Näringsutskottets betänkande
1999/2000:NU04

Införande av schablonberäkning på elmarknaden, m.m.


Innehåll

1999/2000

NU4
Ärendet
I detta betänkande behandlas
dels   proposition  1998/99:137  om  införande   av
schablonberäkning på elmarknaden, m.m.,
dels sex  motioner  som  väckts  med  anledning  av
propositionen.
Synpunkter  i ärendet har inför utskottet lämnats av
företrädare för  Näringsdepartementet samt gemensamt
av  organisationerna   Sveriges  Elleverantörer  och
Svenska     Kraftverksföreningen.     Från     dessa
organisationer har också skrivelser inkommit.

Sammanfattning

Riksdagen beslöt på utskottets initiativ hösten 1998
att anmoda regeringen  att lägga fram ett förslag om
slopat  krav  på  elmätare  för  små  elkonsumenter.
Motivet  för utskottets  ställningstagande  var  att
möjliggöra  även för denna kategori att dra nytta av
elmarknadens   omreglering  genom  sänkta  elpriser.
Regeringen anmodades  att återkomma under våren 1999
med  en  proposition  i  frågan,   så   att  de  nya
bestämmelserna  kan  träda  i  kraft  senast  den  1
november 1999.
Det   nu   aktuella   förslaget   om  införande  av
schablonberäkning  på elmarknaden innebär  att  alla
elkonsumenter - både  små och stora - skall kunna få
del av de sänkta elpriserna.  Utskottet  tillstyrker
sålunda  i  princip  regeringens lagförslag,  vilket
skall  träda i kraft den  1  november  1999.  Vidare
delar utskottet  regeringens  bedömning att det inte
längre  finns  något  behov av särskilda  regler  om
skydd  mot  konkurrens  från  el  inom  områden  där
fjärrvärme eller naturgas  distribueras  eller avses
att distribueras.
En konsekvens av införandet av schablonberäkning på
elmarknaden   är   att   leveranskoncessionssystemet
upphör;  ett  system  som  bl.a.  har  gett  de  små
elproducenterna ett särskilt  skydd.  Utskottet  har
härvid  samma åsikt som regeringen, nämligen att den
småskaliga   elproduktionen  bör  ha  ungefär  samma
villkor som för  närvarande  under övergångsperioden
fram t.o.m. år 2000. I reservationer  (m, fp; kd; c)
redovisar företrädarna för respektive parti  sin syn
på  hur  frågan  om stöd till de små elproducenterna
bör hanteras.
Utskottet avstyrker  vidare motionsyrkanden rörande
tillsyn      av      nätverksamheten      respektive
fjärrvärmedistributionen,  driftskostnad  för timvis
mätning  och utredning om timmätare. I reservationer
(m, kd, c,  fp;  m,  kd, fp; c; mp) följs motionerna
upp.

Propositionen

I proposition 1998/99:137 föreslås att riksdagen
dels antar regeringens  förslag till lag om ändring
i ellagen (1997:857),
dels   godkänner   vad   regeringen   förordat   om
elleveranser  inom  fjärrvärme-och   naturgasområden
(avsnitt 5.4.1).
Lagförslaget återges i bilaga 1.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1998/99:N19  av Hans Stenberg m.fl. (s)  vari  yrkas
att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om behovet  av  att
ersättningen  till  de  småskaliga   elproducenterna
långsiktigt   ligger   på   en  nivå  som  möjliggör
investeringar  i  modernare  och  mer  miljöanpassad
teknik.

1998/99:N20 av Lennart Värmby m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om  den  småskaliga
elproduktionens fördelar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om prisgarantinivån och
LEKO-utredningen.
1998/99:N21 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen  anförts   om   småskalig
elproduktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  ökad tillsyn över
nätverksamheten.
1998/99:N22  av Eskil Erlandsson och  Åke  Sandström
(c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen  anförts  om  överförande  av
mottagningsplikt till Svenska kraftnät,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  utfärdande  av
bestämmelser för vissa ägarkategorier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  gränsen  för  att
räknas som småskalig vindkraft,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om administrationen av
bl.a. miljöbonus,
5. att riksdagen beslutar att elanvändare som redan
har installerade  timmätare  inte skall belastas med
någon   driftkostnad  för  den  timvisa   mätningen,
oavsett avtalets löptid.
1998/99:N23 av Inger Strömbom m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen  anförts  om  behovet  av  en
löpande   utvärdering   av  effekterna  av  det  nya
schablonavräkningssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om beredskap för att om
behov finns snabbt justera  mot lägre säkringsnivåer
för bättre överensstämmelse mellan  förbrukning  och
kostnad för den enskilde konsumenten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  att  utse  en
myndighet    för    tillsyn    och   prisövervakning
beträffande fjärrvärme,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om  åtgärder för att få
till  stånd  en  rationalisering  och   sänkning  av
kostnaderna     för    nätverksamheten    samt    en
nätavgiftsutjämning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om skärpta regler och
förbättrad  tillsyn  för att förhindra  att  vinster
från  nätverksamhet används  för  att  subventionera
elförsäljningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen anförts om en utredning av de
små elproducenternas situation och förutsättningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om mottagningsplikt och
ersättning till små elproducenter.
1998/99:N24 av  Ingegerd  Saarinen  m.fl.  (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  att utreda ett
rationellt och kostnadseffektivt införande av fjärr-
avlästa och timregistrerande elmätare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om skyddet  för  små
elproducenter.

Utskottet

Inledning

Riksdagen beslöt  hösten  1995  om ny ellagstiftning
(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1), vilken trädde
i  kraft den 1 januari 1996. Lagstiftningen  innebär
att  konkurrens  införts  i  handeln  med el, vilket
skapar   förutsättningar  för  en  ökad  pris-   och
kostnadspress  i  elförsörjningen  och  i princip en
ökad  valfrihet för elkonsumenterna. En huvudprincip
i den nya  lagstiftningen  är  att det skall vara en
klar  boskillnad mellan å ena sidan  produktion  och
försäljning av el och å andra sidan överföring av el
(nätverksamhet).
Den som  har  nätkoncession  är skyldig att ansluta
alla  kunder  som  önskar  det till  nätet  och  att
överföra  el  på  skäliga  och  icke-diskriminerande
villkor.   Skäligheten  i  nättariffer   och   andra
överföringsvillkor  kan  granskas  av nätmyndigheten
vid Statens energimyndighet - tidigare  Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK).
Ellagstiftningens    nuvarande   bestämmelser    om
leveranskoncession  syftar   bl.a.   till   att   ge
konsumenter   med  låg  elförbrukning  ett  särskilt
skydd. I varje område skall det finnas en leverantör
av el som har leveranskoncession.  Den som har sådan
koncession  är skyldig att leverera el  för  normala
förbruknings-ändamål   till  alla  konsumenter  inom
området som inte väljer en annan leverantör av el.
Riksdagen  beslöt  våren   1997,   på   regeringens
förslag, att ett takpris på 2 500 kr skall gälla för
de  kostnader  som  nätföretagen  får  debitera   en
enskild   konsument   med   s.k.  direktmätning  för
timregistrerande  utrustning och  dess  installation
(prop. 1996/97:85,  bet. 1996/97:NU11). Lagändringen
trädde i kraft den 1 juli 1997. Syftet med takpriset
var   att   underlätta   för    kunder   med   liten
elförbrukning att delta i handeln med el.
Riksdagen beslöt hösten 1998, på  näringsutskottets
förslag,  att anmoda regeringen att lägga  fram  ett
förslag  om   slopat   krav   på  elmätare  för  små
elkonsumenter (bet. 1998/99:NU4).  Utskottet anförde
att   det   är  mycket  viktigt  att  även  de   små
elkonsumenterna   kan   dra  nytta  av  elmarknadens
omreglering   genom   sänkta   elpriser.   Utskottet
föreslog därför, med anledning  av sex motioner, att
den          pågående         utredningen         om
leveranskoncessionssystemet   -   den   s.k.   LEKO-
utredningen (särskild utredare: generaldirektör Lars
Ljung) - skulle ges i uppdrag att lägga fram förslag
om   att  undantag  från  grundprincipen  om  timvis
mätning    skall    göras   för   kunder   med   ett
säkringsabonnemang    om    högst    25    A,    att
uppsägningstiden skall  vara  högst en månad och att
det   av  konsumenten  inte  skall  tas   ut   någon
administrationsavgift vid leverantörsbyte. Utskottet
såg  detta   som  ett  första  steg  och  ansåg  att
timmätarkravet  på  sikt  bör  kunna slopas även för
övriga mindre förbrukare med ett  säkringsabonnemang
om  högst 63 A. De nya bestämmelserna  bör  träda  i
kraft så snart som möjligt och senast den 1 november
1999,  anförde  utskottet.  Regeringen anmodades att
återkomma  till riksdagen under  våren  1999  med en
proposition i frågan.
Regeringen gav, med anledning av riksdagens beslut,
genom   tilläggsdirektiv   i   februari  1999  LEKO-
utredningen i uppdrag att med förtur  behandla vissa
frågor som sammanhänger med införandet av ett system
för   schablon-avräkning   av  elleveranser.   Genom
tilläggsdirektivet  ändrades  också  tidpunkten  för
utredarens slutliga redovisning till regeringen till
den 1 september 1999. Utredningen redovisade i april
1999  i betänkandet Öppen  elmarknad  (SOU  1999:44)
sina överväganden  och förslag rörande de frågor som
har   en   direkt  koppling   till   införandet   av
schablonberäkning,     inbegripet    förslag    till
regleringar.
Affärsverket    svenska    kraftnät     har     som
systemansvarig  myndighet  det övergripande ansvaret
för    att    elektriska   anläggningar    samverkar
driftsäkert inom  landet, och att nätet utnyttjas på
ett rationellt sätt,  så att det kontinuerligt råder
balans mellan produktion  och förbrukning av el. Det
är  också  en  uppgift  för  Svenska   kraftnät  att
förvalta  och  driva  det svenska stamnätet  och  de
statligt ägda utlandsförbindelserna.
Utskottets   betänkande   är   disponerat   så   att
regeringens förslag om införande  av schablonbaserad
beräkning   av   elförbrukningen  redovisas   först.
Motions-yrkanden med koppling till förslaget, liksom
vissa kompletterande uppgifter, tas upp i anslutning
härtill. Därefter  redogörs  för  förslaget  om  att
leveranskoncessionssystemet      skall      upphöra,
motionsyrkanden  med  anknytning  till detta förslag
samt   vissa  kompletterande  uppgifter.   Slutligen
redovisas   utskottets   ställningstaganden   i  ett
särskilt avsnitt.

Införande av schablonbaserad beräkning av
elförbrukningen

Propositionen

Allmänt

Regeringen föreslår att kravet på timvis mätning  av
elförbrukningen  skall avskaffas den 1 november 1999
för de flesta elkunder.  För  dessa  kunder  skall i
stället   införas   schablonbaserad   beräkning   av
elförbrukningen. Regeringens bedömning är att kravet
på  timvis mätning utgör ett inte oväsentligt hinder
för  en   ökad  rörlighet  bland  elkunder  med  låg
elanvändning  och  därmed för en ökad konkurrens och
prispress inom denna del av marknaden. Kostnaden för
mätutrustning  med  tillhörande  installationer  har
heller inte minskat i  den  takt  som förväntades då
takpriset på 2 500 kr infördes, konstateras  det. Av
rättviseskäl,  konkurrensskäl  och kostnadsskäl  bör
kunder   med   låg   elförbrukning   undantas   från
grundprincipen  om  timvis mätning av elförbrukning,
anser regeringen.

Modell och gräns för schablonberäkning

Schablonberäkning av  elförbrukning skall ske enligt
den  s.k.  områdesmodellen,   föreslår   regeringen.
Förbrukningsgränsen för schablonberäkning  skall för
kunder  med  säkringsabonnemang  vara 200 A och  för
lågspänningskunder med effektabonnemang 135 kW.
Det finns två principmodeller för utformning av den
schablonmässiga beräkningen och fördelningen  mellan
elleverantörerna av elanvändarnas elförbrukning. Den
ena är en områdesmodell och tillämpas sedan år  1995
i  Norge,  och  den  andra  är en kategorimodell och
används sedan hösten 1998 i Finland. Områdesmodellen
innebär att det endast finns  en  enda  uttagsprofil
per nätområde. I kategorimodellen används  i stället
typkurvor för olika kundkategorier.
Enligt      regeringens     bedömning     motsvarar
områdesmodellen   bäst  de  krav  som  bör  ställas,
nämligen att systemet  bör  vara  kostnadseffektivt,
konkurrensneutralt,   anpassat   för   den   svenska
elmarknaden och möjligt att införa på relativt  kort
tid.  Eftersom  det  grundläggande  motivet  för att
införa  schablonberäkning  är att konkurrensen skall
öka  och att alla elanvändare  skall  ges  tillträde
till den  fria  elmarknaden,  bör enligt regeringens
mening konkurrens-aspekten väga tungt i valet mellan
de två modellerna. Områdesmodellen  är också enklare
att  administrera  och kräver ett mindre  omfattande
IT-stöd än kategorimodellen.
Förbrukningsgränsen  för  schablonberäkning  skall,
som  nämnts,  för kunder med säkringsabonnemang vara
200    A    och    för    lågspänningskunder     med
effektabonnemang  135  kW.  En alltför hög gräns för
schablonberäkning  kan  i  vissa  fall  medföra  att
förbrukningsprofilen blir ogynnsam  i nätområden där
det  finns många elanvändare med höga  effektnivåer,
sägs det.  För  att bedöma omfattningen av denna typ
av  effekter  krävs   en   noggrann  uppföljning  av
utvecklingen på elmarknaden, anser regeringen. Andra
faktorer som i framtiden kan komma att påverka valet
av      gräns      för     schablonberäkning      är
kostnadsutvecklingen   för  mätarinstallationer  och
mätvärdeshantering.   Samman-taget   innebär   dessa
förhållanden att gränsen  för  schablonberäkning vid
behov  bör  kunna justeras. Med områdesmodellen  kan
justering  ske   mot   lägre   säkringsnivåer;   ett
förfaringssätt  som med goda erfarenheter tillämpats
i Norge. Med den  gräns  för  schablonberäkning  som
regeringen  förordar  beräknas  ca 99,5 % av landets
elanvändare komma att omfattas av schablonberäkning,
bl.a.  alla hushåll, men även flertalet  jordbrukare
och andra små näringsidkare.

