dels proposition 1998/99:137 om införande av
schablonberäkning på elmarknaden, m.m.,
dels sex motioner som väckts med anledning av
propositionen.
Synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats av
företrädare för Näringsdepartementet samt gemensamt
av organisationerna Sveriges Elleverantörer och
Svenska Kraftverksföreningen. Från dessa
organisationer har också skrivelser inkommit.
Sammanfattning
Riksdagen beslöt på utskottets initiativ hösten 1998
att anmoda regeringen att lägga fram ett förslag om
slopat krav på elmätare för små elkonsumenter.
Motivet för utskottets ställningstagande var att
möjliggöra även för denna kategori att dra nytta av
elmarknadens omreglering genom sänkta elpriser.
Regeringen anmodades att återkomma under våren 1999
med en proposition i frågan, så att de nya
bestämmelserna kan träda i kraft senast den 1
november 1999.
Det nu aktuella förslaget om införande av
schablonberäkning på elmarknaden innebär att alla
elkonsumenter - både små och stora - skall kunna få
del av de sänkta elpriserna. Utskottet tillstyrker
sålunda i princip regeringens lagförslag, vilket
skall träda i kraft den 1 november 1999. Vidare
delar utskottet regeringens bedömning att det inte
längre finns något behov av särskilda regler om
skydd mot konkurrens från el inom områden där
fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses
att distribueras.
En konsekvens av införandet av schablonberäkning på
elmarknaden är att leveranskoncessionssystemet
upphör; ett system som bl.a. har gett de små
elproducenterna ett särskilt skydd. Utskottet har
härvid samma åsikt som regeringen, nämligen att den
småskaliga elproduktionen bör ha ungefär samma
villkor som för närvarande under övergångsperioden
fram t.o.m. år 2000. I reservationer (m, fp; kd; c)
redovisar företrädarna för respektive parti sin syn
på hur frågan om stöd till de små elproducenterna
bör hanteras.
Utskottet avstyrker vidare motionsyrkanden rörande
tillsyn av nätverksamheten respektive
fjärrvärmedistributionen, driftskostnad för timvis
mätning och utredning om timmätare. I reservationer
(m, kd, c, fp; m, kd, fp; c; mp) följs motionerna
upp.
Propositionen
I proposition 1998/99:137 föreslås att riksdagen
dels antar regeringens förslag till lag om ändring
i ellagen (1997:857),
dels godkänner vad regeringen förordat om
elleveranser inom fjärrvärme-och naturgasområden
(avsnitt 5.4.1).
Lagförslaget återges i bilaga 1.
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1998/99:N19 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
ersättningen till de småskaliga elproducenterna
långsiktigt ligger på en nivå som möjliggör
investeringar i modernare och mer miljöanpassad
teknik.
1998/99:N20 av Lennart Värmby m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den småskaliga
elproduktionens fördelar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om prisgarantinivån och
LEKO-utredningen.
1998/99:N21 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om småskalig
elproduktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ökad tillsyn över
nätverksamheten.
1998/99:N22 av Eskil Erlandsson och Åke Sandström
(c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om överförande av
mottagningsplikt till Svenska kraftnät,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utfärdande av
bestämmelser för vissa ägarkategorier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om gränsen för att
räknas som småskalig vindkraft,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om administrationen av
bl.a. miljöbonus,
5. att riksdagen beslutar att elanvändare som redan
har installerade timmätare inte skall belastas med
någon driftkostnad för den timvisa mätningen,
oavsett avtalets löptid.
1998/99:N23 av Inger Strömbom m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
löpande utvärdering av effekterna av det nya
schablonavräkningssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om beredskap för att om
behov finns snabbt justera mot lägre säkringsnivåer
för bättre överensstämmelse mellan förbrukning och
kostnad för den enskilde konsumenten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utse en
myndighet för tillsyn och prisövervakning
beträffande fjärrvärme,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att få
till stånd en rationalisering och sänkning av
kostnaderna för nätverksamheten samt en
nätavgiftsutjämning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skärpta regler och
förbättrad tillsyn för att förhindra att vinster
från nätverksamhet används för att subventionera
elförsäljningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning av de
små elproducenternas situation och förutsättningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om mottagningsplikt och
ersättning till små elproducenter.
1998/99:N24 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utreda ett
rationellt och kostnadseffektivt införande av fjärr-
avlästa och timregistrerande elmätare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skyddet för små
elproducenter.
Utskottet
Inledning
Riksdagen beslöt hösten 1995 om ny ellagstiftning
(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1), vilken trädde
i kraft den 1 januari 1996. Lagstiftningen innebär
att konkurrens införts i handeln med el, vilket
skapar förutsättningar för en ökad pris- och
kostnadspress i elförsörjningen och i princip en
ökad valfrihet för elkonsumenterna. En huvudprincip
i den nya lagstiftningen är att det skall vara en
klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och
försäljning av el och å andra sidan överföring av el
(nätverksamhet).
Den som har nätkoncession är skyldig att ansluta
alla kunder som önskar det till nätet och att
överföra el på skäliga och icke-diskriminerande
villkor. Skäligheten i nättariffer och andra
överföringsvillkor kan granskas av nätmyndigheten
vid Statens energimyndighet - tidigare Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK).
Ellagstiftningens nuvarande bestämmelser om
leveranskoncession syftar bl.a. till att ge
konsumenter med låg elförbrukning ett särskilt
skydd. I varje område skall det finnas en leverantör
av el som har leveranskoncession. Den som har sådan
koncession är skyldig att leverera el för normala
förbruknings-ändamål till alla konsumenter inom
området som inte väljer en annan leverantör av el.
Riksdagen beslöt våren 1997, på regeringens
förslag, att ett takpris på 2 500 kr skall gälla för
de kostnader som nätföretagen får debitera en
enskild konsument med s.k. direktmätning för
timregistrerande utrustning och dess installation
(prop. 1996/97:85, bet. 1996/97:NU11). Lagändringen
trädde i kraft den 1 juli 1997. Syftet med takpriset
var att underlätta för kunder med liten
elförbrukning att delta i handeln med el.
Riksdagen beslöt hösten 1998, på näringsutskottets
förslag, att anmoda regeringen att lägga fram ett
förslag om slopat krav på elmätare för små
elkonsumenter (bet. 1998/99:NU4). Utskottet anförde
att det är mycket viktigt att även de små
elkonsumenterna kan dra nytta av elmarknadens
omreglering genom sänkta elpriser. Utskottet
föreslog därför, med anledning av sex motioner, att
den pågående utredningen om
leveranskoncessionssystemet - den s.k. LEKO-
utredningen (särskild utredare: generaldirektör Lars
Ljung) - skulle ges i uppdrag att lägga fram förslag
om att undantag från grundprincipen om timvis
mätning skall göras för kunder med ett
säkringsabonnemang om högst 25 A, att
uppsägningstiden skall vara högst en månad och att
det av konsumenten inte skall tas ut någon
administrationsavgift vid leverantörsbyte. Utskottet
såg detta som ett första steg och ansåg att
timmätarkravet på sikt bör kunna slopas även för
övriga mindre förbrukare med ett säkringsabonnemang
om högst 63 A. De nya bestämmelserna bör träda i
kraft så snart som möjligt och senast den 1 november
1999, anförde utskottet. Regeringen anmodades att
återkomma till riksdagen under våren 1999 med en
proposition i frågan.
Regeringen gav, med anledning av riksdagens beslut,
genom tilläggsdirektiv i februari 1999 LEKO-
utredningen i uppdrag att med förtur behandla vissa
frågor som sammanhänger med införandet av ett system
för schablon-avräkning av elleveranser. Genom
tilläggsdirektivet ändrades också tidpunkten för
utredarens slutliga redovisning till regeringen till
den 1 september 1999. Utredningen redovisade i april
1999 i betänkandet Öppen elmarknad (SOU 1999:44)
sina överväganden och förslag rörande de frågor som
har en direkt koppling till införandet av
schablonberäkning, inbegripet förslag till
regleringar.
Affärsverket svenska kraftnät har som
systemansvarig myndighet det övergripande ansvaret
för att elektriska anläggningar samverkar
driftsäkert inom landet, och att nätet utnyttjas på
ett rationellt sätt, så att det kontinuerligt råder
balans mellan produktion och förbrukning av el. Det
är också en uppgift för Svenska kraftnät att
förvalta och driva det svenska stamnätet och de
statligt ägda utlandsförbindelserna.
Utskottets betänkande är disponerat så att
regeringens förslag om införande av schablonbaserad
beräkning av elförbrukningen redovisas först.
Motions-yrkanden med koppling till förslaget, liksom
vissa kompletterande uppgifter, tas upp i anslutning
härtill. Därefter redogörs för förslaget om att
leveranskoncessionssystemet skall upphöra,
motionsyrkanden med anknytning till detta förslag
samt vissa kompletterande uppgifter. Slutligen
redovisas utskottets ställningstaganden i ett
särskilt avsnitt.
Införande av schablonbaserad beräkning av
elförbrukningen
Propositionen
Allmänt
Regeringen föreslår att kravet på timvis mätning av
elförbrukningen skall avskaffas den 1 november 1999
för de flesta elkunder. För dessa kunder skall i
stället införas schablonbaserad beräkning av
elförbrukningen. Regeringens bedömning är att kravet
på timvis mätning utgör ett inte oväsentligt hinder
för en ökad rörlighet bland elkunder med låg
elanvändning och därmed för en ökad konkurrens och
prispress inom denna del av marknaden. Kostnaden för
mätutrustning med tillhörande installationer har
heller inte minskat i den takt som förväntades då
takpriset på 2 500 kr infördes, konstateras det. Av
rättviseskäl, konkurrensskäl och kostnadsskäl bör
kunder med låg elförbrukning undantas från
grundprincipen om timvis mätning av elförbrukning,
anser regeringen.
Modell och gräns för schablonberäkning
Schablonberäkning av elförbrukning skall ske enligt
den s.k. områdesmodellen, föreslår regeringen.
Förbrukningsgränsen för schablonberäkning skall för
kunder med säkringsabonnemang vara 200 A och för
lågspänningskunder med effektabonnemang 135 kW.
Det finns två principmodeller för utformning av den
schablonmässiga beräkningen och fördelningen mellan
elleverantörerna av elanvändarnas elförbrukning. Den
ena är en områdesmodell och tillämpas sedan år 1995
i Norge, och den andra är en kategorimodell och
används sedan hösten 1998 i Finland. Områdesmodellen
innebär att det endast finns en enda uttagsprofil
per nätområde. I kategorimodellen används i stället
typkurvor för olika kundkategorier.
Enligt regeringens bedömning motsvarar
områdesmodellen bäst de krav som bör ställas,
nämligen att systemet bör vara kostnadseffektivt,
konkurrensneutralt, anpassat för den svenska
elmarknaden och möjligt att införa på relativt kort
tid. Eftersom det grundläggande motivet för att
införa schablonberäkning är att konkurrensen skall
öka och att alla elanvändare skall ges tillträde
till den fria elmarknaden, bör enligt regeringens
mening konkurrens-aspekten väga tungt i valet mellan
de två modellerna. Områdesmodellen är också enklare
att administrera och kräver ett mindre omfattande
IT-stöd än kategorimodellen.
