I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i
rättshjälpslagen. Förslaget innebär bl.a. att de gränsvärden för rättssökandes
ekonomiska underlag som ligger till grund för bestämmande av rätts-
hjälpsavgift skall förändras. De nya gränsvärdena innebär att rättshjälpsav-
giften kommer att sänkas för rättssökande, vilkas ekonomiska underlag un-
derstiger 200 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Till betänkandet har fogats en reservation.
Propositionen
I proposition 1999/2000:59 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1996:1619).
Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se
bilaga.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1999/2000:Ju15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att reglerna rörande rättshjälp skall utformas enligt de för-
slag som framförts i motionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1999
1999/2000:Ju809 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas att riksdagen hos rege-
ringen begär förslag om en utredning om rättegångskostnader i vård-
nadstvister.
1999/2000:So329 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättshjälp vid pisksnärtsskador.
Utskottet
Bakgrund
Den 1 december 1997 trädde en ny rättshjälpslag (1996:1619) i kraft. Lagen
beslöts av riksdagen år 1996 (prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr.
1996/97:55). Den nya lagen har till grundläggande syfte att ge rättsligt bi-
stånd åt dem som inte kan få det på annat sätt.
Enligt lagen är rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet, dvs. den som har en
rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd, som täcker den aktuella
angelägenheten, får inte beviljas rättshjälp. Vidare innebär lagen att den som
inte har rättsskydd av detta slag men som borde ha haft det med hänsyn till
sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina personliga och ekonomiska förhållan-
den får beviljas rättshjälp endast om det finns särskilda skäl. Som en allmän
förutsättning för att rättshjälp skall beviljas gäller att det, med hänsyn till
angelägenhetens art och betydelse samt tvisteföremålets värde och omstän-
digheterna i övrigt, är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
När en ansökan om rättshjälp prövas skall sökandens ekonomiska underlag
bestämmas. Med ekonomiskt underlag avses den rättssökandes beräknade
årsinkomst sedan på närmare angivet sätt hänsyn tagits till underhållsskyl-
dighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning. Rättshjälp får beviljas
en fysisk person vars ekonomiska underlag inte överstiger 260 000 kr.
Om rättshjälp beviljas, betalar staten kostnaderna för bl.a. rättshjälpsbiträ-
de, bevisning och utredningskostnader.
Den som har beviljats rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som be-
stäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökan-
des ekonomiska underlag. Rättshjälpsavgiften beräknas som en procentuell
andel av ersättningen till rättshjälpsbiträdet och skall betalas till denne all
eftersom kostnaderna uppkommer. Systemet innehåller sex avgiftsnivåer
enligt det följande.
Ekonomiskt underlag
Procentsats
Lägsta avgift
0-20 000
2
-
20 000-40 000
5
500
40 000-80 000
10
1 000
80 000-120 000
20
1 500
120 000-160 000
30
2 000
160 000-260 000
40
5 000
Ärendet
Regeringen gav i mars 1998 Domstolsverket i uppdrag att undersöka var
inkomstgränsen för rättshjälp borde ligga. I uppdraget ingick också att under-
söka behovet av justeringar i avgiftssystemet. Domstolsverket redovisade
uppdraget i vad det avsåg inkomstgränsen i en promemoria i juni samma år.
Promemorian låg till grund för ändringar i rättshjälpslagen som trädde i kraft
den 1 april 1999 (prop. 1998/99:10, bet. 1998/99:JuU6, rskr. 1998/99:132,
SFS 1999:63). Ändringarna innebar bl.a. att inkomstgränsen för rätt till rätts-
hjälp höjdes från 210 000 kr till 260 000 kr.
Domstolsverket redovisade återstoden av uppdraget i november 1998 och
maj 1999 och lämnade då förslag till ändringar i avgiftssystemet. På grund-
val av redovisningarna utarbetades inom Justitiedepartementet en promemo-
ria med förslag till ändringar av de gränsvärden som gäller för beräkning av
rättshjälpsavgift. Promemorian har remissbehandlats (Ju dnr 98/3876).
Till grund för förslagen i propositionen i denna del ligger promemorian
och remissbehandlingen av denna. Härutöver lämnas i propositionen förslag
till en mindre justering, närmast av rättelsekaraktär, i rättshjälpslagens be-
stämmelser om ersättning för rådgivning.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen föreslår att systemet för beräkning av rättshjälpsavgift skall bli
förmånligare för dem som beviljas rättshjälp. Detta skall åstadkommas ge-
nom en justering av de gränsvärden som gäller för beräkning av rätts-
hjälpsavgiften. Förslaget innebär att fler personer kommer att hamna i ett
lägre intervall och därmed få en lägre rättshjälpsavgift.
