
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1998/99:41</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 19 januari</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 - 16.36</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>18.00 - 20.13</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>---------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollen för den 14, 15, 16, 17 och
18 december 1998.</pre><pre>2 §  Ledighet m.m.</pre><pre>Talmannen meddelade att Stig Sandström (v) an-
sökt om sjukledighet under tiden den 11 januari-
10 februari 1999.</pre><pre>Kammaren biföll denna ansökan.</pre><pre>Talmannen anmälde att Rossana Valeria (v)
skulle tjänstgöra som ersättare för Stig Sandström.</pre><pre>3 §  Avsägelser</pre><pre>Talmannen meddelade att Ingegerd Sahlström (s)
avsagt sig uppdraget som ledamot i konstitutionsut-
skottet och som suppleant i försvarsutskottet.</pre><pre>Kammaren biföll dessa avsägelser.</pre><pre>4 §  Meddelande om frågestund</pre><pre>Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 21 januari kl. 14.00 skulle följande stats-
råd närvara:
Justitieminister Laila Freivalds, statsrådet Pierre
Schori, statsrådet Mona Sahlin, statsrådet Maj-Inger
Klingvall, statsrådet Leif Pagrotsky och socialmini-
ster Lars Engqvist.</pre><pre>5 §  Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Talmannen anmälde att följande faktarpromemo-
rior om förslag från Europeiska kommissionen in-
kommit och delats ut till kammarens ledamöter:</pre><pre>En skogsbruksstrategi för Europeiska Unionen
KOM (98) 649
Fördelning av järnvägsinfrastrukturkapacitet och
uttag av infrastrukturavgifter och utfärdande av
säkerhetsintyg (avsett att ersätta direktiv
95/19/EG) KOM (98) 480
Kommissionens rapport om systemet för egna medel
COM (98) 560</pre><pre>6 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1998/99:61</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:61 av Jan-Evert Rådhström
(m) om Gravberget.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
19 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanaten och
mig.
Stockholm den 7 december 1998
Kjell Larsson</pre><pre>Interpellation 1998/99:64</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:64 av Magnus Jacobsson
om ungdomsarbetslösheten.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
19 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 15 januari 1999
Björn Rosengren
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:72</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:72 av Marianne Andersson
(c) om master för mobiltelefoni.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
19 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är att det inte finns några fler
interpellationstillfällen före juluppehållet i kamma-
ren.
Stockholm den 9 december 1998
Kjell Larsson</pre><pre>Interpellation 1998/99:74</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:74 av Peter Pedersen om
utvecklingen i Degerfors m.fl. kommuner i Örebro
län.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
19 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 13 januari 1999
Björn Rosengren
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:51</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:51 av Rosita Runegrund
om försöksverksamhet med sjöbefälsutbildning i
Skärhamn.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 7 januari 1999
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1998/99:56</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:56 av Per Bill om bespa-
ringarna på internationell forskningssamverkan.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 7 januari 1999
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1998/99:57</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:57 av Per Bill om resurser-
na till grundforskning och forskarutbildning.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 7 januari 1999
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1998/99:59</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:59 av Per Bill om studi-
estödssystemet.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 7 januari 1999
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1998/99:79</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:79 av Inger Segelström om
lagen om kriminalisering av könsköpare.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 17 december 1998
Laila Freivalds</pre><pre>Interpellation 1998/99:87</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:87 av Britt-Marie Danestig
om bristen på naturvetare, tekniker och medicinare.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 7 januari 1999
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1998/99:93</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:93 av Sten Andersson om
nyårssmällare.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 13 januari 1999
Laila Freivalds</pre><pre>Interpellation 1998/99:94</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:94 av Ulla-Britt Hagström
om åtgärder mot gruppvåldtäkter.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 13 januari 1999
Laila Freivalds</pre><pre>Interpellation 1998/99:33</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:33 av Carina Hägg (s) om
lokalisering av EU-organ till Sverige.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utrikes resor.
Stockholm den 17 december 1998.
Anna Lindh</pre><pre>Interpellation 1998/99:43</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:43 av Stefan Hagfeldt om
kommunal näringsverksamhet.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 13 januari 1999
Mona Sahlin
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:45</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:45 av Maria Larsson om
IUC:s fortsatta utveckningsmöjligheter.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 13 januari 1999
Mona Sahlin
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:53</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:53 av Marietta de Pour-
baix-Lundin om småföretag inom den hemnära
tjänstesektorn.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 13 januari 1999
Mona Sahlin
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:58</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:58 av Margareta Viklund
(kd) om assyriernas situation.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utrikes resor.
Stockholm den 15 december 1998
Anna Lindh</pre><pre>Interpellation 1998/99:73</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:73 av Marianne Andersson
om elöverkänslighet.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 7 december 1998
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1998/99:84</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:84 av Lars Ohly (v) om
mänskliga rättigheter i Iran.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 28 januari 1999.
Skälet till dröjsmålet är utrikes resor.
Stockholm den 16 december 1998
Anna Lindh</pre><pre>Interpellation 1998/99:75</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:75 av Peter Pedersen om
momsen på spelarköp.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 14 januari 1999
Erik Åsbrink</pre><pre>Interpellation 1998/99:82</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:82 av Sten Andersson (m)
om kasinon.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 17 december 1998
Erik Åsbrink
Nils Dexe
Enligt uppdrag</pre><pre>Interpellation 1998/99:83</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:83 av Sten Andersson om
saluförandet av svenska lotterier utomlands.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 17 december 1998
Erik Åsbrink
Nils Dexe
Enligt uppdrag</pre><pre>Interpellation 1998/99:89</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:89 av Ragnwi Marcelind
om sekretess gällande abort på minderåriga.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 5 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 11 januari 1999
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1998/99:69</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:69 av Inga Berggren (m)
om byggforskningens framtid.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
9 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 18 december 1998
Kjell Larsson</pre><pre>Interpellation 1998/99:25</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:25 av Per Westerberg om
Assi Domän.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 11 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är att näringsministern inte
kunnat finna en debattdag som passar både interpel-
lanten och honom.
Stockholm den 13 januari 1999
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:37</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:37 av Per Westerberg om
sjöfartsuppgörelsen.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 11 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är att näringsministern inte
kunnat finna en debattdag som passar både interpel-
lanten och honom.
Stockholm den 13 januari 1999
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:95</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:95 av Harald Bergström
(kd) om naturgasledning genom Sverige.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 11 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Björn Rosengren
Enligt uppdrag
Åsa Kastman Heuman
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1998/99:97</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1998/99:97 av Runar Patriksson (fp)
om a-kassa till missionärer och biståndsarbetare.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 11 februari 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Enligt uppdrag
Björn Rosengren
Åsa Kastman Heuman
Expeditions- och rättschef</pre><pre>7 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 21 december</pre><pre>1998/99:88 av Berit Jóhannesson (v) till försvarsmi-
nistern
Minröjning</pre><pre>den 7 januari</pre><pre>1998/99:90 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet
Pierre Schori
Kosovoalbaner</pre><pre>den 11 januari</pre><pre>1998/99:92 av Inger Segelström (s) till näringsmi-
nistern
Arlandabanan</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
detta snabbprotokoll.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 1998/99:50 om mil-
jökrav vid upphandling</pre><pre>Anf.  1  Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Gudrun Lindvall har frågat miljömi-
nistern om han avser att verka för ändringar i EG:s
regelverk så att varje upphandlare i regel kan ställa
miljökrav och vidare om han avser att verka för en
informationsinsats till kommuner och landsting så att
tjänstemän och förtroendevalda inte kan hindra att
miljökrav ställs vid upphandling av t.ex. jordbruks-
produkter.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som skall svara på interpellationen.
Inledningsvis bör nämnas att lagen om offentlig
upphandling och EG:s upphandlingsdirektiv redan i
dag ger utrymme att ställa miljökrav vid offentlig
upphandling. Miljöfaktorer kan vägas in i bedöm-
ningen om det föreligger ett direkt samband mellan
miljökraven och föremålet för upphandlingen. Där-
emot anses det inte tillåtet att beakta miljökrav som
inte har ett sådant direkt samband. Exempelvis får
man vid upphandling av en vara inte ställa miljökrav
som gäller transporten av varan.
Inom Regeringskansliet arbetar en berednings-
grupp med att ta fram ett förslag till en svensk stånd-
punkt om vilka miljökrav som bör kunna få ställas
vid offentlig upphandling. Avsikten är att Sverige
utifrån den ståndpunkten skall verka för att EG-
direktiven klargörs eller ändras så att det tydligt
framgår vilka miljökrav som får ställas.
Kommissionen skall under första halvåret 1999 i
ett tolkningsmeddelande förtydliga under vilka förut-
sättningar miljökrav får ställas vid offentlig upphand-
ling. Meddelandet diskuteras nu i EU:s rådgivande
kommitté för offentlig upphandling. Regeringskansli-
et har i en skrivelse till kommissionen bl.a. framfört
att det är angeläget att skapa klarhet på det här områ-
det. Det skall vara möjligt att ställa krav på att pro-
dukter som köps in uppfyller kriterier för miljömärk-
ning. Det är dock angeläget att kommissionen först
gör en analys av de samhällsekonomiska effekterna
och särskilt då effekterna för näringslivet, små och
medelstora företag. Vidare bör man analysera under
vilka förutsättningar det kan vara förenligt med in-
gångna internationella avtal, exempelvis GPA, Go-
vernment Procurement Agreement).
Sverige anser att offentliga upphandlare skall
kunna ställa krav på att anbudsgivare har ett miljö-
ledningssystem. Det är dock angeläget att kommis-
sionen även här först gör en bedömning av och väger
in samhällsekonomiska effekter som skulle kunna
uppstå.
Sverige anser vidare att också miljökrav på till-
verkningsprocessen och transporter är intressanta
frågor som kommissionen bör analysera.
Att sprida information om hur miljökrav kan stäl-
las och utvärderas är en viktig del i arbetet med att
utveckla en miljöanpassad offentlig upphandling. En
större enhetlighet och tydlighet från myndigheterna
förutsätter mer samordnade insatser och att olika
upphandlande enheter utnyttjar varandras erfarenheter
och goda exempel. Av denna anledning har regering-
en under 1998 inrättat Delegationen för ekologiskt
hållbar upphandling. Delegationen har i uppgift att
arbeta pådrivande för att den offentliga upphandling-
en skall vara ett instrument för att åstadkomma en
ekologiskt hållbar samhällsutveckling. Delegationen
skall bl.a. initiera och utveckla konkreta vägledningar
och metoder för hur miljökrav, kvalitetskrav och
andra krav på ekologisk hållbarhet kan ställas vid
offentlig upphandling inom stat, kommun, landsting
samt offentligtägda bolag. Den skall också initiera
utbildningar för upphandlare och leverantörer.
Jag anser att det är mycket positivt att det under år
1999 kommer att förtydligas i vilken utsträckning
upphandlare får ställa miljökrav. Om nuvarande re-
gelverk inte är förenligt med målet om en hållbar
utveckling bör en logisk konsekvens av detta bli att
ändra upphandlingsdirektiven, med bibehållande av
principerna om lika behandling och icke-
diskriminering.</pre><pre>Anf.  2  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag vill tacka ministern så mycket för
svaret. Detta är en mycket angelägen fråga, eftersom
den handlar om hur vi på olika sätt skall kunna på-
verka den samhällsutveckling som jag hoppas att vi är
överens om skall gå i en ekologiskt hållbar riktning.
Det är helt klart att även kommuner, landsting och
myndigheter måste kunna få agera som fria aktörer på
marknaden, och att agera som fria aktörer är att kunna
välja mellan olika produkter. Därför är det alltså
oerhört angeläget att dessa verksamheter, framför allt
därför att det handlar om stora uppköpare, kan få
ställa miljökrav när de upphandlar. Detta arbete kom i
gång mycket bra i början av 90-talet.
Jag kan som ett exempel ta min egen kommun,
Södertälje, där vi tog fram två dokument i vilka anges
vilka miljökrav och miljökriterier som skall gälla vid
upphandling. Det gäller framför allt kemiskt tekniska
produkter, eftersom det var lättast. Men vi diskutera-
de också att ställa krav när det gäller livsmedelsupp-
handling. Då var det KRAV-märket som vi efterfrå-
gade.
Denna verksamhet kom alltså i gång bra. Men ty-
värr kan man säga att många kommuner har känt en
väldigt stor oro och osäkerhet efter det att Sverige
blev medlem i den europeiska unionen, just därför att
den fria rörligheten är en viktig hörnpelare i EU och
att man inte får diskriminera. Kommunerna har känt
att om de går ut och ställer för hårda miljökrav dis-
kriminerar de på ett sätt som EU inte godtar.
Detta innebär att många kommuner har slutat att
vara lika konsekventa och lika radikala i dag som de
var som kunder på marknaden i början av 90-talet just
på grund av EU. Det är mycket olyckligt.
Därför tycker jag att det är mycket angeläget att
man från regeringens och riksdagens sida talar om att
detta är något som man vill att kommuner och lands-
ting skall ägna sig åt, att man vill att man skall agera
som en part på marknaden som ser till att driva sam-
hällsutvecklingen i en ekologiskt hållbar riktning.
Det är mycket bra att Delegationen för ekologiskt
hållbar upphandling har kommit till stånd. Och jag
hoppas verkligen att detta svar kan tolkas så positivt
som jag försöker att göra, nämligen att Sverige försö-
ker driva på EU så att detta skall bli tydligt. De di-
rektiv som i dag finns innehåller tyvärr en mängd
otydligheter. Om man tittar på den mängd direktiv
som reglerar detta, vilket är en lista, kan man se att
det tyvärr är den fria rörligheten och det icke-
diskriminerande som är det viktigaste. Det gör att det
sätts käppar i hjulet.
Ett exempel som jag tar upp i min interpellation
och som inte berörs i svaret handlar om livsmedel. Är
det möjligt för en kommun att ställa krav på att det
t.ex. skall vara ekologiskt framtagna livsmedel, eller
anses det vara en diskriminerande åtgärd? Anses det
inte vara, som krävs, någonting som påverkar pro-
dukten? Eller som ministern säger i svaret, att det
skall föreligga ett direkt samband mellan miljökraven
och föremålet för upphandlingen. Anser man att od-
lingsformen är någonting som inte hör hit vid upp-
handlingen, eller är detta ett krav som skall ställas?
Jag skulle gärna vilja ha ministerns synpunkt på
det, därför att just när det gäller livsmedel kan jag se
att det nog är inom detta område som de flesta kom-
muner börjar backa i dag därför att de känner att de i
detta sammanhang är ute och tassar på något som EU
inte godtar. Det skulle jag alltså vilja veta.
Jag skulle också vilja höra vad ministern menar
med det som står i svaret om att man först skall göra
en analys av de samhällsekonomiska effekterna, och
särskilt då effekterna för näringslivet. Det låter lite
märkligt. De effekter som man vill ha när man går ut
och upphandlar är naturligtvis att man vill gynna de
företag som tar fram miljömässigt bättre produkter än
de företag som inte tar fram miljömässigt bättre pro-
dukter. Naturligtvis innebär det att de företag som
inte lever upp till kraven inte får beställningar, och
naturligtvis måste det vara negativt för dem. Därför
vill jag veta vad som menas med dessa effekter för
näringslivet. På  flera ställen i svaret återkommer
ministern till att man skall väga in samhällsekono-
miska effekter. Jag skulle vilja veta lite mer vad mi-
nistern avser med det.
Jag hoppas att Sverige kommer att ha framgång
med ambitionerna som måste vara höga på detta om-
råde om vi skall nå en ekologiskt hållbar utveckling.</pre><pre>Anf.  3  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag tycker att detta är en mycket vik-
tig interpellation. Generellt är det så att upphandling-
en och de möjligheter som man har att påverka mil-
jön, etiken och utvecklingen på många olika områden
genom handeln ofta kommer till korta. Men däremot
när det gäller MAI blommade denna diskussion upp
till fullo, och jag tycker att det var mycket positivt.
Det har gjort att väldigt många både ute i samhället
och bland oss politiker har fått anledning att fundera
lite extra på vad detta med upphandling och handel
över huvud taget har för betydelse politiskt. Vi har
rättvisemärkning. T.ex. frågan om bananer, som nu
behandlas av WTO, handlar inte om att ta hänsyn till
miljön utan om mycket starka ekonomiska intressen
som man vet att man kan uppbringa ett intresse för.
Men det är mycket svårare att koppla ihop den med
miljöfrågorna.
EG-direktivet om offentlig upphandling innehåller
inga uttryckliga bestämmelser om möjligheten att
ställa miljökrav. Däremot innehåller direktivet regler
om kvantitativa urval av leverantörerna och om hur
prövning av anbuden skall ske. Denna prövningsdel
är mycket noga angiven.
Inom ramen för dessa bestämmelser finns det,
som finansminister Erik Åsbrink här också har gett
uttryck för, utrymme att ställa och ta hänsyn till mil-
jökrav. Direktiven i sin tur är baserade på Romför-
draget. En upphandlande enhet som avser att ställa
miljökrav måste i dag välja det anbud som är det
ekonomiskt mest fördelaktiga med hänsyn till samtli-
ga omständigheter.
Det är alltså svårt att låta miljökraven här på något
sätt väga över. I lagen SFS 1992:1528 räknas också
miljöpåverkan upp som en sådan omständighet, men
inte som en avgörande.
De miljökrav som ställs måste vara så precisa att
en jämförande utvärdering kan göras mellan de olika
leverantörerna. I EU finns rådets förordning (EEG) nr
880/92 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av
miljömärken som är frivilliga för producenterna och
som fastställs genom en livscykelanalys. Rådet har
även en förordning om en frivillig miljöstyrnings-
och miljörevisionsförordning. Denna inriktning är
däremot inte förankrad i internationella handelsavtal.
Här vill jag gärna fråga Erik Åsbrink om man kom-
mer att verka för det här pågående arbetet för att få en
större harmonisering mellan EG:s direktiv och inter-
nationella handelsavtal. Då menar jag självfallet en
harmonisering med inriktningen att man jobbar för att
ha större möjligheter att låta miljöhänsyn komma till
uttryck.
Många gånger är det här motsägelsefullt för dem
som skall hantera dessa frågor. Det skapar en osäker-
het och försvårar i dag tillämpningen av miljökrav vid
upphandling. Jag har stor förståelse för de kommuner
som tycker att det här är för komplicerat. Allesam-
mans tycker vi ju att detta är oerhört komplicerat. Är
man då fritidspolitiker med små möjligheter att sätta
sig in i dessa saker är det svårt att vara pådrivande
och att fördjupa sig i de här väldigt komplicerade
regelverken.
Då det finns ett nationellt intresse borde det också
framdeles, lättare än i dag, vid offentlig upphandling i
kommuner, landsting och stat kunna ställas krav, t.ex.
på elkraftens ursprung. Den offentliga sektorn svarar
för en betydande del av den svenska ekonomin. Ge-
nom en tydlig upphandlingsstrategi generellt, alltså i
kommuner, landsting och stat, kan vi vara vägledande
för det privata näringslivet och ha stora möjligheter
att påverka marknaden.
Erik Åsbrink, hur blir det alltså med harmonise-
ringen med de internationella handelsavtalen?</pre><pre>Anf.  4  Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag har stor sympati för det miljöen-
gagemang som både Gudrun Lindvall och Carina
Hägg visar i den här debatten och kan i mycket stor
utsträckning dela det. Men jag ser det ändå som vik-
tigt att klargöra syftet med att vi har regler för offent-
lig upphandling. Det handlar naturligtvis om att yt-
terst hantera skattebetalarnas pengar så effektivt och
resurssnålt som möjligt. Det är mycket stora pengar
som vi förvaltar genom stat, kommun och landsting,
och det är ett ansvar för oss politiker att se till att det
inte slösas med de pengarna, att de inte används på ett
ineffektivt och olämpligt sätt.
Ett huvudsyfte med reglerna för upphandling är
just att säkerställa att så sker. Jag menar att det är ett
viktigt syfte som vi måste bibehålla också i framti-
den. Sedan är det ett relativt nytt inslag, som jag till
fullo har sympati för, att vi nu också väger in miljö-
mässiga hänsyn - och kanske kommer att göra det i
allt större utsträckning. Det får dock inte innebära att
vi åsidosätter det ursprungliga syftet med offentliga
upphandlingsregler. Där finns det, Gudrun Lindvall,
en skillnad mellan den offentliga sektorn och den fria
marknaden, som ju Gudrun Lindvall åberopar och
som vi skulle efterlikna. När det gäller den fria mark-
naden hanterar människor sina egna pengar och får ta
eventuella konsekvenser av sina mer eller mindre
kloka beslut. Den offentliga sektorn hanterar andras
pengar. Det är därför som vi har de här reglerna och
det är därför som man inte kan sätta likhetstecken
mellan offentlig sektor och aktörer på en marknad.
Jag anser att det är viktigt att ha de här reglerna.
Jag anser också att de principer som gäller inom EU
om icke-diskriminering och fri rörlighet på den inre
marknaden är viktiga och skall upprätthållas också i
framtiden.
Jag har redogjort för vad som pågår i Sverige och
i EU samt våra försök att få större klarhet på det här
området. Det handlar då kanske inte bara om att få
större klarhet i hur reglerna är utan också om att, om
så behövs, ändra reglerna. Det är en process som jag
räknar med kommer att ge oss ökad klarhet under
detta år.
Sedan är det så med allt internationellt samarbete
att det ofta går långsammare än man vill. Sverige är
ju, och det kan vi i och för sig vara glada över, ett av
de länder som driver på hårdast i miljösammanhang.
Vi har högre ambitioner än de flesta andra länder,
såväl i EU som utanför EU. Detta kan vi vara stolta
över. Samtidigt kan vi beklaga att det bromsas på sina
håll. Men detta kan inte vara ett argument för att vi
skall träda ur det samarbetet eller försöka tro att vi
kan lösa det här helt och hållet på egen hand.
Miljöfrågorna är till sin natur extremt internatio-
nella. Miljöproblemen stannar ju inte vid nations-
gränserna. Därför ser jag inget alternativ till att fort-
sätta att arbeta internationellt i EU och i andra sam-
manhang. Det har också den fördelen - nackdelen är
att det ibland går lite långsamt - att vi kan påverka
andra länder. Vi kan påverka beslut som fattas i inter-
nationella organisationer. Jag är övertygad om att
utvecklingen går åt rätt håll, även om vi skulle vilja
att den gick fortare.
Carina Häggs fråga om harmonisering mellan EU-
regler och vad som återfinns i internationella han-
delsavtal kan jag inte riktigt bedöma i alla dess as-
pekter. Men naturligtvis ser jag det som en strävan
som vi från svensk sida bör ha att så långt som möj-
ligt också i internationella handelsavtal tillämpa det
synsätt som vi har nationellt och i EU-sammanhang.</pre><pre>Anf.  5  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag saknar svar på mina frågor men
de kanske kommer i nästa inlägg.
Jag måste säga att jag närmast uppfattar det som
en skymf om finansministern tror att mitt parti slösar
med pengarna. Jag kan garantera att det gäller att ha
en helhetssyn i fråga om upphandling och miljö. Det
man förlorar på det ena stället vinner man på det
andra. Eller rättare sagt: Om man inte är noga med
miljön vid upphandling får man ofta miljöproblem
som kostar mycket pengar någon annanstans.
Naturligtvis kan man ha en fragmentiserad syn när
det gäller kommun, stat och landsting och försöka
flytta över kostnader någon annanstans än just hit. Jag
anser dock att det är en mycket dålig politik. Det är
en mycket bättre politik att försöka ta ansvaret direkt
när man kan ta det och att se till att man upphandlar
på ett sådant sätt att man inte lämnar över kostnader
vare sig till stat eller till kommande generationer. Jag
anser att man därför skall vara mycket noggrann vid
upphandling.
Dessutom, finansministern: Gå ut och titta på pri-
slapparna! Det är inte så i dag att det är billigare att
köpa dåligt, utan det är faktiskt så att miljömärkta
produkter också prismässigt står sig väl i konkurren-
sen. De är nämligen inte dyrare. Det handlar alltså om
eftertanke före. Detta tycker jag är mycket viktigt.
Det finns ett tydligt exempel på när kommunal
upphandling varit oerhört väsentlig. Det gäller då
klorblekt papper. Kommuner och landsting såg ge-
nom att konsekvent efterfråga och köpa klorblekt
papper till att den processen kom i gång vid svenska
pappersbruk. Det har också visat sig att det håller för
framtiden. Det ger också nya exportintäkter. Vidare
slipper vi en massa miljöproblem som det kostar att ta
hand om. Jag anser att detta är en god sammanhållen
politik och något som är mycket viktigt för framtiden.
Det handlar alltså inte på något sätt om att förslö-
sa skattebetalarnas pengar. Jag blir bekymrad när jag
hör att finansministern i en socialdemokratisk rege-
ring har synpunkten att man, om man ser till miljön,
slösar med pengar. Jag hoppas att det inte skall upp-
fattas så, men så kunde det uppfattas. Jag anser att det
är både effektivt och resurssnålt att upphandla miljö-
mässigt riktigt, både kortsiktigt och långsiktigt.
När det gäller det offentliga är det alldeles själv-
klart att både kommuner och landsting genom att
köpa stora volymer är oerhört viktiga kunder för
pappersbruk, kemikalieindustrier osv. och att de där-
med kommer att ha en mycket stor styrande inverkan
på vilka produkter som tas fram. Att inte använda sig
av den möjligheten - om man nu samtidigt vill ha en
ekologiskt hållbar inriktning på samhällsutvecklingen
- tycker jag närmast är märkligt, eller kortsiktigt.
Naturligtvis skall det offentliga på alla sätt försö-
ka påverka de produkter som tas fram. Är vi medvet-
na om att vi vill ha ett samhälle som har miljömässigt
bättre produkter är det väl konstigt om vi inte utnytt-
jar möjligheterna vid upphandling. Jag anser att detta
är ett viktigt sätt att påverka. Det är ett så pass viktigt
sätt att påverka att här skall Sverige gå före. Många
av de produkter som vi talar om tillverkas ju här. Och
de miljöproblem som vi kan få får vi här. Därför kan
man säga att det här är problem som till en del flyttar
över gränserna. Men vi kan också se till att vi genom
upphandling inte importerar en massa problem, som
vi faktiskt inte behöver ha, genom att vi får produkter
som när de skall destrueras eller tas om hand i slutet
av sin livscykel orsakar miljöproblem. Där kan vi
alltså stoppa en del av problemen vid gränsen om vi
kan vara konsekventa och noggranna vid upphand-
lingen.
En fråga som också berörs i min interpellation
handlar om krav vid upphandling av livsmedel. Jag
skulle fortfarande vilja ha en liten diskussion om det.
Anser finansministern att kommuner och lands-
ting i dag kan ställa krav vid upphandling av livsme-
del? Kan man med de upphandlingsdirektiv som finns
i EU ställa krav på att produkter som man köper skall
vara ekologiskt odlade? Går det eller går det inte?
Detta diskuteras nämligen mycket i kommuner och
landsting. Är det möjligt att säga att produktionsme-
toden skall vara på ett visst sätt för att jag skall köpa
livsmedel eller anses det inte förenligt med gällande
regler?</pre><pre>Anf.  6  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag läser i Erik Åsbrinks svar:
"Kommissionen skall under första halvåret 1999 i ett
tolkningsmeddelande förtydliga under vilka förutsätt-
ningar miljökrav får ställas vid offentlig upphandling.
Meddelandet diskuteras nu i EU:s rådgivande kom-
mitté för offentlig upphandling. Regeringskansliet har
i en skrivelse till kommissionen bl.a. framfört att det
är angeläget att skapa klarhet på det här området. Det
skall vara möjligt att ställa krav på att produkter som
köps in uppfyller kriterier för miljömärkning."
Jag skulle gärna vilja ha klarhet i vilken miljö-
märkning det är man talar om. Under vilka förutsätt-
ningar kommer detta att verka? Är det de miljömärk-
ningar som vi ser på produkterna ute i handeln i dag
är alla dessa märkningar redan nu mycket förvirrande.
Det är bra att de finns, men vi vet att vi saknar en
samordning, någonting som skulle ge konsumenten
tydliga riktlinjer. Jag vill veta vilka miljömärkningar
det är man talar om.
Dessutom vill jag gärna än en gång understryka
hur viktigt det är att det finns en samordning mellan
de olika politiska nivåerna. Jag vet att de ekonomiska
intressena är en mycket stor motkraft. De har inte
intresse av att långsiktigt värna om ekonomin, vilket
är detsamma som att värna om miljön. De har ett
kortsiktigare ekonomiskt vinningssyfte.
Jag tycker att man kan lyfta fram Rio 1992 och
tillkomsten av Agenda 21-programmet. Efter det har
FN:s kontor för upphandling startat ett green office-
initiativ. Man kan säga att det är ett miljökontorspro-
gram. Det övergripande målet för detta program är att
optimera en effektiv användning av naturresurserna
med start inom UNDP. Där tar man upp fyra princip-
er: omvärdera behovet för att minska miljöpåverkan,
minska konsumtionen av material, återanvända mate-
rial och avfall samt minska energikonsumtionen. Man
har jobbat med att ta fram olika kriterier för kontors-
material osv.
Jag tycker att det är mycket bra att ett FN-organ
tar på sig detta ansvar. Vi har jobbat aktivt med Rio-
frågorna på andra plan. Det är klart att det här också
måste hänga ihop med upphandlingen. Jag hoppas att
Erik Åsbrink har lite mer att ge till svar på det områ-
det.</pre><pre>Anf.  7  Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Både Gudrun Lindvalls och Carina
Häggs frågor är av den karaktären att jag i dag inte
kan ge ett fullständigt och klargörande svar. Jag har i
mitt första svar hänvisat till den pågående processen
inom EU, där vi har ställt en rad frågor. Vi begär
klargörande, och vi kommer också, om det behövs,
att kräva ändringar för att tillgodose högre miljökrav.
Den processen måste ha sin gång, därför kan jag inte
nu ge ett definitivt svar på exempelvis frågan om de
ekologiskt hållbara livsmedlen.
Jag har pekat på att om det finns ett direkt sam-
band mellan miljökrav och föremålet för upphandling
går det helt klart att väga in miljöfaktorer vid offent-
lig upphandling. Men den möjligheten föreligger inte
vid mera indirekta samband, dvs. om miljöaspekterna
kommer in vid transport eller i produktionsprocessen.
Det är det vi vill ha klarlagt, och om vi inte får ett
tillfredsställande svar kommer vi att vara beredda att
verka för ändringar i det här avseendet. Det är det
svar jag kan ge och jag hoppas, som sagt, att vi kom-
mer att få en ökad klarhet under loppet av det här
året.
Sedan vill jag säga till Gudrun Lindvall, som tog i
ganska mycket i början av sitt förra inlägg, att det jag
sade inte på något sätt skall uppfattas som att jag
anklagar Miljöpartiet för att vara slösaktigt. Jag har
mycket goda erfarenheter av samarbetet med Miljö-
partiet sedan i höstas. Jag kan gärna säga offentligt att
Miljöpartiet har visat utomordentligt stor förmåga att
hushålla inte bara med miljön utan också med pengar
och att långtifrån slösa med skattebetalarnas pengar.
Om det finns någon som slösar har jag i varje fall inte
sett det i nämnvärd utsträckning hos Miljöpartiet.
Jag skulle beskriva saken så här: Till mycket stor
del går hushållning med naturresurser och hushåll-
ning med ekonomiska resurser hand i hand. Man kan
säga att ekonomi och ekologi inte bara låter lika när
man uttalar orden, det handlar i stor utsträckning
också om samma synsätt, att hushålla med knappa
resurser. Därför tror jag inte att det är särskilt svårt att
förena ett ekonomiskt och ett ekologiskt synsätt. Jag
skall inte påstå att de i livets alla skiften är identiska.
Det vore väl att ta i. Men mycket långt är det ändå
fråga om ett gemensamt synsätt.
Jag håller också helt med om det Gudrun Lindvall
sade, att det inte är billigt att köpa dåliga produkter.
Det skulle kunna bli dyrare. De kan vara av mycket
sämre kvalitet. Det är inte heller så att miljövänliga
produkter är sämre eller dyrare i andra avseenden. Jag
tror att vi i stor utsträckning bärs fram av samma
synsätt.
Jag vill gärna fortsätta att arbeta i den riktning
som den här debatten ger uttryck för. Men som jag
sade förut, i internationellt samarbete går det ibland
lite långsammare än man skulle önska. Men det finns
inget annat alternativ än att gå vidare med detta. Det
skall vi göra i EU-sammanhang och även i andra
internationella forum.</pre><pre>Anf.  8  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag hoppas att jag missförstod fi-
nansministern, därför att jag är fullkomligt övertygad
om att de upphandlare i kommuner och landsting som
ställer miljökrav är mycket angelägna om att skatte-
betalarnas pengar på alla nivåer skall hanteras på ett
så fördelaktigt, bra och effektivt sätt som möjligt.
Det finns många problem i EU som handlar om
varor men också om kemikalier. Vi kan se att om en
vara med kemikalier tas fram i ett land i EU så skall
varan ha fri rörlighet, vilket innebär att den kan inne-
hålla kemikalier som vi egentligen inte alls vill ha i
landet. Det här är ett stort problem och egentligen en
diskussion som jag har fört vid flera tillfällen när vi
har diskuterat kemikaliepolitiken. Men kemikaliepo-
litik och varor hänger intimt samman nu. Vi kan se att
en stor del av miljöproblematiken i världen är just
innehållet i varor.
Ett sätt att komma till rätta med detta skulle vara
att man i kommuner och landsting skall kunna säga
att produkter som man skall köpa inte får innehålla
kemikalier som vi gör allt för att slippa här i Sverige.
Man kan säga att det skulle vara ett alternativt sätt att
försöka styra kemikaliepolitiken i EU. Men det finns
en stor risk att det av EU uppfattas som ett sätt att
förhindra den fria rörligheten.
Detta är en problematik som vi inte kan hitta nå-
gon lösning på här. Samtidigt är det egentligen här vi
har klon. Skall vi i Sverige kunna säga nej till kemi-
kalier i varor som vi inte vill ha utan att det kolliderar
med den fria rörligheten? Det här är en fråga som jag
tycker är mycket intressant och som regeringen måste
ta tag i.
När det gäller kemikaliepolitiken har vi lyckats
behålla en del av de undantag vi hade när Sverige
gick in i EU 1994. Men vi kan säga att kemikaliear-
betet går mycket långsamt i EU och ofta kolliderar
med just det krav som finns på den fria rörligheten.
Jag skulle i ministerns slutreplik vilja höra: Finns
sådana här tankar i regeringen?</pre><pre>Anf.  9  Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Vi är nog överens i grunden om syn-
sättet på miljömässiga hänsyn även i samband med
offentlig upphandling. Men jag vill ändå lägga till en
synpunkt.
Vi har sådana här regler både på kommunnivå och
på nationell nivå, på goda grunder. Vi skall inte idea-
lisera tillvaron. Det är klart att det finns en påtaglig
risk, och det är inte bara en risk, det är en realitet, att
man i upphandlingen ofta styrs av intressen som har
att göra med att man i en kommun vill gynna det
lokala näringslivet. Det är mänskligt och naturligt.
Man har mänskliga kontakter och starka band. Man
vill på nationell nivå gynna svensk produktion fram-
för utländsk produktion.
Men detta är inte alla gånger liktydigt med att
man också vill ta fram de bästa och billigaste pro-
dukterna. Det blir som sagt andra hänsyn som tas. Det
kan med ett annat ord kallas för protektionism. Att vi
nu inom EU, som vi tillhör, utsträcker synsättet på
offentlig upphandling till att inte bara gälla på natio-
nell nivå utan också på EU-nivå kan i förlängningen,
när detta fungerar - vi är långt ifrån det - innebära
mycket stora vinster för människorna och skattebeta-
larna.
Jag tror inte att Sverige är det land som syndar
mest på området. Det finns betydligt värre exempel
på andra håll. Men detta är ett starkt skäl att ha denna
typ av regler. Det är därför principen om icke-
diskriminering är viktig. Visst skall vi kunna tillämpa
hårda miljökrav, bl.a. på kemikalieområdet. Men vi
skall inte använda det som täckmantel för att gynna
svenska produkter framför utländska, och vi skall inte
använda det som täckmantel för att gynna lokal pro-
duktion framför produktion någon annanstans i lan-
det.
Precis som med icke-diskriminering måste mil-
jökraven vara lika hårda oavsett var produkten till-
verkas. Om vi är överens om det synsättet kan vi gå
längre än hittills när det gäller att även ställa mil-
jökrav vid offentlig upphandling.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 1998/99:80 om kul-
turmoms för nöjesparker</pre><pre>Anf.  10  Finansminister ERIK ÅS-
BRINK (s):
Fru talman! Siw Wittgren-Ahl har frågat om jag
har för avsikt att vidta några åtgärder så att nöjespar-
ker kan konkurrera med övriga kulturaktiviteter på
lika villkor. Den åtgärd Siw Wittgren-Ahl därvid
uppmärksammar är en sänkning av nuvarande skatte-
sats vid inträde till nöjesparker.
Den svenska momslagstiftningen bygger på prin-
cipen om generell skatteplikt, dvs. att yrkesmässig
omsättning av varor och tjänster skall beskattas om
det inte i lagen finns ett särskilt undantag från be-
skattning. Moms skall därvid som regel tas ut med
25 %. Denna skattesats gäller bl.a. för inträdesavgif-
ter till nöjesparker. I Sverige finns förutom denna s.k.
normalskattesats två lägre skattesatser, 12 % och 6 %.
De reducerade skattesatserna skall dock enbart till-
lämpas när detta särskilt anges. Den 6-procentiga
skattesatsen tillämpas bl.a. på inträdesavgifter till
konserter, cirkus, biografer, opera och balett samt vid
vissa överlåtelser av upphovsrättigheter.
Såsom Siw Wittgren-Ahl konstaterar medger
EG:s sjätte direktiv att medlemsstaterna kan tillämpa
en lägre skattesats för vissa uppräknade verksamhe-
ter, däribland inträde till nöjesparker. EG-reglerna
hindrar således inte Sverige från att tillämpa en lägre
skattesats för dessa verksamheter om Sverige efter
beaktande av det statsfinansiella läget och de svenska
momsreglerna i övrigt anser att detta är lämpligt.
I proposition 1996/97:10 (s. 34), Mervärdesskat-
ten inom kultur-, utbildnings- och idrottsområdet,
uppmärksammades frågan om vilken skattesats som
skall tillämpas för bl.a. nöjesparker. Regeringen ut-
talade att den inte var beredd att utvidga tillämpning-
en av den reducerade skattesatsen till olika verksam-
heter inom nöjesbranschen. Tillämpningsområdet för
den reducerade skattesatsen skulle i stället förbehållas
verksamheter som tydligt utgör en del av kulturområ-
det.
Detta uttalande äger enligt min mening alltjämt
giltighet. Eftersom momslagstiftningen skall vara
tydlig, konsekvent och innehålla så få särbestämmel-
ser som möjligt måste en bedömning av att införa
reducerad skattesats för fler verksamheter och områ-
den ske restriktivt. Försiktighet med förändringar bör
särskilt iakttas i de fall en utvidgning av tillämp-
ningsområdet för en reducerad skattesats kan antas
medföra nya avgränsningsproblem. I nöjesparkernas
verksamhet ingår många typer av aktiviteter som kan
förekomma i andra sammanhang. En förändring av
momsreglerna för nöjesparker medför därför en upp-
enbar risk för att nya avgränsningsproblem kan
komma att uppstå.
Mot denna bakgrund samt med beaktande av att
en sänkning av skattesatsen för nöjesparker och när-
liggande områden medför ett icke obetydligt skatte-
bortfall anser jag att det inte finns skäl att vidta någon
åtgärd i momslagstiftningen med den inriktning Siw
Wittgren-Ahl anger.</pre><pre>Anf.  11  SIW WITTGREN-AHL (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
Bakgrunden till min interpellation är utvecklingen
inom turismen i Europa. Det sker en etablering av nya
besöksmål på många platser i olika länder. Nöjespar-
ker och liknande anläggningar utgör en av grunderna
för en utveckling av resandet och därmed skapandet
av en växande besöksnäring.
Momsbeskattningen av besöksattraktioner är i fle-
ra av Europas länder utformade så att nöjesparker
tillsammans med museer, teatrar och zoologiska träd-
gårdar beskattas enligt den lägsta momstariffen. Den-
na tariff för nöjesparker infördes nu senast i Holland.
I samband med att nöjesparkerna blev
momspliktiga 1991 slog dessa skattehöjningar kraf-
tigt igenom på priserna. Införandet av den 25-
procentiga momsen ledde till en kraftig besöksreduk-
tion för samtliga anläggningar. Besökstalet sjönk med
mer än 26 % mellan 1990 och 1992. Näringen har
ännu inte återhämtat sig efter detta.
Det är av yttersta vikt att nöjesparker kan konkur-
rera med det övriga kulturutbudet på lika villkor.
Minst lika viktigt är att turistnäringen och nöjespar-
kerna får samma konkurrensvillkor som omvärlden.
Liseberg och Gröna Lund sysselsätter sammanlagt ca
3 000 personer, och båda generar många fler arbets-
tillfällen inom resenäringen totalt på orterna.
Finansministern hänvisar i svaret till proposition
1996/97:10, där det framgår att frågan om vilken
skattesats som skall tillämpas för bl.a. nöjesparker har
uppmärksammats. Regeringen uttalade då att tillämp-
ningsområdet för reducerade skattesatser skulle för-
behållas verksamheter som utgör en tydlig del av
kulturområdet.
Konserter, shower, cirkusar och teaterföreställ-
ningar beskattas i dag olika  beroende på om de äger
rum i en nöjespark eller i en annan lokal. Flera muse-
er utvecklas mer och mer till upplevelseattraktioner
och har verksamheter som är typiska för nöjesparker.
På vilket sätt kan finansministern medverka till att
parker i Sverige, som är en viktig motor för svensk
turistnäring, kan bibehålla och utöka konkurrensför-
mågan såväl i Sverige som gentemot parkerna i övri-
ga Europa och inte minst fortsätta att vara till glädje
för många besökare?</pre><pre>Anf.  12  Finansminister ERIK ÅS-
BRINK (s):
Fru talman! Den här diskussionen visar på svårig-
heterna när man börjar tillämpa olika skattesatser
inom ett och samma system - i det här fallet mervär-
desskatten. Det är ingen hemlighet att jag är skeptisk
mot den typen av differentiering som vi redan har.
Det är lätt att finna gränsdragningsproblem. Detta är
ett exempel. Man kan naturligtvis hävda att det är
orättvist att nöjesparker har en annan skattesats än
cirkusar eller konserter. Men de problemen upphör
inte om vi flyttar nöjesparkerna från den ena skatte-
satsen till den andra. Mängder av andra gränsdrag-
ningsproblem kommer att pekas ut. Det går säkert att
för ett antal nöjesinrättningar hävda att det är förfär-
ligt orättvist att nöjesparkerna får betala endast 6 %
moms medan de andra får betala 25 %.
Detta leder mig till slutsatsen att vi skall vara ut-
omordentligt återhållsamma med den typen av diffe-
rentiering. Den skapar gränsdragningsproblem, den
skapar orättvisor, den skapar möjligheter till fusk.
Med flera skattesatser att välja mellan finns det alltid
starka strävanden att definiera sin verksamhet på ett
sådant sätt att den åtnjuter en lägre skattesats. Det i
sin tur leder till större krav på kontroll och administ-
ration, dvs. mer byråkrati och kostnader att kontrolle-
ra och administrera ett sådant system.
Det som gör att jag inte vill medverka till en så-
dan förändring är ju att det handlar om skattebortfall
som vi inte har råd med eller har någon finansiering
till. Det är riktigt att anläggningarna sysselsätter
ganska många människor. Man kan möjligen vända
på steken och säga att det tyder på att verksamheten
trots allt inte fungerar så förfärligt uselt trots den
högre momssatsen.
Vi har nu inlett skatteöverläggningar med övriga
partier i riksdagen. Överläggningarna är öppna i den
meningen att det inte finns någon skattefråga som på
förhand är förbjuden att diskuteras. Om denna fråga
kommer upp till diskussion vet jag inte. Den har inte
gjort det ännu. Men det finns en möjlighet att diskute-
ra allt som rör sig inom skattepolitikens domäner.
Sedan får vi se om det går att nå fram till en uppgö-
relse, dvs. vad den skall innehålla och väga alla de
krav som reses på sänkta skatter mot varandra - de är
många kan jag försäkra. Sedan får vi prioritera hårt
och ta det som vi har råd med, dvs. kan finansiera,
och det som förhoppningsvis ger mest positiva ef-
fekter på tillväxt och sysselsättning.</pre><pre>Anf.  13  SIW WITTGREN-AHL (s):
Fru talman! Ja, det är nog inte lätt att vara finans-
minister. Det ställs många anspråk på vad som skulle
kunna göras, om man sänker momsen eller andra
skatter. Vi har moms och andra skatter för att styra
verksamheter. Turism och annan näringsverksamhet
är viktiga i Sverige i dag. Som finansministern påpe-
kar besöks  nöjesparkerna i hela Sverige av 6 till 7
miljoner människor, men deras potential skulle kunna
ökas. Näringen säger själv att en sänkning av mom-
sen skulle kunna beröra 6 000 arbetstillfällen.
Finansministern anför att det i regeringen pågår en
översyn av möjligheterna att sänka momsen eller
andra skatter, och det är ett viktigt arbete. Jag vill
skicka med honom den synpunkten att denna näring
stimulerar ungdomar till sommarjobb och givetvis
också ger vinterjobb. Det är en näring som skulle
kunna anställa flera. Avgränsningsproblematiken
finns redan i dag. En eventuell sänkning av skatten
skapar inte större otydlighet.</pre><pre>Anf.  14  Finansminister ERIK ÅS-
BRINK (s):
Fru talman! Jag tvivlar inte på att nöjesparksnä-
ringen skulle uppskatta en lägre momssats. Allra
roligast är det väl att över huvud taget inte betala
någon skatt. Det är möjligt att man isolerat i den
sektorn skulle få vissa positiva sysselsättningseffek-
ter, men det är trots allt inte den avgörande frågan.
Det avgörande är hur vi totalt sett kan öka sysselsätt-
ningen i Sverige.
Om jag har en summa pengar till mitt förfogande
är det inte givet att jag får det största utbytet av att
sänka momsen just på nöjesparker. Jag får kanske
större effekt på något annat område. Det går att åbe-
ropa exakt samma resonemang på alla möjliga andra
områden.
Vi tar ut full moms, 25 %, på de flesta delar av
den privata konsumtionen. Det tar vi också ut på
transporter. Det dagliga resandet till och från arbetet
kan naturligtvis sägas vara väl så viktigt som möjlig-
heterna att gå på nöjespark. Vi tar ut full moms också
på kläder. Det kan hävdas att det är väl så viktigt att
människor skall ha möjlighet att skaffa sig kläder till
rimliga kostnader som det är att gynna nöjesparkerna.
Också klädesbranschen sysselsätter dessutom männi-
skor.
Vi hamnar här alltså i oändliga diskussioner. Min
slutsats är nog att vi skall eftersträva en så långt möj-
ligt enhetlig skatt, som vi tar ut över hela området.
Sedan får varje näring hävda sig på sina egna meriter
under konkurrens på lika villkor. Jag tycker att det är
en bra grundprincip att statsmakterna tar ut samma
skatt överallt. Jag är den förste att erkänna att vi inte
lever upp till den principen fullt ut, men jag tycker att
vi skall vara väldigt återhållsamma med att göra av-
steg från den.</pre><pre>Anf.  15  SIW WITTGREN-AHL (s):
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att man
när man tittar på vilka momssatser vi skall ha också
belyser turistskatten och tar med synpunkten att tu-
rismen bidrar till att hela Sverige kan leva.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>10 §  Svar på interpellation 1998/99:62 om JAS-
export till Sydafrika</pre><pre>Anf.  16  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Berit Jóhannesson har frågat utrikes-
ministern om JAS-export till Sydafrika. Arbetet inom
regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara
på interpellationen.
Berit Jóhannesson kopplar en eventuell försälj-
ning av JAS Gripen till Sydafrika till bl.a. det svenska
utvecklingssamarbetet med Sydafrika, Sveriges ar-
bete för nedrustning och Sveriges arbete för fred och
säkerhet i södra Afrika. Berit Jóhannesson tycks me-
na att det råder ett motsatsförhållande mellan en
eventuell försäljning av Gripen och vår politik inom
nämnda områden. Låt mig inleda med några fakta:
- Sydafrikas försvarsmaterielinköp ingår inte som
ett led i en upprustning. Det handlar om en mo-
dernisering av det sydafrikanska försvaret. I själva
verket genomgår det sydafrikanska försvaret en
radikal omvandling med utgångspunkt i en kraftig
bantning av försvarsbudgeten. Försvarsbudgeten
har minskats med 59 % i reala termer sedan 1989
och utgör i dag 5,3 % av den totala budgeten eller
1,4 % av BNP.
- Beslutet att modernisera det sydafrikanska försva-
ret, inklusive inköp av ny försvarsmateriel, är fat-
tat i demokratisk ordning av det sydafrikanska
parlamentet efter en längre beredningsprocess. Att
olika opinionsyttringar framkommer i detta sam-
manhang är ett naturligt inslag i en demokrati.
Låt mig nu besvara Berit Jóhannessons tre avslu-
tande frågor:
Sveriges utvecklingsbistånd till Sydafrika uppgår
till ca 200 miljoner kronor per år. Ett nytt avtal för
perioden 1999-2001 kommer att undertecknas i feb-
ruari. Svenskt stöd går främst till reform av den stat-
liga förvaltningen, främjandet av demokrati och
mänskliga rättigheter, utbildning, stadsplanering och
bostadsbyggande samt näringslivsutveckling. Detta
bistånd fungerar mycket bra, och den sydafrikanska
regeringens prioriteringar ligger väl i linje med de
svenska biståndspolitiska målen.
Vi avser att ytterligare fördjupa vårt arbete för
fred och säkerhet i södra Afrika. Avskaffandet av
apartheid har öppnat nya samarbetsmöjligheter. Syd-
afrika är i dag ordförandeland såväl i Southern Afri-
can Development Community, SADC, som i den
alliansfria rörelsen. Sverige eftersträvar ett närmare
samarbete med Sydafrika på en rad områden - inte
minst inom fredsfrämjande verksamhet. Redan i dag
pågår ett flertal insatser till stöd för regional konflikt-
hantering och konfliktförebyggande.  Sydafrika har i
dag en viktig stabiliserande roll i regionen som vi vill
bidra till att stärka genom ett fördjupat samarbete på
en rad områden.
Slutligen kan konstateras att den svenska och den
sydafrikanska synen på nedrustning i hög grad sam-
manfaller och att vi vid flera tillfällen samarbetat i
multilaterala forum som FN, senast inom ramen för
det s.k. åttanationsinitiativet om kärnvapennedrust-
ning i FN:s generalförsamling.</pre><pre>Anf.  17  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret på min inter-
pellation. Jag delar inte uppfattningen att frågan är så
enkel och okomplicerad som Pierre Schoris svar kan
ge sken av. Den har i stället många dimensioner. Det
är i en demokrati viktigt att öppet diskutera de här
sakerna, och det framgår av svaret att vi inte är över-
ens. Det är man inte heller i Sydafrika. Det finns en
stark och bred opinion emot detta inköp och emot den
upprustning och förnyelse av försvarsmakten som
sker i och med detta.
Jag vet att beslutet är taget i demokratisk ordning i
Sydafrika, men det är viktigt att här visa att det i
Sverige finns olika uppfattningar och att i debatten
koppla vapenexporten till vår biståndspolicy.
Vilken är Sveriges roll i världen? Kan vi tala om
fred och nedrustning med trovärdighet samtidigt som
vi exporterar JAS-plan? Ett land som både innehar
rollen som vapenexportör och arbetar för freden talar
med dubbla tungor. Genom export av JAS Gripen till
Sydafrika passeras också en gräns. Sverige har aldrig
tidigare exporterat denna typ av försvarsmateriel till
länder i tredje världen.
Pierre Schori svarar att Sydafrikas kostnader för
försvaret har minskat och nu ligger på 5,3 % av bud-
geten, vilket innebär att man mer än halverat försvar-
skostnaderna på tio år. Men före 1994 var Sydafrika
en diktatur och hade en av världens största försvar-
smakter. Genom den investerings- och handelsblock-
ad som nästan hela världen ställde sig bakom och en
lång kamp från ANC och andra progressiva krafter
störtades apartheidregimen, och demokrati infördes,
en demokrati som hade enorma problem att ta itu
med. Att man minskar försvarsutgifterna är bra och
naturligt när man går från diktatur till demokrati.
Det svenska biståndet är 200 miljoner kronor och
fördelas på de områden som här har redovisats. Det är
kostnaden för ett halvt JAS-plan. Det är bra att det
svenska biståndet och den sydafrikanska regeringens
prioriteringar när det gäller biståndet sammanfaller,
men problemen är stora, och det är just de stora pro-
blemen som är den främsta orsaken till att det finns
en stark opinion mot dessa vapenköp. När nästan
hälften av befolkningen lever i fattigdom och inte kan
läsa och skriva och då rent vatten och hälsovård för-
vägras många finns det anledning till ifrågasättande.
Det är bra att det i svaret framhålls att det pågår
insatser till stöd för regional konflikthantering och
konfliktlösning och att Sydafrika är en stabiliserande
faktor i området, men bilden är inte entydig. Sydafri-
ka är faktiskt med afrikansk måttstock en militär
stormakt.
En förnyelse av vapenarsenalen kan ge signaler
till andra länder i området och kan bidra till att man
rustar upp och att konflikterna i södra Afrika ökar.
Och att det finns konflikter i södra Afrika, det vet vi.
Det finns i nästan de flesta länder. Och att detta är ett
problem är ett faktum. I Dagens Eko i dag kl. 12.50
rapporterade Vincent Dahlbäck att fredsförhandling-
arna runtom i Afrika går allt sämre, och på många
ställen drar sig de olika parterna ur förhandlingarna.
Det visar ju vilken krutdurk som Afrika utgör, och det
är viktigt att notera i den här debatten.
Sydafrika har också en egen försvarsindustri som
exporterar vapen. Man exporterade för motsvarande
1,9 miljarder kronor under 1997, och det var en ök-
ning med 35 % sedan året innan. De senaste åren har
man exporterat till Uganda, Rwanda och Kongo en-
ligt SIPRI. Dessutom uppges att motinvesteringarna
också skall gå till militärindustri och ge en förstärk-
ning av dess kapacitet.
Jag har två frågor som jag skulle vilja ha svar på.
Är detta en koppling till att man skall få billigare
JAS-plan till det svenska försvaret när man exporte-
rar? Är verkligen motinvesteringarna kopplade till
köpet av JAS?</pre><pre>Anf.  18  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Demokratiska stater skapar en stabil
inbördes fred. Det hävdade filosofen Immanuel Kant
redan 1795. Det är först under senare år som forsk-
ningen har kunnat bekräfta Kants förutsägelse, även
om naturligtvis många människor under historiens
lopp har känt och tyckt att det har varit så. Sambandet
mellan demokrati och fred är i dag en viktig fråga i
forskningen liksom internationella relationer, också
för Sveriges politiker, Sida och naturligtvis för rege-
ringen, vilket vi tidigare hörde Pierre Schori utveckla
på ett mycket bra sätt i sitt svar.
Jag tycker att det är ganska typiskt för de debatter
som ofta hålls här att det man fokuserar på är ett
exportärende som har debatterats i två demokratier.
Det har fattats beslut i demokratisk ordning. Natur-
ligtvis finns det olika synpunkter, men ingen betvivlar
att dessa frågor har handlagts på ett korrekt sätt. Det
man i stället kanske också borde fokusera och lägga
kraft på är frågan: Var kommer alla de vapen ifrån
som kommer illegalt till konflikthärdarna i Afrika?
Vem exporterar dem, vem köper dem och vilka eko-
nomiska intressen finns här?
Jag tycker att tyngdpunkten i fokus ofta hamnar
på fel saker, vilket gör att de konfliktdrivande frågor-
na skyms. Jag tycker att JAS-exporten är intressant
att diskutera, men den får inte dölja det faktum att det
är helt andra vapenleveranser som utgör konflikthotet
i Afrika. Jag vet att regeringen har tagit fram ett bra
program om konfliktförebyggande åtgärder.
Men det finns saker som jag skulle vilja att rege-
ringen jobbade mer med att tydliggöra, och det gäller
bl.a. girigheten och vikten av att man synliggör den
och politikens och demokratins möjligheter i svaga
demokratier där statsmakten inte har haft möjlighet
att utvecklas på ett tillräckligt kraftfullt sätt. Denna
makt är väldigt svag i förhållande till starka ekono-
miska intressen, och denna obalans måste synliggö-
ras. Där är ju biståndet ett viktigt redskap, och det
använder vi på ett positivt sätt, men vi vet alldeles för
lite om vilka det är som tycker att det är lönsamt att
mörda och låta mörda för pengar. Våldet har blivit en
affärsidé av stora mått för somliga.
Jag tyckte att det var väldigt positivt när FN 1989
antog en konvention mot rekrytering, användning,
finansiering och träning av legosoldater, men än har
inte denna konvention trätt i kraft, och få länder har
anslutit sig till den. Inte heller Sverige har gjort det.
Men jag vet att Sydafrika - sedan landet blivit en
demokrati i alla fall - har tagit itu med frågan. För det
är ju så att när en diktatur faller blir också militära
krafter lediga för att exploateras för andra odemokra-
tiska intressen.
Men det är inte bara legosoldater det handlar om,
även om jag tycker att det är en viktig fråga som man
borde ha en strategi kring och en analys av, utan det
gäller också naturintressena. Vi vet vad oljan har
ställt till som konfliktdrivande faktor i vissa länder.
Vi vet att guld, diamanter, järn och bauxit har samma
effekt. Vi hörde senast ifrån Sierra Leone hur ekono-
miska intressen finns med i den interna konflikten.
Jag skulle önska att regeringen på något sätt tydlig-
gjorde de giriga drivkrafter som hindrar en positiv
och demokratisk utveckling. Interpellanten har ju
nämnt det här i sin interpellation, men jag tycker att
också debatten här borde få en tydligare fokusering
på de frågorna.</pre><pre>Anf.  19  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag har för egen del - och flera med
mig - i nästan 30 år följt Sydafrikas befrielsekamp
mot apartheid, inte minst tillsammans med Thabo
Mbeke, Sydafrikas blivande president som har spelat
en avgörande roll i den här flygvapenaffären.
När man i Sydafrika äntligen, efter 35 års kamp,
medverkar till att störta apartheidregimen och är
herrar i eget hus och efter ingående studier och dis-
kussioner inom ANC och med andra - inte minst
parlamentet i Sydafrika - bestämmer sig för en radi-
kal nedrustning och en viss modernisering och vänder
sig till Sverige, den gamla bundsförvanten i kampen
mot apartheid och säger: Vi vet att man är väldigt
ivrig att sälja flygvapen och annat från de traditio-
nella stormakterna i världen, men vi vill att ni, efter-
som ni har ett så fint plan, är med i konkurrensen i det
som vi redan har beslutat att köpa in; då skulle det
vara väldigt konstigt, tycker jag, att i det läget säga:
Nej, fransmän och amerikaner får sköta det där. Vi
skippar det.
Även av detta skäl fick alltså JAS Gripen delta i
konkurrensen.
Beslutet är fattat i demokratisk ordning. Det är
också väl förankrat inom ANC, berättade Thabo
Mbeke när han var här i Sverige. Det är det ena, och
vi kan ha olika uppfattningar om ifall man skall göra
detta ändå, men det här är vår bevekelsegrund. Det
andra är följande: När man då talar om att Afrika i
mångt och mycket alltjämt är en krutdurk regionalt
sett är det oerhört viktigt att man har en sådan kraft
som Sydafrika, som är demokratiskt och som vill
spela en fredsfrämjande och stabiliserande roll i om-
rådet. Därmed har man också någon slags makt bak-
om orden när det gäller att genomdriva fred och att
motsätta sig kupper och annat.
Det är alltså inte bara Immanuel Kant man kan
åberopa när det gäller fred mellan demokratier. Jag
skulle också slutligen vilja åberopa vice försvarsmi-
nistern Ronny Kasrils, partikamrat vad jag förstår till
Berit Jóhannesson, som säger: Vi satsar nu på det här
för 30-40 år framåt. Vi vill göra detta för att vara en
förkämpe för demokratiska värden i regionen och för
stabilitet. Och vi vet att omvärlden inte kommer att
ingripa för att bidra till stabiliteten i södra Afrika eller
i Centralafrika, utan det får vi afrikaner själva göra.
Det tycker jag också är ett intressant argument i
sammanhanget.</pre><pre>Anf.  20  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Jag håller med Pierre Schori om att
Sydafrika naturligtvis har en otroligt viktig roll att
spela i Afrika. Men det är också så att det finns en
baksida av det som jag tog upp i debatten här förut.
Det är också viktigt i dessa sammanhang att komma
ihåg att det finns otroliga krafter i Afrika, som natur-
ligtvis har intresse av att ha en annan utveckling än
den som pågår i Sydafrika i dag.
Jag tror att det är viktigt att vi här i Sverige dis-
kuterar det här ordentligt och följer upp Sydafrika. Vi
har ju tyvärr också sett utveckling runtom i världen
på ställen där vi har haft stora förhoppningar, men där
det inte har blivit riktigt så som vi har trott.
Nu svarar inte Pierre Schori på min fråga om det
finns en koppling mellan denna export och att För-
svarsmakten här i Sverige skulle få köpa JAS billiga-
re. Det har jag inte fått svar på, men jag skulle hemskt
gärna vilja ha detta. Det är en koppling som jag tyck-
er är viktig att ta upp när vi har den här diskussionen
om försvarets kostnader.</pre><pre>Anf.  21  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Interpellanten hade ställt en fråga om
hur arbetet för säkerhet, fred och utveckling i södra
Afrika skall förstärkas. Jag tycker och hävdar än en
gång att det är oerhört viktigt att regeringens ambitio-
ner när det gäller södra Afrika och Afrika i sin helhet
kompletteras så att man tydliggör de krafter som inte
vill ha en demokratisk utveckling. Då menar jag att
det finns oerhört starka ekonomiska intressen som
motarbetar den typ av demokrati som växer fram i
Sydafrika.
I allt övrigt delar jag Pierre Schoris analyser och
uppfattning. Jag har ingen annan mening i denna
fråga annat än att man för den fredliga utvecklingens
skull behöver komplettera det hela så att man vet vad
som är vad i dessa sammanhang.
Jag läste i New York Times att den ugandiske
presidentens Yoweri Musevenis bror har intressen i
guldutvinning och andra företag i östra Kongo. Kun-
de det kanske ha någon betydelse? Zimbabwes Ro-
bert Mugabe har personliga gruvinvesteringar i södra
Kongo. Har det någon betydelse? Rebellerna säger att
de handlar med diamanter från ett par hundra små-
gruvor runt Kinshasa. Har det någon betydelse?
Gång på gång hör man många sådana här saker
och undrar om det är av politisk övertygelse eller av
ekonomiska intressen som de engagerar sig i olika
frågor. Vi vet att också Namibia är inblandat i Kon-
gokonflikten. Det här sprider sig. Sydafrika har där-
emot en medlande roll. För att vi skall kunna åstad-
komma en fredlig utveckling måste vi också synlig-
göra de ekonomiska krafter som inte alltid är så lätta
att genomlysa.</pre><pre>Anf.  22  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! När det gäller vapenexport har det av
tradition varit så att Sverige velat upprätthålla en i
stor del självständig produktion som grund för vår
alliansfria utrikespolitik. Men det hade inte varit
lönsamt om man inte kunnat exportera en viss del av
denna produktion. Då har kriterierna varit oerhört
stränga - jag tror de strängaste i världen - när det
gäller exporten och vilka länder som kan komma i
fråga. Det har regeringen och riksdagen slagit fast.
Det har styrt reglerna för huruvida man skulle kunna
tänka sig att sälja JAS Gripen till Sydafrika. På det
sättet kan man kanske besvara den fråga om Berit
Jóhannesson ställde.</pre><pre>Anf.  23  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Det var inte riktigt det jag menade.
Jag frågade om det fanns en koppling mellan att vi
säljer JAS till Sydafrika och att vi samtidigt får ra-
batter på det vi köper själva. Det var den kopplingen
jag menade.
När det gäller de motinvesteringar som man från
sydafrikanskt håll har diskuterat är jag övertygad om
att svenska företag gärna vill göra investeringar. Man
gör naturligtvis investeringar därför att man förväntar
sig att få någonting i utbyte, dvs. vinster. Jag är i alla
fall övertygad om att de investeringarna, som ju är
oerhört viktiga för Sydafrika, inte behöver vara
kopplade till JAS.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>11 §  Svar på interpellation 1998/99:90 om ko-
sovoalbaner</pre><pre>Anf.  24  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Margareta Viklund har med hänvis-
ning till mitt svar till Eva Goës i januari 1998 frågat
mig om grunderna för det ställningstagande Utrikes-
departementet gjorde om att situationen då var så
stabil att kosovoalbanska flyktingar kunde sändas
tillbaka till Kosovo. Hon har vidare frågat om rege-
ringen har för avsikt att följa upp situationen för de
människor som sändes tillbaka till Kosovo, om rege-
ringen har några planer på att bistå dessa människor
och om det finns möjlighet för dem att få återvända
till Sverige.
Situationen i Kosovo kom allvarligt att försämras
genom ökad våldsanvändning fr.o.m. slutet av februa-
ri 1998 och öppna strider under våren. Den svenska
regeringen har sedan dess varit aktivt engagerad i
strävandena att undvika en humanitär katastrof och
att uppnå en politisk lösning av Kosovofrågan så att
människorna där oavsett etnicitet kan leva under
fredliga förhållanden. Vi har snabbt och positivt sva-
rat på de appeller som FN:s flyktingkommissarie och
andra internationella organisationer har gjort om
humanitärt bistånd. Under 1998 uppgick det svenska
biståndet för Kosovo till sammanlagt ca 38 250 000
kr. En del av detta stöd går till insatser för att stödja
demokrati och mänskliga rättigheter samt att utveckla
det civila samhället i Kosovo. Sverige går i bräschen
för att främja en sådan utveckling och försöker nu
tillsammans med andra länder stödja de inhemska
krafter som vill göra en konstruktiv insats för att
vardagslivet långsiktigt skall kunna fungera i Kosovo.
Det kan tilläggas att det totala globala bidraget till
FN:s flyktingkommissarie 1998 för Kosovo uppgick
till 32 miljoner dollar, vilket var 2 miljoner mer än
vad man önskat sig från flyktingkommissarien.
Regeringen har också mycket aktivt deltagit i sä-
kerhetsrådets omfattande arbete i Kosovofrågan.
Säkerhetsrådet har bl.a. på svenskt förslag beslutat
om vapenembargo mot Förbundsrepubliken Jugosla-
vien. Vi har deltagit i den diplomatiska mission som
hittills följt utvecklingen på plats och har beslutat att
delta med 80 verifikatörer i OSSE:s övervaknings-
mission.
När det gäller frågan om att bedöma skyddsbeho-
vet för asylsökande från Kosovo vill jag först påmin-
na om att asylansökningar handläggs helt självstän-
digt av Statens invandrarverk respektive Utlännings-
nämnden. Regeringen får inte påverka myndigheterna
i deras handläggning av enskilda ärenden. En förut-
sättning för att regeringen skall kunna pröva ett en-
skilt ärende är att ärendet överlämnats. Bl.a. kan detta
ske för att myndigheterna skall erhålla s.k. vägledan-
de beslut. I januari 1998 gjorde myndigheterna i det
stora flertalet ärenden rörande sökande från Kosovo
den bedömningen att skyddsbehov enligt utlänning-
slagen inte förelåg. Inte heller FN:s flyktingkommis-
sarie eller ansvariga organ i andra länder bedömde
vid denna tidpunkt att kosovoalbaner generellt skulle
behöva skydd utomlands. Sedan flera år har emeller-
tid myndigheterna i Förbundsrepubliken Jugoslavien
vägrat att återta sina egna medborgare. De utdragna
väntetiderna för återvändandet har naturligtvis varit
en stor påfrestning för dem som vägrats uppehållstill-
stånd. Redan av detta skäl ansåg jag det viktigt att få
till stånd ett återtagandeavtal med Förbundsrepubli-
ken Jugoslavien. Det avtalet har inte ratificerats av
det jugoslaviska parlamentet och har sålunda inte
tillämpats.
I september 1998 överlämnade Invandrarverket
fyra ärenden rörande kosovoalbanska asylsökandes
behov av skydd i Sverige till regeringen för prövning.
Beredningen pågår nu, och regeringen kommer inom
den närmaste tiden att ta ställning till dessa ärenden.
När det gäller frågan om uppföljning i Kosovo vill
jag framhålla att något tvångsåtersändande till För-
bundsrepubliken Jugoslavien inte har skett under de
senaste åren och att jag i samband med händelserna i
Kosovo i februari och mars i fjol ansåg mig kunna
konstatera att det inte var aktuellt att återsända någon
till Kosovo. Den bedömningen gör jag naturligtvis
fortfarande.
Som jag inledningsvis redovisade ger Sverige ett
omfattande bistånd till Kosovo. Det ligger emellertid
i sakens natur att en uppsökande svensk verksamhet
inte kan bedrivas för att finna eller stödja enskilda
personer som flera år tidigare återvänt till Kosovo
under helt andra förhållanden än de krigsliknande
förhållanden som rått sedan våren 1998. Ett sådant
åtagande kan inte heller ses som en naturlig följd av
våra eller andras flyktingpolitiska ambitioner.
Den som däremot återkommer till Sverige och sö-
ker asyl här skall givetvis bedömas utifrån de eventu-
ella skyddsbehov som föreligger under de nuvarande
förhållandena i Förbundsrepubliken Jugoslavien in-
klusive Kosovo med hänsyn också till om ett skydds-
behov är tillgodosett eller skall prövas i ett tredje
land. FN:s flyktingkommissariat följer noga situatio-
nen för flyktingar från och inom f.d. Jugoslavien. När
flyktingkommissariatet i enskilda fall finner att en
flykting behöver överföras till ett annat land hör Sve-
rige till de länder man kan vända sig till. Men någon
framställning rörande medborgare i Förbundsrepubli-
ken Jugoslavien gjordes inte under 1998.
Jag vill avslutningsvis försäkra Margareta
Viklund om att jag och regeringen som helhet kom-
mer att fortsätta engagemanget för de utsatta männi-
skorna i Kosovo, inte minst för det civila samhället.
Vi fördömer som bekant å det starkaste den massaker
som senast ägt rum i Kosovo. Vi anser att denna
händelse måste bli en fråga för Haagtribunalen att ta
ställning till.</pre><pre>Anf.  25  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Först ber jag att få tacka för svaret på
interpellationen. Det är klart att krig, hur och var det
än uppträder, är fruktansvärt. Det är svårt att dra
några jämförande paralleller mellan krig i olika län-
der. De är alltid lika fruktansvärda.
Men Bosnien och Kosovo har det gemensamt att
de slåss mot en motståndare som har hur stor krigsar-
senal som helst till sitt förfogande medan dessa länder
själva inte har samma möjlighet.
En skillnad är att befolkningen i Kosovo till 90 %
består av kosovoalbaner. De utgör således en majori-
tet, men de behandlas ändå av minoriteten - serberna
- som om de vore en minoritet och en etnisk folk-
grupp av mindre värde. Parallellen med Bosnien är att
den muslimska befolkningen också där utsattes för en
djup förnedring av framför allt serberna.
Såvitt jag kan förstå, särskilt efter mitt möte med
de svenska flyktingarna från Borlänge - om jag får
kalla dem så - i ett läger i Sarajevo, måste man ha
missbedömt situationen i Kosovo då de kosovoal-
banska flyktingarna skickades tillbaka eller då de inte
medgavs asyl. Hur skall man annars förklara att flyk-
tingar som utvisats från vårt land måste fly för sina
liv, fått sina hem och sin framtid förstörda, har anhö-
riga som dessa flyktingar inte vet om de lever eller är
döda. Själva befinner de sig i t.ex. ett läger i Sarajevo
och lever ett liv som till stora delar kan jämföras med
koncentrationslägerfångarnas liv i andra världskrigets
Tyskland.
Jag har varit vid detta läger. Jag har mött männi-
skorna och sett deras situation. Jag har sett barnen
blåfrusna springa omkring i snöslask utan ytterkläder
och utan strumpor och skor. Om jag skulle måla upp
en fullständig bild av det som jag såg och hörde,
skulle den bli fruktansvärd och outhärdlig.
Jag hoppas att det inte är så, men man kan ju und-
ra, att del människors liv anses vara mindre värda än
andras. Jag vet att statsrådet kommer att förneka det.
Men handlingen talar ju ändå tydligare än alla ord.
Och var det ändå inte lite förhastat att skicka tillbaka
flyktingarna från Kosovo? De varningssignaler som
har sänts ut från Kosovo var ändå inte så olika dem
som sändes ut från Bosnien. Något borde man väl
ändå ha lärt sig?
För oss kristdemokrater har alla människor ett ab-
solut och lika värde. Människovärdet har inget med
religion, ras, kön eller något annat att göra. Med den
synen på människovärdet följer också ett visst ansvar.
Jag anser att vi som land, som nation, har ett generellt
ansvar för de människor som har kommit till vårt land
- ett ansvar som jag anser att vi inte rakt av kan läm-
na över till någon annan.
Vad än statsrådet försöker säga i sitt interpella-
tionssvar kan jag inte förstå annat än att man från
Sveriges sida helt frånhänt sig ansvaret för de tillba-
kasända kosovoalbanska människornas situation i
nuläget. Annars skulle man ju inte kunna hitta dem i
ett näst intill koncentrationsläger i Sarajevo.
I sitt svar på interpellationen framför statsrådet att
den svenska regeringen har varit mycket aktiv fram-
för allt när det gäller humanitärt bistånd till Kosovo.
Det är principiellt bra. Men i svaret kan jag ändå inte
riktigt se vad det aktiva består av. Statsrådet säger att
regeringen snabbt svarar på appeller om bistånd och
att man har överlämnat åtskilliga miljoner till bl.a.
FN:s flyktingkommissarie. Men har man följt upp vad
som har hänt med flyktingarna och med dessa medel?
Vart har pengarna gått? Och till vem? Och till vad har
de riktats? Eller med andra ord: Var har de hamnat
egentligen?</pre><pre>Anf.  26  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Grundfrågan som Margareta Viklund
här ställer - förutom detta med människosynen som
jag tror vi delar och därför inte behöver prata om - är
huruvida myndigheter och regeringar kan förutse
framtiden.
Vad som skedde var ju att man, före det att våldet
i Kosovo bröt ut på allvar i februari i fjol, fattade
beslut om att återsända dem som inte hade asylskäl.
Det var inte bara Sverige som fattade ett sådant beslut
utan alla andra länder gjorde också det, och FN:s
flyktingkommissarie som då utgjorde det yttersta
rättesnöret för oss hade inget att invända.
Att det några månader senare bröt ut våldshand-
lingar som ledde till krig var inte någonting som man
hade kunnat förutse. Då slog vi genast till bromsarna
samtidigt som Invandrarverket fattade beslut om att
icke skicka tillbaka någon. Så har inte heller skett
under senare år.
Snarare har det varit så att jag därefter, under vå-
ren, har fått gå ut - jag har inte hört talas om någon
annan som har gjort det - och säga till de kosovoal-
baner som är i Sverige: Åk inte till Kosovo för att
slåss, som några säger att de skall göra. Stanna här.
Tänk inte tanken om väpnad kamp. Den kan bara
sluta på ett sätt: i massaker.
Vi har varit oerhört aktiva på fältet tillsammans
med en handfull andra organisationer och länder i
Kosovo för att långsiktigt stärka det civila samhället
så att kosovoalbanerna skall kunna forma en framtid
för sig själva. Detta äventyras naturligtvis av den
senaste tidens utveckling.
Nu är hela fredsprocessen och hela OSSE-
missionen i fara. Nu gäller det att förhindra en mas-
saker. Men jag upprepar: Ingen har skickats tillbaka
till Kosovo sedan våldet började i februari 1998.</pre><pre>Anf.  27  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Sedan jag skrev interpellationen har
ju situationen i Kosovo blivit ännu mer ansträngd än
vad som kanske kunde förutses. Till våren hade man
kanske väntat sig en upptrappning, har det sagts. Och
det som statsrådet Schori säger låter ju bra, men på
något sätt är hållningen lite avvaktande och inte rik-
tigt det engagemang som man kanske skulle kunna
vänta sig.
I krigen på Balkan under 90-talet är det ju framför
allt civilbefolkningen som har fått lida oerhört och
som har varit fruktansvärt utsatt. Det har inte funnits,
och det finns fortfarande inte, något skydd för civil-
befolkningen. Den som har makten i sin hand angri-
per ett folk som på grund av bl.a. förtryck inte har
några möjligheter att i egentlig mening skydda eller
försvara sig och sina familjer när de har blivit angrip-
na.
Det här kriget handlar inte om att arméer/härar
möter varandra vid olika stridslinjer, utan det handlar
om mord och nedmejning av försvarslösa människor.
Jag tänker på den senaste massakern som med all rätt
upprört många och som också omnämns i interpella-
tionssvaret. Det är bra att OSSE-verifikatörerna var
där och fick se det som nu har hänt. Jag hoppas också
att det innebär att man får en annan syn på förtrycka-
ren, särskilt som nu också OSSE-ledaren har blivit
utvisad ur landet, även om han ännu inte har gett sig
av.
Sverige har i FN:s säkerhetsråd tagit initiativ till
vapenembargo mot Förbundsrepubliken Jugoslavien,
säger statsrådet. Men har man då verkligen tänkt sig
in i situationen fullt ut och sett vilka konsekvenserna
skulle kunna bli?
Visst är det väl bra om man stoppa införseln av
vapen, men då får det inte vara en ensidig avstäng-
ning av vapeninförsel. Då skall ju också alla tanks
och alla andra militära och dödliga vapen ut ur Ko-
sovo. Ett vapenembargo läggs ju annars helt i hän-
derna på den som redan är välförsedd med vapen. Det
kunde vi se också i bl.a. Bosnien.
Serbien har i kriget i Kosovo, liksom de hade i
kriget i Bosnien, hela den gamla jugoslaviska arméns
utrustning bakom sig. I går kunde vi se på TV att
granatkastare användes mot en oskyddad befolkning.</pre><pre>Anf.  28  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Kära åhörare! Den interpellation som
framställdes av Margareta Viklund handlade om
kosovalbaner i Sverige och ett eventuellt återsändan-
de eller inte. Det är den fråga som jag har svarat på.
Om det därav framgick att jag inte hade ett starkt
engagemang för de som dödas, massakreras, torteras,
våldtas, massdödas i Kosovo vill jag bestrida detta.
Jag tror att jag har ett minst lika starkt engagemang
som Margareta Viklund har, och jag gillar inte ifråga-
sättandet av detta.
Jag svarade på frågorna. Ingen har skickats tillba-
ka och ingen kommer att skickas tillbaka till Kosovo
under nuvarande omständigheter. Sverige kämpar
hårt för att kosovoalbanerna i Kosovo skall kunna
stärka sin långsiktiga framtid och fred. Vi kommer att
kraftfullt delta med alla de medel som behövs för att
bekämpa Milosevicregimens krigsförbrytelser i Ko-
sovo.</pre><pre>Anf.  29  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag tror att vi är eniga där, och det
låter bra. Den regimen behöver verkligen bekämpas.
Det är bra att man nu gör det ställningstagandet of-
fentligt, också i den här lokalen, att det är den regi-
men som vi måste bekämpa.
Det är en annan fråga som har diskuterats i det här
sammanhanget och som jag tycker att man kan ta
upp, och det är vad som skulle hända med civilbe-
folkningen om gränserna till Kosovo skulle stängas
helt eller delvis t.ex. till Albanien, som förespråkas i
en del sammanhang. Om gränserna skulle stängas
överallt, vart skall då dessa människor ta vägen? Som
jag ser det, skulle en stängning med militärmakt in-
nebära att man skar av det sista hoppet om en väg ut
ur eländet. Att stänga gränserna vore som att hugga
av en livlina till västvärlden, sett med civilbefolk-
ningens ögon, dvs. de som är där.
Vi har haft många kosovoalbaner som flyktingar i
vårt land. Många av dem som flydde hit såg, till skill-
nad från en del utrikespolitiska bedömare, vad som
skulle komma att hända. Många av dem som kom till
Sverige hade själva blivit utsatta för trakasserier och
våld av olika slag, framför allt från den härskande
gruppen. Många flydde också för att de inte ville göra
militärtjänstgöring i den serbiska armén och strida
mot sina nära grannar i Bosnien.
Det är klart att vi i Sverige vid den tidpunkten då
kosovoalbanerna sökte sig till vårt land var hårt an-
strängda på flyktingfronten. Men en trång situation
när det gäller flyktingar får ändå inte skymma våra
förpliktelser när det gäller dem som sökt skydd i vårt
land, så att vi förhastar oss och gör felbedömningar
om situationen i det land eller de länder som flykting-
arna kommer ifrån.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 1998/99:66 om den
svenska försvarsindustrin</pre><pre>Anf.  30  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Ola Karlsson har frågat vilka åtgärder
jag ämnar vidta för att inte stora delar av den svenska
försvarsindustrin skall förödas och avvecklas.
Det pågår för närvarande ett omfattande arbete
inom Regeringskansliet inför den säkerhetspolitiska
kontrollstationen. Myndigheterna har fortlöpande
lämnat underlag för detta arbete.
Regeringen avser att till riksdagen i mars lägga
fram en proposition om den säkerhetspolitiska kon-
trollstationen. Den innebär att efter en politisk pröv-
ning av det säkerhetspolitiska läget kommer dess
konsekvenser för totalförsvarets beredskap, omfatt-
ning, utveckling och förnyelse att ses över.
I avvaktan på riksdagens ställningstagande till den
långsiktiga inriktningen för Försvarsmakten har rege-
ringen i regleringsbrevet för år 1999 beslutat om
riktlinjer för Försvarsmaktens materielanskaffning.
För att regeringen skall få tillräckligt underlag för den
fortsatta beslutsprocessen angående materielanskaff-
ning har i regleringsbrevet getts ett antal stegvisa
uppdrag till myndigheterna. Dessa skall genomföras i
dialog med Regeringskansliet och i berörda delar med
svensk försvarsindustri. För att inte riskera att ange-
lägna materielprojekt avbryts utan att regeringen ges
en möjlighet att påverka detta skall Försvarsmakten i
samverkan med Försvarets materielverk senast den
20 januari, dvs. i morgon, redovisa en prioritering av
de materielprojekt som kräver beslut om beställning
före den 1 april. Regeringen kommer därefter att
överväga vilka av dessa materielprojekt som från
statsmakternas utgångspunkter skall beställas och hur
finansiering skall ske. Försvarsmakten skall vidare i
samråd med Försvarets materielverk ompröva ambi-
tionsnivåerna och leveransplanerna i nu liggande
beställningar.
En av förutsättningarna för ett väl fungerande för-
svar är att materielen är anpassad till uppgifterna,
håller hög kvalitet och, inte minst, garanterat finns på
plats när den behövs. När det nu är möjligt att minska
försvarets kostym uppstår ofrånkomligen problem på
materielsidan. Det blir inte längre möjligt att upprätt-
hålla en inhemsk materielförsörjning som klarar detta
till det pris som vi är villiga att betala. Ett sätt att lösa
denna ekvation är att ingå internationella avtal som
säkrar strategiska kompetenser inom landet, skapar
ömsesidiga beroenden och säkrar en framsynt forsk-
nings- och materielförsörjningsprocess. Jag har i hög
grad medverkat till att detta problem löses genom att
inleda samarbete på en rad områden. Men vi måste
vara medvetna om att det pågår och förestår en om-
fattande omställningsprocess för försvarsindustrin
över hela Europa.
Regeringen anser att de möjligheter som skapats
för ett internationellt samarbete, särskilt det nordiska
och europeiska samarbetet, ger svensk försvarsin-
dustri möjligheter att klara den nödvändiga omställ-
ningen.
En viktig organisation inom försvarsmaterielom-
rådet är Western European Armaments Group (WE-
AG) som är ett samarbetsorgan mellan 13 europeiska
materielanskaffningsmyndigheter. Regeringen anför-
de i 1996 års totalförsvarsproposition att Sverige bör
eftersträva att gå med i WEAG. Det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottet gjorde samma bedöm-
ning. Sverige deltar nu som observatör i det praktiska
arbetet i WEAG. Ett annat intressant samarbete är
OCCAR (Organisme Conjoint de Coopération en
Matière d Armement) som tillkom 1996. Försvarsbe-
redningen skriver i sin rapport att man anser det
lämpligt att Sverige deltar i OCCAR.
Ett tredje exempel för att lösa de problem som jag
nyss nämnt är arbetet med den avsiktsförklaring
(Letter of Intent) beträffande åtgärder för att under-
lätta en omstrukturering av europeisk försvarsindustri
som jag undertecknade den 6 juli 1998 tillsammans
med försvarsministrarna i Storbritannien, Frankrike,
Tyskland, Spanien och Italien. Avsiktsförklaringen
innebar bl.a. att en exekutiv kommitté tillsattes med
ett antal arbetsgrupper för att arbeta vidare med de
sex ämnesområden som dokumentet behandlar, dvs.
leveranssäkerhet, exportkontroll, teknisk information,
informationssäkerhet, harmonisering av militära krav
och forskning och teknologi. Sveriges medverkan i
arbetet med anledning av detta Letter of Intent kom-
mer förhoppningsvis att medverka till att lösa de
problem jag har berört i svaret och skapa goda förut-
sättningar för svensk försvarsindustri att delta vid
omstruktureringen av den europeiska försvarsindust-
rin.
Jag vill, fru talman, avslutningsvis poängtera att
den svenska försvarsindustrins kompetens och kapa-
citet fortsatt har ett stort säkerhets- och försvarspoli-
tiskt värde. En försvarsindustriell bredd, även utanför
de prioriterade områdena, förstärker påtagligt trovär-
digheten av det svenska försvarets anpassningsför-
måga. Inom flera områden är svensk försvarsindustri-
ell kompetens unik. Regeringen kommer att fortsätta
att arbeta för att skapa gynnsamma förutsättningar för
upprätthållande av denna kompetens. Vi kan dock
inte bortse från det faktum att minskade beställningar
från det svenska försvaret kommer att ställa svensk
försvarsindustri inför stora utmaningar.</pre><pre>Anf.  31  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag skall börja med att tacka statsrå-
det för svaret.
Sverige har en försvarsindustri av mycket hög
kompetens. Den svenska försvarsindustrin har en
närmast unik bredd vad gäller kompetensområden.
Det är få länder utöver stormakterna som kan matcha
den bredd som svensk försvarsindustri har. Den
svenska försvarsindustrin är och har varit en mycket
viktig del av den svenska försvars- och säkerhetspo-
litiken.
Jag delar statsrådets uppfattning att förändringen
av det säkerhetspolitiska läget i omvärlden leder till
ändrade krav och ställer nya villkor också på den
svenska försvarsindustrin. De har gått igenom och
kommer att fortsätta att gå igenom en stor och jobbig
omställningsprocess. Det här är ingenting som går att
komma ifrån.
Jag delar också statsrådets uppfattning att interna-
tionellt samarbete om försvarsindustrin kommer att
vara en mycket viktig komponent för framtiden för att
klara en stark svensk försvarsindustri. Jag vill slå fast,
fru talman, att Sverige behöver en stark och kompe-
tent försvarsindustri.
Problemet är bara att regeringen bedriver en poli-
tik som går på tvärs mot de vackra orden i interpella-
tionssvaret.
När regeringen tar ifrån försvaret de miljarder
som tidigare legat i planeringen är det materiel- och
försvarsindustrisidan som drabbas. Det idiotstopp för
försvarsmateriel som har blivit följden leder ju till en
kapitalförstöring, en kompetensförstöring och försvå-
rar internationellt samarbete. Bara för Bamseprojektet
har det lagts ned ungefär 2 miljarder kronor. I framti-
den riskerar det att bli så att vi kommer att ha ett
mycket bra flygvapen i form av bra JAS-plan utan
någonting att försvara planen och flygbaserna med.
Alternativen till Bamse är både dyrare och sämre.
Regeringens ryckighet leder också till att möjlig-
heten att samarbeta internationellt försvåras. Vilka
företag vill samarbeta med svenska företag som inte
vet under vilka förutsättningar de kommer att jobba
de kommande åren? Ryckigheten leder också till, och
har redan lett till, att ett antal ingenjörer på nyckelom-
råden inom försvarsindustrin slutar. De vågar inte lita
på en framtid inom detta område på grund av rege-
ringens ryckighet.
Statsrådets svar ser relativt vackert ut, men i
verkligheten är agerandet annorlunda.
Jag tror att det finns ett stort antal områden som
behöver bearbetas för att ge svensk försvarsindustri
hyggliga villkor. Man måste ha utvecklingsprojekt,
man måste ha materielbeställningar och vi måste
jobba för utländska samarbeten. Av svaret får jag
intrycket att det skulle räcka med att skriva Letter of
Intent och att delta i WEAG-samarbetet för att klara
försvarsindustrin. Är detta verkligen statsrådets me-
ning?</pre><pre>Anf.  32  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka interpellanten för
de instämmande bedömningar som interpellanten
gjort kring det omfattande strukturförändrings-
problem som vi har, sett både från försvarspolitisk
utgångspunkt och från näringspolitisk utgångspunkt.
Jag är väl medveten om att den situation som vårt
land och andra länder hamnat i är påfrestande för de
anställda som har satsat, och vill satsa, sitt arbetsliv
inom försvarsrelaterad industriell verksamhet och
forskningsinriktad verksamhet. Jag är fullt klar över
detta. Låt mig också säga att jag anser att en huvud-
väg är det ökade internationella samarbetet, sett ur
svensk försvarspolitisk synvinkel men också ur en
näringspolitisk synvinkel.
Jag vill ge interpellanten rätt på en punkt, nämli-
gen att det inte räcker med en internationalisering i
princip. Hur skall vi kunna selektera de projekt som
är betydelsefulla för framtiden när vi, som jag räknar
med, kan följa det som är Försvarsberedningens in-
riktning, nämligen att under de kommande åren suc-
cessivt skapa en ny inriktning av vårt totalförsvar och
vår försvarsmakt? Det betyder att vi noggrant måste
kunna välja vilka objekt det är som är betydelsefulla i
det framtida försvaret. Jag är medveten om att det kan
betyda att vi inte skall fullfölja sådana saker som har
legat i planeringen, där utgångspunkten har varit ett
försvar inriktat mot en storskalig invasion av Sverige
inom en relativt kort förvarningstid. På den punkten
vill jag säga att vi behöver göra en preciserad priori-
teringslista. Enligt min åsikt skall där vägas in beho-
vet av kompetens i Försvarsmakten för detta föränd-
rade försvar. Kompetens i den svenska försvarsin-
dustrin och ett internationellt samarbete på för-
svarsmaterielområdet med andra länder och företag
verksamma i dessa är en komplex och parallell mål-
sättning. En sådan inriktning behöver beslutas av
regeringen i individuella fall. Jag anser att det är en
tillgång att det är riksdagen och dess försvarsutskott
som i inriktningen för hur budgetpropositionen skall
hanteras under 1999 har givit just denna flermålsätt-
ningsbild för regeringen. Det betyder att valet av
vilka objekt och projekt vi skall gå vidare med och
vilka vi skall överväga att inte gå vidare med innebär
en mycket omfattande beredningsprocess. Jag räknar
med att den kommer att äga rum successivt under
både detta år och de närmaste åren. På denna punkt
menar jag att det inte räcker med att bara, som tidiga-
re, mest se till Försvarsmaktens förmåga i en omedel-
bar framtid, utan här skall på ett öppet sätt tas fram
Försvarsmaktens kompetens och de försvarsindustri-
ella strukturförändringarna.</pre><pre>Anf.  33  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Problemet med regeringens försvars-
politik nu är att den saboterar både möjligheterna till
internationellt samarbete och mycket av möjligheter-
na att i framtiden välja projekt. Genom idiotstoppet
av materielbeställningar avvecklar man möjligheten
till samarbete och den kompetens som behövs för att
senare kunna fullfölja projekten.
Ingenjörerna som sitter på Bofors utvecklings-
kontor och på andra ställen är ju inte sådana som man
kan stoppa i garderoben i tre månader, sex månader
eller ett år för att därefter ta ut dem och stoppa in dem
i produktionen igen. Den här typen av utvecklings-
verksamhet kräver kontinuerlig utveckling för att vi
över huvud taget skall ha kompetensen kvar i landet,
och i en del fall också i Europa.
Skall Sverige vara intressant som samarbetspart-
ner kan vi inte ha denna ryckighet i försvarsplane-
ringen. Vi har hittills satsat 2 miljarder kronor för
materielprojekt som en majoritet av försvarsutskottet
tidigare har bedömt vara väldigt värdefulla för den
svenska säkerhetspolitiken. Helt plötsligt skall de
kanske nu bara kastas på sophögen. Det måste vara
den absolut sämsta användningen av försvarsanslagen
att betala miljarder till projekt som inte blir av eller
att satsa hundratals miljoner på att omförhandla kon-
trakt. Då tvingar vi skattebetalarna att betala stora
pengar för absolut ingenting.
Jag tycker att det är tragiskt och frustrerande att se
att regeringen, när det finns en möjlighet för svensk
försvarsindustri att delta i internationellt samarbete
och bli en aktiv del i ett europeiskt samarbete, i prak-
tiken tar bort möjligheten för industrin att delta.
Jag skulle tro mer på statsrådets ord om han såg
till att det fanns utvecklingsprojekt och att det var
tydlighet och långsiktighet i dessa. Men i praktiken
skär regeringen och statsrådet hälsenorna av för-
svarsindstrierna när de försöker delta i de internatio-
nella projekten, som Sverige har en mycket viktig och
intressant kompetens för att kunna delta i.
Jag skulle ändå vilja fråga statsrådet vilket besked
jag skall ge alla ingenjörer som jobbar hemma i Bo-
fors med dessa för Sverige viktiga och vitala projekt.
Kan de räkna med en framtid i svensk försvarsin-
dustri med den politik som regeringen bedriver?</pre><pre>Anf.  34  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! För det första: Regeringen har anvisat
medel för att övergångsvis kunna upprätthålla viss
kompetens bl.a. i sådana system som är relaterade till
Bofors verksamhet. "Övergångsvis" betyder att vi har
kunnat göra det. Till frågan om vi skall fortsätta vill
jag återkomma senare, när det finns förslag om prio-
riteringarna.
För det andra: Jag vill icke göra några uttalanden
kring enskilda objekt i dag. I dag eller i morgon
kommer överbefälhavarens första redovisning. Sedan
har vi en lång process med kontinuerliga redovis-
ningar och ställningstaganden som jag hoppas skall
kunna växa fram. Vad är det som är absolut viktigast
i den mångmålbild som riksdagens försvarsutskott har
givit som inriktning för regeringens prioriteringar?
För det tredje: Jag har mött intresse från för-
svarsindustrins företrädare för att hitta vägar. Det är
faktiskt så, att också försvarsindustrin har möjlighet
att fundera över vad som är klokast att göra. Är det
klokast att själv försöka medverka till att ge staten
möjligheter att satsa på några betydelsefulla utveck-
lingsprojekt? Jag hoppas att den inställningen skall
färga av sig i diskussioner med försvarsindustrin och
Försvarets materielverk. Därigenom kan man lämna
ett bidrag när det gäller möjligheterna att genomföra
en del av de viktiga objekt som vi kan ha intresse av
när vi väger flera mål samtidigt.
Så frågar interpellanten om besked. Jag anser att
det har varit en positiv öppenhet från min sida, från
regeringens sida och från försvarsutskottets sida när
det gäller att klarlägga hur försvarsindustrins situation
ser ut i Sverige inför den förändring av försvarets
inriktning som jag tror att det kommer att finnas ett
stort intresse för i vårt land. Det gör att den enskilde
själv måste fundera över hur hans kompetens skall
kunna komma till bra uttryck på svensk arbetsmark-
nad. Jag vill fortsätta med öppenhet, dialog och kon-
takter med de anställda och deras organisationer och
företagen. Jag har ordnat och avser att fortsätta att
ordna tillfällen - dagar - då alla som vill säga någon-
ting om hur företaget och de anställda blir berörda av
förändringsbeslut har möjlighet att komma i direkt
kontakt med mig och med andra företrädare för rege-
ringen och Regeringskansliet.</pre><pre>Anf.  35  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag anser att Sverige behöver en fort-
satt stark försvarsindustri. Jag anser att svensk för-
svarsindustri har och borde ha en stark framtid i ge-
mensamma internationella materielprojekt. Men för
att det skall fungera krävs fortsatta utvecklingspro-
jekt. Det kräver materielbeställningar av i alla fall
viss omfattning, och det kräver hyggligt gemensam-
ma exportvillkor. Det kräver att de länder som sam-
arbetar vet att man kan exportera till liknande länder.
Det fungerar inte om Sverige och Norge eller Sverige
och Finland, t.ex., som i dag tillämpar regelverket på
olika sätt. Vill Sverige vara intressant som samar-
betspartner måste vi också här ändra våra exportvill-
kor.
När det finns möjligheter för svensk försvarsin-
dustri att delta i internationellt samarbete tycker jag
att det är beklämmande att se att stora delar av dessa
möjligheter i praktiken avvecklas genom ryckigheten,
genom uteblivna materielprojekt och genom utebliv-
na utvecklingsprojekt. Jag tror att risken är stor att
statsrådet blir den försvarsminister som slaktar stora
delar av svensk försvarsindustri. Jag önskar det inte.
Jag tvivlar inte på statsrådets egen goda vilja i detta
fall, men jag tvivlar på regeringens samlade förmåga
att värna om en av de industrigrenar som är av vital
betydelse för Sverige både säkerhetspolitiskt och
industripolitiskt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>13 §  Svar på interpellationerna 1998/99:67, 68
och 88 om svenska insatser för minröjning</pre><pre>Anf.  36  TALMANNEN:
Det skulle naturligtvis vara väldigt bra om det vo-
re möjligt att slutföra debatten före uppehållet för
partigruppernas möten mellan 16.30 och 18.00. Jag är
beredd att fortsätta en stund in på uppehållet, men
inte alltför länge. Det ligger i debattörernas egna
händer att avgöra om vi kan fullfölja debatten i ett
sammanhang eller tvingas dela upp den.</pre><pre>Anf.  37  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Tillåt mig då att lämna ett bidrag ge-
nom att hoppa över vissa stycken av interpellations-
svaret, som jag utgår från att alla interpellanter har
fått. Är det så? Kan det anses vara lämpligt, fru tal-
man? Jag kan nämna några huvudpunkter.</pre><pre>Anf.  38  TALMANNEN:
Jag får dock säga att det är det talade ordet som
gäller.</pre><pre>Anf.  39  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Då ber jag att raskt få läsa upp svaret.
Fru talman! Martin Nilsson (s), Berit Jóhannesson
(v) och Lars Ångström (mp) har ställt ett antal frågor
om minröjning.
Det är viktiga frågor och för mig speglar de väl
det framåtskridande som skett inom området ammu-
nitions- och minröjning under de senaste åren. Det är
en följd av ett engagerat arbete i riksdag, regering,
myndigheter, organisationer och företag.
Martin Nilsson har ställt frågor om
· nordiskt samarbete,
· utveckling och finansiering av forskningsprojekt,
däribland biosensorn - även kallad den konstgjor-
da hundnosen - och
· utökning av svensk minröjningskapacitet.</pre><pre>Inom de nordiska länderna försöker vi samordna
olika åtgärder inom ammunitions- och minröjnings-
området. De nordiska minkoordinatorerna träffas bl.a.
för samordning inom minröjningsområdet. De nor-
diska ingenjörsinspektörerna möts regelbundet. Det
finns också en expertgrupp inom materielutveck-
lingsområdet. Under hösten togs en rapport fram som
kartlade ländernas kapaciteter, och det är min för-
hoppning att denna kan hjälpa till att ytterligare för-
bättra samordningen i Norden. Jag bedömer att det
med detta redovisat inte nu behövs några ytterligare
åtgärder från min sida.
Under 1999 inriktas Försvarsmaktens forsknings-
och teknikutvecklingsverksamhet mot att stödja in-
ternationell verksamhet, inklusive ammunitions- och
minröjning. Det innebär att FOA:s forskningsprojekt
om molekylvandring och den s.k. konstgjorda hund-
nosen i detta läge främst är en fråga för myndigheten.
Projektet om molekylvandring stöds för övrigt av
Statens räddningsverk.
Jag tror det kan glädja Martin Nilsson att rege-
ringen i regleringsbrevet för 1999 för Försvarsmakten
skriver att Försvarsmakten skall fortsätta utveckling-
en av ammunitions- och minröjningsförmågan för
internationella fredsfrämjande och humanitära insat-
ser, och att metoder för maskinell minröjning i inter-
nationella insatser skall utvecklas.
Regeringen har dessutom i regleringsbrevet be-
slutat om en utveckling av svensk minröjningskapa-
citet, bl.a. genom att den svenska snabbinsatsstyrkan
SWERAP i framtiden skall innehålla ytterligare en
ammunitions- och minröjningsenhet.
Utöver vad Martin Nilsson har frågat har Berit
Jóhannesson ställt mig frågor om
· öronmärkning av pengar inom Försvarsmaktens
budget och
· omprioritering av Statens räddningsverks verk-
samhet.</pre><pre>Eftersom det är så tydligt avgjort i regleringsbre-
vet att Försvarsmakten skall syssla med dessa frågor
finns det ingen anledning att på just detta område
detaljstyra.
Inom Räddningsverket pågår nu ett utvecklingsar-
bete avseende minröjning. Det stod bl.a. i medierna i
dag att man satsat ytterligare medel för utvecklings-
arbete kring "hundnosen". Jag har tidigare till riksda-
gen i ett frågesvar till Lars Ångström (1998/99:173)
uttryckt mig positivt om det arbetet. Det är naturligt-
vis så fortfarande.
I samma svar hänvisade jag till Försvarsbered-
ningens rapport inför 1999 års kontrollstation (Ds
1999:2). Den presenterades i förra veckan, den 12
januari, och är en viktig grund för arbetet med hur vi
skall utveckla Räddningsverkets och andra totalför-
svarsmyndigheters verksamhet i  framtiden.
Jag har nu besvarat de frågor Martin Nilsson och
Berit Jóhannesson ställt till mig. Utöver dessa har
Lars Ångström frågat om vilka initiativ jag avser ta
för att
· förbättra redovisningen av Sveriges engagemang
för minröjningen,
· utveckla Totalförsvarets ammunitions- och min-
röjningscentrum, SWEDEC, till ett svenskt och
internationellt testområde för minröjningssystem,
· testa och utvärdera Bofors och andra företags
minröjningssystem och
· marknadsföra Bofors och andras fordon för ma-
skinell minröjning.</pre><pre>Låt mig få diskutera de frågor som Lars Ångström
har ställt och som jag hittills inte har berört. Självklart
är vi fullt beredda att komma till riksdagens kammare
och utskott och att med skrivelser i ökad utsträckning
redovisa såväl minröjningsinsatser som andra inter-
nationella insatser.
När det gäller SWEDEC vill jag framhålla att
Försvarsmakten har för avsikt att under år 1999 vid
SWEDEC testa och utvärdera olika minröjningssys-
tem.
Jag sade, fru talman, inledningsvis att interpella-
tionsfrågorna är viktiga. Jag har med det sagda för-
klarat regeringens politik inom detta angelägna områ-
de. Det är avslutningsvis min förhoppning att ett
fortsatt gott samarbete mellan alla intressenter kan
bidra till att minska problemen i mindrabbade länder
världen över.</pre><pre>Anf.  40  MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Låt mig tacka försvarsministern för
svaret. Alla som har sett minproblematiken och dess
verkningar på nära håll vet ju att detta kanske är den
största enskilda faktorn för väldigt många människor
när det gäller betydelsen av insatser. Sverige besitter
en bred kompetens på det här området med avseende
på utveckling av materiel för att identifiera och röja
minor. Det gäller både företag, Försvarsmakten,
Räddningsverket och SWEDEC för att nämna några
exempel.
Jag förstår att försvarsministern och försvaret är i
ett ganska svårt ekonomiskt läge. Men det är som jag
ser det av stor vikt att Försvarsmaktens ekonomiska
problem inte får förhindra en omfattande satsning på
att vidareutveckla den svenska minröjningskompeten-
sen. Det är viktigt att en sådan prioritering också syns
i den praktiska politiken. Därför är det mycket posi-
tivt att Räddningsverket nyligen fattat beslut om att
bli en viktig minröjningsaktör som avser att genomfö-
ra insatser i mindrabbade stater.
Min första fråga till försvarsministern avsåg det
nordiska försvarsministersamarbetet och dess inrikt-
ning på minröjning. I oktober 1996 beslutade de nor-
diska försvarsministrarna att samordna sina satsning-
ar på minröjningsområdet. De nordiska staterna ut-
sågs till minkoordinatörer för att förbättra samord-
ningen, och Sverige utsågs till leading nation.
Men under de två år som har gått har alltför lite
hänt. Jag tror att grundproblemet är att minkoordina-
törerna har saknat befogenheter att ge sig in i samar-
betsprojekt som kostar pengar. I det läget finns det en
risk att det bara blir en diskussionsklubb. Jag tycker
att det är lite oroväckande, och jag skulle vilja veta
mer om vilka ytterligare åtgärder försvarsministern
anser att det behövs från hans sida för att få fart på
det nordiska samarbetet så att det inte stannar vid
avsaknaden av pengar.
Mina andra och tredje frågor gällde om försvars-
ministern avser att ta något initiativ för att svara på
det norska intresset om samfinansiering av den s.k.
konstgjorda hundnosen och för att stödja FOA:s
forskning om minornas molekylvandring.
Jag noterar med tillfredsställelse och glädje det
besked som försvarsministern ger när det gäller
Räddningsverkets beslut att delfinansiera både FOA:s
forskning och den konstgjorda hundnosen. Verket har
såvitt jag förstått avsatt en halv miljon kronor till
FOA:s forskning och drygt en miljon kronor till den
konstgjorda hundnosen avseende våren 1999. Och
mer pengar kommer, det förutsätter jag. Verket
kommer att få klartecken att omfördela tio miljoner
kronor till förmån för sin minröjningsverksamhet.
Detta är bra, men det krävs ytterligare finansiering
från svenska myndigheter, och jag noterar med till-
fredsställelse att regeringen i sitt regleringsbrev slagit
fast att Försvarsmaktens forskning och teknikutveck-
ling skall stödja minröjningsarbetet. Försvarsminis-
tern säger i sitt svar till mig att både FOA:s forsk-
ningsprojekt och den konstgjorda hundnosen därmed
är en fråga för Försvarsmakten. Det måste, tycker jag,
betraktas som en tydlig signal från regeringen om att
Försvarsmakten bör satsa på dessa projekt.
Försvarsmakten föreslog ju regeringen redan för
ett år sedan att man skulle satsa 10-15 miljoner kro-
nor om året på att utveckla en s.k. multisensor. Här
avsågs bl.a. efter vad jag förstått den konstgjorda
hundnosen. Försvarsmakten har ännu inte fått något
konkret svar från regeringen och har därmed inte
fattat något beslut om vare sig FOA:s molekylvand-
ring eller Biosensor Applications konstgjorda hund-
nos. Däremot har den parlamentariska försvarsbered-
ningen slagit fast att det är speciellt viktigt att ut-
veckla teknik för att lokalisera var det finns respekti-
ve inte finns minor. Det är just detta som både FOA:s
projekt och den konstgjorda hundnosen syftar till.
Jag vill därför fråga försvarsministern om han an-
ser att Försvarsmakten bör genomföra sitt tidigare
lämnade förslag och satsa 10-15 miljoner kronor om
året på utveckling av en s.k. multisensor där en del av
pengarna kan användas till forskning om molekyl-
vandring och utveckling av den konstgjorda hundno-
sen.</pre><pre>Anf.  41  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka försvars-
ministern för svaret på min interpellation.
I början av 80-talet sålde Bofors sprängmedel för
över en och en kvarts miljon landminor till Irak via
företag i Portugal och Italien. Dessa landminor, som
Saddam Hussein bl.a. vräkt ut i irakiska Kurdistan,
drabbar nu civilbefolkningen oerhört hårt. Det här
visar att Sverige har en del i skulden för minproble-
matiken. Vårt land har bidragit till de 50-100 miljo-
ner landminor som varje år skördar över 20 000 offer.
Jag menar att vi i och med det här har ett direkt
ansvar för att delta i minröjning i fattiga och krigs-
härjade länder vilkas civilbefolkning drabbas och att
vi måste göra vad vi kan. Det är därför med glädje
som jag konstaterar att försvarsministern delar Miljö-
partiets syn i den här försvarspolitiska frågan.
Man kan då tycka att det vore naturligt att För-
svarsmakten tog sitt ansvar och började bygga upp
svensk minröjningskapacitet, inte minst mot bak-
grund av att det militära hot som motiverat Försvar-
smakten inte längre finns. Men så har inte skett. I
stället är det Räddningsverket som nu tar ett samlat
grepp för att stärka Sveriges minröjningsförmåga. Det
är Räddningsverket som i vår testar Bofors mekanis-
ka minröjningsmaskin, inte Försvarsmakten. Och det
är Räddningsverket som nu har gått in och avsatt
pengar och resurser för att utveckla ny teknik för att
effektivisera internationell minröjning.
Det här är självklart initiativ från Räddningsverket
som jag välkomnar. Även när det gäller framtagandet
av ny teknik på det här området noterar jag en samsyn
mellan försvarsministern och Miljöpartiet.
Räddningsverket planerar nu att bli en egen min-
röjningsorganisation för att genomföra insatser i
drabbade stater. Verket skriver i ett PM från förra
veckan att man nu vill avsätta ytterligare tio miljoner
kronor för att vidareutveckla minröjningsförmågan
under 1999. Men detta, skriver man, kan endast ske
om en omfördelning av verkets ekonomiska medel får
ske.
Det här är ett förslag som knyter väl an till För-
svarsberedningens rapport, där jag återigen noterar en
samsyn mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet
när man slår fast att Räddningsverket bör utveckla en
förmåga som aktör på minröjningsområdet.
Jag vill därför fråga: Kan försvarsministern redan
nu, i den här debatten, lova Räddningsverket att ver-
ket kommer att få omfördela tio miljoner kronor till
förmån för minröjningsarbete?
Och jag har en fråga till. Försvarsdepartementet
uppgav förra våren att minröjning skulle ha högsta
prioritet inom ramen för Försvarsmaktens internatio-
nella verksamhet. Trots det uppgick under 1998 För-
svarsmaktens samlade satsning på internationell min-
röjning till bara 0,17 % av Försvarsmaktens budget.
Det kan man ju knappast beteckna som speciellt
mycket för ett område som skall ha högsta prioritet.
Det finns onekligen en diskrepans här mellan ord och
handling.
Jag är i och för sig övertygad om försvarsminis-
terns goda vilja att genomföra kraftiga ompriorite-
ringar till förmån för internationell minröjning, och
om att det är en äkta vilja. Men jag är också överty-
gad om att överbefälhavaren gör en annan priorite-
ring, och jag menar att det inte räcker med att rege-
ringen gör markeringar i regleringsbrevet till Försvar-
smakten. Skall det ske en omprioritering så krävs det
mer än så.
Därför är min andra fråga till försvarsministern:
Vilka ytterligare initiativ tänker han ta för att För-
svarsmakten under 1999 skall kunna genomföra en
omfattande satsning på att utöka den svenska minröj-
ningskapaciteten?</pre><pre>Anf.  42  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Jag vill också tacka för svaret på in-
terpellationen. Just att det är tre interpellanter visar
vidden av det här, att det är ett stort intresse kring de
här frågorna och hur viktiga de är.
Personminorna utgör ett oerhört stort problem för
många fattiga stater runt om i världen. Och det finns
enligt FN ungefär 120 miljoner minor utlagda. Det är
en grym förlängning av ett krig som kanske har slutat
men som fortfarande lemlästar och dödar människor
och hindrar återflytt och normalisering. Vem vill
plöja en åker? Vem vill använda en väg? Och kan
man flytta till en by när man vet att man kan trampa
på en mina och dö eller bli förstörd för livet?
Om man skulle desarmera minor i den takt som
man gör i dag skulle det ta 1 100 år innan alla är
borta. Så kan vi inte ha det. Vi måste snabba på. Där-
för är jag väldigt glad för de mycket positiva svar
som försvarsministern har givit på interpellationerna.
Jag reagerade på uppgifterna i Morgonekot den 14
december om att Biosensor Applications, med den
konstgjorda hundnosen för att lokalisera landminor,
var på väg att flytta till Norge eftersom svenska myn-
digheter inte ansåg sig ha råd att finansiera det här
utvecklingsarbetet. Att den här hundnosen är fantas-
tiskt bra har ju många intressenter sagt.
Min första fråga gällde om man hade möjlighet
till den här samfinansieringen. Nu har vi fått svaret att
Räddningsverket faktiskt har fattat ett beslut om att
göra det här. Jag vill bara ytterligare understryka att
det är oerhört viktigt att det blir ett beslut om att
Räddningsverket får lov att överföra 10 miljoner,
förändra i sin budget avseende 10 miljoner, så att det
blir verklighet att man utvecklar det här. Detta har ju
flera av interpellanterna tryckt på, så jag hoppas
verkligen att försvarsministern kan svara på detta i
positiv anda.
Det andra gällde Försvarsmaktens budget. Det är
viktigt att man också där går från ord till handling och
ser till att det i Försvarsmaktens budget också finns
en möjlighet att utveckla den här verksamheten.
Försvarsministern säger att det inte finns någon
anledning att detaljstyra. Men i regleringsbrevet 1998
fanns också den här inriktningen, att man borde vida-
reutveckla kunskaperna och möjligheterna att upp-
täcka och röja minor. Och då blev det ju inte något
särskilt gott resultat. När man gjorde minröjningarna i
Västsahara visade det sig att det fanns en del stora
brister, både när det gällde att lokalisera minorna och
när det gällde teknik för att röja minorna. Därför tror
jag att det är oerhört viktigt att det blir ett ordentligt
politiskt beslut från försvarsministern om att man
skall jobba med de här frågorna. Det skall inte bara
bli ord utan ordentliga beslut, så att det blir ett tryck
på försvaret i detta avseende.
Därför skulle jag vilja fråga om försvarsministern
tänker se till att ÖB den här gången verkligen fattar
beslut om omfördelning till förmån för minröjnings-
verksamheten. Vi har länge talat om att utveckla
minröjningsförmågan, och nu är det faktiskt på tiden
att man går från ord till handling, eftersom det är en
oerhört angelägen uppgift.</pre><pre>Anf.  43  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Vi vet ju alla att det finns ett brett och
stort engagemang, inte minst i denna kammare, för
minröjningsfrågor och minfrågor i största allmänhet.
Det är ju en bakgrund till att vi har lyckats uppnå de
beslut som vi har på det här området.
Jag tycker kanske att interpellanterna ibland un-
derskattar de viktiga beslut som vi har fattat. När jag
läste Berit Jóhannessons interpellation tidigare i dag
väckte det farhågor som också underströks av Lars
Ångströms inlägg här. Vi har, inte minst från Jönkö-
pingsbänken här i kammaren, medverkat till att det
har tagits kliv framåt. Det går ju inte att så fort man
har nått ett delmål börja tala om att splittra resurserna.
Om man skall kunna nå bra resultat är det viktigt att
man i stället verkar för en större samordning. De här
inläggen och den ena interpellationen känner jag en
viss oro över.
Man har inrättat ammunitions- och minröjnings-
centrumet, SWEDEC, i Eksjö. Och den organisatio-
nen har under det ett och ett halvt år som den har varit
verksam genomfört sina tidigare uppgifter, och också
utökat sin verksamhet, enligt många bedömare och
enligt mitt förmenande på ett mycket bra sätt och
enligt de politiska intentioner som vi bl.a. har format
här i denna kammare.
Man har utökat kursutbudet för såväl försvar-
smaktens som RPS behov. Man har utökat den inter-
nationella verksamheten i form av fördjupade kon-
takter med de baltiska staterna. Det har varit en fort-
satt utbyggnad av en särskild informationsdatabas för
minröjare. Man har organiserat och utbildat det
svenska ammunitionsröjningskompaniet i Västsahara
och skapat ett kontaktnät såväl inom som utom lan-
det.
Man har inhämtat erfarenheter bl.a. från Västsaha-
ra. Svårigheten med Västsahara var ju faktiskt ett av
motiven till att vi skulle inrätta ett centrum. Vi visste
ju att problembilden var så komplex att man inte
skulle klara av att utveckla dessa metoder om man
inte inrättade någon form av centrum. Att det är svå-
righeter i Västsahara, och att dessa kan skilja sig från
Afghanistan eller Moçambique var ju ingen överrask-
ning, utan det var ju ett av motiven för den här verk-
samheten.
Man vill bygga upp kunskap genom olika infor-
mationsutbyten inom och utom landet. Man har lo-
kala tankar kring metoder och lämplig utrustning. Nu
står man rustad i Eksjö och vill gärna ta ett steg till.
Därför vill jag ställa en fråga till försvarsministern:
Vilka möjligheter skall den del av försvaret i Eksjö
som är beredd att ta ett ytterligare steg få att också
göra det? Vilka möjligheter skall man få för att bygga
vidare på och vidga sin kompetens inom fältarbets-
området och på minröjningsområdet på det bästa
sättet?
Man vill ha en tydlig kompassriktning. Och jag
tycker att det är positivt att det här intresset finns
inom den lilla försvarsmakten. Då är det också viktigt
att man får dessa resurser. Jag kan förstå om för-
svarsministern inte här vill svara detaljerat. Men det
går ju ändå att ge ett svar på frågan om han liksom
jag kan se en fara i att man här driver frågan om en
splittring av resurserna från olika politiska håll och
från myndighetshåll. Det ser jag som ett stort hot mot
att verksamheten utvecklas på ett positivt sätt.</pre><pre>Anf.  44  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Både Mine-Guzzlern och framför allt
biosensorn för att detektera trotylmolekylen är bra
exempel på de spin-off-effekter som den kompetenta
försvarsindustrin har gett.
Det finns all anledning att lägga ned tid, energi
och kraft på att försöka sanera minproblemet och
hantera minorna.
När jag i går besökte Bofors och bl.a. tittade på
Mine-Guzzlern, som är helt uppbyggd av civila kom-
ponenter, tog man upp ett problem som känns lite
absurt, nämligen att den här minröjaren är klassad
som övrigt krigsmateriel. Den får alltså inte säljas till
stora delar av de områden som har minproblem, detta
trots att maskinen är byggd helt av civila delar. Den
går fyra kilometer i timmen i arbete och kan som
mest hottas upp till sju kilometer i timmen vid trans-
port. Det känns alltså inte som något väldigt offensivt
eller defensivt vapen. Det framstår inte alls som för-
svarsmateriel, och det framstår som orimligt att inte
t.ex. Kuwait skulle kunna få köpa en sådan här ma-
skin för att röja de minor som besvärar och gör tillva-
ron till ett elände för dem där nere.
Jag vill fråga: Avser försvarsministern att vidta
några åtgärder, så att den här minröjaren kan säljas
till de områden där minproblemen kanske är allra
störst?</pre><pre>Anf.  45  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! När det gäller Martin Nilssons fråga
vill jag nämna att jag inte är helt nöjd med aktivitets-
nivån bland de nordiska minkoordinatörerna. Det har
att göra med finansieringsproblem. Jag avser därför
att gå igenom detta inför att de nordiska försvarsmi-
nistrarna träffas på sina halvårsvisa möten för att se
om det finns någonting jag kan göra så att det går
bättre.
Men i det nordiska sammanhanget vill jag ändå
säga att jag inte ser några som helst problem med att
det är en genuin nordisk samverkan.
Det är mycket som sker genom norsk medverkan
därför att man har en etablerad förmåga i det norska
samhället. Jag ser inga problem med att vi här vand-
rar mellan Sverige och Norge, och för övrigt mellan
de andra nordiska länderna, myndighetsmässigt, fö-
retagsmässigt och organisationsmässigt.
När det gäller Lars Ångströms fråga om de 10
miljoner kronor som lär vara på gång enligt ett öns-
kemål från Statens räddningsverk för en omfördel-
ning kommer jag att pröva det när skrivelsen har
inkommit och se vad det finns för möjligheter. Jag
kan säga att jag allmänt är positiv till att göra föränd-
ringar inom materielframtagande från resurser knutna
till invationsförsvaret till resurser för annan verksam-
het som har att göra med totalförsvarets uppgifter.
Men jag måste få väga och se vad som är alternati-
vanvändningen i ett möjligt kommande förslag från
Statens räddningsverk.
En annan fråga har framskymtat i flera av inläg-
gen kring Försvarsmakten. Det har förts fram fråge-
ställningar av Lars Ångström och Berit Jóhannesson,
och för övrigt också av Carina Hägg. Gör Försvar-
smakten vad Försvarsmakten bör göra? Jag vill här
nämna att i det regleringsbrev som har gått ut i år
återkommer på punkt efter punkt uppdrag till För-
svarsmakten när det gäller förbandsuppsättning,
forskning och materielprocesser. Gång på gång finns
det redovisat att det skall ske återrapporteringar till
regeringen.
Det är den typ av styrning som är den normala
och enligt min mening den riktiga i relationen mellan
regeringskansli och myndigheter. Det betyder att jag
kommer att ta på fullt allvar de återrapporteringar
som kommer att ske. På samma sätt har skett med de
redovisningar där FOA tidigare år kvartalsvis redovi-
sat den process kring minröjnings- och ammunitions-
röjningsutveckling som pågår.
När det gäller Carina Häggs fråga om Eksjö och
SWEDEC utvecklar sig SWEDEC till en anläggning
där man också använder sig av andra finansiärer vid
utveckling och tester än sådana som tillhör Försvar-
smakten. Det är jag mycket positiv till. Det gäller
Räddningsverket och om jag inte är felunderrättad
också norska insatser.
Slutligen till Ola Karlsson. Jag är icke i regering-
en ansvarig som föredragande när det gäller fråge-
ställningar kring vår försvarsmaterielexport. Jag vill
bara göra den bemärkningen att mycket av det som vi
talar om som minröjning av humanitärt slag ändå är
utbildningsmässigt, organisatoriskt och materielmäs-
sigt knutet och sammanfört med utbildning och ut-
veckling för ammunitions- och minröjningsverksam-
het för Sveriges nationella försvar i händelse av krig.</pre><pre>Anf.  46  MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Låt mig än en gång tacka försvarsmi-
nistern för svaret. Jag tror att vi är eniga om att det
arbete som utvecklats inom det nordiska samarbetet
är väldigt bra och att det kan ge väldigt positiva re-
sultat. De nordiska länderna har en stor grad av sam-
syn i dessa frågor. Det är också positivt att det har
visat sig finnas en så stor vilja från exempelvis Norge
att delta i projekten. Problemet har ibland varit peng-
arna.
Jag är tacksam och glad för det besked som för-
svarsministern ändå ger när det gäller viljan och be-
redskapen att se över hur det nordiska samarbetet
fungerar. Det gäller kanske framför allt att fundera på
just pengarna. I grund och botten är det stora proble-
met som vi måste fundera på hur vi styr. För oss som
är här gäller inte den stora diskussionen på vilket sätt
man styr. Det kan ibland handla om regleringsbrev
eller om konkreta pengar och anslag. Det viktiga är
ändå i slutändan att man uppnår resultat och att det
händer saker.
Det är det som har föranlett flera av interpellatio-
nerna. Det har ändå gått ett par år där det har funnits
klara och tydliga politiska signaler utan att man för
den skull har upplevt att det fått något totalt genom-
slag ute i organisationen. Jag kan till viss del förstå
detta. Försvaret befinner sig i en svår situation med
stora omställningsprocesser framför sig. I det läget är
det förstås svårt att säga att vi borde göra stora omp-
rioriteringar för att uppnå ett visst delmål, som är ett
mycket viktigt mål, framför andra, som man kanske
borde göra med minröjningen.
Det finns förstås den enkla vägen ut, som kanske
andra förespråkar. Det är att göra stora satsningar på
alla områden inom försvaret och inom försvarsindust-
rin. Men i det läge som vi är vet de flesta av oss att
försvaret står inför stora ekonomiska problem som
kommer att ställa krav på omprioriteringar. I det läget
är det än viktigare att från politiskt håll och från rege-
ringens sida tydligt markera vad man prioriterar, och
då kanske inte bara i regleringsbrev.
Vi vet hur regleringsbrev brukar fungera. Det
finns många signaler. De anger inte alltid en inbördes
prioritering och vad som är viktigast för Försvar-
smakten att här och nu ta sig an. Jag begär inte några
besked här och nu om de 10-15 miljonerna. Jag för-
står att försvarsministern inte vill diskutera budget-
sammanhang i en sådan här debatt. Det är oerhört
viktigt att regeringen också med ekonomiska styrme-
del visar vart man vill nå inom det här området och
att det verkligen är ett prioriterat område. Man får
inte bara stanna vid de i och för sig väldigt bra men
kanske otillräckliga regleringsbreven utan måste
också fundera på de andra bitarna.</pre><pre>Anf.  47  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag tackar försvarsministern för sva-
ret. Jag tolkar det första svaret positivt. Om det finns
möjligheter kommer försvarsministern att se till att
Räddningsverket får omfördela 10 miljoner i sin
budget för att öka minröjningskapaciteten och möj-
ligheterna att arbeta.
Det andra svaret är jag inte riktigt lika nöjd med.
Jag delar inte försvarsministerns optimistiska syn på
att formuleringarna i regleringsbrevet kommer att få
verkningar i verkställighet hos Försvarsmakten.
Redan för ett år sedan krävde Försvarsdeparte-
mentet av Försvarsmakten att man skulle redovisa
olika förslag för att öka Sveriges minröjningskapaci-
tet. I det svar som överbefälhavaren kom med den
16 februari 1998 redovisades mycket riktigt förslag
till en kostnad av 35 miljoner kronor. Det motsvarar
vad svensk militär förbrukar under åtta timmar. Det
var allt vad förslag som överbefälhavaren kunde
prestera.
Det är samma sak i den budget som regeringen
presenterade i höstas. Där finns också formulerat att
förmågan till minröjning skall utökas och att man
skall organisera och utveckla snabbinsatsstyrkan så
att ytterligare minröjningsarbete kan tillföras. Det
finns tydligt redovisat i budgeten. Men i överbefälha-
varens rapport från den 12 oktober förra året berörs
knappast frågan om minröjning.
Jag har därför svårt att se lika optimistiskt som
försvarsministern gör på att överbefälhavaren skulle
låta de uppgifter som finns formulerade i reglerings-
brevet verkställas. Jag är rädd för att återrapporte-
ringen kommer att lika bli tunn och substantiellt brist-
fällig som för ett år sedan.</pre><pre>Anf.  48  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Jag tycker inte att vi skapar splittring
när vi tar upp den här frågan. Jag upplever att beho-
ven är så stora och att alla goda resurser behöver
samlas för att komma åt problemen. Då kan det finnas
olika tekniska lösningar. Det gäller att samla alla
resurser.
Jag är också glad att vi fick besked om att för-
svarsministern skall se positivt på att Räddningsver-
ket får omfördela de 10 miljonerna. Det är väldigt
viktigt att det blir ett beslut så att man kan fullfölja
den intention man har.
När det gäller Försvarsmaktens intresse av och
möjligheter att utveckla minröjningskapaciteten är det
väldigt viktigt att ha uppföljningskrav. Det är oerhört
viktigt att ha sådana och att i framtiden se till att följa
upp dem än bättre. Som Lars Ångström sade har man
talat väldigt mycket om det, men det blir väldigt lite
av det hela. Vi ser fram emot de uppföljningsrappor-
terna. Vi som sitter i försvarsutskottet kommer natur-
ligtvis också att följa upp den här frågan.</pre><pre>Anf.  49  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag vill än en gång understryka att
verksamheten på SWEDEC i Eksjö befinner sig i ett
uppbyggnadsskede. Hittills har vi varit eniga om att
det har varit viktigt. Vi har lyckats få detta till stånd.
Det kan vi vara väldigt glada åt tillsammans. Men nu
står vi inför frågan om hur vi skall utveckla detta
vidare. Var skall vi lägga resurserna? Vi vet ju allihop
att de ekonomiska resurserna är begränsade. Det
gäller att handha dem på det effektivaste sättet.
Jag anser att man motverkar syftet att få en bra
och framtidsinriktad minröjningskapacitet om man
lägger ut detta på väldigt många olika händer. Det är
ju just det vi har velat undvika genom att inrätta ett
minröjningscentrum.
Sedan är det viktigt, och det har vi hört här i de-
batten också, att vi samordnar oss på den nordiska
nivån på bästa möjliga sätt, så att vi kan vara den
största internationella resursen. Jag tror att vi kan
samordna och effektivisera nuvarande struktur på ett
bra sätt. Då kan vi också vara en resurs ute i vår om-
värld.
SWEDEC är ett kompetenscentrum för hela total-
försvaret. Det kan med fördel tillgodose alla de en-
heter som finns inom Försvarsmakten och totalförsva-
ret. Det vill jag understryka.
En sådan uppstramning skulle föranleda en mer
rationell och samlad verksamhet som starkare skulle
kunna utvecklas för framtida behov. SWEDEC bör
även, enligt mitt förmenande, framdeles ta ansvar för
Räddningsverkets personal i ammunitions- och min-
röjningsarbetet.
Jag var i Moçambique och tittade på ett minröj-
ningsprojekt. Jag tycker att det är en extrapoäng när
man ser att de forna fienderna, de olika sidor som
nyligen stred mot varandra, i dag går och röjer minor
tillsammans. Det är en fredsskapande insats av stora
mått. De får sitt uppehälle, de gör det tillsammans
och de gör det under en instruktör som kommer dit,
leder arbetet och tillför kompetens.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi vidareut-
vecklar de resurser vi har och aktar oss för att splittra
upp dem.</pre><pre>Anf.  50  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Vad är det som ger kraft åt föränd-
ringsprocessen? Det är politiska överväganden. Det
kommer fullödigt till uttryck i Försvarsberedningens
nya rapport. Det är en del i en mycket stor omställ-
ning av totalförsvaret och dess militära komponenter.
Jag räknar med att det skall vara möjligt att till
riksdagen redovisa den här omprioriteringen kring
minröjning och ammunitionsröjning i den proposition
som jag räknar med att riksdagen skall kunna ta emot
i mars. Den är bl.a. baserad på det underlag som
överbefälhavaren lämnade in i början på 1998. Utan
det underlaget tror jag inte att Försvarsberedningen
hade kunnat visa de mycket omfattande, intressanta
och, enligt min mening, riktiga inriktningar för Sveri-
ges internationella försvarsförmåga och deltagande i
internationell verksamhet som man nu har gjort. Det
är följaktligen en del i den utveckling som sker.
En annan del i utvecklingen är naturligtvis företa-
gens och industrins arbete. Jag anser att den interna-
tionella verksamhet som Räddningsverket bedriver,
ÖCB kan finansiera och Försvarsmakten bedriver
bör, när det gäller försvarsmateriel och sådan forsk-
ning, knytas in i Försvarsmaktens materielprocesser
på samma sätt som sker när vi tar fram försvarsmate-
riel kring t.ex. vårt luftförsvar, vårt territorialförsvar
och vårt marinförsvar. Det handlar om samma pro-
cess, dvs. studier och erfarenheter från officerare,
soldater och civila som har varit ute. Studier kan
också bedrivas på centrum, där t.ex. SWEDEC är ett.
Det är svenska Försvarsmaktens centrum för ingen-
jörstrupperna där ammunitionsröjning och minröjning
är en mycket central del - men det finns också andra.
Den kompetens och de krav som kommer fram skall
sedan fortplantas in i högkvarteret. De skall vägas av
så att man kan se vad vi behöver satsa. Sedan skall de
ges vidare i form av uppdrag till Försvarets materiel-
verk att genomföra upphandlingar, kanske med ett
mellanliggande led med t.ex. FOA. Om det är stora
belopp skall de lämnas till regeringen för en medver-
kan när det gäller volymer.
Det är en viktig sak att få in den internationellt
orienterade materielförsörjningen i den vanliga mate-
rielförsörjningsprocessen. Jag arbetar för det. Upp-
dragen till Försvarsmakten har just syftet att åstad-
komma en likformighet och en likställighet av mate-
rielprocesser som är knutna till internationell respek-
tive nationell verksamhet.
Jag vill avrunda mitt inlägg med den tredje punk-
ten som spelar roll. Det är när vi förmår att använda
våra resurser. Jag har under föregående år arbetat på
ett genomtänkt sätt för att åstadkomma den mission
som bl.a. Carina Hägg nämner, nämligen Minursos-
missionen i Sahara. Det är en viktig mission som man
kan ta med sig erfarenheter ifrån. Fungerade materi-
elen? Var det rätt materiel?
Jag har angett den inriktningen att vår snabbin-
satsstyrka skall förstärkas, utvidgas och bli större
genom just en minröjnings- och ammunitionsröj-
ningsenhet. Syftet är att ta vara på och vidga kompe-
tensen i Försvarsmakten. Det är också ett behov för
vårt eget nationella försvar.
Fru talman! Vi är just i färd med att leda en min-
röjningsoperation i Kroatien. Det är också ett exem-
pel på att detta inte bara är en verksamhet på hemma-
plan, och jag kan försäkra att jag är starkt engagerad
där. Vi måste få kraft av verkliga missioner.
Jag vill ta fasta på talmannens uppmaning och
försöka avhålla mig från ytterligare repliker.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.36 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.</pre><pre>14 §  Svar på interpellation 1998/99:55 om stöd
till företag som drabbas av strafftullar</pre><pre>Anf.  51  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Sten Andersson (m) har frågat stats-
ministern om stöd till företag som drabbas av straff-
tullar. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som skall svara på interpellationen. De frågor som
ställts gäller konsekvenserna för svenska företag av
eventuella amerikanska tullhöjningar för ett antal
varor som exporteras från EU till USA och vilka
åtgärder regeringen har vidtagit i syfte att verka för
att berörda företag hålls skadeslösa.
I likhet med övriga medlemsstater inom EU anser
Sverige att USA saknar stöd i internationell rätt att
besluta om retaliationsåtgärder riktade mot europeis-
ka företag innan ett slutgiltigt utslag från världshan-
delsorganisationen WTO:s tvistlösningspanel förelig-
ger.
Mot bakgrund av de allvarliga konsekvenser som
skulle drabba svenska företag om deras exportpro-
dukter beläggs med strafftullar har jag i ett brev till
USA:s chefsförhandlare för handelsfrågor, Charlene
Barshefsky, framfört hur orättmätiga, ur såväl legala
som ekonomiska och politiska aspekter, dessa kon-
sekvenser skulle bli för de drabbade företagen.
En inlaga som detaljerat redogör för de ohemula
följderna av ett sådant amerikanskt agerande har
också skickats till den ansvariga amerikanska handel-
smyndigheten, USTR. Dessa åtgärder har vidtagits
för att i största möjliga utsträckning bidra till att
minska skadorna för svenska företag. Företagsstöd
lämnas i de flesta fall till investeringar. Det före-
kommer i dag inte något stöd för handelsbortfall vare
sig i Sverige eller inom EU.
Efter de ansträngningar som har gjorts från rege-
ringens och de berörda företagens sida har USA dra-
git tillbaka hotet om strafftullar på ett antal varuslag.
Det innebär bl.a. att BRIO inte kommer att drabbas,
vilket blev en glädjande julklapp till Osby och till de
600 anställda som arbetar på BRIO.
Av de varor som Sverige exporterar till USA och
som var upptagna på den preliminära listan har inte
mindre än 90 % undantagits från den slutliga listan.
Det är mycket tillfredsställande att regeringens och
företagens arbete för att värna om svenska exportin-
tressen och arbetstillfällen har varit så framgångsrikt.
Detta innebär att mindre än en promille av Sveriges
totala export till USA nu riskerar att beläggas med
strafftullar. Regeringens nära samarbete med de
drabbade företagen har i hög grad bidragit till att
åstadkomma detta goda resultat.
Vi har trots våra ansträngningar emellertid tving-
ats konstatera att några företag tyvärr fortfarande
hotas av retaliationsåtgärder. Jag kommer att göra
mitt yttersta i det fortsatta arbetet för att genom vårt
agerande i EU och i världshandelsorganisationen,
WTO, så länge som möjligt försöka hindra att dessa
tullar träder i kraft innan ett panelutslag föreligger.
Det innebär svåra såväl ekonomiska som regionala
och sociala konsekvenser för de människor som ar-
betar i de drabbade företagen. Därför kommer jag
även fortsättningsvis att ge denna fråga en mycket
hög prioritet.
Regeringen arbetar aktivt inom EU för att bidra
till en snar lösning av banantvisten med USA. Det
beslutades den 12 januari i Genève att en särskild
snabbspårspanel nu skall tillsättas för att avgöra om
EU:s nya importregim för bananer är förenlig med
WTO:s regelverk. Det innebär att Sverige och EU har
vunnit gehör inom världshandelsorganisationen för
att snabbt få till stånd ett rättsligt avgörande på ba-
nantvisten.
Det är svårbegripligt hur USA skall kunna moti-
vera strafftullar innan ett panelutslag lämnats. Utan
ett WTO-avgörande kan amerikanerna rimligen inte
bevisa att de lidit skada. Det är också glädjande att en
av de i WTO klagande parterna, Ecuador, också öns-
kar få till stånd ett rättsligt klargörande genom snabb-
spårspanel. Det är min förhoppning att även andra
klagande parter nu kommer att ta del i det förestående
panelarbetet, så att banantvisten kan avgöras snabbt
och slutgiltigt i WTO.</pre><pre>Anf.  52  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Den här interpellationen - liksom en
del andra interpellationer i dag - är något inaktuell på
grund av riksdagens arbetsschema. Jag skulle kanske
ha dragit tillbaka interpellationen, men av ett skäl gör
jag inte det.
I stort sett delar jag statsrådets uppfattning när det
gäller det han skriver i sitt interpellationssvar om hur
han har hanterat frågan. Det står dock ingenting om
att bakgrunden faktiskt är att EU har en
"bananpolitik" som innebär att man har gynnat egna
gamla kolonier. Det har främst drabbat konsumenter-
na i Europa. Det har blivit lägre kvalitet på bananer-
na, men framför allt har de blivit dyrare. Vi får hop-
pas att den här frågan kommer att lösas på ett för alla
vettigt sätt.
Det som gör att jag ändå tar upp kammarens tid i
dag är statsrådets agerande utanför riksdagen i det här
sammanhanget. Han skrev ett brev till USA:s han-
delsminister och bad att denne skulle ta tillbaka boj-
kotthoten. Det var väl inte heller helt smart av USA
att stämpla svenska företag. Sverige har ju, vad jag
har förstått, varit ett av de länder som har velat slopa
hindret för att bananer utanför EU skall kunna salufö-
ras här på ett vettigt vis.
Det som förvånade mig, fru talman, var att samma
dag som det i medierna berättades att statsrådet hade
skrivit det här brevet till sin kollega i USA nämner
han i samma TV-intervju att det var ett idiotiskt ame-
rikanskt förslag. När vi nu pratar om diplomati tycker
jag att man ju kunde ha använt en lite annan ton.
Samma dag som man skriver ett brev och ber att
svenska företag skall slippa att drabbas säger man ett
par timmar senare att förslaget är idiotiskt. Och det är
direkt adresserat till USA:s handelsminister. Jag tror
väl att man på USA:s ambassad i Stockholm även
följer svenska nyhetsprogram, och jag hoppas att det
här var sista gången som vår handelsminister använde
sig av den terminologin.</pre><pre>Anf.  53  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Det är riktigt, som Sten Andersson
säger, att den bananregim som EU tillämpar inte är
något som vi från svensk sida gillar. I själva verket är
det så paradoxalt att det som USA kräver av EU är att
EU skall göra som Sverige gjorde när Sverige fick
göra som Sverige självt ville, innan Sverige gick med
i EU, nämligen att ha en ordning som innebär att
konsumenterna bestämmer vilka bananer man skall
köpa och till vilka priser.
Vi har i EU kompromissat, förhandlat, diskuterat
och kommit fram till en ordning på bananområdet
som vi från svensk sida inte är särskilt förtjusta i men
som vi ändå kan leva med. Vi måste försvara den när
den blir utsatt för angrepp, och vi anser att de ameri-
kanska åtgärderna saknar rättslig grund. Det saknas
stöd i internationell rätt för att på det här viset ensi-
digt ingripa med tullhöjningar mot europeiska varor.
Därför har vi reagerat väldigt starkt.
Jag är glad att Sten Andersson stöder de ansträng-
ningar som vi har gjort, och jag uppfattar att jag talar
för hela Sverige i den här frågan. De andra partierna
tycker ungefär som vi. Sverige står enat, vilket varit
en styrka, i den här frågan.
Sten Andersson pekar på en formulering som jag
använt i en TV-intervju och som ansågs vara odiplo-
matisk. Det kan hända att den var det. Den var kanske
inte idealisk. Om man fick tänka efter och kunde
skriva ned formuleringar med pennan i hand skulle de
kanske ibland bli en smula annorlunda. Det har ändå
väckt den uppmärksamhet som vi ville i Amerika -
Sverige är upprört och irriterat över detta. Formule-
ringen kan alltså i första hand tillskrivas det faktum
att det här är en fråga som engagerar mig väldigt
starkt. Det blir starka känslor när man råkar ut för de
här dråpslagen, som det ju verkligen handlar om för
de mindre och medelstora företagen. Att man då tar
till överord må väl vara hänt.
Jag kan försäkra, Sten Andersson, att vi har
mycket goda kontakter med USA:s ambassad här i
Stockholm. Där vet man mycket väl vilka åsikter och
vilken inställning vi har i frågan. Även om ordvalet
ibland blir ganska hårt råder det ingen tvekan om att
vi har mycket goda kanaler till den amerikanska ad-
ministrationen.
Jag tackar, som sagt, Sten Andersson för stödet i
det fortsatta arbetet för att också småkaksindustrin så
småningom skall slippa av kroken och bli av med
hotet från sådana här hundraprocentiga tullar. Då kan
det vara bra att vi i det fortsatta arbetet står samlade
och att vi också har Sten Anderssons och hans partis
stöd. Så småningom kan vi kanske också ändra hela
EU:s "bananregim", men i fredliga och lagliga for-
mer, så att EU inte tenderar att bli en så konstig bana-
nunion som det blivit i just det här avseendet.</pre><pre>Anf.  54  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Ändra EU:s "bananregim" vill jag väl
inte göra men bananpolitiken kan det vara lite lättare
att ändra.
Det är klart att det här var ett dråpslag mot svens-
ka företag men EU:s bananpolitik har varit ett dråp-
slag mot dem som enligt experterna producerar de
bästa och billigaste bananerna på det här klotet.
Jag är glad över att statsrådet vid närmare efter-
tanke kanske ångrar benämningen vad gäller USA:s
handelspolitik.
Med detta, fru talman, tänker jag inte ytterligare
förlänga den här debatten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>15 §  Svar på interpellation 1998/99:64 om ung-
domsarbetslösheten</pre><pre>Anf.  55  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Magnus Jacobsson har frågat mig vil-
ka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att ta
fram statistik som visar hur många ungdomar som
fastnat i åtgärdsrundgång. Magnus Jacobsson har
även frågat mig vilka initiativ som regeringen avser
att ta för att minska rundgången och underlätta för
ungdomar att få riktiga jobb.
För det första: När det gäller statistiken har vi i
dag genom AMS verksamhetsstatistik en god bild av
hur många ungdomar som finns i arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder. Den visar bl.a. att i slutet av decem-
ber 1998 var totalt 84 000 ungdomar i åldern 18-24
år inskrivna vid arbetsförmedlingen. Av dessa var ca
42 000 arbetslösa och 42 000 i någon åtgärd. 85 %
hade varit inskrivna kortare tid än ett år vid arbets-
förmedlingen och endast 5 %, eller knappt 4 000,
hade varit inskrivna mer än två år. Denna statistik
finns hos AMS, möjlig för alla att ta del av, och det
finns därför ingen anledning att vidta några särskilda
åtgärder för att göra den tillgänglig.
För det andra: När det gäller Magnus Jacobssons
andra fråga vill jag säga att jag delar hans uppfattning
att det är viktigt att underlätta för ungdomar att få
riktiga jobb och att bryta rundgången mellan perioder
i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbets-
löshet. Fokus är, och skall förbli, att öka sysselsätt-
ningen och minska arbetslösheten. Men det är också
viktigt att i det rådande konjunkturläget göra särskil-
da satsningar för att bryta rundgången för dem som
inte haft arbete under de senaste åren. Får vi inte nu
ut dem i ett arbete som de kan försörja sig på blir det
mycket svårt senare.
Den omläggning av politiken, bort från praktikåt-
gärder till mer tillväxtfrämjande åtgärder, som har
inletts skall fullföljas de kommande åren. Men det
behövs också en arbetsmarknadspolitik som är inrik-
tad på platsförmedling och yrkesinriktad arbetsmark-
nadsutbildning av hög kvalitet. Däremot finns det
ingen anledning att, som Magnus Jacobsson föreslår,
från statens sida gå in och ändra t.ex. arbetsrätten.
Den frågan känner regeringen fullt förtroende för
arbetsmarknadens parter att i första hand hantera.
Vi kan redan nu se att det skett en kraftig syssel-
sättningsökning bland ungdomar i åldern 16-24 år. I
dag är 16 100 fler ungdomar sysselsatta i reguljära
arbeten än för ett år sedan. Vi kan också se att antalet
arbetslösa och i åtgärder minskat från 137 000 till
84 000 de senaste två åren. Tendensen är positiv, och
vi kan gemensamt glädjas åt att det nu går bättre för
Sverige, men det är långt kvar till  en arbetslöshetsni-
vå bland ungdomarna som är acceptabel.</pre><pre>Anf.  56  MAGNUS JACOBSSON (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka närings-
ministern för svaret. Samtidigt känner jag nog att det
verkar som att han inte helt har uppfattat frågan.
AMS statistik i all ära - den är bra - men i mångt och
mycket visar den egentligen två saker: vilka som är
arbetslösa samt vilka som finns i åtgärd. Men det är
inte detta som jag frågar efter. Vad jag frågar är: Kan
ministern hjälpa till med att få fram statistik som
visar hur många som har fastnat i åtgärdsrundgång?
Jag tyckte att jag var tydlig när jag skrev detta men
uppenbarligen var jag inte tillräckligt tydlig.
Under de senaste två åren har jag jobbat väldigt
mycket med att vara ute på skolor och bland ungdo-
mar. Jag träffar många ungdomar som, även efter
skoltiden, säger: Jag har varit på datortek. Sedan gick
jag ett tag på a-kassa eller socialbidrag. Sedan hade
jag ALU. Sedan var det arbetslöshetsersättning och
åtgärder igen.
På det sättet blir det en rundgång. Den korta tid
som de här ungdomarna inte är i åtgärd är de, det är
sant, korttidsarbetslösa - enligt statistiken. Men deras
egen upplevelse av verkligheten är: Jag är arbetslös.
Nu har jag varit på datortek.
Extremfallet är en tjej som jag pratat med. Hon
hade varit på datortek två gånger i tät följd. Därefter
var hon lärare på ett datortek, som ett ALU-projekt.
Vad jag frågar efter är alltså vad det finns för statis-
tik.
Jag sitter själv med i arbetsmarknadsutskottet.
Representanter för AMS har varit där och föreläst,
och jag ställde exakt samma fråga till dem: Har ni
möjlighet att visa hur många som finns i denna rund-
gång? Svaret blev nej. Detta är väldigt tragiskt. Det
gör ju att ungdomar tappar tilltron till vad vi politiker
gör.
Sedan kommer min följdfråga: Vilka initiativ av-
ser näringsministern att ta för att minska denna typ av
rundgång?
När det gäller mina förslag är det glädjande att so-
cialdemokraterna följer flera av dem. Exempelvis
gäller det då en sådan sak som lärlingsjobben. I valet
1994 var ju detta något som var fullständigt omöjligt
men i dag är det en del av politiken. Det vore i och
för sig glädjande om man nu inte litade till det som
regeringen säger: "Den frågan känner regeringen fullt
förtroende för arbetsmarknadens parter - - -." Om
jag inte missminner mig har man misslyckats med
sina förhandlingar. Det kanske är dags för oss att
säga: Det är dags att vi får någon form av samför-
ståndspolitik i Sverige. Vi måste se över arbetsmark-
nadssituationen, framför allt för ungdomar.
Den allmänna delen av svensk politik, huruvida
det går bättre eller sämre, lämnar jag därhän. Där tror
jag inte att vi är överens. Men just statistikfrågan är
viktig för mig. Jag märker på ungdomar att de känner
frustration över att gå från åtgärd till åtgärd.</pre><pre>Anf.  57  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! När det gäller statistiken har jag möj-
ligen missförstått Magnus Jacobsson. AMS skall ju
anmäla åtgärder m.m. för dem som är arbetslösa. Man
kan alltid fråga sig vilket samhälle man skall ha. Skall
man registrera människor vad de än gör? Tanken är
just att detta sker när man är arbetslös.
Men jag kan förstå frågeställningen i den mening-
en, och jag delar den uppfattningen, att ett av de stora
problemen vi har i dag på den svenska arbetsmarkna-
den är just att man går, som uttrycks här, i rundgång,
dvs. man går från åtgärd till arbetslöshet, från arbets-
löshet till åtgärd.
Det vi nu kommer att göra från regeringens sida är
att driva en arbetsmarknadspolitik som mer går till-
baka till den klassiska arbetsmarknadspolitiken. Det
innebär att vi skall koncentrera oss kraftfullt på att
förmedla jobb och, inte minst, att använda arbets-
marknadsutbildningen som en åtgärd för att bättre
kunna passa ihop företagens efterfrågan av olika
yrken och kompetens med den kompetens som indi-
viderna har. Det är den stora förändring vi har gjort i
arbetsmarknadspolitiken. Därmed har vi också tagit
bort det så förkättrade volymmålet. Det har vi gjort
just för att uppnå detta. I den meningen är vi väl
överens.
Till frågan om olika åtgärder skall vi återkomma.
Vi kommer att vidta en hel del åtgärder, men det skall
inte vara åtgärder av den typ som har vidtagits hittills.
Det skall vara mer generellt. Det skall vara sådant
som, det vill jag säga än en gång, gör att vi lättare
anpassar oss till den efterfrågan som finns på arbets-
marknaden.
När det gäller statistiken, för att avsluta med det
en gång till, tror jag inte att man skall ge sig in på
detta. Däremot tror jag att det är viktigt att man har en
uppfattning om situationen. Vi är tydligen överens
om att vi skall få bort den här rundgången.</pre><pre>Anf.  58  MAGNUS JACOBSSON (kd):
Fru talman! Skälet till att jag vänder mig till rege-
ringen är enkelt. Som ersättare i arbetsmarknadsut-
skottet tror jag inte att AMS skulle ändra sina direktiv
och sina mätmetoder om regeringen skulle säga att
man gärna vill ha en parameter som visar om perso-
nen har varit i åtgärd förut. Det är fortfarande så att
när vi fattar beslut, vilket riksdagen gör, utgår vi från
en verklighet. Då är det bra att veta hur verkligheten
ser ut. Det har inte att göra med att vi så att säga
överstatistikiserar samhället.
Frågan om utbildning, ja, det är gott. Där är vi helt
överens. Men det viktiga är att utbildningen också
genomförs på ett sådant sätt att den kommer folk till
godo och inte utgörs av exempelvis datortek, en och
annan del av kunskapslyftet där man tar in andra
organisationer än de där man har kompetent personal.
Vi går så till svaret på den sista frågan: Vi åter-
kommer med åtgärder. Det är glädjande att höra. Det
stora problemet är att vi har hört det länge. Men det
har som sagt var lovats att det under våren skall
komma ett åtgärdspaket. När det kommer är jag be-
redd på ytterligare debatter i frågan.
Ännu en gång, det vore mycket intressant att få ett
bättre statistiskt underlag, för då kan vi också föra
debatten mer konkret. Men det är skönt att höra att vi
är överens om att rundgången som sådan är negativ
och att vi bör komma ifrån den. Då är det också bra
att veta hur omfattande den är.</pre><pre>Anf.  59  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig kort svara som så, att jag
skall titta på detta. Om det skall leda till någon statis-
tik eller liknande vet jag inte, men jag skall undersöka
hur många som är i denna rundgång. Jag tror att det
går att avläsa i den statistik som finns. Jag är nästan
säker på det. Men svaret är att jag skall titta närmare
på detta.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>16 §  Svar på interpellation 1998/99:74 om ut-
vecklingen i Degerfors m.fl. kommuner i Örebro
län</pre><pre>Anf.  60  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Peter Pedersen har frågat mig på vilka
sätt regeringen är beredd att aktivt stödja en positiv
utveckling i Degerfors, Laxå och Karlskoga kommu-
ner, som enligt honom kommer att drabbas av ett
ytterligare minskat antal sysselsatta, fortsatt befolk-
ningsminskning, försämrad kommunal ekonomi och
därmed mycket drastiska problem.
Regeringen är väl medveten om att situationen är
besvärlig i många industriregioner. Den alltmer inter-
nationaliserade ekonomin ger visserligen större möj-
ligheter, men ställer samtidigt större krav på företa-
gen att effektivisera sin verksamhet.
Regeringen har särskilt uppmärksammat den regi-
on som Peter Pedersen oroar sig för. Ett uttryck för
detta är att både Degerfors och Karlskoga kommuner
är s.k. tillfälliga stödområden med möjlighet till för-
höjt regionalpolitiskt stöd. Detta innebär att Länssty-
relsen i Örebro län och NUTEK kan ge bidrag med
upp till 35 % av stödberättigade utgifter för till-
växtskapande investeringar i kommunerna. Degerfors
och Karlskoga kommuner ingår även i EG:s struktur-
fondsprogram för mål 2 Bergslagen, som syftar till
förnyelse i områden som drabbats av eller hotas av
industriell tillbakagång. Karlskoga omfattas dessutom
av gemenskapsinitiativet Konver, som syftar till att
stärka näringslivet i områden som varit starkt beroen-
de av försvaret.
Vad gäller utvecklingen i Karlskoga vill jag hän-
visa till de uttalanden som jag tidigare gjort tillsam-
mans med försvarsministern. Vi har framhållit att
regeringen i vissa fall är beredd att vidta åtgärder när
neddragningar orsakas av minskade statliga beställ-
ningar av försvarsmateriel. Om regering och riksdag
har ett direkt ansvar för att sysselsättningen minskar,
och om det dessutom är regionalpolitiskt motiverat,
kan sådana insatser bli aktuella.
Regeringen följer noga utvecklingen i Degerfors,
Karlskoga och Laxå. Det är min förhoppning att man
på lokal och regional nivå använder de resurser regi-
onen har för att locka fram och ta till vara den före-
tagsamhet och den initiativkraft som finns. I och med
arbetet med de regionala tillväxtavtalen har aktörer
som är viktiga för den regionala utvecklingen fått
både en ny arena att mötas på och större möjligheter
att åstadkomma utveckling i sin region. Mobilisering-
en som sker och samarbetet som växer fram är en
utmärkt grogrund för tillväxt och nya jobb.</pre><pre>Anf.  61  PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Jag vill tacka näringsminister Björn
Rosengren för svaret på min interpellation rörande
det allvarliga läge som jag kan se i kommunerna
Degerfors, Karlskoga och Laxå i Örebro län.
I Degerfors har storföretaget Avesta Sheffield AB
varslat 139 anställda om uppsägning, trots att Deger-
forsenheten, efter hot om nedläggning - ett beslut
som fattades 1993 - utvecklats mycket positivt, inte
minst tack vare de anställdas och fackets stora enga-
gemang och nytänkande vad gäller produktionens
inriktning. De initiativ som har tagits, bl.a. med hjälp
av löntagarkonsulter, har t.o.m. rönt nationell och
internationell uppmärksamhet.
Degerforsenheten kan sägas ha varit en vinstma-
skin inom företaget de senaste åren, trots nedlägg-
ningsbeslutet, men står nu inför ett uppenbart hot att
åtminstone den ena delen, där stålverket finns, kan
komma att läggas ned. Det skulle innebära att själva
stålet skulle tillverkas i England för att sedan skeppas
över havet till Degerfors. Det kan verka mycket
märkligt, vilket facket säger. Hur kan det vara billiga-
re att importera någonting från England än att flytta
det 100 meter inom samma industriområde?
I Karlskoga är jobben för många kvalificerade ar-
betstagare uppenbart hotade genom den i andra sam-
manhang diskuterade förändringen avseende svenska
försvarets försvarsmaterielbeställningar. Om hela
eller delar av den svenska försvarsindustrin skall
omstruktureras krävs det både pengar och tid. Om
inte båda dessa faktorer ges kommer regionen att
riskera att tappa mycket kvalificerad arbetskraft,
vilket kommer att få förödande konsekvenser för
näringsliv och kommunal service och hindra en posi-
tiv kommunal utveckling.
Till detta kommer att arbetslösheten i regionen
fortfarande är mycket hög, inte minst bland ungdo-
mar. För något år sedan låg den på närmare 30 %. I år
liksom under tidigare år tappar både Degerfors och
Karlskoga befolkning. Alla kommuner i Örebro län
utom Örebro går tillbaka befolkningsmässigt.
En mycket viktig positiv faktor är att högskolorna
i Örebro och Karlstad nu skall bli universitet. Jag
menar att det är av yttersta vikt att båda dessa blivan-
de universitet verkligen blir universitet för hela länet
och tar till vara den stora kompetens som finns även
utanför länscentrumen men som ofta glöms bort. En
naturvetenskaplig-teknisk universitetsfilial eller åt-
minstone en naturvetenskaplig-teknisk utbildning
med koppling till universitetet i Örebro skulle t.ex.
vara en mycket viktig tillväxtfaktor för Örebro läns
västra del.
Näringsministern talar om att det görs insatser för
olika stödområden med hjälp av strukturfondspro-
gram för mål 2 Bergslagen och åtgärder inom ramen
för Konver, något som också jag känner till. Trots
dessa insatser går vi ständigt tillbaka befolkningsmäs-
sigt, och arbetsgivarna varslar. De här åtgärderna
hjälper alltså tyvärr inte, utan det krävs någonting
mer.
Jag konstaterar att näringsministern tillsammans
med försvarsminister Björn von Sydow i en DN-
artikel skrivit om några beslut av riksdagen eller
regeringen som skall få sysselsättningskonsekvenser.
Jag vill mer konkret veta vad ett sådant löfte från
regeringens sida innebär. Hur ser inriktningen på ett
sådant stöd ut? Vilken omfattning har stödet, och hur
lång tid räknar man med att ett sådant speciellt stöd
skall kunna ges?</pre><pre>Anf.  62  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag kan inte svara på det, för det
första därför att vi inte är riktigt klara med vad som
händer med försvarsindustrin, för det andra därför att
vi inte riktigt vet vad som händer i de orter som
nämns. Vi har ständig kontakt både med berörda
företag och med berörda kommuner och följer ut-
vecklingen. Vi kan inte gå någon annan väg än att
dels se vad som kan göras lokalt och regionalt, dels se
vad sedan staten kan stödja. Detta vill jag återkomma
till.</pre><pre>Anf.  63  PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Jag vet att det har förekommit täta
kontakter, och det tycker jag förstås är mycket bra.
Jag kan om min egen bakgrund nämna att jag i De-
gerfors kommun har varit oppositionsråd i sex år och
kommunalråd i fyra år. Jag känner därför ganska väl
till situationen, och jag vet att vi har varit väldigt
duktiga på att med entreprenörsanda och nyföreta-
gande skapa nya företag som visat sig kunna överleva
på sikt.
Vi kommer dock att behöva med Degerfors mått
mätt starta enormt många nya företag, om vi skall
kunna ersätta ytterligare 139 arbetstillfällen som
försvinner. Det krävs enormt mycket av kommunala
näringslivsinsatser för detta.
Björn Rosengren, tidigare landshövding i Norr-
botten, vet hur det känns när man står här i Stock-
holm och diskuterar de här frågorna en sen kväll och
med många åhörare. Den som bor ute på landet vill
göra de stora centrumen uppmärksamma på de speci-
ella problem som man har. Det är mycket glädjande
att dessa frågor nu tas upp även i de stora medieorga-
nen. Aftonblandet och Dagens Nyheter har skrivit om
det här. Carl Hamilton framhöll i en krönika i decem-
ber att varje år en hel norrländsk stad flyttar in till
Stockholm. Det pågår nu en gigantisk flyttlasspolitik i
Sverige. Denna måste vändas, om vi skall kunna
svara mot mottot att hela landet skall leva.
Pia Enochsson, Glesbygdsverkets generaldirektör,
tar i en artikel upp att det är en ohållbar utveckling att
vi dels i storstäderna har bostadsbrist, trafikproblem,
sjukvårdskris osv., dels har en glesbygd där vi får riva
bostäderna därför att människor inte kan bo där. En
sådan utveckling kan vi inte ha. Den gynnar inte
glesbygden och definitivt inte storstäderna.
För detta krävs krafttag. Jag vill rekommendera
näringsministern att läsa en artikel som vi - hör och
häpna - har lyckats få in i dagens nummer av Afton-
bladet och där vi lyfter fram problemen med den
pågående flyttlasspolitiken. Vi kommer där med en
del konkreta förslag.
Jag skulle vilja nämna ett exempel som också har
nämnts lokalt. Man har i USA och Kanada gjort
mycket intressanta erfarenheter när anställd personal
gått in och tagit över företag. I stället för att få en
nedläggningskostnad om ett antal hundra miljoner -
något som det också kostar att lägga ned ett sågverk i
Degerfors - möjliggör man för de anställda att ta
över.
Man har där en lagstiftning som är mer positiv än
vår. Man kan göra avsättningar som  inte som hos oss
bara omfattar 2 ½ % i premiereserv för att via börsen
öka pensionen, utan verkliga satsningar i det egna
företaget. Man ställer vinstkrav, man skall ha en bra
jämställdhets- och lönepolitik och utvecklingsmöjlig-
heter skall finnas. Även anställda kan engagera kom-
petenta personer. Exempelvis United Airlines i USA
med 80 000 anställda är löntagarägt.
Jag skulle vara intresserad av att höra om nä-
ringsministern i svensk lagstiftning kan tänka sig en
öppning som möjliggör ett delägande eller även helä-
gande utövat av löntagare i företag, även i större
företag.
Avslutningsvis tycker jag att det nu krävs mer än
löften, prat eller deklarationer i vissa sammanhang.
Det krävs rejäla tag om vi skall kunna vända utveck-
lingen. Särskilt allvarligt är att, som den krönikör och
den generaldirektör som jag nämnt sagt, på 60-talet
människor flyttade från glesbygden in i städer och
fick jobb men att enligt vad undersökningar nu visar
de flyttar från glesbygd till stad med fortsatt arbets-
löshet, samtidigt som de förlorar det sociala nätverk
som de har på en liten ort.</pre><pre>Anf.  64  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Peter Pedersen har mycket vältaligt
beskrivit de problem som Karlskoga-, Degerfors- och
Laxåregionen står inför. Det här är en bild som vi kan
se i en mycket stor del av landet. De traditionella
bruksorterna drabbas i dag mycket hårt. Det beror på
globaliseringen, den ökade konkurrensen från om-
världen och nya möjligheter till processtyrning. De
gamla bruksorterna drabbas hårt av en ökande kon-
kurrens och nya aktörer.
Man kan i dag koka 500 000 ton rostfritt stål med
under 1 000 anställda medan man för 15-20 år sedan
behövde kanske tre, fyra gånger så många anställda
för att koka 50 000-100 000 ton.
Det här är en utveckling som ställer mycket stora
krav på kommunalpolitiker och rikspolitiker liksom
på regeringen när det gäller att skapa förutsättningar
för nya jobb och nya företag i de här områdena.
Något som känns extra frustrerande och deprime-
rande är att vi har att kämpa inte bara emot en elak
omvärld och elaka konkurrenter utan också mot en
regering som för en direkt bergslagsfientlig politik.
Bara i Örebro län finns det över 4 000 direkt an-
ställda i den elintensiva industrin. Det handlar om
knappt 1 000 i Degerfors, om ett antal hundra i Karl-
skoga och om knappt 1 000 i Hällefors samt om ett
antal anställda i Kristinehamn och i Storfors i angrän-
sande län. Den elintensiva industrin bär upp mycket
av sysselsättningen i Bergslagen. Vi har nu en rege-
ring som avvecklar en av råvarorna för denna elinten-
siva industri och därmed driver en fientlig politik mot
Bergslagen.
Jag tror att det vore betydligt enklare att hantera
problemen om vi bara hade de utländska aktörerna
och globaliseringen att slåss emot och om vi hade en
regering som kämpade för goda villkor för basindust-
rin i Bergslagen och i Sverige, i stället för som nu en
regering som avvecklar en del av förutsättningarna
för jobb i den elintensiva industrin i Bergslagen och
nu också inom försvarsindustrin i Karlskoga.
Jag skulle vilja fråga om statsrådet är beredd att
ompröva denna skadliga energipolitik, som trots allt
så starkt berör många tusen människors försörjning i
bl.a. Karlskoga, Degerfors, Laxå, Hällefors, Kristine-
hamn och Storfors.</pre><pre>Anf.  65  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att vi nu
har vidgat debatten från att avse Degerfors, Laxå och
Karlskoga till en allmän debatt om regionalpolitiken.
Jag vill erinra om att det på fredag här i kammaren
kommer att föras en diskussion om regionalpolitiken.
Jag vill då återkomma till de olika generella frågor
som har uppkommit.
När det sedan gäller några frågor som har upp-
kommit här vill jag ansluta mig till den uppfattningen
att mycket av den arbetslöshet som vi i dag upplever
inte är, som vi brukar säga, konjunkturell utan dess-
utom ibland också enbart strukturell.
Den är strukturell på så vis att framför allt basnä-
ringarna har haft en oerhört stor förmåga att ta till sig
ny teknologi, och genom det har man höjt sin pro-
duktivitet kraftigt, t.o.m. 100 % under 3-4 år, vilket
det tidigare tog 30 år att göra. Detta innebär att man
tillverkar alltmer med allt färre, samtidigt som man
får allt högre kvalitet. Något annat val har man inte
för att kunna konkurrera på världsmarknaden.
Det här är ett strukturellt problem som det inte går
att använda klassiska arbetsmarknadspolitiska meto-
der till, inte heller näringspolitiska metoder. Vi kan
inte inhandla mer och mer vapen för att upprätthålla
den svenska vapenindustrin när vi har den säkerhets-
politiska situation vi har i dag, och jag kan ta fler
exempel. Det är ett politiskt problem och ett struktu-
rellt problem, men det är ett problem som bara kan
lösas med politiska medel, dvs. att vi ändå upprätt-
håller en hög sysselsättning inom andra näringar och
gör andra förändringar. Det tar sin tid. Det är rege-
ringen medveten om, och vi kommer också att kunna
klara av det.
Jag vet inte om jag förstod frågan riktigt, men jag
antar att Ola Karlsson här menar frågan om kärn-
kraften. Ola Karlsson nickar, så jag argumenterar rätt.
Då är det så här: Den kritiken blir väldigt konstig,
eftersom det som sker i Sverige i dag efter avregle-
ringen - den nordiska avregleringen - av elmarkna-
den har inneburit att vi aldrig har haft så billig el som
vi har i dag. Vi har alltså ett överskott i elproduktio-
nen. Om man hårdrar kan man säga att kärnkraften
inte är lika lönsam som den var tidigare.
Vi köper i dag kolproducerad el från Danmark
som är billigare än den el vi själva lyckas producera.
Så ingen kan påstå att regeringen har drivit en politik
- i vart fall om man ser på resultatet - som innebär att
vår elproduktion skulle vara dyr. Den är billig. Och
de stora vinnarna efter avregleringen har faktiskt varit
svenskt näringsliv och konsumenterna av elproduk-
tion.</pre><pre>Anf.  66  PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att
när det gäller energisystemet och tolkningen av vad
som har hänt med priserna på el delar jag näringsmi-
nisterns uppfattning att det knappast är det som är
problemet. Jag tror att det också är en mycket viktig
utvecklingsfaktor, inte minst i Bergslagen, om vi i
ökad omfattning också ställde in oss på en snabb
miljöomställning även när det gäller energiåtgång.
Jag kommer att delta i debatten på fredag, så vi får
anledning att återkomma till den stora diskussionen
om regionalpolitik.
Det är viktigt att framhålla syftet. Det finns alltså
en framåtanda i både Karlskoga och Degerfors och
även i Laxå, men vi måste få den hjälp som är möjlig
att få för att kunna göra denna omställning. Oavsett
om det finns försvarsindustri eller inte kan man inte
bara knäppa med fingrarna och knäppa av 100 eller
200 år av tradition och hoppas att den kvalificerade
arbetskraften finns kvar. Det är alltså viktigt att det
ges tid och pengar för utveckling så att vi får behålla
den kvalificerade arbetskraft som faktiskt finns även
utanför de stora länscentrumen.</pre><pre>Anf.  67  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag kan börja med att ge statsrådet
rätt såtillvida att elen i dag är billig, billigare än den
har varit på mycket länge. Skälet till det är att rege-
ringen har misslyckats i sin strävan att stänga Barse-
bäck. Hade regeringen lyckats med det som man sade
att man skulle göra, nämligen stänga produktionen i
första Barsebäcksreaktorn och sedan fortsätta med
den andra år 2001, hade vi sannolikt sett en helt an-
norlunda prisutveckling.
Den situation som många företag står inför, sär-
skilt när man har ett utländskt delägande som Avesta
Sheffield i Degerfors, är ju att pröva: Var skall vi låta
produktionen ligga kvar? Skall vi ha den kvar i Sve-
rige med en osäker energipolitik med sannolikt kraf-
tigt stigande elpriser därför att regeringen vill av-
veckla kärnkraften, eller skall vi koncentrera den till
Sheffield, och då inte bara få en stabilare energipoli-
tik utan också slippa transportkostnader?
Det är ju samma diskussion som man står inför
vid stålverket i Avesta. Så kan man gå från bruksort
till bruksort och konstatera att besluten inte längre
fattas i Sverige för de flesta av dessa bruk, utan det är
utländska ägare som har relativt lättare att flytta verk-
samhet i dag än tidigare.
Jag vidhåller att den energipolitik som statsrådet
företräder är skadlig för Bergslagen. Den gör att vi
tappar fler jobb än vad vi annars skulle göra. Jag tror
att ett av de bästa beskeden till Bergslagen vore att
säga: Riv upp energibeslutet.</pre><pre>Anf.  68  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Det blir ju en konstig diskussion,
detta. Jag skulle kunna argumentera lika väl med att
säga att hettan i Sahara har lika stor betydelse för
basnäringen i Degerfors - negativt menat - som Bar-
sebäck skulle ha för Degerfors. Det är faktiskt så, än
en gång: Vi har aldrig haft så billig energi. Vi har
överskott på energi. Varje företag som etablerar sig i
Sverige ser att en av de stora fördelar vi har här i
landet är att vi har billig energi. Detta är också redo-
visat i statistik. Det är också så att vi har haft di-
rektinvesteringar de senaste två åren på 150 miljarder.
Vi har haft över hundra amerikanska företag som har
etablerat sig här i Sverige. Bland de 100 största före-
tagen har man öppnat 25 regionalhuvudkontor i Sve-
rige. Jag kan ta exempel efter exempel. Detta beror på
att vi har låga kostnader, inte minst när det gäller
energi. Det är få länder som kan konkurrera med
detta. Därav faller en sådan argumentation.
Däremot har jag självklart stor förståelse för att
det nu sker stora strukturella förändringar som drab-
bar dessa orter, och det är det vi måste ta tag i. Men
blanda inte in vår energipolitik. Den har varit oerhört
framgångsrik, framför allt avregleringen.</pre><pre>17 §  Svar på interpellation 1998/99:86 om åt-
gärder för tillväxt i Stockholm</pre><pre>Anf.  69  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Roland Larsson har frågat mig om jag
är beredd att vidta åtgärder vad gäller investeringar i
Stockholms läns infrastruktur och högre utbildning
för att gynna den nationella tillväxtpolitiken.
Låt mig först säga att Roland Larsson har rätt i att
ekonomisk tillväxt i Stockholmsregionen är ett natio-
nellt intresse och att Stockholms län är en viktig mo-
tor för hela landets utveckling. Det är därför väsent-
ligt att regionen får goda förutsättningar att fortsätta
växa och utvecklas. Denna tillväxt bör dock i såväl
Stockholmsregionens som hela landets intresse ske på
ett balanserat sätt. Det ligger inte i någons intresse att
en för kraftfull tillväxt orsakar flaskhalsar och träng-
selproblem i Stockholm samtidigt som samhällskapi-
talet utnyttjas dåligt i stora delar av landet.
Det var därför av stor betydelse att riksdagen un-
der förra mandatperioden hade kraften att fatta de
svåra beslut inom den ekonomiska politiken som nu
lett till att det blivit ordning och reda i statsfinanser-
na. Det har inneburit starkt förbättrade möjligheter för
näringslivet att verka, inte minst genom att räntenivå-
erna sjunkit dramatiskt. Detta har också medverkat
till att sysselsättningen sedan år 1994 i Stockholms
län ökat med 41 000 samtidigt som arbetslösheten har
fallit från drygt 8 % till knappt 5 %.
Vad gäller den första frågan om investeringar i in-
frastruktur kan jag konstatera att ett antal strategiska
projekt av mycket stor betydelse genomförs i Stock-
holms län just nu. Jag vill speciellt peka på tre projekt
som berör järnvägen, flyget respektive vägtrafiken.
För det första anläggandet av den nya järnvägen,
Arlandabanan, vilket kommer att göra restiden till
och från Arlanda avsevärt kortare samtidigt som
belastningen på motorvägen minskar.
För det andra det pågående arbetet med den tredje
landningsbanan på flygplatsen, vilket kommer öka
den totala kapaciteten betydligt.
För det tredje pågår bygget av Södra länken, vil-
ket är av stor betydelse för trafiksituationen i Stock-
holms södra del.
Sammantaget kommer dessa tre investeringar i in-
frastruktur betyda väldigt mycket för förutsättningar-
na att möta den väntade höga tillväxten i Stockholms
län.
Den andra frågan handlar om antalet högre utbild-
ningsplatser i länet. När det gäller den högre utbild-
ningen har staten under senare år gjort stora satsning-
ar på en utbyggnad. Detta innebär konkret att ca
10 000 nya permanenta högskoleplatser tillkommit i
regionen under tiden 1997-2000.
Regeringen verkar också generellt för att större
tyngd skall läggas på kompetensutvecklingsfrågorna
inom arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen är således i högsta grad medveten om
betydelsen av investeringar i Stockholms län och har
också i stor utsträckning bidragit till att skapa förut-
sättningar för en varaktig tillväxt i länet.</pre><pre>Då Roland Larsson, som framställt interpellatio-
nen, anmält att han var förhindrad att närvara vid
sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Eva
Arvidsson fick delta i överläggningen i stället för
interpellanten.</pre><pre>Anf.  70  EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka närings-
ministern för svaret på interpellationen. För att kom-
ma ifrån den s.k. Stockholmsfientlighet som många
gånger blockerar debatterna när det är Stockholmsre-
gionens problem eller behov som diskuteras vill jag
understryka att storstadsregionen, i det här fallet
Stockholmsregionen, behöver landsbygden och tvärt-
om. Eftersom det är lättast att skapa nya resurser i
Stockholmsregionen, som sedan genererar ytterligare
resurser ute i landet, är det väl använda pengar att
investera i Stockholmsregionen. Då menar jag inte
bara Stockholms stad och dess närområden. Nej, jag
menar även de perifera delarna av Stockholms län.
Jag håller med ministern om att det självklart skall
vara en sådan balans att inte tillväxten bromsas av
flaskhals- eller trängselproblem. Men jag delar inte
ministerns åsikt att resultatet av satsningarna i Stock-
holmsregionen gör att samhällskapitalet utnyttjas
dåligt i andra delar av landet. Stockholm konkurrerar
inte med resten av landet. Internationaliseringen av
ekonomin leder bl.a. till att företagen vid val av loka-
liseringsort väljer mellan Stockholmsregionen och ett
antal andra större orter eller städer i norra Europa,
t.ex. Köpenhamn, Hamburg eller Berlin, där Köpen-
hamn kanske är den vassaste konkurrenten. Det inne-
bär att Stockholmsregionen måste vara konkurrens-
kraftig för att Sverige som nation skall kunna dra till
sig så mycket investeringar som möjligt, vilka i sin
tur ger arbetstillfällen.
Det är därför viktigt för nationen i sin helhet att
Stockholmsregionen har förutsättningar att utnyttja de
fördelar som dess storlek, befolkningssammansätt-
ning och geografiska läge ger. Därför behövs en
sammanhållen plan för tillväxt i Stockholmsregionen.
Jag tror inte heller att det är så att tillväxt och
framgång bara kan skapas i storstadsregionerna, utan
jag är övertygad om att landsbygden har komparativa
fördelar, precis som tätorterna hade när industrisam-
hället växte fram för 100 år sedan. Nytänkandet gror
på landsbygden. Landsbygden är även motorn i en
långsiktigt hållbar utveckling.
Helt klart är att storstad och landsbygd är beroen-
de av varandra för en positiv utveckling och tillväxt.
Tillväxt i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregio-
nen tar inte kraft från andra landsändar utan räddar de
företag som utgör tillväxtfaktorer kvar i landet. Det
handlar inte om att omfördela resurser eller om att ta
från glesbygd och ge till Stockholmsregionen eller att
ta från den ena regionen och ge till den andra. Nej,
det handlar om att skapa nya resurser.
Tillväxten i Stockholm fördelas kontinuerligt ut i
landet. Stockholmsregionen bidrar till övriga landet.
Ökad tillväxt i den här regionen gagnar också hela
landet.
Vi politiker måste skapa förutsättningar och möj-
ligheter för regional utveckling över hela landet.
Stockholmsregionen är en stark ekonomisk drivkraft
för hela Sverige.
Att saneringen av statsfinanserna har inneburit
förbättrade möjligheter för näringslivet instämmer jag
i. Om jag uppfattat ministern rätt är vi också överens
om att går det bra för Stockholmsregionen går det bra
för övriga landet.
Stockholm är samtidigt en av de mest dynamiska
regionerna i EU. Det visar en ny rapport Ekonomisk
tillväxt, förnyelse och integration i Stockholmsregio-
nen från Regionplan- och trafikkontoret.
Antalet utländska företag beräknas öka med 200
per år, eller 12 %, i Stockholmsregionen. Vår region
är Nordens starkaste tillväxt- och industriregion.
40 % av tillväxtökningen sker i Stockholmsregionen
trots att befolkningen utgör ca 20 % av folkmängden i
vårt land.
Östersjöregionen är också den region som förut-
spås bli den absolut mest intressanta och den starkaste
tillväxtregionen i Europa inom de närmaste 25 åren.
Siffrorna ministern nämner på Aftonbladets de-
battsida i lördags var ännu bättre, och det är glädjan-
de. Under 1997 var utländska direktinvesteringar i
Sverige 79 miljarder. Sverige var den fjärde största
mottagaren av direktinvesteringar i Europa uttryckt i
kronor och ören. Enligt prognosen blir det lika bra för
1998.
I dag har vi en balans mellan inflöde och utflöde
av investeringar, skriver ministern. Men vi talar bara
om de svenska företag som investerar utomlands och
aldrig om de omfattande investeringar som utländska
företag gör i Sverige.</pre><pre>Anf.  71  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Jag tänkte passa på tillfället att an-
knyta till den här debatten. Jag tyckte att frågeställ-
ningarna i interpellationen var ganska anmärknings-
värda. Svaret från statsrådet Rosengren var bättre.
Det fanns mycket i det som sägs i interpellationssva-
ret som jag kan instämma i, t.ex. detta med att till-
växten i Stockholmsregionen som helhet måste ligga i
landets intresse och ske på ett balanserat sätt. Det
ligger inte i någons intresse att en kraftfull tillväxt
orsakar flaskhals- och trängselproblem i Stockholm.
Det är vi överens om.
Jag hade tillfälle förra sommaren att lyssna på
Björn Rosengren när han var landshövding i Norr-
botten i samband med att vi hade centerstämmma i
Haparanda. Det var ett lysande tal, tycker jag, som
dåvarande landshövding höll på temat att hela Sveri-
ge skall leva. Jag skulle vilja testa om de åsikterna
fortfarande har samma bäring när f.d. landshövdingen
nu är statsråd vid ett superdepartement, tillväxtde-
partement. Jag har själv bott sex år i Stockholm, jag
är hälsing i grunden och är det nu. Min absoluta
övertygelse är att det är av godo för hela landet om
man har en balanserad utveckling i alla delar av lan-
det. Jag tror att det är förödande för både storstaden
och landsorten om Sverige kantrar, om vi får över-
hettningsproblem och tillväxtbekymmer i Stock-
holmsområdet, samtidigt som vi har outnyttjade re-
surser i övriga delar av landet.
Jag tycker att interpellationen reser två frågor: Är
det av godo för Stockholm att växa snabbt befolk-
ningsmässigt? Kan Stockholm växa snabbt utan att
det negativt drabbar övriga landet? När Eva Arvids-
son säger att det gagnar övriga landet att Stockholm
växer snabbt skulle jag vilja ställa frågan: Har Eva
Arvidsson kollat upp detta med de socialdemokratis-
ka kommunalråden i 100-150 kommuner runt om i
landet som just nu drabbas av den enorma befolk-
ningsomflyttning som Sverige kan se? Har hon talat
med dem och fått verifierat att också de tycker att det
är rimligt att skicka i väg 1 % av sin befolkning årli-
gen till storstadsområden där vi har trängselproblem,
bostadsköer och överhettningsproblem av många
olika slag?
Jag skulle vilja ha besked från näringsministern,
gärna här och nu och senast på fredagen, hur han ser
på den här utvecklingen och om han är beredd att
vidta omedelbara åtgärder. Det räcker inte med att
pytsa in detta i en regionalpolitisk utredning som har
aviserats och som skall se på detta och försöka kom-
ma med förslag till åtgärder. Det brinner i knutarna
när stora delar av Landsortssverige tappar 1 % av sin
befolkning och när många kommuner inte ens kan
fylla en skolklass fastän man har infrastruktur, lärarna
och allt det övriga. Är näringsministern beredd att
vidta åtgärder nu för regional rättvisa? En testfråga
kan vara vattenkraftsvinsterna, som statsrådet känner
väl till från sin tid i Norrbotten. Är det rimligt att föra
tillbaka dem till de regioner som genererar de resur-
serna? I interpellationen fanns någon formulering om
att det är Stockholm som genererar resurserna. Jag är
övertygad om att statsrådet och jag, med erfarenhet
från landsorten och skogslänen, vet att det är därifrån
som skogen, malmen och vattenkraften kommer, det
är där som resurserna genereras. Att det sedan finns
huvudkontor i Stockholm som plockar hem vinsterna
är en annan sak.
Är näringsministern beredd att nu vidta åtgärder
för att få den balanserade utveckling som han talar
om i interpellationssvaret, genom att vidta åtgärder
som inte får akuta överhettningsproblem i Stock-
holmsregionen?</pre><pre>Anf.  72  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Man kan uttrycka det så att vi står in-
för två problem.
Det ena problemet, som interpellanten tar upp,
gäller globaliseringen och internationaliseringen. Det
är klart att Stockholm måste ha en relativt god tillväxt
och ha en bra infrastruktur om Stockholm skall kunna
vara lika attraktivt som andra huvudstäder.
Det andra problemet är att vi samtidigt skall efter-
sträva att få en tillväxt i andra delar av Sverige, som
har en stor betydelse för Sverige totalt men också för
den ort där människor lever.
Båda dessa mål måste uppnås. Man kan inte ställa
det ena mot det andra.
Den utflyttning som vi har sett från flera kommu-
ner under de senaste åren, inte minst från glesbygden,
är ju ett uttryck för att vi har haft en hög tillväxt i
Sverige som har koncentrerats till Mälardalen. Män-
niskor flyttar dit. Även om vi vet att de flyttar från en
arbetslöshet till en annan arbetslöshet är orsaken till
utflyttningen att vi har haft en väldigt snabb tillväxt,
inte minst i Mälardalen.
Detta är en fråga om både-och. Som näringsmi-
nister tänker jag nu försvara en balanserad tillväxt i
Stockholm och kraftigt understödja att vi får en mer
slagkraftig regionalpolitik än vad i har haft tidigare. I
vart fall skall det väl erkännas att det har uppstått en
obalans, och där har vi inte varit så framgångsrika
som vi borde ha varit.</pre><pre>Anf.  73  EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Jag kan instämma i det som närings-
ministern säger om detta med både-och och att områ-
den inte skall ställas emot varandra, vilket jag också
sade i mitt anförande. Det gäller att se till att även
landsbygden överlever och att resurser skapas för
detta. Men det är lättast att skapa resurserna i Stock-
holm eftersom det finns ett tryck i och med globalise-
ringen och utvecklingen i framför allt Baltikum.
Det finns i dag en stor oro när det gäller utflytt-
ning av företag. Jag hoppas att ministern har rätt när
han säger att bilden som massmedierna förmedlar inte
har med verkligheten att göra.
I Göran Perssons regeringsförklaring är de domi-
nerande inslagen tillväxt och Europafrågor. De fyra
tillväxtområden som angavs är miljö, IT-utveckling,
Östersjöutveckling och utbildning.
Finns det inte kompetens tillgänglig hämmas fö-
retagens konkurrenskraft, vilket på sikt leder till flytt
eller till att allt färre företag är villiga att investera i
Sverige. Efterfrågan på kvalificerad arbetskraft är
störst i Stockholmsregionen. Det betyder extra behov
av utbildningsplatser på specialgymnasier och hög-
skolor.
Effektiva kommunikations- och transportsystem
lokalt, regionalt och internationellt är grundläggande
förutsättningar för alla företags utvecklingsmöjlighe-
ter.
När det gäller de för företagen så viktiga direkt-
flyglinjerna ser det sämre ut. En ökning av trafiken på
Arlanda flygplats - 16,1 miljoner passagerare och
268 000 starter och landningar, enligt de senaste
uppgifterna - gör att Arlanda nu närmar sig samma
nivå på trafiken som gäller för Köpenhamns flygplats,
trots att Arlanda har tappat destinationer till Köpen-
hamn.
Som jag har uppfattat det kommer trycket att vara
stort även om tredje banan på Arlanda innebär att fler
flygplan kan starta och landa.
Vi väntar nu på att utredningen om behovet av
flygkapacitet i Stockholmsregionen snart blir färdig
och att den kommer att påvisa att det behövs ytterli-
gare en flygplats i regionen och då på Södertörn.
Vi ser en fara i den njugga inställning till Stock-
holm som ofta framskymtar i svensk rikspolitik.
Stockholms län missgynnas kraftigt i t.ex. det kom-
munala skatteutjämningssystemet och i fördelning av
platser till högre utbildning, även om det har till-
kommit 10 000 platser under åren 1997-2000. Men
ser vi till storlek och behov är Stockholm missgynnat.
Det gäller också tilldelning av medel för underhåll av
och investeringar i infrastruktur.
Jag skall också nämna något om Östersjöutveck-
lingen.
Kontakterna mellan Östersjöländerna måste stär-
kas. Där är Stockholm huvudporten mot öster. Öster-
sjösamarbetet kräver bra infrastruktur såsom hamnar,
vägar och flygplatser.
Man bedömer på sikt att handeln i Östersjöregio-
nen kan komma att tiofaldigas. Drygt 70 % av såväl
Estlands och Lettlands export går via hamn. Motsva-
rande siffra för Litauen är 25 %. Sjöfarten betalar
genom avgifter sina egna kostnader. Men det krävs
infrastruktursatsningar t.ex. i hamnar och vägar för att
sjöfarten skall fungera.
Nu skall jag bli mer lokal och prata om Nynäs-
hamn ur ett tillväxtperspektiv, inte bara för Nynäs-
hamns skull utan för att försöka att ge en helhetssyn
på tillväxtpolitiken i Stockholmsregionen där det
också ingår glesbygd.
Nynäshamn ligger längs ned på Södertörn - sex
mil från Stockholms centrum - och är också en port
mot Baltikum, Ryssland, Polen, de forna öststaterna
och EU. Planeringen av en stor utbyggnad av hamnen
i Nynäshamn och Norvik har påbörjats. Hamnen är en
djuphamn med kort inseglingssträcka. Den ligger rakt
in från Mysingen som inte har någon känslig övärld.
Stockholms hamnar avser att inom ett fåtal år ta
området vid Norvik i Nynäshamn i anspråk för om-
fattande gods- och containertrafik. Tonnage bedöms
tillkomma successivt med hänsyn till den ökande
trafiken på Östersjöstaterna.
Parallellt med pågående satsningar på Norvik som
framtida godshamn sker även satsningar på den be-
fintliga hamnen i Nynäshamn för utveckling av ett
tredje färjeläge med terminalanläggningar.
Vi har tagit första spadtaget till en ny infartsled,
och det är motorväg i fyra av de sex milen mellan
Stockholm och Nynäshamn. Det låter ju bra, men det
är en länk i kedjan som felar.</pre><pre>Anf.  74  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Om man skall se något positivt i det
som Björn Rosengren och Eva Arvidsson här säger är
det att det måste vara både-och. Både Stockholm och
Sveriges landsort skall ha rätt att leva och utvecklas.
På den punkten är vi överens.
Som jag tidigare sade har jag själv bott i Stock-
holm. Jag vet att det är en attraktiv stad och förtjänar
att vara det också i fortsättningen. Men där vi skiljer
oss - åtminstone Eva Arvidsson och jag - gäller frå-
gan om det är av godo för Stockholm att växa snabbt,
få överhettningsproblem, få bostadspriser som gör att
spekulationen gynnas, få bostadsköer, arbetslöshet-
sköer och bilköer på löpande band. Jag är övertygad
om att det inte är så.
Därför borde vi kunna hitta en politik där vi ser
till att utnyttja de resurser som finns över hela landet.
Det handlar om en satsning på infrastruktur, arbets-
platser, kommunal service osv. i stället för att låta
Sverige kantra på det sätt som nu sker. Det är klart att
det blir en kantring när man förväntar sig att Stock-
holmsområdet under 20 års tid skall växa, inte med
20 000, inte med 50 000 utan med 290 000 invånare,
dvs. ett Malmö och ett Landskrona ytterligare i denna
region. Det säger sig självt att det blir enorma över-
hettningsproblem med en sådan utveckling.
Samtidigt ser vi hur stora delar av landet - inte
bara utpräglad glesbygd, som Björn Rosengren var
inne på, utan ganska normala skogslän och städer i
landet - utarmas främst på unga människor. Detta
undergräver möjligheterna att bedriva service- och
affärsverksamhet, vilket är en olycka för landet.
Jag skulle väldigt gärna vilja ha åtminstone ett li-
tet lillfinger från Björn Rosengren: Är han beredd att
göra någonting nu? Eller skall allt detta stuvas in i en
regionalpolitisk utredning? Säg något om vatten-
kraftsvinsterna, om arbetsgivaravgifterna och om en
garanterad statlig grundservice! Ofta är det de statliga
myndigheterna som har gått i spetsen för att avveckla
Landsortssverige, och det är en olycka.
Om man menar allvar med att hela Sverige skall
leva måste det finnas konkreta åtgärder, inte bara
fagert tal.</pre><pre>Anf.  75  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Som jag sade kommer denna diskus-
sion upp på fredag. Men det går inte att tro att man
kommer till rätta med regionalpolitiken genom att
tillsätta en utredning. Men det finns många förslag
som behöver utredas innan de kan förverkligas. Situ-
ationen är av den art att även om regionalpolitiken
skall utredas måste det vidtas olika åtgärder under
tiden. Men detta vill jag också återkomma till.
Sedan vill jag avsluta med några ord om Stock-
holm. När det gäller frågor som har att göra med
infrastruktur, med brobyggen, vägbyggen, järnvägar
och utbildning avser ca 2 miljarder eller 30 % av
fakultetsanslagen på totalt 6,6 miljarder kronor att gå
till Stockholmsregionen. Stockholmsregionen har
expanderat väldigt snabbt, men man har också haft ett
väldigt starkt stöd av staten, och detta med all rätt.
Stockholmsregionen skall utvecklas, men det skall
ske balanserat, som jag har tagit upp i mitt interpella-
tionssvar. Hela landet skall växa.</pre><pre>Anf.  76  EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Precis som hela landet skall växa
skall hela länet växa. Det ser väldigt olika ut i Stock-
holms län. Vi har glesbygd i både norr och söder i
länet.
