Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1998/99:69
Tisdagen den 16 mars
Kl. 14.00 - 15.02
16.00 - 16.33
18.00 - 20.14
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 9 och 10 mars.
2 § Avsägelse
Talmannen meddelade att Ingegerd Sahlström (s)
anhållit om att bli entledigad från uppdraget som
ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 april 1999.
Kammaren biföll denna anhållan.
3 § Anmälan om ledighet, m.m.
Talmannen meddelade att Tomas Eneroth (s) an-
sökt om ledighet under tiden den 8 april-13 juni
1999.
Kammaren biföll denna ansökan.
Talmannen meddelade att RosMarie Jönsson
Neckö (s) skulle tjänstgöra som ersättare för Tomas
Eneroth.
4 § Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 1998/99:200
Till riksdagen
Interpellation 1998/99:200 av Sten Andersson om
bostadsbyggande och bostadsförmedling.
Interpellationen kommer att besvaras den 15 april
1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 11 mars 1999
Lars-Erik Lövdén
Interpellation 1998/99:204
Till riksdagen
Interpellation 1998/99:204 av Stefan Attefall om
skatteutjämningssystemet.
Interpellationen kommer att besvaras den 15 april
1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 11 mars 1999
Lars-Erik Lövdén
Interpellation 1998/99:202
Till riksdagen
Interpellation 1998/99:202 av Ulla-Britt Hagström
om rehabilitering och jämställdhet.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
13 april 1999.
Skälet till dröjsmålet är att man ej funnit en de-
battdag som passar både interpellanten och socialför-
säkringsminister Maj-Inger Klingvall.
Stockholm den 10 mars
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef
Interpellation 1998/99:203
Till riksdagen
Interpellation 1998/99:203 av Per Landgren om ras-
biologi och rashygien.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 15 april 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 10 mars 1999
Lars Engqvist
Interpellation 1998/99:205
Till riksdagen
Interpellation 1998/99:205 av Marietta de Pour-
baix-Lundin om de funktionshindrades situation.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 15 april 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 10 mars 1999
Lars Engqvist
Meddelande om interpellationerna 1998/99:170,
103, 129, 161, 166 och 183
Talmannen meddelade att svaren på interpellatio-
nerna 170, 103, 129, 161, 166 och 183 inställdes på
grund av sjukdom.
5 § Svar på interpellation 1998/99:190 om ny
arbetsskadeförsäkring
Anf. 1 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Inger Segelström har frågat mig om
jag har för avsikt att lägga fram en proposition med
förslag till lag om ny arbetsskadeförsäkring under
1999. Segelström anför att den nuvarande försäkring-
en inte är könsneutral och därför måste ändras.
Den nuvarande arbetsskadeförsäkringen har varit
föremål för utredning, och ett betänkande har lämnats
till regeringen våren 1998. De förslag som gavs i
betänkandet bereds för närvarande i Socialdeparte-
mentet. Det är i dagsläget inte klart vilka förslag som
det finns anledning att beakta i en proposition eller
exakt när en proposition kommer att läggas fram.
Genderfrågorna är självfallet en viktig del i alla över-
väganden som regeringen har att göra, så även i fråga
om arbetsskadeförsäkringen.
Anf. 2 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet
för svaret. Det känns bra att vi är överens om att
kvinnoperspektivet är viktigt när en proposition läggs
fram - även om jag hade hoppats att få ett mer preci-
serat svar om förslagen läggs fram i år eller inte.
Anledningen till min interpellation är ju att många
kvinnor är oroliga över utvecklingen, och jag delar
deras oro. Utskottet har också i tillkännagivanden
uttryckt sin oro över att kvinnor har svårare att få sina
skador godkända.
Enligt Riksförsäkringsverket har det betalats in ca
11 miljarder kronor till försäkringen, och bara 5,8
miljarder kronor har betalats ut, dvs. vi har fått ett
överskott på ca 5 miljarder kronor samtidigt som vi
vet att många kvinnor inte har fått sina skador god-
kända. Det är ju inte - för en gångs skull - statsrådets
budgetram som försvårar besluten den här gången,
även om vi naturligtvis inte kan öronmärka skatteme-
del.
Men innan vi har lyckats bryta upp den traditio-
nella och könsuppdelade arbetsmarknaden, skillnaden
mellan kvinnors förslitningsskador och männens ofta
förekommande olyckor, kommer skadebegreppet att
se annorlunda ut för kvinnor och män. Då kan det inte
vara så att just de som befinner sig inom vården skall
ha svårare att få sina skador godkända och att det är
mannen som skall vara norm.
Jag vill göra statsrådet uppmärksam på att det är
nödvändigt att denna fråga särskilt belyses i proposi-
tionen och att det resulterar i konkreta åtgärder.
Sedan var det frågan om tidpunkten. Orsaken till
att jag ställt frågan är ju att propositionen har varit
aviserad till att läggas fram under vårriksdagen 1999.
Den är efterlängtad. Går det inte ens att ge ett preli-
minärt datum?
Anf. 3 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Detta är en fråga som har varit före-
mål för många överväganden och också på senare tid
minst två utredningar. Jag nämnde den som lades
fram förra året i mitt interpellationssvar. Men innan
dess tittade också Sjuk- och arbetsskadekommittén på
den delen av försäkringssystemet.
Det är bra att vi i dag märker att hela problemet
med arbetsskador diskuteras. Det är en debatt som jag
verkligen välkomnar. Det är välkommet att också
genderperspektivet är med i debatten. Den arbetsska-
deförsäkring vi har i dag är könsneutral i själva lag-
stiftningen. Det som Inger Segelström och en rad
andra debattörer har velat föra in i diskussionen är
effekterna av bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen.
Där vet vi att det är betydligt svårare att bevisa ar-
betsskadesjukdom än arbetsolycksfall. Jag välkomnar
debatten. Det är oerhört viktigt att slå fast att vi skall
ha en trygg och bra arbetsskadeförsäkring för den
som råkar ut för olycka eller sjukdom i sitt arbete.
När kommer ett förslag? Den planering jag arbetar
efter är att vi skall vara klara innan det här året är
slut. Däremot är det svårt att i dag ange något exakt
datum, men sådan är arbetsplaneringen.
Jag skall ge några kommentarer kring finansie-
ringen. Vi vill lägga fram ett bra, genomarbetat och
fullt finansierat förslag. Vi har haft en stor skuld att
betala av i arbetsskadeförsäkringen. Arbetsskadefon-
den har varit befäst med en stor skuld. Det ser nu ut
som om att vi kommer att kunna vara klara med skul-
den under slutet av nästa år. Tyvärr, Inger Segel-
ström, än så länge finns det inget överskott i försäk-
ringen.
Anf. 4 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Då får jag tacka statsrådet för att vi
vet att vi kommer att få se en proposition under hös-
ten. Jag tror att många kvinnor kan känna att de kan
stå ut ett tag till.
Just i diskussionen om den könsuppdelade ar-
betsmarknaden måste man titta på alla de förslit-
ningsskador som kvinnor har. Jag förstår också att det
är lättare att klassificera de olyckor som män råkar ut
för. Det är mycket tydligare. Förslitningsskador är
ofta någonting som inte syns men som kan göra
mycket ont. Men många känner nog att bara de vet att
något skall hända under hösten kan de stå ut.
Vårt gemensamma ansvar är att se till att det blir
bra skrivningar och en bra bearbetning i utskottet, så
att vi i slutändan får en bra lagstiftning så att det går
att sätta tryck på arbetsgivarna. Då kan även arbets-
miljöer förändras, så att vi inte i all framtid ser att
kvinnor får förslitningsskador.
Anf. 5 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Låt mig på nytt understryka att jag
inte har något exakt datum, men planeringen är att
detta skall ske innan året är slut.
Ytterligare en sak tycker jag att det är viktigt att
understryka när vi pratar om arbetsskador och ar-
betsolycksfall, och det är att det ju inte hjälper om vi
har en bra arbetsskadeförsäkring. Vi måste vidga den
här debatten till att också handla om vad vi gör på
våra arbetsplatser. Hur skall vi på nytt faktiskt börja
diskutera det goda arbetet? Hur ser en bra arbetsmiljö
ut? Hur kan det förebyggande arbetsmiljöarbetet gå
till väga så att människor både fysiskt och psykiskt
mår väl var de än arbetar? Den diskussionen är ju
också väldigt viktig att vi för in i det här samman-
hanget.
Anf. 6 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag delar helt den uppfattningen.
Samtidigt tror jag att det är viktigt för att man skall
rätta till de här dåliga miljöerna att man också säger:
Jo, vi anser att det här är förslitningsskador och att
det är sådana skador som man får av det här arbetet,
och därför måste vi förändra det. Vi måste alltså ock-
så ha de goda exemplen, och det är det som många
kvinnor som jobbar inom framför allt monotona ar-
beten säger har varit så svårt. Det har varit mycket
lättare för t.ex. en manlig byggnadsarbetare att få
godkänt att han har blivit skadad.
Självklart skall vi använda det här som en på-
tryckning för att förändra och förbättra arbetsmiljön.
Målet måste ju ändå vara att ingen skall bli skadad på
jobbet.
Anf. 7 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det här är väl en bra avrundning av
den här diskussionen. Vi får möjlighet att fortsätta
föra en framåtsyftande diskussion där vi talar om
både arbetsskadeförsäkring och arbetsmiljöer. Där är
Inger Segelström och jag eniga. Det finns naturligtvis
ett samband däremellan.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1998/99:196 om pen-
sionssystemet
Anf. 8 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Maria Larsson har frågat mig om jag
avser att vidta några åtgärder för att undanröja vissa
regler som innebär att människor får lägre pension då
de lever som gifta. Vidare ifrågasätter Maria Larsson
reglerna om att en änka med änkepension som gifter
om sig mister sin änkepension.
Den svenska jämställdhetspolitiken bygger bl.a.
på principen om varje individs möjligheter att klara
sin egen försörjning. Det var bakgrunden till att sär-
beskattningen av förvärvsinkomster infördes 1971.
Det är en av flera orsaker till att svenska kvinnor har
så hög förvärvsfrekvens. Såväl pensionerna för gifta
som sambeskattningen av förmögenhet skiljer sig
något från denna princip. Jag tror dock att regler som
dessa har en underordnad betydelse för om människor
gifter sig eller inte.
Den lägre pensionsnivån för gifta infördes redan i
pensionslagstiftningen år 1913. Att likställa pensio-
nen för gifta med den för ogifta skulle kosta dryga 5
miljarder kronor, och regeringens bedömning är att
detta inte är möjligt att genomföra inom överskådlig
tid. I fempartiuppgörelsen om det nya pensionssys-
temet ansåg man därför att dessa medel borde använ-
das till mer angelägna delar av grundskyddet i pen-
sionssystemet.
Maria Larsson menar att vi med nuvarande regler
missgynnar dem som är gifta. Folkpensionen utgör
för en ogift ålderspensionär 96 % av basbeloppet och
för en gift ålderspensionär 78,5 % av basbeloppet.
Bakgrunden till denna skillnad är att gifta har ekono-
misk hushållsgemenskap och därmed lägre gemen-
samma utgifter. Ekonomisk hushållsgemenskap kan
också finnas för sambor. Det är dock på grund av
integritetsskäl och med risk för subjektiva bedöm-
ningar vanskligt att slå fast om två personer lever
under äktenskapsliknande former och därmed har
ekonomisk hushållsgemenskap. Två vuxna personer
som är folkbokförda på samma adress har alltså inte
automatiskt något ansvar för varandras försörjning,
medan det omvända gäller för gifta.
Precis som Maria Larsson nämner kommer folk-
pensionen för samboende med gemensamma barn att
utbetalas med samma belopp som för gifta. Anled-
ningen till att personer med gemensamma barn lik-
ställs med gifta i pensionshänseende är att man kan
förmoda att de lever under äktenskapsliknande for-
mer. Samma regler gäller också för personer som
tidigare varit gifta med varandra och som åter bor
tillsammans. Utan denna regel skulle en ekonomisk
vinst uppstå för dem som skiljer sig.
Maria Larsson påpekar vidare att garantipensio-
nen i det nya pensionssystemet kommer att bli mer än
tusen kronor lägre för dem som gifter sig jämfört med
ogifta. Detta överensstämmer med dagens folkpen-
sion för två gifta personer.
Precis som i det nuvarande ATP-systemet antas
gifta även i det nya pensionssystemet ha ekonomisk
hushållsgemenskap och därmed lägre gemensamma
utgifter. Bakom detta förslag står fem eniga riksdags-
partier, varav Kristdemokraterna är ett.
Maria Larsson ifrågasätter även reglerna för än-
kepensionen. Änkepensionen utges till änkor vars
makes dödsfall inträffat före år 1990. Den 1 januari
1990 avskaffades änkepensionen och ersattes med
omställningspension och förlängd omställningspen-
sion samt särskild efterlevandepension. Till följd av
omfattande övergångsbestämmelser kan kvinnor
under vissa förutsättningar uppbära änkepension även
om makens dödsfall inträffat år 1990 eller senare.
Änkepension för kvinnor infördes ursprungligen
för att ge kvinnor möjlighet till ekonomisk försörj-
ning om mannen avled innan kvinnan erhållit ålder-
spension. Detta var ett viktigt skydd eftersom det då
var vanligt att mannen var ensam familjeförsörjare.
Med dagens förvärvsmönster saknas oftast detta mo-
tiv eftersom kvinnor som regel förvärvsarbetar. Jäm-
fört med andra ensamstående kvinnor skulle många
av dessa änkor i praktiken ha en dubbel försörjning:
heltidsarbete samt folkpension och ATP i form av
änkepension.
Precis som Maria Larsson nämner kommer en än-
ka med änkepension som gifter om sig att mista pen-
sionen från sin avlidne make. Anledningen till denna
regel är att änkepensionen då inte längre fyller sitt
syfte, dvs. att täcka upp inkomstbortfallet från den
förre avlidne maken.
Vad beträffar Maria Larssons skattemässiga frå-
gor ligger dessa under finansminister Erik Åsbrinks
ansvarsområde.
Att regeringen tagit Sverige ur krisen innebär inte
att vi kan återställa alla besparingar eller införa nya
stora kostsamma förbättringar; i så fall är krisen
mycket snart tillbaka. Vi har fortfarande en tung
statsskuld att gemensamt betala av. Vid årsskiftet togs
reduceringen av basbeloppet bort vid beräkning av
bl.a. pensionsförmåner, och ersättningsnivån i bo-
stadstillägget höjdes från 85 % till 90 % av boende-
kostnaden. Dessa förändringar innebär att den all-
männa pensionen för en ensamstående ålderspensio-
när har höjts med lägst 90 kr och högst 295 kr per
månad beroende på antalet intjänade ATP-poäng samt
att den högsta ersättningsnivån i bostadstillägget ökat
med ca 195 kr per månad. Några ytterligare kost-
nadskrävande reformer på detta område planeras inte
för närvarande.
Anf. 9 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet
för svaret. Jag kan väl säga att det var det svar jag
väntade. Därmed inte sagt att jag är nöjd med det.
Det som Maj-Inger Klingvall går igenom i sitt
långa, utförliga svar är ju väl känt, men jag tycker
kanske inte att poängen i min fråga riktigt tas på all-
var. Jag tycker kanske också att det är lite tråkigt att
departementen har såpass vattentäta skott. Min fråga
tar ju även upp förmögenhetsbeskattningen, och då
väljer statsrådet att inte svara utan hänvisar till fi-
nansministern. Det är väl kanske därför som lagstift-
ningen ser ut som den gör: Det saknas helhetstänkan-
de, och man kopplar inte ihop de olika departemen-
ten, utan varje departement jobbar för sig.
Problemet är ju följande: Människor sitter i dag i
Sverige och gör ekonomiska kalkyler över huruvida
de har råd att gifta sig eller inte. Det är många pen-
sionärer, änkor och änklingar, som på ålderns höst har
träffat en ny person att dela livet med. Men de kan
med ett giftermål fullständigt rasera sin ekonomi
genom att pensionerna reduceras och genom att än-
kepensionen upphör. Många av dessa har av banker
eller försäkringstjänstemän fått rådet: Gift er inte!
Det finns ungdomar som har ärvt en fastighet.
Kanske en har en jordbruksfastighet värderad till
900 000 kr - det är inte en särskilt stor gård - och den
andra har, tillsammans med sina syskon, del i en
hyresfastighet. De sitter och gör samma ekonomiska
beräkningar: Har vi verkligen råd att gifta oss? Fas-
tigheterna ger kanske inga pengar i handen, utan
behöver snarare insatser i form av underhåll och repa-
ration. Dessa ungdomar får också rådet av banken i
dag: Gift er inte, för om ni väljer att inte gifta er be-
höver ni inte betala förmögenhetsskatt på 10 000-
12 000 kr om året.
Jag är lite nyfiken på att höra: Vad är statsrådets
råd till dessa pensionärer och till dessa ungdomar? Är
det liksom bankens: Gift er inte! Bekymrar det stats-
rådet att en del i dag tycks avstå från att gifta sig på
grund av ekonomiska betingelser? Trenden är att det
är fler som i dag behöver göra ekonomiska kalkyler
innan de tar ställning till ett eventuellt giftermål.
Tycker statsrådet att det är rimligt eller orimligt att
man vid utformningen av regler för skatter och soci-
ala förmåner borde undvika att ge regler ett sådant
innehåll att människor förlorar på att gifta sig?
Anf. 10 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att fundera
över varför våra regler är utformade som de är. Det
grundläggande i våra försäkringssystem men också i
skattesystemet är att betrakta människor som indivi-
der - därav också att vi har en särbeskattning och
socialförsäkringsförmåner som är knutna till indivi-
den och det inkomstbortfall som drabbar individen
vid sjukdom eller skada av skilda slag. Det som skil-
jer sig något från den grundläggande principen är
folkpensionen, den grundläggande pensionen för oss
som i det framtida pensionssystemet kommer att
kallas för garantipension. Där är reglerna utformade
på grundval av att det enligt den lagstiftning vi har
finns ett ansvar mellan makar att sörja för varandra
och att man har en lägre kostnad när man är gift och
bor tillsammans. Det är en fråga som har funnits med
i pensionsarbetet inför det reformerade pensionssys-
temet, där samtliga fem partier som står bakom upp-
görelsen även i det nya pensionssystemet valt den
lösningen att man som gift får en lägre garantipension
än som ogift.
Reglerna omkring änkepensionen bygger också på
motivet att klara inkomstbortfallet när maken har
avlidit. Om man gifter sig och i och med det flyttar
samman har man på nytt en situation där man är för-
sörjningsansvarig gentemot varandra som makar.
Därmed har rätten till änkepension upphört. Det finns
skäl till att våra regler ser ut som de gör.
Anf. 11 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker också att det finns en
vacker och riktig tanke i äktenskapsbalken, nämligen
att makar har skyldighet att bidra till varandras och
familjens hushåll och underhåll. Hushållstanken är
rimlig i det avseendet, men den blir fullständigt
orimlig när sambor inte anses vara hushållsgemen-
skap exempelvis vid beräkning av förmögenhetsskatt,
när sambor anses vara en hushållsgemenskap vid
arvs- och gåvoskatt, när sambor med gemensamma
barn anses vara en hushållsgemenskap vid beräkning
av pension men när sambor utan gemensamma barn
inte anses vara en hushållsgemenskap vid beräkning
av pension, när sambor med barn anses vara en hus-
hållsgemenskap när det gäller beräkning av bostads-
bidrag men när sambor utan barn inte anses vara en
hushållsgemenskap vid beräkning av bostadsbidrag,
när gifta inte anses vara en hushållsgemenskap vid
bostadsbidragsberäkning men sambor anses vara en
hushållsgemenskap vid beräkning av bostadstillägg
vid pension. Definitionen av vad som är en sambo är
inte enhetlig över hela det rättsliga fältet. Regelsys-
temet är, som framgår av vad jag just har sagt, inte
helt klart och tydligt. De tydligaste termer man kan
uttrycka det i är att staten ser varje möjlighet att ta in
så mycket som möjligt från familjerna oavsett civil-
stånd. När det gäller skatter skall som mycket som
möjligt tas in, och när det gäller bidrag skall så lite
som möjligt betalas ut. Bostadsbidraget är ju - och
det ligger inom statsrådets fögderi - ett exempel på
ett system som har förändrats på senare tid av social-
demokraterna. Här räknas inte längre den samman-
lagda inkomsten. Att betrakta människor som indivi-
der gäller inte i detta avseende, inte ens för gifta. I
stället beräknas det på den högsta inkomsten. Det har
hårt drabbat de familjer där en i familjen arbetar bara
lite eller inte alls, t.ex. för att ha mer tid för familj och
barn.
Tänkandet har helt lämnat allt vad principer heter.
Vad jag efterlyser är ett helhetstänkande i det här
avseendet.
Anf. 12 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! När det gäller våra regelverk pekar
Maria Larsson ändå på någonting som är väsentligt,
och det är att det är en stor fördel om man kan ha
enkla och lättbegripliga regler. Det är någonting som
vi just nu arbetar med på Socialdepartementet i fråga
om lagen om allmän försäkring, där vi kommer att
återkomma med förslag senare under våren för att just
få större reda och enhetlighet i lagen om allmän för-
säkring.
Sedan till de mer konkreta frågor som Maria Lars-
son tog upp i det här inlägget. Om man sammanbor
utan att vara gift och utan att ha gemensamma barn
har frågan om pension prövats: Går det att likställa
pensionsförmånerna för den gruppen människor med
dem som har ingått äktenskap och är gifta? Precis
som jag säger i mitt svar stupar det på att det av integ-
ritetsskäl är oerhört svårt att konstatera om två perso-
ner som lever under samma tak också gör det under
äktenskapsliknande former som därmed kan jämstäl-
las med äktenskap, med de förpliktelser som finns i
äktenskapsbalken. Deras förmåga att få bostadstillägg
bygger på att de gör en gemensam ansökan där man, i
och med att de lämnat in en gemensam ansökan, mera
kan slå fast att det här är personer som verkligen
sammanbor.
Så frågan om reglerna för bostadsbidrag för barn-
familjer och de förändringar som gjordes. I en familj
där en av makarna inte förvärvsarbetar utan finns i
hemmet kan vi se att man har en högre disponibel
inkomst av det skälet att man inte har omkostnader
för t.ex. barnomsorg och resor till och från arbetet.
Det finns även där ett skäl till att de här förändringar-
na gjorts när det gäller bostadsbidraget till barnfa-
miljer.
Anf. 13 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Det faktum att man bor på samma
adress skulle alltså vara grunden för bostadsbidrags-
tillämpningen, men det gäller inte i andra avseenden.
Det kan inte vara hela sanningen. Jag skulle vilja
ställa en direkt fråga om statsrådet är beredd att se
över regelsystemet när gäller bostadsbidragen för att
uppnå något så när likställighet mellan de olika sys-
temen. Det är inte bra att systemen ser så olika ut
beroende på att de kanske ligger inom olika fögderier.
Jag skulle gärna önska att man träffades över fögde-
rigränserna och tittade på den här problematiken
gemensamt. Skall vi hålla oss till ett hushållstänkande
måste det gälla även bostadsbidragsdelen. Här behövs
nog förändringar i lagstiftningen så att den enskilde
medborgaren i Sverige kan bli klar över vad som
händer och att reglerna inte ser olika ut beroende på
vad det är för skatt eller bidrag som avses.
Sedan är ju inte pengarna allt. Kärleken kan be-
segra det mesta. Jag har fortfarande efter den här
diskussionen svårt att förstå att de som inte är gifta
får ha dubbelt så mycket kapital innan det blir förmö-
genhetsskatt och att de får 1 000 kr mer i pension.
Genom helhetstänkande och genom att glömma
fögderigränserna kanske vi kan komma lite närmare
en helhetssyn och det blir enklare för den enskilde
medborgaren. Tack!
Anf. 14 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! När det gäller bostadsbidragen pågår
det ju en utvärdering i Riksförsäkringsverkets regi.
Denna utvärdering skall vara avslutad senast den 1
september, och den kommer sedan att ligga till grund
för regeringens ställningstaganden huruvida några
förändringar skall genomföras.
