamheten
medges således återbetalning av energiskatten. Det bör än en gång
understrykas att jordbruksföretagen endast ges rätt till skatteåterbetalning
för den el som förbrukats i näringsverksamheten. Den el som på
jordbruksfastigheten förbrukas för belysning och uppvärmning av
bostäder och liknande skall alltså beskattas fullt ut och denna skatt
återförs inte till jordbrukaren.
Den föreslagna regleringen för jordbrukets återföring av skattefriheten
på el avviker från vad som i dag tillämpas för motsvarande skattefrihet
för tillverkningsindustrins och växthusnäringens del. I den kommande
skatteöversynen bör dock detta särskilt beaktas och en ökad
harmonisering mellan de olika uppbördssystemen bör därvid eftersträvas.
En aspekt i detta sammanhang är vidare att undersöka möjligheterna av
att ändra reglerna så att de negativa tröskeleffekterna av den
administrativa beloppsgränsen för återbetalning av skatt på bränslen
undviks och således uppnå en likformighet mellan reglerna på el- och
bränslesidan i den delen. Vidare ter det sig lämpligt att i den kommande
översynen även närmare analysera förutsättningarna för att, i syfte att
skapa ett administrativt enklare och mer lätthanterligt uppbördssystem,
höja den nu föreslagna beloppsgränsen om 1 000 kr på elsidan.
Som nämnts ovan bör årsvis återbetalning gälla som huvudregel. I
syfte att underlätta beskattningsmyndighetens administration genom att
fördela arbetet med återbetalning på energiskatteområdet, bör dock en
annan period än kalenderår väljas. Sålunda föreslår regeringen att
årsperioden den 1 juli den 30 juni väljs som återbetalningsperiod. I
likhet med vad som i dag gäller för andra former av återbetalning på
punktskatteområdet, bör företagen ha ett år efter utgången av den
perioden på sig att lämna in sin ansökan. Ytterligare ett skäl som talar för
valet av angiven återbetalningsperiod är att beskattningsmyndigheten
härigenom ges mer tid för utvecklande av blanketter, rutiner och
information till berörda företag inför det första ordinarie
återbetalningstillfället, som alltså inträder efter utgången av årsperioden
den 1 juli 2000 - den 30 juni 2001.
Systemet med årsvis återbetalning bör dock kompletteras med en
dispensmöjlighet som ger företag som har en hög elförbrukning rätt till
kvartalsvis återbetalning. Dessa företag skulle annars drabbas av en
likviditetsbelastning av icke obetydlig natur. Dispensregeln bör innebära
att det företag som erhållit rätt till kvartalsvis återbetalning därefter inte
har någon valfrihet avseende ansökningsperiod. Ansökan skall således i
dessa fall ske för varje kalenderkvartal.
Någon strikt gräns för dispens bör inte anges i lagtexten, men
regeringen avser att i förordning ange vissa riktlinjer. Det ter sig rimligt
att tillämpa en årsförbrukning av el i näringsverksamheten om 150 000
kWh, som således motsvarar en årlig energiskattebelastning om ca
25 000 kr. Överslagsberäkningar, utifrån tillgängligt statistikunderlag,
ger vid handen att detta kan röra sig om ca 1 000 företag.
9.4 Ikraftträdande m.m.
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli
2000.

Promemorians förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att ikraftträdandet om
möjligt bör flyttas fram till den 1 januari 2001. Övriga remissinstanser
har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Riksskatteverket förordnar att
ikraftträdandet flyttas framåt ett halvår, bl.a. för att beskattnings-
myndigheten skall ges möjlighet att möta ett omfattande service- och
informationsbehov och för att utveckla erforderligt datastöd.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 aviserat att
jordbruket från den 1 juli 2000 skall ges samma reduktion av energi- och
koldioxidskatterna som industrin och växthusnäringen har för
närvarande. Riksdagen har anslutit sig till regeringens bedömning. Mot
den bakgrunden saknas anledning att överväga ett annat datum för
ikraftträdandet än den 1 juli 2000.
Som framgått ovan, föreslår regeringen att årsperioden för ansökningar
om återbetalning av energiskatten på el sätts till den 1 juli - den 30 juni,
vilket i praktiken innebär att beskattningsmyndigheten ges ett års
förberedelsetid innan det stora flertalet ansökningar skall börja
behandlas. I övrigt finner regeringen inte skäl att föreslå några
särlösningar vad gäller ikraftträdandet.
9.5 Offentlig-finansiella effekter
Omläggningen till industriskatteregler för jord- och skogsbruks-
sektorernas energibeskattning beräknas innebära ett skattebortfall brutto
på ca 220 miljoner kr per år. Energiförbrukningen för fiskeodlingarna har
inte kunnat särskiljas, utan ingår i beräkningarna för jordbrukssektorn.
Nettoeffekten av omläggningen beräknas ge ett skattebortfall för staten
på 190 miljoner kr för år 2001. Motsvarande siffra för offentlig sektor
uppgår till 180 miljoner kr. Hänsyn har tagits till indirekta effekter på
andra skattebaser, se vidare tabell 1 nedan.
Omläggningen väntas inte på sikt medföra några nämnvärt ökade
kostnader för de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Beskattningsmyndighetens kostnader för att administrera den före-
slagna återbetalningen av skatt på bränslen respektive el skall finansieras
inom ramen för skatteförvaltningens befintliga anslag.

Kassamässiga effekter för stat och offentlig sektor åren 2000 2002 samt varaktig

nettoeffekt för offentlig sektor av omläggningen av jordbrukets
energibeskattning,
miljoner kr

2000
2001
2002
Varaktig nettoeffekt
Staten
- 95
- 190
- 180

Offentlig sektor
- 90
- 180
- 160
- 180
10 Offentlig-finansiella effekter
Förslagen avseende exportbutiker innebär inte att det skattefria området
för försäljning i exportbutiker utvidgas. När det gäller mervärdesskatt
föreslås dock att varor som ingår i exportbutikssortimentet skall kunna
levereras skattefritt till butikerna. I likhet med vad som gäller i dag skall
mervärdesskatt tas ut vid försäljning av sådana varor till EU-resenärer.
Förslaget leder alltså inte till att mervärdesskatteintäkterna minskar.
Det är svårt att beräkna de offentlig-finansiella effekterna av
ändringarna i alkohol- och tobaksskattelagarna. Sedan de nya reglerna
om skattefri proviantering av fartyg och luftfartyg trädde i kraft har
endast ett fåtal rederier redovisat skattepliktigt svinn till
skattemyndigheten. Det är dock sannolikt att endast en mindre del av de
redovisade beloppen avser olyckshändelser och force majeure. Vidare
finns det ännu inget fall där beskattningsmyndigheten på eget initiativ
påfört skatt för varor som förstörts genom olyckshändelse eller force
majeure. Sammantaget anser regeringen att förslaget inte kommer att få
annat än försumbara offentlig-finansiella effekter.
Det är komplicerat att beräkna storleken på ett skattebortfall vid
införandet av en skattelättnad för bilar som uppfyller EG:s framtida
avgaskrav, eftersom det är svårt att uppskatta antalet bilar som kommer
att säljas i framtiden och hur stor andel av dessa bilar som kommer att
uppfylla de framtida avgaskraven. De beräkningar som gjorts av
Finansdepartementet grundar sig på en årlig genomsnittlig fordonsskatt
om 1 330 kronor och en uppskattad försäljning om inledningsvis 45 000
miljöklass 1 bilar under år 2000. En skattelättnad utifrån dessa
förutsättningar kommer att ge ett skattebortfall som uppgår till totalt
cirka 210 miljoner kronor under en period av tre år. Därefter är
skattebortfallet obetydligt.
Riksdagen har bedömt (prop. 1999/2000:1, bet. 1999/2000:FiU1) att
skattebortfallet med anledning av införandet av en skattelättnad skall
finansieras inom trafikbeskattningen och att detta lämpligen sker genom
en höjning av fordonsskatten med cirka 1 procent.
Trafikbeskattningsutredningen har lämnat förslag på en förändring av
uttaget av fordonsskatt och i samband härmed också en finansiering av
bl.a. ett ekonomiskt incitament för bilar som uppfyller EG:s framtida
avgaskrav. Utredningens förslag är för närvarande föremål för beredning
i Regeringskansliet.
Omläggningen till industriskatteregler för jord- och skogsbruks-
sektorernas energibeskattning beräknas innebära ett skattebortfall brutto
på ca 220 miljoner kr per år. Energiförbrukningen för fiskeodlingarna har
inte kunnat särskiljas, utan ingår i beräkningarna för jordbrukssektorn.
Nettoeffekten av omläggningen beräknas ge ett skattebortfall för staten
på 190 miljoner kr för år 2001. Motsvarande siffra för offentlig sektor
uppgår till 180 miljoner kr. Hänsyn har tagits till indirekta effekter på
andra skattebaser, se vidare tabell 1 nedan.
Omläggningen väntas inte på sikt medföra några nämnvärt ökade
kostnader för de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Beskattningsmyndighetens kostnader för att administrera den före-
slagna återbetalningen av skatt på bränslen respektive el skall finansieras
inom ramen för skatteförvaltningens befintliga anslag.

Kassamässiga effekter för stat och offentlig sektor åren 2000 2002 samt varaktig

nettoeffekt för offentlig sektor av omläggningen av jordbrukets
energibeskattning,
miljoner kr

2000
2001
2002
Varaktig nettoeffekt
Staten
- 95
- 190
- 180

Offentlig sektor
- 90
- 180
- 160
- 180

Några offentlig-finansiella effekter av övriga förslag kan inte förutses.
11 Författningskommentar
11.1 Förslaget till lag om skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer
1 §
I paragrafen anges vad skatten skall grunda sig på, nämligen den
termiska effekten i varje kärnkraftsreaktor. Jämfört med promemorians
lagförslag har grunden inte angetts vara den högsta tillåtna termiska
effekten. Skälet är att det i denna paragraf lämpligen endast bör anges att
det är den termiska effekten som är grunden för skatten. Att sedan
skatteberäkningen bör utgå från varje reaktors högsta tillåtna termiska
effekt framgår av 2 §.

2 §
Av första stycket framgår att skatt skall betalas per kalendermånad så
länge som tillstånd att bedriva verksamheten finns. Om skattskyldigheten
har upphört före slutet på en kalendermånad bör skatten för månaden
beräknas genom en proportionering mellan antalet kalenderdygn under
vilket tillstånd har funnits och antalet kalenderdygn den aktuella
månaden.
I andra stycket anges skattesatsen för varje kalendermånad och att
grunden för skatteberäkningen är den högsta tillåtna effekten. Denna
effekt framgår för de flesta reaktorerna av regeringens driftstillstånd. I de
fall sådan uppgift saknas kan en jämförbar effekt beräknas. I
promemorian finns uppgifter om högsta tillåtna effekter och jämförbara
effekter för de olika reaktorerna.

3 §
I likhet med vad som i dag gäller för produktionsskatten är det den som
har tillstånd att inneha och driva en kärnkraftsreaktor som skall vara
skyldig att betala skatten och som även skall anmäla sig för registrering
hos beskattningsmyndigheten.

4 §
Förfarandereglerna i lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter
skall tillämpas. Detta gäller bestämmelser om beskattningsbeslut,
betalning av skatt, överklagande m.m.

5 §
Av paragrafen framgår att en möjlighet skall finnas att vid längre,
sammanhängande driftsstopp få avdrag från skatten när stoppet har varat
mer än 90 kalenderdygn och att avdraget då endast får göras för de
överskjutande dygnen.

Ikraftträdandebestämmelserna
Bestämmelserna innebär bl.a. att även om en reaktor inte är i drift när
lagen träder i kraft kommer en sammanhängande period när reaktorn inte
är i drift enligt 5 § att börja räknas först när lagen har trätt i kraft.
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter.
1 kap.
1 §
Uppräkningen i punkt 1 kompletteras med den nya lagen om skatt på
termisk effekt i kärnkraftsreaktorer. Samtidigt tas hänvisningar i
paragrafen till lagar som har upphävts eller nu upphävs bort.
Övergångsbestämmelserna till de upphävda lagarna innehåller nästan
undantagslöst en övergångsregel som säger att äldre bestämmelser
fortfarande gäller i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
upphävandet eller ikraftträdandet av den nya bestämmelsen. Detta för att
t.ex. de skatte- eller avgiftssatser och avdragsmöjligheter som gällt när en
skatte- eller avgiftspliktig händelse inträffat skall kunna tillämpas även
om förhållandet upptäcks efteråt, t.ex. vid en revision. Samma princip
kan användas på förfarandereglerna. Genom föreslagen
övergångsbestämmelse kommer reglerna om skattekontroll, skattebeslut,
överklagande osv. att kunna tillämpas även om lagarna tas bort från
paragrafen.

5 §
I bestämmelsen föreslås att Riksskatteverket skall vara
beskattningsmyndighet såvitt avser de författningar som uppräknas i 1 §
första stycket 1 i lagen. Ändringen i 2 är föranledd av ändringen i 1 §
första stycket 2.

7 §
Ändringen är föranledd av att lagen (1974:226) om prisreglering på
fiskets område har upphävts. Fiskerieverket är alltså inte längre
beskattningsmyndighet för någon avgift, vilket framgår av ändringen i 5
§. Vidare byts ordet Jordbruksverket ut mot orden Statens
Jordbruksverk.

2 kap.
1, 2, 3, 6, 7 och 8 §§
När det gäller 2, 3, 6, 7 och 8 §§ se kommentaren till 1 kap. 7 §.
Dessutom tas hänvisningar i 1, 2, 3 och 8 §§ till lagar som upphävts bort.
Se även kommentaren till 1 kap. 1 §.

3 kap.
6 a §
Ändringarna ersätter bestämmelser i 29 § förordningen (1984:247) om
punktskatter och prisregleringsavgifter och innebär att också de
skattemyndigheter som enligt 3 kap. 16 § lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter kan besluta om uppgiftsskyldighet och
skatterevision skall ha rätt att få del av de uppgifter som behövs för
skattekontrollen.

16 §
Ändringen i första stycket är en följd av att Riksskatteverket föreslås
överta funktionen som beskattningsmyndighet men innebär dessutom att
skattemyndigheterna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Gävle ges
generell befogenhet att besluta om uppgiftsskyldighet samt att besluta
och genomföra revision, dvs. det krävs inte längre att nämnda
myndigheter har fått i uppdrag av beskattningsmyndigheten att fatta
sådana beslut.
Andra stycket i paragrafen har upphävts. Riksskatteverkets
befogenheter får anses följa av att verket blir beskattningsmyndighet.

5 kap.

1 §
Se kommentaren till 1 kap. 7 §.

5 §
Ändringen är en följd av att Riksskatteverkets möjlighet att begära
förhandsbesked i punktskattefrågor enligt lagen om förhandsbesked i
skattefrågor avskaffas.

8 kap.
1 §
Ändringen i första stycket är en följd av att Riksskatteverket föreslås bli
beskattningsmyndighet och därigenom skall meddela beslut i första
instans. Till följd härav finns inte längre något behov för verket att föra
upp beskattningsbeslut till prövning i länsrätt. Genom ändringen tas
därför Riksskatteverkets möjlighet att överklaga de beslut verket fattat i
första instans bort.
Ändringen i sista stycket innebär att rätten till överprövning av de
beslut som tidigare kunnat överklagas till Riksskatteverket upphör.
Möjligheten att få andra beslut än beskattningsbeslut överprövade
infördes när Skattemyndigheten i Kopparbergs län blev
beskattningsmyndighet enligt lagen. De beslut som kunnat överklagas till
Riksskatteverket är bl.a. beslut om redovisningsperioder. Förslaget
innebär att rätten till överprövning av dessa beslut upphör. Om beslutet
har betydelse för beskattningen bör möjlighet finnas att få det överprövat
i den ordning som gäller enligt första stycket.

8 §
Bestämmelsen innehåller en uppräkning över vilka som får överklaga ett
beslut om utdömande av vite. Utformningen av bestämmelsen är inte
avsedd att innebära någon förändring i förhållande till vad som gäller
idag. Att Riksskatteverket som sökande har rätt att överklaga beslut om
utdömande av vite följer av 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), jfr
RÅ 1986 ref 105.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med Lagrådets
synpunkter. Efter ikraftträdandet kommer uppgifter som tidigare
ankommit på Skattemyndigheten i Gävle enligt lagen att fullgöras av
Riksskatteverket. Verket skall t.ex. kunna ompröva beslut meddelade av
Skattemyndigheten i Gävle. I övergångsbestämmelserna anges också att
Riksskatteverket skall föra det allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.
I beslut som meddelats av Skattemyndigheten i Gävle med stöd av 8
kap. 1 § tredje stycket i dess äldre lydelse och som överklagas hos
Riksskatteverket skall dock äldre bestämmelser tillämpas.
När det gäller 4 se kommentaren till 1 kap. 1 §.
11.3 Förslaget till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624)
6 §
Ändringen innebär att ärenden om kupongskatt skall prövas av
Riksskatteverket.

29 §
Ändringen är en följd av att ärenden om kupongskatt kommer att prövas
av Riksskatteverket och innebär att verket inte kommer att ha möjlighet
att föra upp beskattningsbeslut meddelade av Riksskatteverket till
prövning i domstol.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Efter
ikraftträdandet kommer därför uppgifter som tidigare ankommit på
Skattemyndigheten i Gävle enligt lagen att fullgöras av Riksskatteverket.
Vidare föreskrivs att Riksskatteverket skall föra det allmännas talan i
allmän förvaltningsdomstol. Övergångsbestämmelserna har utformats i
enlighet med Lagrådets synpunkter.
11.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam
10 §
Ändringen innebär att möjligheten att efter gemensam ansökan av
delägare i enkla bolag utse en delägare som ensamt skattskyldig
avskaffas. I enkla bolag kommer därför fortsättningsvis att gälla att en
delägare är skattskyldig i förhållande till sin andel i bolaget.

32 §
Ändringen innebär att möjligheten att överklaga beslut enligt 24 § andra
och tredje styckena i lagen avskaffas och är en följd av att
Riksskatteverket som beskattningsmyndighet kommer att fatta beslut i
första instans.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Ärenden där beslut
meddelats före ikraftträdandet skall dock överklagas enligt äldre
bestämmelser.
11.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:820) om
skatt på spel
5 §
Se kommentaren till 10 § lagen (1972:266) om skatt på annonser och
reklam.

22 §
Ändringen innebär att möjligheten att överklaga beslut enligt 11 § i lagen
avskaffas och är en följd av att Riksskatteverket som
beskattningsmyndighet kommer att fatta beslut i första instans.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Äldre bestämmelser
skall dock tillämpas i de fall där beslut meddelats före ikraftträdandet.
11.6 Förslaget till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343)
Ändringen i 3 § första stycket 2 är en följd av att Riksskatteverket är
beskattningsmyndighet i de i bestämmelsen uppräknade ärendena.
11.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:409) om
skatt på gödselmedel
8 d §
Se kommentaren till 3 kap. 16 § i förslaget till lag om ändring i lagen om
punktskatter och prisregleringsavgifter.

9 §
Ändringen innebär att Riksskatteverkets möjligheter att överklaga beslut
till länsrätten upphör. Eftersom Riksskatteverket är den myndighet som
kommer att fatta beslut om beskattning kommer verkets rätt att föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol att följa av allmänna
förvaltningsrättliga regler. Till följd av detta föreslås att fjärde stycket i
paragrafen upphävs.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Efter
ikraftträdandet kommer de uppgifter som tidigare ankommit på
Skattemyndigheten i Gävle enligt lagen att fullgöras av Riksskatteverket.
Vidare föreskrivs att Riksskatteverket skall föra det allmännas talan i
allmän förvaltningsdomstol.
11.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
1 §
Ändringen är en följd av att Riksskatteverket skall vara
beskattningsmyndighet enligt lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
11.9 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327)
14 §
I första stycket av paragrafen har det tillförts att lättnadsbeloppet vid
tillämpningen av de föreslagna 14 b eller 14 c §§ skall avräknas från
påförd fordonsskatt innan det kan ske någon kompensation på grund av
glesbygdsreglerna.

14 b §
Paragrafen, som är ny, innebär att en skattelättnad införs för personbilar
och lätta bussar med en tjänstevikt om högst 2 470 kilogram samt lätta
lastbilar med en tjänstevikt om högst 1 275 kilogram som uppfyller
kraven för miljöklass 1 enligt 2 a § bilavgaslagen. Skattelättnaden utgår
med 3 500 kronor för bilar som blir skattepliktiga under år 2000 och med
1 500 kronor för bilar som blir skattepliktiga under år 2001.
Lättnadsbeloppet skall avräknas efter hand vid påförandet av
fordonsskatt, dock längst till och med den 31 december 2005.

14 c §
Även denna paragraf är ny och innebär att en skattelättnad också införs
för personbilar och lätta bussar med en tjänstevikt överstigande 2 470
kilogram samt lätta lastbilar med en tjänstevikt överstigande 1 275
kilogram som uppfyller kraven för miljöklass 1 enligt 2 a §
bilavgaslagen. Skattelättnad utgår med 3 500 kronor för bilar som blir
skattepliktiga under år 2001 och med 1 500 kronor för bilar som blir
skattepliktiga under år 2002. En förutsättning är dock att totalvikten inte
överstiger 3 500 kilogram Lättnadsbeloppet skall avräknas efter hand vid
påförandet av fordonsskatt, dock längst till och med den 31 december
2006.
11.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m.
4 §
Ändringen innebär att Riksskatteverket skall vara beskattningsmyndighet
enligt lagen.

12 §
Ändringen är en följd av att Riksskatteverket föreslås bli beskattnings-
myndighet och innebär att verket blir ensamt behörig att meddela beslut
om skatterevision.

13 §
Ändringen i första stycket innebär att Riksskatteverkets möjlighet att
överklaga beslut enligt lagen tas bort.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Efter
ikraftträdandet kommer de uppgifter som tidigare ankommit på
Skattemyndigheten i Gävle enligt lagen att fullgöras av Riksskatteverket.
Vidare föreskrivs att Riksskatteverket skall föra det allmännas talan i
allmän förvaltningsdomstol.
11.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl.
10 §
Ändringen innebär att Riksskatteverket skall vara beskattningsmyndighet
enligt lagen.

21 §
Ändringen innebär att Riksskatteverkets möjlighet att överklaga beslut
slopas och är en följd av att Riksskatteverket föreslås bli beskatt-
ningsmyndighet enligt lagen.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Efter
ikraftträdandet kommer uppgifter som tidigare ankommit på
Skattemyndigheten i Gävle enligt lagen att fullgöras av Riksskatteverket.
Vidare föreskrivs att Riksskatteverket skall föra det allmännas talan i
allmän förvaltningsdomstol.
11.12 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
3 kap.
26 a §
Ändringen är en följd av att den verksamhet rörande mervärdesskatt som
hanteras av det särskilda skattekontoret vid Skattemyndigheten i Gävle
förs över till Riksskatteverket.

5 kap.
9 §
Genom en ändring i 1 § andra stycket lagen om exportbutiker föreslås det
bli tillåtet att i exportbutiker även sälja beskattade varor. Det får till följd

att mervärdesskattefriheten enligt punkten 6 för leveranser till
exportbutiker utvidgas till att omfatta varor som är avsedda för
försäljning till EU-resenärer. Skattefriheten för leveranser skall dock
endast gälla varor ur exportbutikssortimentet. Det föreskrivs därför att
leveransen skall anses som en omsättning utomlands endast om det är
fråga om varor av de slag som avses i 3 § lagen om exportbutiker. Det
bör påpekas att de kvantitetsbegränsningar som finns i nämnda paragraf
inte gäller vid leveranser till exportbutiker.
Eftersom det föreslås bli tillåtet att sälja beskattade varor i
exportbutikerna måste även ändringar göras i nuvarande bestämmelse om
försäljning i exportbutiker. De ändringar som görs är att det i den nya
punkten 6 a uttryckligen föreskrivs att en försäljning av en vara ur
exportbutikssortimentet endast är att anse som en omsättning utomlands
om varan säljs till en tredjelandsresenär och i fråga om alkohol- och
tobaksvaror försäljningen håller sig inom vissa kvantiteter per resande, se
3 § lagen om exportbutiker. Lagtekniskt uppnås detta genom en
hänvisning till 1 § andra stycket nämnda lag.
Till följd av dessa ändringar upphävs paragrafens tidigare femte
stycke.

12 kap.
1 a §
Jämför kommentaren till 3 kap. 26 a §.

12 kap.
2 §
Ändringen i första stycket innebär bl.a. att frågor om godkännande av
upplagshavare och av skatteupplag enligt 9 c kap. 7 § eller om
återkallelse av sådant godkännande enligt 9 c kap. 8 § andra stycket skall
prövas av skattemyndigheten i den region där den skattskyldige är
registrerad enligt 3 kap. 1 § skattebetalningslagen (1997:483) eller, om
han inte är registrerad, av den skattemyndighet som enligt 2 kap. samma
lag är behörig att besluta om registrering. Propositionens förslag avviker
från det förslag som lämnades i lagförslaget till Lagrådet. Enligt
nuvarande ordning handläggs ärenden enligt 9 c kap. 7 och 8 § andra
stycket i mervärdesskattelagen av Skattemyndigheten i Gävle. Enligt
förslaget skall dessa frågor handläggas vid den regionala
skattemyndighet där den skattskyldige är registrerad, eller vid den
myndighet som enligt skattebetalningslagens (1997:483) regler är
behörig att meddela beslut.

19 kap.
1 och 6 §§
Se kommentaren till 3 kap. 26 a §.

20 kap.
1 §
Ändringen i andra stycket är en följdändring med anledning av att
Riksskatteverket blir beskattningsmyndighet i de frågor som nämns i 12
kap. 2 § mervärdesskattelagen och innebär att beslut i de frågor som
räknas upp även fortsättningsvis får överklagas till Länsrätten i Dalarnas
län. Ändringen innebär också att beslut om godkännande enligt 9 c kap. 7
§ eller om återkallelse av sådant godkännande enligt 9 c kap. 8 § andra
stycket kommer att överklagas enligt reglerna i första stycket. Ändringen
i tredje stycket är en följdändring av att skattemyndigheten i den region
där den skattskyldige är registrerad kommer att meddela beslut i frågor
om godkännande av upplagshavare och skatteupplag och återkallelse av
sådant godkännande enligt 9 c kap.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Efter
ikraftträdandet kommer uppgifter som tidigare ankommit på
Skattemyndigheten i Gävle enligt lagen att fullgöras av Riksskatteverket.
I punkt 2 föreskrivs att vid överklagande av beslut meddelade av
Skattemyndigheten i Gävle enligt äldre bestämmelser skall
Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
11.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import
2 kap.
4 §
Genom en ändring i 1 § andra stycket lagen om exportbutiker blir det
tillåtet att i exportbutiker även sälja beskattade varor. Det får till följd att

mervärdesskattefriheten i punkten 2 för leveranser till exportbutiker
utvidgas till att omfatta varor som är avsedda för försäljning till EU-
resenärer. Skattefriheten för leveranser skall dock endast gälla varor ur
exportbutikssortimentet. Det föreskrivs därför att frihet från skatt vid
import endast skall föreligga om det är fråga om varor som avses i 3 §
lagen om exportbutiker. Det bör påpekas att de kvantitetsbegränsningar
som finns i nämnda paragraf inte gäller vid leveranser till exportbutiker.
11.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
4 §
Enligt 2 § lagen om tobaksskatt tas skatt ut på cigaretter med 20 öre per
styck och 39,2 procent av detaljhandelspriset. Av 4 § nämnda lag följer
att cigaretter inte får tillhandahållas för försäljning annat än i
originalförpackning försedd med särskild märkning med uppgift om
detaljhandelspriset. Kravet att detaljhandelspriset skall anges på
förpackningen gäller inte cigaretter som säljs skattefritt. I exportbutiker
kommer dock enligt vad som föreslås både obeskattade och beskattade
cigaretter att få säljas. Det innebär att en exportbutiksinnehavare i ett
sådant fall kan behöva ha två olika lager av cigaretter i butiken, ett där
detaljhandelspriset anges på förpackningarna och ett där denna uppgift
saknas. För att undvika detta ändras paragrafen så att kravet att
detaljhandelspriset skall anges på förpackningarna inte skall gälla för
förpackningar som tillhandahålls för försäljning i exportbutiker.
Avslutningsvis bör nämnas att även när en cigarettförpackning saknar
uppgift om detaljhandelspriset finns det vanligtvis ett fastställt
detaljhandelspris för cigarettprodukten i fråga. Om detaljhandelspriset
inte anges på förpackningen skall alltså skatt tas ut enligt det fastställda
detaljhandelspriset. Finns det inget fastställt detaljhandelspris får
beskattningsmyndigheten uppskatta priset efter vad som kan anses
skäligt (se 3 § tredje stycket).

9 b §
I paragrafen, som är ny, görs undantag från skattskyldigheten enligt 9 §
första stycket 7. Rätt till undantag föreligger i fråga om varor som
provianterats skattefritt enligt 31 e § och som förstörts genom
olyckshändelse eller force majeure. Rekvisitet olyckshändelse eller
force majeure finns även i 32 § b). I förarbetena till den bestämmelsen
uttalades att avdrag för skatt på varor som förstörts genom
olyckshändelse eller force majeure skall kunna styrkas genom intyg eller
dylikt från försäkringsbolag, polis etc. Detta bör även gälla vid
tillämpningen av förevarande paragraf, såvida det är fråga om situationer
där man normalt vänder sig till försäkringsbolag eller polis. Över huvud
taget bör stora krav ställas på den dokumentation som åberopas som stöd
för undantag från skattskyldighet. Dokumentation bör även ske i den
bokföring som innehavare av provianteringstillstånd skall föra enligt 12 §
provianteringslagen. Detta är nödvändigt för att det skall kunna
säkerställas att varorna i fråga förstörts och därigenom inte kommer att
konsumeras.
Rekvisitet olyckshändelse eller force majeure omfattar inte stöld
eller outredda lagerbrister. Däremot omfattas varor som förstörs i
samband med lastning av fartyg och luftfartyg, t.ex. genom att den truck
som används vid lastning välter eller tappar varorna. Rekvisitet omfattar
även varor som förstörs ombord på grund av kraftig sjögång eller annan
yttre påverkan. Det är inte möjligt att räkna upp varje situation som täcks
av rekvisitet. Vilka situationer som omfattas får fastställas i praxis.

31 c §
Se kommentaren till 3 kap. 16 § lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter.

35 §
Ändringen innebär att Riksskatteverket inte längre kommer att ha rätt att
föra upp ärenden till prövning i domstol.
11.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
8 b §
Se kommentaren till 9 b § förslaget till lag om ändring i lagen om
tobaksskatt.

31 c §
Se kommentaren till 3 kap. 16 § lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter.

35 §
Se kommentaren till 35 § lagen om tobaksskatt.
11.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel
17 §
Ändringen innebär att beslut meddelade av Tullverket även
fortsättningsvis får överklagas av Riksskatteverket. Lagrådet har i sitt
yttrande anfört att det synes oklart om Tullverket meddelar sådana beslut
i beskattningsmyndighetens ställe och i eget namn eller som
företrädare för Riksskatteverket. I det senare fallet förefaller det, enligt
Lagrådets mening, oegentligt att Riksskatteverket skall få överklaga
besluten. Riksskatteverket har enligt gällande rätt möjlighet att överklaga
beslut av Tullverket som meddelats med stöd av bestämmelserna i 4 §
andra stycket i lagen. Bestämmelsen är motiverad av praktiska skäl. Det
har ansetts lämpligt att Riksskatteverket även fortsättningsvis har denna
möjlighet att överklaga sådana beslut.
11.17 Förslaget till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
8 kap.
1 a §
Ändringen är en följd av att Riksskatteverket föreslås överta funktionen
som beskattningsmyndighet men innebär dessutom att
skattemyndigheterna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Gävle ges
generell befogenhet att utöva tillsyn av efterlevnaden av bestämmelserna
i 4 kap. 5 §, dvs. det krävs inte längre att nämnda myndigheter har fått i
uppdrag av beskattningsmyndigheten att utöva sådan tillsyn.

4 §
Ändringen är en följd av att Riksskatteverket föreslås överta funktionen
som beskattningsmyndighet.

12 kap.
8 §
Ändringen är en följd av att Riksskatteverket föreslås överta funktionen
som beskattningsmyndighet.
11.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi
7 kap. 4 §
Ändringen i första stycket föranleds av att det område där skattelättnader
enligt paragrafen får tillämpas genom avdrag utvidgas och föreslås
omfatta yrkesmässig jord-, skogs- och vattenbruksverksamhet. Som
närmare utvecklats i tidigare avsnitt bör som generell utgångspunkt för
innebörden av dessa begrepp gälla att den aktuella verksamheten är
näringsgrenskodad enligt SNI 01, 02 eller 05.02. Skattelättnaderna bör
dock inte tillämpas för sådana företag, som visserligen statistiskt är
klassade under grupperna 01 och 02, men vars huvudsakliga verksamhet
uppenbarligen inte faller inom vad som enligt normalt språkbruk bör
avses med jord- eller skogsbruk. Det rör sig om verksamheter där det
bedrivs service till jord- och skogsbruk samt jakt och viltvård och service
i anslutning härtill.
Enligt den statistiska indelningen utgör växthusnäringen en del av SNI
01 (underavdelningarna 01.12 respektive 01.13). Anledning saknas
därför längre att specifikt i lagtexten ange ändamålet
växthusuppvärmning för yrkesmässig växthusodling.
Eftersom någon ändring inte föreslås av regeln i 8 kap. 3 a § om icke
skattskyldiga växthusodlares rätt till skattelättnader vid inköp mot
försäkran, görs inte heller någon ändring av särbestämmelsen i tredje
stycket för fallet vid försäljning av bränsle för förbrukning för
växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling.