Förbrukningsgränsen för schablonberäkning skall,
som nämnts, för kunder med säkringsabonnemang vara
200 A och för lågspänningskunder med
effektabonnemang 135 kW. En alltför hög gräns för
schablonberäkning kan i vissa fall medföra att
förbrukningsprofilen blir ogynnsam i nätområden där
det finns många elanvändare med höga effektnivåer,
sägs det. För att bedöma omfattningen av denna typ
av effekter krävs en noggrann uppföljning av
utvecklingen på elmarknaden, anser regeringen. Andra
faktorer som i framtiden kan komma att påverka valet
av gräns för schablonberäkning är
kostnadsutvecklingen för mätarinstallationer och
mätvärdeshantering. Samman-taget innebär dessa
förhållanden att gränsen för schablonberäkning vid
behov bör kunna justeras. Med områdesmodellen kan
justering ske mot lägre säkringsnivåer; ett
förfaringssätt som med goda erfarenheter tillämpats
i Norge. Med den gräns för schablonberäkning som
regeringen förordar beräknas ca 99,5 % av landets
elanvändare komma att omfattas av schablonberäkning,
bl.a. alla hushåll, men även flertalet jordbrukare
och andra små näringsidkare.
Tidpunkt för leverantörsbyten
Byte av elleverantör får ske den första dagen i
varje månad. Den nye leverantören skall underrätta
innehavaren av nätkoncession om bytet senast en
månad innan leveransen skall påbörjas.
Det första bytestillfället blir den 1 november 1999
för elanvändare som sagt upp sina avtal med
leveranskoncessionären senast sex månader innan,
dvs. senast den 30 april 1999. Nästa bytestillfälle
blir den 1 december 1999 för sådana elanvändare som
sagt upp sina avtal med leveranskoncessionären efter
den 30 april 1999 men senast den 31 augusti 1999.
Därefter kan byte ske varje månadsskifte med
undantag för den 1 januari 2000 och den 1 mars år
2000, eftersom dessa datum är s.k. millenniekritiska
datum.
Ansvarsförhållanden mellan marknadens parter
Ansvaret för att det finns en balansansvarig i en
elanvändares uttagspunkt flyttas över från
elanvändaren till elleverantören. (Med balansansvar
avses det ekonomiska ansvaret för att det nationella
elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i en
uttagspunkt.) En elleverantör skall underrätta
innehavaren av nätkoncession om till vilka
uttagspunkter leverans sker och vem som är
balansansvarig för dessa uttagspunkter.
Nätinnehavaren ansvarar för att rapportera
relevanta data till berörda parter vid
leverantörsbyten och byten av balansansvarig.
Nätinnehavaren skall, utöver nu gällande
mätskyldighet, också vara skyldig att beräkna
schablonberäknade kunders elförbrukning, ta fram
preliminära och slutliga andelstal för
elleverantörer och balansansvariga inom
nätkoncessionsområdet samt rapportera dessa data
till berörda leverantörer, balansansvariga och
system-ansvarig myndighet.
Den systemansvariga myndigheten, Svenska kraftnät,
ansvarar för balansavräkning mellan de
balansansvariga dels vad gäller såväl de timmätta
som de schablonberäknade kunderna, dels vad gäller
såväl preliminär som slutlig avräkning.
Närmare föreskrifter om nätinnehavarens respektive
balansansvarigas skyldigheter i det här aktuella
sammanhanget meddelas av regeringeneller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Hantering av kostnader vid leverantörsbyte
I riksdagens beslut om att schablonberäkning skall
införas den 1 november 1999 uttalades att någon
avgift inte skall tas ut av den kund som byter
leverantör. Regeringen föreslår mot bakgrund härav
att innehavare av nätkoncession inte skall ha rätt
att ta ut en särskild avgift vid byte av
elleverantör.
Vissa frågor kring timmätning
Kostnader för mätning hos elanvändare som mäts
enligt de nya föreskrifterna skall betraktas som en
systemkostnad och därför inräknas i den gemensamma
nättariffen. Elanvändare som vill ha en mer
avancerad mätning skall debiteras merkostnaderna för
detta.
Den elanvändare som för närvarande har ett avtal
med en elleverantör som är baserat på timregistrerad
mätning skall inte belastas med merkostnaden för
denna mätning under det pågående avtalets löptid.
Någon särskild ersättning bör enligt regeringen inte
utgå till de kunder som har installerat timmätare.
Motionerna
Det behövs en ökad tillsyn av nätverksamheten,
anförs det i motion 1998/99: N21 (m). På en fri och
helt konkurrensutsatt elmarknad behöver inte
Energimyndigheten lägga resurser på priskontroll,
säger motionärerna med hänvisning till att kunder
som upplever att en elleverantör tar för mycket
betalt enkelt kan byta leverantör. Konkurrensen
torde dessutom medföra en pris-press som på ett
effektivt sätt motverkar att enskilda elleverantörer
tar ut ett överpris, sägs det. Däremot anses behovet
av tillsyn öka på den del av elmarknaden som inte är
konkurrensutsatt, nämligen nätverksamheten. En
skärpning av tillsynen av nätverksamheten är
påkallad, eftersom det finns en risk att eventuella
förluster på den konkurrensutsatta delen av
marknaden täcks med hjälp av höga avgifter på den
monopoliserade delen, anser motionärerna. De påpekar
att då Energimyndigheten inte längre behöver ägna
sig åt priskontroll, kommer det att frigöras
resurser som kan användas till en skärpt tillsyn av
nätverksamheten.
Också i motion 1998/99:N23 (kd) krävs en bättre
tillsyn av nätverksamheten. NUTEK har visat att det
finns en rationaliseringspotential i nätverksamheten
som skulle kunna medge en betydande tariffsänkning
för glesbygdskunder utan motsvarande höjning av
tätortstarifferna, säger motionärerna. De påpekar
vidare att energiföretagen, enligt Konkurrensverket,
har stora möjligheter att kompensera sänkta elpriser
med ökade nätavgifter. För att undvika att vinsterna
på nätavgifter används till att subventionera
försäljningen av el skall elförsäljningen och
distributionen enligt gällande regler ligga i
separata bolag. Det har dock visat sig att detta i
princip är en ''papperskonstruktion'', eftersom det
är vanligt att personalen är anställd för att syssla
med båda verksamheterna, anför motionärerna. De
kräver att reglerna skärps och att tillsynen
förbättras, så att konkurrensen renodlas och
totalkostnaderna för hushållen kan sänkas.
I motionen sägs vidare att det behövs en löpande
utvärdering av effekterna av det nya
schablonavräkningssystemet och en beredskap för att
om behov finns snabbt justera mot lägre
säkringsnivåer för att uppnå bättre överensstämmelse
mellan förbrukning och kostnad för den enskilde
konsumenten. I inledningsskedet är de föreslagna
förbrukningsgränserna för schablon-beräkning väl
avvägda, anser motionärerna. De menar dock att en
klar nackdel med den föreslagna modellen är att för
högt fastställda gränser för schablonavräkning kan
resultera i att småförbrukare får betala för mycket
för den mängd el de använder om de bor i ett
nätområde där det finns storförbrukare.
De elanvändare som redan har installerat timmätare
bör inte belastas med någon driftskostnad för den
timvisa mätningen, oavsett avtalets löptid, anförs
det i motion 1998/99:N22 (c). Den årliga
driftskostnaden för en timmätare kan uppgå till
drygt 1 000 kr för en elanvändare på landsbygden,
säger motionärerna. Ett rörligt elpris till
slutanvändaren, baserat på spotmarknaden timme för
timme, bidrar till att öka konsumtionen vid
lågbelastning och minska konsumtionen under
högbelastning, anför motionärerna. De menar att
lastutjämningen bidrar till bättre hushållning av el
och därigenom mindre miljöpåverkan och att det
därför vore felaktigt att införa en avgift som
motverkar användningen av redan installerade
timmätare. Det är olyckligt om de elanvändare som
efter riksdagens beslut år 1997 om införande av
takpris på timmätare har installerat timmätare två
år senare skulle bli de som missgynnas av riksdagens
nya beslut, säger motionärerna.
I motion 1998/99:N24 (mp) föreslås en utredning om
ett kostnadseffektivt införande av fjärravlästa och
timregistrerande elmätare. De nya, fjärravlästa och
timregistrerande elmätare som finns på marknaden och
som hittills utnyttjats av det fåtal konsumenter som
bytt elleverantör har många fördelar, inte minst att
de uppmuntrar till energibesparing, påpekar
motionärerna. De anser att erfarenheter hos
Sollentuna Energi AB, liksom norska erfarenheter,
bör studeras. I Norge åläggs nätbolagen att
installera nya elmätare för kunder med elförbrukning
över en viss nivå, vilken sänks successivt, så att
en stegvis utbyggnad erhålls. En annan metod som
enligt motionärerna också bör studeras
introducerades i Norge den 1 januari 1999 och
innebär ett krav på nätbolagen att avläsa den exakta
förbrukningen fyra gånger per år för hushållskunder
med en årlig förbrukning över 8 000 kWh, dvs. i
praktiken alla som bor i villa. Faktureringen skall
ske i efterhand, baserad på den verkliga
förbrukningen.
Vissa kompletterande uppgifter
Beträffande frågan om ökad och bättre tillsyn av
nätverksamheten, som tas upp i motionerna
1998/99:N21 (m) och 1998/99:N23 (kd), kan noteras
att i den nya ellagen (1997:857), som trädde i kraft
den 1 januari 1998, gjordes preciseringar i tidigare
bestämmelser för att skapa förutsättningar för en
effektivare tillsyn (prop. 1996/97:136, bet.
1997/98:NU3). Utskottet anförde bl.a. att
nätmyndigheten borde ges större möjlighet att
prioritera sitt tillsynsarbete än vad
dittillsvarande bestämmelser hade medgivit.
Statens energimyndighet bedriver för närvarande
projekt som syftar till att utveckla nya verktyg och
metoder för tillsynen. Trots att insatser gjorts för
att effektivisera tillsynen finns det, enligt
bedömning från Näringsdepartementet, erfarenheter
som talar för en skärpning av regelverket. Med
resultaten av det arbete som pågår inom
Energimyndigheten som underlag har regeringen,
enligt uppgift, för avsikt att under hösten 1999 ta
initiativ till en översyn av gällande reglering och
tillsyn. Inom departementet pågår arbete med att
utarbeta kommittédirektiv. Förutom tillsynen och
regelverket avses även andra frågor behandlas i den
planerade utredningen, nämligen risken för
korssubventionering, frågan om utjämning av villkor
mellan glesbygd och tätort och frågan om
tvångsförvaltning av nätkoncession.
Frågan om val av gräns för schablonberäkning, som
tas upp i motion 1998/99:N23 (kd), behandlas i
propositionen (s. 18-20). Där sägs bl.a. följande:
Svenska kraftnät och Statens energimyndighet
påpekar, liksom flera remissinstanser, att en
alltför hög gräns för schablonberäkning i vissa fall
kan medföra att förbrukningsprofilen blir ogynnsam i
nätområden där det finns många elanvändare med höga
effektnivåer. För att bedöma omfattningen av denna
typ av effekter krävs en noggrann uppföljning av
utvecklingen på elmarknaden. Andra faktorer som i
framtiden kan komma att påverka valet av gräns för
schablonberäkning är kostnadsutvecklingen för
mätarinstallationer och mätvärdeshantering.