Vidare föreslås en mindre justering som innebär att den som har lämnat
rådgivning har rätt till ersättning från staten i samtliga fall där nedsättning
rådgivningsavgiften har skett.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Överväganden
Avgiftsgränserna
I propositionen föreslås att gränsvärdena för bestämmande av rättshjälpsav-
gift skall höjas i samtliga sex intervaller.
I sina skäl för förslaget framhåller regeringen den förra året genomförda
höjningen av inkomstgränsen för rättshjälp från 210 000 kr till 260 000 kr.
Eftersom de nuvarande avgiftsgränserna fastställdes med utgångspunkt i den
tidigare gällande inkomstgränsen, finns det enligt regeringens uppfattning
anledning att se över om även avgiftsgränserna bör justeras.
Sedan rättshjälpslagens tillkomst har, understryker regeringen, den genom-
snittliga löneökningen i Sverige varit omkring 9 %. Visserligen är det inte
alltid självklart att en genomsnittlig inkomstökning bör medföra att avgifts-
gränserna justeras. Det är å andra sidan inte heller rimligt att generella löne
ökningar innebär att alla får högre rättshjälpsavgift, dvs. att rättshjälpstaga
som kollektiv bidrar med en allt större andel av kostnaderna.
De senaste årens löneökningar har inneburit att många rättssökande passe-
rat den tidigare gränsen för rättshjälp, vilket var en av orsakerna till att de
gränsen justerades förra året. Många rättssökande har också passerat en gräns
för ett högre avgiftsintervall och får därmed en högre avgift än tidigare.
Höjningen av inkomstgränsen för rätt till rättshjälp har medfört att de olika
avgiftsintervallerna inte längre är så väl avpassade i förhållande till den grä
sen. För att skapa en bättre överensstämmelse mellan intervallerna och in-
komstgränsen bör en höjning av avgiftsgränserna ske. Vidare är det viktigt
att de personer som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna inte får för
höga avgifter. För att åstadkomma lättnader för dessa personer bör interval-
lernas omfång justeras så att fler personer kommer i de lägre intervallerna.
Enligt regeringens uppfattning bör intervallerna höjas i ungefär motsvarande
omfattning som höjningen av inkomstgränsen för rätt till rättshjälp.
Avgiftsintervallerna blir enligt förslaget följande.
Ekonomiskt underlag
Procentsats
Lägsta avgift
0-50 000
2
-
50 000-100 000
5
500
100 000-120 000
10
1 000
120 000-150 000
20
1 500
150 000-200 000
30
2 000
200 000-260 000
40
5 000
Enligt vad regeringen anför innebär förslaget för medianrättshjälpstagaren,
dvs. en person vars ekonomiska underlag uppgår till 40 000-80 000 kr, en
halvering av rättshjälpskostnaderna.
Regeringen anför vidare att den är medveten om att avgiftssystemet i rätts-
hjälpslagen i vissa fall kan medföra tröskeleffekter, och att de effekter som i
vissa fall kan inträffa om en person hamnar strax över i stället för strax unde
en avgiftsgräns i några fall kan bli relativt stora. I vart fall gäller detta i
samma ärenden för dem som ligger inom de högre inkomstintervallerna. I de
lägre intervallerna blir effekten betydligt mindre, räknat i kronor. Det är doc
ofrånkomligt att vissa tröskeleffekter uppstår i ett system som bygger på
fasta krontalsintervaller. Regeringen framhåller att dessa effekter behandla-
des redan i förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9 s. 162). Där
anfördes att en lämplig avvägning mellan risken för tröskeleffekter å ena
sidan och systemets begriplighet och effektivitet å andra sidan var ett avgifts
system med sex nivåer. Något skäl att ändra denna bedömning finns inte
enligt regeringens uppfattning (prop. s. 10 f).
I motion Ju15 (kd) anförs att regelsystemet för rättshjälp bör utformas så
att det i varje enskilt fall görs en bedömning av behovet av rättshjälp. Rätts-
hjälp skall utan begränsningar erbjudas den som har behov därav.
Utskottet behandlade ett liknande yrkande i samband med att utskottet tog
ställning till regeringens förslag till en ny rättshjälpslag. Utskottet erinrad
om att rätten till rättshjälp alltsedan rättshjälpslagens tillkomst har begräns
av att den rättssökandes inkomst inte får överstiga ett visst belopp. Denna
inskränkning kom sig av att rättshjälpen var avsedd att ge möjlighet till rätts
ligt bistånd till den som annars inte skulle kunna ta till vara sina rättsliga
intressen. Staten skulle med andra ord inte bidra till kostnader som den rätts-
sökande själv hade ekonomisk förmåga att svara för. Utskottet ansåg att det
inte fanns skäl att frångå den ordningen.