9 kap. 2 §
För icke skattskyldiga förbrukare kan skattelättnader enligt lagen om
skatt på energi erhållas genom antingen inköp mot försäkran eller
återbetalning. Av 8 kap. 3 a § framgår att annan än den som är registrerad
som skattskyldig får köpa bränsle utan energiskatt och hälften av
koldioxidskatten om bränslet skall användas för växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling. Den andra gruppen förbrukare, som i dag har
rätt till motsvarande skattelättnader, är de som förbrukat bränsle vid
tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. För dessa finns i 9 kap.
2 § en möjlighet till återbetalning av motsvarande skattebelopp. Avsikten
med skatteomläggningen för jordbrukets del är att inlemma dessa
tillkommande näringar i det regelverk som i dag finns för
tillverkningsindustrin. Detta föranleder en ändring i paragrafens första
stycke. Eftersom avsikten dock är att bestämmelsen i 8 kap. 3 a § alltjämt
skall gälla för den del av jordbruksnäringen som utgörs av
växthusuppvärmning för yrkesmässig växthusodling, krävs att denna
näring uttryckligen undantas från regleringen i första stycket.
För ett företag som bedriver såväl yrkesmässig växthusodling som
annan jordbruksverksamhet som ryms inom SNI 01 (t.ex. frilandsodling
av grönsaker), tillämpas således skilda uppbördsregler för de olika
delarna av verksamheten. Praktiskt sett torde detta inte innebära några
större skillnader mot dagens system, eftersom även nuvarande regler
innebär särreglering av dessa verksamheter. Skillnaden blir dock att
företagaren genom förslaget ges rätt att ansöka om återbetalning för
energiskatten och hälften av koldioxidskatten på bränslen som förbrukats
för verksamheten utöver vad som gått åt till växthusuppvärmningen. I
dag utgår full skatt på denna bränsleförbrukning. Företagen torde således
redan med nuvarande ordning hålla i sär de olika bränslemängderna som
går åt till respektive ändamål.
I likhet med vad som i dag gäller för återbetalning av skatt på bränslen
som förbrukats inom tillverkningsindustrin, medges endast återbetalning
i takt med förbrukningen. Om en större mängd bränsle t.ex. köpts in
under januari månad, är det inte möjligt att med fakturan som grund
ansöka om återbetalning av skatt som belöper på hela den volymen för
årets första kalenderkvartal. Detta är endast möjligt om bränslet i sin
helhet faktiskt förbrukats under den kvartalsperiod som ansökan om
skatteåterbetalning avser. Jordbruksföretagen bör alltså ha lagerbokföring
i syfte att kunna visa inköp och förbrukning.

9 kap. 5 §
Ändringen föranleds av att det område där skattelättnader enligt
paragrafen får tillämpas genom avdrag utvidgas och föreslås omfatta
yrkesmässig jord-, skogs- och vattenbruksverksamhet. I likhet med vad
som utvecklats ovan under 7 kap. 4 § saknas genom ändringen längre
anledning att specifikt i lagtexten ange ändamålet växthusuppvärmning
för yrkesmässig växthusodling.

9 kap. 9 §
I likhet med ändringarna i 7 kap. 4 § och 9 kap. 2 § föranleds ändringen i
9 kap. 9 § av att det område där skattelättnader enligt paragrafen får
tillämpas utvidgas och föreslås omfatta yrkesmässig jord-, skogs- och
vattenbruksverksamhet. I likhet med som utvecklats ovan under 7 kap.
4 § saknas genom ändringen längre anledning att specifikt i lagtexten
ange ändamålet växthusuppvärmning för yrkesmässig växthusodling.

9 kap. 15 §
Se kommentaren till 3 kap. 16 § lagen om punktskatter och pris-
regleringsavgifter.

11 kap. 12 §
Av paragrafens första stycke framgår att skattefriheten för el, som
förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än vid
växthusodling eller i yrkesmässig skogs- eller vattenbruksverksamhet,
åstadkoms genom att förbrukaren ansöker om återbetalning. Vad gäller
innebörden av den angivna förbrukarkategorin hänvisas till vad som
sagts under 7 kap. 4 §. Skattefriheten för el som förbrukats i industriell
verksamhet i tillverkningsprocessen och vid yrkesmässig växthusodling
administreras även i fortsättningen via elleverantörerna (se 11 kap. 3 och
7 §§ lagen om skatt på energi).
Den som är berättigad att ansöka om återbetalning av energiskatten på
el är den som förbrukat elen i sin jordbruksverksamhet. Ingenting bör
dock hindra att, om fördelning av den totala elförbrukningen kan ske på
skälig grund, jordbruksföretaget medges återbetalning trots att det
elabonnemang varigenom elen levererats till jordbruksfastigheten
innehas av någon annan. Detta kan t.ex. vara fallet om två makar bor
tillsammans på en jordbruksfastighet och hustrun står som elabonnent,
medan mannen driver jordbruksrörelsen. En annan, sannolikt inte helt
ovanlig situation, är att en fysisk person innehar elabonnemanget medan
jordbruksverksamheten på fastigheten bedrivs i denne fysiska persons
fåmansbolag.
Av andra stycket framgår att ansökan om återbetalning skall omfatta
en annan årsperiod än kalenderår, nämligen den 1 juli den 30 juni.
Möjlighet ges dock för beskattningsmyndigheten att medge att ansökan
får göras per kalenderkvartal. Regeringen har till ledning för
beskattningsmyndigheten för avsikt att i förordning närmare ange
innebörden av begreppet förbrukning i större omfattning, eller med andra
ord i vilka fall dispens bör medges. Uttrycket att "ansökan görs per
kalenderkvartal" innebär att när ett företag väl getts dispens, skall
ansökan alltid avse kalenderkvartal. Dispensen skall således inte utnyttjas
till att t.ex. för ett kvartal ansöka om återbetalning och föra ihop
resterande tre kvartal till en årsvis återbetalning. Anledningen till denna
regel är att underlätta den administrativa hanteringen för
beskattningsmyndigheten. Beskattningsmyndigheten får återkalla ett
beslut om kvartalsvis återbetalning om sökanden oavsett anledning
begär detta eller om förutsättningar för medgivande inte finns. I det
sistnämnda fallet rör det sig således om fall då beskattningsmyndigheten
fått kännedom om att förbrukningen av el i näringsverksamheten inte
sker i sådan omfattning som bör utgöra grund för ett dispensbeslut.
I tredje stycket läggs en beloppsgräns fast för rätt till återbetalning av
skatt på el som förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än
vid växthusodling eller i yrkesmässig skogs- eller
vattenbruksverksamhet. Denna gräns uppgår till 1 000 kr per årsperiod.
Har inte sökanden detta belopp att fordra i återbetalning äger han inte rätt
att få någon återbetalning, även om han i och för sig omfattas av första
stycket. Når en sökande upp till beloppet 1 000 kr per årsperiod, medges
återbetalning endast med belopp som överstiger 1 000 kr för den aktuella
perioden.
Det bör ankomma på beskattningsmyndigheten att vid
kvartalsåterbetalningar beakta att gränsen iakttas, dvs. att endast belopp
som överstiger 1 000 kr sett över hela årsperioden utbetalas.
Vanligen torde detta ske genom att endast belopp överstigande 1 000 kr
utbetalas för det första kvartal för vilket ansökan om återbetalning görs.
För förbrukare med stor säsongsvariation av elförbrukningen torde det
dock kunna uppkomma situationer då rätten till skatteåterbetalning under
ett eller flera av årets kvartal uppgår till små belopp, trots att
förbrukningen sett över hela årsperioden sker i större omfattning. I dessa
fall kan det tänkas att återbetalningsbeloppen är så låga att någon
återbetalning, p.g.a. 1 000-kronorsregeln inte alls görs under de första av
årets kvartal i syfte att uppnå att 1 000 kr alltid betalas. Någon fördelning
av de 1 000 kronorna på årets olika kvartal bör alltså inte ske utan dessa
avräknas först, dvs. innan någon återbetalning alls sker.
Fjärde stycket innehåller regler för inom vilken tidsperiod ansökan om
återbetalning skall göras. Inkommer inte ansökan inom föreskriven tid,
föreligger inte rätt till återbetalning för den aktuella perioden.

13 §
Tidigare har inte regler om återbetalning av skatt funnits beträffande
energiskatten på elektrisk kraft. Genom denna paragraf görs de
nuvarande bränsleskattereglerna enligt 9 kap. 12 15 §§ för revision,
återbetalning av belopp som sökanden fått för mycket etc. tillämpliga i
fråga om återbetalning av energiskatt på elektrisk kraft.

15 §
Ändringen är en följd av att Riksskatteverket föreslås bli beskattnings-
myndighet. Verket kommer genom ändringen inte längre att ha rätt att
föra upp beskattningsbeslut till prövning i länsrätt. I fråga om behörig
domstol föreslås ingen ändring i förhållande till gällande rätt.
11.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1518) om
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting
8 och 9 §§
Ändringarna innebär att Riksskatteverket skall vara den myndighet som
beslutar om utbetalning från kontona enligt lagen.
11.20 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
2 kap.
4 §
Ändringen innebär att beslut som rör den som är mervärdesskattskyldig
endast på grund av förvärv av sådana varor som avses i 2 a kap. 3 §
första stycket 1 och 2 mervärdesskattelagen (1994:200) skall fattas av
Riksskatteverket.

10 kap.
32 §
Se kommentaren till 2 kap. 4 § denna lag.
11.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon
11 §
För fordon registrerade i Grekland skall vägavgift tas ut med 50 procent
av belopp som anges i paragrafens första stycke, under förutsättning att
vägavgiftsbevis köps före den 1 juli 2002.

17 §
Återbetalning av vägavgift skall ske från tidpunkten när avgiftsplikten
upphörde och inte som för närvarande från tidpunkten när
vägavgiftsbeviset kom in till beskattningsmyndigheten.

17 a §
En möjlighet till nedsättning av obetald vägavgift när vägavgiftsplikt
upphört införs, innebärande att det endast är vägavgift för den tid
fordonet varit avgiftspliktigt som skall utkrävas. Vidare skall vägavgiften
kunna sättas ned när ett fordons beskaffenhet ändras så att avgift skall tas
ut med annat belopp. Beslut om nedsättning skall fattas genom
automatisk databehandling på grundval av uppgifter i bilregistret i
enlighet med 17 § tredje och fjärde styckena. Vid en nedsättning av
obetald vägavgift när avgiftsplikten upphört skall en
administrationsavgift tas ut motsvarande den som tas ut när vägavgift
återbetalas.
11.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:189) om
förhandsbesked i skattefrågor
1 och 10 §§
Ändringarna innebär att Riksskatteverkets möjlighet att begära
förhandsbesked i punktskattefrågor tas bort. En enskild persons möjlighet
att begära förhandsbesked kvarstår och i dessa ärenden får
Riksskatteverket ställning av motpart enligt 11 § i lagen. Se vidare
avsnitt 7.6.

Övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. I ärenden där
Skattemyndigheten i Gävle meddelat beslut före ikraftträdandet skall
dock äldre bestämmelser tillämpas.
11.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
4 kap.
1 §
Ändringen är föranledd av att de bestämmelser om anmälningsskyldighet
och säkerhet som tidigare fanns i 4 kap. 1 § fjärde stycket lagen om skatt
på energi numer återfinns i 4 kap. 11 § nämnda lag (prop. 1998/99:127,
1999/2000:SkU3, rskr. 1999/2000:64, SFS:1999:1070).
11.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:445) om
exportbutiker
1 §
Ändringen i andra stycket innebär att även beskattade varor får säljas i en
exportbutik.
I tredje stycket klargörs att kravet på att den som bedriver verksamhet i
en exportbutik skall vara godkänd upplagshavare enligt nyss nämnda
lagar endast gäller om alkohol- eller tobaksvaror skall säljas i butiken.
Den som enbart säljer beskattade varor behöver självfallet inte vara
godkänd upplagshavare. Det bör dock påpekas att beskattade
alkoholvaror endast får säljas av Systembolaget.

3 §
Ändringen är föranledd av att det föreslås bli tillåtet att i exportbutiker
även sälja beskattade varor till EU-resenärer.
11.25 Förslaget till lag om upphävande av vissa lagar om
lagerskatt på bränslen
Det rör sig om fyra s.k. lagerskatter på energiområdet. En lagerskatt är en
särskild skatt som tas ut på vad de skattskyldiga har i lager ett visst
datum och som efter detta datum i princip har spelat ut sin roll. Lagarna
bör därför upphävas. Lagarna skall dock fortfarande gälla i fråga om
förhållanden som hänför sig till tiden före den 1 juli 2000.
11.26 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1994:40)
om tillfällig kompensation för viss energiskatt
Ansökan om kompensation enligt skulle ha getts in före utgången av
september 1995. Lagen har alltså numer spelat ut sin roll och bör därför
upphävas

Lagförslagen i promemorian Justeringar i
regelsystemet för exportbutiker
Alternativ 1
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:445) om
exportbutiker
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1999:445) om
exportbutiker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Regeringen får bevilja flygplatshållare tillstånd att inrätta exportbutik
på flygplats.
I en exportbutik får obeskattade
gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §,
säljas till flygpassagerare som
reser till en plats utanför EG:s
skatteområde. Annan försäljning
får inte ske i en exportbutik.
Verksamheten i en exportbutik
skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen
(1994:1563) om tobaksskatt och
lagen (1994:1564) om
alkoholskatt. Exportbutiken skall
vara ett godkänt skatteupplag
enligt dessa lagar.
I en exportbutik får obeskattade
gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §,
säljas till flygpassagerare som
reser till en plats utanför EG:s
skatteområde.

Om alkohol- och tobaksvaror
skall säljas i en exportbutik skall
verksamheten bedrivas av en
godkänd upplagshavare enligt
lagen (1994:1563) om tobaksskatt
och lagen (1994:1564) om
alkoholskatt. Exportbutiken skall i
sådana fall vara ett godkänt
skatteupplag enligt dessa lagar.

3 §
Försäljningen får endast avse
följande varor och i angivna fall
följande kvantiteter av dessa varor
till varje resande:
Försäljning av obeskattade
gemenskapsvaror till
flygpassagerare som reser till en
plats utanför EG:s skatteområde
får endast avse följande varor och i
angivna fall följande kvantiteter av
dessa varor till varje resande:
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin, två liter vin, två liter
starköl, och
3. parfym, luktvatten och andra kosmetiska preparat samt choklad- och
konfektyrvaror och andra tobaksvaror än sådana som anges ovan.
Till den som avreser med bestämmelseort i Norge får försäljning inte
ske till större mängder än vad resande får införa tullfritt till det landet.
Vid tillämpning av första stycket förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22
volymprocent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte
22 volymprocent, samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent,
cigarill: cigarrer med en högsta vikt av 3 gram per styck.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
9 §
En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en om-
sättning utomlands, om
1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,
2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en
speditör eller fraktförare,
3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet
och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,
4. varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för
bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan
omsättning som anges i 1 § tredje stycket,
4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i
2 b § för försäljning ombord och avser sådana livsmedel eller
livsmedelstillsatser som anges i livsmedelslagen (1971:511), dock inte
punktskattepliktiga varor,
5. varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för
konsumtion ombord,
6. varan levereras för
försäljning eller försäljs i en sådan
butik som avses i lagen (1999:445)
om exportbutiker,
6. vara som avses i 3 § lagen
(1999:445) om exportbutiker
levereras för försäljning i sådan
butik,
6 a. fråga är om sådan
försäljning som avses i 1 § andra
stycket lagen om exportbutiker,
7. varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är införd i
exportvagnförteckning,
8. varan levereras för en sådan utländsk företagares räkning som inte är
skattskyldig för omsättningen och leveransen görs inom ramen för ett
garantiåtagande som företagaren gjort, eller
9. varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller
stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG- land, under förutsättning
att a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och
b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till en plats
utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under
vilken leveransen av varan gjordes.
Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt
i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands
endast om 1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som
normalt utgör en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter
avdrag för skatt enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och 2.
säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in varan
eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning eller
liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.
En leverans av varor till fartyg på linjer mellan Sverige och Norge eller
mellan Sverige och Åland skall anses som en omsättning utomlands
endast om leveransen begränsas på det sätt som anges för proviantering i
5 och 6 §§ lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg.
En leverans som avses i första stycket 4 av punktskattepliktiga varor
skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen uppfyller
de villkor som gäller för proviantering i 7 9 §§ lagen om proviantering
av fartyg och luftfartyg.
En försäljning som avses i
första stycket 6 skall anses som en
omsättning utomlands endast om
försäljningen uppfyller de villkor
som gäller enligt 3 § lagen om
exportbutiker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §
Frihet från mervärdesskatt vid import skall medges för
1. varor som levereras till fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik för
sådana ändamål som medför att skatt inte skall tas ut enligt 5 kap. 9 §
första stycket 4, 4 a och 5 mervärdesskattelagen (1994:200), och
2. varor som levereras för
försäljning i en sådan butik som
avses i lagen (1999:445) om
exportbutiker.
2. varor som avses i 3 § lagen
(1999:445) om exportbutiker som
levereras för försäljning i sådan
butik.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

Alternativ 2
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:445) om
exportbutiker
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1999:445) om
exportbutiker att skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Regeringen får bevilja flygplatshållare tillstånd att inrätta exportbutik
på flygplats.
I en exportbutik får obeskattade
gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §,
säljas till flygpassagerare som
reser till en plats utanför EG:s
skatteområde. Annan försäljning
får inte ske i en exportbutik.
Verksamheten i en exportbutik
skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen
(1994:1563) om tobaksskatt och
lagen (1994:1564) om
alkoholskatt. Exportbutiken skall
vara ett godkänt skatteupplag
enligt dessa lagar.
I en exportbutik får obeskattade
gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §,
säljas till flygpassagerare som
reser till en plats utanför EG:s
skatteområde.

Om alkohol- och tobaksvaror
skall säljas i en exportbutik skall
verksamheten bedrivas av en
godkänd upplagshavare enligt
lagen (1994:1563) om tobaksskatt
och lagen (1994:1564) om
alkoholskatt.

