Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1998/99:64
Fredagen den 5 mars
Kl. 9.00 - 10.15
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
----------------------------------------------------------
1 § Ledighet, m.m.
Andre vice talmannen meddelade att Lena Sandlin
(s) ansökt om ledighet under tiden den 8 mars-14 juni
1999.
Kammaren biföll denna ansökan.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Lilja (s)
skulle tjänstgöra som ersättare för Lena Sandlin.
2 § Svar på interpellation 1998/99:156 om
kostnader för in vitro-fertilisering
Anf. 1 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Barbro Westerholm har frågat mig
vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att undan-
röja de orättvisor som finns när det gäller den enskil-
des kostnader för IVF-behandlingar.
Att hälso- och sjukvårdslagens ramparagraf säger
att målet för hälso- och sjukvården skall vara en god
hälsa och vård på lika villkor betyder inte att det inte
kan finnas skillnader i hur vården organiseras och hur
resurserna prioriteras på olika håll i landet.
Som Barbro Westerholm mycket väl känner till är
det sjukvårdshuvudmännen själva som, utifrån ansva-
ret att ge invånarna en god vård, självständigt finansi-
erar och beslutar hur de organiserar och bedriver
vården inom sitt område. Den enskilde sjukvårdshu-
vudmannen bestämmer således hur mycket resurser
som skall avsättas för behandling av ofrivillig barn-
löshet.
Riksdagen ställde sig år 1997 bakom det förslag
till riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjuk-
vården som lagts fram i proposition 1996/97:60 om
prioriteringar inom hälso- och sjukvården, ett beslut
som Barbro Westerholm själv var delaktig i.
I propositionen konstaterades att det hos flertalet
ofrivilligt barnlösa par finns en påvisbar biologisk
rubbning såsom resttillstånd efter tidigare sjukdom
eller en pågående kronisk sjukdom och därmed ett
klart hälsorelaterat behov. Enligt riktlinjerna bör
behandling av ofrivillig barnlöshet höra till priorite-
ringsgrupp III, dvs. den näst lägsta prioriteringsgrup-
pen. Hit hör vård av mindre svåra akuta och kroniska
sjukdomar. Den utredning som föregick propositio-
nen föreslog att behandling av ofrivillig barnlöshet
skulle prioriteras lägre och placeras i något som ut-
redningen kallade "gränsfall".
Som jag påpekade inledningsvis beslutar sjuk-
vårdshuvudmännen självständigt hur resurserna skall
fördelas inom landstinget. De riktlinjer riksdagen
ställt sig bakom kan därför inte vara annat än rådgi-
vande.
De landsting som beslutat att inte finansiera IVF-
behandling eller som beslutat att endast finansiera ett
visst antal behandlingar per par har i flera fall gjort
det efter moget övervägande av vilka prioriteringar de
anser bör göras eller som de anser krävs i det egna
landstinget. I några fall har frågan tagits upp till för-
nyad prövning bl.a. mot bakgrund av nya medicinska
rön som medför större säkerhet och bättre resultat.
Således har Landstinget Sörmland omprövat sitt tidi-
gare beslut så att IVF-behandling i fortsättningen
kommer att ligga inom det offentliga åtagandet igen.
Västerbottens läns landsting, som under en period
inte heller finansierat IVF-behandling, har tagit upp
frågan till förnyad diskussion. På flera håll har också
samverkan på regional nivå kommit till stånd.
Jag vill också framhålla att behandling av ofrivil-
lig barnlöshet på intet sätt är den enda fråga där vari-
ationer i policy förekommer mellan landstingen. Med
självständiga landsting ligger det i sakens natur att
vissa variationer förekommer. Men det är naturligtvis
viktigt att skillnaderna inte är för stora. Det är därför
glädjande att kunna konstatera att samverkan på regi-
onal nivå i flera fall lett till att likartade kriterier an-
vänds vid ställningstagande till behandling av ofrivil-
lig barnlöshet.
Slutligen vill jag också poängtera att det är viktigt
med en öppen, levande debatt kring prioriteringsfrå-
gorna. För att understödja detta har regeringen inrättat
en särskild delegation, Prioriteringsdelegationen, med
uppgift att bl.a. sprida kunskap om riktlinjerna för
prioriteringar. Att värdera effekterna av de riktlinjer
riksdagen beslutat om är en annan central uppgift för
delegationen. Hit hör bl.a. att bedöma om vissa grup-
per drabbas på bekostnad av andra.
Anf. 2 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Jag får först tacka socialministern för
svaret. Upprinnelsen till den här interpellationen om
kostnader för in vitro-fertilisering var ju den fråga jag
ställde till socialministern under den allmänna fråge-
stunden för några veckor sedan. Då hade socialmi-
nistern inget svar att komma med utan föreslog att jag
skulle återkomma med en interpellation. Det är därför
vi står här nu.
Nu har jag fått svar, och dem vill jag kommentera
punkt för punkt.
Jag är väl medveten om att sjukvårdshuvudmän-
nen har rätt att organisera vården på det sätt de finner
lämpligt och att det kopplas till resursanvändningen.
Men jag som var med när hälso- och sjukvårdslagen
förbereddes och antogs - jag var i Socialstyrelsen då
- är lika medveten om att den här portalparagrafen
om vård på lika villkor innebar att det inte skulle vara
några väsentliga medicinska skillnader över landet.
Det kan finnas olika sätt att behandla för att nå
samma mål. Ett exempel på det är ju läkemedelsbe-
handling av högt blodtryck som varierar över landet.
Man kan uppnå samma effekt till väldigt olika kost-
nader. För hela landet kan det röra sig om besparingar
på 300 miljoner om man använder den billigaste
behandlingen som ger bästa resultat.
I förslaget till hälso- och sjukvårdslag skriver man
också att vårdsökande bör erbjudas en till behovet
individuellt anpassad vård och behandling. Vårdfor-
men bör garantera så kvalificerade resurser som pro-
blemen kräver. De skall baseras på vetenskap och
beprövad erfarenhet och andra kvalitetsnormer.
När hälso- och sjukvårdslagen antogs handlade
det ju just om detta att ge landstingen frihet att orga-
nisera vården på det sätt som de fann bäst, men man
fick inte ge avkall på de medicinska kraven.
När Prioriteringsutredningen kom var det trångt
om resurser och man gjorde upp de olika kategorier-
na. Vi ställde oss bakom de grundläggande tanke-
gångarna där. Jag tycker att det är viktigt att fram-
hålla att socialutskottet i sitt betänkande uttryckligt
sade att vårdbehovet i varje enskilt fall måste bedö-
mas utifrån förutsättningarna i just det fallet. Vården
av en och samma sjukdom kan därför enligt utskottets
uppfattning under olika stadier hamna i olika priorite-
ringsgrupper. Vilken diagnos eller sjukdom det är
fråga om är inte det viktiga.
Med andra ord varnar det här riksdagsbeslutet för
att man alltför slaviskt följer de här reglerna. Det ena
fallet är ju inte det andra likt inom hälso- och sjuk-
vården. Jag tycker att det synsätt vi hade i riksdagen
och i socialutskottet har kommit bort i debatten när
man har kommit till så olika principer när det gäller
in vitro-fertiliseringen och kostnaderna för den.
En annan prioriteringsgrad som man har inom
medicinen är ju om det är bråttom eller inte, om det är
ett svårt fall eller inte. När det gäller in vitro-
fertilisering kan det vara bråttom. Man blir för gam-
mal. Då finns det kanske inte tid att bunkra upp alla
de pengar som man behöver.
Jag vill gärna lyssna på socialministerns kom-
mentarer till det som jag har sagt här. Sedan har jag
lite annat att komma med också.
Anf. 3 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Den grundläggande problemställ-
ningen handlar ju om hur vi hanterar huvudmanna-
skapet för sjukvården. Jag tror att det är viktigt att slå
fast den decentralisering som gäller för svensk hälso-
och sjukvård. Det är gott för sjukvårdens utveckling
att ansvaret i allt väsentligt ligger på landstingen, men
också numera på kommunerna när det gäller en viss
del av vården.
Därmed får vi också acceptera att det finns skill-
nader. Det är viktigt, som jag har påpekat, att dessa
skillnader inte får vara för stora och att de skall vara
acceptabla ur hälso- och sjukvårdssynpunkt.