Sammantaget innebär dessa förhållanden att gränsen
för schablonberäkning vid behov bör kunna justeras.
Med den modell för schablonberäkning som valts kan
justeringen ske mot lägre säkringsnivåer. På detta
sätt minskar risken för att man framtvingar
timmätarinstallationer som i efterhand kan visa sig
vara samhällsekonomiskt olönsamma. Detta
förfaringssätt har med goda erfarenheter tillämpats
i Norge där en sänkning av schablongränsen till 400
000 kWh/år trädde i kraft den 1 januari 1999.
Beträffande yrkandet i motion 1998/99:N22 (c) om att
elanvändare som redan har installerade timmätare
inte skall belastas med någon driftskostnad för den
timvisa mätningen, oavsett avtalets löptid, bör,
enligt kommentar från Näringsdepartementet, beaktas
att kvaliteten i schablonberäkningen är beroende av
korrekta mätvärden. Hantering av ett stort antal
timvisa mätserier vid den nationella avräkningen
ökar risken för kvalitetsbrister. Regeringens
förslag ses som en avvägning mellan denna risk och
vissa kunders intresse av att även fortsättningsvis
erhålla de aktuella mätserierna.
En utredning om ett införande av fjärravlästa och
timregistrerande elmätare begärs i motion
1998/99:N24 (mp). I LEKO-utredningens uppdrag ingår
(dir. 1999:19) att överväga om mätperiodens längd
bör regleras och om elräkningen bör baseras på
faktisk förbrukning. LEKO-utredningen har nyligen
lämnat sitt slutbetänkande Småskalig elproduktion
samt mätning och debitering av elförbrukning (SOU
1999:95).
Utredningen har analyserat om
preliminärdebiteringen bör avskaffas och om
elräkningen i stället alltid bör baseras på faktisk
förbrukning. Bland fördelar med en sådan förändring
nämner utredningen följande: kunden skulle inte vid
något tillfälle behöva betala för annat än den el
han faktiskt förbrukat, tätare avläsningar torde
innebära vissa fördelar för systemet med
schablonberäkning samt en ökad uppmärksamhet på den
egna elförbrukningen torde öka kundens benägenhet
att spara energi. Ett avskaffande av
preliminärdebiteringen skulle dock enligt
utredningen också innebära ökade kostnader, t.ex.
ökade kostnader för mätaravläsningar och ökade
kostnader för tydligare presentation av
elförbrukningen på elräkningen. Utredningen anser
sig inte med säkerhet kunna avgöra om fördelarna
överstiger kostnaderna. Mot denna bakgrund finner
utredningen inte skäl att rekommendera statsmakterna
att för närvarande vidta några särskilda åtgärder
för att avskaffa preliminärdebiteringen.
LEKO-utredningen har studerat de norska
erfarenheter som det hänvisas till i den nyssnämnda
motionen. Enligt utredningen tyder de norska
erfarenheterna på att den största vinsten med att
avskaffa preliminärdebiteringen finns att hämta på
energisparsidan. Om motsvarande åtgärder skulle
genomföras i Sverige, torde elförbrukningen minska
även här, säger utredningen, men potentialen för att
spara el med dessa åtgärder bedöms vara mindre i
Sverige än i Norge. Enligt utredningens mening bör
närmare studeras hur stor denna potential är.
Utredningen föreslår därför att försök med fakturor
baserade på faktisk förbrukning skall genomföras i
ett avgränsat geografiskt område, i första hand
avseende hushåll med elvärme. Samtidigt bör
effekterna av att på ett tydligt, grafiskt sätt
illustrera elförbrukningen på elräkningen
analyseras. Ansvaret för försöksverksamheten bör ges
till Energimyndigheten, eventuellt i samarbete med
Konsumentverket.
Utredningens betänkande kommer nu att bli föremål
för beredning inom Näringsdepartementet.
Det bör också noteras att möjligheten att
successivt sänka gränsen för timmätning i takt med
att tekniken utvecklas och blir kostnadseffektiv
berörs, som tidigare nämnts, i propositionen.
Leveranskoncessionssystemets upphörande
Allmänt
För att skydda små elanvändare föreskrivs enligt
nuvarande lydelse av ellagen att det skall finnas en
leverantör i varje område som har s.k.
leveranskoncession. Innehavaren av
leveranskoncession är skyldig att leverera el för
normala förbrukningsändamål till alla kunder inom
området som inte önskar byta elleverantör.
Leveranskoncessionären är också skyldig att köpa el
från produktionsanläggningar som är belägna inom
området och som kan leverera en effekt om högst 1
500 kW. Leveranskoncessionären är för närvarande den
enda leverantör som får leverera till kunder vars
uttag inte mäts timme för timme.
Leveranskoncessionärens priser övervakas av
Energimyndigheten. Samtliga nu gällande
leveranskoncessioner gäller t.o.m. år 2000.
När schablonberäkning införs öppnas hela
elmarknaden för konkurrens. Därmed förändras
förutsättningarna på ett genomgripande sätt för de
företag som för närvarande är
leveranskoncessionärer. Med instämmande i LEKO-
utredningens uppfattning anser regeringen att
leveranskoncessionssystemet inte kan upprätthållas
då schablonberäkning införs.
Behovet av leveransskyldighet
Samtliga elleverantörer skall, enligt regeringens
förslag, vara leveransskyldiga gentemot sina kunder.
Leveransskyldigheten upphör om abonnemanget upphör,
om en annan elleverantör tar över leveransen av el
eller om överföringen av el får avbrytas på grund av
att elanvändaren har försummat sina skyldigheter
gentemot elleverantören.
Regeringen bedömer att förslaget om
leveransskyldighet inte kommer att påverka
konkurrenssituationen på elmarknaden, trots att det
innebär ett visst mått av marknadsingripande; detta
beroende på att alla elleverantörer omfattas.
Samtidigt anses leveransplikten inte innebära någon
belastning för elleverantören, eftersom den avser
betalande kunder och dessutom endast innefattar
rätten till förlängning av elleveransen som sådan
och inte det pris och övriga villkor som skall
tillämpas efter förlängning. Den aktuella
bestämmelsen innebär entydiga spelregler på
elmarknaden som är lätta att förstå för både
elleverantörer och kunder, varigenom antalet fall
där en elanvändare kan komma att sakna en
elleverantör bör kunna reduceras påtagligt, anför
regeringen.
Elanvändare som saknar elleverantör
Regeringen föreslår att för en elanvändare som
saknar elleverantör skall nätkoncessionsinnehavaren
vara skyldig att anvisa en elleverantör. Att en
elanvändare saknar ellevereantör kan inträffa t.ex.
vid ny- och återanslutning eller återinkoppling av
en anläggning samt vid nyinflyttning. För att kunna
fullgöra den aktuella skyldigheten skall
nätkoncessionsinnehavaren teckna avtal med en
elleverantör som åtar sig att leverera el till
samtliga elanvändare inom nätkoncessionsområdet som
saknar elleverantör.
Behovet av prisreglering
Den nuvarande prisprövningen av elleveranser skall
upphöra att gälla i samband med att
leveranskoncessionssystemet avskaffas. När
schablonberäkning införs kommer samtliga elanvändare
att kostnadsfritt kunna byta elleverantör. Den ökade
konkurrensen på marknaden som därigenom uppstår
kommer, enligt regeringens bedömning, att utgöra en
tillräcklig garanti för att ingen leverantör skall
kunna ta ut oskäliga priser av konsumenterna. Vad
gäller behovet av konsumentskydd i övrigt utgör,
enligt regeringens mening, ellagens särskilda
bestämmelser om överföring av el till konsumenter
(11 kap.) ett tillräckligt skydd.
Elleveranser inom fjärrvärme- och naturgasområden
Propositionen
En leveranskoncessionär är för närvarande, som
tidigare beskrivits, skyldig att leverera el för
normala förbrukningsändamål till alla kunder som så
önskar inom det geografiska område koncessionen
omfattar. Denna leveransskyldighet gäller dock inte
för uppvärmningsändamål i områden där fjärrvärme
eller naturgas distribueras eller avses att
distribueras. Undantaget från leveransskyldighet
inom fjärrvärme- och naturgasområden infördes i
samband med tillkomsten av lagen (1977:439) om
kommunal energiplanering. I anslutning till
riksdagens beslut våren 1994 om handel med el i
konkurrens (prop. 1993/94:162, bet. 1993/94:NU22)
betonades att undantaget från leveransplikt borde
behållas under en övergångsperiod i syfte att ge
aktörerna möjlighet till en successiv anpassning
till de nya förhållandena på elmarknaden.
Den tillämpade övergångslösningen har underlättat
en sådan anpassning, sägs det. Enligt regeringens
mening talar vidare det konstaterade begränsade
utnyttjandet av skyddet, för att fjärrvärmen och
naturgasen framöver bör kunna konkurrera utan
särskilda undantag för eluppvärmning. Regeringens
bedömning är således att några regler om skydd mot
konkurrens från el inom områden där fjärrvärme eller
naturgas distribueras eller avses att distribueras
inte bör förekomma i fortsättningen.
Motionen
Regeringen bör utse en myndighet för tillsyn och
prisövervakning beträffande fjärrvärme, anförs det i
motion 1998/99:N23 (kd). Konkurrensverket har
uppmärksammat att en kraftproducent som producerar
både fjärrvärme och el har erbjudit rabatter på
fjärrvärme, när konsumenten också köpt hela sitt
behov av el från företaget, säger motionärerna. De
framhåller att energiföretag som säljer både
fjärrvärme och el i sådana fall kan få en betydande
fördel i förhållande till ett konkurrerande företag
som bara säljer el. För närvarande finns det ingen
myndighet som sköter prisövervakningen i fråga om
fjärrvärme, vilket gör att det inte går att urskilja
om kostnader för den konkurrensutsatta elen vältras
över på fjärrvärmekunderna i de bolag som producerar
båda energislagen, konstaterar motionärerna. Deras
uppfattning är att en befintlig myndighet bör utses
med ansvar för prisövervakning, både för fasta
installationer och för energikostnaden. Beräkningar
bör redovisas i de fall då el och fjärrvärme
produceras i samma anläggningar för att undvika
risken att kostnader övervältras mellan
energislagen, sägs det vidare.
Vissa kompletterande uppgifter
Enligt uppgift från Näringsdepartementet har
undersökningar visat att fjärr-värmetaxorna varierar
starkt i landet. Orsaken till detta torde bl.a. vara
varierande förutsättningar för värmeproduktion. För
att de stora variationerna skall kunna analyseras
närmare har regeringen gett Energimyndigheten i
uppdrag att göra en förstudie om förhållandena på
värmemarknaden, inklusive regelverk, lagstiftning
m.m. Förstudien syftar till att ge underlag för ett
eventuellt senare uppdrag att kontinuerligt följa
värmemarknaden med avseende på framför allt
konkurrenssituation och prisbildning. Det är, enligt
uppgift, ännu för tidigt att uttala sig om hur en
eventuell tillsyn skall utformas eller om
myndighetsstrukturen behöver ses över.
Konsekvenser för leveranskoncessionärerna
När schablonberäkning införs förändras
förutsättningarna för de företag som för närvarande
är leveranskoncessionärer på ett genomgripande sätt,
framhålls det i propositionen. För vissa
leveranskoncessionärer kan särskilda problem uppstå
till följd av att de tecknat långsiktiga avtal för
anskaffning av den kraft de planerat att leverera
till sina leveranskoncessionskunder. Avtalen kan
innehålla fasta såväl volym- som prisvillkor.
Regeringen anser att det är väsentligt att klarlägga
omfattningen av de problem som kan komma att uppstå
för leveranskoncessionärerna på grund av denna typ
av långsiktiga kraftanskaffningsavtal. En särskild
förhandlare kommer därför att ges i uppgift att
klarlägga omfattningen av problemet med
ofördelaktiga kraftanskaffningsavtal och om det
finns behov att ta upp förhandlingar med berörda
parter i syfte att få avtalsvillkoren justerade.
Skydd för små elproducenter
Propositionen
Det nuvarande leveranskoncessionssystemet ger
elproduktionsanläggningar som kan leverera en effekt
om högst 1 500 kW ett särskilt skydd. Således är
leveranskoncessionären skyldig att köpa el från de
små elproducenter som är belägna inom det
geografiska område koncessionen omfattar. Detta
skall ske till ett skäligt pris, varvid
Energimyndigheten svarar för skälighetsbedömningen.
De små elproduktionsanläggningarna, som kan
leverera el med en effekt om högst 1 500 kW, består
av mindre vattenkraftstationer, vindkraftverk och
mindre kraftvärmeanläggningar. Enligt
Energimyndighetens rapport Utvecklingen på
elmarknaden 1998 utgörs de små kraftverken av ca 1
200 vattenkraftverk och ca 400 vindkraftverk. Till
detta kommer vissa kraftvärmeverk. Den småskaliga
produktionen utgör ca 1,5 % av landets totala
elproduktion, eller knappt 2 TWh per år, varav
vattenkraften svarar för ca 1,5 TWh och vindkraften
för ca 0,4 TWh.
Regeringen bedömer att stabila villkor för de små
producenterna kräver att någon form av enhetliga
inköpsvillkor och en rimlig prisnivå behålls
åtminstone t.o.m. år 2000. Under denna
övergångsperiod avses ett förslag till en långsiktig
lösning för de små elproducenterna tas fram. LEKO-
utredningens arbete, liksom det arbete som bedrivs
inom EU för att, inom ramen för Europaparlamentets
och rådets direktiv (96/92/EG) från december 1996 om
gemensamma regler för den inre marknaden för el,
utveckla gemensamma regler för stöd till förnybar
elproduktion, kommer härvid att utgöra underlag. I
ett sådant arbete bör, enligt regeringens mening,
marknadsnära lösningar eftersträvas, där den
småskaliga elproduktionen ges en marknadsmässig
värdering, samtidigt som inbördes konkurrens mellan
olika former av småskalig elproduktion skapar
incitament till effektivisering och
produktivitetsutveckling.
Det är viktigt, betonar regeringen, att den
övergångslösning som skall gälla utformas så att
största möjliga flexibilitet skapas vid en övergång
till en mer långsiktig lösning. Nivån på
ersättningen till de små elproducenterna är för
närvarande i genomsnitt ca 25 öre per kWh. Att
utifrån det underlag som för närvarande finns
besluta om en specifik ersättningsnivå per kWh el
för all småskalig elproduktion anses innebära en
betydande risk för såväl överkompensation som
underkompensation av vissa producenter och anses
inte heller bidra till en successiv anpassning till
mer marknadsmässiga villkor. Regeringen är därför
inte beredd att nu fastställa en enhetlig
ersättningsnivå som skall gälla för all småskalig
elproduktion under perioden den 1 november 1999-den
31 december 2000 eller att ta initiativ till att
bilda ett särskilt inköpsbolag som åläggs
mottagningsplikten för den småskaliga
kraftproduktionen.
Mottagningsplikten för elproduktion från små
producenter bör under övergångsperioden etableras på
marknadsmässiga grunder, anför regeringen.
Marknadens aktörer bör därför ges möjlighet att på
frivillig basis åta sig denna mottagningsplikt
t.o.m. utgången av år 2000. Detta åtagande bör
initieras genom konkurrensupphandling där
anbudsgivarna förbinder sig att köpa hela eller
vissa delar av elproduktionen från de små
producenterna till en i anbudet angiven prisnivå.
Regeringen har gett Svenska kraftnät i uppdrag att
initiera ett förfarande med denna inriktning.
Genom anbudsprocessen avses en marknadsmässig
värdering av den småskaliga elproduktionen erhållas,
där såväl systemtekniska aspekter som möjligheter
till marknadsprofilering vägs in i priset. Det
erhållna underlaget kan sedan ligga till grund för
en bedömning av behovet av ytterligare
skyddsåtgärder för olika kategorier av små
produktionsanläggningar. Regeringens bedömning är
att stödbehovet för de små producenterna med detta
förfaringssätt kan begränsas i väsentlig omfattning.
Med resultatet av upphandlingen som underlag avser
regeringen att i budgetpropositionen för år 2000
redovisa sin bedömning av det framtida behovet av
skyddsåtgärder för de små producenterna.
Motionerna
Frågan om villkoren för de små elproducenterna tas
upp i sex motioner.
Riksdagen bör göra ett uttalande om behovet av att
ersättningen till de småskaliga elproducenterna
långsiktigt ligger på en nivå som möjliggör
investeringar i modernare och mer miljöanpassad
teknik, anförs det i motion 1998/99:N19 (s). Inom EU
är målsättningen att andelen förnybar energi skall
öka från 6 % till 12 %, varvid tillskottet
huvudsakligen skall komma från vindkraft, småskalig
vattenkraft och biobränslen, säger motionärerna och
hävdar att i Sverige riskerar utvecklingen att gå åt
motsatt håll. Det rimliga vore att den småskaliga
vattenkraften ges sådana villkor att den kan
utvecklas, upprustas och miljöanpassas ytterligare,
anser motionärerna.
Moderata samlingspartiet menar att de småskaliga
elproducenterna måste ges det skydd som de utlovats
t.o.m. utgången av år 2000, sägs det i motion
1998/99:N21 (m). Samtidigt bör det klargöras att den
fria elmarknaden förutsätter att också den
småskaliga elproduktionen, efter utgången av år
2000, i princip får agera på elmarknaden på samma
villkor som annan produktion, anser motionärerna och
menar att propositionen är oklar när det gäller
frågan om statens ansvar för den småskaliga
elproduktionen. Det är i och för sig en god ansats
att försöka få till stånd ett anbudsförfarande för
att åstadkomma en marknadsmässig värdering av den
småskaliga elproduktionen, anser motionärerna, men
hävdar samtidigt att regeringen är sent ute och inte
ger de små elproducenterna de klara signaler de har
rätt att förvänta sig vad gäller statens ansvar.
Motionärerna menar därför att riksdagen måste ge en
tydlig anvisning om att staten tar sitt ansvar och
garanterar den småskaliga elproduktionen ett pris på
lägst 21 öre per kWh under perioden den 1 november
1999 till utgången av år 2000. Detta hindrar dock
inte att den process som inletts där Svenska
kraftnät agerar mellanhand i ett anbudsförfarande om
inköp av småskaligt producerad el fortsätter.
Riksdagen bör göra uttalanden om den småskaliga
elproduktionens fördelar samt om prisgarantinivån
och LEKO-utredningen, anförs det i motion
1998/99:N20 (v). Vänsterpartiet är överens med
regeringen om att den småskaliga elproduktionen på
sikt bör ske på marknadsmässiga grunder, men det är
viktigt att de små producenterna får rimlig tid och
rimliga villkor för övergång till ett helt nytt
system, säger motionärerna. De anser att ansvaret
för att ta emot den småskaliga elproduktionen bör
läggas på Svenska kraftnät eller ett särskilt
dotterbolag och att LEKO-utredningens förslag i
delbetänkandet i april 1999 om en prisgaranti på 21
öre per kWh ligger på en alltför låg nivå och skulle
leda till investeringsstopp. I motionen nämns bl.a.
följande argument för att den småskaliga
elproduktionen särskilt skall främjas:
- minskad sårbarhet i elnätet uppnås,
- intäkter från t.ex. en liten
vattenkraftsanläggning kan vara ett inkomsttillskott
för glesbygdsbor,
- små vattenkraftsanläggningar, som ofta tillkom
under den tidiga industrialiseringen vid förra
sekelskiftet, utgör ett kulturarv,
- med för lågt pris på den småskaliga
elproduktionenen kommer tillvaratagandet av några
tusen nedlagda anläggningar som drev kvarnar,
sågverk eller vattenkraftverk att hejdas eller
kraftigt försenas,
- de svenska företagen som producerar turbiner,
generatorer och annan utrustning till den småskaliga
elproduktionen behöver förutom den internationella
marknaden också en hemmamarknad.
Regeringen tar alltför lätt på problemen för de små
elproducenterna, sägs det i motion 1998/99:N23 (kd).
Det behövs en ordentlig utredning om de små
elproducenternas situation och förutsättningar,
anför motionärerna och utgår från att de små
elproducenternas situation kommer att ges särskild
uppmärksamhet vid utvärdering av de nya reglerna.
Regeringens förslag om att mottagningsplikten skall
etableras på enbart marknadsmässiga grunder kan vid
ett första påseende förefalla rimligt, anser
motionärerna men påpekar att effekten torde bli att
marknadspriserna hamnar långt under de nivåer som
motsvarar produktionskostnaderna för de små och nya
producenterna till följd av stora kapitalkostnader.
För att osäkerheten för den småskaliga
elproduktionen, som kommer att förhindra
utvecklandet av ny teknik och nyinvesteringar, skall
undanröjas anser motionärerna att ett bättre skydd
än det föreslagna måste gälla under ett
övergångsskede. En garanterad ersättningsnivå till
de små producenterna bör ligga på 26 öre per kWh,
och mottagningsplikten bör överföras från
leveranskoncessionärerna till Svenska kraftnät,
anför motionärerna. Finansiering anses kunna ske
genom en höjning av avgiften för överföring av el på
stamnätet.
I motion 1998/99:N22 (c) begärs uttalanden av
riksdagen i fyra avseenden, nämligen om överförande
av mottagningsplikten till Svenska kraftnät, om
utfärdande av bestämmelser för vissa ägarkategorier,
om gränsen för att räknas som småskalig vindkraft
samt om administrationen av bl.a. miljöbonus. När
mottagningsplikten upphör kommer de små
elproducenterna att försättas i en ohållbar
situation, anser motionärerna. De föreslår att
mottagningsplikten skall överföras till Svenska
kraftnät och att denna plikt skall utvidgas till att
omfatta även havsbaserad vindkraft inom svenskt
territorialvatten eller motsvarande avgränsning.
Ungefär 20 % av de svenska vindkraftverken ägs av
samfälligheter samt av ekonomiska och kooperativa
föreningar, varvid deltagarna köpt andelar
motsvarande högst sin egen beräknade elkonsumtion,
erinrar motionärerna om. Med hänvisning till att den
ekonomiska situationen beträffande skatt och
återbäring m.m. är mycket komplicerad för denna
ägarkategori föreslås att regeringen skall utfärda
bestämmelser som beaktar ägarkategorins särskilda
behov.
Den nuvarande effektgränsen om högst 1 500 kW för
att ett vindkraftverk skall få räknas som småskaligt
och därmed åtnjuta speciella bestämmelser enligt
ellagen är ett arv från vattenkraften och utgör ett
hinder för att använda full effekt, 1 650 kW, på de
största vindkraftverk som saluförs på marknaden,
säger motionärerna vidare. De föreslår att
effektgränsen skall avskaffas helt för vindkraften.
El från småskalig kraftvärme baserad på förnybar
energi bör vidare få ett garantipris på 26 öre per
kWh, anför motionärerna. Miljöbonusen till
vindkraften - som infördes den 1 juli 1994 (bet.
1993/94:SkU34) och som för närvarande uppgår till
15,1 öre per kWh - har hittills administrerats på
ett mycket billigt och smidigt sätt genom att
leveranskoncessionären som köpt el från
vindkraftverk, betalat ut miljöbonusen till ägaren
av vindkraftverket och samtidigt gjort motsvarande
avdrag i sin elskattedeklaration över uppburna
elskatter från konsumenterna, säger motionärerna.
Från den 1 november 1999 behövs ett nytt system för
att administrera dels miljöbonusen, dels eventuell
garantiersättning. Den naturliga administratören för
att förmedla utbetalningen till elproducenterna är,
enligt motionärerna, ägaren till det elnät som
produktionsanläggningen är ansluten till.
Riksdagens löfte om ett femårigt skydd för små
elproducenter innebär att inga radikala förändringar
bör göras i de ekonomiska förutsättningarna under
övergångsperioden fram till år 2001, anförs det i
motion 1998/99:N24 (mp). En annan viktig
utgångspunkt för motionärerna är att en lösning
utformas som inte enbart är en övergångslösning
under 14 månader, utan som också är framåtsyftande
för tiden efter år 2000. Miljöpartiet de gröna anser
att den långsiktigt bästa lösningen förmodligen är
ett inköpsbolag, lämpligen kopplat till Svenska
kraftnät, men att denna lösning kan vara svår att
genomföra till den 1 november 1999. Motionärerna
frågar sig emellertid samtidigt om den av regeringen
aviserade konkurrensupphandlingen hinner genomföras
på den korta tid som står till förfogande.
Miljöpartiet avvisar därför inte nu regeringens
förslag, men avser att återkomma i frågan i samband
med behandlingen av statsbudgeten för år 2000, sägs
det.
Vissa kompletterande uppgifter
I LEKO-utredningens uppdrag (dir. 1998:37, 1998:82,
1999:19) ingår att föreslå åtgärder som också på
längre sikt tillförsäkrar de små elproducenterna det
skydd som bedöms nödvändigt. Utredningen har
nyligen, som tidigare nämnts, lämnat sitt
slutbetänkande.
Ett bredare perspektiv bör, enligt utredningen,
anläggas på frågan om vilken roll elproduktion
baserad på förnybara energikällor (varav den
småskaliga produktionen utgör en delmängd) bör spela
i energiförsörjningen. Som skäl för detta anges
följande omständigheter: det framtida elpriset
kommer att ligga väsentligt lägre än vad som
tidigare bedömts, det kan finnas skäl att ompröva
den nuvarande gränsen för småskalighet på 1 500 kW
samt att EU-gemensamma regler för stöd till
elproduktion kan komma att presenteras inom några
år. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att en
översyn skall göras av den förnybara elproduktionens
förutsättningar. Syftet med översynen skall vara att
bedöma vilka långsiktiga förutsättningar som bör
gälla för förnybar elproduktion samt att analysera
vilka metoder och eventuella stöd m.m. som bäst kan
bidra till att uppnå dessa förutsättningar.
Innan en allmän översyn gjorts av förutsättningarna
för förnybar elproduktion bedömer utredningen att
det inte är meningsfullt att söka utveckla en
långsiktig och definitiv lösning som ersättning för
det skydd leveranskoncessionen gett småskalig
elproduktion. Utredningen bedömer det som sannolikt
att den förordade översynen inte kan ske i sådan
takt att den utmynnar i nya regler som kan träda i
kraft redan när de 14 månader som regeringen
föreslagit som övergångsperiod löper ut. Givet
förutsättningen att en ytterligare temporär lösning
kan komma att behövas föreslår utredningen att ett
system med mottagningsplikt skall behållas under
året/åren närmast efter år 2000. Utredningen gör
vidare bedömningar av vilken ersättning den
småskaliga elproduktionen torde behöva för att klara
sig och i vilken utsträckning någon form av statligt
stöd kan komma att behövas.
Utredningsbetänkandet skall, som tidigare nämnts,
nu bli föremål för beredning inom
Näringsdepartementet.
Regeringen uppdrog i juli 1999 åt Svenska kraftnät
att initiera en upphandling av småskalig
elproduktion, där marknadens aktörer ges möjlighet
att på frivillig bas åta sig mottagningsplikten till
en i anbudet angiven prisnivå. Uppdraget omfattar
att utforma anbudsförfrågan, värdera inkomna anbud
och ta fram standardavtal för de köpare som lämnat
de för de små producenterna mest fördelaktiga
anbuden. Anbudsförfrågan, som har utformats efter
samråd med företrädare för branschen, har nyligen
sänts ut. En lägesredovisning lämnades i början av
september 1999, och slutredovisning skall ske senast
den 1 oktober 1999. Systemet skall enligt tidsplanen
vara i funktion den 1 november 1999.
I lägesredovisningen anges att Svenska kraftnät, i
samråd med berörda branschorganisationer, har kommit
fram till följande modell för att initiera en
upphandling av småskalig elproduktion:
Steg 1: I en förfrågan till elhandelsföretag
(främst de ca 200 företag som för närvarande har
leveranskoncession) begär Svenska kraftnät in anbud
om att köpa el från anläggningar om högst 1 500 kW.
I anbuden utfäster sig elhandlarna att köpa vissa
volymer vatten- respektive vindkraftsproducerad el
till vissa priser. Anbuden behandlas konfidentiellt.
Steg 2: Anbuden sammanställs och värderas. Svenska
kraftnät ingår ramavtal med de anbudsgivare som har
lämnat de för elproducenterna mest fördelaktiga
buden. I ramavtalet åtar sig elhandlaren att med
ägare till anläggning för produktion av el ingå
avtal om köp om vissa minsta volymer, till vissa
lägsta priser.
Steg 3: Svenska kraftnät presenterar resultatet av
anbudsgivningen genom att offentliggöra en
förteckning över de elhandlare/köpare med vilka
Svenska kraftnät har ingått ramavtal. Förteckningen
skall innehålla volymer och priser, men redovisas på
ett sådant sätt att företagens anonymitet garanteras
vad gäller anbudspriset.
Steg 4: Marknadens aktörer - elproducenter och
elhandlare - fullföljer processen genom att ingå
avtal om leverans av el. Branschorganisationerna har
en central roll i att bistå sina medlemmar på ett
sätt som underlättar att leveransavtal kan ingås.
I budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1 utgiftsområde 21) föreslås - i syfte att
den småskaliga elproduktionen skall ges stabila
villkor - att den ersättningsnivå för denna
produktion som enligt leveranskoncessionssystemet
skulle ha gällt fram till utgången av år 2000 skall
upprätthållas genom ett särskilt stöd. Nivån på
stödet skall fastställas då resultatet av Svenska
kraftnäts anbudsförfrågan föreligger. För perioden
fr.o.m. den 1 november 1999 t.o.m. den 31 december
2000 skall således stöd kunna utgå till elproduktion
från småskaliga anläggningar med en effekt om högst
1 500 kW. Regeringen beräknar 250 miljoner kronor
för stödet under ett nytt anslag, Stöd till
småskalig elproduktion (B 9).
Under övergångsperioden bör ett förslag till en
långsiktig lösning för den småskaliga elproduktionen
tas fram, sägs det i budgetpropositionen. I avvaktan
på en sådan mer långsiktig lösning föreslår
regeringen att en tillfällig avgift skall införas
under år 2000 för att finansiera stödet till
småskalig elproduktion. En ny lag om tillfällig
avgift för stöd till småskalig elproduktion föreslås
sålunda. Avgiften, som skall tas ut av innehavare av
nätkoncession vars ledningar är anslutna till
stamnätet, föreslås uppgå till 0,2 öre per kWh och
skall gälla under år 2000.
Utskottet kommer att behandla dessa båda förslag i
budgetpropositionen senare under hösten 1999 i
anslagsbetänkandet 1999/2000:NU3.
Utskottets ställningstagande
Inledning
Riksdagen beslöt på utskottets initiativ hösten
1998, som tidigare redovisats, att anmoda regeringen
att lägga fram ett förslag om slopat krav på
elmätare för små elkonsumenter. Motivet för
utskottets ställningstagande var att möjliggöra även
för små elkonsumenter att dra nytta av elmarknadens
omreglering genom sänkta elpriser. Regeringen
anmodades att återkomma under våren 1999 med en
proposition i frågan, så att de nya bestämmelserna
kan träda i kraft senast den 1 november 1999.
Vid beslutet om en ny ellagstiftning hösten 1995
anförde utskottet att de effektivitetsvinster som en
ökad konkurrens kan väntas medföra måste komma de
enskilda konsumenterna till del (bet. 1995/96:NU1).
Utskottet anser att det är mycket viktigt att även
de små elkonsumenterna kan dra nytta av elmarknadens
omreglering genom sänkta priser. En effektiv
konkurrens är inget självändamål utan har sitt
berättigande genom de konkreta förbättringar som den
kan innebära för enskilda konsumenter. Regeringens
nu framlagda förslag om införande av
schablonberäkning på elmarknaden den 1 november 1999
innebär att alla elkonsumenter - både små och stora
- skall kunna få del av de sänkta elpriserna.
Utskottet tillstyrker sålunda i princip förslaget.
I det följande behandlar utskottet vissa delfrågor
som tagits upp i olika motioner och vid uppvaktning
av utskottet av branschorganisationerna Sveriges
Elleverantörer och Svenska Kraftverksföreningen.
Utvärdering av schablonberäkningssystemet
Utskottet förordade i sitt betänkande 1998/99:NU4
hösten 1998 att undantag från grundprincipen om
timvis mätning skall göras för kunder med ett
säkringsabonnemang om högst 25 A. Utskottet framhöll
samtidigt att detta borde ses som ett första steg
och att på sikt borde timmätarkravet kunna slopas
även för övriga mindre förbrukare med ett
säkringsabonnemang om högst 63 A.
Regeringen föreslår, som redovisats, att
schablonberäkningen skall ske enligt den s.k.
områdesmodellen. Förbrukningsgränsen för
schablonberäkning skall för kunder med
säkringsabonnemang vara 200 A och för
lågspänningskunder med effektabonnemang 135 kW. I
motion 1998/99:N23 (kd) berörs, som tidigare nämnts,
frågan om nackdelarna med för högt fastställda
gränser för schablonavräkning. Motionärerna befarar
att detta kan resultera i en orättvis
kostnadsfördelning mellan kundkategorierna, på så
sätt att småförbrukare får betala för mycket för den
mängd el de använder om de bor i ett nätområde där
det finns storförbrukare. Därför behövs det en
löpande utvärdering av effekterna av det nya
schablonavräkningssystemet och en beredskap för att
om behov finns snabbt justera mot lägre
säkringsnivåer för att uppnå bättre överensstämmelse
mellan förbrukning och kostnad för den enskilde
konsumenten, sägs det.
Utskottet delar regeringens bedömning att
områdesmodellen bäst tillgodoser de krav som bör
ställas på det nya systemet, nämligen att det skall
vara kostnadseffektivt, konkurrensneutralt och
anpassat för den svenska elmarknaden.
Områdesmodellen kräver enligt regeringens bedömning
en relativt hög schablongräns för att bli effektiv.
Utskottet kan mot denna bakgrund ställa sig bakom de
av regeringen föreslagna gränserna för
schablonberäkning. Samtidigt vill utskottet starkt
understryka vikten av att utvecklingen på
elmarknaden löpande och noggrant följs och
utvärderas. Regeringen anger också i propositionen,
som tidigare redovisats, att en noggrann uppföljning
skall ske och att justeringar mot lägre
säkringsnivåer skall göras om så bedöms
erforderligt. Med hänvisning härtill anser utskottet
att det inte nu behövs något riksdagsuttalande i
frågan. Utskottet utgår från att regeringen på
lämpligt sätt håller riksdagen informerad om
utvecklingen. Med detta avstyrks motion 1998/99:N23
(kd) i berörda delar.
Tillsyn av nätverksamheten
I de två motionerna 1998/99:N21 (m) och 1998/99:N23
(kd) krävs, som tidigare redovisats, en ökad och
bättre tillsyn av nätverksamheten. Motionärerna
befarar att den icke konkurrensutsatta
nätverksamheten skall subventionera den
konkurrensutsatta delen av elmarknaden.
Vägledande för utskottets ställningstaganden till
olika frågor beträffande den avreglerade elmarknaden
är omsorgen om konsumentintresset. Detta låg bakom
att utskottet förordade att schablonberäkning skall
införas. Elhandelspriset utgör emellertid endast en
del av det totala pris som en konsument betalar.
Nivån på nätavgifterna och hur de utvecklas är också
av betydelse för det totala elpriset. Eftersom
nätverksamheten inte är konkurrensutsatt är det,
enligt utskottets mening, viktigt att tillsynen över
denna del av elmarknaden är effektiv.
I den nya ellagen som trädde i kraft den 1 januari
1998 har, som tidigare nämnts, införts bestämmelser
för att skapa förutsättningar för en effektivare
tillsyn. Inom Energimyndigheten bedrivs vidare
projekt som syftar till att utveckla nya verktyg och
metoder för tillsynen. Enligt uppgift från
Näringsdepartementet avser regeringen att senare
under hösten 1999 - på basis av bl.a. detta arbete -
ta initiativ till en översyn av gällande reglering
och tillsyn.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
det inte nu är motiverat med något riksdagsinitiativ
i frågan om tillsyn. De båda motionerna 1998/99: N21
(m) och 1998/99:N23 (kd) avstyrks därmed i berörda
delar.
Driftskostnad för timvis mätning
I motion 1998/99:N22 (c) föreslås att elanvändare
som redan har installerade timmätare inte skall
belastas med någon driftskostnad för den timvisa
mätningen, oavsett avtalets löptid.
Den elanvändare som för närvarande har ett avtal
med en elleverantör som är baserat på timregistrerad
mätning skall, enligt förslag i propositionen, inte
belastas med merkostnaden för denna mätning under
det pågående avtalets löptid.
Utskottet konstaterar att kvaliteten i
schablonberäkningen är beroende av korrekta
mätvärden och att hantering av ett stort antal
mätserier ökar risken för kvalitetsbrister.
Regeringens förslag får, enligt utskottets mening,
ses som en avvägning mellan denna risk och vissa
kunders intresse av att även fortsättningsvis
erhålla de aktuella mätserierna. Med detta avstyrker
utskottet den nyssnämnda motionen i berörd del.
Utredning om timmätare
En utredning om en mer generell installation av
fjärravlästa och timregistrerande elmätare begärs i
motion 1998/99:N24 (mp). LEKO-utredningen har, som
redovisats, haft i uppdrag att överväga om
mätperiodens längd bör reg-leras och om elräkningen
bör baseras på faktisk förbrukning. I det nyligen
avlämnade slutbetänkandet har utredningen analyserat
om preliminärdebiteringen bör avskaffas och om
elräkningen i stället alltid bör baseras på faktisk
förbrukning. Utredningen anser sig inte med säkerhet
kunna avgöra om fördelarna med ett sådant system
överstiger kostnaderna. Mot denna bakgrund finner
utredningen inte skäl att rekommendera statsmakterna
att för närvarande vidta några särskilda åtgärder
för att avskaffa preliminärdebiteringen.
Utredningen föreslår dock att försök med fakturor
baserade på faktisk förbrukning skall genomföras i
ett avgränsat geografiskt område, i första hand
avseende hushåll med elvärme. Samtidigt bör
effekterna av att på ett tydligt, grafiskt sätt
illustrera elförbrukningen på elräkningen
analyseras. Ansvaret för försöksverksamheten bör ges
till Energimyndigheten, eventuellt i samarbete med
Konsumentverket, säger utredningen. Betänkandet
kommer nu att bli föremål för beredning inom
Näringsdepartementet.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionen i berörd del.
Elleveranser inom fjärrvärme- och naturgasområden
Några regler om skydd mot konkurrens från el inom
områden där fjärrvärme eller naturgas distribueras
eller avses att distribueras föreslås, som
redovisats, inte förekomma i fortsättningen.
Utskottet delar regeringens bedömning att det inte
längre finns något behov av den övergångslösning som
har gällt för elleveranser inom fjärrvärme- och
naturgasområden och tillstyrker propositionen i
denna del.
I motion 1998/99:N23 (kd) föreslås, som redogjorts
för, att regeringen skall utse en myndighet för
tillsyn och prisövervakning beträffande fjärrvärme.
Regeringen har, som tidigare nämnts, gett
Energimyndigheten i uppdrag att göra en förstudie om
förhållandena på värmemarknaden, inklusive
regelverk, lagstiftning m.m. Förstudien syftar till
att ge underlag för ett eventuellt senare uppdrag
att kontinuerligt följa värmemarknaden med avseende
på framför allt konkurrenssituation och
prisbildning. Det är, enligt uppgift, ännu för
tidigt att uttala sig om hur en eventuell tillsyn
skall utformas eller om myndighetsstrukturen behöver
ses över.
Med hänvisning till att den fråga som tas upp i
motionen är föremål för beredning anser utskottet
att det inte nu är befogat med någon åtgärd från
riksdagens sida. Motionen avstyrks därmed i berörd
del.
Skydd för små elproducenter
I samband med riksdagens beslut om ny ellagstiftning
hösten 1995 anförde utskottet (bet. 1995/96:NU1 s.
32) att det är angeläget att de små elproducenterna
tillförsäkras rimliga villkor för sin avsättning på
en reformerad elmarknad. Utskottet angav att det är
viktigt att utvärderingen av
leveranskoncessionssystemet företas i sådan tid att
ställning kan tas till behovet av eventuella
fortsatta åtgärder. De sex motioner som berör frågan
om villkoren för den småskaliga elproduktionen
präglas alla av en önskan om att de små
elproducenterna skall tillförsäkras rimliga villkor.
Utskottets inställning är att den småskaliga
elproduktionen efter avskaffandet av
leveranskoncessionssystemet bör ha ungefär samma
villkor som för närvarande under övergångsperioden
fram t.o.m. år 2000. Däremot är utskottet inte
berett att nu ta ställning till de olika modeller
för hur ett nytt system skall se ut som skisseras i
motionerna. Det är svårt att för närvarande uttala
sig om på vilken nivå som ersättningen bör ligga.
Enligt utskottets mening bör ersättningsnivån dock
ligga på en sådan nivå att de små elproducenterna
tillförsäkras möjligheter att uppnå rimlig
lönsamhet.
Den av regeringen valda modellen med ett
anbudsförfarande förefaller utskottet vara en
lämplig temporär lösning. Förslag till finansiering
har nyligen lämnats i budgetpropositionen för år
2000 (prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 21). Utskottet
kommer att behandla detta förslag senare under
hösten 1999 i anslagsbetänkandet 1999/2000:NU3.
När det gäller en mer långsiktig lösning har LEKO-
utredningen nyligen i sitt betänkande förordat att
en översyn skall göras av den förnybara
elproduktionens förutsättningar. Betänkandet kommer
att bli föremål för beredning inom
Näringsdepartementet, varför det inte finns
anledning för utskottet eller riksdagen att nu ta
ställning i frågan om en långsiktig lösning.
Med det anförda ställer sig utskottet bakom vad som
har anförts i propositionen i här aktuell del och
avstyrker motionerna 1998/99:N19 (s), 1998/99: N21
(m), 1998/99:N20 (v), 1998/99:N23 (kd), 1998/99:N22
(c) och 1998/99: N24 (mp) i berörda delar.
Införande av schablonberäkning på elmarknaden, m.m.
Utskottet tillstyrker i princip, som tidigare
redovisats, regeringens förslag om införande av
schablonberäkning på elmarknaden den 1 november
1999. Under utskottets beredningsarbete har vissa
synpunkter på den lagtekniska utformningen av
förslaget till ändringar i ellagen framförts av
företrädare för branschorganisationerna Sveriges
Elleverantörer och Svenska Kraftverksföreningen.
Utskottet föreslår i det följande vissa ändringar i
regeringens lagförslag, vilka främst rör
preciseringar och förtydliganden.
Den första ändringen som utskottet föreslår rör 3
kap. 10 §. I regeringens förslag till denna paragraf
anges det i andra stycket att nätkoncessionshavaren,
om en elanvändare har ett säkringsabonnemang om
högst 200 A eller tar ut en effekt om högst 135 kW
vid lågspänning, i stället dels preliminärt skall
beräkna mängden överförd el och dess fördelning över
tiden (preliminär schablonberäkning), dels slutligt
mäta mängden överförd el och beräkna dess fördelning
över tiden (slutlig schablonberäkning). Enligt
regeringens förslag till 3 kap. 11 § skall de
elanvändare som har ett säkringsabonnemang under den
nyssnämnda gränsen eller som tar ut en effekt under
den angivna gränsen och som vill ha timmätning och
avräkning efter sådana mätvärden ha rätt till detta
om de betalar för det. För att detta skall bli
tydligt bör, enligt utskottets mening, en
precisering göras i 3 kap. 10 §, genom att en mening
av följande lydelse läggs till det nuvarande andra
stycket: Detta gäller inte en elanvändare som begärt
att mängden överförd el och dess fördelning över
tiden skall mätas. Med anledning av denna ändring
föreslår utskottet vissa följdändringar i den
resterande delen av paragrafen. Utskottets
ändringsförslag framgår av bilaga 2.
Beträffande 3 kap. 10 § vill utskottet vidare
påpeka att under en över-gångsperiod t.o.m. utgången
av år 2001 gäller, enligt övergångsbestämmelserna
punkt 4, bl.a. att elproduktion t.ex. vid
reservaggregat och hos små produktionsanläggningar,
skall kunna undantas från kravet på timmätning.
Enligt vad utskottet erfarit övervägs inom
Näringsdepartementet hur denna fråga skall lösas
efter övergångsperiodens slut.
Utskottet anser att riksdagen också bör göra två
ändringar i övergångsbestämmelserna. Den ena gäller
en ändring av språklig karaktär i punkt 4, där dels
ordet bestämmelserna bör ändras till bestämmelsen,
dels de två sista orden nämnda bestämmelser bör
ändras till den nämnda bestämmelsen. Den andra
ändringen rör en precisering av
anmälningsskyldigheten i punkt 5. Följande mening
bör läggas till sist i denna punkt: En elleverantör
som har ett sådant leveransavtal med en elanvändare
skall anmäla detta till innehavaren av
nätkoncession. I anmälan skall uppgift om
leveransavtalets giltighetstid lämnas. Utskottets
förslag till ändring i övergångsbestämmelserna
framgår av bilaga 2.
Utskottet vill slutligen något kommentera 8 kap. 8
§, som rör frågan om vad som skall gälla i det fall
att en elanvändare tar ut el utan att ha något avtal
med en elleverantör. Enligt den föreslagna
bestämmelsen skall den elanvändare som saknar
elleverantör av berörd innehavare av nätkoncession
anvisas en elleverantör, som gentemot
nätkoncessionshavaren har åtagit sig att leverera el
till sådana elanvändare. Den anvisade elleverantören
skall omedelbart underrätta elanvändaren om de
villkor för leveransen som han avser att tillämpa
och om den dag då han avser att påbörja leveransen.
Det har av branschorganisationerna ifrågasatts hur
man skall betrakta den elförbrukning som har skett
fr.o.m. en inflyttning tills den berörde
elanvändaren blir bunden antingen av
anvisningsleverantörens erbjudna avtal eller av
avtalet med en leverantör som elanvändaren själv har
valt. Med den utformning regeringens lagförslag har
är denna fråga oreglerad. Företrädarna för
branschorganisationerna har föreslagit att
anvisningsleverantörens erbjudna avtal skall
tillämpas redan från inflyttningsdagen. Enligt
utskottets mening skulle ett sådant förfaringssätt
kunna innebära civilrättsliga problem. En praktisk
ansats som, enligt utskottets mening, bör kunna
gälla är att konstatera att en eventuell otillåten
elförbrukning kommer att märkas som en marginell
ökning av nätförlusterna på det lokalnät till vilket
elanvändaren är ansluten. Eftersom elanvändaren
genom sitt otillåtna agerande har orsakat
nätinnehavaren en viss kostnad torde denne kunna
kräva ersättning av elanvändaren för detta.
Lämpligen sker debiteringen i samband med den
sedvanliga räkningen från nätinnehavaren. Utskottet
förutsätter att regeringen följer denna fråga och
återkommer till riksdagen om så bedöms erforderligt.
Sammanfattningsvis föreslår utskottet sålunda
ändringar i regeringens lagförslag avseende 3 kap.
10 § samt övergångsbestämmelsernas punkter 4 och 5;
ändringarna framgår av bilaga 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande utvärdering av
schablonberäkningssystemet
att riksdagen avslår motion 1998/99:N23 yrkandena 1 och 2,
2. beträffande tillsyn av nätverksamheten
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:N21 yrkande 2 och
1998/99: N23 yrkandena 4 och 5,
res. 1 (m, kd, c, fp)
3. beträffande driftskostnad för timvis
mätning
att riksdagen avslår motion 1998/99:N22 yrkande 5,
res. 2 (c)
4. beträffande utredning om timmätare
att riksdagen avslår motion 1998/99:N24 yrkande 1,
res. 3 (mp)
5. beträffande elleveranser inom
fjärrvärme- och naturgasområden
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:137 i
denna del och med avslag på motion 1998/99:N23
yrkande 3 godkänner vad som anges i
propositionen om elleveranser inom fjärrvärme-
och naturgasområden,
res. 4 (m, kd, fp)
6. beträffande skydd för små
elproducenter
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:N19, 1998/99:N20,
1998/99: N21 yrkande 1, 1998/99:N22 yrkandena
1-4, 1998/99:N23 yrkandena 6 och 7 och
1998/99:N24 yrkande 2,
res. 5 (m, fp)
res. 6 (kd)
res. 7 (c)
7. beträffande införande av
schablonberäkning på elmarknaden, m.m.
att riksdagen antar det i proposition 1998/99:137 framlagda
förslaget till lag om ändring i ellagen
(1997:857), dock med ändring att 3 kap. 10 §
samt punkterna 4 och 5 i ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna erhåller lydelse enligt
Utskottets förslag i bilaga 2.
Stockholm den 21 september 1999
På näringsutskottets vägnar
Per Westerberg
I beslutet har deltagit: Per Westerberg (m), Barbro
Andersson Öhrn (s), Reynoldh Furustrand (s), Lennart
Beijer (v), Göran Hägglund (kd), Karin Falkmer (m),
Sylvia Lindgren (s), Ola Karlsson (m), Nils-Göran
Holmqvist (s), Gunilla Wahlén (v), Inger Strömbom
(kd), Ola Sundell (m), Ingegerd Saarinen (mp), Åke
Sandström (c), Eva Flyborg (fp), Anne Ludvigsson (s)
och Karl Gustav Abramsson (s).
Reservationer
1. Tillsyn av nätverksamheten (mom. 2)
Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom (kd),
Ola Sundell (m), Åke Sandström (c) och Eva Flyborg
(fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
tillsyn av nätverksamheten bort ha följande lydelse:
Utskottet anser - i likhet med vad som anförs i
motionerna 1998/99:N21 (m) och 1998/99:N23 (kd) -
att det krävs en ökad och bättre tillsyn av
nätverksamheten.
Vägledande för utskottets ställningstaganden till
olika frågor beträffande den avreglerade elmarknaden
är omsorgen om konsumentintresset. Detta låg bakom
att utskottet förordade att schablonberäkning skall
införas. Elhandelspriset utgör emellertid endast en
del av det totala pris som en konsument betalar.
Nivån på nätavgifterna och hur de utvecklas är också
av stor betydelse för det totala elpriset.
Eftersom nätverksamheten inte är konkurrensutsatt
är det, enligt utskottets mening, mycket viktigt att
tillsynen över denna del av elmarknaden är effektiv.
Så är inte fallet för närvarande. Trots gällande
regler om korssubventionering är det en uppenbar
risk för att energiföretagen söker kompensera sänkta
elpriser med ökade nätavgifter. Enligt utskottets
mening borde vidare s.k. benchmarking utnyttjas i
större utsträckning, så att jämförelser av
prisnivåer möjliggörs.
Utskottet noterar att regeringen har för avsikt att
senare ta initiativ till en översyn av gällande
reglering och tillsyn. För att understryka vikten av
en ökad tillsyn och för att driva på regeringens
arbete bör riksdagen göra ett uttalande i saken.
Därmed tillstyrks de båda motionerna 1998/99:N21 (m)
och 1998/99:N23 (kd) i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande tillsyn av nätverksamheten
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:N21 yrkande
2 och 1998/99:N23 yrkandena 4 och 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
2. Driftskostnad för timvis mätning (mom.
3)
Åke Sandström (c) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
driftskostnad för timvis mätning bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser - i likhet med vad som anförs i
motion 1998/99:N22 (c) - att elanvändare som redan
har installerade timmätare inte skall belastas med
någon driftskostnad för den timvisa mätningen,
oavsett avtalets löptid.
Den årliga driftskostnaden för en timmätare kan
uppgå till drygt 1 000 kr för en elanvändare på
landsbygden. Ett rörligt elpris till slutanvändaren,
baserat på priset på spotmarknaden timme för timme,
stimulerar till att öka konsumtionen vid
lågbelastning och minska konsumtionen under
högbelastning. En sådan lastutjämning bidrar till
bättre hushållning av el och därigenom mindre
miljöpåverkan. Det vore därför felaktigt att införa
en avgift som motverkar användningen av redan
installerade timmätare. Det är olyckligt om de
elanvändare som efter riksdagens beslut år 1997 om
införande av takpris på timmätare har installerat
timmätare nu skulle bli de som missgynnas av
riksdagens nya beslut.
Riksdagen bör genom ett uttalande begära att
regeringen skall lägga fram ett lagförslag som
innebär att elanvändare som redan har en timmätare
inte skall belastas med någon driftskostnad, oavsett
det aktuella avtalets löptid. Den nyssnämnda
motionen tillstyrks därmed i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande driftskostnad för timvis
mätning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N22 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
3. Utredning om timmätare (mom. 4)
Ingegerd Saarinen (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
utredning om timmätare bort ha följande lydelse:
Utskottet anser - i likhet med vad som anförs i
motion 1998/99:N24 (mp) - att riksdagen bör anmoda
regeringen att tillsätta en utredning om en mer
generell installation av fjärravlästa och
timregistrerande elmätare. Dessa elmätare som finns
på marknaden och som hittills utnyttjats av det
fåtal konsumenter som bytt elleverantör har många
fördelar, inte minst att de uppmuntrar till
energibesparing.
LEKO-utredningen har, som redovisats, haft i
uppdrag att överväga om mätperiodens längd bör
regleras och om elräkningen bör baseras på faktisk
förbrukning. I sitt nyligen avlämnade slutbetänkande
finner utredningen inte skäl att rekommendera
statsmakterna att för närvarande vidta några
särskilda åtgärder för att avskaffa
preliminärdebiteringen. Utredningen föreslår i
stället att försök med fakturor baserade på faktisk
förbrukning skall genomföras i ett avgränsat
geografiskt område, i första hand avseende hushåll
med elvärme. Betänkandet kommer nu att bli föremål
för beredning inom Näringsdepartementet.
Enligt utskottets mening innebär den väg som
utredningen förordar en alltför defensiv ansats. Om
utredningens förslag först skall remissbehandlas och
regeringen därefter skall ta ställning i frågan -
och där ställningstagandet kan bli det som
utredningen föreslår, nämligen en försöksverksamhet,
vars resultat i sin tur skall utvärderas - befarar
utskottet att en mer generell installation av
elmätare kan bli verklighet först i en avlägsen
framtid. Riksdagen bör därför anmoda regeringen att
tillsätta en utredning med ett uttryckligt uppdrag
att föreslå en sådan generell installation av
elmätare. Därmed tillstyrker utskottet motion
1998/99:N24 (mp) i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande utredning om timmätare
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N24 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
4. Elleveranser inom fjärrvärme- och
naturgasområden (mom. 5)
Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom (kd),
Ola Sundell (m) och Eva Flyborg (fp) anser
dels att den del av utskottets ställningstagande i
avsnittet om elleveranser inom fjärrvärme- och
naturgasområden som börjar med "I motion" och slutar
med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser - i likhet med vad som anförs i
motion 1998/99:N23 (kd) - att regeringen bör utse en
myndighet för tillsyn och prisövervakning
beträffande fjärrvärme. Konkurrensverket har
uppmärksammat att en kraftproducent som producerar
både fjärrvärme och el har erbjudit rabatter på
fjärrvärme när konsumenten också köpt hela sitt
behov av el från företaget. Energiföretag som säljer
både fjärrvärme och el kan i sådana fall få en
betydande fördel i förhållande till ett
konkurrerande företag som bara säljer el. För
närvarande finns det ingen myndighet som sköter
prisövervakningen av fjärrvärme, vilket gör att det
inte går att urskilja om kostnader för den
konkurrensutsatta elen vältras över på
fjärrvärmekunderna i de bolag som producerar båda
energislagen. Enligt utskottets mening bör en
befintlig myndighet utses med ansvar för
prisövervakning, både för fasta installationer och
för energikostnaden. Beräkningar bör redovisas i de
fall då el och fjärrvärme produceras i samma
anläggningar för att undvika risken att kostnader
övervältras mellan energislagen.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad utskottet här har anfört; den nyssnämnda
motionen tillstyrks därmed i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande elleveranser inom
fjärrvärme- och naturgasområden
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:137 i
denna del och motion 1998/99:N23 yrkande 3
dels godkänner vad som anges i propositionen om
elleveranser inom fjärrvärme- och
naturgasområden,
dels som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
5. Skydd för små elproducenter (mom. 6)
Per Westerberg (m), Karin Falkmer (m), Ola Karlsson
(m), Ola Sundell (m) och Eva Flyborg (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
skydd för små elproducenter bort ha följande
lydelse:
De småskaliga elproducenterna utlovades i samband
med avregleringen av elmarknaden den 1 januari 1996
att de skulle ges garanterad avsättning med ett
garanterat lägsta pris t.o.m. utgången av år 2000.