Sedan vill jag bara understryka det som är en
självklarhet - även Maria Larsson är fullt införstådd
med det - och det är att regeringen sambereder alla
ärenden där det finns anledning att se över gränserna.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1998/99:164 om Ba-
rentsregionen
Anf. 15 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Olle Lindström har frågat näringsmi-
nistern om Barentsregionen. Arbetet inom regeringen
är så fördelat att det är jag som skall svara på inter-
pellationen.
Interpellanten tar upp frågor kring ett av de allra
viktigaste områdena ur svensk horisont, nämligen
utvecklingen i Östersjöområdet, varav Barentsregio-
nen är en vital del.
En deklaration om samarbete i Barentsregionen
(BEAR - Barents Euro-Arctic Region) underteckna-
des i januari 1993, där de nordiska länderna samt
Ryssland och Europeiska kommissionen bildade
Barentsrådet (BEAC - Barents Euro-Arctic Council).
Vid samma tillfälle bildade företrädare för länen och
provinserna i Barentsregionen ett eget samarbetsor-
gan. Detta mellanregionala internationella samarbete
är en central komponent i Barentssamarbetet.
Det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att skall
vi klara av att lyfta denna vår del av Europa krävs
insatser på alla plan och av alla goda krafter. Stater
måste samarbeta. Regioner och kommuner måste
fortsätta att utveckla samarbete. Företag måste in-
vestera och handla. Föreningar och enskilda måste
knyta kontakter över gränserna. Östersjöregionen
inklusive Barentsområdet har en enorm utvecklings-
potential, och denna utmaning kräver alla goda kraf-
ters insatser.
Jag reagerar starkt när Olle Lindström hävdar att
regeringen inte uppmärksammar Barentsregionen,
utan att man i stället satsar på andra delar av Öster-
sjösamarbetet. Utvecklingen på Kolahalvön, i Ark-
hangelsk och i Karelen är direkt beroende av utveck-
lingen i Ryssland i stort. Därför är de svenska insat-
serna i EU, WTO och Östersjörådet, men också bila-
teralt, för att främja handeln och undanröja ryska
handelshinder av avgörande betydelse också för möj-
ligheterna till handel och samarbete med nordvästra
Ryssland. Barentsregionen omfattar en del av Ryss-
land och Barentssamarbetet är en del av Östersjö-
samarbetet.
Olle Lindström ställer fyra konkreta frågor.
För det första undrar han om planerna för ett kon-
sulat i nordvästra Ryssland. Det finns redan ett
svenskt konsulat i det ryska Barentsområdet. I dag är
det norska generalkonsulatet i Murmansk samtidigt
svenskt konsulat, vilket innebär att det finns möjlig-
het att söka svenskt visum på plats, och för svenska
medborgare att få hjälp i konsulära frågor. Även om
det i dag inte finns några omedelbara planer är frågan
om eventuell förändring av den svenska konsulära
representationen ständigt aktuell och prövas kontinu-
erligt. Jag vill i sammanhanget nämna inrättandet av
ett svenskt näringslivskontor, Swedish Centre, i
Murmansk, ett centrum som Norrbottens handels-
kammare är med och driver med stor framgång. Ett
liknande kontor har inrättats i Petrosavodsk i Karelen.
Olle Lindströms andra fråga rör åtgärder för att
sammanlänka väg- och järnvägskommunikationer
mellan Sverige, Finland och nordvästra Ryssland. Där
vill jag upplysa om att arbete pågår med att uppgrade-
ra delar av järnvägsnätet i Norrland. Regeringsbeslut
har fattats om att gå vidare och söka finansieringslös-
ningar för den s.k. Botniabanan från Sundsvall till
Umeå. Banverket utreder för närvarande vad som bör
göras för sträckan Kalix-Haparanda. Transportmi-
nistrarna från länderna i Barentsregionen och Euro-
peiska kommissionen har bildat en styrgrupp för att
gemensamt arbeta med transportfrågorna i Barentsre-
gionen.
Interpellanten undrar också hur regeringen ämnar
aktivera Barentssamarbetet så att det positivt påverkar
näringslivet samt för det fjärde hur arbetet för att öka
konkurrensneutraliteten och minimera tidsödande
gränspassager görs. Arbetet med att främja handel
och investeringar genom att undanröja hinder för
handel, godsflöden och investeringar pågår i en ar-
betsgrupp för ekonomiskt samarbete under Barents-
rådet.
En viktig rapport med förslag till åtgärder som bör
vidtas lades fram för Barentsrådets utrikesminister-
möte i Bodö den 4-5 mars av en särskild grupp som
arbetat under svensk ledning. Regeringens ambition
är att konkreta resultat av arbetet skall kunna ses
redan i år.
Anf. 16 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Jag tackar statsrådet Pagrotsky för
svaret på min interpellation, även om det lämnar
mycket övrigt att önska.
Anledningen till att interpellationen framställdes
till näringsministern var att de frågor som jag ville ha
svar på i stor utsträckning påverkar näringslivet i
Norrbotten och det ökade handelsutbytet som jag
redogjorde för i min interpellation, och det gäller hela
Barentsregionen.
Personligen har jag med stort intresse följt ut-
vecklingen i regionen, eftersom jag anser att den har
en mycket stor betydelse för näringslivet i framför allt
norra Sverige. Huvudsyftet med bildandet av Barents
euro-arktiska råd var ju att man skulle samarbeta om
bl.a. miljöfrågorna. Man skulle underlätta kommuni-
kationer och handelsutbyte. Även om det var mer
inofficiellt skulle man också hitta ett sätt för en sä-
kerhetspolitisk stabilitet i Nordkalottenområdet, ett
arbete som nu har påbörjats.
I Barents hav utanför nordvästra Ryssland finns
världens rikaste olje- och gasfyndigheter. På Kola-
halvön finns enorma mineralfyndigheter. Förutsätt-
ningarna för att göra mycket av de naturresurser som
finns passar bra för svenska kunskaper och den
svenska högteknologiska industrin. Många småföre-
tag skulle dessutom kunna dra nytta av detta. Jag
anser att vi inte har utnyttjat dessa möjligheter på
samma sätt som de övriga länderna inom regionen.
Jag förstår att statsrådet reagerar när jag säger att
man inte har uppmärksammat Barentsregionen. Men
jag vill påstå att så är fallet, och jag skall ta upp några
exempel som visar på detta.
Vi har många debatter här i kammaren, men det är
sällan som Barentsregionen över huvudet taget nämns
i vare sig en utrikespolitisk debatt eller i en allmän-
politisk debatt. Under vårt ordförandeskap i Barents
arktiska råd hölls det en konferens i Murmansk. Då-
varande näringsministern var inbjuden och anmäld,
men han uteblev.
Norge inrättade ett konsulat i Murmanskområdet i
princip omedelbart efter det att arktiska rådet bilda-
des. Man har ju haft en fantastisk utveckling i fråga
om handelsutbyte. Bara under 1997 ökade antalet
norska företag som hade handelsutbyte med nordväst-
ra Ryssland med 133 stycken. Och när det gäller
import från och export till Murmanskområdet är Nor-
ge den största partnern.
Som statsrådet säger är det möjligt för oss att ut-
nyttja det norska konsulatet. Men de många norska
företagen kommer ju i första hand om vi skall köpa
tjänster därifrån. Det innebär att möjligheterna för oss
inte är lika stora. Det är viktigt för Sveriges företaga-
re att ha denna möjlighet.
Detta med Botniabanan och finansieringslösning-
ar för den är på sikt i och för sig bra även för samar-
betet med Barentsregionen, men i första hand gäller
det norra Sverige, och då är det ju anslutningen på
nära håll som är den viktiga.
Jag får återkomma, men jag skulle bara vilja ställa
en fråga. I slutet av svaret sägs att regeringens ambi-
tioner är att nå konkreta resultat av det arbete som
pågår. Kan statsrådet visa på något konkret resultat av
detta?
Anf. 17 LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Barentsregionen är ett område som är
viktigt för oss i Norrbotten, men även för hela Nord-
kalotten. Det finns flera kommuner i Norrbotten som
också har ett samarbete och vänorter på Kolahalvön.
Boden, som jag kommer från, har en vänort som heter
Apatity. Vi samarbetar i framför allt frågor kring
sjukvård och utbildning och på det humanistiska
området.
Jag delar statsrådets uppfattning, som han angav i
sitt svar, att alla goda krafter måste samverka för att
utveckla Barentsområdet. Det finns, som tidigare
sagts, enorma naturrikedomar där, med skogsråvara,
mineral, gas och annat. Det finns också en stor out-
nyttjad potential när det gäller handel, varuutbyte, bra
varuexport och även utbyte av tjänster och kompe-
tens, bl.a. inom turistnäringen.
En oerhört viktig länk för att det här samarbetet
skall komma till är Kalix-Haparanda-banan, och man
tittar nu på om det är möjligt att genomföra den. Jag
hoppas verkligen att det skall bli ett positivt resultat
av det arbetet. Det finns många goda skäl för att ut-
veckla samarbetet i Barentsregionen.
När det gäller miljösituationen är det inte lika po-
sitivt. I området finns ett stort antal kärnkraftverk,
som inte tillhör de säkrare på denna jord. Det utvinns
metaller ur malm, och detta har också bidragit till att
försämra arbetsmiljön. I Murmansk hamn finns ett
stort antal fartyg som har radioaktiva laster och som
nu håller på att rosta sönder. Allt det här tillsammans
utgör ett allvarligt miljöhot, inte bara för Kolahalvön
utan även för närområdet, dit Norrbotten får räknas.
Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet: Hur
ser statsrådet på möjligheten att bilda ett Barentsin-
stitut för att främja samarbete bl.a. om miljöfrågor,
investeringar och kanske utbildning? Jag tycker att
det vore lämpligt att placera ett sådant institut i Norr-
botten.
Anf. 18 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Alla som sysslar med handel och an-
nat samarbete med Ryssland vet att man på den ryska
sidan i dag brottas med mycket stora problem, som
gör att handlingskraften och förmågan att skriva av-
tal, förmågan att betala och förmågan att leverera har
försämrats. Det gör att handeln mellan Sverige och
Ryssland minskar just nu, och det gör att möjlighe-
terna att flytta fram positionerna vad gäller att etable-
ra nya handelsrelationer och skaffa kunder och leve-
rantörer inte är vad de borde vara.
Trots det arbetar vi energiskt och på bred front,
baserat på grundsynen att de problem som nu finns i
Ryssland är tillfälliga och att det kommer en dag när
det börjar gå bättre igen och att det då gäller att vara
så bra förberedd som möjligt. Det är ett arbete som
inte skiljer mellan olika delar av nordvästra Ryssland.
Vi prioriterar samarbetet med nordvästra Ryssland,
över hela området, och vi agerar i många regioner
men vi agerar också centralt med Ryssland. Proble-
men i Ryssland är gemensamma, genom att samhälls-
systemet och det finansiella systemet i hela Ryssland
har råkat ut för gemensamma störningar.
Vad gäller Murmansk och den nordvästligaste
delen av nordvästra Ryssland har vi ett samarbete
som i hög grad bygger på ett engagemang från regio-
nerna i norra Sverige, ett engagemang som har varit
väldigt konstruktivt. Det har vi understött, och vi har
från regeringens sida agerat mycket aktivt för att det
skall bli bra resultat av detta.
Trots de svårigheter man nu har i Ryssland råder
hög aktivitet. Vi jobbar oförminskat med att eliminera
och minska gränshinder. De är förvisso oerhört stora
och besvärliga, men det sker ett målmedvetet och
brett arbete för att göra någonting åt det som pågår.
Vi har ett omfattande samarbete på energiområdet,
och vi samarbetar väldigt aktivt på miljösidan, inte
minst vad gäller de mycket svåra miljöproblem som
är förenade med kärnreaktorer i Murmansk.
Att säga att vi är dåliga, handlingsförlamade och
inte är engagerade utan bara engagerar oss någon
annanstans är helt enkelt felaktigt, för att inte säga
okunnigt eller möjligen genomsyrat av dålig vilja.
Arbetet är mycket engagerat.
Den jämförelse som görs med Norge haltar en
smula. Norge är ett land som gränsar till Ryssland.
Avståndet mellan industriorten Kirkenes och Mur-
mansk är mycket kort, men avståndet från Luleå till
Murmansk är 60 mil. Det är självklart att den mesta
handeln sker mellan grannar och att det är lättare att
handla med korta avstånd än med långa. Trots detta
långa avstånd på 60 mil mellan den östligaste knut-
punkten i Norrbotten, Luleå, och den här delen av
Ryssland, Murmansk, visar människorna och företa-
gen i Norrbotten ett kraftfullt engagemang. Det un-
derstöder vi livligt.
Lennart Klockare frågar mig om ett institut för att
främja samarbetet mellan regionerna i norra Sverige
och i Murmanskområdet. Jag tycker att det är en
intressant idé. Det är viktigt med lokalt engagemang,
och jag tycker att vi skall pröva idén på det sättet att
om det finns en huvudsakligen lokal part som tar
ansvaret finns det starka skäl för regeringen att med-
verka och underlätta ett sådant arbete. Men det är inte
en statlig angelägenhet att initiera idén, att sätta den
på fötter och att regissera den. Jag tycker att statens
roll skall vara lite mer tillbakadragen och huvudan-
svaret ligga regionalt.
Anf. 19 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Statsrådet må kalla det okunnigt eller
vad som helst. Jag bor ganska nära det här området -
det är åtminstone väsentligt närmare dit än till Stock-
holm - och jag tycker att man från regeringens sida
glömmer området. Jag skall ta vidare exempel på det.
Vi har satsat 1 plus 1 miljard på Östersjösamar-
betet, och jag tycker att det är bra. Men när Länssty-
relsen i Luleå försökte få 5 miljoner kronor av dessa
pengar för att analysera de miljöproblem som finns i
det område som vi nu talar om, Murmansk och basen
där uppe, fick man avslag. Det var inte så väsentligt.
Det är ett exempel, men det finns många andra exem-
pel som jag skulle kunna ta upp.
En forskare vid Umeå universitet som skrivit en
doktorsavhandling, Bo Svensson, har också analyse-
rat det här, och han säger att svenska politiker inte ger
det stöd som behövs för att småföretagare som är
intresserade av att satsa på den ryska marknaden kan
få det stöd som behövs. Man säger att de regionala
länsstyrelserna ställer upp men saknar trovärdighet
eftersom det saknas pengar.
Att det skulle kunna tyda på att det görs ett ener-
giskt arbete från regeringens sida i det fallet proteste-
rar jag bestämt mot.
Jag vill också säga att jag förstår att det är pro-
blem. Rysslands problem gör att det kan ta tid och att
det kan vara svårigheter, men jag upplever i alla fall
att andra länder har klarat det här bättre.
Det finns också någonting som heter närområdes-
utskottet, som bildats inom Barents arktiska region.
De har nyligen kommit fram med en rapport som
visar hur de olika länderna har satsat i det här områ-
det jämfört med de södra delarna av länderna. Den
visar att Finland reserverade mycket mindre än Sve-
rige men att allt satsades på närområdet, dvs. det
område som vi nu talar om, nordvästra Ryssland.
Norge satsade ungefär hälften så mycket som Sveri-
ge, men i princip allt gick till den delen. Sverige sat-
sade 1 miljard, men inte mer än 25 miljoner kom upp
till Barentsområdet.
Det visar lite grann på hur man ser på det här. Det
är det som jag vill angripa i den här debatten, därför
att jag vill ha en annan tingens ordning. Vi måste se
att det här området däruppe är lika viktigt. För norra
Sverige är det oerhört viktigt, och jag vill jag påstå att
det är det för hela Sverige men framför allt för norra
Sverige.
Vi i Norrbotten såg fram emot en potential, och
det gjorde man givetvis även i Västerbotten, när Ba-
rents arktiska råd bildades. Det samarbete som har
skett mellan länsstyrelsen och olika arbetsgrupper är
bra, men det har stannat vid sammanträden och för-
sök att göra något åt situationen. Eftersom stödet från
regeringens sida i varje fall inte har ansetts vara till-
räckligt, har man inte nått ända fram.
Det är därför som jag vill ställa denna ytterligare
fråga till statsrådet: Om man nu säger att man arbetar
energiskt och tror sig ha möjligheter att nå konkreta
resultat, kan statsrådet då ge mig besked här i dag om
någon konkret åtgärd som kan tänkas ge resultat och
inte bara, som i svaret, hänvisa till olika typer av
samtal och sammanträden?
Anf. 20 LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Jag måste tacka statsrådet Pagrotsky
för ett mycket positivt svar. Det känns väldigt stimu-
lerande att få ett sådant svar.
De miljöförstöringar som pågår på Kolahalvön
oroar oss naturligtvis. Jag tänker då på gruvbrytning-
en som försämrar miljön ytterligare. I Norrbotten har
vi stor kompetens på området som jag tycker att man
kan ta till vara i ett arbete för att förbättra miljön
också på Kolahalvön.
Det är ingen tvekan om att Barentsområdet har
förutsättningar att bli en av Europas viktigaste till-
växtregioner i framtiden. Med den situation som nu
råder där med svår ekonomi och allt annat är det
kanske inte så lätt att nå. Det är därför som jag tycker
att det är viktigt att man från Sveriges sida kan med-
verka till att ta fram en strategi för hur vi kan samar-
beta och komma till rätta med problemen på Kola-
halvön, som vi är direkt berörda av, dvs. nedfall och
andra saker som påverkar miljön där vi bor.
Kan statsrådet se några möjligheter att från svensk
sida medverka till att ta fram en strategi, även om
mycket av arbetet kan och kommer att göras från
Norrbottens sida? Det ligger ju i närområdet, som jag
sade tidigare.
Anf. 21 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Återigen: Vi gör ingenting, vi är pas-
siva, vi glömmer den här delen av Europa, och vi är
helt ointresserade av de frågor som är viktiga för de
många människorna i Norrbotten. Det är de omdömen
som Olle Lindström ger om politiken, och jag vill
påstå att de är okunniga, för att inte säga illvilliga.
Vi har just tillsatt någonting som vi kallar för Ös-
tersjöberedningen för att gå igenom erfarenheten av
den politik som har förts de senaste åren. Östersjöbe-
redningen har i direktiven särskilt fått i uppdrag att gå
igenom samarbetet i Barentsfrågorna. Jag är överty-
gad om att man inte kommer att komma fram till att
det har varit en nonchalant bedriven, misslyckad
politik för en bortglömd landsända - absolut inte. Vi
har satsat miljoner på miljöåtgärder på kärnsäkerhets-
området och på andra områden som har gett betydan-
de resultat.
Vad gäller framtiden vill jag peka på det som
hände vid Barentsrådets ministermöte. Det var på
denna korta tid redan det sjätte ministermötet och
ägde rum i förra veckan. 13 deltagande stater under-
tecknade en principdeklaration om att förhandla fram
ett internationellt avtal för att reglera kärnsäker-
hetsansvaret och finna former för skatte- och tullbe-
frielse i samband med biståndsinsatser till Ryssland
på det här området. Det är mycket, mycket viktigt.
Det är helt oumbärligt med ett sådant avtal för att
kunna få till stånd projekt där svenska företag kan gå
in och direkt befatta sig med ryska kärnkraftverk och
ryskt civilt och militärt kärnavfall.
Man beslutade om ett program för hälsosamarbe-
te. Det handlar om insatser mot smittsamma sjukdo-
mar. Vidare handlar det om bättre barn- och mödra-
hälsovård, insatser mot alkohol- och narkotikamiss-
bruk, bättre hälsovård för urbefolkningarna och upp-
rustning av sjuklokaler.
Man antog ett regionalt utbytesprogram för sti-
pendier till högre utbildning och forskning. Det
kommer att göra det möjligt för fler akademiker och
forskare från nordvästra Ryssland att studera och
verka i Sverige och de andra nordiska länderna i
Barentsregionen. Redan nu, inom ramen för Visbysti-
pendierna, är det många studenter från detta område.
Jag har själv träffat hela gruppen. Jag bad faktiskt
dem som kom från detta område att räcka upp han-
den, och det var ganska många. Hela gruppen var
samlad här i huset. Det är en kraftfull svensk an-
strängning som kommer att ge långsiktigt kraftiga
effekter på våra förbindelser.
Efter att ha svarat på de frågor som jag har fått vill
jag själv ställa en fråga. Olle Lindström frågar mig
om jag är beredd att verka för en harmonisering av
skatter och lagstiftning, så att konkurrensneutralitet
uppstår.
Jag skulle vilja fråga vad det är för skatter och vad
det är för lagstiftning som Olle Lindström tycker att
vi skall harmonisera med Rysslands. Är det några
skatter som Olle Lindström vet att också Bo Lund-
gren tycker skall harmoniseras mellan Sverige och
Ryssland? Det vore i så fall väldigt intressant att få
veta vilka det är.
Vad gäller Lennart Klockares fråga om att tänka
mer strategiskt på samarbetet i Barentsregionen kan
jag svara att vi avser att arbeta strategiskt tillsammans
med människor, näringsliv och myndigheter i Norr-
botten, och i Västerbotten för den delen, för att ut-
veckla samarbetet i hela denna region på ett mer
konstruktivt och t.o.m. mer aktivt sätt än som har
varit fallet hittills.
Anf. 22 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Harmonisering av skatter och lag-
stiftning om konkurrensneutralitet har att göra med
gränspassagen Sverige-Finland, Finland-Ryssland.
Jag vill nog inte ägna tiden åt detta just nu, eftersom
det är jag som är frågeställare och statsrådet som är
besvarare. Vi kan ta den debatten vid ett annat tillfäl-
le.
Låt mig ändå säga att om statsrådet nu vill kalla
mig okunnig och illvillig så faller detta omdöme
också på många andra.
Jag har haft kontakter med bl.a. Swedish Center i
Luleå. Där har man ungefär samma uppfattning om
regeringens engagemang i detta område. Forskare i
Umeå har också samma uppfattning. Det näringsom-
rådesutskott som är valt av länderna har inte alls
någon politisk anknytning till Moderaterna så att det
ur den synpunkten skulle kunna vara fråga om illvil-
lighet. Utskottet har också poängterat skillnaden
mellan parternas engagemang i Barents arktiska råd.
Alltså menar jag att vi i alla fall inte i tillräcklig grad
har engagerat oss här på samma sätt som i det övriga
Östersjösamarbetet. Det är viktigt att det förs fram i
en debatt även i denna kammare.
Jag deltog i den regionalpolitiska debatten under
samma vecka som vi hade allmänpolitisk debatt. Jag
trodde att näringsministern då skulle ta upp denna
fråga, men han gick härifrån innan jag hann gå upp i
talarstolen. Därför fick vi ingen debatt i frågan. Där-
för ställde jag en interpellation.
Jag skulle kunna fortsätta ytterligare ett tag och ta
upp just dessa bitar som betyder så mycket för en
glesbygd med få företag och stor arbetslöshet. Ar-
betslösheten i hela Tornedalen är mycket, mycket
större än i övriga Sverige. Därför är detta en viktig
fråga.
Anf. 23 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Det var en överraskning för mig. Jag
trodde att detta var en interpellationsdebatt. Jag har
debattregler framför mig, och där står om deltagarna i
debatten. Olle Lindström säger att det inte är en de-
batt där vi skall debattera med varandra, utan jag skall
snällt svara på frågor från interpellanten, som är den
som bestämmer vad det skall pratas om. Det var ur-
säkten för att inte svara på den enda lilla fråga jag
ställde i denna debatt, som jag föredrar att kalla det.
Den handlar om vad han själv avser när han säger att
vi skall harmonisera våra skatter med Rysslands.
Jag tycker att det var en konstig fråga, och jag vill
ha ett klargörande av vad han egentligen syftar på och
om jag har missförstått eller inte. Han valde att ducka
undan och säga att det minsann är statsrådet som skall
svara och att det är han som ledamot som ställer frå-
gor. Någon debatt skall vi inte ha.
Norge och Finland satsar så mycket mer än Sveri-
ge gör, sades det. Men Olle Lindström berättade att
Sverige satsar väldigt mycket mer pengar på samar-
betet i stort. Just till detta område satsar Finland mer.
Dock var jag lite oklar över hur det var med Norge.
Låt mig påminna om att Finland har en hundra mil
lång landgräns tillsammans med Ryssland. Detta är
deras enda riktigt stora landgräns. Det är här de har
grannar på nära håll. Det är självklart och naturligt att
detta är en jätteuppgift för Finland.
Vi satsar också, trots att Sverige och Ryssland inte
har någon beröring och trots att det aldrig är närmare
än 50 mil mellan länderna, och vi satsar så mycket att
Olle Lindström tycker att han kan göra jämförelser
mellan vad Sverige satsar och vad Finland satsar. Det
är inte alldeles olika. Jag tycker att det är en alldeles
häpnadsväckande kraftfull markering från svenska
sida.
Tänk tanken att Norge skulle säga: "Mindre än 50
mil från vår gräns knyts nu länder samman. Vi vill
vara med". Tänk om de därför skulle satsa nästan lika
mycket pengar som Sverige på samarbetet vid Öre-
sundsbron. Det är en tanke som vore helt orimlig.
Men det gör vi i Norrbotten och Västerbotten, för
att knyta samman den regionen med dess vad vi ändå
tycker är närområden i nordvästra Ryssland, inklusive
Karelen. Glöm inte det. Jag hörde inte Olle Lindström
nämna det ordet en enda gång under dagens debatt
eller ställa en enda fråga om Karelen. Där var Olle
Lindström totalt ointresserad. Men det är också ett
område som är mycket viktigt för Sverige. Det gäller
hela Sverige - jag håller med om det - och inte bara
Norr- och Västerbotten.
Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 15.02 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 16.00 då
näringsminister Björn Rosengren skulle infinna sig i
kammaren för att besvara på interpellationerna 137,
140, 142, 167 och 177.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.
8 § Svar på interpellation 1998/99:137 om jäm-
ställdhet i regionalpolitiken
Anf. 24 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Viviann Gerdin har frågat jämställd-
hetsminister Margareta Winberg
- om hon kommer att verka för tydligare målfor-
muleringar för jämställdhetsarbetet inom regio-
nalpolitiken,
- vilka åtgärder hon tänker vidta för att säkerställa
en mer jämställd fördelning av de medel som står
till förfogande inom regionalpolitiken och för den
regionala utvecklingen,
- vilka åtgärder hon kommer att vidta för att för-
tydliga jämställdhetsperspektivet vid upprättandet
av tillväxtavtalen.
Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på dessa frågor.
Det övergripande målet för regeringens jämställd-
hetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma
rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla
väsentliga områden i livet. Jämställdhetsaspekter
skall ständigt beaktas inom alla politikområden. På
det regionalpolitiska området gäller att regeringen har
ålagt länsstyrelserna att beakta jämställdhetsaspekter i
sitt regionala utvecklingsarbete. Länsstyrelserna skall
därmed också ta hänsyn till om det behövs särskilda
insatser på området.
Det sätt på vilket jämställdhetsarbetet på regional
nivå bedrivs praktiskt varierar, och så bör det också
vara. Jag ser ingen anledning att införa några nya
jämställdhetsmål för regionalpolitiken.
Interpellanten vänder sig emot att en stor del av de
regionalpolitiska företagsstöden går till traditionellt
manliga branscher. Jag håller med om att det traditio-
nellt har varit mansdominerade branscher som fått
stöd. Det är mindre lämpligt att stimulera företag som
i huvudsak verkar på en lokal marknad med regional-
politiskt stöd. Företag som exempelvis frisörer och
restauranger drivs ofta av kvinnor och konkurrerar
med andra företag om de kunder som finns på en ort.
Stöder man ett sådant företag gynnas visserligen det
företaget, men det sker på bekostnad av lönsamheten
hos ett annat företag. Det måste även fortsättningsvis
finnas regler som förhindrar att stöd ges till företag
som konkurrerar på en lokal marknad.
Därför är det mycket glädjande att vi nu ser andra
typer av serviceföretag växa fram. Det blir allt vanli-
gare att tjänsteföretag som riktar sig mot hela Sverige
eller ett ännu större område etableras i glesbygd.
Inom dessa företag finns ofta goda möjligheter till
sysselsättning för både kvinnor och män. Callcenter
är exempel på verksamhet som etablerats med regio-
nalpolitiskt stöd på senare tid. Där callcenter etable-
rats har stödet i hög grad förbättrat sysselsättnings-
möjligheterna för kvinnor.
Slutligen vill jag svara på Viviann Gerdins fråga
om jämställdhet och tillväxtavtal. Det övergripande
målet för den regionala näringspolitiken är att utifrån
de förutsättningar som finns i varje region stimulera
en hållbar ekonomisk tillväxt som kan bidra till fler
och växande företag och därmed ökad sysselsättning
för både kvinnor och män. Regeringen har vidare
indikerat att arbetet med de regionala tillväxtavtalen
bör genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv.
Under våren kommer regeringen att göra en av-
stämning med regionerna, och jämställdhetsaspekten
kommer att analyseras i detta sammanhang. Rege-
ringen kommer att ge tydliga påpekanden och anvis-
ningar om förbättringar i de fall jämställdheten mel-
lan kvinnor och män inte har beaktats tillfredsställan-
de.
Anf. 25 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Jag har ställt denna interpellation om
jämställdhet i regionalpolitiken. Bakgrunden är de
oroande signaler som har framkommit under arbetet
med att ta fram de regionala tillväxtavtalen.
Jag får i alla fall tacka för svaret från näringsmi-
nistern. Jag tycker att det var ett snällt svar. Men om
inriktningen i svaret leder till några positiva föränd-
ringar för kvinnors inflytande bland beslutsfattarna
återstår att se.
Jag har i min interpellation lyft fram två saker.
Det gäller kvinnors möjligheter att delta i viktiga
samhällsfrågor och kvinnors möjligheter att försörja
sig genom bl.a. eget företagande.
Jag vill börja med kvinnors inflytande. Det fanns
stora förhoppningar för drygt ett halvår sedan om att
kvinnor skulle bli delaktiga i arbetet med de nya
tillväxtavtalen. Tyvärr kan vi i dag se att det mesta är
ungefär som det varit tidigare.
Vi centerkvinnor har frågat jämställdhetsexperter-
na inom länsstyrelserna i landet hur kvinnor finns
representerade i partnerskapsgrupperna och vilka som
ingår i de beslutande församlingarna. Svaren visar
entydigt en stor manlig dominans i styrningen av
arbetet - 75 % av ledamöterna i de regionala part-
nerskapsgrupperna är män, och nästan samtliga ord-
förande är män. Den kvinnliga representationen är
alltså återstående del, ca 20-25 %.
Trots de centrala direktiven från regering och
riksdag om jämtegrering och genusperspektiv har inte
länsstyrelserna gjort någon framstöt om att kvinnor
bör ingå i dessa grupper. I grupper där det finns kvin-
nor har man inte ansett det som konstruktivt att
komplettera med kvinnor, t.ex. från regionala och
lokala resurscenter. Argumentet har varit att grupper-
na då skulle bli för stora.
Med några få undantag kan vi se att kvinnorna
finns med i breda diskussionsgrupper men saknas ju
närmare beslutsgrupperna, dvs. makten, vi kommer.
Vi finner resultatet av vår enkät mycket nedslåen-
de. Vi kan notera att fortfarande, år 1999, är det inte
naturligt att kvinnor deltar på lika villkor som män.
Jag vill därför vädja till näringsministern att upp-
märksamma hur tillväxtavtalen arbetas fram. Jag
hoppas också få en reaktion på det här.
Den andra frågan gällde att förbättra möjligheter-
na för kvinnor att starta företag. Det kan man göra på
många olika sätt. Man kan göra det genom att först
öka kunskaperna om kvinnligt företagande och hur
kvinnor beter sig när de startar företag. Ett redskap i
det arbetet är att låta Nationellt resurscentrum få leva
vidare. Det behövs för att kvinnors idéer om arbete,
utbildning och företagande skall kunna tillgodoses.
Centrumet har också en god överblick och samlar in
kunskaper om hur de regionala och statliga medlen
fördelas.
Vi tycker inte att skillnaden mellan mäns och
kvinnors sätt att driva företag har avspeglats tillräck-
ligt ute i samhället. Många insatser har varit inriktade
direkt på mäns villkor. Det är nu dags att bredda
underlaget. Bl.a. måste regelverket för mikroföretag
förändras så att det stimulerar och tillgodoser de små
företagen.
Med anledning av detta vill jag fråga om nä-
ringsministern kommer att följa upp hur de nuvarande
jämställdhetsmålen efterlevs i arbetet med tillväxtav-
talen.
Anf. 26 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag kommer att ta kontakt med läns-
styrelserna och förhöra mig om just den fråga som
här tas upp, dvs. jämställdhetsfrågan och det arbete
som nu sker när det gäller tillväxtavtalen.
När det sedan gäller Nationellt resurscentrum
kommer detta att upphöra vid årets slut. Vad som
sedan kommer att hända kan jag inte riktigt svara på,
men NUTEK har fått i uppdrag att lämna förslag till
regeringen bl.a. om vilka åtgärder som bör vidtas för
att långsiktigt stimulera utvecklingsarbetet med att
införliva ett könsperspektiv i olika verksamheter. Jag
kommer att avvakta tills jag får det svaret.
Anf. 27 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Jag har all förståelse för att det kan
vara mycket svårt att här och nu gå in närmare på de
svar som vi har erhållit. Men vi står till förfogande
om näringsministern vill ta del av de svar som vi har
fått från tjänstemännen. Vi tycker naturligtvis att det
är mycket viktigt att man gör en uppföljning, efter-
som det står inskrivet att det skall ingå ett jämställd-
hetsperspektiv. Kvinnor ute i de regioner där det är
obalans mellan könen har förhoppningar. Det råder
kvinnounderskott i en del regioner. Utbildning är bra,
men det är inte alltid möjligt att gå den vägen. Men
det kan finnas idéer som är värda att pröva när det
gäller företagande.
Jag får i alla fall tacka för svaret, och jag ser fram
emot att det händer något på området.
Jag vill avslutningsvis ställa en fråga om NUTEK.
Vi försvarar inte alltid allt som det är. Vi är öppna för
förändringar. Det som är vårt syfte när vi försvarar
nationella resurscentrum är det arbete som de gör -
den funktion och den roll som de har. Om man kan
förändra organisationen men fortfarande behålla
funktionen - att samla in kunskap om kvinnligt före-
tagande - då anser vi att det är ett mycket gott arbete
och en god inriktning.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 1998/99:140 om
bredband till hushåll och företag
Anf. 28 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Lena Ek har frågat mig om vilka åt-
gärder jag avser vidta för att göra bredbandskommu-
nikation tillgänglig för företag och hushåll i hela
landet till en rimlig kostnad.
Jag delar åsikten att det är angeläget att företag
och enskilda i hela landet får likvärdig tillgång till
modern IT-infrastruktur. Just nu utreds om, och i så
fall hur, staten skall medverka till detta.
Regeringen beslutade den 23 juli 1998
(dir 1998:61) att låta utreda tillgången till avancerad
informations- och kommunikationsteknisk in-
frastruktur ur ett regionalt och socialt perspektiv.
Utredaren skall kartlägga den befintliga infrastruktu-
ren och bl.a. lägga särskild vikt vid kommunernas
pågående infrastrukturutbyggnad. Med kartläggning-
en som grund skall en analys göras av de tekniska
utvecklingstendenserna och de behov som kan väntas
uppstå.
Utredaren skall presentera förslag till hur staten i
samverkan med näringsliv och teleoperatörer skall
kunna uppnå god regional och social täckning av en
avancerad informations- och kommunikationsteknisk
infrastruktur.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den
11 juni 1999. Regeringen kommer därefter att ta
ställning till förslaget.
Anf. 29 LENA EK (c):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är dock trå-
kigt att detta svar ger uttryck för en alltför avvaktande
attityd till IT-frågor, en avvaktande attityd som rege-
ringen tyvärr har vant oss vid. Att en expertutredning
är tillsatt för att studera infrastrukturen är vi väl med-
vetna om, men nog måste ministern kunna ha en åsikt
om en så viktig framtidsfråga. Jag tycker att det är
otroligt viktigt - ur näringsutvecklingsperspektiv,
regionalt perspektiv, socialt perspektiv och inte minst
ur demokratiskt perspektiv - att politikerna tar ett fast
grepp om IT-frågan, utvecklingen av en infrastruktur.
Det är intressant att regeringen ställer frågan om
staten behöver medverka till utbyggnaden av en mo-
dern IT-infrastruktur. För de flesta som är engagerade
i frågan räcker det med att kasta en snabb blick på hur
IT-infrastrukturen ser ut i dag för att konstatera att
staten måste engagera sig.
En snabb digital infrastruktur är en avgörande
framtidsfråga. I en nyligen publicerad NUTEK-
rapport skriver författarna:
"En svensk satsning på utbyggnad av bredbands-
nät till hemmen skulle innebära att det etableras en
tidig och stor hemmamarknad för nya produkter inom
de föreslagna tillämpningsområdena nya media, vård
samt hem och hushåll. Det skulle också innebära
ökade möjligheter till utbildning, informationssök-
ning och distansarbete."
Jag kan tillägga att en tidig sådan satsning skulle
ge de medverkande företagen ett försprång i den
utveckling som måste ske i alla länder. Genom att
vara pionjärer i utbyggnaden av bredband i Sverige
skulle grunden för nya svenska exportframgångar
kunna läggas. Och vi har, herr minister, en god forsk-
ningsberedskap och kunskap på våra universitet som
bara väntar på att användas i denna utveckling.
Inte minst för Sverige utanför de stora städerna är
ett statligt engagemang avgörande. Redan för den
långsammaste av tillgängliga bredbandstekniker,
ADSL, räknar Telia med att 30-40 % av hushållen
kommer att ställas utanför tillgången. Man kommer
alltså inte att kunna ha tillgång till offentlig informa-
tion som andra har. Man kommer inte att kunna ut-
nyttja distansutbildning som andra kan. Och om man
vill starta företag så har man redan från början ett
mycket stort handikapp oavsett var man bor. För
snabbare tekniker som introduceras på kommersiell
grund lär säkert andelen öka från 30-40 % till avse-
värt högre andelar. En avvaktande attityd riskerar
därmed att ställa stora delar av Sverige utanför det
accelererande kunskapssamhället. Skall IT bli det
instrument som ger tillväxtmöjligheter i hela landet
måste staten vara med och ta ett ansvar, på samma
sätt som man gjorde för vägar, elnät och teleförbin-
delser. Nu handlar det om 2000-talets infrastruktur.
Det är mot en sådan bakgrund milt sagt förvånan-
de att näringsministern intar en så försiktig och passiv
attityd till dessa frågor. Frågan om bredband åt alla är
inte en teknisk eller en ekonomisk fråga, utan det är
en politisk fråga. Låt mig därför förtydliga: Anser
näringsministern att det är politiskt prioriterat att
snarast ge alla hushåll och företag tillgång till förbin-
delser med bredbandskapacitet?
Anf. 30 PER BILL (m):
Fru talman! Det är väldigt roligt att vi moderater
inte längre är ensamma om att tala om bredband. Vi
fick ju ta en del stryk i valrörelsen för att vi ägnade
mer tid åt bredband än åt vissa andra frågor.
Jag tyckte att Lena Ek på ett mycket bra sätt be-
skrev vad bredband är, att det inte är något tekniskt
utan att det handlar om att man kan få riktigt bra
sjukvård även om man råkar vara på ett mycket av-
lägset sjukhus på någon vintersportort. Om man då
får en benfraktur så kan man få ett riktigt proffs som
tittar på röntgenplåtarna en halvtimme efter att man
har rullat in på sjukhuset. Och här finns det alltså en
väldigt stor potential i att se till att den service som
finns på vissa ställen i de stora städerna blir tillgäng-
lig i hela landet.
Det är därför väldigt kul att Centerpartiet nu är
med oss moderater och kämpar för bredband åt alla,
om jag får använda det uttrycket.
Jag hoppas att även Socialdemokraterna efter den
11 juni skall hamna på samma linje. Om inte alla får
tillgång till bredband skulle man åtminstone, herr
minister, kunna gå så långt att man började med alla
gymnasieskolor, alla sjukhus och t.ex. alla bibliotek.
Med hjälp av dessa tre satsningar skulle man ju få
väldigt mycket av infrastrukturen, så att det i steg två
för den enskilde individen blev en betydligt mindre
kostnad.
Vi roade oss för någon dag sedan med att ta reda
på vad det skulle kosta att få den enklaste typen av
bredband, ADSL eller motsvarande, installerade i ett
hem här i Stockholm. Kostnaden är över 20 000 kr,
och därtill kommer ett antal tusenlappar till varje
operatör. Så nog behöver den här tekniken ta fart, och
nog behöver offentlig sektor såsom en klok kund som
är tidigt ute vara med och skapa en efterfrågan, så att
de som är intresserade i dag inte behöver göra en
investering på 20 000-30 000 kr utan att den teknik
som detta ger är någonting som blir möjligt för var
man att skaffa sig. Därför tror jag att ett första steg
vore att bygga ut detta i skolorna om man inte har råd
att bygga ut det på en gång överallt.
Anf. 31 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Vad gäller Centern och dess rapport
har man tagit upp sådant som gäller snabbutredning
av tekniska förutsättningar, ägarförhållanden, kostna-
der och förhållandet till befintliga nät. Men vid det
laget hade faktiskt regeringens utredning redan till-
satts, med motsvarande uppdrag. Flera rådslag har
genomförts dit marknadsaktörer och andra intressen-
ter inbjudits. Men i Centerns rapport undviker man ju
alla svåra och komplicerade frågor. Om mindre än tre
månader kommer vi dock att ha svar på dem.
Man kan inte bara börja med att säga att nu skall
vi gräva ned bredband, utan frågan är lite mer komp-
licerad än så. Det är lite grann som den tidigare tala-
ren här var inne på, dvs. att man måste göra en form
av prioritering. Jag delar denna uppfattning. När det
gäller infrastruktur och kommunikationer är nu den
viktiga frågan sättet och vilka möjligheter alla har att
kommunicera via IT. Det finns ingen skillnad i upp-
fattning där mellan oss.
Allt sådant kräver dock en viss seriositet. Man kan
inte bara säga att nu skall vi göra detta. Vi har alltså
tillsatt en utredning, och den utredningen kommer att
behandla alla dessa frågor. Inom tre månader har vi
svar.
Vidare har vi en IT-delegation, som jag leder och
där människor med stora kunskaper sitter med. Vi
följer utredningen hela tiden. I morgon kommer jag
att för riksdagen så att säga punkta upp en agenda för
hur regeringen vill fortsätta arbetet när det gäller IT-
utvecklingen. Självklart är en viktig punkt där in-
frastrukturen. Under våren 2000 kommer regeringen
att förelägga en proposition om detta.
Till sist vill jag säga att marknaden mycket väl har
varit med och byggt ut detta. Marknaden har varit
otrolig, innebärande att vi har fått en datautveckling
på IT-området som få länder har klarat av och där
regeringen och riksdagen har bidragit med olika be-
slut. Bl.a. gäller det då frågan om s.k. persondatorer
från företagen utan att man behöver beskatta dem.
Det finns också en del andra frågor som har drivit på
denna process. Men, och det är vad frågan gäller,
även här ser vi regionala skillnader. Marknaden orkar
inte med allt detta. Det finns inte möjligheter till
finansiering på marknadens villkor. Där måste staten
gå in, liksom kommuner och andra.
Än en gång: Det är inte bara att springa i väg. Nu
får vi avvakta nämnda utredning. Jag tror, Lena Ek
må ursäkta mig, att den kan ge mer svar än vad Cen-
tern kunnat göra i sin rapport.
Anf. 32 LENA EK (c):
Fru talman och herr minister! Det vore väl mycket
märkligt om en utredning som sitter ett helt år och
som har full tillgång till statlig expertis inte skulle
kunna komma fram till en längre och mer innehållsrik
rapport än vad ett litet parti på 5 % kan göra. Dock
måste jag fråga vad det är för svåra frågor som vi har
undvikit i vår rapport. Där skulle jag vilja ha ett svar.
När det gäller marknadens roll i detta samman-
hang kan jag illustrera med min bärbara dator som jag
fått via riksdagen. Jag sitter ute i Gryts skärgård. När
det regnar och det är fredag eftermiddag och trafiken
är hög på den uppkoppling som jag har tar det två
minuter att byta bild i min dator. Riksdagens Help-
desk trodde inte att det var sant när de fick reda på
detta. Man hade inte hört talas om och hade ingen
aning om att det kunde gå så långsamt. Att på det
viset försöka bedriva företagande är ju inte klokt! Det
skall till ett särskilt beslut för att jag skall få ISDN
hem till mig. En ISDN-uppkoppling kostar 45 000 kr.
Men runtomkring mig finns det fullt med företag som
ger många livsviktiga arbetstillfällen för den bygden.
Tekniken avancerar otroligt när man inte ens kan
klara sig med telefonhastighet. Om ett par år har den
tekniska utvecklingen gått så långt att då räknas inte
skillnaden i meter eller kilometer när det gäller före-
tagarnas villkor i sådana här bygder och hur det ser ut
i Stockholm, Malmö och Göteborg, utan då räknar
man i tiotals mil. Skillnaderna accelererar alltså.
Per Bill, vad Moderaterna föreslår i sin IT-motion
är i och för sig välvilligt - 10 megabit i sekunden till
kommunala bibliotek men det räcker ett år eller två.
Sedan är det för lite. Det måste vara bredband från
början. Jag hörde i inlägget alldeles nyss en begyn-
nande omsvängning vad gäller inställningen där. Det
är väldigt bra.
Genom statliga pengar finns det möjligheter för
kommuner att mycket billigt koppla upp sig över
SUNET från kommunbiblioteken. Det är gratis under
de första åren. Även jag måste erkänna att staten
faktiskt har tagit ett ansvar när det gäller de kommu-
nala biblioteken. Detta är väldigt viktigt. Men företa-
gandet och tillväxten i landet är beroende av denna
teknik. Marknaden klarar alldeles utmärkt de större
ledningarna med mycket trafik mellan större orter
eller större noder. Vad vi behöver är det finmaskiga
nätet ut till de enskilda företagen och de enskilda
hushållen. Det är där som utvecklingspotentialen
finns men detta klarar marknaden inte av.
Det vore välgörande om ministern inte bara sade
att det är bra med IT-frågor, att det är intressant, att
man skall se på det när utredningen kommer och att
det kommer en redogörelse i morgon. Det är ett vitalt
politiskt intresse att vi markerar att det här är viktigt
och att vi skall satsa på detta i vårt land. Jag hade
hoppats på ett sådant näven-i-bordet-uttalande från
ministern i dag.
Anf. 33 PER BILL (m):
Fru talman! Det är inte så säkert att man behöver
gräva ned bredband. Bredband kan ju vara väldigt
många olika saker. Det kan vara optokabel som grävs
ned. Det kan vara en satellit. Det kan vara en koaxial-
kabel. Det kan vara radiovågor. Kanske kan man
t.o.m. använda eltråden. Det är alltså verkligen en
snabb teknisk utveckling på området men att gräva
upp hela Sverige och lägga ned optokabel till varje
hushåll är kanske att ta i lite grann.
Marknaden gör väldigt mycket bra men det som
oroar mig är att det är sämre ställt med vad offentlig
sektor som kund gör. När det gäller BNP utgör väl
offentlig sektor ungefär 70 % av hela samhället. 70 %
av hela BNP går alltså åt för offentlig sektor. Då är
det naturligtvis otroligt viktigt att offentlig sektor är
en god och aktiv kund.
Som Lena Ek sade är SUNET ett bra exempel.
Universitetsvärlden är, och har varit, en bra kund. Jag
hade hoppats att satsningen Lärandets verktyg, som
jag lite senare skall debattera här, också var en bra
kund och att man hade sagt att för att varje elev skall
ha åtminstone hyggliga möjligheter att ta del av In-
ternet duger det inte med ett gammalt 9,6- eller 14,4-
modem tickande i någon garderob. Tyvärr tycks det
vara precis det som den här satsningen slutar i - alltså
att gamla trötta modem är fullt tillräckligt för att påstå
att en skola är uppkopplad. Men då kommer man att
ha precis samma problem som Lena, nämligen att det
tar 5, 10, 60 eller 120 sekunder att få upp en enda sida
på Internet. Det är inte kunskap på lika villkor!
Anf. 34 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! I Centerns rapport finns t.ex. inte krav
på en kartläggning - något om hur marknaden ser ut -
eller någon fråga om marknaden kommer att släppa
till dem som äger sina system. Frågor som handlar
om lagstiftning, om kontroll och om staten som ord-
ningsman är faktiskt väldigt viktiga i det här sam-
manhanget. Det är frågor som måste utredas.
Att stå här och säga att denne stackars näringsmi-
nister snabbt skall fatta beslut och slå näven i bordet
här i talarstolen är inte speciellt meningsfullt, utan det
får väl hänföras till retoriken.
Vi har alltså nu en utredning och är väl medvetna
om mycket av det som kommer fram i denna utred-
ning. Därefter skall vi ta upp detta.
Vi är helt överens om att detta är en av våra vikti-
gaste frågor. Alla skall ha del av detta. Och det är en
politisk fråga. Dessutom lär det bli fråga om hur det
skall finansieras.
Om det skall lyckas måste det bli en fråga mellan
staten och andra aktörer, företag och även kommuner
och kanske också internationella aktörer. Det är den
frågan vi sedan skall diskutera och det är den vi skall
ta ställning till. Därmed menar jag att det inte finns
någon skillnad.
Precis som Per Bill sade handlar det om teknikval.
Radio, satellit, mobiltelefon och olika teknik när det
gäller kablar. Man måste ändå något så när ha en
uppfattning om detta innan staten går in och säger att
nu gör vi si eller så. Därför, än en gång, ha förtröstan
och avvakta denna utredning! Sedan kommer vi med
konkreta förslag - snabbt och slungande handen i
talarstolen.
Anf. 35 LENA EK (c):
Fru talman! Det kan i och för sig bli intressant att
se handen slungas i talarstolen.
Jag skulle vilja vända mig lite grann till Per Bill
också i det här sammanhanget, därför att frågan
handlar inte riktigt så mycket om tekniska lösningar
som om politisk vilja. Men eftersom vi är inne på
tekniska lösningar vill jag säga att det väl är möjligt
att vi en tid skulle kunna klara oss med stressade
koppartrådar. Frågan är hur länge.
Om vi utgår från antagandet att vi inom tio femton
år behöver en kapacitet på 100 megabit per sekund
till hem och till företag överstiger det alla kända
koppartrådslösningar i dagens läge. Men det kanske
går på kortare sikt.
Snart introduceras ADSL på konsumentmarkna-
den. 2-6 megabit i sekunden räcker kanske några få
år, sedan ökar kraven. Då kanske vi får VDSL i stäl-
let. Med en kapacitet på upp till 50 megabit i sekun-
den räcker det ett bra tag. Men förr eller senare är det
här enligt alla kända forskare och företag på markna-
den alldeles för lite. Då behövs det fiberoptik.
Fördelen med fiberoptik är att ledningarna inte
släpper ut någonting. De håller signalen inom sig, och
de klarar att växlas upp många fler gånger än det
finns känd teknik för i dag. Det man kan göra är att
man byter noder i ändarna på de här ledningarna.
Använder man sig av t.ex. Telia för att räkna ut
vad det kostar visar det sig att, neddraget på en vettig
avskrivningstid, det för varje konsument inte blir
dyrare än ett telefonabonnemang i dagens läge. Då
har man hela infrastrukturen. Man har hela möjlighe-
ten och potentialen med de här ledningarna, och man
kör sina telefoner på samma ledningar. Jag tycker
faktiskt att det är en fantastisk teknik med en enorm
potential. Marknaden utrangerar dessutom både radio
och satellit som för dyrt och för krångligt inom över-
skådlig tid.
Jag log lite när ministern pratade om att det inte är
så lätt att fatta snabba beslut. Jag har som kommunal
expert på det här området sett fyra år av IT-
kommission och de snabba beslut som har fattats där.
Möjligen blir det ett snabbt beslut i början av hösten.
Det får vi väl hoppas på.
De svåra frågor som ministern tog upp finns redan
utredda och redovisade i statliga rapporter, så det
finns inte någon anledning att gå längre in i det.
Vid detta vill jag stanna.
Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.33 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
10 § Svar på interpellation 1998/99:142 om
Luftfartsverkets regionalpolitiska ansvar
Anf. 36 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Hans Stenberg har frågat mig vilka
åtgärder som jag avser vidta för att säkerställa att
Luftfartsverket och andra statliga myndigheter följer
den regionalpolitiska inriktning som regering och
riksdag beslutat om. Frågan är ställd mot bakgrund av
Luftfartsverkets beslut den 10 december 1998 att
avveckla verksamheten vid kontrollcentralen i
Sundsvall.
Inledningsvis vill jag kommentera några uppgifter
som interpellanten nämner. Luftfartsverket har under
flera år utrett formerna för den svenska flygledning-
en. Utredningarna har bl.a. inbegripit den tekniska
utvecklingen, organisationen och verksamhetsstruktu-
ren. Viktiga skäl till dessa effektivitets- och rationali-
seringsarbeten bottnar i de ekonomiska krav som
regering och riksdag ställer på Luftfartsverket som ett
affärsverk. Sveriges anslutning till Eurocontrol har
ytterligare skärpt dessa krav. Jag vill därför poängtera
att Luftfartsverket inte ensidigt analyserat områ-
deskontrollernas lokalisering, utan att man också
genomfört och kommer att genomföra andra åtgärder.
Som ett exempel kan jag nämna att Luftfartsverket
för närvarande ser över formerna för flygledarutbild-
ningen vid flygledarskolan i Malmö.
Det är Luftfartsverkets ansvar att fatta beslut om
sin egen organisation. I ett sådant beslut skall även
redovisas den regionalpolitiska bedömning som har
gjorts. Jag kan konstatera att Luftfartsverket den
11 december 1998 har överlämnat sin utredning till
Näringsdepartementet och därmed redovisat underla-
get för sitt beslut.
Jag är dock väl medveten om den inneboende
målkonflikt som finns mellan å ena sidan starka ef-
fektivitetskrav och å andra sidan regionalpolitiskt
hänsynstagande.
I regeringens proposition 1997/98:62, Regional
tillväxt - för arbete och välfärd, beskrivs just denna
målkonflikt. Där konstateras bl.a. att "regeringen
avser att gentemot berörda myndigheter förtydliga
kravet på regionalt hänsynstagande i utformningen av
verksamheten, dock utan att frånta verkscheferna
deras ansvar för myndigheternas effektivitet och
ledning".
I enlighet med dessa intentioner har regeringen
nyligen, i förordning 1998:1634 om regionalt utveck-
lingsarbete, preciserat bl.a. vad som gäller när myn-
digheter överväger att minska sina verksamheter. I en
sådan situation gäller sedan den 15 januari i år att en
myndighet skall undersöka andra myndigheters verk-
samheter på den aktuella orten eller i regionen för att
utröna om det finns möjligheter att bibehålla hela
eller delar av verksamheten genom samordning.
Nytt är också att det skall föreligga särskilda skäl
för att en myndighet skall minska sin verksamhet
inom de nationella regionalpolitiska stödområdena
och inom EG:s strukturfondsområden.
I syfte att underlätta ovan nämnda samordnings-
lösningar är det, vilket jag även påpekat i ett frå-
gesvar till Hans Stenberg den 9 december 1998, rege-
ringens avsikt att lämna ett uppdrag till Statskontoret
att kartlägga organisationen av de statliga verksam-
heterna och följa de förändringar som sker.
Det förtjänar att upprepas att med ett sådant un-
derlag kommer myndigheter och verk att ha lättare att
ta hänsyn till helhetsbilden när det gäller statlig sys-
selsättning i en region. Det blir också lättare för myn-
digheter och verk att finna möjligheter att minska sina
utgifter genom samarbeten kring exempelvis lokaler
och administrativa funktioner. Ser man dessa möjlig-
heter kan besparingar göras utan att verksamhetens
omfattning behöver påverkas lika mycket som annars
vore fallet.
Jag vill avslutningsvis understryka att jag fäster
största vikt vid kraven på regionalpolitiskt hänsynsta-
gande, och jag utgår ifrån att statliga myndigheter
rättar sig efter dessa krav. I det sammanhanget vill jag
betona att jag avser att följa utvecklingen mycket
noga.
Då Hans Stenberg som framställt interpellationen
anmält att han var förhindrad att närvara vid sam-
manträdet, medgav andre vice talmannen att Göran
Norlander i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 37 GÖRAN NORLANDER (s):
Fru talman! Jag tackar näringsministern för svaret.
Det är Hans Stenberg som har ställt interpellationen,
men han kan på grund av sjukdom inte närvara vid
debatten i dag. Jag kommer från samma län och har
lovat att ta emot svaret, och jag är tacksam för att jag
får göra det.
I det svar som näringsministern nyss avgav åbero-
pade han den regionalpolitiska propositionen om
tillväxt m.m., där det framhölls att regeringen avser
att gentemot berörda myndigheter förtydliga kravet
på regionalt hänsynstagande vid utformningen av
verksamheten, dock utan att frånta verkscheferna
deras ansvar för myndigheternas effektivitet och
ledning.
Vi tycker att detta är bra, ja mycket bra, men jag
tror att det fordras en hårdare styrning. Jag är mycket
väl medveten om att statsråden har mycket begränsa-
de möjligheter att påverka och ingripa utan att bli
anklagade för ministerstyre, men vi måste fundera
över om dagens ordning verkligen är den rätta.
Jag tycker också att det är bra att Statskontoret
skall få i uppdrag att följa de förändringar som sker. I
det regionalpolitiska avsnittet av den allmänpolitiska
debatten i januari tog jag upp problematiken att Väs-
ternorrlands läns befolkning minskar. Under 90-talet
har vi tappat ungefär 10 000 personer, och ca 1 000
statliga arbetstillfällen har försvunnit under samma
tidsperiod. Detta är alarmerande. Vi kan inte accepte-
ra att det får fortgå, utan trenden måste vändas.
I dag har Glesbygdsverket och SCB presenterat
utvecklingen för åren 1993-1996. Under den tiden
har det tillkommit 12 000 nya statliga arbetstillfällen.
Vart tredje har hamnat i Stockholmsområdet och
vartannat i Stockholms stad. Samtidigt har t.ex.
Norrlands inland tappat 3 % av de statliga jobben.
Glesbygdsverkets generaldirektör kallar detta bak-
vänd lokaliseringspolitik.
Fru talman! Näringsministern är inte ansvarig för
den tidsperiod som jag har hänvisat till, men vi har
starka förhoppningar om att en f.d. Norrbottenslands-
hövding är mera införstådd med problematiken i våra
trakter än vad många andra är.
Mot den här bakgrunden är det ännu mer anmärk-
ningsvärt att Luftfartsverket kan flytta ett femtiotal
flygledare från Midlanda, enligt uppgift för att tjäna
4-5 miljoner kronor.
Några frågor som vi måste ställa oss är:
Hur långt skall vi driva effektivitetskraven?
Är det värt dessa futtiga miljoner att ställa ett stort
antal personer arbetslösa, detta i en ort och i ett län
som redan drabbats mycket hårt?
Vi måste också ställa oss frågan: Var kommer
människan in? Vi ställer hela tiden högre krav på att
allt skall bli effektivare, men jag tror att det är dags
att också lyfta in den enskilda människan i samman-
hanget. Skall vi lyckas klara våra åtaganden inom
sjukvård, skola, äldreomsorg osv., måste avfolkning-
en upphöra. Vi klarar inte dessa områden om alla i
aktiv ålder flyttar och bara barn och gamla blir kvar.
Nej, fru talman, skall hela Sverige leva måste det
snabbt vidtas åtgärder. Det räcker inte längre med
ord. Nu behövs kraftfulla åtgärder. Den första åtgär-
den skulle kunna vara att förändra beslutet om flytten
av flygledarna från Midlanda och från Västernorr-
land.
Anf. 38 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag får börja med att säga att jag delar
Göran Norlanders uppfattning och att jag håller med
om den beskrivning han gör av den obalans vi har i
Sverige. Den kan framför allt förklaras av att vi har
och har haft en relativt hög tillväxt. Det innebär att
man flyttar dit där jobben finns. Och tyvärr är det så
att där vi har den snabbaste expansionen och en hög
tillväxt inte minst är här i Mälardalen och de andra
storstadsområdena.
Jag har som minister med ansvar för regionalpoli-
tiken en stark ambition att vid varje tillfälle där såda-
na möjligheter ges tillse att sysselsättning skapas på
andra ställen än just i de områden som är mer över-
hettade. Jag kan som exempel nämna att Rikstrafiken
nu kommer att förläggas till Sundsvall.
Jag kan också säga något om de satsningar som
regeringen har gjort när det gäller högskolor. Där har
de regionala högskolorna - en del av dem har också
blivit universitet - en oerhört stor betydelse. Det
kommer att visa sig framöver när det gäller den regi-
onala utvecklingen.
För att sedan gå in på själva sakfrågan är det 25
flygledare det handlar om. Det är en vinst på 5-
10 miljoner kronor per år. Här har vi en målkonflikt,
jag erkänner det. Vi har ju Luftfartsverkets krav på
rationalitet. Det är ett affärsdrivande verk. Det skall
ge avkastning. Det skall vara effektivt och det skall
också, inte minst, kopplas till de internationella krav
som jag nämnde i mitt svar på interpellationen. Detta
kan man inte bestrida. Då blir det en målkonflikt med
intresset att dessa 25 flygledare blir kvar i Sundsvall.
Alla dessa individer kommer dock att få jobb. De
kommer att erbjudas jobb på andra ställen i organisa-
tionen. Men självklart är det så att det här minskar
antalet arbetstillfällen i denna region, det skall erkän-
nas. Målkonflikten måste lösas på så vis att vi tillser
att vi får tillväxt inom andra områden. Det går inte att
lösa det här genom att säga att nu skall dessa flygle-
dare till varje pris vara kvar när detta kommer i kon-
flikt med andra mål, t.ex. rationaliteten och frågor
som har att göra med de internationella krav som
ställs på Luftfartsverket.
Anf. 39 GÖRAN NORLANDER (s):
Fru talman! Jag är väldigt tacksam över att nä-
ringsministern uttrycker en förståelse för den proble-
matik vi har. Men jag skulle också vilja säga att jag
inte är så säker på att man här i Stockholmsområdet
har förståelse för de problem vi har. I allt väsentligt
flyttar mer och mer folk söderut.
Det är positivt att Rikstrafiken hamnar i Sunds-
vall. Det tackar vi för. Det är positivt att man satsar
på högskolan. Det är positivt att man satsar på Botni-
abanan. Men det räcker inte. De som t.ex. går på
högskolan kan ju inte hitta något att arbeta med sedan
de avslutat sina studier.
Det här är mycket allvarligt, och jag tror inte att
det räcker med att ha en långsiktig strategi. Här har vi
alltsedan 60-talets flyttlasspolitik sagt att nu skall vi
ändra på det här. Det har gått väldigt många år, och
jag säger som sanningen är: Vi är desperata. Nu vill
vi se handling.
Anf. 40 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Det är tyvärr inte så att den obalans
som har funnits i många år går att klara av med något
Alexanderhugg. Det kommer att ta tid, det tycker jag
att vi skall erkänna. Det viktiga är att vi förstår det
här och att vi har kraft att hantera frågan så att vi får
en förändring så att flyttlassen, om man nu ser det
som målet, vänder om. Det kommer att ta tid. Det
kommer att ställa många krav.
Jag vill också säga något om Mitthögskolan. Det
är ingen högskola som har expanderat så kraftigt som
den. Det resultatet, med de forskningsresurser som
över tiden kommer att tillföras, kommer att märkas.
Jag är övertygad om att det i ett längre perspektiv
kommer att leda till att vi får flyttlassen att vända
åter.
Det är också så att Luftfartsverket har satsat peng-
ar. För Sundsvalls del har Luftfartsverket de senaste
åren investerat mer än 100 miljoner kronor i en ny,
modern terminalbyggnad i syfte att främja luftfarten.
Det är klart att det också har stor betydelse.
Än en gång: Vi har nu satt i gång en utredning. Vi
har de s.k. tillväxtavtalen. Vi har en målmedveten
politik att så fort det uppstår en ny verksamhet skall
den icke ligga i Stockholm eller storstadsområdena.
Det måste i första hand prövas om den i stället kan
hamna på andra ställen i detta avlånga land. Vi följer
noga vad som sker i de statliga verken när de rationa-
liserar och omstrukturerar så att vi inte får en sådan
utveckling att allt försvinner från landsbygden och
hamnar i storstadsområdena.
Jag tror alltså att vi kan vara rörande överens, men
det kommer att ta tid. Det måste vi förstå. Här är
färdriktningen det avgörande. Jag lovar att jag skall
bevaka detta med all den kraft som jag kan besitta.
Anf. 41 GÖRAN NORLANDER (s):
Fru talman! Jag är helt överens med näringsmi-
nistern. Det sista han sade, om att den fortsatta ex-
pansionen inom statliga verk osv. inte skall hamna i
Stockholm, det tar vi fasta på. Vi säger: Ni är väl-
komna till Västernorrlands län!
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på interpellation 1998/99:167 om
Europaväg 4 genom Uppsala län
Anf. 42 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Rigmor Ahlstedt har frågat mig om
jag avser att ta initiativ till ett beslut om en östlig
dragning av ny E 4 förbi Uppsala.
Bakgrunden till frågan är att Vägverkets arbets-
planer för en ny sträckning av väg E 4 mellan Upp-
sala och Mehedeby ligger för prövning hos regering-
en.
Som Rigmor Ahlstedt konstaterar finns ett stort
behov av en ny väg, och jag anser att det är viktigt att
frågan nu får en lösning. Regeringen har därför för
avsikt att snarast möjligt fatta beslut i ärendet. För att
inte föregripa detta beslut avböjer jag självklart att
kommentera olika sträckningar.
Anf. 43 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Jag vill tacka näringsministern för
svaret, som var mycket kort. Trots det kan jag klart
utläsa att vi har samma inställning beträffande Euro-
pavägen genom Uppsala län. Det finns ett oerhört
stort behov av en ny väg, och jag tycker att det är bra
att näringsministern anser att det är viktigt att frågan
får sin lösning nu.
Jag har förståelse och respekt för att näringsmi-
nistern inte vill föregripa regeringens beslut. Men jag
skulle ändå tycka att det vore väldigt bra om minis-
tern kunde säga hur jag skall tolka ordet "snarast" i
svaret och vilka kriterier och krav han har för en
sådan väg som det här handlar om.
Jag har, som jag sade, naturligtvis förståelse för
att näringsministern inte vill föregripa regeringens
beslut eftersom jag i dagens Upsala Nya Tidning kan
läsa att det är en kungörelse, en regeringsprövning av
arbetsplanerna för den här sträckningen av vägen.
Men när jag läste det blev jag lite orolig. Jag tänkte:
Kommer detta att ytterligare förlänga debatten om
den här vägdragningen, och kommer det att förhala
tidsaspekten?
Den vägsträckning som Vägverket har föreslagit,
den västra, har mött ett mycket kraftigt motstånd -
främst bland befolkningen skulle jag vilja säga. Det
har också gjort att man i Uppsala kommun inte våga-
de ta riktig ställning. Därför har frågan så småningom
hamnat hos regeringen.
Det har funnits en okänslighet i förslaget vad be-
träffar konsekvenserna för den värdefulla kulturmil-
jön, såväl i gamla Uppsala som i Vendelbygden, som
är av riksintresse. Det är glädjande att jag kan läsa att
Riksantikvarieämbetet har kommit med ytterligare
synpunkter som bekräftar det här. Vägen sliter även
sönder ett öppet jordbrukslandskap. En jordbruks-
bygd riskerar att förstöras. Det handlar om Uppsala
läns finaste jordbruk.
Att E 4:an, med motorvägsstandard, går genom
Uppland är dock en nödvändighet. Och den här frå-
gan måste få en lösning nu. Debatten i Uppsala län är,
som jag sade, minst sagt livlig. Den tenderar också att
skapa motsättningar människor emellan, och det
gagnar inte någon. En ny E 4 är ju någonting positivt,
om den hamnar rätt.
Det handlar om en stor investering. Det handlar
också om en sträcka av en väg som förbinder södra
delen av Sverige med den norra delen. Alltså är den
också regionalpolitiskt viktig.
Jag hoppas innerligt att näringsministern tar till
vara alla synpunkter som kommer in i ärendet. Jag
har ingen anledning att betvivla det. Men jag skulle
också, om inte ministern redan har varit i våra trakter,
vilja att han tar sig tid att åka den gamla vägen och
ser var vattentäkterna finns. Gör inte som jag gjorde
när jag satt i kommunfullmäktige i Uppsala; jag blun-
dade för vissa verkligheter. Man skall se vilka kon-
sekvenser, både negativa och positiva, som en ny
vägdragning kan få.
Jag har i min fråga till ministern också påpekat de
positiva effekter som jag och många andra ser med en
östlig dragning av E 4:an. Jag vet att det finns vissa
saker som man inte har tittat på. Det finns alternativa
dragningsförslag som har kommit fram som en komp-
romisslösning. Jag hoppas att ministern också tar del
av dem.
Anf. 44 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag kan konstatera att Rigmor
Ahlstedt på ett mycket bra sätt beskriver problemet
med denna väg och de konflikter som finns.
Låt mig som svar på frågorna säga att jag bedö-
mer att vi skall klara av det här före sommaren; rege-
ringen skall ha hanterat detta före sommaren.
Det skall vara motorvägsstandard. Man skall väga
samman de olika intressen som finns. Det handlar om
miljö och kulturmiljö. Olika sträckor av vägen föder
också olika konflikter. Allt detta skall regeringen nu
försöka lösa.
Det förs alltså diskussioner mellan berörda de-
partement. Jag vill därför inte, som jag sade tidigare,
uttala mig för eller emot någon vägsträckning. Men
regeringens beslut måste, precis som interpellanten
säger, vara väl övervägt, så att frågan verkligen blir
slutligt avgjord och så att det blir en lösning som
regionen kan acceptera. Och i regeringen blundar vi
inte, som man, vad jag förstår, gör i kommunen.
Tack!
Anf. 45 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Tack för det svaret! Jag anar att det
finns ett problem som är svårt att lösa, nämligen att
det skall vara en väg som regionen accepterar. Jag
tror inte att man lyckas ena alla i den här frågan. Det
är ju därför den har hamnat på regeringens bord. Men
trots att jag anar att det kommer att bli en turbulens
tycker jag att det är glädjande att få svaret att rege-
ringen kommer att fatta ett beslut före sommaren.
Det är många som frågar mig, som riksdagsleda-
mot för länet, om pengarna finns och om det verkli-
gen kommer att bli en väg. Därför tror jag att det
skulle vara väldigt bra att även få bekräftat att peng-
arna finns och att det blir en ny E 4 med motorvägs-
standard.
Anf. 46 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Det var liksom en annan fråga: Finns
det pengar? Jag kan nog redan nu säga att det finns
pengar för den södra sträckan. När det gäller den
norra sträckan får vi se. Men vår ambition är att vi
först skall fatta beslut och att vägen sedan självfallet
skall byggas.
Anf. 47 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Jag nöjer mig för dagen med de svar
som jag har fått. Men näringsministern kan vara säker
på att jag följer den här frågan mycket noga. Jag
önskar faktiskt ministern lycka till.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på interpellation 1998/99:177 om
teknikutveckling inom energiområdet
Anf. 48 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Per-Samuel Nisser har frågat mig vil-
ka åtgärder jag ämnar vidta för att satsa på teknikut-
veckling inom energiområdet i stället för bidrag till
kompletterande värmekälla och effektvakt.