Tidpunkt för leverantörsbyten

Byte av  elleverantör  får  ske  den  första dagen i
varje  månad. Den nye leverantören skall  underrätta
innehavaren  av  nätkoncession  om  bytet  senast en
månad innan leveransen skall påbörjas.
Det första bytestillfället blir den 1 november 1999
för   elanvändare   som  sagt  upp  sina  avtal  med
leveranskoncessionären  senast  sex  månader  innan,
dvs.  senast den 30 april 1999. Nästa bytestillfälle
blir den  1 december 1999 för sådana elanvändare som
sagt upp sina avtal med leveranskoncessionären efter
den 30 april  1999  men  senast den 31 augusti 1999.
Därefter  kan  byte  ske  varje   månadsskifte   med
undantag  för  den  1 januari 2000 och den 1 mars år
2000, eftersom dessa datum är s.k. millenniekritiska
datum.

Ansvarsförhållanden mellan marknadens parter

Ansvaret för att det  finns  en  balansansvarig i en
elanvändares    uttagspunkt   flyttas   över    från
elanvändaren till  elleverantören. (Med balansansvar
avses det ekonomiska ansvaret för att det nationella
elsystemet tillförs  lika  mycket el som tas ut i en
uttagspunkt.)  En  elleverantör   skall   underrätta
innehavaren   av   nätkoncession   om   till   vilka
uttagspunkter   leverans   sker   och   vem  som  är
balansansvarig för dessa uttagspunkter.
Nätinnehavaren    ansvarar   för   att   rapportera
relevanta    data   till    berörda    parter    vid
leverantörsbyten   och   byten   av  balansansvarig.
Nätinnehavaren    skall,    utöver    nu    gällande
mätskyldighet,   också   vara  skyldig  att  beräkna
schablonberäknade  kunders  elförbrukning,  ta  fram
preliminära    och    slutliga     andelstal     för
elleverantörer      och     balansansvariga     inom
nätkoncessionsområdet  samt  rapportera  dessa  data
till   berörda   leverantörer,  balansansvariga  och
system-ansvarig myndighet.
Den systemansvariga  myndigheten, Svenska kraftnät,
ansvarar    för    balansavräkning     mellan     de
balansansvariga  dels  vad  gäller såväl de timmätta
som de schablonberäknade kunderna,  dels  vad gäller
såväl preliminär som slutlig avräkning.
Närmare  föreskrifter om nätinnehavarens respektive
balansansvarigas  skyldigheter  i  det  här aktuella
sammanhanget   meddelas   av   regeringeneller   den
myndighet som regeringen bestämmer.

Hantering av kostnader vid leverantörsbyte

I  riksdagens beslut om att schablonberäkning  skall
införas  den  1  november  1999  uttalades att någon
avgift  inte  skall  tas  ut av den kund  som  byter
leverantör. Regeringen föreslår  mot  bakgrund härav
att innehavare av nätkoncession inte skall  ha  rätt
att   ta   ut   en   särskild  avgift  vid  byte  av
elleverantör.

Vissa frågor kring timmätning

Kostnader  för  mätning  hos  elanvändare  som  mäts
enligt de nya föreskrifterna  skall betraktas som en
systemkostnad och därför inräknas  i  den gemensamma
nättariffen.   Elanvändare   som  vill  ha  en   mer
avancerad mätning skall debiteras merkostnaderna för
detta.
Den elanvändare som för närvarande  har  ett  avtal
med en elleverantör som är baserat på timregistrerad
mätning  skall  inte  belastas  med merkostnaden för
denna  mätning under det pågående  avtalets  löptid.
Någon särskild ersättning bör enligt regeringen inte
utgå till de kunder som har installerat timmätare.

Motionerna

Det  behövs  en  ökad  tillsyn  av  nätverksamheten,
anförs  det i motion 1998/99: N21 (m). På en fri och
helt   konkurrensutsatt   elmarknad   behöver   inte
Energimyndigheten  lägga  resurser  på priskontroll,
säger  motionärerna med hänvisning till  att  kunder
som upplever  att  en  elleverantör  tar  för mycket
betalt  enkelt  kan  byta  leverantör.  Konkurrensen
torde  dessutom  medföra  en pris-press som  på  ett
effektivt sätt motverkar att enskilda elleverantörer
tar ut ett överpris, sägs det. Däremot anses behovet
av tillsyn öka på den del av elmarknaden som inte är
konkurrensutsatt,   nämligen   nätverksamheten.   En
skärpning  av  tillsynen   av   nätverksamheten   är
påkallad,  eftersom det finns en risk att eventuella
förluster  på   den   konkurrensutsatta   delen   av
marknaden  täcks  med  hjälp av höga avgifter på den
monopoliserade delen, anser motionärerna. De påpekar
att då Energimyndigheten  inte  längre  behöver ägna
sig   åt   priskontroll,  kommer  det  att  frigöras
resurser som  kan användas till en skärpt tillsyn av
nätverksamheten.
Också i motion  1998/99:N23  (kd)  krävs  en bättre
tillsyn av nätverksamheten. NUTEK har visat  att det
finns en rationaliseringspotential i nätverksamheten
som  skulle  kunna medge en betydande tariffsänkning
för  glesbygdskunder  utan  motsvarande  höjning  av
tätortstarifferna,  säger  motionärerna.  De påpekar
vidare att energiföretagen, enligt Konkurrensverket,
har stora möjligheter att kompensera sänkta elpriser
med ökade nätavgifter. För att undvika att vinsterna
på   nätavgifter   används  till  att  subventionera
försäljningen  av  el   skall   elförsäljningen  och
distributionen  enligt  gällande  regler   ligga   i
separata  bolag.  Det har dock visat sig att detta i
princip är en ''papperskonstruktion'',  eftersom det
är vanligt att personalen är anställd för att syssla
med  båda  verksamheterna,  anför  motionärerna.  De
kräver   att   reglerna  skärps  och  att  tillsynen
förbättras,  så  att   konkurrensen   renodlas   och
totalkostnaderna för hushållen kan sänkas.
I  motionen  sägs  vidare att det behövs en löpande
utvärdering    av    effekterna     av    det    nya
schablonavräkningssystemet och en beredskap  för att
om    behov   finns   snabbt   justera   mot   lägre
säkringsnivåer för att uppnå bättre överensstämmelse
mellan  förbrukning  och  kostnad  för  den enskilde
konsumenten.  I  inledningsskedet  är  de föreslagna
förbrukningsgränserna  för  schablon-beräkning   väl
avvägda,  anser  motionärerna.  De menar dock att en
klar nackdel med den föreslagna modellen  är att för
högt  fastställda gränser för schablonavräkning  kan
resultera  i att småförbrukare får betala för mycket
för den mängd  el  de  använder  om  de  bor  i  ett
nätområde där det finns storförbrukare.
De  elanvändare som redan har installerat timmätare
bör inte  belastas  med  någon driftskostnad för den
timvisa mätningen, oavsett  avtalets  löptid, anförs
det   i   motion   1998/99:N22   (c).   Den   årliga
driftskostnaden  för  en  timmätare  kan  uppgå till
drygt  1  000  kr för en elanvändare på landsbygden,
säger  motionärerna.   Ett   rörligt   elpris   till
slutanvändaren,  baserat  på spotmarknaden timme för
timme,   bidrar  till  att  öka   konsumtionen   vid
lågbelastning    och   minska   konsumtionen   under
högbelastning,  anför  motionärerna.  De  menar  att
lastutjämningen bidrar till bättre hushållning av el
och  därigenom  mindre  miljöpåverkan  och  att  det
därför  vore felaktigt  att  införa  en  avgift  som
motverkar   användningen   av   redan   installerade
timmätare.  Det  är olyckligt om de elanvändare  som
efter riksdagens beslut  år  1997  om  införande  av
takpris  på  timmätare har installerat timmätare två
år senare skulle bli de som missgynnas av riksdagens
nya beslut, säger motionärerna.
I motion 1998/99:N24  (mp) föreslås en utredning om
ett kostnadseffektivt införande  av fjärravlästa och
timregistrerande elmätare. De nya,  fjärravlästa och
timregistrerande elmätare som finns på marknaden och
som hittills utnyttjats av det fåtal konsumenter som
bytt elleverantör har många fördelar, inte minst att
de    uppmuntrar   till   energibesparing,   påpekar
motionärerna.   De   anser   att   erfarenheter  hos
Sollentuna  Energi  AB, liksom norska  erfarenheter,
bör  studeras.  I  Norge   åläggs   nätbolagen   att
installera nya elmätare för kunder med elförbrukning
över  en  viss nivå, vilken sänks successivt, så att
en stegvis  utbyggnad  erhålls.  En  annan metod som
enligt     motionärerna     också    bör    studeras
introducerades  i  Norge  den  1  januari  1999  och
innebär ett krav på nätbolagen att avläsa den exakta
förbrukningen fyra gånger per år  för hushållskunder
med  en  årlig förbrukning över 8 000  kWh,  dvs.  i
praktiken  alla som bor i villa. Faktureringen skall
ske   i   efterhand,   baserad   på   den   verkliga
förbrukningen.

Vissa kompletterande uppgifter

Beträffande  frågan  om  ökad  och bättre tillsyn av
nätverksamheten,    som   tas   upp   i   motionerna
1998/99:N21 (m) och 1998/99:N23  (kd),  kan  noteras
att i den nya ellagen (1997:857), som trädde i kraft
den 1 januari 1998, gjordes preciseringar i tidigare
bestämmelser  för  att skapa förutsättningar för  en
effektivare   tillsyn   (prop.   1996/97:136,   bet.
1997/98:NU3).   Utskottet    anförde    bl.a.    att
nätmyndigheten   borde   ges  större  möjlighet  att
prioritera     sitt    tillsynsarbete     än     vad
dittillsvarande bestämmelser hade medgivit.
Statens  energimyndighet  bedriver  för  närvarande
projekt som syftar till att utveckla nya verktyg och
metoder för tillsynen. Trots att insatser gjorts för
att  effektivisera   tillsynen   finns  det,  enligt
bedömning  från  Näringsdepartementet,  erfarenheter
som  talar  för  en skärpning  av  regelverket.  Med
resultaten   av   det    arbete   som   pågår   inom
Energimyndigheten  som  underlag   har   regeringen,
enligt uppgift, för avsikt att under hösten  1999 ta
initiativ till en översyn av gällande reglering  och
tillsyn.  Inom  departementet  pågår  arbete med att
utarbeta  kommittédirektiv.  Förutom  tillsynen  och
regelverket avses även andra frågor behandlas  i den
planerade    utredningen,    nämligen   risken   för
korssubventionering, frågan om  utjämning av villkor
mellan   glesbygd   och   tätort   och   frågan   om
tvångsförvaltning av nätkoncession.
Frågan  om val av gräns för schablonberäkning,  som
tas  upp i  motion  1998/99:N23  (kd),  behandlas  i
propositionen (s. 18-20). Där sägs bl.a. följande:
Svenska   kraftnät   och   Statens   energimyndighet
påpekar,  liksom  flera  remissinstanser,   att   en
alltför hög gräns för schablonberäkning i vissa fall
kan medföra att förbrukningsprofilen blir ogynnsam i
nätområden  där det finns många elanvändare med höga
effektnivåer.  För  att bedöma omfattningen av denna
typ av effekter krävs  en  noggrann  uppföljning  av
utvecklingen  på  elmarknaden.  Andra faktorer som i
framtiden kan komma att påverka valet  av  gräns för
schablonberäkning    är   kostnadsutvecklingen   för
mätarinstallationer     och      mätvärdeshantering.
Sammantaget innebär dessa förhållanden  att  gränsen
för  schablonberäkning vid behov bör kunna justeras.
Med den  modell  för schablonberäkning som valts kan
justeringen ske mot  lägre  säkringsnivåer. På detta
sätt   minskar   risken  för  att  man   framtvingar
timmätarinstallationer  som i efterhand kan visa sig
vara     samhällsekonomiskt     olönsamma.     Detta
förfaringssätt har med goda erfarenheter  tillämpats
i Norge där en sänkning av schablongränsen  till 400
000 kWh/år trädde i kraft den 1 januari 1999.

Beträffande yrkandet i motion 1998/99:N22 (c) om att
elanvändare  som  redan  har  installerade timmätare
inte skall belastas med någon driftskostnad  för den
timvisa  mätningen,  oavsett  avtalets  löptid, bör,
enligt kommentar från Näringsdepartementet,  beaktas
att kvaliteten i schablonberäkningen är beroende  av
korrekta  mätvärden.  Hantering  av  ett stort antal
timvisa  mätserier  vid  den  nationella avräkningen
ökar   risken   för  kvalitetsbrister.   Regeringens
förslag ses som en  avvägning  mellan denna risk och
vissa kunders intresse av att även  fortsättningsvis
erhålla de aktuella mätserierna.
En  utredning om ett införande av fjärravlästa  och
timregistrerande    elmätare    begärs    i   motion
1998/99:N24 (mp). I LEKO-utredningens uppdrag  ingår
(dir.  1999:19)  att  överväga om mätperiodens längd
bör  regleras  och  om elräkningen  bör  baseras  på
faktisk förbrukning.  LEKO-utredningen  har  nyligen
lämnat  sitt  slutbetänkande  Småskalig elproduktion
samt  mätning och debitering av  elförbrukning  (SOU
1999:95).
Utredningen         har        analyserat        om
preliminärdebiteringen    bör   avskaffas   och   om
elräkningen i stället alltid  bör baseras på faktisk
förbrukning. Bland fördelar med  en sådan förändring
nämner utredningen följande: kunden  skulle inte vid
något tillfälle behöva betala för annat  än  den  el
han  faktiskt  förbrukat,  tätare  avläsningar torde
innebära    vissa   fördelar   för   systemet    med
schablonberäkning  samt en ökad uppmärksamhet på den
egna elförbrukningen  torde  öka  kundens benägenhet
att     spara    energi.    Ett    avskaffande    av
preliminärdebiteringen     skulle     dock    enligt
utredningen  också  innebära ökade kostnader,  t.ex.
ökade  kostnader  för  mätaravläsningar   och  ökade
kostnader     för    tydligare    presentation    av
elförbrukningen  på  elräkningen.  Utredningen anser
sig  inte  med  säkerhet kunna avgöra om  fördelarna
överstiger kostnaderna.  Mot  denna  bakgrund finner
utredningen inte skäl att rekommendera statsmakterna
att  för  närvarande vidta några särskilda  åtgärder
för att avskaffa preliminärdebiteringen.
LEKO-utredningen    har    studerat    de    norska
erfarenheter  som det hänvisas till i den nyssnämnda
motionen.  Enligt   utredningen   tyder   de  norska
erfarenheterna  på  att den största vinsten med  att
avskaffa preliminärdebiteringen  finns  att hämta på
energisparsidan.  Om  motsvarande  åtgärder   skulle
genomföras  i  Sverige, torde elförbrukningen minska
även här, säger utredningen, men potentialen för att
spara el med dessa  åtgärder  bedöms  vara  mindre i
Sverige  än i Norge. Enligt utredningens mening  bör
närmare studeras hur stor denna potential är.
Utredningen föreslår därför att försök med fakturor
baserade på  faktisk  förbrukning skall genomföras i
ett  avgränsat geografiskt  område,  i  första  hand
avseende   hushåll   med   elvärme.   Samtidigt  bör
effekterna  av  att  på  ett tydligt, grafiskt  sätt
illustrera    elförbrukningen     på     elräkningen
analyseras. Ansvaret för försöksverksamheten bör ges
till  Energimyndigheten, eventuellt i samarbete  med
Konsumentverket.
Utredningens  betänkande  kommer nu att bli föremål
för beredning inom Näringsdepartementet.
Det   bör   också   noteras  att  möjligheten   att
successivt sänka gränsen  för  timmätning i takt med
att  tekniken  utvecklas  och blir  kostnadseffektiv
berörs, som tidigare nämnts, i propositionen.

Leveranskoncessionssystemets upphörande

Allmänt

För  att  skydda små elanvändare  föreskrivs  enligt
nuvarande lydelse av ellagen att det skall finnas en
leverantör    i    varje   område   som   har   s.k.
leveranskoncession.          Innehavaren          av
leveranskoncession  är  skyldig  att leverera el för
normala  förbrukningsändamål till alla  kunder  inom
området   som   inte   önskar   byta   elleverantör.
Leveranskoncessionären  är också skyldig att köpa el
från produktionsanläggningar  som  är  belägna  inom
området  och  som  kan leverera en effekt om högst 1
500 kW. Leveranskoncessionären är för närvarande den
enda leverantör som  får  leverera  till kunder vars
uttag     inte     mäts     timme     för     timme.
Leveranskoncessionärens    priser    övervakas    av
Energimyndigheten.      Samtliga     nu     gällande
leveranskoncessioner gäller t.o.m. år 2000.
När    schablonberäkning   införs    öppnas    hela
elmarknaden   för   konkurrens.    Därmed  förändras
förutsättningarna på ett genomgripande  sätt  för de
företag       som       för       närvarande      är
leveranskoncessionärer.  Med  instämmande   i  LEKO-
utredningens   uppfattning   anser   regeringen  att
leveranskoncessionssystemet  inte  kan upprätthållas
då schablonberäkning införs.

Behovet av leveransskyldighet

Samtliga  elleverantörer  skall, enligt  regeringens
förslag, vara leveransskyldiga gentemot sina kunder.
Leveransskyldigheten upphör  om abonnemanget upphör,
om en annan elleverantör tar över  leveransen  av el
eller om överföringen av el får avbrytas på grund av
att  elanvändaren  har  försummat  sina skyldigheter
gentemot elleverantören.
Regeringen     bedömer     att     förslaget     om
leveransskyldighet    inte    kommer   att   påverka
konkurrenssituationen på elmarknaden,  trots att det
innebär ett visst mått av marknadsingripande;  detta
beroende   på   att  alla  elleverantörer  omfattas.
Samtidigt anses leveransplikten  inte innebära någon
belastning  för elleverantören, eftersom  den  avser
betalande  kunder  och  dessutom  endast  innefattar
rätten till  förlängning  av  elleveransen som sådan
och  inte  det  pris  och övriga villkor  som  skall
tillämpas    efter   förlängning.    Den    aktuella
bestämmelsen   innebär    entydiga   spelregler   på
elmarknaden  som  är  lätta  att   förstå  för  både
elleverantörer  och kunder, varigenom  antalet  fall
där  en  elanvändare   kan   komma   att   sakna  en
elleverantör  bör  kunna reduceras påtagligt,  anför
regeringen.

Elanvändare som saknar elleverantör

Regeringen  föreslår  att  för  en  elanvändare  som
saknar elleverantör  skall nätkoncessionsinnehavaren
vara  skyldig att anvisa  en  elleverantör.  Att  en
elanvändare  saknar ellevereantör kan inträffa t.ex.
vid ny- och återanslutning  eller  återinkoppling av
en anläggning samt vid nyinflyttning.  För att kunna
fullgöra    den    aktuella    skyldigheten    skall
nätkoncessionsinnehavaren   teckna   avtal   med  en
elleverantör  som  åtar  sig  att  leverera  el till
samtliga elanvändare inom nätkoncessionsområdet  som
saknar elleverantör.

Behovet av prisreglering

Den  nuvarande  prisprövningen av elleveranser skall
upphöra    att   gälla    i    samband    med    att
leveranskoncessionssystemet      avskaffas.      När
schablonberäkning införs kommer samtliga elanvändare
att kostnadsfritt kunna byta elleverantör. Den ökade
konkurrensen  på  marknaden  som  därigenom  uppstår
kommer, enligt regeringens bedömning, att utgöra  en
tillräcklig  garanti  för att ingen leverantör skall
kunna ta ut oskäliga priser  av  konsumenterna.  Vad
gäller  behovet  av  konsumentskydd  i övrigt utgör,
enligt   regeringens   mening,   ellagens  särskilda
bestämmelser  om  överföring av el till  konsumenter
(11 kap.) ett tillräckligt skydd.

Elleveranser inom fjärrvärme- och naturgasområden

Propositionen

En  leveranskoncessionär   är  för  närvarande,  som
tidigare beskrivits, skyldig  att  leverera  el  för
normala  förbrukningsändamål till alla kunder som så
önskar  inom  det  geografiska  område  koncessionen
omfattar.  Denna leveransskyldighet gäller dock inte
för uppvärmningsändamål  i  områden  där  fjärrvärme
eller   naturgas   distribueras   eller   avses  att
distribueras.   Undantaget  från  leveransskyldighet
inom  fjärrvärme-  och  naturgasområden  infördes  i
samband  med  tillkomsten  av  lagen  (1977:439)  om
kommunal    energiplanering.   I   anslutning   till
riksdagens beslut  våren  1994  om  handel  med el i
konkurrens  (prop.  1993/94:162,  bet. 1993/94:NU22)
betonades  att  undantaget från leveransplikt  borde
behållas under en  övergångsperiod  i  syfte  att ge
aktörerna  möjlighet  till  en  successiv anpassning
till de nya förhållandena på elmarknaden.
Den tillämpade övergångslösningen  har  underlättat
en  sådan  anpassning,  sägs det. Enligt regeringens
mening  talar  vidare  det  konstaterade  begränsade
utnyttjandet  av skyddet, för  att  fjärrvärmen  och
naturgasen  framöver   bör   kunna  konkurrera  utan
särskilda  undantag  för eluppvärmning.  Regeringens
bedömning är således att  några  regler om skydd mot
konkurrens från el inom områden där fjärrvärme eller
naturgas distribueras eller avses  att  distribueras
inte bör förekomma i fortsättningen.

Motionen

Regeringen  bör  utse  en myndighet för tillsyn  och
prisövervakning beträffande fjärrvärme, anförs det i
motion   1998/99:N23  (kd).   Konkurrensverket   har
uppmärksammat  att  en kraftproducent som producerar
både  fjärrvärme och el  har  erbjudit  rabatter  på
fjärrvärme,  när  konsumenten  också  köpt hela sitt
behov  av el från företaget, säger motionärerna.  De
framhåller   att   energiföretag   som  säljer  både
fjärrvärme och el i sådana fall kan  få en betydande
fördel i förhållande till ett konkurrerande  företag
som  bara  säljer el. För närvarande finns det ingen
myndighet som  sköter  prisövervakningen  i fråga om
fjärrvärme, vilket gör att det inte går att urskilja
om kostnader för den konkurrensutsatta elen  vältras
över på fjärrvärmekunderna i de bolag som producerar
båda  energislagen,  konstaterar motionärerna. Deras
uppfattning är att en  befintlig myndighet bör utses
med  ansvar  för  prisövervakning,  både  för  fasta
installationer och  för energikostnaden. Beräkningar
bör  redovisas  i  de  fall  då  el  och  fjärrvärme
produceras  i  samma anläggningar  för  att  undvika
risken    att    kostnader     övervältras    mellan
energislagen, sägs det vidare.

Vissa kompletterande uppgifter

Enligt   uppgift   från   Näringsdepartementet   har
undersökningar visat att fjärr-värmetaxorna varierar
starkt i landet. Orsaken till detta torde bl.a. vara
varierande förutsättningar  för värmeproduktion. För
att  de stora variationerna skall  kunna  analyseras
närmare  har  regeringen  gett  Energimyndigheten  i
uppdrag  att  göra  en förstudie om förhållandena på
värmemarknaden,  inklusive  regelverk,  lagstiftning
m.m. Förstudien syftar  till att ge underlag för ett
eventuellt senare uppdrag  att  kontinuerligt  följa
värmemarknaden   med   avseende   på   framför  allt
konkurrenssituation och prisbildning. Det är, enligt
uppgift, ännu för tidigt att uttala sig  om  hur  en
eventuell    tillsyn   skall   utformas   eller   om
myndighetsstrukturen behöver ses över.

Konsekvenser för leveranskoncessionärerna

När     schablonberäkning      införs      förändras
förutsättningarna  för de företag som för närvarande
är leveranskoncessionärer på ett genomgripande sätt,
framhålls   det   i   propositionen.    För    vissa
leveranskoncessionärer  kan särskilda problem uppstå
till följd av att de tecknat  långsiktiga  avtal för
anskaffning  av  den  kraft de planerat att leverera
till  sina  leveranskoncessionskunder.  Avtalen  kan
innehålla  fasta   såväl   volym-  som  prisvillkor.
Regeringen anser att det är väsentligt att klarlägga
omfattningen av de problem som  kan komma att uppstå
för leveranskoncessionärerna på grund  av  denna typ
av  långsiktiga  kraftanskaffningsavtal. En särskild
förhandlare kommer  därför  att  ges  i  uppgift att
klarlägga     omfattningen    av    problemet    med
ofördelaktiga  kraftanskaffningsavtal   och  om  det
finns  behov  att  ta upp förhandlingar med  berörda
parter i syfte att få avtalsvillkoren justerade.

Skydd för små elproducenter

Propositionen

Det   nuvarande   leveranskoncessionssystemet    ger
elproduktionsanläggningar som kan leverera en effekt
om  högst  1  500  kW ett särskilt skydd. Således är
leveranskoncessionären  skyldig  att köpa el från de
små   elproducenter   som   är   belägna  inom   det
geografiska  område  koncessionen  omfattar.   Detta
skall    ske   till   ett   skäligt   pris,   varvid
Energimyndigheten svarar för skälighetsbedömningen.
De   små   elproduktionsanläggningarna,   som   kan
leverera el med  en effekt om högst 1 500 kW, består
av  mindre vattenkraftstationer,  vindkraftverk  och
mindre         kraftvärmeanläggningar.        Enligt
Energimyndighetens     rapport    Utvecklingen    på
elmarknaden 1998 utgörs  de  små kraftverken av ca 1
200 vattenkraftverk och ca 400  vindkraftverk.  Till
detta  kommer  vissa  kraftvärmeverk. Den småskaliga
produktionen  utgör  ca  1,5  %  av  landets  totala
elproduktion,  eller knappt  2  TWh  per  år,  varav
vattenkraften svarar  för ca 1,5 TWh och vindkraften
för ca 0,4 TWh.
Regeringen bedömer att  stabila  villkor för de små
producenterna  kräver att  någon form  av  enhetliga
inköpsvillkor  och   en   rimlig   prisnivå  behålls
åtminstone    t.o.m.    år    2000.    Under   denna
övergångsperiod avses ett förslag till en långsiktig
lösning  för de små elproducenterna tas fram.  LEKO-
utredningens  arbete,  liksom det arbete som bedrivs
inom EU för att, inom ramen  för  Europaparlamentets
och rådets direktiv (96/92/EG) från december 1996 om
gemensamma  regler  för den inre marknaden  för  el,
utveckla gemensamma regler  för  stöd  till förnybar
elproduktion,  kommer härvid att utgöra underlag.  I
ett sådant arbete  bör,  enligt  regeringens mening,
marknadsnära   lösningar   eftersträvas,   där   den
småskaliga  elproduktionen  ges   en  marknadsmässig
värdering, samtidigt som inbördes konkurrens  mellan
olika   former   av  småskalig  elproduktion  skapar
incitament       till      effektivisering       och
produktivitetsutveckling.
Det  är  viktigt,  betonar   regeringen,   att  den
övergångslösning  som  skall  gälla utformas så  att
största möjliga flexibilitet skapas  vid en övergång
till   en   mer   långsiktig   lösning.   Nivån   på
ersättningen  till  de  små  elproducenterna är  för
närvarande  i  genomsnitt ca 25  öre  per  kWh.  Att
utifrån  det  underlag   som  för  närvarande  finns
besluta om en specifik ersättningsnivå  per  kWh  el
för  all  småskalig  elproduktion  anses innebära en
betydande   risk  för  såväl  överkompensation   som
underkompensation  av  vissa  producenter  och anses
inte heller bidra till en successiv anpassning  till
mer  marknadsmässiga  villkor.  Regeringen är därför
inte   beredd   att   nu   fastställa  en   enhetlig
ersättningsnivå som skall gälla  för  all  småskalig
elproduktion  under perioden den 1 november 1999-den
31 december 2000  eller  att  ta  initiativ till att
bilda   ett   särskilt   inköpsbolag   som    åläggs
mottagningsplikten      för      den      småskaliga
kraftproduktionen.
Mottagningsplikten   för   elproduktion   från  små
producenter bör under övergångsperioden etableras på
marknadsmässiga     grunder,    anför    regeringen.
Marknadens aktörer bör  därför  ges möjlighet att på
frivillig   basis  åta  sig  denna  mottagningsplikt
t.o.m. utgången  av  år  2000.  Detta  åtagande  bör
initieras     genom     konkurrensupphandling    där
anbudsgivarna  förbinder sig  att  köpa  hela  eller
vissa   delar   av  elproduktionen   från   de   små
producenterna till  en  i  anbudet angiven prisnivå.
Regeringen har gett Svenska  kraftnät  i uppdrag att
initiera ett förfarande med denna inriktning.
Genom   anbudsprocessen   avses  en  marknadsmässig
värdering av den småskaliga elproduktionen erhållas,
där  såväl systemtekniska aspekter  som  möjligheter
till  marknadsprofilering  vägs  in  i  priset.  Det
erhållna  underlaget  kan sedan ligga till grund för
en    bedömning    av   behovet    av    ytterligare
skyddsåtgärder   för   olika   kategorier   av   små
produktionsanläggningar.  Regeringens  bedömning  är
att  stödbehovet  för de små producenterna med detta
förfaringssätt kan begränsas i väsentlig omfattning.
Med resultatet av upphandlingen  som  underlag avser
regeringen  att  i budgetpropositionen för  år  2000
redovisa sin bedömning  av  det  framtida behovet av
skyddsåtgärder för de små producenterna.

Motionerna

Frågan  om villkoren för de små elproducenterna  tas
upp i sex motioner.
Riksdagen  bör göra ett uttalande om behovet av att
ersättningen   till  de  småskaliga  elproducenterna
långsiktigt  ligger   på   en   nivå  som  möjliggör
investeringar  i  modernare  och  mer  miljöanpassad
teknik, anförs det i motion 1998/99:N19 (s). Inom EU
är målsättningen att andelen förnybar  energi  skall
öka   från   6  %  till  12  %,  varvid  tillskottet
huvudsakligen  skall komma från vindkraft, småskalig
vattenkraft och  biobränslen, säger motionärerna och
hävdar att i Sverige riskerar utvecklingen att gå åt
motsatt håll. Det  rimliga  vore  att den småskaliga
vattenkraften  ges  sådana  villkor  att   den   kan
utvecklas,  upprustas och miljöanpassas ytterligare,
anser motionärerna.
Moderata samlingspartiet  menar  att  de småskaliga
elproducenterna måste ges det skydd som  de utlovats
t.o.m.  utgången  av  år  2000,  sägs  det  i motion
1998/99:N21 (m). Samtidigt bör det klargöras att den
fria   elmarknaden   förutsätter   att   också   den
småskaliga  elproduktionen,  efter  utgången  av  år
2000,  i  princip  får agera på elmarknaden på samma
villkor som annan produktion, anser motionärerna och
menar att propositionen  är  oklar  när  det  gäller
frågan   om   statens   ansvar  för  den  småskaliga
elproduktionen. Det är i  och  för sig en god ansats
att  försöka få till stånd ett anbudsförfarande  för
att åstadkomma  en  marknadsmässig  värdering av den
småskaliga  elproduktionen, anser motionärerna,  men
hävdar samtidigt att regeringen är sent ute och inte
ger de små elproducenterna  de klara signaler de har
rätt  att  förvänta sig vad gäller  statens  ansvar.
Motionärerna  menar därför att riksdagen måste ge en
tydlig anvisning  om  att staten tar sitt ansvar och
garanterar den småskaliga elproduktionen ett pris på
lägst 21 öre per kWh under  perioden  den 1 november
1999  till  utgången av år 2000. Detta hindrar  dock
inte  att  den   process  som  inletts  där  Svenska
kraftnät agerar mellanhand i ett anbudsförfarande om
inköp av småskaligt producerad el fortsätter.
Riksdagen bör göra  uttalanden  om  den  småskaliga
elproduktionens  fördelar  samt  om prisgarantinivån
och   LEKO-utredningen,   anförs   det   i    motion
1998/99:N20   (v).  Vänsterpartiet  är  överens  med
regeringen om att  den  småskaliga elproduktionen på
sikt bör ske på marknadsmässiga  grunder, men det är
viktigt att de små producenterna får  rimlig tid och
rimliga  villkor  för  övergång  till ett helt  nytt
system,  säger motionärerna. De anser  att  ansvaret
för att ta  emot  den  småskaliga elproduktionen bör
läggas  på  Svenska  kraftnät   eller  ett  särskilt
dotterbolag  och  att  LEKO-utredningens  förslag  i
delbetänkandet i april 1999  om en prisgaranti på 21
öre per kWh ligger på en alltför låg nivå och skulle
leda till investeringsstopp. I  motionen nämns bl.a.
följande    argument    för   att   den   småskaliga
elproduktionen särskilt skall främjas:
- minskad sårbarhet i elnätet uppnås,
-     intäkter     från     t.ex.     en      liten
vattenkraftsanläggning kan vara ett inkomsttillskott
för glesbygdsbor,
-  små  vattenkraftsanläggningar,  som ofta tillkom
under  den  tidiga  industrialiseringen   vid  förra
sekelskiftet, utgör ett kulturarv,
-   med   för   lågt   pris   på   den   småskaliga
elproduktionenen  kommer  tillvaratagandet av  några
tusen  nedlagda  anläggningar   som   drev  kvarnar,
sågverk  eller  vattenkraftverk  att  hejdas   eller
kraftigt försenas,
-  de  svenska  företagen  som producerar turbiner,
generatorer och annan utrustning till den småskaliga
elproduktionen behöver förutom  den  internationella
marknaden också en hemmamarknad.
Regeringen tar alltför lätt på problemen  för de små
elproducenterna, sägs det i motion 1998/99:N23 (kd).
Det   behövs   en  ordentlig  utredning  om  de  små
elproducenternas   situation   och  förutsättningar,
anför  motionärerna  och  utgår  från   att  de  små
elproducenternas  situation kommer att ges  särskild
uppmärksamhet vid utvärdering  av  de  nya reglerna.
Regeringens förslag om att mottagningsplikten  skall
etableras på enbart marknadsmässiga grunder kan  vid
ett   första   påseende   förefalla  rimligt,  anser
motionärerna men påpekar att  effekten torde bli att
marknadspriserna hamnar långt under  de  nivåer  som
motsvarar  produktionskostnaderna för de små och nya
producenterna  till följd av stora kapitalkostnader.
För    att   osäkerheten    för    den    småskaliga
elproduktionen,    som    kommer    att    förhindra
utvecklandet av ny teknik och nyinvesteringar, skall
undanröjas  anser motionärerna att ett bättre  skydd
än   det   föreslagna    måste   gälla   under   ett
övergångsskede. En garanterad  ersättningsnivå  till
de  små  producenterna  bör ligga på 26 öre per kWh,
och    mottagningsplikten   bör    överföras    från
leveranskoncessionärerna   till   Svenska  kraftnät,
anför  motionärerna.  Finansiering anses  kunna  ske
genom en höjning av avgiften för överföring av el på
stamnätet.
I  motion  1998/99:N22  (c)  begärs  uttalanden  av
riksdagen i fyra avseenden,  nämligen om överförande
av  mottagningsplikten  till  Svenska  kraftnät,  om
utfärdande av bestämmelser för vissa ägarkategorier,
om  gränsen  för att räknas som småskalig  vindkraft
samt om administrationen  av  bl.a.  miljöbonus. När
mottagningsplikten     upphör    kommer    de    små
elproducenterna   att  försättas   i   en   ohållbar
situation,  anser  motionärerna.   De  föreslår  att
mottagningsplikten  skall  överföras  till   Svenska
kraftnät och att denna plikt skall utvidgas till att
omfatta  även  havsbaserad  vindkraft  inom  svenskt
territorialvatten   eller  motsvarande  avgränsning.
Ungefär 20 % av de svenska  vindkraftverken  ägs  av
samfälligheter  samt  av  ekonomiska och kooperativa
föreningar,   varvid   deltagarna    köpt    andelar
motsvarande  högst  sin egen beräknade elkonsumtion,
erinrar motionärerna om. Med hänvisning till att den
ekonomiska   situationen   beträffande   skatt   och
återbäring m.m.  är  mycket  komplicerad  för  denna
ägarkategori  föreslås  att regeringen skall utfärda
bestämmelser  som beaktar  ägarkategorins  särskilda
behov.
Den nuvarande  effektgränsen  om högst 1 500 kW för
att ett vindkraftverk skall få räknas som småskaligt
och  därmed  åtnjuta  speciella bestämmelser  enligt
ellagen är ett arv från  vattenkraften och utgör ett
hinder för att använda full  effekt, 1 650 kW, på de
största  vindkraftverk  som saluförs  på  marknaden,
säger   motionärerna   vidare.   De   föreslår   att
effektgränsen skall avskaffas  helt för vindkraften.
El  från  småskalig kraftvärme baserad  på  förnybar
energi bör  vidare  få ett garantipris på 26 öre per
kWh,   anför   motionärerna.    Miljöbonusen    till
vindkraften  -  som  infördes  den 1 juli 1994 (bet.
1993/94:SkU34)  och som för närvarande  uppgår  till
15,1 öre per kWh  -  har  hittills administrerats på
ett  mycket  billigt  och  smidigt  sätt  genom  att
leveranskoncessionären    som    köpt     el    från
vindkraftverk,  betalat ut miljöbonusen till  ägaren
av vindkraftverket  och  samtidigt gjort motsvarande
avdrag  i  sin  elskattedeklaration   över  uppburna
elskatter  från  konsumenterna,  säger motionärerna.
Från den 1 november 1999 behövs ett  nytt system för
att  administrera dels miljöbonusen, dels  eventuell
garantiersättning. Den naturliga administratören för
att förmedla  utbetalningen till elproducenterna är,
enligt  motionärerna,  ägaren  till  det  elnät  som
produktionsanläggningen är ansluten till.
Riksdagens löfte om ett femårigt skydd för små
elproducenter innebär att inga radikala förändringar
bör göras i de ekonomiska förutsättningarna under
övergångsperioden fram till år 2001, anförs det i
motion 1998/99:N24 (mp). En annan viktig
utgångspunkt för motionärerna är att en lösning
utformas som inte enbart är en övergångslösning
under 14 månader, utan som också är framåtsyftande
för tiden efter år 2000. Miljöpartiet de gröna anser
att den långsiktigt bästa lösningen förmodligen är
ett inköpsbolag, lämpligen kopplat till Svenska
kraftnät, men att denna lösning kan vara svår att
genomföra till den 1 november 1999. Motionärerna
frågar sig emellertid samtidigt om den av regeringen
aviserade konkurrensupphandlingen hinner genomföras
på den korta tid som står till förfogande.
Miljöpartiet avvisar därför inte nu regeringens
förslag, men avser att återkomma i frågan i samband
med behandlingen av statsbudgeten för år 2000, sägs
det.

Vissa kompletterande uppgifter

I LEKO-utredningens  uppdrag (dir. 1998:37, 1998:82,
1999:19) ingår att föreslå  åtgärder  som  också  på
längre sikt tillförsäkrar de små elproducenterna det
skydd   som   bedöms   nödvändigt.  Utredningen  har
nyligen,   som   tidigare   nämnts,    lämnat   sitt
slutbetänkande.
Ett  bredare  perspektiv  bör,  enligt utredningen,
anläggas  på  frågan  om  vilken  roll  elproduktion
baserad   på   förnybara  energikällor  (varav   den
småskaliga produktionen utgör en delmängd) bör spela
i energiförsörjningen.  Som  skäl  för  detta  anges
följande   omständigheter:   det  framtida  elpriset
kommer  att  ligga  väsentligt  lägre   än  vad  som
tidigare  bedömts,  det kan finnas skäl att  ompröva
den nuvarande gränsen  för  småskalighet på 1 500 kW
samt  att  EU-gemensamma  regler   för   stöd   till
elproduktion  kan  komma  att presenteras inom några
år. Mot denna bakgrund föreslår  utredningen  att en
översyn skall göras av den förnybara elproduktionens
förutsättningar. Syftet med översynen skall vara att
bedöma  vilka  långsiktiga  förutsättningar  som bör
gälla  för  förnybar elproduktion samt att analysera
vilka metoder  och eventuella stöd m.m. som bäst kan
bidra till att uppnå dessa förutsättningar.
Innan en allmän översyn gjorts av förutsättningarna
för förnybar elproduktion  bedömer  utredningen  att
det  inte  är  meningsfullt  att  söka  utveckla  en
långsiktig  och definitiv lösning som ersättning för
det   skydd  leveranskoncessionen   gett   småskalig
elproduktion.  Utredningen bedömer det som sannolikt
att den förordade  översynen  inte  kan  ske i sådan
takt att den utmynnar i nya regler som kan  träda  i
kraft   redan  när  de  14  månader  som  regeringen
föreslagit   som  övergångsperiod  löper  ut.  Givet
förutsättningen  att en ytterligare temporär lösning
kan komma att behövas  föreslår  utredningen att ett
system  med  mottagningsplikt skall  behållas  under
året/åren närmast  efter  år  2000.  Utredningen gör
vidare   bedömningar   av   vilken  ersättning   den
småskaliga elproduktionen torde behöva för att klara
sig och i vilken utsträckning någon form av statligt
stöd kan komma att behövas.
Utredningsbetänkandet skall,  som  tidigare nämnts,
nu     bli     föremål     för     beredning    inom
Näringsdepartementet.
Regeringen uppdrog i juli 1999 åt Svenska  kraftnät
att    initiera    en   upphandling   av   småskalig
elproduktion, där marknadens  aktörer  ges möjlighet
att på frivillig bas åta sig mottagningsplikten till
en  i  anbudet angiven prisnivå. Uppdraget  omfattar
att utforma  anbudsförfrågan,  värdera inkomna anbud
och ta fram standardavtal för de  köpare  som lämnat
de   för  de  små  producenterna  mest  fördelaktiga
anbuden.  Anbudsförfrågan,  som  har utformats efter
samråd  med företrädare för branschen,  har  nyligen
sänts ut.  En  lägesredovisning lämnades i början av
september 1999, och slutredovisning skall ske senast
den 1 oktober 1999. Systemet skall enligt tidsplanen
vara i funktion den 1 november 1999.
I lägesredovisningen  anges att Svenska kraftnät, i
samråd med berörda branschorganisationer, har kommit
fram  till  följande  modell  för  att  initiera  en
upphandling av småskalig elproduktion:
Steg  1:  I  en  förfrågan   till  elhandelsföretag
(främst  de  ca 200 företag som för  närvarande  har
leveranskoncession)  begär Svenska kraftnät in anbud
om att köpa el från anläggningar  om högst 1 500 kW.
I anbuden utfäster sig elhandlarna  att  köpa  vissa
volymer  vatten- respektive vindkraftsproducerad  el
till vissa priser. Anbuden behandlas konfidentiellt.
Steg 2: Anbuden  sammanställs och värderas. Svenska
kraftnät ingår ramavtal  med de anbudsgivare som har
lämnat  de  för  elproducenterna  mest  fördelaktiga
buden. I ramavtalet  åtar  sig  elhandlaren  att med
ägare  till  anläggning  för  produktion  av el ingå
avtal  om  köp  om vissa minsta volymer, till  vissa
lägsta priser.
Steg 3: Svenska  kraftnät presenterar resultatet av
anbudsgivningen   genom    att    offentliggöra   en
förteckning  över  de  elhandlare/köpare  med  vilka
Svenska kraftnät har ingått  ramavtal. Förteckningen
skall innehålla volymer och priser, men redovisas på
ett sådant sätt att företagens anonymitet garanteras
vad gäller anbudspriset.
Steg  4:  Marknadens  aktörer -  elproducenter  och
elhandlare - fullföljer  processen  genom  att  ingå
avtal om leverans av el. Branschorganisationerna har
en  central  roll  i att bistå sina medlemmar på ett
sätt som underlättar att leveransavtal kan ingås.
I   budgetpropositionen    för   år   2000   (prop.
1999/2000:1 utgiftsområde 21) föreslås - i syfte att
den  småskaliga  elproduktionen  skall  ges  stabila
villkor  -  att  den   ersättningsnivå   för   denna
produktion  som  enligt  leveranskoncessionssystemet
skulle ha gällt fram till  utgången av år 2000 skall
upprätthållas  genom  ett särskilt  stöd.  Nivån  på
stödet skall fastställas  då  resultatet  av Svenska
kraftnäts  anbudsförfrågan  föreligger. För perioden
fr.o.m. den 1 november 1999 t.o.m.  den  31 december
2000 skall således stöd kunna utgå till elproduktion
från småskaliga anläggningar med en effekt  om högst
1  500  kW.  Regeringen beräknar 250 miljoner kronor
för  stödet  under   ett   nytt  anslag,  Stöd  till
småskalig elproduktion (B 9).
Under övergångsperioden bör  ett  förslag  till  en
långsiktig lösning för den småskaliga elproduktionen
tas fram, sägs det i budgetpropositionen. I avvaktan
på   en   sådan   mer  långsiktig  lösning  föreslår
regeringen att en tillfällig  avgift  skall  införas
under   år  2000  för  att  finansiera  stödet  till
småskalig  elproduktion.  En  ny  lag  om tillfällig
avgift för stöd till småskalig elproduktion föreslås
sålunda. Avgiften, som skall tas ut av innehavare av
nätkoncession   vars  ledningar  är  anslutna   till
stamnätet, föreslås  uppgå  till 0,2 öre per kWh och
skall gälla under år 2000.
Utskottet kommer att behandla  dessa båda förslag i
budgetpropositionen  senare  under   hösten  1999  i
anslagsbetänkandet 1999/2000:NU3.

Utskottets ställningstagande

Inledning

Riksdagen  beslöt  på  utskottets  initiativ  hösten
1998, som tidigare redovisats, att anmoda regeringen
att  lägga  fram  ett  förslag  om  slopat  krav  på
elmätare   för   små   elkonsumenter.  Motivet   för
utskottets ställningstagande var att möjliggöra även
för små elkonsumenter att  dra nytta av elmarknadens
omreglering   genom   sänkta  elpriser.   Regeringen
anmodades att återkomma  under  våren  1999  med  en
proposition  i  frågan, så att de nya bestämmelserna
kan träda i kraft senast den 1 november 1999.
Vid beslutet om  en  ny  ellagstiftning hösten 1995
anförde utskottet att de effektivitetsvinster som en
ökad konkurrens kan väntas  medföra  måste  komma de
enskilda  konsumenterna till del (bet. 1995/96:NU1).
Utskottet anser  att  det är mycket viktigt att även
de små elkonsumenterna kan dra nytta av elmarknadens
omreglering  genom  sänkta   priser.   En   effektiv
konkurrens  är  inget  självändamål  utan  har  sitt
berättigande genom de konkreta förbättringar som den
kan  innebära  för enskilda konsumenter. Regeringens
nu    framlagda    förslag     om    införande    av
schablonberäkning på elmarknaden den 1 november 1999
innebär att alla elkonsumenter -  både små och stora
-  skall  kunna  få  del  av  de  sänkta elpriserna.
Utskottet tillstyrker sålunda i princip förslaget.
I det följande behandlar utskottet  vissa delfrågor
som tagits upp i olika motioner och vid  uppvaktning
av  utskottet  av  branschorganisationerna  Sveriges
Elleverantörer och Svenska Kraftverksföreningen.

Utvärdering av schablonberäkningssystemet

Utskottet  förordade  i  sitt betänkande 1998/99:NU4
hösten  1998  att  undantag från  grundprincipen  om
timvis  mätning  skall  göras  för  kunder  med  ett
säkringsabonnemang om högst 25 A. Utskottet framhöll
samtidigt att detta  borde  ses  som ett första steg
och  att på sikt borde timmätarkravet  kunna  slopas
även  för   övriga   mindre   förbrukare   med   ett
säkringsabonnemang om högst 63 A.
Regeringen    föreslår,    som    redovisats,   att
schablonberäkningen  skall  ske  enligt   den   s.k.
områdesmodellen.       Förbrukningsgränsen       för
schablonberäkning     skall     för    kunder    med
säkringsabonnemang    vara    200    A    och    för
lågspänningskunder  med effektabonnemang 135  kW.  I
motion 1998/99:N23 (kd) berörs, som tidigare nämnts,
frågan  om  nackdelarna  med  för  högt  fastställda
gränser för schablonavräkning.  Motionärerna befarar
att    detta    kan    resultera   i   en   orättvis
kostnadsfördelning mellan  kundkategorierna,  på  så
sätt att småförbrukare får betala för mycket för den
mängd  el  de använder om de bor i ett nätområde där
det  finns  storförbrukare.  Därför  behövs  det  en
löpande  utvärdering   av   effekterna  av  det  nya
schablonavräkningssystemet och  en beredskap för att
om   behov   finns   snabbt   justera   mot    lägre
säkringsnivåer för att uppnå bättre överensstämmelse
mellan  förbrukning  och  kostnad  för  den enskilde
konsumenten, sägs det.
Utskottet    delar    regeringens   bedömning   att
områdesmodellen bäst tillgodoser  de  krav  som  bör
ställas  på det nya systemet, nämligen att det skall
vara   kostnadseffektivt,   konkurrensneutralt   och
anpassat     för     den     svenska    elmarknaden.
Områdesmodellen kräver enligt  regeringens bedömning
en relativt hög schablongräns för  att bli effektiv.
Utskottet kan mot denna bakgrund ställa sig bakom de
av     regeringen     föreslagna    gränserna    för
schablonberäkning. Samtidigt  vill  utskottet starkt
understryka   vikten   av   att   utvecklingen    på
elmarknaden   löpande   och   noggrant   följs   och
utvärderas.  Regeringen anger också i propositionen,
som tidigare redovisats, att en noggrann uppföljning
skall   ske   och    att   justeringar   mot   lägre
säkringsnivåer   skall   göras    om    så    bedöms
erforderligt. Med hänvisning härtill anser utskottet
att  det  inte  nu behövs något riksdagsuttalande  i
frågan.  Utskottet  utgår  från  att  regeringen  på
lämpligt  sätt   håller   riksdagen   informerad  om
utvecklingen. Med detta avstyrks motion  1998/99:N23
(kd) i berörda delar.

Tillsyn av nätverksamheten

I  de två motionerna 1998/99:N21 (m) och 1998/99:N23
(kd)  krävs,  som  tidigare  redovisats, en ökad och
bättre  tillsyn  av  nätverksamheten.   Motionärerna
befarar     att     den    icke    konkurrensutsatta
nätverksamheten     skall      subventionera     den
konkurrensutsatta delen av elmarknaden.
Vägledande  för utskottets ställningstaganden  till
olika frågor beträffande den avreglerade elmarknaden
är omsorgen om  konsumentintresset.  Detta låg bakom
att utskottet förordade att schablonberäkning  skall
införas. Elhandelspriset utgör emellertid endast  en
del  av  det  totala  pris som en konsument betalar.
Nivån på nätavgifterna och hur de utvecklas är också
av  betydelse  för  det  totala  elpriset.  Eftersom
nätverksamheten  inte  är konkurrensutsatt  är  det,
enligt utskottets mening, viktigt att tillsynen över
denna del av elmarknaden är effektiv.
I den nya ellagen som trädde  i kraft den 1 januari
1998 har, som tidigare nämnts, införts  bestämmelser
för  att  skapa  förutsättningar  för en effektivare
tillsyn.   Inom  Energimyndigheten  bedrivs   vidare
projekt som syftar till att utveckla nya verktyg och
metoder   för   tillsynen.   Enligt   uppgift   från
Näringsdepartementet  avser  regeringen  att  senare
under hösten 1999 - på basis av bl.a. detta arbete -
ta  initiativ  till en översyn av gällande reglering
och tillsyn.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
det inte nu är motiverat med något riksdagsinitiativ
i frågan om tillsyn. De båda motionerna 1998/99: N21
(m) och 1998/99:N23  (kd)  avstyrks därmed i berörda
delar.

Driftskostnad för timvis mätning

I  motion 1998/99:N22 (c) föreslås  att  elanvändare
som  redan  har  installerade  timmätare  inte skall
belastas  med  någon  driftskostnad  för den timvisa
mätningen, oavsett avtalets löptid.
Den  elanvändare som för närvarande har  ett  avtal
med en elleverantör som är baserat på timregistrerad
mätning  skall, enligt förslag i propositionen, inte
belastas med  merkostnaden  för  denna mätning under
det pågående avtalets löptid.
Utskottet    konstaterar    att    kvaliteten     i
schablonberäkningen    är   beroende   av   korrekta
mätvärden  och  att hantering  av  ett  stort  antal
mätserier   ökar   risken    för   kvalitetsbrister.
Regeringens förslag får, enligt  utskottets  mening,
ses  som  en  avvägning  mellan denna risk och vissa
kunders   intresse  av  att  även   fortsättningsvis
erhålla de aktuella mätserierna. Med detta avstyrker
utskottet den nyssnämnda motionen i berörd del.

Utredning om timmätare

En utredning  om  en  mer  generell  installation av
fjärravlästa och timregistrerande elmätare  begärs i
motion  1998/99:N24 (mp). LEKO-utredningen har,  som
redovisats,   haft   i   uppdrag   att  överväga  om
mätperiodens längd bör reg-leras och  om elräkningen
bör  baseras  på faktisk förbrukning. I det  nyligen
avlämnade slutbetänkandet har utredningen analyserat
om  preliminärdebiteringen   bör  avskaffas  och  om
elräkningen i stället alltid bör  baseras på faktisk
förbrukning. Utredningen anser sig inte med säkerhet
kunna  avgöra  om fördelarna med ett  sådant  system
överstiger kostnaderna.  Mot  denna  bakgrund finner
utredningen inte skäl att rekommendera statsmakterna
att  för  närvarande vidta några särskilda  åtgärder
för att avskaffa preliminärdebiteringen.
Utredningen  föreslår  dock att försök med fakturor
baserade på faktisk förbrukning  skall  genomföras i
ett  avgränsat  geografiskt  område,  i första  hand
avseende   hushåll   med   elvärme.  Samtidigt   bör
effekterna  av  att  på ett tydligt,  grafiskt  sätt
illustrera    elförbrukningen     på     elräkningen
analyseras. Ansvaret för försöksverksamheten bör ges
till  Energimyndigheten, eventuellt i samarbete  med
Konsumentverket,   säger   utredningen.  Betänkandet
kommer  nu  att  bli  föremål  för   beredning  inom
Näringsdepartementet.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionen i berörd del.

Elleveranser inom fjärrvärme- och naturgasområden

Några  regler om skydd mot konkurrens från  el  inom
områden  där  fjärrvärme eller naturgas distribueras
eller   avses   att   distribueras   föreslås,   som
redovisats,   inte   förekomma   i   fortsättningen.
Utskottet delar regeringens bedömning  att  det inte
längre finns något behov av den övergångslösning som
har  gällt  för  elleveranser  inom  fjärrvärme- och
naturgasområden  och  tillstyrker  propositionen   i
denna del.
I  motion 1998/99:N23 (kd) föreslås, som redogjorts
för,  att  regeringen  skall  utse  en myndighet för
tillsyn och prisövervakning beträffande  fjärrvärme.
Regeringen    har,   som   tidigare   nämnts,   gett
Energimyndigheten i uppdrag att göra en förstudie om
förhållandena    på     värmemarknaden,    inklusive
regelverk, lagstiftning m.m.  Förstudien syftar till
att  ge underlag för ett eventuellt  senare  uppdrag
att kontinuerligt  följa värmemarknaden med avseende
på    framför    allt    konkurrenssituation     och
prisbildning.  Det  är,  enligt  uppgift,  ännu  för
tidigt  att  uttala  sig om hur en eventuell tillsyn
skall utformas eller om myndighetsstrukturen behöver
ses över.
Med hänvisning till att  den  fråga  som  tas upp i
motionen  är  föremål  för beredning anser utskottet
att det inte nu är befogat  med  någon  åtgärd  från
riksdagens  sida.  Motionen avstyrks därmed i berörd
del.

Skydd för små elproducenter

I samband med riksdagens beslut om ny ellagstiftning
hösten 1995 anförde  utskottet  (bet. 1995/96:NU1 s.
32) att det är angeläget att de små  elproducenterna
tillförsäkras rimliga villkor för sin  avsättning på
en reformerad elmarknad. Utskottet angav  att det är
viktigt         att         utvärderingen         av
leveranskoncessionssystemet  företas i sådan tid att
ställning  kan  tas  till  behovet   av   eventuella
fortsatta åtgärder. De sex motioner som berör frågan
om   villkoren  för  den  småskaliga  elproduktionen
präglas   alla   av   en   önskan   om  att  de  små
elproducenterna skall tillförsäkras rimliga villkor.
Utskottets   inställning   är  att  den  småskaliga
elproduktionen      efter      avskaffandet       av
leveranskoncessionssystemet  bör  ha  ungefär  samma
villkor  som  för närvarande under övergångsperioden
fram  t.o.m. år  2000.  Däremot  är  utskottet  inte
berett  att  nu  ta ställning till de olika modeller
för hur ett nytt system  skall se ut som skisseras i
motionerna. Det är svårt att  för  närvarande uttala
sig  om på vilken nivå som ersättningen  bör  ligga.
Enligt  utskottets  mening bör ersättningsnivån dock
ligga på en sådan nivå  att  de  små elproducenterna
tillförsäkras    möjligheter   att   uppnå    rimlig
lönsamhet.
Den   av  regeringen   valda   modellen   med   ett
anbudsförfarande   förefaller   utskottet   vara  en
lämplig  temporär lösning. Förslag till finansiering
har nyligen  lämnats  i  budgetpropositionen  för år
2000 (prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 21). Utskottet
kommer  att  behandla  detta  förslag  senare  under
hösten 1999 i anslagsbetänkandet 1999/2000:NU3.
När  det gäller en mer långsiktig lösning har LEKO-
utredningen  nyligen  i sitt betänkande förordat att
en   översyn   skall   göras    av   den   förnybara
elproduktionens förutsättningar.  Betänkandet kommer
att     bli     föremål     för    beredning    inom
Näringsdepartementet,   varför    det   inte   finns
anledning för utskottet eller riksdagen  att  nu  ta
ställning i frågan om en långsiktig lösning.
Med det anförda ställer sig utskottet bakom vad som
har  anförts  i  propositionen i här aktuell del och
avstyrker motionerna  1998/99:N19  (s), 1998/99: N21
(m), 1998/99:N20 (v), 1998/99:N23 (kd),  1998/99:N22
(c) och 1998/99: N24 (mp) i berörda delar.

Införande av schablonberäkning på elmarknaden, m.m.

Utskottet   tillstyrker   i  princip,  som  tidigare
redovisats,  regeringens  förslag  om  införande  av
schablonberäkning  på  elmarknaden  den  1  november
1999.  Under utskottets beredningsarbete  har  vissa
synpunkter   på   den  lagtekniska  utformningen  av
förslaget  till ändringar  i  ellagen  framförts  av
företrädare   för  branschorganisationerna  Sveriges
Elleverantörer   och  Svenska  Kraftverksföreningen.
Utskottet föreslår  i det följande vissa ändringar i
regeringens    lagförslag,    vilka    främst    rör
preciseringar och förtydliganden.
Den första ändringen  som  utskottet föreslår rör 3
kap. 10 §. I regeringens förslag till denna paragraf
anges det i andra stycket att nätkoncessionshavaren,
om  en  elanvändare  har  ett säkringsabonnemang  om
högst 200 A eller tar ut en  effekt  om högst 135 kW
vid  lågspänning,  i stället dels preliminärt  skall
beräkna mängden överförd el och dess fördelning över
tiden (preliminär schablonberäkning),  dels slutligt
mäta mängden överförd el och beräkna dess fördelning
över   tiden  (slutlig  schablonberäkning).   Enligt
regeringens  förslag  till  3  kap.  11  §  skall de
elanvändare som har ett säkringsabonnemang under den
nyssnämnda gränsen eller som tar ut en effekt  under
den  angivna  gränsen och som vill ha timmätning och
avräkning efter  sådana mätvärden ha rätt till detta
om de betalar för  det.  För  att  detta  skall  bli
tydligt    bör,   enligt   utskottets   mening,   en
precisering göras i 3 kap. 10 §, genom att en mening
av följande  lydelse  läggs till det nuvarande andra
stycket: Detta gäller inte en elanvändare som begärt
att mängden överförd el  och  dess  fördelning  över
tiden  skall  mätas.  Med anledning av denna ändring
föreslår  utskottet  vissa   följdändringar   i  den
resterande    delen    av   paragrafen.   Utskottets
ändringsförslag framgår av bilaga 2.
Beträffande  3  kap.  10 §  vill  utskottet  vidare
påpeka att under en över-gångsperiod t.o.m. utgången
av  år  2001 gäller, enligt  övergångsbestämmelserna
punkt  4,   bl.a.   att   elproduktion   t.ex.   vid
reservaggregat  och hos små produktionsanläggningar,
skall  kunna undantas  från  kravet  på  timmätning.
Enligt   vad   utskottet   erfarit   övervägs   inom
Näringsdepartementet  hur  denna  fråga  skall lösas
efter övergångsperiodens slut.
Utskottet  anser  att riksdagen också bör göra  två
ändringar i övergångsbestämmelserna.  Den ena gäller
en ändring av språklig karaktär i punkt  4, där dels
ordet  bestämmelserna  bör ändras till bestämmelsen,
dels  de  två sista orden  nämnda  bestämmelser  bör
ändras  till  den  nämnda  bestämmelsen.  Den  andra
ändringen       rör      en      precisering      av
anmälningsskyldigheten  i  punkt  5. Följande mening
bör läggas till sist i denna punkt:  En elleverantör
som har ett sådant leveransavtal med en  elanvändare
skall    anmäla    detta    till    innehavaren   av
nätkoncession.   I   anmälan   skall   uppgift    om
leveransavtalets  giltighetstid  lämnas.  Utskottets
förslag   till   ändring  i  övergångsbestämmelserna
framgår av bilaga 2.
Utskottet vill slutligen  något kommentera 8 kap. 8
§, som rör frågan om vad som  skall gälla i det fall
att en elanvändare tar ut el utan att ha något avtal
med   en   elleverantör.   Enligt   den   föreslagna
bestämmelsen   skall  den  elanvändare  som   saknar
elleverantör av  berörd  innehavare av nätkoncession
anvisas     en     elleverantör,    som     gentemot
nätkoncessionshavaren har åtagit sig att leverera el
till sådana elanvändare. Den anvisade elleverantören
skall  omedelbart  underrätta   elanvändaren  om  de
villkor  för leveransen som han avser  att  tillämpa
och om den dag då han avser att påbörja leveransen.
Det har av  branschorganisationerna ifrågasatts hur
man skall betrakta  den  elförbrukning som har skett
fr.o.m.   en   inflyttning   tills    den    berörde
elanvändaren     blir     bunden     antingen     av
anvisningsleverantörens   erbjudna  avtal  eller  av
avtalet med en leverantör som elanvändaren själv har
valt. Med den utformning regeringens  lagförslag har
är   denna   fråga   oreglerad.   Företrädarna   för
branschorganisationerna    har    föreslagit     att
anvisningsleverantörens    erbjudna    avtal   skall
tillämpas   redan  från  inflyttningsdagen.   Enligt
utskottets mening  skulle  ett sådant förfaringssätt
kunna innebära civilrättsliga  problem.  En praktisk
ansats  som,  enligt  utskottets  mening, bör  kunna
gälla  är att konstatera att en eventuell  otillåten
elförbrukning  kommer  att  märkas  som en marginell
ökning av nätförlusterna på det lokalnät till vilket
elanvändaren   är  ansluten.  Eftersom  elanvändaren
genom   sitt   otillåtna    agerande   har   orsakat
nätinnehavaren  en viss kostnad  torde  denne  kunna
kräva  ersättning   av   elanvändaren   för   detta.
Lämpligen   sker  debiteringen  i  samband  med  den
sedvanliga räkningen  från nätinnehavaren. Utskottet
förutsätter att regeringen  följer  denna  fråga och
återkommer till riksdagen om så bedöms erforderligt.
Sammanfattningsvis   föreslår   utskottet   sålunda
ändringar  i regeringens lagförslag avseende 3  kap.
10 § samt övergångsbestämmelsernas  punkter 4 och 5;
ändringarna framgår av bilaga 2.