Därmed har statsmakterna - enligt utskottets mening
och i likhet med vad som påpekas i motion
1998/99:N21 (m) - ett moraliskt ansvar att
säkerställa ett motsvarande skydd för den småskaliga
elproduktionen när systemet med leveranskoncessioner
försvinner. Det är över huvud taget av stor vikt för
näringsklimatet att de politiskt betingade
spelreglerna för företagandet är långsiktiga och
genomtänkta.
Utskottet anser därför att det måste ges en tydlig
signal om att staten tar sitt ansvar och garanterar
den småskaliga elproduktionen ett lägsta pris om 21
öre per kWh under perioden den 1 november 1999 till
utgången av år 2000. Detta hindrar dock inte att den
process som inletts där Svenska kraftnät agerar
mellanhand i ett anbudsförfarande om inköp av
småskaligt producerad el fortsätter. Samtidigt bör
det klargöras att den fria elmarknaden förutsätter
att också den småskaliga elproduktionen, efter
utgången av år 2000, i princip får agera på
elmarknaden på samma vilkor som annan produktion.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion
1998/99:N21 (m) i berörd del. Övriga här aktuella
motioner - 1998/99:N19 (s), 1998/99:N20 (v),
1998/99: N23 (kd), 1998/99:N22 (c) och 1998/99:N24
(mp) - avstyrks i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande skydd för små
elproducenter
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N21 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1998/99:N19,
1998/99:N20, 1998/99:N22 yrkandena 1-4,
1998/99:N23 yrkandena 6 och 7 och 1998/99:N24
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
6. Skydd för små elproducenter (mom. 6)
Göran Hägglund och Inger Strömbom (båda kd) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
skydd för små elproducenter bort ha följande
lydelse:
Utskottet menar - i enlighet med vad som anförs i
motion 1998/99:N23 (kd) - att regeringen tar för
lätt på problemen för de små elproducenterna. I
likhet med remissinstanserna anser utskottet att det
krävs en ordentlig utredning om de små
elproducenternas situation och att underlaget för
regeringens förslag i denna del av propositionen är
alldeles för svagt. Utskottet förutsätter att de små
elproducenternas situation kommer att ges särskild
uppmärksamhet när effekterna av de nya reglerna
börjar kunna utvärderas. Regeringens förslag om att
mottagningsplikten skall etableras på enbart
marknadsmässiga grunder kan vid ett första påseende
förefalla rimligt. Effekten torde dock bli att
marknadspriserna hamnar långt under de nivåer som
motsvarar produktionskostnaderna för de små och nya
elproducenterna, till följd av stora
kapitalkostnader. Detta kommer att effektivt bromsa
utvecklingen av nya alternativ och ny teknik. Det
finns skäl att anta att priserna på elmarknaden
kommer att stiga under de kommande åren till följd
av miljömässiga krav och en internationell
anpassning. Att i det läget slå ut småskalig och i
vissa fall ny teknik synes oklokt.
För att undanröja den mest påträngande osäkerheten
för den småskaliga elproduktionen - som effektivt
kommer att förhindra utvecklandet av ny teknik och
alla nyinvesteringar - måste, enligt utskottets
mening, ett bättre skydd än det föreslagna gälla
under ett övergångsskede. En garanterad
ersättningsnivå till de små producenterna bör ligga
på 26 öre per kWh. Mottagningsplikten bör överföras
från leveranskoncessionärerna till Svenska kraftnät,
och finansieringen bör ske genom en höjning av
stamnätsavgiften.
Med hänvisning till det anförda bör riksdagen
anmoda regeringen att tillsätta en utredning om de
små elproducenternas situation och förutsättningar.
Vidare bör riksdagen genom ett uttalande ställa sig
bakom vad utskottet anfört om mottagningsplikt och
ersättning till de små elproducenterna. Motion
1998/99:N23 (kd) tillstyrks därmed i berörd del,
medan övriga här aktuella motioner - 1998/99:N19
(s), 1998/99:N21 (m), 1998/99:N20 (v), 1998/99:N22
(c) och 1998/99:N24 (mp) - avstyrks i motsvarande
delar.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande skydd för små
elproducenter
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N23 yrkandena 6
och 7 och med avslag på motionerna 1998/99:N19,
1998/99:N20, 1998/99: N21 yrkande 1, 1998/99:N22
yrkandena 1-4 och 1998/99:N24 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
7. Skydd för små elproducenter (mom. 6)
Åke Sandström (c) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
skydd för små elproducenter bort ha följande
lydelse:
För att förhindra att de små elproducenterna
påverkas negativt av avskaffandet av
leveranskoncessionssystemet den 1 november 1999
behöver - enligt utskottets mening och i likhet med
vad som anförs i motion 1998/99:N22 (c) - vissa
skyddsåtgärder vidtas. Den första gäller att den
mottagningsplikt som hittills gällt för
leveranskoncessionärer bör överföras på Svenska
kraftnät. Mottagningsplikten bör även utvidgas till
att omfatta havsbaserad vindkraft inom svenskt
territorialvatten eller motsvarande avgränsning. Den
andra åtgärden som riksdagen bör anmoda regeringen
att vidta är att utfärda bestämmelser som beaktar de
särskilda behoven hos de ca 20 % av de svenska
vindkraftverken som ägs av samfälligheter samt av
ekonomiska och kooperativa föreningar. Olika
modeller för hur de ekonomiska förhållandena för
andelsägarna skall hanteras är tänkbara, varvid en
modell är att det antal kWh som andelen utgör av
vindkraftverkets årsproduktion beskattningsmässigt
avräknas från andelsägarens elkonsumtion.
En tredje åtgärd som bör vidtas rör gränsen för att
räknas som småskalig vindkraft. För närvarande
gäller en gräns om högst 1 500 kW för att ett
vindkraftverk skall få räknas som småskaligt och
därmed åtnjuta speciella bestämmelser enligt
ellagen. Effektgränsen har valts med hänsyn till
vattenkraften och utgör, enligt utskottets mening,
ett hinder för att använda full effekt 1 650 kW -
på de största vindkraftverk som saluförs på
marknaden. Effektgränsen bör avskaffas helt för
vindkraften. El från småskalig kraftvärme baserad på
förnybar energi bör vidare få ett garantipris på 26
öre per kWh, anser utskottet. Den fjärde åtgärden
som riksdagen bör anmoda regeringen att vidta rör
administrationen av s.k. miljöbonus och eventuell
garantiersättning. Den naturliga administratören för
att förmedla utbetalningen till elproducenterna är,
enligt utskotttets mening, ägaren till det elnät som
produktionsanläggningen är ansluten till. I den
nyssnämnda motionen beskrivs mer i detalj hur
administrationen bör utformas.
Riksdagen bör sålunda anmoda regeringen att vidta
de fyra åtgärder som nyss har beskrivits. Därmed
blir motion 1998/99:N22 (c) helt tillgodosedd i
berörda delar och tillstyrks av utskottet. Övriga
här aktuella motioner - 1998/99:N19 (s), 1998/99:N21
(m), 1998/99:N20 (v), 1998/99:N23 (kd) och
1998/99:N24 (mp) - avstyrks i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande skydd för små
elproducenter
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N22 yrkandena
1-4 och med avslag på motionerna 1998/99:N19,
1998/99:N20, 1998/99:N21 yrkande 1, 1998/99:N23
yrkandena 6 och 7 och 1998/99:N24 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
Förslag till lag om ändring i ellagen
(1997:857)
Av utskottet föreslagen ändring i
regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997:857)
-----------------------------------------------------
Skyldighet att mäta och beräkna överförd el
10 §
Den som har nätkoncession är skyldig att utföra
mätning av mängden överförd el och dess fördelning
över tiden.
-----------------------------------------------------
Om en elanvändare har ett Om en elanvändare har
säkringsabonnemang om ett säkringsabonnemang om
högst 200 ampère eller högst 200 ampère eller
tar ut en effekt om högst tar ut en effekt om högst
135 kilowatt vid 135 kilowatt vid
lågspänning skall lågspänning skall
nätkoncessionshavaren i nätkoncessionshavaren i
stället dels preliminärt stället dels preliminärt
beräkna mängden överförd beräkna mängden överförd
el och dess fördelning el och dess fördelning
över tiden (preliminär över tiden (preliminär
schablonberäkning), dels schablonberäkning), dels
slutligt mäta mängden slutligt mäta mängden
överförd el och beräkna överförd el och beräkna
dess fördelning över dess fördelning över
tiden (slutlig schablon- tiden (slutlig schablon-
beräkning). Det åligger beräkning). Detta gäller
vidare inte en elanvändare som
nätkoncessionshavaren att begärt att mängden
rapportera resultaten av överförd el och dess
dessa mätningar och fördelning över tiden
beräkningar. skall mätas.
Det åligger
nätkoncessionshavaren att
rapportera resultaten av
de mätningar och
beräkningar som nämns i
första och andra
styckena.
-----------------------------------------------------
Närmare föreskrifter om angivna skyldigheter
meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
-----------------------------------------------------
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
-----------------------------------------------------
4. Inmatningen från 4. Inmatningen från
producenter samt producenter samt
förbrukningen hos förbrukningen hos
elkunder som inte elkunder som inte
omfattas av omfattas av bestämmelsen
bestämmelserna i 3 kap. i 3 kap. 10 § andra
10 § andra stycket får stycket får till utgången
till utgången av år 2001 av år 2001 mätas och
mätas och beräknas enligt beräknas enligt den
nämnda bestämmelser. nämnda bestämmelsen.
-----------------------------------------------------
5. En elanvändare vars 5. En elanvändare vars
elförbrukning över tiden, elförbrukning över tiden,
enligt ett leveransavtal enligt ett leveransavtal
som gäller vid lagens som gäller vid lagens
ikraftträdande, skall ikraftträdande, skall
mätas på annat sätt än mätas på annat sätt än
enligt föreskrifter om enligt föreskrifter om
schablonberäkning, schablonberäkning,
meddelade med stöd av 3 meddelade med stöd av 3
kap. 10 §, omfattas inte kap. 10 §, omfattas inte
av bestämmelserna i 3 av bestämmelserna i 3
kap. 11 § första stycket kap. 11 § första stycket
under leveransavtalets under leveransavtalets
återstående återstående
giltighetstid. giltighetstid.
En elleverantör som har
ett sådant leveransavtal
med en elanvändare skall
anmäla detta till
innehavaren av
nätkoncession. I anmälan
skall uppgift om
leveransavtalets
giltighetstid lämnas.