Stockholmsregionen är sedan början av 1970-talet i en expansionsfas
som nu ser ut att accelerera. Länets befolkning ökade 1998 med över
1 procent eller 20.500 personer. Den enskilt viktigaste förklaringsfaktorn
är omflyttningar inom landet, i folk som söker sig till Stockholms län. Av
det inrikes flyttnettot på 10.800 personer svarade åldersgruppen 20-34 år
för hela 98 procent. Stockholmsregionen lockar, inte bara med
arbetstillfällen.
Många är snabba att sätta sig till doms över denna utveckling.
Inställningen tycks vara att alla skall förbli där de en gång föddes. Det är en
med ett historiskt perspektiv fundamentalt felaktig föreställning. Ingen by,
stad eller region kan för evigt vara garanterad att se likadan ut över tiden.
Människors vilja att söka sig en egen framtid bör inte begränsas. Varje
försök att låsa fast människor vid en plats eller till en typ av förutsättningar
beskär friheten och skapar ett fattigare samhälle.
Det brukar ändock hävdas att människor tvingas från landsbygden till ett
ofrivilligt storstadsliv. Många, inte minst på vänsterkanten beskriver
storstadslivet som fattigt, bullrigt, stressigt och miljöovänligt. Det brukar
kopplas till en föreställning om att Stockholmsregionen har vuxit färdigt. Där
finns nu de som skall vara där och det får räcka. Detta är en i grunden farlig
och människofientlig inställning. Vem kan ges rätten att hävda att en storstad
har vuxit färdigt? Och än mer prekärt, hur skall man när denna gräns uppnås
kunna vidmakthålla den. Man hamnar snabbt i funderingar på barn-
begränsning, inrikes flyttförbud eller ett totalstopp för utländsk invandring.
Konsekvenserna blir absurda.
Man kan också med höga skatter och en allmänt skeptisk attityd till all
form av utbyggnad - det må vara bostäder, vägar eller arbetsplatser - i
praktiken söka uppnå samma totalstopp för regionens utveckling. Effekten
blir att man beskär möjligheterna för sämre bemedlade att ha råd att bo i
Stockholms län. Därmed skapas en sorts reservat för den del av befolkningen
som har råd att flytta hit eller som har råd att bo kvar. Detta är på väg att
genomföras till följd av den rödgröna politiken.
Föreningssparbankens Institut för privatekonomi genomförde i mars 1999
en jämförelse av levnadsstandard mellan tolv olika kommuner i Sverige.
Hänsyn togs till boendekostnader, inklusive försäkringar, dagisavgifter och
matkostnader. Trots lägre kommunalskatter i Täby och Lidingö hamnade
dessa två kommuner i botten vid jämförelsen. Standardfamiljen som
användes i exemplet gick back 1.860 kronor varje månad i Lidingö.
För Täby och också för Haninge som var den tredje länskommunen i
jämförelsen hamnade familjen precis på plus men längst ner. Mest kvar blev
det i de två Norrlandskommunerna Skellefteå och Östersund med 4.400
respektive 3.800 kronor i månaden. Totalt skiljer det således 6.260 kronor
per månad i ekonomisk standard mellan Lidingö och Skellefteå, dvs. ca
75.000 kronor per år. Detta alltså innan den ideologiskt motiverade
inomkommunala skatteutjämningen börjar tvinga upp Stockholmsregionens
kommunalskatter.
Skälen för att vilja bo i Stockholmsregionen trots att levnadskostnaderna
stiger är flera. De flesta uppskattar mångfalden. Det rika utbudet av allt som
en människa kan tänkas behöva i olika faser av livet skapar en känsla av att
möjligheten att forma sitt eget liv är större i Stockholmsregionen än i andra
delar av landet. Det vore därför lönlöst att försöka påtvinga de boende i
Stockholms län enhetliga lösningar för hur de skall välja att arbeta, handla,
lösa barnens barnomsorg och skolgång, hur de skall bo, ta hand om sina
gamla eller tas om hand då de själva behöver vård. Ändå har det försökts.