3 §
Försäljningen får endast avse
följande varor och i angivna fall
följande kvantiteter av dessa varor
till varje resande:
Försäljning av obeskattade
gemenskapsvaror till
flygpassagerare som reser till en
plats utanför EG:s skatteområde
får endast avse följande varor och i
angivna fall följande kvantiteter av
dessa varor till varje resande:
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin, två liter vin, två liter
starköl, och
3. parfym, luktvatten och andra kosmetiska preparat samt choklad- och
konfektyrvaror och andra tobaksvaror än sådana som anges ovan.
Till den som avreser med bestämmelseort i Norge får försäljning inte
ske till större mängder än vad resande får införa tullfritt till det landet.
Vid tillämpning av första stycket förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22
volymprocent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte
22 volymprocent, samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent,
cigarill: cigarrer med en högsta vikt av 3 gram per styck.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

2 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
9 §
En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en om-
sättning utomlands, om
1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,
2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en
speditör eller fraktförare,
3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet
och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,
4. varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för
bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan
omsättning som anges i 1 § tredje stycket,
4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2
b § för försäljning ombord och avser sådana livsmedel eller
livsmedelstillsatser som anges i livsmedelslagen (1971:511), dock inte
punktskattepliktiga varor,
5. varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för
konsumtion ombord,
6. varan levereras för
försäljning eller försäljs i en
sådan butik som avses i lagen
(1999:445) om exportbutiker,
6. fråga är om sådan försäljning
som avses i 1 § andra stycket
lagen (1999:445) om
exportbutiker.
7. varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är införd i
exportvagnförteckning,
8. varan levereras för en sådan utländsk företagares räkning som inte är
skattskyldig för omsättningen och leveransen görs inom ramen för ett
garantiåtagande som företagaren gjort, eller
9. varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller
stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG- land, under förutsättning
att a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och
b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till en plats
utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under
vilken leveransen av varan gjordes.
Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt
i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands
endast om 1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som
normalt utgör en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter
avdrag för skatt enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och 2.
säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in varan
eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning eller
liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.
En leverans av varor till fartyg på linjer mellan Sverige och Norge eller
mellan Sverige och Åland skall anses som en omsättning utomlands
endast om leveransen begränsas på det sätt som anges för proviantering i
5 och 6 §§ lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg.
En leverans som avses i första stycket 4 av punktskattepliktiga varor
skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen uppfyller
de villkor som gäller för proviantering i 7 9 §§ lagen om proviantering
av fartyg och luftfartyg.
En försäljning som avses i
första stycket 6 skall anses som en
omsättning utomlands endast om
försäljningen uppfyller de villkor
som gäller enligt 3 § lagen om
exportbutiker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §
Frihet från mervärdesskatt vid
import skall medges för
1. varor som levereras till fartyg
eller luftfartyg i utrikes trafik för
sådana ändamål som medför att
skatt inte skall tas ut enligt 5 kap.
9 § första stycket 4, 4 a och 5
mervärdesskattelagen (1994:200),
och
2. varor som levereras för
försäljning i en sådan butik som
avses i lagen (1999:445) om
exportbutiker.
Frihet från mervärdesskatt vid
import skall medges för varor som
levereras till fartyg eller luftfartyg
i utrikes trafik för sådana ändamål
som medför att skatt inte skall tas
ut enligt 5 kap. 9 § första stycket
4, 4 a och 5 mervärdesskattelagen
(1994:200).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

Förteckning över remissinstanser beträffande
promemorian Justeringar i regelsystemet för
exportbutiker
Efter remiss har följande lämnat yttrande över promemorians förslag:
Alkoholinspektionen, Luftfartsverket, Riksskatteverket, Inflight Service,
Kristianstad Airport, SAAB (Linköpings Flygplats), SAS Trading,
Stockholm Skavsta Airport, Västerås Flygplats, Växjö Flygplats och
Örebro läns Flygplats.
Stiftelsen Idre Flygplats har inte hörsammat remissen.

Förteckning över remissinstanser beträffande
promemorian Skattefrihet för provianterade varor
som förstörts genom olyckshändelse eller force
majeure
Efter remiss har följande lämnat yttrande över promemorians förslag:
Riksskatteverket, Tullverket, Sveriges Redarförening, Sveriges
Skeppshandlarförbund, Margell Shipping Service.
Gate Gourmet Stockholm, Inflight Service och SAS har inte
hörsammat remissen.

Lagförslaget i promemorian Skatt på termisk effekt
vid kärnkraftsreaktorer
Förslag till lag om skatt på termisk effekt vid
kärnkraftsreaktorer
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Skatt (effektskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för den
högsta tillåtna termiska effekten i en kärnkraftsreaktor.

2 § Effektskatt skall betalas för varje kalendermånad som tillstånd finns
att inneha och driva en kärnkraftsreaktor.
Effektskatten utgör för varje kalendermånad 4 285 kronor per
megawatt av den termiska effekten i kärnkraftsreaktorn.

3 § Skattskyldig är den som har tillstånd att inneha och driva
kärnkraftsreaktorer.
Den som är skattskyldig skall vara registrerad hos
beskattningsmyndigheten.

4 § Regler för förfarandet vid beskattningen finns i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter.

5 § I en deklaration som avser effektskatt får avdrag göras med 141
kronor per megawatt av den termiska effekten för varje kalenderdygn
som reaktorn varit ur drift.
Avdrag enligt första stycket medges endast om den sammanhängande
tid som reaktorn varit ur drift överstiger 180 dygn.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Genom lagen upphävs
lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk.
2. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förhållanden som
hänför sig till tiden före ikraftträdandet av den nya lagen.

Förteckning över remissinstanser till
Trafikbeskattningsutredningens delbetänkande Bilen,
miljön och säkerheten (SOU 1997:126) och
slutbetänkande Bilen, miljön och säkerheten (SOU
1999:62)
Följande remissinstanser har lämnat yttrande över
trafikbeskattningsutredningens betänkanden: AB Svensk Bilprovning,
Riksorganisationen Bilfront, Bilindustriföreningen, Buss och Samhälle,
Club MC-veteranerna, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund,
Försvarets Motorklubb, Gold Wing Club Sweden, Gröna Bilister,
Högskolan Dalarna, Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening,
Industriförbundet, Institutet för Transportforskning, Konsumentverket,
Kungliga Automobilklubben, Lantbrukarnas Riksförbund, Linköpings
universitet, Länsstyrelsen i Skåne Län, Länsstyrelsen i Örebro Län,
Länstrafiken i Jämtlands Län, Länstrafiken Norrbotten, Moped- och
Motorcykelbranschens Riksförbund, Motorbranschens Riksförbund,
Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Motorhistoriska Riksförbundet,
Motormännens Riksförbund, MC-sällskapet STRIX, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, Naturvårdsverket, OK-Bilisterna, Paul
Wirkstedt, Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket, Skattemyndigheten i
Örebro, Släpvagnsbranschens Riksförbund, SMC Senior, Statens Institut
för KommunikationsAnalys, Svenska Bussbranschens Riksförbund,
Svenska Naturskyddsföreningen, Svensk Handel, Svenska
Kommunförbundet, Svenska Lokaltrafikföreningen, Svenska Petroleum
Institutet, Svenska Taxiförbundet, Svenska motorcykel- och
snöskoterförbundet, Svenska Vägföreningen, Svenska Åkeriförbundet,
Sveriges Bilskrotares Riksförbund, Sveriges Kvinnliga Bilkårers
Riksförbund, Sveriges Motorcykelhandlares Riksförbund, Sveriges
Motorcyklisters Centralorganisation, Sveriges Transportindustriförbund,
Särskilda skattekontoret i Ludvika, Tullverket, Umeå Universitet, Volvo
AB, Womens International Motorcycle Association, Väg- och
transportforskningsinstitutet samt Vägverket.
Följande remissinstanser har beretts tillfälle men avstått från att yttra
sig över betänkandena: AB Storstockholms Lokaltrafik, ASG AB,
Bilspedition AB, Gotthard Nilsson AB, Göteborgsregionens Lokaltrafik,
Göteborgs universitet, Handelshögskolan i Stockholm, Institutet för
vatten och luftvårdsforskning, Linjebuss AB, Länsstyrelsen i Stockholm,
SAAB Automobile AB, Scania AB, Stena Bilfragmentering, Svenska
Fordonskomponentgruppen och Swebus AB.

Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Skatt (effektskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för den
termiska effekten i en kärnkraftsreaktor.

2 § Effektskatt skall betalas för varje kalendermånad som tillstånd
finns att inneha och driva en kärnkraftsreaktor.
Effektskatten utgör för varje kalendermånad 5 514 kronor per
megawatt av den högsta tillåtna termiska effekten i
kärnkraftsreaktorn. Om den högsta tillåtna termiska effekten inte har
fastställts får beskattningsmyndigheten uppskatta effekten efter vad
som kan anses skäligt.

3 § Skattskyldig är den som har tillstånd att inneha och driva en
kärnkraftsreaktor.
Den som är skattskyldig skall vara registrerad hos beskattnings-
myndigheten.

4 § Regler för förfarandet vid beskattningen finns i lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter.

5 § I deklaration får avdrag får göras med 181 kronor per megawatt av
den termiska effekten för varje kalenderdygn under vilket reaktorn har
varit ur drift.
Avdrag enligt första stycket medges endast om reaktorn har varit ur
drift under en sammanhängande tidsperiod av mer än 90
kalenderdygn. Avdrag får dock endast göras för det antal dygn som
överstiger 90.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Genom lagen upphävs
lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från
kärnkraftverk.
2. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förhållanden
som hänför sig till tiden före ikraftträdandet av den nya lagen.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 och 5 §§, 3 kap. 6 a och 16 §§,
5 kap. 5 § samt 8 kap. 1, 6, 8 och 9 §§ lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §1
Denna lag gäller för skatter och
avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1928:376) om skatt på
lotterivinster, lagen (1941:251)
om särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt,
lagen (1961:372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om tobaksskatt,
lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på spel, lagen
(1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, lagen
(1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol,
bilskrotningslagen (1975:343),
lagen (1977:306) om dryckesskatt,
lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978:144) om skatt på
vissa resor, lagen (1982:691) om
skatt på vissa kassettband, lagen
(1982:1200) om skatt på
videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss
elektrisk kraft, lagen (1983:1053)
om skatt på omsättning av vissa
värdepapper, lagen (1983:1104)
om särskild skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt,
lagen (1984:355) om skatt på
vissa dryckesförpackningar, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:409) om skatt
på gödselmedel, lagen (1984:410)
om skatt på bekämpningsmedel,
lagen (1988:1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om koldioxidskatt,
lagen (1990:587) om svavelskatt,
2 § första stycket 6 lagen
(1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen (1990:662)
om skatt på vissa
premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om lagerskatt på
vissa oljeprodukter, lagen
(1990:1427) om särskild
premieskatt för
grupplivförsäkring, m.m., lagen
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen
(1991:1483) om skatt på
vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt på viss
bensin, lagen (1992:1438) om
dieseloljeskatt och användning av
vissa oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja, lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt, lagen (1994:1776)
om skatt på energi, lagen
(1995:1132) om lagerskatt på
dieselolja för förbrukning i vissa
motordrivna fordon, lagen
(1995:1667) om skatt på
naturgrus, lagen (1999:673) om
skatt på avfall.
2. lagen (1967:340) om
prisreglering på jordbrukets
område, lagen (1974:226) om
prisreglering på fiskets område,
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m.m.,
lagen (1990:616) om införande av
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m.m.,
lagen (1994:1704) om lageravgift
på vissa jordbruksprodukter,
lagen (1982:349) om återvinning
av dryckesförpackningar av
aluminium.
Denna lag gäller för skatter och
avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på spel,
bilskrotningslagen (1975:343),
lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1984:409) om skatt på
gödselmedel, lagen (1984:410) om
skatt på bekämpningsmedel, 2 §
första stycket 6 lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen (1990:1427)
om särskild premieskatt för
grupplivförsäkring, m.m., lagen
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen
(1991:1483) om skatt på
vinstsparande m.m., lagen
(1994:1563) om tobaksskatt, lagen
(1994:1564) om alkoholskatt,
lagen (1994:1776) om skatt på
energi, lagen (1995:1667) om skatt
på naturgrus, lagen (1999:673) om
skatt på avfall, lagen (2000:000)
om skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer.

2. lagen (1982:349) om
återvinning av
dryckesförpackningar av
aluminium, lagen (1994:1704) om
lageravgift på vissa
jordbruksprodukter.
Har i författning som anges i första stycket eller i författning som
utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som
avviker från denna lag gäller dock den bestämmelsen.

5 §2
Den myndighet som i första instans skall besluta om beskattning enligt
denna lag (beskattningsmyndighet) är
1. när det gäller författningarna i
1§ första stycket 1, Skattemyndig-
heten i Gävle,
2. när det gäller lagen
(1974:226) om prisreglering på
fiskets område, fiskeriverket samt
när det gäller övriga författningar i
1 § första stycket 2, statens
jordbruksverk, med undantag för
de fall då Skattemyndigheten i
Gävle förordnats till
beskattningsmyndighet enligt
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m. m.
1. när det gäller författningarna i
1 § första stycket 1, Riksskatte-
verket,
2. när det gäller författningar i
1 § första stycket 2, Statens
jordbruksverk.

3 kap.
6 a §3
Uppgifter som en myndighet
förfogar över och som behövs för
skattekontroll skall på beskatt-
ningsmyndighetens begäran
tillhandahållas denna
Uppgifter som en myndighet
förfogar över och som behövs för
skattekontroll skall på beskatt-
ningsmyndighetens begäran eller
på begäran av myndighet som
anges i 3 kap. 16 § tillhandahållas
denna
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger dock inte i fråga om
uppgifter för vilka sekretess gäller till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller
3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) eller en bestämmelse till vilken
hänvisas i någon av de nämnda paragraferna.
Om sekretess gäller för uppgift
enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen och ett utlämnande
skulle medföra synnerligt men för
något enskilt eller allmänt intresse
föreligger uppgiftsskyldighet
endast om regeringen på ansökan
av beskattningsmyndigheten
beslutar att uppgiften skall lämnas
ut.
Om sekretess gäller för uppgift
enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen och ett utlämnande
skulle medföra synnerligt men för
något enskilt eller allmänt intresse
föreligger uppgiftsskyldighet en-
dast om regeringen på ansökan av
beskattningsmyndigheten eller
myndighet som anges i 3 kap. 16 §
beslutar att uppgiften skall lämnas
ut.

16 §4
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
uppgiftsskyldighet enligt 5 § eller
skatterevision enligt 3 kap. i dess
ställe.
Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 3 kap. I förekommande
fall tar verket därmed över den
befogenhet som annars skatte-
myndigheten har.
Skattemyndigheten i Gävle,
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Malmö
får fatta beslut om
uppgiftsskyldighet enligt 5 § eller
besluta och genomföra
skatterevision enligt 3 kap. i
Riksskatteverkets ställe.

5 kap.
5 §5
Om ett beskattningsbeslut
överklagats, den skattskyldige
begärt omprövning,
Riksskatteverket ansökt om
förhandsbesked enligt lagen
(1998:189) om förhandsbesked i
skattefrågor eller det i andra fall
kan antas att skatten kommer att
sättas ned, kan den skattskyldige
av beskattningsmyndigheten få
anstånd med att betala skatten.
Bestämmelserna i 17 kap. 2, 3, 9
och 11 §§ skattebetalningslagen
(1997:483) gäller då i tillämpliga
delar.
Om ett beskattningsbeslut
överklagats, den skattskyldige
begärt omprövning eller det i
andra fall kan antas att skatten
kommer att sättas ned, kan den
skattskyldige av
beskattningsmyndigheten få
anstånd med att betala skatten.
Bestämmelserna i 17 kap. 2, 3, 9
och 11 §§ skattebetalningslagen
(1997:483) gäller då i tillämpliga
delar.

8 kap.
1 §6
Beskattningsmyndighetens
beskattningsbeslut i en fråga som
kan ha betydelse för beskattningen
samt beslut om anstånd med att
lämna deklaration eller betala
skatt, om uppdelning av
skattebetalning, om återbetalning
av skatt och om att avvisa en
begäran om omprövning av
beskattningsbeslut eller att avvisa
ett överklagande får överklagas
hos länsrätten av den skattskyldige
och, i fråga om skatter och
avgifter enligt 1 kap. 1 § första
stycket 1, av Riksskatteverket samt,
i övriga fall, av det allmänna
ombudet.
Beskattningsmyndighetens
beskattningsbeslut i en fråga som
kan ha betydelse för beskattningen
samt beslut om anstånd med att
lämna deklaration eller betala
skatt, om uppdelning av
skattebetalning, om återbetalning
av skatt och om att avvisa en
begäran om omprövning av
beskattningsbeslut eller att avvisa
ett överklagande får överklagas
hos länsrätten av den skattskyldige
och, i fråga om avgifter enligt 1
kap. 1 § första stycket 2, av det
allmänna ombudet.

Riksskatteverkets beslut i fråga
som avses i första stycket
överklagas hos Länsrätten i
Dalarnas län.
Beslut om skatterevision och föreläggande av vite får inte överklagas.
Skattemyndighetens övriga
beslut enligt denna lag överklagas
hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte
överklagas.
Riksskatteverkets övriga beslut
enligt denna lag får inte
överklagas.

