Staten bör inte äga bolag och driva affärsverksamhet. Det är en olämplig
sammanblandning av uppgifter. Folkpartiet anser att det statliga ägandet
bör avvecklas. I denna motion föreslås att bolagen säljs.
Idag äger staten 59 företag som har 206 000 anställda och med ett
uppskattat samlat marknadsvärde på 300-400 mdr kr. Enligt Riksdagens
revisorer arbetar ungefär 2/3 med lönsamhet som enda officiellt angivna
mål. I regeringens skrivelse om "Företag med statligt ägande",
1999/2000:20, saknas dock svaret på den mest grundläggande frågan för
såväl riksdagen som dessa 59 företag, nämligen: Varför skall staten alls
ägna sig åt kommersiell, affärsmässig verksamhet?
Med 1900-talet går 1800-talets socialistiska
huvudkrav i graven
Det är särskilt relevant att få svar på den frågan idag när vi kan blicka
tillbaka på erfarenheterna av statligt ägande under hela 1900-talet. Kravet
på statligt ägande av produktionsmedlen har under seklet varit det kanske
enskilt viktigaste ideologiska kravet från socialismens och
socialdemokratins banérförare. I Sovjet förstatligades produktionsmedlen
redan på 20-talet. I de västliga demokratierna ökade det statliga ägandet
av produktionsmedlen först under den tidiga efterkrigstiden. Snart nog
avtog dock entusiasmen för förstatligande och statligt ägande. När kravet
på statligt ägande hade förverkligats i Västeuropa visade det sig snabbt
ha varit enklare med socialistisk retorik än det blev med revisionen.
Sammanblandningen av statligt ägande på marknadsmässiga villkor
visade sig oerhört problematiskt och har medfört att stater slösat bort
enorma summor av skattebetalarnas pengar på olönsamma men politiskt
populära projekt och branscher. I det gamla Sovjetväldet och andra
kommunistländer medförde statligt ägande förtryck, ineffektivitet,
fattigdom och en förödande miljöförstöring.
Slutsatsen man dragit i bl a Västeuropa under de senaste årtiondena är att
det ökade statliga ägandet under 40-, 50- och 60-talen var ett allvarligt
misstag. Staterna drar sig överallt ur ägande av produktionsmedlen. Seklets
socialistiska huvudtanke att statligt ägande av produktionsmedlen skulle
upphäva kapitalismens avigsidor gick själv under i konkurrensen med
marknadsekonomins fördelar. Det senaste exemplet är naturligtvis den
makalösa omställningen i Kina. Aldrig i världshistorien har så många lyfts ur
fattigdom och elände genom att produktionsmedlen i jordbruk och industri
förs över från statligt till privat ägande.
Regeringen aktar sig för slutsatser eller principer
I Sverige har regeringen ännu inte dragit några slutsatser av historien
eller förmått formulera någon principiell hållning i den stora frågan om
nyttan med statligt ägande. Istället för avveckling av statligt ägande skall
det ske en utveckling. Mot vadå? Regeringens kompass snurrar så
förvirrat att man tror den sitter vid den magnetiska nordpolen och inte i
Rosenbad. Är målet måhända en ännu mera "offensiv företagsportfölj" (s
5) än för närvarande?
Även om historiens dystra erfarenheter av statligt ägande lyser med sin
frånvaro i regeringens skrivelse finns dock ett antal försök till
målbeskrivning. Om man skall ta dem på allvar bortfaller dock motiven för
statens engagemang: "acceptabel avkastning på ?ägarens? statens kapital, och
effektivt skötta företag" (s 5), "att för skattebetalarnas bästa utöva en så
effektiv förvaltning som möjligt av tillgångarna" (s 6), "att nå bästa möjliga
långsiktiga förräntning av ägarens ?statens? kapital med årliga utdelningar på
marknadsmässig nivå" (s 7), och "Det övergripande målet är att maximera
rörelseresultatet och minimera kostnaden för kapital"(s 8).