Utskottet uttalade sig också om var inkomstgränsen borde gå. Utskottet
konstaterade att regeringens förslag innebar att den stora majoriteten av
befolkningen alltjämt skulle komma att vara berättigad till rättshjälp. Endast
en mindre krets, som fick anses ha förmåga att själv stå för sina rättsliga
kostnader, skulle komma att stå utanför systemet (bet. 1996/97:JuU3 s. 23 f).
I samband med förra riksmötets behandling av frågan om inkomstgränsen
för rättshjälp hade utskottet att på nytt ta ställning till ett motionsyrkande
motsvarande det nu ifrågavarande. Utskottet anförde den gången att redan de
grundkrav som gällde för att få rättshjälp i de allra flesta fall innebar goda
möjligheter att stävja missbruk av systemet och överutnyttjande. I de fall där
så inte skulle vara fallet måste det dock finnas en gräns för hur generöst
systemet skulle vara, och utskottet ansåg att regeringens förslag beträffande
inkomstgränsen var väl avvägt. Här ville utskottet särskilt framhålla att målet
för rättshjälpen borde vara att ge rättshjälp till dem som annars inte skulle h
möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen. Det var inte rimligt att s
begränsade resurser skulle användas för bidrag till en mindre krets som fick
anses ha förmåga att själv stå för sina rättsliga kostnader. De allmänna förut-
sättningarna för rättshjälp gav också enligt utskottets mening goda möjlig-
heter till individuella bedömningar (bet. 1998/99:JuU6 s. 5).
Utskottet kan inte finna att det nu finns anledning till någon annan bedöm-
ning. Att utforma reglerna för rättshjälp på det sätt motionärerna efterlyser
skulle äventyra hela syftet med 1996 års rättshjälpsreform. Utskottet avstyr-
ker motion Ju15.
Enligt utskottets mening är regeringens förslag till nya gränsvärden för be-
stämmande av rättshjälpsavgift önskvärt inte minst för att säkerställa att de
sämst ställda inte får betala för höga avgifter. Utskottet har inte heller i öv
några invändningar mot regeringens förslag som alltså tillstyrks.
Rättshjälp vid vissa slag av tvister
I motion Ju809 (kd) begärs en utredning om rättegångskostnaderna i vård-
nadstvister. Motionären menar att nuvarande regler försvårar för föräldrar
som varit intagna i kriminalvårdsanstalt, och då förlorat vårdnaden om sina
barn, att söka återfå vårdnaden. Motionären framhåller att den som är intagen
i kriminalvårdsanstalt ofta inte har någon hemförsäkring.
Enligt 6 kap. 22 § föräldrabalken gäller i vårdnadstvister att vardera parten
skall bära sina rättegångskostnader. En part kan dock förpliktas att helt eller
delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad om han inlett rättegången i
onödan eller gjort sig skyldig till försumlig processföring eller om det eljest
finns särskilda skäl.
En tvist om vårdnad om barn är en sådan rättslig angelägenhet som kan
föranleda att rättshjälp beviljas.
Som utskottet erinrat om inledningsvis gäller att rättshjälp inte får beviljas,
om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande
rättsskydd som omfattar angelägenheten. Om den rättssökande saknar rätts-
skydd men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekono-
miska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rätts-
hjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägen-
hetens art och betydelse för den rättssökande ( 9 § rättshjälpslagen).
Av motiven till paragrafen framgår att den som inte har något hem att för-
säkra eller som nyligen skaffat sig en bostad, t.ex. efter en långvarig vistels
på anstalt, normalt inte kan anses ha haft förutsättningar att försäkra sig
(prop. 1996/97:9 s. 209).
Utskottet har svårt att se att nuvarande regler skulle skapa särskilda svårig-
heter för personer som varit intagna i kriminalvårdsanstalt att erhålla rätts-
hjälp. Det torde snarare vara så att personer som verkställt längre fängelse-
straff - och som ofta kan antas ha låga inkomster - har goda möjligheter att
erhålla rättshjälp och därmed få sina kostnader för en vårdnadsprocess ersat-
ta. På grund av regleringen i föräldrabalken kommer normalt inte heller
något ansvar för motpartens rättegångskostnader att uppkomma.
Mot denna bakgrund kan utskottet inte finna att det krävs några åtgärder i
ämnet, och utskottet avstyrker motion Ju809.
I motion So329 (mp) efterfrågas större möjligheter till rättshjälp vid s.k.
pisksnärtsskador.
Med pisksnärtsskada förstås en skada i nackregionen som kan uppkomma i
samband med påkörningar bakifrån och vissa andra slag av trafikolyckor.
Av trafikskadelagen (1975:1410) följer att personskada till följd av trafik
med motordrivet fordon i princip ger rätt till trafikskadeersättning, som utgår
ur trafikförsäkringen för fordonet. Trafikskadeersättning beräknas på mot-
svarande sätt som skadestånd enligt skadeståndslagens (1972:207) bestäm-
melser.
När det gäller ersättning ur trafikförsäkring, riktas anspråken normalt mot
försäkringsgivaren, dvs. den som försäkrat fordonet. Den skadelidande har i
och för sig rätt att i stället begära skadestånd enligt skadeståndslagens be-
stämmelser och talan riktas då mot skadevållaren. Sådana processer torde
dock i praktiken vara sällsynta.
Av 10 § första stycket 10 rättshjälpslagen framgår att rättshjälp inte får be-
viljas i en angelägenhet som rör trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen.
Rättshjälp får dock beviljas i en sådan angelägenhet om ett mål eller ärende
har inletts vid domstol eller enbart rör annan skada än personskada.
Enligt lagmotiven var ett huvudsakligt skäl för denna bestämmelse, som
infördes år 1988, att det allmänna inte skulle behöva betala kostnader för
sådant rättsligt bistånd som slutligen kom försäkringsbolagen till godo. Det
rör sig här om tvister där det egentligen är försäkringsbolagen som berörs
och inte de formella parterna. Regleringen innebär således att någon rätts-
hjälp inte får beviljas så länge tvisten om trafiksskadeersättning är utompro-
cessuell. Under detta skede förutsätts försäkringsbolagen bära parternas
kostnader för rättsligt biträde.
I motiven framhålls dock att i de fall den skadelidande och försäkringsgi-
varen inte kan komma överens om skadeståndsskyldigheten eller om skade-
ersättningens storlek, återstår för den skadelidande att väcka talan vid dom-
stol. När ett skadeståndsärende gått så långt brukar försäkringsbolagen i
allmänhet upphöra att ta ansvaret för den skadelidandes kostnader för förfa-
randet. Är saken anhängig vid domstol, bör därför den skadelidande ha möj-
lighet till rättshjälp (prop. 1987/88:73 s. 29).
Väljer den som drabbats av en trafikskada att väcka talan mot skadevålla-
ren i stället för att begära trafikskadeersättning, torde bestämmelsen inte
hindra att rättshjälp beviljas.
Utskottet kan för sin del, mot bakgrund av det kostnadsansvar som försäk-
ringsbolagen normalt åtar sig, inte finna annat än att gällande reglering inne-
bär att den som drabbats av en pisksnärtsskada inte av kostnadsskäl skall
behöva avstå från att driva frågor om ersättning för skadan. Något behov av
att utöka möjligheten att erhålla rättshjälp i fråga om tvister om pisksnärts-
skador föreligger inte enligt utskottets uppfattning. Motion So329 i denna del
avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avgiftsgränserna m.m.
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rätts-
hjälps-lagen (1996:1619),
2. beträffande nya principer för rättshjälpslagen
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju15,
res.(kd)
3. beträffande rättegångskostnader i vårdnadstvister
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju809,
4. beträffande pisksnärtsskador
att riksdagen avslår motion 1999/2000:So329 yrkande 3.
Stockholm den 30 mars 2000
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl
(m), Helena Frisk (s), Yvonne Oscarsson (v),
Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia
Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén
(m) och Bengt-Göran Hansson (s).
Reservation
Nya principer för rättshjälpslagen (mom. 2)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:
Vi anser att den nuvarande konstruktionen av rättshjälpslagen, som innebär
ständiga justeringar av såväl inkomstgränsen som gränserna för rätts-
hjälpsavgifterna, är ohållbar.
Det bör i varje enskilt fall göras en bedömning huruvida rättshjälp skall
beviljas. De grundläggande förutsättningarna för rättshjälp bör vara så ut-
formade att de ger tillräckliga garantier för att missbruk eller överutnyttjand
av systemet inte skall kunna förekomma. Full rättshjälp bör utan begräns-
ningar erbjudas var och en som har behov av sådan.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till nya regler om
rättshjälp som tillgodoser vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande nya principer för rättshjälpslagen
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju15 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservationen.