I betänkandet behandlas proposition 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård
och rättspsykiatrisk vård samt 14 motionsyrkanden med anledning av propo-
sitionen. I betänkandet behandlas också tre motionsyrkanden från allmänna
motionstiden 1998.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i tvångs-
vårdslagstiftningen. Förslagen innebär bl.a. att ett tillstånd till vistelse
utan-
för sjukvårdsinrättningen (permission) alltid skall tidsbestämmas. Permission
skall kunna ges för visst tillfälle, vissa återkommande tillfällen, eller när
särskilda skäl föreligger, för en längre period. För att permission skall kunna
medges ställs krav på att det står i överensstämmelse med vårdplanen. Den
tidigare möjligheten att ge permission till vårdtidens slut avskaffas.
Utskottet tillstyrker också att de tvångsåtgärder innan beslut om intagning,
som i dag vidtas med stöd av allmänna regler om ansvarsfrihet i 24 kap.
brottsbalken, regleras genom särskilda bestämmelser i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård (LPT) respektive lagen (1991:1129) om rättspsykia-
trisk vård (LRV).
Utskottet ställer sig också bakom de föreslagna åtgärderna för att öka före-
komsten av stödpersoner. Likaså tillstyrker utskottet att ett förordnande om
stödperson skall kunna kvarstå fyra veckor efter det att tvångsvården har
upphört.
Utskottet anser att det är av största vikt att frågan om vilka befogenheter
enligt LPT och LRV som bör tillkomma de läkare som till följd av entrepre-
nadavtal utför tjänster åt ett landsting utan att vara anställda av landstinget
utreds närmare. Utskottet anser att det är oklart och därför behöver belysas
vilken betydelse begreppet "allmän tjänst" kan ha i denna och i andra situa-
tioner av betydelse i sammanhanget. Regeringen bör därför enligt utskottets
uppfattning skyndsamt återkomma till riksdagen i denna fråga. Utskottet
föreslår ett tillkännagivande.
Utskottet föreslår en något förändrad lagtext i förhållande till regeringens
förslag när det gäller frågan om permission för häktade m.fl. vid vård enligt
lagen om rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen har utformats med 13 § lagen
(1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. som förebild. Vida-
re föreslår utskottet en redaktionell förändring av den i propositionen före-
slagna bestämmelsen om nämndemäns medverkan i kammarrätt i mål enligt
LRV.
Även i övrigt tillstyrker utskottet propositionens förslag. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
I betänkandet finns tio reservationer och ett särskilt
yttrande.
Propositionen
I proposition 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård
föreslår regeringen (Socialdepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att
riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
2. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Lagförslagen återges i bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av trygghet och rättssäkerhet för de anhöriga, vård-
personal och allmänheten i stort,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tidsangivelse avseende
minsta strafftid för brottslingar som döms till sluten psykiatrisk vård, i
enlig-
het med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen avslår propositionen i den del den gäller möjligheter för
häktade m.fl. att vistas utanför sjukvårdsinrättningen, i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om upphörande av tvångsvård i samband med utvisning, avvisning
eller utlämning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om chefsläkares rätt att överklaga domstolsbeslut,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag som så långt möjligt undviker
särbehandling av allmänt anställda läkare vad beträffar psykiatriska vårdin-
tyg.
1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bältesanvändning,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hur bältesanvändning
och elchocksbehandling används över landet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot bältesanvändning eller elchocksbehandling på barn
och ungdomar under 18 år,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sekretess för stödpersoner inom psykiatrin,
5. att riksdagen beslutar att vård och läkemedel under psykiatrisk tvångs-
vård och rättspsykiatrisk vård skall vara avgiftsbefriade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stödpersoners rätt att närvara vid alla möten om den tvångsvårda-
de så önskar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökad forskning runt nya psykofarmaka med färre
svåra biverkningar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den som skrivs ut från psykiatrisk tvångsvård eller rättspsyki-
atrisk vård skall vara garanterad ett fungerande boende.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1998
1998/99:So260 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktning av lagen om psykiatrisk tvångsvård.
1998/99:So364 av Lars Björkman och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en översyn av lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).
1998/99:So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att personer som tvångsvårdas skall ha fri vård och fria läkeme-
del.
Ärendets beredning i utskottet
Justitieutskottet har beretts möjlighet att yttra sig över propositionen jämte
motioner i de delar som har samband med justitieutskottets beredningsområ-
de. Justitieutskottets yttrande återfinns i bilaga 3.
Utskottet
Propositionen i huvuddrag
I propositionen lämnas förslag på förändringar av lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård (LPT), lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
(LRV) samt lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Flertalet
av förslagen syftar till att stärka rättssäkerheten, främst för patienterna men
även för vårdpersonalen.
Förslagen innebär att ett tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsinrättningen
(permission) alltid skall tidsbestämmas. Permission skall kunna ges för visst
tillfälle, vissa återkommande tillfällen, eller när särskilda skäl föreligger,
en längre period. För att permission skall kunna medges ställs krav på att det
står i överensstämmelse med vårdplanen. Den tidigare möjligheten att ge
permission till vårdtidens slut avskaffas.
Vidare lämnas, beträffande övergång från frivillig vård till tvångsvård
(konvertering), förslag om tvåläkarprövning samt skärpt domstolsprövning.
Detta innebär att samtliga beslut om konvertering skall prövas i sak av all-
män förvaltningsdomstol.
De tvångsåtgärder innan beslut om intagning som i dag vidtas med stöd av
allmänna regler om ansvarsfrihet i 24 kap. brottsbalken föreslås regleras
genom nya bestämmelser i LPT respektive LRV.
När det gäller förutsättningarna för att besluta om tvångsvård med stöd av
LPT föreslås mindre förändringar avseende frågan om samtycke till vård
samt vissa språkliga justeringar. Några förändringar i sak föreslås dock inte.
Det lämnas vidare förslag om att sakkunnig skall förordnas i förvaltnings-
domstol vid muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt. Slutli-
gen lämnas förslag för att öka förekomsten av stödpersoner, samt för att ett
sådant förordnande skall kunna kvarstå fyra veckor efter det att tvångsvården
har upphört.
De förändringar i lagstiftningen som föranleds av regeringens förslag före-
slås träda i kraft den 1 juli 2000.
Intagningsförfarandet
Propositionen
Regeringen föreslår att närmare regler skall införas om det fysiska tvång som
får användas för att hålla kvar patienter och upprätthålla ordningen vid fri-
hetsberövanden enligt LPT eller LRV.
I propositionen anförs att användningen av tvångsåtgärder innan beslut
fattas om intagning för psykiatrisk tvångsvård har uppmärksammats som ett
problem, eftersom det vid vissa tillfällen har ansetts oundgängligen nödvän-
digt att tillgripa sådana åtgärder, samtidigt som det inte finns ett uttrycklig
lagstöd i LPT eller LRV för åtgärderna.
För närvarande tillgrips tvångsåtgärder innan beslut om intagning för
tvångsvård har fattats med stöd av allmänna bestämmelser om ansvarsfrihet i
24 kap. brottsbalken. I fall av påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp
på person eller egendom föreligger rätt till nödvärn, t.ex. när den som skall
undersökas för vårdintyg utsätter läkaren för våld. I klara nödsituationer är
det därutöver möjligt att insätta medicinsk behandling som är nödvändig med
hänsyn till den undersöktes psykiska eller somatiska tillstånd samt att tillgri
pa andra tvångsåtgärder.
När en patient har kommit till en vårdinrättning med vårdintyg eller när
vårdintyg därefter har utfärdats får han enligt 6 § LPT, efter beslut av tjänst
görande läkare, kvarhållas i högst 24 timmar räknat från ankomsten för
prövning av frågan om intagning för tvångsvård. Det finns då enligt 24 kap.
2 § brottsbalken laga befogenhet att använda tvång för att kvarhålla patienten
och för att upprätthålla ordningen.
Regeringen anför att tillämpningen av ansvarsfrihetsreglerna i 24 kap.
brottsbalken innefattar uppenbara svårigheter, eftersom de endast anger
allmänna grunder för det tvång som får användas med laga befogenhet. Av
de granskningar som JO och Socialstyrelsen har gjort av psykiatrisk verk-
samhet framkommer att tillämpningen av bestämmelsen om kvarhållnings-
rätten i 6 § LPT innefattar en uppenbar risk för att patienter utsätts för krän
ning av de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna. Detta beror framför allt
på att det i LPT inte anges vilka tvångsåtgärder som får användas för att
hindra patienten att lämna vårdinrättningen och för att upprätthålla ordningen
och vilka förutsättningar som då skall vara uppfyllda.
Det är enligt regeringens uppfattning otillfredsställande att LPT och LRV
inte innehåller föreskrifter om när patienten t.ex. får ges behandling eller
spännas fast vid akuta faresituationer som uppstår innan beslut har fattats om
intagning och att hälso- och sjukvårdspersonalen i stället tillgriper tvångsåt-
gärder med stöd av nödvärns- eller nödrätten. Regeringen anser därför att
frågan om befogenheten att använda tvång för att kvarhålla patienter och för
att upprätthålla ordningen bör regleras närmare i LPT för att stärka rättssä-
kerheten. En sådan regel bör ge rätt att använda tvång för att tillgodose sä-
kerheten i vården. Den bör ange förutsättningar inte bara för användningen
av fysiskt tvång utan även för användningen av andra tvångsåtgärder. En
reglering av särskilda tvångsåtgärder, t.ex. tvångsbehandling och fastspän-
ning med bälte eller liknande anordning, som får användas vid utövande av
kvarhållningsrätten bör således också ske i en sådan bestämmelse. Med
beaktande av de höga rättssäkerhetskrav som måste tillgodoses vid intagning
för psykiatrisk tvångsvård anser regeringen att tvångsbehandling och andra
tvångsåtgärder i undantagsfall skall få vidtas med stöd av LPT och LRV i
akuta situationer som uppstår innan behörig läkare har fattat beslut om intag-
ning. Tvångsåtgärder skall dock få vidtas med stöd av LPT och LRV först
sedan patienten med laga rätt hålls kvar på en sjukvårdsinrättning för pröv-
ning av frågan om intagning för tvångsvård.
Regeringen betonar att sjukvårdshuvudmännen har ett vittgående ansvar
för att organisera hälso- och sjukvården på ett sådant sätt och att ha sådana
rutiner att intagningsbeslut kan fattas snarast efter det att patienten har an-
kommit till sjukvårdsinrättningen. Vidare betonar regeringen att de nu före-
slagna förändringarna på intet sätt får uppfattas som att området för tvångs-
åtgärder nu utvidgas. I stället är det endast en fråga om att, i de enstaka un-
dantagsfall som tvångsåtgärder innan beslut om intagning kan bli aktuella,
tillgodose rättssäkerhetskrav genom att ge både patienter och vårdpersonal
fasta riktlinjer.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är otillfredsställande att var-
ken LPT eller LRV innehåller föreskrifter om i vilken mån hälso- och sjuk-
vårdspersonalen får använda tvång innan beslut om intagning har fattats. För
att stärka rättssäkerheten bör därför befogenheten att använda tvång för att
kvarhålla patienter och för att upprätthålla ordningen regleras närmare i LPT
och LRV. Som regeringen anfört bör tvångsåtgärder få vidtas med stöd av
LPT och LRV först sedan patienten med laga rätt hålls kvar på en sjukvård-
sinrättning för prövning av frågan om intagning för tvångsvård. Utskottet vill
betona att någon utvidgning av befogenheten att använda tvång inte är av-
sedd. Avsikten är endast att i LPT och LRV reglera personalens befogenheter
när det gäller användning av tvång i stället för att vara hänvisad till brotts-
balkens regler om straffrihet.
Utskottet tillstyrker förslaget till ändring i 6 § LPT och 5 § LRV samt för-
slagen till 6 a och 6 b §§ LPT.
Förutsättningar för tvångsvård
Propositionen
Allvarlig psykisk störning
Regeringen anför att en förutsättning för vård enligt LPT liksom hittills skall
vara att patienten lider av en allvarlig psykisk störning.
Regeringen erinrar om att i förarbetena till den nuvarande lagstiftningen
(prop. 1990/91:58, s. 96) anförde dåvarande departementschefen bl.a. att
syftet med tvångsvården skulle inriktas på patientens eget behov av behand-
ling och omvårdnad men däremot inte på hur den psykiska störningen tog sig
uttryck. Departementschefen anförde vidare att det emellertid inte var möj-
ligt att hävda en alldeles strikt gräns mellan patientens vårdbehov och skyd-
det för närstående och andra, eftersom det vid bestämmande av den psykiat-
riska tvångsvårdens ansvarsområde inte kunde utelämnas situationer då
psykiatriska störningstillstånd gav upphov till aggressivitet mot människor i
omgivningen. Samhällsskyddet fick inte eftersättas utan krävde särskilt be-
aktande i den psykiatriska tvångsvården.
Vidare påtalar regeringen att bedömningen av om en psykisk störning är
allvarlig måste ske utifrån både störningens art och grad. Med art avses typen
av störning och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som
störningen förorsakar. Vissa psykiska störningar, t.ex. schizofreni, får alltid
anses allvarliga till sin art men behöver däremot inte vara allvarliga till sin
grad och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Andra psykiska störningar
såsom depressioner är inte lika allvarliga till sin art, utan här måste bedöm-
ningen av graden på störningen vara av avgörande betydelse. I samband med
prövningen av om allvarlig psykisk störning föreligger måste hänsyn tas till
växlingar i tillståndet och risken för återfall, om vården och behandlingen
avbryts för tidigt. Den psykiska störningen är att anse som allvarlig så länge
påtaglig risk föreligger för att de psykiska symtomen återkommer, om be-
handlingsinsatserna avbryts. I enstaka undantagsfall kan detta innebära att
den fortlöpande medicinska bedömningen resulterar i att vården sträcker sig
över avsevärd tid.
Regeringen anför att det framför allt är risken för att patientens liv skall
vara i fara eller för att patientens hälsa allvarligt skall försämras som skall
vara avgörande när behovet av tvångsvård skall bedömas. Vid bedömningen
av patientens vårdbehov måste man sålunda pröva i vad mån risk föreligger
för hans eller hennes liv eller hälsa, om vård inte kommer till stånd på en
sjukvårdsinrättning där psykiatrisk tvångsvård får ges. Vårdbehovet skall inte
kunna tillgodoses på något alternativt sätt och vårdbehovets oundgänglighet
skall prövas inte endast med utgångspunkt i det psykiska störningstillståndet
utan också med hänsyn till patientens levnadsförhållanden och hans eller
hennes relationer till omgivningen. Kan den allvarligt psykiskt störde pati-
enten få tillräckligt stöd i sin egen hemmiljö med hjälp av någon anhörig
eller kommunens socialtjänst får tvångsvård inte ges.
Regeringen påtalar vidare att merparten av den kritik som riktats mot LPT
avser att lagens kriterier för att tvångsvård skall få ske är alltför restrikti
Enligt regeringen bör man dock i detta sammanhang väga in att de psykiskt
sjuka många gånger inte har samma förmåga som andra grupper att framföra
sina synpunkter.