Stockholmsregionen pulserar av liv och rörelse. Mångfalden skapar
idérikedom och försökslusta. Här finns fler av dem som tycker och är som en
själv men också fler av dem som är annorlunda. Det bidrar till en känsla av
trygghet men samtidigt till krav på anpassning till människor som är
annorlunda. Detta skapar en mångfald som gör att det blir mer accepterat att
misslyckas i en miljö där med nödvändighet inte svaren på alla livets frågor
upplevs som lika givna. Detta lägger grunden för en företagsamhet i ordets
vidaste bemärkelse som är varje välfärdssamhälles viktigaste fundament.
Den som försöker likrikta detta hämmar samtidigt kreativiteten och
utvecklingskraften. Politikens uppgift är inte att stå i vägen utan att bereda
plats.
Det är i grunden något positivt att vår region växer och utvecklas. Det
vinner hela Sverige på. Den tillväxt som skapas i Stockholmsregionen
fortplantar sig till övriga Sverige. Bromsas Stockholmsregionen gynnar inte
detta andra delar av Sverige, det ger snarare utökade möjligheter för andra
storstadsregioner som Helsingfors, Köpenhamn och Berlin att attrahera
människor och kapital på vår regions bekostnad. Utgångspunkten måste
därför vara att låta Stockholmsregionen fortsätta växa. Det kräver en
omläggning av politiken.
Planhushållning ger växtvärk - Stockholms-
regionens potential nyttjas inte
När tillväxtsiffrorna blir något bättre varnas snart för överhettning och
flaskhalsproblem. De har varit synliga i Stockholmsregionen en längre
tid. För den som vill komma till Stockholmsregionen blir det allt svårare,
utan betydande eget kapital, att finna en egen bostad. Finner man ändå en
bostad märker man snart av de stora problemen att förflytta sig i
regionen. Infrastrukturen är anpassad för en mycket lägre total
befolkning i regionen. Framförallt vägnätet är otillräckligt utbyggt. Flera
decenniers underlåtenhet att förstärka kapaciteten leder till långa köer.
Stockholmsregionen lider akut brist på norr-sydgående kringfartsleder.
Den gamla vägstrukturen, där all trafik likt ekrarna på ett cykelhjul, leds in i
City skapar enorma köer. Bilköerna skapar samhällsekonomiska förluster,
dålig miljö och stor otrivsel. Skulden till detta står att finna i det ensidiga
övergivande av Dennisöverenskommelsen som Socialdemokraterna i
samarbete med Centerpartiet genomförde våren 1997. Regionen står nu utan
långsiktig trafikpolitik för vägtrafiken.
Av de 60 miljarder kronor per år som olika skatter på trafiken ger går
endast en liten del tillbaka till vägtrafiken. Därav går dessutom helt
försumbara resurser till Stockholmsregionen, resurser som inte ens täcker
kostnaderna för löpande underhåll.
Vägtrafikinvesteringar måste nu komma till stånd. Ett angeläget första
projekt bör vara att färdigställa E4:ans förbifart väster om Stockholm. Vägen
ingår i det nationella vägnätet och skulle innebära att landets huvudstad
förses med samma typ av kringfartsled som de flesta andra större städer i
Sverige redan har. Ett sätt att aktivera investeringskapital för att få vägen
till
stånd kunde vara att pröva s.k. PPP (Public Private Partnership) finansiering.
Det innebär att staten ingår ett avtal med en privat finansiär som bygger och
underhåller vägen under ett fastställt antal år. Staten betalar för detta en
årlig
avgift baserad på s.k. skuggtullar där avgiften avpassas till hur omfattande
trafiken på vägen blir. Till detta kan komma förhandlingar om att regionen
själv också bör bidra till byggandet av kringfartsleden.
Bostadsbyggandet är sedan 1994 i regionen på 4.000 bostäder eller
därunder per år. För att möta befolkningstillväxten skulle troligtvis nära
10.000 bostäder behöva byggas varje år. De låga nybyggnadstalen för
hyresrätter beror på att fastighetsägarna - kommunala eller privata - inte
anser sig få tillräcklig avkastning på investeringar och att affären blir sämre
när fastighetsskatten efter fem år börjar slå igenom. Till detta skall läggas
att
det tidigare socialdemokratiska gatu- och fastighetsborgarrådet Annika
Billström via sin inblandning i hyressättningen i Stockholms innerstad har
skapat en osäkerhet som fullständigt förstör incitamenten för att bygga nya
hyreshus.
Det tillväxtfientliga inomkommunala utjämningssystemet lägger dessutom
en död hand över länskommunernas vilja att få nya skattebetalare till sig.
För 11 av länets kommuner leder den skattekraftshöjning som följer på
nyinflyttning till att kommunkassan dräneras på resurser, för en ny
hundralapp in får upp till 115 kronor betalas till systemet. För samtliga
kommuner är marginaleffekterna nära 100 procent, dvs. skatteutjämningen
omöjliggör för länskommunerna att satsa på betydande nybyggnation.
I Stockholmsregionen syns effekterna av den svenska parallellekonomin
allra tydligast. Ett livskraftigt näringsliv med hög tillväxttakt inte minst
inom
högteknologiska och kunskapsintensiva branscher skapar stora resurser.
Samtidigt fungerar gamla hierarkiska offentliga monopolsystem inom främst
skola och sjukvård dåligt.
Försök från borgerliga ledningar i kommuner och landsting att ändra dessa
förhållanden möts med hot om lagstiftning. För att få en verklig förändring
till stånd krävs dessutom andra nationella beslut som på ett mer resolut sätt
placerar makten över skattemedlen i händerna på medborgarna direkt.
Stockholmsregionen har landets högsta sociala rörlighet. De många
möjligheterna skapar en nyfikenhet och ett sökande hos medborgarna. Viljan
att forma sitt eget liv blir därför särskilt markant i en pulserande
storstadsregion. Därför blir också verklighetskrocken, när det moderna
storstadslivet konfronteras med det kollektivistiska välfärdssystemen och de
stela arbetsmarknadsreglerna, desto större. Utvecklingen kan i hela landet
sägas ha sprungit ifrån regler som tillkom för att matcha den gamla
nationella enhetskultur, som passade svunna tiders samförståndsanda i det
dåvarande svenska industri- och brukssamhället. Svårast blir dock att
upprätthålla förlegade regler i vår dynamiska storstadsregion. Det som
tillkom för att konservera vår samhällsstruktur under 1950-, 60- och 70-talen,
arbetsmarknadslagar och bidragsregler, blir en allvarlig hämsko på en
utveckling som nu bryter fram ändå.
Stockholmsregionen är landets skattemjölkkossa
Från Stockholmsregionen har med start hösten 1994 hämtats en växande
andel av landets skatteintäkter. Skattemyndigheten i Stockholms län tar
årligen fram siffror för hur mycket skatt som hämtas från vår region.
Siffrorna rensas från effekter som följer av att vissa koncerner med
anställda över hela landet och i utlandet råkar ha sitt säte i Stockholm.
Inkomståret 1993 betalade skattebetalarna i Stockholms län 90 miljarder
kronor i skatt, 1994 steg siffran till 100 miljarder, 1995 114 miljarder,
1996 131 miljarder och 1997 150 miljarder. Detta handlar om fastställda
utfallssiffror och är inga prognoser. Skatteuttaget har stigit med 40 procent
trots att ekonomin stått i det närmaste stilla under dessa år och att
inflationen
varit mycket låg. Det enorma skatteuttaget följer i stället först av den
saneringsstrategi byggd på skattehöjningar som Socialdemokraterna inledde
efter 1994 och därefter av den konjunktureffekt som alltid syns i Sverige när
ekonomin börjar ta fart och tillgångsvärdena stiger. Höga skattesatser på
stigande inkomster och höjda tillgångsvärden ger stora skatteintäkter.
Den samlade effekten har blivit att Stockholmsregionen med något över
20 procent av befolkningen boende i länet betalar närmre trettio procent av
landets samtliga skatter. Från länet betalas dessutom snart hälften av landets
förmögenhetsskatt och hälften av landets statsskatt.
"Nu apteras den verkliga skattebomben"
Skatteintäkterna har vuxit på de flesta av skatteslagen. I inledningen av
skattehöjningssaneringen hämtades mycket från fastighetsskatten.
Taxeringsvärdena som styr fastighetsskatteuttaget är dock frysta
sedan 1996, med värdeår 1994 som bas. I hela landet har
fastighetspriserna stigit sedan 1994. Ingen annanstans har dock ökningen
varit så kraftig som i Stockholms län. När nu regeringen därför aviserar
en upptining av de sedan 1996 frysta taxeringsvärden år 2001 döljer detta
en skattebomb av format, huvudsakligen riktad mot Stockholms län.