På just det här området kan man alltså konstatera
att landstingen har valt olika modeller. Det är inte
riktigt så som Barbro Westerholm säger att de medi-
cinska indikationerna är desamma. Det visar sig i
själva verket när Socialstyrelsen har gjort sin översyn
att de medicinska indikationerna inte är desamma i
landstingen, dvs. man har olika bedömningar. Det
betyder alltså att de olika landstingen och de olika
sjukvårdshuvudmännen skiljer sig i sina ställningsta-
ganden också när det gäller bedömningen av indika-
tionerna.
Därmed blir frågeställningen snarare i vilken mån
vi kan tro att landstingen är beredda att ta sitt ansvar i
dialog med medborgarna och mellan de politiska
partierna.
Jag tycker att det är ganska glädjande att det nu
sker en omprövning, som jag har påpekat, i flera
landsting. I Sörmland, där jag själv bor, har man nu
ändrat sitt ställningstagande. Jag har fullt förtroende
för att landstingen kan göra en bedömning, och jag
anser inte att det är vår sak att ange hur man skall
hantera den här problemställningen. Detta är sjuk-
vårdshuvudmännens sak, och det är sjukvårdshuvud-
männens ansvar att se till att medborgarna blir korrekt
behandlade i det här fallet.
Anf. 4 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! I Socialstyrelsens lägesbeskrivning
om provrörsbefruktning i Sverige framgår det väldigt
tydligt att det från den medicinska sidan inte finns
några diskrepanser när det gäller bedömning av när
man skall erbjuda hjälp med provrörsbefruktning. Det
kan gälla kvinnor med förstörda äggledare, det kan
gälla män som har icke fullt fungerande testiklar osv.
På den punkten föreligger alltså inga geografiska
skillnader. Behandlande läkare är överens. Det är
landstingen som utgår från andra grunder. Utgångs-
punkten där är om människor har rätt att föda egna
barn eller inte. Det är där det finns olika politiska
uppfattningar. Det är väl också det som har gjort att
man kommer fram till de här olika ståndpunkterna.
Konsekvenserna som det här har är att par som
har släktingar med pengar eller egen ekonomi kan
betala. Det finns de som lånar. Jag mötte ett par som
sade: Vi flyttar till moster, för moster bor i ett lands-
ting där man kan få det på vårdavgift.
Det här blir ju väldigt stötande i ett land som just
hävdar att människor skall ha samma möjligheter.
Plånboken styr i det här fallet.
Det som jag tycker är glädjande i sammanhanget
är ändå att landstingen rör sig mot att finansiering
skall ske genom patientavgifter. Det är då att hoppas
att den grupp som socialministern tar upp, vad den nu
hette, också utvärderar diskrepanserna ordentligt och
gör det i samråd med Statens beredning för utvärde-
ring av medicinsk teknologi. Det är ju den grupp som
sitter inne med den samlade kunskapen om olika
behandlingsformer.
Är det nu så att det är ont om pengar för den här
verksamheten kan jag se t.ex. läkemedelsområdet
som ett alldeles utmärkt område där vi kan spara
pengar. Jag nämnde behandling för högt blodtryck.
300 miljoner lägre kostnader skulle vi kunna få ge-
nom att välja effektiva läkemedel till lägre kostnad.
Vi kan göra andra saker också. Vi kommer in på
rökningen om en liten stund, och där kan vi spara
miljardbelopp i vården.
Min förhoppning är att den här gruppen nu tar upp
frågan med prioritet. Det handlar om unga människor
eller människor som närmar sig medelåldern som
psykiskt mår dåligt av situationen och som känner sig
kränkta för att man inte får det stöd man tycker att
man borde ha rätt till, eftersom de medicinska värde-
ringarna av möjligheterna att få barn genom prov-
rörsbehandling är så entydiga.
Anf. 5 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag utgår från att Prioriteringsdelega-
tionen kommer att göra en utvärdering av hur riksda-
gens riktlinjer följs upp i landstingen. Därmed får vi
också ett bättre underlag för att diskutera i vilken mån
sjukvårdshuvudmännens beslut och hantering av
behandlingarna faktiskt leder till att vissa grupper
drabbas på bekostnad av andra.
Till sist rör vi vid den centrala frågeställningen,
nämligen vem som har ansvaret. Jag skulle önska mig
att de som är kritiska till hur de egna landstingen
hanterar de här frågorna för en debatt i sina landsting,
ställer frågor till ansvariga landstingspolitiker och ber
dem att göra en annan prioritering.
Jag tror inte att bedömning av IVF-behandlingar
egentligen är en resursfråga. Jag tror inte att det är
landstingens resurser som hindrar, utan man gör helt
enkelt olika bedömningar och ser på behandlingar
med olika angelägenhetsgrad. Därför blir det till sist
en fråga om politiska bedömningar, och jag hoppas
att våra partivänner gemensamt skall kunna agera i
landstingen.
Anf. 6 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Jag tror att vi båda är överens om att
det är bra att landstingen har ett ansvar. Har man
ansvar och ansvaret ligger för högt upp i pyramiden
tror jag att man känner mindre för de beslut som
fattas än om man fattar decentraliserade beslut.
De här besluten kräver kunskap och inlevelse. Jag
skulle önska att man när man tar ansvar i landsting
och kommuner verkligen läste igenom både förarbe-
ten till betänkanden, propositioner, utskottsbetänkan-
dena här i huset och även debatterna. Det ger bak-
grunden till att lagparagraferna ser ut som de gör.
Tyvärr är det så att lagparagraferna ibland läses för
stelbent. Det var ju det som vi var rädda för när vi
häromåret i riksdagen fattade beslut om prioriteringar
och därför hade både hängslen, livrem och säker-
hetsnålar i texterna. Men det känns ändå som om man
inte har tagit texterna till sig. Men Prioriteringsdele-
gationen har förhoppningsvis gjort det, och jag kan
försäkra att mitt parti kommer att föra ut den här
debatten i landstingen framöver.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellation 1998/99:171 om åt-
gärder mot nikotinbruk
Anf. 7 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Barbro Westerholm har frågat vilka
åtgärder regeringen avser att vidta för att åstadkomma
långsiktiga insatser för att förebygga att ungdomar
börjar använda snus och andra nikotinhaltiga pro-
dukter.
Nikotinet är enligt WHO:s kriterier en beroende-
framkallande drog och har en hög beroendeframkal-
lande potential. De farmakologiska effekterna av
nikotinet i tobaken är helt avgörande för både driv-
kraften att fortsätta använda tobak och för svårighe-
terna att sluta. En mycket stor del av dem som regel-
bundet använder tobak, är också nikotinberoende.
Beroendet sätter delvis individens egen vilja ur spel
och gör det omöjligt att betrakta tobaksbruket som
enbart en fråga om "fritt personligt val". Den snabba
tillvänjningen gör det också extra angeläget att för-
hindra att barn och ungdomar börjar använda tobak
och fastnar i ett nikotinberoende, innan de ännu kan
fullt ut bedöma hälsoriskernas storlek och de framtida
svårigheterna att sluta med tobak. Erfarenheten visar
att många ungdomar tror att de har full kontroll över
det egna tobaksbruket och att de lätt kan sluta om de
bara vill. Först senare i livet inser de att detta varit en
illusion, och att beroendet många gånger gör det yt-
terst svårt att sluta med tobak.
Nikotinberoende i sig har i allmänhet inte betrak-
tats som ett hälsoproblem, utan intresset har koncent-
rerats till de skador som orsakats av andra bestånds-
delar i tobak eller tobaksrök. Därför har ansträng-
ningarna att minska dessa skador i ökande utsträck-
ning medfört en beredvillighet att acceptera nikotin-
bruk i andra former än rökning. Användningen av
snus har ökat samtidigt som attityden till snusning
blivit alltmer tillåtande. Läkemedelsindustrins mark-
nadsföring av nikotinläkemedel har också ökat. Även
om syftet med dessa läkemedel är en långsam ned-
trappning mot ett totalt avbrott av nikotintillförsel, så
kan användningen av vissa av dessa produkter ibland
leda till långvarigt fortsatt bruk.
Arbetet mot tobakens skadeverkningar måste ge-
nomföras på bred front. Information och upplysning
är en del i arbetet. Att förhindra tobakens tillgänglig-
het för de unga, och då särskilt för unga kvinnor, är
en annan viktig del för att förhindra tobakens skade-
verkningar. I detta sammanhang är lagen om ålders-
gräns vid 18 år för inköp av tobak grundläggande.