6§7
Överklagande av
Riksskatteverket eller det allmänna
ombudet skall vara skriftligt och
ha kommit in inom tidsfrist som
enligt 4 kap. gäller för beslut om
omprövning på initiativ av
beskattnings-myndigheten eller
efter sådan tid men inom två
månader från den dag det
överklagade beslutet meddelades.
Överklagande av det allmänna
ombudet skall vara skriftligt och
ha kommit in inom tidsfrist som
enligt 4 kap. gäller för beslut om
omprövning på initiativ av
beskattningsmyndigheten eller
efter sådan tid men inom två
månader från den dag det
överklagade beslutet meddelades.
Överklagas ett omprövningsbeslut som avser efterbeskattning och
yrkas ändring till den skattskyldiges nackdel, skall överklagandet ha
kommit in inom två månader från den dag beslutet meddelades.
Om Riksskatteverket eller det
allmänna ombudet har överklagat
ett beskattningsbeslut, skall därav
föranledd talan om särskild avgift
föras samtidigt.
Om det allmänna ombudet har
överklagat ett beskattningsbeslut,
skall därav föranledd talan om
särskild avgift föras samtidigt.

8 §8
Ett beslut av länsrätten om
utdömande av vite får överklagas
hos kammarrätten av den som har
förpliktats utge vitet och av
Riksskatteverket eller det allmänna
ombudet.
Ett beslut av länsrätten om
utdömande av vite får överklagas
hos kammarrätten av den som har
förpliktats utge vitet och av det
allmänna ombudet.
Överklagande av länsrättens beslut om anstånd med att lämna
deklaration eller betala skatt får prövas av kammarrätten endast om den
har meddelat prövningstillstånd.
9 §9
Bestämmelserna i 6 kap. 10, 13,
14 samt 17 24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga
delar för mål enligt denna lag. Vad
som i taxeringslagen sägs om
Riksskatteverket skall i tillämpliga
fall gälla det allmänna ombudet. I
fråga om skatter och avgifter
enligt 1 kap. 1 § första stycket 1
gäller dessutom 6 kap. 11, 12, 15
och 16 §§ taxeringslagen i
tillämpliga delar.
Bestämmelserna i 6 kap. 10, 13,
14 samt 17 24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga
delar för mål enligt denna lag. Vad
som i taxeringslagen sägs om
Riksskatteverket skall i tillämpliga
fall gälla det allmänna ombudet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Vid överklagande av beslut som meddelats före ikraftträdandet skall
Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. Överklagas ett beslut som avses i 8 kap. 1 § tredje stycket i dess
äldre lydelse gäller äldre bestämmelser.
4. De äldre lydelserna av 1 kap. 1 § och 5 § 2 gäller fortfarande för
förhållanden som hänför sig till tiden före ikrafträdandet.

3 Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624)
Härigenom föreskrivs att 6, 24 och 29 §§ kupongskattelagen
(1970:624) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Ärende om kupongskatt prövas
av Skattemyndigheten i Gävle.
Riksskatteverket leder och har det
övergripande ansvaret för
skatteförvaltningens verksamhet
enligt denna lag.
Ärende om kupongskatt prövas
av Riksskatteverket.

24 §2
För kontroll av kupongskatten
kan beskattningsmyndigheten eller
Riksskatteverket meddela beslut
om skatterevision hos aktiebolag.
Därvid gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i taxeringslagen
(1990:324) om taxeringsrevision.
För kontroll av kupongskatten
kan Riksskatteverket meddela
beslut om skatterevision hos
aktiebolag. Därvid gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i
taxerings-lagen (1990:324) om
taxeringsrevision.

29 §3
Beslut av
beskattningsmyndighet eller
skattemyndighet enligt denna lag
utom i fråga om vite får
överklagas hos länsrätten av,
förutom den som beslutet rör,
Riksskatteverket. Överklagandet
skall ha kommit in inom två
månader från den dag då
klaganden fick del av beslutet.
Beslut av
beskattningsmyndighet eller
skattemyndighet enligt denna lag
utom i fråga om vite får
överklagas hos Länsrätten i
Dalarnas län av den som beslutet
rör. Överklagandet skall ha
kommit in inom två månader från
den dag då klaganden fick del av
beslutet.
Beskattningsmyndighetens beslut enligt 22 § första stycket eller 24 §
får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Vid överklagande av beslut
som meddelats före ikraftträdandet skall Riksskatteverket föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam
Härigenom föreskrivs att 32 § lagen (1972:266) om skatt på annonser
och reklam skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

32 §1
Beslut enligt 10 § första stycket
eller 24 § andra eller tredje stycket
får överklagas hos
Riksskatteverket. Riksskatteverkets
beslut får inte överklagas. Beslut
enligt 9 a § får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Beslut enligt 10 § första stycket
eller 24 § andra eller tredje stycket
får inte överklagas. Beslut enligt 9
a § får överklagas hos länsrätten i
Dalarnas län.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre bestämmelser tillämpas
på beslut som meddelats före ikraftträdandet.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om
överlastavgift
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1972:435) om överlastavgift skall
ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 §1
Bestämmelserna i 3 kap. 7 15 d
§§ samt 9 kap. 3 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter får tillämpas
även för att inhämta upplysningar
till ledning för beslut om
överlastavgift. Beslut att
upplysning skall inhämtas får
fattas, utom av länsstyrelsen, av
Riksskatteverket efter samråd med
länsstyrelsen. Det som sägs i 3
kap. 13, 14 och 15 a §§ nämnda
lag om beskattningsmyndigheten
skall i sådant fall i stället gälla
Riksskatteverket.
Bestämmelserna i 3 kap. 7 15 d
§§ samt 9 kap. 3 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter får tillämpas
även för att inhämta upplysningar
till ledning för beslut om
överlastavgift. Beslut att
upplysning skall inhämtas får
fattas, utom av länsstyrelsen, av
Riksskatteverket efter samråd med
länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:820) om
skatt på spel
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1972:820) om skatt på spel skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

22 §1
Beslut av
beskattningsmyndigheten enligt 5
§ första stycket eller 11 § får
överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte
överklagas.
Beslut av
beskattningsmyndigheten enligt 5
§ första stycket eller 11 § får inte
överklagas.

Denna lag träder ikraft den 1 juli 2000. Äldre bestämmelser tillämpas
på beslut som meddelats före ikraftträdandet.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:409) om
skatt på gödselmedel
Härigenom föreskrivs att 8 d och 9 §§ lagen (1984:409) om skatt på
gödselmedel1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 d §2
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
föreläggande enligt 8 b § eller
revision enligt 8 c § i dess ställe.

Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 8 b och 8 c §§. I
förekommande fall tar verket
därmed över den befogenhet som
annars skattemyndigheten har.
Skattemyndigheten i Gävle,
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Malmö
får fatta beslut om föreläggande
enligt 8 b § eller besluta och
genomföra revision enligt 8 c § i
beskattningsmyndighetens ställe.

9 §3
Beslut enligt 8 b och 8 c §§ får
inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Riksskatteverket får överklaga
beslut som avses i första stycket
andra meningen.
Beslut enligt 8 b och 8 c §§ får
inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
Länsrätten i Dalarnas län.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Riksskatteverket för det
allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Vid överklagande av beslut
som meddelats före ikraftträdandet skall Riksskatteverket föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.

8 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327)
Härigenom föreskrivs i fråga om fordonsskattelagen (1988:327)
dels att 14 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 14 b och 14 c §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
För en personbil som hör
hemma i en kommun som anges i
bilaga 2 till denna lag skall
fordonsskatt betalas enligt bilaga 1
endast till den del fordonsskatten
för år räknat överstiger 384
kronor.
För en personbil som hör
hemma i en kommun som anges i
bilaga 2 till denna lag skall
fordonsskatt betalas endast till den
del fordonsskatten, efter avräkning
enligt 14 b och 14 c §§, för år
räknat överstiger 384 kronor.
En personbil anses höra hemma i den kommun där den skattskyldige
har sin adress enligt bilregistret vid den tidpunkt som anges i 16 § första
eller andra stycket eller vid ingången av den tid som anges i 16 § tredje
stycket. Saknas sådan adress gäller i stället den adress som borde vara
antecknad i bilregistret.
Första stycket tillämpas endast i samband med att fordonsskatt skall
betalas enligt vad som i övrigt gäller enligt denna lag.

14 b §
Om skatteplikt inträder för
första gången under år 2000 för
1. personbil eller buss med en
tjänstevikt av högst 2 470
kilogram, eller
2. lastbil med en tjänstevikt av
högst 1 275 kilogram
som uppfyller kraven för
miljöklass 1 enligt 2 a §
bilavgaslagen (1986:1386), skall
ett belopp om 3 500 kronor
avräknas från fordonsskatten. Om
skatteplikt inträder för första
gången under år 2001 skall i
stället ett belopp om 1 500 kronor
avräknas.
Belopp som avses i första
stycket avräknas efter hand vid
påförandet av fordonsskatt, dock
längst till och med den 31
december 2005.

14 c §
Om skatteplikt inträder för
första gången under år 2001 för
1. personbil eller buss med en
tjänstevikt överstigande 2 470
kilogram men med en högsta
totalvikt om 3 500 kilogram, eller
2. lastbil med en tjänstevikt
överstigande 1 275 kilogram men
med en högsta totalvikt om 3 500
kilogram
som uppfyller kraven för
miljöklass 1 enligt 2 a §
bilavgaslagen, skall ett belopp om
3 500 kronor avräknas från
fordonsskatten. Om skatteplikt
inträder för första gången under
år 2002 skall i stället ett belopp
om 1 500 kronor avräknas.
Belopp som avses i första
stycket avräknas efter hand vid
påförandet av fordonsskatt, dock
längst till och med den 31
december 2006.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Bestämmelserna i 14 b § tillämpas på bilar som blir skattepliktiga
första gången från och med den 1 januari 2000. För dessa bilar
återbetalas erlagd fordonsskatt för perioden 1 januari 30 juni 2000 till
den som är skattskyldig när lagen träder i kraft, med avdrag för belopp
som under denna period återbetalats på grund av avställning och
avregistrering. Understiger detta belopp 100 kronor skall ingen
återbetalning ske.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m.
dels att i 6-9 och 11 §§1 orden Skattemyndigheten i Gävle skall
bytas ut mot Riksskatteverket ,
dels att 4, 12 och 13 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §2
Ärenden om skatt enligt denna
lag prövas av Skattemyndigheten i
Gävle.
Riksskatteverket leder och har
det övergripande ansvaret för
skatteförvaltningens verksamhet
enligt denna lag.
Ärenden om skatt enligt denna
lag prövas av Riksskatteverket.

12 §3
För kontroll beträffande skatten
kan skattemyndigheten eller
Riksskatteverket meddela beslut
om skatterevision hos banken.
Därvid gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i taxeringslagen
(1990:324) om taxeringsrevision.
För kontroll beträffande skatten
kan Riksskatteverket meddela
beslut om skatterevision hos
banken. Därvid gäller i tillämpliga
delar bestämmelserna i
taxeringslagen (1990:324) om
taxeringsrevision.

13 §4
Skattemyndighetens beslut enligt
denna lag får överklagas hos
länsrätten av den skattskyldige,
banken eller Riksskatteverket.
Beslut om skatterevision enligt 12
§ får dock inte överklagas.
Beskattningsmyndighetens
beslut enligt denna lag får
överklagas hos Länsrätten i
Dalarnas län av den skattskyldige
och banken. Beslut om
skatterevision enligt 12 § får dock
inte överklagas.
Överklagandet skall ha kommit in inom två månader från den dag då
klaganden fick del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Vid överklagande av beslut
som meddelats före ikraftträdandet skall Riksskatteverket föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.
dels att 11 §1 skall upphöra att gälla,
dels att i 10 och 23 §§2 orden Skattemyndigheten i Gävle skall bytas
ut mot Riksskatteverket ,
dels att 21 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

21 §3
Den skattskyldige, den som är
redovisningsskyldig enligt 14 §
och Riksskatteverket får överklaga
beslut av beskattningsmyndigheten
enligt denna lag hos länsrätten.
Den skattskyldige och den som
är redovisningsskyldig enligt 14 §
får överklaga beslut av
beskattningsmyndigheten enligt
denna lag hos Länsrätten i
Dalarnas län.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Vid överklagande av beslut
som meddelats före ikraftträdandet skall Riksskatteverket föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.

11 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att i 3 kap. 26 a §, 12 kap. 1 a och 2 §§ samt 19 kap. 1 och 6 §§1
orden Skattemyndigheten i Gävle skall bytas ut mot
Riksskatteverket ,
dels att 5 kap. 9 §, 9 c kap. 8 § och 20 kap. 1 § skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
9 §2
En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en
omsättning utomlands, om
1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,
2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en
speditör eller fraktförare,
3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet
och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,
4. varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för
bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan
omsättning som anges i 1 § tredje stycket,
4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i
2 b § för försäljning ombord och avser sådana livsmedel eller
livsmedelstillsatser som anges i livsmedelslagen (1971:511), dock inte
punktskattepliktiga varor,
5. varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för
konsumtion ombord,
6. varan levereras för
försäljning eller försäljs i en sådan
butik som avses i lagen (1999:445)
om exportbutiker,
6. det är fråga om en leverans
av en vara som avses i 3 § lagen
(1999:445) om exportbutiker för
försäljning i en sådan butik,
6 a. det är fråga om en sådan
försäljning som avses i 1 § andra
stycket lagen om exportbutiker,
7. varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är införd i
exportvagnförteckning,
8. varan levereras för en sådan utländsk företagares räkning som inte är
skattskyldig för omsättningen och leveransen görs inom ramen för ett
garantiåtagande som företagaren gjort, eller
9. varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller
stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG-land, under förutsättning
att
a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och
b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till en plats
utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under
vilken leveransen av varan gjordes.
Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt
i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands
endast om
1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som normalt utgör
en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter avdrag för skatt
enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och
2. säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in
varan eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning
eller liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.
En leverans av varor till fartyg på linjer mellan Sverige och Norge eller
mellan Sverige och Åland skall anses som en omsättning utomlands
endast om leveransen begränsas på det sätt som anges för proviantering i
5 och 6 §§ lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg.
En leverans som avses i första stycket 4 av punktskattepliktiga varor
skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen uppfyller
de villkor som gäller för proviantering i 7 9 §§ lagen om proviantering
av fartyg och luftfartyg.
En försäljning som avses i
första stycket 6 skall anses som en
omsättning utomlands endast om
försäljningen uppfyller de villkor
som gäller enligt 3 § lagen om
exportbutiker.

9 c kap.
8 §3
Frågor om godkännande av
upplagshavare och av skatteupplag
prövas av skattemyndigheten på
särskild ansökan.
Godkännande av upplagshavare
eller av skatteupplag får återkallas
av skattemyndigheten, om
förutsättningarna för godkännande
inte längre finns.
Frågor om godkännande av
upplagshavare och av skatteupplag
prövas av Riksskatteverket på
särskild ansökan.
Godkännande av upplagshavare
eller av skatteupplag får återkallas
av Riksskatteverket, om
förutsättningarna för godkännande
inte längre finns.

20 kap.
1 §4
Vid överklagande av beslut enligt denna lag, med undantag för
överklagande enligt andra stycket, gäller bestämmelserna i 22 kap.
skattebetalningslagen (1997:483).
Beslut som Skattemyndigheten i
Gävle har fattat om
betalningsskyldighet enligt 3 kap.
26 b §, om godkännande enligt 9 c
kap. 7 § eller om återkallelse av
sådant godkännande enligt 9 c kap.
8 § andra stycket, i ärende som rör
återbetalning enligt 10 kap. 1 8 §§
och om betalningsskyldighet och
avräkning enligt 19 kap. 7 § får
överklagas hos Länsrätten i
Dalarnas län. Beslut som en
skattemyndighet fattat om
gruppregistrering enligt 6 a kap. 4
§, om ändring eller avregistrering
enligt 6 a kap. 5 § eller om
innehållet i en faktura eller
jämförlig handling enligt 11 kap. 5
§ fjärde stycket får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Beslut om avräkning får
överklagas särskilt på den grunden
att avräkningsbeslutet i sig är
felaktigt men i övrigt endast i
samband med överklagande av
beslut om betalningsskyldighet.
Ett överklagande enligt detta
stycke skall ha kommit in inom två
månader från den dag klaganden
fick del av beslutet.
Beslut som Riksskatteverket har
fattat om betalningsskyldighet
enligt 3 kap. 26 b §, om
godkännande enligt 9 c kap. 7 §
eller om återkallelse av sådant
godkännande enligt 9 c kap. 8 §
andra stycket, i ärende som rör
återbetalning enligt 10 kap. 1 8 §§
och om betalningsskyldighet och
avräkning enligt 19 kap. 7 § får
överklagas hos Länsrätten i
Dalarnas län. Beslut som en
skattemyndighet fattat om
gruppregistrering enligt 6 a kap. 4
§, om ändring eller avregistrering
enligt 6 a kap. 5 § eller om
innehållet i en faktura eller
jämförlig handling enligt 11 kap. 5
§ fjärde stycket får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Beslut om avräkning får
överklagas särskilt på den grunden
att avräkningsbeslutet i sig är
felaktigt men i övrigt endast i
samband med överklagande av
beslut om betalningsskyldighet.
Ett överklagande enligt detta
stycke skall ha kommit in inom två
månader från den dag klaganden
fick del av beslutet.
Ett beslut enligt 9 c kap. 7 §
eller 8 § andra stycket eller 6 a
kap. 4 eller 5 § får även överklagas
av Riksskatteverket. Om en
enskild part överklagar ett sådant
beslut förs det allmännas talan av
Riksskatteverket.
Ett beslut 6 a kap. 4 eller 5 § får
även överklagas av
Riksskatteverket. Om en enskild
part överklagar ett sådant beslut
förs det allmännas talan av
Riksskatteverket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Vid överklagande av beslut som meddelats av Skattemyndigheten i
Gävle enligt äldre bestämmelser skall Riksskatteverket föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. Den äldre lydelsen av 5 kap. 9 § gäller fortfarande i fråga om
förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §
Frihet från mervärdesskatt vid import skall medges för
1. varor som levereras till fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik för
sådana ändamål som medför att skatt inte skall tas ut enligt 5 kap. 9 §
första stycket 4, 4 a och 5 mervärdesskattelagen (1994:200), och
2. varor som levereras för
försäljning i en sådan butik som
avses i lagen (1999:445) om
exportbutiker.
2. varor som avses i 3 § lagen
(1999:445) om exportbutiker som
levereras för försäljning i sådan
butik.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1563) om tobaksskatt
dels att 4, 31 c och 35 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 b §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Cigaretter får inte
tillhandahållas för försäljning
annat än i originalförpackning
försedd med särskild märkning
med uppgift om
detaljhandelspriset.
Cigaretter får inte
tillhandahållas för försäljning
annat än i originalförpackning
försedd med särskild märkning
med uppgift om
detaljhandelspriset. Detta gäller
dock inte cigaretter som
upplagshavare tillhandahåller för
försäljning i exportbutik enligt
lagen (1999:445) om
exportbutiker.

9 b §
Skattskyldighet enligt 9 § första
stycket 7 föreligger inte för varor
som förvärvats skattefritt enligt
31 e § och som förstörts genom
olyckshändelse eller force
majeure.

31 c §1
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
föreläggande enligt 31 a § eller
revision enligt 31 b § i dess ställe.
Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 31 a och 31 b §§. I
förekommande fall tar verket
därmed över den befogenhet som
annars skattemyndigheten har.
Skattemyndigheten i Gävle,
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Malmö
får fatta beslut om föreläggande
enligt 31 a § eller besluta och
genomföra revision enligt 31 b § i
beskattningsmyndighetens ställe.

35 §2
Beslut enligt 31 a och 31 b §§
får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige, sökanden, säljare
som avses i 5 § och
Riksskatteverket.
Om en skattskyldig, sökande
eller säljare som avses i 5 §
överklagar beslut enligt denna lag,
förs det allmännas talan av
Riksskatteverket.
Beslut enligt 31 a och 31 b §§
får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
Länsrätten i Dalarnas län av den
skattskyldige, sökanden och
säljare som avses i 5 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Vid överklagande av beslut som meddelats före ikraftträdandet skall
Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. De nya bestämmelserna i 9 b § gäller inte för förhållanden som
hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1564) om alkoholskatt
dels att 31 c § och 35 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 b §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 b §
Skattskyldighet enligt 8 § första
stycket 8 föreligger inte för varor
som förvärvats skattefritt enligt
31 e § och som förstörts genom
olyckshändelse eller force
majeure.

31 c §1
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
föreläggande enligt 31 a § eller
revision enligt 31 b § i dess ställe.
Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 31 a och 31 b §§. I
förekommande fall tar verket
därmed över den befogenhet som
annars skattemyndigheten har.
Skattemyndigheten i Gävle,
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Malmö
får fatta beslut om föreläggande
enligt 31 a § eller besluta och
genomföra revision enligt 31 b § i
beskattningsmyndighetens ställe.
35 §2
Beslut enligt 31 a och 31 b §§
får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige, sökanden och
Riksskatteverket.
Om en skattskyldig eller
sökande överklagar beslut enligt
första stycket, förs det allmännas
talan av Riksskatteverket.
Beslut enligt 31 a och 31 b §§
får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag får överklagas hos
Länsrätten i Dalarnas län av den
skattskyldige och sökanden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Vid överklagande av beslut som meddelats före ikraftträdandet skall
Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
3. De nya bestämmelserna i 8 b § gäller inte för förhållanden som
hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

15 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av viss privatinförsel
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1565) om beskattning av
viss privatinförsel1
dels att i 4 §2 orden Skattemyndigheten i Gävle skall bytas ut mot
Riksskatteverket ,
dels att 17 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

17 §3
Beslut enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Riksskatteverket får överklaga
beslut enligt denna lag.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Överklagas beslut enligt denna
lag av annan än Riksskatteverket
förs det allmännas talan av
beskattningsmyndigheten.

Riksskatteverket får från
beskattningsmyndigheten ta över
uppgiften att i allmän
förvaltningsdomstol föra det
allmännas talan i visst ärende
eller viss grupp av ärenden.
Riksskatteverket för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Beslut enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Om det
överklagade beslutet meddelats av
Riksskatteverket överklagas
beslutet hos Länsrätten i Dalarnas
län.
Riksskatteverket för det
allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Beslut som meddelats av
Tullverket enligt denna lag får
överklagas av Riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft en 1 juli 2000.

16 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 1 a och 4 §§ samt 12 kap. 8 §
alkohollagen (1994:1738) skall ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
1 a §1
För tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna för marknadsföring i
4 kap. 8 11 och 13 §§ finns särskilda regler i marknadsföringslagen
(1995:450). Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i 4 kap. 8
11 §§ gentemot den som har serveringstillstånd får, i fråga om
marknadsföring på serveringsställen, utövas också av kommunen. För
kommunens tillsyn gäller inte 4 kap. 12 §.
Beskattningsmyndigheten
(Skattemyndigheten i Gävle)
utövar tillsyn över efterlevnaden
av bestämmelserna i 4 kap. 5 §.
Beskattningsmyndigheten får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att utöva tillsyn i dess
ställe.
Beskattningsmyndigheten
(Riksskatteverket) utövar tillsyn
över efterlevnaden av
bestämmelserna i 4 kap. 5 §.
Skattemyndigheten i Gävle,
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Malmö
får utöva tillsyn i
beskattningsmyndighetens ställe.

4 §2
Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna
tillträde till driftsställe med tillhörande lokaler och tillhandahålla
handlingar som rör verksamheten samt utan ersättning hjälpa till vid
tillsynen, lämna varuprover som behövs och redovisa uppgifter om
verksamhetens omfattning och utveckling.
Vad som sägs i första stycket
gäller även i förhållande mellan
den som är berättigad att bedriva
partihandel enligt 4 kap. 1 § första
stycket och skattemyndighet som
anges i 1 a § andra stycket.
Vad som sägs i första stycket
gäller även i förhållande mellan
den som är berättigad att bedriva
partihandel enligt 4 kap. 1 § första
stycket och myndighet som anges i
1 a § andra stycket.

12 kap.
8 §3
Nuvarande lydelse

Uppgifter i registret får lämnas ut på medium för automatisk
databehandling för de ändamål och i den utsträckning som anges nedan
till följande mottagare

Mottagare

Polismyndighet

Skattemyndighet
och Tullverket
Uppgifter

Uppgift om
misstanke om brott
enligt denna lag

Uppgift om
verksamhet som
omfattas av denna lag
Ändamål

Utredning och
lagföring

Beskattning eller
påförande av tull

Föreslagen lydelse

Uppgifter i registret får lämnas ut på medium för
automatiskdatabehandling för de ändamål och i den utsträckning som
anges nedan till följande mottagare

Mottagare

Polismyndighet

Skattemyndighet,
Riksskatteverket och
Tullverket
Uppgifter

Uppgift om
misstanke om brott
enligt denna lag

Uppgift om
verksamhet som
omfattas av denna lag
Ändamål

Utredning och
lagföring

Beskattning eller
påförande av tull

Denna lag träder ikraft den 1 juli 2000.

17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 15 § och 12 kap. 1 § lagen
(1994:1776) om skatt på energi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 kap.
15 §1
Skattemyndigheten i Gävle får
uppdra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att fatta beslut om
föreläggande enligt 13 § eller
revision enligt 14 § i dess ställe.
Riksskatteverket har samma
befogenhet som skattemyndigheten
har enligt 13 och 14 §§. I
förekommande fall tar verket
därmed över den befogenhet som
annars skattemyndigheten har.
Skattemyndigheten i Gävle,
Skattemyndigheten i Stockholm,
Skattemyndigheten i Göteborg
eller Skattemyndigheten i Malmö
får fatta beslut om föreläggande
enligt 13 § eller besluta och
genomföra revision enligt 14 § i
beskattningsmyndighetens ställe .

12 kap.
1 §2
Beslut enligt 9 kap. 13 och
14 §§ får inte överklagas. Övriga
beslut enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol av den
skattskyldige, sökanden och
Riksskatteverket.
Om en skattskyldig eller en
sökande överklagar ett beslut
enligt första stycket förs det
allmännas talan av
Riksskatteverket.
Beslut enligt 9 kap. 13 och
14 §§ får inte överklagas. Övriga
beslut enligt denna lag får
överklagas hos Länsrätten i
Dalarnas län av den skattskyldige
och av sökanden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Vid överklagande av beslut som meddelats före ikraftträdandet skall
Riksskatteverket föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.

18 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebetalningslagen (1997:483)
dels att i 2 kap. 4 § och 10 kap. 32 §1 orden Skattemyndigheten i
Gävle och ordet skattemyndigheten skall bytas ut mot
Riksskatteverket ,
dels att 22 kap. 1 § skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

22 kap.
1 §2
Beslut av skattemyndigheten eller Riksskatteverket får, utom i de fall
som avses i 2 §, överklagas hos allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige. Beslut som myndighet fattat enligt 13 kap. 1 § överklagas
hos regeringen. Skattemyndighetens beslut får, utom i de fall som avses i
andra stycket, överklagas också av Riksskatteverket.
Skattemyndighetens beslut om avgiftsunderlag för egenavgifter får
överklagas också av Riksförsäkringsverket. Vad som sägs i denna lag om
överklagande av Riksskatteverket skall då i stället gälla
Riksförsäkringsverket. Vid sådant överklagande gäller dessutom 13 kap.
22 § första och tredje styckena lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension.

Riksskatteverkets beslut enligt 2
kap. 4 § får överklagas hos
Länsrätten i Dalarnas län.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

19 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1997:1137) om vägavgift för
vissa tunga fordon
dels att 11, 17 och 23 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

11 §
För motorfordon eller ledad motorfordonskombination med högst tre
axlar tas vägavgiften ut med 6 314 kronor per år, 631 kronor per månad,
168 kronor per vecka och 50 kronor per dag. För motorfordon eller ledad
motorfordonskombination med fyra eller flera axlar tas vägavgiften ut
med 10 524 kronor per år, 1 052 kronor per månad, 277 kronor per vecka
och 50 kronor per dag.
För svenskt fordon med draganordning bestäms vägavgiften efter det
största möjliga antalet axlar och den högsta totalvikten som
fordonskombinationen kan ha.

För fordon registrerade i
Grekland skall vägavgiften sättas
ned med 50 procent under
förutsättning att vägavgiftsbevis
som anges i 20 § köps före den
1 juli 2002.

17 §
Vägavgift skall betalas tillbaka om
1. avgiftsplikt upphör för ett fordon under tid för vilken vägavgift har
betalats, eller
2. ett fordons beskaffenhet ändras så att vägavgift skall tas ut med
annat belopp.
En förutsättning för återbetalning är att vägavgiftsbeviset ges in till
beskattningsmyndigheten före utgången av den period för vilken avgiften
har betalats.
I fall som avses i första stycket 1
återbetalas överskjutande belopp
till den som var avgiftsskyldig när
avgiftsplikten upphörde.
Vägavgiften betalas tillbaka med
ett belopp som motsvarar den del
av avgiften som belöper på antalet
återstående hela månader för vilka
avgift har betalats, räknat från det
att vägavgiftsbeviset kom in till
beskattningsmyndigheten. Från det
belopp som skall återbetalas dras
en avgift på 210 kronor.
I fall som avses i första stycket 1
återbetalas överskjutande belopp
till den som var avgiftsskyldig när
avgiftsplikten upphörde.
Vägavgiften betalas tillbaka med
ett belopp som motsvarar den del
av avgiften som belöper på antalet
återstående hela månader för vilka
avgift har betalats, räknat från det
att avgiftsplikten upphörde. Från
det belopp som skall återbetalas
dras en avgift på 210 kronor.
I fall som avses i första stycket 2 återbetalas överskjutande belopp till
den som var avgiftsskyldig när registreringsbesiktning skedde.
Återbetalning skall ske med ett belopp som motsvarar den del av avgiften
som belöper på antalet återstående hela månader för vilka avgift har
betalats, räknat från den dag registreringsbesiktning skedde.

17 a §
Har avgiftsplikten upphört
innan avgiften är betald eller har
ett fordons beskaffenhet ändrats så
att vägavgift skall tas ut med annat
belopp får avgiften sättas ned.
Beslut enligt första stycket fattas
genom automatisk databehandling
på grundval av uppgifter i
bilregistret, i enlighet med vad
som anges i 17 § tredje och fjärde
styckena.
Om avgiften sätts ned på grund
av att avgiftsplikten har upphört
skall en administrationsavgift tas
ut motsvarande den
administrationsavgift som dras vid
återbetalning enligt 17 § tredje
stycket.

23 §
De belopp i svenska kronor som
anges i 11, 17 och 22 §§ omräknas
per den 1 januari varje kalenderår.
Beloppen i svenska kronor
motsvarar de belopp i ecu som
anges i artikel 8 och 10 i det i 21 §
nämnda avtalet.
Omräkning sker enligt den kurs
i svenska kronor av ecu som gällde
den första vardagen i oktober året
innan och som offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas
officiella tidning. Om ett belopp
som beräknas för ett visst år före
avrundning avviker från
föregående års belopp med mindre
än 5 procent eller 5 ecu, skall
föregående års belopp fortsätta att
gälla.
De belopp i svenska kronor som
anges i 11, 17 och 22 §§ omräknas
per den 1 januari varje kalenderår.
Beloppen i svenska kronor
motsvarar de belopp i euro som
anges i artikel 8 och 10 i det i 21 §
nämnda avtalet.
Omräkning sker enligt den kurs
i svenska kronor av euro som
gällde den första vardagen i
oktober året innan och som
offentliggörs i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.
Om ett belopp som beräknas för
ett visst år före avrundning avviker
från föregående års belopp med
mindre än 5 procent eller 5 euro,
skall föregående års belopp
fortsätta att gälla.
Regeringen fastställer före november månads utgång de omräknade
belopp som enligt denna lag skall tas ut under påföljande kalenderår.
Beloppen avrundas nedåt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Vid återbetalning enligt 17 § tillämpas bestämmelsen i dess äldre
lydelse om avgiftsplikten upphört eller fordonets beskaffenhet ändrats
före ikraftträdandet.
3. Bestämmelsen i 17 a § tillämpas inte när avgiftsplikt upphört eller
fordonets beskaffenhet ändrats före ikraftträdandet.

20 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:189) om
förhandsbesked i skattefrågor
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i
skattefrågor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag gäller förhandsbesked om
1. skatt eller avgift som avses i 1 kap. 1 § första stycket taxeringslagen
(1990:324),
2. skatt som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter,
3. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200), och
4. taxering enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
Förhandsbesked lämnas av
Skatterättsnämnden efter ansökan
av en enskild eller
Riksskatteverket.
Förhandsbesked lämnas av
Skatterättsnämnden efter ansökan
av en enskild. Förhandsbesked
enligt första stycket 1, 3 och 4
lämnas även efter ansökan av
Riksskatteverket.

10 §
Riksskatteverkets ansökan rörande en fråga som avses i 1 § första
stycket 1 eller 4 skall ha kommit in till Skatterättsnämnden före utgången
av året efter taxeringsåret.
Riksskatteverkets ansökan
rörande en fråga som avses i 1 §
första stycket 2 eller 3 skall ha
kommit in till Skatterättsnämnden
före utgången av andra året efter
utgången av det kalenderår under
vilket redovisningsperioden har
gått ut eller, om
skatteredovisningen inte avser
redovisningsperioder, den
skattepliktiga händelsen har
inträffat.
Riksskatteverkets ansökan
rörande en fråga som avses i 1 §
första stycket 3 skall ha kommit in
till Skatterättsnämnden före
utgången av andra året efter
utgången av det kalenderår under
vilket redovisningsperioden har
gått ut eller, om
skatteredovisningen inte avser
redovisningsperioder, den
skattepliktiga händelsen har
inträffat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Vid begäran om
förhandsbesked i en fråga där skattemyndigheten fattat beslut före
ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

21 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:445) om
exportbutiker
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1999:445) om
exportbutiker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Regeringen får bevilja flygplatshållare tillstånd att inrätta exportbutik
på flygplats.
I en exportbutik får obeskattade
gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §,
säljas till flygpassagerare som
reser till en plats utanför EG:s
skatteområde. Annan försäljning
får inte ske i en exportbutik.
Verksamheten i en exportbutik
skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen
(1994:1563) om tobaksskatt och
lagen (1994:1564) om
alkoholskatt. Exportbutiken skall
vara ett godkänt skatteupplag
enligt dessa lagar.
I en exportbutik får obeskattade
gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §,
säljas till flygpassagerare som
reser till en plats utanför EG:s
skatteområde.

Om alkohol- och tobaksvaror
skall säljas i en exportbutik skall
verksamheten bedrivas av en
godkänd upplagshavare enligt
lagen (1994:1563) om tobaksskatt
och lagen (1994:1564) om
alkoholskatt. Exportbutiken skall i
sådana fall vara ett godkänt
skatteupplag enligt dessa lagar.

3 §
Försäljningen får endast avse
följande varor och i angivna fall
följande kvantiteter av dessa varor
till varje resande:
Försäljning av obeskattade
gemenskapsvaror till
flygpassagerare som reser till en
plats utanför EG:s skatteområde
får endast avse följande varor och i
angivna fall följande kvantiteter av
dessa varor till varje resande:
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,
två liter vin,
två liter starköl, och
3. parfym, luktvatten och andra kosmetiska preparat samt choklad- och
konfektyrvaror och andra tobaksvaror än sådana som anges ovan.
Till den som avreser med bestämmelseort i Norge får försäljning inte
ske till större mängder än vad resande får införa tullfritt till det landet.
Vid tillämpning av första stycket förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22
volymprocent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte
22 volymprocent, samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent,
cigarill: cigarrer med en högsta vikt av 3 gram per styck.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.

22 Förslag till lag om upphävande av vissa lagar om
lagerskatt på bränslen
Härigenom föreskrivs att följande lagar skall upphöra att gälla vid
utgången av juni 2000, nämligen
1. lagen (1990:1087) om lagerskatt på vissa oljeprodukter,
2. lagen (1992:1439) om lagerskatt på dieselolja,
3. lagen (1992:1479) om lagerskatt på viss bensin,
4. lagen (1995:1132) om lagerskatt på dieselolja för förbrukning i vissa
motordrivna fordon.
De upphävda lagarna gäller fortfarande i fråga om förhållanden som
hänför sig till tiden före den 1 juli 2000.

23 Förslag till lag om upphävande av lagen (1994:40)
om tillfällig kompensation för viss energiskatt
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:40) om tillfällig kompensation
för viss energiskatt skall upphöra att gälla vid utgången av juni 2000.

Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förhållanden som
hänför sig till tiden före den 1 juli 2000.

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på
energi
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1776) om skatt på energi
dels att 7 kap. 4 § samt 9 kap. 2, 5, och 9 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 11 kap. 12 och
13 §§, samt närmast före 11 kap. 12 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
4 §
Avdrag får, i den mån avdrag
inte har gjorts enligt 1-3 §§, göras
även för energiskatten samt för
hälften av koldioxidskatten på
bränsle, dock inte bensin, råtallolja
eller bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b, som förbrukats
för annat ändamål än drift av
motordrivna fordon vid till-
verkningsprocessen i industriell
verksamhet eller för växthus-
uppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling.
Avdrag får, i den mån avdrag
inte har gjorts enligt 1-3 §§, göras
även för energiskatten samt för
hälften av koldioxidskatten på
bränsle, dock inte bensin, råtallolja
eller bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b, som förbrukats
för annat ändamål än drift av
motordrivna fordon vid till-
verkningsprocessen i industriell
verksamhet eller i yrkesmässig
jord-, skogs- eller vattenbruks-
verksamhet.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även på råtallolja, dock att
avdrag får göras för energiskatt med ett belopp som motsvarar den
energiskatt och hälften av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 a.
Avdrag enligt första eller andra stycket får göras även för skatt på
bränsle som sålts för förbrukning för växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling.
Bestämmelserna i första stycket gäller även sådan oljeprodukt som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b och som förbrukats vid tillverknings-
processen i gruvindustriell verksamhet för drift av andra motordrivna
fordon än personbilar, lastbilar och bussar.
Har bränsle sålts för förbrukning till någon som meddelats ett beslut
om preliminär skattesats enligt 9 kap. 9 b § får avdrag enligt tredje
stycket göras enligt den lägre koldioxidskattesats eller, beträffande
råtallolja, energiskattesats som följer av beslutet.

9 kap.
2 §
Om någon som inte är
skattskyldig har förbrukat bränsle,
dock inte bensin, råtallolja eller
bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b, för annat
ändamål än drift av motordrivna
fordon vid tillverkningsprocessen i
industriell verksamhet, medger
beskattningsmyndigheten efter
ansökan återbetalning av energi-
skatten och hälften av koldioxid-
skatten på bränslet.
Om någon som inte är
skattskyldig har förbrukat bränsle,
dock inte bensin, råtallolja eller
bränsle som avses i 2 kap. 1 §
första stycket 3 b, för annat
ändamål än drift av motordrivna
fordon vid tillverkningsprocessen i
industriell verksamhet eller i
annan yrkesmässig jord-, skogs-
eller vattenbruksverksamhet än
växthusuppvärmning vid yrkes-
mässig växthusodling, medger
beskattningsmyndigheten efter
ansökan återbetalning av
energiskatten och hälften av
koldioxidskatten på bränslet.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även på råtallolja, dock att
återbetalning medges av energiskatt till ett belopp som motsvarar den
energiskatt och hälften av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 a.
Har beslut om preliminär skattesats meddelats enligt 9 kap. 9 b § får
återbetalning enligt första eller andra stycket medges enligt den lägre
koldioxidskattesats eller, beträffande råtallolja, energiskattesats som
följer av beslutet.

5 §
Om värme har levererats för
tillverkningsprocessen i industriell
verksamhet eller för växthus-
uppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling, medger beskatt-
ningsmyndigheten efter ansökan
av den som framställt värmen
återbetalning av
Om värme har levererats för
tillverkningsprocessen i industriell
verksamhet eller för yrkesmässig
jord-, skogs- eller vattenbruks-
verksamhet, medger beskattnings-
myndigheten efter ansökan av den
som framställt värmen
återbetalning av
1. energiskatten på elektrisk kraft, och
2. energiskatten och hälften av koldioxidskatten på bränsle, dock inte
bensin, råtallolja eller bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b,
som förbrukats vid framställning av värmen.
Bestämmelserna i första stycket 2 tillämpas även på råtallolja, dock att
återbetalning av energiskatt medges till ett belopp som motsvarar den
energiskatt och hälften av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle som
avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 a.
Har beslut om preliminär skattesats meddelats enligt 9 kap. 9 b §
medges återbetalning enligt den lägre koldioxidskattesats eller,
beträffande råtallolja, energiskattesats som följer av beslutet.

9 §
Utöver möjligheterna till avdrag
enligt 7 kap. 4 §, inköp mot
försäkran enligt 8 kap. 3 a § eller
återbetalning enligt 9 kap. 2 §
gäller följande. Har bränsle, dock
inte bensin eller bränsle som avses
i 2 kap. 1 § första stycket 3 b,
förbrukats vid tillverknings-
processen i industriell verksamhet
eller för växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling,
medger beskattningsmyndigheten
efter ansökan nedsättning av
koldioxidskatten eller, beträffande
råtallolja, energiskatten för den del
av skatten som överstiger 0,8
procent av de framställda
produkternas försäljningsvärde.
Nedsättning medges med sådant
belopp att den överskjutande
skattebelastningen inte överstiger
24 procent av det överskjutande
skattebeloppet för bränslet.
Nedsättning får dock inte medges
för skatt på bränsle som förbrukats
för drift av motordrivna fordon.
Bestämmelserna i första stycket
gäller även mottagare av
värmeleveranser om värmen har
använts vid tillverkningsprocessen
i industriell verksamhet eller för
växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling. I
sådana fall avses med bränsle det
bränsle som förbrukats för
framställning av värmen.
Utöver möjligheterna till avdrag
enligt 7 kap. 4 §, inköp mot
försäkran enligt 8 kap. 3 a § eller
återbetalning enligt 9 kap. 2 §
gäller följande. Har bränsle, dock
inte bensin eller bränsle som avses
i 2 kap. 1 § första stycket 3 b,
förbrukats vid tillverknings-
processen i industriell verksamhet
eller i yrkesmässig jord-, skogs-
eller vattenbruksverksamhet,
medger beskattningsmyndigheten
efter ansökan nedsättning av
koldioxidskatten eller, beträffande
råtallolja, energiskatten för den del
av skatten som överstiger 0,8
procent av de framställda
produkternas försäljningsvärde.
Nedsättning medges med sådant
belopp att den överskjutande
skattebelastningen inte överstiger
24 procent av det överskjutande
skattebeloppet för bränslet.
Nedsättning får dock inte medges
för skatt på bränsle som förbrukats
för drift av motordrivna fordon.
Bestämmelserna i första stycket
gäller även mottagare av
värmeleveranser om värmen har
använts vid tillverkningsprocessen
i industriell verksamhet eller i
yrkesmässig jord-, skogs- eller
vattenbruksverksamhet. I sådana
fall avses med bränsle det bränsle
som förbrukats för framställning
av värmen.
Vid beräkning av nedsättning enligt första eller andra stycket får den
koldioxidskatt som är hänförlig till följande bränslen dock inte sättas ned
mer än att den motsvarar minst
a) 160 kr per kubikmeter
dieselbrännolja (KN-nr 2710 00
69) eller fotogen (KN-nr 2710 00
51 eller 2710 00 55),
b) 125 kr per kubikmeter
eldningsolja (KN-nr 2710 00 74-
2710 00 78), och
a) 160 kronor per kubikmeter
dieselbrännolja (KN-nr 2710 00
69) eller fotogen (KN-nr 2710 00
51 eller 2710 00 55),
b) 125 kronor per kubikmeter
eldningsolja (KN-nr 2710 00 74-
2710 00 78), och
c) 320 kronor per 1 000 kilogram gasol som förbrukats för drift av
stationära motorer.
Vad som i tredje stycket föreskrivs om dieselbrännolja, fotogen,
eldningsolja och gasol tillämpas även på bränsle för vilket motsvarande
skatt skall betalas enligt 2 kap. 3 och 4 §§.
Ansökan om nedsättning enligt första eller andra stycket skall omfatta
en period om ett kalenderår och skall lämnas in till beskattnings-
myndigheten senast inom ett år efter kalenderårets utgång.

Ansökan om återbetalning

11 kap.

12 §
Om elektrisk kraft har
förbrukats i annan yrkesmässig
jord-, skogs- eller vattenbruks-
verksamhet än vid yrkesmässig
växthusodling, beslutar beskatt-
ningsmyndigheten efter ansökan
om återbetalning av energiskatten
på den elektriska kraften.
Ansökan om återbetalning skall
omfatta perioden den 1 juli den 30
juni (årsperiod). Om sökanden
beräknas förbruka elektrisk kraft i
större omfattning, får dock be-
skattningsmyndigheten medge att
ansökan får göras per
kalenderkvartal. När sådant med-
givande har lämnats, skall
ansökan göras per kalender-
kvartal.
Rätt till återbetalning föreligger
endast för den del av skatte-
beloppet som överstiger 1 000
kronor per årsperiod.
Ansökan skall lämnas in till
beskattningsmyndigheten inom ett
år efter utgången av årsperioden
respektive kalenderkvartalet.

13 §
Bestämmelserna i 9 kap. 12
15 §§ gäller i fråga om
återbetalning av energiskatt enligt
12 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet

Lagrådets yttranden
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-03-23

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 9 mars 2000 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer,
2. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och pris-
regleringsavgifter,
3. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),
4. lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt på annonser och
reklam,
5. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
6. lag om ändring i lagen (1972:820) om skatt på spel,
7. lag om ändring i lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel,
8. lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),
9. lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogs-
kontomedel m.m.,
10. lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister,
11. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
12. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid
import,
13. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,
14. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
15. lag om ändring i lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel,
16. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
17. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,
18. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:438),
19. lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa
tunga fordon,
20. lag om ändring i lagen (1998:189) om förhandsbesked i skatte-
frågor,
21. lag om ändring i lagen (1999:445) om exportbutiker,
22. lag om upphävande av vissa lagar om lagerskatt på bränslen,
23. lag om upphävande av lagen (1994:40) om tillfällig kompensa-
tion för viss energiskatt.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av finanssakkunnige Lars
Lundholm, departementssekreteraren Jan Larsson, kammarrättsassessorn
Petter Classon och kammarrättsassessorn Viktoria Sjögren.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer
1 §
I lagrådsremissen föreslås att produktionsskatten på kärnkraft läggs om
till en skatt som baseras på den termiska effekten i kärnkraftsreaktorerna.
Vad som avses med termisk effekt framgår inte av lagförslaget eller av
författningskommentaren. Under lagrådsföredragningen har upplysts att
med termisk effekt i lagförslaget avses kärnkraftsreaktorns
värmeproduktionsförmåga. Enligt Lagrådets mening bör denna definition
tas in i förevarande paragraf. Lagrådet förordar att till paragrafen fogas
en andra mening av följande lydelse. Med termisk effekt avses i denna
lag kärnkraftsreaktorns värmeproduktionsförmåga.

2 §
Enligt första stycket skall skatt betalas för varje kalendermånad som
tillstånd finns att inneha och driva en kärnkraftsreaktor. Lagrådet anser
att stycket bör kompletteras med en bestämmelse som anger att, om
driftstillståndet har löpt ut eller återkallats före slutet på en
kalendermånad, skattskyldigheten upphör vid denna tidpunkt.
Av andra stycket framgår att skatten beräknas med utgångspunkt i den
högsta tillåtna termiska effekten i kärnkraftsreaktorn. För de flesta av
reaktorna framgår denna effekt av regeringens driftstillstånd. Om den
högsta termiska effekten inte har fastställts får enligt andra meningen
beskattningsmyndigheten uppskatta effekten efter vad som kan anses
skäligt. Som bestämmelsen utformats ger den intryck av att beskattnings-
myndigheten skall kunna göra en helt fri skälighetsbedömning. Detta har
emellertid inte varit avsikten. Av motiven framgår att
beskattningsmyndigheten bör beräkna den högsta tillåtna termiska
effekten efter jämförelse med andra reaktorer för vilka en sådan effekt
har fastställts. Enligt Lagrådets mening bör detta framgå av lagtexten.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse.
Skatt skall betalas för varje kalendermånad som tillstånd finns att
inneha och driva en kärnkraftsreaktor. Om driftstillståndet har löpt ut
eller återkallats före slutet på en kalendermånad upphör skattskyldigheten
vid denna tidpunkt.
Skatten utgör för varje kalendermånad 5 514 kronor per megawatt av
den högsta tillåtna termiska effekten i kärnkraftsreaktorn. Om den högsta
tillåtna termiska effekten inte har fastställts får beskattningsmyndigheten
beräkna effekten efter jämförelse med reaktorer för vilka sådan effekt har
fastställts.

5 §
I paragrafen har tagits in bestämmelser om möjlighet att vid längre
driftsstopp få skatteavdrag. Lagrådet har inget att invända mot det sakliga
innehållet i paragrafen men anser att den bör ges en annan utformning.
Lagrådet förordar att paragrafen ges följande lydelse.
Om en kärnkraftsreaktor har varit ur drift under en sammanhängande
period av mer än 90 kalenderdygn, får avdrag med 181 kronor per
megawatt av den termiska effekten göras för det antal kalenderdygn som
överstiger 90.
Förslaget till lag om ändring i lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter
1 kap. 7 §
Med anledning av ändringen i 1 kap 5 § 2 bör Fiskeriverket inte längre
nämnas i 7 § i samma kapitel. Lagrådet föreslår att paragrafen ändras i
enlighet med det sagda och att Jordbruksverket byts mot Statens
Jordbruksverk . Motsvarande ändringar bör göras i andra lagrum där de
två verken nämns.

8 kap. 1 §
I det föreslagna nya andra stycket i paragrafen föreskrivs att
Riksskatteverkets beslut i fråga som avses i första stycket överklagas hos
Länsrätten i Dalarnas län. I sak har Lagrådet inget att invända mot att
överklaganden i en sådan fråga liksom hittills sker hos den angivna
länsrätten. Att det är denna länsrätt som är behörig framgår för
närvarande i första hand av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar. Där föreskrivs att ett beslut överklagas
till den länsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om inte
regeringen för ett visst slag av mål föreskriver annat. Av förordningen
(1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.
framgår att det är Länsrätten i Dalarnas län som är behörig att pröva
överklaganden av beslut som har fattats av Särskilda skattekontoret i
Ludvika.
Nuvarande lagstiftningssystematik bygger alltså på att det är
regeringen som skall föreskriva om undantag från huvudregeln om att
behörig länsrätt är den inom vars domkrets ett ärende först prövats. Det
finns visserligen i 20 kap. 1 § andra stycket mervärdesskattelagen redan
en bestämmelse om överklagande som direkt pekar ut Länsrätten i
Dalarnas län som överinstans (jfr också 9 kap. 3 § LPP). Att nu införa
motsvarande bestämmelse i en rad andra lagar gör dock lagstiftningen
alltför inkonsekvent.
Valet står mellan att antingen - i enlighet med 14 § andra stycket lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar - reglera behörigheten för Länsrätten
i Dalarnas län genom bestämmelser i förut nämnda förordning eller gå
vidare med lagbestämmelser i saken. I det förra fallet behövs inte den i
remissen föreslagna lagändringen som anger att överklagande av
Riksskatteverkets beslut skall ske hos nämnda länsrätt. I det senare fallet
bör 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar ändras
så att det framgår att huvudregeln där gäller om det inte för ett visst slag
av mål föreskrivs annat i lag eller förordning.
Det som nu har anförts gäller också föreslagna ändringar i 29 §
kupongskattelagen, 32 § lagen om skatt på annonser och reklam, 9 §
lagen om skatt på gödselmedel, 13 § lagen om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m., 21 § lagen om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl., 35 § lagen om tobaksskatt, 35 § lagen
om alkoholskatt, 17 § lagen om beskattning av viss privatinförsel, 12
kap. 1 § lagen om skatt på energi och 22 kap. 1 § skattebetalningslagen
samt dessutom 20 kap.1 § andra stycket mervärdesskattelagen (jfr det
inte till Lagrådet remitterade men i remissen upptagna förslaget till lag
om ändring i lagen om försäljningsskatt på motorfordon).

Övergångsbestämmelser
I punkt 2 anges att vid överklagande av beslut som meddelats före
ikraftträdandet Riksskatteverket skall föra det allmännas talan i allmän
förvaltningsdomstol. Avsikten med bestämmelsen är att skära av
möjligheten för Skattemyndigheten i Gävle att efter ikraftträdandet föra
det allmännas talan. För att avsikten klarare skall framgå av lagtexten bör
punkten enligt Lagrådets mening ges följande lydelse. 2. Om
skattemyndigheten i Gävle har meddelat ett beslut före ikraftträdandet
och beslutet har överklagats, skall Riksskatteverket föra det allmännas
talan i allmän förvaltningsdomstol.
Övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i kupongskattelagen,
lagen om ändring i lagen om skatt på gödselmedel, lagen om ändring i
lagen om skatt på ränta på skogskontomedel m m, lagen om ändring i
lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl., lagen
om ändring i mervärdesskattelagen, lagen om ändring i lagen om
tobaksskatt (punkten 2), lagen om ändring i lagen om alkoholskatt
(punkten 2) och lagen om ändring i lagen om skatt på energi bör ges en
motsvarande lydelse. En övergångsbestämmelse med motsvarande
lydelse bör vidare fogas till lagen om ändring i lagen om beskattning av
viss privatinförsel och lagen om ändring i skattebetalningslagen.
Lagrådet förordar att punkt 3 i förtydligande syfte ges följande
lydelse. 3. Om skattemyndigheten i Gävle före ikraftträdandet har fattat
ett beslut som avses i den äldre lydelsen av 8 kap. 1 § sista stycket första
meningen får beslutet överklagas hos Riksskatteverket.
Övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i lagen om skatt på
annonser och reklam och lagen om ändring i lagen om skatt på spel bör
utformas på motsvarande sätt.
I punkt 4 anges att de äldre lydelserna av 1 kap. 1 § och 5 § 2 gäller
fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.
Vad som avses härmed ter sig något svårgripbart. Mot bakgrund av vad
som framkommit vid lagrådsföredragningen förordar Lagrådet att
punkten ges följande lydelse. 4. Lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter skall fortfarande tillämpas beträffande skatter och
avgifter enligt de upphävda lagar som anges i den äldre lydelsen av 1
kap. 1 § 1.
Förslaget till lag om ändring i lagen om skatt på annonser och
reklam
I remissen föreslås vissa följdändringar till förslaget om att
Riksskatteverket skall bli beskattningsmyndighet enligt bl.a. den nu
nämnda lagen. I den aktuella paragrafen anges bl.a. att beslut enligt 10 §
första stycket inte får överklagas. Enligt den sistnämnda bestämmelsen är
delägare i enkelt bolag skattskyldig i förhållande till sin andel i bolaget.
Efter ansökan av samtliga delägare kan dock beskattningsmyndigheten
besluta att den av delägarna som dessa föreslår tills vidare skall anses
som ensam skattskyldig för bolagets hela skattepliktiga verksamhet.
Enligt 1 kap. 4 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag
kan ett handelsbolag men inte ett enkelt bolag förvärva rättigheter och
ikläda sig skyldigheter. På beskattningsområdet gäller att enkla bolag inte
taxeras för inkomst. Denna beskattas i stället hos delägarna efter vars och
ens andel av inkomsten.
Enligt Lagrådets mening ter sig en regel av innebörd att
skattemyndigheten utan närmare kriterier kan besluta om att
skattskyldigheten skall åvila någon annan än enligt lagens huvudregel
som främmande för skattesystemet. Det kan även diskuteras hur den
förhåller sig till 8 kap. 3 § regeringsformen. Vid lagrådsföredragningen
har upplysts att bestämmelsen numera knappast tillämpas. Lagrådet anser
mot den angivna bakgrunden att det bör övervägas att utmönstra
bestämmelsen.
Förslaget till lag om ändring i lagen om överlastavgift
I lagrådsremissen föreslås att vissa laghänvisningar utmönstras ur 10 §.
Under lagrådsföredragningen har regeringskansliet anmält att
hänvisningarna alltjämt behövs och att den föreslagna lagändringen
därför inte bör göras. Med hänsyn till det anförda avstår Lagrådet från att
yttra sig om lagförslaget.
Förslaget till lag om ändring i lagen om skatt på spel
Förslaget aktualiserar samma frågor som tagits upp under förslaget till
lag om ändring i lagen om skatt på annonser och reklam. Lagrådet
hänvisar till vad som där anförts.
Förslaget till lag om ändring i lagen om tobaksskatt
I en ny 9 b § föreslås att skattskyldighet enligt 9 § första stycket 7 inte
skall föreligga för varor som förvärvats skattefritt enligt 31 e § och som
förstörts genom olyckshändelse eller force majeure. Bestämmelsen tar
sikte på den skattefria provianteringen för fartyg och flygplan i EU-intern
trafik. Denna omfattar varor som förbrukas ombord. Enligt 9 § första
stycket 7 föreligger emellertid skattskyldighet för den som använder
varor som förvärvats skattefritt för annat ändamål än det som var
förutsättning för skattefriheten. Syftet med remissförslaget är att
skattskyldighet inte skall inträda om varor som provianterats skattefritt
förstörs genom olyckshändelse eller force majeure.
Till grund för de nuvarande reglerna låg överväganden i prop.
1998/99:86, vari bl.a. anfördes följande. Enligt det s.k. cirkulations-
direktivet skall skatt inte tas ut i det fallet att varor som omfattas av
suspensionsordningen förstörs genom olyckshändelse eller force
majeure. Något motsvarande undantag för varor som lämnat
suspensionsordningen, dvs. släppts för konsumtion, finns inte. Varor som
en tillståndshavare köper utan skatt är att betrakta som släppta för
konsumtion och har alltså lämnat suspensionsordningen, trots att skatt
inte tagits ut. Mot den angivna bakgrunden ansåg regeringen att något
undantag för varor som förstörts genom olyckshändelse eller force
majeure inte kunde göras i förevarande fall.
I lagrådsremissen framhålls nu att artikel 23.5 i cirkulationsdirektivet
ger möjlighet för medlemsstaterna att ha nationella regler om
proviantering av fartyg och luftfartyg. I remissen dras slutsatsen att
cirkulationsdirektivets regler om varor som förstörts genom
olyckshändelse eller force majeure inte gäller i fråga om proviantering.
I den angivna artikel 23.5 anges följande. Till dess att rådet enhälligt
på kommissionens förslag har infört gemenskapsbestämmelser om
furnering för fartyg och luftfartyg får medlemsstaterna bibehålla sina
nationella bestämmelser i detta ämne.
Lagrådet konstaterar att den aktuella direktivbestämmelsen talar om att
bibehålla sina nationella bestämmelser . Det synes tveksamt om denna
formulering kan tolkas så att den också tillåter införande av helt nya
nationella bestämmelser. Den omständigheten att andra medlemsstater
har andra regler än Sverige kan knappast tas till intäkt för att
medlemsstaterna fritt kan bestämma hur varor som provianterats
skattefritt och som förstörts genom olyckshändelse eller force majeure
skall hanteras skattemässigt. Enligt Lagrådets mening bör därför frågan
om de rättsliga möjligheterna att nu göra ett undantag av den föreslagna
innebörden övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Förslaget till lag om ändring i lagen om alkoholskatt
Den föreslagna nya 8 b § ger upphov till samma frågeställningar som
tagits upp under förslaget till lag om ändring i lagen om tobaksskatt.
Lagrådet hänvisar till vad som där anförs.
Förslaget till lag om ändring i lagen om beskattning av viss
privatinförsel
I det föreslagna tredje stycket i 17 § föreskrivs att beslut som meddelats
av Tullverket enligt denna lag får överklagas av Riksskatteverket. De
beslut som avses torde vara de som meddelas enligt 4 § andra stycket och
som Tullverket fattar för beskattningsmyndighetens räkning . Det synes
oklart om Tullverket meddelar sådana beslut i beskattningsmyndighetens
ställe och i eget namn eller som företrädare för Riksskatteverket. I det
senare fallet förefaller det oegentligt att Riksskatteverket skall få
överklaga besluten. Lagrådet förordar att frågan övervägs ytterligare.
Förslaget till lag om ändring i lagen om vägavgift för vissa
tunga fordon
Beträffande 23 § föreslås att ecu skall bytas mot euro . Med hänsyn
till att det är ecu som anges i de avtalsartiklar som nämns i första stycket
synes utbytet vara mindre lämpligt. Att ecu ersatts av euro framgår av
EG-rättsliga regler, varför lagändringen inte är nödvändig. Vid
lagrådsföredragningen har upplysts att det nuvarande avtalet skall
ersättas av ett nytt. Lagrådet förordar att ändringen i 23 § utgår. I så fall
behöver inte heller rubriken närmast före paragrafen ändras på grund av
att ecu förekommer också där.
Förslaget till lag om ändring i lagen om förhandsbesked i
skattefrågor
I 1 § föreslås den ändringen att Riksskatteverkets möjlighet att ansöka
om förhandsbesked tas bort såvitt gäller de skatter som avses i 1 kap. 1 §
första stycket 1 LPP. Förslaget är en följd av att punktskattefrågorna och
vissa mervärdesskattefrågor organisatoriskt förs till Riksskatteverket. I
remissen anförs (avsnitt 7.6) att det då i de flesta fall inte längre finns
något ursprungligt beslut av en skattemyndighet, och att det inte heller
längre torde finnas något behov för verket att begära förhandsbesked i
syfte att uppnå en enhetlig rättstillämpning eller lagtolkning.
Möjligheten för Riksskatteverket att begära förhandsbesked infördes
1998. Syftet med reformen vara att skapa förutsättningar för snabbare
besked i skattefrågor av allmänt prejudikatintresse. Enligt Lagrådets
mening är det svårt att se varför behovet av prejudikat skulle minska som
resultat av organisatoriska förändringar inom skatteförvaltningen. Om
olika meningar råder mellan en enskild och Riksskatteverket i en
beskattningsfråga synes i sak samma situation föreligga som om en
skattemyndighet först tagit ställning till den enskildes yrkande. Behovet
av förhandsbesked från Skatterättsnämnden och eventuellt
Regeringsrätten synes främst sammanhänga med svårigheten att bedöma
den aktuella frågeställningen och inte med vilken myndighet som är
beskattningsmyndighet. Lagrådet ställer sig därför tveksamt till om den
aktuella organisationsförändringen motiverar att Riksskatteverkets
möjlighet att begära förhandsbesked tas bort. Skulle denna kvarstå bör
emellertid en ändring göras i 6 §, med hänsyn till att punkt 2 i nämnda
paragraf förutsätter att skattemyndigheten fattat ett beslut som gått den
enskilde emot. Lagrådet förordar att frågan övervägs ytterligare i det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Ställningstagandet till frågan om Riksskatteverkets möjlighet att
begära förhandsbesked berör även förslaget till ändring i 10 § samt
förslaget till ändring i 5 kap. 5 § LPP.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-03-24

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 16 mars 2000 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet
Susanne Åkerfeldt.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Lagrådet förordar att i 11 kap. 12 § andra stycket tas in en föreskrift om
återkallelse av medgivandet. Enligt Lagrådets mening bör stycket ges
följande lydelse:

Ansökan om återbetalning skall omfatta perioden den 1 juli - den 30
juni (årsperiod). Om sökanden beräknas förbruka elektrisk kraft i större
omfattning, får dock beskattningsmyndigheten medge att ansökan görs
per kalenderkvartal. Ett sådant beslut får återkallas om sökanden begär
det eller förutsättningar för medgivande inte finns.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky,
Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,
Ringholm

Föredragande: statsrådet Ringholm

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:105 Vissa punktskattefrågor.

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om ändring i
fordonsskattelagen

398L0069

1 Senaste lydelse 1999:674.
2 Senaste lydelse 1998:236.
3 Senaste lydelse 1998:190.
4 Senaste lydelse 1994:1791.
5 Senaste lydelse 1994:1786.
6 Senaste lydelse 1999:674.
7 Senaste lydelse 1997:492.
8 Senaste lydelse 1993:462.
9 Senaste lydelse 1994:1980.
10 Senaste lydelse 1998:507.
11 Senaste lydelse 1998:236.
12 Senaste lydelse 1991:702.
13 Senaste lydelse 1998:190.
14 Senaste lydelse 1998:190.
15 Senaste lydelse 1993:462.
16 Senaste lydelse 1994:474.
17 Senaste lydelse 1995:620.
1 Senaste lydelse 1998:242.
2 Senaste lydelse 1993:463.
3 Senaste lydelse 1993:463
1 Senaste lydelse 1994:1870
2 Senaste lydelse 1998:597
1 Senaste lydelse 1994:1871
2 Senaste lydelse 1994:1003
1 Lagen omtryckt 1983:143.
Senaste lydelse av 3 § 1998:348.
1 Lagen omtryckt 1995:616.
2 Senaste lydelse 1998:1676.
3 Senaste lydelse 1998:1676.
1 Senaste lydelse av 1 § 1998:513.
Senaste lydelse 1992:1440.
1 Senaste lydelse 1999:418.
1 Senaste lydelse av
6 § 1998:248.
7 § 1998:248.
8 § 1998:248.
9 § 1998:248.
11 § 1998:248.
2 Senaste lydelse 1998:248.
3 Senaste lydelse 1993:464.
4 Senaste lydelse 1993:464.
1 Senaste lydelse 1993:466.
2 Senaste lydelse av
10 § 1998:253.
23 § 1998:696.
3 Senaste lydelse 1993:466.
1 Senaste lydelse av
3 kap. 26 a § 1998:255.
12 kap. 1 a § 1998:255.
19 kap. 1 § 1998:255.
19 kap. 6 § 1998:255.
2 Senaste lydelse 1999:450.
3 Senaste lydelse 1998:1675.
4 Senaste lydelse 2000:143
1 Senaste lydelse 1999:451.
1 Senaste lydelse 1998:1678.
2 Senaste lydelse 1998:1678.
1 Senaste lydelse 1998:1679.
2 Senaste lydelse 1998:1679.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1999:1329.
2 Senaste lydelse 1998:508.
3 Senaste lydelse 1998:508.
1 Senaste lydelse 1999:1001.
2 Senaste lydelse 1999:1001.
3 Senaste lydelse 1999:430.
Senaste lydelse 1998:1699.
Senaste lydelse 1998:1699.
Senaste lydelse 1998:1699.
Senaste lydelse 1998:1699.
Senaste lydelse 1998:1680.
Senaste lydelse 1998:1680.
1 Senaste lydelse 1998:257.
1 Senaste lydelse av
2 kap. 4 § 1998:232.
10 kap. 32 § 1998:232.
1 Senaste lydelse 1999:674.
2 Senaste lydelse 1998:236.
3 Senaste lydelse 1998:507.
4 Senaste lydelse 1998:236.
5 Senaste lydelse 1998:190.
6 Senaste lydelse 1998:190.
7 Senaste lydelse 1993:463.
8 Senaste lydelse 1994:474.
9 Senaste lydelse 1995:620.
1 Senaste lydelse 1998:242.
2 Senaste lydelse 1993:463.
3 Senaste lydelse 1993:463
1 Senaste lydelse 1998:597.
1 Senaste lydelse 1995:1203.
1 Senaste lydelse 1994:1003.
1 Lagen omtryckt 1995:616.
2 Senaste lydelse 1998:1676.
3 Senaste lydelse 1998:1676.
Senaste lydelse 1992:1440.
1 Senaste lydelse av
6 § 1998:248.
7 § 1998:248.
8 § 1998:248.
9 § 1998:248.
11 § 1998:248.
2 Senaste lydelse 1998:248.
3 Senaste lydelse 1993:464.
4 Senaste lydelse 1993:464.
1 Senaste lydelse 1993:466.
2 Senaste lydelse av
10 § 1998:253.
23 § 1998:696.
3 Senaste lydelse 1993:466.
1 Senaste lydelse av
3 kap. 26 a § 1998:255.
12 kap. 1 a § 1998:255.
12 kap. 2 § 1998:1675.
19 kap. 1 § 1998:255.
19 kap. 6 § 1998:255.
2 Senaste lydelse 1999:450.
3 Senaste lydelse 1995:1286.
4 Lydelse enligt prop. 1999/2000:58.
1 Senaste lydelse 1998:1678.
2 Senaste lydelse 1998:1678.
1 Senaste lydelse 1998:1679.
2 Senaste lydelse 1998:1679.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1999:1329.
2 Senaste lydelse 1998:508.
3 Senaste lydelse 1998:508.
1 Senaste lydelse 1999:1001.
2 Senaste lydelse 1999:1001.
3 Senaste lydelse 1994:430.
1 Senaste lydelse 1998:1680.
2 Senaste lydelse 1998:1680.
1 Senaste lydelse av
2 kap. 4 § 1998:232.
10 kap. 32 § 1998:232.
2 Senaste lydelse 1998:681.
Senaste lydelse 1998:1699.
Senaste lydelse 1998:1699.
Senaste lydelse 1998:1699.
Senaste lydelse 1998:1699.

Prop. 1999/2000:105

34

1

Prop. 1999/2000:105
Bilaga 1

133

190

Prop. 1999/2000:105
Bilaga 2

135

190

Prop. 1999/2000:105
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:105
Bilaga 4

137

190

Prop. 1999/2000:105
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:105
Bilaga 6

188

190

Prop. 1999/2000:105
Bilaga 7

Prop. 1999/2000:105
Bilaga 8

Prop. 1999/2000:105

190

190