Inledningsvis vill jag poängtera att det redan i dag
är så att tyngdpunkten i det energipolitiska program-
met ligger vid långsiktiga satsningar på forskning,
utveckling, demonstration och marknadsintroduktion
av ny och effektivare energiteknik. Av det energipo-
litiska programmets ca 9 miljarder kronor satsas
ca 5,6 miljarder på sådana långsiktiga investeringar i
framtidens teknik. En mycket viktig del är att forsk-
ning och utveckling skall ske i samarbete mellan
industri och högskola.
Uppföljningen av de kortsiktiga delarna av pro-
grammet visar att bidrag till kompletterande värme-
källa och effektvakt inte tycks ha bidragit till uppsatta
mål i den omfattning som varit önskvärd. Regeringen
har uppmärksammat detta problem och har därför gett
Boverket i uppdrag att analysera om åtgärderna leder
till att målet för åtgärderna uppfylls under hela pro-
gramperioden. Boverket skall också föreslå eventu-
ella förändringar i systemet för dessa stödformer.
Avslutningsvis vill jag framhålla att regeringen
ser uppföljning och utvärdering som en mycket viktig
del av det energipolitiska programmet. En plan för
utvärdering av det energipolitiska programmet har
utarbetats och kommer bl.a. att ligga till grund för
kommande utvärderingar av det energipolitiska pro-
grammet.
Tack!
Anf. 49 PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Först får jag tacka näringsministern
för svaret. Bakgrunden till interpellationen, som nä-
ringsministern tog upp en del av, är den uppföljning
som Boverket gjorde av effekterna av olika energibi-
drag till hushåll. Det gäller bl.a. effektvakter, bidrag
för att installera kakelugnar, braskaminer och kon-
vertering från elvärme till fjärrvärme. Syftet är att
minska elberoende och effektbehov på energimark-
naden.
Nu visar det sig, som näringsministern också sade,
att de här bidragen, som har kostat skattebetalarna i
storleksordningen 270 miljoner under 1998, inte har
givit någon positiv effekt. Det kanske har varit posi-
tivt för dem som ändå hade tänkt installera en kakel-
ugn eller en braskamin, men det har inte varit positivt
när det gäller målet och syftet att minska elberoendet.
Boverket skriver i sin uppföljning: "slutsatsen av
utvärderingen är att nedsäkring och installation av
effektvakt har en helt försumbar betydelse för att
minska risken för effektbrist i det nationella elsys-
temet".
Jag tycker att slutsatsen måste vara att man helt
har misslyckats med målet med bidragen. Det här
resultatet får man ofta med bidragssystem även inom
många andra områden. Effekten blir inte den som var
tänkt från början. Om man ser speciellt på dessa bi-
drag för olika energiinstallationer finner man att de
även påverkar marknaden för de produkter som det
skall ges bidrag för. Intresset för att ta fram nya pro-
dukter och för teknikutveckling avstannar. Om det
finns ett bidrag anpassar sig marknaden, och priset på
produkterna går genast upp. Det går t.ex. att se an-
nonser för många av de här produkterna där det står
att man skall passa på och investera nu eftersom man
får tillbaka x antal tusen kronor i bidrag.
Det här manar till eftertanke. Använder vi statens
resurser på mest effektiva sätt? Det anser inte jag att
vi gör. Man bör ställa olika satsningar mot varandra.
Jag tycker att det är bättre att använda medel till att
satsa mer på teknikutveckling och information kring
teknikupphandling i syfte att få fram en mer energi-
snål teknik.
Därför vill jag fråga näringsministern om han
tycker att de energibidrag som jag har redovisat här
har varit misslyckade. Jag vill också fråga om nä-
ringsministern håller med mig om att det kanske hade
varit bättre att satsa dessa resurser på teknikutveck-
ling.
Anf. 50 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Får jag först göra det konstaterandet
att det är viktigt att komma ihåg att det energipolitis-
ka program som beslutades av riksdagen år 1997 till
största delen kom i gång först under 1998. Därmed
kan man säga att det har pågått knappt ett år. Jag
menar att det är alldeles för tidigt att uttala sig om
dess effekter.
Att utifrån dagens situation dra slutsatser om det
energipolitiska programmets resultat förefaller såle-
des en aning förhastat. Utvärdering av det energipoli-
tiska programmet är en prioriterad fråga för regering-
en. En interdepartemental arbetsgrupp har tagit fram
en plan för uppföljning och utvärdering av program-
met.
En första utvärdering av effekterna under pro-
grammets första år skall genomföras under våren
1999. Regeringen kommer att redovisa resultatet av
den löpande uppföljningen som pågår. Det kommer
att ske dels i budgetpropositionen varje år, dels i
vårpropositionen. Vid behov kommer regeringen att
föreslå förändringar i syfte att nå ökad effektivitet.
Anf. 51 PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Jag har fått flera besked här som jag
får se som positiva och som vi får hoppas för framåt.
Regeringen skall göra en uppföljning och utvärdera
det energipolitiska programmet. Det är bra. Jag hop-
pas att det blir en förändring framgent med färre
bidrag och med mer offensiva satsningar på ener-
giområdet.
Jag hoppas bara inte att det är Boverkets slutsats
som jag läste i dess uppföljning som styr regeringens
agerande. Det står: Avslutningsvis föreslår Boverket
för närvarande inga ändringar med hänvisning till de
administrativa nackdelar detta medför. Jag hoppas att
det inte är myndigheternas administrativa verksamhet
som skall styra svensk energipolitik.
Anf. 52 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag svarar för regeringens hantering
av detta och regeringens bedömningar. De har jag
redogjort för. Mer än så kan jag inte tillägga.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 1998/99:118 om
samhällsplanering
Anf. 53 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Rigmor Ahlstedt har frågat mig vilka åtgärder jag
avser vidta för att den fysiska planeringen skall kunna
användas som ett redskap för att vända den regionala
utvecklingen och därmed skapa en hållbar utveckling
både i städerna och på landsbygden och dessutom vad
jag kommer att göra för att förbättra samordningen
mellan ekonomisk planering och fysisk planering
samt för att stärka det lokala perspektivet i samhälls-
planeringen. Rigmor Ahlstedt har också frågat om jag
är beredd att genomföra en översyn av plan- och
bygglagen för att stärka den lokala nivån genom möj-
lighet till initiativrätt och om jag är beredd att föreslå
lagändringar så att ett mer flexibelt strandskydd kan
åstadkommas.
Först vill jag stryka under att jag är lika bekymrad
som Rigmor Ahlstedt över den pågående avfolkning-
en av landsbygden. De regionala obalanserna för-
stärks trots de möjligheter som finns och som på sätt
och vis också ökar. Det finns stora natur- och kultur-
värden. IT-tekniken utvecklas. Lokala utvecklings-
grupper arbetar enträget vidare med att förverkliga
sina idéer, bl.a. inom ramen för det lokala Agenda 21-
arbetet. Berörda kommuner anstränger sig till det
yttersta för att vända utvecklingen. Kommunerna i
storstadsregionerna har delvis andra problem. De
statliga insatserna är i båda fallen betydande, inte
minst genom satsningar i infrastruktur, utbildning och
forskning. Regeringens ambition är att hela Sverige
skall leva och ges möjligheter att växa. Av särskild
betydelse för den regionala utjämningen är de till-
växtavtal som nu i år utarbetas i varje län i samarbete
mellan länsstyrelser, kommuner, näringsliv och fack-
liga organisationer m.fl. Därigenom stärks det lokala
perspektivet.
Jag tror inte att den lagreglerade fysiska plane-
ringen i sig kan eller kanske ens skall ses som ett
instrument för att vända den regionala utvecklingen.
Fysisk planering enligt plan- och bygglagen har som
främsta syfte att medverka till rimliga avvägningar
mellan olika allmänna och enskilda intressen för att
mark och vatten skall användas på ett långsiktigt
hållbart sätt.
Samtidigt är det angeläget att nya vägar prövas.
Det pågår ett omfattande utvecklingsarbete och ny-
tänkande i kommunerna. Den kommunala fysiska
översiktsplaneringen har en viktig roll i samman-
hanget. Översiktsplaneringen fungerar både som ett
samlat underlag för lokaliseringsprövningar och som
en kunskapsöversikt, men också som ett styrinstru-
ment för bebyggelseutvecklingen. Nästan hälften av
kommunerna har beslutat samordna det lokala Agen-
da 21-arbetet med översiktsplaneringen. Jag ser det
som ett tecken på att många kommuner ser möjlighe-
ter att samordna strategier för bebyggelseutveckling-
en med samhällsplaneringen i övrigt. Här finns också
intressanta kopplingar till arbetet med de regionala
tillväxtavtalen och de lokala investeringsprogrammen
för hållbar utveckling. Dessa olika delar bildar en
kraftfull enhet. Jag utgår från att kommunerna ut-
nyttjar möjligheterna till samordning och därmed en
effektivare användning av resurserna. Om kommu-
nerna har genomarbetade strategier, planer och pro-
gram finns förutsättningar att väsentligt stärka det
lokala perspektivet. Däremot är jag tveksam till att de
nya arenor för planering och de nya arbetsformer som
växer fram skall formaliseras genom att regleras i lag,
utöver vad som redan gäller för översiktsplaneringen
enligt plan- och bygglagen.
Av vad jag just har sagt framgår att jag ser det
som naturligt och nödvändigt med en förnyelse av
samhällsplaneringen. Framför allt är det viktigt att
den sektorisering som i dag kännetecknar denna pla-
nering kan brytas till förmån för arbetsformer där
olika intressen vägs samman i mer samlade ställ-
ningstaganden. Jag är beredd att pröva om den fysis-
ka planeringen kan utnyttjas bättre i det lokala och
regionala arbetet för en hållbar utveckling. I en sådan
prövning ingår givetvis att analysera förutsättningar-
na för ett bättre samspel mellan den fysiska plane-
ringen och arbetet med regional utveckling.
När det gäller frågan om ökad initiativrätt på lokal
nivå utgår jag från att Rigmor Ahlstedt avser lokala
utvecklingsgrupper, byalag och liknande. Bakgrunden
skulle - om jag förstått saken rätt - vara att dessa
grupper har svårt att komma till tals med och påverka
kommunens beslutande organ. Jag är den första att
beklaga om så skulle vara fallet. Samtidigt är jag
övertygad om att detta inte är något som genomgåen-
de kännetecknar kommunerna i Sverige. Erfarenhe-
terna från det lokala Agenda 21-arbetet pekar i en
annan riktning. Vi har en representativ demokrati i
Sverige. Den behöver vitaliseras, men demokratiska
beslutsformer måste utvecklas genom olika medbor-
garengagemang, inom den kommunala verksamheten
och genom partiorganisationerna.
Slutligen strandskyddet. Som Rigmor Ahlstedt vet
har strandskyddet kommit till för att trygga allmän-
hetens tillgång till platser för bad och friluftsliv vid
havet, insjöar och vattendrag och för att bevara goda
livsvillkor för växter och djur. Reglerna om strand-
skydd i naturvårdslagen har nu genom riksdagens
beslut förts över till miljöbalken. I propositionen med
förslag till miljöbalk framhålls vikten av att möjlig-
heterna till dispens från byggnadsförbudet inom
strandområde liksom hittills skall tillämpas med stor
restriktivitet.
Fr.o.m. årsskiftet prövas inte längre överklagade
strandskyddsärenden av regeringen utan av de nyin-
rättade miljödomstolarna. Jag kommer naturligtvis att
hålla mig underrättad om vilken praxis som utvecklas
hos domstolarna. Regeringen avser dessutom inom
kort att tillsätta en parlamentarisk utredning som skall
utvärdera tillämpningen av miljöbalken och överväga
vilka reformbehov som kan finnas framöver. Utred-
ningen kommer att i princip granska alla frågor som
regleras i balken. Mot den bakgrunden finns det inte
anledning för mig att nu ta ställning till om det be-
hövs en översyn av just bestämmelserna om strand-
skydd.
Anf. 54 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Tack för svaret, miljöministern. Jag är
glad att miljöministern tagit sig tid och givit ett gans-
ka fylligt svar. När jag började att läsa den första
sidan av svaret fann jag att vi delar synpunkterna och
allvaret i att samhällsplaneringen i dag går åt fel håll.
Det finns en obalans i vårt land när det gäller utveck-
ling och möjligheter. Från Centerpartiet har vi i ett
antal interpellationer tagit upp detta eftersom vi anser
att det pratas för mycket och görs för lite.
Den karta som jag håller i min hand - och som jag
önskar att jag kunde ha visat ordentligt - skulle jag
önska att man tog sig en titt på. Den visar att den
regionala obalansen ökar kraftigt i vårt land. Den
röda färgen visar kommuner som minskar och den
gröna kommuner som ökar. Jag har ingen politisk
fyndighet i det. Men man ser mycket tydligt att det är
den röda färgen som dominerar. Tittar jag på mitt
eget hemlän Uppsala län, som är regionalt ganska
centralt, kan jag även konstatera att inte ens där har
kommunerna den tillväxt som de så gärna önskar.
T.o.m. Enköpings kommun uttalar sina bekymmer.
Det gjorde man så sent som i fredags när Kommun-
förbundet hade sin stämma.
Det är problem när kommuner minskar i befolk-
ningstal och därmed också i skatteintäkter. Det är ju
det som skall ligga till grund för hur kommunerna
kan ombesörja den service som man skall ge sina
kommuninvånare.
Jag tycker att det är utmärkt att miljöministern
upprepar det vi har hört här tidigare, nämligen att
regeringen nu har ambitionen att hela Sverige skall
leva. Det har alltid varit Centerpartiets politiska led-
stjärna. Vi är många som väntar på att få se resultatet
av den ambitionen. Det måste komma snart. Det är
bråttom.
Ett tag blev jag allvarligt bekymrad när jag läste
svaret från ministern och fann att miljöministern inte
trodde att den lagreglerade fysiska planeringen kunde
ses som ett instrument i det här sammanhanget. Men
jag kan konstatera att samtidigt säger ministern att
nya vägar måste prövas och att den kommunala över-
siktsplaneringen finns med som ett instrument. Mi-
nistern säger sig också vara beredd att pröva om den
fysiska planeringen kan utnyttjas bättre i det lokala
och regionala arbetet för en hållbar utveckling. Jag
ser av svaret att ju längre ministern har funderat på
detta, desto mer positiva tongångar dyker det upp. Jag
anar en medvetenhet om att visst går det att göra
mycket mer på det här området.
De flesta människor har egentligen samma behov
oavsett var de bor i landet. Det handlar om gemen-
skap med andra och att det måste finnas tillgång till
kommunikationer. Busslinjer och tåg måste fungera.
Det måste finnas möjlighet att handla mat. Barnen
måste ha tillgång till skolor. Det krävs oerhört mycket
för att samhället skall fungerar som helhet.
Jag tror också, och har också sett, att vissa kom-
muner löser detta alldeles utmärkt. Men jag tror att
många skulle vinna på att sluta sig närmare varandra,
dvs. samarbeta mera. Flera små kommuner kan säkert
hjälpas åt och stötta varandra.
Jag kan bara ta ett par exempel. En buss som går
till länsgränsen stannar där och vänder, trots att den
borde köra vidare eftersom människorna behöver det.
Jättestora affärscentrum konkurrerar i dag på sina håll
ut den mindre affären som servar landsbygdsbefolk-
ningen.
Om kommuner som är grannar med varandra hade
planerat mer tillsammans tänkte man nog till innan
man gick vidare i planeringen. Det handlar kanske
mer om tolkningen och kunskapen om plan- och
bygglagen än om att det behövs så många nya para-
grafer.
Anf. 55 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Jag har gett ett fylligt svar därför att jag, liksom
Rigmor Ahlstedt, tycker att frågan är viktig. Jag be-
undrar lite grann Centerpartiets enträgenhet att ställa
de här frågorna till regeringen. Jag är också ganska
säker på att när ni sammanställer de svar ni får från
olika fackdepartement kommer bilden av en ganska
kraftfull politik att framträda. Jag hoppas att vi har
möjlighet att samarbeta på olika sätt om detta. Jag
tror att vi ser ungefär lika allvarligt på den situation
som har uppstått.
Jag är också glad över konstaterandet att ju mer
jag har funderat, desto större har min medvetenhet
blivit. Det är väl jättehärligt att det lönar sig att fun-
dera på saker och ting och att man blir mer medveten
om detta. Jag tror att fler kanske skulle pröva den
arbetsmetoden.
Jag känner väl till den karta som Rigmor Ahlstedt
ville visa. Jag vet ganska väl hur det ser ut i Sverige
och hur utvecklingstendenserna är. En hel del åtgär-
der genomförs ju. På mitt område talar vi i dag om
den fysiska planeringen. Jag tror inte att den i sig är
ett instrument för att vända de här utvecklingstenden-
serna. Men jag tror att det kan finnas möjligheter, och
det är det jag säger i svaret, att man kan komma
framåt en bit med en bättre samverkan mellan den
fysiska och den ekonomiska planeringen. Det är jag
beredd att pröva. Det ligger redan i arbetsprogrammet
för Miljödepartementet när vi nu även sysslar med
den fysiska planeringen.
Anf. 56 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Jag är också övertygad om att det
gäller att vara envis i den här frågan. Jag lovar att vi i
Centerpartiet kommer att återkomma med interpella-
tioner, frågor, motioner och förslag om hur vi skall få
en verklig regional balans i vårt land eftersom det är
så angeläget.
Jag är också övertygad om att vi i Sverige måste
ta till vara den lokala utvecklingskraft som finns. Vi
måste ha ett positivt beslutsfattande i all samhällspla-
nering. På det området vet jag av kommunal erfaren-
het att det finns oerhört mycket att göra. Trots att vi
har lagar som ger möjlighet till det finns det saker
som bromsar.
Jag behöver bara nämna fiskaren som ville bygga
om för att göra en affär där han kunde sälja sin fisk.
Han ville även komplettera sitt företag med uthyr-
ningsstugor till sommargäster. Han fick vänta länge
innan han fick bygglov. Ett tag var han nära att ge
upp, och familjen var beredd att flytta därifrån.
Många gånger känns det faktiskt nästan som om
det finns människor som utnyttjar sin maktställning
negativt i stället för att hjälpa och lotsa människor
vidare.
Då kommer vi in på den biten som har med
strandskyddsbestämmelserna att göra. Det är en an-
nan fråga som faktiskt behöver luckras upp. Om vi
tittar på kartan över Sverige igen kan vi se att vi har
många stränder i vårt land. Kuststräckan är oerhört
lång från västkusten, ned mot Skåne och ända upp till
Norrland. Det behövs en flexibilitet på det här områ-
det. Vi har många sjöar i landet där vi inte behöver ha
den här oerhört restriktiva inställningen bara för att
människor skall ha tillgång till stranden. Vi har
mycket att dela på här.
Min lista över åtgärder som behövs i syfte att un-
derlätta samhällsutvecklingen i alla våra kommuner
skulle kunna göras väldigt lång. Jag vädjar faktiskt
till ministern att inte bara ha som mål att hela Sverige
skall leva utan också noga se över var hindren finns
på samhällsplaneringsområdet och på det här området
och jobba för att de skall försvinna.
Jag tror att det skulle vara väldigt bra om man
samlade ihop folk till seminarier och diskuterade och
visade att plan- och bygglagen, som den är i dag, ger
möjligheter. Man kan köra i gång i morgon. Det är
viktigt att man sprider kunskap om det och talar om
för folk som sitter och beslutar och verkställer att vi
nu vill se att de hjälper människor och ser till att vi
har samma mål.
Anf. 57 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Jag skall verkligen fungera på om en sådan infor-
mationsverksamhet som Rigmor Ahlstedt nämner på
slutet är önskvärd och om den kan ta bort en del av de
fyrkantiga tillämpningar som kanske finns av den här
lagstiftningen. Jag lovar att fundera mycket allvarligt
på det.
När det gäller strandskyddet har jag förklarat var-
för jag inte just nu är beredd att se över detta. Det
finns ju ytterligare ett skäl att vara väldigt varsam
med hur vi hanterar strandskyddet. När vi öppnar för
bebyggelse vid stränderna är det någonting som
kommer att få effekter under lång tid framöver. Vi
kan aldrig återställa en strandremsa eller en strand till
en å eller älv som vi en gång har släppt till bebyggel-
se. Det måste man vara oerhört aktsam om. Jag prö-
var beslut som gäller strandskyddet nästan dagligen.
När det gäller glesbygdens möjligheter att skapa
arbetstillfällen i framtiden och att utvecklas positivt
tror jag att turismen spelar en väldigt viktig roll på
många håll. Vi skall inte heller underskatta den bety-
delse som det svenska strandskyddet har haft för att
erbjuda människor från andra länder en för dem helt
unik natur och unika naturupplevelser. Jag noterade
häromsistens att när man hade frågat turister vilket
land som har den bästa miljön var det Sverige som
placerade sig längst upp på listan. Det är också en
resurs som vi kanske borde använda mer även i gles-
bygdspolitiken.
Den lokala utvecklingskraften är självfallet viktig.
För min del handlar det väldigt mycket om Agen-
da 21-arbetet i kommunerna. Jag tror att jag utan att
skryta på ett felaktigt sätt kan säga att det inte finns
något land där Agenda 21-arbetet är så livligt och
utvecklat som i Sverige.
Jag har de senaste månaderna fått vissa rapporter
om att det kanske håller på att mattas av. Men samti-
digt finns det undersökningar som visar att det nog
inte är på det sättet. Det fortsätter efter många år på
en ganska hög och intensiv nivå.
Det roliga med det arbetet är inte bara att det är
inriktat mot ekologisk hållbarhet. Det roliga är också
att det har inneburit att många olika grupper, intres-
senter, byalag och även kommunpolitiker och kom-
munala tjänstemän har kommit ihop i grupper och i
ett gemensamt arbete. Det har också en positiv effekt,
tror jag, på olika kommuners möjlighet att ta tag i
sina problem och få en skjuts även när det gäller
befolkningsutveckling och sysselsättning.
Anf. 58 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Herr minister! Jag tycker också att
man skall vara varsam om miljön. Och det är klart att
det är en tillgång för människor att kunna komma ned
till stranden och att man bevarar detta där det behöver
bevaras. Men jag vill att man skall ha en flexibilitet
så att man inte hindrar t.ex. skärgårdsbor att bygga ut
på sin egen mark. Sådant förekommer också. Vi
måste ha en flexibilitet på den punkten.
Jag tycker också att det är viktigt med ett underi-
frånperspektiv, och då har vi de här utvecklingsgrup-
perna att lyssna till. Jag tror att det är oerhört viktigt
att vi även har ett underifrånperspektiv när vi skall
fatta beslut här i riksdagen.
Det finns många frågor som man skulle vilja
snubbla in på i den här debatten. Jag skulle bara vilja
nämna en sak och det handlar om nationalstadsparker.
Miljön är ju viktig även i städerna. Om vi skall få
sådana nationalstadsparker tror jag att det är oerhört
viktigt när man börjar diskutera någon stad som skall
få en park att man har alla med sig. Annars får man
dem emot sig. Så blev det nämligen i Uppsala, och
det tycker jag var synd.
Jag tycker också att det är viktigt att ta till vara
den landsbygdsriksdag som Folkrörelserådet anordnar
och som bl.a. statsministern har varit på. Och man har
lovat mycket. Man har faktiskt lovat att ta till vara
deras synpunkter. En av synpunkterna handlar om
fastighetsreglering, nämligen att man skall bo, bruka
och bygga marken. Det är en viktig bit som jag skulle
vilja sända med miljöministern.
Med det tackar jag också för svaret.
Anf. 59 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Mycket kort: Jag skulle välkomna fler national-
stadsparker än dem vi för närvarande har. Jag tänker
också ta kontakt med de två städer som jag känner till
har haft sådana planer. Det är utöver Uppsala också
Trollhättan. Jag vill höra hur de ser på sina möjlighe-
ter att inrätta nationalstadsparker. Jag tycker också att
det var ett bra initiativ som togs när man inrättade
nationalstadsparker och jag vill gärna fullfölja det
arbetet.
Rigmor Ahlstedt talade om möjligheten att erbju-
da kombinationssysselsättning. Det påminde mig om
att jag 1974 ledde en arbetsgrupp i Regeringskansliet
som skulle titta på skärgården. En av de viktiga frå-
gorna var just att skapa möjligheter för kombinations-
sysselsättning. Jag tror att vi då, för så lång tid sedan,
lade fram förslag som fortfarande är aktuella i dag, så
jag har full förståelse för de synpunkterna också.
Tack för en bra debatt!
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på interpellation 1998/99:147 om
grodor
Anf. 60 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Gudrun Lindvall har frågat vilka åtgärder jag
kommer föreslå för att öka kunskaperna om groddju-
rens utbredning och status samt hur jag kommer att
agera för att skydda befintliga dammar och våtmarker
som håller hotade grodarter. Vidare frågar Gudrun
Lindvall vilka åtgärder jag kommer att föreslå för att
slå vakt om de hotade groddjuren i syfte att stärka
populationerna inom respektive art.
Jag delar Gudrun Lindvalls analys att groddjuren
framför allt minskat i numerär och utbredning på
grund av den strukturomvandling som skett i od-
lingslandskapet under efterkrigstiden. Den enskilt
viktigaste faktorn till groddjurens tillbakagång lär
vara den omfattande utdikningen av våtmarker i södra
Sverige.
För att stärka groddjurens bevarandestatus har re-
geringen vidtagit en rad konkreta åtgärder som nu
håller på att genomföras.
I dag råder ett generellt dikningsförbud i södra
Sverige. Miljöbalkens bestämmelser är ytterligare ett
verktyg för att skydda viktiga groddjursmiljöer.
Mindre mark- eller vattenområden som utgör
livsmiljö för hotade djur- eller växtarter kan förklaras
som biotopskyddsområden. Inom sådana områden får
inte verksamhet bedrivas eller åtgärder vidtas som
kan skada naturmiljön.
För att stimulera nyanläggning och för att åter-
ställa våtmarker och småvatten på platser där dessa
försvunnit har regeringen inrättat en särskild ersätt-
ning. Den utgör en del av det svenska miljöprogram-
met för jordbruket. Markägare i Götaland och Svea-
land kan erhålla ersättning under en 20-årsperiod för
att etablera och sköta våtmarker och småvatten på
åker- och betesmark.
Förhoppningen är att ersättningarna skall bidra till
att snabbt öka våtmarksarealen i odlingslandskapet.
Detta kan också långsiktigt bidra till groddjurens
bevarande.
I regeringens proposition om skydd av hotade ar-
ter samt aktionsplaner för biologisk mångfald sägs att
Naturvårdsverket skall göra kompletterande invente-
ringar av lokaler för s.k. rödlistade arter. Denna in-
ventering omfattar nio av landets tretton groddjursar-
ter. Verket skall också analysera och utreda de hotade
arternas krav på livsmiljö och vilka åtgärder som kan
behövas.
I regleringsbrevet till Naturvårdsverket för 1999
anger regeringen att 5 miljoner kronor skall användas
för åtgärdsprogram för hotade arter och miljöer. En-
ligt vad jag erfarit kommer verket under 1999 att
anslå ca 600 000 kronor för riktade insatser i syfte att
stärka bevarandet av rödlistade svenska groddjur.
Medlen kommer bl.a. att användas för inventeringar
som skall förbättra kunskapsläget. Medlen skall också
användas för att restaurera gamla lokaler och anlägga
nya.
Naturvårdsverket har tagit fram artspecifika ak-
tionsplaner för sex av landets rödlistade grodarter.
Dessa behandlar grönfläckig padda, gölgroda, klock-
groda, lökgroda, lövgroda och stinkpadda. Aktions-
planerna har varit ute på remiss. Det är verkets ambi-
tion att anta aktionsprogrammen under 1999 och
därefter genomföra dem.
Naturvårdsverket har även påbörjat en översyn av
behovet av fridlysning av ytterligare svenska grodar-
ter. Verket avser också att ge ut allmänna råd för
anläggning och återställande av våtmarker och små-
vatten där även groddjurens behov kommer att bely-
sas.
Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att
det finns både legala instrument och stödåtgärder för
åter- och nyskapande av våtmarker. Jag tycker också
att kunskapsläget är relativt gott på området och det
kommer att förbättras ytterligare. De aktionsplaner
som nu tas fram bör kunna leda till en positiv utveck-
ling för flertalet rödlistade groddjur. Det är därför inte
aktuellt att i dag föreslå några nya specifika åtgärder.
Arbetet med att stärka den biologiska mångfalden i
landet kommer förstås att vara fortsatt högt priorite-
rat.
Det här, fru talman, har varit ett ganska långt svar,
men jag tycker att grodan faktiskt förtjänar ett långt
interpellationssvar.
Anf. 61 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Tack för svaret. Jag kan hålla med om
att det här kanske är en något udda debatt i riksdagens
kammare. Men den är faktiskt mycket viktig. När vi
talar om biologisk mångfald måste vi ned på artnivå
för att det skall bli konkret vad vi faktiskt talar om.
Det finns inte så många groddjur i landet. De är
lite grann på gränsen av sitt utbredningsområde här i
norr. Vi har bara tretton arter, och av dem är nio röd-
listade. Det visar att det är svårt för dem att klara sig
här. Skall de kunna klara sig måste förhållandena
vara bra.
Av de rödlistade groddjuren finns den större vat-
tensalamandern framför allt i Götaland och Svealand,
och gölgrodan finns i Uppland. Resten finns faktiskt i
Skåne. Skall vi räkna upp arterna är de grönfläckig
padda, lökgroda, klockgroda, strandpadda, lövgroda,
långbensgroda och ätlig groda.
Sedan har vi några stycken som fortfarande är vad
vi kan kalla vanliga. De är egentligen inte vanliga.
Men de är vanliga om man tittar på de andra groddju-
ren. Jag tycker att det är mycket bra att man nu ser
över om även någon av dessa groddjur behöver klas-
sas som hotad. Det är mindre vattensalamander, van-
lig padda, åkergroda och vanlig groda.
Jag kan se vad som har skett under min livstid.
Förr om vårarna gick man ut och lyssnade på grods-
ången. Det gör man inte längre. Det tydligaste ex-
emplet var när jag var med min make i Skanör-
Falsterbo. Han är uppfödd där, och han mindes sina
majnätter som sjöd av grod- och paddsång. När vi
åkte dit i våras var det tyst.
Det har alltså skett en successiv förändring. Fak-
tum är att vi nu är i en situation när vi har en liten
spillra kvar av vad det har varit. Det är det här som är
så sorgligt med biologisk mångfald när det ändrar sig.
Det är svårt att se förändringarna år från år. Helt
plötsligt upptäcker man förändringarna och då har det
hänt mycket.
Därför är jag mycket glad för svaret, för jag tyck-
er ändå att det andas en viss vilja att försöka hitta ett
sätt att komma till rätta med situationen. Man har
diskuterat mycket vad förändringarna beror på. Det
faktum att 90 % av alla våtmarker i södra Sverige har
utdikats under 150 år betyder naturligtvis mycket. Det
beror säkert också på att många andra odlingshinder
har tagits bort i landskapet, en större giftspridning
och mer konstgödsel. Många hävdar också att den
ökade UV-strålningen påverkar. Groddjuren försvin-
ner inte bara i Sverige utan faktiskt globalt. Vi kan
också se att t.ex. vit stork och svart stork inte finns
längre i landet. De lever framför allt på groddjur.
Just gifter påverkar grodor. I samband med mil-
jöskandalen i Coto de Donana i Spanien kunde vi se
att en grupp djur som verkligen for illa var groddju-
ren. Den tunna huden klarar inte gifter.
Det landskap som har skapats i dag med den ke-
mikalieanvändning som finns gör att det måste skapas
reserverat där groddjuren kan finnas.
Det finns en mängd förslag. Tittar man i Artdata-
bankens listor över hotade arter kan man se att där
finns aktionsplaner. De är ofta mycket detaljerade och
bra. Jag är glad över att svaret andades att frågan
skall ses över. Jag är också glad att vi tillsammans,
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern, har
kunnat få en liten post, 5 miljoner kronor, för just
biologisk mångfald. Jag hoppas att vi gemensamt kan
försöka använda de pengarna på bästa sätt. Det är
naturligtvis lite pengar, och tyvärr är budgeten ganska
tajt. Jag hoppas att vi har gemensamma ambitioner.
Jag ser fram emot den kompletterande invente-
ringen från Naturvårdsverket. Jag hoppas att vi kan
fortsätta att jobba tillsammans i detta ärende. Jag tror
inte att miljöstödet kommer att räcka. Jag avser att
återkomma i frågan, och jag är glad över att frågan
om groddjur har väckts i kammaren. Helst skulle jag
ha haft med mig en bandspelare med lite ljud i bak-
grunden. Det tar vi nästa gång!
Anf. 62 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag skall inte säga så mycket i detta
inlägg, eftersom det verkar som att vi är överens i
denna fråga. Jag är också glad över den positiva ef-
fekt detta samarbete kan ha på miljön.
Jag hade inte tänkt att ta med mig något ljud, men
jag hade tänkt att ta med bilder på groddjuren. Jag
lekte ett tag med tanken att liksom kammarherren
Dickson en gång i tiden halade fram en snok ur ka-
vajen kunde jag hala fram en groda ur kavajen. Så
långt kom jag inte riktigt.
Jag hoppas att på torsdag kunna lägga fram ett
förslag om ett lokalt investeringsprogram för rege-
ringen. Det skall också innehålla ett grodprojekt.
Anf. 63 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Det finns möjligheter att utnyttja den
lagstiftning som vi i s, v och mp har arbetat fram i
miljöbalken för att komma till rätta med situationen.
Det gäller framför allt möjligheten att ta fram åtgär-
der för vissa områden. Jag tror att vi med lagens hjälp
kan ge groddjuren en skjuts framåt och uppåt, så att
förhoppningsvis även kommande generationer skall
kunna uppleva grodsången under varma vår- och
försommarnätter.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på interpellation 1998/99:163 om
kalkning av sjöar och vattendrag
Anf. 64 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Per-Samuel Nisser har frågat mig vil-
ka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att
pågående kalkningsprojekt avbryts samt om jag är
beredd att satsa mer resurser för kalkning av sjöar och
vattendrag.
Naturvårdsverket har i enlighet med sitt myndig-
hetsansvar fördelat medel till kalkningsverksamheten
från det anslag i statsbudgeten som skall användas till
åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden.
Verket har i omgångar fördelat medel till kalknings-
verksamheten för år 1999. Senast den 5 mars 1999
fattade verket beslut om fördelning av 22,3 miljoner
kronor. Totalt har verket därmed avsatt 185 miljoner
kronor för verksamheten för innevarande år. Detta är
samma summa som användes under år 1998. Verket
anser att man därigenom kan behålla kalkningsverk-
samheten på en sådan nivå att värdefull biologisk
mångfald inte skadas.
Naturvårdsverket har dessutom tillsammans med
länsstyrelserna regeringens uppdrag att arbeta fram en
nationell plan för kalkningsverksamheten för den
närmaste tioårsperioden. Planen skall lämnas till
regeringen senast den 30 juni i år.
Anf. 65 PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Först får jag tacka miljöministern för
svaret. Den ökning som aviserades förra veckan är
positiv, men tyvärr räcker den inte.
Kalkning är ett av de områden som staten har ett
stort ansvar för. Den försurning som har skett och
som alltjämt sker i svenska sjöar, vattendrag och
marker är ett stort hot mot miljön. Då ca 50 % av den
försurning som sker beror på luftburna föroreningar
från andra länder som landar på svensk mark, är detta
ett problem som staten måste ha ett övergripande
ansvar för. Det kan främst ske genom ett arbeta mer
för samarbete och överenskommelser över gränserna
inom EU och globalt.
Den omfattande kalkning som under de senaste
åren funnits i landet kostar ca 200 miljoner kronor.
Det har i stort sett under varje år de senaste åren blivit
livliga diskussioner när regeringen dragit ned på
nivåerna för kalkning i budgetramarna. Det har skapat
en oro inte bara på länsstyrelser och i kommuner utan
framför allt hos lokala fiskevårdsföreningar, bygrup-
per och eldsjälar som arbetar hårt och med stort en-
gagemang för att bevara och förbättra vattendrag och
sjöar.
Ser man till den nivå som skulle vara nödvändig
för att garantera att de kalkningsprojekt som är i gång
i dag får långsiktiga förutsättningar, är det inte så
stora insatser som staten behöver säkra. Det är i stor-
leksordningen ytterligare 20-30 miljoner kronor. Jag
tycker att det kan ställas mot andra miljösatsningar
som regeringen driver, t.ex. kretsloppsmiljarden. Det
är mer väl använda medel att garantera de kalknings-
projekt som betyder så oerhört mycket lokalt, ofta på
landsbygden i glesbygdskommuner.
Jag vill därför fråga miljöministern om han håller
med mig om att det borde vara möjligt att omfördela
resurser så att det går att garantera kalkningsprojekten
lite mer långsiktigt än ett år i taget.
Anf. 66 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Jag vill gärna ha en långsiktig kalkningspolitik,
och jag vill ha en kalkningspolitik för framtiden som
bygger på en ordentlig genomgång och bedömning av
hur behovet kommer att utvecklas. Det är precis där-
för regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att
ta fram en nationell kalkningsplan. Det skall ge stabi-
litet åt bedömningarna.
Kalkningsanslaget har varierat mycket över åren.
Vissa år har det varit stora reservationer, andra år har
anslaget försvunnit. Det har varit en viss instabilitet i
anslaget. Jag vill gärna komma bort från det.
Den stora, tunga och viktiga frågan när det gäller
försurningen är, precis som Per-Samuel Nisser var
inne på, att hitta internationella överenskommelser
och även genomföra nationella åtgärder för att mins-
ka försurningen. Här pågår det en omfattande aktivi-
tet i Sverige i samband med miljökvalitetsmålen och
en rad andra åtgärder. Inte minst i EU diskuteras nu
ett direktiv för stora förbränningsanläggningar, vilket
är en viktig sak för försurningen även i vårt land. Det
pågår en omfattande aktivitet på det här viktiga om-
rådet.
Jag delar naturligtvis synen på att dessa resurser
måste stabiliseras. De måste ligga högre än årets
anslag. Jag tror att Per-Samuel Nisser och andra som
är intresserade av denna fråga kommer att med stor
glädje ta emot den vårproposition som regeringen,
efter ett gott samarbete med Miljöpartiet och Väns-
terpartiet, skall lägga fram.
Anf. 67 PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Då ser vi fram emot vårpropositio-
nen!
Låt mig kort berätta följande. I fredags träffade
jag de som är ansvariga för kalkningsprojekt på läns-
styrelsen i Värmland. Värmland är ett av de län som
har flest försurade sjöar och vattendrag i Sverige. De
visade mig ett par projekt som genomförs i länet.
Totalt drivs 120 olika projekt med kalkning. De be-
rättade hur arbetet hade startats och om förändringar
och förbättringar i vattendragen och sjöarna.
Jag kan nämna ett exempel, nämligen Stöpälven
och Stöpsjön. Det är ett vattendrag som ligger i Sunne
kommun mitt i Värmland. Systemet är ett litet vatten-
drag, ibland bara en halv meter brett, men det är flera
mil långt och med ett antal sjöar efter vägen. För
drygt tio år sedan var systemet så försurat att pH-
värdet låg lite under 4. Det hade tidigare varit ett
system med mycket bäcköring. För tio år sedan fanns
det ett litet bestånd kvar på en sträcka mindre än 100
meter. Öringen var i stort sett utdöd. Det startades då
ett lokalt engagemang för att rädda Stöpälven och det
unika öringsbeståndet.
Nu sedan tio år tillbaka har det här systemet kal-
kats varje år, och i dag är pH-värdet drygt 6, dvs. i
stort sett normalt. Öringen har återhämtat sig och
finns i stort sett över hela sträckan, som alltså är över
en mil. Hela det här området har genom lokalt enga-
gemang och med medel för kalkning kunnat räddas,
och nu finns det en förening som lokalt säljer fiske-
kort och ordnar rundturer för turister som kan besöka
området och provfiska. Det har alltså blivit ett projekt
som har skapat en positiv anda i hela den här lands-
bygdskommunen.
Med det här vill jag visa betydelsen av att man
inte får avbryta projekt. Skulle resurserna minska så
är Stöpälven - det var därför jag tittade på det - ett
projekt som direkt är i farozonen. Ett år utan kalkning
i ett sådant betydelsefullt projekt kan få en direkt
negativ påverkan. Jag hoppas att miljöministern stö-
der den inställningen, vilket vi också har hört, och att
det kommer att bli mer långsiktighet i de beslut som
gäller kalkning. Tack för svaret!
Anf. 68 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Det var ett väldigt bra exempel på behovet av
kalkning, och jag är glad över att jag tror att vi klarar
den sjön och det vattendraget och en massa andra
sjöar och vattendrag.
Det har ju varit väldigt mycket diskussion om
kalkningen i riksdagen, inte minst i våras, och jag
tycker att vid det här tillfället skall man också lyfta
fram, precis som Per-Samuel Nisser gjorde, det posi-
tiva som ändå sker. Det är ju mer än 7 500 sjöar och
nära 12 000 kilometer vattendrag i det svenska kalk-
ningsprogrammet i dag. Det är ungefär 80 % av den
försurade sjöytan och 10 % av de försurade vatten-
dragens längd. Det är alltså ganska omfattande insat-
ser som görs.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Svar på interpellation 1998/99:192 om
genmanipulerade grödor
Anf. 69 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Också detta är ett tämligen långt interpellations-
svar, och det beror på att jag bedömer den här frågan
som väldigt viktig i sak, men också på att den oroar
väldigt många människor.
Jonas Ringqvist har frågat mig vad regeringen av-
ser att göra för att få till stånd ett moratorium för
odling av genmodifierade grödor och om regeringen
avser att utfärda ett tilläggsdirektiv till bioteknikut-
redningen om en översyn av behovet av ett längre
moratorium för utsättandet av genmodifierade orga-
nismer.
Jag vill börja med att klargöra att det i dag, både i
Sverige och inom EU, finns omfattande regleringar
för användning av genetiskt modifierade organismer,
s.k. GMO, inte minst vid utsättning i miljön och ut-
släppande på marknaden. Dessutom regleras genetiskt
modifierade livsmedel i EG:s förordning om nya
livsmedel och nya livsmedelsingredienser, den s.k.
Novel Foods-förordningen.
Odling av genmodifierade grödor är en avsiktlig
utsättning i miljön, vilket regleras i miljöbalken och i
rådets direktiv 90/220 om avsiktlig utsättning av
GMO i miljön. I dessa regelverk framgår att GMO
endast får sättas ut i miljön eller släppas ut på mark-
naden om inga oacceptabla risker för människors
hälsa eller miljön bedöms föreligga. Ett beslut om att
släppa ut GMO skall föregås av en utredning avseen-
de effekterna på hälsa och miljö. Utredningen skall
vara utförd i enlighet med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Regleringen av GMO är i första hand
förebyggande, och användningen av GMO måste
alltid föregås av en fall-till-fall-bedömning av risker-
na förknippade med dess tänkta användning.
Enskilda länder kan enligt en artikel i rådsdirekti-
vet införa ett temporärt nationellt stopp mot använd-
ningen av GMO. För en sådan åtgärd måste det be-
dömas finnas för landet specifika risker för miljön
eller hälsan. En sådan bedömning skall bestyrkas med
vetenskapliga argument. Det är med stöd av denna
artikel som Österrike och Luxemburg vill stoppa
användning och försäljning av insektsresistent majs,
medan Grekland vill stoppa import av en raps som är
tolerant mot en viss herbicid. Det är även med stöd av
denna artikel som Frankrike under en tvåårsperiod
avser att avslå alla ansökningar om kommersiell an-
vändning av genmodifierad raps. Under denna två-
årsperiod kommer det att utföras ett flertal storskaliga
försöksodlingar med sådan raps för att bedöma de
osäkerheter som diskuteras kring användningen av
bl.a. genetiskt modifierad herbicidtolerant raps.
Regeringen har, vilket torde vara väl känt, hela ti-
den intagit en försiktig hållning till kommersiell an-
vändning av genmodifierade grödor eftersom deras
eventuella miljö- och hälsoeffekter inte är till fullo
utredda eller analyserade i alla avseenden. Det har
dock inte hittills funnits skäl för Sverige att använda
rådsartikeln om temporärt nationellt stopp mot an-
vändning av GMO.
Vid ministerrådsmötet i december förra året an-
togs ett gemensamt åtagande att redan inom existe-
rande direktivs ramar arbeta efter den överenskom-
melse som medlemsstaterna nått under rådsförhand-
lingarna beträffande gemensamma principer för risk-
bedömning och övervakning av marknadsgodkända
GMO. Detta åtagande välkomnas från svensk sida
eftersom regeringen har krävt, och kommer att fort-
sätta kräva, att uppföljningsprogram knyts till kom-
mersiell användning av genmodifierade grödor. Syftet
med sådana program är dels att bekräfta resultaten av
de riskbedömningar som alltid föregår ett godkän-
nande, dels att kunna identifiera eventuella oförut-
sedda effekter av användningen, såväl positiva som
negativa. Det har ännu inte framkommit några nya
vetenskapliga rön som motiverar Sverige att göra
avsteg från linjen att kräva uppföljningsprogram för
marknadsgodkända GMO eller som motiverar infö-
randet av ett generellt moratorium för odling av gen-
modifierade grödor.
Jonas Ringqvists påpekande om att teknikens ut-
veckling sprungit ifrån debatten är alldeles korrekt.
När debatten om genmodifierade grödor och deras
eventuella miljöpåverkan tog fart redan i mitten av
1980-talet fokuserades intresset på bl.a. osäkerheterna
kring herbicidtoleranta grödor. Tyvärr ligger fokuse-
ringen fortfarande till stor del kvar där. Detta belyser
en huvudsvårighet i frågan, nämligen avsaknaden av
tillräckliga data från en verklighetstrogen användning
av sådana grödor. Utan data förblir svaren på frågor-
na - hur kommer bekämpningsmedelsanvändningen
verkligen att påverkas av herbicidtoleranta grödor och
vilka blir miljöeffekterna av en så att säga normal
användning av sådana grödor - enbart spekulationer.
Det är bl.a. därför som Sverige driver kraven på tids-
begränsade tillstånd och uppföljningsprogram. Denna
avsaknad har också föranlett industrin i Storbritanni-
en att på eget initiativ, men i samarbete med myndig-
heterna, lägga ut ett större antal storskaliga odlingar
kopplade till uppföljningsprogram och olika forsk-
ningsprojekt, för att få mer verklighetstrogna data att
analysera. Detta är ett initiativ av industrin som väl-
komnas av den svenska regeringen.
När det gäller den av regeringen tillsatta parla-
mentariska utredningen om bioteknikens roll i sam-
hället så är den delvis ett resultat av den debatt om
eventuella risker med genmodifierade grödor och
livsmedel som har varit. Utredningens mandat är brett
och syftar till att analysera den moderna bioteknikens
möjligheter och risker för samhället i stort. Utred-
ningen har bl.a. till uppgift att bedöma långsiktiga
förändringseffekter av den moderna biotekniken samt
lämna förslag till en övergripande politik för området
i ett internationellt perspektiv.
Sammanfattningsvis vill jag säga att frågan om
övervaknings- och uppföljningsprogram för mark-
nadsgodkända GMO är ytterst viktig för att man så
tidigt som möjligt skall kunna identifiera eventuella
oförutsedda effekter på miljön. Som jag redan sagt är
det för närvarande inte aktuellt för Sverige att använ-
da sig av stoppklausulen i rådsdirektivet. Det kan bli
aktuellt för mig att stödja ett moratorium om skälen
är tillräckliga och de legala aspekterna är utredda.
Vad avser frågan om ett tilläggsdirektiv till bio-
teknikutredningen konstaterar jag att det nuvarande
kommittédirektivet gör det möjligt för utredningen att
diskutera frågan om moratorium redan nu. Jag utgår
ifrån att om, och i så fall när, bioteknikutredningen
kommer fram till att det finns ett behov av moratori-
um så lägger man också fram ett förslag till ett så-
dant.
Anf. 70 JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för sva-
ret på min interpellation, men svaret lämnar mig med
en hel del nya frågor.
Den oerhört snabba utvecklingen på bioteknikens
område har gett oss kunskap och möjligheter att
överträda gränser och förändra arvsmassan i allt le-
vande material på ett sätt som naturen själv aldrig
skulle ha klarat av. Utvecklingen av nya sorters grö-
dor genom genmanipulation och även konventionell
växtförädling har i kombination med möjligheten att
ta patent på levande organismer ställt frågan om alla
människors rätt till vårt genetiska arv på sin spets.
Vad som händer om genetiskt modifierade växter
kommer ut i naturen och hur genetiskt modifierade
livsmedel påverkar människors hälsa är frågor som vi
i dag inte har några svar på. Det finns många av-
skräckande exempel på vad som kan hända när män-
niskan, ofta med goda avsikter, försöker omorganise-
ra naturen utan att ha tillräckliga kunskaper om följ-
derna.
Miljöministerns svar handlar till stor del om den
okunskap som finns på genteknikens område. Han
pratar bl.a. om bristen på kunskap kring användning-
en av grödor med herbicidresistens. Det finns flera
andra områden där kunskapen också är bristfällig,
t.ex. effekterna av att använda antibiotikaresistenta
markörgener eller möjligheten för genmodifierade
egenskaper att okontrollerat spridas till andra växter,
både vilda och odlade.
Trots den här okunskapen, som miljöministern
själv tycks oroa sig över, och trots de risker som finns
med utsättande av genmanipulerade grödor är miljö-
ministern inte beredd att införa ett moratorium.
I inledningen av svaret berättar miljöministern
vad som sägs i miljöbalken och i EU-direktiv 90/220.
Där sägs att genmanipulerade organismer endast får
sättas ut i miljön om inga oacceptabla risker för män-
niskors hälsa och miljön bedöms föreligga. Jag måste
därför fråga Kjell Larsson om han anser att risken
med utsättande av antibiotikaresistenta gener är en
acceptabel risk. Är riskerna med att utsatta gener
sprider sig andra odlade eller vilda arter acceptabla?
Är det en sådan ekologisk rysk roulett som miljömi-
nistern anser att vi skall delta i när genmodifierade
arter sätts ut?
Allmänhetens låga tilltro till genmodifierade grö-
dor är någonting som jag anförde i min fråga som ett
avgörande skäl till att införa ett moratorium. Ett mo-
ratorium behövs för att den offentliga debatten skall
hinna i kapp och för att hänsyn skall kunna tas till den
allmänna opinionen. Utsättande av genmanipulerade
grödor i naturen är inte en fråga som skall få avgöras
av experter över huvudet på allmänheten. Jag undrar
vad miljöministern anser om det. Vem skall avgöra
om vi skall sätta ut genmanipulerade växter i Sverige,
experter eller allmänheten och politiker? Om allmän-
heten skall finnas med, hur skall den då kunna delta
då tekniken skenar i väg långt bortom den offentliga
debatten? Ett moratorium skulle möjliggöra att vi kan
komma i kapp i tanken men också i känslan. Frågan
om genteknik och utsättande av genmanipulerade
grödor är till stor del en etisk fråga, som kräver
mycket övervägande och en levande diskussion i
samhället.
I svaret säger Kjell Larsson att det inte är aktuellt
med ett moratorium nu, men det kan bli det om skä-
len är tillräckliga. Det är självklart positivt att miljö-
ministern håller dörren öppen på det sättet. Jag undrar
verkligen: Vad är det som krävs för att Kjell Larsson
skall inse behovet av ett moratorium? Vad är tillräck-
liga skäl?
Anf. 71 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Den ståndpunkt jag har kommit fram
till när jag studerat det här är att med de ganska om-
fattande säkerhetsåtgärder som finns på det här områ-
det är risken acceptabel.
När det sedan gäller frågan om experter kontra
allmänhet har jag väldigt svårt att se att man skall
dela upp det här på det sätt som Jonas Ringqvist vill
göra. Jag tror att det är oerhört viktigt att allmänhe-
ten, när den tar ställning i sådana här frågor, har till-
gång till vad experterna säger och öppet kan ta emot,
fundera på och diskutera vad experterna säger på
samma sätt som det är viktigt för experterna att känna
till, bedöma och utgå från den oro som finns hos
allmänheten.
Vid ministerrådet i december var det två miljömi-
nistrar som var intresserade av den här frågan på ett
prövande sätt. Det var min danska kollega och parti-
vän och jag själv. En av de frågor som jag ställde var
just: Hur ser det här ut när det gäller de legala aspek-
terna inom EU-arbetet? Jag hoppas att jag får ett svar
på den frågan. Det är en av de pusselbitar som jag
behöver för att kunna ta ställning till detta. Jag tycker
att man skall ha en väldigt prövande och försiktig
hållning när man funderar över och tar ställning till
en fråga av det här slaget.
Jag måste ställa en motfråga: Vad är det egentli-
gen vi skall använda moratorier till? Jag tycker att
konklusionen av Jonas Ringqvists resonemang inte är
ett moratorium utan ett förbud. Jag vill gärna ha en
liten diskussion om detta. Vi skall väl ha ett morato-
rium alltså om vi förbjuder all utsättning under en
viss period. Vad skall vi göra under tiden för att
komma vidare eller för att avbryta all fortsatt utveck-
ling av genmanipulerade organismer?
Anf. 72 JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Den fråga som Kjell Larsson tar upp
är angelägen att diskutera. Där ingår frågan: Vad är
ett moratorium? Är det ett generellt förbud, eller är
det ett avgränsat förbud? Vilka områden är det där
den stora oron finns? Ett sådant område är helt klart
antibiotikaresistens och antibiotikaresistenta gener
som i dag sätts ut i naturen. Där har, såvitt jag för-
stått, svenska myndigheter som arbetar med frågan
intagit en restriktiv hållning. Men vad det får för
praktiska konsekvenser vid odling i Sverige vet jag
inte. Såvitt jag förstått innebär det inte att man låter
bli att sätta ut antibiotikaresistenta grödor. Det är ett
problem att man inte tar konsekvensen av vad man
kommer fram till och inför ett förbud tills vidare. När
det gäller antibiotikaresistens kan man bedöma säker-
heten på andra sätt än genom fältförsök. Det görs ju
laboratorieförsök där man har lyckats visa hur antibi-
otikaresistenta gener kan flyttas från en gröda till
bakterier som blir antibiotikaresistenta. Det är en
annan metod.
Frågan om allmänheten kontra experter: Proble-
met är att vi inte har en levande debatt, att vi inte har
en diskussion i samhället om en så pass omfattande
fråga och att vi inte lyfter in den etiska aspekten i den
debatten. Den domineras av experter. Det handlar
väldigt mycket om vetenskapliga argument. Förord-
ningen i EU-direktivet på området säger att det är
vetenskapliga argument som skall vara underlag för
bedömning, inte frågor om etik. Det är ett allvarligt
problem. Den etiska diskussionen är väldigt relevant.
Anf. 73 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Jag tror att Jonas Ringqvist känner till att de etiska
frågeställningarna kring det här är de som Sverige
prioriterar kanske mest i det här arbetet och som jag
själv talade om i ministerrådet i december för att
framhäva, förtydliga och driva på etiken i samman-
hanget. Jag vet inte om jag missuppfattade Jonas
Ringqvist, men man kan inte ha någon motsatsställ-
ning mellan etiken och användningen av kunskap och
vetenskap. Jag hoppas att jag missuppfattade Jonas
Ringqvist på den punkten.
När det gäller antibiotikaresistenta gener kan det
teoretiskt inte uteslutas att en gen kan överföras från
ett livsmedel till en bakterie i mag- och tarmkanalen,
vilket således gäller alla gener vi får i oss när vi äter,
inte bara sådana gener som sätts in med anledning av
genteknik. Det är ett batteri av steg där varje steg är
behäftat med en mycket liten sannolikhet som skall
uppfyllas och där den totala sannolikheten blir för-
svinnande liten. Eftersom den teoretiskt inte helt kan
uteslutas driver regeringen linjen att dessa gener skall
undvikas eftersom de inte tillför till slutprodukten.
Glädjande ser vi nu att flera av de nya produkter som
behandlats vid ansökningar för eventuell marknads-
användning inte innehåller dessa gener.
Jag ser det här mer som ett försök att nu så kraft-
fullt som möjligt fasa ut sådana produkter som har
funnits tidigare. Jag tror att vi är överens om den
grundläggande hållningen till antibiotikaresistens i
gener.
Moratorium enligt mitt språkbruk måste vara ett
tillfälligt uppehåll i en viss verksamhet som sedan
underförstått skall börja igen. Då är min fråga fortfa-
rande till Jonas Ringqvist: Vad skall vi göra under
moratorieperioden?
Anf. 74 JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Jag är medveten om att Sverige har
prioriterat de etiska frågorna. Det är väldigt positivt.
Det finns även andra frågor än ren säkerhet för miljö
och hälsa som man bör ta upp, t.ex. de globala frå-
gorna om maktförhållandena i samhället. De stora
kemikalie- och utsädesbolagen skräddarsyr nya
växtsorter för att passa deras egna bekämpningsmedel
och konstgödning. De skall göra sina sorter sterila så
att jordbrukarna inte har någon möjlighet att odla eget
utsäde. Det är etiska problem med den nya tekniken
som vi också måste ta ställning till och lyfta fram i
debatten.
Avslutningsvis om moratorium. Vad skall vi göra
under tiden? Det finns åtskilligt med kunskap att ta
ställning till. Det finns en diskussion att föra som i
dag inte förs fullt ut. Den måste vi ta för att kunna
bedöma om det här är en teknik som vi vill fortsätta
med eller som vi inte vill fortsätta med. Är det här rätt
väg, är det på det här sättet vi vill utveckla vårt jord-
bruk eller skall vi välja någon annan väg att utveckla
vårt jordbruk, en väg som snarare handlar om att
arbeta med naturens principer i stället för att på det
här aggressiva sättet arbeta mot naturens principer
och utgå från egna förutsättningar och bortse från
naturliga förutsättningar?
Det är en stor etisk diskussion som vi måste föra
kring dessa frågor för att vi sedan skall kunna bedö-
ma om det är den tekniken som vi vill använda eller
inte.
Anf. 75 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Även om vi kanske inte kan vara
överens om moratorium hoppas jag att vi kan vara
överens om att vi skall ägna ganska mycket tid både
åt att hitta kunskap på det här området och åt att föra
diskussion från etiska och andra utgångspunkter. Det
är viktigt att visa att vi tar människors oro på allvar,
och det gör vi först när vi försöker att förmedla de
kunskaper som vetenskapen är överens om.
Fru talman! Slutligen vill jag be om ursäkt för att
jag vid flera tillfällen har glömt att inleda mina anfö-
randen med "Fru talman". Jag lovar att jag skall bättra
mig till nästa gång.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på interpellation 1998/99:186 om sex-
och samlevnadsundervisningen i skolan
Anf. 76 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Helena Bargholtz har frågat mig om
jag avser att ta initiativ till en bred kartläggning av
den faktiska kvaliteten på skolans sex- och samlev-
nadsundervisning, inklusive undervisningen om ho-
mosexualitet, och av det svenska skolväsendets be-
mötande av homosexuella elever.
Jag är väl medveten om att det finns problem vad
gäller sex- och samlevnadsundervisningen i skolan.
Folkhälsoinstitutet konstaterar bl.a. att ämnet sex och
samlevnad riskerar att falla mellan stolarna, särskilt i
gymnasieskolan, och att undervisningen skiftar både i
kvalitet och i omfattning från skola till skola. Oroan-
de signaler finns också om ökad könsmobbning.
För att öka kunskapen om hur sex- och samlev-
nadsundervisningen bedrivs och för att stimulera
utveckling av densamma har ett antal initiativ tagits.
De statliga utbildningsinspektörerna, knutna till
Statens skolverk, fick den 7 januari i år i uppdrag att
genomföra en nationell kvalitetsgranskning av kvali-
teten på skolans sex- och samlevnadsundervisning. I
uppdraget nämns särskilt betydelsen av att öka tole-
ransen gentemot bl.a. människors olika sexualitet.
Skolverket skall granska hur sex- och samlevnadsun-
dervisningen bedrivs i förhållande till de mål som
finns inom området, inte minst utifrån ett jämställd-
hetsperspektiv. En kvalitativ bedömning skall göras
av de eventuella skillnader som finns i undervisning-
en mellan de olika skolformerna. Av granskningen
skall framgå hur samverkan sker med föräldrar och
övriga i närsamhället, såsom t.ex. socialtjänst och
polis. Hur sex- och samlevnadsundervisning behand-
las i skolornas arbetsplaner och kommunernas
skolplaner skall också granskas. Syftet med gransk-
ningen är att dels kontrollera och redovisa skolans
resultat och måluppfyllelse, dels ge stöd till kvalitets-
utvecklingen lokalt. Skolverket skall redovisa sitt
uppdrag senast den 15 november 1999.
Jag vill vidare särskilt understryka att frågor om
sex- och samlevnad är nära förknippade med och en
del av skolans arbete med samhällets värdegrund. Sex
och samlevnad hör ihop med frågor om exempelvis
jämställdhet, tolerans och respekt mot sina medmän-
niskor och bör därför bör ses i ett större sammanhang.
Jag prioriterar arbetet med värdegrunden mycket
högt och särskilda åtgärder kommer att vidtas under
1999 för att stärka arbetet med värdegrunden. Ett
värdegrundsprojekt har därför startat på Utbildnings-
departementet. Under året kommer projektgruppen att
ta del av många exempel på skolors arbete med t.ex.
sex och samlevnad. Projektet skall under året ta initi-
ativ för att stödja och stimulera det lokala arbetet,
bl.a. genom att lyfta fram och sprida erfarenheter och
kunskaper, öka medvetenheten om värdegrundens
betydelse, väcka debatt i skolor och medier samt
lämna förslag till åtgärder. Projektet kommer särskilt
att lyfta fram elevernas betydelse i arbetet med vär-
degrunden.
Under året kommer exempelvis konferenser för
elever, skolans personal och för kommunpolitiker att
anordnas av projektet. Vidare kommer ett målgrupp-
sinriktat material att tas fram som skall kunna använ-
das för att stimulera diskussioner om värdefrågor i
undervisningen. Projektet kommer även att ha en
egen hemsida där elever kan ställa frågor och få svar.
Till värdegrundsprojektet kommer ett ungdomsråd
att knytas. Ungdomsrådet skall fungera som en ana-
lysgrupp och ge värdegrunden ett elevperspektiv.
Rådet kommer att bestå av ungdomar från gymnasie-
skolans årskurs 1. Ungdomsrådets första uppgift blir
att diskutera hur sex- och samlevnadsundervisning i
gymnasieskolan kan förbättras och då som en del av
skolans arbetsmiljö och arbetsklimat.
Vidare vill jag nämna att frågor om samhällets
värdegrund särskilt framhållits i direktiven till den
parlamentariskt sammansatta Lärarutbildningskom-
mittén (dir. 1997:54). Dessutom har Skolverket fått i
uppdrag att utarbeta kommentarer och referensmate-
rial om hur man lokalt, i kommuner och skolor, kan
arbeta med värdegrundsfrågor, t.ex. mobbning och
trakasserier på grund av kön eller sexuell identitet.
Kommentarmaterialet kommer att presenteras under
våren 1999, medan referensmaterialet blir färdigt
senare i höst.
Anf. 77 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag får tacka skolministern för svaret
på min interpellation. Jag har naturligtvis några re-
flexioner med anledning av svaret.
Mitt intryck är att ministern tycks vara övertygad
om att de mycket allmänt hållna utvärderingarna och
utvecklingsprojekten kommer att kunna ge relevant
information om det som interpellationen gäller. Att
sex- och samlevnadsundervisningen på många håll är
så dålig beror ju på att uttalandena i läroplaner och
kursplaner är mycket allmänna.
Det är mycket möjligt att det kommer någonting
bra ur värdegrundsprojektet, men det är så formlöst
att det spänner över i princip alla frågor som kan
sägas ha någonting med värderingar att göra. Jag är
inte alls säker på att sex- och samlevnadsundervis-
ningen kommer att få det utrymme som den förtjänar.
Ett annat intryck är att samordningen skulle bli
bättre om den skedde mellan olika initiativ som tas på
området. Som skolministern var inne på finns det
flera olika saker. Det finns det nya värdegrundspro-
jektet som genomförs av särskild projektgrupp. Sedan
gör också Skolverkets utbildningsinspektörer en
kvalitetsgranskning av sex- och samlevnadsundervis-
ningen. Det finns dessuotm en nyligen beslutad stu-
die, som skolministern inte nämnde, om ungdomars
sexvanor, och den skall genomföras av Folkhälsoin-
stitutet.
I mina ögon finns det en stor risk för att dessa åt-
gärder inte samordnas, eftersom det är så många olika
parter inblandade, och det är ju ett resursslöseri.
Statsrådet förbigår också frågan om lärarutbild-
ningen. I princip skall sex- och samlevnadsundervis-
ning vara ett ämnesövergripande område, men dagens
studenter på lärarhögskolorna får så gott som obe-
fintlig utbildning i dessa frågor. Därför kan det vara
bra att känna till att det i tidningen Konrad - som är
organ för studentkåren på lärarhögskolan i Stockholm
som har Sveriges största lärarutbildning - just nu
pågår en livlig debatt där studenterna klagar på un-
dermålig utbildning i sex- och samlevnadsundervis-
ning.
Fru talman! En stor del av min interpellation
handlar om homosexuella ungdomars sociala situa-
tion i skolan. Det är ju inte en teoretisk företeelse i
skolvärlden där skolans enda ansvar är att ge en bra
undervisning. På varje högstadium och i gymnasie-
skolan finns det homosexuella elever som har det
väldigt jobbigt. De har en mycket sårbar situation,
eftersom de inte har stöd någonstans ifrån, vare sig
hemifrån, från sina jämnåriga eller från andra vuxna
på skolan. De går och bär detta inom sig och vågar
möjligen i bästa fall tala med skolsköterskan.
Det gäller alltså att inte bara i största allmänhet
motverka mobbning i en skola. Skolan måste också ta
det ansvar som man har att ge homosexuella ungdo-
mar samma rätt att känna sin egen identitet, förälskel-
se och kärlek som vi vill ge till alla ungdomar. För att
detta skall bli verklighet måste både elevvårdsperso-
nal och lärare få mycket bättre kunskap om de homo-
sexuella och deras situation. Till det nya värde-
grundsprojektet kommer att knytas ett ungdomsråd
med tio elever i gymnasiets årskurs 1. Jag undrar då
om skolministern kan svara om man kommer att se
till att det finns åtminstone någon öppet homo- eller
bisexuell gymnasist i detta ungdomsråd. Om det inte
blir så törs jag lova att homo- och bisexuella ungdo-
mars erfarenheter kommer att osynliggöras ännu en
gång. Statsrådet kanske känner till att det finns många
grupper med ungdomar som arbetar med detta. Jag är
tacksam för att få svar på frågan hur man kommer att
gå vidare med de här frågorna.
Anf. 78 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Först vill jag tacka Helena Bargholtz
för att hon har lyft upp sex- och samlevnadsundervis-
ningen ur ett nytt perspektiv. Jag har fått många frå-
gor sedan jag blev statsråd, men det är första gången
som de homosexuella lyfts fram. Det är väldigt bra.
En del av värdegrundsprojektets uppgifter är just
samordningen. Vi vet att det finns många organisa-
tioner, som både har referensmaterial och som har
personer som går ut och informerar aktivt. Vi vill
samla in alla, och det arbetet har redan startat. De
bjuds nu in till departementet. Vi kommer att ha en
hemsida där allt det här förs samman, så att folk som
sedan vill ha information kan gå till hemsidan eller
till projektet. Det är en av grundbultarna i det här
arbetet.
När det sedan gäller lärarutbildningen och den
kommitté som skall bli färdig i maj månad är ett av
direktiven värdegrunden. Vi vet vilka bristerna är när
det gäller sex- och samlevnadsundervisningen. Ut-
bildningsutskottet i riksdagen riktade för ett par år
sedan ett antal frågor till lärarutbildningarna i Sverige
som berörde just sex- och samlevnadsundervisning
osv. Vi fick då se en mycket splittrad bild, och därför
har just värdegrunden och allt det som ligger inom
den - dit räknar jag sex och samlevnad - fått en
mycket stark roll och kommer att få det i den framtida
lärarutbildningen.
Den tredje frågan gällde de homosexuella ungdo-
marnas situation i skolan. Jag säger ofta när jag pratar
allmänt om sex och samlevnad att jag inte är överty-
gad om att alla vuxna som finns i skolan klarar av ens
ett vanligt samtal om sex- och samlevnadsundervis-
ning. Det här är områden som det även för en lärare
kan vara svårt att klara av. Många äldre lärare har inte
fått utbildning i att möta ungdomar på ett rakt och
öppet sätt i sådana här samtal.
Min ungdomsgrupps uppgift är just att fundera
över bl.a. hur den här undervisningen skall se ut och
vem som skall ge den. Jag tror också att det är viktigt
att bjuda in även andra aktörer till skolan, som kanske
har en större erfarenhet och som kan möta ungdomar
på rätt sätt.
När det gäller homosexuella tror jag att här finns
en ännu större rädsla och också okunskap i lärarkåren
och bland många andra i skolans personal. Även om
vi som sitter i riksdag och regering och många andra i
dag har synsättet att vi inte skall se någon skillnad, är
det fortfarande mycken okunskap som råder. Det är
därför bra att frågan har väckts. Jag har pekat på det
här, och vi kommer att särskilt se på hur man tar upp,
informerar och ger trygghet runt homosexuella.
Jag är väl medveten om den situation som man
som tonåring känner när man plötsligt upptäcker vem
man är. Vem kan man prata med? Det är många pro-
cesser som den unga människan går igenom. Kan
man gå till sina föräldrar? Kan man gå till sina kom-
pisar? Kan man gå till skolsköterskan? Om man över
huvud taget har någon sexualundervisning nämns
man inte. Man känner alltså att man inte har en iden-
titet, att man inte hör hemma någonstans.
Det skulle vara lätt att säga att vi skall ge material
och att vi skall utbilda, men det är ingen självklarhet.
Jag tror att det är viktigt att vi lyfter fram de här frå-
gorna många gånger, och vi måste utmana vuxna att
våga möta och prata om sexualitet och homosexuali-
tet i skolan.
Anf. 79 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag kan konstatera att statsrådet och
jag båda har det starka engagemanget för dessa ung-
domar. Det är klart att det är väldigt viktigt när man
lägger upp kampanjer att man också inser att alla
ungdomar är olika och att man måste vara försiktig
med hur man går ut med informationen till olika
ungdomsgrupper. Det finns ungdomar - jag har läst
tidskriftsartiklar om dessa ungdomar - för vilka det
här inte längre är något problem. Det kanske är ett
storstadsfenomen. Det kanske är lättare i en storstads-
skola att gå ut och berätta hur man känner och hur
man är.
Det var därför jag tyckte att det var så viktigt att
det i det ungdomsråd som skall komma till i värde-
grundsprojektet också ingår ungdomar som känner att
de vågar stå upp för sin homo- och bisexuella lägg-
ning, så att de kan tala om för vuxna hur de anser att
man skall bli bemött i den situationen. Många föräld-
rar och även lärare som upptäcker det här blir först
oroliga och rädda, men om de ser att ungdomarna i
sig är trygga och harmoniska tror jag att deras rädsla
och motvilja mot det avvikande kan upphöra.
Jag vill också säga att jag tror att filmen Fucking
Åmål har betytt oerhört mycket för att avdramatisera
frågan kring homosexuella ungdomar. Det är ganska
intressant att konstatera att kolossalt många har sett
filmen. Jag tror att alla föräldrar med tonåriga barn -
även jag själv har sett den - har tittat på filmen. Den
del som är revolutionär, dvs. att två flickor finner att
de är förälskade i varandra, har ändå inte varit så
upphetsad i den allmänna debatten som man skulle
kunna tro. Jag vet genom homosexuella bekanta att
filmen betyder väldigt mycket, att man kan visa två
flickor som finner varandra. Den typen av upplysning
betyder oerhört mycket. Jag hoppas att man på olika
sätt kan verka med mer okonventionella medel för att
spegla det här.
Anf. 80 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag funderade mycket när vi skulle
bestämma sammansättningen i ungdomsrådet, efter-
som det bara rörde sig om tio ungdomar. Vi kom
fram till att det skulle vara en jämn fördelning mellan
pojkar och flickor, och vi ville också ha ungdomar av
olika etniskt ursprung. Jag har inte tagit upp frågan
om att det skulle finnas några homosexuella ungdo-
mar i gruppen. Jag valde endast de andra två grupper-
na. Skolorna har själva fått nominera flera ungdomar,
så att vi sedan i vårt urval kan få den jämna fördel-
ningen.
Däremot kommer det att i deras uppdrag ingå att
beakta detta. Det är inte meningen att ungdomsgrup-
pen skall arbeta ensam, utan dess uppgift är att ta
kontakt med olika ungdomsorganisationer. Här ser
jag det som självklart att också ungdomsorganisatio-
ner kan hjälpa till när det gäller de homosexuella. Jag
har alltså inte frågat om ungdomarnas sexuella iden-
titet. Det kan finnas någon som är homosexuell - det
vet jag inte i dag. Men jag tar för givet att de skall
arbeta öppet mot olika organisationer.
När det gäller själva undervisningen skall jag inte
föregripa ungdomarna, därför att det är de som skall
ge förslag på hur den skall se ut. Om jag fick tycka,
tänker jag precis som Helena Bargholtz att vi måste
använda olika former. Det är allt från drama till film
och dikt. Det finns många olika sätt att tala om män-
niskors känslor och på det sättet också skapa förståel-
se och respekt. Det här är inte att undervisa från kate-
dern, utan det är så många andra, betydligt bättre
former som jag vill se framför mig. Det spännande är
att få höra hur ungdomarna tänker.
Jag skall be dem fundera över den här typen av
undervisning. Den finns utlagd i många ämnen, och
det är därför som den bara faller bort. Når vi verkli-
gen ett resultat på det sättet? Eller hur vill de ha den
över huvud taget? Skall det i så fall vara betyg på den
typen av undervisning? Vad går undervisningen ut på
egentligen, att verkligen prata om värderingar och om
samlevnad mellan människor?
Ungdomarna får alltså en väldigt viktig uppgift,
och jag skall låta dem vara mycket fria att själva
utforma vad som sedan skall bli ledstjärnan för mig i
mitt framtida arbete med det här ämnet.
Anf. 81 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag tror ändå att det vore mycket vär-
defullt om man i den här gruppen kunde ta in ungdo-
mar med homo- eller bisexuella erfarenheter. De
skulle då lyftas fram och få en status och ställning
som visar att de också är betydelsefulla med de erfa-
renheter de har.
Skolministern nämnde att det finns representanter
för olika etniska grupper. Då borde det rimligen ock-
så finnas en representant för den här typen av grupp.
Fru talman! Jag är angelägen om att skolministern
ändå funderar på möjligheten att antingen utvidga
gruppen eller att på något sätt knyta den direkt till den
här gruppen.
Sedan är det naturligtvis väldigt värdefullt att vi
på olika sätt får ta del av arbetet med gruppen och får
en redovisning av resultatet, så att vi alla kan följa
vad det här kommer att betyda.
Anf. 82 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag har verkligen tagit del av de syn-
punkter som har förts fram här. Jag skall fundera över
hur vi skall kunna finna en praktisk lösning. Jag är
inte färdig att svara på det ännu.
Ungdomarna kommer också att ordna konferenser
som framför allt är riktade till ungdomar. De kommer
också att se till att det blir diskussioner ute på deras
respektive skolor. Det är väldigt viktigt att detta inte
bara blir en liten isolerad grupp utan att åtminstone de
här tio gymnasieskolorna blir engagerade. De har
också i uppgift att engagera gamla, att få dem med i
diskussionen så att de får höra de olika generationer-
nas värderingar. Hela tiden skall det föras ett öppet
arbete.
Jag är väldigt glad, för redan nu kommer det näs-
tan dagligen in synpunkter till departementet. Vi får
material, brev och tankar från unga människor som
har välkomnat detta, så jag är glad över mitt projekt.
Överläggningen var härmed avslutad.
18 § Svar på interpellation 1998/99:191 om den
informationstekniska infrastrukturen
Anf. 83 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Per Bill har frågat mig vilka initiativ
jag är beredd att vidta för att säkerställa dels att den
digitala infrastrukturen i skolan byggs ut på ett lik-
värdigt sätt över hela landet, dels att alla landets sko-
lor skall få tillgång till en bandbredd som medger
höghastighetsöverföringar av information över det
digitala nätet.
Innan jag går in på de frågor som Per Bill ställt
vill jag kort informera om motiven till satsningen på
Lärandets verktyg, som främst handlar om kompe-
tensutveckling av lärare.
Regeringen har särskilt betonat fyra vägande skäl
till satsningen. För det första kan informationstekni-
ken bidra till att utveckla undervisningen och nya
roller för elever och lärare, t.ex. att skolan öppnas och
elever stimuleras till att söka information och inleda
en dialog med andra. För det andra behöver alla ele-
ver kunskaper om IT som en förberedelse för kom-
mande vuxenliv. Ett tredje vägande skäl är att skolan
har en kompensatorisk uppgift att motverka skillnader
mellan barn i olika samhällsgrupper. En likvärdig
skola kräver en nationell satsning. Därtill, för det
fjärde, skapar IT nya förutsättningar för skolans in-
ternationalisering. Genom t.ex. Internet ges nya möj-
ligheter till kontakter och erfarenhetsutbyte med ele-
ver i andra länder.
I 1998 års ekonomiska vårproposition beräknade
regeringen att det under åren 1999-2001 skall avsät-
tas 1 490 miljoner kronor för IT inom skolan - främst
för kompetensutveckling och till en dator som arbets-
verktyg för 60 000 lärare och till att utveckla till-
gången till Internet i landets skolor. För innevarande
år har riksdagen beslutat om ett ramanslag på 340
miljoner kronor.
För att planera och genomföra satsningen på IT i
skolan har en särskild delegation, ITiS, med min
statssekreterare som ordförande, tillsatts. I delegatio-
nen ingår nu bl.a. ordförandena i de två lärarförbun-
den, företrädare för Svenska Kommunförbundet och
Skolverkets generaldirektör. Till delegationen finns
ett kansli som svarar för det operativa arbetet. På
delegationens hemsida - www.itis.gov.se - kan bl.a.
alla lärare nås av all information om hur arbetet fort-
skrider. Det finns, som jag ser det, ingen anledning
för Per Bill att oroa sig för brist på strategi och tydli-
ga mål för satsningen.
De frågor som Per Bill tar upp har att göra med
ansvaret för skolan. Enligt den mål- och resultatstyr-
ning av den svenska skolan som riksdagen har beslu-
tat om har kommunerna det fulla ansvaret för driften
av en likvärdig och kvalitativt god skola. Detta inne-
bär för de frågor som Per Bill aktualiserar att kom-
munerna också har ansvar för att säkerställa att det
finns en digital infrastruktur för skolan. Det ligger
naturligtvis också i varje enskild skolas intresse att
kunna utnyttja de resurser som ställs till förfogande.
Regeringens satsning, vad gäller den del som av-
ser tillgången till Internet för skolan, innebär inte att
kommunerna har fråntagits sitt ansvar. Satsningen på
IT i skolan skall ses som en stimulansåtgärd för en
utbyggnad och förstärkning av förbindelserna till
Internet. Målet är att alla skolor skall kunna få en
snabb anslutning och att Internet i princip skall kunna
nås i varje klassrum. Det statliga stödet är ett bidrag
till kommunens egna satsningar. Det är alltså kom-
munen som utifrån sina infrastrukturella och verk-
samhetsmässiga utgångspunkter skall prioritera hur
bidraget skall användas. Bidraget kommer att utgå i
proportion till kommunens elevantal, vilket innebär
att bidraget kommer att vara olika stort.
Per Bill anser att regeringens satsning på att ut-
veckla IT i skolan riskerar att bli ett stort misslyckan-
de och att målen är oklara och resurserna otillräckli-
ga.
Som framgår av mitt svar delar jag inte Per Bills
pessimistiska syn på en av de största enskilda sats-
ningar som gjorts på IT-området för skolan. Den
inriktning av satsningen som beskrivs i skrivelsen
Lärandets verktyg och konkretiseras och planeras av
delegationen utgör själva ramen för satsningen. Det
stora statliga stödet tillsammans med kommunala
insatser bör enligt min mening ge mycket goda förut-
sättningar för en framgångsrik IT-satsning på skolan.
Anf. 84 PER BILL (m):
Fru talman! Ministerns svar var lite bredare än
min fråga. Därför skall jag passa på att beröra hela
satsningen Lärandets verktyg.
Jag hade varit väldigt glad efter det att jag hade
varit på den föredragning som vi hade i utbildningsut-
skottet kring detta projekt ifall det hade varit en tyd-
lig, klar och ordentlig satsning. Men tyvärr var min
tydliga bild - och jag var inte ensam om den - att det
är för lite pengar och att man därför tvingas att göra
mycket mindre satsningar än vad som faktiskt behövs
för att nå upp till en del av de mål som jag tror att
skolministern och jag är överens om.
Jag brukar alltid ta min utgångspunkt i att en 13-
årig svensk skall ha precis lika goda möjligheter i
kunskapssamhället som en amerikansk 13-åring. Det
betyder att båda skall ha lärare i världsklass och att de
skall ha uppkoppling till informationsnätet i världs-
klass. När jag då får höra att man kommer att räkna
en skola som uppkopplad till Internet om den har ett
gammalt 9,6- eller 14,4-modem som är kopplat till en
dator och står och knackar i något skåp, så har man
satt ribban väldigt, väldigt lågt. Man har dessutom
satt den så lågt att man inte når upp till sina egna
målsättningar. Ministern inser väl att de som då har
riktigt bredband kan få distansutbildning via video-
konferens från Australien, Säffle eller var det vara
månde, medan andra möjligen kan lyssna på tio se-
kunders snuttar från Dagens Eko eller liknande. För
ytterligare andra, som har de gamla trötta modemen,
kommer det att ta både en och två minuter att koppla
upp sig till en normal hemsida. När de sedan skall
byta mellan sidorna tar det evinnerlig tid.
Det innebär att vissa kommer att kunna ha utbild-
ning direkt från utländska skolor. Man kommer att
kunna ha diskussioner mellan en australiensisk klass
och en svensk klass, medan andra som har ett gam-
malt trött modem aldrig i världen kommer att ha
samma möjligheter som de som har en bred-
bandsuppkoppling.
Jag försöker alltid leta efter någonting som är po-
sitivt i svaret. Herr talman! Jag tycker ändå att det
finns ett mål för hur det skall vara på sikt här, för
första gången vad gäller socialdemokraterna. Målet är
att alla skolor skall kunna få en snabb anslutning och
att Internet i princip skall kunna nås i varje klassrum.
Det är klara steg åt rätt håll, herr talman.
Anf. 85 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Själva satsningen - att med en och
en halv miljard inrikta sig på IT-undervisningen -
tycker jag är fantastisk, om jag ser till vad jag har att
hantera totalt i min budget som skolminister. Där är
t.o.m. jag mycket imponerad.
Skolorna befinner sig i väldigt olika situationer.
Det är en korrekt beskrivning. Den främsta uppgiften
för denna satsning är faktiskt att ge alla en möjlighet.
Men parallellt med det vi gör nu pågår också andra
både satsningar och utredningar inom regeringen.
Tidigare i dag har statsrådet Rosengren svarat på en
interpellation av Lena Ek som handlade just om bred-
bandskommunikation med tillgänglighet både för
företag och hushåll i hela landet till en rimlig kostnad.
Jag tänkte ta en bit av det svaret, för det berör delvis
det vi pratar om.
Svaret var att regeringen den 23 juli 1998 besluta-
de att låta utreda tillgången till avancerad informa-
tions- och kommunikationsteknisk infrastruktur ur ett
regionalt och socialt perspektiv. Utredaren skall
kartlägga den befintliga infrastrukturen och bl.a.
lägga särskild vikt vid kommunernas pågående in-
frastrukturutbyggnad. Med kartläggningen som grund
skall en analys göras av de tekniska utvecklingsten-
denserna och de behov som kan väntas uppstå. Utre-
daren skall presentera förslag till hur staten i samver-
kan med näringsliv och teleoperatörer skall kunna
uppnå god regional och social täckning med en avan-
cerad informations- och kommunikationsteknisk
infrastruktur. Detta uppdrag skall redovisas senast
den 11 juli 1999.
Det berör också våra kommuner. Det är en del i
det hela.
Vi kan titta på hur det ser ut i skolorna för närva-
rande. Var startar vi någonstans? Vi kan se på Skol-
verkets senaste undersökning från hösten 1997. Den
visar att 91 % av de kommunala gymnasieskolorna
samt 56 % - alltså klart färre - av de kommunala
grundskolorna har en Internetanslutning av något
slag. Det statliga erbjudandet bör utformas så, att det
på bästa sätt leder till en förstärkning av de satsningar
som redan är gjorda. Av de som har fast anslutning är
många anslutna till ett kommunalt nät, medan andra
har valt att ansluta sig direkt till Internet genom In-
ternetoperatör. Flertalet kommuner har i dag lagt fast
en IT-strategi som anger hur de tänker bygga ut till-
gången på informationsteknik i olika verksamheter,
däribland skolan. Det statliga stödet skall vara så
flexibelt och generellt utformat att det låter sig för-
enas med olika val av strategi samt att det leder till att
full nytta dras av tidigare gjorda satsningar.
Anf. 86 PER BILL (m):
Herr talman! Det var väldigt vänligt att citera från
interpellationssvaret. Eftersom jag själv deltog i de-
batten blev det lite av repetition, men som skolmi-
nistern vet är repetition en mycket viktig del i inlär-
ningsprocessen, så det tackar jag för.
En av de stora skillnaderna är att vi i vår budget
hade tre och en halv miljard för en sådan satsning. En
och en halv miljard är naturligtvis mycket mindre
pengar. Det jag är lite orolig för är att man inte ens
använder dessa en och en halv miljarder så väl som
man skulle kunna.
Det finns vissa saker i detta som jag tycker är bra.
Man har t.ex. gått ifrån idén om att staten skall bli en
stor Internetleverantör och att man skulle ha någon
jätteserver med en e-postadress för samtliga skolele-
ver. Det är ett mycket bra initiativ att den typen av
saker har skrotats.
När jag satt och lyssnade på föredragningen fick
jag klart för mig att det samtidigt inte skall finnas
några som helst kunskapskrav. Man skulle, om jag
kommer ihåg rätt, vara tio lärare i någon typ av
grupp. Var och en skulle förbättra sig själv och göra
något gemensamt projekt. Sedan skulle en annan av
dessa lärargrupper på tio sätta sig och titta på det
projekt som den första gruppen hade gjort. Om de
kom fram till att alla lärarna i den första gruppen hade
blivit bättre än vad de var förut skulle lärarna bli
godkända och få multimediadatorn till sitt förfogan-
de.
Herr talman! Det låter lite grann som om vi vore
tillbaka i 1960-talets riktiga flummande, när man satt
och höll om varandra i velourpyjamasar på golvet.
Det blir någon typ av digital variant på samma sak.
Det hade väl varit alldeles utmärkt om man hade
sett till att varje lärare hade fått testa sina kunskaper
på slutet direkt på nätet? De hade kunnat få gå in på
en hemsida och göra ett prov på nätet - ett prov som
kanske just visade om läraren hade grundläggande
kunskaper kring detta. Här hoppas jag att det inte är
för sent att tänka om. Jag tror att vi måste ställa större
krav i skolan. Skall vi ställa större krav på eleverna i
skolan är en bra start att vi ställer större krav på lärar-
na.
Åter till frågan om bandbredd, som är så väldigt
viktig. Jag tolkar ändå skolministern som att också
hon tycker att det är väldigt viktigt att varje elev,
oavsett om det är i en kommun som är fattig som en
kyrkråtta eller om det är i en av de rika kommunerna,
har samma chans att skaffa sig en god start i kun-
skapssamhället.
Anf. 87 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Vikten av detta är vi helt överens
om.
Jag tänkte ta upp lite av det som Per Bill frågade
om. Vad är det lärarna skall kunna, och hur skall vi se
på vad det är de kan?
Vi har räknat upp ett antal kriterier för vilken kun-
skap lärarna skall ha efter utbildningen. Jag läser nu
direkt från papperet.
Lärarna skall ha kunskaper om hur arbetssätt och
arbetsformer i skolan kan utvecklas genom att datorn
används. De skall ha kunskaper i hur undervisningen
kan läggas upp för att alla elever skall uppfatta IT
som ett meningsfullt verktyg. De skall kunna utveckla
en plan för introduktion, användning och utvärdering
av IT i den egna undervisningen. De skall ha grund-
läggande kunskaper om hur man kan utveckla multi-
mediaprogram som läromedel för användning i sko-
lan. De skall kunna använda datorn som ett verktyg
för datakommunikation i lokala nätverk och på Inter-
net, samt kunna använda datorn som ett redskap för
informationshantering t.ex. vad gäller möjligheterna
inom skoldatanäten. De skall känna till datorns upp-
byggnad, funktionssätt och program, samt kunna
använda datorns operativsystem. De skall på en
grundläggande nivå kunna använda vanliga verktygs-
program, t.ex. program för ord- och bildbehandling,
kalkylering och databashantering. De skall ha insikter
om informationsteknikens användning i företag, or-
ganisationer, skola och samhälle samt ha bearbetat
dessa insikter för att med ett kritiskt förhållningssätt
kunna diskutera möjligheter och hot i ett informa-
tionssamhälle. De skall ha kännedom om juridiska
frågor som rör upphovsrätt, datasäkerhet, upphand-
ling och avtal. De skall ha insikter i de etiska regler
som de facto finns på Internet och ha reflekterat över
de etiska frågeställningar som uppstår när elever
använder Internet. De skall ha insikt när det gäller de
krav på arbetsmiljö som de nya hjälpmedlen medför.
Om man nu har allt detta skall man få ett IT-
certifikat. Detta certifikat fyller en viktig funktion
genom att det styrker just det Per Bill efterfrågar, dvs.
kompetensnivån. Därför skall det alltså ha ett merit-
värde.
Jag tycker faktiskt att det är en bra kriteriumlista
när det gäller vad man skall kunna som lärare. Jag
tycker att det är tydliga och klara mål. Att man sedan
använder arbetslaget som en bas ser jag inte som
velourundervisning, tvärtom. Tydligare än så känner
jag att det är svårt att göra det.
Anf. 88 PER BILL (m):
Herr talman! Det var en lång lista på krav. Jag
tycker att många av kraven dessutom var klokt for-
mulerade. Därför har jag så svårt att förstå varför man
inte skulle kunna testa dessa.
Jag är ganska övertygad om att många elever i en
mycket snar framtid kommer att få testa sina kunska-
per genom att göra kunskapsprov på nätet. Vore inte
det här ett utmärkt tillfälle att sätta in läraren i framti-
dens elevsituation, att ge lärarna en möjlighet att sätta
sig in i den situation som eleverna kommer att ha?
Det är här jag har ett stort frågetecken för detta
med att ett lärarlag skall diskutera det andra lärarla-
gets projekt och om det ena lärarlaget kommer fram
till att det andra har lyft sin kompetens är de godkän-
da och allihop får en multimediadator. Jag tycker att
detta står lite i kontrast till de kunskapskrav som
skolministern räknade upp. Det tror jag är en av hu-
vudskillnaderna.
Jag har inte heller fått något riktigt svar på hur
man, utan att sätta upp några krav på bandbredd, skall
kunna se till att varje elev verkligen får en lika god
start i kunskapssamhället om en elev tvingas sitta
både 30 och 60 sekunder för att få upp en Internetsida
medan en annan elev kan ha videokonferens med
kompisar på någon skola i Australien.
Anf. 89 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Arbetet inom delegationen pågår.
Det har precis startat och kommer att fortsätta, också
när det gäller utformningen av examinationen. Det
finns krav på att man också skall ha ett projektarbete.
För att då se till att det blir nationell likvärdighet
skulle man kunna ha examinatörer som kommer från
lärarutbildningar någon annanstans. Detta skulle
verkligen ge en dignitet åt det här certifikatet.
Vi har alltså precis startat det här arbetet. Nu går
vi ut med en inbjudan till kommunerna att komma in
och delta. Det sker också en kartläggning av hur situ-
ationen ser ut i kommunerna. Som jag sade tidigare är
det olika. Vår målsättning har inte varit att göra det
exakt lika för alla skolor. Det skulle kanske kosta
ännu mer än vad moderaterna har avsatt i sitt förslag.
Det jag ser som det viktiga är att vi faktiskt har
tagit det här ansvaret. Det fanns många som tyckte att
dessa pengar skulle ha gått till andra åtgärder i sko-
lan, t.ex. - vilket jag ofta har hört - en satsning på
elever med särskilda behov. Jag har då sagt att den
här satsningen också är en satsning på just de elever-
na.
Jag har också informerat mina kolleger i andra
länder om vår satsning. Då har jag faktiskt mötts med
respekt. Man tycker att det är roligt att Sverige har
kunnat göra den här stora satsningen. Sverige har
också varit föregångare och initiativtagare till det
europeiska skoldatanät som vi nu har byggt upp.
Jag känner att jag nu fullföljer den intention som
Ylva Johansson en gång lade fram med IT-
satsningen. Hon var betydligt yngre än jag och vanare
vid informationstekniken, men jag lär mig under tiden
som jag också utformar den.
Överläggningen var härmed avslutad.
19 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen
Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och delats ut till kammarens ledamöter:
Europeiska företags konkurrenskraft inför internatio-
naliseringen: åtgärd för att stimulera denna kon-
kurrenskraft KOM (98) 718
20 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1998/99:78 till socialförsäkringsutskottet
21 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Trafikutskottets betänkanden 1998/99:TU4 och TU5
Konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU16
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU17
Skatteutskottets betänkande 1998/99:SkU11
Lagutskottets betänkanden 1998/99:LU11-LU13
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1998/99:AU7
22 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositioner
1998/99:54 Viss lagstiftning med anledning av upp-
följning av myndigheters arbetsgivarpolitik
1998/99:81 Statens invandrarverk och gränskontroll
Utbildningsutskottets betänkande
1998/99:UbU3 Gymnasieskolan
Försvarsutskottets betänkande
1998/99:FöU3 Beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1998/99:SfU6 Vissa socialavgiftsfrågor
1998/99:SfU5 Migration och asylpolitik
Kulturutskottets betänkanden
1998/99:KrU4 Arkiv
1998/99:KrU5 Vissa teater- och musikfrågor
1998/99:KrU7 Vissa kulturpolitiska frågor
23 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 12 mars
1998/99:211 av Karin Pilsäter (fp) till justitieminis-
tern
Polisen i storstadsområden
1998/99:212 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nistern
Den svenska valfångstpolitiken
den 16 mars
1998/99:213 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
finansministern
Skatten på råtallolja
1998/99:214 av Ingegerd Saarinen (mp) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Dammbygge i Colombia
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 23 mars.
24 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 15 mars
1998/99:448 av Mikael Odenberg (m) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Kommunala skattehöjningar
1998/99:449 av Marianne Andersson (c) till närings-
ministern
Lear Seating
den 16 mars
1998/99:450 av Margareta Andersson (c) till kultur-
ministern
Ekots bevakning utanför Stockholm
1998/99:451 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nistern
Regionalpolitiken
1998/99:452 av Ola Karlsson (m) till statsrådet Mona
Sahlin
Upphandling av utbildning
1998/99:453 av Henrik S Järrel (m) till statsrådet
Pierre Schori
MR-strategi för Turkiet
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 23 mars.
25 § Kammaren åtskildes kl. 20.14.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.33,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 18 § anf. 84
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.