Dessa mål är trovärdiga när de skrivs eller yttras av kapitalägare som
Wallenberg, pensionsfonder, och privata investmentbolag. Men det vilar en
rörande och naiv aningslöshet över dessa målformuleringar när man tror att
de går att tillämpa på staten som ägare. Det är inte fråga om att "god vilja"
skulle saknas hos staten, utan att målformuleringarna inte låtsas om att här
finns ett systemfel: Statens företrädare skall vara medborgarnas och
allmänintressets tjänare, och de saknar därför förutsättningar i form av
belöningssystem, incitament, för att bli en syntetisk statskapitalist. Är t ex
en
minister mycket framgångsrik som syntetisk statskapitalist kan det leda till
förlust av väljare för hans eller hennes regering, som bekant. Hur många
gånger har det inte i Sverige och andra demokratier uppstått kollision mellan
politiska mål som sysselsättning och fackliga maktanspråk, å ena sidan, och
affärsmässiga avkastningsmål, å den andra, som resulterat i nederlag för mål
som affärsmässig lönsamhet?
Folkpartiet realistiskt i konflikten mellan politik och
affärsmässighet
Till skillnad från regeringen accepterar Folkpartiet att politik och
affärsmässig näringsverksamhet har olika mål, och att privata företag och
företagare har ett snävare definerat mål - högsta möjliga
företagsekonomiska lönsamhet! - än vad regering och riksdag måste ha.
Erfarenhetsmässigt vet vi också att regeringen möjligen lurar sig själv -
men inga särintressen, politiska partier, el dyl. - genom att bygga in
systemfelet att staten garanterat kan agera affärsmässigt som ägare. Inte
heller förefaller regeringen det minsta medveten om effekterna på övriga
näringslivet av statligt ägande, och i historiens ljus att regeringens tal om
en "offensiv företagsportfölj" av konkurrenterna bland de privata
företagen måste uppfattas som hot om snedvridning genom öppna eller
dolda stöd. Likaså är omedvetenheten och tystnaden kompakt beträffande
s k "moral hazard"-problem vid statligt företagande, som t ex
bostadsfinansieringsföretaget SBABs större risktagande än övriga
finansbolag p g a deras billigare, statsgaranterade, finansieringsmöjlig-
het. Det är dessutom allvarligt att svenska (och norska) medborgare av
EU-kommissionen, som nyligen skett, måste skyddas mot sina egna
regeringar genom att kommissionen tvingat de båda teleföretagen att
sälja en del av det nya sammanslagna företaget så att medborgare och
konsumenter i Sverige inte skall skörtas upp genom den dominerande
marknadsposition som regeringarna inte hade haft något emot att det nya
teleföretaget fått behålla.
Folkpartiet ser tydligt och klart dessa och andra problem förenade med
statligt ägande. Det går inte att driva företag på ett bra sätt med staten som
ägare. I princip skall därför allt offentligt ägande av företag avvecklas.
Skälen är flera:
Staten ska inte både vara domare och spelare. I en väl fungerande
marknadsekonomi fyller staten en oundgänglig funktion som stiftare av de
lagar och regler som ska följas, beslutsfattare om de skatter som ska betalas
och som myndighetsutövare i form av de rättsvårdande och marknads-
vårdande instanser som ska se till att reglerna efterföljs. Att på samma gång
vara aktör på marknaden blir en orimlig sammanblandning av roller.
Marknadsekonomi förutsätter privata ägare. Vi liberaler vill att fler
människor skall vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande
erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera.
Andra företag diskrimineras. Det finns många exempel på att statligt och
kommunalt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold
subvention och diskriminerande offentlig upphandling. Därigenom får
privata företag sämre lönsamhet och expansionsmöjligheter, och några
tvingas lägga ned sin verksamhet. Politiskt subventionerade konkurrenter
skapar också en extra osäkerhet för privata företag som för sin försörjning
enbart är hänvisade till att tillfredsställa kundernas efterfrågan, och som inte
kan falla tillbaka på att tillfredsställa politiska önskemål.
Effektivitet kräver tydlig rollfördelning. Företagsekonomisk lönsamhet är
fint, något att sträva efter, och som skall maximeras. Det är villkoren för
privatägda företag. Målet är glasklart. Med statligt ägande kommer andra
mål in i bilden som staten som ägare inte kan ducka för: antingen tvingas det
statliga företaget acceptera sämre företagsekonomisk lönsamhet, ibland på
grund av ägarnas politiska önskemål, eller - vilket kan vara lika illa -
kommer det alltid att misstänkas att företagsledningen måste ta hänsyn till
statens bredare mål, och i återkommande krislägen inte tillåtas koncentrera
sig på företagsekonomisk lönsamhet genom t ex nedläggning, konkurs,
försäljning till annat företag, etc. Det finns alltid en misstanke om att andra
mål som nationell kontroll, sysselsättning, osv. kommer i spel, samt att staten
kan skjuta till medel för att täcka förluster, stödja eller införa de facto-
konkurrensbegränsningar som gynnar statliga företag. Det illustrerar kravet
på skilda roller för stat och näringsliv: den vars verksamhet är beroende av
gällande regler - företaget - skall inte själv direkt eller indirekt vara med
och
bestämma vilka regler som skall råda.
Skilj på demokratisk styrning av Sverige och lönsamhetsstyrning av
företagen. Regeringen skriver i en intressant passus att "lämpligheten av
incentivesystem skall undersökas" (s 7). Vi känner alla till debatten om s k
fallskärmar. Även om bonussystem ingalunda behöver innebära jättelika
fallskärmar tål marknadsmässiga bonussystem sällan offentlig insyn, dels på
grund av intern kritik mot den förda personalpolitiken från dem som anser
sig förfördelade, dels att företaget avslöjar affärshemligheter för
konkurrenterna. Det är dock svårt för en politiker att vara neutral i denna typ
av frågor, som bekant. Detta illustrerar en annan fundamental aspekt i
sammanhanget: statens göranden och låtanden skall kontrolleras genom
öppenhet för insyn för medborgare, media och riksdagen, dvs ses som en del
av det demokratiska statsskicket. Det gäller emellertid inte företag. De är
varken demokratiskt utsedda, de hanterar inte andras pengar, och företagen
är inte heller tänkta att göra det. De skall till lägsta möjliga kostnad
tillfredsställa kundernas efterfrågan. Eftersom staten bör vara underkastad
demokratins spelregler blir det med nödvändighet udda och problematiskt
med privata företag som inte kan ägas eller ledas efter demokratiska
principer. Precis samma principiella problem finns beträffande styrning av
säkerhetspolisen, utrikessekretessen, militära hemligheter, osv. men till
skillnad mot företag är dessa centrala delar av statens uppgifter
("nattväktarstaten"), och kan inte knoppas av från statens kropp.
Regering och riksdag har viktigare saker att syssla med. Regeringen,
staten, har idag tagit på sig en lång rad viktiga uppgifter som ingen annan i
samhället kan eller bör utföra. Regering och riksdag skulle fungera bättre om
de koncentrerade sig på dessa uppgifter, och bl a avbördade sig ägandet av
företag, som dessutom privata ägare sköter bättre. Att i offentlig regi sköta
dessa bolag stjäl uppmärksamhet från det som är det offentligas
huvuduppgift: att erbjuda en god vård, ett bra utbildningssystem, ett väl
fungerande försvar, och en politik för att främja tillväxt och sysselsättning.
Genomförandet stegvis i en snabbt växande efter-
frågan på svenska aktier
Den globala kapitalmarknaden bör idag kunna erbjuda goda möjligheter
till försäljning av statliga företag till bra priser. Processen att avlasta
statsskulden genom att sälja statliga företag skall därför inte behöva störa
den inhemska riskkapitalmarknaden, under förutsättning att aktier
erbjuds till placerare både inom och utom Sverige. Under kommande år -
fr o m år 2001 - finns det extra mycket riskvilligt svenskt kapital som
skall placeras i aktier. Premiepensionsdelen av pensionssparandet - ca
50-60 mdr kr (??) vid den tidpunkten - skall pensionsspararna förfoga
över och placera. Det kan förväntas sätta en betydande andel av dessa
mdr kr i aktiefonder inriktade på Sverige. Samma sak gäller de
reformerade av AP-fonderna, ca 350 mdr kr (??) skall placeras. Det nya
placeringsreglementet kommer att tillåta att medlen placeras i aktier i
väsentligt större utsträckning än idag.
De företag som står på listan över försäljning är främst svenska statens
andelar i Telia, Merita Nordbanken, Vasakronan, Assi Domän, SBAB, VPC,
Svenska Skeppshypotekskassan och Celsius. I nästa steg privatiseras hela
eller delar av Vattenfall, LKAB, SAS, SJ, Posten AB, Apoteket AB, Arlanda
och Landvetter, Luftfartsverket, Svensk Bilprovning, Sveriges Provning
forskningsinstitut samt Teracom.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en systematisk utförsäljning av statens företag.