Hemställan

Utskottet hemställer
1.     beträffande     utvärdering      av
schablonberäkningssystemet
att riksdagen avslår motion 1998/99:N23 yrkandena 1 och 2,
2.  beträffande tillsyn av nätverksamheten
att riksdagen  avslår  motionerna  1998/99:N21 yrkande 2 och
1998/99: N23 yrkandena 4 och 5,
res. 1 (m, kd, c, fp)
3.  beträffande  driftskostnad för  timvis
mätning
att riksdagen avslår motion 1998/99:N22 yrkande 5,
res. 2 (c)
4. beträffande utredning om timmätare
att riksdagen avslår motion 1998/99:N24 yrkande 1,
res. 3 (mp)
5.    beträffande    elleveranser     inom
fjärrvärme- och naturgasområden
att  riksdagen  med  bifall  till proposition 1998/99:137  i
denna  del och med avslag på motion  1998/99:N23
yrkande    3   godkänner   vad   som   anges   i
propositionen  om  elleveranser inom fjärrvärme-
och naturgasområden,
res. 4 (m, kd, fp)
6.    beträffande    skydd     för     små
elproducenter
att  riksdagen  avslår motionerna 1998/99:N19,  1998/99:N20,
1998/99: N21 yrkande  1,  1998/99:N22  yrkandena
1-4,   1998/99:N23   yrkandena   6   och  7  och
1998/99:N24 yrkande 2,
res. 5 (m, fp)
res. 6 (kd)
res. 7 (c)
7.      beträffande      införande      av
schablonberäkning på elmarknaden, m.m.
att riksdagen antar det i proposition 1998/99:137  framlagda
förslaget   till   lag   om  ändring  i  ellagen
(1997:857), dock med ändring  att  3  kap.  10 §
samt  punkterna  4  och  5 i ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna erhåller  lydelse enligt
Utskottets förslag i bilaga 2.
Stockholm den 21 september 1999

På näringsutskottets vägnar

Per Westerberg


I beslutet har deltagit: Per Westerberg  (m), Barbro
Andersson Öhrn (s), Reynoldh Furustrand (s), Lennart
Beijer (v), Göran Hägglund (kd), Karin Falkmer  (m),
Sylvia  Lindgren  (s),  Ola Karlsson (m), Nils-Göran
Holmqvist (s), Gunilla Wahlén  (v),  Inger  Strömbom
(kd),  Ola Sundell (m), Ingegerd Saarinen (mp),  Åke
Sandström (c), Eva Flyborg (fp), Anne Ludvigsson (s)
och Karl Gustav Abramsson (s).

Reservationer

1. Tillsyn av nätverksamheten (mom. 2)

Per  Westerberg  (m),  Göran  Hägglund  (kd),  Karin
Falkmer  (m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom (kd),
Ola Sundell  (m),  Åke Sandström (c) och Eva Flyborg
(fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
tillsyn av nätverksamheten bort ha följande lydelse:
Utskottet anser - i  likhet  med  vad  som anförs i
motionerna  1998/99:N21 (m) och 1998/99:N23  (kd)  -
att  det  krävs   en  ökad  och  bättre  tillsyn  av
nätverksamheten.
Vägledande för utskottets  ställningstaganden  till
olika frågor beträffande den avreglerade elmarknaden
är  omsorgen  om konsumentintresset. Detta låg bakom
att utskottet förordade  att schablonberäkning skall
införas. Elhandelspriset utgör  emellertid endast en
del  av  det  totala pris som en konsument  betalar.
Nivån på nätavgifterna och hur de utvecklas är också
av stor betydelse för det totala elpriset.
Eftersom nätverksamheten  inte  är konkurrensutsatt
är det, enligt utskottets mening, mycket viktigt att
tillsynen över denna del av elmarknaden är effektiv.
Så  är  inte fallet för närvarande.  Trots  gällande
regler om  korssubventionering  är  det  en uppenbar
risk för att energiföretagen söker kompensera sänkta
elpriser  med  ökade  nätavgifter. Enligt utskottets
mening borde vidare s.k.  benchmarking  utnyttjas  i
större   utsträckning,   så   att   jämförelser   av
prisnivåer möjliggörs.
Utskottet noterar att regeringen har för avsikt att
senare  ta  initiativ  till  en  översyn av gällande
reglering och tillsyn. För att understryka vikten av
en  ökad  tillsyn och för att driva  på  regeringens
arbete bör  riksdagen  göra  ett  uttalande i saken.
Därmed tillstyrks de båda motionerna 1998/99:N21 (m)
och 1998/99:N23 (kd) i berörda delar.
dels  att  utskottets  hemställan under  2  bort  ha
följande lydelse:
2. beträffande tillsyn  av nätverksamheten
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:N21 yrkande
2  och  1998/99:N23 yrkandena 4 och  5  som  sin
mening ger  regeringen  till känna vad utskottet
anfört.

2. Driftskostnad för timvis mätning (mom.
3)

Åke Sandström (c) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
driftskostnad för timvis mätning  bort  ha  följande
lydelse:
Utskottet  anser  -  i likhet med vad som anförs  i
motion 1998/99:N22 (c)  -  att elanvändare som redan
har installerade timmätare inte  skall  belastas med
någon   driftskostnad  för  den  timvisa  mätningen,
oavsett avtalets löptid.
Den årliga  driftskostnaden  för  en  timmätare kan
uppgå  till  drygt  1  000 kr för en elanvändare  på
landsbygden. Ett rörligt elpris till slutanvändaren,
baserat på priset på spotmarknaden  timme för timme,
stimulerar    till   att   öka   konsumtionen    vid
lågbelastning   och    minska   konsumtionen   under
högbelastning. En sådan  lastutjämning  bidrar  till
bättre   hushållning  av  el  och  därigenom  mindre
miljöpåverkan.  Det vore därför felaktigt att införa
en  avgift  som  motverkar   användningen  av  redan
installerade  timmätare.  Det  är  olyckligt  om  de
elanvändare som efter riksdagens  beslut  år 1997 om
införande  av  takpris  på timmätare har installerat
timmätare  nu  skulle  bli  de   som  missgynnas  av
riksdagens nya beslut.
Riksdagen  bör  genom  ett  uttalande   begära  att
regeringen  skall  lägga  fram  ett  lagförslag  som
innebär att elanvändare som redan har  en  timmätare
inte skall belastas med någon driftskostnad, oavsett
det   aktuella   avtalets   löptid.  Den  nyssnämnda
motionen tillstyrks därmed i berörd del.
dels  att  utskottets hemställan  under  3  bort  ha
följande lydelse:
3. beträffande  driftskostnad  för  timvis
mätning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N22  yrkande  5
som  sin  mening  ger  regeringen till känna vad
utskottet anfört.

3. Utredning om timmätare (mom. 4)

Ingegerd Saarinen (mp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
utredning om timmätare bort ha följande lydelse:
Utskottet anser - i likhet  med  vad  som  anförs i
motion  1998/99:N24  (mp) - att riksdagen bör anmoda
regeringen att tillsätta  en  utredning  om  en  mer
generell    installation    av    fjärravlästa   och
timregistrerande elmätare. Dessa elmätare  som finns
på  marknaden  och  som  hittills utnyttjats av  det
fåtal konsumenter som bytt  elleverantör  har  många
fördelar,   inte   minst   att  de  uppmuntrar  till
energibesparing.
LEKO-utredningen  har,  som  redovisats,   haft   i
uppdrag  att  överväga  om  mätperiodens  längd  bör
regleras  och  om elräkningen bör baseras på faktisk
förbrukning. I sitt nyligen avlämnade slutbetänkande
finner  utredningen   inte   skäl  att  rekommendera
statsmakterna   att  för  närvarande   vidta   några
särskilda     åtgärder      för     att     avskaffa
preliminärdebiteringen.   Utredningen   föreslår   i
stället att försök med fakturor  baserade på faktisk
förbrukning   skall   genomföras  i  ett   avgränsat
geografiskt område, i första  hand  avseende hushåll
med elvärme. Betänkandet kommer nu att  bli  föremål
för beredning inom Näringsdepartementet.
Enligt   utskottets  mening  innebär  den  väg  som
utredningen  förordar en alltför defensiv ansats. Om
utredningens förslag först skall remissbehandlas och
regeringen därefter  skall  ta  ställning i frågan -
och   där   ställningstagandet  kan  bli   det   som
utredningen föreslår, nämligen en försöksverksamhet,
vars resultat  i  sin tur skall utvärderas - befarar
utskottet  att  en  mer   generell  installation  av
elmätare  kan bli verklighet  först  i  en  avlägsen
framtid. Riksdagen  bör därför anmoda regeringen att
tillsätta en utredning  med  ett uttryckligt uppdrag
att  föreslå  en  sådan  generell   installation  av
elmätare.   Därmed   tillstyrker  utskottet   motion
1998/99:N24 (mp) i berörd del.
dels  att  utskottets hemställan  under  4  bort  ha
följande lydelse:
4. beträffande utredning om timmätare
att riksdagen  med  bifall till motion 1998/99:N24 yrkande 1
som  sin mening ger regeringen  till  känna  vad
utskottet anfört.

4. Elleveranser inom fjärrvärme- och
naturgasområden (mom. 5)

Per  Westerberg  (m),  Göran  Hägglund  (kd),  Karin
Falkmer  (m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom (kd),
Ola Sundell (m) och Eva Flyborg (fp) anser

dels att den  del  av utskottets ställningstagande i
avsnittet  om  elleveranser   inom  fjärrvärme-  och
naturgasområden som börjar med "I motion" och slutar
med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser - i likhet med  vad  som  anförs  i
motion 1998/99:N23 (kd) - att regeringen bör utse en
myndighet    för    tillsyn    och   prisövervakning
beträffande    fjärrvärme.   Konkurrensverket    har
uppmärksammat att  en  kraftproducent som producerar
både  fjärrvärme  och el har  erbjudit  rabatter  på
fjärrvärme  när konsumenten  också  köpt  hela  sitt
behov av el från företaget. Energiföretag som säljer
både fjärrvärme  och  el  kan  i  sådana  fall få en
betydande    fördel    i    förhållande   till   ett
konkurrerande  företag  som  bara   säljer  el.  För
närvarande  finns  det  ingen myndighet  som  sköter
prisövervakningen av fjärrvärme,  vilket gör att det
inte   går  att  urskilja  om  kostnader   för   den
konkurrensutsatta     elen     vältras    över    på
fjärrvärmekunderna  i de bolag som  producerar  båda
energislagen.  Enligt   utskottets   mening  bör  en
befintlig    myndighet    utses   med   ansvar   för
prisövervakning, både för fasta  installationer  och
för  energikostnaden. Beräkningar bör redovisas i de
fall  då   el  och  fjärrvärme  produceras  i  samma
anläggningar  för  att  undvika risken att kostnader
övervältras mellan energislagen.
Riksdagen bör genom ett  uttalande ställa sig bakom
vad  utskottet  här  har  anfört;   den   nyssnämnda
motionen tillstyrks därmed i berörd del.
dels  att  utskottets  hemställan  under  5 bort  ha
följande lydelse:
5.     beträffande    elleveranser    inom
fjärrvärme- och naturgasområden
att riksdagen  med  bifall  till  proposition  1998/99:137 i
denna del och motion 1998/99:N23 yrkande 3
dels  godkänner vad som anges i propositionen om
elleveranser      inom      fjärrvärme-      och
naturgasområden,
dels  som  sin  mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