Den 25 juni 1998 beslutade regeringen att 10
miljoner kronor årligen under en treårsperiod skall
fördelas av Folkhälsoinstitutet till projekt som syftar
till att påverka inställningen till tobak hos barn och
ungdomar. De beviljade projekten innehåller ett stort
mått av innovativa tankar, där nytänkandet står i fo-
kus: Teaterverksamhet av unga för yngre, en general-
satsning på tobaksfri miljö för landets största fritids-
verksamhet för flickor, nämligen ridsporten. Andra
projekt är t.ex. att Västernorrlands Idrottsförbund
tillsammans med Örebro Läns Idrottsförbund och
Riksidrottsförbundet arbetar för tobaksfria idrottsare-
nor och tobaksfri idrottsverksamhet.
Den 7 januari 1999 beslutade regeringen att ge
Statens skolverk i uppdrag att genomföra en nationell
granskning av skolans arbete bl.a. avseende undervis-
ning om tobak, alkohol och andra droger. Gransk-
ningen skall innehålla en kvalitativ bedömning som
inkluderar eventuella skillnader i undervisningen
mellan de olika skolformerna. Den skall också värde-
ra hur drogundervisningen på skolorna har förändrats
och utvecklats över tid och vilken effekt detta haft på
elevernas bruk av och attityder till tobak, alkohol och
andra droger samt kunskaper om riskerna med droger.
Granskningen skall redovisas senast den 15 januari år
2000.
Regeringen arbetar också aktivt med frågor som
berör tobaksprevention inom EU. Direktivet
98/43/EG om ett förbud mot indirekt och direkt to-
baksreklam antogs av ministerrådet sommaren 1998.
Genomförandet av direktivet bereds för närvarande i
Regeringskansliet.
Under 1998 har ett särskilt handlingsprogram för
att minska bruket av tobak utarbetats av Folkhälsoin-
stitutet. Handlingsplanen överlämnades till regering-
en i januari i år och bereds även denna i Regerings-
kansliet.
Det är enligt min uppfattning viktigt att åstad-
komma långsiktiga insatser för att förebygga att ung-
domar börjar använda nikotinhaltiga produkter. Rege-
ringen har som inriktning att kunna lägga fram en
proposition innehållande dels ett genomförande av
EU-direktivet, dels förslag i den av Folkhälsoinstitu-
tet utarbetade nationella handlingsplanen mot tobak.
Slutligen vill jag nämna att även Nationella folk-
hälsokommittén avser att utarbeta en långsiktig natio-
nell handlingsplan mot tobak med speciellt fokus på
barn och ungdomar.
Anf. 8 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Skälet till att jag tog upp den här de-
batten var den snusdebatt som Inge Carlsson och
socialministern förde i kammaren den 28 januari i år,
då jag tyvärr var på annat håll och inte kunde delta.
Den handlade om varningstexten "orsakar cancer" på
snusförpackningar.
Även om socialministern uttryckte sig försiktigt,
gav debatten som helhet ett intryck av att cancerfaran
kanske inte är så stor när det gäller snuset. Det kan i
sin tur leda till ett allmänt intryck att snus är ofarliga-
re än cigaretter och att man därför gärna kan byta till
snus. Då blir jag oroad.
Det första skälet till oro är att de studier där snu-
sets cancerrisker studerats inte utesluter att använd-
ningen är förenad just med sådana risker. Snus inne-
håller nitrosaminer, som är bland de mest cancer-
framkallande ämnen som vi känner.
Jag har själv arbetat på ett laboratorium där man
använde de här substanserna för att framkalla tumörer
på råttor. Dessa behandlades sedan med läkemedel
som man avsåg att använda i cancervård. Alla som
har sett en sådan råtta full av tumörer känner nog en
viss aversion mot att använda de här preparaten på sig
själva.
Att vi i dag inte har några bra data beror på att
snusets användning var ganska begränsad fram till
60-talet, då den minskade ytterligare. Det var då mest
äldre män som använde snus, och de hann väl inte
utveckla cancer under den tid som de brukade sitt
snus. Men nu ökar användningen. Observationstider-
na sedan ökningen började är dock för korta för att
kunna avslöja om här föreligger risk t.ex. för cancer i
matstrupen, där nitrosaminerna kommer att passera, i
blåsan eller i njurarna.
Varningstexten kan möjligtvis ändras från
"orsakar cancer" till att redovisa att snus innehåller
cancerframkallande ämnen, för det är sant.
Mitt andra skäl till oro är att den som snusar ut-
sätts för betydligt större mängder nikotin under längre
tid än vanerökare och att beroenderisken därmed blir
större. Det ger ju en fortlöpande nikotintillförsel. Man
kan likna den vid intravenös tillförsel av läkemedel
eller något annat. Man får en lagom plasmanivå för
sitt beroende, och toleransen blir därför låg för absti-
nensbesvär. När man försöker sluta blir det värre
abstinenssymtom än när man slutar med cigarettbruk.
Det är därför så viktigt att förebygga snusande som
inkörsport till nikotinbruk.
Socialministern tar upp de 10 miljoner kronorna
per år under tre år, och det är bra att vi ute i landet får
projekt som på olika sätt försöker skapa en inställning
att man inte skall börja röka och att rökarna bör sluta
röka. Men det här måste också kopplas till Folkhäl-
soinstitutets basresurser. Jag har som ledamot i styrel-
sen sett en upp- och nedgång i resurstillskottet som är
bekymmersam när det gäller långsiktig planering av
insatserna, som ju är navet i den här verksamheten.
Jag undrar därför hur socialministern ställer sig
till en hälsoavgift på tobak för att kanske på den vä-
gen få in mer pengar till den här verksamheten.
Anf. 9 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Möjligtvis kan man uppleva debatten
om vad som skall stå på snusförpackningarna som en
sidodiskussion eller känna att den skulle sakna bety-
delse för vår hållning till tobaksproblemet. Jag menar
emellertid att om man skall tvinga en offentlig myn-
dighet att skriva under en information, skall den vara
alldeles korrekt. Det finns i dag inget tydligt samband
mellan snus och cancer på det sätt som människor
kan tro, om de får läsa texten "orsakar cancer".
Däremot är det till att börja med alldeles rätt att
all tobaksanvändning skadar hälsan. Det är också
alldeles sant att snus innehåller cancerogena ämnen,
även om man inte kunnat visa att det just när det
gäller svenskt snus - som ju skiljer sig från ameri-
kanskt och annat snus - finns ett direkt samband
mellan cancer och snusanvändning.
Jag anser att den text som skall finnas på paketen
skall vara alldeles vetenskapligt korrekt. Därför tror
jag att det är viktigt att vi verkar för att få ett annat
direktiv, som endera säger det som är alldeles oveder-
sägligt, nämligen att snus innehåller cancerogena
ämnen, eller alternativt att användande av snus all-
varligt skadar hälsan, för det är sant.
Mina synpunkter på detta handlar således snarast
om omsorgen om den statliga myndighetskulturen.
Den information som vi tvingar myndigheter att sätta
sitt namn under skall vi vara alldeles säkra på.
Jag vill sedan inte alls stödja föreställningarna om
att det på något sätt skulle vara nyttigt eller ofarligt
för hälsan att använda snus. Även om jag faktiskt
själv gör det, är jag snarare ett bevis på hur svårt det
är för det första att sluta att röka och för det andra att
efter det sluta att använda snus. Det är alldeles riktigt
att snusberoendet faktiskt kan bli mer påtagligt och
att det är svårare att sluta att använda snus än att sluta
röka.
Däremot är jag alldeles övertygad om att det är en
smula bättre att snusa än att röka, men bådadera är ett
otyg.
Anf. 10 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Jag tror att vår socialminister kan an-
vända denna erfarenhet på ett väldigt bra och före-
byggande sätt för andra.
Men jag tog upp frågan om pengarna. 10 miljoner
gånger tre, den resurs som finns ute i landstingen och
den som finns på Folkhälsoinstitutet räcker inte. Där-
för har vi under ett antal år motionerat om en hälso-
avgift på några öre per cigarett för att få in mer peng-
ar till hälsoupplysning. Det är också något som an-
vänds på några håll i världen och drar in ganska
mycket pengar. Nu har vi i Sverige varit negativa till
sådana här specialdestinerade skatter, men frågan är
om det inte är dags nu. Tobaksskadorna kostar ju en
hel del pengar.