Länsskattemyndigheten i Stockholms län har beräknat basvärdesför-
ändringar för hyreshus i Stockholms innerstad inför den fastighetstaxering
som skall ske av flerbostadshus år 2000. Basvärdeshöjningarna på Öster-
malm ligger på över 100 procent för bostäder byggda på 1930- och 60-talen.
På Kungsholmen, Södermalm, Mälarhöjden och i Bromma är ökningen strax
under 100 procent. Detta kommer att lägga enormt tryck på hyreshöjningar i
innerstaden. Socialdemokraterna inför på detta vis den förvridna form av
"marknadshyror", där marknadshyror bara påstås innebära påtvingade högre
hyror för befintliga hyreskontrakt, som de ständigt anklagar andra för att
vilja förverkliga. Fastighetsskatten som redan idag motsvarar en av årets
månadshyror kommer i Stockholms innerstad att motsvara två.
Även i egna hem, villor och radhus i Stockholms län kommer
chocken 2001. Regeringen har i budgeten räknat med en förhöjd skatteintäkt
från fastighetsskatten 2001 med 4,7 miljarder kronor. Allt mer av fastig-
hetsskatten betalas av boende i Stockholms län. Många egnahemsägare
kommer att få skatten höjd med 10.000 kronor om året.
Respektera väljarnas val - låt Stockholmsregionen
utvecklas
Valresultatet 1998 förstärkte Moderaternas ställning som Stockholms-
regionens ledande politiska kraft. I 18 av länets kommuner, inklusive
Stockholms stad, har nu installerats borgerliga majoritetsstyren under
moderat ledning. I Täby och Danderyd har Moderaterna uppnått egen
majoritet. Valet innebar också att den tidigare rödgröna ledningen av
landstinget fick avgå och lämna plats för en borgerlig treklöver under
moderat ledning.
Väljarnas dom kan knappast misstolkas. Moderata samlingspartiet och de
borgerliga systerpartierna har givits ett tydligt förändringsmandat vad avser
de kompetenser som kommuner och landstinget ansvarar för. Det är därför
att betrakta som ett utslag av väljarförakt när regeringen på punkt efter punkt
visar en beredvillighet att vidga den statliga kompetensen i syfte att av
ideologiska skäl rida spärr mot borgerligt förändringsarbete.
Socialdemokraternas väljarförakt tar sig följande uttryck:
- Det grundlagsvidriga inomkommunala utjämningssystemet. Inkomstut-
jämningsdelen syftar till att utjämna skillnader i kommunalskatt. Det har
bara kommit att betyda att landets lågskattekommuner skall tvingas höja
skatten. Socialdemokraterna hämtar kommunalskattemedel i kommuner
där de har lågt väljarstöd och delar ut dem i kommuner där de har starkt
stöd.
- Krav på kvalificerad majoritet (minst två tredjedelar) av de boende i
stället för som tidigare hälften för att ombilda från hyresrätt till
bostadsrätt. Tillkommet enbart för att bromsa och stoppa populära
omvandlingar till bostadsrätt i Stockholms län.
- Strafflagstiftning mot försäljning av kommunala bostadsföretag.
Statsbidragen används som bestraffningsmedel, 50 procent av vinsten
dras in i form av minskade statsbidrag. Tillkommet för att bromsa och
stoppa påbörjade försäljningar av allmännyttan i Stockholms län.
- Hot om lagstiftning mot försäljning av sjukhus. I regeringsförklaringen
uttryckt som "svenska sjukhus skall inte drivas utifrån privata
vinstintressen". Tillkommet för att bromsa och stoppa den borgerliga
majoritetens arbete i Stockholms läns landsting.
Samtliga dessa åtgärder kan sägas ha tillkommit för att sätta stopp för en
politisk motståndares försök att genomföra sin politik. Det är dock inte
det allvarligaste. Samtidigt nonchaleras nämligen väljarnas uttryckta
vilja. Socialdemokraterna sätter sig dessutom upp mot alla de människor
som vill kunna omvandla sin lägenhet till bostadsrätt eller som har röstat
med fötterna och flyttat till en kommun med något lägre skatt.
Socialdemokraterna rackar dessutom ner på den personal och de patienter
som vill kunna bestämma mer över den viktiga sjukvårdsverksamheten.
Det slutar tyvärr inte med detta. Socialdemokraterna har också via andra
beslut, kommande eller redan genomförda, visat sin avsikt att missgynna
Stockholms län.
- Utbyggnaden av den högre utbildningen har inte styrts utav studenternas
uttalade önskemål om var de önskar läsa. Det har lett till att Stockholms
län är underförsörjt vad avser högre utbildningsplatser. Det är särskilt
allvarligt i en tillväxtregion. Många företagare vittnar också om stora
problem att tillsätta kvalificerade tjänster i Stockholms län. Föregående
höststart fanns 15.000 platser till 50.000 sökande i Stockholms län. För
att universiteten och högskolorna skall få en lika stor andel av
befolkningen i högre utbildning som jämförbara huvudstadsregioner
skulle krävas en ökning med ca 25.000 årsstudieplatser. I regeringens
budget föreslås nu totalt strax under 7.000 nya platser fram till år 2002.
Det utgör endast 17 procent av tillskottet och förvärrar alltså
Stockholmsregionens underförsörjning av högskoleplatser. Det är en
underförsörjning som skapar problem också för andra högskoleorter som
får se färdigutbildade studenter försvinna till Stockholmsregionen.
- Nedläggningarna av försvarsförband i Stockholms län ser ut att fortsätta.
Lv3 i Norrtälje och Musköbasen uppges båda vara hotade. Den
omfattande nedläggning av försvarsverksamhet som nu hotar
Stockholmsregionen påverkar också civilförsvarets förmåga att verka.
Det effektiva hjälparbetet från i somras med att släcka branden i Tyresta
nationalpark hade inte varit möjligt om nu hotande neddragningar av
totalförsvaret genomförs.
En politik för tillväxt i Stockholmsregionen lyfter
hela Sverige
Sverige blir fattigare av en politik som sätter sig före att bromsa
tillväxten i Stockholmsregionen. När det går bra för Stockholms län går
det bra för hela Sverige. Därför behövs en tillväxtfrämjande politik som
bryter med den nu förda.
Skatterna måste sänkas på inkomster, sparande, investeringar och före-
tagande. I Stockholms län finns landets mest kapitaliserade ekonomi. Höga
skattesatser blir mest tillväxthämmande i Stockholms län.
Det tillväxtfientliga inomkommunala utjämningssystemet måste avvecklas.
Statsbidrag skall helt och hållet gå över statskassan och inte slussas från en
kommun till en annan. Statsbidragen skall gå till kommuner med för sin
verksamhet otillräcklig egen skattekraft. Någon inkomstutjämning i syfte att
pressa upp kommunalskattesatser skall inte förekomma.
Vägtrafikinvesteringarna måste förstärkas i Stockholms län. PPP-finansi-
ering bör testas för att skyndsamt komma i gång med byggandet av E4:ans
förbifart väster om Stockholm.
Skatterna på boendet måste sänkas och reglerna för hyressättning
liberaliseras för att möjliggöra nybyggnation av bostäder med olika upp-
låtelseformer.
Stockholmsregionens andel av universitets- och högskoleplatser måste
förstärkas. Studenternas förstahandsval måste respekteras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen för hela Sverige av goda utvecklings-
möjligheter för Stockholmsregionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förändrade förutsättningar för att
möjliggöra nybyggnation av bostäder, 4
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förutsättningar för att få till stånd färdig-
ställandet av E 4:ans förbifart väster om Stockholm, 3
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av att avskaffa nuvarande in-
komstutjämning inom ramen för det inomkommunala utjämnings-
systemet,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av högre utbildning i Stockholms-
regionen. 2
Stockholm den 4 oktober 1999
Fredrik Reinfeldt (m)
Beatrice Ask (m)
Knut Billing (m)
Margareta Cederfelt (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Karin Enström (m)
Elisabeth Fleetwood (m)
Catharina Hagen (m)
Carl Erik Hedlund (m)
Chris Heister (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik S Järrel (m)
Ulf Kristersson (m)
Göran Lennmarker (m)
Anna Lilliehöök (m)
Jerry Martinger (m)
Mikael Odenberg (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Stig Rindborg (m)
Carl-Erik Skårman (m)
Lars Tobisson (m)
Henrik Westman (m)
Birgitta Wistrand (m)
1 Yrkande 4 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 5 hänvisat till UbU.