5. Skydd för små elproducenter (mom. 6)

Per Westerberg (m), Karin  Falkmer (m), Ola Karlsson
(m), Ola Sundell (m) och Eva Flyborg (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
skydd  för  små  elproducenter   bort   ha  följande
lydelse:
De småskaliga elproducenterna utlovades  i  samband
med avregleringen av elmarknaden den 1 januari  1996
att  de  skulle  ges  garanterad  avsättning med ett
garanterat lägsta pris t.o.m. utgången  av  år 2000.
Därmed har statsmakterna - enligt utskottets  mening
och   i   likhet   med  vad  som  påpekas  i  motion
1998/99:N21   (m)  -  ett   moraliskt   ansvar   att
säkerställa ett motsvarande skydd för den småskaliga
elproduktionen när systemet med leveranskoncessioner
försvinner. Det är över huvud taget av stor vikt för
näringsklimatet    att    de   politiskt   betingade
spelreglerna  för företagandet  är  långsiktiga  och
genomtänkta.
Utskottet anser  därför att det måste ges en tydlig
signal om att staten  tar sitt ansvar och garanterar
den småskaliga elproduktionen  ett lägsta pris om 21
öre per kWh under perioden den 1  november 1999 till
utgången av år 2000. Detta hindrar dock inte att den
process  som  inletts  där  Svenska kraftnät  agerar
mellanhand  i  ett  anbudsförfarande   om  inköp  av
småskaligt  producerad el fortsätter. Samtidigt  bör
det klargöras  att  den fria elmarknaden förutsätter
att  också  den  småskaliga   elproduktionen,  efter
utgången  av  år  2000,  i  princip   får  agera  på
elmarknaden på samma vilkor som annan produktion.
Med   det  anförda  tillstyrker  utskottet   motion
1998/99:N21  (m)  i  berörd del. Övriga här aktuella
motioner  -  1998/99:N19   (s),   1998/99:N20   (v),
1998/99:  N23  (kd), 1998/99:N22 (c) och 1998/99:N24
(mp) - avstyrks i motsvarande delar.
dels  att utskottets  hemställan  under  6  bort  ha
följande lydelse:
6.     beträffande     skydd    för    små
elproducenter
att riksdagen med bifall till  motion  1998/99:N21 yrkande 1
och   med   avslag  på  motionerna  1998/99:N19,
1998/99:N20,    1998/99:N22    yrkandena    1-4,
1998/99:N23  yrkandena  6  och 7 och 1998/99:N24
yrkande  2  som sin mening ger  regeringen  till
känna vad utskottet anfört.

6. Skydd för små elproducenter (mom. 6)

Göran Hägglund och Inger Strömbom (båda kd) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
skydd  för  små  elproducenter   bort   ha  följande
lydelse:
Utskottet menar - i enlighet med vad som  anförs  i
motion  1998/99:N23  (kd)  -  att regeringen tar för
lätt  på  problemen  för  de små elproducenterna.  I
likhet med remissinstanserna anser utskottet att det
krävs   en   ordentlig   utredning    om    de   små
elproducenternas  situation  och att underlaget  för
regeringens förslag i denna del  av propositionen är
alldeles för svagt. Utskottet förutsätter att de små
elproducenternas situation kommer  att  ges särskild
uppmärksamhet  när  effekterna  av  de  nya reglerna
börjar kunna utvärderas. Regeringens förslag  om att
mottagningsplikten   skall   etableras   på   enbart
marknadsmässiga  grunder kan vid ett första påseende
förefalla  rimligt.  Effekten  torde  dock  bli  att
marknadspriserna  hamnar  långt  under de nivåer som
motsvarar produktionskostnaderna för  de små och nya
elproducenterna,     till     följd     av     stora
kapitalkostnader.  Detta kommer att effektivt bromsa
utvecklingen av nya  alternativ  och  ny teknik. Det
finns  skäl  att  anta  att  priserna på elmarknaden
kommer att stiga under de kommande  åren  till följd
av   miljömässiga   krav   och   en   internationell
anpassning. Att i det läget slå ut småskalig  och  i
vissa fall ny teknik synes oklokt.
För  att undanröja den mest påträngande osäkerheten
för den  småskaliga  elproduktionen  - som effektivt
kommer att förhindra utvecklandet av ny  teknik  och
alla  nyinvesteringar  -  måste,  enligt  utskottets
mening,  ett  bättre  skydd än det föreslagna  gälla
under    ett    övergångsskede.     En    garanterad
ersättningsnivå till de små producenterna  bör ligga
på  26 öre per kWh. Mottagningsplikten bör överföras
från leveranskoncessionärerna till Svenska kraftnät,
och finansieringen  bör  ske  genom  en  höjning  av
stamnätsavgiften.
Med  hänvisning  till  det  anförda  bör  riksdagen
anmoda regeringen att tillsätta en utredning  om  de
små  elproducenternas situation och förutsättningar.
Vidare  bör riksdagen genom ett uttalande ställa sig
bakom vad  utskottet  anfört om mottagningsplikt och
ersättning  till  de  små   elproducenterna.  Motion
1998/99:N23  (kd) tillstyrks därmed  i  berörd  del,
medan övriga här  aktuella  motioner  -  1998/99:N19
(s),  1998/99:N21  (m), 1998/99:N20 (v), 1998/99:N22
(c) och 1998/99:N24  (mp)  -  avstyrks i motsvarande
delar.
dels  att  utskottets hemställan  under  6  bort  ha
följande lydelse:
6.    beträffande     skydd     för    små
elproducenter
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N23 yrkandena 6
och  7 och med avslag på motionerna 1998/99:N19,
1998/99:N20, 1998/99: N21 yrkande 1, 1998/99:N22
yrkandena  1-4 och 1998/99:N24 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen  till  känna vad utskottet
anfört.

7. Skydd för små elproducenter (mom. 6)

Åke Sandström (c) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
skydd   för  små  elproducenter  bort  ha   följande
lydelse:
För  att   förhindra  att  de  små  elproducenterna
påverkas     negativt     av     avskaffandet     av
leveranskoncessionssystemet   den  1  november  1999
behöver - enligt utskottets mening  och i likhet med
vad  som  anförs  i motion 1998/99:N22 (c)  -  vissa
skyddsåtgärder vidtas.  Den  första  gäller  att den
mottagningsplikt     som    hittills    gällt    för
leveranskoncessionärer   bör  överföras  på  Svenska
kraftnät. Mottagningsplikten  bör även utvidgas till
att  omfatta  havsbaserad  vindkraft   inom  svenskt
territorialvatten eller motsvarande avgränsning. Den
andra  åtgärden som riksdagen bör anmoda  regeringen
att vidta är att utfärda bestämmelser som beaktar de
särskilda  behoven  hos  de  ca  20  % av de svenska
vindkraftverken  som ägs av samfälligheter  samt  av
ekonomiska   och   kooperativa   föreningar.   Olika
modeller  för hur de  ekonomiska  förhållandena  för
andelsägarna  skall  hanteras är tänkbara, varvid en
modell är att det antal  kWh  som  andelen  utgör av
vindkraftverkets  årsproduktion  beskattningsmässigt
avräknas från andelsägarens elkonsumtion.
En tredje åtgärd som bör vidtas rör gränsen för att
räknas  som  småskalig  vindkraft.  För   närvarande
gäller  en  gräns  om  högst  1  500  kW för att ett
vindkraftverk  skall  få  räknas som småskaligt  och
därmed   åtnjuta   speciella   bestämmelser   enligt
ellagen.  Effektgränsen har valts  med  hänsyn  till
vattenkraften  och  utgör, enligt utskottets mening,
ett hinder för att använda  full  effekt  1 650 kW -
på   de   största  vindkraftverk  som  saluförs   på
marknaden.  Effektgränsen  bör  avskaffas  helt  för
vindkraften. El från småskalig kraftvärme baserad på
förnybar  energi bör vidare få ett garantipris på 26
öre per kWh,  anser  utskottet.  Den fjärde åtgärden
som riksdagen bör anmoda regeringen  att  vidta  rör
administrationen  av  s.k.  miljöbonus och eventuell
garantiersättning. Den naturliga administratören för
att förmedla utbetalningen till  elproducenterna är,
enligt utskotttets mening, ägaren till det elnät som
produktionsanläggningen  är  ansluten  till.  I  den
nyssnämnda  motionen  beskrivs  mer   i  detalj  hur
administrationen bör utformas.
Riksdagen bör sålunda anmoda regeringen  att  vidta
de  fyra  åtgärder  som  nyss har beskrivits. Därmed
blir  motion  1998/99:N22 (c)  helt  tillgodosedd  i
berörda delar och  tillstyrks  av  utskottet. Övriga
här aktuella motioner - 1998/99:N19 (s), 1998/99:N21
(m),   1998/99:N20   (v),   1998/99:N23   (kd)   och
1998/99:N24 (mp) - avstyrks i motsvarande delar.
dels  att  utskottets  hemställan  under  6 bort  ha
följande lydelse:
6.     beträffande     skydd    för    små
elproducenter
att riksdagen med bifall till  motion  1998/99:N22 yrkandena
1-4  och  med  avslag på motionerna 1998/99:N19,
1998/99:N20, 1998/99:N21  yrkande 1, 1998/99:N23
yrkandena 6 och 7 och 1998/99:N24  yrkande 2 som
sin   mening  ger  regeringen  till  känna   vad
utskottet anfört.
Regeringens lagförslag

Förslag till lag om ändring i ellagen
(1997:857)





Av utskottet föreslagen ändring i
regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997:857)

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
3 kap.
-----------------------------------------------------
Skyldighet att mäta och beräkna överförd el
10 §
Den  som  har  nätkoncession  är skyldig att utföra
mätning av mängden överförd el och  dess  fördelning
över tiden.
-----------------------------------------------------
Om en elanvändare har ett   Om  en  elanvändare  har
säkringsabonnemang     om  ett säkringsabonnemang om
högst  200  ampère  eller  högst  200  ampère  eller
tar ut en effekt om högst  tar ut en effekt om högst
135      kilowatt     vid  135      kilowatt     vid
lågspänning         skall  lågspänning         skall
nätkoncessionshavaren   i  nätkoncessionshavaren   i
stället  dels preliminärt  stället  dels preliminärt
beräkna  mängden överförd  beräkna  mängden överförd
el  och  dess  fördelning  el  och  dess  fördelning
över   tiden  (preliminär  över   tiden  (preliminär
schablonberäkning),  dels  schablonberäkning),  dels
slutligt   mäta   mängden  slutligt   mäta   mängden
överförd  el  och beräkna  överförd  el  och beräkna
dess    fördelning   över  dess    fördelning   över
tiden  (slutlig schablon-  tiden  (slutlig schablon-
beräkning).  Det  åligger  beräkning).  Detta gäller
vidare                     inte  en  elanvändare som
nätkoncessionshavaren att  begärt     att    mängden
rapportera  resultaten av  överförd   el   och  dess
dessa    mätningar    och  fördelning   över   tiden
beräkningar.               skall mätas.
Det              åligger
nätkoncessionshavaren att
rapportera resultaten  av
de      mätningar     och
beräkningar  som  nämns i
första      och     andra
styckena.
-----------------------------------------------------
Närmare   föreskrifter   om   angivna   skyldigheter
meddelas  av  regeringen  eller  den  myndighet  som
regeringen bestämmer.
-----------------------------------------------------
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
-----------------------------------------------------
4.     Inmatningen   från   4.    Inmatningen   från
producenter          samt  producenter          samt
förbrukningen         hos  förbrukningen         hos
elkunder     som     inte  elkunder     som     inte
omfattas               av  omfattas  av bestämmelsen
bestämmelserna  i  3 kap.  i   3  kap.  10  §  andra
10  §  andra  stycket får  stycket får till utgången
till utgången av  år 2001  av   år  2001  mätas  och
mätas och beräknas enligt  beräknas    enligt    den
nämnda bestämmelser.       nämnda bestämmelsen.
-----------------------------------------------------
5.  En  elanvändare  vars   5.  En  elanvändare vars
elförbrukning över tiden,  elförbrukning över tiden,
enligt  ett leveransavtal  enligt  ett leveransavtal
som   gäller  vid  lagens  som   gäller  vid  lagens
ikraftträdande,     skall  ikraftträdande,     skall
mätas  på  annat  sätt än  mätas  på  annat  sätt än
enligt   föreskrifter  om  enligt   föreskrifter  om
schablonberäkning,         schablonberäkning,
meddelade  med  stöd av 3  meddelade  med  stöd av 3
kap.  10 §, omfattas inte  kap.  10 §, omfattas inte
av   bestämmelserna  i  3  av   bestämmelserna  i  3
kap.  11 § första stycket  kap.  11 § första stycket
under    leveransavtalets  under    leveransavtalets
återstående                återstående
giltighetstid.             giltighetstid.
En  elleverantör som har
ett sådant  leveransavtal
med en elanvändare  skall
anmäla     detta     till
innehavaren            av
nätkoncession.  I anmälan
skall      uppgift     om
leveransavtalets
giltighetstid lämnas.
-----------------------------------------------------