Det jag pratar om när det gäller väg är den södra
delen av länet, södra Södertörn, och den länk i kedjan
som felar är drygt två mil mellan Fors och Nynäs-
hamn, som har en undermålig standard. För att vi
skall kunna utveckla hamnen och samarbetet med
Baltikum, för att över huvud taget få den södra delen
att utvecklas, är det den lilla vägsträckan som behövs.
Jag vet att regeringen under våren kommer med
direktiv för de väginvesteringar som skall göras, och
det vore då intressant att veta dels när de kommer,
dels hur direktiven ser ut, om det är direktiv som
säger att väginvesteringar också skall gagna den regi-
onala tillväxten. I så fall finns det hopp om de här två
milen i södra Södertörn.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>18 §  Svar på interpellation 1998/99:92 om Ar-
landabanan</pre><pre>Anf.  77  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Inger Segelström har frågat mig vilka
åtgärder som jag avser att genomföra för att resenärer
till Arlanda inte skall behöva kontrolleras flera gång-
er när de väljer att åka SJ-tåg till Arlanda.
Bakgrunden till frågan är att den nya järnvägen
till Arlanda öppnas för trafik under år 1999. Järn-
vägstrafiken kommer att bestå dels av en särskild
tågpendel från Stockholm C till Arlanda, dels av
genomgående regional och interregional tågtrafik för
vilken SJ kommer att svara.
Arlandabanan byggs som ett privat järnvägspro-
jekt med samfinansiering från staten. Grundprincipen
för projektet är att ett privat bolag, A-Train AB, upp-
för järnvägsanläggningen. När anläggningen är fär-
digställd överförs äganderätten till ett av staten helägt
bolag, men nyttjanderätten till anläggningen innehas
av det privata bolaget under en period av 40 år. Under
denna tid skall bolaget återbetala upptagna lån och
ränta på dessa samt lämna en rimlig avkastning på det
riskkapital som ägarna har satsat.
A-Train AB kommer att ha intäkter dels från den
tågpendeltrafik som kommer att köras mellan Stock-
holm C och Arlanda, dels i form av avgifter från
andra tågföretag som trafikerar Arlanda med tåg.
Bolaget har rätt att ta ut avgifter för att olika tågföre-
tag väljer att nyttja Arlanda station och Arlandaba-
nan. Hur stor avgiften skall vara för detta och på
vilket sätt som avgiften skall tas ut avgörs av intres-
senterna utifrån vad som är kommersiellt och prak-
tiskt möjligt. Enligt vad jag har erfarit har SJ och A-
Train AB kommit överens om ett avgiftssystem för
den genomgående trafiken förbi Arlanda station.
Detta avgiftssystem innebär bl.a. att passagerarna
som stiger av SJ-tåget på Arlanda måste visa att man
betalt för att gå av vid Arlanda station.
Eftersom det är intressenternas sak att avgöra av-
giftssystemets utformning med utgångspunkt från vad
som är kommersiellt gångbart, vilket även inkluderar
passagerarnas komfort, avser jag inte att vidta några
särskilda åtgärder i syfte att uppnå en annan avgifts-
lösning än den överenskomna. Jag har fullt förtroende
för att både SJ och A-Train AB har förmåga att avgö-
ra avgiftssystemets utformning.</pre><pre>Anf.  78  INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka närings-
ministern för svaret, även om jag inte delar synpunk-
terna i det.
Som riksdagsledamot för Stockholm företräder
jag medborgarna och konsumenterna, inte intressen-
terna. Jag välkomnar det privata initiativ som nu har
tagits i Mälardalen, men jag tycker att den lösning
som näringsministern försvarar inte är positiv vare sig
för resenärerna eller för framtidens samverkan mellan
privat och offentligt, som vi ser här. Jag tycker inte
att de båda huvudmännen har lyckats integrera och få
en bra lösning för trafiken.
Varför skall just SJ:s tågresenärer här behöva
kontrolleras extra eller betala en extra avgift för att få
stiga av på Arlanda central? Är det så här vi skall få
det i framtiden, när vi ser den här mixen av offentligt
och privat?
I Stockholms län, där jag bor, klarar alla vi som
åker kollektivt med SL att betala rätt avgift och sam-
ma avgift för samma zon. Om någon fuskar åker han
fast i en kontroll. Varför skulle inte det gå att tillämpa
för Arlanda central? Resenärerna har ju redan visat
sin biljett en gång. Köer och irritation kommer att bli
resultatet av den här lösningen.
Tyvärr har inte intressenterna lyckats, vilket drab-
bar konsumenterna. Jag hoppas att de två huvudmän-
nen nu tänker om, att man integrerar den nya trafiken
och att den får samma lösning som annan kollektiv-
trafik i Mälardalen. Då kan det här första initiativet
som vi nu ser med en blandning av privat och offent-
ligt bli en succé. Men det får inte bli mer krångel för
kollektivresenärerna.
Det som är oklart i dag är om det sista ordet är
sagt. Är det slutliga beslutet fattat? Det ges olika svar.
Men jag kanske kan få svar här i kväll av näringsmi-
nistern om sista ordet är sagt.</pre><pre>Anf.  79  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Bakgrunden till detta är att det är pri-
vata intressenter som har lagt upp själva finansiering-
en. De gör sina bedömningar av hur mycket de kan ta
betalt, med utgångspunkt i vad marknaden tål och vad
de behöver för att betala sina räntor etc. Det är den
ena vägen. Den andra vägen är att SJ har sitt uppdrag
av staten. Då finns det ingen annan väg att gå än att
de två intressenterna, om man använder det uttrycket,
dvs. det privata bolaget och SJ, försöker komma
överens om detta. Det har de gjort. Om de kan kom-
ma överens på ett bättre sätt, som mer tillfredsställer
interpellanten, har jag ingenting emot det.
Jag bara konstaterar att jag såsom näringsminister
knappast kan gå in och bestämma vilket pris de skall
sätta, hur de skall göra osv. Det är det jag har försökt
uttrycka i mitt interpellationssvar.</pre><pre>Anf.  80  INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vet att näringsministern inte kan
gå in. Jag tycker att det här är en bra och spännande
lösning, men det är fråga om principen. Är det så att
man tror att de resenärer som kommer att åka med SJ-
tåget fuskar mer än andra? Det är en absurd situation.
Man kan tänka sig den vanliga barnfamiljen, som
en gång har betalat sin biljett på tåget och för att få
kliva av vid Arlanda central skall visa biljetten en
gång till. Alla vet hur det är med ungar och att det
kommer att bli köer och irritation. Det här är inte bra
för kollektivtrafiken. Jag tror inte heller att det bidrar
till goodwill eller till ett fortsatt intresse av denna mix
av privat och offentligt.
Jag skulle vilja veta: Är sista ordet sagt? Är be-
sluten fattade? Det ges nämligen olika bud om det.
Jag tycker att det är viktigt. Skall jag fortsätta att stå
på barrikaderna för SJ-trafikanterna, eller skall jag
inte göra det?</pre><pre>Anf.  81  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag skall säga som det är: jag har ing-
en aning om det är slutligt. Det här är ett avtal som
träffas mellan två juridiska parter, och det är klart att
det avtalet kan ändras. Vad jag har försökt säga här,
som är min poäng, är att det är två parter som har
kommit överens om hur detta skall gå till. Det är inte
rimligt att jag, som interpellanten också säger, skulle
kunna gå in och rätta till det här. Men jag har ingen-
ting emot att både Inger Segelström och jag försöker
tala med parterna.
Än en gång: Jag kan icke gå in och säga hur de
skall göra.</pre><pre>Anf.  82  INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag måste säga att jag är väldigt nöjd
om näringsministern, precis som jag, tycker att den
nya principen är krånglig, att den inte ser bra ut. Det
kanske går att lösa problemet. Jag tror att det är ett
praktiskt problem, och jag tror att man inte har tänkt.
Jag ser fram emot att näringsministern och jag till-
sammans kan försöka att få de olika parterna att tänka
över detta en gång till, för vi tycker ju att det är bra
att vi får en ny, spännande trafik i Mälardalen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>19 §  Svar på interpellation 1998/99:61 om
Gravberget</pre><pre>Anf.  83  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jan-Evert Rådhström har frågat mig
vad som konkret kommit ut av diskussionerna med
norska företrädare avseende det av norska försvars-
departementet planerade skjutfältet på Østlandet. Han
har också frågat mig när ärendet kan komma att avgö-
ras samt om jag kommer att agera i ärendet.
Frågan om miljökonsekvenser och placeringen av
detta planerade norska skjutfält har diskuterats i riks-
dagen vid flera tillfällen. Det är Naturvårdsverket
som bevakar frågans hantering från svensk sida. Ver-
ket har i sina kontakter med Norge vid flera tillfällen
framfört kritik mot förslaget att lägga ett skjutfält vid
Gravberget. Därutöver har jag själv agerat i ärendet.
Vid flera tillfällen, med början i oktober 1998, har jag
själv varit i kontakt med den norska regeringen ge-
nom min kollega, den norske miljöministern, och
framfört den svenska regeringens uppfattning att
Norge bör välja en annan lösning som inte berör
svenska intressen.
Den norska regeringen har den 5 november 1998
föreslagit att Stortinget skall ge Forsvarsdepartemen-
tet i uppdrag att utvärdera en begränsad utvidgning av
befintliga skjutfält i Sør-Norge och Hjerkin. Det kan
framhållas att förslaget lämnades av en enig norsk
regering. I den norska regeringens förslag finns starka
skrivningar beträffande de negativa effekterna av
samtliga tre alternativa lokaliseringar av skjutfältet.
Den norska regeringen anför bl.a. att ett nytt skjutfält
på Østlandet skulle medföra så stora permanenta
negativa konsekvenser för natur, miljö och samhälle
att försvaret måste hänvisas till andra lösningar. Den
norska regeringen är således mycket tydlig i sitt ställ-
ningstagande att det inte bör etableras ett nytt skjut-
fält på Østlandet. Den norska regeringen anför dock
att om Stortinget har en annan uppfattning och vill att
det skall etableras ett nytt skjutfält, så är Gravberget
det lämpliga alternativet.
Stortinget skall inom kort ta ställning till den
norska regeringens förslag. Sveriges ambassadör i
Oslo, Magnus Vahlquist, har i december 1998 upp-
vaktat ordföranden i Forsvarskommiteen och framfört
den svenska regeringens uppfattning. Vidare har jag
själv kontaktat den ledande socialdemokraten i For-
svarskomiteen, Bjørn Tore Godal, som alltså  repre-
senterar Arbeiderpartiet. Jag framförde då på nytt att
Norge bör välja en lösning som inte berör de svenska
intressena.
I dag måste de norska stortingsledamöterna, lik-
som den norska regeringen, vara väl medvetna om
den svenska ståndpunkten att en lösning bör väljas
som inte berör svenska intressen. Jag ser för närva-
rande ingen anledning för regeringen att vidta ytterli-
gare åtgärder.</pre><pre>Anf.  84  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka miljömi-
nistern för svaret på min interpellation angående
Gravberget. Tyvärr konstaterar jag att svaret liknar en
hel del vad som tidigare har sagts och den inställning
som har varit från svenskt ministerhåll.
Jag vill påminna om att frågan om en eventuell
etablering av skjutfält i Gravberget på den norska
sidan har varit uppe till debatt, precis som miljömi-
nistern sade, ett antal gånger. Det som jag tycker har
varit genomgående i de svar som kommit från stats-
råden är att de tyvärr har andats ett lamt engagemang.
Tidigare har flera riksdagsledamöter, bl.a. moderater-
na Gullan Lindblad och Göthe Knutson, däremot varit
starkt engagerade i frågan och på alla sätt belyst de
faror som finns för både boende och miljö och där-
med stått på den enskilde människans sida. Det är
något som jag tyvärr måste säga att statsråden inte har
kunnat visa i någon större utsträckning.
Jag vill ta upp lite historia. I en debatt i frågan den
22 april 1997 efterlystes ett aktivt handlande från
svensk sida. Jag vill citera Göthe Knutson i den de-
batten för att än tydligare klarlägga den frustration
som riksdagsledamöter har känt i denna fråga. Knut-
son sade: "Det gäller att ta vara på tiden, för plötsligt
har vi hela skjutfältsfrågan över oss." Jag kan nu
några år efteråt konstatera: Tänk så rätt han hade
redan då.
Statsrådets företrädare på miljöministerposten
fann ingen anledning för regeringen att ingripa därför
att ärendet var aktualiserat för tidigt av riksdagsleda-
möter från Värmlandsbänken - en mycket besynner-
lig inställning. Det är just den inställningen som man
kan läsa i det ena protokollet efter det andra, att det
inte var dags att lyfta upp frågan på regeringsnivå.
Det hade nog inte skadat svenska intressen om det
hade varit mer engagemang från den svenska rege-
ringens sida de senaste åren, så att de inte nu hade
behövt komma springande med hjärtat i halsgropen
och eventuellt se bomberna explodera.
Att nuvarande miljöminister har tagit upp frågan
med den norska regeringen under hösten är i och för
sig glädjande, men det räcker inte. Det är ett stort
ansvar som vilar på miljöministerns axlar att driva
den svenska regeringens ståndpunkter, som jag hop-
pas finns och är tydliga, i frågan och att dessutom få
klarhet i alla konsekvenser som kan uppstå om norska
Stortinget fattar ett beslut inom mycket kort tid som
innebär att Gravberget blir Norges nya skjutfält.
Vi har fortfarande i dag en finnskog i Värmland
med unik kulturmiljö - en finnskog som i dag drar till
sig turister för sin tystnad, sina vandringsleder och sin
hängivande natur. Det är ett kulturlandskap som har
både året-runt-boende och en mängd fritidsboende.
Människor har valt tystnaden som ett inslag i sina liv,
och det är just därför som de bor i detta område.
Fru talman! Som utgångspunkt för ett fortsatt re-
sonemang får jag för ett kort ögonblick försöka att
tänka mig in i den hemska tanken att det blir ett be-
slut om ett skjutfält i Gravberget. Vem vill vistas i ett
område som kommer att ha närheten till 30 000 gra-
natsmällar, en miljon skott från automatvapen och
1 000 pansar- och luftvärnsexplosioner per år samt
stridshelikoptrar och annat flyg? Jag vill påstå att
ingen vill det.
Kan miljöministern tala om hur de boende i om-
rådet på svensk sida kommer att få sina intressen
tillgodosedda? Kommer de att få hjälp av regeringen
om detta uppstår? Jag kan börja med dessa frågor.</pre><pre>Anf.  85  STURE ARNESSON (v):
Fru talman! För flera år sedan fick vi i Vänster-
partiet av vårt norska broderparti reda på planerna på
en etablering av ett skjutfält i Gravberget. Vi i Väns-
terpartiet har tagit upp detta i interpellationer och på
annat sätt.
Vi är tacksamma att Leif Pagrotsky i Nordiska rå-
det hakade på och tog chansen att markera att detta är
någonting som vi inte vill ha från svensk sida. Jag
instämmer med Jan-Evert Rådhström att det har varit
en väldigt sen reaktion från regeringens sida. Men jag
konstaterar i dag att det inte finns någon oenighet
över partigränserna.
Jag tänker inte upprepa nackdelarna med denna
etablering. Jag vill bara trycka på den unika finnkul-
turen som finns i detta område. Där samarbetar vi
från svensk, norsk och även från finsk sida för att
bevara lämningarna från bosättningen som ägde rum
på 1800-talet. Det har skett en stor turistsatsning med
vandringsleder i en orörd natur på bekvämt avstånd
från Syd- och Mellansverige.</pre><pre>Anf.  86  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jo då - jag har ett mycket starkt en-
gagemang. Jag har personlig erfarenhet av dessa
skogar. Det gäller kanske lika mycket de lika tysta
skogarna på andra sidan Dalagränsen från Värmland
sett. Jag inser fuller väl vad ett skjutfält i Gravberget
kan komma att betyda.
Därför har jag också lagt mig vinn om att se till att
den svenska regeringens ståndpunkt har framförts till
den norska regeringen. Jag har haft kontakt med min
partivän Bjørn Tore Godal, som också är den ledande
socialdemokraten i Forsvarskommiteen, som nu är
det organ som hanterar denna fråga i Norge. Jag har
framfört de svenska ståndpunkterna med stor tydlig-
het.
Jag vet också att det har förekommit mycket opi-
nionsbildning från svenskt håll, riktad mot det norska
samhället. Jag vet att Jan-Evert Rådhström själv har
varit aktiv i detta arbete. Jag vet att det är väldigt
många människor i Värmland som har sett till att inte
bara den norska regeringen och det norska Stortinget
utan också det norska folket vet hur vi i Sverige ser
på denna fråga. Jag tror mig också kunna säga att
man har tagit intryck av denna samlade opinionsbild-
ning.
Jag har svårt att se, måste jag erkänna, att jag
skulle kunnat göra mer under den tid jag har varit
miljöminister. Vi får inte underskatta våra goda vän-
ner norrmännens förmåga att förstå ett tydligt bud-
skap. Att övergå från det till något slags tjatkampanj
tror jag bara skulle slå tillbaka. Jag har ett mycket
gott samvete i denna fråga. Jag har gjort vad jag har
ansett vara det mest resultatgivande och har också
goda förhoppningar om att resultatet, när beslutet en
dag fattas, ändå kommer att vara ganska positivt för
vår del.</pre><pre>Anf.  87  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Det är också, som jag sade i mitt
första inlägg, glädjande att miljöministern på den
korta tid som han har varit miljöminister har haft
kontakter med Norge i frågan. Jag skulle ändå vilja ta
upp en för mig mycket intressant frågeställning som
gäller om det olyckliga skulle inträffa. Jag vågar
tyvärr inte hoppas förrän jag ser ett beslut som inne-
bär någonting annat.
Är Sveriges regering förberedd om det blir ett
skjutfält på den norska sidan som får mycket stora
naturkonsekvenser på svensk sida? Jag har läst utred-
ningsmannens yttrande. Han säger att det, om det
visar sig att decibeltalet är för högt, kan bli fråga om
skadestånd till svenskar som blir drabbade. Är detta
troligt? Kan svenska regeringen på något sätt accepte-
ra en situation där främmande makt gör så stor inver-
kan på svensk mark och svenskt boende att denna
makt skall betala skadestånd för vad den förorsakat i
vårt land? Detta är en frågeställning som jag väldigt
gärna skulle vilja ha ministern synpunkt på.</pre><pre>Anf.  88  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag vågar nog inte ge något konkret
tydligt svar på den senaste frågan. Det är klart att vi
är förberedda på vad som eventuellt kan hända efter
ett mycket eventuellt norskt beslut, men jag tror inte
att det nu är tid att diskutera detta.
Min förhoppning är naturligtvis att våra vänner på
andra sidan Kölen har lyssnat och tagit starkt intryck
av den samlade svenska opinionen i frågan och att vi
inte skall behöva hantera den fråga som ställdes av
Rådhström.</pre><pre>Anf.  89  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Det är beklagligt att vi inte kunde ta
oss tid att diskutera den frågan, för jag tycker att den
av principiella skäl är mycket viktig. Jag är i och för
sig tacksam om regeringen har diskuterat frågan in-
ternt och är förberedd.
Som Sture Arnesson sade tidigare är tiden nu
knapp. Vi riksdagsledamöter och lokalbefolkningen
har ingen möjlighet att göra något mer i denna fråga.
Det sista jag och värmlänningarna kan göra är helt
enkelt att vädja om att miljöministern och den svens-
ka regeringen tar varje timme som återstår tills Stor-
tingsbeslutet skall fattas i akt, ser på alla möjligheter
och tar fram alla konsekvenser som ett i svenskt hän-
seende eventuellt negativt beslut skulle kunna innebä-
ra. Ta fram de konsekvenserna innan beslutet fattas,
så att de inte behöver diskuteras sedan. Även norr-
männen skall veta vilken ställning vi intar.
Fru talman! Jag kan slutligen säga att jag hoppas
att ingen tid går till spillo i denna fråga. Vi måste
faktiskt alla förstå att lokalbefolkningen känner att
den står och vinglar på en stol under galgen.</pre><pre>Anf.  90  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Låt mig bara avslutningsvis tacka alla
värmlänningar och andra som har engagerat sig i
arbetet med att uppmärksamma norrmännen på hur
man i Värmland ser på dessa problem.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>20 §  Svar på interpellation 1998/99:72 om mas-
ter för mobiltelefoni</pre><pre>Anf.  91  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Marianne Andersson har frågat mig
om jag är beredd att föreslå sådana regler för pröv-
ning av tillstånd till antenner för mobiltelefoni att
riskerna för strålning minimeras.
I lagen (1993:599) om radiokommunikation finns
bestämmelser om innehav och användning av radio-
anläggningar samt om användning av radiovågor för
kommunikation m.m. I lagen ställs krav på tillstånd
för att inneha eller använda radiosändare. Post- och
telestyrelsen är tillståndsmyndighet och prövar frågor
om tillstånd och utövar tillsyn enligt nämnda lag. Vid
tillståndsgivningen ställs inga särskilda krav när det
gäller hälsoeffekter. Enligt plan- och bygglagen
(1987:10) krävs bygglov för radio- eller telemaster.
Vid bygglovsprövningen skall masten placeras och
utformas bl.a. så att dess avsedda användning inte
medför betydande olägenheter för omgivningen. Vid
denna prövning skall även hälsoeffekterna bedömas.
Det är emellertid förhållandevis få sändare som krä-
ver att nya master byggs. Det innebär att det nuvaran-
de regelsystemet inte garanterar att hälsoaspekterna
beaktas fullt ut. Det är min uppfattning att behovet av
ändrade eller kompletterande regler på området därför
bör utredas.
Frågorna som rör eventuella hälsorisker av mobil
telekommunikation diskuteras för närvarande inten-
sivt. Intresset för frågeställningen har lett till att
forskningen inom området har ökat de senaste åren.
En intensiv forsknings- och utredningsverksamhet
pågår i många länder bl.a. inom ramen för EU:s pro-
gramverksamhet. Forskningsområdet är komplext och
svårigheterna med epidemiologiska studier, främst
vad gäller frågan om hur fälten skall mätas och ka-
rakteriseras, behandlas särskilt. För närvarande finns
dock mycket få forskningsresultat som gäller speciellt
mobiltelefoni. Det har dock under lång tid pågått
forskning om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält
inom frekvensområden som även används inom mo-
biltelefonin.
Regeringen uppdrog den 18 november 1997 till
Rådet för arbetslivsforskning att senast den 1 decem-
ber år 2000 redovisa en forskningsöversikt och utvär-
dering av såväl svenska som internationella forsk-
ningsresultat inom området elkänslighet och hälsoris-
ker av elektriska och magnetiska fält. Forskningen tar
också upp frågan om det kan finnas risk för att ut-
veckla cancer eller neurologiska sjukdomar som t.ex.
Alzheimer. Även akuta reaktioner i form av olika
symtom och obehagsfenomen behandlas. Forsknings-
området innefattar även användningen av mobiltele-
fonisystem.
Rådet kommer redan under hösten 1999 att lämna
en särskild rapport till regeringen som rör använd-
ningen av mobila telefonisystem och strålningförhål-
landena kring radiosändare för mobiltelefoni.
Statens strålskyddsinstitut, SSI, har gjort flera ut-
redningar om strålningsförhållandena kring dessa
radiosändare. SSI har kommit fram till att de gräns-
värden som rekommenderas i Sverige överskrids på
avstånd närmare än en meter rakt framför radiosända-
rens strålande yta, men att strålningsstyrkan avtar
snabbt. På avstånd större än något tiotal meter från
sändarna är strålningsstyrkan mycket låg, i flera fall
mindre än en tusendel av gränsvärdena. Radiosändar-
na har låg utstrålning i andra riktningar än i hu-
vudstrålriktningen. Den tekniska utrustningen i bas-
stationerna och kablarna till antennerna avger ingen
strålning av betydelse. SSI bedömer med utgångs-
punkt i dessa utredningsresultat att radiosändare för
mobiltelefoni inte innebär någon risk ur strålnings-
synpunkt.
De gränsvärden som SSI rekommenderar baseras
på de gränsvärden som International Commission on
Non-Ionizing Radiation Protection, ICNIRP, rekom-
menderar. De flesta länder i världen baserar sina
gränsvärden på dessa rekommendationer. ICNIRP:s
senaste rekommendationer publicerades i april 1998.
De gränsvärden som rekommenderas där baseras på
hälsoeffekter av elektromagnetiska fält som anses
vetenskapligt belagda. Enligt ICNIRP har en genom-
gång av all vetenskaplig litteratur på området inte lett
till att man fått fram ett vetenskapligt acceptabelt
underlag för att fastställa hälsorisker vid exponering
för fält som är svagare än de som anges i gränsvärde-
na.
Enligt min mening är det angeläget att den pågå-
ende forskningen följs noga och att  gränsvärdena
justeras så fort ny relevant kunskap tillförs området.
Det är viktigt att hälsoaspekterna beaktas. Som jag
inledningsvis framhöll kommer jag också att i samråd
med statsrådet Mona Sahlin föreslå regeringen att
utreda behovet av tydligare riktlinjer och komplette-
rande regler på detta område.</pre><pre>Anf.  92  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för sva-
ret även om jag inte direkt fick svar på mina konkreta
frågor. Sedan jag skrev den här interpellationen har
jag haft kontakt med ett antal människor som berörs
av de här frågorna. Bl.a. har jag insett att frågan är
mer aktuell än jag visste när jag skrev interpellatio-
nen. Det gäller förstås de ärenden om tillståndsgiv-
ning för byggande av master för mobiltelefoni som
finns på regeringens bord just nu.
Jag vill ta fasta på det sista som miljöministern
sade, det om avsikten att föreslå regeringen att utreda
behovet av ytterligare riktlinjer och kompletterande
regler på detta område. Med tanke på detta förutsätter
jag att regeringen kommer att tillämpa försiktighets-
principen vid de kommande besluten och att inga
tillstånd kommer att ges för master i närheten av
dagis, skolor och vårdinrättningar eller mot en stark
folklig opinion.
Det kan inte heller vara rimligt att i så fall ge till-
stånd till ett bygge nära en elöverkänslig människas
bostad, en bostad som blivit elsanerad med hjälp av
bostadsanpassningsbidrag till ganska stora kostnader.
Jag tyckte att jag kunde utläsa detta av svaret från
miljöministern även om jag kanske tyckte att det var
lite defensivt och att en del uppgifter var lite gamla
och så. Men jag vill ha ett förtydligande från miljö-
ministern: Kommer försiktighetsprincipen att tilläm-
pas när regeringen fattar beslut i sådana här till-
ståndsärenden?
Försiktighetsprincipen finns inskriven i den nya
miljöbalken och skall naturligtvis tillämpas. Den
finns i Agenda 21, som Sverige har skrivit på. Där
sägs det att försiktighetsprincipen skall iakttas när
man inte har full kunskap om miljöriskerna.
Precis som miljöministern säger skall enligt PBL
masten också placeras så att dess avsedda användning
inte medför betydande olägenheter för omgivningen.
Hälsoeffekterna skall bedömas. Det är klart och tyd-
ligt. Det tycker jag att vi skulle kunna bli överens om.
De myndigheter som berörs av de här frågorna,
Boverket, Socialstyrelsen, Elsäkerhetsverket, SSI och
Arbetarskyddsstyrelsen, har enligt Socialdeparte-
mentets faktapromemoria om förslag till Europeiska
rådets rekommendation till begränsning av befolk-
ningens exponering för elektromagnetiska fält - det
var ganska långt, men det finns faktiskt en sådan
promemoria - antagit en försiktighetsprincip som
gäller lågfrekventa fält. Den skall tillämpas, har man
sagt.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att få svar på
den här frågan, för det är ju ändå lite si och så med
hur de här myndigheterna tillämpar den försiktighets-
princip som de själva ansluter sig till. Det mest tydli-
ga exemplet är Boverkets agerande i ett av de här
ärendena. Där förordar man tillstånd med hänvisning
till att bara de andra expertmyndigheternas klara
ställningstagande utifrån fastlagda risker skulle kunna
utgöra grund för att tillämpa försiktighetsprincipen.
De förordar alltså att bygget skall ske.
Det där är ju en fullständig logisk kullerbytta. Vo-
re det så att man hade full kunskap skulle man ju inte
behöva någon försiktighetsprincip. Men man säger att
man måste ha full kunskap från de andra, annars kan
man inte tillämpa försiktighetsprincipen. Jag får inte
det att gå ihop, och jag tror inte att de får det själva
heller egentligen. Jag undrar om miljöministern kan
få det att gå ihop.
Sedan förekommer det en rad missuppfattningar,
en begreppsförvirring och kanske en medveten okun-
skap också i den här debatten. Det talas mycket om
radiovågor när det vi talar om här borde benämnas
mikrovågor. Det rör sig t.ex. för GSM-systemet om
den enorma volymen av 900 miljoner svängningar
per sekund. Dessutom är de här mikrovågorna oftast
pulsade, vilket innebär större påverkan.
Det finns oerhört mycket att diskutera omkring
det här. Jag ser att min tid för det här inlägget är slut.
Men jag vill ha svar på just frågan om försiktighets-
principen. Sedan kan vi återkomma till andra saker i
senare inlägg.</pre><pre>Anf.  93  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Det har varit väldigt intressant att
lyssna på den här interpellationsdebatten så här långt
även om jag tycker att det uppstår nya frågetecken
varje gång man tar upp frågorna. Jag tycker också att
miljöminister Kjell Larssons svar var bra även om
han, lika lite som vi andra, har alla svar. Mycket av
forskningen pågår, och all forskning som man skulle
önska är ju inte ens påbörjad.
Även om jag alltså tycker att det var ett bra svar
ser jag en lucka som jag hoppas att vi kan täppa till
under debattens gång. Jag hyser en stor förhoppning
om det eftersom jag vet att miljöministern i andra
sammanhang har gjort en väldigt bra prioritering
bland sina arbetsuppgifter genom den fokusering som
har satts på barnen och allergin. Det är lite grann
barnen som jag skulle vilja upp här också.
När jag har sökt har jag inte funnit några forsk-
ningsresultat som visar hur barn påverkas av den här
typen av strålning, av den här utsattheten. Forskare
vet fortfarande mycket lite om hur barn under sina
känsliga första år påverkas av olika faktorer.
Vill man ta med i beräkningen hur barn kan
komma att påverkas genom att de utsätts för strålning
under hela sin livstid så vet man om möjligt än mind-
re. Den generation som i dag oroas av larm om can-
cerfrekvensen och hur denna sin tur påverkas av mo-
biltelefoner osv. har ändå utsatts för denna risk under
en kort tid av sin levnad - helt enkelt för att det inte
har funnits under hela vår levnad. Det var ganska
nyss som det här blev tillgängligt för de flesta av oss.
De barn som föds och växer upp nu blir den första
generationen som i detta hänseende utsätts för ett
fullskaleförsök. Därför tycker jag att det är intressant,
och jag vill understryka hur viktigt det är, med den
försiktighetsprincip som Marianne Andersson har
talat om.
Samtidigt är normen för tester och gränsvärden
inte ett barn utan en vuxen man. Vi vet att det ofta är
så att det mesta av forskningen utförs på en normal,
stor man. Man glömmer bort kvinnorna. Men det är
också så att barnen i än högre grad blir bortglömda i
forskningen. Och i den här frågan är det, som sagt
var, ganska svårt att ha någon forskning även om man
hade haft den ambitionen, vilket jag inte har kunnat
se att man har. Barnen är ju i sig ett fullskaleförsök.
De utsätts för radiovågor. Och gemensamt för strål-
ningen från de här anordningarna är ju att de inte är
joniserade, som t.ex. röntgenstrålning och strålning
från sönderfallande radioaktiva ämnen.
Det här gäller tekniska anordningar av olika slag.
Det är mobiltelefoner, datorer, vanliga telefoner,
elektroniska bilnycklar, elektroniska barnvakter osv.
Det finns så oerhört mycket som tillkommer hela
tiden. Och det är ju den här sammanlagda effekten
som barnet påverkas av, inte den enskilda källan,
även om den kanske kan vara nog så allvarlig att
utsättas för under lång tid. Här känner jag att vi måste
tänka oss väldigt noga för när det gäller vad det här
kan leda till för den uppväxande generationen. Jag
skulle vilja ha ett svar från miljöministern när det
gäller hur han ser på det här ur barnens perspektiv.</pre><pre>Anf.  94  BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Miljöministern! I början av den förra
mandatperioden lade jag fram en motion om det här
med mobiltelefoner. Första gången jag tog upp det
här i kammaren fick jag nästan höra skratt. Sedan, så
småningom, var det många som stödde mig. Men då
togs jag absolut inte på allvar.
Den här forskningen om elektromagnetiska fält
har pågått i 20 år. När jag kom in i riksdagen 1994
noterade jag att det under 1993 såldes 20 000 abon-
nemang. 1995 såldes det 20 000 bara på några måna-
der. Sedan växte det hela tiden, och nu är det uppe i
nästan fyra miljoner. Man räknar med att det i hela
världen år 2003 skall finnas 830 miljoner användare
av mobiltelefoner.
Vi tog upp det här med gränsvärde. Bl.a. SAR-
värdet är baserat på att man pratar i telefon i en eller
två minuter. Men om man ser sig omkring finner man
att det pratas mycket längre. Det är det som är det
svåra.
Att antalet abonnemang ökar gör ju också att an-
talet sändare, eller antenner, måste öka för att det
skall bli en bra täckning. I och för sig sägs det att ju
fler sändare som finns desto mindre ökar frekvensen.
Men i och med att det hela tiden sker en ökning blir
det ändå en stor risk. Som föregående talare, Marian-
ne Andersson och Carina Hägg, har sagt är det viktigt
att försiktighetsprincipen tillämpas.
Miljöministern säger i svaret bl.a. att det inte finns
så mycket forskning. Men den största forskning som
har gjorts i världen är faktiskt den som Kjell Hans-
son-Mild gjorde på 11 000 mobiltelefonanvändare.
Han såg vad användandet orsakade för besvär. Det är
alltså den mest omfattande forskningen. Nu med det
här nya som skall göras i EU får vi en bredare forsk-
ning över detta.
Det är mycket som interagerar. Vi får radiovågor
från satelliter och från TV. Jag har jämfört det med
att barnen, hela mänskligheten och djurvärlden är
utsatta för ett stort experiment. Det är precis som att
befinna sig i en mikrovågsugn. Därför måste vi vara
försiktiga. Man måste också förstå de människor som
är elöverkänsliga, förstå att de känner oro. Jag har
pratat med en forskare på Chalmers. Han säger att
detta med mobiltelefoner är helt belagt men att man
inte kan mäta så mycket från antenner. Men det
handlar ju som sagt om en meters avstånd. Det händer
ju faktiskt att de här antennerna sätts upp utanför
fönstret, alldeles runt hörnet.
Jag vill höra vad miljöministern säger om detta.
Vissa delar av svaret inger dock hopp.</pre><pre>Anf.  95  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag börjar med att kommentera Bar-
bro Johanssons synpunkter.
Vi skall ta den här oron på allvar, och vi skall vara
medvetna om att vi alla utsätts för nya former av
påverkan efterhand som det kommer nya tekniska
hjälpmedel av olika slag, som mobiltelefonen. Jag får
dock tillägga att man skapar onödig rädsla om man
jämför vår situation med att vi skulle befinna oss i en
mikrovågsugn.
Barbro Johansson tog upp frågan om de master
som man kan befinna sig väldigt nära. Den typen av
antenner är inte i dag föremål för någon tillståndsgiv-
ning. Den utredning som jag nu aviserar syftar bl.a.
till att man skall överväga om det finns skäl att ha en
generell tillståndsgivning för alla former av sådana
här sändare och inte bara de som nu skall placeras på
master; i och med att de är bygglovspliktiga utsätts de
också för en viss bedömning ur hälsosynpunkt. Det
innebär alltså ett ganska stort steg framåt i den rikt-
ning som ni alla strävar åt.
Till den utredningen kan man lägga att vi sedan
sent i höstas har en helt uppdaterad, aktuell och så
långt det är möjligt fullständig forskningsöversikt
som inte bara gäller forskningen i Sverige utan också
forskningen i andra länder. Därför tycker jag att vi är
på väg mot en situation där vi har möjlighet att både
ta fram nya redskap i det här arbetet och få en samlad
bild av den kunskap som finns.
Det är viktigt att jag får klarlägga regeringens syn
på försiktighetsprincipen. Den får tolkas som att för-
siktighetsprincipen träder i kraft när det finns grundad
anledning att misstänka att, i det här fallet, en sändare
kan ge hälsoeffekter. Det innebär att de ärenden som
nu finns på regeringens bord, och andra ärenden,
måste bedömas med utgångspunkt i den kunskap som
vi har i dag. Den kunskapen är ju i regel tillräcklig för
att förklara att det, när det gäller de mobiltelefonisän-
dare som installeras, inte finns någon grundad anled-
ning att tro att de är hälsofarliga. Och vi har ju en hel
del kunskap också i dag om effekterna av den här
typen av strålning.
Det här innebär alltså inte att det införs något mo-
ratorium för nya mobiltelefonisändare. Det finns en
praxis. Den granskning som kan göras och de pröv-
ningar som måste göras görs enligt de regler som
gäller för närvarande.
Jag bedömer dessutom att det förmodligen inte
efter den här utredningen, den här kunskapsöversik-
ten, kommer att bli någon skärpning när det gäller de
sändare som i dag är föremål för tillståndsgivning.
Kunskapen är ändå så pass stor på det här området att
det finns en god grund att stå på när man installerar
eller ger tillstånd till nya sändare.
Jag får ta upp Carina Häggs synpunkter på barnen
i mitt nästa inlägg.</pre><pre>Anf.  96  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Nu måste jag säga att jag blir lite
orolig. Det första svaret andades en ganska positiv
syn, men det här inlägget speglar en uppfattning om
att man egentligen vet hur det är och därför kan köra
på som tidigare.
Jag vet att i ett av dessa ärenden finns ett dagis på
150 meters avstånd och en skola på 300 meters av-
stånd. Kan man i så fall tänka sig att ge tillstånd till
en sådan mast och säga att man vet hur det är och att
det inte finns några större risker?
Det är faktiskt gamla kunskaper som miljöminis-
tern rör sig med. I nya Sydways i Australien har man
helt andra gränsvärden. Där har man lyssnat till
forskningsrapporter. Det är faktiskt inte så att det inte
finns några forskningsrapporter. Sådana har kommit
fram. Jag skulle kunna räkna upp en lång rad forsk-
ningsrapporter som visar på hälsoeffekter med det
här; det kan jag göra för miljöministern efteråt. Där-
för måste man säga att försiktighetsprincipen ändå
skall tillämpas.
I Sverige har vi alltså ett gränsvärde som är 450
mikrowatt per kvadratcentimeter. I nya Sydways är
gränsvärdet 0,001 mikrowatt per kvadratcentimeter.
Jag tror inte att de har hittat på det för att jäklas med
- ursäkta uttrycket - mobiltelefonitillverkarna eller
någonting sådant. Jag tror faktiskt att detta grundar
sig på riktiga erfarenheter och på de forskningsresul-
tat som finns. De säger: Låt oss vara försiktiga!
Jag säger inte att vi inte skall bygga några master
någonstans i Sverige; det tror inte jag heller på. Men
jag tror att vi skall söka efter bästa placering. Och det
står ju också i vår lagstiftning att man skall undvika
miljörisker. Det står i plan- och bygglagen och i nya
miljöbalken. Vi skall undvika hälsorisker så långt det
är möjligt. Då kan man kanske söka en annan place-
ring.
Jag tycker att det svar som miljöministern lämna-
de just nu andades att det nog kommer att ges till-
stånd. Jag kan inte säga att det är så, men jag tillåter
mig i alla fall att dra den slutsatsen. Och jag blir oro-
lig om det är så.
De flesta forskare erkänner att elöverkänslighet är
ett problem. Sedan diskuterar de hur det är och var-
för. De är inte överens om det, men att det är ett pro-
blem är de ganska överens om. Riksdagen har tidiga-
re beslutat att vi skall vara mycket generösa när det
gäller bostadsanpassningsbidrag. Vi skall försöka
hjälpa människor. Vi skall försöka förebygga. Bover-
ket fick uppdrag och gjorde en utredning som kanske
inte var så fantastiskt bra, men riksdagen har i alla
fall gett sådana uppdrag tidigare.
En människa har kanske fått bostadsanpassnings-
bidrag på ett par hundra tusen för att elsanera sitt hus.
Sedan kommer plötsligt någon och säger att man vill
bygga en sändarmast intill den här bostaden. Då är ju
pengarna bortkastade eftersom den här människan
inte kan bo kvar i sitt hus. På något vis måste myn-
digheter här i Sverige agera tillsammans, så att den
ena handen vet vad den andra gör. Då kan vi faktiskt
inte ge stöd till någonting ena dagen och saboterar det
stödet med ett annat beslut någon annanstans. Jag
skulle vilja att miljöministern försöker titta på det här.
Det finns forskningsrapporter. Mycket av det som
miljöministern talar om är från 1997. Det finns sådant
som har hänt sedan dess. Det var en stor forskarkon-
gress i Wien förra året där man kom överens om att
de gränsvärden man talar om gäller termisk strålning,
dvs. uppvärmning precis som i mikrovågsugn. Det är
de gränsvärden man har i dag. Men när det gäller
biologiska effekter av lågfrekvent strålning har man
egentligen inte några gränsvärden för det över huvud
taget förutom de i Australien.</pre><pre>Anf.  97  BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Det sades att det inte finns så mycket
forskning. Jag nämnde undersökningen med 11 000
personer som gjorts av Kjell Hansson-Mild. Med på
Wienkonferensen var forskare från USA, Nya Zee-
land, Tyskland, Österrike, Kanada, Belgien, Polen,
m.fl. som forskat på detta. Alla forskare där var över-
ens om att det är den lågintensiva effekten som är det
svåra. Man har bl.a. sett att elektromagnetfält kan
blockera t.ex. melatonin så att cancer fortsätter att
utvecklas som kanske hade hämmats i annat fall.
Det finns väldigt mycket forskning. Som jag sade
i mitt tidigare inlägg har det faktiskt forskats på detta
i 20 år. I och med den stora ökningen som vi nu har
med alla elektromagnetiska fält från alla olika håll
kommer vi att påverkas. Att säga att vi inte påverkas
av att vi befinner oss i en mikrovågsugn, som jag vill
kalla det, är ganska farligt. Fåglar hittar inte längre
vägen. Det vet vi beror på att luften är så full av inte-
ragerande fält att de t.o.m. förlorar sin orienterings-
förmåga och inte hittar rätt.
Mobiltelefonin har haft en exponentiell ökning.
Ökningen går mycket fort. Man försöker därför att få
nya frekvenser. Det är det som är så svårt. Man måste
ha fler antenner och fler sändare. En kvinnlig forskare
i Umeå, Eva Lindström, visade att mänskliga celler
reagerar vid väldigt lågfrekvent strålning. Att det är
lågfrekvent har ingen betydelse i sammanhanget. Vi
kan se på andra områden att låga doser över huvud
taget under en lång tid är skadliga. Jag hoppas att vi
får se en förändring.</pre><pre>Anf.  98  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Som Marianne Andersson förstår har
jag gått igenom en del av materialet som finns på det
här området. Jag blev också lite konfunderad över det
australiensiska exempel som används väldigt ofta i
debatten. Jag har åtminstone fått ett preliminärt be-
sked från mina tjänstemän att det förmodligen måste
föreligga något slags missuppfattning om de australi-
ensiska reglerna. Nu kommer jag att besöka Australi-
en om några veckor. Jag kommer då naturligtvis att ta
reda på exakt hur det ligger till. Även om det skulle
vara så att man har dessa gränsregler i en del av Aust-
ralien är det i så fall det enda området i världen där
man har dragit så drastiska slutsatser.
Visst finns det mycket forskning på det här områ-
det. Det gäller inte just mobiltelefonin som sådan
utan liknande fält. Man kan i dag säga att det finns en
hygglig konsensus bland forskare om att den typ av
strålning vi talar om i dag, dvs. strålning från mobil-
telefonisändare, inte är farlig vid de vanliga avstån-
den som vi rör oss med i den här debatten. Vi talar
inte i dag om hela mobiltelefonin.
Denna konsensus bland forskarna får sägas vara
den vetenskapliga grunden. Sedan finns det naturligt-
vis en del forskare som väljer att uttrycka sig på ett
annat sätt och sära ut sig. Men för min del gäller det
att hitta det som är den grundläggande forsknings-
ståndpunkten i frågan om strålningens farlighet just
från dessa sändare på dessa avstånd.
Marianne Andersson tog upp väldigt mycket i sitt
inlägg som berör två ärenden som jag just nu har på
mitt bord. Jag kan naturligtvis inte gå in på och dis-
kutera dem i detalj. Men jag lovar att jag kommer att
ha arbetat ganska mycket med de ärendena innan jag
avgör dem.
För att upprepa vad jag sade tidigare finns det en-
ligt min bedömning ingen grund för att nu införa
något slags moratorium för mobiltelefonisändare.
Däremot finns det nu grund för att göra en bedöm-
ning av hur forskningsläget ser ut. Dessbättre har vi
en sådan bedömning hos oss sent i höst.
Som jag har berättat i mitt interpellationssvar
finns också ett starkt skäl att se över tillståndsgiv-
ningen på det här området. En sådan utredning kan vi
nu koppla till en färsk, bra och bred forskningsöver-
sikt över forskningsläget.</pre><pre>Anf.  99  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Miljöministern säger att det finns
hygglig konsensus bland forskare, men det finns inte
en full konsensus. Det finns forskare som har en an-
nan uppfattning och som är mer oroliga för detta än
en del andra.
Jag har t.ex. följt amalgamfrågan under ganska
många år. Den här frågan följer fullständigt detta
mönster. Den forskare som inte omfattar den gällande
uppfattningen har väldigt svårt att få några pengar,
några lokaler eller att få publicera sig. De har svårt att
över huvud taget fullfölja sin forskning. Så är det
också med detta. Det tycker jag är väldigt oroande.
Jag hoppas att båda sidornas åsikter kommer fram
i det nya stora uppdrag som gått ut, att båda sidorna
får komma till tals och att båda sidorna får visa på
sina resultat och också får ekonomiska möjligheter att
göra det. Jag blir lite besviken på forskarvärlden, fri
forskning och allt möjligt sådant när jag ser hur det
många gånger går till.
Inte heller jag är ute efter något moratorium. Jag
har inte bett om något moratorium. Jag har bett om att
man skall tillämpa försiktighetsprincipen. Man skall
försöka få så bra placering som möjligt på de master
man bygger. Jag vet att det finns alternativa platser.
Man kan faktiskt försöka att använda en sådan. Då
blir det inte så mycket bråk om det, och då har man
skyddat sig ifall det skulle vara farligt. Tänk om man
kommer fram till att det har stort betydelse och på-
verkar våra barn väldigt mycket? Jag skulle inte vilja
fatta ett beslut och veta att jag har fattat ett sådant
beslut när jag har varit osäker. Det är därför som
försiktighetsprincipen skall tillämpas.
Miljöministern säger att han omfattar den gängse
forskarståndpunkten. Jag tycker att det viktiga är att
man har rätt ståndpunkt och att man fattar rätt beslut.
Det gäller framtiden och inte bara vad som händer
just nu.</pre><pre>Anf.  100  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! När jag har försökt att följa dessa frå-
gor under de senaste åren har jag gång på gång för-
sökt att ta upp barnens situation. Jag har hittills inte
fått något tillfredsställande svar. Jag måste tyvärr
säga till miljöminister Kjell Larsson att jag heller inte
känt att det hänt någonting sedan jag tagit upp den här
frågan. Det är mycket möjligt att det har gjort det.
Men det har i varje fall inte kunnat redovisas tillbaka.
Det var därför jag tog tillfället här i kväll att vara
med i interpellationsdebatten. Jag ser inte heller nå-
gonting i detta svar. Skulle jag känna att man tagit till
sig problematiken, att det arbetades aktivt med den på
något håll, skulle jag inte behöva upprepa mig i den
här talarstolen, utan då vore frågan omhändertagen.
Jag tror precis som Marianne Andersson inte på något
moratorium och har naturligtvis heller aldrig varit ute
efter det.
När det dyker upp nya tekniker och nya företeel-
ser i samhället som också kan innebära nya miljöris-
ker måste man hantera det och bedöma det utifrån
sina egna förutsättningar. Det handlar inte om att
förbjuda någonting eller att ha ett moratorium på
något sätt. Det handlar om att ha en så säker hante-
ring som möjligt och att ha lite framförhållning inför
vad som kan komma framöver.
Som jag sade tidigare har jag varit väldigt hopp-
full. Jag vet att nye miljöministern Kjell Larsson har
varit mycket tydlig i sin ambition att fokusera sitt
arbete på barnens situation.
Men trots två inlägg och trots att jag fick talman-
nens tillåtelse att vänta med mitt sista inlägg tills nu,
har jag inte ens i miljöministerns andra inlägg fått en
indikation på att han kommer att beakta barnens situ-
ation i den här frågan. Jag hoppas att jag kan få ett
positivt svar innan vi lämnar salen.</pre><pre>Anf.  101  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag ber Carina Hägg om ursäkt för att
jag glömde att ta upp barnen. Det berodde naturligtvis
på att hon inte gick upp i replikskiftet.
Visst måste barnens situation tas upp här. Jag vet
att det finns en del undersökningar som belyser hur
utsatta barnen är för den här typen av påverkan. Jag
utgår ifrån, men det har jag inte kollat, att den forsk-
ningssammanställning som nu görs också tänker på
att barn både är mindre och kanske mer känsliga för
den här typen av påverkan och att det återspeglas i
den sammanställning vi får.
Jag kommer att se till att detta även finns inskrivet
i direktiven för den här utredningen. Jag tycker att det
är viktigt att vi inte tar några risker och att barnen inte
glöms bort i det här sammanhanget heller.
Om man skall var hederlig är det nog väldigt svårt
att hitta något område där det råder en fullständig
konsensus bland forskarna. Jag tror inte att vi kan
ställa det kravet på den här typen av beslut. Det finns
alltid forskare som har en annan uppfattning. Ibland
kan de ha rätt. Därför skall vi vara väldigt kritiska när
vi tar del av forskningsrapporter av olika slag. Vi
skall naturligtvis inte nöja oss med att bara för att den
som är etablerad har en uppfattning skall det vara den
som gäller. Det visar amalgamfrågan. Jag kan lova
Marianne Andersson att jag har haft amalgamfrågan i
bakhuvudet när jag har gått igenom de här ärendena.
Vi får nu en bra forskningssammanställning. Den
kommer att ge oss en förnyad kunskap på det här
viktiga området ganska snart. Vi kan nu tillsätta en
utredning som innebär att vi ser över de regler som
gäller för tillstånd för den här verksamheten. Jag
tycker att det är ett ganska bra facit av kvällens dis-
kussioner.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>21 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Propositioner
1998/99:32 EU-bedrägerier och korruption
1998/99:43 Drograttfylleri och sjöfylleri
1998/99:46 Vissa frågor som rör val till Europapar-
lamentet</pre><pre>Motioner
med anledning av prop. 1998/99:22 Sekretess för
vissa uppgifter hos uppdragsmyndigheter m.m.
1998/99:K6 av Ingvar Svensson och Björn von der
Esch (kd)
1998/99:K7 av Per Unckel m.fl. (m)
1998/99:K8 av Per Lager m.fl. (mp)</pre><pre>med anledning av skr. 1998/99:40 Lägesrapport om
IT-omställningen i samhället inför år 2000
1998/99:T8 av Stig Sandström m.fl. (v)
1998/99:T9 av Per-Richard Molén m.fl. (m)
1998/99:T10 av Inga Berggren m.fl. (m,s,v,kd,c,fp)
1998/99:T11 av Johnny Gylling m.fl. (kd)
1998/99:T12 av Mikael Johansson m.fl. (mp)</pre><pre>22 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 28 januari</pre><pre>1998/99:89 av Ragnwi Marcelind (kd) till socialmi-
nistern
Sekretess gällande abort på minderåriga</pre><pre>den 8 januari</pre><pre>1998/99:91 av Monica Green (s) till jordbruksminis-
tern
Oskäliga löneskillnader på grund av kön</pre><pre>den 11 januari</pre><pre>1998/99:93 av Sten Andersson (m) till justitieminis-
tern
Nyårssmällare
1998/99:94 av Ulla-Britt Hagström (kd) till justitie-
ministern
Åtgärder mot gruppvåldtäkter
1998/99:95 av Harald Bergström (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Naturgasledning genom Sverige
1998/99:96 av Ulla-Britt Hagström (kd) till miljömi-
nistern
Åtgärder för att förbättra innemiljön</pre><pre>den 12 januari</pre><pre>1998/99:97 av Runar Patriksson (fp) till näringsmi-
nistern
A-kassa till missionärer och biståndsarbetare</pre><pre>den 13 januari</pre><pre>1998/99:98 av Elver Jonsson (fp) till näringsminis-
tern
Regionalpolitiken och befolkningsutvecklingen</pre><pre>den 14 januari</pre><pre>1998/99:99 av Roy Hansson (m) till näringsministern
Fraktkostnader i Gotlandstrafiken
1998/99:100 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nistern
Jakten på enkelbeckasin
1998/99:101 av Bo Könberg (fp) till socialministern
Vårdköerna och sjukförsäkringspengarna</pre><pre>den 15 januari</pre><pre>1998/99:102 av Jan-Evert Rådhström (m) till finans-
ministern
Rättsosäkerheten i beskattningen
1998/99:103 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nistern
Beskattning av fossilt avfall
1998/99:104 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruks-
ministern
Ekologiskt griskött
1998/99:105 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruks-
ministern
Burhållning av minkar</pre><pre>den 19 januari</pre><pre>1998/99:106 av Marie Engström (v) till socialminis-
tern
Reformerat trygghetssystem</pre><pre>Interpellationerna 89, 91 och 93-102 redovisas i
bilaga som fogas till detta snabbprotokoll.
Interpellationerna 103-106 redovisas i bilaga som
fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 26
januari.</pre><pre>23 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 21 december</pre><pre>1998/99:214 av Catherine Persson (s) till socialmi-
nistern
Det reformerade tandvårdsstödet
1998/99:215 av Bertil Persson (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Olympiad i Öresundsregionen
1998/99:216 av Anne-Katrine Dunker (m) till statsrå-
det Ulrica Messing
Handikappanpassade lokaler
1998/99:217 av Carina Hägg (s) till statsrådet Pierre
Schori
Amning och hivsmitta</pre><pre>den 29 december</pre><pre>1998/99:218 av Rosita Runegrund (kd) till socialmi-
nistern
Personlig assistans till barn
1998/99:219 av Rolf Gunnarsson (m) till finansmi-
nistern
Premiepensionsmyndigheten</pre><pre>den 30 december</pre><pre>1998/99:220 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nistern
Polisens tillnyktringsresurser</pre><pre>den 4 januari</pre><pre>1998/99:221 av Birger Schlaug (mp) till miljöminis-
tern
Rättvist miljöutrymme</pre><pre>den 7 januari</pre><pre>1998/99:222 av Margareta Viklund (kd) till utrikes-
ministern
Kriget i Kosovo
1998/99:223 av Margareta Viklund (kd) till utrikes-
ministern
Kosovos självständighet
1998/99:224 av Margareta Viklund (kd) till utrikes-
ministern
Den etniska situationen i Kosovo
1998/99:225 av Dan Ericsson (kd) till näringsminis-
tern
Angående trafiksäkerheten på E 22</pre><pre>den 8 januari</pre><pre>1998/99:226 av Barbro Westerholm (fp) till social-
ministern
Alternativmedicin
1998/99:227 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruks-
ministern
Azo-färgämnen</pre><pre>den 11 januari</pre><pre>1998/99:228 av Helena Bargholtz (fp) till näringsmi-
nistern
Brandsäkerhet i bilar
1998/99:229 av Ewa Larsson (mp) till statsministern
Demokratiska spelregler vid en folkomröstning om
EMU</pre><pre>den 12 januari</pre><pre>1998/99:230 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nistern
EU:s regionala indelning
1998/99:231 av Ola Karlsson (m) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Statliga bolags marknadsföring
1998/99:232 av Dan Ericsson (kd) till statsministern
Jordbrukets ekonomiska villkor</pre><pre>den 13 januari</pre><pre>1998/99:233 av Barbro Westerholm (fp) till social-
ministern
Kasinon och risken för spelberoende
1998/99:234 av Eva Arvidsson (s) till kulturministern
Nedläggning av bibliotek
1998/99:235 av Eva Arvidsson (s) till jordbruksmi-
nistern
Industrifiske
1998/99:236 av Inger Segelström (s) till socialminis-
tern
Antibiotikaresistens
1998/99:237 av Kenneth Johansson (c) till socialmi-
nistern
Avgift för tillsyn av försäljning av folköl
1998/99:238 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nistern
Krockkuddar
1998/99:239 av Roy Hansson (m) till näringsminis-
tern
Snabbfärja mellan Gotland och fastlandet
1998/99:240 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nistern
Trängslets skjutfält
1998/99:241 av Gudrun Lindvall (mp) till näringsmi-
nistern
Brist på utbildad arbetskraft
1998/99:242 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nistern
Allergisanering av daghem och skolor</pre><pre>den 14 januari</pre><pre>1998/99:243 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Ekonomiska intressen och demokratisk utveckling i
Afrika
1998/99:244 av Carina Hägg(s) till statsrådet Ulrica
Messing
Stödet till idrotten ur jämställdhetsperspektiv
1998/99:245 av Per-Samuel Nisser (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Kassaservice på landsbygden
1998/99:246 av Birgitta Sellén (c) till finansministern
Postens kassaservice
1998/99:247 av Tuve Skånberg (kd) till justitiemi-
nistern
Barn med föräldrar i registrerat partnerskap
1998/99:248 av Tuve Skånberg (kd) till justitiemi-
nistern
En breddad partnerskapslagstiftning
1998/99:249 av Tuve Skånberg (kd) till justitiemi-
nistern
Direktiven för utredningen barn till homosexuella
föräldrar</pre><pre>den 15 januari</pre><pre>1998/99:250 av Carina Adolfsson (s) till näringsmi-
nistern
Lantbrevbäring
1998/99:251 av Eva Arvidsson (s) till miljöministern
Elöverkänslighet och mobiltelefonsändare
1998/99:252 av Gudrun Lindvall (mp) till statsrådet
Ulrica Messing
Stöd till ridsporten
1998/99:253 av Inger Strömbom (kd) till näringsmi-
nistern
Öresundsförbindelsen och godstransporterna på järn-
väg
1998/99:254 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén Momsinbetalningssystemet för
kommunerna
1998/99:255 av Margareta Viklund (kd) till miljömi-
nistern
Miljöstationer</pre><pre>Frågorna 214-252 redovisas i bilaga som fogas
till detta snabbprotokoll.
Frågorna 253-255 redovisas i bilaga som fogas
till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 26 janua-
ri.</pre><pre>24 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 18 december</pre><pre>1998/99:168 av Jeppe Johnsson (m) till justitiemi-
nistern
Åklagarämbetet</pre><pre>den 21 december</pre><pre>1998/99:162 av Göte Jonsson (m) till miljöministern
Åtgärder inom klimatområdet
1998/99:171 av Maria Larsson (kd) till miljöminis-
tern
Kalkningsverksamheten under 1999
1998/99:185 av Kenneth Lantz (kd) till miljöminis-
tern
Dumpning i Öresund
1998/99:190 av Per Lager (mp) till utrikesministern
Mänskliga rättigheter och EU
1998/99:193 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Författarmorden i Iran
1998/99:194 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nistern
Materielbeställningar</pre><pre>den 22 december</pre><pre>1998/99:170 av Patrik Norinder (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Den svenska julgrisen
1998/99:174 av Ewa Larsson (mp) till socialminis-
tern
De samhällsekonomiska konsekvenserna av kasino
1998/99:176 av Mikael Oscarsson (kd) till justitiemi-
nistern
Klotter och annan skadegörelse
1998/99:177 av Kerstin-Maria Stalin (mp) till soci-
alministern
Arbetet mot narkotika
1998/99:178 av Per Lager (mp) till justitieministern
om
Rasistiska budskap via närradiostationer
1998/99:186 av Ulla-Britt Hagström (kd) till social-
ministern
Åtgärder mot narkotika
1998/99:188 av Sofia Jonsson (c) till jordbruksmi-
nistern om
Löneklyftorna mellan kvinnor och män
1998/99:189 av Sofia Jonsson (c) till jordbruksmi-
nistern om
Länsstyrelsernas jämställdhetsarbete</pre><pre>den 23 december</pre><pre>1998/99:187 av Göran Lindblad (m) till socialminis-
tern om
Övergången till ny försäkring</pre><pre>den 28 december</pre><pre>1998/99:191 av Birger Schlaug (mp) till statsrådet
Ulrica Messing
Åsiktsregistrering
1998/99:204 av Camilla Dahlin-Andersson (fp) till
statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Friskolorna
1998/99:212 av Camilla Dahlin-Andersson (fp) till
socialministern
Kommunerna och barnomsorgsgarantin</pre><pre>den 29 december</pre><pre>1998/99:214 av Catherine Persson (s) till socialmi-
nistern
Det reformerade tandvårdsstödet</pre><pre>den 4 januari</pre><pre>1998/99:192 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nistern
En ny trafikmyndighet
1998/99:196 av Anders Ygeman (s) till näringsminis-
tern
Priser på internationella tågresor
1998/99:201 av Tullia von Sydow (s) till näringsmi-
nistern
Åtgärder mot åldersdiskriminering
1998/99:202 av Barbro Hietala Nordlund (s) till
näringsministern
Statens regionalpolitiska ansvar
1998/99:206 av Lena Sandlin (s) till statsrådet Mona
Sahlin
Ökad sysselsättningsgrad för deltidsanställda
1998/99:211 av Barbro Westerholm (fp) till närings-
ministern
Statens egendom i Stockholms skärgård</pre><pre>den 7 januari</pre><pre>1998/99:215 av Bertil Persson (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Olympiad i Öresundsregionen
1998/99:216 av Anne-Katrine Dunker (m) till statsrå-
det Ulrica Messing
Handikappanpassade lokaler</pre><pre>den 8 januari</pre><pre>1998/99:213 av Rose-Marie Frebran (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Högkostnadsskydd för sjuklönekostnader</pre><pre>den 12 januari</pre><pre>1998/99:218 av Rosita Runegrund (kd) till socialmi-
nistern
Personlig assistans till barn</pre><pre>den 13 januari</pre><pre>1998/99:165 av Sonja Fransson (s) till socialminis-
tern
Läkarbristen i Västsverige
1998/99:199 av Tullia von Sydow (s) till socialmi-
nistern
Seniorboende
1998/99:200 av Tullia von Sydow (s) till socialmi-
nistern
Hälsoundersökning för äldre
1998/99:203 av Camilla Dahlin-Andersson (fp) till
kulturministern
Millenniefirandet
1998/99:205 av Lena Sandlin (s) till statsrådet Britta
Lejon
Domstolstrots
1998/99:208 av Lena Sandlin (s) till socialministern
Socialbidragen
1998/99:217 av Carina Hägg (s) till statsrådet Pierre
Schori
Amning och hivsmitta</pre><pre>den 14 januari</pre><pre>1998/99:195 av Sten Tolgfors (m) till utbildningsmi-
nistern
Örebro universitet
1998/99:207 av Lena Sandlin (s) till socialministern
Diskriminering av funktionshindrade i näringsverk-
samhet
1998/99:210 av Yvonne Ruwaida (mp) till miljömi-
nistern
Moratorium för genetiskt modifierade organismer
1998/99:220 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nistern
Polisens tillnyktringsresurser</pre><pre>den 15 januari</pre><pre>1998/99:197 av Bertil Persson (m) till utbildningsmi-
nistern
Sjöfartsutbildning</pre><pre>Ovanstående svar redovisas i bilaga som fogas till
detta snabbprotokoll.</pre><pre>den 18 januari</pre><pre>1998/99:198 av Bertil Persson (m) till näringsminis-
tern
Utflyttning av företag
1998/99:209 av Åsa Torstensson (c) till statsministern
EU:s utvidgning
1998/99:225 av Dan Ericsson (kd) till näringsminis-
tern
Angående trafiksäkerheten på E 22</pre><pre>Svaren 198, 209 och 225 redovisas i riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 26 januari.</pre><pre>25 §  Kammaren åtskildes kl. 20.13.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.36,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m.20 § anf. 96
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>