Enligt regeringen uppkommer emellertid fråga om man bör ge ökade möj-
ligheter att ingripa med psykiatrisk tvångsvård när den psykiska störningen
tar sig uttryck i t.ex. hot och trakasserier av anhöriga och andra i den sjukes
omgivning. I 3 § sista stycket LPT föreskrivs att vid bedömning av patien-
tens vårdbehov skall även beaktas om patienten till följd av sin psykiska
störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska
hälsa. När det gäller de situationer då det har framförts att "ribban" för
tvångsvård av en patient ligger för högt med avseende på patientens tillstånd
är bedömningen om tvångsingripande skall ske en avvägning mellan patien-
tens rätt till integritet och hans eller hennes behov av vård.
En utgångspunkt för den bedömningen måste enligt regeringens mening
vara att ett ingripande med tvång endast skall vara en yttersta åtgärd för att
bereda en sjuk person vård. Enligt regeringen har inte tillräckliga skäl fram-
kommit för att, med inskränkande av patientens integritet, för närvarande öka
möjligheten till tvångsvård för den här typen av patienter. Regeringen avser
dock att undersöka frågan ytterligare och överväga möjliga åtgärder i ett
bredare perspektiv.
Heldygnsvård på sjukvårdsinrättning
I propositionen föreslås en begreppsmässig ändring avseende det rekvisit för
tvångsvård som tar sikte på vårdbehovet. I 3 § första stycket 2 LPT används
begreppet "intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård". Regeringen
påtalar i detta sammanhang att kriteriet att vården av en patient endast kan
tillgodoses genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för
heldygnsvård har kritiserats för att vara missvisande när det är fråga om
patienter som har permission. Vidare konstaterar regeringen att ett annat
begrepp, nämligen "kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård" används i lagen
(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,
när det gäller kommunernas betalningsansvar för medicinskt färdigbehandla-
de patienter.
Enligt propositionen är det av stor vikt att man i lagstiftning så långt det är
möjligt använder enhetliga begrepp. Övervägande skäl talar därför enligt
regeringen för att den bestämmelse i LPT som reglerar patientens vårdbehov
bör utformas så att patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina
personliga förhållanden i övrigt skall ha ett oundgängligt behov av psykia-
trisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten ges
kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Förslaget innebär inte någon saklig
förändring av det kriterium som gäller beträffande patientens vårdbehov.
Samtycke till vård
I propositionen föreslås att samtyckesrekvisitet förändras på så sätt att
tvångsvård får ges endast om patienten motsätter sig vård eller om det till
följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att
nödvändig vård inte kan ges med patientens samtycke. Den föreslagna lydel-
sen innebär enligt propositionen att det liksom hittills i vissa fall skall var
möjligt att besluta om tvångsvård även om patienten inte motsätter sig vård.
På samma sätt som gäller enligt nuvarande lag avses patienter som till följd
av sin psykiska störning över huvud taget inte kan uttala någon uppfattning i
frågan. Vidare avses patienter med allvarlig psykisk störning som vid uppre-
pade tillfällen varit intagna för tvångsvård på grund av att de inte frivilligt
har kunnat sköta sin behandling på ett tillfredsställande sätt. Finns det grun-
dad anledning att anta att en patient kort tid efter påbörjande av vården
kommer att avbryta vården om den ges frivilligt kan man också besluta om
tvångsvård. Avsikten med lagändringen är således att ge ökade möjligheter
att beakta patientens tidigare agerande och därigenom uppnå att patienten får
den vård han behöver. I propositionen understryks att utgångspunkten även i
fortsättningen skall vara att man så långt det är möjligt respekterar patienten
inställning i vårdfrågan.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att förutsättningarna för tvångsvård
inte bör förändras. Även i fortsättningen bör således en förutsättning för vård
enligt LPT och LRV vara att patienten lider av en allvarlig psykisk störning.
Begreppet "intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård" som an-
vänds för att ange patientens vårdbehov har, som regeringen påpekat, kritise-
rats för att vara missvisande när fråga är om patienter som har permission.
Härtill kommer att ett annat begrepp, nämligen "kvalificerad psykiatrisk
dygnetruntvård" används i lagen (1990:1404) om kommunernas betalnings-
ansvar för viss hälso- och sjukvård. Så långt det är möjligt bör enligt utskot-
tets uppfattning enhetliga begrepp användas i lagstiftning. Utskottet anser
därför att begreppet "kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård" bör införas i
3 § första stycket 2 LPT.
Även när det gäller frågan om samtycke till vård instämmer utskottet i de
överväganden som regeringen gjort. Huvudregeln om att patienten skall
motsätta sig nödvändig vård för att ett beslut om tvångsvård skall få fattas
bör således kvarstå. Liksom hittills bör denna huvudregel kompletteras med
bestämmelser som möjliggör tvångsvård i vissa situationer när patienten inte
direkt motsätter sig vård. Som regeringen anfört bör samtyckesregeln utfor-
mas så att tvångsvård får ges endast om patienten motsätter sig vård eller
lämnar ett samtycke som inte garanterar nödvändig vård.
Utskottet tillstyrker förslagen till ändring i 3 § första stycket 2 och 3 LPT
och 4 § första stycket 3 LRV.
Övergång från frivillig vård till tvångsvård (konvertering)
Propositionen
Med konvertering avses att en patient som är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning för psykiatrisk vård i frivillig form förs över till psykiatrisk tvångsvår
I propositionen anförs att det finns starka skäl både för och emot konverte-
ring. Som skäl mot konvertering kan anföras att det är principiellt felaktigt
att det för den som har sökt frivillig vård senare skall kunna fattas beslut om
tvångsvård, vilket innebär att den enskilde inte har någon möjlighet att lämna
vårdinrättningen.
Det som talar för att en konverteringsmöjlighet bör föreligga är enligt pro-
positionen att det uppkommer svårigheter om en person som genomgår fri-
villig psykiatrisk vård och är mycket svårt psykiskt sjuk beslutar sig för att
lämna vårdinrättningen. Behandlande läkare blir då tvungen att skriva ut den
svårt psykiskt sjuke patienten till kanske helt oordnade förhållanden. Det är
inte heller tillfredsställande att skriva ut en patient och när han lämnat sjuk
husområdet på nytt omhänderta honom och se till att vårdintyg skrivs, något
som förekom innan det fanns någon möjlighet till konvertering. Detta förfa-
ringssätt är kränkande för patienterna och pekar på att det finns situationer
där läkaren och vårdpersonalen anser att det är helt nödvändigt med fortsatt
vård av patienten.
Regeringen anser därför att vid en avvägning av de skäl som anförts för
och mot konvertering övervägande skäl talar för att en konverteringsmöjlig-
het bör föreligga. En bestämmelse om konvertering måste emellertid ge
garantier för högt ställda rättssäkerhetskrav och att största möjliga hänsyn ta
till patientens integritet. Regeringen föreslår därför att beslut om konverte-
ring skall fattas av chefsöverläkaren sedan vårdintyg utfärdats av annan
läkare på vårdinrättningen (tvåläkarprövning). Kravet på domstolsprövning
skärps, genom att ett konverteringsbeslut alltid skall underställas länsrättens
prövning och prövas i sak av länsrätten. Länsrätten skall vid sin prövning av
konverteringsbeslutet i vissa fall kunna underlåta att hålla muntlig förhand-
ling. Övriga rekvisit för att tillåta konvertering kvarstår oförändrade.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att möjligheten att låta frivillig vård övergå till tvångsvård
(konvertering) bör behållas. Det är emellertid angeläget att en bestämmelse
om konvertering ger garantier för högt ställda rättssäkerhetskrav och att
största möjliga hänsyn tas till patientens integritet. Utskottet anser därför i
likhet med regeringen att ett beslut om konvertering skall fattas av
chefsöverläkaren sedan vårdintyg utfärdats av annan läkare på vårdinrätt-
ningen, s.k. tvåläkarprövning. Likaså anser utskottet att kravet på domstols-
prövning bör skärpas genom att ett konverteringsbeslut alltid skall under-
ställas länsrättens prövning och prövas i sak av länsrätten. För att möjliggöra
en hantering som är ändamålsenlig i det enskilda fallet bör, som regeringen
anfört, vissa lättnader i reglerna om muntlig förhandling, handläggningstid
och domförhet vid länsrättens prövning införas.
Utskottet tillstyrker förslagen till ändring i 4, 11, 12, 35 och 36 §§ LPT
samt 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Stödpersoner
Propositionen
En stödperson skall bistå patienten i personliga frågor så länge patienten ges
tvångsvård. En sådan nämnd som avses i lagen (1998:1656) om patient-
nämndsverksamhet m.m. utser stödpersoner. Stödpersonen har rätt att besöka
patienten på vårdinrättningen och har rätt att närvara vid muntlig förhandling
inför länsrätten och skall om möjligt underrättas om förhandlingen.
Möjligheten för en patient som ges psykiatrisk tvångsvård att få en stöd-
person skall enligt propositionen ökas genom att chefsöverläkaren i samband
med att han fullgör den obligatoriska anmälningsskyldigheten till patient-
nämnden i anmälan även anger patientens inställning i stödpersonsfrågan.
Enligt propositionen skall patientnämnden efter att ha fått in den obligato-
riska anmälan av chefsöverläkaren kontakta patienten eller vårdpersonal med
kännedom om patienten, t.ex. dennes kontaktperson, för att efterhöra om
patienten önskar att en stödperson utses, om detta inte klart framgår av an-
mälan. Regeringen avser vidare att ändra förordningen (1991:1472) om
psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård så att chefsöverläkaren
åläggs att i journalen föra in uppgift om patientens inställning till att få en
stödperson.
Regeringen föreslår att uppdraget som stödperson skall kunna fortgå fyra
veckor efter vårdtidens avslutande, varefter patientnämnden, under förutsätt-
ning att patienten och stödpersonen samtycker, skall ha en underrättelseskyl-
dighet gentemot socialtjänsten. Socialtjänsten får därefter i samråd med den
enskilde och stödpersonen ta ställning till om stödpersonen skall förordnas
som kontaktperson enligt socialtjänstlagen (1980:620).
I LRV införs en bestämmelse med innebörden att chefsöverläkaren skall,
utan hinder av sekretess, lämna ut nödvändiga upplysningar om patienten till
stödpersonen eller patientnämnden, om det finns särskilda skäl med hänsyn
till stödpersonens eller annans personliga säkerhet. Regeringen betonar att
man först skall tala med patienten och genom individuellt anpassad informa-
tion försöka att få denne att själv lämna uppgifter till stödpersonen, eller at
ge samtycke till att vårdpersonalen talar med stödpersonen. Vidare erinrar
regeringen om att stödpersoner, enligt 30 § LPT, inte får röja eller utnyttja
vad han eller hon under uppdraget har fått veta om patientens hälsotillstånd
eller personliga förhållanden i övrigt. Denna bestämmelse skall enligt 26 §
LRV även tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsinrätt-
ning.
Motion
I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagi-
vande om vad i motionen anförts om sekretess för stödpersoner inom psyki-
atrin (yrkande 4). Motionärerna anför att stödpersonerna måste omfattas av
en sekretess som innebär att han eller hon inte får föra vidare något som den
tvångsintagne sagt eller gjort till någon företrädare för vårdinstansen, social
tjänsten eller polismyndigheten förutom i de fall där den tvångsintagne gjort
sig skyldig till brott där straffskalan är minst två års fängelse. Vidare begär
ett tillkännagivande om stödpersoners rätt att närvara vid alla möten om den
tvångsvårdade så önskar (yrkande 6). Under processen med permissioner,
omprövningar, utskrivningssamtal m.m. skall stödpersonen ha rätt att närvara
vid alla de möten som den tvångsvårdade har med läkare och annan personal
anför motionärerna.
Utskottets bedömning
Patienter som är intagna för vård enligt LPT eller LRV har enligt bestämmel-
ser i dessa lagar rätt att få en stödperson. Utskottet anser att det är angeläg
att alla patienter som skulle kunna bli hjälpta av en stödperson verkligen
erbjuds denna möjlighet. Som regeringen föreslår bör chefsöverläkaren där-
för i samband med att han fullgör den obligatoriska anmälningsskyldigheten
till patientnämnden även ange patientens inställning i stödpersonsfrågan.
Likaså bör patientnämnderna ges skyldighet att efter att ha erhållit anmälan
av chefsöverläkaren kontakta patienten eller vårdpersonal med kännedom om
patienten, exempelvis dennes kontaktperson, för att efterhöra om patienten
önskar att en stödperson utses, om detta inte klart framgår av anmälan.
Enligt nuvarande regler gäller uppdraget som stödperson så länge tvångs-
vården pågår. Utskottet delar bedömningen att det är olyckligt för patienten
om en väl fungerande kontakt med en stödperson bryts i samband med att
patienten flyttar till eget boende efter en period av tvångsvård. Det bör därfö
i lag ges möjlighet att låta uppdraget som stödperson fortgå en tid efter vår-
dens avslutande.
Som regeringen anför bör det i LRV införas en möjlighet att utan hinder av
sekretess lämna ut vissa upplysningar om en patient till dennes stödperson
eller patientnämnden. Utskottet vill betona att det av 30 § LPT och 26 § LRV
följer att en stödperson inte obehörigen får röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhål-
landen i övrigt. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ med anledning av
motion 1999/2000:So21 (mp) yrkande 4. Motionsyrkandet avstyrks.
En stödperson skall bistå patienten i personliga frågor och har rätt att be-
söka patienten på vårdinrättningen. Av 37 § LPT och förslaget till 21 b §
LRV framgår vidare att en stödperson har rätt att närvara vid muntlig för-
handling och om möjligt skall underrättas om förhandlingen. Yrkande 6 i
motion 1999/2000:So21 (mp) är åtminstone delvis tillgodosett.
Utskottet tillstyrker förslagen till ändring av 30 och 31 §§ LPT, 26 § LRV
samt förslagen till 31 a § LPT och 26 a § LRV.
Behandling under tvångsvård
Behandlingsplanering (vårdplan)
Propositionen
I propositionen föreslås att uttrycket vårdplan skall användas i stället för
behandlingsplan. Vidare skall ändamålet med vårdplanen tydliggöras i LPT
och LRV. Krav skall ställas på att vårdplanen skall redovisa de behandlings-
åtgärder och andra insatser som bedöms nödvändiga för att syftet med
tvångsvården skall uppnås och för att patienten skall kunna klara att leva ute
i samhället efter tvångsvårdens upphörande, att vårdplanen skall omprövas
vid återkommande tillfällen och revideras när det behövs samt att patientens
behov av insatser från socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvår-
den skall klarläggas.
Om det visar sig att det finns behov av insatser från kommunen, bör vård-
planen enligt propositionen upprättas i samråd med socialtjänsten och den
kommunala hälso- och sjukvården. Om det inte är olämpligt eller möter
hinder på grund av sekretess bör samråd också ske med patientens närståen-
de. En sådan samordnad vårdplan bör klargöra behovet av och formerna för
samarbete och samverkan mellan berörda sjukvårdande och sociala instanser
kring vård och omsorg. Chefsöverläkaren bör därför liksom hittills vara
skyldig att klarlägga om patienten har behov av stöd från socialtjänsten.
Ansträngningar bör därvid självklart göras för att ge patienten en individuellt
anpassad information som tillgodoser patientens delaktighet. Ytterst bör dock
uppgifter om en patient liksom hittills enligt den sekretessbrytande bestäm-
melse som gäller vid psykiatrisk tvångsvård kunna lämnas ut utan hinder av
sekretessen inom socialtjänsten, om det behövs för att chefsöverläkaren skall
kunna fullgöra sitt ansvar. Denna bestämmelse medför dock inte att utläm-
nande av uppgifter kan ske från hälso- och sjukvården utan prövning enligt
normala regler i sekretesslagen.
Vid rättspsykiatrisk vård bör vårdplanen särskilt klargöra behovet av insat-
ser för att tillgodose samhällsskyddet, t.ex. konsultationsinsatser för att kun
na göra kvalificerade bedömningar av risken för återfall i allvarlig brottslig-
het. Vårdplanen bör också klargöra behovet av eftervårdsinsatser och for-
merna för uppföljning av medicinsk behandling och andra insatser.
Mot denna bakgrund anser regeringen att ändamålet med vårdplanen skall
tydliggöras i LPT och LRV. Krav skall ställas på att det skall upprättas en
vårdplan som redovisar de behandlingsåtgärder och andra insatser som be-
döms nödvändiga under och efter vistelsen på vårdinrättningen för att syftet
med tvångsvården skall uppnås. Krav skall också ställas på att en vårdplan
skall omprövas vid återkommande tillfällen och revideras när det behövs.
Vårdplanen skall vid ansökan om fortsatt vård och anmälan till länsrätten vid
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ge rätten underlag
för beslut om förlängning av vårdtiden. Vårdplanen utgör också ett viktigt
beslutsunderlag inför ett beslut om permission.
Enligt regeringens uppfattning är det vidare nödvändigt att en vårdplan, för
att utgöra ett användbart instrument i vården, alltid innehåller uppgifter om
vissa förhållanden som är av grundläggande betydelse för att tvångsvården
skall kunna bedrivas, styras och säkras mot de mål och delmål som anges för
vården av en patient.
I propositionen anförs att kraven på hur en vårdplan skall vara utformad
bör kunna anpassas till utvecklingen inom hälso- och sjukvården. Lagen bör
av den anledningen endast innehålla vissa grundläggande krav på vad en
vårdplan skall innehålla. Mer preciserade krav bör därför ställas i myndig-
hetsföreskrifter om så befinns nödvändigt.
Enligt regeringens uppfattning är det inte lämpligt att ställa krav på att
vårdplanen skall upprättas inom en viss angiven tid. Det krävs viss tid för
nödvändiga utredningsåtgärder innan en vårdplan kan upprättas. Det gäller i
synnerhet när vårdplanen avser en patient som inte är känd sedan tidigare.
Eftersom vårdplanen skall ligga till grund för genomförandet av vården, bör
dock en preliminär vårdplan alltid upprättas i anslutning till ett beslut om
intagning för tvångsvård. Den preliminärt upprättade planen skall ligga till
grund för behandlingen i det akuta skedet efter intagningen för tvångsvård
och ange huvuddragen i planeringen av den fortsatta vården. Den preliminärt
upprättade vårdplanen skall revideras så snart som det finns underlag för att
fastställa den vårdplan som skall ligga till grund för det fortsatta vård- och
behandlingsarbetet. Regeringen anser vidare att den person som upprättar
vårdplanen bör ha sådan kompetens och erfarenhet från psykiatrisk verksam-
het att kravet på att vårdplanen skall utgöra ett användbart instrument för
vård- och behandlingsarbetet kan tillgodoses.
Enligt regeringens mening tyder bristerna såväl i användningen av be-
handlingsplaner som i kvaliteten och dokumentationen av behandlingsplane-
ringen på att informations- och utbildningsinsatserna inte har varit tillräckli
ga. Det finns också anledning anta att chefsöverläkarna inte har sett till att
rutiner för behandlingsplanering utarbetas inom ramen för verksamhetens
kvalitetssystem. Regeringen vill därför understryka vikten av att sjukvårds-
huvudmännen tar ansvar för att lagstiftningen får genomslag i sjukvårdsor-
ganisationen liksom för uppföljning av att reglerna tillämpas på avsett sätt.
Eftersom planeringen av psykiatrisk tvångsvård inte bara avser medicinsk
behandling utan även omfattar omvårdnad samt i många fall insatser från
socialtjänst är begreppet behandlingsplanering missvisande. Det bör därför
enligt regeringens mening ersättas av det vidare begreppet vårdplan.
Motioner
I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagi-
vande om att den som skrivs ut från psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykia-
trisk vård skall vara garanterad ett fungerande boende (yrkande 8).
I motion 1998/99:So260 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs ett tillkännagi-
vande om vad i motionen anförts om inriktning av lagen om psykiatrisk
tvångsvård (yrkande 3). Motionärerna anför att det förekommer att patienter
som inte har något egentligt vårdbehov hålls kvar inom psykiatrin på grund
av att deras personliga förhållanden, t.ex. boendet, inte är ordnade så att
utskrivning kan ske. Motionärerna förutsätter att riktlinjer ges för såväl
kommunernas ansvarsområde som sjukvårdens fortsatta ansvar för att i öpp-
na och uppsökande former bistå människorna.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att det är angeläget att vårdplaneringen inom den psykiatriska
tvångsvården utvecklas för att säkerställa kvaliteten och säkerheten i vården
och omhändertagandet av patienterna. Likaså är det väsentligt att samhälls-
skyddet tillgodoses vid rättspsykiatrisk vård och att syftet med tvångsvården
uppnås på kortast möjliga tid och med minsta möjliga användning av tvångs-
åtgärder. Utskottet välkomnar därför regeringens förslag att ändamålet med
vårdplanen tydliggörs i LPT och LRV. Utskottet tillstyrker vidare att begrep-
pet vårdplan ersätter det hittills använda begreppet behandlingsplanering.
Utskottet delar inställningen i motionerna 1999/2000:So21 (mp) yrkande 8
och 1998/99:So260 (v) yrkande 3 om vikten av att patientens personliga
förhållanden, t.ex. boendeförhållandena, beaktas. Som regeringen anfört
skall av vårdplanen inte bara framgå patientens vård- och behandlingsbehov
utan även hans behov av bostad, stöd och service samt arbete, utbildning
eller annan sysselsättning. Om det visar sig att det finns behov av insatser
från kommunen, bör vårdplanen upprättas i samråd med socialtjänsten och
den kommunala hälso- och sjukvården. Vidare skall chefsöverläkaren vara
skyldig att klarlägga om patienten har behov av stöd från socialtjänsten. I
detta sammanhang vill utskottet också framhålla att en särskild utredare
tillkallats med uppgift att beskriva och analysera de problem som finns i dag
vid samverkan mellan landstingens hälso- och sjukvård och kommunernas
vård och omsorg (S 1999:5, dir. 1999:42).
Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringens förslag angående vård-
plan är väl avvägt och tillstyrker förslaget till ändring av 16 § LPT. Motions-
yrkandena avstyrks i den mån de inte anses tillgodosedda med det anförda.
Riktlinjer för tvångsbehandling och andra tvångs- och kontrollåtgärder
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen att - i syfte att minska användningen av
tvångsåtgärder och stärka patientens rättstrygghet - LPT och LRV skall
kompletteras med allmänna bestämmelser som anger riktlinjer för tvångsbe-
handling och annan användning av tvång under tvångsvård. Dessa bestäm-
melser bör enligt regeringen utformas med beaktande av FN:s principer för
skydd av personer med psykisk störning och utveckling av psykiatrisk vård
samt Europarådets rekommendationer för utformningen av regler om psyki-
atrisk tvångsvård. Regeringen anser således att det i allmänna bestämmelser
bör fastslås att tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas
endast om patienten genom en individuellt anpassad information inte kan
förmås att frivilligt medverka till vård och att tvångsåtgärder i syfte att ge-
nomföra vården inte får användas i större omfattning än som är nödvändigt
för att patienten skall förmås att medverka till den. Vidare anför regeringen
att det i dessa bestämmelser bör fastslås att användningen av tvångsåtgärder
skall stå i rimlig proportion till vad som avses att uppnås med åtgärden och
att mindre ingripande åtgärder skall användas om dessa är tillräckliga. Av
bestämmelserna bör dessutom framgå att tvångsåtgärder skall utövas så
skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsynstagande till patienten,
dvs. så att han eller hon inte utsätts för onödig kränkning av sin integritet o
värdighet.
I propositionen diskuteras huruvida andra former av fysiskt tvång skall
regleras genom särskilda bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning bör
en patients rörelsefrihet inte kunna inskränkas på annat sätt än genom fast-
spänning med bälte eller liknande anordning.
Regeringen anför att de särskilda förutsättningar som gäller för fastspän-
ning och isolering av patienter som tvångsvårdas bör finnas kvar eftersom de
anger begränsningar i användningen av sådana åtgärder utöver vad som
framgår av de allmänna bestämmelser som föreslås i propositionen.
Regeringen har särskilt övervägt huruvida elektrokonvulsiv behandling
(ECT-behandling) skall få utföras under psykiatrisk tvångsvård. ECT-
behandling har bevisad god effekt vid depressioner och ger såvitt känt inga
bestående skador. Det finns därför inte enligt regeringen anledning att gene-
rellt undanhålla tvångsvårdade patienter sådan behandling när det finns me-
dicinsk indikation. ECT-behandling kan dock av patienter upplevas som
särskilt påfrestande eller integritetskränkande. Genom de allmänna bestäm-
melser som föreslås för användningen av tvångsbehandling och annan an-
vändning av tvång under tvångsvård skall i dessa fall göras en bedömning
huruvida behandlingen är mer ingripande än som är försvarbart med hänsyn
till syftet med åtgärden och till alternativa behandlingsåtgärder. Det innebär
att mindre ingripande åtgärder skall användas om de är tillräckliga och att
den enskilde patientens inställning skall tillmätas stor betydelse.
Motion
I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagi-
vande om vad i motionen anförts om bältesanvändning (yrkande 1). Motio-
närerna anför att bältesanvändning och elchocksbehandling enbart får använ-
das när ingen annan behandling står till buds. Den fastspände får dessutom
aldrig lämnas ensam. Motionärerna begär vidare att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av hur bältesanvändning och elchocksbehandling används
(yrkande 2). I yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande om förbud
mot bältesanvändning och elchocksbehandling på barn och ungdomar under
18 år.
Utskottets bedömning
Utskottet vill betona att de grundläggande bestämmelserna i hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763) om respekt för patientens självbestämmande och
integritet självfallet också gäller för den vård som sker med tvång. Patientens
önskemål skall därför respekteras så långt det är möjligt. Patientens utsatta
ställning gör det särskilt viktigt att vården och behandlingen sker i former
som inkräktar så lite som möjligt på hans eller hennes integritet och värdig-
het. För att stärka patientens rättstrygghet och minska användningen av tvång
under tvångsvård bör därför LPT och LRV som regeringen föreslagit komp-
letteras med allmänna bestämmelser som anger riktlinjer för tvångsåtgärder.
De föreslagna bestämmelserna innebär bl.a. att tvång endast får användas
om patienten genom en individuellt anpassad information inte kan förmås att
frivilligt medverka till vård. Vidare framgår redan av gällande lag att vård-
personal skall vara närvarande under den tid som en patient hålls fastspänd
(19 § LPT och 8 § LRV). Motion 1999/2000:So21 (mp) yrkande 1 får där-
med anses tillgodosedd och avstyrks.
Av 19 och 20 §§ LPT och 8 § LRV framgår att Socialstyrelsen under vissa
förutsättningar skall underrättas om beslut om fastspänning och isolering.
Härutöver har Socialstyrelsen föreskrivit att alla beslut om fastspänning,
isolering och vård med elektrokonvulsiv behandling (ECT-behandling) skall
rapporteras kvartalsvis till styrelsen. Socialstyrelsen följer således dessa
frågor noga. Utskottet anser därför att någon särskild översyn av dessa frågor
inte är erforderlig och avstyrker yrkande 2 i motion 1999/2000:So21 (mp).
Av de föreslagna bestämmelserna framgår att användningen av tvångsåt-
gärder endast får användas om de står i rimlig proportion till syftet med
åtgärden. Mindre ingripande åtgärder skall användas om de är tillräckliga.
Något förbud av det slag som föreslås i motion 1999/2000:So21 (mp) yrkan-
de 3 är därför enligt utskottets uppfattning inte erforderligt. Motionsyrkandet
avstyrks.
Utskottet tillstyrker förslagen till 2 a §, 2 b § LPT och 2 a §, 2 b § LRV.
Psykiskt störda lagöverträdare
Gällande bestämmelser
Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får en person som har begått ett brott under
påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Om på-
följden inte bedöms kunna stanna vid böter och personen alltjämt lider av en
allvarlig psykisk störning kan han emellertid under vissa förutsättningar
överlämnas till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns de
till följd av den psykiska störningen risk för att han återfaller i brottslighe
allvarligt slag får rätten härvid besluta att vården skall vara förenad med
särskild utskrivningsprövning.
Propositionen
I propositionen anförs att den nuvarande regleringen av den rättspsykiatriska
vården under årens lopp har utsatts för kritik från olika utgångspunkter.
Regeringen anför (s. 51) att systemet med den särskilda utskrivningspröv-
ningen tillkom för att i ökad utsträckning tillgodose behovet av samhälls-
skydd. Domstolen kan, i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk
vård, besluta att vården skall vara förenad med särskild utskrivningspröv-
ning, vilket innebär att frågan om utevistelser, permissioner eller utskrivning
prövas genom ett särskilt förfarande i länsrätt. För att utskrivning i sådana
fall skall kunna ske krävs att det inte längre skall föreligga något behov av
rättspsykiatrisk vård samt att det inte längre till följd av den psykiska stör-
ning som föranledde beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för
att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Det krävs in
att den psykiska störningen alltjämt bedöms som allvarlig för att utskrivning
skall kunna nekas. I praktiken innebär utskrivningsprövningen en farlighets-
bedömning när det gäller psykiskt störda personer.
Enligt regeringen har den nuvarande ordningen kritiserats för att den inne-
bär att personer hålls kvar i sluten vård trots att den behandlande läkaren
bedömer att sådan vård inte längre behöver fortgå av medicinska skäl. Kriti-
ken går ut på att psykiatrin måste ta på sig ett större ansvar för samhälls-
skyddet än som är befogat och att reglerna ger upphov till etiska konflikter
för läkarna.
Den särskilda utskrivningsprövningen har också medfört att vårdtiderna
har blivit längre inom den rättspsykiatriska vården. En undersökning som
genomfördes år 1996 tyder på att frihetsberövandena är betydligt längre
inom den rättspsykiatriska vården än inom kriminalvården när det gäller
jämförbara brott.
I propositionen påtalas vidare (s. 52) att det under senare tid uppmärk-
sammats fall där personer som begått allvarliga brott bedömts som allvarligt
psykiskt störda och överlämnats till rättspsykiatrisk vård varefter den be-
handlande läkaren efter en relativt kort vårdtid gjort bedömningen att pati-
enten inte har någon allvarlig psykisk störning och gjort en anmälan om att
patienten skall skrivas ut. Kritik har då riktats mot systemet på den grunden
att de straffrättsliga kraven på en adekvat reaktion på de begångna brotten
inte tillgodoses.
I propositionen anförs vidare (s. 101) att regeringen vid sitt sammanträde
den 20 maj 1999 fattat beslut om att tillkalla en parlamentariskt sammansatt
kommitté med uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder för psykiskt
störda lagöverträdare (dir. 1999:39). Kommittén skall lämna förslag till en
reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret samt formerna för ingri-
panden mot denna grupp av lagöverträdare. Reformen skall syfta till att
åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt störda personer som begår
brott och som är straffrättsligt ansvariga också kan dömas till en påföljd som
tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med hänsyn till det begångna
brottet, samt att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga asp
ter eller behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett
vårdbehov.
Regeringen anför att den inte nu vill lägga förslag i denna fråga utan avser
att återkomma vid ett senare tillfälle med förslag som tar sin utgångspunkt i
kommitténs betänkande.
Motion
I motion 19999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett tillkännagi-
vande om vad i motionen anförts om prioritering av trygghet och rättssäker-
het för de anhöriga, vårdpersonal och allmänheten i stort (yrkande 1). Motio-
närerna anför att rättssäkerheten för anhöriga, vårdpersonal och allmänhet
måste tillmätas stor betydelse. Detta gäller särskilt i samband med rättspsyki-
atrisk vård, men även i samband med övrig psykiatrisk vård. I yrkande 2
begärs att riksdagen hos regeringen begär förslag om tidsangivelse avseende
minsta strafftid för brottslingar som dömts till sluten psykiatrisk vård. Mo-
tionärerna anför att många av de allra farligaste brottslingarna finns bland
dem som överlämnas till psykiatrisk vård. Vid s.k. farlighetsbedömningar
och beslut om s.k. särskild utskrivningsprövning grundas bedömningen i
realiteten på mer eller mindre kvalificerade gissningar anför motionärerna.
Även efter lång tid kan det vara nästan omöjligt för en läkare att bedöma om
en psykiskt störd brottsling kommer att återfalla i brottslighet. Brottslingar
som döms till sluten psykiatrisk vård bör enligt motionärerna som huvudre-
gel samtidigt få en tidsangivelse avseende den minsta strafftid som skall
avtjänas. Om patienten tillfrisknar innan den fastställda tiden utgår skall han
kunna överföras till vanligt fängelse för resterande del av vårdtiden.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet har gjort följande ställningstagande.
Utskottet känner förståelse för motionärernas synpunkter. Det är av stor vikt
att de starka skyddsintressen som föreligger tillgodoses. Även andra intres-
sen gör sig dock gällande i fråga om psykiskt störda lagöverträdare. Så måste
t.ex. de psykiskt störda personernas vårdbehov beaktas. Om en ny ordning
skall införas i fråga om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare är det
enligt utskottet av vikt att alla de krav på rättvisa, humanitet och samhälls-
skydd som i detta sammanhang gör sig gällande beaktas. Mot den bakgrun-
den är det positivt att regeringen har tillkallat en kommitté med uppdrag att
föreslå de förändringar som bedöms nödvändiga i påföljdssystemet för denna
grupp av lagöverträdare. Detta arbete bör enligt utskottets mening avvaktas.
Utskottet föreslår att motion So20 (yrkandena 1 och 2) avstyrks i nu be-
handlade delar.
Till justitieutskottets yttrande i denna del har fogats en avvikande mening
(m).
Socialutskottets bedömning
I likhet med justitieutskottet hyser socialutskottet förståelse för motionärer-
nas synpunkter. Emellertid skall Kommittén om ansvar och påföljder för
psykiskt störda lagöverträdare enligt sina direktiv bl.a. behandla de frågor
som motionärerna tar upp. Även socialutskottet anser att kommitténs arbete
bör avvaktas. Motion 1999/2000:So20 (m) yrkandena 1 och 2 bör därför
avstyrkas.
Permission
Propositionen
I propositionen anförs att möjligheten att ge en patient tillstånd att vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område (permission) till vårdtidens slut av-
skaffas. Permission skall fortsättningsvis kunna ges för visst tillfälle eller
vissa återkommande tillfällen. Permission får också ges för en längre period,
om det finns särskilda skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbered
att tvångsåtgärden upphör. Tillstånd till permission får ges endast under
förutsättning att det står i överensstämmelse med vårdplanen.
Vidare anförs i propositionen att tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsin-
rättningens område för patienter som är intagna i kriminalvårdsanstalt eller i
särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård och som
genomgår rättspsykiatrisk vård skall beslutas av Kriminalvårdsstyrelsen
respektive Statens Institutionsstyrelse. Detta gäller även när vistelsen är
beledsagad av personal. Kriminalvårdsstyrelsen respektive Statens institu-
tionsstyrelse skall även fatta beslut om frigång för dessa patienter.
När det gäller häktade och intagna på en enhet för rättspsykiatrisk under-
sökning vilka genomgår rättspsykiatrisk vård anför regeringen att dessa
personer skall kunna få tillstånd att tillfälligt vistas utanför sjukvårdsinrät
ningens respektive undersökningsenhetens område om det finns synnerliga
skäl för detta. Sådant tillstånd skall beslutas av Kriminalvårdsstyrelsen.
Regeringen anför i detta sammanhang att jämförelser göras med vad som
föreskrivs i 13 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
m.fl. I denna bestämmelse sägs att, om missbruk ej kan befaras, kan häktad
medges att besöka närstående som är svårt sjuk, närvara vid närståendes
begravning eller i annat fall, då synnerliga skäl föreligger, lämna förva-
ringslokalen för viss kort tid. Under vistelsen utom förvaringslokalen skall
den häktade vara ställd under bevakning, om ej sådan tillsyn av särskilda skäl
kan antagas vara obehövlig.
På samma sätt som gäller för häktade som inte är föremål för rättspsykiat-
risk vård bör enligt regeringens mening huvudregeln också när det gäller
dem som är häktade och genomgår rättspsykiatrisk vård vara att de i princip
inte skall kunna få tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område. En-
ligt regeringen kan man emellertid överväga om det inte bör införas en möj-
lighet till permission i mycket speciella situationer. Regeringen anför att det
för dem som är häktade och som genomgår rättspsykiatrisk vård finns skäl
för att införa samma restriktiva möjlighet till permission som i dag gäller för
dem som inte är föremål för rättspsykiatrisk vård. En ny bestämmelse med
denna innebörd bör därför intagas i LRV. Denna bestämmelse bör enligt
regeringen utformas med bestämmelsen i 13 § lagen om behandlade av häk-
tade och anhållna m.fl. som förebild. Den som genomgår rättspsykiatrisk
vård och som är häktad skall således kunna medges att besöka närstående
som är svårt sjuk, närvara vid närståendes begravning eller i annat fall då
synnerliga skäl föreligger få tillstånd att lämna förvaringslokalen under kort
tid. Motsvarande överväganden gäller enligt regeringens mening även för
dem som är intagna på enhet för rättspsykiatrisk undersökning och genomgår
rättspsykiatrisk vård. Samma möjlighet skall införas för denna kategori.
Motioner
I motion 1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs att propositionen
avslås i den del som gäller möjligheter för häktade m.fl. att vistas utanför
sjukvårdsinrättningen (yrkande 3). Motionärerna anför att det inte är doku-
menterat att det föreligger några mera påtagliga problem på detta område
med den ordning som gäller i dag.
I motion 1998/99:So364 av Lars Björkman och Ingvar Eriksson (m) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en översyn av LPT. Mo-
tionärerna anför att enligt den gamla lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa
fall (LSPV) fanns möjlighet till försöksutskrivning. Det innebar att om pati-
entens tillstånd allvarligt försämrades under försöksutskrivningen, så skulle
han/hon återintas utan alltför stora administrativa och personella insatser.
Med LPT upphörde möjligheten till försöksutskrivning. Enligt motionärerna
innebär den nya skärpta lagstiftningen att sjukdomsyttranden måste vara
mycket grava innan tvångsvård enligt LPT på nytt kan bli aktuell. Enligt LPT
skall vården inte kunna tillgodoses på annat sätt än genom dygnetruntvård. I
många fall beviljas långa permissioner i hemmet under pågående LPT-vård
för att kunna fortsätta tvångsmedicinering i fall där patienten annars skulle
avbryta all behandling. Detta innebär enligt motionärerna att en praxis vuxit
fram som inte står i överensstämmelse med lagens bokstav.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet har gjort följande ställningstagande.
Utskottet delar regeringens uppfattning att samma möjlighet till permission
bör ges häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård som häktade som inte är
föremål för sådan vård. Någon anledning att behandla dessa grupper av häk-
tade på olika sätt finns enligt utskottets mening inte. Utskottet anser emeller
tid att bestämmelsen måste utformas på sådant sätt att det framgår att permis-
sion endast kan komma i fråga om missbruk inte kan befaras. Vidare måste
det av bestämmelsen klart framgå att permission endast kan medges för viss
kort tid.
Utskottet vill vidare framhålla att det för häktning enligt 24 kap. 1 § rätte-
gångsbalken krävs bl.a. att det finns en risk för att personen avviker eller på
något annat sätt undandrar sig straffverkställighet eller att han fortsätter si
brottsliga verksamhet. Mot den bakgrunden är det enligt utskottet som regel
olämpligt att bevilja den som är häktad permission utan bevakning. Den
föreslagna bestämmelsen i 11 b § LRV bör därför kompletteras med en be-
stämmelse om att den häktade när han vistas utanför sjukvårdsinrättningens
respektive undersökningsenhetens område skall stå under bevakning. Be-
stämmelsen bör även i denna del utformas med bestämmelsen i 13 § lagen
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. som förebild, dvs. utevistel-
ser skall i regel vara bevakade. Obevakade utevistelser skall beviljas med
stor restriktivitet och endast då risk saknas för att patienten skall missbruka
situationen genom att t.ex. avvika eller begå brott. De närmare formerna för
bevakningen får det ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om.
Självklart bör Kriminalvårdsstyrelsen därvid i lämplig omfattning samråda
med berörd sjukvårdsinrättning.
Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag avseende per-
mission för häktade m.fl. Lagtexten bör dock justeras på det sätt som framgår
av utskottets lagförslag, se bilaga 1. Motion So20 (yrkande 3) i nu ifrågava-
rande del bör enligt utskottets mening avstyrkas.
Till justitieutskottets yttrande i denna del har fogats en avvikande mening
(m).
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet delar regeringens bedömning att möjligheten att ge en patient
permission till vårdtidens slut bör avskaffas och att permission i fortsättning
en skall ges för visst tillfälle eller vissa återkommande tillfällen. Som rege-
ringen anfört bör permission också kunna ges för en längre period, om det
finns särskilda skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att
tvångsvården upphör. Tillstånd till permission får ges endast under förutsätt-
ning att det står i överensstämmelse med vårdplanen. Utskottet tillstyrker
således regeringens förslag till ändring i 25 § LPT och 9 och 10 §§ LRV
samt förslagen till 25 a § LPT och 10 b § LRV. Motion 1998/99:So364 (m)
avstyrks.
Även när det gäller intagna i kriminalvårdsanstalt eller särskilt ungdoms-
hem instämmer utskottet i vad regeringen föreslår. Det innebär att tillstånd
till vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för patienter som är intag-
na i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem till följd av en dom på
sluten ungdomsvård och som genomgår rättspsykiatrisk vård skall beslutas
av Kriminalvårdsstyrelsen respektive Statens institutionsstyrelse. Detta gäller
även när vistelsen är beledsagad av personal. Utskottet tillstyrker därmed
förslaget till ändring i 11 § LRV och förslaget till 11 a § LRV.
Socialutskottet ställer sig bakom vad justitieutskottet anfört om permission
för häktade och intagna på enhet för rättspsykiatrisk vård och tillstyrker
förslaget till 11 b § LRV samt avstyrker motion 1999/2000:So20 (m) yrkan-
de 3. Lagtexten bör dock justeras på det sätt som justitieutskottet föreslagit
och som framgår av bilaga 2 i betänkandet.
Verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller
utlämning
Gällande bestämmelser
Av 17 § första stycket LRV följer att bestämmelserna i 29 § första stycket
LPT gäller i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med
avvisning, utvisning och utlämning. Enligt 29 § första stycket LPT skall
tvångsvården upphöra när beslut har meddelats om avvisning, utvisning eller
utlämning om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och
chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att detta verkställs.
Propositionen
Regeringen föreslår i propositionen att lydelsen av 29 § LPT ändras på så sätt
att beslut om avvisning, utvisning och utlämning får under vissa förutsätt-
ningar verkställas utan hinder av tvångsvården. Tvångsvården upphör i så-
dant fall när beslutet har verkställts. Redan i dag gäller enligt regeringen at
vården inte skall upphöra förrän verkställighet av beslutet skett. Tillägget i
lagtexten är således enligt regeringen endast ett förtydligande och skall inte
innebära någon saklig förändring.
Motion
I motion 1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett tillkännagi-
vande om vad i motionen anförts om upphörande av tvångsvård i samband
med utvisning, avvisning eller utlämning (yrkande 4). Motionärerna anför att
det kan ifrågasättas om den användning av tvångsvårdsinstrumentet som
föreslås i propositionen står i överensstämmelse med internationella åtagan-
den och konventioner samt med grundläggande principer om individens
rättssäkerhet.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet har gjort följande ställningstagande.
Justitieutskottet konstaterar att den ändring som föreslås beträffande tvångs-
vårdens upphörande vid verkställighet av beslut om utvisning, avvisning
eller utlämning i praktiken inte innebär någon ändring i sak. Utskottet har
inte någon erinran mot regeringens förslag i denna del och föreslår att motion
So20 (yrkande 4) i ifrågavarande del avstyrks.
Till justitieutskottets yttrande i denna del har fogats en avvikande mening
(m).
Socialutskottets bedömning
Utskottet ställer sig bakom vad justitieutskottet anfört. Utskottet avstyrker
därför motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 4 och tillstyrker förslaget till
ändring av 29 § LPT.
Processuella frågor
Propositionen
I propositionen föreslås att sakkunnig skall förordnas i mål enligt LPT och
LRV om det inte är uppenbart obehövligt (37 § LPT och 21 b § LRV). Rege-
ringen påpekar att tillgång eller brist på lämplig sakkunnig i princip inte kan
anses vara ett sådant skäl som får avgöra huruvida förordnande sker eller
inte. Regeringen är dock medveten om att problem inledningsvis kan komma
att uppstå vid de domstolar som i dag förordnar sakkunnig i ett fåtal mål eller
där domsagan är mycket vidsträckt. Frågor om tillgång på sakkunniga faller
inom Socialstyrelsens ansvarsområde och regeringen utgår från att styrelsen
kommer att ge frågan nödvändig uppmärksamhet.
Vidare anförs i propositionen att chefsöverläkarens processuella ställning
inte bör förändras. Regeringen påpekar att de gällande bestämmelserna i LPT
och LRV innebär att patienten kan överklaga vissa beslut av chefsläkaren
men att chefsläkaren inte får överklaga domstolens beslut. Att chefsläkaren
inte har rätt att överklaga länsrättens beslut framgår av 33 § andra stycket
LPT och 18 § LRV.
Regeringen påtalar att en obligatorisk s.k. tvåpartsprocess infördes i de
allmänna förvaltningsdomstolarna den 1 maj 1996. Tvåpartsprocessen inne-
bär att en förvaltningsmyndighet är motpart om en enskild överklagar för-
valtningsmyndighetens beslut till allmän förvaltningsdomstol och att en
förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en förvaltningsdomstol som
huvudregel kan överklaga domstolens beslut. Undantag från tvåpartsprocess
förekommer dock och det skall för de särskilda måltyper som är undantagna
finnas regler härom i den materiella speciallagstiftningen. Detta gäller bl.a.
mål enligt LPT och LRV.
Regeringen anför att ett skäl för att ge chefsöverläkaren överklaganderätt
och fullt ut ställning av motpart till patienten i processen är att den allmänn
utvecklingen i domstolarna går mot att det skall vara en tvåpartsprocess och
att detta förhållande är en viktig beståndsdel i själva domstolsprocessen. En
naturlig konsekvens av att frågor om psykiatrisk tvångsvård prövas och
avgörs av domstol är därför att chefsöverläkaren får ställning som motpart.
Ett led i en domstolsprövning är vidare möjligheten för båda parter att få
överklaga ett beslut till högre instans. Detta är av vikt förutom för det sär-
skilda målet som är under prövning även för prejudikatbildningen. Redan
med nuvarande förfaranderegler har chefsöverläkaren dessutom genom sin
roll som sökande en partsställning, anförs det i propositionen.
Det som enligt regeringen talar mot att chefsöverläkaren skall få ställning
som motpart är att det är av största vikt att patienten och chefsöverläkaren
har ett bra förhållande till varandra. Chefsöverläkarens främsta uppgift är att
försöka få patienten frisk så snart som möjligt och det är viktigt att patiente
har förtroende för läkaren. Det faktum att chefsöverläkaren inför domstolen
direkt framställs som patientens motpart kan skada förtroendet och samarbe-
tet dem emellan. Det vore enligt regeringens mening mycket olyckligt om
den förtroendefulla relationen mellan läkare och patient ytterligare skulle
försvåras. Enligt regeringen överväger nackdelarna med en överklaganderätt
för chefsöverläkaren som ovan anförts klart de fördelar som skulle stå att
vinna.
Vidare anförs i propositionen att den tid inom vilken ett mål avseende en
patient som är dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningspröv-
ning skall tas upp till avgörande i länsrätt skall förlängas från åtta till fem
dagar från den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till
länsrätten.
Motion
I motion 1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett tillkännagi-
vande om vad i motionen anförts om chefsöverläkares rätt att överklaga
domstolsbeslut (yrkande 5). Motionärerna anför att chefsöverläkare bör ha
rätt att överklaga en domstols beslut enligt LPT eller LRV. Vidare anförs att
rätten att överklaga bör kombineras med en regel om att ett beslut inte får
verkställas förrän domen eller beslutet vunnit laga kraft.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet har gjort följande ställningstagande.
Utskottet delar regeringens syn i denna fråga och föreslår att motion So20
(yrkande 5) avstyrks i nu behandlad del.
Till justitieutskottets yttrande i denna del har fogats en avvikande mening
(m).
Socialutskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att sakkunnig som huvudregel skall
förordnas i mål enligt LPT och LRV. Likaså ställer sig utskottet bakom
förslaget i propositionen att den tid inom vilken ett mål avseende en patient
som är dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
skall tas upp till avgörande i länsrätt skall förlängas till femton dagar från
den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till länsrätten.
Utskottet tillstyrker därmed förslagen till ändring i 37 § LPT samt 21 a § och
21 b § LRV.
När det gäller rätten för chefsöverläkaren att överklaga en domstols beslut
enligt LPT eller LRV ställer sig socialutskottet bakom vad regeringen och
justitieutskottet anfört. Motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 5 avstyrks
därför.
Vårdavgifter m.m.
Propositionen
Regeringen påpekar att enligt 26 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) får vårdavgifter tas ut av patienter enligt grunder som landstinget
eller kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet.
Någon inskränkande särreglering avseende sluten psykiatrisk vård utan
samtycke föreligger dock inte.
Regeringen anför att det genom en enkät framkommit att av de patienter
som uppbär sjukpenning drar många på sig stora vårdskulder under vårdtiden
eftersom de inte avsätter medel för att betala vårdavgifterna. Man har från
sjukvårdsinrättningarna framhållit att en bra lösning på problemet med stora
vårdskulder skulle vara att den vårdavgift som patienterna skall betala dras
direkt från sjukpenningen.
Vidare påpekar regeringen att den vid regeringssammanträdet den 17 juni
1999 beslöt att en särskild utredare skulle tillkallas för att göra en översyn
de bestämmelser inom socialförsäkringen som reglerar rätten till förmåner
för tid under vilken en försäkrad på det allmännas bekostnad vistas på en
institution (dir. 1999:51). I uppdraget ingår att kartlägga olika institutions-
vistelsers inverkan på de intagnas rätt till olika socialförsäkringsförmåner
och de intagnas skyldighet att betala avgift för uppehället. Utredaren skall
också överväga vilka principer som skall ligga till grund för vad som bör
gälla när en person som har rätt till socialförsäkringsförmåner och som vistas
på en institution får sina levnadskostnader täckta av det allmänna utan att nå-
gon avgift debiteras.
Regeringen anför att den inte är beredd att i dagsläget lämna några förslag
beträffande vårdavgifterna vid rättspsykiatrisk vård utan uppger att den avser
att återkomma efter det att utredaren redovisat sitt uppdrag.
När det gäller kostnadsansvaret för rättspsykiatrisk vård av vissa utlän-
ningar anför regeringen att en kommitté med uppdrag att utreda frågor om
ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39) har
tillsatts. Kommittén skall lämna förslag till en reformerad reglering av det
straffrättsliga ansvaret samt formerna för ingripanden mot denna grupp av
lagöverträdare. Reformen skall syfta till att åstadkomma en ordning som
innebär att psykiskt störda personer som begår brott och som är straffrättsligt
ansvariga också kan dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rim-
ligt ingripande med hänsyn till det begångna brottet. Reformen syftar också
till att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter ell
behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett vårdbe-
hov.
Regeringen anför att det i kommitténs uppdrag ligger att överväga såväl
ansvarsfördelningen för den rättspsykiatriska vården som dagens påföljds-
system för psykiskt störda lagöverträdare. Regeringen vill därför inte nu
lägga förslag som innebär systemförändringar angående en mycket liten
grupp, mindre än tio personer årligen, utan avser att återkomma i denna fråga
genom ett mer samlat grepp med utgångspunkt från kommitténs betänkande.
Motioner
I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs att riksdagen
beslutar att vård och läkemedel under psykiatrisk tvångsvård och rättspsyki-
atrisk vård skall vara avgiftsbefriade (yrkande 5). Motionärerna anför att det
är ett enormt ingrepp i den personliga friheten att bli tvångsvårdad. Därför
skall den tvångsvårdade inte efter vårdtiden behöva lida ekonomiskt på
grund av vård och medicinsk behandling som han eller hon inte önskat sig.
Ett liknande yrkande framställs i motion 1998/99:So460 av Thomas Julin
m.fl. (mp) (yrkande 23).
Utskottets bedömning
De läkemedel som används inom den slutna vården betalas helt av sjuk-
vårdshuvudmännen och finansieras liksom hälso- och sjukvården i övrigt
främst via landstingsskatten (se bl.a. prop. 1996/97:27 Läkemedelsförmåner
och läkemedelsförsörjning m.m. s. 39). En patient som tvångsvårdas enligt
LPT eller LRV behöver således inte betala för läkemedel.
Vad härefter gäller frågan om vårdavgifter konstaterar utskottet att Utred-
ningen om socialförsäkringsförmåner vid institutionsvistelse (S 1999:9)
enligt sina direktiv skall kartlägga de intagnas skyldighet att betala avgift f
uppehälle vid institutionsvistelse. Enligt utskottets uppfattning bör detta
arbete avvaktas.
Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna
1999/2000:So21 (mp) yrkande 5 och 1998/99:So460 (mp) yrkande 23.
Läkare i allmän tjänst
Motion
I motion 1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs att riksdagen hos
regeringen begär förslag som så långt som möjligt undviker särbehandling av
allmänt anställda läkare vad beträffar psykiatriska vårdintyg (yrkande 6).
Motionärerna anför att en allt större del av sjukvården drivs av privata vård-
givare t.ex. på uppdrag av landsting. Fortfarande finns dock många skillnader
i den legala regleringen av offentliganställda läkare och övriga läkare. Det
gäller t.ex. i samband med undersökning för utfärdande av psykiatriska vård-
intyg. Skillnaderna har motiverats med att uppgifter som innefattar myndig-
hetsutövning inte får överlåtas på privata vårdgivare. Enligt motionärerna bör
befogenheter som tillkommer läkare så långt som möjligt följa med viss
kompetens och inte uteslutande tillkomma läkare som har en viss arbetsgiva-
re.
Bakgrund
Enligt 4 § första stycket LPT får ett beslut om intagning på en sjukvårdsin-
rättning inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilk
det framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångs-
vård är uppfyllda. Vårdintyg skall grundas på en särskild läkarundersökning.
I paragrafens andra stycke stadgas att en undersökning för vårdintyg får
företas endast om det finns skälig anledning till det. En sådan undersökning
skall utföras av legitimerad läkare. Om undersökningen inte kan utföras med
patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning. Beslut om
sådant omhändertagande får fattas endast av läkare i allmän tjänst.
Enligt 47 § andra stycket 1 LPT skall polismyndigheten lämna biträde på
begäran av läkare i allmän tjänst för att han skall kunna genomföra en under-
sökning för vårdintyg.
I proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. föreslogs att beslut
om omhändertagande för undersökning endast skulle få fattas av läkare som
enligt beslut av landstingskommunen har befogenhet till det.
I samband med propositionens behandling i riksdagen hade bl.a. två mo-
tionsyrkanden väckts om befogenhet att fatta beslut om omhändertagande. I
motion 1990/91:So30 (m) begärdes ett tillkännagivande beträffande privat-
praktiserande psykiaters rätt att föranstalta om läkarundersökning mot den
enskildes vilja liksom möjligheten att begära polishandräckning i samband
med undersökning för vårdintyg. Vidare begärdes i motion 1990/91:So42 (c)
en sådan ändring av regeringens förslag att beslut om tvångsomhändertagan-
de skulle få fattas av läkare i allmän tjänst.
Propositionen och motionerna behandlades av utskottet i betänkande
1990/91:SoU13. Utskottet uttalade bl.a. följande:
Ett beslut om att en person mot sin vilja skall läkarundersökas innebär enligt
utskottets mening ett allvarligt intrång i personens integritet. Utskottet dela
inställningen i propositionen att befogenheten att besluta om genomförande
av undersökning för vårdintyg därför bör begränsas till vissa läkare.
Den i propositionen föreslagna regleringen av vilka läkare som skall kunna
besluta om att en patient skall tas om hand för undersökning innebär en
ytterligare begränsning i förhållande till vad som gäller i dag. Sådana beslut
skall enligt förslaget endast få fattas av läkare som enligt beslut av lands-
tingskommun - eller en landstingsfri kommun - ges särskild befogenhet att
besluta om sådana undersökningar.
Utskottet delar samtidigt de farhågor som kommer till uttryck i motion
So42 (c) om att den föreslagna regeln kan vålla svårigheter i den praktiska
tillämpningen. Beslut i dessa frågor bör exempelvis kunna fattas av en läkare
som är anställd vid en kommunal alkoholmottagning. Det kan vidare noteras
att regeringen i proposition 1990/91:121 om försöksverksamhet med kom-
munalt huvudmannaansvar för primärvård m.m., som för närvarande bereds
av utskottet, föreslår att kommunerna inom ramen för en försöksverksamhet
ges möjlighet att påta sig ansvaret för primärvården inom sitt område.
Utskottet anser att beslut om att en person skall få tas om hand för under-
sökning bör kunna meddelas av läkare i allmän tjänst. Sådana läkare bör
också ha rätt att begära polishandräckning för att få till stånd undersökning-
en. Med bifall till motion 1990/91:So42 (c) yrkande 2 anser utskottet att 4 §
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla den lydelse utskottet
nu föreslagit.
Någon följdändring av 47 § i lagförslaget om rätt för läkare att begära bi-
träde av polismyndighet behövs dock inte.
Utskottet kan sålunda inte ställa sig bakom förslaget i motion
1990/91:So30 (m) yrkande 2 att även privatpraktiserande läkare skall kunna
besluta om läkarundersökning mot den enskildes vilja och kunna begära
polishandräckning för att få till stånd en sådan undersökning. Det nämnda
motionsyrkandet avstyrks därför.
Tvångspsykiatrikommittén anförde i sitt slutbetänkande Rättssäkerhet, vård-
behov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård (SOU 1998:21) bl.a.
följande (s. 221 f.):
En läkarundersökning för vårdintyg bör så långt som möjligt genomföras i
samråd med patienten och utan användning av våld. Läkare som är privat
verksamma får utföra en sådan undersökning endast om den kan genomföras
med patientens samtycke. Läkare i allmän tjänst har befogenhet att omhän-
derta patienten och rätt att få biträde av polis, om patienten inte samtycker
till undersökningen.
Läkaren har dock inte själv rätt att bruka våld för att genomföra undersök-
ningen. Bedömningen om våld skall tillgripas är uteslutande en fråga för
polisen. Det kan därför ifrågasättas om rätten att få biträde av polis vid lä-
karundersökning för vårdintyg kan anses vara en åtgärd som innebär sådan
myndighetsutövning att polisen skall vara skyldig att lämna biträde endast på
begäran av läkare i allmän tjänst.
Enligt vår uppfattning består myndighetsutövningen i dessa fall primärt av
läkarens beslut att genomföra undersökningen för vårdintyg utan patientens
samtycke. Vi anser inte att det finns tillräckliga skäl för att privat verksamm
läkare i allmänhet skall få utföra sådana undersökningar i fall där patienten
inte samtycker till att bli undersökt.
Vid kommunala entreprenader inom hälso- och sjukvården är det inte till-
låtet att överlämna uppgifter som innebär myndighetsutövning. Detta måste
särskilt beaktas när t.ex. verksamheten vid en vårdcentral läggs ut på en
privat vårdgivare. En överenskommelse mellan ett landsting och en privat
vårdgivare kan således inte avse undersökningar för vårdintyg som skall
genomföras utan patientens samtycke och med biträde av polis. För att en
undersökning för vårdintyg skall kunna genomföras i fall där patienten inte
samtycker till undersökningen måste därför landstingets läkare anlitas.
Problemet är enligt vår mening inte negligerbart, särskilt inte när det gäller
de tätbefolkade områdena. Av den förfrågan som Landstingsförbundet gjort
hos sjukvårdshuvudmännen framkommer också att de aktuella bestämmel-
serna i LPT och LRV anses innebära problem när vårdavtal skall träffas med
privata vårdgivare. Vi anser därför att beslut om omhändertagande av den
som skall undersökas för vårdintyg även bör få fattas av legitimerad läkare
som enligt avtal mellan ett landsting och en privat vårdgivare skall utföra
undersökningar för vårdintyg. En sådan läkare skall också ha rätt att få biträ-
de av polis för att genomföra en sådan undersökning. Vårt förslag innebär
bl.a. att legitimerade läkare anställda hos en privat vårdgivare som enligt
avtal med ett landsting svarar för driften av en vårdcentral eller en psykiat-
risk öppenvårdsmottagning får möjlighet att besluta om omhändertagande
och rätt till biträde av polis när det är aktuellt att utfärda vårdintyg, om de
ingår i avtalet att utföra undersökningar för vårdintyg.
Av 3 § tredje stycket HSL följer att ett landsting bör kunna träffa sådana
överenskommelser inte bara med bolag och andra juridiska personer som
bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet utan även med enskilda läkare som
är privat verksamma.
Propositionen
I propositionen föreslås ingen ändring när det gäller beslut om omhänderta-
gande för undersökning. 4 § andra stycket LPT föreslås således kvarstå oför-
ändrat.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att ett beslut om omhändertagande för undersökning
enligt 4 § andra stycket LPT endast får fattas av läkare i allmän tjänst. Ett
beslut om att en person mot sin vilja skall läkarundersökas innebär ett allvar-
ligt intrång i personens integritet. Detta är bakgrunden till att befogenheten
att besluta om genomförande av undersökning för vårdintyg har begränsats
på detta sätt.
Vidare framgår av 3 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
att ett landsting får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter
som landstinget svarar för enligt denna lag. En uppgift som innefattar myn-
dighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas
till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild ind
vid.
Vid många av landets psykiatriska kliniker tjänstgör numera läkare som
visserligen inte är anställda av sjukvårdshuvudmannen men som till följd av
entreprenadavtal utför tjänster åt denne. Utskottet anser att det är oklart och
därför behöver belysas vilken betydelse begreppet "allmän tjänst" kan ha i
denna och i andra situationer av betydelse i sammanhanget. Utskottet anser
att det är av största vikt att frågan om vilka befogenheter enligt LPT och
LRV dessa läkare bör ha utreds närmare. Regeringen bör därför skyndsamt
återkomma till riksdagen i denna fråga. Utskottet föreslår ett tillkännagivan-
de till regeringen. Motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 6 avstyrks.
Frågor om forskning
Motion
I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagi-
vande om vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning om nya
psykofarmaka med färre svåra biverkningar (yrkande 7). Motionärerna anför
att många neuroleptika ger svåra biverkningar, vilket gör det ännu svårare att
motivera människor att fullfölja medicinska behandlingar inom ramen för en
öppenvård. Psykiskt funktionshindrade är en mycket utsatt grupp. Vidare
påpekar motionärerna att minskad personaltäthet aldrig får kompenseras med
ökad medicinering.
Bakgrund
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har år 1997
gett ut rapporten Behandling med neuroleptika (SBU-rapport nr 133/1 och
133/2).
Utskottets bedömning
Utskottet känner förståelse för motionärernas inställning om vikten av forsk-
ning avseende psykofarmaka med färre svåra biverkningar. Utskottet anser
emellertid inte att riksdagen bör ta något initiativ i denna fråga. Motion
1999/2000:So21 (mp) yrkande 7 avstyrks.
Nämndemäns medverkan i kammarrätt i mål enligt LRV
Propositionen
Regeringen föreslår att en ny bestämmelse, 21 c §, införs i LRV. Enligt den
föreslagna bestämmelsen skall vid handläggningen i kammarrätten nämnde-
män ingå i rätten vid prövning av mål som avses i 18 § första stycket 1 samt i
mål enligt 18 § första stycket 3 eller 4, i fall då vården är förenad med sär-
skild utskrivningsprövning. I propositionen anförs vidare att bestämmelsen
ersätter hänvisningen i 21 § LRV till vissa bestämmelser i LPT samt att
bestämmelsen endast innebär ett förtydligande och inte någon förändring i
sak.
Gällande rätt
I 38 § LPT stadgas att vid handläggningen i kammarrätt skall nämndemän
ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en fråga som
nämns i 33 § första stycket. Sistnämnda lagrum avser beslut i vissa fall av
chefsöverläkaren.
Av 21 § LRV framgår att vid handläggningen i domstol av mål enligt den-
na lag gäller bl.a. 38 § LPT i tillämpliga delar. Vidare stadgas att i ett mål
enligt 18 § första stycket 3 eller 4 LRV, i fall då vården är förenad med sär-
skild utskrivningsprövning, skall nämndemän ingå i kammarrätt. 18 § LRV
avser vissa beslut av chefsöverläkaren. Stadgandet innebär att nämndemän
skall ingå i kammarrätten i mål enligt LRV utom när det gäller frågor som
avses i 18 § första stycket 2-5. Dock skall nämndemän ingå i kammarrätten
också i de fall som avses i 18 § första stycket 3 och 4, om vården är förenad
med särskild utskrivningsprövning (prop. 1990/1991:58 s. 321).
Utskottets bedömning
Reglerna om handläggning i domstol anges i LRV huvudsakligen genom
hänvisning till LPT. Enligt utskottets uppfattning är det lämpligt att, som
regeringen föreslagit, för tydlighets skull införa särskilda handläggningsbe-
stämmelser i LRV. Den föreslagna lydelsen av 21 c § innebär emellertid att
nämndemäns medverkan i kammarrätt vid handläggning av mål enligt LRV
inskränks väsentligt i förhållande till vad som gäller i dag. Utskottet föreslå
därför att bestämmelsen erhåller den i bilaga 2 angivna lydelsen. Den före-
slagna lydelsen överensstämmer i huvudsak med det förslag som lämnades i
lagrådsremissen.
Övriga lagförslag
Regeringen har i propositionen föreslagit riksdagen att förutom de ovan
behandlade lagförslagen anta ytterligare ett antal förslag till lag. Förslagen
innefattar i nu berört avseende förslag till lag om ändring i LPT och LRV.
Lagförslagen har i huvudsak karaktären av följdlagstiftning och förtydligan-
den av gällande bestämmelser.
Utskottet tillstyrker lagförslagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande intagningsförfarandet
att riksdagen antar 6, 6 a och 6 b §§ i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt 5 § i re-
geringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsy-
kiatrisk vård,
2. beträffande förutsättningar för tvångsvård
att riksdagen antar 3 § första stycket 2 och 3 i regeringens förslag
till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och
4 § första stycket 3 i regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
3. beträffande konvertering
att riksdagen antar 4, 11, 12, 35 och 36 §§ i regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmän-
na förvaltningsdomstolar,
4. beträffande tystnadsplikt för stödpersoner
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkande 4,
5. beträffande stödpersons rätt att närvara vid möten
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkande 6,
res. 1 (mp)
6. beträffande frågor om stödperson i övrigt
att riksdagen antar 30, 31 och 31 a §§ i regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt 26
och 26 a §§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
7. beträffande vårdplan
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:So260 yrkande 3
och 1999/2000:So21 yrkande 8 antar 16 § i regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
res. 2 (mp)
8. beträffande översyn av användningen av fastspänning och
ECT-behandling m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkandena 1 och 2,
9. beträffande förbud mot fastspänning och ECT-behandling av
barn och ungdomar under 18 år
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkande 3,
res. 3 (mp)
10. beträffande riktlinjer för tvångsåtgärder
att riksdagen antar 2 a och 2 b §§ i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 2 a och 2 b
§§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rätts-
psykiatrisk vård,
11. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So20 yrkandena 1 och 2,
res. 4 (m)
12. beträffande ändrade regler för permission
att riksdagen med avslag på motion 1998/99:So364 antar 25 och
25 a §§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård samt 9, 10 och 10 b §§ i regeringens för-
slag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
13. beträffande beslut om permission i vissa fall
att riksdagen antar 11 och 11 a §§ i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
14. beträffande permission för häktade m.fl.
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:So20 yrkande 3 och
med avslag på regeringens förslag i denna del antar det av utskottet
utarbetade förslaget till 11 b § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, bilaga 2,
res. 5 (m)
15. beträffande verkställighet av beslut om utvisning, avvisning
eller utlämning
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:So20 yrkande 4 an-
tar 29 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård,
res. 6 (m)
16. beträffande vissa processuella frågor
att riksdagen antar 37 § i regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt 21 a och 21 b §§ i
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård,
17. beträffande chefsöverläkares överklaganderätt
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So20 yrkande 5,
res. 7 (m)
18. beträffande vårdavgifter
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So460 yrkande 23 och
1999/2000:So21 yrkande 5,
res. 8 (mp)
19. beträffande läkare i allmän tjänst
att riksdagen dels avslår motion 1999/2000:So20 yrkande 6, dels
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 9 (m)
20. beträffande forskning
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkande 7,
res. 10 (mp)
21. beträffande nämndemäns medverkan i kammarrätt i mål
enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del antar det
av utskottet utarbetade förslaget till 21 c § lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, bilaga 2,
22. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård i övrigt
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård i den mån det inte omfattas av vad utskottet
hemställt under tidigare moment,
23. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård i övrigt
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård i den mån det inte omfattas av vad utskottet
hemställt under tidigare moment.
Stockholm den 26 april 2000
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Susanne Eberstein (s), Margareta
Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s),
Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny Öhman (s), Elisebeht Markström (s),
Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),
Thomas Julin (mp), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars
Elinderson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).
Reservationer
1. Stödpersons rätt att närvara vid möten (mom. 5)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 11 börjar med "En stöd-
person" och slutar med "delvis tillgodosett" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning skall en stödperson fungera som det medbor-
garvittne som en tvångsintagen patient så väl behöver. Under processen med
permissioner, omprövningar, utskrivningssamtal m.m. skall stödpersonen
därför ha rätt att närvara vid alla de möten som den tvångsvårdade har med
läkare och annan personal. Stödpersonen kan då förklara för den tvångsvår-
dade vilka åtgärder som vidtas och över huvud taget hjälpa honom eller
henne. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So21
(mp) yrkande 6 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande stödpersons rätt att närvara vid möten
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So21 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Vårdplan (mom. 7)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 14 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet välkomnar att ändamålet med vårdplanen tydliggörs i LPT och
LRV. Emellertid anser utskottet att det måste säkerställas att ingen någonsin
kommer att skrivas ut från psykiatrisk tvångsvård utan att vara garanterad ett
fungerande boende. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion
1999/2000:So21 (mp) yrkande 8 bör ges regeringen till känna. Motion
1998/99:So260 (v) yrkande 3 bör avstyrkas. Regeringen bör snarast åter-
komma med ett nytt förslag i enlighet med motionärernas önskemål. I av-
vaktan därpå tillstyrks förslaget till ändring i 16 § LPT.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande vårdplan
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So21 yrkande 8
och med avslag på motion 1998/99:So260 yrkande 3
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i 16 § lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Förbud mot fastspänning och ECT-behandling av barn och
ungdomar under 18 år (mom. 9)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med "Av de
föreslagna" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att ett förbud snarast bör införas mot såväl elektrokonvul-
sivbehandling (ECT-behandling) som fastspänning av barn och ungdomar
under 18 år. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion
1999/2000:So21 (mp) yrkande 3 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande förbud mot fastspänning och ECT-behandling av
barn och ungdomar under 18 år
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So21 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 11)
Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och
Lars Elinderson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 18 börjar med "I likhet
med" och slutar med "därför avstyrkas" bort ha följande lydelse:
Utskottet stödjer i och för sig de förslag som lämnats i regeringens propo-
sition då dessa stärker tryggheten och säkerheten såväl för dem som blir
föremål för psykiatrisk tvångsvård som för allmänheten. Vissa svagheter
kvarstår dock i fråga om rättssäkerheten för de anhöriga, vårdpersonalen och
allmänheten i stort. Många av de farligaste brottslingarna finns bland dem
som överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Vid farlighetsbedömningar och
beslut om utskrivningsprövning grundas bedömningen i realiteten på mer
eller mindre kvalificerade gissningar. Även efter långvarig kännedom kan
det vara nästan omöjligt för en läkare att bedöma om en psykiskt störd per-
son kommer att återfalla i brottslighet eller inte.
Mot denna bakgrund anser utskottet att brottslingar som överlämnas till
rättspsykiatrisk vård som huvudregel skall få en tidsangivelse avseende den
minsta strafftid som skall avtjänas. Om patientens vårdbehov upphör innan
denna tid har gått ut skall han avtjäna resterande strafftid i vanligt fängelse
Det är i och för sig positivt att en kommitté har tillsatts för att bereda dess
frågor. Enligt utskottets mening är det dock angeläget att redan nu lösa de
problem som föreligger beträffande påföljden för psykiskt störda lagöverträ-
dare. Regeringen bör därför ges i uppdrag att skynda på utredningens förslag
i dessa delar och snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagänd-
ringar i enlighet med vad utskottet har anfört. Vad utskottet nu anfört med
anledning av motion 1999/2000:So20 (m) yrkandena 1 och 2 bör ges rege-
ringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Permission för häktade m.fl. (mom. 14)
Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och
Lars Elinderson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 21 börjar med
"Socialutskottet ställer" och slutar med "i betänkandet" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser inte att det bör införas någon möjlighet till permission för
de häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård. Enligt utskottets uppfattning
är det inte dokumenterat att det föreligger några påtagliga problem med den
ordning som råder i dagsläget. Regeringens förslag till 11 b § LRV bör där-
för med anledning av motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 3 avslås.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande permission för häktade m.fl.
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkande 3 av-
slår förslaget till 11 b § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
6. Verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller
utlämning (mom. 15)
Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och
Lars Elinderson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 22 börjar med "Utskottet
ställer" och slutar med "29 § LPT" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet kan regeringens förslag att ändra bestämmelsen i 29 § LPT
på sådant sätt att tvångsvården kan bestå under det att beslut om avvisning,
utvisning och utlämning verkställs ifrågasättas. Om verkställigheten av be-
slutet drar ut på tiden finns det, så som bestämmelsen utformats, en risk för
att tvångsvården kan komma att användas som ett tvångsmedel i avvaktan på
verkställigheten trots att vårdbehovet upphört. Detta är enligt utskottets me-
ning inte acceptabelt. Att under sådana förhållanden låta tvångsvården bestå
skulle också stå i strid med internationella åtaganden och konventioner då
endast den som är psykiskt sjuk får underkastas tvångsvård. Möjligheterna
att verkställa beslut om avvisning, utvisning eller utlämning får i stället sä-
kerställas genom tvångsomhändertagande på annan grund. 29 § LPT bör
därför utformas på ett sådant sätt att det klart framgår att tvångsvården inte
får bestå när förutsättningarna för sådan vård upphört.
Regeringen bör med anledning av motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 4 ges
i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett nytt lagförslag som tillgodoser
vad utskottet här anfört. I avvaktan härpå bör regeringens förslag i denna del
avslås.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller
utlämning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkande 4 av-
slår förslaget till ändring av 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård,
7. Chefsöverläkares överklaganderätt (mom. 17)
Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och
Lars Elinderson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med "När det
gäller" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Tvångspsykiatrikommitténs mening att chefsöverläkare bör
ges en rätt att överklaga domstolens beslut enligt LPT och LRV. Enligt ut-
skottets uppfattning finns det flera fördelar att vinna på att införa en två-
partsprocess i dessa mål. Som Tvångspsykiatrikommittén framhållit finns det
däremot inte anledning att tro att chefsöverläkarens agerande kommer att
förändras om han får rollen som motpart och ges en möjlighet att överklaga
domstolens beslut. Utskottet anser att risken för att den förtroendefulla rela-
tionen mellan chefsöverläkaren och patienten skall skadas därför är liten.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att till riksdagen återkomma med förslag
till lagändringar som innebär att chefsöverläkaren ges en överklaganderätt i
dessa mål. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So20
(m) yrkande 5 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande chefsöverläkares överklaganderätt
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Vårdavgifter (mom. 18)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar med "De läke-
medel" och slutar med "yrkande 23" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att all vård och alla läkemedel som ges under tvång skall
vara avgiftsfria. Samma regler bör gälla över hela landet. Anledningen härtill
är att det är ett enormt ingrepp i den personliga friheten att bli tvångsvårdad
Den tvångsvårdade skall inte behöva lida ekonomiskt på grund av vård och
behandling som han eller hon inte har önskat sig. Vad utskottet nu anfört
med anledning av motionerna 1989/99:So460 (mp) yrkande 23 och
1999/2000:So21 (mp) yrkande 5 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande vårdavgifter
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/99:So460 yrkande
23 och 1999/2000:So21 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
9. Läkare i allmän tjänst (mom. 19)
Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och
Lars Elinderson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör de befogenheter som tillkommer läkare,
bl.a. rätten att fatta beslut om omhändertagande av en person som skall lä-
karundersökas för vårdintyg, följa med viss kompetens och inte uteslutande
tillkomma läkare som har viss arbetsgivare. Regeringen bör därför återkom-
ma till riksdagen med förslag på detta område som så långt som möjligt
undviker särbehandling av allmänt anställda läkare. Rättssäkerheten kan
garanteras på andra sätt, t.ex. genom bedömning av flera läkare och prövning
i domstol. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So20
(m) yrkande 6 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande läkare i allmän tjänst
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Forskning (mom. 20)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 29 börjar med "Utskottet
känner" och slutar med "yrkande 7 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det av största vikt att forskning som leder
fram till läkemedel med färre och mindre allvarliga biverkningar prioriteras.
Många neuroleptika ger allvarliga biverkningar, vilket gör det ännu svårare
att motivera människor att fullfölja medicinska behandlingar inom ramen för
öppenvård. Utskottet vill betona att de psykiskt funktionshindrade är en
mycket utsatt grupp i dessa sammanhang. Vidare vill utskottet framhålla att
minskad personaltäthet aldrig får kompenseras med ökad medicinering. Vad
utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So21 (mp) yrkande
7 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande forskning
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So21 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:
Vänsterpartiet har i riksdagsmotioner och i andra sammanhang
uttryckt kritik mot möjligheterna att under pågående tvångsvård
verkställa beslut om avvisning, utvisning och utlämning. Erfarenheter
visar att sådana utvisningar under pågående tvångsvård kan leda till
mycket allvarliga konsekvenser för den enskilde. Vänsterpartiet har
inte ändrat uppfattning i frågan om avvisning, utvisning eller
utlämning under pågående tvångsvård.
I propositionen framlagda lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar
Av utskottet föreslagna ändringar i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård
Härigenom föreskrivs att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 11 b
och 21 c, av följande lydelse.
Regeringens förslag
Utskottets förslag
11 b §
Den som är häktad eller är intagen
på en enhet för rättspsykiatrisk un-
dersökning och genomgår rätts-
psykiatrisk vård får ges tillstånd att
vistas utanför sjukvårdsinrättningens
respektive undersökningsenhetens
område enbart för att besöka en
närstående som är svårt sjuk, närvara
vid en närståendes begravning eller
om det annars finns synnerliga skäl.
Om missbruk inte kan befaras kan
den som är häktad eller intagen på en
enhet för rättspsykiatrisk under-
sökning och som genomgår rätts-
psykiatrisk vård ges tillstånd att un-
der viss kort tid vistas utanför sjuk-
vårdsinrättningens respektive under-
sökningsenhetens område för att
besöka en närstående som är svårt
sjuk, närvara vid en närståendes
begravning eller om det annars finns
synnerliga skäl. Under vistelsen
utanför sjukvårdsinrättningens re-
spektive undersökningsenhetens
område skall den som är häktad
bevakas, om inte en sådan tillsyn av
särskilda skäl kan antas vara onödig.
En fråga om tillstånd enligt första
stycket prövas av Kriminalvårds-
styrelsen.
En fråga om tillstånd enligt första
stycket prövas av Kriminalvårds-
styrelsen. I beslutet skall anges om
patienten skall stå under bevakning
eller inte.
Regeringens förslag
Utskottets förslag
21 c §
Vid handläggningen i kammar-
rätten skall nämndemän ingå i rätten
vid prövning av mål som avses i 18 §
första stycket 1 samt i mål enligt 18
§ första stycket 3 eller 4, i fall då
vården är förenad med särskild ut-
skrivningsprövning.
Vid handläggningen i kammarrätt
av mål enligt denna lag skall nämn-
demän ingå i rätten. Detta gäller
dock inte mål som enbart gäller en
fråga som avses i 18 § första stycket
2, 3, 4 eller 5.
I ett mål enligt 18 § första stycket
3 eller 4, i fall då vården är förenad
med särskild utskrivningsprövning,
skall dock nämndemän ingå i kam-
marrätten.
______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000
Justitieutskottets yttrande 1999/2000:JuU3y
Rättspsykiatrisk vård m.m.
Till socialutskottet
Inledning
Socialutskottet har i ett beslut den 3 februari 2000 berett justitieutskottet
tillfälle att avge yttrande över proposition 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångs-
vård och rättspsykiatrisk vård jämte eventuella motioner i de delar som har
samband med justitieutskottets beredningsområde.
Med anledning av propositionen har väckts två motioner, 1999/2000:So20
och So21.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till ändringar i lagen (1991:1128) om psykiat-
risk tvångsvård (LPT), lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV)
samt lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Flertalet av
förslagen syftar till att stärka rättssäkerheten, främst för patienterna men äv
för vårdpersonalen.
Förslagen innebär att ett tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsinrättningen
(permission) alltid skall tidsbestämmas. Permission skall kunna ges för visst
tillfälle, vissa återkommande tillfällen eller, när särskilda skäl föreligger,
en längre period. För att permission skall kunna medges ställs krav på att
detta står i överensstämmelse med vårdplanen. Den tidigare möjligheten att
ge permission till vårdtidens slut avskaffas.
Vidare lämnas, beträffande övergång från frivillig vård till tvångsvård
(konvertering), förslag om tvåläkarprövning samt skärpt domstolsprövning.
Detta innebär att samtliga beslut om konvertering skall prövas i sak av all-
män förvaltningsdomstol.
De tvångsåtgärder före beslut om intagning som i dag vidtas med stöd av
allmänna regler om ansvarsfrihet i 24 kap. brottsbalken föreslås regleras
genom nya bestämmelser i LPT respektive LRV.
När det gäller förutsättningarna för tvångsvård med stöd av LPT föreslås
mindre ändringar avseende frågan om samtycke till vård samt vissa språkliga
justeringar. Några förändringar i sak föreslås inte.
Det lämnas vidare förslag om att sakkunnig skall förordnas i förvalt-
ningsdomstol vid muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt.
Slutligen lämnas förslag i syfte att öka förekomsten av stödpersoner. Det
föreslås också att stödpersonens förordnande skall kunna kvarstå fyra veckor
efter det att tvångsvården har upphört.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Utskottet
Yttrandets omfattning
Utskottet kommer att begränsa sitt yttrande till sådana frågor som ligger
inom utskottets beredningsområde och som behandlas i propositionen, näm-
ligen frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare och vissa processrättsliga
frågor. I anslutning härtill kommer några av de motionsyrkanden som väckts
med anledning av propositionen att behandlas, nämligen motion
1999/2000:So20 yrkandena 1-5. Övriga motionsyrkanden föranleder inte
något yttrande från utskottets sida.
Utskottets överväganden
Psykiskt störda lagöverträdare
I motion So20 (m) begärs att rättssäkerheten och tryggheten för anhöriga och
vårdpersonal samt för allmänheten i stort prioriteras ytterligare. I detta syft
begär motionärerna att de lagöverträdare som överlämnas till rättspsykiatrisk
vård skall få ett tidsbestämt straff och att de, om de tillfrisknar innan tiden
har löpt ut, skall få avtjäna återstående tid i fängelse.
Den nuvarande lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen
av psykiskt störda lagöverträdare infördes den 1 januari 1992. Samtidigt
infördes ändringar bl.a. i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda
lagöverträdare (prop. 1990/91:58, bet. SoU13, bet. JuU34, rskr. 329-330).
Lagändringarna i brottsbalken innebar bl.a. att den grupp av lagöverträdare
som kan särbehandlas avgränsades på ett nytt sätt och blev mindre än tidiga-
re samt att åtgärder vidtogs för att stärka samhällsskyddet. Utskottet till-
styrkte propositionens förslag såvitt avsåg den del av förslaget som hänvisats
till utskottet.
Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får en person som har begått ett brott under
påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Om på-
följden inte bedöms kunna stanna vid böter och personen alltjämt lider av en
allvarlig psykisk störning kan han emellertid under vissa förutsättningar
överlämnas till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns de
till följd av den psykiska störningen risk för att han återfaller i brottslighe
allvarligt slag får rätten härvid besluta att vården skall vara förenad med
särskild utskrivningsprövning. Detta innebär att frågor om utevistelser, per-
missioner och utskrivning prövas genom ett särskilt förfarande i förvalt-
ningsdomstol. För att utskrivning skall kunna ske krävs att det inte längre
föreligger något behov av rättspsykiatrisk vård samt att det inte längre finns
risk för att den intagne på grund av den störning som föranledde beslutet
återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Det krävs härvid inte att den psy
ka störningen alltjämt bedöms som allvarlig, utan i praktiken innebär ut-
skrivningsprövningen en farlighetsbedömning.
Regeringen påtalar i propositionen (s. 51 f) att den nuvarande ordningen
under årens lopp har utsatts för kritik från olika utgångspunkter. Dels har den
kritiserats för att den särskilda utskrivningsprövningen medfört att personer
hålls kvar i sluten vård trots att den behandlande läkaren bedömer att sådan
vård inte längre behöver fortgå av medicinska skäl. Dels har den kritiserats
för att vårdtiden i vissa fall har blivit längre inom den rättspsykiatriska vår
den än inom kriminalvården när det gäller jämförbara brott. Samtidigt har det
enligt regeringen under senare tid uppmärksammats fall där personer som har
begått allvarliga brott överlämnas till rättspsykiatrisk vård varefter den be-
handlande läkaren efter en relativt kort vårdtid gjort bedömningen att pati-
enten inte har någon allvarlig psykisk störning och bör skrivas ut. Kritik har
då riktats mot systemet på den grunden att de straffrättsliga kraven på en
adekvat reaktion på de begångna brotten inte tillgodoses.
Regeringen har utifrån den kritik som framförts övervägt om riskbedöm-
ningen vid upphörande av vård enligt LRV bör ändras (s. 100 f). Regeringen
har härvid hänvisat till att det den 20 maj 1999 tillkallats en parlamentariskt
sammansatt kommitté med uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder
för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39). Enligt regeringen bör det i
avvaktan på kommitténs betänkande inte läggas något förslag i denna fråga.
Kommittén om ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare
skall lämna förslag till en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvare
samt formerna för ingripanden mot denna grupp av lagöverträdare. Regle-
ringen skall syfta till att åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt
störda personer som begår brott och som är straffrättsligt ansvariga också kan
dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med
hänsyn till det begångna brottet. Regleringen skall också syfta till att psykia
trin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter eller behovet av
samhällsskydd under längre tid än som motiveras av vårdbehovet. Kommit-
tén skall inom ramen för sitt uppdrag bl.a. överväga om psykiskt störda lag-
överträdare i ökad utsträckning skall kunna dömas till samma påföljder som
andra och, i så fall, vilka resultat detta leder till när det gäller den grupp
i dag träffas av fängelseförbudet. Uppdraget skall redovisas senast vid ut-
gången av år 2001.
Utskottet känner förståelse för motionärernas synpunkter. Det är av stor
vikt att de starka skyddsintressen som föreligger tillgodoses. Även andra
intressen gör sig dock gällande i fråga om psykiskt störda lagöverträdare. Så
måste t.ex. de psykiskt störda personernas vårdbehov beaktas. Om en ny
ordning skall införas i fråga om behandlingen av psykiskt störda lagöverträ-
dare är det enligt utskottet av vikt att alla de krav på rättvisa, humanitet oc
samhällsskydd som i detta sammanhang gör sig gällande beaktas. Mot den
bakgrunden är det positivt att regeringen har tillkallat en kommitté med
uppdrag att föreslå de förändringar som bedöms nödvändiga i påföljdssys-
temet för denna grupp av lagöverträdare. Detta arbete bör enligt utskottets
mening avvaktas. Utskottet föreslår att motion So20 (yrkandena 1 och 2)
avstyrks i nu behandlade delar.
Permission för häktade m.fl.
Om den som dömts till rättspsykiatrisk vård är häktad, skall vården påbörjas
även om beslutet inte har vunnit laga kraft, under förutsättning att den dömde
och åklagaren medger att så sker (7 § andra stycket LRV). Så länge beslutet
om häktning gäller skall därvid bestämmelserna om rättspsykiatrisk vård för
den som är häktad tillämpas utom såvitt avser förutsättningarna för sådan
vård. Dessa innefattar inte några möjligheter att få tillstånd att vistas utanf
vårdinrättningens område. Den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk
vård kan således inte ges tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område
så länge häktningsbeslutet gäller.
Regeringen anmärker i propositionen (s. 98 f) att det enligt 13 § lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. finns en möjlig-
het för häktade som inte är föremål för rättspsykiatrisk vård att i mycket
speciella situationer erhålla permission. Om missbruk inte kan befaras, kan
den häktade således medges att besöka en närstående som är svårt sjuk,
närvara vid en närståendes begravning eller i annat fall, då det finns synner-
liga skäl, lämna förvaringslokalen för viss kort tid. Under vistelsen utanför
förvaringslokalen skall den häktade bevakas, om inte en sådan tillsyn av
särskilda skäl kan antas vara onödig. Enligt regeringens mening bör också
häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård ges samma restriktiva möjlighet
till permission. En bestämmelse med denna innebörd bör därför tas in i LRV
med bestämmelsen i 13 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna
m.fl. som förebild. Den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk vård
skall således kunna medges att besöka närstående som är svårt sjuk, närvara
vid närståendes begravning eller i annat fall, då synnerliga skäl föreligger, f
tillstånd att lämna förvaringslokalen. Motsvarande överväganden gäller
enligt regeringens mening även för dem som är intagna på enhet för rättspsy-
kiatrisk undersökning och genomgår rättspsykiatrisk vård. Frågor om per-
mission för häktade eller intagna på enhet för rättspsykiatrisk undersökning
som genomgår rättspsykiatrisk vård bör enligt regeringen avgöras av Krimi-
nalvårdsstyrelsen.
I motion So20 (m) begärs att propositionens förslag avslås såvitt gäller
häktades m.fl. rätt till permission.
Utskottet delar regeringens uppfattning att samma möjlighet till permission
bör ges häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård som häktade som inte är
föremål för sådan vård. Någon anledning att behandla dessa grupper av häk-
tade på olika sätt finns enligt utskottets mening inte. Utskottet anser emeller
tid att bestämmelsen måste utformas på sådant sätt att det framgår att permis-
sion endast kan komma i fråga om missbruk inte kan befaras. Vidare måste
det av bestämmelsen klart framgå att permission endast kan medges för viss
kort tid.
Utskottet vill vidare framhålla att det för häktning enligt 24 kap. 1 § rätte-
gångsbalken krävs bl.a. att det finns en risk för att personen avviker eller på
något annat sätt undandrar sig straffverkställighet eller att han fortsätter si
brottsliga verksamhet. Mot den bakgrunden är det enligt utskottet som regel
olämpligt att bevilja den som är häktad permission utan bevakning. Den
föreslagna bestämmelsen i 11 b § LRV bör därför kompletteras med en be-
stämmelse om att den häktade när han vistas utanför sjukvårdsinrättningens
respektive undersökningsenhetens område skall stå under bevakning. Be-
stämmelsen bör även i denna del utformas med bestämmelsen i 13 § lagen
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. som förebild, dvs. utevistel-
ser skall i regel vara bevakade. Obevakade utevistelser skall beviljas med
stor restriktivitet och endast då risk saknas för att patienten skall missbruka
situationen genom att t.ex. avvika eller begå brott. De närmare formerna för
bevakningen får det ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om.
Självklart bör Kriminalvårdsstyrelsen därvid i lämplig omfattning samråda
med berörd sjukvårdsinrättning.
Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag avseende per-
mission för häktade m.fl. Lagtexten bör dock justeras på det sätt som framgår
av utskottets lagförslag, se bilaga 1. Motion So20 (yrkande 3) i nu ifrågava-
rande del bör enligt utskottets mening avstyrkas.
Verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller utlämning
I motion So20 (m) ifrågasätts regeringens förslag i fråga om tvångsvårdens
upphörande i samband med att beslut om utvisning, avvisning eller utläm-
ning verkställs.
Av 17 § första stycket LRV följer att bestämmelserna i 29 § första stycket
LPT gäller i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med
avvisning, utvisning och utlämning. Enligt 29 § första stycket LPT skall
tvångsvården upphöra när beslut har meddelats om avvisning, utvisning eller
utlämning om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och
chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att detta verkställs.
Regeringen föreslår i propositionen (s. 102 f och 119) att lydelsen av 29 §
LPT ändras på så sätt att beslut om avvisning, utvisning och utlämning får
verkställas utan hinder av tvångsvården. Tvångsvården upphör i sådant fall
när beslutet har verkställts. Redan i dag gäller enligt regeringen att vården
inte skall upphöra förrän verkställighet av beslutet skett. Tillägget i lagtext
är således enligt regeringen endast ett förtydligande och skall inte innebära
någon saklig förändring.
Utskottet konstaterar att den ändring som föreslås beträffande tvångsvår-
dens upphörande vid verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller
utlämning i praktiken inte innebär någon ändring i sak. Utskottet har inte
någon erinran mot regeringens förslag i denna del och föreslår att motion
So20 (yrkande 4) i ifrågavarande del avstyrks.
Partsställning för chefsöverläkare
LPT och LRV innehåller särskilda bestämmelser om domstolens handlägg-
ning av mål enligt dessa lagar och om rätten att överklaga sådana beslut (32-
38 §§ LPT och 18-22 §§ LRV) vilka kompletterar bestämmelserna i förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291). Av 33 § LPT och 18 § LRV följer att chefs-
överläkaren inte har rätt att överklaga rättens beslut enligt dessa lagar. De
skäl som angavs för detta när den nu gällande lagstiftningen infördes var att
denna typ av åtgärder inte lämpligen bör ingå i läkarens arbetsuppgifter. Det
framhölls också att det i princip saknas en intressemotsättning i dessa fall
eftersom chefsöverläkaren har att i första hand välja en handlingslinje som är
till patientens fördel - även om inte patienten inser det. Chefsöverläkaren
handlar med andra ord för patientens bästa, vilket också är domstolens upp-
gift (prop. 1990/91:58 s. 275, JuU3y s. 5 f).
I motion So20 (m) begärs att chefsöverläkare skall ges en rätt att överklaga
domstolens beslut i mål enligt LPT och LRV.
Ett liknande förslag lämnades av Tvångspsykiatrikommittén (SOU
1998:32 s. 389 f). Som skäl för förslaget har kommittén angivit i huvudsak
följande. Den 1 maj 1996 infördes en obligatorisk s.k. tvåpartsprocess i de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Detta innebär att en förvaltningsmyndig-
het är motpart om en enskild överklagar förvaltningsmyndighets beslut till
allmän domstol och att en förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en
förvaltningsdomstol som huvudregel kan överklaga domstolens beslut. Un-
dantag från tvåpartsprocess har dock medgetts för vissa måltyper, bl.a. mål
enligt LPT och LRV. Den allmänna utvecklingen i domstolarna går emeller-
tid mot att det skall vara en tvåpartsprocess och att detta förhållande är en
viktig beståndsdel i själva domstolsprocessen. En naturlig konsekvens av att
frågor om psykiatrisk tvångsvård prövas och avgörs av domstol är därför att
chefsöverläkaren får ställning som motpart. Ett led i en domstolsprövning är
vidare möjligheten för båda parter att överklaga ett beslut till högre instans.
Detta är av vikt, förutom för det särskilda målet som är under prövning, även
för prejudikatbildningen. Därtill kommer att chefsöverläkaren redan med
nuvarande förfaranderegler, genom sin roll som sökande, har en partsställ-
ning. Det finns inte någon anledning att tro att chefsöverläkarens agerande
vid domstolsförhandlingen kommer att förändras om han formellt får rollen
som motpart när patienten har överklagat ett beslut och får en möjlighet att
överklaga domstolens beslut. Övervägande skäl talade således enligt
Tvångspsykiatrikommitténs mening för att chefsöverläkaren skall få ställning
som motpart i mål enligt LPT och LRV.
Regeringen har däremot gjort bedömningen att chefsöverläkarens proces-
suella ställning inte bör förändras (s. 105 f). Enligt regeringen finns det i o
för sig en hel del fördelar med tvåpartsprocessen som talar för att införa en
sådan ordning också i mål enligt LPT och LRV. Mot detta talar emellertid
enligt regeringen att det är av största vikt att patienten och chefsöverläkaren
har ett bra förhållande till varandra. Chefsöverläkarens främsta uppgift är att
försöka få patienten frisk så snart som möjligt. Det är därför viktigt att pati
enten har förtroende för honom. Det faktum att chefsöverläkaren inför dom-
stolen direkt framställs som patientens motpart kan skada förtroendet och
samarbetet dem emellan. Enligt regeringens mening vore det mycket olyck-
ligt om den förtroendefulla relationen mellan läkare och patient skulle för-
svåras. Detta överväger enligt regeringen de fördelar som skulle stå att vinna
genom att ge chefsöverläkaren en överklaganderätt.
Utskottet delar regeringens syn i denna fråga och föreslår att motion So20
(yrkande 5) avstyrks i nu behandlad del.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av regeringens
förslag i de delar som ligger inom utskottets beredningsområde.
Stockholm den 14 mars 2000
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie
Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk
(s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd),
Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel
Wallin (c), Siw Persson (fp) och Göran Norlander
(s).
Avvikande meningar
1. Psykiskt störda lagöverträdare
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi stödjer i och för sig de förslag som lämnats i regeringens proposition då
dessa stärker tryggheten och säkerheten såväl för dem som blir föremål för
psykiatrisk tvångsvård som för allmänheten. Svagheter kvarstår dock i fråga
om rättssäkerheten för de anhöriga, vårdpersonalen och allmänheten i stort.
Många av de farligaste brottslingarna finns bland dem som överlämnas till
rättspsykiatrisk vård. Vid farlighetsbedömningar och beslut om utskriv-
ningsprövning grundas bedömningen i realiteten på mer eller mindre kvalifi-
cerade gissningar. Även efter långvarig kännedom kan det vara nästan omöj-
ligt för en läkare att bedöma om en psykiskt störd person kommer att åter-
falla i brottslighet eller inte.
Mot denna bakgrund anser vi att brottslingar som överlämnas till rättspsy-
kiatrisk vård som huvudregel skall få en tidsangivelse avseende den minsta
strafftid som skall avtjänas. Om patientens vårdbehov upphör innan denna tid
har gått ut skall han avtjäna resterande strafftid i vanligt fängelse.
Det är i och för sig positivt att en kommitté har tillsatts för att bereda dess
frågor. Enligt vår mening är det dock angeläget att redan nu lösa de problem
som föreligger beträffande påföljden för psykiskt störda lagöverträdare.
Regeringen bör därför med anledning av vad som anförs i motion So20 yr-
kandena 1 och 2 ges i uppdrag att skynda på utredningens förslag i dessa
delar och snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar i
enlighet med vad vi har anfört.
2. Permission för häktade m.fl.
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi anser inte att det bör införas någon möjlighet till permission för de häkta-
de som genomgår rättspsykiatrisk vård. Enligt vår uppfattning är det inte
dokumenterat att det föreligger några påtagliga problem med den ordning
som råder i dagsläget. Regeringens förslag bör därför, som förespråkas i
motion So20 yrkande 3, avslås i denna del.
3. Verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller
utlämning
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi anser att förslaget att ändra bestämmelsen i 29 § LPT på sådant sätt att
tvångsvården kan bestå under det att beslut om avvisning, utvisning och
utlämning verkställs kan ifrågasättas. Om verkställigheten av beslutet drar ut
på tiden finns det, så som bestämmelsen utformats, en risk för att tvångsvår-
den kan komma att användas som ett tvångsmedel i avvaktan på verkställig-
heten trots att vårdbehovet upphört. Detta är enligt vår mening inte accepta-
belt. Att under sådana förhållanden låta tvångsvården bestå skulle också stå i
strid med internationella åtaganden och konventioner då endast den som är
psykiskt sjuk får underkastas tvångsvård. Möjligheterna att verkställa beslut
om avvisning, utvisning eller utlämning får i stället säkerställas genom
tvångsomhändertagande på annan grund. 29 § LPT bör därför utformas på ett
sådant sätt att det klart framgår att tvångsvården inte får bestå när förutsätt
ningarna för sådan vård upphört.
Regeringen bör med anledning av motion So20 yrkande 4 ges i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett nytt lagförslag som tillgodoser vad vi här
anfört. I avvaktan härpå bör regeringens förslag i denna del avslås.
4. Partsställning för chefsöverläkare
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi delar Tvångspsykiatrikommitténs mening att chefsöverläkare bör ges en
rätt att överklaga domstolens beslut enligt LPT och LRV. Enligt vår uppfatt-
ning finns det flera fördelar att vinna på att införa en tvåpartsprocess i dess
mål. Som Tvångspsykiatrikommittén framhållit finns det däremot inte anled-
ning att tro att chefsöverläkarens agerande kommer att förändras om han får
rollen som motpart och ges en möjlighet att överklaga domstolens beslut.
Enligt vår uppfattning är risken för att den förtroendefulla relationen mellan
chefsöverläkaren och patienten skadas därför liten.
Regeringen bör som föreslås i motion So20 yrkande
5 ges i uppdrag att till riksdagen återkomma med
förslag till lagändringar som innebär att
chefsöverläkaren ges en överklaganderätt i dessa
mål.
Utskottets förslag till ändringar i regeringens
lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård
Regeringens förslag
Utskottets förslag
11 b §
Den som är häktad eller är intagen
på en enhet för rättspsykiatrisk un-
dersökning och genomgår rätts-
psykiatrisk vård får ges tillstånd att
vistas utanför sjukvårdsinrättningens
respektive undersökningsenhetens
område enbart för att besöka en
närstående som är svårt sjuk, närvara
vid en närståendes begravning eller
om det annars finns synnerliga skäl.
Om missbruk inte kan befaras kan
den som är häktad eller intagen på en
enhet för rättspsykiatrisk under-
sökning och som genomgår rätts-
psykiatrisk vård ges tillstånd att un-
der viss kort tid vistas utanför sjuk-
vårdsinrättningens respektive under-
sökningsenhetens område för att
besöka en närstående som är svårt
sjuk, närvara vid en närståendes
begravning eller om det annars finns
synnerliga skäl. Under vistelsen
utanför sjukvårdsinrättningens re-
spektive undersökningsenhetens
område skall den som är häktad
bevakas, om inte en sådan tillsyn av
särskilda skäl kan antas vara onödig.
En fråga om tillstånd enligt första
stycket prövas av Kriminalvårds-
styrelsen.
En fråga om tillstånd enligt första
stycket prövas av Kriminalvårds-
styrelsen. I beslutet skall anges om
patienten skall stå under bevakning
eller inte.