Jag gjorde en extrapolering från engelska data
som är publicerade i deras White Paper on Smoking
Kills. Vad har svensk hälso- och sjukvård, inte minst
slutenvården, för kostnader som orsakas av tobaksre-
laterade sjukdomar? Man hamnar någonstans runt 4-
5 miljarder kronor, och det är antagligen lågt räknat.
Så det är ju stora belopp det handlar om. Och då är
frågan om man inte kunde ha en sådan här hälsoav-
gift, inte för att bekosta vård utan just för förebyg-
gande insatser.
Socialministern tog upp att Skolverket skall ge-
nomföra en nationell granskning av skolans arbete
med avseende på undervisning om tobak, alkohol och
andra droger. Då vill jag faktiskt skryta lite grann
med vad utbildningsutskottets kansli har gjort. Förra
sommaren gjorde man en sådan här kartläggning.
Man utnyttjar nämligen sommarmånaderna, när det
inte är så mycket att göra i utskottsarbetet, till att göra
sådana här uppföljningar. Det beror på att det har
varit så många motioner i riksdagen om ANT-
undervisningen i skolan. Den här utredningen visar på
klara skillnader, som måste studeras närmare. Beror
det på trängsel i schemat, lärarnas motivation, kom-
munala politikers intresse eller ointresse osv.? Men
jag hoppas att Skolverket använder utbildningsut-
skottets kanslis rapport som en utgångspunkt. Jag tror
att det kommer att bespara dem en hel del arbete för
att vi skall komma vidare här.
Jag vill också ta upp en annan fråga, och den gäl-
ler hur viktigt det är att arbetet när det gäller att före-
bygga tobaksbruk är samordnat med förebyggande
insatser mot alkohol, droger och spel. Vi ser ju nu
tankegångar om att bryta ut alkoholfrågan från de
övriga, och det tror jag vore väldigt olyckligt. Nikoti-
net fungerar som inkörsporten till annat bruk för de
allra flesta. Vi har nästan inga narkomaner som har
börjat direkt med narkotika, och det är i stor utsträck-
ning samma metodik som man kan använda för att
åstadkomma de här förebyggande insatserna. Det
finns ju en hel del att lära av det vi gjorde i början av
80-talet också; organisationen Non-Smoking Genera-
tion var ju då mycket framgångsrik, och man var ju
också, med likartad metodik, framgångsrik på alko-
holsidan.
Ja, nu var talartiden slut för det här inlägget!
Anf. 11 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag är tveksam till att införa särskilda
avgifter för att finansiera Folkhälsoinstitutets arbete.
Jag menar att detta arbete med information och andra
förebyggande insatser måste kunna finansieras över
statsbudgeten liksom övrig verksamhet.
Jag vill gärna påpeka att man naturligtvis kan
hävda att resurserna inte är tillräckliga. Men det är
inte bara genom att läsa anslaget till Folkhälsoinsti-
tutet som man kan se vad som faktiskt görs, utan här
har regeringen använt medel ur Arvsfonden för att
bidra till Folkhälsoinstitutets strategiska arbete. In-
stitutet fick på uppdrag av regeringen möjlighet att
fördela medel ur Arvsfonden för att stödja frivilligor-
ganisationernas arbete för att förhindra barn och ung-
dom att börja använda tobak. Hittills har nästan
8 miljoner kronor fördelats ur Arvsfondens medel.
Det finns alltså möjlighet att stödja arbetet utan att
man nödvändigtvis inför en särskild avgift, och jag
tycker att vi skall gå vidare på den vägen.
Ja, det var frågan om de öronmärkta avgifterna.
Det är annars lätt att se att vi faktiskt uppenbarligen
har ett problem när det gäller beskattningen och pri-
serna på tobak. Jag hoppas att vi inte skall behöva
fatta nya beslut om att sänka priserna såsom man
gjorde tidigare.
Anf. 12 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Det första gladde mig mycket. Många
länder vill använda prisinstrumentet. Här är det ju på
gång ett arbete inom WHO för att samordna de inter-
nationella insatserna på området. Priset är en avhål-
lande faktor.
Problemet på Folkhälsoinstitutet är ju att man får
pengar för så korta perioder så att det blir svängning-
ar. Man måste anställa personal och sedan får den gå
för att det inte finns pengar kvar. Jag skulle vilja se en
lite mera långsiktig plan för utnyttjande av Arvs-
fondspengar och annat.
Och sedan skulle jag vilja se en helt annan sak.
Man är ju på väg med en nationell handlingsplan, och
det har man även i England, vilket framgår av den
bok jag nämnde, Smoking Kills. Förordet där är un-
derskrivet av Tony Blair, som med skärpa understry-
ker hur viktigt det är att man nu kraftfullt arbetar för
att förhindra att människor börjar röka och för att
hjälpa människor att sluta röka. Jag skulle alltså öns-
ka att vår statsminister skrev under vår nationella
handlingsplan för tobak, och det hoppas jag att soci-
alministern kan vidarebefordra. Det skulle ha stor
betydelse.
Anf. 13 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag vill bara göra en liten kort kom-
mentar om det sista. Jag skall gärna ta kontakt med
statsministern i det här ärendet. Han har ju den för-
delen att faktiskt använda varken snus eller cigaretter.
Han är på det viset en föregångare mer än vad jag är!
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1998/99:172 om hjälp
till hemlösa
Anf. 14 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har i en inter-
pellation ställt följande frågor till mig:
· Avser statsrådet att följa skillnaderna mellan olika
grupper av hemlösa och vidta åtgärder för respek-
tive grupp, t.ex. personer med psykiska funktions-
hinder?
· Kommer forskning att initieras med syfte att finna
samband mellan psykiska problem och hemlös-
het?
· Vilket stöd avser statsrådet att ge frivilligorgani-
sationerna i arbetet för de hemlösas situation?
Att det i Sverige finns människor som har pro-
blem med bostad eller är utan bostad är allvarligt. Jag
vill understryka betydelsen av att de olika instanserna
i samhället gör sitt yttersta för att lösa detta problem.
Regeringens målsättning är självklart att alla männi-
skor skall ha tillgång till en god bostad.
Kommunernas socialnämnder har det yttersta an-
svaret för att människor i utsatta situationer får det
stöd och den hjälp de behöver. Kommunerna är med-
vetna om de ökande problemen för de bostadslösa,
och jag vet att det pågår ett intensivt utvecklingsar-
bete för att finna åtgärder för gruppen bostadslösa
som ofta är svårt utsatta människor. Dessa människor
har olika behov och önskningar. Därför behövs också
olika åtgärder. Även olika ideella organisationer
kompletterar socialtjänstens arbete på ett beundrans-
värt sätt.
I regeringens proposition om bostadspolitik för en
hållbar utveckling (prop. 1997/98:119) konstateras att
de styrmedel som kommunerna förfogar över bedöms
vara tillräckliga för att de skall kunna driva en aktiv
bostadspolitik. Regeringen har under de senaste åren
beslutat om olika åtgärder för att stimulera kommu-
nerna och de ideella organisationerna för att få till
stånd olika åtgärder för de bostadslösa.
I mars 1997 avsattes 30 miljoner kronor ur All-
männa arvsfonden under en treårsperiod för ideella
organisationers kostnader för att tillsammans med
kommuner utveckla och pröva nya modeller för stöd
och boende för personer med psykiska problem.
I budgetpropositionen för år 1999 föreslog rege-
ringen ytterligare 30 miljoner kronor under en treårs-
period till nyskapande projekt för bostadslösa. Det
handlar om att utveckla och pröva olika stödformer,
finna metoder för lokala inventeringar och uppsökan-
de verksamhet. Storstädernas särskilda problematik
skall beaktas. Stödet skall ges till kommuner och
ideella organisationer. Ansökningar om stöd ur dessa
30 miljoner kommer att administreras av den parla-
mentariska kommittén Nya former för stöd åt hemlö-
sa, som regeringen tillsatte den 22 december 1998.
Kommitténs uppdrag är att i dialog med berörda
myndigheter, organisationer och andra föreslå och
initiera åtgärder som syftar till att skapa en bättre
situation för de hemlösa och förhindra att hemlöshet
uppstår. Kommittén skall lämna underlag och förslag
för regeringens ställningstagande till fördelning av
projektmedel.
Socialstyrelsen har i uppdrag att följa frågan om
psykiskt störda hemlösa inom ramen för uppföljning
och utvärdering av psykiatrireformen. Slutrapport
kommer i maj 1999.
Regeringen har också i Socialstyrelsens regle-
ringsbrev för 1999 gett Socialstyrelsen i uppdrag att
kartlägga omfattningen av hemlösheten i Sverige och
redovisa de insatser som görs för hemlösa.
Regeringen beslutade den 25 juni 1998 att tillsätta
en bostadssocial beredning med parlamentarisk sam-
mansättning. Ett av uppdragen är att följa utveckling-
en på det bostadssociala området och lämna förslag
till åtgärder för att stödja särskilt utsatta grupper på
bostadsmarknaden, bl.a. hemlösa, psykiskt störda och
ekonomiskt svaga hushåll. Beredningen skall lämna
förslag till åtgärder för den händelse att kommunerna
inte kan uppfylla sitt bostadssociala ansvar.
Avslutningsvis vill jag understryka att regeringen
tar problemen med hemlöshet mycket allvarligt, vil-
ket också markeras i regeringsförklaringen. För mig
som socialdemokrat är kampen mot hemlöshet och
utanförskap därför en av de viktigaste rättvisefrågor-
na inför framtiden. Under de kommande åren skall
fokus i socialpolitiken riktas mot de svagaste i sam-
hället. Jag kommer noga att följa effekterna av de
olika satsningar som planeras eller redan har vidta-
gits.
Anf. 15 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Till de grundläggande behoven hos
människan hör att ha en bostad, en plats som kan
kallas ett hem, en plats som är min tillflyktsort. Det är
därför en skamfläck för oss politiker att veta att kvin-
nor med psykiska funktionshinder bor på gatan i ett
land som alltid legat högt i välståndsligan.
Mycket tyder på att socialtjänsten inte når alla
hemlösa. Ett betydande mörkertal finns. När jag frå-
gar på socialförvaltningen i den kommun där jag
ställer samma fråga till polisens arrestvakter får jag
olika svar. Det kan t.o.m. i en medelstor kommun
finnas dubbelt så många hemlösa som socialförvalt-
ningen känner till. Storstadsproblematiken med
hemlöshet förknippad med allvarliga sociala problem,
psykiatrisk och medicinsk problematik har tyvärr fått
spridning ut i hela landet.
Jag vill tacka socialminister Lars Engqvist för att
jag i dag får ett relativt genomarbetat svar på mina
allvarliga frågor. Jag är dock inte lika förhoppnings-
full som socialministern att det pågår ett intensivt
utvecklingsarbete för att finna åtgärder för hela grup-
pen.
Det figurerar olika uppgifter för gruppen bo-
stadslösa och hemlösa. Som bostadslösa räknas per-
soner som saknar egen eller förhyrd bostad och som
inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande
samt dem som är hänvisade till tillfälliga boendeal-
ternativ eller är uteliggare.
Hemlösa definieras som uteliggare, boende på
härbärgen i offentlig eller privat regi, boende på ung-
karlshotell eller i andra bostäder av uppenbart tillfäl-
lig karaktär, boende på hotellhem eller i andra typer
av kategorihus, intagna på institutioner för vård och
boende som saknar bostad vid utskrivningen, tillfäl-
ligt boende hos kompisar, osv.
Fru talman! Svaret från socialministern är att
kommunerna förfogar över styrmedel som anses
tillräckliga för att driva en aktiv bostadspolitik. Det är
inte detsamma som att kommunerna driver en aktiv
bostadspolitik. När man hör att psykiskt funktions-
hindrade kvinnor t.o.m. är rädda att övernatta i ung-
karlshotell utan uppsikt blir man beklämd. Jag skulle
vilja vädja till socialministern: Utlys gärna en tävling.
Kalla den Sveriges guldkommun - kommunen som
ser till människovärdet.
Det är bra att regeringen gett Socialstyrelsen upp-
draget att kartlägga omfattningen av hemlösheten i
Sverige. Det har inte skett sedan 1993 trots att pro-
blemet har ökat år för år. Det är också bra att frivilli-
gorganisationerna ges stöd. Olika kristna organisatio-
ner har tagit som sin uppgift att ta hand om samhäl-
lets svagare. Det är också bra att Socialstyrelsen föl-
jer den nya gruppen hemlösa, psykiskt funktionshind-
rade personer.
Jag har ytterligare en fråga som inte riktigt har fått
svar. Kommer forskning att initieras med syfte att
finna samband mellan psykiska problem och hemlös-
het? Detta har nämligen med människors attityder att
göra. Vad är det som gör att en psykiskt funktions-
hindrad kvinna t.ex. straffar ut sig från sin lägenhet?
Är det hennes egna problem? Är det intolerans hos
grannar? I så fall är det ett ännu djupare problem som
vi måste diskutera i hela samhället alla tillsammans
med tillsättande av en värdekommission.
Anf. 16 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag har uppmärksammat att det inte är
första gången som vi debatterar situationen för de
hemlösa. Det kanske blir en del upprepningar. Men
det är bra om det får bli det. Det är ett väldigt angelä-
get ämne.
Jag kan genast med en gång säga att det är väldigt
bra att socialministern markerar att det är en rättvise-
fråga. Jag skulle som broderskapare vilja säga att jag
gärna vill se en sådan här fråga och många frågor i
samhället utifrån ett nedifrånperspektiv.
I hur vi behandlar de utsatta människorna i sam-
hället kan vi lite grann mäta sältan i hur vi praktiserar
rättvisa och solidaritet. En sådan här grupp och andra
grupper som finns i de utslagnas gräns, de utsattas
gräns, eller vilket ord vi vill använda, är väldigt viktig
för hur vi praktiserar politiken. Det är fråga om att
kombinera hjärta och hjärna.
Det är alldeles utmärkt att regeringen nu har gripit
sig an detta också på statlig nivå och att det inte bara
blir ett kommunalt ansvar. De 30 miljonerna och den
parlamentariska kommittén är jättefint, och jag hop-
pas mycket på det.
Det är också väldigt bra att Socialstyrelsen nu har
fått i uppgift att göra en ny kartläggning. Den senaste
var 1993. Nu skall vi komma ihåg att Stockholm har
gjort en år 1996. Den visar i stort sett ett bestående
problem under 90-talet, även om man har siffror läng-
re tillbaka i tiden som visar på ett större problem.
Eftersom vi delvis inte känner situationen så bra
är det viktigt med kartläggningen. Över huvud taget
är det viktigt med kunskapsinhämtning. Den skall
naturligtvis också sikta på att vi får in erfarenheter
och olika idéer. Det är delvis den parlamentariska
kommitténs uppgift att se hur man löser problemet
konkret så att det händer någonting.
Där tror jag att det är väldigt viktigt att hämta er-
farenheter från utlandet. Det finns säkert en hel del
idéer man kan hämta där. Hjälp till självhjälp är na-
turligtvis en väldigt bra idé som man kan praktisera
även för den här gruppen av människor, att ge dem
självförtroende och att bygga upp egenvärdet.
Skall vi få fram kunskaper är naturligtvis också
forskningen grundläggande, precis som interpellanten
har sagt. Jag har där en fråga som jag skulle vilja
testa. Är kanske inte det här problemet så pass stort
att det borde motivera att man samlar kunskapsin-
hämtningen? Man skulle kunna tala om någon form
av nationellt forsknings- och utvecklingscenter, utan
att fixera sig vid ordet center. Man skulle kunna få ett
samlat grepp över hur situationen ser ut så att vi kan
bli mer duktiga när det gäller att angripa det här pro-
blemet. Jag skulle vilja ställa den frågan till socialmi-
nistern.
Jag deltog i en konferens i förra veckan som Bro-
derskapsrörelsen och Sveriges socialförbund hade
just kring den här frågeställningen. Där var det väl-
digt många idéer som cirkulerade. Jag kan bara näm-
na några som frågor till socialministern.
Den första grundläggande frågan är: Hur ser bo-
stadspolitiken ut ute i landet? Jag är lite rädd för den
segregation som tilltar av många olika skäl. Det leder
bl.a. till att vi kan fråga oss: Har alla rätt till en god
bostad i verkligheten? Nej, så är det naturligtvis inte.
Många får lämna sina lägenheter och hamnar i hem-
löshet på grund av olika skäl. De kanske har förlorat
jobbet, har depressioner osv. eller har förlorat sitt
äktenskap. Det kan gå väldigt fort.
Jag tycker att den utveckling vi nu kan se med
privatisering på bostadsmarknaden är lite farlig. Vi
har många exempel på att i det privata beståndet finns
inte särskilt stort intresse för att ta tag i frågan. Bl.a.
har jag förstått att Nacka kommun är en kommun som
inte har någon allmännytta över huvud taget. De
forslar tydligen över sina problem med de hemlösa
till andra kommuner. Det kan inte vara rättvist. De
ökade skillnaderna slår mot de svaga.
Jag skulle gärna vilja att socialministern kom-
menterade det och också vad det finns för särskilda
boendemiljöer där man kan kombinera sysselsättning
och åtgärder för de bostadslösa så att man får ett
aktivt boende. Jag återkommer i nästa omgång med
ytterligare några synpunkter.
Anf. 17 LENA OLSSON (v):
Fru talman! Som Berndt Ekholm sade här förut
tycker jag att det inte gör någonting att man upprepar
sig, eftersom hemlösheten är ett av de stora proble-
men.
Det finns statistik sedan 1993. Men i dag finns det
också många beräkningar som visar att antalet hemlö-
sa ökat och att den sociala situationen för de drabbade
förvärrats. Det här finns lite överallt, och vi ser åter
tiggare på gatan. Jag tycker att det här är väldigt all-
varligt.
Under de senaste årens besparingar visade det sig
att de som hade de sämsta förutsättningarna att klara
sig, och som behövde samhällets stöd mest, fick det
än värre. Det kan vi inte acceptera. Därför tycker jag
att det är glädjande att regeringen uppmärksammar
problemen. Jag tycker också att det är glädjande att
man kallar det för en rättvisefråga.
Bland de hemlösa finns en stor del psykiskt sjuka
och missbrukare. Men det finns också en del som inte
har de här problemen utan som helt enkelt känner sig
förnedrade av myndigheternas behandling. Informa-
tion som jag själv har fått säger att det tillkommer
ungdomar som inte har någonstans att ta vägen. Man
säger också till mig att kategorier som man inte sett
förut har tillkommit de senaste åren.
Man blir illa berörd av att se detta och kan bara
konstatera att samhället har misslyckats. Man måste
göra någonting, och en hel del har ju börjat röra på
sig. Man har uppmärksammat problemen.
Orsaken till att antalet hemlösa nu åter ökar och
till att den sociala situationen för de hemlösa försäm-
ras är många. Bl.a. är det psykiatrireformen som kom
1995. Man avvecklade successivt vårdplatser på
sjukhusen och satsade på öppna vårdformer. För
många har detta onekligen inneburit en höjd livskva-
litet, och det är jättebra. Men det finns också problem,
som dålig samordning mellan sjukvård och kommun.
Människor ramlar mellan stolarna på grund av revir-
tänkande och spariver. Detta är oacceptabelt.
Jag ställer mig frågan: Var finns den uppsökande
verksamheten eller kompetensen att ta hand om dessa
människor inom exempelvis kommunens hemtjänst?
Har man inte tappat kontrollen över problemet med
de hemlösa? De hemlösas situation är, anser jag, ett
ansvar för hela samhället. Det får inte bli ett ansvar
för enskilda organisationer - även om dessa självklart
behövs som komplement i ett arbete. Det är också
samhällets ansvar att dessa människor skall få ha en
bostad.
Är det inte vi politiker, ministern, som måste gri-
pa in när vi ser att människor far illa? Vore det inte på
sin plats att regeringen påminner huvudmännen om
att de måste lösa detta? Vore det inte på sin plats att
tillföra ytterligare resurser? Det behövs sannerligen,
och jag tror att det är det problemet bottnar i. Vore
det inte också på sin plats att väga in normalisering-
sprincipen?
Anf. 18 INGER RENÉ (m):
Fru talman! Jag hade för mig att uteliggarna och
de hemlösa fortfarande uppgick till ungefär samma
antal, alltså ungefär 10 000 personer i Sverige varav
4 000-5 000 i Stockholmsområdet, och att de har
varit ungefär lika många de senaste åren. Men det kan
ju hända att den siffran har gått upp lite grann. Det
vet man inte säkert. Däremot vet man säkert att hem-
lösheten har ändrat ansikte. Avsevärt fler i den här
gruppen är psykiskt sjuka, och det är en växande
grupp. Det är också avsevärt fler kvinnor i den här
gruppen.
Det här är, menar jag, en av de största skandalerna
i Vårdsverige. Det rör människor som har svårt att
hävda sin rätt, som borde få kvalificerad vård för sin
psykiska sjukdom och som ovanpå allt annat också på
olika sätt straffar ut sig från det egna boendet.
Socialministern och jag har diskuterat detta tidiga-
re, för cirka ett halvt år sedan. Jag debatterade också
frågan flera gånger med förra socialministern Margot
Wallström. Varje gång som jag har frågat har jag i
stort sett fått besked om tillsatta utredningar och till-
satta arbetsgrupper. Varje minister har också talat om
att detta är ett svårt och stort problem som behöver
åtgärdas. Men enligt mitt förmenande hjälper inte
ord. Antalet bostadslösa, psykiskt sjuka människor
växer fortfarande i dag.
Senast socialministern och jag talades vid om den
här saken lovade jag att förfölja Lars Engqvist med
blåslampa, som jag tror att jag uttryckte det. Jag lo-
vade att återkomma. Och det gör jag i dag. Vilka
reella förbättringar för de psykiskt sjuka, hemlösa
människorna har genomförts?
Anf. 19 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag tror att det finns en väldig risk om
vi driver debatten om hemlösa till att det nu enbart
handlar om de psykiskt sjuka. Då är vi tillbaka till en
väldigt farlig utgångspunkt, nämligen att vi tror att
hemlösheten är en fråga om individuella tillkorta-
kommanden. Hemlöshet i Sverige är ett exempel på
att klasskillnaderna och klassamhället kommer tillba-
ka.
Jag vill erinra mig att när jag studerade svensk
1800-talshistoria såg jag att man började diskutera
1840- och 1850-talens stora sociala problem i Stock-
holm genom att tala om "de försvarslösa". Det var
människor som inte hade arbete och inte hade bostad
som hade kommit till storstaden i en förhoppning om
att skapa ett nytt liv.
I den tidens riksdag fördes en lång diskussion om
vad man borde göra åt de försvarslösa. Det handlade
om allt från moralisk upprustning till att inrätta sär-
skilda sjukstugor. Vad man inte förstod då, och som
det finns en risk för att vi inte heller förstår i dagens
debatt, är att det ytterst faktiskt handlar om att fördela
våra tillgångar; att skapa arbeten, att skapa bostäder,
att skapa delaktighet.
Jag har mött många hemlösa som faktiskt inte är
psykiskt sjuka, som inte på något sätt kan bära ett
personligt ansvar för situationen. De har börjat en
resa ut från samhället med arbetslöshet kombinerat
med någon skilsmässa kombinerat med ekonomiska
problem. Till slut står de utan egen bostad, utan ar-
bete och utan ett socialt nätverk som fungerar.
Jag tror att det är viktigt att påpeka detta, för de
åtgärder som måste vidtas är faktiskt att återupprätta
en fungerande bostadspolitik, att se till att människor
får arbete och att se till att människor får stöd för att
hitta sin plats på svensk arbetsmarknad och därmed
en grund för att skapa sig ett socialt drägligt liv.
Till detta kommer, och där håller jag med Inger
René, att vi också har ett problem med effekterna av
psykiatrireformen. Goda avsikter har inte följts upp
med de åtgärder som kommuner och landsting är
skyldiga att genomföra. Som svar på Inger Renés
fråga vill jag säga: Ställ gärna frågan när vi har pre-
senterat vårbudgeten. Det är då vi måste tala om i
vilken mån vi faktiskt vill göra någonting på de här
områdena. Vi återkommer till frågan om vad vi kan
göra när det gäller att utveckla psykiatrin.
Sedan vill jag påpeka att frågorna om forskning
och om vad staten kan göra ytterligare kommer att få
sina svar i de arbeten som nu utförs. De utförs genom
den särskilda parlamentariska kommitté som arbetar
med hemlösa men också, vilket jag inte nämnde i mitt
första inlägg, genom det arbete som skall utföras av
den forskargrupp som skall göra ett socialt bokslut
över 90-talet. En viktig del av deras arbete handlar
just om att skildra 90-talets ekonomiska och sociala
utveckling med utgångspunkt också från dem som
ställts vid sidan om, dem som vi kallar för marginali-
serade men som faktiskt är medborgare som har
fråntagits sina grundläggande sociala rättigheter.
Anf. 20 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Först vill jag rikta ett tack till Berndt
Ekholm, Lena Olsson och Inger René, som finns med
i den här debatten av samma skäl som jag själv gör.
Det får aldrig bli en partiskiljande fråga att inte tillåta
klasskillnader som ger det här fruktansvärda utfallet.
Jag fick ett brev där det stod: Var har du lagt rib-
ban - när man ligger under en gran i skogen och ter-
mometern kryper till 30 grader minus, när kronofog-
den med polishjälp kastar ut en på gatan och en som
kan betala för sig flyttar in i stället?
Det finns en risk att vi lägger ribban högre i stor-
städerna Stockholm, Göteborg och Malmö för att
problemen verkar vara så oöverstigliga. Men det är
lika kallt i Stockholm som i min hemstad Skövde, där
det förresten också finns uteliggare. Detta är en fråga
om människovärde, om alla människors lika och
unika värde.
Socialministern säger i sitt svar:
"För mig som socialdemokrat är kampen mot
hemlöshet och utanförskap därför en av de viktigaste
rättvisefrågorna inför framtiden."
Visst, det är helt rätt. Det behöver man inte vara
socialdemokrat för att säga, eftersom det måste vara
en attitydfråga och en värdegrundsfråga för hela
svenska folket. Därför är jag glad över att skolminis-
ter Ingegerd Wärnersson utsett 1999 till skolans vär-
degrundsår. Jag hoppas att socialministern också
skulle vilja utse 1999 till värdegrundsåret för boende.
Det handlar om att man skall kunna välja boendeform
och veta att när man söker bostadsbidrag är det ett
bidrag som beslutas för att man skall känna trygghet
och inte ett lån som kastar hela ekonomin över styr
helt hastigt.
Den forskargrupp som skall se på det sociala bok-
slutet av 90-talet tycker jag är mycket intressant. Och
vi kristdemokrater tror på en värdekommission som
kan diskutera etiska förhållningssätt och grundläg-
gande värden. Säkert skulle man kunna göra mycket
som den forskargruppen kommer fram till.
Fru talman! Jag brukar köpa de bostadslösas tid-
ning Situation Sthlm. Det är förskräckligt att det skall
behöva finnas en sådan, men den finns, och den är
bra. I nr 25 från februari 1999 intervjuas Nicke 36 år
och hemlös:
"Var sov du i natt?
- Jag sov egentligen inte alls i natt. Gick runt på
stan hela natten och la mig på en bänk på Västra sko-
gens t-bana framåt morgonen.
När somnade du?
- Vid sju, tror jag.
Vad var det sista du tänkte innan du somnade?
- Hoppas att jag får ligga här en stund.
Stördes du av något?
- Det är klart. En massa folk. En t-banestation är
väl knappast tyst vid rusningstid.
När vaknade du?
- Vaknade och vaknade - jag halvslumrade fram
till halv tio ungefär.
Vad var det första du tänkte när du vaknat?
- Jaha, då var det dags att släpa sig i väg igen."
I den kartläggning som gjordes 1993 var genom-
snittsåldern bland de hemlösa 38 år, ungefär som
Nicke 36 år. Kvinnorna var yngre än männen. 17 %
av samtliga hemlösa kvinnor hade kvar vårdnaden om
sina barn. Det redovisades också att 30 % av dem
som hade kontakt med frivilligorganisationerna också
hade rapporterats från socialtjänsten. Men det är ju en
differens på 70 %. Detta tyder på att socialtjänsten
och frivilligorganisationerna till största delen har
olika målgrupper. Det är därför viktigt att socialmi-
nistern tydligt markerar de ideella organisationernas
roll. Därför vill jag fråga om socialministern ser de
ideella organisationernas roll endast som en komp-
letterande roll eller om han också kan tänka sig att se
denna roll som en nyckelroll i sammanhanget.
Anf. 21 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag delar socialministerns uppfattning
i fråga om allt som han tog upp, inte minst om den
fungerande bostadspolitiken och de ekonomiska
ojämlikheterna. Det är inte mycket att säga om det.
Jag hoppas verkligen att socialministern driver på för
att vi skall få ett bra forskningsarbete till stånd, så att
detta inte utelämnas. Jag tror att det är oerhört viktigt
att veta faktum. Det är också väldigt viktigt att man i
det arbetet tittar på alla nya initiativ, inklusive den
parlamentariska kommittén, exempelvis den tidning
som jag också har tagit del. Det är ett kontroversiellt
inslag men mycket spännande, måste jag säga, att
man kan tänka på det sättet när det gäller hjälp till
självhjälp.
Jag har inte så mycket tid till förfogande. Därför
får jag peka på ytterligare någonting som kom fram
vid vår konferens, exempelvis vikten av att man har
en bra uppsökande verksamhet. Det går inte att bara
förlita sig på den traditionella socialtjänsten. De
hemlösa har nämligen inte kapacitet att ta den kontakt
som behövs i ett sådant fall. Man måste ha en bra och
aktiv uppsökande verksamhet. Jag tror att det är oer-
hört viktigt.
En annan sak som vi talade om var just behovet
av öronmärkta medicinska resurser för de hemlösa.
Man måste inse att det är ett splittrat huvudmanna-
skap i dag och se om man kan göra något åt det. Inte
minst gäller det i fråga om att angripa de psykiska
problem som är en del av hemlösheten. Jag tror också
att det är viktigt, speciellt i storstäderna, att man byg-
ger upp särskilda enheter som kan arbeta med hem-
löshetsproblematiken.
Slutligen vill jag säga något om frivilligorganisa-
tionerna. Jag tror att de kan göra en stor insats. Men
det är klart att det finns en fara. Det har ju delvis
blivit så att det är frivilligorganisationerna som får ta
de tunga och svåra fallen, och det kan ju inte vara
rimligt att samhället fallerar på den punkten. Sam-
hället måste ta sig an det tunga och det svåra, och
frivilligorganisationerna kan sedan på ett integrerat
sätt komplettera och vara en aktiv part i arbetet att
göra något åt hemlösheten.
Anf. 22 LENA OLSSON (v):
Fru talman! Jag tackar ministern för en del av sva-
ren. Jag tycker att det är glädjande att höra att denna
fråga i hög grad handlar om fördelning av resurser.
Men jag ställde också en fråga till ministern om
huvudmannaskapet, alltså om samarbetet, och om det
inte är ett problem. Är det inte vår uppgift att gå in
och peka på samhällets ansvar?
Jag ställde också en fråga om ytterligare resurser.
Som jag ser det kommer det att behövas ytterligare
resurser. Perssonpengarna i all ära - det är jättebra att
kommuner och landsting får ytterligare resurser -
men jag undrar också om dessa pengar verkligen
kommer att räcka.
Anser inte ministern att det största ansvaret skall
vila på samhället när det gäller dessa frågor och att
frivilligorganisationerna skall ses som ett komple-
ment?
Anf. 23 INGER RENÉ (m):
Fru talman! Tack socialministern för svaret. Skä-
let till att jag koncentrerade mig på de psykiskt sjuka
hemlösa i dag är att på den korta tid som jag har till
mitt förfogande hinner jag inte med mycket mer. Jag
har väckt vidare interpellationer vid tidigare tillfällen.
Alla tycker vi naturligtvis att det är dystert för de
människor som vi talar om i dag. Det är djupt tragiskt
att den ekonomiska utvecklingen i Sverige har gått
baklänges under de senaste åren. Då är det desto mer
glädjande att se att en kommun som har stora be-
kymmer på detta område, Stockholms kommun, ändå
i år satsar 50 miljoner kronor på bostäder för de
hemlösa.
Jag försökte säga att detta inte bara handlar om re-
sursknapphet utan att det också handlar om effekter
som psykiatrireformen har gett upphov till. Mycket
har varit bra med den reformen. Men vi vet alla att
det egna boendet med allt vad det kan innebära också
har varit svårt för många människor och särskilt för
människor med grava psykiska problem. Kanske
skulle vi i dag i större utsträckning arbeta med och för
olika typer av enskilt boende som psykiatrireformen
ger möjligheter till såtillvida att man ordnar gruppbo-
enden, samlingsboenden och olika former av gemen-
samt ansvar för boendet utan att, vilket är bäst att jag
påpekar, vi kommer tillbaka till de gamla institutio-
nerna som ingen människa ville ha tidigare.
Jag efterfrågar fortfarande effekter av regeringens
politik som snabbare kan ge möjligheter för just de
psykiskt sjuka hemlösa människorna som faktiskt
också är en växande grupp och därför, tycker jag,
kräver särskilda åtgärder från oss politiker.
Anf. 24 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag vill först ta upp frågan om frivil-
ligorganisationerna. Jag anser att frivilligorganisatio-
nerna kan spela en stor roll, men de bör alltid spela en
kompletterande roll. Vår socialtjänstlagstiftning är
nämligen uppbyggd på ett sådant sätt att kommunerna
har en skyldighet att trygga människornas tillvaro.
Det betyder omvänt att medborgarna i det här landet
skall kunna vänta sig ett stöd från kommunerna för att
hitta vägarna till en acceptabel tillvaro.
För att socialtjänsten skall fungera, inte minst på
detta område, krävs det ett samarbete med frivilligor-
ganisationerna. Det krävs det engagemang och de
särskilda insatser som görs från frivilligorganisatio-
nerna. Jag tror att det skulle vara en fara om vi sade
att vi skall ordna detta med frivilligorganisationernas
hjälp. Då tror jag nämligen att vi förlorar poängen
med socialtjänstlagen, nämligen att anvisa en skyl-
dighet för varje kommun att garantera medborgarna
en socialt acceptabel tillvaro.
Jag tror alltså att en del av problemen är ett resul-
tat av bristande resurser i kommuner och landsting
och naturligtvis också en följd av de ekonomiska
problem som hanterats på nationell nivå. Därför är
det, Ulla-Britt Hagström, inte bara en fråga om vilken
värdegrund vi har. Det blir till slut också en fråga om
resurser. Man måste i så fall vara beredd att anvisa
offentliga resurser för det arbete som kommuner,
landsting och staten skall utföra. Där tycker jag att
Ulla-Britt Hagström har ett problem. Å ena sidan
finns det ett respektabelt socialt engagemang hos
Kristdemokraterna. Å andra sidan deltar de nästan
alltid i kampen för att dra undan samhälleliga resurser
- sänka skatterna och på det viset försvåra det offent-
liga arbetet.
Om vi skall kunna göra någonting åt de här pro-
blemen måste vi först försäkra oss om att kommuner
och landsting har möjlighet att leva upp till de krav
som vi ställer på dem. Det innebär sannolikt att det
blir svårt att i framtiden se stora skattesänkningar
inom kommuner och landsting. Vi kan redan se hur vi
nu börjar få allvarliga ekonomiska problem i de två
kommuner - en primärkommun och en landstings-
kommun, nämligen Stockholm och Stockholm läns
landsting - som käckt sänkte skatten därför att de
trodde att detta på något sätt skall innebära en ny väg
framåt. Nu står man med väldigt stora ekonomiska
bekymmer som man inte vet hur man skall hantera.
Så till frågan om huvudmannaskapet och ansvar-
fördelningen. Jag är inte alldeles säker på att man
behöver ändra ansvarsfördelningen, men jag tror att
det också där handlar om att se till att man har resur-
ser för att utveckla det ansvar man har. Vi kommer att
få möjlighet att ta ställning till detta när Socialstyrel-
sen i maj kommer med sin utvärdering av psykiatrire-
formen. Då får vi en bättre helhetsbild och får möj-
ligheter att agera. Men det förutsätter - jag är tillbaka
till vad regeringen kan göra - att vi under året beslu-
tar om en budgetproposition som ger möjlighet att ge
stöd till ett utvecklat arbete när det gäller psykiatrin.
Anf. 25 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill tacka socialministern för sva-
ret. Jag vill också säga att värdegrund och resurser är
starkt sammankopplade. Offentliga resurser genereras
av en tillväxtpolitik där höjd tillväxt kan ge arbete
och ge den offentliga sidan resurser. Om inte företa-
gen kan erbjuda arbetstillfällen får vi heller inga re-
surser till den offentliga verksamhet som vi behöver.
Detta ser vi ett tecken på nu.
I Kyrkans Tidning säger en av de kvinnor som
kallas för Guldänglarna och som får rycka ut när inte
samhället klarar det: Sverige kan inte längre kallas ett
välfärdsland eftersom inte alla har mat för dagen och
en säng att sova i.
I samma reportage den 25 februari "I de hemlösas
personkrets" uttrycker man att samhällets skyddsnät
glesnar och inte kan fånga upp de svagaste. Många
skulle falla igenom om det inte vore insatser av orga-
nisationer och enskilda. Samtidigt som nätet glesnar
blir de utslagna fler och fler. En av kvinnorna säger:
Det viktiga är inte måltiden som vi ger utan det att vi
behandlar dem alla som de människor de faktiskt är
fast det knappast syns under all smuts och allt förfall.
Jag har samma åsikt som Lars Engqvist, att detta
skall socialtjänsten klara. Men när inte socialtjänsten
klarar det har de ideella organisationerna fått ta en
tung nyckelroll som de inte har fått resurser för.
Bostadsföretagen måste ta sitt ansvar. Beräknings-
rutinerna har inte ändrats mycket. Kommunerna
måste göra uppföljningar om långvarigt psykiskt
funktionshindrades livsvillkor. En stor del av dessa
har ingen daglig sysselsättning heller. Framför allt
måste vi tillsammans utveckla kamratstöd och fadder-
system så att det alltid finns någon som man kan
vända sig till för att få hjälp. Därför känns det inte så
bra att vänta på utredningarna, när vi vet att proble-
men redan finns.
Jag säger än en gång till socialministern: Utlys en
tävling om Sveriges guldkommun, kommunen som
tar fasta på människovärdet.
Anf. 26 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag har bara en kommentar till detta
med tävling. Om man nu kritiserar riksdagen för att vi
har en för trög behandlingsordning med förslag som
läggs fram, beslut som skall fattas om budget mot
bakgrund av de utredningar som ger oss en klar bild
av vad vi skall göra, kan jag inte förstå hur man kan
tycka att lustiga tävlingar på något sätt skulle lösa
våra sociala problem.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från den Europeiska kommissionen
Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemoria om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och delats ut till kammarens leda-
möter:
Direktiv om ändring av direktiv om bestämning
av vilka personer som skall vara betalningsskyldiga
för mervärdesskatt KOM (98) 660
6 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1998/99:95 till trafikutskottet
Motioner
1998/99:Ub4-Ub8 till utbildningsutskottet
7 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1998/99:AU6 Vissa frågor om jämställdhet
Konstitutionsutskottets betänkande
1998/99:KU15 Personuppgiftslagen
Försvarsutskottets betänkanden
1998/99:FöU2 Kustbevakningen, m.m.
1998/99:FöU4 Totalförsvarsplikten
Näringsutskottets betänkande
1998/99:NU7 Vissa regionalpolitiska frågor
8 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 4 mars
1998/99:421 av Berit Jóhannesson (v) till försvarsmi-
nistern
Stödköp från försvarsindustrin
1998/99:422 av Viviann Gerdin (c) till finansminis-
tern
Moms på dans
1998/99:423 av Inger Strömbom (kd) till finansmi-
nistern
Avgångsvederlag till verkställande direktörer och
generaldirektörer
den 5 mars
1998/99:424 av Margareta Viklund (kd) till för-
svarsministern
Makedonien
1998/99:425 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
PKU-registret
1998/99:426 av Dan Ericsson (kd) till kulturminis-
tern
Borghamn
1998/99:427 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till statsrådet Pierre Schori
Mänskliga rättigheter i Colombia
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 9 mars.
9 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 4 mars
1998/99:391 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nistern
Ämnen i skumplast
1998/99:406 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nistern
Koldioxidutsläpp
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 9 mars.
10 § Kammaren åtskildes kl. 10.15.
Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen.